BETÄNKANDE OCH FÖRSLAG (Statens offentliga utredningar 1908:1)

• I

BETÄNKANDE OCH FÖRSLAG

AFGIFNA

AF DEN AF KUNCtL. MAJ:T DEN 1 APRIL 1901 TILLSATTA KOMMITTÉ

FÖR REVISION AF

STRAFFLAGEN FÖR KRIGSMAKTEN OCH FÖRORDNINGEN OM
KRIGSDOMSTOLAR OCH RÄTTEGÅNGEN DÄRSTÄDES

LAGFÖRSLAG.

STOCKHOLM

ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG

1905

INNEHÅLL:

Sid.

Skrifvelse till Konungen ......................................................................................... j

Lagförslag:

I. Förslag till Strafflag för krigsmakten ...................................................... 1.

II. Förslag till Lag om krigsdomstolar och rättegången därstädes............... 65.

HL Förslag till Lag om införande af den nya strafflagen för krigsmakten
och den nya lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes
samt hvad i afseende därå iakttagas skall........................................ 99.

IY. Förslag till ändring af 20 § regeringsformen ................................................ 103.

V. Förslag till Lag angående ändring af 1 § i förordningen angående verkställighet
i vissa fall af straff, ådömdt genom icke laga kraftägande
utslag den 30 maj 1873 ........................................................ 104.

YL Förslag till Lag angående ändring af 10 § i värnpliktslagen den 10 juni
1901

105.

Genom nådigt bref den 1 april 1901 har Eders Kungl. Maj:t
uppdragit åt en kommitté att företaga en revision af strafllagen för
krigsmakten och förordningen om krigsdom stolar och rättegången

därstädes, i syfte att bestämmelserna i dessa lagar måtte blifva lämpade
eftei förhållandena vid en krigsmakt bestående af värnpliktige,
dill ordförande i nämnda kommitté förordnades ledamoten af Riksdagens
k öista kammare m. m. herr Erik Gustaf Boström samt till ledamöter
undertecknade Bildt, Hasselrot, Ljungquist, Sjöberg, Staafif, Uggla och
Xetterstrand äfvensom ledamöterna af Riksdagens Andra kammare
generalmajoren m. m. friherre Carl Wilhelm Ericson och vice häradshöfdingen
Johan _Hjelmérus samt ledamöterna af Riksdagens Första
kammare landshöfdingen in. in. friherre Gustaf Otto Robert Eagerbring
och häradshöfdingen in. in. Gustaf Mauritz Ulrik Rudebeck. Till sekreterare^
kommittén förordnades assessoren i Eders Kungl. Majrts och
Rikets Svea hofrätt Jarl Ludvig Peterson Ernberg.

Efter det kommitténs ordförande den 5 juli 1902 utnämnts till
statsminister och i följd häraf entledigats från ifrågavarande uppdrag,
utsågs undertecknad De la Gardie den 12 augusti samma år att i stället
vara ordförande i kommittén.

Åt de utsedde ledamöterna hafva friherre Ericson och friherre
Eagerbring under år 1901 samt numera landshöfdingen Rudebeck och
vice häradshöfdingen Hjelmérus under år 1902 på därom gjorda ansökningar
entledigats från kommittéuppdraget, och hafva i de båda
förstnämndes ställe såsom ledamöter i kommittén inträdt undertecknade
von Matern och Sidner enligt förordnande den 25 oktober 1901, samt
etter landshöfdingen Rudebeck den 9 maj 1902 till ledamot i kommittén
förordnats före detta presidenten Per Samuel Ludvig Annerstedt, hvilken
sistnämnde emellertid den 20 november 1904 med döden afgått.

Sedan assessoren Ernberg den 14 oktober 1904 utnämnts och
förordnats till expeditionschef i finansdepartementet och i sammanhang
härmed entledigats från uppdraget att vara sekreterare i kommittén,
har Eders Kungl. Maj:t samma dag till sekreterare i stället förordnat
assessoren i förut omförmälda hofrätt Carl Arvid Svedelius.

till fullgörande af det kommittén meddelade uppdrag sammantiädde
kommittén första gången den 22 maj 1901, och har kommittén
sedermera varit för öfver läggningar samlad dels från och med den 8
oktober till och med den 13 december 1901, dels från och med den
6 oktober till och med den 12 december 1902, dels från och med
den 8 till och med den 27 januari, från och med den 20 till och med
den 28 maj samt från och med den 5 oktober till och med den 15
december 1903, dels från och med den 8 januari till och med den 1
februari och från och med den 24 oktober till och med den 25 november
1904, dels ock från och med den 9 januari till och med den 7 februari 1905.

i1 ör att vid fullgörandet af kommitténs uppdrag komma under
öfvervägande har kommittén fått från Eders Kungl. Maj:t mottaga

dels medelst note ur protokollet öfver justitiedepartementsärenden
den 21 juni 1901: Svea hofrätts underdåniga utlåtande den 10 december
1896 öfver det af särskilda kommitterade samma år afgifna förslag till
lag om krigsdomstolar och rättegången därstädes, i hvad förslaget anginge
ombildning af krigshofrätten; krigshofrättens underdåniga utlåtande
den 14 januari 1897 öfver nyssnämnda lagförslag jämte af samma
kommitté utarbetade förslag dels till lag om verkställighet i vissa fall
af krigsdomstols icke laga kraftägande utslag och dels till kungörelse
angående inrättande af fältkrigsrätter; det af högsta domstolen öfver
omförmälda båda lagförslag den 11 januari 1898 afgifna utlåtande;
utdrag ur protokollet öfver justitiedepartementsärenden den 7 januari
1901 angående inhämtande af krigshofrättens utlåtande öfver ett inom
departementet utarbetadt, nämnda dag inför Eders Kungl. Maj:t frarnlagdt
föi slag. dels till lag om ändrad lydelse af vissa §§ i förordningen
den 11 juni 1868 om krigsdomstolar och rättegången därstädes,
dels ock till lag om ändrad lydelse af 154 § i strafflagen för krigsmakten
den 7 oktober 1881; krigshofrättens underdåniga utlåtande
den 14 mars 1901 öfver sist omförmälda tvenne lagförslag; samt krigshofrättens
underdåniga skrifvelse den 11 november 1897 angående,
bland annat, återinförande af den i 1798 års krigsartiklar förekommande
bestämmelsen om insändande till krigsöfverdomstol eller uppvisande
därstädes af renoveradt exemplar af krigsrätts dombok;
dels och. genom särskilda nådiga remisser nämligen:
den 14 juni 1901, Riksdagens underdåniga skrifvelse den 1 i samma
månad i anledning af väckta motioner angående revision af krigslagarne;

den 21 juni 1901, dels transumt af underdånig generalrapport för år
1898 .angående af afdelningschefen för skeppsgossefartygen gjord framställning
i fråga om bestraffningsrätten öfver skeppsgossar, dels ock
ngshofrättens underdåniga utlåtande den 31 december 1900 i anledning
af hvad kommerskollegium och chefen för flottans stab i särskilda utlåtanden
anfört och hemställt i afseende å den i 31 § af då föreliggande förslag
till ny värnpliktslag meddelade bestämmelsen angående värnpliktigs
ställande, under krigslag jämväl i fråga om åtlydnad af inkallelse till
tjänstgöring i fredstid, jämte de till krigshofrätten remitterade handlingarna
;

den 8 november 1901, statsrådet och chefens för sjöförsvarsdepaitemeritet
ämbetsskrifvelse den 26 oktober samma år angående de

ändringar i förordningen om krigsdomstolar och rättegången därstädes,
Indika kunde blifva erforderliga på grund af kustartilleriets tillkomst;

den 24 januari 1902, eu af chefen för generalstaben den 4 december
1901 aflåten skrifvelse angående inrättande af en fältpoliskår med mera, i
hvad samma skrifvelse afsåge ändringar i förordningen om krigsdomstolar
och rättegången därstädes samt i strafflagen för krigsmakten;

den 21 februari 1902, krigshofrättens underdåniga utlåtande den
15 i samma månad angående en af chefen för kustartilleriet i underdånighet
gjord hemställan om meddelandet af föreskrifter rörande laga
forum för åtal af till krigsdomstols upptagande hörande förbrytelser,
begångna af den till kustartilleriet i Karlskrona hörande personal, jämte
de till krigshofrätten remitterade handlingarna;

den 26 april 1902, en af chefen för generalstaben och chefen för
flottans stab den 8 november 1901 aflåten underdånig skrifvelse angående
bestraffningsrätten öfver värnpliktig, som förfallolöst uteblifvit från tjänstgöring,
med mera;

den 19 september 1902, en af chefen för kustartilleriet den 14
augusti 1902 aflåten underdånig skrifvelse angående förordnande af
garnisonskrigsrätt å Karlskrona fästning med mera;

den 20 mars 1903, transumt af en af chefen för flottans stab den
24 februari 1903 aflåten skrifvelse angående särskilda straff för skeppsgossar; samt

den 4 april 1903, krigshofrättens underdåniga utlåtande
den 21 mars 1903 rörande en af chefen för kustartilleriet i underdånighet
gjord hemställan angående meddelande af föreskrift, huru förfaras
borde, då krigsrättsmål förekomme vid Ålfsborgs kustartilleridetachement,
jämte de till krigshofrätten remitterade handlingarna i
ärendet.

Sedan kommittéarbetet numera afslutats, får kommittén härmed i
underdånighet till Eders Kungl. Maj:t öfverlämna förslag till:

1) strafflag för krigsmakten;

2) lag om krigsdomstolar och rättegången därstädes;

3) lag om införande af den nya strafflagen för krigsmakten och den
nya lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes samt hvad i afseende
därå iakttagas skall:

4) ändring af 20 § regeringsformen;

5) lag angående ändring af 1 § i förordningen angående verkställighet
i vissa fall af straff, ådömdt genom icke laga kraft ägande utslag, den
30 maj 1873: samt

6) lag angående ändring i värnpliktslagen den 14 juni 1901.

LAGFÖRSLAG.

Lagförslagen åtföljas af motiv jämte därtill hörande bilagor, däribland
en af kommitténs förutvarande sekreterare med biträde af hos
kommittén anställd kanslipersonal utarbetad öfversikt af den militära
sträft)agsstiftningen och det militära rättegångsväsendet i åtskilliga främmande
länder. Beträffande denna öfversikt vill kommittén framhålla,
att densamma närmast utgöres af anteckningar, hvilka vid skilda tillfällen
under åren 1901—1908 verkställts för att tjäna till ledning vid
kommitténs egna arbeten. Då dessa anteckningar synts kunna vara af
viss betydelse vid granskning af kommitténs förslag, har kommittén
ansett sig böra låta befordra desamma till trycket.

Med återställande af de handlingar, som kommittén fått från Eders
Kung!. Maj:t emottaga, får kommittén åberopa, hvad dess nu öfverlämnade
förslag med tillhörande motiv innehålla beträffande de ämnen,
som i berörda framställningar afses.

Undertecknade De la Gardie, Bildt, Ljungquist, von Matern, Sjöberg,
Staaff, Zetterstrand och Uggla åberopa af oss afgifna, vid kommitténs
betänkande fogade särskilda yttranden.

Underdånigst:

ROBERT de la GARDIE.

K. G. BILDT.

CARL B. HASSELROT.

O. LJUNGQUIST.
EMIL SJÖBERG.

T. ZETTERSTRAND.

AXEL von MATERN.

LUDVIG SIDNER.

KARL STAAFF.

GUSTAF UGGLA.

C. A. Svedelius.

Stockholm den 3 april 1905.

Förslag

till

Strafflag för krigsmakten.

Första delen.

Allmänna bestämmelser.

1 KAP.

Om krigsmän, förmän och öfverordnade samt om tillämpligheten
af vissa delar i lagen.

1 §•

Till krigsmän hänföras enligt denna lag:

l:o) officerare och underofficerare vid krigsmakten;

2:o) manskap och spel, som innehafva fast anställning vid krigsmakten; 3:o)

värnpliktige, då de äro i tjänstgöring eller färdas till eller
från sin tjänstgöringsort samt, därest de uppträda i militär tjänstedräkt,
äfven eljest under tjugufyra timmar innan de med anledning af förestående
tjänstgöring skola ställas under militärbefäl och under lika
lång tid sedan de efter afslutad tjänstgöring upphört att stå under
sådant befäl;

4:o) sjökrigsskolans kadetter och skeppsgossar vid flottan;

5:o) till tjänstgöring vid flottan eller kustartilleriet förhyrda sjömän,
maskinister, handtverkare och arbetare;

6:o) de, som för vinnande af officers- eller undei-officersbeställning
vid krigsmakten, för sin utbildning tjänstgöra därstädes;

7:o) vid lots- och fyrinrättningarna anställda personer, då de äro
i tjänstgöring vid krigsmakten;

8: o) officerare vid väg- och vattenbyggnadskåren, då de äro i
tjänstgöring vid krigsmakten;

9:o) vid fältgendarmen- eller fältpolisväsendet anställda personer;

samt

10:o) medlemmar af frivilliga för rikets försvar afsedda kårer eller
föreningar under den tid, de för sådant ändamål tjänstgöra vid krigsmakten.

Krigsman, som inom samma regemente eller annan till arméen
eller kustartilleriet hörande afdelning, där styrkan icke öfverstiger ett
regementes storlek, eller inom flottan innehar högre tjänstegrad än
annan krigsman, är dennes förman. Därjämte är enhvar inom krigsmakten
förman för den, öfver hvilken lian, enligt tjänstereglemente eller
särskildt förordnande, innehar ständig eller tillfällig befälsrätt.

Den, för hvilken annan är förman, är underlydande i förhållande
till förmannen.

3 §•

Krigsman, som innehar högre tjänstegrad än annan krigsman, är
i förhållande till denne öfverordnad. Därjämte är enhvar förman öfverordnad
i förhållande till den honom underlydande.

Den, för hvilken annan är öfverordnad, är i förhållande till denne
underordnad.

^ §•

Såsom mobiliserad anses enligt denna lag rikets krigsmakt, då
densamma för afvärjande af ett befaradt eller börjadt angrepp eller för
upprätthållande af rikets neutralitet vid krig mellan främmande makter
ställes eller är ställd på krigsfot, så ock afdelning af krigsmakten, som
af sådan anledning ställes eller är ställd på krigsfot.

5 §•

Den tredje delen af denna lag äger tillämpning allenast i fråga
om brott, som föröfvas i krigstid eller eljest under tid, då rikets krigsmakt
är mobiliserad; dock att under sådan tid jämväl andra delen af
lagen äger tillämpning, där bestämmelserna i tredje delen ej till annat
föranleda.

2 KAP.

Om dem, som äro underkastade straff efter denna lag.

6 §•

Under denna lag- lyda:

l:o) krigsmän;

2:o) vid krigsmakten anställda civila ämbets- och tjänstemän; med
undantag af präster, domare i krigsdomstol och lärare vid militära
läroanstalter;

3:o) andra personer, hvilka äro anställda vid krigsmakten i sådan
befattning, som finnes uppförd i vederbörligen fastställd stat, eller tillhöra
reserv vid krigsmakten; med undantag af kyrkobetjänte samt civile
betjänte vid militära läroanstalter och sjukhus;

4:o) månads- och daglönare samt extra poliskonstaplar vid flottan
äfvensom extra vaktmästare vid marinintendenturkåren;

5:o) de, som för vinnande af beställning vid intendentur- eller
marinintendenturkåren tjänstgöra vid krigsmakten;

6:o) i öfrigt enhvar, som med behörigt tillstånd på sjötåg åtföljer
kronans fartyg eller som är tjänstgöringsskyldig vid eller med behörigt
tillstånd åtföljer mobiliserad afdelning; samt

7:o) i militärhäkte insatta eller å* militärsjukhus intagna personer,
ändå att de eljest icke skulle lyda under denna lag.

7 §•

Värnpliktige äfvensom vid lots- och fyrinrättningarna anställda
personer samt officerare vid väg- och vattenbyggnadskåren äro underkastade
straff efter denna lag jämväl i de fall, som i 5 och 11 kap.
särskildt omförmälas.

8 §•

Enhvar, som, medan han vistas å krigsskådeplats eller af krigsmakten
ockuperadt område, begår brott, som sägs i 133 § 2 mom.,
134, 137, 138, 141, 143, 166 eller 167 §, varde, ändå att han eljest
icke är lydande under denna lag, straffad efter denna lag.

Lag samma vare i fråga om utländsk man, hvilken eljest begår
brott, som afses i 134 §, så ock beträffande person, som tillhör krigförande
fientlig afdelning och beträdes med brott, hvarom talas i 149 §.

9 §•

Krigsfånge, äfvensom utländsk man, hvilken vid krig mellan främmande
makter, därunder Sverige är neutralt, här i riket internerats,
skall för brott, som af honom begås, straffas efter denna lag, där brottets
beskaffenhet det medgifver.

10 §.

Begår någon, som lyder under denna lag, brott, hvarå straff där
icke finnes utsatt, varde, äfven där sådant ej är i lagen särskildt sagdt,
straffad efter allmän lag och laga stadgar, dock att jämväl i de fall,
då straffet skall sålunda bestämmas, de i denna lag för vissa dylika fall
meddelade särskilda föreskrifter skola iakttagas. 11

11 §•

Har någon, medan han lydde under denna lag, begått brott,
hvarå samma lag är tillämplig, varde straffad efter denna lag, ändå att
brottet ej blef åtaladt förr ''än de förhållanden upphört, på grund af
hvilka han lydde under samma lag.

Hvad i 7 § är stadgadt gäller äfven, om vid åtalets anhängiggörande
den tilltalade icke längre är värnpliktig eller innehar anställning,
som där sägs.

12 §.

Krigsman, som råkat i krigsfångenskap eller genom rymmande
öfvergifvit sin befattning vid krigsmakten eller ock åtföljt fartyg, som
förolyckats eller blifvit öfvergifvet, skall, ändå att tiden för hans tjänstgöringsskyldighet
går till ända, under det han är fången eller rymd,
eller hans tjänstgöring varit betingad endast för resa med det förolyckade
eller öfvergifna fartyget, anses fortfarande tillhöra krigsmakten, till dess
han erhållit afsked från krigstjänsten eller eljest blifvit därifrån behörigen
skild.

13 §.

Har svensk krigsman eller annan, som är anställd vid svenska
krigsmakten, i fientligt eller annat främmande land under tåg eller då
svenskt krigsfolk eljest där är samladt, begått brottslig handling emot
utländsk man; vare för åtal af gärningen ej erforderligt sådant särskildt
förordnande af Konungen, som förutsättes i 1 kap. 1 § allmänna strafflagen
i fråga om brott begångna utom riket, utan ankomme å högste
befälhafvaren på stället att, antingen målsäganden öfver brottet klagar
eller ej, låta detsamma befordras till åtal, om han finner krigstukten^
upprätthållande eller krigsmaktens anseende det kräfva.

Begår utländsk man, medan lian vistas å utländskt område, som
af den svenska krigsmakten ockuperats, brott, som skall straffas efter
denna lag, ankomme det, så länge den brottslige befinner sig å sådant
område, på härvarande högste befälhafvare att förordna om åtal af
brottet, där han finner förhållandena det fordra.

14 §.

Har svenskt krigsfolk, inom eller utom riket, gemensam tjänstgöring
med norskt krigsfolk eller med krigsfolk från främmande stat,
med hvilken Sverige är i förbund för krigs förande; då skall enhvar,
som tillhör svenska krigsmakten och i sådan tjänstgöring begår brott
emot person eller egendom, hörande till den norska eller särskildt med
Sverige förbundna statens krigsmakt, dömas till straff, som finnes stadgadt
för enahanda brott emot person eller egendom, hörande till svenska
krigsmakten.

År svenskt krigsfolk indraget i Norge eller norskt i Sverige, utan
att gemensam tjänstgöring äger rum; vare ändå lag samma.

3 KAP.

Om straff efter denna lag.

15 §.

Straffarter, som för brott efter denna lag användas, äro:
l:o) dödsstraff;

2:o) straffarbete;

3:o) fängelse;

4:o) böter;

5:o) disciplinstraff;

samt för ämbets- och tjänstemän:

6:o) afsättning, hvarmed i de fall, som äro utsätta i lagen, förenas
den påföljd, att den dömde förklaras ovärdig att i rikets tjänst vidare
nyttjas; och

7:o) mistning af ämbete eller tjänst på viss tid.

16 §.

Dödsstraff, som blifvit ådömdt efter denna lag, skall i de fall,
hvilka äro särskild! anmärkta, verkställas medelst skjutning, men eljest
genom halshuggning.

Vid verkställande af dödsstraff iakttages i öfrigt hvad därom i
allmän lag och tjänstgöringsreglemente stadgadt är.

År någon för brott emot denna eller allmän lag dömd till dödsstraff,
som bör verkställas genom halshuggning, och saknas i fält eller
under sjötåg tillfälle att få straffet verkställdt i den ordning, som därför
är föreskrifven, må det i stället verkställas genom skjutning.

u §■

Ej skall någon undergå dödsstraff, innan Konungen eller, där
domen blifvit fälld af ståndrätt, högste befälhafvaren på stället förordna!,
att straffet må verkställas.

18 §.

I afseende på straffarbete, fängelse och böter, hvartill efter denna
lag dömes, gälle hvad i allmän lag stadgadt är, dock med iakttagande
af hvad i efterföljande §§ sägs.

19 §.

Skall krigsman undergå straffarbete på viss tid ej öfver två år,
som blifvit honom ådömdt för brott, hvarom i 5, 7, 9, 11, 12 eller 14
kap. af denna lag förmäles, eller fängelse, som blifvit honom omedelbart
eller såsom förvandlingsstraff ålagdt för brott mot denna lag, bör, där
så kan ske, straffet verkställas i militärhäkte.

Lag samma vare, om krigsman, som är hänförlig under l:o), 2:o),
4:o) eller 5:o) i 1 §, skall undergå fängelse, som blifvit honom för brott
mot allmän lag såsom förvandlingsstraff ålagdt.

20 §.

Hvad i 19 § stadgas äge ej tillämpning, om med straffet skall
förenas annat straff, som icke bör, efter hvad i nämnda § är sagdt,
verkställas i militärhäkte.

21 §.

Vederbörande befälhafvare tillkomme att, när krigsman, som, efter
hvad ofvan är sagdt, skall i militärhäkte undergå förvandlingsstraff,
saknar tillgång till böters gäldande, förordna om deras förvandling,
men möter hinder att verkställa förvandlingsstraff et i militärhäkte, varde
förvandlingen, jämte straffets verkställande i öfrig!, öfverlämnad till
Konungens befallningshafvande.

22 §.

Disciplinstraff är arrest af första, andra eller tredje graden.

Sådant straff verkställes, där ej här nedan annorlunda stadgas,
under bevakning i låst, ljust rum eller i tält eller, om straffet skall
verkställas å fartyg och för ändamålet lämpligt rum där saknas, under bevakning
på tjänligt ställe.

Den arresterade må ej mottaga besök, där det ej för särskildt
fall medgifves.

Tillhör den arresterade manskapet, må honom ej tilldelas annan
kost, än manskapet vanligen bestås.

Arrestdag räknas till tjugufyra timmar. Den tid, arresterad på
tåg åtföljer trupp, till hvilken han hörer, inräknas ej i strafftiden.

23 §.

Arrest af första graden må åläggas i minst en dag och högst sex
dagar, utom i det fall, som sägs i 40 § 1 mom. Den, som ålagts
arrest af första graden, skall ändock under strafftiden i vanlig ordning
deltaga i tjänstgöring.

År den straffskyldige officer eller underofficer, må, ifall han har
eget rum eller tält eller eljest lämpligt rum finnes att tillgå, bestraffningen
där verkställas utan bevakning.

Arrest af andra graden må åläggas i minst sju och högst tolf
dagar, utom i det fall, som sägs i 40 § 1 mom. Åläggande af arrest
af andra graden innebär förbud att deltaga i tjänstgöring; dock att
detta ej må utgöra hinder för att, ombord å fartyg, då det för tjänstens
uppehållande finnes oundgängligen erforderligt, den straffskyldige må
tillåtas att tjänstgöra.

Den arresterade må ej begagna vin eller spritdrycker.

Arrest af tredje graden må åläggas i minst tretton och högst
aderton dagar, utom i de fall, som omförmälas i 26 § a) och 40 §
1 mom. Om arrest af tredje graden gäller i öfrigt hvad i fråga om
andra gradens arrest i 24 § är stadgadt.

26 §.

Tredje gradens arreststraff må skärpas:

a) för officerare, underofficerare och underbefäl af manskapet med
ytterligare arrest under högst tolf dagar, och

b) för manskap, ej tillhörande underbefälet, under högst sex dagar
af strafftiden genom hardt nattläger eller genom mörkt enrum eller
genom bådadera i förening.

27 §.

Skärpning, hvarom stadgas i 26 §, må ej i något fall åläggas
utan så är, att synnerlig råhet, groft trots mot föreskrifven eller eljest
gällande ordning eller inrotad vanart genom förbrytelsen ådagalagts
och, med hänsyn till af den skyldige förut utståndna bestraffningar för
brott emot denna lag eller hans uppförande i öfrigt, det icke kan
antagas, att lindrigare straff skulle å honom öfva tillbörlig verkan.
Ej heller må skärpning genom hårdt nattläger eller genom mörkt enrum
eller genom bådadera i förening åläggas den, hvilken ej fyllt
aderton år.

28 §.

Skärpning'' genom häråt nattläger eller genom mörkt enrum
eller genom bådadera i förening bör verkställas vid strafftidens början.
Sådan verkställighet må ej ske, förr än vederbörande läkare efter verkställd
undersökning förklarat, att den straffskyldige kan utan våda
för hälsan underkastas skärpningen. År skärpningen ålagd för längre
tid än tre dagar, skall en dags afbrott däri göras efter den tredje
dagen. I den mån skärpning'' ej kan verkställas inom strafftidens slut,
vare den förfallen.

29 §.

Om afsättning och därmed förenad påföljd, som i 15 § är sagd,
om mistning af ämbete eller tjänst på viss tid, så ock om straff, hvartill
dömas skall, där den, som gjort sig skyldig till afsättning eller till
mistning af ämbete eller tjänst på viss tid, ej är i besittning åt det
ämbete eller den tjänst, hvari han sig förbrutit, gälle hvad i allmän
lag sägs.

Om förlust af medborgerligt förtroende, hvilken påföljd äfven i
denna lag för vissa brott finnes bestämd, gälle ock hvad i allmän lag
är stadgadt.

'' 30 §.

Officer eller underofficer, som efter denna eller allmän lag dömes
till ansvar för stöld, snatteri eller rån eller för annat brott till straffarbete
eller svårare straff, skall tillika dömas till afsättning från det
ämbete eller den tjänst, han såsom krigsman innehar.

Begår krigsman, som hörer till det vid krigsmakten fast anställda
manskap, brott, därför han dömes till straffarbete eller svårare straff,
varde från sin anställning vid krigsmakten skild; dock må, då tiden
för ådömdt straffarbete ej uppgår till sex månader, och brottet ej är
sådant, att den skyldiges medborgerliga anseende därigenom fläckas
eller spilles, på truppens befälhafvare bero att bibehålla honom vid
berörda anställning.

Har officer, underofficer eller krigsman, tillhörande det vid krigsmakten
fast anställda manskap, blifvit tre eller flera gånger efter denna
lag straffad och, därest bestraffningarna utgjort endast disciplinstraff,

minst en gång undergått tredje gradens arrest, och liar lian inom fem
år, efter det han undergått den af dessa bestraffningar, som sist verkställts,
begått nytt brott, som i denna lag är med ansvar belagdt;
då må den brottslige, äfven om det straff, hvartill han härför gjort sig
förfallen, är lindrigare än straffarbete, tillika, om han är officer eller
underofficer, till afsättning dömas och, om han tillhör manskapet, från
sin anställning vid krigsmakten skiljas, då den brottslige gjort sig ovärdig
den aktning och tillit, som bör tillkomma af honom iimehafd befälsstältning,
eller krigstuktens upprätthållande eljest det kräfver. Härvid
må dock ej tagas hänsyn till bestraffning, som den brottslige undergått,
där vid den tid, då brottet, hvarom fråga är, föröfvades, tio år
förflutit, sedan bestraffningen blifvit till fullo undergången.

31 §.

\ årder någon, som utan att vara krigsman under denna lag
lyder, förvunnen om brott, hvarå denna lag är tillämplig, och finnas
olika straff för officerare, underofficerare och manskap bestämda; då
skall den brottslige straffas i likhet med krigsman i den tjänstegrad,
hvartill den straffskyldige enligt reglemente eller särskild föreskrift
räknas. År någon viss tjänstegrad för den straffskyldige ej bestämd;
skall det straff tillämpas, som gäller för manskap, ej tillhörande underbefälet.

32 §.

Har barn, som ej fyllt femton år, begått gärning, som eljest är
belagd med straff enligt denna lag, vare i stället underkastadt disciplinär
bestraffning enligt de bestämmelser, som af Konungen i sådant
hänseende meddelas.

4 KAP.

Om vissa allmänna grunder för straffbarhet, straffens tillämpning och

skadestånd.

33 §.

Hvad i allmän lag finnes stadgadt om delaktighet i brott, om
sammanträffande af brott, om förening eller förändring af straff, om
återfall i brott och om särskilda grunder, som utesluta, minska eller

upphäfva straffbarhet, lände till efterrättelse vid tillämpning'' af denna
lag-, likväl med iakttagande af de ytterligare eller skiljaktiga stadgande^
som däri förekomma.

I fråga om skadestånd gälle ock allmän lag. Har krigsman, som
under utöfvande af befäl å kronans fartyg är ansvarig för dess säkerhet,
vid fartygets manövrering eller navigering begått förseelse, som i 130 §
sägs, vare dock, där han ej varder dömd till afsättning, eller, om han
tillhör underbefäl af manskapet, till fängelse öfver sex månader, icke
skyldig att gälda skada eller kostnad, som genom förseelsen tillskyndats
kronan.

34 8.

Innefattar en handling flera brott, som äro straffbara dels efter
denna och dels efter annan lag, eller är en handling i särskilda afseenden
belagd med olika straff i denna och i annan lag; varde tilllämpadt
hvad i 4 kap. 1 § allmänna strafflagen är för likartad! fall
stadgadt.

År en handling i särskilda afseenden belagd med straff dels efter
10 kap. 1, 2 eller 5 § allmänna strafflagen, dels efter 7 eller 12 kap.
i denna lag, må nämnda lagrum i allmänna strafflagen icke tillämpas.

Då brottslig handling, som i denna § afses, är af beskaffenhet att
kunna enligt denna lag med disciplinstraff och enligt annan lag med
böter försonas, skall disciplinstraff ensamt åläggas.

35 §.

År någon, som gjort sig skyldig till straffarbete på viss tid eller
fängelse, tillika förfallen till arrest, då skall sistnämnda straff öfvergå
till fängelse, därvid hvarje dags arrest af första graden anses svara
mot en half dags fängelse och hvarje dags arrest af andra eller tredje
graden mot en dags fängelse; dock att brutet dagatal anses vara förfallet;
och varde fängelsestraffet jämlikt de i allmän lag gifna grunder
med öfriga straffet förenad!.

36 §.

År någon förfallen både till arreststraff och till böter, tillämpas
bägge dessa straff. Saknar den skyldige tillgång till böternas fulla
gäldande, skall såväl bötes- som arreststraffet öfvergå till fängelse.

37 §.

Skall jämlikt 35 eller 36 § förening eller förändring af straff äga
ruin, utsatte domstolen alltid ändock det särskilda straff, hvarje brott
förskyllt, och meddele därefter de bestämmelser, som jämlikt nämnda
§§ erfordras.

38 §.

Anses någon på eu gång öfvertygad om flera särskilda förseelser,
hvilka ådraga disciplinstraff, skall han umgälla dem med ett straff,
b vilket icke må bestämmas i mera än en grad af arreststraff eller utöfver
det högsta mått, som i 23, 24, 25 och 26 §§ för hvarje grad
finnes utsatt.

39 §.

Hvad i 38 § är stadgadt skall lända till efterrättelse jämväl om
någon, sedan disciplinstraff blifvit honom ålagdt, varder öfvertygad att
förut hafva begått annan förseelse, därå disciplinstraff bör följa. Vid
tillämpning af det sålunda bestämda straffet skall afräknas den tid,
hvarunder den straff skyldige till följd af det tidigare beslutet må hafva
undergått straff; och skall därvid en dags arrest af första graden anses
svara mot en half dags arrest af andra eller tredje graden och en dags
arrest af andra graden mot en dags arrest af tredje graden samt, där
brutet dagatal genom afräkningen uppkommer, detta anses förfallet.

40 §.

Har någon, sedan arreststraff blifvit honom ålagdt, men innan
han det till fullo undergått, föröfvat ytterligare förseelse, som ådrager
sådant straff, då skall sistnämnda straff sammanläggas med det förra
straffet eller, om detta var till någon del verkställdt, då den nya förseelsen
begicks, med hvad af samma straff då återstod, till ett arreststraff
af den grad straffen tillhöra eller, om de äro af olika grad, den
svåraste något af dem tillhör; skolande därvid de i 39 § för jämförelse
mellan arreststraff af olika grader stadgade grunder _ äga tillämpning,
med iakttagande dock, att det sammanlagda straffet ej i något fall må
öfverstiga, för officer, underofficer eller den, som tillhör underbefäl af
manskapet, fyratiotvå dagar och för annan af manskapet trettio dagar;

och varde, vid tillämpning af det på sätt ofvan stadgats bestämda
straffet, afräknad den tid, hvarunder den straff skyld ige till följd af det
tidigare beslutet må hafva efter den nya förseelsens föröfvande undergått
straff.

Har i fall, som i 1 mom. afses, det först ålagda straffet jämlikt
35 § öfvergått till fängelse eller straffarbete, och har det sålunda bestämda
straffet redan till någon del verkställts, då den senare förseelsen
föröfvas, då skall, utan tillämpning af hvad i 1 mom. är sagdt, det
arreststraff, som för sista förseelsen ålägges, enligt hvad i 35 § är
stadgadt, öfvergå till fängelse och med öfriga straffet förenas.

41 §‘

År arreststraff, som jämlikt 35, 36 eller 40 § skall förenas med
annat straff, förbundet med skärpning, hvarom sägs i 26 § b), varde
den skärpning tillämpad; är mera än ett af de straff, som enligt någon
af nämnda §§ skola med hvarandra förenas, förbundet med sådan skärpning,
skall allenast den skärpning tillämpas, som är svårast, eller, där
skärpningarna äro lika svåra, en af dem. En dags skärpning genom
hårdt nattläger anses svara mot en dags skärpning genom mörkt enrum
och en dags skärpning genom bådadera i förening mot två dagars
skärpning genom endast ettdera; och värde, där skärpningar finnas efter
sådan grund lika svåra, skärpningen genom mörkt enrum eller, om
någon af skärpningarna utgöres af hårdt nattläger och mörkt enrum i
förening, denna skärpning tillämpad.

42 §.

Var i fall, som afses i 39 eller 40 §, det arreststraff, som genom
det tidigare beslutet ålagts, förbundet med skärpning, hvarom i 26 § b)
förmäles, och har skärpning till följd af samma beslut till någon del
gått i verkställighet, då skall vid tillämpning af det sedermera ålagda
straffet, med iakttagande af de i 41 § för jämförelse stadgade grunder,
afräknas den redan verkställda skärpningen; och värde skärpning, som
efter berörda grunder öfrig finnes, ej i annat fall tillämpad, än att den
för skärpning senast bestämda tid till antalet dagar öfverskjuter den,
hvarunder skärpning redan ägt rum, ej heller till annan del, än som
under den öfverskjutande skärpningstiden kan fullbordas.

År i fall, som afses i 39 §, arreststraff, hvilket genom senare
beslutet bestämts, ej förbundet med skärpning, hvarom sägs i 26 § b),
men har till följd af det tidigare beslutet sådan skärpning verkställts,
då skall för hvarje, hel eller påbörjad, dags skärpning afdrag å straff -

tiden ske sålunda, att en dags arrest afdrages för hardt nattläger eller
för mörkt enrum och två dagars arrest för bådadera i förening, oberoende
af den afräkning, som skall för straffet i öfrigt äga rum. År
ålagd skärpning mindre svår än den, som verkställts, varde för skillnaden
enahanda afdrag å strafftiden gjordt. Skall arreststraffet öfvergå
till annan straffart, äge motsvarande afdrag rum å den sålunda bestämda
strafftiden. Uppkommer genom afdraget återstående brutet
dagatal, vare det förfallet.

43 §.

Förekomma till verkställighet på eu gång flera beslut, hvarigenom
samma person blifvit fälld till särskilda disciplinstraff, och finnes därvid
sådant fall, som i 40 § 1 mom. afses, vara för handen, utan att den
straffskyldige tillika är förfallen till annat frihetsstraff, ankomma det
på vederbörande befälhafvare att, jämlikt hvad i nämnda lagrum och
41 § är stadgadt, förordna om straffens sammanläggning. Har i andra
fall genom särskilda beslut, hvilka på eu gång förekomma till verkställighet,
samma person blifvit fälld till särskilda straff, och äro straffen
af beskaffenhet, att de, enligt gällande föreskrifter, ej kunna jämte hvarandra
verkställas, göres om förhållandet anmälan hos krigsöfverdomstolen,
som, med tillämpning af i denna och allmän lag stadgade grunder,
förordnar, huru straffen skola förenas eller sammanläggas; dock att, där
besluten blifvit till Konungens befallningshafvande för verkställighet
öfverlämnade, och fråga ej är om tillämpning af 39 §, Konungens
befallningshafvande äger att om sammanläggningen förordna.

Där disciplinstraff blifvit af befälhafvare någon ålagdt, men verkställandet
häraf, på sätt i 209 § sägs, anstår i afvaktan på utslag öfver
annat mot den straffskyldig^ vid domstol angifvet brott, för hvilket han
hålles häktad, skall samma domstol, i händelse han sakfälles för det
där åtalade brottet, men straffet för samma brott, enligt gällande föreskrifter,
ej kan verkställas jämte disciplinstraffet, förordna om de särskilda
straffens sammanläggning.

44 §.

Händer det att underlydande flyr från fält- eller sjöslag eller
företager plundring, eller att vid uppror eller upplopp eller under
sjönöd eller vid annat tillfälle, då brott emot krigslydnaden medförer
större fara för ordningen inom krigsmakten eller för dess eller allmän

O ö

säkerhet, någon sätter sig emot förmans befallning eller, sedan befallningen
blifvit upprepad, den ej genast verkställer; då må förman emot
underlydande bruka det våld, som är nödigt för flyktens eller plundringens
hindrande eller lydnadens och ordningens återställande. Gör
förmannen i dessa fall större våld, än nöden kräfver; gälle hvad i sådant
hänseende om nödvärn i allmän las: säss.

45 §.

Varder skiltvakt eller annan vakt eller patrull eller för bevakning
eller ordningens upprätthållande särskilt utställd eller utsänd trupp;ildelning''
öfverfallen med våld eller hot, som innebär trängande fara
för den öfverfallne eller för person eller egendom, som är under hans
beskydd eller bevakning, eller eljest för allmän eller enskild säkerhet;
då äge den vakt, patrull eller afdelning rätt till nödvärn. Söker den,
sonp står under sådan bevakning, att rymma, eller brukar annan för att
befria honom våld eller hot, som förut är sagdt, må det våld användas,
som för rymningens hindrande är nödigt.

Hvad i 1 mom. är stadgadt om vakt, patrull eller afdelning, gälle
jämväl om fältpolisman, fältgendarm eller till fältpolisväsendet eller
fältgendarmeriet hörande afdelning, som är stadd i tjänsteutöfning.

46 §.

För sådan i krig föröfvad handling, som, ehuru straffbar, gärningsmannen
likväl ej saknat anledning antaga enligt krigsbruk vara tillåten,
må straffet efter omständigheterna nedsättas under hvad eljest å gärningen
följa bort.

47 §.

I fråga om viss tid för åtal af brott och för doms verkställande
gälle hvad i allmän lag är föreskrifvet; och skall i dessa fall disciplinstraff
ej anses svårare än böter enligt allmän lag.

Andra delen.

Om särskilda brott.

5 KAP.

Om rymning och olofligt undanhållande.

48 §.

Krigsman, som, i afsikt att undandraga sig krigstjänsten, olofligen
afviker från den trupp eller det fartyg, hvartill han hörer, eller från
den tjänstgörings- eller vistelseort, som är för honom bestämd, eller
und andöl jer sig utan att från orten afvika eller, då det på grund af
inkallelse eller enligt åtagande eller efter tilländagången tjänstledighet
åligger honom att inställa sig till tjänstgöring, utan laga förfall sådant
underlåter, straffes för rymning.

49 §.

Rymmer krigsman, som är tjänstgöringsskyldig vid mobiliserad
afdelning, dömes till straffarbete från och med sex månader till och
med två år.

Tillhör rymmaren manskapet, och äro omständigheterna synnerligen
mildrande, må den brottslige, om han ej förut undergått bestraffning
för rymning, dömas till fängelse i högst ett år.

50 §.

Rymmer officer eller underofficer i andra fall än de, som omförmälas
i 49 §, dömes till afsättning.

Rymmer någon af manskapet, och föreligger ej sådant fall, som
sägs i 49 §, dömes den brottslige till fängelse i högst sex månader eller
varde, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, .belagd, med
disciplinstraff. Består brottet i underlåtenhet att inställa sig till tjänstgöring
vid krigsmakten, och har den brottslige ej änmr varit i sådan
tjänstgöring, må ej svårare straff än disciplinstraff åläggas honom. Sker
rymningen från fartyg under sådana omständigheter, att rymmaren bort

inse, att fartyget till följd af rymningen ntsättes för fara, må till fängelse
i högst ett år eller straffarbete på lika tid dömas. Föröfvas brott, som
i detta mom. afses, af den, som tillförene varit straffad för rymning,
vare straffet fängelse eller, om rymningen sker från fartyg under omständigheter,
som nyss sagts, fängelse eller straffarbete i högst två år.

51 §.

Hafva två eller flera krigsmän i samråd beslutat att rymma, vare
det, om brottet går i fullbordan, ansedt såsom försvårande omständighet;
och må i det fall, som omtalas i 49 §, dömas till straffarbete i högst två
år utöfver den där utsatta högsta strafftid. Skedde brottet under förhållanden,
hvarå 50 § är tillämplig, skola officerare och underofficerare,
som deltogo i stämplingen, jämte det i 1 mom. af sistnämnda § stadgade
straff'', dömas till fängelse.

Har öfverenskommelse om rymning, såsom i denna § sägs, blifvit
träffad, men kom brottet ej till verkställighet; varde ändå anstiftare,
så ock officerare eller underofficerare, som deltogo i stämplingen, såsom
rymmare straffade, efter ty i 49 eller 50 § för hvarje fall är stadgadt.
Annan deltagare i sådan stämpling belägges med disciplinstraff.

Officer eller underofficer, som beträdes med brott, hvarom denna
§ handlar, skall förklaras ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas.

52 §.

Krigsman, som, utan att sådan afsikt, som i 48 § är sagd, ådagalägges,
begår gärning eller gör sig skyldig till underlåtenhet, som där
finnes omförmäld, varde, där han ej, efter hvad nedan stadgas, gjort
sig förfallen till svårare ansvar, för olofligt undanhållande belagd med
disciplinstraff; dock att, där återfall sker, och omständigheterna äro
synnerligen försvårande, må till fängelse i högst sex månader dömas,

53 §.

År i fall, som i 52 § afses, den uteblifne tjänstgöringsskyldig vid
mobiliserad afdelning eller är han inmönstrad å fartyg, och har han
hållit sig undan öfver tre dagar efter det inställelse till tjänstgöring
bort ske eller honom meddelad tjänstledighet gått till ända eller, i
andra fall, öfver tjugufyra timmar, straffes den brottslige såsom för
rymning, efter ty därom i 49 eller 50 § för hvarje fall är stadgadt.

54 §.

Beträdes i andra fall, än i nästföregående § är sagdt, officer eller
underofficer med olofligt undanhållande, hvarom i 52 § förmärs, och
räcker undanhållandet längre än åtta dagar, då skall den brottslige, där
ej här nedan i denna § annorlunda stadgas, dömas till fängelse eller,
där omständigheterna äro synnerligen mildrande, beläggas med disciplinstraff.
Åro omständigheterna synnerligen försvårande, må till afsättning
dömas. Gör någon af manskapet sig skyldig till sådant olofligt undanhållande,
och varar detta öfver åtta dagar, straffes såsom för rymning
efter 50 §.

Håller officer eller underofficer sig olofligen undan öfver tre månader,
dömes till afsättning.

55 §.

Underlåter krigsman, som på grund af inkallelse eller enligt åtagande
eller efter tilländagången tjänstledighet är skyldig inställa sig
till tjänstgöring, men på grund af laga förfall därifrån uteblifver, att,
så snart ske kan, hos vederbörande befälhafvare anmäla förfallet, belägges
den felaktige med disciplinstraff.

56 §.

Krigsman, som, efter det han blifvit utan eget förvållande skild
från trupp eller fartyg, hvartill han hörer, underlåter att, så snart ske
kan, återförena sig med truppen eller fartyget eller eljest anmäla sig
till tjänstgöring vid krigsmakten, straffes, om det sker i afsikt att undandraga
sig krigstjänsten, såsom för rymning efter 49 eller 50 §, men,
om sådan afsikt ej ådagalägges, efter 52, 53 eller 54 §, allt efter hvad
i nämnda §§ för hvarje fall är sagdt.

57 §.

Har vid krigsmakten anställd civil ämbets- eller tjänsteman, hvilken
är tjänstgöringsskyldig vid mobiliserad afdelning, eller har annan,
som, utan att vara krigsman, är pliktig att vid sådan afdelning tjänstgöra,
gjort sig skyldig till rymning eller till olofligt undanhållande,
som varat öfver tre dagar efter det inställelse till tjänstgöring bort ske

eller honom meddelad tjänstledighet gått till ända eller, i andra fall,
öfver tjugu fyra timmar, dömes den brottslige till fängelse eller straffarbete
i högst två år eller varde, där omständigheterna äro synnerligen
mildrande, belagd med disciplinstraff.

Beträdes ärnbets- eller tjänsteman, som i denna § åsyftas, med
rymning eller med olofligt undanhållande, som varar öfver tre månader,
då skall han, ändå att han dömes till lindrigare straff än straffarbete,
tillika dömas till afsättning.

58 §.

Krigsman, som förledt eller hjälpt annan till rymning, straffes så,
som hade han själ!'' under enahanda förhållanden rymt; dock att afseende
ej göres å de omständigheter, som voro af hans åtgärd oberoende
eller allenast för rymmaren försvårande.

59 §.

Underlåter krigsman, som vet, att annan ärnar rymma, att i tid
uppenbara de omständigheter, som därom kunniga äro, eller har krigsman,
efter det rymningsbrott af annan föröfvats, hyst eller dolt rymmaren,
med vetskap om dennes brott, då skall lian, efter som brottet
var till, beläggas med disciplinstraff eller dömas till fängelse eller
mistning af ämbete eller tjänst på viss tid; varde dock i hvarje fall
lindrigare straffad, än om han själ? begått rymningen.

60 §.

Krigsman, som genom stympning eller annorledes uppsåtligen gör
sig oduglig till uppfyllande af sin krigstjänstskyldighet under längre
eller kortare tid, straffes med fängelse eller straffarbete i högst två år.

61 §•

Lämnar någon, som undergår arreststraff åt första graden utan
bevakning, olofligen det rum eller tält, hvari straffet verkställes; belägges
med disciplinstraff af minst andra graden.

62 §.

Hvad i 48, 49, 50, 51, 52, 53 och 54 §§ finnes stadgadt om
krigsmän, hvilka, efter inkallelse, utan laga förfall underlåta att inställa
sig till tjänstgöring, eller i 55 § är sagdt om krigsmän, som, vid uteblifvande
från tjänstgöring på grund af laga förfall, underlåta att göra
anmälan om förfallet, äger tillämpning jämväl å värnpliktige samt de
vid lots- och fyrinrättningarna anställda personer och officerare vid vägocli
vattenbyggnadskåren, då de, efter vederbörlig inkallelse, gorå sig
skyldiga till''underlåtenhet, hvarom sägs i denna §.

6 KAP.

Om uppror, upplopp och olofliga sammankomster.

63 §.

Samlar sig krigsfolk tillhopa och lägger det uppsåt å daga att
med förenadt våld sätta sig upp emot verkställighet af förmans bud
eller att tvinga förman till någon ämbetsåtgärd eller att för sådan åtgärd
hämnas, men vända de upprorsmän på förmans befallning åter till
lydnad och ordning; då skola anstiftare eller anförare dömas till straffarbete
från och med ett till och med tre år och de öfriga till fängelse
i högst sex månader. Åro synnerligen mildrande omständigheter för
handen; må deltagare, som hörer till manskapet och ej var anstiftare
eller ledare, dömas till arrest af tredje graden.

64 §.

Vända upprorsmän ej åter till lydnad och ordning, utan visa trotsighet
emot förmans befallning; dömes anstiftare eller anförare till
straffarbete från och med tre till och med sex år och annan deltagare
i upproret till sådant arbete från och med ett till och med tre år.
Officer eller underofficer varde ock förklarad ovärdig att i rikets tjänst
vidare nyttjas.

65 §.

Göra upprorsmän våld å person, eller bryta eller förstöra de hus,
eller plundra eller fördärfva de annan egendom; straffes anstiftare eller

anförare med straffarbete på lifstid eller från och med sex till och med
tio år och annan deltagare i upproret med straffarbete från och med
två till och med åtta år; dock att, om våldet utöfvades å förman eller
skadan gjordes å krigsredskap eller annan för krigsmaktens behof afsedd
eller under dess vård och förvar ställd egendom, tiden för straffarbetet
ej må sättas under åtta år för anstiftare eller anförare eller under
fyra år för annan deltagare i upproret.

Officer eller underofficer, som fälles till ansvar efter detta lagrum,
skall tillika förklaras ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas.

För våld eller annan brottslig gärning, som vid uppror begås,
varde ock gärningsmannen straffad, efter ty i 4 kap. 1 § allmänna
strafflagen och 34 § denna lag skils.

66 §.

Göres uppror under sjönöd eller vid annat tillfälle, då brott mot
krigslydnaden medför större fara; då skola, om upproret ej fullföljdes
längre än i 63 § är sagdt, de brottsliga dömas, anstiftare eller anförare
till straffarbete från och med fyra till och med åtta år och annan deltagare
i upproret till sådant arbete från och med två till och med fyra
år; men i de fall, hvarom 64 och 65 §§ handla, skall anstiftare eller
anförare dömas till straffarbete på lifstid eller från och med åtta till och
med tio år och annan deltagare straffas med straffarbete från och med
fyra till och med åtta år; varde ock i sistnämnda fall å officer eller
underofficer, som deltagit i upproret, tillämpad den särskilda påföljd,
som i 64 och 65 §§ stadgas.

67 §.

Deltager krigsman med väpnad hand i uppror emot annan offentlig
myndighet, än ofvan sägs; dömes till straff, som för uppror emot
förman finnes bestämdt.

68 §.

Dräper upprorsman den, som uppror stilla vill; miste lifvet eller
dömes till straffarbete på lifstid.

Varder upprorsman dräpen; ligge ogill.

69 §.

Den, som muntligen inför samladt krigsfolk eller i skrift, den
han bland krigsfolket utspridt eller utsprida låtit, uppmanat till uppror,

varde, när uppmaningen ingen straffbar verkan både, dömd till fängelse
eller till straffarbete i högst ett år.

Samma lag vare om den, som annans skrift utspridt eller utsprida
låtit för att därmed komma uppror åstad.

70 §.

Får någon veta, att stämpling till uppror är å färde, och uppenbarar
han ej i tid för befälhafvaren de omständigheter, som kunniga
äro; då skall han, efter som brottet var till, dömas till disciplinstraff
eller till fängelse eller till straffarbete i högst fyra är.

71 §•

Samlar sig krigsfolk tillhopa och störer lugnet eller ordningen
inom krigsmakten, utan att dock lägga å daga sådant uppsåt, som i
63 § är sagdt, och skingrar sig ej det krigsfolk på förmans befallning,
utan visar trotsighet däremot; dömes anstiftare eller anförare till straffarbete
från och med ett till och med tre år och annan deltagare i upploppet
till fängelse i högst sex månader. Aro synnerligen mildrande
omständigheter för handen; då må deltagare i upploppet, den där hörer
till manskapet och ej är att anse såsom anstiftare eller anförare, dömas
till disciplinstraff. Öfvergå de till våld å person eller egendom; vare
lag, som i 65 och 68 §§ sagd är.

Göres upplopp vid tillfälle, som i 66 § sägs, varde de brottslige
straffade, anstiftare eller anförare med straffarbete från och med fyra
till och med åtta år och annan deltagare i upploppet med sådant arbete
från och med två till och med fyra år. Orsakas genom upploppet
betydligare skada; då skola anstiftare eller anförare dömas till straffarbete
på lifstid eller från och med åtta till och med tio år och andra
deltagare straffas med straffarbete från och med fyra till och med åtta år.

72 §.

Hvar, som muntligen inför samladt krigsfolk söker förleda till
ohörsamhet mot förmans eller öfverordnads befallningar i tjänsten eller
upphetsa till ovilja mot krigstjänsten, varde, där ej den brottslige är
efter 69 § till svårare ansvar förfallen, dömd till fängelse eller, i lindrigare
fall, till disciplinstraff. Är han i följd af gärningen förfallen till
straff för delaktighet i brott, som därå följt, vare lag, som i 4 kap.
1 § allmänna strafflagen och 34 § denna lag är sagdt.

Lag samma vare om den, som egen eller annans skrift, den där
innefattar sådant förledande eller upphetsande, som i 1 mom. sägs, utspridt
eller utsprida låtit för att därmed främja den med skriften
åsyftade verkan.

73 §.

Håller krigsfolk sammankomst för rådplägning i ämnen, genom
livilkas afhandlande fruktan eller misströstan kan hos krigsfolket utbredas
eller brott mot krigslydnaden lätt kan föranledas, såsom:

om faran eller olämpligheten af företag eller tjänsteförrättning,
därtill befallning är gifven eller förväntas;

om vådan af den ställning, hvari krigsmakten eller någon del
däraf sig befinner; eller

om förmans förhållande eller åtgärder;

då skola de, som deltogo i sammankomsten, beläggas med disciplinstraff
eller, där faran var större, dömas till fängelse.

Har officer eller underofficer, i ändamål, som ofvan är sagdt, kallat
underlydande till sammankomst eller gifvit dem tillstånd att sådan sammankomst
hålla; dömes till afsättning, mistning af ämbete eller tjänst
på viss tid eller fängelse och varde tillika, om sammankomsten ledde
till uppror, upplopp eller annat brott, såsom anstiftare däraf straffad,
men de underlydande vare för sitt deltagande i sammankomsten från
straff fria.

74 §.

Den, som för sådan otillåten rådplägning, som i 73 § afses, kallat
krigsfolk till sammankomst, varde, ändå att densammas hållande
förhindrades, straffad efter ty i nämnda § sägs.

75 §.

De i 63, 64, 65, 66, 68, 71 och 73 §§ af detta kap. förekommande
stadganden äga tillämpning jämväl å dem, som utan att vara
krigsmän lyda under denna lag, då de med krigsfolk deltaga i uppror,
upplopp eller olofliga sammankomster.

7 KAP.

Om brott mot krigslydnaden och missbruk af förmanskap; så ock om
misshandel och förolämpningar samt om annat oskickligt uppförande.

76 §.

Vägrar krigsman att åtlyda hvad förman under tjänstens utöfning
och i hvad som angår tjänsten honom befallt, dömes till fängelse eller
straffarbete i högst ett år. Tillhör den brottslige manskapet, och äro
omständigheterna synnerligen mildrande, må han beläggas med disciplinstraff.

Sker brottet i närvaro af samlad trupp eller ombord å krigsfartyg
i närvaro af dess besättning eller del af densamma, må straffet höjas
till straffarbete i två år.

Föröfvas brottet under sjönöd eller vid annat tillfälle, då brott
mot krigslydnaden medför större fara, skall den brottslige dömas till
straffarbete i högst fyra år. Kom häraf betydligare skada, eller var
brottet eljest med synnerligen försvårande omständigheter förenad!, må
tiden för straffarbetet höjas till åtta år.

77 §•

Underlåter krigsman, i afsikt att förhindra verkställighet af hvad
förman under tjänstens utöfning och i hvad som angår tjänsten honom
befallt, att rätt fullgöra befallningen, eller uppehåller han i sådan
afsikt genom onödig förfrågan, motsägelse eller invändning befallningens
fullgörande, straffes efter 76 §.

Var afsikten ej sådan, som ofvan nämnts, straffes den brottslige
efter 130 8.

78 §.

Vägrar eller underlåter någon, som utan att vara krigsman lyder
under denna lag, att åtlyda hvad den, som enligt tjänstereglemente eller
särskildt förordnande öfver honom har befälsrätt i tjänsten, inom gränsen
af denna rätt anbefallt; varde den brottslige, om han är att hänföra
till ämbets- eller tjänsteman, straffad efter 25 kap. 16 eller 17 §

f allmänna

strafflagen, men eljest dömd högst till straffarbete i två år.
Var förbrytelsen ringa; må den brottslige beläggas med disciplinstraff.

79 §.

Underlåter någon att efterkomma öfverordnads i särskilda fall
meddelade föreskrifter i hvad som rörer allmän ordning eller ordningen
inom krigsmakten, belägges med disciplinstraff eller dömes till fängelse
i högst sex månader.

80 §.

Gör krigsman våld eller annan misshandel å öfverordnad krigsman
i ämbets- eller tjänsteärende eller för att honom till någon ämbets-
eller tjänsteåtgärd tvinga eller därifrån hindra eller att å honom
för sådan åtgärd hämnas, dömes, om den våldförde är officer aller underofficer,
till straffarbete i högst fyra år och, om han tillhör manskapet,
till straffarbete i högst två år eller fängelse i högst sex månader;
dock att, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, må
dömas, om den våldförde är officer eller underofficer, till fängelse
och, om han tillhör manskapet, till arrest af minst andra graden.

Sker brottet under sjönöd eller eljest under omständigheter, då
brott mot krigslydnaden medför större fara, straffes den brottslige
med straffarbete från och med två till och med sex år.

81 §.

Begår krigsman våld eller annan misshandel mot krigsman, som
är hans förman, eller mot annan öfverordnad krigsman, som vid tillfället
bär sin tjänstedräkt, och sker brottet ej i eller för den våldfördes
ämbete eller tjänst, dömes till fängelse eller, där omständigheterna
äro synnerligen mildrande, till disciplinstraff. Sker brottet å
tid eller ort, att det väcker stor uppmärksamhet och förargelse, eller
eljest under synnerligen försvårande omständigheter, må straffet höjas
till straffarbete i högst två år.

82 §.

Utbrister krigsman mot öfverordnad krigsman i smädligt, föraktligt
eller vanvördigt yttrande eller förgriper sig emot honom med hotelse
eller annan missfirmlig gärning i eller för ämbetet eller tjänsten,

straffes den brottslige, om han är officer eller underofficer, med fängelse.
Hörer lian till manskapet, straffes, om den förolämpade är officer
eller underofficer, med fängelse och, om jämväl den förolämpade
hörer till manskapet, med fängelse i högst ett år; dock må, där omständigheterna
äro synnerligen mildrande, till disciplinstraff dömas.

Gör krigsman sig skyldig till förolämpning mot krigsman, som
är hans förman, eller mot annan öfverordnad krigsman, som vid tillfället
bär sin tjänstedräkt, och sker förbrytelsen ej i eller för den förorättades
ämbete eller tjänst, dömes den brottslige till disciplinstraff eller
fängelse i högst ett år.

83 §.

Har brott, hvarom i SO, 81 eller 82 § förmäles, föranledts häraf,
att den öfverordnade vid tillfället genom missbruk af sin myndighet
eller eljest genom otillbörligt eller ovärdigt beteende den underordnade
till gärningen retat, må straffet efter omständigheterna nedsättas under
hvad eljest å gärningen följa bort.

84 §.

Där i andra fall, än ofvan i detta kap. är sagdt, krigsman gör
sig skyldig till våld eller annan misshandel eller till förolämpning mot
öfverordnad krigsman, som ej är till den brottsliges förman att hänföra,
straffes den brottslige efter allmän lag.

85 §.

Om någon, som utan att vara krigsman lyder under denna lag,
gör våld eller annan misshandel å krigsman, som öfver honom har befälsrätt
i tjänsten, eller med ord eller gärning förolämpar sådan sin
förman; varde straffad så, som angående krigsmän, hvilka dylika brott
begå, här ofvan i detta kap. är stadgadt.

86 §.

Utmanar officer eller underofficer, med föranledande af något förhållande
i tjänsten, sin förman till envig; varde dömd till afsättning
jämte det ansvar, som efter allmän lag bör följa. Lag samma vare
för den förman, som antager slik utmaning af underlydande.

87 §.

Hvar, som utan skälig anledning förer klagan mot förman öfver
förnärmelse i tjänsten, dömes till disciplinstraff eller fängelse i högst
sex månader.

88 §.

Den, som visar ohörsamhet eller sätter sig upp emot skiltvakt i
afseende å hvad denne, enligt reglemente eller särskild befallning, har
att i sådan förrättning verkställa eller förhindra eller begår sådant brott
emot annan vakt eller patrull eller för bevakning eller ordningens upprätthållande
särskildt utställd eller utsänd truppafdelning eller emot
fältpolisman, fältgendarm eller till fältpolisväsendet eller fältgendarmeriet
hörande afdelning, som är i tjänstgöring, dömes till fängelse eller till
straffarbete i högst ett år. Tillhör den brottslige manskapet, och förekomma
synnerligen mildrande omständigheter, må han beläggas med
disciplinstraff.

Föröfvas brottet vid tillfälle, då det kan medföra större fara för
krigsmakten eller för dess eller allmän säkerhet, dömes den brottslige
till straffarbete i högst två år. Kom af brottet betydligare skada;
dömes till straffarbete från och med två till och med sex år.

89 §.

Gör någon våld eller annan misshandel å i tjänsteutofning stadd
skiltvakt, fältpolisman, fältgendarm eller å krigsman, hörande till sådan
vakt eller afdelning, som i 88 § afses, och sker brottet vid tillfälle, då
det medför större fara för krigsmakten eller för allmän säkerhet, dömes
till straffarbete från och med två till och med sex år.

90 §.

Gör krigsman våld eller annan misshandel å underordnad krigsman
i eller för dennes ämbete eller tjänst, och är ej något af de fall
för handen, som i 44 eller 45 § sägas; dömes till fängelse eller straffarbete
i högst två år. Aro omständigheterna synnerligen mildrande,
må till disciplinstraff dömas.

Har officer eller underofficer, som förut undergått straff för brott,
hvarom sägs i denna §, ånyo gjort sig skyldig till sådant brott, då må,
ändå att brottet i fråga anses böra medföra lindrigare ansvar än straff -

arbete, jämte det ansvar, som jämlikt 1 mom. skall följa å brottet, till
afsättning dömas, ifall den brottslige pröfvas hafva genom sitt förfarande
förspillt den aktning och tillit, som bör tillkomma hans befälsställning.

91 §.

Förolämpar krigsman underordnad krigsman med smädligt yttrande
eller förgår sig emot honom med hotelse eller annan gärning,
som missfirmlig är, och sker det i eller för den förolämpades ämbete
eller tjänst; dömes den brottslige till disciplinstraff eller fängelse i
högst sex månader.

92 §.

Hindrar förman, genom missbruk af sin myndighet, underlydande
krigsman att föra klagan öfver förnärmelse i tjänsten; dömes till
fängelse.

93 §.

Förgår sig krigsman, på sätt i 90 eller 91 § sägs, mot annan
krigsman, hvilken icke står till honom i sådant särskildt förhållande,
som ofvan omförmäles, och var den brottslige officer eller underofficer;
straffes såsom i nämnda §§ sägs. Tillhör den brottslige manskapet;
dömes till disciplinstraff eller till fängelse i högst sex månader.

94 §.

Gör någon i andra fall, än ofvan i detta kapitel afses, sig skyldigtill
våld eller annan misshandel å eller förolämpning med ord eller
gärning emot någon, som lyder under denna lag, och sker brottet i
eller för den våldfördes eller förorättades ämbete eller tjänst vid krigsmakten,
straffes den brottslige efter allmän lag.

Lag samma vare, där någon i andra fall, än ofvan i detta kapitel
afses, gör våld eller annan misshandel å eller gör sig skyldig till förolämpning
emot någon, som lyder under denna lag, ifall brottet sker
under tjänstgöring eller eljest i fält, under tåg eller annan färd under
militärbefäl eller på sjötåg, i läger, kvarter eller vaktrum, inom kasern,
fästningsverk, militärhäkte, militärsjukhus, kronans varf, verkstad, för -

råds- eller tyghus, eller inom annan byggnad eller område, som upplåtits
uteslutande för krigsmaktens behof, eller å kronans fartyg eller,
inom garnisons- eller stationsort, å väg, gata eller annat ställe, hvarom
i 11 kap. 15 §'' allmänna strafflagen förmäles, eller inför krigsdomstol.

95 §.

Störer man gudstjänst vid samlad trupp genom svordom eller oljud
eller kommer därvid eljest förargelse åstad, varde belagd med disciplinstraff
eller dömd till fängelse i högst sex månader.

Gör någon förargelse genom svordom eller oljud eller annorledes
inför krigsdomstol, dömes till straff, som i 1 mom. sägs.

96 §.

Hvar, som under tjänstgöring eller eljest i fält, under tåg eller
annan färd under militärbefäl eller på sjötåg, i läger, kvarter eller vaktrum,
inom kasern, fästningsverk, militärhäkte, militärsjukhus, kronans
varf, verkstad, förråds- eller tyghus eller inom annan byggnad eller
område, som upplåtits uteslutande för krigsmaktens behof, eller å kronans
fartyg gör oljud eller oväsende eller annorledes brister i anständigt
uppförande eller kommer förargelse åstad, belägges med disciplinstraff.
Lag samma vare, om någon under sådana omständigheter eller
å sådan plats, som förut i denna § är sagdt, finnes öfverlastad af starka
drycker, där ej förbrytelsen enligt annat lagrum bör beläggas med
strängare straff.

Hvad i 1 mom. är sagdt gälle ock, i fall krigsman inom garnisonseller
stationsort eller eljest, då han uppträder i tjänstedräkt, eller värnpliktig
under färd till eller från sin tjänstgöringsort, ändå att han icke
står under militärbefäl, å väg, gata eller annat ställe, hvarom ill kap.
15 § allmänna strafflagen förmäles, gör sig skyldig till sådant beteende,
som i 1 mom. omtalas, eller finnes öfverlastad af starka drycker.

97 §.

Officer, underofficer eller underbefäl af manskapet, som i eller
utom tjänsten genom anstötligt och ovärdigt uppförande gör sig skyldig
till uppenbar vanvård af den aktning och tillit, han på grund af
sin tjänsteställning af andra bör eg a, varde, där ej den gärning, hvartill
han gjort sig skyldig, är i denna eller annan lag med särskild! ansvar
belagd, dömd till disciplinstraff.

8 KAP.

Om skadegörelse å egendom, som är afsedd för krigsmakten, samt om förskingring
eller missvård af sådan egendom; så ock om stöld, snatteri

och inbrott samt rån.

98 §.

Förstör eller skadar någon egendom, som tillhör krigsmakten eller
är för dess behof afsedd, eller bortleder någon olofligen, i uppsåt att
skada göra, elektrisk ström från krigsmaktens elektriska anläggning,
varde, där ej särskild! straff å brottet är i denna lag utsatt, straffad
efter allmän lag; dock att, där brottet tinnes kunna försonas med böter,
i stället skall till disciplinstraff dömas. Visste den brottslige, att egendomen
eller anläggningen tillhörde krigsmakten eller att egendomen
var för dess behof afsedd, vare det såsom försvårande omständighet
ansedt.

Hvad i denna § är stadgadt, gälle ock, om någon gör försök till
brott, som nu är sagd!, och försöket är i allmän lag med straff belagdt.

99 §.

Har någon vid tillfälle, då nödigt är att hafva ljus eller eld, där
krut eller annat lätt antändbar!, ämne eller däraf tillverkad krigsredskap
förvaras, underlåtit att hafva elden behörigen bevarad, eller har någon
utan nödvändighet gått dit med eld, äfven om den funnits behörigen
bevarad, eller har någon på sådant ställe rökt tobak eller på annat sätt
vant oförsiktig med eld eller ämne, som är eldfängd!; dömes till fängelse
eller straffarbete i högst två år. V ar förseelsen ringa, och kom däraf
ingen skada; varde den felaktige belagd med disciplinstraff.

Hvar, som annorledes, än i 1 mom. är sagd!, oförsiktigt förfar
med eld inom krigsfartyg, varf, tyghus, verkstad, förrådshus eller kasern
eller på annat dylikt ställe eller där lägger lätt antändbara ämnen
på annan plats, än för deras förvarande finnes bestämd, dömes till
fängelse i högst sex månader. Var förseelsen ringa, och kom ingen
skada; belägges den skyldige med disciplinstraff.

100 §.

Hvar, som utan bemyndigande till eget bruk nyttjar eller later
annan nyttja krigsmakten tillhörig eller för dess behof afsedd egendom,
belägges med disciplinstraff. Sker det i större omfattning, eller äro
omständigheterna eljest synnerligen försvårande, må till fängelse i högst
sex månader dömas.

101 §.

Den af manskapet, som olofligen säljer, pantsätter eller annorledes
förskingrar eller uppsåtligen förstör eller skadar åt honom till bruk
lämnade bevärings- eller beklädnadspersedlar, ammunition, tjänstehäst
eller dess mundering eller foder eller hvad annat, som till utrustning
hörer, eller af manskap utan behörigt tillstånd köper eller tillbyter sig
eller till försäljning eller såsom pant, gåfva eller lån emottager häst
eller annat, som här är sagdt, belägges första gången med arreststraff
af tredje graden och dömes andra gången till fängelse i högst sex
månader, tredje gången till fängelse från och med sex månader till och
med ett år samt fjärde och följande gånger till straffarbete från och
med sex månader till och med två år.

Begår officer eller underofficer brott, som här är sagdt; dömes
till fängelse i högst sex månader, men, om återfall sker, till afsättning.

102 §.

Begår någon stöld af egendom, som tillhör krigsmakten eller är
för dess behof afsedd, straffes efter allmän lag.

Skedde det ur tyghus, varf, verkstad, fartyg, kasern, tält, stall,
åkdon eller annat ställe, där sådan egendom veterligen förvarades, eller
visste den brottslige, att egendomen tillhörde krigsmakten eller var för
dess behof afsedd, dömes till straffarbete i högst ett år. Voro omständigheterna
synnerligen försvårande, må tiden för straffarbetet höjas till
tvä år; voro de synnerligen mildrande, må till fängelse i högst sex
månader dömas.

Föröfvades brott, som i 2 mom. afses, medan krigsmakten eller
afdelning af densamma var mobiliserad, dömes till straffarbete i högst
fyra år.

103 §.

Bortleder någon, i uppsåt att sig eller annan den tillägna, olofligen
elektrisk ström från krigsmaktens elektriska anläggning, straffes,
där ej 105 § är tillämplig, för stöld, efter ty i allmän lag är stadgadt.

Visste den brottslige, att anläggningen tillhörde krigsmakten,
varde, där ej brottet skall bedömas efter 105 §, straffet bestämdt efter
hvad i 102 § 2 och 3 mom. om stöld för hvarje fall är sagdt.

104 §.

Hvar, som från annan, hvilken är förlagd med honom i samma
kvarter, kasern, tält, militärsjukhus eller annat dylikt ställe eller tjänstgör
å samma fartyg, föröfvar stöld af gods, som denne där har förvandt,
dömes till * straffarbete i högst ett år. Åro omständigheterna
synnerligen försvårande; ma tiden för straffarbetet höjas till tva ar; äro
de synnerligen mildrande, må till fängelse i högst sex månader dömas.

105 §.

För snatteri i de fall, som omförmälas i 102 § 1 mom. och 103 § 1
inom., straffes den brottslige efter allmän lag; dock att, där brottet
finnes kunna försonas med böter, disciplinstraff i stället skall ådömas.

Sker snatteri i de fall, som omtalas i 102 § 2 och 3 inom., 103 §
2 mom. och 104 §, skall vid straffets bestämmande efter allmän lag
brottet anses vara begånget under försvårande omständigheter och, där
det finnes kunna försonas med böter, i stället dömas till arrest af tredje
graden.

106 §.

Föröfvar skiltvakt eller annan, som är på vakt eller till bevakning
af gods kommenderad, tillgrepp till större eller mindre belopp af det,
som är under hans skydd eller bevakning; dömes för stöld till straffarbete
från och med sex månader till och med fyra år.

107 §.

Efter allmän lag straffes den, som i afsikt att stjäla egendom,
hvilken tillhör krigsmakten eller är för dess behof afsedd, föröfvar inbrott,
ehvad tillgrepp sker eller ej, så ock den, som rånar eller gör
försök att råna sådan egendom.

108 §.

För öfrigt skall hvad allmän lag innehåller om stöld, snatteri, rån,
försök därtill eller inbrott gälla i afseende på sådana brott, då de begås
af dem, som lyda under denna lag.

Begår någon stöld andra gången eller oftare, och är den stöld
sådan, som omtalas i 102 § 3 mom. eller 106 §; då må tiden för straffarbetet
ökas med två år utöfver den där bestämda högsta strafftiden.
Ej må genom sådan förhöjning tiden för straffarbetet i något fall öfverskrida
tio år.

109 §.

Den, som gjort sig förfallen till straff efter 106 §, skall ock dömas
medborgerligt förtroende förlustig. Lag samma vare, om någon
gjort sig skyldig till straffarbete efter 102, 103 eller 104 §.

9 KAP.

Om öfverträdelser eller åsidosättande af tjänsteplikter i andra fall, än förut

i denna lag sagda äro.

no §.

Gör någon sig skyldig till falsk angifvelse af förbrytelse, som
tillhör krigsdomstols bedömande, straffes efter allmän lag.

in §.

Har någon i disciplinmål uppsåtligen med straff belagt eller hos
annan, som innehar bestraffningsrätten, till bestraffning angifvit den
han visste oskyldig vara, skall den brottslige, om han är officer eller
underofficer, afsättas och förklaras ovärdig att i rikets tjänst vidare
nyttjas samt dessutom dömas,

a) om den oskyldige undergick arrest af tredje graden, till straffarbete
från och med sex månader till och med två år; och

b) om den oskyldige undergick lindrigare bestraffning, eller om
straff ej blef på grund af angifvelsen ålagdt eller, fastän det ålades,
icke kom att verkställas, till fängelse i högst sex månader eller böter
högst ett tusen kronor.

Hörer den brottslige till manskapet, skall han dömas, där den
oskyldige undergick straff, som under a) sagdt är, till straffarbete från
och med sex månader till och med två år och, där sådant fall inträffar,
som omförmäles under b), till fängelse i högst sex månader eller arrest
af tredje graden.

Har någon icke af ondt uppsåt, men ändå utan laga skäl, af förhastande
eller oförstånd, med straff belagt eller gjort angifvelse mot
annan i disciplinmål; dömes den brottslige, om han är officer eller underofficer,
till böter, beräknade efter 25 kap. 21 § allmänna strafflagen,
eller mistning af ämbete eller tjänst på viss tid eller, där omständigheterna
äro synnerligen försvårande, till afsättning och, om han hörer
till manskapet, till disciplinstraff eller fängelse i högst sex månader.

Hen, som efter detta lagrum gjort sig förfallen till straffarbete,
skall ock dömas medborgerligt förtroende förlustig.

112 §.

Tager någon sig bestraffningsrätt, då han sådan ej äger; straffes,
om lian är officer eller underofficer, med mistning af ämbete eller tjänst
på viss tid eller afsättning och, om han innehar lägre tjänstegrad, med
fängelse i högst ett är. Kom häraf ingen eller ringa skada; må dömas
till disciplinstraff.

113 §•

Tvingas underlydande genom förmans befallning, för förmannens
eller annans enskilda nytta, till sammanskott, utgift eller kostnad eller
till annat arbete, än den underlydande enligt tjänstgöringsreglementet
är pliktig förrätta; varde förmannen, där lian är officer eller underofficer,
utsatt och, om brottet det förtjänar, förklarad ovärdig att i rikets
tjänst vidare nyttjas samt, om han hörer till manskapet, dömd
till straffarbete i högst två år.

Förmår förman annorledes, till sin eller annans enskilda nytta,
underlydande till sammanskott, utgift, kostnad eller obehörigt arbete,
varde den brottslige, om han är officer eller underofficer, dömd till afsättning
eller mistning af ämbete eller tjänst på viss tid eller disciplin -

straff och, om lian hörer till manskapet, belagd med disciplinstraff.
Tager officer eller underofficer för egen vinning sådant emot, då det
såsom af fri vilja bjudes; belägges med disciplinstraff.

114 §.

Har någon, för egen vinning eller annans fördel eller eljest i oloflig
afsikt, i berättelse eller redogörelse angående den under hans befäl
ställda afdelning af krigsmakten lämnat oriktig uppgift om krigsfolk,
hästar eller tjänstedagar eller angående vapen, ammunition, redskap eller
annan krigsförnödenhet; dömes, såvida brottet ej medför straff efter
136 §, till straffarbete från och med två till och med sex år; varde ock
dömd medborgerligt förtroende förlustig.

ilo §.

Tillgriper och förskingrar vid krigsmakten anställd ämbets- eller
tjänsteman någon till krigsfolkets aflöning, underhåll eller beklädnad
eller för annat krigsbehof bestämd uppbörd eller annan egendom, som
han i kraft af sin befattning för krigsmaktens räkning emottagit till
förvarande, förvaltning eller redovisning, anses han därför efter allmän
lag.

Sker tillgreppet, medan krigsmakten eller afdelning af densamma
är mobiliserad, vare det vid straffets bestämmande såsom synnerligen
försvårande ansedt.

Har i sådant fall genom saknaden af det tillgripna väsentligt
hinder för krigsförberedelserna, betydande brist för krigsfolket eller
hinder för krigsföretagen vållats, och var det tillgripna af beskaffenhet,
att den brottslige bort kunna inse, att en sådan verkan var af brottet
att befara; dömes den brottslige till straffarbete på lifstid eller från
och med åtta till och med tio år; varde ock förklarad ovärdig att i
rikets tjänst vidare nyttjas.

116 §.

Afgifver någon uppsåtligen i tjänsten osannfärdig rapport, skall,
där ej särskild! ansvar är i denna lag å brottet satt, den brottslige, om
han är officer eller underofficer, dömas till afsättning och, där brottet
det förtjänar, förklaras ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas eller

dömas till mistning af ämbete eller tjänst på viss tid och, om lian
hörer till manskapet, dömas till fängelse eller till straffarbete i högst
två år.

Söker någon eljest i angelägenhet, som rörer tjänsten, genom
osann uppgift eller annorledes vilseleda öfverordnad eller annan, som
är behörig att infordra eller mottaga meddelanden i sådan angelägenhet,
varde, där ej gärningen jämlikt denna lag föranleder strängare
straff, belagd med disciplinstraff.

117 §.

Den, som genom bedrägliga löften eller osanna framställningar
eller på annat olofligt sätt förmår någon att antaga krigstjänst, dömes
till disciplinstraff eller fängelse i högst sex månader. Åro omständigheterna
synnerligen försvårande, må till straffarbete i högst två år
dömas.

118 §.

blår förman genom missbruk af sin myndighet hindrat den, som
blifvit till krigstjänst anvärfd eller förhyrd, att föra klagan öfver värfningen
eller förhyrningen; dömes till fängelse eller till straffarbete i
högst två år.

119 §.

Nekar befälhafvare, mot bättre vetande, afsked åt den af manskapet,
som är därtill berättigad, eller skiljer befälhafvare någon af
manskapet olagligen från tjänsten; varde afsatt och, om brottet det
förtjänar, jämväl förklarad ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas.
Var det af förhastande han sig förgick, och kom häraf ingen eller ringa
skada, eller; skedde det af oförstånd; dömes till mistning af ämbete
eller tjänst på viss tid eller till disciplinstraff.

120 §.

Släpper någon, som är på vakt eller eljest beordrad till fånges
eller häktad persons bevakning, med vilja eller af vårdslöshet honom
lös eller hjälper honom att undkomma; dömes, om den skyldige är
officer eller underofficer, till straff på sätt i 25 kap. 14 § allmänna

strafflagen sägs; dock att, där brottet anses kunna försonas med böter,
i stället därför till disciplinstraff dömes. Hörer den brottslige till manskapet;
varde lian, efter de i nämnda lagrum stadgade grunder, i förhållande
till förbrytelsens beskaffenhet dömd till straffarbete i högst
fyra år eller fängelse i högst sex månader eller disciplinstraff.

121 §.

Befriar man medelst våld eller list eller annorledes någon, som
är insatt i militärhäkte eller skall af krigsman afföras i arrest eller
häkte eller inställas till förhör, eller gör någon försök till utförande
af sådant brott genom våld; vare det, vid straffets bestämmande efter
allmän lag, ansedt såsom försvårande omständighet.

122 §.

Den, som egenmäktigt tager sig befäl, där det honom ej lagligen
tillkommer, dömes till fängelse eller mistning af ämbete eller tjänst på viss
tid eller till afsättning, vare ock underkastad ansvar efter lag för fel
eller brott, som han under sådant befäls utöfvande begår.

123 §.

Lämnar officer eller underofficer länder vaktgöring eller under
annan likartad tjänstgöring obehörigen sin post, skall han dömas till
fängelse i högst sex månader eller, där omständigheterna äro synnerligen
mildrande, beläggas med disciplinstraff. Var han befälhafvare,
och voro omständigheterna synnerligen försvårande, må tiden för
fängelsestraffet höjas till två år eller till afsättning dömas.

124 §.

Ofvergifver skiltvakt sin post, eller lämnar han den olofligen åt
annan, dömes till fängelse i högst sex månader. Förekomma synnerligen
mildrande omständigheter; må han beläggas med arreststraff af
tredje graden.

125 §.

Finnes befälhafvare för trupp eller å fartyg under vaktgöring
eller under annan likartad tjänstgöring af starka drycker öfver!åstad,

eller finnes skyltvakt drucken å sin post, dömes till fängelse. Åro omständigheterna
synnerligen förskärande, må till straffarbete i högst tva
år dömas; äro de synnerligen mildrande, må den felaktige beläggas
med arreststraff af tredje graden.

Förgår sig officer eller underofficer, som ej är befälhafvare, under
tjänstgöring, som i 1 mom. afses, på sätt där sägs, skall den brottslige
dömas till fängelse eller beläggas med disciplinstraff. Åro omständigheterna
synnerligen försvårande, må till straffarbete i högst ett
år dömas.

126 §.

Tager krigsman, innan han fått afsked från den krigstjänst, hvari
lian är anställd, värfning eller lega vid annan trupp för tid, som den
förra anställningen omfattar, skall han beläggas med arreststraff af
tredje graden, men, om brottet förnyas, dömas till fängelse i högst sex
månader.

127 §.

Hvar, som olofiigen uppenbarar hvad beträffande rikets försvar
jämlikt meddelad föreskrift bör hållas hemligt, dömes till straffarbete
från och med två till och med sex år. Åro omständigheterna synnerligen
mildrande, må tiden för straffarbetet nedsättas till sex månader
eller till fängelse dömas. Sker brottet af obetänksamhet och ej för
egen vinning, dömes till fängelse eller disciplinstraff.

Uppenbarar någon för främmande makt sådant, som, enligt hvad
ofvan sagts, bör hållas hemligt, dömes den brottslige till straffarbete
från och med fyra till och med tio år.

Den, som efter detta lagrum gjort sig förfallen till straffarbete,
skall ock dömas medborgerligt förtroende förlustig,

128 §.

Hvar, som, medan krigsmakten eller afdelning af densamma är
mobiliserad, i strid emot meddeladt förbud utsprider underrättelser om
krigsmaktens ställning eller rörelser eller om andra åtgärder eller anstalter
för försvaret, straffes med fängelse, där ej gärningen jämlikt
denna eller allmän lag medför svårare ansvar.

129 §.

Begår krigsman uppsåtligen på annat sätt, än annorstädes i denna
lag är sagd!, förbrytelse i sitt ämbete eller sin tjänst för egen fördel
eller för att annan gynna eller skada eller eljest till kränkning af allmän
eller enskild rätt eller säkerhet, eller underlåter lian uppsåtligen
i afsikt, som sagd är, sin ämbets- eller tjänsteplikt; varde dömd, om
lian är officer eller underofficer, efter ty om ämbetsbrott af dylik beskaffenhet
i allmän lag stadgas, och, om lian hörer till manskapet, till
straffarbete i högst två år eller, där brottet skedde af förhastande, och
ingen eller ringa skada däraf kom, till disciplinstraff eller fängelse.

130 §.

Visar krigsman vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet
i fullgörande af de tjänsteplikter, som honom efter reglementen
eller andra allmänna författningar, instruktioner eller särskilda föreskrifter
åligga eller af förhållandenas beskaffenhet påkallas, och är ej
i denna eller annan lag å förseelsen särskildt ansvar satt; belägges
den brottslige med disciplinstraff. Finnes förbrytelsen vara af svårare
beskaffenhet, än att den kan anses vara med disciplinstraff försonad;
då skall den brottslige dömas till fängelse i högst sex månader eller
mistning af ämbete eller tjänst på viss tid. Förekomma synnerligen
försvårande omständigheter; må, om den brottslige är officer eller underofficer,
dömas till afsättning och, om han hörer till manskapet, tiden
för fängelsestraffet höjas till två år.

131 §.

Innefattar förbrytelse, som i 129 eller 130 § sägs, tillika annat
uppsåtligt brott eller sådant vållande, hvarå straff efter denna eller
allmän lag bör följa; gånge som i 4 kap. 2 § allmänna strafflagen stadgas.

132 §.

Där någon, som utan att vara krigsman lyder under denna lag,
beträdes med vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet i
sin tjänstebefattning, och ej i denna eller annan lag särskildt ansvar är
a förseelsen satt, utan densamma skall bestraffas efter 25 kap. 17 §
allmänna strafflagen; må den försumlige beläggas med disciplinstraff,

så framt förseelsen var ringa och ej innefattade fel i domare- eller
prästämbetet eller hvad därmed har gemenskap eller i annat, för hvars
utöfning insikt i särskild vetenskap erfordras.

Tredje delen.

Krigsartiklar.

10 KAP.

Om förräderi, blottställande af krigsmakten, feghet och oloflig
gemenskap med fienden.

133 §.

Beträdes krigsman med brott, som omförmäles i 8 kap. allmänna
strafflagen; vare det, där ej för den gärning särskildt högre ansvar är
i denna lag* utsatt, vid straffets bestämmande efter allmän lag såsom
försvårande omständighet ansedt; och må, där straffarbete antingen på
lifstid eller i tio år är utsatt såsom högsta straff för brottet, dömas i
förra fallet till dödsstraff och i det senare till straffarbete på lifstid.

Begår någon, som ej är krigsman, brott, som afses i 4, 5, 6, 7,
8, 9 eller 10 § af 8 kap. allmänna strafflagen; straffes efter tv i
nämnda lag är sagd!.

134 §.

Later någon, som ej är krigsman, sig som spion af fienden brukas,
miste lifvet eller dömes till straffarbete på lifstid.

Utländsk man, som tillhör krigförande fientlig afdelning, anses
såsom spion, därest lian hemligen eller under falsk förevändning å krigsmaktens
operationsområde inhämtar eller söker inhämta upplysningar i
afsikt att meddela dem åt fienden; dock må han ej fällas till straff för
annat spioneri än det, hvari han gripes.

135 §.

Ofverlöper krigsman till fienden; miste lifvet eller dömes till
straffarbete på lifstid.

Har krigsman gjort försök till brott, som nu är sagdt, och blef
endast genom omständigheter, som voro af gärningsmannens vilja oberoende,
brottets fullbordan förhindrad; dömes till straffarbete på lifstid
eller från och med fyra till och med tio år.

Har stämpling till sådant brott blifvit gjord, utan att det kommit
till försök; varde anstiftare af stämplingen dömd till straffarbete från
och med fyra till och med tio år och annan deltagare i stämplingen
till straffarbete i högst sex år.

136 §•

Har någon till sin befälhafvare eller till efterträdare på vakt eller
post eller till annan, som är behörig att infordra och emottaga upplysningar
angående fienden och krigets angelägenheter, uppsåtligen afgifvit
falsk berättelse om fiendens styrka, tillstånd, ställning eller rörelser
eller om underlydande manskaps eller fartygs antal eller om
krigsförråd eller annat dylikt, som är af inflytande på kriget, eller har
någon bedrägligen förtegat, hvad i dessa afseenden var honom kunnigt;
miste lifvet eller dömes till straffarbete på lifstid. Var faran ringa, och
kom ingen eller ringa skada; dömes till straffarbete från och med sex
till och med tio år.

137 §.

Hen, som åtagit sig att i krig vara kunskapare eller vägvisare
för trupp eller fartyg eller att föra bud i någon kriget rörande viktig
angelägenhet eller verkställa annan dylik förrättning, men i sitt åtagna
värf beträdes med trolöshet, skall mista lifvet eller dömas till straffarbete
på lifstid. Var faran ringa, och kom ingen eller ringa skada,
eller skedde brottet ej i förrädisk afsikt; dömes till straffarbete från
och med sex till och med tio år.

138 §.

Sprider någon ut falska meddelanden, de där kunna hos krigsfolket
verka modlöshet, dömes till straffarbete i högst två år eller fängelse
i högst sex månader, där gärningen ingen verkan hade, som medför
svårare straff.

139 §.

Har befälhafvare i fästning eller å krigsfartyg åt fienden öfverlärnnat
fästningen eller fartyget utan behörig befallning eller utan
högsta nödfall och iakttagande af hvad tjänstgöringsreglementet för
sådant fall stadgar; miste lifvet eller dömes till straffarbete på lifstid.

140 §.

Hvad i 139 § är stadgadt galle ock om hvarje annan befälhafvare,
som öfverlämnar honom anförtrodd post till fienden, utan att alla
tillgängliga medel och utvägar till försvar blifvit begagnade, eller som
på öppna fältet gifver sig och trupp åt fienden, då utsikt att kunna
slå sig igenom eller vinna undsättning återstår.

141 §.

Den, som i drabbning eller då sådan förestår, med ord eller
tecken söker förleda till flykt eller bland truppen åstadkomma förskräckelse
eller oordning, miste lifvet eller dömes till straffarbete på lifstid.

142 §.

Krigsman, som, då det gäller att försvara sig emot fienden eller
att honom angripa eller förfölja eller att bemäktiga sig eller förstöra
fiendens krigsfartyg, vapen, förråd eller dylikt, underlåter att uppfylla
sin tjänsteplikt så, som det en ärlig och tapper krigsman ägnar, skall,
om brottet sker i förrädisk afsikt, mista lifvet eller dömas till straffarbete
på lifstid eller från och med sex till och med tio år, men eljest
dömas till straffarbete från och med två till och med sex år, och må
i sistnämnda fall, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, tiden
för straffarbetet nedsättas till ett år eller dömas till fängelse.

143 §.

Den, som utan befälhafvarens uttryckliga befallning i belägrad
fästning hissar brukligt tecken för fästnings uppgifvande eller under
sjöslag stryker flagg på fartyg, miste lifvet eller dömes till straffarbete
på lifstid.

144 §.

Hvar, som i belägrad fästning- eller å annan ort, den där af
fienden innesluten är, - eller på krigsfartyg eller vid trupp på öppna
fältet, då drabbning förestår eller är börjad, utan befälhafvarens kallelse
håller eller deltager i sammankomst för rådplägning om att gifva sig
åt fienden eller draga sig tillbaka eller i krigsmäns närvaro eljest
råder till sådan åtgärd eller framställer den såsom nödvändig, miste
lifvet eller dömes till straffarbete på lifstid eller från och med sex
till och med tio år. Voro få tillstädes, och kom af brottet ingen eller
ringa skada; dömes till straffarbete i högst sex år eller fängelse.

145 §.

Underlydande, som, utan att befälhafvaren påkallat hans yttrande,
i annans närvaro råder befälhafvaren att draga sig undan från drabbning
eller att till fienden öfverlämna fästning, fartyg eller trupp, straffes
så, som i 144 § är sagd!.

146 §•

Därest någon har umgänge med fienden eller med honom växlar
bref eller budskap utan tillåtelse därtill af högste befälhafvaren eller
annan befälhafvare, som blifvit bemyndigad att meddela sådan tillåtelse;
dömes, där gärningen ej medför straff efter 133 eller 134 §, till
straffarbete i högst två år eller fängelse i högst sex månader.

147 §.

Den, som emottager budskap, bref eller kungörelser, som äro
komna från fienden, men icke genast och utan att för annan yppa innehållet
meddelar dem åt sin befälhafvare, varde dömd till fängelse i
högst sex månader eller, där synnerligen mildrande omständigheter
förekomma, belagd med disciplinstraff.

148 §.

Krigsfånge, som med brytande af gifvet hedersord afviker ur
fångenskapen eller som före krigets slut uppsåtligen bryter emot de
villkor, på hvilka han frigifvits ur densamma, miste lifvet eller dömes
till straffarbete på lifstid eller från och med åtta till och med tio år.

Söker krigsfånge, som liålles under militärbevakning, eljest afvika
ur fångenskapen, skall lian, om han ertappas, innan lian återförenat
sig med den främmande krigsmakten, eller innan han lämnat område,
som af den svenska krigsmakten eller därmed förbunden krigsmakt
ockuperats, beläggas med disciplinstraff eller dömas till fängelse
i högst sex månader.

149 §.

Missbrukar fientlig parlamentär eller hans följeslagare sin ställning
till spioneri eller anstiftan af förräderi, rymning, uppror eller upplopp,
miste lifvet eller dömes till straffarbete på lifstid.

Lag samma vare,- om fientlig krigsman i afsikt att främja fiendens
krigsföretag missbrukar bestämmelse eller tecken, som afser att
lämna skydd åt sjuke eller sårade i fält.

150 §.

Vet någon brott, som i 135, 136, 137, 144 eller 149 § sägs, å
färde vara och det ej i tid upptäcker; gälle hvad för dylik underlåtenhet
i fråga om förräderi i allmän lag stadgas.

151 §.

Har någon vetskap om att krigsfånge ärnar ur fångenskapen afvika,
och upptäcker han ej i tid de omständigheter, som kunniga äro,
eller har någon med vetskap om afvikandet hyst eller dolt den afvikne;
då skall han dömas till disciplinstraff eller fängelse eller straffarbete
i högst två år, där ej gärningen enligt denna eller allmän lag medför
svårare ansvar.

15l> §.

Hen, som gjort sig skyldig till straff efter 134, 135, 136 eller
137 §, varde ock dömd medborgerligt förtroende förlustig.

Lag samma vare, om någon är förfallen till straff för brott, som
i 142 § omförmäles, där brottet skett i förrädisk afsikt.

11 Iv AP.

Om rymning och olofligt undanhållande.

153 §.

Begär krigsman rymning från trupp i fält, från belägrad fästning
eller från fartyg, stadt på sjötåg, dömes till straffarbete från och med
sex månader till och med åtta år.

154 §.

Hafva två eller flera krigsmän under förhållande, hvarom i nästföregående
§ förmäles, i samråd beslutat att rymma; vare det, om brottet
går i fullbordan, ansedt såsom försvårande omständighet; och må
straffet för anstiftare höjas till straffarbete i tio år eller på lifstid eller,
om rymmarnes antal var stort, till dödsstraff.

Har öfverenskommelse om rymning, såsom i denna § sägs, blifvit
träffad, men kom brottet ej till verkställighet, varde ändå anstiftare,
så ock officerare eller underofficerare, som deltogo i stämplingen, såsom
rymmare straffade, efter ty i 153 § är stadgadt. Annan deltagare i
sådan stämpling dömes till fängelse i högst sex månader eller varde,
där omständigheterna äro synnerligen mildrande, belagd med disciplinstraff.

Officer eller underofficer, som gör sig skyldig till brott, hvarom
denna § handlar, skall förklaras ovärdig att i rikets tjänst vidare
nyttjas.

155 §.

För brott, som i 59 § sägs, må i svårare fall straffet höjas till
afsättning eller straffarbete i högst två år.

156 §.

Beträdes befälhafvare för trupp, som är i fält, eller befälhafvare
i belägrad fästning eller på fartyg under sjötåg med olofligt undan -

hållande, straffes den brottslige, ehvad nteblifvandet varit kortare eller
längre, såsom för rymning, efter ty i 153 § är sagdt.

157 §.

Har. värnpliktig, som tillhör beväringens första uppbåd men vistas
utom riket, underlåtit att vid utbrott af krig mellan Sverige och annan
makt, så snart ske kan, återvända till hemorten, skall han, därest ej
bestämmelserna i 5 kap. äro å honom tillämpliga, beläggas med disciplinstraff''
eller dömas till fängelse i högst sex månader.

12 KAP.

Om uppror, upplopp och olydnad; så ock om misshandel och förolämpning.

158 §.

(lör krigsfolk uppror, då fienden är nära, eller vid tillfälle, då
brott emot krigslydnaden eljest medför större fara, varde, om upproret
ej fullföljdes längre än i 63 § är sagdt, anstiftare eller anförare dömda
till straffarbete från och med sex till och med tio år och annan deltagare
i upproret till sådant arbete från och med tre till och med sex år, men
i de fall, som i 64 och 65 §§ omförmälas, skall anstiftare eller anförare
mista lifvet eller dömas till straffarbete på lifstid och annan deltagare
straffas med straffarbete på lifstid eller från och med sex till och med
tio år. Officer eller underofficer, som gör sig skyldig till brott, hvarom
nu är sagdt, skall tillika förklaras ovärdig att i rikets tjänst vidare
nyttjas.

Gör krigsfolk upplopp vid tillfälle, som i 1 mom. är sagdt, straffes
anstiftare eller anförare med straffarbete från och med sex till och med
tio år och andra deltagare i upploppet med straffarbete från och med
tre till. och med sex år. Orsakas genom upploppet hinder i krigsföretagen
eller eljest betydligare skada; då skola anstiftare eller anförare
mista lifvet eller dömas till straffarbete på lifstid och andra deltagare
straffas med straffarbete på lifstid eller från och med sex till och med tio år.

Hvad i denna § är stadgadt äge tillämpning jämväl å dem, som
utan att vara krigsmän lyda under denna lag, då de med krigsfolk deltaga
i uppror eller upplopp.

159 §.

Föröfvas brott, som afses i 76 § eller 77 § 1 mom., vid tillfälle,
då fienden är nära, eller brott mot krigslydnaden eljest medför större
fara, dömes den brottslige till straffarbete från ocli med två till och
med sex år. Kom däraf betydligare skada, eller var brottet eljest med
synnerligen försvårande omständigheter förenadt, miste gärningsmannen
lifvet genom skjutning eller dömes till straffarbete på lifstid eller från
och med sex till och med tio år.

160 §.

Sker våld eller annan misshandel, hvarom talas i 80 eller 85 §,
under omständigheter, då brott mot krigslydnaden medför större fara,
skall den brottslige dömas till straffarbete från och med fyra till och
med tio år eller på lifstid eller till dödsstraff genom skjutning.

Hvad i 83 § är stadgadt gäller jämväl i fråga om brott, hvarom
i denna § är sagdt.

161 §.

Sker brott, hvarom i 89 § förmäles, vid tillfälle, som där afses,
straffes den brottslige, efter ty i 160 § 1 mom. är sagdt.

162 §.

Våld eller annan misshandel å eller förolämpning mot krigsfånge,
som hålles under militärbevakning, straffes efter allmän lag, där ej
brottet efter 15 kap. medför svårare ansvar.

13 KAP.

Om skadegörelse, stöld och rån.

163 §.

Den, som uppsåtligen förstör befästning, mina, docka, verkstad,
tyghus, magasin eller annan dylik för rikets försvar afsedd inrättning
eller byggnad eller för användande i kriget ämnadt fartyg eller eljest

för krigsmaktens behof veterligen afsedd järnvägs-, telegraf- eller
telefonanläggning, kanal- eller slussverk, väg, bro, vattenledning eller
annan dylik anläggning eller därå eller å livad därtill hörer, gör sådan
skada, att därigenom väsentligt hinder för krigsförberedelserna uppkommer
eller krigsföretagen äfventyras, dömes till straffarbete på lifstid eller
från och med åtta till och med tio år. Fick någon af gärningen svår
kroppsskada eller död, och var den brottsliges handling af beskaffenhet,
att han bort kunna inse, att dylik olycka var däraf att befara; miste
gärningsmannen lifvet eller dömes till straffarbete på lifstid.

Har någon genom uppsåtlig skadegörelse å lifsmedel, krigsredskap
eller annan dylik egendom, som för krigsmaktens behof veterligen var
afsedd, vållat väsentligt hinder för krigsförberedelserna, betydande brist
för krigsfolket eller hinder för krigsföretagen, och var det skadade af
beskaffenhet, att förbrytaren bort kunna inse, att dylik verkan var af
brottet att befara; straffes såsom i föregående mom. är sagdt.

164 §.

Föröfvar någon stöld af lifsmedel, krigsredskap eller annan krigsförnödenhet,
som föres till fästning, krigsfartyg, läger eller annan ort,
där krigsfolk är sammandraget, och vet han, att egendomen är afsedd
för krigsmaktens behof, dömes till straffarbete i högst sex år.

165 §.

Föröfvas tillgrepp, som i 106 § sägs, dömes för stöld till straffarbete
från och med sex månader till och med åtta år.

166 §.

Hvar, som å valplatsen stjäl från någon, som tillhör svenska
krigsmakten eller därmed förbunden krigsmakt och i kriget stupat,
dömes till straffarbete i högst fyra år. Går värdet af det tillgripna ej
öfver femton kronor, skall ändå för stöld dömas, efter ty nu är sagdt;
dock må i sådant fall, där omständigheterna äro synnerligen mildrande,
till fängelse i högst sex månader dömas.

167 §.

Stjäl man å valplatsen från någon, som tillhör svenska krigsmakten
eller därmed förbunden krigsmakt och af sår eller sjukdom är

urståndsatt att sin egendom värja, dömes för stöld till straffarbete från
och med sex månader till och med fyra år.

Begår någon rån å sådan i nöd stadd person, straffes den brottslige
efter allmän lag.

168 §.

Rånar någon krigsförnödenheter, som föras till fästning, krigsfartyg,
läger eller annan ort, där krigsfolk är sammandraget; dömes
till straffarbete på lifstid eller i tio år.

Har man i afsikt att tillägna sig sådana krigsförnödenheter med
våld eller sådant hot, som innebar trängande fara, öfverfallit den, som
förde godset, men ej gittat fullborda rånet genom tillgrepp; dömes
till straffarbete från och med sex till och med tio år.

169 §.

Hafva två eller flere sällat sig samman att rån, som i 168 § är sagd!,
föröfva och sådant brott begått; då skola de mista lifvet eller dömas
till straffarbete på lifstid.

Har i detta fall brottet ej blifvit genom tillgrepp fullbordadt; dömes
till straffarbete på lifstid eller från och med sex till och med tio år.

170 §.

Har genom rån eller stöld af sådan egendom, som den brottslige
veterligen tillhörde krigsmakten eller var för dess behof afsedd, väsentligt
hinder för krigsförberedelserna, betydande brist för krigsfolket eller hinder
för krigsföretagen vållats, och var det tillgripna af beskaffenhet, att
förbrytaren bort kunna inse, att en dylik verkan var af brottet att
befara; då skall han, om rån föröfvats, mista lifvet eller dömas till
straffarbete på lifstid, men i annat fall dömas till straffarbete på lifstid
eller från och med åtta till och med tio år.

171 §.

Begär någon stöld andra gången eller oftare, och är den stöld
sådan, som afses i 164, 165, 166 eller 167 §, må tiden för straffarbetet
ökas med två år utöfver den i nämnda §§ för hvarje fall utsatta högsta
strafftid. Ej ma, genom sådan förhöjning tiden för straffarbetet i något
fall öfverskrida tio år.

172 §.

Den, som för brott, hvarom i detta kap. förmäles, gjort sig förfallen
till straffarbete, skall ock dömas medborgerligt förtroende förlustig.

14 Kap.

Om öfverträdelser eller åsidosättande af tjänsteplikter i vissa fall.

173 §.

Underlåter befälhafvare att, i hvad på honom ankommer, sätta
fästning eller annan försvarsanstalt i sådant försvarstillstånd, som i
därom gifna bestämmelser är föreskrifvet eller förhållandena eljest uppenbarligen
påkalla, eller underlåter befälhafvare öfver ett eller flera
krigsfartyg på sjötåg att, såvidt på honom ankommer, hålla dem i stridbart
skick, eller försummar någon, som i sin tjänsteegenskap vid krigsmakten
är pliktig att för dess behof anskaffa vapen, ammunition, lifsmedel
eller andra förnödenheter, att i tid göra för ändamålet nödiga
framställningar eller eljest vidtaga därför behöfliga åtgärder, som på
honom ankomma; då skall, om fästningens eller fartygs uppgifvande
eller förlust eller eljest betydlig skada för rikets försvar eller väsentligt
hinder för krigsföretagen eller betydande brist för krigsfolket af
underlåtenheten eller försummelsen förorsakas, den brottslige dömas till
straffarbete från och med sex till och med tio år eller på lifstid eller
till dödsstraff.

Kom af försummelsen ringare eller ingen skada; dömes till straffarbete
i högst sex år eller fängelse.

174 §.

Består brott, som i 120 § närnnes, i lössläppande af spion, krigsfånge
eller annan person, som haft förbindelse med fienden, skall den
brottslige, om brottet skedde uppsåtligen och med kännedom om nämnda
förhållande, dömas till straffarbete från och med fyra till och med åtta
år, där ej svårare straff är efter 10 kap. tillämpligt.

175 §.

Har befälhafvare för vakt, förpost, fartyg eller trupp, som erhållit
befallning att iakttaga eller utforska fiendens rörelser eller trygga krigsmakten
emot öfverraskning af fienden eller emot annan krigsfara, obehörigen
lämnat sin post eller eljest ådagalagt grof försummelse af de
plikter, som vid den särskilda förrättningens utförande honom ålågo,
eller har han under sådan tjänstgöring funnits öfverlastad af starka
drycker; dömes, efter som faran och skadan var, till fängelse eller straffarbete
i högst fyra år, men, om det skedde i närheten af fienden, till
lifvets förlust medelst skjutning eller straffarbete på lifstid eller från
och med sex till och med tio år.

Där officer eller underofficer, som ej är befälhafvare, under sådan
tjänstgöring, som i nästföregående mom. afses, förgår sig på sätt där
sägs; dömes, så vida ej brottet efter annat lagrum medför svårare
straff, till fängelse eller till straffarbete i högst två år, men om brottet
skedde i närheten af fienden, till straffarbete från och med fyra till
och med tio år.

176 §.

Visar skiltvakt, som blifvit utställd för att trygga krigsmakten
emot öfverraskning af fienden eller mot annan krigsfara, grof försummelse
i detta sitt åliggande, eller finnes han under sådan tjänstgöring
öfverlastad af starka drycker, eller har han, innan aflösning skett, öfver -gifvit sin post eller lämnat den åt annan; dömes så, som i 175 § 1 mom.
stadgas; dock må, där synnerligen mildrande omständigheter förekomma,
och brottet ej skett i närheten af fienden, den brottslige beläggas med
arreststraff af tredje graden.

177 §.

Sker brott, hvarom i 127 § 2 mom. förmäles, miste den brottslige
lifvet eller dömes till straffarbete på lifstid eller från och med åtta
till och med tio år; varde ock förklarad medborgerligt förtroende förlustig.

15 KAP.

Om olofligt krigsbyte samt om missbruk af vapenmakten i krig.

178 §.

Hvar, som egenmäktigt tager krigsbyte, dömes till fängelse i
högst sex månader eller belägges, där mildrande omständigheter förekomma,
med disciplinstraff.

Den, som af taget krigsbyte, i afsikt att sig eller annan det tillegna,
olofligen undanhåller något, varde straffad med fängelse i högst
sex månader eller straffarbete i högst två år.

179 §.

Tager man under eller efter drabbning från någon, som tillhör
krigförande fientlig afdelning, hvad ej till krigsbyte göras må; dömes till
fängelse eller straffarbete i högst två år. Skedde det från krigsfånge,
vare den omständighet såsom försvårande ansedd. »

Föröfvades tillgreppet från fiende, som i drabbningen stupat; dömes
till straffarbete i högst fyra år eller, där omständigheterna äro synnerligen
mildrande, till fängelse.

Var fienden af sår eller sjukdom urståndsatt att sig försvara;
dömes den brottslige till straffarbete från och med sex månader till
och med fyra år. Tillfogades fienden för bytets tagande ytterligare
sår eller skada; varde gärningsmannen dömd till straffarbete från och
med fyra till och med tio år eller på lifstid. Stannade i sistnämnda
fall gärningen vid försök, dömes till straffarbete från och med två till
och med åtta år.

180 §.

Hvar, som, när befästad ort, läger eller annan plats intages, eller
eljest under eller efter drabbning, tillägnar sig gods eller penningar
från invånare i fientligt land, hvilken ej tillhör krigförande fientlig
afdelning, dömes för plundring till straffarbete från och med fyra till
och med tio år. Åro omständigheterna synnerligen mildrande, må tiden
för straffarbetet nedsättas till två år.

Har någon genom öfverfallande medelst våld å person eller användande
af hot, som innebar trängande fara, gjort försök till brott,
som här är sagdt, men ej gittat tillgrepp fullborda, varde för försök
till plundring dömd till straffarbete i högst sex år.

Där vid plundring eller försök därtill så groft våld någon tillfogats,
att han däraf fått svår kroppsskada eller ljutit döden; skall den
brottslige i förra fallet dömas till straffarbete på lifstid eller i tio år
och i senare fallet mista lifvet eller dömas till straffarbete på lifstid.

181 §.

Hvar, som i sin tjänsteegenskap vid krigsmakten för egen vinning
eller annans enskilda nytta ålägger invånare i eget eller främmande
land krigsgärd eller leverans af lifsmedel, foder, fordon eller
annan dylik krigsförnödenhet eller tjänstbarhet eller uttager annan eller
större gärd, leverans eller tjänstbarhet än den, som i vederbörlig ordning
fastställts, eller utfordrar, hvad han vet af gärd, leverans eller
tjänstbarhet redan guldet eller fullgjordt vara, dömes till straffarbete
från och med sex månader till och med fyra år. Var det befälhafvare,
som sig så förgick, må, där brottets beskaffenhet därtill föranleder,
tiden för straffarbetet höjas till sex år.

Åmbets- eller tjänsteman, som i sitt ämbete eller sin tjänst vid
krigsmakten beträdes med brott, hvarom i denna § är sagdt, varde
ock afsatt samt förklarad ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas.

182 §.

Hvar, som mot fienden brukar gift, dömes till straffarbete i högst
sex år.

Brukar någon mot fienden krigsredskap, hvars användning Konungen
efter aftal med främmande makt förbjudit, eller brukar någon krigsredskap
på sätt, som Konungen efter sådant aftal förklarat otillåtet;
dömes till fängelse eller straffarbete i högst två år eller, där omständigheterna
äro synnerligen mildrande, till disciplinstraff.

183 §.

Har någon efter drabbning å stället, där den hölls, eller i närheten
däraf eller å taget fartyg eller i eröfrad fästning eller annan
ort föröfvat våld eller annan misshandel å den, som icke gjort mot -

stånd eller som är satt under beskydd, eller å krigsfånge eller å sårad
eller sjuk person eller å den, som har vård om sjuk eller sårad, och
innefattar gärningen ej brott, som bör straffas efter 179 § 3 mom.;
varde för våldet eller misshandeln dömd till ansvar efter allmän las: och,
vid straffets bestämmande, brottet ansedt såsom begånget under försvårande
omständigheter.

Fjärde delen.

Om befälhafvares disciplinära myndighet.

16 KAP.

Om disciplinmål.

184 §.

I vissa mål tillkomme det vederbörande befälhafvare att ålägga

ö O

disciplinstraff. Dessa mål kallas disciplinmål. .

185 §.

Till disciplinmål räknas de mål, som angå öfverträdelse!- af denna
lag, då de efter samma lags nedannämnda rum kunna försonas med
disciplinstraff, nämligen:

1) rymningsbrott, delaktighet däri eller stämpling därtill efter
50, 51, 56, 57, 58, 59 och 154 §§;

2) olofligt undanhållande efter 52, 53, 54, 55, 56, 57, 61 och 157 §§;

3) otillåtna sammankomster efter 73, 74 och 75 §§;

4) vägran eller underlåtenhet att fullgöra förmans befallning
efter 76, 77 och 78 §§;

5) underlåtenhet att efterkomma öfverordnads föreskrifter efter 7 9 §;

6) våld, hot eller förolämpning, hvarom förmäles i 80, 81, 82,
85, 90, 91 och 93 §§; dock att dessa mål ej må utan den förorättades
uttryckliga medgifvande behandlas såsom disciplinmål;

7) ohörsamhet eller uppstudsighet emot skiltvakt eller annan vakt,
patrull eller truppafdeluing eller mot fältpolisman, fältgendarm eller
till fältpolisen eller fältgendarmeriet hörande afdelning efter 88 §;

8) störande af gudstjänst efter 95 §;

9) oljud, oväsende, oanständigt uppförande eller annan förargelse
och fylleri efter 96 §;

10) oförsiktighet med eld eller lätt antändbar! ämne efter 99 §;

11) obehörigt nyttjande af kronans egendom efter 100 §;

12) oloflig försäljning, pantsättning eller annan förskingring, förstörande
eller skadande af bevärings- eller beklädnadspersedlar, ammunition,
tjänstehäst eller dess mundering eller foder eller hvad annat, som
till utrustning hörer, samt de flera förbrytelser, som omförmälas i 101 §,
efter samma lagrum;

13) åtgärd af förman, som hörer till manskapet, hvarigenom
underlydande förmås till sammanskott, utgift, kostnad eller obehörigt
arbete, efter 113 §; så ock emottagande af sådant utaf underlydande,
då det bjudes såsom af fri vilja, efter samma lagrum;

14) försök att i angelägenhet, som rörer tjänsten, vilseleda öfverordnad
eller annan, som är behörig att infordra eller mottaga meddelanden
i sådan angelägenhet, efter 116 §;

15) obehörigt öfvergifvande af eller försummelse på post, så ock
fylleri under vaktgöring eller annan likartad tjänstgöring efter 123,
124, 125 och 176 §§;

16) dubbel legotagning efter 126 §;

17) vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet i tjänsten
efter 130 §, där ej genom förseelsen uppkommit skada eller kostnad,
från hvars ersättande befrielse kan, enligt hvad i 33 § sägs, äga rum;

18) vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet i tjänsten
af den, som utan att vara krigsman lyder under denna lag, efter 132 §;

19) gemenskap med fienden efter 147 §;

20) krigsfånges försök att ur fångenskapen afvika efter 148 §; samt

21) egenmäktigt tagande af krigsbyte efter 178 §.

186 §.

År någon på en gång angifven dels för förseelse, hvilken är att
hänföra till disciplinmål, och dels för brott, som tillhör krigsdomstols
upptagande, och hafva antingen båda förbrytelserna blifvit föröfvade
genom eu och samma handling eller utgöra de arter af samma slags
brott, skola de båda hänskjutas till domstolen.

187 §.

Emot den, som upphört att tillhöra krigsmakten, må ej åtal för
sådana af honom under tjänstetiden begångna förbrytelser, Indika år o

att hänföra till disciplinmål, af befälhafvare handläggas, utan skall
sådant åtal, om det ifrågakommer, göras anhängigt hos krigsdomstol.

Har någon af det vid krigsmakten fast anställda manskapet rymt,
anses han i fråga om disciplinstraff och dess åläggande fortfarande
tillhöra krigsmakten, ändå att han ej ertappas, förr än annan blifvit i
hans nummer insatt.

188 §.

Ej må befälhafvare ålägga vid krigsmakten anställd präst disciplinstraff.
Beträdes sådan präst med förseelse, som för annan vid krigsmakten
ådrager disciplinstraff, göre befälliafvaren anmälan därom hos
den prästerliga myndighet, hvarunder den felaktige lyder.

189 §.

Om befälhafvares skyldighet att i vissa fall, då sådan förseelse
förekommer, hvarom i 185 § förmäles, efter hållet förhör öfverlämna
målet till krigsdomstol, därom stadgas i 18 kap.

190 §.

Utan hinder af hvad i 184 och 185 §§ finnes föreskrifvet, egetkrigsdomstol
att efter lag ålägga disciplinstraff i mål, som är under
dess handläggning.

17 KAP.

Om de befälhafvare, som ega bestraffningsrätt i disciplinmål.

191 §.

Bestraffningsrätt i disciplinmål tillkommer i den utsträckning, som
i 16 kap. sägs, utan inskränkning nedannämnde befälhafvare, enhvar
öfver den personal, som står under hans befäl, nämligen:

l:o) chef för arméfördelning och likställd befälhafvare samt chef
för regemente eller likställdt truppförband vid arméen;

2:o) stationsbefälhafvare, varfschef samt chef för underofficers- och
sjömanskårerna vid flottans stationer äfvensom chefen för skeppsgossekåren
;

3:o) chefen för flottans stab;

4:o) eskaderchef samt afdelnings-, divisions- och fartygschef af
minst regementsofficers grad;

5:o) chefen för kustartilleriet och chef för regemente, tillhörande
kustartilleriet;

6:o) inskrifningsområdesbefälhafvare; samt

7:o) befälhafvare af minst kaptens grad för skola, kommendering,
verk eller inrättning, som ej tillhör visst truppförband af arméen eller
station åt flottan, eller för detacherad afdelning; så ock chef af minst
kaptens grad för själfständig eller detacherad fartygsafdelning eller
för enkelt eller detacherad! fartyg.

Samma befogenhet, som nu är sagd, tillkommer befälhafvare, som
af Konungen förordnats att innehafva högre befäl än de förut i denna
§ nämnda.

I krigstid eger jämväl enhvar befälhafvare, som innehar minst
underofficers grad och för befäl öfver detacherad afdelning, bestående
af minst ett kompani eller däremot svarande styrka, bestraffningsrätt
i enahanda utsträckning, som förut i denna § är sagdt.

192 §.

Hvad i 191 § är sagdt om där omförmälde befälhafvare gälle ock
om befälhafvare, som enligt förordnande eller tjänstgöringsreglemente
tillfälligt utöfvar befäl, som afses i nämnda §, och, om detta är
sådant, som omförmäles under 4:o) eller 7:o) af samma §, innehar sådan
grad, som, enligt hvad där är sagdt, erfordras för bestraffningsrättens
utöfning.

193 §.

Med detacherad afdelning likställes enligt denna lag afdelning,
hvilken, utan att densamma af befälhafvare i föreskrifven ordning förklarats
vara detacherad, från hufvudstyrkan skilts på sådant sätt, att
dagliga befallningar icke kunna omedelbart från dennas befälhafvare
inhämtas. Hvad sålunda är sagdt äge motsvarande tillämpning i fråga
om fartygsafdelning eller fartyg.

194 §.

Befälhafvare af lägre än kaptens men minst underofficers grad,
hvilken utöfvar sådant befäl, som i 191 § 7:o är sagdt, äger, där ej

8 ''

sådant fall är för lianden, som afses i sista inom. af nämnda §, öfver
honom underlydande bestraffningsrätt med den inskränkning, att arrest
af tredje graden ej må af honom åläggas.

195 §.

Utöfvar någon, som ej är krigsman, sådant befäl, som omförmäles
i 191 § 7:o) eller 194 §, då eger den befälhafvare, där han innehar
underofficers eller högre rang, öfver afdelningen enahanda bestraffningsrätt,
som, enligt hvad ofvan är stadgadt, tillkommer krigsman af motsvarande
grad.

196 §.

Kommendant i fästning eller i annan ort, där krigsmakt är förlagd,
eger bestraffningsrätt öfver garnisonen för öfverträdelser af hvad
angående fästningens eller ortens försvar, garnisonstjänsten eller ordningen
på stället af kommendanten förordnas, så ock för förseelser
på vakt eller i annan tjänsteförrättning, som är under lians inseende.

Har afdelning af garnisonen ej egen, till utöfning af bestraffningsrätt
behörig befälhafvare, eger kommendanten jämväl i andra mål
utöfva bestraffningsrätt öfver afdelningen.

I de mål, däri kommendant innehar bestraffningsrätt, eger han,
om han är af kaptens eller högre grad, att utöfva nämnda rätt i enahanda
utsträckning, som i 191 § afses, men i annat fall med den inskränkning,
som i 194 § angående där omförmälde befälhafvare är
stadgad.

Hvad ofvan om kommendant är sagdt, ege motsvarande tillämpning
i fråga om befälhafvare å detacherad! fort.

197 §.

Chef å fartyg, där afdelning af arméen eller kustartilleriet blifvit
till tjänstgöring kommenderad, eger öfver den afdelning enahanda bestraffningsrätt
som öfver fartygets öfriga besättning.

År afdelning af krigsmakten för annat ändamål tagen ombord,
ege fartygschefen att, inom gränsen af sin bestraffningsrätt, ålägga
bestraffning för förseelser, som någon af afdelningen begår emot hvad
i afseende å fartygets säkerhet eller rörelser eller ordningen ombord
af fartygschefen förordnas; börande i sådant fall afdelningens befäl -

häfvare, ifall lian är af högre grad eller rangklass än fartygschefen,
bestämma straffet.

Har afdelningen icke ombord å fartyget egen till utöfning af
bestraffningsrätt behörig befälhafvare, eger fartygschefen att inom
ofvannämnda gräns jämväl i öfrigt utöfva bestraffningsrätt öfver afdelningen.

198 §.

Lyder fartyg, hvars chef är af lägre grad än regementsofficer,
under högste befälhafvare öfver flotta eller under eskader- eller afdelningschef,
äger den högre befälhafvaren att åt fartygschefen uppdraga
bestraffningsrätt med den inskränkning, som i 194 § i fråga om där
omförmäld befälhafvare är stadgad.

199 §.

Hinner befälhafvare, som innehar bestraffningsrätt med den inskränkning,
hvarom i 194 § förmäles, af underlydande begången förseelse
påkalla strängare straff, än han själf äger ålägga, eller uppstår
hos honom tvekan, huruvida målet bör behandlas såsom disciplinmål
eller hänskjutas till krigsdomstol, öfverlämne befälhafvaren målet till
närmast högre med oinskränkt bestraffningsrätt beklädd befälhafvare
eller, där lian är chef för själfständig fartygsafdelning eller enkelt fartyg,
till stationsbefälhafvaren vid den station af flottan, dit fartyget,
hvarå den felaktige befinner sig, • hörer eller det först inlöper; och
åligger det nämnde högre befälhafvare eller stationsbefälhafvaren att
meddela beslut i målet.

Tillhör afdelning garnison i fästning eller annan ort, där kommendant
finnes, eller är afdelning tagen ombord a fartyg utan att vara
till tjänstgöring därstädes kommenderad, och eger afdelningens befälhafvare
allenast bestraffningsrätt med den inskränkning, som ofvan
nämnts, vare den befälhafvare, om kommendanten eller fartygschefen
är beklädd med oinskränkt sådan rätt, berättigad att i fall, som i 1
mom. afses, öfverlämna målet till kommendanten eller fartygschefen,
som i sådan händelse har att meddela beslut i målet.

200 §.

Mål rörande våld, hot eller förolämpning mot befälhafvare, som,
enligt hvad ofvan stadgats, själf skulle äga att utöfva bestraffningsrätt i
målet, varde öfverlämnadt till närmast högre befälhafvares handläggning.

201 §.

Befälhafvare, som endast för viss tid eller för viss tjänsteförrättning
har underlydande under sitt befäl, må, där så finnes lämpligt, för
särskild! fall hos den befälhafvare, som eljest eger bestraffningsrätt
öfver den felaktige, hemställa om lians bestraffande.

202 §.

Den Konungen i egenskap af högste befälhafvare öfver krigsmakten
tillkommande bestraffningsrätt i disciplinmål utöfvas enligt
regeringsformen.

18 KAP.

Om handläggningen af disciplinmål.

208 §.

Varder någon hos befälhafvare angifven för förseelse, hvarom i
185 § förmäles, eller är eljest till hans kunskap kommet, att sådan
förseelse blifvit begången, då skall utredning om förseelsen och de
närmare omständigheterna därvid ske vid förhör. Sådant förhör hålles
af den tilltalades till bestraffningsrättens utöfning behörige befälhafvare
eller, där denna rätt innehafves af befälhafvare, som omtalas i 191 §
l:o)—6:o), eller af högre befälhafvare eller af kommendant, och han ej
finner skäl att själf hålla förhöret, af den, hvilken därtill i allmänhet
eller för särskild! fall af befälhafvaren eller kommendanten förordnats.

Vid förhöret, därvid någon af den tilltalades öfverordnade eller
af de med honom likställde alltid bör, där så ske kan, vara tillstädes,
skall målsägande, om sådan finnes, och han det äskar, varda hörd, den
tilltalade lämnas tillfälle att förklara sig samt i öfrigt iakttagas, livad
för utredning af förseelsens beskaffenhet och pröfning af den tilltalades
straffbarhet är af nöden. Hvad vid förhöret hufvudsakligen förekommit
skall i korthet antecknas, där ej i krig hinder därför möter.

204 §.

Finner efter hållet förhör vederbörande befälhafvare målet rätteligen
ej vara af beskaffenhet att böra behandlas såsom disciplinmål,
i ty att antingen påföljden i det särskilda fallet ej bör stanna vid
disciplinstraff, eller ock utredning om brottets beskaffenhet eller den
angifnes straffbarhet ej har kunnat vinnas, då skall målet öfverlämnas
till krigsdomstol; dock att i sistnämnda fall befälhafvaren, där saken
prof vas vara af synnerligen ringa vikt och målsägande ej för vinnande
af ytterligare utredning påfordrar dess hänskjutande till krigsdomstol,
må låta målet förfalla.

205 §.

Har befälhafvare själ!'' åsett förseelsen och finner han densamma
uppenbar, må han, om bestraffningsrätten tillkommer honom, utan föregående
sådant förhör, hvarom sägs i 203 §, omedelbart ålägga den
felaktige straff. Bestraffning må likväl ej häller i sådant fall åläggas,
med mindre den tilltalade dessförinnan lämnats tillfälle att förklara sig.

206 §.

Disciplinstraff skall lämpas efter förseelsens mer eller mindre svåra
beskaffenhet, de flera eller färre försvårande eller förmildrande omständigheter,
under hvilka den blifvit begången, samt den straffskyldiges uppförande
i öfrigt, hvarvid synnerligt afseende bör fästas därå, om han
alltid tillförene förhållit sig väl eller däremot oftare och för svårare
förseelser undergått straff.

207 §.

Ej må för förseelse, hvilken är att hänföra till disciplinmål och
hvarför den felaktige blifvit straffad, tillökning i bestraffningen sedermera
åläggas honom.

208 §.

Befälhafvare har att föra noggrannt inseende däröfver att honom
underlydande befälhafvare utöfva den dem tillkommande bestraffningsrätten
på ett med i lag och dess rätta förstånd öfverensstämmande sätt.

19 KAP.

Om verkställighet af disciplinstraff.

209 §.

Disciplinstraff, som blifvit ålagdt af befälhafvare, skall, där så kan
ske, genast verkställas.

År den straffskyldige för annat brott under tilltal vid domstol,
må straffets verkställighet däraf ej hindras eller uppehållas.

Hålles tilltalad häktad för brott, som hörer till domstols upptagande,
och angifves han tillika för förseelse, hvilken må behandlas såsom
disciplinmål; då må väl disciplinstraff af befälhafvaren i vanlig ordning
honom åläggas, men ej bringas till verkställighet, innan antingen den
tilltalade varder ställd på fri fot, eller slutligt utslag blifvit meddeladt i
det mål, som hörer till domstolens behandling.

210 §.

Befälhafvare, som i disciplinmål ålagt straff, skall i laga ordning
befordra det till verkställighet eller, om straffet bör af annan befälhafvare
verkställas, hos denne därom göra hemställan. Tillhör den
straffskyldige afdelning, som tagits ombord å fartyg utan att vara till
tjänstgöring å fartyget kommenderad, och har bestraffningen ålagts af
afdelningens egen befälhafvare, må bestraffningen ej å fartyget verkställas,
innan fartygets chef förklarat hinder därför ej mota.

Innan i disciplinmål ålagd bestraffning verkställes, skall underrättelse
om orsaken till bestraffningen och om dennas beskaffenhet af befälhafvaren
eller den hans ställe företräder meddelas den straffskyldige antingen
offentligen eller genom skriftliga order.

20 KAP.

Om klagan i disciplinmål.

211 §.

Den, som blifvit genom beslut, meddeladt af befälhafvare af officers
grad eller rang, belagd med disciplinstraff och med beslutet ej

åtnöjes, äger att före klockan tolf å tjugonde dagen från den dag, då
straffet afslutades, ingifva sina besvär till krigshofrätten eller, om öfverkrigsrätt
trädt i verksamhet vid den afdelning af krigsmakten, dit
befälhafvaren hörer, till öfverkrigsrätten; dock stånde det klaganden
öppet att i stället aflämna sina besvär till den befälhafvare, som ålagt
bestraffningen eller i hans ställe satt är; åliggande det befälhafvaren
att ofördröjligen insända besvärsskriften, försedd med påteckning om
tiden för dess aflämnande till honom, jämte öfriga besvärshandlingar
till krigsöfverdomstolen.

Den, som blifvit genom beslut, meddeladt af befälhafvare af underofficers
grad eller rang, belagd med disciplinstraff och med beslutet ej
åtnöjes, äger att inom den tid, som i 1 mom. sägs, aflämna sina besvär,
ställda till den krigsrätt, under hvilken befälhafvaren, som ålagt
bestraffningen, lyder, till närmast högre befälhafvare, som äger behörighet
att påkalla eller att förordna om krigsrättens sättande; och
åligger det denne att ofördröjligen föranstalta om rättens sättande
samt att, sedan besvärsskriften försetts med anteckning, hvarom i
1 mom. förmäles, öfversända besvärshandlingarna till rättens ordförande.

Möter under fält- eller sjötåg, då afdelning af krigsmakten är
detacherad, laga hinder för besvärens ingifvande inom tid, som här
ofvan sägs, beräknas tiden, inom hvilken besvären skola ingifvas, från
den dag hindret upphörde.

Försummar den missnöjde, hvad sålunda är föreskrifvet, hafve förlorat
sin talan.

Domstolen äger att utlåta sig, om och i hvad mån det undergångna
straffet bör räknas klaganden till last, äfvensom, därest icke beslutet
tillkommit i den ordning, som i 202 § afses, jämväl angående befälhafvare^
förhållande.

Utan hinder af anförda besvär skall straffet i föreskrifven ordning
verkställas.

21 KAP.

Om tillrättavisningar.

212 §.

För mindre förseelser och fel mot militär tukt och ordning, Indika
icke finnas påkalla ansvar efter denna lag, må, på sätt och i den ordning
af Konungen närmare förordnas, såsom tillrättavisning användas:

a) varning, meddelad enskildt eller i närvaro af några den felaktiges
öfverordnade eller med honom likställda;

b) vägran af tjänstledighet för viss bestämd tid, högst trettio
dagar, eller, ombord å fartyg, antingen för tid, som nu sagts, eller
för högst sex landpermissionsdagar;

samt, för manskap dessutom,

c) vaktgöring utom vanlig ordning;

d) förrättande utom tur af handräcknings- eller andra arbeten, som
för krigsmaktens behof kunna förefalla;

e) inskränkning under viss bestämd tid, högst femton dagar, i
friheten att vistas utom kasern, kvarter, läger eller däremot svarande
område;

f) mistning af dagaflöning eller aflöningstillägg till ett sammanlagdt
belopp af högst fyra kronor; och

g) indragning af ölportion, där ''sådan eljest utdelas.

Tillrättavisning, hvarom nu är sagdt, må ej användas af mer än

ett slag för samma förseelse eller fel, ej heller i något fall så användas,
att genom öfveransträngning eller annan orsak men för den felaktiges
hälsa och tjänstbarhet däraf kommer.

Om tillrättavisningar, som få användas för barn, Indika ej fyllt
femton år, därom förordnar Konungen.

II.

Förslag

till

Lag om krigsdomstolar och rättegången därstädes.

1 KAP.

Om de krigsdomstolar, som skola finnas.

1 §•

Underdomstol vid krigsmakten är krigsrätt.

Krigsrätt är distriktskrigsrätt eller i fall, som i 3 kap. sägs, fältkrigsrätt.

Krigsöfverdomstol är krigsliofrätten eller i fall, som i 5 kap.
nämnes, ö fverkrigsrätt.

Hvilka mål krigsöfverdomstol äger att omedelbart upptaga, skils

i 46 §•

Under krigsholrätten lyda alla krigsrätter, där ej vid någon afdelning
af krigsmakten öfverkrigsrätt finnes, i hvilket fall krigsrätterna
vid den afdelning lyda under öfver krigsrätten.

3 §•

I de mål, som dragas under Konungens pröfning, dömer högsta
domstolen enligt hvad i grundlagen stadgas.

4 §■

Ståndrätt är en särskild domstol,
ordnas må. Därom stadgas i 15 kap.

som i vissa fall under krig för *

2 KAP.

Om distriktskrigsrätt.

5 §■

Rikets krigsmakt indelas af Konungen å visst antal jurisdiktioner,
livar och en med sitt distrikt. För hvarje sådan jurisdiktion finnes en
distriktskrigsrätt.

§•

Distriktskrigsrätt utgöres af en krigsdomare såsom ordförande, två
militära ledamöter och en auditör.

7 §•

Krigsdomare utuämnes af Konungen. För att kunna utnämnas
till krigsdomare erfordras att hafva fullgjort hvad författningarna föreskrifva
såsom villkor för att i domareämbeten nyttjas och att hafva i
sådana värf ådagal.-igt insikt och erfarenhet. Där med hänsyn till
göromålens jämförelsevis ringa omfattning så pröfvas lämpligt, må
krigsdomare af Konungen förordnas för viss tid, i hvilket fall därtill
utses ordinarie domare i allmän underrätt eller, där så ej lämpligen
kan ske, annan af de egenskaper, som hos krigsdomare erfordras.

Vid förfall för krigsdomare förordnas ställföreträdare af krigshofrätten.
Därtill må ej utses annan än den, som fullgjort hvad författningarna
föreskrifva såsom villkor för att i domareämbeten nyttjas.

8 §■

Militära ledamöter i distriktskrigsrätt äro, där ej annat af 11 §
föranledes:

a) i mål mot officer af generalitetet eller flaggman: en officer af
generalitetet eller en flaggman och en officer af öfversfes grad;

b) i mål mot regementsofficer: två regementsofficerare, af hvilka
åtminstone den ene bör hafva öfverstes grad;

c) i mål mot officer af kaptens eller lägre grad, underofficer eller

någon af manskapet äfvensom i mål, som ej rörer åtal mot viss person:
två officerare af kaptens grad.

Aro i ett och samma mål de tilltalade af skilda grader, vare den
af de tilltalades grader, som är högst, bestämmande för rättens sammansättning.

9 §•

Chef. för regemente eller likställdt truppförband af armén eller
kustartilleriet skall inom hvarje års utgång förordna två till regementet
eller truppförbandet hörande officerare af kaptens grad att under nästföljande
år vara ledamöter och två andra officerare af samma grad att
vara ställföreträdare för dem i distriktskrigsrätten inom den jurisdiktion,
å hvilken regementet eller truppförbandet är indeladt, År regemente
eller likställdt truppförband indeladt å mer än en jurisdiktion, skall
regementets eller truppförbandets chef meddela förordnande på sätt nu
är nämndt för hvarje jurisdiktion, å hvilken minst en bataljon eller
däremot, enligt Konungens förordnande, svarande afdelning af regementet
eller truppförbandet är indelad.

b b ef för arméfördelning skall inom hvarje års utgång för hvarje
jurisdiktion, å hvilken fördelningen tillhörande regemente eller likställdt
truppförband är indeladt, förordna fyra till fördelningen hörande regementsofficerare,
däraf en af öfverstes grad, att under nästföljande år
vara ledamöter och två andra regementsofficerare, däraf en af öfverstes
grad, att vara ställföreträdare för dem i distriktskrigsrätten inom jurisdiktionen.

Chefen för kustartilleriet skall inom hvarje års utgång för hvarje
jurisdiktion, å hvilken kustartilleriet tillhörande regemente är indeladt,
förordna en till kustartilleriet hörande regementsofficer att under nästföljande
år vara ledamot och en annan regementsofficer att vara ställföreträdare
för honom i distriktskrigsrätten inom jurisdiktionen.

Stationsbefälhafvare vid flottan skall inom hvarje års utgång förordna
två regementsofficerare, däraf en af kommendörs grad, och två
officerare af kaptens grad att under nästföljande år vara ledamöter och fyra
andra officerare af motsvarande grader att vara ställföreträdare för dem
i distriktskrigsrätten inom den jurisdiktion, å hvilken stationen är indelad.

Inträffar stadigvarande förfall för förordnad ledamot eller ställföreträdare,
förordnas annan officer af samma grad för återstoden af året.

Det åligger befälhafvare, som meddelat förordnande, hvarom ofvan
sägs, att skyndsamlingen tillställa vederbörande krigsdomare skriftlig
underrättelse om hvilka officerare som förordnats.

Uppstår tillfälligt förfall för förordnad ledamot eller ställföreträdare,
göre denne ofördröjligen därom anmälan lios krigsdomaren, med uppgift
tillika, såvidt ske kan, å den tid, hvarunder förfallet antages komma
att fortfara.

10 §.

Rörer mål, som skall handläggas vid distriktskrigsrätt, åtal mot
officer af generalitetet eller flaggman, förordnar Konungen, på anmälan
af krigsdomaren, de militära ledamöterna i rätten.

11 §•

Saknas tillgång på officerare af föreskrifna grader, må till ledamöter
eller ställföreträdare i distriktskrigsrätten förordnas officerare af
närmast högre eller närmast lägre grad än den, som för hvarje fall är
föreskrifven.

12 §.

Auditör utnämnes af Konungen.

Vid förfall för auditör förordnas ställföreträdare af krigshofrätten.
I fall, där sådant förordnande ej utan synnerlig olägenhet kan afvaktas,
må dock ställföreträdare tillkallas af krigsdomaren, som därom gör anmälan
hos krigshofrätten.

Till auditör eller ställföreträdare för auditör må ej utses annan
än den, som fullgjort hvad författningarne föreskrifva såsom villkor för
att i domareämbeten nyttjas.

13 §.

Distriktskrigsrätt sättes på begäran af behörig befälhafvare eller
efter förordnande af den krigsöfverdomstol, under hvilken distriktskrigsrätten
lyder.

14 §.

Behörighet, som i 13 § afses, tillkommer, i fråga om underlydande
truppförband och personal, befälhafvare, hvilken, enligt hvad i 17 kap.
i strafflagen för krigsmakten är stadgadt, äger utan inskränkning utöfva

bestraffningsrätt öfver underlydande i disciplinmål. Åger befälhafvare
oinskränkt bestraffningsrätt allenast i vissa disciplinmål, vare den honom
i ofvannämnda afseende tillkommande behörighet begränsad till dessa mål.

I fråga om dem, som tillhöra själfständig fartygsafdelning eller
enkelt fartyg, hvars chef innehar lägre grad än kapten, tillkommer
behörighet, som i 18 § afses, förutom den, som enligt 1 mom. åt
denna § äger sådan behörighet, jämväl stationsbefälhafvaren vid den
station af flottan, dit fartyget, hvarå den felakt ige befinner sig, hörer
eller först inlöper.

15 §.

Då distriktskrigsrätt skall hållas, utsätte krigsdomaren rättens första
sammanträde att ofördröjligen äga rum, bestämme orten därför och
kiille därtill ej mindre auditören än äfven militära ledamöter af behöriga
grader bland därtill förordnade officerare. Rätten bör, där ej särskilda
omständigheter till annat föranleda, kallas att sammanträda å ort inom
distriktet, där det truppförband, dit den tilltalade hörer eller som målet
eljest närmast angår, befinner sig. Att såsom militära ledamöter tjänstgöra
i rätten kallas företrädesvis officerare, som finnas å den ort, där
rätten skall sammanträda, eller eljest med minsta kostnad för det allmänna
kunna inställa sig därstädes; dock att, i händelse något måls beskaffenhet
därtill föranleder, officerare af det vapen, den tilltalade tillhör eller
målet eljest rörer, böra, i den mån så kan ske, till tjänstgöring i rätten
inkallas, ändå att de ej å orten äro; börande, i händelse åtal mot officer
ifrågakommer, åtminstone den ene af de militära ledamöterna, där så
ske kan, innehafva minst lika hög grad som den tilltalade.

3 KAP.

Om fältkrigsrätt.

16 §.

Från den dag, rikets krigsmakt för afvärjande af ett befaradt
eller börjadt angrepp eller för upprätthållande af rikets neutralitet vid
krig mellan främmande makter ställes på krigsfot, vare underdomstol
vid krigsmakten fältkrigsrätt.

Ställes för ändamål, som nyss är sagdt, allenast en del af rikets
krigsmakt på krigsfot, bestämmer Konungen, huruvida vid den del af
krigsmakten underdomstol skall vara fältkrigsrätt.

I mån som krigsmakten återgår till fredsfot, skall fältkrigsrätt
upphöra att där vara underdomstol.

Dagen, från hvilken underdomstol skall vara fältkrigsrätt, eller
fältkrigsrätt skall upphöra, varder af Konungen kungjord.

17 §.

Skall jämlikt 16 § underdomstol vara fältkrigsrätt, förordnar
Konungen, vid hvilka särskilda afdelningar af krigsmakten sådan skall
inrättas.

18 §.

Varder afdelning af krigsmakten af befälhafvare i föreskrifven
ordning detacherad, eller varder sådan afdelning skild från förbindelse
med hufvudstyrkan på sådant sätt, att dagliga befallningar icke kunna
omedelbart från dennas befälhafvare inhämtas, och är underdomstol vid
hufvudstyrkan fältkrigsrätt, äge i förra fallet hufvudstyrkans befälhafvare
och i senare fallet den afskilda afdelningens befälhafvare bestämma,
huruvida fältkrigsrätt må sättas vid den detacherade eller afskilda
afdelningen.

19 §.

Varder i tält eller på sjötåg under krig afdelning af krigsmakten
al fienden innesluten eller eljest försatt i sådan belägenhet, att den
krigsrätt, som jämlikt denna lag eljest har att upptaga åtal för vid
afdelningen begångna förbrytelser, ej kan däröfver döma, må, ändå att
kungörelse, hvarom i 16 § sägs, ej meddelats, efter bestämmande af
afdelningens befälhafvare, fältkrigsrätt där hållas, om sådant för krigstuktens
upprätthållande finnes nödigt.

20 §.

Fältkrigsrätt utgöres af fyra ledamöter, däraf tre militära och
en civil.

Främste militäre ledamoten är rättens ordförande.

21 §.

Till militära ledamöter i fältkrigsrätt förordnas:

a) i mål mot officer af generalitetet, flaggman eller regementsofficer:
en officer af generalitetet eller en flaggman och två regementsofficerare
;

b) i mål mot officer af kaptens eller lägre grad, underofficer eller
någon af manskapet äfvensom i mål, som ej rörer åtal mot viss person:
en regementsofficer och två officerare af kaptens grad.

Saknas tillgång på officerare af föreskrifna grader, må officerare
af närmast högre eller närmast lägre grad än den, som för hvarje fall
är föreskrifven, vara militära ledamöter i rätten.

År o i ett och samma mål de tilltalade af skilda grader, gälle
hvad i 8 § om distriktskrigsrätt för motsvarande fall är stadgadt.

De militära ledamöterna höra tillhöra den afdelning af krigsmakten,
vid hvilken fält krigsrätt en skall hållas. Finnas ej där behöriga officerare,
må sådana från närmast varande eller annan afdelning af krigsmakten
tillkallas.

22 §.

Till civil ledamot i fältkrigsrätt förordnas företrädesvis krigsdomare
eller auditör men eljest annan, som fullgjort hvad författningarna föreskrifva
såsom villkor för att nyttjas i domareämbeten.

Den civile ledamoten förordnas af Konungen för den tid, fältkrigsrättens
verksamhet fortfar. I fall, som i 18 eller 19 § afses, så
och eljest, där sålunda förordnad civil ledamot ej finnes att tillgå, förordnas
civil ledamot af befälhafvaren.

23 §.

Då ärende förekommer, som skall handläggas af fältkrigsrätt,
sättes fältkrigsrätten efter förordnande af befälhafvaren för den afdelning
af krigsmakten, vid hvilken fältkrigsrätten skall hållas, eller, där Konungen
för visst fall därtill bestämt annan befälhafvare, af denne.

Den befälhafvare, som förordnar fält krigsrätt, har därvid tillika
att bestämma tid och ort för rättens första sammanträde samt att, med
iakttagande af hvad i 20, 21, 22, och 30 §§ är föreskrifvet, förordna,
hvilka ledamöter som skola tjänstgöra i rätten.

De, hvilka såsom ledamöter i rätten börjat öfvervara något mål,
skola därmed till sint fortfara, där det ske kan.

24 §.

Mål, som före den dag, då enligt hvad i 16 § är stadgadt, underdomstol
skall vara fältkrigsrätt, anhängiggjorts vid distriktskrigsrätt,.
skall, utan hinder af hvad i nämnda § är föreskrifvet, af sistnämnda
domstol i laga ordning till slut handläggas.

Hvad sålunda är stadgadt, äge motsvarande tillämpning i fråga
om mål, som anhängiggjorts vid fältkrigsrätt, innan den jämlikt 16 §
skall upphöra.

4 KAP.

Om krigshofrätten.

25 §.

Krigshofrätten är. en vid Svea hofrätt bildad särskild afdelning.
Den utgöres af presidenten i Svea hofrätt såsom ordförande, två civila
och två militära ledamöter.

Till civila ledamöter förordnas af Konungen för tre år i sänder
två ledamöter i Svea hofrätt.

Till militära ledamöter förordnas af Konungen likaledes för tre år
i sänder två regementsofficerare af öfverstes grad, tillhörande en armén
och en flottan, samt en officer af generalitetet och en flaggman. De
två sistnämnde skola i rätten tjänstgöra allenast då mål, däld officer af
generalitetet eller flaggman är tilltalad, där förekommer, sålunda att
officeren af generalitetet, då sådan officer är tilltalad, och flaggmannen,
då flaggman är tilltalad, inträder i stället för den ene af regementsofficerarne.

För tid, som ofvan är nämnd, förordnas jämväl af Konungen
två officerare af regementsofficers grad, däraf en från flottan, att, vid
förfall för någon af de militära ledamöterna, i hans ställe inträda i
rätten.

Vid förfall för presidenten eller någon af de civila ledamöterna
förordnar Konungen, på anmälan därom, en ledamot i Svea hofrätt att
såsom ledamot biträda krigshofrätten.

Hvad i denna § är sagdt om presidenten i Svea hofrätt, gälle ock
om tillförordnad president, där lian af Konungen förordnats att jämväl
vara ordförande i krigshofrätten.

Vid förfall för ordföranden i krigshofrätten föres ordet af den
främste civile ledamoten.

26 §.

Har jämlikt 16 § fältkrigsrätt inrättats såsom underdomstol vid
krigsmakten eller någon del häraf, varde ytterligare eu regementsofficer
af öfverstes grad af Konungen förordnad att i mål, som fullföljas från
fält krigsrätt eller röra åtal för i krigstid föröfvade förbrytelser, såsom
militär ledamot tjänstgöra i krigshofrätten.

5 KAP.

Om öfverkrigsrätt.

27 §.

Erfordras i krigstid särskild krigsöfverdomstol för armé eller arméafdelning,
som är i fält, för flotta eller eskader, som är på sjötåg, eller
för två eller flera sådana afdelningar af krigsmakten gemensamt, då de
äro förenade under en befälhafvare, förordnar Konungen, att öfverkrigsrätt
där skall inrättas.

öfverkrigsrätt utgöres af en officer af minst regementsofficers grad
såsom ordförande, två andra officerare af regementsofficers grad samt
två öfverauditörer.

Ordförande och öfverauditörer förordnas af Konungen för den tid,
öfverkrigsrättens verksamhet fortfar, öfriga ledamöter utses vid förefallande
behof af högste tjänstgörande befälhafvaren. Vid förfall för
ordförande eller öfverauditör förordne högste befälhafvaren andra ledamöter
i deras ställe.

Till öfverauditör må ej förordnas annan än den, som fullgjort
hvad förf a ttningarne föreskrifva såsom villkor för att i domareämbeten
nyttjas.

Vid förfall för ordföranden i öfverkrigsrätt föres ordet af den
främste militäre ledamoten.

* 10

28 §.

Varder i fält eller på sjötåg under krig afdelning'' af krigsmakten
skild från förbindelse med den ort, där krigsöfverdomstol finnes, äge
den afskilda afdelningens befälhafvare att, där så för krigstuktens upprätthållande
finnes nödigt, bestämma, att öfverkrigsrätt skall sättas,
äfvensom att, med iakttagande af hvad i 27 och 30 §§ är stadgadt,
meddela förordnande för samtliga ledamöter i rätten.

29 §.

Där öfverkrigsrätt inrättas, varde dagen, då densamma skall träda
i verksamhet, bestämd af Konungen eller i fall, som afses i 28 §, af
vederbörande befälhafvare.

Utan hinder däraf att vid afdelning af krigsmakten öfverkrigsrätt
inrättas, tillkomme det den krigsöfverdomstol, hvarunder samma afdelning
förut lydt, att till handläggning i laga ordning upptaga afdelningen
eller dess personal rörande mål, som före den dag, öfverkrigsrätten
träder i verksamhet, äro vid den andra krigsöfverdomstolen anhängig!!
eller dess pröfning underställts, äfvensom talan emot utslag, eller beslut,
som före nämnda dag af krigsrätt vid afdelningen meddelats; dock att,
där i fall, som i 28 § sägs, hinder möter för insändande af handlingarna
i underställdt eller fullföljdt mål, detsamma i stället skall upptagas af
öf verkr i gsr ätten.

Öfver krigsrätts verksamhet upphör, så snart lämpligen ske kan
efter fält- eller sjötågets slut, å dag, som åt Konungen bestämmes, eller,
i fall som i 28 § sägs, då förbindelsen återknutits med den ort, där
den krigsöfverdomstol, hvarunder ifrågavarande afdelning af krigsmakten
förut varit lydande, finnes; skolande, där ej Konungen annorlunda förordnar,
öfverkrigsrätten, ändå att dess verksamhet i öfrigt upphör, med
slut af hjälpa mål, som dessförinnan där anhängiggjorts, äfvensom öfverkrigsrättens
ordförande ägna den handläggning åt af samma domstol
afgjorda mål, som, enligt hvad i 12 kap. stadgas, eljest på honom
ankommer.

6 KAP.

Vissa bestämmelser angående domare i krigsrätt och krigsöfverdomstol.

30 §.

Ej må någon vara domare i krigsrätt eller krigsöfverdomstol, med
mindre han nppnått en ålder af tjugufem år, ej heller till domareämbetet
träda, innan han aflagt domareed.

31 §.

I krigsrätt äfvensom i krigsöfverdomstol tage rättens militära
ledamöter plats till höger om ordföranden och sig emellan efter den
ordning, de enligt tjänsterang eller turberäkning hvar för annan äga
företräde i tjänsten. Den eller de civila ledamöterna tage plats till vänster
om ordföranden.

7 KAP.

Om allmän åklagare vid krigsrätt och krigsöfverdomstol.

32 §.

Allmänne åklagare vid krigsrätt och krigsöfverdomstol äro krigsfiskal
och öfverkrigsfiskal.

33 §.

Vid krigsrätt är, med den inskränkning, som följer af 36 §, krigsfiskal
allmän åklagare.

84 §.

Såsom åklagare vid distriktskrigsrätt anställes för hvarje regemente
eller därmed likställdt truppförband samt för hvarje station af flottan

en krigsfiskal. Åro två eller flera regementen eller andra afdelningar
af krigsmakten förlagda å samma ort eller å nära intill hvarandra belägna
orter, må, där så linnes lämpligt, endast en krigsfiskal anställas
för samtliga eller flera af dessa afdelningar. Närmare bestämmelser
angående krigsfiskals tjänstgöring meddelas af Konungen.

Krigsfiskal, hvarom nu är sagdt, utnämnes af Konungen efter
förslag, som, där krigsfiskalen skall anställas vid allenast ett regemente
eller likställdt truppförband, afgifves af regementets eller truppförbandets
(diet'', men i annat fall af den befälhafvare, Konungen bestämmer;
skolande, innan ämbetet tillsättes, öfverkrigsfiskalens yttrande i ärendet
inhämtas. Vid förfall för sådan krigsfiskal förordnas ställföreträdare af
den, som har att vid ämbetets tillsättande afgifva förslag.

Såsom åklagare vid fältkrigsrätt tjänstgöra enligt Konungens bestämmande
de vid truppförbanden anställde krigsfiskalerna samt, där så
erfordras, af Konungen därtill särskild! förordnade krigsfiskaler.

Vid förfall för krigsfiskal, hvarom nu är sagdt, förordnas ställföreträdare
af befälhafvaren öfver den afdelning af krigsmakten, där
fältkrigsrätten finnes.

Inrättas fältkrigsrätt vid afdelning, som alses i 18 eller 19 §, äge
den befälhafvare, som förordnar fältkrigsrätten, jämväl förordna krigsfiskal
vid fältkrigsrätten.

;;i; §.

Vid krigshofrätten skall finnas en öfverkrigsfiskal. Inrättas öfverkrigsrätt,
varde där en särskild öfverkrigsfiskal förordnad.

Öfverkrigsfiskal åligger att vid den krigsöfverdomstol, där lian är
anställd, tala i alla mål, som tillhöra krigsöfverdomstolens omedelbara
pröfning, äfvensom att vid krigsrätt, som under krigsöfverdomstolen
lyder, föra talan i mål mot officer af regementsofficers eller högre grad;
ägande dock öfverkrigsfiskalen uppdraga åt krigsfiskal att vid krigsrätt
utföra öfverkrigsfiskalens talan.

Öfverkrigsfiskal har att utöfva tillsyn öfver det sätt, hvarpå krigsfiskalerna
vid de krigsrätter, som lyda under den krigsöfverdomstol,
där han är anställd, utöfva sina ämbeten, samt att i laga ordning beifra
eller låta beifra af dem begångna fel eller försummelser i ämbetet.

Öfverkrigsfiskalen vid krigshofrätten utnämnes af Konungen.

Förordnande att vara öfverkrigsfiskal vid öfverkrigsrätt meddelas
af Konungen, där ej öfverkrigsrätten varder tillsatt jämlikt 28 §, i
11 vilket fall den afskrida afdelningens befälhafvare äger meddela sådant
förordnande.

38 §•

Till allmän åklagare vid krigsdomstol må ej utnämnas eller förordnas
annan än den, som fullgjort hvad författningarna föreskrifva
såsom villkor för att nyttjas i domareämbeten.

8 KAP.

Om protokoll och handlingar vid krigsrätt och krigsöfverdomstol.

39 §.

Protokoll föres i distriktskrigsrätt af auditören, i fältkrigsrätt åt
rättens civile ledamot, i krigslio tf ätten af tjänsteman i Svea hofrätt,
efter ty särskild!, föreskrifves, och i öfverkrigsrätt af den öfverauditör,
som, enligt hvad nedan stadgas, har att föredraga målet.

40 §.

Protokoll, som hållits i distriktskrigsrätt, skall, jämte därtill hörande
handlingar, för hvarje kalenderår inom nästföljande års utgång af
auditören insändas till krigshofrätten att där förvaras; och åligge det
auditören att, där distriktskrigsrätt under något år ej sammanträd!, inom
ofvannämnda tid därom göra anmälan hos krigshofrätten.

Protokoll, hållet vid fältkrigsrätt, varde, tillika med därtill hörande
handlingar, inom två månader, sedan det mål, hvarom protokollet handlar,
blifvit af rätten slutligen handlagdt, af dess civile ledamot aflämnadt
till den befälhafvare, som förordnat fältkrigsrätten; och åligge det denne
att inom tre månader, efter det fältkrigsrättens verksamhet upphört,
insända protokollet jämte handlingarna till krigshofrätten att där förvaras;
har fältkrigsrätt ej hållits, göre befälhafvaren därom anmälan
hus krigshofrätten inom tid, som nyss är sagd.

Hos öfverkrigsrätt förda protokoll varde, tillika med därill hörande
handlingar, senast tre månader, efter det öfv erkrigsrättens verksamhet
upphört, af den öfverauditör, som fört protokollet, aflämnade till krigshofrätten
att där förvaras.

9 KAP.

Om de mål, som höra till krigsdomstol; så ock om de särskilda
krigsdomstolarnas behörighet i sådana mål.

41 §.

Till krigsdomstol höra följande mål:

l:o) åtal emot dem, som lyda under strafflagen för krigsmakten
eller eljest äro underkastade straff efter samma lag, för brott, som i
andra eller tredje delen af nämnda lag omförmäles såsom straffbart,
vare sig straffet finnes utsatt där eller i sådant afseende hänvisning är
gjord till allmän lag:

2:o) åtal för fel och förbrytelser i ämbete eller tjänst vid krigsmakten,
jämväl i de fall, då brottet ej omförmäles såsom straffbart i
strafflagen för krigsmakten;

3:o) åtal emot dem, som lyda under strafflagen för krigsmakten,
för brott af hvilken beskaffenhet som helst, då de föröfvas i fält eller
inom fästning, som förklarats i belägringstillstånd, eller på sjötåg i
krigstid, såvida åtalet anställes, medan fält- eller sjötåget varar eller
fästningen fortfarande befinner sig i belägringstillstånd;

4:o) åtal emot krigslånge eller emot utländsk man, hvilken vid
krig mellan främmande makter, därunder Sverige är neutralt, här i
riket internerats, förutom i de fall, som afses under 1 ro), jämväl i andra
tall, såvida åtalet rörer brott, som begås, medan den tilltalade hålles
under militärbevakning, eller, om han är krigsfånge, brott, som föröfvas
utom riket;

5:<>) åtal emot dem, som lyda under strafflagen för krigsmakten,
för delaktighet i brott, som skall åtalas vid krigsdomstol, eller för underlåtenhet
att upptäcka sådant brott, ändå att nämnda lag ej är å den
åtalade delaktigheten eller underlåtenheten tillämplig; så ock åtal emot
personer, som omförmälas under 4:o), för delaktighet i brott, som skall
* åtalas vid sådan domstol;

<>:o) tvister om gjordt krigsbyte till lands eller uppbringning till
sjöss; samt

7:o) besvär ölver befälhafvares beslut, hvarigenom disciplin straff
blifvit någon ålagdt.

Från de mål, som bär ofvan under l:o) och 2:o) omförmälas,
undantagas dels mål, som, enligt hvad särskilt är stadgadt, tillhöra
domkapitels upptagande, dels ock, där ej sådant fall är för handen, som
under 3:o) afses, mal, som enligt uppbördsförfattningar böra pröfvas af
kammarrätten.

Krigsdomstol äge ock i dithörande mål döma i fråga om skadestånd,
rättegångskostnad med mera, som af hufvud saken flyter, äfven
då nämnda frågor ej samtidigt med denna afgöras.

Där inför krigsdomstol den tilltalade eller annan, som lyder under
strafflagen för krigsmakten, med smädligt yttrande i tal eller skrift eller
med hotelse eller missfirmlig gärning förolämpar domaren eller någon,
som ej lyder under nämnda lag, äge ock krigsdomstol att därför döma
till ansvar utom i det fäll, då förolämpningen blifvit begången mot enskild
person, och denne förbehåller sig att därom föra talan vid allmän
domstol.

År i särskild författning stadgadt, att undersökning i mål eller
ärende skall äga rum inför krigsdomstol, vare det gällande.

42 §.

I mål, hvarom 41 § handlar, skall, där ej i denna lag eller särskild
författning annorlunda bestämmes, krigsrätt rannsaka och döma.

Målen upptagas af den krigsrätt, därunder den afdelning af
krigsmakten, dit den tilltalade hör eller som målet närmast angår, enligt
fastställd indelning eller vederbörligt förordnande lyder. Tilltalas någon,
som ej tillhör krigsmakten, upptages målet vid den krigsrätt, som
har att handlägga mål rörande den afdelning af krigsmakten, där den
tilltalade gripes eller finnes.

43 §.

Har brott, som skall åtalas vid distriktskrigsrätt, föröfvats inom
annat distrikt än det, hvartill den tilltalade hör, eller vistas han å ort
utom distriktet, och föreligger ej sådant fall, som afses i 48 §, skall,
där den tilltalades befälhafvare det äskar, målet upptagas vid distriktskrigsrätten
i det distrikt, där brottet skett eller den tilltalade vistas.

44 §.

Brott, begånget under sjötåg, åtalas, där ej målet skall upptagas
af fältkrigsrätt, vid den distriktskrigsrätt, å hvars jurisdiktion indelats
den af flottans stationer, dit fartyget, som den brottslige åtföljt, hörer
eller först inlöper.

45 §.

Käres särskild! å skadestånd, rättegångskostnad eller annat, som
af hufvudsaken flyter, skall målet anhängiggöras vid den domstol, som
i hufvudsaken dömt.

Mål angående förolämpning inför krigsdomstol upptages af den
rätt, där förolämpningen skeft.

46 §.

Krigsöfverdomstol äge uppsikt och vård däröfver, att vid de krigsrätter,
som lyda under densamma, rätt skipas efter lag och dess rätta
förstånd.

Krigsöfverdomstol skall omedelbart döma öfver följande af de i
41 § omförmälda mål, nämligen:

l:o) mål, som röra åtal mot officer för fel eller försummelse vid
utslags befordrande till verkställighet eller förordnande om förvandling
af böter, vid åläggande af disciplinstraff eller förande af straffregister
eller för uraktlåtenhet att fullgöra hvad föreskrifvet är om skyldighet
att insända protokoll eller andra handlingar till krigsöfverdomstolen,
eller som angå underdomares fel eller försummelse i domareämbetet;

2:o) mål, som röra tvist om gjordt krigsbyte till lands eller uppbringning
till sjöss;

3:o) mål, som i ölrigt äro af beskaffenhet att enligt allmän lag
eller särskild författning hofrätt öfver likartad! mål omedelbart dömer.

Krigsöfverdomstol döme ock:

öfver besvär, som anförts emot krigsrätts utslag eller emot beslut,
hvarigenom befälhafvare af officers grad eller rang ålagt disciplinär
bestraffning; samt

i mål, som blifvit af krigsrätt afdömda och krigsöfverdomstols
pröfning underställda eller som afdömts af ståndrätt och enligt 92 §
till krigsöfverdomstol öfverlämnats.

47 §.

År mål, som tillhör krigsöfverdomstols omedelbara pröfning-, af
beskaffenhet att, enligt allmän lag eller särskild författning, hofrätt
rannsakar i likartadt mål, rannsake då krigsöfverdomstolen, där det
lämpligen kan ske, men förvise i annat fall målet till undersökning vid
don krigsrätt, som krigsöfverdomstolen finner skäligt bestämma.

48 §.

Hafva två eller flera tillsammans föröfvat brott, därför åtal vid
krigsrätt bör ske, och lyda jämlikt 42 § de brottslige under särskilda
krigsrätter, upptages målet vid den af nämnda krigsrätter, där det
lämpligast kan ske, hvilket bestämmes af krigsöfverdomstolen.

Har i detta fall brott, som skall åtalas vid distriktskrigsrätt, föröfvats
inom distrikt, hvartill ingen af de tilltalade hör, eller vistas de
tilltalade eller någon af dem å ort utom sitt distrikt, skall, där krigshofrätten
så förordnar, målet upptagas vid distriktskrigsrätten i det
distrikt, där brottet skett eller de tilltalade eller någon af dem vistas.

49 §.

Har brott, som bör åtalas vid krigsdomstol, ej blifvit åtaladt,
medan den brottslige lydde under strafflagen för krigsmakten, varde
målet ändock upptaget vid krigsdomstol, som varit behörig att handlägga
detsamma, därest brottet blifvit åtaladt, förr än de förhållanden upphört,
pa grund af hvilka den brottslige var lydande under nämnda las:.

50 §.

Tilltalas någon för delaktighet i brott, hvilket skall åtalas vid
krigsdomstol, och är den tilltalade i det ifrågavarande fallet ej underkastad.
straff efter strafflagen för krigsmakten, äge denna domstol väl
att äfven angående den för delaktighet tilltalade rannsaka, men insände
sedan ett exemplar af protokollet i målet till den domstol, som har att
döma öfver honom.

Lag samma vare, om den, som är tilltalad vid krigsdomstol, där
för angifvelsen yrkat brottmålsansvar å person, som ej lyder under
strafflagen för krigsmakten.

* 11

Varder i mål, som, hvad hufvudmannen angår, hörer till annan
domstol än krigsdomstol, någon, som lyder under sträf!lagen för krigsmakten,
angifven för delaktighet, döme ock först omförmälda domstol
där öfver, ändå att ansvaret skall bestämmas enligt nämnda lag.

51 §.

Mål, som ej enligt 41 § tillhöra krigsdomstols handläggning, må
ej i något fall af sådan domstol upptagas, ändå att invändning mot domstolens
behörighet ej göres; och varde i mål, som fullföljts till eller
underställts högre rätt, frågan om målet rätteligen tillhör krigsdomstol
pröfvad oberoende däraf, huruvida sådan pröfning af part påkallats
eller eljest enligt allmän lag bör äga rum.

10 KAP.

Om angifvelse och åtal af brott samt om anhängiggörande af andra mål.

52 §.

Vill man tilltala någon för brott, som hör er till krigsdomstols
behandling, göre därom skriftlig anmälan hos hans befälhafvare; nämne
ock de bevis, som i saken äro att tillgå. År brottet af^ beskaffenhet
att krigsöfverdomstol däröfver omedelbart döma bör, må angifvelsen
göras derstädes eller hos befälhafvare!!.

53 §.

År hos befälhafvare angifvelse gjord om brott, som i 52 § är
sagd t, eller är eljest till hans kunskap kommet, att sådant brott blifvit
begånget, och finnes målet vara af beskaffenhet, att detsamma ej, efter
hvad i strafflagen lör krigsmakten sägs, bör behandlas såsom disciplinmål,
varde det hänskjutet till vederbörlig domstol.

År den domstol distriktskrigsrätt, begära _ befälhafvare^ om han
därtill är behörig, hos krigsdomaren, att distriktskrigsrätt sättas må,
och öfverlämne därvid tillika angifvelseskriften jämte protokoll öfver
förberedande förhör, där sådant i målet hållits, äfvensom öfnga handlingar
i målet. Åger befälhafvare!! ej sådan behörighet, som nyss
nämnts, anmäle ofördröjligen saken hos den befälhafvare, som behörig
är, och åligger det denne, där han ej finner, att målet bör behandlas

såsom disciplinmål, att, med öfverlämnande af handlingarna i målet, hos
krigsdomaren påkalla distriktskrigsrättens sättande.

Skall målet hänskjutas till fältkrigsrätt, förordne befälhafvaren,
om han därtill äger behörighet, fältkrigsrätt. Äger befälhafvaren ej
sådan behörighet, anmäle, om han är beklädd med oinskränkt bestraffningsrätt
i disciplinmål, ofördröjligen saken hos den befälhafvare, som
hai att förordna fältkrigsrätten, men i annat fall hos den närmast högre
befälhafvare, som innehar sådan bestraffningsrätt; och åligge det i sistnämnda
fall denne, där han ej finner målet böra behandlas såsom disciplinmål,
att föranstalta om målets hänskjutande till fältkrigsrätten.

Tillhör målet krigsöfverdomstols omedelbara pröfning, öfverlämne
befälhafvaren detsamma till krigsöfverdomstolen.

34 §•

I mål, däld talan om ansvar ej föres, galle i tillämpliga delar
hvad i 52 och 53 §§ är stadgadt.

55 §.

Ordförande i krigsrätt åligger att, så snart lämpligen ske kan,
före första rättegångstillfället öfverlämna handlingarna i målet till
vederbörande allmän åklagare.

56 §.

Allmän åklagare vid krigsdomstol vare pliktig att, i enlighet med
hvad i 7 kap. är stadgadt, tala i mål, som höra till sådan domstols
upptagande, och ställe han sig därvid till efterrättelse såväl honom i
ämbetet särskildt gifna föreskrifter som ock hvad för åklagare i allmänhet
är stadgadt, där det tillämpligt är; målsägande obetaget att
föra den talan, honom lagligen tillkommer.

11 KAP.

Om rättegång vid krigsrätt; så ock om klagan öfver sådan rätts beslut.

57 §.

Krigsrätt skall sammanträda å tid och ställe, som i krigsdomarens
kallelse eller vederbörligt förordnande bestämts, samt vidare så ofta de
till rätten öfverlämnade mål och ärenden det fordra.

58 §.

Parter, som skola inställa sig vid krigsrätt, kallas genom krigsdomarens
eller, om det är fältkrigsrätt, den civile ledamotens försorg.

Vill tilltalad eller målsägande erhålla stämning å någon för att
såsom vittne höras vid krigsrätt, begäre kallelse a vittnet åt krigsdomaren
eller au ditören eller, vid fältkrigsrätt, af den civile ledamoten
eller af allmänne åklagaren vid krigsrätten.

År den till vittne åberopade anställd vid krigsmakten eller värnpliktig,
som är i tjänstgöring, värde, där tilltalad eller målsägande det.
begär, kallelsen delgifven genom allmänne åklagarens försorg, så framt
ej fog för vittnets inkallande uppenbarligen saknas.

Lag samma vare ock, där vid fältkrigsrätt af tilltalad eller målsägande
till vittne åberopas annan än nu nämnts.

Har krigsrätt beslutat, att någon skall hämtas till rätten, anmode
rätten vederbörande befälhafvare om verkställighet af rättens beslut,
där den, som skall hämtas, hörer till krigsmakten, men begäre i annat
fall, så ock om hämtningen ej lämpligen kan ske genom befälhafvarens
försorg, handräckning af Konungens befallningshafvande eller närmaste
kronobetjänt.

59 §.

Föremål för rannsakning vid krigsrätt vare i allmänhet endast
den sak, som vederbörande befälhafvare eller krigsöfverdomstolen till
krigsrättens handläggning öfverlämnat, men förekommer under rannsakning
vid krigsrätt anledning, att där för brott tilltalad person begått
annan förbrytelse, som hörer till krigsdomstols upptagande, eller angifves
annan under sådan rätts domvärjo lydande person för delaktighet i
åtalade brottet, då bör samma krigsrätt äfven därutinnan rannsaka och
i öfrigt med målet laglikmätigt förfara; underrätte dock den tilltalades
befälhafvare, att rannsakningen företagits.

bo §.

Rannsakning vid krigsrätt skall offentligen hållas, utom i fall,
där undantag från rannsaknings offentlighet i brottmål i allmän lag
medgifves, eller i krig sådan offentlighet anses vara hinderlig för krigsföretagens
framgång eller menlig för krigsmaktens säkerhet.

Förhör med parter och vittnen, verkställes åt! krigsdomaren eller,
i fältkrigsrätt, af rättens civile ledamot i laga ordning samt med iakttagande
af de beslut och föreskrifter, som rätten kan finna skäl att
meddela.

61 §•

Officers eller underofficers tjänsterapport angående underlydande
äge, utom i fråga om oförrätt emot officerens eller underofficerens egen
person, vitsord, där ej skäl eller omständigheter förekomma, som förringa
rapportens tillförlitlighet.

62 §.

Då beslut skall lättas af distriktskrigsrätt, åligge det krigsdomaren
att i korthet framställa hvad i saken förekommit samt de lagrum och
författningar, som äro till hvarje fall lämpliga. Vid omröstning säge
krigsdomaren sin mening först, därefter auditören och sist de militära
ledamöterna.

I fältkrigsrätt åligge ofvannämnda framställning den civile ledamoten;
säge ock han vid omröstning sin mening först.

63 §.

Krigsrätts beslut bör uppsättas af den ledamot i rätten, som har
att föra protokollet, och justeras, innan, det afkunnas för parterna.

Sedan, slutligt utslag rörande någon, som tillhör krigsmakten, afkunnats,
skall ett exemplar däraf ofördröjligen tillsändas den tilltalades
befälhafvare.

Har icke någon varit i målet tilltalad, skall krigsrättens slutliga
beslut ofördröjligen aflämnas till den befälhafvare, som begärt rättens
sättande eller därom förordnat.

64 §.

År sådant förhållande för handen, att underrätts utslag jämlikt
allmän lag skall underställas öfverrätts pröfning, varde ock då krigsrätts
utslag underställdt krigsöfverdomstols pröfning; och gifve krigsrätten
därvid tillkänna, hvad part har att iakttaga, där han vill i den
högre rätten sig yttra. Har utslaget meddelats af distriktskrigsrätt,

läte krigsdomaren inom tjugu dagar från den dag, då utslaget gafs,
till krigsöfverdomstolen insända utslaget samt öfriga protokoll och handlingar
i målet. Skall fält krigsrätts utslag underställas, åligge det rättens
civile ledamot att inom hälften af den tid, som ofvan är nämnd, aflämna
utslaget jämte öfriga protokoll och handlingar i målet till den befälhafvare,
som förordnat krigsrätten; och insände befälhafvare!! dem med
första möjliga lägenhet till krigsöfverdomstolen.

65 §.

Har åt krigsrätt handlagts mål, som tillhör krigsöfverdomstols
omedelbara pröfning, skola protokoll och handlingar i målet af krigsdomaren
eller fältkrigsrättens civile ledamot insändas eller aflämnas inom
den för hvarje fall i 64 § stadgade tid, räknad från den dag, rannsakningen
afslutades.

66 §.

Då mål af krigsrätt slutligen afgöres, eller af rätten till värjemålsed
dömes, gifve rätten i utslaget tillkänna hvad den, som vill söka
ändring i utslaget, i sådant hänseende har att iakttaga.

Vill någon klaga öfver annat af krigsrätt meddeladt beslut, än
nyss är nämndt, och begär lian hos rätten underrättelse om hvad i v
sådant afseende iakttagas bör, varde ock därom underrättelse lämnad.
Sökes sådan underrättelse, då rätten ej sitter, varde den meddelad, om
det är distriktskrigsrätt, af auditören och, om det är fältkrigsrätt, åt
den civile ledamoten.

67 §.

Besvär öfver utslag eller beslut, som meddelats af distriktskrigsrätt,
skola till krigsöfverdomstolen ingifvas före klockan tolf å tjugonde
dagen från den dag, då utslaget eller beslutet gafs; dock vare det
klaganden tillåtet att i stället inom nämnda tid aflämna sina besvär till
den befälhafvare, som begärt krigsrättens sättande; åliggande det befäl -hafvaren att ofördröjligen insända besvärshandlingarna till krigsöfverdomstolen.

Part, som i målet hålles häktad, stånde öppet att intill besvärstidens
utgång aflämna sina besvär, där lian hålles i allmänt häkte, till
Konungens befallningshafvande eller tillsvningsmannen vid häktet, men

87:

eljest till den befälhafvare, som har uppsikt öfver häktet; och åligger
det denne att ofördröjligen insända besvärshandlingarna till krigsöfverdomstolen.

Besvär öfver utslag eller beslut, hvithet är gifvet af fältkrigsrätt,
skola före klockan tolf å tionde dagen, efter det utslaget eller beslutet
gafs, aflämnas till den befälhafvare, som förordnat krigsrätten, eller,
där den klagande i målet hålles häktad, till den befälhafvare, som har
uppsikt öfver häktet; och åligge det befälhafvaren, om klagandens vederpart
i orten kan anträffas, att låta honom undfå afskrift af besvären,
med föreläggande af viss kort tid att inkomma med förklaring häröfver
till befälhafvaren, vid äfventyr att underlåtenhet häraf ej hindrar målets
afgörande; kan vederparten ej anträffas, eller har han, sedan han erhållit
del af besvären, ingifvit förklaring eller försuttit tiden därför, bör befälhafvaren
ofördröjligen insända handlingarna i målet till krigsöfverdomstolen
och därvid tillika, för det fall att vederparten ej kunnat anträffas,
eller förklaranden försuttit tiden för förklarings afgifvande, därom göra
anmälan.

68 §.

Afse besvär, hvarom i 67 § förmäles, beslut, som, där det meddelats
af allmän domstol, må utan inskränkning till viss tid öfverklagas,
vare då ej heller klagan öfver krigsrättens beslut till viss tid begränsad.

Har någon af krigsrätt dömts ohörd, eller har där fällts sådant
utslag, att någon, som ej är part i målet, däraf lider förfång, gälle i
fråga om tiden för anförande af besvär öfver sådant utslag, hvad i allmän
lag för slikt fall är föreskrifvet.

69 §.

Varda ej i mål, däri, enligt hvad ofvan är sagdt, talan i händelse
af missnöje skall inom viss tid fullföljas, besvär inom den tid anförda,
stånde krigsrättens utslag fast, där ej inom samma tid visas laga förfall.
Vill någon visa sådant förfall, och har utslaget meddelats af distriktskrigsrätt,
ingifve de handlingar, han vill till styrkande af förfallet
åberopa, till krigsöfverdomstolen eller, om han är häktad, till den myndighet,
som, enligt hvad i 67 § är stadgadt, äger att i sådant fall
mottaga besvär öfver distriktskrigsrättens utslag. Har utslaget meddelats
af fältkrigsrätt, varde nämnda handlingar ingifna till myndighet,
dit jämlikt nyssberörda § besvär i målet böra ingifvas. År myndighet,

till hvilken, på grund af hvad nu är föreskrifvet, handlingar till styrkande
af förfall varda ingifna, befälhafvare, åligge det denne att ofördröjligen
insända handlingarna till krigsöfverdomstolen. Pröfvas förfallet lagligt,
utsätter krigsöfverdomstolen ny tid.

70 §.

1 underställningsmål skall hvad i 67, 68 och 69 §§ är stadgadt
ej vinna tillämpning. I sådant mål äge part att inom den tid och till
den myndighet, som i fråga om anförande af besvär öfver krigsrätts
utslag i 67 § för hvarje fall sägs, ingifva de påminnelser, han aktar
nödiga.

12 KAP.

Om rättegång vid krigsöfverdomstol samt om klagan öfver sådan rätts beslut.

H §•

Åro hos krigsöfverdomstol besvär anförda, och finner domstolen,
att någon bör höras däröfver, infordre genom vederbörande befälhafvare
eller Konungens befallningshafvande förklaring från den, som skall
höras, med föreläggande af . viss tid för förklaringens afgifvande. Inkommer
ej förklaring inom föreskrifven tid, gånge så, som för slikt fall
stadgas i allmän lag.

Anföras hos krigsöfverdomstol besvär öfver beslut, hvarigenom
befälhafvare af officers grad eller rang ålagt disciplinär bestraffning,
skall öfverkrigsfiskalen lämnas tillfälle att yttra sig i anledning af
besvären.

72 §.

Har i mål, som hörer till krigsöfverdomstols omedelbara pröfning,
rannsakning vid annan domstol ägt rum, varde, där ej i särskild författning
är annorlunda stadgadt, rannsakningshandlingarna, sedan de
till krigsöfverdomstolen inkommit, öfverlämnade till öfverkrigsfiskalen,
som har att i målet afgifva yttrande, hvarefter den tilltalades förklaring
däröfver infordras i den ordning, som i 71 § är föreskrifven.

Väcker öfverkrigsfiskalen åtal vid krigsöfverdomstol, värde ock då
den tilltalades förklaring infordrad.

År det annan, som förer talan, skola handlingarna i målet, sedan
desamma jämlikt 52 eller 53 § inkommit till krigsöfverdomstolen, öfverlämnas
till öfverkrigsfiskalen; finner denne skäl till åtal, blifve den angifne
däröfver hord; finner öfverkrigsfiskalen ej skäl till åtal, pröfve
ändå krigsöfverdomstolen, hvad afseende må fästas å angifvelsen, och
beslnte om den angifnes hörande, där det är erforderligt.

73 §.

Krigshofrätten vare domför, ändå att endast fyra i rätten äro, där
två militära ledamöter äro tillstädes och tre i rätten äro om slutet ense.

1 mål, som afses i 26 §, vare dock krigshofrätten domför allenast där
fem, däraf tre militära ledamöter, i rätten sitta.

Öfverkrigsrätt vare ej domför, med mindre än att ordföranden
och samtliga ledamöterna i rätten äro.

74 §.

Hvad i 60 § är stadgadt om offentlighet vid rannsakning inför
krigsrätt skall äga tillämpning jämväl då i brottmål, som tillhör krigsofverdomstols
omedelbara pröfning, förhör äger rum inför krigsöfverdomstolen.

Förhör med parter och vittnen verkställes i krigsöfverdomstol af
den ledamot, hvilken föredragningen af det mål, däri förhöret hålles,
åligger.

75 §.

Mål, som höra till krigsöfverdomstols handläggning, skola, där ej
af Konungen annorledes förordnas, fördelas emellan rättens båda civila
ledamöter samt af dem beredas och, med uppgifvande af de lagrum
och författningar, som äro å målet tillämpliga, till afgörande föredragas.

Vid omröstning till beslut hos krigsöfverdomstol, säge den ledamot,
som föredragit målet, sin mening först.

76 §.

Krigsöfverdomstolens slutliga utslag varde sändt till vederbörande
befälhafvare eller Konungens befallningshafvande att i behörig ordning

* 12

delgifvas part emot bevis, som bör insändas till krigsöfverdomstolen;
och varde, där öfverkrigsfiskalen fört talan i målet, ett exemplar af utslaget
honom tillstånd!

I mål, där krigsöfverdomstolen själf rannsakat, må, om detpröfvas
lämpligt, utslag afkunna^ i parternas närvaro och för öppna dörrar;
och värde ett exemplar af utslaget sändt till den tilltalades befälhafvare.

U §.

Har krigsöfverdomstol dömt någon till dödsstraff, skall målet, i
hvad det honom rörer, underställas Konungens pröfning; och bör fort}''
krigsöfverdomstolen genast insända utslaget jämte protokollen och öfriga
handlingar i målet till Konungens nedre justitierevision. I afseende å
delgifning af utslaget iakttages hvad. i 76 § är sagdt.

78 §.

I öfrigt skall hvad om rättegången vid krigsrätt är stadgadt
gälla till efterrättelse för krigsöfverdomstol i allt hvad som är tilllämpligt.

79 §■

Besvär öfver krigsöfverdomstols utslag anföras hos Konungen.

Besvär öfver krigshofrättens utslag eller beslut skola ingifvas till
nedre justitierevisionen före klockan tolf å trettionde dagen från den
dag, då utslaget eller beslutet delgafs klaganden, eller, där det blifvit
offentligen afkunnadt, sådant skedde. År klaganden häktad, äge han
inom sagda tid aflämna besvärsskriften, där han i allmänt häkte hålles,
till Konungens befallningshafvande eller tillsyningsmannen vid häktet
men eljest till den befälhafvare, som har uppsikt öfver häktet; och
åligge det bemälde befälhafvare att ofördröjligen insända besvärshandlingarna
till nedre justitierevisionen.

Besvär öfver utslag eller beslut, som meddelats af öfverkrigsrätt,
skola före klockan tolf å femtonde dagen, efter det klaganden erhöll
del af utslaget eller beslutet eller, där det offentligen afkunnats, sådant
skedde, aflämnas till öfverkrigsrättens ordförande eller, om klaganden
hålles häktad, till den befälhafvare, som har uppsikt öfver häktet; och
har öfverkrigsrättens ordförande eller nämnde befälhafvare att, där det
kan ske, med iakttagande af hvad i 67 § 3 mom. är befälhafvaren

föreskrifvet, infordra förklaring från klagandens vederpart samt att därefter
insända handlingarna till nedre justitierevisionen.

Hvad i 68 § är stadgadt för där afsedda fall, äge motsvarande
tillämpning i fråga om klagan öfver utslag eller beslut, som meddelats
af krigsöfverdomstol,

1 denna § meddelade bestämmelser gälle ej om underställningsmål.
Part, som i sådant mål vill afgifva påminnelser, ingifve dem inom den
tid och till den myndighet, som i 1 och 2 mom. af denna § i fråga
om anförande af besvär för hvarje fall sägs.

80 §.

Varda ej i mål, däri enligt hvad i 79 § är sagdt, talan skall inom
viss tid hos Konungen fullföljas, besvär inom den tid anförda, stånde
krigsöfverdomstolens utslag fast, där ej inom samma tid laga förfall
visas. Vill någon visa sådant förfall, ingifve de handlingar, han vill
härutinnan åberopa, till den myndighet, dit, enligt hvad i ofvan nämnda
§ för hvarje fall är stadgadt, besvär i målet skola ingifvas; är den
myndighet befälhafvare eller öfverkrigsrätts ordförande, åligge det denne
att ofördröjligen insända handlingarna till nedre justitierevisionen. Pröfvas
förfallet lagligt, utsätter Konungen nv tid.

si §.

Den i allmän lag stadgade inskränkning i åklagares rätt att i
brottmål, som fullföljts i hofrätt eller blifvit dess pröfning underställdt,
söka ändring i hofrättens utslag, äge ej tillämpning i fråga om allmän
åklagares vid krigsdomstol rätt att fullfölja talan mot krigsöfverdomstols
utslag.

82 §.

Finnes någon böra höras öfver besvär, som hos Konungen anförts,
äge hvad i 71 § för krigsöfverdomstol är stadgadt motsvarande tillämpning;
skolande vid delgifning af besvären jämväl krigsöfverdomstolens
protokoll och utslag i målet samt de i krigsöfverdomstolen af klaganden
ingifna handlingar, öfver hvilka tillfälle ej lämnats vederparten att sig
yttra, honom delgifvas.

13 KAP.

Om biträde i rättegång åt tilltalad eller häktad.

83 §.

Vederbörande befälhafvare åligger tillse, att vid krigsdomstol tilltalad
person, som hör till krigsmakten och står under hans befäl, ej
må af sin tjänstgöring vid krigsmakten, där ej densamma det oundgängligen
kräfver, hindras att, där han det begär, erhålla tillfälle att
förskaffa sig nödigt biträde i rättegången.

84 §.

Befälhafvare, som har uppsikt öfver häkte, öfve tillsyn däröfver,
att person, som där hålles häktad och vill i målet anföra besvär eller
ingifva inlaga till högre rätt eller ock göra ansökan om nåd, därvid ej
må sakna nödigt biträde.

14 KAP.

Om verkställighet af utslag.

85 §.

Krigsdomstols utslag, hvarigenom någon dömts till ansvar, skall
af vederbörande befälhafvare befordras till verkställighet. Hvad nu är
sagd!, gälle ock om annan domstols utslag, hvarigenom någon, som är
anställd vid krigsmakten och lyder under strafflagen för krigsmakten,
ådömts ansvar. Finner befälhafvaren på grund af den dömdes vistelseort
eller annat förhållande det lämpligare, att utslag verkställes genom
annan befälhafvares försorg, äge han öfverlämna verkställigheten till
denne. År befälhafvaren af särskildt i lag gifvet stadgande eller eljest
förhindrad att verkställa utslag, varde det öfverjämnadt till Konungens
befallningshafvande.

Med utmätning för böter eller för ådömdt skadestånd må befälhafvare
ej befatta sig.

15 KAP.

Om ståndrätt.

86 §.

Har vid trupp, som är i fält, eller å fartyg, som för krigsföretag
är stadt på sjötåg, eller i belägrad fästning, brott, som är belagd t med
dödsstraff, blifvit begånget af någon, som därför är underkastad åtal
vid krigsdomstol, och bär den brottslige blifvit gripen på bar gärning,
då må, om våda för krigslydnaden eller för krigsmaktens, fartygets eller
fästningens säkerhet är att befara, såvida ej den brottslige varder utan
uppskof befordrad till straff, högste befälhafvaren på stället, därest han,
enligt hvad i strafflagen för krigsmakten är stadgadt, i disciplinmål äger
utan inskränkning utöfva bestraffningsrätt öfver underlydande eller han
är kommendant i fästningen, förordna särskild krigsdomstol, benämnd
ståndrätt, att i målet rannsaka och döma. Ordförande i den rätt vare
högste befälhafvare^ näste man i befälet eller, där rätten skall hållas
i fästning, den, som till befäl inom fästningen näst kommendanten
berättigad är; och förordnas, utan afseende på den tilltalades grad, till
ledamöter i den rätt två officerare af minst kaptens grad, två löjtnanter
eller underlöjtnanter, två underofficerare, tre af manskapet och en civil
ledamot i krigsrätt. Sättes ståndrätten å fartyg må, vid bristande
tillgång på officerare af kaptens eller högre grad, löjtnanter kunna i
stället förordnas till ledamöter i rätten. Ej må någon vara ledamot i
ståndrätt, med mindre lian fyllt tjugufem år.

87 §.

Då ståndrätt är förordnad, sammanträde den genast inför samlad
trupp. Sedan förordnandet blifvit uppläst, aflägge ordföranden och
ledamöterna domareed, ändå att sådan ed af dem förr gången är.

88 §.

Ståndrätt skall, utan vidlyftig omgång, söka tillvägabringa de till
sakens utredande nödiga upplysningar och noga iakttaga, hvad så val
den tilltalades som det allmännas rätt .kräfver.

S9 §.

Den tilltalade må såsom biträde i rättegången anlita på platsen
varande person af de egenskaper, som enligt allmän lag fordras hos
den, hvilken för andra må tala och svara inför rätta.

Vill den tilltalade ej själf utse rättegångsbiträde, åligge det rättens
ordförande före rannsakningens början därtill förordna lämplig person.

Den tilltalade äge rätt till en kort öfverläggning med sitt rättegångsbiträde,
innan rannsakningen tager sin början.

90 §.

Ej må ståndrätt upplösas, innan den fattat sitt beslut och utslag
blifvit afkunnadt.

91 §•

Föremål för ståndrätts pröfning är endast, huruvida den tilltalade
för angifna brottet må, under för handen varande omständigheter, dömas
till dödsstraff. Anser ståndrätten sig ej kunna ådöma sådant straff, förvise
målet till behandling vid vederbörlig krigsdomstol, som äger att därmed,
oberoende af ståndrättens yttrande, lag och beskaffenhet likmätigt förfara.

Ståndrätts omröstning till dom sker offentligen inför den samlade
truppen, rättens ledamöter dock obetaget att därförinnan, sedan rannsakningen
är slutad, träda afsides för enskild öfverläggning. Före
omröstningen göre rättens civile ledamot en kort och tydlig framställning
af hvad vid rannsakningen förekommit, och säge därefter först
lian och sedan hvar och eu af de öfriga domarena i laga ordning sin
mening ; varde ock hvad enhvar sålunda yttrat antecknadt i protokollet,
ändå att skiljaktighet ej yppats.

För den tilltalades dömande till dödsstraff erfordras, att minst nio
af domarena äro därom ense.

Efter det omröstning skett, uppsätte rättens civile ledamot genast
utslag; och varde det af rättens ordförande och ledamöter undertecknad!,
samt därefter af ordföranden i den tilltalades närvaro inför truppen
offentligen afkunnadt.

Sedan ståndrätt är upplöst, öfverlämne rättens ordförande genast
till högste befälhafvaren på stället protokollet och utslaget, försedt med
anteckning om dagen och timmen för dess afkunnande.

92 §•

Ståndrätts utslag'', hvarigenom någon blifvit dömd till dödsstraff,
må, sedan det blifvit öfverlämnadt till högste befälhafvare!! på stället,
af honom genast befordras till verkställighet. Finner befälhafvare!! sig
på grund af föreliggande förhållanden ej böra låta verkställa utslaget,
eller har verkställighet ej följt inom tjugufyra timmar, efter det utslaget
afkunnades; då skall befälhafvaren genast insiinda handlingarna i målet
till vederbörande lcrigsöfverdomstol, som med målet förfar, såsom vore
ståndrättens utslag underställdt krigsöfverdomstolens pröfning.

93 §•

Ståndrätts protokoll skall, jämte därtill hörande handlingar, efter
fält- eller sjötågets slut af befälhafvaren öfverlämnas till krigshofrätten
att där förvaras.

16 KAP.

Om häktning, förvarsarrest och annat tagande i förvar.

94 §.

I fråga om häktning af den, som hörer till krigsmakten, skall,
utom hvad i allmän lag stadgas om häktning, jämväl lända till efterrättelse
hvad här nedan i detta kapitel sägs.

95 §.

Rymmer någon, som tillhör manskapet och är tjänstgöringsskyldigvid
afdelning af krigsmakten, den där för afvärjande af ett befaradt
eller börjadt angrepp eller för upprätthållande af rikets neutralitet vid
krig mellan främmande makter ställes eller är ställd på krigsfot, skall
han i häkte tagas.

Lag samma vare, där någon af manskapet gör sig skyldig till
olofligt undanhållande från afdelning, hvarom i 1 mom. sägs, och undanhållandet
skett under sådana förhållanden, att han jämlikt strafflagen
för krigsmakten bör straffas såsom för rymning.

Har någon af manskapet eljest begått rymningsbrott eller gjort
sig skyldig till olofligt lind anhållan de under sådana omständigheter, att
han bör straffas såsom rymmare, må han i häkte tagas.

96 §.

Har officer eller underofficer begått rymningsbrott, därför han
enligt strafflagen för krigsmakten kan adömas annat straff än blott
afsättning, skall han i häkte tagas.

97 §.

Befälhafvare, hvilken, enligt hvad i straffkgen för krigsmakten är
stadgadt, i disciplinmål äger utan inskränkning utöfva bestraffningsrätt
öfver underlydande, äge beträffande dem samma befogenhet att förordna
om häktning, som enligt allmän lag tillkommer Konungens befallningshafvande
i afseende å för brott misstänkta personer.

Enahanda befogenhet tillkommer jämväl kommendant äfvensom
fartygschef i fråga om honom underlydande, ändå att han endast i vissa
disciplinmål äger utan inskränkning utöfva bestraffningsrätt öfver dem.

98 §.

Varder någon, som är anställd vid krigsmakten, eller värnpliktig,
medan han är i tjänstgöring, häktad efter förordnande af annan myndighet
än hans befälhafvare; göre den myndighet utan dröjsmål anmälan därom
lins den häktades befälhafvare.

99 §.

Där militärhäkte finnes, må häktad person, som är anställd vid
krigsmakten eller som häktats, medan han varit i tjänstgöring såsom
värnpliktig, eller i anledning af uteblifvande från honom i sådan egenskap
åliggande tjänstgöring, under rannsakning vid domstol hållas i
sådant häkte.

100 §.

Förman är berättigad att, då underlydande under tjänstgöring gör
sig skyldig till fel, hvarigenom krigslydnaden eller ordningen inom

krigsmakten äfventyra^, och det för krigslydnadens eller ordningens
upprätthållande linnes nödigt, tillsäga den felande förvarsarrest.

Rätt att tillsäga förvarsarrest, då det för ordningens upprätthållande
finnes nödigt, tillkommer ock utom tjänsten förman i afseende å
underlydande, som störer allmän ordning eller ordningen inom krigsmakten.

Tillsägelse af förvarsarrest, hvarom i denna § förmäles, är allenast
ett förständigande att i arrest afbida, hvad den, som öfver den felaktige
äger bestraffningsrätt i disciplinmål, vill i laga ordning besluta.

101 §.

Den, som fått sig tillsagd förvarsarrest, skall, om han är officer
eller underofficer, under arresttiden vistas i eget rum eller tält eller,
om så finnes nödigt, hållas under bevakning i låst ljust rum eller i
tält och, om han tillhör manskapet, hållas under bevakning i sådant
rum eller i tält. Den arresterade må ej deltaga i tjänstgöring.

Då den felaktiges arresterande i låst rum eller eljest under bevakning
kan erfordras, men han vägrar eller underlåter att efterkomma
den erhållna tillsägelsen, äger den, som anbefallt arresteringen, att
genom tjänliga åtgärder befordra densamma till verkställighet.

102 §.

År ej den, som tillsagt arrest, själ!'' i utöfning af bestraffningsrätt
i disciplinmål öfver den arresterade, åligger den förstnämnde att om
arresteringen genast och sist inom tjugufyra timmar afgifva rapport till
den befälhafvare, som äger bestraffningsrätten; och åligge det denne
att så fort ske kan meddela beslut i ärendet.

103 §.

Träffas underlydande, som är af starka drycker öfverlastad, inom
förläggningsområde eller å väg, gata eller annat ställe, hvarom i 11
kap. 15 § allmänna strafflagen förmäles, då må han, ändå att sådant
fall, som i 100 § afses, ej finnes vara för handen, när hans behöriga
vårdande icke annorledes låter sig verkställa, på förmans befallning
kunna tagas i förvar och insättas i militärhäkte, till dess han återvunnit
sina sinnens bruk.

* 13

17 KAP.

Allmänna bestämmelser.

104 §.

I de fall, då någon, som utan att vara krigsman lyder under
strafflagen för krigsmakten eller eljest är underkastad straff efter samma
lag, angifves för brott, därför lian skall tilltalas vid krigsdomstol, galle
för åtal emot honom, hvad här ofvan är stadgadt om åtal mot krigsman,
som är i den tjänstegrad, hvartill den angifne enligt reglemente eller
särskild föreskrift räknas. År den angifne ej att hänföra till viss tjänstegrad,
tillämpas de i fråga om åtal mot manskap gällande bestämmelser.

År krigsfånge, som föröfvat brott, officer eller eljest i sådan
tjänsteställning, att han bör anses lika med officer, och skall han tilltalas
för brottet vid krigsdomstol, gälle hvad i denna lag om åtal mot
officerare är sagd!

105 §.

Ingifvas på grund af denna lag besvär eller annan inlaga i rättegång
till befälhafvare eller ordförande i öfverkrigsrätt, skall å besvärsskriften
eller inlagan tecknas bevis om tiden för dess ingifvande; och
varde, där ej, enligt hvad i denna lag är föreskrifvet, ytterligare åtgärd
på befälhafvaren eller öfverkrigsräitens ordförande ankommer, inlagan
äfven i de fall, där ej sådant eljest är stadgadt, ofördröjligen insänd
till den myndighet, som vederbör.

106 §.

Hvad i denna lag stadgas om chef för arméfördelning, gälle ock
om militärbefälhafvaren på Gottland i afseende å där befintliga trupper
och personal.

107 §.

I afseende på rättegång vid krigsdomstol och verkställighet af
dess utslag skall i allt, hvarom ej i denna lag eller i annan lag eller
författning är särskilt stadgadt, lända till efterrättelse, hvad i fråga
om rättegång vid allmän domstol och verkställighet af dess utslag finnes
föreskrifvet, där det tillämpligt är.

in.

Förslag

till

Lag om införande af den nya strafflagen för krigsmakten
och den nya lagen om krigsdomstolar och
rättegången därstädes samt hvad i afseende
därå iakttagas skall.

i §•

Den strafflag för krigsmakten och den lag om krigsdomstolar och
rättegången därstädes, h vilka nu äro antagna, skola, jämte hvad här
nedan stadgas, lända till efterrättelse från och med den 1 januari 19

Genom de nya lagarna upphäfvas, med i 11 § stadgade undantag:
strafflagen för krigsmakten den 7 oktober 1881 och förordningen
om krigsdomstolar och rättegången därstädes den 11 juni 1868 jämte
alla de särskilda nu gällande stadganden, som utgöra förklaring eller
ändring af nämnda författningar eller tillägg däld;

31 § och 36 § 2 mom. värnpliktslagen den 14 juni 1901;

1 och 2 §§, 6—24 §§, 26 § 1 punkten samt 27 § 1 stycket disciplinstadgan
för krigsmakten den 16 juni 1899;

så ock hvad i öfrigt finnes i lag eller särskild författning eller i
reglementen, instruktioner eller andra särskilda föreskrifter stridande
mot de nya lagarnas bestämmelser.

3 §•

Förekommer i särskild författning hänvisning till straffbestämmelse,
som enligt 2 § blifvit upphäfd, skall brott, hvarför sådan hänvisning är

100

gifven, straffas efter nya strafflagen för krigsmakten, så framt straff å
det brott däri utsattes; finnes straff å brottet däri ej utsatt, vare hänvisningen
förfallen.

4 §•

Brott, som är föröfvadt, innan nya strafflagen för krigsmakten
blifvit gällande, men för hvilket dessförinnan straff ej är bestämdt genom
domstols utslag, som vunnit laga kraft eller ej öfverklagadt varder, eller
genom befälhafvares beslut i disciplinmål, skall efter nya lagen straffas,
om det straff, som efter densamma bör åläggas, är lindrigare än det,
som varit stadgadt i äldre lag; och skall därvid jämväl iakttagas, att,
om enligt äldre lag disciplinstraff af arrest utan bevakning, vaktarrest
eller sträng arrest skulle följa å brottet, i stället disciplinstraff enligt
nya lagen skall åläggas, därest ej sådant fall är för handen, som nedan
i denna § sägs.

Har någon, innan nya strafflagen för krigsmakten blef gällande,
genom domstols utslag, som vunnit laga kraft eller ej öfverklagadt
varder, eller genom befälhafvares beslut i disciplinmål blifvit belagd
med disciplinstraff, och varder han öfvertygad att förut hafva gjort
sig skyldig till annan förseelse, därå disciplinstraff bör följa, varde
straffet för båda förseelserna bestämdt enligt äldre lag.

5 §.

Har verkställighet af straff blifvit påbörjad, innan nya strafflagen
för krigsmakten blef gällande, men dessförinnan ej hunnit afslutas, skall
därmed fortsättas i enlighet med föreskrifterna i äldre lag, där ej här
nedan annorlunda stadgas.

b §•

Vid verkställighet af arreststraff, som blifvit någon ålagdt, innan
nya strafflagen för krigsmakten blef gällande, men ej dessförinnan
börjat verkställas, skall iakttagas:

l:o) att arrest utan bevakning verkställes så, som angående arrest
af första graden i nya strafflagen för krigsmakten är stadgadt;

2:o) att vaktarrest verkställes i enlighet med de bestämmelser,
som i nämnda lag meddelats om verkställighet af andra och tredje
gradens arrest;

101

3:o) att, om sträng arrest ålagts för längre tid än sex dagar,
den straffskyldige under den del af strafftiden, som öfverskjuter sex
dagar, skall hållas i ljust rum, och att i fråga om sådant straff i öfrigt
skall lända till efterrättelse, livad i ofvannämnda lag är föreskrifvet om
verkställighet af arrest af tredje graden; samt

4:o) att skärpning genom mistning af sängkläder ej må tillämpas
för längre tid än sex arrestdagar.

Inträffar sådant fall, som sägs i 4 § 2 mom., lände vid straffets
tillämpning de i 39 § af nya strafflagen för krigsmakten stadgade
grunder till efterrättelse, där de tillämpliga äro.

7 §•

Har någon, efter det nya strafflagen för krigsmakten blef'' gällande,
begått förseelse, som ådrager arreststraff, och har dessförinnan enligt
äldre lag ålagts honom arreststraff, hvilket icke till fullo gått i verkställighet,
då skall, med tillämpning af de i 37, 38 och 39 §§ i nya
lagen stadgade grunder, det sist ålagda straffet sammanläggas med
det tidigare ålagda eller dess återstod till ett arreststraff enligt nya lagen;
och skall därvid arrest utan bevakning anses svara mot arrest af första
graden, vaktarrest utan skärpning genom mistning af sängkläder mot
arrest af andra graden samt vaktanvst med sådan skärpning äfvensom
sträng arrest mot arrest af tredje graden, dock att, om skärpning genom
mistning af sängkläder eller sträng arrest ålagts för längre tid än sex
dagar, vid sammanläggningen i förra fallet den Överskjutande skärpningstiden
ej tages i beräkning och i senare fallet den Överskjutande
arresttiden anses såsom ljus arrest.

Skall arreststraff, ålagd t enligt äldre lag, öfvergå till fängelse
eller straffarbete, galle de i sådan lag för slikt fall stadgade grunder.

Förekomma till verkställighet på en gång flera beslut, hvarigenom
samma person blifvit fälld till straff, Indika, efter ty i denna § är sagdt,
ej kunna jämte hvarandra verkställas, göres om förhållandet anmälan
hos krigsöfverdomstolen, som förordnar, huru straffen skola sammanläggas.

8 §•

Där nya strafflagen för krigsmakten utsätter särskild! straff för
återfall i brott, skall det straff ådömas, ändå att straffet för förra brottet
varit ådömdt efter äldre lag eller författning, så framt den brottslige
samma straff till fullo undergått.

102

9 §■

År brottslig gärning för öfvad, innan nya strafflagen för krigsmakten
blef gällande, skall i fråga om tid för åtal eller verkställande
af utslag eller beslut, hvarigenom straff blifvit ålagdt, afseende göras
å det straff, hvarmed brottet i nya lagen belägges.

10 §.

Mål, som, då nya lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes
träder i kraft, är hos domstol anhängigt, skall, utan hinder af
nya lagens bestämmelser, fortfarande handläggas och afgöras af samma
domstol, i den mån sådant tillkom densamma enligt äldre lag eller författning,
äfvensom i öfrigt i enlighet därmed behandlas; dock att nya
lagen skall tillämpas i fråga om fullföljd af talan mot utslag eller beslut,
som meddelats efter den dag, då nya lagen trädt i kraft, äfvensom
underställning af sådant utslag så ock beträffande förfarandet i högre
rätt, där utslag eller beslut, hvaremot talan fullföljts, meddelats efter
nämnda dag; skolande därvid iakttagas, att de för klagan öfver fältkrigsrätts
utslag eller beslut i nya lagen meddelade föreskrifter skola
lända till efterrättelse allenast där klagan ifrågakommer öfver utslag
eller beslut, hvilket meddelats af sådan enligt äldre lag sammansatt
fältkrigsrätt, som inrättats vid afdelning af krigsmakten, den där är i
fält eller på sjötåg under krig, men klagan öfver annan krigsrätts utslag
eller beslut fullföljas enligt de för klagan öfver distriktskrigsrätts utslag
eller beslut i samma lag gifna bestämmelser.

ii §■

Genom hvad i 2 § förordnats skola ej anses upphäfda:

de i reglementet den 12 april 1808 angående uppbringningar till
sjöss och reglementet den 9 augusti samma år angående krigsbyte till
lands förekommande stadganden om domstol i mål, som röra tvist om
uppbringningar till sjöss eller gjordt krigsbyte till lands; dock att hvad
enligt nya lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes gäller
rörande fullföljd af talan mot krigshofrättens utslag eller beslut, skall
äga tillämpning jämväl å dess utslag eller beslut i dylika mål.

103

IV.

Förslag

till

ändring al 20 § regeringsformen.

§ 20.

De mål, som från krigsdomstolarne dragas under Konungens
pröfning, skola uti högsta domstolen företagas och afgöras. Tvenne
militärpersoner af högre grad, dem Konungen härtill utser och förordnar,
böra med domare jäf och ansvar, och utan särskild! arfvode,
sådana mål i högsta domstolen öfvervara och däröfver rösta, dock må
domarenas antal icke öfverstiga åtta.

104

Förslag

till

Lag angående ändring af 1 § i förordningen
angående verkställighet i vissa fall af
straff, ådömdt genom icke laga kraft
ägande utslag, den 30 maj 1873.

Härigenom förordnas, att 1 § i förordningen angående verkställighet
i vissa fall af straff, ådömdt genom icke laga kraft ägande utslag, den
30 maj 1873 skall erhålla följande förändrade lydelse:

1 §•

Har den, som blifvit dömd till straffarbete på viss tid eller till
fängelse eller arrest och skall hållas häktad i afbidan därå, att det
öfver honom fällda utslag vinner laga kraft, icke besvärat sig öfver
utslaget inom den för ändringssökande föreskrifna tid, eller har han
före besvärstidens utgång i den ordning, 2 § bestämmer, förklarat sig
nöjd med utslaget och villig att undergå den ådömda bestraffningen;
då bör straffet genast gå i verkställighet utan hinder af åklagares eller
målsägandes besvär.

År utslaget af domstolen underställdt, högre rätts pröfning, äger
hvad nu är sagdt ej tillämpning.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 190 ., men äger ej
tillämpning'' i fråga om utslag, som därförinnan meddelats.

105

VI.

Förslag

till

Lag angående ändring af 10 § i värnpliktslagen

den 14 juni 1901.

Härigenom förordnas, att 10 § i värnpliktslagen den 14 juni 1901
skall erhålla följande förändrade lydelse:

§ io.

1. Värnpliktig, som är förlustig medborgerligt förtroende för
alltid, må ej tillhöra krigsmakten.

2. År värnpliktig förlustig medborgerligt förtroende, intill dess
viss tid förflutit från det han efter utståndet straff blifvit frigifven,
må häri under samma tid ej vapenöfvas utan skall till lämpliga arbeten
vid krigsmakten användas.

3. Ilar värnpliktig blifvit upprepade gånger straffad efter strafflagen
för krigsmakten, och äro omständigheterna sådana, att krigsman,
hörande till det vid krigsmakten fast anställda manskapet, kunnat
i motsvarande fall jämlikt 30 § 3 mom. nämnda lag skiljas från sin
anställning, då må, utan hinder af hvad nedan stadgas om de värnpliktiges
fördelning . och tjänstgöringsskyldighet i allmänhet, i den
ordning och i enlighet med de närmare bestämmelser, som af
Konungen meddelas, sådan värnpliktig öfverföras till särskild afdelning
åt krigsmakten för att där fullgöra sin tjänstgöringsskyldighet.

* 14

106

Lag samma vare ock, ifall värnpliktig, som tillhört det fast
anställda manskapet, men enligt nyssnämnda lagrum blilvit från sin
anställning vid krigsmakten skild, begår brott, som i strafflagen för
krigsmakten är belagdt med ansvar.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 190 .

BETÄNKANDE OCH FÖRSLAG

AFGIFNA

AF DEN AF KUNGL. MAJ:T DEN 1 APRIL 1901 TILLSATTA KOMMITTÉ

FÖR REVISION AF

STRAFFLAGEN FÖR KRIGSMAKTEN OCH FÖRORDNINGEN OM
KRIGSDOMSTOLAR OCH RÄTTEGÅNGEN DÄRSTÄDES

II.

MOTIV.

STOCKHOLM

ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG

1905

INNEHALL:

Motiv:

Inledning .......................... 3.

I. Strafflag för krigsmakten:

Allmänna motiv........................................................................................... 6.

Speciella » 95.

Särskildt yttrande af K. G. Bildt............................................................ 234.

» » » O. Ljungquist ........................................................ 246.

» » »A. von Matern .................................................... 249.

» » » E. Sjöberg ........................................................... 252.

» » » K. Staaff................................................................ 255.

» » » G. F. 0. Uggla .................................................... 267.

» » » T. Z etter strand .................................................... 270.

II. Lag om krigsdomstolar och rättegången därstädes:

Allmänna motiv........................................................................................... 271.

III.

IV.

Speciella » ............................................................................................

Särskildt yttrande af R. De la Gardin....................................................

» » »K. G. Bildt...........................................................

» » » 0. Ljungquist ........................................................

» » » E. Sjöberg ............................................................

» » » K. Staaff................................................................

» » » G. F. 0. Uggla ....................................................

Lag om införande af den nya strafflagen för krigsmakten och den nya
lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes samt hvad i afseende
därå iakttagas skall ....................................................................

Förslag till ändring af 20 § regeringsformen ................................................

344.

398.

401.

404.

410.

416.

418.

421.

425.

V. Lag angående ändring af 1 § i förordningen angående verkställighet i
vissa fall af straff, ådömdt genom icke laga kraft ägande utslag

den 30 maj 1873 ........................................................................................ 426.

VI. Lag angående ändring af 10 § i värnpliktslagen ........................................ 429.

Bilagor:

I. Vid krigsrätterna handlagda mål åren 1893—1902 ........................... 433.

II. Förslag till indelning af rikets krigsmakt å jurisdiktioner ................ 435.

III. Af krigshofrätten afgjorda mål under åren 1885—1904 .................... 437.

IV. Förslag till indelning af krigsfiskaler .................................................... 438.

V. Förslag till aflöning af den vid krigsrätterna i fredstid anställda

personal ................................................................................................ 440.

MOTIV.

Åt kommittén liar lämnats i uppdrag- att företaga eu revision
af strafflagen för krigsmakten och förordningen om krigsdom stolar
och rättegången därstädes i syfte att bestämmelserna i dessa lagar må
blifva lämpade efter förhållandena vid en krigsmakt, bestående af värnpliktige.

Sedan Kungl. Maj:t vid 1901 års riksmöte föreslagit Riksdagen att
antaga en härorganisation, hvilken innebar en väsentlig utsträckning
af den allmänna värnplikten, väcktes inom Riksdagen åtskilliga motioner,
som, med angifvande af skilda synpunkter, på grund af hvilka en revision
af våra nu gällande krigslagar ansågs önskvärd, utmynnade i en hemställan,
att Riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om föranstaltande
af en sådan revision.

Innan Riksdagen fattat beslut i ämnet, uppdrog emellertid Kungl.
Magt åt kommittén att företaga eu revision af nämnda lagar i det syfte,
som ofvan nämnts.

Att detta uppdrag innefattar åvägabringande af utredning, i hvilken
mån ändringar i krigslagarna böra i anledning af den allmänna värnpliktens
utsträckning vidtagas för att bringa dessa lagar i närmare
öfverensstämmelse med allmän lag, ligger i sakens natur och vinner
jämväl bekräftelse af ett kort efter kommitténs tillsättande offentliggjordt
utdrag af statsrådsprotokollet för den 1 april 1901, innefattande,
bland annat, dåvarande chefens för justitiedepartementet motiverade
hemställan om tillsättande af eu kommitté för ifrågavarande ändamål.

Ehuru sålunda redan genom Kungl. Maj:ts försorg föranstaltats om
en revision af krigslagarna, ansåg sig emellertid Riksdagen med anledning
af ofvannämnda motioner böra angifva vissa synpunkter och önskningsmål,
som enligt Riksdagens mening borde vid den förestående utredningen
beaktas. I skrifvelse den 1 juni 1901 anhöll därför Riksdagen,
att Kungl. Maj:t täcktes anbefalla, att vid berörda revision måtte tagas
under ompröfning, bland annat,

dels huruvida icke vissa delar af disciplinstadgan, såsom varande
af kriminallags natur, borde göras till föremål för Konungens och Riksdagens
gemensamma lagstiftning och öfverflyttas till strafflagen för
krigsmakten;

dels huruvida icke — med iakttagande såväl däraf, att ifrågavarande
lagstiftning, såsom utgörande en undantagslagstiftning, icke
borde undantränga eller afvika från den allmänna lagstiftningen i andra
fall, än där detta med nödvändighet af krigsmaktens ändamål påkallades,
vare sig i fråga om de personer, som ställdes under krigslag, eller i
fråga om brott och straff, och att hithörande bestämmelser erhölle nödig
tydlighet och bestämdhet, som ock däraf, att de stadganden, som kunde
finnas erforderliga i krigstid, icke i större utsträckning, än förhållandena
påfordrade, erhölle tillämpning jämväl under fredstid — de i den särskilda
strafflagstiftningen för krigsmakten förekommande afvikelser från den
allmänna strafflagen måtte i vissa hänseenden kunna bortfalla eller i
större män, än nu vore fallet, begränsas;

dels huruvida icke, därest särskilda krigsdomstolar i första och
andra instans ansåges böra bibehållas, desamma för vinnande af ökad
rättssäkerhet lämpligen borde omorganiseras sålunda, att de rättsbildade
ledamöterna i samma domstolar kornme att utgöra flertalet;

dels huruvida icke, med ändring af de nuvarande bestämmelserna
rörande åklagareväsendet vid krigsrätterna, stadganden borde meddelas
i syfte, att åklagarebefattningarna vid krigsrätterna anförtroddes alpersoner,
som i större mån, än med den nu rådande ordningen i allmänhet
vore fallet, ägde nödiga förutsättningar för utöfvande af de med
nämnda befattningar förenade åligganden och befogenheter; -

dels huruvida icke bestämmelser borde meddelas afgående behandlingen
af militära mål i högsta instans under krigstid;

dels ock slutligen huruvida icke vid afgörande af disciplinmål,
som handlades af befälhafvare, borde jämte vederbörande befälhafvare
deltaga en rättsbildad person med domareansvar för därvid meddelade
beslut, därest han icke däremot reserverat sig.

Enär Riksdagens nämnda skrifvelse till kommittén remitterats för
att vid utförande af dess uppdrag komma under öfvervägande, har
kommittén särskild! haft att tillse, i hvad mån berörda af Riksdagen
gjorda uttalanden i hithörande frågor kunna och böra läggas till grund
för en lagstiftning'' i ämnet.

Det kommittén tilldelade uppdrag torde emellertid jämväl innebära
skyldighet för kommittén att tillse, i hvad mån,- oberoende af ofvan
nämnda synpunkter, ändringar och tillägg böra göras i ifrågavarande

lagar för att dessa, sedan härordningen grundats hufvudsakligen a den
allmänna värnplikten, må kunna på ett tillfredsställande sätt fylla sin
uppgift.

I anseende till den allmänna formulering, som användts vid angifvande
af syftet med den anbefallda revisionen af nämnda lagar, har
kommittén icke heller ansett från sitt uppdrag uteslutet att söka, såvidt
möjligt, i ett sammanhang öfverväga alla de omständigheter, som eljest
(Enligt vunnen erfarenhet eller i följd af förändrade förhållanden synas
böra föranleda ändring i hithörande lagstiftning, och att framlägga de
förslag, som af nämnda förhållanden synas vara påkallade. Kommittén
har härvid äfven ägnat uppmärksamhet åt de frågor, som beröras i
andra till kommitténs öfvervägande särskildt remitterade framställningar
eller förut verkställda utredningar i hithörande ämnen.

Då nyligen i vårt broderland Norge ny militär strafflag och rättegångsordning
efter vidlyftiga förarbeten antagits — »Militaer Straffelov:»
af den 22 maj 1902 och .»Lov om Rettergangsmaaden i militmre Straffösager»
af den 29 mars 1900 — är naturligt, att kommittén i de delar,
där den norska lagstiftningen byggts å principer, I:vilka enligt kommitténs
åsikt böra vinna tillämpning äfven hos oss, sökt, i den mån
sådant ansetts lämpligen kunna ske, ansluta sig till deri uppfattning,
som i den norska lagstiftningen gjort sig gällande. Kommittén väll
emellertid härvid erinra, att, då den särskilda militära strafflagstiftningen
alltid nödvändigtvis måste byggas på och nära ansluta sig till den
allmänna strafflagstiftningens grundsatser, de ganska djupgående olikheter,
som förefinnas mellan vår allmänna strafflag och rättegångsordning,
a ena, samt den nyligen antagna norska allmänna strafflagen
och den norska brottmålslagstiftningen i öfrigt, å andra sidan, åtminstone
för närvarande, utgöra ett bestämdt hinder för åvägabringande af ett
sådant närmande inom nu ifrågavarande gren af lagstiftningen i den
omfattning, som möjligen eljest skulle kunna anses lämplig.

Kommittén har vid utförande af sitt arbete jämväl sökt att, i den
omfattning sådant varit möjligt, taga kännedom äfven, om andra främmande
länders lagstiftning i hithörande ämnen för att hämta den ledning,
som däraf kunnat vinnas.

Strafflag för krigsmakten.

Allmänna motiv.

Redan den år 1868 utfärdade strafflagen för krigsmakten, hvilken
aflöste 1798 års krigsartiklar, kan i hufvudsak sägas vara byggd på
den grundsatsen, att strafflagen för krigsmakten bör betraktas såsom
en undantagslag och afvika från den allmänna strafflagen allenast i de
afseenden, där en sådan afvikelse af de särskilda militära förhållandena
påkallas, en grundsats, som i princip erkänts inom alla länder, där en
mera modern lagstiftning i ämnet kommit till stånd, om än, på grund
af skilda uppfattningar, nämnda grundsats inom olika länder i enskildheter
fört till ganska olika resultat. Gifvet är ock, att uppfattningen
af hvilka afvikelser, som af de militära förhållandena nödvändiggöras,
kan i olika länder och under olika tider högst betydligt växla.

Ifrågavarande grundsats äger man uppenbarligen än större anledning
än eljest att fasthålla, sedan ett lands härordning grundats å
en mera utsträckt allmän värnplikt. Vid eu krigsmakt, sammansatt
helt och hållet eller hufvudsakligen af fast anställde, beror det af den
enskildes fria val att ägna sig åt krigstjänsten och därmed underkasta
sig de särskilda ^bestämmelser, som därför anses erforderliga. Den värnpliktige
är däremot skyldig att, vare sig lian vill eller icke, under vissa
perioder af sitt lif lämna sina vanliga medborgerliga sysselsättningar för
att inträda i härens led. Klart är då ock, att han dit medför det åskådningssätt,
som råder inom samhällslifvet i allmänhet, och att den särskilda
lagstiftning, som är afsedd för krigsmakten, ej kan underlåta att
därtill taga hänsyn. I mån af den allmänna värnpliktens utsträckning
till tiden är äfven gifvet, att ifrågavarande gren af lagstiftningen erhåller
ökad betydelse.

Vid tillämpningen af nämnda grundsats — hvilken, såsom Riksdagen
ock betonat, måste göras gällande såväl vid afgörande af frågan
om livilka brott, som böra göras till föremål för särskild behandling i
den militära strafflagen, och sättet för deras bestraffande som ock vid
besvarande af spörsmålet om livilka personer, som böra lyda under
nämnda lag, och i hvilken utsträckning så bör vara förhållandet —
måste man emellertid tillse, att ifrågavarande lagstiftning ordnas så, att
de kraf, som ur synpunkten af krigsmaktens ändamål och uppgifter böra
ställas å en sådan lagstiftning, varda behörigen tillgodosedda. Krigsmaktens
ändamål är ytterst att värna landets frihet och sjbeständighet
mot fiendens angrepp. Om den med hopp om framgång skall kunna
utföra detta sitt maktpåliggande värf, fordras tydligen ej blott öfning
i vapnens bruk, utan ock att inom krigsmakten redan i fredens dagar
fostras en anda, mäktig att däri ingjuta den sammanhållande kraft, förutan
hvilken densamma helt visst i farans stund icke förmår på ett tillfredsställande
sätt fylla sin uppgift. Därest icke de stora uppoffringar,
nationen för uppehållande af sin krigsmakt måste underkasta sig, skola
varda fruktlöst förspillda, måste därför oundgängligen en god och kraftig
disciplin inom krigsmakten skapas och vidmakthållas. En god disciplin
åstadkommes emellertid förvisso icke genom lagbud allena. Den måste
tvärtom till sin kärna bestå af en stark och vaken pliktkänsla, buren åt
insikten om nödvändigheten af att för vinnande åt ett stort gemensamt
mål underordna sin egen person under en enhetlig ledning och med
användande af alla sina personliga krafter villigt bringa de offer, som
för ernåendet af detta mål knifvas. Att en sådan anda icke kan skapas
endast genom lagbud och föreskrifter eller ett mer eller mindre mekaniskt
tillämpande af dessa är gifvet. Innerst beror tydligen dess utveckling
och växt af andra och djupare liggande faktorer af moralisk natur. Af
icke ringa betydelse för åstadkommande af ett, godt resultat i nämnda
hänseende är därför tydligen ock ledningen af ett i sann mening upplyst
befäl, som i känslan af sitt ansvarsfulla kall söker att uppfostra sina
underlydande till väl disciplinerade soldater ej blott genom tuktan och
straff, där sådant finnes nödigt, utan framför allt genom ett godt och
ädelt föredöme samt en af allvar och omsorgsfull välvilja präglad behandling
af sina underlydande i syfte att därigenom framkalla och utveckla
deras bästa egenskaper och kärlek till tjänsten.

Uppenbart är emellertid att, då ordning och lydnad inom krigsmakten
under alla förhållanden måste upprätthållas, härför jämväl kräfves
stödet af en strafflagstiftning, som med allvar och kraft häfdar disciplinens
betydelse. Att lagens bestämmelser härutinnan likväl icke böra

Om de brott,
som böra i
strafflagen för
krigsmakten
upptagas.

göras strängare, än ändamålet fordrar, säger sig själft. Onödig stränghet
lcan nämligen såväl å andra som särskild! inom ifrågavarande område
alltför lätt alstra bitterhet och trots i stället för motsatsen och därigenom
åstadkomma något helt annat, än hvad man vill vinna. Ehuru
eu väl afvägd strafflagstiftning för krigsmakten följaktligen hvarken
bör förbise humanitetens grundsatser eller genom åläggande af onödiga
band inskrida å områden, som böra vara undandragna lagens bestämmelser,
är likväl själfklart, att samma lagstiftning icke får lygga tillbaka
för att gifva lagskiparen de medel i händer, som, enligt hvad
erfarenheten visat, äro oundgängligen nödvändiga för upprätthållande
af ordning och manstukt inom krigsmakten.

Då den allmänna värnplikten ''innebär, att landets hela manliga
ungdom, som är till krigstjänst duglig, inkallas under fanorna, blir
dåra! jämväl en följd, att det högre matt af bildning, som inom vissa
lager af befolkningen förefinnes, kommer krigsmakten väsentligen mera
till godo, än som kan blifva förhållandet inom en yrkesarmé, hvilken
ju, hvad manskapet angår, rekryteras hufvudsakligen från samhällslager,
som befinna sig å eu lägre bildningsgrad. Vid sådant förhållande synes
man vara berättigad antaga, att behofvet af särskilda, strängare straffbestämmelser,
afvikande från den allmänna lagens, i fråga om en
krigsmakt, bestående hufvudsakligen af värnpliktige, skall visa sig i
vass mån mindre framträdande, än om den särskilda militära strafflagen
är afsedd att gälla företrädesvis en yrkesarmé. Emellertid talman
a andra sidan icke förbise, att den allmänna värnplikten icke
blott innebär, att nationens goda krafter tillföras krigsmakten, utan
äfven medför, att densamma måste i sig upptaga befolkningens i moraliskt
hänseende sämre att icke säga sämsta element. Såsom ett önskemål
beträffande en militär strafflag, afsedd att gälla under dylika förhållanden,
framträder därför i högre grad än eljest, att dess bestämmelser må äga
så pass mycken böjlighet, att de lämna utrymme såväl för ett mildare
bedömande, där omständigheterna sådant medgifva, som ock öppna
möjligheter till användande af strängare och fullt effektiva straffmedel,
där detta i svårare fall eller till stäf]ande af inrotade onda, benägenheter
finnes oundgängligt.

Den första fråga, man vid en kritisk behandling af vår gällande
militära straffrätt har att besvara, är, hvilka grupper af brott, som rätteligen
böra göras till föremål för den särskilda militära strafflagstiftningen.
Vid ett studium af den militära straffrätten, sådan denna i

senare tider inom skilda länder utbildat sig, kan man bland de brott,
som af den speciella militära strafflagstiftningen afhandlas, urskilja företrädesvis
två skilda hufvudkategorier.

En sådan kategori utgöres af de förbrytelser, som man vanligen
plägar benämna rent militära, d. v. s. sådana brott, i fråga om lrvilka
endast militärpersoner eller med dem likställda kunna vara gärningsmän.
En annan åter bildas af sådana förbrytelser, som väl kunna begås jämväl
af andra, men, när de föröfvas af militärpersoner eller med dem
likställda, på grund af gärningsmannens särskilda tjänsteställning eller
de speciellt militära intressen, som genom förbrytelserna sättas på spel,
erhålla en särskild karaktär, som betingar, att brottet straffas annorlunda,
än om det blifvit begånget af annan person. Sistnämnda grupp af förbrytelser
benämnes vanligen militärt kvalificerade.

Denna uppdelning kan lämpligen tjäna till xitgångspunkt för eu
undersökning af Indika brott som böra straffas enligt krigslag. Då
kommittén här nedan söker att med ledning af nämnda indelningsgrund
gifva en sammanfattande öfversikt öfver den ställning, som vår lagstiftning
i mera hufvudsakliga delar intager till nämnda fråga, lämnas
tills vidare å sido frågan om i hvilken utsträckning vår militära strafflag
är tillämplig å andra personer än militärpersoner i egentlig mening.

Till de rent militära brotten höra i främsta rummet sådana, som
innefatta en kränkning af de speciellt militära tjänsteplikterna, eller
sådana brott som rymning och olofligt undanhållande från krigstjänst,
olydnad mot förmän och öfverordnade äfvensom ohörsamhet mot vakter
eller andra i dylik tjänsteutöfning stadda, vissa förräderibrott, däribland
öfverlöpande till fienden, feghet och oloflig gemenskap med fienden,
försummelser under vakttjänst eller likartad tjänstgöring samt alla
brott i öfrig!, lrvilka innefatta1 eu öfverträdelse eller ett åsidosättande
af en speciellt militär ''tjänsteplikt.

Straffbestämmelser angående dylika brott återfinnas i alla militära
strafflagar. Om behöfligheten af sådana bestämmelser torde väl ock
knappast olika meningar råda. G it ve t är emellertid, att uppfattningarna
såväl beträffande do militära tjänsteplikternas rätta omfattning och innebörd
i vissa hänseenden som ock i fråga om den specialisering af särskilda
brottstyper, som i lagen lämpligast bör ske, och de närmare bestämningar,
som vid beskrifningen af dessa i lagen böra upptagas,
kunna mer eller mindre divergera. Huru härvid bör förfaras, måste
naturligen i viss mån bero af de förhållanden och den rättsuppfattning,
som å hvarje tid inom hvarje land äro rådande. Detta tillhör emellertid

detaljer, hvarom kommittén i de delar, där densamma funnit anledning’
att föreslå ändring i gällande lag, här nedan kommer att yttra sig.

Bestämmelser rörande brott af ifrågavarande slag förekomma i vallag
hufvudsakligen i dess 4, 5 och 10 kapitel, men delvis äfven på
andra ställen i densamma.

Enär man med rent militära brott förstår sådana, som endast
kunna begås af militärpersoner eller med dem likställda, falla, enligt
rår lag, under detta begrepp, förutom direkta förbrytelser i tjänsten,
äfven vissa andra handlingar, som, utan att vara belagda med straff i
allmän lag, likväl ur militär synpunkt ansetts böra i strafflagen för
krigsmakten beläggas med straff. Hit höra sådana handlingar, som, ehuru
de strängt taget falla eller kunna falla utom det egentliga tjänsteförhållandet,
ansetts särskilt ägnade att undergräfva disciplinen inom
krigsmakten eller eljest stridande mot militär tukt och ordning. Straff
för dylika handlingar stadgas i 78, 80, 81, 82, 87 och 93 §§ äfvensom
i 102 § af nuvarande lag.

Hvad angår 78 §7 som med straff belägger underlåtenhet att
uppenbara stämpling till uppror, återkommer kommittén därtill längre
fram i sammanhang med frågan om öfriga i lagen afhandlade upprorsbrott.1}

87 och 93 §§, som handla, 87 § om underlåtenhet att efterkomma
öfverordnads i särskilda fall meddelade föreskrifter, i hvad som rörer allmän
ordning, ordningen inom krigsmakten eller dess anseende, och 93 §
om mot förman utan skälig anledning förd klagan öfver förnärmelse i
tjänsten, äro bestämmelser, mot hvilkas upptagande i strafflagen för
krigsmakten, äfven i den män de röra förhållanden utom tjänsten, icke
synes vara något att i hufvudsak erinra. 1 fråga om 87 § anser kommittén
dock i ifrågavarande hänseende en mindre jämkning höra vidtagas,
hvarom hänvisas till den speciella motiveringen.2)

Vidkommande öfriga ofvan omförmälda lagrum — 80, 81, 82 och
102 §§ — anser kommittén desamma delvis äga vidsträcktare tillämplighet,
än som ur ofvan berörda synpunkter eller eljest kan anses nödigt,
och därför böra undergå någon omarbetning. Då emellertid nämnda
stadganden i lagen förekomma i samband med andra dem närstående
bestämmelser, hvilka nedan närmare omtalas, vill kommittén i sammanhang
därmed uttala sin mening jämväl i nu ifrågavarande punktera).

Af de i strafflagen för krigsmakten med straff belagda handlingar,
hvilka enligt ofvannämnda indelningsgrund äro att hänföra till rent

'' ‘) So sid. 12.

2) Se sid. 141.

3) Se beträffande 80, 81 och 82 §§ sid. 12 och 137 samt beträffande 102 § sid. 15.

militära brott, finnas äfven åtskilliga andra, hvilka, om de än merendels
begås i tjänsten eller därmed äga ett mycket nära samband, likväl
äfven kunna tänkas blifva föröfvade utom densamma. Såsom exempel
härpå kan nämnas åtgärd af förman, hvarigenom han, under missbruk
af sin myndighet, hindrar underlydande krigsman från att föra klagan
öfver förnärmelse!’ i tjänsten efter 99 §, angifvelse!’ mot annan i disciplinmål
efter 123 § m. fl. I allmänhet synas lagens bestämmelser
härutinnan icke gå längre än nödigt.

Af de militärt kvalificerade brott, som vår militära strafflag känner,
synas de viktigaste grupperna vara:

förräderi eller andra för rikets säkerhet farliga handlingar, som
omtalas i 8 kap. strafflagen, då de under krigstid begås af krigsmän;

uppror och upplopp inom krigsmakten, deltagande af krigsman
med väpnad hand i uppror emot offentlig myndighet i allmänhet samt
uppmaning till uppror, då densamma sker muntligen inför samladt
krigsfolk eller i skrift, som bland krigsfolket utsprides;

våld eller annan misshandel å samt förolämpning mot förman
eller annan öfverordnad, vare sig brottet sker i eller för tjänsten eller
utom densamma, äfvensom dylikt brott mot underordnad eller mot sidoordnad
i eller för tjänsten;

våld eller annan misshandel å vakter eller andra i likartad tjänstgöring
stadda personer i vissa fall;

oljud, oväsende eller annat förargelseväckande beteende samt fylleri
å allmän plats inom garnisons- eller stationsort, då sådant brott begås
af krigsman; samt

skadegörelse, förskingring och olofligt begagnande samt stöld,
snatteri och rån i vissa fall af egendom, som tillhör krigsmakten eller
är för dess behof afsedd.

Nu omförmälda arter af brott tillhöra tydligen ett område där
det gäller att efter ett noggrant afvägande af förhållandena beträffande
hvarje slag af brott afgöra, huruvida detsamma, då det föröfvas af krigsmannen
eller den med honom likställde, får en särskild karaktär, som
fordrar tillämpning af andra straffbestämmelser än allmänna lagens, vare
sig dessa, såsom på grund af sakens natur i regel är fallet, anses
böra innebära ett strängare ansvar, än som skulle följa enligt allmän
lag, eller på grund af särskilda förhållanden motsatsen bör äga rum.

Vid öfvervägande af hithörande frågor har kommittén ej funnit
skäl att i större utsträckning frångå den hittills hos oss i nyssberörda
hänseenden rådande uppfattningen.

Hvad till eu början angår förräderi eller andra sådana för rikets
säkerhet menliga brott, som i 8 kap. allmänna strafflagen beläggas
med straff, är tydligt, att, om eu krigsman i krigstid gör sig förfallen
till sådant brott, en strängare behandling af honom än af annan, som
gör sig därtill skyldig, icke kan anses opåkallad.

Att uppror och upplopp, i fall hvarom ofvan talats, böra drabbas
åt strängare ansvar än eljest synes jämväl vara uppenbart. Uppmaning
till uppror i. de fall, som omtalas i den nuvarande strafflagen för krigsmakten,
synes ock förtjäna en allvarligare näpst än under andra förhållanden.

I 78 § strafflagen för krigsmakten — ett stadgande, som förut i
annat sammanhang omtalats — stadgas jämväl straff för underlåtenhet
att upptäcka stämpling till uppror, då man vet sådan vara å färde,
eu underlåtenhet, som enligt allmän lag i motsvarande fall i regel ej
drabbas af straff. Att straff för sådan underlåtenhet af den, som tillhör
krigsmakten, är af behof vet påkalladt, lärer emellertid vara gifvet.

1 kapitlet om upprors- och upploppsbrotten förekomma i strafflagen
för krigsmakten äfven vissa straffbestämmelser, som uppenbarligen
där fått sin plats af det skäl, att de handlingar, som härigenom belagts
med straff, ansetts särskildt ägnade att framkalla fara för uppror, upplopp
eller andra brott mot krigslydnaden. Hit höra de förut omförmälda
bestämmelserna i lagens 80, 81 och 82 §§.

Hvad ånger 80 § — som stadgar straff för den, som pa något ställe,
där krigsfolk är samladt, med högljudd röst eller med häftighet eller
på annat anstötligt sätt utfar i klander emot någon öfverordnads förhållande
eller åtgärder eller öfver lön, underhåll eller beklädnad eller
företager sig annan dylik handling, deraf uppror eller upplopp lätt kan
föranledas — har kommittén ansett berörda. § såsom till sitt innehåll
alltför sväfvande och vidtgående böra ersättas med ett stadgande, som
uttryckligen begränsar ansvaret till det fall, att någon muntligen inför
samladt krigsfolk eller genom utspridande af egen eller annans skrift
söker förleda till ohörsamhet mot öfverordnads befallningar i tjänsten
eller upphetsa till ovilja mot krigstjänsten. Medelst ett sådant stadgande,
som i hvad rörer förledande, hvarom nyss är nämndt, komme att utgöra
en motsvarighet till allmänna strafflagens 10 kap. 14 § 2 och 3 mom.,
torde man, med bibehållande af kärnan i den nuvarande 80 §, undvika
dess nuvarande olägenheter.

81 § bestraffar sammankomst af krigsfolk för rådplägning i ämnen,
genom hvilkas afhandlande fruktan, misströstan eller missbelåtenhet kan

hos detsamma utbredas. Nämnda § innefattar tydligen en ej oväsentlig
inskränkning i den i vårt land eljest obestridda och i var allmänna
strafflag jämväl indirekt erkända rättigheten för medborgare i allmänhet
att sammankomma och öfverlägga om gemensamma angelägenheter,
så snart ej därvid något företages, som strider mot lag eller eljest stör
allmän ordning. Inom kommittén har därför ock blifvit ifrågasatt,
huruvida icke denna § borde ur lagen helt och hållet utgå eller åtminstone
efter någon omarbetning begränsas att gälla endast i krigstid.
Kommitténs flertal har emellertid ansett bibehållandet i hufvudsak af
ifrågavarande stadgande vara för upprätthållande af disciplinen inom
krigsmakten nödvändigt och funnit detsamma böra gälla äfven i fredstid,
om det än naturligen bär sin största betydelse under krig.

Att därest sammankomst för rådplägningar bland krigsfolket fritt
Unge hållas om — såsom de i paragrafen angifna exempel lyda —
"taran. eller olämpligheten åt krigsföretag eller annan tjänsteförrättning,
därtill befallning är gifven eller förväntas», eller »om vådan af den ställning,
hvari krigsmakten eller någon del dåra!'' sig befinner», eller »om
förmans förhållande eller åtgärder», detta skulle medföra betänkliga
vådor för disciplinen inom krigsmakten, är uppenbart. I de flesta fall
skulle säkerligen eu dylik sammankomst allenast tjäna att skapa misstämning
hos krigsfolket, i sina följder måhända ledande till olydnad eller
rent af Öppet myteri. Den inskränkning i sina rättigheter, som den
enskilde krigsmannen i jämförelse med andra medborgare genom ett
förbud mot hållande af sammankomster för rådplägning i nu angifna
eller därmed jämförliga ämnen är underkastad, torde ock i själfva verket
näppeligen kunna sägas för honom innebära ett offer, större än hvad
som maste följa af krigsmaktens ändamål och hans ställning därinom.
(fäller däremot sammankomsten rådplägning i ämne, hvars afhandlande
icke direkt innebär någon fara för disciplinen, såsom t. ex. angående
utverkande af förbättrade löneförhållanden eller dylikt, ställer sig saken
något annorlunda. Det synes då vara att gå längre än nödigt och
innefatta ett alltför stort ingrepp i den enskildes allmänt medborgerliga
rättigheter att stadga ett ovillkorligt förbud äfven för dylika fall.

På ofvan antydda grunder har kommittén ansett ifrågavarande
stadgande böra omarbetas därhän, att detsamma kommer att afse endast
sådana fall, då det ämne, rådplägningen gäller, rörer själfva tjänsteutöfningen
eller hvad därmed bär omedelbart samband eller eljest är af
beskaffenhet, att dess afhandlande innebär en mera direkt fara för disciplinen,
i ty att fruktan eller misströstan därigenom kan hos krigsfolket
utbredas, eller brott mot krigslydnaden däraf lätteligen kan framkallas,

men däremot icke sådana fall, där rådplägningen endast afser åstadkommande
af en förbättring i krigsfolkets löne- eller tjänstevillkor i
öfrigt utan användande af några som helst, olagliga eller obehöriga
medel.

Våld eller annan misshandel äfvensom förolämpning emot öfvereller
underordnad i eller för tjänsten äro brott, hvilka, då de förekomma
emellan krigsmän, på grund af de subordinationsförhållanden, som enligt
sakens natur inom hvarje krigsmakt måste förefinnas, samt, å andra
sidan, de plikter, som i fråga om behandlingen af underordnade åligga
befälet, äga en militär karaktär, som väl motiverar en särskild behandlingaf
dessa förbrytelse!’ i militär strafflag.

J Ö

Hvad nu sagts om våld, misshandel och förolämpning, då sådant
brott föröfvas mot öfverordnad i och för tjänsten, gäller enligt kommitténs
mening jämväl om dylikt brott emot förman, som är att hänföra
till krigsman, äfven då det ej sker i eller för tjänsten. Den särskilda
ställning, den underlydande intager till sin militäre förman, hvilken
han i tjänsten är skyldig ovillkorlig lydnad, och med hvilken han ofta
no g är i daglig och stundlig beröring i tjänsten, synes nämligen böra
medföra, att ifrågavarande brott, äfven där det förekommer utom tjänsten
och ej har med denna direkt att skaffa, likväl bör bedömas annorlunda
än likartade förbrytelser mot enskild person.

Den öfverordnade, som ej är förman, intager väl ej samma ställning
till den underordnade som förmannen. Uppträder han i sin tjänstedräkt,
bör han dock i nu förevarande afseende anses likställd med förman.
Däremot håller kommittén före, att, om våld eller annan misshandel
föröfvas å sådan öfverordnad, då denne ej bär sin tjänstedräkt, tillräckliga
skäl saknas för att — såsom nu är fallet — äfven om brottet
ej sker i eller för tjänsten, bedöma detsamma annorledes än efter
allmän lag. Väl är det sant, att den våldfördes eller förorättades
egenskap af öfverordnad jämväl i detta fall må kunna verka såsom en
försvårande omständighet, men att därå tillämpa en strafflatitud, afvikande
från allmänna lagens, synes knappast erforderligt.

Då våld eller förolämpning förekommer mellan sidoordnade krigsmän,
föreligger visserligen icke någon kränkning af militär subordination
eller befälspiikt. Dylika brott äro dock, då de ske i den våldfördes
eller förorättades tjänst eller med anledning af denna, tydligen af beskaffenhet,
att en särskild behandling af desamma i militär strafflag
icke saknar sitt berättigande.

Att våld och förolämpning emot vakter eller därmed likställde

funktionärer, äfven där gärningsmannen vid tillfället ej är i direkt
tjänsteutöfning, bör straffas enligt krigslag, är jämväl i sin ordning.

I det föregående bär talats endast om våld och förolämpning emot
krigsmän. Hvad angår de vid krigsmakten anställde civila ämbets- och
tjänstemän eller andra personer, har man — frånsedt det fall, som omförmäles
i 88 § 1 inom. af nuvarande lag, därest detta lagrum får anses
afse äfven civil militär förman — hittills hos oss ansett dessa personer
icke intaga en sådan ställning, att de behöft omgärdas med annat straffskydd
än det, allmänna lagen skänker; och då, kommittén veterligen,
icke heller något praktiskt behof af förändrade bestämmelser i sådant
afseende framträdt, har kommittén icke heller ansett sig hafva skäl att
frångå den nuvarande lagstiftningens allmänna ståndpunkt härutinnan.

I samma kapitel af strafflagen, däri nu senast afhandlade, i samma
lag med ansvar belagda brott finnas upptagna, stadgas jämväl straff fölen
del andra bär ofvan såsom militärt kvalificerade betecknade förbrytelser.
Dit höra oljud, oväsende eller annat förargelseväckande beteende
samt . fylleri å allmän plats inom garnisons- eller stationsort, då den
skyldige är krigsman.

Ehuru behandlingen af dessa förbrytelser såsom militära, teoretiskt
taget, svårligen kan sägas vara oundgängligen nödvändig, medför dock
deras upptagande i den militära strafflagen högst afsevärda praktiska
fördelar, särskild! ur den synpunkten, att därigenom beredes möjlighet
att bestraffa desamma disciplinärt, i stället för att de eljest skulle med
åtskillig omgång och tidsutdräkt. dragas inför allmän domstol. Kommittén
anser sig därför icke böra föreslå någon rubbning i den nuvarande
lagens ståndpunkt därutinnan.

Hvad i berörda hänseende nu gäller synes, om än nyssberörda
synpunkt därvid icke är af fullt samma betydelse, likväl i den militära
ordningens intresse böra utsträckas att gälla äfven ifall krigsman, annorstädes
än inom garnisons- eller stationsort, gör sig skyldig till sådan
förseelse, såvida han vid tillfället är iförd sin tjänstedräkt.

Att sådana förseelser, hvarom nu talats, jämväl då de förekomma
inom de militära etablissementen, höra, såsom ock nu är fallet, kunna
disciplinärt bestraffas och följaktligen böra i strafflagen för krigsmakten
upptagas, är själffallet.

Samma §, som stadgar straff för nyssnämnda förseelser — 102 §
i den. nuvarande lagen — innehåller jämväl bestämmelse om straff
för krigsman, »som eljest i eller utom tjänsten brister i anständigt uppförande
eller visar opålitlighet eller vanvårdar den aktning, som han

af andra bör äga:», under förutsättning alltid att den felakt ige ej genom
sin handling gjort sig förfallen till särskild! ansvar enligt strafflagen
för krigsmakten eller allmän lag. Genom detta stadgande liar strafflagen
för krigsmakten enligt kommitténs tanke till dels ingått på ett
område, som, åtminstone i hvad rörer den menige krigsmannen, bör vara
densamma undandraget. Att krigsmannen i allt, som i större eller
mindre män bär samband med tjänsten, ställes under sådan lag, är utan
tvifvel riktigt. Såsom flera gånger framhållits, medföra ock den särskilda
uppgift och ställning, som tillkommer krigsmakten, oundvikligen, att
de band, som åläggas den enskilde krigsmannen, i åtskilliga afseende!!
måste blifva andra och strängare än dem, som åligga samhällets medlemmar
i Girigt. En målmedveten uppfostran till ordning, manstukt
och disciplin måste därför utan tvifvel ingå såsom ett viktigt moment
i krigarens utbildning. Häraf följer dock ingalunda, att den menige
krigsmannens enskilda lif måste läggas under offentlig kontroll och
hans beteende utom tjänsten kunna göras till föremål för bestraffning
i den utsträckning, som ifrågavarande lagrum innebär. Med den sväfvande
och tänjbara affattning, ifrågavarande stadgande nu har, öppnar
detsamma dessutom tydligen möjlighet till en högst godtycklig tolkning,
lätteligen ägnad att bidraga till alstrande af en skef och skadlig uppfattning
af den ställning inom samhället, som bör tillkomma krigsmannaståndet
såsom sådant.

Den viktiga uppgift, som tillkommer befälet såsom ledare och
uppfostrare för landets värnpliktiga ungdom, ställer däremot uppenbarligen
å detsamma alldeles särskilda fordringar, i viss män andra och
högre än dem, som skäligen kunna ställas å soldaten i ledet. På grund
af denna befälets ansvarsfulla ställning bär man nämligen af den, som
tillhör detsamma, rätt att kräfva, att han i sitt yttre uppträdande i allmänhet,
äfven utom tjänsten, iakttager hvad god sed bjuder, men däremot
afhåller sig från handlingar, ägnade att rubba den aktning och
tillit, som han på grund af sin tjänsteställning af andra bör äga, och
hvarförutan han svårligen i längden kan med framgång fylla sitt värf.
Ur nu nämnda synpunkter bär kommittén ansett sistberörda stadgande,
såvidt detsamma angår krigsmans uppförande utom tjänsten, böra begränsas
att gälla endast befälet och härutinnan undergå eu sådan omarbetning,
att däraf tydligen må kunna framgå, att endast handlingar
af nyssnämnda natur äro afsedda att däraf träffas.

Ofvan omförmälda i strafflagen för krigsmakten upptagna egendomsbrott
— skadegörelse, förskingring, olofligt begagnande, stöld, snatteri
och rån af egendom, som tillhör krigsmakten eller är afsedd för dess

behof — hafva i nu förevarande afseende rönt olika behandling'' inom
olika lagstiftningar. Så har den nya norska militärstrafflagen icke upptagit
särskilda straff för hithörande brott, då de begås i fredstid, men
väl då. de föröfvas i krigstid *). I flertalet andra nyare militära strafflagar
återfinnas däremot i allmänhet ifrågavarande arter af brott, ehuru
naturligen med åtskilliga skiftningar i detaljerna, utan nämnda i den
norska lagen gjorda inskränkning. Så i hufvudsak i de tyska, franska,
danska och finska lagarna.

Med de begränsningar, som i den svenska strafflagen för krigsmakten
gjorts beträffande dess tillämplighet å hithörande slag af brott,
torde denna knappast kunna sägas hafva inskridit för långt på den
allmänna lagens område. Om den, som är i tjänst vid krigsmakten,
med vetskap därom att viss egendom tillhör eller är afsedd för krigsmakten,
skadar, förstör eller olofligen tillgriper densamma eller olofligen
nyttjar eller låter annan nyttja eller gör sig skyldig till förskingring
af krigsmaktens egendom, begår han en förbrytelse, som, äfven där
den ej är att hänföra till brott i tjänsten, i allt fall med hänsyn till
den pliktförgätenhet, som därigenom ådagalägges, och de krigsmaktens
intressen, som därigenom trädas för nära, har en i viss mån militär
karaktär och lämpligen bör straffas enligt krigslag. Att, på sätt i den
nya noi-ska lagen skett, principiellt inskränka krigslagens tillämplighet
beträffande samtliga ifrågavarande slag af brott till krigstid, saknar däremot
enligt kommitténs mening tillräcklig grund.

De straffbestämmelser, som i vår lag förekomma i fråga om rån
i vissa svårare fall af egendom, afsedd för krigsmakten, (117—119 §§),
gälla emellertid redan nu förnämligast, om ej uteslutande, krigstid, ett
förhållande, som förklaras af de jämförelsevis höga straff, som redan i
den allmänna lagen stadgas för ifrågavarande brott.

I likhet med en del främmande lagar behandlar vår lag stöld från
kamrat, som är förlagd i samma kvarter, kasern etc. eller tjänstgör å
samma fartyg, såsom militärt kvalificerad förbrytelse. Däremot synes
icke heller något vara att erinra.

\issa
ligt tillgrepp, föröfvadt å valplatsen från fallen eller från sjuk eller
sårad, utan att därvid göra skillnad emellan huruvida tillgreppet sker
från landsman eller från fiende. Så har skett i den nya norska lagen
(101 och 102 §§) och är äfven fallet enligt den nya holländska

j) Tl11. kngstid hänföres emellertid, på sätt nedan närmare omförmäles, enligt den nya

“a ;afen ?f7en den tld> dä krigsmakten eller vederbörande afdelning duraf ställes eller är
stalla pa krigsfot.

lagen l) (art. 137). Detsamma gäller, såvidt angår tillgrepp från sjuk
eller sårad, äfven enligt den tyska lagen, som däremot stadgar straff
för tillgrepp från den, som på valplatsen stupat, endast ifall det sker
från den, som tillhör den tyska krigsmakten eller med Tyskland för
krigs förande förbunden stats krigsmakt (134 §). Vår svenska militära
strafflag innehåller däremot straff för dylikt brott, allenast savidt rörei
tillgrepp från sjuk eller sårad fiende (104 §). Enligt hvad nedan vid
motiveringen till 179 § utvecklas -), lärer nämligen 104 § i den nuvarande
lagen icke åsyfta tillgrepp från fiende, som på valplatsen ljutit döden.

Goda skäl synas emellertid tala för att i krigslag stadga straff ej
mindre för sistnämnda brott, då det föröfvas å valplatsen, än äfven för
olofligt tillgrepp, som där begås från fallen, sjuk eller sårad, hvilken
tillhör den svenska krigsmakten eller krigsmakt, tillhörande annan, i
förbund med Sverige varande stat. Erfarenheten äfven från senare
tiders krig har nämligen visat, hurusom det är af behofvet synnerligen
påkalladt att kunna med eftertryck stäfja förbrytelser af ifrågavarande
beskaffenhet och dymedelst skydda de i krig fallne eller sårade emot
de »slagfältens hyenor», hvilka pläga omsvärma eu här i fält och girigt
afvakta tillfället att på slagfälten föröfva rån och plundring. Att emellertid
här icke afses tagande från fiende af sådan egendom, som ar att

lagligen hänföra till krigsbyte, är gifvet.

Kommittén, som längre fram återkommer till hithörande spörsmål
3), har dock redan i detta sammanhang velat antyda sin uppfattning
af frågan.

Förutom ofvan särskildt omförmälda grupper af militärt kvalificerade
brott förekomma i strafflagen för krigsmakten äfven en del andra,
hvilka i den allmänna strafflagen äro belagda med straff, men enligt
förstnämnda lag erhållit en mer eller mindre modifieiad behandling.

Hit höra: _ . , .

utmaning af förman till envig i anledning af något förhållande i

tjänsten, då sådant brott begås af officer eller underofficer, äfvensom
antagande af sådan utmaning (92 §);

störande af gudstjänst vid samlad trupp (101 §);

tillgrepp från fiende af hvad som ej är att hänföra till krigsbyte

(104 §);

plundring i fientligt land (105 §);

!) I Holland utfärdades ny militär strafflag'' den 27 april 1903.

-) se sid. 193

sj se sid. 46 och 187.

våld eller annan misshandel i vissa fall å krigsfångar eller å sårad
eller sjuk person eller den, som om honom har vård, eller å den, som
icke gjort motstånd eller är satt under beskydd (106’ §);

ämbets- eller tjänstemans tillgrepp och förskingring af uppbörd
ellei _ annan egendom, som han i kraft åt sin befattning för krigsmaktens
läkning mottagit till förvarande, förvaltning eller redovisning, i vissa
hd! v.J—''7 §),

lössläppande af fånge eller häktad person eller hans förhiälnande
till flykt (135 §); J 1

befriande af den, som är insatt i militärhäkte eller skall af krigsman
afföras i arrest eller häkte eller inställas till förhör, äfvensom försök
till sådant brott (136 §); samt

allmänna ämbets- eller tjänsteförbrytelser i vissa fall (143, 144 och
146 §§)•

Beta ägande nu nämnda brott liar kommittén icke funnit något
att i princip erinra emot att desamma fortfarande bibehållas i strafflagen
för krigsmakten.

I den nuvarande strafflagen för krigsmakten finnas, med ett eller
annat undantag, upptagna allenast sådana brott, hvilka alls icke äro
belagda med straff i den allmänna strafflagen, eller livilka ansetts höra,
när de förötvas af personer, lydande under strafflagen för krigsmakten,
bestraffas annorlunda, än när de föröfvas af andra. I detta fäll antingen
utsätter strafflagen för krigsmakten en sjelfständig strafflatitud,
ellei ock stadgai lagen, att vid straffets bestämmande efter allmän lag
biottet skall anses vara begånget under försvårande omständigheter.

\ id en genomläsning af kommitténs förslag till strafflag för
krigsmakten finner man, att däri upptagits äfven en del andra brott,
hvilka hittills bestraffats endast efter allmän lag, och för hvilka äfven
enligt förslaget straffet. skulle bestämmas enligt allmän lag och icke
enligt strafflagen för krigsmakten. Kommittén anser sig i detta sammanhang
böra angifva det skäl, som föranledt kommittén till berörda
åtgärd.

Enligt 18 § i förordningen om krigsdomstolar och rättegångar
därstädes skola vid krigsdomstol upptagas icke allenast åtal för sådana
brott, å hvilka, på sätt nyss är nämndt, strafflagen för krigsmakten
är tillämplig, utan äfven åtal för en del andra i nämnda lägel
särskilt omtalade brott, hvilka skola bestraffas efter allmän lag. Hit höra,
utom atal för fel och förbrytelser i ämbete eller tjänst vid krigsmakten
i alla de fall, där strafflagen för krigsmakten ej bestämmer eller modi -

fierar straffet därför, äfven åtal för vissa brott, livilka eljest, utan att
vara i strafflagen för krigsmakten belagda med straff, af ett eller annat
skäl ansetts böra åtalas vid krigsdomstol.

Berörda i 18 § af nämnda förordning förekommande bestämmelser
äro emellertid i sin nuvarande affattning, såsom erfarenheten nogsamt
o-ifyer vid handen, synnerligen invecklade och svårtolkade.

När det gäller‘ så viktiga och, särskildt för här ifrågavarande^ gren
af lagstiftningen, grundläggande bestämmelser, som reglerna angående
krigsdomstolarnas kompetens, är det därför uppenbarligen i hög grad
önskvärd!, att de nuvarande stadgandena i ämnet väsentligen förenklas.
Den nämnda otydligheten hos dessa torde emellertid icke bero af redaktionella
brister'' allena, utan i ej oväsentlig grad af ämnets egen tämligen
invecklade natur. Förutsatt att man, i likhet med kommittén,
anser de mål, som enligt gällande lag nu tillhöra krigsdomstols upptagande,
fortfarande böra i allmänhet vid dessa domstolar bibehållas,
torde man därför på den hittills följda vägen svårligen utan stor omständlighet
och vidlyftighet kunna ernå ett ur praktisk synpunkt tillfredsställande
resultat. Lättare synes den önskade förenklingen kunna
vinnas på det sätt, att i strafflagen för krigsmakten upptagas, i den
utsträckning sådant utan rubbning af lagens grunder i (ifrigt lämpligen
låter sig göra, alla de brott, som anses böra åtalas vid krigsdomstol,
oafsedt om brottet skall bestraffas efter allmän lag eller ej. Tydligt
är, att man med eu sådan anordning, vid återgifvande i den militära
rättegångslagen af reglerna om krigsdomstolarnes kompetens, kan i
fråga om alla de i strafflagen för krigsmakten upptagna brott åtnöja
sig med en hänvisning till sistnämnda lag och därtill allenast
lägga de jämförelsevis mindre vidlyftiga bestämmelser, som i öfrigt för
ändamålet må finnas erforderliga. Medgifvas må, att det nuvarande tillvägagångssättet
att i strafflagen för krigsmakten upptaga endast de
brott” för hvilka särskildt straff ur militär synpunkt kräfves, och i den
militära rättegångslagen angifva de mål, som därutöfver skola tillhöra
krigsdomstol, må anses vara ur teoretisk synpunkt riktigare än den af
kommittén föreslagna utvägen, men med hänsyn till de praktiska fördelar
vid ifrågavarande lagars användning, som däraf synas vara att
vinna, har kommittén likväl ansett sig böra förorda nämnda utväg,
helst den omarbetning, som strafflagen för krigsmakten i följd däraf
måst undergå, visat sig kunna ske utan större vidlyftighet och utan
nämnvärda ändringar i lagens bestämmelser i öfrigt.

Af hvad kommittén nu anfört lärer tydligen framgå, att nämnda
i förslaget vidtagna åtgärd icke innebär någon utvidgning af den mili -

tara strafflagens tillämplighetsomrade i sak, utan endast utgör eu rent
formell åtgärd, vidtagen uteslutande af lämplig!)etsskäl.

Såsom redan ofvan blifvit nämndt, är strafflagen för krigsmakten
tillämplig ej allenast å militärpersoner i egentlig mening utan äfven å
en del andra personer. Lagen skiljer nämligen emellan, å ena sidan,
krigsmän, under hvilken benämning sammanfattas dels militärpersoner
i egentlig mening dels en del andra personer, som, utan att kunna hänföras
till militärpersoner i egentlig bemärkelse, likväl på grund af sin
ställning ansetts böra med dem likställas, samt, å andra sidan, civila
ämbete- och tjänstemän vid krigsmakten eller eljest i stadig befattning
där anställda civila personer. Å den förra kategorien, krigsmännen, är
lagen tillämplig i hela sin utsträckning, å den senare allenast i vissa
hänseenden.

J ill krigsmän höra i främsta rummet officerare och underofficerare
vid krigsmakten samt manskap, som innehar fast anställning vid
krigsmakten. Att strafflagen för krigsmakten bör gälla dessa är utan
vidare klart.

Lill krigsmän hänföras vidare enligt gällande lag värnpliktige
i de fall, då de, enligt hvad i värnpliktslagen sägs, äro underkastade
kriminallag för krigsmakten (2 § mom. c) i strafflagen för krigsmakten).

1 värnpliktslagen, åter (31 och 36 §§) stadgas, att de värnpliktige äro
underkastade kriminallag för krigsmakten under all tjänstgöring, marsch
eller annan färd, då de stå under militärbefäl, så ock i fråga om åtlydnad
af inkallelse, i enlighet med 29 § värnplikt-slagen, till dem
enligt samma lag åliggande tjänstgöring.

Att de värnpliktige i nu nämnda fall böra betraktas såsom krigsmän
och. lyda under militär strafflag, synes vara tydligt.

Enligt åtskilliga främmande länders lagstiftning *) lyda de värn )

för att gifva en föreställning om i hvilken riktning lagstiftningen i ifrågavarande punkt
i vissa främmande länder gått, meddelas här några uppgifter i sådant afseende.

de, vä™päktige under krigslag i åtskilligt vidsträcktare mån än
nos oss. 1902 ars militära strafflag har visserligen därutinnan gjort vissa begränsningar i förhållande
till äldre lag men äfven den nya lagen kvarstår i åtskilliga delar på den äldre lagstiftningens
ståndpunkt. Enligt den nya lagen betraktas de värnpliktige i regel såsom krigsmän endast
medan de äro i tjänstgöring (»i Tjenestetiden») - jfr. längre fram i texten om betydelsen af denna
bestämning - men de bestämmelser i lagen, som afse såväl krigsmän som andra under lagen lydande,
gälla i större eller mindre utsträckning äfven värnpliktige, oberoende af huruvida de vid brottets
lörölvande äro i tjänstgöring eller ej. Flera viktiga grupper af brott - i allmänhet insubordinationsbrotten
(vald och ärekränkning eller annat respektstridigt uppförande mot förmän och öfverordnade)
likasom missbruk åt myndighet medelst våld eller ärekränkning mot underordnade — falla emellertid
under krigslag, förutom då de ske i tjänsten (»under udforelse af milihere Tjenesteplikter»)

Om de personel'',
som böra
lyda under
strafflagen för
krigsmakten
eller eljest vara
underkastade
straff'' efter
samma lag.

pliktige under militär strafflag äfven i åtskilliga andra fall, än då så
är förhållandet enligt svensk lag. Enär emellertid något praktiskt behof
af att i större utsträckning än hittills ställa de värnpliktige under
krigslag hos oss icke gjort sig i någon mera framträdande grad gällande,
och nämnda lags tillämplighetsområde icke bör utsträckas längre än
nödigt, har kommittén ej funnit skäl att, åtminstone för närvarande,
i hufvudsak frångå vår nuvarande lagstiftnings ståndpunkt härutinnan.

endast då de föröfvas »/'' Avledning af Tjenesten», -»under tjenestlige Förhandlingar og Moder
med den skyldiges föresatte eller overordnede» (mönstringar och dyl.) eller när den skyldige
är iförd militär tjänstedräkt, men, i den mån dessa bestämmelser gälla äfven sådana fall, då
brottet sker utom tjänsten, äro de i allmänhet tillämpliga jämväl å värnpliktige (jfr §§ 38—40,
42, 44, 45 i nya norska lagen). — Vissa andra af ifrågavarande, ej allenast å krigsmän tillämpliga
straffbestämmelser äro däremot icke på ofvannämnda sätt begränsade och äro därför, såsom
ofvan nämnts, utan inskränkning tillämpliga jämväl å värnpliktige. Så är — frånsedt stadgandena
om rymning och olofligt undanhållande (se lagens 4:de kap. om »Ulovligt Fravasr, Rymning og
anden Unddragelse fra Krigstjeneste») — förhållandet med bestämmelserna om falskt åtal hos
militär myndighet, (§§ 41—60),’ försök att med våld eller hot förmå öfverordnad att företaga eller
underlåta en tjänstehandling (§ 43'', försök att upphetsa krigsman till ovilja mot tjänsten eller
hot mot öfverordnade (§ 47), uppvigling till myteri (§ 49), olofligt uppenbarande af militär tjänstehemlighet
(§ 69) m. fl.'' Detsamma gäller ock i krigstid alla handlingar, som af lagen hänföras
till »Krigsforraederi og Blotstillelse af krigsmagten» (8 kap.), samt i allmänhet äfven sådana handlingar,
som omtalas i kapitlet om »Plyndring og andre Forbrydelser mod Person og Gods» (10 kap.).
Om således en värnpliktig i krigstid gör sig skyldig t. ex. till förräderi eller till rån eller stöld af
krigsmaktens egendom eller till skadegörelse å sådan egendom, straffas han elter krigslag och
dömes af krigsdomstol, äfven om han ej är i tjänstgöring vid krigsmakten.

Enligt dansk lag synas de värnpliktige lyda under militär strafflag i ungefär enahanda
utsträckning som hos oss.

I Tyskland stå »die Personen des Beurlaubtenstandes» — med hvilka våra värnpliktige
närmast äro att jämföra — under militär strafflag, medan de äro »im Dienste» d. v. s. från och
med den dag, till hvilken de inkallats för tjänstgöring till och med den dag, då de hemförlofvas,
eller under den dag, till hvilken de inkaljats för mönstring (»Kontrolversammlung»), samt dessutom
i afseende å vissa brott, nämligen: olofligt undanhållande, rymning, stympning eller
simulation för att undgå krigstjänst (§§ 64—83 Militärstrafgesetsbuch fur das deulsche Reich);
insubordinationsbrott äfvensom missbruk af tjänstemyndighet gentemot underordnade, såvida
brottet sker vid beröring i tjänsteväg (»im dienstlichen Verkehr»), mellan öfver- och underordnade
eller medan den skyldige är iförd uniform, äfvensom eljest ifall brottet består i olydnad eller i
våld eller hot mot förman för att hindra verkställandet af i tjänsten gifven befallning eller tvinga
till företagande eller underlåtande af en tjänsteåtgärd (§§ 113 o. 126 1. c.) äfvensom obefogadt
föranstaltande af eller deltagande i rådplägning krigsmän emellan i militära angelägenheter eller
samlande af underskrifter å eller deltagande i framställning eller besvär i dylikt ärende (101 § 1. c).
Jfr Reichmilitärgesetz § 56. _ _ .......

Enligt fransk lagstiftning straffas värnpliktige, som fullgjort sin första, aktiva tjänstgöring
och tillhöra reserverna, efter militär strafflag för vissa särskilda slag af brott, däribland: våld mot
öfverordnad af hämnd för någon dennes laga tjänsteåtgärd, förolämpning mot öfver- eller underordnad,
om båda äro iförda uniform, äfvensom lörräderi, spioneri, plundring, uppvigling till rymning
m. m. Beträffande territorialarmén och dess reserv — närmast motsvarande vår landstorm
— gäller detta dock i fredstid endast ifall brottet blifvit begånget inom sex månader efter det
gärningsmannen hemförlofvats, såvida han icke vid brottets töröfvande är iförd uniform. (Jfr ta
loi sur le recrutement de Varrnée af den 15 juli 1889 och la loi sur 1’inscription maritime åt
den 24 december 1896.)

I Schweis äro samtliga »militärpflichtige Personen» underkastade militär strafflag, äfven
då de utom tjänsten uppträda i uniform äfvensom i öfrigt, såvidt rörer deras militära tjänsteplikter
(»mit Bezug auf ihre dienstlichen Pflichten») — Militärstrafgerichtsordning 28 juni 1889 § 1.

I ett par hänseenden har kommittén dock trött, sig böra förorda en
afvikelse därifrån.

Då de värnpliktige inkallats till tjänstgöring eller därifrån hemförlofvas,
färdas de merendels samlade i större grupper, många af dem
ej sällan iförda militär tjänstedräkt. Med afseende härå synes det vara
lämpligt, att de värnpliktige, hvilka, såsom ofvan nämnts, under sådan
färd lyda under krigslag endast så länge de stå under militärbefäl,
äfven i öfrigt under färd till eller ifrån sin tjänstgöringsort betraktas
såsom krigsmän och ställas under sådan lag. Då det äfven eljest ofta
förekommer, att de värnpliktige under tiden närmast innan de med
anledning af förestående tjänstgöring skola ställas under militärbefäl
eller sedan de efter afslutad tjänstgöring upphört att stå under sådant
befäl, uppträda i militär tjänstedräkt, synes det äfven vara i sin ordning,
att de under en viss kortare tid — kommittén har förslagsvis
tänkt sig tjugufyra timmar — före eller efter nämnda tidpunkter såsom
krigsmän underkastas krigslagens bestämmelser, ifall de under denna
tid uppträda i militär tjänstedräkt.

I hufvudsak likartade bestämmelser med de sålunda föreslagna
finnas i den nya norska militära strafflagen (§ 5). De värnpliktiges tjänstgöringstid
(»Tjenestetiden»), under hvilken de betraktas som krigsmän,
anses nämligen enligt berörda lag omfatta icke blott den tid, därunder
de äro pliktiga att tjänstgöra vid krigsmakten, utan ock den tid, som
åtgår för resa till tjänstgöringsorten och åter, i hvarje fall minst tjugufyra
timmar före inställelsen och lika lång tid efter hemförlofvandet.

Ehuru rätteligen fallande inom en annan del af krigslagstiftningen
än här är i fråga, synes dock en omständighet, som här icke är utan
sin betydelse, i detta sammanhang icke böra lämnas obeaktad. Enligt
det af kommittén upprättade förslaget till lag om krigsdomstolar och
rättegången därstädes skulle åtal för alla brott, som i andra eller tredje
delen af strafflagen för krigsmakten omförmälas såsom straffbara, upptagas
af krigsdomstol. Ifall nu de värnpliktige ställas under krigslag
jämväl under färd till eller från tjänstgöringsorten, skulle följaktligen
äfven åtal för sådana af värnpliktige under färd till eller från tjänstgöringsorten
begångna brott, som i berörda delar af nämnda lag beläggas med
straff eller eljest där omförmälas såsom straffbara, komma att tillhöra
krigsdomstol. Häraf synes den praktiska fördel vara att vinna, att mål
rörande sådana brott skulle, i stället för att desamma nu måste åtalas
vid den allmänna domstolen i den ort, där brottet skett, kunna efter
den brottsliges framkomst till tjänstgöringsolden eller efter hans återkomst
till hemorten upptagas och afgöras af krigsrätt å tjänstgörings -

orten eller i hemorten eller ock, om målet är af beskaffenhet att kunna
behandlas såsom disciplinmål, utan större omgång där afgöras i sådan
ordning. Hvad angår brott, som begås under färden till tjänstgöringsorten,
faller fördelen häraf lätt i ögonen, men äfven i fråga om brott,
som begås under hemfärden, sedan den värnpliktige upphört att stå
under militärt befäl, synes en dylik öfverflyttning af nämnda mål ur
praktisk synpunkt utgöra en vinst. Därest, på sätt förslaget till lag
om krigsdomstolar och rättegången därstädes förutsätter, bestämmelserna
om krigsdomstolarnas inbördes behörighet ordnas så, att åtal för brott,
som tillhöra sådan domstol, kunna upptagas vid krigsrätt för det distrikt,
hvarest brottet skett eller den tilltalade vistas, samt dessutom, på sätt
nedan föreslås, bestraffningsrätt i disciplinmål tillerkännes vederbörande
inskrifningsområdesbefälhafvare, synas några ytterligare bestämmelser
rörande krigsdomstolarnas inbördes behörighet eller vederbörande befälhafvares
bestraffningsrätt i sådana mål, hvarom här är fråga, knappast
vara af nöden.

För att härefter återgå till frågan om i hvilken utsträckning, de
värnpliktige böra ställas under strafflagen för krigsmakten, bör här
vidare nämnas, att till komplettering af ett i värnpliktslagen (§ 29
mom. 3) befintligt stadgande rörande skyldighet för värnpliktig, som
tillhör beväringens första uppbåd och vistas utom riket, att vid utbrott af
krig, oberoende af särskild inkallelse, återvända till hemorten, i förslaget
införts ett stadgande om straff för den, som underlåter att fullgöra sin
skyldighet härutinnan. Om nämligen berörda stadgande skall utöfva
åsyftad verkan, synes underlåtenhet att ställa sig detsamma till efterrättelse
böra beläggas med ansvar; och synes bestämmelsen därom
lämpligast böra erhålla sin plats i strafflagen för krigsmakten.

Beträffande platsen för bestämmelserna om de fall, då de värnpliktige
skola lyda under strafflagen för krigsmakten, vill kommittén
redan här hafva anmärkt, att, sedan numera de värnpliktige utgöra
hufvudmassan af dem, på hvilka strafflagen för krigsmakten är tillämplig,
berörda bestämmelser enligt kommitténs mening böra i nämnda lag
införas och icke, såsom nu är fallet, hafva sin plats i värnpliktslagen.

Såsom krigsmän anses vidare enligt nuvarande lag spel, som
innehar fast anställning vid krigsmakten, skeppsgossar vid flottan samt
till tjänstgöring å krigsfartyg förhyrda sjömän äfvensom därå anställda
maskinister och arbetare. Frånsedt vissa mindre jämkningar i lagens
ifrågavarande bestämmelser i sistnämnda del, har kommittén icke funnit
något att häremot erinra.

På grunder, som nedan angifvas, anser kommittén jämväl sjökrigsskolans
kadetter äfvensom de personer, hvilka, utan att vara att
hänföra till manskap, för vinnande af officers- eller underofficersbeställning
tjänstgöra vid krigsmakten, böra betraktas såsom krigsmän och
ställas under strafflagen för krigsmakten. x)

Förutom de personer, hvilka, enligt hvad ofvan nämnts, nu räknas
till krigsmän, hänför lagen till dessa äfven »andra personer i de fäll, då
de, efter hvad särskilda författningar innehålla, äro krigslag underkastade»,
(2 § mom. e) i strafflagen för krigsmakten). Såsom i Riksdagens ofvanberörda,
till kommittén remitterade skrifvelse antydes, lärer i nämnda
stadgande endast åsyftas de personer, som vid lagens tillkomst enligt
särskilda författningar voro underkastade krigslag, hvaremot därmed
icke varit afsedt, att, sedan strafflagen för krigsmakten lagts under
Riksdagens medbestämningsrätt, äfven andra personer skulle kunna utan
dess medverkan genom särskild författning indragas under krigslagen.
Enligt det utdrag af statsrådsprotokollet, som vid utfärdandet af 1881
års strafflag för krigsmakten offentliggjordes, anförde nämligen dåvarande
chefen för justitiedepartementet angående ifrågavarande lagrum följande:
»Med 2 mom. e) afses vissa till krigsmakten ej hörande klasser, som
redan nu äro enligt särskilda författningar, helt och hållet eller i vissa
hänseenden, tydande under krigslag, förnämligast lots- och fyrstaternas
befäl, underbefäl och betjäning, väg- och vattenbyggnadskåren samt
mariningeniörsstaten. Utöfver hvad sålunda redan är bestämdt skulle,
sedan Riksdagen vunnit andel i krigslagstiftningsmakten, området för
krigslagarnas tillämpning ej kunna utsträckas utan Riksdagens begifvande.
» Om än således meningen med ifrågavarande stadgande endast
varit att lämna eu hänvisning till do särskilda vid utfärdandet af den
nya strafflagen för krigsmakten gällande författningar, enligt hvilka
vissa kategorier af personer, ej tillhörande krigsmakten, vore underkastade
samma lag, har Riksdagen beträffande berörda stadgande ej
utan skäl anmärkt, att detsamma vore otydligt och med sin nuvarande
lydelse icke uteslöte den tolkning, att därmed afsåges alla de personer,
som enligt särskilda författningar underkastades krigslag, vare sig författningen
tillkommit före eller efter strafflagens utfärdande, samt därför
uttalat sig för, att stadgandet borde ersättas med eu uppräkning
af de kategorier af personer, som därmed vore afsedda.

O Se sid. 96.

Sedan mariningeniörsstaten organiserats såsom en civilmilitär kår
vid flottan, äger stadgandet numera betydelse allenast i fråga om
ofvannämnda personal vid lots- och fyrstaterna, väg- och vattenbyggnadskåren
samt tullverkets beväpnade kustbevakningskår.

Enligt det för lotsverk et gällande tjänstgöringsreglemente af den
15 februari 1881 är den till lots- och fyrinrättningarna hörande personalen
ställd under krigslagarna, med den inskränkning dock, att de för
krigsmakten meddelade bestämmelser om disciplinstraff och bestraffningsrätt
i disciplinmål icke äro å nämnda personal tillämpliga, annat än då
densamma är i tjänstgöring vid flottan.

I öfrigt är enligt samma reglemente jämväl generallotsdirektören,
hvilken har högsta befälet öfver ofvannämnda personal och äger
bestraffningsrätt i disciplinmål öfver därtill hörande personer, då de icke
äro inkallade till tjänstgöring vid flottan, i sin nämnda egenskap af
befälhafvare underkastad krigslagarne i likhet med officerare vid krigsmakten,
hvarjämte enligt särskildt meddelade föreskrifter detsamma
gäller om en af lotsstyrelsens ledamöter — chefen för lotsafdelningen

— då han, vid förhinder för generallotsdirektören att af annan anledning
än tjänsteresa utöfva sitt ämbete i ämbetsverket, utöfvar dennes
bestraffningsrätt i disciplinmål.

I förordningen den 29 november 1901 angående personalens
vid lots- och fyrinrättningarna tjänstgöringsskyldighet vid flottan är

— frånsedt vissa i författningen meddelade öfvergångsbestämmelser, för
Indika här icke närmare torde behöfva redogöras — stadgadt, att denna
personal, med undantag af de med kontrakt anställda vaktarne vid
smärre ledfyrar, under hela sin tjänstetid vid lotsverket skall tillhöra
flottans reserv, »dock)), såsom det heter i förordningens första paragraf,
»utan rubbning af ifrågavarande personals civila ställning i afseende å
tjänsten vid lotsverket», samt vara skyldig att vid inträffande krig
eller större krigsrustningar, då så påfordras, tjänstgöra vid flottan vare
sig i egenskap af bemanning å signalstationerna eller i annan befattning
vid kustsignalväsendet och, hvad angår lotsinrättningens personal,
därjämte såsom lotsar å flottans fartyg, äfvensom att den del af samma
personal, hvilken skall tjänstgöra vid kustsignalväsendet, under fredstid
är pliktig att undergå öfning i enlighet med de föreskrifter, som i förordningen
meddelas.

Att personalen vid lots- och fyrinrättningarna under tjänstgöring
vid krigsmakten äfvensom i fråga om skyldigheten att efter inkallelse
inställa sig till sådan tjänstgöring bör, i likhet med krigsmän, lyda
under strafflagen för krigsmakten, är gifvet. Däremot föreligga enligt

kommitténs uppfattning icke tillräckliga skäl för bibehållandet af den
nuvarande föreskriften om nämnda lags tillämplighet å omförmälda
personal jämväl med afseende å dess civila tjänst vid lotsverket eller
i öfrig!. Det måste nämligen i allmänhet taget anses högeligen oegentligt,
att strafflagen för krigsmakten — hvilken lag måste afpassas för
speciellt militära förhållanden — i stället för att begränsas att gälla
för krigsmakten och dem, som där tjänstgöra, utsträckes till områden,
som äro för krigsmakten och dess ändamål mer eller mindre främmande.
Hvad särskild! angår nu ifrågavarande personal, torde det näppeligen
kunna med fog påstås, att, såvidt angår brott, hvilka i allmänna strafflagen
finnas belagda med straff, andra straff än de, som finnas där
bestämda, erfordras mera i fråga om denna personal i dess civila ställning
än beträffande åtskilliga andra civila kårer, hvilka icke lyda under
strafflagen för krigsmakten, och i fråga om hvilka deras ställande under
sådan lag icke ens blifvit ifrågasatt. Eldigt hvad kommittén inhämtat,
har det ock i senare tider endast i mycket sällsynta fall inträffat, att
bestämmelserna i strafflagen för krigsmakten tillämpats å personal,
hörande till ifrågavarande kår, och i de fall, där så skett, synes detta
endast hafva gällt förseelser, hvilkas bedömande efter krigslag svårligen
kan sägas vara grundadt å något i sakens natur liggande behof att
därå tillämpa annan lag än deri allmänna strafflagen. 1 den mån speciella
straffbestämmelser för nämnda personal i anledning af dess särskilda
yrkesutöfning må finnas nödiga, synes hinder icke heller böra möta att,
på sätt redan nu i vissa afseenden är fallet (jfr Tjänstgöringsreglementet
för lotsverket §§ 99—106), därom meddela erforderliga stadganden i
sammanhang med de särskilda föreskrifter i öfrig!, som för kåren finnas
utfärdade eller komma att utfärdas.

Om den inom lotsfördelningarna tjänstgörande personalen vid lotsoch
fyrinrättningarna icke vidare ställes under krigslag, torde anledning
icke heller förefinn as att ställa generallotsdirektören eller chefen för
lotsafdelningen i afseende å utöfningen af dem möjligen tillkommande
bestraffningsrätt eller eljest under sådan lag.

Väg- och vattenbyggnadskåren har jämlikt det för kåren den 22
december 1851 utfärdade reglemente till ändamål att tillhandagå styrelsen
för allmänna väg- och vattenbyggnader — numera kungl. vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen — i den befattning med allmänna arbeten,
som enligt gällande instruktion tillkommer nämnda styrelse. I reglementet
stadgas vidare, att kåren, hvars officerare kunna under krig, i
händelse af behof, kommenderas till ingeniörstjänstgöring vid armén,-

skall, hvad disciplin, subordination och ansvarsbestämmelser för tjänstefel
angår, lyda under krigslagarna (Kungl. reglementet för väg- och vattenbyggnadscorpsen
§§ 1 och 12).

På hufvudsakligen enahanda grunder, som ofvan anförts i fråga
om lots- och fyrinrättningarnas personal, torde det numera icke kunna
anses erforderligt, att officerarne vid väg- och vattenbyggnadskåren
ställas under strafflagen för krigsmakten i annan eller större utsträckning
än som, enligt hvad nyss är sagd!, bör gälla beträffande förstnämnda
personal. Anses särskilda straffbestämmelser i öfrigt nödiga för
bemälte officerare, torde hvad i sådant hänseende sagts om nyssnämnda
personal, äga motsvarande tillämpning i fråga om dem.

Den vid tullverket anställda kustbevakningspersonalen, förutom
den del däraf, som är förlagd vid rikets östra kust från gränsen mot
Finland till gränsen mellan Kalmar och Östergötlands län, har hittills
varit ställd på militärisk fot och, jämlikt Kungl. brefven den 11 april
1835 och den 16 februari 1838, lydande under krigslagarna. Kustbevakningspersonalen
i vissa delar af riket har sålunda därutinnan
befunnit sig i eu undantagsställning gentemot såväl öfriga kustbevakningsbetjänte
som tullverkets tjänstemän och betjänte i allmänhet.

Den af Kungl. Magt den 6 november 1900 tillsatta kommitté för
granskning af tullverkets stater har i sitt den 29 oktober 1902 afgifna
betänkande uttalat sig äfven i frågan, huruvida tillräckliga skäl kunde
anses föreligga för bibehållande af den undantagsställning, hvari nämnda
personal i vissa delar af riket sålunda befunne sig. Under framhållande
däraf, att någon annan reel innebörd icke sedan lång tid tillbaka kunde
tilläggas ifrågavarande personals så kallade militäriska organisation, än
att densamma lydde under krigslagarna, bär nämnda kommitté vidare
i ämnet anfört, bland annat, följande:

»Då under 1830-talet och tiden närmast därefter kustbevakningspersonalen
i de trakter, där smuggling i större skala bedrefs, ställdes
under krigslagarna, både detta sin grund i särskilda, på dåtida förhållanden
beroende svårigheter att vidmakthålla nödig subordination inom
bevakningskåren, som då rekryterades på helt annat sätt än nu och
säkerligen icke alltid kunde hållas fulltalig med i allo lämpliga personer.

1 disciplinärt hänseende ansågs det därför vara af vikt, att krigslagarna
kunde tillämpas å samma personal, därest densamma skulle låta förleda
sig till afvikelse!’ i ett eller annat afseende från tjänsteplikternas
rätta utöfning. 1 nder sedermera ändrade förhållanden lärer emellertid
berörda speciella anledning till ifrågavarande personals undantagsställ -

ning få anses hafva bortfallit, likasom ock samma undantagsställning
numera saknar praktisk betydelse. Enligt hvad kommittén inhämtat,
är det också i högst få undantagsfall, som under senare tider bestraffning
enligt krigslagarna blifvit tillämpad för kustbevakningsbetjänte;
och, där så ägt rum, torde någon särskild fördel af detta bestraffningssätt
svårligen kunna påvisas.»

»Genom generaltullstyrelsens försorg hafva till ledning för omdömet
i denna fråga inhämtats och till kommittén öfverlämnats yttranden från
ej mindre befälhafvaren för kustbevakningen i Skåne än äfven de öfrige
tjänstemän, hvilka utöfva befäl öfver den del af kustbevakningspersonalen,
som nu är inrättad på militäriskt sätt; och hafva såväl bemälde befälhafvare
som ock samtlige öfrige ifrågavarande tjänstemän med ett
enda undantag förklarat militär organisation af kustbevakningen numera
sakna all betydelse och ej vara till något särskildt gagn.»

»Med afseende å hvad sålunda förekommit, har kommittén funnit sig
böra tillstyrka, att, med upphäfvande af förenämnda undantagsställning
för en del af kustbevakningen, samma bevakning i sin helhet organiseras
såsom en civil och alltså under krigslagarna icke lydande kår.»

På grund af hvad förenämnda kommitté i berörda ämne sålunda
anfört och hemställt, och då det naturligen med hänsyn till krigsmaktens
intressen icke kan anses vara ur någon synpunkt påkalladt, att ifrågavarande
personal, hvilken ju har eu uppgift, vida skild från den, som
tillkommer krigsmakten, fortfarande lyder under krigslag, har kommittén
desto mindre något att erinra emot att nämnda förhållande upphör, som
detta står i öfverensstämmelse med de grunder, hvilka enligt hvad
kommittén ofvan yttrat, enligt dess uppfattning företrädesvis böra vara
bestämmande vid afgörande af frågan om hvilka personer som skola
vara underkastade strafflagen för krigsmakten. Kommittén har därför
vid uppgörande af sitt förslag helt och hållet uteslutit ifrågavarande
personal från dem, som skulle lyda under nämnda lag.

Enligt det senast utfärdade Fälttjänstreglementet af den 13
augusti 1902 skola vid fälthären finnas fältgendarmeri- och fältpolisafdelningar,
afsedda att öfva tillsyn öfver och biträda vid upprätthållandet
af allmän ordning inom krigsskådeplats. Ehuru dylika afdelningar
ännu icke definitivt organiserats, har kommittén — därtill föranledd
jämväl af en till kommit!én remitterad, af chefen för generalstaben
gjord framställning i ämnet — tagit i öfvervägande, hvilka bestämmelser i
strafflagen för krigsmakten kunde i anledning af nämnda personals tillkomst
finnas erforderliga.

I nämnda reglemente, § 103, föreskrifves om fältgendarmeripersonalen,
att densamma skall biträda vid ordningens upprätthållande
hufvudsakligen i truppernas rygg och särskildt a där befintliga vägar,
samt att dess verksamhet fördenskull afser att hålla marschvägarna fria
från obehöriga, så att trupp- och trängkolonners rörelser ä dem kunna
obehindradt försiggå, hindra obehöriga personer att uppehålla sig vid
eller åtfölja hären, efterspana och omhändertaga efterliggare och visa
vilsekomna till rätta, omhändertaga sjuka, som blifvit efter sina afdelningar,
samt, då så erfordras, biträda vid förrättandet af fältpolistjänst,
k ältpolisens uppgift åter är, enligt 104 § i samma reglemente, att inom
det område, som anvisas för dess verksamhet, utöfva polisuppsikt: upptäcka
och beifra mot allmän lag begångna förbrytelser, hindra öfvervåld,
plundring och andra Övergrepp mot befolkningen, öfvervaka och fasttaga
personer, som misstänkas bedrifva spioneri för fiendens räkning,
samt efterspana och fasttaga rymmare.

Med hänsyn till arten af de åligganden, hvilka sålunda tillkomma
ifrågavarande personal, och de förhållanden, hvarunder densamma har
att utöfva sin verksamhet, anser kommittén därtill hörande personer,
hvilka uppenbarligen böra ställas under strafflagen för krigsmakten,
lämpligast böra likställas med krigsmän. I

I sista momentet af 2 § i strafflagen för krigsmakten stadgas slutligen,
att i de fall, då, enligt särskilda författningar, de, som höra till frivilliga
för nationalförsvaret bildade kårer, äro underkastade krigslag, skall
å dem, där ej i omförmälda författningar annorlunda sägs, vara tillämpligt,
hvad om krigsmän i förstnämnda lag är sagdt. De särskilda författningar,
som här åsyftas, äro Kungl. kungörelsen angående frivilliga
skarpskytteföreningar den 8 mars 1861 och Kungl. brefvet den 21 mars
1811 angående 1798 års krigsartiklars tillämpning till beväringsmanskapet
på Golfland. Nämnda kungörelse föreskrifver, bland annat, att,
därest frivillig skarpskytteförening vill utgöra eu del af nationalförsvaret,
föreningens medlemmar skola, då densamma under de i kungörelsen
angifna förutsättningar uppbådats till aktiv krigstjänst, lyda under
gällande krigslag, »dock», såsom det i kungörelsen heter, »i tillämpliga
delar med iakttagande af de i Kungl. brefvet den 21 mars 1811 för
Gottlands nationalbeväring stadgade särskilda bestämmelser».

Att medlemmar af frivilliga för rikets försvar bildade kårer eller
föreningar, för så vidt de ställa sig till krigsmaktens disposition och
tjänstgöra vid densamma, böra, i likhet med hvad hittills varit fallet
med de så kallade skarpskytteföreningarna, såsom krigsmän lyda under

strafflagen för krigsmakten, lärer fa anses gifvet. Enär strafflagen för
krigsmakten, sedan denna numera grundats hufvudsakligen å allmän
värnplikt, bör lämpas efter förhållandena vid en på sådant sätt organiserad
krigsmakt, synes det icke heller möta någon betänklighet att, då
medlemmar af dylika kårer eller föreningar tjänstgöra vid krigsmakten,
låta nämnda lag vinna tillämpning å dem i enahanda utsträckning,
som gäller i fråga om krigsmän i öfrigt.

Förenämnda i 1861 års kungörelse gjorda hänvisning till Kung!,
brefvet af den 21 mars 1811, hvarigenom vissa inskränkningar gjordes
i de då gällande 1798 års krigsartiklar tillämpning å beväringsmanskapet
på Gotland, och en del särskilda bestämmelser meddelades
rörande bestraffningen af förbrytelser, föröfvade af dem, som tillhörde
detta manskap, torde hafva sin egentliga betydelse med afseende å de
i nämnda Kungl. bref förekommande bestämmelserna angående hvillca
arter af extra judiciella bestraffningar, som fingo :i nämnda manskap
användas, ett ämne, hvartill kommittén får anledning att i annat sammanhang
längre fram återkomma, y

Såsom ofvan nämnts, lyda under strafflagen för krigsmakten, utom
krigsmän, jämväl civila ämbets- och tjänstemän vid krigsmakten samt
andra civila, i stadig befattning vid krigsmakten anställda personer
(1 § b) och c) i strafflagen för krigsmakten). Lagens bestämmelser
äga dock, som nämndt, icke i samma utsträckning tillämplighet å dessa
personer som å krigsmän. Det ligger ock i sakens natur, att åtskilliga
af de bestämmelser, som måste innehållas i en militär strafflag, icke
behöfva eller ens kunna utsträckas att gälla äfven andra till krigsmakten
hörande personer, hvilkas åligganden och skyldigheter delvis äro helt andra.

I Riksdagens ofvannämnda skrifvelse har såsom ett önskemål uttalats,
att vid den anbefallda revisionen af gällande krigslagar måtte
iakttagas, att krigslagstiftningen, såsom utgörande en undantagslagstiftning,
icke i fråga om de personer, som ställas under sådan lag, borde
undantränga eller afvika från den allmänna lagstiftningen i andra fall,
än där detta med nödvändighet af krigsmaktens ändamål påkallades.
Af skrifvelsens motivering framgår, att med berörda uttalande åsyftas
särskildt de till nyssnämnda, i lagens 1 § mom. b) och c) omförmälda
kategorier hörande personer. Med anledning häraf har kommittén sökt
att beträffande hvarje särskild kår eller grupp af hithörande personer
taga i öfvervägande, huruvida och i hvad mån densamma utan men

'') Se sid. 79.

för krigsmaktens intressen skulle kunna undantagas från lagens tillämplighetsområde.

Till ifrågavarande personal, hvilken i våra militära reglementen
plägar sammanfattas under den gemensamma benämningen civilmilitära
personer, torde vara att räkna:
vid armén:
fältläkarkåren;
intendenturkåren;
fältveterinär kåren;

vid de särskilda truppförbanden anställda präster och auditörer;
till nämnda truppförband hörande förråds- och handtverk sstater;
där anställda stallmästare och musikanförare;
fortifikationens civila personal;

vid general- och artilleristaberna samt kommendantstaterna anställd
civil personal; äfvensom

artilleriets tygstater jämte öfrig vid arméns förråd anställd civil
personal, såvidt densamma är i stadig befattning antagen;
samt vid flottan:
mariningeniörstaten;

marinintendenturkåren jämte de å flottans civilstat kvarstående
ämbets- och tjänstemän;
ecklesiastikstaten;

lärarestaten vid skeppsgosseskolan;

marinläkarekåren jämte de å flottans läkarestat kvarstående läkare;

månads- och daglönarestaterna; samt

poliskåren.

Härtill kommer kustartilleriets civilmilitära personal, bestående af
präster, auditörer och läkare, intendentur- och förvaltningstjänstemän
samt musikanförare.

Huruvida till nu ifrågavarande personal jämväl bör hänföras den
civila personal, som, utan att tillhöra förenämnda kårer eller stater, är
anställd vid de för krigsmaktens räkning inrättade sjukhus och skolor
eller andra dylika för krigsmaktens räkning såsom fristående anstalter
organiserade inrättningar, synes däremot/ åtminstone beträffande eu del
af samma personal, i viss mån tvifvelaktigt.

Hvad särskildt angår allmänna garnisonssjukhuset i Stockholm —
hvilket enligt det därför utfärdade reglemente bär till ändamål att från
de i Stockholm eller dess närhet förlagda eller dit kommenderade truppförband,
militära skolor och utbildningskurser, tillhörande armén, samt
från flottan mottaga och vårda personal, som är i behof af sjukhusvård

och därjämte tiar till uppgift att vara eu utbildningsanstalt för militärläkare
och annan sjukvårdspersonal för armén — är i samma reglemente
stadgadt, att sjukhuset med all vid detsamma anställd eller dit
kommenderad personal äfvensom där intagna sjuka är att i fråga om
krigslydnaden anse såsom en särskild underafdelning af Svea trängbataljon;
och torde i följd däraf äfven den vid sjukhuset anställda civila
personal, för såvidt densamma är att hänföra till ämbete- eller tjänstemän
eller är i stadig befattning anställd, betraktas såsom lydande under
strafflagen för krigsmakten. I fråga om garnisonssjukhuset på Karlsborgs
fästning finnes däremot icke någon motsvarande bestämmelse
meddelad.

I gällande reglementen för krigsskolan, krigshögskolan samt artilleri-
och ingeniörhögskolan är i fråga om en hvar af dessa föreskrifvet,
att fältkrigsrätt skall finnas för skolan, samt att, skolans chef,
som för befälet öfver densamma, äger lika bestraffningsrätt i disciplinmål,
som i disciplinstadgan är tillagd regementschef, utan att undantag
därvid gjorts i fråga om den vid skolan anställda civila personalen;
bestämmelser, som synas antyda, att dessa skolor betraktats såsom afdelningar
af krigsmakten, och att den där anställda civila personalen i
enahanda utsträckning, som ofvan sagts om den civila personalen vid
garnisonssjukhuset i Stockholm, ansetts lydande under militär strafflag.
Detsamma torde ock gälla i fråga om den civila personalen vid öfriga
för arméns räkning inrättade skolor. Beträffande sjökrigsskolan och
sjökrigshögskolan synes däremot förevarande fråga, såvidt densamma
kan bedömas med ledning af de för dessa skolor utfärdade särskilda
föreskrifter, mera tvifvelaktig. I gällande stadga för sjökrigsskolan är
nämligen föreskrifvet, att alla till krigsmakten hörande personer vid
skolan stå under chefens för skolan befäl, att han, i likhet med stationsbefälhafvare,
äger ålägga dem disciplinstraff för förseelser, som må
hänföras till disciplinmål, samt att, om förseelsen är af beskaffenhet, att
den tillhör krigsdomstols afgörande, chefen därom skall göra anmälan
till stationsbefälhafvaren, som förordnar om målets handläggning vid
stationens krigsrätt, hvaremot särskilda disciplinära bestämmelser finnas
i stadgan införda rörande de vid skolan anställda lärare och betjäning.
1 fråga om sjökrigshögskolan är enligt gällande reglemente den högskolans
chef tillkommande bestraffningsrätt i disciplinmål uttryckligen
inskränkt till de vid högskolan anställda militära lärare samt eleverna.

Gifvet är emellertid, att berörda i de för ifrågavarande inrättningar
utfärdade reglementen förekommande bestämmelser om bestraffningsrätt
i disciplinmål m. m. dylikt icke i och för sig kunna vara

afgörande för förevarande fråga, hvilken fasthellre måste bedömas med
hänsyn till den ifrågavarande inrättningens ändamål och organisation i
allmänhet; och har kommittén med afseende härå, om ock ej utan
tvekan, antagit, att äfven ofvan omförmälda för krigsmaktens räkninginrättade
sjukhus och skolor äfvensom andra dylika för krigsmaktens behof
inrättade och på militäriskt sätt organiserade inrättningar enligt nu
gällande bestämmelser äro att betrakta såsom tillhörande krigsmakten.
och att följaktligen äfven de därstädes anställde civila ämbete- och tjänstemän
eller andra civila i stadig befattning där anställde personer måste
anses såsom lydande under strafflagen för krigsmakten.

Hvad däremot angår de under arméförvaltningen lydande fabriker
och verkstäder — Karl Gustafs stads gevärsfaktori, ammunitionsfabriken
och Åkers krutbruk — synes, i betraktande af dessa inrättningars allmänna
organisation och uppgift, där anställd civil personal, såvida densamma
icke tillhör någon af förut uppräknade kårer eller stater, ej
vara att anse såsom anställd vid krigsmakten och följaktligen icke heller
böra räknas till den personal, som är underkastad nämnda lags bestämmelser,
något som ock vinner direkt stöd af de för samma inrättningar
utfärdade instruktioner.

För ett rätt bedömande af frågan om och i hvilken mån vid
krigsmakten anställda civila personer fortfarande böra stå under strafflagen
för krigsmakten, har man att göra sig reda för, i hvilken utsträckning
samma lag nu är å dem tillämplig.

Frånser man de i lagens 4:de och 8:de kapitel förekommande
bestämmelser rörande vissa förräderibrott, feghet, oloflig gemenskap
med fienden, olofligt tagande af krigsbyte, plundring med flera förbrytelser,
hvilka i allmänhet endast kunna föröfvas under krig, finner
man, att hufvudsakligen följande brott, då de begås af andra än krigsmän,
äro i lagen belagda med straff, nämligen:

vägran eller underlåtenhet att åtlyda hvad förman inom gränsen
af sin befälsrätt i tjänsten anbefallt, där ej i vissa fall allmän lag skall
tillämpas (86 §);

underlåtenhet att efterkomma öfverordnads i särskilda fall meddelade
föreskrifter rörande allmän ordning, ordningen inom krigsmakten
eller dess anseende (87 §);

deltagande med krigsfolk i uppror, upplopp eller olofliga sammankomster
eller krigsfolks kallande till sådan sammankomst (83 och 82 §§);

uppmaning till uppror eller underlåtenhet att upptäcka sådant
brott, då man vet det vara å färde (77 och 78 §§);

utfarande i klander på anstötligt sätt å ställe, där krigsfolk är
samladt, emot öfverordnads förhållande eller åtgärder eller öfver lön,
underhåll eller beklädnad eller föröfvande å sådan plats af annan dylik
handling, häraf uppror eller upplopp lätt kan föranledas (80 §);

våld eller förolämpning mot krigsman, som öfver den brottslige
har befälsrätt i tjänsten (91 §);

obefogad klagan mot förmån öfver förnärmelse i tjänsten (93 §);
ohörsamhet eller uppstudsighet mot skiltvakt, annan vakt eller
patrull eller för bevakning eller ordningens upprätthållande särskildt
utställd eller utsänd trupp afdelning i afseende å hvad vakten eller afdelningen
enligt reglemente eller särskild befallning har att verkställa
eller förhindra (94 och 95 §§);

våld å skiltvakt eller å krigsman, hörande till sådan vakt eller
afdelning, hvarom nyss är nämndt, vid tillfälle, då brott mot krigslydnaden
medför större fara (96 §);

obehörigt hindrande, genom missbruk af tjänstemyndighet, af
underlydande krigsmans klagan öfver förnärmelse i tjänsten (99 §);

skadegörelse i vissa fall å egendom, som gärningsmannen veterligen
är afsedd för krigsmaktens behof (107 och 108 §§);

oförsiktigt handhafvande af eld eller lätt antändbar ämnen inom
krigsmaktens etablissement etc. (109 och 110 §§);

obehörigt nyttjande af krigmaktens egendom (111 §);
stöld och snatteri af krigsmaktens egendom ur tyghus, varf, verkstad,
fartyg, kasern etc. eller annan plats, där sådan egendom veterligen
förvaras, eller eljest af egendom, som gärningsmannen vet vara
afsedd för krigsmaktens behof (113 och 115 §§);

stöld och snatteri från kamrat i kvarter, kasern etc. (114 och 115 §§);
rån af krigsförnödenheter, som föras till fästning, krigsfartyg,
läger eller annan ort, där krigsfolk under krig eller till krigsföretag
är sammandraget (117 —119 §§);

falsk angifvelse i disciplinmål eller felaktig användning af bestraffningsrätten
i sådana mål (123 §);

obehörigt utöfvande af bestraffningsrätt, då man sådan ej äger

(1-24 §);

underlydandes tvingande för förmans eller annans enskilda nytta
till sammanskott, utgift eller kostnad eller till annat arbete (125 §);
afgifvande af falsk rapport i tjänsten (126 och 131 §§);
ämbets- eller tjänstemans tillgrepp och förskingring af för krigsmaktens
behof bestämda medel eller annan egendom, som af honom i
kraft af hans befattning för krigsmaktens räkning mottagits till för -

varande, förvaltning eller redovisning, såvida brottet sker i krig eller
sedan krigsmakten eller någon del däraf ställts på krigsfot 127 §);

lössläppande af fånge eller häktad person, som står under ens
bevakning (135 §);

befriande medelst våld eller list eller annorledes af någon, som
är insatt i militärhäkte eller skall af krigsman afföras i arrest eller
häkte eller inställas till förhör, äfvensom försök till sådant brott (136 §!;
egenmäktigt tagande af befäl (137 §);
störande af gudstjänst And samlad trupp (101 §); samt
fylleri och förargelseväckande beteende inom krigsmaktens etablissement
eller å kronans fartyg (102 §).

I strafflagen för krigsmakten finnas därjämte äfven en del ytterligare
bestämmelser, som med afseende å sitt innehåll uppenbarligen
egentligen endast komma att äga tillämpning å krigsmän, men dock
icke uttryckligen därtill begränsats. Hit kunna räknas t. ex. 132, 133,
134 och 138 §§.

Slutligen bör nämnas, att om någon, som utan att vara krigsman
lyder under strafflagen för krigsmakten, beträdes med vårdslöshet, försummelse,
oförstånd eller oskicklighet i tjänsten, och förseelsen ej är i
strafflagen för krigsmakten eller annan lag belagd med särskildt ansvar,
han därför kan beläggas med disciplinstraff, ifall förseelsen är ringa
och ej innefattar fel i domare- eller prästämbetet eller hvad därmed
har gemenskap eller i annat, för hvars utöfning insikt i särskild Äktenskap
erfordras. Nyssnämnda inskränkning sammanhänger därmed, att
den militära befäl sr ätt eu öfver civilmilitära ämbete- och tjänstemän är
uttryckligen sålunda begränsad, att densamma icke äger inskrida å
områden, som röra sättet för utöfningen af ämbetet eller tjänsten,
såvidt detta beror af särskild vetenskaplig fackinsikt. Nämnda ämbeteoch
tjänstemän lyda nämligen i sådant hänseende under vederbörande
civila myndigheter och dömas för fel i ämbetet eller tjänsten, där det
faller inom nämnda område, efter allmän lag.

Vid öfvervägande af frågan, huruvida det kan anses nödigt, att
den civila personal, hvilken, enligt hvad ofvan nämnts, pa grund åt
anställning vid krigsmakten lyder under strafflagen för krigsmakten,
fortfarande bör Auara samma lag underkastad, bär kommittén med
hänsyn till arten af de befattningar, hvarom här är fråga, och de
därmed förenade åligganden ansett så fortfarande böra vara förhållandet i
hufvudsakligen enahanda utsträckning, som nu är fallet. Dock torde
beträffande vissa personer undantag härifrån utan olägenhet kunna göras,
åtminstone i fråga om Auanliga förhållanden i fredstid.

Det kunde ifrågasättas, huruvida icke, till undanrödjande af all
tvekan om Indika hithörande personer som böra lyda under lagen, däri
borde företagas eu detaljerad uppräkning i sådant afseende. Ett dylikt
tillvägagångssätt torde dock vid närmare pröfning knappast befinnas lämpligt.
Gifvet är, att i anseende till den mångfald af olikartade befattningar,
som bär äro i fråga, det lätt kan inträffa, att i följd af ändrade förhållanden
benämningarna å vissa af ifrågavarande befattningar ändras,
eller att nya befattningar i stället för eller vid sidan af de gamla
inrättas, hvilkas innehafvare böra lyda under lagen. Vidtoges en sådan
ändring af lagen, som nyss antydts, skulle detta därför sannolikt nödvändiggöra,
att ifrågavarande bestämmelser esomoftast måste ändras
och jämkas, något som dock, sedan lagen numera skall stiftas i den
ordning, som stadgas i 87 § regeringsformen, icke alltid kan ske omedelbart.
Då en sådan uppställning af lagen i kommitténs tanke därför sannolikt
skulle medföra större nackdelar än fördelar, bar kommittén ansett riktigast
att för beteckningen af ifrågavarande personal fortfarande, i den
mån så lämpligen kan ske, använda generella, af möjliga organisationsförändringar
oberoende uttryckssätt, men därvid särskildt omförmäla
dem, som af eu eller annan anledning befinnas kunna från lagens
tillämpning undantagas. Enligt kommitténs mening bör äfven på denna
väg nödig tydlighet i förevarande afseende kunna vinnas.

Hvad till en början angår de vid krigsmakten anställde ämbetsoch
tjänstemän, bar kommittén ansett sig kunna tillstyrka undantag
i nämnda afseende i fråga om präster, civila domare i krigsdomstol
samt lärare vid militära läroanstalter.

Vid krigsmakten anställda präster intaga på grund af sitt ämbetes
natur en sådan ställning, att beträffande dem särskilda straffbestämmelser,
afvikande från hvad i sådant afseende eljest gäller för dylika ämbetsmän,
i själfva verket i allmänhet icke kunna anses erforderliga.

Detsamma synes gälla äfven i fråga om civila domare i krigsdomstol,
särdeles i händelse den organisation af krigsdomstolarna, som
af kommittén föreslås, varder genomförd. Enligt denna organisation
skulle nämligen dessa ämbetsmän i fredstid icke komma att tillhöra
vissa truppförband och följaktligen icke, på sätt som de nuvarande
auditorerna, stå under militärt befäl utan fasthellre intaga en fullt
sjelfständig ställning'' vid sidan af de militära myndigheterna. Enligt
den nya norska lagstiftningen, hvarigenom införts en i sina hufvuddrag
likartad organisation af de militära underdomstolarna som den af kommittén
föreslagna, hafva ock de vid det militära rättsväsendet anställda
tjänstemännen, således bland andra domare, undantagits från den mili -

tära strafflagens tillämplighetsområde. Dock gäller detta ej i krigstid
eller om tjänstemän, som tjänstgöra vid mobiliserad afdelning.

I detta sammanhang bör nämnas, att enligt nämnda af kommittén
föreslagna förändrade organisation af krigsdomstolarna skulle såsom
åklagare fungera så kallade krigsfiskaler, juridiskt bildade ämbetsmän,
Indika kommittén, på sätt nedan närmare omförmäles, *) tänkt sig tillika
skulle vara skyldiga att tillhandagå vederbörande militära chefer med
upplysningar och råd i de angelägenheter af juridisk natur, som dessa
hafva att handlägga. Krigsflskalerna, Indika skulle anställas vid de
särskilda truppförbanden, komme därför att intaga en sådan tjänsteställning,
att kommittén ansett det undantag, som densamma trott sig
kunna förorda i fråga om civila domare i krigsdomstol, icke höra
utsträckas jämväl till krigsflskalerna.

Hvad angår civila lärare vid militära läroanstalter — därunder
inbegripna såväl de så kallade militärläroverken vid armén som sjökrigshögskolan,
sjökrigsskolan och skeppsgosseskolan samt öfriga för krigsmaktens
räkning inrättade skolor eller undervisningsanstalter — synes
det vara uppenbart, att något behof af att ställa dessa ämbetsmän under
krigslag icke föreligger, hvilken organisation i öfrig! än för dessa
anstalter må finnas lämplig.

Vidkommande den del af den vid krigsmakten anställda civila personal,
som, utan att vara att hänföra till ämbets- eller tjänstemän, bör ställas
under strafflagen för krigsmakten, har kommittén, som funnit det i 1 § mom. c)
i lagen nu använda uttryckssättet »andra personel-, som innehafva stadig
befattning vid krigsmakten», vara alltför sväfvande och obestämdt och
därför icke böra i lagen användas, tänkt sig, att såsom under lagen
lydande skulle till eu början upptagas de civila personer, hvilka äro
vid krigsmakten anställda i sådan befattning, som finnes uppförd i
vederbörligen fastställd stat, eller hvilka tillhöra reserv vid krigsmakten.

Af dessa synas dock betjänte vid skolor eller sjukhus äfvensom
kyrkobetjänte med afseende å arten af dem åliggande sysslor utan skada
kunna undantagas från den militära strafflagens tillämplighetsområde.
I fråga om sjukhusbetjänta — därunder här inbegripes såväl sjuksköterskor
som öfriga vid ifrågavarande anstalter anställd betjäning — gäller
dock detta endast i fråga om deras vanliga tjänstgöring i fredstid.

Kommittén har vidare ansett, att, förutom ofvannämnda personel-,
äfven så kallade månads- och daglönare vid flottan, hvilka icke anställas i
vissa å stat uppförda befattningar utan genom kontrakt antagas till det 1

1) Se sid. 93.

antal, som finnes erforderligt, fortfarande som hittills böra lyda under
strafflagen för krigsmakten. Så synes ock böra vara förhållandet med öfver
stat antagna extra poliskonstaplar och extra vaktmästare vid marinintendenturkåren,
Indika''hafva enahanda tjänstgöring som de å stat antagna,
och redan nu torde få anses ställda under nämnda lag. I öfrigt lärer
den vid krigsmakten öfver stat anställda personal, som icke är att räkna
till ämbets- eller tjänstemän och ej heller tillhör reserv vid krigsmakten,
allenast bestå af personer, å Indika antingen den nuvarande strafflagen
för krigsmakten icke är tillämplig, eller hvilkas ställande under nämnda
lag icke kan anses behöflig. Dock torde lämpligen äfven de personer,
hvilka, utan att kunna hänföras till ämbets- och tjänstemän eller vara
antagna i å stat uppförda befattningar, tjänstgöra vid krigsmakten för
vinnande af beställning vid intendentur- eller marinintendenturkåren,
böra, i öfverensstämmelse med de grunder, som eljest i förevarande
hänseende ansetts böra gälla, i enahanda utsträckning som öfriga här
ifrågavarande civila personer ställas under lagen, så länge denna deras
tjänstgöring pågår.

Då kommittén här ofvan uttalat sig för, att strafflagen för krigsmakten
icke vidare skulle tillämpas å präster, civila domare i krigsclomstol
och civile betjänte vid militära sjukhus, har detta skett under
förutsättning, att undantagen skulle gälla allenast i afseende å deras
vanliga tjänstgöring i fredstid. I krigstid eller vid mobilisering, vare sig
densamma sker för afvärjande af ett befaradt angrepp eller för värnande af
rikets neutralitet, bör nämligen enligt kommitténs mening eu hvar, som
tjänstgör vid afdelning af krigsmakten, den där för ändamålet ställes på
krigsfot, lyda under strafflagen för krigsmakten, oafsedt hvilken syssla lian
än bekläder. De intressen, som under sådana förhållanden stå på spel,
äro nämligen alltför viktiga för att böra äfventyras genom undantag i
förevarande hänseende, äfven om sådana beträffande vissa personer
eljest kunna medgifvas.

1 fråga särskild! om civila domare i krigsdomstol vill kommittén,
med anledning af hvad ofvan sagts om deras i någon mån ändrade
ställning enligt förslaget, härvid i förbigående anmärka, att, på sätt
af motiven till förslaget till lag om krigsdomstolar och rättegången
därstädes framgår, dessa ämbetsmän enligt kommitténs förslag skulle
komma att intaga en i viss mån annan ställning under sådan tjänstgöring,
hvarom nyss är nämndt, än under andra förhållanden. Vid
mobilisering af sådan anledning, som ofvan sagts, skulle nämligen
krigsrätterna, hvilka eljest under fredstid skulle intaga eu mera sidoordnad
ställning till de särskilda truppförbanden och äga en i viss

män territoriel jurisdiktion, i regel komma att sättas i mera direkt
samband med de särskilda afdelningarna af krigsmakten och så att säga
omedelbart tillhöra dessa. Gifvet är, att med en sådan anordning äfven
de civila ledamöterna i dessa domstolar skulle erhålla en i viss män
annan ställning:.

Hvad angår den utsträckning, hvari de särskilda ansvarsbestämmelserna
i strafflagen för krigsmakten enligt nuvarande lag äro tillämpliga
å den vid krigsmakten anställda civila personalen, anser kommittén,
såsom förut blifvit nämndt, den ståndpunkt, gällande lag därutinnan
intager, vara i hufvudsak riktig och ändamålsenlig.

I den mån, enligt hvad förut är sagdt, vissa i den nuvarande
strafflagen lör krigsmakten med straff belagda handlingar icke vidare
skulle i lagen upptagas, eller bestämmelserna om däri nu upptagna
brott eljest modifieras, är gifvet, att detta skulle komma att gälla äfven
nu ifrågavarande personer, för såvidt berörda bestämmelser äro å dem
tillämpliga. Hvad särskild! beträffar de till införande i lagen föreslagna
straffbestämmelserna för olofligt tillgrepp å valplats från fallen,
sjuk eller sårad, saknas tydligen afl anledning att begränsa dessa
bestämmelser endast till krigsmän.

I fråga särskild! om ett slag al förbrytelser, hvilka nu äro straffbara
efter strafflagen för krigsmakten endast då de begås af krigsmän,
anser kommittén, att straff bör i nämnda lag stadgas, äfven då de föröfvas
af vid krigsmakten anställda civila personer, som ställas under lagen.
De förbrytelser, kommittén här åsyftar, äro rymning och olofligt undanhållande
från krigstjänst, då sådant brott begås af någon, som är tjänstgöringsskyldig
vid afdelning, hvilken mobiliseras af anledning, hvarom
ofvan förmälts.

Sådana brott kunna nämligen, äfven då de begås af vid krigsmakten
anställda civila personer, medföra ganska betänkliga vådor för rikets
försvar. De mångfaldiga, ofta nog mycket viktiga bestyr, som vid en
mobilisering och under pågående krig ankomma på de vid krigsmakten
anställda civila funktionärer, särskildt intendenturtjänstemän, läkare, veterinärer,
mariningeniörer in. fl., göra naturligen krigsmaktens förmåga att
med kraft och säkerhet fylla sin uppgift i hög grad beroende af att
dessa funktionärer i vederbörlig ordning inställa sig till tjänstgöring
och troget kvarstå på sin post. Betydelsen häraf framträder helt visst
vid den moderna krigföringen med dess störa förvaltningsapparat i högre
grad än förr. Den, som utan att vara krigsman är anställd vid krigsmakten
och gör sig skyldig till sådant brott, som nyss nämnts, är

visserligen redan nu, såvidt 25 kapitlet strafflagen är å honom tillämpligt,
straffbar enligt allmän lag, men det ansvar, som för brottet där bestämmes,
torde i regel stanna vid böter eller suspension. Endast om
utevaron räcker tre månader eller därutöfver, skall afsättning ådömas.
Att dessa bestämmelser för de fall, som här afses, icke kunna anses
tillfredsställande, synes kommittén uppenbart. Kommittén har därför
funnit sig föranlåten föreslå, att i strafflagen för krigsmakten skulle
införas straff för rymning äfvensom för olofligt undanhållande, som varar
utöfver vass kortare tid, äfAmn då sådant brott under nu berörda förhållanden
begås af vid krigsmakten anställd civil person, som enligt
kommitténs förslag skulle komma att lyda under nämnda lag. Dock
har kommittén ansett strafflatituden för sådant fall kunna göras afsevärdt
mildare än den, som under enahanda förhållanden bör gälla för
krigsman.

1 det förslag till strafflag för krigsmakten, som under förarbetena
till 1868 års lag i ämnet inom justitiedepartementet utarbetades, fanns
intaget ett stadgande, enligt hvilket alla vid krigsmakten i ständig
eller tillfällig befattning anställda icke militära personer för brott af
det slag, som här är i fråga, skulle i krigstid anses lika med krigsmän.
Högsta Domstolen, som ansåg, att ifrågavarande straffbestämmelser icke
i något fall borde äga tillämpning å andra än krigsmän, afstyrkte
emellertid förslaget i denna punkt. Något dylikt stadgande kom icke
heller att inflyta i lagen. Sannolikt berodde emellertid Högsta Domstolens
afstyrkande hemställan till ej ringa del på strängheten i de
straff, som ansågos lämpliga för ifrågavarande brott, då de föröfvades
af krigsmän. Den särskilda, väsentligt lindrigare strafflatitud, som kommittén,
enligt hvad dess förslag utvisar, tänkt sig för dessa brott, då
de begås af icke-krigsmän, torde däremot knappast med skäl kunna
anses för sträng. J)

’) Anmärkas bör, att stadgande af straff i krigslag för brott af ifrågavarande slag, äfven
då de begås af civilmilitära personer, är något, som ingalunda är främmande för andra länders
.lagstiftning i ämnet. Af intresse är härvid särskildt lagstiftningen i våra grannländer, Norge, Danmark
och Tyskland. Enligt norsk lag — hvilken i regel betraktar alla civilmilitära personer såsom
krigsmän — äro straffen för nämnda brott desamma vare sig de föröfvas af krigsmän eller af andra,
som lyda under militär strafflag, och detta icke allenast i krigstid utan äfven i fredstid. Äfven enligt
dansk rätt synes enahanda grundsats gälla. Enligt tysk lag anses en del af de personer, som hos
oss hänföras till civilmilitärer, såsom tillhörande »der Soldatenstand» — ett begrepp, som i allmänhet
motsvarar hvad enligt vår lag förstås med krigsmän. Detta gäller om de till sanitets- och
maskiningeniörkårerna hörande personer. Dessa äro i följd däraf jämväl i nu ifrågavarande hänseende
likställda med krigsmän. Beträffande öfriga civilmilitära personer (»Militärbeamte»), råder
en sådan likställighet endast »inr Felde» (d. v. s. efter anbefalld mobilisering af den afdelning af
krigsmakten, som personen i fråga tillhör, eller i andra i lagen särskildt angifna fall, såsom vid
proklamerande af krigstillstånd o. dyl.). I andra fall straffas de för brott, som nu afses, efter allmän
lag.

I detta sammanhang vill kommittén slutligen nämna, att enligt
dess uppfattning'' vissa arter af förräderibrott, nämligen sådana som man
vanligen plägar hänföra under benämningen militäriskt landsförräderi
— en art af brott, som af handlas i 4—11 §§ i 8 kapitlet af allmänna
strafflagen — lämpligast bedömas af krigsdomstol, äfven ifall de begås
af andra under strafflagen för krigsmakten lydande personer än krigsmän.
I anledning däraf har kommittén, som emellertid anser de i allmänna
lagen för ifrågavarande brott bestämda straff tillräckliga i de
fall, som nu afses — med tillämpning af den förut omförmälda, i förslaget
följda grundsatsen i fråga om lagens uppställning — i förslaget
intagit bestämmelser äfven beträffande dessa fall.

Förutom ofvan omförmälda personer lyder under den nuvarande
strafflagen för krigsmakten, i samma omfattning som förenämnda därunder
lydande, vid krigsmakten anställda civila personer, äfven enhvar,
som under krig med behörigt tillstånd åtföljer krigsmakten eller någon
dess afdelning.

Hvad sålunda är stadgadt bör, såsom redan förut blifvit antydt,
enligt kommitténs mening utsträckas att gälla enhvar, som med sådant
tillstånd åtföljer afdelning af krigsmakten, den där för afvärjande af ett
befaradt eller påbörjadt angrepp eller för skyddande af rikets neutralitet
är ställd på krigsfot, äfven om krig ännu ej utbrutit. Då mobilisering
af berörda anledningar äger rum, äro förhållandena nämligen ofta nog
sådana, att krig när som helst kan väntas utbryta, och följaktligen
farligheten eller skadan af de i strafflagen för krigsmakten upptagna
förbrytelser, som af ifrågavarande personer kunna begås, lika stor som
ifall dessa förbrytelser begås i krig. Hvad kommittén härutinnan föreslagit
står för öfrigt, såsom af det följande framgår, i öfverensstämmelse
med de grunder, hvarpå kommitténs förslag till strafflag i öfrigt är
byggd!.

Stundom inträffar, att personer, utan att tillhöra krigsmakten,
antingen på grund af särskildt dem tilldeladt offentligt uppdrag eller
af annan anledning med särskildt tillstånd åtfölja kronans fartyg. Sådana
personer lyda enligt 1 § mom. d) i strafflagen för krigsmakten i krigstid
under nämnda lag. Detta synes emellertid böra utsträckas äfven till
fredstid. Redan nu förekommer i Reglementet för Flottan Del II (ang.
sjötjänstgöringen), § 288, en bestämmelse, enligt hvilken den, som icke
innehar anställning eller stadig befattning vid krigsmakten, skall anses
och behandlas enligt gällande krigslag, då lian på grund af särskildt
förordnande eller vederbörligt tillstånd medföljer flottans fartyg. Gifvet

ur emellertid, att detta stadgande, hvilket härstammar från den tid, då
Konungen ensam ägde stifta kriminallag för krigsmakten, måste, om
det fortfarande anses böra gälla, inryckas i strafflagen för krigsmakten,
därest icke detsamma skall råka i strid med denna. 1)

Sant är visserligen, att behofvet af att tillämpa lagen å ifrågavarande
personer är vida större i krigstid än i fredstid, men äfven i senare
fallet kunna naturligtvis af sådana personer föröfvas handlingar, Indika
äro ägnade att i hög grad störa ordningen ombord eller rent af sätta
fartygets säkerhet i fara, ocli å hvilka clet därför är behöflig! att kunna
tillämpa strafflagen för krigsmakten. Särskild! gäller detta om handlingar,
Indika icke äro straffbara efter allmän lag, men i strafflagen för
krigsmakten äro belagda med ansvar, t. ex. fylleri eller förargelseväckande
beteende efter 1.02 § 1 inom., oförsiktigt handterande af eld
eller lätt antändliga ämnen efter 109 och 110 §§, men äfven i de ej
synnerligen talrika fall i öfrigt, då sistnämnda lag skulle blifva å
nämnda personer tillämplig, kan detta svårligen anses innebära ett
utsträckande af dess tillämplighetsområde längre, än förhållandena
påkalla.

Den nya norska militära strafflagen, som har en liknande bestämmelse
med den nu föreslagna, gör emellertid därvid skillnad emellan
»Sjötogt» och »Togt». Med »Sjö tog t» förstås sjöexpedition på främmande
farvatten, beräknad att räcka minst fjorton dagar. Annan sjöexpedition
benämnes endast »Togt». Alla, som, utan att tillhöra krigsmakten, åtfölja
fartyg på »Sjötogt», lyda — frånsedt att åtskilliga bestämmelser i
lagen endast gälla krigsmän — utan särskild inskränkning under den
militära strafflagen. År fartyget på »Togt», lyda däremot ifrågavarande
personer endast »disciplinaert» under lagen. Nämnda åtskillnad, hvilken
icke är känd i den äldre norska militära strafflagen — denna stadgar
nämligen helt allmänt, att, då flotta eller krigsfartyg är på »Togt»,
lagen är tillämplig å enhvar, som i hvilken egenskap som helst åtföljer
flottan eller fartyget (Militär Straffelov den 23 mars 1866 § 7) — har
motiverats därmed, att, då en sjöexpedition ej går utom landets eget
sjöterritorium eller eljest endast är af kortare varaktighet, det icke kan
anses behöflig!, att nämnda personer lyda under lagen i större utsträckning
än såvidt rörer förseelser, som kunna straffas disciplinärt, enär de,
som i andra fall ombord göra sig skyldiga till brott, omedelbart kunna
öfverlämnas till de civila myndigheterna.

’) Ifrågavarande personel'' skulle möjligen, på grund af 2 § inom. e), kunna anses vara
att hänföra till krigsmän. Att detta i hvarje fall icke är behöflig!, torde dock vara tydligt.

Uppställandet af en sådan åtskillnad synes emellertid lida af en
viss godtyckligdiet och i tillämpningen lätt leda till en ganska betänklig
osäkerhet. Dessutom skulle af dess antagande hos oss följa, att sådana
handlingar, som ej äro straffbara efter allmän lag men belagda med
ansvar i strafflagen för krigsmakten, väl skulle kunna bestraffas, då
straffet kunde åläggas i disciplinär väg, men icke eljest, ehuru i sistnämnda
fall brottet ofta nog är svårare, ett resultat, som knappast kan
anses tillfredsställande. Kommittén har därför icke ansett sig höra förorda
en sådan anordning.

Eu brist i vår nuvarande lagstiftning synes vara, att strafflagen
för krigsmakten icke enligt sin ordalydelse är tillämplig å i militärhäkte
insatta eller å militärsjukhus intagna personer i andra fall, än då de
eljest lyda under nämnda lag. Exempelvis lärer lagen ej vara tillämplig
å en värnpliktig, som efter afslutad tjänstgöring för aftjduande af straff
eller eljest kvarsitter i militärhäkte, eller som efter tjänstgöringstidens
slut kvarligger å militärsjukhus. Tydligt är, att äfven under dylika
förhållanden förbrytelser kunna af den i häktet insatte eller å sjukhuset
intagne begås, hvilka lämpligen böra bedömas efter militär strafflag.
Kommittén har därför ansett nämnda brist böra afhjälpas genom införande
i lagen af en bestämmelse af innehåll, att personer, hvarom
nu är fråga, under alla förhållanden skola lyda under lagen. En liknande
bestämmelse återfinnes i vissa andra militär strafflagar t. ex. den
franska och den nya norska lagen. ’ )

Kommittén har härmed slutbehandlat frågan om hvilka personer
som i allmänhet böra lyda under strafflagen för krigsmakten. Enligt
nuvarande lag äro emellertid vissa personer, äfven om de eljest icke
lyda under lagen, i fråga om vissa brott underkastade straff efter densamma,
och anser sig kommittén i detta sammanhang böra redogöra för
vissa bestämmelser, som, utöfver de i lagen i sådant hänseende nu förekommande,
ansetts böra i densamma införas.

I åtskilliga främmande lagar förekomma bestämmelser, enligt hvilka
vissa i krigstid begångna, för krigsmakten och dess företag särskild!
farliga förbrytelser — enkannerligen sådana brott, som man vanligen
plägar sammanfatta under benämningen militäriskt landsförräderi eller
krigsförräderi, men äfven vissa andra brott — så snart de föröfvas å

*) Enligt sistnämnda lag anses värnpliktige, när de äro insatta i »militärt Fängsel», såsom
krigsmän (Mil. Str. lov. § 4).

krigsskådeplats eller å främmande område, som ockuperats, bestraffas
efter krigslag, oafsedt om gärningsmannen eljest lyder under lagen eller ej,
och oberoende af hvilken nationalitet han tillhör. Den nya norska
militärstrafflagen har, i likhet med hvad redan enligt äldre norsk lag
varit förhållandet, i tämligen stor utsträckning tillämpat nämnda grundsats
i fråga om brott begångna å krigsskådeplats. J)

Kommittén, som tagit hithörande frågor i öfvervägande, har ansett
ett stadgande i sådan riktning böra införas äfven hos oss. Innan kommittén
närmare redogör för de skäl, som föranledt kommittén härtill,
vill kommittén i förbigående hafva anmärkt, att i det förut omförmälda
kort före utfärdandet af 1868 års strafflag för krigsmakten inom justitiedepartementet
utarbetade förslag till strafflag för krigsmakten äfven
fanns inrymdt ett, stadgande, som i viss mån berörde de förhållanden,
kommittén här åsyftar. Detta afsåg emellertid endast att ställa invånare
i främmande, af svensk krigsmakt intaget land, hvilka, medan
kriget där fördes, beträddes med vissa för krigsföretagen farliga brott,
under strafflagen för krigsmakten. Vid förslagets granskning i Högsta
Domstolen afstyrktes förslaget i denna punkt. Såsom skäl härför anfördes,
att då i allmänna strafflagen vore stadgadt, i hvilka fall utländsk
man kunde för begångna brott dömas efter svensk lag, några tillägg
till eller förändringar af dessa stadgande!! ej skäligen kunde intagas i
krigslag, åtminstone icke under annat villkor, än att desamma blefve i
den för stiftande af allmän lag föreskrifna ordning antagna. Då kriminallag
för krigsmakten numera stiftas af Konung och Riksdag gemensamt,
och nämnda villkor således nu blifvit uppfylldt, lärer emellertid ej ur
nämnda af Högsta Domstolen åberopade synpunkt något hinder möta
för intagande i strafflagen för krigsmakten af de bestämmelser, som i
ifrågavarande syfte må finnas nödiga.

De brott, rörande hvilka en dylik lagstiftning kan anses påkallad,
synas företrädesvis vara dels vissa i strafflagen för krigsmakten nu
upptagna brott, nämligen de i 44, 45 och 48 §§ omförmälda eller: trolöshet
af den, som åtagit sig att i krig vara kunskapare eller vägvisare
för trupp eller fartyg eller att föra bud i någon kriget rörande viktigangelägenhet,
eller verkställa annan dylik förrättning (44 §), utspridande
i krigstid af falska tidningar, de där kunna hos krigsfolket verka modlöshet
(45 §), samt försök att vid drabbning eller då sådan förestår
med ord eller tecken förleda till flykt eller bland truppen åstadkomma

b Jfr den danska lagen, § 4, den tyska, §§ 160 och 161, den franska, art. 61! och 64, den
-schweiziska, (Militärstrafgerichtsordnung den 28 juni 1889), art. 1 mom. 8, 10 och 11.

förskräckelse eller oordning (48 §), dels de till militäriskt landsförräderi
hänförliga brott, livilka nu'' äro belagda med straff i allmänna strafflagens
8 kapitel 4—11 §§, livilka angå, 4 § bärande af vapen mot något
af de förenade rikena eller mot någon med dem i krig förbunden makt,

5 § uppsåtligen företagen handling, hvarigenom främmande makt förmås
att med krig anfalla de förenade rikena eller med dem i krig förbunden
makt; 6 § förrådande till främmande makt af krigsfolk eller
andra invånare i något af de förenade rikena eller land, stad, fästning,
pass eller annan försvarspost, tyghus, magasin, vapen eller proviantförråd,
fartyg, krigskassa eller annat dylikt, som tillhörer något åt de
förenade rikena eller makt, som med dem är i krig förbunden, förstörande
eller fördärfvande i förrädisk afsikt af något sadant, som nu
är nämndt, förledande af de förenade rikenas eller med dem förbunden
makts krigsfolk att till fienden öfvergå eller till uppror eller annan trolöshet
samt förhindrande i förrädisk afsikt af användande af de förenade
rikenas eller med dem förbunden makts krigsfolk emot fienden, 7 §
försök till brott, hvarom fälas i 5 eller 6 §;^8 § stämpling eller uppmaning
till förräderi, som omtalas i 6 §; 9 § understödjande af fienden
med krigsförnödenheter eller lifsmedel eller uppenbarande för honom
af krigsmaktens ställning eller rörelser eller rådslag eller beslut därom,
meddelande till fienden genom teckning eller annorledes af undeirättelse
om försvarsverk, hamn, farled eller väg, bedragande af krigsmakten
med underrättelse, den man vet falsk vara, hysande eller döljande i
förrädisk afsikt af fiendens spejare eller krigsfolk, värf vande eller anskaffande
åt fienden af sådant''folk samt annat dylikt tillhandagående
af fienden; 10 § försök till brott, som nämnes i 9 §; och 11 § spejäretjenst
i krigstid för fiendens räkning, dels slutligen äfven olofligt tillgrepp
å valplats från fallen, sjuk eller sårad, som tillhör svenska krigsmakten
eller krigsmakt, tillhörande stat, som med Sverige är i förbund
för krigs förande, för hvilka brott, enligt hvad ofvan nämnts, ansvar
skulle i strafflagen för krigsmakten stadgas.. Ofvannämnda i strafflagen
för krigsmakten med straff belagda förrädiska handlingar synas nämligen,
äfven ifall de begås af andra än dem, som tillhöra krigsmakten
eller med behörigt tillstånd åtfölja densamma, böra beläggas med enahanda
ansvar, som ifall de begås af sådan person. . Detsamma synes
gälla äfven förenämnda tillgreppsbrott, livilka sannolikt kunna antagas
blifva begångna företrädesvis af andra än dem, som, enligt hvad förut
sagts, eljest skulle lyda under strafflagen för krigsmakten.

Möjligen kunde ifrågasättas att utsträcka äfven vissa andra bestämmelser
i strafflagen för krigsmakten än de ofvan omförmälda, särskildt

on del af de i 9 kapitlet förekommande, att gälla äfven andra än nyssnämnda
personer, då där omförmälda brott af dem begås å område
hvarom bär _ är fråga. Men då en sådan utsträckning af den militära
strafflagens tillämplighetsområde tydligen icke bör äga rum i andra fall
än då detta med hänsyn till krigsföretagen eller eljest kan anses i alldeles
särskild! hög grad påkalladt, har kommittén ansett så böra ske
endast i de fall, som här ofvan förut omförmälts.

Hvad åter beträffar ofvan omförmälda i allmänna lagen upptagna
förbrytelser, må väl det där stadgade ansvaret därför anses tillräckligt,
då sådana brott begås af andra än krigsmän. Men enär under pågående
krig de allmänna domstolarna å område, som förklarats för
krigsskådeplats eller eljest enligt därom gällande bestämmelser är att
så anse, svårligen kunna förväntas med den snabbhet och följaktligen
icke heller i allo med den verkan, som önskligt är, handlägga och
afgöra mål angående förbrytelser af ifrågavarande beskaffenhet, helst
det är att befara, att dessa domstolars verksamhet under berörda förhållanden
kommer att varda mer eller mindre störd i dess jämna gång,
synes det likväl lämpligt att förlägga handläggningen af dylika mål till
krigsdomstol, äfven om den brottslige i andra fall icke för af honom
begångna brott svarar inför sådan domstol. Begås åter brott, hvarom
bär är fråga, å utländskt område, som af svenska krigsmakten ockuperats,
ligger det tydligen nära för handen, att målet upptages af
krigsdomstol, som å området finnes. Ehuruväl således straffet för brott
af nu omförmälda beskaffenhet äfven i här förutsatta fall fortfarande
skulle bestämmas efter allmän lag, synes det likväl bäst öfverensstämma
med det af kommittén följda systemet för den militära strafflagens uppställning
i öfrigt, att äfven omförmälda i den allmänna strafflagen med
ansvar belagda brott — hvilka nu i strafflagen för krigsmakten äro
föremål för behandling, endast då de begås af krigsmän — jämväl i
hvad rörer andra personer, upptagas i sistnämnda lag, med hänvisning
beträffande dem till allmänna lagen i hvad angår straffet. Då emellertid,
enligt hvad förut nämnts, berörda förbrytelsers upptagande i strafflagen
för krigsmakten, med en dylik hänvisning i fråga om straffet, föranledes
redan däraf, att de personer, hvilka utan att vara krigsmän likväl lyda
under lagen i de delar, densamma ej endast rörer krigsmän, skulle
för brott af bär ifrågavarande beskaffenhet — oberoende af platsen, där
brottet blifvit begånget — dömas af krigsdomstol, erfordras beträffande
andra personer, som i öfrigt icke lyda under lagen, allenast ett stadgande,
att de i fråga om nämnda brott, då de begås å krigsskådeplats

eller å område, som af svenska krigsmakten ockuperats, äro underkastade
hvad därom i lagen sägs.

På sätt nedan närmare utvecklas, synas vissa af ifrågavarande i
8 kap. allmänna strafflagen inrymda bestämmelser, därest de skola fullt
uppfylla sitt ändamål, böra i någon mån omarbetas;'') och torde, ifall en
sådan omarbetning kommer till stånd, syftet med nu ifrågavarande
stadgande än bättre vinnas, än om nämnda bestämmelser bibehållas
oförändrade.

Enligt hvad af det föregående framgår, skulle nu omtalade bestämmelser
gälla äfven utländingar. Häraf blir en följd, att utländing, å
hvilken, där han ej är norrman, 8 kap. 4—10 §§ allmänna strafflagen
enligt 12 § i samma kapitel icke äro tillämpliga, med mindre han begår
där omförmäld a brott, under det han vistas i något af de förenade
rikena eller är i dess tjänst anställd, för samma brott varder straffbar
efter svensk lag, äfven i fall de begås å område, som af svenska krigsmakten
ockuperats, likasom ock att utländing, hvilken enligt 1 kap.
2 § allmänna strafflagen nu ej kan för brott dömas af svensk domstol
annat än då han här i riket finnes, skulle dömas af sådan domstol
äfven för nyssnämnda samt öfriga här ifrågavarande brott, såvida de
begås å område, som på nämnda sätt ockuperats. En sådan utsträckning
af svenska statens straffmakt i fråga om utländingar torde emellertid
knappast kunna anses opåkallad, helst inom åtskilliga andra länders
lagstiftning enahanda grundsatser i liknande fall i större eller mindre
utsträckning vunnit tillämpning.

Hvad särskildt angår spioneribrott, hvilken art af förbrytelser omtalas
i 8 kap. 11 § allmänna strafflagen, anser kommittén sådant brott,
då det begås af utländing, i alla händelser, således äfven om det föröfvas
annorstädes än å krigsskådeplats eller inom ockuperadt område,
lämpligast böra bedömas af krigsdomstol, samt i följd däraf, i öfverensstämmelse
med det af kommittén eljest iakttagna förfärande, erforderliga
bestämmelser i ämnet böra i strafflagen för krigsmakten införas. I
Indika fall utländing bör öfverhufvud anses vara för sådant brott straffbar,
är en fråga, hvartill kommittén längre fram återkommer.2)

Beträffande de fall i öfrigt, då personer, Indika eljest ej lyda under
strafflagen för krigsmakten, böra i särskilda fall vara underkastade
lagens bestämmelser, vill kommittén därom yttra sig i den speciella
motiveringen, i den mån kommitténs förslag därtill föranleder. :!)

'') Se sid. 174.

9) Se sid. 17(5.

:i) Se sid. 100 och följ.

Bötesstraffet lämpar sig tydligen i allmänhet icke väl såsom ett
militärt straff. För bestraffande af mindre förseelser i tjänsten äfvensom
andra ringare militära förbrytelser äro andra mera likformigt verkande
och, där så erfordras, mera effektiva straff, hvilka utan omgång kunna
omedelbart verkställas, af behofvet påkallade. Detta behof har enligt
erfarenheten de militära arreststraffen i det stora hela visat sig väl
ägnade att fylla. Någon anledning att utbyta dem mot andra straffarter
synes därför icke föreligga. Icke heller har kommittén veterligen
något yrkande därom hos oss blifvit framställdt.

Då det gäller att ordna de militära arreststraffen på ett fullt
ändamålsenligt sätt, har man tydligen att taga hänsyn ej blott till
sådana synpunkter, som vid ordnande af allmänna lagens straffsystem
kunna göra sig gällande, utan ock i viss mån till de särskilda förhållanden,
som inom det militära området äro rådande.

Tydligt är, att åt disciplinstraffen icke bör gifvas en strängare
karaktär, än som med hänsyn till hittills vunnen erfarenhet må anses
oundgängligen nödigt för att dessa straff skola fylla sitt ändamål eller att
upprätthålla och främja tukt, ordning och lydnad inom krigsmakten samt
att därigenom uppfostra till ett noggrant iakttagande af de skyldigheter,
som tjänsten ålägger krigsmannen. Å andra sidan böra de gifvetvis
icke göras lindrigare, än att detta ändamål må kunna på ett tillfredsställande
sätt ernås.

De nu hos oss brukliga formerna af arreststraff äro: arrest utan
bevakning, som i regel verkställes i eget rum eller tält, vaktarrest, som
försiggår under bevakning i låst ljust rum eller i tält eller, ombord å
fartyg, i låst hytt eller annat lämpligt rum eller eljest under bevakning,
samt sträng arrest, som verkställes i mörkt enrum i militärhäkte.

Arrest utan bevakning användes endast för officerare och underofficerare
samt å korpral, då han förrättar underofficerstjänst, och kan
åläggas under en tid af högst femton dagar. Vaktarrest kan åläggas
alla grader, officerare i högst trettio, underofficerare i högst femton och
manskap i högst tio dagar. För manskap kan bestraffningen skärpas
genom mistning af sängkläder. Sträng arrest får användas endast för
underofficerare och manskap. Sistnämnda straff ålägges under en tid
al högst åtta dagar, med en dags afbrott i bestraffningen efter hvar
tredje dag, då den straffskyldige hålles i ljust ram; och inräknas dessa
dagar ej i den ådömda strafftiden.

Arreststraffen äro således hos oss dels sådana, som endast innebära
ett enkelt beröfvande af friheten, dels äfven sådana, som genom
särskilda skärpningar i straffet erhålla en mera affliktiv karaktär. Till

Om de särskilda
straff,
hvilka böra
förekomma
efter strafflagen
för
krigsmakten.

de senare höra den stränga arresten och äfven vaktarresten, då den
förenas med mistning’ af sängkläder.

Hvad särskildt angår den stränga arresten, har det blifvit ifrågasatt,
huruvida icke denna straffart numera skulle kunna helt och hållet
undvaras.

Man har härför åberopat, att detta straff i viss mån är att betrakta
såsom ett kroppsstraff, hvilken straffart i öfrigt af vår lagstiftningnästan
helt och hållet utdömts, samt att ett straff af sådan natur snarare
måste anses ägnadt att befordra råhet och trots än att fostra till den
ordning och laglydnad, som man därmed vill åstadkomma.

Sant är, att behofvet af särskilda skärpningsmedel vid de militära
arreststraffen torde kunna antagas blifva i viss mån mindre framträdande
inom en krigsmakt, bestående hufvudsakligen af värnpliktige, än vid en
krigsmakt, sammansatt uteslutande eller till största delen af yrkessoldater.
I ett land, som grundat sitt försvar å den allmänna värnplikten, kommer
ju, till vida större antal än inom en yrkesarmé, hären att tillföras unge män,
som genom uppfostran och utbildning i öfrigt äga de allra bästa förutsättningar
att äfven utan stränga disciplinära medel utdanas till plikttrogna
och dugliga krigsmän. Det inflytande, som dessa goda element kunna
väntas utöfva å kamrater, som icke äga samma moraliska motståndskraft,
bör ock i sin män verka till skapande och upprätthållande af en
god anda inom krigsmakten.

Man får emellertid vid bedömande af hithörande förhållanden icke
förbise, att — såsom ock förut blifvit påpekadt — den allmänna värnplikten
jämväl innebär, att krigsmakten måste inom sig mottaga ej
blott alla de goda elementen af landets ungdom utan landets alla vapenföra
unge män, följaktligen äfven dem, som tillhöra samhällets i moraliskt
hänseende sämre, att icke säga sämsta element. Huru höga tankar
man må hysa om vårt folks laglydnad och plikttrohet i allmänhet,
kan man dock svårligen blunda för de ganska talrika undantag,
som — icke minst bland ungdomen •— i sådant afseende förekomma
och hvilka oförtydbart bära vittne därom, att åtskilliga svåra brister i
vårt folks uppfostran därutinnan ännu förefinnas. Man behöfver icke
äga synnerligt stor erfarenhet härom för att inse, att, därest eu god
och kraftig disciplin skall kunna inom krigsmakten upprätthållas, möjlighet
måste gifvas att för sådant ändamål kunna tillgripa äfven andra
och kraftigare medel än ett straff, som endast består i frihetens förlust
under en helt kort tid.

En kortare tids arrest, bestående endast i frihetens förlust utan
något eljest kännbart lidande eller obehag för den arresterade, måste

enligt sakens natur förblifva väsentligen ett ambitions straff, afsedt att
vädja till den bestraffades heders- eller pliktkänsla och därigenom ägnadt
att utgöra en väckelse till större själftukt och ett noggrannare iakttagande
af honom åliggande förpliktelser. Om än i det stora flertalet
fall ett sådant ambitionsstralf, som ju ock i regel måste antagas medföra
ett i någon mån kännbart yttre lidande eller obehag, för förseelser af
den art, som här äro i fråga, må. anses tillräckligt, kan detta dock ingalunda
alltid sägas vara fallet. A den, hvars pliktkänsla är slumrande
eller som, intagen af ovilja mot de band, som krigstjänsten ålägger
honom, framhärdar i råhet och trots, kan ett så beskaffadt straff uppenbarligen
icke äga någon synnerlig verkan. Visserligen synes man
genom en höjning i den nu fastställda maximitiden för den ljusa arresten,
särskild! såvidt rörer manskapet, hvilken maximitid nn är allenast tio
dagar, kunna medelst detta straff, utan särskild skärpning, uppnå ett i
någon mån större resultat än eljest och därigenom i åtskilliga fall undvika
användning af ett till arten svårare straff. Kommittén är därför
ock sinnad att föreslå, att en sådan höjning göres. Men en dylik åtgärd
kan dock näppeligen göra tillfylles. De militära arreststraffen måste
nämligen, såvidt de icke skola verka allt för hinderlig! för den militära
utbildningen och därigenom blifva såsom militära straff otjänliga, i regel
hållas inom till tiden jämförelsevis knappa gränser. Äfven om en sådan
åtgärd, som nyss berörts, vidtages, torde därför det enkla arreststraffet
ändock alltid i vissa fall komma att lida af alltför stor svaghet, en
svaghet, som det för öfrigt delar med de enkla kortvariga frihetsstraffen
i allmänhet.

Af icke ringa betydelse för bedömande af förevarande fråga är
tydligen den erfarenhet, man inom det militära området vunnit angående
de nuvarande arreststraffens effektivitet och särskild! rörande
den utsträckning, i hvilken den stränga arresten funnits behöflig.

För vinnande af utredning om, i hvilken omfattning de särskilda
slagen af arreststraff under senare tid kommit till användning, har
kommittén från samtliga truppförband inom armén jämte därtill hörande
militär- och infanterivolontärskolor samt från flottans stationer inhämtat
upplysningar i sådant hänseende.

Följande sammandrag af de kommittén tillhandakomma uppgifter
därutinnau, hvilka omfatta femårsperioden 1896—1900, utvisar autalet.
af de fall, i hvilka de enligt nuvarande lag förekommande särskilda
slagen af arreststraff under nämnda period blifvit ålagda.

	Arrest utan bevakning	! Vaktarrest	Sträng arrest
1896 ........................	153	3,091	2,011
1897 ........................	137	3,095	2,113
1898 ........................	129	3,222	2,186
1899 ........................	151	3,257	2,623
1900 .......................	129	3,164	2,934
Summa	699	15,829	11,867

Dessa siffror, under hvilka äro inbegripna såväl de fall, då straffet
ålagts af befälhafvare, som de fall, då det ådömts af krigsdomstol, visa,
att man inom krigsmakten ansett sig behöfva i stor utsträckning anlita
den stränga arresten.

Anmärkas bör emellertid, att bland de i tabellen upptagna fall,
då sträng arrest ålagts, ingå äfven sådana, där lagen för brottet i fråga
ovillkorligen stadgar sträng arrest, och intet val sålunda förelegat.
Hit höra sådana ofta förekommande brott som första resan rymning —
straffet för nämnda förbrytelse var nämligen, ända till dess år 1901
lagen i denna punkt undergick ändring, ovillkorligen sträng arrest —
samt första resan persedelförskingring. Äfven om man frånräkna!'' de
för dylika brott ålagda bestraffningar, återstår dock ett högst betydligt
antal fall, då sträng arrest under nämnda tidsperiod kommit till användning.
Förseelser, för hvilka sådan bestraffning i stor utsträckning användts,
äro särskildt fylleri, förargelseväckande beteende eller oskickligt
uppförande, olofligt undanhållande, vägran eller underlåtenhet att efterkomma
förmans i tjänsten gifna befallning eller öfverordnads föreskrifter
angående allmän ordning, vanvördiga eller smädliga yttranden mot
förman, våld o. s. v.

Äfven om man i allmänhet är benägen att antaga, att användningen
af den stränga arresten eller andra dylika strängare straffmedel
för förseelser af ifrågavarande slag må kunna utan skada betydligt inskränkas,
måste man likväl — med hänsyn till det stora antal fall, då sträng
arrest under nämnda period blifvit ålagd, samt den konstanta stegring
i straffets användning, som därunder förekommit — hysa stora betänkligheter
mot att nu helt och hållet afskaffa detsamma utan att ersätta
det med andra lika verksamma straffmedel.

Utlandets exempel synes äfven mana till försiktighet. Nästan

alla de främmande länder, om hvilkas krigslagsstiftning kommittén taft
tillfälle inhämta närmare kännedom, upptaga i sitt straffsystem, utom
den enkla ljusa arresten, äfven andra strängare arreststraff, i många
länder afsevärdt strängare än hos oss. Detta gäller äfven om länder,
där den allmänna värnplikten sodan länge varit i stor utsträckninginförd.
&

Mörk arrest förekommer enligt dansk, finsk och tysk äfvensom
enligt österrikisk och belgisk lag, ehuruväl i de olika länderna ordnad
på olika sätt.

Enligt dansk lag kan sådan arrest åläggas på högst trettio dagar,
dock att den arresterade hvar femte dag hålles i ljust rum. I Tyskland
kan samma straff åläggas på högst fyra veckor med liknande afbrott
under den fjärde, åttonde och därefter hvar tredje dag. Enligt
finsk lag åter är maximum för nämnda straff åtta eller, vid sammanläggning
af straff,. tolf dagar, däraf dock den straffskyldige får tillbringa
hvar femte dag i ljust rum. I Belgien är maximum för den mörka
arresten likaledes åtta dagar. 1 Österrike, där det vanliga ljusa arrests
träffe t kan utsträckas ända till sex månader, användes inneslutande i
mörkt rum endast i form af en skärpning i detta straff under högst
en dag i sänder med en veckas mellanrum mellan hvarje gång och
sammanlagdt högst tio gånger.

I flera länder användes åter såsom militärt straff arrest på inskränkt
kost, vanligen bestående endast i vatten och bröd, men stundom
med någon ytterligare tillsats därtill. Dylika straff användas i Danmark,
Tyskland, Holland, Schweiz, Österrike och Italien.

Flerstädes förekommer en dylik inskränkning i kosten ej blott
vid ljus arrest utan äfven i förening med mörk arrest. I Tyskland
användes sålunda mörk arrest endast i förening med inskränkning
i kosten till vatten och bröd (der strenge Arrest). I Danmark förekommer
dels mörk arrest på inskränkt kost, bestående i ett mål varm
mat till middagen, men i öfrigt endast vatten och bröd, dels fängelse i
mörkt rum på vatten och bröd, hvilket sistnämnda straff kan åläggas
på minst två, högst tjugu dagar. Enligt österrikisk lag kan skärpning
i den ljusa arresten medelst kostens inskränkning till vatten och bröd
under två dagar i veckan åläggas jämte skärpning genom mörkt enrum.
1 Finland erhåller den, som undergår mörk arrest, under de dagar, då
han hålles i mörkt rum, dagligen till föda endast V3 portion från
kompaniet.

Såsom skärpningsmedel af de militära arreststraffen användas ock
tämligen allmänt hårdt nattläger.

I vissa länder förekommer äfven andra former af skärpning i de
militära straffen. Så har t. ex. den danska lagen ännu bibehållit arrest
i bojor.

I Norge användes enligt den äldre militära strafflagen af 1866,
hvilken i afvaktan på den nya lagens trädande i kraft ännu icke upphört
att gälla, vatten- och brödstraffet, (/(mejsel paa vand og bröd). Detta
straff kan åläggas på minst två och högst trettio dagar. Ofverstiger
strafftiden fem lagar, erhåller fången å vissa mellandagar vanlig fångkost.
Den mörka arresten (märkt fängsel), hvilket straff förekom ännu
i 1866 års lag och aftjänades i mörkt enrum utan annan näring än
vatten och bröd samt utan sängkläder, afskaffades däremot 1894.

Den nya norska militära strafflagen upptager i sitt straffsystem
endast två slag af arrest, nämligen dels »husarrest)), som motsvarar vår
arrest utan bevakning och användes endast för befälet, elever i militära
skolor och civila personer, och dels »vagtarrest», hvilket straff aftjänas
i ljus arrestlokal. Sistnämnda straff kan emellertid utsträckas ända till
sextio dagar eller, om det ålägges för flera förbrytelser eller förseelser
gemensamt, till nittio dagar. Dessutom kan arreststraffet på den straffskyldiges
begäran eller med hans samtycke efter vissa grunder förvandlas
till »hefte», ett straff till sin karaktär närmast motsvarande vårt
fängelsestraff, om ock i vissa hänseenden därifrån afvikande, eller, om
den straffskyldige ej tillhör befälet, till »fängsel» — hvilken straffart
enligt den nya norska lagstiftningen är närmast att jämföra med vårt
straffarbete — eller till »skjmrpet fängsel». Detta sistnämnda består i
»fängsel» antingen på vatten och bröd i minst två och högst tjugu
dagar eller med hårdt nattläger i minst två och högst trettio dagar.

Den nya norska lagstiftningen har således afskaffa! de enligt
samma lagstiftning förut tillåtna skärpningsmedlen vid de militära arreststraffen,
om än förvandling af sådant straff till annat svårare frihetsstraff
kan på den straffskyldiges begäran eller med hans medgifvande äga
rum. Till gengäld kunna dessa däremot åläggas på tämligen lång tid.
En så pass betydande utsträckning af arreststraffen till tiden, som
därigenom medgifvits, är emellertid uppenbarligen ur militär synpunkt
synnerligen oläglig.

Att, på sätt ofvan nämnts, göra frågan, huruvida straffet bör förvandlas
till ett kortare men strängare straff, beroende af den straffskyldiges
begäran eller medgifvande är åter för vår rättsuppfattning
tämligen främmande. Oafsedt nu nämnda förhållanden, är i hvarje fall
det nya norska systemet ännu helt och hållet opröfvadt, hvadan afl
erfarenhet saknas, huru detsamma kommer att verka i praktiken.

Erinras må, hurusom i åtskilliga främmande stater, såsom Tyskland,
Frankrike, Italien, Holland, Belgien m. fl., såsom sträf kan åläggas
öfverflyttning till disciplinkompani eller annan dylik afdelning, där den
straffskyldige underkastas strängare behandling än eljest. Detta straff
är afsedt särskildt för sådana individer, hvilka icke låta sig rätta af de
eljest brukliga disciplinstraffen.

Äfven i Sverige har, som bekant, funnits eu i viss mån likartad
institution, det s. k. värfvade arméns disciplinkompani, hvilket emellertid
år 1897 indrogs. Detta afsåg likväl endast att mottaga sådant manskap,
som på grund af begångna disciplinförseelser strukits ur rullorna och
fick vid disciplinkompaniet uttjäna sin kapitulationstid, och hade således
egentligen ej — såsom i de länder, där öfverflyttning till en dylik
afdelning begagnas såsom straff, synes vara fallet — till uppgift att utgöra
ett slags förbättringsanstalt för det dit öfverflyttade manskapet.

Kommittén- har ingalunda lämnat obeaktadt, att införande af en
sådan anordning som den nyssberörda i utlandet förekommande möjligen
skulle kunna öppna eu utväg att mildra straffen för förseelser mot
disciplinen inom krigsmakten i öfiigt och inskränka det där förefintliga
behofvet af mera stränga straff för dylika förbrytelser.

Om än emellertid en sådan anordning möjligen ur nyssnämnda
synpunkt är ägnad att medföra vissa fördelar äfvensom för disciplinen
inom krigsmakten i allmänhet kan, på ett ändamålsenligt sätt genomförd,
vara till nytta, är densamma likväl i andra, särdeles sociala hänseenden,
förknippad med så stora olägenheter — hvilka knappast torde
behöfva här närmare påpekas — att kommittén icke ansett sig böra föreslå
densamma till införande hos oss. Den allmänna uppfattningen inom
vårt land torde, åtminstone för närvarande, icke heller vara benägen
för en dylik åtgärd.

Om man emellertid än icke är böjd för eu dylik åtgärd, skulle
dock kunna ifrågasättas, huruvida icke de individer, som visa sig icke
vara tillgängliga för mildare bestraffningsåtgärder, utan oaktadt upprepade
bestraffningar synas oförbätterliga, skulle kunna helt och
hållet skiljas från krigsmakten, och sålunda genom de sämsta elementens
uteslutande från densamma möjlighet beredas att undvara
strängare former af disciplinstraff. Ett sådant tillvägagående, som
redan nu i viss mån kommit till användning i fråga om det fast anställda
manskapet, kan visserligen i fråga om detta till en viss grad
med fördel begagnas. Men beträffande de värnpliktige, som numera
utgöra hufvudmassan af manskapet, ställer sig saken annorlunda. Alltför
ofta betraktas nämligen den allmänna värnplikten öfvervägande såsom

en besvärlig eller hinderlig tunga, den där man helst önskar undandraga
sig. Den faran ligger därför nära, att, om lagstiftningen sloge
in på eu sådan väg, frestelsen att genom upprepade förseelser undandraga
sig krigstjänsten för många blefve allt för stor, samt att eu sådan
lagstiftning därför i praktiken skulle verka såsom en uppmuntran till
förseelser af här ifrågavarande slag. Att detta särskildt i allvarligare
tider, då krig utbrutit eller kan väntas utbryta, skulle kunna medföra
en högst betänklig våda för rikets försvar, säger sig själft. Kommittén
bär därför icke heller ansett sig kunna förorda eu lagstiftning i sådan
riktning.

Huruvida däremot särskilda anordningar böra vidtagas för att
afskilja dem, som undergått ett flertal bestraffningar för förseelser mot
den militära strafflagen, men ännu fortfarande visa sig framhärda i olydnad
eller vanart, från det öfriga manskapet för fullgörande af återstående
dem åliggande tjänstgöring vid eu eller flera särskilda afdelningar, är
eu annan fråga, beträffande hvilken kommittén funnit sig föranlåten afgifva
särskildt yttrande och förslag. '')

Om man i likhet med kommittén anser en strängare form för
arreststraffet än den enkla arresten ännu böra hos oss bibehållas, kan
dock tydligen ifrågasättas, huruvida icke den erforderliga skärpningen
i straffet skulle kunna åstadkommas på annat lämpligare sätt än enligt
nu gällande bestämmelser.

De skärpningsmedel, som man i sådant afseende möjligen skulle
vara böjd att ifrågasätta, synas förnämligast vara inskränkning i kosten
till vatten och bröd eller annorledes samt förrättande af tyngre arbete.

Hvad angår inskränkning i kosten, har tidigare hos oss, vid sidan
af den mörka arresten, såsom militärstraff funnits äfven arrest vid
vatten och bröd. Denna straffart, hvars användning efter hand alltmera
aftog, afskaffades emellertid år 1881. Fängelse vid vatten och
bröd hade såsom själfständig straffart ur allmänna lagen uteslutits
redan i sammanhang med den nu gällande allmänna strafflagens tillkomst.
Såsom förvandlingsstraff för böter kvarstod detsamma, tills
det genom lagen den 16 maj 1884 ur lagen helt och hållet borttogs.

Som bekant har det blifvit ifrågasatt, att ånyo hos oss införa
vatten- och brödstraffet, ehuru i eu något modifierad form.

I det betänkande, som nyligen afgifvits af den för upprättande,
bland annat, af förslag om skärpning af förvandlingsstraff en tillsatta
kommitté, bär denna föreslagit till införande såsom förvandlingsstraff för

’) Se förslag till Lag angående ändring af 10 § Värnpliktslagen jämte motiv.

böter fängelse under minst tre ocli högst trettio dagar vid inskränkt
kost, bestående af, förutom vatten till dryck, allenast bröd jämte salt
samt däxtill, om straffet varar utöfver fem dagar, dagligen efter förloppet
af dessa dagar en enda, hvarje dag lika anrättning, hvari skulle
ingå animalisk ägghvita och fettämne. Nämnda förslag har emellertid
ännu icke varit föremål för slutlig pröfning. Om än ett på dylikt sätt
ordna dt frihetsstraff må finnas tjänligt såsom förvandligsstraff för böter,
torde det dock knappast vara såsom militärt straff ändamålsenligt. Den
inskränkning i kosten, som skulle åtfölja straffet, må väl i allmänhet
anses för hälsa, och kroppskrafter olårlig; men de kroppsliga ansträngningai,
som krigsmannen i tjänsten och måhända ej sällan äfven omedelbart
efter ett utståndet arreststraff, måste underkasta sig, äro ofta nog
sådana, att detta tilläfventyrs ej i fullt samma grad gäller om honom.
Därest, skärpningen i fråga hölles inom till tiden knappa gränser, skulle
visserligen farhågan för en i berörda hänseende menlig inverkan af
straffet betydligt förringas. Men en skärpning under några få dagar
.d. nu ifrågavarande beskaffenhet skulle tydligen i effektivitet stå åtskilligt
efter skärpning under samma tid genom mörkt enrum, hvilket
sistnämnda skärpningsmedel därför måhända ändock icke kunde undvaras.

Det torde därför icke förefinnas tillräckliga skäl för införande
åt. .mest med eu dylik inskränkning i kosten, hvarom nu talats, såsom
militärt straff.

Ån .mindre synes .grundad anledning föreligga att såsom sådant
straff återinföra arrest vid vatten och bröd. Nyssnämnda betänklighet
i. flaga om straffets inverkan a den bestraffades hälsa eller kroppskrafter
framträder tydligen bär i långt högre grad än vid ett straff, till kosten
inskränkt på sätt ofvan angifvits.

Användandet af. tyngre arbete såsom skärpningsmedel vid frihetsstraff
kan visserligen icke i och för sig anses olämpligt. I vissa länder, såsom
England och Nordamerikas Förenta stater, användes sådant arbete äfven
vid kol tar e militära frihetsstraff. Ätt för sådant ändamål införa detsamma.
hos. oss synes emellertid möta stora betänkligheter. Förutom
det principiellt oegentliga däri, att dessa straff, som ju endast äro afsedda
föi jämförelsevis smärre förseelser, skulle till sin innebörd likställas
med straffarbete, hvilket användes allenast för grof Va förbrytelser,
skulle tydligen införandet af dylikt arbetstvång vid arreststraflet förutsatta
en hel del särskilda anordningar, som hos oss saknas. Det arbete,
som häi kunde ifrågakomma, borde tydligtvis, då det gäller militära
förseelse!-, vara af militär art. T en mängd fall skulle det emellertid

uppenbarligen möta stora, om ej oöfverstigliga svårigheter att på ett
tillfredsställande och någorlunda likformigt verkande sätt ordna ett dylikt
arbete. Högeligen tvifvelaktigt synes ock vara, huruvida detta annat
än undantagsvis skulle kunna utan alltför stora olägenheter bedrifvas
inom de arrestlokaler, som nu för ändamålet stå till buds. Skulle åter
arbetet utföras i fria luften, skulle straffet helt och hållet förlora sin
nuvarande karaktär af arreststraff och knappast blifva såsom militärt
straff ändamålsenligt.

Kommittén håller alltså före, att de hos oss nu brukliga skärpningsmedlen
vid de militära arreststraffen, hardt nattläger och mörkt
enrum, äro de för ändamålet lämpligaste.

Intetdera af dessa medel kan, om det hålles inom måttliga gränser
samt i öfrigt ordnas på lämpligt sätt och ställes under kontroll af läkare,
anses medföra någon fara för hälsan. Båda dessa medel besitta, enligt
hvad erfarenheten visat, en kraftigt tuktande verkan. De förena ock
härmed båda den stora fördelen af enkelhet i tillämpningen. Den förut
omförmälda kommitté, hvilken haft i uppdrag att afgifva förslag om
skärpning af vissa frihetsstraff, har ock, hufvudsakligen på nu antydda
grunder, förordat införande af enahanda skärpningsmedel i vissa fall
vid fängelse och straffarbete.

En särskild fråga är, huruvida, på sätt i en till kommittén remitterad,
af chefen för flottans stab gjord framställning blifvit ifrågasatt,
militär arbetsskyldighet bör införas såsom förvandlingsstraff i stället] för
arrest i fråga om ett visst slag af förseelser, då dessa begås af flottans
å sjömanshus inskrifna värnpliktige, en fråga, hvartill kommittén längre
fram återkommer.1)

Ehuru nu förevarande kommitté ansett sig vara af förhållandena
nödgad att tillstyrka bibehållande af mörkt enrum och mistning af sängkläder
såsom skärpningsmedel vid arreststraff, är kommittén, på sätt i det
föregående blifvit antydt, af den mening, att deras användning bör kunna
utan men för disciplinen högst betydligt inskränkas. Lika visst som ett
allvarligt straff är på sin plats, där det verkligen erfordras, lika visst
kan ett strängt straff verka till skada och motverka sitt eget ändamål,
om det användes i otid. Karaktären af de skärpningsmedel, som här
äro i fråga, äro af den natur, att de uppenbarligen icke böra anlitas
i andra fall än sådana, då en högre grad af råhet eller trots mot stadgad
ordning eller inrotad vanart genom förbrytelsen i fråga ådagalägga,

l) Se sid. 68.

samt det, med hänsyn till föreliggande omständigheter, icke kan antagas,
att ett lindrigare straff skulle å den felaktige utöfva tillbörlig
verkan.

Enär följaktligen enligt kommitténs mening sådan skärpning bör
användas endast i nödfall, då lindrigare straff icke kan antagas vara
tillräckligt verksamt, har kommittén, till främjande af detta syfte, tänkt
sig, dels, på sätt förut blifvit nämndt, att den enkla ljusa arresten —
den nuvarande vaktarresten — skulle, i fråga om manskapet, till maximitiden
något förlängas, hvarigenom tillgripande af särskild skärpning i
straffet i åtskilliga fall bör kunna göras öfverflödigt, dels att den stränga
arresten icke vidare skulle såsom en särskild straff art i lagen upptagas,
utan fasthellre med den straffskärpning, som i lagen benämnes mistning
af sängkläder, där bibehållas allenast i form af en eventuell skärpning
i svårare fall af det enkla ljusa arreststraffet, och dels att skärpning af
sådant straff, vare sig genom hårdt nattläger eller genom mörkt enrum,
icke skulle få åläggas i annat fall, än då arreststraffet i sin helhet omfattar
eu viss, icke alltför kort tidrymd, däraf allenast en del skulle på
omförmälda sätt blifva föremål för skärpning.

I öfrigt synes det icke vara med någon olägenhet förenad!, att åt
ifrågavarande straffskärpningar så tillvida gifves en mildare karaktär än
hittills, att desamma till maximitiden något mera begränsas, än nu är
fallet.

Ifrågasättas kunde, huruvida icke användningen af skärpning borde
genom uttrycklig föreskrift i lagen begränsas till vissa slag af brott.
Då det emellertid beträffande sådana förbrytelser, hvarom här är
fråga, i regel ställer sig synnerligen vanskligt att på förhand en gångför
alla uppdraga en bestämd gräns mellan sådana förbrytelser, där
skärpning bör ifrågakomma, och sådana, där den icke under några
förhållanden bör användas, har kommittén ansett riktigare, att en dylik
begränsning icke göres i lagen, utan pröfningen, huruvida skärpningbör
åtfölja straffet, öfverlåtes åt den myndighet, som har att ålägga
bestraffningen i det särskilda fallet. Däremot har kommittén ansett af
nöden, att, till ledning för denna myndighet, i strafflagen för krigsmakten
införes uttryckligt förbud för åläggande af skärpning'' i andra
fall än dem, då sådan, enligt hvad ofvan antydts, bör ifrågakomma,
eller, närmare bestämdt, i andra fall än sådana, då synnerlig råhet,
groft trots mot föreskrifven eller eljest gällande ordning eller inrotad
vanart genom förbrytelsen ådagalagts, och, med hänsyn till af den skyldige
förut utståndna bestraffningar för brott mot nämnda lag eller hans

uppförande i öfrigt, det icke kan antagas, att lindrigare straff skulle å
honom utöfva tillbörlig verkan.

Att såsom ovillkorlig förutsättning för åläggande af skärpning
uppställa den fordran, att den straffskyldige förut en eller flera gånger
undergått arreststraff eller annat frihetsstraff, synes knappast lämpligt.
Detta skulle nämligen omöjliggöra att använda skärpning i sådana, om
än sällsynta, likväl tänkbara fall, då skärpning, oaktadt nämnda förutsättning
saknades, kunde finnas af omständigheterna påkallad.

Såsom ofvan nämnts, kan sträng arrest åläggas underofficerare
och manskap men icke officerare, samt skärpning genom mistning af
sängkläder uteslutande användas för manskap.

Inom kommittén har blifvit ifrågasatt, huruvida icke den åtskillnad,
gällande lag sålunda gör i fråga om nämnda straffarters tillämpning å
de särskilda graderna inom krigsmakten, borde, såsom lätteligen ägnad
att framkalla föreställningen om olikhet inför lagen, uppliäfvas, och de
skärpningar i arreststraffen, som fortfarande kunde finnas nödvändiga
att i lagen bibehålla, tillämpas å alla, som lyda under densamma, utan
hänsyn till graden.

Vid första påseende förefaller en sådan tanke tilltalande nog, men
frågan måste dock tydligen bedömas jämväl ur lämplighetens synpunkt.

De straff, som kunna finnas nödvändiga att äga tillgång till i fråga
om manskapet, äro därför icke gifvet behöfliga eller lämpliga att användas
å befälet. Till en början torde icke kunna förnekas, att behofvet
af stränga straff för upprätthållande af disciplinen och ett rätt
tullgörande åt tjänstens skyldigheter är mycket mindre i fråga om
befälet än beträffande de menige. Den, som tillhör befälet, måste i
regel antagas hafva af intresse och fallenhet för krigarens kall valt
detta till sitt lefnadsyrke, för livilket lian ock erhållit en särskild
uppfostran. Han bär dessutom ansvaret inför öfverordnade och samhället
för sina underlydandes utbildning. Tydligt är därför, att äfven
ett jämförelsevis lindrigare straff i regel, om också ej alltid, kan antagas
å honom utöfva en vida kraftigare verkan än å den, som tillhör det egentliga
manskapet, bland livilket finnas många, som endast af nödtvång
underkasta sig krigstjänsten. Gifvet är dock, att fall kunna förekomma,
då ett strängt straff för förseelser, som här äro i fråga, kan behöfva
tillämpas äfven å den, som tillhör befälet. Vid valet af straff för dylika
fall måste man emellertid taga hänsyn till den ställning, en befälhafvare
såsom förman, ledare och lärare för truppen intager. Denna
ställning fordrar ovillkorligen, att befälhafvarens auktoritet upprätthålles.

Skulle nu sträft’ af den beskaffenhet, som här är i fråga, utan hänsyn
till denna befälhafvarens ställning, tillämpas äfven å honom, vore att
befara, att denna auktoritet alltför lätt komme att betänkligt rubbas, och
befälhafvarens förmåga att på ett tillfredsställande sätt fylla sin uppgift
därigenom omöjliggöras. Hellre synes därför i sådana fall andra straff,
som icke äro ägnade att medföra en dylik verkan, böra tillgripas, och,
där så finnes erforderligt, den felaktige skiljas från sin befälsställning.

Det torde knappast behöfva påpekas, att i hvad kommittén till stöd
för bibehållandet af en i vissa afseenden olika anordning af straffen för
befäl och manskap sålunda yttrat, ingalunda ligger, att eu officer eller
underofficer för en af honom begången förseelse skulle straffas lindrigare
än eu menig, som gör sig skyldig till samma förseelse. Tvärtom
hyser kommittén den uppfattning, att, särskilt när det gäller fel och
försummelser i tjänsten, officeren eller underofficeren snarare bör bedömas
strängare än den, som tillhör manskapet. Denna grundsats barock
i stor utsträckning vunnit tillämpning i vår nuvarande lag. Granskar
man närmare det sätt, hvarpå strafflatituderna för de särskilda
brotten, synnerligast sådana, som innefatta förbrytelser i tjänsten, blifvit
bestämda, finner man, att lagen i eu mängd fall för ett och samma
brott stadgar ett vida strängare ansvar, när det blifvit begånget af
officer eller underofficer, än om det föröfvats af någon, som tillhör manskapet,
. så att t. ex. straffet för officerare eller underofficerare ej kan
understiga fängelse eller, i andra fäll, suspension eller afsättning, medan
däremot den, som tillhör manskapet, får försona sitt fel med. disciplinstraff.
Den fråga, som i nu förevarande sammanhang bör besvaras, är således
_ icke den, huruvida det särskilda brottet bör bestraffas strängare
eller lindrigare, om det begås af en befälhafvare eller af en menig. Här gäller
det endast att besvara spörsmålet om lämpligheten öfver hufvud af
att använda straffarter, som anses i vissa fall nödvändiga för manskapet,
äfven för befälet. Äfven om någon olikhet härutinnan anses böra
äga rum, utesluter detta tydligen icke att i det enskilda fallet bestraffa
befälspersoner lika strängt eller, där så finnes påkalladt, strängare än
den, som tillhör manskapet.

De skäl, hvarpå kommittén stöder sin uppfattning i nu förevarande
hänseende, göra sig visserligen gällande företrädesvis i fråga om officerare.
hämma skäl leda dock följdriktigt därtill, att jämväl underofficelare
äfvensom underbefäl tillhörande manskapet böra undantagas från
tillämpningen af de ofvan omförmälda skärpningar, som enligt kommitténs
förslag fortfarande skulle vid arreststraff bibehållas. Betänklighet
mot en sådan åtgärd synes så mycket mindre böra uppstå, som

sträng arrest eller straffskärpning genom mistning af sängkläder i senare
tid endast i enstaka undantagsfall torde hafva kommit till användning
beträffande underbefälet.

Af skäl, som ofvan blifvit antydda, och då omförmälda skärpningar
i arreststraffet skulle i fråga om menige få i svårare fall användas,
förefinnes tydligen ej anledning att beträffande dem öfver böfvan böja
maximitiden för arreststraffet, nu, vid den vanliga ljusa (vakt-)arresten,
utgörande tio dygn. På sätt af förslaget framgår, bar kommittén tänkt
sig att i sådant afseende såsom regel stanna vid aderton dagar. Beträffande
befälet synas däremot alla skäl tala för att uisträcka maximitiden
till trettio dagar eller till den punkt, där fängelsestraffet vidtager.

Enligt hvad ofvan blifvit utveckladt, kan väl i vissa fall en förbrytelse,
som, då den föröfvas af någon tillhörande manskapet, lämpligen
icke bör medföra svårare ansvar än arrest, däremot, ifall den begås
af en officer eller underofficer, anses böra medföra strängare ansvar
såsom fängelse, suspension eller afsättning. Men i andra fall åter skulle
tydligen ett dylikt strängare ansvar vara alltför bårdt, och billigheten
fordra, att straffet stannar vid arrest. Tydligen kan det dock därvid
icke anses vara ur vägen, att möjlighet finnes att utsträcka arreststraffet
utöfver det maximum, som af särskilda, här ej föreliggande hänsyn
stadgats för menige. Fastmera synes detta vara i flera afseenden lämpligt,
icke minst ur den synpunkten, att därigenom vinnes en direkt
motsvarighet till ofvannämnda för menige användbara skärpningar i de
fall, då antingen strafflatituden ansetts böra i alla händelser stanna vid
arrest, eller, oaktadt så ej är förhållandet, den begångna förseelsen visserligen
utvisar ett sinnelag, som fordrar en särskild skärpa i straffet,
men likväl ej är af svårare beskaffenhet, än att densamma anses kunna
med arreststraff försonas.

Nuvarande lag hvilar tydligen på liknande grunder, då densamma
bestämmer ett afsevärdt högre maximum ■— eller just trettio dagar —
för vaktarrest, som ålägges officer, än som gäller för samma straff, då
det ålägges annan.

Kommittén vill ej underlåta att nämna, att under kommitténs
öfverläggningar fråga uppstått, huruvida i stället för en dylik höjning
i det eljest fastställda maximum för arreststraffet borde för sådana fall,
då skärpning af ofvan omförmälda beskaffenhet skulle kunna åläggas
menig, beträffande befälet stadgas eu särskild strängare straffpåföljd,
ehuru af annan art än de för menige föreslagna skärpningarna. I sådant
afseende har varit ifrågasatt för officerare och underofficerare viss kortare
tids suspension, exempelvis under högst en månad, samt lör under -

befäl af manskapet skiljande från befälsanställningen, Indika påföljder
skulle i nyssnämnda fall inträda jämte och vid sidan af arreststraffet.
Det har emellertid visat sig, att införande af ett dylikt stadgande skulle
stöta på åtskilliga oegentlighet^!’ och svårigheter. I hvarje fall skulle
nämnda påföljder uppenbarligen icke kunna tillämpas å alla vid krigsmakten
anställda personer med befäls värdighet, hvadan den eftersträfvade
likställigheten svårligen på denna väg kan fullt ernås.

Icke heller andra i sådant hänseende framställda förslag hafva
befunnits lämpliga att lägga till grund för en lagstiftning i ämnet.

Med hänsyn härtill har kommittén funnit sig böra stanna vid den
utväg, som redan den nuvarande lagen härutinnan anvisar, nämligen eu
höjning af maximum för det enkla arreststraffet,

Kommittén har emellertid ansett angeläget, att lagen i ifrågavarande
delar erhåller en lydelse, som tydligen utmärker, att den förlängning
i arreststraffet till tiden, som sålunda i fråga om befälet kan
äga rum, är afsedd att utgöra eu motsvarighet till ofvanberörda, för
menige afsedda skärpningar och bör komma till användning allenast i
sådana fall, då dessa kunna åläggas menig.

I fråga om sättet för verkställigheten af den enkla arresten eller,
såsom den i vår nuvarande lag benämnes, vaktarresten — arrest utan
bevakning lämnas tillsvidare å sido — bestämmer lagen, bland annat,
att officer eller underofficer, som undergår sådant straff, i regel icke äger
deltaga i tjänstgöring, hvaremot motsatsen gäller i fråga om manskapet;
dock att vederbörande befälhafvare äger att i båda fallen pröfva, huruvida
undantag härifrån bör ske, och i sådant fall meddela förordnande
därutinnan. Den befälhafvaren sålunda medgifna pröfningsrätten kan
väl stundom medföra vissa fördelar, men kan å andra sidan tydligen
lätt föranleda godtycklighet och ojämnhet i tillämpningen. Skyldigheten
att deltaga i tjänstgöring eller utestängandet därifrån synes ock vara
af den betydelse för straffets allmänna karaktär, att mera bestämda regler,
lika för alla grader, böra härom i lagen meddelas.

Om vid ett arreststraff, omfattande endast några få dagar, den
straff skyldige afstänges från tjänstgöring, fö rf ages därigenom ofta nog
all verkan af straffet. Detta blir i dylikt fall ej sällan för den arresterade
allenast en välkommen anledning till hvila från eu eljest ansträngande
tjänstgöring. Ålägges straffet däremot för eu något längre tid,
synes ett därmed förenadt förbud att deltaga i tjänstgöring snarare vara
ägnadt att förstärka straffets verkan genom bristen på sysselsättning
och omväxling.

Med hänsyn till berörda omständigheter har kommittén trott det
vara lämpligt, att det korta arreststraffet, som afser endast ett fåtal
dygn, alltid bör vara förenadt med tjänstgöringsskyldighet, men däremot
ett längre sådant straff innefatta förbud däremot; dock att ombord
å fartyg undantag bör kunna enligt befälhafvarens förordnande äga rum,
där sådant för tjänstens behöriga gång finnes oundgängligen erforderligt.
Förslaget innefattar således härutinnan en utjämning af en i gällande
lag förefintlig, knappast på tillräckliga skäl grundad olikhet i behandlingen
af befäl och manskap i sistnämnda fall.

Hvad slutligen angår arrest utan bevakning, är detta straff, såsom
förut nämnts, i regel tillämpligt endast å officerare och underofficerare
samt deras vederlikar, under det att arrest för manskap alltid verkställes
under bevakning''. Denna olikformighet har i nu gällande lag blifvit
än mera framträdande därigenom, att olikheten i sättet för straffets
verkställighet uti ifrågavarande båda fall lagts till grund för eu indelning
i särskilda straffarter.

Ur likformighetens synpunkt skulle det väl vara mest tilltalande,
om arreststraffet i dess lindrigaste form alltid kunde verkställas utan
bevakning i eget rum eller tält, men med hänsyn till det faktiska förhållande,
att manskapet i motsats mot befälet i regel saknar egna rum,
har kommittén ansett sig förhindrad att förorda en dylik fullt likartad
strafftillämpning. Det har då inom kommittén varit ifrågasatt att göra
sättet för arreststraffets tillämpning beroende på, huruvida den straffskyldige
har eget rum eller icke, men som det uppenbarligen skulle
förefalla mindre tilltalande, om sättet för verkställande af straffet, hvad
de menige anginge, gjordes beroende af, huruvida de vore i sådan
ställning, att de kunde bereda sig förmånen af eget rum eller icke, har
det synts kommittén riktigare att föreslå, att arreststraffet i dess lindrigaste
form skall verkställas i last ljust rum under bevakning, men att, i
fråga om officer eller underofficer, bestraffningen må, i fall sådan straffskyldig
bär eget rum eller tält, eller eljest lämpligt rum finnes att tillgå,
där verkställas utan bevakning. Tillräckliga skäl att frångå sistberörda
anordning, som ur praktisk synpunkt uppenbarligen medför ganska afsevärda
fördelar, torde knappast föreligga. För att emellertid betona, att
straffet, vare sig det verkställes på det ena eller det andra sättet, är att
betrakta såsom för don straff skyldige lika graverande, har kommittén
ansett, att någon på ofvannämnda förhållanden grundad indelning af
arreststraffet i särskilda straffarter icke bör äga rum, utan att straffet,
huru det än verkställes, skall hänföras till en och samma straffart.

Med tillämpning af livad ofvan blifvit anfördf, bär kommittén
föreslagit, att arreststraffen skulle ordnas pa i hufvudsak följande sätt.

Arreststraffet indelas i tre grader, till tiden omfattande den första
minst en och högst sex dagar, den andra minst sju och högst tolf (lagar
samt den tredje minst tretton och högst aderton dagar, hvarje arrestdag
— såsom hittills — räknad till tjugufyra timmar. Den första och
lindrigaste graden är alltid förenad med tjänstgöringsskyldighet. Åläggande
af andra eller tredje gradens arrest innebär däremot förbud att
deltaga i tjänstgöring; dock att detta ej må utgöra hinder för att ombord
å fartyg den straffskyldige må tillåtas att tjänstgöra, då det för
tjänstens uppehållande finnes oundgängligen erforderligt. Arreststraffet
verkställes i regel, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad som nu
gäller om vaktarrest, under bevakning i läst ljust rum eller i tält eller,
om straffet skall verkställas å fartyg, och för ändamålet lämpligt rum.
där saknas, under bevakning på tjänligt ställe. Arrest af första graden
må dock, om den straffskyldige är officer eller underofficer och har
eget rum eller tält, eller eljest lämpligt rum linnes att tillgå, där verkställas
utan bevakning.

För förslagets bestämmelser om rätten för arresterad att mottaga
besök med flera till frågan om arreststraffets verkställighet hörande
detaljer redogöres i den speciella motiveringen, g

Enligt förslaget skulle vidare under de förutsättningar, som ofvan
angifvits, tredje gradens arreststraff kunna åläggas med skärpning.
Denna skärpning skulle, beträffande manskapet, utgöras af hardt nattläger
eller mörkt enrum eller bådadera i förening samt omfatta högst
sex dagar af strafftiden med eu dags afbrott efter den tredje dagen, om
skärpningstiden öfverstiger tre dagar. Såsom motsvarighet härtill skulle,
under enahanda förutsättningar, tredje gradens arreststraff för officerare,
underofficerare och underbefäl af manskapet kunna skärpas genom straffets
förlängning till tiden med högst tolf dagar, så att hela strafftiden
skulle kunna utsträckas till trettio dagar.

I 33 § 2 mom. af gällande strafflag för krigsmakten är stadgadt,
att, om någon anses på eu gång öfvertygad om flera särskilda förseelser,
hvilka ådraga disciplinstraff, han skall umgälla dom med ett straff,
hvilket icke må bestämmas i mera än ett slag af disciplinstraff eller
utöfver dess högsta mått.

Den sålunda uppställda grundsatsen, hvilken, som bekant, innefattar
eu afvikelse från de enligt vår lagstiftning i allmänhet gällande
grunder i fråga om sammanträffande af brott och sättet för deras be '')

Se sid. 10J.

straffande, synes stå i öfverensstämmelse med disciplinstraffens allmänna
karaktär. Samma grundsats synes böra gälla älven för det fall,
att någon, som för en eller flera förseelser fått sig ålagdt disciplinstraff,
varder öfvertygad att förut hafva gjort sig skyldig till ytterligare förseelse,
som ådrager sådant straff.

Det kan emellertid ock inträffa, att någon, sedan disciplinstraff
blifvit honom ålagdt, men innan detsamma till fullo gått i verkställighet,
föröfvat ytterligare en eller flere förseelser åt nyssnämnda beskaffenhet.
Huru i dylikt fall enligt nuvarande lag skall förfaras, synes ej
vara fullt klart. I allmänhet torde dock lagen så tolkas, att äfven i
detta fall förenämnda i 33 § 2 mom. meddelade stadgande bör tillämpas. I
hvarje fall synes det vara tydligt, att då lagen i sin 20 § bestämmer
vissa maximitider för de särskilda arreststraffen, utan att undantag därifrån
någonstädes medgifves, nämnda maximitid ej i något fall får öfverskridas.

Detta kan emellertid i det fall, som här ofvan sist berörts, leda
till mycket betänklig;! olägenheter. Däraf följer nämligen, att, om någon
fått sig ålagdt högsta tillåtna måttet af det svåraste arreststraffet —
t. ex. enligt nuvarande lag åtta dagars sträng arrest — och straffet
af någon anledning icke blir omedelbart verkställdt, den straffskyldige,
innan bestraffningen hinner verkställas, kan begå huru många förseelser
som helst, utan att någon tillökning i bestraffningen kan åläggas honom,
så snart nämligen förseelserna icke äro af svårare art, än att de
anses böra försonas med disciplinstraff. Äfven om det först ålagda
straffet icke uppgår till det högsta tillåtna måttet, men närmar sig
detta, kan resultatet blifva nära nog detsamma, och i alla händelser är
ju det utrymme, lagen medgifver för ökning i ott förut ålagdt disciplinstraff,
tämligen ringa.

Ofvanberörda stadgande i 33 § 2 inom., jämfördt med dess 34
och 35 §§, synes i allmänhet hafva så tolkats, att om någon, som ålagts
disciplinstraff, därefter, innan detta hunnit gå i verkställighet, ånyo
gör sig skyldig till förseelse, som ådrager honom sådant straff, det
tidigare ålagda straffet icke får verkställas, förr än förordnande om sträffens
sammanläggning enligt förstnämnda lagrum ägt rum. Har den första
bestraffningen ålagts af domstol, kan straffet icke gå i fullbordan, förr
än domstolens utslag vunnit laga kraft, hvilket ju drager en ganska
lång tid, som, i händelse utslaget öfverklagas, ytterligare förlänges.
Och äfven om bestraffningen ålagts af befälhafvare, möter ej sällan åt
yttre anledningar hinder för dess omedelbara verkställighet. Särskildt
inträffar detta ofta under sjötåg, då den straffskyldige icke kan i tjänsten

undvaras, helst besättningen i allmänhet icke är talrikare, än som för
tjänstgöringen ombord är nödvändigt. Men äfven under tjänstgöring i
land kunna otta nog likartade förhållanden inträda. Att så ofta måste
blifva fallet i fält, säger sig själft. Ej sällan händer ock, att tillgängliga
arrestlokaler icke lämna utrymme för ytterligare arrestanter.
Detta bör visserligen i någon mån kunna afhjälpas genom uppförande
af nya sådana eller tillökning'' af redan befintiiga å orter,
där behof af ökadt utrymme framträdt. Men då antalet arrestanter är
synnerligen växlande, och arrestlokalerna icke gärna kunna inrättas
annorledes än med hänsyn till det normala behofvet, torde dock knappast
kunna förebyggas, att äfven af sådan anledning en ålagd bestraffning
någon gång icke genast kan verkställas.

Att nu berörda omständigheter lätt kunna gifva anledning till
högst betänkliga missförhållanden, torde knappast behöfva påpekas.
G-itVet är, att då den straffskyldige vet, att, äfven om han begår nya
förseelser, tillökning i bestraffningen icke kan åläggas honom, frestelsen
att begå nya förseelser lätt blir honom öfvermäktig. Att aktningen för
lagen och disciplinen inom krigsmakten däraf icke kan främjas, är tydligt.
Enligt hvad till kommitténs kännedom kommit, hafva olägenheter i
nu berörda hänseende gjort sig synnerligen kännbara, särskild! vid
flottans stationer, enkannerligen vid Karlskrona station, till hvilken
flottans största manskapsstyrka hörer.

Med afseende å nu berörda förhållanden har kommittén ansett
angeläget, att sådana stadganden i lagen meddelas, att nämnda olägenheter,
. åtminstone i någon mån, må kunna undanrödjas. Detta synes
lämpligast böra ske på det sätt, att möjlighet beredes att i sådana fall,
hvarom här är fråga, genom kumulation något öka arreststraffen till
tiden utöfver de mått, som därför eljest gälla. Med hänsyn härtill har
kommittén funnit sig böra föreslå, att i dylika fall arreststraff — oberoende
åt straffets grad — må kunna förlängas till fyrtiotvå dagar för
officerare, underofficerare och underbefäl samt till trettio dagar för det

0 fråga manskapet, hvilka tal med tolf dagar öfverskjuta de eljest föreslagna
högsta måtten för tredje gradens arreststraff. Det kunde väl
synas följdriktigare, att nu ifrågavarande maximitider bestämdes olika
lör hvarje arrestgrad i förhållande till det maximum, som eljest gäller
bil- hvarje sådan grad. Då emellertid tämligen detaljerade föreskrifter

1 öfrigt angående det till vägagående, som i dylika fall bör iakttagas,
äro erforderliga, har kommittén dock, till undvikande af alltför invecklade
bestämmelser härutinnan, trott sig böra föreslå i förevarande hänseende
gemensamma maximitider för alla arrestgraderna, helst någon

Om användande
af
militär arbetsskyldighet
i
stället för
avreststraff
beträffande
flottans ä sjömanshus
insJcrifne
värnpliktig
et hvilka
gjort sig
skyldiga till
förfallolöst
uteblifvande
från dem
åliggande
tjänstgöring
i fredstid.

egentlig olägenhet i praktiskt afseende häraf knappast synes behöfva
uppkomma.

Beträffande de grunder i öfrigt, som enligt kommitténs förslag
skulle vid sammanläggning af arrest*t raft" i nu omförmälda fall iakttagas,
därom vill kommittén närmare yttra sig i samband med motiveringen
till de ändringsförslag, som beröra andra därmed nära sammanhängande
delar af lagförslaget. 1)

Enligt gällande lag kan å fartyg manskap, som fått sig ådömd
sträng arrest, då lämpligt rum för verkställande däraf saknas, i stället
under strafftiden hållas under tjänligt fängsel. Nämnda sätt för bestraffningens
verkställande, hvilket således i nyssnämnda fall utgör ett
slags ekvivalent till don nuvarande stränga arresten och, om detsamma
bibehölles, följaktligen kommc att motsvara arrest med skärpning genom
mörkt enrum, anser kommittén höra såsom otidsenligt helt och hållet
afskaffas. Saknas ombord utväg till omedelbar verkställighet af arreststraff
med skärpning genom mörkt enrum, torde verkställigheten i allmänhet
utan svårare olägenhet kunna anstå, till dess tillfälle därtill
yppas. Bestämdt hinder för bestraffningens verkställande af sådan anledning,
som bär är i fråga, torde väl i regel icke förekomma annat än
it mindre fartyg, hvarest besättningens fåtalighet i allt fall ofta nog
lägger hinder i vägen för en omedelbar verkställighet. I * * * 5

I detta sammanhang anser sig kommittén böra till behandling
företaga ett till kommittén remitteradt, förut omförmäld t ärende rörande
vackt fråga om utbyte i visst fall af arreststraff mot militär arbetsslcyldighet.

i samband med förarbetena till de år 1901 vidtagna ändringar i
krigsmaktens organisation utarbetades af chefen för generalstaben och
chefen för 1 lott ans stab jämlikt dem meddeladt uppdrag förslag till ny
värnpliktslag. Detta förslag innebar, bland annat, den ändring i förut
gällande lag, att de värnpliktige skulle i fråga om åtlydnad åt order

eller påbud, hvarigenom de inkallades till tjänstgöring, vara underkastade
krigslag, ej blott, såsom förut varit fallet, då inkallelsen skedde vid utbrott
af eller fara för krig, utan äfven eljest vid inkallelse till sådan tjänstgöring
under fredstid. Förfallolöst uteblifvande från tjänstgöring i
sistnämnda fall, hvilken förseelse enligt äldre lag var belagd med böter,
skulle därför enligt förslaget komma att bestraffas med disciplinstraff,
där ej vid upprepad förseelse svårare ansvar kommc att följa.

I utlåtande, som af chefen för flottans stab efter samråd med åt

5) Se sid. 118 och följ.

r.9

Kung!. Maj: t", särskild t förordna do personer den 31. oktober TJOG till
chefen för sjöförsvarsdepartementet afgafs i fråga om den då tilltänkta
utsträckningen af beväringens öfningstid under fredstid, hvilket utlåtande
jämväl innefattade yttrande i anledning af ofvannämnda förslag till
värnpliktslag, framhöll chefen för flottans stab, att då, enligt hvad erfarenheten
visade, flottans å sjömanshus in skri Ina- värnpliktige till synnerligen
stolt antal utan laga förfall uteblefve från de årliga vapen«ilningarna,
samt endast eu ytterst ringa del af de sålunda0 utebli fn e
anträffades under tiden mellan dessa öfningar, omförmälta i förslaget
innefattade ändring i förut gällande lag komma att hafva till följd, att
i medeltal ett mycket stort antal värnpliktige skulle hafva att efter
inryckningen till tjänstgöring aftjena disciplinstraff för olofligt uteblifvande
från tjänstgöring, (''liden för flottans stab uttalade därför
såsom sin åsikt, att i sammanhang med nämnda ändring i värnpliktslagen
borde vidtagas sådan ändring af strafflagen för krigsmakten,
att^ disciplinstraff, som alades flottans å sjömanshus inskrifven värnpliktig
för förfallolöst uteblifvande från honom under fredstid åliggande
tjänstgöring, finge, enligt af Konungen utfärdade närmare föreskrifter,
(åter vederbörande befälhafvare!* beprö firande, förvandlas till militär
arbetsskyldighet, därvid två dagars arbetsskyldighet skulle räknas lika
med eu dags vakt-arrest och sex dagars arbetsskyldighet lika med en
dags .sträng’ arrest; och. skulle sådan t arbete utföras under tid, då den
värnpliktige icke fullgjorde ofvannämnda tjänstgöring.

»Sedan krigshofrätten i ärendet afgifvit underdånigt utlutande, samt
nv värnpliktslag utfärdats den 14 juni 1901, däri influtit bestämmelse
angående de värnpliktiges ställande under krigslag jämväl i fråga om
åtlydnad åt inkallelse till tjänstgöring i fredstid, har Kung!. Maj:t
genom remiss den 21 juni 1901 öfver!ämna t handlingarna-i ärendet till
kommittén för att vid utförande af dess uppdrag komma under öfvervägande.

, Ibl .kommittén går att yttra sig i förevarande ärende, vill kommittén
till en början erinra, att de förhållanden, hvarifrån chefen för
flottans stab i sin ifrågavarande framställning utgått-, endast röra tiden
före den nu gällande värnplikt-slagens utfärdande, då straffet för ifrågavarande
förseelse ännu utgjordes allenast af böter till det obetydliga
beloppet af tjugu kronor. Sedan ansvaret för nämnda förseelse, dåden
första gången. föröfvas, numera skärpts, i tv att dot samma- blifvit
bestämdt till disciplinstraff utan särskild inskränkning till måttet, bär
man kunna hoppas, att därigenom en ändring till det bättre i det
öfverklagade missförhållandet skall kunna vinnas. Till eu sådan för -

bättring'' torde äfven — såsom chefen för flottans stab i sitt förenämnda
yttrande ock påpekat — så småningom medverka den skärpta kontroll
öfver de å sjömanshus inskrifna värnpliktige, som i och med den nya
värnpliktslagens införande kommit till stånd.

Därest emellertid, nu berörda omständigheter oaktadt, ytterligare
lagstiftningsåtgärder i förevarande afseende må finnas nödiga, torde
detta dock knappast böra ske på den väg, chefen för flottans stab i
sin ifrågavarande framställning föreslagit.

Med afseende å detta förslag bör nämnas, att frågan om införande
af militär arbetsskyldighet såsom straff för värnpliktige, hvilka förfallolöst
uteblifva från dem i sådan egenskap åliggande tjänstgöring, redan
förut varit föremål för pröfning. Den kommitté, som af Kung!. Magt
den 14 oktober 1898 tillsattes för verkställande af utredning beträffande
vissa spörsmål inom värnplilctslagstiftningen, hade nämligen att undersöka,
huruvida och i hvad män de i gällande värnpliktslag stadgade
bötes- och förvandlingsstraff för öfverträdelse!’ af samma lag, hvilka
straff ansetts icke vara för upprätthållande af lagens behöriga efterlefnad
tillräckligt verksamma eller befunnits i andra afseende)! olämpliga,
skulle kunna mot annan lämplig bestraffning utbytas. Enär straffet
för värnpliktigs förfallolösa uteblifvande från tjänstgöring under fredstid,
såsom förut nämnts, före utfärdandet af 1901 års värnpliktslag
var bestämdt i sådan lag och utgjordes allenast af böter, kom berörda
undersökning följaktligen att omfatta äfven frågan om utbytande af
det sålunda för nämnda förseelse stadgade straffet emot ett annat. Med
föranledande särskildt af vissa Uttalanden, som i dithörande ämnen förekommit
inom Riksdagen, upptog nämnda kommitté därvid till behandling
jämväl frågan om införande af arbetsskyldighet — civil eller militär
— såsom straff för förseelser af ifrågavarande beskaffenhet. Kommittén,
som i frågans dåvarande läge hade att besvara densamma med
afseende å värnpliktige i allmänhet, kom därvid till det resultat, att
sådan arbetsskyldighet icke lämpade sig såsom straff vare sig för nu
ifrågavarande eller för andra förseelser af den art, som undersökningen
afsåga Kommittén åberopade därvid särskildt ett af t. f. chefen för generalstaben
den 13 april 1896 rörande samma fråga afgifvet underdånigt
utlåtande, däri denne, efter eu utförlig utredning, dels på grund af vissa
betänkligheter af mera principiell natur, dels särskildt med hänsyn till
de stora svårigheterna att på ett lämpligt sätt ordna den ifrågavarande
arbetsskyldigheten, särdeles vid de truppförband af armén, som icke
vore i ständig tjänstgöring, och de olägenheter, som i följd däraf vid

straffets tillämpning skulle uppstå, ställde sig bestämdt afvisande mot
införande af en dylik anordning.

Om än de praktiska svårigheter, som möta för att på ett tillfredsställande
sätt ordna den ifrågavarande bestraffningen, icke göra sig
gällande med fullt samma styrka vid flottan som i fråga om armén,
resa sig dock andra betänkligheter emot det nu föreliggande förslaget.

Såsom redan krigshofrätten, hvilken i sitt ofvanberörda utlåtande
afstyrkt förslaget, betonat, är det tydligen af största vikt, att i alla
hänseenden och icke minst i afseende å straff och dess verkställande full
likställighet, så vidt möjligt är, kommer att råda mellan do särskilde
värnpliktige och mellan de särskilda kategorierna af värnpliktige, så att
icke någon af dem må kunna sägas vara gynnad framför annan.

Förevarande förslag går emellertid ut därpå, att för ifrågavarande
förseelse skulle stadgas ett särskildt straff — militär arbetsskyldighet —
användbart endast a en viss kategori af värnpliktige, nämligen de a
sjömanshus inskrifne värnpliktige, som tillhöra flottan, medan däremot
öfrige värnpliktige för motsvarande förseelse fortfarande skulle straffas
såsom hittills med arrest. Att på detta sätt i fråga om en och samma
förseelse införa olika straff för olika kategorier af värnpliktige skulle,
såsom krigshofrätten ock framhållit, i detta fall skapa en olikhet inför
lagen, desto mera stötande som densamma komme att äga rum äfven
emellan sådana kategorier af värnpliktige, som äro hvarandra särskildt
närstående. T den nya värnpliktslagen förutsättes nämligen såsom regel,
att icke alla å sjömanshus inskrifne värnpliktige vapenöfvas vid flottan.
Den nya värnpliktslagens bestämmelser härom hafva erhållit sin nuvarande
affattning just i syfte, att af nyssnämnda värnpliktige i regel
endast maskinister och eldare samt de, som tolf månader eller därutöfver
varit inmönstrade till sjöfart, skola tilldelas flottan. Ofrige å sjömanshus
inskrifne värnpliktige komma således i regel att vapenöfvas
vid armén, hvaremot flottans återstående behof af värnpliktige till det
antal, som Konungen pröfvar erforderligt, är afsedt att fyllas genom
andra värnpliktige. I enlighet härmed skulle således de nya bestämmelserna
i regel icke blifva tillämpliga å allt flottans värnpliktiga
manskap och ej heller gälla alla å sjömanshus inskrifne värnpliktige.

Den brist i likställighet mellan olika grupper af värnpliktige, som
förslaget följaktligen skulle medföra, är tydligen eu synnerligt stor
olägenhet. Visserligen skulle den ifrågasatta arbetsskyldigheten inträda
■endast såsom förvandlingsstraff i stället för arreststraff och således vara
afsedd att motsvara detta. Att utfinna någorlunda rättvisa grunder för eu
dylik förvandling af arreststraff, eventuellt förenadt med skärpning,

till arbetsskyldighet är emellertid uppenbarligen en vansklig sak; men
äfven om det läte sig göra att uppställa grunder, mot hvilka i och
för sig någon anmärkning icke skäligen kunde framställas, komme
säkerligen i hvarje fall arbetsskyldigheten att i tillämpningen framstå
såsom något från arreststraffet tämligen skild! Till en sådan uppfattning
skulle utan tvifvel i hög grad bidraga den omständigheten, att
arbetsskyldigheten enligt förslaget icke skulle få fullgöras, medan den
straffskyldige vore i tjänstgöring — något som förslaget tydligen just
vill undvika — utan a annan tid. Om eu uteblifven, å sjömanshus
inskrifven och flottan tilldelad värnpliktig icke anträffas, förrän han

senare inställer sig till vapenöfning — och detta förutsätter chefen för

flottans stab i fråga om förevarande kategori af värnpliktige vara det
regelmässiga — skulle han följaktligen icke få aftjäna honom i stället

för arreststraff ålagd arbel sskyldighet förr än efter vapenöfningarnas

slut, medan däremot ett annan värnpliktig för samma förseelse vid inryckningen
ålagdt arreststraff — åtminstone där det ålagts af befälhafvare,
hvilket i ifrågavarande fall torde vara det vanliga — verkställes
omedelbart efter det detsamma blifvit ålagdt, och således medan vapenöfningarna
pågå.

Ej utan skäl har krigshofrätten med afseende å det uppskof med
bestraffningens verkställande, som följaktligen enligt förslaget skulle
komma att äga rum, jämväl erinrat, att nämnda uppskof skulle komma
att innebära en stark frestelse för den straffskyldige att rymma strax
före vapenöfningarnas slut.

Förtjänt af beaktande är äfven den af krigshofrätten påpekade
svårigheten att utfinna tillfredsställande bestämmelser för de fall att,
innan det ålagda arbetet gått i verkställighet, annat eller andra samma
person ålagda sträf! hvilka icke finge öfvergå till arbetsskyldigliet, förekomme
till verkställighet. Härutinnan har krigshofrätten särskild! erinrat,
att, om man icke vill komma i strid med de eljest enligt vår lag gällande
grundsatser i fråga om sammanläggning af straff, det i och med införande
af den ifrågasatta nya straffarten icke gärna kunde undvikas
att meddela stadgande därom, att förvandling af ett för ifrågavarande
förseelse ålagdt arreststraff till arbetsskyldigliet ej finge äga rum, därest
med straffet skulle förenas annat straff, som vore af beskaffenhet att
förvandling däraf ej enligt lag finge ske, äfvensom att möjligen redan
gjord förvandling af arreststraffet till arbetsskyldighet i dylikt fall skulle
återgå. Af en sådan bestämmelse skulle emellertid följa, att om någon
för förfallolöst uteblifvande fått sig ålagdt arreststraff, och förordnande
meddelats om dess förvandling till arbetsskyldighet att verkställas efter

öfningstidens slut, men därefter, innan bestraffningen Verkställes, för
annan förseelse gjort sig skyldig till arreststraff, som ej finge sålunda
förvandlas, det meddelade förordnandet angående det förra straffets förvandling
skulle förfalla, och den straffskyldige försona båda förseelserna
med ett arreststraff, bestämdt enligt de för sammanläggning af sådana,
straff stadgade grunder. Denne finge sålunda möjligen aftjäna sitt straff
omedelbart eller åtminstone innan öfningstiden utginge, medan däremot
en annan, som fått sig ålagd t till arbefsskyldighet förvandladt arreststraff,
men under öfningstiden icke gjort sig förfallen till ytterligare
arreststraff, nödgades för arbetets fullgörande kvarstanna efter öfningarnas
slut, tilläfventyrs en ganska lång tid. Att ganska mycken ojämnhet
i de föreslagna bestämmelsernas tillämpning i särskilda fall skulle
kunna uppstå, torde häraf vara tydligt.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt och särskild! med hänsyn
till den bristande likställighet mellan de värnpliktige inbördes med afseende
å bestraffningen af en ock samma förseelse, som af den ifrågasatta
anordningen skulle blifva eu följd, anser sig kommittén i hvarje
fall böra bestämdt afstyrka, att det nu ifrågavarande förslaget lägges
till grund för lagstiftning i ämnet.

En annan fråga, hvartill kommittén längre fram återkommer1), är,
huruvida icke förfallolöst uteblifvande från tjänstgöring i fredstid, i
den mån detta brott anses böra likställas med rymning, bör i allmänhet
straffas strängare än nu är fallet, åtminstone sa vida brottet begås af
den, som redan inträdt i tjänstgöring vid krigsmakten.

I sin år 1902 afgifna berättelse öfver militärpersonalens tjänstbarliet
har stations i »efälliafvaren i Karlskrona förmält, att en tilltagande
moralisk slapphet under de senare åren alltmera utbredt sig inom
skeppsgossekåren, till skada för tjänstedugligheten inom den därifrån rekryterade
sjömanskåren, hvarjämte stationsbefälhafvaren erinrat, att sedan
år 1888 upprepade gånger af chefer för skeppsgossekåren framställts förslag
i syfte att åstadkomma förbättring i nämnda förhållande, hvilka
förslag samtliga gått ut på införande af kroppsaga såsom straff'' för
skeppsgossar i vissa fäll. Då erfarenheten sålunda under eu längre
tidsperiod bestyrkte behofvet af ändrade straffbestämmelser för skeppsgossekåren,
men det å andra sidan vore förenadt med stora fördelar,
att skeppsgossarne bibehölles såsom krigsmän, har stationsbefälhafvaren
hemställt, att för skeppsgossekåren måtte utlärd as en särskild författ -

Om särskilda
straff för
skeppsgossar.

) se sid. 126 och följ.

ning, upptagande straffbestämmelser, som vore lämpade efter gossarnes
ålder, men som skulle kunna på grund af 16 § i strafflagen för krigsmakten
tillämpas, utan att gossarnes egenskap af krigsmän beköfdc
upphöra.

Då i 16 § af strafflagen för krigsmakten omförmälas de särskilda
slagen af disciplinstraff, med bestämmelse tillika, att, därest genom
särskild författning för vissa af dem, som lyda under lagen, är föreskrifvet
annat disciplinstraff, hvad därom finnes stadgadt skall gälla,
är följaktligen syftet med ifrågavarande framställning, att beträffande
skeppsgossarne skulle i stället för eller jämte arreststraff stadgas andra
disciplinstraff.

I den 24 februari 1903 af chefen för flottans stab till statsrådet
och chefen för sjöförsvarsdepartementet aflåten ämbetsskrifvelse, innefattande,
bland annat, yttrande angående ofvannämnda till den förstnämnde
remitterade berättelse, har denne, med uttalande af sin anslutning
till stationsbefälhafvarens uppfattning, tillstyrkt bifall till dennes
berörda förslag.

Genom remiss den 20 mars 1903 har utdrag af chefens för flottans
stab omförmälda ämbetsskrifvelse öfverlämnats till kommittén för vidare
behandling.

I nämnda skrifvelse liar chefen för flottans stab såsom sin mening
bestämdt framhållit, att det för skeppsgossarne nu använda arreststraffet
vore alltför litet effektivt och därför förfelade sitt ändamål. Detta framginge
otvetydigt af den stora frekvensen af bland dem begångna förseelser.
Arreststraff vore för eu gosse, som saknade ambition och utpräglad
hederskänsla, föga afskräckande; det syntes, som om han af ett
dylikt straff icke förbättrades, utan tvärtom i många fall t oge skada.
Kroppslig aga verkade däremot afskräckande såväl på grund af svedan
som skammen. Det syntes vidare vara obestridligt, att många skeppsgossar,
som af en eller annan anledning önskade afsked, för att kunna
erhålla detta beginge upprepade förseelser, hvilka till sist medförde
afskedande. Det vore antagligt, att införande af kroppslig aga såsom
straff för vissa förseelser skulle, om ej förkväfva, så dock i hög grad
minska hågen för eif dylikt sätt att tilltvinga sig afsked; och enär det
myckna afskedstagande^ af skeppsgossar vållade icke blott ökade kostnader
utan äfven svårigheter med afseende å sjömanskårens rekrytering,
vore en åtgärd, som medförde minskning i de afskedades antal, mycket
önskvärd.

Med anledning af ifrågavarande till kommittén remitterade ärende
har kommittén infordrat uppgifter rörande den omfattning, i hvilken

under senare åren disciplinstraff ålagts skeppsgossar. Enligt dessa uppgifter
har så skett år 1899 i 79, 1900 i 84, 1901 i 99, 1902 i 182
samt 1903 i 95 fall. Dessa siffror visa onekligen, att djdika bestraffningar
måst lör skeppsgossar i anmärkningsvärdt stor utsträckning
tillgripas. Såsom botemedel häremot har nu i ofvanberörda framställning
föreslagits, att för nämnda kår skulle utfärdas särskilda, efter
gossarnes ålder lämpade straffbestämmelser. Hvilka straff utom kroppsaga,
som därvid företrädesvis ansetts lämpliga, därom lämnas i samma
framställning icke någon antydan. Det synes därför vara hufvudsakligen
genom införande af sistberörda straffart, som man hoppas vinna den
åsyftade förbättringen.

Då det gäller att handleda och uppfostra ynglingar, som nått den
ålder, hvarom här är fråga — skeppsgossarne antagas i regel vid eu
ålder af 15, högst 17 år och lämna skeppsgosseskolan genom s. k. karlskrifning
vid 18 å 19 års ålder — är det tydligen af högsta vikt att
i valet af straff för af dem begångna smärre fel och försummelser —
egentliga brott är det ju här icke fråga om — företrädesvis välja
sådana, som äro ägnade att höja och stärka de ungas ambition och
hederskänsla men däremot, såvidt möjligt, undvika sådana, som kunna
verka mer eller mindre i motsatt riktning eller tilläfventyrs ingifva
motvilja, i stället för intresse och kärlek, för det yrke, till hvilket de
skola utbildas.

Med hänsyn härtill torde för sådana förseelser, som här afses, det
nu brukliga arreststraffet —- hvilket, då sträng arrest enligt gällande lag
ej får användas å den, som ej fyllt aderton år, nu i allmänhet utgöres
af vaktarrest, och enligt kommitténs förslag, som, på sätt nedan förmäles,
ej medgifver åläggande af skärpning genom mörkt enrum eller
mistning af sängkläder i fråga om den, som ej uppnått nyssnämnda
ålder, således i regel komme att bestå i vanlig ljus arrest — icke kunna
betecknas såsom otjänligt. De anmärkningar, som, enligt hvad ofvan
nämnts, riktats mot arreststraffets lämplighet i fråga om skeppsgossar,
torde väl icke heller afse att helt och hållet utdöma detsamma såsom
för dem under alla förhållanden olämpligt, utan snarare att framhålla
dess alltför svaga verkan i vissa fall. Att vid svårare eller upprepade
förseelser äfven bland dem fall kunna förekomma, då en sådan bestraffning
föga eller intet förmår uträtta, kan ju ock svårligen förnekas.
Däraf följer emellertid ingalunda, att kroppsstraff skulle vara det rätta
medlet att fylla bristen. Visserligen torde man kunna antaga, att
kroppsstraff i egentlig mening i regel utgör ett kraftigt verkande tuktomedel,
som för mången har en i hög grad afskräckande verkan. På

grund af straffets natur är dock, hvad erfarenheten ock torde gifva
vid handen, det inflytande, detsamma kan utöfva ä den bestraffade, i
flera hänseenden högeligen oberäkneligt. Om det än möjligen kan antagas,
att detsamma i ett eller annat fall kan vara till nytta, ligger
därför den faran nära, att det i andra fall tvärtom kan verka till skada
och motverka i stället för främja det mål, man med bestraffningen vill
vinna.

Ofvan omförmälda den 25 maj 1900 tillsatta kommitté för afgifvande
af förslag, bland annat, om skärpning af vissa frihetsstraff, har,
enligt hvad det af densamma afgifna betänkande utvisar, tagit under
ompröfning jämväl frågan om införande af kroppsstraff, prygel, såsom
skärpning vid dylika straff. Kommittén, som emellertid fann en sådan
åtgärd icke vara att anbefalla, yttrade därvid i fråga om prygelstraffet
och dess verkan i allmänhet, bland annat, följande: »Obestridligt är,
att prygelstraffet är ett synnerligen skarpt verkande straff. Det har
under alla tider varit så ansedt, och med bildningens stigande höjd och
allmännare utbredning har uppfattningen af straffets hårdhet blifvit allt
lifligare. Denna uppfattning torde hafva sin grund icke blott eller ens
förnämligast uti det kroppsliga lidande, som med straffet är förenadt,
utan än mera i den inverkan, som den med detta straff i allmänna
föreställningssättet förbundna skammen utöfvar på brottslingen. Vid
öfvervägande, huruvida det må vara lämpligt, att ifrågavarande straff
åter upptoges i vår rätt, måste emellertid redan den omständigheten,
att prygel, såsom ett direkt våld å förbrytarens kropp, ganska allmänt
uppfattas såsom barbariskt, göra lagstiftaren betänksam. Den inverkan,
prygelstraffet utöfvar omedelbart å förbrytarens kropp, är väsentligt olika
och det icke blott så, att känslan af straffet är högst olika hos särskilda
individer, hvilket i viss män måste vara förhållandet med hvarje straff,
.utan äfven så, att smärtan af straffet i hög grad beror på den persons
kroppskrafter och vilja, som verkställer bestraffningen. Men om sålunda
prygelstraffet rent kroppsligt drabbar ojämnt, är den inverkan, detsamma
för öfrigt utöfvar på brottslingen, kanske i ännu högre grad
växlande, du starkare själfaktningen och hederskänslan äro, desto kraftigare
lärer straffet verka på brottslingens sinne, liten i riktning, som
är i viss mån oberäknelig. Det torde kunna befaras, att prygelstraffet
i vanliga fall korame att verka brutaliserande och åstadkomma motsatsen
af hvad man åsyftar, icke undergifvenhet utan trots, ja sannolikt
uppväcka känslor af hat och hämnd mot samhället, Indika känslor
lätt taga sig uttryck i nya brott.»

Hvad sålunda anförts om prygelstraffets egenskaper i allmänhet,
synes gälla äfven om användningen af det straff, som här är i fråga,
i nu förevarande fall.

Möjligen vill man häremot invända, att här endast är fråga om
införande af kroppsaga för unga personer, som erhålla sin utbildning
i en särskild undervisningsanstalt, och att detta är något annat än införande
af prygel såsom straff för förbrytelser i allmänhet.

Att aga, använd på ett lämpligt sätt af föräldrar eller uppfostrare,
såsom uppfostringsmedel kan hafva sin nytta, må ju ej förnekas. Skall
ett sådant medel hafva eu dylik verkan, torde detta dock i allmänhet
förutsätta just det intima, personliga förhållande, som råder mellan föräldrar
eller i deras ställe sätta uppfostrare, ä ena, och dem, som dessa
hafva att handleda, å andra sidan.

Då agan, enligt förevarande förslag, skulle åläggas såsom disciplinstraff,
skulle bestraffningen följaktligen eventuellt ådömas af domstol.
Att straffet under sådan förutsättning skulle erhålla eu helt annan
karaktär än em i form af kroppsaga gifven tillrättavisning i hemmet
eller under därmed jämförliga förhållanden, är tydligt.

Visserligen skulle disciplinstraffet sannolikt i de bestå fall komma
att åläggas, icke af domstol utan af befälhafvare. Icke dess mindre
skulle agan, äfven om den ålades af honom, åtminstone i många fall,
undfå en karaktär, vidt skild från deri, som tillkommer densamma,
då den utöfva^ under nyssberörda förhållanden. Befälhafvarens ställning
till sin underlydande kan näppeligen sägas vara sådan, att däri
ligger tillräcklig garanti för att en sådan bestraffning, som här är i
fråga, alltid skulle komma att utöfvas riktigt och i den anda, som
oundgängligen måste fordras, för att densamma skall kunna verka till
förbättring. Tvärtom är att befara, att ett sådant straff, äfven i dylikt
fall, ej sällan skulle verka förråande eller nedbrytande i stället för förbättrande
på den bestraffade.

Man torde knappast löpa fara att misstaga sig, om man antager,
att det stora flertalet af de gossar, som intagas i skeppsgosseskolan,
kunna utan användning af sådana bestraffningsmedel, som nu blifvit
ifrågasatta, uppfostras till dugliga sjömän, samt att i själfva verket
endast ett fåtal af dem utmärka sig genom sådan vanart, att dylika
medel kunna finnas behöfliga. Då emellertid sistnämnda individer å
sina kamrater, Indika ännu befinna sig i en ålder, synnerligen mottaglig
för intryck af andra, lätt utöfva ett skadligt inflytande och därigenom
gifva spridning åt tendenser, som, därest nämnda inflytande
icke förefunnes, skulle framträda i långt mindre grad än eljest, torde

det säkraste och bästa sättet att förekomma detta inflytande vara att
i tid från skolan aflägsna sådana elever, som visa sig otillgängliga för
bättre inflytelser eller icke låta sig rätta genom tillrättavisningar eller
lindrigare bestraffningar. Det har visserligen sagts, att afgången af
skeppsgossar försvårar uppsättningen af sjömanskåren, som delvis rekryteras
från skeppsgossekåren. Men att genom ett sådant medel, som
här är i fråga, inom en kår af den beskaffenhet som skeppsgossekåren,
hvilken ju är afsedd att utgöra eu förberedande utbildningsanstalt för
flottans blifvande underbefäl, söka kvarhålla personer, som ingenting
hellre önska än att lämna densamma eller, såsom ej sällan lärer
förekomma, icke ens draga sig för att begå upprepade förseelser
för att vinna detta sitt syfte, synes icke vara att anbefalla. Att på
dylikt sätt intresse och kärlek för deras blifvande kall icke kan upjoammas,
är uppenbart. Värdet af sådana personer för skeppsgossekåren
eller sedermera för sjömanskåren synes vara minst sagdt tvifvelaktigt..
Det låter nog ock i vissa fall tänka sig, att eu yngling, som icke kan
finna sig till rätta i de särskilda förhållanden, som den militära uppfostran
krafvel-, på en lefnadsbana, där han bättre passar, lättare kan
utveckla sig till en nyttig och duglig medborgare och därigenom blifva
samhället till större gagn, än om han mot sin vilja kvarhålles på eu
bana, som mången gång andra för hans räkning valt. De förmåner,
bestående i fullständigt underhåll och kostnadsfri undervisning, som
skeppsgossarne åtnjuta af det allmänna, äro så pass betydande, att några
afsevärda svårigheter icke böra möta att i skeppsgosseskolan årligen
antaga så stort antal gossar, att, äfven under förutsättning att en mindre
del af dem före afslutad kurs lämnar densamma eller därifrån skiljes,
sjömanskåren må kunna från skeppsgossekåren erhålla det antal sjömän,
som för dess behöriga rekrytering, i den mån densamma anses böra ske
genom karlskrifning af skeppsgossar, erfordras.

Då kommittén, som på ofvanberörda grunder icke anser sig böra
tillstyrka införande af kroppsaga såsom disciplinstraff för skeppsgossar,
icke heller i öfrig t funnit tillräcklig anledning föreligga, att beträffande
dem stadga särskilda straffbestämmelser, afvikande från dem, som gälla
för krigsmakten i öfrigt, hemställer kommittén, att ifrågavarande framställning
ej må till någon vidare åtgärd föranleda.

Rörande en särskild af afdelningschefen för skeppsgossefarfygen
i underdånig generalrapport för år 1898 gjord framställning om sådan
ändring af 24 § disciplinstadgan, att förutom där omförmälda tillrättavisningar
skulle för skeppsgossar jämväl upptagas kroppsaga, vill kommittén
i annat sammanhang längre fram yttra sig x).

y se de speciella motiven till 212 § i kommitténs förslag till strafflag för krigsmakten.

Sedan i 16 § af strafflagen för krigsmakten uppräknats de särskilda
slag af disciplinstraff, som enligt lagen få användas, stadgas,
såsom ofvan omförmälts, i 2 momentet af samma paragraf, att, där genom
särskild författning för vissa af dem, som lyda under samma lag, är
föreskrifvet annat disciplinstraff'', hvad därom finnes stadgadt skall gälla.
De bestämmelser, som här åsyftas, äro de särskilda föreskrifter, som i
förevarande afseende gälla vissa under strafflagen för krigsmakten nu
lydande kårer, nämligen den till lots- och fyrinrättningarna hörande
personalen, tullverkets beväpnade kustbevakningskår och till aktiv krigstjänst
uppbådade frivilliga skarpskytteföreningar.

Ifall, på sätt ofvan hemställts, den beväpnade kustbevakningskåren
icke vidare skulle komma att lyda under strafflagen för krigsmakten,
förlorar nämnda hänvisning i lagens 16 § i fråga om denna kår all
betydelse.

Den vid lots- och fyrinrättningarna anställda personalen är, som
förut nämnts, enligt det för lotsverket nu gällande tjänstgöringsreglernente
underkastad strafflagen för krigsmakten, vare sig nämnda personal
är i tjänstgöring vid krigsmakten eller ej. Dock gör reglementet,
såsom jämväl förut omförmälts, härvid den inskränkning, att lagens
bestämmelser rörande disciplinstraff och bestraffningsrätt i disciplinmål
skola å nämnda personal tillämpas, allenast då densamma är i tjänstgöring
vid flottan, hvaremot eljest för densamma gälla vissa andra disciplinstraff
äfvensom särskilda föreskrifter angående bestraffningsrätten
i disciplinmål, hvarom allt reglementet närmare stadgar. Om således
någon, som tillhör ifrågavarande personal, å tid, då han ej är i
tjänstgöring vid krigsmakten, gör sig skyldig till förseelse, som faller
under strafflagen för krigsmakten och anses böra bestraffas med disciplinstraff,
skall icke ett sådant disciplinstraff, som uppräknas i nämnda
lag, utan ett sådant, hvarom stadgas i omförmälda reglemente, åläggas
honom.

Enär enligt kommitténs förslag personalen vid lots- och fyrinrättningarna
skulle vara underkastad strafflagen för krigsmakten, endast då
densamma är i tjänstgöring vid krigsmakten, blir tydligen en särskild
hänvisning i lagen till de särskilda bestämmelser, som gälla för samma
personal under dess civila tjänstgöring vid lotsverket, numera öfverflödig.

Hvad angår de frivilliga skarpskytteföreningarna, är, såsom förut
nämnts, i Kungl. kungörelsen den 8 mars 1861 stadgadt, att, då sådan
förening är uppbådad till aktiv krigstjänst, dess medlemmar lyda under
gällande krigslag, dock i tillämpliga delar med iakttagande af de i
Kungl. brefvet den 21 mars 1811 för Gotlands nationalbeväring stad -

Om särskilda
disciplinstraff
för vissa särskilda
kårer
eller föreningar.

Om disciplinära
åtgärder
med afseende
å barn under
femton år.

gade särskilda bestämmelser. I nyssnämnda Kungl. bref livilket, sedan
Gottland i värnpliktshänseende likställts med fastlandet, i fråga om Gotlands
värnpliktige icke torde äga någon betydelse — bestämdes särskilda,
till sin beskaffenhet i samma Kungl. bref närmare angifna arter
af extra judiciella bestraffningar, hvilka fingo användas för beväringsmanskapet
å om Dessa straffarter torde följaktligen, pa grund af förenämnda
kungörelse, ännu under ofvan angifna förutsättningar äga tillämpning
å frivilliga skarpskytteföreningar.

Af skäl, som kommittén redan förut antydt, torde emellertid anledning
numera saknas, att för medlemmarne åt nämnda föreningar
eller andra sammanslutningar med liknande syfte i förevarande hänseende
meddela särskilda bestämmelser, afvikande från dem, som gälla
den egentliga krigsmakten.

Då följaktligen enligt kommitténs förslag inga andra disciplinstraff
än de för krigsmakten i allmänhet gällande kunna åläggas dem,
som enligt förslaget skulle underkastas strafflagen för krigsmakten, för
brott emot samma lag, har någon motsvarighet till ofvanberörda i 2
mom. af 16 § i den nuvarande lagen förekommande stadgande, såsom
numera obehörigt eller missvisande, ej däri upptagits.

24 § af gällande strafflag'' för krigsmakten föreskrifver, att om
barn, som ej fyllt femton år, gör sig skyldigt till disciplinstraff, barnet i
stället skall i enskild t rum under behörig tillsyn med tjänlig aga rättas.

I 5 kap. 1 § allmänna strafflagen, enligt dess ännu gällande
lydelse, stadgas att, om gärning, som eljest är straffbar, begås af barn,
innan det fyllt femton år, gärningen — utom i det fall, som omtalas i
2 § af samma kapitel — är strafflös, men att domstol äger förordna,
att barnet skall i enlighet med vissa i lagen meddelade närmare föreskrifter
underkastas aga. Har gärning, som i lagen är belagd med
visst svårare ansvar, föröfvats af barn, som fyllt fjorton ar, och pröfvas
barnet hafva ägt nog urskillning att inse gärningens brottslighet,. skall
likväl, jämlikt sistnämnda § sådan den ännu lyder, straff, ehuru lindrigare
än det eljest bestämda, ådömas. Genom lag den. 27 juni 1902
har emellertid, i sammanhang med den nya lagstiftningen om uppfostran åt
vanartade och i sedligt afseende försummade barn, allmänna strafflagen i
nu berörda delar sålunda ändrats, att lagen endast föreskrifver, att
gärning, som eljest är straffbar, är strafflös, om den begås af barn,
innan det fyllt femton år. Med hänsyn till innehållet i 30 § 1 mom.
af nuvarande strafflag för krigsmakten — hvilken i förslaget oförändradt
bibehållits — skulle följaktligen, därest ej annorledes stadgades i straff -

lagen för krigsmakten, af nämnda ändring i allmänna strafflagen följa,
att hvarje gärning, som eljest skulle vara straffbar enligt strafflagen
föi krigsmakten, blefve utan all påföljd, om den begunges af någon,
som ännu ej fyllt femton år, såvida nämligen gärningen ej vore af
beskaffenhet, att disciplinstraff eljest därför skulle ålagts. '' Då det
•emellertid synes vara lämpligt, att icke blott gärningar af sistnämnda
beskaffenhet utan jämväl andra gärningar, som eljest'' äro underkastade
straff enligt strafflagen för krigsmakten, må äfven i nu ifrågavarande
fall kunna erhålla laga näpst, men de föreskrifter, som i sådant afseende
finnas _ erforderliga, enligt kommitténs tanke lämpligast böra meddelas
i administrativ väg, har kommittén i sitt förslag infört ett, stadgande
i sådant syfte.

I sammanhang med bestämmelserna om de straff, som kunna
åläggas enligt strafflagen för krigsmakten, stadgar lagen i sin 26 §,
att, om krigsman, som förbundit sig till viss tjänstetid vid krigsmakten’
under samma tid undergått straffarbete eller hållits i fängelse, som
blifvit honom för brott omedelbart eller såsom förvandlingstraff ålagdt,
den tid, som åtgått till straffets verkställande, ej må tillgodoräknas
honom såsom tjänstetid.

Då nämnda bestämmelse, hvarigenom i själfva verket icke stadgas
eu straffpåföljd, utan allenast meddelas föreskrift om sättet för beräkningen
af fast anställd krigsmans tjänstetid i visst fall, enligt kommitténs
uppfattning rätteligen icke har sin plats i strafflagen för krigsmakten utan
snarare, därest densamma fortfarande finnes böra bibehållas, bör införas
i vederbörande tjänstgöringsreglementen eller de särskilda författningar,
som angående dylika ämnen ma finnas meddelade, har berörda bestämmelse
ur förslaget uteslutits.

Detsamma gäller det i lagens 65 § nu förekommande stadgandet,
att, om krigsman, som förbundit sig till viss tjänstetid vid krigsmakten,
för rymning fälles till straff, som ej medför hans uteslutande från krigsmakten,
den tid, under hvilken lian var rymd, ej skall tillgodoräknas
honom såsom tjänstetid.

Om afskiljande
af de straffbestämmelser,

hvilka endast
böra vinna
tillämpning
med afseende
ä brott, som
begås i krigstid
eller under
därmed jämförliga
förhållanden,

i en särskild
del af lagen.

Vid affattningen af en lag sådan som den ifrågavarande har man
tydligen att taga hänsyn ej blott till de förhållanden, som råda under
fred, utan äfven till förhållandena i krig. En del af de brott, som i
lagen böra upptagas, kunna endast föröfvas under krig. Andra kunna
begås såväl i freds- som i krigstid, men förhållandenas olikhet föranleder
beträffande åtskilliga dylika brott, att olika straffbestämmelser
blifva erforderliga i det ena och i det andra fallet. Toge man nämligen
vid bestämmande af strafflatituden hänsyn endast till förhållandena under
fred, blefve straffet ofta nog i krigstid, då brottets farlighet tilläfventyrs
är vida större än eljest, icke tillräckligt effektivt. Skulle man åter
inom samma latitud inrymma straffet äfven med hänsyn till kriget,
blefve däremot straffet för det i fredstid föröfvade brottet ej sällan
alltför strängt.

Vid ordnandet af de särskilda straffbestämmelserna kan man gå
tillväga antingen så, att de bestämmelser, som endast gälla kriget, inpassas
på vederbörliga ställen i lagen i omedelbar anslutning till dess
öfriga stadganden, eller ock så, att de förstnämnda bestämmelserna utsöndras
för sig i en särskild afdelning af lagen.

Vår nuvarande lag bar, som bekant, valt den förra utvägen.
Användningen af denna metod, som har fördelen af större korthet, har
emellertid å andra sidan vållat, att den enkelhet i do särskilda bestämmelserna
och den öfverskådlighet öfver lagverket, som alltid och
icke minst i fråga om en lag sådan som den ifrågavarande, hvilken i
stor utsträckning är afsedd att tillämpas äfven af icke rättsbildade
personer, äro synnerligen önskvärda, i icke ringa grad gått förlorade. Till
vinnande af större öfverskådlighet öfver lagens innehåll och större
lätthandterlighet i dess användning, särskildt under fred, har kommittén
därför i stället funnit sig böra, i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med det tillvägagångssätt, som användts i den nya norska militära
strafflagen, i sitt förslag använda det senare af de två omförmälda
sätten för lagens uppställning och uppdelat de bestämmelser i hagen,
som afhandla de särskilda brotten, i två särskilda afdelningar eller »delare

— enligt förslaget den andra och den tredje delen af lagen omfattande,
den förra de straffbestämmelser, som ansetts böra vara gemensamma
för såväl fred som krig, och den senare — benämnd krigsartiklar

— sådana kompletterande bestämmelser, som, utöfver livad den förra delen
innehåller, ansetts erforderliga beträffande brott, som föröfvas i krigstid.

Då man i fråga om vissa förbrytelser stadgar särskildt strängare
straff, därest de föröfvas under krig, sker detta uppenbarligen förnämligast
därför, att de i sådant fall anses medföra en väsentligt större

O l

fara för det allmänna än eljest. Samma skäl, som i nämnda fall föranleda
en höjning i straffet, tala emellertid för att en sådan bör inträda
äfven under vissa andra förhållanden, som ligga kriget nära. Den ökade
fara, som i fråga om vissa brott hufvudsakligen betingar det högre straffet,
uppkommer nämligen icke i och med själfva krigsutbrottet, utan föreligger
i regel äfven under tiden närmast dessförinnan, då kriget när
som helst kan väntas utbryta. Ej sällan kan till och med ett då föröfvadt
brott — t. ex. ett förräderibrott eller förstörande af eller skadegörelse
å för krigsmaktens behof afsedd egendom — blifva alldeles särskild!
ödesdigert för landets försvar, och den af brottet uppkomna skadan
vara lika svår om ej svårare att reparera, än om den inträffat under
pågående krig.

Berörda omständighet har ock i vår nuvarande lag beaktats, i det
att åtskilliga förbrytelser belagts med samma ansvar, därest de föröfvas,
sedan krigsmakten eller någon del däraf blifvit ställd på krigsfot, som
hall de begås i krig. Exempel härpå erbjuda 113 och 127 §§ äfvensom
i viss mån fil § i gällande lag.

I vissa främmande lagar, särskild! den nya norska lagen äfvensom
i den tyska, har det betraktelsesätt, som i fråga om nämnda bestämmelser
j vår lag gjort sig gällande, vunnit tillämpning i än större utsträckning,
i det att de strängare straff, som stadgats för vissa brott, då de begås
i krig, gälla äfven ifall de begås under tid, då krigsmakten eller den
del däraf, som den brottslige tillhör, är ställd på krigsfot.

Hvad särskild! angår den norska lagen, innehåller denna i sin 3 §
ett stadgande, att lagens tredje del — hvilken i hufvudsak motsvarar
den tilltänkta tredje delen i kommitténs förslag — endast äger tillämpning
å »Handlinger, som foröves i Krigstid, hvorunder ogsaa indbefattes den
Tid, fra hvilken den va-bnede Magt eller vedkommende Afdeling af samme
er beordret saf paa Krigsfod og indtil den after er saf paa Fredsfod». v) 1

1) Hvad hör förstås med »vedkommende Afdeling» synes ej vara fullt klart. Den nya
norska militära rättegångslagen af den 29 mars 1900, använder enahanda uttryckssätt, då den stadgar,
att hvad i lagen är föreskrifvet om krigstid gäller också från den tid, »da den vrebnede Magt
eller vedkommende Afdeling af samme er beordret sat paa Krigsfod, og indtil den atter er sat paa
Fredsfod». Enligt motiven till sistnämnda lag förstås där med »vedkommende Afdeling» »den
(Afdeling), til _ hvem den militaerperson horer, om hvis Forfolgning der er Sporgsmaal, eller som,
naar Forfolgningen er rettet mod andre Personer, har Personerne i sit Folge eller under sin
Bevogtmng eller har besat den Streckning, inden hvilken Forbrydelsen er forovet». Huruvida
berörda uttryck äfven i strafflagen har fullt samma betydelse synes något ovisst. I hvarje fall
lärer därunder falla enhvar, som tillhör eller åtföljer afdelning af krigsmakten, hvilken är i mobiliseringstillstånd.
Att, på sätt som skett i den norska lagen, i vår militära strafflag införa en
definition å begreppet krigstid i syfte att utvidga dess betydelse till att omfatta äfven annan tid
ån den, då krig utbrutit, synes mindre lämpligt, åtminstone så länge den allmänna lagen begagnar
sig af samma uttryckssätt och därmed förstår endast den tid, då landet verkligen är i kris?. (Jfr
8 kap. allmänna strafflagen.)

Kommittén, som på ofvan angifna grunder ansett ett stadgande i
enahanda riktning höra införas ät ven hos oss, har emellertid funnit
berörda i den norska lagen intagna bestämmelse gå alltför vidt och
medföra större stränghet än behöfligt. Dessutom synes eu sådan bestämmelse
i vissa fall leda till egendomliga konsekvenser. Ett förräderibrott
t. ex. eller ett brott, innefattande olofligt tillgrepp af eller skadegörelse
å för krigsmakten ansedd egendom, kan tydligen innefatta fullt ut lika
stor fara för rikets säkerhet eller för försvaret, om det begås af någon,
som icke tillhör eu mobiliserad afdelning, som ifall det föröivas af någon,
hvilken tillhör en sådan. Det synes då oegentligt, att brottet skall
straffas enligt en strängare latitud i det senare fallet än i det förra
endast därför, att gärningsmannen tillhör eu mobiliserad afdelning af
krigsmakten. Ån mindre synes det böra ifrågakomma att såsom regel
stadga, att de straffbestämmelser, Indika egentligen gälla för krigsförliållanden,
skola tillämpas beträffande krigsmakten i dess helhet, äfven
ifall mobiliseringen allenast är partiell och sålunda omfattar endast eu
del af krigsmakten. Om däremot rikets hela krigsmakt — detta begrepp
bär taget i betydelsen af arméns samtliga truppförband, flottans stationer
och kustartilleriet — i anledning af fara för ett fientligt angrepp eller
för skyddande af rikets neutralitet vid krig mellan främmande makter
erhållit order om mobilisering, synas fullt giltiga skäl föreligga att
låta de ansvarsbestämmelser, som gälla för krigstid, träda i tillämpning.
Gifvet torde nämligen vara, att eu sådan åtgärd, som här förutsattes,
icke tillgripes, med mindre förhållandena äro sådana, att krigsfaran
anses öfverhängande och kriget omedelbart förestående. Med afseende
å hvad nu blifvit anförd t, har kommittén ansett, att ett stadgande bör
i lagen upptagas därom, att de straffbestämmelser, som införts i krigsartiklarna,
skola äga tillämpning jämväl i nyss berörda fall, eller da
rikets krigsmakt i dess helhet för afvärjande af ett fientligt angrepp
eller för skyddande af rikets neutralitet vid krig mellan främmande
makter ställes eller är ställd på krigsfot, men att deras tillämplighet
icke bör därutöfver utsträckas. Tydligt är, att ett dylikt stadgande
erhåller betydelse endast med afseende å sådana handlingar, hvilka på
grund af sin natur kunna tänkas förekomma icke blott i krig utan
äfven i fred.

De brott, hvilka, i enlighet med hvad ofvan blifvit anfördt, funnits
höra i krigsartiklarna upptagas, äro, på sätt åt det följande närmare
framgår, hufvudsakligen dels sådana brott, som finnas omförmälda i
4 och 8 kapitlen af nuvarande lag, eller förräderi, feghet, oloflig gemenskap
med fienden, olofligt tagande af krigsbyte samt de brott, hvilka

i lagen sammanfattas under rubriken missbruk af vapenmakten i krig,
dels äfven rymning och olofligt undanhållande, som sker i fält, från
belägrad fästning eller från fartyg, stadt på sjötåg, uppror, upplopp
och olydnad mot förman äfvensom våld eller annan misshandel å öfverordnad
krigsman eller å vakt, då sådant brott sker i närheten af .fienden
eller eljest vid tillfälle, då brott mot krigslydnaden medför större fara,
skadegörelse å äfvensom stöld och rån af egendom, som tillhör krigsmakten
eller är afsedd för dess behof i vissa fall, olofligt tillgrepp å
valplats från fallen, sjuk eller sårad, som tillhör svenska krigsmakten
eller därmed förbunden krigsmakt, samt öfverträdelser eller åsidosättande
af tjänsteplikter vid vaktgöring eller annan likartad tjänstgöring äfvensom
i en del andra fall.

I detta sammanhang bör erinras, att i den nuvarande strafflagen
för krigsmakten vissa brott äro belagda med ett särskilt strängare
ansvar, gemensamt för det fall, att brottet föröfvas under krig, och de
fall, då det blifvit begånget, sedan »krigsmakten eller någon del där a fr
blifvit ställd på krigsfot. Detta gäller särskild t om stöld af egendom,
afsedd lör krigsmaktens behof, efter 113 § 2 mom. lista punkten äfvensom
beträffande ämbets- eller tjänstemans tillgrepp och förskingring af
egendom, som han, i kraft af sin befattning, för krigsmaktens räkning
emottagit till förvarande, förvaltning eller redovisning, efter 127 §.

Då kommittén ej funnit skäl att i fråga om dessa brott i nu berörda
hänseende frångå den nuvarande lagens ståndpunkt, har det — med
hänsyn till oi vanberörda i förslaget antagna grundsats rörande räckvidden
af krigsartiklarnes tillämplighet — fallit sig ur redaktionell synpunkt
enklast att upptaga bestämmelserna rörande samma brott i lagens
andra del och där utsätta straffet icke blott för det fall, att någon del
al krigsmakten, utan äfven för den händelse att krigsmakten i dess helhet
vid brottets föröfvande är i mobiliseringstillstånd.

Vidare må här anmärkas, att 61 § i nuvarande lag stadgar straff
för rymning från trupp, som med anledning af inträffadt eller befaradt
krig blifvit ställd på krigsfot eller erhållit befallning att hålla sig
färdig till uppbrott, eller från fartyg, därå af orsak, som nyss är nämnd,
besättning blifvit inmönstrad, för så vidt ej rymningen sker i fält
eller under tåg till krig eller från befästad ort, som är belägrad, eller
från fartyg, som under krig är stadt på sjötåg, för Indika fall straff
bestämmes i 60 §. 61 § är således, så snart ej sådant fall, som omtalas
i 60 § föreligger, tillämplig i fråga om hvarje rymning från afdelning,
som af där omförmäld anledning ställts på krigsfot, oberoende däraf
huruvida så är förhållandet med krigsmakten i dess helhet eller icke.

Om öfverflyttning
af vissa
bestämmelser i
disciplinstadgan
till strafflagen
för krigsmakten.

Af liknande skal, som förut nämnts i fråga om ofvan omförmälda
stadganden i 113 och 127 §§, återfinnes äfven det stadgande, som motsvarar
61 § i gällande lag, i lagens andra del enligt förslaget.

Hvad sålunda i fråga om nu särskild! omförmälda bestämmelser
i förslaget anmärkts, utgör emellertid, med den antagna utgångspunkten,
lika litet någon oegentlighet, som att andra delens bestämmelser i öfrigt
äga tillämpning, så snart ej tredje delen af lagen till annat föranleder,
och således äfven vid mobilisering eller i krigstid.

I Riksdagens ofvanberörda till kommittén remitterade skrifvelse
har Riksdagen framhållit önskvärdheten däraf, att vid den revision af
gällande krigslagar, som kommittén erhållit i uppdrag att verkställa,
måtte tagas under ompröfning, huruvida icke vissa delar af disciplinstadgan,
såsom varande af kriminallags natur, borde göras till föremål
för Konungens och Riksdagens gemensamma lagstiftning ocli öfverflyttas
till strafflagen för krigsmakten.

Öfver (lön särskilda strafflagstiftningen för krigsmakten har, som
bekant, i vårt land ända till nyaste tider Konungen ensam varit rådande.
I proposition till 1880 års riksdag föreslog Kungl. Maj:t den ändring i
87 § regeringsformen, att kriminallag för krigsmakten skulle i likhet med
allmän civil- och kriminallag stiftas af Konung och Riksdag gemensamt.
Sedan förslaget samma år förklarats h vilande, bl ef detsamma af 1882
års riksdag definitivt antaget. Enligt hvad det vid nämnda proposition
fogade statsrådsprotokollet utvisar, af såg den föreslagna grundlagsändringen,
att strafflagstiftningen rörande krigsmakten skulle i enahanda
utsträckning, som enligt allmänna konstitutionella grunder ansetts gälla
i fråga om den allmänna brottmålslagstiftningen, utöfvas af Konung och
Riksdag samfälldt, och följaktligen såväl strafflag för krigsmakten som
rättegångsordning vid krigsdomstolar stiftas af dem gemensamt, hvaremot
Konungen fortfarande skulle vara oförhindrad att, såsom det i protokollet
heter, meddela ordningsbestämmelser och polisföreskrifter i sådana ämnen,
som ej i kriminallag omförmäldes. Sedan berörda förslag till grundlagsändring
af Riksdagen antagits såsom hyflande, men innan detsamma
slutligen antagits, utfärdades emellertid af Kungl. Maj:t ny strafflag för
krigsmakten den 7 oktober 1881, därvid till nämnda lag öfverflyttades
åtskilliga bestämmelser, livilka förut haft sin plats i disciplinstadgan för
krigsmakten, men ansågos rätteligen hafva sin plats i en af Konung
och Riksdag gemensamt stiftad lag.

Till den nya strafflagen öfverflyttades i enlighet härmed från den
dåvarande disciplinstadgan, förutom vissa andra bestämmelser, dels de

i 2 kap. af strafflagen nu intagna stadganden om disciplinstraffens arter
■och sättet för deras verkställande äfvensom rörande de s. k. tillrättavisningar,
hvilka i vissa fall få användas, dels hela det nuvarande 11
kapitlet i samma lag om disciplinmål, hvilket kapitel innefattar bestämmelser
om hvilka brott som få af befälhafvare bestraffas, om förhållandet
mellan domstols och befälhafvares straffmyndighet i vissa fall samt om
ordningen för verkställande af disciplinstraff och klagan öfver beslut,
hvarigenom sådant straff ålagts af befälhafvare. I sistnämnda kapitel
infördes slutligen ock ett stadgande, att Konungen ägde förordna, af
hvilken befälhafvare bestraffningsrätten i hvarje fall Unge utöfvas, samt
om sättet för bestraffningsrättens utöfning och om vederbörandes rättighet
att tillsäga arrest. Bestämmelserna härom bibehöllos nämligen fortfarande
i disciplinstadgan. De sålunda utstakade gränserna mellan de
särskilda författningarna hafva sedermera förblifvit oförändrade.

Nu gällande disciplinstadga, hvilken utfärdats den 16 juni 1899,
afhandlar under nedannämnda rubriker följande ämnen, nämligen: om
förmanskap samt förhållandet emellan öfverordnade och underordnade,
om bestraffningsrätten i disciplinmål, om rättighet att tillsäga arrest,
om sättet huru bestraffningsrätten i disciplinmål skall utöfvas, om tillrättavisningar
och andra åtgärder till disciplinens upprätthållande, om
straffregister samt om de militärhäkten, i hvilka straff skola verkställas.

Under rubriken om förmanskap samt förhållandet mellan öfverordnade
och underordnade meddelas, bland annat, noggranna definitioner
å begreppen förman och öfverordnad samt deras korrelat, underlydande
och underordnad. Dessa begrepp, hvilka i den nu gällande strafflagen
för krigsmakten förutsättas såsom kända, äro, såsom redan ett flyktigt
studium af de särskilda straffbestämmelserna i strafflagen för krigsmakten
utvisar, af den allra största betydelse för innebörden af samma bestämmelser.
Då räckvidden af en mängd straff bud i lagen är väsentligen
beroende af det innehåll, som förlänas åt dessa begrepp, och detta
innehåll bör vara underkastadt enahanda pröfning som själfva straffbestämmelserna,
har kommittén ansett stadgandena om hvad med nämnda
begrepp är att förstå, böra erhålla sin plats i nämnda lag.

En stor mängd af de förseelser, som i strafflagen för krigsmakten
äro belagda med disciplinstraff, äro tydligen af den jämförelsevis obetydliga
beskaffenhet och begås, enligt hvad erfarenheten visar, ofta nog
under sådana förhållanden, att det icke gärna kan ifrågakomma, att de
alltid skulle åtalas och bedömas af domstol. Meningarne torde hos oss
icke heller vara delade därom, att många af nämnda förseelser fortfarande
såsom hittills lämpligast höra behandlas i disciplinär väg, eller att den

disciplinära bestraffningsrätten i dessa mål i första hand bör tillkomma,
vederbörande b edil h afvare.

Såsom skäl för bibehållandet i disciplinstadgan af de delar af
samma stadga, livilka handla om bestraffningsrätten i disciplinmål —
eller, närmare bestämdt, om hvem som äger att utöfva denna rätt —
samt om rättigheten att tillsäga arrest, anfördes vid 1881 års lagändring
af föredragande departementschefen till statsrådsprotokollet, att dessa
ämnen vore angelägenheter, hvilkas ordnande folie under Konungens
befogenhet att bestämma särskilda ämbetsmyndigheters kompetens.

Om man i nu ifrågavarande bestämmelser ser hufvudsakligen en
instruktion för de militära befälhafvarne, efter hvilken de i utöfningen
af nämnda rättigheter hafva att rätta sig, kan en sådan uppfattning
som den nyssnämnda förefalla naturlig nog. Inom en lagstiftning, ansedd
endast för en uteslutande af yrkesmän bestående krigsmakt, kan den
ock äga sitt berättigande, men, sedan den allmänna värnplikten lagts till
grund för krigsmaktens organisation, ställer sig saken enligt kommitténs,
mening väsentligen annorlunda. Nämnda bestämmelser framträda då icke
så mycket som en instruktion för befälhafvarne i utöfningen af deras
ämbeten utan snarare såsom föreskrifter, hvilka till dels normera de
villkor och förutsättningar, under hvilka den enskilde medborgarenkrigsmannen
— som med eller mot sin vilja är skyldig fullgöra sin
värnplikt — är underkastad de militära befälhafvarnas i den enskildes
fri- och rättigheter tilläfventyrs ganska djupt ingripande myndighet i
förevarande hänseenden. Ifrågavarande i den militära befälhafvare^,
hand lagda befogenheter äro därför numera ur allmän samhällssynpunkt,
af så stor vikt och betydelse, att öfvervägande skäl tala för, att äfven
bestämmelserna härom, i likhet med hvad som förut skett i fråga om
de i 11 kapitlet strafflagen för krigsmakten intagna bestämmelser, gifvaskaraktär
af kriminallag för krigsmakten och följaktligen öfverflyttas till
Konungens och Riksdagens gemensamma lagstiftningsområde.

Hvad nu blifvit sagdt om befälhafvares bestraffningsrätt i disciplinmål
och rättigheten att tillsäga arrest gäller äfven de i nuvarande
disciplinstadga förekommande bestämmelserna om sättet för bestraffningsrättens
utöfvande samt om tillrättavisningar.

En sådan åtgärd, som nu af kommittén förordats, torde knappast
vara ägnad att ur allmän politisk synpunkt väcka några betänkligheter..

I förbigående må nämnas, att bestämmelser rörande samma ämnen, som
enligt förslaget skulle förlänas karaktär af lag i egentlig mening, äfven
enligt vissa andra länders lagstiftning äga sådan natur. Så t, ex. i
Schweiz, Holland och Norge.

Hvad angår de i 27 § 1 mom. disciplinstadgan intagna bestämmelser
rörande skiljande i visst fall af dem, som tillhöra det fast
anställda manskapet, från tjänsten, står detta stadgande i så nära sammanhang
med de i strafflagen för krigsmakten införda bestämmelser rörande
samma ämne (jfr. 28 § i nämnda lag), att detsamma enligt kommitténs
uppfattning helst bör därmed sammanföras.

Därest 204 § i förslaget till strafflag för krigsmakten erhåller den
af kommittén föreslagna lydelsen, torde, enligt hvad al'' motiven till samma
paragraf lärer framgå, första punkten i 26 § disciplinstadgan, såsom
stående i strid med nyssberörda stadgande, böra ur författningen utgå.

Ofriga i disciplinstadgan afhandlade ämnen anser kommittén vara
af öfvervägande administrativ eller reglementarisk natur och följaktligen
icke böra göras till föremål för Konungens och Riksdagens samfällda
lagstiftning eller ock vara af beskaffenhet att, därest det af kommittén
utarbetade förslag till strafflag för krigsmakten antages, böra helt och
hållet upphäfvas.

Huruvida de bestämmelser rörande befälhafvares disciplinära myndighet,
Indika enligt kommitténs förslag skulle erhålla eller redan förut
erhållit karaktär af lag, stiftad af Konung och Riksdag gemensamt,
rätteligen böra hafva sin plats i strafflagen för krigsmakten eller i den
militära rättegångslagen, kan vara föremål för olika meningar. Då
sistnämnda lag hittills egentligen endast meddelat föreskrifter om grunderna
för de militära domstolarnes sammansättning och verksamhet samt
reglerna för förfarandet inför dessa och hvad därmed står i direkt
sammanhang, och reglerna för befälhafvarnes disciplinära bestraffningsrätt
med hvad därtill hörer är något, som därifrån bör hållas i sär,
synas nu ifrågavarande delar af disciplinstadgan — på sätt redan förut
skett med det i strafflagen för krigsmakten införda kapitlet om disciplinmål
— lämpligast böra införas i sistnämnda lag. Däremot torde föreskrifterna
om rätt att tillsäga arrest, hvilka äro helt och hållet fristående
från öfriga nu ifrågavarande bestämmelser och allenast angå en åtgärd
af rent preventiv karaktär, hvilken i och för sig icke har något ovillkorligt
samband med den disciplinära bestraffningsrätten, naturligast erhålla
sin plats vid sidan af de i den militära processlagen förekommande
reglerna om häktning.

Riksdagen har i sin ofvannämnda skrifvelse ifrågasatt, huruvida Om räitsicke,
till vinnande af större garanti för den lagenliga behandlingen af bdeltagandet
sådana mål, däri det tillkommer befälhafvare att själf ålägga disciplin- ducipUnstraff
eller de s. k. disciplinmålen, i afgörandet af dylika mål borde må^gningd''

12 g''

jämte vederbörande befälhafvare deltaga eu rättsbildad person med
domareansvar för därvid meddelade beslut, därest lian icke däremot
reserverat sig.

Kommittén, som tagit denna fråga i noggrant öfvervägande, bär
emellertid icke funnit sig böra tillstyrka en sådan anordning.

På grund af sakens natur måste befälhafvaren vara den, som bär
ansvaret för krigslydnadens och ordningens upprätthållande inom truppen.
Det synes då ock vara riktigast, att äfven ansvaret för det sätt, hvarpå
de disciplinära bestraffningar, hvilkas åläggande utan rannsakning och
dom lagen tillstädj er, blifva använda, odeladt hvilar på honom.

Dessutom bör icke förbises, att det ojämförligt stora flertalet af
de mål, hvilka enligt kommitténs förslag, likasom enligt gällande lag,
kunna ifrågakomma till befälhafvarens afgörande i form af disciplinmål,
till sin beskaffenhet äro synnerligen enkla och ingalunda sådana, att de
för sitt lagenliga bedömande och afgörande kunna anses fordra särskilda
juridiska insikter. Gifvet är visserligen, att äfven i de enklaste fall
bestämmandet af straffets art och mått alltid måste öfvcrlåtas åt den
myndighet, som har att utöfva bestraffningsrätten, men detta är en sida
af saken, som befälhafvaren med den kännedom, han äger om sina
underlydande, i de flesta fall bör kunna bedöma lika bra om ej bättre
än andra. Att föreskrifva en sådan behandling af disciplinmålen i allmänhet,
som här blifvit ifrågasatt, skulle därför i kommitténs tanke i
hvarje fall vara att införa en för den stora massan af fall fullkomligt
onödig apparat, som endast skulle verka tyngande utan motsvarande
nytta. Härmed vill kommittén icke hafva förnekat, att fall kunna förekomma,
då det måste anses önskvärdt och nyttigt, att befälhafvaren
äfven vid handläggningen af ifrågavarande slag af mål beredes tillfälle
att, där så ske kan, rådföra sig med en lagfaren ämbetsman, som är
pliktig att i sådant afseende tillhandagå honom. Detta är emellertid
något annat än att föreskrifva, att befälhafvaren skulle vara därtill
ovillkorligen skyldig, något som helt visst skulle på ett betänkligt sätt
förrycka hans ställning såsom disciplinens egentlige handhafvare.

För öfrig! skulle den ifrågasatta anordningen icke, utan att
ändamålet med den disciplinära bestraffningsrätten skulle blifva mer
eller mindre förfeladt, kunna under alla förhållanden genomföras. Detta
skulle nämligen förutsätta, att den lagfarne ämbetsman, som jämte
befälhafvaren skulle deltaga i handläggningen af målet, alltid funnes
tillgänglig å den plats, där den disciplinära bestraffningsrättens utöfning
kunde ifrågakomma. Men detta kan tydligen icke utan alltför stora
uppoffringar från det allmännas sida förverkligas. I regel kan eu lag -

faren person icke påräknas åtfölja fartyg på sjötåg. Så är redan med
nu gällande bestämmelser endast i undantagsfall förhållandet, och då
enligt den af kommittén föreslagna organisationen af krigsdomstolarna
sådana icke skulle komma att i fredstid fungera på sjötåg, kan det
svårligen sättas i fråga, att endast för nu ifrågavarande ändamål en
lagfaren person skulle åtfölja hvarje sjöexpedition. Gifvet är ock, att
vid mångfaldiga tillfällen i fält skulle möta stora, stundom oöfverstigliga
svårigheter för anordningens genomförande. Äfven eljest kan det
tydligen icke gärna gå för sig att på hvarje ort, där någon del af
krigsmakten finnes förlagd eller eljest har sin tjänstgöring, för ändamålet
anställa en särskild lagfaren ämbetsman. Om detta ock bör kunna ske
i fråga om sådana platser, där en något mera betydande afdelning af
krigsmakten är förlagd, kan det svårligen komma i fråga beträffande
de ganska talrika platser, där, utan att något större truppförband finnes
på platsen, en fristående skola eller kommendering eller allenast ett
detachement har sin förläggningsort. Skulle äfven i dylika fall vederbörande
befälhafvare vara pliktig att i disciplinmål inhämta yttrande af
eu lagfaren ämbetsman, som icke funnes å platsen tillgänglig, blefve
detta uppenbarligen i många fall ytterst otjänligt.

Icke heller synes det vara förenligt med befälhafvare^ ställning
och nödiga auktoritet att förbjuda honom att inför samlad trupp eller
eljest då en ringare förseelse försiggår inför hans ögon, utan att först
höra annan person, ålägga en disciplinär bestraffning.

Det anförda torde vara tillräckligt för att ådagalägga, att den
ifrågasatta ordningen för handläggningen af disciplinmål i hvarje fall
svårligen skulle kunna genomföras, utan att man nödgades göra en
mängd, delvis mycket omfattande undantag, hvarigenom värdet af hela
anordningen skulle i hög grad förringas.

Att, med insikt om nödvändigheten af alla dessa undantag, ändock
föreskrifva, att det omförmälda förfarandet, där så lämpligen kunde ske,
skulle iakttagas, torde icke heller vara att anbefalla. Föreskrefves detta såsom
regel, vore det att befara, att befälhafvarnas myndighet i andra fäll, då
förfarandet icke kunde iakttagas, skulle mista eu del af den auktoritet,
som bör tillkomma densamma. Utan tvifvel skulle det ock framstå
såsom eu oegentlighet, om, såsom sannolikt är, föreskriften i regel blefve
tillämplig endast å de högre befälhafvarne, hvilka ju i allmänhet hafva
sin expedition å platser, där ett eller flera truppförband finnas förlagda,
och ett juridiskt biträde kan antagas vara anställdt, men däremot i
allmänhet blefve utan betydelse i fråga om lägre befälhafvare för mindre
kommenderingar å andra orter eller på sjön, oaktadt just de yngre,

mindre erfarne befälhafvarne måste anses företrädesvis vara i behof af
den juridiske rådgifvarens stöd eller kontroll.

Inom kommittén har varit ifrågasatt, att befälhafvarens ifrågavarande
befogenhet skulle på det sätt inskränkas, att disciplinstraff af
viss svårare art, t. ex. arrest af tredje graden eller arrest med skärpning,
icke skulle få af honom åläggas annorledes än i den ordning, som i
Riksdagens förenämnda skrifvelse antydes.

Tydligt är emellertid, att de invändningar, som ofvan framställts
i fråga om anordningens införande i allmänhet, äfven i dylikt fall äga
i hufvudsak enahanda giltighet. Dessutom skulle man knappast på denna
väg ernå hvad man här egentligen åsyftar. De spörsmål, som vid
handläggningen af ifrågavarande mål möjligen skulle kunna anses för
sitt rätta bedömande fordra särskilt juridiska insikter, kunna nämligen
uppstå lika väl om ett lindrigare som om ett strängare arreststraff i
det ifrågavarande fallet linnes påkalladt. Menar man åter, att en viss art
af disciplinstraff är af den beskaffenhet, att detsamma icke under några
förhållanden bör få af befälhafvare åläggas utan de garantier i fråga
om målets riktiga handläggning, som ofvannämnda förfarande skulle
erbjuda, är detta en annan sak. För en sådan uppfattning saknas
emellertid i kommitténs tanke tillräcklig grund. I verkligheten skulle
ock eu sådan bestämmelse, såsom af det föregående torde framgå, vara
ungefär liktydig med att under vissa förhållanden, t. ex. på sjötåg, så
godt som alldeles afskaffa användningen af den art af disciplinstraff,
bestämmelsen skulle afse, ty hellre än att vänta till sjötågets slut med
åläggande af bestraffning för en förseelse, som funnes påkalla ett sådant
straff, skulle befälhafvaren säkerligen, för att ej alltför länge lämna förseelsen
obestraffad, i de flesta fall se sig nödgad att tillgripa ett till
arten lindrigare arreststraff än det, han egentligen ansåge förseelsen
förtjäna. Att en lagstiftning med dylika verkningar icke skulle lända
det allmänna till fördel, synes ligga i öppen dag.

Såsom kommittén liär ofvan framhållit, kunna emellertid vid handläggningen
af disciplinmål fall förekomma, då det måste anses såsom
en stor fördel, ifall befälhafvaren, innan han afgör målet, äger tillfälle
att rådföra sig med en lagfaren ämbetsman. Redan nu lärer i dylika
fall tämligen allmänt så praktiseras, att vederbörande chef hänvänder
sig till den vid truppförbandet anställde auditören för att inhämta hans
mening i saken. Enligt gällande tjänstgöringsreglemente för armén är
auditör ock skyldig att, då regementschefen så påkallar, lämna honom
och regementets förvaltning biträde vid alla de tillfällen, då tillgång
på juridisk insikt kan vara behöflig.

På sätt förut antydts, skulle, enligt den organisation af krigsdomstolarna,
som kommittén tänkt sig, krigsrätterna i fredstid icke
ordnas, såsom nu är förhållandet, regementsvis utan distriktsvis med i
regel en gemensam domstol för flera truppförband eller andra afdelningar
af krigsmakten. I följd däraf skulle civila domare i krigsrätt i allmänhet
finnas tillgängliga endast å vissa mera spridda platser inom
landet. Men enligt samma organisation skulle vid hvarje sådan »distriktskrigsrätt))
finnas såsom åklagare en eller flera krigsfiskaler med juridisk
domareutbildning. Då vederbörande militära chefer och regementsförvaltningar
tydligen måste beredas tillfälle att, på sätt redan nu är fallet,
i förefallande frågor af juridisk natur äga tillgång till erforderligt
juridiskt biträde, har kommittén tänkt sig, att detta åliggande i allmänhet
skulle tillhöra krigsfiskalerna. Med hänsyn härtill innehåller
ock kommitténs förslag, att i regel en krigsfiskal skulle anställas för
hvarje regemente eller därmed likställdt truppförband äfvensom för
hvarje station af flottan och att, endast om två eller flera regementen
eller andra afdelningar af krigsmakten finnas förlagda å samma ort eller
å nära intill hvarandra belägna orter, en gemensam krigsfiskal skulle
kunna anställas för samtliga eller flera af dessa afdelningar. I öfverensstämmelse
härmed skulle krigsfiskalerna af Kung!. Maj:t indelas å samtliga
de särskilda afdelningarna af krigsmakten med skyldighet dels att
fungera såsom åklagare i fråga om de afdelningar, å hvilka de indelats,
dels att i förefallande frågor af juridisk natur och således äfven, i den
mån så kan befinnas nödigt, vid handläggningen af disciplinmål lämna
vederbörande chefer för nämnda afdelningar erforderligt biträde.

Den rådgifvande ställning, auditörerna nu i fråga om disciplinmålen
kunna sägas intaga, skulle följaktligen öfverflyttas på krigsfiskalerna.
Detta skulle i kommitténs tanke ur allmän organisatorisk synpunkt medföra
en bestämd fördel. Det måste nämligen anses mindre öfverensstämmande
med en domares opartiska ställning, ifall lagstiftningen så
ordnas, att denne, innan de mål, som han eventuellt har att i sådan
egenskap handlägga, hänskjutits till domstolens pröfning, nödgas att
uttala sig rörande deras rätta behandling.

Vid redogörelsen för lagförslagets grunder i öfrigt kan förslagets
uppställning lämpligen följas.

Med afseende å livad ofvan blifvit anfördt, liar kommittén ansett
lämpligt, att lagen indelas i fyra delar, den första innehållande Allmänna
bestämmelser, den andra handlande Om särskilda brott, den tredje,
på sätt förut nämnts, kallad Krigsartiklar samt den fjärde upptagande
reglerna Om befälhafvares disciplinära myndighet.

Speciella motiv.

FÖRSTA DELEN.

1 kap.

I detta kapitel hafva angifvits vissa för lagens terminologi grundläggande
begrepp äfvensom bestämts, i hvilken omfattning vissa delar
i lagen, särskild! dess tredje del, äro tillämpliga. 1

1 §•

Under uttrycket »officerare och underofficerare vid krigsmakten»,
inbegripas — på sätt jämväl enligt 2 § mom. a) i gällande lag torde
vara förhållandet — äfven officerare och underofficerare anställde öfver
stat vid regemente eller kår eller tillhörande reserverna likasom ock
officerare, som, utan att tillhöra visst regemente eller viss kår, kvarstå
i armén. F. d. officerare och underofficerare, livilka afgått ur tjänsten
med fyllnadspension men vid krig eller mobilisering äro tjänstskyldiga,
äro däremot naturligen icke, med mindre att de inkallas till tjänstgöring,
att hänföra under berörda uttryck i lagen. (Jfr Tjänstgöringsregl. för
armén Del II Kap. II § 5.)

På sätt af hvad förut blifvit anfördt äfvensom af punkterna 7:o) och
8:o) i förevarande § framgår, åsyftas med berörda uttryck icke officerare
vid väg- och vattenbyggnadskåren och ej heller de, som innehafva sådan
befattning'' vid lots- och fyrinrättningarna, hvarmed är förenad officers
eller underofficers tjänstegrad i flottans reserv. Detta har ansetts böra
bär anmärkas därför, att officerarne vid förstnämnda kår likasom lots- och
fyrinrättningarnas personal i inskrifningsliänseende (jfr Inskrifningsförordningen
den 5 dec. 1901 § 1) äfvensom i respektive tjänstgöringsreglementen
betecknas såsom vid krigsmakten anställde.

Till manskap och spel, som innehafva fast anställning vid krigsmakten,
böra — i öfverensstämmelse med hvad ofvan sagts om officerare
och underofficerare — räknas äfven manskap och spel, som antagits
öfver stat vid regemente eller kår eller tillhöra reserv vid krigsmakten.
Däremot böra icke räknas såsom manskap de vid lots- och fyrinrättningarna
anställda, som där innehafva befattning, till graden motsvarande
manskapet.

Då i denna § beträffande värnpliktige — liksom vissa andra personer
— användes uttrycket »äro i tjänstgöring» eller »tjänstgöra»,
afses därmed hela den tidsperiod, som ligger emellan den tid, då de
inställa sig till tjänstgöring, och den tid, då de hemförlofvas eller den
ifrågavarande tjänstgöringen eljest definitivt upphör, således äfven de
tider, då afbrott däri sker på grund af tillfällig permission, intagande
i militärt häkte eller sjukhus eller dylikt.

Då i fråga om tidpunkten för tjänstgöringens början användts
uttrycket »skola ställas», förutsättes, att, såsom redan nu allmänneligen
torcle vara fallet, tid och ort för de värnpliktiges ställande under militärt
befäl på förhand kungöres.

Det har synts vara i formellt afseende mest korrekt, att de värnpliktige
betecknas såsom krigsmän endast i de fall, som i denna §
angifvas, men att de fall i cifrigt, då värnpliktige skola vara underkastade
straff efter strafflagen för krigsmakten, särskildt bestämmas i de kapitel
af lagen, där de brott, hvarom fråga är, finnas afhandlade. (Jfr 62 och
157 §§ i förslaget.) Detta fordrar emellertid, att i lagens 2 kapitel,
hvarest stadgas, hvilka som äro underkastade straff efter lagen, införes
eu hänvisning till de lagrum, som äro tillämpliga å värnpliktige, äfven
då de ej i egenskap af krigsmän lyda under lagen. En sådan hänvisning
återfinnes i förslagets 7 §.

Det måste onekligen anses som en oegentlighet, att, då sjökrigsskolans
kadetter öfvas ombord, besättningen i öfrigt lyder under krigslag,
men icke kadetterna, för såvidt. de icke befordrats till underbefäl.
Enligt nu gällande föreskrifter befordras sjökadetterna, innan de i skolans
tredje landklass undergå examen till fjärde klassen, till underofficerskorporaler
i flottan och, innan de i femte landklassen underkastas
examen till skolans sjette och högsta klass, till underofficerare i flottan.
Hvad angår kustartillerikadetterna hvilka numera å en särskild kustartillerilinie
utbildas vid sjökrigsskolan, utgöras dessa uteslutande af
till skolan kommenderade sergeanter i kustartilleriet. Det är således
nu endast sjökadetterna i skolans tre lägsta klasser, som icke lyda under
strafflagen för krigsmakten. Af ofvannämnda skäl och då det uppén -

barligen ur disciplinär synpunkt måste anses innebära en fördel, att
kadetterna såväl ombord som, eljest i beröringen med förmän och äldre
kamrater äfvensom manskap åtnjuta enahanda straffrättsliga skydd, som
tillkommer krigsmän i allmänhet, synes det emellertid vara riktigast, att
äfven sistnämnda delar af kåren ställas under nämnda lag. Någon betänklighet
däremot synas desto mindre böra möta, som enligt förslaget
de, som ännu icke fyllt femton år, för gärningar, Indika i strafflagen äro
belagda med straff, endast skulle underkastas disciplinär bestraffning i
enlighet med särskilda af Konungen utfärdade föreskrifter, samt beträffande
dem, som ej uppnått aderton års ålder, arreststraff icke skulle
ifrågakomma annorledes än i form af enkel ljus arrest utan särskild
skärpning.

Punkten 5:o motsvarar eu del af inom d) i 2 § af gällande lag.
Med den i förslaget gjorda redaktionsändringen afses att i stadgandet
inbegripa icke blott den för tjänstgöring å flottans och kustartilleriets
fartyg utan ock den vid minpositionerna anställda personalen af här omförmälda
kategorier. Att äfven sistnämnda personal bör hänföras till krigsmän,
torde utan vidare motivering vara tydligt. För fullständighetens
skull hafva i stadgandet upptagits äfven handtverkare, med hvilket uttryck
åsyftas sådan i särskilda yrkesgrenar utbildad personal, som tilläfventyrs
icke kan anses fålla under benämningen arbetare.

Då i förslaget användts uttrycket »förhyrda», torde däraf framgå,
att här icke afses för tjänstgöring i land å flottans stationer antagen
personal (Jfr G § 4:o i förslaget).

Med de under 6:o omförmälda personer afses närmast reservofficersaspiranter
vid flottan — Indika, ehuru till graden äfvensom i
vissa andra hänseenden likställda med underofficerare, likväl icke äro
att till dem hänföra — kadettaspiranter och kadetter vid kustartilleriet,
antagna på grund af Kungl. kungörelsen den 15 maj 1903, äfvensom
— i den man Kungl. kungörelsen af den 15 februari 1901 angående
antagning af extra kadetter och dessas utbildning för inträde i sjökrigsskolan
fortfarande kommer att vinna tillämpning — enligt samma
kungörelse antagna extra kadetter. Samtliga nu nämnda personer, hvilka
antagas — reservofficersa spir ant efter aflagd sjökaptensexamen, kadettaspirant
vid kustartilleriet efter undergången mogenhetsexamen eller
examen till sjunde klassens öfre afdelning vid allmänt läroverk och i allmänhet
vid en ålder mellan sexton och tjugu år, kadett vid samma artilleri efter
afslutad tjänstgöring såsom kadettaspirant, och extra kadett, hvarom nyss
talats, efter hufvudsakligen enahanda grunder som kadettaspirant vid kustartilleriet
— genomgå under längre eller kortare tider militära utbildnings 13 -

kurser vid flottan eller kustartilleriet. Det synes då ock vara i sin
ordning, att dessa personer — i likhet med eleverna vid krigsskolan
och sjö krigsskolan — medan de för sin utbildning tjänstgöra vid krigsmakten,
betraktas såsom krigsmän och ställas under strafflagen för krigsmakten.
Då naturligen detsamma gäller äfven andra personer i liknande
ställning, hvilken benämning de än må komma att erhålla, har det
ansetts lämpligast att i lagen använda ett generellt uttryck, omfattande
dem alla.

Punkterna 7:o—10:o torde, efter hvad ofvan vid redogörelsen för
lagförslagets allmänna grunder blifvit anfördt,1) icke kräfva någon närmare
motivering. I hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad som skett i
fråga om värnpliktige, hafva de vid lots- och fyrinrättningarna anställde
samt officerarne vid väg- och vattenbyggnadskåren i förslaget hänförts
till krigsmän allenast under förutsättning, att de äro i tjänstgöring vid
krigsmakten, hvaremot de fall i öfrigt, då, enligt hvad ofvan sagts,
strafflagen för krigsmakten skulle å dem vinna tillämpning, omförmälts
i det kapitel af lagen, där bestämmelserna i fråga finnas införda (62 §),
och hänvisning dit gjorts i 2 kapitlet (7 §).

Erinras bör, att under punkten 10:o icke åsyftas medlemmar af
sådana frivilliga föreningar, hvilka icke afse egentlig krigstjänst utan
endast bestridande af sjukvård eller andra dylika särskilda förrättningar
vid krigsmakten. Sådana personer torde däremot i allmänhet
falla under 6 § 6:o i förslaget.

2 och 3 §§.

Dessa §§ motsvara 1 och 2 §§ i disciplinstadgan. Däri innehållna
föreskrifter om hvad som är att förstå under uttrycken »förman» och
»underlydande» samt »öfver»- och »underordnad», hafva ansetts för våra
förhållanden väl lämpade och därför i förslaget upptagits oförändrade,
allenast med den jämkning, som föranledts af kustartilleriets upprättande.

4 §•

Åtskilliga lagbud i förslaget förutsätta för sin tillämpning, att
krigsmakten eller någon del af densamma i anledning af ett befaradt
krigsutbrott eller för upprätthållande af rikets neutralitet vid krig mellan
främmande makter är ställd eller — hvad kommittén ansett böra därmed
likställas — ställes på krigsfot. Till undvikande af upprepningliar
därför ansetts tjänligt, att i de lagrum, där eljest ett dylikt för -

1) Se sid. 25 och följ.

hållande skulle beskrifvas, i stället om krigsmakten eller afdelning af
densamma endast använda uttrycket »mobiliserad» samt här införa en
allmän bestämmelse, innefattande eu förklaring af hvad med nämnda
uttryck i denna lag är att förstå.

Med »rikets krigsmakt» afses arméns samtliga fördelningar och
Gotlands trupper samt flottan och kustartilleriet. Dock får uttrycket
icke så tolkas, som skulle en mobilisering af rikets krigsmakt här förutsätta
en total mobilisering i den meningen, att t. ex. beväringens samtliga
årsklasser inkallats. Med uttrycket åsyftas endast, att samtliga
truppförband enligt arméns vanliga indelning i fredstid äfvensom flottans
stationer och kustartilleriet erhållit order om mobilisering.

\ id beskrifningen af anledningen till mobilisering, som här afses,
har begagnats ett uttryckssätt, så nära som möjligt anslutande sig till
de ordalag, som i regeringsformens 74 § användts vid angifvande af
villkoren för Konungens rätt att i dylika fall låta utfordra förnödenheter
och tjänstbarheter af kommuner eller enskilda för krigsmaktens behof.

5 §.

På sätt ofvan angifvits, har här stadgats, under Indika förutsättningar
tredje delen af lagen, de s. k. krigsartiklarna, skola tillämpas.
För att med full tydlighet utmärka, att förslagets mening är, att lagens
andra del jämväl i krigstid eller eljest under tid, då rikets krigsmakt
är mobiliserad (jfr ofvan vid 4 §), skall vinna tillämpning, såvida ej
bestämmelserna i tredje delen till annat föranleda, har detta i paragrafen
uttryckligen stadgats.

2 kap.

6 §•

Under civile ämbets- och tjänstemän vid krigsmakten innefattas
äfven de öfver stat vid civilmilitär kår eller vid reserv anställde.

Att med de uttryck, som i punkterna 2:o och 3:o användts för
att beteckna där omförmälda under lagen lydande personer, icke afses
vid lots- och fyrstaterna anställda personer, än mindre officerare vid
väg- och vattenbyggnadskåren, då de icke äro i tjänstgöring vid krigsmakten,
torde framgå af hvad förut blifvit anfördt.

Beträffande de under punkterna 2:o och 3:o gjorda undantag har
förut talats.*)

») Se sid. 37.

100

Till intendenturkåren räknas äfven förvaltare-, intendents- och
reservintendentsaspiranter samt till marinintendenturkåren niarinintendentsaspiranter
och marinintendentselever, hvilka alla för genomgående af
vissa utbildningskurser tjänstgöra vid krigsmakten. Enär åtminstone
vissa af de till nämnda kategorier hörande personer icke äro att hänföra
vare sig under punkten 2:o eller punkten 3:o i denna §, men samtliga
dessa personer, likasom andra, hvilka möjligen framdeles, om än
under andra benämningar, komma att antagas vid nämnda kårer och
för vinnande af anställning därstädes tjänstgöra vid krigsmakten, enligt
hvad ofvan nämnts, böra lyda under strafflagen för krigsmakten, så länge
deras ifrågavarande tjänstgöring pågår, har ett särskildt stadgande därom
intagits i förslaget.

Punkterna 6:o och 7:o torde, efter hvad ofvan anförts,icke kräfva
någon närmare motivering. Hvad särskildt beträffar stadgandet i punkten
6:o rörande den, som med behörigt tillstånd åtföljer kronans fartyg,
lärer knappast behöfva påpekas, att nämnda stadgande icke är tillämpligt
å den, som endast tillfälligtvis, då det ej är fråga om sjötåg i
egentlig mening utan t. ex. endast gäller en prof- eller rekreationstur,
enligt inbjudning medföljer ett kronans fartyg.

7 §•

Anledningen till införandet af denna § i förslaget har omförmälts
här ofvan vid motiveringen af 1 §.

8 §‘

Beträffande denna § torde i hufvudsak få hänvisas till hvad i
ämnet förut anförts.2)

Med »krigsskådeplats» förstås här, såsom af det föregående lärer
framgå, sådant område, som, jämlikt de uti inledningen till Fälttjänstreglementet
därom meddelade bestämmelser, afdelats till eller är att
betrakta såsom krigsskådeplats. 3

V Se sid. 42 och följ.

-) Se sid. 45 och följ.

3) Reglementet stadgar härom följande:

Då krigsmakten eller någon del af densamma ställes på krigsfot, vill Kungl. Maj:t genom
allmän kungörelse bestämma, hvilka delar af riket äro att anse såsom krigsskådeplats. Infaller
fienden i riket, innan krigsskådeplats afdelats, eller i område, som ej är beläget inom afdelad krigsskådeplats,
elier hota fientliga örlogsfartyg kustort inom sådant område, äro närmast kringliggande
landsdelar intill ett afstånd af 60 km. i alla riktningar från det ställe, där fienden uppehåller sig,
eller från kustort, som hotas, att betrakta såsom krigsskådeplats, ändock att allmän kungörelse
därom icke kunnat utfärdas. Fögderi eller stad, som blott delvis ligger inom nämnda afstånd, räknas
i sin helhet till krigsskådeplatsen. Inom Norrbottens län må dock icke del af fögderi, som ligger
inom Lappmarken, anses tillhöra krigsskådeplatsen allenast på den grund, att sådant fögderis
kustland faller inom densamma.

101

Då i förslaget användts uttrycket »af krigsmakten ockuperadt område»,
menas därmed ett af den svenska krigsmakten under pågående
krig faktiskt besatt eller behärskadt fientligt, område.

Då 133 § 2 mom. och 134 §, hvilka lagrum i förslaget äro nya,
icke stadga annat straff för där omförmälda brott än allmän lag, blir
betydelsen af här ifrågavarande §, såvidt rörer dessa lagrum, hufvudsakligen,
att åtal för där afsedda brott komma att under de förutsättningar,
som i paragrafen angifvas, upptagas vid krigsdomstol.

För fullständighetens skull har i 2 mom. af denna § äfven omförmälts
utländing, som begår brott, hvarom sägs i 149 § af förslaget.

9 §•

Denna § motsvarar, såvidt angår krigsfånge, 8 § i nuvarande
lag. Då krigsfånge synes böra under alla omständigheter för af honom
begånget brott straffas efter militär strafflag, ifall brottets beskaffenhet
det medgifver, har sistberörda stadgande, hvilket nu i allmänhet är
tillämpligt endast å krigsfånge, som hålles under militärbevakning eller
blifvit på sitt hedersord från bevakning befriad, i så måtto ändrats, att
nämnda begränsningar i förslaget uteslutits. Ändringen sammanhänger
äfven därmed, att i förslaget stadgats särskildt straff för krigsfånge, som
på vissa villkor frigifvits ur fångenskapen men före slutet af det krig,
därunder han tillfångatagits, bryter mot nämnda villkor (148 §).

Med krigsfånge har i förslaget likställts utländsk man, hvilken
vid krig mellan främmande makter, därunder Sverige är neutralt, här
i riket internerats. Därmed åsyftas sådana fall, då t. ex. en beväpnad
afdelning, tillhörande en krigförande stat, medan Sverige är neutralt,
tagit sin tillflykt in på svenskt område men där — enligt hvad folkrätten
i dylika fall bjuder — afväpnats och internerats. Fn likartad
bestämmelse förekommer i schweizisk lagstiftning (Militärstrafgerichtsordnung
den 28 Juni 1889 art. 1: 9).

10 §.

Då, på sätt förut blifvit nämndt, i förslaget införts åtskilliga bestämmelser,
enligt hvilka där omförmälda brott skola straffas efter allmän
lag, har i förevarande lagrum, hvilket i öfrigt återgifver innehållet
i 3 § af gällande lag, tillagts orden: »äfven där sådant ej är i lagen
särskildt sagdt».

102

11 §•

1 mom. i denna § är lika lydande med 4 § i lagen, dock att i
stället för orden: »som i densamma med straff belägges» användts uttrycket:
»hvarå samma lag är tillämplig», hvilket sistnämnda uttryck
synes tydligare än det förra återgifva, hvad därmed åsyttas. Det tilllagda
andra momentet har föranledts af den nya 7 § i förslaget.

12 §

är likii lydande med 5 § i nuvarande lag.

13 §.

I det fall, som omtalas i 1 mom. af denna §, hvilket motsvarar
6 § i gällande lag, tillkommer det enligt sistnämnda § den brottsliges
»vederbörande befälhafvare» att pröfva, huruvida brottet bör befordras
till åtal. Då denna befogenhet icke synes böra tillkomma
annan än högste befälhafvaren på stället (jfr Tjgr.-regl. för Armén
Del. T Kap. II § 3 mom. 10) har förevarande stadgande i förslaget i
sådant syfte jämkats.

Enligt 8 § i förslaget skall i vissa fall utländsk man vara underkastad
straff efter strafflagen för krigsmakten för brott, som af honom
begås, medan han vistas å område, hvilket af den svenska krigsmakten
ockuperats. Enligt 1 kap. 2 § allmänna strafflagen fordras emellertid
för upptagande vid svensk domstol af åtal mot utländing för brott,
begånget utom riket, att Konungen meddelat förordnande därom, att
brottet må åtalas här i riket. Skulle detta villkor upprätthållas äfven
i förenämnda i 8 § af förslaget afsedda fall, komme detta tydligen att
föranleda mycken omgång, och ändamålet med sistberörda stadgande i
följd däraf att i viss mån förfelas. Med anledning härå! har kommittén
föreslagit, att — i öfverensstämmelse med hvad redan nu i lagens 6 §
beträffande där omförmälda fall är stadgadt — jämväl i händelse utländsk
man, medan han vistas å utländskt område, som af den svenska
krigsmakten ockuperats, begår brott, som skall straffas efter strafflagen
för krigsmakten, det skulle anförtros åt högste befälhafvaren inom området
att, så länge den brottslige befinner sig därstädes, förordna om
åtal af brottet, där befälhafvaren finner förhållandena det fordra.

103

14 §.

I denna §, som motsvarar 7 § i nuvarande lag, hafva orden:
»enhvar vid svenska krigsmakten anställd» utbytts emot orden: »enhvar,
som tillhör svenska krigsmakten». Detta har skett i syfte att jämväl
värnpliktige, hvilka ju icke kunna sägas vara vid krigsmakten anställda,
skulle af stadgandet omfattas.

5 kap.

15 §.

Jämte redogörelse för de straffarter, som efter strafflagen för
krigsmakten användas för där omförmälda brott, upptager 9 § i lagen,
hvilket lagrum motsvaras af förevarande § i förslaget, bestämmelser om
de s. k. tillrättavisningar, hvilka i vissa fall må användas för mindre
förseelser och oarter, de där icke finnas påkalla ansvar, efter samma
lag. För vinnande af större öfverskådlighet öfver och reda i lagens
uppställning härutinnan hafva sistnämnda bestämmelser, hvilka röra
något annat, än hvad i förevarande kapitel i öfrigt afhandlas — kapitlets
rubrik lyder ju ock: om straff efter denna lag — öfverflyttats till lagens
fjärde del, hvilken innehåller bestämmelserna om befälhafvares disciplinära
myndighet.

16-18 §§

upptaga innehållet i 10—12 §§ i lagen oförändradt.

Skulle, på sätt kommittén för afgifvande af förslag om skärpning
af vissa frihetsstraff föreslagit, den ändring i allmänna strafflagen komma
att vidtagas, att straffarbete på viss tid och fängelse, då sådant straff
ådömes för vissa slag af brott, i vissa fall skulle kunna förenas med
skärpning genom liårdt nattläger eller, hvad angår straffarbete, äfven
genom mörkt enrum, lärer det falla af sig själft, att sådan straffskärpning
bör kunna ådömas äfven efter strafflagen för krigsmakten för brott
af enahanda slag, för såvidt desamma äro belagda med straff i sistnämnda
lag.

104

19 §.

Denna § motsvarar 18 § i lagen.

Den i 1 mom. vidtagna ändring i uppräkningen af där omförmälda
kapitel i lagen är föranledd af lagens förändrade kapitelindelning. Då
i vissa af de i momentet uppräknade kapitlen införts en del bestämmelser,
enligt Indika där afhandlade förbrytelser skola straffas efter
allmän lag, blir däraf en följd, att nu ifrågavarande moment blir tilllämpligt
äfven i fråga om straff, ådömda efter dessa bestämmelser,
för såvidt straffet är sådant, som i förevarande moment är sagdt. Detta
innefattar i så måtto en afvikelse från gällande lag, som denna i hufvudsak
utgår därifrån, att endast straff, ådömda för brott, Indika kunna
betecknas såsom rent eller åtminstone öfvervägande militära, böra verkställas
i militärhäkte, men däremot straff, som ådömts för andra brott,
vare sig desamma såsom militärt kvalificerade upptagits i strafflagen
för krigsmakten eller icke, böra verkställas i allmän straffanstalt. De
förbrytelser, som afhandlas i de nya bestämmelserna, äro emellertid så
nära besläktade med dem, hvilka redan nu finnas upptagna i de kapitel
af lagen, som i den nuvarande 13 § omförmälas, att utsträckningen af
momentets tillämplighet äfven till straff, ådömda för de förra, icke torde
kunna anses innefatta någon afsevärd oegentlighet, helst i de kapitel,
som omtalas i den nuvarande 13 §, straff stadgats äfven för brott,
hvilka, noga taget, knappast kunna anses vara af rent eller ens öfvervägande
militär natur.

Hvad i 2 mom. stadgas om verkställande i militärhäkte af fängelse,
som ålagts såsom förvandlingsstraff för brott mot allmän lag, har ansetts
böra gälla äfven sjökrigsskolans kadetter.

20 och 21 §§

motsvara 14 och 15 §§ i lagen.

22 §.

1 denna § hafva sammanförts de bestämmelser, som äro gemensamma
för alla arrestgraderna.

I fråga om rätt för arresterad att mottaga besök har kommittén
upptagit samma föreskrift, som i sådant afseende nu gäller om den,
som undergår vaktarrest, eller att den arresterade ej må mottaga besök,

105

där det ej för särskild! fall medgifves. Detta bör naturligen, med
kommitténs utgångspunkt, tillämpas äfven i fråga om första gradens
arrest, när denna verkställes i eget rum eller tält eller eljest utan
bevakning.

Det synes vara med god ordning bäst öfverensstämmande, att den
arresterade, om lian tillhör manskapet, ej får åtnjuta annan kost, än
manskapet vanligen bestås. Med kost förstår kommittén här allt — mat
eller dryck — som enligt gällande spisordning eljest skulle tilldelas
honom.

Förslaget innebär vidare, att, om arresterad under eu eller flera
arrestdagar på tåg åtföljer trupp, till hvilken han hörer, denna eller
dessa dagar icke skola inräknas i strafftiden; en föreskrift, som står i
öfverensstämmelse med hvad som nu gäller såväl om vaktarrest som
beträffande arrest utan bevakning. Då däremot i förslaget uteslutits
hvad gällande lag i 17 och 1.8 §§ innehåller om arresterad officers
eller underofficers tjänstgöring eller icke-tjänstgöring, då han på tåg
åtföljer trupp, förutsättes, att den arresterade i dylikt fall alltid deltager
i tjänstgöring. Den olikhet, som nu härutinnan råder mellan befäl och
manskap, skulle således enligt förslaget komma att försvinna.

23-25 §§.

Dessa §§, Indika innefatta särskilda stadganden rörande hvarje
arrestgrad för sig, som utöfver de gemensamma bestämmelserna i 22 §
erfordras, hafva i hufvudsak förut erhållit sin motivering. b

Förbudet för den, som undergår andra eller tredje gradens arrest,
att använda vin eller spritdrycker, hvilket i följd af den i 22 § intagna
bestämmelsen att, om den arresterade tillhör manskapet, ingen annan
kost, än manskapet vanligen bestås, må tilldelas honom, hufvudsakligen
har betydelse endast för officerare och underofficerare, synes utgöra eu
vid andra och tredje gradens arrest lämplig inskränkning i de den arresterade
eljest medgifna fri- och rättigheter. Enahanda förbud har af den
förut omförmälda kommittén för afgifvande af förslag om skärpning af
vissa frihetsstraff m. in. föreslagits att gälla för den, som undergår för
brott omedelbart ålagdt fängelse eller därmed förenad! fiingelse, hvartill
ådömda böter förvandlats. -'')

[i Se sid. 49 o. följ. samt sid. 65.

2) Jfr nämnda kommittés förslag angående straffarbetes och fängelsestraffs verkställande
i enrum. 7 §.

106

26-27 §§

innehålla bestämmelser om de skärpningsmedel, som få användas
vid tredje gradens arrest, och om de förutsättningar, under hvilka
sådan skärpning får åläggas. De skäl, å hvilka förslaget i denna del
grundar sig, hafva utförligt utvecklats. x)

Gällande lag föreskrifter i 23 §, att, om någon som fyllt femton
men ej aderton år, gjort sig skyldig till sträng arrest, han i stället
skall undergå vaktarrest, därvid tre dagars vaktarrest räknas lika med
en dags sträng arrest (Jfr 22 § i lagen).

Förslaget intager i hufvudsak enahanda ståndpunkt, i ty att skärpning
genom mörkt enrum icke skulle få åläggas den, som ej uppnått
aderton års ålder; och har skärpning genom häråt nattläger i sådant
hänseende likställts med förstnämnda slag af skärpning.

Föreskriften i den nuvarande lagen om förvandling af sträng arrest
till vaktarrest beror tydligen närmast däraf, att lagen för åtskilliga brott
stadgar sträng arrest såsom enda straff, hvaraf följer, att, därest icke
en dylik föreskrift om straffets förvandling funnes, sträng arrest skulle
komma att tillämpas äfven å ifrågavarande personer. Då däremot enligt
förslaget skärpning aldrig är ovillkorlig, har föreskrift om straffförvandling
i nu nämnda fall blifvit obehöflig. -)

28 §.

Det har ansetts bäst öfverensstämma med ändamålet af skärpning,
hvarom i denna § förmäles, att densamma verkställes vid strafftidens
början. Af den lydelse, den därom meddelade föreskriften gifvits, torde
följa, att, ifall af en eller annan anledning hinder möter för skärpningens
verkställande å sådan tid, detta kan ske äfven senare under strafftiden,
då hindret ej längre förefinnes.

I 22 § af gällande lag stadgas, att om straffskyldig finnes ej kunna
utan fara för hälsan undergå honom ålagd sträng arrest, han i stället
skall undergå vaktarrest, därvid — med tillämpning af enahanda grund
för förvandlingen som ofvan vid motiveringen af 26 och 27 §§ omför- 1

1 Se sid. 56.

2) Lydelsen af 23 § i lagen har stundom gifvit anledning till den tolkning-, att den myndighet,
som har att ombesörja verkställande af ålagd sträng arrest, skulle vara pliktig tillse, att den
straffskyldige uppnått den här stadgade åldern af aderton år. Då 27 § i förslaget innefattar direkt
förbud för att ålägga person, som ej uppnått nämnda ålder, skärpning medelst mörkt enrum eller
mistning af sängkläder, kommer tydligen berörda skyldighet att åligga endast den myndighet,
som ålägger bestraffningen.

107

mälts — tre dagars vaktarrest räknas lika med en dags sträng arrest.
I enlighet härmed föreskrifves i disciplinstadgans 23 §, att, om anledning
förekommer, att straffskyldig ej skulle kunna utan fara för hälsan
undergå honom ålagd sträng arrest, läkares yttrande däröfVer bör inhämtas,
samt att, där sådant förhållande af läkaren bestyrkes och det,
anses, att bestraffningen, om med dess fullbordande någon tid uppskjutes,
ej heller då utan våda kan verkställas, den straffskyldige i stället skall
undergå vaktarrest, efter ty i strafflagen för krigsmakten sägs.

Till åstadkommande af eu, såvidt möjligt, fullt effektiv kontroll
däröfver, att skärpning, hvarom nu är fråga, icke må lända till men för
den straffskyldiges hälsa, har i förslaget stadgats, att sådan skärpning
ej i något fall må verkställas, förr än vederbörande läkare efter verkställd
undersökning förklarat, att den straffskyldige kan utan våda för
hälsan underkastas skärpningen. Sådan undersökning skall således äga
rum, äfven ifall skärpningen består i mistning af sängkläder.

Då straffskärpning, som här afses, är att betrakta icke såsom ett
särskilt straff utan såsom ett strängare sätt för straffets verkställande,
synes däraf böra följa att, om hinder för skärpningens verkställande
under strafftiden möter, skärpningen anses förfallen. Detta bör emellertid
ej så förstås, att ålagd skärpning under alla förhållanden bör
betraktas såsom ett odelbart helt. År hindret för dess verkställande
allenast af tillfällig beskaffenhet, men upphör först sedan så stor del
af strafftiden förflutit, att inom densamma endast en del af skärpningen,
t. ex. tre i stället för sex dagars skärpning, kan fullbordas, bör icke
dess mindre nämnda del däraf gå i verkställighet. I enlighet härmed
har i paragrafen införts en bestämmelse, att i den mån skärpning ej
kan verkställas inom strafftidens slut, skärpningen är förfallen.

Består skärpning i mörkt enrum och mistning af sängkläder i
förening, och möter tillfälligt hinder för verkställigheten allenast i fråga
om det ena, bör naturligen anstå med skärpningen i dess helhet, på
det att densamma må, om möjligt, verkställas i ett sammanhang. Dock
bör med verkställande af skärpningen i det afseende, där hinder ej
möter, icke uppskjutas längre, än att densamma i denna del kan fullbordas
inom strafftiden.

29 §

motsvarar 25 och 27 §§ i lagen, livilka ansetts utan olägenhet
kunna sammanföras till en paragraf.

108

30 §.

Jämlikt 41 § i förslaget till lag om krigsdomstolar och rättegången
därstädes skulle till krigsdomstol höra mål rörande åtal emot dem, som
lyda under strafflagen för krigsmakten, för brott, som i andra eller
tredje delen af nämnda lag omförmäles såsom straffbart, vare sig straffet
finnes utsatt där, eller i sådant afseende hänvisning är gjord till allmän
lag. Enär i 120 § af nuvarande lag är stadgadt, att officer eller underofficer,
som dömes till ansvar för stöld, snatteri eller rån, jämväl skall
dömas till afsättning, kunde då den missuppfattningen möjligen uppkomma,
att mål rörande åtal mot officer eller underofficer för brott,
hvarom nyss talats, skulle tillhöra krigsdomstol, äfven ifall hufvudstrajfet
för brottet skall bestämmas efter allmän lag, utan att hänvisning därtill
i sådant afseende förekommer i strafflagen för krigsmakten. Med
anledning häraf har berörda i 120 § nu intagna bestämmelse öfverflyttats
till lagens första del och förevarande §.

2 mom. i denna § motsvarar 3 mom. i 28 § af strafflagen för
krigsmakten.

Innehållet i 3 mom. är i hufvudsak hämtadt dels från 2 mom. i
nyssnämnda § dels från 27 § 1 mom. disciplinstadgan. Sistberörda
stadgande har nämligen ansetts så nära sammanhänga med 2 och 3 inom.
i omförmälda § i strafflagen för krigsmakten, att detsamma bort i lagen
införas och med dem samarbetas.

Såväl 28 § 2 mom. i strafflagen som 27 § disciplinstadgan förutsätta
för sin tillämpning, att, därest de tidigare bestraffningarne endast
bestått i disciplinstraff, straffet åtminstone en gång utgjort, om den
straffade är officer, vaktarrest i sexton dagar eller därutöfver, om han
är underofficer, sträng arrest och, om han tillhör manskapet, sträng
arrest i fem dagar eller därutöfver. 1 följd af disciplinstraffens enligt
förslaget förändrade anordning har i stället såsom villkor för ifrågavarande
bestämmelsers tillämpning stadgats, att, därest de föregående
bestraffningarna endast bestått i disciplinstraff, straffet åtminstone en
gång skall hafva uppgått till disciplinstraff af tredje graden.

Frånsedt nyssnämnda, för det fall att de föregående bestraffningarna
stannat vid disciplinstraff, gällande förutsättning, kan enligt
nuvarande bestämmelser här ifrågavarande påföljd — afsättning eller,
om den brottslige tillhör manskapet, dennes skiljande från tjänsten —
inträda så snart den brottslige förut blifvit tre eller flera gånger efter
samma lag straffad. Nämnda påföljd kan således ifrågakomma, huru
lång den tid än må hafva varit, som förflutit emellan de tidigare be -

109

gångna brotten samt emellan den senast utståndna bestraffningen och
den ifrågavarande, därefter begångna förbrytelsen. Detta synes emellertid
innebära en alltför stor stränghet. Att långt tillbaka i tiden liggande
förseelser af måhända mycket obetydlig beskaffenhet skola med dylik
verkan kunna räknas den felakt ige till last, synes nämligen vara att
härutinnan gå . längre än nödigt. Med afseende härå har föreslagits,
att sådan påföljd, hvarom här är fråga, för brott, hvilket medför lindrigare
ansvar än straffarbete, må kunna inträda, endast ifall det till bestraffning
föreliggande brottet föröfvats inom fem år, efter det den brottslige
utstått den af de tidigare bestraffningarna, som sist verkställts, äfvensom
att undergången bestraffning skall i ifrågavarande hänseende räknas
den brottslige till last, allenast där densamma helt och hållet eller till
någon del ägt rum inom de tio år, som förflutit närmast före föröfvandet
af det brott, hvars bestraffande är i fråga. Om således t. ex. ett
brott af ifrågavarande beskaffenhet begås den 1 januari 1910, skulle
enligt förslaget nu afhandlade stadgande kunna komma till tillämpning,
endast ifall den brottslige efter 1900 ars början tro eller flera gång''er
undergått straff af beskaffenhet, som i stadgandet omförmäles, och den
sist verkställda af dessa bestraffningar åtminstone till någon del ägt
rum efter 1905 års början.

Vid angifvande af villkoren i öfrig! för tillämpningen af ifrågavarande
bestämmelse hafva i förslaget, i stället för motsvarande i strafflagen
och disciplin stadgan använda uttryckssätt, begagnats uttrycket:
))då den brottslige gjort sig ovärdig den aktning och tillit, som bör tillkomma
af honom innehafd befälsställning, eller krigstuktens upprätthållande.
eljest det klöfver.» Härmed har kommittén velat framhålla, att
tillämpning af ifrågavarande § särskilt beträffande befälet företrädesvis
bör ifrågakomma i sådana fall, där den brottslige genom sina förbrytelser
förspillt den aktning och det förtroende, förutan hvilka en befälhafvare
icke kan anses skickad att leda och uppfostra andra, hvarjämte
kommittén genom uteslutande åt uttrycket »krigsmaktens anseende»,
hvilket tilläfventyrs skulle kunna tjäna till stöd för en mer eller mindre
skef eller ensidig uppfattning af krigsmaktens ställning i samhället och
därigenom föranleda stadgandets tillämpning i oriktig anda, sökt förebygga
en dylik misstolkning.

Att afsättning enligt förevarande § endast kan ådömas af domstol
liksom att krigsmans af manskapet skiljande från krigstjänsten jämlikt
samma § är en åtgärd, som ankommer på vederbörande befälhafvare,
ligger redan i den nuvarande 28 §; och är härutinnan ingen ändring
i förslaget åsyftad.

31 §

är lika lydande med 29 § i lagen.

32 §

torde vid angifvande af förslagets allmänna grunder hafva tillräckligt
motiverats. x)

4 kap.

33 §.

1 mom. i denna § är lika lydande med 1 mom. i 30 § af gällande
strafflag för krigsmakten. Af de i nämnda moment använda ordalag,
som öfverensstämma med rubrikerna till 3, 4 och 5 kapitlen i allmänna
strafflagen, framgår, att samtliga bestämmelser i dessa kapitel skola i
tillämpliga delar lända till efterrättelse jämväl vid tillämpning af strafflagen
för krigsmakten, sålunda, bland annat, reglerna i 4 kap. 9 § angående
tillgodoräknande af häktningstid. Med hänsyn till affattningen
af sistnämnda § får naturligtvis dylikt tillgodoräknande äga rum, jämväl
då det ådömda straffet utgöres af arreststraff.

I omförmälda § af gällande strafflag för krigsmakten stadgas vidare,
att hvad enligt allmän lag gäller i fråga om skadestånd, skall lända
till efterrättelse äfven vid tillämpning af förstnämnda lag. Allmänna
lagens hufvudregel i nämnda hänseende återfinnes i 6 kap. 1 § allmänna
strafflagen och lyder: »Skada, som någon genom brott annan till fogar,

skall af den brottslige gäldas, ehvad brottet skett med uppsåt
eller af vållande. Har den, som skadan led, genom eget vållande därtill
medverkat, varde skadeståndet jämkadt, efter ty som skäligt prof vas.»

30 § strafflagen för krigsmakten gör emellertid det undantag från
ofvanberörda däri förekommande bestämmelse, aft om krigsman, som
under utöfvande af befäl å kronans fartyg är ansvarig för dess säkerhet,
vid fartygets manövrering eller navigering begår förseelse, som
sägs i 144 §, han icke är skyldig att gälda skada eller kostnad, som
genom förseelsen tillskyndas kronan, såvida han ej därför varder dömd
till svårare straff än disciplinstraff.

Nämnda undantag tillkom först genom förordningen den 6 juni
1883. Dessförinnan anslöt sig nämligen strafflagen för krigsmakten i
förevarande hänseende helt och hållet till allmänna lagen. _ En redogörelse
för det hufvudsakliga innehållet i den Kungl. proposition, hvar -

vj Se sid. 80.

igenom förslag för Riksdagen framlades om vidtagande af ändring i
strafflagen för krigsmakten i nn berörda hänseende torde, såsom för
frågan belysande, här böra meddelas. I nämnda proposition, hvilken
synes närmast hafva varit föranledd af förut inom Riksdagen väckta
motioner i ämnet, de där emellertid icke tillvunnit sig Riksdagens
bifall, angafs till en början, att af införskaffade uppgifter rörande
lagstiftningen i ämnet i andra länder, däribland England, Frankrike,
Tyskland, Ryssland, Österrike, Italien, Nederländerna och Danmark
äfvensom Nordamerikas Förenta Stater, framginge, att i flertalet af
dessa länder antingen alls icke funnes någon i lag stadgad ersättningsskyldighet
för genom befälhafvarens vållande uppkommen skada
å kronans fartyg eller, där en sådan skyldighet funnes i lag bestämd,
ersättning sällan eller aldrig brukade i dylika fall utkräfvas, samt
att, om än de meddelade uppgifterna i allmänhet endast rörde skada,
uppkommen å förande fartyg, från vissa länder dock uttryckligen
meddelats, att jämväl skada, som genom befälhafvarens vållande tillfogades
enskilda, ersattes af statsmedel.

Sedan härefter erinrats om då gällande sjölags bestämmelser i fråga
om befälhafvare å enskilda fartyg ansvarighet för genom deras vållande
uppkommen skada, samt vidare framhållits, att om det än syntes tvifvelaktigt,
huruvida sjölagen kunde i fråga om skadestånd anses mildare
mot enskild fartygsbefälhafvare än strafflagen för krigsmakten mot
befälhafvare å kronans fartyg, den förres ställning dock vore vida gynnsammare
därigenom, att äfven i de fall, där ersättning enligt lag kunde
åläggas honom, densamma, enligt hvad därom uppgifvits, likväl aldrig
plägade utkräfvas. Rederiet vände sig i detta hänseende ej mot skepparen;
det hade i vanliga fall assurera! sitt fartyg och finge sin ersättning af
assuradören. Denne åter sökte ej sin skada igen af befälhafvaren,
emedan ett sådant förfarande skulle med den uppfattning af dylika
frågor, som inom handelsflottan rådde, mötas af allmänt ogillande.
Skeppares ansvarighet för skada, där den ej vållats af uppsåt, kunde
således sägas ej vidare existera; den både öfvertagits af assuradörerna.
Det vore med afseende härpå man med skäl sagt, att befälhafvare å
kronans fartyg, utom de skyldigheter, som ålåge eu kofferdiskeppare,
äfven hade den att vara kronans assuradör.

»Häri ligger», heter det vidare i den Kungl. propositionen, »onekligen
ett orimligt missförhållande mellan det begångna felet och den
därmed förbundna påföljden. Felet kan inskränka sig till ett misstag,
ett förbiseende, som vid utförande af ett så svårt och farligt uppdrag
som fartygsbefälhafvarens knappt står i mänsklig förmåga att undvika,

112

helst lians beslut, i farans stund ofta måste fattas ögonblickligen och
utan rådrum till öfverläggning. Påföljden åter är en skadeersättningsskyldighet,
som ju dyrbarare den materiel, hvilken anförtros åt befälhafvare^
måste göras för att motsvara de ökade fordringarna på krigsduglighet,
desto säkrare leder till hans ekonomiska ruin. Men utom det
att en så långt drifven ersättningsskyldighet svårligen kan öfverensstämma
med lagstiftningens anda och grunder, måste den utöfva en
ganska menlig inverkan på beskaffenheten af det vapen, åt hvilket en
viktig del af vårt försvar är anförtrodt. Då sjöofficeren vet, att äfven
den dugligaste fartygsbefälhafvare kan för ett under tjänsteutöfning
begånget obetydligt fel ådraga sig ersättningar, som bringa honom och
hans familj på ekonomiskt obestånd för lifstiden, kan det ej undvikas,
att denna tanke utöfvar ett nedtryckande och förlamande inflytande på
hans företagsamhet och handlingskraft och frestar honom att i främsta
rummet iakttaga all den försiktighet, som låter förena sig med ett någorlunda
oklanderligt utöfvande af hans tjänst. Att sjööfningarna härigenom
skola i hög grad lida och deras resultat, i synnerhet med hänsyn till
manöverfärdighet, blifva väsentligen förringade, är uppenbart. Det
ligger därför ej mindre i flottans, d. v. s. statens, intresse än i de ersättningsskyldiges,
att dessas ansvarighet begränsas.»

Att inskränka förändringen därtill, att skadeståndsfrågan förklarades
böra bedömas efter sjölag, ansågs svårligen, eller åtminstone ej med
visshet, medföra någon fördel för sjöofficeren, då den enskilda fartygsbefälhafvarens
gynsammare ställning icke berodde på lagen, utan därpå,
att dess tillämpning icke mot honom sattes i fråga. Den äfvenledes
ifrågasatta utvägen att, i likhet med hvad i andra länder blifvit praxis,
låta Kungl. Maj:t, efter det frågan om kriminellt ansvar afgjorts, bestämma,
huruvida anspråk på skadeersättning borde anhängiggöras
eller ej, ansågs åter nog främmande för våra vanor och rättegångsformer
för att kunna påräkna Riksdagens bifall, helst det måste betraktas
såsom en olägenhet, att ej skadestånds- och ansvarsfrågorna
samtidigt afgjordes. I stället föreslogs därför, i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med hvad marinförvaltningen i ärendet tillstyrkt, sådan ändring
af strafflagens för krigsmakten stadgande om skadestånd, att krigsman,
som under utöfvande af befäl å kronans fartyg vore ansvarig för
dess säkerhet och vid fartygets manövrering eller navigering begått
förseelse, som omtalades i 144 § samma lag, skulle, där han ej blefve
dömd till svårare ansvar än disciplinstraff, icke vara skyldig att gälda
skada eller kostnad, som genom förseelsen tillskyndats kronan; hvarjämte
i sammanhang därmed föreslogs den ändring i 148 § strafflagen

113

för krigsmakten, att mål rörande brott efter 144 § samma lag ej Unge
handläggas såsom disciplinmål, ifall genom brottet uppkommit skada
eller kostnad, från hvars ersättande befrielse kunde, enligt hvad nyss
blifvit sagdt, äga rum. De sålunda framställda förslagen blefvo oek
af Riksdagen bifallna.

De i 1883 års proposition åberopade skäl för en inskränkning i
den befälhafvare å kronans fartyg åliggande skyldighet att ansvara
för af dem vid fartygets manövrering eller navigering vållad skada
hafva emellertid synts kommittén böra leda längre, än som skett genom
den samma år förändrade lagstiftningen i ämnet. På sätt af den i propositionen
gjorda utredningen framgår, ligger det nämligen i sakens natur,
att en fartygsbefälhafvare svårligen kan med den raskhet och beslutsamhet,
som af honom med rätta måste kräfvas, fylla sin ansvarsfulla post, om
han själf vid hvarje icke alltför allvarsamt felgrepp i ifrågavarande
afseende äfventyra!- att ådraga sig en skadeståndsplikt, ruinerande icke
blott för honom själf utan äfven för dem, som möjligen för sitt uppehälle
äro af honom beroende. Man kan därför med skäl befara, att
hos våra sjömilitära befälhafvare icke skall uppammas den djärfhet och
handlingskraft, som hos dessa i alldeles särskild grad erfordras, ifall
de i utöfningen af sitt kall i berörda hänseende åläggas alltför hämmande
band. Väl må det vara förklarligt att, då det gällde att bryta med en
princip, som förut allmänneligen varit gällande i fråga om statens ämbete-
och tjänstemän åliggande ansvarsskyldighet för af dem genom fel
eller försummelse i ämbetet eller tjänsten vållad skada, man ansåg sig
åtminstone till eu början böra gå till väga med försiktighet och ej utsträcka
undantaget i fråga längre än till sådana obetydliga förseelser,
som kunde försonas med disciplinstraff. Men om ock en sådan begränsning
i frågans dåvarande läge må hafva varit välbetänkt, synes häraf
dock ingalunda följa, att icke på grund af förhållandenas natur en ytterligare
utsträckning af nämnda befrielse nu må finnas påkallad, helst de
svårigheter våra sjömilitära befälhafvare i utöfningen af sin verksamhet
hafva att öfvervinna icke obetydligt ökats därigenom, att de numera icke
tillåtas begagna ledning af lots i våra ofta svårtillgängliga skärgårdar,
och anspråken på deras förmåga att navigera därigenom icke oväsentligt
stegrats.

I själfva verket torde man icke heller behöfva frukta, att en i någon
mån ytterligare utsträckt befrielse från ersättningsskyldighet till kronan
på grund af förseelse, hvarom talas i den nuvarande lagens 144 §,
skulle medföra fara för att den försiktighet och omtanke i utöfningen
af befälet, som, parad med beslutsamhet och handlingskraft, måste före 15 -

114

finnas hos och bör fordras af hvarje fartygsbefälhafvare och naturligtvis
icke minst den militäre, icke skulle varda af honom behörigen
iakttagen. Den risk, en fartygsbefälhafvare alltid löper, att, om han
gör sig skyldig till fel eller försummelse i fartygets manövrering eller
navigering, sätta sitt eget och andras lif eller gods på spel, jämte det
kriminella ansvar, som den militäre befälhafvaren i ifrågavarande fall
är underkastad, samt, icke minst, äfventyret att, åtminstone om felet armera
allvarsamt, varda lidande i sitt anseende som god sjöman och
därigenom måhända förlora utsikten till ytterligare befordran, torde
tvärtom i regel innebära en fullt tillräcklig maning att i ifrågavarande
afseende iakttaga all den försiktighet och omtanke, som omständigheterna
möjligen kunna medgifva.

Med afseende å nu berörda omständigheter har kommittén ansett
skäligt, att den i förevarande hänseende nu stadgade befrielsen från
ersättningsskyldighet till kronan utsträckes att gälla alla de fall, dä
förseelsen ej är särskilt grof, och i enlighet härmed funnit sig böra
föreslå, att krigsman, som i ifrågavarande fall gör sig skyldig till förseelse,
hvarom förmäles i 144 § af nuvarande lag, icke skulle vara skyldig
att i andra fall gälda skada eller kostnad, som genom förseelsen
tillskyndas kronan, än då lian för förseelsen dömes till afsättning eller,
om han tillhör underbefäl af manskapet, till fängelse öfver sex månader.

Gränsen har uppdragits på sätt nu blifvit nämndt med hänsyn
till det ansvar, som i 144 § af nuvarande lag (130 § i förslaget) stadgas
för det fall, att där omförmälda brott är med synnerligen försvårande
omständigheter förenad!.

Om man tager i betraktande, att ersättning för kronan åsamkad
skada eller kostnad, åtminstone då denna är af någon betydenhet, i allt
fall sannolikt icke skulle utkräfvas af en befälhafvare, som gjort sig
skyldig till fel eller försummelse i ifrågavarande hänseende, med mindre
felet eller försummelsen vore af synnerligen grof beskaffenhet, synes
den afvikelse från den allmänna lagstiftningen, som ligger i hvad sålunda
föreslagits, icke gå längre, än billigheten fordrar.

Visserligen skulle därigenom de militäre befälhafvarne, formellt
taget, komma i en i viss män gynnsammare ställning än befälhafvarne
å i privat ägo varande fartyg, hvilka enligt nu gällande liksom efter
1864 års sjölag äro ansvarige för all skada, som genom deras fel eller
försummelser vållas redare eller lastägare. Men då, enligt hvad af den
förut gjorda utredningen i ämnet framgår, sådan ersättning i praktiken
sällan eller aldrig af dom utkräfves, skulle den föreslagna ändringen
i strafflagen för krigsmakten i sak ingalunda tillskapa utan snarare

115

utjämna en olikhet, som i förevarande afseende ännu i verkligheten är
rådande emellan befälhafvare å kronans fartyg, å ena, och de enskilda
befälhafvarne, å andra sidan.

34 §.

I 2 mom. af 31 § i strafflagen för krigsmakten, hvilken § motsvaras
af 34 § i förslaget, är föreskrifvet att, om en handling i särskilda
afseenden är belagd med straff dels efter 10 kap. 1, 2 eller 5 §
allmänna strafflagen dels efter 7 kap. i förstnämnda lag, berörda lagrum
i allmänna lagen icke må tillämpas. Enär vissa af de bestämmelser i
7 kap., som här åsyftas, i förslaget öfverflyttats till 12 kap. — så är
förhållandet med de i 1(10 och 161 §§ i förslaget upptagna bestämmelser
— har lydelsen af nämnda moment i enlighet härmed jämkats.

35 §.

Denna § innehåller, i likhet med 32 § i lagen, regler för förändring
af arreststraff till fängelse eller straffarbete för det fall, att
samma person gjort sig förfallen dels till straffarbete på viss tid eller
fängelse dels till arrest. I sådant afseende har eu dags arrest af första
graden, sådan denna enligt förslaget ordnats, ansetts lämpligen böra svara
mot en half dags fängelse samt en dags arrest af andra eller tredje graden
mot en dags fängelse. I öfverensstämmelse med hvad allmänna lagen
i 4 kap. 6 § stadgar i fråga om fängelses öfvergång till straffarbete,
har föreskrifvits, att, om vid arreststraffets förvandling brutet dagatal
uppkommer, detta skall anses förfallet.

Den i nuvarande lag för oaragrafens tillämpning stadgade förutsättningen,
att arreststraffet ej verkställts, gäller naturligtvis äfven enligt
förslaget, ehuru det ansetts öfverflödigt att särskildt i lag uttala detta.

36 §.

motsvarar 1 mom. i lagens 33 §.

Då enligt förslaget inga andra disciplinstraff än arreststraff skulle
förekomma, har uttrycket »disciplinstraff af arrest» ersatts med ordet
»arreststraff», hvarjämte till innehållets förtydligande uttrycket »på en
gång förfallen till» utbytts mot »förfallen både till».

Enär lagens mening gifvetvis är, att om någon gjort sig förfallen
både till böter och arreststraff, straffen skola öfvergå till fängelse, så
snart den straff skyldige saknar tillgång till böternas fidla gäldande,
har det ansetts riktigast att i lagen uttryckligen angifva detta.

116

Skulle, på sätt kommittén för afgifvande al förslag om skärpning
af vissa frihetsstraff in. in. föreslagit, partiell inbetalning'' af ådömda böter
medgifvas, lärer däraf betingad jämkning i nu ifrågavarande stadgande
höra vidtagas. I händelse det af samma kommitté förordade förslagom
förvandling af böter till fängelse vid inskränkt kost godkännes, lärer
i allt fall, vid det förhållande att jämlikt berörda kommittéförslag böter,
ålagda den, hvilken tillika är förfallen till fängelse, skulle öfvergå till
enkelt fängelse, enahanda förvandlingsgrund böra följas, om den bötfälldejir
förfallen, utom till böterna, jämväl till arrest.

37 §.

34 § i strafflagen för krigsmakten lyder: »De i 32 och 33 §§ om
förening eller förändring af straff meddelade föreskrifter skola tjäna till
efterrättelse ej blott då någon på en gång lagföres för liera brott, utan
äfven då någon, som till straff dömes, förut fått sig ålagd annan ej
verkställd bestraffning; och skall domstolen alltid utsätta de särskilda
straff, som bort följa å hvarje brott, och därefter, i händelse någon
förändring af straffet, efter hvad här ofvan i detta kap. sagdt är, skall
äga ruin, därom meddela erforderliga bestämmelser.)) Sammanställer
man detta stadgande med motsvarande bestämmelser i 4 kap. allmänna
strafflagen, sådana dessa lydde före tillkomsten af lagen den 20 juni
1890, finner man, att detsamma utgör en direkt parallell till 8 § 1 mom.
i nämnda kapitel enligt berörda lydelse 1). Sistnämnda stadgande gaf
emellertid, jämfördt med 9 och 10 §§ i samma kapitel enligt dess
omförmälda lydelse 3), anledning till olika tolkningar. Somliga menade,
att detsamma gällde det fall, att den tidigare domen icke till någon
del gått i verkställighet, samt att 9 och 10 §§ borde vinna tillämpning,
endast då densamma delvis blifvit verkställd. Enligt en annan uppfattning
åsyftade 8 § 1 mom. allenast att i allmänhet meddela föreskrifter
därom, att den omständigheten, huruvida en person, som gjort
sig skyldig till två eller flera brott, därför blefve lagföra på en gång
eller vid skilda tillfällen, icke finge verka till skillnad i de särskilda
förbrytelsernas bedömande, medan 9 § afsåge det fall, att någon, sedan
han föröfvat ett eller flera brott och därför dömts till ansvar, blefve

>: Ofvannämnda stadgande i allmänna lagen lydde före 1890 års lagändring: De i 5, t>
och 7 SS om förening eller förändring af straff meddelade föreskrifter skola tjäna till efterrättelse
ei blott då någon på en gång för flera brott lagföres, utan äfven då någon, som till straff domes,
förut blifvit ålagd annan icke verkställd bestraffning; och skall domstolen alltid utsatta de särskilda
straff, som å hvarje brott följa bort och därefter, i händelse någon förändring af straffen
efter hvad ofvan sagdt är, skall äga rum, därom meddela erforderliga bestämmelser.

2) Dessa lagrum motsvara den nuvarande 8 § i 4 kap. allmänna strafflagen.

117

öfvertygad att före domens meddelande hafva gjort sig skyldig till
annat brott, men 10 § däremot vore tillämplig, då någon, sedan han
blifvit dömd till straff för ett eller flera brott, föröfvade nytt brott,
och att följaktligen såväl 9 som 10 § gällde oberoende af huruvida det
först ådömda straffet vid den senare domens meddelande börjat verkställas
eller icke.

Med anledning af den otydlighet, som sålunda rådde, uteslöts
genom 1890 års lag 8 § 1 mom. ur allmänna lagen, i sammanhang
hvarmed 2 § i 4 kap. allmänna strafflagen undergick någon omarbetning.
34 § i strafflagen för krigsmakten bibehölls däremot oförändrad. Var
emellertid 8 § 1 mom. i allmänna lagen vid jämförelse med 9 och 10 §§
(numera 8 §) otydligt, synes detsamma ej mindre gälla 34 § i strafflagen
för krigsmakten. Då nämligen jämlikt 30 § i sistnämnda lag
(33 § i förslaget) hvad i allmän lag finnes stadgadt om förening eller
förändring af straff skall lända till efterrättelse vid tillämpning af strafflagen
för krigsmakten, »likväl» — såsom det heter i samma § — »med
iakttagande af de ytterligare eller skiljaktliga stadganden, som däri
förekomma», måste tydligen för en riktig tolkning af 34 § fordras dess
sammanställande med i hithörande ämnen meddelade bestämmelser i
allmän lag.

Till undanrödjande af all tvekan om lagens rätta förstånd i ifrågavarande
delar har 34 § ur förslaget uteslutits, hvarjämte af sistnämnda
paragrafs innehåll i förslagets 37 § införts så mycket, som ansetts nödigt
för komplettering af allmänna lagens bestämmelser i förevarande afseende.
I sammanhang härmed och då förslaget i viss mån intager en
förändrad ståndpunkt i fråga om sättet för bestraffandet af flera samma
person till last liggande förseelser, som ådraga disciplinstraff, har 33 §
2 mom. i lagen flyttats efter nämnda § i förslaget och därefter införts
de ytterligare stadganden, som i sistberörda hänseende funnits
erforderliga.

38 §

har i sak enahanda innehåll som 33 § 2 mom. i lagen. Angifvandet
af vissa §§ såsom fastställande de här afsedda högsta måtten för de särskilda
arrestgraderna betingas däraf, att enligt förslaget dessa i allmänhet
gällande mått i visst fall kunna öfverskridas (jr 40 §).

39 §.

Denna §, hvilken icke innebär annat, än som redan enligt nuvarande
lag torde ansetts gällande, afser endast att uttryckligen stadga,

118

att samma grundsats, som enligt 4 kap. 8 § 1 mom. allmänna straftlagen
eljest gäller — eller att den omständigheten, huruvida någon,
som gjort sig skyldig till två eller liera brott, därför lagföres på en
gång eller, om lian dömes först för ett (eller flera) brott och därefter
för det eller de återstående (före den första domen begångna) brotten,
icke får verka till skillnad i brottslighetens bedömande — skall äga
tillämpning äfven för det fall, som afses i nu förevarande §. Stadgandet
har ansetts behöflig! därför, att 38 § i förslaget förutsätter, att
någon på en gång öfvertygats om flera särskilda förseelser, hvilka ådraga
disciplinstraff. Om därför icke i lagen införes ett stadgande med 39 §:s
innehåll, kunde möjligen villrådighet uppstå, huru rätteligen borde förfaras,
ifall de särskilda förseelserna icke samtidigt blefve föremål för
bestraffning.

Vid den i paragrafen omförmälta afräkning kan en värdesättning
af arreststraff af olika grader inbördes ifrågakomma. De för en dylik
jämförelse föreslagna grunder öfverensstämma med de särskilda arrestgradernas
förhållande till fängelsestraffet enligt 35 §.

40 §.

Skälen till införande af detta stadgande i lagen hafva i hufvudsak
förut angifvits. 1 formen — liksom i sak — ansluter sig detsamma nära
till 4 kap. 8 § 2 mom. allmänna strafflagen, hvilket åt handlar motsvarande
fall i fråga om andra straff än dem, som här afses.

Att de särskilda arreststraffen höra sammanläggas inom den grad,
straffen tillhöra, eller, om de äro af olika grad, inom den grad, det
svåraste, något af dem tillhör, synes ligga i sakens natur.

År någon, som gjort sig skyldig till arreststraff, tillika förfallen
till fängelse eller straffarbete på viss tid, skall jämlikt 35 § arreststraffet
öfvergå till fängelse och med öfriga straffet förenas. Har det
sålunda ålagda straffet redan till någon del verkställts, då af den straffskyldige
en senare förseelse, därå arreststraff bör följa, föröfvas, låter
det sig tydligen icke afgöra, huruvida det först ålagda arreststraff et är
att betrakta såsom till någon del verkställdt eller icke. I sådant fall
synes man därför icke hafva någon annan utväg, än att låta det senare
ålagda arreststraffet jämlikt 35 § öfvergå till fängelse och det sålunda
uppkomna förvandlingsstraffet förenas med det öfriga straffet. Häraf
blir visserligen en följd, att den straffskyldige i detta fall lian blifva
hårdare bedömd, än om det tidigare, till ett sammanslagna straffet icke
börjat verkställas, då den senare förseelsen begås. Skulle man emeller -

119

tid tillämpa samma förfarande, som nyss sagts, äfven på detta fall,
synes följdriktigheten kräfva, att så borde ske äfven i andra fall, då
den straffskyldige befinnes förfallen till såväl arreststraff som fängelse
eller straffarbete på viss tid, och i följd däraf förutnämnda straff skulle
öfvergå till annan straffart. Detta skulle emellertid i vissa fall leda till
inbördes motsägelse de särskilda lagbuden emellan och därigenom lätteligen
framkalla oreda i tillämpningen. Så t. ex., om två eller flera
arreststraff sammanlagts enligt 40 § 1 inom., men den straffskyldige
därefter, innan det sammanlagda straffet till fullo verkställts, ådömes
fängelse. Kommittén har därför trott undantag från regeln i 1 mom.
böra uppställas endast i det fall, då bestämdt hinder för tillämpning
af 1 mom. föreligger.

41 §.

År arreststraff förbundet med sådan skärpning, som afses i 26 § b),
och skall detsamma öfvergå till annan straffart, synes skärpningen ändock
böra tillämpas, helst den straffskyldige vid straffets öfvergång till fängelse
eller straffarbete åtnjuter det afdrag i strafftiden, som eljest i
sådant fall medgifves.

Det kan emellertid inträffa, att mera än ett af de arreststraff, som
skola med hvarandra förenas, äro förbundna med dylik skärpning. För
sådant fall har kommittén anslutit sig till enahanda grundsats, som
kommittén för afgifvande af förslag om skärpning af vissa frihetsstraff
m. m. i fråga om de af densamma föreslagna skärpningar vid fängelse
eller straffarbete för motsvarande fall förordat, eller att endast den
skärpning, som är svårast, skall tillämpas, eller, om de äro lika svåra,
en af dem.

Nyssnämnda kommitté yttrar härom i sina motiv, bland annat,
följande: »Därest vid förening af två eller flera skärpta straff skärpningarna
med hvarandra sammanlades, skulle sådant uppenbarligen
kunna leda därtill, att straffet i sin helhet blefve synnerligen hardt,
enär skärpningen för hvarje dag den utsträckes till tiden, tillika i
ganska stark proportion försvåras till sin intensitet. Af denna orsak
har föreslagits, att af ådömda skärpningar endast eu, men då likväl
den svåraste, må tillämpas — —.)) Hvad sålunda anförts, anser kommittén
äga giltighet äfven med afseende å här ifrågavarande skärpningar
af arreststraff.

Beträffande grunderna för jämförelse mellan olika slag af skärpningar
har — till vinnande af största möjliga enkelhet i hithörande

120

bestämmelser och med hänsyn därtill, att en noggrann matematisk
e välver ing af det med de särskilda slagen af skärpning förenade strafflidande
i allt fall näppeligen låter sig verkställa — en dags skärpning
genom hårdt nattläger i sådant hänseende likställts med en dags skärpning
genom mörkt enrum, hvarjämte och då häraf icke utan vidare
följer, i hvilket förhållande skärpning genom hårdt nattläger och mörkt
enrum i förening bör anses stå till skärpning endast genom ettdera,
föreskrift äfven därutinnan meddelats. Slutligen har angifvits, hvilkendera
af två eller flera jämlikt berörda grunder såsom lika svåra ansedda
skärpningar bör tillämpas.

Skulle ofvannämnda förslag rörande skärpning vid fängelse eller
straffarbete komma att upphöjas till lag, lärer nu förevarande § böra i
enlighet därmed jämkas.

42 §.

I öfverensstämmelse med grunderna för bestämmelserna i 39 och
40 §§ om afräkning af redan verkställ dt straff bör uppenbarligen, därest
i fall, som afses i någon af nämnda §§, det tidigare ålagda arreststraffet
varit förbundet med skärpning, hvarom talas i 26 § b), och skärpningen
till större eller mindre del gått i verkställighet, den redan verkställda
skärpningen vid tillämpningen af senare ålagdt, med skärpning förbundet
straff, jämlikt de i 41 § för jämförelse stadgade grunder, afräknas.
Ätt därvid skärpning i första hand bör afräknas från skärpning
af alldeles samma slag, om och till den del sådan varit förenad jämväl
med det senare straffet, synes ligga i sakens natur.

Enär enligt 41 § en dags skärpning genom hardt nattläger och
mörkt enrum i förening svarar mot två dagars skärpning genom endast
ettdera, skulle, därest afräkning verkställdes allenast med hänsyn härtill,
utan afseende å den tid, hvarunder straffet enligt senare beslutet skall
vara förenad! med skärpning, den dömde i vissa fall komma att underkastas
skärpning under sammanlagdt längre tid än därigenom bestämts.

Om t. ex. någon ålagts arreststraff med två dagars skärpning
genom hårdt nattläger och därefter jämlikt 39 eller 40 § ålägges sådant
straff med tre dagars skärpning genom hårdt nattläger och mörkt enrum
i förening, skulle, ifall förstnämnda skärpning enligt det tidigare beslutet
gått i verkställighet, under ofvanberörda förutsättning återstå två
dagars skärpning af sistnämnda slag. Läte man nu det senare straffet
i enlighet härmed verkställas, komme den straffskyldige att underkastas
skärpning i sammanlagdt fyra dagar eller en dag mera, än genom det
senare beslutet bestämts. I anseende härtill har — i analogi med hvad

121

af kommittén för afgifvande af förslag till skärpning af vissa frihetsstraff
m. m. i sådant hänseende föreslagits — till den straffskyldiges
förmån föreskrifvits, att skärpning, som efter afräkning, verkställd enligt
de i 41 § stadgade grunder, finnes öfrig, ej må i annat fall tillämpas,
än att, den för skärpning senast bestämda tid till antalet dagar öfverskjuter
den, hvarunder skärpning redan ägt rum, och, om så är förhållandet,
endast till den del, som under den öfverskjutande skärpningstiden
kan fullbordas. I ofvan anförda exempel blir således resultatet,
att den efter afräkningen återstående skärpningen — två dagars skärpninggenom
hårdt nattläger och mörkt enrum i förening — skall tillämpas
till den del, som under den Överskjutande skärpningstiden kan fullbordas,
eller eu dags sådan skärpning.

Att skärpning enligt senare beslutet icke i något fall får verkställas
till annan del än den, som kan verkställas under den genom
samma beslut ålagda strafftiden, torde knappast behöfva påpekas.

Det kan förekomma, att sedan arréststraff med skärpning blifvit
någon ålagdt, därefter jämlikt 39 § genom senare beslut straffet väl
förlänges, men skärpningen af en eller annan anledning — såsom t. ex.
tillfällig åkomma hos den straffskyldige eller saknad af tillfälle att
omedelbart få skärpningen verkställd — anses böra bortfalla eller erhålla
en annan, lindrigare form än enligt det tidigare beslutet bestämts. Har
i sådant fall skärpning jämlikt det tidigare beslutet gått i verkställighet,
bör särskildt afdrag härför å den genom senare beslutet fastställda
strafftiden tillgodoräknas den straffskyldige. Jämte det föreskrift härom
i förevarande paragraf gifvits, hafva nödiga bestämmelser angående sättet
för afdragets beräknande där stadgats. Därest arreststraffet skall öfvergå
till annan straffart, synes motsvarande afdrag böra göras å den slutliga
strafftiden. Förvandlas straffet till straffarbete, kan i följd af de för
afräkningen bestämda grunder i återstoden komma att ingå brutet
dagatal, livilket, i enlighet med hvad i dylika fall eljest gäller, torde
böra förfalla.

Hvad ofvan vid 41 § anmärkts rörande eventuell jämkning af samma
§, för den händelse förutnämnda förslag om skärpning vid fängelse och
straffarbete kommer att läggas till grund för lagstiftning i ämnet, gäller
äfven om nu ifrågavarande §.

43 §.

Därest på eu gång till verkställighet förekomma liera beslut, hvarigenom
samma person blifvit fälld till straff, och straffen äro af be 16 -

122

skaffenket, att de enligt gällande föreskrifter ej kunna jämte hvarandra
verkställas, tillkommer det enligt 35 § i nuvarande lag i regel

krigsöfverdomstol att förordna om straffens sammanläggning. Hafva
besluten blifvit öfverlämnade till Konungens befallningshafvande för
verkställighet, äger dock denna myndighet förordna om sammanläggningen.
Förstnämnda procedur, eller beslutens öfverlämnande till
krigsöfverdomstol för straffens sammanläggande, skulle emellertid i det
fall, som afses i 40 § 1 mom. i förslaget, stundom föranleda rätt afsevärd
olägenhet. De för nämnda fall meddelade nya bestämmelserna
utgöra visserligen ej hinder för det tidigare beslutets verkställande utan
afvaktan å en senare begången förseelses bestraffande och det därvid
ålagda straffets sammanläggning med det förra. Men med de kortvariga
straff, som här äro i fråga, kan i följd däraf lätteligen inträffa, att
det tidigare ålagda straffet hinner aftjänas, innan krigsöfverdomstolens
förordnande om straffsammanläggningen kommer den verkställande
myndigheten tillhanda, något som tydligen icke kan anses lämpligt.
I hög grad otjänligt vore naturligtvis detta, särskild! ifall ett pågående
öfningsmöte dessförinnan afslutades och i följd däraf den straffskyldige
måste hemsändas, innan förordnandet kunnat tillämpas.

Med afseende å hvad sålunda påpekats har i förevarande §, som
motsvarar lagens 35 §, föreslagits, att i fall, som afses i 40 § 1 inom.,
såvidt fråga är allenast om disciplinstraff, sammanläggningen skulle
anförtros åt vederbörande befälhafvare. De för nämnda fall föreslagna
bestämmelserna synas icke vara mera invecklade, än att nämnda åtgärd
bör kunna åt honom öfverlämnas.

I andra fall synes det däremot lämpligare att bibehålla den nuvarande
ordningen. Då det uppenbarligen ej bör ifrågakomma, att
Konungens befallningshafvande skulle äga att meddela förordnande om
förening af straff i det fall, som afses i 39 § af förslaget — något
som ej heller torde vara i nuvarande lag för motsvarande fall åsyftadt —
har nu ifrågavarande paragraf så affattats, att däraf tydligen framgår,
det nämnda befogenhet i sådant fall alltid skulle tillkomma krigsöfverdomstol.

44 §

är lika lydande med 36 § 1 mom. af nu gällande lag.

45 §

motsvarar 2 mom. af sistnämnda § i nuvarande lag.

I 5 kap. 8 § allmänna strafflagen föreskrifves, bland annat, att,

123

om fånge eller häktad person rymmer eller sätter sig till motvärn mot
fångvaktare eller annan, som vill hindra honom från rymning, eller
om annan än fånge eller häktad person med våld eller hot sätter sig
emot den, som vill hindra rymningen, det våld må brukas, som till
rymningens förekommande är nödigt. För såvidt den, som står under
bevakning af vakt, patrull eller afdelning, hvarom sägs i nu ifrågavarande
§ af strafflagen för krigsmakten, är att hänföra till fånge
eller häktad person, torde berörda stadgande i allmänna strafflagen vara
tillämpligt äfven å vakten, patrullen etc. Då emellertid den rätt, som
där finnes medgifven, synes böra gälla äfven gentemot den, som utan
att vara fånge eller häktad person står under bevakning, på sätt nyss
blifvit nämndt, äfvensom emot den, som brukar våld eller hot för att
befria sådan person, har, i sammanhang med ofvan omförmälda stadgande,
i denna § jämväl meddelats bestämmelse i sådant syfte.

Fältpolisman, fältgendarm äfvensom till fältpolisväsendet eller fältgendarmeriet
hörande afdelning hafva ansetts, då de äro stadda i tjänsteutöfning,
i nu berörda hänseenden böra likställas med vakt, patrull eller
afdelning, hvarom ofvan talats.

46 och 47 §§

äro lika lydande med 37 och 38 §§ i lagen.

Då generalmönstringarna på senare tider, åtminstone vid armén,
allt mera förlorat i betydelse, har kommittén ej funnit lämpligt att i
förslaget upptaga något stadgande motsvarande 39 § i lagen, helst den
däri för visst fall stadgade särskilda preskriptionstid torde i det närmaste
sakna praktisk betydelse.

124

ANDRA DELEN.

Innan kommittén öfvergår till redogörelsen för de ändringar, förslaget
i fråga om de särskilda ansvarsbestämmelserna innehåller, bör
här förutskickas den anmärkning, att i förslaget, i motsats till hvad i
den nuvarande lagen i allmänhet är förhållandet, de särskilda lagbuden
så uppställts, att de lindrigare fallen i allmänhet i lagen upptagits först
och därefter de svårare kvalificerade fallen. Detta har skett i syfte att
kunna i de särskilda bestämmelserna begagna en enklare redaktion än
i den nuvarande lagqn flerstädes är fallet och därigenom underlätta
lagens praktiska användning.

5 kap.

Då ur rubriken till detta kapitel uteslutits orden »från krigstjänst»,
beror detta däraf, att i kapitlet under 61 § upptagits en förbrytelse,
som icke kan betecknas såsom rymning eller olofligt undanhållande
från krigstjänst.

48 §.

Rymning föreligger enligt gällande lag (59 §), där krigsman, i
afsikt att undandraga sig krigstjänsten, olofligen afviker från den trupp
eller det fartyg, hvartill han hörer, eller från den tjänstgörings- eller
vistelseort, som är för honom bestämd, eller uteblifver, efter det tiden
för erhållen tjänstledighet tilländagått, eller undandöljer sig utan att
från orten afvika (allt under förutsättning att förbrytelsen ej är att
hänföra till annat brott efter 4 kap. i lagen).

Underlåter krigsman utan laga förfall att inställa sig till tjänstgöring,
därtill han särskildt inkallats, hänföres detta, äfven om underlåtenheten
sker i afsikt, som ofvan nämnts, nu icke till rymning, ehuru
den brottslige under vissa förutsättningar — i allmänhet viss bestämd
tids uteblifvande — straffas »såsom rymmare», oberoende däraf huruvida
sådan afsikt, som ofvan nämnts, ådagalägges eller ej (68 ,§).
Nuvarande lag innehåller däremot icke någon särskild bestämmelse för

125

det fall, att krigsman, som på grund af kontrakt är pliktig att å viss
tid inställa sig till tjänstgöring, gör sig skyldig till dylik underlåtenhet.
Anledningen till saknaden af en sådan bestämmelse i lagen synes hufvudsakligen
vara att söka däri, att enligt de bestämmelser om värfning,
som ännu vid tillkomsten af 1868 års strafflag voro gällande (Kung!,
stadgan om värfning och manskaps legande till krigstjänst den 7 april
1802) värfvad karl icke kunde anses såsom vid krigsmakten anställd
och följaktligen icke heller krigslagen underkastad, förrän han, af vederbörande
befälhafvare antagen, underskrifvit kapitulationssedeln och mottagit
ett exemplar af densamma. Underlät den värfvade att inställa sig
å förelagd tid och ort, var han därför underkastad ansvar efter värfningsstadgan
1). Enligt numera gällande bestämmelser om sättet för antagande
af det fast anställda manskapet — volontärerna vid armén, det vid
sjömanskåren anställda manskapet vid flottan samt kustartilleriets fast
anställda manskap — antages detta i regel genom kontrakt för viss
tjänstetid. Eu sålunda antagen person är således att räkna som krigsman
från tjänstetidens början. Underlåter han att å bestämd tid och
ort inställa sig till tjänstgöring, bör han uppenbarligen därför straffas
efter krigslag.

Enär det väsentligen karaktäristiska för rymningsbrottet i motsats
till annat olofligt undanhållande ligger icke så mycket däri, att den
brottslige afviker ur tjänsten, sedan han inställt sig till tjänstgöring,
utan snarare däld,- att undanhållandet sker i af sikt att helt och hållet
eller åtminstone på ett mera definitivt sätt undandraga sig krigstjänsten,
synes äfven underlåtenheten att efter vederbörlig inkallelse eller enligt
åtagande inställa sig till tjänstgöring lämpligen böra hänföras till rymning,
då denna underlåtenhet sker i sådan afsikt, som nyss nämnts.
Då enligt förslaget rymningsbrottet utvidgats att omfatta äfven dessa
fall, har därvid åt detta begrepp gifvits i sak enahanda innehåll, som
detsamma äger enligt tysk och norsk rätt.

49 §

motsvarar i sak 61 § i nuvarande lag.

*) Se närmare härom särskilda kommitterades utlåtande den 29 juni 1864 öfver det förut
omnämnda inom justitiedepartementet utarbetade förslag till särskild strafflag för krigsmakten sid. 24.

-’) Jfr den tyska militära strafflagen §§ 64 o. ff. och nya norska militärstrafflagen §§ 34
och 35.

126

50 §.

Denna §, som är afsedcl att ersätta 62 § i gällande lag, bestämmer
ansvaret för rymning i vanliga fall, d. v. s. då brottet begås under
andra förhållanden än dem, som afses i 60 och 61 §§ af samma lag.

Enligt hvad erfarenheten visar, är detta ett brott, som bland det
värfvade manskapet och särskildt flottans manskap förekommer i stor
utsträckning. Af för kommittén tillgängliga uppgifter rörande ålagda
bestraffningar under åren 1896—1900 framgår, att vid flottans stationer
straff för första resan rymning ålagts 1896 i 85, 1897 i 61, 1898 i
77, 1899 i 129 och 1900 i 164 fall ]). Detta tyder på, att det ansvar,
som hittills varit stadgadt för ifrågavarande brott, då det begås af
manskap, ej är tillräckligt effektivt. Som nämndt, förekommer det
stora flertalet dylika förbrytelser icke bland de värnpliktige utan bland
det stamanställda manskapet. Då emellertid äfven efter de vidtagna
förändringarna i krigsmaktens organisation sådant manskap fortfarande
till icke obet}^dligt antal kommer att finnas, kan man vid bestämmande
af straffet för nämnda brott svårligen underlåta att därtill taga hänsyn.
Oberoende häraf synes ock rymning böra åtföljas af ett mera allvarsamt
straff än hittills.

Straffet för rymning, då sådant brott begås af manskap, är i främmande
länder i allmänhet åtskilligt strängare än hos oss. I Frankrike
är i fredstid straffet för första resan rymning -) i vanliga (okvalificerade)
fall fängelse (emprisonnement) från och med två till och med fem år och
vid återfall från och med tre till och med fem år3) (ende de justice militaire
pour 1’armée de terre art. 232 ''. 1 Tyskland är straffet, för första resan

‘) Häri synas, enligt nämnda uppgifter, vara inräknade äfven de fall, då straff jämlikt 68 §
ålagts för olofligt undanhållande under längre tid än 8 dagar.

2) Rymning (desertion) anses enligt fransk lag i vanliga fäll föreligga, då krigsman olofligen
afvikit ur tjänsten och icke återkommit inom 6 dagar (i krigstid är respittiden kortare) eller efter
tilländagången tjänstledighet uteblifver öfver 15 dagar (i krigstid kortare tid). Tillhör rymmaren
manskapet, och har han icke 3 månaders tjänstgöring, betraktas han dock icke såsom rymmare,
med mindre bortovaron räckt en månad.

Förfallolös underlåtenhet att inom viss tid efter den bestämda inställa sig till tjänstgöring
(insoumission) i motsats till egentlig rymning (desertion) straffas enligt fransk lag med fängelse
från och med en månad till och med ett år. — Anmärkas bör dock, att enligt särskild lag af
den 19 juli 1901 krigsrätten, då förmildrande omständigheter (circonstances atténuantes) förklaras
föreligga, i fredstid kan sänka ett af den militära strafflagen ålagdt fängelsestraff till och med
under 6 dagar, hvilket eljest utgör den kortaste tiden för sådant straff.

3) Sker rymningen till utlandet eller på utländsk botten (désertion å l étranger), är straffet
såväl vid första resan som vid återfall strängare än i texten är nämndt.

127

fängelse (Gefängniss) från och med eu månad till och med två år, för andra
resan fängelse från och med ett till och med fem år samt för tredje och
följande resor tukthus från och med fem till och med tio år, hvarjämte
rymmaren alltid nedflyttas i soldatståndets andra klass (Mil. Str. gesetzbuch
för d. deutsche Reicli § 70). I Danmark är, äfvenledes i fredstid,
straffet för ifrågavarande brott i vanliga fall, för första resan »fängsel», J)
dock ej under »simpelt fängsel paa Vand og Bröd)» i två gånger fem
dagar,-) för andra resan »fängsel i anden Grad» :l) och vid upprepadt
återfall straffarbete i högst fyra år (Straflfelov för Krigsmagten § 84),
samt i Norge, för första resan. »fängsel» från och med tre månader till
och med två år och, vid återfall eller när rymningen sker från fartyg
på »Togt», »fängsel:» från och med ett till och med tre år (Mil.
Straffelov d. 22 Maj 1902 § 35). Inställer sig rymmaren inom viss tid
frivilligt till tjänstgöring, verkar detta flerstädes till större eller mindre
sänkning i straffet. Så i Tyskland, Danmark och Norge.

I sammanhang därmed att de värnpliktige vid införande af 1901
års värnpliktslag ställts under strafflagen för krigsmakten med afseende
å dem åliggande skyldighet att inställa sig till tjänstgöring i fredstid,
gjordes, på hemställan af högsta domstolen, genom lag den 14 juni
1901 den ändring i strafflagens 62 §, att straffet för rymning, första
resan, hvilket förut utgjort disciplinstraff af sträng arrest, sattes till
disciplinstraff. Denna ändring torde emellertid hafva föranledts, icke
så mycket af en uppfattning därom, att straffet för ifrågavarande brott
i allmänhet borde sänkas, utan fastmera af önskvärdheten däraf, att man
vid tillämpning af arreststraff för samma brott icke ovillkorligen måste
vara hänvisad till sträng arrest.

Med hänsyn till ofvan anförda omständigheter har föreslagits, att
straffet för första resan rymning i förevarande fall skulle sättas till
fängelse i högst sex månader, dock att, där omständigheterna äro synnerligen
mildrande, disciplinstraff skulle få användas. Att frivillig inställelse
inom kortare tid är att betrakta såsom en sådan omständighet,
synes vara gifvet. — Tillika har emellertid föreslagits, att, då brottet
består i underlåtenhet att. inställa sig till tjänstgöring vid krigsmakten,
och den brottslige ej ännu varit i sådan tjänstgöring, ej svårare straff

1) Under »fängsel» inbegripes alla de enligt danska krigslagen användbara arrestformerna
äfvensom »fängsel paa Vand og Bröd».

2) Värnpliktig, som icke å bestämd tid och ort inställer sig till tjänstgöring, straffas med
»fängsel».

s) Såsom »faengsel i anden Grad» är endast »strengt» (mörkt) »fängsel paa Vand og Bröd» i
mera än 15 dagar användbart å menige.

128

än disciplinstraff skulle få åläggas. Detta stadgande liar föreslagits
liufvudsakligen med hänsyn till de värnpliktige. Förevarande, liksom
flertalet andra §§ i nu afhandlade kapitel, skulle nämligen jämlikt 62 § i
förslaget blifva tillämplig äfven å dem. Det tiar ansetts kunna föra till
alltför stor stränghet, om de värnpliktige skulle dömas till fängelse för
uteblifvande från sin första tjänstgöring i fredstid, innan de ännu börjat
fullgöra sin värnplikt och lärt sig till fullo uppfatta vikten af denna
sin skyldighet mot samhället. Däremot skulle den i första punkten af
paragrafens 2 mom. stadgade, strängare strafflatituden tillämpas å rymning,
begången af värnpliktig, som inträdt i tjänstgöring vid krigsmakten,
således äfven om rymningen består i underlåtenhet att inställa
sig till ett senare öfningsmöte än hans första.

Det i paragrafen stadgade högre ansvaret för rymning från fartygunder
sådana omständigheter, att rymmaren bort inse, att fartyget till
följd af rymningen utsättes för fara, öfverensstämmer med det i sjölagen
(298 §) för likartad! fall bestämda straff. Att den sålunda föreslagna
bestämmelsen icke är afsedd att vinna tillämpning i annat fall, än då
den brottslige efter inmönstring å fartyget därifrån afvikit framgår af
dess lydelse.

Slutligen har föreslagits, att om brott, hvarom här är fråga, föröfvas
af den, som förut varit straffad för rymning, straffet skulle, i
stället för hvad i sådant hänseende nu är gällande, utgöras af fängelse
eller, om rymningen sker från fartyg under sådana omständigheter,
som nyss berörts, fängelse eller straffarbete i högst två år.

Enär straffet för fjärde resan rymning enligt nuvarande lag icke
kan understiga straffarbete i sex månader, medför detta ovillkorligen,
att den brottslige, om han tillhör det fast anställda manskapet, varder
från krigsmakten utesluten. Nämnda straff — straffarbete i sex månader
— skulle väl enligt förslaget endast undantagsvis för sådan förbrytelse
förekomma, men då fjärde resan rymning alltid förutsätter, att den
brottslige minst tre gånger förut undergått straff för brott emot strafflagen
för krigsmakten, utgör den föreslagna nedsättningen naturligtvis
icke något hinder för tillämpningen af enahanda påföljd, där sådan
eljest jämlikt 30 § bör inträda.

I 63 § af gällande lag är stadgadt, att, om någon af manskapet,
som för rymning efter 61 § undergått bestraffning, hvilken ej medfört
hans uteslutande från krigsmakten, varder beträdd med rymningsbrott,
hvarom i 62 § formäles, han skall dömas efter sistnämnda § såsom för
tredje gången föröfvad rymning. Nämnda stadgande, hvilket tydligen
har sin grund däri, att straffet för en senare begången rymning an -

129

setts böra i regel sättas strängare än för en tidigare, har, med hänsyn
därtill att rymning, begången under sådana omständigheter, som afses
i lagens 62 §, är att betrakta såsom en väsentligen lindrigare förbry^e.
lSe 5n„ ^en’ som omförmäles i dess 61 §, samt med afseende jämvdil
därå att strafflatituden i förstnämnda fall enligt förslaget uppgår till
sex månaders fängelse redan för första gången föröfvad rymning ur
förslaget uteslutits.

Öl §

motsvarar de delar af 64 § i nuvarande lag, livilka hafva, afseende å
sådana där omförmälda fall, som utgöra föremål för behandling i lagförslagets
andra del. ö

Då paragrafen uttryckligen begränsats att gälla endast om krigsmän,
beror detta däraf, att enligt förslagets terminologi rymning kan
begås äfven af andra än krigsmän (jfr 57 § i förslaget).

52 §.

68 § i nuvarande lag har i följd af de många särskilda fall, som
därunder inbegripits, erhållit en tämligen invecklad redaktion Till afhjälpande
häraf har innehållet i densamma i förslaget uppdelats i flera
särskilda paragrafer. 52 § i förslaget, som till innehållet motsvarar
den nuvarande 68 paragrafens sista moment, har, efter den definition, som
gifvits åt rymningsbrottet i 48 §, erhållit en affattning, som nära ansluter
sig till sistberörda §.

53 §

är afsedd att ersätta näst sista stycket i 1 mom. af den nuvarande 68 §.

Uttrycket: »efter det inställelse till tjänstgöring bort ske» åsyftar,
såsom af en jämförelse med 48 § torde framgå, den tidpunkt, då den
uteblifne efter inkallelse eller enligt åtagande varit pliktig inställa sig
för att påbörja honom åliggande tjänstgöring. »Andra fall» åter afser
ett olofligt undanhållande, som består antingen i ett afvikande från
truppen eller fartyget, dit den afvikne hör, eller från den tjänstgöringseller
vistelseort, som är för honom bestämd, eller ock i ett undandöljande
å orten (jfr. 48 §).

130

År uteblifven, som inmönstrats å fartyg, att anse såsom tillhörande
mobiliserad afdelning, straffas lian efter 49 §, men eljest
efter 50 §.

54 §

handlar om de fall, som omtalas i 68 §:s 1 mom. sista stycket. Enligt
nämnda stadgande inträder ansvar såsom för rymning, för officer eller
underofficer, då det olofliga undanhållandet räckt längre än tre månader,
och för den, som tillhör manskapet, när undanhållandet räckt öfvei
åtta dagar. Så snart tiden för undanhållandet icke uppgår till tre månader,
undslipper således officeren eller underofficeren med disciplinstraff
efter sista inom. i 68 §. Endast ifall återfall i brottet sker, och
omständigheterna därvid äro synnerligen försvårande, kan straffet höjas till
fängelse i sex månader. Den stadgade tiden af tre månader torde vara
bestämd med hänsyn därtill, att enligt allmänna strafflagen ämbefseller
tjänsteman, som utan lof eller tillkännagifvet förfall afhållit sig
från tjänstgöring och ej kan med kallelse träffas eller inställas, drabbas
af afsättning först ifall han ej inställer sig inom tre månader, sedan
kallelse i allmänna tidningarna ågått. Det nu bestämda ansvaret för
officers eller underofficers olofliga undanhållande från tjänstgöring synes
emellertid, särskildt med afseende därå att enligt förslaget straffet för
den, som tillhör manskapet, i händelse af sådant uteblifvande öfver åtta
dagar i vanliga fall höjts till fängelse, vara alltför lindrigt, åtminstone
för såvidt undanhållandet räcker längre än titta dagar. Dock torde en
för officeren eller underofficeren så sträng påföljd som afsättning icke
böra inträda för olofligt undanhållande, som ej uppgår till den för ämbete-
och tjänstemän i allmänhet i sådant hänseende stadgade tiden af
tre månader, med mindre omständigheterna äro synnerligen försvårande.
Därför har föreslagits, att straffet för officer eller underofficer, hvilken
gör sig skyldig till olofligt undanhållande öfver åtta dagar, skulle sättas

till fängelse eller vid synnerligen mildrande omständigheter till disciplinstraff
och, om brottet är förenadt med synnerligen försvårande omständigheter,
till afsättning. Sistnämnda straff skulle dock, likasom nu är
fallet, alltid ådömas, i händelse undanhållandet räckt öfver tre månader.
De sålunda föreslagna bestämmelserna skulle tydligen i viss man lända
till utjämnande af en i nuvarande lag befintlig olikhet i behandlingen
af befäl och manskap.

131

55 §•

68 § i strafflagen för krigsmakten stadgar, att om krigsman, som
på grund af laga förfall uteblifver från tjänstgöring, därtill han särskild!
blifvit inkallad, eller sedan tiden för honom beviljad tjänstledighet gått
till ända, underlåter att, så fort ske kan, anmäla förfallet hos vederbörande
befälhafvare, den uteblifne skall straffas såsom rymmare i alla
de fall, da han, om uteblifvandet skett utan laga förfall, är underkastad
sådant straff. Eljest lärer underlåtenhet att anmäla förfallet hemfalla
under sista inom. i nämnda §. Det sålunda stadgade ansvaret står enligt
kommitténs uppfattning icke i någon rimlig proportion till beskaffenheten
af den förseelse, som här är i fråga, Denna innebär ju icke
olofligt undanhållande från tjänstgöring, utan allenast en underlåtenhet
att hos befälhafvare anmäla ett förhållande, på grund hvaraf den
uteblifne är för sitt uteblifvande lagligen ursäktad. Kommittén har
därför ansett, att ifrågavarande förseelse icke i något fall bör medföra
svårare ansvar än disciplinstraff.

Då, i öfverensstämmelse med hvad under 48 § här ofvan yttrats,
förseelse, hvarom i denna § är fråga, synes böra beläggas med straff,
äfven då den begås af krigsman, hvilken enligt åtagande varit skyldig
att inställa sig till tjänstgöring, har kommittén i förslaget upptagit
jämväl detta fall.

56 §•

I 69 § åt nuvarande lag stadgas ansvar för krigsman, som, efter
det han i krig blifvit utan eget förvållande skild från trupp eller fartyg,
hvartill han hörer, eller råkat i fångenskap, men blifvit därifrån befriad,
underlåter att skyndsamligen återförena sig med truppen eller
fartyget eller eljest anmäla sig till tjänstgöring vid krigsmakten. Enär
det äfven i fredstid kan inträffa, att krigsman varder utan förvållande
skild från trupp eller fartyg, har stadgandet i fråga här gifvits eu
förändrad affattning, därunder inbegripes jämväl sistnämnda fall. Det
alltför sväfvande uttrycket »skyndsamligen» har utbytts mot det något
bestämdare uttrycket »så snart ske kan». Ansvaret för ifrågavarande
förbrytelse, så vidt densamma enligt 69 § i nuvarande lag är belagd
med sträft, är under alla förhållanden lika med straffet för rymning,
dock att straffet varder olika, allt eftersom underlåtenheten i fråga sker,
medan kriget ännu pågår, eller först efter dess slut. Följdriktigare

132

synes vara, att, på sätt i förslaget skett, låta straffet för nämnda
underlåtenhet följa enahanda grunder, som gälla för rymning och olofligt
undanhållande i allmänhet, eller med andra ord, att låta straff'' såsom
för rymning inträda allenast i händelse förbrytelsen skett i afsikt
att undandraga sig krigstjänsten, men för öfriga fall bestämma ansvaret
på enahanda sätt, som enligt 52—54 §§ stadgats i fråga om olofligt
undanhållande.

57 §•

Denna § har utförligt behandlats i de allmänna motiven. l)

Såsom vid jämförelse med 62 § framgår, är förevarande § icke
afsedd att tillämpas å vid lots- och fyrinrättningarna anställda personer
eller officerare vid väg- och vattenbyggnadskåren, hvilka äro
tjänstgöringsskyldiga vid mobiliserad afdelning, men ännu icke inträdt i
sådan tjänstgöring.

De tidrymder, som i denna § föreslagits, för att olofligt undanhållande
skall medföra bär stadgadt ansvar, äro lika med dem, som för
motsvarande fall gälla enligt 53 § i förslaget.

Om man tager i betraktande, att den föreslagna strafflatituden är
afsedd att gälla äfven vid rymning eller olofligt undanhållande i fält
eller från fartyg på sjötåg under krig eller andra därmed likställda förhållanden,
är straffet bär satt afsevärdt lägre än för krigsmän (jfr 41)
och 153 §§. i förslaget).

Enär ämbets- eller tjänsteman enligt allmän lag skall dömas till
afsättning, om han utan lof eller tillkännagifvet förfall afhållit sig från
tjänstgöring och efter kallelse ej inställt sig inom tre månader, har
föreslagits, att, därest i nu ifrågavarande fall den olofiiga utevaron
idicker utöfver nyssnämnda tid, den uteblifne, äfven i händelse han
jämlikt paragrafens 1 mom. dömes till lindrigare straff’ än straffarbete,
jämväl skall dömas till afsättning.

58 §

är lika lydande med 66 § i lagen.

Enär, såsom ofvan nämnts, enligt förslaget rymning kan begås äfven
af andra än krigsmän, nämligen af de i 57 och 62 §§ omförmälda personer,
blir förevarande § tillämplig, äfven om krigsman förledt eller hjälpt
person, som i nyssnämnda §§ omförmäles, till sådant brott. Att därvid

*) Se sid. 40.

133

det sträft, som är stadgadt för rymning af krigsman, skall tillämpas å
den, som förledt till rymningen eller varit därvid behjälplig, torde följa
af den lydelse, nu ifrågavarande § äger.

59 §.

I enlighet med hvad som blifvit sagdt i fråga om tillämpningen
af nästföregående §, blir äfven förevarande § tillämplig, ifall krigsman, som
vet, att sådan person, som afses i 57 eller 62 § i förslaget, ärnar rymma,
underlåter att upptäcka de omständigheter, som äro honom därom kunniga,
eller ifall han, efter det rymningsbrott af sådan person föröfvats,
med vetskap därom hyser eller döljer rymmaren.

Ansvaret har enligt förevarande § föreslagits till disciplinstraff,
fängelse eller mistning af ämbete eller tjänst på viss tid. Afsättning
eller straffarbete i högst två år, som enligt 67 § i lagen kan följa å
här ifrågavarande brott, skulle enligt förslaget kunna förekomma allenast
där brottet begås under förhållanden, då tredje delen af lagen är
tillämplig (jfr 155 § i förslaget). Den sålunda i nu afhandlade §
föreslagna strafflatituden synes nämligen för ifrågavarande brott, då de
begås under andra förhållanden, vara fullt tillräcklig.

60 §

är lika lydande med 70 § i lagen.

Ifrågavarande § gäller endast krigsman. Sådan gärning, som där
omtalas, synes emellertid böra medföra ansvar, äfven då den begås af
annan i uppsåt att göra sig oduglig till fullgörande af hans krigstjänstskyldighet,
vare sig denne lyder under nämnda lag eller ej. Ett stadgande
med dylik omfattning skulle dock tydligen falla utom den utstakade
lamen för den särskilda strafflagen för krigsmakten. Kommittén
har därför i detta sammanhang endast ansett sig böra framhålla önskvärdheten
däraf att — i likhet med hvad som är förhållandet i åtskilliga
främmande länder, däribland äfven Norge enligt dess nya allmänna
strafflag af den 22 maj 1902 (§ 134) — i allmänna strafflagen införes
ett stadgande i syfte, att en hvar, som på sätt i nu ifrågavarande § i
strafflagen för krigsmakten sägs, i uppsåt att undandraga sig sin värnplikt,
gör sig oduglig till krigstjänst, därför underkastas lämpligt ansvar,
In ilket emellertid skäligen torde böra sättas lägre, än hvad som
enligt förevarande § gäller för krigsman, hvilken på sådant sätt uppsåtligen
undandrager sig sin krigstjänstskyldighet.

134

61 §•

Emedan den lagenliga verkställigheten af ett första gradens arreststratf
utan bevakning uteslutande beror af den straff skyldiges egen
hederskänsla och laglydnad, och vid sådant förhållande denne, om han
oloiligen lämnar det rum eller tält, hvari straffet verkställes., därför bör
vara underkastad ansvar, har i förevarande § inrymts bestämmelse härom;
och har straffet för sådan förseelse ansetts lämpligen böra sättas
till disciplinstraff af andra eller tredje graden.

Straffbestämmelse för sådan förseelse, som här är i fråga, förekommer
i derå främmande lagar, t. ex. den tyska (§ 80) och den nya
norska (§37).

62 §•

Enär de värnpliktige enligt förslaget i regel äro att hänföra till
krigsmän, endast då de äro i tjänstgöring vid krigsmakten, men, på sätt
förut nämnts, uppenbarligen böra, i likhet med krigsmän, vara underkastade
ansvar efter strafflagen för krigsmakten älven då de, i vederbörlig
ordning inkallade till tjänstgöring, utan laga förfall underlåta
att därtill inställa sig eller, vid uteblifvande på grund åt laga förfall,
underlåta att göra anmälan om förfallet, har bär införts bestämmelse
därom, att hvad i berörda hänseende jämlikt 48—55 §§ är stadgadt om
krigsmän, skall äga tillämpning jämväl å värnpliktige.

I sammanhang härmed bär motsvarande stadgande meddelats angående
de vid lots- och fyrinrättningarna anställda personer äfvensom
officerarne vid väg- och vattenbyggnadskåren.

6 kap.

63 §

är lika lydande med 71 § i lagen med den skillnad allenast, att straffet
för deltagare i uppror i fall, som afses i sista punkten af paragrafen,
hvilket straff enligt lagen utgöres af sträng arrest, i förslaget blifvit
utbytt emot arrest af tredje graden.

är lika lydande med lagens 72 §.

185

65 §.

1 1 mom. af 73 § i nuvarande lag, hvilket lagrum motsvaras af
förevarande § i förslaget, stadgas, att om upprorsmän göra våld å person
eller bryta eller förstöra hus eller plundra eller fördärfva annan
egendom, anstiftare eller anförare skall straffas med straffarbete på
lifstid eller från och med sex till och med tio år och annan deltagare
i upproret med straffarbete från och med tre till och med sex år.

I 2 mom. af samma § är bestämdt särskilt högre ansvar för det
fall, att våldet utöfvas å förman, eller skadan göres å kronans hus eller
ä annan egendom, som blifvit ställd under krigsmaktens vård och förvar,
och är straffet i sådant fäll för anstiftare eller anförare dödsstraff
eller straffarbete på lifstid och för annan deltagare i upproret straffarbete
på lifstid eller från och med -sex till och med tio år. Då vid
skadegörelse å egendom, som afses i detta moment, det högre straffet
förnämligast synes vara betingadt däraf, att den skadade egendomen klaf
vikt för krigsmakten eller särskild! ställts under dess vård och förvar,
har uttrycket »kronans hus» i förslaget ersatts med orden »krigsredskap
''eller annan för krigsmaktens behof afsedd» egendom.

Enär det för ofvannämnda i 2 mom. af den nuvarande 73 § afbida
fall synes utgöra tillräcklig skärpning i strafflatituden,_ därest
för detta fall det enligt 1 mom. af samma § stadgade straffminimum
något höjes, har föreslagits, att i nämnda fall tiden för straffarbetet
ej må sättas under åtta år för anstiftare eller anförare eller under fyra
ar för annan deltagare i upproret. I sammanhang därmed har beträffande
det fall, att våldet riktats mot annan person än förman, eller
skadan gjorts å annan egendom än sådan, hvarom ofvan blifvit taladt,
särskild!'' föreslagits, att straffet för annan deltagare i upproret än anstiftare
eller anförare skulle bestämmas till straffarbete från och med
två till och med åtta år. I följd af de sålunda föreslagna ändringarne
skulle således, om vid upproret våld öfvas mot förman, eller skada
göres å krigsredskap eller annan för krigsmaktens behof afsedd eller
under dess vård och förvar ställd egendom, straffet — frånsedt den
straffökning, som på grund af 2 och 3 mom. i förslaget, Indika äga
samma lydelse som 3 och 4 inom. i den nuvarande lagens 73 §, kan
komma att inträda — för anstiftare eller anförare blifva straffarbete
på lifstid eller från och med åtta till och med tio år samt för annan
■deltagare i upproret straffarbete från och med fyra till och med åtta år.

136

66 §•

I 74 § af nuvarande lag belägges med straff uppror, som skerr
då fienden är nära, eller under sjönöd eller vid annat tillfälle, då brott
emot krigslydnaden medför större fara, och är straffet olika bestämdt
för det fall, att upproret ej fullföljts längre, än i 71 § är.sagdt, och de
fall, att upproret antager den karaktär, som afses i 72 och 73 §§. De

1 74 § för dessa fall stadgade straff'' hafva ansetts böra oförändrade
bibehållas, endast om brottet sker i närheten af fienden eller eljest i
krigstid vid tillfälle, då brott mot krigslydnaden medför större" fara,
eller vid sådant tillfälle under förhållanden, hvilka, enligt hvad ofvan
nämnts, ansetts böra i fråga om vissa brott likställas med krigstid,
d. v. s. då rikets hela krigsmakt mobiliseras för afvärjande af ett berådt
eller påbörjadt angrepp eller för värnande af rikets neutralitet
vid krig mellan främmande makter. I hvad rörer dessa fall, har
innehållet i nämnda § därför öfverflyttats till krigsartiklarna. Beträffande
öfriga i 74 § afsedda fall halva de nu gällande straffsatserna
ansetts kunna utan våda i någon mån sänkas under hvad nu för dessa
fall gäller. För de i paragrafens första del omförmälda fall, såvidt
dessa här äro i fråga, har sålunda straffet, hvilket hittills utgjort, för
anstiftare eller anförare straffarbete från och med sex till och "med tio
år och för andra deltagare straffarbete från och med tre till och med
sex år, enligt förslaget nedsatts till straffarbete från och med fyra till
och med åtta år för de förre och sådant arbete från och med två till
och med fyra år för de senare. Beträffande åter de fall, som afses i
paragrafens senare del, i den man dessa här äro föremål för behandling,
hafva, i stället för nu därutinnan stadgade straff — för anstiftare eller
anförare dödsstraff eller straffarbete på lifstid och för andra deltagarestraffarbete
på lifstid eller från och med sex till och med tio år — föreslagits
en nedsättning till straffarbete på lifstid eller från och med åtta
till och med tio år för anstiftare eller anförare och till straffarbete från
och med fyra till och med åtta år för de öfriga, en nedsättning som
motsvarar hvad som nyss här ofvan föreslagits i fråga om det i 73 £

2 mom. i nuvarande lag bestämda straff.

67—69 §§.

Dessa paragrafer motsvara 75—77 §§ i lagen.

187

70 §.

Enär, på sätt nedan omförmäles,1) mål rörande förbrytelse, som
omtalas i denna §, enligt förslaget icke, såsom nu är förhållandet,
skulle få behandlas såsom disciplinmål, har ■— med tillämpning af
det redan i nuvarande lag i allmänhet använda uttryckssättet, enligt
livilket det i sådana, fall, då disciplinstraff får af befälhafvare åläggas,
heter, att den brottslige skall beläggas med sådant straff, men i de fall,
då straffet endast får åläggas af domstol, att han skall därtill dömas —
i denna §, hvilken svarar emot 78 § i lagen, det där använda ordet
»beläggas» utbytts emot ordet »dömas».

71 §.

1 mom. i denna §, hvilken motsvarar 79 § i gällande lag, är i
sak oförändradt. I 2 inom., hvars hänvisning till 6G § efter den däri
vidtagna uteslutning af vissa i motsvarande § af nuvarande lag upptagna
fall, endast gäller de återstående i 66 § af förslaget afsedda fallen,
hafva dels orden »hinder i krigsföretag» uteslutits dels ock föreslagits
enahanda straffnedsättningar som i sistnämnda §.

72 §.

På sätt förut å sidan 12 omtalats, afser denna § att i vissa delar
ersätta 80 § i nu gällande lag. Såvidt nu föreslagna 72 § stadgar straff
för förledande till ohörsamhet mot förmans eller öfverordnads befallningar
i tjänsten, vare sig detta sker muntligen eller genom egen eller
annans skrift, utgör densamma, såsom jämväl förut påpekats, en direkt
motsvarighet till 10 kap. 14 § 2 och 3 mom. i allmänna strafflagen.

Sista punkten i 1 mom. af nu ifrågavarande § är lika lydande
med sista punkten i 1 mom. af nyss nämnda § i allmänna lagen, dock
att här hänvisning göres äfven till 34 § i förslaget.

73 §.

I enlighet med hvad redan i den allmänna motiveringen anförts,-)
liar ifrågavarande §, hvilken är afsedd att ersätta 81 § i nuvarande

■'') Se sid. 199.

s) So sid. 12.

138

lag, affattats på sätt som skett i syfte att begränsa stadgandets
tillämplighet till sådana fall, då rådplägningen vid sammankomsten afser
ämnen, hvilka röra själfva t j änsteu tö fn i u ge n och hvad därmed står i
omedelbart samband eller eljest äro af beskaffenhet, att deras afhandlande
innebär en mera direkt fara för disciplinen. Gifvet är emellertid, att då i
paragrafen uppräknas vissa exempel på ämnen, hvilkas afhandlande vid
där afsedd sammankomst betecknas som otillåtet, dessa exempel icke få
anses såsom uttömmande, utan att äfven andra, därmed likartade, kunna
tänkas. Då vidare bland dessa exempel uteslutits det i lagen upptagna
»om otillräckligheten af lön, beklädnad eller underhåll», ligger visserligen
däri, att enligt kommitténs uppfattning krigsfolks hållande af sammankomst
för rådplägning i dylikt ämne icke i och för sig bör anses såsom
straffbart, men å andra sidan torde det vara tydligt, att, därest vid
sammankomst för rådplägning i sådant ämne öfverläggning en eller därvid
fattade heslut gå ut på vidtagande af åtgärder, Indika innefatta brott mot
krigslydnaden eller uppenbarligen äro ägnade att lätt framkalla sådant
brott, deltagarna i sammankomsten måste anses vara förfallna till ansvar
efter nu förevarande §. Ämnet för öfverläggningen är nämligen i
sådant fall uppenbarligen af beskaffenhet, att genom dess afhandlande
brott mot krigslydnaden lätt kan föranledas. Däremot behöfver den
omständigheten, att vid sammankomsten förekommit ett eller annat
förfluget yttrande i sådan riktning, icke föranleda tillämpning af samma §.

Af hvad ofvan blifvit. sagdt följer, att, om officer eller underofficer
kallat underlydande till eller gifvit dem tillstånd att hålla sammankomst
för öfverläggning i ämne, hvarom sådan i och för sig icke kan anses
otillåten, han icke bör på grund af 2 mom. i denna § dömas till
ansvar för sin berörda åtgärd, om de i sammankomsten deltagande
utan någon hans tillskyndelse i öfrigt därvid företaga sig att rådpläga
om vidtagande af åtgärder, hvilkas afhandlande, enligt hvad ofvan
nämnts, måste anses för deltagarne i sammankomsten medföra ansvar
efter paragrafens 1 mom.

74-75 §§

motsvara 82 och 83 §§ i nuvarande lag, dock att de ändringar,
som vidtagits i de delar af förevarande kapitel, därtill hänvisning i nu
ifrågavarande paragrafer förekommer, naturligtvis öfva inverkan äfven
å tillämpningen af dessa.

139

7 kap.

70 §.

Krigsmans vägran att åtlyda hvad förman, under tjänstens utöfning
-och i hvad som angår tjänsten, honom befallt är i 84 § 2 inom. al
nuvarande lag, såvida brottet sker i vanliga fall — d. v. s. där det ej
begås »i fiendens närhet, under sjönöd eller vid annat tillfälle, då brott
mot krigslydnaden medförer större fara», för Indika fall straff finnes
bestämdt i 1 mom. af nämnda § — belagdt med straff af fängelse eller
straffarbete i högst två år. Tillhör den brottslige manskapet, och äro
omständigheterna synnerligen mildrande, må han dock beläggas med
disciplinstraff.

I anseende därtill att i 2 momentet af nämnda §, hvilket motsvaras
af de två första momenten i nu ifrågavarande § i förslaget, är
fråga endast om sådana fall, då brott emot krigslydnaden icke medför
större fara, har med bibehållande af disciplinstraff för de fall, där
sådant nu kan användas, straffet för öfriga där afsedda fall ansetts
kunna sänkas till fängelse eller straffarbete i högst ett ar; dock att, där
brottet sker i närvaro af samlad trupp eller ombord å krigsfartyg i
närvaro af dess besättning eller del åt densamma, tiden för straffarbetet
fortfarande skulle kunna uppgå till två år. Sistberörda omständigheter
äro nämligen vid brott af ifrågavarande beskaffenhet af den betydelse,
att i dylika fall möjlighet till eu särskild höjning af straffet utöfver
det eljest gällande synes påkallad. Med »samlad trupp» förstås här
hvarje under befäl uppställd trupp, huru fåtalig densamma än må vara.
Ombord, där förhållandena äro i viss mån andra än under tjänstgöring
i land, är enligt förslaget berörda förutsättning för ifrågavarande straffhöjning
icke ovillkorlig.

Det nu enligt 84 § 1 mom. gällande stränga straffet för ifrågavarande
brott, för såvidt detsamma sker vid tillfälle, då brott emot krigslydnaden
medför större fara, har ansetts böra bibehållas endast under de
förutsättningar, då, enligt hvad förut utvecklats,1) lagens tredje del, de s. k.
krigsartiklarne, skulle äga tillämpning, eller således endast då brottet sker
i fiendens närhet eller eljest i krigstid eller i händelse af hela krigsmaktens
mobilisering för afvärjande af ett befaradt eller pabörjadt angrepp
eller för upprätthållande af rikets neutralitet vid krig mellan träm -

J) Se sid 82.

140

mande makter. I enlighet härmed har stadgande därom införts i nyssberörda
del af lagen (se 159 §), hvaremot i 3 mom. af nu förevarande
§ meddelats bestämmelser allenast för öfriga i 1 mom. af 84 § i gällande
lag afsedda fall. Straffet för nämnda i mom. 1 af 84 § nu afhandlade
fall och således äfven de fall, som enligt förslaget bibehållits i 3 mom.
af förevarande §, är nu sålunda bestämdt, att, där betydligare skada
af brottet kom, den brottslige skall mista lifvet eller dömas till straffarbete
på lifstid eller från och med sex till och med tio år, men
eljest dömas till straffarbete från och med två till och med sex
år. Då det sålunda stadgade ansvaret beträffande de fall, som här äro
i fråga, synes vara afsevärdt strängare än nödigt, har föreslagits, att
detta, i händelse betydligare skada ej kommer af brottet, eller omständigheterna
därvid i öfrigt ej äro synnerligen försvårande, skulle sättas
till straffarbete i högst fyra år och, om sådan skada följer å brottet,
eller detta eljest är med synnerligen försvårande omständigheter förenadt,
till straffarbete i högst åtta år. Sistberörda strafflatituder ligga tämligen
nära de för motsvarande fall i den nya norska militära strafflagen
(§ 46 mom. 3) bestämda.

77 §. I

I 85 § åt nuvarande lag stadgas straff för krigsman, som underlåter
att rätt fullgöra hvad förman, under tjänstens utöfning och i hvad
som angår tjänsten, honom befallt eller genom onödig förfrågan, motsägelse
eller invändning uppehåller befallningens fullgörande. Nämnda
förbrytelse lärer, såvidt densamma begås i afsikt att förhindra verkställighet
af den gifna befallningen, böra fortfarande såsom hittills bestraffas
enligt enahanda grunder, som gälla om vägran att åtlyda förmans, under
tjänstens utöfning och i hvad som angår tjänsten, gifna befallning. 1
öfverensstämmelse härmed hafva de i 85 § nu förekommande bestämmelser
angående sistberörda där afhandlade fall i enahanda omfattning,
som skett i fråga om 84 paragrafens innehåll, öfverflyttats till krigsartiklarna,
samt nämnda bestämmelser i öfrigt, hvilka intagits i nu förevarande
§ i förslaget, fortfarande erhållit formen af en hänvisning till nästföregående
§, i följd hvaraf samma straffuedsättningar, som där ägt
rum, komma att gälla äfven de i nu ifrågavarande § afsedda fall.

Var vid brott, som afses i denna §, den brottsliges afsikt ej
sådan, som ofvan nämnts, skall enligt nuvarande lag den brottslige

141

straffas efter 144 §, dock att disciplinstraff ej må användas, med mindre
omständigheterna äro synnerligen mildrande. Beträffande de i 144 §
omförmälda förbrytelser stadgas därstädes, att desamma skola beläggas
med disciplinstraff, men att, därest förbrytelsen finnes vara af svårare
beskaffenhet, än att den kan anses vara försonad med disciplinstraff, den
brottslige skall dömas till fängelse i högst sex månader eller mistning
af ämbete eller tjänst på viss tid, samt att, om synnerligen försvårande
omständigheter förekomma, den brottslige, om han är officer eller underofficer,
skall dömas till afsättning, och, om han hörer till manskapet,
tiden för fängelsestraffet höjas till två år.

Enligt 85 § i nuvarande lag kan således den, som gjort sig skyldig
till brott efter nu ifrågavarande §, icke ens ifall afsikten ej varit
att förhindra verkställighet af hvad förmannen befallt, undslippa med
lindrigare straff än fängelse eller suspension, såvida icke omständigheterna
äro synnerligen mildrande. Under förutsättning att sådan afsikt ej förelegat,
synes detta dock innebära större stränghet än behöflig! Kommittén har
därför ansett de i 144 § i lagen (130 § i förslaget) gifna straffbestämmelser
lämpligen böra under berörda förutsättning vinna tillämpning
äfven å nu ifrågavarande förbrytelse, och följaktligen ofvannämnda
härutinnan nu gjorda inskränkning böra ur lagen utgå. De gradationer
i straffet, som för olika fall stadgas i 144 § (130 § i förslaget), synas
ändock lämna fullt tillräckligt utrymme i latituden för åläggande af ett
straff, afpassadt efter de i hvarje fäll föreliggande omständigheter.

motsvarar 87 § i lagen. Orden »eller dess anseende», hvilka förekomma
i sistnämnda §, hafva af liknande anledning, som förut i motiveringen
till 30 § i förslaget antydts, äfven här uteslutits.

88 § i den nuvarande lagen handlar om våld eller annan misshandel,
som af krigsman föröfvas å förman eller annan öfverordnad
krigsman.

78 §

är lika lydande med 86 § i lagen.

80-81 §§.

142

1 punkten af 1 inom. i nämnda § talar om sådant brott mot
förman i allmänhet och är således efter ordalagen tillämplig, vare sig
denne är att hänföra till krigsman eller icke, om ock med hänsyn till
affattningen af momentets senare del synes kunna ifrågasättas, huruvida
här afses annan förman än sådan, som är krigsman. 2 monn, likasom
väl ock 3 inom., gäller däremot uttryckligen endast brott mot »öfverordnad
krigsman», därunder civilmilitär förman icke innefattas. Äfven
90 §, som stadgar straff för af krigsman mot öfverordnad begången
förolämpning, afser endast sådant brott emot öfverordnad krigsman.

Enär, såsom förut blifvit anfördt,1) de vid krigsmakten anställda
civila ämbets- och tjänstemännen synas åtnjuta tillräckligt skydd i eller
för sin ämbetsverksamhet genom de i allmän lag i sådant hänseende
stadgade straffbestämmelser, samt undantag härifrån i hvarje fall knappast
synes mera påkalladt i de fall, som afses i 1 mom. al 88 § i nuvarande
lag, än i andra fall af våld eller misshandel mot civilmilitär
förman eller mera än vid förolämpning mot sådan förman, hafva
bestämmelserna rörande nu ifrågavarande brott i förslaget uttryckligen
inskränkts att gälla endast våld eller misshandel å öfverordnad krigsman.

Ehuru vid införande af 1881 års strafflag för krigsmakten en icke
oväsentlig nedsättning gjordes i de förut stadgade straffen för här ifrågavarande
brott, då de begås i fredstid, torde likväl de nuvarande straffbestämmelserna
för samma brott inför den allmänna uppfattningen
framstå såsom, åtminstone delvis, oskäligt stränga och framför flertalet
andra bestämmelser i lagen i behof af mildring.

Man bör ock vid bedömande af hithörande frågor icke förbise, att
de ansvarsbestämmelser, som angående här ifrågavarande brott förekomma
i strafflagen för krigsmakten, icke, för såvidt skada af våldet uppkommer,
utesluta tillämpning af de i allmänna lagen stadgade straffbestämmelser
för våld och misshandel i allmänhet, och att följaktligen
det straff, den brottslige förskyllt, ifall skada af brottet följer, på grund
däraf kan varda väsentligt strängare, än hvad strafflagen för krigsmakten
för hvarje fall bestämmer.

Frånser män till en början de fall, som omtalas i 1 mom. af 88 §
— eller de fall, då våldet eller misshandeln sker i fiendens närhet,
under sjönöd eller eljest vid tillfälle, då brott mot krigslydnaden medför
större fara — och fäster sig vid innehållet i 2 mom. af samma §,
stadgas där straff, bland annat, för det fall att våld eller misshandel
eljest sker i eller för ämbetet eller tjänsten. Uttrycket »i eller för äm '')

Se sid. 15.

143

betet eller tjänsten» torde bär beteckna detsamma, som afses i 10 kap.

1 § allmänna strafflagen, då därstädes i fråga om våld eller annan
misshandel å ämbetsman i allmänhet förutsättes, att våldet eller misshandeln
sker »i ämbetsärende eller för att honom till någon ämbetsåtgärd
tvinga eller därifrån hindra eller att å honom för sådan åtgärd
hämnas». För att tydligare utmärka detta har i förevarande § af förslaget,
som i sitt 1 mom. meddelar bestämmelse om nämnda i 88 paragrafens

2 mom. nu omförmälda fall, det fthra uttrycket ersatts med ordalag,
motsvarande de i allmänna lagen använda. Straffet för nämnda fall är
i den nuvarande strafflagen för krigsmakten, om den våldförde är officer
eller underofficer, straffarbete från och med två till och med sex år, dock
att, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, tiden för straffarbetet
kan nedsättas till sex månader, och, om han tillhör manskapet, straffarbete
i högst två år eller fängelse i högst sex månader. Då straffet
för dessa fall i 1881 års lag bestämdes på nu nämnda sätt, skedde detta,
enligt hvad af förarbetena till samma lag tydligen framgår, med hänsyn
till det ansvar, som då enligt allmänna strafflagen var förbundet med.
enahanda förbrytelser emot ämbets- eller tjänstemän i allmänhet, därvid
officer och underofficer likställdes med ämbetsman och öfverordnad af
manskapet med tjänsteman. Sedan det i allmänna lagen stadgade
straffet för våld eller misshandel å ämbetsman i eller för ämbetet numera
blifvit nedsatt i vanliga fall till straffarbete i högst fyra år och
vid synnerligen mildrande omständigheter kan nedgå till fängelse i högst
ett år eller böter, synes straffet för enahanda brott af krigsman emot
öfverordnad, som är officer eller underofficer, lämpligen böra, med
tillämpning i hufvudsak af samma synpunkt, som, enligt hvad ofvan
nämnts, gjorde sig gällande vid 1881 års lagstiftning, för vanliga fall
sättas till straffarbete i högst fyra år, med möjlighet att, där synnerligen
mildrande omständigheter föreligga, sänka straffet till fängelse.
Jämte det maximum således skulle utgöras af fyra i stället för sex års
straffarbete, skulle minimum nedsättas från sex månaders straffarbete till
en månads fängelse. Någon betänklighet mot en dylik sänkning i
straffet, torde desto mindre böra möta, som under den tid, den nuvarande
lagen varit gällande, straffarbete öfver fyra år i själfva verket endast
i mycket sällsynta undantagsfall torde hafva ådömts för ifrågavarande
brott, hvaremot bristen på möjlighet att för samma slags brott, hvilket
säkerligen i de flesta fall begås under rusets inflytande eller eljest i
förhastande, kunna — där ej sådana omständigheter föreligga, som
afses i 89 § af nuvarande lag — ådöma ett lindrigare straff än sex
månaders straffarbete, i många fall gjort sig synnerligen kännbar. Rist -

144

nämnda straff medför nämligen, ifall den straffade tillhör det fast anställda
manskapet, ovillkorligen dennes skiljande från krigsmakten och
kan tydligen äfven eljest alltför lätt inverka i hög grad menligt å den
bestraffades framtida fortkomst. Den nuvarande latituden för det fall,
att den våldförde tillhör manskapet, hvilken öfverensstämmer med det
i allmän lag bestämda straff för våld eller annan misshandel å tjänsteman
i eller för tjänsten, med det undantag allenast, att straffet enligt
allmänna lagen, där synnerligen mildrande omständigheter förekomma,
kan nedgå till böter, har i förslaget icke undergått annan ändring, än
att under sistnämnda förutsättning straffet kan stanna vid disciplinstraff
af minst andra graden, i stället för att minimum nu utgöres af en månads
fängelse.

Ofvergår man därefter till de fall, som afses i 88 § 1 mom. —
eller att ifrågavarande brott sker, då fienden är nära eller under sjönöd
eller vid annat tillfälle, då brott mot krigslydnaden medför större fara
— är där stadgad en särskild strafflatitud för det fall, att brottet begås
emot förman, och en annan för den händelse, att det föröfvas mot
annan öfverordnad krigsman. Att för dessa fall bibehålla särskilda
latituder har icke ansetts behöfligt, helst den våldfördes egenskap af
förman ändock alltid vid straffets bestämmande är att betrakta såsom
en försvårande omständighet. Däremot har i förslaget, som, i likhet
med hvad enligt gällande lag kan anses i hufvudsak vara förhållandet,
här endast tager hänsyn till våld eller misshandel i eller för ämbetet
eller tjänsten, i ett annat hänseende skilts emellan olika fall. I öfverensstämmelse
med de grunder, som följts i fråga om de i 74, 84 och
85 §§ af nuvarande lag omförmälda förbrytelser, innehåller nämligen
förslaget en strängare latitud för det fall, att brottet begås under de
förhållanden, då, enligt hvad förut är sagdt, krigsartiklarne i allmänhet
skulle äga tillämpning, således i närheten af fienden eller eljest under
krigstid eller därmed likställda förhållanden, och en mildare, afsedd
för öfriga nu ifrågavarande fall. Den förra, som återfinnes i krigsartiklarne,
160 §, skulle utgöras af straffarbete från och med fyra till
och med tio år eller på lifstid eller dödsstraff — således i hufvudsak
den nu enligt 88 § 1 mom. i fråga om våld mot förman gällande, med
sänkning dock af minimum till hvad nu i sådant hänseende är stadgadt
beträffande enahanda brott mot annan öfverordnad — och den
senare, som upptagits i 2 mom. af 80 § i förslaget, af straffarbete från
och med två till och med sex år. Den såmedelst föreslagna straffnedsättningen
torde, om än, särskilt i hvad angår våld eller misshandel

145

emot förman i fredstid, jämförelsevis betydande, likväl näppeligen kunna
anses öfverdrifven, särdeles om man besinnar, att, såsom ofvan påpekats,
straffet, ifall skada af det begångna våldet uppkommer, kan
varda betydligt högre än här är sagdt.

Våld eller annan misshandel å öfverordnad krigsman har, af skäl,
som i den allmänna motiveringen angifvits, då brottet ej sker i eller
för tjänsten, ansetts böra beläggas med straff, afvikande från hvad
allmänna lagen stadgar, allenast om den våldförde är att hänföra till
den brottsliges förman eller vid tillfället bär sin tjänstedräktx). Dessa
fall, hvilka — om man frånser det i 2 mom. af lagens 88 § upptagna
fall, att brottet föröfvas utom tjänsten, då den öfverordnade bär sin
tjänstedräkt, och sker å tid eller ort, att gärningen väcker stor uppmärksamhet
och förargelse — nu höra under 3 mom. i samma §, hafva
i förslaget, för vinnande af större öfverskådlighet, sammanförts i en
särskild §, den 81:sta; och har straffet därför, i stället för den i nyssnämnda
moment af nuvarande 88 § stadgade latituden, fängelse i
högst sex månader eller straffarbete i högst ett år, ansetts lämpligen
kunna bestämmas till fängelse eller, där omständigheterna äro synnerligen
mildrande, till disciplinstraff; dock att, där brottet sker å tid eller
ort, att det väcker stor uppmärksamhet och förargelse, eller eljest under
synnerligen försvårande omständigheter, straffet skulle kunna höjas till
straffarbete i högst två år. Af nuvarande lag likställes ofvanberörda
i 88 § 2 mom. upptagna fall, att brottet sker utom tjänsten, då den
öfverordnade bär sin tjänstedräkt och sker å sådan tid eller ort, att
det väcker stor uppmärksamhet och förargelse, med det fall, att det
föröfvas i eller för ämbetet eller tjänsten. Uppställandet af en dylik
fiktion synes emellertid leda till onödig stränghet. Därest, på sätt i
förslaget ägt rum, den omständigheten, att våld eller annan misshandel,
som ej sker i eller för tjänsten, föröfvas å sådan tid eller ort,
att gärningen väcker stor uppmärksamhet och förargelse, i lagen
upptages såsom en särskild straffskärpningsgrund, torde samma omständighet
ändock vinna det beaktande, som rätteligen bör tillkomma
densamma.

82 §•

1 mom. i ifrågavarande §, hvilken handlar om förolämpning af
krigsman emot öfverordnad krigsman, motsvarar 90 § 1 mom. i nu -

J) Se sid. 14.

146

varande lag, såvidt angår de fall, då sådan förolämpning sker i eller
för ämbetet eller tjänsten.

Då i denna § af förslaget, liksom i 90 § af nuvarande lag, begagnats
uttrycket »i eller för ämbetet eller tjänsten», har nämnda uttryck
användts i enahanda bemärkelse, hvari detsamma, enligt hvad
ofvan nämnts,'') redan nu torde hafva brukats i lagens 88 §. Att äfven
bär utbyta detta mot de i 80 § i förslaget i stället använda ordalag
har emellertid icke ansetts behöflig^, helst 10 kap. 2 § allmänna strafflagen,
hvilken §, såvidt angår förolämpning mot ämbetsman, motsvarar
nu ifrågavarande stadgande i strafflagen för krigsmakten, jämväl betjänar
sig af det kortare uttrycket »i eller för hans ämbete».

Af enahanda grunder, som åberopats i fråga om våld och misshandel,
har, på sätt i den allmänna motiveringen yttrats,* 2) förolämpning
mot öfverordnad krigsman utom tjänsten ansetts i strafflagen för krigsmakten
böra beläggas med särskilt straff, endast om den öfverordnade
är den brottsliges förman eller vid tillfället är iförd sin tjänstedräkt.
Dessa fall behandlas i 2 mom. af nu ifrågavarande §. Förslaget afviker
från nuvarande lag jämväl därutinnan, att förolämpning mot öfverordnad
krigsman, då sådant brott förekommer utom tjänsten, när den öfverordnade
bär sin tjänstedräkt, och sker å sådan tid eller ort, att gärningen
väcker stor uppmärksamhet och förargelse, icke, på sätt nu är
förhållandet, likställts med det fall, att förolämpningen sker i eller för
tjänsten. Äfven i detta hänseende har således nu ifrågavarande brott
i förslaget rönt enahanda behandling som vald och misshandel i motsvarande
fall. Däremot har, med hänsyn till den tämligen ringa skillnad,
som föreligger mellan strafflatituderna enligt den nuvarande paragrafens
båda moment, den omständigheten, att förolämpning, som ej
sker i eller för tjänsten, förekommer å sådan tid eller ort, att densamma
väcker stor uppmärksamhet och förargelse, icke, såsom skett i
fråga om våld och misshandel i motsvarande fall, ansetts lämpligen böra

1 lagen upptagas såsom en särskild straffskärpningsgrund. Då emellertid

2 mom. i förevarande § enligt förslaget gäller äfven detta fall, har i
stället straffets maximum i samma moment höjts från sex månaders
fängelse, som utgör högsta straffet enligt 90 § 2 mom. i nuvarande
lag, till fängelse i ett år.

83 §.

I 89 § af nuvarande lag är föreskrifvet, att ifall brott, som
afses i 88 § samma lag, blifvit begånget utom tjänsten, då den öfver J)

Se sid. 142.

2) Se sid. 14.

147

ordnade ej bar sin tjänstedräkt, och brottet ej föranledts däraf, att
denne vid det tillfället genom otillbörligt eller ovärdigt beteende retat
den underordnade till gärningen, den underordnades brott ej skall anses
svårare än lika gärning mot enskild person.

Lagen medgifver således nu af nämnda anledning nedsättning i
det eljest bestämda straffet, endast om den underordnades brott skett
utom tjänsten, och den öfverordnade därvid ej varit iförd tjänstedräkt.
Uppenbart är emellertid, att en öfverordnad kan tänkas icke blott utom
utan äfven och måhända snarare i tjänsten förgå sig på sätt ofvannämnda
stadgande förutsätter. Då emellertid lagstiftaren i sistnämnda
fall icke ansett sig böra tillmäta nämnda omständighet samma betydelse,
som då brottet begås utom tjänsten under förhållanden, som ofvan
nämnts, har detta tydligen berott därpå, att man ansett det innebära
en alltför stor fara för disciplinen, om en nedsättning i straffet, under
hvad eljest gäller, äfven i detta fall skulle medgifvas. Det synes emellertid
kunna starkt ifrågasättas, huruvida det icke snarare kan lända
disciplinen till skada, ifall lagen, äfven där den öfverordnade gjort sig
skyldig till Övergrepp eller annat otillbörligt beteende och därigenom
själf framkallat en förbrytelse, som måhända eljest alldeles uteblifvit,
ändock åt den underordnade utkräfver ett strängt straff. Visserligen
hafva ej oväsentliga nedsättningar i straffen för våld och misshandel i
eller för ämbetet eller tjänsten af kommittén föreslagits. Men behofvet
åt särskild straftmildring på ofvan angifna grund äfven i detta fall kan
emellertid enligt kommitténs uppfattning därigenom ingalunda anses
uteslutet, helst minimum i strafflatituden, berörda nedsättningar oaktadt,
i vissa fall ändock ställer sig så pass högt, att dess ådömande under
nu antagna förutsättning säkerligen mången gång skulle framstå såsom
alltför strängt och därför måhända snarare bidraga till försvagande än
till stärkande af disciplinen. Kommittén har därför icke tvekat tillstyrka
införande i lagen af eu bestämmelse, enligt hvilken ofvan anförda
omständighet må anses såsom en särskild straffmildringsgrund vid
ett af underordnad mot öfverordnad begånget våld, äfven där detta
sker i eller för tjänsten och följaktligen äfven i det fall, då det föröfvats
utom tjänsten vid tillfälle, då den öfverordnade bar sin tjänstedräkt
Med hänsyn därtill att sådant beteende af öfverordnad, som
bär åsyftas, företrädesvis kan tänkas ske förmedelst missbruk af myndighet,
har därjämte det i lagen nu därutinnan förekommande uttrycket
fullständigats medelst ett tillägg i sådan riktning.

, Vidare och då samma skäl, som tala för uppställande af en sådan
straffmildringsgrund i fråga om våld, med fog kunna åberopas för dess

148

tillämpning, äfven ifall underordnad krigsman under enahanda förhållanden
gör sig skyldig till förolämpning mot öfverordnad krigsman,
har nämnda i förslaget införda bestämmelser utsträckts att gälla äfven
i sistnämnda fall, och detta vare sig förolämpningen sker i och för
tjänsten eller icke.

Att utan vidare tillämpa den i nuvarande 89 § för däri afsedda
fall stadgade regeln, att den underordnades brott ej skall svårare anses
än lika gärning mot enskild person, äfven i händelse våld eller förolämpning
sker i eller för tjänsten, kan emellertid svårligen komma i
fråga. Utom det att en dylik kategorisk föreskrift för sådant fall vore
mindre lämplig, skulle därigenom jämväl stundom uppkomma en större
eller mindre lucka i strafflatituden, hvilket naturligtvis icke kunde anses
ändamålsenligt. I stället har därför i förslaget det ifrågavarande stadgandet
formulerats så, att straffet må »efter omständigheterna nedsättas
under hvad eljest å gärningen följa bort», hvarigenom åt den dömande
myndigheten lämnats öppet att efter förhållandena i hvarje fall pröfva,
om och i hvilken män den öfverordnades beteende vid tillfället bör
föranleda nedsättning i det eljest stadgade straffet.

Kommittén har icke förbisett, att den föreslagna bestämmelsen
kan leda därtill, att, om brott, som här är i fråga, begås emot officer
eller underofficer i eller för ämbetet, straffet blifver lindrigare än det i
allmän lag stadgade lägsta straff för sådant brott emot civil ämbetsman,
hvilket enligt 10 kap. 1 och 2 §§ i sistnämnda lag utgör 100,
resp. 25 kronors böter. Berörda omständighet har kommittén emellertid
ansett icke böra utgöra hinder för den ifrågasatta bestämmelsens godkännande.
De militära förhållandena äro nämligen af den beskaffenhet,
att det icke i och för sig behöfver innebära någon orimlighet, att
straffet'' i de fall, som nu äro i fråga, under vissa omständigheter han
sättas lägre än under andra förhållanden. För öfrigt ligger det ju alltid
i den myndighets hand, som har att bestämma straffet, att pröfva,
huru långt straffnedsättningen i hvarje fall bör gå.

84 §.

I denna § möter den i ordningen första af de bestämmelser i förslaget,
som, af skäl, hvilka redan i den allmänna motiveringen utvecklats,
blifvit i förslaget intagna, oaktadt i desamma för där omförmälda brott
ej stadgas straff, afvikande från allmänna lagens1).

*) Se sid, 19.

149

85 §

motsvarar 91 § i den nuvarande lagen. Gifvet är emellertid, att innebörden
af förevarande § i förslaget så till vida är en annan, som de bestämmelser,
hvartill densamma hänvisar, enligt förslaget i vissa delar ändrats.

86 §

är lika lydande med 92 § i lagen.

87 §.

Den omkastning af de här bestämda straffen, som vid jämförelse
med motsvarande § i lagen (93 §) skett i förslaget, har föranledts af
den hos oss i praxis tämligen fast rotade uppfattningen, att, där inom
en och samma strafflatitud förekomma flera till arten skilda straff, det
i lagen först upptagna bör i första hand och, såvida ej försvårande
eller förmildrande omständigheter förekomma, användas.

88 §.

Denna § motsvarar i hufvudsak, så vidt angår där omfönnälda
brott emot skiltvakt, annan vakt, patrull eller för bevakning eller ordningens
upprätthållande särskildt utställd eller utsänd trupp af delning,
94 och 95 §§ i nuvarande lag, hvilka ansetts kunna utan olägenhet
sammanföras till en §. Därjämte och då fältpolisman, fältgendarm eller
till fältpolisväsendet eller fältgendarmeriet hörande afdelning synes under
sin tjänster!tofning böra åtnjuta samma straffskydd som skiltvakt, annan
vakt, patrull eller sådan afdelning, hvarom ofvan talats, har i förevarande
§ jämväl införts bestämmelse i sådant syfte.

I 1 mom. af 94 § i nuvarande lag förutsattes, att sådant brott,
som här är i fråga, föröfvas vid tillfälle, som sägs i 84 § 1 inom.,
d. v. s. då fienden är nära, eller under sjönöd eller vid annat tillfälle,
då brott mot krigslydnaden medför större fara. Med hänsyn till de

150

uppgifter och åligganden, som tillkomma de personer, mot hvilka brott
efter nu ifrågavarande § kan förekomma, har det ansetts lämpligare
att, i stället för eu dylik hänvisning, här använda ett själfständigt
uttryck af den lydelse, 2 mom. i den föreslagna paragrafen, hvilken
närmast motsvarar 1 mom. i lagens 94 §, utvisar.

Straffet är i sistberörda lagrum, för den händelse betydligare
skada ej kommer af brottet, sålunda bestämdt, att detsamma, om den
brottslige är officer eller underofficer, utgöres af afsättning och fängelse
i minst ett år och, om han tillhör manskapet, af straffarbete i högst
två år. Då det ej synes föreligga anledning att här mera än i åtskilliga
andra fall stadga olika strafflatitud för officerare och underofficerare,
å ena, samt manskap, å andra sidan, har för detta fall i 2 mom. af
förevarande § föreslagits en gemensam latitud för samtliga dessa kategorier,
nämligen den nu för manskap gällande, eller straffarbete i högst
två år. Visserligen kommer äfven den sålunda föreslagna gemensamma
latituden att verka ojämnt så till vida, att straffarbete, ådömdt eu officer
eller underofficer, alltid jämväl drager med sig afsättning. Men en
dylik ojämnhet, hvilken ju beror af officerens eller underofficerens befälsställning
och däraf följande större ansvar, inträder tydligtvis alltid, då
straffarbete förekommer såsom gemensamt straff för officerare, underofficerare
och manskap.

89 §. I

I likhet med hvad i 88 § af förslaget skett i fråga om sådant
brott, som omförmäles i 94 § af nuvarande lag, bär jämväl beträffande
den i 96 § af samma lag omförmälda förbrytelse i tjänsteutöfning stadd
fältpolisman eller fältgendarm, vare sig han uppträder ensam eller tillhör
afdelning vid fältpolisväsendet eller fältgendarmeriet, enligt nu förevarande
§ likställts med skiltvakt eller krigsman, hörande till sådan vakt
eller truppafdelning, hvarom talas i sistberörda §. Desslikes har vid
beskrifningen af det tillfälle, då brottet efter nu ifrågavarande § förutsattes
äga rum, användts samma uttryckssätt, som i 88 § 2 mom. af
förslaget i enahanda hänseende begagnats.

Hvad angår straffet för ifrågavarande brott, är detta nu detsamma,
som är stadgadt för enahanda brott emot förman under liknande förhållanden.
Med bibehållande i hufvudsak af den nu rådande öfverensstämmelsen
i nämnda hänseende, har den nu gällande höga strafflatituden,

151

efter enahanda sänkning i minimum, som skett beträffande straffet för
våld eller misshandel mot förman i liknande fall, vid nu ifrågavarande
brott ansetts böra gälla, endast ifall brottet sker under de förutsättningar,
då »krigsartiklar na» skulle blifva tillämpliga. Jämte det bestämmelse
därom införts i nyssnämnda del af lagen (se 161 § i förslaget), har i
nu förevarande § för öfriga fall föreslagits samma straff, som enligt 80 §
2 mom. skulle gälla för våld eller annan misshandel å öfverordnad
krigsman vid tillfälle, då brott mot krigslydnaden medför större fara,
eller således straffarbete från och med två till och med sex år.

90 §.

Denna §, hvilken rörer af krigsman föröfvadt våld eller annan
misshandel å underordnad krigsman i eller för ämbetet eller tjänsten,
motsvarar 97 § i nuvarande lag. I sistnämnda § stadgas, att, om våldet
var ringa, eller omständigheterna eljest äro synnerligen mildrande,
må till disciplinstraff dömas. Enär enligt kommitténs mening den omständigheten
att våldet var ringa ingalunda alltid, oberoende af omständigheterna
i öfrigt, bör betraktas såsom en omständighet, den där i
och för sig och under alla förhållanden må föranleda nedsättning i det
för ifrågavarande brott eljest stadgade straffet, har det i lagen i sådant
afseende nu förekommande stadgandet i förslaget uteslutits.

Därest en befälhafvare därhän missbrukar sin ställning, att han
upprepade gånger gör sig skyldig till sådan behandling af sina underordnade,
som afses i förevarande §, och detta, rent af öfvergå!’ till metod
eller vana, bör tydligen en sådan befälhafvare såsom för sin anställning
olämplig därifrån skiljas. I den nu för ifrågavarande brott stadgade strafflatituden
ingår visserligen äfven straffarbete, hvarmed, om den brottslige
* är officer eller underofficer, alltid följer afsättning, och om han tillhör
underbefäl eller manskapet, hans skiljande från tjänsten, så snart tiden
för straffarbetet uppgår till sex månader. Med kännedom om de grundsatser,
som i allmänhet vid utmätande af straff tillämpas vid våra domstolar,
torde man dock med tämligen stor visshet kunna antaga, att
straffarbete, såsom den svåraste straffarten i latituden, i förevarande fall
icke kommer till användning, med mindre det i det särskilda fallet föreliggande
brottet i och för sig är af synnerligen svår beskaffenhet. Detta
synes emellertid här icke vara tillräckligt. Fast mera synes lagen böra
vara så inrättad, att den felakt ige, där sådana fall, som ofvan antydts,
förekomma, kan skiljas från sin anställning, äfven ifall straffet för för -

152

brytelsen i fråga anses böra stanna vid ett lindrigare straff än straffarbete.
Med hänsyn härtill har föreslagits införande i förevarande §
af en bestämmelse, att, där officer eller underofficer, som förut undergått
straff för brott, hvarom sägs i denna §, ånyo gör sig skyldig till
sådant brott, må, ändå att brottet i fråga anses böra medföra lindrigare
ansvar är straffarbete, jämte det ansvar, som eljest skall följa å brottet,
dömas till afsättning. För att framhålla att nämnda bestämmelse icke
är afsedd att tillämpas vid hvarje upprepande af den i förevarande §
afsedda förbrytelse utan endast i sådana fall, då den brottslige kan
anses hafva genom sitt förfarande förspillt den aktning och tillit, som
bör tillkomma hans befälsställning, har emellertid en dylik restriktion
förbundits med samma bestämmelse.

91—93 §§

motsvara 98—100 §§ i nuvarande lag.

Beträffande särskildt 92 § vill kommittén nämna, att inom densamma
varit ifrågasatt, att äfven försök till brott, som där omförmäles,.
skulle i samma § beläggas med ansvar. Kommitténs flertal har emellertid
ansett ett sådant stadgande obehöflig!., helst en sådan gärning ändock
torde böra drabbas af ansvar efter 129 eller 130 § i förslaget.

94 §.

Här förekommer åter en af de bestämmelser, som, oaktadt däri
omförmälda förbrytelser icke ansetts böra beläggas med annat straff än
det, som därför stadgas i allmän lag, införts i förslaget. Enär, på sätt
af den allmänna motiveringen framgår,1) syftet med bei’örda bestämmelser
endast är, att åtal för samma förbrytelser skola upptagas af krigsdomstol,
och i nu förevarande § är fråga hufvudsakligen om brott, hvilka
redan nu jämlikt 18 § i förordningen om krigsdomstolar och rättegången
därstädes tillhöra sådan domstols upptagande, är tydligt, att
man vid affattningen af nu ifrågavarande § tiar att taga hänsyn till
do bestämmelser i nämnda förordning, som angå hithörande ämnen.
I 18 § af berörda förordning stadgas, att till krigsdomstol höra, utom
andra mål, jämväl åtal emot dem, som lyda under strafflag för krigsmakten,
för vissa brott, äfven då ansvar därför skall bestämmas efter
allmän lag eller särskild författning. Dit höra, bland andra, enligt 18
§ mom. b), förolämpningar med ord eller gärning emot den, som enligt
disciplinstadgan är till den brottsliges förman eller öfverordnad att hän -

'') Se sid. 19,

153

föra, eller emot annan person i eller för dennes ämbete eller tjänst
vid krigsmakten.

Detta stadgande innebär, bland annat, att om någon, som utan
att vara krigsman lyder under strafflagen för krigsmakten, på angifvet
sätt förbryter sig mot annan sådan, som är den brottsliges förman, åtal
härför skall upptagas af krigsdomstol äfven i det fall, att brottet icke
skett i och för den förolämpades ämbete eller tjänst vid krigsmakten.
Då emellertid tillräckliga skäl ej torde föreligga, att sådant brott,
hvarom här är fråga, jämväl i sistberörda fall skall under alla förhållanden
tillhöra krigsdomstol, har kommittén i 1 mom. af ifrågavarande
§ i förslaget allenast upptagit det fall, att förolämpningen sker i och
för den förorättades — denne må vara den brottsliges förman eller
icke — ämbete eller tjänst.

I samma moln. har kommittén vidare upptagit våld eller annan
misshandel å person, lydande under militär strafflag, i och för den våldfördes
ämbete eller tjänst vid krigsmakten. Samma skäl, som gorå,
att åtal för förolämpning i eller för ämbetet eller tjänsten mot den,
som lyder under strafflagen för krigsmakten, bör upptagas af krigsdomstol,
tala nämligen för att detta bör gälla äfven våld eller annan
misshandel mot sådan person, då sådant brott sker i eller för ämbetet
eller tjänsten.

Enligt 18 § c) i nämnda förordning stadgas vidare, att åtal mot dem,
som lyda under strafflagen för krigsmakten, skall tillhöra krigsdomstol,
äfven där ansvaret för åtalade brottet skall bestämmas efter allmän lag,
ifall åtalet rörer brott, som ))i öfrigt» mot person, hörande till krigsmakten,
begås under tjänstgöring eller eljest i fält, läger, vaktrum
eller kasern eller inom militärsjukhus eller kronans varf, i verkstad,
förråds- eller tyghus, på kronans fartyg eller inom garnisons- eller
stationsort, eller inför krigsdomstol.

Härunder falla således åtal för alla brott, för hvilka, utan att desamma
höra under litt. a) eller b) i 18 § l:o), ansvaret skall bestämmas
efter allmän lag, förutsatt att desamma begås emot person, som tillhör
krigsmakten, och att de föröfvas under förhållanden eller å plats, som
nyss är sagdt. Hit höra följaktligen under sistnämnda förutsättning —
åtminstone utesluter detta stadgande icke en sådan tolkning — alla brott,
vid hvilka en krigsmakten tillhörande person är att anse som målsägande,
således jämväl sådana brott som till exempel förfalskning, mened,
skadegörelse, bedrägeri in. fl. äfvensom till exempel stöld från kamrat
inom garnisons- eller stationsort o. s. v. Att utsträcka krigsdomstolarnas
kompetens äfven till mål rörande dessa eller dylika fall torde

154

emellertid icke vara behöflig! eller eris lämpligt. De militära domstolarna
kunna nämligen icke sägas vara mera än de allmänna lämpade
för sådana måls bedömande, likasom icke heller i öfrigt något militärt
intresse af den betydelse, att desamma på den grund böra af förstnämnda
domstolar upptagas, kan anses föreligga. Däremot synas de
militära domstolarna lämpligen böra upptaga och bedöma åtal för brott,
hvilka begås emot dem, som lyda under den militära strafflagen, och
direkt innefatta störande af god militär ordning under tjänstgöring
eller eljest i fält, under tåg eller annan färd under militärbefäl eller
på sjötåg, i läger, kvarter eller vaktrum eller inom de militära etablissement
eller därför upplåtna områden eller å kronans fartyg eller,
inom garnisons- eller stationsort, å väg, gata eller annat ställe, hvarom
i 11 kap. 15 § allmänna strafflagen förmäles, eller inför krigsdomstol.
Till sådana brott böra enligt kommitténs mening endast räknas våld
eller annan misshandel äfvensom förolämpning. Då, såsom ofvan nämnts,
berörda förbrytelser, då de ske i eller för ämbetet eller tjänsten, falla
under 1 mom. i förevarande §, afser 2 mom. öfriga fall af samma förbrytelser,
då de ske under omständigheter eller å platser, som nyss
sagts. Att hvad i förenämnda hänseende nu är stadgadt om dessa förbrytelser,
då de ske under tjänstgöring eller i fält, äfven bör gälla,
ifall de begås under tåg eller annan färd under militärbefäl eller på
sjötåg, torde vara tydligt. Likaså synas enahanda grunder, som tala
för att nämnda förbrytelser, begångna å de i 18 § c) omförmälda platser,
böra behandlas af krigsdomstol, leda till, att samma förbrytelser
böra upptagas af sådan domstol, jämväl ifall de begås i kvarter, inom
fästningsverk eller militär]läkte eller inom hvarje byggnad eller område
i öfrigt, som upplåtits uteslutande för krigsmaktens behof. I fråga om
förbrytelser af nu senast omförmälda slag, begångna inom garnisonseller
stationsort, har emellertid den nuvarande föreskriften synts kommittén
alltför vidsträckt, hvadan kommittén föreslagit den begränsning
härutinnan, som ofvan angifvits.

I stället för det i 18 § inom. c) i förenämnda förordning använda
uttrycket »person, hörande till krigsmakten», har i nu af handlade § i
förslaget begagnats uttrycket »någon, som lyder under denna lag».
På sätt redan den kommitté, som den 20 december 1895 tillsattes för
revision af den militära rättegångsordningen erinrade, skulle nämligen
under lorstberörda uttryck kunna hänföras äfven värnpliktige, som ej
lyda under militär rättegångslag. Def, af bemälda kommitté i stället
föreslagna uttrycket »person, hvilken är underkastad straff efter strafflagen
för krigsmakten» synes däremot mindre lämpligt, dels enär en

155

person kan vara underkastad straff'' efter nämnda lag, äfven sedan lian
upphört att lyda under densamma, dels ock emedan, enligt det nu framlagda
förslaget, hvilken person som helst i fråga om vissa brott kan
vara underkastad straff efter nämnda lag''.

95 §.

Nuvarande lag stadgar i 101 §, att, om någon störer gudstjänst
vid samlad trupp genom svordom eller oljud eller eljest därvid kommer
förargelse åstad eller genom svordom eller oljud eller annorledes gör
förargelse inför krigsdomstol, detta vid straffets bestämmande efter allmän
lag skall anses som försvårande omständighet, samt att, där brottet
finnes kunna försonas med böter, disciplinstraff i stället skall ådömas.

Enär det svårligen torde kunna anföras någon giltig grund, hvarför
det skall anses såsom en svårare förbrytelse, ifall någon, som tillhör
krigsmakten, på ofvannämnda sätt störer gudstjänst vid samlad
trupp eller gör förargelse inför krigsdomstol, än om han på enahanda
sätt stör annan gudstjänst, än nyss blifvit nämnd, eller gör förargelse
inför annan domstol än krigsdomstol, men det likväl ur den militära
ordningens synpunkt måste anses lämpligt, att de i nämnda § omförmälda
förbrytelser straffas militärt, har, i stället för de nuvarande bestämmelserna
i ämnet, föreslagits införande af en själfständigt bestämd
strafflatitud för berörda förbrytelser; och skulle denna latitud utgöras
af disciplinstraff eller fängelse i högst sex månader. Till jämförelse må
nämnas, att straffet för störande af gudstjänst eller åstadkommande af
förargelse på ofvannämnda sätt inför sittande rätt enligt allmän lag är
bestämdt till böter, dock ej under 25 riksdaler, eller fängelse i högst
sex månader.

Uppdelningen af förevarande § i två skilda moment sammanhänger
med frågan, huruvida disciplinstraff för förbrytelse, som där sägs,
må åläggas af befälhafvare eller icke, eu fråga, hvartill kommittén längre
fram återkommer. ’)

96 §.

Denna § motsvarar 1 mom. och vissa delar af 2 mom. i 102 §
af nuvarande lag. I slutet åt förstnämnda § förekommer dessutom ett
par nya bestämmelser, orsakade af förslagets i viss mån förändrade
ståndpunkt i fråga om de fall, då krigsman för här ifrågavarande förseelser
skulle bedömas efter militär strafflag.

*) Se sid. 199.

156

I första punkten af 1 mom. i förevarande § stadgas straff för
oljud eller oväsende samt för oanständigt uppförande eller förargelseväckande
beteende i öfrigt äfvensom för fylleri under tjänstgöring eller
eljest i fält, under tåg eller annan färd under militärbefäl eller på sjötåg,
i läger, kvarter eller vaktrum, inom kasern, fästningsverk, militärhäkte,
militärsjukhus, kronans varf, verkstad, förråds- eller tyghus eller inom
annan byggnad eller område, som upplåtits uteslutande för krigsmaktens
behof, eller å kronans fartyg.

Hvad härvid särskilt angår straffbestämmelsen för annat oanständigt
iippförande än oljud eller oväsende, bör märkas, att denna icke,
såvidt den rörer krigsman, innebär någon nyhet i förhållande till-nuvarande
lag, i ty att enligt 102 § 2 mom. krigsman, »som eljest i eller
utom tjänsten brister i anständigt uppförande», nu är underkastad straff
efter samma §, hvilken således i berörda hänseende är mera omfattande
än förslaget. Förslagets bestämmelse i nämnda del gäller emellertid
äfven den, som utan att vara krigsman lyder under lagen. Bestämmelsen
i fråga synes nämligen, lika väl som de i 1 punkten af den nuvarande
102 § förekommande straffbestämmelser, böra äga tillämpning
äfven å sådana personer. — Att med det i förslaget använda uttrycket
»annorledes brister i anständigt uppförande» icke afses sådant beteende,
som i denna eller annan lag är belagdt med särskild! ansvar, torde
vara uppenbart.

Enligt förslaget skulle de i första punkten af ifrågavarande § omförmälda
förseelser beläggas med straff i strafflagen för krigsmakten
icke blott, såsom nu är förhållandet, då de ske under tjänstgöring eller
i fält, utan äfven ifall de förekomma under tåg eller annan färd under
militärbefäl eller på sjötåg. Hvad sålunda föreslagits torde knappast
kräfva någon närmare motivering. Samma skäl, som göra, att nämnda
förseelser i de förra fallen böra upptagas i strafflagen för krigsmakten,
tala nämligen för, att så bör ske äfven i de senare. Ett likartadt förhållande
råder beträffande förslagets bestämmelser därutinnan, att nämnda
förseelser skola straffas enligt sådan lag, ej allenast då de förekomma
inom läger, vaktrum eller kasern eller å andra områden eller platser,
som nu finnas omförmälda i första punkten af 102 § 1 inom., utan ock
därest de ske i kvarter, inom fästningsverk, militärhäkte eller inom
byggnad eller område i öfrigt, som upplåtits uteslutande för krigsmaktens
behof.

Enär innehållet i 3 mom. af lagens 102 §, hvilket med straff
belägger fylleri på post eller under annan likartad tjänstgöring, i förslaget
flyttats till andra platser i lagen, har det ur redaktionell synpunkt fallit

157

sig lämpligast att i en särskild punkt af 1 mom. i nu ifrågavarande §
behandla de öfriga fall af sådan förseelse, som nu afses i första punkten
af 102 § 1 mom.

2 . mom. af nu ifrågavarande §, i hvilket innehålles straffbestämmelse
för det i lagens 102 § särskild! omförmälda fall, att krigsman å
väg, gata eller annat allmänt ställe inom garnisons- eller stationsort gör
sig skyldig till oljud, oväsende eller annat förargelseväckande beteende
eller till fylleri, belägger dessutom med straff dels annat oanständigt uppförande
af krigsman å sådant ställe inom garnisons- eller stationsort,
dels äfven förseelser, hvarom nu talats, där de å dylikt ställe begås af
krigsman vid tillfälle, då han uppträder i tjänstedräkt, eller af värnpliktig,
medan han befinner sig under färd till eller från sin tjänstgöringsort,
ändå att han icke står under militärbefäl. Sistberörda stadgande
innebär en utvidgning af momentets tillämplighet å värnpliktig
i de fall, denne är att betrakta såsom krigsman, utöfver hvad som gäller
för krigsmän i allmänhet. Denna utvidgning har förestafvats af praktiska
skäl, då det ej ansetts lämpligt att uti ifrågavarande hänseende
göra åtskillnad mellan värnpliktige under deras färder till eller från
tjänstgöringsorten i de fall, då de stå under militärbefäl, och då så ej
är förhållandet. Härigenom vinnes jämväl den fördelen, att paragrafen
bhr tillämplig å värnpliktige i alla de fall, då de äro att hänföra till
krigsmän. Hvad beträffar de afvikelser från gällande lag, som nyssnämnda
bestämmelser i öfrigt innehålla, lärer, efter hvad ofvan anförts,
någon ytterligare redogörelse för skälen därtill knappast vara erforderlig.

97 §.

Beträffande denna §, hvilken i viss mån utgör en motsvarighet
till 102 § 2 mom. i lagen, torde hvad i den allmänna motiveringen
yttrats gorå tillfyllest.1) Här må allenast tilläggas, att då bedömandet
af här ifrågavarande fall ofta nog är af en särdeles ömtålig och grannlaga
natur, detta ansetts alltid böra tillhöra domstol, hvadan uttrycket
»varde dömd till disciplinstraff» här blifvit användt.

En med den ifrågavarande i viss mån likartad bestämmelse, ehuru
densamma rörer svårare fall än dem, som i förslaget närmast åsyftas,
och därför ock stadgar tjänstens förlust såsom straff, förekommer i den
nya norska militära strafflagens 79 §.

1) Se sid. 15.

158

8 kap.

Rubriken till förevarande kapitel har undergått den jämkning, som
föranledts af dess i förslaget i viss mån förändrade innehåll.

98 §.

I 107 § strafflagen för krigsmakten, i hvilket lagrum straff är
stadgadt för förstörande af eller skadegörelse å för krigsmakten afsedd
egendom i de fall, då icke i samma lag särskild! straff finnes å brottet
utsatt, förutsättes vetskap hos den brottslige därom, att egendomen är
afsedd för krigsmakten. Föreligger icke sådan vetskap, straffas brottet
efter allmän lag. Jämlikt 18 § l:o) litt. e) i förordningen om krigsdomstolar
och rättegången därstädes hör emellertid åtal för förstörande
eller skadande af egendom, som tillhör krigsmakten eller är för
dess behof afsedd, till krigsdomstol äfven i de fall, där brotten skulle
straffas efter sådan lag. I öfverensstämmelse med de grunder, som eljest
i förslaget följts, har nu ifrågavarande §, som i öfrigt motsvarar 107 §
i lagen, utvidgats att omfatta nämnda förbrytelse i sistberörda omfattning.

Som bekant, användes numera elektriciteten i stor utsträckning
äfven för krigsmaktens behof. Olofligt bortledande af elektrisk ström
från elektrisk anläggning i uppsåt att göra skada synes därför böra i
enahanda omfattning som skadegörelse å krigsmaktens egendom beläggas
med straff. Ett sådant bortledande af elektrisk ström torde nämligen
knappast vara att hänföra till hvad man vanligen förstår med förstörande
eller skadande af egendom, helst i det lagrum i allmänna strafflagen,
eller 19 kap. 20 §, som motsvarar det här ifrågavarande, numera vid
sidan af bestämmelsen om skadegörelse å annans egendom särskild!
upptagits olofligt bortledande af elektrisk ström från annans elektriska
anläggning i uppsåt att göra skada. Med afseende härå har jämväl i
förevarande § inrymts ett stadgande, enligt hvilket olofligt bortledande
af elektrisk ström från krigsmaktens elektriska anläggning, då detta
sker i uppsåt att göra skada, likställts med skadegörelse å krigsmaktens
egendom.

Såsom ofvan nämnts, straffas sådan skadegörelse, om den brottslige
ej af vetat, att egendomen var afsedd för krigsmakten, efter allmän
lag. Visste han, att så var förhållandet, skulle, jämlikt 107 § strafflagen
för krigsmakten, vid straffets bestämmande efter allmän lag, brottet

159

anses hafva skett under försvårande omständigheter och, i händelse det
tinnes kunna försonas med böter, disciplinstraff i stället ådömas. Att
brottet bör anses hafva skett under försvårande omständigheter, ifall
den brottslige visste att, egendomen var afsedd för krigsmakten, synes
vara gifvet. Detsamma lärer ock gälla, ifall den, som i uppsåt att skada
olofligen bortleder elektrisk ström från krigsmaktens elektriska anläggning,
vet, att anläggningen tillhör krigsmakten. Däremot synes det,
praktiskt sedt, knappt vara behöflig! eller lämpligt att, på sätt nyss
blifvit nämndt, på grund af den omständigheten, huruvida den brottslige
vet eller icke vet, att egendomen eller anläggningen tillhör krigsmakten,
eller att egendomen är afsedd för dess behof, göra åtskillnad i användningen
af straffarter, så att disciplinstraff skall användas, endast om
sådan vetskap ådagalägges men i annat fall böter. I förslaget har därför
stadgats, att, då brottet är af beskaffenhet att kunna försonas med böter,
disciplinstraff i stället alltid skall ådömas.

99 §

motsvarar 109 och 110 §§ i lagen, Indika ansetts lämpligen kunna sammanföras
till en 8.

100 §.

Enär äfven annan egendom än den i 111 § af strafflagen för
krigsmakten, hvilket stadgande motsvaras af förevarande § i förslaget,
kan vara föremål för olofligt nyttjande, har härutinnan i förslaget användts
ett mera generellt uttryckssätt.

Den höjning i straffet för ifrågavarande förbrytelse, som enligt
nuvarande lag kan ifrågakomma, ifall omständigheterna äro synnerligen
försvårande, har ansetts eventuellt böra inträda, äfven om det olofliga
nyttjandet sker i större omfattning. Med anledning häraf har i förslaget
stadgande meddelats i sådant syfte.

101 §.

Denna §, som motsvarar 112 § i lagen, innefattar ingen annan
ändring i nuvarande lag, än att disciplinstraff af sträng arrest, som nu
utgör straffet för ifrågavarande förbrytelse, då densamma begås första
gången, blifvit utbytt emot arrest af tredje graden.

160

102 §.

I 113 § af strafflagen för krigsmakten belägges stöld af krigsmaktens
egendom med straff, allenast i händelse tillgreppet sker ur
tyghus, varf, verkstad, fartyg, kasern, tält, stall, åkdon eller annat ställe,
där sådan egendom veterligen förvaras, eller i fall eljest egendom tillgripes,
som den brottslige vet vara afsedd för krigsmaktens behof. Af
samma skäl, som vid 98 § i förslaget anföris för upptagande i lagen af
en bestämmelse om skadegörelse å krigsmaktens egendom, äfven i det
fall att gärningsmannen ej äger vetskap om att densamma tillhör eller
är afsedd för krigsmakten, har nu förevarande § utsträckts att gälla
stöld af krigsmakten tillhörig eller för dess behof afsedd egendom i allmänhet.
Enligt 18 § l:o) litt. e) af förordningen om krigsdomstolar och rättegången
därstädes skall nämligen åtal för olofligt tillgripande af sådan
egendom anhängiggöras vid krigsdomstol, oberoende af huruvida tillgreppet
skett under sådana förhållanden, som omförmälas i 113 § af
nuvarande lag eller ej.

Straffet är för de fall, som afses i 1 mom. af 113 §, nu bestämdt
till straffarbete i högst två år. Väl må det vara sant, att en under
där omförmälda omständigheter begången stöld i regel bör föranleda ett
något strängare straff än vanlig enkel stöld i allmänhet. Dock synes
det i sådant afseende vara tillräckligt, om den regelmässiga latituden
sättes till straffarbete i högst ett år, eller dubbelt emot hvad enligt
allmänna lagen för enkel stöld såsom regel är stadgadt. Med anledning
häraf och då äfven vid stöld, som nu är i fråga, omständigheterna Kunna
vara sådana, att straffarbetet, hvarmed i detta fall alltid följer förlust
af medborgerligt förtroende, måste anses såsom ett alltför strängt straff,
men, å andra sidan ock sådana, att straffet bör kunna höjas till det
nuvarande maximum af straffarbete i högst två år, har föreslagits, att
straffet för nu nämnda fall, hvilka upptagits i 2 mom. af nu ifrågavarande
§, skulle sättas till straffarbete i högst ett år, men att, där
omständigheterna äro synnerligen försvårande, tiden för straffarbetet
skulle kunna höjas till två år, och, ifall de äro synnerligen mildrande,
straffet sänkas till fängelse i högst sex månader.

I 2 mom. af den nuvarande 113 § stadgas, bland annat, att, om
sådan stöld, som omtalas i 1 mom. af samma j, begås under krig eller
sedan krigsmakten eller någon del däraf blifvit ställd på krigsfot, skall
dömas till straffarbete från och med sex månader till och med fyra år.
I fråga om nu nämnda fall, hvilka i förslaget återfinnas under 3 mom.
i 102 §, har, i likhet med hvad som skett beträffande de i 2 mom. af

161

samma § omförmälda fall, föreslagits någon nedsättning i straffets minimum.
En sådan nedsättning synes vara desto mera påkallad, som
förevarande lagrum är tillämpligt jämväl vid partiell mobilisering och
äfven om den skyldige själf ej tillhör den mobiliserade delen af krigsmakten.
Den härutinnan föreslagna latituden, straffarbete i högst fyra
år, öfverensstämmer med den, som enligt 20 kap. 4 § allmänna strafflagen
gäller för kvalificerad stöld.

Hvad angår öfriga i 113 § 2 mom. afsedda, men i förevarande §
ej upptagna fall, hänvisas därom till krigsartiklarna (164 §).

103 §.

Emedan, enligt den hos oss vanliga uppfattningen af begreppen
■stöld och snatteri, dit är att hänföra endast olofligt tillgrepp af kroppsliga
ting, men olofligt bortledande från elektrisk anläggning af elektrisk
ström i afsikt att tillägna sig. eller annan densamma funnits böra i
straffrättsligt hänseende därmed likställas, har i 20 kap. 3 § allmänna
strafflagen stadgats, att såsom stöld eller snatteri skall anses, om man,
i uppsåt att sig eller annan den tillägna, olofligen bortleder elektrisk
ström från elektrisk anläggning. Då straff för olofligt bortledande i
sådan afsikt af elektrisk ström från krigsmaktens elektriska anläggning
synes böra ej mindre än stöld eller snatteri i egentlig mening af krigsmakten
tillhörig eller för dess" behof afsedd egendom i strafflagen för
krigsmakten beläggas med straff, har i nu förevarande § införts en
bestämmelse i sådan riktning; och har därvid, i öfverensstämmelse med
hvad som skett i fråga om stöld efter nästföregående §, föreslagits, att
ifrågavarande brott skall, där detsamma ej är att anse såsom snatteri
efter 105 § i förslaget, straffas såsom stöld, efter tv i allmän lag är
sagdt, dock att, om den brottslige visste, att den elektriska anläggning,
hvarifrån strömmen blifvit bortledd, tillhörde krigsmakten, straffet skall
bestämmas efter 102 § 2 och 3 mom., efter ty där för hvarje fall om
stöld är sagdt.

104 §.

Denna § motsvarar 114 § i lagen.

Då äfven vid sådan stöld, som här är i fråga, omständigheterna
kunna vara sådana, att straffarbete synes utgöra ett alltför strängt straff,
har föreslagits att, där omständigheterna vid ifrågavarande brott äro
synnerligen mildrande, straffet må kunna sänkas till fängelse i högst
sex månader.

162

105 §.

115 § i den nuvarande strafflagen för krigsmakten handlar om
snatteri i de fall, som omtalas i 113 och 114 §§ samma lag. Förstnämnda
§ är följaktligen, i den mån densamma afser snatteri af krigsmakten
tillhörig eller för dess behof afsedd egendom, tillämplig endast ifall tillgreppet
sker å sådant ställe, som sägs i. 113 §, eller gärningsmannen
eljest vet, att den tillgripna egendomen är afsedd för krigsmaktens behof.

På enahanda grunder, som föranledt intagande i förslaget af eu
hänvisning till allmän lag i fråga om straffet för stöld af krigsmakten
tillhörig eller för dess behof afsedd egendom i det fall, att tillgreppet
ej skett å ställe, som nu finnes omförmäldt i 113 §, och den skyldige
ej heller eljest afvetat, att egendomen tillhörde krigsmakten eller var
afsedd för dess behof, har i förevarande § införts en dylik hänvisning
jämväl beträffande snatteri af sådan egendom i motsvarande fall; och
bär därvid tillika föreslagits, att, där brottet finnes kunna försonas med
böter, disciplinstraff i stället skulle ådömas.

Beträffande snatteri i de fall, som omtalas i 102 § 2 och 3 mom.
samt 104 § i förslaget, är straffet enligt nuvarande lag fängelse i högst
sex månader (115 §). Jämlikt 20 kap. 1 § allmänna strafflagen är
straffet för snatteri böter eller fängelse i högst sex månader. Enligt
förslaget åter skulle straffet äfven i förstnämnda fall, likasom i det fall,
som omförmäles i 103 § 2 mom. af förslaget, bestämmas efter allmän
lag, dock att i dessa fall brottet skulle anses vara begånget under försvårande
omständigheter och, där det finnes kunna försonas med böter,
i stället dömas till arrest af tredje graden, en mildring, som synes vara
betingad redan däraf, att enligt förslaget straffet för stöld i motsvarande
fall skulle vid synnerligen mildrande omständigheter kunna nedgå
till en månads fängelse. Minimum i straffet för snatteri i de fall, som
här äro i fråga, har ansetts icke böra sänkas under arrest af tredje
graden, då en sådan förbrytelse säkerligen alltid i det allmänna föreställningssättet
har något i viss mån vanhedrande med sig eller i hvarje
fall förråder en ganska betänklig grad af opålitlighet och, om det liegås
af officer eller underofficer, ovillkorligen föranleder afsättning.

106 §.

Denna § är lika lydande med första punkten i 116 § af gällande
lag. Straff'' för det i andra punkten af sistnämnda § omtalade fall
bestämmes i krigsära klarna (165 §).

163

107 §.

Införandet i förslaget åt denna £5 liar, såsom af en jämförelse med
18 § l.o litt. e) i förordningen om krigsdomstolar och rättegången
därstädes torde framgå, enahanda anledning som upptagandet däri af
de i 102 § 1 inom., 103 § 1 mom. och 105 § 1 mom. förekommande
hänvisningar till allmän lag.

108 §.

1 mom. af denna § är af samma lydelse som 1 mom. af 121 § i
gällande lag.

2 mom. åter i nu ifrågavarande § motsvarar, såvidt angår de i 102
§ 3 mom. och 106 § omförmälda fäll, 3 mom. af nyssnämnda stadgande
i den nuvarande lagen. Enligt sistberörda bestämmelse skall den där
föreskrifna straffhöjningen beräknas i förhållande till hvad för »den
garning första gången föröfvad bort följa». Detta uttryck synes efter
sin ordalydelse antyda, att höjningen bör ske i förhållande till det straff,
som det till bedömande föreliggande brottet skulle hafva förtjänat, därest
det vai it att hänföra till första resan stöld. Detta torde dock knappast
hafva varit åsyftadt. Snarare torde lagens mening vara, att den omtalade
förhöjningen i straffet skall beräknas i förhållande till den för
törsta resan stöld af den beskaffenhet, som är i fråga, eljest bestämda
strafflatituden. I förslaget har därför användts en redaktion, som tydligare
utmärker detta.

1 121 § 2 mom. af nuvarande lag förekommer ett stadgande om
höjning af straffet vid sammanträffande under en och samma stöld af
två eller flera af de i 113, 114 och 116 §§ i lagen omförmälda fall af
sådant brott. En dylik, särskild höjning i latituden för dessa fall torde
emellertid knappast kunna anses nödig, och har berörda stadgande därför
ur förslaget uteslutits.

109 §.

Denna §, hvilken delvis motsvarar 122 § i gällande lag, har i
förslaget undergått de jämkningar, som påkallats af vidtagna ändringar
i de i förevarande kapitel förekommande stadganden i öfrigt.

164

9 kap.

no §.

Den här omförmälda förbrytelse hör, jämlikt 18 § l:o litt. f) i
förordningen om krigsdomstolar och rättegången därstädes, till dem,
hvilka, äfven där straffet skall bestämmas efter allmän lag, skola åtalas
vid krigsdomstol. Af enahanda skäl, som förut i liknande fall anförts
beträffande andra sådana förbrytelser, bär jämväl ifrågavarande brott i
lagen upptagits.

111 §.

Denna § motsvarar 123 § i gällande lag.

För tillämpning af punkt a) i 1 mom. förutsättes i nuvarande lag,
att den oskyldigt bestraffade eller angifne undergått sträng arrest eller,
om han var officer eller underofficer, vaktarrest. Enligt förslaget skulle
däremot för tillämpningen af motsvarande punkt fordras, att den oskyldige
undergått arrest af tredje graden. I öfrigt har paragrafen, sådan
den lyder i lagen, i förslaget icke undergått annan ändring, än att för
det i 2 mom. beskrifna fall, att den brottslige tillhör manskapet och
brottet är sådant, som omförmäles under punkt b) i 1 inom., i strafflatituden
disciplinstraff af sträng arrest utbytts emot arrest af tredje
graden.

112-114 §§.

Dessa §§ motsvara 124—126 §§ i nuvarande lag.

115 §•

Här omförmälda brott af handlas i lagens 127 §, hvilken emellertid
i förslaget erhållit en med dess bestämmelse i öfrigt mera öfverensstämmande
redaktion.

I 127 § 2 mom. förutsättes, att, vid tillgrepp, som afses i förevarande §,
genom saknaden af det tillgripna vållats hinder i krigsföretag eller
betydande brist för krigsfolket. Uttrycket »hinder i krigsföretag» skulle

165

möjligen kunna tolkas såsom endast åsyftande företag, som i och för
kriget förekomma efter ett krigsutbrott. Då emellertid det i nämnda
mom. stadgade strängare straffet synes böra inträda, icke blott ifall
krigsföretagen efter utbrutet krig i följd af tillgreppet hindrats, utan
äfven ifall krigsförberedelserna under pågående mobilisering genom tillgreppet
väsentligen hindras, har berörda stadgande i förslaget gifvits
en något ändrad lydelse, ansedd att utmärka, att därunder inbegripes
äfven sistnämnda fall.

Enligt 1 mom. i 127 §, hvilket motsvaras af 1 och 2 mom. i förslagets
förevarande §, skall ifrågavarande brott i där omforma]da fäll
straffas efter allmän lag. Straffet för sådant brott är enligt allmän lag
afsättning och straffarbete från och med sex månader till och med fyra
år eller, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, fängelse; och
skall den brottslige därjämte förklaras ovärdig att i rikets tjänst vidare
nyttjas. Endast ifall den brottslige genast ersätter det förskingrade
eller därför ställer sådan säkerhet, att någon skada ej kan komma af
tillgreppet, stannar ansvaret vid afsättning. Jämlikt 127 § 2 mom. är
straffet däremot straffarbete på lifstid eller från och med åtta till och
med tio år. Då nu, enligt 25 kap. 20 § allmänna strafflagen, ämbetsman,
som gjort sig förfallen till straffarbete, tillika skall dömas till
afsättning och, endast i händelse af synnerligen mildrande omständigheter,
till suspension, samt afsättning ovillkorligen följer redan efter
127 § 1 inom., torde väl ock afsättning alltid komma att ådömas, äfven
ifall brottet sker under förhållanden, som afses i dess 2 mom. Däremot
kan den brottslige uppenbarligen icke efter sistnämnda mom. förklaras
ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas, eftersom nämnda påföljd där
icke finnes stadgad. Enär emellertid denna synes böra inträda icke blott
i det fall, som omtalas i 127 § 1 inom., utan än mera i det fall, som
afses i 2 mom. af samma §, har ett tillägg i sådant syfte gjorts i motsvarande
mom. i förslaget. Berörda påföljd är visserligen, såsom ofvan
nämnts, enligt 127 § 1 mom. icke ovillkorlig, men då den förutsättning,
under hvilken densamma icke inträder — omedelbar ersättning af
det förskingrade eller ställande af sådan säkerhet därför, att någon
skada ej af tillgreppet kan uppstå — uppenbarligen i det fall, hvarom
i 2 mom. af samma § är fråga, är utesluten, behöfver tydligen nämnda
omständighet här icke tagas i betraktande.

116 §.

1 mom. af denna § motsvarar 131 § 1 mom. i nuvarande lag.

166

Den i viss män ändrade redaktionen beror endast af förslagets ändrade
uppställning i andra delar.

Enligt 102 § 2 monn skall krigsman, som i eller utom tjänsten
visar opålitlighet, där han ej därför enligt strafflagen för krigsmakten
eller annan lag gjort sig förfallen till särskild! ansvar, beläggas med
disciplinstraff. Berörda stadgande bar emellertid, såsom enligt kommitténs
uppfattning i vissa afseenden alltför vidtgående, ur förslaget uteslutits.

Enär emellertid, äfven eldigt kommitténs mening, opålitlighet i
tjänsten bör, när denna visar sig i försök att i angelägenhet, den där
rörer tjänsten, genom osanna uppgifter eller annorledes vilseleda öfverordnad
eller annan, som är behörig att infordra eller mottaga meddelanden
i sådan angelägenhet, i strafflagen för krigsmakten vara belagd
med straff, har såsom ett andra mom. i förevarande § införts ett stadgande,
enligt hvilken sådan förbrytelse skall, där ej gärningen eljest
enligt samma lag föranleder strängare straff, beläggas med disciplinstraff;
och har berörda stadgande ansetts böra äga tillämpning ej allenast
å krigsman utan äfven å andra, som lyda under nämnda lag.

117 §

motsvarar 132 § i nuvarande lag.

Af enahanda skäl, som åberopats vid 87 § i förslaget, har i första
punkten af nu ifrågavarande § ordningen emellan de i strafflatituden
upptagna straffen omkastats.

Att, såsom nuvarande lag föreskrifver, äfven i händelse det allra
obetydligaste våld användts för att förmå någon att antaga krigstjänst,
straffet ovillkorligen skall uppgå till straffarbete, synes något strängt.
Berörda bestämmelse har därför i förslaget uteslutits. År våldet af
någon betydelse, är gifvet, att gärningen ändock måste anses hafva
skett under synnerligen försvårande omständigheter, och att följaktligen
det för sådant fall stadgade straffet bör vinna tillämpning.

118 §

är lika lydande med 133 § i lagen.

119 §.

Denna § motsvarar 134 § i lagen. Enligt sistnämnda lagrum
inträder, därest bär ifrågavarande brott sker af oförstånd, det i para -

167

grafen stadgade lindrigare straffet, mistning af ämbete eller tjänst på
viss tid eller disciplinstraff, ifall omständigheterna ej äro synnerligen
försvårande. Då emellertid nyssnämnda latitud i alla händelser synts
vara tillräcklig, ifall brottet sker af oförstånd, har nyssberörda villkor
för dess tillämpning i sådant fall ansetts böra ur paragrafen utgå Eu
ändring af ifrågavarande bestämmelse har funnits påkallad äfven därför,
att ifrågavarande brott, om det sker af oförståndj men omständighet erna
därvid i öfrigt äro att anse såsom synnerligen försvårande, knappast
torde vara straffbart enligt förevarande lagrum, sådant detsamma nu
lyder, enär, beträffande öfriga där omförmälda fall, förutsättes, att brottet
skett antingen mot bättre vetande eller af förhastande.

120 §

är till alla delar lika lydande med 135 § 1 mom. i nuvarande lag. Innehållet
i 2 monn af nyssnämnda § återfinnes i 174 § i krigsårtiklarna,

121 och 122 §§

äro af samma lydelse som 136 och 137 §§ i gällande lag.

123 §

motsvarar 140 § i lagen. Vid jämförelse af innehållet i sistnämnda §
och de båda närmast föregående §§ i lagen synes det kommittén framgå,
att det i 140 § använda uttrycket »lämnat sin post» ej bör fattas i alltför
vidsträckt bemärkelse, utan allenast åsyftar officer eller underofficer
under vaktgöring eller under annan därmed likartad tjänstgöring. De
i 138 och 139 §§ i lagen förekommande stadganden hafva emellertid,
såsom allenast afseende förhållandena i krig, öfverflyttats till förslagets
tredje del. Med hänsyn härtill har kommittén funnit nödigt att till
förevarande § göra ett tillägg, hvarigenom densammas tillämplighetsområde
tydligen angifves.

I lagens 140 §, enligt hvilken straffet för officer eller underofficer,
som ej för befälet, liksom i förslaget är bestämdt till fängelse i högst
sex månader eller vid synnerligen mildrande omständigheter till disciplinstraff,
är vidare stadgadt, att, om den brottslige var befälhafvare, skall
dömas till fängelse eller, där omständigheterna äro synnerligen försvårande,
till afsättning. Då förstnämnda strafflatitud synes äfven för

168

befälhafvare, som gör sig skyldig till ifrågavarande brott, vara tillräcklig,
så snart ej omständigheterna därvid äro synnerligen försvårande, har
föreslagits, att den nämnda höjningen i tiden för fängelsestraffet eller
afsättning, endast i händelse sådana omständigheter förekomma, skullekunna
befälhafvare ådömas.

124 §

motsvarar 141 § 2 mom. i nuvarande lag. .Bestämmelserna i 1 mom.
af sistnämnda § hafva öfverflyttats till krigsartiklarna (176 §).

Disciplinstraff af sträng arrest, som nu, ifall synnerligen mildrande
omständigheter förekomma, kan åläggas för ifrågavarande förbrytelse,
har, i likhet med hvad som skett i andra liknande fall, i förslaget
utbytts emot arrest af tredje graden.

125 §.

I 102 § af nuvarande lag — i hvilket lagrum, som förut nämnts, stadgas,
bland annat, att den, som under tjänstgöring eller vissa andra förhållanden
finnes öfverlastad af starka drycker, äfvensom krigsman, hvilken å
allmän plats inom garnisons- eller stationsort gör sig skyldig till sådant
brott, skall beläggas med disciplinstraff — är vidare i 3 mom. föreskrifvet,
att om befälhafvare för större eller mindre trupp eller å fartyg
eller officer eller underofficer under vaktgöring eller på förpost eller
under annan likartad tjänstgöring finnes öfverlastad af starka drycker,
eller om skiltvakt finnes drucken å sin post, han därför skall straffas
såsom för grof försummelse i tjänsten, efter ty i 10 kap. skils.

De bestämmelser i 10 kap., som här åsj^ftas, torde vara 138 och 139 §§■
samt 141 § 1 mom. Nämnda §§ innehålla ansvarsbestämmelser, 138 § fördel
fall att befälhafvare för vakt, förpost, fartyg eller trupp, som erhållit befallning
att iakttaga eller utforska fiendens rörelser eller trygga krigsmakten
emot öfverraskning af fienden eller emot annan krigsfara, obehörigen lämnar
sin post eller eljest ådagalägger grof försummelse af de plikter, som vid
den särskilda förrättningens utförande åligger honom, 139 § för det fall
att officer eller underofficer, som ej är befälhafvare, under sådan tjänstgöring
förgår sig på nyssnämnda sätt samt 141 § 1 mom. för det fall,
att skiltvakt, som blifvit utställd för att trygga krigsmakten mot öfverraskning
af fienden eller mot annan krigsfara, visar grof försummelse i
detta sitt åliggande eller, innan aflösning sker, öfvergifver sin post eller

169

lämnar den åt annan. De i berörda lagrum stadgade straff'' äro, enligt

138 §, om där nämnda brott sker i närheten af fienden, dödsstraff eller
straffarbete på lifstid och, om det begås vid annat tillfälle, »efter som
faran och skadan var», fängelse eller straffarbete i högst fyra år, efter

139 §, om den där omförmälda förbrytelsen sker i närheten af fienden,
straffarbete från och med fyra till och med tio år, men eljest fängelse
eller straffarbete i högst två år, »såvida ej brottet efter annat lagrum
medför svårare straff», samt enligt 141 § 1 inom. detsamma som efter
138 §, dock att, där synnerligen mildrande omständigheter förekomma,
och brottet ej skett i närheten af fienden, den brottslige må beläggas
med disciplinstraff af sträng arrest i minst fem dagar.

Huruvida jämväl andra lagrum i 10 kap. må i ofvan omförmälda
i 102 § 3 mom. afsedda fall anses tillämpliga, synes tvifvelaktigt. Möjligen
skulle detta kunna ifrågasättas beträffande 140 §, 141 § 2 mom.
och 144 §. Sannolikt har emellertid detta icke varit åsyftadt.

De i 138 och 139 §§ samt 141 § 1 mom. stadgade straff äro emellertid,
såsom af ofvanstående framgår, uppenbarligen afpassade endast
för förhållandena i krig. Att utan vidare tillämpa dem å ofvannämnda
i 102 § 3 mom. omtalade förbrytelse, då denna sker under vanliga förhållanden
i fredstid, innebär i kommitténs tanke alltför stor stränghet.
I sistnämnda fall torde i fråga om befälhafvare, som där sägs, äfvensom
skiltvakt å post fängelse utgöra ett tillräckligt straff för nämnda förbrytelse,
hvilket emellertid, därest omständigheterna äro synnerligen
försvårande, synes böra kunna höjas till straffarbete i högst två år och,
om de äro synnerligen mildrande, nedsättas till arrest af tredje graden.
I fråga åter om officer eller underofficer, som under vaktgöring eller
annan likartad tjänstgöring, då lian ej för befälet, gör sig skyldigtill
sådan förbrytelse, synes fängelse eller disciplinstraff vara ett lämpligt
straff, med möjlighet dock, att, ifall omständigheterna äro synnerligen
försvårande, skärpa detsamma till straffarbete i högst ett år. •— i
enlighet härmed hafva ock bestämmelserna i förevarande § blifvit affattade.

Hvad angår nu omtalade brott, då det förekommer i krigstid
eller under därmed likställda förhållanden, hafva stadganden därom
meddelats i krigsartiklarna (175 och 17G §§).

126 §.

Ifrågavarande § svarar delvis emot 142 § 1 mom. i nuvarande lag.
Sistnämnda stadgande afser emellertid enligt sin ordalydelse icke blott
det fall, att krigsman, innan lian fatt afsked från den tjänst, hvari han

170

är anställd, tager värfning eller lega vid annan trupp för tid, som den
förra anställningen omfattar, utan äfven det fall, att lian så gör för tid,
som inträffar först efter det tiden för den förra anställningen gått till
ända. Då enligt kommitténs mening endast det förra förfarandet bör
anses straffbart, bär stadgandet i förslaget därtill begränsats. I fråga
om straffet för ifrågavarande förbrytelse, har, i öfverensstämmelse med
livad eljest skett i liknande fall, sträng arrest utbytts mot arreststraff
af tredje graden.

2 och 3 inom. hafva ansetts numera vara öfverflödiga och därför
i förslaget uteslutits.

127 §■

I denna §, hvilken i den nuvarande strafflagen för krigsmakten
icke har någon direkt motsvarighet, belägges med straff olofligt uppenbarande
af sådana till rikets försvar hörande anordningar, om hvilka någon
på grund af sin tjänsteställning eller eljest erhållit kunskap och hvilka
jämlikt meddelad föreskrift böra hållas hemliga. Hit höra t. ex. mobiliseringsplaner,
planer för sammandragning af krigsmaktens särskilda
afdelningar vid krigsfara, försvarsanordningar inom fästningar, hemliga
farleder, minanläggningar, uppfinningar för försvarsändamål m. in. dylikt,
rörande hvilket i försvarets intresse föreskrift om dess hemlighållande
i vederbörlig ordning meddelats.

I den män brott af den beskaffenhet, som åsyftas i nu förevarande
§ i förslaget, icke falla under 8 kap. allmänna strafflagen (och, hvad
angår krigsmän, under 40 § i strafflagen för krigsmakten), lära desamma
nu endast vara straffbara på grund af 25 kap. 16 eller 17 § allmänna
strafflagen eller 143 eller 144 §§ i strafflagen för krigsmakten. ''■)

Denna den nuvarande lagstiftningens ståndpunkt i ämnet synes
emellertid icke vara fullt tillfredsställande. Bevarandet af militära tjänstehemligheter
är nämligen en tjänsteplikt af den stora vikt och betydelse
för rikets säkerhet, att brott mot samma plikt i allmänhet böra, när
de begås af personer, lydande under strafflagen för krigsmakten, straffas
strängare än nyssnämnda, för ämbetsbrott i allmänhet afsedda bestämmelser
föranleda.

Vid affattandet af ifrågavarande stadgande har åtskillnad gjorts
mellan det fall, att uppenbarandet af hemligheten sker för främmande
makt, och sådana fall, då hemligheten eljest uppenbaras.

•) Jämför dock i fråga om tryckt skrift tryckfrihetsförordningen § 3 mom. törn.

171

För de senare fallen liar föreslagits en strafflatitud af straffarbete
från och med två till och med sex år, dock att, där omständigheterna äro
synnerligen mildrande, tiden för straffarbetet skulle kunna nedsättas till
sex månader eller ock dömas till fängelse. I händelse brottet sker af
obetänksamhet och ej för egen vinning, således endast af lättsinne, utan
uppsåt att skada eller att bereda sig själf fördel, har straffet ansetts
böra stanna vid fängelse eller disciplinstraff.

Uppenbaras ärendet för främmande makt — detta må nu ske
genom direkt förhandling med den främmande maktens statsmyndigheter
eller genom förmedling af någon densammas agent eller annan,
som veterligen går den främmande maktens ärenden — har tydligen
brottet en vida allvarligare karaktär än eljest, och har för detta fall
föreslagits, att straffet skulle bestämmas till straffarbete från och med
fyra till och med tio år.

I alla händelser skulle den, som efter förevarande lagrum gjort sig
förfallen till straffarbete, förklaras förlustig medborgerligt förtroende.

I öfrigt bör redan här anmärkas, att i krigsartiklarna införts eu
särskild bestämmelse om höjning af straffet i det fall, att hemlighet,
som här iir i fråga, uppenbaras för främmande makt (177 §). Denna
höjning skulle följaktligen inträda, om sådant brott begås i krigstid
eller eljest under förhållanden, då krigsartiklarna äro afsedda att tilllämpas.

Till jämförelse må vidare nämnas, att bestämmelser, liknande de
i förevarande § föreslagna, förekomma i den danska militära strafflagen,
§ 79, äfvensom i den nya norska militärstrafflagen, § 69.

För att nu ifrågavarande bestämmelse skall medföra åsyftad verkan,
erfordras tydligen, icke blott att den, som lyder under strafflagen för
krigsmakten, drabbas af ansvar för brott, som han i förevarande hänseende
begått, medan han lyder under sådan lag, utan äfven att den,
som upphört att lyda under nämnda lag och därefter uppenbarar sådant,
hvarom lian under sin tjänstgöring vid krigsmakten erhållit kunskap,
men som enligt meddelad föreskrift bör hållas hemligt, därför varder
underkastad ansvar. De bestämmelser, som härom må kunna erfordras,
hafva emellertid tydligen sin plats, icke i den särskilda strafflagen för
krigsmakten, utan i den allmänna strafflagen; och har kommittén därför
här endast velat påpeka önskvärdheten häraf, att sådana bestämmelser
må varda i sistnämnda lag införda.

128 §.

Medan nästföregående § med straff belägger olofligt uppenbarande
af sådant, som under alla förhållanden betecknas såsom tjänstehemlig -

172

heter i egentlig'' mening, afser däremot här ifrågavarande § olofligt,
utspridande af underrättelser om krigsmaktens ställning eller rörelser
eller, andra åtgärder eller anstalter för försvaret, hvilka i allmänhet icke
äro att hänföra till tjänstehemligheter, men likväl i anledning af företagen
mobilisering äro af särskild vikt för försvaret, och beträffande
hvilka af sådan anledning förbud emot utspridande af underrättelser
därom utfärdats.

Förevarande bestämmelse, hvilken, såsom framgår af dess plats i
lagens andra del, kan komma till tillämpning icke blott i krigstid utan
äfven eljest, då krigsmakten eller någon del af densamma af anledning,
som omförmäles i förslagets 4 §, ställts eller är ställd på krigsfot, är
däremot icke afsedd för det fall, att underrättelsen om där nämnda förhållanden
meddelas fienden i krigstid, i hvilket fall 8 kap. 9 § allmänna
strafflagen (jämför 40 § strafflagen för krigsmakten) är tillämplig.

Att i nu förevarande § icke afses hvarje enskildt meddelande är
gifvet. För att enligt samma § vara straffbart måste tvärtom föreligga
ett förfarande, som har karaktären af ett utspridande af underrättelsen
om ifrågavarande förhållanden.

Det föreslagna lagbudet har affattats i nära öfverensstämmelse
med den i tryckfrihetsförordningen, § 3 mom. 10, förekommande bestämmelsen,
enligt hvilken såsom straffbart missbruk af tryckfriheten betecknas
kungörande i tryck, under krigstid eller vid krigsfara, af sådana
underrättelser om krigsmaktens ställning eller rörelser eller om andra
åtgärder eller anstalter för försvaret, hvilkas kungörande Konungen i
statsrådet förbjudit.

Fn motsvarande bestämmelse till den här föreslagna återfinnes
för öfrigt i den nya norska militära strafflagen § 86. Enligt nämnda
lagbud inträder straff oberoende däraf, huruvida förbud i ifrågavarande
hänseende meddelats eller icke, så snart utspridandet skett utan tillstånd.
Detta har dock befunnits vara att gå längre än nödigt, helst
ju intet hinder förefinnes att när som helst meddela förbud emot utspridande
af underrättelser rörande alla de förhållanden af förevarande
slag, beträffande hvilka sådant anses behöflig!

129—132 §§

motsvara 143—146 §§ i den nuvarande lagen.

173

Innan kommittén lämnar de i ifrågavarande kapitel af förslaget
intagna §§, vill kommittén fästa uppmärksamheten å några i motsvarande
kapitel af den nuvarande lagen förekommande lagrum, Indika ej upptagits
i förslaget, eller 128, .129 och. 130 §§ i gällande lag. Nämnda
stadganden synas nämligen angå förhållanden, Indika numera sakna så
godt som all praktisk betydelse, hvarför desamma torde kunna utan
olägenhet ur lagen utgå.

128 § stadgar straff för befälhafvare, som i afsikt att dölja befintlig
brist i antalet af honom underlydande manskap eller af nummerhästar,
hörande till den under hans befäl ställda afdelning af krigsmakten,
vid mönstring framställer annan än rätt person eller förevisar
häst, som han af annan till låns tagit eller eljest för tillfället sig förskaffat,
samt för officer eller underofficer, som för dylikt ändamål tillhand
agår annan befälhafvare med lån, äfvensom för den af manskapet,
som deltager i sådant brott, och 129 § för befälhafvare, som af annan
lånar eller eljest för tillfället förskaffar sig vapen eller annat, som hörer
till rustning eller mundering, och uppvisar sådant vid mönstring i uppsåt
att dölja befintlig brist. Nämnda stadganden hafva tydligen tdlkommit
med afseende å det sätt för anskaffning af manskap och hästar för
arméns räkning samt anskaffning och underhåll af persedlar, som, förr
benämnd passevolans, numera upphört.

I 130 § stadgas straff för den, som efter förrättad mönstring
eller verkställd besiktning uppsåtligen underlåter att rätta eller till åtal
eller rättelse anmäla därvid befunna brister eller sådana felaktiga förhållanden,
som afses i 128 och 129 §§. För så vidt 130 § afser de i 128
och 129 §§ omförmälda förhållanden, är densamma tydligen numera af
lika liten betydelse som dessa. Hvad angår paragrafens innehåll i öfrig!,
synes detta knappast vara af beskaffenhet att behöfva såsom särskild!,
stadgande i lagen bibehållas. Sådant tjänstefel, som därmed afses, torde
i allt fall komma att drabbas af ansvar efter förslagets 129 eller 130 §,
hvilka lagrum motsvara 143 och 144 §§ i den nuvarande lagen, eller,
om den skyldige ej är krigsman, efter allmän lag.

174

TREDJE DELEN.

10 kap.

Enär vissa af do brott, som upptagits i förevarande kapitel, livilket.
i hufvudsak motsvarar 4 kapitlet i nuvarande lag, strängt taget icke
äro att hänföra till förräderi, feghet eller oloflig gemenskap med fienden,
men däremot kunna betecknas såsom blottställande af krigsmakten, har
kapitlets rubrik till sin lydelse undergått motsvarande jämkning.

133 §.

1 mom. i förevarande §, livilket motsvarar 40 § i den nuvarande
lagen, har erhållit eu något ändrad redaktion för att med full tydlighet
utmärka, att där åsyftas samtliga i 8 kapitlet allmänna strafflagen omförmälda
brott.

Af skäl, som redan i den allmänna motiveringen anmärkts,*) har
såsom ett andra moment i förevarande § i förslaget ujrptagits en hänvisning
till allmänna strafflagen i fråga om de brott, som afses i 4—10
§§ af 8 kapitlet allmänna strafflagen. Betydelsen häraf är, såsom förut
blifvit anfördt, närmast den, att åtal för brott, som omförmälas i nämnda
lagrum, skulle, äfven ifall de begås af andra under strafflagen för krigsmakten
lydande personer än krigsmän, komma att upptagas af krigsdomstol.
Enär nu ifrågavarande § hör till dem, som uppräknas i 8 §
af förslaget, kommer emellertid åtal för sådana brott äfven eljest att.
tillhöra krigsdomstol, så snart de begås af någon, som vistas å krigsskådeplats
eller å område, som af svenska krigsmakten ockuperats, vare
sig den brottslige eljest lyder under strafflagen för krigsmakten eller icke.

I 8 kap. 6 § 1 mom. allmänna strafflagen belägges med straff
förstörande eller fördärfvande i försåtlig afsikt af land, stad, fästning,
pass eller annan försvarspost, tyghus, magasin, vapen- eller proviantförråd,
fartyg, krigskassa eller annat dylikt, som tillhör något af de
förenade rikena eller makt, som med dem i krig förbunden är. Då det
emellertid synes vara af vikt, att jämväl förstörande eller fördärfvande
i sådan afsikt af vissa föremål, hvilka knappast torde vara att räkna
till de i berörda lagrum uppräknade, särskild! järnvägs-, telegraf- och

'') Se sid. 47.

175

telefonanläggningar äfvensom andra dylika anläggningar, de där ära
afsedda för den svenska eller norska krigsmaktens behof eller för krigsmakt,
tillhörande med de förenade rikena i krig förbanden makt, varder
belagdt med enahanda ansvar, som i samma lagrum är stadgadt beträffande
förstörande eller fördärfvande af däri uppräknade föremål, och den komplettering,
som härutinnan erfordras, lämpligast torde kunna ernås
genom en omarbetning af berörda stadgande i sådan riktning, har kommittén
här velat påpeka önskvärdheten af en dylik åtgärd.

Enligt 5 § i förslaget skulle vidare krigs artiklarna tillämpas, icke
blott då där omförmälda brott begås i krigstid, utan äfven ifall de begås
ii tid, då rikets krigsmakt, jämlikt 4 §, är att anse såsom mobiliserad.
För att nämnda bestämmelse i 5 § skall medföra åsyftad verkan fordras
emellertid, att de särskilda däri upptagna ansvarsbestämmelserna, såvidt
desamma röra handlingar, livilka kunna antagas innebära samma fara för
krigsföretagen, vare sig de begås efter utbrutet krig eller dessförinnan,
medan, krigsmakten är mobiliserad, erhålla en därmed öfverensstämmande
affattning. Detta gäller äfven om de i 8 kapitlet allmänna strafflagen
förekommande bestämmelser, till hvilka i nu förevarande § hänvisas,
för såvidt de angå handlingar af sådan beskaffenhet, som nyss berörts.
Vissa af de i nämnda kapitel intagna bestämmelser, hvilka synas vara
att hit hänföra — särskildt gäller detta de i 9 § förekommande — äro
emellertid uttryckligen begränsade att gälla, endast ifall där omförmälda
handlingar begås i krigstid. Med anledning häraf har kommittén i detta
sammanhang tillika velat framhålla, att, därest de af kommittén antagna
grunder för krigsartiklarnas tillämpning skola i fråga om de brott, som
i nu förevarande § afses, erhålla den betydelse, som af kommittén åsyftas,
detta jämväl förutsätter eu omarbetning af berörda bestämmelser i
8 kapitlet allmänna strafflagen i den riktning, som nyss angifvits.

134 §.

Af (>u jämförelse med 8 § i förslaget framgår, att 1 mom. i nu
ifrågavarande § är afsedd att tillämpas icke blott å dem, som utan att
vara krigsmän lyda under strafflagen för krigsmakten, utan äfven å
andra svenska undersåtar, som, medan de vistas å krigsskådeplats eller å
område, som af den svenska krigsmakten ockuperats, begå brott, hvarom
talas i paragrafen, äfvensom å utländingar, som beträdas med sådant
brott, oberoende af platsen, hvar brottet blifvit begånget.

.Då här, i motsats till hvad som skett i nästföregående §, en
beskrifning a brottet intagits i lagen, och straffet där utsatts, har

176

detta skett med anledning af den begränsning, som, enligt livad nedan
sägs, i förslaget gjorts i fråga om ntlänclings straffbarhet för här ifrågavarande
brott.

Enligt gällande folkrättsliga grundsatser betraktas endast den såsom
spion, hvilken hemligen eller under falsk förevändning å området för
en krigförande makts krigsoperationer inhämtat eller söker inhämta
upplysningar i afsikt att meddela dem åt den andra krigförande parten.
I enlighet härmed anses t. ex. en militärperson, som utan förklädnad
inträngt inom fiendens operationsområde för att inhämta upplysningar
om dennes företag, icke såsom spion, likasom icke heller den, som har
i uppdrag att öfverbringa meddelanden till den egna eller till den
fientliga krigsmakten och öppet utför sitt uppdrag. Enligt folkrättslig
coutume anses icke heller den, som lyckats i sin afsikt att spionera,
men sedermera faller i händerna på den makt, å hvars företag han
spionerat, straffbar för sitt nämnda spioneri. _ Nu nämnda grundsatser
hafva ock uttryckligen erkänts i Haagkonventionen af år 1899 rörande
vissa rättsregler och sedvänjor under krig till lands. Ehuru nämnda
konvention icke biff vit af de förenade rikena biträdd, har det likväl
ansetts lämpligt, att, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad som
skett i den nya norska militära strafflagen, § 91, berörda. grundsatser
vinna godkännande i lag äfven hos oss; och har därför i 2 inom. af
förevarande § inrymts ett stadgande i sådan riktning. Då ifrågavarande
grundsatser, hvilka naturligtvis endast äga betydelse i fråga om utländingar,
emellertid i allmänhet endast torde respekteras med afseende
å utländingar, tillhörande sådan fientlig afdelning, som folkrättsligt
erkännes såsom krigförande, men icke beträffande andra utländingar,
som möjligen bedrifva spioneri, har stadgandet i fråga begränsats att
gälla allenast personer af förstnämnda kategori.

Erinras bör, att då äfven allmänna strafflagen i 8 kap. 11 §
innehåller straffbestämmelse för det brott, som här är i fråga, nämnda
bestämmelse, därest förslaget i nämnda punkt värder upphöjdt till lag,
blir till sin användning väsentligen inskränkt, i ty att samma bestämmelse
i sådan händelse endast varder tillämplig å svensk man, hvilken
inom Sverige annorstädes än å krigsskådeplats gör sig skyldig till brott,
som där finnes omförmäldt.

8 kap. 9 och 11 §§ allmänna strafflagen använder vid beskrifuingen
af det där omförmälda brottet, uttrycket spejare, medan däremot
i förslaget i enahanda hänseende begagnats ordet spion, hvilket
enligt nutida språkbruk lärer bättre än det förra uttrycka hvad man
här åsyftar. Då det, till undvikande af missförstånd, tydligen är af vikt,

177

att öfverensstämmelse härutinnan kommer att råda emellan allmänna
lagen och strafflagen för krigsmakten, har kommittén, med påpekande af
nämnda skiljaktighet i uttryckssätt, här ansett sig böra framhålla önskvärdheten
däraf, att, därest förslaget i förevarande punkt vinner godkännande,
en sådan öfverensstämmelse genom iiödig ändring af ofvanberörda
stadgande i allmänna lagen åvägabringas. Däremot lärer, med
hänsyn därtill att 8 kap. 11 § allmänna strafflagen, om förslaget varder
upphöjd t till lag, icke vidare skulle komma att tillämpas å utländingar,
anledning ej förefinnas att i allmänna lagen införa ett stadgande, till
innehållet motsvarande 2 mom. af ifrågavarande § i förslaget.

135 §.

Denna § är lika lydande med 41 § i den nuvarande lagen.

42 § i gällande lag innehåller ett stadgande, enligt hvilket krigsman,
som under belägring af befästad ort, där han har tjänstgöring,
eller eljest då fienden är nära, träffas utanför de yttersta förskansningarna
eller posterna, skall, där anledning ej förekommer, att han
utan brottslig afsikt begifvit sig dit, straffas såsom för försök till öfverlöpande,
efter ty i 2 mom. af 41 § sägs. Detta stadgande, hvilket
lider af samma svaghet som legala presumtioner i allmänhet, har ansetts
öfverflödigt och därför ur förslaget uteslutits.

136 §

motsvarar 43 § i nuvarande lag.

Då redan af stadgandets plats i krigsartiklarna framgår, att detsamma
endast är tillämpligt under enahanda förutsättningar som nämnda
del af lagen i allmänhet, hafva de i 43 § i lagen förekommande orden
»i krig eller då fientligt angrepp befaras» i förslaget uteslutits.

137 §

motsvarar 44 § i gällande lag.

Enär sådan trolöshet, som här omförmäles, icke alltid behöfver
vara förenad med förrädisk afsikt, utan kan ske t. ex. endast för egen
vinning eller af feghet, och i dylikt fall omständigheterna kunna vara
sådana, att det i första punkten af 44 § i lagen bestämda straff måste
anses alltför strängt, har föreslagits, att det nu i senare punkten stadgade
straffet skulle inträda, icke blott om faran var ringa eller däraf kom
ingen eller ringa skada, utan äfven ifall brottet ej sker i förrädisk afsikt.

178

138 §.

I denna paragraf, hvilken motsvarar 45 § i nuvarande lag, har
ordet »meddelanden», såsom i detta sammanhang mera öfverensstämmande
med nutida språkbruk än det i lagen använda ordet »tidningar»,
användts i stället för sistnämnda uttryck.

139—141 §§

motsvara 46—48 §§ i nuvarande lag.

142 §

motsvarar 49 § i gällande lag. Då straffet för här ifrågavarande brott,
där det ej sker i förrädisk afsikt, och omständigheterna i öfrigt äro
synnerligen mildrande, synes kunna tåla någon nedsättning, har i förslaget
straffets minimum för nämnda fall nedsatts från sex månaders
till en månads fängelse.

143 ,8

är lika lydande med 50 § i nuvarande lag.

144 §

motsvarar 51 § i gällande lag.

Enär belägring af stad, som ej ligger inom fästning, numera
knappast lärer ifrågakomma, har hvad därom i nyssnämnda § är sagdt,
i förslaget uteslutits.

Enligt ordalydelsen i samma § drabbas äfven den, som under
där omförmälda förhållanden bevistat rådplägning om att gifva sig åt
fienden eller draga sig tillbaka, af där föreskrifvet straff. Då det emellertid
under de förhållanden, som här äro i fråga, kan tänkas, att en
person oafsiktligt eller rent af mot sin vilja kommer att öfvervara en
sådan rådplägning, hvarom talas i paragrafen, men i sådant fall ansvar
enligt förevarande § uppenbarligen icke bör ifrågakomma, har till förekommande
af missförstånd orden »bivistar rådplägning» utbytts emot
uttrycket »deltager i sammankomst för rådplägning».

145-147 §§

motsvara, den förstnämnda 52 § och de två öfriga 55 och 06 §§ i den
nuvarande lagen.

179

Då i 146 § af förslaget från paragrafens tillämplighetsområde
undantag^ de fall, som höra under 133 och 134 medan däremot
55 § i lagen endast undantager sådana fall, därå 40 § samma lag är
tillämplig, betingas detta af innehållet i förslagets två sistnämnda §§.
Räckvidden af nämnda undantag blir naturligen därför ock i viss mån
en annan och större enligt förslaget än i nuvarande lag.

148 §.

I likhet med hvad flera främmande militära strafflagar innehålla
— såsom den tyska,_ § 159, den nya norska, § 90, och till dels den
danska, § 67 — har i förevarande § införts en bestämmelse om straff
för krigsfånge, som, med brytande af gifvet hedersord, afviker ur
fångenskapen, eller som före krigets slut uppsåtligen bryter emot de
villkor, på Indika han frigifvits ur densamma. Obefintligheten af eu
sådan bestämmelse i vår nuvarande lag måste nämligen anses såsom
en lucka i lagstiftningen, hvilken bör utfyllas. Första delen af det
sålunda föreslagna stadgandet afser det fall, att krigsfånge, som mot
afgifvet. hedersord att icke afvika ur fångenskapen erhållit vissa frioch
rättigheter, likväl afviker; den senare delen däraf åter åsyftar det
tall, att krigsfånge, som frigifvits mot vissa villkor, merändels bestående

i eu afgifven förbindelse att icke vidare under pågående krig bära vapen
mot den makt, som tillfångatagit honom, eller att eljest icke vidare å
motpartens sida deltaga i kriget, bryter mot dessa villkor. Straffet för
ifrågavarande förbrytelser har ansetts böra bestämmas till dödsstraff
eller straffarbete på lifstid eller från och med åtta till och med tio år.

Ehuru eu krigsfånges försök att under andra förhållanden, än ofvan
nämnts, afvika ur fångenskapen icke i och för sig kan tillskrifvas ett
brottsligt motiv, utan från fångens egen synpunkt allenast är att betrakta
såsom ett uttryck af ett hos honom naturligt begär att återvinna
friheten, i följd hvaraf ock fangen, om han lyckas i sitt rymningsförsök,
svårligen kan, om han åter tillfångatages, underkastas straff för sin
gärning, maste likväl den stat, som har fången i sitt våld, under pågående
krig vara berättigad icke blott att med erforderliga medel hindra
sådana försök, utan ock att, därest fången ertappas, innan lian återförenat
sig’ med den främmande krigsmakten, eller, om afvikandet sker
på utländskt ockuperadt territorium, innan han lämnat detta, genom bestraffning
betaga fången lusten att upprepa dylika för staten mer eller
mindre farliga företag. Med hänsyn härtill har i förevarande § införts
äfven en bestämmelse i sådant syfte, hvilken emellertid af naturliga

180

skäl här begränsats till krigsfånge, som hålles under militärbevakning.
Att emellertid de bestraffningar, som här kunna ifrågakomma, böra äga
eu jämförelsevis lindrig karaktär, säger sig själft, och har i sådant
hänseende föreslagits disciplinstraff eller fängelse i högst sex månader.

141) §.

Af gammalt anses fientliga parlamentärer d. v. s. personer, som
enligt vederbörligt uppdrag af en krigförande part med begagnande af
vissa vedertagna tecken för att tillkännagifva sin ifrågavarande egenskap
inställa sig hos den andra parten för att inleda underhandlingar
eller öfverbringa meddelanden, äfvensom deras följeslagare — såsom
spel, tolkar o. dyl. — okränkbara. Klart är emellertid, att om sådan
parlamentär eller någon hans följeslagare missbrukar sin ställning till
spioneri eller till anstiftan af förräderi, rymning, uppror eller upplopp,
det skydd, som eljest tillkommer honom, bortfaller, och att han i
sådan händelse måste vara underkastad strängt straff. Af vikt är
dock tydligen, att straffet icke öfverlåtes åt godtycket utan bestämmes
i lag. I hufvudsaklig öfverensstämmelse med en i den nya norska
militärstrafflagen, § 92, införd bestämmelse rörande detta ämne, har
därför i förslaget upptagits ett stadgande om straff för fientlig parlamentär
eller lians följeslagare, som på ofvannämnda sätt missbrukar
sin ställning. Straffet öfverensstämmer med det, som i 134 § föreslagits
för spioneri.

Enligt folkrätten anses de för vård åt sjuke eller sårade i fält
använda sjukhus, fasta eller rörliga, äfvensom för sådant ändamål använda
fartyg eller andra härför inrättade anstalter eller för transport
af de sårade eller sjuke anordnade transportmedel såsom »neutrala»
eller okränkbara, likasom ock i allmänhet den personal, som därå lämnar
vård åt sårade och sjuke eller därvid biträder, åtnjuter enahanda
skydd. Såsom yttre kännemärke å de byggnader, fartyg eller inrättningar,
som för ifrågavarande ändamål användas, plägar, som bekant, å dessa
merendels anbringas vissa lätt igenkännliga tecken — i allmänhet en
fana med ett rödt kors på hvit grund. Ett liknande tecken bäres i regel
jämväl i form af eu bindel om armen af den ä dessa inrättningar
anställda personal.

Af de i nu berörda hänseenden folkrättsligt erkända bestämmelser
äro för närvarande de viktigaste sammanfattade i vissa internationella
överenskommelser, bland Indika särskild! äro att märka Genéverkonventionen
af den 22 augusti 1864 och Haagkonventionen af den 29 juli

181

1899 rörande tillämpning'' af GJ-enéverkonventionens grundsatser äfven
å sjökrig.

Såsom villkor för att nämnda anstalter och personal skola få åtnjuta
den otänkbarhet, som enligt nämnda bestämmelser anses tillkomma
desamma, fordras dock tydligen, att de verkligen begagnas för det ändamål,
som i dessa bestämmelser förutsättas, och icke, under sken af att
vara därför afsedda, begagnas för krigsändamål. Missbruk härutinnan
hafva emellertid, enligt hvad erfarenheten visat, ej sällan förekommit.
Med hänsyn härtill har i 2 mom. af förevarande § föreslagits intagande
i lagen af ett stadgande, enligt hvilket fientlig krigsman," som gör sig
skyldig till sådant missbruk, skulle vara underkastad ansvar. Eu motsvarighet
till den sålunda föreslagna bestämmelsen förekommer i den
nya norska militära strafflagen, § 92. Ansvaret skulle enligt förslaget
vara detsamma som för parlamentärs missbruk af sin ställning
efter 1 mom.

150 §

motsvarar 57 § i nuvarande lag. Bland de i förevarande lagrum uppräknade
§§ har emellertid äfven medtagits 149 §. Vet någon, att
sådant brott, som där sägs, är å färde, och underlåter han att upptäcka
det, synes lian nämligen höra vara förfallen till enahanda straff, som
ifall lian underlåter att upptäcka andra i paragrafen omförmälda förbrytelser,
om hvilka han äger kännedom.

151 §.

1 148 § af förslaget har införts stadgande om straff i vissa fall
för krigsfånge, som afviker eller söker afvika ur fångenskapen. Oberoende
häraf synes den, som fått vetskap om att krigsfånge ärnar afvika
ur fångenskapen, men underlåter att i tid upptäcka de omständigheter,
som äro honom kunniga, eller som, med vetskap om afvikandet,
hyst eller dolt den afvikne, böra vara underkastad ansvar efter strafflagen
för krigsmakten. Enligt den bestämmelse, som härutinnan föreslagits,
skulle straffet härför sättas till disciplinstraff, fängelse eller straffarbete
i högst två år. År gärningen af beskaffenhet att böra hänföras
till förräderi eller annat brott, som i strafflagen för krigsmakten eller
allmän lag är belagdt med strängare straff, än nyss är sagdt, bör gifvetvis
det för sådan gärning stadgade straffet ådömas.

182

152 §.

I likhet med 58 § i gällande lag bestämmer ifrågavarande §,
Indika i nu afhandlade kapitel omförmälda brott som skulle ådraga förlust
af medborgerligt förtroende.

Sådan påföljd skulle enligt förslaget inträda icke blott vid de i
58 § förut upptagna brott — med undantag af det brott, som omtalas
i den i förslaget uteslutna 42 § — utan äfven, i öfverensstämmelse med
hvad som gäller i fråga om brott efter 8 kap. 11 § allmänna strafflagen,
vid. brott efter 134 § i förslaget.

11 kap.

153 §.

Denna § motsvarar 60 § i gällande lag. Sker rymning i krigstid
under andra förhållanden, än här sägs, tillämpas följaktligen bestämmelserna
i lagens andra del.

Det i 00 § förekommande uttrycket »under tåg till krig» har
ansetts såsom obehöfligt kunna utgå. »Befästad ort, som är belägrad»
har uttbytts emot »belägrad fästning». Belägring antages nämligen
icke kunna förekomma i fråga om andra orter än fästningar.

Då lagen använder uttrycket »från fartyg, som under krig är stad!
på sjötåg», men i förslaget talas om »fartyg, stadt på sjötå g», ligger
däri, att förevarande § blir tillämplig, äfven om rymningen sker från
fartyg på sjötåg, medan rikets krigsmakt är mobiliserad, oaktadt krig
ej utbrutit (jfr 4 §).

Straffet är i lagens 60 § bestämdt till straffarbete från och med
två till och med åtta år. Enligt förslaget skulle minimum sänkas till
straffarbete i sex månader. Det nuvarande minimum har nämligen
ansetts under vissa omständigheter vara alltför högt. Såsom en jämförelse
med 49 § i förslaget visar, skulle således minimum enligt nu
ifrågavarande § blifva detsamma som lägsta straffet för rymning från
mobiliserad afdelning i allmänhet, frånsedt dock sådana fall, som omtalas
i 49 § 2 inom.

154 §

motsvarar de delar af 64 § i den nuvarande lagen, som icke inrymts
i 51 § i förslaget. Af den lydelse, ifrågavarande § erhållit, lärer

183

tydligen framgå, att densamma är afsedd att tillämpas, endast ilall
öfverenskommelse om rymning sker under sådana förhållanden, som
omtalas i 153 § i förslaget.

Bestämmelserna i ifrågavarande § hafva uttryckligen begränsats
att gälla endast krigsmän af samma skäl, som detta skett med afseende
å stadgandena i 51 §.

Därest den sänkning i straffets minimum, som föreslagits i 153 §,
godkännes, bör naturligen samma sänkning ske i det fall, som afses i
2 mom. 1 punkten af nu ifrågavarande §.

Enligt nuvarande lag skall den, som deltagit i stämpling till rymning,
utan att dock brottet kommit till verkställighet, beläggas med
disciplinstraff, såvida han ej är anstiftare eller officer eller underofficer.
Detta gäller under alla förhållanden, såväl i krig som i fred.

Då rymningsbrottet enligt lagens ståndpunkt i öfrigt betraktas
såsom ett vida svårare brott i fält eller under andra därmed likställda
förhållanden än eljest, synes emellertid detsamma böra gälla jämväl i
fråga om stämpling till sådant brott, äfven där brottet ej kommer till
verkställighet. Detta gäller ock enligt den nuvarande lagen om anstiftare
samt officerare och underofficerare, som deltaga i sådan stämpling,
men ej om andra deltagare däri. Skillnaden i ansvar för officeren
eller underofficeren, å ena, samt andra deltagare, å andra sidan, synes
ock vara större än skäligt — underofficeren straffas t. ex. med straffarbete
(enligt lagen i minst två år och enligt förslaget i minst sex
månader), hvarmed äfven följer afsättning, samt förklaras ovärdig att
i rikets tjänst vidare nyttjas, korpralen eller den menige slipper däremot
med disciplinstraff. Nu berörda omständigheter synas påkalla
någon höjning i straffet för den af manskapet, som under nu ifrågavarande
förhållanden deltager i stämpling till rymning. Med hänsyn
härtill har föreslagits, att straffet för nämnda fall skulle sättas till
fängelse i högst sex månader, dock att, där omständigheterna äro synnerligen
mildrande, disciplinstraff fortfarande skulle användas.

155 §.

I fråga om denna § torde det vara tillräckligt att hänvisa till
11\rad som yttrats vid 59 § i förslaget.

År det föreliggande fallet ej att anse såsom »svårare», bestämmes
straffet efter sistnämnda §, äfven om brottet sker under förhållanden,
då krigsartiklarna eljest äro tillämpliga.

184

156 §.

Denna § motsvarar en del af 68 § i nuvarande lag.

Med »olofligt undanhållande» förstås här detsamma, som med detta
uttryck betecknas i 5 kap. af förslaget.

För betecknande af de fall, då olofligt undanhållande af befälhafvare
skulle vara straffbart enligt förevarande §, har användts samma
uttryckssätt som i fråga om rymning af krigsman efter 153 §. Hvad
därom vid sistnämnda § blifvit yttradt, gäller äfven här.

157 §.

Enligt 29 § 3 mom. värnpliktslagen är värnpliktig, som tillhör
beväringens första uppbåd och vistas utom riket, skyldig att vid utbrott
af krig, oberoende af särskild inkallelse, så snart ske kan, återvända
till hemorten. För underlåtenhet att fullgöra nämnda skyldighet finnes
emellertid ej något ansvar stadgadt vare sig i värnpliktslagen eller
annorstädes. 68 § i strafflagen för krigsmakten stadgar visserligen straff
för den, som underlåter att inställa sig till tjänstgöring, men, utom att
en sådan underlåtenhet är något annat, än hvad som omtalas i 29 §
3 inom. värnpliktslagen, förutsättes i 68 § strafflagen för krigsmakten
alltid, att den uteblifne särskildt blifvit till tjänstgöring inkallad. Af
skäl, som förut nämnts,1) synes emellertid sådan underlåtenhet, hvarom
här är fråga, böra i strafflagen för krigsmakten beläggas med ansvar.

I enlighet härmed har i förslaget införts en bestämmelse härom,
hvilken fått sin plats i nu förevarande §. Enligt samma bestämmelse
skulle straffet för ifrågavarande förseelse bestå i disciplinstraff eller
fängelse i högst sex månader.

Gäller vid utbrott af krig i föreskrifven ordning utfärdad inkallelse
till tjänstgöring äfven värnpliktig, hvarom här är fråga, och underlåter
lian att ställa sig inkallelsen till efterrättelse, skall gifvetvis icke förevarande
§ utan vederbörliga bestämmelser i 5 kap. tillämpas.

12 kap.

1 detta kapitel hafva sammanförts de till krigsartiklarna hörande
bestämmelser, hvilka angå brott, hänförliga till de kategorier af förbrytelser,
som omtalas i 6 och 7 kapitlen i förslaget. *

*) Se sid. 24.

185

158 §.

Innehållet i 1 och 2 inom. af denna § återfinnes under 74 § och
79 § 2 mom. i den nuvarande lagen. Då officer eller underofficer, som
gör sig skyldig till brott, hvarom här är fråga, torde böra förklaras
ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas, icke blott i de uti 74 § af
nuvarande lag upptagna fall, utan äfven om upproret ej fullföljes längre,
än i 63 § här ofvan sägs, har kommittén i sitt förslag utvidgat de
för närvarande i donna del gällande föreskrifter till att omfatta äfven
sistberörda fall. 3 mom. i förevarande § återgifver allenast i fråga om
de i samma § omförmälda fall hvad redan nu angående enahanda fall
linnes stadgadt i lagens 83 §.

159 §.

Denna § är icke heller till innehållet ny. Hvad däri stadgas gäller
nämligen redan nu enligt 84 och 85 §§ i lagen.

160 §.

I fråga om denna § torde det vara tillräckligt att hänvisa till
hvad som anförts beträffande 80, 83 och 85 §§ i förslaget.

161 §.

Äfven rörande denna § lärer det vara tillfyllest att hänvisa till
hvad ofvan blifvit yttradt i fråga om 89 8-

. 182 §■

Här omförmälda förbrytelser hafva ansetts vara af beskaffenhet
att äfven i de fall, där så nu ej är förhållandet, böra åtalas vid krigsdomstol
och därför i förslaget upptagits, oaktadt särskildt straff, afvikande
från allmänna lagens, ej i dessa fall funnits behöflig)-.

15 kap.

163 §

motsvarar närmast 108 § i gällande lag. De i nämnda lagrum innehållna
bestämmelser hafva emellertid ansetts i vissa afseenden ofull 24 -

186

ständiga eller mindre tidsenliga och därför undergått någon omarbetning.
Sålunda har bland de i 1 mom. omförmälda föremål för skadegörelse
särskildt nämnts, förutom befästning och för användande i kriget ämnadt
fartyg, äfven vissa andra, som ansetts böra vid sidan däraf omförmälas,
såsom mina, docka, verkstad, tyghus och magasin.

Därjämte och då det synts vara af vikt, att icke blott sådana
byggnader, fartyg eller inrättningar, som äro direkt afsedda för rikets
försvar, utan äfven sådana kommunikationsmedel eller andra därmed
i förevarande hänseende jämförliga anläggningar, som i krigstid eller
vid mobilisering veterligen äro afsedda för krigsmaktens behof, speciellt
järnvägs-, telegraf- och telefonanläggningar samt kanaler och slussverk,
men äfven vägar, broar, vattenledningar och andra dylika anläggningar,
omgärdas med det straffrättsliga skydd, som förevarande lagrum förlänar,
har ifrågavarande stadgande utvidgats att gälla äfven förstörande af eller
skadegörelse å nu omförmälda anläggningar eller å hvad därtill liörer.
Möjligen skulle dessa anläggningar kunna anses inbegripna under det i
108 § 2 mom. i nuvarande lag använda uttrycket »eller annat, som
för krigsmaktens behof veterligen var afsedt». Då det emellertid synes
vara ovisst, huruvida berörda uttryck komrne att så tolkas, har ett
uttryckligt omnämnande af nämnda inrättningar ansetts vara af behofvet
påkalladt. Enligt förslaget fordras för tillämpning af ifrågavarande
stadgande med afseende å nu omförmälda anläggningar, att anläggningen
i fråga är »för krigsmaktens behof veterligen afsedd». Därmed åsyftas
här, antingen att anläggningen på grund af meddeladt förordnande helt
och hållet ställts till krigsmaktens förfogande, eller ock att anläggningens
ägare eller innehafvare, i enlighet med gällande föreskrifter angående
skyldighet för kommuner och enskilde att fullgöra rekvisitioner för
krigsmaktens behof, fått sig ålagdt att föranstalta om och verkställa
för militära ändamål erforderliga transporter, befordra militära meddelanden
m. in. dyl., samt att den brottslige äger vetskap om, att
anläggningen är för krigsändamål disponerad. Anläggningen kan vara
statens men äfven vara sådan, som tillhör enskilde. Likaså gäller naturligtvis
stadgandet, icke blott ifall anläggningen i dess helhet, utan äfven
om endast en viss sträckning eller del däraf på omförmälda sätt tagits
i anspråk för krigsmaktens räkning, och med vetskap därom skada
göres å denna sträckning eller del af anläggningen.

Då förevarande stadgande ansetts böra vinna tillämpning icke
allenast å skadegörelse, som sker i krigstid, utan äfven eljest då sådan
förbrytelse begås, efter det mobilisering af rikets krigsmakt anbefallts
af anledning, som omförmäles i förslagets 4 §, har åt nämnda lagbud

187

i (Ifrigt gifvits en så tillvida förändrad lydelse, att däraf tydligen lärer
framgå, att under stadgandet inbegripes såväl det fall, att krigsföretag
efter utbrutet krig i följd af skadan äfventyras, som ock det fall, att
väsentligt hinder i de af of vanberörda anledning vidtagna krigsförberedelserna
af skadan kommit.

Efter den omarbetning, lagens 108 § 1 mom. i förslaget undergått,
har det i 1 mom. af samma § använda uttrycket »eller annat, som för
krigsmaktens behof veterligen var afsedt», i motsvarande mom. af förevarande
§ utbytts emot det mindre omfattande uttrycket »eller annan
dylik egendom, som etc.»; livarjämte och då naturligen äfven 2 mom.
är afsedt att tillämpas icke blott å skadegörelse, föröfvad i krig, utan
äfven eljest, då skadan vållar sådant hinder, som nyss blifvit nämndt,
däråt gifvits uttryck på enahanda sätt, som skett i 1 mom.

164 §.

Denna § motsvarar senare delen af 113 § 2 mom. i den nuvarande
lagen. Med hänsyn därtill att paragrafen i förslaget har sin plats i
krigsartiklarna, har det i lagen begagnade uttrycket »under krig eller
till krigsföretag» uteslutits. Minimum i strafflatituden för ifrågavarande
brott har, i likhet med hvad som skett i 102 $ 3 mom. af förslaget
beträffande där omförmälda fall af stöld, sänkts från straffarbete i sex
till sådant arbete i två månader. Därigenom har bibehållits den enligt
nuvarande lag i sådant afseende rådande öfverensstämmelsen mellan
dessa i 113 § 2 mom. nu upptagna fall.

165 §.

Denna § motsvarar sista punkten i 116 § af nuvarande lag, dock
med den åtskillnad att här ifrågavarande stadgande omfattar icke blott
det fall, att tillgreppet sker i krig, utan äfven det fall, att detsamma
föröfvas, då rikets krigsmakt jämlikt 4 § är att anse såsom mobiliserad.

166 och 167 §§.

I enlighet med hvad redan i den allmänna motiveringen blifvit
aufördt ]) hafva i dessa §§ införts straffbestämmelser rörande olofligt
tillgrepp å valplats från den, som tillhör svenska krigsmakten eller

*) Se sid. 18 och 46.

188

därmed förbunden krigsmakt och i kriget stupat eller af sår eller
sjukdom är urståndsatt att värja sin egendom.

166 § afser tillgrepp från den, som på valplatsen ljutit döden.
Olofligt tillgrepp från död man betraktas numera enligt vår allmänna
strafflag endast såsom vanlig enkel stöld och faller följaktligen under
20 kap. 1 § samma lag. Enligt förslaget skulle däremot sådant tillgrepp,
begånget under här åsyftade förhållanden, bedömas lika med kvalificerad
stöld efter 4 § i nämnda kapitel och följaktligen bestraffas med straffarbete
i högst fyra år samt, äfven ifall värdet af det tillgripna ej öfverstiger
snatterivärdet, betraktas såsom stöld; dock att i sådant fall straffet
vid synnerligen mildrande omständigheter skulle kunna nedgå till fängelse
i högst sex månader.

Olofligt tillgrepp från sjuk eller sårad under förhållanden, som
afses i 167 § 1 mom., torde däremot enligt nuvarande lag falla under
20 kap. 4 § allmänna strafflagen, i hvilket lagrum under punkt 9 äfven
talas om det fall, att någon stjäl från den, som genom »fiendes åträngande
eller annan sådan nöd eller fara är satt ur stånd att sin egendom värja».
Med hänsyn därtill att tillgreppet i de fall, som omtalas i ifrågavarande
stadgande i förslaget, måste antagas åsamka den, från hvilken tillgreopet
föröfvas, ett mången gång helt säkert mycket kännbart tillskott i hans
dessförutan stora lidande, har minimum i straffet för här ifrågavarande
förbrytelse, hvilken likaledes alltid skulle betraktas såsom stöld, ansetts
böra sättas icke obetydligt högre än för brott efter 166 § och därför
föreslagits till straffarbete i sex månader.

Enligt 2 mom. i 167 § skulle rån från sådan i nöd stadd person,
som omförmäles i 1 mom. af samma §, straffas efter allmän lag. Kommittén,
som utgått ifrån, att sådant brott bör bestraffas såsom kvalificeradt
rån efter 21 kap. 2 § punkt 3, har nämligen ansett det där
stadgade straffet, straffarbete på lifstid eller från och med fyra till och
med tio år, vara redan enligt allmän lag så pass högt tilltaget, att
någon ytterligare förhöjning däraf för de fall, som afses i nu förevarande
stadgande, icke funnits erforderlig. Icke dess mindre bör uppenbarligen
åtal för under sådana omständigheter, som här äro i fråga begångetrån,
lika väl som åtal för stöld efter 1 mom. i denna §, tillhöra krigsdomstol;
och har därför, i enlighet med den i förslaget eljest följda
uppställningen, äfven förstnämnda brott här upptagits.

168—170 §§

motsvara 117—119 §§ i gällande lag.

I 168 § hafva orden »under krig eller till krigsföretag» uteslutits

189

af samma anledning, som motsvarande uteslutning vidtagits i förslagets
164 §.

Då i 170 § af redaktionella skäl användts i någon mån andra
ordalag än i den nuvarande 119 § för betecknande af den egendom,
som här är i fråga, torde det i förslaget använda uttryckssättet likväl
vara sådant, att ändringen, praktiskt sedt, icke lärer hafva någon vidare
betydelse.

I sistnämnda § af förslaget har beträffande den af brottet uppkomna
verkan användts enahanda uttryck som i åtskilliga andra bestämmelser
däri, såsom t. ex. i 115 och 163 §§; och torde, efter hvad
vid dessa §§ anförts rörande syftet med uttrycket »väsentligt hinder
för krigsförberedelserna», här icke behöfva närmare redogöras för skälen
därtill, att samma uttryck användts äfven på nu ifrågavarande ställe i
förslaget.

171 §■

Denna § motsvarar — såvidt däri talas om sådan stöld, som afse*
i 164 och 165 §§ — 121 § i nuvarande lag.

1 fråga om den något förändrade redaktion, som ifrågavarande
lagrum, jämfördt med nuvarande lag, erhållit, gäller detsamma, som vid
108 § rörande det där intagna stadgandet i enahanda hänseende anförts.

Den ökning i straffet, som i förevarande lagrum är stadgad, skulle
enligt förslaget inträda, äfven ifall stölden är sådan, som omtalas i 166
eller 167 §. Då nämligen straffet redan för första resan sådan stöld
blifvit så pass högt tilltaget som skett, skulle de enligt allmän lag
stadgade straff för återfall i stöld tydligen icke lämpa sig för den
händelse, att återfallet består i stöld af sådant slag, som i nämnda §§
finnes omförmäldt.

172 §.

Hvad i denna § är stadgadt gäller till största delen redan enligt
nuvarande lag (122 §). I enlighet med de grunder, som enligt vår
allmänna lagstiftning gälla i afseende å frågan om hvilka brott, som
ådraga förlust af medborgerligt förtroende, har nämnda påföljd stadgats
äfven för de brott, som omtalas i 166 och 167 §§, dock med undantagför
de fall, dä fängelse efter 166 § ådömes.

190

14 kap.

173 §.

Innehållet i denna § motsvarar i hufvudsak 53 och 54 §§ i nuvarande
lag. Då de i sistnämnda §§ omförmälda brott rätteligen icke
äro att hänföra till förräderi brott, hafva bestämmelserna därom, Indika
lämpligen ansetts kunna behandlas i en gemensam §, öfverflyttats till
förevarande kapitel. I öfrigt hafva i ifrågavarande § delvis användts
mera generella uttryckssätt än de nuvarande för att därigenom under
lagbudet inbegripa äfven sådana fall, som ansetts fullt jämförliga med
de i 53 och 54 §§ nu omförmälda men på grund af dessa bestämmelsers
ordalydelse knappast kunna därunder hänföras.

Särskild! bör därvid anmärkas, att den förändrade atfattningen af
ifrågavarande bestämmelse, bland annat, äfven innebär, att, därest en
befälhafvare, på sätt där sägs, underlåter att sätta fästning eller annan
försvarsanstalt i försvarstillstånd eller att hålla krigsfartyg på sjötåg i
stridbart skick, den här stadgade straffpåföljden inträder, icke blott ifall
fästningen eller fartyget i följd däraf måste uppgifvas eller förloras,
utan äfven ifall eljest betydlig skada för rikets försvar af underlåtenheten
uppkommer, eller väsentligt hinder för krigsföretagen däraf förorsakas.

I fråga om straffet har i 1 mom. en omkastning af de särskilda
i strafflatituden innefattade straffarterna skett af samma anledning, som
nämnda åtgärd, enligt hvad förut nämnts, vidtagits i vissa andra i lagen
förekommande §§.

174 §.

Denna § motsvarar 135 § 2 mom. i den nuvarande lagen.

175 §

motsvarar 138 och 139 §§ i gällande lag, hvilka ansetts lämpligen
kunna sammanföras till en §.

Jämte de i nu nämnda §§ förekommande bestämmelser har här
älven införts stadgande om straff för befälhafvare, äfvensom för officer
eller underofficer i öfrigt, hvilken under sådan tjänstgöring, som här
omtalas, finnes öfverlastad af starka drycker. På sätt förut vid 125 §

191

är sagd!, är redan enligt nuvarande lag sådan förbrytelse belagd med
straff såsom för grof försummelse i tjänsten, efter ty i 10 kap. af nuvarande
lag — eller just 138 och 139 §§ samma lag — är stadgadt.

Hvad angår de i sistnämnda lagrum nu stadgade straff, har i förslaget
icke gjorts annan ändring än i fråga om det fall, att brottet
efter 138 § sker i närheten af fienden. Straffet, som i detta fall enligt
nuvarande lag utgöres af dödsstraff eller straffarbete på lifstid, har
nämligen ansetts böra till sitt minimum något sänkas; och har därför
föreslagits, att detta skulle nedsättas till straffarbete i ''sex år.

176 §.

1 denna §, som motsvarar 141 § 1 mom. i den nuvarande lagen,
har, i öfverensstämmelse med hvad som skett i 175 §, inryckts bestämmelse
för det fall, att skiltvakt under sådan tjänstgöring, som här afses,
finnes öfverlastad af starka drycker. Icke heller härutinnan utgör förslaget,
såsom framgår af hvad vid 125 § blifvit anfördt, någon afvikelse
från gällande lag.

Den nedsättning af straffets minimum, som för visst fall föreslagits
i 175 § 1 inom., gäller äfven brott efter nu ifrågavarande §.

I stället för disciplinstraff af sträng arrest i minst fem dagar,
hvilket straff enligt 141 § 1 mom. i nuvarande lag må, där synnerligen
mildrande omständigheter förekomma, och brottet ej skett i närheten af
lienden, åläggas, har i förslaget för motsvarande fall stadgats arreststrafif
af tredje graden.

177 §.

Det brott, som omtalas i 127 § 2 mom. har ansetts förtjäna eu
särskild höjning i straffet, därest det begås i krigstid, eller sedan rikets
krigsmakt jämlikt 4 § är att anse såsom mobiliserad; och har stadgande
därom införts i förevarande §.

15 kap.

178 §.

Enligt nyare tiders uppfattning anses visserligen en krigförande
makt icke berättigad att i den omfattning, sådant förr ansågs tillåtligt,

192

tillägna sig fiendens egendom såsom krigsbyte. Medan nämligen en
segrare förr ansågs så godt som utan inskränkning berättigad att tillägna
sig den besegrades egendom, vare sig denna tillhörde staten eller
den enskilde, förefinnes däremot enligt den moderna folkrättens grundsatser,
frånsedt speciella förhållanden under sjökrig, en sådan rätt i
regel endast i fråga om sådan lösegendom, som tillhör den fientliga
statsmakten, och anses äfven sådan egendom, ifall densamma är afsedcl
att tjäna vissa kulturändamål såsom konst, vetenskap eller dylikt, vara
därifrån fritagen. De enskilde tillhörig egendom anses däremot i regel
icke kunna göras till föremål för krigsbyte. Dock lider äfven denna
grundsats vissa undantag. Till lofligt krigsbyte räknas nämligen i
allmänhet äfven sådan de krigförande enskildt tillhörig egendom, som
är att hänföra till krigsutrustning, särskildt vapen, hästar och dylikt.
Hvad särskildt angår egendom, som fallna fiender på valplatsen efterlämnat,
får kommittén anledning att därom yttra sig vid nästföljande §.

Utan att här närmare ingå på hithörande spörsmål, Indika det
gifvetvis tillhör folkrätten och icke straffrätten att besvara, har kommittén
med det anförda allenast velat framhålla, att tagande af krigsbyte fortfarande
i vissa fall af folkrätten anses tillåtet, om ock grunden härför
enligt nutida betraktelsesätt är en annan än förr och omfattningen af
nämnda befogenhet i följd däraf långt mera begränsad än i forna tider.

Äfven nyare militära strafflagar, liksom vår nu gällande lag i
ämnet, förutsätta därför, att ett sådant förfarande under vissa förhållanden
är medgifvet.

Då rätten till krigsbyte enligt modern uppfattning åtminstone i
första hand tillkommer staten och icke den enskilde, kan det gifvetvis
icke tillåtas denne att egenmäktigt upphämta sådant byte. I vår, liksom
i andra länders militära strafflag, är ock dylikt förfarande belagdt med
straff. Bestämmelsen härom återfinnes i 103 § af nuvarande lag.

I 1 mom. af nu ifrågavarande § i förslaget, som motsvarar 103 § i
gällande lag, hafva orden »under eller efter drabbning» såsom onödiga
och möjligen vilseledande uteslutits, hvarjämte uttrycket »innan lof
därtill är gifvet» ansetts böra utbytas mot ordet »egenmäktigt».

Då, såsom, nyss nämnts, rätten till taget krigsbyte såsom regel
tillkommer staten, om än denna naturligtvis är oförhindrad att afstå
detsamma till andra, har det ansetts riktigast att icke, såsom nu enligt
103 § 2 mom. är förhållandet, i strafflagen såsom gifvet förutsätta, att
i vissa fall den enskilde äger att för egen räkning behålla sådant byte,
eller att i andra fall detta skall bland truppen fördelas.

Med hänsyn härtill har 2 mom. af förevarande §, hvilket mot -

193

svarar nämnda stadgande i lagen, i hvad angår beskrifningen af den
förbrytelse, som där afses, erhållit en annan formulering än motsvarande
bestämmelse i nuvarande lag. Af samma skäl har ock den i berörda
lagrum nu stadgade påföljden om förverkande af andel i bytet i förslaget
uteslutits. Anses fortfarande bestämmelser i sådan riktning för
vissa fall lämpliga, synes hinder ej möta att därom stadga i sammanhang
med de särskilda föreskrifter, som rörande ifrågavarande ämne
eljest finnas utfärdade eller må komma att utfärdas.

Beträffande det för ifrågavarande förbrytelse stadgade straffet i
öfrig! synes tillräckligt skäl icke föreligga att, såsom enligt nuvarande
lag är fallet, därför stadga olika straff för officerare och underofficerare,
å ena, samt för manskap, å andra sidan. I förslaget har därför samma
straff föreslagits för alla, eller det för manskap nu gällande.

179 §.

104 § i nuvarande lag handlar om tillgrepp från den, som tillhör
den fientliga krigsmakten, af egendom, som ej är att räkna till krigsbyte.

I 1 mom. af nu ifrågavarande § i förslaget, hvilken motsvarar nämnda
stadgande i den nuvarande lagen, har uttrycket »som hörer till den
fientliga krigsmakten», blifvit ersatt med orden »som tillhör krigförande
fientlig afdelning». Detta har skett i syfte att tydligare utmärka, att
icke blott personer, hörande till den fientliga krigsmakten i inskränkt
och egentlig mening, utan äfven andra, som tillhöra afdelning, den där
enligt folkrätten är att betrakta såsom krigförande, är ställd under det
skydd, som ifrågavarande lagbud skänker.

Då den nuvarande lagen i ofvannämnda § talar om tillgrepp från
»någon som tillhör den fientliga krigsmakten», lärer därmed icke åsyftas
tillgrepp från fiende, som i drabbning ljutit döden. Enligt den
uppfattning, som intill nyaste tider tämligen allmänt omfattats, har nämligen
på valplatsen fallne fienders enskilda, där efterlämnade tillhörigheter,
oberoende af deras beskaffenhet, ansetts utgöra föremål för krigsbyte, eu
uppfattning, som kommit till uttryck äfven i det den 9 augusti 1808
utfärdade och ännu icke uttryckligen upphäfda Kungl. reglementet huru
med krigsbyte till lands förhållas bör, enligt hvithet reglemente såsom
lagligt krigsbyte till lands skall anses, bland annat, äfven af enskild
egendom hvad under drabbning stupade fiender då efterlämnat. Nämnda
uppfattning, hvilken man sökt försvara därmed, att dylik egendom är att
anse såsom af fienden prisgifven, hvilar dock, för såvidt den söker sitt
stöd i nyssnämnda förklaringsgrund, på eu fiktion, som i själfva verket

194

knappast kan anses för hållbar. Enligt det mera linmana åskådningssätt,
som i senare tider i fråga om hithörande spörsmål sökt göra sig gällande,
synes, på sätt ofvan antydts, af ifrågavarande egendom endast
sådan böra hänföras till krigsbyte, som på grund af sin natur är användbar
för krigsändamål. Däraf följer ock, att tillgrepp från fallen
fiende af annan egendom bör lika väl som olagligt tillgrepp från annan
död man förbjudas och beläggas med straff. Såsom förut i annat sammanhang
blifvit omförmäldt, har ock så skett i de nyaste militära strafflagarna,
däribland äfven den nya norska lagen, som icke gör någon
skillnad på, huruvida tillgrepp af egendom, som här är i fråga, sker
från landsman eller fiende.

På dessa grunder har i nu af handlade §, såsom ett andra moment,
införts en straffbestämmelse äfven för tillgrepp från fallen fiende af
egendom, som ej är att hänföra till krigsbyte. Enligt denna bestämmelse
skulle straffet för sådan gärning varda ungefär detsamma, som enligt
166 § föreslagits för olofligt tillgrepp på valplatsen från landsman, som
i kriget stupat. Då emellertid enligt förslaget sistnämnda förbrytelse
skulle betraktas såsom stöld, men däremot nu ifrågavarande brott, i
likhet med olofligt tillgrepp från fiende under andra i denna § omförmälda
förhållanden, såsom eu särskild art af brott, blir naturligen det
senare brottets ställning i straffsystemet i viss mån en annan, en olikhet,
som framträder särskildt vid återfall i brott af hithörande slag.

Tillgrepp från fiende, som af sår eller sjukdom är urståndsätta att
försvara sig, straffas enligt 104 § 2 mom. i nuvarande lag med straffarbete
från och med två till och med sex år. Detta jämförelsevis stränga
straff förklaras däraf, att nämnda förbrytelse är att betrakta icke blott
såsom ett olofligt tillgrepp i allmänhet, utan äfven såsom ett brott mot
folkrätten. Då emellertid ett lindrigare ansvar ansetts tillfyllestgörande
i fråga om tillgrepp från. landsman under liknande förhållanden, och
den omständigheten att brottet, då det begås emot en fiende, tillika
utgör en kränkning af en folkrättslig grundsats, synes fullt uppvägas
däraf, att brottet, då det föröfvas mot en landsman, drabbar en person,
som ådragit sig sår eller sjukdom i kampen för fosterlandets försvar, -—
ett förhållande, som vid brottets begående bör utgöra ett kraftigt återhållande
motiv — har enahanda strafflatitud, som enligt 167 § föreslagits
för sistnämnda fall, ansetts böra gälla äfven för det fall, att
brottet begås mot fiende. I sammanhang därmed har minimum i straffet
för det i 104 § 3 mom. nu omförmäld a fall — hvithet, då detsamma
måste antagas åsyfta, att ytterligare.sår eller skada tillfogas fiende för
åtkommande af egendom, ansetts böra med uttryckligt angifvande däraf

195

sammanföras med det i 2 mom. af samma § nu intagna stadgandet till
ett moment — sänkts från sex till fyra års straffarbete.

Därest någon i afsikt att- tillgripa egendom från fiende, hvarom
nu är sagdt, använder våld, men på grund af omständigheter, som äro
af gärningsmannens vilja oberoende, t. ex. ingripande af tredje person,
ej lyckas fullborda tillgreppet, är en sådan gärning tydligen ej straffbar
efter 104 § i nuvarande lag. Då emellertid särskildt ansvar synes
böra inträda äfven vid dylika försök att medelst våld öfva tillgrepp
från person, som här är i fråga, har ett stadgande i sådan riktning
föreslagits till införande i slutet af sista mom. i förevarande §; och har
straffet för nämnda fall ansetts lämpligen kunna sättas till straffarbete
från och med två till och med åtta år eller enahanda ansvar, som enligt
21 Kap. 2 § allmänna strafflagen gäller för försök till kvalificerad! rån.

180 §.

Denna § motsvarar 105 § i gällande lag. Sistnämnda stadgande är
tillämpligt, endast när tillgrepp, hvarom där sägs, sker utan uttryckligt tillstånd
af högste befälhafvaren eller i annan ordning, än denne tillåtit. Då
emellertid sådant tillvägagående, som där beskrifves, enligt numera antagna
folkrättsliga grundsatser måste anses under alla förhållanden otillåtlig!
hafva de i nuvarande lag förekommande uttryck, som gifva stöd för
ett motsatt antagande, därifrån uteslutits.

Det karaktäristiska för plundringsbrottet enligt vår lag är särskildt,
att tillgreppet sker, icke från krigförande fiende, utan från annan
invånare i fientligt land. För att tydligare utmärka detta har i förslaget
inskjutits orden »hvilken ej tillhör krigförande fientlig afdelning».

Enär äfven andra platser än dem, som i 105 § omförmälas, kunna,
om de försvaras, tänkas blifva föremål för intagande, har paragrafen
äfven i detta hänseende i någon mån omredigerats.

181 §.

Det förfarande, som omtalas i denna §, är icke i vår nuvarande
militära strafflag särskildt belagdt med straff.

I det förut omtalade förslag till särskild strafflag för krigsmakten,
som under förarbetena till 1868 års lag i ämnet inom justitiedepartementet
utarbetades, fanns införd en bestämmelse om ansvar för befälhafvare,
som, utan tvång af den under hans befäl ställda krigsmaktens
befintliga tillstånd och behof, för krigets utförande, i eget eller främmande

196

land upptoge krigsskatt eller utkräfde leverans af lifsmedel, fordon,
foder eller annan krigsförnödenhet. Högsta Domstolen, som fann det
icke ligga inom strafflagens område att, på sätt i berörda förslag ägt
rum, bestämma, när och under hvilka villkor en befälhafvare ägde att
upptaga krigsskatt eller utkräfva leverans af lifsmedel eller annat och
ansåg det med stora betänkligheter förenadt att för ifrågavarande fall
mer än för andra tjänstefel af liknande art utsätta särskilt ansvar, afstyrkte
emellertid vid granskning af förslaget upptagande i lagen af
en dylik bestämmelse; och kom någon sådan ej heller att däruti inflyta.

Att i strafflagen direkt eller indirekt angifva, under hvilka villkor
rekvisitioner för krigsmaktens behof få inom eget land förekomma eller
under hvilka förutsättningar åläggande af krigsgärd eller utkräfvande
af leveranser eller tjänst!)arlieter under krig i främmande land må anses
tillåtet, bör äfven enligt kommitténs tanke icke ifrågakomma. Icke
heller är enligt dess uppfattning behöfligt, att i strafflagen för krigsmakten
bestämma särskildt ansvar för i berörda hänseenden tilläfventyrs
förekommande missbruk, som icke ske för egen vinning eller för annans
enskilda fördel. Att, äfven om ej särskildt ansvar för dylika fall i lagen
utsättes, ett sådant förfarande i allt fall är såsom tjänstefel straffbart,
är gifvet. Sker brottet af bevekelsegrund, som nyss angifvits, är detta
däremot, enligt kommitténs mening en förbrytelse af den art, att ett
särskildt stadgande om ansvar därför i strafflagen för krigsmakten icke
bör saknas. De straffbestämmelser, som i strafflagen för krigsmakten eller
i allmän lag finnas intagna rörande ämbets- eller tjänstefel i allmänhet,
synas nämligen för brott af sådan beskaffenhet knappast göra tillfyllest,
och de i allmänna lagen förekommande särskilda ansvarsbestämmelser
rörande ämbets- eller tjänsteman, som uttager högre skatt eller allmän
utskyld än beviljad eller påbuden är eller utfordrar, hvad han vet häraf
redan guldet vara, torde i flertalet af de fall, som här äro i fråga, icke
vara tillämpliga.

Med afseende härå har i nu förevarande § införts en straffbestämmelse
för den, som i sin tjänsteegenskap vid krigsmakten för egen vinning
eller annans enskilda nytta ålägger invånare i eget eller främmande
land krigsgärd eller leverans af lifsmedel, foder, fordon eller
annan dylik krigsförnödenhet eller tjänstbarhet eller uttager annan eller
större gärd, leverans eller tjänstbarhet än den, som i vederbörlig ordning
fastställts, eller utfordrar hvad han vet af gärd, leverans eller
tjänstbarhet redan guldet eller fullgjord t vara.

Straffet för ifrågavarande förbrytelse har, i hufvudsaklig öfverens -

197

stämmelse med det i allmänna strafflagen 25 kap. 9 § stadgade ansvar
för ämbets- eller tjänsteman, som för egen fördel å annan uppsåtligen
lägger eller af honom uttager högre skatt eller allmän utskyld än beviljad
eller påbuden är eller utfordrar hvad han vet af skatt eller utskyld
redan guldet vara, föreslagits till straffarbete från och med sex
månader till och med fyra år, hvarjämte, för den händelse att den brottslige
är ämbets- eller tjänsteman vid krigsmakten, han i alla händelser
skulle dömas till afsättning och förklaras ovärdig att i rikets tjänst
vidare nyttjas.

Med hänsyn till den vidsträckta befogenhet, som i fråga om
åläggande af gärder eller utkräfvande af rekvisitioner tillkommer särskild!
de högre militärbefälhafvarne, och den jämförelsevis större omfattning
af dem begångna Övergrepp i utöfningen af nämnda befogenhet
i följd däraf kan komma att erhålla, samt med afseende å den befälhafvare
i allmänhet framför andra åliggande förpliktelsen att ställa sig
till efterrättelse hvad enligt lag eller särskilt meddelade föreskrifter i
ifrågavarande afseenden skall iakttagas, har därjämte föreslagits, att
för det fall, att befälhafvare gör sig skyldig till brott, hvarom i denna
§ är fråga, tiden för.straffarbetet må, där brottets beskaffenhet därtill
föranleder, höjas till sex år.

182 §.

Sedan länge har såsom en bland civiliserade folk allmänt antagen
regel gällt, att såsom krigföringsmedel icke får användas gift, vare sig
i form af förgiftade vapen eller annorledes. Detta är ock enligt Haagkonventionen
uttryckligen förbjudet. På grund häraf har ansetts lämpligt,
att, i likhet med hvad som skett i den nya norska militära strafflagen,
i strafflagen för krigsmakten belägga brott mot nämnda regel
med straff, livilket föreslagits till straffarbete i högst sex år.

Enligt af svenska staten biträdda öfverenskommelser med främmande
makter få vissa slag af krigsredskap, de där anses vara af beskaffenhet
att orsaka onödiga lidanden, icke mot fienden användas, likasom
icke heller vissa eljest tillåtna krigsredskap begagnas på visst angifvet
sätt. Hit höra Petersburgerkonventionen af år 1868, enligt hvilken det
är förbjudet att i krig använda exploderande projektiler af lägre vikt
än 400 gram, äfvensom Haagerdeklarationerna af år 1899, enligt hvilka
de fördragsslutande makterna öfverenskommit att ej använda projektiler,
som enbart hafva till ändamål att sprida hvälfvande eller fördärfliga
gaser, eller kulör, som lätt utvidga sig eller tillplattas i män -

198

niskokroppen, äfvensom att kasta projektiler och explosiva ämnen från
ballonger eller på andra liknande nya sätt.

Då det måste antagas, att, därest Sverige skulle invecklas i krig,
förbud kommer att af Konungen utfärdas emot användning af sådana
krigsredskap eller krigföringssätt, hvilka Sverige enligt ofvannämnda
eller andra dylika med främmande makter ingångna överenskommelser
förbundit sig att ej använda, och det med hänsyn därtill måste anses
lämpligt, att öfverträdelser af dylika förbud i strafflagen för krigsmakten
beläggas med särskildt ansvar, har jämväl en bestämmelse i sådant
afseende inrymts i förevarande § af förslaget. En • liknande bestämmelse
förekommer äfven i den nya norska militära strafflagen (107 §).

183 §

motsvarar 106 § i den nuvarande lagen.

FJÄRDE DELEN. ,

1 denna del af förslaget hafva sammanförts dels de bestämmelser,
som förekomma i 11 kapitlet af den nuvarande strafflagen för krigsmakten,
dels ock de stadganden, som, enligt hvad ofvan närmare utvecklats,
ansetts böra från 9 § samma lag samt från disciplinstadgan
hit öfverflyttas. 1)

16 kap.

184 §

är lika lydande med 147 § i den nuvarande lagen.

185 §.

I denna §, som motsvarar 148 § i gällande lag, uppräknas de mål,
som äro att hänföra till disciplinmål. Då de i nuvarande lag därutinnan
meddelade bestämmelser i allmänhet ansetts ändamålsenliga,

1 Se sid. 86 o. följ. samt sid. 103.

199

hafva desamma i förslaget i hufvudsak bibehållits oförändrade. Af de
i 148 § af nuvarande lag uppräknade mål hafva emellertid i förslaget
uteslutits — förutom de, som angå förseelser, hvilka icke i förslaget
särskildt belagts med straff — äfven mål angående sådan förseelse,
som omförmäles i 70 § i förslaget, hvilket stadgande motsvarar 78 §
i nuvarande lag. Mål rörande sådan förseelse har nämligen ansetts
icke ägna sig för handläggning i den ordning, som gäller i fråga om
disciplinmål.

Enär enligt förslaget i strafflatituden för vissa förbrytelser, hvilka
enligt nuvarande lag icke kunna försonas med disciplinstraff, ingår äfven
sådant straff, och det funnits lämpligt, att mål beträffande en del af
dessa förbrytelser må i de fall, då de enligt förslaget skulle kunna försonas
med disciplinstraff, handläggas såsom disciplinmål, hafva bland de
i förevarande § uppräknade mål medtagits äfven dessa. Hit höra: våld,
hot och förolämpning efter 80 och 81 §§, dock under enahanda förbehåll,
som redan nu gäller i fråga om mål rörande sådana förbrytelser, hvarom
förmäles i 90, 91, 97, 98 och 100 §§ i nuvarande lag, störande af
gudstjänst efter 95 §, oanständigt uppförande i vissa fall efter 96 §,
försök att i angelägenhet, som rörer tjänsten, vilseleda öfverordnad eller
annan, som är behörig att infordra eller mottaga meddelanden i sådan
angelägenhet, efter 116 §, fylleri under vaktgöring eller annan likartad
tjänstgöring efter 125 och 176 §§ samt krigsfånges försök att ur fångenskapen
afvika efter 148 §. Då ohörsamhet eller uppstudsighet emot
fältpolisman, fältgendarm eller till fältpolisen eller fältgendarmeriet hörande
afdelning enligt 88 § likställts med sådan förbrytelse emot skiltvakt,
annan vakt, patrull eller afdelning, har mål rörande sådan förbrytelse
jämväl i det förra fallet hänförts till nu ifrågavarande kategori.

Hvad angår öfriga, ofvan ej särskildt omförmälda mål, som röra
förbrytelser, de där enligt förslaget, i motsats till hvad enligt gällande
lag är förhållandet, i vissa fall kunna försonas med disciplinstraff, har
det, med hänsyn till samma förbrytelsers beskaffenhet, icke ansetts tillrådligt
eller lämpligt att låta desamma behandlas och afgöras disciplinärt.
Till dessa äro att räkna de förbrytelser, som omtalas i 72 §, 95
§ 2 inom., 105 §, 127 § 1 mom. sista punkten och 182 § 2 mom.

186 §

är lika lydande med 149 § i den nuvarande lagen.

200

187 §

motsvarar 150 § i gällande lag. Då 2 mom. i sistnämnda stadgande
endast kan gälla det fast anställda manskapet, har i detta moment i
stället för ordet »manskapet)) införts orden »det vid krigsmakten fast
anställda manskapet».

188 §

är lika lydande med 151 § i nuvarande lag.

189 §.

I 152 § af nu gällande strafflag för krigsmakten meddelas föreskrifter
om befälhafvares skyldighet eller befogenhet att i vissa fall till
krigsdomstol öfverlämna mål rörande sådana hos honom angifna förbrytelser,
som omtalas i 148 § samma lag (185 § i förslaget). Då berörda
åtgärd i regel förutsätter, att förberedande förhör i målet hållits,
men bestämmelserna om sättet för handläggningen af disciplinmål, därtill
. ock hörer hållande af förhör i sådana mål, inrymts i ett särskilt
kapitel af förslaget, det 18:de, hafva de stadganden, som röra nämnda
i 152 § nu af handlade ämne, erhållit sin plats i nämnda kapitel, hvaremot
i nu förevarande kapitel, hvilket allenast innehåller bestämmelserna
om livilka mål, som äro att hänföra till disciplinmål, en hänvisning till
nämnda stadganden i 18 kapitlet af den lydelse, förevarande § utvisar,
ansetts göra tillfyllest.

190 §.

Förutom nyssberörda i 152 § nu förekommande bestämmelser är
där vidare stadgadt, att om i mål, som jämlikt samma § öfverlämnats
till krigsdomstol, förbrytelse finnes böra med disciplinstraff försonas,
eller om krigsdomstol i andra mål, som äro under dess handläggning,
finner någon tilltalad böra åläggas sådant straff, detta skall bestämmas
af domstolen. Detta stadgande, hvilket, i hvad detsamma angår mål,
som ej i lagen betecknas såsom disciplinmål, torde kunna anses öfverflödigt,
har, i hvad angår dess innehåll i öfrigt, i något förändrad form
införts i nu ifrågavarande § i förslaget.

201

17 kap.

Frågan om hvilka befälhafvare, som böra äga rätt att ålägga sina
underordnade disciplinära straff, är i olika länders krigslagar besvarad
på olika sätt. I vissa länder tillkommer sådan myndighet alla befälhafvare,
ej blott förmän mot underlydande utan äfven andra öfverordnade
mot underordnade, om än de lägre befälhafvarne i utöfningen af nämnda
rättighet äro mera begränsade än de högre. Så är förhållandet i
Frankrike äfvensom i Schweiz. I andra länder däremot kan den
disciplinära bestraffningsrätten endast utöfvas af förmän mot underlydande,
hvarjämte densamma i regel är förbehållen sådana befälhafvare,
som innehafva en viss högre grad. Hit höra Tyskland samt i hufvudsak
äfven Danmark och Norge. Äfven den svenska lagstiftningen har
följt den senare vägen.

Innan kommittén öfvergår till innehållet i de särskilda paragraferna
af förevarande kapitel, torde för öfversiktlighetens skull en redogörelse
för de grunder, enligt hvilka ifrågavarande angelägenhet enligt gällande
disciplinstadga hos oss nu är ordnad, böra lämnas.

Till en början må därvid erinras, att bestraffningsrätt i disciplinmål,
i hela den omfattning, hvari sådan enligt 11 kap. i strafflagen
för krigsmakten kan ifrågakomma, endast tillkommer vissa befälhafvare,
medan däremot andra befälhafvare, som äga sådan rätt, i utöfningen
häraf äro underkastade vissa större eller mindre inskränkningar. Då i det
följande talas om bestraffningsrätt utan inskränkning eller om oinskränkt
bestraffningsrätt, menas därmed bestraffningsrätt i den förra, vidsträcktare
omfattningen.

Vid armén tillkommer bestraffningsrätt utan inskränkning i regel
endast chef för regemente eller däremot svarande afdelning samt dem.
hvilka innehafva högre befäl än regementschef eller med honom likställd
befälhafvare.

Lägre befälhafvare, än nyss är sagdt, äger däremot endast i vissa
undantagsfall bestraffningsrätt, hvarför dock alltid fordras, att han innehar
minst underofficers grad. Bestraffningsrätt tillkommer sålunda befälhafvare
för detacherad afdelning. År i detta fall befälhafvaren regementsofficer,
äger han oinskränkt bestraffningsrätt. År han af lägre
grad, är däremot hans befogenhet i nämnda hänseende på visst sätt
begränsad. Innehar han kaptens grad, får han nämligen icke ålägga
officer eller med officer likställd vaktarrest utöfver femton dagar eller

202

underofficer eller med underofficer likställd sträng arrest. År lian åter af
lägre grad än kapten, är lian dessutom underkastad den inskränkningen i sin
bestraffningsrätt, att han ej får ålägga underlydande af manskapet eller
därmed likställda sträng arrest utöfver fyra dagar. I krig bortfalla emellertid
dessa inskränkningar, beträffande befälhafvare, som är af lägre grad
än kapten, dock endast om den honom underlydande detacherade afdelningen
består af ett kompani eller däremot svarande eller högre afdelning.

Enahanda bestraffningsrätt, som tillkommer befälhafvare för detacherad
afdelning, äger jämväl befälhafvare för sådan afdelning af armen,
som är stadd på tåg eller i krig blifvit skil d från hufva dstyrkan, äfvensom
befälhafvare för skola eller annan kommendering af armén, där den
omfattar personal från skilda regementen eller kårer. De inskränkningar,
som i ifrågavarande afseende gälla i fråga om befälhafvare för
detacherad afdelning, i fall han är af lägre grad än regementsofficer, äga
således tillämpning äfven beträffande öfriga nu nämnda befälhafvare.

Förutom ofvannämnda befälhafvare äger äfven kommendant i fästning
eller i annan ort, där krigsmakt är förlagd, bestraffningsrätt öfver
garnisonen i sådana mål, som röra öfverträdelse!'' af hvad angående
fästningens eller ortens försvar, garnisonens tjänstgöring eller ordningen
på stället af kommendanten förordnas, eller som röra förseelser pa vakt
eller i annan tjänsteförrättning, som är under hans inseende. Detsamma
gäller äfven om befälhafvare å detacherad! fort. År kommendant eller
befälhafvare å detacherad! fort af lägre än regementsofficers grad,
lider hans bestraffningsrätt enahanda inskränkningar, som, enligt hvad
ofvan nämnts, är stadgadt i fråga om befälhafvare för detacherad afdelning
af armén, därest han är af lägre än regementsofficers grad.
Undantagsvis äger kommendant bestraffningsrätt äfven i andra mål,
än ofvan blifvit sagdt, nämligen ifall afdelning af garnisonen icke har
egen till utöfning af bestraffningsrätt behörig befälhafvare, eller ifall
afdelningens befälhafvare äger allenast inskränkt bestraffningsrätt och
i fråga om förseelse, som påkallar strängare straff, än han själf äger
ålägga, hos kommendanten hemställer om bestraffningens bestämmande.

Vid flottan tillkommer oinskränkt bestraffningsrätt i disciplinmål
chefen för flottans stab, varfsehef, chef för stations underofficers- och
sjömanskårer samt chefen för skeppsgossekåren äfvensom dem, hvilka
innehafva högre befäl, än nu är sagdt. Till de sistnämnda höra gifvetvis
särskild! stationsbefälhafvarne.

Samma rätt tillkommer enligt nuvarande bestämmelser äfven chef
för båtsmanskompani öfver kompaniet, då det är förlagd! på roten.

Ombord tillkommer bestraffningsrätt utan inskränkning högste

203

befälhafvare öfver flotta, eskader-, afdelnings- och divisionschef äfvensom
annan, som under sjötåg innehar högre befäl än fartygschef och
är af minst regementsofficers grad. Enahanda rätt äger äfven fartygschef,
som innehar sådan grad.

År fartygschef af lägre än regementsofficers men af minst underofficers
grad, äger han visserligen äfven bestraffningsrätt å fartyget, om ej detta
lyder under högste befälhafvare öfver flotta eller under eskader- eller
afdelningschef, men denna fartygschefens rätt är dock i sådant fall,
allt efter hans grad, inskränkt på i hufvudsak enahanda sätt, som gäller
beträffande befälhafvare för detacherad afdelning af armén. Lyder åter
fartyget under högste befälhafvare öfver flotta eller eskader- eller
afdelningschef, äger chefen å fartyget visserligen i allmänhet icke någon
sådan rätt. Dock kan i detta fall den högre befälhafvaren åt fartygschefen
uppdraga bestraffningsrätt med nyssberörda af den sistnämndes
grad betingade inskränkningar. — År fartyg detacheradt eller skildt
från hufvudstyrkan, tillkommer bestraffningsrätt i enahanda utsträckning
faidygschefen jämväl utan särskildt uppdrag.

Under sjötåg äger slutligen äfven befälhafvare för detacherad
båtstyrka bestraffningsrätt öfver denna enligt enahanda grunder som
chef å fartyg öfver dem, som tillhöra fartyget.

Då afdelning af flottans personal är kommenderad till tjänstgöring
i land eller befinner sig under transport, gäller om befälhafvarens
bestraffningsrätt detsamma, som, enligt hvad ofvan blifvit nämndt, i
sådant afseende är stadgadt i fråga om befälhafvare för detacherad
afdelning af armén.

År afdelning af armén tagen ombord för annat ändamål än sjötjänst,
utöfvas bestraffningsrätten af dess egen befälhafvare. Dock
äger jämväl fartygschefen att inom gränsen af sin bestraffningsrätt
ålägga bestraffning för förseelser, som någon af afdelningen begår emot
hvad chefen i afseende å fartygets säkerhet och rörelser samt ordningen
ombord förordnat, hvilken bestraffnings beskaffenhet emellertid bestämmes
af afdelningens egen befälhafvare, om han är af högre grad eller rangklass
än fartygschefen. Har afdelningen icke ombord å fartyget egen
till utöfning af bestraffningsrätt behörig befälhafvare, eller är dess
ombord varande befälhafvare endast beklädd med inskränkt bestraffningsrätt,
och gör denne i mål rörande förseelser, som påkalla strängare straff,
än han själf äger ålägga, hemställan hos fartygschefen om bestraffningens
bestämmande, äger emellertid denne att inom gränsen af sin bestraffningsrätt
utsätta disciplinstraff för afdelningens personal, jämväl hvad
angår andra förseelser än sådana, hvarom nyss talats.

204

Slutligen är i disciplinstadgan, § 18, bestämdt, att, om genom
särskild författning är stadgadt, att annan myndighet än den, som här
ofvan nämnts, skall äga bestraffningsrätt öfver underlydande, detta skall
vara gällande.

I enlighet härmed har genom särskilda bestämmelser oinskränkt
bestraffningsrätt i disciplinmål tillagts inspektören för militärläroverken1)
öfver den vid dessa läroverk anställda militärpersonalen (instruktionen
för militärläroverkens öfverstyrelse den 7 juni 1895), chefen för sjökrigsskolan
öfver alla till krigsmakten hörande personer vid skolan -) (stadgan
för sjökrigsskolan den 25 April 1902) och chefen för sjökrigshögskolan
beträffande där anställda militära lärare samt eleverna (reglementet för
sjökrigshögskolan den 30 Maj 1902), hvarjämte enahanda rätt synes tillkomma
chefen för Svea trängbataljon i fråga om den vid allmänna
garnisonssjukhuset anställda eller där kommenderad personal äfvensom
där intagna sjuka (reglementet för allmänna garnisonssjukhuset i Stockholm
den 3 Dec. 1898).

Bestraffningsrätt med enahanda inskränkning, som gäller beträffande
befälhafvare för kommendering af armén, där den omfattar personal
från skilda regementen eller kårer, tillkommer vidare enligt särskilda
kungörelser styresmännen vid Karl Gustafs stads gevärsfaktori (K. kung.
den 21 mars 1884), vid ammunitionsfabriken (K. kung. den 28 januari
1887) och vid Åkers krutbruk (K. kung. den 12 oktober 1888) äfvensom
tygmästare vid artilleriförråd (K. brefvet den 24 januari 1890).

Till sist må jämväl i detta sammanhang anmärkas, att lots direktören
och, i vissa fall, chefen för lotsafdelningen äfvensom lotskapten
enligt tjänstgöringsreglementet för lotsverket äga viss där närmare
omförmäld bestraffningsrätt i disciplinmål öfver den till lots- och fyrinrättningarna
hörande personal, då densamma icke är inkallad till tjänstgöring
vid flottan, samt att tulldistriktschef — eller i senare tid i allmänhet
vederbörande tullförvaltare — hittills ägt en liknande befogenhet
i fråga om honom underlydande personal vid den beväpnade kustbevakningskåren
(K. brefvet den 11 april 1835).

Rätten att ålägga straff i disciplinmål innebär eu makt af så stor
och ingripande betydelse, att densamma tydligen icke — åtminstone icke

'') Enligt de för krigsskolan, krigshögskolan samt artilleri- och ingeniörhögskolan gällande
reglementen äga cheferna för dessa skolor enahanda bestraffningsrätt i disciplinmål som regementschef.
Sådan rätt synes emellertid, då nämnda chefer alltid äro regementsofficerare, tillkomma dem
redan på grund af 9 § disciplinstadgan.

-) I fråga om kadetterna i skolans två lägsta klasser gälla särskilda bestämmelser.

205

utan inskränkningar — bör anförtros åt andra befälhafvare än dem, som
genom en längre tids tjänstgöring hunnit inhämta noggrann kännedom
om tjänstens fordringar och samla den personliga lifserfar enhet, som
för en riktig utöfning af en så ansvarsfull befogenhet erfordras. Mot
det sätt, hvarpå ifrågavarande angelägenhet hos oss blifvit ordnad, har
kommittén ur denna synpunkt icke funnit något att erinra.

Då bestraffningsrätt såsom regel är lagd i regementschefens eller,
vid flottan, vederbörande kårchefs, hand, synes nämligen därmed vara
vunnen all den garanti för en riktig tillämpning af bestraffningsrätten,
som med ifrågavarande anordning öfverhufvud står att ernå,
likasom ock därigenom synes vara tillbörligen sörjdt för, att önskvärd
enhetlighet i utöfningen af berörda rättighet må kunna inom truppförbandet
eller kåren komma till sin rätt.

I allmänhet är det icke heller behöfligt att befälhafvare af lägre
grad beklädas med bestraffningsrätt, då ju befälhafvarne för de särskilda
underafdelningarna inom ett regemente eller en kår äro oförhindrade
att omedelbart hos regemente- eller kårchefen göra anmälan om en
begången förseelse, och något nämnvärdt uppskof med ärendets handläggning
. och afgörande följaktligen däraf icke behöfver vållas.

I vissa fall äger emellertid undantag härifrån rum.

Detta är fers! och främst fallet vid detacherade afdelningar. Enligt
nuvarande bestämmelser äger ock befälhafvare för sådan afdelning af
armén äfvensom chef för detacherad! fartyg eller detacherad båtstyrka
under sjötåg bestraffningsrätt öfver sina underlydande, såvida han innehar
minst underofficers grad. 1 hufvudsaklig öfverensstämmelse härmed anser
jämväl kommittén befälhafvare lör detacherad afdelning böra, under nyssberörda
förbehåll i fråga om befälhafvarens grad, tillerkännas bestraffningsrätt.
Rörande fragan, under Indika villkor och på hvad sätt
detachering bör la äga rum, äfvensom beträffande frågan, huruvida icke
under vissa förhållanden afdelning af krigsmakten, som blifvit från
hufvudstyrkan skild, bör i ifrågavarande hänseende vara att anse såsom
likställd med detacherad afdelning, vill kommittén längre fram yttra sig. 1)

Bestraffningsrätt bör emellertid lämpligen äfven under vissa andra
förhållanden än vid detachering eller därmed likställda fall tilläggas
lägre befälhafvare än den, hvilken, enligt hvad ofvan nämnts, sådan i
regel tillkommer. Detta är fallet vid sådana afdelningar af krigsmakten,
hvilka, utan att tillhöra visst regemente eller kår eller viss station af
flottan, hafva en i förhållande till dessa sjelfständig ställning i den
lokala militära förvaltningen. Hit höra krigsmakten tillhörande skolor,

ö Se sid. 214.

206

sjukhus, förråd eller andra dylika inrättningar, som inom den militära
organisationen intaga en dylik mera fristående ställning, vidare särskilda
kommenderingar för utbildning eller andra särskilda ändamål
samt själfständiga, mindre fartygsafdelningar och s. k. enkelt (ej under
annat befäl än fartygschefens särskild! ställdt) fartyg. I allmänhet äga
ock befälhafvare för sådana afdelningar, hvarom bär är fråga, enligt nu
gällande bestämmelser bestraffningsrätt i disciplinmål, under förutsättningdock
att de innehafva minst underofficers grad. Kommittén har icke
heller funnit något att i sak häremot erinra. Då det emellertid nu
gäller att i lag, stiftad af Konungen och Riksdagen gemensamt, sammanfatta
hithörande bestämmelser, och täta förändringar därutinnan tydligen
om möjligt böra undvikas, har kommittén, med tillämpning af sin
ofvan uttalade uppfattning i frågan, ansett lämpligt att beträffande hithörande
fall i förslaget använda något mera generella uttryck, än som
i den nuvarande disciplinstadgan förekomma, så att under samma uttryck
må komma att inbegripas alla till krigsmakten hörande skolor,
sjukhus, förråd eller andra dylika till den lokala förvaltningen hörande
inrättningar, som äga en af de särskilda truppförbanden eller flottans
stationer oberoende, själfständig organisation, äfvensom alla särskilda
kommenderingar för speciell utbildning eller särskild tjänstgöring, livilka
förekomma vid sidan af de särskilda truppförbanden eller flottans stationer,
och detta utan afseende å hvilket vapen inrättningen eller kommenderingen
tillhör.

Såsom förut nämnts, äger enligt nuvarande bestämmelser befälhafvare
för detacherad afdelning eller annan sådan särskild inrättning eller
kommendering, hvarom nyss talats, oinskränkt bestraffningsrätt allenast
under förutsättning, att han innehar regementsofficers grad, medan han
eljest är i denna sin rätt mer eller mindre begränsad. Det förekommer
emellertid i ganska stor utsträckning, att äfven lägre befälhafvare, och
särskild! officerare af kaptens grad, kommenderas såsom befälhafvare
för skolor, detachement, förråd o. s. v. eller för själfständiga mindre
fartygs afdelningar. eller på enkelt fartyg.

De inskränkningar, befälhafvarens bestraffningsrätt i dylika fall är
underkastad, föranleda emellertid, att så snart en på befälhafvares handläggning
ankommande förseelse anses påkalla strängare straff, än han själf
äger ålägga, målet måste öfverlämnas till högre befälhafvare, som har
att ålägga bestraffning eller, om målet befinnes vara af beskaffenhet
att ej böra som disciplinmål behandlas, hänskjuta detsamma till domstol.
Att detta i många fall, särdeles om den högre befälhafvare!! har sin
tjänstgöring,sstation å aflägsen ort och finner målet för att kunna slut -

207

ligen afgöras kräfva ytterligare utredning, den där först efter ytterligare
skriftväxling kan åstadkommas, måste vålla åtskilligt dröjsmål med ärendets
handläggning ocli afgörande är tydligt. I betraktande häraf och
då det synbarligen skulle vara med afsevärda praktiska fördelar förenadt,
därest befälhafvare, hvarom nu är fråga, i största möjliga utsträckning
erhölle oinskränkt bestraffningsrätt, har föreslagits den ändring i nu
gällande bestämmelser härutinnan, att äfven befälhafvare af kaptens
grad, som förer sådant själfständigt befäl, hvarom här är fråga, skulle
tilläggas oinskränkt bestraffningsrätt i disciplinmål äfven i fredstid.
Någon betänklighet häremot synes så mycket mindre höra möta, som
befälhafvare för detacherad afdelning af armén äfvensom chef å fartygredan
nu, om han innehar kaptens grad, i krigstid äger oinskränkt
bestraffningsrätt, samt de ofvan omförmälda inskränkningar, som denna
hans befogenhet enligt nu gällande bestämmelser eljest är underkastad,
skulle komma att förlora en del af sin betydelse, därest, på sätt förslaget
innehåller, skärpning genom mörkt enrum eller mistning af
sängkläder icke vidare skulle få åläggas underofficerare, underbefäl af
manskapet eller med dem likställda personer.

För öfrigt torde man utan fara kunna antaga, att befälhafvare,
som. uppnått kaptens grad och erhållit förtroendet att utöfva ett sådant
själfständigt befäl, som här är i fråga, jämväl besitter den omdömesmognad
och den erfarenhet i tjänsten, som skäligen böra fordras för
utöfning af bestraffningsrätten i dess fulla utsträckning.

Enligt disciplinstadgan äger, som nämndt, kommendant i fästning
eller annan ort, där krigsmakt är förlagd, i vissa fall bestraffningsrätt
öfver garnisonen. Äfvenså tillkommer i vissa fall chef å fartyg sådan
rätt i fråga om afdelning, som för annat ändamål än sjötjänst tagits
ombord å fartyget. Kommittén har ej funnit skäl att i princip göra
någon rubbning i hvad i dessa hänseenden nu är gällande. I öfverensstämmelse
med hvad ofvan sagts, har dock, i händelse befälhafvare,
hvarom . här är fråga, är af kaptens grad, bestraffningsrätt utan inskränkning
i fråga om de med hänsyn till den straffskyldiges grad eljest
tillåtna straffarter ansetts böra tillkomma honom i sådana mål, där bestraffningsrätt
får af honom utöfvas.

Hvad disciplinstadgan innehåller om chef för båtmanskompani
tillkommande bestraffningsrätt öfver kompaniet, då det är förlagdt på
roten, har, enär båtsmanshållet numera blifvit satt på vakans, icke upptagits
i förslaget.

De i samma stadga nu förekommande bestämmelserna om bestraffningsrätt
för befälhafvare öfver afdelning af armén, den där är stadd

208

på tåg, och för befälhafvare öfver afdelning af flottans personal, som
befinner sig under transport, hafva likaledes ansetts öfverflödiga och
därför ur förslaget uteslutits. Förflyttning af trupper på distanser af
någon betydenhet sker numera så godt som alltid å järnväg, därvid
transporten sällan drager någon längre tid. Begås förseelse af någon,
som tillhör afdelning, den där är stadd på tåg, synes därför, likasom
vid transport på nyssnämnda sätt, med bestraffningen utan olägenhet
kunna anstå, till dess truppen eller alclelniugen träder under befäl af
högre befälhafvare, som äger bestraffningsrätt. Sker transport sjöledes,
råder väl ett i viss mån annat förhållande, men äfven i sådant fall
torde transporten i regel icke kräfva någon längre tid, hvarförutom,
då transporten sker på örlogsfartyg, fartygschefen skulle enligt förslaget,
liksom nu är fallet, äga bestraffningsrätt öfver afdelning, som befinner
sig ombord i och för transport, därest afdelningens egen befälhafvare
icke är beklädd med sådan rätt.

I en af chefen för generalstaben och chefen för flottans stab den
8 november 1901 afbiten underdånig skrifvelse rörande, bland annat,
bestraffningsrätten öfver värnpliktig, som utan laga förfall uteblifver
från honom åliggande tjänstgöring i fredstid, hvilken skrifvelse till
kommittén remitterats för att vid fullgörande af dess uppdrag komma
under öfvervägande, hafva bemälte chefer gjort framställning, bland
annat, därom, att bestraffningsrätt i sådana mål borde tilläggas äfven
inskrifningsområdes- och sjörullföringsområdesbefälhafvare. Linder erinran
att värnpliktig för förseelse, hvarom här vore fråga, numera ställts
under kriminallag för krigsmakten, och att följaktligen bestämmelse!
angående hvilka befälhafvare, som i mål rörande sådana förseelser, där
de vore af disciplinmåls natur, ägde utöfva bestraffningsrätten öfver
den värnpliktige, vore erforderliga, framhålles i skrifvelsen till stöd
för berörda hemställan hufvudsakligen, att de värnpliktige, medan de
ej äro i tjänstgöring och särskildt i fråga om inkallelse till tjänstgöring,
lyda under vederbörande områdesbefäl och först vid inträdet i
tjänstgöring ställas under vederbörande befälhafvare på tjänstgöringsorten.
'' Då förfallolöst uteblifvande från tjänstgöring följaktligen utgjorde
en underlåtenhet att fullgöra en af områdesbefälet utfärdad
order, borde ock bestraffningsrätten för sådan förseelse, därest målet vore
att hänföra till disciplinmål, tillköra områdesbefälet. Åf områdesbefälet,
som utgjordes af rullföringsområdesbefälhafvare, inskrifningsområdesbefälliafvare
och arméfördelningschefer samt för dem af flottans värnpliktige,
som vore inskrifna å sjömanshus, af sjörullföringsomradesbefälliafvare ock
stationsbefälkafvare, ägde emellertid enligt nuvarande bestämmelser

209

endast arméfördelningscheferna och stationsbefälhafvarne bestraffningsrätt
i disciplinmål. Den regementschef i denna hans egenskap tillagda bestraffningsrätt.
syntes nämligen icke kunna af honom utöfvas i hans egenskap
åt inskrifningsområdesbefalhafvare. Och enär det ej syntes vara
lämpligt att förlägga bestraffningsrätten i mål, som rörde från tjänstgöring
uteblifna värnpliktige, endast hos arméfördelningscliefer och stationsbefalhafvare,
hemställdes, att i sådana mål dylik befogenhet skulle tilläggas
jämväl inskrifningsområdes- och sjörullföringsområdesbefälhafvare.

På sätt chefen för generalstaben och chefen för flottans stab
sålunda anmärkt, kan det icke anses såsom eu fullt tillfredsställande
anordning, att i ifrågavarande mål bestraffningsrätt utöfvas allenast af
arméföidelningschef eller stationsbefälhafvare. Hvad beträffar inskrifningsområdesbefälhafvare,
synes det därför ock lämpligt, att bestraffningsrätt
i dylika mål tillägges äfven dem. Visserligen torde det kunna ifrågassittas,
huruvida .icke. dessa redan nu på grund af den dem i egenskap
af regementschefer tillkommande bestraffningsrätt hafva dylik rätt äfven
i nu ifrågavarande mål. Men då, i saknad af uttrycklig föreskrift, tvifvel
därom kan råda, synes en sådan föreskrift böra meddelas. Hvad åter
angår sjörullföringsomradesbefälhafvare, har kommittén åt praktiska skäl
icke ansett sig kunna förorda bifall till den af chefen för generalstaben
och chefen för flottans stab gjorda hemställan. Utom i Stockholm och
Karlskrona finnas sjörullföringsområdesbefälhafvare endast på följande
stallen i riket nämligen Hernösand, Strömstad, Göteborg och Malmö
Dessa sjörullförmgsområdesbefälhafvare äga ej omedelbar tillgång tili
häkten, där af dem ådömd disciplinär bestraffning skulle kunna Verkställas.
. \ idare torde bemärkas, att å sjömanshus inskrifna värnpliktige
i regel icke uppehålla sig i hemorten utan ofta vistas å därifrån långt
aflägset belägna platser. Att hvad beträffar en å sjömanshus inskrifven
från tjänstgöring uteblifven värnpliktig, som anträffas å tid, då tjänstgöring
ej pågår, det skulle vara med synnerliga olägenheter förenadt
om dylik värnpliktig för undergående af förhör i anledning af uteblifvande!
ovillkorligen skulle inställas inför vederbörande sjörullföringsområdesbefälhafvare,
medan ådömd bestraffning sedermera skulle verkställas
genom stationsbefälhafvarens försorg, är ju påtagligt. Bibehålies
däremot den senare såsom ensam utöfvare af den disciplinära bestraffningsrätten
uti ifrågavarande fall, kan ju denne, om så i det särskilda
fallet anses lämpligt, uppdraga förhörets hållande åt sjörullföringsomradesbefälhafvare.

Begränsas sålunda den föreslagna utvidgningen af den disciplinära
bestraffningsrätten till inskrifningsområdesbefälhafvarne, synes emellertid

210

— under förutsättning att de värnpliktige ställas under krigslag i den
utsträckning, kommittén föreslagit — nämnda befälliafvares bestraffningsrätt
icke böra inskränkas endast till ofvan omförmälda mål. Vissa förseelser
såsom oljud, oväsende eller annat förargelseväckande beteende äfvensom
fylleri å allmän plats, Indika nu, om de begås under färd till eller från
tjänstgöringsorten, medan den värnpliktige ej står under militär befäl, eller
eljest innan lian träder under eller sedan lian upphört att stå under sådant
befäl, bestraffas efter allmän lag, skulle nämligen enligt förslaget i förra
fallet alltid och i de senare fallen, om förseelsen sker inom tjugufyra timmar,
innan den värnpliktige med anledning af förestående tjänstgöring skall
ställas under militärbefäl eller inom samma tid, efter det han, sedan
tjänstgöringen afslutats, upphört att stå under sådant befäl, samt den
värnpliktige vid tillfället uppträder i militär tjänstedräkt, bedömas efter
krigslag och vara att hänföra till disciplinmål. På enahanda sätt skulle
ock enligt förslaget i vissa fäll komma att handläggas mål rörande
underlåtenhet af värnpliktig, som tillhör första uppbådet, att vid krigsutbrott
återvända till hemorten. Ätt det i sistberörda fall, likasom ock
särskilt i de fall, då värnpliktig under hemfärd från sin tjänstgöringsort
gör sig skyldig till förseelse, som förut nämnts, skulle vara föga lämpligt,
om förseelsens bestraffning ovillkorligen skulle hänskjuta^ till arméfördelningsckef,
är i ögonen fallande.

Med den af kommittén i nämnda hänseende antagna utgångspunkt
synes det därför vara lämpligast att, utan särskild inskränkning till mål
rörande vissa slag af förseelser, tillägga äfven inskrifningsområdesbefälhafvare
bestraffningsrätt i disciplinmål.

Då, såsom nämnts, inskrifningsområdesbefälhafvare alltid tillika är
regementschef, synes någon anledning icke heller föreligga att gorå
någon särskild inskränkning i fråga om de straffarter, som skulle få
af nämnda befälhafvare i disciplinär väg åläggas.

Chefen för generalstaben och chefen för flottans stab hafva i sin
nyss omförmälda framställning, under erinran därom att det syntes ur
praktisk synpunkt önskvärdt, att bestraffning för förfallolöst uteblifvande
från tjänstgöring skulle kunna åläggas värnpliktig äfven af vederbörande
befälhafvare å tjänstgöringsorten, ifrågasatt, huruvida icke, därest en
sådan bestämmelse meddelades, särskilda föreskrifter borde utfärdas,
tydligt angifvande, när befälliafvares å tjänstgöringsorten bestraffningsrätt
trädde i stället för inskrifningsområdes- eller sjörullföringsområdesbefälhafvarens,
äfvensom hvilken befälhafvare å tjänstgöringsorten, som Ange
i ifrågavarande fall utöfva bestraffningsrätten. Då emellertid enligt de
allmänna grunderna för befälliafvares bestraffningsrätt i disciplinmål denna

211

rättighets utolkande alltid förutsätter, att den, bestraffningen afser, står
under. befälhafvarens i fråga befäl, synes däraf följa, att, därest sådan
rätt tillägges inskrifningsområdesbefälhafvare, denna hvarken i det af
chefen för generalstaben och chefen för flottans stab afsedda eller i
andra fall får af områdesbefälhafvaren i denna lians egenskap utöfvas
med mindre än att den värnpliktige står under hans befäl, samt
att bestraffningsrätten således, i och med det att den värnpliktige
träder under befälhafvare å tjänstgöringsorten, icke vidare kan af områdesbefälliafvaren
i denna hans egenskap tillämpas. Däremot synes det
icke strida emot grunderna för bestraffningsrättens utöfning, att
bekräftande ifrågavarande eller andra af den värnpliktige under
färden till tjänstgöringsorten begångna förseelser, bestraffningen bestämmes
af vederbörande befälhafvare å tjänstgöringsorten, hvilken tydligen
icke kan vara någon annan än den, som i öfrigt har att utöfva
sådan rätt öfver den värnpliktige, medan han är i tjänstgöring. Det
synes därför icke vara behöfligt att i berörda hänseenden meddela
några särskilda föreskrifter för nu ifrågavarande fall.

Da bestämmelserna rörande hvilka befälhafvare, som skola äga
bestraffningsrätt i disciplinmål, enligt förslaget skulle erhålla natur af
lag, stiftad af Konung och Riksdag gemensamt, har något stadgande,
motsvarande den förut omförmälda 18 § i disciplinstadgan, icke i förslaget
upptagits. Nämnda stadgandes nuvarande betydelse i fråga om
personalen vid lots- och fyrinrättningarna, då densamma icke är i tjänstgöring
vid krigsmakten, samt personalen tillhörande den beväpnade kustbevakningskåren
skulle, på sätt af det föregående framgår, enligt förslaget
komma att upphöra.

■ v l°rde knappast behöfva erinras, att bestraffningsrätten i

disciplinmål endast får användas beträffande personer, som lyda under
ellei eljest äro underkastade straff efter strafflagen för krigsmakten,
och således icke i fråga om andra personer, äfven om de stå under
befäl af befälhafvare, som är utrustad med bestraffningsrätt.

191 §•

I denna § har företagits en uppräkning af de befälhafvare, hvilka
enligt fors laget skulle tillerkännas oinskränkt bestraffningsrätt. Paragrafen
kompletteras emellertid därutinnan af 202 S och i viss mån
äfven af 196 §.

212

Med arméfördelningschef likställde befälhafvare äro enligt gällande
tjänstgöringsreglemente för armén: militärbefälhafvaren på Gottland,
generalfälttygmästare]!, chefen för fortifikationen, chefen för generalstaben,
inspektören för militärläroverken, inspektören för kavalleriet,
öfverfältläkaren och generalintendenten.^

Huruvida samtliga i förevarande § omförmälda befälhafvare enligt
nuvarande bestämmelser äga bestraffningsrätt i disciplinmål, synes ej
vara fullt klart (Jfr 15 § Disciplinstadgan). Att sådan rätt redan nu
tillkommer militärbefälhafvaren på Gottland, chefen för fortifikationen
och inspektören för militärläroverken, torde visserligen få anses otvifvelaktigt.
Huruvida sådan rätt tillkommer äfven generalfälttygmästare^
chefen för generalstaben, inspektören för kavalleriet, öfverfältläkaren
och generalintendenten, torde möjligen, i saknad af direkta bestämmelser
i ämnet, vara mera tvifvelaktigt. Att sådan rätt bör tillkomma äfven
dem, synes dock vara tämligen gifvet. Enligt tjänstgöringsreglementet
för armén (Del I kap. II §. 2) äga nämligen dessa befälhafvare ständig
befälsrätt, generalfälttygmästaren öfver artilleristaben samt öfver personalen
vid artilleriförråd och artilleriverkstäder (med den inskränkning,
som följer af hvad i reglementet är föreskrifvet om arméfördelningschefernas
och militärbefälhafvarens på Gottland befälsrätt),. chefen för
generalstaben öfver personalen vid generalstabens hufvudstation, inspektören
för kavalleriet öfver egen stabspersonal och personalen vid ridskolan,
öfverfältläkaren öfver fältläkarkårens och fältveterinärkårens
reserver samt generalintendenten öfver personalen vid intendenturkårens

hufvudstation. .

Hvad särskildt angår generalfälttygmästaren och chefen för fortifikationen,
är gifvetvis förslagets mening, att deras bestraffningsrätt
endast skulle gälla förseelser, som röra förhållanden, därtill deras befälsrätt
sträcker sig. I de hänseenden, som den under nämnda befälhafvare
lydande personal är ställd under annan befälhafvare — chef för arméfördelning
(å Gottland militärbefälhafvaren) eller kommendant i fästning
eller garnisonsort — tillkommer naturligtvis bestraffningsrätten denne.

Att chefen för kustartilleriet äfvensom chef för regemente, tillhörande
kustartilleriet, böra i likhet med andra dem likställda chefer vid
armén eller flottan äga oinskränkt bestraffningsrätt, synes vara gifvet.
Enligt disciplinstadgan tillkommer sådan rätt »chef för fästnings artillerikår)),
en benämning, som efter kustartilleriets uppsättande icke vidaie
användes.

Med »skola» i punkten 7:o) afses, såsom af det föregående .Lärer
framgå, hvarje för krigsmaktens räkning upprättad skola, som ej finnes

213

inrättad vid visst truppförband af armén eller station af flottan, således
ej mindre krigsskolan, krigshögskolan, artilleri- och ingeniörhögskolan,
ridskolan, skjutskolorna, sjökrigsskolan och sjökrigshögskolan än äfven
särskildt inrättade korpral- eller volontärskolor o. s. v.

Till här omförmälda kommenderingar äro att hänföra såväl vid
krigsmakten, oberoende af de särskilda truppförbanden, eller flottans
stationer förekommande, mera permanenta kommenderingar i och för
särskild utbildning eller annan tjänstgöring som ock mera tillfälliga
sådana för fält- eller andra öfningar. Hvad särskildt angår de till
tjänstgöring i marinförvaltningen kommenderade officerare, Itvilka enligt
den nuvarande ordningen lyda direkt under Konungen eller chefen
för sjöförsvarsdepartementet, synas desse lämpligen kunna ställas under
befäl af stationsbefälhafvaren i Stockholm, i hvilket fall den disciplinära
bestraffningsrätten öfver dem skulle tillkomma honom.

Med »verk eller inrättningar» förstås här verkstäder, fabriker,
sjukhus, förråd eller andra dylika inrättningar eller anstalter, b vilka
icke tillhöra de särskilda truppförbanden eller flottans stationer. Däremot
afses här icke de högre chefernas staber eller fortifikationsstabens,
generalstabens eller intendenturkårens liufvudstationer eller andra dylika
till den centrala förvaltningen hörande inrättningar, öfver hvilkas personal
vederbörande högre chefer själfva hafva att utöfva bestraffningsrätten.

Då uttrycket detacherad afdelning möjligen icke skulle anses
innefatta äfven detacherad fartygsafdelning eller detacherad! fartyg,
hafva sådana fall af detachering här särskildt omförmälts.

Till de i näst sista stycket af denna § omtalade befälhafvare höra
dels de högre befälhafvare, som särskildt förordnas i krigstid eller på
sjötåg, dels cheferna för landt- och sjöförsvarsdepartementen, såvida
sådant högre befäl, som här sägs, tilldelats dem.

Sista momentet i förevarande § äger, på sätt af det föregående
framgår, sin motsvarighet i nu gällande bestämmelser i ämnet.

192 §.

Då den bestraffningsrätt, som enligt 191 § tillkommer där omförmälda
befälhafvare, tydligen bör tillkomma de befälhafvare, som,
utan att vara ordinarie chefer, på grund af förordnande eller eljest
mera tillfälligtvis utöfva sådant befäl, hvarom där är fråga, har
stadgande därom införts i denna §. Hvad beträffar sådant befäl, som
omtalas i punkterna 4:o) och 7:o) af 191 §, har dock hvad nyss blifvit
sagd! ansetts böra gälla endast under förutsättning, att den tillförordnade

214

befälhafvare!) innehar den grad, som där sägs, eller således, om han är
afdelnings-, divisions- eller fartygschef, som afses under 4:o), minst
regementsofficers grad och, om lian är förordnad att utöfva befäl,
hvarom talas i punkten 7:o) af samma §, minst kaptens grad. År befälhafvaren
af lägre, dock minst af underofficers grad, blir 194 § tillämplig.

193 §.

Enligt förslaget, liksom enligt nu gällande bestämmelser, tillkommer
bestraffningsrätt i vissa fall befälhafvare öfver detacherad afdelning.

Under hvilka förutsättningar detachering får eller bör äga rum,
är tydligen en fråga, som det icke tillhör strafflagen för krigsmakten
utan vederbörande tjänstereglementen att besvara. I gällande Tjänstgöringsreglemente
för armén Del I Kapitel II § 2, hvilket kapitel handlar
om den ständiga befälsrätten, förutsättes i mom. 5, att chef genom
skriftlig order kan förklara en till tjänstgöring sammandragen, honom
underlydande truppafdelning vara detacherad, äfvensom att i vissa fall
afdelning i krig är att betrakta såsom detacherad. Däremot lämnas icke
någon bestämd föreskrift, under hvilka villkor en afdelning må förklaras
för detacherad. I flottans reglemente förutsättes på vissa ställen såsom
gifvet, att detachering kan äga rum, men några närmare föreskrifter,
när sådant kan ske, finnas där icke meddelade. Såväl af andra orsaker
som särskilt emedan bestraffningsrättens faktiska öfverflyttning från
en befälhafvare till annan delvis gjorts och måste göras beroende af
detachering, är det emellertid af synnerlig vikt, att fullt klara och
bestämda föreskrifter härutinnan meddelas, så att ej i otid företagen
detachering, i strid emot strafflagens mening, må medföra, att bestraffningsrätten
godtyckligt öfverflyttas från den befälhafvare, som i vanliga
fall har att utöfva densamma, till en annan, en öfverflyttning, som
naturligtvis i ifrågavarande fall lagen allenast såsom en nödfallsåtgärd
vill medgifva. Nu förevarande § förutsätter därför ock uttryckligen,
att sådana bestämmelser komma att meddelas. I fält eller på sjötåg
kan inträffa, att en afdelning af oförutsedd anledning och utan att densamma
uttryckligen förklarats vara detacherad, varder skild från hufvudst.
yrkan på sådant sätt, att dennas befälhafvare icke alls eller endast
efter jämförelsevis längre mellantider kan meddela sig med den afskilda
afdelningens befälhafvare. Då tydligen sistnämnda befälhafvare af samma
skäl som befälhafvare]! för en detacherad afdelning bör vara utrustad
med bestraffningsrätt, har i denna § föreslagits, att i lagen skulle

215

införas en föreskrift därom, att afdelning’, hvilken, utan att densamma
af befälhafvare i föreskrifven ordning förklarats vara detacherad, från
liufvudstyrkan skilts på sådant sätt, att dagliga befallningar icke kunna
omedelbart från dennas befälhafvare inhämtas, skulle enligt samma lag
anses likställd med detacherad afdelning; och skulle denna föreskrift
äga motsvarande tillämpning i fråga om fartygsafdelning eller fartyg.

Såsom förut blifvit anmärkt, äger redan nu befälhafvare för afdelning
af armén, den där i krig blifvit skild från liufvudstyrkan,
äfvensom chef å fartyg, som, i krig eller eljest, blifvit därifrån skildt,
bestraffningsrätt i disciplinmål. Att afdelning af armén i fredstid blir
af anledning, som här förutsättes, skild från liufvudstyrkan, kan naturligtvis
endast i mycket sällsynta undantagsfall förekomma. Därest det någon
gång — t. ex. vid transport på sjötåg eller eljest — komme att inträffa,
synes emellertid bestraffningsrätt ej mindre i dessa fall, än om ett liknande
förhållande förekommer i krigstid, böra tillkomma afdelningens befälhafvare.

Har allenast af helt tillfällig anledning afdelning af krigsmakten
skilts från liufvudstyrkan, och kan daglig förbindelse med dennas befälhafvare
uppehållas, är det tydligen ej af nöden att tillägga den afskilda
afdelningens befälhafvare bestraffningsrätt, och har därför tilläggandet
af sådan rätt i förslaget begränsats till de fall, där förbindelsen på ett
mera varaktigt sätt afbrutits.

1 hvilka fall den bestraffningsrätt, som enligt förevarande § skulle
tillkomma befälhafvare för af ofvannämnd anledning afskild afdelning
af krigsmakten, är oinskränkt och i hvilka fall den är inskränkt, framgår
af 191 och 194 §§.

194 §.

På sätt framgår af den förut lämnade redogörelsen för nu gällande
bestämmelser rörande bestraffningsrätten i disciplinmål, äger befälhafvare,
som omtalas i denna §, i regel redan nu eu på visst sätt begränsad
bestraffningsrätt i disciplinmål. Den i förslaget uppställda begränsningen
i sådan befälhafvares bestraffningsrätt, eller att arrest af tredje graden
ej må af honom åläggas, öfverensstämmer äfvenledes tämligen nära med
hvad i sådant afseende nu är gällande.

195 §.

I 8 § af gällande disciplinstadga är föreskrifvet, att, om detacherad
afdelning af armén står under befäl af någon, som ej är krigsman,

216

afdelningens befälhafvare, där han innehar underofficers eller högre
rang, öfver afdelningen äger enahanda bestraffningsrätt, som enligt 7 §
i samma stadga tillkommer krigsman af motsvarande grad, då han för
befäl offer detacherad afdelning. Hvad sålunda är stadgadt, äger
enligt 10 § 2 mom. disciplinstadgan tillämpning äfven å befälhafvare
för afdelning af flottans personal, som är kommenderad till tjänstgöring
i land.

Nu ifrågavarande § i förslaget innehåller ett motsvarande stadgande,
hvithet emellertid utsträckts att gälla icke blott i de fall, som,
enligt hvad nyss nämnts, omtalas i 8 § och 10 § 2 mom. disciplinstadgan,
utan äfven till andra fall, då någon, som ej är krigsman,
utöfvar sådant befäl, som omförmäles i 191 § 7:o) eller i 194 §.

19(5 §.

Denna § motsvarar till innehållet 16 § i gällande disciplinstadga,
efter uteslutande af de i sistnämnda § förekommande bestämmelser om
rätt för befälhafvare öfver afdelning af garnison att, därest han själ!’
äger inskränktare bestraffningsrätt än kommendanten, i fråga om förseelse,
som påkallar strängare straff, än afdelningens befälhafvare äger ålägga,
hos kommendanten göra hemställan om bestraffningens bestämmande,
Indika bestämmelser återfinnas under 199 § i förslaget. I öfverensstämmelse
med hvad som skett i fråga om befälhafvare för detacherad
afdelning eller annan, som utöfvar befäl, hvarom talas i 191 § 7:o),
har dock, på sätt redan förut blifvit omförmäldt, den ändring här vidtagits,
att oinskränkt bestraffningsrätt tillagts kommendant eller befälhafvare
å detacherad t fort, så snart han innehar kaptens grad.

197 §.

Innehållet i denna § öfverensstämmer i hufvudsak med hvad som
nu linnes stadgadt i 17 § disciplinstadgan.

Enligt 1 mom. af förevarande §, hvithet i öfrigt är lika lydande
med 1 mom. i nämnda § i disciplinstadgan, har till tjänstgöring ombord
kommenderad afdelning af kustartilleriet likställts med sådan afdelning
af armén. Hvad enligt 2 mom. af samma § i disciplinstadgan gäller
i fråga om afdelning af armén, som för annat ändamål än tjänstgöringtagits
ombord, har åter utvidgats att gälla äfven beträffande annan afdelning
af krigsmakten, som tagits ombord utan att vara därstädes till
tjänstgöring kommenderad. Därigenom inbegripas under berörda stad -

217

gande_ jämväl afdelning af kustartilleriet äfvensom flottan tillhörande
afdelning, hvilken under nvssberörda förhållanden tagits ombord. Enligt
flottans reglemente står nämligen äfven personal af flottan, hvilken ej
är ombord för sjötjänstgöring, under fartygschefens befäl endast i fråga
om fartygets säkerhet och rörelser samt ordningen ombord.

Hvad i 17 § disciplinstadgan finnes föreskrifvet därom att, ifall
afdelning af armén för annat ändamål än tjänstgöring tagits ombord,
bestraffningsrätten utöfvas af afdelningens egen befälhafvare, har ansetts
kunna såsom obehöflig^ ur förevarande § uteslutas. Redan af kapitlets
öfriga bestämmelser följer nämligen, att bestraffningsrätten öfver sådan
afdelning i alla händelser äfven tillkommer den befälhafvare, som eljest
har att öfver densamma utöfva nämnda myndighet. Stadgandet i samma
§ om rätt för befälhafvare öfver afdelning, som utan att vara till tjänstgöring
kommenderad tagits ombord å fartyget, att, ifall lian är beklädd
med inskränktare bestraffningsrätt än fartygschefen, hos denne hemställa
om bestraffning för förseelse, som anses påkalla strängare straff,
än afdelningens befälhafvare själf äger ålägga, har, i öfverensstämmelse
med hvad som skett beträffande motsvarande bestämmelser i 16 §
disciplinstadgan, öfverflyttats till 199 §.

Hvad slutligen angår den i disciplinstadgans 17 § förekommande
bestämmelsen rörande verkställighet i visst fall af ålagd bestraffning,
återfinnes samma bestämmelse under 19 kap. i förslaget.

198 §.

Denna § motsvarar första punkten i 13 § af nuvarande disciplinstadga.

199 §.

Såsom förut blifvit anmärkt, innehåller den nuvarande disciplinstadgan
vissa bestämmelser om rätt för befälhafvare öfver afdelning,
som tillhör garnison i fästning eller annan ort, där krigsmakt är förlagd,
eller som tagits ombord å fartyg utan att vara till tjänstgöring
därstädes kommenderad, att i fråga om förseelser, som anses påkalla
strängare straff, än han själf äger ålägga, hänskjuta målet till kommendanten
eller fartygschefen. Att befälhafvare med''inskränkt bestraffningsrätt
i alla händelser bör äga befogenhet att hänskjuta sådana mål till
närmast högre, med oinskränkt bestraffningsrätt utrustad befälhafvare,
är gifvet. Uttryckligt stadgande därom har emellertid inryckts i denna §.

28 "

218

Enär det stundom kan vara förenadt med afsevärda svårigheter
att afgöra, huruvida ett mål, i anseende till föreliggande utredning om
en angifven förseelses beskaffenhet, den angifnes straffbarhet eller andra
frågor af rättslig natur, bör behandlas såsom disciplinmål eller hänskjutas
till krigsdomstol, har enligt förslaget rätt att hänskjuta målet till högre
befälhafvare med oinskränkt bestraffningsrätt äfven i sådana fall medgifvits
lägre befälhafvare, som endast äger en inskränkt sådan rätt. Då lägre
befälhafvares beklädande med bestraffningsrätt rätteligen bör betraktas
endast såsom en nödfallsåtgärd, af lagen medgifven endast därför, att de
yttre förhållandena stundom göra en sådan åtgärd oundviklig, synes det
icke vara lämpligt att ovillkorligen fordra, att dessa befälhafvare, hvilka ofta
nog, särskilt ombord å fartyg eller i fält, äro utestängda från möjligheten
att rådföra sig med rättsbildad person, skola anses ovillkorligen
pliktiga att handlägga och afgöra mål af jämförelsevis mera invecklad
beskaffenhet, beträffande livilkas rätta behandling i nämnda hänseende
tvekan hos dem själfva är rådande. I åtskilliga fall skulle måhända
därigenom endast framtvingas oriktiga beslut till men såväl för dem,
beslutet gäller, som för befälhafvaren själf. Att stundom uppskof med
målets behandling däraf kan föranledas, är visserligen en olägenhet,
men denna synes dock i allmänhet vara mindre betydande än den, som
kan uppstå, i händelse den lägre befälhafvaren skulle anses pliktig
att under alla förhållanden själf afgöra, huruvida målet bör behandlas
såsom disciplinmål eller icke.

Emedan chef för själfständig fartygsafdelning eller för enkelt
fartyg lyder omedelbart under Konungen, har det ansetts lämpligt föreskrifva,
att nyss omförmälda mål, då de röra förseelser, begångna å
fartyg, hörande till sådan afdelning, eller å enkelt fartyg, öfverlämnas
till stationsbefälhafvare, därvid, för vinnande af största möjliga snabbhet
i målets afgörande, funnits ändamålsenligt att lämna befälhafvaren för
fartygsafdelningen eller fartyget rätt att hänskjuta målet antingen till
stationsbefälhafvaren å den station, dit fartyget, hvarå den felaktigt
befinner sig, liörer, eller till stationsbefälhafvaren å den station, dit
nämnda fartyg först inlöper.

I 2 mom. af denna § hafva införts ofvanberörda, i disciplinstadgan
nu förekommande bestämmelser om påkallande af kommendants
eller fartygschefs bestraffningsåtgärd i vissa fall.

200 §.

Då det uppenbarligen skulle vara mot allmänna rättsgrundsatser
stridande, ifall befälhafvare skulle äga att handlägga och afgöra mål

219

rörande våld, hot eller förolämpning mot honom själf, har föreslagits,
att, där sådan förbrytelse begås emot befälhafvare med bestraffningsrätt,
målet skall öfverlämnas till närmast högre befälhafvares handläggning.
Att emellertid j målet ej utan den förorättades uttryckliga medgifvande
må behandlas såsom disciplinmål, följer af 185 §.

201 §.

Det i denna § införda stadgande är ordagrant lika lydande med
15 § 4 mom. disciplinstadgan.

Hvad i 3 mom. af nyssnämnda § linnes stadgadt om rätt för sådan
högre befälhafvare, hvarom i 1 och 2 mom. af samma § är taladt, att,
i de fall, då bestraffningsrätten af honom utöfvas, antingen själf bestämma
straffet eller låta det bestämmas af underlydande befälhafvare,
hvilken eljest äger bestraffningsrätt, öfver den felaktige, har däremot ur
förslaget uteslutits. Det har nämligen ansetts riktigast, att, där ej sådant
fall föreligger, som i 1 mom. af 15 § disciplinstadgan afses, den högre
befälhafvaren, da han anser nödigt att utöfva sin bestraffningsrätt,
också själf bestämmer straffet.

202 §.

Jämlikt 14 § regeringsformen är Konungen högste befälhafvare
öfver rikets krigsmakt till lands och sjöss. Ehuru Konungen i denna
sin egenskap icke genom något särskildt stadgande i grundlagen uttryckligen
tillerkännes disciplinär bestraffningsrätt, torde likväl af berörda
bestämmelse i 14 § regeringsformen få anses följa, att eu sådan
rätt i nämnda hans egenskap tillkommer honom. I hvilken omfattning
och under hvilka former denna rätt må utöfvas, äro frågor af grundlags
natur, hvilka följaktligen icke kunna i strafflagen för krigsmakten
upptagas till besvarande. Af 16 § regeringsformen lärer emellertid
följa, att Konungen i intet fall äger utöfva denna rätt i större utsträckning,
än lagstiftningen i fråga om den militära befälhafvare i allmänhet
tillkommande bestraffningsrätt i disciplinmål medgifver. Hvad
åter angår formen för utöfningen af berörda rättighet, är denna tydligen
den i 15 § regeringsformen för kommandomål föreskrifna, med
Indika mål enligt samma § förstås sådana, som Konungen i egenskap
af högste befälhafvare öfver krigsmakten till lands och sjöss omedelbart
ligen besörjer. Ehuru det således enligt kommitténs uppfattning icke
tillhör strafflagen för krigsmakten att meddela några närmare bestämmelser
i nu berörda ämne, synes det likväl lämpligt att i nu ifrågavarande

220

kapitel af samma lag, hvilket handlar om de befälhafvare, som äga bestraffningsrätt
i disciplinmål, rörande den Konnngen tillkommande bestraffningsrätt
i sådana mål hänvisa till regeringsformen, på det att därigenom
desto tydligare må framstå, att enligt strafflagen för krigsmakten
förutsättes, att en sådan rätt grundlagsenligt tillkommer honom.

18 kap.

203 §.

I denna § meddelas föreskrifter om förhör i disciplinmål. Enligt
förslaget skall förhör alltid hållas i sådana mål, utom i det fall, som
omtalas i 205 §.

Första punkten i paragrafens 1 mom. är redigerad i nära öfverensstämmelse
med 1 mom. i 52 § af förslaget till lag om krigsdomstolar
och rättegången därstädes.

I öfrigt innehåller förevarande § endast smärre skiljaktigheter
från 20 § disciplinstadgan, som afhandla!'' enahanda ämne.

Befogenhet att öfverlämna hållande af förhör, hvarom här är fråga,
till annan har tillagts, förutom de befälhafvare, som redan nu äga sådan,
jämväl kommendant, hvaremot de befälhafvare, som omförmälas under
punkten 7:o i 191 §, ansetts böra själfva hålla sådant förhör.

Då det understundom, t. ex. vid förhör inför inskrifningsområdesbefälhafvare,
kan vara förenadt med betydande olägenhet att efterkomma
discipliustadgans nuvarande föreskrift, att vid förhöret någon af den
tilltalades öfverordnade eller af de med honom likställde alltid bör vara
tillstädes, har den jämkning i berörda föreskrift vidtagits, att detta bör
iakttagas, där så ske kan.

Från den nu gällande bestämmelsen, att hvad vid förhöret hufvudsakligen
förekommer skall i korthet skriftligen antecknas, är nu undantaget
ej mindre det fall, att i krig hinder därför möter, än äfven det
fäll, att förhöret hålles inför samlad afdelning. Då den kontroll öfver
hvad som förekommer vid förhöret uti ifrågavarande mål icke bör utan
nödtvång eftergifvas, och bestämdt hinder för förande af en sådan anteckning
i sistnämnda fall, där sådant undantagsvis förekommer, icke
kan anses föreligga, har det för detta fall nu gjorda undantaget icke i
förslaget bibehållits.

221

I den här ofvan omförmälda*) af chefen för generalstaben och chefen
för ilottans stab den 8 november 1901 aflåtna, till kommittén remitterade
skrifvelse angående bestraffningsrätten öfver värnpliktig, som förfallolöst
uteblifvit från tjänstgöring, har, bland annat, framhållits, att
då värnpliktig, som förfallolöst uteblifvit från tjänstgöring, kunde,
under det tjänstgöringen påginge eller därefter, antingen själf inställa
sig vare sig å tjänstgöringsorten eller hos sitt områdesbefäl eller hos
krono- eller polisbetjäning i hemorten eller ock blifva å den ort, där
han för tillfället befunne sig, af krono- eller polisbetjäning för hämtning
till tjänstgöring anhållen, det till förekommande af att statsverket,
i fall den värnpliktige saknade medel till bekostande af sin
hämtning, skulle blifva betungadt med extra kostnader, och äfven ur
rent praktisk synpunkt, borde träffas en sådan anordning, att det förhör,
som måste föregå bestraffningens åläggande, kunde verkställas äfven
af annan befälhafvare än den, som hade att ålägga bestraffningen eller
hvilken sistnämnda befälhafvare därtill kunnat förordna. I sammanhang
härmed har chefen för generalstaben och chefen för flottans stab tillika
framhållit, att bestämmelser jämväl torde erfordras, å hvilken ort
krono- eller polismyndighet skulle aflämna af densamma hämtad, från
tjänstgöring förfallolöst uteblifven värnpliktig.

I sistberörda hänseende hafva föreskrifter numera meddelats genom
kungörelsen den 13 juni 1902 angående hämtning af beväringsmän,
som uteblifvit från tjänstgöring m. in., genom hvilken kungörelse stadgats,
att uteblifven beväringsmän, som af krono- eller polisbetjäningen
anträffas, skall inställas å den för samling af beväringen bestämda plats
eller annan plats, som beväringskontingenten på väg till tjänstgöringsorten
skall passera, eller å sistnämnda ort, hvarjämte föreskrifvits, att
värnpliktig icke må hämtas till annan öfning än den, till hvilken han
blifvit inkallad. Att för det fall, hvarå nämnda kungörelse är tillämplig,
några föreskrifter rörande hållande af förhör, afvikande från de eljest
gällande, icke äro erforderliga, torde vara uppenbart. Men icke heller
för det fall, att uteblifven värnpliktig efter öfningstidens slut inställelse
eller anträffas, synes, enligt kommitténs åsikt, dylika föreskrifter
vara af behofvet påkallade. Däremot torde närmare föreskrifter böra
meddelas, hvarigenom inskrifningsområdesbefälhafvare och stationsbefälhafvare
sättas i tillfälle att antingen med disciplinstraff belägga
eller till krigsdomstols behandling hänvisa ej mindre från tjänstgöring
förfallolöst uteblifven värnpliktig, hvilken ej anträffats förr än

>) Se sid. 208.

222

den öfning, Hvartill lian skolat hämtas, redan afslutats, än äfven värnpliktig,
som efter afslutad tjänstgöring begått brott, hvarför han skall
dömas enligt strafflagen för krigsmakten. Särskild! torde härvid erfordras
stadgande om skyldighet för sådan värnpliktig att efter kallelse inställa
sig till förhör inför den befälhafvare, som öfver honom har bestraffningsrätt
i disciplinmål, eller den person befälhafvaren härtill i sitt ställe förordnat,
äfvensom påföljden för underlåtenhet att efterkomma dylik kallelse.
Kommittén får i detta sammanhang jämväl hänvisa till hvad i den allmänna
motiveringen anförts beträffande frågan, när värnpliktige skola
hänföras till krigsmän. r)

204 §.

I 152 § af den nuvarande strafflagen för krigsmakten meddelas
vissa bestämmelser om befälhafvares skyldighet eller rättighet att till
krigsdomstol öfver]ämna mål rörande hos honom gjorda angifvelse!'' för
förbrytelser, hvarom förmäles i 148 § samma lag.

Enär emellertid de i 152 § meddelade bestämmelserna ansetts
icke med tillräcklig t}Tdlighet angifva, i hvilka fäll dylika mål böra af
befälhafvare till krigsdomstol hänskjuta^, har motsvarande bestämmelse
i förslaget, hvilken intagits i förevarande §, gifvits en förändrad affattning,
åsyftande att tydligare utmärka, i hvilka fall så bör ske.

Förslaget utgår därifrån, att, då angifvelse för förseelse, hvarom
förmäles i 185 § af förslaget, hos befälhafvare göres, eller det eljest
kommer till hans kunskap, att sådan förseelse blifvit begången, förhör
alltid — där ej sådant fall, som omtalas i 205 §, är för handen — bör
äga rum. Efter ett förhör kan nämligen saken ofta nog framstå i en
helt annan dager än på grund af angifvelsen allena. Sedan förhör
hållits, kan emellertid utredningen befinnas ofullständig antingen med
afseende å brottets beskaffenhet eller i fråga om den angifnes straffbarhet.
I båda dessa fall bör tydligen i regel målet öfverlämnas till
krigsdomstol. En föreskrift härom synes dock icke böra göras ovillkorlig.
Det kan nämligen visa sig, att saken för det allmänna är af
så ringa vikt, att sättande af krigsrätt för dess närmare utredning,
hvithet måhända ock redan på förhand kan visa sig vara lönlöst, icke
bör komma i fråga. Pröfningen huruvida målet af sådan anledning bör
förfalla, synes böra öfverlåtas åt befälhafvaren. Finnes målsägande, och
fordrar han, att målet skall för vinnande af ytterligare utredning hän -

■) So sid. 23.

223

skjutas till krigsdomstol, synes han dock böra vara berättigad att där
få sin sak pröfvad. Kommer befälhafvaren efter hållet förhör till den
uppfattning, att påföljden för förseelsen i fråga ej bör stanna vid disciplinstraff,
utan att antingen ett annat svårare sträft'' bör följa å densamma,
eller att jämte disciplinstraff afsättning enligt 30 § bör ådömas,
bör gifvetvis målet alltid hänskjutas till domstol.

I enlighet med dessa grunder har nu ifrågavarande lagrum affattats.

205 §.

Enligt 20 § disciplinstadgan må befälhafvare, som utöfvar bestraffningsrätten
i disciplinmål, omedelbart, utan föregående utredning
vid förhör, ålägga straff, där han själ! åsett förseelsen eller eljest finner
den vara uppenbar och ostridig.

Detta stadgande har, enligt hvad inom kommittén uppgifvits,
stundom gifvit anledning till den uppfattning, att disciplinstraff får utan
föregående förhör åläggas äfven i sådana fäll, då tjänsterapport af
officer eller underofficer angående af underlydande begången förseelse
föreligger. I 34 § af förordningen om krigsdomstolar och rättegångar
därstädes är nämligen stadgadt, att officers eller underofficers
tjänsterapport angående underlydande, utom i fråga om oförrätt emot
officerens eller underofficerens egen person, äger vitsord, där ej skäl
eller omständigheter förekomma, som förringa rapportens vitsord; och
har man vid sammanställning af denna § med 20 § disciplinstadgan
trött sig kunna tillämpa 20 § på nyssnämnda sätt.

Då emellertid enligt kommitténs mening åläggande af disciplinstraff,
utan att utredning om förseelsens beskaffenhet och de närmare
omständigheterna därvid skett vid föi''hör, icke bör ifrågakomma i andra
fall, än då den befälhafvare, som har att utöfva bestraffningsrätten,
själf åsett förseelsen och finner densamma uppenbar, har i förevarande
§, som handlar om de fall, då disciplinstraff får åläggas utan föregående
förhör, en begränsning däraf i sådan riktning vidtagits.

Äfven i de fall, då förhör sålunda ansetts obehöfligt, skulle dock
enligt förslaget bestraffning'' ej få åläggas, med mindre den tilltalade
dessförinnan lämnats tillfälle att förklara sig, en föreskrift, som i kommitténs
tanke bör vara ägnad att förekomma förhastade eller mindre
välbetänkta beslut utan att dock onödigtvis uppehålla afgörandet af
ifrågavarande mål.

224

206 §

är, med undantag’ af en mindre redaktionsändring, lika lydande med
21 § i disciplinstadgan.

207 §

lyder lika med 22 § i samma stadga.

208 §.

Den kontroll, som enligt nu gällande bestämmelser, förekommer
öfver den disciplinära bestraffningsrättens riktiga handhafvande, består
hufvudsakligen i föreskrifterna om förande af straffregister vid vederbörande
truppförband och stationer af flottan öfver de bestraffningar,
som enligt strafflagen för krigsmakten åläggas till truppförbandet eller
stationen hörande personer, och om förande af fångförteckningar vid
vederbörande militärhäkten öfver där intagna arrestanter samt i den
granskning dessa förteckningar undergå hos krigshofrätten och andra
vederbörande myndigheter.

Härigenom bör visserligen kunna åstadkommas, att de direkta fel
och lagöfverträdelser, som vid bestraffningsrättens utöfning kunna förekomma,
varda lagligen beifrade och erhålla behörig näpst. I den män
det för berörda ändamål kan finnas behöflig!, att i omförmälda förteckningar
intagas jämväl andra anteckningar än de, som däri nu skola
förekomma, lärer det icke heller möta något hinder att därutinnan meddela
de kompletterande föreskrifter, som må finnas nödiga. I sådant afseende
synes, särdeles i händelse kommitténs förslag om arreststraffens ordnande
vinner godkännande, vara lämpligt, att föreskrift utfärdas därom
att i fångförteckningarna bör antecknas, huruvida arrestant, innan den
ifrågavarande bestraffningen ålades honom, förut undergått disciplinstraff
äfvensom när detta skett och för hvilken förseelse den tidigare bestraffningen
blifvit ålagd. Af ej ringa vikt är emellertid äfven, att bestraffningsrätten
handhafves i en god och riktig anda, samt att de
bestämmelser, det därvid gäller att tillämpa, erhålla eu någorlunda
likformig tillämpning vid de särskilda afdelningarne af krigsmakten.
Då bestraffningsrätten i disciplinmål är anförtrodd åt ett sammanlagd!
ganska stort antal befälhafvare, är det helt förklarligt, att vid de
särskilda afdelningarna af krigsmakten i ifrågavarande afseende utbil -

225

dar sig eu tämligen olika praxis. Detta kan naturligtvis inom förevarande
område lika litet som inom andra, där lagtillämpningen är
anförtrodd åt ett flertal myndigheter, helt och hållet förekommas och
behof ver ju icke heller alltid i och för sig innebära något ondt. Närhet
gäller sådana förhållanden som brott och straff, är det dock gifvetvis
af synnerlig vikt, att splittringen härutinnan icke går så långt,
att densamma kommer att inom lagens ram faktiskt skapa verkliga
olikheter inför lagen. Enär enligt de hos oss gällande bestämmelser
något sammanhållande organ inom förevarande område saknas —
den krigshofrätten härutinnan tillkommande uppgift måste naturligtvis
alltid hufvudsakligen blifva allenast att i enskilda fall afgöra, huruvida
ett mål, däri disciplinstraff ålagts, blifvit handlagdt i enlighet med
lag eller icke, och huruvida straffet bör räknas den straffade till last
eller ej — kunna naturligen mera betydande olikheter i rättstillämpningen
lättare uppkomma och fortbestå än i länder, hvilka antagit ett
system, enligt hvithet klagan öfver beslut i disciplinmål hos högre
befälhafvare tillstädjes. Eu sådan anordning är emellertid för vår uppfattning
tämligen främmande. Med skäl synes man ock till stöd för
det hos oss rådande systemet härutinnan kunna anföra, att den befälhafvare,
som närmast bär ansvaret för upprätthållande af disciplinen
inom truppförbandet, äfven bör bära ansvaret för det riktiga handhafvandet
af den disciplinära bestraffningsrätten, och att en rubbning
af den själfständiga ställning, han hittills härutinnan intagit, lätteligen
skulle kunna medföra ett försvagande af den ansvarskänsla, som den
ifrågavarande rättighetens utöfning bör medföra, och därigenom måhända
mera skada än gagna. Kommittén har därför icke heller velat föreslå
införande af eu sådan anordning hos oss.

För att, med undvikande af berörda olägenheter, söka i någon
mån ernå den enhetlighet i sättet för bestraffningsrättens utöfning,
som, på sätt ofvan påpekats, måste anses önskvärd, eller motverka de
tendenser till alltför stora olikheter i tillämpningen däraf, som må komma
att framträda, har i stället föreslagits införande i lagen af ett stadgande,
enligt hvithet befälhafvare skulle hafva att föra inseende häröfver,
att honom underlydande befälhafvare utöfva den dem tillkommande
bestraffningsrätten på ett med lag och dess rätta förstånd öfverensstämmande
sätt.

Såsom af det föregående framgår, åsyftas med nämnda stadgande,
icke att den högre befälhafvaren på grund däraf skulle erhålla rätt att i
det enskilda fallet ingripa och ålägga den lägre befälhafvaren att däri
handla pa ett visst angifvet sätt och naturligtvis än mindre att ändra

226

eller upphäfva af en underlydande befälhafvare meddelade beslut, utan
allenast att den högre befälhafvaren bör med uppmärksamhet följa äfven
denna del af sina underlydandes tjänsteutöfning samt på grund af den
erfarenhet, som han sålunda inhämtat, göra de framställningar eller
erinringar, som han för vinnande af nödig enhetlighet i tillämpningen
af bestraffningsrätten vid de särskilda honom underlydande afdelningarne
må finna erforderliga. Antydningsvis vill kommittén _ tillägga, det
kommittén tänkt sig, att till komplettering af berörda till införande i
lagen föreslagna stadgande skulle kunna i vederbörande reglementen
eller eljest åläggas vederbörande arméfördelningschefer och stationsbefälhafvare
— om hvilka det ju här egentligen är fråga — att i de
rapporter, som af dem årligen afgifvas, äfven utlåta sig rörande hvad
de under året i förevarande ämne inhämtat äfvensom angående de åtgärder,
som till vinnande af ofvanberörda ändamål synas dem påkallade.

19 kap.

209 §.

Enligt de hos oss nu gällande bestämmelser skall i regel disciplinstraff
som blifvit ålagdt af befälhafvare, verkställas genast. Den, som
i sådan ordning blifvit belagd med disciplinstraff och därmed ej åtnöjes,
kan visserligen däröfver föra klagan, men först sedan straffet redan gått
i verkställighet, hvadan domstolen endast har att utlåta sig öfver, huruvida
befälhafvaren förfarit riktigt samt _ om och i hvad mån det undergångna
straffet bör räknas klaganden till last.

I vissa andra länder, särskildt Danmark och, enligt 1902 års lag,
äfven Norge, är däremot i vissa fall den, som af befälhafvare fått sig
ålagdt sådant straff, berättigad att påkalla dom i målet, hvilket i sådant
fall skall hänskjutas till krigsdomstol. *) I Danmark gäller detta alltid,
så snart icke bestraffningen blifvit ålagd i fält eller ombord å krigsfartyg
på sjötåg; enligt den norska lagen, då bestraffningen består i
böter3 öfver fem kronor 2) eller arrest öfver tre dagar.

Kommittén har tagit i öfvervägande, huruvida eu liknande anordnino-
borde i rättssäkerhetens intresse i större eller mindre utsträckning

i) I fråga om sådana disciplinära åtgärder, som motsvara hvad i vår lag benämnes tillrättavisningar,
är däremot ett sådant förfarande icke^ medgifvet.

ar däremot ett saaant ioiiciicinut; ickc i

Som militärt disciplinstraff upptager den norska lagen äfven böter, högst tjugu kionoi.

227

införas äfven hos oss. Då det emellertid vore att befara, att, om så
skedde, rätten att få mål af ifrågavarande beskaffenhet hänskjntna till
domstol skulle komma att missbrukas allenast för att erhålla uppskof
med ålagda bestraffningar, och att därigenom syftet med den disciplinära
bestraffningen ofta skulle komma att till men för disciplinen inom
krigsmakten mer eller mindre förfelas, bär kommittén stannat vid den
mening, att den nu hos oss härutinnan gällande lagstiftningen bör
såsom bäst öfverensstämmande med disciplinstraffens natur och ändamål
till sina hufvudgrunder bibehållas orubbad.

153 § i nuvarande strafflag för krigsmakten, hvilket utgör hufvudstadgandet
rörande frågan om verkställighet af disciplinstraff, har därför,
Oansedt några smärre redaktionsändringar, i förslaget bibehållits oförändrad.

210 §.

Hvad i denna § finnes stadgadt återfinnes dels i disciplinstadgans
^3 § dels, i. hvad angår verkställighet i visst fall af bestraffning, ålagd
den, som tillhör afdelning, den där tagits ombord å fartyg utan att
vara därstädes till tjänstgöring kommenderad, i 17 8 af samma förordning.

20 kap.

211 §•

.På sätt åt förslaget till lag om krigsdomstolar och rättegången
därstädes framgår, r) har föreslagits, att, i stället för de nu stadgade
tiderna för anförande af besvär öfver krigsrätts utslag eller beslut, besvärstiden
i fråga om »distriktskrigsrätts)) utslag eller beslut skulle sättas till
tjugu dagar, samt att klaganden — där han ej är häktad, i hvilket fall
likasom. nu särskilda regler skulle gälla — skulle äga att antingen ingifva
sina besvär till krigsöfverdomst.olen eller aflämna desamma till
den befälhafvare, som begärt krigsrättens sättande; och skulle i sistnämnda
fall befälhafvai-en vara pliktig att ofördröjligen insända besvärshandlingarna
till krigsöfverdomstolen.

I öfverensstämmelse därmed har i denna §, som angifver reglerna
för klagan öfver beslut, hvarigenom någon af befälhafvare blifvit belagd

Se 67 § i nämnda lagförslag.

228

med disciplinstraff, föreslagits, att besvärstiden äfven i sådant fall skulle
förkortas från nu stadgade trettio till tjugu dagar, äfvensom att klagande
i sådana mål skulle äga att inom samma tid aflämna desamma till
vederbörande befälhafvare, hvilken sedermera skulle hafva att föranstalta
om målets öfverlämnande till domstolen.

Enligt 154 § i nu gällande strafflag för krigsmakten, som innehåller
de&nuvarande reglerna för klagan i mål, hvarom bär är fråga,
stadgas, att besvären skola ingå!vas till den domstol, under hvilken
den befälhafvare, som ålagt straffet, med afseende å ämbetsfel lyder
eller, om den domstol är krigsrätt, till den befälhafvare, som har att
förordna krigsrätten. Enär enligt kommitténs förslag officerare och
med dem likställda skulle allenast i mål, som röra vissa slag af tjänstefel,
svara inför krigsöfverdomstol, men i andra mål angående af dem
begångna fel i tjänsten åtalas inför krigsrätt, har åt nämnda § i den
nuvarande lagen äfven af denna anledning måst gifvas eu ändrad
redaktion; och då det ansetts vara till fördel, att reglerna för anförande
af klagan i här ifrågavarande mål i lagen an gifvas på ett äfven för
menige man fullt klart och tydligt sätt, hafva paragrafens bestämmelser
i nämnda del uppdelats i två skilda moment angående, det ena klagan
öfver beslut, meddeladt af officer eller med honom likställd, och det
andra klagan öfver beslut af underofficer eller med honom likställd.
Beträffande den enligt förslaget i förra fallet medgifva rätten att aflämna
besvären till befälhafvare har det ansetts lämpligast stadga, att,
om klaganden vill däraf begagna sig, besvären skola aflämnas till den
befälhafvare, som ålagt bestraffningen. Fordrade man, att besvären
skulle aflämnas till högre befälhafvare, skulle nämligen rättigheten i
fråga oftast för klaganden icke medföra någon verklig fördel. I senare
fallet åter skulle däremot besvären, ställda till den krigsrätt, under
hvilken befälhafvare!!, som ålagt bestraffningen, enligt därom meddelade
stadganden lyder, aflämnas till närmast högre befälhafvare, som äger
behörighet att påkalla eller att förordna om krigsrättens sättande.
Uttrycket »påkalla eller förordna» har användts med hänsyn därtill att,
såsom förut omförmälts, befälhafvare enligt förslaget till lag om krigsdomstolar
och rättegången därstädes i fråga om distriktskrigsrätt allenast
skulle äga att hos krigsdomaren begära dess sättande men däremot,
hvad angår fält krigsrätt, hafva att själf förordna om dess hållande.

Med detacherad afdelning enligt 3 mom. al förevarande § är
jämlikt 193 § att likställa sådan afdelning, som, utan att densamma af
befälhafvare i föreskrifven ordning förklarats vara detacherad, skilts

229

från hufvudstyrkan på sådant sätt, att dagliga befallningar icke kunna
omedelbart från dennas befälhafvare inhämtas.

Jämlikt 154 § i nuvarande lag äger domstol, hos hvilken besvär,
hvarom där är fråga, blifvit anförda, att utlåta sig, förutom rörande
frågan i hvad mån det undergångna straffet bör räknas klaganden till
last, äfven angående befälhafvarens förhållande. Emedan något yttrande
af domstolen i sistberörda hänseende tydligen icke bör ifrågakomma
i det fall, att bestraffningen ålagts af Konungen i kommandoväg,
i b vilket, fall vederbörande statsråd är för beslutet ansvarig i den
ordning, regeringsformen bestämmer, har undantag i berörda hänseende
gjorts i fråga om detta fall.

21 kap.

212 §.

Af skäl, som redan vid motiven till 15 § här ofvan anförts,
hafva till ifrågavarande del af lagen enligt kommitténs förslag öfverflyttats
de i 9 § af nu gällande lag förekommande bestämmelserna om
de så kallade tillrättavisningarna, hvilka i vissa fall få användas för
mindre förseelser och oarter, som icke finnas påkalla ansvar.

Med hänsyn till dessa tillrättavisningars karaktär har man ansett
det tillkomma Konungen att närmare förordna om desamma, och, såsom
af chefens för justitiedepartementet yttrande vid föredragning i statsrådet
den 7 oktober 1881 af förslaget till nu gällande strafflag för
krigsmakten framgår, har med ifrågavarande bestämmelser i 9 § egentligen
åsyftats, att omförmälda Konungen tillkommande rättighet måtte,
till undvikande af hvarje missförstånd såväl i fråga om rättighetens
tillvaro som dess utsträckning, blifva till sina allmänna gränser i strafflagen
bestämd. Kommittén har emellertid ansett nämnda i 9 § förekommande
bestämmelser böra i vissa delar fullständigas. I sådant syfte
har kommittén åt förevarande §, som motsvarar den del af 9 § i nu
gällande lag, hvarom här är fråga, gifvit en affattning i hufvudsak
öfverensstämmande med lydelsen af disciplinstadgans 24 §, hvilken
innehåller i viss mån fullständigare bestämmelser i afseende å de frågor,
som i 9 § beröras. Härjämte har emellertid kommittén funnit sig böra
föreslå vissa tillägg till eller ändringar i de nu i ämnet gällande bestämmelserna.

Hvad 9 § innehåller beträffande tillrättavisningarna, utgör hufvud -

230

sakligen dels ett angifvande af desammas tillämplighetsområde dels
ock ett uppräknande af de olika slag af tillrättavisningar, som få användas.

I det förra afseendet stadgar 9 §, att tillrättavisningar få användas
för »mindre förseelser och oarter», som icke finnas påkalla ansvar
efter lagen. Detta uttryck har förefallit kommittén alltför obestämdt.
Då det uppenbarligen ej bör ifrågakomma, att tillrättavisningar användas
för andra förseelser eller fel än sådana, som stå i sammanhang med
det militära tjänsteförhållandet, har kommittén föreslagit, att, i öfverensstämmelse
med hvad å motsvarande område finnes stadgadt i den norska
och den danska militärlagstiftningen, i lagen måtte uttryckligen angifvas,
att de mindre förseelser och fel, för hvilka tillrättavisningar få användas,
äro begränsade till sådana, som begås emot militär tukt och ordning.

Kommittén har ansett en dylik begränsning vara desto mera af
behofvet påkallad, som kommittén ju, i hvad menige krigsmän angår,
föreslagit upphäfvande af 102 § 2 mom. i nuvarande strafflag för krigsmakten,
och fara sålunda möjligen kunde föreligga, att om 9 §:s föreskrift
i denna del bibehölles oförändrad, sådant uppförande af krigsman,
som 102 § 2 mom. belägger med straff, skulle, äfven i det fall
att detsamma ej berörde militär tukt och ordning, kunna komma att
betraktas såsom hänförligt till de mindre förseelser och fel, för hvilka
tillrättavisningar må användas.

Det torde böra påpekas, att frågan om hvad som tillhör militär
tukt och ordning, naturligtvis är att bedöma efter i vederbörlig ordning
meddelade reglementen och föreskrifter, men icke efter den enes eller
andres mer eller mindre subjektiva uppfattning af militärtjänstens kraf.

Beträffande användningen af de särskilda slagen af tillrättavisningar
har kommittén låtit införskaffa uppgifter från vissa regementen
samt från flottans stationer rörande, blani annat, dels antalet sådana tillrättavisningar
af hvarje särskildt slag, som under hvart och ett af åren
1902 och 1903 vid regementet eller stationen meddelats, dels, där tillrättavisningen
bestått i vägran af tjänstledighet, vaktgöring, handräckning,
förrättande af arbeten eller inskränkning i eller mistning af eljest
medgifven förmån, den tid, för hvilken tillrättavisningen i hvarje fall
meddelats dels ock slutligen, i fall tillrättavisningen varit att hänföra
till förrättande af så kallade släparbeten, dessas beskaffenhet. Efter
öfvervägande af hvad de inkomna upplysningarna gifva vid handen,
har kommittén funnit sig böra föreslå följande ändringar i de nu i
ämnet gällande föreskrifter.

Då den art af tillrättavisning, som består i vägran af tjänstledig -

231

het, med hänsyn till bristen af hvarje tidsbegränsning i lagen, uppenbarligen
lätt skulle kunna missbrukas och, utsträckt tillben längie, möjligen
obestämd tidsperiod, i själfva verket blifva till och med sn arare än
ett disciplinstraff, har kommittén funnit erforderligt, att i lagen inföies
föreskrift, att dylik vägran skall meddelas lör viss bestämd tid. I detta
afseende har kommittén föreslagit, att vägran af tjänstledighet ej må
meddelas för längre tid än högst 30 dagar eller, ombord å fartyg, där
af lätt insedda skäl i vissa fall andra bestämmelser blifva erforderliga,
alternativt för längre tid än för högst sex landpermissionsdagar. . Upplysningsvis
må nämnas, att, enligt hvad af de införskaffade uppgifteina
framgår, vägran af tjänstledighet, om ock i undantagsfall, ålagts för till
och med en tid af sextio dagar.

Hvad sålunda anförts angående vägran af tjänstledighet, är i lika
grad tillämpligt på det slags tillrättavisning, som består i inskränkning
i friheten att vistas utom kasern o. s. v. Äfven dylik inskränkningbör
enligt kommitténs mening endast kunna meddelas under viss bestämd
tid, hvilken af kommittén föreslagits till högst 15 dagar. Att
dylik inskränkning i friheten, såsom disciplinstadgan innehåller, skulle
kunna sträckas ända därhän, att den felaktige förbjödes att vistas utom
visst kasernrum, synes dock kommittén vara att gå allt för långt och
jämväl ur praktiska och hygieniska skäl olämpligt, l''i\ adan disciplinstadgans
innehåll härutinnan icke af kommittén upptagits.

Bestämmelsen att såsom tillrättavisning må användas »strängare
arbete» eller, såsom disciplinstadgan uttrycker sig, »besvärligare eller
så kallade släparbeten, hvilka för krigsmaktens behof kunna förefalla»,
synes kommittén ej vara lyckligt affattad. Frånsedt svårigheten, att
ej säga omöjligheten att bestämdt afgöra, hvithet arbete som är att hänföra
till släparbete eller icke — de införskaffade uppgifterna visa. olika
uppfattning härutinnan å olika hall — är denna bestämmelse i sin nuvarande
form lätt ägnad att framkalla missbruk och jämväl i öfrigt
olämplig. Kommittén har därför ansett denna bestämmelse böra utbytas
mot eu föreskrift, att såsom tillrättavisning må användas förrättande
utom tur af handräcknings- eller andra arbeten, som för krigsmaktens
behof kunna förefalla. Med denna formulering betonas sålunda, att tillrättavisningen
icke består i själfva arbetet, som i alla händelser måste
utföras, utan däri att arbetet får utföras af den felaktige utom den tur,
som eljest skolat iakttagas.

Slutligen har kommittén ansett den tillrättavisning, som består, i
mistning af brännvinsportion — en portion, hvilken endast utdelas vid
flottan och äfven där rent undantagsvis — såsom skäligen betydelselös

232

kunna borttagas. Detsamma gäller om mistning af ersättning för dylik
portion eller för ölportion.

Då erfarenheten gifvit vid handen, att å vissa håll understundom
för en och samma förseelse användts tillrättavisningar af flere slag,
men en dylik kombinering af tillrättavisningar uppenbarligen innefattar
en ej åsyftad skärpning af det obehag, som tillrättavisningen enligt sin
natur skall innebära, bär kommittén i förevarande § infört uttryckligt
förbud att för eu och samma förseelse använda tillrättavisning af mer
än ett slag. Då sålunda två eller flere tillrättavisningar ej få användas
lör samma förseelse, är uppenbart, att än mindre tillrättavisning får
meddelas för förseelse, för hvilken den felande sam
straffning.

I öfverensstämmelse med hvad ofvan yttrats i fråga om disciplinstraffen1),
torde det böra öfverlämnas åt Konungen att förordna jämväl
angående de tillrättavisningar, som få användas för barn, hvilka ej uppnått
femton års ålder.

I generalrapport för år 1898 har afdelningschefen för skeppsgossefartygen
hemställt, att bland tillrättavisningar enligt 24 § disciplinstadgan
borde för skeppsgossar upptagas jämväl lindrigare kroppsaga.
Till stöd härför har särskildt åberopats, att då 19 § i stadgan för
skeppsgosseskolan berättigade lärare däri att bestraffa skeppsgosse, som
gör sig skyldig till fortsatt okynne eller själfsvåld, med lindrigare
kroppsaga, det syntes inkonsekvent, att det militära befälet, som hade
att handleda gossarnes utbildning utom skolan, skulle sakna befogenhet
att tillämpa samma straffart.

Enligt nådig remiss den 21 juni 1901 hafva handlingarna i detta
ärende öfverlämnäts till kommittén för att vid utförande af dess uppdrag
tagas under öfvervägande.

Kommittén, som redan ofvan i annat sammanhang uttalat sig
rörande väckt fråga om införande af kroppsaga såsom disciplinstraff för
skeppsgossar2), får, med åberopande af hvad kommittén anfört till
grund för dess afstyrkande af sistberörda framställning, hvilket synes
kommittén äga lika giltighet äfven i förevarande fall, afstyrka bifall
jämväl till nu ifrågavarande framställning.

Med hänsyn till tillrättavisningarnas karaktär och syfte bör verkställighet
af tillrättavisning uppenbarligen följa så snabbt som möjligt
å den förseelse, för hvilken densamma meddelats. I detta sammanhang
torde böra påpekas att, ■—• frånsedt varning — verkställighet af till -

tidigt ålägges be -

Ö Se sid. 80.
2) Se sid. 73.

233

rättavisning uppenbarligen ej kan ifrågakomma a annan tid, än då den
felaktige är i tjänstgöring. Detta framgår otvetydigt af öfriga tillrättavisningars
egen beskaffenhet, som förutsätter, att den felaktige, som
skall tillrättavisas, är vid tillfället tjänstgöringsskyldig. Därest sålunda
exempelvis eu värnpliktig, som för viss förseelse ålagts vaktgöring
utom vanlig ordning, af någon anledning ej kommit att fullgöra denna
vakt, innan tjänstetiden utgår, kan han ej kvarhållas öfver tjänstetiden
för att undfå den beslutade tillrättavisningen, utan lärer densamma under
sådana omständigheter få anses hafva förfallit.

Då, enligt hvad kommittén redan ofvan påpekat, tillrättavisning
ej bör betraktas såsom straff, följer däraf, att klagan ej må föras öfver
tilldelad tillrättavisning. Detta innebär, att frågan om tillrättavisningen
ej kan genom besvär dragas under krigsdomstols pröfning. Däremot
står det naturligtvis den tillrättavisade öppet att, därest han förmenar
sig hafva lidit orätt genom tillrättavisningens meddelande, härom i vanlig
ordning göra anmälan hos vederbörande befälhafvare. >)

Slutligen vill kommittén i detta sammanhang framhålla, att af
tillrättavisningarnas natur gifvetvis följer, att ett meddeladt beslut angående
tillrättavisning icke är ovillkorligen bindande, utan att befälhafvaren
är fullt berättigad att med hänsyn till under tiden tilläfventyrs
inträffade förändrade förhållanden såväl upphäfva det meddelade
men ännu ej verkställda beslutet som däri företaga sådana modifikation^-,
hvartill omständigheterna föranleda. Bestämmelse härom synes dock
kommittén ej böra införas i strafflagen för krigsmakten utan snarare
intagas bland de föreskrifter rörande sättet och ordningen för användandet
af tillrättavisningar, som Konungen i enlighet med stadgandet
i 212 § i förslaget kan komma att utfärda. 1

1) Se Tjänstgöringsreglementet för armén Del I, kap. 1, § 5, mom. 5.

234

Särskild! yttrande af K. G. Bildt.

Med afseende å krigslagstiftningskommitténs förslag till ny strafflag
för krigsmakten liar jag kommit till en från kommittén skiljaktig
mening i flera afseenden. A ena sidan har jag icke kunnat inse nödvändigheten
af att bibehålla åtskilliga enligt min tanke obehöflig!; höga
straffmaxima. Å andra sidan har jag funnit flere förändringar, särskilt
i 81 och 102 §§ af nuvarande lag, icke vara alldeles utan fara för
krigstukten. Men den hufvudsakliga skiljaktigheten hyser jag i fråga
om disciplinstraffen. Dessa utgöra icke blott det mångfaldigt öfvervägande
antalet bestraffningar, utan deras återverkan på alla förhållanden
inom krigsmakten är alldeles öfverväldigande i jämförelse med de mera
sällan påkommande straffen för gröfre förseelser eller brott. Den reform,
för hvilken vägen nu skall banas, borde alltså i första hand gälla
disciplinstraffen. På deras rätta inverkan och riktiga handhafvande beror
mycket. De böra verka icke blott till krigstuktens yttre upprätthållande
utan äfven till dess inre uppväxt; de skola framkalla själftukt, eftertanke
och goda föresatser hos dem, som däraf äro mäktiga, och livilka
utgöra det långt öfvervägande flertalet af de felande. Men de skola
icke verka nedtryckande genom sin hårdhet, icke stämpla de felande
såsom brottslingar utan hederskänsla, ej heller väcka bitterhet i deras
sinnen. Deras tillämpning bör af nödiga garantier så begränsas, att
rättvisan framstår klar och såvidt möjligt beröfvar den bestraffade utvägen
att betvifla henne.

I enlighet härmed torde jag få öfvergå till behandlingen af åtskilliga
frågor rörande den mörka arresten, disciplinstraffen i öfrigt och
de så kallade tillrättavisningarna.

Den mörka arresten.

I sin skrifvelse n:o 121 anser 1901 års Riksdag det böra tagas i
öfvervägande, huruvida icke den stränga arresten skulle kunna afskaffas.
Funnes detta efter omsorgsfull pröfning icke tillrådligt, borde dess användning
noggrant begränsas och endast ifrågakomma, då andra straff

235

visat sig otillräckliga eller själfva förseelsens beskaffenhet vittnade om
en ovanlig grad af råhet.

I afseende på den pröfning, kommittén ägnat denna fråga, torde
endast få erinras, att den stöder sig på ett väl ringa statistiskt
material och ej heller på vederbörande befälhafvares yttranden och
iakttagelser rörande detta straffs verkan. Vidare synes kommittén till
stor del hafva stödt sig på afskräckningsteorien, ehuru dennas berättigande
såsom straffrättsteori just i fråga om krigslagstiftning torde
böra få maka åt sig för förbättringsteorien. Nu kan ju krigstuktens
upprätthållande kräfva den felandes särskiljande från andra genom
arrest, men om denna är ljus eller mörk, gör här vid lag ingen skillnad.
Men äfven afskräckningsmomentet vid den mörka arresten är mycket
omtvistadt. Ofta finner man i straffregistret samma person gång på
gång bestraffad med mörk arrest. Och om å andra sidan bestraffningen
med mörk arrest varit den sista, så bevisar detta i och för sig
intet om denna straffarts verkan. Densamma torde knappast kunna,
enligt det material, som i kommittén stått till buds, bedömas annat
än rent subjektivt. I vanliga fall är straffets verkan på den nyss
frigifne kroppslig och andlig slöhet; endast på råa och trotsiga naturer
märkes ej någon inverkan alls. Straffartens hela karaktär och inverkan
synes vara alldeles densamma som pryglets, hvilket den en gång ersatte,
och hvilket då, alldeles som nu sträng arrest, af mången ansågs alldeles
oumbärligt. De nu för bibehållande af mörk arrest anförda skälen
äro också alldeles desamma, som på sin tid anfördes för prygelstraffet.

Så påvisar kommittén, att antalet bestraffningar med sträng arrest
under 5-årsperioden 1896—1900 stigit från 2,011 till 2,934. b Detta
skulle visa, att »man inom krigsmakten ansett sig behöfva i stor utsträckning
anlita den stränga arresten». Så länge emellertid straffet
finnes i lagen, och i många fall där till och med är ovillkorligt, så måste
det ju tillämpas, man må anse det behöfligt eller icke. Och om sträng
arrest på denna grund anses behöflig, hur kan man då utan vidare vara
»benägen att antaga, att användningen af den stränga arresten eller
andra dylika strängare straffmedel för förseelser af ifrågavarande slagmå
kunna utan skada betydligt inskränkas»? Prygelstraffet afskaffades
med ens, utan att en blott inskränkning ansågs lämplig eller kanske
ens möjlig.

Det torde knappast hafva lyckats att i förslaget åstadkomma den
noggranna begränsning, hvarom riksdagsskrifvelsen ordar. Visserligen *)

*) Se sid. 52.

236

har lagförslaget kunnat borttaga den mörka arresten såsom ovillkorligt
straff. Men att den benämnes »skärpning» i stället för att upptagas
såsom särskild straffart kan svårligen anses betinga någon inskränkning
i praktiken. Denna skulle val åstadkommas genom villkoren »synnerlig
råhet, groft trots mot föreskrifven eller eljest gällande ordning
eller inrotad vanart». r) Dessa villkor lämna dock rum för en synnerligen
vidsträckt tolkning. Hittills ha väl befälhafvare också ålagt bestraffningar
enligt denna samma grundsats. På hvad grund skulle de
alltså framdeles känna sig manade att frångå den gängse traditionen?
Visserligen skulle kanske en eller annan begagna sig något mera af
den till 18 dagars tid utsträckta ljusa arresten, men det är åtminstone
ovisst. Sannolikt synes nämligen vara, att redan det nuvarande maximum
af ljus arrest, 10 dagar, relativt sällan ådömes.

Granskar man nu, efter förslagets 185 §, för hvilka brott disciplinstraff
må användas, så finner man, att detta med få undantag föreskrifves
endast i fall af förmildrande omständigheter, att då träda i stället för
fängelse eller straffarbete. De senare straffarterna äro väl då de naturliga
och riktiga skärpningarna, om sä erfordras; men i så fall får målet
ej behandlas såsom disciplinmål. Huru skall då en befälhafvare rätteligen
förfara i ett fall af t. ex. »groft trots»? Skall han öfverlämna
målet till krigsdomstol eller skall han själf ålägga skärpt disciplinstraff?
Och bör krigsdomstol i dessa fall döma till skärpning och ej till fängelse?
Härom synes råda fullständig ovisshet i stället för den noggranna begränsning,
som afsetts.

Endast för »oljud, oväsende, oanständigt uppförande eller annan
förargelse och fylleri, efter 96 §» synes saken vara klar. Denna § är
lagens mildaste, tv den stadgar endast disciplinstraff, och då synes väl
skärpning här höra vara minst af behofvet påkallad för disciplinens upprätthållande.
Den allra vanligaste förseelsen mot 96 §, enkelt fylleri,
torde svårligen motverkas af någon skärpning. Har benägenheten för
fylleri öfvergätt till »inrotad vanart», så kan den ej hejdas mera genom
mörk än genom ljus arrest.

»Utlandets exempel synes äfven mana till försiktighet», säger
kommittén. Men härvid är att märka, att de flesta utländska lagstiftningar
äro äldre, ja föråldrade, och att i många fall de strängare straffarterna
kunna ådömas endast af krigsdomstol eller af högre befälhafvare.
De nya lagarna åter, Norges och Hollands, gå i alldeles motsatt riktning
mot kommitténs förslag. *)

*) Se 27 § i kommitténs strafflagsförslag.

237

Vill man, ej ett afskaffande, men däremot en verkligen noggrann
begränsning'' af den mörka arrestens användning, finnes härför antagligen
intet annat sätt än att föreskrifva den endast i de fall, där disciplinstraff
är ovillkorligt, och att lägga dess tillämpning uteslutande i högre befälhafvares,
fördelningschefers och stationsbefälhafvares, bänder.

Men äfven om man, såsom kommittén, framhåller nyttan af den
mörka arrestens bibehållande, bör man väl dock icke underlåta att på
samma gång framhålla dess olägenheter och väga dem mot fördelarna.
De förra synas då vara mycket större än risken af straffartens afskaffande.
Det är icke blott känslan af att ett för hardt straff kan
drabba på grund af befälhafvarens nödvändigtvis subjektiva bedömande,
som man bör räkna med. Sträng arrest blefve nu än hårdare än hittills,
ty genom kommitténs villkor stämplas dessutom den bestraffade såsom
synnerligt rå, groft trotsig eller inrotadt vanartig, hvilket förut ej varit
fallet. Straffet blir sålunda vanärande. Och det torde aldrig lyckas
att höja soldatens anseende och ställning, så länge han anses behöfva
ett sådant straff, som allmänna lagen ej känner. Detta är vanmärket,
som nedtrycker manskapet i en ställning, mindre aktad än andras.

Ån mindre nödvändigt synes bibehållandet af skärpning genom
mistning af sängkläder vara. Om utsträckningen af dess nuvarande
användning är intet bekant. Men medan den vid vissa truppförband
sällan eller aldrig tillämpas, sä torde vid andra den uppfattningen vara
traditionell, att denna skärpning så godt som alltid bör följa med. Dess
fysiska verkan är nog mycket ojämn. Den härdade sofvel'' godt på sin
kappa, medan den förvekligade sliter mycket ondt. Men värst af allt,
saken har en tragikomisk anstrykning, oförenlig med det allvar, som
höfves ett disciplinstraff.

Det är icke så mycket ägnadt att väcka förvåning, att man för
en värfvad här förut hållit på affliktiva straff. Nummerstyrkan skulle
till livad pris som helst hållas fulltalig, och långvariga straff fick man
ej hafva, ty tjänsten skulle gå sin gång. Från dessa tider, i hvilka vi
delvis lefva kvar, fastliålles ännu den allmänna uppfattningen, att manskapet,
i motsats till befälet, egentligen är så beskaffad!, att det endast
genom affliktiva straff kan hållas i tygeln. Men den nya krigslagstiftningen
bör afpassas icke efter de tider, som varit, utan efter dem, som
komma. Det är förenadt med stora svårigheter att åstadkomma en
ny. krigslagstiftning, och därföre bör en ny lag göras sådan, att den
kan passa äfven för en längre framtid. Lagen af 1808 har snart ägt
bestånd i 40 år, och den lag, som skall träda i dess ställe, kan kanske
komma att äga bestånd lika länge. Och den som både minnes, hurudan

238

vår trupp var, då prygelkäppen lades å sido, och vet, hurudan den nu
är, han torde icke bestrida de framsteg, som under denna tid gjorts
såväl i seder och hyfsning som i sann militärisk anda och disciplin.

Kommittén fick ock i uppdrag att framlägga ett lagförslag, afpassadt
efter eu hufvudsakligen på allmän värnplikt byggd härordning.
Nu är det sant, att vår nya härordning knappast kan sägas vara hufvudsakligen
byggd på värnplikt; men den har likväl infört helt nya förhållanden,
ehuruväl dessa ännu icke hunnit ens i ringa mån intränga
i det allmänna medvetandet. Den värfvade stammen, volontärerna, får
nu en helt annan ställning och uppgift än förr; den skall afgifva underbefäl
åt armén och därjämte förhandsmän åt flottan. Den volontär,
som icke äger de för underbefäl nödiga egenskaperna, och som endast
genom affliktiva straff kan erinras om sin plikt, har ingen uppgift längre;
han bör genast skiljas från krigsmakten. Men då begagnar sig mången
af lättheten att bli »utstraffad» för att bli fri från kapitulation, säger
man. Ån sedan? År det icke mer en vinst än eu förlust att bli af
med ett sådant underbefälsämne? — Men de många vakanserna då?
Ja, de kunna fyllas genom många andra medel, såsom t. ex genom
att göra stamanställningen fördelaktigare och ställa den i innerligare
samband med värnplikten.

Det skulle alltså vara för de värnpliktige, som den mörka arresten
vore oumbärlig. En utförlig statistik skulle sannolikt visa, att mörk
arrest jämförelsevis sällan tillämpats på dem. Den värnpliktige kan
man ej köra bort, och låter lian sig ej rättas, måste han genom fängelsestraff
eller upprepade arreststraff hållas afskild till disciplinens upprätthållande.
Om arresten är. ljus eller mörk, gör här vid lag detsamma.
I det militära lifvet liksom i det medborgerliga är ordningens
upprätthållande det allmänna intresse, som lagen skall stödja; lika litet
som stränga straff i och för sig skapa goda medborgare, lika litet förmå
de skapa goda soldater.

Någon lask för krigstuktens upprätthållande kan därföre på intet
sätt sägas inträda genom den mörka arrestens afskaffande. Sant är, att
värnplikten tillför krigsmakten äfven samhällets sämsta element, åtminstone
en del af dem, tv de fleste af dessa lära nog finna utvägar att
hålla sig undan. Möjligen skall man nödgas undanföra dessa element,
efter ett visst antal bestraffningar, till en särskild afdelning. Men skulle
detta visa sig önskvärdt, så lär behofvet nog framträda lika väl, om
den mörka arresten bibehålies, som om den afskaffa^.

239

Dis iplinstraffen i öfrigt.

Medan kommittén hållit på den mörka arresten, har den i öfrigt
gjort stora omkastningar med afseende på de öfriga disciplinstraffen.
Bland annat har införts en gradering, som kunde synas otillräckligt
motiverad. Endast i två paragrafer är arrest af 3:dje graden ovillkorlig,
liksom minst 2:dra gradens i ett enda fall påbjudes. Här kunde väl, om
så ansetts erforderligt, ett föreskrifvet minsta antal arrestdagar fyllt
samma ändamål. En sådan rent teoretisk gradering af straffarten förekommer
i såväl utlandets som vår egen äldre krigslagstiftning, men
har blifvit öfvergifven, såsom i tillämpningen ledande till egendomligheter,
pa hvilka äfven kommitténs lagförslag kan lämna några exempel.

Om “synnerlig råhet etc.“ föreligger — mörk arrest skulle ju då
vara påkallad — så måste den felande också få 3:dje graden, d. v. s.
minst 13 dagars arrest. Hittills har man i de fall, där lagen ovillkorligen
stadgar sträng arrest, kunnat nöja sig redan med en enda dag,
men hädanefter skulle det ej kunna bli mindre än 13. På samma sätt
skulle det kunna hända, att arrest af 2:dra graden i minst 7 dagar
konime att åläggas blott därför, att arreststraffet af disciplinära hänsyn
ej lämpligen borde vara förenadt med tjänstgöring. Äfven om eu sådan
tillämpning af lagförslaget ej vore fullt riktig, så är den alltför möjlig,
ja, t. o. in. sannolik. Riktigheten af kommitténs åsikt, att den lindrigaste
arten arrest alltid bör vara förenad med tjänstgöring bestrides
icke, men det är icke tjänstgöringen, utan frånvaron af bevakning, som
konstituerar straffarten såsom lindrig, såsom ambitionsstraff. Inom första
gradens arrest, sådan den af kommittén föreslagits, rymmas i sj kifva
verket två alldeles olika straffarter: för befälet arrest utan bevakning
och för manskapet vaktarrest, med tjänstgöringsskyldighet i båda fallen.
Dessa straffarter ha enligt nu gällande lagstiftning varit skilda, och det
skall säkert icke lyckas förmå någon tro, att de med ens skulle blifva ett
och detsamma. Så mycket mindre som vaktarrest med tjänstgöring förmanskap
med de nutida tjänstgöringsförhållandena, då mannen flera
gånger om dagen skall uttagas och återinsättas i arresten, föranieder
åtlöje och gyckel.

Mot de af kommittén föreslagna arreststraffen kan äfven erinras,
att de äro alldeles för långvariga. Det är synnerligen svårt att i praktiken
afpassa straffen, då de äro långvariga. Den hittillsvarande latituden
för manskap, 10 dagar, måste anses tillräcklig äfven på den grund,

240

att maximum jämförelsevis sällan synes hafva uttagits. Utsträckes tiden
längre, blir det också nödigt att medgifva arrestanten någon stunds
dagligt vistande i det fria, hvithet hittills endast mycket sällan, för manskap
aldrig, beliöft ifrågakomma, Men härigenom förändras väsentligen
straffets verkan, då ju isoleringen upphör. Ej heller skulle det vara
lämpligt, att kanske dagligen se flera arrestanter promenera under bevakning,
då arrestgård ej alltid kan finnas att tillgå, hvarigenom hvarjehanda
ofog kunde bedrifvas.

De af kommittén föreslagna disciplinstraffen synas genom sin
längd också strängare än de nuvarande. Sålunda torde man kunna anse
18 dagar, däraf 6 i mörker, vara strängare än 10 dagar, hvaraf 8 i
mörker. Åtminstone kan så vara förhållandet ofta nog. Huru tillämpningen
af kommitténs förslag kan komma att slå ut, synes mycket ovisst,
och därföre kan man fråga, om det ej vore bättre att bibehålla den
nuvarande tidslängden för både ljus och mörk arrest, och endast fölen
ny, lindrigare arrest, antaga det af kommittén för motsvarande
straffart föreslagna maximum af 6 dagar. Huru otillfredställande kommitténs
disciplinstraff kunna blifva, framgår bäst af bestämmelserna om
straffsammanläggning, hvilka äro mycket svårfattliga.

T illrättavisningarn a.

I nuvarande disciplinstadgas 24 § finnes bestämdt, att “för mindre
förseelser och oarter etc,, som icke finnas påkalla ansvar efter strafflagen
för krigsmakten“, må användas s. k. “tillrättavisning14. Denna
bestämmelse har föranledt olika uppfattningar, då somliga ansett “tillrättavisning“
tillämplig för “förseelser44 mot strafflagen för krigsmakten,
hvilka vore så ringa, att de ej syntes “påkalla ansvar44, medan andra
åter ansett ordalydelsen “oarter44 och “påkalla ansvar44 afse gärningar,
hvilka icke alls falla under strafflagen för krigsmakten. Shitligen har
nämnda § äfven tolkats så, att därunder folie såväl mindre “förseelser44
mot strafflagen för krigsmakten som äfven “oarter44 af annat slag. Den
förstnämnda uppfattningen synes dock vara den, som i hittillsvarande
praxis allmänneligen blifvit följd, och det borde vara af vikt, att den
då också blefve i lag tydligen fastslagen. Det är väl svårt att tänka
sig hvad man eljest skulle afse, därest man ej ville lämna spelrum åt
det rena godtycket. Hvilken tillämpning af “tillrättavisning44 skulle
ock återstå, då redan det allra minsta åsidosättande af en tjänsteföre -

241

skrift fuller under rubriken »tjänstefel» och hvarje nämnvärd »oart»
under rubriken »brist i anständigt uppförande».

Kommittén har emellertid vid sagda bestämmelses öfverflyttande
till strafflags förs lägel s 212 § ändrat ingressen till: »För mindre förseelser
och fel mot militär tukt och ordning». Denna ingress kan dock ingalunda.
råda hot för möjlig missup]»fattning utan kan tolkas efter samma
tre alternativ, som ofvan nämnts. Tolkas den efter det tredje, så blir
f. ex. den af kommittén föreslagna ändringen af 102 § något helt annat
än som afsetts. I eu strafflag bör tydligt framträda hvad som är straffbart;
vidare också hvad som är »straff» och hvad som är en blott
»rättelse». Den senare måste ju enligt sakens natur äga rum redan
vid den enklaste instruktion, i gevärets bärande t. ex., samt kan stegras
ända till en sträng påminnelse om tjänstepliktens kraf; och måste det
själ!fallet tillkomma enhvar förman att tilldela underlydande en sådan
rättelse. Dess karaktär förändras först, då rättelsen måste utsträckas
ända till eu formlig »varning», vederbörligen delgifven och antecknad.
Fn varning är i sig själf ej ett straff, men öfvergår härtill just genom
anteckningen. Går man än längre, till ett tilldelande af »tillrättavisning»
i form af inskränkning i friheten eller dylikt, så är karaktären af »straff»
alldeles gifven. Det är också eu allmänt erkänd sak, att en längre tids
permissionsförbud — exempelvis — innebär en vida kännbarare näpst
än en eller par dagars vanlig arrest. Nuvarande strafflags 9 § upptager
nämnda arter af näpst under straffarterna, men kallar dem strax därefter
»tillrättavisningar».

Kommittén har ytterligare betonat denna skillnad mellan »tillrättavisning»
och »straff» genom att upptaga den förra i eu särskild § (212 §).
Skillnaden synes dock föga hållbar. Som eu bekräftelse härpå torde få
anföras, att samtliga krigslagar, som inom kommittén studerats, hänföra
straffarter, i sak motsvarande de svenska »tillrättavisningarna», till straffen,
fast i vissa land med något växlande tilläggsbenämningar. De utländska
lagarna hafva också omgärdat dessa straffarters tillämpning med samma
garantier, som enligt svensk lag fordras för disciplinstraffs åläggande,
såsom viss kompetens för bestraffningsrätten, föregående utredning
genom förhör och möjlighet till Överklagande.

Kommittén har emellertid, med bibehållande, ja skärpande, af den
nuvarande skillnaden mellan »tillrättavisning» och »straff», föreslagit,
att »tillrättavisningar» må få användas »på sätt och i den ordning,
af Konungen närmare förordnas.» Äfven häri framträder en bestämd
skillnad mot hela den moderna utländska krigslagstiftningen. Visserligen
har någon ingående undersökning af »tillrättavisningarnas» använd 31 -

242

ning icke ägt rum, men af några till kommittén inkomna uppgifter
synes deras tillämpning vara synnerligen ojämn och vidsträckt, så att
två arter tillämpats samtidigt, eller så att frihetsinskränkning pålagts
under ända till ett par månader. Om än sådant i någon mån förekommits
genom kommitténs förslag, så återfinnes i stället där ingen af
de garantier, hvarmed disciplinstraffen omgärdats. En regementschef
kan sålunda icke ålägga en dags arrest utan förhör och möjlighet till
Överklagande, medan en kompanibefälhafvare — eller till och med en
lägre befälhafvare,- om Konungen skulle så förordna — utan vidare
skulle kunna pålägga vida kännbarare »tillrättavisningar». En sådan
rätt, utöfvad af mindre erfarne befälhafvare, utan rapportskyldighet till
högre instans och utan rätt till ändring för denna, kan lätt grundlägga
en för krigstukten skadlig bitterhet i manskapets sinnen.

Går man nu till de föreslagna arterna af tillrättavisning, så torde
i afseende på dem åtskilligt kunna erinras. Förutom a) »varning»
upptages under b) »vägran af tjänstledighet». Detta uttryck kan åstadkomma
mycken förvirring. Dels kan sådan vägran knappast rätteligen
ifrågakomma i de fall, då tjänstledighet icke kommit på tal. Dels kan
tjänstledighet vägras af många andra orsaker, äfven därför att man
förutser ett missbruk af densamma. Men det måste väl vara en skillnad
mellan en tillrättavisning och en preventiv åtgärd. »Vägran af tjänstledighet»
enligt ordalydelsen har därför ofta ansetts liktydigt med tillsägelsen:
»under så och så lång tid kommer tjänstledighet ej att beviljas»,
eller ock med den under e) nämnda »inskränkning i friheten», hvadan
den först nämnda arten borde utgå och den senare närmare definieras.

De s. k. straffvakterna (omnämnda under c)) ha nog allt mera sällan
tillämpats, då öfvertygelsen om deras olämplighet synes tillväxa på
samma grunder, som redan föranledt straffexercisens afskaffande. Vaktgöring,
tryggandet af krigsmakten och kronans egendom, är och bör
vara ett förtroendeuppdrag, och har af ålder så ansetts och aktats.
Men genom straffvakter bibringar man truppen den uppfattningen, att
tjänsten är icke en heder, utan ett besvärligt onus, som man bör söka
komma ifrån så lindrigt som möjligt.

Samma olägenhet vidlåder i själfva verket de under d) nämnda
arbetena utom tur. Skall man då icke söka bibringa värnpliktig ungdom
den uppfattningen, att arbetet — det må nu förefalla en och annan
simpelt — i själfva verket är människans heder och lycka? Men äfven
om man ej tänker så, är det i alla fall olämpligt att bestraffa ouppmärksamhet
och tröghet, som kanske oftast bero på ovana vid militärlifvets
ansträngningar, med en tjänstgöring, som än mer uttröttar den

243

mindre flinke. Härtill kommer, att numera en hel kategori, nära en
femtedel, af de värnpliktige, de icke vapenföre, äro hufvudsakligen och
utom tur kommenderade till arbeten och handräckningar.

Den under f) nämnda »mistning af dagaflöning» är i verkligheten ettbötesstraff.
Ur synpunkten af administration och kontroll är en sådan
åtgärd äfven olämplig. Detsamma gäller om »indragning af ölportion»,
som dessutom alls ej förekommer vid armén.

Återstår således enligt e) »inskränkning —-----i friheten att

vistas utom kasern, kvarter, läger eller däremot svarande område». Denna
inskränknings lämplighet såsom straff för mindre förseelser är allmänt
erkänd i de flesta, om icke alla krigslagsstiftningar. Men för att den
skall vara lämplig fordras tvänne villkor: dels att den skall vara tillämplig
öfverallt och dels att den skall verka någorlunda lika. Så blir dock
ej förhållandet med kommitténs affattning. På en aflägsen ort, en
lägerplats eller ett skjutfält, torde ett permissionsförbud ha ringa betydelse,
ty veckor gå, utan att det faller någon in att för sitt nöjes
skull gä utom lägerområdet. 1 eu garnison, som Stockholm t. ex.,
berofvar däremot ett portförbud mannen en mången gång ganska
oskyldig förströelse, och när det utsträckes i veckotal, förbittrar det
honom och kommer honom att afundas den för några dagar arresterade.
Skola de nämnda två villkoren uppfyllas, bör inskränkningen ordnas
så, att den blir ett förbud att utom tjänsten uppehålla sig annorstädes än
i viss anvisad lokal, t. ex. logementet. Ombord å fartyg skulle den
kanske i sä fall böra förvandlas till vissa dagars landgångsförbud.

I de flesta land är också denna straffart ordnad såsom ett slags
kvartersarrest, eu arrest utan bevakning. Den verkar då riktigt, såsom
ett ambitionsstraff, såsom en under hela strafftiden ständigt verkande
påminnelse om felet, väckande till eftertanke och själfpröfhing. Häri
finner man ock en verklig öfverensstämmelse med den för befälet
stadgade »arresten utan bevakning», ej den endast skenbara, liksom
uppkonstruerade likhet, som i kommitténs förslag finnes mellan arrest
i arrestrum för manskap och arrest å eget rum för befälet, och hvilken
skulle grunda sig på inkvarteringens olika beskaffenhet. Straffets art
bör hellre lämpas efter dess inverkan på människan. Frånvaron af
direkt bevakning är just en uppfordran till själftukt, på samma gång
den visar den felande, att man ännu har förtroende för hans pliktkänsla,
och synes därför lämplig vid den mildaste straff arten.

Såvida särskild »tillrättavisning» skall bibehållas såsom något från
disciplinstraff skildt, torde den böra innefatta, förutom varning, endast
frihetsinskränkning, innefattande förbud att å tjänstfri tid vistas annor -

244

stäcles än å anvisadt ruin, i högst 6 dagar, under expedition å fartyg
ersatt med landgångs förbud.

Den nuvarande strafflagens 9 § står i en viss motsats till disciplinstadgans
24, § i det den senare mot den förras uttryck »kasern, läger
eller däremot svarande område» sätter orden »kasern, kasernnm, kvarter
eller läger». Emellertid skulle tillägget af »kasernrum» dock kunnat
möjliggöra artens utveckling till eu rumsarrest (arrest utan bevakning),
men just denna möjlighet afskäres genom kommitténs förslag. Detta
säger sistnämnda straffart vara olämplig, utan att anföra något särskildt
skäl; och säkerligen skulle störa olägenheter uppstå, om sådan tillrättavisning
finge utsträckas till en så lång tidrymd, som lagförslaget för
andra arter medgifver.

Då kommittén föreslagit, att Konungen skulle närmare bestämma
om tillrättavisningarna, synes den därmed ha endast afsett bestämmelser
om kompetensen att tilldela dem. Nuvarande disciplinstadga af 1899
talar nämligen blott i tvänne paragrafer om tillrättavisningarna. I 24 §
utvidgas och delvis ändras strafflagens 9 §; i 25 § bestämmes om
kompetensen. Kommittén tiar icke anfört något särskildt skäl, hvarför
icke denna 25 § kunnat öfverflyttas till den nya strafflagen lika väl
som 20 §, hvilken handlar om bestraffningsrätten i disciplinmål. Härigenom
skulle alla ytterligare närmare bestämmelser blifvit öfverflödiga
och risken af eventuella missförstånd vid öfverflyttningen af 212 § till
en ny disciplinstadga ha undvikits.

På grund af det anförda kan anses framgå, att den särskilda ställning,
kommittén velat tillmäta de s. k. »tillrättavisningarna» gentemot »straffen»,
skulle kunna leda till mångfaldiga missförstånd, hvilkas återverkan på
krigstukten icke skulle blifva lycklig.

Då jag sålunda icke kunnat instämma i kommitténs åsikter, torde
det åligga mig att därjämte i hufvudsak angifva, på hvad sätt frågan
om disciplinstraffen borde lösas. I öfverensstämmelse med det förut
anförda tillåter jag mig anföra, att disciplinstraffen, med uteslutande af
»tillrättavisningarna», borde — lika för befäl som för manskap — bestå
af följande stratfarter:

1) varning;

2) arrest utan bevakning med tjänstgöringsskyldighet, för officerare
och underofficerare å eget rum, för manskapet i kasernrum (för manskap
ombord ersatt med landgångsförbud) i högst 6 dagar;

3) valdarr est med förbud att göra tjänst (där ej så oundgängligen
kräfves) i högst 10 dagar.

24 h

I samband härmed skulle äfven de i disciplinstadgans 25 § nämnda
lägre befälhafvare erhålla kompetens att ålägga manskap varning och
arrest utan bevakning.

Enligt min uppfattning skulle eu sådan straffskala icke blott vara
fullt tillräcklig för upprätthållandet af krigstukten, utan äfven verka
till dess stärkande i många afseende!!.

K. G. Bildt.

2é6

Särskilt yttrande af O. Ljungquist.

Från hvad kommitténs flertal i 22—28 §§ beträffande disciplinstraffen
föreslagit, är jag af skiljaktig mening. Jag anser nämligen, att
det varit, ur alla synpunkter sedt, mera ändamålsenligt och enkelt, om
man, med borttagande af disciplinstraffet sträng arrest för underofficerare
och möjligen äfven för underbefälet af manskapsklassen samt utsträckning
i stället af den tid, hvarunder vaktarrest kunde åläggas dessa, i
öfrigt bibehållit hvad som nu är i fråga om disciplinstraffen stadgadt.
Den förändring, som genom de i nya ordalag affattade bestämmelserna
i förslaget åstadkommits, är för öfrigt i sak så godt som ingen. Straffarterna
äro desamma som nu och sättet för straffens undergående öfverensstämmer
i det närmaste med hvad som för närvarande gäller. Olikheten
ligger hufvudsakligen i en minskning från åtta till sex af det
antal dagar, hvarunder sträng arrest, i förslaget benämndt mörkt enrum,
får åläggas, äfvensom i en begränsning till sex dagar af den tid, under
hvilken straffet får genom mistning af sängkläder, i förslaget benämndt
hårdt nattläger, skärpas. Arreststraffen hafva vidare i förslaget indelats
i tre grader, i hvilka de skulle kunna åläggas såväl officerare som underofficerare
och manskap och hvarigenom en viss likhet för alla åsyftats.
Då emellertid tillfölje af de bestämmelser, förslaget i sammanhang härmed
innehåller i fråga om sättet för de olika straffens verkställande,
straffen i själfva verket icke blifva lika för alla, har jag icke kunnat
finna, att man genom ätt i lagen up] daga eu gradindelning af arreststraffen
vunnit hvad man velat. I disciplinstadgan af den 11 juni 1868
voro visserligen disciplinstraffen också indelade i grader, ehuru efter
något olika grunder, men då man redan 1881 frångått dylikt system,
synes äfven af denna anledning skäl nu saknas för ett återgående.

Föreskriften i förslagets 28 §, hvarigenom skärpning bland annat
genom hårdt nattläger ej får ske, förrän vederbörande läkare, efter
verkställd undersökning, förklarat, att den straffskyldige titan våda kan
underkastas sådan skärpning, anser jag böra bortfalla såsom innebärande
ett onödigt klemande med dem, som skola fostras för krigarens hårda
uppgift.

247

Ej heller kan jag för min del gilla, att disciplinstraff af arrest
skall kunna åläggas för så lång tid som fyrtiotvå dagar för officerare,
underofficerare och underbefäl af manskapet och sålunda komma att
verka strängare än lägsta fängelsestraff. Likaledes anser jag ett disciplinstraff
åt" arrest i trettio dagar vara för långt för den menige, ''hvilken
därigenom kommer att gå förlustig alltför stor del af den i öfrig!,
knappt tillmätta öfningstiden. Vidare finner jag det i hög grad oegentligt,
att om t. ex. en bland de menige gör sig förfallen till arrest af
2:a graden i tolf dagar och sedermera för ny förseelse ålägges arreststraff
i 2:a graden af likaledes tolf dagar, lian skall undergå arrest af
2:a graden i sammanlagdt tjuga ifyra dagar eller sex dagar längre än.
högsta straffmåttet i en högre grad åt disciplinstraff.

I förslagets 43 § stadgas, att när liera beslut på eu gång förekomma
till verkställighet, hvarigenom samma person blifvit fadd till
särskilda disciplinstraff, det i vissa fall ankommer på vederbörande
befälhafvare att förordna om straffens sammanläggning. Ett förslag,
enligt 11 vilket en sådan befogenhet gifves befälhafvare, kan jag icke
biträda, enär straffsammanläggningar mången gång äro af så kinkig
beskaffenhet och gifvit anledning till så olika tolkningar, att de icke
böra under några förhållanden uppdragas åt befälhafvare. Något särskild
t stöd för ett sådant öfverlåtande å befälhafvare af befogenheten
att sammanlägga straff synes ej heller kunna hämtas från de föreslagna
ändringarna beträffande disciplinstraffen. Tvärtom synes mig förslagets
föreskrifter härom, särskild! de i 40, 41 och 42 §§, så pass invecklade,
att de utan tvifvel, vid frågor om straffsammanläggningar, komma att
erbjuda vederbörande afsevärcla svårigheter. Ett öfverlåtande på. befälhafvare,
som i den föreslagna 43 § afses, konime därför helt säkert att
tidt och ofta framkalla åtal för felaktiga straffsammanläggningar och
den fördel, som med förslaget åsyftats, komnie i stället att medföra
betänkliga olägenheter. Det händer icke sällan nu, att domstolar a talas
för felaktiga sammanläggningar af disciplinstraff, hvadan man torde
kunna antaga att, om den föreslagna anordningen blifver lag, befälhafvare
i än mindre grad komma att undgå dylika åtal.

Från disciplinstadgan hafva till förslaget till strafflag för krigsmakten
öfverflyttats en del stadganden, som, enligt mitt förmenande,
bort ur rent praktisk synpunkt där kvarstått. Så hafva från disciplinstadgan
öfverflyttats 1 och 2 §§ och möjligt är, att dessa båda paragrafer
kunnat försvara sin plats i strafflagen, men då de med samma paragrafer
sammanhängande 3, 4 och 5 §§ icke kunnat till strafflagen öfverföras,

248

så hade det utan tvifvel varit fördelaktigare, om alla dessa paragrafer
tätt i disciplinstadgan kvarblifva.

. . Uppräknandet af de befälhafvare, som äga bestraffningsrätt i disciplinmål,
anser jag icke böra höra till en strafflag, hvarom Konung och
Riksdag gemensamt besluta. Genom en sådan åtgärd försvåras möjligheten
_ för behöfliga ändringar, som kunna påkallas genom förändrade
organisationer af befälsförhallanden och dylikt. För öfrigt bör det väl
alldeles gifvet tillkomma Konungen, såsom högsta krigsherre, att ensam
besluta om Indika myndigheter skola förses med sådan bestraffningsrätt,
som ar nodig för disciplinens upprätthållande inom armé och flotta.

I)e föreskrifter, som med bestraffningsrätten i disciplinmål och sättet
for dess utöfvande äga gemenskap, anser jag också böra fortfarande
som. hitintills blifva föremål för upptagande i eu af Konungen på
administrativ väg utfärdad disciplinstadga.

Mot stadgandet i förslagets 208 § hyser jag stora betänkligheter,
enär åt .dess innehåll lätteligen kunde dragas den slutsatsen, att en
högre befälhafvare funne sig befogad att ingripa i en underlydande
betalhåtvares åtgörande vid åläggande af disciplinstraff och att rent af
ändra eller upphäfva ett redan meddeladt straffbeslut.

Till sti affär slaget hafva öfverförts noggranna bestämmelser rörande
tillrättavisningar. Mig synes det varit tillräckligt, om dessa omnämnts
pa satt i 9 § af nu gällande strafflag skett. Genom tillrättavisningarnas
införande i strafflagen på det minutiösa sätt, som i förslaget'' blifvit
g]oi t, fåi man lätt den föreställningen, att åt tillrättavisningarna gifvits
karaktär af straff^ någonting som de alls icke äro. De noggrannare
föreskrifterna beträffande tillrättavisningarna torde lämpligen bort förekoinma
i tjänstgönngsreglementena eller på sin höjd uti eu af Konungen
utfärdad disciplinstad ga.

O. Ljungquist.

249

Särskilt yttrande af Ä. von Matern.

Enhvar, som lyder under strafflagen för krigsmakten, är enligt
kommitténs förslag underkastad straff enligt denna lag för förbrytelse
begången medelst »skrift» i följande fall, nämligen:

a) därest lian i skrift, den han bland krigsfolk utspridt eller utsprida
låtit, uppmanat till uppror; så ock om han annans skrift utspridt
eller utsprida låtit för att därmed komma uppror åstad (09 §); samt

b) därest lian genom egna eller annans skrift söker förleda krigsfolk
till ohörsamhet mot förmäns eller öfverordnads befallningar i tjänsten
eller upphetsa till ovilja mot krigstjänsten (72 §).

Att dessa bestämmelser, med hänsyn till disciplinens upprätthållande
inom krigsmakten, äro i högsta grad af behofvet påkallade, torde ligga,
i öppen dag. Desto mera måste man då beklaga, att dessa förbrytelser
alldeles icke få upptagas vid krigsdomstol i de ojämförligt farligaste
fallen, nämligen då brottet begås genom tryckt (hektograferad eller på
annat dylikt sätt mångfaldigad) skrift. De skola då behandlas enligt
tryckfrihetsförordningens bestämmelser. Till krigsdomstol komma alltså
dessa förbrytelser blott undantagsvis och i de jämförelsevis oskadliga
fall, då de begås medelst handskrifven skrift.

Det är lätt insedt, att inom en armé, som till hufvudsaklig del
rekryteras genom den allmänna värnplikten, frestelsen till här omförmälda
brott och de däraf för staten uppstående vådorna äro vida större
än vid vår gamla indelta och värfvade armé. Den högre bildningsnivån
medförer ökad lätthet att affatta dylika skrifter, men större svårighet
för den menige krigsmannen att underkasta sig den militära disciplinens
kraf, hvarigenom åter uppstår ökad benägenhet att taga trycksvärtan
till hjälp för att förändra bestående, tilläfventyrs såsom mindre behagliga
ansedda, förhållanden inom krigsmakten. Då armén i sista hand skall
upprätthålla samhällsordningen, är det ju helt naturligt, att ett eller annat
ytterlighetsparti kan söka att småningom undergräfva själfva grundvalen
för arméns existens — den militära disciplinen. Vi hafva ju redan haft
tillfälle alt, bevittna ganska djärfva försök i denna riktning.

250

Mot detta undermineringsarbete inom det militära området lämnar
tryckfrihetsförordningens nuvarande bestämmelser ett ganska illusoriskt
skydd. Denna förordning tillkom ju på en tid, då försvarsväsendets
börda var lättare, och då tryckalstrens spridning mötte ofantligt mycket
större svårigheter än nu, då den modärna tidens alla fullkomnade reproduktionsmetoder
och kommunikationsmedel stå till förfogande. Den garanti,
man då trodde sig finna uti bestämmelsen om utsättandet å skritt af
boktryckarens namn och tryckningsorten, har numera till stor del förlorat
sin betydelse, därigenom att äfven genom hektograf eller på annat liknande
sätt mångfaldigad skrift betraktas och behandlas såsom »tryckt».

Tryckfrihetsförordningens procedur vid behandlingen af tryckfrihetsmål
i allmänhet kan på följande sätt sammanfattas:

1) Samtidigt med skriftens spridning skall ett exemplar af densamma
aflämnas till chefens för justitiedepartementet ombud i orten. (Tf. 4 §
2 inom.).

2) Sist inom åtta dagar efter sedan skriften till honom aflämnats,
kan nämnda ombud — därest förbrytelsen är af beskaffenhet att åtal
skall genom allmän åklagare anställas — belägga skriften med kvarstad
och skall anmäla förhållandet till chefen för justitiedepartementet,
(Tf. 4 § 8 inom.).

3) Efter denna anmälan kan chefen för detta departement öfverlämna
saken till justitiekanslerens laga åtgärd. (Tf. 4 § 3 inom.).

4) Därefter kan justitiekanslern förordna aktor att vid behörig''
domstol åklaga förbrytelsen. (Tf. 4 § 5 inom.).

5) Vid* denna domstol pröfvas sedan förbrytelsen åt eu för ändamålet
särskilt tillsatt jury af nio personer, hvilken för ett fällande utslag
behöfver en majoritet af "V., af jurymännens röster.

6) Slutligen måste domen underställas hofrättens pröfning.

Det torde svårligen kunna bestridas, att denna omständliga och
långsamma procedur, framför allt under kritiska tider, icke kan vara
ur militärisk synpunkt tillfredsställande. Om bland trupperna i ett
läger, vid en i fiendens närhet opererande fälthär eller inom en belägrad
fästning utspridas tryckta uppmaningar till myteri, till fästningens
uppgifvande eller dylikt, så står vederbörande befälhafvare maktlös och
kan icke ingripa för att söka afvända de olyckliga följderna häraf.
Å skriften är sannolikt hvarken boktryckarens namn eller tryckningsorten
utsatt. Boktryckeri eller något »chefens för justitiedepartementets
ombud» finnes icke »i orten.» Kvarstad å uppropen får befälhafvare]!
icke lägga och åtala dem får han icke heller. Äfven om förbindelsen med
chefen för justitiedepartementet icke skulle vara afbruten, saknar denne

251

befälhafvare skyldighet eller laglig befogenhet att hänvända sig till
honom. Saken får således hafva sin gång. I hvarje fall kan med fogpåstås,
att lagens ingripande här efter all sannolikhet kommer för sent,
det vill säga först sedan den åsyftade skadan redan är vållad.

Enahanda blir förhållandet med förbrytelser genom tryckt skrift,
som beröra militära förhållanden, men för hvilka straff äro i allmän
lag stadgade. Om t. ex. under krigstid eller vid krigsfara genom
tryckt skrift utspridas falska meddelanden, som kunna verka modlöshet
hos krigsfolket, eller underrättelser, som röja egna truppers ställning
och rörelser, så är vederbörande befälhafvare likaledes beröfvad hvarje
möjlighet till ett snabbt och effektivt ingripande.

Hvarje svensk själfständig befälhafvare varder således i dessa fall
ställd inför svårigheter, som näppeligen torde förefinnas inom andra
länders arméer. För jämförelsens skull må här anföras de bestämmelser
rörande förbrytelser genom tryckt skrift, som den nya norska strafflagen
för krigsmakten innehåller.

Enligt denna lag skola förbrytelser begångna genom tryckt skrift
upptagas vid krigsdomstol och beläggas med straff enligt den militära
strafflagen i följande fall, nämligen:

1) om man genom skrifter söker upphetsa krigsmän till ovilja
mot tjänsten eller till hat mot förmän eller öfverordnade eller medverka
därtill;

2) om någon genom skrifter uppviglar krigsmän till våld eller
ohörsamhet mot förmän eller öfverordnade;

3) om någon genom tryckt skrift uppenbarar tjänstehemlighet; samt

4) om någon genom sådan skrift olofligen utsprider underrättelser
om krigsmaktens ställning, styrka eller operationsplaner;

På grund af hvad jag här ofvan anfört, anser jag sålunda, att
kommittén borde hafva egnat nödig uppmärksamhet åt dessa, förhållanden,
samt hos Kungl. Maj:t gjort framställning därom att själfständig befälhafvare
— åtminstone i krigstid eller då fara för krig hotar — måtte
berättigas att belägga här åsyftad tryckt skrift med kvarstad, äfvensom
att under samma förhållanden möjlighet måtte beredas till eu snabbare
och mera effektiv behandling af dessa förbrytelser, än nu gällande
tryckfrihetsförordning medgifver.

Axel von Matern.

I förestående yttrande instämma:

Robert De la Gård i e. O. Ljungquist. Ludvig Sidner.

252

Särskilt^ yttrande af E. Sjöberg.

Enligt min uppfattning böra de värnpliktige betraktas såsom
krigsmän allenast då de äro i tjänstgöring eller under färd till eller
från tjänstgöringsorten blifvit stäilda under militärbefäl. Att i öfriga,
af kommittén i 1 § 3:o förslagna fall hänföra dem till krigsmän synes
mig både principiellt oriktigt och praktiskt olämpligt.

Anträdandet af färden till tjänstgöringsorten, till exempel, kan
icke i och för sig anses för den värnpliktige medföra några särskilda
plikter såsom krigsman, och det lärer också blifva svårt att bringa in
i hans medvetande, att så är förhållandet. Däremot ligger det i sakens
natur och inses af hvarje värnpliktig, att i och med det, att han ställes
under militärbefäl, vissa krigsmannaplikter, särskild! lydnadsplikt mot
befälet, åligga honom.

Uppenbarligen måste det ofta blifva mycket svårt att bestämma,
vid hvilken tidpunkt färden till tjänstgöringsorten skall anses börjad
eller färden från densamma slutad, synnerligast i de fall, då färden
icke går direkt från hemorten till tjänstgöringsorten eller från denna
till hemorten, utan den värnpliktige efter afresan från någondera af
dessa orter i enskild angelägenhet besöker annan ort. Det kan därför
vid många tillfällen blifva vanskligt att afgöra, huruvida enligt de
föreslagna bestämmelserna den värnpliktige skall betraktas såsom krigsman
eller ej, hvaraf åter följer, att i fråga om vissa af honom under
färden begångna förseelser svårighet kan uppstå vid afgörande!, huruvida
åtal för förseelsen skall äga rum vid allmän domstol eller krigsdomstol.
Ej heller synes det mig vara en för alla händelser — jagtänker
nu närmast på färden från tjänstgöringsorten — gifven fördel,
att dessa förseelser underkastas militär befälhafvares bestraffningsrätt
eller krigsdomstols bedömande.

Af denna uppfattning följer vidare, att jag anser inskrifningsområdesbefälhafvares
bestraffningsrätt i disciplinmål icke behöfva ut -

253

sträckas utöfver livad chefen för generalstaben och chefen för flottans
stab i skrifvelse den 8 november 1901 föreslagit, utan således böra inskränkas
till mål, som röra värnpliktiges uteblifvande från tjänstgöring.

1 fråga om disciplinstraffens anordnande har jag ansett de nuvarande
bestämmelserna kunna i hufvudsak bibehållas oförändrade,
med tillägg, beträffande den stränga arresten, af föreskrifter, ägnade
att inskränka användningen och förekomma missbruk af detta disciplinstraff.
Mot hvad i sådant hänseende inom kommittén föreslagits har
jag icke haft något att erinra. Att alldeles utesluta detta straff ur den
militära strafflagen vid en tidpunkt, då det icke utan skäl ifrågasättes,
att i den allmänna strafflagen införa bestämmelser om skärpning af de
kortvariga frihetsstraffen med mörkt enrum, har jag däremot icke ansett
tillrådligt.

I kommittén framställdes emellertid yrkanden, dels att samma
slag af disciplinstraff skulle stadgas för alla grader af krigsmän, dels
ock att den nuvarande stränga arresten skulle alldeles afskaffas. Då
dessa yrkanden mötte motstånd, försöktes en sammanjämkning af de
olika meningarna och resultatet häraf blef det nu föreliggande förslaget.
Detta kompromissförslag synes mig visserligen icke alldeles oantagligt,
men dock gifva rum för åtskilliga anmärkningar, af hvilka den mest
framträdande är, att förslaget, såsom framgår af 39—43 §§, nödvändiggör
ganska invecklade föreskrifter rörande sammanläggning af särskilda
disciplinstraff.

Kommittén har i 33 § föreslagit eu icke obetydlig utsträckning
af det år 1883 i nu gällande militära strafflag införda undantaget
från den i allmänna strafflagen stadgade hufvudregeln, att skadestånd
skall gäldas af den brottslige, ehvad brottet skett med uppsåt eller

af vållande. För min del kan jag icke tillstyrka en dylik utsträckning,

emedan afvikelse!'' från de i den allmänna strafflagstiftningen gällande
grundsatser icke böra göras mer omfattande, än nödigt är, och det

icke, såvidt jag har mig bekant, vid något tillfälle visat sig, att

det nuvarande undantagsstadgandet är för snäft begränsad!. Enligt
kommitténs förslag skulle en officer eller underofficer, som för försummelse
vid fartygs manövrering eller navigering anses förfallen till
flere månaders fängelse, vara befriad från skyldighet att ersätta kronan
den genom försummelsen uppkomna skadan. Detta synes mig vara att
g;i för långt, ty med den straffmätning, som vid våra domstolar tilllämpas,
dömes säkerligen icke någon till så strängt straff, utan att
hans försummelse eller vårdslöshet är så grof, att skadeståndsplikt
rättvisligen bör åligga honom. Skulle i något särskildt fall den upp -

254

komna skadan vara så stor, att den felande genom dess gäldande
komme att drabbas af större lidande, än lian för sitt fel kan anses
hafva förskyllt, lära statsmakterna icke underlåta att på framställning
göra nödig eftergift. Jag anser det således icke böra medgifvas
ovillkorlig frihet från skadeståndsplikt för förseelser, som äro så allvarsamma,
att de ådraga strängare straff än disciplinstraff.

Emil Sjöberg.

255

Särskildt yttrande af K. Staaff.

Med afseende på det allmänna åskådningssätt, som framträder i
kommitténs motivering, kunde från min sida ett och annat vara att
erinra. Men då det är själfklart, att motiveringen till ett så omfattande
lagverk, som här är i fråga, är frukten af en samarbetning utaf kommittéledamöternas
i många fall skiftande uppfattningar, finner jag ej erforderligt
att särskildt framhålla de punkter, åt hvilka jag kunnat önska,
att en annan affattning gifvits.

Jag öfvergår således genast till att angifva de bestämmelser i själfva
lagförslaget, beträffande hvilka jag skiljer mig från kommittémajoritetens
åsikter. Därvid skall jag tillåta mig att först sammanfatta mina anmärkningar
i fråga om det sätt, hvarpå disciplinstraffen och därmed i samband
stående ämnen blifvit af kommittén behandlade, för att därefter
öfvergå till de särskilda lagrum i öfrigt, mot hvilka jag har några
erinringar att göra.

Disciplinstraffen och därmed besläktade ämnen.

Ehuru kommitténs förslag i afseende å disciplinstraffen innehåller
vissa förbättringar, kan jag dock ingalunda finna denna viktiga del
af krigslagstiftningen ordnad på ett tillfredsställande sätt i förslaget.

Riksdagen ifrågasatte i sin skrifvelse till Konungen den 1 juni 1901
bland annat, huruvida icke den mörka arresten skulle kunna helt och
hållet afskaffas. Inom kommittén har äfven varit tal om afskaffande af
den straffskärpning, som består i mistning af sängkläder.

Kommittén har icke funnit sig helt kunna tillmötesgå något af
dessa önskemål.

Hvad angår den mörka arresten, kan jag inskränka mig till att i
allt väsentligt instämma i, hvad herr K. G. Bildt mot dess bibehållande
anfört i sin reservation. Dock vill jag därtill ytterligare lägga den
anmärkningen, att, sedan kommittén afgifvit förslag till sådan ändring
af värnpliktslagen, hvarigenom särskildt svårdisciplinerade individer

256

skulle kunna afskiljas från gemensam utbildning med fullgodt manskap,
allt skäl synes mig hafva bortfallit för fasthållande vid det ifrågavarande
råa straffet.

Jämväl i afseende å mistning af sängkläder instämmer jag i hvad
herr Bildt yttrat.

Till stöd för det förslag, hvari han sammanfattat sina åsikter
rörande disciplinstraffens ordnande, finner jag — förutom de af reservanten
själf framlagda skäl—jämväl den omständighet tala, att förslaget
på ett fullgodt sätt utjämnar olikheten mellan »arrest å eget rum» för
officerare och »vaktarrest» för underbefäl och manskap.

Beträffande de s. k. tillra,ttavisningarne finner jag mig äfven
kunna principiellt instämma i herr Bildts reservation. Visserligen innebär
kommitténs förslag i fråga om denna art af disciplinär rättelse ett
betydande framsteg utöfver hvad nu gäller. Men det står alltid kvar,
att genom tillrättavisning ett afsevärdt lidande kan tillfogas den underordnade,
under det att han likväl saknar hvarje rättsmedel mot förmans
beslut i detta afseende. För bibehållandet af tillrättavisningarne
har anförts, att det skulle vara eu stor förmån för den, som gjort sig
skyldig till ett obetydligt fel, att icke därför erhålla ett straff i egentlig
mening, hvilket i viss mån kunde fläcka honom. Detta betraktelsesätt
kan möjligen hafva ägt berättigande i fråga om yrkessoldater, hvit kas
framtid efter slutad tjänst kunde bero på, att de utan bestraffning fullgjort
sin tjänst. Men det förlorar betydelse i fråga om värnpliktige,
af hvilka blifvande arbetsgivare och husbönder allenast lära fordra bevis,
att de fullgjort sin värnplikt, men icke huru de fullgjort densamma.

Grundsatsen att ingen bestraffning bör kunna åläggas — allraminst
eu bestraffning, som ålägges utan alla betryggande former —
utan att den, hvilken blir föremål därför, har tillfälle att öfverklaga
den inför opartisk och väl utrustad myndighet, är så viktig, att dess
fulla genomförande för de värnpliktige spelar eu mycket större roll än
den jämförelsevis obetydliga förmån, som kan ligga däri, att ett tillfogadt
lidande benämnes tillrättavisning i stället för straff.

I första rummet ansluter jag mig således till det humana och
enkla system för disciplinstraffen, som i herr Bildts reservation finnes
angifvet.

Men om den mörka arresten och mistning af sängkläder såsom
straffskärpningar skola bibehållas, anser jag, att kommitténs förslag
skulle vinna betydligt genom tvenne förändringar.

Dels borde dessa straffskärpningar, om de skola bibehållas, göras
tillämpliga på alla, befäl som manskap, dels borde beslut af befälhafvare,

257

hvarigenom arrest af tredje graden ålagts, kunna öfverklagas hos domstol
med den verkan, att straffet ej finge gå i omedelbar verkställighet.

Den förra förändringen anser jag vara ovillkorligen påkallad, om
man vill upprätthålla principen om allas likhet inför lagen. Hvad
kommittén däremot anfört, är ohållbart. Så säger kommittén, att en
befälsperson i regel måste antagas hafva af intresse och fallenhet för
krigarens kall valt detta till sitt lefnadsyrke, för hvilket han ock erhållit
eu särskild uppfostran, att han bär ansvaret inför öfverordnade och
samhället för sina underlydandes utbildning, samt att det därför skulle
vara tydligt, att äfven ett jämförelsevis ringare straff, i regel om också
ej alltid, kan antagas å honom utöfva en vida kraftigare verkan än å
den, som tillhör det egentliga manskapet, bland hvilket finnas många,
som endast af nödtvång underkasta sig krigstjänsten.

Häremot må erinras, att den princip, kommittén här velat uppställa,
icke återfinnes i vår allmänna strafflagstiftning. Icke har man
där tilltrott sig att på förhand kunna uträkna, att vissa kategorier af
medborgare skola vara så mycket lättare korrigerade än andra, att de
böra undantagas från själfva möjligheten att beläggas med strängare
straff. Huruvida de särskilda förutsättningar hos officeren, som kommittén
påpekat, utgöra någon garanti för, att han skall låta sig rättas
af ett mildare straff, är nog ganska vanskligt att afgöra. Hvad som
däremot är säkert, det är, att, om han, trots dessa förutsättningar, begår
eu svårare förseelse, har han därigenom ådagalagt, att motiv, som för
honom bort verka kraftigt återhållande, saknat tillräckligt inflytande på
hans handlingssätt. Och då dessa motiv icke finnas för mannen i ledet,
kan man således säga, att officeren visat sig mera otillgänglig för
krigstukten än den senare. Att öfvertyga allmänheten om, att han i
allt fall förtjänar ringare straff, är ett konststycke, som sannolikt öfverstiger
mänsklig förmåga.

Emellertid erkänner nu kommittén, att fall kunna förekomma, då
ett strängt straff för förseelser, som här äro i fråga, kan behöfva tilllämpas
äfven å den, som tillhör befälet. "Vid valet af straff för dylika
förseelser skall man emellertid, enligt kommittén, taga hänsyn till den
ställning en befälhafvare såsom förman, ledare och lärare för truppen
intager. Denna ställning fordrar, att befälhafvarens auktoritet upprättliålles.
Men tillämpning af den mörka arresten skulle kunna rubba
denna auktoritet. Kommittén anser därför i sådana fall andra straff,
som icke äro ägnade att medföra eu dylik verkan, böra tillgripas, och,
där så linnes erforderligt, den felaktige skiljas från sin befälsställning.

Någon generell utsträckning af afsättning såsom straff för svårare

258

förseelser har emellertid kommittén icke föreslagit. Resultatet af det
hela är, att skärpningsmedlen mörk arrest och mistning af sängkläder
icke få tillämpas å befälet, och att följaktligen, om en officer och en
värnpliktig af manskapet begå alldeles enahanda råa förseelse, de skola
bestraffas på olika sätt.

Detta är orättvist, och jag tillåter mig afstyrka, att lagstiftningen
fortfarande må byggas på en dylik orättvisans grundval.

Vidare hyser jag den uppfattningen att, om nu den visserligen
högst motbjudande regeln skall bibehållas, att af befälhafvare ålagdt
disciplinstraff får verkställas genast och först efter verkställandet får
öfverklagas, undantag åtminstone borde stadgas beträffande den arrest
af tredje graden, som kommittén föreslagit. Redan detta arreststratfs
längd, 13—18 dagar, är så betydande, att det är orimligt, om befälhafvare
skall kunna ålägga detsamma med påföljd, att det ovillkorligen
går i verkställighet. Därtill kommer, att det kan skärpas för
officerare, underofficerare och underbefäl af manskap ända till 30 dagar
och för manskap, ej tillhörande underbefälet, genom liårdt nattläger
eller mörkt enrum eller bådadera i förening under högst sex dagar af
strafftiden.

Ett så långt och hardt straff bör den dömde äga hänskjuta till
domstols pröfning.

I sin ofvanberörda skrifvelse anhöll Riksdagen, att vid revisionen
af krigslagarne måtte tagas under ompröfning bland annat, huruvida
icke vid afgörandet af disciplinmål, som handläggas af befälhafvare,
borde jämte vederbörande befälhafvare deltaga en rättsbildad person
med domareansvar för därvid meddelade beslut, därest han icke däremot
reserverat sig.

Kommittén har icke funnit sig böra tillstyrka en sådan anordning.
De skäl, kommittén anfört däremot, synas emellertid föga talande.

»På grund af sakens natur», säger kommittén, »måste befälhafvare!!
vara den, som bär ansvaret för krigslydnadens och ordningens upprätthållande
inom truppen. Det synes då ock vara riktigast, att äfven
ansvaret för det sätt, hvarpå de disciplinära bestraffningar, hvilkas
åläggande utan rannsakning och dom lagen tillstädj er, blifva använda,
odeladt hvilar på honom.»

Felslutet i detta resonemang är uppenbart. Icke kan af befälhafvarens
ansvar för krigslydnadens och ordningens upprätthållande
följa annat än på sin höjd, att befogenheten till åläggande af disciplinstraff
bör odelad förbehållas honom. Med andra ord att hvad han besluter
i fråga om straffs åläggande skall gälla. Men så blifver ju ock

259

fallet efter deu af Riksdagen ifrågasätta anordningen. Den i beslutet
deltagande juristen äger endast att biträda vid utredningen och gifva
råd ifråga om beslutet. Men såsom en garanti för att han skall nedlägga
all nödig omsorg på denna sin uppgift, vill man göra honom
ansvarig för det fattade beslutet, då han ej anfört reservation däremot.
Befälhafvarens makt blir således icke inski*änkt. Man sörjer blott för,
att den hjälp, som äfven kommittén vill ställa till hans förfogande,
blifver så verksam och så god som möjligt.

Vidare framhåller kommittén, att det ojämförligt stora flertalet af
de mål, livilka skulle kunna ifrågakomma till befälhafvarens afgörande
i form af disciplinmål, till sin beskaffenhet, äro synnerligen enkla och
ingalunda sådana, att de för sitt lagenliga bedömande och afgörande
kunna anses fordra särskilda juridiska insikter. Visserligen måste
straffets art och mått alltid öfverlåtas åt den myndighet, som har att
utöfva bestraffningsrätten, men detta är en sida af saken, som befälhafvaren
efter kommitténs förmenande kan bedöma lika bra om ej
bättre än andra.

Hela detta resonemang anser jag fullständigt förfeladt. Erfarenheten
visar, att det äfven i fråga om de enklaste fall händer, att befälhafvaren
är ännu mera »enkel». Understundom ålägges straff, där ingen
förseelse föreligger, understundom bestämmes ansvarets art och mått
utan allt omdöme. För ej länge sedan ådömdes af befälhafvare disciplinstraff
för fylleri i ett fall, där det sedan med ett stort antal vittnen
visades, att intet fylleri förelegat. Hvad som däremot ådagalades var,
att den bestraffade alltid hade en mycket hög ansiktsfärg. Och som
han råkat vara i sällskap med en kamrat, hvilken verkligen varit berusad,
hade befälhafvaren utan vidare låtit ansiktsfärgen gälla såsom
fullt bevis äfven mot den oskyldige. Krigsliofrätten, dit målet af den
orättvist bestraffade fullföljdes, undanröjde beslutet. I ett annat fall
dömdes en värnpliktig af en major till flere dagars arrest utan sängkläder,
för att han vid eu målskjutning ej uppnått tillräckligt poängantal.
Den gången blef det krigsliofrätten allt för starkt, och på samma
gång det orättfärdiga beslutet undanröjdes, dömdes befälhafvaren frutjänstefel.

Förmodligen tillhöra bägge dessa händelser kategorier af de
»enklaste» fall, hvarom kommittén ordar. Men likväl blefvo resultaten
i bägge fallen sådana de blefvo. Att de blifvit annorlunda, därest den
garanti förefunnits, som Riksdagen ifrågasatt och jag här tillåter mig
varmt förorda, kan svårligen betviflas.

Härefter framför kommittén såsom ett skäl mot reformen, att den.

260

icke skulle kunna under alla förhållanden genomföras. Inom kommittén
har emellertid på min fråga af de militära ledamöterna vitsordats, att
i det ojämförligt öfvervägande antalet fall reformen blifver effektiv —
något som ock vid minsta eftertanke är själfgifvet, då ju militärtjänsten
i det hela försiggår på sådana platser, där tillgång till den ifrågasatta
juridiska hjälpen — krigsfiskalerna — finnes.

För min del kan jag ej finna berättigadt att helt och hållet
undertrycka en reform därför, att den ej låter sig undantagslöst genomföras
i alla fall, där detta vore ensidigt. Men under likformighetrohet
lida många institutioner i vårt land och säkerligen ej minst de
militära.

Slutligen finner kommittén det ej vara förenligt med befälhafvarens
ställning och nödiga auktoritet att förbjuda honom att inför samlad
trupp eller eljest, då en ringare förseelse försiggår inför hans ögon,
utan att först höra annan person, ålägga en disciplinär bestraffning.

Under åberopande af det senare af mina ofvan anförda exempel,
där bestraffningen ålades tvärt och utan betänkande omedelbart efter
det sista misslyckade skottet, hemställer jag till öfvervägande, huruvida
befälhafvarens »nödiga auktoritet» skulle lidit mera af att han nödgats
lugna sig, än att lian såsom nu får undergå arreststraff? Och öfverhufvud
måste jag beteckna åsikten, att befälhafvarens auktoritet kan
lida af, att han ålägges iakttaga förmer, som befordra rättvisa, såsom
ett utslag af militaristiskt åskådningssätt, hvilket ej bör vinna gillande.

Då den af Riksdagen ifrågasatta anordningen är i hög grad påkallad,
och då intet af de skäl, kommittén anfört däremot, efter min
mening är hållbart, anser jag, att en sådan anordning bör i krigslagarne
vinna plats.

Äfven om denna min åsikt ej vinner bifall, håller jag före, att
205 § i förslaget, som tillåter befälhafvare att på stående fot ålägga
bestraffning, ej är välgrundad. Äfven vid ett summariskt förfarande
kunna och böra vissa regler till undvikande af »hastigt mod» å den
bestraffandes sida och till skydd för den anklagade upprätthållas. Att
tillåta bestraffningsrättens utöfvande utan sådana former, som 203 § i
förslaget föreskrifver, är både oriktigt och onödigt. Oriktigt, ty det
kan lätt tänkas, att befälhafvare^ därest han nödgas gifva sig mera
tid, kommer till ett annat resultat, än om han äger rätt att följa sin
första ingifvelse. Onödigt, ty sådan snabbhet erfordrar ej den disciplinära
bestraffningen, att icke ett förhör af den enkla beskaffenhet, som
203 § omförmäler, alltid kan hållas. Jag har därför ansett, att 205 §
bör utgå.

261

Till sammanfattning af mina önskemål i fråga om disciplinstraff
(och tillrättavisningar) tillåter jag mig sålunda framhålla:

l:o att jag i första rummet ansluter mig till det i herr K. G.
Bildts reservation framställda förslaget;

2:o att därest kommitténs system i hufvudsak skulle bibehållas,
skärpningsmedlen, mörk arrest och häråt nattläger, höra göras tillämpliga
ej blott å manskapet utan jämväl å befäl och underbefäl;

3:o att under nyssnämnda förutsättning, den, som af befälhafvare
ådömts arrest af tredje graden, bör få begära sakens hänskjutande till
krigsrätt med den påföljd, att straffet ej får gå i verkställighet;

-ko att i hvarje fall — således med kommitténs system eller något
annat — disciplinstraff i regel endast bör kunna åläggas efter det den
med bestraffningsrätt utrustade befälhafvaren inhämtat krigsfiskals yttrande,
samt att denne bör vara medansvarig för befälhafvarens beslut, därest
han ej afgifvit reservation däremot;

5:o att 205 § i kommitténs förslag, oafsedt om det under 4:o
angifna önskemål vinner bifall eller ej, bör utgå.

Beträffande denna bestämmelse ansluter jag mig till hvad herr 1 s ■’’■")■
E. Sjöberg i det af honom afgifna särskilda yttrande anfört.

Efter min mening böra icke sjökrigsskolans kadetter såsom sådana 1 s 4:0>-hänföras till krigsmän. Det hufvudskäl, som af kommittén anförts till
stöd för en förändring härutinnan är, att det skulle vara en oegentlighet,
att, då kadetterna öfvas ombord, besättningen i öfrigt lyder under krigslag
men icke kadetterna, för så vidt de icke befordrats till underbefäl.

Mig synes det icke vara någon oegentlighet, att skolgossar, innan de
hunnit till den ålder, att de intaga en verkligt militär ställning, få
förblifva skolgossar och icke genom en onödig konstruktion omskapas
till krigsmän. Vidare anser kommittén det ur disciplinär synpunkt
innebära en fördel, att kadetterna såväl ombord som eljest i beröringen
med förmän och äldre kamrater äfvensom manskap åtnjuta enahanda
straffrättsliga skydd, som tillkommer krigsmän i allmänhet. Det vore
emellertid högeligen förvånande, om erforderligt skydd mot förmän
och äldre kamrater icke skulle kunna beredas kadetterna utan tillitande
af den föreslagna utvägen. Detta skulle tyda på ofullkomligheter i
skolans organisation och ledning, som helt visst kräfva botemedel af
annan art.

262

Det är motbjudande och saknar ej en nyans af löjlighet att gorå
små skolgossar till »krigsmän», och jag för min del afstyrker således
denna mer än tvifvelaktiga reform.

7 7 § skulle efter min åsikt vinna i tydlighet, i fall man mellan

orden »efter denna lag» och »jämväl» införde orden: »utom då de äro
att anse såsom krigsmän».

aa s- Äfven i fråga om detta lagrum instämmer jag i hvad herr E.

Sjöberg i sitt särskilda yttrande anfört.

7:! S- Rätten att sammankomma och rådpläga synes mig vara af den

viktiga beskaffenhet, att den icke annat än i alldeles tvingande fall bör
kringskäras. Väl medgifver jag, att ''en inskränkning i krigstid kan
vara påkallad, och därför har jag intet att erinra emot bibehållandet af
förbudet mot sammankomst för rådplägning om »faran eller olämpligheten
af företag eller tjänsteförrättning, därtill befallning är gifven
eller förväntas» eller »vådan af den ställning, hvari krigsmakten eller
någon del däraf sig befinner», ty dessa rådplägningsämnen torde just
förutsätta krigstillstånd.

Däremot finner jag det oriktigt att bland förbjudna rådplägningsämnen
inrangera »förmans förhållande eller åtgärder». Skulle en förman
t. ex. behandla manskapet illa, eller skulle manskapet genom förmans
uppsåt eller vållande erhålla underhaltig föda, synes det mig ej
blott ursäktligt utan rättmätigt och lämpligt, att de, som däraf träffas,
rådgöra med hvarandra, om hvad som är att åtgöra. Genom den af
kommittén föreslagna ändringen blifver möjligen det senare tillåtet,
men äfven därom kan uppstå tvifvel, så snart öfverläggningen går in på
området: förmannens förhållande.

Däremot skall ett fortsatt dåligt och olagligt behandlingssätt ej
berättiga till samfällda öfverläggningar om sättet att värja sig mot
detsamma, utan sådana öfverläggningar kunna medföra straff. Detta
synes mig ej blott obarmhärtigt utan äfven i hög grad ägnadt att
göra värnplikten motbjudande. Den fria öfverläggitingsrätten är nämligen
eu medborgerlig rättighet så invuxen i alla samhällsklassers åskådningssätt
och så allmänt begagnad å det civila lifvets alla områden, att dess
suspenderande under den militära tjänstetiden kommer att framstå
såsom en synnerligen förhatlig frihetsinskränkning.

Jag anser därför, att orden »om förmans förhållande eller åtgärder»
borde uteslutas och paragrafen sålunda ändrad öfverföras till
krigsartiklarne.

76 och 78 §§. Då krigsmans lydnadsplikt, gent emot förman (76 §) definieras så,

att den förre är skyldig åtlyda hvad den senare »under tjänstens »it -

263

öfning och i hvad som angår tjänsten honom befallt», men den, som
utan att vara krigsman lyder under strafflagen för krigsmakten, förklaras
skyldig att åtlyda »hvad den, som enligt tjänstereglemente eller särskilt
förordnande öfver honom har befälsrätt i tjänsten inom gränsen
af denna rätt anbefallt» (78 §), måste man få den uppfattningen, att
krigsman är pliktig åtlyda äfven hvad förman uppenbarligen utan all
rätt befaller, också om han befaller den underlydande att begå eu
moraliskt oriktig eller brottslig handling. »Blind» lydnad kan sålunda
anses vara förutsatt i 76 §. l)å detta synes i hög grad orimligt och,
långt ifrån att vara befordrande för en god och önskvärd militär utbildning,
fastmera är ägnadt att nedsätta soldatens människovärde, håller
jag före, att en omarbetning af de anförda uttrycken är påkallad, hvarigenom
all möjlighet till den antydda tolkningen förebygges.

I fråga om 81 § kan jag icke godkänna kommitténs förslag, så si §.
vidt därigenom under lagrummets straffhot inbegripes jämväl den krigsman,
som på i detsamma angifvet sätt förgår sig mot förman, hvars
egenskap af förman är honom obekant. Och då en menigs förmän
enligt gällande definition af detta begrepp kunna uppgå till mera än
ett hundratal, är eu sådan eventualitet alldeles ej otänkbar. Det lär
väl tvärtom dröja ganska länge, innan en nykommen värnpliktig hinner
lära sig att personligen igenkänna allt befäl och allt underbefäl, jämväl
sådant som tillhör manskapet, inom det egna regementet.

Vid sådant förhållande är uppenbart, att en begränsning bör ske,
och torde den enklast kunna verkställas på det sätt, att paragrafens
början kommer att erhålla följande lydelse: »Begär krigsman vald
eller annan misshandel mot krigsman, som honom veterligen är hans
förman etc.»

Kommitténs mening torde visserligen vara, att i det här om- 83 §.
handlade fall »nedsättningen» kan utsträckas ända till bortfallande af
allt straff. Men för tydlighetens skull anser jag detta böra erhålla ett
direkt uttryck, hvadan sista satsen efter min mening kunde lyda: »må
straffet efter omständigheterna nedsättas under hvad eljes å gärningen
följa bort eller helt och hållet bortfalla».

I fråga om denna paragraf är jag högeligen tveksam, huruvida »e suttrycket:
»eller annorledes brister i anständigt uppförande» är välbetänkt.
Mig synes, att det varit fullt tillräckligt att belägga oljud,
oväsende och förargelseväckande beteende med ansvar enligt paragrafen.

Detta naturligtvis ur synpunkten, att en strafflag bör undvika obestämda
brottsbeskrifningar, hvilka lämna fritt spelrum för subjektivt godtycke.

264

97 S.

Denna bestämmelse är af synnerlig stor betydelse. Den grundläg-ger
för allt befäl en alldeles särskild undantagsställning, hvars förnämsta
kännemärke är dess rättsosäkerhet. Rättsosäkerheten följer af
brottbestämningens till ytterlighet sväfvande ordalag. Ingen människa
kan gifva en tillnärmelsevis uttömmande förklaring af, hvilket det anstötliga
och ovärdiga uppförande är, hvarigenom eu militär gör sig
skyldig till uppenbar vanvård af den aktning och tillit, han på grund
åt sin tjänsteställning af andra bör äga. Man vet endast så mycket,
som att detta uppförande ligger utom de gränser, som äro uppdragna
för straffbarheten i öfrig!-. Det är då tydligt, att efter olika personers
och olika tiders åskådningssätt lagrummet kan komma att tillämpas på
det mest olika sätt. Att försätta en medborgare i ett dylikt tillstånd
af rättsosäkerhet, där han i lagens lydelse omöjligen kan finna ett tillfredsställande
normativ för, huruvida eu viss handling är straffbar eller
icke, är efter min mening ett svårt fel af lagstiftaren.

Men härtill kommer en annan sak icke mindre betydelsefull. Det
militära befälet försättes genom denna bestämmelse i en fullkomlig
undantagsställning. Hvad medborgaren i allmänhet, ja, hvad den civile
ämbetsmannen har rätt att strafflöst göra, kan medföra straff, då den
handlande innehar militärt befäl eller underbefäl. Detta måste medföra,
att de, som sålunda ställas under en särskild lagstiftning, komma
att betrakta sig såsom tillhörande en särskild kast, hvars fläckfrihet är
viktigare än andra medborgaregruppers. Och i sin ordning måste detta
leda till, att de i sin klass se något högre, något utvaldare än öfriga
medborgare och klasser. På detta sätt kommer lagrummet att genom
ett bakslag medverka till uppkomsten och upprätthållandet af en militär
kastanda, hvilket är i hög grad betänkligt.

Man bör häremot icke invända, att lagrummet •— som ju redan
i något annan form förefinnes i nu gällande lagstiftnings 102 § — hittills
ytterst sällan tillämpats. Denna invändning nedslår icke något af
de argument, jag här ofvan framfört. Osäkerheten i fråga om, när
lagrummet öfverhufvud kan tillämpas, kan i en mängd fall hafva verkat
hämmande och tryckande på militärer och. .afhållit dem från handlingar,
som bort vara fullkomligt tillåtna, men som kanske ur eu viss militär
ensidighet förefallit angripliga. Genom den generella sanktion, som bestämmelsen
gifvit åt don öfverordnades öfvervakande af det militära befälets
»uppförande», torde den tanken lätteligen vinna insteg, att eu
militär icke ens är fri att själf bestämma om sina utgifter, att han till
exempel, såsom man understundom hört omtalas, icke är fri att välja

265

en anspråkslös plats i en teatersalong, icke att färdas på tredje klass
å järnväg o. s, v.

Att lagrummet någonsin skulle kunna medverka till höjande af
personers moraliska handlingssätt i djupare mening, kan med skäl betviflas.
Det är helt visst uteslutande ett uppträdande i yttre hänseende,
som kommit under bedömande. Det är skandalen, som utgjort föremålet
för varnageln. Men hvad som är skandal eller icke, det är ett i hög
grad subjektivt spörsmål. Ett måhända icke ringa antal militärer skulle
kanske anse det för skandal, om eu af deras yrkesbröder energiskt uppträdde
mot ett af regeringen, d. v. s. under den högste krigsherrens
auspicier framlagdt härordningsförslag. Och om denna åsikt ej under
nuvarande förhållanden hos oss skulle omsättas i ett disciplinstraff, kan
det därför icke påstås, att ej sä någonsin skulle kunna blifva förhållandet.
Många militära anordningar importeras hos oss från ett stort germaniskt
frändeland. Hvem svarar för, att icke den tid kommer, då
äfven där rådande militär anda inrangeras bland importartiklarne?

Om jag sålunda för min del bestämdt måste afstyrka upptagandet
af lagrummet äfven i dess förändrade form, kan jag dock ej rikta någon
förebråelse mot kommittén, för att den upptagit detsamma. Sanningen
af hvad inom kommittén yttrats — att lagrummet i viss män
öfverensstämmer med den allmänna opinionens kraf — bestyrkes nämligen
däraf, att, så snart eu militär gjort sig skyldig till en förkastlig
handling, som väcker uppseende, pressen och företrädesvis den, som
representerar främst egsåsikter, plägar framställa frågan, »huru den militära
disciplinen skötes», utan att taga hänsyn till, huruvida handlingen
verkligen är sådan, att den bör falla under militärt bedömande. Man
kan ej undra på, att särskild! de militärer, som hafva stort ansvar för
disciplinens upprätthållande, gentemot sådana frågor också yrka på
bibehållande af de disciplinära tuktomedlen. Ur dessa synpunkter måste
jag från min ståndpunkt betrakta det som en erkännansvärd förbättring
— en förbättring, som kanske äfven den går ut öfver hvad opinionen
egentligen gjort sig beredd på — att kommittén föreslagit att öfverflytta
det ytterst svåra och grannlaga bedömande, som här är i fråga, från
befälhafvare till domstol.

Då allmänna strafflagen i 25 kap. 17 § betecknar vårdslöshet,
försummelse, oförstånd och oskicklighet såsom ämbetsförbrytelser, synes
mig detta, hvad de båda sista begreppen angår, allenast kunna hafva
sin grund, i att samtliga de personer, som äro underkastade bestämmelsen,
hafva frivilligt åtagit sig förpliktelser, för hvilkas rätta fyllande
fordras »förstånd» och »skicklighet». Men denna grund finnes ej be ''

130

träffande största delen af dem, som skola stå under ifrågavarande § i
strafflagen för krigsmakten. De allra flesta — de värnpliktige — hafva
ej valt yrket, ej åtagit sig förpliktelserna, och således ej heller iklädt
sig någon garanti för, att de äro i besittning af nyssnämnda egenskaper.
Vid sådant förhållande synes det mig orimligt att af dem vid ansvarspåföljd
utkräfva desamma. Ordentlighet och plikttrohet kan man fordra
af dem, därför må de ock straffas för vårdslöshet och försummelse.

Vid sådant förhållande synes det mig, att lagrummet borde fä
följande lydelse: »Visar värnpliktig vårdslöshet eller försummelse eller
visar annan krigsman vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet
i fullgörande etc.»

Karl Staaff.

267

Särskild! yttrande af G. F. O. Uggla,

Bestämmelserna uti föreliggande »Förslag till strafflag för krigsmakten»
69 och 72 §§ kunna komma att på det närmaste beröra många
viktiga intressen, vare sig dessa betraktas ur uteslutande fosterländsk
eller tillika ur krigsförberedelsens eller krigstuktens mera speciella
synpunkt.

Enligt nu gällande uppfattning skulle i sagda §§ med »skrift, den
man utsprida eller utsprida låtit», afses endast handskrifren, ej tryckt
eller på något annat sätt än genom skrifning mångfaldigad skrift. Ehuru
eu sådan tolkning, enligt min uppfattning, icke gärna kunnat vara den
ursprungligt menade, bland annat därför att det först är genom mängden
exemplar, som sprides, och beroende på innehållet, men oberoende af
det tekniska förfärandet vid dess framställande eller mångfaldigande,
som skriften (aktstycket) ifråga kan blifva af större verkan, och därför
att i begreppet »utsprida» och »utsprida låtit» enligt språkbruket liggerförutsättningen
af att det är fråga om ett större antal exemplar än
några handskrift^ kopior, så måste ju för närvarande räknas med den
nu rådande uppfattningen.

Då det alltså ansetts nödvändigt, att tryckfrihetsförordningens
nuvarande ofvan anförda tolkning lagts till grund för kommitténs förslag
till lydelse af ofvannämnda §§, har jag ej kunnat underlåta att i
fosterländskt och militärt intresse inför Kung! Magt, framhålla den stora
vikten och önskvärdheten af att sådana åtgärder måtte vidtagas, som
åt vårt fosterland och dess krigsmakt må komma att bereda samma
skydd mot tryckfrihetens missbruk, som, bland annat, beredts Norge
och dess krigsmakt enligt »Militär Straffelov af 22 Mai 1902».

Kommitténs »Förslag till strafflag för krigsmakten» 21 kap. lämnar
vissa allmänna föreskrifter »Om tillrättavisningar», öfverlämnande i öfrigt
åt Konungen att närmare förordna rörande sätt och ordning för deras
tillämpning.

268

Ehuru jag betraktar de af kommittén föreslagna bestämmelserna
i allmänhet tillfredsställande, anser jag likväl, att ett tydligare angifvande
af innebörden af 212 § punkterna b) och e) äfvensom införande
i denna sistnämnda punkt af ordet »kasernrum)) varit önskvärdt.

Tillrättavisningar, riktigt använda, förmildra i många hänseende
krigslydnadens band och äro därför af stor betydelse både såsom uppfostringsmedel
och för krigstuktens upprätthållande. De få ej förblandas
med »rättelser» af på otillfredsställande sätt utförd handling, ty
sådana rättelser äro oskiljaktiga från hvarje undervisning och hafva
till förutsättning i regeln endast okunnighet eller oförmåga men intet
straffvärdt hos den rättade. Men visa sig hos krigsmannen, oaktadt
förvärfvad kunskap, uppfattning och förmåga, ytterligare rättelser fruktlösa
och en lindrigare art af bestraffning nödvändig’, då bör tillrättavisning
träda i stället för rättelse.

Emedan bland en mängd individer anlag och fallenhet både med
afseende å godt och ondt på mångfaldigt sätt växla, böra också botemedel
af olika slag och verkan stå till de ledande uppfostrarnes, kompani-,
skvadrons- och batteri chefernas samt högre befälhafvares, förfogande.
Medlens riktiga användning tillhör uppfostrare- och befälsföringskonsten,
hvars förvärfvande redan erkännes vara och allt mera måste eftersträfva^
såsom en af befälets förnämsta egenskaper till den allmänna och den
militära folkuppfostrans tjänst. Under förutsättning af ofvannämnda
egenskapers hos befälet betintligthet och tillväxt anser jag, att en riktig
tillämpning skall komma att äga rum af de tillgängliga, af kommittén
föreslagna arterna af tillrättavisningar.

Varningens lämplighet såsom mild form af tillrättavisning är erkänd.
För vissa fel under vakttjänsten anser jag eu vakt utom tur
såsom ett godt medel, om den särskild! anordnas för att låta den felande
bättre lära tjänsten ifråga; sammalunda eu extra handräckning såsom
botemedel mot illa utförda handräckningsgöromål o. s. v. Men jagskulle
anse det såsom mycket olämpligt, om till exempel för dålig persedelvård
en vakt utom tur användes såsom tillrättavisning. För begifvenhet
på starka drycker lian i vissa fall löneafdrag, såsom beröfvande
tillika den felande medel till anskaffande af spirituösa, vara lämpligt;
för bristande påpasslighet och vissa yttringar af opålitlighet kunna
permissionsförbud och vägran af tjänstledighet vara rätta medel o. s. v.

Men jag anser, dels att oklarhet kan komma att råda mellan
hvad som under b) menas med tjänstledighet och under e) med inskränkning
af friheten att vistas utom kasern, läger, kvarter och däremot
svarande område.

269

Därför anser jag, att åtminstone i motiveringen hade bort tydligt
framhållas betydelsen af dessa båda besläktade ehuru ej fullt liktydiga
begrepp, hvarvid jag anser, att med tjänstledighet bör förstås eu utöfver
en dag utsträckt frihet från tjänstgöring med eller utan beviljad
rätt att därunder vistas utom den vanliga tjänstgöringsorten och med
»inskränkning af friheten» att vistas utom visst område [s. k. »permissionsförbud»
eller »kasernförbud»] inskränkning af den eljest åt manskapet
tillerkända rätten att å fritid få vistas hvar som helst inom
gränserna för truppförbandets kasern-, kvarter- eller lägerområde m. in.
Men jag anser tillika, att det för ändamålets vinnande är nödvändigt,
att möjlighet finnes till inskränkning i vissa fall af manskaps rätt att
vistas utom kasernrummet (korridoren, dagrummet o. s. v.), hvilket
kan vinnas genom inskjutande efter ordet »kasern-» af ordet »kasernrum».
De sista orden i punkten: »eller motsvarande område» berättiga
till de ytterligare modifikationer, som kunna påkallas af olika förhållanden.

Gustaf Uggla.

270

Särskild yttrande al T. Zetterstrand.

Med afseende å 1 § 3 mom. samt 33 § ansluter jag mig till
den af herr Sjöberg afgifna reservationen.

Beträffande åter 1 § 4 mom., 81 § och 130 § biträder jag herr
Stånds reservation.

Hvad slutligen angår disciplinstraffen, har jag enahanda uppfattning
som herr Staaff. Då emellertid på grund af kommitténs sammansättning
någon lösning af frågan i denna riktning ej stått att vinna, samt ett
i någon mån tillfredsställande resultat endast kunnat erhållas genom en
sammanjämkning mellan olika meningar, anser jag mig ej kunna i
hufvudsak reservera mig mot kommitténs beslut i dessa delar, utan får
jag inskränka mig till att däremot göra följande erinringar:

Då den väsentliga skillnaden mellan de af kommittén föreslagna
arrestgraderna består i de olika tider, hvarunder straff af olika grader
kunna åläggas, hvaremot bestämmelserna, huruvida arreststrafifen skola
vara förenade med tjänstgöring eller icke, endast afse att i hvarje fall
göra straffen så effektiva som möjligt ( jfr sid. 63 och 64 i motiven),
har jag, med hänsyn jämväl till önskvärdheten att i någon mån förenkla
reglerna för straffsammanläggning, inom kommittén påyrkat, att
arrestdagar af hvarje grad äfvensom fängelsedagar skulle anses fullt
motsvara hvarandra, samt att 35, 39 och 40 §§ i förslaget måtte erhålla
eu däraf betingad, något förändrad lydelse.

Enär jag svårligen kan föreställa mig, att i fall, som afses i 39 §,
arreststraff enligt det senare beslutet skall beträffande skärpning komma
att bestämmas lindrigare än enligt det tidigare beslutet, så har jag
hållit före, att 2 och 3 mom. af 42 § borde ur förslaget utgå.

Därjämte vidhåller jag, att befälhafvares beslut, hvarigenom
arrest af tredje graden ålagts, bör kunna hos domstol öfverklagas med
den påföljd att straffet icke får gå i omedelbar verkställighet. 1

1. Zetterstrand.

271

II.

Lag om krigsdomstolar och rättegången därstädes.

Allmänna motiv.

I- ''»reminingen om krigsdomstolar och rättegången därstädes innehåller,
såsom förordningens benämning angifver, i första rummet bestämmelser
om krigsdomstolarnas och i sammanhang därmed det
militära åklagareväsendets organisation.

I Riksdagens skrifvelse af den 1 juni 1901 har, med anledning
af vid samma års riksmöte väckta motioner, äfven framkastats den
frågan, huruvida särskilda krigsdomstolar fortfarande borde bibehållas
eller huruvida de mål, som nu handläggas af dessa, skulle kunna utan
skada öfverflyttas till de allmänna domstolarna, särskild! rådstufvurätterna.

De specialdomstolar i brottmål, som i vårt land funnits, hafva,
som bekant,_ i allmänhet under senare tider afskaffa^. Därvid bär dock
undantag gjorts för krigsdomstolarna, livilkas bibehållande redan Lagkommittén,
som i allmänhet förordade specialdomstolarnas afskaffande,
tillstyrkte.

De mål, som enligt vår nuvarande lagstiftning tillhöra krigsdomstolarna,
kunna, i stort taget, sägas vara sådana mål, som angå antingen
brott i ämbetet eller tjänsten vid krigsmakten eller brott, hvilka, fastän
begångna utom ämbetet eller tjänsten, likväl äga ett nära samband
med det militära tjänsteförhållandet. Med den ståndpunkt, vår lagstiftning
sålunda intager, är tydligen grunden till den särskilda militära
jurisdiktionen att söka icke däri att lagstiftaren velat förbehålla militärståndet
såsom sådant ett särskild! forum, annorlunda kvalificerad! än
det, som gäller för andra medborgare, utan, förutom i rent praktiska
lämplighetshänsyn, betingade af militärens särskilda tjänstgöring, däri

Om bchöjiigheien
af särskilda
krigsdomstolar.

272

att de militära malen ansetts för sitt råtta bedömande kräfva icke blott
lagkunskap utan äfven särskilda militära insikter och militär erfarenhet.
De militära förhållandenas säregna beskaffenhet medför, att de synpunkter,
som vid dessa måls utredning och afgörande böra tagas i betraktande, i
många fall icke kunna fullt komma till sin rätt, med mindre den militära
fackkunskapen och erfarenheten därvid får tillfälle att i en eller annan
form medverka. Särskild! gäller detta i sadana fall, där den tilltalades
brottslighet af lagen göres beroende af hvad militärtjänsten i det ifrågavarande
fallet med afseende å föreliggande förhållanden af honom kan
anses hafva fordrat. Den militära strafflagen kan nämligen icke inlåta
sig på att beskrifva hvarje enligt densamma straffbar förseelse i den
militära tjänsten och belägga hvarje sådan förseelse med särskild! straff,
utan måste i vissa fall i beskrifningen af brottet använda generella
bestämningar, som vid lagens tillämpning förutsätta ett bedömande
af hvad förhållandena i det speciella fallet af eu god krigsman fordra,
Ett exempel härpå är, när strafflagen belägger med sträf!'' krigsmans
vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet i fullgörande af
de tjänsteplikter, som honom efter reglementen eller andra allmänna
författningar, instruktioner eller särskilda föreskrifter åligga, eller af
förhållandenas beskaffenhet påkallas (144 § i nu gällande lag; 130 §.i
förslaget till strafflag för krigsmakten), eu bestämmelse, som gifvetvis
är af ganska stor praktisk betydelse och ofta kommer till tillämpning.
Men äfven i andra fall än dem, som nu berörts, måste den civile
domaren i mål af ifrågavarande beskaffenhet ofta nog vara i behof
af den militära fackinsiktens stöd för vinnande af ett godt och riktigt
resultat. Den civile domaren bör visserligen, om lian skall vara väl
skickad för sitt kall, äga icke blott en noggrann insikt i de lagar och
författningar, som han har att tillämpa, och en klar uppfattning af de
grunder, hvarpå dessa äro byggda, utan äfven en mångsidig allmän
bildning. Men man kan svårligen af honom fordra eller förvänta, att
lian utan tillfälle till samarbete med militära bisittare skall vara i stånd
att förskaffa sig den kännedom om de militära förhållandena, som hos
en domare i krigsrättsmål bör fordras.

Emellertid skulle man ju kunna tänka sig, att med fasthållande
af dessa synpunkter de militära målen kunde förläggas till de allmänna
domstolarne, om dessa förstärktes genom militära bisittare, representerande
den speciella sakkunskap, som är nödig. Men viktiga skäl af
dels praktisk dels humanitär art tala, efter kommitténs uppfattning,
emot att, äfven med en dylik anordning, anlita de allmänna domstolarne
för de militära målens behandling.

273

Det synes för det första vara påtagligt, att den militära tjänstgöringen
till sin beskaffenhet är sådan, att det svårligen kan anses
ändamålsenligt eller lämpligt, att de, som tillhöra krigsmakten, ryckas
ifrån denna sin tjänstgöring för att för fel i ämbetet eller tjänsten
svara inför allmän domstol. Det hinder i tjänstgöringen och den tidsutdräkt
och omgång, som däraf skulle uppkomma, innebära nämligen
så stora olägenheter, att en dylik anordning helt visst icke skulle befinnas
tillfredsställande. Hvad särskildt angår våra allmänna underrätter, sådana
de nu äro organiserade, faller detta lätt i ögonen. Synnerligast gäller detta
om häradsrätterna. Men detsamma synes, om än ej i fullt samma grad,
gälla äfven rådstufvurätterna, hvilka man närmast torde hafva tänkt*
sig skulle kunna komma i fråga att upptaga de mål, som nu tillhöra
krigsdomstolarna. Utom det att vissa afdelningar af krigsmakten äro
förlagda å orter, där rådstufvurätt icke finnes, har nämligen en väsentlig
del af krigsmakten under en stor del af året sin tjänstgöring å öfningsplatser,
belägna på tämligen långt afstånd ifrån närmaste stad. Att
under sådana förhållanden en öfverflyttning af ifrågavarande mål till
stadsdomstolarna äfven i praktiskt afseende skulle medföra åtskilliga
ganska betänkliga olägenheter, synes vara omotsägligt. Särskildt skulle
den snabbhet i målens afgörande, som speciellt beträffande ifrågavarande
mål utgör ett önskemål, och genom särskilda krigsdomstolars inrättande
kan vinnas, tydligen därigenom delvis gå förlorad eller åtminstone kunna
uppnås endast på bekostnad af andra viktiga intressen.

Vid frågan om de militära målens öfverflyttande till de allmänna
domstolarne förtjänar äfven eu annan synpunkt beaktande. Väl äro
öfverträdelser af krigslag och åsidosättande af militära tjänsteplikter,
såväl som öfverträdelser af den allmänna lagens bud, förbrytelser och
förseelser. Men hvad angår den stora massan af dem, som stå under
krigslagarne — de värnpliktige — hafva dessa icke efter fritt yrkesval
själfva ställt sig, utan på grund af statsmakternas bud blifvit ställda
under dessa lagar. Bryta de emot dem, så att de måste stå till rätta
inför dömande myndighet, synes det likväl vara synnerligen angeläget,
att icke de former, under hvilka rannsakning och dom komma dem
till del, göras mera kännbara för deras goda namn och medborgerliga
anseende, än som är oundgängligt. Men detta skulle säkerligen blifva
fallet, om de militära målen förlädes till allmän domstol. Den värnpliktige,
som gjort sig skyldig till eu rent militär öfverträdelse, skulle
då komma att skjflta på domstolens uppropslista mellan grofva missdådare.
Hans förhållande skulle rannsakas i närvaro af de stora menigheter,
som pläga samla sig såsom åskådare och åhörare vid de allmänna

274

domstolarnas förhandlingar. Hans med dylik stor offentlighet afkunnade
straff skulle, i stället för att det är afsedt att vara eu näpst utan följder
för hans efter tjänstens afslutande rent civila bana, lätteligen kunna
sätta eu verklig fläck på hans anseende, måhända just i den ort, där
han skall framlefva sitt lif. Het är vid öfvervägande häraf, som kommittén
anser sig med rätta kunna beteckna bibehållandet af de militära
specialdomstolar^ såsom ett ingalunda oviktigt lmmanitetsintresse.

Äfven om det emellertid läte tänka sig, att de allmänna domstolarna,
på ett eller annat sätt förstärkta med militära krafter, skulle
kunna i fredstid utan alltför stora olägenheter upptaga de mål, som nu
hos oss tillhöra krigsdomstol, är likväl tydligt, att detta svårligen läte
sig göra under krig. Den rörlighet hos krigsmaktens särskilda afdelningar,
som kriget ovillkorligen medför, och angelägenheten däraf att
under sådana förhållanden de tilltalade eller andra, som tillhöra krigsmakten,
icke i större utsträckning än nödvändigt dragas ifrån krigstjänsten
för att svara eller höras inför allmän domstol, måhända belägen
på långt afstånd från den plats, där krigsoperationerna försiggå, fordra
uppenbarligen andra, rörligare organ för den militära rättsskipningens handhafvande,
än de allmänna domstolarna kunna erbjuda. Ögonskenlig! är ock,
att beliofvet af militär fackinsikt och kännedom om militära förhållanden
inom de domstolar, åt hvilka denna rättsskipning anförtros, i krigstid framträder
ännu mera än i fred. Men om det således kan betraktas såsom gifvet,
att de allmänna domstolarna icke lämpa sig för afdömande af de militära
målen i krigstid, utan att härför särskilda krigsdomstolar erfordras, synes
det ock vara klart, att dessa svårligen kunna förväntas på ett tillfredsställande
sätt fylla sin uppgift, därest icke en liknande organisation
finnes inrättad äfven under fred. Skulle nämligen de militära målen
i fredstid handläggas af de allmänna domstolarna, men vid utbrott af
krig öfverflyttas till andra, under freden helt och hållet opröfvade domstolar,
är att befara, att den förtrogenhet och vana vid dessa måls
handläggning, som utan tvifvel äro behöfhga, därest lagskipningen å
förevarande område i krigstid skall kunna någorlunda tillfredsställa de
anspråk, som skäligen därå böra ställas, inom dessa domstolar totalt
komma att saknas, medan däremot, ifall en organisation, likartad med
den i krigstid användbara, finnes redan under fred, den erfarenhet och
vana vid ifrågavarande måls behandling, som finnas samlade vid de
under fred verksamma domstolarna, kunna komma äfven de i krig fungerande
till godo. Väl lärer det ligga i sakens natur, att man svårligen
i krig kan i alla delar orubbad bibehålla eu organisation af krigsdomstolarna,
som kan finnas möjlig och lämplig i fredstid, synnerligast

275

ifall man, på sätt Riksdagen i sin förenämnda skrifvelse antydt, vill
söka för fredstid åstadkomma en organisation, enligt hvilken det civila
elementet i dessa domstolar skulle erhålla större utrymme än hittills.
Men klart är, att ifall de särskilda anordningar, som för ifrågavarande
måls handläggning måste träffas i krigstid, i möjligaste mån ansluta
sig till en redan förut befintlig särskild organisation för likartadt ändamål,
ej mindre öfvergången till mobiliseringstillståndet, i hvad rättsväsendet
angår, måste antagas försiggå lättare och enklare, än ifall en
motsvarande organisation förut saknas, än äfven de organ, som äro
afsedda att under de nya förhållandena träda i verksamhet, fungera
jämnare och säkrare, än i saknad af en dylik organisation kan antagas
blifva fallet.

Inom alla de civiliserade stater, om hvilkas lagstiftning kommittén
haft tillfälle inhämta kännedom, finnas ock särskilda krigsdomstolar
inrättade och äro sådana allestädes i verksamhet ej blott i krig utan
äfven i fredstid.

På ofvan anförda grunder anser kommittén särskilda krigsdomstolar
böra fortfarande bibehållas.

Innan kommittén öfvergår till redogörelsen för de förslag, kommittén
funnit sig böra framställa ifråga om krigsdomstolarnas organisation,
torde i korthet böra erinras om de viktigaste utvecklingsmomenten
inom vår äldre lagstiftning i ämnet samt om den riktning, hvari lagstiftningsarbetet
å förevarande område i senare tider gått.

Den första mera systematiskt genomförda krigsdomstolsorganisation,
som i vårt land förekommit, är den, som ordnades genom Gustaf II
Adolfs år 1621 utfärdade krigsartiklar jämte åtskilliga andra i samband
därmed utfärdade författningar. Enligt denna lagstiftning skulle finnas dels
underrätt vid de särskilda regementena, vid infanteriet kallad regementsrätt
och vid rytteriet ryttarerätt, dels ock en öfverrätt l j. Såväl under- som
öfverrätt bestod af tretton militärpersoner. Underrätt sammansattes af
regementets öfverste eller i hans ställe öfverstelöjtnanten såsom president
samt 12 af regementets officerare och underbefäl, 2 eller i ryttarerätt
3) från hvarje grad, och öfverrätten af tretton högre officerare, bland

’) Hos vissa författare omtalas äfven en generalkrigsrätt, hvars verksamhetsområde dock
ej synes vara fullt kändt.

Historiska
uppgifter rörande
krigsdomstolarnas

organisation
enligt vår
äldre lagstiftning
samt om
lagstiftningsarbetet
ä detta
område i
senare tider.

276

dem marsken eller, i hans frånvaro, fältmarskalken såsom president.
Den juridiska ledningen af domstolens förhandlingar synes hafva tillkommit,
vid underrätt regementsauditören x) och vid öfverrätt generalauditören,
hvilken senare vid förfall för fältmarskalken fungerade såsom
president i sistnämnda domstol. Såsom åklagare tjänstgjorde vid
öfverrätten generalprofossen eller generalgevaldigern, vid underrätt
regementsprofossen. Öfver dem stod generalauditören. Öfverrätten,
hvilken i brottmål — ifrågavarande domstolar hade äfven att handlägga
civila mål — ej utgjorde appellationsdomstol, hade däremot att omedelbart
upptaga vissa brottmål af mera maktpåliggande beskaffenhet, däribland
mål angående af officerare begångna brott, som gingo å lif, lem
eller ära, m. fl. Underrätts dom i kriminella mål, hvilken, som nämndt,
ej fick öfverklagas i öfverrätten, fick emellertid ej verkställas, förr än
marsken eller, om konungen var tillstädes, denne därom gifvit befallning.
Konungen synes i öfrigt i alla händelser hafva förbehållit sig
rätt att i sista hand afgöra alla ifrågavarande mål.

Gustaf II Adolfs lagstiftning, hvilken, som bekant, utöfvat stort
inflytande på krigslagstiftningens utveckling äfven inom andra protestantiska
länder, utgjorde den grund, hvarå den svenska lagstiftningen
i denna del under det sjuttonde och det adertonde århundradet hufvudsakligen
hvilat.

År 1683 utfärdades af Karl XI nya krigsartiklar. Dessa anslöto
sig emellertid väsentligen till den föregående lagstiftningen i ämnet,
om än densamma i enskildheter erhöll eu mera detaljerad utbildning
och särskild! i fråga om rättegångsförfarande^ fullständigades
med utförliga bestämmelser. Af samme regent utfärdades år 1685 särskilda
sjöartiklar gällande för flottan. Enligt dessa anordnades för
flottan en särskild krigsdomstol, benämnd amiralitetsrätt, bestående af
öfverste-amiralen eller general-amiralen såsom ordförande samt »alla
tillstädes varande fl agg män», amiralitets-justitiarien (en juridisk ämbetsman)
och så många af de äldsta officerarne, att domstolen i dess helhet
kom att bestå, i viktigare mål af 13 och i mindre saker af 7 personer.
Vid amiralitetsrätten fungerade såsom åklagare en särskild amiralitetsfiskal.

Karl XI:s krigs- och sjöartiklar förblefvo gällande, intill dess år
1795 nya krigsartiklar, gällande för hela krigsmakten, utfärdades. Dessa
underkastades emellertid snart en revision, hvarefter nya krigsartiklar
ånyo utfärdades år 1798. 1

1) I deri på tyska språket utfärdade upplagan af Gustaf II Adolfs krigsartiklar kallad
Regim entsschultheisz.

277

Enligt 1798 års krigsartiklar utgjordes underrätten af krigsrätt
vid hvarje regemente eller kår af armén äfvensom vid amiralitetet och
arméns flottas särskilda eskadrar. Krigsrätt bestod af 7 medlemmar, i
regel en öfverstelöjtnant eller major som ordförande, två kaptener eller
ryttmästare, två löjtnanter, en »officer af första graden», samt en lagfaren
auditör. A mindre eskader eller enkelt skepp, där auditör ej
fanns, kunde annan tjänlig person förordnas att förrätta auditörstjänst.
Krigsrätt förordnades af öfversten eller den, som öfver regementet eller
kåren förde befälet. Öfverrätt eller andra domstol var krigshofrätten x),
där fältmarskalken eller en generalsperson var ordförande samt två
öfverstar, tre andra regementsofficerare och krigsjustitiarien (efter 1827
benämnd krigshofrätt sråd) ledamöter. Af de militära ledamöterna skulle
alltid två, men i mål rörande sjökrigstjänsten och manövern fyra tillhöra
flottorna. I krigstid förordnades särskilda öfverdomstolar, för landtarmén
generalkrigsrätt och för flottorna öfverrätter, hvilka domstolar jämväl
bestodo af sex militärpersoner och en krigsjustitiarie eller öfverauditör.
Krigsrätt skulle i regel rannsaka och döma i mål hörande till krigsdomstol
och krigsöfverdomstolarna pröfva från underrätt genom underställning
eller besvär inkomna mål; dock skulle vissa mål omedelbart
upptagas af sådan domstol, däribland åtal för förbrytelser af officerare
eller deras vederlikar. Från öfverdomstolarna gingo målen, enligt hvad
därom nedan närmare förmärs, till Kungl. Maj:t eller högste befälhafvaren.
Allmän åklagare var vid krigsrätt väbeln eller i viktigare
mål af justitiekanslern särskildt förordnad aktor; i fält eller å flotta
under krig eller konvoj förordnades af högste befälhafvaren tjänligperson
att vara åklagare. I öfverrätt var krigsfiskal allmän åklagare;
och tillkom honom jämväl bland annat att utöfva uppsikt öfver rättsskipningen
vid krigsrätterna.

Genom två särskilda cirkulär af den 26 november 1812, det ena
för armén och det andra för flottan, meddelades bland annat vissa
bestämmelser rörande krigsdomstolarna i krigstid. Därutinnan stadgades
nämligen, att då armén vore sammandragen, de vanliga regementskrigsrätterna
skulle upphöra och lagskipningen bestridas af en inom hvarje
division af högste befälhafvaren eller divisionschefen förordnad krigsdomstol
— sammansatt af en generalsperson eller öfverste såsom ordförande,
fem regementsofficerare samt en krigsjustitiarie, öfverauditör
eller auditör — hvilken domstol, som skulle hafva lika anseende med
öfverdomstol, skulle upptaga och afdöma alla mål, vare sig dessa

’) För Pommern fanns en särskild öfverrätt, kallad generalkrigsrätt, förlagd i Stralsund.

278

enligt krigsartiklarna hörde till krigsöfver- eller krigsunderdomstol,
med undantag dock af vissa mål, som bibeliöllos vid generalkrigsrätt.
Med rättegångsordningen om skeppsbord skulle däremot jämväl under
krig förhållas på sätt krigsartiklarna stadgade, där ej konungen vid särskilda
tillfällen annorlunda förordnade.

I öfrigt blef den genom 1798 års krigsartiklar bestämda organisation
i hufvudsak gällande, intill dess, efter det den nya allmänna strafflagen
år 1864 tillkommit, nya krigslagar år 1868 utfärdades. Dessförinnan
hade visserligen åt två särskilda kommittéer, tillsatta den ena
på 1820-talet och den andra år 1846, uppdragits att utarbeta förslag till
ny lag i ämnet. Ett af den förra afgifvet förslag, i hufvudsak byggdt
på samma grunder som 1798 års krigsartiklar, ledde emellertid ej
till något resultat; den senare, som afgaf förslag till strafflag och
ordningsstadga för krigsmakten, afslutade år 1847 sina arbeten utan
att hafva afgifvit förslag till rättegångsordning. Enär lagberedningen
då ännu var sysselsatt med utarbetande af förslag till rättegångsbalk,
ansåg sig nämligen kommittén förhindrad att lägga hand vid den särskilda
rättegångsordningen för krigsmakten.

Under de förarbeten till eu ny krigslagstiftning, som närmast föregingo
1868 års lag i ämnet, utarbetades inom justitiedepartementet,
förutom förslag till särskild strafflag för krigsmakten, två alternativa
förslag till rättegångslag för krigsmakten, i fråga om domstolsinrättningen
byggda på väsentligen olika principer, hvilka förslag sedermera
underkastades granskning af för ändamålet förordnade särskilda kommitterade.
Enligt det ena förslaget, hvithet benämndes n:o 1, skulle,
i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad de då ännu gällande 1798
års krigsartiklar stadgade, krigsrätt vara första domstol vid krigsmakten
samt målen därifrån i fredstid fullföljas till krigshofrätten. I krig skulle
däremot i vissa fall eu särskild krigsöfverdomstol, benämnd öfverkrigsrätt,
förordnas, och skulle såväl krigshofrätten som öfverkrigsrätt, förutom
från underrätterna genom underställning eller besvär inkomna mål,
jämväl omedelbart upptaga och pröfva vissa mål, däribland åtal mot
officerare för af dem begångna förbrytelser. Sista instans skulle utgöras
af högsta domstolen, efter hvad därom i grundlagen vore stadgadt ’). Det
andra förslaget, hvilket betecknades med n:o 2, synes aldrig hafva blifvit
till trycket befordradt. Enligt referat i motiven till nedan omförmälda af
nya lagberedningen den 25 april 1893 afgifna förslag till omorganisation
af krigshofrätten skulle jämlikt detta förslag mellaninstansen helt

’)Jfr härom nedan sid. 824.

279

cell hållet försvinna och målen från krigsrätterna omedelbart dragas
under högsta domstolens pröfning eller, för armé utom riket eller flottan
på sjötåg, till generalkrigsrätt, där sådan förordnats. Förutom de slag
af krigsrätt, som kunde förekomma enligt förslaget n:o 1 — regemente-,
garnisons-, stations- och fältkrigsrätt — upptog förslaget n:o 2 jämväl
ett femte, distriktskrigsrätt, däraf skulle finnas eu för hvarje militärdistrikt,
en för Stockholms garnison och en för Gotland. Distriktskrigsrätt,
hvilken likasom annan krigsrätt skulle vara sammansatt af fyra
militära ledamöter < >ch en lagfaren auditör, skulle upptaga sådana till krigsrätt
hörande mål, i hvilka talan fördes mot officer, där ej i vissa fall
sådana mål skulle anhängiggöras vid stations- eller fältkrigsrätt. Förordnande
om distriktskrigsrätt, dess sammansättning samt tid och ställe
för dess sammanträde skulle utfärdas, i militärdistrikt äfvensom pa Gotland
af högste befälhafvaren samt i Stockholm af öfverkommendanten.
Rörde åtal generals- eller amiralsperson, skulle dock krigsrätt förordnas
af chefen för det statsdepartement, under hvithet den tilltalade lydde
i och för det ämbete, han vid krigsmakten innehade. I sistnämnda
förslag föreskrefs vidare, bland annat, att vid distriktskrigsrätt äfvensom
vid stationskrigsrätt, ifall officer där tilltalades, vederbörande krigsfiskal
eller, där sådan ej funnes, annan lagfaren person, som på befälhafvarens
hemställan förordnades af justitiekansler!!, skulle vara allmän åklagare,
hvarjämte samma förslag synes hafva förutsatt, att ett särskildt generalauditörsämbete,
hvars innehafvare skulle hafva att föredraga krigsrättsmålen
i högsta domstolen äfvensom utöfva uppsikt öfver krigslagsskipningen
i landet och anställa åtal för därutinnan begångna fel
m. m., skulle inrättas.

Ofvannämnda för granskning af dessa två alternativa förslag till
rättegångslag för krigsmakten förordnade kommitteracle, hvilka den 13 jun
1867 afgåfvo underdånigt utlåtande i ämnet, tunno sig emellertid på anförda
skäl icke kunna tillstyrka någon förändring i då gällande krigslags
bestämmelser, att under- och öfverrätter skulle finnas vid krigsmakten,
utan hemställde, att, på sätt förslaget n:o 1 innehölle, krigshofrätten eller
i vissa fall särskild öfverkrigsrätt måtte utgöra dels andra domstol vid
krigsmakten och i sådant afseende upptaga mål, som hos underlydande
krigsrätter afgjordes och öfverdomstols pröfning underställdes, äfvensom
besvär öfver nämnda underrätters utslag, dels första domstol i sådana
mål, som i förslaget n:o 1 blifvit lagda under krigsöfverdomstols
omedelbara pröfning.

I enlighet med den af kommitteracle sålunda gjorda hemställan
lades också sistnämnda förslag till grund för förordningen om krigs -

280

domstolar och rättegången därstädes den 11 juni 1868, hvilken utfärdades
samtidigt med ny strafflag och disciplinstadga för krigsmakten.

Nämnda förordning har sedermera, med vissa ändringar, Indika dock
endast varit af jämförelsevis mindre betydelse, fortfarande förblifvit
gällande.

De förslag till ändringar i den nuvarande militära rättegångsordningen,
som innan 1901 års nya härordning bragt frågan i ett i viss
man förändradt läge, varit föremål för de lagstiftande myndigheternas
uppmärksamhet, hafva hufvudsakligen rört sig dels om indragning eller
ombildning af krigshofrätten, dels ock om rättegångsordningens omarbetning
i syfte att däri förekommande bestämmelser om krigsdomstolarnas
organisation under krig äfvensom under större fälttjänstöfningar i
fredstid måtte mera lämpas efter då rådande förhållanden, än nu ansetts
vara fallet. I sammanhang därmed har emellertid äfven frågan om en
förändrad organisation af krigsrätterna i allmänhet under fredstid varit
föremål för öfvervägande.

Beträffande det förstnämnda spörsmålet, eller det om krigshofrättens
ombildning, hvilket under ifrågavarande lagstiftningsarbete träd!
i förgrunden, torde kommittén, i anseende till den utförliga redogörelse,
som därför lämnats i tidigare betänkande!! i ämnet, *) därtill kommittén
får hänvisa, kunna inskränka sig till att i korthet erinra om de viktigaste
stadierna, denna fråga hittills genomlöpt.

Redan långt innan 1868 års krigslagar utfärdades hade inom Riksdagen
vissa önskemål och förslag beträffande krigshofrättens indragning
eller ombildning blifvit framställda. Dessa önskemål och förslag
gingo, på sätt nedan sägs, ut på krigshofrättsmålens öfverflyttning till
de allmänna hofrätterna, eventuellt med tillkallande af sakkunnige vid
sådana måls behandling. Vid 1840 års riksmöte gjorde sålunda Rikets
Ständer hos Kungi. Maj: t framställning därom, att krigshofrättens befattning
måtte öfverflyttas å de tre andra hofrätterna, en framställning,
som emellertid icke föranledde någon åtgärd. I underdånig skrifvelse
den 8 april 1857 gjordes af Rikets Ständer förnyad framställning
i ämnet, hvilken utmynnade i en hemställan, att Kungl. Maj:t läcktes
efter ärendets utredning taga i öfvervägande, huruvida icke krigshofrätten
måtte kunna indragas och de mål, som tillhörde denna domstol,

4 Jfr nya lagberedningens den 25 april 1893 afgifna förslag till lag angående ändring i
vissa delar af förordningen om krigsdomstolar och rättegången därstädes den It juni 1868 jämte de
till samma förslag hörande motiv äfvensom det af den, för revision af den militära rättegångsordningen,
den 20 december 1895 tillsatta kommitté den 7 november 1896 afgifna betänkande sid. 66 och ff.

281

på de öfriga hofrätterna öfverflytta», med iakttagande af hvad för sådana
måls handläggning i högsta domstolen i 20 § regeringsformen vore föreskrifvet,
nämligen att två militärpersoner öfvervore målen. Såsom skäl
härför anfördes, under åberopande af hvad vid 1840 års riksdag förekommit,
att om det än vore nödigt, att flere män af yrket deltoge i
handläggningen af militärmål uti första domstolen, där undersökningar
i målet ägde rum och hvarest i anseende därtill en mera speciell sakkännedom
hos domstolens flesta ledamöter erfordrades, dylika måls handläggning
i andra instansen, som hufvudsakligen hade till föremål att
tillse, huruvida gällande lagbud blifvit riktigt tillämpade, dock syntes
utan någon olägenhet försiggå i hofrätterna, likasom tredje instansen
af dessa mål utgjordes af högsta domstolen; att det däremot syntes vara
mindre lämpligt, att en sådan pröfning af underrätts beslut verkställdes
af en domstol, hvilken såsom krigshofrätten bland sina ledamöter blott
hade en lagfaren person; att således, enligt hvad Rikets Ständer hölle
före, ifrågavarande mål lämpligen kunde och borde till hofrätterna öfverflyttas;
samt att det torde blifva behörigen sörjdt för, att tillräcklig sakkännedom
ej komme att vid meranämnda måls handläggning i hofrätterna
saknas, om därvid förfores på sätt som, enligt hvad ofvan
nämnts, vore föreskrifvet för sådana måls behandling i högsta domstolen.

I underdåniga utlåtanden, som af samtlige rikets hofrätter afgåfvos
öfver berörda framställning, blef densamma af dessa myndigheter— med
undantag af Göta hofrätt, som tillstyrkte bifall till densamma — afstyrkt
af skäl, bland andra, att Rikets Ständer vid sin framställning utgått
från den felaktiga uppfattningen, att krigshofrätten vore endast appellationsdomstol,
hvars verksamhet skulle inskränka sig till pröfning häraf,
huruvida gällande lagbud blifvit rätt tillämpade, men att det däremot
tillkomme krigshofrätten icke allenast att såsom domstol i andra distans
handlägga sådana mål, som genom besvär eller underställning från krigsrätterna
inkomme, utan äfven att såsom första domstol upptaga åtskilliga
mål, hvilka i allmänhet vore af vida svårare och mera ömtålig art
och beskaffenhet än flertalet af dem, som från krigsrätterna fullföljdes
eller genom underställning inkomme, och att stundom i dylika mål hålla
sj kifva undersökningen.

På grund af hvad sålunda förekommit, fann Kungl. Maj:t Riksdagens
framställning icke till någon åtgärd föranleda.

Rörande det under förarbetena till 1868 års krigslagar utarbetade
alternativa förslaget till rättegångslag för krigsmakten, hvilket förslaggick
ut på krigshofrättens fullständiga indragning och krigsrättsmålens
omedelbara fullföljande till högsta domstolen, är förut taladt.

282

Sedan vid åtskilliga riksdagar fråga om krigshofrättens indragning
ånyo väckts, framlades år 1881 af dåvarande statsrådet och chefen för
justitiedepartementet ett inom departementet utarbetadt förslag i sådan
riktning, hvilket förslag '') innebar, att Svea hofrätt skulle vara krigshofrätt
och, då krigsliofrättsmål, som icke rörde endast sammanläggning
af straff, där förekomme, utgöras af presidenten eller den i hans ställe
företrädde såsom ordförande, två ledamöter å den division, dit målet
hörde, samt två militära ledamöter. De mål, Svea hofrätt i sin egenskap
af krigshofrätt hade att handlägga, skulle således enligt detta förslag
fördelas emellan Svea bo frätts särskilda divisioner efter samma grunder
som öfluga brottmål och inför vederbörande division föredragas af den
fiskal, som där fullgjorde annan brottmålsföredragning, och skulle protokollet
äfven i ifrågavarande mål föras af vederbörande notarie i Svea
hofrätt. Därjämte innefattade förslaget, att krigsfiskalens ämbetsåligganden
skulle uppehållas af advokatfiskal i Svea hofrätt.

Chefen för justitiedepartementet, som vid framläggande af detta
sitt förslag utgick därifrån, att krigshofrättens verksamhet icke vore
af den omfattning, att den i och för sig och med afseende på målens
antal föranledde behof af en själfständigt organiserad öfverrätt, samt
att arbetsprodukten icke stode i rimligt förhållande till omkostnaderna,
åberopade i öfrigt till stöd för den föreslagna reduktionen af de militära
och ökningen af de civila ledamöternas antal i domstolen hufvudsakligen,
att eu sådan inrättning af krigsliofrätten, att flertalet af dess
ledamöter vore fackmän, icke syntes vara mera af behofvet påkallad
för handläggningen af där förekommande mål, än då det gällde att
pröfva tvister hörande till åtskilliga andra områden, helst själfva sakförhållandet
i nämnda mål vanligen vore utredt redan vid den lägre
domstolen, . krigsrätten; samt att, enär lagkunskapen för själfva domsåtgärden
måste vara af vida större betydelse än den militära fackinsikten,
en organisation af öfverrätten, enligt hvilken de lagfarne domarena
blefve flera än de militära, borde medföra större trygghet för en rättvis
dom, än då det militära elementet hade öfvervikten, hvar]ände hvad
särskild! angick öfverflyttningen af krigshofrättens funktioner till Svea
hofrätt, framhölls, att de nödiga militära krafterna inom domstolen med
största lätthet och minsta kostnad kunde erhållas i Stockholm, samt att
antalet mål, som handlades af krigshofrätten, ej heller imre så stort,
att det i och för sig borde påkalla tillökning i Svea hofrätts personal.

‘) Förslaget finnes såsom Bil. litt L. tryckt i förutnämnda af 1895 års kommitté den 7
november 1896 afgifna betänkande.

283

Sedan Svea hofrätt och krigshofrätten afgifvit underdåniga utlåtanden
öfver förslaget, och detta i anledning af därvid framställda anmärkningar
delvis omarbetats, infordrades öfver det sålunda omarbetade
förslaget x) yttrande af högsta domstolen, som emellertid afstyrkte detsamma.
Förslaget blef icke heller för Riksdagen framlagdt; och synes
det afgörande skälet härför hafva varit den däremot gjorda anmärkningen,
att en af ett öfvervägande antal civila ledamöter sammansatt
domstol skulle öfvertaga krigshofrättens funktion att i första instans
döma öfver förbrytelser, begångna af officerare, under det att underbefäl
och manskap fortfarande skulle i första hand dömas af de företrädesvis
af militära ledamöter bestående krigsrätterna, en omständighet, som
ansetts kunna, till men för disciplinen, väcka föreställning om bristande
likhet inför lagen.

Med anledning af upprepade framställningar i ämnet från Riksdagens
sida anbefalldes nya lagberedningen den 31 december 1892 att
efter utarbetande af vissa angifna ändringar i allmänna rättegångsordningen
taga frågan om krigshofrättens indragning eller ombildning i
öfvervägande samt uppgöra det förslag i ämnet, som beredningen
funne af omständigheterna påkalladt.

Lagberedningen, som afgaf sitt förslag den 25 april 1893, sökte,
på sätt som skett i 1881 års förslag, lösa frågan om en ombildning af
krigshofrätten, hvilken ansågs fortfarande böra såsom mellaninstans och
såsom första domstol i mål rörande åtal mot officerare och deras vederlikar
bibehållas, medelst dess förening med Svea hofrätt. Dock ansågs
antalet af de militära ledamöterna böra fortfarande förblifva det öfvervägande,
och krigshofrätten under sin nuvarande benämning framgent
gifvas karaktären af en särskild, själfständig krigsdomstol, om än till
en del bestående af ledamöter, hämtade från Svea hofrätt. I enlighet
härmed föreslog lagberedningen 2), att krigshofrätten skulle utgöras
'' af en vid Svea hofrätt bildad särskild afdelning, bestående af presidenten
i sistnämnda hofrätt såsom ordförande, en ledamot i samma hofrätt,
hvilken skulle af Konungen förordnas att vara öfverauditör, samt tre
af Konungen för viss tid förordnade militära ledamöter. De civila
ledamöterna i krigshofrätten skulle således, i motsats emot hvad enligt
1881 års förslag var fallet, vara ständiga ; och skulle föredragningen af

Tryckt såsom Bil. litt M. i förutnämnda af 1895 års kommitté den 7 november 1896
afgifna betänkande.

2) Äfven detta förslag finns tryckt i förenämnde kommittébetänkande af den 7 november
1896, Bil. litt. N.

284

målen åligga öfverauditören. Med anledning af betänkligheter, som
af Svea hofrätt i dess öfver 1881 års förslag afgifna utlåtande framställts
mot advokatfiskalens öfvertagande af krigsfiskalens göromål, föreslogs
därjämte, att en särskild krigsfiskal skulle fortfarande finnas, dock att
till denna befattning skulle kunna förordnas eu tjänsteman i Svea
hofrätt. Protokollsföringen i krigshofrätten äfvensom annat biträdande
arbete därstädes skulle däremot bestridas af Svea hofrätts tjänstemän
och betjänte.

Underdåniga utlåtanden öfver berörda förslag afgåfvos såväl af
krigshofrätten och Svea hofrätt som ock af högsta domstolen. De båda
förstnämnda myndigheterna afstyrkte förslaget, hvaremot högsta domstolens
bestå ledamöter i hufvudsak lämnade det samma utan anmärkning.

i proposition till 1894 års riksdag blef ock förslaget, efter vissa
med anledning af framställda anmärkningar däri vidtagna jämkningar,
af Kungl. Maj:t för Riksdagen till antagande framlagdt '').

Förslaget antogs utan votering af Andra Kammaren men afslogs
i den Första med 57 röster mot 34, hvadan frågan för den gången
förfallit.

Den viktigaste af de äfven emot detta förslag framställda anmärkningarna
synes hafva varit, att då krigshofrätten fortfarande skulle
omedelbart upptaga mål rörande åtal mot officerare, likheten inför lagen
icke vore genomförd. Officerare komme nämligen att i första instans
dömas af en domstol, bestående af två civila, däribland ordföranden,
och tre militära ledamöter, medan däremot underofficerare och manskap
skulle dömas af krigsrätter, sammansatta af fyra militära ledamöter och
en civil samt med militär ordförande.

Emellertid hade från generalstabens sida gjorts framställningar
angående omarbetning af den militära rättegångsordningen i andra hänseenden.
I underdånig skrifvelse den 9 maj 1889 framhöll sålunda
dåvarande chefen för generalstaben, att den nuvarande rättegångs-''
ordningens bestämmelser rörande krigsrätternas organisation under större
fälttjänstöfningar äfvensom i krigstid vore mindre tillfredsställande.
Härutinnan anmärktes, att ehuru i 5 och 12 §§ af gällande förordning
om krigsdomstolar och rättegången därstädes åt Konungen inrymts
myndighet att genom inrättande af fältkrigsrätter och öfverkrigsrätt
modifiera organisationen af krigsdomstolarna efter behofvet under fälttjänstöfningar
och i krigstid, vissa andra stadganden i förordningen

'') Förslaget, sådant det lydde enligt nämnda proposition, finnes äfvenledes tryckt i mera
nämnda kommittébetänkande af den 7 november 1896 såsom Bil. litt. O.

285

likväl lade hinder i vägen för att med tillämpning’ af denna myndighet
åstadkomma för berörda förhållanden tillfredsställande anordningar.

Hvad särskild! anginge fälttjänstöfningarna, framhölls såsom ett
önskemål, att sådana bestämmelser måtte utfärdas, att äfven vid öfningar,
omfattande en eller flera fördelningar, de särskilda regementenas och
kårernas krigsrätter — hvilka jämlikt 19 § i ofvannämnda förordning
syntes, ifall en gemensam fältkrigsrätt för alla de i öfningarna deltagande
trupperna inrättades, skola helt och hållet upphöra att fungera
— måtte bibehållas vid sin befogenhet, och särskilda fältkrigsrätter
inrättas blott för den i öfningarna deltagande personal, hvilken icke
tillhörde regemente eller kår, d. v. s. personalen vid de högre truppförbandens
stabskvarter och vid särskilda formationer och anstalter.
Beträffande förhållandena i krig erinrade chefen för generalstaben i
samma skrifvelse, bland annat, att då enligt 12 § i ofvan omförmälda
förordning öfverkrigsrätt endast kunde finnas för armé utom riket, det
på grund af 23 § 1 mom. af samma förordning blefve krigshofrätten,
som för där förutsatt fall skulle bestämma forum för brottmål äfven vid
fördelning, som afskurits från omedelbar förbindelse med den ort, där
krigshofrätten hade sitt säte, samt att omgång och försenad rättsskipningmåste
orsakas däraf, att enligt 20 § krigshofrätten hade att omedelbart
döma öfver mål, som rörde förbrytelser, begångna af officerare. Dessutom
framhölls såsom önskvärdt, att i krig erforderliga etappkrigsrätter
kunde anordnas med territoriell myndighet öfver samtliga afdelningar
och enskilde, som färdades utefter etappvägarna eller eljest uppehölle
sig inom området för etappväsendets verksamhet. På grund af hvad
sålunda anförts och med afseende å vikten däraf, att en enkel och snabb
rättsskipning i händelse af krig blefve möjliggjord, anhöll chefen för
generalstaben tillika, att Kungl. Maj:t täcktes vidtaga erforderliga åtgärder
för omarbetning af den militära rättegångsordningen i sådan
riktning, att den komme att till fullo lämpa sig efter en nutida armés
på fältfot organisation.

Kungl. Maj:t fann emellertid, efter krigshofrättens hörande, enligt
beslut den 13 december 1889 framställningen icke för det dåvarande
föranleda åtgärd.

Sedan 1892 års härordning antagits, gjorde t. f. chefen för
generalstaben förnyad framställning i ämnet, i hvilken han, med erinran
därom, att genom den nya härordningen dels fasta, i fred som
i krig bestående arméfördelningsband blifvit införda dels en särskild
civilmilitär kår, intendenturkåren, vid hvilken krigsrätt ej kunde sättas,
blifvit organiserad, samt under åberopande af hvad chefen för general -

286

staben i förenämnda skrifvelse af den 9 maj 1889 anfört och med framhållande
tillika, att etter härordningens antagande förändrade mobiliseringsplaner
utarbetats och förslag till fältförvaltnings- och etappreglementen,
i hvilka förslag hvarje myndighets i fält administrativa och militära
befogenhet bestämts, blifvit uppgjorda, hemställde, att den militära
rättegångsordningen måtte varda omarbetad i sådan riktning, att densamma
komme att till fullo lämpa sig ej mindre efter arméns organisation
i fred, sådan denna blifvit genom nämnda härordning bestämd, än
äfven efter arméns organisation i fält, sådan denna genom gällande
mobiliseringsplaner med dithörande tjänsteföreskrifter vore planlagd.

Med anledning af sistberörda framställning uppdrog Kungl. Maj:t
den 20 december 1895 åt en kommitté att företaga en revision af den
militära rättegångsordningen i syfte att bringa densamma i full öfverensstämmelse
med krigsmaktens organisation såväl på fältfot som i fredstid.

Nämnda kommitté, hvilken afgaf sitt betänkande den 7 november
1896, innefattande förslag dels till lag om krigsdomstolar och rättegången
därstädes dels till vissa andra därmed i samband stående författningar,
ansåg emellertid de grunder, hvarpå den nuvarande militära
domstolsinrättningen hvilar, hvad angår första instansen, böra i hufvudsak
lämnas orubbade. Någon ändring i krigsrätternas sammansättning
föreslogs därför icke.

Beträffande krigsrätternas anordning i öfrig! föreslog kommittén,
att i fredstid de nuvarande regements- och stationskrigsrätterna skulle
bibehållas, samt att äfven eljest krigsrätt, under namn af »särskild
krigsrätt», skulle kunna efter Konungens förordnande inrättas vid afdelning
af krigsmakten, som bestod af särskilda, till olika truppförband
eller stationer hörande, till gemensam tjänstgöring sammandragna trupper,
eller som vore förlagd i fästning eller garnisonsort. De »särskilda»
krigsrätterna skulle således motsvara dels de nuvarande garnisonskrigsrätterna
dels fältkrigsrätterna, för så vidt desamma nu kunna förekomma
under vanliga fredliga förhållanden vid armén. För de vid armén
sjelfständigt organiserade afdelningar eller kårer, hvilka icke ingå i de
lägre truppförbanden, såsom generalstaben, fortifikationen, intendenturkåren,
arméfördelningsstaberna in. fl., ansåg kommittén särskilda krigsrätter
icke vara behöfliga; mål rörande personal, hörande till dessa afdelningar,
. skulle därför enligt dess förslag upptagas af krigsrätt vid
annan afdelning efter krigsöfverdomstols bestämmande. Däremot skulle
för afdelning af krigsmakten, som är på sjötåg, kunna förorclnas krigsrätt,
hvilken fortfarande som hittills skulle benämnas fältkrigsrätt. —
Hvad angår organisationen af krigsrätterna i krigstid, utgick kommittén

287

därifrån, att de för vanliga fredliga förhållanden afsedda krigsrätterna
skulle jämväl efter krigsutbrott vara i verksamhet vid de afdelningar
af krigsmakten, hvilka icke voro i fält.

Beträffande afdelningar af krigsmakten i fält — enligt kommitténs
förslag skulle afdelning af krigsmakten anses vara i fält, då den
befann sig inom krigsskådeplats eller å fästning, som särskildt förklarats
i krigstillstånd — eller på sjötåg skulle krigsrätt fortfarande benämnas
fältkrigsrätt. Sådan skulle finnas såväl vid hvarje regemente eller därmed
likställdt truppförband af armén som ock vid station af flottan,
men i öfrigt skulle det, i enlighet med hvad nu är förhållandet, förbehållas
Konungen att bestämma, vid hvilka afdelningar af krigsmakten
fältkrigsrätt skulle inrättas, Enär det emellertid ansågs nödigt, att
grunderna för de militära domstolarnas inrättande äfven i sistnämnda
fall stadgades redan på förhand och icke först i sammanhang med befallning
om krigsmaktens försättande på krigsfot, utarbetades af kommittén
särskildt förslag till kungörelse angående inrättande af fältkrigsrätter,
i hvilken kungörelse närmare bestämdes, vid hvilka andra afdelningar
af krigsmakten än dem, där, enligt hvad ofvan nämnts, fältkrigsrätt
alltid borde finnas, sådan domstol skulle, då krigsmakten eller
viss del däraf blefve ställd på krigsfot, varda inrättad. I de fall, då
vederbörande befälhafvare redan nu i fält eller på sjötåg äger förordna
om sättande af särskild fältkrigsrätt, skulle sådant i enahanda ordning,
som nu är föreskrifven, kunna äga rum. I fråga om krigshofrättens
organisation anslöt sig kommittén i hufvudsak till det förut omförmälda
af Kungl. Maj:t vid 1894 års riksdag framlagda förslaget till denna
domstols ombildning.

För att lämna största möjliga utrymme för de speciella, fackinsikternas
och den militära erfarenhetens målsmän vid bedömande af
sådana frågor, som under krig kunna uppstå, föreslog kommittén tillika,
att äfven inom riket skulle kunna inrättas öfverkrigsrätt, bestående af
en civil och fyra militära ledamöter. 1 syfte att äfven i öfrigt undanrödja
betänkligheter, som vid den föregående behandlingen af nyssnämnda,
af kommittén förordade förslag till krigshofrättens ombildning
blifvit emot samma förslag uttalade, föreslogos därjämte vissa ändringar
i en del bestämmelser af den nuvarande förordningen om krigsdomstolar
och rättegången därstädes, hvilka ändringar afsågo dels att inskränka
de fall, då rannsakning med officerare skulle äga rum i krigsöfverdornstol,
och dels att för dem, hvilka hafva sitt forum vid krigsrätt, underlätta
klagan i öfverdomstolen. För den händelse emellertid att de sålunda
föreslagna ändringarna i nämnda förordning icke skulle anses för undanrödjande
af nämnda betänkligheter tillfyllestgörande, utarbetades där -

288

jämte af kommittén ett alternativt förslag till en del ytterligare ändringar
i samma förordning, enligt hvilket förslag, som af ett par medlemmar
i kommittén omfattades framför det af kommitténs flertal förordade
förslaget, krigsrätt i regel skulle hafva att döma äfven öfver officerare,
med undantag dock af befälhafvare för arméfördelning eller likställd
befälhafvare vid armén, stationsbefälhafvare vid flottan, befälhafvare för
själfständig fartygsafdelning på sjötåg äfvensom officer af generalitetet
eller flaggman. Då officer af armén åtalades vid krigsrätt, skulle denna
förordnas af vederbörande arméfördelningschef eller, på Gotland, af
militärbefälhafvaren och sammansättas af officerare och auditör tillhörande
fördelningen eller, på Gotland, dess trupper. De militära ledamöterna
i krigsrätt skulle, då åtal emot officer där förekomme, vara regementsofficerare,
däraf eu af öfverstes grad, dock att vid bristande tillgång
på behöriga officerare till militära ledamöter i rätten kunde förordnas
officerare af grad näst under den, som eljest vore föreskrifven; med
iakttagande att en af dem, där så ske kunde, skulle äga tjänsterang
framför den tilltalade. Från regeln om krigsrätts behörighet att döma
i mål mot officerare gjordes, utom de ofvan nämnda, ej annat undantag
än beträffande mål, som anginge fel och försummelser i domareämbetet
eller som eljest vore af beskaffenhet, att i allmänhet tillhöra
öfverdomstols omedelbara upptagande.

I öfrigt innehöll kommitténs ifrågavarande förslag allenast vissa
mindre väsentliga ändringar i den militära rättegångsordningen, de där
endast åsyftade förenklande, förtydligande eller fullständigande af redan
befintliga stadganden.

Öfver nämnda förslag, sådant detsamma lydde enligt ofvan sist omförmälda
alternativ, hafva yttranden afgifvits af krigsliofrätten och, i
hvad rörde frågan om krigshofrättens ombildning, Svea hofrätt äfvensom
af högsta domstolen, som emellertid afstyrkte förslaget i den form,
detsamma då förelåg.

Mot förslaget framställdes åtskilliga anmärkningar, däribland att
enligt de föreslagna bestämmelserna om öfverflyttning af officers forum
från krigsliofrätten till krigsrätt officerare, som åtalats vid krigsrätt,
skulle kunna komma att stå till rätta inför sidoordnade eller underordnade
och inför egna regementskamrater, samt att den nödvändiga
förutsättningen för förslagets genomförande i denna del — en erfaren
auditörspersonal -— icke funnes förverkligad genom den nuvarande
organisationen af auditörsstaten.

I syfte att undanrödja de sålunda påpekade olägenheterna framlade
dåvarande statsrådet och chefen för justitiedepartementet vid före -

289

dragning af ärendet inför Kung].. Maj:t i statsrådet den 7 januari 1901
ett förslag, i hufvudsakliga delar anslutande sig till nämnda af 1895
års kommitté utarbetade alternativa förslag men i vissa delar omarbetadt.
Det sålunda omarbetade förslaget skilde sig från det förra
hufvudsakligen däri, att för upptagande och afdömande af till krigsdomstol
hörande mål rörande förbrytelser begångna af officerare skulle,
hvad armén angår, med anknytning till arméns indelning i fasta fördelningar,
organiseras s. k. fördelningskrigsrätter, sammansatta af regementsofficerare,
hvilka alla eller, om tillgång därtill saknades, åtminstone
hvad beträffar en af dem, skulle vara af högre grad än den tilltalade,
samt en fast anställd fördelningsauditör, hvarjemte, med anledning
af en vid granskningen af det förra förslaget framställd anmärkning,
att eu del af de mål, som nu i första hand upptagas af
krigshofrätten, kunde utan rannsakning afgöras endast efter skriftväxling,
gjorts den modifikation i samma förslag, att vissa mål, som ansetts
vara af sådan beskaffenhet, nämligen, utom mål angående fel eller försummelser
i domareämbetet, äfven mål rörande fel eller försummelser
vid utslags befordrande till verkställighet eller vid åläggande af disciplinstraff
eller förande af straffregister eller i fråga om fullgörande af meddelade
föreskrifter om skyldighet att insända protokoll eller annat till
krigsöfverdomstol, fortfarande skulle omedelbart upptagas af sådan
domstol.

Sedan krigshofrätten öfver sistnämnda förslag äfvensom ett i sammanhang
därmed utarbetadt förslag till ändring i 154 § strafflagen för
krigsmakten den 14 mars 1901 afgifvit underdånigt utlåtande, har genom
note ur statsrådsprotokollet den 21 juni 1901 utdrag af samma protokoll
för den 7 januari 1901 i hvad det angår ofvan omförmälda, sistnämnda
dag i statsrådet föredragna ärende jämte därtill hörande handlingar
äfvensom krigshofrättens nyssberörda utlåtande till kommittén
öfverlämnats för att vid utförande af dess uppdrag komma under öfvervägande.

För frågan om krigsdomstolarnas organisation är tydligen af 0m * mål,
största betydelse, hvilka mål som läggas under sådan domstols be- hörakrigs-''
dömande. Kommittén vill därför redan här angifva sin ståndpunkt till domstol.
sistberörda spörsmål. På sätt redan af motiven till det af kommittén
utarbetade förslaget till strafflag för krigsmakten framgår, har kommittén
utgått därifrån, att bestämmelserna rörande krigsdomstolarnas behörighet
skulle fotas på i hufvudsak enahanda grunder som enligt nuvarande
lag. Kommittén har sålunda förutsatt, att krigsdomstol i regel endast

290

skulle äga att upptaga mål rörande åtal mot personer, som enligt förslaget
till strafflag för krigsmakten skulle lyda under samma lag.
Undantagsvis skulle dock, enligt hvad i nämnda motiv närmare finnes
omförmäldt, *) krigsdomstol döma äfven öfver åtal mot andra personer
för vissa brott, begångna å krigsskådeplats eller af svenska krigsmakten
ockuperadt område. Detta rör emellertid exceptionella fall i krigstid.

Beträffande frågan om livilka brott, som skulle åtalas vid krigsdomstol,
har kommittén vidare, i öfverensstämmelse med nuvarande
lag, till en början antagit, att sådana brott, som i förslaget till strafflagbelagts
med särskildt straff eller, enligt hvad där sägs, vid straffets
bestämmande efter allmän lag skola anses såsom begångna under försvårande
omständigheter, också böra åtalas vid krigsdomstol. Då straffet
för ifrågavarande brott bestämts med afseende å militära förhållanden,
bör tydligen, om krigsdomstolsinrättningen skall fylla sitt ändamål, åtal
för sådant brott där anhängiggöras. Att kommittén till vinnande af
större lättliandterlighet i krigslagarnas praktiska användning därvid välten
annan uppställning af strafflagen för krigsmakten än den nuvarande
och, i den män så lämpligen kunnat ske, i nämnda lag upptagit äfven
sådana brott, som, ehuru straffet därför skulle bestämmas efter allmän
lag, likväl ansetts lämpligen böra af krigsdomstol upptagas, är i motiven
till strafflagen omförmäldt. 2)

Enligt nuvarande lag skola emellertid vissa brott, då de begås
af personer, som lyda under strafflagen för krigsmakten, åtalas vid
krigsdomstol äfven i de fall, då ansvaret skall bestämmas efter allmän
lag. Hit höra dels fel och förbrytelser i ämbete eller tjänst vid krigsmakten,
med undantag af sådana fel i prästämbetet, som tillhöra konsistorii
upptagande, samt af balansmål i de fall, då de enligt uppbördsförfattningar
böra pröfvas af kammarrätten, dels äfven i öfrigt vissa i
18 § Do) ditt. b)—g) uppräknade brott, hvilkas åtalande och bestraffande
ansetts för upprätthållande af tukt och ordning vid krigsmakten eller
eljest för dess intressen af särskild vikt, nämligen:

förolämpningar med ord eller gärning emot den, som enligt
disciplinstadgan är till den brottsliges förman eller öfverordnad att
hänföra, eller emot annan person i eller för dennes ämbete eller tjänst
vid krigsmakten (18 § Do) b));

brott, som i öfrigt emot person, hörande till krigsmakten, begås
under tjänstgöring eller eljest i fält, läger, vaktrum, kasern eller
inom militärsjukhus eller kronans varf, verkstad, förråds- eller tyghus,

'') Se sid. 44-,

2) Se sid. 19.

291

på kronans fartyg eller inom garnisons- eller stationsort eller inför
krigsdomstol (18 § l:o) c));

envigesbrott de personer emellan, som lyda under strafflagen för
krigsmakten (18 § l:o) d));

förstörande, skadande eller olofligt tillgripande, vare sig medelst
våld å person eller annorledes, af egendom, som tillhörer krigsmakten
eller är för dess behof afsedd, äfvensom inbrott eller försök till rån i
afsikt att tillgrepp af sådan egendom begå (18 § l:o) e));

falsk angifvelse af förbrytelser, som till krigsdomstols upptagande
höra, äfvensom delaktighet i så beskaffade förbrytelser samt underlåtenhet
att dem upptäcka, i de fall, då ansvar för slik underlåtenhet
är i lag stadgadt (18 § l:o) f)); samt

alla brott i öfrigt af hvilken beskaffenhet som helst, då de föröfvas
under fält- eller sjötåg utom riket, så vida åtalet anställes medan
tåget varar (18 § l:o) g)).

Åtal för fel och försummelser i ämbete eller tjänst vid krigsmakten
anser kommittén böra fortfarande i regel upptagas af krigsdomstol,
och detta äfven ifall den tilltalade, såsom enligt kommitténs
förslag undantagsvis skulle blifva förhållandet, icke lyder under strafflagen
för krigsmakten. Om nämligen ock särskilda ansvarsbestämmelser,
afvikande från allmänna lagens, ansetts beträffande vissa personer
i förevarande hänseende icke vara beliöfliga, synes dock i alla
afseenden lämpligt, att ämbets- och tjänstemän vid krigsmakten i allmänhet
fortfarande för fel eller försummelser i ämbetet eller tjänsten
åtalas vid krigsdomstol, helst äfven enligt kommitténs förslag de ämbetseller
tjänstemän vid krigsmakten, som undantagits från den militära
strafflagens tillämplighetsområde, likväl under tjänstgöring vid mobiliserad
afdelning skulle lyda under nämnda lag och följaktligen, i den
mån sådan tjänstgöring kan för dem ifrågakomma, gifvetvis böra för
förbrytelser af ifrågavarande slag åtalas vid krigsdomstol.

De undantag, som i nu gällande förordning gjorts beträffande
mål, som enligt särskilda bestämmelser tillhöra domkapitels upptagande,
anser kommittén böra fortfarande gälla.

I likhet med hvad redan 1895 års kommitté för revision af den
militära rättegångsordningen uttalat, är däremot nu förevarande kommitté
af den uppfattning, att icke blott s. k. balansmål i egentlig
mening utan äfven åtal för fel och försummelser i afseende å uppbörden
och förvaltningen af samt redovisningen för under eget ansvar omliänderhafda
medel och persedlar, därför redogörelse ingår till kammarrätten,
i regel böra upptagas och afdömas af denna, äfven om den till -

292

talade lyder under strafflagen för krigsmakten, en uppfattning däri
kommittén styrkts af den utredning, krigshofrätten i sitt öfver förstnämnda
kommittés betänkande afgifna utlåtande i detta hänseende
lämnat. Att, såsom åtminstone delvis nu är förhållandet, göra berörda
fråga beroende däraf, huruvida brottet i fråga i strafflagen för krigsmakten
är med afseende å straffet föremål för särskilda bestämmelser
eller ej, så att målet i föi’ra fallet skall tillhöra krigsdomstol, men i
det senare icke, saknar uppenbarligen beträffande mål af hithörande
slag tillräckliga skäl för sig. Tvärtom är det gifvetvis eu fördel, om
alla dessa mål upptagas af samma domstol; och att kammarrätten i
regel vida bättre än krigsdomstol ägnar sig för desammas bedömande,
är i kommitténs tanke uppenbart. Endast i de fall, att brottet föröfvas
i fält eller inom fästning, som förklarats i belägringstillstånd, eller på
sjötåg i krigstid, och brottet åtalas medan fält- eller sjötåget varar
eller fästningen ännu befinner sig i belägringstillstånd, synes undantag
därifrån böra göras; och står kommitténs förslag, som i enlighet härmed
affattats, jämväl härutinnan i hufvudsak i öfverensstämmelse med
hvad 1895 års kommitté föreslagit.

Hvad angår öfriga här ofvan särskildt uppräknade brott, hvilka
enligt nu gällande förordning om krigsdomstolar och rättegången därstädes
skola åtalas vid sådan domstol, oberoende af huruvida brottet
skall straffas efter krigslag eller icke, har redan i motiven till förslaget
till strafflag för krigsmakten uttalats att kommittén ansett desamma
vara af beskaffenhet att fortfarande i allmänhet böra vid krigsdomstol
bibehållas.*) Dock har af skäl, som i berörda motiv angifvits,2) beträffande
de brott, som omförmälas under l:o c) i 18 § af nämnda förordning, i
ifrågavarande afseende vidtagits den betydande begränsning, att af där
åsyftade brott endast sådana, som angå våld eller annan misshandel eller
förolämpning emot person, som lyder under strafflagen för krigsmakten,
skulle åtalas vid krigsdomstol, men åtal för öfriga under samma stadgande
inbegripna förbrytelser anhängiggöras vid allmän domstol; hvaremot,
å andra sidan, förstnämnda slag af brott ansetts böra tillhöra
krigsdomstol icke blott då de begås under tjänstgöring eller i fält eller
i läger, vaktrum, kasern eller andra i nämnda lagrum omförmälda
platser utan äfven om de, utan att sådant fall föreligger, föröfvas under
tåg eller annan färd under militärbefäl eller på sjötåg eller i kvarter,
inom fästningsverk eller militärhäkte eller i öfrig! inom område, som
upplåtits uteslutande för krigsmaktens behof.

O Se sid. 20.

") Se sid. 153.

293

I likhet med hvad som enligt 18 § l:o) b) gäller om förolämpning
med ord eller gärning, som emot någon begås i eller för dennes ämbete
eller tjänst vid krigsmakten, bär vidare äfven våld eller annan
misshandel, som å någon föröfvas i eller för hans ämbete eller tjänst
vid krigsmakten, ansetts lämpligen, böra vid krigsdomstol åtalas. x)

Hvad angår envigesbrott emellan personer, lydande under strafflagen
för krigsmakten, har kommittén ej funnit tillräckliga skäl föreligga,
att dessa brott i andra fall, än då de i strafflagen för krigsmakten
belagts med straff, böra åtalas vid krigsdomstol.

Såsom ofvan omförmälts, är i 18 § l:o g) stadgadt, att alla brott,
som under fält- eller sjötåg utom riket föröfvas af personer, lydande
under strafflagen för krigsmakten, skola — brottet må i och för sig
vara af hvilken beskaffenhet som helst — tillhöra krigsdomstol, så vida
åtalet anställes, medan fält- eller sjötåget varar. Berörda stadgande har
tydligen sin grund däri, att utom riket inga andra svenska domstolar
än krigsdomstolar finnas, samt att det skulle vara förenadt med alltför
mycken omgång och tidsutdräkt, i fall de, som deltoge i ett fält- eller
sjötåg utom riket, skulle i anledning af begångna brott efter allmän
lag hemsändas för undergående af rannsakning och dom vid allmän
domstol i hemlandet. I likhet med 1895 års kommitté anser kommittén
hvad sålunda gäller om brott, föröfvade under fälttåg utom riket, böra
gälla äfven om brott, som af personer, lydande under den militära
strafflagen, eljest begås i fält, således äfven inom riket. I 1895 års
kommittés förslag förekom emellertid jämväl — ehuru detta icke
egentligen synes hafva varit föranledt af ofvannämnda utsträckning
i krigsdomstolarnas behörighet — en bestämmelse, enligt hvilken
afdelning af krigsmakten skulle anses vara i fält, då den befunne
sig inom krigsskådeplats eller å fästning, som särskildt förklarats i
krigstillstånd. En följd häraf blef, att den föreslagna utvidgningen
af krigsdomstolarnas behörighet i förevarande hänseende endast kom
att omfatta åtal för brott, begångna å krigsskådeplats eller å fästning,
förklarad i krigstillstånd. Väl är det sant, att de allmänna domstolarnas
verksamhet i hemorten (den del af riket, som under pågående krig
ej är att hänföra till krigsskådeplats) må kunna antagas oberoende af
kriget ostörd fortgå, och att således ur sådan synpunkt något undantag
från de eljest gällande reglerna om forum i brottmål icke kan
anses påkalladt. Men enligt kommitténs mening kan det dock svårligen
anses ändamålsenligt, att personer, som befinna sig vid afdelning af

'') Se sid. 153.

294

krigsmakten i fält — låt vara att afdelningen ännu ej blifvit förflyttad
till krigsskådeplats —• i anledning af den begångna förbrytelsen kunna,
medan fälttåget pågår, ryckas från den militära tjänstgöringen och ställas
inför allmän domstol, helst det ju under dylika förhållanden när som helst
kan inträffa, att afdelningens närvaro å krigsskådeplats erfordras. Kommittén
har därför ansett mål rörande alla brott, hvilka i fält begås af
dem, som lyda under strafflagen för krigsmakten, böra tillhöra krigsdomstol,
såvida åtal anställes, medan fälttåget varar. Af hufvudsakligen,
liknande skäl synes motsvarande regel böra gälla äfven om brott, som
föröfvas inom fästning, hvilken förklarats i belägringstillstånd, ifall brottet
åtalas, medan fästningen fortfarande befinner sig i sådant tillstånd.
Däremot synes det knappast lämpligt eller behöflig! att, på sätt 1895
års kommitté föreslog, utsträcka samma regel äfven till brott, som begås
inom fästning, som, utan att vara förklarad i belägringstillstånd, förklarats
i krigstillstånd. Fästning betraktas nämligen såsom förklarad i
krigstillstånd, så snart order gifvits om dess mobilisering eller, om den
är belägen inom krigsskådeplats, i och med dennas afdelande (Fälttjänstreglementet
för armén § 105). I belägringstillstånd förklaras
däremot, enligt nyssberörda stadgande, fästning först då den hotas med
belägring. Hvad angår förbrytelser föröfvade på sjötåg, bestämmer
den nuvarande rättegångsordningen, att åtal för alla brott, som af
personer, lydande under strafflagen för krigsmakten, begås på sjötåg
utom riket, skola, äfven om ansvaret för brottet skall bestämmas efter
allmän lag, tillhöra krigsdomstol, såvida brottet åtalas, medan sjötåget
varar. Detta gäller således både i fredstid och i krigstid. På sätt af
det följande framgår, skulle enligt kommitténs förslag krigsrätt icke
vidare förekomma ombord under vanliga fredliga förhållanden, men väl
i krigstid. F Detta innebär således, att om brott, som ej kan behandlas
såsom disciplinmål, begås på sjötåg i fredstid, den brottslige skall, där
förhållandena därtill föranleda, hemsändas för att ställas under tilltal
vid vederbörlig domstol. Under förutsättning att förslaget i denna
del godkännes, synes anledning icke föreligga att i fråga om förbrytelser,
hvilka böra straffas efter allmän lag och icke äro af beskaffenhet
att, äfven där de ej begås å sjötåg, böra åtalas vid krigsdomstol,
upprätthålla ofvannämnda regel för andra fall, än då brottet
begås i krigstid. Att, på sätt enligt den nuvarande rättegångsordningen
är fallet, begränsa regelns tillämpning till det fall, att brottet sker utom
riket, synes däremot vara mindre lämpligt. Däraf'' skulle nämligen följa,

'') Se g 44 i kommitténs förslag till lag om krigsdomstolar och rättegången därstädes samt
de speciella motiven till samma §, sid. 362.

295

att brott, hvarom här är fråga, skulle, ifall de begås å sjötåg i krigstid
inom rikets eget sjöterritorium, åtalas vid allmän domstol, men
eljest vid krigsdomstol, en åtskillnad, som i tillämpningen svårligen kan
vara ändamålsenlig.

Då kommittén funnit sig föranlåten att i vissa delar föreslå en
utvidgning af krigsdomstolarnas behörighet under fältförhållanden, vill
kommittén erinra, att i åtskilliga främmande länder, ingalunda blott i de
störa militärstaterna, utan äfven i eu del mindre stater, såsom regel gäller,
att under krigslag lydande personer svara inför militär domstol i alla
brottmål rörande förbrytelser, hvilka skola straffas efter allmän strafflag O;
och gäller detta såväl i freds- som i krigstid. Förslaget står sålunda i
denna del, såvidt angår förhållandena i krigstid, i öfverensstämmelse med
i de andra länder så för freds- som krigstid härutinnan tämligen allmänt
gällande principer. Hvad särskild! angår den nya norska lagstiftningen,
bär denna visserligen i likhet med den svenska i allmänhet begränsat
de militära domstolarnas behörighet till mål, som angå förbrytelser,
straffbara efter militär strafflag, eller enligt norsk lag s. k. militäre
Forbrydelser og Förseelser, men tillika upptagit den regel, att åtal mot
militärpersoner -), hvilka tjänstgöra i krigstid 3), eller emot andra personer,
som, i hvilken egenskap det vara må, åtfölja afdelning af krigsmakten
i krigstid, skola, äfven om åtalet rörer brott, som skall straffas efter
allmän lag — borgerlig Forbrydelse eller Förseelse — anhängiggöras
vid militär domstol, såvida förbrytelsen göres till föremål för allmänt
åtal; och gäller detsamma äfven beträffande åtal mot militärpersoner,
som tjänstgöra på sjötåg eller vid härafdelning utom riket eller som
åtfölja'' afdelning af krigsmakten på sjötåg eller utom riket (Lov om
Rettergangsmaaden den 20 mars 1900 §§ 1, 2, 6 och 7). Den norska
lagen går således beträffande utsträckningen af de militära domstolarnas
kompetens i krigstid längre än förslaget.

Vidkommande den i norska lagen intagna bestämmelsen därom,
att brott efter allmän lag, begånget af den, hvilken tjänstgör vid eller
åtföljer härafdelning, som utan att krigstid är rådande befinner sig

!) Från den militära jurisdiktionen äro däremot flerestädes undantagna mai rörande förseelser
mot vissa specialförfattningar, så exempelvis i Tyskland mål angående ringare förseelser
mot beskattningslagar, förordningar om jakt och fiske m. fl. dylika författningar.

- Med militärperson förstås här enhvar vid norska krigsmakten anställd eller därtill
hörande person.

:l) Såsom förut anmärkts, omfattar begreppet »krigstid» här äfven den tid, då norska krigsmakten
eller ifrågavarande afdelning däraf är beordrad att vara på krigsfot, intill dess densamma
åter är ställd på fredsfot. (Jfr ofvan sid. 83.)

296

utom riket, kan det tydligen icke ifrågakomma att i vår lag införa ett
motsvarande stadgande, därest, på sätt kommitténs förslag rörande
kngsdom stolarnas organisation förutsätter, dessa domstolar i fredstid i
regel endast skulle fungera inom riket. År emellertid en förbrytelse,
som under sådana förhållanden begås utom riket, af beskaffenhet, att
densamma pröfvas höra vid svensk domstol åtalas, synes hinder ej böra
möta, att på sätt i motsvarande fall skulle ske på sjötåg, hemsända
den brottslige för undergående af rannsakning och dom vid vederbörlig
domstol i hemlandet.

Hvad beträffar krigsfånge, synes, i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med hvad nu är fallet, af honom begånget brott böra åtalas vid krigsdomstol,
icke blott ifall brottet skall bestraffas efter militär strafflag utan
äfven eljest, så vida detsamma föröfvas utom riket eller inom riket,
medan fången hålles under militärbevakning. Likaså synas utländingar,
hvilka vid krig mellan främmande makter, därunder Sverige är neutralt,
lnii i riket interneras, böra för alla brott, som af dem begås, medan
de hållas under militärbevakning, lämpligast dömas af sådan domstol.

I 18 § af förordningen om krigsdomstolar och rättegången därstädes
upptagas såsom tillhörande krigsdomstol, förutom ofvan omförmälda
där uppräknade mål, jämväl, under 3:o), »vissa andra mål, efter
t)T i särskilda författningar bestämmes». De mål, som med nämnda
stadgande åsyftas, äro, såsom redan 1895 års kommitté anmärkt, dels,
pa grund åt 154 § strafflagen för krigsmakten, besvär öfver beslut,
hvarigenom befälhafvare ålagt disciplinstraff, dels mål angående uppbringning
till sjöss (kung! reglementet den 12 april 1808) och tvister
om gjordt krigsbyte till lands (kungl. reglementet den 9 aug. 1808),
dels fel och förseelser i ämbetet eller tjänsten af direktionen eller tjänstemännen
i armens pensionskassa samt i flottans pensionskassa äfvensom
klagan öfver beslut åt nämnda direktioner, hvarigenom ansvar för fel
eller försummelse i tjänsten ådömts någon af tjänstemännen eller betjämngen
vid nämnda kassor (kungl. reglementena den 15 dec. 1893
och ^ den 17 nov. 1899) äfvensom undersökningar i vissa fall, såsom
angående förkomna eller skadade persedlar m. in.

Hvad angår ofvanberörda mål rörande fel och förseelser i ämbetet
eller tjänsten af ledamöter i direktionerna för nämnda kassor eller af
däi anställda tjänstemän eller betjänte, synes någon giltig anledning''
knappast förefinnas, hvarför dessa mal höra upptagas af krigsdomstol.
Det toide nämligen ej kunna sägas, att dessa måls handläggning eller
bedömande fordra någon speciellt militär fackinsikt eller erfarenhet.
Kommittén har därför ansett, att nämnda mål böra till allmän domstol

297

öfverflyttas; och synes denna lämpligast böra blifva Svea hofrätt eller
möjligen, i hvad angår flottans pensionskassa, hofrätten öfver Skåne
och Blekinge, inom hvars dom värj o denna kassa finnes. Att en sådan
öfverflyttning förutsätter nödiga ändringar i ofvannämnda för kassorna
gällande reglementen, är gifvet.

Besvär öfver af befälhafvare ålagd bestraffning i disciplinmål
äfvensom mål angående uppbringning till sjöss eller gjordt krigsbyte
till lands böra däremot uppenbarligen vid krigsdomstoi bibehållas.

Att vidare mål eller ärenden kunna förekomma, däri undersökning,
om sådan vid domstol finnes påkallad, lämpligast försiggår vid krigsdomstoi,
säger sig själft.

Mot den affattning, som åt berörda stadgande i 18 § 3:o) af
den nuvarande rättegångsordningen gifvits, var tydligen intet att anmärka,
så länge det tillkom Konungen ensam att stifta kriminallag för
krigsmakten. Sedan detta numera är en Konungens och Riksdagens
gemensamma angelägenhet, kan det däremot ej vara riktigt eller
lämpligt att bibehålla detsamma i dess nuvarande form, hvilken kan
gifva stöd åt den uppfattning, att det därigenom skulle vara öfverlåtet
åt Konungen att i administrativ väg bestämma, att andra mål än dem,
som i lagen omförmälas såsom tillhörande krigsdomstoi, och däribland
tilläfventyrs äfven andra rättegångsmål i egentlig mening, skulle tillhöra
sådan domstol. Fasthellre synes i den blifvande lagen böra uttryckligen
stadgas, i hvilka mål krigsdomstoi har att döma, och allenast
beträffande sådana ärenden, däri undersökning vid sådan domstol må
finnas behöflig eller lämplig, öfverlämna åt Konungen att därom förordna.
Att föreskrift i sist berörda hänseende icke bör ifrågakomma
beträffande andra fall, än då undersökning inför krigsdomstoi på grund
af ärendets beskaffenhet kan anses nödvändig, torde knappast behöfva
påpekas.

Hvad slutligen angår den nuvarande rättegångsordningens stadgande
om befogenhet för krigsdomstoi att döma i fråga om skadestånd,
rättegångskostnad med mera, som af hufvudsaken flyter, äfven då
nämnda frågor ej samtidigt med denna afgöras, samt i mål rörande
förolämpning inför krigsdomstoi mot domaren eller annan, har kommittén
ej funnit något i sak att däremot erinra.

Kommittén har utgått därifrån, att, på sätt redan nu är fallet,
rättegångsordningen i de mål, som öfverlämnas till krigsdomstolarna,
fortfarande bör i hufvudsak ansluta sig till den allmänna rättegångsordningen
och detta icke blott i fråga om själfva domstolsförfarandet

298

Om organisationen
af krigsrätterna.

utan äfven beträffande rättsmedlen. Det nuvarande systemet med tre
instanser skulle således i allmänhet i dessa mål bibehållas. Hvad särskilt
angår frågan om mellaninstansens behöflighet och tilltänkta ställning
i systemet, vill kommittén därtill längre fram återkomma.

Den nuvarande organisationen af krigsdomstolarna i första instans,
krigsrätterna, lämnar, såsom ock i Riksdagens ofvannämnda skrifvelse
framhållits, utan tvifvel åtskilligt öfrigt att önska. Särskildt synes dessa
domstolars nuvarande sammansättning icke innebära de garantier för en
säker rättstillämpning, som hos hvarje domstol måste fordras. En jämförelse
mellan krigsrätternas arbetsresultat, å ena, och de allmänna underrätternas,
å andra sidan, utfaller sålunda afgjordt till nackdel för de
förra, i tv att, enligt livad tillgängliga statistiska uppgifter visa, krigsrätternas
utslag i medeltal i ett förhållandevis långt större antal fall
undergå ändring i högre rätt, än hvad fallet är med de allmänna underrätternas
domar och utslag. Att allt härvid icke är väl beställdt framgår
också däraf, att krigsliofrätten, hvilken naturligen förfogar öfver
ett icke ringa material för frågans bedömande, senast i det förut omförmälda
af densamma den 14 mars 1901 afgifna utlåtande vitsordat,
att, enligt hvad erfarenheten från krigshofrättens uppsikt öfver rättskipningen
vid krigsrätterna gåfve vid handen, den utredning, som vid
dessa domstolar lämnades där handlagda mål, ej sällan vore ofullständig
och jämväl i öfrigt mindre tillfredsställande, och med afseende härå
framhållit, att ett ganska tydligt behof af förbättringar i krigsrätternas
och i främsta rummet auditörstatens organisation förefunnes.

Anledningarna till det öfverklagade missförhållandet kunna gifvetvis
vara flera. Hufvudanledningen torde emellertid, såsom ock af
Riksdagen påpekats och äfven krigshofrätten i sitt berörda utlåtande
betonat, helt visst vara att söka i en alltför stor svaghet hos det lagkunniga
elementet inom dessa domstolar. De nuvarande auditörsbeställningarna,
hvilka tillsättas på förordnande mot ett tämligen lågt
arfvode, blifva i följd däraf i regel besatta med yngre, i domarevärf föga
pröfvade krafter. Helt naturligt är också, att dessa i anseende till den
jämförelsevis ringa aflöning, som är förenad med auditörtjänsten, i regel
måste ägna sig äfven och hufvudsakligen åt andra sysselsättningar, ofta
nog helt och hållet främmande för deras uppgift såsom domare. Alltför
lätt komma därför auditörsplatserna att betraktas såsom bisysslor eller
tillfälliga öfvergångsplatser, hvilka deras innehafvare så snart som möjligt
lämna för att ernå en säkrare och bättre ställning. Gifvet är ock, att
med det jämförelsevis långa antal mål, flertalet auditörer årligen hafva

299

att i sådan egenskap handlägga, den domareerfarenhet, som af dem på
denna väg kan förvärfvas i allmänhet varder skäligen obetydlig. Att
därför en förändring i syfte att tillföra krigsrätterna ett större mått af
juridisk duglighet och erfarenhet, än med den nuvarande ordningen i
allmänhet kan vinnas, är påkallad, synes vara tydligt.

Riksdagen har i sin ofvanberörda skrifvelse ifrågasatt, huruvida
icke till åstadkommande af eu förbättring i krigsrätternas organisation
de rättsbildade ledamöterna i krigsrätt borde utgöra flertalet.

Enligt den nuvarande organisationen består krigsrätt som bekant
af fyra militära ledamöter och en auditör. Dock är rätten domför, ifall
tre militära ledamöter och auditören äro tillstädes, där tre af dem äro
ense om slutet. I alla händelser har således nu det militära elementet
inom domstolen betydande öfvervika ett förhållande, som torde hafva
sin grund, förutom i praktiska hänsyn, äfven däri att man ansett de
militära målens utredning och afgörande framför allt kräfva militär
insikt och erfarenhet och därför genom domstolens sammansättning velat
vinna garantier såväl för att den militära sakkunskapen alltid skulle
vara inom domstolen behörigen representerad som ock därför att dess
beslut skulle ledas och uppbäras af militär uppfattning och militär anda.

Såsom ofvan utvecklats, torde det vara obestridligt, att de militära
målen äro af beskaffenhet att militär sakkunskap icke bör vid deras behandling
inom domstolen saknas. x) Kommittén har ock utgått ifrån,
att särskilda krigsdomstolar böra bibehållas, och att de militära ledamöterna
inom desamma fortfarande böra äga rösträtt. Eu annan fråga
är, huruvida för vinnande af ett godt resultat det militära elementet
fortfarande inom krigsdomstolarna bör äga öfvervikten.

Så är efter kommitténs mening icke förhållandet. Man bör
nämligen icke förglömma, att ändamålet med och uppgiften för hvarje
kollegial domstol är att genom samverkan och öfverläggning emellan
domstolens ledamöter inbördes söka åstadkomma eu, såvidt möjligt,
god och rättvis dom. Så äfven inom krigsdomstolarna. Det torde
därför knappast vara eu riktig utgångspunkt att, då man för ernående
af ett sådant resultat inom dessa domstolar anser sig behöfva
såväl lagkunskap som militär fackinsikt och därför sammansätter desamma
af dels ett juridiskt och dels ett militärt element, betrakta dessa
såsom från hvarandra isolerade eller helt och hållet främmande. Vore
så fallet, kunde det i själfva verket på förhand betecknas såsom tämligen
lönlöst att söka åstadkomma eu fullgod institution för ifrågavarande *)

*) Se sid. 271.

300

ändamål. Tvärtom torde man, åtminstone om domstolen besättes med
män af tillräcklig mognad och Oerfarenhet, i allmänhet äga full rätt
att förutsätta att domstolens ledamöter skola så fatta sin uppgift, att de
under oaflåtlig samverkan söka att upptaga hvarandras skäl och grunder
och med stadig hänsyn till de förhållanden, det gäller att bedöma, söka
att sätta sig in i hvarandras uppfattning och åskådningssätt och därigenom
afvinna öfverläggningen det bästa möjliga resultat. Under förutsättning
åt en sådan samverkan, därtill i eu kollegial domstol det är hvarje dess
ledamots plikt att i sin män medverka, synes därför farhågan för, att det
militära elementet inom krigsdomstolarna skulle obehörigen öfverflyglas,
därest detsamma icke är det civila till antalet öfverlägset, vara något
öfverdrifven. Redan nu äger i högsta domstolen vid handläggningen af de
militära målen allenast två militära ledamöter säte och stämma, medan de
civila domarna i regel utgöra fem. Men det oaktadt torde anledning icke
iörefinnas att påstå, att vid behandlingen af de militära målen inom högsta
domstolen tillbörlig hänsyn icke skulle tagas till de militära förhållandenas
kraf. Visserligen kan häremot invändas, att i högsta domstolen endast
är fråga om att döma, men att i de lägre instanserna, särskildt krigsrätterna,
äfven tillbörlig utredning i dithörande mål skall åstadkommas,
samt att därför den militära fackinsikten här är af behofvet i större
mån påkallad än i högsta instans. Till eu viss grad må väl detta varasant.
Men, å andra sidan, torde man svårligen med fog kunna påstå,
att det icke skulle vara möjligt för duglige och erfarne domare i underrätt
med militära bisittare att, äfven om dessa icke äga öfvervikt inom
domstolen, åstadkomma eu fullständig utredning af alla på målets bedömande
inverkande omständigheter. Tvärtom synes man såsom regel
med skäl kunna antaga motsatsen. Där i undantagsfall domstolen för
utredning af sakförhållandena behöfver inhämta yttrande af sakkunniga
utanför domstolen, lärer hinder därför möta lika litet vid krigsdomstol
som vid annan domstol. För öfrigt är att märka, att, enligt hvad krigshofrätten
i sitt ofvanberörda utlåtande af den 14 mars 1901 anmärkt,
utredningen af målen vid krigsrätterna med deras nuvarande organisation
otta nog lämnar åtskilligt öfrigt att önska. Om så visat sig vara förhållandet,
oaktadt det militära elementet enligt den nuvarande organisationen
af krigsrätterna dock har betydlig öfvervikt, tyder detta på, att
åstadkommandet af en god utredning icke beror så mycket däraf, att
i domstolen ingår ett större antal militärer, utan snarare därpå att domstolen
vid sidan af det militära elementet äfven inom sig äger ett för
sin uppgift väl rust-adt lagfaret element.

Visserligen är sant, att i främmande stater krigsdomstolarna i första

301

instans allmänneligen äro så organiserade, att det militära elementet därstädes
tiar öfvervikten. I vissa länder är till ocli med det civila elementet
från själfva domstolen helt och hållet uteslutet. Dock synes utvecklingen
i senare tider i allmänhet hafva gått i riktning af att öka det civila
elementets inflytande inom den militära rättskipningen. Särskildt kan
detta sägas vara förhållandet i Tyskland. I samtliga tyska stater
med undantag af Bayern var nämligen, intill dess den nya, för hela
tyska riket gällande rättegångsordningen af den 1 december 1898
trädde i tillämpning, ett system rådande, enligt hvilket själfva krigsrätten
i regel sammansattes uteslutande af militärpersoner, om ock densamma
i sin verksamhet biträddes af en lagfaren auditör. Enligt den
nya rättegångsordningen skola visserligen obetydligare mål eller i regel
sådana, som röra förseelser, de där icke äro belagda med svårare ansvar
än arrest, äfvensom smärre förseelser mot allmän lag, för så vidt den
tilltalade tillhör underbefälet eller manskapet, i första instans handläggas
af en domstol, bestående uteslutande af militärer, »Standgericht». Men
i viktigare, mål skall däremot krigsrätt i första instans — då kallad
»Kriegsgericht», hvilken tillika utgör andra instans i mål, som fullföljas
från »Standgericht)) — bestå af fyra militärer och eu lagfaren ledamot
eller, om målet rörer förbrytelse, som antages komma att medföra
frihetsstraff pa längre tid än sex månader eller svårare straff, af tre
militärer och två lagfarna ledamöter. Då därtill kommer, att för en
fällande dom erfordras två tredjedelar af rösterna eller således i »Kriegsgericht»
fyra röster af fem, följer däraf, att i viktigare saker en sådan
dom ej kan komma till stånd, med mindre än att en af domstolens
lagfarna ledamöter biträder slutet.

Ur . rättslig och principiell synpunkt skulle det förvisso kunna vara
fördelaktigt, om en sådan organisation af krigsrätterna, enligt hvilken
det militära elementet ej innehar den numeriska öfvervikten, kunde
tillämpas undantagslöst, således äfven i krigstid. Men de praktiska
svårigheterna vid ett sådant system skulle vara så betydande, att man
inför dem torde vara nödsakad att eftergifva åtskilligt af de principiella
fordringar, som höra. upprätthållas under fredens dagar. Då olikheten
mellan fredens och krigets förhållanden äfven i vissa andra hänseenden
än dem, som ofvan berörts, föranleda modifikationer i den organisation
af krigsdomstolarna, som kommittén ansett sig böra föreslå för fredstid,
vill kommittén till en början i det följande allenast afhandla frågan
om nämnda domstolars organisation i fredstid.

<ri fve t är, att vid en domstolsorganisation äfven andra synpunkter
än de rent principiella måste tagas i betraktande. En förändring af

302

krigsrätternas organisation i den riktning, Riksdagen, enligt hvad ofvan
nämnts, angifvit, kan, på sätt i dess skrifvelse ock antydes, svårligen
genomföras på annat sätt, än att krigsrätt antingen skulle bestå af tre
lagfarna och två militära ledamöter eller af inalles tre ledamöter, däråt
två lagfarna och en militär. Det senare sättet, enligt hvilket det militära
elementet i krigsrätten skulle företrädas allenast af en person,
måste emellertid enligt kommitténs mening anses oantagligt, enär under
sådan förutsättning den militära insikten och erfarenheten i många fall
uppenbarligen skulle blifva alltför svagt representerad. Det minsta
antal militära ledamöter, som bör ifrågakomma, synes därför vara två.
Emot en organisation af krigsrätterna, enligt hvilken dessa skulle inrymma
tre lagfarna ledamöter, skulle visserligen, om man ser saken
uteslutande ur rättssäkerhetens synpunkt, i och för sig icke vara något
att anmärka. Det synes emellertid kunna på goda skäl ifrågasättas,
huruvida det verkligen kan anses behöfligt att för de jämförelsevis fåtaliga
krigsrätt smålens skull, hvilka i allmänhet icke äro ur juridisk
synpunkt svårare eller mera invecklade än andra mål, utan tvärtom i
regel äro i sådant, afseende enklare än eu stor del af de mål, som tillhöra
de allmänna domstolarna, tillskapa eu så pass vidlyftig apparat,
som detta skulle innebära. Man måste nämligen ock betänka, att om
en verklig förbättring genom den ifrågasatta reformen skall vinnas,
det tydligen icke är nog att öka antalet af de lagfarna ledamöterna i
rätten utan framför allt att vidtaga anordningar, hvarigenom ökad juridisk
kompetens hos dessa ledamöter kan väntas, något som helt visst,
därest deras antal skulle ökas ända till tre, icke låter realisera sig utan
högst betydande uppoffringar från det allmännas sida, större än hvad
ändamålet kan anses fordra.

Kommittén finner sig därför icke kunna förorda eu anordning,
enligt hvilken de civila domarna i krigsrätt skulle ökas till tre. Däremot
är kommittén af den mening, att om de lagfarna krigsrättsledamöternas
antal höjes till två, och lämpliga anordningar i öfrigt
vidtagas för att härtill må kunna förvärfvas fullt kvalificerade personer,
ett ur rättssäkerhetens synpunkt fullt tillfredsställande resultat bör
kunna vinnas äfvensom kostnaderna för organisationen i dess helhet
hållas inom måttliga gränser.

Sättes äfven de militära ledamöternas antal till två, och hämtas
dessa ur grader, där såväl en längre tids erfarenhet af den militära tjänstens
fordringar som en mognad lifserfarenhet i öfrigt kunna antagas
vara till finnandes, med iakttagande tillika att dessa ledamöter i större
mån än hittills beredas tillfälle att. under en längre tid utöfva verksamhet

303

såsom domare i krigsrätt och därigenom förvärfva erforderlig vana vid
de dem i sådan egenskap åliggande göromål, synes det, som om en domstol
borde kunna åstadkommas, den där må kunna fullt uppfylla de
anspråk, som i skilda afseenden därå böra ställas. Om i enlighet härmed
domarnas antal i krigsrätten bestämmes till fyra, synes emellertid
för rättens domförliet böra fordras, att de alla äro tillstädes. Under
förutsättning att enahanda grunder för omröstning till dom, som i brottmål
i allmänhet gälla, tillämpas äfven här, skulle följaktligen, i händelse
domstolens ledamöter vid omröstning stannade två mot två, det
slutliga afgörandet utfalla i enlighet med den mildare meningen eller
sålunda till förmån för den tilltalade. Därmed synes ock all fara för,
att de militära domstolarnas utslag skulle på grund af ensidigt militär
uppfattning blifva strängare, än som med verklig rättvisa är förenligt,
vara undanröjd.

Ökningen af de civila ledamöternas antal i krigsrätt under fred
till t va underlättar ock, på sätt af det följande framgår, väsentligen möjligheten
att åstadkomma en mera tillfredsställande organisation än den
nuvarande af krigsrätterna i krigstid, en synpunkt, som kommittén anser
vara af synnerligen stor betydelse vid bedömande af förevarande fråga.

Skall en verklig förbättring med den åsyftade reformen vinnas,
är . det, såsom förut framhållits, emellertid icke tillräckligt att öka de
civila ledamöterna i krigsrätten till antalet, utan lärer det fastmera,
om ändamålet fullt ut skall vinnas, äfven vara erforderligt att vidtaga
anordningar, hvarigenom till ifrågavarande befattningar må kunna föryärfvas
personer, hvilka genom bepröfvad duglighet och erfarenhet äro
i stånd att höja domstolens juridiska kapacitet.

Af vikt är tydligen äfven, att, såvidt möjligt, inrätta domstolarna
sä, att de personer, som i nämnda befattningar anställas, varda i tillfälle
att under fortsatt utöfning af domareverksamhet i någon mera
betydande omfattning förvärfva eu alltjämt vidgad domareerfarenhet,
som kan komma deras nu ifrågavarande verksamhet till godo.

Att den nuvarande ordningen i sistberörda hänseende lämnar åtskilligt
öfrigt att önska, framgår däraf, att de nuvarande auditörernas
verksamhet som domare i regel inskränker sig till handläggningen af
ett ringa fåtal mål om året.

Den vid betänkandet såsom Bil. 1 fogade tabell, hvilken upprättats
med ledning af chefens för justitiedepartementet ämbetsberättelser,
utvisar sålunda — om. man undantager stationskrigsrätterna, hvilka
förete betydligt högre siffror — att under åren 1893—1902 — elände
sista tio år, för hvilka nämnda berättelse föreligger tillgänglig i

304

tryck — antalet handlagda mål vid regemente- och garnisonskrigsrätterna
ingenstädes öfverstigit 58 om året och i allmänhet stannat vid
ett vida lägre antal, ja flerstädes utgjort i medeltal endast 1—2 om året.

Att med ett så ringa material någon större domareerfarenhet icke
står att vinna är gifvet. Sannolikt är visserligen, att, sedan den nya
härordningen lmnnit helt och hållet genomföras, målens antal kommer
att åtskilligt växa. Men äfven om man tager detta i betraktande, torde
likväl nämnda omständighet knappast komma att medföra någon mera
betydande förändring i berörda förhållande, så länge den nuvarande
organisationen af krigsrätterna bibehålies oförändrad.

Bland de utvägar, som för rekrytering af nu ifrågavarande personal
kunna ifrågasättas, vore eu, att, på sätt inom andra länder, särskilt
i Norge enligt dess nya militära rättegångsordning i tämligen
stor utsträckning är fallet, för ändamålet anlita personer, anställda
såsom domare vid de allmänna domstolarna, speciellt vid de allmänna
underrätterna. Att en sådan anordning skulle medföra vissa fördelar
är tydligt. Därigenom skulle nämligen en betydligt ökad domareerfarenhet
och särskildt den kännedom om och vana vid tillämpning af
allmän lag, som äfven vid handläggning af krigsrättsmålen är af stor
betydelse, i väsentligen större mått än eljest tillföras krigsdomstolarna.

En organisation, uteslutande byggd på anlitandet af domare vid
de allmänna domstolarna såsom civila domare äfven i krigsrätterna,
stöter emellertid på åtskilliga svårigheter och olägenheter. Då domarena
vid de allmänna domstolarna af denna sin verksamhet i allmänhet äro
tämligen strängt upptagna och svårligen kunna annorledes än på frivillighetens
väg tillförbindas att tjänstgöra såsom domare i krigsrätterna,
är nämligen att befara, att, åtminstone på vissa orter, svårigheter komme
att uppstå för erhållande af för uppdraget fullt lämpliga personer. Därtill
kommer, att domarena vid de allmänna domstolarna i regel af denna
sin verksamhet äro bundna vid en viss ort, och att af sådan anledninghinder
för krigsrättens sammanträden i vissa fall lätt kunde föranledas.
Slutligen, och detta är icke det minst viktiga, skulle det med en sådan
organisation tydligen möta stora svårigheter att åvägabringa en tillfredsställande
sammansättning af krigsrätterna i krigstid, alldenstund
ju rikets ordinarie domare vid allmän domstol icke lämpligen kunde
åläggas att gå i fält för att tjänstgöra såsom domare i krigsrätt.

Af hufvudsakligen dessa grunder har kommittén ansett nämnda
utväg icke kunna eller böra uteslutande begagnas. Däremot torde, på
sätt nedan närmare utvecklas, densamma med fördel kunna användas
såsom ett supplerande led i eu förbättrad organisation af krigsrätterna.

305

Vill man uppnå målet att erhålla en civil domarekår vid krigsrätterna,
som är fullt duglig och användbar jämväl i krigstid, måste man
därför äfven vara betänkt på att upprätta en fäst civil domarekår vid
krigsrätterna i fredstid och, åtminstone i den mån detta låter sig göra,
inrätta dessa så, att till nämnda kår hörande personer i regel komma att
ägna sitt hufvudsakliga och egentliga arbete åt denna sin verksamhet.

Detta förutsätter emellertid tydligen, att krigsmaktens särskilda
afdelningar sammanföras i större j urisdiktioner, än nu är fallet. Det
jämförelsevis ringa antal mål, som i allmänhet årligen förekommer vid
de nuvarande krigsrätterna, kan nämligen icke på långt när utgöra
tillräcklig sysselsättning för ifrågavarande domare. Anställande af dessa
på villkor, som nyss antydts, fordrar gifvetvis ock, att den aflöning,
som skulle tillerkännas dem, väsentligen höjes utöfver hvad som tillkommer
de nuvarande auditörerna, en åtgärd, som icke kan ifrågasättas,
med mindre än att den arbetsprodukt, som af dem presteras, står i
rimlig proportion till aflöningen.

Med afseende å nu berörda förhållanden har kommittén tänkt sig,
att, i likhet med hvad i åtskilliga andra länder är fallet, rikets krigsmakt
— såAhil de till armén hörande regementen och kårer samt skolor
och andra inrättningar af alla slag som ock flottans stationer och kustartilleriet,
■—■ skulle indelas å jurisdiktioner, hvardera omfattande ett
flertal af krigsmaktens afdelningar och hvardera med en krigsrätt.

Till undvikande af de olägenheter, som, enligt hvad redan af 1895
års kommitté vid behandlingen af frågan om införande af fasta fördelningskrigsrätter
i stället för de nuvarande regements- och garnisonskrigsrätterna
påvisats, äro förknippade med sammanförande af ett flertal å
skilda orter förlagda truppförband till en gemensam jurisdiktion, därest
den gemensamma domstolen göres fast, i den bemärkelse, att densamma
förlägges å och skall utöfva sin verksamhet å viss bestämd plats, har
kommittén tänkt sig, att krigsrätterna i stället skulle göras så att säga
ambulatoriska d. v. s. så ordnas, att krigsrättens sammanträden i regel
skulle hållas å den ort, där den afdelning af krigsmakten befinner sig,
dit den tilltalade hör, med militära ledamöter tagna från den ort, där
sammanträdet hålles, så vida ej särskilda förhållanden därifrån påkalla
undantag.

Med hänsyn till krigsrättsmålens fåtalighet vid flertalet regementen
böra emellertid, om ofvanberörda önskemål i fråga om domstolarnas
sammansättning skall kunna realiseras, jurisdiktionerna icke göras alltför
små utan någorlunda omfattande. Sammanförandet af krigsmaktens
särskilda afdelningar i större, mera omfattande jurisdiktioner lämpar

306

sig emellertid icke inom alla delar af landet. Särskild t gäller detta om
de afdelningar af krigsmakten, som äro förlagda i norra delarna af
riket. De stora afstånden mellan de norrländska truppförbandens förläggningsorter
lägga nämligen, oaktadt de förbättrade kommunikationsförhållanden,
som där numera råda, hinder i vägen för en sådan anordning.
Dessa truppförbands relativa fåtalighet skulle icke heller
lämna tillräckligt material för en krigsrätt, bestående, hvad de civila
ledamöterna angår, af fast anställda domare utan annan domar overksamhet
i öfrigt. Förhållandena synas därför här nödvändiggöra, att
jurisdiktionerna begränsas att omfatta endast ett mindre antal, å samma
eller nära intill hvarandra belägna orter förlagda truppförband. Detta
åter medför, att man i dessa jurisdiktioner svårligen kan tänka sig anställande
af en fast civil krigsrättsdomarepersonal, som skulle uteslutande
eller hufvudsakligen ägna sig åt därtill hörande värf. För att söka
åstadkomma den största möjliga domarekapacitet äfven inom krigsrätterna
i dessa jurisdiktioner, synes därför här vara anledning att, i
den mån så låter sig göra, åtminstone i fråga om den ene af rättens
civila ledamöter, söka därtill förvärfva domare i allmän underrätt, hvilken
i sådant fall synes lämpligast böra förordnas att på viss tid bestrida
ifrågavarande befattning.

Beträffande de södra delarna af riket synas däremot hinder ej möta
för anordnande af jämförelsevis större jurisdiktioner med fast anställd
civil domarepersonal, som kan antagas varda uteslutande eller hufvudsakligen
sysselsatt såsom domare i krigsrätt. Härifrån får dock undantag
göras beträffande Gottland, hvars trupper tydligen icke lämpligen
kunna sammanföras med fastlandets trupper till en gemensam jurisdiktion,
utan fordras för dessa uppenbarligen en särskild krigsrätt.

Med hänsyn till de växlande förhållanden, som sålunda råda inom
olika delar af landet, anser kommittén det icke vara lämpligt att på
förhand binda organisationen vid en viss jurisdiktionsindelning, utan
bör fasthellre åt Konungen öfverlämnas att efter sig företeende förhållanden
verkställa berörda indelning. Endast så torde organisationen
erhålla den böjlighet och smidighet, som passar för hvarje del af riket,
äfvensom en eventuell ombildning af mindre jurisdiktioner till större
eller tvärtom, där så på grund af förändrade förhållanden kan finnas
påkalladt, lättast försiggå.

För att angifva, huruledes enligt kommitténs tanke denna indelning
lämpligen skulle kunna verkställas, har kommittén härför förslagsvis
utarbetat eu plan till jurisdiktionsdelning, såsom Bil. Il bifogad
betänkandet.

307

I denna plan hafva endast upptagits de särskilda truppförbanden.
Därtill skulle emellertid äfven komma de särskilda kårer, skolor eller
andra till krigsmakten hörande inrättningar, som utan att tillhöra
vissa _ truppförband eller någon af flottans stationer finnas förlagda å
eller i närheten af de orter, där de till vederbörande jurisdiktion hörande
truppförband finnas. Då dessa särskilda kårer, skolor eller andra inrättningar
. äro för erhållande af eu öfversikt öfver den af kommittén
tilltänkta jurisdiktionsindelningen af tämligen ringa betydelse, hafva
desamma till undvikande af onödig vidlyftighet i den utarbetade planen
utelämnats.

Kunde man utgå ifrån, att målen vid krigsrätterna fortfarande
komma att uppgå till samma antal, som, enligt hvad Bil. 1 utvisar,
under dét sista decenniet varit fallet, skulle med en jurisdiktionsindelning
enligt Bil. Il på lista jurisdiktionen i medeltal komma att falla 188,9
mål, på 2:dra jurisdiktionen 35,2, på 3:dje 171,6, på 4:de 29,6, på
5:te 13,3, på 6:te 11,4, på 7:de 9,4, på 8:de 11,4, och på 9:de 2,9,
allt årligen.

Att märka är emellertid, att af de truppförband, som i Bil. II
upptagits,. vissa uppsatts först under de senare åren och andra ännu
icke ^ blifvit fullständigt uppsatta. De angifna medeltalen för de sista
tio åren äro därför åtskilligt lägre, än hvad som kan beräknas framdeles
komma att blifva fallet. Såsom förut anmärkts, torde man ock
oberoende häraf med visshet kunna antaga, att målens antal efter den
nya härordningens fullständiga genomförande kommer att icke obetydligt
ökas. Klart är därför, att ofvannämnda siffror icke utan vidare
kunna läggas till grund för ett bedömande af förevarande fråga. Därtill
kommer, att, på sätt nedan omförmäles, kommittén tänkt sig, att äfven
vissa mål mot officerare skulle i första hand upptagas och afdömas af
krigsrätt, en omständighet, som i sin mån skulle komma att föranleda
ökning, om än icke i nämnvärd mån i målens antal, så likväl i det
arbete, som skulle komma att åligga krigsrätten.

Klart är, att vid en blifvande jurisdiktionsindelning hänsyn måste
tagas till de förläggningsorter, som komma att varda bestämda för
vederbörande truppförband. Då, som bekant, hithörande frågor ännu
till en del äro omgjorda, har kommittén vid uppgörande af sitt förslag
till sådan indelning delvis måst utgå från antaganden, som ifall truppförbandens
förläggning kommer att ordnas på annat sätt än sålunda
blifvit lörutsatt, möjligen bör föranleda jämkningar i samma förslag.

Möjligen vill man mot kommitténs förslag till jurisdiktionsindelning
anmärka, att krigsrätternas organisation skulle blifva tämligen

308

olikformig. Detta synes emellertid i ock för sig icke behöfva utgöra
något fel. Olikformigheten betingas nämligen i förevarande fall af
de säregna förhållandena inom vårt land. I hvarje fall torde det icke
kunna förnekas, att genom de föreslagna åtgärderna en högst betydlig
förstärkning af krigsrätternas juridiska duglighet bör kunna vinnas,
vare sig den ena eller den andra af ofvan omförmälda utvägar för
besättande af de civila domarebefattningarna i nämnda domstolar i det
särskilda fallet kommer att anlitas.

Man torde icke heller vara berättigad att antaga, att, ifall man
till domare i de mindre jurisdiktionernas krigsrätter lyckas förvärfva
domare i allmän underrätt, dessa domstolar skulle blifva i nämnda afseende
sämre rustade än krigsrätterna inom de större jurisditkionerna.
Den speciella erfarenhet i bedömande af krigsrättsmål, som kan samlas
af domarna inom de större jurisdiktionerna, torde nämligen fullt uppvägas
af den domareerfarenhet i allmänhet, som under nämnda förutsättning
kommer att finnas företrädd inom de mindre. Och äfven ifall
någon ordinarie domare där icke alltid kan för ändamålet erhållas, torde
likväl, om jurisdiktion sindelningen genomföres på lämpligt sätt, och
aflöningsförmånerna för domarna i där befintliga krigsrätter icke sättas
alltför låga, god utsikt ändock förefinnas att för deras rakning förvärfva
sådana krafter, att rättskipningen äfven inom de mindre jurisdiktionerna
bör kunna bringas i jämnhöjd med hvad man må kunna hoppas blifva
fallet i de större.

I anslutning till grunderna för den organisation, hvilken till sina
allmänna hufvuddrag ofvan angifvits, synas de i enlighet härmed inrättade
krigsrätterna till åtskillnad från de till sin organisation därifrån
i vissa afseenden afvikande krigsrätter, som, enligt hvad nedan utvecklas,
skulle förekomma i krigstid, lämpligen kunna kallas distriktskrigsrätter,
eu benämning, som synes vara motiverad äfven däraf, att hvarje krigsrätt
ansetts, om än i organisativt hänseende närmast anslutande sig till de
särskilda truppförbanden, likväl af skäl, som nedan närmare omförmälas,1)
böra vid sidan däraf erhålla en i visst afseende territoriellt bestämd
jurisdiktion.

I enlighet med hvad i Riksdagens förenämnda skrifvelse uttalats,
anser kommittén en af de civila ledamöterna böra vara ordförande i
distriktskrigsrätten. Då den verkliga ledningen af rättens förhandlingar,
förhör med parter och vittnen o. s. v., i alla händelser måste anförtros
åt en af dem, synes det ock vara riktigast, att ordförandeskapet öfver -

!) Se sid. 362.

309

lämnas åt honom. Med clen organisation af krigsrätterna, kommittén
i (ifrigt tänkt sig, faller sig detta äfven i andra afseenden lämpligast.
Huruvida i krigstid undantag härifrån må anses påkalladt, är en fråga,
hvartill kommittén längre fram återkommer. J)

Kommittén har vidare tänkt sig, att distriktskrigsrättens ordförande
lämpligen skulle kunna erhålla titel af krigsdomare, ett uttryck, som
redan i 1798 års krigsartiklar användes för att beteckna domare i krigsdomstol
och för öfrigt nära ansluter sig till domstolens egen benämning'',
och den andre civile ledamoten i samma domstol benämnas auditör.
Den senare skulle, jämte uppdraget att vara domare, tillika hafva sig
anförtrodt att föra domstolens protokoll och i öfrigt i hufvudsakliga
delar ansvara för dess expedition.

Krigsdomare skulle utnämnas af Konungen. Då på krigsdomaren
såsom rättens ordförande och ledare mycket beror, synes i lagen särskild
t böra föreskrifvas, att för utnämning till sådan befattning erfordras
att hafva i domarevärf ådagalagt insikt och erfarenhet. 1 de fall, där
krigsrättens göromål på grund af jurisdiktionens ringa omfattning icke
finnas gifva anledning till att utnämna krigsdomare på fast stat, synes
denne böra af Konungen förordnas på viss tid, exempelvis tre år; och
har kommittén tänkt sig, att i dylika fall ordinarie domare i allmän
underrätt eller, om lämplig sådan ej tinnes att tillgå, annan person åt
de egenskaper, som för utnämning till krigsdomare skulle erfordras,
borde förordnas till krigsdomare. Att föreskrifva, att i nyssberörda fall
till krigsdomare ovillkorligen skulle utses ordinarie domare vid allmän
domstol, synes af skäl, som ofvan antvdts, knappast vara lämpligt, helst
möjligen äfven andra personer, som ägnat sig åt domareverksamhet,
kunna för ändamålet befinnas vara fullt lika lämpliga. Särskilt synas
därvid personer, som innehafva mera stadigvarande förordnande att
bestrida häradsliöfdinge-, borgmästare- eller rådmansbefattning, kunna
ifrågakomma, möjligen äfven vederbörande brottsmålsdomare inom de
län, där sådana finnas.

Auditör i distriktskrigsrätt synes böra tillsättas på fast stat och
utnämnas af Konungen. Skulle auditör liksom krigsdomare kunna i
vissa fall tillsättas endast på förordnande, kunde ju inträffa, att på
somliga håll ingendera af de båda civila krigsrättsledamöterna blefve
fast anställd vid krigsmakten. Olägenheterna af en dylik anordning
ligga i öppen dag och skulle i all synnerhet gorå sig gällande under
krigstid, då under sådana förhållanden hvarken krigsdomare eller

L) Se sid. 324.

310

auditör, såsom kommittén eljest antagit skola blifva fallet, skulle äga
skyldighet att gå i fält. Naturligen är det högligen önskligt, att
äfven till auditörsplatserna må kunna erhållas dugliga och driftiga
personer. Dock synas kompetensfordringarna i allmänhet ej å dem
höra ställas lika högt som å krigsdomarebefattningarnas innehafvare,
helst auditörens aflöningsförmåner icke gärna kunna sättas lika höga
som krigsdomarens, och auditörsplatserna i följd däraf, åtminstone delvis,
torde komma att besättas med jämförelsevis yngre män. Genom
de utsikter, som enligt den nya organisationen för auditörerna skulle
öppnas att etter visad duglighet i denna befattning erhålla befordran
till krigsdomare och därigenom förvärfva eu bättre ställning, synes
man emellertid, ofvanberörda omständigheter oaktadt, kunna äga grundad
anledning att förvänta, att äfven auditörsplatserna må kunna besättas
med dugliga krafter.

Möjligen kommer det att inom eu eller annan jurisdiktion finnas
behöliigt att tillsätta två auditörer. Då dessa skulle hafva till åliggande
äfven att föra krigsrättens protokoll, kan det nämligen komma
att Ansa sig, att auditörsgöromålen icke lämpligen kunna af en auditör
bestridas. Kommittén bär ock antagit, att i händelse en jurisdiktionsindelning
af ungefärligen det utseende, som Bil. II utvisar, skulle
komma till stånd, två auditörer blefve erforderliga i en hvar af de
jurisdiktioner, som å samma Bil. benämnas den lista, och den 3:dje,
hvilka hvardera i sig inrymmer eu af flottans stationer, och att sannolikt
enahanda behof skulle gorå sig gällande äfven inom den 2:dra
jurisdiktionen enligt samma Bil.

Därest i enlighet härmed inom en och samma jurisdiktion två
auditörsplatser tillsättas, skulle det naturligtvis blifva nödigt, att särskilda
föreskrifter meddelas rörande deras inbördes tjänstgöringsskvldighet
inom jurisdiktionen. Med afseende å auditörsbefattningarna i de
mindre jurisdiktioner, där dessa befattningar icke kunna antagas lämna
sina innehafvare tull sysselsättning, synes det böra medgifvas dessa att
med auditörsbefattningen förena annan tjänst å rikets, riksdagens eller
kommunens stat, dock gifvetvis efter pröfning för hvarje särskild! fall.

Beträffande de militära ledamöterna i distriktskrigsrätt, Indika, på
sätt nämnts, skulle utgöra två till antalet, anser kommittén, som ofvan
är antydt, det vara åt vikt, att dessa tagas ur grader, där tillräcklig
erfarenhet af den militära tjänstens fordringar kan antagas finnas samlad,
äfvensom erforderlig lifserfarenhet i allmänhet kan väntas vara för
handen.

A andra sidan böra tydligen för ändamålet i regel anlitas ofta -

311

cerare af sådana grader, att de i allmänhet kunna antagas vara därtill
disponibla, utan att den militära tjänstgöringen inom vederbörande truppförband
af deras tjänstgöring i krigsrätt alltför mycket störes, eller
förfall för ledamöterna i rätten kan väntas alltför ofta komma att uppstå.
Med afseende å berörda omständigheter har kommittén ansett lämpligast,
att de militära ledamöterna i krigsrätten i allmänhet skulle utgöras af
två kaptener. Detta skulle sålunda blifva fallet, då den tilltalade tillhör
manskapet eller är underofficer äfvensom vid handläggning af mål,
däri viss person ej är tilltalad.

På sätt redan förut blifvit antydt, har kommittén vidare tänkt sig,
att vissa mål mot officerare skulle i första hand upptagas och afdömas
af krigsrätt. För de skäl, som föranledt kommittén därtill, vill kommittén
längre fram redogöra. '') 1 detta sammanhang vill kommittén

allenast anmärka, att med den organisation af krigsrätterna, kommitténs
förslag innebär, intet hinder synes möta för att åstadkomma en äfven
för handläggningen och afdömandet af sådana mål fullt tillfredsställande
sammansättning af krigsrätterna.

År den tilltalade ej af högre grad än kapten, har kommittén
ansett, att de militära ledamöterna i rätten skulle kunna, utan rubbning
af dess vanliga sammansättning, utgöras af två kaptener, helst enligt
den föreslagna organisationen hinder sällan eller aldrig torde behöfva,
möta för att i sådant fall i rätten inkalla kaptener från annan afdelning
af krigsmakten än den, som den tilltalade tillhör. År den tilltalade
regementsofficer, skulle däremot de militära ledamöterna i rätten äfven
vara regementsofficerare, och synes därvid lämpligt, att den ene af dem
innehar öfverstes grad. Ifall åter den tilltalade tillhör generalitetet
eller är flaggman, har kommittén ansett den ene af rättens ledamöter
böra innehafva samma grad eller således tillhöra generalitetet eller
vara flaggman och den andre innehafva öfverstes grad. Att för det
fall, att den åtalade är af regementsofficers eller högre grad, ovillkorligen
föreskrifva, att båda de militära ledamöterna i rätten skulle innehafva
samma grad som den tilltalade, synes ej vara lämpligt, då tillgången
på officerare inom dessa grader är jämförelsevis knapp. För öffiigt är
att märka, att regementsofficerare redan nu sitta som domare i krigshofrätten,
hvilken ju har att afdöma mål äfven mot officerare af högre
grader, än den de själfva tillhöra.

Förutom de kompetens villkor, som, enligt hvad af det föregående
framgår, skulle fordras för att vara domare — militär eller civil — i

'') Se sid. 363 o. följ.

312

krigsrätt, liar kommittén ansett, att därjämte, i öfverensstämmelse med
livad som gäller beträffande vissa domarebefattningar i allmän underrätt,
bör stadgas, att såsom domare i krigsrätt ej må fungera annan
än den, som uppnått en ålder af tjugufem år.

Kommittén anser det vara eu väsentlig brist i den nuvarande militära
rättegångsordningen, att de militära ledamöterna i krigsrätt förordnas
endast för hvarje tillfälle, då krigsrätt skall hållas. Vid flottan lärer
visserligen ett annat förhållande äga rum, i det att där dessa ledamöter
i allmänhet förordnas för längre tid, ett förhållande, som emellertid
endast beror af praxis. Då de militära ledamöterna i rätten utses
endast för tillfället, kan man tydligen ej gärna vänta, att de skola
fatta något verkligt intresse för uppdraget i fråga, eller att de skola
hinna förvärfva någon vana och erfarenhet såsom domare i krigsrättsmål.
Att utsträcka uppdraget för en längre tid synes emellertid, med
afseende å den militära tjänstgöringen och de kommenderingar å olika
håll, som däraf ej sällan föranledas, vara mindre lämpligt. Kommittén
anser därför tiden lämpligen icke böra bestämmas längre än till ett år
i sänder.

Hvad angår sättet, hvarpå ifrågavarande ledamöter höra utses,
kunna flera utvägar tänkas. Ett sätt, som flerstädes, t. ex. i Norge,,
.kommit till användning, är att de militära ledamöterna utses efter lottning
inom på förhand af vederbörande chefer uppgjorda listor. Ett
annat sätt är att låta uppdraget gå i tur efter anciennitet inom föreskrifna
grader. Det förra tillvägagångssättet har olägenheten af att
vara förenadt med ganska mycken omständlighet; och ingendera metoden
medför någon som helst garanti för att uppdraget kommer att
tillfalla lämpliga personer. Kommittén har trott det enklaste och lämpligaste
förfarandet vara att låta de militära ledamöterna i rätten för
hvarje kalenderår förordnas af vederbörande militära befälhafvare. Därigenom
blir möjligt att till uppdraget välja personer, som äro därtill
fallne, likasom ock att taga hänsyn till de militära tjänstgöringsförhållandena
i öfrig!.

I enlighet härmed har kommittén tänkt sig, att det skulle tillkomma
hvarje chef för regemente eller därmed likställdt truppförband
att inom hvarje års utgång förordna två till regementet eller truppförbandet
hörande officerare af kaptens grad att under det följande året
vara ledamöter i distriktskrigsrätten inom den jurisdiktion, regementet
eller truppförbandet tillhör, äfvensom hvarje arméfördelningschef att för
hvarje jurisdiktion, däri något till fördelningen hörande regemente eller
likställdt truppförband ingår, förordna nedan omförmäldt antal repe -

313

mentsofficerare, hörande till fördelningen, att under samma tid vara
ledamöter i jurisdiktion ens krigsrätt. 1 enahanda ordning skulle för
flottans och kustartilleriets räkning motsvarande förordnanden meddelas
af stationsbefälliafvare och chefer för kustartilleriet.

För att undvika, att inom jurisdiktioner, omfattande trupper af
armén, hvilka alla tillhöra en och samma fördelning — något som
torde kunna antagas blifva det regelmessiga — de till militära ledamöter
i distrikts krigsrätten utsedde regementsofficerare skulle kunna
blifva domare öfver sina egna förmän, har ansetts lämpligt, att antalet
regementsofficerare, som, på sätt ofvan sagts, årligen skulle af hvarje
arméfördelningschef förordnas, bestämmes till fyra. Däremot torde det
i fråga om flottan och kustartilleriet vara tillräckligt, att i förra fallet
två regementsofficerare och i det senare fallet en officer af sådan grad
förordnas.

Förekommer vid krigsrätt åtal mot officer af generalitetet eller
flaggman, synes lämpligast vara, att de militära ledamöterna i rätten
efter anmälan förordnas af Konungen.

Då enligt kommitténs förslag de civila ledamöterna i distriktskrigsrätt
icke skulle komma att tillhöra visst truppförband utan intaga
en mera sidoordnad ställning till dessa, lämpar det sig ej att, på sätt
nu är förhållandet, krigsrätten förordnas af de militära befälhafvarne,
då ärende förekommer, som skall handläggas af sådan domstol. I
stället synes i sådant fall vederbörande befälhafvare böra hos krigsdomaren
begära sättande af krigsrätt, eu begäran, som denne naturligtvis
då bör vara pliktig att efterkomma. Behörighet att påkalla
sättande af krigsrätt har kommittén ansett lämpligen böra, med anknytning
till reglerna om befälhafvares bestraffningsrätt i disciplinmål,
tillkomma enhvar befälhafvare, som, enligt hvad i strafflagen för krigsmakten
skulle komma att stadgas, äger oinskränkt bestraffningsrätt i
sådana mål. Därigenom undvikas nämligen bäst onödig omgång och
skriftväxling.

Såsom ofvan nämnts, har kommittén utgått ifrån, att distriktskrigsrätten
i regel skulle sammanträda å den ort inom distriktet, där
det truppförband, dit den tilltalade hör, befinner sig. I öfrigt synes
det böra öfverlåtas åt krigsdomaren att bestämma tid och ort för rätsom
första sammanträde samt att därtill kalla såväl vederbörande auditör
tens militära ledamöter af behöriga grader bland därtill förordnade
officerare. För att kostnaderna för rättens sammanträden ej må blifva
större än erforderligt, torde det därjämte böra föreskrifvas, att till
ledamöter i rätten företrädesvis skola kallas officerare, som finnas å

314

Om en

mellaninstans
i krigsrättsmål.

den ort, där rätten skall sammanträda, eller eljest med minsta kostnad
för det allmänna kunna inställa sig’ därstädes, något som i regel ej
behöfver hindra, att i mål, där förhållandena anses därtill föranleda,
de militära ledamöterna tagas från annat truppförband än det, den tilltalade
tillhör.. År målet af beskaffenhet, att för dess handläggning
särskilda tekniska kunskaper inom visst vapen erfordras, torde dock
alltid officerare af det vapen, den tilltalade tillhör, eller målet eljest
angår, böra, i den mån så kan ske, inkallas att tjänstgöra i rätten.

En organisation af krigsrätterna under fredstid, sådan som den nu
föreslagna, torde i väsentlig grad vara ägnad att afhjälpa de svagheter
och brister, som, enligt hvad förut påpekats, vidlåda den nuvarande
organisationen. Att, såsom förut framhållits, krigsrätterna därigenom
böra i^ juridiskt afseende vinna högst betydligt i styrka, torde vara gifvet.

Pilläfventyrs vill man däremot i fråga om den föreslagna organisationen
invända, att enligt denna den militära fackinsikten skulle
blifva alltför svagt representerad, och krigsrätternas karaktär af militärdomstolar
— detta begrepp taget i bemärkelsen af sådana domstolar,
där det militära elementet har eu. bestämd öfvervikt — förryckas samt
i följd däraf dessa domstolar beröfvas en del af den prestige, som nu
inom krigsmakten tillkommer desamma, och förtroendet för nämnda
domstolar sålunda försvagas.

Ehuru kommittén anser sig genom hvad förut anförts hafva i
hufvudsak bemött berörda invändning, vill kommittén likväl här tilllägga,
att, då det gäller att åstadkomma en organisation af krigsdomstolarna,
afsedd för eu krigsmakt, bestående hufvudsakligen af värnpliktige,
det uppenbarligen är af än större betydelse än eljest, att de
institutioner, som vid krigsmakten'' hafva att skipa lag och rätt, blifva
sa organiserade, att landets befolkning kan blicka upp till desamma
med full tillit och förtroende. Att krigsrätterna, organiserade enligt de
grunder, som förut angifvits, äro ägnade att i långt högre grad än de
nuvarande krigsrätterna tillvinna sig befolkningens förtroende, synes
obestridligt. Kommittén är ock öfvertygad, att den föreslagna organisationen,
äfven om densamma än till en början må förefalla mången tämligen
främmande, likväl skall, därest den i tillämpningen genomföres med
omsikt och noggrant aktgifvande på de viktiga intressen, som det här
gäller att tillvarataga, befinnas äfven ur militär synpunkt tillfredsställande.

Som förut nämnts, har kommittén antagit, att en mellaninstans
äfven för behandlingen af de mål, som tillhöra krigsdomstol, fortfarande
bör bibehållas. Enligt hvad ofvan omförmälts, har visserligen varit

315

ifrågasatt, att den nuvarande mellaninstansen, krigshofrätten, skulle helt
och hållet indragas, och målen från krigsrätterna fullföljas direkt till
högsta domstolen. De fördelar, som däraf voro att vinna, skulle bestå
dels i krigsrättsmålens snabbare slutliga afgörande dels inbesparing af
kostnaderna för krigshofrättens upprätthållande. Huru beaktansvärda
dessa fördelar än må vara, lärer likväl vara gifvet, att ingendera af
dem vid bedömande af förevarande fråga får vara afgörande eller eftersträfvas
på rättssäkerhetens bekostnad.

Ehuru genom den organisation af krigsrätterna, kommittén föreslagit,
behofvet af en mellaninstans för handläggningen af ifrågavarande
mål bör blifva åtskilligt mindre framträdande än nu, har kommittén
dock icke vågat antaga, att en sådan instans skulle med afseende å nu
ifrågavarande mål kunna helt och hållet umbäras. Då nämligen eu
mellaninstans fortfarande linnes behöflig för handläggningen af de mål,
som tillhöra de allmänna underrätterna, Indika i flera afseenden erbjuda
väsentligt starkare garantier för eu god rättsskipning än de nuvarande
krigsrätterna, synes man i hvarje fall icke berättigad till ett sådant
antagande, förr än erfarenheten därför lämnat ett bestämdt stöd.

Oberoende af nu berörda förhållande finnas äfven andra omständigheter,
som tala för bibehållandet af en särskild krigsöfverdomstol.
Såsom nedan närmare utvecklas, r; är nämligen eu stor del af de mål,
som nu tillhöra och enligt förslaget fortfarande skulle tillhöra krigsdomstol,
af beskaffenhet att desamma bäst ägna sig för att redan i första
hand upptagas af en fast, i sin verksamhet mera permanent domstol än
krigsrätterna på grund af sakens natur lämpligen kunna blifva, Hit höra
särskild! sådana mål, hvilka kunna utan särskild rannsakning afgöra^
allenast efter skriftväxling. Uppsikten öfver rättsskipningen vid krigsrätterna
äfvensom öfver det sätt, hvarpå vederbörande befälhafvare utöfva
den dem anförtrodda disciplinära bestraffningsrätten och andra med rättsväsendet
i samband stående befogenheter — en angelägenhet, hvarpå
tydligen ligger ej ringa vikt — torde ock utöfvas bäst och mest effektivt
af en särskild, permanent krigsöfverdomstol, om än naturligen äfven
andra sätt för utöfvande af eu sådan uppsikt låta tänka sig. Då därtill
kommer, att arbetsbördan i högsta domstolen, hvilken man alltid
förutsatt skulle förblifva högsta instans i ifrågavarande mål åtminstone
i fredstid, i senare tider vuxit så betydligt, att, oaktadt den ej längesedan
vidtagna förändringen, att vissa slag af mål, som tidigare fatt dit fullföljas,
numera i sista hand afgå »ras af annan myndighet, och oaktadt
nyligen gjord ökning i justitierådens antal, balanserna af på dess pröf \)

Se sid. 305.

316

ning ankommande mål och ärenden icke kunnat nedbringas, synes det,
åtminstone för närvarande, äfven ur denna synpunkt föga lämpligt att,
med upphäfvande af mellaninstanserna i krigsrättsmål, föreskrifva, att
dessa mål skulle från krigsrätterna fullföljas direkt till högsta domstolen,
hvilket naturligtvis skulle medföra, om än icke en mera väsentlig, dock
alltid någon ökning i högsta domstolens arbete.

De förslag till krigshofrättens ombildning, som i senare tider varit
å bane, hafva, såsom den förut lämnade redogörelsen härför utvisar,
alla gått ut på dels en förstärkning af det civila elementet inom domstolen
dels krigshofrättens sammanförande med Svea hofrätt i eu eller
annan form. Meningarna hafva emellertid visat sig vara ganska delade
såväl därom, huruvida verkligen ett behof af eu förstärkning i nyssnämnda
afseende föreligger, eller i allt fall huruvida densamma bör ske
på bekostnad af det militära elementet i domstolen, som ock därom,
huruvida, i fall eu dylik förändring finnes böra äga rum, det lämpligaste
sättet härför är att söka i krigshofrättens förbindande med Svea hofrätt.

Sant är, att ett behof af en förstärkning af det civila elementet,
gjort sig vida mindre kännbart beträffande krigshofrätten än i fråga
om krigsrätterna. Helt naturligt är ock, att så varit förhållandet. Krigshofrätten
äger nämligen i sin civile ledamot, krigshofrättsrådet, hvilken
i regel genom tidigare tjänstgöring såsom krigsfiskal speciellt utbildat
sig för ifrågavarande befattning, ett långt kraftigare stöd än krigsrätten
i regel kan påräkna hos sin auditör, hvarjämte krigshofrätten
därigenom att densamma vid sin sida har en juridiskt bildad åklagare,
krigsfiskalen, naturligen bör äga möjlighet att åstadkomma en bättre
och fullständigare utredning i där anhängiggjorda mål, än som af
krigsrätterna med deras i sistnämnda hänseende otillfredsställande
anordning i allmänhet kan förväntas. De synpunkter, som vid frågan
om krigshofrättens ombildning hittills mest skjutits i förgrunden, hafva
och åtminstone på senare tider i allmänhet varit andra, nämligen dels
den uppfattningen, att, med hänsyn till det jämförelsevis ringa antal
rättegångsmål, som krigshofrätten efter den samtidigt med nya allmänna
strafflagens införande förändrade lagstiftningen rörande underställning
af underrätts utslag i brottmål haft att handlägga, krigshofrättens
tillvaro som själfständigt ämbetsverk icke varit tillräckligt
motiverad, dels eu däraf alstrad önskan, att då krigshofrättens arbetsprodukt
icke ansetts motsvara kostnaderna för densamma, genom dess
ombildning åstadkomma eu besparing för statsverket.

Vid sidan häraf har emellertid flerfaldiga gånger från skilda håll
framhållits önskvärdheten af en förstärkning af krigshofrättens civila

317

element. Så skedde, på sätt förut blifvit nämndt, redan i det uttalande,
som i frågan gjordes af Rikets Ständer vid 1857 års riksmöte. Äfven
det förslag, som år 1881 framlades af chefen för justitiedepartementet,
var, som förut nämnts, fotadt på en liknande uppfattning. Jämväl
Xva Lagberedningen stödde sitt år 1893 afgifna förslag till ombildning
af krigshofrätten, bland annat, därpå, att då endast eu civil ledamot i
krigshofrätten hade säte och stämma, ett alltför knappt utrymme lämnats
åt den egentliga lagkunskapen, med framhållande därvid tillika, att
nämnde ledamot i regel saknade tillfälle att erhålla den vana vid
tillämpningen af allmänna straffrättsliga bestämmelser, hvilken äfven
vid behandling af krigsrättsmål vore erforderlig.

Sistnämnda förslag, hvilket, som nämnts, af högsta domstolens
flesta ledamöter i hufvudsak lämnades utan anmärkning, blef, enligt
hvad förut om förmälts, tillstyrkt med vissa mindre väsentliga modifikationer
äfven af 1895 års kommitté, som, under uttalande af sin anslutning
till den af Nya Lagberedningen uttalade uppfattningen rörande
behofvet af eu förstärkning af det lagkunniga elementet inom krigshofrätten,
såsom skäl för denna sin mening i främsta rummet åberopade,
att krigshofrättens nuvarande organisation med allenast en lagfaren
ledamot icke kunde anses lämna den garanti för en riktig lagtillämpning,
som man borde fordra af en öfverdomstol; en mening, som biträddes
äfven af då tjänstgörande krigshofrättsrådet i egenskap af
ledamot i kommittén. »Ändamålet)), yttrar samma kommitté härom
vidare, »med öfverdomstolars inrättande är, att de skola bereda större
säkerhet för rättskipningen än underdomstolarna, och denna större
säkerhet har man ansett sig kunna uppnå genom att i öfverdomstol
insätta flera domare än i underrätt eller genom att för domare i öfverrätt
stadga strängare kompetens villkor än för underdomare. Denna
grundsats har också, hvad de allmänna domstolarna angår, tagit sig
uttryck därutinnan, att där i allmänhet döma i första instans en till
tre, i andra instans fem och i högsta instans sju lagfarna domare.
Hvad åter den nuvarande krigsöfverdomstolen eller krigshofrätten
beträffar, kan denna grundsats icke anses vara nog tillgodosedd, då
krigshofrätten består af samma antal och i det närmaste lika kvalificerade
ledamöter som krigsrätterna, eller fyra militära och en lagfaren
ledamot. Det synes emellertid kommittén uppenbart, att förenämnda
grundsats bör få göra sig gällande äfven i fråga om krigsdomstolarna,
och detta så mycket hellre, som genom den utsträckning,
den allmänna värnplikten erhållit, ett långt större antal medborgare
numera lyder under krigsdomstol, än tillförene varit fallet.»

318

Det af nämnda kommitté upprättade förslaget i ifrågavarande delar
tillvann sig, som nämndt, icke högsta domstolens gillande. Detta torde
emellertid närmast hafva berott därpå, att förslaget i den form, detsamma
utgjorde föremål för högsta domstolens granskning, var sammanknippad!
med ett förslag om öfverflyttning af officers forum till krigsrätt,
hvilket sistnämnda förslag, enligt hvad särskildt krigshofrätten i
sitt öfver samma förslag afgifna utlåtande påvisat, var behäftad! med
åtskilliga svagheter och olägenheter såväl med afseende å organisationen
af de domstolar, som skulle hafva att upptaga åtal mot officerare, som
äfven i vissa andra afseenden.

I själfva verket torde ock förevarande frågas historia visa, att
spörjsmålet om krigshofrättens omorganisation på det närmaste sammanhänger
med frågan om en reform af krigsrätterna, samt att den förra
frågan knappast låter sig lösa på ett fullt ändamålsenligt sätt, utan att
samtidigt eu ganska genomgripande förändring i krigsrätternas organisation
varder företagen.

Hvad särskildt frågan om en förstärkning af det lagfarna elementet
i krigshofrätten angår, torde behöfligheten och nyttan af eu
sådan åtgärd svårligen kunna förnekas. Motståndet mot de förslag,
som i sådant afseende framlagts, torde ock egentligen icke heller hafva
gällt lämpligheten af en sådan åtgärd i och för sig utan snarare härröra
af obenägenheten mot vidtagande af en minskning i krigshofrättens
militära element och denna domstols reformerande i en sådan riktning,
att densamma skulle i större eller mindre grad mista sin nuvarande
karaktär af hufvudsakligen och öfvervägande militärdomstol.

Finnes en organisation af krigsrätterna, sådan som kommittén
föreslagit, ändamålsenlig och lämplig, lärer emellertid däraf följa att, äfven
krigshofrätten bör gifvas en därefter lämpad, förändrad organisation.
Om, enligt hvad ofvan utvecklats, den militära fackinsikten i krigsrätterna
kan anses under vanliga förhållanden tillräckligt representerad genom
insättandet af två militära ledamöter i sådan domstol, synes detsamma
gälla äfven om krigshofrätten. Att afvikelse härifrån vid inträffande
krig kan finnas påkallad, är en särskild sida af saken, därtill kommittén
längre fram återkommer. x) För öfrigt är gifvet, att äfven eljest krigshofrätten,
liksom hvarje annan domstol, är oförhindrad att, där sådant
i särskilda undantagsfall kan finnas nödigt, genom hörande af sakkunnige
inhämta de upplysningar, som må finnas för utredning af förekommande
mål behöfliga.

Men liksom den föreslagna organisationen af krigsrätterna synes
höra medföra en minskning åt de militära ledamöternas antal i krigs 1

Se sid. 328.

319

hofrätten till två, lärer å andra sidan följdriktigheten fordra en ökningaf
det civila elementet till antalet äfvensom att domstolens ordförande
bör vara en af dess lagfarna ledamöter.

Under nu angifna förutsättningar lärer det emellertid knappast
kunna anses lämpligt att bibehålla krigshofrätten såsom ett själfständigt
organ isera dt ämbetsverk. Gifvet är, att detta i hvarje fall icke låter
sig gorå utan ökade kostnader. Denna ökning torde dock icke behöfva
blifva så betydande, att densamma i och för sig behöfver verka afskräckande,
därest detta befunnes vara det ändamålsenligaste och bästa
sättet för domstolens organisation. Däremot är tydligt, att om det
arbete, som af krigshofrätten fordras, kan uträttas lika bra eller bättre
lör en mindre kostnad, ifall krigshofrätten upphör att existera som en
själfständigt organiserad domstol och i en eller annan form förenas
med en annan domstol, och en dylik anordning i öfrigt icke stöter på
alltför stora svårigheter och olägenheter, detta är att föredraga. Ehuru
malens antal i krigshofrätten etter införande af 1892 års härordningåtskilligt
ökats (se Bil. Ill), och <-n ytterligare tillväxt i deras antal kan
antagas blifva följden, sedan 1901 års härordning hunnit helt genomföras,
lärer det dock, äfven under förutsättning att denna tillväxt varder
ganska betydlig, med visshet kunna antagas, att det arbete, som skulle
komma att hvila å domstolens civila ledamöter, hvilka ju i alla händelser
skulle utgöra minst två, icke kommer att taga dessas tid helt och hållet
i anspråk. Det ligger därför nära för handen att tänka sig en förening
af dessa befattningar med andra domareuppdrag, helst just på detta
sätt bäst vinnes det synnerligen viktiga önskemålet, att den erfarenhet
och vana vid tillämpning äfven af allmän lag, som inom eu domstol
sådan som krigshofrätten är af högsta vikt, må varda därstädes behörigen
representerade. Tydligen möter det ock svårigheter att med
en fristående organisation af krigshofrätten finna eu lämplig civil ordförande
för densamma.

Med afseende å bland andra nu berörda förhållanden är det ganska
förklarligt, att man, då fråga förut förevarit om åstadkommande af eu
förbättrad organisation af krigshofrätten, sökt finna eu lösning af frågan
antingen genom att låta krigshofrättens funktioner öfvertagas af rikets
öfriga hofrätter eller ock medelst dess införlifvande under en eller annan
form med någon af de andra hofrätterna särskild! med Svea hofrätt,
hvilken sistnämnda utväg, på sätt ofvan omförmälts, tillstyrkts såväl af
nya lagberedningen som ock af 1895 års kommitté.

Vid öfvervägande af de förslag, som i ämnet framkommit och hvad
med anledning däraf af de myndigheter, som haft att yttra sig i ärendet,

320

blifvit anfördt, liar jämväl nu förevarande kommitté stannat vid den
mening, att äfven under de i viss mån förändrade förhållanden, som
den nya härordningens antagande framkallat, det lämpligaste sättet fölen
lösning af ifrågavarande spörsmål är att söka i krigshofrättens
förening med Svea hofrätt. Visserligen har häremot anmärkts, bland
annat, att en sådan åtgärd skulle vålla åtskilliga svårigheter och rubbningar
i arbetet inom sistnämnda hofrätt. Att en dylik sammanslagning
medför vissa olägenheter, kan ju icke heller förnekas. Dock synes det,
som om dessa, ifall lämpliga åtgärder för ordnandet af arbetet inom
Svea hofrätt och krigshofrätten inbördes blifva vidtagna, skulle kunna,
om ej helt och hållet undvikas, likväl väsentligen mildras, samt att i.
allt fall desamma icke äro af den betydenhet, att de böra utgöra hinder
för genomförande af en reform i nämnda riktning, ifall denna eljest
befinnes nyttig och ändamålsenlig.

Kommittén har, med anslutning i väsentliga delar till det år 1881
framlagda förslaget, tänkt sig, att krigshofrätten skulle utgöras af presidenten
i Svea hofrätt såsom ordförande, två ledamöter af sistnämnda
hofrätt samt två militärpersoner.

En bestämmelse att presidenten i Svea hofrätt äfven skulle vara
ledamot och ordförande i krigshofrätten, anser kommittén synnerligen
lämplig, såväl på grund af den värdefulla tillökning i krigshofrättens
arbete, som därigenom vinnes, som ock med hänsyn till den redan af
nya Lagberedningen framhållna omständigheten, att presidenten bättre
än någon annan är i tillfälle att ordna den tjänstgöring inom krigshofrätten,
hvartill arbetskrafter från Svea hofrätt böra anlitas.

Då Nya Lagberedningen afgaf sitt ofvan omförmälda förslag rörande
krigshofrättens omorganisation, framhöll Beredningen såsom ett viktigt
önskemål, att krigshofrättens civila ledamöter blefve ständiga. Säkert
skulle, yttrade Beredningen härom, detta främja ett jämnt och fruktbringande
samarbete med de militära ledamöterna. Af än större betydelse
vore dock, att på detta sätt de civila ledamöterna förvärfvade djupare insikt
i krigslagstiftningen och vidsträcktare erfarenhet i krigsrättsmåls handläggning,
än eljest kunde förväntas, och att därigenom större utsikt
vunnes att åstadkomma stadga och likformighet i lagtillämpningen å
detta område. Beredningen föreslog därför, att den civile ledamot i
Svea hofrätt, som enligt dess förslag jämte presidenten skulle erhålla
säte i krigshofrätten, skulle till detta sitt uppdrag af Konungen förordnas
utan särskild begränsning till tiden. Kommittén, som fullväl inser
vikten af de utaf Lagberedningen härför anförda skäl, har dock ansett
förordnandet för de civila ledamöterna i Svea hofrätt att tillika vara

321

ledamöter i krigshofrätten lämpligen böra begränsas till tre år i sänder
för att därigenom underlätta öfverflyttningen af förordnandet å annan
person, där detta af en eller annan anledning finnes lämpligt; något som
naturligen ej bör hindra, att, där förordnandet anses fortfarande böra
anförtros åt samma personer, detta för ytterligare tre år i sänder förlänges.

De två sålunda förordnade ledamöterna i krigshofrätten skulle
det åligga att efter inbördes fördelning enligt särskilda bestämmelser
öfvertaga de göromål, som nu åligga krigshofrättsrådet, således i främsta
rummet att bereda och föredraga målen i krigshofrätten. Genom en
sådan fördelning af arbetsbördan emellan nämnda ledamöter torde de
göromål, som skulle tillkomma hvardera af dem i deras egenskap af
ledamöter i krigshofrätten, icke blifva mera betungande, än att dessa
göromål böra utan större svårighet kunna förenas med deras befattning
såsom ledamöter i Svea hofrätt, samt de rubbningar i sistnämnda hofrätts
arbeten, som därest, pa sätt förut varit föreslagut, föredragning-en
skulle åligga allenast en ledamot, svårligen skulle kunna helt och hållet
undvikas, bäst och fullständigast förebyggas.

De militära ledamöterna åter skulle likaledes, på sätt redan nu
är fallet, af Konungen förordnas för tre år i sänder och i vanliga fall
utgöras af två regementsofficerare af öfverstes grad, en från armén och
en från flottan. I öfverensstämmelse med hvad som föreslagits i fråga
om sammansättningen af krigsrätt i mål, som röra åtal emot officer af
generalitet eller _ flaggman, skulle tillika för samma tid förordnas eu
officer af generalitet och en flaggman att såsom militära ledamöter
inträda i krigshofrätten, den förre i stället för regementsofficeren af
armén, då mål rörande åtal mot officer af generalitet där förekommer,
och den senare i stället för den flottan tillhöraude regementsofficeren,
då åtal emot flaggman är föremål för rättens handläggning. Den förut
omförmälda^ bestämmelsen därom att domare i krigsrätt skall hafva uppnått
viss ålder, bör naturligtvis äga motsvarande tillämpning i fråga
om domare i krigshofrätten.

Därest krigshofrätten sammansättes på sätt nu blifvit föreslaget,
synas i fråga om dess domförhet enahanda regler böra gälla som beträffande
hofrätts domförhet i allmänhet, dock att de två militära ledamöterna
alltid skola vara tillstädes. >)

Redan vid afgifvande af sitt ofvan omförmälda utlåtande öfver 1881
års förslag påvisade Svea hofrätt, hurusom vissa kompetenskonflikter
skulle kunna uppstå, ifall de beslut, som af den enligt samma förslag för
krigsrättsmålens handläggning afsedda afdelningen inom hofrätten komma

’) Se härom vidare sid. 382.

322

att meddelas, blefve expedierade i Svea hofrätts namn; och. hemställde
hofrätten därför, att därest krigshofrättens införlifvande med Svea hofrätt
blefve beslutad, nödiga bestämmelser för undvikande af dylika
förvecklingar måtte meddelas.

Med anledning, bland annat, af denna Svea hofrätts erinran, upptog
Nya Lagberedningen i sitt förslag en bestämmelse, att krigshofrätten
skulle utgöra eu vid Svea hofrätt bildad särskild afdelning. Enligt
motiven till förslaget afsåg Beredningen härmed att utmärka å ena sidan
skyldigheten för ledamöterna och tjänstemännen i Svea hofrätt att jämväl
tjänstgöra i krigshofrätten och å andra sidan äfven denna senare
domstols fortfarande egenskap af specialdomstol; och har kommittén,
som funnit Lagberedningens förslag i nämnda hänseende ändamålsenligt,
därutinnan anslutit sig till samma förslag.

Protokollsföringen i krigshofrätten, hvilken syssla nu bestrides af
den där anställde sekreteraren, synes, på sätt tidigare blifvit föreslaget,
kunna besörjas af en ibland Svea hofrätts notarier eller, i händelse vissa
notariebefattningar i nämnda hofrätt skulle, på sätt hofrätten i anledning
af väckt fråga om indragning af en del af dessa befattningar tillstyrkt,
komma att ersättas af amanuensbefattningar, af en amanuens
enligt förordnande för viss tid. Därest en sådan indragning kommer
till stånd utan upprättande af motsvarande antal amanuensbefattningar,
synes det däremot möjligen böra tagas i öfvervägande, huruvida icke en
särskild notarie- eller amanuensbefattning bör för krigshofrättsafdelningens
räkning inrättas. Då kommittén emellertid härutinnan haft att
utgå från nu rådande förhållanden, har kommittén saknat anledning att
framställa något förslag i berörda afseende.

Hvad angår den sekreteraren hos krigshofrätten nu åliggande
diariiföring, vill kommittén längre fram därom yttra sig. r)

Att en organisation af krigshofrätten i enlighet med de grunder,
som nu till sina hufvuddrag angifvits, är ägnad att i juridiskt afseende
i hög grad stärka densamma, torde vara obestridligt. Om de militära
ledamöterna hämtas ur grader, som ofvan föreslagits, synas ock den
militära fackinsikten och erfarenheten därstädes varda tillräckligt företrädda.
Att i enstaka undantagsfall hörande af sakkunnige möjligen kan
finnas behöflig!, må väl vara sant. Detta synes dock i och för sig lika
litet utgöra en giltig grund för anmärkning emot den föreslagna sammansättningen
af krigshofrätten, som enahanda omständighet gifver berättigad
anledning till anmärkning mot andra domstolar, där ett liknande
förhållande äger rum. Den speciella sakkunskap, som erfordras för

*) Se sid. 339.

323

själfva domsåtgärden och därmed för ernående af ett såväl ur allmänt
rättslig som speciellt militär synpunkt fullt tillfredsställande resultat, torde
dock med den föreslagna sammansättningen af domstolen lika litet här,
som detta nu kan sägas vara fallet i högsta domstolen, behöfva brista.

Möjligen skulle man vilja erinra, att då krigshofrätten enligt förslaget
icke är afsedd att tjäna uteslutande såsom appellationsdomstol,
utan äfven skulle i första instans upptaga en del mål mot officerare,
det komme att innebära en oegentlighet, ifall i krigshofrätten det civila
elementet blefve starkare representeradt än i krigsrätterna, som hade
att i första hand upptaga och afgöra ej mindre alla åtal emot andra
krigsmakten tillhörande personer än äfven åtskilliga mål rörande officerare.
Då emellertid enligt kommitténs förslag icke heller i krigsrätterna
det militära elementet skulle komma att äga en bestämd öfvervika synes
berörda omständighet hafva förlorat den betydelse, densamma förut
och så länge en reform af krigshofrätten i den riktning, kommittén
nu föreslagit, icke ställts i samband med ändring i krigsrätternas nuvarande
organisation, onekligen ägt. För öfrigt innebär det tydligen
i flera afseenden en fördel, ifall krigshofrätten, då densamma förbindes
med Svea hofrätt och organiseras såsom en särskild afdelning af denna,
erhåller en med afseende å domarenas antal likformig sammansättning
med sistnämnda hofrätts öfriga afdelningar, bland annat därutinnan att
genom en sådan anordning möjlighet kan beredas att befria presidenten
i Svea hofrätt, hvars tid lämpligen icke bör upptagas af vissa på
krigshofrättens handläggning'' ankommande ärenden af jämförelsevis
mindre betydelse, såsom sammanläggningar af straff med mera dylikt,
från deltagandet i handläggningen däraf.

Då vid föregående tillfällen förslag till ombildning af krigshofrätten
i en riktning, i hufvudsakliga delar öfverensstämmande med den, i
hvilken kommitténs nu omförmälda förslag går, varit föremål för pröfning,
har anmärkts, bland annat, att då krigshofrätten vore omfattad med
förtroende af dem, för hvilka den närmast vore inrättad — en omständighet,
som vore af synnerlig vikt vid all rättsskipning — tillräckliga
skäl för. krigshofrättens ombildning icke förelåge. Med afseende
härå tillåter sig kommittén framhålla, att, om än berörda uttalande må
anses hafva under de förhållanden, som förut varit rådande, ägt sitt
berättigande, saken dock ställer sig i någon mån annorlunda, sedan krigsmaktens
organisation väsentligen fotats å annan grund än tidigare
varit fallet och erhållit sin tyngdpunkt i den allmänna värnplikten.
Sedan så skett, torde man nämligen, på sätt redan i fråga om den
föreslagna förändringen i krigsrätternas organisation blifvit anfördt, i

324

Om högsta
instans i
krigsrättsmål.

Om krigsdomstolarnas

organisation
i krigstid.
Krigsrätten.

krigsdomstolarna, och således äfven krigshofrätten, böra se icke blott
institutioner, som hafva att skipa rättvisa för vissa klasser af ämbetsoch
tjänstemän, utan äfven i vida större utsträckning än förut för den
stora massan af värnpliktige. Anser man denna omständighet vara af
den vikt och betydelse, att densamma bör föranleda en organisation af
krigsrätterna i den riktning, som kommitténs förslag afser, lärer, såsom
förut antydts, följdriktigheten fordra, att man tager steget ut äfven i
fråga om krigshofrätten. Att eu krigsöfverdomstol, så organiserad som
kommittén tänkt sig, skulle under vanliga fredsförhållanden äfven ur
militär synpunkt hålla profvet, därom är kommittén öfvertygad. Däremot
synas de väsentligen ändrade förhållanden, som inträda i och
med ett krig, påkalla vissa särskilda anordningar, afvikande från dem,
som eljest skulle gälla. På sätt nedan förmäles, har kommittén ock
ansett sig för sådant fall böra föreslå, såväl att krigshofrättens sammansättning
skulle i visst afseende modifieras, som ock att en möjlighet
skulle öppnas för att i vidsträcktare mån, än nu är fallet, i krigstid
inrätta öfverkrigsrätt.

Hvad angår högsta instans i krigsrättsmål, är i 20 § regeringsformen
föreskrifvet, att i fredstid de mål, som från krigsdomstolarna
dragas under Konungens pröfning, skola företagas och afgöras i högsta
domstolen, samt att två militärpersoner af högre grad, dem Konungen
därtill utser och förordnar, skola med domare jäf och ansvar sådana mål
i högsta domstolen öfvervara och däröfver rösta, dock att domarenas
antal icke må öfverstiga åtta.

Mot den sålunda gällande ordningen har, kommittén veterligen,
icke någon anmärkning förekommit, utan har densamma tvärtom befunnits
synnerligen lämplig.

Beträffande frågan om högsta instans i krigsrättsmål i krigstid
vill kommittén längre fram yttra sig.x)

Att den organisation af krigsrätterna, som kommittén tänkt sig
för fredstid, icke i alla afseenden lämpar sig i krigstid, utan då behöfva
i vissa afseenden undergå modifikation, har kommittén förut framhållit.
En fast indelning af krigsmakten i j urisdiktioner enligt de grunder,
kommittén tänkt sig för fredstid, kan uppenbarligen ej i krigstid bibehållas
orubbad. Som nämndt, påkalla ock förhållandena i krigstid en
annan sammansättning af krigsrätterna än den, som enligt hvad förut
omförmälts, skulle gälla i fredstid.

Det ligger i sakens natur, att i krigstid, då de militära tjänst -

r) Se sid. 330.

325

göringsförhållandena äro helt andra än under fred, ett vida större antal
krigsrätter kommer att erfordras, än som enligt det föregående antagits
kunna fylla behofvet däraf i fredstid. Skulle äfven i krigstid
det civila elementet i krigsrätt utgöras af två lagfarna personer, komme
följaktligen en betydligt större personal att erfordras för besättandet
al de civila domareplatserna i krigsrätterna än eljest. Med hänsyn
härtill och då det tydligen skulle möta mycket stora svårigheter att
under de förhållanden, som här äro i fråga, på lämpligt sätt rekrytera
en så pass talrik civil domarepersonal, som för ändamålet skulle kräfvas,
har kommittén ansett det lagfarna elementet i krigsrätt då böra inskränkas
till en person.

Såsom redan ofvan blifvit antydt, äro ock utan tvifvel de mål,
som i krigstid kunna förekomma till pröfning vid krigsrätterna, långt
oftare och i vida större mån än eljest af beskaffenhet att för sitt rätta
bedömande fordra insikter och erfarenhet inom det militära området;
och har kommittén som nämndt därför funnit det militära elementet
under berörda förhållanden fortfarande böra äga öfvervikten inom dessa
domstolar.

I enlighet härmed har kommittén tänkt sig, att krigsrätt, inrättad
för de fall, som här afses, skulle bestå af fyra ledamöter, däraf tre
militära och en civil. Till åtskillnad från distriktskrigsrätt synes den
så sammansatta krigsrätten lämpligen kunna benämnas fältkrigsrätt.

Såsom militära ledamöter i fältkrigsrätt skulle tjänstgöra en
regementsofficer och två officerare af kaptens grad, dock att densamma
i mål rörande åtal emot officer af generalitetet, flaggman eller regementsofficer
skulle utgöras af en officer af generalitetet eib r en flaggman och
två regementsofficerare.

Till civil ledamot i fältkrigsrätt, hvilken ledan.ot äfven skulle hafva
till åliggande att föra rättens protokoll, har kommittén vidare tänkt sig
krigsdomare eller auditör företrädesvis skola anlitas. Kommittén har nämligen,
såsom redan förut påpekats, utgått ifrån, att dessa ämbetsmän, i motsats
till hvad som gäller om de nuvarande auditörerna, i regel skulle vara
skyldiga att gå i fält. Dock synes undantag härifrån blifva erforderligt i
fråga om krigsdomare, som är ordinarie domare vid allmän underrätt
eller eljest förordnats till krigsdomare på viss tid. I den mån tillgång
till krigsdomare eller auditörer för ändamålet saknas, skulle såsom civil
ledamot i fältkrigsrätt användas annan person, som fullgjort hvad författningarna
föreskrifva såsom villkor för att nyttjas i domareämbetet.
Då, såsom redan i motiven till strafflagen för krigsmakten blifvit nämndt,
och nedan närmare omförmäles,*) kommittén ansett sig böra föreslå, att
“ b Se sid. 3341

326

såsom åklagare vid krigsrätt skulle anställas lagfarna ämbetsmän, krigsfiskaler,
torde äfven bland dessa kunna finnas personer, lämpliga till
domare i fältkrigsrätt. Det återstående behofvet lärer utan svårighet
kunna fyllas med värnpliktige.

Då det är af vikt, såväl att valet af lagfarna ledamöter i fältkrigsrätterna
sker med största möjliga omsikt, som ock att, i den mån så
kan ske, stadga i fältkrigsrättens sammansättning måtte ernås, har kommittén
ansett den lagfarne ledamoten i rätten i regel böra förordnas af
Konungen för den tid, fältkrigsrättens verksamhet kommer att fortfara.
Med afseende å de förhållanden, då fältkrigsrätt har att fungera, går
det däremot icke lämpligen för sig att förordna de militära ledamöterna
för längre tid, utan måste de förordnas vid förefallande behof. Vid
sådant förhållande lämpar det sig i regel bäst, att dessa ledamöter
hämtas från den afdelning af krigsmakten, vid hvilken fältkrigsrätten
skall hållas, samt att förordnandet för dem meddelas af befälhafvaren
för samma afdelning. Enär dét, enligt hvad ofvan nämnts, säkerligen
stundom blifver oundgängligt, att till civil ledamot i fältkrigsrätt anlita
en yngre person eller en värnpliktig, har det ansetts lämpligast, att den
främste militäre ledamoten i rätten där är ordförande.

Då fältkrigsrätternas organisation sålunda skulle i åtskilliga afseenden
afvika från distriktskrigsrätternas, är det tydligen nödvändigt
att i lagen intaga bestämmelser, under livilka förutsättningar den modifierade
organisationen skulle inträda. I sådant afseende skulle möjligen
kunna ifrågasättas, huruvida icke distriktskrigsrätterna borde fortfara
att äfven efter ett utbrutet krig fungera i hemorten och vid depåerna,
samt fältkrigsrätter inrättas allenast för de krigsmaktens afdelningar,
som äro i fält eller på sjötåg. Under krigstid blifva emellertid
truppernas förläggningsorter synnerligen växlande. En afdelning, som
ena dagen befinner sig i hemorten, måste t. ex. en följande dag
af oförutsedd anledning förflyttas till krigsskådeplats eller tvärtom.
Därest på olika sätt organiserade domstolar skulle fungera i ena
och andra fallet, skulle detta gifvetvis ofta föranleda störande rubbningar
och svårigheter i deras verksamhet, hvarjämte en sådan anordning
skulle i betydlig mån försvåra möjligheterna att erhålla lämpliga
civila domare i fältkrigsrätterna. Kommittén har därför ansett lämpligast,
att, så snart rikets krigsmakt i dess helhet — detta uttryck här taget
i enahanda bemärkelse, hvari detsamma, enligt hvad förut är nämndt,
användts i 4 § i förslaget till strafflag för krigsmakten — för afvärjande
af ett befaradt eller börjadt angrepp eller för upprätthållande af
rikets neutralitet vid krig mellan främmande makter ställes på krigs -

327

fot, de för vanliga fredliga förhållanden afsedda distriktskrigsrätterna
skulle med det undantag, som nedan omförmäles, upphöra att fungera,
och fältkrigsrätter i stället vid vederbörande afdelningar af krigsmakten
inrättas.

Ställes för ändamål, som nyss är sagdt, allenast en del af krigsmakten
på krigsfot, synes det däremot böra öfverlåtas åt Konungen att
bestämma, huruvida vid den del af krigsmakten underdomstol skall vara
fältkrigsrätt, eller distriktskrigsrätterna där fortfarande skola vara i verksamhet.
I sådant fall kunna nämligen förhållandena vara sådana, att det
senare utan afsevärd olägenhet kan äga rum, något som dock kräfver
en pröfning af de föreliggande omständigheterna i hvarje fall.

Då anlitandet af fältkrigsrätter emellertid bör anses såsom ett
undantagsförhållande och följaktligen icke bör ifrågakomma i större
utsträckning, än sådant af förhållandena med nödvändighet påkallas, har
kommittén å andra sidan ansett, att i den män krigsmakten eller en
del af densamma, efter att hafva varit ställd på krigsfot, återgår, till
fredsfot, den eller de fältkrigsrätter, som där inrättats, i regel böra upphöra
att fungera.

Till förebyggande af afl ovisshet om, när distriktskrigsrätt skall
ersättas af fältkrigsrätt eller tvärtom, synes det vara lämpligt, att dagen,
från hvilken sådant förhållande skall inträda, särskilt af Konungen
kungöres.

Såsom ofvan omförmälts, utgick 1895 års kommitté därifrån, att äfven
i krigstid de för vanliga fredliga förhållanden afsedda krigsrätterna fortfarande
skulle vara i verksamhet, ehuru dessa vid de afdelningar af krigsmakten,
som befunne sig i fält — d. v. s. inom krigsskådeplats eller
å fästning, förklarad i krigstillstånd — eller på sjötåg, skulle benämnas
fältkrigsrätter.

För att fylla behofvet af krigsrätter beträffande den personal af
krigsmakten, som befunne sig i fält utan att tillhöra visst regemente
eller därmed likställdt truppförband eller på sjötåg, skulle, enligt samma
kommittés förslag, vid sidan af de vanliga krigsrätterna och för handläggning
af mål rörande denna personal inrättas fältkrigsrätter dels
vid hvarje arméfördelning äfvensom vid kavallerifördelningen och vid
Gottlands trupper dels å fästningar dels vid arméstabskvarter och dels
vid själfständig fartygsafdelning på sjötåg. Tillika skulle ock särskild
fältkrigsrätt inrättas inom fältetappområde för den personal, som tillhörde
etappväsendet eller som, skild från det truppförband den tillhörde,
färdades utefter etappvägarna eller eljest uppehölle sig inom fältetappområdet.
Bestämmelserna rörande inrättandet af fältkrigsrätter i nu om -

328

Krigshof rätlen.

förmälda fall skulle enligt nämnda kommittés förslag sammanfattas i en
af Konungen på förhand utfärdad kungörelse.

Kommittén anser det icke vara behöfligt eller ens fullt lämpligt
att en gång för alla på förhand meddela särskilda bestämmelser
angående vid hvilka särskilda afdelningar af krigsmakten fältkrigsrätt
— detta begrepp här taget i den mening, som detsamma enligt nu förevarande
kommittés förslag skulle erhålla — under förut omförmälda.
förutsättningar skulle inrättas, utan synes det böra öfverlåtas åt Konungen
att efter sig företeende omständigheter ordna ifrågavarande angelägenhet.

Undantagsvis lärer det, på sätt redan nu i vissa fall är förhållandet,
böra medgifvas befälhafvare att förordna om sättande af fältkrigsrätt
vid från hufvudstyrkan skild eller eljest från sina förbindelser afsvuren
afdelning, ändå att Konungen ej meddelat förordnande om sättande af
fältkrigsrätt vid den afdelningen.

Med den tilltänkta organisationen af fältkrigsrätterna synes bäst
öfverensstämma, att, i enlighet med den nu i allmänhet gällande ordning,
fältkrigsrätt, då ärende förekommer, som skall där handläggas,
förordnas af befälhafvaren för den afdelning af krigsmakten, där fältkrigsrätten
skall hållas, och att denne därvid tillika bestämmer tid och
ort för rättens första sammanträde.

Därest åt krigshofrätten gifves en sådan organisation, som kommittén
föreslagit, synes, såsom ofvan, blifvit nämndt, en förstärkning af
det militära elementet vid inträffande krig vara behöflig och lämplig.
Kommittén har tänkt sig, att detta skulle kunna ske på det sätt, att
ytterligare en regementsofficer af öfverstes grad förordnas att såsom
ledamot tjänstgöra i krigshofrätten. Då den omförmälda förändringen i
krigshofrättens sammansättning icke synes böra förekomma vid handläggning
af mål, som angå brott, föröfvade redan innan krigsmakten
eller någon del däraf blifvit ställd på krigsfot af sådan anledning, att,
enligt hvad ofvan nämnts, fältkrigsrätter ansetts vid krigsmakten böra
träda i verksamhet, och det därjämte är sannolikt, att en stor del af
de mål, som röra i krigstid begångna förbrytelser, först efter krigets
slut i krigshofrätten komma till afgörande, torde en bestämmelse i förevarande
syfte icke böra så affattas, att densamma kommer att gälla
endast i krigstid, utan snarare så, att den förändrade sammansättningen
af krigshofrätten skall äga rum, då densamma har att handlägga
mål, som fullföljts från fältkrigsrätt eller eljest röra åtal för i krigstid

329

föröfvade förbrytelser. Då i enlighet härmed krigshofrätten vid behandlingen
af dessa mål skulle komma att bestå af sex ledamöter,
tre civila och tre militära, synes med en sådan bestämmelse lämpligen
kunna förbindas ett stadgande, att krigshofrätten må vara domför, där
fem i rätten äro, och alla de militära ledamöterna äro tillstädes.

Enligt gällande lag kan särskild krigsöfverdomstol — öfverkrigs- öfverkrigsrätt.
rätt — inrättas endast för armé, som är utom riket, eller för flotta,
som är stadd på sjötåg, eller för bägge gemensamt. 1895 års kommitté,
som fann denna begränsning olämplig och ansåg, att möjlighet borde
gifvas att inrätta sådan domstol äfven inom riket, föreslog därför en
ändring af nämnda bestämmelse därhän, att, om särskild krigsöfverdomstol
erfordrades för armé eller arméafdelning, som vore i fält eller
för flotta eller eskader, som vore på sjötåg, eller för båda gemensamt,
då de vore förenade under en befälhafvare, Konungen skulle kunna
förordna, att öfverkrigsrätt skall finnas vid d}flik afdelning af krigsmakten.

Ifall krigshofrätten organiseras i enlighet med kommitténs förslag
och sålunda förbindes med Svea hofrätt, är tydligt, att förstnämnda
domstol i sitt sålunda förändrade skick mindre än förut lämpar sig att
under alla förhållanden tjäna såsom enda krigsöfverdomstol. I krigstid
kunna nämligen dessa gestalta sig så, att förbindelsen med krigshofrätten
äfven inom landet varder svår eller omöjlig att upprätthålla och
i följd däraf rättsskipningen till men för disciplinen alltför mycket försenad,
speciellt i sådana mål, där krigsöfverdomstol skulle utgöra första
instans. Kommittén har därför, i hufvudsaklig anslutning till hvad 1895
års kommitté föreslog, ansett stadgande böra meddelas därom, att öfverkrigsrätt
må kunna inrättas för armé eller arméafdelning, som är i fält,
för flotta eller eskader, som är på sjötåg, eller för två eller flera sådana
afdelningar äf krigsmakten gemensamt, då de äro förenade under en
befälhafvare, dock att detta endast må ske i krigstid. Pröfningen huruvida
under pågående krig inrättande af öfverkrigsrätt erfordras, bör
tydligen, likasom hittills, öfverlåtas åt Konungen. I särskilda undantagsfall
torde det dock, på sätt nedan närmare förmäles, jämväl böra tillkomma
vederbörande befälhafvare att förordna om sättande af sådan
rätt. Att ifrågavarande befogenhet, såväl i det förra som i det senare
fallet, icke bör användas i andra fall, än då sådant med anledning af
rådande förhållanden är nödvändigt, torde knappast behöfva påpekas.

I fråga om öfverkrigsrättens sammansättning har kommittén ansett
önskvärdt, att det juridiska elementet i sådan domstol förstärkes, med

330

Högsta

instans.

iakttagande dock att de militära ledamöterna däri fortfarande komma
att utgöra flertalet. Kommittén liar därför tänkt sig, att öfverkrigsrätt
skulle bestå af tre militära och två civila ledamöter; och skulle, i likhet
med hvad som föreslagits i fråga om fältkrigsrätt, en af de förre vara
ordförande i rätten. Då under förhållanden, hvarom här är fråga, tillgången
på officerare af de högsta graderna möjligen kan befinnas knapp,
har den nuvarande föreskriften att ordföranden i öfverkrigsrätt skall
vara en generals- eller amiralsperson ansetts böra utbytas mot en bestämmelse,
att nämnde funktionär skall innehafva minst regementsofficers
grad; och torde de militära ledamöterna i öfrigt, liksom nu, böra vara
regementsofficerare. I öfverensstämmelse med hvad nu är stadgadt,
skulle vidare ordföranden och de civila ledamöterna, hvilka liksom den lagfarna
ledamoten i den nuvarande öfverkrigsrätten lämpligen synas kunna
benämnas öfverauditörer, förordnas af Konungen för den tid, öfverkrigsrättens
verksamhet fortfar, ''och öfriga ledamöter utses vid förefallande
behof af högste tjänstgörande befälhafvaren. I fråga om
öfverauditörsbefattningarna anser kommittén det böra uttryckligen föreskrifvas,
att ingen annan än den, som fullgjort hvad författningarna
föreskrifva såsom villkor för att nyttjas i domareämbeten, får därtill
förordnas. Protokollsföringen i öfverkrigsrätt synes kunna bestridas af
öfverauditörerna på det sätt, att enhvar af dem ansvarar för protokollet
i de mål, som, enligt hvad nedan sägs, skulle ankomma på hans föredragning.

Ifall föreskrift meddelas, att domare i distriktskrigsrätt och krigshofrätten
skall hafva uppnått viss ålder, bör naturligtvis detsamma gälla
om domare i fältkrigsrätt eller öfverkrigsrätt.

Riksdagen har i sin förut omförmälda skrifvelse anhållit, att vid
revisionen af förordningen om krigsdomstolar och rättegången därstädes
måtte tagas under ompröfning, huruvida icke bestämmelser böra meddelas
angående behandlingen af militära mål i högsta instans under
krigstid.

Såsom i samma skrifvelse påpekats, lider gällande lag i berörda
hänseende af en viss otydlighet. I 20 § regeringsformen är, som förut
nämnts, stadgadt, att nämnda mål skola företagas i högsta domstolen,
därvid två af Konungen därtill förordnade militärpersoner deltaga i
målens afgörande. Under krig — heter det i samma § — förhålles
härmed efter krigsartiklarna.

I 1798 års krigsartiklar, som gällde vid regeringsformens tillkomst,
stadgades beträffande ifrågavarande måls behandling i högsta instans,

831

att öfverdomstols utslag, hvarigenom någon dömts att mista lifvet eller
äran, äfvensom sådan domstols utslag i mål angående vissa gröfre brott,
såsom förräderi m. fl., skulle, innan det afkunnades eller utfärdades,
hemställas Konungen, samt att besvär öfver öfverdomstols utslag skulle
anföras hos Kungl. Maj:t och inom viss tid inlämnas i generalauditörsexpeditionen
(57 och 61 §§). Angående målens behandling i krigstid
inskränkte sig krigsartiklarna i öfrigt till en föreskrift, att, om Konungen
icke vore vid armén eller flottan närvarande, den hemställan af öfverrätts
utslag i vissa fall, som nyss omtalats, skulle insändas till högste befälhafvaren,
som därmed hade att vidare förfara efter den instruktion,
Konungen lämnat honom (58 §), samt att i fält eller å flotta, när
särskilda generalkrigs- eller öfverrätter förordnades, skulle utsättas, inom
hvad tid besvär öfver dessa domstolars utslag finge anföras (63 §).

Före 1809 års statshvälfning utöfvades Konungens domsrätt i de
mål, som från krigsdomstolarna drogos under Konungens pröfning, af
Konungen personligen, dock att, sedan högsta domstolen år 1789 inrättats,
dess utlåtande först inhämtades. I krigstid brukade dock Konungen
uppdraga sin doms- och benådningsrätt till högste befälhafvaren vid
armé eller flotta.

Sedan 1809 års regeringsform antagits, befunnos emellertid snart
dess bestämmelser i fråga om de militära målens handläggning i krigstid
ofullständiga och otydliga. Med anledning häraf aflät Kungl. Magt efter
högsta domstolens och statsrådets hörande redan samma år till Riksdagen
proposition i ämnet, i hvilken proposition Kungl. Maj:t — under
erinran att i krigsartiklarna saknades föreskrift, huru i krigstid borde
förhållas med anförda underdåniga besvär i militära rättegångsmål eller
huruvida dessa, såväl som hemställda mål, borde omedelbarligen föredragas
inför Kungl. Maj:t och af Kungl. Maj:t allena i nåder pröfvas eller
ock blifva först anmälda i högsta domstolen samt varda där behandlade
lika med andra justitieärenden och således bero vid högsta domstolens
beslut eller blifva efter högsta domstolens hörande öfverlämnade till
Kungl. Maj:ts godtfinnande — till Riksens Ständers bifall framställde
den förklaring af 57 och 58 §§ i krigsartiklarna, att alla de militära
förbrytelser, som under krig föröfvades och ifrån krigsdomstolarna
antingen hemställningsvis eller genom underdåniga besvär och ansökningar
underkastades Konungens nådiga pröfning, skulle af Kungl.
Maj:t eller dess högste befälhafvare, enligt den instruktion Konungen
därom meddelade, pröfvas och afgöras, utan tillämpning af hvad för
generalauditörsärendenas handterande i fredstid jämlikt regeringsformen

332

funnes stadgadt; och blef denna proposition af Riksens Ständer
bifallen.

I enlighet härmed föreskrefs sedermera i det förut omförmälda
kungl. cirkuläret den 26 november 1812, att, då armén vore sammandragen,
ärendena från de krigsdomstolar, som enligt samma cirkulär
skulle inrättas vid hvarje division och äga lika anseende med öfverdomstol,
skulle genom hemställning i de fall, då krigsöfverdomstol
enligt krigsartiklar^ sådant borde iakttaga, eller genom besvär eller
nådeansökning dragas under Konungens eller högste befälhafvare^
pröfning. Beträffande flottan stadgades, såsom förut blifvit nämndt,
genom ett kungl. cirkulär af samma dag, att med rättegångsordningen
om skeppsbord skulle förhållas på sätt i krigsartiklar^ vore stadgadt,
så framt ej Kung]. Maj:t därom vid särskilda tillfällen annorlunda förordnade.

Under 1813 och 1814 års krig uppdrogs ock, liksom tidigare skett,
Konungens doms- och benådningsrätt i krigsrättsmål åt vederbörande
högste befälhafvare.

Genom förordningen den 11 juni 1868 angående införande af
de nya krigslagarna af samma dag upphäfdes 1798 års krigsartiklar.
I sammanhang därmed gjordes emellertid ingen ändring i 20 § regeringsformen.
Då nu i 3 § af förordningen om krigsdomstolar och rättegången
därstädes hänvisas till grundlagen, i ty att i nämnda § sägs,
att öfver första och andra domstol vid krigsmakten är högsta domstolen,
»efter hvad i grundlagen stadgadt är», stannar man i ovisshet,
huru krigsrättsmålen i krigstid enligt nu gällande lag rätteligen böra
behandlas. Å ena sidan kan man nämligen säga, att då 1798 års krigsartiklar
uttryckligen upphäfts, den i grundlagen därtill gjorda hänvisningen
måste anses förfallen, samt att vid sådant förhållande och då
1868 års förordning om krigsdomstolar och rättegången därstädes icke
innehåller några särskilda föreskrifter om behandlingen af krigsrättsmål
i högsta instans i krigstid, det i regeringsformen för fredstid stadgade
förfarandet bör tillämpas äfven under krig. Men å andra sidan kan
till stöd för en motsatt mening anföras, att, då 1868 års förordning i
ifrågavarande afseende hänvisar till grundlagen, samt denna fortfarande
inskränker högsta domstolens domsrätt i krigsrättsmål till fredstid och
beträffande förhållandena under krig åberopar krigsartiklarna, genom
1868 års krigslagar någon rubbning ej skett i Konungens genom
regeringsformen och krigsartiklarna stadgade rätt att under krig själf
eller genom högste befälhafvare för armé eller flotta utöfva domsrätten
i krigsrättsmål. Eu tredje mening kan ock tänkas, nämligen den, att

333

om 1809 års förklaring, sedan krigsartiklarna nppliäfts, får anses hafva
förfallit, all föreskrift numera saknas, huru i förevarande afseende skall
förfaras, alldenstund, på sätt nyss blifvit nämndt, grundlagen begränsar
högsta domstolens befattning med krigsrättsmålen till fredstid. Så länge
kriminallag för krigsmakten stiftades af Konungen ensam, medförde
emellertid en sådan brist jämförelsevis mindre olägenhet, enär Kungl.
Maj:t vid förefallande behof kunde utan Riksdagens hörande meddela
erforderliga föreskrifter i ämnet.

Hvilken af dessa meningar än må anses vara den råtta, är det
uppenbarligen nödvändigt, att den otydlighet, som i ifrågavarande afseende
i lagen nu förefinnes, varder af hjälpt.

Då lagutskottet vid 1809 års Riksdag till behandling förehade
ofvan omförmälda af Kungl. Maj:t till samma års riksmöte aflåtna
proposition rörande krigsrättsmålens behandling i krigstid, framhöll
utskottet i sitt häröfver afgifna utlåtande, att skälet till krigsartiklarnas
föreskrift om annat förhållande i krig vid underställning och slutligt
skärskådande af öfverdomstolens utslag i grofva brottmål, än annars i
allmänhet vore stadgadt, enligt utskottets öfvertygelse endast vore att
finna uti omöjligheten att sådana mål annorledes kunde blifva med
nödig skyndsamhet afskräde och förbrytaren befordrad till förtjänt
straff, men anmärkte utskottet tillika, att detta förhållande dock icke
inträffade vid alla trupper, helst om några af dem vore vistande i hemorten,
samt att undantag från tillämpningen af krigsartiklarnas »på
verklig krigstjänst och lokala tillfälligheter» grundade föreskrift därför
kunde ifrågasättas. Enär emellertid krigsartiklarna ännu utgjorde eu
till efterrättelse gällande lag, och tillika den princip vore fullkomligt
grundad, att mindre brott icke kräfde annan noggrannhet än ett svårare,
hemställde utskottet om bifall till Kungl. Maj:ts proposition i ämnet.

Visserligen är sant, att tillämpningen af det i regeringsformen
för fredstid stadgade sättet för behandlingen af ifrågavarande mål äfven
i krigstid ,i vissa fall kan medföra uppskof med måleris behandling.
Detta skäl för en afvikelse från den i allmänhet gällande ordningen i
berörda afseende synes dock under de förhållanden, som numera råda,
äga långt mindre betydelse än förr. Endast i sådana fall, då någon
del af krigsmakten under krig befinner sig utom riket utan direkt förbindelse
med hemlandet eller på sjötåg å aflägsnare farvatten eller eljest
för längre tid varder afskuren från förbindelse med den ort, där högsta
domstolen har sitt säte, kan någon nämnvärd olägenhet tänkas däraf
behöfva uppkomma. Svårigheterna att åstadkomma ett ur rättssäkerhetens
synpunkt tillräckligt betryggande organ för handläggningen af

834

Ståndrätt.

Om åklagaremyndigheter

vid krigs domstolarna.

ifrågavarande mål i högsta instans äro emellertid uppenbarligen mycket
stora, att ej säga oöfvervinnerliga. Den enligt 1798 års krigsartiklar
och 1809 års förklaring härutinnan gällande ordning anser kommittén
i nämnda afseende alldeles otillfredsställande. Icke heller på annat sätt
lärer under ifrågavarande förhållanden betryggande anordningar stå att
vinna. Kommittén har därför stannat vid den mening, att ifrågavarande
mål äfven i krigstid böra upptagas och afgöras af högsta domstolen i
enahanda ordning, som gäller för fredstid. Om än häraf i ett eller
annat fall må föranledas något uppskof med ett måls slutliga afgörande,
synes dock olägenheten däraf icke vara så stor, att man därför bör
vidtaga åtgärder, hvarigenom rättssäkerheten skulle äfventyras.

Den ändring af nuvarande bestämmelser, som, därest kommitténs
uppfattning härutinnan gillas, blifver erforderlig, skulle alltså bestå däri,
att 2 mom. i regeringsformens 20 § därur skulle utgå, i sammanhang
hvarmed 1 mom. skulle erhålla en i så måtto ändrad affattning, som
betingas däraf, att däri förekommande bestämmelser ej vidare skulle
vara begränsade att allenast afse de mål, som uti fredstid dragas under
Konungens pröfning. Kommittén har därför framlagt förslag till en i
så måtto ändrad lydelse af samma §. x)

Enligt nu gällande förordning om krigsdomstolar och rättegången
därstädes kan i krigstid i vissa fall tillsättas en särskild krigsdomstol,
benämnd ståndrätt, för bedömande af med dödsstraff belagda förbrytelser,
där den brottslige gripes på bar gärning. Kommittén har
icke haft något att erinra mot bibehållandet af en sådan domstol, som
för krigstuktens upprätthållande i vissa extraordinära fall kan vara
nödvändig.

Riksdagen har i sin ofvan berörda skrifvelse jämväl ansett det
böra tagas i öfvervägande, huruvida icke, med ändring af de nuvarande
bestämmelserna rörande åklagareväsendet vid krigsrätterna, stadganden
böra meddelas i syfte, att åklagarebefattningarna vid dessa domstolar
måtte anförtros åt personer, som, i större mån än med den nu rådande
ordningen i allmänhet är fallet, äga nödiga förutsättningar för utöfvande
af de med nämnda befattningar förenade åligganden och befogenheter.

Enligt nu gällande bestämmelser är i regel väbeln allmän åklagare
vid krigsrätt. Finnes ej väbel, eller har han förfall, förordnas därtill
någon af undeimfficerarne. Då vid krigsrätt förekommer mål, där
officer är tilltalad, eller annat åtal af så grannlaga eller viktig beskaffenhet,
att dess utförande ej lämpligen må åt väbel eller under ■Y

Se Del I sid. loa.

385

officer anförtros, förordnar justitiekansler^ på befälhafvare^ anmodan,
särskild åklagare. I fält och om skeppsbord har i sådant fall befälhafvaren
att förordna »tjänlig person» till åklagare vid krigsrätten.

Att denna organisation af åklagareväsendet vid krigsrätterna är
långt ifrån tillfredsställande, ligger i öppen dag. De åligganden och
befogenheter, som tillkomma en allmän åklagare, äro af största vikt
icke blott för målens behöriga utredning utan äfven i andra afseenden.
Att väbeln härför icke äger nödiga kvalifikationer, torde icke tarfva
någon vidare bevisföring. Tydligen kan det icke heller vara lämpligt
att för ändamålet endast anlita för tillfället förordnade personer med
erforderliga kvalifikationer. Skall ett tillfredsställande resultat kunna
vinnas, synes därför ingen annan utväg stå till buds än att upprätta
fästa åklagarebefattningar och besätta dessa med personer, utrustade
med nödig juridisk bildning.

Nu kan emellertid ifrågasättas, huruvida det bör fordras, att de
personer, som skola bekläda dessa befattningar, skola hafva aflagt juridisk
ämbetsexamen, eller huruvida det icke möjligen skulle vara tillräckligt
att, i likhet med hvad som är förhållandet med åklagarna
vid allmänna underrätterna, af dem, som skola bestrida motsvarande
befattningar vid krigsrätterna, kräfva ett mindre mått af juridiska kunskaper,
afpassadt efter ifrågavarande befattningars natur, och allenast
i särskilda fall, i mål af mera kräfvande beskaffenhet, anlita den nu
begagnade utvägen att därtill förordna för ändamålet mera kvalificerade
personer. Man kan nämligen säga, att så länge man vid de allmänna
domstolarna kan nöja sig med allmänna åklagare, hvilka icke äga
egentlig juridisk utbildning, detsamma bör kunna ske vid krigsrätterna,
där mål af mera invecklad beskaffenhet jämförelsevis mera sällan förekomma
än vid de allmänna underrätterna. Härvid är emellertid att
märka, att krigsrätterna i stor utsträckning hafva att handlägga mål
rörande fel och försummelser i ämbete eller tjänst. Det är därför af
vikt, att äfven hos åklagarne vid krigsrätterna finnas goda insikter
i lagar och författningar. Icke minst gäller detta, ifall, såsom kommittén
tänkt sig, äfven åtal mot officerare äfvensom andra med dem
likställda ämbetsmän skulle i första hand upptagas och afgöras af krigsrätt.
Men äfven andra där förekommande mål kunna understundom
utan tvifvel ställa ganska stora kraf på den, som har att där föra det
allmännas talan. Och att basera organisationen af åklagareväsendet
vid krigsrätterna därpå, att i alla sådana mål särskilda, tillförordnade
åklagare skulle anlitas, är'' tydligen föga tillfredsställande. Därtill komma,
äfven en del andra omständigheter, som härvid böra tagas i be -

336

traktande. Enligt nu gällande bestämmelser åligger det de nuvarande
regementsauditörerna icke blott att vara domare i krigsrätt utan äfven
att, då regementschefen det påkallar, lämna honom och regementets
förvaltning biträde vid alla de tillfällen, då tillgång på juridisk insikt
kan vara behöflig. Med den organisation af krigsdomstolarna, kommittén
tänkt sig, lämpar det sig emellertid tydligen icke, att nämnda
åliggande skulle tillhöra krigsdomarna eller auditörerna, synnerligast
som dessa enligt samma organisation skulle komma att finnas tillgängliga
endast å vissa mera spridda platser inom landet samt dessutom,
åtminstone inom de större j urisdiktionerna, sannolikt blifva så pass
upptagna af dem i deras egenskap af domare i krigsrätt åliggande
göromål, att de icke lämpligen kunna eller böra åläggas att därjämte
tillhandagå vederbörande chefer i ifrågavarande afseenden. Hvad särskildt
angår disciplinmålen, hvilka äfven äro att räkna till de mål, där juridisk
insikt kan finnas behöflig, måste det ock, såsom redan förut blifvit
erinradt, anses såsom en ganska stor oegentlighet att, på sätt den nuvarande
ordningen medför, den blifvande domaren i krigsrätten nödgas
att på förhand uttala sig rörande den rätta behandlingen af mål, som
han sedermera eventuellt får att i sådan egenskap pröfva.

Ehuru kommittén, på sätt i motiven till förslaget till strafflag för
krigsmakten närmare utvecklats, ansett det icke böra åläggas befälhafvare
såsom en ovillkorlig skyldighet att i dessa mål anlita biträde
af juridisk ämbetsman, är det likväl, såsom där ock blifvit uttryckligen
framhållet, tydligen af synnerlig vikt, att tillfälle fortfarande beredes
befälhafvarna att, där så finnes behöfligt, därtill äga tillgång; och gifvet
är, att sedan öfningstiden genom den nya härordningens antagande väsentligen
förlängts, behofvet af ett sådant biträde i afsevärd män ökats.

Om det emellertid, enligt hvad ofvan nämnts, icke är förenligt
med den af kommittén föreslagna organisationen af krigsrätterna att
ålägga krigsdomare eller auditör att biträda vid handläggningen af
disciplinmål, synes det däremot vara lämpligt, att den tjänsteman, som
har att såsom allmän åklagare föra talan vid krigsrätten och följaktligen
har att i mål, som ,där anhängiggöras, åstadkomma den förberedande
utredningen, tillika är den, som tillhandagår befälhafvaren vid
handläggningen af dessa mål, hvilka ju eventuellt kunna komma att
bringas inför krigsrätt, synnerligast som han just därigenom bäst
kommer i tillfälle att erhålla kännedom om huruvida åtal i förekommande
fall vid krigsrätt bör väckas eller icke; och synes jämväl åliggandet
att biträda vederbörande befälhafvare eller regementsförvaltningar i före -

'') Se sid. 89.

387

kommande ärenden af juridiskt-administrativ natur lämpligen kunna åt
förenämnda tjänsteman anförtros.

Äfven de åligganden, som sålunda i kommitténs tanke lämpligen
kunna eller böra förenas med befattningen såsom allmän åklagare vid
krigsrätt, torde emellertid svårligen kunna antagas blifva tillfredsställande
utförda, med mindre för ändamålet anlitas personer med aflagd
juridisk ämbetsexamen. Beträffande särskildt disciplinmålen är visserligen
sant, att dessa i allmänhet äro enkla och lättare att bedöma än
krigsrättsmålen. Men äfven mål af det förra slaget, i hvilka det ju
åligg61'' befälhafvarna att meddela beslut, kunna mången gång vara af
beskaffenhet att för sitt rätta bedömande fordra god juridisk insikt,
helst det ju äfven här ej sällan är fråga om att pröfva, huruvida fel
eller försummelse i ämbete eller tjänst föreligger eller icke.

På anförda grunder har kommittén ansett de tjänstemän, hvilka
skulle hafva sig ifrågavarande åligganden anförtrodda, böra äga juridisk
domareutbildning. Med afseende å de göromål, som skulle tillkomma
dem, har kommittén tänkt sig, att de under benämning af krigsfiskaler
skulle anställas i regel en för hvarje regemente eller därmed
likställigt truppförband samt en för hvarje station af flottan; dock att,
där två eller flera regementen äro förlagda å samma ort eller nära
intill . hvarandra belägna platser, en krigsfiskal skulle, om så funnes
lämpligt,. kunna anställas för två eller flera regementen. Dessutom
skulle krigsfiskal hafva att tjänstgöra vid de till krigsmakten hörande
kårer, skolor, kommenderingar eller andra afdelningar, som icke ingå i
visst regemente eller därmed likställdt truppförband eller tillhöra station
af flottan men äro förlagda å samma ort eller i närheten af den ort,
där han har sin tjänstgöring i öfrigt. I enlighet härmed skulle krigsfiskalerna,
hvilka skulle utnämnas af Konungen, jurisdiktionsvis indelas
till tjänstgöring på det sätt, att hvarje krigsfiskal skulle hafva att biträda
befälhafvarna för vissa till jurisdiktionen hörande afdelningar af
krigsmakten vid handläggning af disciplinmål äfvensom lämna det
biträde i ärenden af juridisk natur, som i öfrigt vid dessa afdelningar
kunna förefalla, samt vara allmän åklagare vid jurisdiktionens distriktskrigsrätt
i mål rörande den personal, som tillhör dessa afdelningar, allt
enligt af Konungen utfärdade närmare bestämmelser. Beträffande särsldldt
uppdraget att vara allmän åklagare vid krigsrätt, synes dock, på
sätt nedan närmare förmäles, detta uppdrag, såvidt angår vissa slag af
mål, de där enligt kommitténs förslag skulle upptagas af krigsrätt,
lämpligen böra anförtros åt den vid krigsöfverdomstolen anställda
åklagaren.

338

Huru krigsfiskalernas indelning lämpligen bör gestalta sig, blifver
naturligen i viss mån beroende däraf, hvar de särskilda truppförbanden
i sammanhang med den nya härordningens genomförande definitivt
komma att förläggas. Såvidt frågan under nuvarande förhållanden
kunnat bedömas, har kommittén emellertid uppgjort förslag till sådan
indelning, afpassadt efter det förslag till jurisdiktionsindelning, som
förut omförmälts (Bil. IY). I denna bilaga likasom i Bil. II hafva
upptagits, förutom flottans stationer, de regementen och därmed likställda
truppförband, vid hvilka krigsfiskalerna skulle hafva att tjänstgöra,
hvaremot utelämnats de särskilda kårer, kommenderingar, skolor
och andra dylika mindre afdelningar af krigsmakten, hvilka icke ingå
i regemente eller likställdt truppförband eller tillhöra station af flottan,
ehuru, som nämndt, krigsfiskalerna skulle tjänstgöra äfven vid dessa
mindre afdelningar.

Då ifrågavarande befattningar icke kunna antagas lämna sina
innehafvare full sysselsättning, synes det böra medgifvas, att sådan
befattning får med annan tjänst å rikets, riksdagens eller kommunens
stat förenas, dock efter särskild pröfning för hvarje fall. Hvad särskildt
angår krigsfiskalsbefattningarna vid flottans stationer, torde det kunna
ifrågasättas, huruvida de icke möjligen skulle kunna utan olägenhet
förenas med advokatfiskalstjänsterna därstädes, en fråga, hvarpå kommittén
dock icke ansett sig hafva anledning att här närmare ingå.

I öfverensstämmelse med hvad nu är fallet, anser kommittén en
särskild åklagare böra anställas vid krigshofrätten. Med hänsyn till
vikten och omfattningen af de göromål, som enligt kommitténs förslag
skulle åligga denne ämbetsman, hvilken lämpligen torde kunna benämnas
öfverkrigsfiskal, har kommittén utgått ifrån, att ifrågavarande befattning
icke, på sätt tidigare varit ifrågasatt, bör sammanslås med advokatsfiskalsbefattningen
i Svea hofrätt eller annan befattning inom samma
ämbetsverk. Öfverkrigsfiskalen skulle, har kommittén tänkt sig, vara
allmän åklagare dels i sådana mål, som, efter livad nedan sägs, skulle
anhängiggöras omedelbart vid krigshofrätten, dels äfven vid krigsrätterna
i mål, som röra åtal emot vissa högre officerare eller med dem likställda
ämbetsmän vid krigsmakten. Sistnämnda mål äro nämligen i
regel af den ömtåliga och grannlaga beskaffenhet, att det måste anses
synnerligen lämpligt, att åklagaremyndigheten i desamma lägges i händerna
på eu och samma åklagare, som äger tillfälle att å förevarande''
område inhämta en något större erfarenhet. Dock har kommittén ansett
den begränsning kunna göras i fråga om de mål, som skulle anhängig -

389

göras vid krigsrätt, att öfverkrigsfiskalen skulle kafva att fora talan i
mål emot officerare af regementsofficers eller högre grad eller med dem
likställda ämbetsmän men däremot icke i mål mot kompaniofficerare
eller med dem likställda, hvilkas befattningar icke synas vara af beskaffenhet,
att ett dylikt särskildt undantag beträffande dem behöfver göras.

Då det tydligen i vissa fall kan möta svårighet för öfverkrigsfiskalen
att personligen föra talan vid krigsrätterna, synes det emellertid
böra medgifvas honom rätt att uppdraga åt krigsfiskal att vid krigsrätt
utföra öfverkrigsfiskalens talan, naturligen alltid under den sistnämndes
inseende och på hans ansvar.

Därjämte torde föredragningen i krigshofrätten af vissa mål, däri
öfverkrigsfiskalen ej har att föra talan, lämpligen kunna ombesörjas af
honom. Särskildt synes detta kunna äga rum i mål rörande sammanläggning
af straff och möjligen äfven vissa andra. Därigenom skulle
nämligen vinnas den fördel, att de civila krigshofrättsledamöternas tid
icke onödigtvis skulle upptagas med utredning af dylika mindre, men
understundom dock ganska tidsödande ärenden.

Lämpligt synes ock vara att åt öfverkrigsfiskalen uppdraga att
utöfva tillsyn öfver det sätt, hvarpå krigsfiskalerna vid krigsrätterna
utöfva sina ämbeten, samt att i vederbörlig ordning beifra eller låta
beifra af dem begångna förseelser i ämbetet. Härigenom synes nödigfasthet
i det militära åklagareväsendets organisation och erforderlig
kontroll öfver krigsfiskalernas ämbetsutöfning kunna vinnas.

Öfverkrigsfiskalen skulle vidare tillkomma att granska inkommande
fångförteckningar, föra krigshofrättens diarier öfver kungl. bref och
remisser, förordnanden för krigsdomare, auditörer och krigsfiskaler
äfvensom alla andra på krigshofrättens handläggning ankommande
ärenden, med undantag möjligen af besvär eller andra egentliga rättegångsmål,
i livilka mål diariiföringen måhända lämpligare bör åläggas
de tjänstemän inom Svea hofrätt, livilka eljest hafva sig dylika göromål
anförtrodda. Den ökning i dessas göromål, som därigenom skulle
uppkomma, torde nämligen blifva så pass ringa, att ur denna synpunkt
något hinder för en sådan åtgärd knappast torde behöfva mota. Om
därjämte, på sätt ofvan föreslagits, protokollsföringen i krigshofrätten
uppdroges åt tjänsteman i Svea hofrätt, synes den nuvarande sekreteraretjänsten
i krigshofrätten såsom obehöflig kunna indragas.

Klart är, att öfverkrigsfiskalens åligganden, i den mån de icke
anses böra i lagen särskildt omförmälas, böra närmare angifvas i arbetsordning
för krigshofrätten eller särskild instruktion.

340

Kostnader jör
den föreslagna
organisationen.

Såsom åklagare Aid fältkrigsrätterna skulle, enligt livad kommittén
tänkt sig, de i fredstid anställda krigsfiskalerna tjänstgöra enligt
den indelning, som af Konungen bestämmes, naturligen med skyldighet
för dem att tillhandagå vederbörande befälhafvare äfven vid handläggningen
af disciplinmål eller andra mål eller ärenden af juridisk natur.
I den mån så blifver erforderligt — särskild! torde detta komma att
inträffa, ifall krigsfiskaler anställas såsom domare i fältkrigsrätt —
skulle af Konungen särskild! förordnade krigsfiskaler bestrida ifrågavarande
tjänstgöring.

Likaså skulle, där öfverkrigsrätt inrättas, af Konungen förordnas
särskild öfverkrigsfiskal med i hufvudsak samma åligganden och befogenheter
som öfverkrigsfiskalen vid krigshofrätten.

1 de fall, då, enligt hvad ofvan antydts, fältkrigsrätt eller öfverkrigsrätt
skulle, utan att Konungen därom förordnat, få sättas efter
vederbörande befälhafvare bestämmande, måste äfven förordnande af
krigsfiskal eller öfverkrigsfiskal öfverlåtas åt befälhafvare!!.

Tydligt är, att en organisation af krigsdomstolarna och åklagaremyndigheten
vid dessa enligt de grunder, kommittén föreslagit, icke
kan åstadkommas utan kostnader, väsentligt öfverstigande dem, som vårt
nuvarande militära rättsväsende betinga. Särskildt anser kommittén
det ligga vikt uppå, att de lagfarna domarna i krigsrätterna, framför
allt krigsdomarna, aflönas väl, så att därtill kunna förvärfvas personer
med erforderlig duglighet och skicklighet. Men äfven i öfrigt torde
man, om ändamålet skall vinnas, icke böra sätta löneförmånerna alltför
lågt.

Under förutsättning att vid krigsmaktens indelning i jurisdiktioner
det utaf kommittén i sådant afseende uppgjorda förslag följes, samt att
krigsfiskaler anställas till det antal och med den inbördes fördelning af
deras tjänstgöring, som kommittén förutsatt, har kommittén sökt anställa
en beräkning af de kostnader, som härför skulle erfordras.

Enligt denna beräkning skulle kostnaderna för aflöning af den
vid krigsrätterna i fredstid anställda personalen ställa sig på sätt Bil. \
utvisar.

Såsom af denna bilaga framgår, har kommittén antagit, att aflöningen
för krigsdomare i de större jurisdiktionerna och auditörer
skulle fördelas i lön och tjänstgöringspenningar, men för krigsdomare
i de mindre distrikten utgå i form af arfvoden, hvilken senare aflöningsform
skulle användas för samtliga krigsfiskalerna.

I öfrigt bär kommittén vid beräkningen af aflöningsförmånerna

341

för de särskilda befattningarna sökt, att såvidt detta med för handen
varande material varit möjligt, taga hänsyn till omfattningen af de
göromål, som kunna antagas komma att med hvarje befattning blifva
förenade.

Enligt nämnda beräkning skulle utgiftsstaten för ifrågavarande
personal uppgå till 93,800 kronor. Till jämförelse må nämnas, att den
nuvarande auditörsstaten slutar på ett belopp af 48,602 kronor 25 öre.

Dä de krigsdomare och auditörer, som anställas på fast stat, torde
böra tillerkännas rätt till ålderstillägg, — hvilka kommittén tänkt sig
böra bestämmas till två, att utgå det första efter fem års tjänstgöring
i ordinarie befattning med 500 kronor och det andra efter tio års sådan
tjänstgöring med samma belopp, dock med undantag för auditörerna
inom 2:dra jurisdiktionen, där nämnda lönetillägg synas kunna stanna
hvardera vid 300 kronor — kommer därtill ett tillägg, hvars storlek
icke låter sig på förhand beräknas. Därtill komma resekostnader, hvilka
naturligen undandraga sig hvarje beräkning.

Kostnaderna för krigshofrätten skulle tydligen, om densamma
organiseras på sätt kommittén föreslagit, blifva mindre än de, som utgå
för den nuvarande krigshofrätten. Nämnda kostnader belöpa sig nu
till sammanlagdt 14,350 kronor, utgifter för ved, ljus och andra expenser
oberäknade.

I enlighet med hvad i tidigare förslag, som gått ut på en förening
af krigshofrätten med Svea hofrätt, blifvit förutsatt, har kommittén
antagit, att något särskilt arfvode icke skulle tilläggas presidenten
för den ökade tjänstgöringsskyldighet, som i följd af nämnda
förening skulle åligga honom.

Däremot lärer det, såsom äfven i det tidigare förslag rörande
krigsliofrättens ombildning i liknande riktning, som varit å bane, blifvit
framhållet, vara oundgängligt att tillerkänna de ledamöter i Svea hofrätt,
som tillika skulle tjänstgöra såsom ledamöter i krigshofrätten, ett särskilt
arfvode för deras tjänstgöring i sistnämnda egenskap. Visserligen
är möjligt, att det ökade arbete, som skulle falla å dessa ledamöter,
i allmänhet icke skulle i och för sig komma att blifva öfver höfvan
betungande, men i alla händelser kommer det dock att utgöra en
ganska afsevärd tillökning i deras öfriga göromål. Därjämte är att
märka, att i krigshofrätten ej sällan förekomma kungl. remisser och
andra utlåtanden i frågor rörande den militära rättsskipningen, hvilka
ofta no g äro af ganska omfattande beskaffenhet samt kräfva mycken
tid och arbete. Då krigshofrätten under hela året måste vara i verksamhet,
kan det säkerligen icke heller alltid undvikas, att ifrågavarande

342

ledamöter gå förlustiga eu del af sin sommarsemester eller den dem
eljest tillkommande ledighet under ferierna vid jul och påsk. Arfvode!
för nämnda ledamöter synes icke böra sättas lägre än till 750 kronor
om året för dem hvardera. I öfverensstämmelse med hvad förut blifvit
föreslaget, synas nämnda ledamöter böra vara pliktiga, att, då de begagna
sig af ledighet från tjänstgöringen i krigshofrätten, afstå arfvodet
till vederbörande vikarie.

Om, enligt hvad nedan sägs, ledamot af Svea hofrätt vid förfall
för presidenten eller under dennes ledighet från tjänstgöring förordnas
att såsom ledamot biträda krigshofrätten, bör gifvetvis ett skäligt arfvode
härför tillkomma honom.

Hvad beträffar de militära ledamöterna i krigshofrätten, bör naturligen
arfvode, på sätt redan nu är fallet, utgå äfven till dem; och torde
detta lämpligen böra sättas till enahanda belopp som för de ständiga
civila ledamöterna.

Ofverkrigsfiskalens aflöning synes lämpligen, i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med advokatfiskalens i Svea hofrätt aflöningsförmåner,
kunna sättas till 2,800 kronor i lön och 1,700 kronor i tjänstgöringspenningar
eller således tillhopa 4,500 kronor jämte två ålderstillägg,
hvardera å 500 kronor. Krigshofrättens aflöningsstat skulle således,
såvidt den på förhand kan beräknas, komma att upptaga följande b (tupp:

Arfvode till 4 ledamöter å 750 kronor......................... kronor 3,000: —

Ofverkrigsfiskalens lön och tjänstgöringspenningar,

tillhopa ........................................................................ „ 4,500: —

Summa: kronor 7,500: —

hvartill skulle komma arfvode till en t. f. notarie eller amanuens samt
väl äfven eu vaktmästarelön.

Hvad slutligen angår erforderliga lokaler för krigsdomstolarna,
lärer det utan afsevärda kostnader kunna beredas rum för krigsrätterna
inom de militära etablissementen. Krigshofrätten bör däremot gifvetvis
förläggas till samma byggnad som Svea hofrätt.

De kostnader, som i följd af den föreslagna organisationen skulle
komma att uppstå i krigstid, kunna tydligen alls icke på förhand beräknas.

343

På sätt förut blifvit nämndt, har kommittén utgått därifrån, att
rättegångsförfarandet vid krigsdomstolarna fortfarande som hittills bör
i hufvudsak ansluta sig till rättegångsförfarandet i brottmål vid de allmänna
domstolarna allenast med de afvikelse!*, som af de militära förhållandena
eller eljest af särskilda skäl påkallas. Kommittén har därför
i detta afseende hufvudsakligen inskränkt sig till att söka bringa den
nu gällande militära rättegångsordningen i öfverensstämmelse med den
allmänna rättegångsordningen, hvilken nyligen i viktiga afseenden
undergått ändring genom lagen den 14 juni 1901. I öfrig! äro de
ändringar och jämkningar, som i nu ifrågavarande delar vidtagits i
gällande förordning om krigsdomstolar och rättegången därstädes,
mestadels sådana, som föreslagits redan af 1895 års kommitté, och
äfven af förevarande kommitté funnits behöfiiga eller lämpliga.

Såsom redan i motiven till strafflagen för krigsmakten omförmälts,v)
hafva i förslaget till ny militär rättegångsordning i sammanhang med
stadgandena om häktning intagits bestämmelser om tillsägande af arrest,
livilka, i viss mån omarbetade, hit öfverflyttats från den nuvarande
disciplinstadgan.

Beträffande lagens indelning har densamma enligt förslaget, i
likhet med hvad i våra nyare lagar i allmänhet är fallet, indelats i
kapitel i stället för, såsom nu är förhållandet, efter bokstäfver.

Vid redogörelsen för förslagets grunder i de delar, där sådan
icke redan blifvit lämnad, torde denna lämpligen böra ansluta sig till
förslagets särskilda §§.

Se sid. 89.

344

Speciella motiv.

1 kap.

1 §•

Det i 1 § af den nuvarande rättegångsordningen använda uttrycket
»törsta domstol» har ansetts mindre egentligt, då krigsöfverdomstol i
vissa mål är och äfven enligt förslaget skulle förblifva första instans,
och därför utbytts mot ordet underdomstol, såsom närmast motsvarande
det flerstädes i rättegångsordningen begagnade uttrycket krigsöfverdomstol.

2 §•

Af skäl, som framgår af hvad nyss blifvit sagdt, har det i motsvarande
§ af rättegångsordningen använda uttrycket »andra domstol»
ersatts med ordet krigsöfverdomstol.

3 mom. i förevarande §, hvilket återfinnes i den nuvarande lagens
14 §, har, i anledning åt den uppställning förslaget i öfrigt erhållit,
ansetts lämpligen böra här erhålla sin plats.

3 §.

har, jämförd med den nuvarande lagens 3 §, erhållit en något ändrad
redaktion.

Under förutsättning att regeringsformens 20 § ändras i enlighet
med kommitténs förslag, varder innebörden af förevarande §, att högsta
domstolen blifver högsta instans i krigsrättsmål äfven i krigstid. 4 * *

4 §•

Det har ansetts ändamålsenligt, att i ett enda kapitel af lagen

sammanföra alla de särskilda bestämmelserna om ståndrätt, hvarigenom

345

klarare framstår, h vilka delar af lagen som äro tillämpliga å ståndrätt
och. rättegången därstädes. Med anledning häraf har åt förevarande
§ gifvits den lydelse, förslaget utvisar.

2 kap.

5 §•

Ehuru enligt förslaget krigsmaktens indelning i jurisdiktioner,
enligt hvad ofvan utvecklats, närmast skulle ansluta sig till krigsmaktens
indelning i särskilda truppförband, har dock, såsom förut
antydts,2) jurisdiktionsindelningen därjämte ansetts böra förbindas med
eu territoriell indelning i distrikt, ett för hvarje jurisdiktion. Skälen
härtill utvecklas närmare vid motiveringen till 43 §.

IHstriktsindelningen synes lämpligen kunna ansluta sig till den
områdesindelning, som förefinnes i och för inskrifning af värnpliktige,
dock att i regel ett flertal inskrifningsområden komma att tillhöra
samma distrikt.

6 och 7 §§

torde, efter hvad ofvan i de allmänna motiven anförts, icke i hufvudsak
kräfva någon närmare motivering.

Vid förfall för krigsdomare synes, i analogi med hvad som sker
i fråga om vissa domare vid allmän underrätf, ställföreträdare lämpligen
kunna förordnas af vederbörande krigsöfverdomstol.

8 §■

Äfven denna § torde i hufvudsakliga delar hafva förut tillräckligen
motiverats.

_ Om i ett och samma mål de tilltalade äro af skilda grader, lärer
det ligga i sakens natur, att den af de tilltalades grader, som är högst,
bör vara bestämmande för rättens sammansättning:. 9

9 §

innehåller föreskrifterna om sättet för förordnande af militära ledamöter
i distriktskrigsrätt. Af vissa regementen eller därmed likställda trupp Se

sid. 305.

2) Se sid. 308.

346

förband äro för närvarande olika afdelningar förlagda å vidt skilda
platser inom. landet. Så har t. ex. Vaxholms kustartilleriregemente,
som är förlagdt till Vaxholms och Oscar-Fredriksborgs fästning, ett
detachement i Fårösund under benämning Fårösunds kustartilleridetachement
och Karlskrona kustartilleriregemente, hvilket är förlagdt till Karlskrona
fästning, ett detachement i Göteborg under namn af Ålfsborgs
kustartilleridetachement. Efter all sannolikhet kommer detta förhållande
flerstädes att fortfara.

I anseende härtill lärer det, därest kommitténs förslag antages,
blifva oundgängligt, att i vissa fall olika afdelningar af ett och samma
truppförband komma att indelas å olika jurisdiktioner. Dä, enligt hvad
ofvan nämnts, förordnande af militära ledamöter af kaptens grad i
distriktskrigsrätt i regel skulle ske regementsvis, men det stundom,
särdeles ifall truppförbandet tillhör något af specialvapnen, kan vara af
vikt, att sådana ledamöter förordnas äfven för de särskilda afdelningar
af truppförbandet, hvilka indelats å skilda jurisdiktioner, har eu bestämmelse
i sådan riktning införts i 1 mom. af förevarande §. Enär
det näppeligen torde vara behöfligt, att dylikt förordnande meddelas för
hvarje mindre särskild! förlagd och å annan jurisdiktion än den, hvilken
regementets eller truppförbandets hufvudstyrka tillhör, indelad afdelning
af samma truppförband, synes det dock vara tillräckligt att såsom regel
föreskrifva, det sådant förordnande skall meddelas i fråga om afdelningar,
utgörande minst en bataljon. Det kan emellertid vid en slutlig
jurisdiktionsindelning visa sig erforderligt eller lämpligt att äga tillgång
till militära ledamöter i distriktskrigsrätten äfven från mindre afdelning
än bataljon eller från afdelning af sådant truppförband, som icke
är indeladt i bataljoner. Därför har det ansetts lämpligt att lämna
Konungen öppet att, där så finnes behöfligt, meddela förordnande
därom, att äfven annan afdelning af ett regemente eller därmed likställdt
truppförband skall i förevarande afseende anses motsvara en bataljon,
i följd hvaraf äfven för denna afdelning militära ledamöter i distriktskrigsrätten
skulle komma att förordnas.

För att i möjligaste mån redan på förhand sörja för, att tillräckligt
antal officerare af alla vapen må finnas för tjänstgöring såsom
militära ledamöter i distriktskrigsrätt tillgängliga, synes det vara lämpligt,
att jämte de ordinarie militära ledamöterna och i enahanda ordning
som dessa äfven ställföreträdare årligen utses, samt att, där stadigvarande
förfall för förordnad ledamot eller suppleant inträffar, annan i
hans ställe förordna s.

347

Då det skulle ankomma på krigsdomaren att kalla distriktskrigsrättens
ledamöter till sammanträde, där sådant skall liållas, synes det
böra åläggas befälhafvare, som meddelat förordnande för en eller flera
ledamöter i rätten, att skyndsamligen tillställa krigsdomaren skriftlig
underrättelse om hvilken eller hvilka officerare som förordnats. Likaså
synes det till undvikande af hinder och uppskof för krigsrättens omedelbara
sammanträdande, där sådant påkallas, böra åligga militärledamot
eller ställföreträdare att vid tillfälligt förfall för honom att tjänstgöra i
rätten, ofördröjligen därom göra anmälan hos krigsdomaren med uppgift,
så vidt ske kan, å den tid, hvarunder förfallet antages komma
att fortfara.

in §

ta-rfvar, efter hvad förut anförts, ingen ytterligare motivering.

11 §•

Undantagsvis kan det naturligen inträffa, att tillgång saknas på
officerare af de grader, hvilka, enligt hvad i 8, 9 och 10 §§ är sagdt,
de militära ledamöterna i distriktskrigsrätten skola tillhöra, och synes
det för sådant fall böra föreskrifvas, att officerare af närmast högre
eller närmast lägre grad än den, som eljest är för hvarje fall bestämd,
må till ledamöter eller ställföreträdare i rätten förordnas. En bestämmelse
att i dylikt fall äfven officerare af högre grad än den vanliga
skulle få förordnas, synes vara till fördel, särskild! med afseende därå,
att äfven vissa mål mot officerare enligt förslaget skulle i första hand
afgöras af krigsrätt.

12 §.

Om, enligt hvad nämnts vid 7 §, ställföreträdare för krigsdomare
anses böra förordnas af krigsöfverdomstol, lärer äfven vikarie för
auditör böra af samma domstol förordnas. Dock synes det till undvikande
af onödigt dröjsmål med förekommande måls handläggning lända till
fördel, ifall krigsdomaren bemyndigas att, där öfverdomstolens förordnande
ej utan synnerlig olägenhet kan afvaktas, tillkalla ställföreträdare
för auditören, i hvilken händelse krigsdomaren dock gifvetvis
bör vara pliktig att därom göra anmälan hos öfverdomstolen.

348

13 §.

På sätt ofvan nämnts, skulle distriktskrigsrätt i regel sättas på
begäran af behörig befälhafvare. Klart är emellertid, att detta i vissa
fall äfven kan föranledas af krigsöfverdomstols bestämmande, och synes
det i sådant fall icke vara behölligt att anlita befälhafvaren såsom
mellanhand.

14 §•

Behörighet att påkalla sättande af distriktskrigsrätt skulle, enligt
hvad förut sagts, endast tillkomma befälhafvare, utrustad med oinskränkt
bestraffningsrätt i disciplinmål. Då en del befälhafvare, såsom kommendanter
å fästningar m. ti., skulle, liksom nu är fallet, tillerkännas en
sådan rätt allenast i vissa slag af mål, följer däraf, att äfven deras
behörighet i nu ifrågavarande afseende blifver på enahanda sätt begränsad.

Enligt 199 § i förslaget till strafflag för krigsmakten skulle chef
för sjelfständig fartygsafdelning eller enkelt fartyg, om han endast
innehar sådan inskränktare bestraffningsrätt i disciplinmål, som omtalas
i 194 § af samma förslag, äga rätt att, ifall af underlydande
begången förseelse finnes påkalla strängare straff, än fartygschefen själf
äger ålägga, äfvensom i vissa andra fall öfverlämna målet till stationsbefälhafvaren
vid den station af flottan, dit fartyget, hvarå den felaktige
befinner sig, hörer eller först inlöper; och skulle det i sådant
fall åligga stationsbefälhafvare att meddela beslut i målet. I öfverensstämmelse
härmed har i förevarande § införts en bestämmelse, enligt
hvilken i fråga om dem, som tillhöra själfständig fartygsafdelning eller
enkelt fartyg, hvars chef innehar lägre grad än kapten, behörighet
att påkalla sättande af distriktskrigsrätt skulle tillkomma, utom den
eller de befälhafvare, som eljest skulle äga sådan behörighet, jämväl
stationsbefälhafvare vid den station af flottan, dit fartyget, hvarå den
felaktige befinner sig, hörer eller först inlöper. 15

15 §.

1 denna § har bland reglerna angående hvilka militära ledamöter,
som i särskilda fall böra i distriktskrigsrätt inkallas, äfven intagits en
föreskrift, att, i händelse åtal mot officer därstädes ifrågakommer, åt -

349

minstone den ene af de militära ledamöterna bör, där så ske kan, innehafva
minst lika hög grad som den tilltalade. Visserligen följer detta
i regel redan af 8 §, men då, enligt 11 §, i saknad af tillgång på
officerare af föreskrifna grader äfven officerare af närmast lägre grad
än den i allmänhet föreskrifna skulle få till ledamöter eller ställföreträdare
i rätten förordnas, skulle dock, därest t. ex. med tillämpning af
sistberörda bestämmelse till militära ledamöter i distriktskrigsrätt i något
fall förordnats kaptener i stället för regementsofficerare eller löjtnanter
i stället för kaptener, de föreskrifter rörande militära ledamöters inkallande
i rätten, som i denna § i öfrigt meddelats, möjligen kunna
föranleda därtill, att båda dessa ledamöter äfven i mål angående åtal
mot officer komme att innehafva lägre grad än den tilltalade, något
som naturligtvis om möjligt bör undvikas.

3 kap.

It» och 17 §§.

Beträffande dessa §§ torde hvad i den allmänna motiveringen
anförts göra tillfyllest.

18 §.

I vissa fall kan det förekomma, att fältkrigsrätt behöfver hållas
vid en afdelning, om hvilken Konungen ej förordnat, att fältkrigsrätt
där skall inrättas, och att förhållandena ej lämpligen eller ej alls medgifva
utverkande af sådant förordnande. Så synes vara fallet vid detacherade
afdelningar äfvensom vid afdelningar, som eljest på ett mera
definitivt sätt skiljas från förbindelse med hufvudstyrkan. Med anledning
häraf har, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad redan nu
gällande lag innehåller och 1895 års kommitté föreslagit, i denna §
intagits eu bestämmelse därom, att ifall afdelning i föreskrifven ordning
detacheras eller varder skild från förbindelse med hufvudstyrkan på
sådant sätt, att dagliga befallningar icke kunna omedelbart från dennas
befälhafvare inhämtas, och förordnande om inrättande af fältkrigsrätt
vid hufvudstyrkan af Konungen meddelats, i förra fallet kufvudstyrkans
befälhafvare och i senare fallet den afskrida afdelningens befälhafvare
må bestämma, huruvida fältkrigsrätt må sättas vid afdelningen i fråga.

350

19 §.

Det kan tänkas inträffa, att ett krig utbryter så pass plötsligt
eller oväntadt, att Konungen ej funnit anledning att dessförinnan meddela
befallning om hela krigsmaktens mobilisering och i följd däraf ansett
sig sakna skäl att meddela förordnande om inrättande af fältkrigsrätter.
I sammanhang med krigsutbrottet kan någon afdelning af krigsmakten,
t. ex. eu fästning eller en eskader, blifva af fienden innesluten
eller eljest afstängd från förbindelse med andra orter inom landet
på sådant sätt, att den distriktskrigsrätt, till hvars jurisdiktion afdelningen
hör, varder urståndsatt att till bedömande upptaga där begångna förbrytelser.
Det är i sådant fall tydligen önskvärd!, att möjlighet må
kunna finnas att, om så för krigstuktens upprätthållande finnes nödigt,
hålla krigsrätt vid afdelningen, oaktadt allmän kungörelse om att
underdomstol vid krigsmakten eller den del af densamma, till hvilken
afdelningen hör, skall vara fältkrigsrätt, icke meddelats eller ej kommit
befälhafvaren till hända, innan afdelningen blef från sina förbindelser
afskuren. Med afseende härå har i denna § införts ett stadgande om
rätt för vederbörande befälhafvare att i sådant fall förordna om hållande
af fältkrigsrätt vid afdelningen. 20 21 * *

20 §.

Angående denna § torde få hänvisas till hvad förut i ämnet blifvit
anfördt.

21 §.

2 mom. i denna § innehåller en bestämmelse i fråga om de militära
ledamöterna i fältkrigsrätt motsvarande den, som i 11 § meddelats
angående dessa ledamöter i distriktskrigsrätt.

3 mom. åter motsvarar 8 §.

I öfverensstämmelse med hvad som nu gäller om krigsrätt i allmänhet,
har i 4 mom. af förevarande § föreskrifvits, att, därest vid den
afdelning af krigsmakten, där fältkrigsrätt skall hållas, ej finnas officerare,
behöriga att vara ledamöter i rätten, sådana må tillkallas från
närmast varande eller annan afdelning af krigsmakten.

351

22 §.

I fall, som afses i 18 §, liksom i händelse sådant fall inträffar,
som sägs i 19 §, så ock där eljest, på grund af förfall, af Konungen
förordnad civil ledamot i fältkrigsrätt tillfälligtvis icke finnes att tillgå,
torde denna ledamot böra vid förefallande behof förordnas af befälhafvaren.

23 §.

Då enligt förslaget officerare af alla grader skulle i vissa mål
svara inför krigsrätt, kan det inträffa, att ‘den befälhafvare, hvilken i
regel har att meddela förordnande om sättande af fältkrigsrätt vid honom
underlydande afdelning, själf åtalas vid fältkrigsrätten. I sådant fall
bör det naturligtvis ej ifrågakomma, att denne själf meddelar förordnande
för fältkrigsrätten, utan bör detta uppdragas åt annan befälhafvare.
Äfven i andra fall, t. ex. om Konungen personligen förer
befälet öfver afdelning, där fältkrigsrätt finnes, torde det vara lämpligare
att förordnande i förevarande afseende meddelas af annan befälhafvare.

Af dessa skäl har i förevarande § inryckts en bestämmelse, enligt
hvilken Konungen äger att för särskilda fall bestämma, det annan befälhafvare
än den, som utöfvar befälet öfver afdelningen i fråga, skall
meddela förordnande om sättande af fältkrigsrätt vid afdelningen.

Paragrafens sista moment har sin motsvarighet i ett i 6 § af
gällande rättegångsordning befintligt stadgande i enahanda hänseende
beträffande krigsrätt i allmänhet. 24

24 §.

Vid tillämpning af de föreslagna bestämmelserna angående inrättande
eller upphörande af fältkrigsrätt kan det naturligtvis förekomma, att
distriktskrigsrätt, som skall aflösas af fältkrigsrätt, eller fältkrigsrätt, som
skall upphöra att fungera, icke hunnit att med slut afhjälpa mål, som dessförinnan
vid domstolen i fråga anhängiggjorts. För sådant fall synes
det följdriktigaste vara, att den krigsrätt, vid hvilken målet är anhängigt,
i vanlig ordning till slut handlägger detsamma. Undantagsvis kan väl
detta vålla någon olägenhet, särskild! i fall åstadkommande af nödig
utredning i ett vid distriktskrigsrätt anhängigt mål befinnes kräfva
någon längre tid, efter det fältkrigsrätt i öfrig! skulle öfvertaga distrikts -

352

krigsrättens funktioner. Denna olägenhet synes dock vara mindre betydande
än de oegentligheter, som skulle uppstå, ifall redan anhängiggjorda
och delvis handlagda mål skulle, sedan däri tilläfventyrs meddelats
för utgången mer eller mindre bindande beslut, öfverlämnas till en domstol,
organiserad på annat sätt än den, som förut handlagt desamma.

4 kap.

25 §.

För samma tid, som, ''enligt hvad ofvan nämnts, de ordinarie militära
ledamöterna i krigshofrätten skulle förordnas, torde ock lämpligen
böra förordnas två andra officerare af regementsofficers grad, däraf en
från flottan, att vid förfall för någon af de militära ledamöterna i hans
ställe inträda i rätten.

Att för det antagligen sällsynta fall, att suppleant skulle behöfva
tillkallas i stället för den officer af generalitetet eller den flaggman, som
i vissa mål skulle vara ordinarie ledamot i rätten, förordna andra särskilda
ställföreträdare af motsvarande grad synes knappt vara behöflig!

Enligt nu gällande bestämmelser skola, då mål som röra sjökrigstjänsten
och manövern förekomma i krigshofrätten, de två regementsofficerarne
af armén, som jämte en tredje af flottan i vanliga fall
såsom militära ledamöter hafva säte i rätten, därur afgå och i deras
ställe två regementsofficerare af sjöförsvaret i rätten inträda.

Kommittén har emellertid ansett eu föreskrift i sådan riktning
knappast vara mera behöflig för nyssnämnda än för åtskilliga andra
fall, då en speciell teknisk sakkunskap för bedömande af i krigshofrätten
förekommande mål kan finnas erforderlig, och därför icke i förslaget
upptagit någon motsvarande bestämmelse. I de fall, där hörande af
särskilda sakkunniga kan erfordras, finnes ju intet hinder att anlita
denna utväg.

Då presidenten i Svea hofrätt åtnjuter semester, liksom vid andra
tillfällen, då han enligt hofrättens arbetsordning äger vara befriad från
ämbetsutöfning, förordnas icke någon annan till president i hans ställe,
utan bestridas hans åligganden i hofrätten enligt arbetsordningen af
äldste tjänstgörande hofrättsledamoten. Enär denne ledamot ofta är
upptagen af mångahanda och trängande göromål, sjmes det icke vara
lämpligt, att han jämväl öfvertager presidentens åligganden i krigshofrätten.
Icke heller torde, därest vid förfall för presidenten annan

353

särskilt förordnas att sköta hans ämbete, den tillförordnade presidenten
böra fungera såsom ordförande i krigshofrätten, med mindre han
tillika erhållit Konungens förordnande därtill. Med undantag för sistberörda
fall synes det därför böra föreskrifvas, att vid förfall för
presidenten eu ledamot af Svea hofrätt, efter anmälan, af Konungen
förordnas att såsom ledamot biträda krigshofrätten. Detsamma torde
ock böra gälla, därest förfall inträffar för någon af krigshofrättens
civila ledamöter.

Med den organisation, som krigsdomstolarna enligt förslaget skulle
erhålla, synes bäst öfverensstämma, att vid förfall för presidenten ordet
i krigshofrätten föres af den främste civile ledamoten.

26 §

torde ej fordra någon ytterligare förklaring.

5 kap.

27 §.

Utöfver hvad förut omförmälts, innehåller denna § allenast, att
vid förfall för ordförande i öfverkrigsrätt eller öfverauditör högste
befälhafvaren förordnar andra ledamöter i deras ställe, samt att, vid
förfall för ordföranden i sådan domstol, ordet föres af den främste
militäre ledamoten, bestämmelser, hvilka knappast synas kräfva någon
särskild motivering.

28 §.

Det kan inträffa, att i fält eller på sjötåg under krig en afdelning
af krigsmakten kan varda skild från förbindelse med den ort, där den
krigsöfverdomstol finnes, under hvilken afdelningen lyder. Särskilda
låter detta tänka sig i fråga om fästningar, som blifva utsatta för belägring,
men äfven i andra fall kan ett liknande förhållande inträffa.

Med afseende härå föreslog 1895 års kommitté, att i nu omförmäkla
fall den afskilda afdelningens befälhafvare skulle äga att, där så
för krigstuktens upprätthållande pröfvas nödigt, bestämma, att öfverkrigsrätt
skulle sättas, och meddela förordnande för samtliga ledamöter
i rätten.

Då det naturligen i ifrågavarande fall, särdeles om den afskilda

354

afdelningen under längre tid kommer att befinna sig i sådant läge, som
ofvan nämnts, skulle kunna lända till stor olägenhet eller våda, om
möjlighet icke funnes att få en förbrytelse, hvars omedelbara beifrande för
krigstuktens upprätthållande är af nöden, bedömd af krigsöfverdomstol, i
svnnerhet ifall brottet skall af sådan domstol upptagas i första hand,
t. ex. ett svårare förräderibrott, har kommittén i sitt förslag upptagit
ett stadgande af liknande innehåll som berörda af 1895 års kommitté
föreslagna bestämmelser. Att nämnda stadgande endast är afsedt
att tillämpas i nödfall, säger sig själft.

29 §.

Det ligger i sakens natur, att då öfverkrigsrätt inrättas, dagen,
då densamma skall träda i verksamhet, bestämmes af Konungen eller i
fall, som afses i 28 §, af vederbörande befälhafvare.

Likaså synes det vara gifvet, att, om öfverkrigsrätt inrättats jämlikt
därom af Konungen meddeladt förordnande, dess verksamhet bör upphöra,
så snart lämpligen ske kan efter slutet af det fält- eller sjötåg,
för hvilket densamma inrättats, dock att äfven dagen för dess upphörande
bör bestämmas af Konungen. Har åter öfverkrigsrätten inrättats
på grund af 28 §, synes den böra upphöra, så snart förbindelsen
återknutits med den ort, där den krigsöfverdomstol finnes, hvarunder
den ifrågavarande afdelningen af krigsmakten förut varit lydande.

I hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad i 24 § föreslagits
rörande behandlingen af mål, som äro anhängiga vid distriktskrigsrätt,
då denna skall ersättas af fältkrigsrätt, eller vid fältkrigsrätt, då denna
skall efterträdas af distriktskrigsrätt, har i 2 och 3 mom. af förevarande
§ införts bestämmelser angående behandlingen af mål,, som redan
äro anhängiga vid krigsöfverdomstol, då öfverkrigsrätt i dess ställe
inrättas, eller eljest dessförinnan af gjorts af krigsrätt vid den ifrågavarande
afdelningen af krigsmakten eller underställts den förra krigsöfverdomstolens
pröfning, eller som äro anhängiga vid öfverkrigsrätt, då
densamma skall indragas.

Inrättas jämlikt 28 § öfverkrigsrätt vid afdelning af krigsmakten,
som afskurits från förbindelse med den ort, där den krigsöfverdomstol,
hvarunder afdelningen förut varit lydande, finnes, kan tydligen den i
2 mom. af nu. ifrågavarande § i första hand uppställda regeln icke

alltid följas. _ . „ *

Förbindelsen kan nämligen afbrytas, innan handlingarna i mål,
som före öfverkrigsrättens inrättande underställts krigsöfverdomstols

355

pröfning, hunnit dit insändas, eller, innan den, som vill anföra besvär
öfver en vid den ifrågavarande avdelningen befintlig krigsrätts utslag,
hunnit begagna sig af sin besvärsrätt. I dessa fall synes det lämpligaste
vara, att sådana mål upptagas af den nyinrättade öfverkrigsrätten.

I händelse de mål, som vid slutet af ett fält- eller sjötåg äro
anbängiga vid öfverkrigsrätt, kunna antagas för sitt afgörande kräfva
någon längre tid, kan det möjligen finnas olämpligt, att öfverkrigsrätten
endast för dessa måls handläggning skall sammanhållas. Med
anledning häraf har i 3 mom. af förevarande § inryckts en bestämmelse
i syfte, att Konungen, äfven i händelse öfverkrigsrätt, då dess verksamhet
i öfrigt skall upphöra, icke hunnit med slut afhjälpa där anhängiga
mål, må kunna förordna, att dessa skola af annan krigsöfverdomstol
öfvertagas.

Föreskriften i samma mom. om skyldighet för ordförande i öfverkrigsrätt
att, där ej Konungen annorlunda förordnar, ändå att öfverkrigsrättens
verksamhet i öfrigt upphör, ägna den handläggning åt
af samma domstol afgjorda mål, som, enligt hvad i 12 kap. af förslaget
stadgas, eljest på honom ankommer, sammanhänger därmed, att, jämlikt
bestämmelserna i samma kapitel, ordförande i öfverkrigsrätt i vissa
fall skulle hafva att mottaga besvär öfver öfverkrigsrätts utslag, häröfver
infordra förklaring från klagandens vederpart m. m.

6 kap.

30 och 31 §§

torde här ej fordra något närmare omnämnande. 7

7 kap.

32 och 33 §§

hafva förut erhållit sin motivering.

34 §.

Med hänsyn därtill att krigsfiskal enligt förslaget skulle komma
att anställas, stundom endast vid ett, stundom vid två eller flera rege -

356

menten eller andra afdelningar af krigsmakten, har det ansetts lämpligt
att i lagen meddela föreskrifter om sättet för upprättande af förslag
till sådan befattning; och har i sammanhang därmed föreslagits, bland
annat, att innan krigsfiskalsämbete tillsättes, öfverkrigsfiskalens yttrande
i ärendet skall inhämtas.

Vid förfall för krigsfiskal, hvarom i denna § är fråga, synes till
undvikande af omgång och dröjsmål, ställföreträdare böra förordnas af
den, som har att vid tillsättande af ämbetet i fråga afgifva förslag.

35 §.

Inträffar förfall för krigsfiskal, som af Konungen förordnats att
vara allmän åklagare vid fältkrigsrätt, torde ställföreträdare böra förordnas
af befälhafvaren öfver den afdelning af krigsmakten, där fältkrigsrätten
finnes.

äro förut motiverade.

36-38 §§

8 kap.

39 §.

Beträffande denna § hänvisas till hvad i den allmänna motiveringen
anförts. 0

40 §.

Enligt 14 kap. 86 § i 1798 års krigsartiklar skulle för hvarje
år från samtliga krigsrätter renoverade exemplar af domböckerna inom
viss tid insändas till vederbörande krigsöfverdomstol med undantag dock
för krigsrätterna i Stockholm och Stralsund, hvilkas domböcker i stället
skulle inom samma tid för öfverdomstolen uppvisas.

I det förslag till rättegångslag för krigsmakten, som lag till
grund för nu gällande förordning om krigsdomstolar och rättegången
därstädes, var nämnda bestämmelse bibehållen. Enligt 20 § 2 mom. i

J) Se sid. 41, 54, 57 och 62.

357

samma förslag skulle det nämligen åligga auditör, att då krigsrätt
hållits utom Stockholm, inom viss tid, efter det utslag i målet gifvits,
till befälhafvaren afkunna, jämte originalprotokollen, en bestyrkt afskrift
af desamma; och skulle det åligga befälhafvaren att för hvarje år till
krigshofrätten insända de af honom mottagna afskrifterna för att där
granskas. För krigsrätt i Stockholm skulle domboken för granskning
uppvisas i krigshofrätten.

I det yttrande, utsedde kommitterade afgåfvo öfver berörda förslag,
lämnades dessa bestämmelser utan anmärkning, men högsta domstolen
vid sin granskning af förslaget afstyrkte desamma.

Till stöd härför anförde högsta domstolen, att om också för
stadgandet i 2 mom. ej saknades skäl, nämligen behofvet af visshet,
att krigsrätternas protokoll behörigen uppsattes, högsta domstolen likväl,
då sådan kontroll öfver underdomare i allmänhet, hvad protokoll i
brottmål anginge, ej förefunnes, ansåge bestämmelse därom särskildt i
afseende på auditörerna icke böra gifvas i vidsträcktare måtto än en
föreskrift för vederbörande befälhafvare att inom viss tid hos krigshofrätten
anmäla, att krigsrättsprotokollen blifvit till befälhafvarens
expedition behörigen aflämnade, eller att krigsrätt under året ej hållits.

Vid utfärdandet af förordningen om krigsdomstolar och rättegången
därstädes den 11 juni 1868 uteslötos ock ifrågavarande bestämmelser,
och infördes i stället ett stadgande, öfverensstämmande med det högsta
domstolen föreslagit.

I förut omförmälda kommittébetänkande af den 7 november 1896
var sist berörda stadgande bibehållet, allenast med några smärre jämkningar
i afseende å formen.

Uti en den 11 november 1897 till Konungen afbiten underdånig
skrifvelse, hvilken genom note ur statsrådsprotokollet den 21 juni 1901
till kommittén öfverlämnats för att vid utförandet af dess uppdrag
komma under öfvervägande, har krigshofrätten hemställt, att vid pröfning
af det i nyssnämnda kommittébetänkande innefattade lagförslag
å nyo måtte tagas i öfvervägande, huruvida icke ett stadgande, liknande
det, som fanns i 14 kap. 86 § i 1798 års krigsartiklar och i förstberörda
förslags 20 § 2 mom., borde åter införas. Krigshofrätten åberopar, att
enligt den erfarenhet krigshofrätten äger, en sådan noggrannare kontroll
öfver krigsrätternas hela verksamhet, som genom domböckernas insändande
till eller uppvisande för krigshofrätten möjliggjordes, fortfarande
vore i hög grad önsklig och torde blifva nästan nödvändig med hänsyn
till den organisation, auditörsstaten numera erhållit.

358

Då kommittén, i anslutning till hvad krigshofrätt en sålunda hemställt,
i sitt förslag ersatt de nu i ämnet gällande föreskrifter (17 §
1 mom. förordningen den 11 juni 1868) med det stadgande, som
innefattas i 1 mom. af förevarande §, har detta emellertid icke skett
i främsta rummet med hänsyn till det af krigshofrätten till stöd för
dess hemställan anförda skäl. Visserligen är påtagligt, att den enligt
förslaget stadgade skyldigheten för auditör att till krigshofrätten insända
i distriktskrigsrätt hållna protokoll jämte tillhörande handlingar
är i hög grad ägnad att underlätta krigshofrättens arbete med afseende
å den densamma, enligt kommitténs förslag liksom för närvarande,
åliggande skyldighet att utöfva uppsikt och vård öfver rättsskipningens
handhafvande vid underlydande krigsdomstolar. Men med en organisation
af distriktskrigsrätterna sådan, som den af kommittén föreslagna, torde
man vara fullt berättigad att antaga, att det skäl, krigshofrätten åberopat,
för framtiden kommer att förlora sin betydelse, och behofvet af kontroll
öfver distrikt skrigsrätternas verksamhet icke visa sig större än behofvet
härutinnan beträffande de allmänna underdomstolarne.

Det skäl, som varit det för kommittén afgörande, sammanhänger
med frågan om distriktskrigsrätternas organisation och verksamhetssätt.
Distriktskrigsrätterna skulle ju enligt kommitténs förslag ej sammanträda
å vissa bestämda platser, utan erhålla en mera så att säga
ambulatorisk karaktär. Med hänsyn härtill och de svårigheter med
afseende å arkivhandlingarnas lämpliga förvaring inom distrikten, som
med den föreslagna organisationen otvifvelaktigt skulle yppa sig, har
det förefallit kommittén mest praktiskt, att saken så ordnas, att distriktskrigsrätternas
protokoll jämte tillhörande handlingar inom viss tids
förlopp insändas till krigshofrätten för att därstädes förvaras. Om därvid
den tid, inom hvilken insändandet skall ske, tilltages så pass rundligt,
som kommittén föreslagit, torde några olägenheter för distriktskrigsrätterna
icke genom nämnda anordning vara att befara.

Skulle under något år distriktskrigsrätt ej hafva sammanträdt,
bör det naturligtvis åligga vederbörande auditör att om nämnda förhållande
göra anmälan hos krigshofrätten inom samma tid, som stadgats
för protokollens insändande.

2 och 3 mom. i förevarande § motsvara 2 och 3 mom. i 17 §
af nu gällande militära rättegångsordning. Enär krigsrätt icke meddelar
utslag i vissa mål, som där handläggas, hafva, på sätt jämväl af 1895
års kommitté föreslagits, i 2 mom. orden: »efter det utslag i mål, hvarom
protokollet handlar, gifvet är» utbytts emot: »sedan det mål, hvarom
protokollet handlar, blifvit af rätten slutligen handlagdt».

359

I sammanhang med den omredigering, som detta moment sålunda
och i öfrigt undergått, har kommittén vidare, i likhet med 1895 års
kommitté, ansett angeläget, att bestämmelse jämväl måtte inflyta om
den tid, inom hvilken det skall åligga befälhafvare att till krigshofrätten
insända vid fältkrigsrätt hållet protokoll jämte därtill hörande handlingar
och att, där sådan krigsrätt ej hållits, härom hos krigshofrätten göra
anmälan. Denna tid har af kommittén föreslagits till tre månader efter
det fältkrigsrättens verksamhet upphört.

Äfven hvad angår hos öfverkrigsrätt förda protokoll har kommittén
funnit sig böra föreslå en bestämmelse angående tiden, inom hvilken
desamma med tillhörande handlingar böra vara af vederbörande öfverauditör
aflämnade till krigshofrätten, och har denna tid bestämts på
enahanda sätt, som nyss nämnts i fråga om de vid fältkrigsrätt förda
protokoll.

9 kap.

41 §.

Denna paragraf är i hufvudsakliga delar redan behandlad i den
allmänna motiveringen.1)

I andra och tredje delen af kommitténs förslag till strafflag för
krigsmakten finnes i vissa fall straff stadgadt för delaktighet i brott
emot samma lag äfvensom för underlåtenhet att upptäcka dylikt brott
(se t. ex. 58 och 59 §§ i förslaget). Att i dessa fall åtal för sådan
delaktighet eller underlåtenhet skall upptagas af krigsdomstol, följer
sålunda redan af 1 mom. i förevarande §.

Då emellertid åtal emot dem, som lyda under strafflagen för krigsmakten,
för delaktighet i brott, som skall åtalas vid krigsdomstol, eller
för underlåtenhet att upptäcka sådant brott uppenbarligen fortfarande
såsom hittills bör anhängiggöras vid krigsdomstol, äfven i fall nämnda lag
ej är å den åtalade delaktigheten eller underlåtenheten tillämplig, har
i 5 mom. af förevarande § intagits ett stadgande härom. I livilka fall
slik underlåtenhet är enligt lag belagd med ansvar, framgår af 3 kap.
8 § allmänna strafflagen.

I 5 mom. af ifrågavarande § har jämväl inrymts en föreskrift, att
åtal emot personer, som omförmälas under 4:o), för delaktighet i brott,
som skall åtalas vid krigsdomstol, jämväl skall anhängiggöras vid sådan

1) Se sid. 21 och följande. Jfr ock motiven till förslaget till strafflag för krigsmakten sid. 19.

360

domstol. I livad angår krigsfånge, linnes föreskrift härom redan förut i
18 § 2 mom. af nu gällande rättegångsordning. Detsamma, som gäller
om krigsfånge, bör påtagligen äfven gälla om utländsk man, som icke
är krigsfånge, i det fall han enligt 4 mom. likställts med krigsfånge.

Då falsk angifvelse för förbrytelse, som tillhör krigsdomstols bedömande,
enligt kommitténs strafflagsförslag (110 §) upptagits bland
de brott, som däri omförmälas, följer sålunda af bestämmelsen i 1 mom.
i denna §, att åtal för sådan angifvelse skall anhängiggöra^ vid krigsdomstol.
Någon bestämmelse rörande dylikt åtal, motsvarande den i
18 § 1 mom. litt. f) i nu gällande militära rättegångsordning förekommande,
är således icke vidare erforderlig.

Mot stadgandet i sista punkten af nyssberörda § om befogenhet
för krigsdomstol att döma i mål rörande förolämpning inför sådan
domstol har kommittén, såsom redan ofvan framhållits 0, ej funnit
något i sak att erinra. Redan 1895 års kommitté gjorde emellertid
vissa anmärkningar mot nämnda stadgandes formulering2), särskild!
att åtal mot den, som inför krigsdomstol förolämpade någon, som vore
underkastad straff efter strafflagen för krigsmakten, redan på grund af
stadgandet i mom. 1 litt. c) uti samma § tillhörde krigsdomstols upptagande.
Motsvarande förhållande gäller äfven enligt förevarande förslag
på grund af 1 mom. af denna §. Den redigering af ifrågavarande
stadgande, som nu föreslagits, ansluter sig ock i hufvudsak till hvad
1895 års kommitté härutinnan hemställt, dock har af skäl, som redan
i annat sammanhang i motiven till kommitténs strafflagsförslag anförts3),,
i utbyte mot det nu förekommande uttrycket: »annan, som till krigsmakten
hörer» användts: »annan, som lyder under strafflagen för krigsmakten»
i stället för det af 1895 års kommitté föreslagna uttrycket:
»annan, som är underkastad straff» efter nämnda lag.

42 §

motsvarar 19 § i nu gällande lag och har hufvudsakligen ej undergått
annan förändring, än som betingas af den föreslagna förändrade domstolsorganisationen.

Med uttrycket afdelning af krigsmakten åsyftas under fredstid
regemente eller likställdt truppförband eller sådan del af regemente eller
likställdt truppförband, som särskild! indelats å viss jurisdiktion, eller

!| Se sid. 297.

t Se nämnda kommittés betänkande sid. 95.
3) Se nämnda motiv sid. j54.

361

skola eller annan inrättning vid krigsmakten eller station vid flottan.
Hvad med uttrycket afses i det fall, då underdomstol vid krigsmakten
är fältkrigsrätt, framgår af bestämmelserna i 17, 18 och 19 §§ här ofvan.

Sista punkten af förevarande § afser dem, som, oaktadt de ej lyda
under strafflagen för krigsmakten, likväl äro underkastade straff efter
samma lag. Denna punkt motsvarar 2 mom. af ofvanberörda § i nuvarande
lag, b vilket moment dock endast innehåller bestämmelse om
forum för åtal emot krigsfånge.

43 §.

I 25 § af nu gällande förordning om krigsdomstolar in. in. stadgas,
att om någon, då han vistas utom sitt regementes eller sin kårs stånd
eller den station af sjöförsvaret, hvartill han hör, föröfvar brott, som
bör åtalas vid krigsdomstol, eller om sådant brott begås af båtsman, då
han är på roten, närmaste krigsrätt i orten, där brottet timat, må på
begäran af den brottsliges befälhafvare därom rannsaka, och skall, sedan
rannsakningen är slutad, krigsrätten öfverlämna målet till den domstol,
som äger att därutinnan döma.

1895 års kommitté bibehöll nämnda stadgande dock med i viss
mån förändrad redaktion.

Syftet med stadgandet i fråga är uppenbarligen, såsom sistnämnda
kommitté framhållit, att förebygga, de olägenheter, som i vissa, fall
skulle uppkomma, därest den brottslige rannsakades vid den krigsrätt,
som enligt de vanliga kompetensreglerna hade att upptaga målet.

Tydligt är, att dessa olägenheter ofta nog kunna vara i hög grad
afsevärda. En vid krigsmakten anställd person begår t. ex. ett brott,
som skall åtalas vid krigsdomstol, å en ort belägen långt aflägset från
den, där den afdelning af krigsmakten, hvartill den brottslige hörer,
är förlagd. Detta brott kan vara af den beskaffenhet, att vidlyftig utredning
behöfver förebringas, och denna utredning kan vara sådan, att
den endast kan åstadkommas i den ort, där brottet timat. Att onödig
omgång och ökade kostnader skulle blifva följden, därest rannsakningen
ovillkorligen måste ske å förläggningsorten, ligger i öppen dag. A andra
sidan kan brottet, vare sig detsamma är begånget i förläggningsorten
eller ej, vara så ringa, att om den brottslige, när brottets beifrande
ifrågakommer, befinner sig å annan ort än förläggningsorten, den brottsliges
återförande dit allenast för att där undergå rannsakning uppenbarligen
icke af omständigheterna påkallas eller motsvarar den kostnad,
som däraf skulle uppstå. Klart är, att särskildt vid fälttjänstöfningar eller

362

andra tillfällen, då trupper från olika delar af riket äro sammandragna
till gemensam öfning, behofvet af bestämmelser, som medgifva undantag
från den gifna hufvu dregeln rörande krigsrätternas inbördes kompetens,
skulle i hög grad göra sig gällande.

För att emellertid med den anordning af de i fredstid fungerande
krigsrätterna, som kommittén föreslagit, erhålla en fast utgångspunkt
för bedömande af frågan, när den enligt hufvudregeln i 42 § behöriga
distriktskrigsrätten ovillkorligen bör upptaga ett visst mål, och när detta,
då så anses lämpligt, kan hänskjuta# till annan distriktskrigsrätt,
erfordras tydligen, att de särskilda distriktskrigsrätternas behörighetsområden
blifva territoriellt begränsade. Detta är ock hufvudanledningen
till, att den af kommittén föreslagna indelningen af krigsmakten å vissa
jurisdiktioner, såsom redan i det föregående framhållitsx), om ock närmast
anslutande sig till krigsmaktens indelning i särskilda truppförband, därjämte
förbundits med en territoriell indelning i distrikt, ett för hvarje
jurisdiktion.

Den nu gällande bestämmelsen, att det må bero på -den tilltalades
befälhafvare att påkalla rannsakning vid annan krigsrätt än den, hvarunder
den tilltalade lyder, har kommittén ansett böra bibehållas. Kommitténs
förslag i denna del innefattar emellertid den väsentliga afvikelse
från nu gällande lag, att den krigsrätt, till hvilken ett mål
enligt förevarande § hänskjutes, icke blott, såsom nu är fallet, skulle
rannsaka i målet, utan jämväl därutinnan döma. Att här närmare utveckla
skälen, hvarför ett åtskiljande af dessa båda funktioner endast bör
ifrågakomma, då sådant af omständigheterna oundgängligen påkallas,
torde icke vara erforderligt, och att med kommitténs förslag till domstolsorganisation
verkliga skäl för ett dylikt åtskiljande icke föreligga,
anser kommittén vara ställdt utom allt tvifvel.

Såsom förutsättning för tillämpning af den i denna § gifna regel
har kommittén upptagit, att ej sådant fall föreligger, som afses i 48 §,
d. v. s. att två eller flere, som lyda under särskilda krigsrätter, tillsammans
föröfvat brott, därför åtal vid krigsrätt bör ske. Skulle i detta
fall beslutanderätten i det afseende, hvarom paragrafen handlar, tillkomma
vederbörande befälhafvare, vore ju tänkbart, att dessa komme
att meddela olika beslut i frågan. Huru kommittén afsett att i nämnda
fall skulle förfaras, angifves i motiven till 48 § här nedan.

44 §.

Under senare tider har krigsrätt ej förekommit ombord å fartyg.

rj Se sid. 308 och 345.

363

Frånsedt det fall, att underdomstol vid krigsmakten är fältkrigsrätt,
är ej heller gärna tänkbart att för beifrande af brott, begånget under
sjötåg, äga omedelbar tillgång till krigsrätt, organiserad enligt kommitténs
förslag. Kommittén har därför tänkt sig, att därest dylikt
brott befinnes svårare, än att det kan försonas med disciplinstraff, antingen
den brottslige bemsändes för rannsaknings undergående, eller
ock att därmed får anstå till sjötågets slut. Behörig domstol skulle i
detta fall vara den distriktskrigsrätt, å hvars jurisdiktion indelats den af
flottans stationer, dit fartyget, som den brottslige åtföljt, hörer eller först
inlöper.

45 §.

I sammanhang med den ändring, som skett beträffande formuleringen
af stadgandet om krigsdomstols behörighet att döma om skadestånd,
rättegångskostnad med mera, som af hufvudsaken flyter, äfven
då nämnda frågor ej samtidigt med denna afgöras, bar jämväl ansetts
erforderligt att meddela uttrycklig bestämmelse om forum i detta fall.
I öfverensstämmelse med hvad som gäller enligt allmän lag, bör målet
naturligtvis upptagas af den krigsdomstol, som dömt i hufvudsaken.

Att mål angående förolämpning inför krigsdomstol skall upptagas
af den rätt, där förolämpningen skett, är visserligen ej direkt stadgadt
i nu gällande lag, men framgår, såsom redan af 1895 års kommitté
påpekats1), af ordalagen i sista punkten af 18 § i förordningen om
krigsdomstolar in. m. 1895 års kommitté, som hemställde om omredigering
af nämnda punkt, föreslog ock i sammanhang härmed ett
tillägg till 19 § af innehåll, att mål angående förolämpning inför krigsrätt
skulle upptagas af den rätt, där förolämpningen skett. Detta förslag
bär af förevarande kommitté upptagits allenast med utbyte af ordet
krigsrätt mot krigsdomstol, då den i förslaget gifna regel naturligtvis bör
vara i lika mån tillämplig vid förolämpning inför öfriga krigsdomstolar
som inför krigsrätter.

46 §

motsvarar 20 § i nu gällande lag och innehåller reglerna angående
Indika mål, som tillhöra krigsöfverdomstols upptagande. Såsom af förevarande
§ framgår, innefattar kommitténs förslag den väsentliga afvikelse

;) Se 1895 års kommittés betänkande sid. 95.

364

från de härutinnan nu gällande bestämmelser, att officerare, och följaktligen
äfven de med dem likställda, hädanefter skulle allenast i mål
rörande vissa slag af tjänstefel svara inför krigsöfverdomstol, men i
andra mål angående af dem begångna fel och försummelser i tjänsten
åtalas inför krigsrätt.

Den med hänsyn till forum privilegierade ställning, som officerarne
för närvarande intaga i förhållande till manskapet, härleder sig från
en tid, då man i större utsträckning, än nu är fallet, tog hänsyn till
rangens och bördens företräden, samt torde därjämte tillkommit af
disciplinära skäl och af anledning att den militära underrätten med sin
åklagaremakt ej ansetts skickad att handlägga de i allmänhet mera
grannlaga och invecklade målen rörande officerares tjänsteförseelser.

Enligt senare tiders åskådning anses emellertid likhet inför lagen
äfven i afseende å forum i högsta måtto eftersträfvansvärd, och hvarje
lagstiftningsåtgärd, som främjar detta mål, lärer nog i sin mån bidraga
till den nationella samhörighetskänslans höjande samt till undanrödjande
af befintliga klassfördomar.

Af den vid kommitténs utlåtande fogade redogörelsen öfver främmande
länders lagstiftning på detta område framgår, att mångenstädes
officerarne, särskildt de af kaptens och lägre grader, numera för sina
tjänsteförseelser svara inför domstolar af första instans; och af kommitténs
allmänna motivering inhämtas, att äfven hos oss förslag framkommit
om öfverflyttning af officerares, forum vid åtal för tjänstefel
från krigsöfverdomstol till krigsrätt1).

Utöfver ofvanberörda mera allmängiltiga skäl för en dylik öfverflyttning
har bland fördelarne däraf utaf 1895 års kommitté, som, enligt
hvad i det föregående påpekats, framlagt ett alternativt förslag i enahanda
riktning, i främsta rummet framhållits, att i sådana fall, då rannsakning
vore nödvändig eller nyttig för målens utredande, men af ett
eller annat skäl icke lämpligen borde företagas af krigsöfverdomstol, det
måste anses såsom en både ur principiell och praktisk synpunkt lycklig
anordning, om den domstol, som rannsakade, äfven ägde att döma i
första instans 2).

Då emellertid åtskilliga slag af militära tjänstefel äro af beskaffenhet,
att mål rörande desamma i regel kunna afgöras utan rannsakning,
endast efter skriftväxling mellan krigsfiskalen och den tilltalade, har
af såväl 1895 års kommitté som af krigshofrätten i dess öfver nyssnämnda
kommittés betänkande afgifna yttrande anmärkts olämpligheten af, att

J) Se sid. It samt sid. 20 och 21.

■) Se 1895 års kommittés betänkande sid. 97.

365

medelst dylika måls öfverflyttande till krigsrätt föranleda en i de flesta
fäll alldeles öfverflödig undersökning vid krigsrätten.

Med anledning af hvad sålunda anmärkts, blef ock i det förut omförmälda
år 1901 af dåvarande statsrådet och chefen för justitiedepartementet
utarbetade förslag till lag om ändrad lydelse af vissa paragrafer
i förordningen om krigsdomstolar m. in., enligt livilket förslag krigsöfverdomstol
ju i regel skulle upphöra att vara första instans vid åtal emot
officer, vissa mål af nyss omförmälta beskaffenhet fortfarande förbehållna
krigsöfverdomstols omedelbara upptagande. Dessa mål utgjorde enligt
samma förslag åtal mot officer för fel eller försummelse vid utslags befordrande
till verkställighet eller vid åläggande af disciplinstraff eller
förande af straffregister eller för uraktlåtenhet att fullgöra hvad föreskrifvet
är om skyldighet att insända protokoll eller annat till krigsöfverdomstolen
eller som angå fel eller försummelse i domareämbetet.

1901 års förslag i denna del bär af förevarande kommitté upptagits,
därvid emellertid bland mål af ifrågavarande beskaffenhet tillagts
åtal för fel eller försummelse vid förordnande om förvandling af böter.
Vid sin granskning af 1901 års förslag anmärkte nämligen krigshofrätten,
att af förslagets lydelse uti ifrågavarande del ej fullt tydligt
framginge, huruvida till åtal, som däri afsåges, jämväl vore att hänföra
åtal för fel uti sistberörda afseende. Då detta naturligtvis bör vara
fallet, har kommittén till undvikande af afl tvetydighet härutinnan ansett
uttryckligt stadgande härom böra i lagen införas. Kommittén har vidare
utbytt det i 1901 års förslag använda uttrycket »eller som angå fel
eller försummelser i domareämbetet» mot »eller som angå underdomares
fel eller försummelse i domareämbetet». Det är nämligen uppenbart,
att andra dylika fel eller försummelser här icke åsyftas än sådana, som
begås af officerare såsom ledamöter i krigsrätt.

Nu kunde ju ifrågasättas, huruvida ej med bibehållande af den
nuvarande skriftväxlingsmetoden för handläggningen af mål af sistomförmälta
beskaffenhet samma mål ändock kunde, i likhet med öfriga
mål rörande åtal mot officer, öfverflyttas till krigsrätt, hvarigenom likformighet
uti ifrågavarande afseende skulle vinnas. Men — frånsedt
de undantagsförhållanden, som råda under krig — är härvid att beakta,
hurusom sådana mål, som kunna afgöras endast efter skriftväxling,
påtagligen vida bättre lämpa sig för en permanent domstol såsom
krigshofrätten än för domstolar sådana som distriktskrigsrätterna, hvilka
sammanträda på obestämda tider och blott då sådant af vederbörande
påkallas. Ur synpunkten af rättsskipningens enhet och kontinuitet synes
ock synnerligen fördelaktigt, att alla de ofta mycket grannlaga mål,

366

som röra missbruk af den disciplinära bestraffningsrätten, regelmässigt
handläggas af en och samma domstol. I fråga åter om de mål, för
hvilkas afgörande kräfves verklig rannsakning, och hvilka naturligtvis
kunna vara af sins emellan vidt olika karaktär, torde den förmån, som
nr sistberörda synpunkt tilläfventyrs kan vinnas genom målens regelmässiga
afdömande i första instans af en och samma domstol, ingalunda
motvägas af den betydliga olägenhet, som obestridligen synes ligga däri,
att den domstol, inför hvilken vittnen i målet hörts, och annan utredning
förebringats, samt parterna haft tillfälle att muntligen utveckla sin
talan, saknar behörighet att döma i målet.

Då kommittén sålunda föreslagit, att mål rörande af officerare
begångna tjänstefel med undantag för de ofvan uppräknade mera speciella
tjänstefelen skola af krigsrätt behandlas, lärer kommittén, å ena
sidan, hafva åt officerskåren i verkligheten förbehållit privilegieradt
forum i den omfattning, som i hufvudsak sammanfaller med det forum
privilegiatum, som allmänna lagen tillerkänner domarekåren samt eu del
andra ämbetsmannaklasser, hvarjämte, å andra . sidan, det allmänna
krafvet på likformig lagskipning blifvit tillgodosedt i den utsträckning,
sådant med skäl påkallas och utan olägenhet kan ske.

De mål af ifrågavarande slag, som sålunda fortfarande skulle
komma att af krigsöfverdomstol omedelbart upptagas, äro väl årligen till
antalet vida flera än de, som skulle till krigsrätt öfverflyttas, men i betraktande
af att de senare uppenbarligen äro de vidlyftigaste och de,
som kräfva mesta arbetet, skulle ett bifall till kommitténs förslag gifvetvis
i någon mån minska tilloppet af mål till krigshofrätten och därigenom
på samma gång underlätta lösningen af nämnda domstols ombildning
i den af kommittén föreslagna riktning.

Såsom eu ytterligare fördel af det ifrågasatta öfverflyttandet utaf
officerares forum må vidare framhållas, att mål rörande af dem begångna
förbrytelser kunde erhålla pröfning i tre instanser i stället för, såsom
nu är fallet, endast i två.

Hvad slutligen angår de invändningar, som tillförene gjorts mot
krigsrätternas kompetens att afdöma mål mot officerare, vill det synas
kommittén, såsom redan i den allmänna motiveringen framhållits1), att
med de förändringar, som af kommittén föreslagits så väl beträffande
krigsrätternas sammansättning som ock med afseende å åklagaremyndigheten
vid krigsdomstolarne, någon berättigad anmärkning icke ur denna
synpunkt lärer kunna framställas emot den af kommittén föreslagna

'') Se sid. 311 och följande.

367

öfverflyttningen i vissa fall af officers forum till krigsrätt. Kommittén
vill härvid endast ytterligare betona, att hvad kommittén sålunda uttalat
rörande de blifvande krigsrätternas kompetens att öfvertaga såväl handläggningen
som afdömandet af de mål, hvarom nu är fråga, synes
kommittén äga lika giltighet, vare sig man betraktar saken enbart ur
lagskipningens synpunkt eller ur synpunkten af officers anspråk att för
ämbetsfel dömas af en i förhållande till hans tjänsteställning sammansatt
domstol.

20 § 2 mom. af nu gällande militära rättegångsordning angifver
såsom hörande till krigsöfverdomstols omedelbara upptagande »mål, som
genom särskild författning förklaras skola af öfverdomstol omedelbart
pröfvas eller eljest äro af beskaffenhet att, enligt allmän lag eller särskild
författning, hofrätt öfver likartadt mål omedelbart dömer».

Med uttrycket »mål, som genom särskild författning förklaras
skola af öfverdomstol» (d. v. s. krigsöfverdomstol) »omedelbart pröfvas»,
åsyftas: mål angående uppbringning till sjöss (kungl. reglementet den
12 april 1808); tvister om gjordt krigsbyte till lands (kungl. reglementet
den 9 augusti 1808); samt mål angående fel och förseelser i ämbetet
af direktionen, tjänstemännen och betjäningen i arméns pensionskassa
samt i flottans pensionskassa (kungl. reglementena den 15 december 1893
och den 17 november 1899). På sätt redan i den allmänna motiveringen
omnämnts *), har kommittén ansett, att mål af sistberörda slag
ej vidare skulle tillhöra krigsdomstol, utan öfverflyttas till allmän domstol.
Följaktligen skulle bland mål, hörande till denna grupp, endast
återstå mål, som röra tvist om gjordt krigsbyte till lands eller uppbringning
till sjöss. Det har då synts kommittén lämpligt att utbyta
det nuvararande allmänna uttrycket mot ett direkt angifvande, hvilka
mål som här åsyftas; och hafva dessa mål upptagits särskild! för sig
under mom. 2 i förslaget.

Under mom. 3 i förslaget hafva upptagits de mål i öfrigt, som
omförmälas i 20 § 2 mom. af nuvarande lag. Till de mål, som äro af
beskaffenhet att enligt allmän lag hofrätt öfver likartadt mål omedelbart
dömer, höra:

1) mål angående stämplingar och förgripelse!'' emot Konungen
eller Konungahuset eller rikets frihet, landsförräderi m. fl. brott, som
omförmälas i 8 kap. 2 § 6 mom. rättegångsbalken, i det fall åtal för
dylikt brott skall anhängiggöra vid krigsdomstol;

J) So sid. 296.

368

2) rekonventionstalan emot åtal, som väckts inför krigsöfverdomstol
(10 kap. 24 § Rättegångsbalken);

3) förnyadt upptagande af krigsrättsmål, däri någon för gröfre
brott ställts under framtiden (17 kap. 32 § Rättegångsbalken);

4) kväljande af krigsrätts utslag i krigsöfverdomstol eller af krigsöfverdomstols
eller af Konungen i krigsrättsmål meddeladt utslag, ehvad
det sker för rätta eller eljest (28 kap. 2 § Rättegångsbalken).

Med uttrycket mål af beskaffenhet att enligt särskild författning
hofrätt öfver likartadt mål omedelbart dömer, afses åtal, för brott emot
främmande makts beskickning (förordningen den 19 december 1844).

Möjligen kunna äfven vissa andra mål vara att hänföra under detta
moment, men dessa mål torde i alla händelser vara så sällsynt förekommande
eller af så ringa betydelse i öfrigt, att något närmare omnämnande
af desamma ej synes här erforderligt.

Besvär öfver befälhafvares beslut, hvarigenom disciplinstraff blifvit
någon ålagdt, skall — såsom vid jämförelse af 154 § strafflagen för
krigsmakten och 20 § 1 mom. förordningen om krigsdomstolar m. in.
framgår — i det fall att befälhafvaren är officer, upptagas af krigsöfverdomstol.
Uttrycklig bestämmelse härom saknas emellertid i sistberörda
§. För undanrödjande af denna oegentlighet har kommittén till
det moment, som innehåller bestämmelsen om att krigsöfverdomstol skall
döma öfver besvär emot krigsrätts utslag, gjort det tillägg, förslaget
utvisar. Då kommittén härvid användt uttrycket befälhafvare af officers
grad eller rang, har detta skett för att direkt framhålla, att jämväl civilmilitär
befälhafvare här åsyftas.

I öfverensstämmelse med hvad redan af 1895 års kommitté föreslagits,
har, till förtydligande och fullständigande af innehållet af sista
momentet i 20 § af nuvarande lag, till däri upptagna mål i motsvarande
moment af förevarande § i förslaget tillagts sådana mål, som afdömts
af ståndrätt och till krigsöfverdomstol öfverlämnats (jfr 92 §).

u §■

I sammanhang med de ändrade bestämmelserna angående officers
forum har ur 22 § i lagen, hvilken motsvaras af förevarande § i förslaget,
naturligtvis uteslutits de där förekommande bestämmelserna om
rannsakning inför krigsöfverdomstol i mål rörande åtal emot officerare
af vissa högre grader eller särskild tjänsteställning.

Likaså har 2 mom. i 22 § uteslutits. Detta moment torde nämligen
allenast åsyfta de mål, som jämlikt ofvanberörda reglementen

369

för arméns och flottans pensionskassor förut tillhört krigsöfverdomstol
men enligt kommitténs förslag skulle öfverflyttas till allmän domstol

I öfrigt är denna § af hufvudsakligen enahande lydelse som 22
§ i lagen. . Efter orden: »enligt allmän lag» har emellertid tillagts:
»eller särskild författning)». Härmed åsyftas den förut omnämnda förordningen
den 19 december 1844 angående åtal för brott mot främmande
makts beskickning. Något tvifvel torde nämligen icke böra råda
därom, att hofrätt — alternativt krigsöfverdomstol — skall i sådant
mål icke allenast döma, utan jämväl rannsaka.

48 §.

1 mom. af denna § är i hufvudsak af enahanda lydelse som motsvarande
stadgande i 1 mom. af 23 § i nuvarande lag. Orden: »jämlikt 42 §»
hafva inskjutits till innehållets förtydligande.

Föreligger under den i 1 mom. angifna förutsättning sådant fall,
som i 43 § afses, synes af enahanda skäl, som vid motiveringen till
nämnda § här ofvan anförts, krigshofrätten i sitt val icke böra vara
ovillkorligen bunden vid de särskilda distriktskrigsrätter, hvarunder de
tilltalade lyda, utan äfven hafva tillfälle att förordna, att målet skall
upptagas vid distriktskrigsrätten i det distrikt, där brottet skett, eller
de tilltalade eller någon af dem vistas. Kommittén har därför föreslagit
ett tillägg till denna § af nu angifna innehåll.

Det i 23 § 2 mom. nu förekommande stadgandet, att då af två
eller flere, som angifvits att hafva tillsammans föröfvat brott, därför
de höra tilltalas vid krigsrätt, någon lyder under krigsöfverdomstols
omedelbara domsrätt, krigsöfverdomstolen skall omedelbart döma öfver
alla i målet tilltalade, bär ur förslaget uteslutits såsom varande obehöflig^
då,. såsom kommittén tänkt sig, äfven officerare i regel skulle hafva
forum vid krigsrätt. Delaktighet åt någon tillhörande manskapet i sådant
brott af officer, som afses i 46 § 1 inom., synes nämligen icke gärna
kunna ifrågakomma.

-to §,

som motsvarar 24 § i nuvarande lag, har, i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med hvad 1895 års kommitté föreslagit, erhållit en i jämförelse
med sistnämnda § i viss män ändrad formulering. Innehållet i paragrafen
har därigenom bragts i bättre öfverensstämmelse med det därmed i
samband stående stadgandet i 11 § i kommitténs straff! agsförslag, motsvarande
4 § i nu gällande strafflag för krigsmakten.

I likhet med 1895 ars kommitté bär äfven förevarande kommitté
utsträckt paragrafens tillämplighet till brott, som bör åtalas vid krigsdomstol
i allmänhet.

50 §.

Denna § motsvarar 26 § i nuvarande lag. Den i förslaget i viss
män ändrade formuleringen af 1 mom. i paragrafen sammanhänger
med bestämmelserna i 2 kap. af kommitténs strafflagsförslag. Såsom
af dessa bestämmelser framgår, äro i vissa fall personer, som ej enligt
reglerna i 6 § af samma lagförslag lyda under lagen, likväl underkastade
straff efter densamma. Därest nu en person, som tilltalas för delaktighet
i brott, hvithet skall åtalas vid krigsdomstol, ehuru ej lydande
under strafflagen för krigsmakten, likväl för sin delaktighet är underkastad
straff efter samma lag — en värnpliktig har t. ex. under tjänstgöring
gjort sig skyldig till delaktighet i brott, som tillhör krigsdomstols
upptagande, men åtalas härför först efter tjänstgöringens slut —
bör det naturligtvis tillkomma krigsdomstol att såväl rannsaka som
döma öfver delaktiglietsbrottet. För att emellertid den i förevarande
moment gifna regel icke skulle komma att omfatta jämväl ett sådant
fall som det nyss omförmälda, har kommittén ersatt det nuvarande uttrycket:
»ej under krigslag lyder» med: »ej underkastad straff efter

strafflagen för krigsmakten». Då kommittén härvid tillagt orden: »i
det ifrågavarande fallet», har detta skett för att betona, att frågan uteslutande
gäller huruvida den angifne för det åtalade delaktighetsbrottet
är underkastad straff efter nämnda lag. År delaktighetsbrottet ej straffbart
enligt strafflagen för krigsmakten, bör det naturligtvis ej tillkomma
krigsdomstol att döma öfver detsamma, äfven om den för delaktighet
angifne, ehuru ej lydande under ifrågavarande lag, likväl samtidigt i
annat afseende är underkastad straff efter densamma.

I detta sammanhang vill kommittén framhålla, att allmänne åklagaren
vid krigsdomstol, enligt hvad kommittén afsett, skulle äga behörighet
att därstädes väcka åtal för delaktighet i brott, som skall
åtalas vid krigsdomstol, äfven då den för delaktighet angifne icke i det
ifrågavarande fallet är underkastad straff efter strafflagen för krigsmakten,
utan efter rannsakningens afslutande vid krigsdomstolen skall
hänvisas till annan domstol för erhållande af utslag. Enligt hittills
gällande lag torde i motsvarande fall anlitats den i 10 § 2 mom. i förordningen
om krigsdomstol ar m. m. anvisade utvägen, att justitiekansleren
på därom gjord anmodan förordna! särskild åklagare.

371

I enlighet med livad redan af 1895 års kommitté föreslagits, hafva
i 1 och 3 mom. orden »allmän domstol» ersatts med uttryck, som angifva,
att paragrafen, såsom tydligen bör vara fallet, jämväl afser mål,
som, hvad hufvudmannen angår, hör till kammarrättens eller domkapitels
upptagande.

Det i 26 § 3 mom. nu förekommande uttrycket: »någon vid krigsmakten»
har i förslaget ersatts med: »någon, som lyder under strafflagen
för krigsmakten».

51 §.

Enligt allmän lag gäller numera, att frågan om underrätts behörighet
icke skall af domstolen ex officio pröfvas utom i vissa undantagsfall,
såsom då anhängig]ordt mål är af beskaffenhet att böra af
annan myndighet än domstol eller af särskild domstol eller omedelbart
af högre rätt upptagas (10 kap. 29 § 1 mom. Rättegångsbalken), eller
fråga är om ansvar eller annan påföljd för brott 10 kap. 29 § 7 mom.
samma lag). 1 de fall, da reglerna om domstols behörighet skola ex
officio iakttagas, .åligger detta ej blott den domstol, där målet anhängiggjorts,
utan äfven högre rätt, dit målet fullföljes. Härifrån göres dock
undantag beträffande brottmål. År nämligen sådant mål pröfvadt af
underrätt, må ej frågan om dennas behörighet upptagas i högre rätt,
där ej frågan af part i laga ordning dragits under den högre rättens
pröfning, eller ock sådant fall föreligger, att underrätten på grund af
annat stadgande bort visa målet ifrån sig. I mål, som blifvit omedelbart
vid högre rätt anhängiggjordt, åligger rätten att oberoende af invändning
pröfva, huruvida den är behörig att upptaga målet.

Det ligger naturligtvis i sakens natur, att eu specialdomstol sådan
som krigsdomstol ej får till pröfning upptaga andra mål än sådana,
hvilka i den särskilda militära lagstiftningen angifvits såsom tillhörande
dylik domstol. Nu stadgar emellertid 107 § i förevarande förslag till
lag om krigsdomstolar m. m., hvilken §, såsom redan ofvan påpekats,
motsvarar 64 § i nuvarande lag, bland annat, att i afseende på rättegång
vid krigsdomstol, hvad i fråga om rättegång vid allmän domstol
finnes Föreskri (Vet, skall i allt, hvarom ej är i lag eller författning särskildt
stadgadt, lända till efterrättelse, där det är tilllämpligt. Uttrycket:
»i afseende på rättegång» etc. bör naturligtvis ej fattas i inskränkt
bemärkelse, såsom åsyftande blott det processuella förfarandet, utan
jämväl en sådan fråga som domstols behörighet.

Frågan blir då, om allmän lag lämnar tillräcklig ledning för det

fall, att vid krigsdomstol anhängiggöra ett mål, som rätteligen ej
tillhör krigsdomstols pröfning. År i detta fall målet af brottmåls natur,
kunde väl af bestämmelsen i 7 inom. af 10 kap. 29 § Rättegångsbalken
synas följa, att krigsdomstolen ägde skyldighet att ex officio visa målet ifrån
sig. Men den pröfning, som detta moment förutsätter, hänför sig dock
närmast till frågan, om talan anhängiggjorts vid domstolen i den ort, där
brottet timat. Sökes svaret åter i 1 mom. — det enda, som kan ifrågakomma,
i händelse det anhängiggj orda målet ej är af brottmåls natur — framgår
häraf väl, att krigsdom stolen skall vägra upptagande af målet, i händelse
detta bör pröfvas af annan myndighet än domstol eller annan särskild
domstol eller omedelbart af högre rätt. År däremot målet sådant, att
det tillhör allmän domstol, synes ej i detta moment kunna hämtas något
direkt svar på frågan, huru krigsdomstolen har att i det antagna fallet
förfara. Beträffande brottmål är därjämte påtagligt, att därest ett sådant
mål, ehuru icke hörande till krigsdomstol, af sådan domstol upptagits
och afdömts, krigsöfverdomstol, i händelse talan i målet dit fullföljes,
bör äga att ex officio pröfva behörighetsfrågan. Kommittén har därför
funnit lämpligt att, till undvikande af all tvetydighet uti ifrågavarande
afseende, i lagen införa uttrycklig bestämmelse, att mål, som ej enligt
41 § tillhör krigsdomstols handläggning, ej må i något fall af sådan
domstol upptagas, ändå att invändning mot domstolens behörighet ej
göres, samt att i mål som fullföljts till eller underställts högre rätt,
frågan om målet rätteligen tillhör krigsdomstol, skall pröfvas oberoende
häraf, huruvida sådan pröfning af part påkallats eller eljest enligt allmän
lag bör äga ruin.

10 kap.

Uttrycklig bestämmelse bär ansetts böra meddelas därom, att
sådan anmälan, hvarom i denna § är fråga, skall ske skriftligen. Härmed
åsyftas, att genom angifvelseskriftens öfverlämnande till krigsdomaren,
i sammanhang med begäran om distriktskrigsrätts hållande,
krigsdomaren måtte sättas i tillfälle att redan på förhand erhålla någon
kännedom om målet. Dylik kännedom kan ju äfven vinnas genom
protokoll öfver förberedande förhör, därest sådant af befälhafvare!! hållits
— förslaget innefattar, såsom af nästföljande § framgår, att dylikt
protokoll jämte öfriga målet rörande handlingar skulle samtidigt med

873

angifvelseskriften till krigsdomaren öfverlämnas — men då det icke kan
antagas, att protokoll öfver sådant förhör alltid kommer att föreligga,
är det uppenbarligen synnerligen fördelaktigt, att den anmälan, hvarmed
åtal inför krigsdomstol jämlikt denna § skulle inledas, under alla förhållanden
sker skriftligen. Lämpligheten af ifrågavarande anordning
framgår än ytterligare vid beaktande af stadgandet i 55 § i förslaget.
Bestämmelsen kan ju för öfrigt sägas stå i viss öfverensstämmelse med
allmän lag, som ju numera föreskrifver stämning såsom regel jämväl i
brottmål.

Med nu berörda undantag är denna § i förslaget lika lydande
med 27 § i nuvarande militära rättegångsordning.

53 §

motsvarar 28 § i nuvarande lag och har hufvudsakligen endast undergått
den förändring i afseende å formuleringen, som betingas af den föreslagna
förändrade organisationen af det militära domstolsväsendet. Fortfarande
såsom hittills skulle sålunda gälla, att innan ett mål, som hör till
krigsdomstols behandling, hänskjutes till vederbörlig domstol, det skall
vara af därtill behörig befälhafvare afgjordt, att målet icke bör behandlas
såsom disciplinmål.

Stadgandet i sista punkten i förslaget har utsträckts att gälla alla
mål, som tillhöra krigsöfverdomstols omedelbara pröfning, i stället för
att motsvarande punkt i den nuvarande 27 § endast afser dylika mål
af den särskilda beskaffenhet, som sägs i 22 §. Någon på befälhafvarens
initiativ tillkommen undersökning vid krigsrätt uti mål, hörande
till krigsöfverdomstols omedelbara upptagande, skulle således icke vidare
ifrågakomma.

54 §.

De i närmast föregående båda §§ gifna regler afse efter ordalagen
endast åtal för brott. Nu kunna ju emellertid äfven vid krigsdomstol
förekomma mål, hvilka visserligen äro brottmål i juridisk-teknisk bemärkelse,
men däri talan om ansvar ej föres, såsom tvister om skadestånd,
rättegångskostnad m. nu, då nämnda frågor ej afgöras samtidigt
med hufvudsaken. Tydligen bör för anhängiggörande af dylika mål i
tillämpliga delar gälla, hvad i 52 och 53 §§ stadgats. Uttrycklig föreskrift
härom har intagits i denna §, hvilket synts kommittén desto mer
angeläget, som, efter hvad vid jämförelse af förslagets 107 §, hvilken
motsvarar 04 § i nuvarande lag, samt 11 kap. 34 § rättegångsbalken

synes framgå, den alli änna lagens bestämmelser rörande brottmåls
anhängiggöra rida vid do stol eljest skulle blifva i detta fall tillämpliga.

saknar motsvarighet i n varande lag. För undvikande åt att förhandlingarna
vid krigsrätt ö er höfvan förlängas, är naturligtvis synnerligen
lämpligt, att jämväl åk agaren vid krigsrätt sättes i tillfälle att före
krigsrättens första sanna nträde erhålla kännedom om målet. Särskildt
gäller detta för öfverk igsfiskal i det fall det åligger denne att föra
talan vid krigsrätt. Ut n dylik kännedom kan ju öfverkrigsfiskalen
ej afgöra, om han själf ör föra talan i målet, eller huruvida han kan
åt krigsfiskal uppdraga talans utförande. Kommittén har därför föreslagit,
att det skulle ålig a ordförande i krigsrätt, att, så snart lämpligen
ske kan, före första rätt gångstillfället öfverlämna handlingarna i målet
till vederbörande allmän åklagare.

innehåller, hvad beträffa- stadgandet om de åklagare vid krigsdomstol
åliggande skyldigheter, i ke någon ändring i sak uti hvad som i detta
hänseende finnes föreskri vet i 29 § i nu gällande lag.

Till undvikande a missförstånd har det synts kommittén önskvärdt,
att i lagen inåt e inflyta uttrycklig föreskrift om målsägandes
rätt att vid krigsdomstol föra den talan, hvartill fog kan förefinnas, och
har kommittén ansett rä ta platsen för eu dylik föreskrift vara i denna §.

till den föreslagna para afens i viss mån förändrade lydelse framgår,
vid jämförelse med 15 o h 23 §§ i förslaget.

I nu gällande lag (32 § 1 mom. i förordningen om krigsdomstolar
m. in.) är stadgadt, att parter och vittnen, som skola inställa sig vid

fl kap.

motsvarar 30 $ i nuvar nde militära rättegångsordning. Anledningen

krigsrätt, skola kallas genom auditörens försorg. Auclitören har således
både att afgöra, Indika vittnen som böra höras i målet, och sedermera
att ombestyra dessas liksom parternas inkallande.

1 hvad angår parters inkallande vid distriktskrigsrätt skulle enligt
kommitténs förslag nämnda åliggande öfverflyttas å krigsdomaren.
Detta synes lämpligt, då krigsdomaren ju är den, som skulle bestämma
tid och ort för rättens sammanträde, kalla ledamöter i rätten o. s. v.
Till fältkrigsrätt skulle i motsvarande fall inkallandet naturligtvis ske
genom den civile ledamotens försorg.

Hvad beträffa]'' inkallandet af vittnen har däremot någon bestämmelse,
motsvarande den nu gällande, icke i förslaget upptagits. Med
den organisation af åklagareväsendet vid krigsdomstolarne, som kommittén
föreslagit, synes det ur såväl principiell som praktisk synpunkt
lämpligast, liksom det ock öfverensstämmer med allmän lag, att vederbörande
åklagare i krigsrättsmål efter eget bepröfvande afgör, hvilka
vittnen som böra i målet höras, samt själf ombesörjer deras inkallande.
Införande af särskild föreskrift härom i lagen synes emellertid ej erforderlig,
utan torde hänvisningen till allmän lag i förslagets 107 § härutinnan
vara tillfyllest. I sammanhang härmed vill kommittén erinra
om innehållet i den föreslagna 55 §, hvarigenom beredts möjlighet för
åklagaren att redan till första rannsakningstillfället inkalla Vvittnen, om
så anses erforderligt.

Återstår då frågan, huru inkallandet skall ske åt de vittnen, som
tilltalad vill åberopa till sitt fredande, eller hvilkas hörande påkallas åt
målsägande. Kommittén har härvid utgått ifrån, att äfven i detta fall
samma regler böra i hufvudsak gälla vid rättegång inför krigsdomstol
som inför de vanliga domstolarna. Tilltalad eller målsägande får sålunda.
själf taga initiativet till inkallandet åt de vittnen, han önskar
åberopa. Vill han erhålla stämning å någon för att såsom vittne höras
vid krigsrätt, har lian, enligt kommitténs förslag, för erhållande af
vittneskallelse att hänvända sig till krigsdomaren eller auditören eller,
vid fältkrigsrätt, till den civile ledamoten eller till allmänne åklagaren
vid krigsrätten. Äfven den senare har af kommittén här medtagits,
då det uppenbarligen skulle för tilltalad eller målsägande vara förenadt
med afse värda praktiska olägenheter, om vittnes stämning till distriktskrigsrätt
endast finge utlärdas af krigsdomare och auditör, hvilka ju
enligt förslaget endast skulle finnas på ett jämförelsevis mindre antal
platser, medan däremot en krigsfiskal regelmässigt skulle finnas vid
hvarje regemente eller likställd! truppförband eller station vid flottan.

Beträffande frågan om vittnesstämniugs delgifning har kommittén

376

föreslagit den väsentliga afvikelse från den allmänna lagens stadgande
härutinnan, att i fall den till vittne åberopade är anställd vid krigsmakten
eller värnpliktig, som är i tjänstgöring, kallelsen skall, därest
tilltalad eller målsägande det begär, delgifvas genom åklagarens försorg,
så framt ej fog för vittnets inkallande uppenbarligen saknas. Att
denna skyldighet skulle åligga åklagaren, kan visserligen sjmas i viss
män oegentlig, men praktiska skäl tala dock för lämpligheten af en
dylik anordning. I de allra flesta tall torde de personer, livilkas hörande
påkallas, vala att anträffa just vid det truppförband, där krigsrätten
skall hållas, och som åklagaren tillhör. Då åklagaren skall draga försorg
om egna vittnens inkallande, kan det ej för honom medföra synnerligen
ökadt bes^ är att jämväl ombestyra inkallandet från regementet
eller truppförbandet i fråga af de vittnen, som af tilltalad eller målsägande
aberopas. Tillhör den till vittne åberopade annat regemente
eller truppförband, finge åklagaren naturligtvis öfversända kallelsen dit
för digifning med vittnet. Att lagstadgad skyldighet för tilltalad eller
målsägande att ovillkorligen låta utfärdad viftaeskaffelse delgifvas genom
stämningsmän, äfven då den till vittne åberopade t. ex. finnes inom
samma kasern eller läger, skulle vara förenad med afsevärda olägenheter,
är ju uppenbart. Men äfven hvad beträffar vid krigsmakten
anställda eller tjänstgörande personer i öfrigt ställa sig förhållandena
annorlunda än i fråga om civila personer, som åberopas till vittnen.
De förre äro i motsats mot de senare af sin tjänstgöring vida oftare
hindiade att efterkomma eu enskild! framställd begäran att infinna sig
vid domstol för att vittna. Genom tillägget, att sådan skyldighet, som
nu sagts, skulle åligga åklagaren, så framt ej fog för vittnets inkallande
uppenbarligen saknas, har kommittén velat förebygga missbruk af den
tilltalad eller målsägande sålunda tillförsäkrad rättighet. Man kunde
ju nämligen tänka sig, att en person rent af pa okynne företoge sig
att begära inkallandet af vittnen, måhända i stort antal, livilka alldeles
uppenbarligen ej kunna hafva något att i målet meddela, eller att någon
åt oförstånd begär inkallandet af vittnen till styrkande af något förhållande,
som är å motsidan medgifvet, o. s. v.

Med hänsyn till de särskilda förhållanden, som råda under krigstid,
har kommittén, hvad beträffar fältkrigsrätt, föreslagit, att ifrågavarande
stadgande där skulle vara tillämpligt äfven om af tilltalad eller
målsägande till vittne åberopas annan än vid krigsmakten anställd
person eller värnpliktig i tjänstgöring.

3:dje mom. i förevarande § motsvarar 2 mom. i omförmälda § i
lagen. Af skäl, som redan åt 1895 års kommitté anförts eller att

377

svårighet stundom måste möta för vederbörande befälhafvare att verkställa
ett åt krigsrätt meddela dt beslut, hvarigenom förordnats, att värnpliktig
skall hämtas till rätten, har, i likhet med hvad samma kommitté
föreslagit, i detta moment intagits en föreskrift, på grund af hvilken
krigsrätten, om hämtningen ej lämpligen kan ske genom befälhafvarens
försorg, äger att, i öfverensstämmelse med den befogenhet, rätten nu
bär i afseende å den, som ej hör till krigsmakten, påkalla handräckning
af Konungens befallningshafvande eller närmaste kronobetjänt.

59 §.

_ Denna § är i allt väsentligt öfverensstämmande med den nuvarande
53 §. i ör vinnande af större tydlighet hafva slutorden i paragrafen,
i enlighet med hvad 1895 års kommitté föreslagit, underkastats en obetydlig
redaktionell ändring.

60 §

innehåller motsvarande bestämmelser som den nuvarande 31 §, hvilken
i hufvudsak ej undergått annan förändring, än som betingas af de förändrade
bestämmelserna rörande krigsrätternas civila element.

61 §

är lika lydande med 34 § i lagen, frånsedt en obetydlig ändring af
rent språklig natur. • 62

62 §.

Såsom af den allmänna motiveringen framgår, bär kommittén
grundat sitt förslag beträffande organisationen af krigsrätterna i fredstid
a principen af numerisk jämnvikt mellan det civila och det militära
elementet i dessa domstolar x). Delvis af rent praktiska skäl liar denna
princip icke ansetts kunna upprätthållas D krigstid, då enligt: förslaget
det militära elementet skulle blifva öfvervägande med tre representanter
emot en civil.

Hvad distriktskrigsrätterna angår, följer af den därstädes tillämpade
principen, med tydlighet — såsom jämväl i den allmänna motiveringen
påpekats2) att för domförhet måste uppställas såsom ovillkorlig
fordran, att alla ledamöterna äro tillstädes. Genom föreskrifterna om

1) Se sid. 302.

2) Se sid. 303.

378

väljandet af suppleanter, om utsedd ledamots skyldighet att anmäla
förfall, om rättighet för krigsdomare att under vissa förhållanden tillkalla
ställföreträdare för auditör m. fl. bestämmelser är ock sörjdt för,
att distriktskrigsrätt alltid måtte blifva fulltalig.

Samma regel, som sålunda gifvits för domförhet i distriktskrigsrätt,
synes emellertid kommittén äfven böra gälla för fältkrigsrätterna
med deras med afseende å antalet ledamöter enahanda sammansättning
som distriktskrigsrätterna.

Vid sådant förhållande bär någon bestämmelse motsvarande den
i 35 § 1 mom. nu förekommande icke ansetts erforderlig.

Stadgandena i samma §:s 2 mom. hafva däremot upptagits i förevarande
§ med de ändringar, som af den förändrade domstolsorganisationen
påkallats.

Beträffande de regler, som vid omröstande till dom vid krigsrätterna
skulle vara att iakttaga. med afseende å röstberäkningen, har
kommittén i hufvudsak redan yttrat sig i den allmänna motiveringen 1).
Kommittén vill härvid endast tillägga, att vid omröstning i processfrågor
naturligtvis få tillämpas samma regler, som gälla vid omröstning
till dom i civila mål enligt allmän lag.

Då krigsdomaren bör vara den ledande vid krigsrättens förhandlingar,
har det synts kommittén lämpligt, att vid omröstning till dom
krigsdomaren först uttalar sin mening.

83 §.

Denna §:s 1 och 2 mom. motsvara 36 § i nuvarande lag. 1 mom.
har ej undergått annan ändring, än som betingas af den enligt förslaget
ändrade domstolsorganisationen.

I 2 mom. hafva inskjutits orden: »rörande någon, som tillhör
krigsmakten», då ju krigsrätt enligt förslaget i vissa fall skulle komma
att döma äfven sådana, som icke tillhöra krigsmakten. Att utslag skall
offentligen afkunnas, har ej ansetts nödigt att här uttala, då sådant
torde följa redan af 00 §.

Uti 3 inom. har, i öfverensstämmelse med hvad 1895 års kommitté
föreslagit, såsom tillägg till paragrafens innehåll i öfrigt upptagits
en föreskrift, huru det bör förfaras med krigsrätts slutliga beslut
i sådana till krigsrätternas upptagande hörande undersökningsmål, i hvilka
icke någon varit tilltalad.

O Se sid. 303.

379

64 §

motsvarar i afseende å innehållet 37 § i nuvarande lag och har omredigerats
i syfte, att däri intagna stadganden måtte bringas i närmare
öfverensstämmelse med den allmänna lagens bestämmelser i motsvarande
fall (25 kap. 9 § Rättegångsbalken). Tiden, inom hvilken protokoll
och öfriga handlingar skola till krigsöfverdomstolen insändas, har, i likhet
med hvad som gäller enligt allmän lag, bestämts till samma tid
som besvärstiden (jfr 67 § i förslaget).

Bestämmelsen om att krigsrättens utslag skall vara af rättens
samtliga ledamöter underskrifvet, har i förslaget uteslutits. Det torde
nämligen vara tillräckligt, att utslaget är undertecknadt af den ledamot,
som har att ombesörja protokollsföringen och svara för protokollets
riktighet.

Att i denna lag intaga särskild föreskrift om påföljden för försummadt
insändande af protokoll och handlingar i underställningsmål
har ej ansetts erforderligt, hvadan ej heller den i sådant afseende nu
förekommande bestämmelse i förslaget upptagits.

65 §

motsvarar 38 § i nuvarande lag. Paragrafens i viss mån ändrade affattning
är uteslutande af redaktionell art.

66 §.

Denna §, hvars 1 mom. motsvarar 39 § i nuvarande lag, har
affattats i hufvudsaklig öfverensstämmelse med motsvarande stadgande
i allmän lag (25 kap. 8 § Rättegångsbalken). 67

67 §5

som motsvarar 40 § i nu gällande lag, har i vissa afseenden omredigerats,
hufvudsakligen för vinnande af öfverensstämmelse med de förslagna
nya bestämmelserna om krigsdomstolarnes organisation samt hvad
i allmän lag numera finnes stadgadt rörande fullföljd af talan emot
underrätts utslag eller beslut i brottmål.

Kommittén har härvid föreslagit, att den, som med distriktkrigsrätts
utslag eller beslut ej åtnöjes, skulle äga rätt att inom den stadgade
besvärstiden aflämna sina besvär hos den befälhafvare, som be -

380

gärt krigsrättens sättande, och hvilken det därefter skulle åligga att
ofördröjligen insända besvärshandUngarna till krigsöfverdomstolen. Redan
1895 års kommitté föreslog en likartad bestämmelse dock med begränsning
af tiden till hälften af besvärstiden samt med undantag för det
fall, att utslag meddelats af krigsrätt i stad, där krigshofrätten hade sitt
säte? i hvilket fall sådan valfrihet, som förslaget innebar, ansågs obehöflig.
Nämnda kommitté motiverade sin framställning härutinnan med
önskvärdheten af att underofficerare och manskap i landsorten bereddes
lättare tillfälle att få de mål, som anginge dem, pröfvade af krigshofrätten.
Frånsedt att enligt förevarande kommittés förslag samma skäl
skulle hafva lika betydelse för officerare, synes emellertid dels den af
nämnda kommitté föreslagna tidsbegränsningen saklöst kunna bortfalla
och tiden blifva densamma som besvärstiden, dels ock nåe:ot sådant
undantag, som nyss angifvits, ur likformighetens synpunkt vara olämpligt.
Ser man det hufvndsakliga skälet för införandet af en anordning
åt ifrågavarande beskaffenhet uti å ena sidan den bundenhet, som den
militära tjänstgöringen i många fall med nödvändighet måste medföra,
och, å andra sidan, omsorgen att ingen må af sin tjänstgöring hindras
att få ett af krigsrätt meddeladt utslag underställdt högre rätts pröfning,
torde häraf framgå, att den gifna regeln bör gälla i den utsträckning,
som nu föreslagits.

Besvärstiden för fullföljd af talan emot fältkrigsrätts utslag har
föreslagits till 10 dagar i stället för i motsvarande fall nu stadgade 8
dagar.

I paragrafens sista .moment liar, i enlighet med hvad 1895 års
kommitté föreslagit, meddelats föreskrift för det fall, att vederparten för
besvärs delgifvande ej anträffas.

41 § i nu gällande lag har i förslaget uteslutits, då enligt allmän
lag nedsättning af ådömda böter icke vidare förekommer. 08

08 §

innehåller, hvad angår krigsrätts utslag eller beslut, bestämmelser för
de fall, som, hvad beträffar de allmänna underdomstolarna, omförmälas
i 27 kap. 1 § Rättegångsbalken och 25 kap. 10 § samma lag. Förevarande
§, som saknar motsvarighet i nuvarande lag, har af kommittén
införts, enär af bestämmelsen i 107 § i förslaget synes följa, att i

381

ann fm händelse de i 67 § gifna regler skulle blifva tillämpliga äfven i
här afsedda fall.

69 §

ersätter 42 § i nuvarande lag och har affattats i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med stadgandet i 27 kap. 2 § Rättegångsbalken, lie
tillägg, som gjorts, afse att vinna nödig öfverensstämmelse mellan förevarande
§ och 67 § i förslaget.

70 §

motsvarar 17 § i 27 kap. Rättegångsbalken.

12 kap.

71 §

bär erhållit eu i jämförelse med den däremot svarande 43 § i nuvarande
lag förenklad affattning.

I likhet med hvad som numera gäller enligt allmän lag, är i förslaget
äfven beträffande krigsrättsmål föreläggande vid vite borttaget i
det fall, som här afses.

Då krigsöfverdomstol på grund af 211 § i kommitténs förslag
till strafflag för krigsmakten skulle äga att, i sammanhang med pröfning
af besvär öfver disciplinbestraffning, som befälhafvare af officers
grad eller rang ålagt, tillika utlåta sig angående befälhafvare^ förhållande,
samt med afseende härå öfverkrigsfiskalen bör lämnas tillfälle
att yttra sig i anledning af besvären, har kommittén, i öfverensstämmelse
med hvad 1895 års kommitté för liknande fall föreslagit, till
denna § fogat ett nytt moment innehållande föreskrift härom.

72 §

motsvarar nuvarande 44 §, hvilken emellertid till förtydligande och
fullständigande af däri förekommande stadganden samt desammas bringande
i öfverensstämmelse med kommitténs förslag i öfrigt, i vissa
delar omredigerats.

382

Med de i anslutning till hvad 189ö års kommitté föreslagit i
förevarande §:s första stycke inskjutna orden: »där ej i särskild författning
är annorlunda stadgadt», åsyftas hvad i det förut omförmälda reglementet
den 12 april 1808 föreskrifves om rättegången i mål angående
uppbringningar till sjöss. Enär rannsakning i dylikt mål kan äga
rum jämväl vid annan domstol än krigsrätt, har i sammanhang härmed
det i samma stycke förekommande uttrycket: »rannsakning vid krigsrätt»
utbytts mot: »rannsakning vid annan domstol».

73 §

innefattar bestämmelser rörande do) i iförhet vid krigsöfverdomstol. I nu
gällande förordning om krigsdomstolar in. in. tinnes intet särskild! stadgande
härom. Af den i 48 § nuvarande lag gifna hänvisningen till bestämmelserna
rörande rättegången vid krigsrätt följer emellertid, att samma
regler, som gälla beträffande domförhet vid krigsrätt, äfven skola vara tilllämpliga
vid krigsöfverdomstol. Sålunda är enligt nu gällande lag krigsöfverdomstol
domför, då tre militära ledamöter jämte den civile bisittaren
äro tillstädes.

Med anledning af den nära anslutning af krigshofrätten till Svea
hofrätt, som kommittén föreslagit, har det synts lämpligt att låta bestämmelsen
i 23 kap. 1 § Rättegångsbalken angående domförhet i hofrätt
äfven blifva gällande för krigshofrätten. Dock har den modifikationen
härutinnan ansetts böra uppställas, att de båda militära ledamöterna
ovillkorligen skola vara tillstädes för att krigshofrätten skall vara domför.
Denna fordran synes hora uppställas med hänsyn till den princip,
som ligger till grund för kommitténs förslag rörande organisationen åt
det militära domstolsväsendet. Enahanda anledning föranleder jämväl
till, att för domförhöret i öfverkrigsrätt måste uppställas såsom fordran
att, ordföranden och samtliga ledamöter äro tillstädes.

74 §

innehåller beträffande krigsöfverdomstol motsvarande bestämmelser, som
i fråga om krigsrätt återfinnas i 60 § i kommitténs förslag. Offentlighet
vid förhandlingarna uti ett vid krigsöfverdomstol anhängig! mål
skulle naturligtvis endast förekomma vid förhör inför sådan domstol.

I enlighet med hvad som numera gäller vid förhör inför de allmänna
hofrätterna, synes äfven i krigsöfverdomstol förhör med parter
och vittnen böra anställas af den ledamot, som det åligger att föredraga
det mål, däri förhöret hålles.

383

75 §

motsvarar 45 § i nuvarande lag- och innehåller regierna för målens
föredragning i krigsöfverdomstol. Med uttrycket: »där ej af Konungen
annorledes förordnas», åsyftas den anordning-, kommittén, enligt hvad i
det föregående framhållits, tänkt sig, att i krigshofrätten föredragningen
af vissa mål skulle ombesörjas af öfverkrigsfiskalen1). Äfven vore ju
tänkbart, att exempelvis föredragningen af kung], remisser uppdroges
åt presidenten. Fördelningen af målen mellan de båda civila ledamöterna
synes böra ske medelst lottning (jfr hofrätternas arbetsordningar).

76 §

är i hufvudsak lika lydande med motsvarande § (46 §) i nuvarande lag.

77 §

motsvarar 47 § i nu gällande lag (jfr ock kungörelsen angående upphörande
af generalauditörs-expeditionen den 30 dec. 1876). De i para^
gråben vidtagna ändringarna äro uteslutande af formell natur.

78 § .

är af enahanda innehåll som 48 § i nuvarande lag.

79 §

innehåller reglerna för fullföljd af talan mot krigsöfverdomstols utslag
och motsvarar sålunda 49 § i nuvarande lag. Jämte det att paragrafen
i vissa delar omredigerats, har till densamma fogats trenne nya moment,
hvari upptagits bestämmelser, öfverensstämmande med dem, som beträffande
klagan öfver krigsrätts utslag eller beslut meddelats i 68 och 70
§§ i förslaget.

80 §

motsvarar den nuvarande 51 § och har affattats i öfverensstämmelse
med den allmänna lagens bestämmelser samt 69 § i förslaget.

v) Se sid. 339.

384

81 §.

Då kommittén i denna § föreslagit, att clen i allmän lag stadgade
inskränkningen i åklagares rätt att i brottmål, som fullföljts i
hofrätt eller blifvit dess pröfning underställdt, söka ändring i hofrättens
utslag, ej skulle äga tillämpning i fråga om allmän åklagares vid krigsdomstol
rätt att fullfölja talan mot krigsöfverdomstols utslag, liar detta
skett närmast med hänsyn till den af kommittén föreslagna organisationen
af åklagaremyndigheten vid krigsdomstolarna. Ifrågavarande bestämmelse
i allmän lag har ju närmast föranledts af den bristfälliga juridiska
kompetensen hos åklagarne vid de allmänna domstolar^. Denna bristfällighet
hade, enligt hvad erfarenheten bekräftat, gifvit anledning till,
iitt talan hos Konungen fullföljdes i ett vida större antal mål än sådana,
där fog för ett ändringssökande förelåg. Då nu enligt kommitténs
förslag åklagarne vid krigsdomstolarne skulle blifva juridiskt bildade
personer, synes man vara fullt berättigad att antaga, att dessa åklagare
ej skola komma att hos Konungen besvära sig i andra fall, än där
ändring i det öfver klagade- utslaget med skäl kan ifrågasättas, och att
följaktligen någon inskränkning i rätten att öfverklaga krigsöfverdomstols
utslag icke för dem skall visa sig behöflig.

För öfrigt är att märka, att de till Konungen fullföljda krigsrättsmålens
antal, i jämförelse med antalet fullföljda öfriga mål, är
ytterligt ringa. Fn begränsning af dessa senares antal skulle sålunda
i praktiskt hänseende blifva af ringa eller ingen betydelse.

82 §

innehåller regler angående kommunicering af besvär, som hos Konungen
anförts, och har affattats i öfverensstämmelse med hvad som för motsvarande
fäll gäller enligt allmän lag.

15 kap. 83

83 §.

Bland de frågor,r kommittén förehaft till öfverläggning, har jämväl
varit den, huruvida vid krigsrätt tilltalad person borde i lag tillförsäkras
biträde i rättegången på offentlig bekostnad. Då emellertid
den allmänna lagen ännu icke föreskrifver offentliga försvarare i brott -

385

mål, bär det synts kommittén principiellt oegentligt att införa en dylik
anordning särskilt vid krigsrätt. Praktiska svårigheter skulle dessutom
otvifvelaktigt yppa sig för organiserandet af eu enbart för de
militära domstolarne afsedd kar af offentliga försvarare.

0 således kommittén icke funnit anledning att under nuvarande
förhållanden föreslå införandet af offentliga försvarare i krigsrättsmål, har
det dock synts kommittén lämpligt att i lagen måtte intagas ett stadgande
att vid krigsdomstol tilltalad person, som tillhör krigsmakten, icke må
af sm tjänstgöring, där ej densamma det oundgängligen krafvel-, hindras
att,, där han det begär, erhålla tillfälle att förskaffa sig nödigt biträde
i rättegången.. Att tillse att sådant hinder ej uppstår, har kommittén
ansett böra åligga vederbörande befälhafvare.

84 §.

Denna § är affattad i öfverensstämmelse med 12 § i lagen om
hvad iakttagas skall i afseende å införande af lagen om ändring i
vissa delar af Rättegångsbalken den 14 juni 1901. I nu gällande
militära rättegångsordning finnas delvis samma bestämmelser, ehuru
spridda på skilda ställen i lagen. Dessa bestämmelser hafva emellertid
uti motsvarande §§ i kommitténs förslag uteslutits. 14

14 kap.

85 §.

Denna § motsvarar 2 och 3 mom. af 58 § i förordningen om krigs.
omstolar m.j m. Hvad angår 1 mom. af samma §, hvilket moment
innehåller bestämmelser rörande verkställighet af ståndrätts utslag, har
detta moment här uteslutits af anledning, som redan i det föregående
påpekats, att alla bestämmelser rörande ståndrätt ansetts böra sammanföras
i felt särskildt kapitel af lagen. Ifrågavarande moment
motsvaras ock af 92 § i kommitténs förslag.

I sammanhang med den omredigering af 2 mom. i 58 8 som
genom nyssberörda uteslutning blifvit erforderlig, hafva därjämte ’vissa
ändringar vidtagits i däri förekommande bestämmelser. Enligt mo^oeritc.
ts nuvarande lydelse äger vederbörande befälhafvare att till verkställighet
befordra krigsdomstols utslag, när därigenom ansvar ådömts
någon, som till krigsmakten hörer eller förr vid krigsmakten varit

386

anställd. Med denna formulering är således enligt nu gällande bestämmelser
från befälhafvarens befattning med afseende å befordrandet
till verkställighet uteslutet sådant krigsdomstols utslag, hvarigenom
exempelvis ansvar ådörnts någon, som under krig med behörigt tillstånd
åtföljer krigsmakten, eller som är krigsfånge. Då det emellertid
synes i alla afseenden riktigast, att krigsdomstols utslag, hvarigenom
nåo-on dömts till ansvar, under alla förhållanden skall af vederbörande befälhafvare
befordras till verkställighet, har kommittén i sitt förslag utsträckt
befälhafvarens befattning härutinnan till krigsdomstols utslag i allmänhet.

Hvad beträffar utslag, meddeladt af annan domstol än krigsdomstol
är för närvarande stadgadt, att sådan domstols utslag skållaf
vederbörande befälhafvare till verkställighet befordras, då genom utslaget
ansvar ådörnts någon, som hör till krigsmakten. I ti det af
1895 års kommitté upprättade förslag hade sistberörda uttryck ersatts
med: imåo-on, som är anställd vid krigsmakten.» Härmed afsågs att
från stadgandet i fråga undantaga utslag angående värnpliktige, hvilka
väl kunde sägas höra till krigsmakten, men icke vara där anställda.
Förevarande kommitté, som anslutit sig till hvad 1895 ars kommitté
härutinnan föreslagit, har emellertid, med hänsyn till de i 6 § af kommitténs
strafflagsförslag gifna bestämmelser, uppställt såsom ytterligare
villkor för att befälhafvare skulle hafva att till verkställighet befordra
utslag, meddeladt af annan domstol än krigsdomstol, att den genom
utslaget dömde lyder under strafflagen för krigsmakten. Härigenom undantagasT
sålunda de fall, då ansvar ådörnts vid krigsmakten anställda präster,
civila domare i krigsdomstol och lärare vid militära läroanstalter in. il.

] hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad 1895 ars kommitté föreslagit,
har jämväl förevarande kommitté till paragrafen i fråga fogat det
tillägg, att därest befälhafvaren på grund af den dömdes vistelseort eller
annat förhållande finner det lämpligare, att utslag verkställes genom annan
befälhafvares försorg, han äger att till denne öfverlämna verkställigheten.
Denna bestämmelse afser, såsom redan af 1895 års kommitté
i dess motiv framhållits1), att undanrödja de ganska stora praktiska
olägenheter, som tydligen lätt kunna uppstå, då den dömdes befälhafvare
under alla förhållanden skall hafva att själf befordra utslaget till

verkställighet. _ o ......

De båda sista punkterna i förslaget äro, med några smärre jamb
ningar i afseende å formen, lika lydande med motsvarande punkter i
den nuvarande 58 §.

>) Se nämnda kommittés betänkande sid. 105.

387

I detta sammanhang- har det synts kommittén lämpligt att något
närmare erinra om innebörden af den i näst sista punkten af förevarande
§ intagna bestämmelse. Medan i paragrafens föregående del stadgats
i hvilka fall befälhafvare har att befordra domstols utslag till verkställighet,
föreskrifves i nu ifrågavarande punkt, att därest befälhafvaren af
särskild! i lag gifvet stadgande eller eljest är förhindrad att verkställa
utslaget, detsamma skall öfverlämnas till Konungens Befallningshafvande.
. Skyldigheten att till verkställighet befordra utslag sammantaller
således icke med skyldigheten att verkställa sådant, utan är betydligt
vidsträcktare. I Indika fall befälhafvare är enligt lag förhindrad
att verkställa utslag framgår — förutom af sista mom. i förevarande
§ — åt 2 kap. 2 och 7 §§ allmänna strafflagen, jämförda med 17 och
närmast följande §§ i kommitténs strafflagsförslag. Med uttrycket
»eljest förhindrad» åsyftas sådant fall, som då t. ex. militärhäkte för
tillfället är fullsatt, eller eljest lämpligt förvaringsrum därstädes saknas.

15 kap.

86 §.

Denna § motsvarar 52 § i nuvarande lag. Det i sistnämnda §
förekommande uttrycket: »eller på tåg till krig» har uteslutits såsom
enligt kommitténs åsikt obehöflig! (jfr motiven till 153 § i kommitténs
strafflagsförslag ]).

Efter ordet »kommendant» har till innehållets förtydligande tilllagts:
»i fästningen.»

De båda sista punkterna i den föreslagna paragrafen äro nya. Bestämmelsen
att å fartyg, vid bristande tillgång på officerare af kaptens
eller högre grad, löjtnanter må kunna i stället förordnas till ledamöter
i ståndrätt, afser att möjliggöra ståndrätts sättande å enkelt fartyg af
stol re cert. Denna bestämmelse bär attattats i öfverensstämmelse med
hvad redan af 1895 ars kommitté i samma hänseende föreslagits.

Det tillägg, som innefattas i sista punkten af förslaget, liksom
de smärre förändringar i öfrigt, som den nuvarande 52 § enligt kommitténs
redaktionsförslag undergått, sammanhänga med kommitténs förslag
i öfrigt och torde ej erfordra något närmare omnämnande.

I fråga om betydelsen af det i kommitténs förslag liksom i den
nuvarande 52 § använda uttrycket »högste befälhafvaren på stället»

'') Se sid- 182.

388

vill kommittén hänvisa till Tjänstgöringsreglementet för armén del I,
kap. II, § 3, inom. 10.

87 och 88 §§

äro, frånsedt några obetydliga ändringar åt språklig natur, lika lydande
med 53 och 54 §§ i nuvarande lag.

89 §

saknar däremot motsvarighet i nu gällande lag. Vid ståndrätt
o-äller ju alltid frågan, huruvida den tilltalade i det föreliggande fallet
skall ådömas dödsstraff. 1 den upprörda sinnesstämning, hvari en tilltalad
uti en dylik situation med allt skäl kan antagas befinna sig, är
ju lätt förklarligt, om han råkar förbise eller icke alltid förstår att tillräckligt
framhålla de omständigheter, som tilläfventyrs kunna tala till
hans förmån. Behofvet af biträde åt den tilltalade i rättegången är således
i detta fall mer iin vanligt i ögonen fallande och detta vare sig
man ser saken enbart ur den tilltalades synpunkt eller ur den mera
allmänna synpunkten, att rättsskipningen bör i alla afseende^ vara så
anordnad, att dess resultat står i öfverensstämmelse med rättvisans kraf.

Med anledning häraf har kommittén nu föreslagit, dels att i lagen
måtte uttryckligen betonas tilltalads rätt att jämväl vid förhandling inföi
ståndrätt anlita biträde i rättegången, dels ock att i lagen matte inrymmas
ett stadgande, att om den tilltalade ej själ! vill utse rättegångsbiträde,
det skall åligga rättens ordförande att före rannsakningens

början därtill förordna lämplig person.

Med hänsyn till den snabbhet, som är utmärkande för pioceduien
inför ståndrätt, och för att garantera att den gifna bestämmelsen om
obligatoriska försvarare därstädes verkligen skall blifva effektiv, har
kommittén därjämte ansett lämpligt, att i lagen måtte intagas särskild
föreskrift, att den tilltalade skall äga rätt till en kort öfverläggning
med sitt rättegångsbiträde, innan rannsakningen tager sin början.

90 §

är väsentligen af enahanda lydelse som 55 § i nuvarande lag.

91 §

motsvarar 56 § i nu gällande lag. I öfverensstämmelse med hvad af
1895 års kommitté föreslagits, har eu omkastning i ordningsföljden af para -

389

grafens första och andra stycken ansetts lämpligen böra äga ruin. Samma
kommittés förslag, att ståndrätts utslag, som af rättens ordförande öfverlämnas
till högste befälhafvaren, skall vara försedt med anteckning om
tiden för utslagets afkunnande, bär jämväl af förevarande kommitté
upptagits. Betydelsen af sistberörda bestämmelse, i hvad kommitténs
förslag angår, framgår af nästföljande §.

Kommittén har föreslagit den ändring i nuvarande bestämmelser,
att för tilltalads fällande skall erfordras, att minst nio, i stället för såsom
nu åtta, af domarena äro därom ense. Härmed har kommittén
åsyftat, att de såsom ledamöter i rätten förordnade officerare och underofficerare
jämte den civile ledamoten ej må kunna öfverrösta de tre
bisittarne af manskapet, utan att för fällande utslag alltid skall erfordras,
att åtminstone en af de sistnämnda biträdt denna mening.

De smärre ändringar i öfrigt, stadgande^ i den nuvarande 56 §
enligt kommitténs förslag undergått, äro af öfvervägande formell natur.

92 §

är i hufvudsak lika lydande som 58 § 1 mom. i nuvarande lag. Uttrycket:
»inträffade förhållanden» har emellertid utbytts mot »föreliggande
förhållanden», hvarmed kommittén velat betona, att det icke allenast
är sådana omständigheter, som tillkommit efter det ståndrättens
utslag fallit, hvilka skola af högste befälhafvaren beaktas, utan att han
är lika berättigad och skyldig att taga hänsyn till de omständigheter,
som redan dessförinnan förelågo.

93 §

är lika lydande med 57 § i nuvarande lag.

16 kap.

94 §

motsvarar 59 § i nuvarande lag. Paragrafens i viss mån förändrade
affattning sammanhänger med den af kommittén föreslagna öfverflyttningen
till förevarande kapitel af vissa i disciplinstadgan nu förekommande
bestämmelser.

390

95 §.

Denna § innehåller bestämmelser motsvarande dem, som nu förekomma
i 60 § 1 mom. i förordningen om krigsdomstolar m. in. Innan
emellertid kommittén ingår på redogörelse för de förändringar, detta
moment i förslaget undergått, vill kommittén till behandling företaga
ett ihsamband därmed stående ärende, som till kommittén remitterats.

'' Den 22 november 1900 afgaf kommerskollegium infordradt utlåtande
angående det, i samband med förarbetena till de år 1901 vidtagna
ändringarna i krigsmaktens organisation, af chefen för generalstaben
och chefen för flottans stab jämlikt dem meddeladt uppdrag
utarbetade förslag till ny värnpliktslag, så vidt detsamma berörde sjömanshusen
och å sjömanshus inskrifna värnpliktige. I fråga om den
föreslagna bestämmelsen angående de värnpliktiges ställande under
krigslag jämväl i fråga om åtlydnad af inkallelse till tjänstgöring i
fredstid (31 §) yttrade härvid kommerskollegium ■— efter att hafva erinrat,
bland annat, om bestämmelsen i 60 § i förordningen om krigsdomstolar
att rymmare, som hör till manskapet, skall, därest han ertappas,
tagas i häkte — att ehuru det kunde sägas, att under fredstid
borde på förhand kunna beräknas, när inkallelse till tjänstgöring vore
att vänta, och att sjömannen borde kunna ställa sig sfi, att hinder af
sjöresa ej uppstode, det likväl, såvidt ej sjömannen under längre tid
före den väntade inställelsen afhölle sig från att taga anställning i utrikes
sjöfart, kunde, äfven med iakttagande af all på honom ankommande
omtanke, lätt inträffa, att inställelse i rätt tid blefve för honom
omöjlig, hvilket exempelvis kunde ske till följd af förändrad destination
af det fartyg, hvarå han vore förhyrd, eller sjöolycka eller andra inträffande
händelser och omständigheter, som ej kunnat af honom förutses.
Bestämmelsen därom att i ty fall sjöman, som utan egen skuld
för sent inställde sig till tjänstgöring, ovillkorligen skulle häktas såsom
rymmare och i häkte hållas, till dess af honom åberopadt förfall hunne
prof vas, syntes kommerskollegium, då i betraktande toges de förhållanden,
som voro förbundna med utöfningen af sjömansyrket, innebära eu
obillighet eller åtminstone öfverdrifven stränghet emot här ifrågavarande
yrkesklass. Kommerskollegium ifrågasatte därför, huruvida ej den
föreslagna lydelsen af 31 §, därest den antoges, betingade ändring af
förordningen om krigsdomstolar och rättegången därstädes.

Ivrigshofrättens utlåtande inhämtades i anledning af hvad kommerskollegium
sålunda hemställt. Krigshofrätten erinrade härvid till

391

en början, att därest de värnpliktige i fråga om åtlydnad af order eller
annat påbud, hvarigenom de inkallats till tjänstgöring, blefve. underkastade
krigslag, komme ansvarsskyldighet^ för en värnpliktig, som
utan afsikt att undandraga sig krigstjänsten underläte att i. rätt tid inställa
sig till tjänstgöring, att bedömas enligt 68 § litt c i strafflagen
för krigsmakten, hvilket lagrum såsom förutsättning för straffbarhet i
tv fall stadgade, bland annat, att den till tjänstgöring inkallade uteblifvit
utan att därför äga laga förfall eller sådant, så lort ske kunnat,
hos befälhafvaren ^anmäla, En värnpliktig, som under fredstid icke i
rätt tid inställde sig till tjänstgöring och som för denna sin underlåtenhet
hade förfall att förebära, skulle sålunda icke för denna underlåtenhet
ådömas ansvar i andra händelser, än att vederbörande vid sakens pröfning
antingen funne det föreburna förfallet icke böra såsom laga förfall
godkännas, eller funne den värnpliktige skyldig till försummelse med
afseende å förfallets _ anmälande. Hvad anginge tillämpning i ett dylikt
fall af ofvanberöivkp stadgande i 60 § af förordningen om krigsdomstolar
m. in. torde det vara gifvet, att därest en värnpliktig, som i
fredstid uraktlåtit att i rätt tid inställa sig till tjänstgöring, ertappades
af myndighet, som ägde förordna om häktning, denna myndighet, lika
så väl i ett sådant fall som i hvarje annat, då häktningsåtgärd kunde
komma i fråga, måste preliminärt bedöma den ertappades ansvarsskyldighet,
innan myndigheten fattade beslut om den ertappades häktande.
Först därest myndigheten underkände de skäl, den ertappade till sitt
försvar kunde anföra, och det tillika åt hvad som förekommit framginge,
att den ertappade vore att anse såsom rymmare, ej blott såsom undanhålla!^,
torde bestämmelsen om häktning komma att å honom tillämpas.
Vid sådant förhållande kunde ej förutsättas, att eu a sjömanshus inskrifven
värnpliktig, som i fredstid utan eget förvållande blifvit hindrad
att i rätt tid. inställa sig till tjänstgöring, skulle äfventyra att härför
blifva häktad. Ändring i förordningen i krigsdomstolar in. in. i det
syfte, kommerskollegium ifrågasatt, torde fördenskull icke vara åt behofvet
påkallad, åtminstone icke af särskild hänsyn till den ifrågavarande
yrkesklassen. Skulle emellertid ändring i den antydda riktningen
anses höra äga rum, torde densamma kunna inskränkas till ett utbyte
af det i 60 § 1 mom. nämnda förordning förekommande ordet »skall»
emot »må».

I sammanhang med handlingarna till det förut < imf ombilda ärendet
angående väckt fråga om användande af militär arbetsskyldigliet i
stället för arreststraff beträffande flottans å sjömanshus inskrifne värnpliktige,
hvilka gjort sig skyldiga till förfallolöst uteblifvande från dem

392

åliggande tjänstgöring i fredstid — en fråga, rörande hvilken kommittén
redan i det föregående uttalat sig x) — hafva genom remiss den
21 juni 1901 jämväl handlingarna i nu förevarande ärende af Kungl.
Maj:t till kommittén öfverlämnats för att vid utförandet af dess uppdrag
komma under öfvervägande.

"Vid behandlingen af detta ärende har kommittén för sin del
stannat vid den uppfattningen, att om ock den af krigshofrätten uttalade
åsikt rörande det förfaringssätt, som rätteligen bör tillämpas i det af
kommerskollegium antagna fallet, öfverensstämmer med en riktig tolkning
af hithörande stadganden i nuvarande lag, eu omredigering af
(SO § 1 mom. i förordningen om krigsdomstolar m. m. i den af krigshofrätten
föislagsms antydda riktning likväl synes böra äga rum redan
af det skäl, att med hänsyn till nämnda lagrums nuvarande affattning en
motsatt tolkning af detsamma icke synes utesluten.

Men frånsedt det fall att värnpliktig för sitt uteblifvande från
tjänstgöring i fredstid haft laga förfall, synes ett utbyte af den nuvarande
föreskriften, att rymmare af manskapet skall, då han ertappas,
i häkte tagas, emot en föreskrift, att eu sådan rymmare må i häkte
tagas, äfven af andra skäl vara väl motiverad.

Föreligger verklig rymning, torde väl af detta brotts egen natur
ofta följa, att eu rymmare, som ertappas, bör i häkte inmanas. Men
därest t. ex. eu rymmare frivilligt återvänder, synes ju icke af brottet
i och för sig en dylik åtgärd vara med nödvändighet påkallad. Vidare
t°ide böra beaktas, att enligt kommitténs förslag straffet för rymning
i många fall torde komma att stanna vid disciplinstraff. Består brottet
i underlåtenhet att inställa sig till tjänstgöring vid krigsmakten, och
har den brottslige ej ännu varit i sådan tjänstgöring, är ju t. o. m.
användningen af annat straff än disciplinstraff utesluten. I sammanhang
härmed kan erinras, hurusom enligt allmän lag häktning är ovillkorligen
föreskrifven endast i fråga om den, som misstänkes att hafva
begått brott, hvarå dödsstraff eller straffarbete i minst två år kan följa.
Ai nu det föreliggande fallet sådant, att omständigheterna måste anses
vara synnerligen mildrande, kan ju äf veu häri ligga ett skäl att låta
den urtappade rymmaren förblifva på fri fot.

Hvad nu sagts om egentlig rymning, är naturligtvis i än högre
grad tillämpligt beträffande olofligt undanhållande, då sådant skall
straffas såsom rymning. I dylikt fall är det ju frånvaron under en
viss bestämd tid, som föranleder tillämpning af rymningsstraffet. Men

'') Se sid. 68.

393

eu sådan tidsbestämning blir jn alltid godtycklig, och lagen synes därför
böra så aflättas, att icke hvarje olofligt undanhållande, som det allra
ringaste öfverskrider det fastställda tidsmåttet, måste föranleda häktande,
där den brottslige ertappas.

I det fall att någon tillhörande manskapet, som är tjänstgörings -skyldig vid afdelning af krigsmakten, den där för afvärjande af ett
befaradt eller börjadt angrepp eller för upprätthållande af rikets neutralitet
vid krig mellan främmande makter ställes eller är ställd på krigsfot,
rymmer eller gör sig skyldig till olofligt undanhållande under
sådana förhållanden, att han bör straffas såsom för rymning, synes
emellertid sakens vikt och hänsynen till det strängare straff, som för
dylikt fall tinnes stadgadt, böra föranleda till att någon valfrihet icke
för sådant fall bör vara tillåten, utan den brottslige, då lian ertappas,
under alla förhållanden häktas.

96 §

är af enahanda innehåll som 60 § 2 mom. i nuvarande lag.

97 §.

I det förut omförmälda förslag till rättegångslag för krigmakten,
som låg till grund för nu gällande förordning om krigsdomstolar in. m.,
var uti kapitlet om häktning i 68 § upptaget ett stadgande så lydande:
»Enahanda rätt, som i allmän lag Konungens befallningshafvande tillagd
är i afseende på förordnande om häkte å viss person, som för brott
misstänkt är, äge ock befälhafvare, som enligt disciplinstadgan med oinskränkt
straffmyndighet beklädd är, öfver dem, som under hans befäl
och lydnad äro.» Vid granskningen af detta förslag anmärkte högsta
domstolen, att med afseende å hvad den samtidigt föreslagna disciplinstadgan
innehölle om befälhafvares rättighet att tillsäga arrest, förevarande
§ ansåges böra utgå. Med anledning af denna anmärkning
blef ock ifrågavarande bestämmelse vid förslagets framläggande utesluten.

Såsom redan i motiven till kommitténs strafflagsförslag framhållits,
hafva disciplinstadgans föreskrifter rörande tillsägandet af arrest
enligt kommitténs förslag öfverflyttats till förevarande kapitel i den
militära rättegångsordningen. x) Enligt hvad nedan närmare utvecklas,
bär kommittén därvid sökt betona den väsentligt olika karaktären af

’) Se sid. 89.

394

häktning, å ena, och tillsägandet af arrest eller förvarsarrest, säsong
benämningen enligt kommitténs förslag lyder, å andra sidan. Med
hänsyn till denna olika karaktär hafva bestämmelserna angående rättigheten
att tillsäga förvarsarrest icke ansetts lämna tillräcklig ledningför
bedömande af befälhafvares häktningsrätt. Kommittén har därför
föreslagit upptagande i lagen af en bestämmelse af enahanda innehåll
som den förut omförmälda, tidigare föreslagna.

I anslutning till de i kommitténs strafflagsförslag gifna bestämmelser
angående de befälhafvare, som äga bestraffningsrätt i disciplinmål, har
i förevarande §:s 2 mom. upptagits en föreskrift, att enahanda befogenhet,
som i 1 mom. omtalas, jämväl tillkommer kommendant äfvensom
fartygschef i fråga om honom underlydande, ändå att han endast i
vissa disciplinmål äger utan inskränkning utöfva bestraffningsrätt öfver
dem. 1 dessa fall tillkommer sålunda häktningsrätt kommendanten eller
fartygschefen, äfven i fall det föröfvade brottet ej är sådant, att det
faller inom området för hans befälsmyndighet.

98 §

är i hufvudsak lika lydande med 61 § i nuvarande lag. För att emellertid
utmärka att stadgandet i fråga icke afser värnpliktige under den
tid, då de icke äro tjänstgörande vid krigsmakten, har, i enlighet med
hvad 1895 års kommitté i denna del föreslagit, i stället för det nuvarande
uttrycket: »någon, som till krigsmakten hörer», användts: »någon,
som är anställd vid krigsmakten, eller värnpliktig, medan han är i
tjänstgöring».

99 §

motsvarar 62 § i nu gällande lag. Fet i sistnämnda § förekommande
uttrycket: »häktad person, som till krigsmakten hörer» har, i analogi
med motsvarande ändring i närmast föregående §, i förslaget ersatts
med: »häktad person, som är anställd vid krigsmakten eller som häktats,
medan han varit i tjänstgöring såsom värnpliktig eller i anledning af
uteblifvande från honom i sådan egenskap åliggande tjänstgöring».

I anslutning till hvad 1895 års kommitté hemställt, har äfven
förevarande kommitté, i öfverensstämmelse med hvad sedan åtskilliga
år tillbaka praktiserats, ansett det höra i denna § medgifvas, att för
brott häktade vid krigsmakten anställda personer eller värnpliktige
under ofvan angifna förhållanden må hållas i militärhäkte äfven under
rannsakning vid annan domstol än krigsdomstol och förty utbytt »krigsdomstol»
mot »domstol».

895

100 §.

Denna § motsvarar 1 och 2 mom. i 19 § af nu gällande disciplinstadga.
Såsom redan i det föregående framhållits, har kommittén, då
de i nämnda moment förekommande bestämmelser angående arrest enligt
kommitténs förslag öfverflyttats till lagen angående krigsdomstolar
m. m. och därstädes sammanförts med reglerna angående häktning,
ansett särskildt angeläget att betona skillnaden mellan dylik arrest, å
ena sidan, samt häktning, å andra sidan. Medan häktning alltid sammanhänger
med angifvelse eller åtal för brott åt viss svårare beskaffenhet,
innefattar tillsägelse af sådan arrest, hvarom i denna § förmäles
— förvarsarrest, såsom kommittén till åtskillnad jämväl från annan
arrest, som ju utgör ett straff, föreslagit, att den skulle benämnas —
allenast ett förständigande för någon, som gjort sig skyldig till felaktighet
af viss angifven beskaffenhet, att i arrest afbida hvad den, som
öfver den felaktige äger bestraffningsrätt i disciplinmål, vill i laga ordning
besluta. Denna definition å dylik arrest, hvilken återfinnes i Tjänstgöringsreglementet
för armén (Del 1. kap. 1, § 3, mom. 1, första stycket)
har ordagrannt öfverflyttats till förevarande §.

För att härefter öfvergå till de fall, då tillsägelse af dylik arrest
bör få ifrågakomma, stadgas härom i nuvarande lag, att för fel och
försummelser, som begås i tjänsten eller under tjänstgöring, förman
äger, där så. finnes nödigt, tillsäga arrest åt underlydande, samt att enahanda
rätt tillkommer utom tjänsten förman i afseende på underlydande,
då denne förgått sig, och hans arresterande finnes nödigt för upprätthållande
af allmän ordning, ordningen inom krigsmakten eller dess
anseende. Kommittén vill i sammanhang härmed erinra, att de kursiverade
orden införts genom nuvarande disciplinstadga af den 16 juni 1899,
men icke förekommo i därförut gällande stadga af den 7 oktober 1881.

Fasthåller man noga den synpunkten, att tillsägelse af sådan
arrest, som här afses, icke innefattar något straff för den begångna
förseelsen, utan endast ett förständigande att i arrest afbida beslut
angående blifvande bestraffning, synes däraf ock framgå, att sådan
arrest endast bör få användas, när det till förekommande af andra
förseelser vare sig af den felaktige själf eller af andra eller till förebyggande
af skada i ena eller andra afseendet befinnes nödigt. Betraktar
man saken ur denna synpunkt, framstå de nu i ämnet gällande
bestämmelserna — äfven med det 1899 gjorda tillägget — såsom otvifvelaktigt
alltför obestämdt affattade och lätt ägnade att kunna i tillämp -

396

ningen missbrukas. Att sådant missbruk förekommit torde ock få anses
obestridligt. Kommittén har därför föreslagit, att förmans rätt att, då
underlydande under tjänstgöring gör sig skyldig till fel, tillsäga den
felande förvarsarrest, skulle begränsas till det fall, att felet är sådant,
att krigslydnaden eller ordningen inom krigsmakten därigenom äfventyr
as, och det för krigslydnadens eller ordningens upprätthållande finnes
nödigt, att den felande tillsäges arrest. Utom tjänsten synes enahanda
rätt böra tillkomma förman i afseende å underlydande, som stör allmän
ordning eller ordningen inom krigsmakten, under förutsättning — liksom
i förra fallet — att det för ordningens upprätthållande finnes
nödigt, att den felande tillsäges arrest.

101 §.

1 1 mom. af denna § lämnas närmare bestämmelser rörande sättet
för förvarsarrestens verkställande. Dessa bestämmelser äro i hufvudsak
affattade i enlighet med de föreskrifter härutinnan, som för närvarande
finnas intagna i Tjänstgöringsreglementet för armén (Del I, Kap. I, § 3T
mom. 1, andra stycket).

2 mom. motsvarar 3 mom. i 19 § i nuvarande disciplinstadga.

102 §

motsvarar 4 mom. i omförmälda § i disciplinstadgan. För att betona
att den, som tillsagts förvarsarrest, ej må hållas arresterad längre än
oundgängligen erfordras, har till paragrafen fogats det tillägg, att i
det fall, som här afses, det åligger den befälhafvare, som äger bestraffningsrätten,
att, så fort ske kan, meddela beslut i ärendet.

103 §

motsvarar i afseende å innehållet Tjänstgöringsreglementet för armén
Del I, Kap. I, § 3, mom. 7. Bestämmelsen i fråga har af praktiska
skäl här medtagits.

il kap.

104 §

motsvarar 63 § i nuvarande militära rättegångsordning. Det i 2 mom.
nu förekommande uttrycket »tjänstegrad); har, i enlighet med hvad

397

1895 års kommitté föreslagit, utbytts emot »tjänsteställning)), då tjänstegraderna
i främmande arméer ej lära fullt motsvara tjänstegraderna
bos oss. De öfriga tillägg till eller ändringar i paragrafen, som af
förevarande kommitté föreslagits, torde ej erfordra vidare motivering.

105 §

innehåller bestämmelser motsvarande dem, som beträffande häktad gälla
för Konungens befallningshafvande eller tillsyningsman vid häkte enligt
12 § i promnlgationslagen till lagen om ändring i vissa delar af Rättegångsbalken
den 14 juni 1901. Hvad i sista punkten i förslaget innehålles,
har förut funnits stadgadt å skilda ställen i lagen.

106 §

torde ej erfordra särskild motivering.

107 §

motsvarar 64 § i nuvarande lag och har till innehållets förtydligande,
och fullständigande omredigerats i hufvudsaklig öfverensstämmelse med
hvad af 1895 års kommitté blifvit föreslaget.

398

Särskild! yttrande af R. De la Gardie.

Bland de brister, som vidlåda vår nu gällande militära rättegångsordning,
torde man med fullt fog kunna såsom de väsentligaste framhålla
tvenne:

att åklagarekallet vid krigrätterna lagts i händerna på personer,
som sakna all juridisk utbildning, och

att det civila (juridiska) elementet vid samma krigsrätter är så
svagt representera dt.

Den först nämnda bristen bär kommittén på ett tillfredsställande
sätt afhjälpt genom förslaget om anställande af de nya krigsfiskalerna;
och torde det vara ett lyckligt grepp, att låta dessa därjämte öfvertaga
den del åt de nuvarande auditörernas åliggande, som föga står tillsammans
med domarens kall: att fungera såsom juridiskt biträde åt vederbörande
befälhafvare.

Den andra af ofvannämnda brister skulle kommittén, enligt mitt
förmenande, hafva afhjälpt på ett lika lyckligt och fullt tillfredsställande
sätt, om den stannat vid att låta distriktskrigsrätten bestå af tvenne
militära ledamöter samt eu civil ordförande med de kompetensvillkor,
som förslaget innehåller, men denne senare inom alla jurisdiktioner fast
anställd.

Då kommittén emellertid föreslagit ännu eu civil ledamot i nämnda
krigsrätter (de nya auditörerna), befarar jag, att denna förstärkning skall
komma att i flera afseenden verka försvagande, och att man här har
skäl att tillämpa det gamla ordspråket ))/or mycket godt är fiende till
det göda)).

Det kommer — såsom kommittén äfven själf erkänner1) —icke så
mycket an på, att det civila elementet i krigsrätten får numerisk öfverlägsenhet
eller likställighet, utan fastmera därpå, att det kvalitativt förstärkes;
men att någon väsentligen ökad juridisk kompetens skall kunna
vinnas genom de föreslagna nya auditörerna och den endast på förordnande
tillsatte krigsdomaren med de åt dem bestämda relativt små arfvodena,
förefaller mig, minst sagdt, problematiskt; jag torde endast —

Se sid. 34-,

399

med • hänvisande till kommitténs eget resonemang'' — behöfva erinra
om, att samma orsaker pläga medföra samma verkningar.

Då kommittén kraftigt — och helt visst fullt riktigt — ordar i) om
angelägenheten af att erhålla »en civil domarekår vid krigsrätterna, som är
fullt duglig och användbar jämväl i krigstid», samt såsom villkor härför
framhåller nödvändigheten af att ledamöterna äro »fäst anställda», kunna
»ägna sitt hufvudsakliga och egentliga arbete åt denna sin verksamhet»,
samt få tillfälle att förvärfva den erfarenhet, som sammanförandet i
större jurisdiktioner af krigsmaktens särskilda afdelningar erbjuder,
så förefaller det eget nog, att man kan komma till ett förslag, hvilket
utmynnar däruti, att al'' de nio jurisdiktioner, som kommittén tänkt sig,
endast fyra äro stora och försedda med fast anställda krigsdomare,
under det att de öfriga fem äro små med krigsdomare, som äro tillsatta
endast på förordnande. Vid dessa platsers besättande torde man
vidare — på grund af de förhållanden, som kommittén själf anfört —
i allmänhet blifva förhindrad att anlita domare vid de allmänna domstolarna
och sålunda gå miste om den ökade juridiska kompetensen
samt den lämplighet för ordförandeskapet, som inom nämnda kår säkrast
torde vara till finnandes, och hvilken är af vikt i en domstol, elär ledamöterna
eventuellt kunna komma att bestå af äldre, framstående militärer.
Det hufvudsakliga skälet, som anförts för den föreslagna anordningen:
de stora afstånden truppförbanden emellan med häraf föranledda många
och långa resor, torde vara af föga vikt, i betraktande af vårt numera
utvecklade kommunikationsväsende, och då man väl med all säkerhet
kan antaga, att samtliga truppförband komma att förläggas vid eller i
omedelbar närhet af järnväg.

För en väl ordnad rättsskipning — framför allt som militär sådan
— är skyndsamhet vid ärendenas handläggning'' ett särdeles viktigt
moment, men icke synes det .mig vara mycken utsikt till att vinna
detta mål, om man så ordnar, att de flesta krigsdomare och samtliga
civila ledamöter i krigsrätterna måste betrakta dessa uppdrag såsom
bisysslor, under det att deras hufvudsakliga verksamhet är riktad åt.
annat håll och hämmande upptager deras tid. Om man t. ex. tänker
sig en domare vid de allmänna domstolarna såsom tillförordnad krigsdomare,
så skall han helt säkert särdeles ofta, när begäran om krigsrätts
hållande kommer honom tillhanda, af ordinarie ämbetsgöromål och förrättningar
vara förhindrad att snart och ofördröjligen utsätta dag för
densamma; och skall han därjämte nödgas att — såsom väl oftast blefve

) Se sid. 37.

400

fallet — göra sig förvissad om att auditören äfvenledes är ledig, så blir
tidsutdräkten naturligen än större, till föga fromma för ärendenas skyndsamma
gång.

Hvad den finansiella sidan af saken angår — hvilken, om än mindre
viktig, dock icke bör lämnas alldeles obeaktad — så skulle, om samtliga
de föreslagna auditörsplatserna bortfölle och fem tillförordnade krigsdomare
ersattes med t. ex. två ordinarie sådane (jag tänker mig nämligen
jurisdiktionerna till antalet lika med — ehuru därföre ej fullt
sammanfallande med — arméfördelningarna), eu besparing i »staten»
vinnas af ej mindre än 20,800 kronor.

På grund af hvad jag här i korthet antydt, anser jag, att paragraferna
6 och 7 i kommitténs förslag till rättegångsordning borde fått
följande förändrade lydelse:

§ 6.

Distriktskrigsrätt utgöres af en krigsdomare såsom ordförande och
två militära ledamöter.

§ 7.

Krigsdomare utnämnas af Konungen. För att kunna----

och erfarenhet.

Vid förfall —--—, i domareämbeten nyttjas.

Robert De la Gardie.

401

Särskilt yttrande af K. G. Bildt.

Den af kommittén föreslagna grunden för distriktskrigsrätternas
organisation synes visserligen vara den bästa, på hvilken den önskade
förstärkningen af domstolens lagfarna element står att vinna. Dock
torde det vara värdt att taga i öfvervägande, huruvida icke på samma
grund en mera praktisk och mindre dyrbar apparat skulle kunna ordnas.

Krigsdomarne, krigsrätternas ordförande, äro enligt kommitténs
förslag ambulerande, i det att de, för vinnande af tillräckligt snabb
rättsskipning, efter behof skulle förflytta sig till de olika truppförbahden
och till dessas förläggningsorter utsätta distriktskrigsrättens sammanträden.
Men det synes då vara enklare att bibehålla underdomstolarnas
egenskap af regements- och stationskrigsrätter, med tillägg af en fördelningskri
gsrätt för högre officerare. Rätten skulle då alltid sammanträda
å stationen eller vid truppförbandet. Olägenhet häraf skulle egentligen
kunna framträda endast i Stockholm, där krigsdomaren enligt
kommitténs förslag skulle äga fördelen af att i samma lokal och med
samma bisittare kunna afdöma mål från flere olika truppförband, åtminstone
med nuvarande förläggningsförhållanden. Varder förläggningen
åter, såsom redan är ifrågasatt, mera spridd, blefve krigsdomaren äfven
i Stockholm ambulerande, såvida ej parter och vittnen skola indragas
från alltför långväga håll; och redan nu kan ifrågasättas, om en enda
krigsrättslokal för hela garnisonen och stationen icke skulle förorsaka
rätt stora olägenheter.

Genom att förlägga krigsrätterna till truppförbanden skulle däremot
flere fördelar vinnas. Parters och vittnens förflyttning skulle
alldeles undvikas, de militära bisittarnas i regeln likaså. Lokal för
rättens sammanträden skulle utan kostnad kunna erhållas i truppförbandets
etablissement, och rättens handlingar kunde där förvaras. Med
den af kommittén föreslagna organisationen åter lär det svårligen kunna
undgås, att icke särskilda kostnader skulle uppstå för beredande af plats
för krigsdomarens arkiv och kansli. Åtminstone föreligger härom ingen
utredning.

Arkivets vård borde handhafvas af den protokollsförande lagfarne
bisittaren, auditören. Denne borde vara fästad vid truppförbandet eller
stationen, såsom hittills, eller ock vid garnisonsorten, såsom af kom 5f -

402

mittén föreslagits. Han synes också, fortfarande kunna tjänstgöra äfven
som vederbörande befälhafvares juridiska biträde. Af detta hittills
varande förhållande torde icke någon olägenhet ha uppstått. Kommittén
synes anse, att ställningen såsom befälhafvarens juridiska rådgifvare i
disciplinmål icke vore förenlig med domarens i krigsrätten. Alen fråga
är, om det vanliga praktiska förfarandet gifver stöd härför. Då auditören
yttrar sig om ett mål, blir det först tal om, huruvida saken skall
gå till krigsrätt eller behandlas såsom disciplinmål. I förra fallet har
ju auditören därmed på intet sätt bundit sig vid någon viss uppfattning,
efter hvilken han skulle komma att döma; han har endast uttalat sig
för en hänskjutning till domstol. I senare fallet åter kommer målet
icke till krigsdomstolen, af hvilken auditören är ledamot. Och skulle
befälhafvaren, i motsats till auditörens yttrande, för vinnande af bättre
utredning ändock hänskjuta målet till krigsdomstol, torde den senare
ej vara förhindrad att modifiera sin uppfattning, om han därtill finner
sig föranlåten af den inför domstolen vunna utredningen. Vid frågans
behandling af 1901 års Riksdag i dess skrifvelse n:o 121 har ej heller
någon erinran gjorts mot auditörens egenskap af juridisk rådgifvare.

Detta uppdrag har kommittén däremot velat gifva åt de vid garnisonsorterna
fästa krigsfiskalerna, tillika åklagare vid krigsunderdomstolen.
Härigenom har deras antal blifvit oproportionerligt stort. Om de vore
endast åklagare, skulle deras antal kunna nedsättas till detsamma som
krigsdomarnes. Visserligen motväges den härigenom uppkomna besparingen
till någon del af kostnaden för ett större antal auditörer. Alen
en besparing i den eljest så dvra organisationen blefve det dock, och
auditörernas kännedom om förhållandena vid truppförbanden skulle komma
domstolen till godo, medan vid kommitténs organisation ingen af de
lagfarne ledamöterna kan besitta någon egen kännedom om dessa förhållanden.

Enligt nuvarande förordning kan en särskild öfver krigsrätt förordnas
för armé utom riket eller flotta på sjötåg, och denna möjlighet
bär kommittén i sitt förslag ytterligare utvidgat. En sådan inrättning
var också en nödvändighet i forna tider och så länge som officerare
skulle svara inför krigsöfverdomstol. Alen med de ändrade förhållandena,
och då enligt förslaget officerare skulle liksom öfriga i första hand
ställas för krigsunderdomstol, synes en sådan nödvändighet icke längre
föreligga. Då sammansättningen af en fältkrigsrätt blifvit i afseende
på lagkunskaper jämförelsevis svag, synes man icke böra utan nödtvång

403

öfver denna sätta en öfverkrigsrätt, hvars sammansättning i detta hänseende
icke är mycket starkare. Särskilt torde detta icke kunna bli
förhållandet, då öfverkrigsrätt skulle sättas enligt 28 §, det enda fall,
då densamma kunde medföra praktisk nytta.

Om i enlighet med kommitténs förslag högsta domstolen, äfven i
krigstid komme att döma i sista instans, skulle olägenheterna väl ej bli
så stora. Men blir så ej förhållandet, kan ej nekas, att rättsskipningen
i krigstid skulle kunna sägas ej hvila på absolut trygg grund. Och
med hänsyn till det stora ansvar, som i krig hvilar på högre befälhafvare,
såsom t. ex. särskild! på kommendanter och fartygschefer, skulle
en minskad tillit till krigsöfverdomstolens fasta ställning kunna medföra
faror. Krigshofrätten synes därföre både kunna och böra förblifva den
enda krigsöfverdomstolen jämväl under krigstid. Uppenbart torde vara,
att en afsevärd förenkling i förslaget sålunda skulle kunna vinnas.

Rörande det redan tidigare å bane bragta förslaget att förlägga
krigshofrätten till Svea Hofrätt kan man alltjämt stå tveksam. Särskild!
synas bestämmelserna angående domförhet, § 72, icke stämma öfverens
med de grundsatser, som eljest blifvit i förslaget följda. Med bibehållandet
af en särskild krigshofrätt, om så erfordras med ökadt antal
civila ledamöter, skulle väl en ringa ökning i kostnad uppstå, men denna
obetydliga kostnadsökning synes uppvägas af flere fördelar. Eu särskild,
af både militära och civila ledamöter sammansatt domstol torde i alla
fall snart erfordras för att slutligt döma i mål rörande värnpliktsförhållanden,
då det i längden torde bli omöjligt att fasthålla bestämmelsen
om att inskrifningsrevisions beslut ej få öfverklagas.

K. G. Bildt.

404

Särskild! yttrande a! O. Ljungquist.

Kommittén har ansett att, i likhet med livad fallet är i andra
civiliserade länder, äfven i vårt land särskilda krigsdomstolar böra fortfarande
finnas.

Under sådana förhållanden borde väl också hos oss, likasom i
andra länder, största möjliga utrymmet i domstolarna lämnats åt de
speciella fackinsikterna, men så har i det föreliggande förslaget icke
skett. En krigsrätt, sammansatt såsom den af kommitténs flertal
föreslagna distriktskrigsrätten, finnes förvisso icke i något annat civiliseradt
land.

I de olika länder, om hvilkas krigslagstiftning kommittén tagit
kännedom, ställer sig förhållandet emellan militäre och civile ledamöter
i krigsrätterna på följande sätt:

Norge	5	militäre ledamöter	1	civilled:
Danmark	13		11	0	11
för flottan	6		11	1	11
Finland	4	ii	11	1	V
Tyskland	4	11	11	1	11
i vissa fall	3	11	11	2	11
Frankrike	7	11	11	0	11
i vissa fall	5	11	11	0	11
Holland	7	11	11	0	V>
Belgien	4	H	11	1	11
Schweiz	7	(Ordföranden 11 justitieofficer)	11	0	11
Italien	6	11	11	0	11
Byssland	3	11	11	0	11
i vissa fall	7	(hvaraf en med 11 juridisk bildning)	11	0	11
Österrike	7	11	11	1	11

likväl utan rösträtt

Något stöd för inrättandet i vårt land af en krigsrätt, sammansatt,
på sätt af kommittén föreslagits, med två civile ledamöter, hvaraf den
ena ordförande, och två militäre ledamöter, har sålunda uppenbarligen

405

icke hämtats från erfarenheten inom främmande länders krigslagstiftning.
Kommitténs flertal synes fastmer härvidlag fäst större vikt vid det
önskningsmål beträffande de rättsbildades Övervikt i krigsdomstolarna,
som Riksdagen i sin skrifvelse den 1 juni 1901 ansett böra tjäna till
ledning vid den förestående revisionen af krigslagstiftningen. Uti
samma skrifvelse bär emellertid Riksdagen också uttalat såsom sin
mening, att »med. nödvändighet fordras en krigslagstiftning så inrättad,
att disciplin, ordning och tukt kunna inom krigsmakten upprätthållas».
Denna fordran anser jag däremot icke kunna uppfyllas, om man anförtror
de militära målen åt domstolar, där den militära fackinsikten biff ver så
svagt representerad, som pluraliteten föreslagit. Särskild! skulle detta
komma att visa sig, om vid omröstning i den af fyra ledamöter sammansatta
krigsrätten ledamöterna stannade två emot två. Om nämligen
härvid, uti en rent disciplinär fråga, de båda civila ledamöterna på
grund af sin icke militära åskådning eller på grund af bristande insikt
om hvad förseelsen i militärt hänseende innebure, funno sig böra frikänna
den åtalade, så skulle en förseelse, som ur militär synpunkt bort
drabbas af ansvar, blifva stråt Fri. Att i detta förhållande ligger en våda
för disciplinens upprätthållande, som kan erhålla de mest vidtgående
följder, synes mig uppenbart.

Enligt förslaget skulle, i olikhet med hvad allt hitintills varit
gällande, officers forum nedflyttas från öfverrätt till underrätt och sålunda
officeren, utan afseende på grad, komma att svara inför krigsrätt.
En sådan ändring af forum för officer och vederlike inom krigsmakten,
hvarigenom dessa skulle komma i en sämre rättslig ställning än rikets öfrige
ämbetsmän, kan naturligen icke verka annat än i hög grad nedsättande
för de förre. För min del kan jag också under inga förutsättningar biträda
eu sådan åtgärd, därvid åberopande hvad inom högsta domstolen i detta
afseende blifvit yttradt vid behandlingen af 1895 års kommittés förslag
till lag om krigsdomstolar och rättegången därstädes. Vid samma tillfälle
yttrades äfven inom högsta domstolen, på tal om krigshofrätten,
att den, såvidt känd!, alltid omfattats med förtroende och att »detta
dock vid all rättsskipning är det viktigaste». Dä nu detta icke lärer
kunna bestridas, så bör man väl ock vid inrättandet af sina domstolar
i främsta rummet se till, att man gör detta på ett sådant sätt, att
de ingifva förtroende. Men icke kan man väl gärna vilja påstå, att
en domstolsinrättning inger förtroende, enligt hvilken t. ex. en kapten,
som tjänat 20 å 25 års tid, kan komma att dömas af en domstol,
hvarest de enda militära ledamöterna utgöras af tvenne kaptener, som
måhända tjänat endast 10 å 12 år och sålunda icke hafva halfva den

406

erfarenhet och på långt när icke de fackinsikter som den, hvilken de
äro satta att döma. Vid flottan skulle en kapten, tilltalad för sitt
förhållande såsom fartygschef, kunna komma att dömas af endast två
kaptener, som måhända aldrig varit fartygschefer o. s. v. När domen
så kan lyda på afsättning, hvaraf de dömande kaptenerna kunna hafva
avancementsfördel, så te sig förhållandena än betänkligare. För öfrigt
synes det mig, som om, då, enligt förslaget, en hel del mål emot
officerare i alla fall måste omedelbart upptagas af krigsöfverdomstol,
det varit mera ändamålsenligt och följdriktigt, om alla mål, som röra
förbrytelser begångna af officerare, fått som hittills omedelbart afdömas
af krigsöfverdomstolen.

Anledningen till de klagomål, som på senare tid en och annan
gång förekommit beträffande krigsrätternas handläggning af en del
krigsrättsmål, har utan tvifvel varit att söka i den försämrade ställning,
som audilörerna, i sammanhang med införandet af 1892 års härordning,
kommit att intaga. Vill man därför råda bot för detta missförhållande,
så bör det, enligt mitt förmenande, ske.genom förbättrandet af auditörernas
ställning till fast anställda ämbetsmän med tillräckliga löneförmåner.
Först härigenom skall man kunna försäkra sig om verkligt goda och
med krigslagstiftningen fullt förtrogna juridiskt bildade personer, åt
Indika ej blott civilledamotskap i krigsrätt utan äfven uppdrag att vara
vederbörande chefs juridiska rådgifvare i disciplinmål med trygghet
kan anförtros. Att däremot öka de civila ledamöternas antal i krigsrätterna
anser jag icke vara, ur någon synpunkt sedt, förmånligt, utan
snarare tvärtom, då det ju lätt kan inträffa, att de civila ledamöterna
stanna i olika uppfattning om ett juridiskt spörsmål. I ett sådant fall
blefve svårt för de militära ledamöterna att bedöma, hvilken af de båda
juristernas lagtolkning vore den rätta eller hvilkens mening de borde
biträda. Ej är det väl mängden jurister i en domstol, som ger domstolen
•sitt värde i juridiskt afseende, utan kommer det väl framför allt an på,
att det juridiska elementet i domstolen är till sin beskaffenhet så väl
representerad t som möjligt. Då för handläggning af mål, sådana som
eu Åkerbergs, en Hansons, det i de allmänna domstolarna varit nog
med en juridiskt bildad rättsmedicin, så torde det väl också kunna vara
nog med eu sådan uti krigsrätterna, som hafva att behandla jämförelsevis
enklare mål. På grund af hvad jag sålunda anfört, anser jag, att
krigsrätterna, så i fred som i krig, fortfarande böra bestå af fem ledamöter,
fyra militära och en civil, indika alla skola hafva uppnått tjugufem
års ålder. Likaså böra enligt min mening krigsrätterna såsom hittills
förordnas af vederbörande befälhafvare för de särskilda truppförbanden.

407

Beträffande åklagaremakten så anser jäg, att denna i regel bör
läggas i händerna på en juridiskt bildad person under namn af krigsfiskal.
Af dylika krigsfiskaler torde vara tillräckligt att anställa en för
hvarje flottans station och två å tre inom hvarje arméfördelning.

" Förslaget om krigsmaktens indelning i jurisdiktioner med hvar
sin distriktskrigsrätt kan jag, såsom åt det anförda framgår, icke biträda.
Bland skälen för specialdomstolars bibehållande vid krigsmakten
har bland annat anförts, att de militära målen därigenom, utan tidsutdräkt,
skulle komma under behandling, hvilket i allmänhet icke läte
sig gorå, ifall de allmänna domstolarna anlitades. Genom ett inrättande,
på sätt som föreslagits, af distriktskrigsrätter, hvilka skulle fungera inom
vissa områden, skulle emellertid den åsyftade fördelen af snar behandling
af krigsrättsmålen i hög grad förringas. Vid en blick på förslaget
till jurisdiktionsindelningen finner man nämligen, att t. ex. krigsdomaren
i lista jurisdiktionen har, förutom i Karlskrona, där lian skall vara bosatt,
att, hålla krigsrätt på sju andra platser belägna inom Skåne, Småland
och Halland och vid inalles tretton olika truppförband; i 2:dra jurisdiktionen
skall krigsdomaren hålla krigsrätt på åtta olika platser inom Västergötland,
Östergötland, Småland och Bohuslän vid inalles sjutton olika
truppförband, o. s. v. Därjämte tillkomma en del skolor inom de olika
jurisdiktionerna, som här ej medräknats och vid hvilka distriktskrigsrätt
kan ifrågakomma att hållas. Häraf inses lätt, huru det, tillfölje åt de
civile krigsrättsledamöternas bortovaro pa resor, ofta blefve omöjligt
att ens inom laga tid få till stånd en krigsrätt, då det kanske som bäst
skulle behöfvas för ett måls skyndsamma behandling. Då exempelvis
i Karlskrona, redan med dess nuvarande under krigslagarna tydande
personal, antalet af de årliga krigsrätterna är mycket stort, så är det
svårt att inse, huru de civile ledamöterna skulle medhinna att dessutom
11 alla krigsrätt på sju andra platser med respektive nio olika truppförband.

Den Konungen nu tillkommande bestämmanderätten, att krigsrätt
skall kunna finnas för afdelning af krigsmakten,. som är på sjötåg
stadd, har, hvad angår fredstid, i förslaget uteslutits. Hufvudsakliga
skälet därtill har tydligtvis varit att söka i de svårigheter, den föreslagna
krigsrättsorganisationen skulle erbjuda för erhållande ombord åt
en krigsdomare från de allmänna domstolarna samt en annan juridiskt
bildad person att utgöra det civila elementet i krigsrätten. Att organisera
krigsrätter så, att de icke kunna fungera, hvar helst de behöfvas,
synes mig innebära en betänklig brist i sjkifva organisationen. Den
anförda omständigheten, att krigsrätt under senare tider icke förekom -

408

mit ombord, utesluter val icke möjligheten af, att sådan icke framdeles
kan komma att blifva behöflig, i synnerhet som större sjöstyrkor med
betydlig personal och under längre tid än förr numera sammandragas
till gemensamma öfningar. Högste befälhafvaren för fjolårets kusteskader
har också framhållit nödvändigheten af, att krigsrätt måtte
finnas a. dylik eskader. Fördelarna af eu sådan anordning ligga föröfrigt
i öppen dag. Därigenom skulle man exempelvis på platsen fölen
olyckshändelse, en fartygsskada eller dylikt kunna verkställa rannsakning
med parter och vittnen, hvilka då finnas tillstädes, i stället för
att, som i motiven framhållits, antingen hemsända dessa i och för
rannsakning eller ock låta med målet anstå till sjötågets slut.

Skulle den af kommitténs flertal föreslagna domstolsorganisationen
komma att blifva lag, torde emellertid krigsrätt om skeppsbord, på
grund af de säregna förhållanden, som där äro rådande, böra medgifvas
likartad sammansättning med de föreslagna fältkrigsrätterna.

Förslaget beträffande krigshofrättens ombildande till en särskild
afdelning af Svea hofrätt kan jag icke biträda. De många och kraftiga
skäl, som vid flera tillfällen blifvit åberopade emot en sådan anordning,
hafva genom de senare årens erfarenheter ytterligare vunnit i styrka.
Krigshofrätten bör alltså, enligt min mening, kvarstå såsom ett själfständigt
ämbetsverk. Målen i krigshofrätten ökas årligen och någon
afsevärd minskning genom att, såsom förslaget innehåller, förlägga
officerares och vederlikars vid krigsmakten forum till krigsrätt, lärer
nog icke därigenom komma att uppstå. Genom en anordning, hvarigenom
det militära elementet i krigsrätterna blifver så svagt representeradt,
som kommittén föreslagit, kan med säkerhet förutses icke blott
att alla de mål, som röra officerare och nu direkt handläggas af krigshofrätten,
då i stället komma dit i besvärsväg, utan äfven att antalet
mål i allmänhet och alltså äfven besvärsmålen i öfrigt komma att väsentligen
ökas.

I fråga om krigshofrättens sammansättning anser jag, att den bör
fortfarande utgöras af fyra militära ledamöter och ett krigshofrättsråd.
Genom den föreslagna minskningen af de militära ledamöternas antal
från fyra till två kommer den nödvändiga mångsidighet i fackinsikter,
som nu förefinnes i krigshofrätten, att väsentligen gå förlorad. Hvad
beträffar flottan, kan man väl svårligen känna sig tillfredsställd med
att i mål, som röra t. ex. sjökrigstjänsten och manövern, den militära
fackinsikten skall företrädas af två regementsofficerare af öfverstes grad,
tillhörande en armén och en flottan, eller för den händelse eu flaggman
är tilltalad, af en flaggman och en regementsofficer af öfverstes grad

409

tillhörande armén. Att, såsom i motiven framhålles, vid sådant tillfälle
tillkalla Särskilda oansvarige sakkunnige anser jag på intet sätt
vara att tillråda.

Föreskrifterna i 100—103 §§ af förslaget, hvilka hafva sin motsvarighet
i nuvarande disciplinstadga för krigsmakten, hade bort där
kvarstå och icke, som skett, öfverflyttas till en lag om krigsdomstolar
och rättegången därstädes, där de, enligt mitt förmenande, icke hafva
sin plats.

Till sist anser jag mig böra fästa uppmärksamheten vid den
inkonsekvens, som iigger däruti att kommittén, då den fäst så stort
afseende vid det civila elementets öfvervikt i krigsdomstolarna i fredstid,
så godt som öfvergifvit denna synpunkt, då det gällt organisationen af
samma domstolar i krigstid. Till civil ledamot i fältkrigsrätt har kommittén
visserligen tänkt sig att företrädesvis skulle anlitas krigsdomare
eller auditör, men tillfölje af det ringa antal fast anställda sådana, som
finnes, och då större delen häraf säkerligen tages i anspråk i hemorten, så
torde fältkrigsrätterna i regel få nöja sig med värnpliktige civilledamöter.
Kommittén har också ansett, att det säkerligen stundom blifver oundgängligt
att till civil ledamot i fältkrigsrätt anlita eu yngre person eller
värnpliktig. Man får således i fredstid eu krigsrätt med tvenne erfarna
juridiskt bildade civilledamöter och i krigstid eu krigsrätt med en oerfaren
civilledamot eller värnpliktig sådan, som måhända icke äger annan
kompetens än aflagd juridisk examen och är i saknad af all praktisk
utbildning för domarevärf.

I allmänhet har man vid organisationen af ett lands krigsdomstolar
sökt vinna den afsevärda fördelen, att, då förhållandena i ett nutida
krig göra det i fråga om rättsskipningen önskvärdt, öfverensstämmelsen
emellan krigsdomstolarnas organisation i fred och i krig i allt
väsentligt upprätthålles, hvarigenom öfvergången från fredsfot till
krigsfot, hvad rättsväsendet beträffar, kan försiggå utan nämnvärda
rubbningar. Att sådan öfverensstämmelse, enligt pluralitetens förslag,
ej äger rum, anser jag innebära en betänklig svaghet hos detta förslag.

O. Ljungquist.

410

Särskildt yttrande a! E. Sjöberg.

Det uppdrag, som enligt nådigt bref den 20 december 1895 lämnades
den då tillsatta kommittén, ätsa g en revision af den militära rättegångsordningen
i syfte att bringa densamma i full öfverensstämmelse
med krigsmaktens dåvarande organisation såväl på fältfot som i fredstid.

Det uppdrag, som i nådigt bref den 1 april 1901 lämnats förevarande
kommitté, afser en revision af den militära rättegångsordningen
i syfte, att bestämmelserna i lagen må blifva lämpade efter förhållandena
vid eu krigsmakt, bestående af värnpliktige.

Då krigsmakten till största delen redan år 1895 utgjordes af värnpliktige
samt truppernas indelning i förband och förläggning i stort
sedt äro desamma nu som då, är det uppenbart, att jag såsom ledamot
af den senare kommittén måste komma till hufvudsakligen samma resultat,
som den förra kommittén, af hvilken jag äfven varit ledamot
och hvars - förslag med motiv jag utan uttalande af afvikande mening
biträda

Vid den granskning, 1895 års kommittés förslag varit underkastade,
hafva åtskilliga anmärkningar blifvit framställda, hvilka otvifvelaktigt
böra föranleda vissa jämkningar i förslagen, men skäl synas mig ej
hafva blifvit anförda till rubbning af hufvudgrunderna för samma förslag,
i hvad de afse krigsdomstolarnes organisation och verksamhet.

Andra jämkningar i förslagen kunna föranledas af den förändrade
ställning, Riksdagen emellertid intagit, särskildt i fråga om krigsrätternas
organisation.

I underdånig skrifvelse den 26 november 1892 begärde nämligen
Riksdagen, att det skulle tagas under öfvervägande, huruvida icke en
del auditörsbefaftningar kunde indragas och öfriga auditörer med fullmakt
och fast lön förses, utan att dåvarande kostnader för auditörsstaten,
25,000 kronor, behöfde höjas.

I underdånig skrifvelse den 1 juni 1901 begärde däremot Riksdagen,
bland annat, att det skulle tagas under ompröfning, huruvida
icke till vinnande af ökad rättssäkerhet krigsrätterna borde så omorganiseras,
att de rättsbildade ledamöterna komme att utgöra flertalet.
Kostnadsfrågan vidrördes icke i denna skrifvelse.

411

Det torde vara oemotsägligt, att krigsrätternas nuvarande organisation
icke erbjuder nödig garanti för en säker rättstillämpning, men enär,
enligt min uppfattning, grunden härtill hufvudsakligen är att söka däri,
att rättens lagfarne ledamot tillsättes blott på förordnande och aflönas
endast med ett jämförelsevis obetydligt arfvode och att till följd häraf
auditörstjänsterna i allmänhet blifva besatta allenast med yngre jurister
utan tillräcklig praktisk utbildning, synes mig berörda missförhållande
kunna afhjälpas därmed, att nämnda tjänster uppföras på ordinarie stat
med tillfredsställande aflöning, så att tjänsterna kunna beklädas med
skicklige och i domarevärf bepröfvade män.

Göres därjämte auditören till ordförande i rätten och undantages
lian från vederbörande militära befälhafvares disciplinära myndighet,
kan jag icke finna annat, än att lian på grund af denna sin ställning
samt sin större lagkunskap och domareerfarenhet skall komma att i
domstolen utöfva så stort inflytande, att den under öfverläggningarna i
kommittén uttalade farhågan för det militära elementets numeriska Övervikt
vid vissa intressekonflikter måste anses obefogad. Skulle denna
farhåga ej härmed vara häfd, kan vidare de militära ledamöternas antal
i krigsrätten inskränkas till två, då anspråket på militär sakkunskap
och fackinsikt i domstolen, enligt min mening, bör på så sätt kunna
blifva vederbörligen tillgodosedt.

1 flertalet af våra allmänna underdomstolar, nämligen häradsrätterna
och rådstufvurätterna i de mindre städerna, representeras det
lagfarna elementet allenast af en person, häradshöfdingen eller borgmästaren,
och dock hafva dessa domstolar att handlägga och afdöma
icke allenast civila tvister utan äfven rannsakningar om de gröfsta brott.
Dylika rannsakningar förekomma ytterst sällan vid krigsrätterna; där
handlagda mål angå i regel fylleri, olofligt undanhållande, rymning, förskingring
af kronopersedlar, ringare misshandel och andra mindre grofva
brott. Det synes mig vid sådant förhållande inkonsekvent och orimligt
att fordra, att i krigsrätterna skola sitta flere lagfarna domare än i
förenämnda allmänna underdomstolar.

Af nu anförda skäl och då jag fortfarande icke anser nödigt flytta
officerares nuvarande forum för tjänstefel från krigsöfverdomstol till
krigsunderdomstol, har jag inom kommittén förordat, att krigsrätterna
skulle organiseras med en lagfaren, af Kungl. Maj:t utnämnd, med fullmakt
å tjänsten och fast aflöning försedd auditör såsom ordförande
samt två eller fyra officerare såsom öfrige ledamöter, äfvensom att
krigsrätterna skulle förblifva regements- och stationskrigsrätter, med
befogenhet för Kungl. Maj:t att inrätta särskilda krigsrätter, där så af

412

behofvet påkallas. En sådan organisation skulle kunna bibehållas i
hufvudsak oförändrad i krigstid och således stå i öfverensstämmelse med
Riksdagens i skrifvelsen den 1 juni 1901 gjorda uttalande om önskvärdheten
af motsvarighet emellan freds- och krigsorganisationen. Vid
denna organisation skulle auditörernas antal i fredstid antagligen kunna
inskränkas till 34 eller samma antal, hvartill kommittén upptagit krigsfiskalstj
änsterna.

De mot 1895 års kommittés förslag rörande fältkrigsrätterna framställda
anmärkningar anser jag böra föranleda därtill, att från lagen
om krigsdomstolar och rättegången därstädes uteslutas dels föreskrifterna,
att fältkrigsrätt skall finnas vid regemente och likställdt truppförband
af armén och vid station af flottan, hvarigenom det utan inskränkning
skulle öfverlämnas åt Kung!. Maj:t att i särskild författning bestämma,
vid hvilka afdelningar af krigsmakten fältkrigsrätt skall inrättas, dels
ock bestämmelserna, när afdelning af krigsmakten skall anses vara i fält
och fartyg på sjötåg.

Mot - den af förevarande kommitté föreslagna organisationen af
krigsrätterna synes mig kunna anmärkas, att den icke möjliggör nödig
skyndsamhet vid rättsskipningen. För den militära disciplinens upprätthållande
är det af vikt, att begångna förseelser och förbrytelser
blifva omedelbart eller så snart som möjligt bestraffade. För de värnpliktiges
utbildning är det af vikt, att de för rannsakning vid krigsrätt
dragas från de militära öfningarna så kort tid som möjligt. Den militära
rättsskipningen måste därför vara snabbare än rättsskipningen vid de
allmänna domstolarne. Denna fordran på snabbhet tillgodoses ganska
väl med den nuvarande organisationen af krigsrätterna. Då kommittén
började sina: arbeten, genomgick jag det senast förflutna årets protokoll
vid Svea lifgardes krigsrätt. Där under året tilltalade 61 krigsmän
erhöllo utslag: 19 första dagen efter, 16 andra dagen efter och 16
tredje dagen efter det förseelsen begåtts; de ofri ga något senare. Att
den föreslagna organisationen af distriktskrigsrätterna icke medgifver
en sådan snabbhet i rättsskipningen, är uppenbart. För att distriktskrigsrätten
skall kunna sammanträda erfordras först skriftväxling emellan
vederbörande militäre befälhafvare och krigsdomaren, vidare, att denne
inkallar de öfrige ledamöterna i rätten och slutligen i de fall, då distriktskrigsrätten
skall sammanträda å annan ort, än där krigsdomaren och auditören
hafva sina hemvist, att desse resa därifrån till orten för sammanträdet.
I flere af de föreslagna juridiktionsområdena antages sammanträde
af distriktskrigsrätten kunna äga rum på 7 eller 8 särskilda orter.
Utan tvifvel kommer krigsrätts hållande att samtidigt påkallas från

413

flere af dessa orter. I sådana fall kan krigsrättens sammanträde uppenbarligen
komma att oskäligt fördröjas. Så kan ock blifva förhållandet
i de norrländska jurisdiktionerna, om krigsdomaren, till hvilken befattning
skulle kunna förordnas domare i allmän underrätt, är upptagen af
göromål i denna sin egenskap vid den tidpunkt, då distriktskrigsrättens
sammanträde påkallas.

I skrifvelsen den 1 juni 1901 har Riksdagen anfört, att väbeln i
regel saknar erforderliga förutsättningar för utöfning af befattningen
såsom allmän åklagare och att det därför är af vikt, att åklagaremyndigheten
vid krigsrätterna lägges i händerna på personer med
härför erforderliga kvalifikationer. Ehuru detta uttalande måste anses
till fullo befogad!;, kan jag likväl icke dela den uppfattningen, att det
för åklagaregöromålens vid krigsrätt- behöriga handhafvande är nödvändigt
att, såsom kommittén gjort, uppställa den fordran, att åklagarne
vid krigsrätterna skola hafva fullgjort, hvad författningarna föreskrifva
såsom villkor för att nyttjas i domareämbeten.

Länsmän och stadsfiskaler äro åklagare vid de allmänna underdomstolarne.
Enligt Kungl. brefvet den 22 december 1841 och kammarkollegii
cirkulär den 21 januari 1842 stadgas såsom kompetensvillkor
för länsmän att hafva förmåga att i skrift redigt uttrycka sig på
svenska språket och färdighet att räkna i enkla och brutna tal samt
försvarlig kännedom af allmänna lagen och särskilda författningar i
vissa angifna delar, hvilka för tjänstens utöfvande ansetts vara af
betydelse. För stadsfiskaler finnas icke några särskilda kompetensvillkor
föreskrifna. Så länge man i fråga om aflagda kunskapsprof icke
ställer större fordringar på åklagarne vid de allmänna underdomstolarne,
där, såsom ofvan framhållits, vida svårare åtal förekomma än vid
krigsrätterna, synes det mig orimligt att fordra, att åklagarne vid
krigsrätterna skola hafva aflagt juridisk ämbetsexamen. I underbefälsskolorna
bedrifves numera undervisningen så, att våra underofficerare
i allmän bildning icke kunna sägas i regel stå efter åklagarne vid
härads- och rådstufvurätter. Hvad som brister hos väblarne är särskild
utbildning för åklagarekallet, men denna brist kan enligt min uppfattning
afhjälpas därmed, att vid underbefäl sskolorna eller fristående
från dessa inrättas en för väblar afsedd särskild utbildningskurs, där
undervisning lämnas i såväl den allmänna som den militära straff- och
processrätten samt möjligen tillfälle beredes kursdeltagarne att någon
tid följa förhandlingarna vid den allmänna underdomstolens i orten
brottmålssessioner. Stadgades såsom villkor för befordran till väbel
att hafva genomgått dylik kurs, och toges vid befordran till väbel

414

hänsyn hufvudsakligen till lämplighet för denna tjänst och icke, såsom
det uppgifvits hafva inträffat, till olämplighet för den rent militära
tjänstgöringen, skulle enligt min öfvertygelse sålunda utbildade och
utsedde väblar kunna på ett tillfredsställande sätt utföra vid krigsrätterna
förekommande åtal. För de få fall, då så ej vore förhållandet,
kan den nu anlitade utvägen, att justitiekansleren förordnar särskild
åklagare, stå öppen.

I detta sammanhang må erinras därom, att för ett rättsligt förfarande,
som vid flertalet af de allmänna underdomstolarne och de nuvarande
krigsrätterne kan bringas till slut med biträde af allenast en
lagfaren person, häradshöfdingen eller borgmästaren eller auditören,
skulle vid distriktskrigsrätterna enligt kommitténs förslag fordras tre
lagfarne personer, krigsdomaren, auditören och krigs fiskalen. Detta
synes mig vara för stor apparat för mål af den beskaffenhet, hvarom
här i allmänhet kan blifva fråga.

Enligt den af mig förordade organisationen af krigsräi terna blifva
auditörerna i tillfälle att, jämte det de tjänstgöra i krigsrätterna, lämna
vederbörande militära befälhafvare nödigt juridiskt biträde i regementsförvaltningen
och vid den disciplinära straffmyndighetens utöfvande,
hvadan för beredande af dylikt biträde juridisk utbildning hos de
militäre åklagarne icke erfordras. För min del kan jag ej finna något
oegentligt däri, att en krigsrättens ledamot, auditören, är den militäre
befälhafvarens rådgifvare i disciplinmål, då ju allenast de mål, hvilka
befälhafvare!! icke själ!’ afgör, blifva föremål för krigsrättens pröfning,
och för öfrigt auditören gent emot den militäre befälhafvaren komme
att intaga en vida själfständigare ställning än den allenast med arfvode
försedde och befälhafvarnes militära straffmyndighet underkastade krigsfiskalen.

Ehuru den af kommittén föreslagna organisationen af krigshofrätten
afviker från den af 1895 års kommitté föreslagna, äro dessa
afvikelse!’ ej större, än att jag kan biträda det nu framlagda förslaget
i denna del. Däremot vidblifver jag, såsom ofvan angifvits, min förut
uttalade uppfattning i fråga om forum för officerares fel i tjänsten.
Förevarande kommitté har i regel förlagt detta forum till krigsrätt
och till stor del därigenom föranlåtits insätta två lagfarna ledamöter i
krigsrätten samt fordra domarekompetens af åklagaren därstädes, och
dock har kommittén, såsom framgår af 46 § i förslaget, nödgats från
denna regel göra väsentliga undantag.

För den ändring af nu gällande föreskrifter rörande forum för
envigesbrott emellan personer, underkastade straff enligt strafflagen för

415

krigsmakten, hvilken blir eu följd af den affattning, kommittén gifvit
41 §, anser jag tillfyllestgörande skäl ej hafva blifvit anförda.

Kommitténs i 81 § innefattade beslut kan jag ej biträda, enär
enligt min uppfattning anledning till afvikelse från hvad i allmän lagar
stadgadt uti ifrågavarande hänseende ej föreligger.

Af innehållet i 20 § regeringsformen, 3 § i nu gällande militära
rättegångsordning samt den i den allmänna motiveringen till kommitténs
förslag omförmälta 1809 års förklaring lärer man vara berättigad draga
den slutsatsen, att Konungens domsrätt i krigsrättsmål under krig fortfarande
lagligen kan uppdragas åt högste befälhafvare!! vid afdelning
af krigsmakten, som är i fält eller på sjötåg. Grunden till en sådan
anordning af den högsta domsrätten angafs af lagutskottet vid 1809
års riksdag vara att finna allenast i omöjligheten, att ifrågavarande
mål annorledes kunde blifva med nödig skyndsamhet af sluta de och
förbrytaren befordrad till välförtjänt straff. Med hänsyn till nutidens
kommunikationer och då emellan en härafdelning i fält och hemorten
obehindrad förbindelse alltid måste upprätthållas, torde angifna grund
till omförmälta anordning hafva för de flesta händelser förlorat sin
betydelse, men fall kunna dock tänkas, då så oj är förhållandet. En
fästning utrustas för att kunna under månader, ja år föra ett själfständigt
lif och gorå motstånd, äfven sedan den blifvit af fienden fullständigt
omsluten. 1 en sålunda omsluten och från förbindelse utskuren
fästning är det mer än eljest af vikt att disciplin och ordning upprätthållas,
och för detta ändamåls vinnande måste inom fästningen begångna
förbrytelser kunna snabbt bestraffas. Detta blir dock omöjligt med
mindre högste befälhafvaren på stället antingen utrustas med den högsta
domsrätten eller erhåller rätt att bringa i verkställighet den inom
fästningen under angifna förhållanden sannolikt fungerande öfverkrigsrättens
utslag, oansedt de vunnit laga kraft eller ej.

Kommitténs beslut om ändring af 20 § regeringsformen anser
jag mig således böra biträda, dock under förutsättning, att en lagstiftning
kommer till stånd, hvarigenom möjlighet beredes att i vissa
fall bringa i verkställighet öfver krigsrätts utslag, ehuru det icke vunnit
laga kraft. Uppenbart är, att vid en sådan lagstiftning undantag kan
och bör göras för utslag, hvarigenom någon dömts till lifvets förlust,
äfvensom att rätt att öfverklaga öfverkrigsrättens utslag, när sådant
åter blir möjligt, skall stå öppen.

Emil Sjöberg.

416

Särskild! yttrande af K. Staaff.

I fråga om organisationen af distriktskrigsrätterna är jag ense
med kommittén, så vidt de föreslagna lagbestämmelserna angår. Men
beträffande det särskilda sätt att utföra organisationen, hvartill kommittén
i sin motivering gifvit ett utkast, hvilket åskådliggjorts i bilagorna
II och V, vill jag anmärka, att detta sätt ingalunda afgjordt är det bästa
tänkbara. Härvid uppkommer nämligen för -det första frågan, huruvida
målens antal i hvar och eu af de fyra första jurisdiktionerna verkligen
är så stort, att det åt de ämbetsmän, som där skulle anställas, gifver
ett arbete, som motsvarar aflöningarna. Detta synes mig icke tvifvelaktigt
med afseende på den lista jurisdiktionen, ej heller med afseende
på den 3:dje. Men i fråga om den 2lära och den 4:de torde förhållandet
vara ganska ovisst. Efter min uppfattning kan det därför med skäl ifrågasättas
att uppdela sistnämnda båda jurisdiktioner, på sätt som skett med
Norrland, i flera smärre jurisdiktioner utan fasta krigsdomare. En fördel
med de i lagen gifna bestämmelser är efter min mening just, att de
göra det möjligt att lämpa organisationen till växlande förhållanden,
utan att domstolarnes kvalitet däraf behöfver lida. Aidaro synes det
mig böra öfvervägas, huruvida aflöningarna för ämbetsmännen i de
smärre jurisdiktionerna böra sättas till fixerade belopp. Man skulle
äfven kunna tänka sig — åtminstone hvad angår krigsdomaren — ett
aflöningssätt, som baserade sig på antalet rättegångssammanträden eller
mål. Det kan äfven ifrågasättas, huruvida ej, därest kommitténs förslag
vinner godkännande, såsom villkor i fullmakterna för härad shö fdingar,
som därefter utnämnas, borde föreskrifvas, att de skola vara skyldiga
tjänstgöra såsom krigsdomare, i händelse de därtill förordnas, med de
särskilda aflöningsförmåner, som kunna varda bestämda. Distriktskrigsrätterna,
sådana de af kommittén föreslagits, äro efter min åsikt att betrakta
blott såsom en på visst sätt anordnad form åt den allmänna
underrätten, och det skulle därför ingalunda ligga något obehörigt
eller olämpligt i att föreskrifva ett sådant villkor.

Beträffande 61 §, som stadgar, att officers eller underofficers tjänsterapport
angående underlydande skall, utom i fråga om oförrätt emot
officerens eller underofficerens egen person, äga vitsord, där ej skäl
eller omständigheter förekomma, som förringa rapportens tillförlitlighet,
hyser jag en från kommitténs majoritet skiljaktig mening. Det finnes
efter min uppfattning icke någon anledning att på detta sätt upphöja

en officers eller underofficers tjänsterapport till en högre rang i bevisafseende,
än den efter allmänna lagens uppfattning förtjänar. Att i
brottmålsrättegång — och en brottm ålsrättegång, där straff af alla
grader ända till lifvets förlust kan blifva resultatet — låta den underlydandes
väl och ve blifva beroende af en förmans tjänsterapport finner
jag alldeles orimligt. Muntligt vittnesmål efter afiagd ed bör bär lika
val som i den allmänna rättegången fordras. Det må visserligen vara
sant, att den tilltalade vid rättegång inför krigsdomstol ej af lagbestämmelsen
ifråga torde vara förhindrad att begära rapportörens
hörande såsom vittne. Men det är ej gifvet, att den tilltalade förstår
att iakttaga denna sin rätt, och i sådant fall skulle han kunna dömas
på blotta rapporten, äfven om den bestrides af honom, så snart ej andra
skäl eller omständigheter förringa dess tillförlitlighet. Bestämmelsen
innebär ett groft ingrepp i rättssäkerheten, och landets befolkning kan
ej vara tillfredsställd med att veta den värnpliktiga ungdom hemfallen
under eu så absurd rättegångsregel.

•lag bär därför ansett, att paragrafen borde utgå.

Karl Staaff. I

I förestående instämmer

T. Zett er strand.

418

Särskilt yttrande af G. F. O. Uggla.

Vid början af kommitténs arbeten ställde sig flertalet dåvarande
kommittéledamöter ganska eniga därom, att de i Riksdagens skrifvelse
den 1 juni 1901 uttalade önskningarna borde tjäna såsom väsentligt
rättesnöre för kommitténs arbeten. Angående det militära rättegångsväsendets
ordnande borde sålunda, då det gällde organisationen af särskilda
krigsdanst.olar såsom första och andra instans, den i sagda
riksdagsskrivelse gina anvisningen därom, att för vinnande af större
rättssäkerhet de rättsbildade ledamöterne i samma domstol skulle komma
att utgöra flertalet, tjäna såsom ledning.

Gent emot en sådan af flertalet kommittéledamöter hyst och delad
uppfattning ansåg jag mig icke berättigad inlägga en bestämd gensaga,
ehuru både krafvets befogenhet och dess följdriktiga härledning ur
riksdagsskrivelsens ordalydelse syntes mig ganska tvifvel aktiga. A sin
sida hade emellertid Riksdagen genom ett stort fosterländskt åtagande
lagt i dagen sin bestämda vilja att främja försvarsverkets tidsenliga och
dugande utveckling tillika med sin önskan att såsom bidragande medel
därtill och såsom en billig gengäld eu revision i antydd riktning af de
s. k. krigslagarne skulle företagas. Så mycket mera framstod då för
mig skyldigheten att så fördomsfritt, som vanan vid äldre förhållanden
kunde medgifva, medverka vid utförandet af det förelagda lagförslagsarbetet,
om hvars resultat man likväl först i framtiden kunde fullt döma,
men som i alla händelser skulle bidraga till frågans allsidiga utredning,
förbehållande mig att senare få angifva min ståndpunkt till vissa punkter.
Då jag nu vid arbetets slut står inför denna skyldighet, måste jagerkänna,
att det, å ena sidan, är med mycken tvekan rörande eu och
annan inslagen ny väg men, å den andra, också med stark ansvarskänsla
med hänsyn till värnpliktsidéens hindrade eller fördröjda utvecklinggenom
ett för litet framåtgående krigslagstiftningsarbete, som jag i
allmänhet bidragit till kommitténs beslut.

Inrättandet af distriktslu-igsrätter såsom underdomstolar i fred
anser jag ändamålsenligt för att på samma gång uttaga domstolarnes
arbetskraft och nedbringa kostnaderna.

419

Emot inskränkandet af krigsrättsledamöternas antal har jag intet
att i och för sig erinra. Jag är viss om, att ifall lämpliga ledamöter
komma att förordnas, hvilket jag förutsätter blifva förhållandet, rättssäkerheten
skall vara betryggad, hvarförutom de moderna militära
förhållandena ej längre gifva anledning till så sammansatta krigsdomstolar,
som under landsknektstiden med sina egendomliga förhållanden,
med Indika de ännu befintliga krigsdomstolarne i de flesta europeiska
land förete månget släktdrag, men från Indika man, där ett reformarbete
ägt rum, börjat aflägsna sig, om än icke med sa störa steg, som förevarande
kommitté föreslagit.

Däremot anser jag icke krigsrättens sammansättning af två rättsbildade
civile och två militära ledamöter vara i och för sig en fördel,
enär jag är öfvertygad om; att eu erfaren äldre jurist gör till fyllest
för rättssäkerhetens betryggande, under det deitagandet af tvenne
juridiskt bildade personer i vissa fall kan försvåra vinnandet af öfverensstämmelse
i besluten, under det att i vissa fall eu tredje militär ledamot
skulle kunna tillföra domstolen värdefulla fackinsikter och hvarigenom
också större öfverensstämmelse vunnits med fältkrigsrättens sammansättning.
Emellertid tror jag, att, såvidt icke svårigheterna att erhålla
lämplig person till andre civile ledamot (auditör) någon gång bli oöfvervinneliga,
distriktskrigsrätten skall komma att tadellöst fylla sin uppgift,
hvarför jag, under erinran härom, icke velat i detta hänseende skilja
mig från kommitténs beslut.

Krigsdomarens ordförandeskap inom distriktskrigsrätten anser jag,
då sagde domare är afsedd att vara en erfaren äldre jurist, rimlig och
öfverensstämmande med hans uppgift vid krigsrättens arbetsordning.

De militära ledamöternes kommenderande för längre tid i distriktskrigsrätterna,
deras innehafvande af minst kaptens grad äfvensom bestämmelserna
om lämpandet vid inkallandet af militäre ledamöter af
deras grad i vissa fall efter dens grad, mot hvilken mål förekommer,
likasom också juridiskt bildad persons anställande såsom åklagare, anser
jag vara väsentliga förbättringar, ägnade att höja domstolens värde.

Emot distriktskrigsrätterna såsom första instans för officerare hyser
jag ingen betänklighet, om de militära ledamöternes grad kommer att
lämpas efter den åtalades. Enligt nu gällande lag kan krigsrätt rannsaka
i mål mot officer. Då detta, den ömtåligaste delen af rättegången,
hittills kunnat ske, utan att sådant ansetts stötande, kan jag ej finna
det stötande, att den för ändamålet vida mera lämpade distriktskrigsrätten
både rannsakar och dömer. Officerarne vinna däremot fördelen af

420

att kunna få möjligen anförda besvär pröfvade i tvenne högre instanser,
hvarförutom allas likhet inför lagen genom den föreslagna ändringen
bör tydligare än hittills komma att framträda,

Krigshofrättens förenande med Svea hoträtt, såsom förevarande
kommitté föreslagit, anser jag icke medföra en förbättring utan snarare
motsatsen.

De yttranden, som från flera myndigheter afgifvits om krigshofrättens
ombildning och förening med Svea hofrätt, hafva antingen
inneburit ett afstyrkande af åtgärden eller ock innefattat afsevärda
betänkligheter däremot. Då dessutom göromålen både inom Svea hofrätt
och krigshofrätten äro stadda i jämn ökning, så att tid efter annan nya
krafter komma att erfordras inom båda verken, synes äfven åt detta
skäl deras sammanslagning ej vara ändamålsenlig.

Presidentens i Svea hofrätt tid, uppmärksamhet och krafter skulle
sannolikt komma att allt för mycket delas, om lian tillika skall vara
ordförande i krigshofrätten. Och skulle han ofta hindras att personligen
utöfva detta ordförandeskap, skulle sådant helt säkert komma att inverka
ofördelaktigt på uppfattningen inom krigsmakten om krigshofrätten
såsom en högre instans.

Äfven de civile ledamöternes ställning, såsom tillhörande båda
domstolarne, torde blifva ganska vansklig och ej ländande till båtnad
vare sig för domstolarnes arbeten eller för ledamöterne ifråga själfva.

Om krigshofrätten bibehålies såsom eu särskild krigsöfverdomstol,
är den ej bunden till samma plats som Svea hofrätt. Den synes då
med större lätthet kunna fortsätta sin verksamhet såsom krigsöfverdomstol
äfven i krig, hvilket borde betraktas såsom en fördel, särdeles
emedan i sådant fall förordnandet af särskild öfverkrigsrätt ej torde
behöfva komma ifråga i andra fall, än som i kommittéförslaget till »Lag
om krigsdomstolar och rättegången därstädes» 28 § förutsattes.

Gustaf Uggla.

421

in.

Lag om införande af den nya strafflagen för krigsmakten
och den nya lagen om krigsdomstolar
och rättegången därstädes samt hvad
i afseende därå iakttagas skall.

Vid affattande! af ifrågavarande lag liar hänsyn tagits närmast
till förordningen om nya strafflagens införande den 10 februari 1804,
förordningen om införande af de nya krigslagarna den 11 juni 1808,
förordningen om införande af den nya strafflagen för krigsmakten den
7 oktober 1881 samt lagen om hvad iakttagas skall i afseende å införande
af lagen om ändring i vissa delar af rättegångsbalken den 14
juni IDOL

1 §

erfordrar intet vidare omnämnande.

2 §.

1 denna § hafva särskild! omnämnts, utom de lagar, som de nu
föreslagna lagarna äro afsedda att direkt ersätta, samt de §§ i den äf
Konung och Riksdag gemensamt stiftade värnpliktslagen, hvilka innehålla
de nu gällande bestämmelserna angående de fall, då värnpliktig
lyder under krigslag, jämväl de delar af den af Konungen utfärdade
disciplin stadgan, som genom de nya lagarna skulle upphäfvas. \ isserligen
vore detta, strängt taget, obehöflig!, då omförmälda delar af nämnda
stadga i hvarje fall skulle inbegripas under sista mom. i förevarande §.
Då så mycket från disciplinstadgan upptagits i de föreslagna lagarne,
har det emellertid ansetts lämpligt att i uppräkningen särskild! omnämna
ifrågavarande delar af berörda stadga.

Under sista mom. i paragrafen inbegripes: hvad i tjänstgöringsreglementet
för lotsverket den 15 februari 1881 är stadgadt angående kriga -

422

lagarnes tillämplighet å lotsdirektören, chefen för lotsa idel ningen äfvensom
å den till lots- och fyrinrättningarna hörande personal, så ock om laga
domstol för nämnda personal; 12 § i reglementet för väg- och vattenbyggnadskåren
den 22 december 1851 angående krigslagarnes tillämplighet
å samma kår; hvad i kungl. brefven den 11 april 1835 och den
16 februari 1838 är föreskrifvet om ställande af tullverkets beväpnade
kustbevakningskår under krigslagarna och upptagande vid krigsdomstol
af åtal för förbrytelser, föröfvade äf till nämnda kår hörande personal,
äfvensom kungl. brefvet den 8 januari 1850 angående förordnande af
krigsrätter för behandling af mål rörande samma kår; hvad kungl. kungörelsen
den 8 mars 1861 angående frivilliga skarpskytteföreningar
innehåller om att medlemmar af sådan förening lyda under krigslag;
hvad i de för arméns och flottans pensionskassor gällande reglementen
den 15 december 1893 och den 17 november 1899 är stadgadt om
upptagande vid krigsdomstol af mål rörande fel eller försummelser, som
ordförande eller ledamot i någon af dessa kassors direktion eller där
anställd tjänsteman i ämbetet eller tjänsten begår, eller af besvär öfver
beslut, hvarigenom tjänsteman eller vaktmästare, anställd vid någon af
nämnda kassor, af kassans direktion ålagts ansvar.

Såsom af det föregående framgår, erfordras, i händelse kommitténs
lagförslag antagas, nya föreskrifter i vissa fall rörande forum
i fråga om åtal för tjänstefel af personer, tillhörande ofvannämnda verk
och inrättni 11 gar.

Efter orden: »lag eller särskild författning» i sista mom. hafva tilllagts
orden: »eller i reglementen, instruktioner eller andra särskilda
föreskrifter)), kvilket skett med hänsyn därtill att i åtskilliga reglementen
etc. förekomma bestämmelser, som inkräkta å lagarnes område, så exempelvis
bestämmelser angående disciplinär bestraffningsrätt m. m.

är lika lydande med 3 § i 1868 års promulgationslag. 4

4 §•

1 mom. åt denna § är till sin törsta del i hufvudsak lika lydande
med 4 § i 188] års promulgationslag. Orden: »eller genom befälhafvare»
beslut i disciplinmål» hafva tillagts, då ett disciplinstraff, ålagdt af befälhafvare
före de nya lagarnes ikraftträdande, men dessförinnan ej i någon
män verkställdt, eljest möjligen efter ordalagen kunde anses böra förfalla

423

för att ersättas af ett annat, - enligt den nya strafflagen ålagdt disciplinstraff.

Föreligger sådant fall,

att såväl enligt gamla som nya lagen

disciplinstraff skall åläggas, skulle man i saknad af annan regel än den,
som innehålles i 4 § i 1881 ars promulgationslag, stanna i ovisshet om,
huruvida disciplinstraff enligt gamla eller nya lagen borde åläggas.
Då en bestämmelse sålunda torde böra meddelas, huru i det angifna
fallet bör förfaras, bär det synts kommittén lämpligast att härstädes
införa ett stadgande, att disciplinstraff enligt den nya lagen under
ifrågavarande förutsättning alltid skall komma till tillämpning. Härvid
synes undantag dock böra göras för det i sista mom. af den föieslagna
paragrafen omförmälda fall.

5, 6 och 7 §§

innehålla de regler, kommittén funnit sig böra föreslå i fråga om verkställighet
af straff under öfvergångstiden. 5 § är lika lydande med
motsvarande § i 1881 års promulgationslag allenast med tillägget »där
ej här nedan annorlunda stadgas», hvilket syftar pa 7 §. , 0 .

Då i 6 § talas om verkställigheten af ådömdt arreststraft, åsyftas
naturligtvis ej tiderna för straffen utan endast föreskrifterna angående
arrestlokal, bevakning, deltagande i tjänstgöring, kost och rätt att
mottaga besök. Af nämnda §:s bestämmelser skulle äfven följa, att 19 §
2 mom. i nu gällande strafflag för krigsmakten ej (inge tillämpas i
det fall, som i paragrafen afses.

I öfrigt torde de i nu ifrågavarande §§ upptagna bestämmelser
ej erfordra någon vidare motivering.

8 §

är lika lydande med 6 § i 1881 års promulgationslag.

9 §

är i hufvudsak lika lydande med 7 § i samma promulgationslag.

10 §.

Hufvudregeln i denna §, att mål, som, då den föreslagna nya lättenånffslagen
träder i kraft, är hos domstol anhängig!, skall, utan hinder

ö ö O

424

af nya lagens bestämmelser, fortfarande handläggas och afgöras af
■samma domstol, i den män sådant tillkom densamma enligt äldre koeller
författning, innebär naturligtvis icke blott att mål, som exempelvis
enligt äldre lag tillhört krigsöfverdomstols omedelbara upptagande, men
enligt nya lagen öfverflyttats till krigsrätt, skall af krigsöfverdomstol
slutbehandlas, utan äfven och i främsta rummet, att krigsdomstol, hvarest
vid nya lagens ikraftträdande mål är anhängigt, skall med oförändrad
organisation fortfara att fungera, tills utslag i målet meddelats. Under
någon tid skulle således kngsdomstolar enligt gamla och nya ordningen
komma att fungera vid sidan af hvarandra.

k lån den föreslagna hufvudregeln hafva föreslagits enahanda undantag,
som för motsvarande fall stadgats i 1901 års promulgationslag. 11

11 §•

Denna § innehåller samma bestämmelse, som återfinnes i 10 §
1 inom. af 1868 års promulgationslag; dock att föreskrift tillika ansetts
böra meddelas, att hvad enligt nya lagen om krigsdomstolar m. in.
gäller rörande fullföljd åt talan mot krigshofrättens utslag eller beslut,
skall äga tillämpning jämväl å dess utslag eller beslut i de mål, som
i förevarande § omtalas. Detta tillägg innebär, att besvär öfver krigshofrättens
utslag eller beslut i dylikt mål hädanefter skulle i högsta
domstolen upptagas och afgöras.

425

IV.

Förslag till ändring ai 20 § regeringsformen.

Beträffande detta förslag får kommittén hänvisa till hvad i den
allmänna motiveringen till kommitténs förslag till lag om krigsdomstolar
och rättegången därstädes yttrats angående frågan om högsta instans i
krigsrättsmål under krigstid1) äfvensom till de speciella motiven till
3 § i samma förslag2). *)

*) Se sid. 330 o, följande.
2)Se sid. 344.

426

Lag angående ändring af 1 § i förordningen
angående verkställighet i vissa fall af
straff, ådömdt genom icke laga kraft
ägande utslag, den 30 maj 1873.

Genom förordningen angående verkställighet i vissa fall al sträft,
ådömdt genom icke laga kraft ägande utslag, den 30 maj 1873 är stadgadt,
att därest den, som blifvit dömd till straffarbete på viss tid eller till
fängelse och skall hållas häktad i afbidan därå, att det öfver honom
fällda utslaget vinner laga kraft, före besvärstidens utgång i angifven
ordning förklarat sig nöjd med utslaget och villig att undergå den
ådömda bestraffningen, straffet genast bör gå i verkställighet utan
hinder af åklagares eller målsägandes besvär. Möjlighet att med dylik
verkan afgifva nöjdförklaring finnes sålunda för närvarande endast, när
— under förutsättning att den dömde är häktad — det ådömda sträft et
utgöres af sträf arbete på viss tid eller fängelse.

Eldigt ett af 1895 års kommitté afgifvet förslag skulle nöjdförklaring
med omförmäld verkan kunna afgifvas af å fri fot vistande
person, som af krigsdomstol ådömts frihetsstraff, under hvilket uttryck
sålunda innefattades jämväl arreststraff, som af domstol ådömts.

I underdånigt utlåtande öfver detta förslag förordade krigshoträtten,
med anslutning till en vid förslaget fogad reservation, att jämväl
bestämmelserna i 1873 års förordning rörande häktad person måtte
erhålla tillämpning i fråga om disciplinstraff.

Uti en till statsrådet och chefen för justitiedepartementet den 8
november 1900 afbiten skrifvelse fäste krigshofrätten än ytterligare
uppmärksamheten därpå, att beträffande häktade personer behof tunnes
af möjlighet att verkställa ådömdt arreststraff utan afbidan pa besvärstidens
utgång. Den i 60 § af nu gällande militära rättegångsordning
upptagna föreskrift, att till manskapet hörande rymmare, som ertappas,
skall i häkte tagas, tillämpades nämligen, enligt hvad krigshofrätten
påpekade, oftast så, att den, som dömdes till ansvar för .rymning, hölles

427

i häkte i afbidan pa straffets verkställande, äfven om ansvaret bestämts
allenast till disciplinstraff. Vanligen behandlades väl, dä ett rymningsbrott
ej skulle medföra strängare påföljd än disciplinstraff, målet såsom
disciplinmål, hvarvid straffet ålades af befälhafvare!! oeli omedelbart
verkställdes. Men omständigheterna kunde lätteligen vara sådana, att
befälhafvare!! enligt 152 § i strafflagen, för krigsmakten föranleddes att
öfverlämna målet till krigsdomstol. Till följd häraf kunde, såsom krigshoIrätten
med exempel bestyrkte, inträffa, att eu rymmare måste i häkte
afvakta besvärstidens utgång, innan ett honom ådömdt kortvarigt arreststraff
kunde verkställas, och att lian sålunda beröfva des sin frihet, under
längre tid, än nödigt varit, om lian förskyllt det stränga re straffet
fängelse.

Den 7 december 1900 framlade dåvarande statsrådet och chefen
bil'' justitiedepartementet inför Kung!. Maj:t ett förslug till lag angående
verkställighet i vissa fall af straff, ådömdt genom icke laga
kraftägan de utslag. Detta förslag, som var afsedt att träda i ställ ot
för 1873 års förordning, gjorde frågan om verkställighet af ådömdt
stind efter afgifven nöjd förklaring oberoende af, huruvida den dömde
var häktad eller a fri fot, samt upptog vid angifva n det af de straffarter,
förslaget idka g, förutom straffarbete på viss tid och fängelse,
jämväl arrest. Efter redogörelse för innehållet i krigshofrättens ofvanberörda
skrifvelse framhöll härvid justitieministern, att dä de missförhållanden,
som kunde föranledas af nödvändigheten att uppskjuta ådömd
bestraffnings verkställande, måste anses vara i fråga om ådömdt arreststraft
särskild! stötande, af domstol älagdt disciplinstraff syntes böra, i
afseende på möjligheten att verkställa icke laga kraft ägande utslag,
likställas med fängelsestraff'' och viss tids straffarbete, ehvad den dömde
liölles Idiktad eller icke.

Detta förslag, som af högsta domstolen i hufvudsak tillstyrktes,
framlades sedermera genom proposition till 1902 års Riksdag. Förslaget
antogs af Första Kammaren, men förkastades i Andra Kammaren med
94 röster mot 90, hvadan frågan förföll. Denna utgång i sistnämnda
kammare synes emellertid icke hafva berott därpå, att icke förslaget
ansetts innefatta ett steg i rätt riktning, utan därå, att stadgandemi
om verkställighet af straff ansågos höra underkastas eu mera allsidig
revision, än det framlagda förslaget innefattade.

I det läge, denna fråga sålunda kommit, bär kommittén ej funnit
anledning att nu upptaga det af 1895 års kommitté framställda förslag
beträffande verkställighet af frihetsstraff, ådömdt å fri fot varande -person.
Däremot synes hinder ej böra möta att — oberoende af de ändringar

428

i gällande lagstiftning’ rörande verkställighet åt sträft, som i Girigt kunna
vara af behofvet påkallade — genom särskild föreskrift utsträcka tilllämpningen
af 1S73 års förordning till att omfatta jämväl det fall, att
häktad person af domstol ådömts frihetsstraff af disciplinär natur. Visserligen
skulle enligt kommitténs förslag (95 § i lag om krigsdomstolar
och rättegången därstädes) den af manskapet, som gjort sig skyldig till
rymningsbrott eller olofligt undanhållande under sådana omständigheter,
att lian bör straffas såsom rymmare, icke under alla förhållanden ovilkorligen
tagas i häkte, men då möjlighet härtill dock alltid skulle förelinnas,
skulle sålunda, fortfarande, om också i mindre grad än förut,
behofvet af ändrade bestämmelser i ifrågavarande hänseende komma att
gorå sig gällande. 1 (ifrigt är väl äfven det fall tänkbart, att eu vid
krigsdomstol åtalad häktad person visserligen icke befinnes af domstolen
kunna eller böra ådömas strängare straff än disciplinstraff, men att domstolen
det oaktadt förordnar, att den dömde skall i häkte kvarblifva,
till dess utslaget vunnit laga kraft. Äfven i sådant tall synes ju möjlighet
böra beredas den dömde, att om han med utslaget åtnöjes, få
undergå straffet utan afvaktan a bes v årstidens utgång.

Kommittén bär följaktligen funnit sig böra framlägga ett förslag
till sådan ändring af 1 £ i 1873 ars förordning, att nämnda förordning
skulle blifva tillämplig äfven i det fall, att det ädömda straffet utgöres
af arrest. Då detta förslag ej står i omedelbart sammanhang med de
af kommittén i (ifrigt framlagda lagförslag, synes detsamma kunna och
böra genomföras oberoende af (lön vidare behandlingen af sistnämnda
förslag.

429

Lag angående ändring af 10 § i värnpliktslagen.

Såsom i den allmänna motiveringen till kommitténs strafflagsförslag
anförts, har kommittén icke ansett sig böra föreslå införande
hos oss af en sådan anordning, hvarigenom såsom militärt straff skulle
kunna åläggas öfverflyttning till disciplinkompani eller annan dylik
afdelning, där den straffskyldige kunde underkastas strängare behandling
än eljest. Icke heller har kommittén ansett sig kunna förorda en lagstiftning
i den riktning,- att en värnpliktig, som blifvit upprepade gånger
straffad efter strafflagen för krigsmakten, skulle — i likhet med hvad
som för motsvarande fall såväl enligt nuvarande lag som enligt kommitténs
strafflagsförslag (33 §, 3 mom.) gäller beträffande det fast
anställda manskapet — kunna helt och hållet skiljas ifrån krigsmakten. r)

En annan fråga är däremot, såsom jämväl blifvit i det föregående
påpekadt,2) huruvida särskilda anordningar böra vidtagas för att afskilja
sådana värnpliktige, som undergått ett flertal bestraffningar för förseelser
mot den militära strafflagen, men ännu fortfarande visa sig framhärda
i olydnad eller vanart, från det öfriga manskapet för fullgörande af
återstående dem åliggande tjänstgöring vid en eller flere särskilda afdelningar.
Genom en sådan anordning, som icke innebär något straff,
då för behandlingen af de sålunda afskilde värnpliktige icke skulle
gälla andra eller strängare regler än de vanliga, skulle i främsta rummet
vinnas, att öfrige värnpliktige kunde undandragas det i disciplinärt
hänseende demoraliserande inflytande, som det dagliga umgänget i och
utom tjänsten med dylika individer är ägnadt att utöfva. Med kännedom
om exemplets makt i den ålder, hvari flertalet värnpliktige befinner
sig, synes man ej kunna nog högt skatta fördelen af en anordning, som
möjliggör afskiljande af dylika sämre element från ofördärfvade, men måhända
ännu icke med tillräcklig moralisk motståndskraft utrustade kamrater.

:j Se sid. 55.

2) Se sid. 56.

430

Eu anordning'' af ifrågavarande beskaffenhet vore äfven i det afseende
fördelaktig-, att derigenom en upprepade gånger för förseelser mot den
militära ordningen straffad värnpliktig kunde förflyttas från en ort, dalbo
lokala förhållandena måhända visat sig för honom innebära ökade
frestelser till dylika förseelser, till en plats, som i detta hänseende vore
gynnsammare ställd, och där möjligheten att utöfva en effektiv kontroll
öfver de värnpliktiges uppträdande tilläfventyrs vore större än å förra
stället. Så till vida kunde ock i en sådan anordning ligga en eggelse
till själftukt och ett bättre iakttagande af de militärtjänsten åtföljande
förpliktelser, som det otvifvelaktigt skulle ligga i de värnpliktiges intresse
att, såvidt möjligt, söka undgå dylik förflyttning.

Med hänsyn till de fördelar, som en anordning af ifrågavarande
beskaffenhet skulle medföra, och då erfarenheten, särskild! inom flottan,
bekräftat behofvet af föreskrifter, som möjliggöra ett afskiljande af
sådana element, hvarom här är fråga, har kommittén funnit sig böra
framställa ett förslag i sådan riktning. Vid upprättandet af detta
förslag har kommittén anslutit sig till bestämmelserna i 30 §, 3 inom.
åt kommitténs strefflagsförslag. Under enahanda förutsättningar, som
där angifvits, för alt krigsman, tillhörande det fast anställda manskapet,
må kunna skiljas från sin anställning vid krigsmakten, har kommittén
ansett en värnpliktig böra kunna öfverföras till särskild afdelning af
krigsmakten för att där fullgöra sin tjänstgöringsskyldighet. Förutsättningarna
skulle sålunda vara, att den värnpliktige blifvit tre eller
flere gånger straffad efter strafflagen för krigsmakten och, därest bestraffningarna
utgjort endast disciplinstraff, minst eu gång undergått
tredje gradens arrest, samt att lian inom fem år, efter det han undergått
den af dessa bestraffningar, som sist verkställts, begått nytt brott,
som i samma lag är belagd t med ansvar, dock att hänsyn ej iinge tagas
till bestraffning, som den brottslige undergått, där vid den tid, då det
sista brottet föröfvades, tio år förflutit, sedan bestraffningen blifvit till
fullo undergången. Efter hvad kommittén tänkt sig. skulle afskiljande!
aldrig vara ovillkorligt utan bero på pröfning i det särskilda fallet och
allenast inträda, då krigstuktens upprätthållande det kräfde.

I ett fall har kommittén ansett den föreslagna bestämmelsen böra
komma till användning redan på ett, i viss män tidigare stadium, nämligen
då fråga är om en sådan värnpliktig, som förut tillhört det fast
anställda manskapet, men enligt nyssberörda lagrum blifvit från sin
anställning vid krigsmakten skild. Visserligen synes den sålunda »utstraffade»
icke böra vid inträde i tjänstgöring såsom värnpliktig kunna
omedelbart öfverflyttas till särskild afdelning, men kommittén anser

(lock denna påföljd höra kunna tillgripas, så snart den värnpliktige
ifråga begår brott, som i strafflagen för krigsmakten är belagdt med
ansvar.

Inom kommittén har varit ifrågasatt, huruvida enahanda påföljd
ej borde utan vidare inträda, då värnpliktig före eller efter värnpliktens
inträdande dömts till straffarbete eller svårare straff. Jämlikt 30 £
2 inom. i kommitténs strafflagsförslag skall fast anställd krigsman i
motsvarande fall i regel skiljas från sin anställning. Men den omständigheten
att en värnpliktig en gång begått ett sa groft brott, att han
därför förskyllt straffarbete, synes icke i och för sig innebära, att
umgänget med honom skall'' utöfva någon i disciplinärt afseende demoraliserande
inverkan på öfrige värnpliktige. Å andra sidan torde det
ur samhällets synpunkt vara ganska riskabelt att utan tvingande nödvändighet
sammanföra för grofva brott straffade personer, då erfarenheten
visat, att sådant ofta medför ökning i brottslighet genom de
ömsesidiga dåliga inflytelser, hvartill därigenom tillfälle gilVes. Har
föröfrigt det ådömda straffarbetet åtföljts af förlust af medborgerligt
förtroende, som ännu räcker, då tjänstgöringsskyldighet såsom värnpliktig
inträder, får ju jämlikt 10 § 2 mom. värnpliktslagen sådan
värnpliktig e j vapenöfvas, utan skall användas till lämpliga arbeten vid
krigsmakten. Kommittén har därför stannat vid att icke gifva sitt förslag
större utsträckning, än ofvan angifvits.

Då förslaget innefattar en rubbning af hvad i värnpliktslagen
stadgas om de värnpliktiges fördelning och tjänstgöringsskyldighet i
allmänhet, har kommittén ansett de föreslagna bestämmelserna hafva
sin rätta plats i nämnda lag och lämpligast kunna såsom ett nytt
moment sammanföras med de i 10 § därstädes gilha föreskrifter.

De närmare bestämmelser, som erfordras rörande tillämpningen
af det nu föreslagna lagstadgandet, bär kommittén ansett böra meddelas
af Konungen. Kommittén vill emellertid i korthet antyda, hur kommittén
tänkt sig, att förslaget lämpligen skulle genomföras. Sådan a
upprepade gånger straffade värnpliktige, hvilkas afskiljande från öfrige
värnpliktige synes för disciplinens upprätthållande erforderligt, skulle
från det regemente eller truppförband eller den station af flottan, de
eljest tillhöra, öfverföras till vissa särskilda å rikets fästningar förlagda
regementen och truppförband, såvidt möjligt tillhörande samma vapenslag
som det, hvartill de värnpliktige i fråga vid inskrifningen uttagits.
Från flottan synes i sådant fall dylika värnpliktige lämpligen kunna
öfverflyttas till kustartilleriet. Vid dessa regementen och truppförband
skulle af dessa sålunda öfverförda värnpliktige, jämte tilläfventyrs

432

befintliga egna värnpliktige af samma kategori, bildas särskilda afdelningar,
hvilka skulle förläggas i möjligaste mån afskildt från det öfriga
manskapet och för sig vapen öf vas. I regel synes sålunda Överflyttad
värnpliktig böra fullgöra hela sin återstående tjänstgöring vid det regemente
eller truppförband, hvartill han öfverförts. Dock synes vederbörande
befälhafvare böra kunna i särskilda fall tillåta värnpliktig, som
gjort sig däraf förtjänt, att få återgå till förutvarande regemente eller
truppförband eller station af flottan.

438

Bilaga I.

Vid krigsrätterna handlagda mål åren 1893—1902.

Domstolarnas namn	1893	1 ; 1894 1895 1896 1897	1898	1899	1900	1901	1902	Medeltal per år
Svea lifgardes krigsrätt .................................	32	41	29	32	30	29	38	58	29	20	33,8
Göta lifgardes d:o2) .............................	14	4	9	14	28	12	13	14	25	14	14,7
Lifregementets till fot d:o ..............................	3	2	0	0	2	3	2	6	0	4	2,2
Första lifgrenadjärregementets d:o ....................	0	0	0	0	0	0	0	1	0	0	0,1
Andra lifgrenadjärregementets d:o . .................	0	1	0	1	0	1	0	0	1	3	0,7
Västgöta regementes d:o .............................	2	5	1	2	1	1	4	1	8	5	3,0
Karlskrona grenadjärregementes d:o 3) ...............	0	0	1	1	0	0	1	2	0	1	0,c
LJpplands regementes d:o ..............................	2	2	0	1	5	2	. 5	1	3	3	2,4
Skaraborgs regementes d:o .............................	0	0	0	1	0	0	0	. 0	0	1	0,2
Södermanlands regementes d:o ......................	0	5	0	0	0	2	1	1	0	2	1,1
Kronobergs regementes d:o .............................	0	i	1	0	2	1	3	0	1	3	1,2
Jönköpings regementes d:o .............................	0	0	1	0	2	0	0	3	1	2	0,9
Dalregementets d:o ...................................	1	2	1	3	5	3	5	2	1	ii	3,4
Hälsinge regementes d:o ...............................	1	5	10	3	3	2	4	4	9	8	4,9
Älfsborgs regementes d:o................................	1	1	0	2	1	0	4	2	0	0	1,1
Hallands regementes d:o4) ............................	2	1	0	0	0	4	1	3	0	0	1,1
Bohusläns regementes d:o ..............................	2	1	1	3	0	1	7	2	3	2	2,2
Västmanlands regementes d:o.........................	1	4	3	0	2	1	1	0	1	5	1,8
Norrbottens regementes d:o 5) ..........................	12	43	6	7	12	3	12	4	4	11	11,4
Västerbottens regementes d:o li) ........................	0	0	2	2	0	1	0	0	1	0	0,6
Kalmar regementes d:o ..................................	1	3	1	2	4	2	0	2	1	6	2,2
Värmlands regementes d:o ............................	2	2	0	0	0	2	2	2	2	1	1,3
Jämtlands fältjägareregementes d:o 7) .............	i	0	2	1	2	0	3	3	1	3	1,6
Norra Skånska infanteriregementets d:o ...........	2	2	4	1	6	1	4	6	9	9	4,4
Södra Skånska infanteriregementets d:o ............ Vaxholms grenadjärregementes d:o 8) ...............	4	5	0	2	1	0	0	2	2	4	2,0
2	5	4	2	7	4	1	2	3	7	3,7
Gottlands infanteriregementes d:o ...................	0	0	2	3	3	2	1	1	1	6	1,9
Västernorrlands regementes d:o 9) ....................	1	1	4	2	0	5	6	10	5	19	5,3
Lifgardets till häst d:o ...................................	15	8	3	9	10	4	19	17	12	13	11,0
Lifregementets dragoners d:o lc) ........................	0	0	0	0	0	0	0	0	0	4	0,4
„ husarers d:o u)........................ Smålands husarregementes d:o ........................	0	0	0	0	1	0	0	9	3	2	1,5
0	0	0	1	0	0	2	0	0	4	0,7
Skånska husarregementets d:o .......................	1	0	8	2	9	4	20	10	6	24	8,4
Skånska dragonregementets d:o .......................	4	2	9	9	4	4	4	5	9	9	5,9
Kronprinsens husarregementes d:o.....................	4	6	2	6	10	4	4	6	6	6	5,4
Norrlands dragonregementes d:o 12) .................	0	4	2	12	16	10	16	13	8	7	8,8
Första Svea artilleriregementes d:o ls) ...............	16	13	6	10	8	7	17	24	7	7	11,5
Första Göta artilleriregementes d:o 14) ...............	3	5	4	o	4	14	18	7	6	4	6,5
Vendes artilleriregementes d:o .......................	11	2	2	9	13	12	14	9	13	9	9,4
Norrlands artilleriregementes d:o .....................	1	8	4	14	10	12	10	17	22	19	11,7
Andra Svea artilleriregementes d:o 15) ............	—	2	7	8	4	12	8	22	27	13	11,4 27)
Andra Göta artilleriregementes d:o15) ...............	—	—	0	6	10	6	8	12	4	9	6,9 ''-17)
Gottlands artillerikårs d:o15) ...........................	—	—	—	—	—	1	0	0	1	3	1.0 27)
Svea ingenjörkårs d:o 16) ................................	5	7	3	3	5	6	15	13	18	9	8,4
Fälttelegrafkårens d:o 16) .................................										. 2	2,0 27)
	146	193	132	174	220	178	273	296	253	294

434

Domstolarnas namn	1893	1894 1895	1896 1897	1898	1899	1900 1901	1902	Medeltal per år
Transport	146	193	132	174	220	178	273	296	253	294
Första Svea trängkårs krigsrätt * 2 * 4 * 6 7 8 9 10 * 12 13 14 15 16 17) ..............	0	1	4	2	0	4	3	2	5	1	2,2
Första Göta trängkårs clio 18) ...........................	0	0	0	0	0	0	0	0	0	0	0,o
Norrlands trängkårs 16) d:o 19 20) ......................	—	1	3	4	2	4	2	4	2	17	4,3 2I)
Vendes trängkårs15) ekoso) ........................ • ■■■	—	—	0	0	0	3	2	2	1	0	1,0 27)
Garnisonskrigsrätten i Stockholm21) ................	0	0	0	0	0	0	0	—	0	0	0,o
,, ,, å Karlsborgs fästning ......	7	7	8	10	8	5	9	9	17	12	9,2
„ ,, i Karlskrona ................	0	0	0	0	0	0	0	0	0	0	0,0
,, ,, å Vaxholms och Oskar Fre-
driksborgs fästning22) ...	20 23)	19	6	5	9	11	33	26	41	25	19,5
Kungl. Flottans stationskrigsrätt i Karlskrona ..	136	120	76	140	126	100	140	258	179	215	149,0
,, ., ,, i Stockholm ..	59	54	57	65	46	51	63	60	96	104	65,5
Fältkrigsrätten vid militärskolan i Härnösand24)	—	—	i	1	—	—	1	1	3	4	1,8 27)
„ „ ,, i Ronneby26)	—	—	—	—	—	—	—	0	0	0	0,o
,, ,, militärskolorna i Gäfle2") ..	—	—	—	—	—	—	—	0	0	0	0,o
,, ,, ,, i Norrköping25) ,, å Ljungbyhed26) ........	—	—	—	—		—	’-	0	0	o	0,o
—	—	—	2		—	—	0	0	0	0,5 27)
,, vid krigsskolan å Karlberg 2j) ... „ vid krigshögskolan26) ........	—	—	—	—	—	—		0	0	0	0,o
—	—	—	—	—	—	—	0	0	0	0,o
„ vid artilleri- och ingenjörhögsko-
lan 25) ...................	—	—	—	—	—	—	—	0	0	0	0,o
	368	395	287	403; 411	356	526	658	597	672	■ 1

'') Siffrorna äro hämtade från den officiella statistiken angående rättsväsendet.

2) Före 1894 Andra lifga.rdets krigsrätt.

8) Före 1902 Smålands grenadjärkårs och Blekinge bataljons krigsrätter.

4) Före 1902 Västgöta-Dals regementes krigsrätt.

“) Före 1894 Norrbottens fältjägarekårs krigsrätt.

6) Före 1894 Västerbottens fältjägarekårs krigsrätt.

7) Före 1894 Jämtlands fältjägarekårs krigsrätt.

8) Före 1902 Värmlands fältjägarekårs och Hallands bataljons krigsrätter.

9) Före 1894 Västernorrlands bataljons krigsrätt.

10) Före 1894 Lifregementets dragonkårs krigsrätt.

1[) Före 1894 Lifregementets husarkårs krigsrätt.

12) Före 1894 Jämtlands hästjägarekårs krigsrätt.

13) Före 1894 Svea artilleriregementes krigsrätt.

14) Före 1894 Göta artilleriregementes krigsrätt.

15) Uppsatt under tioårsperioden.

16) Före 1894 Pontonierbataljonens, därefter t. o. in. 1901 Svea ingenjörbataljons krigsrätt.

1?) Före 1902 Svea trängbataljons krigsrätt.

ls) Före 1902 Göta trängbataljons krigsrätt.

19j Före 1902 Norrlands trängbataljons krigsrätt.

20) Före 1902 Vendes trängbataljons krigsrätt.

21) Uppgift för 1900 saknas.

22) Före 1894 Garnisonskrigsrätten å Vaxholms fästning.

2S) Däri inberäknade 18 af Vaxholms artillerikårs krigsrätt afgjorda mål.

M) Uppgifter för 1893, 1894, 1897 och 1898 saknas.

25) Uppgifter för tiden före 1900 saknas.

26) Uppgifter för 1893—1895 och 1897—1899 saknas.

27) Denna siffra utgör medeltalet för de år, för Indika uppgift finnes.

435

Bilaga II.

Förslag till indelning af rikets krigsmakt å jurisdiktioner.

Jurisdiktion.

Regemente eller kår.

F örläggningsort.

l:sta jurisdiktionen -

2:dra jurisdiktionen -

Karlskrona grenadjärregemente .........

Kronobergs regemente .......................

Hallands ,, .....................

Norra Skånska infanteriregementet ..
Södra ,, ,,

Skånska husarregementet....................

,, dragonregementet ...............

Kronprinsens husarregemente ...........

Vendes artilleriregemente.....................

Göta ingenjörkårs fästningskompani

Skånska trängkåren ..........................

Flottan ...................................................

Karlskrona kustartilleriregemente......

Första lifgrenadjärregementet............

Andra „ ...........

Jönköpings regemente.........................

Kalmar ,, ..........................

Smålands husarregemente ..................

„ artilleriregemente ...............

Ostgöta trängkår...................................

Västgöta regemente ............................

Skaraborgs
Ålfsborgs
Bohusläns

Lifregementets husarer ......................

Göta artilleriregemente .......................

Boden-Karlsborgs artilleriregemente

Göta ingenjörkår...................................

„ trängkår.....................................

Ålfsborgs kustartilleridetachement ..

Karlskrona.

Växjö.

Halmstad.

Helsingborg.

Malmö.

Helsingborg.

Ystad.

Malmö.

Kristianstad.

Karlskrona.

Hessleholm.

Karlskrona.

Linköping.

Jönköping.

Eksjö.

Jönköping.

Linköping.

Sköfde.

Borås.

Uddevalla.

Sköfde.

Göteborg.

Karlsborg.

Sköfde.

Göteborg.

436

Jurisdiktion.	Regemente eller kår.	Förläggningsort.
	Svea lifgarde ...................................................	Stockholm.
	Göta ,, ...............................................	11
	Södermanlands regemente.............................	Södertälje.
	Vaxholms grenad järregemente.....................	Vaxholm.
	Lifgarde! till häst ...........................................	Stockholm.
3:dje juris-	Svea artilleriregemente ..................................	11
diktionen	Positionsartilleriregementet .............................	11
	Svea ingenjörkår..............................................	11
	Svea ingenjörkårs fästningskompani...........	Vaxholm.
	Fälttelegraf k åren ..............................................	Stockholm.
	Lifregementets dragoner .................................	V
	Flottan ..............................................................	11
	Vaxholms kustartilleriregemente.....................	V axholm.
	Upplands infanteriregemente..........................	Uppsala.
	Dalregementet.....................................................	Falun.
	Västmanlands regemente .................................	Västerås.
4:e juris-diktion en	Värmlands ,, ..............................	Karlstad.
Upplands artilleriregemente ..........................	Uppsala.
Lifregementets grenadjärer............................	Örebro.
	Svea trängkår.................................................	11
	Västmanlands trängkår ..................................	Sala.
	Hälsinge regemente ..........................................	Gäfle.
Öde juris- \|	Jämtlands fältjägarregemente ........ .............	Östersund.
diktionen \|	Norrlands artilleriregemente .........................	11
öde juris- j	Västernorrlands regemente.............................	Härnösand.
diktionen ]	Norrlands trängkår.............................................	Sollefteå.
7:de juris- \|	Västerbottens regemente ................................	Umeå.
diktionen \|	Norrlands dragonregemente ........................	11
8:de juris- I diktionen	Norrbottens regemente ................................. Boden-Karlsborgs artilleriregemente ...........	Boden. ii
Bodens ingenjörkår....................................	ii
9:de juris-	Gottlands infanteriregemente...........................	Visby.
diktionen	,, artillerikår........................................	11
1	Fårösunds kustartilleridetachement...............	Fårösund.

437

Bilaga III.

Äf krigshofrätt^! afgjorda mål under åren 1885—1904.

År.	Omedelbart upptagna ; mål.	Besvärs- mål.	Andra brott-målsärenden, som föranledt utslag.	Summa.	It e ra i s s e r		Summa Summarum.\|
hvarigenom utlåtande eller åtgärd anbefallts.	hvarigenom handlingar blifvit infordrade.	mål och ärenden.
1885	4	8		i*	5	7	665	689
1886	4	7	7	18	4	9	658	689
1887	9	9	7	25	1	13	630	669
! 1888	7	8	10	25	1	16	688	730
1889	7	8	14	29	1	11	713	754
1890	. 6	14	9	29	4	6	741	780
1891	5	13	10	28	2	3	723	756
1892	4	7	24	35	1	7	788	831
1893	17	9	20	46	9	3	983	1,041
1894	16	16	17	49	7	10	944	1,010
1895	9	17	14	40	15	3	996	1,054
1896	15	11	42	68	12	6	1,018	1,104
1897	17	10	11	38	9	7	1,041	1,095
1898	12	15	16	43	7	4	1,025	1,079
1899	29	20	33	82	13	5	1,109	1,209
1900	27	21	55	103	14	3	1,178	1,298
1901	25	13	33	71	11	4	1,235	1,321
1902	18	27	47	92	19	15	1,260	1,386
1903	20	38	54	112	22	10	1,239	1,383
1904	28	29	67	124	2	7	1,176	1,309

Anm. Siffrorna dels hämtade från den officiella statistiken rörande rättsväsendet, dels meddelade
från krigshofrätten.

438

Bilaga IT.

Förslag till indelning af krigsfiskaler.

Juris- diktion.	Antal krigsfiskaler.	De afdelningar af krigsmakten, vid hvilka krigsfiskaler skulle blifva anställda.
	1 krigsfiskal (Karlskrona).	Flottan.
				1 Karlskrona grenadjärregement e. ,, kustartilleriregemente. [Göta ingenjörkårs fästningskompani.
	1 1	ii	( „ )■ (Växjö).
lista ju-risdik-	n	Kronobergs regemente. (Vendes artilleriregemente. [Skånska trängkåren.
1	ii	(Kristianstad).
tionen.	1	ii	(Ystad).	Skånska dragonregementet.
	1	ii	(Malmö).	(Södra Skånska infanteriregementet. 1 Kronprinsens husarregemente.
	1	ii	(Helsingborg).	(Norra Skånska infanteriregementet. (Skånska husarregementet.
	1	ii	(Halmstad).	Hallands regemente.
	1		(Linköping).	(Första lifgrenadjärregementet.
	ii	Andra ,, (Ostgöta trängkår.

	!l		(Jönköping).	(Jönköpings regemente.
	ii	1 Smålands artilleriregemente.
	1		(Eksjö).	(Kalmar regemente.
2:drara-		ii	(Smålands husarregemente.
«) risdik- tionen.	l	ii	(Sköfde).	(Västgöta regemente. Skaraborgs ,, (Lifregementets husarer.
1	(Borås).
	ii	Alfsborgs regemente.
	1	ii	(Uddevalla).	Bohusläns „
	1	ii	(Göteborg).	(Göta artilleriregemente. (Alfsborgs kustartilleridetachement. (Boden—Karlsborgs artilleriregemente. Göta ingenjörkår.
	1	ii	(Karlsborg).
				( ,, trängkår.

439

Juris diktion.

	Antal k	■igsfiskaler.
1	krigsfiskal (Stockholm).
1 ( \\
	77	\ 77 J‘ j
1 ( t I
	77	” ''i
1	77	i ( „ )• i
1	77	(Vaxholm), j )
1	77	1 (Södertälje).
1	77	(Uppsala). \|
1	77	(Falun).
1	77	(Gräfle).
1	77	(Västerås).
1	77	(Örebro). j,
1	77	(Karlstad).
1 r	11	(Sala).
i1	77	(Östersund). \|l
	77	(Härnösand). j.
11	77	(Umeå). \|.
11	77	fl (Boden). > 11
	77	l< (Visby). Il

De afdelningar af krigsmakten, vid hvilka
krigsfiskaler skulle blifva anställda.

3 :cljej lins
diktionen.

Flottan.

4: de jurisdiktionen.

5: te jurisdiktionen.

6:te jurisdiktionen.

7:de jurisdik-
''
tionen.
8:de jurisdiktionen.

9:de ju-|
risdiktionen.

5ositionsartilleriregementet.

,, kustartilleriregemente.

vea ingenjörkårs fästningskompani.
ödermanlands regemente.

(Upplands infanteriregemente.

artilleriregemente.

(Västernorrlands regemente.
(Norrlands trängkår.

terbottens regemente.

(Gottlands infanteriregemente.

,, artillerikår.

rårösunds kustartilleridetachement.

Summa 34 krigsfiskaler.

440

Bilaga V.

Förslag till aflöning af den vid krigsrätterna i fredstid anställda personal.

Juris diktion.

lista jurisdiktionen.

2:dra jurisdiktionen.

3:dje j urisdiktionen.

Personal.

Lön.

Tjänst görings pennin gar.

1 krigsdomare ............................ (Karlskrona)

1 auditör .................................... „

1 „ (Helsingborg)

1 krigsfiskal (Flottan) ................. (Karlskrona)

(Karlskrona grenadjärregemente |

1 „ i „ kustartilleriregemente ; „

(Göta ingenjörkårs fästningskompani I
....................................... (Växjö)

1 krigsdomare .

1 auditör .......

1 „ .......

1 krigsfiskal ...
1

1 1
1

jl
1
1
1

3,200

1,800

1 krigsdomare .

1 auditör .................................

1 „ ....................................

1 krigsfiskal (Flottan) ..................

1 „ |Göta „ ... ............ ;

(Lifregementets dragoner .. J

(Lifgardet till häst........... j

1 „ (Svea artillerigemente ..... ;

(Positionsartilleriregem entet J

^ /Svea ingenjörkår ............I

” iFälttelegrafkåren ..........i

3,200

1,400

(Kristianstad)
(Ystad)
(Malmö)
(Helsingborg)
(Halmstad)

(Sköfde)

(Jönköping)

(Sk öfde)
(Linköping)
(Jönköping)
(Eksjö)
(Sköfde)
(Borås)
(Uddevalla)
(Göteborg)
(Karlsborg)

(Stockholm) 3,200
1,800
1,800

(Vaxholm)

(Södertälje)

1,800

1,200

Arf vode.

1,800

1,000

1,800

1,200

Summa,

5.000

3.000
3,000

1,800

1,400

2,000

800

1,000

2,000

Transport 19,600 ! 12,200

1,600

800

1,200

800

Alderstillägg.

|lTvå, hvartdera
i å 500 kronor.

3,000

1,400

800 -1,400 -

800 -1,400 J -1,600 | -800 | 11,200

5,000

2,400

11,200

5.000

3.000
3,000

/Två, hvartdera
| å 500 kronor.

ITvå, hvartdera
I å 300 kronor.

[Två, hvartdera
\ å 500 kronor.

7,600

30,000 : 61,800

441

J urisdiktion.

Personal.		Lön.	Tjänst- igörings- pennin- gar.	Arf-\| vode.	1 Summa	i Alderstillägg.
krigsdomare ...........................	Transporl i Västerås)	19,600 3,200	12,200 ! 1,800	30,000	61,800 5,000	(Två, h vartdera
auditör ..................................	„	1,800	1,200	_	3,000	1 å 500 kronor.!
krigsfiskal ...............................	(Uppsala)	—	—	1,400	_
	(Falun)	—	• —	800	_
	(Gäfle)	—	—	800	_
>> .................................	(Västerås)	—	—	800	_
	(Örebro)	—	—	1,200	_
)) ................................	(Karlstad)	—	—	800	—
	(Sala)	-	-	800	6,600
krigsdomare ............................	(Östersund)			1,000	1,000
auditör .................................	>>	720	480	_	1,200
krigsfiskal .................................	>>	-	-	1,200	1,200
krigsdomare ..............................	(Härnösand)			1,000	1,000
auditör ....................................		720	480	_	1,200
krigsfiskal ...............................		-	-	1,200	1,200
krigsdomare .............................	(Umeå)			1,000	1,000
auditör ..............................		720	480		1,200
krigsfiskal................................	•>	-	-	1,200	1,200
krigsdomare ............................	(Boden)			1,000	1,000
auditör ..................................		720	480	_	1,200
krigsfiskal.................................	V	-	-	1,600	1,600
krigsdomare .............................	(Visby)			1,000	1,000
auditör ..................................	720	480	_\|	1,200
krigsfiskal .................................	>>	-	—	1,200	1,200
	Summa	28,200 !	17,600	48,000	93,800

4:de jurisdiktionen.

5:te juris-j
diktionen.!

öde juris-j
diktionen.|

7:de juris-l
diktionen.|

8:de juris-j
diktionen.)

9:de juris-j j
diktionen.)!

BETÄNKANDE OCH FÖRSLAG

AFGIFNA

AF DEN AF K UNGE. MAJ :T DEN 1 APRIL 1901 TILLSATTA KOMMITTÉ

FÖR REVISION AF

STRAFFLAGEN FÖR KRIGSMAKTEN OCH FÖRORDNINGEN OM
KRIGSDOMSTOLAR OCH RÄTTEGÅNGEN DÄRSTÄDES

III.

UTLÄNDSK LAGSTIFTNING.

STOCKHOLM

ISAAG MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG

1905.

UTLÄNDSK

LAGSTIFTNING.

INNEHALL:

Anteckningar rörande den militära strafflagstiftningen

i Norge......

» Danmark
» Finland ...
» Tyskland
» Frankrike
» Holland
» Schweiz ..

Sid.

II.

Anteckningar rörande det militära rättegångsväsendet

i Norge................................................................................

» Danmark.....................................................

» Finland ..................................................................................

» Tyskland ............................................................................................

» Frankrike ...............................................................

» Holland ........................................................................

» Belgien ...................................................................................................

» Schweiz...............................................................................

» Italien........................................................................................

» Ryssland.......................................................................................................

» Osterrike-Ungern................................i.............................................

109

119

127

131

145

152

155

160

166

169

172

Anteckningar

rörande den militära strafflagstiftningen.

Norge.

Den 22 maj 1902 utfärdades — på samma gång- som ny allmän
strafflag — ny militär strafflag, hvilken jämväl innehåller bestämmelserna
angående den disciplinära straffmyndigheten. Som emellertid dessa lagar
ej ännu trädt i kraft, gäller fortfarande »Militär Straff do af den 23
mars 1866 och vid sidan af denna »Disciplincer-Beglementerne» för hären
och flottan af den 5 juli 1867, för hvilka författningar här i korthet
redogöres.1)

Militaer Straffelov af den 23 mars 1866.

Enligt 1866 års militära strafflag kunna följande stråt!’ ådömas:

1. Dödsstraff (»livsstraff»), som för militära förbrytelser fullbordas
genom skjutning.

2. Straffarbete, vare sig på lifstid eller på viss tid, från och
med 6 månader till och med 15 år. Straffarbete på viss tid är af
någon af följande grader:

lista graden på en tid af öfver 12 men ej öfver 15 år

2*dra 9 12

" 11 11 11 ii ii ii J ii ii ii n

3.dje ,, i-, ii ii ii ii 6 ii ii ii 9 ii

4-*do 3

5:te ii

ii ii ii ii ^ ii ii m ii ^ ii

6 månader eller däröfver intill 3 år.

Straff, som
kunna
ådömas enligt
den
militära
strafflagen.

1) Anm. Sedan tryckningen af kommitténs betänkande tagit sin början, har den nya militära
strafflagen trädt i kraft den 1 januari 1905. Redogörelsen för den äldre lagstiftningen har emellertid
här bibehållits, då densamma i allt fall torde äga visst intresse såsom belysande lagstiftningens
utveckling.

Vid sammanläggning af straff för flera brott kan tiden för straff- •
arbetet i visst fall komma att uppgå till 18 år.

För person tillhörande manskapet användes dock icke straffarbete
på kortare tid än 2 år för militära förbrytelser Anses strafftiden böra
bestämmas kortare än 2 år, användes »strängt fängsel» (se härom nedan).

Officer, underofficer eller likställd civilmilitär ämbets- eller tjänsteman,
som dömes till straffarbete, skall äfven dömas till afsättning.

3. Fängelse (»fängsel»), som kan vara af någon af följande arter:1)

a) Enkel (»simpel») arrest, som, till lands, i afseende å officerare
kan vara antingen »husarrest» (i arrestantens bostad, kvarter, tält,
eller dylikt) eller »vagtarrest» (i eu vakt- eller annan militär lokal),
men af underofficerare och manskap utstås i militär vakt eller i allmänt
fängelse. Om skeppsbord undergås straffet af officerare i deras hytter
samt af underofficerare och menige i särskild arresthytt eller, om tillfälle
ej därtill finnes, i land. Den kortaste strafftiden är 24 timmar och den
längsta, för officerare 60 dagar, för underofficerare 30 dagar och för
manskap 15 dagar. Arrestant kan kommenderas att förrätta militär
tjänst.

b) Fästningsarrest, användbar endast å officerare och för en tid
af från och med 30 till och med 180 dagar.

c) Ensamt fängelse (»ensomt fängsel»), som, med en latitud af
från och med 5 till och med 90 dagar, ådömes allenast underofficerare
och manskap. * 2)

d) Fängelse på vatten och bröd, från och med 2 till och med 30
dagar. Detta straff användes 3) endast å underbefäl och manskap.

Sistnämnda båda straff'' kunna, hvad beträffar manskapet, skärpas
genom borttagande af sängkläder.

Som redan antydt, skiljer lagen mellan »strängt fängsel» och
»simpelt .fängsel». Med det förra förstås: a) fästningsarrest å längre
tid än 90 dagar, b) »ensomt fängsel» å längre tid än 50 dagar,

c) skärpt »ensomt fängsel» å längre tid än 40 dagar samt d) skärpt
fängelse på vatten och bröd å längre tid än 24 dagar. Annat »fängsel»
benämnes »simpelt fängsel».

Lagen bestämmer ofta såsom straff »fängsel», hvadan i sådant fall domstolen har att
välja mellan de särskilda arterna däraf, allt efter brottets beskaffenhet.

2) Straffet utstås i ett fängelse så inrättadt, att fången icke kan se eller tala med någon
och, såvidt möjligt, icke höra hvad som föregår utanför fängelserummet. Fången äger sysselsätta
sig med själfvaldt arbete men kan, om han ej väljer något, åläggas ett efter hans förmåga och
samhällsställning passande arbete.

3) Enligt uppgift af Gran i hans arbete »Fonctionnement de la Justice militaire dans les
différents états de l Europe».

»Strängt fängsel» och »simpelt fängsel» behandlas af lagen såsom
skilda straffarter.

4. Böter från och med 2 till och med (i regel) 200 speciedaler.

Detta straff ådömes på grund af den militära strafflagen endast
i undantagsfall O 5

och 6. Afsättning samt förlust af ämbete eller tjänst, hvilka
straff endast kunna ifrågakomma beträffande officerare, underofficerare
samt civilmilitära ämbets- och tjänstemän. Skillnaden mellan dessa
båda straff är, att afsättning jämväl innefattar ovärdighet att vidare
bekläda ämbete eller tjänst, hvilken påföljd däremot icke är förenad
med det andra af nämnda straff.

Om någon af underbefälet, som är antagen till tjänst på viss tid,
dömes till afsättning eller tjänstens förlust, är han pliktig uttjäna den
återstående tjänstetiden såsom menig, dock ej längre tid än två år,
därest han ej har att utgöra värnplikt.

7. Tillfällig nedflottning i lägre tjänstegrad, som dock användes
endast å underofficerare och korporaler i fält eller om skeppsbord i
stället för vissa fängelsestraff, då dessa icke kunna lämpligen under
rådande förhållanden verkställas.

Förutom ofvannämnda arter af fängelsestraff kände 1866 års militära
strafflag äfven »mörkt fängsel», hvithet straff uttjänades i mörkt
rum på vatten och bröd samt med hårdt nattläger. Det användes endast
å manskap öfver aderton års ålder från och med 1 till och med 10
dagar, dock med en dags afbrott i ljust rum och med åtnjutande af
vanlig fångkost, ifall strafftiden öfversteg fem dagar.

Äfvenså kunde enligt samma lag »simpel arrest» ombord, beträffande
manskap, utbytas mot »arrest i böien». Vid undergående af
sådant straff, som ej fick öfverstiga 8 dagar, hölls den fängslade med
bojor om fotterna å däck eller mellandäck.

Såväl »mörkt fängsel» som »arrest i böien» afskaffades emellertid

1894.

1 fråga om den utsträckning, hvari värnpliktige lyda under den
militära strafflagen enligt ännu gällande rätt,I 2) må här anmärkas, att
värnpliktig i regel lyder under nämnda lag endast under tjänstgöringstiden,
som räknas från 24 timmar före inställelsen till tjänstgöring och

I sådana fall, då den militära strafflagen hänvisar till allmän lag och denna bestämmer
straffet till böter, ådömes i regel i stället »simpelt fängsel».

2) Anm. Jfr. not å sid. 5.

Straffsatserna
för
vissa brott.

till 48 timmar efter dess afsittande, men äfven eljest i vissa fall,
nämligen, då lian är iförd militär uniform, vid militär mönstring eller
inställelse inför militär domstol äfvensom då lian är insatt i militärt
fängelse eller annorledes aftjänar militär bestraffning, så ock för vissa
slag af förbrytelser, såsom rymning, olofligt undanhållande och vissa
insubordinationsbrott m. m. (Lov. den 27 juli 1892.)

Den norska militärstrafflagen upptager i hufvudsak samma arter
af brott som vår svenska lag.

Bland straffbestämmelserna för de särskilda slagen af brott synas
följande böra nämnas:

Bymning — för hvilket brott förutsättes afsikt att undandraga
sig krigstjänst — straffas, i fredstid, första resan med fängelse och,
om brottet upprepas, med fängelse eller straffarbete i femte graden.
I krigstid är straffet straffarbete i 5de graden eller fängelse. Kvalificerade
fall bedömas strängare.

Officer, som begår rymningsbrott, dömes, då fängelsestraff eljest
skulle tillämpas, i stället till afsättning. Underbefäl ådömes i dylikt
fall, jämte fängelse, tjänstens förlust med skyldighet att uttjäna återstående
tjänstetid såsom menig.

För olofligt undanhållande är straffet, första resan fängelse, men
vid iteration fängelse eller straffarbete i 5de graden.

Officer, som undergår husarrest, men utan tillstånd lämnar sin
bostad eller den plats, där han är pliktig uppehålla sig, straffas med
vakt- eller fästningsarrest.

Den, som uppsåtligen gör sig oduglig till krigstjänst, straffas med
fängelse. Likaså den, som medelst falsk uppgift om sjukdom eller
kroppsfel undandragit sig tjänsten. I krigstid kan straffet skärpas.

Ur kapitlet om insiibordinationsbrotten (»Tilsidessettelse af den
Lydighed og Agtelse, der skyldes Befalingsmmnd, Overmaend og Vagthavende»)
märkes följande.

Den, som uppsåtligen uraktlåter att utföra honom gifven befallning
i tjänsten, handlar emot eller öfverskrider sådan befallning eller icke
utför den utan invändningar eller uppehåll, straffas i okvalificerade
fall med »fängsel» eller förlust af ämbete, i fall sådant straff är å
den brottslige användbart. Sker det af oaktsamhet, är straffet i vanliga
fall »fängsel».

Civilmilitär ämbets- eller tjänstemans olydnad mot militär förman
straffas enligt allmän lag, dock att i krigstid särskild skärpning kan inträda.

Våld mot förman är, om det begås i tjänsten, i okvalificerade
fall belagdt med straffarbete i 4:de, 3:dje eller 2:dra graden. I afseende
å våld mot förman utom tjänsten stadgas, att det straff, som enligt
allmänna strafflagen kunnat följa å brottet, kan liöjas med en grad.

Missfirmelse eller hotelse mot förman straffas, om brottet begås i
tjänsten, med »fängsel» eller straffarbete i öde graden, annars med
»fängsel».

Klander eller visad ovilja öfver förmans befallning i närvaro af
andra underordnade krigsmän eller af den, som har att utföra befallningen,
bestraffas med fängelse. Äfvenså opåkallad! försvar mot förmans
tillrättavisning i tjänsten.

Underlåtenhet att i eller utom tjänsten visa förman »de paabudne
Tegn paa Hreder og Agtelse» bestraffas med »simpelt fängsel».

Begås våld, missfirmelse, hotelse eller visas, på sätt nyss blifvit
antydt, missaktning mot öfverordnad, som ej är förman och som innehar
officers eller underofficers grad, följer, för såvidt den öfverordnade
bär tjänstedräkt eller hans militära ställning ändock är gärningsmannen
bekant, samma straff, som om brottet begåtts mot förman, eller »efter
omständigheterna» det närmast mildare straffet.

Osann klagan mot förman öfver förnärmelse i tjänsten straffas med
fängelse.

Med »strängt fängsel» eller förlust af ämbete straffas ej mindre
den, hvilken i tjänsten eller i anledning af densamma utmanar sin
förman till envig, än äfven förmannen, om han mottager utmaningen.

Beträffande alla i nu afhandlade kapitel omförmälta brott stadgas,
att det skall anses som eu förmildrande omständighet, om den öfverordnade
genom att öfverskrida gränserna för sin myndighet eller genom
otillbörlig behandling af den underordnade kan antagas hafva gifvit
anledning till förbrytelsen. I sådant fall kan straffet till och med nedsättas
till närmast lägre straff än det lägsta inom strafflatituden.

Det härpå följande kapitel bär titeln: »Om Myndigheds Misbrug
mot Under or dnedea. Däri stadgas straff för, bland annat, följande brott:

Den, som vid andra tillfällen än dem, då han är berättigad att
använda kroppsligt tvång (såsom vid nödvärn), brukar slag eller annat
våld mot underordnad vare sig i eller utom tjänsten, straffas, om det
sker i hastigt mod, med »fgengsel», men om det sker med berådt mod
eller upprepas flere gånger eller om handlingen visar hög grad af
hårdhet eller likgiltighet mot den underordnades »asresfelelse», med
»strsengt fängsel» eller med förlust af ämbete. Högre befälhafvare,

** 2

som är tillstädes, när förman misshandlar en underlydande, och icke
strax inskrider för att förhindra brottet, straffas såsom gärningsman.

Missfirmelse mot underordnad i eller utom tjänsten straffas med
»fängsel», livilket straff dock vid flerfaldig iteration kan utbytas mot
förlust af ämbete.

Med enahanda straff är belagdt att kommendera underlydande
till vakt, arbete eller annan tjänst oftare, än allmänna reglementen eller
särskild! gifna förhållningsorder medgifva.

År i allmän lag strängare straff, än den militära strafflagen stadgar,
bestämdt för handlingar af nu ifrågavarande slag (missbruk af myndighet),
skall det strängare straffet tillämpas och gärningsmannens egenskap af
förman betraktas som försvårande omständighet.

I ett kapitel: »Om Tilsidescettelse eller Fors0mmelse af militcere
Pligter i Almindelighed samt om uordentlig Op for sel i og udenfor Tjenestem
omnämnas, bland andra, följande förseelser:

För försummelse att noggrant fullgöra plikter, som äro genom
reglementen eller särskilda instruktioner anbefallda, skall, såvida öfverträdelsen
icke är belagd med särskilt straff, dömas till »fängsel», i
hvars ställe dock vid iteration eller hög grad af försumlighet kan dömas
till afsättning. 1 händelse gärningen medfört betydlig skada för krigsmakten
eller uppenbar fara för sådan skada eller skett i fiendens närhet,
är straffet »strängt fängsel» eller straffarbete i 5:te graden. Visar
befälhafvare vid begåendet af sådan försummelse brist på mod och
bestämdhet, dömes han, likasom vid ådagalagdt groft oförstånd, till
»fängsel» eller tjänstens förlust.

Med »fängsel» bestraffas slutligen alla i lagen förut icke afhandlade
förseelser mot disciplin och ordning i eller utom tjänsten,
hvarpå åtskilliga exempel anföras, såsom försummelse att iakttaga inställelse
i tjänsten på bestämd tid, vårdslöshet i klädedräkt vid sådant
tillfälle, fylleri i tjänsten eller när tjänst veterligen förestår, ouppmärksamhet
i tjänsten, förseelser mot kasernreglementen m. m. Åro omständigheterna
förmildrande, kan för förseelse af ifrågavarande slag i
stället åläggas disciplinstraff i den ordning, hvarom nedan vidare förmäles.

Befälhafvare eller civilmilitär ärnbets- eller tjänsteman, som tre
gånger varit straffad för dylik förseelse och åter gör sig skyldig därtill,
straffas med förlust af ämbete eller tjänst.

Officer, som genom dryckenskap eller annat dåligt eller oanständigt
uppförande gör sig ovärdig den aktning, han till följd af sin ställning
bör äga, dömes till förlust af ämbetet.

Bland upprors- och myteribrotten förekomma stadganden, motsvarande
80 och 81 §§ i den svenska strafflagen för krigsmakten (klander
på anstötligt sätt af förhållanden i tjänsten och hållande af sammankomster
för rådplägning i vissa dithörande ämnen). Straffet är i förra
fallet »strängt fängsel» eller straffarbete i femte graden, i senare fallet
»fängsel» eller straffarbete i nyssnämnda grad.

Den disciplinära bestraffningsrätten.'')

Enligt »Disciplinrerreglement for den norske Armee» af den 5
juli 1867 kan disciplinär bestraffning af militära förseelser ske på två
väsentligen skilda sätt, nämligen dels genom »Irettescettelse og Revselse»,
i allmänhet närmast motsvarande hvad i vår svenska strafflag för krigsmakten
och disciplinstadga benämnes tillrättavisningar a), dels genom
''»Sträf efter Vedtagelse liden Bom» 3), d. v. s. åläggande i disciplinär
väg af bestraffning, som, utan att dom i saken ågått, verkställes, i fall
den, hvilken bestraffningen ålagts, därmed förklarar sig nöjd.

»Irettescettelse» (== varning) eller »Revselse» (= annan tillrättavisning)
kan åläggas för mindre förseelser mot disciplin och ordning i
eller utom tjänsten, då omständigheterna äro förmildrande, såsom försummelse
i fråga om inställelse, vårdslöshet i dräkt, fylleri i tjänsten
m. m. dyl. (jfr ofvan), äfvensom för andra smärre förseelser, hvilka
kunna anses tillräckligt näpsta med några dagars »simpel arrest».

»Irettescettelse» kan meddelas a) i enrum, b) i närvaro af flere militärer
af samma grad som den skyldige eller af högre grad samt c) genom
uppläsning å dagorder. Varning i annan form (»allmindelig tilrettevisning»)
är icke att betrakta som »irettessettelse».

Såsom »Revselser» användas:

A. För menige:

1. Anmälan (»fremmpde») å andra tider än de sedvanliga.

2. Sträf tjänstgöring (»arbeide udenfor torn-»).

3. Straff exercis.

4. Straffrätt.

5. Per missions förbud, under högst 14 dagar.

6. Förlust af allmän fritid under högst 21 dagar; innebär förbud
att gå utanför kvarterets, kasernens, lägrets eller annat angifvet område.

7. »Simpel arrest», från och med 1 till och med 10 dagar. 1

1) Jfr. not å sid. 5.

2) Under revselse faller dock äfven, såsom nedan synes, »simpel arrest» på viss kortare tid.

s) Motsvaras i den tyska lagstiftningen af »Strafverfiigung».

B. För korpraler och underofficerare (underbefalingsmasnd):

Ofvannämnda, under n:is 4—7 betecknade straffarter.

C. För officerare:

»Simpel arrest», med en maximitid af, för löjtnanter och kaptener
6 dagar och för högre officerare 4 dagar. De sistnämnde kunna dock
åläggas detta straff endast i form af husarrest, hvaremot kompaniofficerare
jämväl kunna åläggas vaktarrest.

Irettesccttehse äger enhvar förman använda gentemot underlydande.
Irettessettelse genom uppläsning å dagorder kan dock utfärdas endast
af sådan befälhafvare, som har rätt att ålägga revselse.

Rätt att ådöma revselse i den utsträckning, som ofvan angifvits,
tillkommer endast jurisdiktionschefer ''), äfvensom generalspersoner i
förhållande till dem underlydande personer, som icke stå under någon
jurisdiktionsclief. Befälhafvare af lägre grad, än nyss nämnts, äga rätt
att meddela revselse med vissa begränsningar, olika allt efter befälhafvarens
grad, enligt i reglementet meddelade närmare bestämmelser.
Dylik begränsad bestraffningsrätt tillkommer dock i allmänhet ej befälhafvare
af lägre grad än kapten, dock att jämväl officerare af lägre
grad, hvilka utöfva befäl öfver själfständig afdelning, äga dylik rätt,
hvarjämte befälhafvare för detacherad afdelning äger att i vissa fall
bekläda under honom lydande befälhafvare (äfven korporaler) med sådan
myndighet.

■»Sträf efter Vedtagelse uden Dom» kan åläggas dels för förseelser
mot den militära strafflagen, hvilka icke ägna sig till bestraffande blott
och bart med revselse, men som- dock icke äro svårare, än att de enligt
lagen kunna försonas med »simpelt fängsel», dels ock för — under
militär jurisdiktion hörande — förseelser mot allmän lag, under förutsättning
att den förevarande förseelsen icke krafvel’ strängare straff, än
som, enligt hvad nedan omförmäles, kan åläggas af vederbörande befälhafvare,
att vid iteration icke inträder skärpt straff samt — för den
händelse att åtal är beroende af målsägande — att denne gifver sitt
samtycke till sakens afgörande på ifrågavarande sätt.

Den sålunda bestämda rätten att ålägga »Sträf efter Vedtagelse
uden Dom» för brott vare sig mot militär eller allmän lag tillkommer 1

1) Cheferna för den militära åklagaremyndigheten, en hvar inom sin jurisdiktion. Jfr anteckningarne
rörande det militära rättegångsväsendet.

utan inskränkning endast jurisdiktionschefer. De straff, som af dem
kunna på detta sätt åläggas, äro följande:

A. För menige:

»Simpel arrest», i högst 15 dagar,

»Ensamt fängsel», i 5—50 dagar,

Skärpt »ensomt fängsel», i 5—40 dagar,

Fängelse på vatten och bröd, i 2—30 dagar, samt
Skärpt fängelse på vatten och bröd, i 2—24 dagar;

B. För korpraler och underofficerare (underbefalingsmsend).

»Simpel arrest», i högst 30 dagar,

»Ensomt fängsel», i 5—50 dagar,

Fängelse på vatten och bröd, i 2—30 dagar, samt
Degradering;

C. För officerare:

»Simpel arrest», i högst 60 dagar, samt
Fästningsarrest, i 30—90 dagar;

D. För krigsmän af samtliga nu nämnda klasser:

Böter, 2—200 Speciedaler.

Generalspersoner, som icke äro jurisdiktionschefer, äga i ifrågavarande
hänseende beträffande personer, som icke stå under någon
jurisdiktionschef, enahanda rätt som jurisdiktionschef, med den inskränkning
dock att de ej äga att ådöma »Sträf efter Vedtagelse uden Dom»
för förseelser mot allmän lag.

Jämväl regementsofficerare, som, utan att vara jurisdiktionschefer,
äro chefer för militära kårer eller afdelningar, hvilka i allmänhet eller
för tillfället kunna betraktas som själfständiga, äga, när de hafva ett
från egen jurisdiktionschef afsöndradt kvarter, rätt att för militära förseelser
i nu nämnd ordning ålägga bestraffningar, dock med vissa i
reglementet angifna inskränkningar.

Den nya militära strafflagen.

(Militär Straffelov.)
af den 22 maj 1902.

Den nya lagen består af fyra delar, i sin ordning uppdelade i
kapitel.

Första delen utgör lagens allmänna del och innefattar, utom inledande
bestämmelser, i tre särskilda kapitel stadganden om hvilka som
lyda under lagen (»Lovens virkekreds»), om straffen samt om de grunder,
som utesluta, höja eller minska straffbarheten, m. m. (»Forskjellige
bestemmelser»). Andra delen afhandlar i fyra kapitel de särskilda brotten
med den inskränkning, som föranledes af lagens tredje del. Tredje
delen, som benämnes »Krigsartikler», behandlar sådana brott, som endast
kunna begås i krigstid eller som, begångna i sådan tid, medföra strängare
straff, än om de föröfvas i fredstid. Fjärde delen slutligen behandlar
den disciplinära bestraffningsrätten.

Under den militära strafflagen lyda, där ej särskild! undantag i
lagen göres, eller sådant eljest däraf framgår:

§9. 1. alla vid krigsmakten anställda eller därtill hörande personer*)

med undantag af de vid utskrifningsväsendet och det militära rättsväsendet
anställda tjänstemän;

2. medfarande på flottans fartyg, när dessa befinna sig på »Sjptogt»2)
men, när de äro på »Togt», endast i disciplinärt hänseende;

samt i krigstid dessutom:

3. enhvar, som i hvilken egenskap som helst tjänstgör vid krigsmakten
eller följer någon därtill hörande afdelning;

4. krigsfångar, som stå under militär bevakning; samt

5. enhvar, som gör sig skyldig till uppsåtlig underlåtenhet att
fullgöra hvad honom enligt lag åligger med afseende å fullgörande af
rekvisitioner för krigsmaktens behof (§ 94 Mil. Str. Lov.) eller på krigsskådeplats
begår vissa förräderi- eller spioneribrott eller plundring
in. in. dylikt.

§ 4. Till krigsmän hänför lagen:

1. militära tjänstemän med fast lön;

2. värnpliktige »befalingsmiend», spel och menige under tjänstgöringstiden
äfvensom när de äro insatta i militärt fängelse;

3. frivilliga, vid krigsmakten tjänstgörande militärpersoner;

4. civilmilitära personer i motsvarande beställningar med undantag
af de vid utskrifningsväsendet och det militära rättsväsendet anställda
tjänstemän.

§ 5. Med tjänstgöringstiden förstås, i fråga om värnpliktige, den tid,

*) Rörande frågan i hvilken utsträckning värnpliktige lyda under militär strafflag, se närmare
noten å sid. 21 i Del II af kommitténs betänkande.

2) »Sjotogt» är sjötåg på främmande farvatten, beräknadt att räcka minst 14 dagar. »Togt»
är annat sjötåg.

under hvilken de skola deltaga i de militära öfningarne, tjänstgöra vid
de militära varfven eller verkstäderna eller på annat sätt tjänstgöra
vid krigsmakten, äfvensom den tid, som åtgår till resa till tjänstgöringsorten
och åter, i hvarje fall minst 24 timmar före inställelsen och lika
lång tid efter hemförlofvandet.

Lagen definierar begreppen förman (»föresats) och öfverordnad lika- § 6.
som ock begreppet krigstid. Under sistnämnda beteckning innefattas s
jämväl den tid, från hvilken krigsmakten eller vederbörande afdelning
däraf beordrats på krigsfot och intill densamma åter är satt på fredsfot.

e 22

Enligt lagen kunna följande sträf ådömas:1) straff, som

1. Dödsstraff som dock är användbart endast i krigstid. Döds- ädöla™nL-st
straff, som icke är fullbordadt före krigets slut, öfvergår till »fängsel» den militära

på lifstid. 1 2) '' strafflagen.

2. Fängsel — motsvarande straffarbete enligt den ännu gällande | it
lagen — vare sig på lifstid eller på viss tid, från och med 21 dagar

till och med 15 eller, vid sammanträffande af brott, 20 år.

I dom kan bestämmas, att fängelsestraffet helt eller delvis skall
förvandlas till Dshjrcrpet fcengseb. Sådan förvandling kan jämväl beslutas
vid straffets verkställande på begäran af den sakfällde eller med
hans samtycke.

Förvandling af famgsel till skjaerpet fängsel ifrågakommer dock
ej, då sådant straff ådömts befälhafvare (»befalingsmand»),

Skjarpet fängsel är af två slag, antingen fängsel på vatten och
bröd, i högst 20 dagar, eller fängsel- med hardt nattläger, i högst 30
dagar. Vid förvandling till skjmrpet fängsel svara 1 dags fängsel på
vatten och bröd och 2 dagars fängsel med hardt nattläger mot 3
dagars vanligt fängsel.

Fängelse på vatten och bröd får ej ådömas personer under 18
års ålder.

3. »He/fe»,s) från och med 21 dagar till och med 20 år. § 13.

1) Af nedannämnda straff äro endast dödsstraff, arrest och »revselse» speciellt militära
straff- De närmare bestämmelserna angående öfriga straff återfinnas, för såvidt desamma äro fastställda
i »lov j, i allmänhet i den allmänna strafflagen. Dock innehåller den militära strafflagen
därutinnan vissa afvikande föreskrifter.

2) Enligt den nya allmänna strafflagen kan dödsstraff icke ådömas.

a) Den hufvudsakliga skillnaden mellan fängsel och hefte torde vara den, att fängsel
medför förpliktelse att utföra det arbete, som ålägges fången, men hefte, som likaledes
innebär arbetsskyldighet, lämnar fången frihet att välja arbete. Den »heftede» har därjämte rätt
att själf sörja för sitt underhåll och att i viss mån själf bestämma öfver, huruvida han'' om dagen
må vistas samman med andra »heftede» eller ej. Hefte synes, enligt motiven till den nya allmänna
strafflagen, vara afsedt för förbrytelser, som på grund af sin beskaffenhet eller eljest på
grund af därmed förbundna omständigheter icke ådagalägga ett särskildt fördärfvadt sinnelag hos
brottslingen (tillfällighetsförbrytare i motsats mot sedvaneförbrytare).

I fråga om andra än »befalingsmtend» kan hefte, på begäran af
den sakfällde eller med hans samtycke, vid verkställigheten förvandlas
till fängsel eller skjserpet fängsel, därvid 2 dagars hefte svara mot 1
dags fängsel.

I de fall, då fängsel är i lagen nämndt som enda frihetsstraff,
kan motsvarande hefte likväl ådömas, så framt särskilda omständigheter
göra det antagligt, att brottet icke framgått ur ett fördärfvadt sinnelag.

§ 15. 4. Arrest, som är af två slag:

§ i6. a) »Husarrest», från och med 1 till och med 30 eller, vid samman träffande

af brott, 45 dagar. Detta straff kan ådömas endast »befalingsmand»,
elever i militära skolor samt civila personer. Det utstås i arrestantens
bostad eller hytt. Husarrestant må icke utan tillåtelse mottaga besök.

b) »FagtarrestD, från och med 1 till och med 60 eller, vid sammanträffande
af brott, 90 dagar. Vaktarrest utstås, i regel, i militär
arrestlokal och om möjligt i enrum. Den arresterade är, där ej tjäustehänsyn
hindra, tillåtet att å bestämda tider mottaga besök.

3 dagars arrest motsvara 2 dagars hefte och 1 dags fängsel.

s; is. Arrest kan, på begäran af den sakfällde eller med hans samtycke,

vid verkställigheten förvandlas till hefte eller, såvida han ej är »befalingsmand»,
till fängsel eller skjmrpet ftengsel, dock så att det
sistnämnda blir minst 2 dagar.

§ 17. Arresterad kan åläggas militär tjänstgöring men icke annat arbete,

inbrott i arresten inverkar ej på arresttidens beräknande, såvida ej afbrottet
varar utöfver tolf timmar i sträck.

§ 13. 5. Böter, som kunna ådömas för gröfre brott eller s. k. förbry telser1)

till belopp af 3—10,000 kronor och för andra brott, s. k. förseelser,
1—5,000 kronor. Vid bestämmandet af bötesbeloppet skall tagas
särskild hänsyn till den skyldiges förmögenhetsförhållanden och hvad
denne med hänsyn till sin lefnadsställning antages kunna gälda.

Böter kunna enligt närmare regler, som meddelas i administrativ
väg, få erläggas genom afbetalning eller aftjänas i statens eller kommunens
tjänst. Betalas eller aftjänas de icke, skola de indrifvas, så framt
icke den sakfälldes ekonomiska ställning eller möjlighet att försörja sig
finnes därigenom lida kännbart afbräck. I utslaget skall utsättas fängelsestraff
från och med 1 dag till och med 3 månader eller, vid samman §

2. *) Med militära förbrytelser (»militaere förbindelser») förstås enligt den militära strafflagen

brott, som kunna medföra fängsel öfver tre månader, hefte öfver ett år eller afsättning. Ofiiga
i lagen omförmälda brott äro militära förseelser (»militcere förseelser»). Allmänna strafflagen har
en motsvarande indelning, därvid dock gränsen mellan förbrytelserna och förseelserna är sa tillvida
annorledes uppdragen, att brott, som kan straffas med hefte öfver sex månader, räknas som
förbrytelse.

träffande af brott, 4Va månader eller motsvarande antal arrestdagar,
hvartill böterna skola förvandlas, i den händelse de icke erläggas eller
aftjänas på något af ofvan nämnda sätt. r)

Adömda böter kunna betalas till en del, och återstoden förvandlas
till frihetsstraff.

(i. »BevselsexK (Se nedan under den disciplinära bestraffningsmyndigheten.
)

7. I särskilda fall, afsättning (»fradömmelse af offentlig tjeneste»).

Med nu nämnda straff kunna såsom Uttåg t) sstraff förbindas:

a) Förlust af offentlig- tjänst, som den skyldige innehar;

b) Förlust för eu tid af 10 är af rösträtt i offentliga angelägenheter
och af tillträde till offentlig tjänst ;

c) Förlust för en tid af 10 år af rätt att tjänstgöra i rikets krigsmakt;

d) Förlust för viss tid om högst 5 är eller för alltid af rätt att
innehafva viss ställning, t. ex. såsom sakförare, läkare, veterinär m. m.

Förlust af enhvar tjänst, som den skyldige innehar, skall alltid
ådömas jämte dödsstraff eller hängsel om minst 1 ar, ådömclt för militär
förbrytelse. Det under b) omförmälda straff skall alltid åtfölja dödsstraff
eller fängsel ä minst 2 är, ådömdt för militär förbrytelse.

Förlusten af rätt till tjänstgöring vid rikets krigsmakt kan förenas
med dödsstraff, hängsel eller med helte i 3 år eller därutöfver eller
med tjänstens förlust, ådömd för militär förbrytelse, för så vidt nämligen den
skyldige genom brottet visat sig ovärdig till tjänstgöring vid krigsmakten.

Såväl nu omförmälda som öfriga tilläggsstraff kunna äfven eljest,under
vissa i lagen angifna förutsättningar, ådömas jämte de egentliga straffen.

Dömes någon, som icke uttjänat sin värnplikt, till tjänstens förlust,
eller omfattar den tidrymd, för hvilken någon fråndömes rätten till
tjänstgöring vid krigsmakten, icke hela hans återstående värnpliktstid,
är han pliktig att fullgöra återstoden af sin värnplikt som menig.

Rätten till tjänstgöring vid krigsmakten kan under vissa villkor
återförvärfvas.

Såsom tilläggsstraff upptager lagen jämväl:

e) Offentliggörande af domen;

f) Förvisning från vissa platser, 3) samt

g) »Inddragning» (== konfiskation) af vissa föremål.

j) Om förvandling af böter, som ålägg-as såsom disciplinstraff, se nedan sid. 26.

'') Hetta straff kan ifrågakomma, då, i allseende till det begångna brottets beskaffenhet
eller motiven därför, brottslingens närvaro på bestämd plats anses förbunden med särskild fara för
person eller egendom. Straffet kan under vissa förutsättningar i administrativ väg häfvas med
eller utan villkor.

** A

2 inom. V

S 20.

2 22.

2 21.

Allmänna I allmänhet gäller, att den allmänna strafflagens allmänna del

gnmdsab-ei. gger tillämpning äfven å militära brott.

s 27. Institutet villkorlig dom, som redan tidigare införts i Norge, har

upptagits i den nja allmänna strafflagen och äger användning äfven
vid tillämpning af den militära strafflagen, jämväl vid arreststraff.

S Har någon gjort sig skyldig till flera grofva förbrytelser af vissa

i lagen angifna slag, kan domstolen, därest brottslingen i betraktande
af förbrytelsernas beskaffenhet, motiven till desamma eller den sinnesart,
som därigenom visas, finnes särskild!, farlig för samhället eller för
enskildes lif, hälsa eller välfärd, bestämma, att han kan behållas i
fängelse, så länge som det anses nödigt, dock icke längre än tre
gånger den tid, som straff till tiden af domstolen fastställes, och högst
15 år utöfver samma tid.

Beträffande de i den militära strafflagen särskild! förekommande
allmänna grundsatser må i öfrigt nämnas följande,
s 24. Förmans befallning i tjänsten fritager underlydande från straff,

såvida ej den senare gått utöfver befallningen eller insett eller tydligen
måst inse, att han i och med dess utförande komme att medverka till
ett brott. I hvarje fall kan straffet nedsättas under det eljest gällande.
s 2li- Fruktan för personlig fara vid försummande af tjänsteplikt utgör

ej straffrihets- eller straffmildringsgrund.

8 -s- Begås militärt brott af flera krigsmän gemensamt, kan straffet

höjas med hälften utöfver det i lagen eljest bestämda straffmåttet, dock
ej utöfver den tid, som den ifrågavarande straffarten i allmänhet kan
ådömas. Under enahanda förutsättning kan straffet på samma sätt höjas
för förman, som uppsåtligen samverkat med underlydande.

Slutligen må anmärkas, att enligt den nya militära strafflagen,
liksom enligt den nya allmänna strafflagen (»Almindelig borgerlig
Straffelov af 22:de maj 1902»), delaktig i allmänhet bedömes lika med
gärningsman och således träffas af samma straff som denne. *)

Straffsatserna

för vissa
brott.

S 1M4.

§ 87.

Lagens undra, del, som afhandlar de särskilda brotten med de undantag,
som ofvan nämnts, innehåller hufvudsakligen följande bestämmelser:

P Ur den nya allmänna strafflagen synas följande bestämmelser, hvilka således g''älla
enhvar, äfven dem, som stå under krigslag, i den mån denna ej meddelar afvikande bestämmelser,
här böra anmärkas:

Den, som medverkar till att det föröfvas någon »efter militser lov» straffbar handling,
som kan medföra 2 års fängsel eller strängare straff, bestraffas med böter eller med hefte eller
fängsel i högst 1 ur.

Den, som i krigstid rättstridig! medverkar till att det föröfvas någon »efter militär lov»
straffbar handling, som kan medföra 3 års .fängsel eller strängare straff straffas med hefte eller
fängsel i högst 4 år.

(4:de kap.) Oloflig frånvaro, rymning och annat undandragande
afl krigstjänst.

Oloflig frånvaro (»Den, som retsstridig forlader eller bliver borte § 34

Ira det sted, hvor det paaligger barn som militär pligt att vasre tilstede»)
straffas med böter eller arrest. År den brottslige krigsman,
straffas lian med arrest eller med fängsel högst i 3 månader samt, om
bortovaron varar längre än 7 dagar, med fängsel i högst 2 år, dock
under synnerligen förmildrande omständigheter med arrest.

Rymning *) — hvarmed förstås afvikande eller uteblifvande i af- * 35
sikt att alldeles undandraga sig krigstjänsten — straffas med fängsel
från och med 3 månader till och med 2 år. Vid återfall i sådant brott,
eller om rymningen sker från fartyg på »togt», är straffet fängsel
från och med 1 till och med 3 år. Inställer sig den brottslige åter
inom 7 dagar frivilligt för att fullgöra sin tjänst, straffas han med
fängsel i högst 2 år; vid synnerligen förmildrande omständigheter kan
i sådant fall straffet blifva arrest.

Den, som i afsikt att undandraga sig sin militära tjänst, genom
stympning eller annorledes gör sig helt eller delvis obrukbar därtill, 2)
eller som genom föregifvande af sjukdom eller kroppsfel söker att undandraga
sig krigstjänsten, straffas med fängsel i högst två år.

Husarrestant, som lämnar de rum, där arresten skall utstås, eller * 37
utan tillåtelse mottager besök, straffas med vaktarrest i minst dubbelt så
lång tid som den ådömda husarresten eller med fängsel i högst 3 månader.

(5:te kap.) Förbrytelser och förseelser med'' hänsyn till den militära
sådor dinationen (»Den militsere underordning»).

Den, som då han i tjänsteangelägenhet kommer i beröring med $ 33
öfverordnad (»under tjenestlige forhandlinger og möder». eller när han
är iförd uniform, uppsåtligen uraktlåter att visa en öfverordnad föreskrifna
tecken på respekt, straffas med arrest i högst 10 dagar.

Med arrest straffas den, som i anledning af tjänsten eller under § 39
fullgörande åt militärt tjänsteåliggande inför förman yttrar ovilja mot
hans befallning eller gör invändning mot hans tillrättavisning eller som
gör sig skyldig till vanvördigt uppförande gent emot öfverordnad på
annat sätt, än ofvan nämnts. Sker det med hotfull hållning eller i
närvaro af samlad trupp, blir straffet fängsel i högst 0 månader.

0 Den som medverkar till att någon, som står i norsk krigstjänst, rymmer eller underlåter
att infinna sig till krigstjänst, bestraffas — enligt allmänna strafflagen — med böter eller
med hefte eller fängsel i högst 1 år.

2) Med fängsel i högst ett år straffas — enligt allmän strafflag — den, som i afsikt att
undandraga sig sin värnplikt på ofvan nämndt sätt gör sig därtill obrukbar.

§ 40. Förolämpning mot förman eller öfverordnad i anledning af tjänsten

(iller under utförande af militärt tjänsteåliggande bestraffas i allmänhet
med arrest eller med fängsel i högst 1 år. I vissa kvalificerade fall
kan straffet höjas intill fängsel i 3 år.

§ 41. Falsk angifvelse hos militär myndighet af förman eller öfverordnad

för brott bedömes efter allmän lag, dock att arrest träder i stället för
böter.

Obefogad klagan hos sådan myndighet öfver förmans eller öfverordnads
förhållande i tjänsten bestraffas, om klagan framställes mot
bättre vetande, med arrest eller med hefte eller fängsel i högst 6
månader, och om det icke sker mot bättre vetande, men dock utan
rimlig grund, med arrest.

42 och 44. Mord, dråp eller annan misshandel äfvensom brott i. afseende å

den personliga friheten, som föröfvas mot förman eller öfverordnad i
anledning af tjänsten eller under utförande af militärt tjänsteåliggande,
straffas enligt allmän lag, dock så att arrest träder i stället för böter,
när sådant straff eljest ifrågakommer, och att straffet kan höjas med
hälften inom de för hvarje straffart fastställda gränser. År brott af
nu nämnda slag uppsåtligt och begånget inför samlad trupp, straffas
den skyldige med fängsel i minst 1 år.

§ 43. Den, som med våld eller hot söker förmå förman eller öfver ordnad

att företaga eller underlåta en tjänstehanäling eller att hindra
honom under en sådan, straffas med fängsel i högst 6 år.

Med fängsel i 3 år straffas den, som på dylikt sätt söker hindra
en annan krigsman från att utföra eu honom af förman gifven befallning
i tjänsten.

$ 45. De straff, som äro stadgade för flertalet af hithörande brottsliga

handlingar, då de begås i »anledning af tjänsten eller under utförande
af militära tjänsteåligganden», tiflämpas äfven, om sådan handling föröfvats,
då den skyldige eljest i tjänsteangeiägenhet trädt i beröring
med förmannen eller den öfverordnade (»under tjenestlige forhandlinger
og moder med den skyldiges föresatte eller overordnede»), eller när
den skyldige är iförd uniform. I afseende å värnpliktige gäller dock
detta först, sedan de fått nödig undervisning angående sina plikter.

c 46. Den, som underlåter att visa skyldig lydnad mot förmans befall ning

i tjänsten eller rättsstridigt handlar emot eller öfverskrider befallningen
eller mot bättre vetande ger förman osant svar på fråga i
tjänsten, straffas med arrest eller med fängsel i högst 3 månader.
Vidblifver den underlydande, trots upprepad befallning, sin. olydnad,
eller gifver han med ord eller åtbörder uttryckligen tillkänna, att han

icke vill utföra befallningen, straffas lian med fängsel i högst 1 år,
njen om det sker inför samlad trupp, med fängsel i högst 2 år. Vid
inträffad skada eller fara för skada kan straffet betydligt ökas.

Den, som söker att . upphetsa krigsman till ovilja mot tjänsten § 47.
eller till hat mot förmän eller öfverordnade, straffas med arrest eller
med fängsel i högst 3 år. Föröfvas sådant brott genom tryckt skrift,
kan straffet höjas till fängsel i 4 år.

blår den öfverordnade genom otillbörligt förhållande gifvit au led- s 48.
ning till något af nu nämnda insubordinationsbrott, kan straffet nedsättas
under det utsatta minimum och till en mildare straffart, samt, om det
består i arrest, under särdeles förmildrande omständigheter helt och
hållet bortfalla. Har den öfverordnades otillbörliga uppförande bestått

1 misshandel eller kränkande behandling af gärningsmannen, får fängsel
på lifstid ej i något fall användas och straffet ej heller öfverstiga tredjedelen
af det eljest bestämda straffmaximum, när detta är frihetsstraff
på viss tid.

1 ifrågavarande kapitel afhandlas äfven myteri- och upprorsbrotten.

De i den äldre lagen förekommande bestämmelser om straff för hållande
af sammankomster för rådplägning rörande vissa militära förhållanden
äro i den nya lagen uteslutna.

Militär vakt i tjänsteutöfning åtnjuter i regel enahanda rätts- §
skydd som förman.

(6:te kap.) Missbruk af myndighet.

Den, som, genom att missbruka sin myndighet eller genom att s s<>.
med orätt taga sig sådan, rättsstridigt söker förmå underlydande att göra,
tåla eller underlåta något, straffas med arrest eller med fängsel i högst

2 år, men vid iteration i högst 4 år. Har han sökt förmå den underlydande
till straffbar handling, kan straffet gå upp till fängsel i 6 år.

Den, som gör sig skyldig till annan reglemontsstridig behandling af
underordnade, straffas med arrest eller med fängsel i högst 3 månader.

Den, som rättsstridigt söker afhålla underlydande från att fram- s 57.
komma med eller vidblifva ansökning, besvär eller klagan, eller som
vid mottagandet af sådan uraktlåter att företaga, hvad som med anledning
däraf åligger honom, straffas med arrest eller med fängsel i
högst 2 år.

Den, som utan laga rätt utöfvar disciplinär straffmyndighet, eller § 5Ssom
öfverskrider sin disciplinära straffmyndighet, straffas med arrest
eller med fängsel i högst 5 år.

Den, som i anledning af tjänsten eller under utförande af militärt § sy.
tjänsteåliggande mot underlydande gör sig skyldig till mord, dråp eller

annan misshandel eller ärekränkning'', straffas enligt den allmänna strafflagen,
dock att arrest träder i stället för böter, när sådant straff eljest skulle
ådömas, samt att för vissa af dessa brott (i allmänhet okvalificerad vanlig
misshandel och ärekränkning) straffmaximmn höjes från 6 månaders
till 1 års hängsel. Samma ansvar inträder, om gärning af hithörande
slag begås, när förmannen eljest i tjänsteangelägenhet träder i beröring
med den underlydande (»under tjenestlige forhandlinger og moder» å
eller när deri skyldige är i uniform.

§ falsk angifvelse åt underlydande hos militär myndighet straffas

jämväl enligt allmän lag. Arrest ersätter äfven här böter.''
s 61- hör anstiftan eller delaktighet i underlydande befälhafvares för brytelse

eller förseelse af den beskaffenhet, som i nu omhandlade kapitel
afses, straffas förman som gärningsman med förhöjning af intill hälften.
Straffet inträder oberoende af, huruvida gärningsmannen på grund af
god tro eller af andra grunder icke är straffskyldig.
s 62- För missbruk af myndighet, ärekränkning eller misshandel straffas

militär vakt i allmänhet, som om gärningen vore begången af förman.

(7:de kap.) Förbrytelser och förseelser med hänsyn till särskilda
tjänsteplikter och den militära ordningen.

Däribland märkas:

s Krigsman, som i strid mot sin plikt underlåter att anmäla af

underlydande begången straffbar handling eller att utöfva sin disciplinära
straff myndighet, straffas med arrest eller med fängsel i högst 3 år,
men med arrest eller med hefte i högst 3 månader, om underlåtenheten
skett af oaktsamhet.

s ,;,i'' Krigsman, som släpper fånge, den där står under militär bevak ning,

lös eller medverkar till hans flykt, eller som underlåter att utföra
en häktningsåtgärd, som åligger honom i följd af tjänsteplikt eller
särskild order, straffas med hefte eller fängsel i högst 5 år. Har det
skett af oaktsamhet, är straffet arrest eller hefte i högst 6 månader.
s ,iT- Den, som alger oriktiga tjänste-attester, meddelanden eller för klaringar,

straffas med arrest eller med fängsel i högst 3 år. Var
felet oväsentligt, och ingen skada varit afsedd eller skett, kan straffet
blifva böter och under särdeles förmildrande omständigheter helt och
hållet bortfalla.

Förrådande af militär tjänstehemlighet utan skälig anledning bestraffas
med arrest eller tjänstens förlust eller fängsel i högst fem år.
Har hemligheten blifvit förrådd till annan stat, eller betydlig skada
vållats, är straffet fängsel i minst 1 år.

Sistnämnda ansvarsbestämmelser äga tillämpning äfven å den,
som, sedan lian lämnat tjänsten, förbryter sig på ifrågavarande sätt.

Den, som olofligen öppnar eller tillstädjer någon att öppna ett
honom i tjänsten anförtrodt bref, straffas med tjänstens förlust eller
med fängsel i högst 3 år. Sker det för att skaffa sig eller annan
obehörig vinning, kan straffet höjas till fängsel i 6 år.

Militär vakt, som försummar honom åliggande tjänsteplikt eller
sätter sig ur stånd att uppfylla densamma, straffas med arrest eller
fängsel i högst 1 år. I svårare fall, såsom vid betydlig skada, skärpes
straffet betydligt.

Med arrest eller med fängsel i högst 3 månader straffas den, som
visar sig berusad under utförandet af militära tjänsteplikter, eller när
tjänst veterligen förestår, eller »under tjenestlige förband 1 i Tiger eller möder»,
eller när han är i uniform.

Krigsman, som i tjänsten brukar rått eller otillbörligt tal, straffas
med arrest. Vid upprepad förseelse kan straffet ökas till fängsel i
högst 3 månader.

Krigsman, som utmanar annan krigsman till envig, eller som
mottager utmaningen, eller som deltager i eller medverkar vid envig,
straffas med arrest eller tjänstens förlust eller med hefte i högst 1 år.
Vid bedömandet af detta brott tillämpas ofvan anförda regel om straffnedsättning
eller straffrihet, i den händelse den underordnades åtgärd härutinnan
framkallats af otillbörligt förhållande från den öfverordnades sida.

Missbrukar »befalingsmand» sin ställning till att genom företagande
eller underlåtande af tjänstehandling kränka annans rätt, blir straffet
arrest eller tjänstens förlust eller fängsel i högst 1 år. Har han handlat
för att skaffa sig eller annan oberättigad vinning, eller har genom förbrytelsen
betydlig skada eller rättskränkning förorsakats, kan straffet
gå upp till fängsel i 5 år.

Underlåter krigsman att utföra någon tjänsteplikt, eller öfverträder
han på annat sätt sina tjänsteplikter, straffas han med arrest eller
med fängsel i högst 6 månader, men, om han är »befalingsmand», med
arrest eller tjänstens förlust eller med fängsel i högst 2 år. Har betydlig
skada skett, blir straffet strängare.

Med arrest eller tjänstens förlust eller med hefte i högst 6 månader
straffas »befalingsmand», som visar försumlighet eller vårdslöshet vid
utförandet af tjänsteplikter, eller som gör sig skyldig till groft oförstånd
i tjänsten eller företager någon handling, som på grund af hans ställning
är honom förbjuden. 1 händelse betydlig skada af brottet orsakats,
inträder svårare straff.

§ 79. »Befalningsmand», som genom dryckenskap eller annorledes i sitt

uppförande i eller utom tjänsten gör sig ovärdig den för hans ställning
nödiga tillit eller aktning, straffas med förlust af tjänsten.

Egendomsbrotten, såsom stöld, försnillning m. in. dylikt, äro, för
såvidt angår förhållandena under fred, icke såsom sådana upptagna i
den nya militära strafflagen.

Krigsartik- I den nya militära strafflagens tredje del, hvilken, såsom ofvan

omförmälts, benämnes »Krigs ar tiklen och endast afser att tillämpas å
brott, begångna i krigstid, behandlas i *ett kapitel: »krigsförräderi
och blottställande af krigsmakten», i ett kapitel: de ändringar (straffskärpningar1),
som vid vissa i lagens andra del omförmälda brott inträda
i krigstid, och slutligen i ett kapitel: »plundring och andra förbrytelser
mot person och egendom».

Den discipii- l)en nya militära strafflagens fjärde del motsvarar, som ofvan

sträffnings- blifvit antydt, det förutvarande »disciplinaerreglementet». Denna del af
myndig- krigslagstiftningen har sålunda numera indragits under stortingets lagheten.
stiftningsmakt och erhållit karaktär af »lov». Dock bestämmes i lagen,
att de närmare reglerna rörande den militära disciplinärmyndigheten
meddelas af Konungen.

I den nya lagen hafva bibehållits båda de i nu gällande lag medgifna
sätten för den disciplinära bestraffningsmyndighetens utöfvande,
nämligen:

1) revselse, samt

2) åläggande af s. k. forelmgsstraf'', hvars verkställighet är beroende
på förklarande af den, som bestraffningen ålagts, att han åtnöjes med
bestraffningen.

§ 108. Genom revselse kunna bestraffas:

a) försummelser af militära tjänsteplikter Och förseelser mot militär
tukt och ordning, Indika icke äro straffbara efter lagens andra eller
tredje del, samt

b) följande förut omnämnda förseelser, nämligen: oloflig frånvaro

1) Sådan skärpning inträder i krigstid för oloflig bortovaro från tjänst, rymning, misshandelseller
frihetsbrott mot förmän och öfverordnade, brott mot den militära lydnadsplikten, upphetsning
till ovilja mot tjänsten eller hot mot förmän och öfverordnade, myteri- och upprorsbrotten, reglementsvidrig
behandling af underlydande och underordnade, försummelse i vakttjänstgöring samt
vid öfverträdelse af tjänsteplikt eller försummelse eller vårdslöshet i tjänsten. - —

i tjänsten, underlåtenhet att visa öfverordnad påbjudna tecken till respekt,
visad ovilja mot befallning eller vanvördigt uppförande mot
öfverordnad, olydnad mot förman eller lämnande af osant svar i tjänsten,
afgifvande af oriktig tjänsteattest etc., förseelse vid vakttjänstgöring,
fylleri i tjänsteförhållande, brukande af rått eller otillbörligt
tal i tjänsten, underlåtenhet att fullgöra tjänsteplikt eller öfverträdelse
af sådan samt försummelse eller vårdslöshet vid utförande af tjänsteplikt,
så framt i sådana fäll revselse anses tillräcklig. I dessa fall kan
dock den, som revselsen afser, inom 24 timmar genom förman fordra
sakens afgörande genom dom, för såvidt böter till högre belopp än 5
kronor eller arrest i mera än 3 dagar genom revselsen ålagts honom.
Sådan begäran kan vara skriftlig eller muntlig. År den muntlig, uppsättes
den genast skriftligen af förmannen och bestyrkes med hans
underskrift.

Förelmgsstraf han meddelas får:

a) »förseelser» b, som äro straffbara efter lagens andra eller tredje
del, samt

b) vissa där omförmälda »förbrytelser»1) nämligen: oloflig bortovaro,
rymning, ifall den rymde inom 7 dagar återkommer, visad ovilja
mot befallning eller vanvördigt uppförande mot öfverordnad, obefogad
klagan öfver förmans eller öfverordnads förhållande i tjänsten, visad
olydnad trots upprepad befallning etc., förbrytelse vid vakttjänstgöring,
underlåtenhet att fullgöra tjänsteplikt eller öfverträdelse af sådan samt
försummelse eller vårdslöshet vid utförande af tjänsteplikt in. fl., allt
för såvidt någon af de såsom forelasgsstraf medgifna straffarter anses
tillräcklig.

Disciplinära förseelser preskriberas efter 6 månader.

Som revselse fä endast användas:

A. Mot me linie:

1. Iretteseettelse, vare sig .

a) enkel (»simpel») irettesmttelse, i enrum eller itjänsteskrifvelse, eller

b) sträng irettesiettelse, i närvaro af flere krigsmän eller genom
uppläsning å dagorder.

2. Anmälan å andra tider än de sedvanliga (»parade»), h.regeln i
»parademmssigt äntra Ib;, efter omständigheterna med full packning, till
fots eller till häst. För en och samma förseelse får sådan revselse icke
åläggas för mer än 3 på hvarandra följande dagar och 1 gång om
dagen.

Orii skillnaden mellan förseelser och förbrytelser, se ofvan noten sid. 16.

** 4

§ 109.

§ 30.

§ no.

§ in.

§ 133.

§ 112.

3. Strafftjänstgöring, bestående i arbete utom tur, såsom rengöring,
putsning eller andra förefallande tjänsteförrättningar i kasern,
skepp, munderingskammare, rustkammare stall eller läger.

4. Straffexercis, i högst 7 dagar med 1 å 2 timmar om dagen.

5. Straffvakt, hvad beträffar hären, med minst 3 nätter mellan
hvarje vakt.

6. Frihetsinskränkning, bestående i förbud att under vissa tider
om dagen eller under hela dygnet, för en tidrymd af högst 21 dagar,
gå utom kvarteret, kasernen, lägret eller annat närmare bestämdt område.
Detta slags revselse får icke ånyo användas, förrän dubbelt så
lång tid förflutit som den, hvarunder frihetsinskränkningen varat.

7. Permission sfärbud, för högst 1 månad, eller nekande af lanälof,
för högst 3 månader eller för vissa landgångsturer. Den, som detta
straff varit ålagdt för den högsta tillåtna tid, kan icke åter åläggas
detsamma, förr än dubbelt så lång tid förflutit.

8. Böter, högst 20 kronor.

Om böter icke erläggas eller kunna indrifvas, träder

1 dags arrest i st. f. böter om 1— 4 kr.

2 dagars „ ,, „ „ 5—10 „

3 ii ii ii ii ii 11 20 ,,

9. Arrest, under högst 10 dagar.

B. Mot nmderbefälingsmcend»:

Samma disciplinstraff som mot menige med undantag af de med
n:is 2—4 betecknade.

C. Mot personer, som icke äro krigsmän, samt mot officerare:

1. Irettescettelse,

a) enkel,

b) sträng.

2. Böter, högst 20 kronor.

3. Arrest, under högst 10 dagar, som dock såsom revselse ej kan
användas mot officerare af regementsofficers eller högre grad i annan
form än husarrest.

Som ))förelcegsstraffei) fä endast användas:

1. Arrest, under högst 30 dagar.

2. Böter. I »forelasgget» skall utsättas arreststraff från och med 1
till och med 30 dagar, hvartill böterna skola förvandlas, i händelse de
icke på något lagligen bestämdt sätt erläggas.

3. För menige och »underbefalmgsmacnd», tillhörande flottan,
nekande af 1 andlof för högst 6 månader.

4. »Inddragn ing».

För en och samma förseelse får endast ett straff, likasom ock
revselse endast af ett slag användas.

Oinskränkt rätt att ålägga revselse i ofvan angifna utsträckning
tillkommer endast generaljurisdiktionschefer, jurisdiktionschefer samt
generals- och amiralspersoner.

Andra officerare, hvilka a) i allmänhet eller för tillfället föra
kompanichefs eller, motsvarande eller högre kommando, eller b) föra
befäl öfver militär befästning, anstalt eller fartyg, eller c) innehafva
motsvarande själfständig ställning i den militära förvaltningen, hafva
emellertid en disciplinär bestraffningsrätt, som — med undantag däraf
att officer, hvilkens grad ej öfverstiger kaptens, ej kan ådöma underbefalingsmamd
frihetsinskränkning för längre tid än 14 dagar i stället
för annars medgifna 21 dagar — ej skiljer sig från den ofvan först
nämnda befälhafvare tillkommande rätt i afseende å annat än den tid,
hvarunder arrest kan ådömas, i hvithet afseende gäller, att regementsofficer
kan ålägga annan regementsofficer 2 dagars (hus-)arrest, kompaniofficer
4 dagars (hus- eller vakt-) arrest, underbelälingsm tend. 6 dagars
(vakt-) arrest och menig 8 dagars (vakt-) arrest, samt att kapten eller
löjtnant kan ålägga honom underlydande officer 2 dagars (hus- eller
vakt-) arrest, linderbefalingsinsond 4 dagars (vakt-) arrest samt menig''

6 dagars (vakt-) arrest.

I öfrigt tillkommer disciplinär bestraffningsrätt äfven befälhafvare
öfver detacherad afdelning.1) Sådan befälhafvare äger, om han är officer,
ålägga honom underlydande officer 1 dags arrest, underbefalingsm;end
2 dagars arrest, frihetsinskränkning i högst 4 dagar, permissionsförbud
eller nekande af landlof samt menig 4 dagars arrest,
»parade», strafftjänstgöring, straffexercis, frihetsinskränkning i högst

7 dagar eller nekande af permission eller landlof. År däremot
befälhafvare öfver detacherad afdelning allenast underofficer, har han
icke vidsträcktare bestraffningsrätt, än att han kan ålägga underbefalingsmaend
1 dags arrest samt menig 2 dagars arrest, »parade»,
strafftjänstgöring, straff exercis, frihetsinskränkning i högst 4 dagar,

1) Med sådan befälhafvare är i förevarande afseende likställd sekond å fartyg Onäpstkommanderende
ombord»).

§ 114.

§ 115.

permissionsförbiid i högst 7 dagar eller nekande af landlof för högst 4
1 andgångst ur er.

Härförutom kan enhvar förman utan hänsyn till tjänstegrad tilldela
underlydande irettessettelse.

§116. Rätt att utfärda företag tillkommer utan inskränkning generalju risdiktionschefer,

jurisdiktionscliefer samt generals- och amiralspersoner.
Sådan, rätt, allenast med den inskränkning, att arrest ej må »föreläggas» för
längre tid än 20 dagar, tillkommer jämväl öfriga med ständig disciplinär
bestraffningsrätt utrustade officerare1), för såvidt de föra befäl öfver militär
afdelning, befästning, anstalt eller fartyg, som i allmänhet eller för
tillfället kan betraktas som själfständigt.

§ *17- Ingen må utöfva disciplinär myndighet i sin förmans närvaro

§ 118- utan dennes samtycke. Beträffande förseelser, hvilkas disciplinära be straffning

tillkommer en underordnad befälhafvare, utöfvas disciplinärmyndigheten
af hans förman, såvida förseelsen är föröfvad i dennes
närvaro eller är lämnad ostraffad af den underordnade.

§ 119. Anser underordnad befälhafvare, att strängare straff bör användas,

än han är behörig att ålägga, eller hyser han eljest betänklighet att
själf afgöra saken, har han att inhämta sin förmans afgörande.

§ 121. I fråga om proceduren stadgas beträffande såväl revselse som fore kogsstraff,

att vederbörande skall beredas tillfälle att förklara sig, samt
att de till ett riktigt bedömande af saken nödiga upplysningar skola
anskaffas.

§ 12°- Hvad särskild! angår forekegsstraf, skall den tilltalade på ända målsenligt

sätt få sig tillställdt ett skriftligt föreläggande, innehållande
noggrann! angifvande af den ifrågavarande straffbara handlingen, hänvisning
till tillämpade lagrum, straffets storlek, vidare eventuel! storleken
af skadeersättning och rättegångskostnader samt slutligen viss tid, i regeln
icke under 24 timmar, inom hvilken den tilltalade har att afgifva förklaring,
om han åtnöjes med det förelagda straffet (»vedtager fore1
fegget»).

Åtnöjes han ej, eller uraktlåter han att afgifva förklaring, afgör
jurisdiktionschefen, om åtal skall anhängiggöra^. Förklarar den, som
fått sig bestraffningen ålagd, sig därmed nöjd, skall denna hans
förklaring skriftligen uppsättas, uppläsas samt undertecknas, där sä
ske kan, af den, som bestraffningen gäller, jämte ett tillkalladt vittne.

»Vedtaget för el teg» har samma verkan som en dom, dock med

1) Således ej befälhafvare öfver detacherad afdelning.

deri inskränkning, som, enligt livad nedan sägs, följer af högre befälhafvares
pröfningsrätt. Målet kan genom »ankel) :) dragas under
Iloiesterets pröfning. Foreltegsstraf går i regel genast i verkställighet.

Revselse går i regel genast i verkställighet.

Den, hvilken revselse ålagts af någon, som själf står under högre
befälhafvares disciplinära myndighet, kan inom 24 timmar därefter
genom vederbörande förman ingifva besvär till närmast högre med
disciplinär bestraffningsrätt utrustade befälhafvare. Straffet går dock,
oberoende af anförda besvär, i verkställighet, såvida det icke utgöres
af böter eller arrest, eller ock af den högre befälhafvare!) förordnas,
att med bestraffningen skall anstå. Mot det beslut, som fattas i
anledning af anförda besvär, kan klagan ej föras, utom i det fall att
därigenom böter eller arrest ålagts för förseelse, som är straffbar enligt
lagens andra eller tredje del. 1 sistnämnda fall kan klagan, likaledes
genom besvär, föras hos jurisdiktionschefen och, i fredstid, öfver haris
bes lut lins general] i irisdiktionschefen.

Revselse utgör ej hinder för sakens upptagande vid domstol i
vanlig ordning. Har bestraffningen helt eller delvis gått i verkställighet,
göres härför afdrag vid straffets slutliga bestämmande.

Anmälan om »vedtaget forelsegsstraf» eller ålagd revselse skall
omedelbarligen göras hos öfverordnad myndighet. I »straffeprotokollen»
skall anteckning ske om forelsegsstraf samt om revselse, som består
i frihetsinskränkning, permissionsförbud, böter eller arrest.

Enhvar befälhafvare skall hafva inseende öfver sina underordnades
utöfvande af disciplinärmyndigheten. Finner han ett straff oförtjänt,
för strängt eller olagligt, har lian att nedsätta eller upphäfva det.
Befinnes det för mildt, skall dock vid det skedda bero, såvida det icke
är fråga om eu straffbar handling, som icke bort i disciplinär väg
bestraffas.

Anses ett forelsegsstraf hafva användts å brottslig handling,
därför sådan bestraffning ej lagligen får användas, tillkommer det
jurisdiktionschefen att meddela beslut om sakens behandling. Har det
i dylikt fall »vedtagne» straff helt eller delvis gått i verkställighet,
göres därför afdrag vid det slutliga straffets bestämmande. *)

*) »Anke» afser en förnyad pröfning af målets rättsliga sida (jfr. anteckningarna rörande
det militära rättegångsväsendet). »Anke» synes här kunna grundas endast därpå, att föreskrifna
former ej iakttagits, att det förhållande, forelsegget afser, ej är straffbart eller att nöjdförklaringen
ej skett på ett bindande sätt. (Lov om Rettegangsmaaden i Straffesager § 881).

S 122.

ICO.

S 125.

S 128.

§ 12!.

S 1911.

§ I -

S 4.

Straff, som
kunna ådömas
enligt
strafflagen
för krigsmakten.

S 19.

Danmark.

I motsats till hvad förhållandet är med den danska lagstiftningen
rörande den militära domstolsförfattningen och rättegångsordningen, Siden
danska strafflagen för krigsmakten af jämförelsevis färskt datum.
Sistnämnda lag fStraffelov för Krigsmagten) är nämligen af den 7
maj 1881. På grund af medgifvande i denna lag och i enlighet med
vissa i densamma uppställda allmänna regler för den disciplinära straffmyndighetens
omfattning och utsträckning äro utfärdade dels »Anordning
om Anvendelse af Sträf uden Dom ved Landkrig smagten den 13 aug.
1886 och dels »Anordning om Anvendelse af Sträf liden Dom ved Sekrigsmagten,
for saa vidt angaar Landtjenesten , samt »Anordning om Anvendelse
af Sträf uden Dom i Krigsskibe paa Togt» med flere flottan rörande
förordningar i samma ämne den 20 juni 1881.

Under den militära strafflagen lyda:

1. i allmänhet alla till krigsmakten hörande personer, vare sig
de äro därvid fast anställde eller tillsvidare (midlertidlig) tjänstgörande
vid densamma;

2. krigsfångar, som stå under militär bevakning eller, på hedersord
frigifna, brutit detta;

3. andra till krigsmakten ej hörande personer, när de i krigstid
på något af krigsmakten besatt område utom riket bedrifva spioneri
för fiendens räkning, förleda någon af krigsmakten till förräderi, rymning,
uppror eller olydnad eller eljest deltaga i sådant brott eller företaga
andra handlingar till omedelbar skada för krigsmakten eller öfverträda
de bestämmelser, som vederbörande befälhafvare till krigsmaktens eller
krigsföretagets säkerhet meddelat.

Enligt strafflagen för krigsmakten, jämförd med den allmänna
strafflagen, kunna följande straff användas:

1. Dödsstraff (»Livsstraf»), som fullbordas offentligt genom skjutning.

2. Straffarbete. Detta straff medför uteslutning från hären eller
flottan äfvensom förlast af ämbete eller tjänst. Dock kan värnpliktiganvändas
till krigsmaktens nytta enligt särskilda bestämmelser. Straffarbete
är antingen

a) Tukthusarbete, på lifstid eller på viss tid, från och med 2 till
och med 16 år, eller

b) Arbete å korrektionsanstalt (» För b edr i n gshu s arb eid e» , från och
med 8 månader till och med 6 år.

3. »Fcengselsstraf» af något af följande slag: *) § n.

a; Enkel (»simpel») arrest, från och med 6 timmar till och med, § in.
för officerare, 2 månader, för andra krigsmän, 1 månad. Detta straff
är af något af följande båda slag:

a) Kvarterarrest, som består däri, att den dömde icke får lämna § 13.
sin bostad, vare sig i kasern, tält eller annorstädes, men vid krigstjänst

å fartyg- däri, att lian icke får landlof och att han icke beordras till tjänst
i land eller å fartyg, som sändes till land. Detta straff kan icke ådömas
menige utom i disciplinär väg.

[■]) Vakt arrest, som utstås i särskild arrestlokal, dock att, å fartyg, § u.
officerare och underofficerare, som hafva egen hytt, aftjäna straffet i
denna. Besök få mottagas endast efter särskild tillåtelse. Detta straff
kan icke användas å officerare af högre grad än kapten.

b) Arrest i enrum (»ensom Arrest»), på fartyg i högst 35 dagar, § 17.

annars i högst 60 dagar. Straffet kan användas endast å under officerare

och menige.

c) Arrest i bojor (»Arrest i Bpien»), som kan vara antingen § is.

«) enkel (»simpel»), med bojor om ena benet, under en tid af

högst 10 dagar, eller

/?) sträng, med bojor om båda benen, under högst 5 dagar.

Bojorna fastgöras i golfvet eller däcket, men så att den fängslade
icke hindras att stå, sitta eller ligga. Kedjan skall vara minst 1 aln
lång. Den fängslade befrias från bojorna eu timme om dagen för att
fa nödig rörelse. Arrest i bojor användes endast å menige, (enl. Gran).

d) Mörk arrest, under högst 30 dagar. Värn- arresten mera än § 19.
5 dagar, tillbringas hvar femte dag i ljust men ensamt rum. Har den
arresterade ej fyllt 18 år, göres arresten ljus hvar tredje dag, och inräknas
i detta fall — hvad eljest icke är förhållandet — äfven de
dagar, som den arresterade hålles i ljust rum, i strafftiden.

e) Mörk arrest på inskränkt kost, som skiljer sig från det sist- § 20.
nämnda straffet därigenom, att fången blott till middagen erhåller varm

mat, i öfrigt vatten och bröd. Mörk arrest användes endast å underofficerare
och menige.

0 Enligt allmänna strafflagen finnas följande arter af fängelsestraff: 1) Enkelt fängelse
om 2 dagar — 2 år, 2) fängelse på sedvanlig ''fångkost om 2 dagar — 6 månader, 3) fängelse
på vatten och bröd om 2 — 30 dagar samt 4) statsfängelse om 6 månader — 10 år. Ådömes
krigsman för brott mot allmän lag (af krigsdomstol''i något af nu nämnda arter af fängelsestraff,
förvandlas det efter vissa regler (§ 40) till militärt »Fpengselsstraf».

f) Fängelse på vatten och- bröd, från och med 2 till och med, på
fartyg, 20, i öfriga fall, 30 (lagar. Detta straff får ej användas å
personer, under 18 eller öfver 60 år, ej heller å sådana, hvilkas hälsa
enligt läkares intyg skulle kunna taga skada deraf; i dessa fall användes
i regel i stället mörk arrest på inskränkt kost. Straffet användes icke
heller på officerare annat än för brott, som enligt den allmänna
meningen betraktas som vanärande, samt icke på underofficerare utom
i förening med tjänstens förlust. Straffet har två grader:

er) Enkelt (»simpelt») fängelse på vatten och, bröd, hvilken aftjänas
i ljus arrestlokal, såvidt möjligt i enrum. Därest strafftiden öfverstiger
5 dagar, skall, i öfverensstämmelse med den allmänna strafflagens
stadganden för motsvarande fall, vid straffets verkställande göras ett
eller flere afbrott för eu eller flera dagar, beroende på strafftidens längd.

/?) Strängt fängelse på ratten och bröd, som utstås i mörkt enrum.
Den fängslade erhåller inga sängkläder, endast om natten täcke och
hufvudkudde. Om straffet icke varar mer än 5 dagar, fullbordas det
utan afbrott. Skall det ådömas för längre tid, utsattes det i två eller
flere gånger 5 dagar med mellantider af 5 dagar, under hvilka den
dömde förvaras i ensamt men ljust rum och erhåller vanliga sängkläder.
Ombord kan dock straffet utstås i perioder om 6, 7 eller 8 dagar med
mellantider om endast 2 dagar.

g) Fästningsarrest, hvilket straff är användbart endast å officerare
och ådömes för en tid af 1, 1 y 2 eller flere månader, dock ej öfver
1 år. Äfven af detta straff finnes två grader:

a) enkel (»simpel)») och

(j) sträng fästningsarrest, Indika arter skilja sig i afseende å den
tid, fången kan fä vistas i fria luften, samt i ätten att mottaga besök.
Sträng fästningsarrest kan såsom en skärpning i bestraffningen ådömas
i förening med förlust af ämbete eller tjänst.

När ett brott i lagen är belagdt med »Fängsel» eller »Fmngselsstraf»,
innefattas därunder något af nu nämnda arter (icke statsfängelse,
hvarom se nedan). Samma arter delas i »Fängsel» af första graden
och »Fängsel)) af andra graden. Med »Fängsel af andra graden förstås
strängt fängelse på vatten och bröd i mer än 15 dagar, enkel fästningsarrest
i mer än 4 månader samt sträng fästningsarrest i mer än 3
månader. Under »Fängsel af första graden innefattas alla öfriga förut
nämnda arter af »Fängsel».

»Faengselsstraf» kan slutligen, som antydt, ådömas i form af

li) Statsfängelse, på lifstid eller på viss tid, från och med 1 till
och med 10 år. Har någon enligt allmän lag förskyllt statsfängelse för

kortare tid än 1 år, förvandlas det till annat motsvarande straff, för
officerare fästningsarrest.

4. Förlust af ämbete eller tjänst. Detta straff kan ådömas antingen § 35.
ensamt eller i förening med andra straff. Det är användbart endast å
officerare, underofficerare och korpraler (»Befalingsmsend») samt vissa

med dem likställda (civilmilitära) personer. Den, som ådömts detta straff,
är, för såvidt han icke redan fullgjort sin värnplikt, skyldig aftjäna denna
eller livad af densamma återstår, som menig, dock med rätt för vederbörande
militära departement att hemsända honom.

Anmärkas må, att krigsdomstol kan, i stället för ådömande af $ 36-»Fängsel», till tjänstens förlust döma officer eller underofficer, som
flera gånger förut i denna sin ställning varit dömd till .»Fängsel» och
som anses oduglig eller ovärdig att behålla tjänsten. J)

5. Tillrättavisning (»Iretteseettelse») 1 2) användes som straff för s 38-

mindre tjänsteförseelser, hvilka annars skulle medföra endast en kort

tids enkel arrest, för såvidt omständigheterna tala för ett sådant utbyte. 3)

Då straff för en förbrytelse af krigsdomstol skall bestämmas
enligt allmän lag, användas de däri bestämda straffarter,4) dock med de
förändringar, som föranledas af den militära strafflagen.

Allmänna strafflagens allmänna del är tillämplig äfven å militära
brott. Ur nämnda lag må nämnas den bestämmelse, att den oriktiga ° a ser''
uppfattning, att en genom lagen förbjuden handling enligt samvetets
eller religionens bud är tillåten eller anbefalld, eller omvändt, att en
af lagen anbefalld verksamhet af samma grund är otillåten, ej utesluter
straff.

Den militära strafflagen innehåller i öfrigt, bland andra, följande
allmänna bestämmelser: Underlydande, som utför en af förmän an -

1) Menig, som visst antal gånger dömts till »Fsengselsstraf» kan dömas att blifva skild § 32.
från sin truppafdelning, i hvilken händelse han därefter användes till krigsmaktens gagn efter
krigsstyrelsens bestämmande, dock med möjlighet att framdeles återflyttas till truppafdelningen

2) »Irettessettelse» är ett speciellt militärt straff.

*) Å personel-, som ej fyllt 15 år, kan af nu angifna straff intet annat användas än enkel § 39.
arrest, å krigsfartyg i högst 30 dagar, eljest i högst 60 dagar samt »Irettessettelse». I öfrigt
användas å dem, de straff, som enligt allmän lag kunna ådömas personer af deras ålder.

fp 4) De förut ej anmärkta straff, som kunna ådömas enligt allmän strafflag men ej enligt
strafflagen för krigsmakten äro: 1) Böter, från och med 1 till och med 2,000 kronor, 2) förlust
af valrätt samt 3) kroppsstraff nämligen a), för personer af mankön mellan 15 och 18 år,

»fott in (gsträf» om 10 25 slag samt b), lör gossar mellan 10 och 15 år och flickor mellan 10 och
12 år, »1tils», med nyssnämnda antal slag, som dock för särdeles vanartiga barn kan ökas till
2 gånger 25 slag, fördelade på 2 dagar.

** 5

befalld, straffbar handling, är straffa, så framt han ej bort inse eller
eljest afvetat, att med befallningen åsyftades en förbrytelse. Har någon
genom egen skuld försatt sig i öfverlastadt tillstånd, utesluter detta
icke straff, om tjänstefel därunder begås. Hafva flera krigsmän gemensamt
begått brott, kan den eller de till grad eller tjänsteålder främste
deltagarne, ändå att de ej bevisligen äro att anse som hufvudmän,
straffas som sådana. Som försvårande omständigheter vid straffmätningen
uppställer lagen i allmänhet, bland annat, att förbrytelse blifvit
begången i krigstid eller i närheten af fienden, att den blifvit begången
i tjänsten och särskildt under vapen, att flera förenat sig om att begå
brott eller gemensamt begått detsamma, att någon missbrukat sina
vapen eller sin tjänsteställning till begående af förbrytelse. Om i krigstid
vissa för krigsföretagen farliga förbrytelser taga så öfverhand, att
farliga följder för krigsmakten eller krigsföretagen ögonskenligen äro
att befara, om icke nämnda förbrytelser hastigt dämpas, kan högste
befälhafvare^ efter utfärdad kungörelse, för dylika förbrytelser utsträcka
användningen af dödsstraff. Detta kan gälla äfven inbyggarne i fientligt
land.

Straffsatserna
för
eu del brott.
SS 81—85.
89, 92.

..Rymning anses föreligga, då någon, i afsikt att helt och hållet
undandraga sig krigstjänsten, vare sig afviker, döljer sig undan eller i
öfrigt uteblifver eller ock, efter permission eller annan loflig frånvaro,
uraktlåter att åter inställa sig x). Sådan afsikt presumeras, bland annat,
när någon olofligen afviker och icke åter infinner sig, i fredstid
inom 3 dagar och i krigstid inom 24 timmar, samt när någon efter
meddelad permission uteblifver mera än 8 dagar utöfver bestämd tid
utan anmäldt laga förfall. Rymning bestraffas i fredstid, första resan
med »Fängsel)», dock icke under enkelt fängelse på vatten och bröd i
2 gånger 5 dagar, andra resan med »Fängsel» af andra graden och vid
förnyadt återfall med straffarbete i högst 4 år. 1 krigstid är straffet
»Fängsel» i andra graden eller straffarbete i högst 3 år, vid återfall i högst
4 år, i vissa svårare fall strängare. Officer skall, hvad straff han än
för öfrigt erhåller, dömas till tjänstens förlust. Jämväl för underofficer
kan sådan påföljd inträda. Ofvannämnda bestämmelser tillämpas
å värnpliktige endast under förutsättning, att de redan inträdt i tjänstgöring
(jfr nedan).

Om någon af manskapet, som för rymning har förskyllt ringare
straff än straffarbete, åter frivilligt anmäler sig, anses han icke som

Som rymmare betraktas i allmänhet äfven den, som i ofvan nämnda afsikt afviker från
arrest, äfven om afsikten närmast varit att undandraga sig straff.

rymmare, utan straffas såsom för oloflig frånvaro, men det straff lian
erhåller betraktas dock vid återfall som rymningsstraff.

Oloflig frånvaro utan sådan afsikt, som förutsattes för rymning, s 97.
straffas med »Fängsel» eller förlust af ämbete eller tjänst. Sker det i
fiendens närhet, kan straffet stiga till straffarbete i 4 år.

Värnpliktig, som icke inställer sig i rätt tid till sin första tjänst- § 98.
göling och härför tilltalas vid krigsdomstol, straffas med »Fängsel)).

Har han i krigstid uppsåtligen undandragit sig krigstjänsten, kan dock
straffet ökas till straffarbete i 2 år.

Den, som genom att ådraga sig sjukdom, etc., som gör honom s 95.
oduglig till krigstjänst, söker undandraga sig denna, straffas med minst
15 dagars enkelt »Fängsel» på vatten och bröd eller motsvarande straff
eller straffarbete i högst 2 år.

Användande af bedrägligt medel i dylikt syfte straffas med »Fängsel» s 96.
eller med tjänstens förlust.

I kapitlet om upprors- och myteribrotten märkes följande:

Sådana i en församling af krigsmän företagna handlingar, som äro § 1(H».
ägnade att uppväcka uppror eller olydnad, straffas, ändå att sådan verkan
ej var åsyftad, med »Fängsel», statsfängelse eller straffarbete i högst $ lot.

4 år. Enahanda straff drabbar den, som på sådant sätt klagar öfver
besvärlighet eller brist eller företager annan sådan handling, att han bort
kunna inse, att därigenom missnöje kan utbredas inom någon del af
krigsmakten, ändå att detta ej var åsyftadt.

Bland förbrytelser med hänsyn till förmän, öfverordnade och vakthafvande
förekommer följande:

Den, som uppsåtligen åsidosätter skyldig lydnad genom att handla
emot, öfverskrida eller uraktlåta att uppfylla någon af förman gifven
befallning i tjänsten, icke utför en sådan befallning utan invändningar
eller onödigt uppehåll eller obefogad! motverkar någon tjänstebefallning,
straffas med »Fängsel» eller förlust af ämbete eller tjänst. Nekar han
att lyda eller gifver på annat sätt tillkänna, att han icke vill lyda, blir
straffet minst enkelt fängelse på vatten och bröd i 3 gånger 5 dagar
eller annat motsvarande »Fmngselsstraf». Vid vissa angifna försvårande
omständigheter kan straffet ytterligare stegras. År olydnaden förenad
med våld mot förmannen, är straffet straffarbete i minst 8 år eller
dödsstraff.

Den, som uppsåtligen dräper förman i eller för tjänsten, straffas
med döden.

s m.

S 116.

S 117.

§ 118.

S 119.

§ 120.

S 121.

§ 122.
g 123.

Våld mot förman i eller för tjänsten är, om döden (oafsiktligt)
följer, belagdt med dödsstraff eller straffarbete i minst 6 år; medförer
våldet lemlästning eller annan icke mindre betydlig skada, blir straffet
straffarbete i minst 4 år eller dödsstraff, men, om icke så betydlig skada
följer, straffarbete i högst 8 år eller, under förmildrande omständigheter,
ringare straff, dock icke under »Fängsel» af andra graden. Straffet
bortfaller icke, äfven om gärningen utöfvas för att afvärja ett rättsstridigt
angrepp från förmannens sida, såvida icke fara förelåg, att
angreppet skulle medföra döden, lemlästning eller annan obotlig skada.
Våld mot förman, som icke sker i eller för tjänsten, straffas, om gärningen
medförde lemlästning eller annan icke mindre betydlig skada, med
straffarbete och om någon icke så betydlig skada följer, med »Fängsel»
af andra graden eller statsfängelse eller straffarbete i högst 4 år.

Hot om våld mot förman straffas med »Fängsel», minst med enkelt
fängelse på vatten och bröd i 3 gånger 5 dagar eller annat motsvarande
»Fsengselsstraf». Vid försvårande omständigheter, särskildt. om hotet
framställes i tjänsten, kan straffet stiga till statsfängelse eller straffarbete
i 4 år.

Begås något af sistnämnda båda brott mot öfverordnad, som ej
är förman, belägges det med enahanda straff; dock kan för enbart hot
om våld straffet nedsättas till lägre grader af »Fängsel».

Utmanar någon öfverordnad i anledning af hans förhållande i
tjänsten till envig, straffas lian med »Fängsel» af andra graden eller
tjänstens förlust.

Förolämpning mot öfverordnad äfvensom trotsigt eller annat vanvördigt
uppträdande mot honom eller ärekränkande tadel af honom m. in.
straffas, om det sker i eller för tjänsten, med »Fängsel» eller förlust
af ämbete eller tjänst. Under särdeles försvårande omständigheter, särskildt
vid grof ärekränkning mot förman i tjänsten, kan straffet stiga
till statsfängelse eller straffarbete i 3 år.

Den, som i ö Iligt, när lian kommer i beröring med öfverordnad,
åsidosätter den aktning, lian är skyldig denne, eller som talar om denne
på ett ärekränkande eller otillbörligt sätt, straffas med »Fängsel».

Vid utmätandet af straffet för nu nämnda insubordinationsbrott
bör hänsyn tagas till den större eller mindre skillnaden i. tjänstegrad
mellan den förorättade och gärningsmannen. I fråga om våld, hot om
våld, utmaning till envig samt förolämpning och vanvördigt uppträdande
betraktas det som eu särdeles förmildrande omständighet, om den öf\ <erordnade
genom att öfverskrida gränserna för sin myndighet eller genom
otillbörlig behandling af den underordnade eller hans närmaste har eggat

till förbrytelsen eller bär framkallat den genom att inlåta sig i opassande
förtrolighet med den underordnade. I sådant fall kan till och
med straffet sättas under det annars bestämda minimum.

Den, som uppsåtligen eller af brist på skyldig uppmärksamhet s 121.
underlåter att visa öfverordnad, som han känner eller är skyldig att
känna, föreskrifna tecken till aktning, straffas med »Fängsel» af första
graden. Skedde det ouppsåtlig^, kan, första gången, varning ådömas.

Ogrundad klagan mot förman straffas med »Fängsel» af första s 124.
graden.

För olydighet, våld, hot om våld eller förolämpning mot skilt vakt är § 125.
straffet i regel detsamma, som om gärningen blifvit begången mot förman.

Bland förbrytelser med hänsyn till underlydande och underordnade
märkas:

Den, som utan att vara därtill behörig belägger underordnad med § iso.
straff, öfverskrider gränserna för sin straff myndighet eller i öfrigt olagligen
låter straff gå i verkställighet eller eljest missbrukar sin myndighet
i sådant afseende, straffas, såvida han ej enligt allmän lag förskyllt
svårare straff, med »Feengsel» eller förlust af ämbete eller tjänst.

Den, som olofligen slår eller på liknande sätt utöfvar personligt § 131.
våld mot underordnad, straffas med »Fängsel», och skall straffet, om
den underordnade icke genom retsamt (»opirrende») förhållande har
eggat till förbrytelsen, utgöra minst vaktarrest i 30 dagar eller annat
motsvarande »Fsengselsstraf». Urartar våldet till verklig misshandel, eller
föreligga andra synnerligen försvårande omständigheter, dömes till
»Fängsel)) af andra graden eller förlust af ämbete eller tjänst, såvida
icke enligt allmän strafflag svårare straff blifvit förskylldt. Högre befälhafvare,
som är tillstädes vid sådan gärning och icke strax inskrider
för att förhindra den, erhåller samma straff och kan jämte fängelse
dömas till förlust af ämbete eller tjänst.

Hot om våld mot underordnad straffas med »Fsengseb.

Falska beskyllningar, okvädinsord och annat otillbörligt upp- s 133>
trädande mot underordnad bestrafläs med »Fsengsel». Begås dylikt brott ? 134.
eller våld eller hot om våld mot öfverlastad person, anses brottet begånget
mrder försvårande omständigheter.

Den, som ålägger underlydande mer tjänstgöring, än som är till- g 136.
låtet, eller missbrukar sin ställning till att ålägga honom arbete till sin
enskilda nytta eller till att ålägga den underlydande något, som han
ej har befogenhet att påbjuda, eller att förbjuda honom handlingar, som
lian icke på grund af sin tjänst har befogenhet att hindra, eller till att

§ 140.

8 lön.

8 159.

8 102.

inskränka den underlydandes lagliga frihet med hänsyn till utöfningen
af allmänt medborgerliga plikter och rättigheter, såsom deltagande i
offentliga valhandlingar, straffas med »Fängsel»; och kan officer, om
förbrytelsen upprepas, dömas till ämbetets förlust.

Förman, som underlåter att utöfva tillbörlig uppsikt öfver underlydande
till förhindrande af förbrytelse eller att "befordra begångna förbrytelser
till ansvar (disciplinärt eller annorledes), dömes till »Fängsel»,
officer i svårare fall till ämbetets förlust.

Förman, som genom hot om skadliga följder eller andra otillåtna
medel söker afhålla underlydande från att anföra eller fullfölja klagomål,
eller som undertrycker eller söker att undertrycka klagoskrift,
straffas med »Fängsel» eller, vid återfall, efter omständigheterna tjänstens
förlust.

Ur kapitlet om :»åsidosättande eif militära plikter i allmänhet eller
i vissa förhållanden» anföras följande bestämmelser:

Den, som handlar emot, försummar eller eljest icke med tillbörlig
noggrannhet efterkommer de honom enligt reglementen, författningar
o. s. v. eller i följd af förhållandenas natur åliggande plikter, straffas,
såvida intet annat särskildt straff är förskylldt, med »Fängsel». Har
officer därvid ådagalagt synnerligt lättsinne, vårdslöshet med hänsyn
till viktiga plikter, brist på mod eller manlig beslutsamhet eller höggrad
af brist på tillbörlig insikt till riktigt bedömande af inträffade
förhållanden, straffas han med tjänstens förlust, hvithet straff vid förorsakad
stor skada eller uppenbar fara för sådan kan stiga till statsfängelse
eller straffarbete i 3 år.

Den, som i tjänstesaker uppsåtligen afgifver oriktiga meddelanden,
attester eller rapporter, straffas med »Fängsel» eller förlust af ämbete
eller tjänst, eller om brottet skett i bedrägligt syfte eller eljest under
försvårande omständigheter, med högst straffarbete i 4 år. Sker det
af vårdslöshet, är straffet »Fängsel».

Om krigsmän utan förmans tillstånd vare sig ingå inbördes föreningar,
som angå deras tjänsteförhållandeu eller politiska angelägenheter,
eller deltaga i sammankomster af krigsmän för rådslag om sådana
ämnen, eller om de, oaktadt särskildt förbud af förman, deltaga i
politisk förening af civila medborgare eller i politisk sammankomst af
sådana, straffas de med »Fängsel» eller, om de äro officerare, efter
omständigheterna med förlust af tjänst.

Den, som genom olaglig handling söker åstadkomma att värn -

8 165.

pliktig befrias från honom åliggande värnplikt, straffas, om lian är
officer, med ämbetets förlust, eljest med »Fängsel» i andra grad.

Officer, som bryter arrest, straffas med »Fängsel», dock minst s m
vaktarrest i en månad eller annat »Faengselsstraf» af lika storlek eller
med tjänstens förlust, livilket sistnämnda straff alltid användes, när
officer andra resan bryter arrest utan bevakning. Brytes arrest af
annan krigsman, blir straffet »Fängsel» af första graden.

Begår någon stöld *) i den kasern eller annan byggnad, där han s 172-blifvit inkvarterad af det allmänna, eller på det skepp eller annat ställe,
där han utför något tjänsteåliggande, eller begagnar någon det tillfälle,
som erbjudes på grund af församlingar af krigsfolk i tjänst, på marsch
eller under andra dylika omständigheter, till att bestjäla någon till
krigsmakten hörande eller i dess följe varande person, skall afseende
därvid fästas till straffets höjande inom lagligen fastställda gränser, och
skall straffet, såvida det på grund af gärningens beskaffenhet i öfrigt
kan gå ned under straffarbete, dock utgöra minst enkelt fängelse på
vatten och bröd i 3 gånger 5 dagar.

Äfven andra former af olofligt tillgrepp, såsom stöld, begången
af skiltvakt eller post, eller stöld af gods, som någon är satt att bevaka
eller föra, eller af krigsmakten tillhörig egendom ur dess verkstäder,
fästningsverk, tyghus etc. likasom ock vissa slag af skadegörelse, försnillning
eller förskingring in. in., äro i den militära strafflagen upptagna.

Fylleri i tjänsten eller när tjänst veterligen förestår, bestraffas * 178
med »Fängsel» eller, under försvårande omständigheter, med tjänstens
förlust. Fylleri vid annat tillfälle, som ger anledning till oordning
eller förargelse eller sker om skeppsbord, straffas med »Fängsel» af
första graden, för underofficerare och manskap dock icke öfverstigande
enkelt fängelse på vatten och bröd i 2 gånger 5 dagar.

Den, som på annat sätt, än lagen för särskilda fall stadgar, förgår s 183
sig mot den militära disciplinen och ordningen, genom att medelst
slagsmål, förnärmelse!- eller annorledes störa det fredliga och kamratliga
förhållande, som bör råda mellan krigsmän, eller gör sig skyldigtill
hot eller annat, opassande uppförande mot värd eller husfolk i
kvarter, till förbjudet spel, till offentlig oordning eller förargelse eller
till annat, för en krigsman opassande (»usömmelig») uppförande eller
icke iakttager nödig försiktighet för att undgå förnärmelse!’, straffas
med »Fängsel», där ej gärningen eljest medför svårare straff.

'') Under denna bestämmelse falla icke sådana ringa tjufnadsbrott, som på grund åt
straffets obetydlighet ej stå under allmänt åtal.

§ 184. Till tjänstens förlust dömes officer, som, genom att gifva anled ning

till grof oordning eller förargelse, genom att utsätta sig för
behandling, som är oförenlig med hans stånds ära, genom att på sådant
sätt behandla annan officer, genom dryckenskap eller andra utsväfningar
eller på annat sätt, gör sig ovärdig den aktning, hvaraf han enligt sin
ställning bör vara i besittning.

Den discipii- Som redan antydt, finnas i strafflagen för krigsmakten intagna

nära straff- vissa allmänna bestämmelser angående den disciplinära straffmyndigheten.

myndig;- eu jl *j o

heten. Dessa bestämmelser afse hufvudsakligen att stadga, hvilka straff som
må i disciplinär väg åläggas, samt i hvilka fall den, som fått sig
disciplinär bestraffning ålagd, må draga saken under krigsdomstol. I lagen
stadgas jämväl, att endast vissa högre befälhafvare äga ålägga visssträngare
form af disciplinstraff »(Fängsel» på vatten och bröd). I öfrigt
öfverlåter lagen åt Konungen att meddela de närmare bestämmelserna
om den disciplinära straffmyndigheten. Dock undantager lagen från
afgörande i disciplinär väg sådana förseelser, hvilka »kunna betraktas
som vanärande i den allmänna meningen», eller hvilka vid återfall
äro belagda med skärpt straff.

Under förutsättning att det förskyllda straffet faller inom vederbörande
befälhafvare bestraffningsrätt, kunna i öfrigt på disciplinär
väg bestraffas

•§ 3- ’) 1) egentliga disciplinförseelser, såsom exempel på hvilka disciplin förordningarna

uppräkna, bland annat, osnygghet, vårdslöshet i afseende
å mundering och dylikt, öfverträdelse af kasernreglementen, oanständigt
uppförande, fylleri, slagsmål, brist på punktlighet, ouppmärksamhet vid
öfningar, mindre insubordinationsförseelsor, opassande uppförande mot
underordnade m. m.;

§ 4- 2) polisförseelser, som äro föremål för allmänt (»offentligt») åtal;

3) andra »offentliga» förbrytelser, för såvidt straff för dem, om
den skyldige icke är militär, kan utan dom bestämmas af civil myndighet
; samt

4) »privata» förbrytelser, när parterna enas om att underkasta
saken vederbörande befälhafvares afgörande, och han icke har kunnat
förmå dem till förlikning.

De straff, som på disciplinär väg kunna åläggas, äro

A. För manskap:

t 5. 1) Vissa ringare disciplinstraff, som exempel på hvilka i disciplin förordningarna

för hären och, hvad beträffar landtjänsten, för flottan

1) §§ i den hären afseende förordningen.

uppräknas: omputsning för den, som har putsat illa eller försummat
att putsa, straffexercis (»Efterpvelse»), arbete eller annan tjänstgöring
utom tur för den, som har visat brist på flit, indragning utan godtgörelse
af vin eller brännvin, för såvidt sådana dricksvaror bestås, för
den, som gjort sig skyldig till deras missbruk. I disciplinreglementet
för krigsskepp på sjötåg angifvas såsom straff af nu ifrågavarande slag:
inskränkning i fritid och ökning af arbete, extratur till rors, på post,
vid exercis eller vid äggning, skeppmanning, putsning, rengöring
m. in. äfvensom indragning af vin eller brännvin för högst 1 månad.

På disciplinär väg kunna vidare ådömas följande i strafflagen för § <>-krigsmakten omnämnda straff:

2) Tillrättavisning, a) muntlig (i enrum eller i närvaro af andra
krigsmän) eller b) på dagorder.

3) Enkel arrest, högst 1 månad. På disciplinär väg kan detta
straff ådömas manskap (och underofficerare) i form såväl af a) kvartersom
b) vaktarrest.

4) Arrest i enrum., högst 20 dagar.

5) Arrest i bojor, a) enkel, b) sträng (se ofvan).

6) Mörk arrest, högst 15 dagar, å krigsskepp på tåg högst 20

dagar.

7) Mörk arrest på inskränkt kost, högst 10 dagar, å krigsskepp
på tåg högst 20 dagar.

8) Enkelt fängelse på vatten och bröd, högst 10 dagar, å krigsskepp
på tåg högst 20 dagar.

För sådana förseelser mot allmän lag, för hvilka äfven krigsmän
straffas med böter ‘), kunna på disciplinär väg ådömas.

9) Böter, högst 40 kronor.

B. För underofficerare :

Samtliga för manskapet användbara straff, med undantag af arrest
i bojor.

C. För officerare:

1) Tillrättavisning, a) muntlig eller b) på dagorder.

2) Enkel arrest, som kan åläggas löjtnanter i form af vare siga)
kvarter- eller b) vaktarrest, i båda fallen för högst 1 månad,
kaptener och vederlikar på nämnda båda sätt, men för en tid af högst

’) För förseelser i den militära tjänsten användas mot egentliga krigsmän ej böter utan
motsvarande fängelsestraff.

** f;

14 dagar, samt högre officerare endast i form af kvarterarrest i högst
8 dagar. Å krigsskepp på tåg kunna löjtnanter och kaptener åläggas
»Arrest till Skibet» (= kvarterarrest) i högst 1 månad samt »Kaminerarrest»
(= vaktarrest) i högst 14 dagar. Högre officerare kunna här
åläggas »Arrest till Skibet» i högst 8 dagar.

3) I ofvan nämnda fall böter högst 40 kronor.

§ 28. För hvarje förseelse må endast ett straff ådömas, dock kunna å

krigsskepp på sjötåg flere af de »ringare disciplinstraffen» användas i
förening.

1 afseende å högre och lägre befäl Imf''rares olika disciplinära
§ 10- bestraffningsrätt gäller, hvad beträffar hären, att sådan rätt i ofvannämnda
utsträckning tillkommer krigsministern (med afseende å alla till hären
hörande personer), befälhafvare för armékår, i fält eller i utlandet, generaler
och kommendanter i garnisonsstäder, regementschefer äfvensom
vissa med dem likställda chefer. Endast nu nämnda befälhafvare kunna
ålägga böter, enkelt fängelse på vatten och bröd, mörk arrest på
inskränkt kost, tillrättavisning på dagorder samt indragning af vin
eller brännvin. Inga andra kunna heller ålägga kaptener och deras
vederlikar vaktarrest eller högre officerare (kvarter-) arrest.

Den andra befälhafvare tillkommande disciplinära bestraffningsrätt
är mera eller mindre begränsad allt efter befälhafvare^ grad.

Vid flottan gälla i denna punkt bestämmelser, i det hela tämligen
likartade dem hos oss förekommande.

§ 19 Erhåller befälhafvare kännedom om en förseelse, som faller inom

en underlydande befälhafvares bestraffningsrätt, kan den högre befälhafvaren
antingen själf afgöra saken eller öfverlåta dess afgörande till
den lägre befälhafvaren. Finner lägre befälhafvare betänklighet mot
att själf bestämma straff för förseelse, som faller under hans bestraffningsrätt,
har han att göra anmälan om densamma till högre befäls
so. häfvare, som då fattar beslut i saken. Ingen befälhafvare kan i högre
befälhafvares närvaro och utan dennes samtycke ålägga disciplinstraff,
s 19. Regementschefer, kommendanter in. fl. i sin egenskap af »juris diktionschefer»

äfvensom vissa andra högre befälhafvare äga till afgörande
af krigsdomstol hänskjuta förseelse, som väl efter sin beskaffenhet
skulle kunna afgöras utan dom, men som de anse riktigast att få
afgjord af domstol.

s 21. '' Äfven för blott och bart förhörs anställande kan en sak hän skjutas

till krigsrätt, filen sedan sådant hållits, kan straff i disciplinär
väg icke bestämmas af annan än jurisdiktionschef.

i fråga om bestraffningens art gäller, bland annat, att de svårare
formerna af disciplinära, bestraffningar, nämligen arrest »i Böien», mörk
arrest på inskränkt kost och fängelse på vatten och bröd i regel böra
användas först om den begångna förseelsen är af gröfre art, eller den
felaktige, särskild! genom upprepade förut begångna förseelser, visat
ett sådant förhållande, att det må antagas, att han icke medelst användning
af mildare straff kan hållas till lydnad och ordning.

1 fredstid, undantagandes d krigsskepp på sjötåg, kan den, som i s 24-disciplinär väg ålagts frihetsstraff eller böter, öfverklaga bestraffningsåtgärden
med den verkan, att straffets verkställighet uppehälles. I
sådant fall går saken till afgörande af krigsdomstol. 1 krigstid däremot
samt rf krigsskepp på sjötåg kan ej klagan föras öfver själfva bestraffningen
såsom sådan, men väl klagan hos högre befälhafvare mot den,
som ålagt bestraffningen. Straffet går oberoende däraf i verkställighet,
såvida ej antingen den befälhafvare, som ålagt bestraffningen, eller den,
som har att pröfva klagomålen, finner tillräcklig anledning föreligga
att inställa verkställigheten. Detsamma gäller äfven i fredstid, om bestraffningen
endast utgöres af s. k. ringare disciplinstraff eller tillrättavisning.

Krigs- och sjöministern samt jurisdiktionschefer och vissa andra s 25.
högre befälhafvare hafva att hålla uppsikt öfver den disciplinära bestraffningsmyndighetens
handhafvande. Finna de ett ålagdt straff oförtjänt,
för strängt eller olagligen ålagdt, äga de upphäfva eller mildra
detsamma, om sådant kan ske. Finna de åter ett ådömdt straff för
mildt, får dock vid den skedda bestraffningsåtgärden bero, såvida ej
förseelsen varit af beskaffenhet, att densamma lagligen ej bort i disciplinär
väg bestraffas.

I sistnämnda fall utgör den disciplinära bestraffningsåtgärden icke $ 25.
hinder för sakens anhängiggörande vid domstol.

De ofvannämnda disciplinförordningarna innehålla slutligen be- § 27.
stämmelser angående rätten att tillsäga arrest (»arrestere»). Sådan rätt
tillkommer enhvar förman:

1) när underlydande gör sig skyldig till olydnad eller groft åsidosättande
af respekt mot förman, och det för subordinationens upprätthållande
be finnes nödigt, att den skyldige strax belägges med arrest;

2) när den underlydande anträffas i öfverlastadt eller annat upphetsadt
tillstånd, så att han icke är mottaglig för föreställningar, och
omständigheterna gifva anledning befara, att lian, om han får förblifva

på fri fot, kan förledas att förgripa sig på förmannen eller begå andra
förbrytelser; samt

3) när det i öfrigt vid en begången förbrytelse finnes nödvändigt
att försäkra sig om vederbörandes person.

Tillsägande af arrest betraktas icke som straff'' utan är endast en
provisorisk åtgärd i afvaktan på vederbörande befälhafvares beslut.

Angående den disciplinära straffmyndigheten öfver flottans kadetter
och eleverna vid flottans underofficersskolor gälla särskilda bestämmelser,
utfärdade på grund af därom i strafflagen för krigsmakten meddeladt
stadgande.

Finland.

Strafflagen för finska militären och ordning sstadgan för finska militären
äro båda af den 16 juli 1886. Den förra är antagen af kejsarenstorfursten
och Finlands ständer gemensamt, hvaremot den senare är
af administrativ natur.

I afseende å frågan, hvilka personer som lyda under den militära
strafflagen, hänvisas till anteckningarna rörande det militära rättegångsväsendet
i vissa främmande länder. Strafflagens tillämplighetsområde
sammanfaller nämligen i detta hänseende med den militära
jurisdiktion ens omfattning.

Allmänna Den allmänna strafflagens allmänna del äger i regel tillämpning

glunt sa soi. ^fven j afseende å brott mot den militära strafflagen.

s 8i. Såsom försvårande omständighet angifves i allmänhet, om brott

af den, som tillhör krigsmakten begås i ledet, framför fronten eller i
större folksamling, eller om förman i närvaro af underordnad begår
sådant brott, att förledande exempel däraf kan gifvas, eller om brott
begås i utöfning af tjänsteåliggande eller af någon, som förut blifvit
straffad för brott af samma eller dylikt slag.
g 82. Till brott, begångna under synnerligen försvårande omständig heter,

hänföras af lagen i allmänhet brott af postkarl eller militärvakt,
brott föröfvadt med missbruk af militärstyrka, krigsvapen eller den
makt och myndighet, som åtföljer ämbete eller tjänst, eller i fiendens
närhet, under sjönöd, inom området för krigsoperationer, eller där uppror
äger rum, under krig, vid marsch och dylikt.

Har till krigsmakten hörande person, som är förfallen till straff
för brott emot tjänsteplikt, icke öfver ett år varit anställd i tjänst, kan
detta anses som förmildrande omständighet, därest han icke redan förut
bestraffats för enahanda förseelse.

Förmans befallning fritager underlydande från ansvar för en i
enlighet därmed begången handling, där ej den underlydande tydligen
insett, att denna innebar ett brott mot lag eller tjänsteplikt.

Bland preskriptionsbestämmelserna märkes, att där brott endast
utgör åsidosättande af aktning mot förman, utan att våld därvid användts,
rätt till åtal förfaller efter ett år. Detsamma gäller om fylleriförseelser.

För brott mot strafflagen kunna följande sträft'' ådömas: S9.

1) Dödsstraff, dock endast i krigstid. s 10.

2) Tukthus straff, på lifstid eller på viss tid om 6 månader till § li.
och med 12 år. Nämnda straffmaximum kan dock öfverskridas vid
förening eller sammanläggning af straff. Officer, underofficer och civil- § 12.
militär tjänsteman, som dömes till tukthusstraff, skall tillika dömas till
förafskedande (jfr nedan) eller, där brottet är »nesligt», till afsättning.
Fälles någon af manskapet till tukthusstraff för nesligt brott, skall han
ock dömas att utstryka* ur rullorna och förklaras ovärdig att vidare
användas i krigstjänst samt förlustig vissa utmärkelsetecken, där sådana

af honom innehafvas, äfvensom, om han är vid aktiv trupp anställd, att
mista sina löneförmåner och efter utståndet tukthusstraff, därest detta
är ådömdt på viss tid, hållas till allmänt arbete under sin återstående
aktiva tjänstetid, dock ej öfver 2 år. Dömes någon af manskapet att
för brott, som ej är »nesligt», undergå tukthusstraff, går han förlustig
sina löneförmåner för den tid, tukthusstraffet varar.

3) Fängelse, om 1 månad till och med 2 år. Äfven detta straff- 5
maximum kan öfverskridas vid förening eller sammanläggning af straff.
Under den tid, fängelsestraff utstås, åtnjuter officer, underofficer och i
civil tjänsteman endast half lön, person tillhörande manskapet ingen
lön. Korpral skiljes från sin befattning.

4) Afsättning från tjänst, (hvari inbegripes förlust af värdighet, $
ordnar m. m.).

5) Förafskedande, (som innebär förlust endast af tjänst och där- ;
med förenade löneförmåner).

6) Böter. 1)

7) »Ordningstraff», som äro: ^

^Bötesstraff förekommer i den militära strafflagen endast för auditör, öfverauditör samt
ordförande och ledamot i krigsöfverdomstol för försummelser i tjänsten, men kan af krigsdomstol
jämlikt allmän lag ådömas äfven andra.

; 34.

; 35.

; 42.

Straff,
som
kunna
ådömas
enligt
strafflagen

för
krigsmakten
.

13.

14.

16.

17.

18.

A. För manskap:

a) Fer missions förbud, under högst 8 veckor.

b) Förrättande utom tur af manskap åliggande arbeten, högst 8 gånger.

c) Strafftjänst, högst 8 gånger.

§ 20. d) Enkel arrest, under högst 20 dygn, vid sammanläggning högst

30 dygn. Den arresterade, som hålles i ljust rum, erhåller ej sängkläder
och ej annan föda än den, som bestås kompaniet. Han kan
från arresten utföras till exercis eller förrättande af arbeten.

e) Skärpt arrest, under högst 8 dygn, vid sammanläggning högst
20 dygn. Straffet undergås i särskild^ mörkt rum. Den arresterade
får ej utföras till exercis eller arbete. Till föda åtnjutes endast Va portion
från kompaniet). Hvart femte dygn tillbringas i ljust rum, då kost
såsom vid enkel arrest åtnjutes. Sådant dygn afräknas ej å strafftiden.

f) Förlust af gefreiters värdighet.

Af nu nämnda ordningsstratf kunna permissionsförbud och förlust
af gefreitersvärdighet förenas med annat ordningsstraff.

B. För underofficerare:

a) Permissionsförbud, under högst 8 veckor.

b) Sträf tjänst, högst 8 gånger.

c) Enkel arrest, under samma tid och med tillämpning af samma
regler i öfrig! som för manskap.

d) Anmärkningar och föreställningar.

e) Förrättande af soldattjänst, vid landtrupp under högst 30 och
till sjöss högst 14 dygn.

fj Förlust af under officer svärdighet.

Äfven för underofficer kan permissionsförbud förenas med annat
ordningsstraff.

C. För officerare äfvensom för civile tjänstemän, i den mån
straffen kunna å dem tillämpas:

a) Enskilda anmärkningar och föreställningar, meddelade muntligen
eller skriftligen.

b) Föreställningar inför samlade officerare af truppen.

c) Anmärkningar och föreställningar, meddelade i dagorder.

d) Strafftjänst, högst 6 gånger.

§ 1()- e) Arrest å högvakt eller, till sjöss, i läst hytt) äfvensom hem arrest,

under högst 30 dygn, vid sammanläggning högst 60 dygn.
Hemarrest kan skärpas genom förbud att mottaga besök.

f) Aflägsnande från befäl eller anförtrodd särskild befattning.

Beträffande de särskilda brotten och straffsatserna därför må
nämnas följande:

Rymning b anses föreligga, då krigsman utan tillstånd aflägsna!-sig från sin tjänstgöringsort eller från den kommendering, hvilken han
tillhör, och icke åter inställer sig, i fredstid inom 6, i krigstid inom 3
eller, där fienden varit nära, inom 1 dygn, dock att om krigsman, som
hör till underbefäl eller manskap och ännu icke tjänat i 6 månader,
vid annat tillfälle än i fiendens närhet aflägsnar sig från sin kommendering
eller tjänstgöringsort, det ej anses som rymning, med mindre
frånvaron varar, i fredstid 15 och i krigstid öfver 7 dygn. Rymning
bestraffas i okvalificerade fall, första resan med fängelse i högst 6
månader. Såsom förmildrande omständighet anses, om rymmare själfmant
återvänder, såsom försvårande, om rymningen sker i krigstid.
Särskilda kvalifikationsgrunder åter äro, om någon rymmer i fiendens
åsyn, samt om rymningen begåtts af två eller flere efter därom träffad
öfverenskommelse.

Lika med rymning bestraffas, där ej laga förfall visas, försummelse
att inom viss tid (i fredstid 1 månad, i krigstid 15 dagar) efter tilländalupen
tjänstledighet åter inställa sig till tjänstgöring.

Aflägsnar sig krigsman utan lof från sin tjänstgöringsort eller
kommendering och blifver borta kortare tid, än som förutsättes för att
brottet skall betraktas som rymning, följer allenast ordningsstraff.

Sviklig! förfarande af krigsman för att undandraga sig krigstjänst
straffas med fängelse från och med 2 månader till och med 1 år.
Lemlästning (eller dylikt) i sådan afsikt bestraffas med fängelse ej
under 6 månader *).

Hemarrestant, som lämnar arrestlokalen, straffas med fängelse i
högst 6 månader.

Bland brotten mot krigslydnaden 8) märkas:

Vägran att utföra af förman 4) i tjänsten gifven befallning be Ö

Värnpliktig, som ännu ej inträdt i tjänstgöring och därför ej står under krigslag, men
är pliktig att träda i aktiv tjänst och utan laga förfall icke infinner sig i tjänst å bestämd tid,
straffas enligt värnplikts!agen med fängelse från och med 2 till och med 6 veckor.

2) Motsvarande bestämmelser angående värnpliktige, som använda dylikt medel för att
undgå _ värnplikten eller för att vid dess fullgörande komma i åtnjutande af eftergift, återfinnas
i värnpliktslagen. Straffet är fängelse i 2 mån. — 1 år. Därjämte anställes den skyldige
i aktiv krigstjänst.

“) För åtskilliga hithörande brott stadgas olika straff, allt efter som brottet hlifvit, begånget
i fredstid, i krigstid eller i fiendens närhet. 1 denna redogörelse omnämnas endast straffsatserna
för brott, begångna i fredstid.

4) Postkarl och vakt åtnjuter i allmänhet samma rättsskydd som förman. Lagen definierar
»postkarl», »militärvakt» och »skyddsvakt». Äfvenså begreppen »förman» och »förmans vederlike».

Straffsatserna
för
eu del brott.
SS 81—84.

S 90.

S 87.

S 89.

S 93.

S 94.

S 95.

$ 96.

j 97.

§§ 98, 99,102.

SS 100—102.

S 109.

straffas i fredstid med förafskedande eller fängelse i högst 1 år eller
ordningsstraflf.

Sätter sig någon med våld eller hot om våld emot utförande af
förmans befallning eller söker därmed tvinga honom att något göra
eller underlåta, dömes i fredstid till tukthus i högst 5 år eller fängelse
i minst 6 månader jämte förafskedande.

Underlåtenhet att utföra eller rätt fullgöra förmans i tjänsten
gifna befallning straffas, om det skett af vårdslöshet eller oaktsamhet,
med ordningsstraflf, men, ifall det skett med uppsåt, med förafskedande
eller fängelse i högst 1 år. Åtskilliga kvalifikationer kunna dock medföra
strängare straff.

Den, som utbrister i missnöje öfver befälets anordningar eller
knotar öfver besvär eller försakelse för tjänstens skull, dömes till ordningsstraff,
men om förseelsen ledt till oordning inom krigsmakten, till
afskedande eller fängelse i högst 6 månader.

Afgifvande af uppsåtligen osannfärdig eller ofullständig uppgift i
rapport eller dylik tjänsteskrift straffas, (där nämnda förfarande ej i vissa
fall hör till förräderibrotten), med afsättning eller fängelse i minst 4 månader.

Uppsåtlig misshandel mot öfverordnad (»förman eller förmans
vederlike») under utöfning af hans tjänsteåliggande eller i anledning
af någon tjänsteåtgärd bestraffas i fredstid, om döden (oafsiktligen)
följt, med dödsstraff eller tukthus på lifstid eller från och med 4 till
och med 12 år, om svår kroppsskada uppstått, med tukthus på lifstid
eller från och med 2 till och med 12 år samt, om ringare eller ingen
kroppsskada åstadkommits, med tukthus i högst 6 år eller förafskedande
eller fängelse. Med sistnämnda fall likställes resande af hand eller
vapen i uppsåt att skada eller eljest i vredesmod. Misshandel mot
öfverordnad, som icke sker i eller för tjänsten, bedömes efter allmän
lag, men anses vara begången under synnerligen försvårande omständigheter.

Smädar eller förolämpar någon öfverordnad, då denne är i utöfning
af tjänsten eller i anledning af någon tjänsteåtgärd, straffas han,
i förra fallet med tukthus i högst 2 år eller förafskedande eller fängelse
i högst 1 år och i senare fallet med förafskedande eller fängelse i
högst 1 år eller ordningsstraflf. Sker dylikt brott icke i eller förtjänsten,
är samma lag som för misshandel i enahanda fall.

Begås, i eller för tjänsten, misshandel, smädelse eller förolämpning
mot vederlike eller mot civil tjänsteman vid krigsmakten, som ej är
att anse som förman eller förmans vederlike, straffas den skyldige, där
förbrytelsen anses ej kunna med ordningsstraflf försonas, på sätt i all -

raän^ lag finnes stadgadt för enahanda brott, föröfvade i eller för tjänsten.
Begås gärningen icke i eller för tjänsten, dömes enligt allmän lag eller
till ordningsstraff.

Den, som mot förman förer klagan rörande tjänsten, utan att gitta
vlsao anledning därtill, dömes till ordningsstraff, därest ej förseelsen är
af sådan beskaffenhet, att den enligt lag medför strängare ansvar.

Gör underordnad, då han i och för tjänsten af förman tillrättavisas,
motsägelse, eller brister han på annat liknande sätt i den aktning,
förman äger af honom i eller för tjänsten fordra, straffas han med
ordningsstraff eller fängelse i högst 6 månader.

Utmanar någon sin förman till envig i anledning af något förhållande
i tjänsten, straffas han med förafskedande eller fängelse i minst
6 månader. Om förman, som antager sådan utmaning, gäller detsamma.
Kommer enviget till verkställighet, blifva båda de brottslige förafskedade
och dessutom straffade enligt allmän lag.

Åt straffstadganden mot egendomsbrott kunna anföras:

Hvar, som uppsåtligen skadar eller förstör eller oloflig’en säljer,
pantsätter eller annorledes förskingrar åt honom till bruk lämnad, kronan
tillhörig egendom, dömes till förafskedande eller fängelse i högst 1 år
eller ordningsstraff.

Krigsman, som af förman olofligen tillgriper penningar eller gods
eller förmans gods uppsåtligen förstör eller af den tjänstekamrat, med
hvilken han har gemensam bostad, tillägnar sig eller uppsåtligen förstör
något, som denne där har förvandt, straffas, om beloppet eller värdet
däraf öfverstiger 20 mark, äfven om inbrott eller ficktjufnad tillika
begåtts,_ med tukthus i högst 3 år. År beloppet eller värdet 20 mark
eller mindre, blir straffet första och andra resan fängelse i högst 6
månader eller ordningsstraff; men sker brottet oftare, eller har sådant
tillgrepp föröfvats medelst inbrott eller ur ficka, blir straffet — såsom
om värdet öfverstiger 20 mark — tukthus i högst 3 år. Tillgrepp
från krigsman under ^ andra omständigheter, än nu sagts, straffas enligt
allmän lag, men må, där endast snatteri ägt rum, jämväl kunna försonas
med ordningsstraff.

Äfven vissa slag af bedrägeri-, oredlighets- och förfalskningsbrott
upptagas i lagen. Bland bedrägeribrotten må nämnas: har den, hvilken
det åligger att mottaga leverans af förnödenheter, i kvitto eller rapport,
på grund hvaraf penningar för leveransen skola utbetalas, i bedräglig
afsikt lämnat osann uppgift om förnödenheternas mängd, slag eller
beskaffenhet eller om tiden för leveransens verkställande, och får leveran -

§ 103.

§ 104.

§ 105.

§ 114.

§ 122.

§ 120.

tören, i följd af slik falsk uppgift, uppbära betalning för hvad af honom
icke, eller ock sämre än vederbort, levererats, eller utan att kontraktsenligt
afdrag för dröjsmål ägt rum, straffas den skyldige med tukthus
i högst 4 år eller fängelse i minst 6 månader.

I kapitlet om missbruk af myndighet mot underordnad stadgas
straff hufvudsakligen för följande förbrytelser:

Misshandlar, smädar eller förolämpar öfverordnad, i utöfning åt
tjänsteåliggande, underordnad, straffas han såsom i allmän lag finnes
stadgadt för slika brott, begångna af tjänsteman under tjänsteutövning;
dock må vid upprepad misshandel äfven dömas till förafskedande. . Begå»
sådant brott vid annat tillfälle, gäller äfven — såvida brottet ej anses
kunna med ordningsstraff försonas — allmän lag° i öfrigt; dock att,
om underordnad genom misshandeln tillfogats svår kroppskada eller
ljutit döden, den brottsliges egenskap af öfverordnad skall anses som
försvårande omständighet, samt att den, som andra resan eller oftare
beträdes med misshandel mot underordnad, jämväl må dömas till förafskedande.
...

Förman, som tager sig bestraffningsrätt, då han sådan ej ager,
eller öfverskrider sin i ordningsstadgan medgifna straffrätt eller tillämpar
straff, som ej står i rimligt förhållande till den begångna, förseelsen,
dömes till förafskedande eller ordningsstraff. Har annat straff än ordningsstraff
blifvit ålagdt, dömes han till tukthus i högst 5 år eller förafskedande
eller fängelse ej under 1 år. Belägger förman oskyldig med ordningsstraff,
straffas förmannen, om han visste, att den bestraffade var oskyldig,
med förafskedande eller fängelse i minst 6 månader, men, om det skett
af förhastande eller oförstånd, utan ondt uppsåt, med ordningsstiaff.

Söker förman genom hot eller annat olagligt medel förmå underlydande
att afstå från anförande eller fullföljande af klagomål, eller
underlåter han att befordra eller till pröfning upptaga klagoskrift, dömes
han till fängelse eller förafskedande eller ordningsstraff.

Förman, som af underlydande utan hans begifvande fordrar verkställande
af göromål eller arbete, som ej hör till tjänsten, eller någon
från tjänstgöring obehörigen befriar, dömes till ordningsstraff eller
fängelse i högst 1 år.

Bland brott mot den militära ordningen i allmänhet förekomma

följande: .

För fylleri dömes första och andra resan till ordningsstraff, därefter
eller om förseelsen sker under tjänstgöring, till fängelse i högst

6 månader, hvartill kan fogas, för officer, underofficer eller civil tjänsteman,
förafskedande och, för manskap i aktiv tjänst, skiljande från densamma.

Hvar, som ej iakttager de föreskrifter, hvilka till upprätthållande
af god ° ordning blifvit meddelade, eller beträdes med kort- eller tärningsspel,
då han är på vakt, eller gör oljud eller eljest uppför sig ovärdigt,
..^me0s ^ ordningsstraff eller, där omständigheterna äro synnerligen
försvarande, till förafskedande eller fängelse i högst 4 månader.

Lanar officer penningar af underbefäl eller manskap, eller gör
underofficer penningelån af underlydande, varde dömd till ordningsstraff
eller, om han af sådant ej later sig rätta, till förafskedande.

Begagnar någon offentligen eller i samkväm uniform eller orden,
som ej tillkommer honom, bestraffas han med ordningsstraff eller fängelse
i högst 4 månader.

Vidtagande af åtgärd, som innebär olagligt betungande af landets
lava^are’ s^som egenmäktigt upptagande af transportskjuts m. m.,
straffas med ordningsstraff eller fängelse i högst 4 månader om ej
svårare straff följer enligt allmän lag.

Häktning utan laga skäl straffas efter allmän lag, men anses såsom
begånget under försvårande omständigheter.

Krigsman, som vid häktning ej iakttager föreskrifven ordning,
ådrager sig ordningsstraff.

Vidtager någon på grund af tjänstebefattning åtgärd, därtill han
ej ager rättighet, straffas, där ej särskilt straff eljest är bestämdt,
med ordningsstraff eller fängelse i högst 1 år.

Läkare, fältskär eller annan till den militära sjukvården hörande
person, som gjort sig skyldig till efterlåtenhet i vården om sjuke eller
sarade eller i sjukvårdsanstalt intagit veterligen frisk person, som under
förevändning af sjukdom vill afhålla sig från tjänstgöring, dömes till
ordningsstraff eller förafskedande eller fängelse i högst 1 år.

Den, som. på annat sätt, än i lagen särskildt är utsatt, för egen
vinning eller eljest i oloflig afsikt brister i fullgörande af honom enligt
reglementen eller särskilda föreskrifter åliggande plikter, dömes till förafskedande
eller fängelse eller ordningsstraff.

Visar krigsman eljest vårdslöshet, försummelse eller oskicklighet
1 fullgörande af de tjänsteplikter, som enligt reglementen eller särskilda
föreskrifter åligga honom, straffas han med fängelse i högst 1 år eller
ordningsstraff. Later han sig däraf ej rätta, kan han därjämte dömas
till förafskedande.

§ 131.

§ 132.

§ 133.

S 134.

§ 137.

§ 138.

S 141.

§142.

§ 209. Ett brott anses begånget »i krigstid» eller »i fält», då brottet för öfvats

sedan trupp blifvit ställd på krigsfot eller å ort, som förklarats
§ 210. i krigstillstånd, och »i fiendens åsyn», då det föröfvats vid trupp, där
i afvaktan på sammanstötning med fienden särskild säkerhetstjänstgöring
emot honom begynt.

Den discipii- Ordningsstadgan af den 16 juli 1886 definierar ordningsmål som

nära straff- cje mgi [ hvilka vederbörande befälhafvare utan åtal vid domstol ålägger

myndig- ''

heten. Sträft.

§ 6- På dylik väg kunna straff ådömas för:

l:o) sådana öfverträdelse!’ af tjänsteplikt och ordning, för hvilka
militärstrafflagen under däri nämnda förhållanden tillåter ordningsstraff,
samt

2:6) mindre förseelser och fel i eller utom tjänsten, för hvilka
straff i allmän lag eller militärstrafflagen icke finnas utsatta.

< 7. Åro flera delaktiga i samma förbrytelse, och har någon af dem

blifvit vid krigsdomstol åtalad, må ej heller de öfrige åläggas straff af
befälhafvare, utan målet, äfven hvad dem angår, hänskjutas till domstol.

s 8. De straff, som på disciplinär väg kunna åläggas, äro de i straff lagen

omförmälda »ordningsstraff». (Se ofvan), fl

Ordningsstadgan tillägger emellertid för underofficerare »förlust
af anförtrodd särskild k ef ältning''».

Aflägsnande från befäl eller anförtrodd särskild befattning vid
truppen må åläggas officer endast ifall öfriga å officer i disciplinär väg
användbara bestraffningar befunnits overksamma, eller förseelsen blifvit
begången under synnerligen försvårande omständigheter.

§§ 12—30. Rätten att ålägga disciplinstraff är i afseende å bestraffningens art

eller omfattning beroende af befälhafvarens grad. Med frånseende af
krigsministern och högste kommenderade befälhafvaren gäller därutinnan
följande indelning med däraf, allt efter graden, betingade begränsningrar
i bestraffningsrätten:

1) divisionschefer,

2) brigadchefer,

3) regementskommendörer,

4) bataljonskommendörer (kommendör för icke afdelt trupp), i)

i) Då sammanläggning af straff ej förekommer, äro tiderna för arrest begränsade till de,
enligt hvad ofvan nämnts, eljest tillåtna.

5) kompanichefer,

6) kompaniofficerare,

7) fältväblar,

8) äldre underofficerare samt

9) yngre underofficerare.

De inskränkningar, regementskommendör är underkastad i sin
disciplinära straffmyndighet, äro, dels att han ej kan ålägga »stabs-»

(= regements-) officerare och civile tjänstemän af motsvarande rang längre
tids arrest än 3 dygn och ej »öfver» (== kompani-) officerare och civile
tjänstemän af lika rang med dem arrest under längre tid än 7 dygn,
dels att lian ej kan aflägsna från befäl öfver bataljon i annat fall, än
då saken ej tål uppskof, dels och att han ej kan ålägga underofficer
förlust af värdighet. Rätt att ålägga sistnämnda straff inträder först
med divisionschefs grad.

Underofficer, som ålägger bestraffning 1), skall därom genast göra
anmälan hos sin närmaste förman, som äger rätt att fastställa, upphäfva
eller ändra bestraffningsåtgärden.

Befälhafvare för vakt och »dejour» vid truppafdelning är berättigad § 36.
att för återställande af störd ordning låta arrestera person af underbefäl
och manskap, som eljest ej står under hans befäl, men är i
sådant fall skyldig att om förbrytelsens beskaffenhet och den felandes
arresterande underrätta hans befäl, som äger bestämma bestraffningen.

Bestraffningsrätten tillkommer i första hand närmaste förman, § 43.
såframt det erforderliga straffmåttet icke öfverstiger hans lagliga bestraffningsrätt;
i motsatt fall skall han i fastställd ordning inhämta
högre befälhafvares föreskrift.

Yrkar vid förhör, som, där ej saken är uppenbar, skall hållas, §. 48.

målsägande åtal vid domstol, skall saken dit förvisas. Anser befälhaf- § 50

varen att genom förhöret icke vunnits fullständig utredning, äger han
påkalla undersökning vid krigsrätt.

Alagdt disciplinstraff skall, där ej särskild! hinder möter, genast § 60.

verkställas. Verkställigheten uppehälles icke genom anfördt klagomål, § 61.

såframt ej högre befälhafvare om uppehåll förordnar. Klagomål kunna § 80.

mom 14 dagar anföras muntligen eller skriftligen hos närmaste befälhafvare
öfver den, hvilkens bestraffningsåtgärd öfverklagas.

'') Underofficer kan endast ålägga vissa mindre tillrättavisningar.

g 78 Ej må någon i sådan sak föra annans talans. Vid hvarje korn ig

88- pani skall finnas en bok för klagomåls införande, i hvilken kompanichefen
har att införa ej allenast alla de klagomål, hvilka lämnats utan
afseende, med anteckning om orsaken därtill, utan äfven den bestraffning,
som någon ålagts, när hans klagomål befunnits sakna all grund.
Sådan bok, liksom vid trupp förd straff]ournal, skall uppvisas vid generalmönstring
för granskning af ålagda bestraffningars riktighet och af de
åtgärder, som i anledning af förda klagomål vidtagits.

§ 45. Högre befälhafvare äger rätt att skärpa af lägre befälhafvare ålagd

bestraffning, som befinnes för lindrig, men får ej, i annat fall än då
bestraffningen ålagts af underofficer, ändra bestraffning, som af honom
anses för sträng, såframt ej bestraffningen öfverstiger den lägre befälhafvarens
bestraffningsrätt eller strider emot lag.

Tyskland.

Den för tyska riket gällande strafflagen för krigsmakten, MilitärStrafgesetzbuch
fur das Deutsche Beich, är af den 20 juni 1872. Gällande
disciplinförorduingar (Disziplinar-Sträfordnungen) för hären och
flottan, hvilka förordningar tillkommit utan riksdagens medverkan, äro
af resp. den 31 oktober 1872 och den 4 juni 1891.

Straff, som Enligt strafflagen för den tyska krigsmakten kunna följande straff

kunna .. i.,
ådömas enligt auomas.
strafflagen

för kriss- A. Rufvudstraff.

makten.

§ 14. 1. Dödsstraff''.

§ 15. 2. Straffarbete (Zuchthaus), på lifstid eller på viss tid, från och

§ 8i. med 1 till och med 15 år. Straffarbete medför alltid ovärdighet till
krigstjänst liksom äfven ovärdighet till offentlig tjänst i allmänhet.

§16. 3. Frihetsstraff) som äro:

§ 17. a) Fängelse (Gefängniss), på lifstid eller på viss tid, öfverstigande

6 veckor och högst 15 år (enligt allmänna strafflagen kan ifrågavarande
straff ådömas endast på viss tid från och med 1 dag till och med 5 år). *)

*) För åtskilliga brott påbjuder lagen endast »frihetsstraff». I sådant fall har domstolen
att inom den fastställda strafflatituden välja mellan de ofvan angifna slagen af »frihetsstraff».

Fånge kan — och skall, om han det begär — sysselsättas på ett hans
förmåga och omständigheter motsvarande sätt.

b) Fästning (Festungshaft), likaledes på lifstid eller på viss tid
af enahanda längd som fängelse (enligt allmänna strafflagen på lifstid
eller på viss tid om 1 dag—15 år). Straffet består i frihetens förlust
med uppsikt öfver fångens sysselsättning och uppförande; det undergås
å fästning eller annan därtill bestämd lokal.

c) Arrest, hvaraf finnas följande slag:

«) Sträng arrest (der strenge Arrest), från och med 1 dag till och
med 4 veckor. Denna straffart kan ådömas endast manskap. Den
arresterade hålles i mörkt rum med hård bädd och får ingen annan
föda än vatten och bröd. Dessa skärpningar bortfalla dock under den
fjärde, den åttonde och därefter under hvar tredje dag. Sträng arrest
får, såvida den ej är i lagen särskildt utsatt som bestraffning för det
föreliggande brottet, användas endast mot personer, som förut straffats
för militära förbrytelser.

A) Medelsträng arrest (der mittlere Arrest), från och med 1 dag
till och med 6 veckor. Denna arrest, hvilken kan ådömas, utom manskap,
jämväl underofficerare af lägre grad (utan portépée), skiljer sig
från den stränga arresten härutinnan, att den ej undergås i mörkt rum,
samt att öfriga skärpningar bortfalla under den fjärde, den åttonde och
den tolfte samt därefter under hvar tredje dag.

y) Lindrig arrest (der gelinde Arrest), från och med 1 dag till och
med 6 veckor. Den kan ådömas underofficerare och manskap äfvensom
civilmilitära personer, som icke hafva officers rang (untere Militärbeamte).
Straffet ttndergås i enrum.

å) Arrest utan bevakning (der Stubenarrest), från och med 1 dag
till och med 6 veckor. Den kan ådömas endast officerare och med dem
likställda civilmilitära ämbetsmän (obere Militärbeamte). Kompaniofficerare
kunna dömas att undergå detta straff i särskild officersarrest
(geschärfter Stubenarrest), högre officerare endast å egna rum. I intetdera
fallet får den arresterade lämna rummet eller mottaga besök.
Angående verkställighet af arreststraff i fält gälla för vissa fall särskilda
bestämmelser. *)

'') Arrest, ådömd underofficerare eller manskap, skall, enligt Disc., st. i fält, där tillgång till
lämplig arrestlokal saknas, och bestraffningen ej tål uppskof, ersättas med åläggande för den
dömde att under sin tjänstfria tid uppehålla sig å en bevakad plats. Vid medelsträng arrest
tillkommer förrättande utom tur af besvärligare tjänsteförrättningar och vid sträng arrest den
arresterades fastbindande under två timmar om dagen. Dock bortfaller sistnämnda skärpning å
den fjärde, den åttonde och därefter å hvar tredje dag. Fastbindandet skall ske på ett för den
bestraffades hälsa ej menligt sätt och sålunda, att denne hålles i upprätt ställning med ryggen
mot en vägg eller ett träd, utan att kunna sätta sig eller lägga sig. Verkställigheten skall ske
under militär uppsikt och på en för allmänt beskådande så mycket som möjligt skyddad plats.

§ n.

19 och följ.

§ 30.

§§ 31-33.

SS 34—36.

§§ 40 o. 41.
§§ 37-39.

§ 153.

S§ 33-36.

Allmänna
grundsatser.
§ 3.

S 48.

S 49.

B. Andra straffpåföljder.

I förening- med ådömandet af nu nämnda hufvudstraff kunna i
vissa fall äfven åläggas — utom och, i tillämpliga fall, vid sidan af
de i allmänna strafflagen omnämnda särskilda straffpåföljder nämligen
a) )) Verlust der burgerlichen Ehrenrechte» (närmast motsvarande »förlust
af medborgerligt förtroende»), b) ovärdighet att bekläda offentligt ämbete
och c) ställande under polisuppsikt — följande särskilda militära straffpåföljder
(»Ehrenstrafem):

1. Den dömdes skiljande från hären eller flottan. Påföljden omöjliggör
återinträde i hären och flottan.

2. . För officerare: Förlust afl tjänsten, med bibehållande af officerstiteln
(Dienstentlassung).

3. För underofficerare: Degradering till manskapsklass.

4. För underofficerare och manskap: Försättande i soldatståndets
andra klass.s)

5. För civilmilitära ämbetsmän: Förlust afl tjänsten.

6. För pensionerade officerare: Förlust afl officer stiteln samt förlust
af rätten att bära uniform.

Förbrytelser, Indika icke behandlas såsom militära och följaktligen
icke omförmälas i den militära strafflagen, bedömas enligt allmän
strafflag.2)

De enligt allmän strafflag gällande straffrihets- äfvensom straffskärpnings-
och straffminskningsgrunder gälla äfven vid tillämpningen
af den militära strafflagen. Dock stadgar sistnämnda lag härutinnan
särskild!, bland annat, att en handlings eller underlåtenhets straffbarhet
icke uteslutes därigenom, att gärningsmannen enligt sitt samvete eller
föreskrifterna i sin religion anser sitt handlingssätt påbjudet; att kränkningen
af en tjänsteplikt af fruktan för personlig fara’ är lika straffbar
som en uppsåtlig kränkniug däraf, samt att den omständigheten, att en
förbrytelse mot den militära lydnadsplikten eller en förseelse i tjänsten
i allmänhet skett i öfverlastadt tillstånd, icke, om detta varit själfförvålladt,
utgör någon straffmildringsgrund.

I afseende å läran om delaktighet stadgar lagen, att, om utförandet
af en befallning i tjänsten innebär en förbrytelse, den befäl *)

Innebär, bland annat, förlust af ordnar eller andra utmärkelsetecken äfvensom af rätten
att bära militärkokard och rätten till vissa ekonomiska förmåner.

2) Allmänna strafflagen känner, utom dödsstraff, tukthusstraff, fängelse (Gefängniss) och
fästningsstraff, äfven enkelt fängelse Haft (bestående i frihetens förlust under 1 dag—6 veckor)
och böter.

häfvare, som utdelat befallningen, är ensam ansvarig för den begångna
förbrytelsen. Dock straffas den underlydande såsom delaktig, i fall
lian öfverskridit befallningen eller var medveten om, att den anbefallda,
af honom verkställda åtgärden afsåg ett brott.

Förutom sådana brott, som endast kunna begås i fält, upptager Straffsatden
militära strafflagen hufvudsakligen nedan angifna grupper af brott: b<dei brott6”

Olofligt undanhållande, rymning m. m.

Olofligt undanhållande från trupp eller tjänst, vare sig detta består § 64.
i olofligt öfvergifvande eller afsiktligt uteblifvande från densamma
eller öfverskridande af meddelad tjänstledighet, straffas — såvida förbrytelsen
icke är att hänföra till rymning — med frihetsstraff i högst
6 månader. Räcker bortovaron öfver sju, i fält öfver tre dagar, in- § 66-

träder fängelse eller fästningsstraff i högst 2 år. Går i fält frånvaron § 07.
öfver sju dagar, inträder frihetsstraff från och med 6 månader till och
med 5 år.

Samma straff ådrager sig värnpliktig (tillhörande »der Beurlaubten- § 68.
stånd»), som efter kungjord mobilisering icke inställer sig till tjänstgöring
inom tre dagar efter föreskrifven tid.

Rymning (Fahnenflucht), hvilket brott förutsätter afsikt att fort- §§ 69—71.
farande undandraga sig krigstjänsten, bestraffas i okvalificerade fall,
första resan, med fängelse; i fredstid från och med 6 månader till och
med 2 år och i krigstid från och med 5 till och med 10 år. Upprepas
brottet, bestraffas detsamma i fredstid, andra resan, med fängelse
från och med 1 till och med 5 år och tredje eller senare resa med
tukthus från och med 5 till och med 10 år samt i krigstid med
tukthus i minst 5 år eller, om äfven den tidigare rymningen skett i
fält, med dödsstraff.

Officer, som rymt, dömes tillika till tjänstens förlust; annan §§ 31 7i rymmare

försättes i soldatståndets andra klass.

1 fredstid inträder viss lindring, om rymmaren återkommer inom § vs.

6 veckor.

Äfven försök till rymning är straffbart.

Värnpliktig, som i afsikt att undandraga sig krigstjänsten utan Aiim. strafftillstånd
lämnar riket eller efter uppnådd värnpliktsålder uppehåller sig agen ® 140‘
utom riket, straffas med böter från 150 till 3,000 mark eller med
fängelse från och med 1 månad till och med ett år. Utvandrar värn **

pliktig, i strid emot därutinnan i anledning af krig eller krigsfara utfärdade
bestämmelser, straffas han med fängelse i högst två år och
kan därjämte fällas till böter, högst 3,000 mark.

Äfven försök till nu nämnda brott straffas.

Nu omförmälda straffbud rörande värnpliktige finnas upptagna i
allmänna strafflagen.

Aiim. straff- Den, som uppsåtligen förleder en tysk soldat till rymning eller

lagen § 141. uppsåtligen medverka!’ till hans rymning, straffas, likaledes enligt allmänna
strafflagen, med fängelse från och med tre månader till och
med tre år. Om försök till sådant brott gäller detsamma.

§ 80- Husarrestant, som lämnar arrestlokalen eller mottager besök,

ådömes frihetsstraff om högst 6 månader samt förlust af tjänsten,
hvilket sistnämnda straff dock för mottagande af besök inträder endast,
då försvårande omständigheter föreligga.

§ 81. Den, som genom stympning eller annorledes uppsåtligen gör sig

oduglig till fyllande af sin lagliga eller åtagna krigstjänstskyldighet,
straffas med fängelse från och med 1 till och med 5 år. Den, som på
annans begäran gör honom oduglig till fullgörande af nämnda skyldighet,
straffas på samma sätt.

Äfven försök till nämnda brott straffas.

Värnpliktig, som genom nyss nämndt förfarande gör sig odugligtill
fyllande af sin värnplikt, äfvensom den, som på den värnpliktiges
begäran gör honom därtill oduglig, straffas — enligt allmänna strafflagen
— med fängelse i minst ett år.

Användande af bedrägligt medel för att undandraga sig sin lagliga
eller åtagna krigstjänstskyldighet straffas med frihetsstraff i högst fem
Allm. straff- år. Är det värnpliktig, som ej lyder under den militära strafflagen,
lagen § 143. pegtraffag pan — enligt allmänna strafflagen — med fängelse.

Allm. strafflagen
§ 142.

§ 83.

I kapitlet om den militära lydnadsplikten (»Straffare Handlungen
gegen die Pflichten der militärischen Unterordnung») stadgas straff
hufvudsakligen för följande brott:J)

§ 89. Vanvördigt uppträdande (bristande aktning) mot förman, särskildt

invändning mot tillrättavisning eller däröfver högljudt uttaladt missnöje,
straffas med arrest. Sker det under gevär eller inför samlad trupp,

x) För de flesta af de i kapitlet omförmälda insubordinationsbrott är enahanda straff
stadgadt, om handlingen företages mot militär vakt, som om den riktas mot förman. Till militär
vakt hänföres äfven den till fältgendarmeriet eller fältpolisväsendet hörande personalen, då denna
är i utöfning af sin tjänst.

eller tager uppförandet karaktären af hotelse, är straffet sträng arrest
om minst 14 dagar eller fängelse eller fästning om högst 3 år.

Den, som på tillfrågan i tjänsteangelägenheter uppsåtligen lämnar
förman osant svar, straffas med arrest. (Om oriktiga uppgifter i öfrigt
i tjänsten, se nedan!)

Förolämpning mot förman eller öfverordnad belägges med frihetsstraff
i högst 2 år eller, om förolämpningen föröfvades i eller för
tjänsten, med sådant straff i högst 3 år. I vissa kvalificerade fall kan
straffet blifva fängelse eller fästning i högst 5 år.

Olydnad mot befallning i tjänstesaker bestraffas i okvalificerade
fall med arrest. Den, som uttryckligen vägrar lydnad eller genom ord,
åtbörder eller andra handlingar visar sin olydnad, äfvensom den, som
beträffande erhållen befallning eller tillrättavisning gör onödiga förfrågningar
eller invändningar (»den Vorgesetzten zur Rede stellt»)
eller efter upprepad befallning framhärdar i olydnad, bestraffas med
sträng arrest i minst 14 dagar eller med fängelse eller fästning i högst
3 år. I vissa kvalificerade fall skärpes straffet betydligt, för uttrycklig
lydnadsvägran inför fienden ända till dödsstraff.

Den, som medelst våld eller hot söker hindra en förman vid utförandet
af en befallning i tjänsten eller tvinga honom att verkställa
eller underlåta en tjänstehandling (»Wiedersetzung»), ådömes frihetsstraff
från och med 6 månader till och med 10 år.

Våld eller misshandel mot förman eller angrepp mot förman i
syfte att mot honom begå våld eller misshandel (»Wer sich an einem
Vorgesetzten thätlich vergreift oder einen thätlichen Angriff gegen
denselben unternimmt») straffas med frihetsstraff om minst 3 år, i lindigare
fall om minst 1 år, hvartill för officerare kommer förlust af tjänsten.

I vissa kvalificerade fall äro strängare straff föreskrifna. tiar
svår kroppsskada eller döden följt, kan brottet ej försonas med lägre
straff än straffarbete.

Uppmaning till brott af sist afliandlade tre slag (olydnad, våld
eller hot i och för tjänsten samt våld eller misshandel) bestraffas, om
uppmaningen föranleclt sådant brott, lika med anstiftan.

Enligt allmänna strafflagen bestraffas enhvar, som uppmanar eu
militärperson (eine Person des Soldatenstandes) till olydnad mot förmän,
med fängelse i högst 2 år. Detta straff träffar äfven den, som
uppmanar en värnpliktig (af »Beurlaubtenstand») att icke ställa sig till
efterrättelse inkallelse till tjänstgöring.

År den underlydande genom lagstridig behandling eller missbruk
af myndighet från förmans sida till vrede retad, och har han därigenom

§ 90.

§ 9!.

§ 92.
§ 94.

§§ 93, 95.
§ 96.

§ 97.

§ 99.

Allm. strafflagen
§ 112.

§ 98.

omedelbart (»auf der Stelle») låtit förmå sig till något af nu nämnda
insubordinationsbrott, nedsättes straffet efter vissa angifna grunder. Såsom
särskild straffminskningsgrund anses, om förmannens handlingssätt
bestått i misshandel eller annan nedsättande behandling af den underlydande.

För olofligt (»unbefugt») föranstaltande af sammankomst af krigsmän
i och för rådplägning angående militära angelägenheter eller
anordningar eller samlande af underskrifter å gemensam framställning
eller klagoskrift rörande dylika angelägenheter eller anordningar är
stadgadt frihetsstraff i högst 3 år, hvartill för officer kan fogas förlust
af tjänsteställning. Deltagare i dylik sammankomst eller undertecknare
af sådan framställning eller klagoskrift straffas med frihetsstraff i högst
6 månader.

§ 102.

§ 112.

§§ 103—110.
§ 113.

Den, som företager sig att framkalla missnöje med tjänsten bland
kamraterna, skall, om det sker genom muntliga yttranden, bestraffas
med frihetsstraff i högst 3 år och, om det sker genom utbredande af
skrifter, framställningar eller afbildningar eller i fält, med medelsträng
eller sträng arrest i minst 14 dagar eller med fängelse eller fästningsstraff
i högst 5 år.

Med frihetsstraff om minst 1 år straffas den, som med föranledande
af något förhållande i tjänsten till envig utmanar förman eller öfverordnad,
och af dylikt straff i minst 3 år, om enviget kommer till utförande.
för officer tillkommer i båda fallen förlust af tjänsteställning.
Enahanda straff drabbar förman, som antager utmaningen.

I nu af handlade kapitel om brott mot den militära lydnadsplikten
afhandlas äfven myteri- och upprorsbrotten.

Värnpliktig straffas för brott mot den militära lydnadsplikten äfven
då han icke är i tjänstgöring, om nämligen brottet blifvit begånget, då
den värnpliktige i någon tjänsteangelägenhet trädt i beröring med sin
förman (»im dienstlichen Verkehr mit dem Vorgesetztem») eller varit
iförd uniform, eller om brottet består i olydnad eller motstånd mot en
i laga ordning gifven befallning i tjänsteangelägenhet eller i obefogadt
föranstaltande af sammankomst eller samlande af underskrifter m. in.,
på sätt ofvan förmäles.

Missbruk af förmanskap m. m.

_ Den, som missbrukar sin befälsmyndighet till befallningar eller
fordringar, som icke stå i något förhållande till tjänsten, eller till privatändamål,
äfvensom den, hvilken fordrar skänker af underlydande eller
utan gemensam förmans vetskap af underlydande lånar penningar eller

mottager skänker eller eljest genom sin tjänsteställning förmår underlydande
att åtaga sig förbindelser till honom, hvilka äro ofördelaktiga
för den underlydande eller kunna vara af ofördelaktigt inflytande på
det ömsesidiga tjänsteförhållandet, straffas med fängelse eller fästning i
högst 2 år eller, i lindrigare fall, med arrest. I svårare fall, särskildt
vid återfall, kan tillika dömas till förlust af tjänsten eller till degradering.

Missbrukar förman uppsåtligen sin befälsmyndighet till anstiftan § 118
af brott af underlydande, skall lian erhålla strängare straff än gärningsmannen.
Enligt allmän regel i lagen kan straffet i sådant fall uppgå § 53-

till dubbelt mot det för gärningsman bestämda straff, dock att straffartens
maximum ej må öfverskridas. Låter ej den underlydande brottet § 116

komma till utförande, straffas förmannen med frihetsstraff i högst 1 år.

Förman, som medelst hot om ofördelaktiga följder eller genom § 117

andra rättsstridiga medel söker afhålla underlydande från att anföra
eller fullfölja besvär, eller som undertrycker eller söker undertrycka till
honom i laga ordning ingifna besvär, som det åligger honom att handlägga,
bestraffas med frihetsstraff i högst 5 år, hvarjämte han dömes
till förlust af tjänsten eller till degradering.

Uppsåtlig! öfverskridande af (disciplinär) straffmyndighet straffas § 118
med fängelse i högst 5 år, eventuellt i förening med förlust af tjänsten. § H9
Annat uppsåtlig! lagstridigt inflytande på rättsskipningen är i regel
belagdt med samma straff.

Den, som förolämpar en underlydande eller gör sig skyldig till § 121
annan rättsstridig behandling af sådan, ålägges frihetsstraff i högst 2
år eller, om förolämpningen innebär förtal (Verleumdung), med fängelse
i högst 5 år.

Den, som uppsåtligen knuffar, slår eller på annat sätt misshandlar § 122
en underlydande eller skadar hans hälsa, straffas med fängelse eller
fästning i högst 3 år. Vid förmildrande omständigheter kan straffet
nedsättas till en veckas arrest. Härjämte kan — och skall vid upprepadt
återfall — jämte fängelse eller fästning dömas till förlust af tjänsten
eller till degradation. Har genom misshandeln förorsakats svår kropps- § 123
skada eller döden, ådömes straffarbete, i förra fallet om högst 5 år och
i det senare icke under 3 år, dock att vid förmildrande omständigheter
straffet kan blifva fängelse eller fästning från och med 6 månader till
och med 5 år, resp. minst 1 år.

Handlingar, dem en förman begår för att afvärja handgripligheter § !-4
från en underlydandes sida eller för att i yttersta nöd och trängande
fara göra en befallning åtlydd, äro icke att betrakta som missbruk af
befälsmyndighet, äfven om förmannen för ändamålet måst begagna vapen.

§ 137.

§ 138.

§ 139.

§ 141.

Egendomsbrott.

I fråga om egendomsbrotten innehåller lagen — med bortseende
från sådana brott af nämnda slag, livilka speciellt hänföra sig till tjänsten
i fält (såsom plundring m. m.) — endast följande båda stadganden:

Den, som uppsåtligen och lagstridigt skadar, förstör eller gifver
till spillo (preisgiebt) ett tjänsteföremål, straffas med frihetsstraff i högst
2 år. Vid synnerligen försvårande omständigheter kan därjämte den
skyldige, om han är officer, dömas till afsättning och, i annat fall,
försättas i soldatståndets andra klass.

Den, som i tjänsten eller genom kränkande af ett militäriskt
tjänsteförhållande gör sig skyldig till stöld eller försnillning af föremål,
som i och för tjänsten eller berörda tjänsteförhållande äro honom tillgängliga
eller anförtrodda, straffas med medelsträng eller sträng arrest
i minst 14 dagar ’) eller med fängelse i högst 5 år; tillika kan dömas
till »Verlust der biirgerlichen Ehrenrechte». Enahanda straff drabbar den,
som begår stöld eller försnillning från förman eller kamrat eller från
inkvarteringsvärd eller hans husfolk. År handlingen en förbrytelse i
den allmänna strafflagens mening, så skall dömas till det i denna lag
utsatta straff.

Ur kapitlet om kränkning af tjänsteplikter vid utförande af särskilda
tj än steförr ältning ar må följande nämnas:

Den, som uppsåtligen utfärdar oriktiga tjänsteattester eller affattar
meddelanden eller rapporter i tjänsten oriktigt, bestraffas med fängelse
från och med 6 månader till och med 3 år. Härjämte skall den skyldige,
om lian är officer, afsättas, men, i annat fall, försättas i soldatståndets
andra klass. Vid förmildrande omständigheter kan dock straffet
inskränkas till medelsträng eller sträng arrest x) eller fängelse eller fästning
i högst 6 månader.

Befälhafvare för militärvakt eller skiltvakt, som icke uppfyller
sina åligganden, straffas, i fredstid, med medelsträng eller sträng arrest *)
i minst 14 dagar och, i fält, med sådan arrest i minst 3 veckor eller
med fängelse eller fästning i högst 2 år. Följer skada, eller förelåg
fara för betydlig skada, skärpes straffet afsevärdt, och om det sker i
närheten af fienden, ända till dödsstraff.

Af militärperson begången ämbetsförbrytelse mot allmän lag straffas
enligt denna.

\i Om den skyldige är underofficer med portépée eller officer, och straffet icke anses böra
blifva strängare än arrest, ådömes, i förra fallet, lindrig arrest och, i senare fallet, arrest utan
bevakning.

Slutligen afhandlas i den militära strafflagen öfriga brott mot
militär ordning, bland Indika må nämnas följande:

Den, som i tjänsten eller sedan han kommenderats till tjänst,
genom fylleri gör sig oduglig till utförande af sin tjänsteförrättning,
bestraffas med medelsträng eller sträng arrest eller med fängelse eller
fästning i högst 1 år. Officer kan härjämte dömas till afsättning.

Den, som mot bättre vetande anför på osant påstående stödda
klagomål, dömes till frihetsstraff i högst 1 år. Klagomål, som väl
grunda sig på osanna påståenden, men icke anföras mot bättre vetande
utan endast af lättsinne, bestraffas endast i det fall, att de anföras upprepade
gånger och kunna äfven i sådant fall icke medföra strängare
straff än arrest, med hvilket straff jämväl belägges ingifvande af klagomål
på annat sätt än i föreskrifven tjänsteväg.

Civilmilitära ämbets- och tjänstemän bestraffas för vissa brott,
såsom förräderibrott, rymning och olofligt undanhållande, insubordinationsbrott
m. fl., då de begås i fält, enligt den militära strafflagen, för
öfriga brott enligt allmän lag.

Brott af krigsfånge bedömes enligt strafflagen för krigsmakten,
därvdd hänsyn tages till hans militära rang.

Krigsfånge, som mot gifvet hedersord rymmer ur fångenskapen
eller, på hedersord frigifven, bryter detta eller eljest före krigets slut
handlar i strid med de villkor, hvarpå han frigifvits, straffas med dödsstraff.

Brott, som begås inom utländskt område, besatt af tyska trupper,
emot sådana trupper eller dit hörande personer eller emot tysk myndighet,
är hemfallet under samma straff, som om gärningen vore begången
inom landet.

På disciplinär väg kunna straff ådömas för:

a) handlingar mot militär tukt och ordning samt mot sådana
tjänsteföreskrifter, för hvilka militärlagarna icke innehålla några straffbestämmelser,
samt

b) (jäml. 3 § Promulgation slagen till Strafflagen för krigsmakten)
följande militära förseelser, i lindrigare fall, nämligen: 1) olofligt undanhållande
under högst 7 dagar i fred och 3 dagar i krig från trupp eller
tjänst, 2) vanvördigt uppträdande mot förman, 3) lämnande af osant
svar på tillfrågan af förman, 4) förolämpning mot förman eller öfverordnad,
5) olydnad mot befallning i tjänsten, 6) lånande af penningar *)

*) Hänvisningarna gälla »die Disziplinar-Strafordnung fur das Heer».

§ 151.

g 152.

§§ 153, 154.

§ 158.
g 159.

g 161.

Den disciplinära
straffmyndigheten.

§ l.1)

eller mottagande af skänker af underlydande utan gemensam förmans
vetskap, 7) förolämpning mot underlydande, 8) skadegörelse å tjänsteföremål,
9) försummelse af åliggande såsom befälhafvare för militärvakt
eller såsom skilt vakt, 10) öfvergifvande af anvisad plats vid vakttjänstgöring,
marsch eller dylikt, samt 11) fylleri i tjänsten.

Följande disciplinstraff kunna i disciplinär väg åläggas:

A. Manskap. x)

1) Ringare disciplinstraff:

a) åläggande af vissa tjänste förrättning ar utom tur, såsom straffexercis,
straffvakt, strafftjänst i kasern, stallar o. s. v., inställelse till
rapport i särskild dräkt m. m.,

b) indragning af det fria förfogandet öfver aflöningen och densammas
öfverlämnande till en underofficer för utbetalning i dagliga
poster, under en tid af högst 4 veckor,

c) , skyldighet att viss tid före tapto återvända till kasernen, i högst
4 veckor;

2) arrest, nämligen:

a) kasern-, kvarter- eller lindrig arrest, i högst 4 veckor,

b) medelsträng arrest, i högst 3 veckor,

c) sträng arrest, i högst 14 dagar;

3) degradering till menig (användes endast å korporaler);

4) för manskap i soldatståndets andra klass, därest förut omnämnda
straff blifvit använda utan resultat, öfverflyttning till disciplinkompani
(die Einstellung in eine Arbeiter-Abtheilung). Hvad flottan beträffar
kan detta straff användas äfven å vissa grupper af manskap i soldatståndets
första klass.

B. Underofficerare.

1) Tillrättavisning (Verweis), som kan vara:

a) enkel — i närvaro af en förman,

b) formlig — inför församlade officerare och underofficerare, tillhörande
kompaniet, skvadronen eller batteriet,

c) sträng — på dagorder med utsättande däri af anledningen;

2) åläggande af vissa tjänsteför rättning ar utom tur, t. ex. straffvakt;

§ 2 1 ) De för manskap, underofficerare och officerare användbara straff kunna jämväl, med iakt tagande

af den felaktiges rang, ådömas officerare å la suite, personer, som i fält på grund af
något tjänste- eller kontraktsförhållande eller eljest följa hären, samt kiagsfångar. Tillhör den
felaktige icke militärståndet, så tages vid valet af straffärt hänsyn till hans bildningsgrad och
ställning i öfrigt.

3) Arrest, nämligen:

a) kasern-, kvarter- eller lindrig arrest, i högst 4 veckor,

b) för underofficerare utan portépée: medelsträng arrest, i högst 3
veckor.

C. Officerare.

1) Tillrättavisning, som kan vara:

a) m/re£ — utan vittnen eller i närvaro af en förman,

b) formlig — inför den församlade officerskåren,

c) sträng — på dagorder med utsättande däri af anledningen;

2) Arrest utan bevakning (Stubenarrest), i högst 14 dagar.

D. Sanitetskåren samt, vid flottan, maskin-, ingenjör- och torpedkårerna
(Indika kårer räknas till militärståndet).

Förenämnda straff, allt efter den skyldiges rang.

E. Civilmilitära personer. g 32.

1) Varning.

2) Enkel tillrättavisning.

3) för dem, som icke hafva officers rang, kasern-, kvarter- eller lindrig
■arrest, i högst 4 veckor.

4) för officerares vederlikar:

a) Böter, högst 30 Mark,

b) Arrest utan bevakning, högst 14 dagar.

Värnpliktige (tillhörande »der Beurlaubtenstand») lyda under mili- § 23.
tär disciplinär myndighet hufvudsakligen i enahanda utsträckning som
den militära strafflagen är å dem tillämplig.

Plätt att ålägga underlydande disciplinstraff tillkommer endast officer, $ 5.
som, med ansvar för disciplinen, har befäl öfver eu trupp- eller flottafdelning
eller särskild kommendering, öfver en militär myndighet eller
anstalt.

Rätten att utöfva den disciplinära straffmyndigheten är på visst s 8 o. fol.
sätt begränsad för de särskilda officersgraderna, så att endast de högsta
officerarne äga utöfva densamma utan inskränkning.

Officer, som icke har någon disciplinär bestraffningsrätt, äfvensom g 7.
underofficer är dock berättigad att, då så finnes nödigt, tillsäga underordnad
krigsman arrest (»vorläufig zu verhaften oder ihre vorläufige
Verhaftung zu bewirken»), men är skyldig att om sådan åtgärd genast
underrätta någon den arresterades förman, som har disciplinär bestraffningsrätt.

** g

§ 39. I afseende å utöfvandet af den disciplinära straffmyndigheten är

föreskrifvet, bland annat, att, om den straffbara handlingen icke med
visshet framgår af förmannens egen iakttagelse, af tjänsterapport eller
af den skyldiges egen bekännelse, liksom i allmänhet om förmannen är
i tvifvelsmål om skulden och straffbarhetens grad, han skall genom
muntliga eller skriftliga förhandlingar söka bringa klarhet öfver sakens,
förlopp.

§ 43. Uppstår hos förman tvifvel, huruvida ett begånget fel bör be straffas

disciplinärt eller dragas under krigsrätt, har han att inhämta
högre förmans beslut i ärendet.

§ 44. För disciplinförseelser är stadgad en preskriptionstid af 3 månader.

§ 45. Har en straffbar handling, som bort dragas inför krigsrätt, blifvit

belagd med disciplinstraff, så är icke därigenom dess straffbarhet utplånad,
utan bör saken fullföljas vid krigsrätt.

§ 46. Ådömdt disciplinstraff går, så vidt möjligt, genast i verkställighet.

s 52. Besvär öfver ett af vederbörande förman ålagdt disciplinstraff få

i föreskrifven form anföras endast af någon den bestraffades förman
eller af den bestraffade själf, i senare fallet dock först efter utståndet

S 53. straff och utan medverkan af tredje person. Befinnas besvären välgrundade,
skall i de straffjournaler, där anteckning om straffet gjorts,,
anteckningen utstryka^ och beslutet om upphäfvandet där införas äfvensom
meddelande om beslutet tillställas klaganden.

s 54. Högre befälhafvare hafva att omsorgsfullt öfvervaka det bruk, dem

underlydande befälhafvare göra af sin disciplinära straffmyndighet, och

s 55. skola i sådant syfte granska vederbörande straffjournaler, finnes härvid,
att ett af lägre befälhafvare ålagdt disciplinstraff till sin art eller
tidslängd icke varit med lag öfverensstämmande, eller att den befälhafvare,
som ålagt bestraffningen, icke varit därtill behörig, skall straffet
af den högre befälhafvaren ändras eller upphäfvas.

Frankrike.

Den i Frankrike gällande militära strafflagstiftningen återfinnes
hufvudsakligen i två särskilda lagar, nämligen en lag af den 9 juni
1857 angående hären ( (''ode de justice militaire pour Varmée de terra-) >

i vissa delar ändrad genom senare författningar, och en motsvarande
lag af den 4 juni 1858 angående flottan (y>Code de justicemilitaire pour
l’armén. de mer J. Båda dessa lagar innehålla såväl de materiellt straffrättsliga
bestämmelserna som föreskrifterna angående de militära domstolarnes
organisation och rättegångsordningen vid dessa.

Hvad angår den disciplinära straffmyndigheten, finnes ej heller
härutinnan någon hela den franska krigsmakten omfattande författning,
utan gällande bestämmelser i detta afseende äro intagna som särskilda ka]
titel i de olika tjänstgöringsreglementen (, reglemente sur !e service intérieur»),
som ''finnas utfärdade för hvarje särskild! vapen, och hvilka, hvad armén
beträffar, utgöras af tre -décrets af den 20 oktober 1892 för infanteriet,
föi kavalleriet samt för artilleriet och trängen. För flottan finnas motsvarande
»décrets» af den 21 juni 1858 och den 20 maj 1885.

Beträffande frågan om hvilka personer, som lyda under militär
strafflag, hänvisas till anteckningarna rörande det militära rättegångsväsendet
i vissa främmande länder (Se under »den militära jurisdiktii >-nens omfattning».1))

Dock må härutinnan tilläggas följande:

Värnpliktige, som fullgjort sin tjänstgöring i den aktiva armén2)
och tillhöra dess reserv eller territorialarmén, lyda under militär jurisdiktion
äfven i fredstid vid mobilisering eller annan inkallelse filt tjänstgöring
från den dag, mobiliseringsorder utgått eller, i senare fallet, från
inställelsen ä . samlingsplatsen, äfvensom då de* äro intagna å militärt
sjukhus eller i militärt fängelse.

Nämnde värnpliktige, så ock de till territorialarméns reserv hörande,
lyda under militär domstol och straffas enligt militär strafflag,
äfven i fredstid, för vissa brott, såsom förräderi, spioneri, våld emot
öfverordnad för att hämnas i anledning af någon dennes tjänsteåtgärd,
förolämpning mot öfverordnad, om såväl denne som den värnpliktige
vid tillfället äro iförda uniform, våld mot underordnad under enahanda
förutsättning m. fl. Hvad nyss blifvit sagdt, gäller dock beträffande territorialarmen
och dess reserv endast, i fall brottet blifvit begånget inom
fi månader, efter det gärningsmannen hemförlofvats, eller om han vid
brottets begående varit iförd uniform.

P Sid. 148. Jfr. äfven noten å sid. 22, Del II af kommitténs betänkande.

’) Värnplikten varar från det 20:de till det 40:de lefnadsåret. Efter vissa års tjänstetid i
den »aktiva» armén tillhör den värnpliktige under visst antal år dess reserv, därefter i ''visst antal
*u />teilitenlalarmén» och därefter under återstående värnpliktstiden territorialarméns reserv.

Straff, som
kunna ådöma*
enligt
strafflagen
för krigsmakten.

Art. 185.

Art. 187.

Art. 189.
Art. 190.

Art. 191.

Den allmänna strafflagens grundsatser i fråga om försök, delaktighet
m. m. äga i regel tillämpning äfven vid användande af de
militära strafflagarne.

De straff, som kunna åläggas af krigsdomstolarna äro:1)

A. För gröfre bratt (»crimes»):

1. ) Dödsstraff (»la mort»). Straffet fullbordas genom skjutning
(enligt allmän strafflag däremot genom halshuggning).

2. ) Lifstids straffarbete rid galärerna (»les travaux forcés å perpétuité»).
Straffet undergås i Guyana. Den dömde hålles i bojor och
maste utföra tungt arbete.

3. ) Deportation (»la deportation»), för lifstid. Den dömde skall
under sin återstående lifstid uppehålla sig å viss pilats utom landet,
hvilken genom lag af år 1872 är bestämd till Nya Caledonien.

4. ) Straffarbete vid galärerna på viss tid (»les travaux forcés å
temps») om 5 till och med 20 år. Straffet utstås på samma sätt som
lifstids straffarbete.

5. ) Fästning (»la détention») från och med 5 till och med 20 år.
Straffet utstås för närvarande å citadellet (forte å Corsica.

6. ) Tukthus (»la réclusion») om 5 till och med 10 år. Detta straff

undergås i cellfängelse och är förenadt med arbetsskyldighet.

7. ) Landsförvisning (»le banissement»), från och med 5 till och
med 10 år.

Samtliga nu nämnda straff medföra afsättning, (jfr. 8.)

8. ) Afsättning (»la degradation militaire»)2). Vare sig detta straff
ädömts själfständigt eller som påföljd till något af de föregående, skall
domen inför fronten uppläsas för den dömde, som härefter beröfvas sina
vapen m. m. Straffet innebär förlust af grad, af rätt att bära uniform eller
ordnar samt af rätt till pension äfvensom ovärdighet till krigstjänst in. in.

Då afsättning ådömes som själfständigt straff'', skall jämväl dömas
till fängelse om högst 5 år.

‘) Allmänna strafflagen (»code pénal») skiljer emellan crimes, délits och contraventions.
Crimes äro gröfre brott, Indika straffas med stränga straff, af lagen sammanfattade under benämningen
»peines affiictives et infamantes»; délits äro mindre grofva brott, som straffas med
mindre straff, »peines correctionelles». Med contraventions förstås smärre förseelser. Den
militära strafflagen uppställer en motsvarande skillnad, som nyss nämnts, mellan »crimes» och
»délits».

2) Motsvarande straff härtill är enl. allmänna strafflagen _ y>la degradation civique»,
innefattande förlust af offentligt ämbete eller uppdrag äfvensom af vissa medborgerliga rättigheter
i (ifrigt. Äfven detta straff kan af de militära domstolame ådömas, nämligen då fråga är om
icke-militärpersoner.

B. För mindre grofva brott (»délits»):

1. ) Tjänstens förlust (»la destitution»), hvilket straff medför för lust

af grad eller rang, af rätt att bära uniform samt af rätt till pension.

2. ) Offentligt arbete1) ''(nies travaux publics») från och med 2 till
och med 10 år. Den dömde åhör domen inför fronten. Han skall
sysselsättas med arbete för det allmännas räkning, men kan ej sättas
tillsammans med personer, som undergå straffarbete. Straffet, hvilket
plägar undergås i Algier, kan ådömas endast manskap och underofficerare.

3. ) Fängelse (»1’emprisonnement») från och med 6 dagar till och
med 5 år. Om straffet ej öfverstiger 1 år, utstås det i militärfängelse.

4. ) (För flottan) Suspension (»la privation de commandement»)
från och med 3 till och med 5 år.

5. ) (För flottan) Förlust af rätt att vinna befordran (»finaptitude
å 1’avancement»), från och med G månader till och med 1 år. Med
detta straff äro alltid förbundna dels förlust af viss del af lönen dels
ock mörk arrest eller arrest i bojor (se nedan).

6. ) (För flottan) Degradering (»la réduction de grade ou de classe»1)
en eller flere grader eller klasser, ända till den lägsta. Tillhör den
brottslige förut lägsta klass, ådöraes i stället mörk arrest eller arrest
i bojor.

7. (För flottan) Mörk arrest eller arrest i bojor (»le cachot ou
double boucle»), från och med 5 till och med 30 dagar. Med detta
straff följer förlust af lönen eller viss del af densamma.

8. Böter. Då. detta straff finnes utsatt för något brott, kan det
af krigsdomstol utbytas mot fängelse från och med 6 dagar till och
med 6 månader.

Insubordinationsbrotten.

Med dödsstraff jämte afsättning straffas enhvar krigsman, som
vägrar att lyda, då han erhåller befallning att gå mot fienden eller att *)

*) Icke-militärperson udömes i stället fängelse (»1’emprisonnement») från och med 1 till
och med 5 år.

-) Enligt en särskild lag af den 19 juli 1901 kan domstolen i fredstid nedsätta det i de
militära strafflagarne bestämda straffet till ett i förstnämnda lag i förhållande till hvarje särskild
straffart bestämdt mått under det eljest gällande, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad
enligt allmänna strafflagen gäller då förmildrande omständigheter (»circonstances atténuantes»)
förklaras föreligga. Detta har äfven förut gällt i fråga om icke-militärpersoner, så i freds- som
krigstid.

Art. 180.
Art. 192.

Art. 193.

Art. 194.

Art. 247
för flottan.

Art. 248
för flottan.

Art. 249
för flottan,

Art. 250
för flottan.

Art. 195.

Straffsatserna
för
vissa brott2).
Art. 218.

Art. 221.

Art. 222,
Art. 223.

Art. 224.

Art. 229.

Art. 230.

Art. 231—237.

utföra annan tjänsteförrättning, som ålägges honom af hans förman i
fiendens närhet. 1 fält, vid andra tillfällen än de nyssnämnda, är straffet
för olydnad offentligt arbete från och med 5 till och med 10 år eller,
om den skyldige är officer, tjänstens förlust jämte 2—5 års fängelse.
I alla fall är straffet fängelse från och med 1 till och med 2 år, men,
om den skyldige är officer, tjänstens förlust.

Med dödsstraff är belagdt allt slags våld (»toute voie de fart»)
mot förman, om det skett med berådt mod eller på ett försåtligt sätt
(»avec préméditation ou guet-ajrens»;, med väpnad hand (»sous les armes»),
eller i och för tjänsten. I andra fall än de nu nämnda straffas
gärningsmannen, om lian är officer, med tjänstens förlust i förening
med fängelse från och med 2 till och med 5 år och, om han är underofficer
eller tillhör manskapet, med 5 till och med 10 års offentligt arbete.

För förolämpningar mot förman, begångna i eller för tjänsten
medelst ord, åtbörder eller hotelser, bestraffas officer med tjänstens
förlust jämte 1 till och med 5 års fängelse och annan krigsman med
5 till och med 10 års offentligt arbete. Förolämpningar, som icke begåtts
i eller för tjänsten, bestraffas med 1 till och med 5 års fängelse.

Missbruk af befälsmyndighet (»abus d’autorité»),

I det kapitel, som afhandlar detta slag af brott, förekommer endast
ett, som direkt afser förhållandet mellan förmän och underlydande, nämligen
misshandel af underlydande utan laglig rätt, för hvilken förbrytelse är
stadgadt straff af fängelse från och med 2 månader till och med 5 år.

Försummad inställelse och rymning (»Insoumission et désertion»).

För försummelse utan laga förfall att iakttaga inställelse (»Gömme
insoumis») bestraffas med fängelse från och med en 1 månad till och
med 1 år de till volontärer antagne eller de genom lagens stadgande
inställelseskyldige värnpliktige, hvilka i fredstid, utan att förut hafva
tjänstgjort, icke inställt sig inom en månad efter inställelsedagen. De,
som förut varit i tjänstgöring men äro i disponibilitet eller tillhöra
reserven (»les hommes de la disponibilité et de la réserve de 1’armée
active») samt i fredstid genom personlig order inkallas till tjänstgöring,
dömas till enahanda straff, om de icke inställt sig inom 15 dagar från
den i ordern utsatta.

I krigstid skall inställelse i nämnda fall ske inom två dagar.
Straffet för uteblifvande utan laga förfall är 2—5 års fängelse.

För rymning — som i allmänhet anses föreligga, då krigsman

olofligen aflägsna! sig från sin tjänst och varit borta, i fredstid 6 och
i krigstid 2 dagar 1), eller då krigsman efter loflig bortovaro mer än, i
fredstid 15 och i krigstid 5 dagar försummar tiden för inställelse —
straffas, om rymningen icke skett till utlandet, underofficer eller till
manskapet hörande person, i fredstid med 2 till och med 5 års fängelse
och i krigstid med offentligt arbete i likaledes 2—5 år. Officer straffas
för nämnda brott, i fredstid med fängelse från och med 6 månader till
och med 1 år samt i krigstid med tjänstens förlust jämte fängelse från
och med 2 till och med 5 år. För rymning, som sker till utlandet
eller på utländsk botten (»désertion å l’étranger»), äro strängare straff
stadgade. I båda fallen inträda för krigsman, som ej är officer, straffskärpningar
vid återfall samt i vissa kvalificerade fall.

Egendomsbrotten. • Art. 248.

För försnillning af vapen, ammunition, aflöningsmedel eller andra
medel eller föremål, tillhörande krigsmän eller staten, straffas redovisningsskyldig
med straffarbete vid galärerna på viss tid.

Icke redovisningsskyldig straffas för stöld af dylika medel eller
föremål med tukthus 2).

Föreligga förmildrande omständigheter, kan straffet för försnillning
nedgå till tukthus eller fängelse i minst 3 och högst 5 år och för stöld
till fängelse i minst 1 och högst 5 år.

Officer skall, äfven om straffet ej blir strängare än fängelse,
dömas till afsättning.

Med tukthus eller, vid förmildrande omständigheter, med fängelse
från och med 1 till och med 5 år dömes krigsman, som stjäl från inkvarteringsvärd.

Skulle straffet för något af nu nämnda brott bli strängare enligt
allmänna strafflagen, skall densamma tillämpas.

Vissa arter, af förskingring, skadegörelse in. in. i afseende å egendom,
som tillhör krigsmakten eller är afsedd för dess behof, äro jämväl
belagda med straff i de militära strafflagarne.

Bland brotten mot de militära plikterna (»contre le devoir militaire»)
upptager lagen, bland annat, uteblifvande utan laga förfall från krigs- Art. 215.
rätt, däri den uteblifne kallats att sitta. Straffet är fängelse i 2—6

*) Till manskapet hörande person, som icke tjänstgjort tre månader, kan dock icke
bestraffas som rymmare förr än efter 1 månads bortovaro.

2) Båda de sist omförmälda brotten betraktas af lagen som tjufnad (»vol»).

Den disciplinära
straffmyndigheten.

Art. 301
(infanteri).

Art. 305.

Art. 306.

Art. 307.

Art, 312.

månader. Vägran att fullgöra sin skyldighet därutinnan kan för officer
medföra tjänstens förlust.

Ofvanberörda tre reglementen för armén innehålla väsentligen
samma bestämmelser rörande den disciplinära bestraffningsmyndigheten.

Såsom disciplinförseelser betraktas och bestraffas:

1) beträffande befälhafvare ())de la part du supérieur))), hvarje
handling, som röjer svaghet, hvarje missbruk af befälsmyndighet, hvarje
förolämpande yttrande, hvarje orättvist ålagd bestraffning;

2) beträffande underlydande (»de la part de l’inférieure»), knot och
klander, bristande lydnad, öfverträdelse af bestraffningar, fylleri, dåligt
uppförande, skuldsättning, gräl, bristande påpasslighet, öfverträdelse af
ordningsföreskrifter samt slutligen hvarje åsidosättande af de militära
plikterna, som härrör af försumlighet, lättja eller bristande vilja.

Såsom disciplinförseelse anses slutligen offentliggörande af skrift,
äfven under pseudonym, utan krigsministerns medgifvande.

Följande disciplinstraff hunna åläggas:

A. Officerare.

1) _ Enkel arrest (»les arréts simples»), i högst 30 dagar. Den, som
dömts till detta straff, får icke lämna sitt rum eller mottaga besök utom
i tjänsteangelägenheter.

2) Varning (»la réprimande»).

3) Sträng arrest (les arréts de rigueur»), i högst 30 dagar.

4) Fästning sarf est (»les arréts de forteresse»), i högst 60 dagar.

B. Underofficerare.

1) Förlust af rätten att lämna kvarteret efter tapto, i högst 3-0

dagar.

2) Förbud att lämna kvarteret, i högst 30 dagar.

3) Förbud att lämna rummet, i högst 30 dagar.

4) Varning af kompanichefen.

5) Fängelse (»la prison»), i högst 60 dagar. Om straffet öfverstiger
15 dagar, kan det utstås i militärfängelset i orten.

6) Varning af öfversten.

7) Degradering till lägre underofficers eller korprals grad (»la rétrogradation»).

8) Degradering till menig (»la cassation»).

9) Skiljande för viss tid eller för alltid från anställningen.

C. Korpraler. _ Art 314

1) Permissionsförbud (»la consigne an quartier»), i högst 30 dagar.

2) Vaktarrest (»la sälle de police»), i högst 30 dagar.

3) Fängelse (»la prison»), i högst 60 dagar (se ofvan).

4) Degradering till menig (»la cassation»),

5) Skiljande för viss tid eller för alltid från anställningen,

D. Menige.

1) 1''jänsteför rättning ar utom tur (»les corvées supplémentaires»),

2) Särskild inspektion (»inspection avec la garde»).

3) Permissionsförbud, i högst 30 dagar.

4) Vaktarrest, i högst 30 dagar.

5) Fängelse, i högst 60 dagar.

6) Fängelse i enrum (»la cellule»), i högst 8 dagar.

7) Fängelse i enrum på nedsatt kost (»la cellule de correction»).

Detta straff kan ådömas endast kolonitrupper. Det undergås i perioder
om 7 dagar med mellantider om 4 dagar.

8) Öfver flyttande från P.sta till 2:dra klass.

9) Skiljande för viss tid eller för alltid från anställningen.

10) Öfverflyttning till disciplinkompani,

Disciplinstraff kunna åläggas ej blott af förmän utan jämväl af Art. 302.
hvilken öfverordnad som helst. Officer kan dock af öfverordnad, som Art. 306.
ej är förman, ej åläggas annat straff än enkel arrest, men detta straff
kan åläggas honom äfven af äldre officer i samma tjänstegrad som han
själf. Ofriga å officerare användbara straff kunna icke åläggas af officer Art. 307.
af lägre grad än öfverste. De ofvanberörda relativt höga tidsmåtten, Art. 302.
60 dagar, för fästningsarrest och fängelse tillkommer endast general,
som för befäl öfver armékår, och divisionsgeneral att ålägga. Brigadgeneral
kan ålägga sagda straff i 30 dagar och öfverste i 15 dagar.
Degradering kan ej åläggas af lägre befälhafvare än general. Art. 317, 31 8.

För degradering i vissa fall äfvensom för den skyldiges skiljande Art 319
från anställningen är stadgadt ett särskildt förfarande. r)

Ofverliyttning till disciplinkompani kan förekomma enligt beslut Art. 325.
af krigsministern eller vederbörande divisionsgeneral.2)

Äfven officerare kunna i vissa fall, då fel blifvit begångna, hvilka Art. 323,324.
ej höra till krigsdomstol och ej heller äro af beskaffenhet att kunna i
vanlig ordning disciplinärt bestraffas, försättas ur tjänstgöring eller skiljas

0 Detta består hufvudsakligen däri, att innan straffet ålägges, utlåtande skall afgifvas af
en militär nämnd (»conseil d’enquéte» eller, »conseil de discipline»,''.

-) 1 sistnämnda fall efter afgifvet yttrande af en »conseil de discipline».

** 10

Art. 302.

Art. 330.

Art. 1.

från tjänsten. Detta sker efter beslut af republikens president på hemställan
af krigsministern, i vissa fall efter afgifvet utlåtande af en
»conseil denquéte».

Regementschef kan öka, minska eller upphäfva bestraffning, som
ålagts af honom underlydande befälhafvare. Kompanichef kan i sådant
fall endast öka bestraffning. Anser han bestraffnigen böra minskas,
gör han därom anmälan hos regementschefen.

Klagan hos högre befälhafvare öfver ålagdt disciplinstraff får ske,
men ej förr än straffets verkställighet tagit sin början.

För flottan gälla, som ofvan antydt, till dels afvikande bestämmelser.

Anmärkas må, att ombord kan användas arrest i bojor om ena
benet eller om båda.

Holland

Den holländska militärstraffrättens källor utgöras numera af tvenne
författningar af den 27 april 1903: Wetboek van militair StrafrecJit
och Wet op de krijgstucht; äfven den senare, hvilken motsvarar vår
disciplinstadga, förklaras vara stiftad af drottningen i förening med
generalstaterna och är således af lags natur.

Innehållet i den militära strafflagen är fördeladt på två böcker,
motsvarande den inom doktrinen häfdvunna uppdelningen af straffrätten
i en allmän och en speciell del. Däremot har ej såsom i
schweiziska förslaget och norska lagen de för aktiv tjänst afsedda stadganden
sammanförts under eu rubrik utan meddelas i sammanhang
med de för instruktionstjänsten afsedda.

Lagen inledes med ett stadgande, att den allmänna strafflagen (af
den 3 mars 1881) skall vara tillämplig i den mån afvikande bestämmelser
ej meddelas i militärstrafflagen. Särskilt hänvisas till den allmänna
strafflagens första boks nionde titel, innehållande bestämningar
af åtskilliga i lagen förekommande uttryck och begrepp. Af dessa
torde följande böra anmärkas.

Komplott föreligger, så snart två eller flera personer öfverenskommit
att begå en viss förbrytelse (art. 80).

Med fiende förstås äfven upprorsmakare och med krig äfven inbördes
krig. Krigstid skall anses hafva börjat redan därmed, att krighotar
att utbryta (oorlog dreigende is), äfvensom så snart armén inkallas
till tjänstgöring eller kvarhålles under vapen utöfver de sedvanliga
tiderna (art. 87).

Lagen är tillämplig endast å militärer. Till militärer hänföras:

l:o) Officerare vid armén och flottan:

a) reservofficerare vid militärläkarekåren samt reserv-militärapotekare
från det ögonblick, de inträda i tjänstgöring och för dem på föreskrifvet
sätt kungöres, att de stå under krigslag, till dess deras tjänstgöring
upphör;

b) andra officerare från det ögonblick, de aflägga militäreden, till
dess de lämna militärtjänsten.

2:o) Värnpliktiga under den tid, de befinna sig i verklig tjänstgöring
från det ögonblick, då för dem kungöres, att de stå under krigslag,
till dess de lämna militärtjänsten. 1 verklig tjänstgöring anses
värnpliktig åter vara:

A) så länge han ej på tjänstledighet begifvit sig till sitt hemvist
samt

11) i dylikt fall:

a) så snart han inkallats till verklig tjänstgöring och ankommit
till sin förläggningsort;

b) så länge en undersökning, till hvilken han inkallats, pågår;

c) då han är iförd uniform.

3:o) Frivilliga och

4:o) Kolonialtrupper enligt vissa i lagen angifna principer;

5:o) Förutvarande militärer, som användas i något slags militärtjänst,
från det ögonblick, då för dem kungöres att de stå under
krigslag.

Därest förutvarande militär inom ett år, efter det han lämnat
militärtjänsten, på grund af det tidigare tjänsteförhållandet gör sig
skyldig till förbrytelse mot förutvarande, i tjänst ännu kvarstående öfverordnad,
skall han anses likställd med militär.

Främmande militärer, som med vederbörligt tillstånd åtfölja truppafdelning,
som är ställd på krigsfot, krigsfångar samt militärer, tillhörande
främmande nationer, som äro invecklade i krig, hvari Holland
ej är indraget, äro likaledes likställda med holländska militärer i fråga
om brott, som de begå inom Holland, med undantag af förbrytelser
mot staten eller mot tjänsteplikten.

Art. 4.
Art. 45.

Art. 46.

Art. 47.

Art. 48.

Art. 49.

Art. 4.

Art. 6.
Straffen.

Art, 7.

Art, 10.

Art, 12.
Art. 15.

Art. 17.

I fråga om lagens giltighetsområde med afseende å förbrytelser,
som föröfvats utom Holland, må anmärkas att lagen är tillämplig på
militärer, som begå brott utom riket i Europa, äfven i det fall att
gärningsmannen ej varit stadd i tjänsteärenden — sålunda t. ex. om
militär gör sig skyldig till ärekränkning mot annan militär, med hvilken
han tillfälligtvis sammanträffar.

Straffen äro hufvudstraff och bistraff. De förra äro: 1) dödsstraff,

2) fängelse och 3) arrest (militaire detentie); de senare: 1) afsked ur
militärtjänsten, 2) degradering, 3) försättande i en straff klass, 4) förlust
af vissa rättigheter.

Dödsstraffet har bibehållits inom militärstraffrätten, ehuru det
upphäfts för den allmännast rafflagens del. Det skall verkställas medelst
skjutning.

Fängelse i det holländska straffsystemet motsvarar närmast straffarbete
enligt andra strafflagar. För denna straffart skola allmänna
strafflagens stadganden vara tillämpliga utom i fråga om beskaffenheten
af det arbete, hvarmed den dömde skall sysselsättas, och inkomsten af
detsamma, i hvilka hänseenden särskilda stadganden för militärer skola
utfärdas. Af allmänna lagens stadganden i ämnet äro sålunda, bland
andra, följande tillämpliga: att fängelsestraff kan ådömas på lifstid eller
på viss tid, minst eu dag, högst tjugu år; att det skall aftjänas i enrum,
i den mån det ej öfverstiger fem år, samt att villkorlig frigifning kan
äga rum, sedan minst s/4 af strafftiden och tillika tre år tillbragts i
fängelset.

Arrest skall aftjänas i enrum i särskild arrestlokal.

Afsked ur militärtjänsten kan genom uttryckligt stadgande i utslaget
såsom bistraff åtfölja dödsstraff och fängelsestraff. Det kan
skärpas genom att förenas med förlust af kompetens att framdeles vinna
anställning rid krigsmakten/ har så ej skett, kan den dömde efter tillstånd
af chefen för vederbörande försvarsdepartement vinna anställning
såsom frivillig.

Degradering kan ej ådömas officer. Därest åter underofficer dömes
för brott, som enligt domstolens bepröfvande gör honom ovärdig innehafvande
grad, kan han genom rättens utslag samtidigt degraderas till
soldat eller matros. Vid de afdelningar af krigsmakten, inom hvilka
manskapet är fördeladt i klasser, kan domstolen likaledes i sammanhang
med afdömandet af ett brott förordna om den straffskyldiges
nedflottning i en lägre klass.

Försättande i en sträffklass kan endast ådömas straffskyldig, till- Art. is.
hörande manskapet och därvid för tid, som ej får understiga tre månader Art. 19.
eller öfverstiga två år.

Angående såväl frihetsstraff som tjänstgöring i straffklass gäller, Art. 25.
att den tid, under hvilken straffet eller tjänstgöringen pågår, ej får
medräknas i tjänstetiden.

Förlust af vissa medborgerliga rättigheter kan ådömas för brott,
för hvilka dylik påföljd uttryckligen stadgats. De afsedda rättighe- Art. 27.
terna, angående hvilka hänvisning göres till allmänna strafflagen, äro
rätt att bekläda ämbeten samt aktiv och passiv valrätt.

Lagens stadganden angående de omständigheter, som upphäfva,
minska, eller öka straffbarheten, angående försök, delaktighet och sammanträffande
af brott erbjuda ej något större intresse. Af preskriptionsbestämmelserna
antecknas, att preskriptionstiden för olofligt afvikande
och rymning — 12 år — börjar löpa dagen efter den, på Art. 4a.
hvilken utevaron börjat.

I sista titeln af lagens allmänna del hafva sammanförts bestämningar
af vissa uttryck och begrepp, med afseende å hvilka en fast
terminologi ansetts vara särskild! af nöden. Redan i det föregående
har anmärkts hvad lagen förstår med militär; därutöfver torde följande
vara att anmärka.

Lagen skiljer ej mellan å ena sidan förman och underlydande, å
andra sidan öfver- och underordnad utan blott mellan högre (meerdere)
och lägre (mindere), hvilken åtskillnad dock ej grundas uteslutande på
den olika tjänstegraden utan jämväl, vid sidan däraf, på befälsrätten.
Förhållandet mellan högre och lägre militärer består nämligen: Art. 51.

dels i kraft af högre militär grad;

dels vid samma militära grad i kraft af anciennitet i graden;

dels och, oberoende af graden, när och i den mån den ene antingen
i kraft af sin ställning såsom befälhafvare eller på grund af särskild!
förordnande af behörig myndighet har den andre under sitt befäl.

Med skyltvakt förstås hvarje militär, som, beväpnad med gevär Art. 5::.
eller sidovapen eller försedd med ett af regenten fastställdt kännetecken,
är ställd på post eller utkik.

Med krigsfartyg förstås hvarje för krigsmaktens behof användt Art. 54.
fartyg, på hvithet en militär, tillhörande flottan, för befälet.

Brott mot statens säkerhet.

e särskilda
brotten.

Art.. Öl.

Art. 02.

Art. 80.

Art, 81.

Angående krigsförräderi stadgas helt generellt, att militär, som
under krigstid uppsåtligen lämnar fienden hjälp eller skadar staten,
skall straffas med döden eller fängelse på lifstid eller högst tjugu år.
Någon uppräkning af de handlingar, genom hvilka förräderiet skall
hafva begåtts, göres ej.

Såsom skyldig till spioneri straffas militär, som antingen

1) uppsåtligen i fiendens intresse vare sig ombord å krigsfartyg,
inom förpostlinje, å befästad eller besatt plats eller i ämbetsverk söker
att förskaffa sig upplysning angående något krigsföretag; eller

2) under krigstid söker att under falsk förevändning, med tillhjälp
af förklädnad eller med begagnande af annan ingång än den vanliga,
inkomma eller aflägsna sig från någon af de i föregående moment
nämnda platser eller befinner sig därstädes under falsk förevändning
eller förklädnad; eller

3) under krigstid gör en afbildning eller beskrifning af något
föremål af militärt intresse.

Straffet är dödsstraff eller fängelse på lifstid eller i högst tjugu år.

Olofligt undanhållande.

Det okvalificerade fallet af detta brott föreligger, då det olofliga
undanhållandet ej skett i sådan afsikt, som, enligt hvad nedan sägs,
fordras för rymning, samt därjämte ej räckt längre än 30 dagar under
fredstid eller 4 dagar under krigstid. För att brottet skall falla under
strafflagen fordras därjämte, att utevaron ej understigit en dag; kortare
tids utevaro bestraffas disciplinärt. I öfrigt skiljes mellan de fall, att
undanhållandet skett blott af den brottsliges vållande, och att det skett
med uppsåt, samt inom hvardera af dessa mellan huruvida brottet blifvit
begånget under fred eller under krig. Vid ouppsåtlig! undanhållande
behandlas slutligen såsom ett kvalificerad! fall, att den brottslige genom
sin utevaro fullständigt eller delvis försummar honom anbefalld resa
till eller från ort utom Holland eller med ett örlogsfartyg, så vida befallningen
var honom bekant eller kunde af honom hafva påräknats.
Vållas dylik försummelse genom uppsåtligt undanhållande, anses ett
fall af rymning föreligga,

Straffet för okvalificeradt undanhållande, som skett blott af vållande,
är fängelse, under fred i högst 6 månader, under lång i högst
ett år. I det kvalificerade fall, som uppkommer därigenom att resa

försummas, kan straffet skärpas till fängelse i högst 9 månader under
fred samt högst ett år under krig. Uppsåtligt undanhållande straffas
med fängelse, i högst ett år, därest brottet föröfvats under fred, samt
i högst två år under krig.

Rymning föreligger:

1) då militär afviker i uppsåt att därigenom undandraga sig sina
tjänsteplikter eller för att undgå krigsfara, för att öfvergå till fienden
eller för att, utan att därtill hafva vunnit tillstånd, träda i främmande
krigstjänst;

2) då olofligt undanhållande räckt längre tid än SO dagar under
fredstid eller 4 dagar under krigstid;

3) då genom uppsåtligt olofligt undanhållande resa försummas i
enlighet med hvad ofvan sagts.

Straffet är för rymning under fredstid fängelse i högst två år, Art- 82
under krigstid fängelse i högst sju år sex månader.

Kvalificerade fall af rymning, i hvilka straffet kan höjas till det Art- 83
dubbla af ofvan angifna maxima, föreligga: vid iteration, vid komplott,
då den brottslige är befälförande militär, om brottet begås under tjänstgöring,
om den brottslige afvikit till utlandet, om rymning från krigsfartyg
sker med begagnande af någon krigsmakten tillhörig båt eller
om den brottslige medtagit för krigsmakten afsett djur, vapen eller
ammunition. Sammanträffa två eller flera af nämnda kvalifikationsgrunder,
kan straffet ytterligare skärpas med hälften af de maxima,
som stadgats för de okvalificerade fallen.

Öfverlöpande till fienden samt rymning under krig från krigsfartyg, Art'' 84
som tjänstgör såsom brandvakt, eller från en af fienden anfallen eller
hotad plats straffas med döden eller med fängelse på lifstiden eller i
högst tjugu år.

Insubordinationsbrott.

Militär, som uppsåtligen begår ärekränkning mot eller hotar öfver- Art- 92
ordnad (meerdere) antingen offentligen medelst ord, afbildning eller
skrift eller i hans närvaro genom ord, åtbörder, handling eller skrift
eller som smädar eller i hans närvaro hånar öfverordnad, straffas med
fängelse i högst 9 månader. Begås gärningen i tjänsten, är straffet
fängelse i högst ett år sex månader. Samma straff är den militär under- Art- 93
kastad, som sprider eller anslår afbildning eller skrift, om hvilken han
vet, att den innehåller ärekränkning mot öfverordnad.

Art 96- Såsom insubordinationsbrott anses jämväl, om militär på grund

af någon tjänsteangelägenhet utmanar öfverordnad till envig; straffet
är fängelse i högst fem år. Med samma straff belägges öfverbringandet
af dylik uppmaning äfvensom densammas mottagande. Militära sekundanter
samt läkare, som, med vetskap om att utmaningen föranledts af
någon tjänsteangelägenhet, biträda vid envig, straffas med fängelse i
högst ett år. — Lagen utsätter ej något straff för själfva enviget eller
därvid tillfogad skada, hvadan allmänna strafflagen måste anses tillämplig
å nämnda brott.

Art- 98- Militär, som vägrar eller uppsåtligen underlåter att hörsamma

eller som uppsåt ligen öfverträder en tjänstebefallning, straffas med fängelse
i högst ett år nio månader. Kvalificerade fall, i hvilka straffet
kan höjas till det dubbla af nämnda maximum, äro:

1) om den brottslige uppsåtligen framhärdar i sin olydnad, sedan
annan militär uttryckligen erinrat honom om dess straffbarhet;

2) iteration af samma brott inom fem år, efter det den skyldige
fullständigt eller delvis undergått det honom för förra brottet ålagda
straff, eller efter det dylikt straff blifvit eftergifvet;

3) om brottet föröfvats efter komplott;

4) om den brottslige därjämte förmått annan militär till dylikt

brott;

5) om brottet begås under en sammandrabbning med fienden.

Art. 102. År olydnad förenad med våld, och sker den med berådt mod (fei telijke

insubordinatie, gepleegd met voorbedachten rade), är straffet
fängelse i högst tio år. Får någon af våldet kroppsskada, kan straffet
höjas till fängelse i tolf samt, om döden följer, till fängelse i femton år.

Art. 103. Myteri föreligger, då två eller flera militärer gemensamt göra sig

skyldiga till olydnad i förening med våld; någon föregående öfverenskommelse
om brottets begående förutsättes ej. Straffet är fängelse intill
12 år eller, om någon får kroppskada eller döden, intill resp. 15

Art. 104. och 20 år. Göres myteri under krigstid eller ombord å fartyg, som
befinner sig å plats, där omedelbar hjälp ej kan erhållas, kan å brottet
följa lifstids fängelse eller dödsstraff.

Art. 108. Sluta fem eller flera militärer sig samman för att i förening vägra

fullgörandet af sina plikter, och gör någon af dem sig skyldig till våld
eller hot, straffas samtliga för uppror med fängelse i högst tolf år,
hvarjemte enhvar, som deltagit i våldet eller hotet, skall dömas till
särskildt straff för denna gärning. Föreligger någon af nyssnämnda
kvalifikationsgrunder, kan straffet höjas till fängelse på lifstiden.

Brott mot särskilda tjänsteplikter.

Skyltvakt, som egenmäktigt lämnar sin post, icke fullgör en honom Art, 113.
såsom sådan påtändande förpliktelse eller ock försätter eller låter försätta
sig i ett tillstånd, hvari han är oförmögen att behörigen förrätta
sin tjänst såsom skyltvakt, straffas med fängelse i högst tre år. Begås
brottet i krigstid, är straffet fängelse i högst tio år.

Kvalificerade fall, i hvilka gärningsmannen kan straffas med döden
eller med fängelse på lifstiden eller i 20 år, föreligga: om den brottslige
befinner sig ombord å ett krigsfartyg, som är stadt i nöd eller som
under krig tjänstgör som brandvakt, eller om han befinner sig å en af
fienden anfallen eller hotad plats.

Officer, som bär vakt ombord å krigsfartyg, maskinist samt befälhafvare
för rond eller patrull äro i nu förevarande hänseende likställda
med skyltvakt.

Militär, som uppsåtligen framför eller öfverbringar till myndighet Art. H6.
eller öfverordnad ett oriktigt tjänstemeddelande, eller som uppsåtligen
underlåter att göra meddelande, som åligger honom å tjänstens vägnar,
eller hvars förtigande kan skada staten, straffas med fängelse i högst
två år. Begås brottet under krig, är straffet fängelse i högst nio år, hvarjämte
under samma förutsättning äfven dylik gärning, som begås af Art. 117.
vållande, är belagd med fängelsestraff i högst tre år.

Försök att befria sig eller annan från bestraffning eller att ådraga Art. 123.
annan en oförtjänt bestraffning genom att medelst gåfva, löfte eller svek
antingen afhålla en underordnad från eller förmå honom till åtal eller
angifvelse eller ock från öfverordnads kännedom undanhålla någon omständighet
straffas med fängelse i högst tre år.

Militär, som uppsåtligen smädar, skymfar eller utfar i svordomar Art, 125.
mot underordnad, eller som i hans närvaro hånar honom, straffas med
fängelse i högst 9 månader. Sker brottet i tjänsten, kan straffet höj as
till fängelse i ett år 6 månader.

Uppsåtlig misshandel å underordnad eller hot med våld straffas Art. 126.
med fängelse i högst tre år; kommer däraf kroppskada eller död, kan
straffet höjas till fängelse i åtta år.

Skymfande af Hollands eller någon medlems af konungahuset Art. 131.
vapen eller landets eller något regementes flagga, fana eller standar,
straffas med fängelse i högst tre år eller, där brottet sker under krig,
med fängelse intill tio år.

Art. 136.

Art. 1.
Art. 2.

Tillgreppsbrott.

De genom gärningsmannens egenskap af militär kvalificerade fall
af tillgreppsbrott, som upptagits i holländska lagen, förete ej några
större afvikelse!'' från motsvarande fäll enligt andra strafflagar. I fråga
om plundring är att märka, att detta brott ej, såsom enligt vår lag, härtill
förutsättning, att det föröfvas under eller efter drabbning (jmfr. straff!,
för krigsm. §§ 105, 106) utan förklaras föreligga, så snart någon den
militära rättsordningen underkastad person, som tillhör eller med vederbörligt
tillstånd åtföljer eu på krigsfot ställd truppstyrka, vid tillgrepp
gör eller hotar att göra bruk af makt, tillfälle eller medel, som förskaffas
honom genom hans militära ställning eller hans förbindelse med
krigsmakten. Straffet är fängelse i högst tolf år; begås brottet af två
eller flera i förening, kan dömas till fängelse på lifstiden eller till
döden.

Den disciplinära straff myndighet en.

Disciplinstadgans bestämmelser äro tillämpliga på militär, som
inom eller utom riket i Europa gör sig skyldig till förseelse mot
krigstukten. Till dylika förseelser räknas:

l:o) alla förseelser mot tjänstebefallning eller tjänsteföreskrift eller
mot militärisk tukt och ordning, för såvidt desamma icke äro i strafflagen
för krigsmakten med straff belagda;

2:o) vissa särskilt, uppräknade, i strafflagen för krigsmakten med
straff belagda förseelser, i den händelse af behörig öfverordnad, till
hvars kännedom de kommit, och hvars skyldighet det är att befordra
dem till straff, anses vara af så lindrig beskaffenhet, att de kunna
bestraffas disciplinärt. Ifrågavarande förseelser äro: obehörigt meddelande
af sådan upplysning angående försvarsanstalt, som, enligt hvad
för den brottslige var veterligt, bort hemlighållas, olofligt undanhållande^
olofligt begagnande af annans pass, insubordinationsbrott, förseelser af
skyltvakt i denna hans egenskap, oriktiga tjänsterapporter, missbruk
af befälsmyndighet och annat oskickligt uppförande, skymfande af flagga,
fana eller vapen, olofligt tagande af byte utan afsikt att behålla det,
persedelförskingring;

3:o) vissa i allmänna strafflagen upptagna brott, därest vederbörande
öfverordnad finner dem oförenliga med militärisk tukt och
ordning, men dock så lindriga, att de ej böra hänvisas till handläggning

af domstol. Ifrågavarande brott äro: störande af lugnet genom falskt
alarm, misshandel, stöld och försnillning (utom vid återfall), skadegörelse,
förargelseväckande beteende å allmän plats, fylleri, störande af nattfriden,
borttagande af myndigheters anslag;

4:o) förseelser enligt special författningar, för livilka ej stadgats
högre straff än böter, och hvilka af vederbörande öfverordnad anses
böra bestraffas endast disciplinärt.

I fråga om disciplinstraffen kvarstår lagen på samma ståndpunkt,
som äldre lagstiftningar, i det densamma ej blott med afseende å sättet
för straffens verkställande utan jämväl i fråga om straffarterna gör
åtskillnad mellan officerare, underofficerare och manskap. I öfrigt skil jes
mellan sådana straff, som äro ständigt tillämpliga, och sådana, som
blott kunna åläggas i fält:

De förra äro:
för officerare:

1) tillrättavisning (berisping),

2) enkel arrest i högst 14 dagar,

3) sträng arrest i högst 14 dagar;
för underofficerare:

A. Hufvudstraff:

1) tillrättavisning,

2) för underofficerare vid flottan med lägre rang än sergeant:
strafftjänstgöring minst 1, högst 2 timmar om dagen under högst 8
dagar,

3) skyldighet att under en tid af högst 14 dagar återvända till
kvarter eller ombord högst två timmar före aftontaptot eller förbud för
högst 14 dagar att lämna kvarter eller fartyg;

4) enkel arrest i högst 21 dagar;

5) försvårad arrest i högst 14 dagar;

6) sträng arrest i högst 14 dagar;

7) degradering.

B. Bistraff:

1) innehållande af sold;

2) för underofficerare af lägre grad än sergeant: minskning af
kosten;

för manskap:

A. Hufvudstraff:

1)—6) desamma, som ofvan under samma siffror angifvits för
underofficerare;

Art. 3

Art. 4

7) nedflyttning i lägre klass, därest den straffskyldige tillhör en
del af krigsmakten, som är indelad i klasser;

8) försättande i en straffklass.

B. Bistraff:

1) innehållande af sold;

2) minskning af kosten;

3) förbud att utom tjänsten bära vapen.

Art. 6. Tillrättavisning delgifves officer muntligen eller i slutet bref af

den, som ålagt straffet. Tillrättavisning af underofficer eller krigsman,
tillhörande manskapet, skall så vidt möjligt ske muntligen antingen af
den, som ålagt bestraffningen, eller af annan öfverordnad å den förres
vägnar.

Art. 7. Strafftjänst skall fullgöras på den straffskyldiges fritid och består

för underofficer (vid flottan) i ledning af exercis, tillsyn öfver dem af
manskapet, som fått sig ålagdt strafftjänstgöring, eller ock annan tjänst,
som är förenlig med den straffskyldiges grad; för manskap: exercis
med eller utan fullständig packning eller för manskap vid flottan annan
tjänst, öfverensstämmande med den straffades stånd.

Art. 8. Enkel arrest undergås af officer i eget rum, tält eller, vid bivack,

å plats, som bestämmes af kommenderande officeren; af underofficer och
manskap i kasern, kvarter, egen bostad eller rum, som bestämmes af
kommenderande officeren. Den straffskyldige är ej befriad från förrättande
af sin tjänst.

Art. 9. Försvårad arrest undergås af underofficer i underofficorskammare,

hytt å fartyg eller i rum, som anvisas af kommenderande officeren; af
manskap i arrestlokal eller plats, som anvisas af kommenderande officeren,
samt i båda fallen i enrum under natten. Militär, som undergår
arrest å fartyg, kan uteslutas från tjänstgöring utom arrestlokalen.

Art. to. Sträng arrest undergås af officer i egen bostad, tält, hytt eller å

plats, som anvisas af kommenderande officeren; härutinnan skiljer sig
således denna form, så vidt angår officer, ej från den enkla arresten.
Af underofficer och manskap undergås sträng arrest i cell eller, då
sådan saknas, å plats, som anvisas af kommenderande officeren. I senare
fallet kan den straffskyldige beläggas med bojor, därest så anses erforderligt
för ordningens upprätthållande. Militär, som undergår sträng
arrest, är utesluten från tjänstgöring. Härigenom skiljer sig således
jämväl för officer denna arrestform från den enkla arresten.

Art. 13. Arrest får ej åläggas för kortare tid än en dag.

Art. io. Innebörden af degradering och försättande i eu straff klass är den -

samma som vid dessa straffarters användande såsom bistraff inom strafflagen.
Sistnämnda straff får endast åläggas sådan krigsman af manskapet,
som ej kan nedflyttas i lägre klass; dess minimum är tre månader,
maximum ett år.

Med sträng arrest, som ålägges underofficer eller manskap, kan
förenas mistning af hela solden under hela eller viss del af strafftiden.
Därest den straffskyldige tillhör flottan, kan äfven med enkel och försvårad
arrest förenas förlust af eu fjärdedel eller hälften af solden under
hela strafftiden eller viss del däraf.

Minskning af kosten består däri, att den straffskyldige ej erhåller
annan föda än vatten och bröd antingen hvarannan dag eller under
högst fyra på hvarandra följande dagar eller två gånger under högst
tre på hvarandra följande dagar, med iakttagande däraf att det antal
dagar, under hvilka kosten minskas, ej får öfverstiga halfva strafftiden.

Förhud att utom tjänsten härå vapen kan meddelas straffskyldig,
som fått sig ålagdt sträng arrest, för en tid af minst tre och högst sex
månader efter tilländalupet arreststraff.

Disciplinstraff under tjänstgöring i fält äro för officerare tillrättavisning
och (blott ett slags) arrest i högst 14 dagar. För underofficerare
och manskap bortfalla af förut nämnda disciplinstraff: strafftjänstgöring,
inskränkning i friheten att vistas utom kasern, försvårad arrest samt
bistraffen, hvilka senare dock för manskapets del utbytas mot förrättande
af pioniär- eller af släparbeten.

Oinskränkt bestraffningsrätt i disciplinmål, innefattande befogenhet
att gentemot under deras befäl stående militärer använda samtliga ofvan
omförmälda disciplinstraff, tillkommer: 1) hvarje flaggman och generalsperson,
2) befälhafvare af officers grad öfver ett eller flera krigsfartyg
eller 3) öfver kår, afdelning eller inrättning äfvensom i krigstid: 1) befälhafvare
af officers grad öfver en taktisk enhet, sammansatt af olika truppafdelningar,
2) fästningskommendant samt 3) befälhafvare å en innesluten
befästad plats eller öfver en från hären afskuren trupp afdelning.

Fn inskränkt bestraffningsrätt tillkommer: 1) hvarje regementsofficer
vid armén; 2) bataljons-, kompani-, skvadrons- och batterichef;

3) fortkommendant af officers grad; 4) befälhafvare af officers grad öfver
detacherad afdelning; 5) distriktskommendant vid landtvärnet — enhvar
öfver de under deras befäl stående militärer. För samtliga sistnämnda
befälhafvare gäller den inskränkning, att de ej få nedflytta någon af
manskapet i straffklass, hvarjämte stadgats, att endast fort- och

Art. 18.

Art. 19.

Art. 25.

Art. 26.

Art. 27.

Art. 30.
Art. 31, 3

Art. 39.

Art. 41.

detachementsbefälhafvare af regementsofficers grad få ålägga officer
sträng arrest.

Art. 43. Underofficer, som är befälhafvare öfver detacherad afdelning, äger

endast ålägga enkel arrest eller lindrigare straff.

Art. 44. Hatt att tillsäga arrest i afbidan på målets handläggning (voorlopig

arrest) tillkommer hvarje militär gentemot annan af lägre grad, angående
hvilken tillförlitlig anmälan skeft, att han gjort sig skyldig till svårare
Art. 45. kränkning af krigstukten. Dylik arrest får dock ej räcka längre än
24 timmar, inom hvilken tid, om möjligt, undersökning skall hållas
och beslut i målet fattas.

Art. 46. Innan straff ålägges, skall den brottslige lämnas tillfälle att munt ligen

eller, där så ej ske kan, skriftligen förklara sig.

Art. so. Alagdt disciplinstraff kan ändras eller upphäfvas samt dess verk ställande

uppskjutas såväl af den, som ålagt detsamma, som af dennes
förman; dock får arreststraff, som redan börjat aftjänas, ej af brytas i
Art. 52. annat fall, än att den straffskyldige skall börja undergå honom ålagd t
strängare straff.

Därigenom att disciplinstraff blifvit ålagdt för eu förseelse uteslutes
ej möjligheten att ansvar enligt den militära strafflagen kan ådömas,
Art. 57. men skall domstolen i dylikt fall vid straffets bestämmande taga hänsyn
Art. 58. till det redan ålagda disciplinstraffet. A andra sidan gäller att, därest
krigsdomare vid verkställd undersökning angående brott finner detsamma
vara antingen af den art, att det uteslutande är belagdt med
disciplinstraff (jmfr ofvan art. 2 mom. 1), eller ock af så lindrig beskaffenhet,
att det bör bestraffas disciplinärt (jmfr ofvan art. 2 mom. 2 och följ.),
har han att förvisa målet till handläggning af vederbörande befälhafvare,
därest han ej anser detsamma böra förfalla; i sistnämnda fall får disciplinstraff
för samma förseelse ej sedermera af befälhafvare åläggas.

Art. oi. Besvär öfver ålagd disciplinär bestraffning kan anföras hos när Art.

62. mast högre med bestraffningsrätt försedde befälhafvare. Hes v är st i den

är fyra dagar, som emellertid börja löpa först andra dagen efter den,
på hvilken den straffskyldige erhållit kännedom om bestraffningen;
dessförinnan torde sålunda besvär ej kunna med laga verkan anföras.
Anmälan om missnöje föranleder ej uppskof med straffets verkställande,
utom i den händelse detsamma utgöres af degradering eller försättande
Art. 63. i en straffklass. Degradering får nämligen ej verkställas, förrän besvärstiden
gått till ända, eller — därest besvär blifvit anförda — beslutet i
Art. 64. anledning af dem kommit till den straffskyldiges kännedom; försättande
i en straffklass ej, förrän beslutet därom vunnit laga kraft.

Därest de hos högre befälhafvare anförda besvär fullständigt eller Art- <>7
delvis ogillas, kan den straffskyldige inom två dagar, efter det beslutet
kommit till hans kännedom, öfverklaga detsamma hos krigsöfverdomstolen.

Schweiz.

Det reformarbete på den schweiziska militärlagstiftningens område,
som påbörjades 1874, ledde tio år senare till framläggande för förbundsförsamlingen
af ett lagförslag, som afsåg att fullständigt ordna såväl
den materiella straffrätten som den militära domstolsorganisationen
och rättegångsordningen (Botschaft des Bundesrathes an die Bundesversammlung,
betr effend das Militär str afgesetzbuch fur die schweizerische
Eidgenossenschaft vom 30 Mai 1884). Förslaget vann emellertid ej
förbundsförsamlingens bifall, hvarför man slog in på de partiella reformernas
väg och beslöt att fördela materialet på fyra lagförslag, som hvart
för sig skulle blifva föremål för vidare behandling, nämligen förslag till
militär strafflag, till disciplinär ordningsstadga, till krigsartiklar och till
militär rättegångsordning. Förslaget till sistnämnda författning antogs
den 28 juni 1889 och trädde i kraft den 1 januari 1890. Förslaget
till disciplinär ordningsstadga blef efter fullständig omarbetning ånyo
framiagdt 1894 och antogs 1896 af förbundsförsamlingen (Bundesgesetz
betreffend die Disciplinarstrafordnung fur die eidgenössische Armee),
men föll vid samma år företagen folkomröstning om detsamma. Hvad
slutligen angår reformarbetet å den militära strafflagen och krigsartiklarna,
har detsamma tills vidare afstannat i afvaktan på fullbordandet
af pågående arbete för åstadkommande af en för hela förbundet gemensam
allmän strafflag. Fortfarande gäller sålunda den gamla strafflagen
för krigsmakten (>> Bundesgesetz iller die Sträffechtspf ege fur die eidsgenössischen
Truppen») af den 27 augusti 1851, såväl hvad angår de
militära förbrytelserna och deras bestraffande som i fråga om den disciplinära
straffmyndigheten.

I det följande redogöres i korthet dels för den nu gällande strafflagen
för krigsmakten dels ock för 1884 års strafflagsförslag, 1894 års
förslag till disciplinär ordningsstadga samt 1884 års förslag till krigsartiklar.

Straff, som
kunna ådömas
enligt
strafflagen
för krigsmakten.

Art. 5.

Art. 6.

Art. 7.

Art. 8.

Art. 9.
Art. 10.

De särskilda
brotten och
straffsatserna
för vissa
slag af brott.

Strafflagen för krigsmakten af den 27 augusti 1851.

Beträffande frågan om hvilka personer, som lyda under den militära
strafflagen, hänvisas till anteckningarna rörande det militära rättegångsväsendet
i vissa främmande länder.

Af i lagen uppställda allmänna grundsatser må antecknas, att
eljest straffbar handling är straffri, om den skett på förmans befallning,
hvaremot den sistnämnde är för handlingen ansvarig, äfvensom att den
omständigheten, att ett brott begås i öfverlastadt tillstånd, i regel icke
utgör någon straffmildringsgrund, ifall gärningsmannen själf orsakat
detsamma.

De straff., som enligt ofvan omförmälda lag kunna ådömas, utgöras af:

1. Dödsstraff., som i regel fullbordas genom skjutning.

2. Straffarbete (»Zuchthaus») i regel på viss tid från och med 1
till och med 30 ar eller på lifstid. Detta straff är alltid förbundet med
ovärdighet att nyttjas i rikets tjänst (»Kassation») äfvensom med förlust
al aktiv medborgarrätt (se nedan) under tid, som af domstolen bestämmes.

3. Fängelse, under en tid af högst 6 år. Straffet består endast
i frihetens förlust. Ett års straffarbete svarar mot ett och ett hälft års
fängelse (således en proportion af 2 till 3). Med fängelsestraff kan
förenas afsättning samt förlust af aktiv medborgarrätt.

4. Landsförvisning, som icke kan ådömas landets egna invånare
för längre tid än 10 år. Straffet kan användas endast i förening med
frihetsstraff eller afsättning.

5. Ovärdighet att nyttjas i rikets tjänst (»Kassation»).

6. Afsättning, som kan ådömas officer, underofficer, korpral,
»Gefreite» och »Feuerwerker». Officer, som ådömes detta straff, skiljes
från hären och kan icke utan särskild rehabilitering åter insättas i militär
tjänst. Dömes annan än officer till dylikt straff, måste han tjäna kvar
som menig, såvida icke domen jämväl lyder på annat straff,'' som gör
honom ovärdig till krigstjänst.

7. Förlust af aktiv medborgarrätt, som består i förlust af röstoch
valrätt samt af rätt att bekläda offentligt ämbete. I förening med
straffarbete kan denna påföljd ådömas för lifstid, i förening med fängelse
däremot för en tid af''högst 10 år efter utståndet fängelsestraff.

Den schweiziska strafflagen för krigsmakten är en tämligen gammaldags
lag, hufvudsakligen beräknad för en yrkesarmé, med i allmänhet
mycket stränga straff. Lagen upptager ej endast i egentlig mening militära
förbrytelser utan äfven en stor mängd brott af mera allmän natur

(oberoende af mot hvem brottet begås) t. ex. mord, dråp, rån, misshandel
af skilda slag, brott mot annans frihet, mordbrand, annan skadegörelse,
stöld, rån, bedrägeri, mened, religions brott in. m. Vissa af dessa brott
erhålla emellertid en af lagen särskildt angifven kvalificerad karaktär,
när gärningsmannens egenskap af krigsman särskildt framträder. Så
t. ex. anses såsom kvalificerad stöld olofligt tillgrepp från kamrat i
tjänsten eller i kvarter.

De i egentlig mening militära brotten sammanfattas hufvudsakligen
i följande fem grupper 1) förräderibrotten 2) upprors- och myteribrotten
3) insubordinationsbrotten 4) brott mot tjänsteplikter i öfrigt
(»Dienstverletzungen») 5) rymningsbrotten.

Bland insubordinationsbrotten ]) märkas följande:

Den, som icke åtlyder en till honom särskildt riktad tjänstebefall- Art. 62.
ning eller en af civil myndighet lagligen meddelad bestämmelse (»die
kompetente Verfiigung einer biirgerlichen Behörde»), straffas — där ej
uppror föreligger — i svårare fall med fängelse i högst 1 år. I mindre
betydande fall behandlas förbrytelsen som disciplinförseelse.

Den, som offentligt och trots upprepad tillsägelse (»beharrlich») Art. 63.
motsätter sig en till honom särskildt riktad befallning i tjänsten, straffas
med straffarbete i högst 4 år, i kvalificerade fall strängare. Vid förmildrande
omständigheter eller om förbrytelsen föröfvats under instruktionstjänst
())im Instruktionsdienste»), kan straffet nedgå till fängelse
från och med 2 månader till och med 2 år.

Vägran att lyda »i fiendens åsyn» straffas med dödsstraff eller,
vid förmildrande omständigheter, med straffarbete på viss tid.

Missfirmelse eller hotelse mot förman i tjänsten bestraffas med Art. 65.
fängelse eller, i allvarsamma fall, med straffarbete i högst 2 år. Begås
dylik gärning utom tjänsten eller »under instruktionstjänst», blir straffet
fängelse i. högst 1 år. I obetydliga fall kan dock förbrytelsen bestraffas
allenast disciplinärt.

Gör någon sig skyldig til våld (»wirkliche Thätlichkeit») mot förman
utom tjänsten eller under instruktionstjänst, straffas han med fängelse
i högst 3 år.

Den, som afsiktligen tillfogar förman betydlig kroppsskada utan
vapen eller obetydlig kroppsskada med vapen, dömes till straffarbete
flan. och med 2 till och med 10 år. Begås detta brott under vissa
kvalificerade omständigheter, eller tillfogas svår kroppsskada medelst
vapen, inträder dödsstraff, som dock, under förmildrande omständigheter

9 Såsom insubordination betraktar lagen ei blott åsidosättande af skyldig aktning mot
militär öfverordnad eller olydnad mot i laga ordning utfärdad befallning i tjänsten, utan äfven
åsidosättande åt sådan aktning mot civil myndighet eller dess i laga ordning utfärdade föreskrifter. **

** 12

Art. 66.

Art. 68.

Art. 70.

Art, 71.

Art. 87.

Art, 93—95.

eller om gärningen begåtts under instruktionstjänst, kan utbytas mot
straffarbete i minst 10 år.

Skiltvakt är under utöfning af sådan tjänst i ofvanberörda hänseenden
i allmänhet likställd med förman.

Såsom insubordinationsbrott betraktas äfven, om officer, som aftj
änar sträng arrest, därifrån af viker. Sådant brott straffas med fängelse
från och med 1 månad till och med 1 år.

Bland brotten mot tjänsteplikter i allmänhet må följande anföras:

Den, som med uppsåt icke ställer sig till efterrättelse en allmän
tjänsteföreskrift eller vederbörligt reglemente, ådrager sig, i svårare
fall, fängelse i högst 6 månader. Mindre betydande fall bestraffas
disciplinärt.

Den, som offentligen framhärdar i att motsätta sig (»öffentlich
und beharrlich sich widersetzt») en allmän tjänsteföreskrift eller vederbörligt
reglemente, straffas med fängelse eller straffarbete i högst 4 år,
eller, i kvalificerade fall, strängare. Begås gärningen under instruktionstjänst,
kan straffet ej blifva högre än fängelse i 2 år. I synnerligen
obetydliga fall kan saken behandlas disciplinärt.

Den, som på orättmätigt sätt ntöfvar den honom anförtrodda
befälsmyndighet, och särskildt den, som öfverskrider den honom lagligen
tillkommande straffmyndighet, gör sig, allt efter skuldens och
den med orätt tillfogade skadans storlek, förfallen till fängelsestraff.
I obetydliga fall behandlas saken på disciplinär väg.

Misshandel, begången af öfverordnad mot underordnad, synes af
lagen betraktas som vanlig misshandel.

Missfirmelse eller ärekränkning betraktas i andra fall än ofvan
nämnts (se vid Art. 65), om den är ringa, endast såsom ordningsfel
(se nedan), men bestraffas, om den är af svårare art, med fängelse i
högst 6 månader. Om öfverordnad förgår sig på dylikt sätt mot underordnad,
äro således nu nämnda bestämmelser tillämpliga.

Rymning förutsätter i regel afsikt att undandraga sig krigstjänst.
Sådan afsikt anses föreligga vid afvikande ur tjänsten, om den afvikne
ej åter inställer sig inom 24 timmar, då fienden är nära, men eljest
inom 48 timmar, eller vid underlåtenhet att efter erhållen permission
åter inställa sig inom 4 resp. 8 dagar. Lika med rymmare straffas
den, som underlåter att efter behörig kallelse inställa sig till tjänstgöring,
dock att sådan försummelse i »instruktionstjänst» betraktas
såsom förseelse mot allmän tjänsteföreskrift (se ofvan).

Rymning bestraffas, då den sker i fiendens närhet, med straffarbete
i högst 15 år, då den sker aflägset från fienden, med fängelse
eller högst 2 års straffarbete och, om den begås under instruktionstjänst,
med fängelse i högst 2 månader. I sistnämnda fall kan dock
disciplinär bestraffning följa.

Falskeligen föregifvet fel eller sjukdom eller stympning för att Art. 156, 157.
undandraga sig värnplikten straffas med fängelse i högst 2 år. Samma
straff ådrager sig läkare, som med vetskap om den värnpliktiges verkliga
befinnande afgifver osant intyg i afsikt att åstadkomma hans befrielse
från krigstjänst.

Reglerna angående den disciplinära bestraffningsmyndigheten utgöra
en del af strafflagen och äga således karaktär af lag. myndigheten.

Såsom disciplin- eller ordningsfel angifver lagen »alla handlingar Art. lee.
och försummelser, hvilka strida mot allmänna föreskrifter, förmäns befallningar
eller militärisk ordning öfverhufvud». Härmed afses naturligen
endast smärre dylika förseelser, såsom framgår af en i lagen
gjord exemplifierande uppräkning af en stor mängd sådana förseelser,
bland dem åtskilliga af förut omnämnda förbrytelser, hvilka i lindrigare
fall kunna bestraffas disciplinärt. Bland de sålunda uppräknade förseelserna
förekomma: otillåtet lämnande af tjänsten, för sen inställelse
vid exercis eller tapto, osnygghet, förseelser i allmänhet mot reglementen
m. in., fylleri i tjänsten, i läger, kvarter eller på gator, otillbörligt
uppträdande mot öfverordnade, mot underlydande, kamrater eller
civila personer, smärre ärekränkningar, mindre skadegörelser, pantsättning
af till bruk anförtrodda persedlar, missbruk af befälsmyndighet,
underlåtenhet att bestraffa eller anmäla underlydande för tjänstefel,
brytande af ålagd bestraffning m. m.; allt, som nämnts, i lindrigare fall.

På disciplinär väg kunna följande straff åläggas:

A. Menige. Art. ms.

1) Straff t jåns t g or i ny, bestående i arbeten i kvarteret eller lägret,
hvilka icke tillhöra den egentliga krigstjänsten. Straffet kan ådömas
för en tid af högst 20 dagar.

2) Straffexercis och straffrätt utom tur. Straffet ålägges för kort
tid, därvid för hvarje gång tillbörliga mellanfrister skola iakttagas.

3) Förbud att lämna visst område inom kvarteret, kasernen eller
lägret, dock med skyldighet att deltaga i tjänstgöringen. Straffet kan
åläggas i högst 30 dagar.

4) Enkel (»gemeiner»'') arrest, i arrestlokal (»Polizeizimmer»), i högst
20 dagar.

Art. 169.

Art. 170.

Art. 171.
Art. 184, 186.

Art. 189.
Art. 187.

Art. 181.

5) Sträng arrest, i fängelselokal, i högst 20 dagar. Straffet kan
skärpas genom inskränkning i kosten till vatten och bröd under hälften
af strafftiden, dock så att kosten på anförda sätt inskränkes endast
hvar annan dag.

B. För korpraler och underofficerare.

1) Förhud att lämna visst område inom kvarteret, kasernen eller

lägret.

2) Enkel (.»gemeiner») arrest.

3) Sträng arrest.

För dessa straff gälla samma bestämmelser, som då de åläggas
menige.

4) Suspension af graden under en tid af högst 30 dagar. Den
suspenderade får under strafftiden icke utöfva graden åtföljande rättigheter
eller åtnjuta med densamma förbundna förmåner, men behöfver
icke aflägga gradbeteckningen.

5) Förlust af graden.

C. För officerare.

1) Enkel (»einfacher») arrest i högst 30 dagar. Arrestanten får
icke lämna sitt kvarter utom i tjänsteförrättningar. Han får behålla
sin värja.

2) Skärpt arrest i kvarteret, under högst 20 dagar. Värjan fråntages
honom, och han får icke deltaga i tjänstgöring.

3) Sträng arrest i låst rum eller i kvarteret med skiltvakt utanför
dörren eller tältet. Straffet kan åläggas för en tid af högst 20 dagar.

Enkel eller skärpt arrest, ålagd officer, kan förenas med förbud
att mottaga besök. Med sträng arrest är alltid sådant förbud förenadt.

I afseende å rätten att ålägga disciplinstraff märkes först, att dylik
rätt i Schweiz tillkommer icke blott förmän, utan jämväl — inom de
gränser, som äro bestämda för hvarje grad — enhvar öfverordnad
gent emot underordnad, äfven om denne tillhör annan afdelning af
krigsmakten. Öfverordnad, som tillhör annat kompani än den felande,
kan dock icke ålägga annat disciplinstraff än arrest. Den sålunda
öfverordnad tillerkända disciplinära bestraffningsrätt sträcker sig äfven
till civilmilitära personer, så att dessa — under förutsättning af behöriggradskillnad
— såväl kunna ålägga krigsmän disciplinstraff som af dem
på sådan väg bestraffas. Personer, som blott i och för tillfälliga tjänsteförrättningar
befinna sig vid hären, såsom leverantörer, förmån, arbetare
m. fl., äro underkastade disciplinär bestraffning af den officer,
som ledningen af arbetet blifvit anförtrodd.

Oinskränkt rätt att ålägga underordnade disciplinstraff i ofvan
angifna utsträckning tillkommer högste befälhafvaren, chefen för general -

staben, vapenchefer, divisions- och brigadchefer samt vissa andra högre
befälhafvare. Ofrige befälhafvare äro i afseende å sin disciplinära bestraffningsrätt
indelade i följande 6 grupper:

1) Of v erstlöj tnanter *) samt befälhafvare öfver bataljon eller flere
kompanier,

2) majorer,

3) kaptener och kompanichefer, ,

4) löjtnanter och underlöjtnanter,

5) underofficerare af högre grader (fältväblar och »adjutantunderofficerare»),
samt

6) lägre underofficerare (»Fouriere» och »Wachtmeister») samt
korpraler. Den de sistnämnde tillkommande disciplinära bestraffningsrätten
är dock inskränkt till underlydande, hvilka de kunna ålägga
allenast tillfällig (»voriibergehende») straflftjänstgöring. I öfrigt hafva
de vid upptäckande af disciplinförseelse ingen annan befogenhet än att
meddela förbud att lämna visst område inom kvarteret samt att sända
i arrest, om hvilka åtgärder de hafva att oförtöfvadt göra vederbörlig
anmälan.

Rätt att tillsäga arrest tillkommer jämväl i öfrigt hvarje befälhafvare
ända ned till korpral vid förekommande förseelser, hvilkas bestraffande
faller utom hans myndighet.

Befälhafvare öfver detacherad afdelning har disciplinär straffmyndighet,
motsvarande den, som under andra förhållanden skulle tillkomma
befälhafvare af närmast högre grad.

Full var, som ålägger disciplinstraff, har att därom göra anmälan
till närmast högre förman, hvilken efter omständigheterna kan upphäfva,
mildra, stadfästa eller skärpa straffet.

Äfven kan den, som fått sig bestraffningen ålagd, öfverklaga
straffåtgärden, dock först sedan straffets verkställighet påbörjats eller
fullbordats. Genom obefogade klagomål kan dock denne få det eu
gång ålagda straffet ytterligare skärpt.

Mindre civilrättsliga kraf, riktade mot militärperson, kunna äfven
i vissa fall2) upptagas och afgöras af vederbörande befälhafvare.

1884 års förslag- till militärstrafflag.

Hvad angår den systematiska uppställningen af 1884 års förslag
till strafflag, må till att börja med påpekas, att detsamma gifvit uppslaget
^till^det_sedermera i 1902 års norska militära strafflag följda

") Regementschefer hafva i Schweiz endast öfverstlöjtnants grad.

*) Anspråket får dock i dylika fall ej öfverstiga 25 francs.

Art. 175—
180.

Art. 193.

Art. 183.

Art. 191.
Art. 192.

Art. 196.

Art. 197.

Art. 198—
203.

Allmänna

bestämmel se:.

Straff arter.
Art. 4.

Art. 22.
Art. 4.

Art 10.

Art. 5.

Art. 4.
Art. 10.

tillvägagångssättet att under en gemensam rubrik, benämnd krigsartiklar,
sammanföra samtliga de stadganden, som hafva afseende blott å aktiv
tjänstgöring J). Med denna anordning afses att redan från en lent yttie
synpunkt markera skillnaden mellan sa kallad instruktionstjänst och
aktiv tjänst äfvensom att underlätta lagens användning under aktiv
tjänstgöring. I öfrigt är förslagets innehåll grupperadt under sex titlar.
Den fjärde af dessa, hvilken afhandlar det militära rättegångsförfarandet,
saknar numera intresse efter utfärdandet af ofvanberörda lag i ämnet,
den femte motsvaras af det förslag till disciplinär ordningsstadga, som,
enligt hvad ofvan anmärkts, förkastades 1896, och den sjätte innehåller
hufvudsakligen stadganden af privaträttsligt innehåll, hvarför de alla i
det följande lämnas åt sido. De öfriga tre titlarna innehålla: allmänna
bestämmelser (titel I), bestämmelser angående allmänna brott (gememe
Verbrechen) (II) det vill säga handlingar, för hvilka straff finnes utsatt
äfven i den allmänna strafflagen, samt bestämmelser angående militära
förbrytelser (III).

Förslagets stadganden angående den militära strafflagens personliga
giltighetsområde hafva öfverflyttats till lagen angående den militära
rättegångsordningen och hänvisas därför i denna del till öfvei sikten
öfver innehållet i nämnda lag.

1. Dödsstraff har bibehållits endast för brott, som föröfvas i
aktiv tjänst och på hvilka krigsartiklarna således skola tillämpas. Har
ådömdt dödsstraff ej verkställts, då arméen upphör att stå inför fienden,
eller då inre orolighet stillats, skall det förvandlas till lifstids straffarbete.

2. Straffarbete (Zuchthaus). För detta straff stadgas ett minimum
af ett år, hvaremot något maximum för viss tids straffarbete ej föreskrifvits.
Det medför alltid förlust af aktiv medborgarrätt äfvensom
militär grad, hvarjämte den straffade såsom moraliskt oförmögen att
fullgöra värnplikt tilldelas de värnskattpliktiges klass. . Straffet verkställes
på förbundets bekostnad i allmän straffanstalt i den kanton, i
hvilken den dömde har sitt hemvist.

3. Fängelse. Något minimum för detta straff har ej fastställts,
hvaremot såsom maximum bestämts sex år. Därest det ålagda straffet
öfverstiger ett år, kan genom domstolens utslag med detsamma förenas
samma påföljder, som, enligt hvad ofvan förmälts, alltid åtfölja straffarbete.
Äfven fängelsestraff aftjänas i vederbörande kantons allmänna fängelse
men skiljer sig från ''straffarbete därigenom, att den straffskyldige ej

*) Angående betydelsen af detta begrepp se nedan under rubriken krigsartiklarna.

kan hållas till arbete i vidsträcktare mån, än som erfordras för bestridande
af förbundets kostnader för honom.

å. Böter. Denna straff art är användbar endast å vissa lindrigare
förseelser af civila personer.

5. Förlust af sold. Detta är ett bistraff, som utan särskildt förordnande
åtföljer hvarje frihetsstraff under den tid, detsamma hindrar
den straffade att deltaga i tjänstgöring.

6. Degradering och afsked. För officerare kan denna straffart
endast användas såsom bistraff vid straffarbete och fängelse; för underofficerare
kan den användas dels såsom själfständigt disciplinstraff (hvarom
se nedan) dels ock såsom bistraff samt i senare fallet åtfölja jämväl
andra straff än straffarbete och fängelse.

För att en gärning skall vara straffbar fordras i allmänhet att
den blifvit begången med uppsåt. Har gärning, som, i den händelse
den sker uppsåtligen, är straffbar, blifvit begången af vållande, kan
densamma dock alltid bestraffas disciplinärt.

k örsök är i regel straffbart, men skall alltid straffas mildare än
det fullbordade brottet. Vid frivilligt afstående från brottets fullbordande
eller afvärjande af dess verkningar, kan disciplinstraff användas.

Såsom straffrihetsgrunder upptager förslaget — utom de såsom
sådana i de allmänna strafflagarna erkända omständigheterna: bristande
tillräknelighet, nödvärn, oemotståndligt våld, hot eller oemotståndlig
Död — jämväl en af militär förman med hänsyn till ett militärt tjänsteförhållande
gifven bestämd befallning till den straffbara handlingen. Åt
sistnämnda princip har i krig sartiklarna gifvits ännu större räckvidd, i
det desamma stadga straffrihet för hvarje brott, som under krigstid begås
af underordnad eller underlydande på uttrycklig befallning af öfverordnad
eller förman och i stället öfverflytta det kriminella ansvaret å denne
senare. Å andra sidan gäller, att sådana handlingar af förmän, öfverordnade,
vakter och patruller, som varit nödvändiga för framtvingande
af skyldig lydnad, ej äro straffbara ens i det fall, att de varit förenade
med användande af vapen.

Såsom förmildrande omständigheter upptagas inskränkning i viljefriheten
eller omdömesförmågan, så vida densamma ej föranledts af
själfförvållad berusning; vidare frivilligt gifvande af ersättning eller
afvärjande i öfrigt af gärningens följder, ålder under 16 år. Såsom
försvårande omständigheter: föregående bestraffning, gärningens föröfvande
på grund af förutgången komplott, egenskap af anstiftare eller anförare

Art, 7.

Art. It.

Art. 12.

Art. 13.

Art. 18.

Art. XXVI,

Art. 09.

Art. 19.

Art. 20.

Art. 21.

De militära
förbrytelserna
.
Art. 49.

Krigsära Y.

Art. 51.

eller att innehafva tjänstegrad, i det fall att brottet föröfvats af flere,
äfvensom förnekande af brottet eller falsk angifvelse mot annan.

Förslaget skiljer ej mellan ideellt och reellt sammanträffande af
brott samt fortsatt förbrytelse, utan stadgar, att vid samtliga dessa fall
det lagrum skall tillämpas, som innehåller det svåraste straffet, därvid
dock brott, för hvilket särskilt straff ej ådömes, kan medföra skärpning
af straffet öfver eljest stadgadt maximum, vid frihetsstraff med en
fjärdedel och vid böter med hälften.

Af präskriptionsbestämmelserna må antecknas, att disciplinförseelser
präskriberas efter tre månader från upphörandet af den tjänstgöring
eller afslutandet af den tjänsteförrättning, under hvilken de blifvit
begångna.

Under andra titeln i förslaget hafva sammanförts ett antal brott,
hvilka sakna hvarje militärstraff rättslig karaktär och därför i andra
lagstiftningar pläga afliandlas endast i den allmänna strafflagen:, mord
och dråp, misshandel, sedlighetsbrott, frilietsbrott, hemfridsbrott, religionsbrott,
ärekränkning, allmänfarliga brott, tillgreppsbrott och förfalskningsbrott.
Förklaringen till att de upptagits i schweiziska förslaget torde
vara den, att Schweiz ännu saknar gemensam allmän strafflag, och då
de olika kantonallagarna högst betydligt afvika från hvarandra, har
nödig likformighet kunnat vinnas endast genom att i den militära strafflagen
meddela bestämmelser jämväl angående nämnda brottskategorier.
För nu ifrågavarande ändamål synas emellertid stadgandena angående
dessa ämnen ej erbjuda något större intresse.

I den mån brott mot edsförbundet, mot offentlig myndighet eller
mot folkrätten äro belagda med straff i den gemensamma förbundslagstiftningen,
skall denna lända till efterrättelse, därvid dock gärningsmannens
militära ställning skall anses såsom försvårande omständighet
och i fråga om böter verka såsom straffskärpningsgrund, så att i stället
fängelse skall ådömas. För högförräderi, som begås under aktiv tjänst,
kan den brottslige dömas till döden.

Brott mot tjänsteplikter.

Hvar, som kränker eller icke uppfyller allmänna eller åt honom
särskildt uppdragna militära tjänsteplikter, skall straffas med fängelse
eller i lindrigare fall med disciplinstraff. Följande fall framhäfvas särskildt.

1) uppsåtlig^ utfärdande eller vidare befordrande af oriktiga tjänsterapporter
eller attester;

2) uppsåtligt underlåtande att verkställa häktning äfvensom lössläppande
af fånge;

3) underlåtenhet att efter förmåga hindra underlydande att begå
brott, som man iakttager;

4) underlåtenhet att angifva resp. bestraffa underlydandes brott,
om hvilka man erhållit kännedom;

5) att rättsstridigt göra bruk af sina vapen eller att därtill uppfordra
underlydande;

6) att i tjänsten eller sedan man blifvit befalld till tjänstgöring
genom att berusa sig göra sig oförmögen att utföra sina tjänsteåligganden;

7) att anföra ogrundade klagomål;

8) kränkande af militär tjänstehemlighet;

9) att under tjänsten offentligen uppegga mot den militäriska
ordningen i allmänhet eller att skymfa eller förtala enskilda militärpersoner,
myndigheter eller truppafdelningar, så vida gärningen ej är
att anse såsom insubordination.

För samtliga fall gäller att därest gärningen innebär jämväl annat
brott, som är belagdt med strängare straff, detta senare skall ådömas.

Rättsstridigt handlande i afseende å egendom.

Den som, vare sig uppsåtligen eller af vållande, skadar eller förstör Art. 52.
för tjänsten afsedd egendom, låter den förkomma eller missbrukar den
för enskild! ändamål, utan att gärningen dock öfvergår till svårare förbrytelse,
straffas med fängelse eller i lindrigare fall med disciplinstraff.

Har gärningen blifvit begången med afseende å vapen, beklädnads- eller Art- 53-annan utrustningspersedel, häst eller annat tjänstematerial, som befinner
sig i krigsmans vård, är den straffbar äfven i det fall, att den skett
utom tjänsten eller egendomen tillhör gärningsmannen själf.

Förman eller öfverordnad, som iakttager rättsstridig handling Art. 54.
gentemot militär egendom utan att motsätta sig densamma eller, därest
gärningen redan skett, utan att angifva gärningsmannen, straffas såsom
medhjälpare.

Olofligt undanhållande från krigstjänst föreligger, då någon egen- Art. 55.
mäktigt aflägsnar sig från trupp eller tjänstebeställning, underlåter att
efterkomma kallelse till tjänstgöring, öfverskrider honom beviljad tjänstledighet
eller, därest han under marsch blifvit skild från sin trupp,
underlåter att förena sig med den truppafdelning, med hvilken han
först sammanträffar.

Straffet är fängelse; lindrigare fall kunna bestraffas disciplinärt.

Sker det olofligt undanhållandet i afsikt att allt framgent undan- Art. 50.
draga sig krigstjänsten, föreligger rymning, och straffet är alltid fängelse.
Förslaget innehåller ej något stadgande om viss tids bortovaro såsom

** 13

Art. 56.

Art. 51.

Krigsära V.
Art. 58.

Art. 59.

Art. 6(1.

Art, 61.

Art. 62.

präsumtion för rymningsafsikt, hvadan det i hvarje särskildt fall måste
ådagaläggas, att dylik afsikt förelegat.

Lika med olofligt undanhållande eller rymning — beroende på
gärningsmannens uppsåt — anses de fall:

1) att officer utan tillstånd träder i främmande tjänst eller uppehåller
sig utom Schweiz längre tid än ett år utan att hafva erhållit
tjänstledighet eller öfverträder något vid tjänstledighet fästadt villkor
eller ock utan tjänstledighet undandrager sig anordnadt marschberedskap;

2) att fånge eller arrestant befriar sig eller bryter rumsarrest.

Därest flera gemensamt begå olofligt undanhållande eller rymma,

anses detta såsom försvårande omständighet, äfven om gärningen ej
blifvit i samråd beslutad. Sker det i större trupp eller under medtagande
af vapen eller i förening med insubordination, kan straffet för anstiftare
och anförare samt för officerare och underofficerare skärpas till straffarbete
i fem år. Frivilligt återvändande betraktas däremot såsom förmildrande
omständighet och kan föranleda, att äfven rymning bestraffas
endast disciplinärt. För rymning frän trupp, som står inför fienden,
äfvensom för öfverlöpande till fienden kan dödsstraff ådömas.

Underlåtenhet att angifva tillämnadt oflofligt undanhållande, rymningsbrott
eller därmed likställda fall straffas såsom delaktighet, i den
händelse gärningen kommer till fullbordande eller straffbart försök.

Den, som genom själfstympning eller på annat sätt uppsåtligen
gör eller låter göra sig oduglig eller mindre duglig till fullgörande af
tjänsteplikt eller som i dylik afsikt använder bedrägligt medel, straffas
med fängelse.

Insubordinationsbrotten.

Hufvudregeln är, att den, som icke efterkommer honom personligen
af förman gifven befallning i tjänsten, eller som vägrar att iakttaga
skyldig militärisk lydnad, gör sig skyldig till insubordination.

Såsom exempel anföras: hvarje uppsåtlig kränkning af den aktning,
krigsman är skyldig förman eller öfverordnad, i främsta rummet
ärekränkning, motstånd mot förmans eller öfverordnads anordningar
eller tillrättavisningar, medvetet osanna uppgifter i tjänsteärenden, utmanande
af förman eller öfverordnad till envig.

Patruller och skyltvakter i tjänsteutöfning äro inom gränsen för
dem tillkommande lydnad och aktning likställda med förmän.

Kvalificerade fall af insubordination föreligga, om brottet begås
med begagnande af prässen eller genom spridande af skrifter eller afbildningar,
om det sker under gevär eller inför det samlade manskapet,
om den brottslige halt vapen eller annat farligt verktyg i hand eller

våldfört sig å förman eller öfverordnad, om förman genom våld eller
hot hindras att utföra en tjänstebefallning eller tvingas att utföra en
tjänsteåtgärd, om sammankomster angående gemensam insubordination
anordnas eller namnunderskrifter i dylikt syfte samlas, om insubordination
äger rum på grund af föregående komplott (myteri).

Straffet för okvalificeradt insubordinationsbrott är i regel fängelse;
i lindrigare fall kan dock brottet bestraffas disciplinärt. Kvalificeradt
insubordinationsbrott skall straffas med fängelse; dock kan äfven dylikt
brott bestraffas disciplinärt, därest den öfverordnade föranledt detsamma
genom reglementsstridig eller nedsättande behandling af den underordnade.

Insubordination i komplott (myteri) kan för anstiftare och anförare Art. 63.
föranleda straffets skärpande till straffarbete samt verkar för innehafvare
af militär grad såsom försvårande omständighet, hvarjämte dylik
deltagare alltid skall förklaras förlustig sin militära grad.

Såsom anförare anses en hvar i myteriet deltagande, som vägrar Art. 66.
lydnad, då han därtill personligen uppfordras af förman, eller som för
myteriets befordrande gifver någon militärisk signal, äfvensom den,
som bland deltagarna innehar den högsta rangen För myteri under
aktiv tjänst kan dödsstraff ådömas (krigsart. V).

Underlåtenhet att angifva myteri, hvarom man erhållit kännedom Art. 64.
å tid, då detsamma ännu kunnat hindras, straffas såsom delaktighet,
därest brottet kommer till utförande eller straffbart försök. A andra Art. 66.
sidan gäller, att deltagare i myteri, som, innan vederbörande på annat
sätt erhållit kännedom om saken, därom gör anmälan och återvänder
till ordning, blir strafflös, i den händelse myteriet kan förhindras, samt
i andra fall vinner lindring i straffet.

Missbruk af tjänstemyHelighet.

Den, som i egenskap af förman, instruktör eller öfverordnad upp- Art. 67.
såtligen missbrukar eller öfverskrider sin militära ställning och befogenhet,
straffas för missbruk af tjänstemyndighet med fängelse, därest ej gärningen
är förenad med brott af svårare beskaffenhet (såsom dråp eller
misshandel).

Med den generella affattning, lagbudet erhållit, omfattar detsamma
uppenbarligen förbrytelser af den mest olikartade beskaffenhet, hvarför
lagstiftaren äfven ansett nödigt att särskildt framhäfva följande fall: Art. 68.

att förman olagligen tager underlydandes tjänster i anspråk för enskilda
ändamål, af underlydande fordrar eller mottager gåfvor eller löften eller
erhåller penningförsträckning, förmår eller eljest påverkar underlydande
till begående af straffbara handlingar; undertrycker, försöker undertrycka
eller försöker genom hot eller andra rättsstridiga medel afhålla under -

100

Art. U7.

Den disciplinära
bestraffningsrättens

omfång.
Art. 1.

Art. 2.

lydande från förande af klagan; ålägger medvetet oförtjänta eller otilllåtna
straff eller öfverskrider sin bestraffningsrätt; utöfvar lagstridigt
inflytande på rättsskipningen eller förolämpar, misshandlar, obehörigen
öfveranstränger eller eljest reglementsstridigt behandlar underlydande.

Skiltvakter, ronder samt befälhafvare för vaktposter och patruller
äro under tjänstgöringen att anse lika med förmän i fråga om förevarande
brott.

1894 års förslag till disciplinär ordningsstadga.

Förslaget till disciplinär ordningsstadga är ur flera synpunkter af
intresse. I främsta rummet må sålunda påpekas de demokratiska principer,
på hvilka dess straffbestämmelser hvila, i det att befäl och
manskap hafva i synnerligen vidsträckt mån gjorts likställda i fråga
om såväl straffarter som straffmått. Grenom de bestämmelser, som
gifvits angående utöfningen af den disciplinära bestraffningsrätten,
framförallt genom anordnandet af en effektiv kontroll, har man därjämte
sökt skapa garantier mot missbruk af nämnda befogenhet.

Disciplinär bestraffning kan användas gentemot samtliga de personer,
som i den militära rättegångsordningen förklarats vara underkastade
militär jurisdiktion, med undantag af civila personer i de fall,
då dessa äro underkastade sådan jurisdiktion på grund däraf, att de
förmått eller sökt förmå militärer i aktiv tjänst till kränkande af viktiga
militära plikter eller gjort sig skyldiga till spioneri eller värfning för
fienden.

De förseelser, som kunna bestraffas i disciplinär ordning, äro:

1. Förseelser mot militärisk tukt och ordning, mot befallningar
i tjänsten eller mot tjänsteföreskrifter, så vida dylika handlingar ej
falla under den militära strafflagen. Såsom exempel anföras i förbundsrådets
proposition: otillåtet lämnande äf tjänsten, för sen inställelse vid
exercis eller uteblifvande vid tapto, fylleri, osnygghet, vanvård af beklädnad
och utrustning, pantsättning af anförtrodda persedlar, öfverträdelse
af ålagdt disciplinstraff, otillbörligt uppförande mot öfverordnade,
kamrater eller civila personer, missbruk af befälsmyndighet.

2. Förseelser, hvilkas disciplinära bestraffning uttryckligen medgifves
i den militära strafflagen.

3. Lindrigare fall af skadegörelse, tillgrepp, förskingring och
bedrägeri. Någon viss ekonomisk värdegräns för dessa fall har ej
stadgats. Uppstår tvifvel, huruvida ett fall bör anses vara af ringa betydelse,
skola handlingarna i målet insändas till öfverauditören, som

Art. 3.

101

har att bestämma, huruvida målet skall hänskjutas till krigsdomstol
eller behandlas disciplinärt.

Följande straff kunna åläggas på disciplinär väg:

1. Förrättande af inre tjänst utom tur t. ex. göromål i kaserner
och stallar. .Detta straff får för samma förseelse ej åläggas för längre
tid än 24 timmar.

2. Sträf/exercis. Denna bestraffning får ej åläggas för längre
tid än 2 timmar och ej för annan förseelse än försumlighet vid öfning.
Straffexercis skall försiggå i enlighet med exercisreglementet och i regel
ledas af den förman, som ålagt densamma. Med den senare bestämmelsen
afses att dels förebygga alltför utsträckt användning af detta
straff dels ock uppnå att just de öfningar bedrifvas, hvilka gifvit anledning
till straffet. Vakttjänst anses såsom hederstjänst och får därför
ej åläggas såsom straff.

3. Kvarters- eller rumsarrest, som består i förbud att under viss
tid, högst 10 dagar, lämna kvarteret eller rummet, dock med bibehållen
skyldighet att förrätta tjänstgöring.

4. Enkel arrest under högst 20 dagar, för officer i eget ruin, för
annan i arrestlokal (Polizeizimmer) och med skyldighet att förrätta tjänstgöring.
Vapen samt umbärliga klädes- och utrustningspersedlar skola
fråntagas underofficerare och manskap.

5. Sträng arrest under högst 30 dagar. Officer undergår detta
straff i eget ruin under bevakning af skiltvakt, annan straffskyldig i
militärhäkte eller allmänt fängelse. Något stadgande att värja skall
fråntagas officer finnes icke, hvaremot för underofficer och soldat i
detta afseende samma regler gälla som vid enkel arrest. Under strafftiden
åtnjutes ej någon sold; och får den straffskyldige ej deltaga i
tjänstgöring men är skyldig att efter utståndet straff fullgöra försummad
tjänst. Straffet kan i särskildt svåra fall skärpas på det sätt, att kosten
inskränkes till vatten och bröd hvar annan dag. År den brottslige
officer, kan därjämte öfverauditören påyrka hans degradering.

Vid samtliga nu nämnda straff är att observera, huru den tillåtna
strafftiden stiger från lindrigare till svårare straffart; i den ännu gällande
lagstiftningen tillämpas en motsatt princip.

Antecknas må därjämte, att ordningsstadgan innehåller detaljerade
föreskrifter angående arrestlokalernas beskaffenhet och inredning.

6. Straff tjänstgöring under högst 30 dagar. Detta straff får
ådömas endast på grund af underlåtenhet att uppfylla tjänsteplikt eller
på grund af grof försumlighet eller insubordination. Det verkställes

Disciplinstraffen.

Art. 6.

Art. 7.

Art. 37.

Art. 8.

Art. 9.
Art. 39.
Art. 41.

Art. 10.
Art. 40.

Art. 44.

Art. 11.

Art. 47.

102

Art. 12.

Art. 5.

Myndigheter,
som äga bestraffningsrätten
i
disciplinmål.
Art. 13.

Art. 14.

på någon af de vanliga öfningsplatserna efter anvisningar af militärdepartementet,
respektive öfverbefälhafvaren under krig. Under fritiden
får den straffskyldige ej lämna sitt kvarter eller rum, hvadan straffet
sålunda inkluderar kvarters- eller rumsarrest. Sold förloras under strafftiden.

Lndantagsvis kan detta straff åläggas jämväl hela truppafdelningar.

7. Degradering. Detta straff medför förlust af tjänsteställning och
rätt att bära därmed följande gradbeteckning. Den myndighet, som
ålägger straffet, bestämmer tillika, huruvida den bestraffade skall göra
tjänst såsom simpel soldat eller öfverflyttas till de värnskattpliktiges
klass. Officer, som drabbas af ifrågavarande straff, öfverflyttas alltid
till nämnda klass.

8. Böter. Detta straff kan intill ett belopp af 10 francs, på
grund af särskilda förbunds- eller kantonala förordningar, få åläggas
för disciplinförseelser, som begås utom tjänsten. Då förvandling till
arrest skall äga rum på grund af bristande tillgångar till böternas
gäldande, motsvarar hvarje dags arrest fem francs böter.

Den af gällande schweizisk rätt omfattade principen, att disciplinär
bestraffningsrätt tillkommer ej blott förmän utan äfven en hvar öfverordnad
gentemot underordnad, har i förslaget bety^dligt inskränkts.
Dylik bestraffningsrätt skall nämligen tillkomma, utom edsförbundets
och kantonernas militära myndigheter, endast i tjänst varande förmän
gentemot under deras befäl stående personer äfvensom — inom de för
hvarje grad gällande gränser — instruktörer i förhållande till de truppafdelningar,
vid hvilka de tjänstgöra. Därutöfver äga emellertid nämnda
myndigheter, förmän och instruktörer att, enhvar inom sina afdelningars
förläggningsområden, utöfva bestraffningsrätt jämväl öfver sådana
under disciplinstadgan lydande personer, som tillfälligtvis ej befinna sig
vid ordnadt truppförband eller ej tillhöra något bestämdt truppförband.
Därest officer eller underofficer ej anser sig behörig att själf afgöra ett
fall, eller om den felaktigt ej befinner sig inom området för hans
myndighet, kan han förordna om den brottsliges arresterande, därvid
han dock är skyldig att ofördröjligen göra anmälan om förhållandet
hos sådan myndighet eller befälhafvare, som är berättigad att fatta
slutligt beslut angående förseelsen.

Bestraffningsrätten är ej förbehållen endast befälhafvare af viss
grad, utan tillkommer hvarje förman gentemot honom underlydande
personer. Hvad beträffar utsträckningen af densamma, gäller, att endast

103

militärdepartementet och arméns högste befälhafvare kunna ålägga
samtliga förut omnämnda disciplinstraff, därvid dock stadgats den inskränkning,
att degradering af officer kan under fredstid beslutas blott
af den disciplinära domstolen (das Disciplinargericht; se därom anteckningarna
rörande det militära rättegångsväsendet sid. 161 noten). I
öfrigt gäller, att bestraffningsrätten inskränkes med afseende å såväl den
användbara straffarten som straffmåttet, allt eftersom vederbörande
befälhafvare, innehar lägre grad.

Förrättande af inre tjänst utom tur kan sålunda åläggas af alla
befälhafvare, som innehafva bestraffningsrätt. Straffexercis af befälhafvare
af kaptens grad. 1 fråga om de särskilda slagen af arrest
gäller:

1) löjtnanter kunna endast ålägga kvarters- eller rumsarrest samt
enkel arrest, bådadera i högst två dagar:

2) kaptener: kvarters- eller rumsarrest i högst sex dagar, enkel
arrest i högst fyra dagar;

3) majorer och högre befälhafvare: alla slag af arrest men med
den begränsning i fråga om tiden för enkel och sträng arrest, att
majorer kunna ålägga nämnda straff i högst tio dagar, öfverstelöjtnanter
i högst femton dagar samt öfverstar i högst tjugu dagar.

Officer, som för högre befäl än det, som tillkommer honom på
grund af innehafvande tjänstegrad, äger utöfva den bestraffningsrätt,
som är förenad med ifrågavarande befäl.

Innan straff ålägges, skall den straffskyldige alltid beredas tillfälle
att förklara sig. Vid förhör angående svårare fäll skall protokoll
föras.

Hvarje befälhafvare har att öfvervaka sina underlydandes handhafvande
af den disciplinära myndigheten samt därvid verka för likformighet
och konsekvens äfvensom för til-lämpandet af de i lagen antagna
grundsatser. För detta ändamål har det stadgats skyldighet för
den bestraffande att i först afgifna ordinarie rapport till närmaste förman
lämna underrättelse angående ålagd bestraffning. Finner en förman
en af underlydande ålagd bestraffning orättvis-eller olämplig, är
han berättigad att såväl undanrödja eller nedsätta densamma som att,
inom gränserna för sin egen bestraffningsrätt, skärpa densamma.

Finner militär myndighet eller förman, att förseelse bör beläggas
med svårare disciplinstraff, än myndigheten eller förmannen själf äger
ålägga, skall anmälan göras hos närmast högre myndighet eller förman
för målets vidare handläggning.

Art. 15.

Art. 22.

Bestraffningsrättens

handhafvande.

Art. 23.
Art. 26.

Art. 25.

Art. 29.

104

Art, 31.
Art, 28.
Art. 45.

Besvärsrätt.
Art. 49.
Art. 50.

Art. 52.

Art, I.

Art. III.

Ålagdt disciplinstraff skall i regel genast verkställas; det får ej
eftergifvas af den, som ålagt detsamma, utan blott af dennes förmän.
Därest straffskyldig ej hunnit undergå honom ålagdt arreststraff, då
den truppafdelning, till hvilken han hör, afslutar sin tjänstgöring, skall
han för straffets verkställande öfverlämnas till annan å samma ort befintlig
truppafdelning eller till civil myndighet.

Så vida bestraffningen ej ålagts af militärdepartementet, högsta
kantonala militärmyndigheten eller af öfverbefälhafvaren, kan den dömde
anföra besvär öfver densamma — dock först sedan straffet börjat verkställas.
Formen för besvären kan vara muntlig: eller skriftlig1. De
anföras hos närmast högre förman eller myndighet; i dess beslut kan
ändring ej sökas.

Krigsartiklarna.

Enligt förslaget skola dessa tillämpas, så snart tjänstgöringen
faktiskt öfvergått till att vara aktiv; någon proklamation därom är ej
behöflig.

Aktiv tjänstgöring föreligger åter, så snart edsförbundets armé
eller afdelning af densamma uppbådas till krig mot yttre eller inre
fiende, för upprätthållande af landets neutralitet, till förekommande
eller stillande af inre oroligheter eller för upprätthållande af ordningen
vid särskilda tillfällen. Under sistnämnda fall inbegripes dock ej vakteller
polistjänst vid förbundets eller kantonernas fästligheter.

De särskilda stadgandena kunna sammanföras i två grupper:
sådana, hvilka endast innehålla de modifikationer i eljest tillämpliga bestämmelser,
som skola inträda under aktiv tjänstgöring, samt bestämmelser
rörande sådana förbrytelser, som kunna begås endast under krig.

I förra afseendet gäller först och främst, att krigsartiklarna under
krigstillstånd (men ej under annan aktiv tjänstgöring) äro tillämpliga
ej blott på alla, som äro underkastade den för instruktionstjänstgöringen
gällande militärstrafflagen utan därjämte på följande personer:

1) enhvar, som tillhör edsförbundets fiender och befinner sig i
förbundets våld; särskild! omnämnas följande kategorier: fientliga trupper
och vid dem anställda personer, krigsfångar, öfverlöpare, värfvare,
vägvisare, kunskapare eller andra fiendens agenter;

2) alla den fientliga statens äfvensom andra främmande undersåtar,
hvilka inom edsförbundet eller af dess trupper besatta områden
deltaga i fientliga handlingar mot förbundet.

105

Krigsartiklarna medgifva därjämte rätt för förbundsrådet, högste Art- IVbefälhafvaren
öfver edsförbundets armé samt i nödfall för befälhafvare
öfver själfständigt opererande armékår eller division att under krig
mot yttre eller inre fiende och för den tid, under hvilken aktiva operationer
pågå, förklara den militära strafflagen inklusive krigsartiklarna
tillämplig jämväl på innevånarna i egna eller främmande landsdelar,
som beröras af kriget.

Redan i det föregående har vid redogörelsen för vissa förbrytelser
anmärkts, att de i krigsartiklarna belagts med dödsstraff nämligen:
högförräderi, myteri, desertering inför fienden och öfverlöpande. Enligt Art. v.
förslaget skall samma straff kunna ådömas för hvarje brott, som under
instruktionstjänst kan medföra lifstids straffarbete.

Jämväl för disciplinförseelser kan under aktiv tjänstgöring straffskärpning
äga rum. I den händelse krigstukten anses det fordra, kunna Arfe VL
de nämligen efter auditörens hörande och tillstyrkande hänvisas till
handläggning af krigsrätt, som därvid kan döma till fängelse i högst
ett år.

Angående de särskilda straffbestämmelserna må följande antecknas:

Högförräderi. Art- x

En hvar schweizisk medborgare, som under något edsförbundets
yttre eller inre krig bär vapen mot förbundet eller på något sätt tager
aktiv del i fientligheterna mot detsamma eller som på något sätt uppsåtligen
befrämjar fiendens afsikter, gör sig skyldig till krigsförräderi.

Jämväl sådana invånare i Schweiz, som ej äro schweiziska medborgare, Art. xi.
äfvensom invånare i främmande landsdelar, som hållas besatta af schweiziska
trupper, kunna vara subjekt för detta brott, så vida krigsartiklarna
dessförinnan blifvit för dem offentligen kungjorda.

Åtskilliga handlingar uppräknas såsom typiska fall af förevarande
brott. Dit räknas, förutom de i andra militärstrafflagar vanligen förekommande
fall, jämväl följande: att utan tvång, som är förenadt med
omedelbar lifsfara, tillhandagå fienden såsom vägvisare, bud, telegrafist
eller i liknande ställning eller att i sådan ställning uppsåtligen vilseleda
schweiziska trupper; att uppsåtligen eller genom groft vållande
underlåta fullgörandet af förpliktelse att sörja för schweiziska truppers
förplägnad eller säkerhet, att anskaffa eller låta förfärdiga odugligammunition
eller odugliga vapen eller krigsförnödenheter; att förhjälpa
krigsfångar, spioner eller högförrädare till friheten; att förmedla fientligt
statslån eller utfärda offentlig inbjudning till deltagande däri; att åt
fienden leverera vapen, ammunition eller andra krigsförnödenheter eller
att yrkesmessigt bedrifva tillverkning af dylika föremål med kännedom
om deras bestämmelse att skola levereras till fienden.

106

Art. X.

Art. XIII.

Art, XIV.

Art. XV.

Art. XVI.

Art. XXII.

Art. XVII.

Art. XIX.

Art. XX.

Straffet för högförräderi i krig är straffarbete intill på lifstiden
eller dödsstraff. Består brottet endast i deltagande i krigslån till fienden
eller i industriella, handels- och transportarbeten, som gagna fienden,
nedsättes straffet för krigsmän och med dem likställda personer till
straffarbete intill fem år, för andra till fängelse. Däremot finnes ej
någon strafflindring stadgad för det fall, att ingen eller ringa skada
uppstått af gärningen.

Feghet. Den, som under drabbning af feghet tager till flykten
eller genom ord eller tecken därtill förmår andra, eller som genom
förebärande att vara sårad eller sjuk eller genom att afsiktligt berusa
sig söker undandraga sig en med fara förbunden tjänstgöring, eller
som under marsch eller angrepp hemligen stannar efter eller döljer
sig, bortkastar eller lämnar i sticket vapen och ammunition, till underlättande
af flykten frånspänner kanoner eller militärfordon eller utan
motstånd låter taga sig till fånga, skall straffas med straffarbete intill
på lifstiden eller med dödsstraff. Om den brottslige på uppfordran ej
genast gör sin plikt, är hvarje förman eller öfverordnad berättigad att
nedgöra eller låta nedgöra honom, hvaremot å andra sidan ofördröjlig
lydnad eller sedermera visad utomordentlig tapperhet eller uppoffringkan
medföra nedsättning i straffet till disciplinstraff eller fullständig
befrielse från straff.

Den, som genom att uppsåtligen eller af vållande bryta mot en
tjänsteplikt, skadar egna trupper eller sätter dem i fara eller befordrar
fiendens företag, skall, där gärningen ej utgör krigsförräderi, straffas
med straffarbete i högst fem år eller i ringare fall med fängelse.

Såsom plundring straffas — förutom fall af dylikt brott i vanlig
mening -— obehörigt upptagande af gärder eller rekvisitioner äfvensom
vägran att därå utfärda kvitto. Straffet är fängelse, i lindrigare fall
kan disciplinstraff användas.

Personer, som utan att tillhöra armén åtfölja densamma och göra
sig skyldiga till plundring eller tagande af byte eller tillgrepp från
fångar, sårade eller döda, straffas med fängelse eller straffarbete; om
de använda våld mot sårade eller vid häktning sätta sig till motvärn,
kunna de af hvarje militärperson strafflöst nedgöras.

Marodering af krigsmän straffas med fängelse eller disciplinstraff.
Förekommer därunder plundring eller andra gröfre brott, kan straffet
höjas till tio års straffarbete.

107

Olofligt undanhållande afl under drabbning tagzt hyte .straffas med Arfc- xvni.
disciplinstraff.

Motstånd mot allmänna anordningar. Art. wttt

Invånare i Schweiz eller af schweiziska trupper besatta landsdelar,
som mot öfverordnad militär myndighets befallning, men utan
högförrädisk afsikt, undandöljer krigsförnödenheter, undandrager dem
det offentliga behofvet, motsätter sig upplåtandet af transportmedel
eller andra föremål af hvad slag som helst, hvilka vederbörligen
rekvireras för det allmännas behof, eller ock undandöljer eller förstör
dylika föremål, eller som under pågående krig motsätter sig militär
eller civil myndighets anordningar, skall straffas med fängelse, i svårare
fall med straffarbete i högst fem år.

Förslaget har jämväl sökt kodifiera ett antal folkrättsliga grundsatser,
som på grund af särskilda konventioner eller eljest erkännas
af edsförbundet och därför ansetts böra åtnjuta straffrättsligt skydd.

Bland stadganden med dylikt innehåll märkas följande:

Krigsmän eller med dem likställda personer, som Art- xxiv.

1) misshandla eller förtrycka ett fientligt lands i kriget ej deltagande
(inoffensive) befolkning;

2) mot fienden begagna sig af gift eller i internationella, af
edsförbundet biträdda konventioner förbjudna vapen;

3) angripa fienden på förrädiskt sätt t. ex. under bruk af falska
fanor, uniformer eller af parlamentärflagg;

4) döda fiender, som gifvit sig, eller som äro sårade och ej sätta
sig till motstånd, eller ock misshandla döda;

5) handla i strid mot Genévekonventionen eller andra till skydd
för sårade och sjuka träffade öfverenskommelser eller tjänsteföreskrifter;

6) döda, såra, misshandla eller skymfa krigsfångar, parlamentärer
eller andra personer, som med behörigt tillstånd åtfölja armén, eller
beröfva dem nödigt uppehälle; eller

7) i öfrigt handla i strid mot de för krigföring mellan civiliserade
folk allmänt erkända principer eller mot därom slutna fördrag eller
schweiziska myndigheters i sådant afseende utfärdade reglementen och
proklam ation er;

dömas till straffarbete eller, därest gärningen innefattar jämväl
annat brott, som är belagdt med lifstids straffarbete, till döden. I
lindrigare fall kan, med tillstånd af öfverauditören, straffet nedsättas
till fängelse.

108

Art. XXVII.

Art. XXIX

Art. XXX.
Art XXXI.

Art. XXXII.

Art. XXXIII.

Fientlig spion straffas med döden eller i lindrigare fall med straffarbete.
Skillnad göres ej mellan militär och civil person eller mellan
schweizisk och främmande undersåte. Däremot får spion straffas endast
för sådan gärning, under hvars utförande han gripes, och således ej
för föregående spionage.

Parlamentär, som missbrukar det honom visade förtroende, kan
behandlas såsom spion. Likaså fientlig militärperson, som för att uppnå
en militär fördel missbrukar de i Genévekonventionen eller liknande
överenskommelser meddelade bestämmelser till skydd för sjuka eller
sårade i fält.

I fråga om krigsfångar är särskildt stadgadt, att, om krigsfånge,
som liålles i förvar på ett med folkrätten öfverensstämmande sätt, flyr
eller flyr mot gifvet löfte eller i fångenskapen uppför sig egensinnigt eller
uppstudsigt, kan han insättas i arrest. För flykten kan han ej straffas
strängare än med fängelse och uttryckligen stadgas, att utöfver de åtgärder,
som erfordras för hans fasttagande, våld ej får brukas mot honom.

Slutligen förordnas, att i den mån edsförbundet genom nya fördrag,
skiljedomar eller egna ensidiga deklarationer blir förpliktad att iakttaga
nya regler angående krigföring, desamma skola efter vederbörlig
publikation åtnjuta samma straffskydd, som i art XXIV stadgats med
afseende å däri omförmälda brott mot folkrätten.

109

II.

Anteckningar

rörande det militära rättegångsväsendet i vissa
främmande länder.

Norge.

Den militära rättsskipningen är i Norge ordnad genom »Lov om
Rettergangsmaaden i militasre Straffesager» af den 29 mars 1900, hvilken
lag trädt i kraft den 1 april 1901.

Enligt nämnda lag finnas följande militära domstolar:

Krig sr et;

Militcer Forhsrsret;

Den militcere Jlmesteret;

H0iesterets militcere Kjceremaalsudvalg;

Standret.

''»Krigsret''» är domstol i törsta instans. För livaije »jurisdiktion»
finnes en »krigsret». Jurisdiktionernas antal och områden bestämmas af
konungen1). Därjämte finnes i fredstid en »krigsret» för armén och eu
för flottan för afdömande af mål mot officerare af högre grad än kapten.
Armen och flottan benämnas hvar för sig eu generaljurisdiktion. De
norska kiigsrätterna äro således i fredstid dels sådana, som afdöma mål
mot officerare af kaptens eller lägre grad, underofficerare och manskap, •

• • rj motiven till den nya militära straffprocesslagen synes man hafva tänkt sig, att

»jurisdiktionerna» i fredstid skulle blifva territoriellt bestämda. Krigsrätterna skulle i enlighet
därmed icke komma att tillhöra viss truppafdelning, utan upptaga alla till sådan domstol hörande
mal inom visst distrikt.

Ce militära
domstolarne.

dels sådana — en för armén och en för flottan — som hafva att upptaga
mål mot officerare af regementsofficers eller högre grad.

Krigsrätterna äro icke fasta domstolar utan träda i verksamhet
endast på begäran af den militära åklagaremyndigheten.

Krigsret består af en civil skrigsdommen> som »formand» och fem
militära ledamöter som ''»domsmcends). Domstolen är dock domför med
krigsdomaren och fyra »domsmmnd».

Krigsdomare förordnas af konungen bland de af rikets fasta
domare, som icke äro ledamöter af hoiesteret. Företrädesvis förordnas
domare, hvilka tjänstgjort såsom officerare.

För att kunna förordnas till krigsdomare fordras att vara i besittning
af de för ledamöter i hpiesteret föreskrifna egenskaper. I krigstid,
på sjötåg eller i öfrigt under säregna förhållanden kunna dock till
krigsdomare förordnas män, som hafva de för civila underdomare i lag
stadgade egenskaper.

Domstolens sammansättning i afseende å dess militära ledamöter
(domsmaendene) är olika, allt efter den tilltalades grad:

De äro:

1) i mål mot general eller amiral:

en eller flere generaler och amiraler och i öfrigt öfverstar eller
kommendörer;

2) i mål mot regementsofficer:

en general eller amiral och fyra regementsofficerare eller ock fem
regementsofficerare;

3) i mål mot kapten:

tre regementsofficerare och två kaptener;

4) i mål mot löjtnant:

en regementsofficer, två kaptener och två löjtnanter;

5) i mål mot underofficer:

en regementsofficer, en kapten, en löjtnant och tva underofficei aie,

6) i mål mot menig eller person, som icke är militär:

en regementsofficer, en kapten, eu underofficer och två menige.

Möter synnerlig svårighet för domstolens sammansättning pa sätt
ofvan nämnts, kunna högst två af dessa ersättas med militärer af närmast
högre eller närmast lägre grad än den, som för hvarje fall är
föreskrifven. Dock bör, så vidt möjligt, en af de militära ledamöterna,
vara öfverordnad den tilltalade.

Åro flera militärpersoner af skilda grader tilltalade, är den högstes
rang bestämmande för domstolens sammansättning. Afser åtalet såväl
civil som militär person, är den sistnämndes rang afgörande.

Såsom »domsmand» i krigsret kan endast tjänstgöra militär, som
äi norsk medborgare, uppnått en lefnadsålder af tjugufem år, varit
bosatt inom landet i fem år och fullgjort minst två års militäröfningar.

Uteslutna från^ tjänstgöring såsom »domsmaend» äro de, som dömts
till ansvar eller stå under tilltal för vissa svårare brott, de, som stå
under förmynderskap eller på grund af konkurs ej råda öfver sitt bo
äfvensom medlemmar af statsrådet eller hpiesteret,''ämbets- och tjänsteman
vid regeringsdepartementen eller vid hofvet samt officerare, hörande
till de kungliga staberna.

För utseende af »domsmaend» är stadgadt ett särskildt förfarande,
öre utgången åt november månad hvarje år skall af kommenderande
generalen för påföljande kalenderår upprättas en förteckning (»mancUah)
öfver samtliga arméns. officerare af högre grad än kapten, hvilka enligt
lag äro behöriga att tjänstgöra som »domsmaend».

Motsvarande åliggande tillhör kommenderande amiralen beträffande
flottan.

Nämnda förteckningar ligga till grund för utseende af »domsmaend»
i mai, som under fredstid inom riket anhängiggöras mot officerare af
högre grad än kapten.

Likaledes före utgången af november månad hvarje år upprättas
liknande förteckningar (mandtal) dels af vederbörande befälhafvare inom
hvarje kngsrets jurisdiktion (brigadchefer, vapenchefer, kommendanter
etc ) beträffande till jurisdiktionen hörande officerare af högre grad än
kapten, dels ° af hvarje. bataljonschef eller chef för motsvarande truppförband
angående bataljonens (truppförbandets) officerare af kaptens eller
lägre grad äfvensom dess underofficerare.

Sistnämnda två slag af förteckningar ligga till grund för utseende
åt »domsmaend» i krigsrätten inom vederbörande jurisdiktion, det förra
slaget i fråga om åtal i krigstid eller utom riket mot officerare af höoTe
grad än kapten, det senare då åtalet gäller officerare af lägre än kaptens
grad eller underofficerare.

För hvarje bataljon eller motsvarande truppförband utser vederbörande
chef efter samråd med sina närmast underordnade chefer fyrtio
menige, företrädesvis bland sådana, som hafva fast bostad inom distriktet
förteckningen öfver dessa utgör bataljonens (truppförbandets) »mandtal».
öfver dess menige »domsmaend».

Utt agni ngen af »domsmaend» för hvarje särskildt fall sker genom
lottdragning bland de å »mandtalet» inom vederbörande klass upptagna
peisoner. Lottdragningen verkställes inför krigsdomaren.

112

»Militär förhör sr et» är en domstol, inför hvilken företages vittnesförhör
eller andra förberedande rättsliga förhandlingar i militära brottmål.

Militär förhörsdomare är inom hvarje civil underdomstols domino
domaren i denna domstol eller, om domarne i nämnda domstol
äro flera en af dem. År underdomaren förordnad till krigsdomare, utser
konungen en annan af rikets ordinarie domare att vara förhörsdomare
i distriket. I krigstid, utom riket, på sjötåg eller eljest under särskilda
förhållanden kunna därtill förordnas män, som aga kompetens
till underdomarebefattning. I krigstid, på sjötåg eller utom riket kan
äfven krigsdomaren fungera såsom förhörsdomare.

Rättens förhandlingar föras i närvaro af två militära »rättsvittnen».
Dessa äro två militärpersoner, som på domarens begäran kommenderas
från närmaste truppförband. Hos rättsvittnena fordras samma egenskaper,
som, enligt hvad ofvan nämnts, hos domsmsend. De skola därjämte
vara af samma eller högre grad än den person, förhöret alser,
och hafva till uppgift, bland annat, att under förhoret fasta domarens
uppmärksamhet å de militära förhållanden, som aro af vikt för målets

Standret är eu extra ordinär domstol i krigstid, motsvarande var

svenska ståndrätt. o ....

Landets högsta militära domstol utgöres af den pa vanligt satt

sammansatta hpiesteret med den skillnad att i densamma taga plats tva
officerare af armén eller af flottan, beroende af målets beskaffenhet.
Den sålunda sammansatta domstolen benämnes »den militäre Imest er et».

Hpiesterets Justitiarius eller hans ställföreträdare är den militära

högsta domstolens »formand». ^ r

Iloiesterets militcere Jcjceremaalsudvalg består af tre hpiesterets ordinarie
ledamöter jämte två officerare1).

Den äldste hpiesteretsledamoten är rättens, »formand».

Sistnämnda domstol har, bland annat, att i vissa fall pröfva, huruvida
klagan mot krigsrätts dom får fullföljas i höiesteret,

Att tjänstgöra såsom ledamöter i hpiesteret och i hpiesterets
kjgeremaalsudvalg förordnas af konungen för två år i sänder tva officerare
af armén och två af flottan jämte två suppleanter af hvardera
vapnet. Dessa officerare skola äga minst regementsofficers grad och i

1) I vanliga brottmål utgöres hoiesterets_
uppgifter som det militsere kjseremaalsudvalg i
bestående af tre dess ordinarie ledamöter.

kjseremaalsudvalg, bvilket där har motsvarande
militära brottmål, af en afdelning af hoiesteret,

113

öfrigt hafva de egenskaper, som, enligt hvad ofvan nämnts, fordras för
»domsmasnd» i krigsret. _ Officer, som innehar ämbete eller tjänst, hvithet
utgör uteslutningsgrund i fråga om domsmgend, kan icke heller förordnas
till militär ledamot i hpiesteret eller dess kjaeremaalsudvalg.

Den militära aklagaremyndigheten utöfvas enligt norsk lag af åkiagaremynbefälet.
° digheten.

A kl ägare myndighe t tillkommer: *

1. Generaljurisdiktionscheferna.

Generaljurisdiktionschefer äro den kommenderande generalen och
den kommenderande amiralen. De utöfva högsta ledningen af den militära
åklagaremakten, den förre för armén, den senare för flottan.

2. Jurisdiktionscheferna.

Dessa funktionärer förordnas af konungen bland brigadchefer,
chefer för de olika vapnen, kommendanter, fartygs- och andra chefer.

De företräda. och leda, under generaljurisdiktionschefen, den militära
aklagaremyndigheten, hvar inom sin jurisdiktion.

, Jurisdiktionernas antal och områden bestämmas, såsom ofvan nämnts
af lvonungen.

3. Officerare, som hafva kompanichefs eller däremot svarande eller
högre kommando eller utöfva befälet öfver militär befästning eller anstalt
eller flottans fartyg eller som innehafva motsvarande siälfständig ställning
i den militära förvaltningen.

\ öfrigt kan medverka vid beifrandet af brott, men har
icke själfständig åklagaremyndighet.

Befälets åklagaremyndighet afser hufvudsakligen de militärpersoner
som stå under dess befäl.

I utöfningen af nämnda myndighet biträdes general] urisdiktionschefei
na och jurisdiktionscheferna af juridiskt bildade ämbetsmän, generaljurisdiktionscheferna
af generalkrigsadvokaten och jurisdiktionscheferna
af krigsadvokaterna.

Generalkrigsadvokaten utnämnes af Konungen. Han skall äga enahanda
kompetens, som fordras hos riksadvokaten (den högste åklagaren
i allmänna brottmål) eller ock i tre år hafva tjänstgjort såsom krigsadvokal
Han är gemensam för armén och flottan. Af honom utföras
i regel alla åtal inför den militaere höiesteret, i fredstid dessutom inför
krigsrätt åtal rörande personer af högre grad än kapten. Han utöfvar
dessutom inseende öfver krigsadvokaternas ämbetsutöfning.

Kiigsadvokaterna förordnas af Konungen, företrädesvis bland personer,
som tjänstgjort som officerare. För att kunna förordnas till

**15

114

krigsadvokat fordras samma villkor som för förordnande till höiesteretsadvokat
samt dessutom att hafva genomgått särskild pröfning i krigslagfarenhet.
I krigstid, på sjötåg eller under andra säregna förhållanden
kunna dock äfven andra lämpliga personer förordnas till krigsadvokater.

Af krigsadvokaterna, som till antalet skola vara minst fyra vid
armén och en vid flottan, utföras alla åtal, däri icke generalkrigsadvokaten
fungerar såsom åklagare, såväl inför den militeere h diester et som
inför krigsrätt.

Generalkrigsadvokaten och krigsadvokaterna, hvilka, såsom nämnts,
biträda general]urisdiktionscheferna och jurisdiktionscheferna, skola höras
vid fattandet af alla viktigare beslut och äro medansvariga för beslutet,
där reservation icke anmälts.

Yppas meningsskiljaktighet emellan jurisdiktionschefen och krigsadvokaten,
kan denne påfordra, att frågan hänskjutes till vederbörande
generaljurisdiktionschef, som efter generalkrigsadvokatens hörande meddelar
beslut i ärendet.

Protokollsföring, i den mån sådan förekommer, bestrides vid krigsrätt
af krigsdomaren, vid militär förhörsrätt af förhörsdomaren. I större
eller viktigare saker kan dock särskild protokollsförande anlitas. Likaså
bör i regel, då den tilltalade eller vittnen afhöras, särskild protokollsförande
finnas. Därtill förordnas en officer, underofficer eller menig.

Den militära Under militär strafflag lyda enligt norsk lagstiftning alla vid

nen^omfatt- rikets krigsmakt anställda eller därtill hörande personer, äfven civilas-
militära ämbets- och tjänstemän. Värnpliktige lyda dock i allmänhet
under sådan lag endast under den tid de äro i tjänstgöring, men dessutom
äfven i åtskilliga andra fall, såsom då de äro iförda uniform, vid
mönstring, o. s. v. äfvensom för ärekränkning mot militära förmän m. in.

Den militära strafflagen är äfven tillämplig å dem, som i fält eller
på tåg följa armén eller flottan, å krigsfångar och, i krigstid eller
under proklameradt krigstillstånd, å enhvar, som gör sig skyldig till
spioneri, meddelanden med fienden och dylikt.

De militära domstolarnes jurisdiktion är i regel begränsad till
militära förbrytelser och förseelser. Därmed förstås sådana, som i den
militära strafflagstiftningen betecknas såsom straffbara, vare sig straffet
är bestämdt där eller i allmän lag.

Förbrytelser och förseelser mot allmän lag höra däremot i regel
under allmän domstols bedömande, äfven om brottet föröfvats af militärpersoner.

Undantag härifrån äger dock rum i vissa fall. Sålunda åtalas vid

115

krigsdomstol brott mot allmän lag, ifall åtal därför väckes mot militärperson,
som tjänstgör i krigstid eller på sjötåg eller vid bär afdelning
utom riket. Detsamma gäller, ifall åtalet rörer annan person, som i
någon egenskap följer afdelning af krigsmakten i krigstid eller på sjötåg
eller utom riket, . Krigsdomstols behörighet i dessa fall beror således
icke däraf, huruvida brottet föröfvats i krigstid, på sjötåg etc. utan däraf
huruvida åtalet räckes, medan kriget, sjötåget etc. varar. Äfvenså hör
till krigsdomstol åtal emot krigsfånge, som står under militär bevakning.
Eu förutsättning för att åtal för brott mot allmän lag skall kunna upptagas
af krigsdomstol är alltid, att allmänt åtal väckes. Nu omförmälda
slag af mål kunna dock hänskjutas till allmän domstol, därest den militära
åklagaremyndigheten finner lämpligast att så sker.

Har brottet föröfvats, innan kriget etc. börjat, beror det af öfverenskommelse
emellan den militära och den civiia åklagaremakten, huruvida
åtal skall anhängiggöras vid militär eller vid civil domstol. Upphör
kriget eller sjötåget etc., innan åtal anhängiggjorts, hör målet alltid
till allmän domstol.

Lagen definierar begreppen »krigstid» och ''»sjötåg» (sjötogt). Med
»krigstid» förstås tiden från och med det krigsmakten eller vederbörande
afdelning af densamma beordrats på krigsfot (i anledning af befaradt
krigsutbrott), tills densamma åter satts på fredsfot. Med »sjötåg» menas
tåg k främmande farvatten, beräknadt att räcka minst fjorton dagar.
Sjötåget anses börja, då fartyget lämnar utrustningsstationen, och sluta,
då det vänder tillbaka till uppläggningsplatsen.

Har någon föröfvat flera förbrytelser, af hvilka somliga höra till
krigsdomstol, men andra till allmän domstol, kunna den civila och den
militära åklagaremyndigheten öfverenskomma, att samtliga förbrytelserna
a talas vid allmän domstol, itall desamma anses böra göras till föremål
för gemensamt åtal.

Åro flera delaktiga i ett och samma brott, och höra vissa af dem
under militär straffmyndighet, andra icke, kunna — likaledes efter
öfverenskommelse mellan den militära och den civila åklagaremyndigheten
alla åtalas vid allmän domstol, om saken lämpligen bör behandlas
såsom ett mål.

Principerna för rättegången vid de militära domstolarne äro i
hufvudsak desamma, som gälla för rättegången i brottmål vid de allmänna
domstolarne enligt Lov om Rettergangsmaaden i Straffesager af
den 1 juli 1887. Processen är till sina hufvudgrunder ackusatorisk,
muntlig och grundad på den s. k. omedelbarhetsprincipen.

U örfarandet.

116

Åtal föregås i regel af en förberedande undersökning (»efterforskningen''))J.
Denna undersöknings ändamål är att utreda, huruvida
endast disciplinär bestraffning bör ifrågakomma eller åtal vid domstol
väckas. Under »efterforskningen» kan åklagarenendigheten anordna
förhör. Då sådant hålles af generalkrigsadvokaten eller krigsadvokat
(krigsforhpr), sker detta i närvaro af två militära rättsvittnen. Åklagaremakten
kan äfven och är i vissa fall pliktig att vända sig till vederbörlig
domstol (militär forhprsret) med begäran om hållande af förhör inför
domstolen eller annan dess åtgärd. År det fråga om ett mindre groft
brott, och afgifver den, som ställts under förhör, ett otvunget erkännande,
som bekräftas af öfriga upplysta omständigheter, kan forhprsretten,
om parterna därom enas, afdöma målet utan att formligt åtal
vid krigsrätt väckes.

Åtal beslutes af generaljurisdiktionschef eller jurisdiktionschef. I
fredstid tillkommer afgörandet härutinnan generaljurisdiktionschef i
fråga om förbrytelser af personer, hvilka äga högre grad än kapten,
brott, som kunna medföra dödsstraff eller straffarbete på lifstid, äfvensom
förbrytelser föröfvade genom tryckt skrift.

Anser den militära åklagaremyndigheten åtal för en angifven förbrytelse
icke böra väckas, kan målsäganden, där sådan finnes, begära
att få frågan härom pröfvad af hpiesterets militsere kjseremaalsudvalg.
Beslutar detta, att åtal skall väckas, har åklagaremyndigheten att ställa
sig beslutet till efterrättelse. Gäller det en förbrytelse mot allmän lag
— där sådan hör under militär straffmyndighet — kan, ifall angifvelsen
icke föranleder åtal vid militär domstol, åtal väckas vid allmän domstol.

I beslut om åtal deltager generalkrigsadvokaten eller krigsadvokaten.
Beslutet skall uppsättas skriftligt och bestämdt angifva det
brott, åtalet afser. Åtalet får vid rätten ej utvidgas, såvida detta kan
föranleda tillämpning af ett strängare lagrum; och i allt fall kan en
dylik utvidgning af åtalet ske endast med den tilltalades medgifvande.

Den åtalade har rätt att begagna sig af särskild försvarare. Sådan
skall i regel förordnas såväl vid den egentliga förhandlingen inför krigsrätt
som ock vid hpiesteret.

Såsom försvarare tjänstgöra vid höiesteret hpisteretsadvokater och
vid de andra domstolarne sakförare eller andra därtill lämpliga personer.

I krigstid kan försvaret skötas äfven af annan lämplig person,
som eljest icke är vid domstol i sådan egenskap anställd.

Försvarare förordnas i hvarje särskildt fall af krigsdomaren eller
rättens formand, därvid, såvidt ske kan, hänsyn tages till den åtalades
önskningar.

117

Krigsdomaren bestämmer tid och plats för krigsrättens sammanträde.

Hnfvudförhandlingen inför krigsrätt är, såsom ofvan nämnts,
muntlig och i regel offentlig samt grundad på den s. k. omedelbarhetsprincipen.
Bevispröfningen är fri.

För fällande dom fordras i krigsrätt minst fyra röster. Detta
gäller äfven då endast fem ledamöter sitta i rätten. Denna är nämligen,
såsom nämnts, domför med fyra »domsmmnd». Krigsdomaren
röstar alltid först. Stå rösterna tre mot tre, gäller den mildaste meningen.

Rättsmedlen för öfverklagande af krigsrätts slutliga dom äro:

dels anke;

dels fornyet behandling ved den militcere hniesteret. *)

Genom båda dessa rättsmedel dragés målet under h0iesteret.
Någon mellaninstans finnes således icke.

Anke afser endast en förnyad pröfning af målets rättsliga sida,
lagtillämpningen, men ej skuldfrågan. Därigenom kan öfverklagas såväl
den slutliga domen som de föregående beslut, hvarpå denna är grundad.

Sådan klagan kan föras antingen af åklagaremyndigheten eller af
den tilltalade, i förra fallet äfven till förmån för den tilltalade. Huruvida
domen från åklagaremaktens sida skall öfverklagas eller icke, afgöres
af generaljurisdiktionschefen.

I krigstid äger den tilltalade likväl icke genom »anke» öfverklaga
domen, med mindre han är dömd till dödsstraff, straffarbete, afsättning
eller förlust af ämbete eller tjänst.

Tiden för anförande af klagan är, för den åtalade, i fredstid fjorton
dagar och i krigstid tjugufyra timmar, för åklagaremyndigheten, i fall
klagan går ut på en strängare dom, fjorton dagar efter det klagotiden
för den åtalade gått till ända. Afser åklagarens talan lindring i domen,
kan »anke» ske när som helst, äfven om den åtalade förklarat sig nöjd.

Har klagomål anförts, pröfvas först af höiesterets militmre kjseremaalsudvalg,
huruvida klagan anförts i rätt tid och i öfrigt är formellt
laglig. Befinnes så vara fallet, skall målet i fredstid öfverlämnas till
den milittere h0iesteret, därest saken angår lifvets eller ärans förlust
eller frihetsstraff för längre tid än tre månader.* 2) År saken af lindrigare
beskaffenhet, har kjseremaalsudvalget att pröfva, huruvida densamma

’) Anke motsvarar det tyska »Revision»; fornyet behandling det tyska »Berufung».

2) Denna bestämmelse sammanhänger med den norska grundlagens (§ 89) föreskrift, att
i fredstid hoiesteret jämte två af Konungen förordnade högre officerare skall utgöra andra och
sista instans i alla krigsrättsmål, som angå lif, ära eller frihetens förlust för längre tid än tre
månader.

Rättsmedlen.

118

Standret.

bör hänskjutas till liöiesteret. Enahanda pröfning tillkommer alltid
»udvalget» i krigstid.

Målet behandlas vid den militsere hpiesteret på enahanda sätt, som
andra brottmål handläggas vid hpiesteret; dock att förhandlingen alltid
är muntlig.

Domstolen har i allmänhet att taga hänsyn endast till de omständigheter,
som åberopats till stöd för domens ändring, men kan dock,
oberoende däraf, mildra straffet äfvensom upphäfva en fällande dom,
då dennas riktighet synes tvifvelaktig af det skäl, att rättsregler, som
tjäna till den åtalades förmån, icke blifvit behörigen iakttagna.

Domstolen äger enahanda befogenhet att ändra domen jämväl i
fråga om andra än den klagande, då dessa dömts till ansvar i samma mål.

Upphäfves domen, kan den militmre liöiesteret, så snart lagliga
förutsättningar härför föreligga, själf sätta det riktiga resultatet i stället.
Om domen, utan att så sker, upphäfves, är, i händelse målet ånyo
upptages vid krigsrätt, den af höiesteret däri uttalade rättsuppfattning
bindande.

Förnyad behandling vid den militcere höiesteret. Detta rättsmedel
afser en fullständig ny pröfning af saken med hänsyn till såväl skuldsom
rättsfrågan och måste grundas på ett bestridande af hvad i domen
i afseende å skuldfrågan antagits såsom upplyst.

Angående tiden och villkoren för sådan klagan gäller i hufvudsak
detsamma, som ofvan sagts i fråga om »anke», dock att frågan om
klagomålets formella lagenlighet, då förnyad behandling begärts, i vissa
fall i första hand afgöres af krigsdomaren.

År klagomål i laga ordning anfördt, beror det således ändock af
k j a/re ni a alsu d v alg e t att afgöra, huruvida förnyad behandling af saken
inför höiesteret får äga rum, så snart icke i fredstid dömts till lifvets
eller ärans förlust eller frihetsstraff på längre tid än tre månader, då
förnyad behandling icke kan vägras; likasom ock, i krigstid, förnyad
behandling endast kan ifrågakomma, ifall domen lyder å dödsstraff'',
straffarbete, afsättning eller ämbetets eller tjänstens förlust.

Sakens behandling inför höiesteret är en fullständig, ny förhandling,
som försiggår enligt hufvudsakligen enahanda regler som förhandlingen
inför krigsrätt.

Såsom förut nämnts, fungerar i regel här generalkrigsadvokaten
som allmän åklagare.

Standret är, som nämndt, en utomordentlig domstol i krigstid.
Den består af en krigsdomare som »formand» och tio militärpersoner

119

som domsaltend. Domsmaendene skola, utan hänsyn till den åtalades
grad eller ställning'', vara fem officerare af de grader, som jurisdiktionschefen
bestämmer, två underofficerare och tre menige.

Ståndrätten kan endast upptaga åtal mot den, som i krigstid gripes
å bar gärning vid föröfvande af brott, som kan medföra dödsstraff, och
under förutsättning i öfrigt att omständigheterna äro sådana, att fara
för rikets eller militärafdelnings eller krigsföretags säkerhet kan uppstå
eller krigslydnaden uppenbarligen äfventyras, om brottet icke utan
uppskof bestraffas.

Ståndrätts dom kan, där rätten icke visar saken ifrån sig, endast
gå ut på dödsstraff eller ock ett förklarande, att den åtalade frikännes
från åtal vid ståndrätt.

För dödsdom fordras, att alla i rätten äro därom ense.

Mot ståndrätts domar och beslut finnes ingen appell.

Äfven vanlig krigsrätt kan i krigstid, om alla i domstolen äro
ense, besluta, att dödsstraff genast skall gå i fullbordan, där sådant
straff ådömts för i krigstid begånget brott, som föröfvats under sådana
omständigheter, att farliga följder för rikets, militärafdelnings eller
krigsföretags säkerhet uppenbarligen äro att befara, där den skyldige
icke utan uppskof bestraffas.

Verkställigheten af krigsdomstolarnes domar ankommer i regel
på den militära åklagaremyndigheten eller således vederbörande befälhafvare.

Danmark.

Den i Danmark gällande lagstiftningen rörande det militära rättsväsendets
organisation och förfarandet vid de militära domstolarna förskrifver
sig till väsentliga delar från en numera långt aflägsen tid.
Grundvalen för denna lagstiftning utgöres nämligen, hvad angår hären,
af Krigsrättsinstruktionen den 9 mars 1683 jämte Förklaringen däröfver
af den 19 juni 1703 samt, i fråga om flottan, af Sjökrig sartikelsbr ef vet
den 8 januari 1752 och Krig sartikelsbr ef vet för landttjänsten vid flottan
den 29 juli 1756. Ifrågavarande lagstiftning har dock i senare tider i
väsentliga delar ändrats och kompletterats dels genom eu stor mängd
förordningar dels ock genom praxis.

Verkställig heten.

120

Domstolarna

organisation.

Militärdomstolarnas organisation är olika vid hären och vid flottan.
De militära domstolarna med dömande myndighet äro vid liären:
dels ))Afdelingskrigsretterv,
dels b A rmeekrigsr etter?).

Afdelningskrigsrätterna förordnas för hvarje särskild! mål af vederbörande
befälhafvare (»jurisdiktionschefo). Jnrisdiktionschefer äro regementschefer
och med dem likställda befälhafvare i afseende å sina underlydande.
Afdelningskrigsrätterna äro således att likställa med våra
regements- (garnisons-) krigsrätter.

till dessa domstolar höra sadana mal, som anhängiggöras emot

underofficerare eller manskap,
t. ex. åtal för förräderi in. m.),

grad,

officerare af kaptens eller lägre
Dock handläggas vissa gröfre brottmål v.. ________

utan afseende å den tilltalades grad, icke af afdelningskrigsrätt, utan
af armékrigsrätt.

Angående brott, som tillhöra atdelningskrigsrätts bedömande, rannsakas
först inför eu undersökningsdomstol, benämnd Krigs förhör, eller, om
åtalet afser officer, Stabsforhor. »Krigsförboret» utgöres af eu officer af
kaptens grad, en löjtnant och en underlöjtnant; »Stabsforhoret» af eu
regementsofficer och två officerare af kaptens grad.

Den egentliga, dömande domstolen, till hvars behandling målet
efter den förberedande rannsakningen öfverlämnas — afdelningskrigsrätten
kallas, om den åtalade är underofficer eller tillhör manskapet,
simpel Krig sr et, eljest Stabskrigsret.

Den är i båda fallen sammansatt af 13 militära ledamöter, indelade
i sju särskilda klasser, med två i hvarje klass utom den ordföranden
tillhör.

Ledamöterna äro:
i simpel Krig sr et:

regementsofficer såsom ordförande,

kaptener (ryttmästare),
löjtnanter,
underlöj tnanter,
sergeanter,
korpraler,
menige;
i Stabskrigsret:

1 regementsofficer såsom ordförande;
kaptener (ryttmästare), med 2 i hvardera af två klasser,
löjtnanter, på lika sätt fördelade,
underlöjtnanter, likaledes 2 i hvarje klass.

121

1 regel förordnas de officerare, som deltagit i den förberedande
undersökningen, jämväl till medlemmar af krigsrätten.

Såväl nndersökningsdomstolen som krigsrätten biträdes af den
vid truppafdelningen anställde auditören, hvilken leder förhandlingarna
såväl under rannsak ningen som vid krigsrätten och i allmänhet i den
militära processen spelar en synnerligen framträdande roll, ehuru han
icke vid målens afgörande har rösträtt.

De militära ledamöterna i krigsrätten förordnas icke för längre
tid utan för hvarje mål af jurisdiktionschefen.

Förutom ofvannämnda så att säga ordinarie regementskrigsrätter
förekomma äfven extraordinarie sådana.

Hit höra s. k. kombineret Krigsret, som förordnas, då åtal i ett
sammanhang väckes mot flera personer, hvilka eljest lyda under särskilda
afdelningsrätter, äfvensom s. k. opartisk Krigsret, sammansatt,
såvidt möjligt, af ledamöter, tillhörande annat truppförband än det,
målet rörer.

»Upartisk krigsret» kan tillsättas i sådana fall, då vederbörande
regemente eller truppförband kan anses väsentligt intresseradt i sakens
utgång, såsom ifall ett större antal truppen tillhörande personer deltagit
i en förbrytelse, eller om stridigheter uppstått mellan skilda truppförband.

I praxis lär emellertid tillsättande af dylik »upartisk Krigsret»
mera sällan förekomma, utan hänvisas i sådana fall målet vanligen af
krigsministeriet till en annan afdelningskrigsrätt än den, som detsamma
eljest skulle tillkomma.

Ordinarie armékrigsrätt är enligt krigsrättsinstruktionen Generalog
Ov erkrig sr etten, som utgöres af minst 13 och, i viktigare mål, ända
till 25 militära ledamöter, nämligen eu general såsom ordförande och
12 till 24 officerare af regementsofficers eller kaptens grad samt en
civil ledamot, generalauditören, hvilken äger rösträtt »under et» med
domstolens ordförande.

Af denna domstol upptagas alla mål emot officer af regementsofficers
eller högre grad äfvensom mål, som röra vissa gröfre förbrytelser,
oberoende af den tilltalades tjänstegrad. Denna domstol är
dessutom appellationsdomstol i civila tvister mot militärpersoner.

General- och öfverkrigsrätten tillsättes för hvarje särskildt mål
på förordnande af konungen.

I praxis tillsättes emellertid mera sällan general- och öfverkrigsrätt,
utan i dess ställe förordnas för behandling af dithörande mål eu

**16

122

extraordinär armékrigsrätt, kallad Overkrigskommissionen, bestående af
minst tre militära ledamöter och en auditör.

Vidare kunna s. k. kombinerede Overkrigskommissioner, sammansatta
af civila och militära domare, tillsättas, då ett mål angår både
militära och civila personer. Dessa domstolar bestå i allmänhet af en
regementsofficer såsom ordförande och två civila ledamöter, däraf en
auditör.

I krigstid kan åt den kommenderande generalen inrymmas befogenhet
att förordna om tillsättande af krigsrätt i mål emot regementsofficerare
äfvensom att, i händelse de militära domstolarna icke kunna
sammansättas på sedvanligt sätt, anordna s. k. krigskommissioner för
dithörande måls behandling. Vidare kan i krig anordnas Standkrigsret
eller Standret, en domstol motsvarande vår ståndrätt. Äfven kan i
fält tillsättas en särskild Konsistorialkrigsret för afdömande af vissa mål
af kyrklig natur.

Beträffande organisationen af de militära domstolarna vid flottan
gälla olika regler i fråga om rättsskipningen i land och ombord å fartyg
på tåg.

Rättsskipningen i land tillkommer:

dels den kombinerede Bet

dels Over- eller Generalkrigsretten.

Ben kombinerede Bet handlägger sådana mål, som angå officerare
af kaptens eller lägre grad, underofficerare eller manskap, dock att
vissa gröfre brottmål, oberoende af den tilltalades grad, tillhöra Overeller
Generalkrigsretten.

Till Over- eller Generalkrigsretten höra, utom nämnda gröfre brottmål,
mål emot officerare af regementsofficers eller högre grad.

Ben kombinerede Bet består numera i allmänhet af en kommendör
såsom ordförande, två kaptener, två löjtnanter och en underlöjtnant
samt en auditör, således tillsammans 7 medlemmar.

De militära ledamöterna utses för en månad i sänder af chefen
för sjöofficerskåren.

Auditör en, som leder domstolens förhandlingar, har, i olikhet mot
hvad som gäller vid afdelningskrigsrätt, vid målens afgörande rösträtt.

Over- eller Generalkrigsretten, som förordnas för hvarje särskildt
mål af konungen, utgöres af en amiral såsom ordförande, minst 11
officerare af regementsofficers grad samt generalauditören, således inalles
af minst 13 ledamöter. Protokollet i Over- eller Generalkrigsretten föres
af en öfverauditör.

123

1 stället för sistnämnda domstol förordnas dock i regel en »Kommission))
eller »Overkrigskommission».

Mål, som röra flera personer, tillhörande dels armén dels flottan,
hänvisas stundom till »Kommissioner», bestående af domare, hämtade
från såväl armén som flottan.

För afdömande af mål, som röra såväl civila personer som militärer,
till hörande flottan, förekomma äfven s. k. kombinerede Kommissioner, bestående
af både militära och civila ledamöter, däribland en auditör.

Utom nu nämnda domstolar finnes äfven en s. k. Overadmiralitetsret.
Denna domstol, hvilken har att handlägga åtskilliga slags mål och
ärenden af annan natur, än här är i fråga, är därjämte appellationsdomstol
i mål angående vid flottan anställda civila tjänstemäns förbrytelser
eller förseelser i tjänsten. Sådana mål få följaktligen dit fullföljas från
»den kombinerede'' Ret». Overadmiralitetsretten utgöres af departementsdirektörerna
i marinministeriet, generalauditören samt två lieiesteretsassessorer.

Omlord å krigsfartyg på tåg handhafves rättsskipningen af domstolar,
förordnade för hvarje särskild! mål af vederbörande fartygsbefälhafvare.
Chef å fartyg, som ej lyder under annan fartygsbefälhafvare,
äger befogenhet att tillsätta domstol, såväl undersökande (Krigsforli0r)
som dömande (Krigsrop, i mål angående underlydande, som ej
innehar högre grad än underofficers. Enahanda myndighet tillkommer
eskaderchef med afseende å alla underlydande utom officerare af regementsofficers
grad och fartygschefer. Befälhafvare öfver en flotta har
i afseende å "sina underlydande, förutom den jurisdiktionsmyndigliet,
som tillkommer eskaderchef, äfven befogenhet att förordna »Overkrigsreh,
till hvilken domstol höra, bland andra, sådana mål, som angå officerare
af regementsofficers eller högre grad och fartygschefer eller röra vissa
synnerligen grofva brott.

Krigsforlwret ombord består af 3 officerare, den dömande Krigsretten
af minst 7 militära ledamöter, tagna bland * officerare, underofficerare
och manskap. Enligt praxis äro de flesta ledamöterna i krigsrätten
officerare och, om den tilltalade är officer, alla. Fartygschef är
ordförande i af honom tillsatt krigsrätt, och eskaderchef bör presidera
i krigsrätt angående gröfre brottmål. I stället för auditör biträder
skeppsskrifvaren resp. eskader- eller flaggskrifvaren.

Overkrig Sr etten är sammansatt af minst 13 officerare af regementsofficers
grad eller fartygschefer under presidium af flottans befälhafvare.

124

Den militära Den militära jurisdiktionen bär i Danmark, såsom redan af det

rienTomfatt- förgående i viss mån framgår, en mycket vidsträckt omfattning. De
ning. militära domstolarna hafva nämligen att bedöma icke endast brottmål
utan äfven, i stor utsträckning, rent c kila tvister. I denna framställning
tages dock, till undvikande af alltför stor vidlyftighet, egentligen
hänsyn allenast till rättegångsordningen i brottmål.

Såsom allmän regel gäller, att under militär jurisdiktion lyda alla
vid luiren anställda personer, äfven civilmilitära ämbets- och tjänstemän,
samt vid flottan alla fast anställda egentliga militärpersoner och handtverkare,
och detta såväl i brottmål som ock, med vissa undantag, i
civila tvister, som emot dem anhängiggöra^. Civilmilitära ämbetsmän
vid flottan samt de vid krigs- och marinministerierna, härens och flottans
undervisningsanstalter, flottans varf, sjökarteverket och dylika institutioner
anställda civila funktionärer lyda jämväl under militär jurisdiktion,
dock endast i mål, som röra deras tjänsteutöfning. Värnpliktige stå i allmänhet
under militär jurisdiktion endast under den tid, de äro i tjänstgöring,
samt med afseende å skyldigheten att iakttaga inställelse till
tjänstgöring.

Ombord å krigsfartyg på tåg lyda alla till fartygets besättning
hörande personer i alla brottmål under krigsdomstol.

I krigstid sträcker sig de militära domstolarnes kompetens äfven
till krigsfångar och iientliga spioner samt till personer, som inom ett
af krigsmakten besatt område företaga handlingar, som äro till omedelbar
skada för krigsmakten.

Brott, som af någon föröfvats, innan han kommit under militär
jurisdiktion, men ej dessförinnan åtalats, åtalas enligt praxis i regel vid
militär domstol. Däremot åtalas i allmänhet förbrytelser, som en från
krigsmakten afskedad person begått, medan han tillhörde densamma,
men först därefter blifva föremål för beifran, vid allmän domstol.
Gränsen mellan de militära och de civila domstolarnes kompetens i nu
berörda hänseende beror således icke af själfva förbrytelsens beskaffenhet,
utan af tiden, då åtal väckes.

År en under militär straffmyndighet stående person delaktig i
förbrytelse af person, som härför hör under allmän domstol, åtalas
den förre ändock vid militär rätt. Dock kan i sådant fall, såsom ofvan
nämndt, förekomma, att en särskild domstol, bestående af både militära
och civila ledamöter, tillsättes för sakens bedömande.

Vid hären åligger det vederbörande befälhafvare (»jurisdiktionschef»),
då han erhållit kännedom om ett brott eller, därest angifvelse

125

erfordras, sådan skett, att tillsätta » krigs förhör». Dess uppgift är att
åstadkomma eu, såvidt möjligt, fullständig utredning af saken. Processen
vid militärdomstolarne är till sin allmänna karaktär inkvisitorisk.
I regel förordnas hvarken särskild åklagare eller försvarare. Offentlighet
är utesluten. Förhandlingarna ledas, såsom nämndt, af auditören,
hvilken tillika för protokollet. Då målet anses färdigt till afgörande,
afslutas förhöret, och jurisdiktionschefen har — därest han ej finner
brottet böra bestraffas i disciplinär väg eller anser bevisningen otillräcklig
— att förordna krigsrätt. Vid denna förekommer i allmänhet
icke någon egentlig rannsakning. Auditören uppläser handlingarna i
målet, hvarefter den tilltalade får anföra, hvad han till sitt försvar aktar
nödigt. Sedan härpå den tilltalade blifvit utförd, gör auditören en
framställning af de omständigheter, som i målet äro af betydelse, redogör
för innehållet af de lagrum, som kunna anses tillämpliga, samt
afgifver förslag till utslag. Domstolens öfverläggning är icke gemensam,
utan försiggår för hvarje klass särskild!, eu föreskrift, som synes
afse att förekomma obehörig inverkan från de öfverordnade ledamöternas
sida å de underordnade. Vid omröstningen, som börjar med de lägst i
grad stående, har hvarje klass en röst; kunna ledamöterna inom en
klass icke enas, bestämmes klassens votum af den äldres mening. Vid
lika röstetal gäller den mening, som omfattas af den högsta klassen.
— Vid armérätterna tillämpas i afseende å proceduren i det hela samma
principer som vid de lägre domstolarna.

I fråga om förfarandet vid de militära domstolarna för flottan
gälla hufvudsakligen samma regler som vid härens militärdomstolar.
Dock förekomma vissa olikheter. Vid »den kombinerede Ret» finnes i
vissa mål, däribland sådana, som röra åtal mot officer eller angå gröfre
brott, en särskild allmän åklagare. Omröstning till utslag sker inom
de militära domstolarne vid flottan icke klassvis, utan per capita.

Militärdomstols utslag i brottmål får i regel icke öfverklagas.
Däremot förekommer i gröfre brottmål ett underställningsförfarande,
»Remission», bestående däri att handlingarna i målet tillställas generalauditören,
som har att antingen kassera utslaget eller öfverlämna detsamma
till kungl. resolution. Remission skall, beträffande de af militärdomstolarne
vid hären meddelade utslag, förutom i andra fall, alltid
äga rum, då utslaget lyder på straffarbete eller svårare straff eller, i
fråga om officer eller med officer likställd person, fästningsarrest eller
förlust af ämbete eller tjänst. Generalauditören äger att kassera utslaget,
om ett groft formfel blifvit begånget vid målets behandling,

Remission.

126

om utredningen är ofullständig, eller om domstolen missförstått själfva
rättsfrågan eller ett tillämpadt lagrum. Om utslaget kasseras, öfverlämnas
målet i regel för ny pröfning till samma domstol, som meddelat
utslaget. Generalauditören meddelar därvid en s. k. instruktion till
vägledning för sakens bedömande, men domstolen är däraf vid sakens
förnyade behandling ej bunden. Kasseras ej domen, insänder generalauditören
handlingarna i målet jämte en skriftlig relation till krigs(resp.
marin-) ministeriet att föreläggas konungen till afgörande. Konungen
kan fastställa utslaget eller ändra detsamma, dock endast till förmån
för den tilltalade genom nedsättning eller efterskänkande af ådömdt
straff. Ändring kan ske icke blott i form af benådning, utan äfven på
rättsliga grunder. -— Har afdelningskrigsrätt dömt i strid mot auditörens
vid målets behandling uttalade mening och anses domen strida mot
gällande rätt, böra handlingarna, innan domen gifves, insändas till
generalauditören, som kan kassera domen och påkalla ny behandling
af saken.

I civila tvister gälla andra regler än de nu nämnda. Afdelningskrigsrätts
domar i sådana mål kunna öfverklagas i General- og Overkrigsretten.

Likaledes gälla särskilda föreskrifter angående fullföljd af klagan
i mål, där civila personer åtalas jämte militärer, i det att i sådana
mål, under vissa förutsättningar, klagan kan äga rum i Höiesteret.

Verkställigheten af krigsdomstolarnas domar ankommer i allmänhet
på militärbefälet.

Generalauditören åligger att utöfva tillsyn öfver den militära rättsskipningen.
För sådant ändamål insändas till honom förteckningar
öfver af krigsdomstolarna ådömda bestraffningar, hvarjämte auditörerna
årligen till honom afgifva berättelser angående sin ämbetsutöfning.
Generalauditören kan vidare när som helst infordra upplysningar af
auditörerna, hvilka också i tvifvelaktiga fall äga att hänvända sig till
generalauditören med förfrågningar om, huru därvid rätteligen bör
förfaras.

127

Finland.

Emellan den finska och den svenska krigslagstiftningen råder af
historiska skäl väsentlig likhet, särskildt i fråga om organisationen af
krigsdomstolarne och förfarandet vid dessa. De i Finland gällande bestämmelserna
på nu ifrågavarande område innehållas i den af kejsarenstorfursten
och landtdagen gemensamt antagna strafflagen för den finska
militären jämte en i administrativ väg utfärdad ordningsstadga, båda af
den 16 juli 1886.

1 afseende å den militära jurisdiktionens omfattning är begreppet
»militära brott» af betydelse. Härmed förstås enligt den finska krigslagstiftningen
sådana brott, som i den militära strafflagen äro belagda
med straff, vare sig straffet är däri utsatt eller skall bestämmas enligt
allmän lag. Dessa brott äro dels sådana, som hänföra sig till de militära
tjänsteplikterna, dels vissa emot krigsmans person eller emot egendom,
som är krigsman eller krigsmakten tillhörig, riktade förbrytelser.

Under militär jurisdiktion lyda i fredstid: 1) krigsmän, bevarade
eller obevärade, som äro i aktiv tjänst anställda, i fråga om militära
brott; 2) till reserven och landtvärnet hörande krigsmän i fråga om
militära brott, begångna under tjänstgöringstid, samt, i fråga om uteblifvande
från tjänstgöring och förseelser emot disciplin eller subordination,
under det de bära uniform; 3) militärläkare för militära brott;
4) auditörer och öfverauditör i afseende å fel i domareämbetets utöfning
äfvensom vissa andra ämbetsförseelser; 5) tjänstemän för musikundervisningen
vid hären för militära brott; 6) lotsdirektören, hans adjoint
och officerare vid lotsverket för fel i tjänsten.

I krigstid lyda under militär jurisdiktion såväl de till ofvannämnda
kategorier hörande personer som ock däribland ej omförmälde civile
tjänstemän vid krigsmakten af alla slag, och detta icke allenast för
militära brott utan äfven för brott mot allmän lag, med undantag allenast
af äktenskapsbrott, religionsmål och sådana förbrytelser af präst, som
tillhöra domkapitels upptagande. Krigsfångar samt alla, som i krig
åtfölja eller uppehålla sig vid trupp, äro ock i viss mån underkastade
militär jurisdiktion. Äfvenså invånare i af finska krigsmakten intaget
fientligt område.

Den militära
jurisdiktionens

omfattning.

128

Krigsdom stolama.

Krigsdomstolar äro i Finland krigsrätt och öfverkrigsdomstol; hvarförutom
i krigstid kan förordnas ståndrätt.

Krigsrätt skall finnas vid hvarje afdelt bataljon och utgöres af en
stabsofficer (= öfverste eller öfverstelöjtnant) såsom ordförande samt en
kapten, en stabskapten (= kapten af andra grad), en löjtnant eller
underlöjtnant och en auditör. De militära ledamöterna utses för hvarje
särskildt mål af truppens befälhafvare. Ordföranden bör vara till grad
eller ålder den tilltalade i tjänsten öfverordnad. Finnes icke stabsofficer
vid truppen, kan den äldste tjänstgörande kaptenen fungera såsom
ordförande. I brist på officerare af föreskrifna grader kunna till
ledamöter i rätten förordnas officerare af närmast lägre grad.

Auditören tillsättes af senatens justitiedepartement.

Den för hela landet gemensamma öfverltrigsdomstolen är sammansatt
af en ordförande, förordnad af kejsaren-storfursten, två stabsofficerare
och en kapten, hvilka för två år i sänder utses af generalguvernören,
samt en af kejsaren-storfursten utnämnd öfverauditör.

Då åtalet rör lotsdirektören eller annan af de ofvannämnda vid
lotsverket anställda personer, tager en officer vid lotsverket af minst
stabskaptens grad plats i domstolen i stället för den ordinarie ledamoten
i kaptensgraden.

Mål, som höra under militär jurisdiktion, handläggas och afdömas
i regel i första instans af krigsrätt. Öfverkrigsdomstolen dömer dock i
första instans dels i mål, som angå tjänstefel eller andra förbrytelser,
som under tjänstens utöfning begås af officerare, civilmilitära tjänstemän,
förutnämnda vid lotsverket anställda funktionärer eller öfverkrigsdomstolens
egna tjänstemän, eller som röra krigsrättsledamots fel i
domareämbetets utöfning, dels ock, utan afseende å den tilltalades grad,
i mål angående vissa gröfre brott, såsom stämplingar och förgripelse!’
emot kejsaren-storfursten eller emot statsskicket, förräderi, myteri,
uppror och rådslag med fienden, våld eller missfirmelse, som emot
befälhafvare för afdelt trupp eller generalsperson i eller för tjänsten
begås af underlydande, vissa förfalskningsbrott o. s. v. Därest i dessa
mål rannsakning ej lämpligen kan ske vid öfverkrigsdomstolen, hänvisas
målet för undersökning till vederbörande krigsrätt.

Begår någon, då han befinner sig vid reservkompani eller annan
mindre .afdelning eller kommendering eller annars utom sin trupps
stånd, brott, som hör till krigsdomstols upptagande, och finnes ej vid
afdelningen domfört antal ledamöter till krigsrätt eller krigsrätt å orten,
rannsakas i målet vid allmän underrätt i orten, hvarefter målet afdömes
af vederbörande krigsrätt.

129

Angående förfarandet vid krigsrätt och öfverkrigsdomstolen gälla
i hufvudsak enahanda bestämmelser som enligt svensk lagstiftning.

Allmän åklagare vid krigsrätt är bataljonsrustmästare eller plutonsunderofficer;
dock må, därest denne ej linnes skicklig att utföra målet,
truppens befälhafvare i stället förordna lämplig officer. År målet af
särskild vikt eller af grannlaga beskaffenhet, äger befälhafvaren att
låta undersökning anställas af lämplig officer, hvilken därefter fungerar
såsom åklagare i målet. Vid öfverkrigsdomstolen är krigsfiskalen allmän
åklagare.

Om den tilltalade är. underofficer eller tillhör manskapet, skall
vid krigsrätten kompanifullmäktig närvara för att bevaka truppens och
den tilltalades rätt. Den tilltalade kan dock jämväl anlita särskild
fullmäktig.

Krigsrätts utslag får genom besvär öfverklagas hos öfverkrigsdomstolen.
Dessutom skall underställning ske i vissa gröfre brottmål.
Dit höra äfven sådana fall, då tukthusstraff, afsättning eller förafskedande
af krigsrätten ådömts. — I öfverkrigsdomstolens utslag kan ändring sökas
genom besvär hos senatens justitiedepartement; och förekommer äfven
i vissa fall underställning af sådant utslag.

I fråga om förutsättningarna för anordnande af ståndrätt samt
förfarandet vid sådan domstol gälla i det hela samma regler som enligt
svensk lag. Dock erfordras icke, att brottet i fråga är belagdt
med dödsstraff; och kan sålunda äfven annat straff af ståndrätt ådömas.
Ordförande är den, som i befäl står närmast till högste befälhafvaren
på stället; öfriga ledamöter i domstolen utgöras af en stabsofficer, två
kompanichefer, fyra yngre officerare, såvidt möjligt af skilda grader,
samt en auditör. För fällande dom erfordras minst sex röster (af de
nio). Utslaget skall genast efter af kunnandet öfverlämnas till högste
befälhafvaren för krigsmakten, hvilken äger att antingen låta verkställa
detsamma eller ock förordna om lindrigare straff. I

I syfte att bringa krigslagstiftningen i öfverensstämmelse dels med
motsvarande ryska lagstiftning dels med den allmänna finska strafflag,
som efter den militära strafflagens utfärdande tillkommit, har af eu för
ändamålet tillsatt kommitté utarbetats ett under år 1898 afgifvet förslag
till ny strafflag för den finska militären. Detta förslags innehåll torde
i detta sammanhang, i hvad rörer krigsdomstolarnes organisation och
förfarandet vid dessa, icke böra helt och hållet förbigås.

Förfarandet.

Rättsmedel.

Ståndrätt.

Förslag till
ny militär
strafflag
m m.

130

I fråga om vidden af de militära domstolarnes kompetens föreslås,
bland annat, den ändring, att samtliga civilmilitära tjänstemän i fredstid
skola lyda under militär jurisdiktion beträffande brott i tjänsten och
förseelser emot diciplinen. Krigsdomstols kompetens skulle vidare
utvidgas till upptagande af åtal för falsk angifvelse, af brott, som hör
till krigsdomstol, och mened, begången inför sådan domstol.

Beträffande krigsdomstolarnes organisation föreslås hufvudsakligen
följande förändringar. De militära ledamöterna i den lägre krigsdomstolen
(kallad regements- resp. bataljonskrigsrätt) skola förordnas för
sex månader i sänder och utgöras af, förutom en stabsofficer såsom
ordförande, tre äldre öfverofficerare 1), däraf minst två kompani- resp.
skvadronschefer (dock att i stället för kompanichef ekonomiföreståndare
af öfverofficersgrad må kunna förordnas); hvarjemte suppleanter
skola utses för samma tid. Ofverkrigsdomstolens ordförande bör innehafva
minst öfverstes grad. Om vid sistnämnda- domstol åtalas militär
eller civilmilitär tjänsteman af stabsofficers eller högre grad, ändras
domstolens sammansättning så, att dess samtliga militära ledamöter
innehafva minst samma grad som den tilltalade eller, om denne är
generalsperson, utgöres af generalspersoner; dock att, i saknad af behöriga
officerare, militärpersoner af närmast lägre grad kunna förordnas.

Vidare föreslås, att öfverkrigsdomstolen skall i första instans upptaga
och afdöma alla mål angående militära brott af officerare och vid
krigsmakten anställde civile tjänstemän, samt att, då den tilltalade är
generalsperson eller stabsofficer, öfverkrigsdomstolen alltid själf skall
rannsaka i målet.

Förslaget, som — i afvaktan å eu blifvande omgestaltning af den
i Finland gällande, i hufvudsak med den svenska öfverensstämmande
allmänna rättegångsordningen — icke innefattar några mera genomgripande
ändringar i afseende å förfarandet vid militärdomstolarne,
meddelar emellertid, bland annat, mera utförliga bestämmelser än de
dittillsvarande angående behörighet att väcka åtal, förberedande efterforskning
in. m.

Efterforskning skall, då sådan finnes nödig, hållas af ojäfvig
officer, som är äldre i tjänstegrad än den angifne, i närvaro af två
vittnen. Beslut om åtal ankommer allenast på vederbörande befälhafvare 1

1 »Öfverofficer» betecknar i Finland officer af kaptens eller lägre grad.

131

eller, i visst fall, på öfverkrigsdomstolen, likasom befogenhet att väcka
åtal tillkommer befälhafvare]!, äfven i fall angifvelse af målsägande
skulle erfordras vid åtal för likartadt brott vid allmän domstol. Till
åklagare vid regements- (bataljons-) krigsrätt skall befälhafvaren äga
att för ett år i sänder utse lämplig officer af kaptens eller lägre grad.

Ståndrätten, hvars sammansättning enligt förslaget i någon män
förändrats, skulle ock enligt detsamma erhålla en annan karaktär än
enligt gällande lag: för dess anordnande förutsättes icke, att brottslingen
i fråga gripits å bar gärning, särskild åklagare förordnas, och
reglerna om förfarandet vid regementskrigsrätt skola i tillämpliga delar
lända till efterrättelse, dock att för fällande dom fordras fem röster
(af de sju).

Tyskland,

En för tyska riket gemensam domstolsorganisation och rättegångsordning
kom till stånd först år 1898 genom den då antagna
Militär sträfgericMsordnung, hvilken trädde i kraft den 1 oktober 1900.
Dessförinnan rådde i Tyskland fyra särskilda rättegångsordningar, den
preussiska, den sachsiska, den wiirtembergska och den bayerska. Dessa
representerade i hufvudsak två skilda system, å ena sidan det preussiska,
med hvilket det sachsiska och det wiirtembergska väsentligen
öfverensstämde, å andra sidan det bayerska. Det preussiska ''var grundadt
på lagen af den 3 april 1845, det bayerska på lagen af den 29
april 1869.

Då den nu för hela riket gällande lagen framgått ur brytningen
mellan de principer, som ligga till grund för nämnda två motsatta
system, och kan betecknas såsom en sammansmältning af dessa, torde
några kortfattade uppgifter rörande den allmänna karaktären hos dessa
båda system här icke sakna sitt intresse.

Det preussiska systemet ägde i allmänhet en mera strängt militär Den preussiprägel.
Upprätthållandet af den militära disciplinen uppfattades fram- stJtE^ag''
för allt såsom hufvudsyftet med den militära rättsskipningen, och då 81 mngeD''
befälet var ansvarigt för disciplinens rätta handhafvande, blef däraf en

132

Den bayerska
lagstiftningen.

följd, att rättsskipningen sattes i nära samband med befälsmyndigheten
och väsentligen uppfattades såsom ett utflöde af denna. Vederbörande
befälhafvare, der Gerichtsherr, spelar därför en ledande roll i den militära
processen.

Krigsdomstolarne (Å"r i eg sg er ielite eller, i mål rörande obetydligare
förseelser, Standgerichte) b voro sammansatta uteslutande af militära
ledamöter, som för hvarje särskildt tillfälle förordnades af vederbörande
befälhafvare. Möjlighet till klagan i högre rätt fanns icke. Däremot
vann krigsdomstols utslag laga kraft först i och med dess fastställelse
af militär myndighet (krigsministeriet, högsto befälhafvare för armékår
eller, i vissa fall, konungen).

Rättegången var enligt det preussiska systemet en s. k. inkvisitorisk
process. Den förberedande undersökningen leddes af en auditör,
som tillika var referent i målet vid dess behandling inför domstolen
och därvid i allmänhet kunde sägas spela rollen af såväl åklagare som
försvarare. 2j Auditören hade däremot icke vid afgörandet rösträtt.

Förhandlingen vid krigsrätt var ej offentlig.

I Bayern anslöt sig det militära rättsväsendets organisation vida
närmare till den allmänna processlagstiftningen, sådan denna i senare
tider utbildats.

Det civila e^mentet ägde inom krigsdomstolarne i ganska stor
utsträckning plats bredvid det militära; och dessa domstolar hade en
fastare, af befälsmj ndigheten mera oberoende organisation än i Preussen.

I fråga om svårare förbrytelser tillämpades jurysystemet.

Klagan var medgifven i högre rätt, den för hela Bayern gemensamma
Militär-Obergericht, en till sin sammansättning öfvervägande
civil domstol. Denna var en kassationsdomstol, där följaktligen icke
frågan om den tilltalades skuld eller oskuld, utan allenast själfva rättsfrågan
eller lagtillämpningens riktighet var föremål för pröfning.

Fn särskild militär åklagaremyndighet (Militär-Staatsanwaltscliaft)
fanns organiserad.

Den tilltalade ägde i alla mål rätt att begagna sig af försvarare.
Afsåg åtalet en gröfre förbrytelse, skulle försvarare ex officio förordnas. *)

*) Dessutom funnos i Preussen särskilda domstolar för handläggning af åtal mot civilmilitära
ämbetsmän. I dessa domstolar, Instansengerichte, sutto, förutom 3 militärer, äfven 1
eller 2 auditörer med rösträtt inom domstolen.

2) I vissa fall hade dock den åtalade rätt att inför domstolen begagna sig, af försvarare.
Gällde åtalet sådant brott mot allmän lag, som kunde medföra dödsstraff, skulle ex officio särskild
försvarare förordnas.

133

Rättegången var till sin allmänna karaktär ackusatorisk, muntlig
och offentlig. Initiativet till åtal utgick visserligen från vederbörande
befälhafvare, men i öfrigt ägde denne icke så vidtgående befogenheter
som i Preussen.

Enligt ofvannämnda i Tyskland nu gällande lag rörande den D®0^1ei^®r’
militära rättegångsordningen (die Militär sträf g erichtsordnung) lyda under under militär
militär straffmyndighet ej allenast det egentliga krigsmanskapet, utan straifmynäfven
i allmänhet civilmilitära ämbetsmän.

Under sådan myndighet lyda, närmare bestämdt:

1. Militärpersoner1), hörande till den aktiva hären eller den
aktiva flottan;

2. I disponibilitet varande officerare, sanitetsofficerare och ingeniörer; 3.

Studerande vid den för utbildning af militärläkare afsedda
Kaiser Wilhelms-akademi;

4. Skeppsgossar, så länge de äro ombord;2 3)

5. De i militäriska anstalter till försörjning intagna invalida
officerare och menige;

6. Officerare och sanitetsofficerare å la suite, livilka icke tillhöra
»Soldatenstand)); då de äro i tjänst;

7. Afskedade officerare, sanitetsofficerare och ingeniörer under
den tid, de i sådan egenskap eller såsom »Militärbeamte» tillfälligt kommenderas
till tjänstgöring vid hären eller flottan;

8. A flottans fartyg anställda personer;

9. I krigstid personer, som på grund af sin tjänsteställning befinna
sig vid hären eller eljest där uppehålla sig eller följa hären;

10. Krigsfångar.

Dessutom lyda för vissa brott under militär straffmyndighet äfven
officerare och manskap samt läkare m. fl., hörande till »Beurlaubtenstand».
h Dit hänföras krigsmaktens reserv, landt- och sjövärnet, rekryter,
medan de icke äro i aktiv tjänst utan hemförlofvats, in. fl.

1) Militärpersoner äro de, som tillhöra den egentligen krigsmakten (»der Soldatenstan d»)
och »Militärbeamten».

Till »Soldatenstand» hänföras äfven militärläkare och vissa ingenjörer vid flottan (maskin-
och torpedoingenjörer.)

»Militärbeamten» äro alla vid hären eller flottan anställda ämbets- och tjänstemän, som
icke tillhöra »Soldatenstand» men sortera under vederbörande försvarsdepartement och hafva
militär rang.

2) Skeppsgossar äro under ofvan angifna förutsättning underkastade militär straffmyndighet
men icke militär strafflag.

3) Se härom vidare kommitténs betänkande Del II sid. 22.

134

■fierichts herren.

Däremot lyda icke under militär straffmyndighet lärare vid de
militära utbildningsanstalterna, såvidt de ej såsom officerare eller eljest
lyda under sådan myndighet. Ej heller civila ämbete- och tjänstemän
vid den militära förvaltningen.

De till den aktiva hären eller flottan hörande personer svara i
regel i brottmål alltid inför militär domstol, vare sig åtalet gäller
brott mot allmän lag eller mot den militära strafflagen; och detta i
allmänhet äfven för brott, som blifvit begångna före inträdet i militär
tj änstgöring.

Undantag härifrån göra dock förseelser mot beskattnings- och
polisförordningar samt lagar om jakt och fiske, då förseelsen kan försonas
med böter.

Åro flera personer, af hvilka somliga lyda under militär straffmyndighet,
andra icke, delaktiga i en och samma förbrytelse mot allmänna
strafflagen, lian målet äfven i fråga om militärpersonerna hänvisas
till allmän domstols pröfning. Detsamma gäller, ifall flera militärpersoner
och civile gjort sig skyldiga till ömsesidig ärekränkning och
misshandel.

Upphöra de förhållanden, på grund af hvilka en person är lydande
under militär straff myndighet, svarar han likväl inför krigsdomstol för
dessförinnan begångna brott, dock ej ifall brottet icke är af militär natur
(belagdt med straff i den militära strafflagen).

Gör någon, som i egenskap af militärperson varit underkastad
militär straffmyndighet, sig inom ett år, efter det nämnda förhållande
upphört, i afsikt att hämnas förment oriktig behandling under tjänstetiden,
skyldig till misshandel eller ärekränkning mot förutvarande militär
förman, som ännu är i aktiv tjänst, tillhör sådant mål äfvenledes
krigsdomstol.

Den militära rättsvården är enligt die Militärstrafgerichtsordnung
uppdragen dels åt vederbörande befälhafvare, die Gerichtsherren, dels åt
de militära domstolarne.

Die Gerichtsherren hafva emellertid ingen egentlig dömande
myndighet. Äfven i andra länder ligga i allmänhet de funktioner, som
tillkomma »Gerichtsherren», i befälets hand.

Gerichtsherren hafva att mottaga angifvelser om brott, föranstalta "*
om förberedande undersökning i anledning däraf, meddela beslut om
häktning och beslag in. m., besluta efter förd undersökning, huruvida
denna skall för vinnande af fullständigare utredning fortsättas, och huruvida
åtal vid domstol skall anställas eller icke, förordna om vederbörande

135

krigsdomstolars sammanträdande, afgöra, huruvida åtal ä det allmännas
vägnar skall fullföljas i högre rätt, samt ombesörja verkställigheten af
krigsdomstolarnes domar.

Die Gerichtsherren äro i afseende å sin befogenhet dels »Gerichtshcrren
der nieder en Gerichtsbarkeit» dels »Gerichtsherren der koller en
Gerichtsbarkeit».

»Die medere Gerichtsbarkeit» — eller befogenheten att taga befattning
med mål, tillhörande die niedere Gerichtsbarkeit — tillkommer
regementschefer och vissa med dem likställda befälhafvare; »die höhere
Gerichtsbarkeit» — eller befogenheten beträffande dithörande mål —-är anförtrodd åt kommenderande generaler och amiraler, stationsbefälhafvare
och vissa andra högre militärbefälhafvare.

»Die niedere Gerichtsbarkeit» omfattar endast underofficerare och
manskap och afser allenast ringare förbrytelser, nämligen dels sådana
militära förbrytelser, som icke kunna medföra svårare straff än arrest,
dels vissa obetydligare förseelser mot allmänna strafflagen eller sådana,
som icke äro belagda med svårare ansvar än enkelt fängelse (högst 6
veckor) eller böter högst 150 mark.

Till die niedere Gerichtsbarkeit kunna dock hänföras äfven en del
andra brott, som i lagen äro belagda med svårare ansvar än ofvan
nämnts, i händelse brottet i det ifrågavarande fallet antages icke böra
medföra svårare straff än 6 veckors enkelt fängelse eller 150 marks böter.

Från die niedere Gerichtsbarkeit äro undantagna alla brott, som
kunna medföra s. k. Ehrenstrafen.

Die höhere Gerichtsbarkeit omfattar alla under militär straffmyndighet
stående personer och alla dithörande af dem begångna förbrytelser.
Befälhafvare, utrustade med die höhere Gerichtsbarkeit, kunna
således beifra mål, hörande till die niedere Gerichtsbarkeit. De utgöra
ock i fråga om vissa beslut och åtgärder, som utgått från Gerichtsherren
der niederen Gerichtsbarkeit, en högre instans, hos hvilken
besvär (Rechtsbeschwerde) i sådana afseenden få anföras.

Vid sidan af die Gerichtsherren äro ställda vissa andra funktionärer
såsom dem biträdande organ i utöfningen af deras befogenheter.

Gerichtsherren der niederen Gerichtsbarkeit biträdas af Gerichtsoffiziere,
Gerichtsherren der höheren Gerichtsbarkeit af s. k. richterliche
Militärjustizbeamten (Kriegsgerichtsräthe och Oberkriegsgerichtsräthe).

Gerichtsoffiziere förordnas af vederbörande Gerichtsherr och uttagas
bland subalternofficerare, som sedan minst ett år tillhört armén
eller flottan. De äro i sin egenskap af Gerichtsoffiziere edsvurna.

Gerichtsoffiziere fungera såsom ledare af den förberedande under -

G-erichts offiziere.

136

Krigsrättsråd
och öfverkrigsrättsråd.

Gerichts schreiber.

Krigsdom stolarne.

Stand gerichte.

sökningen i mål, hörande till die niedere Gericlitsbarkeit, och såsom
allmänna åklagare vid de militära bagatelldomstolarne, hvilka hafva att
upptaga dessa mål (Standgerichte; se nedan).

Krigsrättsråden (Kriegsgerichtsräthe) och öfverkrigsråttsr&den (Oberkriegsgerichtsräthe),
hvilka ämbetsmän äga juridisk domareutbildning
samt utnämnas på lifstid med fast lön, utöfva vid de högre militär -domstolarne (Kriegsgerichte och Oberkriegsgerichte; se nedan) motsvarande
funktioner.

Af Gerichtsherren meddelade beslut skola i regel kontrasigneras
af en Gerichtsoffizier, resp. ett krigsrättsråd eller öfverkrigsrättsråd, under
medansvarighet för beslutet, där reservation icke däremot anmälts.

Krigsrättsråden och öfver krigsrättsråden äro emellertid tillika ledamöter
i krigsdomstolarne (Kriegsgerichte och Oberkriegsgerichte) och
äro i denna sin egenskap helt och hållet oberoende af Gerichtsherr.
Har ett krigsrättsråd eller öfverkrigsrättsråd ledt förundersökningen
eller uppträdt som åklagare i ett mål, är han af laga jäf hindrad att
såsom domare deltaga i handläggningen och pröfningen af samma mål.

Protokollsföringen vid krigsdomstolarne ombesörjes af Gerichtsschreiber.

Krigsdomstolarne äro: Standgerichte, Kriegsgerichte, Oberkriegsgerichte
och Reichsmilitärgericht. *)

Domstolar i första instans äro dels Standgerichte, dels Kriegsgerichte.

Standgericht dömer i mål, hörande till die niedere Gerichtsbarkeit
(se ofvan), således i mål rörande åtal mot underofficerare och manskap
för förseelser, som ej kunna medföra svårare ansvar än arrest, 6 veckors
enkelt fängelse eller 150 marks böter.

Standgericht är en rent militär domstol och består af tre ledamöter,
nämligen en regementsofficer som ordförande samt en kapten (eller
ryttmästare) och en löjtnant såsom bisittare (eller motsvarande grader
af flottan). 2)

Finnes ej tillgång på officerare af föreskrifven grad, kan officer
af närmast högre eller närmast lägre grad inträda i stället.

Medlemmarne i domstolen förordnas för ett år i sänder af vederbörande
Gerichtsherr (i vanliga fall regementschefen). För samma tid

*) I Preussen finnas därjämte hedersdomstolar för officerare, hvilka domstolar kunna besluta
officers skiljande från officerskåren på grund af handlingar eller försummelser, som strida mot
kårens heder utan att vara efter lag straffbara.

2) Enligt den preussiska lagen hade äfven underofficerare och manskap plats i krigsdomstolarne.
Detta är icke förhållandet enligt rikslagstiftningen.

137

förordnas ständiga suppleanter för de ordinarie medlemmarne. Hvarje
ledamot måste hafva tillhört armén eller flottan under minst ett års tid.

Standgerichte kunna således i allmänhet betecknas såsom rent militära
regementskrigsrätter i bagatellmål rörande underofficerare och manskap.

Kriegsgericht är dels domstol i första instans i alla mål, som icke
tillhöra Standgericht (således äfven beträffande alla åtal mot officerarej,
dels domstol i andra instans i mål, som dit fullföljas från Standgerichte.

Kriegsgericht utgöres af fem ledamöter, nämligen i vissa fall ett
krigsrättsråd och fyra officerare, i andra fall två krigsrättsråd och tre
officerare. Het senare äger rum, i fall domen antages komma att lyda
å dödsstraff eller frihetsstraff i mera än 6 månader. År domstolen
sammansatt af endast ett krigsrättsråd och fyra officerare, men visar
det sig under förhandlingen, att frihetsstraff intill ett år bör ådömas,
kan dock den så sammansatta domstolen ådöma sådant straff. Anser
domstolen svårare straff böra ådömas, har densamma att förklara sig
obehörig, och målet hänvisas till eu af två krigsrättsråd och tre officerare
sammansatt domstol.

De militära ledamöterna inkallas i domstolen i enlighet med en
af Gerichtsherr för hvarje år på förhand uppgjord lista å officerare af
de grader, som skola tjänstgöra i krigsrätt. Afvikelse från clen i listan
bestämda ordningsföljden får ej annat än i nödfall äga rum. År general
eller amiral åtalad, förordnas ledamöterna i krigsrätten af kejsaren eller
vederbörande statschef.

Domstolens sammansättning, i hvad angår dess militära ledamöter,
är olika allt efter den tilltalades grad.

1 de fall, då fyra militära ledamöter sitta i rätten, och åtalet afser
en underofficer eller menig, utgöras de militära ledamöterna af en major,
en kapten (ryttmästare) och två löjtnanter; om den åtalade är subalternofficer
eller kapten, af en öfverstelöjtnant, en major, en kapten och en
löjnant; om han är major, af en öfverste, två öfverstelöjtnanter eller
majorer och en kapten (ryttmästare); om han är öfverstelöjtnant, af
en generalmajor, en öfverste, eu öfverstelöjtnant och en major; om
han är öfverste, af en generalmajor, två öfverstar och en öfverstelöjtnant;
o. s. v.

År målet af beskaffenhet att i rätten skola sitta två krigsrättsråd,
inträder den ändring i domstolens förenämnda sammansättning i öfrigt,
att den militäre ledamot, som tillhör lägsta graden, eller, .om de äro
två, den ene af dessa, icke ingår i rätten.

Åro de åtalade flera och tillhöra de olika grader, är den högstståendes
tjänstegrad bestämmande. Lagen stadgar icke, att domstolens

**18

Kriegs gericlite.

138 .

sammansättning skall vara olika, i händelse den åtalade tillhör armén
eller flottan, utan åtnöjer sig med att härutinnan likställa officerare af
armén och flottan i motsvarande grader.

Tillhör den åtalade militärläkare- eller mariningeniörkåren eller
är han Militärbeamter, modifieras domstolens sammansättning så tillvida,
att i stället för de två officerare, som hafva lägsta grad, eller — i
händelse endast tre militära ledamöter under vanliga förhållanden skulle
hafva plats i rätten — den officer, som har lägsta grad, insättas två, resp.
en militärläkare, mariniugeniör eller »oberer Militärbeamter». fl Om således
t. ex. den åtalade är militärläkare, består krigsrätten, därest mindre groft
brott är i fråga (jfr ofvan), af ett krigsrättsråd, två militärläkare och två
officerare och, där åtalet rörer gröfre brott (jfr ofvan), af två krigsrättsråd,
en militärläkare och två officerare. År åter den tilltalade ett krigsrättsråd2),
kan enligt förestående regler inträffa, att i båda fallen domstolen
kommer att bestå af tre krigsrättsråd och två officerare.

Hvad nu sagts rörande sammansättning af krigsrätt, då åtalet rör
militärläkare, mariningeniör etc., gäller dock icke, där flere personer,
tillhörande två eller flera af ifrågavande kårer, äro föremål för åtalet,
eller ifall en dithörande person är åtalad jämte en officer, underofficer
eller menig. I dylika fall sammansättes domstolen alltid af två krigsrättsråd
samt tre officerare.

Äfven vid åtal mot nu omnämnda personer tages vid domstolens
sammansättning hänsyn till den tilltalades grad.

Rörer åtalet eu civil nerson ■— i de fall, där sådan lyder under
militär straffmyndighet — sammansättes krigsrätten på enahanda sätt
som vid åtal mot underofficer eller menig. År militär person tillika
föremål för åtal, är dennes tjänstegrad bestämmande för krigsrättens
sammansättning.

I brist på behöriga officerare kan i stället för officer af viss bestämd
grad i domstolen insättas annan officer af närmast högre eller
närmast lägre grad än den föreskrifna.

Såsom domare kunna endast tjänstgöra officerare, som tillhört
armén eller flottan under minst ett år. Den till rangen högste officeren,
som sitter i rätten, fungerar såsom dess ordförande. Ledningen
af rättegångsförhandlingen tillkommer däremot krigsrättsrådet eller, om
desse äro flere, den i tjänsten äldste.

Kriegsgericht träder i verksamhet på förordnande af vederbörande

J) De Militärt»eamte, som hafva officers rang, benämnas obere Militärbeamte.
2) Krigsrättsråd och öfverkrigsrättsråd äro Militärbeamte.

139

Gerichtsherr å tid och ort, som af honom bestämmas. Dess sammanträden
kunna enligt hans bestämmande hållas å annan ort än den, därifrån
han utöfvar sitt kommando. Ivriegsgerichte äro således lika litet
som Standgerichte territoriella domstolar.

Förhandlingen inför domstolen (såväl Standgericht son Kriegsgericht,
då denna dömer i första instans) föregås, såsom ofvan blifvit antyda
af en förundersökning (»Ermittelungsverfahren»), hvilken anbefalles
af Gerichtsherr. Undersökningen ledes, som nämnts, i mål, som tillhöra
Standgericht, af en Gerichtsoffizier, eljest af ett krigsrättsråd.
Dess ändamål är att utreda, huruvida åtal bör väckas vid domstol.
Anser Gerichtsherr, som därom beslutar, så icke böra ske, kan målseganden
häröfver anföra besvär, i sista hand hos den högsta militära
domstolen (Reichsmilitärgericht).

Befinnes efter hållen undersökning endast en mindre förseelse mot
allmän lag (»Uebcrtretung») föreligga, kan Gerichtsherr, utan att visa
saken till domstol, fastställa ett straff genom skriftligt beslut (Sträfverfilgung),
som kontrasigneras af en Gerichtsoffizier eller ett krigsrättsråd.
Straffet får dock ej öfverskrida enkelt fängelse (Haft) i 14 dagar eller
böter. Gör den, som i nu nämnd ordning blifvit belagd med straff'', ej
häremot invändning inom en vecka efter erhållen del af beslutet, verkställes
detta såsom lagakraftvunnen dom.

Förhandlingen inför Standgericht och Kriegsgericht är muntlig
och i regel offentlig. Processen är ackusatorisk och grundad på omedelbarhetsprincipen.
Bevispröfningen är fri.

Allmän åklagare är, såsom nämnts, vid Standgericht en Gerichtsoffizier,
vid Kriegsgericht ett krigsrättsråd.

Den åtalade har vid Kriegsgericht (men ej vid Standgericht) rätt
att begagna sig af försvarare. Afser åtalet ett svårare brott (»Verbrechen»),
skall sådan ex officio förordnas, likaså då så eljest finnes lämpligt;
ankommande dock på den åtalade att till försvarare välja den han
önskar, blott den valde äger vissa i lagen angifna kvalifikationer. Uppkomma
vid omröstning till dom flera än två meningar, sammanräknas
de röster, som gå ut på den strängaste meningen, med dem, som representera
den därnäst strängaste uppfattningen, intill dess majoritet
sålunda ernås.

För fällande dom d. v. s. för afgörande till den atalades nackdel
af hvarje fråga, som rör den tilltalades skuld eller oskuld eller befintligheten
af förmildrande omständigheter, fordras kvalificerad pluralitet
eller två tredjedelar af rösterna. Denna föreskrift innebär i fråga om Ivriegsgerichte,
att där fordras fyra röster (af fem) för den åtalades fällande.

Förf arandet
inför Standgerichte
och
Kriegsgerichte
(i l:a
instans).

140

Rättsmedlen.

B erufung
(jfr nedan).

Oberkriegs gerictte.

Jurysystemet, som fanns i den förutvarande bayerska rätten, har,
såsom af det föregående framgår, icke i den nya tyska militärprocesslagstiftningen
upptagits.

De af tyska militärstraffprocesslagen medgifna ordinära rättsmedlen
äro — förutom besvär emot vissa beslut under rättegången (Rechtsbeschwerde)
— Berufung och Revision.

Medelst Berufung kunna öfverklagas:

a) domar, meddelade af Standgerichte. Talan mot dessa domar
fullföljes hos Kriegsgerichte, som häröfver döma i andra och sista instans.

b) domar, meddelade af Kriegsgerichte, i första instans. Talan
fullföljes hos vederbörande öfverkrigsrätt (Oberkriegsgericht).

Sammansättningen af Kriegsgericht är, då den dömer i andra instans,
densamma, som då pröfningen sker i första instans.

Oberkriegsgericht består af sju domare, två öfverkrigsrättsråd (Oberkriegsgerichtsräthe)
och fem officerare. De militära ledamöterna förordnas
af vederbörande Gerichtsherr för ett år i sänder till domare i
domstolen. För samma tid förordnas ställföreträdare. Därtill kunna
endast ordinarie domare förordnas.

Domstolens sammansättning är i fråga om de militära ledamöterna
olika allt efter den tilltalades grad. Tillhör den åtalade manskapet,
eller är han underofficer, utgöras domstolens ledamöter af en öfverstelöjtnant,
två majorer, en kapten (ryttmästare) och en löjtnant; är han
subalternofficer, af en öfverste, en öfverstelöjtnant, en major och två kaptener
(ryttmästare); är han major, af en öfverste, två öfverstelöjtnanter
och två majorer; o. s. v.

Rör åtalet en militärläkare, mariningeniör eller »Militärbeamter»
(se ofvan), modifieras domstolens sammansättning sålunda, att i stället
för de två officerarne af lägsta graden inträda två militärläkare (resp.
mariningeniörer eller obere Militärbeamte). Afser åtalet både en militär
och en civilmilitär af nämnda kategorier, skall domstolen bestå af
tre öfverkrigsrättsråd och fyra officerare.

Ordförande i Oberkriegsgericht är den till rangen främste militäre
ledamoten. Rättegångsförhandlingen ledos af det i tjänsten äldsta öfverkrigsrättsrådet.

Oberkriegsgerichte sammanträda i allmänhet å de orter, därifrån
vederbörande kommenderande general eller amiral utöfvar sitt befäl.

!) Enligt tysk lag kan äfven i vissa fall medgifvas resning (Wiederaufnahme eines durch
rechtskräftiges Urtheil geschlossenen Verfahrens). Tillstånd sill resning meddelas af Reichsmilitärgerieht.

141

Genom Berufung kan påkallas eu fullständig pröfning af underrättens
dom, såväl beträffande skuld- och bevisfrågan som ock i fråga
om rättstillämpningen.

Rättsmedlet kan användas såväl af Gerichtsherr som af den åtalade.
Klagan af den förre medför den verkan, att underrättens dom
kan ändras äfven till förmån för den tilltalade.

Tiden för anförande af klagan är en vecka.

Om rättegångsförfarandet inför domstolen i andra instans gäller
i hufvudsak detsamma som i första instans. Förhandlingen är således
äfven i andra instans muntlig och offentlig.

Ny bevisning får i den högre instansen förebringas.

Allmän åklagare är ett krigsrättsråd eller ett öfverkrigsrättsråd.

Angående omröstning till dom i Oberkriegsgerichte gäller detsamma,
som ofvan nämnts angående underrätterna. För fällande dom
fordras således här fem röster (af de sju).

De af Oberkriegsgerichte meddelade domar ]) kunna medelst Revision
dragas under den för hela landet gemensamma, högsta ''militära
domstolen, Ileichsmilitärgericlit.

Sistnämnda domstol är en kassationsdomstol, som endast pröfvar
sjkifva rättsfrågan eller lagtillämpningen men icke bevis- eller skuldfrågan.

Reichsmilitärgericht är en ständig domstol, som har sitt säte i
Berlin.

I spetsen för densamma står en af kejsaren utnämnd president.
Därtill nämues eu generals- eller amiralsperson. Presidenten leder domstolens
arbeten men deltager icke i målens afgörande.

Reichsmilitärgericht består af flera afdelningar eller »senater».
Hvarje senat utgöres af en senatspresident och visst antal råd och
officerare. Senatspresidenterna och Riden, hvilka utnämnas på lifstid
och hafva fast lön, skola äga juridisk domareutbildning och hafva uppnått
en lefnadsålder af 35 år. De utnämnas af kejsaren på förslag af
Bundesrath.

De militära ledamöterna skola hafva minst regementsofficers rang.
De förordnas på minst två år i sänder af kejsaren på förslag af vederbörande
länders regenter.

Senat är domför med sju ledamöter. Sammansättningen är något
olika efter beskaffenheten af den fråga, som utgör föremål för domstolens
pröfning. Om klagan grundas allenast å förelupet rättegångsfel *)

*) Således är revision ej tillåten i de af Standgerichte, i andra instans af Kriegsgerichte
afgjorda, obetydligare målen.

Berufung
(jfr ofvan).

Reichs militärge riclit.

142

Revision.

eller oriktig tillämpning af allmän lag, skall domstolen bestå af fyra
juridiska och. tre militära ledamöter; eljest af tre juridiska och fyra
militära ledamöter.

Den till rangen främste militäre ledamoten för ordet i domstolen;
senatspresidenten leder rättegångsförhandlingen.

Vill senat i en rättsfråga afvika från en af domstolen förut uttalad
rättsgrundsats, afgöres frågan i plenum, därvid minst två tredjedelar
af domstolens samtlige ledamöter skola närvara. Allt efter frågans
beskaffenhet (se ofvan), skola de i frågans afgörande deltagande juridiske
eller militäre ledamöterna till antalet med en öfverstiga antalet af de
öfrige ledamöterna.

Vid Reichsmilitärgericht finnes inrättad en särskild åklagaremyndighet,
Militäranwaltschaft, bestående af Militäranwälten med en Obermilitäranwalt
såsom chef. Till dessa ämbeten kunna endast utnämnas
personer med juridisk domareutbildning.

Klagan öfver en af Oberkriegsgericht meddelad dom (Bevision)
kan, såsom nämndt, endast grundas därpå att domen hvilar på oriktig
lagtillämpning. Sådan anses föreligga, så snart en uttrycklig föreskrift
i lag eller en rättsgrundsats eller eu militär tjänsteföreskrift eller en
inom militärtjänsten vedertagen grundsats icke vunnit behörig tilllämpning.

Klagan måste anföras inom en vecka efter erhållen del af domen
i fråga.

Förhandlingen inför domstolen inledes med sakens föredragning •
genom en af domstolens ledamöter. Härefter äger plädering af parterna
rum.

Rättegången är äfven vid Reichsmilitärgericht i regel offentlig.
Vid omröstning fordras för afgörande endast enkel pluralitet.

Anser domstolen den öfverl^lagade domen böranpphäfvas på grund
häraf, att lag oriktigt tillämpats å de i domen fastslagna faktiska förhållanden,
kan Reichsmilitärgericht, om så bör ske, besluta förfarandets
inställande (t. ex. om det åtalade brottet preskriberats) eller ock själf
afsåga en frikännande dom.

I andra fall återförvisas målet till vederbörande Oberkriegsgericht.

Reichsmilitärgericht kan således aldrig själf i första hand meddela
en fällande dom. Beror domens felaktighet af proeessuellt fel under
rättegången, måste likaledes återförvisning alltid ske.

Rörer domen flera tilltalade, och har endast en öfverklagat densamma,
skall likväl domen, där denna innefattar oriktig tillämpning
af strafflag, häfvas beträffande alla de tilltalade, om så bort ske, i
händelse de på enahanda grund öfverklagat domen.

143

Den domstol, dit återförvisning sker, är vid målets förnyade företagande
bunden af den rättsuppfattning, som af Reichsmilitärgericht
däri uttalats.

Dom, som vunnit laga kraft, skall, innan den får verkställas, förses
med fastställelseorder (Bestätigungsordre).

Fastställelse meddelas i vissa fall af kejsaren. Så sker i fråga
om domar, som lyda å dödsstraff, tukthus eller fängelse på lifstid eller,
för gröfre militära brott, å sådant straff i öfver tio år, så ock beträffande
domar mot officerare m. fl.

Eljest meddelas fastställelseordern i regel af vederbörande Gerichtsherr.

Den myndighet, som meddelar dylik fastställelse, äger i vissa fall
mildra (men ej skärpa) straffet.

Mildring kan i allmänhet ske beträffande frihetsstraff på viss iid
intill det af lagen för ifrågavarande slag af brott bestämda straffminimum.

I fält (im Felde) och på sjötåg (an Bord) gälla vissa afvikande
bestämmelser.

Med uttrycket »im Felde» afses mobiliseradt truppförband eller
en af fienden hotad besättning å befästad plats.

»An Bord» betecknar fartyg, som kommenderats till tjänstgöring
å främmande farvatten, alltifrån början af resan, till dess fartyget återkommer
till inhemskt farvatten, äfvensom fartyg, som befinner sig »i
krigstillstånd».

»Im Felde» och »an Bord» gälla bland andra, följande afvikande
regler.

Standgericht äger en vidsträcktare kompetens än eljest. Till
Standgericht kan då öfverlämnas mål rörande åtal för brott, som kunna
medföra högst 3 månaders frihetsstraff eller 300 marks böter (eljest
högst 6 veckors frihetsstraff eller 150 marks böter).

Ledamöterna i Standgerichte förordnas för hvarje tillfälle.

I Kriegsgerichte och Oberkriegsgerichte kunna, där omständigheterna
så fordra, i stället för krigsrättsråd och öfverkrigsrättsråd insättas
officerare.

Dom, som im Felde eller an Bord meddelas af Standgericht eller
af Kriegsgericht (i första instans) I), kunna icke i högre rätt öfverklagas.
Sådan dom skall däremot underställas pröfning af militär myndighet,
som kan föranstalta om ny undersökning, fastställa eller upphäfva

’) Dessa domstolar benämnas im Felde och an Bord: Feldstandgerichte och Bordstandgerichte,
resp. Feldkriegsgerichte och Bordkriegsgerichte.

Fastställelse
(Bestätigung)
genom
militärmyndighet
af
krigs -domstols
domar.

Afvikande
regler “im
Felde“ och
“an Bord1*.

144

Kontroll
öfver den
militära
rättsskipningen.

domen. Denna vinner laga kraft först genom fastställelsen (Bestätigung).
Kejsaren bestämmer, hvilken myndighet som har att fastställa eller att
upphäfva domen. Innan beslut därom meddelas, skall den tilltalade,
om han i målet fällts till ansvar, höras. I sådana mål, hvilkas pröfning
ankommer på kejsaren, skall dessutom utlåtande afgifvas af åklagaremyndigheten
vid Reichsmilitärgericht (Militäranwaltschaft). I andra mål
skall, då svårare straff ådömts, utlåtande afgifvas af en ämbetsman med
juridisk kompetens, som icke deltagit i målets behandling inför domstolen;
eljest beror af vederbörande befälsmyndighets pröfning, huruvida
sådant utlåtande bör infordras. Dylikt utlåtande förekommer dock
icke i mål, som afdömts af Standgericht.

Upphäfves domen, hänskjutes målet till en ny krigsdomstol, (Standeller
Kriegsgericht), sammansatt af andra domare än den föregående.
Där omständigheterna därtill föranleda, kan äfven målet öfverlämnas
till behandling i vanlig ordning.

Upphör mobiliseringstillståndet, anhängiggöres åtal för därunder
begångna förbrytelser i vanlig ordning. Jämväl mål, som ej hunnit
afgöras, innan nämnda tillstånd upphört, öfvergå till behandling i sådan
ordning.

Ståndrätt i den mening, sådan förekommer hos oss, känner den
tyska lagstiftningen ej. I

I syfte att befrämja åstadkommandet af en enhetlig och riktig
lagtillämpning vid krigsdomstolarne är den militära rättsskipningen
underkastad en ordnad kontroll, bestående däri, att de militära underdomstolarnes
lagakraftvunna domar granskas af vissa myndigheter.

De af Ståndgerichte meddelade domar med tillhörande akter
genomgås kvartalsvis af ett krigsrättråd, hvarefter nämnda handlingar,
åtföljda af de anmärkningar, hvartill desamma gifvet anledning, insändas
till den kommenderande generalen (amiralen) för att undergå ytterligare
granskning af ett öfverkrigsrättsråd.

Domar, som gifvits af Kriegsgerichte, med tillhörande akter
granskas likaledes kvartalsvis af ett öfverkrigsrättsråd.

De af Oberkriegsgerichte meddelade domar insändas för hvarje
halfår till Reichsmilitärgericht för granskning. Dit insändas samtidigt
de anmärkningar, hvartill de lägre krigsdomstolarnes domar föranledt.

Resultatet af de företagna granskningarne bringas genom Reichsmilitärgericlit
till vederbörlig kännedom.

145

Frankrike.

, Frankrikes m]ktara rättegångsordning är bestämd dels, beträffande
armén genom en lag af den _9 juni 1857 (code de justice militaire
pom larmee de ter re) jamte åtskilliga senare författningar, som i vissa
hanseenden andra! förstnämnda lag, dels genom en motsvarande lag
tor flottan (code de justtce militaire pour Varmée de mer) af den 4 juni 1858.

Enligt det franska systemet äro krigsdomstolarne vid hären sammansatta
uteslutande af militära ledamöter. Äfven åklagarne vid dessa
domstolar aro militärer. Det civila elementet är således därifrån helt
och hållet utesiutek Endast den anklagades försvar kan anförtros åt
juridiskt bildade sakförare.

De franska krigsdomstolarne b vid hären 2) äro :

1. conseils de guerre;

2. conseils de revision.

■ nl J irrigStld o!ler 1 fält förekomma dessutom ett slags polisdomstolar
i obetydligare mål, prévdtés. 1

, ■ . Conseiis de guerre äro domstolar i första instans; conseils de
revision, som döma i andra instans, äro kassationsdomstol.

ada dessa _ slag af domstolar äro permanenta med territoriellt
bestämd jurisdiktion, »conseils de guerre (revision) permanents dans
les circonsci lptions territoriales». Emellertid tillsättas i krigstid eller i
alt dessutom särskilda ^domstolar vid den opererande armén (armécai
en etc ) »conseils de guerre (revision) aux arnxées». De permanenta

Sref^de ng6ra SfdeS tGn 1 k^Stid’ ! d- --Pn särskilda
kngsi after vid de opererande armekarerna icke inrättats.

h -n M conseils de Ouerre skall finnas eu för hvarje armékårs område,
hvilken hai sitt sate i detta områdes hufvudort. Antalet kan i händelse

domstt0 &edan 1880 1 Frankrike 24 ock i Algier 6 sådana

Hvarje krigsrätt (conseil de guerre) består af 7 medlemmar.

J p.(ver* 1..Frankrike finnas hedersdomstolar för officerare,
mån af behof, ombord. ^ökriä^omstolar, dels ständiga för tjänsten i land dels, i

Krigsdom stolarne.

**19

146

Ingen kan vara ledamot i krigsrätt utan att vara fransk undersåte och

hafva uppnått en ålder af 25 år. . .

Då den tilltalade är underofficer eller tillhör manskapet, är krigsrättens
sammansättning följande: en öfverste eller öfverstelöjtnant, ordförande,
en bataljons-(skvadrons-)chef eller major, två kaptener en
löjtnant, en underlöjtnant och en underofficer. Ställes officer under
tilltal, har krigsrätten en annan sammansättning. År den . tilltalade
underlöjtnant, består domstolen af en öfverste eller öfverstelöjtnant, en
bataljons-(skvadrons-)chef eller major, två kaptener, en löjtnant och tva
underlöjtnanter; är lian löjtnant, af en öfverste eller öfverstelöjtnant,
en bataljons-(skvadrons-)che''f eller major, tre kaptener och två löjtnanter
o. g. v. '' Såsom regel gäller, att ingen af domstolens ledamöter tar
hafva läore grad än den tilltalade, samt att ett par af ledamöterna hora
innehafva samma rang som den officer, åtalet rör. Krigsrätt, som har
att döma t. ex. en öfverste, består sålunda af en divisionsgeneral, lyra
brigadgeneraler och två öfverstar. Saknas behöiiga officerare inom
området, inkallas i stället i domstolen officerare af samma grad som
den tilltalade eller af närmast lägre grad.

Krigsrättens ledamöter utses bland områdets officerare och underofficerare
i aktiv tjänst. De få i regel icke ombytas förrän efter sex
månader och förordnas i allmänhet af armékårens befälhafvande general,
som därvid har att följa en af honom själf på förhand upprattad
lista, däri efter grad och anciennitet uppförts de officerare och underofficerare,
som kunna kallas till domare. Om den tilltalade bär minst
öfverstes rang, meddelas förordnandet af krigsministern, hvilken järnväg
för det fall att officerare af tillräckligt hög rang ej finnas inom området,
har att från närliggande område kalla officerare af föreskntven
tiänstG^Täd..

Om ett mål är af mera vidlyftig beskaffenhet och därför synes
komma att draga lång tid, kan före förhandlingarnas början förordnas
en eller två suppleanter inom en hvar af de grader, som i domstolen
äro representerade, hvilka suppleanter skola öfvervara förhandlmgarne
men icke deltaga i målets afgörande, med mindre förfall inträffar för

ordinarie ledamöter. . 0 ,

I krigstid samt då armékår eller armé mobiliserats, skalf pa order
af krigsministern inrättas en eller två krigsrätter (conseils de guerre
aux armées) vid hvarje arméfördelning (»division») äfvensom en vid
arméns högkvarter och en vid hvarje armékårs högkvarter, om sadant
finnes. Om truppstyrka af minst bataljons storlek är detacherad,
kunna äfven där en eller två krigsrätter tillsättas.

147

Dessa krigsrätter bestå, om den tilltalade ej bär högre ram.- ™
öfverstelöjtnant, af 5 ledamöter, men i annat fall, likasom de permanenta
krigsrätterna, af 7 ledamöter. ^

De bestå, om åtalet angår en underofficer eller någon af man

ÄdioM XfriST** dlei ÖfTSteläjtnant’ ordförai“Je> « bataljons(skvadrons-Jchefeller
major, eu kapten, eu löjtnant eller underlöjtnant

och en underofficer; om den åtalade är underlöjtnant, af en Zerste

öfverstelöjtnant en bataljons- (skvadrons-)elief eller major en

kapten, en löjtnant och eu underlöjtnant osv J ’

snt

iSMpÄT ** ** ***** *»*"'' 1 * Perma Enligt

lagen kunna i fredstid finnas flere krigsöfverdomstolar

domstolar'' skoiTfin^'' -flU hV,I''f ““ °eh pi llTilka PlatBor dessa
domstolar skola finnas äfvensom deras junsdiktionsområden, bestämmes

tfd l ar för Äf 1W? ™'' “**> tre'' Sedan -mnT

m en1 fö^frankrike “W* b»‘S

Conseil de revision består af 5 ledamöter, nämligen eu brigad general

ordförande tva öfverstar eller öfverstelöjtnanter och två batal .

ons- (skvadrons-)chefer eller majorer. Har i den krigsrätt, hvilkens

eslut ofverklagas, en divisionsgeneral eller marskalk af Frankrike

suttit som ordförande, skall dock en militär af lika hög grad tillkallas

som ordförande i domstolen och i stället den yngste ledamoten utgå.

f w-i/T 1®damoterna 1 conseil de revision förordnas i vanliga fall

nLt nWVaö C6niligt en På förhand efter grad och ancien uPPgJ°rd

förteckning a därtill behörige officerare De få i regel

ledamot?“ ^ än efter sex Galler. Ingen får sitta sfm

30 Tgammal r°V,S1°n’ 80m icke ar fransk ^clersåte och minst

de réHsiont0mSåfika11 l Vid högkvarter finnas en conseil

de revision. Sådan kan äfven vid behof på order af högste befäl eIler

flere armé“n^ (“SJ eller

f1p t pDeSSa d°mstolars sammansättning är i allmänhet densamma som
de permanenta revisionskngsrätternas, dock att, i nödfall, antalet ledamöter
dan ma nedsättas till tre, i hvilket fall domstolen kan bestå af
en öfverste eller öfverstelöjtnant som ordförande och två bataljons -

148

(skvadrons-)chefer eller majorer. Ordföranden skall dock alltid innehafva
minst lika hög rang som den tilltalade. _

I krigstid utöfvas domsrätt i fråga om polisförseelser och andra
obetydligare förbrytelser af de s. k. prévotés (cheferna för arméns gendarmeri
eller polisväsen). Deras domsrätt afser sådana personer, som
med vederbörligt tillstånd åtfölja hären, såsom marketentare, tvätterskor,
betjänter och dylika personer äfvensom löst folk, som titan sådant tillstånd
uppehåller sig vid armén, samt krigsfångar, som icke äro officerare.

Utslag, meddelade af prévotés, få icke öfverklagas.

Tjänsteman Vid hvarje permanent conseil de guerre skola finnas en allmän

vid krigsdom- åklagare fcommissaire du g Guvernement), en rannsakningsdomare (rapporn6''
teur) och en protokollsförare (greffier). De båda förstnämnda tillsattas
af krigsministern, bland tjänstgörande eller afgångna officerare åt kaptens
eller högre grad eller bland tjänstemän vid intendenturen. o ubåt
ituter förordnas i fall af behof af kommenderande generalen bland
officerare i aktiv tjänst. Åklagaren skall i regel hafva minst lika hog
o-rad som den anklagade. »Les greffiers» bilda en särskild kar. De
utnämnas af landets president efter förslag åt krigsministern.

Hos les conseils de guerre aux armées förrättas allmänna aklagarens
och rannsakningsdomarens åligganden af eu och samma person.

Äfven vid conseils de revision finnes eu allmän åklagare (commissaire
du gouvernement) och en protokollsförare (greffier).

Till åklagare förordnas en officer af regementsofficers grad (otficier
supérieur) eller eu tjänsteman vid intendenturen.

»Les prévotés» biträdas i sin egenskap af domare åt »greltiers»,
som af dem utses bland gendarmkårens underofficerare och korpraler.

Den militära Såsom allmän regel gäller, att under militär jurisdiktion lyda alla

jurisdiktio- militära och civilmilitära personer i fråga om alla åt dem torolvaae
Höns amfatt- vare sig mot militär strafflag eller mot allmän lag. Undantag

härifrån äro dock förbrytelser mot lagar om jakt, fiske, tullar, indirekta
skatter, oktrojer, skogar in. in. Hemförlofvade rekryter svara dock i
fredstid inför allmän domstol för brott mot allmän lag. Likaså null arpersoner
och med dem likställda personer, som icke äro i aktiv tjänst,
men stå till disposition eller hafva tjänstledighet eller permission.

Krigsfångar lyda äfvenledes under militär jurisdiktion.

Har ett brott föröfvats af militärpersoner jämte personer, som
icke lyda under militär jurisdiktion, skola i regel i fredstid alla dömas
inför allmän domstol, äfven om brottet är militärt.

149

Les conseils de guerre aux armées hafva en ännu vidsträcktare
kompetens, än ofvan nämnts, ity att inför dem svara jämväl alla personer,
som äro anställda vid staberna eller vid någon förvaltning eller
tjänst, som beror af armén, de, som på grund af vederbörligt tillstånd
åtfölja armén (såsom marketentare och dylika), äfvensom andra personer
för vissa militära förbrytelser.

Den militära processen ansluter sig i allmänhet nära till rätte- Förfarandet,
gångsordningen i brottmål vid de allmänna domstolarna *). Rättegången
är i sina allmänna principer en s. k. ackusatorisk process med tillämpning
af omedelbarhetsprincipen. Hufvudförhandlingen inför krigsrätten
är muntlig och i regel offentlig. Den förberedande rannsakningen inför
le rapporteur är däremot inkvisitorisk och hemlig.

Innan rannsakning företages, kunna vissa förberedande åtgärder,
såsom hörande af personer, insamlande af bevis in. in. företagas af »la
police judiciaire militairer.

Föranstaltande af rannsakning inför le rapporteur och anställande
af åtal inför conseil de guerre beror af vederbörande befälhafvare, d. v. s.
kommenderande generalen. År den person, rannsakningen eller åtalet
rör, af öfverstes eller högre rang, kan dock rannsakning eller åtal
endast anbefallas af krigsministern.

Meddelad order om väckande af åtal inför krigsrätt »ordro de
mise en jugementi») skall minst tre dagar före krigsrättens sammanträde
af åklagaren tillställas den tilltalade jämte underrättelse om den förbrytelse,
åtalet afser, hvilket lagrum som åberopas etc. Den åtalade
äger rätt att begagna försvarare. Väljer han icke själf sådan, skall
försvarare förordnas af rättens ordförande. Försvararen bör vara en
militär eller en advokat, såvida icke den tilltalade begär att därtill
få utse en anförvant eller vän. För fällande dom fordras i krigsrätt
5oröster (af de 7). Likaså vid omröstning angående straffmåttet. Om
något straff icke vinner sådan majoritet, tillämpas den mildaste af de
inom domstolen uttalade meningarna.

Krigsrätts dom kan öfverklagas hos conseil de revision. Klago- Rättsmedlen.
liden är 24 timmar. Klagar den dömde ej inom nämnda tid. kan
domen gå i verkställighet efter ytterligare 24 timmar. I krigstid kan

) viktig skillnad i förfarandet föranledes dock däraf, att inom militärprocessen icke
förekommer jury, hvilket däremot är förhållandet i den allmänna brottmålsprocessen, då fråga är
om gröfre brott. 1 ö

150

Reform förslag.

rätten att öfverklaga domar, meddelade af conseils de guerre aux armées,
suspenderas.

Conseil de revision är, såsom nämdt, en kassationsdomstol och kan
följaktligen icke ingå i pröfning af skuldfrågan utan endast af sakens
rättsliga sida. Denna domstol kan icke ändra krigsrättens dom eller
sätta något annat i stället utan endast upphäfva densamma. Detta kan
endast ske i något af följande fall:

1) då krigsrätten icke varit lagenligt sammansatt;

2) då lagens bestämmelser angående krigsrätts kompetens icke
behörigen iakttagits;

3) då det af lagen utsatta straffet icke tillämpats ä den af underrätten
konstaterade förbrytelsen, eller då ett straff ådömts utom de i
lagen afsedda fall;

4) då rättegångsregler, hvilkas iakttagande af lagen föreskrifvits,
vid äfventyr att förhandlingen är att anse som en nullitet, icke iakttagits
;

5) då krigsrätten underlåtit att meddela beslut i anledning af den
tilltalades eller åklagarens under rättegången gjorda påstående att få
begagna sig af en i lagen medgifven rätt.

Kasseras domen på grund af rättegångsfel eller oriktig lagtillämpning,
återförvisas målet till en annan krigsrätt än den, som förut dömt
i målet. Upprepas kassation två gånger i samma mål, kan den tredje
domen endast öfverklagas bos la cour de cassation (landets allmänna
högsta domstol).

Förfarandet är äfven vid conseil de revision offentligt och muntligt.
Efter föredragning af saken genom en af domstolens ledamöter,
äger plädering af parterna rum. Vid omröstning fordras endast enkel
majoritet.

Af conseil de revision meddelad dom kan i regel ej öfverklagas.
Dock kan person, som ej lyder under krigsdomstol, men blifvit obehörigen
dömd, öfverklaga domen bos la cour de cassation.

1 Frankrike har under de senaste åren arbetats på en reform af
den militära rättsskipningen. Under år 1901 bär ett förslag i sådant
afseende framlagts af en därtill förordnad kommitté.

De viktigare bland de nya principer, som fått sitt uttryck i detta
förslag, äro i de ämnen, som här ofvan af handlats, följande:

De militära domstolarnas kompetens är i fredstid begränsad till
att upptaga åtal för militära förbrytelser samt för sådana förbrytelser

151

mot allmän lag, som begås i tjänsten. Brott mot allmän lag skulle
således, i olikhet mot hvad nu är förhållandet, i regel åtalas inför allmän
domstolx).

Klagan öfver krigsrätts dom skall i fredstid fullföljas, icke hos
särskilda militärdomstolar, utan hos landets allmänna högsta domstol (la
cour de cassation).

De permanenta krigsrätterna minskas till antalet.

Då den tilltalade tillhör en särskild civilmilitär kår, skola i krigsrätten
sitta två medlemmar af denna kår med samma rang som den
tilltalade, i stället för de två militära ledamöterna af lägsta graden.

För fällande dom i krigsrätt fordras icke såsom nu kvalificerad
utan endast enkel majoritet.

Fn särskild civilmilitär kår (le corps des conseillers de la justice
militaire) upprättas. Bland medlemmarna af denna kår utses såväl rannsakningsdomare
och allmänna åklagare vid militärdomstolarne, hvilka
befattningar enligt den nuvarande ordningen faktiskt synas hufvudsakligen
beklädas af äldre, ur aktiv tjänst afgångna officerare, som ock
ledamöterna i de högre krigsdomstolarne i krigstid (conseil de cassation
militaires aux armées).

Meningen synes vara, att för inträde i denna kår, hvilken skulle
rekryteras bland kaptener i aktiv tjänst, skulle erfordras en särskild
examen, innefattande pröfning äfven i vissa juridiska discipliner.

Vidare innefattar förslaget upprättande af särskilda militära anklagelsekamrar
(commissions d’accusation militaires) * 2) i analogi med
de vid de allmänna appellationsdomstolarne (cours chappel) befintliga
»chambres de mise en accusation».

Dessa militära anklagelsekamrar, som skulle bestå af tre ledamöter,
tagna ur de högre graderna bland förenämnda civilmilitära kår,
skulle hafva att i fredstid besluta om väckande af åtal för gröfre brott
inför krigsdomstol. I fråga om lindrigare förbrytelser skola däremot,
enligt förslaget, det ankomma på le rapporteur att, efter åklagarens
hörande, meddela beslut om sakens hänskjutande till domstol. Befogenheten
att besluta om åtal skulle följaktligen, enligt förslaget, icke tillkomma
befälhafvaren.

*) Före den stora revolutionen hörde brott af militärpersoner mot allmän lag till allmän
-domstol. Under revolutionstidehvarfvet utsträcktes krigsdomstolarnas kompetens äfven till sådana
brott.

2) Likartade institutioner finnas i Italien.

152

Jvrigsdom stolarne.

Holland.

Bestämmelserna rörande den militära rättegångsordningen i Holland
återfinnas hufvudsakligen i lagen af den 20 juli 1814. Behofvet
af reformer därutinnan, särskild! i fråga om förfarandet vid krigsdomstolarne,
synes vara allmänt erkändt, men framlagda reformförslag hafva
ännu icke ledt till något resultat.

Krigsdomstolarna i Holland äro vid armén: x)

1. Krigsrätter (krijgsraden);

2. Kr igsöfverdomstolen (hoog militair geregtshof).

I krigstid kunna tillsättas fältkrigsrätter (krijgsraden te veide) äfvensom
krigsrätter i belägrade städer eller platser.

De ordinarie krigsrätterna äro territoriella domstolar, inrättade
för bestämda militärdistrikt, med säte å vissa bestämda platser inom
distrikten. De äro för närvarande fem till antalet.

Ordinarie krigsrätt (krigsråd) består af 7 officerare, tillhörande
ortens garnison. Det civila elementet är således uteslutet från själfva
domstolen. Rörande ledamöternas grad finnes endast den bestämmelsen,
att ordföranden skall vara regementsofficer (hoofdofficier). Lagens,
ordalag tyckas gifva vid handen, att krigsrätt skall sammankallas särskild!
för hvarje mål, som dit öfverlämnas. I praxis lär dock förekomma,
att krigsrätt förordnas för viss tid, ända till en månad.

Krigsrätterna hafva att i första instans handlägga mål mot under
krigslag lydande personer, som icke hafva högre grad än kapten.

För hvarje distrikt, där ordinarie krigsrätt har sitt säte, finnes,
en af regenten utnämnd auditör. Auditören är examinerad jurist. Han
tjänstgör som rannsakningsdomare, allmän åklagare och protokollsförare
vid distriktets krigsrätt. Auditören tillhör ock att utöfva inseende öfver
den militära rättsskipningen i distriktet samt att med uppmärksamhet
följa hvarje mål, ända tills detsamma varder afdömdt. Auditören kan
väcka åtal för brott mot allmän lag, men i fråga om militära förbrytelser
ankommer det på befälhafvaren att besluta, huruvida åtal skall
väckas.

'') För flottan finnas särskilda sjökrigsrätter (Zeekrijgsraden) dels å flottans stationer
dels, i fall af behof, ombord å flottans fartyg. Krigsöfverdomstolen (hoog militair geregtshof)
är gemensam för armén och flottan.

158

Krigsöfverdomstolen (hoog militair geregtshof), som är en ständig,
för armén och flottan gemensam domstol med säte i Utrecht, består af
7 medlemmar, däraf tre jurister — afhvilka en är domstolens president —
och fyra militärer af regementsofficers grad, två af armén och två af
flottan.

Vid denna domstol äro anställda en advokatfiskal (advokaatfiscaal),
motsvarande generalauditören i andra länder, och en sekreterare (griffier).

Krigsöfverd omstolen är dels domstol i andra instans i mål, som
dit fullföljas från krigsrätterna, och dels domstol i första instans i mål
mot officerare af högre grad än kaptens (vid armén) och premierlöjtnants
(vid flottan) äfvensom mot vissa civilmilitära tjänstemän, såsom'' intendenter
m. fl.

Fältkrigsrätter (krijgsraden te veide) tillsättas efter förordnande af
regenten till så stort antal, som är behöflig!, antingen för ett helt fälttåg
eller för viss tid. I belägrad stad eller plats tillsättes krigsrätt af
befälhafvare^ I nu nämnda fall har domstolen enahanda sammansättning
som de ordinarie krigsrätterna, dock att medlemmarnes antal i
belägrad stad eller plats kan inskränkas till 5.

Af krigsdoinstolarne upptagas alla mål angående åtal mot militär- Den militära
personer J) för brott mot militär strafflag eller mot allmän lag. Undan- Jurisdiktiotag
utgöra endast förseelser mot skattelagar o. d., h vilka tillhöra allmän
domstol. Förbrytelser, föröfvade under tjänstetiden af personer, som
sedermera lämnat krigstjänsten, höra jämväl till krigsrätt. Personer,
som lämnat krigstjänsten, svara äfven inför krigsdomstol för brott, som
begås emot förutvarande militära förmän i anledning af tjänsteförhållandet,
under en tid af ett år och sex veckor efter det utträdet ur
tjänsten skett.

Hafva civila och militärpersoner tillsammans begått brott mot
allmän lag, hör målet äfven beträffande militärpersonerna till allmän
domstol. År brottet militärt, dömas militärerna inför militär, de civile
inför allmän domstol.

• .. i *n^ör krigsrätt föregås i regel af en förberedande rannsakning v , ,

i ändamål att utröna, huruvida åtal bör väckas. Såväl rannsakningen r Man 6t
som åtalet beordras af befälhafvaren, som därvid dock rådför sig med
auditören.

• , h Äfven civilmilitära personer, åtminstone af vissa kategorier,

intor krigsdomstol.

synas i brottmål svara

** 20

154

Rättsmedlen.

Rannsakningen är ej offentlig. Den hålles inför två af platsbefälhafvaren
utsedde officerare (officieren-commissarissen) med en tredje som
sekreterare. Officerarne böra alltid vara af minst lika hög grad som
den tilltalade. Handlingarna öfverlämnas efter afslutad rannsakning
till auditören, som kan påkalla ytterligare undersökning. Försiggår
rannsakningen å ort, där krigsrätt tiar sitt säte, äger denna rum inför
auditören och två officerare. Under enahanda förutsättning böra samma
officerare taga plats i krigsrätten vid målets behandling därstädes.

Inför krigsrätten förekomma hvarken offentliga sammanträden eller
muntliga förhandlingar. Rannsakningshandlingarna uppläsas och läggas
till grund för målets pröfning och afdömande. I regel är den tilltalade
ej närvarande, och han har icke rätt att anlita sakförare. Han har
dock rätt att påkalla nytt förhör inför krigsrätten och att därvid anföra,
hvad lian finner nödigt till sitt försvar, äfvensom att ingifva skriftligt
svaromål. Krigsrätten kan förordna om ny rannsakning, som då äger
rum inför krigsrätten. Sedan förhandlingarna definitivt afslutats, gör
auditören en framställning af omständigheterna i målet och tillämpliga
lagrum samt afgifver förslag till dom. Domen skall meddelas omedelbart
eller i alla händelser inom tre dagar. Auditören är närvarande
vid öfverläggningarna som rättens sekreterare. Han har icke rösträtt,
men är vid öfverläggningen rådgifvande. Domens redaktion åligger
honom.

Besvärstiden öfver krigsrätts dom är tre dagar. Om, såsom i vissa
fall är förhållandet, utslaget ej får öfverklagas eller den dömde afstår
därifrån, skall domen dock underställas krigsöfverdomstolens pröfning.
På grund af denna pröfning kan målet, om rättegångsfel föreligger,
återförvisas till krigsrätten eller i annat fall advokatfiskalen erhålla
bemyndigande att öfverklaga domen. Advokatfiskal^ klagan kan
därvid ske antingen till förmån eller till nackdel för den tilltalade.
Fastställes krigsrättens dom, går densamma omedelbart i verkställighet.

Mot fältkrigsrätts dom är appell ej medgifven. Enligt praxis kan
dock frågan om domstolens kompetens dragas under krigsöfverdomstolens
pröfning. År den tilltalade dömd till ansvar, kan han inom
tjugufyra timmar söka nåd hos regenten. Domen går likväl i verkställighet,
därest icke nådeansökningen tillstyrkts af krigsrättens majoritet.

Af krigsöfverdomstolen i första instans meddelad dom bör, innan
den dömde får del af densamma, föreläggas regenten. Dock får delgifningen
däraf icke uppehållas längre än femton dagar.

155

Belgien,

Under sin förening med Holland erhöll Belgien en med detta land
gemensam militär rättegångsordning den 20 juli 1814. Denna har
emellertid senare kompletterats dels genom lag dels genom praxis
, , ^kiUiga reformförslag hafva i senare tider framlagts i syfte
hufvudsakligen att bringa den militära rättsskipningen i närmare samband
och öfverensstämmelse med den allmänna rättegångsordningen,
frukt en af detta reformarbete utgöres af en lag af den 15 juni 1899.
Denna lag som är grundad å ett utaf eu kommitté utarbetadt förslag
till fullständig, ny militär rättegångsordning (eode de procedur pénale
mnita!re), motsvarar emellertid endast de två första delarne af detta lagförslag,
hvilka delar innehålla bestämmelser rörande krigsdomstolarnes
organisation och den militära jurisdiktionens omfattning. Följande
redogörelse afser allenast de delar af de nmilitära rättegångsordningen
som innehållas i 1899 års lag-. ö ’

Belgien är i. afseende å den militära jurisdiktionen indeladt i 7
distrikt. För hvarje sådant distrikt finnes en ständig krigsrätt (conseil
de gnerre permanent) för afdömande i första instans af åtal mot personer
af högst kaptens rang äfvensom eu rannsakningskommissionécowmission
judiciaire), inför hvilken den förberedande rannsakningen i
sadana mål äger rum. I krigstid kan konungen vid sidan om de permanenta
krigsrätterna inrätta särskilda fältkrigsrätter (conseils de querre
en campagne) vid de särskilda arméafdelningarna, Fältkrigsrätt förordnas
i allmänhet för vissa mål, men kan äfven tillsättas på viss tid.

Appellationsdomstol i mål, som från krigsrätterna dit fullföljas
ar den för hela landet gemensamma, ständiga krigsöfverdomstolen (la
cour mihtaire), hvilken äfven i första instans afdömer åtal mot officerare
åt högre rang än kapten samt åtal mot militära ledamöter af krigsrätter
för förbrytelser i eller med anledning af utöfvandet af domarekallet.
4 or den förberedande rannsakningen i sådana mål, som af krigsöfverdom
stolen omedelbart upptagas, finnes eu särskild rannsakningskommission
(commission judiciaire).

Rannsakning skommissionernas sammansättning är olika, allt efter
som kommissionen har att tjänstgöra å den ort, där krigsrätt har sitt säte,
ellei a annan ort. I förstnämnda fall består kommissionen af auditören

Krigsdom stolarne.

156

vid krigsrätten såsom ordförande samt eu kapten och en löjtnant.
Bisittare utses för en månad i sänder af befälhafvaren på platsen
bland garnisonens officerare i tur efter anciennitet.

Skall kommissionen sammanträda å annan ort än den, där krigsrätt
sitter, består densamma af en kapten såsom ordförande och två löjtnanter.
Auditören vid vederbörande krigsrätt kan emellertid, då han så
finner nödigt, intaga ordförandeplatsen i kommissionen, i hvilket fall
de militära ledamöterna utgöras af en kapten och en löjtnant. Bisittarne
förordnas endast för ett eller flera mål i sänder.

Rannsakningskommissionen vid krigsöfverdomstolen består åt generalauditören
såsom ordförande samt 2 officerare, den ene af samma grad
som den anklagade, den andre af närmast högre. De sistnämnde utses
genom lottning, som verk ställes inför domstolens president.

De ständiga krigsrätterna bestå af fem ledamöter, en regementsofficer
(officiel'' supérieur) såsom ordförande, en civil ledamot, två kaptener och
en löjtnant. De militära ledamöterna utses i tur efter anciennitet bland
officerare i aktiv tjänst, företrädesvis bland dem, som äro förlagda å
den ort, där krigsrätten har sitt säte. För ändamålet upprättas af vederbörande
befälhafvare särskilda förteckningar å behöriga officerare. De
militära ledamöterna i krigsrätt förordnas för en månad i sänder. Den
civile ledamoten utses af konungen för en tid af 3 år bland ledamöterna i
de allmänna domstolarna af första instans inom den civila appellationsdomstols
(cour d’appei) dom värjo, där krigsrätten har sitt säte. Han
tager i krigsrätten plats närmast ordföranden.

Fältkrigsrätt skall, såvidt möjligt, sammansättas på enahanda sätt,
som föreskrifvits för ständig krigsrätt, dock behöfver den civile ledamoten,
hvilken utses af vederbörande befälhafvare, icke vara ledamot af
civil domstol, utan kan därtill förordnas annan civil ämbetsman (magistrat
civil), som är villig mottaga uppdraget, eller annan examinerad jurist
(docteur en drott). Kan ingen civil ledamot erhållas, insättes eu löjtnant
som femte ledamot. Fältkrigsrätts ledamöter utses genom lottning bland
officerarne vid den härafdelning, där krigsrätten är inrättad.

Krigsrätt med, såvidt möjligt, samma organisation som fältkrigsrätt
kan inrättas å belägrad ort eller ort, som förklarats i belägringstillstånd
(état de siége), samt vid härafdelning, som blifvit skild från
hufvudstyrkan, i båda fallen på order af befälhafvaren.

Krigsöfverdomstolen, som har sitt säte i B russel, består af en civil
president och fyra militära bisittare. Ordföranden utnämnes af konungen
bland de ledamöter af landets civila öfverdomstolar, hvilka tjänstgjort

157

som domare i minst tio år. Han är oafsättlig och har generalspersons
rang. De militära ledamöterna äro: en generallöjtnant eller generalmajor,
en öfverste eller öfverstelöjtnant och två majorer. De utses fölen
månad i sänder genom lottning bland officerare i tjänst eller vid
reserven, i första rummet bland dem, som äro bosatta å den ort, där
domstolen har sitt säte. De, som tjänstgjort under det sista halfåret,
ingå icke i lottningen.

Xu angifna regler för sammansättningen af rannsakningskommissionerna
och krigsdomstolarne gälla emellertid icke under alla förhållanden.

I sådan kommission eller domstol får nämligen, då officer är tilltalad
icke sitta officer af lägre grad än den tilltalade. Denna grundsats medför
följaktligen vid åtal mot officerare ofta nog modifikation i kommissionens
eller domstolens sammansättning-.

Xär arméns intresse så fordrar, kan i krigstid arméns högste befälhafvare
förordna, att krigsrätt må afdöma åtal äfven mot officer af högre
glad än kapten. I sådan krigsrätt skall en generalsperson förordnas till
ordförande. Beträffande öfriga ledamöter i sådan domstol gäller detsamma
som rörande bisittarne i »la cour militaire».

Åmbets- och tjänstemän vid krigsdomstolarne äro: generalauditören Ämbets- och
(l’nuditet!r general) och hans substitut, auditörerna (auditeurs militaires), tjänstemän
deras substitut och suppleanter, samt notarierna (greffiers) och deras domstol
adjoints.

Generalauditören är den högste militäre allmänne åklagaren. Han
är chef för auditörsstaten och utöfvar i allmänhet öfverinseendet öfver
den militära rättsskipningen. Han fungerar som ordförande i raunsakningskommissionen
vid krigsnfverdomstolen och såsom allmän åklagare vid
samma domstol, men kan tillika utöfva åtal vid krigsrätt eller inträda
i^rannsakningskommission i stället för auditör, då målets beskaffenhet
så fordrar.

Generalauditören utnämnes af konungen men kan när som helst
entledigas. Den, som skall kunna nämnas till generalauditör, måste
vara jurist (docteur en droit) och hafva fyllt 35 år.

Generalauditören har vid sin sida ett substitut, som vid förfall för
honom sköter hans ämbete och äfven eljest efter generalauditörens
uppdrag kan fungera i hans ställe. Äfven generalauditörens substitut,

158

som måste vara jurist (docteur eu droit) och vara 30 år gammal, utnämnes
af Konungen.

Vid förfall för både generalauditören och hans substitut kan
justitieministern förordna en auditör eller en tjänsteman, tillhörande
de allmänna domstolarnes åklagarekår, att fullgöra generalauditörens
åligganden.

Vid hvarje krigsrätt skall finnas en auditör. Auditören är ordförande
i rannsakningskommissionen samt allmän åklagare vid krigsrätten.
På honom ankommer dessutom, bland annat, att bringa krigsrättens
domar till verkställighet.

Hvarje auditör kan hafva ett substitut. En och samma person
kan dock vara substitut för två auditörer. Vid hvarje krigsrätt skall
dessutom finnas en auditörssuppleant. Då auditören får förfall, kan
han ålägga suppleanten att i hans ställe vare sig utföra vissa af hans
ämbetsåligganden eller uppehålla tjänsten i dess helhet.

Auditörerna, deras substitut och suppleanter tillsättas af konungen,
men kunna när som helst från dessa sina befattningar entledigas. För
att kunna nämnas till auditör fordras att hafva undergått juridisk
examen (docteur eu droit) och att hafva fyllt 30 år. Auditörs substitut
och suppleant måste äfven vara jurist (docteur en droit) och 25 år
gammal. Samtliga dessa tjänstemän hafva regementsofficers rang.

Auditörer hos fältkrigsrätterna utses af krigsministern bland provinsauditörerna.
I brist på sådana utnämnas af konungen till nämnda
befattningar vid fältkrigsräfterna auditörssubstituter eller auditörssuppleanter
eller civila tjänstemän. I nödfall får vederbörande befälhafvare
till auditör förordna en civil tjänsteman, som åtager sig uppdraget,
eller en examinerad jurist (docteur en droit) eller en officer, i hvilket
fall denne måste vara af högre grad än den tilltalade.

Notarierna vid krigsrätterna (les greffiers) tillsättas äfven af konungen.
Deras hufvudsakliga åliggande är att föra protokollet vid
nämnda domstolar. Kompetensvillkor för att kunna nämnas till greffier
är fyllda 25 år. Dessa tjänstemän hafva subalternofficers rang. Hvarje
greffier kan hafva en eller flera adjoints.

Den militära I fråga om den militära jurisdiktionens omfattning öfverens junsdiktio-

stämmer den belgiska lagstiftningen i hufvudsak med den franska.
n<‘" njJ Allmän regel är, att under sådan jurisdiktion lyda alla militär personer

äfvensom civilmilitära ämbets- och tjänstemän såväl för brott
emot militär strafflag som för brott emot allmän lag. Undantag här -

159

ifrån ägei dock rum beträffande förseelser mot förordningar rörande
beskattningen samt angående jakt och fiske äfvensom mot vissa polisförordningar
m. in. r

Värnpliktige stå i allmänhet under militär jurisdiktion1) i nämnda
utsträckning endast under den tid, de äro i tjänstgöring, men äfven
eljest för vissa militära brott (= belagda med straff i den militära strafflagen),
såsom förräderi, spioneri, deltagande i uppror i visst fall våld
och förolämpning mot militär förman eller mot skiltvakt, tillgrepp af
föremål, bestämda för krigsmakten och tillhöriga staten eller militärperson,
o. s. v.

Pei sonei, som, utan att vara militärer, äro anställda vid krigsmaktens
etablissement eller i dess tjänst, kunna på grund af kuno-lioförordning
i vissa hänseenden, som bestämmas i deras antagningskontrakt,
ställas under krigslag och militär jurisdiktion.

Personel-, som i öfrigt upphört att lyda under krigslag, lyda dock
fortfarande för vissa brott emot förutvarande militära förmän i anledning
af deras militära tjäusteförhållande under sådan lag under ett års
tid, efter det de lämnat militärtjänsten2).

I kt igstid. lyda vidare under krigslag och militär jurisdiktion
personer, som i någon egenskap äro anställda vid eller åtfölja hären,
äfvensom, för. vissa militära brott, krigsfångar och utländingar, som
ny in på belgiskt område.

Ifall å ort, som inneslutits af fienden eller förklarats i belägringstillstånd
(état de siége), icke finnas allmänna domstolar, eller dessa
upphöit att fungera, ställas invanarne i sådan ort inför krigsrätt för
blott mot allmän lag, därvid dock ansvaret bestämmes efter sådan lag.

Begås .förbrytelse af person, som icke hör under krigslag, i gemenskap
med militär, svara i regel båda inför allmän domstol.

militära staJ1;?nde ul?dcf krigslag sker genom en särskild formalitet. Sedan den

Srk arL ‘dpi. 8 V Tv* de m'' uPPla*ts, förx de unSa rekryterna af en därtill utsedd tjänsteman,
som undeOprt uttryckkgen vara underkastade nämnda lag. Häröfver uppsattes ett protokoll,
d * , af ‘Janstemannen och rekryterna eller, om dessa icke kunna eller vilja underteckna,
åt tjänstemännen och tva vittnen. J

2J Jfr den tyska och holländska lagstiftningen i samma punkt.

160

Schweiz.

Schweiz’ militära strafflag af den 27 augusti 1851 omfattade ursprungligen
äfven bestämmelserna rörande den militära rättegångsordningen.
Dessa bestämmelser hafva emellertid sedermera ersatts
crenom en särskild lag, »die Militär sträf g erichtsordnung der Schweiz»
(»Organisation judiciaire et procédure pénale ponr 1’armée fédérale»)
af den 28 juni 1889.

Enligt 1851 års lag ingick jurysystemet i den militära domstolsorganisationenx).
Vid hvarje armedivision fanns nämligen en militär
straffdomstol, bestående af 3 domare och, efter sakens beskaffenhet, 8
eller 12 jurymän. Af de tre domarne var en jurist och domstolens
ständige president (Grossrichter). Denne ledamot utnämndes åt förbundsrådet.
De båda öfriga ledamöterna voro officerare. Äfven dessa
skulle enligt lagen vara ständiga, men förordnades i praxis särskilt för
hvarje mål af försvarsdepartementet. För utseende af jurymän upprättades
vid en hvar af arméns divisioner eu lista, upptagande namnen å divisionens
officerare, underofficerare och korpraler jämte ett visst antal
menige. Bland de å listan upptagna uttogos vid bildande af jury gexiom
lottning 14 officerare, 7 underofficerare samt 7 korpraler och menige.
Af dessa fingo åklagaren och den tilltalade utesluta hvardera 4 officerare,
2 underofficerare samt 2 korpraler eller menige. Där juryns medlemmar
icke skulle utgöra flera än 8, nedbragtes antalet genom lottning till
detta tal på det sätt, att juryn kom att bestå, i lindrigare mål, af 4
officerare, 2 underofficerare och 2 korpraler eller menige och, i gröfre
mål, af 6 officerare, 3 underofficerare och 3 korpraler eller menige.
Likaledes utsågos, äfven genom lottning, visst antal suppleanter. Den
till grad och anciennitet främste officeren var ordförande i juryn. Förfallande
dom fordrades majoritet af respektive G eller 10 af juryns
röster.

Den nya lagstiftningen af år 1889 har öfvergifva jurysystemet.
Hufvudskälen härför synas hafva varit dels svårigheten att besätta jury- i)

i) 1851 års domstolsförfattning upptog dessutom en militär kassationsdomstol äfvensom,
för särskilda fall, extraordinära militärdomstolar.

161

domstolarne, som ju kräfde stor personal — ett förhållande, som synnerligen
i krigstid befarades medföra olägenheter — dels den omständlighet
och de stora kostnader, som med nämnda institution voro
förbundna.

Ett för den nuvarande schweiziska organisationen utmärkande dragar
befintligheten af de s. k. justitieofficerare (justitizoffiziere). För att
kunna nämnas till justitieofficer fordras juridisk bildning samt att hafva
gjort tjänst såsom truppofficer i armén. Justitieofficerarne, hvilka bilda
eu särskild kår och icke samtidigt tjänstgöra såsom officerare i aktiv
tjänst, utnämnas af förbundsrådet.

Ur justitieofficerarnes kår rekryteras en stor del af de funktionärer,
som hafva att med den militära rättsskipningen taga befattning.
Ordförandena i _ första instansens krigsdomstolar (Grossrichter) äfveusom
i den militära kassationsdomstolen skola sålunda vara iustitieolhcerare
Medlemmarne i (ifrigt i sistnämnda domstol skola äfven
vara juridiskt bildade, om än ej nödvändigt justitieofficerare. Men
därjämte rekryteras såväl samtliga rannsakningsdomare som åklagare
och notarie!- vid militärdomstolarne ur justitieofficerskåren. Kåren i
sm helhet sorterar under förbundsrådet. Ett antal justitieofficerare
siar ständigt till dess disposition för fyllande af tillfälliga luckor.

^rigsdomstötare b äro: 1) fördelningskrigsrätterna (Divisionsgerichte)
för handläggning i första instans af alla till den militära jurisdiktionen
hörande mål, med undantag af dem, som upptagas af den utomordentliga
krigsratten eller disciplinärdomstolen, 2) kassationskrigsrätten (''Militärkassationsgericht)
för pröfning af ansökningar om kassation af fördelnino-sk
Tingsrätter nas utslag 3) den utomordentliga krigsrätten (ausserordentliclies
Militär g ericht): som bär att upptaga åtal mot arméns högste befälhafvare
generalstabschefen, befälhafvare för en af flere fördelningar bildad armékar
och dennes stabschef, »öfverste-di visionärerna» och vapencheferna.

Den utomordentliga krigsrätten tillsättes för hvarje särskilt fall''
De olriga krigsrätterna äro ständiga.

Krigsdom stolame.

i .o V Förutom bär uppräknade krigsdomstolar finnes i Schweiz äfven en disciplinär domstol
bes ående af militärdepartementets chef och cheferna för de fyra vapnen (infanteri ^kavalleri
ti len och ingenjörtrupper), i vissa fall förstärkt med ytterligare militärpersoner Denna domstol’

,in *f *■!*”*"■ d~

**21

162

För hvarje arméfördelning (Armeeclivision) finnes en fördelningskrigsrätt.
Denna domstols domvärjo sträcker sig öfver hela arméfördelnino-sområdet
och är så tillvida territorielt bestämd, men, om armefördelningen
lämnar sitt område för längre tid, följer krigsratten
fördelningen, och för området upprättas, genom förordnande af förbundsrådet,
eu ersättningsdomstol (Ersatzgericht), organiserad på samma satt
som den ordinarie fördelningskrigsrätten.

Fördelnin gskrigsrätt består af ordförande (Grossnchter) och _ b
bisittare (Richter). För de senare finnas 6 suppleanter. Samtliga väljas
af förbundsrådet för en tid af tre år. Ordföranden har minst majors
oråd och skall, som nämndt, vara justitieofficer. Vid förfall for honom
har öfver au ditören (se nedan) att bland justitieofficer arne utse en suppleant.
Tre af bisittarne och tre af deras suppleanter äro officerare, de
öfriga underofficerare eller menige. Alla skola tillhöra fördelningen.

& Kassationskrigsrätten bestå af ordförande (Vorsitzender) af öfverstes
oråd och 4 bisittare (Richter) med 2 suppleanter. Vid förfall för ordföranden
intages hans plats af den i främsta rummet utsedde bisittaren.
Samtliga väljas af förbundsrådet på en tid af tre år. Därtill utses
officerare med juridisk bildning (eventuel, men ej nödvändigt, justitie officerare).

, . . . c ,.e

Den utomordentliga krigsrätten består åt 3 justitieofficer are åt otveistes
oråd och 4 öfverste-divisionärer. I stället för de senare kunna
nämnas antingen öfverstar, som fört fördelning, eller vapencheferna.
Dessutom väljas 4 suppleanter af öfverstes grad. Samtliga ledamöter
och suppleanter väljas af förbundsförsamlingen, som äfven bland dem
utser en ordförande och en suppleant för honom.

Ämbets- o,-ii Vid hvarje fördelningskrigsrätt finnas: en auditör (Auditör), en

tjänsteman undersökningsdomare (UntersucJmngsrichter) och en notarie (Gerichts stoiarne.

™ sclireiber). Vid kassationskrigsrätten och den utomordentliga krigsrätten

finnas: en öfverauditör (Olerauditör) och eu notarie (Gerichtsschrether).

Öfverauditören förestår hela den militära rättsskipningen. Han
leder och öfvervakar densamma under försvarsdepartementets uppsikt
samt är förman för auditörerna och undersökningsdomarne. Öfverauditören,
som har öfverstes grad, äfvensom en suppleant för honom tillsättas
för en tid af tre år af förbundsrådet. Öfverauditören är allmän
åklagare vid den utomordentliga krigsrätten och företräder de allmänna
intressena vid kassationskrigsrätten. Hans suppleant åligger den förberedande
undersökningen i de mål, som afdömas af den utomordentliga
krigsrätten.

163

^,n au<mör utses för hvarje fördelning (Armeedivision) af förbundsrådet
för en tid åt tre år. Han är allmän åklagare vid fördelnino-gkrigsrätten.

o Jämväl undersökningsdomarne utses af förbundsrådet för en tid af
tre år. De leda den förberedande rannsakningen i de mål, för hvilka
fördelnmgskrigsrätt är forum.

Notarierna föra protokollet vid den förberedande rannsakningen
och bestrida sekreteraregöromålen vid den krigsrätt, de äro tilldelade.
De ombesörja äfven krigsrättens räkenskaper.

. ^väl öfverauditören och hans suppleant som auditörerna, undersoknmgsdomarne
och notarierna äro, såsom ofvan omförmälts, mstitieotncerare.

Militär jurisdiktion och militär förbundsstrafflag äro underkastade- -°en militära
1) personer^ som befinna sig i schweizisk militärtjänst; 2) militära in- ti*,
s ru v _oi er, sa länge vederbörande kurs pågår, eller så länge de användas fattning,
i militära anstalter; 3) den militära förvaltningens tjänstemän eller
därvid anstå]Ida personer med afseende å handlingar, som sätta landets
försvar i tara; 4) värnpliktige äfven utom tjänsten, då de uppträda i
uniform, äfvensom med afseende å deras militära tjänsteplikter; 5) personel'',
som for längre tid äro anställda hos militärer eller vid ett truppförband,
(exempelvis beridare, betjänte, putsare, tvättare); 6) personer
hvilka i särskilda förrättningar äro anställda vid armén, såsom för post-’
järnvägs- och telegraftjänst, vid järnvägsbyggnader eller befästningsarbeten,
for transporter och leveranser, vid sjukhus, vid marketenterier,
bagerier etc., eller vid kasernförvaltning, magasiner och ammunitionsfabnker
— dock endast för handlingar, som hafva afseende å dithörande
förrättningar; 7) i krigstid personer, som åtfölja armén, eller som göra
sig skyldiga till brott mot personer, som tillhöra armén, eller med afseende
å föremål, som användas för arméns behof; 8) krigsfångar och
internerade personer; 9) civila personer, hvilka förmå eller söka förmå
mihtarer i aktiv tjänst till kränkande af viktiga militära plikter; samt

10) civila personer, som göra sig skyldiga till spioneri eller värfning;
ior fienden. &

_ Endast brott emot strafflagen för krigsmakten kunna åtalas inför
kngsdomstol. Om person, lydande under militär jurisdiktion, begår brott
mot allmän lag, hor detta följaktligen under allmän domstol. Står
brottet i sammanhang med det militära tjänsteförhållandet, kan detsamma
dock atalas endast på grund af bemyndigande af försvarsde -

164

Förfarandet.

(hvila personer, som jämte militärer begått brott, dömas alltid af
allmän domstol ; militärpersoner kunna i dylika fall efter beslut af förbundsrådet
jämväl ställas inför allmän domstol. . _ .

År brott, begånget af person, som lyder under militär jurisdiktion,
dels af militär dels af allmän natur, kan förbundsrådet uppdraga handläggningen
af målet i dess helhet åt allmän domstol.

Processen vid de schweiziska militärdomstolarne, som i sina Imf
vuddrag är bildad efter franskt mönster, är en muntlig och offentlig,
ackusatorisk process, grundad på omedelbarhetsprincipen med fri bevispröfning.
Förberedande undersökning i mål, som tillhör krigsrätt,
anordnas på order af vederbörande befälhafvare. Penna undersökning
har till ändamål att utröna, huruvida ett brott föreligger eller icke.
Den ledes af vederbörande undersökningsdomare, är icke offentlig och
bör icke utsträckas längre, än som är erforderligt för att afgöra, huruvida
saken skall fullföljas vid domstol eller nedläggas. Först sedan
förundersökningen afslutats, äger den anklagade rätt att oegagua sig
af försvarare. Därtill ägor han utse militär eller civil person.

Frågan, huruvida åtal bör anställas af krigsrätt, afgöres af auditören,
hvilken, såsom nämndt, där har att utföra detsamma. I tvifvelaktiga
fall äger han hänskjuta frågan, om åtal bör väckas eller ej, till öfvei -auditören, som därom beslutar. Nedlägges målet, kan förbundsrådet,
på framställning af öfverauditören, tillerkänna den misstänkte skadestånd.

Hufvudförhandlingen inför krigsrätten är, såsom angifvits, muntlig,
och offentlig. Utser den tilltalade ej själf försvarare, förordnar rättens
ordförande försvarsadvokat. Hvarje rättskunnig officer af den fördelning
till hvilken domstolen hör, är pliktig att på ordförandens befallning
öfvertaga försvaret. Ordföranden bestämmer tid och ort för

hufvudförhandlingen. .. , ,

Vill auditören utvidga åtalet utöfver livad den vid atalets väckande
den tilltalade delgifna anklagelseskriften innehåller, och bifaller rätten
detta, skall en till alla delar ny huvudförhandling äga rum.

För den anklagades fällande fordras i regel endast enkel rostöfvervikt;
dock kan krigsrätten ej ådöma dödsstraff, med mindie härföi

finnes en pluralitet af 6 röster. .....

Hvad nu blifvit sagdt rörande förfarandet vid krigsrätt ager i
allmänhet motsvarande tillämpning vid den utomordentliga krigsrätten.
I dithörande mål ledes emellertid den förberedande undersökningen åt
öfverauditören, hvarjämte beslut om anställande af atal meddelas åt
förbundsrådet.

165

Tillåtna rättsmedel enligt den schweziska militärprocesslagen äro Bättsmedien.
Beschwerde, Kassation och Revision.

Beschwerde afser klagan öfver undersökningsdomarens beslut eller
åtgärder. Dylik klagan anföres hos öfverauditören, som meddelar slutligt
beslut.

Däremot får Beschwerde icke användas emot den dömande krigsrättens
dom eller beslut under rättegången

talan mot krigsrätts dom fullföljes hos kassationskrigsrätten genom
begäran om kassation. Sådan klagan kan anföras såväl af åklagaren
(auditören) som af den tilltalade eller hans försvarare. Begäran om
kassation skall framställas inom 24 timmar efter domens afsägande.

Kassation åt krigsrättsdom kan äga rum i följande fallf
då domen innebär en kränkning af strafflagen;
då krigsrätten icke varit på behörigt sätt sammansatt;
då krigsrätten med orätt antagit sig vara sakligt behörig;
då hufvudförhandlingen företagits i frånvaro af någon, hvilkens
närvaro lagen föreskrifver;

då väsentliga föreskrifter rörande förfarandet icke blifvit iakttagna ;

.... . då försvaret i en för afgörandet väsentlig punkt på otillåtet sätt
blifvit inskränkt;

samt då domen icke innehåller någon motivering.

Åger kassation rum på grund af oriktig lagtillämpning, sätter
kassationskrigsrätten det riktiga resultatet i stället. I annat fall återförvisas
målet — för såvidt naturligen icke detsamma befinnes falla utom
krigsrätts. kompetens — till krigsrätten, som dömt i målet, eller till
annan krigsrätt. Den rättsuppfattning, som därvid uttalats af kassationskrigsrätten,
är bindande för underrätten.

Den utomordentliga krigsrättens domar äro icke föremål för kassation.
De kunna således ej öfverklagas.

r . Revision (W iederaufnahme des Verfahrens) motsvarar vår resnin»''.

Tillstånd till resning meddelas af kassationskrigsrätten.

Benådningsrätten utöfvas af förbundsrådet, utom i fråga om dödsdomar
och den utomordentliga krigsrättens domar, där denna rätt tillkommer
förbundsförsamlinsren.

1 krigstid kan krigsdomstol, om fäderneslandet väl så anses fordra,
besluta, att dess dom genast skall gå i verkställighet oberoende däraf^
huruvida ansökan om kassation eller revision eller om nåd ingifves!

Härtill fordras dock, att alla domstolens ledamöter om beslutet äro ense.

Verkställighet . af krigsdomstols laga kraftvunna dom sker på Verkstaiiigbefallning
af Grossrichter. heten.

166

Krigsdom stolame.

Italien.

De i Italien gällande bestämmelserna angående den militära straffprocessen
öfverensstämma väsentligen med motsvarande franska aggning.
Dock förekomma beträffande organisationen vissa ej oviktiga
afvikelse!'', särskilt i fråga om den militära åklagareniyndiglieten äfvensom
den militära öfverdomstolens sammansättning. Den italienska lagstiftningen
i hithörande ämnen återfinnes i strafflagarna for haren och
för flottan, båda af den 28 november 1869.

De regulier militärdomstolarna vid hären r) utgöras i fredstid åt
de territoriela krigsrätterna (i tribunali militärt territonali) och den för
hären och flottan gemensamma högsta krigsdomstolen (il tribunale supremo
di guerra e marina). Samtliga dessa domstolar aro permanen a

De territoriela krigsrätternas antal utgor enligt uppöift foi
varande fjorton. De äro förlagda i den militära administrationens hiifvuorter,
och deras kompetens är, såsom namnet angifver, lokalt bestämd
så att platsen för ett brotts föröfvande afgor forum. Den ^mtone
krigsrätten ntgöres af sex medlemmar, nämligen en öfverste (ellei ofvexstelöjtnant)
såsom ordförande samt fem andra officerare, af livilka minst
två skola vara regementsofficerare och de öfnga kaptener. Ledamöterna
utses efter anciennitet af vederbörande militärbefälhavare för tva a
sänder. Dessutom nämnes fyra suppleanter Det sagda galler dock enda
då åtalet angår underofficer eller någon af manskapet A den atalade
officer, har domstolen en annan sammansättning, dika allt efter den
tilltalades grad. Om den tilltalade är löjtnant, bestar krigsratten af
generalmajor, ordförande, eu öfverste eller öfverstelöjtnant, tva maj or ei
och två kaptener; om han är kapten, af likaledes en generalmajor, införande,
samt två öfverstå!- eller öfverstelöjtnanter och tre majorer o. s. v.
Ordföranden är sålunda, då åtalet rör officer alltid af
majors grad och domstolens samtliga ledamöter i regel af högre grad
äJden tilltalade. Rör åtalet officer, utses krigsrättens ledamöter genom
lottdragning emellan de till vederbörande militärdistrikt hörande officerare,
som innehafva föreskrifna grader, eller, därest den tilltalade ar genera sperson,
af konungen.

L) För flottan förekomma särskilda sjökrigsdomstolar dels fasta, f8f RpSfaméns
händelse af behof, å flottans fartyg. Sammansättningen motsvarar i allmänhet den vid armens
krigsrätter gällande. Den högsta militära domstolen är gemensam för haren och flott .

167

Den högsta krigsdomstolen, som har sitt säte i Rom, utgöres af
nio medlemmar: en militär president af minst generallöjtnants eller
vice-amirals grad samt åtta bisittare, af hvilka tre äro militärer — två
generalspersoner och en amiralsperson — samt fem civila, däraf tre
medlemmar af »consiglio di Stato x) och två af civil appellationsdomstol.

Dessutom finnas fem suppleanter, två militära och tre civila. Den högsta
krigsdomstolens ledamöter utnämnas af konungen. Domstolen är domför
med sju ledamöter; i sådant fall skall densamma bestå af tre militära
och fyra civila ledamöter.

Beträffande den militära jurisdiktionens omfattning må nämnas, att D(:n militära
militärpersoner eller med dem likställda enligt italiensk lag svara inför
krigsrätt endast för militära förbrytelser, men däremot för brott mot ning.
allmän lag vid allmän domstol. Dock är härvid att märka, att den
militära strafflagen upptager och bestraffar åtskilliga brott mot allmän
lag, såsom förfalskning, stöld, bedrägeri o. s. v., särskild! då sådant
brott blifvit begånget mot annan militärperson eller i militärt etablissement
o. d. Den italienska lagstiftningen synes således i denna del vara
byggd på grundsatser, i viss mån likartade med de hos oss gällande.

Angående förfarandet vid krigsdomstolarne gälla i hufvudsak Förfarandet,
samma grundsatser som enligt fransk lag, med de olikheter, som härflyta
af den militära åklagaremaktens afvikande organisation. Vid hvarje
italiensk territoriel militärdomstol finnas en af konungen utnämnd juridiskt
bildad krigsfiskal (avvocato fiscale militäre), en likaledes af konungen
utnämnd militär (kapten eller löjtnant) förhörsdomare (uffiziale istr utföre),
samt en åtalskommission (commissione cfinchiesta), som af vederbörande
befälhafvare förordnas för två år i sänder och utgöres af en regementsofficer
och två kaptener. Rannsakning (förberedande) med viss person
kan, endast i händelse den brottslige gripits å bar gärning, äga rum
utan förordnande af krigsfiskalen. Sedan rannsakningen afslutats, afgifva
krigsfiskalen och förhörsdomaren en redogörelse för dess förlopp
och resultat till åtalskommissionen, som har att afgöra, om åtal inför
krigsrätt skall väckas. Åtalet utföres af krigsfiskalen. Den tilltalade
äger att välja försvarare; underlåter han detta, förordnas till försvarare
för honom eu advokat eller eu militärperson. Vid omröstning till utslag
är enkel majoritet afgörande; falla rösterna lika, gäller den för den tilltalade
gynnsammaste meningen. Såväl krigsfiskalen som den tilltalade

‘J Motsvarar Frankrikes »conseil d’état».

168

kan inom en dag- efter domens meddelande anmäla sig vilja fullfölja
talan hos den högsta krigsdomstolen.

Rättsmedlen. Sistnämnda domstol är uteslutande kassationsdomstol och ingår

således ej i pröfning af skuldfrågan. Af lagen medgifna kassationsgrunder
äro ungefär desamma som enligt fransk lag.

Såsom åklagare vid den högsta krigsdomstolen fungerar en af
konungen utnämnd generalkrigsadvokat (avvocato generale militäre), hvilken
tillika är chef för den militära åklagarekåren och utöfvar inseende öfver
landets militära rättsskipning.

Vid omröstning inom den högsta krigsdomstolen afgör enkel
majoritet. Om den lägre domstolens utslag upphäfves, förvisas målet
till ny behandling vid annan territoriel militärdomstol än den, som förut
dömt i målet.

Den högsta krigsdomstolens utslag kunna »i lagens intresse» underställas
den allmänna kassationsdomstolen.

Särskilda Vid truppsammandragningar å andra platser än sådana, där de

kXda°rm" territoriela militärdomstolarna äro förlagda, kunna anordnas eu eller
flera särskilda militärdomstolar (tribunali militär i presso le truppe concentrate),
sammansatta i öfverensstämmelse med vanliga regler.

I krigstid fortfara de territoriela domstolarna att fungera, men
dessutom anordnas till erforderligt antal särskilda krigsdomstolar (tribunali
militari in tempo di guerra) vid särskilda afdelningar af hären
samt i fästningar och andra platser, som förklarats i krigstillstånd.
För domstolsorganisationen och processförfarandet gälla i det hela de
vanliga reglerna; dock förekommer icke någon åtalskommission, utan
krigsfiskalen beslutar om åtals anhänggiggörande.

Om i krigstid ett med dödsstraff belagdt brott föröfvats, och eu
snabb rättsskipning finnes påkallad i disciplinens intresse, kan högste
befälhafvaren på stället förordna ståndrätt (tribunale militäre straordinario).
Sådan domstol utgöres af sex ledamöter. Ordförande är den äldste i
graden närmast under den grad, befälhafvaren innehar; öfriga ledamöter
äro de äldste uti de grader, ur hvilka enligt allmänna regler ledamöter
i krigsrätt skulle tagas. Befälhafvaren utser eu officer att fungera såsom
förhörsdomare och en annnan att vara åklagare inför rätten. Den
tilltalade äger att begagna sig af försvarare. Förfarandet är i hufvudsak
detsamma som vid de territoriela krigsrätterna. Lyder utslaget på
dödsstraff, skall detta genast gå i verkställighet.

169

Ryssland.

Den militära rättsskipningen i Ryssland är grundad på en lag af
den_ 24 november 1879, som innehåller såväl militär strafflag som
disciplinstadga samt bestämmelser om krigsdomstolar och den militära
rättegångsordningen.

Krigsdomstolarna !) vid hären a) äro i fredstid följande:

1. Regementskrigsrätter;

2. Distriktskrigsrätter;

3. En högsta krigsdomstol.

Samtliga dessa domstolar äro ständiga.

Dessutom inrättas i krigstid:

1. Fältkrigsrätter;

2. En högsta fältkrigsrätt.

Begementskrig sr ätterna afdöma åtal mot underofficerare och manskap
för vissa lindrigare förbrytelser.

Bistriktskrig sr ätterna, som utöfva sin domvärjo hvar inom ett eller
flera af de. militärdistrikt, hvari riket är indeladt, äro dels appellationsdomstolar
i mål, som afdömts af regementskrigsrätterna, dels ock domstolar
i första instans i mål mot officerare och med dem likställda samt
öfverhufvud i svårare brottmål, oberoende af den tilltalades grad.

Ben högsta krig sdomstol en är en för hela riket gemensam kassationsdomstol.
Sistnämnda domstol har ock i vissa fall till uppgift att meddela
förklaring af lag rörande den militära rättsskipningen. Dock synes
sådan lagförklaring för att erhålla gällande kraft skola underställas
kejsarens godkännande.

Begementskrigsrätterna, hvaraf finnes en vid hvarje regemente eller
däremot svarande truppafdelning, bestå af en regementsofficer såsom
ordförande . och två officerare af lägre grad, i allmänhet en kapten
och en löjtnant. De utnämnas alla af regementschefen, ordföranden

) Förutom ofnga krigsdomstolar förekomma i Ryssland äfven, vid regementena heders
domstolar, sammansatta endast af officerare, för bedömande af, huruvida offiferare, hvilka gjort
mg skyldiga till handlingar, som, utan att vara enligt lag straffbara, anses oförenliga med (feras
militära ställning, böra skiljas från tjänsten. S

skild-, 2fV,nÖro,nwT -fifnnaS särskilda. sjökrigsrätter, dels ständiga, å flottans stationer, dels i särÄa“!
Ä& Petersburg, U

Krigsdom stolarna.

** 22

170

på ett år och de andra ledamöterna på sex månader. De sistnämnde
ersättas, en hvar tredje månad. Till ledamöter i regementskrigsrätt
kunna endast förordnas officerare, som tjänstgjort minst två år i aktiv
tjänst. Förordnandet kan upphäfvas af fördelningschefen, som i sådant
fall utser annan.

Distriktskrigsrätterna äro i det europeiska Ryssland nio och hafva
sitt säte i de störa militärdistriktens hufvud orter. .

Distriktskrigsrätt består i sittande rätt af nio ledamöter, af hvilka
tre, däribland ordföranden, äro ständiga ledamöter med juridisk bildning
och de öfriga sex, hvilka tillsättas för en tid af sex månader i sänder,
officerare, däribland minst två af regementsofficers grad. Ordföranden
har minst generalmajors grad.

För att blifva ständig ledamot af distriktskrigsrätt fordras att
hafva aflagt en militär-juridisk examen vid den krigsrättsliga akademien
i Sfi Petersburg. Vid hvarje distriktskrigsrätt finnas i allmänhet anställda
sju eller flera, stundom ända till elfva, ständiga ledamöter, In fika
i tur, tre i sänder, tjänstgöra i distriktskrigsrätten. De ständiga ledamöterna
äga dessutom att samfälldt afgöra vissa rättsfrågor, som äga
samband med processen, såsom rörande häktning, inkallande af nya
vittnen m. m. För giltigheten af dylikt beslut fordras, att fyra ständiga
ledamöter närvarit.

Beträffande de ständiga ledamöterna är emellertid att märka, att
dessa icke egentligen synas bilda en fristående kår, utan äro officerare,
som aflagt den nämnda militär-juridiska examen och, sedan de ägnat
sig åt ofvannämnda domarevärl, i sistberörda egenskap) fortfarande åtnjuta
befordringsrätt inom de militära graderna.

De ledamöter i distriktskrigsrätten, hvilka tillsättas endast på viss
tid, utses bland officerare med minst åtta tjänsteår, häraf ett visst antal
år i aktiv tjänst, olika efter dennas beskaffenhet, ljänstgöring vid
distriktskrigsrätt medför befrielse från annan militär tjänstgöring.

A ort, som ligger aflägset från distriktskrigsrättens säte, kan etableras
särskild, tillfällig krigsrätt. Sådan krigsrätt sammansättes af en
ständig ledamot i distriktskrigsrätt jämte sex officerare på platsen.

Den högsta krigs domstolen för hären, hvilken domstol, har sitt säte
i S:t Petersburg, består af sju ledamöter, utnämnda af kejsaren. Ordförande
är en generalsperson. Bland de öfriga sex ledamöterna skall
åtminstone en hafva aflagt militär-juridisk examen. I praxis deltaga, i
allmänhet endast tre af domstolens ledamöter i afgörandet af hvarje
särskildt mål.

171

Hos regementskrigsrätt finnes en sekreterare. Därtill förordnas
en subalternofficer för två år i sänder.

Vid hvarje distriktskrigsrätt finnas anställda dels rannsakningsdomare,
i allmänhet till ett antal af sju eller åtta, dels, såsom allmän
åklagare, . en prokurator med ett antal adjointer, dels ock ett kansli
för bestridande af sekreterare- och notariegöromål. Prokuratorn tillkommer,
utom att vara allmän åklagare vid distriktskrigsrätten, dessutom
i allmänhet att öfvervaka den militära rättsskipningens gång inom
distriktet.

Rannsakningsdomarne och kansliets tjänstemän böra alla hafva
studerat militär rätt, aklagarne skola hafva aflagt militär-juridisk
examen.

Vid den högsta krigsdomstolen äro anställda dels en generalprokurator
jämte två adjointer, hvilka alla skola hafva undergått militärjuridisk
examen, dels ett talrikt kansli. Generalprokurator!!, som utnämnes
af kejsaren, sorterar direkt under krigsministern och är dennes
juridiska rådgifvare.

I fråga om den militära jurisdiktionens omfattning synes den allmänna
regeln vara den, att inför krigsdomstol svara militärpersoner
och med dem likställda i allmänhet såväl för förbrytelser mot militär
strafflag som ock för brott mot allmän lag, med undantag dock af
polisförseelser.

Förfarandet vid krigsdomstolarne är muntligt och i regel offentligt.

Hufvudförhandlingen inför distriktskrigsrätt föregås af en förberedande
rannsakning inför rannsakningsdomaren efter förordnande af
vederbörande befälhafvare. Förordnande om åtal meddelas af befälhafvare^
sedan åklagaren därutinnan afgifvit yttrande. *) Anser åklagaren
i strid mot befälhafvaren åtal höra anställas, äger han hänskjuta frågan
till högre militärauktoriteter, i sista hand till högsta krigsdomstolen.

Inför regementskrigsrätt tilltalad har icke rätt att anlita försvarare.
Sådan rätt tillkommer däremot den, som ställts under tilltal inför distriktskrigsrätt.
Därtill kan han välja antingen eu civil advokat på platsen
eller någon af de vid domstolen anställda tjänstemän eller eu officer af
enahanda kvalifikationer, som fordras hos domstolens icke ständiga leda -

‘) Generalsperson kan för militärt brott endast ställas under åtal på kejsarens befallning
och för brott mot allmän lag enligt beslut af högsta militärdomstolen.

Ämbets- och
tjänstemän
vid krigsdomstolarne -

Den militära
jurisdiktionens
omfattning.

Förfarandet.

172

Rättsmedlen.

möter. Om den tilltalade det begär, är rättens ordförande skyldig att
förordna en försvarare åt honom.

Missnöje med regementskrigsrätts utslag skall tillkännagilvas bos
regementschefen, hvilkens pröfning utslaget i alla händelser skall underställas.
Chefen kan fastställa utslaget eller ändra detsamma, dock endast
genom att mildra straffet. Anser han däremot straffet höra. skärpas,
bär han att inom sju dagar öfverklaga utslaget hos distriktskrigsrätten.
Fastställer regementschefen utslaget, har den dömde ej rätt att öfverklaga
detsamma hos distriktskrigsrätten.

Distriktskrigsrätts utslag kan af åklagaren eller den tilltalade inom
sju dagar öfverklagas hos högsta krigsdomstolen. Denna är, såsom
nämndt, en kassationsdomstol. Krigsrättens utslag kan kasseras på grund
af oriktig lagtillämpning, svårare rättegångsfel eller underrättens bristande
kompetens. I praxis förekommer, att straffet jämkas af högsta
krigsdomstolen. Kasseras krigsrättens utslag, återförvisas målet antingen
till samma eller till en annan krigsrätt. I förra fallet erhåller
krigsrätten vid målets förnyade handläggning en annan sammansättning
än förut, Underrätten är pliktig att rätta sig efter högsta krigsdomstolens
i målet uttalade rättsuppfattning.

Högsta krigsdomstolens utslag kunna ej öfverklagas, men skola i
vissa fall underställas kejsarens pröfning. Så är fallet, bland annat, i
händelse officerare, adelsmän eller civilmilitära eller kyrkliga ämbetsmän
dömts till straff, som medföra förlust af deras ämbete eller stånd.

Österrike = Ungern.

Den militära straffprocess-lagstifningen i Österrike-Ungern har i
allmänhet icke i sig upptagit de mera moderna principer, som gjort
sig gällande i senare tiders processlagstiftning, utan kvarstår ännu,
synnerligen i fråga om själfva förfarandet vid krigsrätt, på den ståndpunkt,
som representerades särskildt af den i Preussen före den nuvarande
rikslagstiftningen gällande rätten och ännu är rådande i vissa
andra stater, såsom Danmark och Holland. De i Österrike-Ungern
gällande bestämmelser i hithörande ämnen hvila dels ännu på den s. k.
Theresianische Gerichts-Ordnung af år 1768 dels på vissa nyare lagar,
såsom lagen af den 20 maj 1869 och den 20 september 1873.

173

Då organisationen är tämligen invecklad, skulle en fullständig
framställning föra alltför långt. Följande uppgifter torde dock böra lämnas.

Ringare förseelser af underofficerare och manskap äro föremål för
ett särskildt, mera summariskt förfarande. Mål af sådan beskaffenhet
upptagas af en domstol, bestående af sju militära ledamöter, nämligen
en regementsofficer såsom ordförande, en kapten, en löjtnant, en sergeant,
en korpral, eu »Gefreiter» (en klass inom korpralsgraden) och en simpel
soldat, samt därjämte en civil ledamot, auditören, således tillhopa åtta
ledamöter. Denna domstol motsvarar den i den preussiska lagstiftningen
förekommande »Standgericht». Dess beslut, som benämnes rechtliches
Erhenntniss, underställes vederbörande befälhafvares fastställelse.

Bland de ordinarie Jcrigsdomstolarne vid hären äro i öfrigt hufvudsakligen
att märka:

1) Garnisons- G er ichte.

2) Militär. Ober-Gericht.

3) Ober ster Militär- Gerichtshof.

Garnisons-Gerichte äro domstolar i första instans. Deras domvärjo
sträcker sig öfver de truppafdelningar eller de områden, som genom
särskilda bestämmelser föreskrifvas. Äfven dessa domstolar bestå af
åtta medlemmar. År den åtalade underofficer eller hörande till manskapet,
sammansättes rätten på samma sätt, som då ofvannämnda bagatellförfarande
är i fråga. År han officer, men ej af högre grad än
kapten, består domstolen af två sekundlöjtnanter, två premierlöjtnanter,
två kaptener och en regementsofficer som ordförande samt en auditör;
är han af högre grad, inträda i domstolen två officerare af samma grad
som den åtalade i stället för de två, som tillhöra lägsta graden.

Jurisdiktionschefs myndighet utöfvas af vederbörande befälhafvare
(Gerichtsherr) eller, beträffande officerare af öfverstes eller högre grad,
af den högsta militära domstolen (Oberster Militär-Gerichtshof).

Processen är alltigenom inkvisitorisk.

b örhandlingen inför krigsrätten föregås af en förberedande rannsakning
inför auditören och två officerare, af h vilka den ene bör hafva
minst kaptens grad. De officerare, som öfvervarit rannsakningen, taga
i allmänhet äfven säte i krigsrätten. Efter afslutad rannsakning sammanträder
krigsrätten på förordnande af jurisdiktionschefen efter auditörens
hörande. Äfven inför krigsrätten är auditören den, som leder
förhandlingen. Sedan rannsakningsprotokollet upplästs, och den tilltalade
fått tillägga, hvad han ytterligare har att anföra, verkställer auditören —
utan att den tilltalade därvid är närvarande —— föredragning af målet,
hvarefter skrides till omröstning. Äfven auditören äger rösträtt, ord -

174

föranden två röster. Bevispröfningen är bunden vid legala regler.
Beslutet afgöres med enkel majoritet, biunas flera meningar, blir i
allmänhet den, som betecknar medelvägen mellan de afgifna vota,
gällande. Om t. ex. fyra rösta för dödsstraff, fyra för femton års och
en för tjugrr års frihetsstraff, ådömes det sista.

För domens verkställighet fordras i regel, att densamma varder
af befälhafvaren fastställd. Han kan mildra, men ej skärpa straffet.
Anser han skärpning böra äga rum, har han att genom appell draga
målet under pröfning af Militär Ober-deri cht. I vissa fall skall krigsrättens
dom ovillkorligen direkt underställas nämnda öfverdomstol.

Sistnämnda domstol består af en generalsperson som president,
en generalauditör, föredragande och chef för domstolens kansli, samt
ett antal auditörer af öfverstes grad. Domstolen är fördelad i afdelningar
(senater). Presidenten och åtta auditörer bilda domför senat.
Klagan öfver krigsrätts utslag hos Militär Ober-Gericht kan,. då förbrytelsen
är af militär natur, af den dömde anföras endast i sådana mål,
däri dömts till afsättning eller förlast af tjänstegrad o. d. Rörer målet
brott mot allmän lag, kan däremet klagan alltid ske. Såsom nämndt,
skall emellertid underställning af krigsrätts dom i åtskilliga fall äga rum.

Oberster Militär-Gerichtshof, som är rikets högsta militära domstol
och har sitt säte i Wien, är likaledes fördelad i senater. Senat
består af domstolens president (en general), fem auditörer af i allmänhet
generalauditörs grad och en generalmajor. I vissa fall skola af de
lägre domstolarna meddelade domar underställas högsta militärdomstolens
pröfning. Så t. ex. om den tilltalade frikänts i första, men
dömts till ansvar i andra instans. Vidare äger den nämnda högsta
militärdomstolen att i vissa fall meddela lagförklaringar. Högsta krigsdomstolens
domar underställas i mål rörande högre officerare kejsarens
pröfning.

Utom ofvannämnda slag af krigsdomstolar finnas i ifrågavarande
stater äfven andra sådana domstolar, såsom vid militärakademierna
(Gerichte der Militärakademien), vid gardestrupperna (Gerichte der
Garden) och, i krigstid, fördelningskrigsrätter (Divisionsgeriehte) o. s. v.,
hvilka emellertid hvarken i afseende å sammansättning eller i öfrigt
synas förete några egentliga olikheter från de förut nämnda slagen af
domstolar. I krig kan anordnas domstol, motsvarande vår ståndrätt.

Äfvenså finnas särskilda krigsdomstolar för flottan och hedersdomstolar
för officerare. Ungern har till -dels särskilda krigsdomstolar.

Beträffande den militära jurisdiktionens omfattning gäller i .allmänhet,
att militärpersoner och med dem likställda svara inför krigs -

175

domstol ej blott för militära förbrytelser i egentlig mening, utan äfven
för brott mot allmän lag.

Då auditör sstatens i Österrike-Ungern organisation synes äga ett
visst intresse,. bör därom något nämnas. Auditörerna bilda en särskild
kår med militära grader. Det finnes sålunda auditörer af premierlöjtnants,
kaptens (af första och andra klass)., majors, öfverstelöjtnants,
öfverstes och generalspersons grader. Samtliga utnämnas af kejsaren.
Genei alauditörerna äro till antalet fem. Af dessa är en chef för en
afdelning inom krigsministeriet, tre medlemmar (föredragande) i högsta
militärdomstolen och en föredragande och chef för kansliet hos Militär
Ober-Gericht. Vidare finnas åtta öfverste-auditörer, medlemmar i sistnämnda
domstol, aderton auditörer af öfverstelöjtnants, trettiosju af
majors grad o. s. v. (enl. Gran finnes inalles 178 auditörer).

Utom de ordinarie auditörerna finnes ett visst antal aspirantauditörer,
hvilka praktisera vid militärdomstolarna såsom biträden åt auditörerna.
För att antagas till aspirant fordras juridisk examen. För
utnämning till auditör fordras dessutom en särskild examen i krigslagfarenhet,
hvilken examen icke får afläggas förr än efter nio månaders
praktisk tjänstgöring vid allmän och tre års sådan tjänstgöring vid
militär domstol. För befordran till högre än kaptens grad inom auditörsstaten.
fordras en ytterligare pröfning i militär rätt samt tio års
praktisk tjänstgöring.