BETÄNKANDE OCH FÖRSLAG (Statens offentliga utredningar 1907:1)

BETÄNKANDE OCH FÖRSLAG

DEN UTAF KUNGL. MAJ:T DEN 3 FEBRUARI 1905
TILLSATTA KOMMITTÉ

FÖR UTARBETANDE AF FÖRSLAG, ANGÅENDE
ORGANISATIONEN AF ARMÉNS CENTRALA
FÖRVALTNINGSMYNDIGHET M. M.

STOCKHOLM

IVAR HjEGGSTRÖMS BOKTRYCKERI A. B.

Innehållsförteckning.

I. Historik.

A. Krigskollegii bildande, organisation och verksamhet ........................... sid. 1

B. Förberedelser för krigskollegii öfvergång till en arméförvaltning......... » 10

C. Arméförvaltningens bildande och dess organisation intill år 1881 ...... » 20

D. Arméförvaltningens instruktion af den 27 maj 1881 .........................• • » 30

E. Ändringar i 1881 års instruktion jämte särskilda förslag till armé förvaltningens

ombildning.................................................................. * 32

II. Kommitténs utlåtande.

A. Den nya härordningens omedelbara inverkan på arméns centrala för valtning.

....................................................................... * 46

B. Lämpligheten af vissa förut ifrågasatta organisationsändringar............ » 47

C. Allmänna grunder för arméförvaltningens organisation........................ » 61

D. Förslag till organisation af arméns sjukvårdsstyrelse........................... » 80

E. Förslag till organisation af artilleridepartementet................................. » 88

F. Förslag till organisation af fortifikationsdepartementet ........................ » 100

G. Förslag till organisation af intendents- och civila departementen......... » 106

H. Erinringar angående ny instruktion för arméförvaltningen .................. » 117

I. Förslag angående de för arméförvaltningen gemensamma anslag......... » 125

K. Af kommitténs förslag föranledda ändringar af andra stater samt

kostnadsberäkningar................................................*......................... » 127

III. Angående arméförvaltningens verksamhet i krig ........................ » 131

Till Konungen.

Genom nådigt bref den 3 februari 1905 behagade Eders Kungl. Maj:t
i nåder uppdraga åt en kommitté, bestående af undertecknad Bildt såsom
ordförande samt undertecknade Weidenhielm, Munthe och Hedengren äfven -

som öfversten och chefen för Upplands infanteriregemente B. E. E. von
Hofsten och fördelningsläkaren vid Andra arméfördelningen, regementsläkaren
vid Jönköpings regemente O. P. Sörensen såsom ledamöter med
kanslirådet i Landtförsvarsdepartementets afdelning af Eders Kungl. Maj:ts
kansli M. Morton såsom sekreterare, att utarbeta förslag såväl till de
ändringar i organisationen af arméns centrala förvaltningsmyndighet, hvilka
af den nya härordningen med flera förhållanden kunde påkallas, som ock
till instruktion för nämnda myndighets verksamhet i fred och i krig.

Kommitténs ledamöter, med undantag af fördelningsläkaren Sörensen,
sammanträdde den 14 nämnda månad, hvarefter och sedan Eders Kungl.
Maj:t den 24 samma månad i nåder förordnat undertecknad Dunér att i
stället för fördelningsläkaren Sörensen vara ledamot af kommittén, samtliga
ledamöter deltogo i kommitténs arbeten till den 1 maj 1905, då
kommittén erhöll det sorgliga budskap, att öfversten von Hofsten aflidit.

Kommittén, härefter bestående af allenast fem ledamöter, fortsatte sin
verksamhet till den 26 augusti 1905 och sammanträdde jämväl den 30
därpå följande september, då kommittén till följd af andra värf, som ålågo
särskilda ledamöter, beslöt att uppskjuta nästföljande sammanträde till tid,
som af ordföranden bestämdes.

Kommitténs arbeten återupptogos den 6 april 1906 och hafva därefter
fortgått till denna dag.

Det kommittén enligt förberörda nådiga bref lämnade uppdrag blef
af Eders Kungl. Maj:t enligt nådigt bref den 23 sistlidne mars sålunda
ändradt, att, då med affattandet af förslag till instruktion för arméns
centrala förvaltningsmyndighet i fred och krig kunde anstå, intill dess
förslaget om nämnda myndighets organisation undergått slutlig granskning,
Eders Kungl. Maj:t anbefallde kommittén att inkomma med förslag
till grunder för nämnda myndighets organisation i fred med tillhörande
aflöningsstater.

Kommittén får härmed i underdånighet öfverlämna sitt betänkande,

YII

innefattande utredning och förslag i de kommittén förelagda ämnen. Ehuru
utarbetandet af ny instruktion för arméförvaltningen blifvit från kommitténs
uppdrag undantaget, har kommittén likväl, då grunderna för
ämbetsverkets organisation måste i instruktionen bestämmas, ansett sig
böra i korthet antyda hvad instruktionen, enligt kommitténs åsikt, i hufvudsakliga
delar bör innehålla.

Utöfver nu omförmälda uppdrag har kommittén, i enlighet med statsrådets
och chefens för Landtförsvarsdepartementet ämbetsskrifvelse den 20
mars 1905, utarbetat och den 2 juni 1905 öfverlämnat underdånigt förslag
till förändrade föreskrifter i fråga om utdelandet af underhåll från
Vadstena krigsmanshuskassa.

Stockholm den 28 maj 1906.

Underdånigst:

K. G. BILDT.

C. H. Weidenhielm. G. Dunér.

L. W:son Muntiie. D. Hedengren.

M. Morton.

I. Historik.

A. Krigskollegii bildande, organisation och verksamhet.

»Gustaf Adolph den store inrättade Kongl. Krigscollegium anno 1630»
läses under denne konungs byst i det rum, Kungl. arméförvaltningens plenisal,
där kommittén haft sina sammanträden. Denna af Gustaf Adolf grundade
institution var egentligen en domstol, benämnd Krigsrätten, som under
riksmarskens presidium hade att handlägga mål angående förbrytelser
af den inom landet kvarlämnade krigsstyrkan, hvilka icke utan svårighet
kunde dragas under den Konungen åtföljande ambulatoriska krigsöfverrätten.
Konungen utnämnde vice president och fem bisittare, men bemyndigade
marsken att dessutom tillkalla så många af öfverstes till och med kaptens
grad, att bisittarnas antal blef tolf (den vanliga tolfmannanämnden), hvarjämte
marsken ägde förordna en »berichts-väbel», en sekreterare och andra
tjänstemän. Krigsrätten borde sammanträda två gånger om året, hvardera
gången tre veckor, då alla inkomna mål borde afgöras. Denna krigsdomstol
fick dock snart äfven förvaltningsbestyr samt kallades såsom förvaltande
myndighet krigsråd. Genom regeringsformen den 29 juli 1634
fastslogs krigsrådets egenskap af rikskollegium, som skulle såväl utgöra
rikets högsta krigsdomstol som ock hafva inseende öfver landtförsvarets
förvaltning. Kollegiet hade dock ej att förfoga öfver någon ränta, utan
penningmedlens anvisande berodde af räknekammaren.

Enligt regeringsformen utgjordes krigsrådet af marsken såsom president
samt två riksråd och fyra andra bisittare, bland dem rikstygmästaren,
som skulle hafva inseende öfver allt artilleri, såväl landthärens och fästningarnas
som flottans, med tillhörande ammunition samt öfver lådmakareoch
byssgjutaregårdar, salpeter- och krutkvarnar. Instruktion för kollegiet
fastställdes den 20 mars 1636 och bestämdes däri, att alla bisittare
skulle tillhöra generalitetet eller, om så många generaler ej vore att tillgå,
tagas bland öfverstarna. Krigsrådet, hvari sedermera alla generalspersoner
fingo säte och stämma, biträddes af sekreterare, notarier och kopister,
kamrerare, ingenjör, aktuarie och fiskal. I krigsrådets stat förekommo
äfven" en generalkvartermästare med underordnade samt en commissarius
och 9 provinsskrifvare för krigsfolket i landsorten. Till en början stod
generalkvartermästaren under generalens öfver artilleriet kommando, men

upptogs därefter såsom underlydande Krigskollegium samt blef slutligen
ledamot af kollegium.

Två sessioner, hvardera under åtta veckor, skulle, enligt instruktionen,
hållas hvarje år, och under mellantiderna skulle minst tre bisittare alltid
vara tillstädes.

Krigskollegium, hvilken benämning å krigsrådet snart vann burskap,
var enligt 1634 års regeringsform, liksom hvarje annat kollegium inom
sitt verksamhetsområde, endast en utvidgning af rådet och kunde, såsom
statsutskottet vid 1862—1863 års Riksdag i sitt utlåtande anför, »icke annorlunda
betraktas än såsom ett verkligt regeringsdepartement, motsvarande
i afseende å sitt ändamål ungefärligen det nuvarande landtförsvarsdepartementet
af Kungl. Maj:ts kansli och Krigskollegium tillsammantagna».

Genom tillägget till 1634 års regeringsform den 3 september 1660
undergick Krigskollegii organisation ej någon ändring. Men däri förekommande
bestämmelse, att val af riksråd, de fem höga riksämbetena
däri inbegripna, skulle bekräftas af ständerna, föranledde att riksmarskämbetet,
hvarmed följde presidentskapet i Krigskollegium, efter år 1661
tidtals ej var besatt. För öfrigt framställdes under Karl XI:s förmyndareregering
klagomål däröfver, att krigsförvaltningen vanvårdades.

Sedan Karl XI själf öfvertagit regeringen och de förra rikets råd år
1682 förvandlats till »Kungliga råd», afskaffades efter hand riksämbetena,
af hvilka riksmarskämbetet ej varit besatt sedan år 1676, och sambandet
mellan Konungens rådkammare och kollegierna upphörde. Krigskollegium
erhöll enligt ett Kungligt bref den 30 december 1680 en ny organisation.
Rikstygmästaren fick ensam ledningen af allt, som rörde artilleriet, ammunitionsstaten
och rustkammaren, samt ställdes omedelbart under Konungen.
Fortifikation sstaten med generalkvartermästaren hade redan år 1676 blifvit
skild från Krigskollegium och ställd omedelbart under Konungen äfven i
afseende å medelsförvaltning, under det att artilleriets medelsförvaltning
fortfarande omhänderhades af Krigskollegium. Af krigsråden bibehölls
endast en, hvilken ock, liksom krigskommissarien, skulle stå omedelbart
under Konungen. Kassören skulle omhänderhafva medlen, men icke få göra
någon utbetalning utan efter Konungens egen anordning.

Krigskollegium vardt sålunda i själfva verket upplöst i flera fristående
departement under Konungens omedelbara inseende. Det upphörde
äfven att vara krigsöfverrätt. I stället inrättades år 1683 en stående
generalkrigsrätt.

Då Karl XII skulle afresa till danska kriget, erhöllo kollegierna en
omfattande myndighet. Sålunda ägde ett kollegium, enligt nådigt bref
den 9 april 1700, i alla saker, hörande under dess bedrifvande, »fria hän -

(ler till följe af Kungliga stadgar, förordningar och resolutioner efter bästa
förstånd och själfva billigheten så att förordna och resolvera», som kollegium
funne Kungl. Maj:ts »tjänst och intresse samt hvar och en saks beskaffenhet
kunna erfordra», och kunde kollegium härom å Konungens
vägnar korrespondera med generalguvernörer, landshöfdingar och andra
vederbörande, »så ock dem på deras förfrågningar och i andra under kollega
öfvervägande hörande mål behöriga svar och resolutioner meddela,
utan att behöfva först däröfver inhämta nådig instruktion eller förklaring».
Kollegium fick sålunda under Konungens frånvaro utöfva hans makt i
ärenden, som ej af honom under hans bortovaro kunde afgöras, och Konungen
försäkrade sig vilja taga dess förrättningar i sitt konungsliga hägn
och försvar mot hvarjehanda tilltal. Väl uppdrogs den 10 april 1700 åt en
särskild afdelning af rådet att såsom en defensionskommission, bestående af
8 ledamöter, handlägga ärenden, som rörde rikets försvar, men därigenom
gjordes ej någon inskränkning i Krigskollegii förvaltningsmyndighet.

Detta bl ef emellertid förhållandet genom de förändringar i förvaltningen,
som infördes genom kansliets nya organisation enligt Kungl. Maj:ts
från Timurtasch utfärdade förordning den 26 oktober 1713. Kansliet indelades
efter ärendenas beskaffenhet i sex afdelningar, hvar och en under
ledning af ett ombudsråd. Genom den nya kansliordningen, som innebar
en öfvergång från kollegial- till ministerstyrelse och med hvilken afsågs
att åstadkomma likformighet och större skyndsamhet vid ärendenas handläggning,
minskades ej blott rådets makt utan äfven kollegiernas myndighet.
Från Krigskollegium öfverflyttades handläggningen af ärenden angående
löner, beklädnad, fältstater, mönstringar, gevärsfaktorier, tyghus
in. in. dels omedelbart till kansliets krigsexpedition under vederbörande
ombudsråd, dels ock till vissa generaler och öfverstar. Krigskollegium,
hvars befogenhet blef ytterligare kringskuren genom de af Karl XII inrättade
nya ämbetsverken, upphandlingsdeputationen och kontributionsränteriet
in. fl., förklarade sig ock 1719 icke kunna redovisa för omförmälda
ärendens behandling under de sista åren.

Regeringsformen af den 21 februari 1719 betecknade hufvudsakligen
en återgång till bestämmelserna i 1634 års regeringsform och var sålunda,
liksom denna, att anse hufvudsakligen såsom ett reglemente för statsförvaltningen.
De nya ämbetsverken upphörde. Fn ny kansliordning fastställdes
den 29 maj 1719, enligt hvilken en af kansliets statsexpedition!*
hade att handlägga allt, som rörde krigsmakten till lands och vatten. I
spetsen för expeditionen stod en statssekreterare.

Med regeringsformen den 2 maj 1720 blef rådets makt inskränkt, och
i afseende å Krigskollegium såväl som å öfriga kollegier infördes den afse -

värda förändring, att presidenten skulle tagas utom rådet. Därigenom blef
kollegium ej vidare en utgrening af rådet, utan ett centralt ämbetsverk,
hvars verksamhet omfattade uppsikten och vården af fält- och fästningsartilleriet,
arméns beväpning, fortifikationsstaten, fästningsväsendet, utskrifningar,
värfningar, mönstringar in. m. Kollegiet, för hvilket ny instruktion
utfärdades den 16 oktober 1723, utgjordes af presidenten, generalfälttygmästaren
och generalkvartermästaren samt i fredstid två och i
krigstid fyra krigsråd, som skulle vara vana vid räkenskaper.

För kansliet fastställdes ny ordning den 14 juni 1720. Någon afsevärd
ändring i afseende å krigsärendens handläggning är dock ej att omförmäla.

Under den s. k. Frihetstiden ingrepo de af Ständerna och Sekreta utskottet
tillsatta deputationer och kommissioner i förvaltningen. Deputationernas
uppgift var att under Riksdagarna hafva uppsikt öfver verk och
inrättningar, i de särskilda förvaltningsgrenarna infordra upplysningar och
förklaringar samt hos Ständerna framställa anmärkningar och förslag. Men
regeringsformen inrymde åt Ständerna rättighet att tillsätta utskott äfven
mellan Riksdagarna. En följd häraf var den af Sekreta utskottet vid Riksdagen
1740—1741 tillsatta utredningskommissionen, som, bestående af åtta
ledamöter, hade full disposition öfver de till finska krigets utförande anslagna
penningmedel, enär de under fred vanliga vägarna med ärendens
remitterande till underlydande kontor voro för långsamma under krig.
Dessa deputationer och kommissioner ansågos emellertid senare af Rikets
Ständer, enligt skrifvelse till Kungl. Maj:t vid Riksdagen 1765—1766,
»hafva utöfvat en förvaltning, vid hvilken irring mellan kollegier och
ämbetsmän ej sällan uppstått». Och som det ej läte förena sig med rikskonstitutionen,
att någon annan makt mellan Riksdagarna gåfves än Kungl.
Maj:t och Riksens råd samt kollegier och ämbetsmän, anhöllo Ständerna,
att, med undantag af fullmäktige i banken, »alla sådana Ständernas direktioner,
deputationer och kommissioner, som utom Riksdagen subsistera,
skulle upphöra». Ständernas önskan var lag.

I den efter Gustaf Hirs statshvälfning antagna regeringsformen den
21 augusti 1772 uppräknas, liksom i 1720 års regeringsform, de särskilda
kollegierna, bland dem Krigskollegium, hvilka alla hade att ställa
sig till efterrättelse de särskilda instruktioner, som för dem vore utfärdade
eller komme att utfärdas. Kollegierna blefvo inför Konungen allena och
sålunda ej inför Ständerna ansvariga. Riksråden blefvo Konungens rådgifvare
och ämbetsmän i stället för Ständernas fullmäktige.

Den nya regeringsformen föranledde ej någon förändrad instruktion
för Krigskollegium. Rikets Ständer hade emellertid redan 1762 gjort underdånig
anmälan om, bland annat, långsamhet vid måls behandling i Krigs -

kollegium, i anledning hvaraf Kungl. Maj:t anbefallde en fördelning af
verkets tjänstemän »under hvardera af ledamöternas speciella inseende».

Häri låg upprinnelsen till göromålens fördelning å departement. Kungl.
Maj:t förklarade nämligen därefter Krigskollegii göromål, »såsom varande
af olika beskaffenhet och fordrande olika insikter, icke kunna alla under
gemensam delaktighet och ansvar skötas», hvarför till en början genom
eu interimsinstruktion 1776 och sedan genom definitiv instruktion för verket
1782 eu fördelning af göromålen bestämdes; och kom Krigskollegium att
fördelas i fem särskilda hufvuddepartemoent med gemensam ordförande,
men olika militäre och civile ledamöter. A dessa departement liksom hos
kollegium in pleno fattades besluten såsom förut genom de flesta rösterna.
Från 1774 till 1799, då Krigshofrätten inrättades, var Krigskollegium åter
öfverdomstol i krigsrättsmål.

Den 1 juli 1773 utfärdades en ny kansliordning, enligt hvilken likväl
kanslikollegium under ett riksråd som president bibehöll sin krigsexpedition,
som, med en statssekreterare som chef samt för öfrigt bestående af expeditionssekreterare,
kanslister och kopister, hade att handlägga alla ärenden,
som rörde krigsmakten till lands och vatten. Från år 1789 föredrogos
ärenden af statssekreteraren i den nämnda år inrättade »rikets allmänna
ärendens beredning». Efter ryska kriget 1790 delades krigsärendena mellan
tre föredragande, så att endast befordringsärenden föredrogos af statssekreteraren
i krigsexpeditionen, under det att öfriga ärenden öfverlämnades åt
särskilda föredragande för armén och för flottan. Kanslikollegium upplöstes
1801. I dess ställe kom Kungl. Maj:ts kansli, för hvilket ordning utfärdades
den 17 februari 1801 och hvilket, med kanslipresidenten som chef, föröfrigt
utgjordes af en hofkansler, en justitiekansler samt fyra statssekreterare,
däraf en för krigsärendena, biträdd af fem expeditionssekreterare.

Redan förut hade i fråga om de till landtförsvaret hörande ärendens
behandling en viktig förändring införts med inrättandet af generaladjutantsexpeditionen
för armén, genom hvilken kommandomålen skildes
från arméns administrativa ärenden. Instruktion för denna expedition utfärdades
den 12 december 1796. Chef för expeditionen och föredragande
inför Konungen var Konungens tjänstgörande adjutant för armén. Under
Konungens vistelse utomlands förblef expeditionen inom landet under
ledning af en generaladjutant, under det att Konungen åtföljdes af en
annan generaladjutant, hvadan i sådant fall två expeditioner funnos. De
befallningar, som generaladjutanten »på allernådigste befallning» utfärdade,
erhöllo benämningen »generalorder''».

Krigskollegium, hvars underdåniga utlåtanden vanligen infordrades i
förvaltningsärenden till kansliets krigsexpedition, erhöll förändrad instruktion

den 4 april 1805. Det skalle, under en president som chef, utgöras af
sex departement, nämligen: presidents-, artilleri-, fortifikations-, intendents-,
instruktions- och civila departementen med gemensamma advokatfiskalsoch
krigskassörskontor, men med särskildt räkenskapskontor för hvarje
departement. Till presidentsdepartementet hörde alla ärenden rörande
arméns militäriska organisation, fältmätning, regementenas beordrande till
mönstringar, öfningsläger, arbetskommenderingar m. in. jämte en del ärenden
rörande kollegiets personal. Instruktionsdepartementet hade att handlägga
ärenden, som rörde krigsakademien och öfriga militära undervisningsanstalter,
så vidt de ej tillhörde flottan. Till civila departementet hörde
ärenden, som rörde indelnings-, krigsmanshus- och husesyns verken med
därtill hörande kassor. Artilleri-, fortifikations- och intendentsdepartementsärenden
voro de, som benämningarna angifva. Kollegiet utgjordes af
presidenten, en vice ordförande, generalfälttygmästaren, chefen för fortifikationen
och en generaladjutant.

Statshvälfningen 1809 medförde ej omedelbart annan ändring i krigsärendenas
förvaltning än den, som det genom regeringsformen den 6 juni
nämnda år inrättade statsrådet föranledde. Jämte statsrådets nio ledamöter
skulle, enligt denna grundlag, finnas fyra statssekreterare, däraf en
för krigsärender som vid tillfällen, då sådana ärenden funnos att föredraga,
hade säte och stämma i rådet. Enligt den nya kansliordningen af
den 23 oktober samma år erhöll hvarje statsdepartement sin särskilda
kansliexpedition och de båda försvarsdepartementen dessutom hvar sin
kommandoexpedition för de rent militära ärendenas handläggning.

Krigskollegiets organisation efter 1805 års instruktion blef emellertid
ej länge oförändrad. Ny instruktion utfärdades nämligen den 19 mars
1811. Kollegiet bestod af en president och en vice ordförande, båda
militärpersoner, generalfälttygmästaren, chefen för ingenjörkåren, två från
armén tillförordnade militäre ledamöter af öfverstes eller öfverstelöjtnants
värdighet samt sex krigsråd, hvarförutom generaladjutanten för armén
ägde rättighet att, när omständigheterna det fordrade, öfvervara kollega
sessioner. Ärendena fördelades mellan fyra departement nämligen: artilleri-,
fortifikations-, generalkrigskommissarie- och civila departementen.
De båda sistnämnda departementens göromål kommo dock snart att fördelas
på tre departement, benämnda utrednings-, underhålls- och civila
departementet. Till Artilleridepartementet, bestående af presidenten, generalfälttygmästaren1)
och ett krigsråd, hörde alla ärenden angående fält-,

0 Sedan åt Kronprinsen uppdragits att vara generalfälttygmästare (och chef för artilleriet),
beslöt Kungl. Maja den 28 september 1821, att han skulle, för utöfningen af detta
ämbete, hafva under sina ordres en officer af minst öfverstelöjtnants grad, som under benämning
af fälttygmästare skulle å hans vägnar hafva säte och stämma i kollegium.

fästnings- och belägringsartilleriet samt pontonstaten, tyg-, ammunitionsoch
gevärsförråden, styckebruk och gjuterier, svafvel- och kruttillverkningen,
gevärsfaktorier och klingsiniden, disposition af salpeterintäkten
samt vården af alla kronans hus, som tillhörde artilleriet. Fortifikatiomdepartemeritet,
bestående af presidenten, chefen för ingenjörkåren och
ett af de på civila departementet tjänstgörande krigsråden, hade alla
ärenden rörande fästningar och därtill hörande byggnader samt de årliga
fältmätningsarbetena. Nybyggnader och reparationer af kronans hus, som
ej utgjorde delar af fästningsverk, skulle af det departement, till hvars
begagnande husen vore upplåtna, besörjas, men chefen för fortifikationen
hade att granska de därtill uppgjorda ritningar och kostnadsförslag. Utredning
sdepartementet, bestående af presidenten, en militärledamot och ett
krigsråd, hade att årligen afgifva förslag angående generalmönstringar,
att tillse arméns behöriga rekrytering och remontering, att ombesörja dess
förseende med beklädnad, remtyg, tross- och utrednings- samt sjukvårdspersedlar,
att granska vederbörandes hushållning därmed, hvarjämte till
departementet hörde omsorgen för garnisonsregementenas sängkläder, fästningsfångarnas
beklädnad och de indelta regementenas trossbodar. Till
Underhållsdepartementet, bestående af presidenten, en militärledamot och två
krigsråd, hörde (efter instruktionens fullständigande genom Kungl. blefven
den 9 maj 1815 och 22 februari 1820) de indelta regementenas underhåll vid
möten och mönstringar i fredstid, trosspassevolansen vid indelta kavalleriet
och de från kavalleri till infanteri förändrade regementen, beväringsmanskapets
underhåll vid vapenöfningarna, upprättandet af indelta arméns aflöningslistor
samt förvaltningen af allmänna hingsthållningsfondens räntemedel. Under
Civila departementet, bestående af presidenten och två krigsråd, hörde alla
ärenden angående indelningsverket och dess upprätthållande, vården, skötseln
och utarrenderingen af militieboställen, de indelta regementenas räkenskaper
och regementsskrifvarnes redogörelser samt krigsmanshusverket, boställs- och
krigsmanshuskassorna. Detta departement hade ock närmaste inseendet öfver
göromålen och arbetets drift i advokatfiskal- och krigskassörskontoren.
Pleniärenden, som föredrogos af därtill af presidenten utsedd civilledamot,
voro de, som angingo förslag eller tillsättande af tjänster, extra ordinariers
antagande samt afskrifningar, som dock ej fingo beviljas, utan att Kung].
Maj:ts förordnande därom inhämtats. Inom departementen behandlades de
militära målen i militärkontoret och de kamerala i kammarkontoret. I
militärkontor var en adjutant under militärledamotens och i kammarkontor
en kamrerare under civilledamotens inseende kontorets hufvudman. Under
kamrerarens tillsyn hade kammarförvanten att bereda och afsluta kontorets
hufvudbok, revisorn att granska till kontoret hörande räkenskaper, kassören

att förvara och redovisa medel, bokhållaren att föra kontorets räkenskaper
samt kammarskrifvarne att förrätta renskrifning samt biträda vid bokföringen
och revisionsarbetet.

Hvarje departement hade sitt kansli med departementssekreteraren som
hufvudman och under honom en notarie, som förde departementets protokoll,
samt kanslister, som renskrefvo expeditionerna och i öfrigt biträdde
vid kansligöromålen. Registratorn, aktuarien och advokatfiskal voro gemensamma
för hela kollegium.

Genom Kungi. brefvet den 17 december 1831 blef organisationen
sålunda ändrad, att kollegium fördelades i två departement med tre afdelningar
under hvarje, så att till Första departementet hörde artilleriafdelningen,
fortifikationsafdelningen samt indelnings- och boställsafdelningen;till
Andra departementet utredningsafdelningen, underhållsafdelningen
och krigsmanshusafdelningen. Det var hufvudsakligen de förut till civila
departementet hörande ärenden, som förlädes till krigsmanshusafdelningen
samt indelnings- och boställsafdelningen, som dock från underhållsdepartementet
öfvertog bestyret med upprättandet af indelta arméns aflöningslistor.
I öfrigt bibehöllos af de särskilda afdelningarna de göromål, som
förut tillkommo motsvarande departement. Afdelningarna hade, liksom
förut departementen, sina militär- och kammarkontor, men kassan var
gemensam för dem alla, med undantag dock af krigsmanshus- och militieboställsmedlen,
för Indika särskild kassör var anställd.

Denna Krigskollegii organisation blef beståndande till och med år 1849.
Under tiden hade såväl af Kungl. Maj:t som af ett Riksens ständers särskilda
utskott och en år 1819 förordnad kommitté förslag framställts om ändring
af regeringsformen i afseende å statsförvaltningens ordnande i högsta
instans. De särskilda förslagen voro däri öfverensstämmande, att i spetsen
för hvarje gren af statsförvaltningen skulle finnas en ämbetsman, som
hade öfversikt öfver alla till förvaltningsgrenen hörande ärenden, med
skyldighet att föreslå de åtgärder, som för rikets allmänna nytta borde
vidtagas, att vaka öfver förvaltningens gång inom sitt departement och
underlydande verk och att ansvara för verkställandet af Kungl. Maj:ts
beslut och författningarnas efterlefnad. Omförmälda kommitté ansåg i
fråga om försvarsväsendet, att ett för armén och flottan gemensamt krigsdepartement
skulle finnas med, hvad armén anginge, Krigskollegium som
underlydande ämbetsverk. Sedan kommittébetänkandet jämte därvid fogade
reservationer år 1823 öfverlämnats till Rikets ständer, tillsatte dessa
för ärendets behandling ett särskildt utskott, som i sitt den 25 augusti
1823 afgifna betänkande i väsentliga delar anslöt sig till den af kommittéledamoten,
kanslirådet J. A. von Hartmansdorff yttrade särskilda mening,

ehuru utskottets flertal fann hans förslag innehålla »nog mycken formalism,
centralisationslystnad och machineri». Utskottet hemställde, att rättsfrågor
måtte afskiljas från förvaltningsverken; att hela statsförvaltningen
skulle delas i sju hufvudgrenar, däraf en för krigs- och en för sjöförvaltningen;
att i spetsen för hvarje förvaltningsgren skulle stå en chef, som skulle vara
föredragande och rådgifvare för Konungen, och att alla förvaltningschefer
skulle, när de icke vore hindrade, öfvervara hvarandras föredragning. I
andra instans skulle ärendena handläggas af ett krigs- och ett amiralitetskollegium
inom krigs- och sjöförvaltningarna. Till indragning föreslogos,
bland andra, rikets allmänna ärendens beredning och kanslistyrelsen.

Utskottets förslag blef vid 1828—1830 års Riksdag af alla stånden
förkastadt, men återupptogs med vissa jämkningar af konstitutionsutskottet
vid 1834 års Riksdag samt blef i grundlagsenlig ordning antaget och af
Kungl. Maj:t fastställdt den 16 maj 1840. Genom Kungl. stadgan samma
dag fördelades ärendena mellan departementen, af hvilka landtförsvarsdepartementet
erhöll alla till armén och landtförsvaret hörande stater,
regementen och kårer, krigskollegium, krigsakademien och öfriga militära
bildningsanstalter, kommittén för salpeterärendena, invalidersättningen och
alla till landtförsvaret hörande milda stiftelser. För detta och vissa andra
departements kansliexpeditioner utfärdades instruktion den 10 påföljande juli.

Härmed var den s. k. departementalstyrelsen införd. För Krigskollegium,
hvars domsrätt i vissa mål förut, genom Kungl. förordningar den 17 april
1828, blifvit, liksom andra styrelseverks domsrätt, i enlighet med nyssberörda
utskottsförslag Överflyttad till domstolarna, föranledde den nyinförda högsta
förvaltningsorganisationen ej nu någon ändring. Den omorganisation, som
från och med år 1850 inträdde, var nämligen ej en följd däraf, utan af den i
nådigt bref den 6 november 1849 meddelade föreskrift, att kollegium skulle
öfvertaga fördelningen ocli redovisningen af hela den summa, som på riksstatens
fjärde hufvudtitel var anvisad för försvaret till lands, och att alla från
hufvudtiteln utgående anslag skulle vederbörande ämbetsverk, regementen och
personer genom kollegii försorg tillhandahållas. För fullgörandet häraf tillkännagaf
kollegiet i cirkulär den 15 november 1849, att göromålen inom
kollegium koinme att handläggas å sex afdelningar, nämligen: artilleri-, fortifikations-,
utrednings-, underhålls-, aflönings- och krigsmanshusafdelningarna;
och erhöll hvarje afdelning förvaltningen och redovisningen af de medel,
som voro anslagna för ändamål, tillhörande dess förvaltningssfär. Gemensamt
med Kammarkollegium hade dels utredningsafdelningen bestämmandet
af riksmarkegång å den indelta infanteristens munderingspersedlar, dels
ock aflöningsafdelningen frågor rörande indelnings- och roteringsverket
för armén, ryttare- eller soldattorpens byggande, underhåll och skötsel

1858 års
kommitté.

samt syner därå, äfvensom frågor om skyldighet till rustning och
rotering. Denna indelning af kollegiet ändrades genom nådigt bref
den 21 november 1850, hvari föreskrefs, att antalet af krigskollegii
afdelningar skulle från och med påföljande år förminskas till fyra sålunda,
att utrednings- och underhållsafdelningarna förenades till en afdelning
under namn af intendentsafdelningen samt att krigsmanshusafdelningen
upphörde och dess göromål öfverflyttades till aflöningsafdelningen. Presidenten
var ordförande ej blott vid pleni- utan äfven vid de särskilda afdelningarnas
sammanträden. Ledamöter af kollegium voro generalfälttygmästaren,
chefen för ingenjörkåren och generalintendenten samt tre krigsråd,
af hvilka en var ständigt anställd vid aflöningsafdelningen, i hvars
sammanträden jämväl en af de båda öfriga deltog. Artilleri- och fortifikationsafdelningarna,
hvilka hade gemensam civilledamot (krigsråd), hade
tillika gemensamt kansli och räkenskapskontor, under det att intendentsoch
aflöningsafdelningarna hade sådana hvar för sig. De förut särskilda
boksluten sammanfördes i en gemensam hufvudbok, omfattande hela fjärde
hufvudtiteln, och kassan blef fortfarande gemensam för alla afdelningarna.

Denna krigskollegiets organisation blef oförändrad, ända tills kollegium
från och med år 1866 öfvergick till en arméförvaltning. Dess sista, den
26 februari 1861 fastställda stat upptog, förutom presidenten och ledamöterna,
en intendent vid intendentsmilitärkontoret (förut adjutant), under
villkor att han icke uppbar lön å annan stat, en adjutant med arfvode
vid presidentsexpeditionen och en vid artillerimilitärkontoret, en sekreterare,
en advokatfiskal, fem kamrerare, en krigskassor, en registrator och
aktuarie, fyra notarier, tre kammarförvanter, tre revisorer, fyra bokhållare,
sex kanslister och tio kammarskrifvare jämte betjäning. Dessutom upptog
staten personalen vid utredningsförråden i Stockholm och Göteborg.

B. Förberedelser för krigskollegii öfvergång till
en arméförvaltning.

Ehuru den närmast efter införandet af den s. k. departementalstyrelsen
fastställda organisation af krigskollegium var häraf oberoende, blef
dock denna styrelse ej utan inverkan på kollegiets öde. Med anledning
af åtskilliga motioner vid 1856 års riksdag, med förslag om, bland
annat, indragning af presidentsämbetet i krigskollegium samt kollegii
ombildning till en arméförvaltning, sammansatt af flera afdelningar
med ^hvar sin allena beslutande chef, hemställde Rikets ständer i skrif -

velse den 25 april 1857 om tillsättandet af en kommitté för att
afgifva yttrande och förslag, huruvida och på hvad sätt en sådan förändring
uti styrelseverkens och förvaltningsmyndigheternas organisation
skulle kunna åstadkommas, som i öfverensstämmelse med de grunder,
hvarpå den s. k. departementalstyrelsen hvilade, beredde en dylik
organisations närmare samband med statsdepartementen äfvensom möjligaste
enkelhet i ärendenas behandling i förening med nödig säkerhet.

O o o o

Den äskade kommittén tillsattes den 17 september 1858, och dess betänkande
är dagtecknadt den 26 maj 1859.

Kommittén, som ansåg omfattningen af det densamma lämnade uppdrag
vara inskränkt till hvad, som anginge de regeringen underordnade
centrala förvaltningsverken samt statsdepartementalstyrelsens förhållande till
dem och andra offentliga ämbetsinyndigheter jämte de specialfrågor, som
med dessa hufvudämnen stode i sammanhang, fann, att det samband, som
borde äga rum mellan cheferna för statsdepartementen och styrelseverken,
kunde ernås utan införandet af en ministerstyrelse, som Rikets ständer
velat undvika. Under erinran, att chefen för ett statsdepartement genom
nådigt cirkulär den 18 maj 1849 tillerkänts rätt att bevista sessionerna
hos underlydande förvaltningsverk samt därvid deltaga i öfverläggningarna,
syntes det kommittén, att ett närmare samband endast kunde vinnas
därigenom, att hvarje förvaltningsverk blefve uteslutande tillhörigt det
statsdepartement, hvarunder det lydde, att departementschefen hade förmans
myndighet inom vissa gränser, att alla till samma departement
hörande förvaltningsverk komme att arbeta under samma tak som departementets
kansliexpedition samt att ämbetsexamina så ordnades, att befordringar
och transporter från departementets kansliexpedition till plats
inom underordnade förvaltningsverk eller därifrån till tjänst inom expeditionen
kunde äga rum utan kompetenshinder. För ett så beskaffadt samband
med vederbörande statsdepartement utgjorde den kollegiala formen
icke något hinder; men frågan om och i hvad mån bibehållandet af denna
organisationsform vore nyttigt eller lämpligt, kunde från andra synpunkter
påkalla skärskådande. Då de till ett förvaltningsverk hörande ärenden
vore dels sådana, hvilkas afgörande berodde på en stundom ej lätt funnen
tillämpning af gällande författningar och där således vidsträcktare ''pröfning
måste föregå, innan beslut fattades, och dels sådana, som hufvudsakligen
blott fordrade verkställighet af regeringens eller domaremakts beslut eller
af reglementen eller andra bestämda föreskrifter, syntes den grundsats i
allmänhet kunna antagas, att ärenden af förra slaget borde underkastas
fleras samfällda behandling, men att däremot de senare borde öfverlämnas

åt en enda ansvarig chef, på det att de, såsom vederborde, måtte blifva
med enhet, kraft och skyndsamhet behandlade.

Hvad krigskollegium anginge, vore dess bestyr, sedan en del ärenden
(hufvudsakligen boställsärenden) blifvit därifrån skilda, till största delen
sådana förvaltnings- och verkställighetsåtgärder, hvilka hade sin bestämda
grund i fastställda stater eller särskilt gifna föreskrifter. De syntes
därför icke heller ovillkorligen erfordra den samrådighet i pröfningen,
som endast kunde och borde af andra, mer allmängiltiga orsaker betingas.
Tvärtom måste den kollegiala sammansättningen leda till omgångar och
tidsutdräkt samt därigenom verka återhållande på ärendenas gång.

För att åt den nya förvaltningen af arméns sins emellan ganska
olika angelägenheter bereda en större enkelhet i sammansättningen och
möjligen ökad drift i ärendenas behandling, fann kommittén ändamålsenligast,
att de fyra afdelningar, mellan hvilka göromålen hufvudsakligen
syntes efter befintliga förhållanden vara lämpligen fördelade, erhölle hvar
sin personal, som uteslutande kunde ägna sig åt de med den särskilda
förvaltningen förenade bestyr. Hvarje afdelning borde hafva sin chef och
presidentsämbetet indragas. Vid en hvar af de tre afdelningar, hvilkas
mål kunde skiljas mellan sådana, åt hvilkas handläggning krigsmannaegenskaper
vore af nöden, å ena, samt medelsanordningar och i allmänhet
civila mål å andra sidan, borde en militär och en civil ledamot bibehållas.
På den fjärde afdelningen vore det tillfyllest med en ständig civilledamot,
utom vid behandling af pensionerings- och fondförvaltningsärenden, hvilka
dock syntes kunna inför afdelningschefen föredragas af kontorsföreståndaren.
Afgörandet af dessa ärenden förutsatte sådan pröfning, för hvilken
kollegialformen vore lämplig, hvarför kommittén ansåg, att i dessa ärenden
såväl civilledamoten som den föredragande skulle med afdelningschefen
äga lika rösträtt. Ofriga ärenden skulle väl beredas och föredragas af
vederbörande ledamöter, men afgöras endast af afdelningschefen, civilledamot
dock obetaget att till protokollet anföra skiljaktig mening. För behandling
af ärenden utaf mera allmän vikt, antagande eller förordnande
till tjänst inom verket eller annan angelägenhet af gemensam beskaffenhet
skulle afdelningscheferna äga att i plenum sammanträda jämte en civilledamot
som föredragande. Den åsikt, som inom kommittén uttalats, att
civilledamöterna borde tilldelas med cheferna lika röst i pleniärenden,
hade kommittén icke kunnat godkänna, enär därigenom organisationsgrundsatsen
i det hela skulle rubbas.

I öfverensstämmelse med dessa och andra af kommittén uttalade
grundsatser föreslog kommittén:

att krigskollegium såsom rikskollegium måtte upphöra och presidentsämbetet
indragas;

att i kollegii ställe skulle inrättas en arméförvaltning, organiserad
på fyra, af hvarandra oberoende afdelningar:

den lista för artilleriärenden med generalfälttygmästaren som chef
samt fälttygmästaren och ett krigsråd såsom föredragande ledamöter,

den 2:dra för fortifikationsärenden med fortifikationsgeneralen som
chef samt öfversten vid ingenjörkåren och ett krigsråd som ledamöter,

den 3:dje för arméns intendentsärenden med generalintendenten som
chef samt en intendent och ett krigsråd som ledamöter och

den 4:de för arméns aflönings-, pensionerings- och fondförvaltningsärenden
med generalkrigskommissarien som chef samt såsom föredragande
ledamöter ett krigsråd för aflönings-, kassa- och bokslutsärenden samt
kamreraren i pensions- och fondförvaltningskontoret för dithörande ärenden;

att hvarje afdelning skulle erhålla sitt eget kansli och kammarkontor
samt lista 2:dra, och 3:dje afdelningarna därjämte ett militärkontor;

att såsom för arméförvaltningen gemensamma måtte bibehållas, utom
advokatfiskalskontoret, ett boksluts- och kontrollkontor samt ett kassakontor;

att, då någon af cheferna för de tre förstnämnda afdelningarna af
sjukdom eller annat laga förfall vore hindrad att själf sitt ämbete förrätta,
militärledamoten å afdelningen skulle tillsvidare intaga hans plats,
med skyldighet att sådant till chefen för landtförsvarsdepartementet genast
anmäla, på det Kungl. Maj it måtte komma i tillfälle att pröfva, om eller
hvad vidare förordnande i afseende å vikariatet för tillfället måtte meddelas;
och att emellertid militärkontorschefen (adjutanten) borde inträda i
militärledamots ställe;

att, då föi-fall för generalkrigskommissarien inträffade, anmälan därom
likaledes borde ske hos departementschefen af det vid 4:de afdelningen
anställda krigsrådet, som emellertid, intill dess annorlunda kunde varda
förordnad t, skulle besörja de med generalkrigskommissarieämbetet förenade
åligganden;

att, när krigsråd af en eller annan anledning vore hindrad att sitt
ämbete förrätta, vederbörande afdelningschef skulle äga att uppdraga
tjänstens bestridande åt den ordinarie tjänsteman inom afdelningens kansli
eller kontor, hvilken han funne därtill mest tjänlig, intill dess, på anmälan
från afdelningschefen till chefen för landtförsvarsdepartementet, nytt
förordnande kunde varda meddeladt;

att föredragning af pensionerings- och fondförvaltningsärenden inför
generalkrigskommissarien af vederbörande kamrerare skulle ske i närvaro
af krigsrådet å 4:de afdelningen, därvid alla tre ägde rösträtt;

att, beträffande andra ärenden, som på afdelningarna förekomme, ledamöterna,
såväl militära som civila, skulle hvar sina mål bereda och inför
afdelningschefen föredraga samt äfven äga att med honom ingå i den
öfverläggning, som före afgörandet kunde erfordras, men chefen tillkomma
att allena besluta, civilledamot dock obetaget att till protokollet anföra
sin vid öfverläggningen yttrade mening, om den afveke från beslutet,
hvilket han eljest skulle anses hafva biträdt;

att, inom artilleri-, fortifikations- och intendentsafdelningarna, vederbörande
civilledamot skulle med ofvannämnda yttranderätt bevista öfverläggningarna
öfver de förvaltningsärenden, som af militärledamot föredroges,
samt vederbörande militärledamot vara tillstädes vid föredragning
af civilmål, när dessas beskaffenhet kunde sådant påkalla;

att, då ärenden skulle in pleno behandlas, arméförvaltningen skulle
utgöras af:

a) såsom beslutande ledamöter:

de fyra afdelningscheferna eller deras suppleanter och

b) såsom föredragande ledamöter, med rättighet och plikt att till protokollet
sig yttra, antingen

krigsrådet å fortifikationsafdelningen, då ärendet rörde arméförvaltningen
i allmänhet (kommittén antog nämligen, att han finge mera ledighet
härtill än annan inom samma ämbetsgrad) eller ock

krigsrådet å den afdelning, till hvilken ärendet närmast hörde;
att vid plenisammankomsterna ordet skulle föras af den i värdighet
och ålder inom graden främste ledamoten, samt

att, om meningarna funnes delade, beslutet fattades medelst omröstning,
hvarvid, då rösterna vore lika, den mening måtte blifva gällande,
som af ordföranden biträddes.

Efter att hafva afgifvit förslag i fråga om de ärenden, som skulle
till plenimål hänföras, och om dem, Indika borde såsom afdelningsmål
anses och tillhöra de särskilda afdelningarna, yttrade sig kommittén om
de i krigskollegium, enligt dess arbetsordning, tillämpade diarie- och expeditionsformer
samt bokförings- och kontrollanstalter. Kommittén fann
dem väl vittna om synnerlig månhet att åstadkomma ordning och säkerhet,
men bemödandet att göra dem fullständiga syntes hafva ledt till en
öfverdrifven omständlighet, som vid tillämpningen i flera fall måste medföra
vidlyftighet, omgångar och arbetets försenande. Till åstadkommande
af förenkling härutinnan föreslog kommittén, bland annat,

att sekreterarens för pleniärenden befattning med protokollets förande
samt expeditionernas uppsättning och afsändande skulle tilldelas sekreteraren
å fortifikationsafdelningen;

att diarium öfver inkommande mål, som fördes gemensamt för hela
verket, måtte för hvarje afdelning särskild! föras inom afdelningens kansli
under sekreterarens inseende;

att de befintliga notarierna skulle, mot någon förhöjning af lönen,
förordnas att vara sekreterare, en å hvarje afdelning;

att krigsråden skulle blifva kontorsföreståndare med biträde af en i
hvartdera afdelningskontoret anställd kammarförvant;

att de förenade ombudsmans- och kamrerarebefattningen vid invalidhusfonden
tillhörande göromål skulle fördelas mellan arméförvaltningens
ombudsman (advokatfiskal) och kamreraren i pensions- och fondförvaltningskontoret
;

att all bokföring och revision jämte medels- och persedelanordningars
utskrifvande måtte öfverflyttas till boksluts- och kontrollkontoret, att därinom
förrättas: bokföringen af 3 bokhållare och 1 kammarskrifvare samt
revisionen af 3 revisorer och 3 kammarskrifvare, alla ställda under kamrerarens
förmanskap och inseende, och borde, så vidt ske kunde, alla årsredogörelser
för 4:de hufvudtitelns anslag i dessa kontor förberedande
granskas, innan desamma, åtföljande arméförvaltningens hufvudbok, till
kammarrätten insändes; samt

att boksluts- och kontrollkontoret äfvensom allmänna kassan, ehuru
bägge för arméförvaltningen gemensamma, ställdes under chefens för 4:de
afdelningen tillsyn och kontroll.

Enligt det af kommittén uppgjorda utkast till aflöningsstat (se bil. 1),
jämfördt med den för krigskollegium gällande stat, skulle af kollegiets 50
ämbets- och tjänstemän (vaktbetjäningen afräknad) följande 9 indragas,
nämligen: presidenten, adjutanten hos honom, sekreteraren för pleniärenden,
3 kamrerare, 1 bokhållare, registratorn och ombudsmannen vid
invalidhusfonden, hvaremot 5 skulle tillkomma, nämligen: generalkrigskommissarien,
1 krigsråd, 1 adjutant (vid intendentsafdelningen) och 2
kammarförvanter.

Fyra af kommiténs sju ledamöter anförde i särskilda reservationer
afvikande meningar mot kommitténs förslag i vissa delar.

Öfver förslaget afgaf krigskollegium den 29 november 1859 infordradt
underdånigt utlåtande. Enligt kollegiets förmenande vore dess dittills
varande sammansättning och förvaltning icke behäftade med sådana
brister, som påkallade de genomgripande förändringar, kommittén ansett
nödiga. Kommittén hade icke tagit tillbörlig hänsyn till vikten af den
del utaf statsförvaltningen, som åt krigskollegium såsom andra instans
blifvit anförtrodd, och således icke heller till de af Rikets Ständer för
reorganisation af förvaltningsverken bestämda allmänna villkor i afseende

1861 års
•kommitté.

å säkerheten för ärendenas behöriga handläggning. På dessa och andra
skäl afstyrkte kollegium förslaget, att kollegiet skulle såsom ett Rikets
kollegium upphöra. Äfven mot särskilda delar af kommittéförslaget gjorde
kollegium anmärkningar.

Krigskollegiets afstyrkande utlåtande vardt beslutet genom t. f. presidentens
och de tre civila ledamöternas vota. Generalintendenten gillade
kommitténs förslag. Generalfälttygmästaren och ingenjörgeneralen ansågo,
att äfven med bibehållandet af ämbetsverket såsom rikskollegium en sådan
förändring i verkets organisation kunde tillvägabringas, att afdelningama
under hvar sin beslutande chef gjordes fristående. Alla militärledamöterna
vore ense därom, att en större enkelhet och skyndsamhet i ärendenas behandling
och en därtill syftande förändring i kollega sammansättning och
verksamhet vore behöflig.

Frågan om krigskollegii omorganisation upptogs ånyo till behandling
af en den 16 juli 1861 tillsatt kommitté, den s. k. landtförsvarskommittén.
Bland de frågor, som ställdes till landtförsvarskommitténs besvarande,
förekom nämligen äfven denna: »kan och bör krigsförvaltningen undergå
någon förändring, ledande till mera enkelhet, redighet i öfversikten däraf
och besparing med bibehållande af nödiga kontroller?»

Kommittén ansåg, att krigskollegium icke i sitt dåvarande skick till
alla delar uppfyllde det ändamål, som med detsammas inrättande varit
åsyftadt. Särskilt vore kollega form, enligt kommitténs anförande, ej
böjlig för de nya förhållanden, som vid ett krig eller blott krigsrustningar
inträffade. Yäl måste vid sådana utomordentliga tillfällen af mer omfattande
verksamhet utomordentliga åtgärder vidtagas, men det vore dock
önskvärdt, att den fredliga organisationen vore sådan, att den med själfva
krigsorganisationen hade något likartadt, så att den genom ökad personal
kunde ur sig själf utväxa och icke få en bredvid sig stående utväxt utan
allt sammanhang med henne.

Kommittén, som bemötte krigskollegii anmärkningar mot 1858 års
kommittéförslag, i hvad detta förslag öfverensstämde med kommitténs åsikt,
ansåg, att krigskollegium borde ombildas till en krigsförvaltning, inom hvilken
ärendena, efter sin olika art, skulle pröfvas och afgöras utaf särskilda, af
hvarandra oberoende afdelningar eller ämbeten under hvar sin ansvarige
chef, i vissa mål allena beslutande, i vissa mål samfäldt med ämbetets
ledamöter.

Dessa ämbeten skulle blifva:

1. Generalfälttygmä stareämbetet,

2. Generalingenjörsämbetet och

3. Generalintendentsämbetet.

Till de båda första ämbetena hänfördes ärenden, som tillhörde krigskollegii
artilleri- och fortifikationsafdelningar. Generalintendentsämbetet
borde i sig förena handläggningen af de angelägenheter, som af krigskollegii
intendents- och aflöningsafdelningar besörjdes. Dessa ärenden
skulle äfven inom det nya ämbetet behandlas och afgöras å två särskilda
afdelningar. Alla mål, som enligt krigskollegii instruktion vore plenimål,
men icke till sitt innehåll verkligen vore af gemensam beskaffenhet, utan
endast berörde ett visst ämbetes förvaltningsområde, skulle tillhöra detta
ämbete. Utfärdandet af kungörelser och cirkulär, som skulle i författningssamling
intagas, skulle dock in pleno behandlas.

Till vinnande af närmare samband inom arméadministrationen i allmänhet
föreslogs, att cheferna för krigsförvaltningens särskilda ämbeten
måtte till öfverläggning i förekommande frågor kunna sammankallas af
chefen för landtförsvarsdepartementet, i närvaro jämväl af endera eller
båda expeditionscheferna inom departementet, samt att det inbördes förhållandet
emellan ifrågavarande styrelseorganer måtte, så litet som möjligt,
blifva bundet af formella iakttagelser och föreskrifter.

Generalfälttygmästare- och generalingenjörsämbetena skulle hafva hvar
sitt militärkontor men gemensamt kansli- och kammarkontor. Generalintendentsämbetets
intendentsafdelning skulle omfatta ett militärkontor,
ett kansli och ett kammarkontor; och skulle aflöningsafdelningen hafva
sitt särskilda kansli och ett kammarkontor. Såsom gemensamma för
hela ämbetsverket skulle finnas ett advokatfiskalskontor, ett kassakontor
och ett hufvudbokskontor.

I öfrigt skulle ämbetsverket vara organiseradt på sätt, som af vidfogade
tablå (bil. 2) utvisas.

Vid gemensamma öfverläggningar emellan krigsförvaltningens alla
ämbeten skulle samtliga ämbetschefer och krigsråd vara ledamöter och den
äldste ämbetschefen föra ordet. I händelse af förfall för ämbetschef skulle
styrelsen inom ämbetet föras af dess två ledamöter, som föredroge ärendena
för hvarandra.

Vid sammanträden af två ämbeten skulle ordet föras af den ämbetschef,
till hvars förvaltning målet egentligen hörde. I bägge ämbetschefernas
frånvaro vore äldste ledamoten ordförande.

I enlighet med den grundsats, att de särskilda ämbetena skulle vara
fullständiga inom sig själfva för förvaltningen af dem åliggande göromål,
borde all revision och speciel räkenskapsförinp verkställas på ämbetenas
enskilda kontor.

Kommittén hade väl ansett det vara fördelaktigt att till krigsförvaltningen,
såsom besittande sakkunskapen och den praktiska insikten, förlägga

åtskilliga af de kammarrätten åliggande revisionsbestyr, men då införandet
i krigsförvaltningen af en sådan vidsträcktare revision stode i strid med
hvad i detta afseende inom rikets öfriga förvaltningsverk vore gällande,
vågade kommittén, med hänsyn jämväl till den därmed förenade kostnaden,
ej föreslå densamma ensamt för krigsförvaltningen.

Till vinnande af förenkling i bokföringen föreslog kommittén, att i
det gemensamma hufvudbokskontoret ej annan bokföring skulle ske än
dels en sammanfattning af de särskilda afdelningarnas specialredovisningar,
dels räkningars förande med statskontoret och riksbanken samt dels, om
sådant ansåges nödigt, ett summariskt uppbördssammandrag för kassans
kontrollerande öfver de assignation er på banken, som afdelningarna utfärdade,
och de bankattester, som till dem inginge, hvilka sedermera, i sådant
fall, borde samlas å hufvudbokskontoret. De sålunda begränsade
göromålen å kontoret kunde val medhinnas af en person, hufvudbokhållaren,
hvilken tillika borde åläggas skyldighet att utöfva kontroll öfver
krigskassören.

Ehuru kommittén ansåg sig ej hafva att uppgöra förslag till arbetsordning
för krigsförvaltningen, fann sig likväl kommittén föranlåten att
förorda vissa förenklingar i den, som för krigskollegium då var gällande.
I sådant afseende anförde kommittén, som föreslagit indragning
af registratorsbeställningen, att det för hvarje särskild afdelning inrättade
diarium borde så föras, att det fullständigt utvisade målens behandling
och afgörande,. Vid sådant förhållande behöfde särskild protokollsföring
äga rum endast i mål, hvilka antingen till följd af sin beskaffenhet
icke lämpligen kunde i diarium beskrifvas eller undergått en vidlyftigare
behandling än expeditionsskriften i målet kunde angifva eller
ock framkallat olika meningar vid afgörande!. Till bestyrkande däraf,
att alla mål, som ej protokollfördes, blifvit afgjorda i vederbörandes närvaro,
borde egenhändigt intyg därom af ledamot tecknas på själfva målet
eller i diarium.

En kommittéledamot reserverade sig mot betänkandet, hufvudsakligen
af det skäl att, enligt hans förmenande, inrättandet af en krigsförvaltning
med fristående, allena beslutande afdelningschefer icke borde verkställas
utan i sammanhang med införandet af ministerstyrelse.

Krigskollegium, som den SO december 1862 afgaf underdånigt utlåtande
öfver kommittébetänkandet, afstyrkte detsamma i principiella delar.
Kollegium kunde dock icke underlåta att erkänna riktigheten af den grundsatsen,
att generalintendenten borde med rang af generalmajor innehafva
samma framstående ställning som krigskollegii båda öfriga militärledamöter
och således ställas i samma förhållande till intendentsafdel -

ningen som generalfälttygmästaren till artilleriafdelningen och chefen för
ingenjörkåren till fortifikationsaf delningen.

De särskilda kommittébetånkandena med däröfver afgifna utlåtanden
föredrogos inför Konungen i statsrådet den 31 mars 1863 af statsrådet
och chefen för landtförsvarsdepartementet, som ansåg landtförsvarskommitténs
förslag till krigsförvaltningens omorganisation i hufvudsakliga
delar motsvara Rikets ständers af honom delade åsikt i afseende å anspråken
å ett sådant styrelseverk, där, i förening med önskad säkerhet för
ärendenas skyndsamma och noggranna behandling samt lagenliga afgörande,
tryggheten för anslagsmedlens rätta användande icke på något sätt minskades.

Departementschefen, som anmärkte, att vid den föreliggande organisationsfrågan
ej borde lämnas obemärkt, att till krigsförvaltningen rätteligen
hörde anskaffandet, vården och underhållet af sjukvårdsattiralj och
i sammanhang därmed ordnandet af den militära läkarevården, men ansåg,
att, då detta till en del inginge på sundhetskollegii verkningskrets och fråga
om förändring därutinnan icke förelåge, någon åtgärd i dessa afseenden icke
för det dåvarande måtte beslutas, hemställde, att Kungl. Maj:t måtte till
Rikets ständer göra framställning om deras medgifvande, att krigskollegium
måtte förvandlas till en, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med de af
landtförsvarskommittén föreslagna grunder organiserad arméförvaltning.

Uti denna framställning förenade sig statsrådets öfriga ledamöter ined
undantag af en, som hemställde, att Kungl. Maj:t, med bifall till krigskollegii
förslag i fråga om generalintendentens ämbetsbehörighet, måtte
anbefalla kollegium att inkomma med underdånigt utlåtande såväl rörande
de nya föreskrifter, hvilka till följd däraf måtte finnas erforderliga, som
ock beträffande de förändringar, hvilka i afseende å bokföring och målens
formella behandling inom kollegium och dess afdelningar kunde vidtagas
till förenkling af göromålens gång och förekommande af större tidsförlust,
än deras noggranna behandling oundgängligen medförde.

Kungl. Maj:t biföll departementschefens af statsrådets pluralitet biträdda
hemställan. Proposition i ämnet afläts till Rikets ständer den 21
april 1863.

Sedan Kungl. Maj:ts proposition remitterats till statsutskottet, hemställde
utskottet i utlåtande den 15 oktober 1863, att Rikets ständer
måtte i underdånig skrifvelse förklara sitt bifall till Kungl. Maj:ts framställning,
men anhålla, dels att Kungl. Maj:t täcktes låta tillse, att uti
den instruktion, som komme att utfärdas för den nya arméförvaltningen,
så noggrant som möjligt skildes emellan de ärenden, uti hvilka äinbetschef
ägde ensam beslutanderätt, och dem, hvilka borde genom omröstning

afgöras, dels att ändamålsenliga och betryggande kontroller i afseende å
medels och fonders förvaltning icke måtte saknas.

Flera ledamöter afgåfvo reservation mot utskottets utlåtande och tillstyrkte,
att Rikets ständer till svar å den Kungl. propositionen måtte
meddela, att de funne organisationen af krigskollegium i flera hänseenden
olämplig och bristfällig, och att ständerna medgåfve, att krigskollegium
förändrades till en arméförvaltning på det sätt, att inom densamma bildades
tre särskilda afdelningar, hvardera ställd under en militärchef, och
att åt dessa chefer uppdroges att, hvar inom sin afdelning, med nödigt
biträde, på eget ansvar handlägga och afgöra alla sådana mål, som i något
hänseende fordrade militäriskt-tekniska insikter, men att alla öfriga mål
och ärenden öfverlämnades till en särskild, af militärcheferna oberoende
afdelning, som utgjordes af endast civila medlemmar och med kollegialt
arbetssätt, åt hvilken afdelning tillika uppdroges den omedelbara dispositionen
af arméförvaltningens kassa och kontrollen däröfver jämte den bokföring,
som afsåge att redovisa för ämbetsverkets hela förvaltning. Därjämte
hemställde reservanterna, att Rikets ständer måtte anhålla, att Kungl.
Maj:t ville från arméförvaltningen skilja såväl vården och inseendet öfver
arméns boställen som förvaltningen af de landtförsvaret tillhöriga fonder
äfvensom tillse, att kassaförvaltningen bragtes i öfverensstämmelse med
den reglering af statens allmänna penningförvaltning, som kunde blifva
en följd af Rikets ständers därom särskildt gjorda underdåniga framställning.

Vid ärendets afgörande inom de särskilda stånden biföll ridderskapet
och adeln ett af enskild ledamot framställdt förslag, som sammanföll med
ofvananförda reservation, utom i fråga om vården och inseendet af arméns
boställen samt förvaltningen af de landtförsvaret tillhöriga fonder, som
borde tillkomma den uteslutande civila afdelningen af arméförvaltningen.
Prästeståndet biföll statsutskottets hemställan, hvaremot reservationen vann
borgare- och bondeståndens bifall.

Rikets ständers efter särskilda voteringar fattade beslut blef ock i
öfverensstämmelse med reservanternas hemställan; och i enlighet därmed
affattades Rikets ständers underdåniga skrifvelse i ämnet den 4 december
1863.

C. Arméförvaltningens bildande och dess organisation

intill år 1881.

Kungi. Maj:is Rikets ständers underdåniga skrifvelse föredrogs den 28 februari 1865,

beslut deri , 0 T;r , t»*-* o -i . °p0 i 0 i nn A

februari 1865.da Kung!. Maj:t törordnade, att krigskollegium tran och med ar 1800

skulle förändras till en arméförvaltning, organiserad på fyra särskilda afdelningar,
hvar med sin chef, och att presidentsämbetet i krigskollegium
skulle indragas. Jämväl i öfrigt blef Kung!. Maj:ts beslut i enlighet med
Rikets ständers hemställan, dock syntes vården och inseendet öfver arméns
boställen samt fondförvaltningen icke för det dåvarande böra skiljas från de
åligganden, som tillkomme det nya ämbetsverket. För uppgörandet af
förslag till instruktion och aflöningsstat in. in. för arméförvaltningen tillsattes
en särskild kommission, som den 15 juli samma år fullgjort sitt
uppdrag.

Instruktionen, arméförvaltningens första, fastställdes den 26 september''”*''™*''''®^”
1865. Enligt instruktionen kommo de fyra afdelningarna att benämnas timber ises.
departement, nämligen artilleri-, fortifikations-, intendents- och civila
departementen, af hvilka det sistnämnda fördelades i aflöningsafdelningen
och kassaafdelningen. Respektive departements chefer voro generalfälttygmästaren,
chefen för ingenjörkåren (enligt generalorder den 18 december
1866 benämnd fortifikationen), generalintendenten och generalkrigskommissarien.
Å hvartdera af de tre förstnämnda departementen skulle finnas
två ledamöter, en militär och en civil. Militärledamöterna skulle vara:
å artilleridepartementet fälttygmästaren, å fortifikationsdepartementet öfversten
eller, då han vore hindrad, öfverstelöjtnanten vid fortifikationen och
å intendentsdepartementet intendenten. A civila depai-tementet skulle
finnas två ledamöter, en för hvardera afdelningen. Artilleri- och intendentsdepartementen
fingo hvartdera ett militär- och ett kammarkontor
samt ett kansli. Fortifikationsdepartementet, som ock hade ett militärkontor,
ehuru detta ej i instruktionen omnämndes, erhöll kansli och
kammarkontor med gemensam personal. Civila departementet skulle äga
ett kansli, ett kassakontor, ett bokslutskontor, ett aflönings- samt ett pensions-
och fondförvaltningskontor. Gemensamt för hela arméförvaltningen
blef advokatfiskalskontoret. Föreståndare voro för kammar-, aflönings- och
pensions- samt bokslutskontoren kamrerarne, för kanslien sekreterarne,
af hvilka den å fortifikationsdepartementet tillika var kamrerare, samt för
]<assakontoret krigskassören och för advokatfiskalskontoret advokatfiskal^

Å hvarje militärkontor skulle eu adjutant tjänstgöra. Utom nu angifna
ämbets- och tjänstemän nämndes i instruktionen revisorer, bokhållare,
kammarskrifvare och kanslister, fördelade på sätt af vidfogade tablå
(bil. 3) framgår.

Arméförvaltningens allmänna åligganden innefattade, enligt instruktionen,
skyldighet att utöfva den allmänna tillsynen öfver arméns rekrytering
och remontering, öfver anstalterna för truppernas underhåll och
sjukvård under möten och komraenderingar samt deras förseende med

nödig materiel för fred och krig såsom vapen och ammunition, beklädnad,
utredning, tross- och sjukvårdspersedlar m. in., att besörja manskapets
pensionering, att handhafva vården om arméns och beväringsmanskapets
förråd, rikets fästningar och öfriga till landtförsvaret hörande
hus och byggnader, att utöfva högsta uppsikten öfver indelta arméns boställen
samt vården om kassor och fonder, att förvalta och disponera anslagen
under riksstatens fjärde hufvudtitel jämte de för landtförsvaret
beviljade extra ordinarie anslag och därmed bestrida afsedda utgifter enligt
af Kungl. Maj:t fastställda stater, allmänna författningar eller särskilda
föreskrifter, att för alla arméförvaltningen anförtrodda medel i
stadgad ordning redovisa samt att öfvervaka handhafvandet jämväl af
sådana för landtförsvarets behof anvisade medel, som icke voro ställda
till arméförvaltningens omedelbara förfogande. Därjämte hade arméförvaltningen
att handlägga vissa befordringsärenden och frågor om tjänstledighet
och afsked samt dess ekonomiska angelägenheter äfvensom vissa
mål, som rörde tjänstemäns och vaktbetjäntes fel och försummelser i
tjänsten.

Angående ärendens handläggning föreskrefs i instruktionen, att anmärknings-
och balansmål skulle i första hand pröfvas och afgöras af
vederbörande civilledamot och kamrerare, samt att öfriga mål och ärenden
skulle handläggas antingen i arméförvaltningens plenum eller å särskildt
departement eller, då ärendet anginge två eller flere departement, vid gemensamt
sammanträde dem emellan.

Arméförvaltningens plenum skulle utgöras af departementscheferna,
med den främste närvarande som ordförande, och civilledamöterna å militårdeparteinenten
och den främste ledamoten å civila departementet, såvida
icke ärendet tillhörde militärledamots eller den andre ledamotens å
civila departementet föredragning, i hvithet fall denne inträdde i stället
för vederbörande civilledamot. Vid militärdepartementschefs frånvaro inträdde
i plenum departementets bägge ledamöter; vid förfall för generalkrigskommissarien
ingick efter dennes förordnande en af civila departementets.
kamrerare eller sekreteraren. Besluten fattades i plenum efter
omröstning, hvarvid de närvarande hade hvar en röst, men i befordringsmål,
som rörde ett visst departement, hade detta departements chef två
röster. Föredragande var krigsrådet å fortifikationsdepartementet eller, då
ärendet rörde något särskildt departement, den ledamot, som å departementet
förberedande handlagt ärendet.

Pleniprotokoll fördes af sekreteraren å artilleridepartementet.

Uti sammanträden mellan två eller flera departement deltogo vederbörande
departementschefer och en ledamot från hvarje af de samman -

trädande departementen, hvarvid af ärendets beskaffenhet berodde, hvilkendera
ledamoten borde inkallas. I (ifrigt gällde för sådana sammanträden
i tillämpliga delar hvad om plenum stadgades.

Vid enskildt departements sammanträde, som skulle hållas två dagar
hvarje vecka eller oftare, om sådant af omständigheterna påfordrades,
ägde, sedan ledamöterna sig yttrat, chef för militärdepartement ensam beslutanderätt,
men ansågs ledamot, äom ej l^itit i protokollet anteckna
skiljaktig mening, hafva i beslutet deltagit. A civila departementet skulle
ärendena kollegialt pröfvas och afgöras, därvid, om tre olika meningar
förekomme, ordförandens blefve gällande.

Vid förfall för departementschef skulle ärendena afgöras å militärdepartementen
af de båda ledamöterna, med utslagsröst för den föredragande,
och å civila departementet af ledamöterna samt, efter departementschefens
bestämmande, en af kamrerarne eller sekreteraren. Vid förfall
eller tjänstledighet för fälttygmästaren eller intendenten skulle såsom ledamot
inträda den å artilleri- eller intendentsdepartementet anställde adjutanten.
Vid förfall eller tjänstledighet för civilledamot ägde departementschef
till tjänstgöring i hans ställe inkalla departementets kamrerare eller,
där flera kamrerare funnes, någon af dessa eller ock sekreteraren eller
annan departementets tjänsteman.

Uti hvarje departement skulle af kanslisterna föras diarium öfver
alla mål och ärenden, som till departementet inkomme, innehållande för
hvarje mål sådana upplysningar om därmed vidtagna åtgärder, att kännedom
alltid däraf kunde inhämtas, i hvad skick och ställning målet .befunne
sig. Särskildt diarium skulle föras för pleniärenden.

Förvaltning och redovisning af de för hvarje departements behof anvisade
medel eller skedda anskaffningar tillhörde departementet, som däröfver
skulle afgifva behöriga medels- och persedelsredogörelser.

Hufvudbok, omfattande redovisningen för alla till arméförvaltningens
disposition eller under dess vård ställda ordinarie och extra anslag, skulle,
åtföljd af behöriga verifikationer, för hvarje år före utgången af det nästföljande
året aflämnas till Kungl. kammarrätten.

förutom anförda och andra föreskrifter om arméförvaltningens sammansättning,
dess befattning samt ärendenas behandling inom ämbetsverket
innehöll instruktionen bestämmelser om arméförvaltningens ämbetsoch
tjänstemäns skyldigheter samt om åtal och ansvar för fel och försummelser
i tjänsten.

Instruktionen fullständigades af den för arméförvaltningens ämbetsoch
tjänstemän den 14 december 1865 af arméförvaltningen fastställda
arbetsordning, innehållande föreskrifter om ärendenas formella behandling,

Ändringar i
1865 års
instruktion.

om protokollsföring och expedition, om bokföring och kassaförvaltning,
om revisionen, om bokslutet, om särskilda iakttagelser vid förvaltningen,
om tjänsters tillsättande och afskeds beviljande samt om
ämbets- och tjänstemäns åligganden utöfver hvad i instruktionerna därom
stadgats.

Den för afgifvandet af förslag till instruktion för arméförvaltningen
tillsatta kommission hade i särskild! underdånigt utlåtande hemställt, att,
till lättnad för arméförvaltningen, alla årsredogörelser från arméförvaltningen
underlydande och landtförsvaret eljest tillhörande allmänna verk
och inrättningar, direktioner, regementen och kårer, förråd med flera för
dem tilldelade kontanta anslag skulle från och med år 1867 få till kammarrätten
ingå för att där granskas, samt att endast granskning af förskottsredovisningar
och andra räkningar, hvilka föranledde formell anordning
från arméförvaltningen, skulle af dess revision verkställas.

Efter kammarrättens hörande förordnade emellertid Kungl. Maj:t, att
all granskning skulle inom arméförvaltningen äga rum. Till följd häraf
blef revisionens personal från och med år 1867 förstärkt med eu revisor
å artilleridepartementet och fyra kammarskrifvare, som placerades en å
fortifikations-, en å intendents- och två å civila departementet. Aflöningen
till dessa utgick intill år 1878 från förenade mötespassevolansfonden,
men därefter från medel, som af Riksdagen å extra stat anvisades. Efter
tillkomsten af nämnda personal voro i arméförvaltningen anställda 49
ämbets- och tjänstemän.

Enligt 1865 års instruktion hade, såsom ofvan nämnts, arméförvaltningen
sig ålagdt, bland annat, högsta uppsikten öfver indelta arméns boställen
samt vården om vissa kassor och fonder. Dessa voro Vadstena
krigsmanshuskassa, invalidhusfonden, trosspassevolansfonden, förenade mötespassevolansfonden,
Norrbottens hästjägareskvadronsfond, volontärvakansmedelsfonden,
militieboställsfonden, en per millefonden, allmänna beväringsfonden
samt beväringsmanskapets invalid- och pensionsfond. Sedan emellertid
i sammanhang med lönereglering för armén år 1875 blifvit bestämdt,
att indelta arméns dåvarande aflöningstillgångar, i den mån de blifvit eller
blefve disponibla, skulle till statsverket ingå, och att de af dessa tillgångar,
som utgj ordes af militieboställen, skulle af kammarkollegium förvaltas såsom
annan statens jordegendom, kom arméförvaltningens befattning med boställena
att upphöra. Hvad åter nämnda kassor och fonder angick, förordnade
Kung!. Maj:t den 8 november och den 28 december 1872 samt
den 10 oktober 1873, att förvaltningen af desamma äfvensom af den s. k.
Palmqvistska fonden för Stockholms befästande, hvilken efter instruktionens
utfärdande ställts under arméförvaltningens vård, skulle öfver -

flyttas till statskontoret och arméförvaltningens befattning därmed inskränkas
till dispositionen af fondernas och kassornas afkastning. En
följd af den härigenom uppkommande minskning af arméförvaltningens
göromål blef indragning af pensions- och fondförvaltningskontoret, hvarom
Kungl. Maj:t den 27 december 1873 fattade beslut med föreskrift tillika,
att en då ledig ledamotsbefattning å civila departementet icke vidare skulle
tillsättas, utan de åligganden, som tillhört denne ledamot, efter chefens
för departementet bestämmande delvis öfverflyttas till den andre ledamoten
samt delvis uppdragas åt civile ledamoten å fortifikationsdepartementet,
hvilkens skyldighet att föredraga de s. k. allmänna pleniärendena
samtidigt ålades civile ledamoten å artilleridepartementet.

Efter instruktionens fastställelse tillkom några nya åligganden för
arméförvaltningen, nämligen dels genom Kungl. brefvet den 28 december
1866 befattningen med salpeterärenden, dels genom nådigt beslut den 28
december 1873 bestyret med kronomagasinet och kronobageriet i Stockholm,
dels ock genom nådigt bref den 31 mars 1876 fastställelse af reglementen
för enskilda pensionskassor samt pröfning af förslag till ändringar
i sådana, som förut blifvit af Kungl. Maj:t fastställda.

Den 4 januari 1878 anbefallde Kungl. Maj:t den då befintliga löne-;s''^"B^"*"
regleringskommittén att till behandling företaga frågan om arméförvalt- Committé.
ningen och dess reglering. Dessförinnan hade statsrådet och chefen för
landtförsvarsdepartementet anmodat cheferna för arméförvaltningens särskilda
departement att inkomma med förslag till lönereglering för arméförvaltningen,
byggd på de vid då fortgående allmänna omorganisation
af ämbetsverken tillämpade grunder, hvarvid dock borde iakttagas, att de
arméförvaltningens ämbets- och tjänstemän, som koinme att på ny aflöningsstat
ingå, skulle vara underkastade den vidsträcktare tjänstgöringsskyldighet
och den jämkning i åligganden, som på grund af en vid antagandet
af ny härordning eller eljest möjligen förekommande förändring
i ämbetsverkets organisation kunde blifva stadgad. Med skrifvelse den
29 december 1877 öfverlämnade departementscheferna förslag till ny stat
för arméförvaltningen och anförde därvid, att de ansåge någon förändring
i själfva arméförvaltningens organisationsform ej böra ifrågakomma;
att, då aflöningen till hela indelta armén från arméförvaltningen
kontant utbetaltes samt angeläget vore, att, till beredande af erforderlig
hastigare kontroll öfver aflöningsmedlens behöriga fördelning bland löntagarne,
indelta arméns aflöningsräkenskaper, hvilka förut från regementena
ingått direkt till kammarrätten, för framtiden komrae att, i likhet
med hvad för värfvade armén ägde rum, från regementena insändas till

arméförvaltningen, för att där i första hand undergå granskning och därefter
till kammarrätten öfverlämnas, en sådan förändring, om den blefve
anbefalld, skulle i civila departementets göromål medföra en tillökning,
ehuru icke fullt motsvarande minskningen genom boställsärendenas försvinnande,
samt att, med anledning af den sålunda på det hela uppkommande
minskningen i civila departementets göromål och med antagandet
af en något förändrad fördelning af krigsrådens inom förvaltningen åligganden,
ett krigsrådsämbete vid först inträffande ledighet kunde indragas,
hvaremot minskning af den öfriga personalen kunde beredas endast genom
lägsta tjänstegradens indragning, i den mån sådant lagligen kunde ske,
samt dess ersättande med extra biträden till ett mot behofvet svarande
antal.

Departementschefernas skrifvelse och förslag öfverlämnades till löneregleringskommittén.

Kommittén afgaf sitt utlåtande den 6 juli 1878.

Kommitténs förslag innefattade hufvudsakligen följande förändringar,
nämligen:

a) i fråga om verkets styrelse och inre form:

att, med civila departementets indragning, arméförvaltningen måtte
organiseras på tre departement, artilleri-, fortifikations- och intendentsdepartementen,
med sådan fördelning af civila departementets göromål,
att hvartdera af artilleri- och fortifikationsdepartementen skulle öfvertaga
den del, som ägde samband med hvartdera departementets särskilda ändamål,
och öfriga ärenden tillkomma intendentsdepartementet;

b) i fråga om byråer:

att, med indragning af kamrerarebefattningarna och militärkontoren
inom arméförvaltningen, å hvartdera af artilleri- och fortifikationsdepartementen
måtte inrättas en militärbyrå och en civilbyrå samt å intendentsdepartementet
en militärbyrå och två civilbyråer och att hvardera civilbyrån
å intendentsdepartementet måtte erhålla sin särskilda chef tillika
föredragande, men civilbyråerna å de båda öfriga departementen förses
med en gemensam chef och föredragande ledamot;

c) i fråga om ärendenas behandling:

att alla å arméförvaltningens departement förekommande ärenden
måtte afgöras af departementets chef, sedan han däröfver inhämtat föredragandens
och, om ärendets vikt det kräfde, jämväl den eller de öfriga
ledamöternas å departementet mening; att arméförvaltningens plenum
borde utgöras af departementscheferna och samtliga byråcheferna och målen
därstädes afgöras, såsom förut, genom omröstning mellan de närva -

rande; samt att inom arméförvaltningen förekommande anmärknings- och
balansmål, som enligt instruktion pröfvades och af gjordes af civilledamoten
och kamreraren å det departement, till hvilket målet hörde, måtte behandlas
på samma sätt som öfriga mål inom departementet;

d) i fråga om diarieföringen:

att för artilleri- och fortifikationsdepartementen måtte anställas en
registrator med skyldighet att jämväl bestrida registratorsåligganden för
plenum och verkställa aktuariegöromålen inom förvaltningen; att å intendentsdepartementet
måtte anställas en särskild registrator; att redogörelser
och räkenskapshandlingar, hvilka skulle på bestämda tider till arméförvaltningen
ingifvas, icke vidare måtte i diarierna införas, utan direkt till
vederbörande räkenskapsafdelning insändas; samt att rapporter och andra
på bestämda tider till arméförvaltningen inkommande handlingar likaledes
måtte å särskilda förteckningar införas och således icke på vanligt sätt
diarieföras;

e) i fråga om in- och utbetalningar:

att de föreskrifter, som blifvit meddelade i afseende å kassaförvaltningen
i statskontoret, måtte i tillämpliga delar blifva gällande äfven för
arméförvaltningens kassa;

f) i fråga om räkenskaper och dess revision:

att allt inom arméförvaltningen förekommande räkenskaps- och revisionsarbete,
med undantag endast af den granskning, som borde ligga till
grund för anordningsbeslut, måtte förläggas till ett för samtliga departementen
gemensamt räkenskaps- och revisionskontor; att arméförvaltningen
underlydande myndigheters medelsredovisning måtte, där så lämpligen
kunde ske, afgifvas månads- eller kvartalsvis; och att inom arméförvaltningen
måtte föras sådana anteckningar, att af desamma när som helst
kunde erhållas visshet om ej blott de belopp, som af hvarje anslag blifvit
utbetalta, utan ock de å samma anslag beslutade, fastän ej verkställda
utgifter, samt

g) i fråga om personalen:

att, med indragning af advokatfiskalskontoret, dithörande göromål
skulle förenas med sekreterarebeställningen vid fortifikationsdepartementet;
och att i öfrigt skulle finnas den personal, som å föreslagen stat funnes
uppförd. (Se bil. 4).

Kommitténs ordförande hade i vissa fall en skiljaktig mening och
ansåg sålunda på anförda skäl,

att arméförvaltningen fortfarande borde organiseras på fyra departement
;

1880 åra
Riksdag.

att kommitténs förslag om kamrerare- och advokatfiskalsbefattningarnas
samt militärkontorens indragning samt om byråers inrättande inom
arméförvaltningen icke borde bifallas;

att ej heller kommitténs förslag om förändring i sättet och ordningen
för anmärknings- och balansmåls behandling hos arméförvaltningen måtte
vinna gillande; samt

att bokförings- och revisionsarbetet borde fortfarande å de särskilda
departementen verkställas.

Kommittén, som den 26 november 1878 afgaf betänkande och förslag
rörande reglering af kammarrätten, ägnade i detta betänkande uppmärksamhet
åt revisionen af redogörelserna för de särskilda, under fjärde hufvudtiteln
beviljade anslag. Någon viss grund syntes kommittén ej vara
följd vid bestämmandet af det eller de ämbetsverk, där revision af arméns
räkenskaper borde försiggå. Häraf hade följt, att fullkomligt likartade
räkenskaper granskades till en del både i arméförvaltningen och i kammarrätten,
men till en annan del blott i kammarrätten. För åstadkommande
af reda och ordning i berörda håinseende ansåg kommittén, att indelta arméns
aflöningsräkenskaper äfvensom motsvarande räkningar för värfvade
armén borde ingå direkt till kammarrätten och att så borde ske jämväl
med redogörelser för sådana anslag, som arméförvaltningen allenast hade
att tillhandahålla vederbörliga inrättningar utan att utöfva någon vidare
tillsyn öfver deras förvaltning. Däremot borde räkenskaper för anslag,
som afsåge arméns förvaltning och dess materiel, såsom räkenskaperna för
arméns beklädnad, underhåll, remontering och furagering af arméns hästar
m. in., i arméförvaltningen undergå detaljgranskning, innan de till kammarrätten
i sammanhang med verkets hufvudbok insändes.

Kommitténs ordförande var jämväl i berörda afseende af något skiljaktig
mening.

Proposition till Riksdagen angående ny lönestat för arméförvaltningen
afläts den 23 januari 1880. Kungl. Maj:ts förslag var i vissa afseenden,
med närmare anslutning till reservantens åsikt, afvikande från kommitténs
hemställan. Sålunda innebar förslaget, att civila departementet skulle bibehållas.
Med hänvisning till hvad kommitténs ordförande härom anfört,
fann chefen för landtförsvarsdepartementet fördelandet af de göromål,
som tillhörde civila departementets föredragning, på de öfriga departementen
eller deras öfverförande till ett af dem icke låta sig med
fördel verkställas samt framhöll säi’skildt såsom en förmån den omständigheten,
att departementschefen hade, utom de tre militäriskt-tekniskt
bildade cheferna för de tre militära departementen, äfven tillgång till bi -

träde af en civil ämbetsman af den framstående duglighet och erfarenhet,
som hos generalkrigskommissarien måste förutsättas. I fråga om formen
för ärendenas behandling ansåg chefen för landtförsvarsdepartementet, att
civila departementet kunde likställas med öfriga departement, så att beslutanderätten
tillkomme allenast departementschefen.

Biträdande kommitténs förslag om indragning af militärkontoren och
departementens organiserande på byråer med ledamöterna som byråchefer,
fann chefen för landtförsvarsdepartementet däremot den af kommittén föreslagna
indragning af kamrer aretjänstema eller rättare dessas utbytande
mot lägre och sämre aflönade tjänster, kammarförvantbeställningar, komma
att förringa arméförvaltningens kraft att arbeta för sitt hufvudändamål, ett
klokt användande af de till landtförsvaret anslagna medel, hvarför han ej
kunde annat än afstyrka en sådan åtgärd.

Vidare ansåg chefen för landtförsvarsdepartementet i motsats till
kommittén, att ej mindre redogörelserna för aflöningen åt värfvade armén,
såväl befäl som manskap, utan äfven räkenskaperna för indelta arméns
befälsaflöning och möteskostnaderna borde granskas hos arméförvaltningen.

I öfrigt gillades kommitténs förslag i den mån, de ej ägde sammanhang
med förberörda ändringar; dock ansåg departementschefen, att, bland
andra, förslaget om ett för hela arméförvaltningen gemensamt räkenskapsoch
revisionskontor in. in. borde pröfvas först efter löneregleringens fastställande.

Enligt Kungl. Maj:ts, i öfverensstämmelse med föredragande departementschefens
uttalande, till Riksdagen framställda förslag, skulle arméförvaltningens
stat (se bil. 5) komma att upptaga 31 ämbets- och tjänstemän.
Staten, hvarifrån uteslutits förut där uppförda aflöningar för Stockholms
och Göteborgs utredningsförråd samt för kronobagaren och slottsoch
proviantmästaren i Stockholm, slutade å 142,700 kronor.

I statsutskottets den o april 1880 afgifna utlåtande (n:o 8V2) biträdde
utskottet helt och hållet Kungl. Maj:ts förslag om bibehållandet af
civila departementet och kamreraretjänsterna samt verkställandet af granskning
i arméförvaltningen af ej endast värfvade arméns aflöningsredogörelser
utan äfven räkenskaperna för indelta arméns aflöning och möteskostnaderna;
och tillstyrkte utskottet bifall till Kungl. Maj:ts proposition.

Utskottets hemställan bifölls i Första, men afslogs i Andra kammaren.
Vid därefter företagen gemensam votering vann densamma bifall med
majoritet i båda kamrarna.

Riksdagens skrifvelse i ämnet den 14 maj 1880 (n:o 32) innehåller

endast, att Riksdagen godkänt ej mindre det framlagda förslaget till stat
för arméförvaltningen än äfven de villkor och förbehåll, som blifvit i fråga
om samma stat föreslagna.

D. Arméförvaltningens instruktion af den 27 maj 1881.

Sedan Kungl. Maj:t fastställt den af Riksdagen antagna stat för arméförvaltningen,
utfärdades den 27 maj 1881 ny instruktion för ämbetsverket
i öfverensstämmelse med de af Kungl. Maj:t hos Riksdagen framhållna
grunder.

Uti denna i hufvudsakliga delar ännu gällande instruktion förekomma
sålunda bestämmelser om byråindelningen och om den centrala förvaltningsformens
tillämpning jämväl å civila departementet. I förstnämnda afseende
stadgas, i § 3, att under en hvar af de tre militära departementscheferna
skola lyda en militärbyrå och en civilbyrå samt under chefen
för civila departementet en civilbyrå jämte bokslutskontoret och kassakontoret,
äfvensom (i § 4) att chefer för arméförvaltningens militära
byråer äro:

å artilleridepartementet: fälttygmästaren,

å fortifikationsdepartementet: öfversten vid fortifikationen eller, då
han är hindrad, öfverstelöjtnanten därstädes,

å intendentsdepartementet: intendenten;

samt att krigsråden äro chefer för de civila byråerna, af hvilka artilleri-
och fortifikationsdepartementens hafva gemensam chef.

Uti instruktionen finnas följande tjänstemän å stat omförmälda, nämligen: ä

artilleridepartementet: en sekreterare tillika kamrerare, en revisor,
en revisor tillika bokhållare samt å departementets militärbyrå en assistent
åt byråchefen;

ä fortifikationsdepartementet: en sekreterare tillika kamrerare, en revisor
tillika bokhållare samt å departementets militärbyrå en adjutant;

å intendentsdepartementet: en sekreterare, en kamrerare, två revisorer,
en bokhållare och å departementets militärbyrå en assistent åt byråchefen;
samt

å civila departementet vid dess byrå: en sekreterare, en kamrerare, en
revisor och en revisor tillika bokhållare; vid bokslutskontoret: en kamrerare
och en bokhållare; samt vid kassakontoret: en krigskassör; ägande
arméförvaltningen att, i händelse omständigheterna därtill föranleda, an -

vånda bokhållaren i bokslutskontoret till tjänstgöring äfven å departementets
byrå.

Härutöfver finnes ett för hela ämbetsverket gemensamt juridiskt biträde,
hvarjämte, i mån af behof och anvisade tillgångar, på bestämd eller
obestämd tid få anställas amanuenser samt andra extra ordinarie tjänstemän
äfvensom vaktbetjänte.

Samtliga byråchefer tingo jämte departementscheferna säte och stämma
i arméförvaltningens plenum; och öfverflyttades den förut civilledamoten
å artilleridepartementet åliggande föredragningsskyldighet i plenum till
krigsrådet å civila departementet. Äfven protokollsföringen i plenum
öfverflyttades till sistnämnda departements sekreterare.

Med uttryckligt meddelande, att om arméförvaltningens och där anställda
personals skyldigheter under krig gäller, hvad i sådant hänseende
är eller kan ytterligare varda i behörig ordning föreskrifvet, angifver instruktionen
arméförvaltningens ämbetsbefattning vara att under Kungl.
Maj:t och chefen för landtförsvarsdepartementet hafva högsta uppsikten
öfver den ekonomiska förvaltningen vid armén och hvad i öfrigt vidkommer
försvarsverket till lands, hvarför den äger att ej mindre, i öfverensstämmelse
med gällande författningar, fastställda stater och Kungl. Maj:ts
särskilda föreskrifter, förvalta de för landtförsvaret anvisade statsanslag,
använda de åt landtförsvaret anslagna, under statskontorets förvaltning
ställda kassor och fonder, öfvervaka förvaltningen jämväl af sådana för
landtförsvarets behof anvisade medel, öfver hvilka den ej omedelbart förfogar,
draga försorg därom, att en klok hushållning med landtförsvarets
medel och materiel äger rum, samt för alla ämbetsverket anförtrodda medel
i fastställd ordning redovisa; än äfven tillse, det så väl truppernas utrustning
som de därför afsedda förråd befinna sig i fullgodt författningsenligt
skick, för hvilket ändamål arméförvaltningen äger att, med biträde
af vederbörande generalbefälhafvare (arméfördelningschefer) och högre
militärmyndigheter eller, efter anmälan till chefen för landtförsvarsdepartementet,
genom särskilda, för tillfället af ämbetsverket förordnade personer,
verkställa de extra ordinarie besiktningar, inventeringar och inspektioner,
som den finner af omständigheterna påkallade.

Ärendena handläggas i plenum, i sammanträde mellan departementscheferna,
i sammanträde mellan två eller flera departement eller å de särskilda
departementen.

Vid alla slag af gemensamma sammanträden skall ordet föras af äldste
närvarande departementschefen eller, om sådan ej i sammanträdet deltager,
af äldste närvarande byråchefen. Alla äga rösträtt, och om vid någon

frågas afgörande olika meningar uppkomma, skall till efterrättelse lända,
hvad allmän lag och särskilda författningar för domare stadga.

I öfrigt innehåller instruktionen i fråga om sammanträden mellan
flera departement eller enskildt departements sammanträde ej från den
föregående. andra afvikande bestämmelser, än att, vid förfall för generalkrigskommissarien,
kamreraren å civila departementet skall med krigsrådet
deltaga i ärendenas handläggning och afgörande. Om diarieföringen stadgas,
att den skall verkställas särskildt för plenum och särskildt för hvarje
departement af därtill förordnade amanuenser under vederbörande sekreterares
ledning och inseende.

Redovisningen af de för hvarje departement anvisade medel och därunder
lydande förråd tillhör samma departement, och revisionen af räkenskaperna
sker ock departeinentsvis. Arméförvaltningens hufvudbok äfvensom
för Riksdagens revisorer afsedt sammandrag af räkenskaperna upprättas i
bokslutskontoret.

Instruktionen innehåller bestämmelser ej mindre om fördelningen af
mål och ärenden mellan plenum och de särskilda departementen än äfven
om hvarje ämbets- eller tjänstemans åligganden.

E. Ändringar i 1881 års instruktion jämte särskilda förslag till
arméförvaltningens ombildning.

*rfö •“»?'' 1 den ursPrnnö\i&a instruktionen var departementschefs verksam 1892.

het hufvudsakligen inskränkt till ämbetsverket. Häri skedde så till
vida en ändring genom nådiga kungörelsen den 10 juni 1892, att
departementscheferna ålades att, då de ansåge sådant nödigt och deras
öfriga göromål det medgåfve, själfve, efter föregången anmälan hos chefen
för landtförsvarsdepartementet, genom inspektion taga personlig kännedom
om tillståndet af kronans, landtförsvaret tillhörande byggnader, förråd och
öfrig egendom, samt tillse, huru de lokala, arméförvaltningen underlydande
förvaltningsmyndigheterna utförde sina åligganden och tillämpade
gifna föreskrifter.

dlpartemetitets ■ öfriga ändringar i instruktionen, som därefter vidtagits och som

yuMrdZ/rå.^ största delen tillkommit i anledning af 1892 års härordning, är i
detta sammanhang mest att beakta dem, som angå inrättandet af en sjukvårdsbyrå
inom arméförvaltningens intendentsdepartement.

I ett af t. f. chefen för generalstaben den 23 augusti 1892 afgifvet
underdånigt förslag, som låg till grund för Kungl. Maj:ts proposition till
samma års urtima Riksdag, framhölls det oafvisliga krafvet, att sjukvårdsväsendet
inom krigsstyrelsen blefve företrädt på sådant sätt, att enhetlig

ledning af allt, som erfordrades för mobilisering af dess materiel, blefve
genomförd.

Uppsikten öfver sjukvårdsmaterielen handhades då dels af medicinalstyrelsens
fältläkarekontor, dels af arméförvaltningens intendentsdepartement,
dels ock af andra myndigheter såsom direktionerna för garnisonssjukhusen
i Stockholm och å Karlsborg samt truppförbandens förvaltningsdirektioner
med flere.

Under år 1886 hade en då tillsatt kommitté föreslagit inrättandet
inom arméförvaltningen af ett särskildt femte departement till de fyra
förut bestående. Fältläkarekårens personalförhållanden skulle ordnas genom
utbrytning af fältläkarekåren från landets civila läkarekår. Fältläkarekåren
skulle lyda under medicinalstyrelsen medelbarligen genom en generalfältläkare,
hvilken skulle vara dels chef för det nyinrättade sjukvårdsdepartementet
och dels chef för fältläkarekårens hela personal.

Kommitténs förslag hade emellertid endast föranledt därtill, att Kungl.
Maj:t genom nådigt bref den 18 april 1890 förordnade, att en af arméns
bataljonsläkare skulle tjänstgöra i den dubbla egenskapen af adjutant å
arméförvaltningens intendentsdepartement och hos öfverfältläkaren vid armén,
hvilken senare var fältläkarekårens främste man, chef för fältläkarekårens
reserv och tillika, såsom ledamot af medicinalstyrelsen, intendent för
f ältl äkarekontor et.

Med undanskjutande tillsvidare af frågorna om fältläkarekårens personliga
tjänsteställning och om inrättande af ett särskildt sjukvårdsdepartement
inom arméförvaltningen borde, enligt t. f. generalstabschetens
åsikt, fältläkarekontoret genast öfverflyttas till arméförvaltningen å intendentsdepartementet
och efter förebild af generalstabens hufvudstation omskapas
till en fältläkarekårens hufvudstation, vid hvilken alla facktekniska
angelägenheter äfvensom sådana personella, mobiliserings- med flera frågor,
som det tillkomme öfverfältläkaren att slutligen afgöra eller föredraga
inom medicinalstyrelsen, skulle handläggas eller förberedas.

Föreståndaren för fältläkarekontoret komrae sålunda att intaga ett
slags dubbelställning: under medicinalstyrelsen genom öfverfältläkaren samt
under intendentsdepartementets chef. Skulle det någon gång inträffa, att
medicinalstyrelsens och chefens för intendcntsdepartementet åsikter om
den rätta lösningen af en föreliggande fråga icke läte förena sig, läge afgörandet
i sista hand hos Kungl. Maj:t.

Tjänstemannapersonalen inom sjukvårdsbyrån skulle utgöras af en
byråchef (fördelningsläkare) ocli en assistent (förste bataljonsläkare), hvartill
komme en representant för enhvar af de särskilda förvaltningsgrenar, som
folie under byrån, nämligen: en assistent (sjukvårdsintendent) för hand 5 -

1893 års
kommitté.

läggning af de med sjukvården förenade intendenturärendena och en assistent
(regementsveterinär) för handläggning af veterinärärendena samt
såsom biträden en sergeant från trängen jämte erforderligt handräckningsmanskap.

I enlighet med hvad t. f. chefen för generalstaben sålunda anfört,
föreslog Kungl. Maj:t, att Riksdagen måtte medgifva inrättande af en
sjukvårdsbyrå inom arméförvaltningens intendentsdepartement; och blef
denna framställning af Riksdagen bifallen.

I följd däraf att åtskilliga belopp öfverfördes från anslaget till arméförvaltningen
till anslaget till intendenturkåren med flera anslag, kom
emellertid anslaget till arméförvaltningen, oaktadt tillkommen kostnad för
sj ukvårdsbyrån, att uppgå endast till 134,709 kronor 40 öre.

För att vidare utarbeta förslag till sådana ändringar i de rörande
arméns förvaltning gällande reglementen och stadganden, som af förändringarna
i härorganisationen genom 1892 års urtima Riksdags beslut
påkallades, tillsattes den 7 april 1893 en kommitté, därvid föreskrefs, att
utarbetningen af de underdåniga förslagen skulle ske i den riktning, som
af de dåmera vidtagna förbättringarna i härordningen i allmänhet föreskrefves
samt särskildt betingades af de dåvarande förvaltningsdirektionernas
upphörande och tillkomsten af nya förvaltningsmyndigheter.

I utlåtande den 31 augusti samma år uttalade kommittén den åsikt,
att själfva organisationen af det centrala ämbetsverket tarfvade förändring.
Vid krigskollegiets ombildning 1866 till en arméförvaltning å fyra själfständiga
departement begicks nämligen, efter kommitterades mening, det
misstag, att alla fyra departementen utrustades med fullständig medelsförvaltning,
bokföring och revision, till följd hvaraf de försågos med fullständiga
civilafdelningar, i stället för att — med helt genomförande af
den arbetsfördelningens tanke, som låg till grund för departementsindelningen
— samla hela den formella medelsförvaltningen, d. v. s. kassavård,
bokföring och revision, samt dessutom ärendena af juridisk eller civiladministrativ
art å det civila departementet och låta endast de militärtekniska
ärendena kvarblifva å de militära departementen.

Att genomföra en ombildning af arméförvaltningen i den angifna
riktningen, därför talade dessutom, enligt kommitténs mening, den grundsats,
att fredsorganisationen borde så nära, som möjligt vore, sluta sig
till förhållandena på fältfot, och denna fordran framträdde ej minst med
afseende å de öfverordnade förvaltningsorganen, om eljest den så svåra
mobiliseringsöfvergången skulle kunna försiggå med nödvändig snabbhet
och med det lugn, den frihet från oro och jäktande, utan hvilken grundad!
hopp om mobiliseringens lyckliga utförande icke kunde finnas.

Enligt det af 1888 års förvaltningskommitté utarbetade förslag skulle
generalkrigskommissariatet, d. v. s. civila departementets personal, förstärkt
med civil personal från öfriga departement, vid krigstillflille öfvertaga,
utom kassavården och bokslutet, hvilka redan tillhörde detsamma,
hela medelsanordningsväsendet, bokföringen och revisionen, hvilket allt
dåmera vore deladt på arméförvaltningens särskilda departement, således
just det, som af kommitterade ansåges böra äfven under fredsförhållanden
tillhöra civila departementet. Blefve en omorganisation af arméförvaltningen
i den af kommitterade angifna riktningen verkställd, förelåge ej behofvet
att vid mobilisering bilda ett särskildt generalkrigskommissariat,
utan vore det arméförvaltningen å civila departementet, hvilken, i krig
som fred, med samma personal skötte samma ärenden; och inom ämbetsverket
skulle skillnaden mellan de fredliga och mobila förhållandena inskränka
sig därtill, att de för fredsanslagen inrättade räkenskapsböckerna
igensloges och lämnades till afslutning, men bokföringen i stället försigginge
i de för krigsfondens redovisning upplagda nya böcker.

Kommitterade ansåge emellertid icke det dem lämnade nådiga uppdrag
utan särskildt erhållet uttryckligt medgifvande innefatta rätt att inkomma
med ett fullständigt förslag till omorganisation af arméförvaltningen
enligt de angifna grunderna, utan hade kommitterade, i underdånig
afvaktan på Kungl. Maj:ts nådiga beslut i frågan, inskränkt sig till
utarbetandet af förslag till förnyad instruktion för sagda ämbetsverk,
byggd på ämbetsverkets dåvarande organisation.

Härvid framhöll kommittén, att, ehuru numera ämbetsverkets alla
fyra departement vore organiserade efter den centrala ämbetsverksformen,
dock i instruktionen kommit att kvarstå vissa minnen från den
kollegiala tiden, hvilka icke kunde betraktas annorlunda än som inkonsekvenser.
Hit måste i främsta rummet räknas, att vid sammanträde mellan
två eller flera af arméförvaltningens departement alla deltagare i sammanträdet
ägde att äfven deltaga i beslutet.

Denna kvarlefva af kollegial förvaltning inom ämbetsverket hade därför
blifvit ur det underdåniga förslaget aflägsnad. I fråga åter om arméförvaltningens
plenum, hade däremot den kollegiala förhandlingsformen
blifvit bevarad, men först efter det att, enligt förslaget, plenum blifvit
befriadt från den egentliga yttre administrativa verksamheten, hvilken naturligen
borde utöfvas och faktiskt redan utöfvats å de särskilda departementen
eller i sammanträden mellan dessa, och åt plenarförsamlingen bibehållits
endast ämbetsverkets personförhållanden och enskilda inre angelägenheter.
Då emellertid, efter det underdåniga förslaget, pleni åligganden
således nästan uteslutande kornmc att röra sig om tillsättning, tjänst -

ledighet, förordnanden, afsked och disciplinära förhållanden i fråga om
ämbetsverkets civila personal, hade kommitterade ansett sig kunna och
böra i afseende å pleni sammansättning återgå till hvad i sådant hänseende
varit stadgadt i arméförvaltningens instruktion af år 1865, enligt
hvilken plenum utgjordes endast af departementscheferna och krigsråden.

Den mera betydande svårigheten vid utförande af kommitténs arbete
hade naturligen förorsakats af den beslutade förändringen i sjukvårdsärendenas
behandling.

För handläggning af dessa ärenden i de former, som eljest vore för
arméförvaltningen gällande, hade erfordrats upprättandet inom ämbetsverket
af ett själfständigt sjukvårdsdepartement med egen departementschef,
hvilket departement öfvertag!t hela den militära sjukvården. I sådant
fall hade för behandling af ärendena å detta departement icke varit
af nöden andra bestämmelser, än som för dylik handläggning å de öfriga
departementen funnes gifna. Nu hade med kvarlämnande å medicinalstyrelsen
af de frågor, som rörde personförhållandena vid militärläkarekåren
och arméns veterinärstat, å arméförvaltningen samlats endast de ärenden,
som afsåge arméns hygieniska förhållanden och sjukvårdsmaterielen i
vidsträcktare betydelse; och såsom organ för denna förvaltning inrättats
under intendentsdepartementet en egen sjukvårdsbyrå. Att denna byrå
icke kunnat ordnas i full öfverensstämmelse med departementets öfriga
byråer följde, enligt kommitterades åsikt, med nödvändighet däraf, att
dess högsta chefsskap, departementschefskapet, måste blifva dubbelt. Det
torde nämligen finnas omöjligt att ålägga generalintendenten skyldighet
att fatta beslut i frågor, som fordrade rent medicinska specialinsikter —
frågor, som läge så utanför kretsen af hans egna fackkunskaper och den
allmänna medborgerliga bildningen, att något på sakkunskap grundadt
omdöme däri icke kunde hos honom väntas. Det vore således nödigt och
jämväl vid organisationen afsedt, att öfverfältläkaren skulle i alla frågor,
som kraf de medicinskt-tekniska insikter, å sjukvårdsbyrån företräda departementschefs
ställe, hvaremot hela den egentliga ekonomiska förvaltningen
af sjukvårdsärendena förblefve i generalintendentens hand.

Kommitténs förslag jämte däröfver afgifna utlåtanden föredrogos inför
Kungl. Maj:t den 7 februari 1896, hvarefter handlingarna öfverlämnades
till de personer, som, enligt nådigt beslut samma dag, af chefen för
landtförsvarsdepartementet tillkallades för uppgörande af förslag till arméförvaltningens
omorganisation.

Anmärkningar Under tiden mellan kommittéförslagets afgifvande och föredragning hade

afriksdagens [Riksdagens åren 1893, 1894 och 1895 församlade revisorer gjort anmärkningar
mot arméförvaltningens räkenskaper. Anmärkningarna gällde hufvudsakli -

gen oredovisade förskott; och revisorerna uttalade år 1894 såsom sin åsikt, att
arrnéförvaltningens system för ^anordning och redovisning af statsanslagen
icke, såsom det borde, vore sådant, att det med lätthet kunde tillämpas
under alla förhållanden såväl i fred som i krig, och att en förändrad uppställning
af riksstatens fjärde hufvudtitel skulle kunna medföra en önskvärd
förenkling i räkenskaperna och bidraga till undanröjande af många
bristfälligheter därutinnan. Detta mål kunde, enligt revisorernas förmenande,
icke fullständigt vinnas med mindre, än att samtliga förvaltningsmyndigheters
redovisningar, som anginge de under fjärde hufvudtiteln
uppförda anslag, med undantag för dem, som rörde skattelindringar, inginge
till ett enda af arméförvaltningens departement, bland hvilka det
civila departementet syntes vara därför lämpligast. I samma riktning yttrade
sig Riksdagens år 1895 församlade revisorer.

Revisorernas anförande hade föranleda att i landtförsvarsdepartemen- 4»draJ »Pptet
utarbetats ett förslag till förändrad uppställning af riksstatens fjärde^VdJTL/rudhufvudtitel,
och uppdrog Kungl. Maj:t genom nådigt bref den 10 maj titeln, a«,h9.

1895 åt vissa ledamöter af Riksdagens båda kamrar att granska och afgifva
yttrande öfver detta förslag. I sitt den 28 oktober 1895 afgifna
yttrande, som, i hvad det afsåg en förändrad uppställning af riksstatens
fjärde hufvudtitel, anmäldes inför Kungl. Maj:t den 18 januari 1896, hade
äfven det sätt, hvarpå de till samma hufvudtitel hörande statsanslag redovisades,
blifvit föremål för uttalande, och berördes i sammanhang därmed
äfven den riktning, i hvilken förändrade bestämmelser i afseende å
räkenskapsväsendet inom arméförvaltningen syntes böra gå.

I sådant afseende hade granskningsmännen trott sig finna, att förvaltning
af de under hufvudtiteln hörande medel borde, jämte dithörande
räkenskaps-, redovisnings- och revisionsväsende, förläggas å endast ett departement
i arméförvaltningen, till hvilket sålunda alla slags redogörelser för
dylika medel skulle ingå och hvilket i följd häraf också ägde att för
denna redovisning utfärda de nödiga föreskrifterna.

Då denna af granskningsmännen uttalade åsikt sammanstämde med
sist omförmälda kommittés förslag, erhöll chefen för landtförsvarsdepartementet
efter föredragning af detta förslag förutnämnda den 7 februari

1896 nådigt bemyndigande att tillkalla vissa personer för att inom departementet
uppgöra förslag till omorganisation af arméförvaltningen, i
syfte att till det civila departementet förlägga hela den ämbetsverket
åliggande kassavården, bokföringen och revisionen samt alla ärenden inom
verket af juridisk eller civiladministrativ art, såsom besvärsmål och dylikt.

Under det arbete, som sålunda tog sin början inom landtförsvarsdepartementet,
kom man emellertid till den uppfattning, att frågan om ar -

1898 års
förslag.

méförvaltningens omorganisation hade en vida större räckvidd, än som
gifvits åt densamma genom nyss nämnda beslut. Det syntes sålunda angeläget
att taga hela det militära förvaltningssystemet i skärskådande för
att se till, huruvida det icke, med hänsyn såväl till en god fredsförvaltning
som ock till dennas öfverensstämmelse med fältförhållandenas kraf,
skulle vara ändamålsenligt att äfven i andra afseenden omdana arméns
förvaltning. Då det var af vikt att härför erhålla detaljerade upplysningar
inom arméns olika förvaltningsgrenar, erhöll chefen för landtförsvarsdepartementet
den 25 september 1896 nådigt bemyndigande att tillkalla
jämväl andra sakkunniga personer för att inom departementet biträda vid
utarbetande af förslag till den omorganisation af nämnda ämbetsverk, som
departementschefen efter pröfning af samtliga på frågan inverkande förhållanden
kunde finna erforderlig.

Resultatet af det inom landtförsvarsdepartementet utförda arbetet kom
till synes i det förslag till ny organisation af arméns förvaltning, som låg
till grund för Kungl. Maj:ts proposition till 1898 och 1899 års Riksdagar
och som i tryckta exemplar utdelades bland Riksdagens ledamöter.

Såsom allmänna grunder för ordnandet af en armés förvaltningsväsende
i fred framställde förslaget möjliggörandet af en hastig och
ordnad mobilisering samt af en sparsam och på samma gång ändamålsenlig
användning af de till landtförsvarets behof anvisade medel. För
åstadkommandet häraf ansågs, dels att en utvidgning borde ske af fördelningsintendenturernas
beslutanderätt i förvaltningsfrågor och af arméfördelningschefernas
administrativa myndighet, dels ock att förvaltningarna
vid regementen och kårer lämnades flera tillfällen till själfhushållning, än
fallet vore. Det syntes nämligen vid mobilisering vara svårt för dessa
förvaltningar att ådagalägga tillräcklig handlingskraft, om de icke redan
under fredstid vant sig vid en hög grad af själfverksamhet.

Den nuvarande arméförvaltningens ingripande i en mängd detaljer af
arméns hushållning ansågs medföra den olägenheten, att ämbetsverket därigenom
aflägsnades från sina viktigaste uppgifter, nämligen att öfvervaka,
att de underordnade förvaltningsmyndigheterna handlade med nödig planmässighet
och att förvaltningsväsendet alltjämt utvecklades efter tidens
fordringar.

För tillämpning af de i förslaget uttalade grundsatser ansågs en decentralisation
af vissa anslag under fjärde hufvudtiteln nödvändig, så att
anslagen fördelades på förvaltningarna vid arméfördelningar, regementen,
kårer och anstalter. Vid uppgjordt förslag till sådan fördelning hade den
grundsats följts, att af ett anslag, som i riksstaten vore upptaget som
reservationsanslag och som ansetts kunna fördelas på underordnade för -

valtningsmyndigheter, borde den del, som sålunda folie på en dylik underordnad
myndighet, äfven betraktas som reservationsanslag for denna, och
möjligen uppstående besparingar således under följande år få för anslagets
ändamål disponeras af den myndighet, genom hvilkens omsorg besparingen
uppstått. Men af hvai’je så fördeladt och för beklädnad, underhåll af
materiel och dylikt afsedt anslag borde dock en del behållas till centralmyndighetens
disposition såsom reserv för att möta oförutsedda utgifter.

Samtidigt med att arméfördelningschefernas förvaltningsmyndighet i
allmänhet utsträcktes, syntes det emellertid vara följdriktigt, att den första
revisionen af medels- och persedelredogörelser från de lägre truppförbanden
förlädes till förvaltningen vid de högre truppförbanden, här vid arméfördelningarna,
för så vidt denna revision ej kräfde särskilda tekniska kunskaper.
Genom en dylik decentralisation äfven af revisionen förväntades,
att arméfördelningschefens öfverblick öfver förvaltningens handhafvande
vid de under honom lydande truppförbanden i väsentlig grad skulle underlättas,
och att revisionen komme att ske under ledning af personer med
större sakkunskap om de inom arméfördelningen rådande förhållandena,
än som kunde finnas inom det centrala ämbetsverket.

En annan förändring i organisationen af revisionen, som ansågs böra
vidtagas, gällde rekryteringen af själfva revisionspersonalen, i det att som
kompetensvillkor för revisorstjänst inom armén och dess centrala styrelser
borde föreskrifvas utbildning till intendenturtj änsteman.

En så kvalificerad revisor, hvilken tillika utöfvade sin verksamhet i
närheten af förläggningsorterna för de truppförband, hvilkas räkenskaper
skulle af honom granskas, förmenades nämligen vida lättare kunna upptäcka
och till vederbörandes kunskap bringa de tillfällen, då misshushållning
eller mindre ändamålsenlig användning af medel förekomme, än i centralverket
tjänstgörande revisor, hvilken vore fullständigt främmande för de
lokala omständigheter, som kunde hafva inflytande på medelsförvaltningen
vid respektiva truppförband, och hvilken, så som revisionspersonalen
rekryterades, i allmänhet vore fullkomligt obekant med praktisk intendenturtj
änst och med militära förhållanden.

Revisionen vid fördelningsintendenturerna borde dock ej omfatta de
persedelredovisningar, för hvilkas granskning fordrades särskild teknisk
sakkunskap, nämligen öfver artillerimateriel, vapen och ammunition samt
ingenjörs- och sjukvårdsmateriel, hvilka redovisningar borde fortfarande
såsom dittills ingå direkt till de centrala artilleri-, fortifikations- och sjukvårdsmyndigheterna,
under hvilka for öfrigt äfven de förråd skulle förblifva,
från hvilka de lägre förvaltningsmyndigheterna erhölle behöflig ersättning
för förbrukade dylika effekter.

Med första revisionens förläggande till fördelningsintendenturerna syntes
ej nödvändigtvis följa, att afgörandet af besvärs- och anmärkningsmål
äfven skulle verkställas vid desamma. Tvärtom syntes en centralisation
af domsrätten, ehuru revisionsarbetet vore decentraliseradt, medföra stora
fördelar, nämligen:

att besvärs- och anmärkningsmål redan i första instansen blefve
handlagda af myndighet, som till följd af dess deltagande i det ekonomiska
lagstiftningsarbetet vid armén och oftare påkallade verksamhet som domare
i författningstvister ägde större erfarenhet och kunskap uti författningarna,
deras andemening och rätta tolkning, än som i allmänhet kunde påräknas
hos vare sig arméfördelningscheferna eller fördelningsintendenterna,

att olika domslut i likartade fall och därmed följande misstro mot de
dömandes förmåga eller opartiskhet kunde undvikas,

att arméfördelningscheferna ej behöfde fördjupa sig i författningarnas
minsta detaljer och befriades från en i disciplinärt hänseende ofördelaktig
kritik från underordnades sida och från besvär hos kammarrätten eller
Kungl. Maj:t öfver domsluten.

På det att centralmyndigheterna måtte hafva full kännedom om revisionsarbetets
gång inom armén och vid behof kunna lämna direktiv för
detsamma, borde årligen från fördelningsintendenturerna till nyssnämnda
myndigheter insändas förteckningar öfver alla under året gjorda anmärkningar,
som hvilat på annan grund än rena sifferfel.

Huru stor själfständighet i förvaltnings va g som lämnades respektive
lägre truppförband, förelåg dock behof af en centralmyndighet, till hvilken
afgörandet af en mängd förvaltningsfrågor måste hänskjuta^. En sådan
myndighet vore ock oundgänglig _ för utfärdandet af de föreskrifter för
handhafvandet af detaljer i arméns förvaltning, hvilka vore ett villkor för
en god och ändamålsenlig hushållning.

Då de i vårt land gällande konstitutionella förhållanden icke torde
medgifva att under någon lämplig form förlägga öfverstyrelsen öfver arméns
förvaltning till landtförsvarsdepartementet, återstode att undersöka,
huruvida densamma kunde utöfvas antingen af Kungl. Maj:t i statsrådet eller
af ett eller flera själfständiga ämbetsverk. Beträffande det förra alternativet
kunde med skäl ifrågasättas, om icke en dylik anordning måste betraktas
såsom fullkomligt stridande mot karaktären af hela vår statsförvaltning.
hvarför icke annat återstode än att öfverlåta utöfningen af öfverstyrelsen
åt ett eller flera ämbetsverk.

Arméförvaltningen vore visserligen till namnet ett ämbetsverk, men
de band, hvilka förenade dess fyra olika departement, vore ganska lösa
och afsåge förnämligast räkenskapernas form och uppställning, ämbets -

verkets arbetsordning samt tillsättning och afskedande af ämbetsmän och
vaktbetjänte.

Hvad det förstnämnda af dessa föreningsband vidkomme, så ansåges
det som ett allmänt önskemål, att kassavården och bokföringen förenades
på ett enda departement, hvaraf åter blefve en följd, att den civila personalens
inom artilleri- och fortifikationsdeparteinenten tjänsteåligganden
icke komme att förete lika stor gemenskap som för närvarande med dem,
som tillkomma tjänstemännen vid de båda andra departementen.

I fråga om dessa, intendents- och civila-, departementen, upptogs
åter det först i landtförsvarskommitténs utlåtande år 1862 afgifna förslag
om desammas sammanslagning. Såsom nytillkomna skäl härför anfördes
indelningsverkets delvisa afskrifning, inrättandet af fördelningsintendenturer
och den nu föreslagna decéntralisationen.

Om arméns förvaltningsväsende ordnades på det sätt, att civila departementet
in ginge i intendentsdepartementet, syntes föga skäl förefinnas,
hvarför de tre arméförvaltningens departement, som kvarstode, ens till namnet
skulle utgöra ett verk, utan att de med allt skäl kunde organiseras, artilleri-
och fortifikationsdeparteinenten såsom underafdelningar af respektive
artilleri- och fortifikationsstyrelserna och intendentsdepartementet såsom ett
själfständigt ämbetsverk, lämpligen benämndt intendenturstyrelsen.

Öfverflyttningen af de nuvarande artilleri- och fortifikationsdepartementens
tjänsteåligganden till underafdelningar af artilleriets och fortifikationens
öfverstyrelse!’ måste naturligtvis medföra vissa förändringar i det
sätt, hvarpå dessa öfverstyrelser vore organiserade, eller rättare sagdt i
de bestämmelser, som vore utfärdade angående generalfålttygmästarens
och chefens för artilleriet samt chefens för fortifikationen skyldigheter.

Artilleri- och fortifikationsstyrelserna borde endast hafva att syssla
med förvaltnings- och tekniska frågor samt indelas på två byråer, en förvaltnings-
och en teknisk, hvardera under eu regementsofficer som chef.
I styrelserna borde för öfrigt tjänstgöra dels kommenderade officerare,
dels ett antal civile tjänstemän.

På samma gång som det sålunda ansågs lämpligt, att civila departementet
inginge i den föreslagna intendenturstyrelsen, syntes denna styrelse
böra befrias från att taga närmare befattning med frågor rörande
arméns sjukvårds- och veterinärmateriel, hvilka lämpligen borde handläggas
af öfverfältläkaren med biträde af en under honom ställd stab.

Den önskvärda enheten i ledningen af arméns sjukvårds väsende hade
nämligen långt ifrån uppnåtts genom inrättandet åt sjukvårdsbyrån, hvilken
lydde under generalintendenten, under det att den egentlige målsmannen
för ifrågavarande sjukvårdsväsende, öfverfältläkaren, endast indirekt såsom

ledamot af utrustningskommissionen kunde hafva inflytande på de ärenden,
som handlades inom sjukvårdsbyrån, hvaremot alla personella och rent
medicinska ärenden lydde under medicinalstyrelsen.

Om sjukvårdsbyrån ställdes under öfverfältläkaren, skulle ledningen
af arméns sjukvårdsväsende, såväl hvad personal och hästar som materiel
beträffade, blifva så enhetlig, som den för närvarande kunde blifva i vårt
land, där militärläkarne samtidigt vore civila läkare, hvilket nödvändiggjorde,
att de flesta personella frågor rörande militärläkarne afgjordes ej
af öfverfältläkaren ensam, utan af hela medicinalstyrelsen, om ock på öfverfältläkarens
föredragning.

Sjukvårdsbyrån borde därför underordnas öfverfältläkaren, med benämning
af öfverfältläkarens stab, hvilken benämning syntes riktigare än
sjukvårdsstyrelsen, enär öfverfältläkaren såsom ledare af arméns sjukvårdsförvaltning
ej skulle hafva samma ställning till intendenturstyrelsen som
de med full förvaltningspersonal utrustade artilleri- och fortifikationsstyrelserna.
Öfverfältläkaren skulle däremot liksom fördelningsintendenturerna
i afseende på förvaltningen vara underordnad intendenturstyrelsen
och hafva redovisningsskyldighet inför densamma, ehuru han för öfrigt
skulle lyda direkt under Kungl. Maj:t, och de medel, som vore afsedda
för anskaffning och underhåll af sjukvårds- och veterinärmateriel, ställas
till hans disposition i enlighet med af Kungl. Maj:t gifna föreskrifter.

Af de föreslagna tre centralstyrelserna, i hvilka armé förvaltningen
skulle uppdelas, skulle artilleri- och fortifikationsstyrelserna i stort sedt
öfvertaga den förvaltande myndighet, som dittills utöfvats af arméförvaltningens
motsvarande departement och dessutom handlägga de mål, som
tillhörde respektive generalfälttygmästarens expedition och byggnadsafdelningen
vid fortifikationsstabens hufvud station. Intendenturstyrelsen skulle
öfvertaga intendents- och civila departementens göromål med undantag
af sjukvårdsärenden, hvilka skulle tillkomma öfverfältläkarens stab.

Angående organisationen i öfrigt af de särskilda förvaltningsmyndigheterna
hänvisas till de föreslagna här bilagda staterna (bil. 6).

I fråga om fördelningsintendenturerna föreslogs, att dessa, om revisionen
af de lägre truppförbandens räkenskaper förlädes från centralmyndigheterna,
måtte tillökas med en revisionsafdelning vid hvarje fördelning.
En dylik revisionsafdelning syntes dock ej behöfva bestå af flere tjänstemän
än en ordinarie revisor med ett biträde vid hvar och en af 2., 5. och
6. samt två vid hvar och en af 1., 3. och 4. arméfördelningarna.

Såsom biträden åt revisorerna borde anställas yngre intendenturtjänstemän
eller examinerade intendentsaspiranter såväl i syfte att befrämja
deras egen utbildning som för att nedbringa kostnaden för revisions -

arbetet. Om en revisor vid särskildt tillfälle behöfde flera biträden för
att inom föreskrifven tid medhinna revisionsarbetet, skulle fördelningsintendenten
kunna ställa ytterligare biträde till hans disposition. A andra
sidan skulle fördelningsintendenten under sådana tider af året, då ej fullständig
sysselsättning funnes för revisionsafdelningen, på annat sätt göra
bruk af revisorsbiträdenas arbetskraft.

Revisorerna borde tillsättas af intendenturstyrelsen, emedan denna
mera än arméfördelningscheferna ansågs känna de sökandes lämplighet
för platsen.

Slutligen framställdes förslag i fråga om omorganisation och utvidgning
af intendenturkåren.

Det organisationsförslag, för hvilket sist redogjorts, vann icke gillande
af de civila myndigheter, som däröfver hade att afgifva utlåtande.
Det lades emellertid till grund för Kungl. Maj:ts proposition till 1898 års
Riksdag. De i förslaget behandlade organisationsändringar, för hvilkas
lösning Riksdagens medgifvande erfordrades, ansågos vara fördelningsintendenturernas
förseende med revisionstjänstemän, omorganisationen af
arméförvaltningen till tre särskilda styrelser samt omorganisationen och
utvidgningen af intendenturkåren; hvaremot fråga om decentralisation af
vissa anslag under riksstatens fjärde hufvudtitel äfvensom föreslagen förändring
af arméns kassa- och räkenskapsväsende syntes kunna afgöras på
grund af Kungl. Maj:ts administrativa befogenhet.

I den nådiga propositionen redogjordes emellertid för hela förslaget,
som ock i sin helhet skärskådades af Riksdagen.

Statsutskottet hyste, enligt dess utlåtande den 11 mars 1898, vissa betänkligheter
mot förslaget att omorganisera arméförvaltningen till särskilda
styrelser, då detta särskiljande syntes snarare vara ägnadt att försvaga
sammanhållningen mellan de olika grenarna af arméns förvaltning än att
afhjälpa bristen på samarbetande enhet dem emellan. Om än bibehållandet
af det centrala ämbetsverket med vissa förändringar i dess organisation möjligen
kunnat vara ändamålsenligare, ansåge sig utskottet likväl böra förorda
bifall till förslaget, då det i allt fall syntes innebära väsentliga förbättringar
af den befintliga organisationen. Endast i ett par mindre
punkter föreslog utskottet ändring.

Hvarken Kungl. Maj:ts proposition eller utskottets förslag vann Riksdagens
bifall.

Frågan om arméförvaltningens omorganisation i hufvudsak enligt
samma förslag, som af 1898 års Riksdag förkastats, förelädes åter Riksdagen
år 1899. Enligt uttalande till statsrådsprotokollet ansåg chefen för
landtförsvarsdepartementet det af den i Riksdagen nästföregående år förda

18U9 års
förslag.

Ändringar

anslag.

diskussion framgå, att det egentligen varit den första revisionens förflyttande
från centralmyndigheten till fördelningsintendenturerna samt användandet
af intendentsaspiranter såsom biträden åt revisorerna, som förorsakat
frågans fall. Tanken på införandet af fördelningsrevisorer hade
därför för det dåvarande öfvergifvits, och den hemställan, som nu gjordes,
afsåg sålunda den ändring af merberörda förslag, att revisionen skulle
bibehållas vid den centrala ämbetsmyndigheten. Men ej heller i denna
förändrade form vann förslaget, ehuru af statsutskottet tillstyrkt, Riksdagens
bifall.

Arméförvaltningen med sina fyra departement och dessas byråer har
därefter varit oförändrad.

Endast i staten för ämbetsverket hafva några ändringar skett.

Sedan det af 1892 års Riksdag till arméförvaltningen beviljade anslag,
134,709 kronor 40 öre, vid 1896 års Riksdag, i följd af omföring af
medel från ett förut befintligt anslag till skrifmaterialier och expenser
m. m. för arméförvaltningen med flera verk, ökats med ett belopp af
12,555 kronor 60 öre eller till 147,265 kronor, minskade Riksdagen år
1901 denna summa med 454 kronor 40 öre, aflöningsförmåner för den å
sjukvårdsbyrån placerade sergeanten, men höjde densamma dels med 3,500
kronor (titeln vikariatsersättning m. m.), utgörande arfvoden till en extra
revisor och två extra amanuenser å intendentsdepartementet, hvilken extra
personals aflöning förut utgått från det å fjärde hufvudtiteln uppförda
anslag till extra utgifter, dels med 500 kronor, ökning i arfvodet till
chefen för sjukvårdsbyrån, dels ock med 6,000 kronor 40 öre, ökning af
expensmedlen, och kom härigenom staten för år 1902 att uppgå till
156,811 kronor.

Slutligen höjde 1902 års Riksdag staten för år 1903 med 1,930 kronor,
utgörande en af den vid samma Riksdag beslutad löneförbättring
för regementsläkarne och bataljonsläkarne föranledd ökning i aflöningsförmånerna
för chefen för sjukvårdsbyrån och den å samma byrå tjänstgörande
läkareassistenten med 965 kronor för hvardera; och kom armétörvaltningens
stat härigenom att för år 1903 belöpa sig till 158,741
kronor.

Denna stat är fortfarande för ämbetsverket gällande; men behofvet
af ökade arbetskrafter inom arméförvaltningen har föranledt ämbetsverket
att göra framställningar om extra anslagsmedel för att kunna bestrida de
verket åliggande göromål. I anledning af dylika framställningar har
Kungl. Maj:t dels den 27 maj 1904 och den 25 maj 1905 bemyndigat
arméförvaltningen att för aflönadet af extra biträden utöfver för ändamålet
tillgängliga medel förskjuta högst 17,000 kronor för ett hvart af nämnda

år, hvilka förskott enligt Kungl. Maj:ts af innevarande års Riksdag bifallna
proposition komma att ersättas från fjärde hufvudtitelns allmänna besparingar,
dels ock hos Riksdagen åren 1905 och 1906 gjort framställningar
om extra ordinarie anslag för åren 1906 och 1907 till förstärkning af
arbetskrafterna inom arméförvaltningen; och har Riksdagen a extra stat
för ett hvart af sistnämnda år för ändamålet anvisat 20,000 kronor.

II. Kommitténs utlåtande.

A. Den nya härordningens omedelbara inverkan på arméns

centrala förvaltning.

Såsom af den historiska öfversikten framgår, hafva förändringar inom
arméns organisation haft till följd förändringar jämväl i organisationen af
arméns förvaltning eller att förslag till sådana förändringar framkommit.
Den första fråga, kommittén har att besvara, är därför helt naturligt
den, huruvida den förändrade härordning, som jämlikt statsmakternas beslut
af år 1901 antagits, föranleder till omorganisation af den centrala
förvaltningsmyndigheten.

Genom denna hufvudsakligen på allmän värnplikt grundade härordning
afskalfades helt och hållet det sedan århundraden i landet rådande indelningsverket.
Ehuru sålunda ett fullkomligt systemskifte i afseende å härens organisation
ägt rum, är likväl, huru naturligt än frågan om förändring af
den centrala förvaltningsmyndigheten såsom en följd däraf framträder, ett
jakande svar på frågan ej själffallet.

Den nya härordningen var nämligen väl ett systemskifte, men innebar
dock ej i förvaltningshänseende en nydaning, än mindre en omstörtning
af bestående förhållanden. Redan förut var allmän värnplikt införd och
öfningar af värnpliktige ägde rum. Likaså funnos genom frivilligt aftal anställda
trupper. Afvecklingen af de för indelningsverket särskildt betecknande
förvaltningsformer hade redan bragts till slut; och egentligen kvarstod
såsom minnen häraf endast en del olika aflöningsformer, som under indelningstiden
uppkommit, men den häri erforderliga reform blef redan under
de nästpåföljande åren genomförd genom den i sammanhang med löneregleringen
beslutade förenkling i aflöningsväsenaet, så att detta blef i
hufvudsak detsamma för hela armén. De nu under fjärde hufvudtiteln
förekommande ordinarie anslag förefunnos redan före genomförandet af
härordningen, och denna föranledde ej egentligen till någon ändring af
anslagens art eller bestämmelserna för deras förvaltning och användning,
utan allenast till de af förhållandena påkallade jämkningar i anslagsbeloppen,
hvarjämte ett och annat af indelningsverket beroende anslag
kom att ur riksstaten utgå.

Då under sådana förhållanden förvaltningsbestyren icke till sin beskaffenhet
undergingo förändring genom tillämpningen af besluten om
härens omorganisation, kunde denna icke heller i och för sig vara ägnad
att framkalla behof af en omorganisation jämväl af förvaltningsformerna
vid den centrala förvaltningsmyndigheten. Den omständigheten, att förvaltningsärendena
blifvit flera än förut, föranleder ej heller till ämbetsverkets
omorganisation, men väl till ökning af dess arbetskrafter.

B. Lämpligheten af vissa förut ifrågasatta organisations ändringar.

Om sålunda en omorganisation af det förvaltande ämbetsverket ej är
en nödvändig följd af den nya härordningens genomförande, återstår att ga>aua tPPtillse,
huruvida det oaktadt en omorganisation af det centrala förvaltningsväsendet
är nödig eller önskvärd.

Kändt är, att tid efter annan röster höjts härför; och det förslag, som
i sådant syfte senast förelegat, var synnerligen genomgripande. Kommittén,
som får tillfälle att längre fram uppehålla sig vid enskildheterna i nämnda
vid 1898 och 1899 årens riksdag föreliggande förslag, finner den omständigheten,
att förslaget, trots den begärlighet efter en omorganisation, som var
för den tiden utmärkande och hvarom den politiska litteraturen och den
periodiska pressen bära vittnen, blef af två på hvarandra följande riksdagar
ogilladt, icke sakna sin betydelse för bedömandet af frågan om
nödvändigheten af ändrade organisationsgrunder, liksom berörda omständighet
synes ägnad att bekräfta den af kommittén hyllade åsikt att icke
för nya och opröfvade förvaltningsformer uppoffra de gamla och bepröfva
de i vidare mån, än hvad som betingas däraf, att de senare blifvit
otidsenliga och kunna vara hinderliga för förvaltningsärendenas snabba,
men säkra handläggning och afgörande.

För befrämjandet af sådan önskvärd snabbhet och säkerhet inom
arméns förvaltningsområde måste de många därtill hörande och till sin
natur olikartade göromål fördelas efter gifven grund, så att den största
möjliga sakkunskap är för hvarje ärende att påräkna. Den delning af
göromålen, som förut under utvecklingens gång genomförts, har från början
varit en följd af göromålcns ökning och föranledt först krigskollegii
och därefter arméförvaltningens uppdelning i särskilda afdelningar eller
departement, hvilka dock sammanhållits såsom ett enda verk genom vissa i
instruktionen bestämda ärendens behandling och dessutom under krigskollegii
bestånd af den gemensamme chefen.

Dessa afdelningar eller departement hafva, i samma mån som den centrala
förvaltningsformen vnnnit framgång på den kollegiala formens bekostnad,
blifvit mera själfständiga och de dem förenande banden allt svagare.
Under sådana förhållanden låg den tanke nära, som funnit uttryck
i 1898 års förslag, att göra departementen till särskilda styrelser. Denna
decentralisationsplan var dock icke i nämnda förslag fullt genomförd, utan
fastmera innebar förslaget, såsom förut nämnts, i fråga om två af departementen,
intendents- och det civila, att dessa skulle förenas till en styrelse,
intendenturstyrelsen, från hvars förvaltning likväl sjukvårdsärenden
skulle undantagas.

Ehuru skäl finnas för sådan uppdelning af departementen, då de såsom
särskilda styrelser möjligen skulle tillägna sig lättare och hvar för
sig mera själfständiga förvaltningsformer, bestämda af beskaffenheten af
dem åliggande göromål, har kommittén likväl ansett sig icke kunna upptaga
1898 års förslag i denna del, bland annat och hufvudsakligast af
den anledning, att kommittén, som vid fullgörandet af sitt uppdrag ställt
såsom ett synnerligen eftersträfvansvärdt önskemål att få fredsförvaltningen
så mycket som möjligt anpassad till de förvaltningsformer, hvilka kunna
vara lämpliga under mobila förhållanden, funnit förvaltningens delning i
flera särskilda styrelser vid mobiliseringstillfällen ej vara förmånlig för
mobiliseringens enhetliga och lyckliga genomförande.

Den svaghet i sammanhållningen mellan de olika grenarna af arméns
förvaltning, för hvilken 1898 års statsutskott hyste betänkligheter, skulle
framför allt vid sådana tillfällen göra sig gällande, hvaremot den samverkan
emellan de särskilda förvaltningsorganen, som då är af så stor betydelse, kan
lättare åstadkommas, om den högsta förvaltningsmyndigheten är förlagd
till ett enda ämbetsverk, liksom den koncentrering af den hemmavarande
förvaltningen, som vid krigstillfälle måste uppkomma, lättare kan uppnås;
och denna möjlighet utgör, enligt kommitténs tanke, ett starkt skäl för
ämbetsverkets bibehållande såsom en enhet.

I detta sammanhang vill kommittén framhålla, att inrättandet af ett
krigsministerium skulle, enligt kommitténs åsikt, vara såväl för freds- som
särskild! för krigsförhållanden den lämpligaste formen för arméns öfverstyrelse.
En person, krigsministern, blefve den i sista hand bestämmande
och han komine i tillfälle att få erforderlig öfverblick öfver förvaltningsärendena.
För dessa skulle då, liksom förhållandet är i de stater, där öfverstyrelsen
utöfvas af ett krigsministerium, finnas särskilda afdelningar för
ärendenas behandling, så att likartade ärenden komme att handläggas å
samma afdelning.

I likhet med den i 1898 års förslag, hvarest ock fördelarna af ett

krigsministerium framhållas, uttalade mening, hyser kommittén emellertid
den förmodan, att ett förslag i syfte att i någon form i vårt land införa
ministerstyrelse ej nu skulle vinna statsmakternas gillande. Och då de
konstitutionella bestämmelserna icke heller lära medgifva att under annan
lämplig form förlägga öfverstyrelsen för arméns förvaltning till landtförsvarsdepartementet,
har kommittén ansett sig icke kunna framkomma med
något förslag i nu angifna syften.

Som emellertid den möjligheten ej är utesluten, att öfverstyrelsen för
arméns förvaltning kan i vårt land liksom i de flesta andra europeiska
länder komma att förläggas till ett krigsministerium, och öfvergången
därtill i sådant fall i ej oväsentlig mån skulle försvåras, om förvaltningen
nu delades mellan flera själfständiga styrelser, har kommittén velat anföra
jämväl nu berörda förhållanden såsom skäl för bibehållandet af den centrala
förvaltningsmyndigheten såsom enhet.

Ett än mera beaktansvärdt skäl härför finner kommittén i kassaväsendet
och bokföringen. En delning af arméförvaltningen skulle icke lämpligen kunna
genomföras, utan att jämväl kassan fördelades, hvilket åter skulle medföra
stora olägenheter. Om ej tryggheten skulle vedervågas, måste hvarje särskild
styrelse omgärda sig med lika starka säkerhetsanordningar, som nu äro vidtagna
gemensamt för hela verket. Räkningarna, särskilt med statskontoret,
men äfven med riksbanken och Ivungl. Maj:ts befallningshafvande skulle
förökas samt uppgörelserna försvåras; och framför allt skulle intendenturen
betungas med ökade göromål på samma gång som de särskilda förvaltningarna
lätteligen skulle kunna undandraga sig en effektiv kontroll. Också
hafva alla föregående organisationsförslag utgått från nödvändigheten af
en gemensam kassa för hela arméns förvaltning. Denna grundsats har ock
alltid varit tillämpad under såväl krigskollegii som arméförvaltningens
tillvaro; och otvifvelaktigt är den en af dem, som blifvit gammal, därför
att den är god. Äfven i detta afseende finner kommittén stöd i förhållandet
vid krigstillfälle, då kassan på grund af utgifternas bestridande från krigsfonden
måste vara gemensam.

Vid påståendet, att i alla föregående organisationsförslag förutsatts
en gemensam kassa, får kommittén tilläfventyrs göra ett undantag för
1898 års förslag med dess särskiljande från arméförvaltningen af artillerioch
fortifikationsdepartementen till själfständiga styrelser och dess förordande
af decentralisationssystem och s. k. själfhushållningsprinciper.
Detta förslag innebar visserligen, att intendenturstyrelsen skulle oinhänderhafva
kassan samt att de öfriga styrelserna och formationerna skulle därifrån
rekvirera erforderliga medel, men konsekvenserna af förslagets genomförande
torde otvifvelaktigt hafva blifvit, att åtminstone de själfständiga

artilleri- och fortifikationsstyrelserna fått omedelbart dels handhafva dem
tilldelade statsanslag för att kunna, efter föregående granskning af dem
underlydande myndigheters och anstalters utgifter, fatta verkställbart beslut
om dessas ersättande och för att kunna besluta om erforderliga förskottsmedels
anvisande och utanordnande såväl åt styrelserna underordnade
organ som ock åt förvaltningsmyndigheter vid truppförbanden, dels ock
redovisa berörda statsanslag genom affattandet af egna hufvudböcker, åtföljda
af behörigen granskade verifikationer.

Hvad bokföringen angår, kan det ej vara annat än högst fördelaktigt,
att samtliga räkningar öfver anslagen under fjärde hufvudtiteln sammanföras
i en gemensam hufvudbok, hvarigenom ej allenast öfversikten öfver
medlens användande, utan äfven granskningen däraf underlättas. Därjämte
befrämjar den gemensamma bokföringen ett rationellt användande afhufvudtitelns
allmänna besparingar. Om särskilda styrelser med hvar sin medelsförvaltning
skulle inrättas, komme den åsikten gärna att göra sig gällande,
att den ena styrelsens besparingar ej borde användas för något, som folie
inom en annans förvaltningsområde. Och om en styrelses besparingar
sålunda komme att användas, uppstode lätt en frestelse att till förekommande
häraf hellre för egen del förbruka alla medel och sålunda eftersätta
en önskvärd sparsamhet.

Vid behandlingen af 1898 års förslag framhölls nödvändigheten af
vissa måls handläggning i plenum såsom skäl mot förslaget, hvaremot genmäldes,
att plenimålen under viss uppgifven tid varit till antalet ringa och
vanligen till beskaffenheten lätta samt till öfvervägande del rörande
befordringsfrågor.

Kommittén anser för sin del befordringsfrågor vara af en sådan grannlaga
beskaffenhet, att de ej, åtminstone i alla fall, kunna hänföras till de mål,
som äro lätta att afgöra. Men befordringsförhållandena äro äfven från
annan synpunkt att framhålla såsom skäl för arméförvaltningens bibehållande
såsom ett ämbetsverk. Därigenom blifva nämligen befordiängsmöjligheterna
för tjänstemännen mera gynnsamma, i samma mån som tjänsterna
äro flera, än i en mindre styrelse, liksom ock den enskilda styrelsen genom
det begränsade urvalet kunde befara att erhålla en mindre god rekrytering.

Vid en sönderdelning af förvaltningsverket skulle sannolikt praxis
utveckla sig så, att svårighet skulle möta för en tjänsteman att blifva
befordrad från den ena styrelsen till den andra, och då benägenhet kan
förutsättas hos en ung tjänsteman att, sedan han blifvit i en styrelse anställd,
där kvarblifva utan att göra sig underkunnig om de i en annan styrelse
förekommande göromål, skulle dessutom den fara för erhållande af mindre
dugliga tjänstemän, som i vår tid med dess praktiska tendenser ligger i

begränsningen af de genom erfarenhet vunna förvaltningsinsikter, förökas
vidkommande arméförvaltningen.

Hvad vidare angår andra nu i arméförvaltningen förekommande plenimål
än befordringsärenden, lära de i allmänhet, om än få, vara af desto
viktigare beskaffenhet. Till bevis härom torde vara tillräckligt erinra, att
till de, enligt arméförvaltningens instruktion, plenum tillkommande ärenden
höra sådana Kung! Maj:ts befallningar, som angå arméförvaltningen i allmänhet,
Ivungl. Maj:ts remisser, hvilka icke äro ställda till visst departement,
samt frågor om räkenskapernas form och uppställning samt om
arméförvaltningens arbetsordning.

Det ämbetsverkets förhållande till kungl. landtförsvarsdepartementet,
som betecknas af bland annat kungl. remisser, skulle på ett olämpligt
sätt förryckas genom verkets sönderdelning. Göromålen skulle å landtförsvarsdepartementets
såväl kansli- som kommandoexpedition ökas genom
uppkomsten af flera myndigheter, som alla skulle delgifvas utfärdade förvaltningsbestämmelser,
generalorder och dylikt. Ej allenast i sadana fall, där
mål äro af beskaffenhet att beröra arméförvaltningen i alla dess förvaltningsgrenar,
utan äfven i alla de fall, då underdåniga utlåtanden enligt nuvarande
förhållanden erfordras från mer än ett af arméförvaltningens departement,
skulle, vanligen genom upprepade nådiga remisser, målens afgörande komma
att i betänklig grad fördröjas. En fördelning af arméförvaltningen i särskilda
styrelser skulle jämväl i öfrigt vara ofördelaktig för den del af arméförvaltningens
verksamhet, som består i afgifvandet, efter Kungl. Maj:ts bestämmande,
af underdåniga utlåtanden i ärenden, som äro beroende pa Kungl. Maj:ts
pröfning. Det samråd, som nu i viktigare och mera invecklade mål under
hand äger rum mellan vederbörande å särskilda departement, äfven om
målen tillhöra endast ett af dem, skulle, till men för målens allsidiga skärskådande,
upphöra.

Sist men ej minst är att beakta den enhet, likformighet och samverkan
i förvaltningens utöfvande, som af ett gemensamt ämbetsverk främjas, men
af särskilda styrelser näppeligen skulle kunna vidmakthållas, samt den fördel
för ärendenas afgörande och särskildt för den administrativa rättsskipningen,
som vinnes genom en homogen behandling och pröfning.

På anförda och andra skäl anser kommittén, att arméns centrala förvaltningsmyndighet
bör fortfarande tillkomma ett ämbetsverk, arméförvaltningen.

Då kommittén, sådant oaktadt, vill föreslå, att de intendentsdeparte- ®>**^*''
mentets sjukvårdsbyrå tillkommande ärenden utbrytas från ar in c fö r val tyyy n
ningen och tilldelas en särskild styrelse, anser sig kommittén icke däri- arméförvaitgenoin
brista i följdriktighet. Först är nämligen att märka, hurusom sjuk- nmsen''

vårdsbyråns göromål till största delen icke äro hänförliga till förvaltningsärenden
i egentlig mening, utan äro af personlig art därutinnan, att för
deras handläggning och pröfning erfordras viss fackkunskap. Vidare kan
den enligt 1892 års urtima Riksdags beslut tillkomna sjukvårdsbyrån ej
annorledes anses än såsom en öfvergång till en eftersträfvansvärd enhet i
ledningen af arméns sjukvåi’dsväsende, hvilket nu är fördeladt emellan
intendentsdepartementet, öfverfältläkaren och medicinalstyrelsen, af hvilka
myndigheter intendentsdepartementet och medicinalstyrelsen i själfva verket
måste anses därför ganska främmande. För intendentsdepartementets själfbeslutande
chef måste nämligen de rena sjukvårdsärendena ligga utom
sfären för hans sakkunskap, under det att medicinalstyrelsen väl är förtrogen
härmed, hvaremot dess ledamöter, med undantag af öfverfältläkaren,
ej kunna antagas hafva inblick i de militära förhållanden, efter hvilka
handhafvandet af ifrågavarande ärenden måste anpassas.

Det ändamål, som med arméns sjukvårds väsende afses, lärer icke kunna
vinnas med mindre än att dithörande göromål särskiljas från såväl nämnda departement
som medicinalstyrelsen och ställas under en särskild sakkunnigchef,
åt hvilken ledningen däraf, såväl hvad personal och hästar som material
beträffar, anförtros. Fråga kan visserligen härvid uppstå, om icke
i allt fall arméns sjukvårdsväsende, så organiseradt, borde såsom tillhörande
arméförvaltningen ingå däri såsom ett särskilt sjukvårdsdepartement.
Men som ett arméförvaltningens departement med därtill hörande organ
för revision m. m. förutsätter anslagsförvaltning och sålunda det nu för
arméns diverse intendentur- och sjukvårdsbehof befintliga statsanslag måste
uppdelas samt mellan intendents- och det nya departementet fördelas, har
kommittén ansett desto mindre skäl föreligga för inrättandet af ännu ett
departement i arméförvaltningen, som den medelsförvaltning, som skulle
tillkomma detta departement, blefve af mycket ringa omfattning. Det är ej
heller, såsom ofvan antydts, så mycket förvaltningsbestyren utan de personliga
förhållandena, som föranleda den ifrågasatta omorganisationen och
som särskildt under krigstid skulle göra sig gällande.

1898 års förslag, hvari äfven sjukvårdsväsendet beröres under uttalandet
af den åsikt, att sjukvårdsbyrån borde från intendentsdepartementet
utbrytas, afsåg, att sjukvårdsbyrån skulle underordnas öfverfältläkaren med
benämning »öfverfältläkarens stab», hvilken benämning i 1899 års riksdagsproposition
ändrades till »arméns sjukvårdsstyrelse». Kommitténs
förslag, som längre fram kommer att närmare utvecklas, är till sin innebörd
härutinnan lika, ehuru kommittén, som förordar benämningen »arméns
sjukvårdsstyrelse», anser, att chefen för denna styrelse bör hafva samma
tjänsteställning som arméförvaltningens departementschefer.

En fråga, som gång efter annan framkommit, är, huruvida icke intendents-
och civila departementen kunde sammanslås, hvarvid alltid förut- slagning af
satts, att sistnämnda departement skulle uppgå i intendentsdepartementet”''*"''^^"^
och såsom följd häraf generalkrigskommissarieämbetet indragas. melera.

Tanken på sammanslagning kom först till synes i 1861 års landtförsvarskommittés
betänkande och upptogs därefter af 1878 års löneregleringskommitté
samt framkom slutligen i 1898 års förslag i den form, att samtliga
de båda departementens göromål, med undantag af sjukvårdsärenden,
skulle öfvergå till den då ifrågasatta intendenturstyrelsen. De* skäl, som
för landtförsvarskommitténs förslag härutinnan anfördes, voro, att boställsoch
fondförvaltningsärenden skulle från arméförvaltningen undantagas och
att de därefter återstående, på civila departementets handläggning beroende
göromål blefve så få och af så ringa beskaffenhet, att bibehållandet af ett
särskildt departement för dem syntes öfverflödigt. Samma skäl, eller de
civila departementsgöromålens obetydlighet till antal och beskaffenhet, anfördes
ock i löneregleringskommitténs betänkande; och 1898 års förslag
åberopar omförmälda kommittéers förslag såsom stöd för sammanförandet
af intendents- och civila departementens göromål till en styrelse, intendenturstyrelsen.

Det anförda skälet kunde möjligen, med hänsyn till utbrytandet från
arméförvaltningen utaf en mängd göromål, hafva giltighet för landtförsvarskommittén,
men näppeligen för löneregleringskommittén under då
föreliggande förhållanden. Det må ock kunna anses tvifvelaktigt, huruvida
sistnämnda kommitté skulle kunnat vidhålla sin uttalade åsikt i berörda
hänseende, om kommittén i sammanhang med arméförvaltningsfrågan
tagit under behandling en till kommittén öfverlämnad skrifvelse af cheferna
för arméförvaltningens fyra departement med däri framställdt förslag,
att redogörelserna för indelta arméns aflöning, hvilka enligt då gällande
föreskrifter ingingo från regementen och kårer direkt till kammarrätten,
skulle för framtiden från truppförbanden insändas till arméförvaltningens
civila departement, för att där i första hand granskas och sedermera till
kammarrätten öfverlämnas, hvilket förslag af kommittén ansågs icke böra
behandlas, förrän kommittén finge tillfälle att yttra sig om regleringen af
kammarrätten och om revisionen af statens räkenskaper i allmänhet.

Då samma förslag emellertid sedermera blef gilladt och till efterföljd
fastställdt, kom därigenom göromålens antal å civila departementet att
betydligt ökas. Med den tillökning, hvilken sålunda tillfördes civila departementet,
och den utveckling, som göromålen i allmänhet därefter erhållit,
synes 1898 års förslag icke rimligen kunnat i målens fåtal finna anledning

till civila departementets försvinnande och generalkrigskommissarieämbetets
afskaffande.

För förslaget i denna del åberopas därför ock andra skal, såsom de
genom 1892 års urtima riksdagsbeslut i viss mån ändrade förhållanden,
inrättandet af fördelningsintendenturer m. m., hvarjämte förutsattes, att de
föreslagna förvaltningsreformerna, till hvilka kommittén framdeles återkommer,
skulle bidraga till en väsentlig minskning för såväl centralmyndigheten
som dennas kvarstående chef, generalintendenten.

Kommittén kan icke finna vare sig de af löneregleringskommittén eller
i 1898 års förslag anförda skäl fullgoda, för att på grund däraf frångå
Rikets Ständers uttalande i anledning af landtförsvarskommitténs, i Kungl.
Maj:ts proposition till 1862—1863 årens Riksdag biträdda åsikt om intendents-
och civila departementens sammanslagning. Fastmer anser sig kommittén
icke kunna annat än tillerkänna fortfarande giltighet åt den af
Rikets Ständer uttalade och af Kungl. Maj:t den 28 februari 1865 gillade
grundsats i det afseende, att för tillvägabringandet af en ändamålsenlig
organisation af arméförvaltningen erfordras hufvudsakligen, för att icke
säga endast, att särskilja sådana ärenden, som för behandlingen fordra
militärisk sakkännedom, och för dessa ärenden hafva särskilda med afseende
å ärendenas olika beskaffenhet anordnade afdelningar, samt att öfverlämna
alla andra mål och ärenden åt en särskild afdelning, uteslutande
bestående af civila ämbetsmän, och att äfven åt sistnämnda afdelning tillika
uppdraga den omedelbara dispositionen af arméförvaltningens kassa och
kontrollen däröfver jämte den bokföring, som afser att redovisa för ämbetsverkets
hela förvaltning. Grunden till denna organisation är uppenbarligen,
att sakkunskap skall vara att påräkna för hvarje ärendes behandling.
Häri finner ock tillvaron af civila föredragande jämväl å de
militära departementen sin förklaring. De mål och ärenden, som äro afsedda
att af dem bandläggas, äro nämligen af så att säga blandadt militärt
och civilt innehåll i den mening, att för deras allsidiga pröfning erfordras
såväl den militära chefens speciella insikter som en hos den civile föredraganden
förutsatt kunskap och erfarenhet i tillämpning af lag och författningar.
Att däremot anförtro afgörandet af alla civila mål och ärenden
åt en militärchef, synes kommittén sakna logiskt berättigande.

Såsom den historiska öfversikten gifver vid handen, företer den centrala
förvaltningen af arméns angelägenheter en småningom skeende förgrening
eller decentralisation af ärendena, hvilken närmast varit en följd
af göromålens ökning och sålunda utgjort en nödvändig tillämpning af
arbetsfördelningens lag. Då nu verksamheten inom alla delar af det militära
området är mera liflig och omfattande än kanske under någon före -

gående tid, åtminstone efter arméförvaltningens tillkomst, maste en sådan
centralisation, som en sammanslagning af intendents- och civila departementen
innebär, anses desto mera olämplig som denna verksamhet, enligt
erfarenhetens rön, medför en ständig ökning af ämbetsverkets göromål.

Låt vara att en utbrytning af sjukvårdsärenden från arméförvaltningens
intendentsdepartement, på sätt kommittén anser böra ske, skulle medföra
en minskning af göromålen, men denna minskning blifver långt ifrån af
den omfattning, att densamma kan motivera ett tillägg till departementet
af andra göromål, utan måste fast hellre från utvecklingens synpunkt
anses såsom nödvändig för beredandet af tillräckligt rum för kvarblifvande
ärendens nöjaktiga behandling.

Då 1898 års förslag förelåg till utlåtande af vederbörande myndigheter
och sedermera till pröfning af Riksdagen, framhölls ock med rätta
omöjligheten för generalintendenten att kunna, med bibehållandet af honom
eljest åliggande göromål, åtaga sig afgörandet jämväl af de rena civilärendena.
Uti ett af byråcheferna i arméförvaltningen år 1897 afgifvet
förslag, som, med anslutning till den tidens tendens, jämväl innebar en
sammanslagning af intendents- och civila departementen till ett ämbetsverk,
benämndt arméförvaltningen, till hvilket ej artilleri- och fortifikationsärenden
skulle höra, förutsattes för möjligheten häraf, att det nya ämbetsverkets
chef ej skulle innehafva annat chefskap och att sålunda . den
ifrågasatta arméförvaltningschefen, som kunde vara militär eller civil, ej
skulle tillika vara chef för intendenturen.

Kommittén, som finner tvifvelaktigt, huruvida icke äfven med sådan
anordning ärendena skulle blifva för många för att kunna af en person
behärskas, anser dylikt förslag ej antagligt, dels emedan det, om chefen
vore civil, blefve stridande mot den af Kungl. Maj:t och Rikets Ständer
uttalade grundsats, att ärenden, som i något hänseende fordra militäriskttekniska
insikter, skola afgöras af militärchef, dels ock emedan det synes
kommittén lämpligt, att chefen för intendenturkåren fortfarande blifver
chef jämväl för den myndighet, som har sig intendenturärendenas förvaltning
anförtrodd. Fördelen för intendenturväsendet af denna förening är
uppenbar och allt för stor för att uppoffras för en organisation, som enligt
kommitténs åsikt ej ens torde vara möjlig att genomföra.

Med hänsyn såväl till den i följd af myckenheten och beskaffenheten
af de nu å intendents- och civila departementen förekommande
ärenden nödvändiga aiLetsfördelningen som till häfdandet af sakkunskapens
princip, anser kommittén dessa ärenden fortfarande böra särskiljas pa två
departement, det ena med en militär och det andra med en civil chef.

Öfvert.ygad, som kommittén sålunda är, om lämpligheten att för det

säkra handhafvandet af ifrågavarande ärenden under fred bibehålla två
departement med särskilda chefer, anser kommittén tillvaron af ett civilt
departement med sin civile chef äfven och kanske än mera kräfvas af de
förhållanden, som vid mobiliserings- och krigstillfällen uppkomma.

Vid sådant tillfälle komma organen för intendenturväsendet att få så
ökade och viktiga värf att fylla, att en tillökning däri genom handhafvandet
af mobiliserings- och krigsmedlen måste anses såsom en omöjlighet. Särskildt
måste generalintendenten i sin egenskap af chef för intendenturkåren
blifva synnerligen upptagen med ordnandet af de denna kår under mobila
förhållanden tillkommande så ytterst maktpåliggande värf; och då otvifvelaktigt
är, att framgången af mobiliserings- och krigsföretagen i väsentlig
män äro däraf beroende, är det ock af största vikt, att icke andra göromål,
som kunna verka hämmande på hans nämnda verksamhet, honom åläggas.

För civila departementet och dess chef, generalkrigskommissarien, skulle
däremot öfvertagandet af krigsfondens förvaltning och handhafvande blifva
mindre betungade därigenom, att användningen af de under fredstid utgående
statsanslag i det närmaste helt och hållet får upphöra och erforderliga
medel utgå allenast från krigsfonden.

I det af 1888 års fältförvaltningskommitté afgifna förslag till reglemente
för kassa- och räkenskapsväsendet i fält förekommer i § 1, att omedelbart
efter utfärdandet af order om mobilisering skulle å arméförvaltningens civila
departement under generalkrigskommissarien bildas ett generalkrigskommissariat
såsom öfverstyrelse för landtförsvarets kassa- och räkenskapsväsende.

Kommittén biträder för sin del den af omförmälda fältförvaltningskommitté
härutinnan uttryckta tanke, ehuru kommittén icke finner en
särskild benämning eller bildandet af generalkrigskommissariat nödvändigt
utan håller före, att öfverstyrelsen för kassa- och räkenskapsväsendet må
helt enkelt utgöras af civila departementet, hvilket efter mobiliseringsorders
utfärdande må omhändertaga förvaltningen af krigsfonden, från samma
fond tillhandahålla de för stridskrafternas till lands utrustning och underhåll
m. m. erforderliga medel, öfvervaka redovisningen af de från krigsfonden
utanordnade medel och ombesörja granskning af räkenskaperna.

Med civila departementets bibehållande skulle sålunda icke några särskilda
förvaltningsinstitutioner för krigsförhållanden behöfva inrättas, och
öfvergången från freds- till krigsförvaltning skulle blifva synnerligen lätt
samt för krigsförhållandena förmånligare, än om öfverstyrelsen för krigsförvaltningen
skulle utgöras af en afdelning af ett under generalintendenten
såsom chef stående intendentsdepartement, som under fred hade att ombesörja
jämväl de nu civila departementet åliggande göromål.

\ id öfvervägandet af de skäl, som anförts för en organisation i sist -

nämnda riktning, å ena, samt de af kommittén nu berörda förhållanden
och andra, som förut åberopats först för bildandet af det civila departementet
och därefter för dess bibehållande, å andra sidan, har kommittén
kommit till den fasta öfvertygelsen, att detta departement och dess civile
chef kunna lika litet som intendentsdepartementet med dess militäriskttekniskt
bildade chef för arméförvaltningen undvaras.

Bland andra reformer, som förekommo i 1898 års förslag, var äfven
den, att fördelningsintendenturerna skulle förses med revisionstjänstemän i tion af revisyfte
att till hvarje arméfördelning förlägga revisionen af förvaltnings- 3i™sl°acf
myndigheternas inom fördelningen räkenskaper.

De anmärkningar, som emot förslaget härutinnan framställdes, voro så
många och kraftiga, att ett återupptagande af förslaget i denna del vid 1899
års Riksdag, såsom skedde med förslaget i öfriga delar, ansågs olämpligt.
Kommittén finner därför, med uttalandet af sin åsikt, att en dylik organisation
af revisionsväsendet lätt skulle kunna hos utomstående föranleda en
uppfattning om bristande oväld vid tjänsteutöfningen, något vidare yttrande
härom ej erforderligt.

Mera beaktansvärdt skulle samma förslag vara i hvad det afsåg en
decentralisation af vissa anslag eller anslagens fördelande på förvaltningarna
vid arméfördelningar, regementen, kårer och anstalter, om nämligen en
dylik decentralisation vore ägnad att befordra hvad därmed enligt förslaget
åsyftades, eller ett sparsamt och ändamålsenligt tillgodogörande af
de för landtförsvaret anvisade medel samt möjligheten att för fördelningsintendenturerna
och arméfördelningscheferna åstadkomma samma förvaltningsmyndighet
i fred, som de vore afsedda att utöfva i krig.

En decentralisation af förvaltningsbestyren anser kommittén icke allenast
nyttig, utan, med den nuvarande utvecklingen, äfven nödvändig.

Otvifvelaktigt är, att den för fredsförvaltningen ställda uppgift att
förbereda möjligheten af arméns hastiga mobilisering, främjas därigenom,
att de lokala förvaltningarna äga förmåga af initiativ och handlingskraft.

Också har i de för mobiliseringsfall ur förvaltningssynpunkt mest betydande
angelägenheter, förplägnad och utrustning, själfhushållningsrätten för sådana
myndigheter redan länge varit tillämpad.

Så länge den hufvudsakligaste delen af armén, den indelta, helt och
hållet underhölls af rust- och rotehållare, och då därefter de af Riksdagen
anvisade medlen för armén voro, beträffande öfningarna, begränsade till
det minsta möjliga och uteslutande afsedda för betäckandet af de oundgängligaste
kostnaderna, mötte det ej någon svårighet att samla arméns
hela ekonomiska styrelse i det centrala ämbetsverket. Men i samma mån
som fordringarna på soldatens krigsduglighet ökades och såsom följd häraf

de militära öfningarna måste på annat sätt ordnas, uppkom behofvet af
den ekonomiska förvaltningens decentralisation. Så uppstodo vid regementena
särskilda direktioner för olika förvaltningsgrenar, såsom provianteringsoch
beklädnadsdirektionerna, hvilka handhade nyss omförmälda hufvudgrenar,
jämte åtskilliga andra. Dessa direktioner, genom hvilka ett regemente
hade omedelbart inflytande på sina ekonomiska angelägenheter,
sammanfördes därefter till en enda, förvaltningsdirektionen, hvarvid rätt
att. inverka pa direktionens åtgärder inrymdes åt regementschefen, som
följaktligen ock erhöll ett visst ansvar i förvaltningsfrågor.

Under utvecklingens gång fortsattes decentralisationen, och grundsatsen
därom vann odeladt erkännande vid genomförandet af 1892 års förbättrade
härordning.

Genom anställandet af fördelningsintendenter, i sammanhang med
intendenturkårens fullständigare ordnande, möjliggjordes ett genomförande
af denna grundsats i synnerligen afsevärd utsträckning. Dessas och de
såsom en följd däraf organiserade fördelningsintendenturernas uppgift var
och förblef i hufvudsak att åstadkomma planmässighet och enhet i förvaltningen
vid arméns truppförband och formationer samt att ordna och leda
densamma öfverallt på ett med statsverkets intresse och god hushållning
öfverensstämmande sätt.

För att kunna fylla de uppgifter, som redan från början af fördelningsintendenturernas
tillkomst dem ålades och därefter tillkommit, har
deras verksamhet ej kunnat inskränkas till att vara af blott öfvervakande
art.

Såsom redan af de först utfärdade instruktionerna den 3 februari
1893 och än mer af nu varande instruktion den 29 november 1901 samt
gällande föreskrifter för fördelningsintendenturerna och för regementsförvaltningarna
inhämtas, är fast mer deras förvaltningsmyndighet i särskilda
afseenden ganska vidsträckt, omfattande såväl beslutanderätt i många viktiga
förvaltningsfrågor som äfven handhafvandet af penningmedel. Vid
regementena har genom de förutvarande förvaltningsdirektionernas utbyte
mot regementsförvaltningar med regementschefen såsom ensam beslutande
dennes inflytande på regementets administrativa och ekonomiska angelägenheter
i väsentlig mån ökats och sålunda här i än större mån, på samma
gång. decentralisationsgrundsatsen vunnit utsträckt tillämpning, själfhushållningsprincipen
genomförts.

Själfva den historiska utvecklingen af det militära förvaltningsväsendet
i nu berörda hänseende utgör ett ovederläggligt bevis om nödvändigheten
af decentralisation utaf de till denna förvaltning hörande bestyr; men
en decentralisation af själfva förvaltningsbestyren behöfver dock icke ovill -

korligen föranleda till decentralisation jämväl af anslagsbeloppen. Sådan
kan dock i vissa fall vara både lämplig och af omständigheterna påkallad;
och kommittén har ej något att erinra mot den grund, som för sådant fall
i 1898 års förslag angifvits böra vara bestämmande för den ifrågasatta
fördelningen. I allmänhet lärer nämligen hinder ej böra möta därför, att
af ett anslag, som i riksstaten är upptaget såsom reservationsanslag och
som anses kunna fördelas på underordnade förvaltningsmyndigheter, den
del, som sålunda faller på en underordnad myndighet, äfven betraktas
såsom reservationsanslag för denna, så att möjligen uppstående besparingar
under följande år få för anslagets ändamål disponeras af den myndighet,
genom hvilkens försorg besparingar uppstått. Denna grundsats har ock af
den centrala förvaltningsmyndigheten i själfva verket redan länge tillämpats
beträffande flera sådana anslag, som i 1898 års förslag upptagits såsom
möjliga att decentralisera.

Det kan emellertid, enligt kommitténs åsikt, ej vara lämpligt eller för
åstadkommandet af en god hushållning ändamålsenligt att genom reglementsbestämmelser
genomföra någon vidsträckt decentralisation af anslagen.
I många, kanske de flesta fall lära uppkommande behof för de särskilda
underordnade myndigheterna icke med bestämdhet kunna på förhand beräknas,
hvarför det skulle vara att befara, att antingen brist eller ett mer
än rimligt öfverskott ofta skulle uppkomma eller ock att verkliga behof
ej blefve tillgodosedda eller att, vid god tillgång, medel användes för
onödiga eller åtminstone umbärliga ändamål. Fördenskull håller kommittén
före, att i sådana fall dispositionsrätten uteslutande bör tillkomma den
centrala förvaltningsmyndigheten, som med sin öfversikt öfver hela anslagsställningen
bäst är i stånd att handla efter omständigheterna. Därför
anser ock kommittén det helt och hållet böra öfverlämnas åt den för statsanslagen
i deras helhet ansvariga centralförvaltningsmyndigheten att bestämma
gränserna för den anslagsdecentralisation, som kan finnas ändamålsenlig,
eller tilläfventyrs hos Kungl. Maj:t göra underdånig framställning
i sådant afseende.

Kommittén kan väl ej annat än biträda den åsikt, att den genom
en anslagsfördelning under fred ökade förvaltningsmyndighet för fördelningsintenden
trirem a och arméfördelningscheferna skulle befrämja deras
skicklighet att under krig handhafva likartad förvaltning; men vill kommittén
på samma gång framhålla, att genomförandet af en anslagsdecentralisation
med utsträckt själfbestäinmanderätt för arméfördelnings- och regementsintendenturerna
föranleder utfärdandet af detaljerade formulär för den anslagsredovisning,
som komrne att dem åligga, så att dessa redovisningar

utan tidsödande omslut matte kunna läggas till grund för den i centralstyrelsen
förekommande hufvudbokföring.

{amman- Uti sin underdåniga skrifvelse den 28 oktober 1895 anförde de ledatäkZtka
“I- möter af Riksdagens båda kamrar, hvilka erhållit nådigt uppdrag att afredovisnings
1 gifva yttrande öfver ett förslag till förändrad uppställning af riksstatens
°.trr<«rfjärde kufvudtitel, bland annat, att de trott sig finna, att förvaltningen af
ett departe- de under hufvudtiteln hörande medel borde, jämte dithörande räkenskaps-,
ment. redovisnings- och revisionsväsende, förläggas å endast ett departement i
arméförvaltningen, till hvilket sålunda alla slags redogörelser för dylika
medel skulle ingå och hvilket i följd häraf också skulle äga att för denna
redovisning utfärda de nödiga föreskrifterna. Förslag i dylikt syfte framställdes
äfven af 1893 års kommitté, och det uppdrag, som lämnades de
personer, hvilka sedermera afläto 1898 års förslag, var ursprungligen att
utarbeta förslag i syfte att till det civila departementet förlägga hela den
ämbetsverket åliggande kassavården, bokföringen, anordningsväsendet och
revisionen samt alla ärenden inom verket af juridisk eller civil-administrativ
art, såsom besvärsmål och dylikt. 1898 års förslag med dess i allmänhet
utpräglade decentralisationsidéer kunde naturligtvis ej genomföra
den sålunda angifna centralisation splanen i vidare mån än som var en
följd af förslaget om civila och intendentsdepartementens sammanslagning
till en intendenturstyrelse.

Kommittén, som redan i det föregående framhållit lämpligheten däraf,
att kassan bibehålies såsom gemensam för hela ämbetsverket och som till -

lika finner nödvändigt, att hela verkets räkningar sammanföras i ett gemensamt.
bokslut, hyser visserligen den åsikt, att ärenden af samma art böra
sa vidt möjligt tillhöra ett och samma departement, men anser det från
förvaltningssynpunkt olämpligt att fråntaga något departement ärenden
eller göromål, som beröra dess förvaltningsområde. Sålunda finner kommittén
det ändamålsenligt, att hvarje departement har sin revision och sin
bokföring för de under departementets förvaltning varande anslagsmedel.
För dem, som hafva att disponera ett visst anslag, är det af vikt att när
som helst kunna öfvertyga sig om anslagets ställning för att kunna bedöma,
i hvad mån anslaget må kunna bära ifrågakommande utgifter. Väl
kan invändas, att då hela ämbetsverket inrymmes i samma hus, sådan
kännedom om anslagsställning skulle utan svårighet kunna vinnas, äfven
om bokföringen försigginge å annat departement, men befaras kan, att
bokföringen där, öfver hvilken det förvaltande departementet ej hade något
att bestämma, icke skedde i sådan form, att af densamma vid hvarje tidpunkt
kunde^ inhämtas åstundade upplysningar. Detta torde dock lätteligen
kunna åstadkomma^ om hvarje departement för sig, såsom vederbör,

äger att bestämma sättet för bokföringen af sina anslag och lämna föreskrifter
om specialbokföring, där sådan kan erfordras.

Af lika stor vikt är, att revision af anslagsräkenskaperna försiggår å det
anslagsförvaltande departementet, där i hvarje fall den största sakkunskap
är att påräkna. Härtill kommer, att tillgång till räkenskaperna ofta är nödvändig
för såväl föredragande som andra departementets tjänstemän för inhämtandet
af upplysningar vid beredning och handläggning af förekommande
ärenden. Därjämte äro revisorer å de särskilda departementen nödvändiga
för utredning af vissa s. k. underhandsmål, i hvilka fråga kan vara
om utbetalning, vare sig utbetalningen skall ske från något departementets
anslag eller af medel, lydande under annat departement, såsom ofta är
fallet med reseräkningar, hvilka ej lämpligen kunna granskas å annat departement
än det, som förordnat om resorna, äfven om kostnaderna skola
bestridas af det utaf civila departementet handhafda reseanslaget.

Med bibehållandet af revision å de särskilda departementen följer ock,
att pröfning af de utaf revisionen å visst departement anhängiggjorda
anmärkningsmål bör å samma departement försiggå. Vederbörande föredragande,
som i regel deltagit i eller närvarit vid afgörandet af det beslut,
vid hvars tillämpning revisor kan anse felaktigheter hafva förekommit, har
ock den största förutsättning för att rätt bedöma befogenheten af därom
gjorda anmärkningar.

På anförda skäl finner kommittén sålunda, att hvarje departement bör
hafva egna organ för sitt räkenskaps-, redovisnings- och revisionsväsende.

C. Allmänna grunder för arméförvaltningens organisation.

För bestämmandet af ett centralt ämbetsverks organisation måste man Armiförvaitförst
och främst klargöra för sig dess uppgift vid förverkligandet af stats-”''"^"’^^
ändamålet. Statens behof allena, yttrar 1809 års konstitutionsutskott, är
grunden för ämbetsverkens förändrade eller bestående inrättning. Men för
att kunna rätt bedöma detta behof och däraf föranledande organisation
af ett ämbetsverk, lärer det vara nödvändigt att utgå från den allra högsta
administrativa styrelsen.

Vi hafva af den historiska öfversikten funnit, hurusom de gamla kollegierna
från början voro nära förbundna med regeringen och utgjorde en
förgrening af riksrådet, men med tiden utvecklade sig till fristående myndigheter,
hos hvilka den största administrativa skicklighet och erfarenhet
ansågos vara att påräkna. Men med det konstitutionella statsskick, som infördes
år 1809, uppkom behofvet af de administrativa ämbetsverkens

reglering, hvilket särskilt fann uttryck i den år 1828 vidtagna åtgärd
att därifrån skilja ärenden, som icke tillhörde förvaltningen. Den därefter
år 1840 införda departementalstyrelsen påkallade åter ett omordnande af
ämbetsverken i ändamål att anpassa deras verksamhet efter denna nya
styrelseform, hvarom 1834 års konstitutionsutskott yttrade, att det vore
angeläget att genom regeringsärendenas ändamålsenliga fördelning och deras
likväl bevarade inbördes sammanhang bereda full kraft och enhet i riksstyrelsen
äfvensom att Konungens rådgifvare till ett nödigt antal ställdes
i spetsen för hvar sin gren af styrelsen, så att de närmast Konungen måtte
kunna i helt både öfverskåda egna förvaltningsgöromål och taga kännedom
om hvarandras, med skyldighet, å ena sidan, att när som helst göra Konungen
reda för administrationens gång och resultaten däraf samt, å den
andra, att med tillräcklig myndighet inom det dem anförtrodda departement
främja verkställigheten af Konungens beslut och vaka öfver allmänna
föreskrifters efterlefnad.

Den sammanhållning i förvaltningen, som förut var att finna i kollegiernas
organisation, synes sålunda varit afsedd att öfverflyttas till statsdepartementen
och deras chefer. Grundlagen medgifver dock icke någon
ministerstyrelse, där chefen för ett statsdepartement äger fatta beslut i
förekommande förvaltningsärenden, utan utöfva departementscheferna sitt
inflytande endast i statsrådet. Ej heller äga statsråden förvalta allmänna
medel, för hvilka fordras redovisning och revision, ty statsrådens utöfvande
af sina ämbeten kommer endast under bedömande af Riksdagen
och dess konstitutionsutskott.

Häraf följer, att för ett statsdepartement, inom hvars områden sådan
medelsförvaltning förekommer, erfordras ett från departementet särskildt
styrelseverk. För landtförsvarsdepartementet med därtill hörande anslag
är sålunda ett dylikt ämbetsverk nödvändigt, och ämbetsverkets uppgift är
således, från berörda synpunkt, att förvalta departementets eller fjärde hufvudtitelns
statsanslag.

Men arméförvaltningen har äfven en annan i grundlagen bestämd
uppgift, nämligen att afgifva underdåniga utlåtanden och förslag i ärenden,
som för sådant ändamål af Kungl. Maj:t till ämbetsverket öfverlämnas
(remitteras). Med statsrådets år 1840 förändrade sammansättning
åsjrftades icke att göra ämbetsverkens utlåtanden mindre behöfliga. Bestämmelsen
uti 10 § regeringsformen om inhämtandet af nödiga upplysningar
från vederbörande ämbetsverk i ärenden, innan de hos Konungen
i statsrådet föredragas, är därför fortfarande af stor betydelse.

Vid organiserandet af den centrala förvaltningsmyndigheten måste
följaktligen i första rummet tillses, att densamma varder i stånd att fylla

denna dubbla uppgift, att vara dels förvaltande samt dels utredande och
rådande.

Huru nära förenadt det centrala ämbetsverket än måste vara med
landtförsvarsdepartementet och dess chef, hvilken icke utan detsamma
kan grundlagsenligt fullgöra sina åligganden, måste dock tillses, att åt
ämbetsverket bevaras den sjanständighet, som dess ansvar i förvaltningshänseende
kräfver.

Ämbetsverkets befogenhet i afseende å förvaltningen uttryckes i
nu gällande instruktion för arméförvaltningen sålunda, att den har under
Kungl. Maj:t och chefen för landtförsvarsdepartementet högsta uppsikten
öfver den ekonomiska förvaltningen vid armén och hvad i öfrigt vidkommer
försvarsverket till lands.

Instruktionen angifver ock närmare innebörden af denna arméförvaltningens
befogenhet såsom omfattande dels förvaltning af statsanslag och
användning af andra, för landtförsvaret befintliga medel samt redovisningsskyldighet,
dels ock omsorg om truppernas utrustning och därför afsedda
förråd.

I hvilken form än arméförvaltningens ämbetsuppgift angifves, lärer
densamma icke till innehållet kunna väsentligt annorlunda bestämmas. Alla
ämbetsverkets göromål hafva ett gemensamt syfte, nämligen att befordra
arméns underhåll och lan dt försvarets behöriga vidmakthållande samt dess
utveckling och förbättrande. För ernåendet af detta gemensamma ändamål
förutsattes å ena sidan den enhet i förvaltningen, som kommittén
förut anfört såsom skäl, bland andra, för arméförvaltningens bibehållande
såsom ett enda ämbetsverk. Men å andra sidan äro göromålen både så
många och af så olika beskaffenhet samt fordrande olika insikter, att de
icke kunna alla under gemensam delaktighet och ansvar skötas. Därför
måste ock ärendenas lämpliga fördelning läggas till grund för ämbetsverkets
organisation.

Vid bestämmandet af fördelningen framträda redan från början två
särskilda grupper af de arméförvaltningen tillkommande ärenden, nämligen
dels sådana, som utgöra så att säga rena förvaltningsärenden, hvilkas handläggning
hos vederbörande förutsätter de kvalifikationer, som i allmänhet
kräfvas af statens administrativa ämbets- och tjänstemän, och dels sådana,
för hvilkas behandling och pröfning särskildt tekniska insikter fordras.

I främsta rummet nödvändiggör detta förhållande anställandet i arméförvaltningen
af dels civila och dels militära tjänstemän. Ty det lärer
näppeligen kunna förutsättas, att de sistnämnda, såsom representanter för
den militäriskt-tekniska sakkunskapen, skola besitta jämväl den kompetens,
som anses förvärfvad genom aflagda ämbetsexamina, ej heller att de,

hvilkas allmänna utbildning varit riktad mot den civila tjänstemannabanan,
skola kunna tillägna sig de kunskaper inom den mångartade militärteknikens
områden, som äro oumbärliga för arméns tidsenliga utrustning och
i synnerhet för krigsredskapens anskaffning. Den sammanblandning af
militära och civila frågor, hvilken särskildt å de nuvarande militärdepartementen
finnes mellan förekommande ärenden, som äro hvarken rent militärtekniska
eller rent civila, gör det dock önskvärdt, att tjänstemännen redan
vid sitt inträde i öfverstyrelsens tjänst förvärfvat några insikter inom
hvarandras områden.

Om de militära tjänstemän, som anställas eller placeras i arméförvaltningen,
kan antagas, att de förvärfvat en viss grad af erfarenhet i förvaltningsgöromål
under sin föregående verksamhet. Men för de civila föreligger
icke ett motsvarande förhållande, hvarför kommittén anser en särskild
mindre utbildningskurs böra för dem föreskrifvas såsom kompetensvillkor
för anställning i ämbetsverket.

Den fördelning af göromålen, som föranledes af dessas karaktär att
vara antingen rena förvaltningsärenden och sålunda af samma art som de
inom andra administrativa ämbetsverk förekommande eller rent militärtekniska
eller ock utgöra en blandning af båda, bör följdriktigt genomföras.
Endast det förhållande, att de till någon af de angifna grupperna
hörande ärenden vore till antal eller beskaffenhet af allt för ringa omfattning,
skulle möjligen kunna berättiga till deras sammanförande under
ett chefskap. Men den utredning öfver de å arméförvaltningens särskilda
departement förekommande mål, som kommittén företagit (se bil. 7—13),
angifver tydligt, att så ej är förhållandet. De rena civilmålen äro visserligen
färre än de öfriga målen sammanlagda, men likväl mer än tillräckligt
många för att motivera bibehållandet af en uteslutande civil afdelning,
det civila departementet, med dess jämväl civile chef.

Vidkommande öfriga mål och ärenden eller sådana, för hvilkas handläggning
fordras militärtekniska kunskaper eller hvilka, äfven om de äro
af civil beskaffenhet, hafva sin grund och uppkomst i tillgodoseendet af
sådana behof, för hvilkas bedömande militärtekniska insikter förutsättas,
synes kommittén ej skäl föreligga att frångå den nuvarande indelningen
i hufvudgrupperna artilleriärenden, fortifikationsärenden och intendenturärenden.
Men till icke någon af dessa grupper äro sjukvårdsärenden
hänförliga, hvarför de ej heller, under annan förutsättning än att ett särskildt
departement för dem inrättas, kunna tillhöra armeförvaltningen.

Som emellertid kommittén på förut angifna skäl icke anser sig böra
förorda en sådan utvidgning af ämbetsverket, återstår för kommittén ej
annat än att föreslå deras förläggande under annat förvaltningsorgan.

Liksom fullgörandet af det centrala ämbetsverkets förvaltande uppgift,
enligt hvad af det anförda visas, förutsätter, att den administrativa
kunskapen och erfarenheten där skola vara att finnas, påkallas ock sakkunskapen
af ämbetsverkets andra hufvuduppgift, att vara utredande och
rådande. Denna sakkunskap måste ock, såsom kommittén ådagalagt,
vara grunden för göromålens fördelning å ämbetsverkets särskilda afdelningar.

Den ämbetsverket åliggande förvaltning föranleder visserligen i
främsta rummet, att sakkunskapen måste vara representerad hos cheferna,
men för ärendenas säkra och snabba handläggning fordras ock, att de underordnade
organen, hvart inom sitt område, besitta en genom teori eller
praxis förvärfvad skicklighet.

Hvad de militära eller civilmilitära ämbets- och tjänstemännen angår,
lära icke några kompetensvillkor för deras anställning lämpligen böra
föreskrifvas. Deras skicklighet får anses gifven genom den grad, de uti
den militära eller civilmilitära tjänsten förvärfva!. I öfrigt gör kommenderings-
och placeringssystemet det lättare å det militära området än å
det civila att få den rätte mannen å den rätta platsen. Under utöfning
af militärtjänstens olika grenar visa sig den enskildes större eller mindre
håg och ''fallenhet för den ena eller andra sysselsättningen; och då förvaltningsgöromål
i ganska stor omfattning förekomma såväl vid de särskilda
truppförbanden som vid öfriga militära formationer, lärer det icke
möta någon svårighet att genom ett urval bland dem, som härmed haft
sysselsättning, få de mest lämpliga för göi-omålen inom det centrala förvaltningsverket
där placerade.

Annat är förhållandet med de civila ämbets- och tjänstemännen.

Arméförvaltningens nuvarande instruktion innehåller icke några bestämmelser
om kompetensvillkor vare sig för vinnande af inträde i ämbetsverket
eller för erhållande af ordinarie anställning. Ivompetensvillkoren
för inträde i arméförvaltningen äro desamma som för inträde i de
flesta andra centrala ämbetsverk, hvarom bestämmelser återfinnas i kungl.
kungörelsen angående förändrade villkor för anställning i statens civila
tjänstebefattningar den 12 maj 1865 med däri genom nådiga kungörelserna
den 16 februari 1872 och den 5 maj 1882 gjorda ändringar. Enligt
nämnda författningar är den, som aflagt examen till Kungl. Maj:ts kansli,
behörig att vinna anställning inom arméförvaltningens såväl kansli- som
kameral- och räkenskapsafdelningar, ämbetsverket dock obetaget att äfven
på examen till rättegångsverken medgifva dylik anställning. Praxis torde
hafva varit, att alla, som uppfyllt nämnda villkor och sökt anställning
hos arméförvaltningen, blifvit antagna till extra tjänstemän hos äin 9 -

Kompetensvillkor
för
ämbets- och
tjänstemän.

betsverket, ehuru antagandet i den nu gällande instruktionen i så måtto
är begränsad!, att det samma är giordt beroende af »behof och anvisade
tillgångar». Att af sistanförda ord draga den slutsats, att alla hos ämbetsverket
anställda extra tjänstemän åtnjuta aflöning, är förhastadt.

Utan att inlåta sig på någon kritik af omförmälda examina, kan
kommittén icke i alla fall tillerkänna dem någon afgörande betydelse såsom
mått för ämbets- eller tjänstemannaduglighet inom arméförvaltningen.
Men äfven om, å ena sidan, något mera än en aflagd examen måste fordras
för en persons skicklighet att bestrida en viss beställning, kan, å andra
sidan, ifrågasättas, huruvida icke för vissa tjänstebefattningar den för kompetens
nu föreskrifna examen skulle kunna undvaras och ersättas med
andra kunskapsprof. Kommittén anser sig likväl ej befogad att afgifva
något förslag i afseende å inskränkning af kompetensvillkoren för särskilda
tjänster, med hvilken inskränkning följdriktigt skulle följa en begränsning
jämväl af befordringsmöjligheterna.

Kommittén kan däremot icke underlåta att framhålla, att, enligt kommitténs
åsikt, såväl föreskrifterna angående antagandet af extra tjänstemän
böra erhålla ett tillägg som ock villkoren för kompetens till bestridande
af vissa befattningar höra skärpas, allt i syfte att vinna de största möjliga
förutsättningar för ämbetsverkets förmåga att på ett tillfredsställande
sätt fylla sin uppgift.

Då inträde sökes i ämbetsverket, lärer den sökande i allmänhet icke
kunna förete andra intyg om sin skicklighet än betyg öfver aflagd föreskrifven
examen, hvarför ej heller någon grund för bedömande af hans
praktiska duglighet förefinnes. För närvarande lärer förhållandet vara det,
att en person, som vunnit inträde i verket, får där kvarstanna, om han
icke själf finner med sin fördel förenligt att å annat håll söka sin utkomst;
och erhåller han vanligen i tur och ordning förordnande att vid
inträffade ledigheter bestrida ordinarie tjänstemans befattning samt befordras
slutligen, likaledes i tur och ordning, till ordinarie tjänst.

Ett dylikt antagnings- och befordringssystem kan icke vara ägnadt
att främja tjänstedugligheten inom verket. Kommittén anser en förbättring
härutinnan kunna åstadkommas genom ett sådant tillägg till bestämmelserna
om extra tjänstemäns antagande, att en inträdessökande, hvilkens
ansökning vunne bifall, skulle vara underkastad viss tids proftjänstgöring
vid förvaltningens olika grenar, innan hans antagande definitivt bestämdes,
samt att, sedan, efter den utsatta pröfvotidens tilländagång, fråga om hans
bibehållande i ämbetsverket förevarit till afgörande, upplysning genast
skulle honom meddelas, om hans tjänstgöring ansetts nöjaktig eller icke,
i hvilket senare fall han icke skulle hafva anledning att, till men för

beredandet af sin utkomst annorstädes, vidare ägna sitt arbete åt arméförvaltningen.
Om han skulle visa fallenhet för en tjänstegren, men
ej för en annan, skulle hinder ej möta för hans bibehållande, men skulle
i sådant fall hans befordringsmöjlighet vara inskränkt till först nämnda
tjänstegren.

Genom införandet af denna ordning för antagandet af extra personal
skulle redan från början en viss trygghet vinnas för erhållandet af dugliga
tjänstemän.

Sedan den extra ordinarie tjänstemannen blifvit såsom sådan fast antagen,
har han att inom ämbetsverket göra sig ytterligare förtrogen med
där förekommande göromål. Under pröfvotiden har väl hans håg och
fallenhet för förvaltningsgöromål af särskilda slag kommit i dagen, men
någon säkerhet för hans skicklighet att på egen hand bestrida en befattning
kan näppeligen hafva åstadkommits. Särskilt kan tvifvel om hans
kompetens vara berättigadt i fråga om revisions-, bokhållare- och kamreraregöromål,
i hvilka ej alls någon utbildning vid universiteten äger rum.
Kännedom härom är emellertid ytterst nödvändig redan vid bestridandet
af första gradens tjänster, till hvilka revisions- och bokhållaregöromål höra
och hvarifrån befordran sker till kamrerarebefattningar.

Lika nödvändig som kunskap i bokföring är för den, som på egen
hand skall utföra dylikt arbete, är sådan kunskap för den, som har att
granska af andra uppgjorda räkenskaper. Men revisionsarbetet omfattar
icke allenast en formell granskning af räkenskaper och redogörelser, utan
äfven ett sakligt bedömande af författningstillämpning, hvarförutom pröfning
af ändamålsenligheten utaf sådana vidtagna åtgärder, som kraft utgifter,
icke heller bör vara från revisionens tjänsteuppgift utesluten, ehuru
denna pröfning i första hand må tillkomma vederbörande chefer eller
andra öfverordnade tjänstemän och faller inom områdena för deras initiativa
befogenhet och inspektionsskyldighet. För att kunna motsvara de
fordringax’, som rimligen kunna ställas på revisionsarbetet i sist omförmälda
afseenden, måste revisorn vara förtrogen ej allenast med de
författningar och andra urkunder, efter hvilka utgifterna under fjärde
hufvudtiteln regleras, utan äfven med de mångahanda anslag, hvilka å
ordinaiäe eller extra ordinarie stat under samma hufvudtitel förefinnas,
och deras användning för de med dem afsedda ändamål. Fn sådan förtrogenhet
kan svårligen vinnas uteslutande på teoretisk väg eller inom
arméföi’valtningens murar, utan måste förvärfvas genom erfarenhet om
förvaltningen i dess praktiska utöfning.

På grund af hvad sålunda anförts, anser kommittén, att såsom kompetensvillkor
för erhållande af ordinarie tjänst i första lönegraden inom

arméförvaltningen måste uppställas, att den sökande skall ej mindre, på
sätt arméförvaltningen må äga bestämma, hafva aflagt godkändt prof i
bokföring än äfven hafva tjänstgjort hos regements- eller likartad förvaltning
eller hos fördelningsintendentur under så lång tid, som arméförvaltningen
kan finna erforderlig.

Kommittén har vid framställandet af sitt förslag till denna skärpning
af kompetensvillkoren ej förbisett, att anmärkningar kunna framställas
däremot, att fordringarna för anställning hos arméförvaltningen skola vara
högre än för anställning hos andra centrala ämbetsverk, utan att en motsvarande
förbättring af lönevillkoren erhålles. Huru öfvertygad kommittén
än är därom, att goda aflöningsvillkor äro det säkraste medlet för erhållande
af dugliga tjänstemän och att nu bestämda löner äro i förhållande
till gängse pris å lifsförnödenheter af alla slag allt för knappa, anser sig
likväl kommittén icke behörig att föreslå någon ändring i afseende å tjänstemännens
ordinarie aflöning, allrahelst som en särskild, redan år 1902
tillsatt kommitté har i uppdrag att afgifva förslag rörande reglering af
statens ämbetsverks och myndigheters löneförhållanden. Kommittén, som
emellertid är förvissad, att behofvet, å ena sidan för staten af dugliga
tjänstemän och å andra sidan för dessa af en i förhållande till lefnadsutgifter
samt omkostnader för utbildning skälig aflöning, kommer att framtvinga
den löneförbättring, hvarpå statens civila tjänstemän länge nog
väntat, anser det dock icke ligga utanför sin befogenhet, att förorda en
tillfällig aflöning åt de hos arméförvaltningen antagna extra tjänstemän
under den tid, de för vinnande af kompetens till ordinarie anställning hos
ämbetsverket äro i tjänstgöring utom ämbetsverket hos förvaltningsmyndigheter;
och anser kommittén denna tillfälliga aflöning höra utgå med
samma belopp som den intendentsaspirant under tjänstgöring tillkommande
godtgörelse. Bestämmelse om ifrågavarande tillfälliga aflöning
torde, då plats för densamma icke lämpligen lärer kunna beredas i reglementet
för arméns aflöning under fred, inflyta i instruktionen för arméförvaltningen
med hänvisning till berörda aflöningsreglemente.

Under det att nu aflagd examen till Kungl. Majts kansli är hufvudvillkoret
för rätt till inträde i ämbetsverket och examen till rättegångsverken
först i andra rummet nämnes i den form, att det är ämbetsverket
obetaget att jämväl på denna examen medgifva anställning, anser kommittén,
att ordningen mellan nämnda examina såsom kompetensvillkor bör
omkastas, så att examen till rättegångsverken eller juris kandidatexamen,
som enligt Kungl Maj:ts nådiga stadga angående juridiska examina den
29 april 1904 närmast motsvarar den forna hofrättsexamen, uppställes
såsom hufvudvillkor, under det att det må vara beroende af ämbetsverket

att anställa jämväl sådana, som aflagt kansliexamen. Särskild! för upprätthållandet
af de civila byråchefsbeställningarna, hvilka, med bortseende
från generalkrigskommissarieämbetet, utgöra gränsen för befordringsmöjligketerna
å det civila området, torde skicklighet i bedömandet äfven af rena
juridiska spörsmål vara nödvändig. Inom förvaltningsområdet förekommer
nämligen ej allenast sådana ärenden, som endast kräfva verkställighetsåtgärder
eller en viss formell behandling, utan äfven saväl administrativa
tvistemål, hvilkas handläggning kräfver domareegenskaper, som ock andra
rent juridiska pröfningsfrågor, såsom bedömande af bestående aftal eller
annorledes grundade rättsförhållanden mellan kronan och enskilda, upprättandet
af kontrakt och andra rättsafhandlingar m. m. Som skicklighet
härutinnan särdeles befrämjas genom praxis, finner kommittén önskvärdt,
att äfven någon tids utöfning af domareämbete eller motsvarande tjänstgöring
måtte stadgas såsom villkor för befordran till byråchef eller krigsråd
och till sekreterare, som dels vid förfall för byråchef närmast bör
ifrågakomma till bestridandet af sådant ämbete, dels ock vid utöfningen
af sin egen tjänst är ansvarig åtminstone för handlingars och expeditioners
formella affattning, hvilken kan vara af stor betydelse för det
skri fnas rätta förstånd. Kommittén hemställer därför, att såsom villkor
för befordran till krigsråd och sekreterare måtte föreskrifvas aflagd examen,
som berättigar till utöfning af domareämbete, med företräde för den, som
med nöjaktigt vitsord under viss tid, exempelvis tre månader, utöfvat sådant
ämbete å landet och därunder förrättat ting eller ock under lika
lång tid tjänstgjort såsom domare i rådstufvurätt.

Om ''likväl någon, som aflagt endast kansliexamen, under sin tjänstgöring
i arméförvaltningen ådagalagt synnerligen framstående skicklighet
och nit samt fallenhet för förvaltningsgöromål af olika slag och sålunda
styrkt sin kompetens till erhållande af sekreterarebefattning eller byråchefsämbete,
bör dock, enligt kommitténs åsikt, hinder för en sådan persons
befordran ej förefinnas, hvarför kommittén anser ett tillägg i sadant syfte
till de föreslagna bestämmelserna om kompetensvillkoren böra i instruktionen
inflyta. ..... _ o

Med de fordringar i afseende å juridisk bildning hos de civila byråcheferna,
som kommittén förordat, har kommittén icke afsett att tillerkänna
byråcheferna doms- eller afgöranderätt i förekommande mål och
ärenden, utan har afsikten allenast vant att tillgodogöra ärendenas beredning
erforderlig sakkunskap, som bör göra sig gällande såväl vid föredragningen
som i de förslag till beslut, hvilka det må åligga byråchef att afgifva.

Beslutanderätten å departementet bör däremot tillkomma vederbörande
departementschef. Detta sätt för ärendenas afgörande den s. k.

Ärendenas
afgörande.

centrala förvaltningsformen — infördes med krigskollegii öfvergång till
arméförvaltningen, ehuru i vissa fall den kollegiala formen bibehölls.
En kvarlefva af den senare förefinnes ännu i bestämmelsen i § 17 af
arméförvaltningens instruktion, att vid alla slag af gemensamma sammanträden
däri deltagande byråchefer hafva rösträtt tillika med departementscheferna.

1858 års kommitté, som förordade den centrala förvaltningsformen i
alla ärenden såväl i plenum som å de särskilda afdelningarna med undantag
dock för pensionerings- och fondförvaltningsärenden å fjärde afdelningen,
åsyftade härmed icke blott, att ärendena skulle förvaltas med kraft
och konsekvens, utan ock att ansvarigheten för förvaltningen skulle med fog
drabba den, som stode i spetsen för densamma. Därjämte ansåg denna
kommitté, att afdelningschefernas fristående egenskap äfven medförde fördelen
af en genare och lättare kommunikation från statsdepartementschefens
sida, när frågor förekomme, som hos ena eller andra administrationsgrenen
påkallade utredning eller förberedande behandling.

Ehuru uppfattningen hos 1858 års kommitté om den centrala förvaltningsformens
tillämpning såsom en följd af departementalstyrelsens införande
vann principiellt gillande, syntes likväl den kollegiala formen böra
bibehållas för ärenden af större vikt, hvilka ej voro af den beskaffenhet,
att fråga var endast om rena verkställighetsåtgärder. Sålunda blef den
kollegiala formen bibehållen ej allenast vid gemensamma sammanträden
utan äfven ända till år 1881 i alla till arméförvaltningen å civila departementet
hörande ärenden. Så stark har föreställningen om den kollegiala
formens företräden i afseende å främjandet af en betryggande handläggning
varit, att ännu statsutskottet vid 1899 års Riksdag ville framhålla
önskvärdheten däraf, att uti de instruktioner, som för de då förordade
styrelserna antoges komma att utfärdas, sättet för ärendenas behandling
måtte så ordnas, att, med uteslutande af de militärtekniska ärendena, det
i öfrigt, i så stor omfattning som lämpligen kunde ske, blefve kollegialt.

Kommittén finner det tvifvelaktigt, huruvida ens i afseende å den
framhållna tryggheten något företräde kan tillerkännas det kollegiala behandlingssättet
i fråga om förvaltningsärenden — och andra äro ej här
föremål för bedömande.

Däremot kan den understundom, såsom en af ledamöterna i 1858 års
kommitté uttrycker sig, »gynna en sådan försiktighet, som uppmärksammar
formaliteter med förbiseende af statens verkliga fördel, men är i allmänhet
icke ägnad att bibehålla den enhet, som bör genomgå förvaltningen».

I allt öfrigt, såsom i afseende å snabbhet i afgörandet, anpasslighet
till förhallanden, som med ett föreliggande ärende hafva gemenskap, ett

7 i

systematiskt ordnande af förvaltningen in. in., har alltid den centrala förvaltningsformen
haft ett obestridt företräde, hvarför den ock under utvecklingens
gång kommit att allt mer och mer tillämpas.

Kommittén, som ansluter sig till hvad 1858 års kommitté anfört beträffande
det centrala ämbetsverkets förhållande till statsdepartementet och
dess chef, vill ytterligare framhålla den omständigheten, att cheferna för
arméförvaltningens särskilda departement såsom sådana enligt 35 § regeringsformen
innehafva förtroendesysslor, innebärande från deras synpunkt
hvad i nu gällande instruktion för arméförvaltningen uttryckes därmed,
att de äro Konungen ansvariga för ärendenas jämna och ändamålsenliga
gång.

En sådan ansvarighet kan i fråga om förvaltningsärenden ej förenas
med ett kollegialt behandlingssätt, som, i fall byråcheferna såsom ledamöter
skulle öfverrösta departementschefen, måste föranleda denne att från
sitt ämbete afgå, eftersom han ju icke kan åtaga sig ansvar för hvad som
är stridande mot hans afgifna votum.

Då sålunda den centrala förvaltningsformen, enligt kommitténs åsikt,
har sitt fäste i grundlagens föreskrifter, kan kommittén icke finna annat,
än att denna form för ärendenas handläggning måste fullständigt genomföras
och sålunda tillämpas jämväl beträffande sådana ärenden, i hvilka
enligt nu gällande instruktion deltagande i beslut tillkommer jämväl byråcheferna.
Ett fullständigt genomförande af den centrala förvaltningsformen
i fredstid har ock sin stora praktiska betydelse för förhållanden vid krigstillfälle,
då vikten och betydelsen af förvaltningsärendenas snabba och
ändamålsenliga handläggning omöjliggöra ett kollegialt behandlingssätt.
Att icke några särskilda, af ett systemskifte föranledda anordningar behöfva
vidtagas för öfvergång från freds- till krigsförvaltning kan ej vara
annat än fördelaktigt, ej minst med hänsyn därtill, att vederbörande chefer,
ostörda af dylika organisationsändringar, kunna ägna sin tid och sina
krafter uteslutande åt de viktiga värf, som krigstillståndet för dem medför.

Beträffande de ärenden, som enligt instruktionen skola handläggas
vid sammanträden mellan tvä eller flera departement, synes det kommittén
vara en uppenbar brist på följdriktighet, att dessa, på sätt nu gällande instruktion
föreskrifver, skola afgöras kollegialt, hvarjäinte därigenom den
bestämmanderätt, som bör tillkomma hvarje departement inom gränsen för
dess förvaltningsområde, lätt kan äfventyras och synes för öfrigt ej i nu
gällande instruktion vara fullt tillgodosedd.

Karaktären af sådana ärenden är, att de tillhöra delvis ett och delvis
ett annat departements förvaltningssfär. Antaget, till exempel, att framställning
till Kungl. Maj:t inkommit om tillgodoseendet af ett artilleribehof,

för hvilket medel ej finnas tillgängliga å något af Riksdagen beviljadt
anslag, och att Kung! Maj:t däröfver vill inhämta arméförvaltningens å
artilleri- och civila departementen underdåniga utlåtande. Som ärendet i och
för sig ej faller inom civila departementets förvaltningsområde, föreligger
i remissen till jämväl detta departement den underförstådda mening, att
erforderliga kostnader möjligen skola kunna bestridas af medel, ställda
under dess förvaltning. Enligt instruktionen skola i handläggningen af
detta ärende deltaga cheferna för artilleri- och civila departementen samt
två byråchefer, en från hvardera af nämnda departement.

Om nu chefen för artilleridepartementet, som, därest kostnaderna
kunnat utgå från något af detta departements anslag, varit ensam beslutande,
anser framställningen böra bifallas, men denna mening icke vid
omröstning enligt de i § 17 af instruktionen angifna grunder blifver den
segrande, så blifver arméförvaltningens beslut, att afstyrka bifall till framställningen.
Har framställningen gjorts hos arméförvaltningen å artilleridepartementet
och departementschefen på grund af sin åsikt påkallar
gemensam behandling med civila departementet, ter sig det kollegiala beslutet
om armeförvaltningens afslag å framställningen än mera ödesdigert,
enär i detta fall ärendet blifver definitivt afgjordt, då det, såsom redan
pröfvadt af arméförvaltningen, icke lämpligen kan af samma myndighet
underställas Kung! Maj:ts afgörande. I hvarje fall måste chefen för artilleridepartementet
böja sig för ett mot hans åsikt stridande beslut i ärende,
tillhörande den förvaltning, för hvars ändamålsenlighet han dock är Ivungl.
Maj:t ansvarig.

Med det exempelvis anförda fallet har kommittén endast velat visa,
hvartill nu gällande bestämmelser i afseende å ärendens handläggning
kunna leda, utan att ens antaga, att ett ärende af omförmäldt slag i
verkligheten på angifvet sätt behandlas. Klokheten kan ju alltid finna
lämpliga utvägar för ett förnuftsenligt afgörande, till uppnående hvaraf
vederbörande chefers personliga samverkan i väsentlig män kan bidraga.

Med tillämpning af den centrala förvaltningsformen och med iakttagande
af de särskilda departementens beslutanderätt skulle i anförda
fallet arméförvaltningens å artilleridepartementet beslut i enlighet med
departementschefens mening blifvit, att framställningen i underdånighet tillstyrkts
eller, om ansökningen giorts hos arméförvaltningen, att hemställan
skulle göras hos Kungl. Maj:t om anvisandet af medel för det ifrågavarande
ändamålet, i hvilket sistnämnda fall tillika torde bringats till
Kungl. Maj:ts kännedom, att arméförvaltningen å civila departementet
ansett sig icke kunna tillstyrka, att kostnaderna skulle bestridas af de
under detta departements vård ställda medel, liksom ock arméförvalt -

ningen å detta departement, om ärendet där förevarit på grund af nådig
remiss, bort tillkännagifva sin åsikt, att departementet ansåge sig icke
med sina förvaltningsmedel kunna bestrida kostnaderna, men icke yttra
sig om det ifrågavarande artilleribehofvet, som ej tillhör departementets
förvaltningsbefogenhet.

En särskild grupp af ärenden bilda de, som enligt gällande instruktion
tillkomma arméförvaltningen in pleno och för hvilka jämväl kollegial
behandling är föreskrifven. Då kommittén ej finner skäl föreligga för att
beträffande dessa ärenden göra ett undantag från den centrala förvaltningsprincipen,
kan ifrågasättas, om under sådana förhållanden pleniärendena
höra fortfarande i instruktionen särskiljas eller om de icke kunna i allo
likställas med andra ärenden, som skola behandlas vid gemensamma sammanträden,
i sådant fall af Arméförvaltningen å artilleri-, fortifikations-,
intendents- och civila departementen, och följaktligen den institution, som
benämnes arméförvaltningen in pleno eller arméförvaltningens plenum,
upphöra.

Med ärenden, som skola behandlas af arméförvaltningen å samtliga
departement, hafva nuvarande pleniärenden det gemensamt, att de angå
ämbetsverket i dess helhet. Men de skilja sig dock härutinnan från ärenden,
som äro föremål för behandling vid gemensamma sammanträden, att de
sistnämnda i bestämda delar tillhöra det ena eller andra departementet,
under det att de särskilda departementens andelar i pleniärenden äro abstrakta
och oskiljbara, så att själfva ärendets beskaffenhet, som utgör hinder
för, att det ena departementet för sin del beslutar ett och det andra för
sin del något annat, fordrar ett enda gemensamt beslut. För den skull
lärer fortfarande i instruktionen få beredas rum för pleniinstitutionen liksom
ock i viss mån från den centrala förvaltningsformen afvikande bestämmelser
måste blifva gällande för därtill hörande ärendens behandling. Beslutanderätten
kan nämligen här icke öfverlämnas åt en, utan måste tillkomma
samtliga departementschefer kollektivt.

I nuvarande instruktion förekommande föreskrift om ärendens handläggning
jämväl i sammanträde mellan departementscheferna synes kommittén
ej vidare erforderlig, då, efter upphörandet af byråchefernas medbeslutanderätt,
sättet för afgörandet af sådana ärenden blifver detsamma
som för pleniärenden.

Byråchefernas inflytande på ärendenas afgörande måste, med fullständigt
genomförande af den centrala förvaltningsformen, blifva inskränkt till
det, de kunna göra gällande vid föredragning af ärendena för departementscheferna.

Kommittén anser dock, att byråchef, som må vara skyldig att afgifva

förslag till beslut i ärende, som af honom föredrages, bör vara både berättigad
och skyldig att, därest detta förslag ej är öfverensstämmande
med det beslut, som varder gällande, låta anteckna sin skiljaktiga mening,
vid äfventyr att han eljest kommer att anses hafva tillstyrkt beslutet. Enahanda
rätt och skyldighet höra tillkomma äfven de byråchefer, som, utan
att vara föredragande, deltaga i sammanträden mellan två eller flera departement.

I sammanträden mellan flera departement måste nämligen, såsom förut
framhållits, hvarje departements beslutanderätt bevaras, hvarför ock, då ett
hvart af de sammanträdande departementen har att fatta beslut öfver sin
del i ärendet, departementet bör vara sammansatt på samma sätt som vid
behandling af detsamma ensamt tillkommande ärende och sålunda utgöras
af departementschefen och en byråchef.

Hvilken byråchef föredragningsskyldigheten vid sammanträden mellan
flera departement skall åligga, bör vara beroende af ärendets beskaffenhet,
så att den, hvilkens byrå ärendet i dess viktigaste delar tillhör, blifver
föredragande. Om emellertid chefen för ett annat i sammanträdet deltagande
departement önskar öfverlämna föredragningen af ärendet, i hvad
det angår hans departement, åt sin byråchef, bör hinder härför ej förefinnas,
allra helst som dylikt förfarande utgör en strängt följdriktig tilllämpning
af den åt hvarje departement förvarade själfbestämmanderätten.

Annat är förhållandet med plenisammanträden. Till följd af pleniärendens
beskaffenhet att angå hela ämbetsverket, utan att kunna i bestämbara
delar hänföras till något särskildt departement, samt däraf följande
kraf å ett kollektivt beslut, erfordras ej, att samtliga departement skola
vid dylika ärendens afgörande vara representerade äfven af byråchefer,
utan är det tillräckligt, att en byråchef såsom föredragande med reservationsrätt
deltager i sammanträdet.

En alldeles särskild undantagsställning i afseende å behandlingssättet
Anmärknings - intaga anmärkningsmålen. Med dem, säger nu gällande instruktion för
mal arméförvaltningen, förfares på sätt särskildt är stadgadt, hvarmed åsyftas
bestämmelserna i kungl. förordningen den 11 december 1830. Förfaringssättet,
för hvilket redogjordes i arméförvaltningens instruktion af år 1865,
är det, att i ämbetsverket å det ena eller andra departementet uppkomna
anmärkningsmål pröfvas af samma departement, sammansatt af krigsrådet
och kamreraren, utan att departementschefen i afgörandet deltager. Detta
förfaringssätt har föranledt en skiljaktighet i betydelsen af benämningarna
för ämbetsverkets hufvuddelar, så att t. ex. »arméförvaltningen å civila
departementet», som utgöres af departementschefen och vederbörande föredragande,
ej innebär detsamma som uttrycket »arméförvaltningens civila

departement», som utgöres af departementet, så sammansatt som i 1830 ars
förordning är stadgadt. Den oinvigde torde i de särskilda uttrycken icke
ana någon skiljaktighet i sak.

Det processuella förfarandet med anmärkningsmål i förening med
rena etikettsskäl torde utgöra anledningen till anmärkningsmålens undantagsställning.
Besvär öfver förvaltningsverkets beslut i anmärkningsmål
skola nämligen, enligt gällande bestämmelser, anföras hos kammarrätten;
men som arméförvaltningen, hvilken bland rikets styrelser och förvaltningsverk
intager det rum, som fordom innehades af krigskollegium, sålunda
icke är ett kammarrätten underordnadt ämbetsverk, har det ansetts
olämpligt, att något af en arméförvaltningens departementschef fattadt
beslut skulle kunna dragas under kammarrättens pröfning.

Kommittén, som ej vill tillerkänna anförda skäl någon afgörande
betydelse, finner anledning numera ej förefinnas för fortsatt bibehållande
af ett särskildt behandlingssätt för anmärkningsmålen. Härvid vill kommittén
till en början erinra, hurusom det kan vara beroende af en ren
tillfällighet, om ett i afseende å ifrågakomrnande utbetalning af medel
tvistigt ärende kommer att såsom anmärkningsmål eller såsom ett vanligt
förvaltningsmål behandlas. Om exempelvis hos en regementsförvaltning
ett ersättningsanspråk framställes, men afslås, och klagan däröfver föres,
tillkommer pröfningen af besvären arméförvaltningen å vederbörande departement,
och skola besvär öfver arméförvaltningens beslut i detta fall
anföras hos Kungl. Maj:t. Om däremot ersättningsanspråket af regementsförvaltningen
gillas, kan anmärkning mot utbetalningen göras
af revisionen i arméförvaltningen, hvars vederbörande departement utan
departementschefens medverkan pröfvar anmärkningen, hvarefter, om
någon af parterna med departementets beslut ej åtnöjes, besvär däröfver
skola anföras hos kammarrätten. Kammarrättens utslag kan öfverklagas
hos Kungl. Maj:t. I sammanhang härmed vill kommittén framhålla en
omständighet, som enligt kommitténs åsikt kan innebära möjlighet till förvecklingar.
Då ett besvärsmål inkommit till Kungl. Maj:t, vill Kungl. Maj:t,
i enlighet med grundlagens föreskrift, inhämta utlåtande däri af arméförvaltningen.
Detta utlåtande skall afgifvas af arméförvaltningen a vederbörande
departement och kommer sålunda i dylikt fall äfven departementschefen
att pröfva den föreliggande frågan, som i denna ordning kommer
att för honom föredragas af byråchefen, hvilken förut gifvit utslag i malet.
Därvid kan inträffa, och exempel därpå saknas ej, att departementschefens
mening blifver en annan än byråchefens. Ett sådant fall kan icke hafva
en nyttig verkan å förvaltningsgöromålen inom det ifrågavarande departementet,
utan måste hos de underordnade tjänstemännen åstadkomma en

osäkerhet. vid dem åliggande behandling af ärenden, som äro likartade
eller sta i sammanhang med det, som det föreliggande anmärkningsmålet
angår. Tillika kan det vara ägnadt att väcka betänkligheter hos departementschefen
i afseende å tillämpade principer i vissa fall för den förvaltning,
. hvarför han bär ansvaret, helst som det kan inträffa, att dessa
principer endast genom den tillfälligheten, att målet dragés under Kungl.
Maj:ts pröfning och till arméförvaltningen remitteras, komma till hans
kännedom.

En annan i förvaltningshänseende afsevärd olägenhet kan framhållas
i den tidsutdräkt, som det slutliga afgörandet af ett anmärkningsmål kräfver
därigenom, att det kan underställas pröfning af så många myndigheter.

Kommittén anser omförmälda olägenheter och inkonsekvenser kunna
i afsevärd mån afhjälpas genom bestämmelser om det processuella förfarandet,
som, på samma gång de inskränka processens vidlyftighet, ansluta
sig till de förvaltningsformer, som i öfrigt äro för arméförvaltningen
gällande.

Anmärkningsmalen äro nämligen icke tvistefrågor i egentlig mening.
Om detta varit fallet, skulle de otvifvelaktigt hafva medföljt de ärenden,
som genom kungl. förordningarna den 17 april 1828 öfverflyttades från
kollegierna till de allmänna domstolarna.

De mal, som till domstol öfverfördes och icke uteslutande rörde privata
personer, voro sadana, däri kronan på grund af föreliggande aftal
eller annat förhållande var likställd med enskild part, samt sådana, som
anginge uppenbara lagöfverträdelser, på hvilka enligt allmänna lagen borde
följa straff. Däremot bibehöllos under kollegierna sådana mål, som stodo
i omedelbart sammanhang med administrationen. Till dylika mål äro anmärkningsmalen
att hänföra. De hafva visserligen en formell likhet med
tvistesaker, i det att deras afgörande innebär att skilja mellan olika meningar,
men till sin egentliga innebörd måste de anses utgöra rena förvaltningsfrågor.

En af administrationens förnämsta uppgifter är att bringa till säker
verkställighet gifna bestämmelser i ärenden, som falla inom området för
dess verksamhet. För att kunna fylla denna uppgift måste de centrala
förvaltningsverken sättas i stånd att undanröja de hinder, som härför
kunna uppkomma genom underordnade förvaltningsorgans möjliga missförstånd
af meddelade föreskrifter eller underlåtenhet att iakttaga desamma.
Detta kan icke ske annorledes än genom bevarandet åt administrationen
af en lagskipning, hvilken dock, ehuru den måste antaga rättstvistens
form, ej afser annat än att reglera förvaltningen inom de gränser,
som i gällande författningar äro utstakade.

Inom denna del af administrationen tillkommer det i första hand
revisionen tillse, att gifna bestämmelser iakttagits och att statens medel ej
på obehörigt sätt användts. Såsom eu följd af detta tjänsteåliggande har
revisionen att, därest felaktigheter skulle yppa sig, vidtaga åtgärder för
vinnande af rättelse, hvarför åt revisionen måste inrymmas behörighet att
i sådana fall anhängiggöra och utföra talan mot den, som enligt revisionens
åsikt är felande. Men revisionens åklagaremyndighet är inskränkt till talan
mot förvaltningstjänstemän, som i förhållande till det centrala förvaltningsverket
är underordnad och för sin tjänsteverksamhet har ansvarighet.

Det centrala ämbetsverkets pröfningsrätt är ock härtill begränsad,
hvaremot pröfning af den enskildes rätt, om denna är tvistig, tillhör allmän
domstol. Då sålunda anmärkningsmålen äro rena förvaltningsfrågor
och deras pröfning innebär ett afgörande om förvaltningens behöriga handhafvande,
anser kommittén, att denna pröfning och detta afgörande böra
tillkomma densamme, som har beslutanderätt i öfriga förvaltningsfrågor,
eller, vidkommande anmärkningsmål i arméförvaltningen, vederbörande
departementschef; och synes detta kommittén så mycket angelägnare, som
beslut i ett anmärkningsmål kan varda grundläggande för förvaltningen i
betydande omfattning samt ägnadt att för framtiden ordna förhållanden,
som kunna hafva stor inverkan på det allmännas angelägenheter.

Kommittén anser sålunda, att anmärkningsmål i arméförvaltningen
böra afgöras på samma sätt som andra förvaltningsärenden af departementschefen
efter föredragning af vederbörande byråchef.

Målens beskaffenhet torde i de allra flesta fall afse författningstolkning
och fördenskull komma att, å militärdepartement, föredragas af den
civile byråchefen; men möjlighet för dylika måls föredragande af militär
byråchef bör ej vara utesluten. Sådana anmärkningsmål, till exempel,
hvilka angå användning af materiel m. in., synas lämpligen böra föredragas
å militärbyrå.

Föremål för särskild behandling äro, enligt gällande instruktion, jämväl
reskontrerings- och balansmål.

Enligt kommitténs åsikt förefinnes ej hinder för reskontreringsmålens
likställighet med anmärkningsmål, hvadan desammas handläggning och afgörande,
liksom dessa, torde öfverlämnas till arméförvaltningens vederbörande
departement.

Beträffande däremot balansmålen lärer fortfarande en undantagsställning
böra dem tillkomma. Visserligen afse också dessa förvaltningsförhållanden,
men de härvid förekommande handlingar hafva i vanliga fall
öfverskridit äfven de långt utdragna gränserna för den befogenhet, som
bör tillkomma en administrationens tjänsteman, och falla inom lagöfver -

Reskontrerings-
och
balansmål.

Ärenden,
gemensamma
med andra
ämbetsverk.

trädelsernas områden. I följd häraf måste de tillhöra domstol. Denna
domstol är nu kammarrätten.

Bestämmelse om anmärknings- och reskontreringsmåls pröfning och
afgörande hos arméförvaltningen af vederbörande departementschef utgör,
enligt kommitténs åsikt, icke i och för sig något skäl för ändring af det
processuella förfarandet därutinnan, att besvär öfver arméförvaltningens
beslut i dylika mål skola anföras hos kammarrätten. Men kommittén anser
sakliga skäl föreligga för sådan ändrings genomförande. Då anmärkningsmålen
till sin beskaffenhet, äro rena förvaltningsärenden, för hvilkas handläggning
och afgörande den speciella sakkunskapen är att påräkna i det
centrala förvaltningsverket, och dessa mål, huru viktiga de än kunna vara,
dock icke äro af större betydelse än andra förvaltningsärenden, synes ej
heller nödvändigt att för dem bevara starkare eller mera utvidgade handläggningsformer.
Den trygghet, som kammarrättens pröfning må anses
innebära, förblifver ändå bevarad, enär den kammarrättens revisionsafdelning
tillkommande granskningsbefogenhet kvarstår, hvadan kammarrätten,
om anledning till anmärkningar mot de från arméförvaltningen till kammarrätten
insända räkenskaperna föreligger, fortfarande blifver i stånd att
pröfva och bedöma vederbörandes förvaltningsåtgärder.

En sådan ändring af det processuella förfarandet i anmärkningsmål,
att besvär öfver arméförvaltningens beslut däri skulle, liksom besvär öfver
förvaltningens beslut i andra ärenden, anföras direkt hos Kungl. Maj:t,
synes kommittén vara att förorda jämväl med hänsyn till önskvärdheten
af förvaltningsärendens snabba afgörande. Särskildt för vederbörande
redogörare bör det vara af stor vikt, att en anmärkningsfrågas slutliga afgörande
icke onödigt fördröjes. Utom det förhållande, att det slutliga
utslaget blifver för honom ett rättesnöre för hans framtida förvaltningsåtgärder,
kan frågan för honom blifva af vida större ekonomisk betydelse
än ersättandet af anmärkta medel, enär den honom i de allra flesta fall
tillkommande rätt att af vederbörande söka sitt åter lätt kan genom för
långt dröjsmål blifva imaginär.

Någon praktisk nytta vare sig för staten eller den enskilde tjänstemannen
däraf, att besvärsmålen från arméförvaltningen på sin väg till
Kungl. Maj:t passera kammarrätten, lärer däremot näppeligen kunna påvisas.
De mål, hvari kammarrätten funnit skäl göra ändring i arméförvaltningens
beslut, äro ytterst få, hvarför ej heller från denna synpunkt
skäl förefinnes att för anmärkningsmålen göra en undantagsbestämmelse
i arméförvaltningens instruktion.

I nu gällande instruktion för arméförvaltningen förutsättes, att arméförvaltningen
kan sammanträda med annat ämbetsverk, hvarjämte särskildt

angifvas vissa ärenden, som af civila departementet skola handläggas gemensamt
med kammarkollegium.

Kommittén anser, att några särskilda föreskrifter härutinnan icke behöfva
i ny instruktion för arméförvaltningen inflyta. Om sättet för ärendens
handläggning vid sammanträden af flera ämbetsverk äro nämligen
för alla ämbetsverk gemensamma bestämmelser gifna uti nådiga kungörelsen
den 16 februari 1900; och de för gemensam handläggning af civila
departementet och kammarkollegium uppgifna ärenden äro för öfrigt samtliga
sådana, som hafva afseende å det numera upphäfda indelnings- och
roteringsverket för armén.

Då kommittén, på sätt i det föregående framhållits, förordat ett full
ständigt genomförande af den centrala förvaltningsformen, synes det kom- företrädare.
mittén icke följdriktigt att bibehålla nu gällande bestämmelser angående
ärendens afgörande under departementschefs frånvaro.

De allmänna skäl, som äro anförda därför, att afgörandet utaf förvaltningsärenden
bör tillkomma en enda beslutande chef, äro fortfarande
gällande; och den af kommittén fasthållna grundsats om sakkunskapens
uteslutande inflytande på besluten skulle komma till korta, om deltagande
i afgörandet utaf militära ärenden ålades en civil byråchef. Bevarandet
af såväl ensambeslutanderättens som sakkunskapens principer anser kommittén
särskildt betingas af det förhållande, som kommittén ständigt har
i sikte, att öfvergången från freds- till krigsförvaltning icke må försvåras
genom förändring af förvaltningsformerna. I fråga om de göromål, som
under krigsförhållanden tillkomma de särskilda departementen, måste cheferna
för militärbyråerna å de militära departementen och krigsrådet å
civila departementet hvar för sig på grund af sin ställning inom förvaltningsverket
och därunder förvärfvad förtrogenhet med de uppkommande
frågornas läge och andra omständigheter, som kunna inverka pa
deras afgörande, anses vara bäst skickade att under departementschefs
frånvaro öfvertaga dennes ämbetsåligganden.

På grund häraf och då det tillika icke är utan betydelse för förvaltningens
ostörda gång att under departementschefs tillfälliga frånvaro förekommande
ärenden handläggas och afgöras efter samma grunder, som under chefens
egen ämbetsutöfning, anser kommittén sålunda, att vid departementschefs
frånvaro å militärt departement chefen för militärbyrån och å civila
departementet krigsrådet böra inträda såsom tjänstförrättande departementschefer
med alla departementschef tillkommande rättigheter och skyldigheter,
och att under tiden annan må upprätthålla den tjänstförrättande
departementschefens ordinarie beställning. Skulle a militärdepartement
chefen för militärbyrån eller å civila departementet krigsrådet vara hindrad

att tjänstgöra såsom departementschef, torde underdånig anmälan härom
göras, hvarefter Kungl. Maj:t lärer vilja i nåder förordna annan att berörda
ämbete under departementschefens frånvaro uppehålla. För att undvika
afbrott i förvaltningens utöfvande anser kommittén det för det undantagsvis
förekommande fall, att både departementschef och vederbörande
byråchef skulle vara frånvarande och att Kungl. Maj:ts förordnande för annan
icke genast skulle föreligga, kunna uppdragas åt arméförvaltningen in
pleno att förordna annan departementschef att, till dess Kungl. Maj:t
annorlunda förordnat, förestå jämte eget äfven den frånvarande chefens
departement. Om aflöningen till de sålunda tjänstförrättande lära ej erfordras
några särskilda bestämmelser, enär, hvad de militära och civilmilitära
personerna angår, deras aflöningsförhållanden få bedömas efter
vederbörande aflöningsreglemente för armén, och de civila, som förrätta
annat än eget ämbete, böra, i enlighet med förut gällande föreskrifter,
under tiden uppbära godtgörelse, motsvarande tjänstgöringspenningar för
det ämbete de upprätthålla mot afstående af egna tjänstgöringspenningar.

Sedan kommittén sålunda redogjort för de principiella ändringar af
arméförvaltningens instruktion, som enligt kommitténs åsikt böra vidtagas,
vill kommittén, innan densamma vidare yttrar sig om de ärenden, som
böra tillkomma arméförvaltningen, i korthet afgifva

D. Förslag till organisation af arméns sjukvårdsstyrelse.

Såsom i det föregående är nämndt, anser kommittén, att de nu intendentsdepartementet
tillhörande sjukvårdsärenden böra från arméförvaltningen
skiljas och öfverlämnas åt en särskild styrelse.

Otvifvelaktigt är, att organisationen af arméns sanitetsväsende är
högst otillfredsställande. Under det andra grenar af hvad till arméns
förvaltning hörer småningom blifvit på ett efter tids- och utvecklingsförhållandena
någorlunda tillfredsställande sätt ordnade, har arméns sanitetsväsende
under nära ett århundrade förblifvit i hufvudsak oförändradt; och
vårt land torde numera vara det enda, som ej i spetsen för sitt militära sanitetsväsende
har en personligen ansvarig chef. Dock har det en gång varit det
första, som i teorien haft en militär sanitetskår med egen chef, som ägde själf
tillsätta alla underläkare såväl vid regementen som vid sjukhus, hvaremot
de högre militärläkarna skulle af Kungl. Maj:t på förslag af chefen utnämnas.
Bestämmelser härom förefinnas nämligen i ett kungl. bref af den 6
augusti 1806, och reglemente för den nya fältläkarekåren utkom den 15
februari 1808. Häri bestämdes, att chefen ålåge alla de skyldigheter, som

enligt författningar och reglementen tillkomme cheferna för öfriga militära
kårer inom armén i allt, som rörde subordination och disciplin. Han
skulle vara Kungl. Maj:t direkt ansvarig för kårens militäriska ordning
och personalens skicklighet och nit i tjänsten samt skulle å tid och sätt,
som för öfriga kårer i armén vore föreskrifna, ingifva underdåniga förslag
och rapporter äfvensom från sina underhafvande infordra sådana angående
hvad för tjänstens bästa kunde finnas nödigt. Såsom ledamot i Jtrigskollegii
intendentsdepartement, där det, enligt kårens organisation, ålåge honom
föredraga och besörja hvad, som rörde arméns sjukvård, borde han tillse,
att regementena vore försedda med sina medicinalkistor, instrument och
utredningspersedlar för de sjuka, att i förråden funnes i brukbart skick
alla enligt fastställda planer till sjukhusen hörande medicinalutredningsoch
trosspersedlar samt att dessa väl och på ett efter persedlarnas natur
afpassadt sätt vårdades. Allt, som rörde räkenskaper och redogörelser,
skulle dock föredragas af civilledamot i krigskollegium och handläggas i
vederbörande kammarkontor. I reglementet ingingo äfven föreskrifter om
sjukvårdstjänsten i fält.

Denna organisation har emellertid knappast någonsin blifvit verklighet;
och de ganska talrika förslag, som därefter framkommit om det
militära sanitetsväsendets och därtill hörande personals ställande under en
mer eller mindre själfständig chef, hafva ej vunnit framgång. Den ställning,
öfverfältläkaren för närvarande innehar, är icke någon chefs, såsom många
på grund af benämningen torde antaga, utan är han i själfva verket endast
i medicinalstyrelsen civilt medicinalråd, som föredrager, bland andra ärenden,
de förekommande militära. Medicinalstyrelsens chef är oförhindrad att
vid inträffande ledighet till öfverfältläkare hos Kungl. Maj:t genom chefen
för civildepartementet föreslå en civil läkare. Hvad militärläkarne angar,
lyda de fortfarande, till stort men för tjänsten, under flera myndigheter, nämligen
dels i afseende å den medicinska verksamheten, befordringsförhållanden,
kommenderingar, rapportväsendet m. in. under medicinalstyrelsen, dels i
disciplinärt hänseende under vederbörande truppförband schefer, dels i afseende
å sjukvårdsmateriels anskaffning och underhåll under arméförvaltningens
intendentsdepartement. Att här uppräkna alla de brister, som
vidlåda vårt militära sanitetsväsende och som skulle göra sig särskild!
märkbara vid härens plötsliga ställande på krigsfot, skulle blifva allt för
vidlyftigt.

Anledningen därtill, att vårt land blifvit uti förevarande afseende
efter andra länder, torde vara att söka hufvudsakligast i det förhållande,
att den militära sjukvården varit underställd det rent civila ämbetsverket,
sundhetskollegium sedermera medicinalstyrelsen, som ock, ända till

dess 1892 års härordning börjat tillämpas, motsatt sig förslagen till det
militära sjukvårdsväsendets utbrytning därifrån.

Anledningen till sist omförmälda förhållande torde dock mera hafva
varit ämbetsverkets omsorg om uppfyllandet af egna ämbetsgöromål
än motvilja för en omorganisation af det militära sjukvårdsväsendet. Göromålen
hos medicinalstyrelsen äro nämligen, såsom styrelsen framhållit,
allt för många, för att ämbetsverket skulle kunna utan vederlag afstå
från arbetskrafter. Otvifvelaktigt medför därför öfverfältläkarens borttagande
från medicinalstyrelsen, att ett annat medicinalrådsämbete där inrättas.
Denna omständighet bör emellertid ej utgöra hinder för genomförandet
af en reform inom det militära sjukvårdsväsendet, hvilket, enligt
kommitténs åsikt, icke under nuvarande organisationsförhållanden kan vinna
den utveckling, som nutiden krafvel’. Första villkoret härför är, att det,
liksom annorstädes i Europa, äfven i våra grannländer Danmark och
Norge, har skett, ställes under en egen, personligen ansvarig chef.

Om betydelsen häraf i fråga om nyttiga och nödvändiga åtgärders
genomförande kunna vi för öfrig! inhämta lärdom genom den partiella
reform i förvaltningshänseende, som efter antagandet af 1892 års härordning
genomfördes. Sedan nämligen intendentsdepartementets sjukvårdsbyrå
öfvertagit befattningen med anskaffning och underhåll af den egentliga
sjukvårdsmaterielen, har fältarmén blifvit försedd med sådan materiel till
ganska stor omfattning och af den beskaffenhet, att armén i detta afseende
nog väl kan uthärda jämförelse med hvad andra arméer kunna hafva att
framvisa. Men ännu kvarstår den mångfald af de öfver det militära sjukvårdsväsendet
bestämmande myndigheter, som måste verka hindrande för
dess rationella utveckling och funktionering. För att undanröja dessa
hinder är det nödvändigt att sammanföra de ärenden, som nu tillkomma
dessa myndigheter, till en enda.

Då det härvid knappt kan ens ifrågasättas, att den nuvarande sjukvårdsbyrån
skulle själf kunna blifva sådan myndighet, och erfarenheten
vittnar mot återförandet af bestyren med sjukvårdsmaterielens anskaffning
och underhåll till medicinalstyrelsen, samt det af förut anförda skäl ej
torde vara lämpligt att inom arméförvaltningen upprätta ett nytt departement
för sjukvårdsärenden, lärer ej återstå annat, än att ett själfständigt
ämbetsverk för ifrågavarande ärenden organiseras.

Kommittén har dock af kostnadshänsyn ansett själfständigheten icke
behöfva genomföras så fullständigt, att äfven anslagna medel öfverföras
till det nya ämbetsverket. Medelsbehofvet, nu inbegripet i statsanslaget
till arméns diverse intendentur- och sjukvårdsbehof, är nämligen så
ringa, att anställandet därför af särskilda kamerala tjänstemän må kunna

anses såsom slöseri med arbetskrafter. Därför har kommittén ansett, att
de för det nya ämbetsverket, för hvilket benämningen »arméns sjukvårdsstyrelse»
synes lämplig, erforderliga medel och berörda anslag fortfarande
böra kunna bibehållas hos arméförvaltningens intendentsdepartement, hvarifrån
sjukvårdsstyrelsen skulle kunna rekvirera förskottsmedel för hvad
för dess behof erfordrades. Pröfningen af behofvet inom gränserna för den
del af omförmälda anslag, som kan varda beräknad och i nådigt fastställd
stat anvisad för sjukvården, bör däremot tillkomma styrelsen.

Sjukvårdsstyrelsen skulle sålunda, enligt kommitténs förmenande, ej
behöfva andra tjänstemän än, utom chefen, föredragande och expedierande
samt, för redovisningsväsendet, en intendent.

Hvad chefen angår, har kommittén ansett, att han i denna^ egenskap
bör likställas med den civila chefen i arméförvaltningen och sålunda erhålla
generalspersons ställning. Vid beslutet härom har kommittén
tillika påverkats af det förhållande, att han, i likhet med generalinten
denten gent emot intendenturkåren, blifver chef för fältläkare- och fältveterinärkårens
reservpersonal samt tillika ma varda chef för den militårläkarekår,
hvars organisation kan komma att genomföras. o

De ärenden, som kunna förekomma i sjukvårdsstyrelsen, angå dels den
personella hälso- och sjukvården samt dels hästsjukvården; och har kommittén
för dem valt benämningarna sanitetsärenden och veterinärärenden. Som sanitetsärenden,
hvartill kommittén räknar alla saväl personliga (befordring»-)
som sakförhållanden, hvilka hafva afseende å den personella sjukvården, blifva
såväl till beskaffenhet som antal betydande, har kommittén ansett, att handläggning
och föredragning af desamma kräfva en särskild tjänsteman och dessutom
en assistent, hvarför kommittén ansett dessa böl a uppbära all aflöning a
sjukvårdsstyrelsens stat. Däremot synes det kommittén, att veterinärärendena
icke blifva mera omfattande, än att de kunna beredas af därtill förordnad
regementsveterinär vid något i hufvudstaden förlagdt truppförband
mot åtnjutande af ett särskild^ af kommittén till 1,200 kronor föreslaget
arfvode. För en särskild registrator torde det nya ämbetsverket ej lämna
tillräckligt arbete, utan har kommittén ansett diarieföringen af inkommande
mål och ärenden kunna anförtros åt den bataljonsläkare, som kommittén
funnit böra, i likhet med hvad under de närmast förflutna åren ägt rum
hos öfverfältläkaren, förordnas som adjutant. För denne, hvilken ^sålunda
liksom den föredragande regementsveterinären åtnjuter aflöning a annan
stat, föreslår kommittén ett arfvode till samma belopp som för nämnde
befattningshafvare eller 1,200 kronor.

Samtliga nu nämnda beställningar eller befattningar äro afscdda att
beklädas af civilmilitära personer. Fördenskull har kommittén, i den man

de föreslagits till erhållande af lön å sjukvårdsstyrelsens stat, för dem upptagit
de för armén gällande aflöningsformer, lön och dagaflöning, till belopp,
som för motsvarande grader i militära stater äro bestämda.

Som emellertid härigenom aflöningen till den för sanitetsärenden anställda
fördelningsläkaren, hvilken icke i likhet med sina jämlikar vid
armén kan påräkna någon inkomst af enskild läkarepraktik, skulle i förhållande
till vikten af de honom åliggande göromål blifva allt för ringa,
har kommittén ansett ett tillägg af 1,000 kronor i form af arfvode böra
honom tillkomma. Härigenom skulle hans aflöning komma att mera öfverensstämma
med den, som för närvarande utgår till en civil byråchef, med
hvilken han i afseende å göromålen är närmast likställd.

Utöfver nu nämnda tjänstemän upptager kommitténs förslag till stat
äfven en civil tjänsteman, afsedd att bestrida sekreteraregöromålen i
styrelsen. Sådana lära dock ej förekomma i den myckenhet, att beställningen
skäligen bör såsom sekreterarebeställning aflönas, hvarför kommittén
föreslagit honom, under benämning notarie, till aflöning i civiltjänstemäns
första lönegrad med de för sådana tjänstemän tillämpade aflöningsformer
eller lön, 1,800 kronor, och tjänstgöringspenningar, 1,200 kronor,
jämte två ålderstillägg å lön, hvartdera å 500 kronor.

Den i förslaget till stat uppförda intendentsbefattning kräfver ej någon
ökad kostnad. Dylik befattning är för sjukvårdsförvaltningen beräknad
och upptagen uti den i sammanhang med" 1901 års härorganisation fastställda
stat för intendenturkåren.

Det i förslaget till stat upptagna belopp, 1,300 kronor, till skrifmaterialier,
expenser, ved m. in. är beräknadt efter förutsedt behof och i förhållande
till hvad för sådana ändamål utgår vid andra ämbetsverk.

Vidkommande det föreslagna beloppet, 2,360 kronor, till vikariatsersättning,
arfvoden åt extra assistenter, tillfälligt biträde och renskrifningskostnader,
vill kommittén fästa uppmärksamheten därå, att staten ej upptager
aflöning till någon amanuens, som vid ledighet eller förfall för ordinarie
tjänsteman kan förordnas att bestrida dennes göromål. Kommittén
har funnit den föreslagna formen för aflöning åt ställföreträdare eller extra
biträden mera lämplig än uppförandet af amanuensarfvoden, enär behof
af dylika biträden , särskildt extra assistenter, ofta kan förekomma äfven
då alla ordinarie tjänstemän äro tillgängliga, utan att behofvet blifver af
någon längre varaktighet.

Slutligen har kommittén i förslaget till stat uppfört en för styrelsen
behöflig vaktmästare med den aflöning, som till betjänte plägar utgå.

Sjukvårdsärendenas öfverflyttning till en själfständig styrelse, i den
omfattning kommittén afsett, lärer föranleda behof af eu särskild instruk -

tion för denna styrelse. Kommittén anser sig böra i korthet angifva, hvad
en sådan instruktion, enligt kommitténs åsikt, må innehålla.

I särskilda afdelningar torde böra förekomma bestämmelser angående
styrelsens ämbetsbefattning, dess sammansättning, ärendenas handläggning,
tjänstetillsättning och afsked in. in., ansvar för tjänstefel samt besvär öfver
styrelsens beslut.

Ämbetsbefattningeii må omfatta handläggning af alla till armén hörande
sanitets- och veterinärärenden. Af arméns sjukvårdsstyrelse må sålunda
komma att behandlas icke blott alla ärenden rörande anskaffning,
vård och redovisning af arméns sjukvårdsmateriel, utan äfven dels frågor
angående uppförande af sjukhusbyggnader eller förändring af sådana dels
andra byggnadsärenden, i den mån för deras handläggning hygienisk sakkunskap
är af nöden. Vidare bör styrelsen tillkomma att yttra sig öfver
frågor rörande portions- och ration sstater, att upprätta tabeller, rapporter
och rullor m. in., som afse den militära hälso- och sjukvården, och att följa
det militära sjukvårdsväsendets utveckling i främmande länder. Till arméns
sjukvårdsstyrelse böra tillika öfverlämnas alla ärenden angående sjukvården
å garnisonssjukhusen samt dessas organisation och förvaltning, ehuru därför
beviljade statsanslag fortfarande böra stå under arméförvaltningen. Likaledes
böra till sjukvårdsstyrelsens handläggning höra alla ärenden rörande anskaffning,
vård och underhåll af veterinärmateriel samt arméns veterinärvård i
allmänhet, hvarför den bör medverka i frågor, som angå utfodring, skoning,
störtade hästar m. m. Till sjukvårdsstyrelsen torde öfverflyttas de nu till
medicinalstyrelsen hörande ärenden angående militärläkarnes och veterinärernas
medicinska verksamhet, befordringsförhållanden, kommenderingar,
rapportväsendet m. m.

Sjukvårdsstyrelsen må disponera den för sjukvårdsväsendet beräknade
andel af anslaget till arméns diverse intendentur- och sjukvårdsbehof och
fördenskull däraf rekvirera medel, då sådana, erfordras, från arméförvaltningen.

Om sammansättningen af styrelsen torde böra föreskrifvas, att densamma
utgöres af generalläkaren såsom chef samt en föredragande för
sanitetsärenden och en för veterinärärenden; att general läkaren är i första
rummet Kungl. Maj:t ansvarig för styrelsens förvaltning, samt att föredragande
har skyldighet att bereda honom tillkommande ärenden och
ansvara för att styrelsens beslut i desamma varda utan dröjsmål expedierade.
Därjämte böra uppräknas de hos styrelsen anställda tjänstemän.

Ärendena må föredragas inför generalläkaren, som bör hafva ensambeslutanderätt.
Föredraganden må dock vara skyldig att afgifva förslag
ill beslut och, därest förslaget ej af generalläkaren gillas, låta anteckna

sin skiljaktiga mening. Utan föregående föredragning må den, till hvilkens
beredande ärende hör, äga att däri inhämta upplysningar och yttranden
samt att till granskning, förvaring eller annan behörig åtgärd af vederbörande
tjänsteman befordra inkommande rapporter och andra handlingar,
som icke böra till omedelbar åtgärd af styrelsen föranleda.

Generalläkaren torde böra i instruktionen erhålla bemyndigande att,
efter anmälan hos chefen för landtförsvarsdepartementet, företaga inspektionsresor
för att tillse att styrelsen underlydande tjänstemän fullgöra sina
skyldigheter och för att undersöka förhållanden, som för det militära
sjukvårdsväsendet äro af vikt. Om så pröfvas nödigt, må han äga beordra
någon styrelsens tjänsteman att vara sig följaktig.

I generalläkarens frånvaro torde, därest Kungl. Maj:t ej annorlunda
förordnar, den i styrelsen anställde fördelningsläkaren inträda i generalläkarens
ämbetsutöfning, i hvilket fall den såsom assistent tjänstgörande
bataljonsläkaren bör öfvertaga föredragningsskyldigheten i sanitetsärenden.
I befordringsfrågor bör dock, om icke Kungl. Maj:t annorlunda medgifver,
beslutanderätten åt generalläkaren bevaras.

öfver de ärenden, som i styrelsen föredragas, bör genom föredragandens
försorg upprättas en lista, å hvilken vid hvarje ärende medelst en
kort anteckning utmärkes det beslut, som i ärendet fattas. Dessa listor
böra samlas i tidsföljd och förvaras. Protokoll må föras, då skiljaktiga
meningar förekomma och då generalläkaren finner skäligt därom förordna.

I skrivelser till Kungl. Maj:t bör redogöras för skiljaktiga meningar,
om sådana förekommit.

Från styrelsen utgående expeditioner må undertecknas af generalläkaren
och föredraganden.

De närmare bestämmelser, som kunna erfordras för göromålens bestridande
inom styrelsen, torde få meddelas af styrelsen genom särskilda ordningsföreskrifter.

I fråga om tjänstetillsättning in. in. torde generalläkaren samt fördelningsläkaren,
som skall vara föredragande för sanitetsärenden, och
bataljonsläkaren, som skall vara hans assistent, utnämnas af Kungl. Maj:t,
fördelningsläkaren efter förslag af generalläkaren samt bataljonsläkaren
efter ansökning och förslag af sjukvårdsstyrelsen. Notarien tillsättes efter
ansökning medelst fullmakt af styrelsen.

Förordnande såsom föredragande af veterinärärenden och såsom
adjutant meddelas af Kungl. Maj:t efter förslag af styrelsen.

Vaktmästare antages af styrelsen utan ansökning.

St3Trelsen må äga att i mån af behof anställa extra biträden och extra
vaktbetjänte.

Såsom kompetensvillkor för erhållande af notarietjänst torde föreskrifvas
kansliexamen eller examen inför juridisk fakultet.

Rätt till semester bör tillkomma de hos styrelsen anställda tjänstemän.

Ansökning om afsked eller entledigande från befattning bör, då
sökanden är af Kungl. Maj:t utnämnd eller förordnad, till Dess afgörande
genom styrelsen öfverlämnas. I annat fall pröfvas ansökningen af styrelsen.

Vidkommande ansvar för tjänstefel lära generalläkaren samt andra
till styrelsen hörande civilmilitära personer vara underkastade krigslagarna
samt vid fel eller försummelse i tjänsten böra ådömas ansvar i den ordning,
nämnda lagar utstaka.

Styrelsen må dock äga att i fråga om fel eller försummelse i tjänsten
af annan civilmilitär tjänsteman än föredragande äfvensom af notarien
efter omständigheterna gifva den felande lämplig varning eller falla honom
till mistning af tjänsten under viss tid, ej öfverstigande tre månader, eller
ock förordna om hans tilltalande inför laga domstol.

Extra ordinarie tjänsteman eller betjänt, som ådagalägger försumlighet,
oskicklighet eller ett klandervärdt uppförande, må af styrelsen afskedas.

Besvär öfver styrelsens beslut torde få anföras hos Kungl. Maj:t och
ingifvas eller insändas till landtförsvarsdepartementet inom trettio dagar
efter erhållen del af beslutet.

öfver tilldelad varning torde dock klagan icke få föras.

E. Förslag till organisation af artilleridepartementet.

Vid en jämförelse mellan de i nuvarande instruktion för arméförvaltningen
gifna bestämmelser angående de ärenden, som skola handläggas af
artilleridepartementet, å ena, samt arméförvaltningens stat, i hvad den omfattar
nämnda departement, å andra sidan, kan tvifvel uppstå, huruvida
någonsin under den tid, instruktionen varit gällande, ifrågavarande departement,
så organiseradt, som staten angifver, varit i stånd att fullgöra
sina åligganden. Alla de ärenden, som i instruktionen upptagas, med undantag
af en del utaf dem, som angå medelsförvaltning, äro i första hand
beroende af handläggning å departementets militärbyrå, som, enligt staten,
allenast består af fälttygmästaren såsom chef och föredragande samt en
assistent. Det torde vara uppenbart, att denna personal är otillräcklig
för handläggning af de både till beskaffenhet och antal betydande ärenden,
som tillhöra militärbyrån. Chefen för artilleridepartementets militärbyrå
har ej heller, såsom till exempel chefen för fortifikationsdepartementets
militärbyrå, till sitt biträde officerare, hvilkas beställningar å stat tillkommit
i anledning af behofvet utaf sådan tjänstgöring.

Väl förefinnes en institution, artilleristaben, af hvilken, i synnerhet
af dess s. k. konstruktionsafdelning, artilleridepartementet genom sin chef
kan förskaffa departementet hjälp i frågor om materielkonstruktion m. m.,
men den för artilleristaben fastställda stat upptager endast större eller
mindre arfvoden, under det att därtill hörande officerare åtnjuta lön och
dagaflöning å artilleritruppförbandens stater. Som emellertid äfven det
biträde, som kunnat lämnas af artilleristaben med dess begränsade officersantal,
visat sig otillräckligt, har behofvet framkallat ännu en institution,
benämnd generalfälttygmästarens expedition, hvilken icke återfinnes vare sig
i fastställda stater eller i författningar. Expeditionen, bestående af officerare
och underofficerare från artilleritruppförbanden, bereder en mångfald af
ärenden af rent artilleristi sk natur. Härjämte har departementet till biträde
å militärbyrån en officer ur artilleriet, till hvilken härför, enligt
nådigt bref den 29 januari 1904, utgår ett årligt arfvode af 800 kronor
från vapenanslaget.

Anledningen därtill, att artilleridepartementets författningsenliga organisation
för handläggning af departementet tillkommande militära ärenden
blifvit så otidsenlig, som den är, torde vara att söka i artillerivapnets och
teknikens utveckling, som varit alltför hastig för att kunna af förvaltningsorganisationen
följas. De utvägar, som anlitats för att på ett någorlunda
nöjaktigt sätt kunna följa utvecklingen, hafva, huru fyndiga de än
varit, dock icke kunnat annat än vara menliga för vissa grenar af artilleriets
verksamhetsområde. Alla de officerare, som anlitas för förvaltningsgöromål,
vare sig dessa förekomma i det centrala ämbetsverket, i artilleristaben,
vid artilleriets fabriker och verkstäder eller annorstädes, ryckas
bort från trupptjänsten, för hvilken deras beställningar äro afsedda. Ej
ens fälttygmästare!!, som är chef för artilleridepartementets militärbyrå,
har sin militära lön i sådan egenskap, utan förekommer äfven hans ordinarie
aflöning å staten för något af truppförbanden. Detsamma gäller om de i
förvaltningstjänst brukade underofficerare. Beträffande denna kategori har
dock en förändring skett genom den från och med år 1903 tillkomna
staten för artilleriets tygstater. Ett beaktansvärdt försök till förbättring,
jämväl hvad officerspersonalen angår, gjordes genom den till 1904 års
Riksdag gjorda framställning om upprättandet af en särskild stat för artilleriets
tekniska personal, å hvilken stat skulle uppföras dels fälttygmästaren
och tygmästaren i Stockholm dels styresmännen för artilleriets
fabriker, nämligen Karl Gustafs stads gevärsfaktori, ammunitionsfabriken
och Åkers krutbruk. Ehuru Riksdagen då icke fann tillräckligt vägande
skäl vara anförda för en sådan förändring, vill kommittén, som nu skärskådar
den ifrågasatta förändringen från förvaltningssynpunkt, dock framhålla
förslagets administrativa fördelar. Genom sin fasta anställning vid
förvaltningen skulle omförmälda tjänstemän blifva i tillfälle att helt
och hållet ägna sig däråt, utan att splittra sina krafter mellan förvaltningstjänsten
och den praktiska trupptjänsten, till hvilken de i vanliga
fall, för att kunna vinna befordran, måste återvända, för att kanske ånyo,
efter någon tids trupptjänst, återgå till förvaltningsgöromål. Klart är, att
dessa förhållanden och ej minst däraf föranledda ombyten af ledare för
omförmälda viktiga förvaltningsgren icke kunna vara ägnade att befordra
förvaltningsgöromålens rationella skötsel.

Vidkommande fälttygmästarebefattningen, som särskild! är föremål
för kommitténs uppmärksamhet, synes det kommittén synnerligen oegentlig!,
att innehafvare!! af denna befattning icke innehar den ställning, som
befattningens vikt klöfver. Han skall, enligt gällande bestämmelser, vara
af regementsofficers grad; och vanligen har så plägat ske, att en kapten,
som genom föregående verksamhet ansetts hafva ådagalagt sin skicklighet,

befordras till major i armén och därefter förordnas att tills vidare vara
fälttygmästare. I denna egenskap kan lian väl ytterligare befordras i armén
och sålunda erhålla öfverstelöjtnants och öfverstes grad, men därigenom
förbättras ej hans lönevillkor, utan kvarstår han fortfarande med kaptens
lön från sitt truppförbands stat. Befordran till högre lönebeställning vid
detta eller annat truppförband kan icke motiveras med annat än visad
duglighet vid trupptjänstgöring, hvarför han, till erhållande af sådan befordran,
måste bereda sig för den erforderliga tjänstgöringen och därefter,
för utförandet af densamma, afbryta sin förvaltningsverksamhet. Kommittén
anser det angeläget, att fälttygmästarebefattningen, med hvilken befattningen
såsom chef för artilleridepartementets militärbyrå, enligt kommitténs åsikt,
fortfarande bör vara förenad, förändras till en själfständig beställning och
såsom sådan öfverföres till staten för artilleriets tygstater, till hvilken fälttygmästaren
med hänsyn till de honom åliggande göromål måste anses
rätteligen höra.

Fälttygmästaren är i denna egenskap chef för artilleriets tygstater
med därtill hörande befattnings- och beställningsinnehafvare, af Indika de
förra ofta innehafva regementsofficers grad. Såsom chef för artilleridepartementets
militärbyrå komma i subordinationsförhållande till honom
icke blott de officerare, som, enligt hvad kommittén ämnar föreslå, skola
ä departementet anställas, utan äfven de, som med högre eller lägre, för
närvarande högst öfverstelöjtnants och alltid minst kaptens, grad utöfva
befattningar såsom styresmän för artilleriets fabriker. Härtill kommer,
att, vid bifall till hvad kommittén förut föreslagit, fälttygmästaren såsom
militär byråchef skulle under generalfälttygmästarens frånvaro vara tjänstförrättande
departementschef och sålunda vid utöfningen af de sådan chef
åliggande ämbetsgöromål hafva att fatta beslut öfver framställningar eller
resolutioner af regementschefer. På grund af dessa förhållanden och framför
allt på grund af vikten utaf den fälttygmästaren i denna egenskap och
den af byråchef tillkommande ämbetsutöfning och därmed förenade ansvarighet
anser kommittén, att fälttygmästarebeställningen bör likställas
med öfverstebeställning och sålunda vara förenad med de löneförmåner,
som tillkomma öfverste. Härigenom bringas ock förhållandena vid artilleridepartementets
militärbyrå i öfverensstämmelse med dem vid det
mera tidsenligt organiserade fortifikationsdepartementets motsvarande byrå.

Innan kommittén vidare utvecklar grunderna för den förändrade
organisation af artilleridepartementets militärbyrå, som, enligt kommitténs
åsikt, bör genomföras, vill kommittén hafva uttalat,. att brister vidlåda
jämväl organisationen af departementets civila byrå, hvarjämte ändringar

af arbetsfördelningen emellan de båda byråerna synas kommittén böra
genomföi’as.

Göromålens ökade omfattning å den civila byrån bar af arméförvaltningen
med styrka framhållits såsom grund för den af ämbetsverket
gjorda underdåniga framställning om inrättandet af nya tjänster,
som föranledt Kungl. Maj:ts till 1905 och 1906 ars Riksdagar aflåtna propositioner
om beviljandet af medel å extra ordinarie stat för aflöning åt
extra tjänstemän i ämbetsverket. Utom anställandet af en registrator i
stället för den extra tjänsteman, som under benämning af diarieförande
amanuens hade att bestrida registratorsgö romål, fäste arméförvaltningen
uppmärksamheten vid revisionsarbetet, som å detta departement skulle
vara fördeladt mellan en revisor, tillika bokhållare, en annan revisor och
en amanuens, af hvilka likväl den förstnämnde var sa upptagen af de
ständigt växande bokhållerigöromålen, att någon revisionslott ej kunnat
honom tilldelas. All revision måste således verkställas af den andre
revisorn, hvilken det ålåge att, jämte handläggning af diverse s. k. underbandsmål,
såsom reseräkningar, traktaments- och arfvodesräkningar m. m.,
hvilka kräfde skyndsam behandling, granska de vidlyftiga medels- och
persedelsräkenskaper, som årligen afgåfves af departementet underlydande
fabriker och tygstationer m. fl. anstalter, med biträde af amanuensen, som
både att verkställa granskning af öfriga från departementet underlydande
förvaltningsmyndigheter — samtliga truppförvaltningar — ingående räkenskapshandlingar
af alla slag. Dennea manuens, ehuru aflönad med ett arsarfvode
af allenast 1,000 kronor, hade sålunda måst tilldelas full revisionslott
och under år 1903 handlagt 408 revisionsmål.

Behofvet af ytterligare en revisor under nuvarande förhållanden har
blifvit till fullo erkändt genom beviljandet af medel å extra stat till aflöning
åt honom, hvilken aflöning utgör 2,500 kronor.

Därmed anser dock kommittén icke, att revisionsväsendet inom detta
departement blifvit på ett tillfredsställande sätt ordnadt.

Artilleridepartementets förvaltning är af säreget slag. Genom den
befattning, departementet har dels med tre stora fabriker och ej mindre
än nio verkstäder dels ock med beställningar af materiel från annat hall
såväl inom som utom landet, blifver artilleridepartementets verksamhet i
dessa delar mer än de öfriga departementens en ren affärsverksamhet, jämförlig
med en större enskild sådan. Resultaten af denna verksamhet, fabrikaten
och den tillverkade eller upphandlade materielen af olika slag, äro
af den beskaffenhet, att saklig kännedom om desamma icke kan förvärfvas
annorledes än genom speciell teknisk undervisning och praktisk öfning,
som icke kommit de civila revisionstjänstemännen till del. De kunskaper

i berörda afseende!!, som kunna förvärfvas vid revisionsbordet, äro icke
tillräckliga för ett sakligt bedömande af förekommande förhållanden eller
ens för kännedom om betydelsen af de för förekommande materiel använda
tekniska benämningar med mera sådant. Därför måste revisionen,
utförd af en för den civila tjänstemannabanan bildad personal, i vanliga
å detta departement förekommande fall blifva af rent formell beskaffenhet.
Den bristande tekniska sakkunskapen gör sig märkbar hufvudsakligen vid
granskning af persedelredogörelser af särskilda slag, hvarför ock kommittén
anser, att granskningen af dylika redogörelser bör öfverlämnas
från civil- till militärbyrån och att endast revisionen af medelsredogörelser
och räkningar må å den civila byrån förekomma.

Då genom sådan öfverflyttning revisionsarbetet å den civila byrån
blifver i väsentlig grad förminskadt, lärer icke behof af den för närvarande
på extra stat aflönade revisorn å denna byrå föreligga, hvarför någon tillökning
af de i nu gällande ordinarie stat upptagna arbetskrafter för revisionsarbetet
å samma byrå ej erfordras, ehuru dessa arbetskrafter å
andra sidan icke heller lära kunna minskas.

Härvid är dock att beakta, dels att med den nuvarande bokhållarebeställningen
icke, af skäl, som af arméförvaltningen i ofvan anförda
skrifvelse framhållits, kunna förenas revisionsgöromål, dels ock att de militärpersoner,
som enligt kommitténs åsikt böra öfvertaga persedelgranskningen,
icke lära kunna utrustas med den åklagaremyndighet, som bör
tillkomma en revisor och för hvars utöfvande åter torde fordras de kompetensvillkor,
som gälla för civila tjänstemän och som icke kunna förutsättas
hos de militärer, åt hvilka själfva granskningsarbetet skulle anförtros.

Till afhjälpandet af dessa hinder föreslår kommittén, att det biträde
med revisionsarbetet å civilbyrån, som kan behöfvas för den uteslutande
för sådant arbete afsedde tjänsteman, måtte åläggas den tjänsteman, som
kommer att bestrida registratorsgöromålen å byrån och som kommittén
fördenskull i sitt förslag till stat upptagit under benämning registrator
och revisor.

Registratorsgöromålen å arméförvaltningens särskilda departement
hafva allt sedan arméförvaltningens tillkomst ombesörjts af extra ordinarie
tjänstemän, hvilka naturligtvis till följd af den ringa aflöningen icke länge
kunnat i sådan ställning ägna de krafter och den tid, som just på de
platserna erfordras. Arméförvaltningen har ock i sin förberörda underdåniga
skrifvelse gjort framställning om anställandet å hvarje departement
af en ordinarie registrator; och behofvet däraf har ock af statsrådet och
chefen för landtförsvarsdepartementet i hans anförande till statsrådsprotokollet
den 14 januari 1905 vitsordats, ehuru han, då den åtgärd, hvarom

då var fråga, endast afsåg eu tillfällig förstärkning af ämbetsverkets arbetskrafter,
intill dess en omorganisation kunde blifva genomförd, ansåg registratorsbefattningarna
å artilleri- och fortifikationsdepartementen kunna
tills vidare, i afvaktan å den afsedda omorganisationen, fortfarande skötas
af amanuenser. Registratorn hos ett centralt ämbetsverk bör, såsom arméförvaltningen
erinrat, äga eu fullständig inblick i verkets maskineri samt,
till underlättande af arbetets jämna gång och bevarande af dess kontinuitet,
en på längre tjänstgöring grundad erfarenhet om sättet för ärendenas behandling.
Nödvändigheten af en ordinarie registrators anställande framgår
för öfrigt af det förhållande, att den, som har sig registratorsgöromålen
anförtrodda, måste, för att med upplysningar från diariet, registratur
och handlingarna i öfrigt tillhandagå ej mindre ämbetsverkets tjänstemän
än äfven allmänheten, vara tillstädes å tjänsterummet dagligen under hela
expeditionstiden. Men en så utsträckt tjänstgöring kan icke rimligen fordras
af en extra ordinarie tjänsteman.

Registratorn hos artilleridepartementet skulle, enligt kommitténs mening,
föra diarium och registratur beträffande alla mål, som i någon mån
kunde blifva föremål för handläggning å civilbyrån, omhänderhafva alla
till departementet inkommande kungl. bref samt därjämte alla öfriga handlingar,
som anginge ärenden, hvilka tillhörde civilbyrån eller i någon mån
varit föremål för handläggning å denna byrå, äfvensom stå i förbindelse
med allmänheten.

Genom begränsningen af registratorsgöromålen därutinnan, att de mål
och ärenden, som uteslutande kräfva behandling å militärbyrån, ej behöfva
i det å civilbyrån förda diarium införas, anser kommittén det möjligt att
kunna anlita registratorn jämviil för revisionsarbete.

Då de anmärkningsmål, till hvilka det till militärbyrån förlagda revisionsarbetet
kan föranleda, icke kunna, såsom kommittén erinrat, af därvarande
granskningsmän utföras, har kommittén tänkt sig denna angelägenhet
kunna ordnas sålunda, att, då skäl föreligger till anmärkning
rörande felaktigheter, som icke kunna under hand rättas, vederbörande
granskningsman, med angifvande af dessa skäl, öfverlämnar revisionsmålet
till revisorn å civilbyrån, hvilken efter pröfning af föreliggande omständigheter
må äga att i författningsenlig ordning anhängiggöra anmärkningsmål
och däri utföra talan. Men då under denne revisors åklagaremyndighet
komme att falla alla anmärkningsmål, med undantag af dem, som kunde
uppkomma vid den registratorn åliggande revision, synes det kommittén
vara fördelaktigt att borttaga detta undantag och förty förlägga all
åklagaremakt till den egentlige revisorn. Följaktligen skulle vid yppade

skäl till anmärkningar äfven registrator!! öfverlämna anmärkningsmålet till
revisorn.

Ej allenast nu berörda förhållanden, hvarigenom revisorn skulle tillkomma
en pröfningsrätt af andra tjänstemäns åtgärder, utan äfven vikten
och betydelsen af de i öfrigt på denne tjänsteman hvilande åligganden
föranleda komittén att föreslå honom till erhållande af beställning såsom
tjänsteman af andra lönegraden, såsom förste revisor. Härtill finner kommittén
anledning jämväl i betraktande af de ringa befordringsmöjligheter,
som för arméförvaltningens tjänstemän i allmänhet och artilleri departementets
i synnerhet, äfven efter genomförandet af en organisation i öfverensstämmelse
med kommitténs förslag, komma att föreligga.

Den nuvarande revisors- och bokhållarebeställningen, hvars innehafvare,
såsom kommittén ansett, bör befrias från revisionsgöremål, föreslår kommittén
till bibehållande, dock under ändrad benämning af redogörare och bokhållare,
viljande komittén därmed redan i benämningen hafva gifvit uttryck
för den skyldighet, denne tjänsteman bör åligga, ej blott att bokföra de
särskilda, under departementets förvaltning ställda anslag, utan äfven att
föra sådana böcker, att han när som helst och utan vidlyftiga räkningar
kan göra reda för hvad å de särskilda anslagen enligt departementets
beslut är disponerad^ Därjämte må, enligt kommitténs uppfattning, honom
kunna åläggas att vara redogörare för de medel, som äro anvisade
å staten för artilleriets tygstater, hvarigenom det arfvode, 500 kronor, som
för närvarande, enligt nådigt bref den 31 december 1902, till en redogörare
utgår från vapenanslaget komme att besparas.

I fråga om den nuvarande sekreterare- och kamrerarebeställningen
har kommittén i anledning af de olika kompetensvillkor, kommittén föreslagit
dels för befordran till sekreterare dels ock för erhållande af kameral
tjänst i första lönegraden, tagit i öfvervägande, huruvida sekreterare- och
kamreraregöromålen fortfarande borde vara förenade hos eu person eller om
de tilläfventyrs borde skiljas. Kommittén anser emellertid några eftergifter
i de allmänna kompetensvillkoren för sekreterare icke böra ifrågakomma.
Vid det förhållande att de med beställningen i fråga förenade
kamreraregöromal äro både af ringa omfattning och af enkel beskaffenhet,
skulle snarare kompetensvillkoret för revisor kunna bortfalla; men då,
med hänsyn till antalet af ordinarie beställningar i första lönegraden,
den första befordran inom ämbetsverket måste antagas i de allra flesta
fall blifva erhållandet af sådan beställning af kameral natur, har kommittén
ej funnit skäl föreslå några särskilda undantagsbestämmelser för ifrågavarande
beställning, helst kommittén i allmänhet tillstyrkt dispens för sådana

tjänstemän, som under sin föregående verksamhet visat synnerlig fallenhet
för skötandet af förvaltningsangelägenheter.

En förminskning af de sekreteraren åliggande göromål skulle enligt
kommitténs förslag äga rum därigenom, att alla ärenden, hvilkas afgörande
uteslutande tillkommer militärbyrån, komme att undandragas sekreterarens
tjänstebefattning. Den lättnad, som härigenom beredes sekretären, är älskvärd
i så måtto, att han befrias från allt tjänsteansvar för expeditioner i sådana
ärenden, hvaremot någon betydande minskning af de rena sekreteraregöromål,
han hittills ombesörjt, ej inträder. Omförmälda ärenden kräfva
nämligen, för att kunna rätt uppfattas, i vanliga fall tekniska insikter,
hvarför nödvändigheten ock redan gjort till lag, i hvad de sakliga förhållandena
angå, att koncept till däri erforderliga expeditioner uppsättas
inom militärbyrån, under det att sekreterarens befattning med expeditionerna
varit inskränkt till författandet af inledning samt ombesörjandet af
konceptens utskrifning och expeditionernas kontrasignering.

Den öfverflyttning af göromål, som, enligt kommitténs åsikt, för sakkunskapens
inflytande på ärendenas behandling bör verkställas från departementets
civilbyrå till dess militärbyrå, medför en minskning af den civile
byråchefens föredragningsskyldighet. Då de frågor, som utöfver de vanliga,
till sitt antal nu begränsade förvaltningsärenden tillhöra den civila
byråchefen, och särskildt sådana, hvilkas afgörande är beroende af
juridiska insikter, som kommittén ansett böra fordras af sådan byråchef,
icke torde blifva så många som å fortiflkationsdepartementet, hvarest
ärenden af sistnämnda slag till stor omfattning och ofta af synnerlig
viktig beskaffenhet förekomma, har komittén, som flnner lämpligt, att
artilleri- och fortifikationsdepartementens civilbyråer fortfarande hafva
gemensam chef, ansett billigt, att dennes aflöningsförmåner utgå från det
departement, hvarest han har sin förnämsta sysselsättning, och därför i
sitt förslag till stat öfverilyttat den gemensamme byråchefens aflöning
från artilleri- till fortiflkationsdepartementet.

Såsom af det anförda framgår, skulle tyngdpunkten åt artilleridepartementets
verksamhet, än mer än hittills varit fallet, förläggas till departementets
militärbyrå. Till denna byrå, hvilken, såsom ofvan anförts, redan
nu har till sitt biträde generalfälttygmästare!^ expedition samt dessutom får
anlita hjälp af artilleristabens konstruktionsafdelning, böra, enligt kommitténs
åsikt, båda nämnda institutioner öfverflyttas. Dessa institutioners organisatoriska
bestånd bredvid hvarandra föranleder en onödig skriftväxling
dem emellan i gemensamma ärenden och dessutom afsevärda olägenheter
beträffande ärenden, som kunna fordra samtidig behandling å de särskilda
institutionerna, hvilka olägenheter ökas häraf, att jämväl artillerideparte -

mentets civilbyrå enligt nuvarande arbetsordning får med samma ärenden
taga befattning. Dylika missförhållanden kunna undvikas och tillgängliga
arbetskrafter på ett mera ändamålsenligt sätt tillgodogöras genom
sammanförande af departementets militärbyrå, generalfälttygmästarens
expedition och artilleristabens konstruktionsafdelning till särskilda afdelningar
under militärbyrån samt bestämmandet af sådan arbetsordning, att
alla ärenden, som kräfva afgörande uteslutande å denna byrå, å vederbörliga,
afdelningar undergå all erforderlig behandling, såsom registrering,
revidering, upprättande af erforderliga liggare och förteckningar, föredragning
och expediering.

Om för ärendes handläggning eller slutliga afgörande i någon del
fordras juridisk insikt eller tolkning af ekonomisk författning eller i lag
och författning föreskrifvet processuellt förfarande, bör ärendet i sådan del
komma jämväl under handläggning å civilbyrån samt följaktligen inflyta
i dess diarium och expeditioner däri ombesörjas af sekreteraren. Till
dylika ärenden äro att hänföra sådana, hvari förekomma rena rättsfrågor,
uppgörandet af kontrakt, i hvad de angå formen för civila rättsbestämmelser
samt tvångstillämpning af stadgade villkor, pröfning af frågor enligt entreprenadförordningen,
anhängiggörandet och utförandet af besvärsmål m. m.

De särskilda afdelningar af militärbyrån, som, enligt kommitténs
förslag, sålunda skulle uppkomma och samtliga lyda under fälttygmästaren,
skulle lämpligen kunna benämnas första och andra expeditionsafdelningen
samt konstruktionsafdelningen; och anser kommittén förekommande ärenden,
i korthet angifna, så böra fördelas, att de, som nu handläggas å militärbyrån
och beredas af byråchefsassistenten, handläggas å första expeditionsafdelningen
och de, som nu äro öfverlämnade till generalfälttygmästarens expedition,
vinna behandling å andra expeditionsafdelningen samt de artilleristabens
konstruktionsafdelning nu tillkommande ärenden förläggas till
militärbyråns konstruktionsafdelning.

Vid militärbyrån äro nu anställda en assistent med arfvode af 1,000
kronor å departementets stat och en extra assistent, till hvilken enligt
nådiga brefvet den 29 november 1904 utgår ett årligt arvode af 800
kronor från vapenanslaget. Dessutom äro nu vid generalfälttygmästarens
expedition eu och vid artilleristabens konstruktionsafdelning tre artilleristabsofficerare
anställda. Någon ökning af denna officerspersonal för det
nya artilleridepartementet torde ej för närvarande erfordras. Angående
berörda personals aflöning skulle kunna ifrågasättas, huruvida denna, i
hvad den afser aflöning för ordinarie beställning, skulle öfverföras från
vederbörande truppförband eller där bibehållas och i sistnämnda fall, om
de arfvoden, som därutöfver böra utgå, skola uppföras å artillerideparte -

mentets stat eller å staten för artilleristaben. En delning af arfvodena
mellan sistnämnda stater synes nämligen kommittén olämplig. Vid öfvervägandet
af dessa frågor har kommittén, oaktadt de olägenheter för trupptjänsten,
som fortfarande skulle komma att äga rum genom borttagandet
af beställningsinnehafvare, afsedda för sådan tjänst, likväl ansett sig icke
kunna föreslå den ordinarie aflöningens öfverförande från truppförbandens
stater, och ej heller ansett lämpligt, att de ifrågavarande officerspersonal
tillkommande arfvoden upptagas å artilleridepartementets stat, utan har
kommittén hufvudsakligen af den anledning, att generalfälttygmästaren
må kunna, vid förefallande behof för tjänstgöring å departementet anlita
äfven flera artilleristabsofficerare än de å departementets stat upptagna,
funnit skäligt föreslå att äfven de sistnämndas arfvoden uppföras å artilleristabens
stat, där de flesta af dem redan förefinnas.

Såsom förut framhållits tagas nu för de särskilda formationerna
jämväl underofficerare från truppförbanden i anspråk. Kommittén anser
äfven denna personal böra förvaras åt artilleridepartementets nya militärbyrå;
och håller kommittén före, att det till de särskilda afdelningarna
förlagda registrerings- och revisionsarbete, förandet af liggare och förteckningar
äfvensom renskrifning och, å konstruktionsafdelningen, ritning böra
åt denna personal anförtros. Personalen har visserligen ej vunnit den teoretiska
utbildning, som fordras af de civila tjänstemännen, men den besitter
genom aflagda underbefälsexamina och genom praxis vunnen sakkunskap,
som de civila tjänstemännen sakna och som just för utförandet
af dessa göromål inom artilleridepartementets förvaltningsområde med
dess speciella materiel och därför begagnade säregna benämningar, äro af
synnerlig betydelse. En säkerhet för erhållandet af dugliga förvaltningstjänstemän
från underofficerskårerna förefinnes i det förhållandet, att urval
kan ske bland så många och att de, som utväljas, redan förut genom dem
anförtrodda förvaltningsgöromål kunnat visa sin lämplighet och fallenhet
för förvaltningsväsendet, särskildt i hvad det omfattar ifrågavarande speciella
del. För att ytterligare betrygga sakkunskapens inflytande på förvaltningsgöromålens
handhafvande åt denna personal äfvensom för att
framkalla en äflan i fråga om ett ordentligt och skickligt utöfvande af
förvaltningsgöromålen inom artilleriet i allmänhet, anser kommittén, att
de, som i artilleridepartementet anställas, skola hafva erhållit tygförvaltares
utbildning samt åtnjuta, utöfver tygförvaltares aflöningsförmåner, ett arfvode
af 500 kronor årligen. Därigenom skulle dessa befattningar blifva
de högst aflönade, som af underofficerare vid artilleriet kunna eftersträfvas.
Kommittén har ock ansett lämpligt, att särskilda benämningar för dessa
befattningar bestämmas; och har kommittén för deras innehafvare velat
föreslå benämningen clepartementsskrifvare.

Enligt kommitténs på nuvarande förhållanden grundade uppfattning
böra dylika departementsskrifvare anställas till antal af två å första expeditionsafdelningen,
en å andra expeditionsafdelningen och två å konstruktionsafdelningen.
Därjämte anser kommittén en böra anställas å civilbyrån
för att tillhandagå med där förekommande ärenden, i hvilka tekniska insikter
erfordras samt i öfrigt lämna det biträde, som kan påkallas.

De arfvoden, som böra tillkomma departementsskrifvare, lära, då dessa
tjänstemän icke lämpligen kunna inrymmas i artilleristaben, få uppföras
å artilleridepartementets stat. Hvad deras beställningar å ordinarie stat
angår, finner kommittén i detta fall alldeles nödvändigt, att de icke vidare
bibehållas å truppförbandens stater, på det att icke truppförbanden, såsom
däraf skulle blifva följden, måtte beröfvas underofficerskrafter, af hvilka de
för värnpliktiges utbildning och trupptjänstens rationella bedrifvande hafva
ett oeftergifligt behof. Departementsskrifvarnes beställningar torde därför,
med samma aflöning som tygförvaltares, uppföras å staten för artilleriets
tygstater, till hvilka de, med hänsyn till sin verksamhet, egentligen böra.

På grund af hvad sålunda anförts, föreslår kommittén:

att artilleridepartementet, med generalfälttygmästaren såsom chef, organiseras
å två byråer: militärbyrån med fälttygmästaren såsom chef och
föredragande samt civilbyrån med chefen för fortifikationsdepartementets
civilbyrå såsom chef och föredragande;

att militärbyrån delas i tre afdelningar: första expeditionsafdelningen
med två artilleristabsofficerare och två departementsskrifvare; andra expeditionsafdelningen
med en artilleristabsofficer och en departementsskrifvare
samt konstruktionsafdelningen med tre artilleristabsofficerare och två dep
artement sskrifvare,

samt att å civilbyrån anställas: en sekreterare och kamrerare och en
förste revisor, båda tjänstemän i andra lönegraden, samt en redogörare
och bokhållare, en registrator och revisor, dessa två såsom tjänstemän
i första lönegraden, samt dessutom en departementsskrifvare;

att å första expeditionsafdelningen handläggas materiel- och anslagsärenden,
som angå:

a) arméns handvapen och tillhörande ammunition;

b) kavalleriets sprängmedel;

c) arméns öfningar, utom artilleriets, i hvad härför erforderlig materiel
icke tillhör annat departement;

d) tillverkningarna vid gevärsfaktoriet, ammunition sfabriken och krutbruket
samt verksamheten vid tygstationerna i allt, som rörer handvapen
och dessas ammunition;

e) försök, som angå sådana vapen och ammunition;

f) byggnader och skjutfält;

g) granskning af gevärs-, ammunitions- (för eldhandvapen) och persedelredogörelser
från truppförbanden, fabrikerna Qch tygstaternas gevärsförråd,
samt

h) artilleribehof, som icke tillkomma annan afdelning;

att å andra expeditionsafdelningen handläggas ärenden, som angå:

a) artilleriets materiel och ammunition;

b) materiel och medel för artilleriets öfningar;

c) tillverkningarna vid gevärsfaktoriet, ammunitionsfabriken och krutbruket
samt verksamheten vid tygstationerna i allt, som ej angår handvapen
och ammunition för sådana;

d) personalen vid artilleriets tygstationer, fabriker och skjutfält samt
kontrollpersonal vid enskilda fabriker;

e) försök med artillerimateriel,som ej tillkomma konstruktionsafdelningen;

f) artillerimuseum;

g) granskning af artilleriregementenas materielredogörelser samt tygförrådens
och ammunitionsförrådens persedelredogörelser; och

h) mobilisering;

att å konstruktionsafdelningen handläggas ärenden, som angå:

a) konstruktioner beträffande artillerimateriel och artilleriammunition;

b) försök med artillerimateriel och artilleriammunition, i hvad de afse
konstruktioner, vård eller tekniska detaljer;

c) granskning af fortifikatoriska anordningar för pjäser, observationsanstalter,
belysning m. m.;

d) uppsättandet af konstruktionsbestämrnelser, i hvad de afse frågor
af teknisk art rörande artillerimateriel och artilleriammunition;, och

e) artillerimaterielens och artilleriammunitionens vård, besiktning och
undersökning;

samt att å civilbyrån handläggas ärenden, som angå:

a) ^anordning af medel;

b) bokföring af medel;

c) granskning af medelsredogörelser och räkningar;

d) aflöning åt tygstatspersonalen;

e) artillerideparternentets civila personal;

f) kontraktsbestämmelser samt tillämpning af sådana och af ekonomiska
författningar; och

g) anmärkningsmål, hvarjämte civilbyrån tillkommer

h) förvaring af kontrakt, uppbörds- och leveransbevis samt värdehandlingar.

100

För bedömande af omfattningen utaf de hvarje byrå eller afdelning
tillkommande ärenden vill kommittén hänvisa till de vid detta betänkande
fogade uppgifter (bil. 7 och 13) angående mål, som under år 1904 och 1905
handlagts å artilleridepartementet samt i generalfälttygmästarens expedition
och artilleristabens konstruktionsafdelning.

Vid betänkandet fogas tillika förslag till stat för artilleridepartementet
(bil. 14) i öfverensstämmelse med kommitténs förslag. I anmärkning till
statsförslaget angifves, att en af de å militärbyrån anställde artilleristabsofficerare
förordnas såsom byråchefsassistent. Kommittén, som anser ändamålsenligt,
att det vid förekommande förfall för fälttygmästare!) finnes
bestämd person, som inträder såsom tjänstförrättande byråchef, har dock
icke kunnat förorda någon å viss afdelning anställd officer till denna
befattning af den anledning, att möjligen någon därtill lämpligare kan
vara anställd å annan afdelning, hvarjämte hänsyn bör tagas jämväl till
tjänstealdern, sa att, sa vidt möjligt, en äldre bör erhålla företräde framför
en yngre. Förordnande såsom byråchefsassistent torde böra af Kungl.
Maj:t på förslag af chefen för artilleridepartementet meddelas.

F. Förslag till organisation af fortifikationsdepartementet.

Mot den för fortifikationsdepartementet nu gällande stat skulle kunna
göras samma anmärkning, som kommittén anfört beträffande artilleridepartementet,
eller att den i staten upptagna personal å departementets
militärbyrå ej är tillräcklig för handhafvande! af de utaf fortifikationsdepartementet
enligt instruktionen för arméförvaltningen åliggande ärenden,
som kunna anses tillkomma denna byrå. Förhållandena äro dock icke likställda.
För fortifikationsdepartementet har den organisatoriska utvecklingen
i fråga om behandlingen af fortifikatoriska förvaltningsangelägenheter varit
gynnsammare än för artilleridepartementet beträffande artilleriärendens
handläggning. I motsats till artilleristaben utgöres nämligen fortifikationsstaben
af officerare med beställningar, som tillkommit just för stabstjänstgöringen,
i hvilken ingå förberedande arbeten, utredningar in. m., som komma
förvaltningsverket till godo. Samarbetet mellan staben och det centrala
ämbetsverket har underlättats däraf, att för staben afsedda beställningar
vant förenade med befattningar inom fortifikationsdepartementets militärbyra.
Sålunda har med den hittills varande enda öfversteheställningen
vid fortifikationen följt befattningen såsom chef för nämnda byrå, hvar -

101

jämte en annan vid staben anställd officer kommenderats till utöfvandet
af den i staten omförmälda adjutantsbefattningen.

Det kan ifrågasättas, om icke från organisatorisk synpunkt det vore
lämpligt, att den tekniskt bildade personal, som fortifikationsdepartementet
i likhet med artilleridepartementet behöfver för ett ändamålsenligt utöfvande
af förvaltningsgöromålen, upptages å departementets stat å särskilda
afdelningar under militärbyrån. Härigenom skulle likformigheten
mellan de båda departementen, artilleri- och fortifikations-, som i flera afseenden
hafva likartade förvaltningsformer, blifva i väsentlig mån utvidgad.

Emellertid föreligga numera hinder för utförandet af den för likställighetens
erhållande erforderliga öfverflyttningen af byggnadsafdelningarna vid
fortifikationen till departementet. Då sjöbefästningarna öfverfördes från
landtförsvars- till sjöförsvarsdepartementet och sålunda ställdes under sistnämnda
departements förvaltande ämbetsverk, marinförvaltningen, upphörde
nämligen icke chefens för fortifikationen befattning med dessa fästningar,
utan ordnades denna angelägenhet sålunda, att bemälde chef skulle i fråga
om sjöbefästningarna intaga samma ställning till chefen för sjöförsvarsdepartementet
och marinförvaltningen, som han i andra hänsenden intoge
till chefen för landtförsvarsdepartementet och arméförvaltningen. Denna
dubbla befattning blifver det möjligt för chefen för fortifikationen att utöfva
genom den ställning, han intager såsom chef för fortifikationens officersoch
underofficerskårer och däraf följande befogenhet att till erforderlig
tjänstgöring inom de särskilda, åt chefen anförtrodda ämbetsområdena
kommendera under hans befäl varande officerare och underofficerare. Dessa
kunna sålunda af chefen för fortifikationen anlitas vid utförandet af de
uppdrag i afseende å sjöbefästningarna och kustartilleriets byggnader in.
m., som chefen kan af chefen för sjöförsvarsdepartementet och marinförvaltningen
erhålla. Men om fortifikationens byggnadsafdelning öfverfiyttades
till fortifikationsdepartem entet, som icke lyder eller kan komma att
lyda under chefen för sjöförsvarsdepartementet eller marinförvaltningen,
måste för sjöförsvaret anordnas eu särskild byggnadsafdelning eller ock
erforderlig personal från fortifikationen kommenderas att tjänstgöra vid
marinförvaltningens fortifikationsafdelning och där bilda den behöfliga
tekniska byrån. I båda fallen skulle en dubbel uppsättning af personal
erfordras, hvarjämte i sistnämnda fall chefens för fortifikationen inflytande i
fråga om sjöbefästningarna komme att försvinna. Men detta bör ju ej få ske.

Vid sådana förhållanden återstår att tillse, huru departementet må
kunna på annat sätt tillgodoföras den militärtekniska sakkunskap, som för
ett ändamålsenligt handhafvande af förvaltningsgöromålen erfordras och
af hvilken behofvet särskilt vid revisionsväsendet gör sig gällande.

102

Därvid är först att erinra, att de brister i omförmälda afseende, hvilka
fjär liksom å artilleridepartementet förefunnits, redan blifvit i stor omfattning
alhjälpta genom bestämmelserna i nådiga brefvet den 7 juli 1899 angående
rikets indelning i fortifikationsområden med där anställda fortifikationsbefälhafvare
samt nådiga kungörelsen den 21 december 1900 angående behandling
af ärenden rörande nybyggnad och underhåll af vissa landtförsvaret
tillhörande hus och byggnader. I nämnda kungörelse stadgas, att närmaste
öfverinseendet öfver landtförsvarets samtliga inom fortifikationsområde
belägna byggnader, som äro ställda under arméförvaltningens å fortifikationsdepartementet
vård, skall utöfvas af vederbörande arméfördelningschef
med biträde af fortifikationsbefälhafvaren, hvilken skall föredraga alla
frågor rörande nybyggnad och underhåll af sådana byggnader äfvensom
de ärenden i öfrigt, hvilka på grund af hvad sålunda stadgats, tillhöra
arméfördelningschefens pröfning. På grund äf berörda nådiga bref och
kungörelse har arméförvaltningen å fortifikationsdepartementet den 18 juni
1902 och den 23 maj 1906 utfärdat och låtit kungöra särskilda bestämmelser
beträffande vården och underhållet af de till truppförbanden öfverläinnade
kasern- och lägeretablissemang, som stå under fortifikationsdepartementets
förvaltning; och har härigenom vederbörande fortifikation sb efälhafvare
tillagts en vidsträckt och ingående kontroll- och granskningsverksamhet.
Sålunda och då, enligt omförmälda bestämmelser, till kasern- och
lägeretablissemangen räknas alla till desamma hörande hus och öfriga
byggnader, skjutbanor, öfningsfält, brunnar, stängsel, planteringar, vägar,
broar, diken m. m. samt all till etablissemangen hörande fast inredning,
är den för granskning af alla från vederbörande truppförband ingående
redogörelser, som angå det under departementets vård ställda ordinarie
underhållsanslaget, erforderliga tekniska sakkunskapen åt förvaltningen
försäkrad.

Detsamma är förhållandet beträffande redogörelser öfver extra ordinarie
anslagsmedel för arbeten, som utföras på entreprenad eller efter
beställning hos större fabriker. För dessa arbetens utförande anställas
nämligen särskild! utsedda sakkunniga kontrollanter.

Däremot har icke hittills för saklig revision af redogörelser, som afse dels
arbeten, hvilka af de befintliga fyra fortifikationsförvaltningarna vid ingenjörtrupperna
ombesörjas, dels ock sådana arbeten å rikets fästningar, hvilka
till följd af sin natur ej lämpligen kunna utbjudas till allmän täflan, någon
tekniskt bildad personal funnits att tillgå.

Denna brist, som med hänsyn till det öfverinseende, som alltid äger
rum från fortifikationsstabens hufvudstation, dock icke kan tillmätas någon
större betydelse, har kommittén ansett kunna förminskas genom de kompe -

103

tensvillkor, kommittén föreslagit för erhållande af ordinarie revisorsbeställning
hos arméförvaltningen, dervid kommittén föreställt sig förhållandena
kunna så ordnas, att revisor, som erhållit sin praktiska utbildning under
tjänstgöring hos fortifikationsförvaltning, anställes företrädesvis hos arméförvaltningen
å fortifikationsdepartementet. Därjämte finner kommittén
anställandet af ytterligare en officer å departementets militärbyrå vara
ägnadt att afhjälpa antydda brist, enär denne må kunna antingen själf
granska redogörelserna i tekniskt hänseende eller ock tillhandagå vederbörande
revisor med erforderliga upplysningar.

Redan nu är, jämte den i departementets stat upptagna adjutanten,
till tjänstgöring å detta departement beordrad eu annan officer med särskildt
uppdrag att utreda och granska sådana departementet tillkommande
ärenden, som äga sammanhang med anordnande och underhåll af skjutbanor.
Enligt kungl. brefvet den 14 juni 1901 utgår till denne extra
adjutant ett årligt arfvode af 1,200 kronor från anslaget till arméns byggnader,
mötesfält, kommendantskapsutgifter samt fortifikationens öfningar
och materiel.

Då denna för närvarande tillfälliga befattning enligt kommitténs förslag
bör utbytas mot en stadigvarande sådan, att innehafvas af en fortifikationsstabsofficer,
synes det kommittén lämpligt, att jämväl det med
befattningen förenade arfvode utbytes mot ett ordinarie arfvode åt sådan
officer och att sålunda ytterligare ett arfvode för fortifikationen upptages
bland dem, som i liggaren öfver de i Riksstaten uppförda anslag å fjärde
hufvudtiteln förekomma i beräkningen af statsanslaget för aflöning och
rekrytering m. m.

Med hänsyn till göromålens å departementet nuvarande antal och visade
ökning (se bil. 8) kan det antagas, att de båda officerare, hvilka, utom chefen
för militärbyrån, skulle där anställas, tidtals icke skulle kunna medhinna att
jämte utförandet af andra dem tillkommande göromål, verkställa den tekniska
granskning af inkommande förslag och redogörelser, som bör å
militärbyrån äga rum. I sådana fall bör det stå chefen för fortifikationen
öppet att till biträde å departementet kommendera andra officerare från
fortifikationsstaben.

Med förändring af den nu å ifrågavarande departement använda benämningen
adjutant till assistent, anser kommittén de båda vid militärbyrån
till byråchefens biträde anställda officerare böra å staten betecknas
såsom byråchefsassistent och andre assistent; afseende kommittén med
förstnämnda assistents benämning att bestämma hans behörighet att vid
förfall för byråchefen inträda i hans ämbetsutöfning. I sammanhang
härmed vill kommittén erinra, att, då enligt den nya härorganisationen tva

104

öfverstebeställningar vid fortifikationen uppkomma, chefsskapet för fortifikationsdepartementets
militärbyrå torde böra, på sätt i kommitténs förslag
till stat för departementet är uttryckt (bil. 15), angifvas tillkomma chefen
för fortifikationsstabens hufvudstation.

Kommittén, som anser att fortifikationsdepartementets nuvarande indelning
i en militär- och en civilbyrå bör bibehållas, har beträffande sistnämnda
byrå redan i sitt förslag till artilleridepartementets organisation
anfört skäl för den af kommittén omfattade åsikt, att den för nämnda
båda departements civilbyråer gemensamme chefen tillkommande aflöning
bör uppföras å staten för fortifikationsdepartementet, där hans viktigaste
verksamhet är förlagd.

Beträffande nuvarande beställningar såsom sekreterare och kamrerare
samt revisor och bokhållare har kommittén icke funnit skäl föreslå någon
annan ändring af nuvarande förhållanden, än hvad kommitténs förslag i
fråga om kompetensvillkor innebär. Dock vill kommittén, som hänvisar
till hvad kommittén anfört i fråga om motsvarande beställningar å artilleridepartementet,
framhålla nödvändigheten af en klar och öfverskådlig
bokföring äfven å detta departement. I fråga härom gäller emellertid
för detta departement detsamma, som angående bokföringen å artilleridepartementet
anförts.

För detta liksom för artilleridepartementet är, på de i förslaget till
organisation af sistnämnda departement anförda skal, anställandet af en
särskild registrator erforderligt. Som likväl de å detta departement
förekommande ärenden icke äro så många, att registratorn i sådan egenskap
tillkommande befattning med desamma skulle under expeditionstid
kräfva hela hans arbetskraft, men å andra sidan såväl sekreteraren som
revisorn kunna vara i behof af biträde för fullgörandet af dem åliggande
göromål, anser kommittén, att registratorn bör åläggas skyldighet att
biträda sistnämnda tjänstemän, hvilken skyldighet kommittén i sitt förslag
till stat för ifrågavarande departement velat uttrycka genom ett tillägg
till benämningen registrator, af orden »biträdande vid revisionen och
kansliet».

Någon ändring i fråga om de ärenden, som nu tillkomma fortifikationsdepartementet,
har kommittén ej ansett böra förekomma.

På grund af hvad sålunda anförts, föreslår kommittén:

att fortifikationsdepartementet, med chefen för fortifikationen såsom
chef, må fortfarande organiseras på två byråer, nämligen en militär- och
en civilbyrå;

att å militärbyrån må, utom chefen för fortifikationsstabens hufvudstation
såsom byråchef, anställas en byråchefsassistent och eu

105

andre assistent, hvilka dock liksom byråchefen ej må åtnjuta aflöning å
departementets stat;

att å civilbyrån anställes såsom chef och föredragande ett krigsråd
samt att till byrån i öfrigt må höra

1 sekreterare och kamrerare,

1 revisor och bokhållare samt

1 registrator, tillika biträdande vid revisionen och kansliet;

att å militärbyrån handläggas mål och ärenden, som angå:

a) tillsynen, vården och underhållet af arméförvaltningens ämbetshus
i hufvudstaden samt därtill hörande brandredskap;

b) anskaffning och underhåll af materiel för ingenjörtruppernas och
öfriga under departementets vård ställda förråd;

c) befästningars och. till dem hörande byggnaders m. m. uppförande
och underhåll;

d) uppförande och underhåll af kasern etablissemang med därtill hörande
byggnader m. m.;

e) öfningsområden och skjutbanor;

f) öfriga under departementets vård ställda byggnader och markområden
m. m.;

g) kommendantskapen;

h) inkvartering i de under departementets vård ställda byggnader och

i) granskning af redogörelser i tekniskt hänseende;

samt att å civilbyrån handläggas mål och ärenden, som angå:

a) utanordningar af medel;

b) bokföring;

c) granskning af redogörelser och räkningar;

d) fortifikationsdepartementets civila personal;

e) inköp eller försäljningar af fast egendom eller upplåtelse af nyttjanderätt
till sådan egendom;

f) uppgörande af kontrakt samt tillämpning af kontraktsbestämmelser
och af författningar, och

g) anmärkningsmål, hvarjämte byrån tillkommer

h) förvaring af kontrakt, uppbörds- och leveransbevis samt värdehandlingar.

106

G. Förslag till organisation af intendents- och civila

departementen.

Under det att gränserna för artilleri- och fortifikationsdepartementens
verksamhetsområden redan äro af de nämnda departement tillkommande
ärendens art och beskaffenhet bestämda, kan beträffande intendents- och
civila departementen ifrågasättas, huruvida icke en bättre fördelning af
de på deras handläggning beroende ärenden må kunna åstadkommas i syfte
att, till befordran af sakkunskapens inflytande på ärendenas behandling,
likartade bestyr må komma att sammanföras till ett och samma departement
och sålunda enhet i förvaltningen af dylika bestyr ernås. Den principiella
skillnaden mellan nämnda departements förvaltningsändamål torde
kunna sålunda bestämmas, att till intendentsdepartementet må höra ärenden,
som angå anskaffning af naturaföremål af särskilda slag, hvaremot
ärenden, afseende personliga förhållanden med däraf föranledande utgifter,
böra tillhöra civila departementet. Sålunda är det ock, frånsedt de åligganden,
som kvarstå såsom minnen af den fordom omfattande fondförvaltningen,
och rena kassaärenden, hufvudsakligen ärenden, som afse aflöning,
ordinarie eller tillfällig, samt pensionering, hvilka tillhöra sistnämnda departement.

Kommittén har icke lämnat obemärkt, att aflöningsmedel ingå jämväl
i anslag, som stå under artilleri- och fortifikationsdepartementens förvaltning,
samt tagit i öfvervägande möjligheten af öfverförandet utaf dylika
anslag eller delar däraf till det egentliga aflöningsdepartementet, det civila,
men har kommittén i sådana fall funnit vederbörande anslags sakliga innebörd
utgöra hinder därför.

Vid enahanda pröfning af de under intendentsdepartementets förvaltning
nu befintliga anslag har kommittén kommit till samma slutsats beträffande
en del sådana, såsom exempelvis anslaget till landstormen, hvars hufvudsakliga
natur dock är att vara ett aflöningsanslag. Däremot synes för
kommittén något sakligt hinder ej föreligga för öfverförandet från intendents-
till civila departementet af anslagen till ridskolan och till skjutskolan
för infanteriet och kavalleriet samt af anslaget för de värnpliktiges
aflöning, inskrifning och redovisning m. m. De under nämnda anslag upptagna
utgifter äro af samma art, som de, hvilka utgå från det till civila
departementet förlagda anslaget till aflöning och rekrytering m. m., och
sammanförandet af berörda anslag synes desto lämpligare, som däri upp -

107

tagna aflöningsförmåner i flera fall tillkomma personer, som jämväl hafva
aflöning från det ordinarie aflöningsanslaget.

öfverflyttningen af berörda anslag skulle följdriktigt föranleda öfverflyttning
jämväl af arbetskrafter från intendents- till civila departementet;
men göromålens mängd å intendentsdepartementet blifva äfven efter en
sådan anslagsöfverflyttning så många, att de, långt ifrån att medgifva en
minskning af arbetskrafter, ej kunna medhinnas af den a departementets nu
gällande stat uppförda personal. Bristen på ordinarie arbetskrafter a detta
departement har länge gjort sig gällande och framkallat extra åtgärder
för dess afhjälpande. I sådant syfte har Kungl. Maj:t pa framställning af
arméförvaltningen genom nådigt bref den 5 oktober 1883 anvisat medel
till aflöning åt eu extra revisor under en tid af åtta manader och ytterligare
genom nådigt bref den 19 december 1884 från fjärde hufvudtitelns
anslag till extra utgifter anvisat 3,200 kronor för anställandet under år
1885 af en extra revisor och två extra amanuenser. Sistnämnda belopp
har därefter för berörda ändamål utgått årligen till och med ar 1901,
hvarefter medel till aflöning åt nämnda personal utgått från det a arméförvaltningens
stat uppförda belopp för vikariatsersättning, arfvoden åt
extra tjänstemän m. m., hvilket belopp fördenskull af 1901 ars Riksdag,
i enlighet med Kungl. Maj:ts framställning, höjdes med 3,500 kronor eller
från 26,000 till 29,500 kronor. Denna personalökning har dock långt ifrån
varit tillräcklig och behofvet af förstärkning har naturligtvis med den
ökning af göromål, som med tillämpningen af 1901 års härordning uppkommit,
blifvit än större.

Härordningens inverkan i detta afseende har gifvetvis varit kännbar
för arméförvalningen i dess helhet, men särskildt för intendents- och civila
departementen. Härom lämnar arméförvaltningen utredning i sin af kommittén
förut omförmälda underdåniga skrifvelse den 16 november 1904
angående behofvet af ytterligare tjänstemän hos ämbetsverket. Sålunda
meddelas i fråga om revisionsarbetet, att till intendentsdepartementets
revision öfverlämnats ej mindre än 3,662 mål, afseende 1902 års redovisningsväsende,
af hvilka mål 3,091 blifvit af revisionen handlagda, hvaremot
571 redogörelser måst i ogranskadt skick till kammarrätten öfverlämnas.
Civila departementet hade för samma tid af 1,877 inkomna särskilda
redogörelser handlagt 1,678 och till kammarrätten ogranskade öfverlämnat
199.

Det var anförda förhållande, som framkallade anmärkning af Riksdagens
revisorer, hvilka anförde, bland annat, att de underlydande förvaltningsmyndigheternas
användning af betydande anslagsbelopp icke i armeförvaltningen
underkastats den detaljgranskning, som särskildt här borde

108

kunna med full sakkunskap åstadkommas, samt att i följd däraf det med
revisionen inom detta ämbetsverk afsedda ändamål eller beredande af
tillfälle till en kraftig och skyndsam kontroll öfver ämbetsverkets underlydande
åsidosattes.

Arméförvaltningen, som i afgifven förklaring öfver anmärkningen
medgaf dess befogenhet med tillägg, att det med tillgängliga arbetskrafter
icke stode i ämbetsverkets förmåga att afhjälpa det anmärkta förhållandet,
framhåller i sin förut omförmälda skrifvelse ytterligare nödvändigheten
däraf, att statens institutioner i allt, som rörer armén under nuvarande
förhallanden äro i stånd att fungera med största möjliga raskhet och
precision, hvilket mål dock icke kunde vinnas med en i förhållande till
det alltjämt ökade arbetet otillräcklig personal, hvars ihärdighet ovillkorligen
måste taga intryck af vissheten om att icke kunna fullgöra det
arbete, som blifvit densamma förelagdt.

Arméförvaltningens på anförda skäl gjorda framställning om ökning
af revisionspersonalen med två revisorer å intendentsdepartementet och
likaledes två revisorer å civila departementet biträddes af statsrådet och
chefen för landtförsvarsdepartementet, ehuru han ifråga om aflöning till
den nya erforderliga personalen, som tills vidare borde uppföras å extra
stat, ansåg, att en af de extra revisorerna kunde utan allt för stor olägenhet
fortfarande aflönas med ett belopp af 1,500 kronor.

Sedan Riksdagen i hufvudsak bifallit Ivungl. Maj:ts i enlighet med
statsrådets tillstyrkan gjorda framställning, utföres revisionsarbetet sedan
innevarande års början å intendentsdepartementet aftvå ordinarie revisorer och
två extra ordinarie, af hvilka den ena å arméförvaltningens och den andra
a extra stat åtnjuta arfvoden å 2,500 kronor, samt å civila departementet
af tva ordinarie och två extra ordinarie revisorer, de sistnämnda med
aflöning å 2,500 kronor, samt två amanuenser, hvarjämte andra extra ordinarie
tjänstemän biträda vid granskningsarbetet.

Kommittén, som åberopar hvad arméförvaltningen i berörda skrifvelse
anfört, har efter verkställd utredning angående omfattningen af revisionsarbetet
å intendentsdepartementet och fördelningen af detsamma, funnit, att
därför måste, äfven efter öfverflyttningen af ofvanangifna anslag, anställas
tjänstemän till minst det antal, som nu för ändamålet anlitas. Som det,
enligt kommitténs åsikt, är oegentlig!, att ordinarie arbete öfverlämnas till
extra ordinarie tjänstemän för att af dem själfständigt och med full ansvarighet
ombesörjas, och som det, särskildt hvad det noggrannhet och grannlagenhet
fordrande revisionsarbetet angår, är af synnerlig vikt, att homogenitet
och följdriktighet vid dess handhafvande iakttagas, anser kommittén
att ordinarie revisorer böra anställas till så stort antal, som erfordras, för

109

att granskningsvärfvet må i sin helhet kunna af dem behärskas och ansvaret
för samma arbete utan obillighet dem åläggas. Häraf följer, att
alla anmärkningar, som ej kunna under hand afhjälpas, utan måste underkastas
departementets pröfning, böra omhändertagas af ordinarie revisor,
som har att vidtaga härför erforderliga åtgärder och å Kungl. Maj:ts och
kronans vägnar föra talan.

Amanuensers och andra extra ordinarie tjänstemäns anlitande för
revisionsarbetet har kommittén ej därmed velat afstyrka. Fast hällre anser
kommittén anställning af extra tjänstemän nödvändig ej mindre för att
det ämbetsverket åliggande revisionsarbete må kunna hinna utföras än äfven
för ifrågavarande extra tjänstemäns egen information till förvärfvande
af skicklighet att i sin ordning rycka upp till ordinarie beställning.

Revisionen å intendentsdepartementet torde med afdrag af redogörelser,
som afse värnpliktsanslaget samt anslagen till ridskolan och till skjutskolan
för infanteriet och kavalleriet, kunna beräknas komma att under
de närmaste åren omfatta omkring 3,000 redogörelser årligen. Om dessa
fördelas på fyra revisionsrotlar, skulle på hvarje rotel komma omkring
750 mål. Ansvarighet för något större antal lärer näppeligen kunna en
revisor åläggas; men å andra sidan torde ock med biträde af eu amanuens
granskning af detta antal redogörelser kunna medhinnas. I följd
häraf föreslår kommittén, att utöfver nu befintliga två ordinarie revisorer
å nämnda departement ytterligare två måtte där anställas.

Om, såsom kommittén föreslagit, förvaltningen af anslagen för de
värnpliktiges aflöning, inskrifning och redovisning m. m., ridskolan samt
skjutskolan för infanteriet och kavalleriet öfverflyttas till det civila departementet,
skulle denna öfverflyttning medföra en afsevärd ökning af
det nämnda departements revision åliggande arbete. Antalet revisionsmål,
som nu uppgår till omkring 2,000, kan beräknas komma att därigenom
för närvarande höjas med omkring 900 och sålunda blifva i det stora
hela ungefär detsamma som å intendentsdepartementet. Men granskningsarbetet
med de civila departementet tillkommande redogörelser och räkningar,
särskildt reseräkningar, är i allmänhet med hänsyn till redogörelsernas
och räkningarnas beskaffenhet och omfattning mera tidskräfvande
och medför i större grad än å intendentsdepartementet brefväxling med
vederbörande redogörare samt utredningar under hand angående grunden
för gjorda utbetalningar eller annat fullständigande af verifikationshandlingar.
Därför kräfver revisionsarbetet å detta departement flera arbetskrafter
än å intendentsdepartementet, ehuru antalet revisionsmål ej är
större.

Efter den af kommittén verkställda utredning har kommittén kommit

till den öfvertygelse, att, med tillämpning af nyss angifna grunder och
under förutsättning, att omförmälda öfverflyttning af anslag kommer att
äga rum, minst tre nya ordinarie revisorer erfordras å civila departementet.
Denna kommitténs åsikt står i nära öfverensstämmelse med arméförvaltningens
i dess förut i andra delar berörda skrifvelse i fråga om behofvet
af ytterligare tjänstemän, hvari arméförvaltningen för revisionsväsendet
hemställt om ökning med två revisorer. Behofvet häraf får anses ådagalagdt
genom numera medgifven anställning å extra stat af dessa revisorer.
Härtill kommer det genom anslagflyttningar uppkomna behof af ökad revisionspersonal,
hvilket icke lärer kunna tillgodoses med mindre än att
ytterligare minst en revisor anställes.

För att ytterligare vinna försäkran om revisionsarbetets behöriga utförande
har kommittén i sitt förslag till stat uppfört jämväl en förste revisor
med aflöning såsom tjänsteman i andra lönegraden. Denne tjänsteman
bör, enligt kommitténs åsikt, hafva till uppgift att, utom deltagande
i själfva granskningsarbetet, öfvervaka departementets hela revisionsväsende
samt vara föredragande i alla anmärkningsmål, utan att likväl deltaga i
besluten, hvilka på vanligt sätt må fattas af departementschefen efter förslag
af byråchefen. Därigenom utjämnas för byråchefen arbetsbördan, som
eljest, förut tillräckligt stor, skulle ökas, därest honom nu ej åliggande
föredragningsskyldighet i besvärsmål skulle tillkomma; men på samma
gång bevaras den följdriktighet i afseende å ärendens afgörande, hvilken
är beroende däraf, att alla anmärkningsmål föredragas af samma person.

Men det är ej endast inom revisionsområdet, arbetskrafterna å intendents-
och civila departementen äro otillräckliga, utan äfven inom
kansliet.

A dessa departement, som i fråga om arbetets fördelning äro något
olika de öfriga departementen, utgjordes till innevarande års början kanslipersonalen
å intendentsdepartementet af en sekreterare och två amanuenser
samt å civila departementet af en sekreterare och en amanuens, hvartill
från och med detta år kommit en af extra ordinarie anslagsmedel aflönad
notarie å hvartdera departementet, i sammanhang hvarmed den ena kansliamanuensen
å intendentsdepartementet indragits.

Behofvet af ifrågavarande notarier såsom biträden åt sekreterarne vid
dessa departement har redan blifvit pröfvadt och erkändt genom bifall
till arméförvaltningens framställning om ökade arbetskrafter, i hvad
densamma afsåg anslag å extra ordinarie stat till dylika tjänstemäns aflöning,
hvarför kommittén anser ej erforderligt, att nu upprepa eller ytterligare
anföra skäl för deras anställande. Kommittén vill dock hafva
erinrat om fördelen för ämbetsverket att vid förekommande förfall för ordi -

narie sekreterare eller vid vakanser hafva att tillgå förut skolade vikarier
eller lämpliga personer till fyllande af vakanserna. Notariegö romålens
ordentliga utförande bör nämligen vara en god rekommendation för erhållande
af befordran till sekreterarebeställningar.

I de af kommittén upprättade förslag till stater för intendents- och
civila departementen (bil. 16 och 17) har kommittén ock uppfört en registrator
för hvartdera departementet. Nödvändigheten af dessa redan å extra
stat upptagna tjänstemän torde anses tillräckligt ådagalagd genom en hänvisning
till de här bifogade uppgifter angående det antal mål, som under
de två sistförflutna åren till departementen inkommit (se bil. 9—11).
I öfrigt åberopar kommittén hvad angående uppförandet i stat af ordinarie
registratorsbeställningar vid artilleri- och fortifikationsdepartementen
anförts.

Med undantag af den personalökning, som kommittén nu föreslagit,
har kommittén, som vid afgifvandet af nämnda förslag, i hvad de angå
intendentsdepartementet, förutsatt, att sjukvårdsärendena skulle från departementet
undantagas, ansett någon ändring af nuvarande organisation eller
stater för intendentsdepartementets civilbyrå och civila departementet ej
böra ifrågakomma. Likaledes har kommittén, i fråga om de institutioner,
som nu äro gemensamma för hela ämbetsverket, men lyda under chefen för
civila departementet, nämligen bokslutskontoret och kassakontoret, ansett, att
desamma böra med oförändrad organisation och ställning i öfrigt bibehållas.
Dock har kommittén i sitt förslag till stat för civila departementet från
bokslutskontoret till civilbyrån öfverfiyttat bokhållarebeställningen och
från den å byrån nu upptagna revisors- och bokhållarebeställningen borttagit
bokhållarebenämningen. Dessa åtgärder innebära likväl icke några
ändringar af bestående förhållanden, enär, enligt hvad kommittén inhämtat,
innehafvaren af sistnämnda beställning uteslutande tagits i anspråk
för revisionsarbete, under det att civila departementets bokhålleri bestrides
af den bokhållare, som upptagits under bokslutskontoret. Bokföringen å
sistnämnda kontor, omfattande hufvudsakligen upprättandet af arméförvaltningens
hufvudbok, har hittills bestridts endast af kamreraren, hvilken
vid utöfvandet af öfriga, enligt instruktionen honom åliggande göromål
haft till sitt biträde en amanuens. I gällande instruktion återfinnas ej
heller särskilda bestämmelser om åligganden för någon bokhållare å bokslutskontoret,
utan är omförmälde tjänsteman där inrymd bland bokhållare
å departement.

Slutligen vill kommittén i fråga om den civila departementets chef
underlydande personal fästa uppmärksamheten vid den nu i arméförvaltningens
stat under benämning »ett juridiskt biträde för hela ämbetsverket»

112

upptagna tjänsteman med aflöning af 2,000 kronor i form af arfvode.
Denne tjänsteman har tillkommit såsom ersättning för den hos krigskollegium
och därefter hos arméförvaltningen anställde advokatfiskal. Under
det stillastående i härväsendets utveckling, som ännu utmärkte 1870- och
början af 1880-talet, hade advokatsfiskalens göromål så förminskats, att,
då fråga blef om arméförvaltningens omorganisation, hans beställning
ansågs kunna indragas. Benämningen af juridiskt biträde, som valdes
för arftagaren till hans åligganden, och det ringa belopp, som anslogs till
dennes aflöning, kunde möjligen vid den tiden anses förklarliga. I samma
mån som nödvändigheten af härens omorganisation gjorde sig mera gällande
och lifaktigheten inom det militära området blef större, ökades
emellertid göromålen för det juridiska biträdet. Hälft förgätna rättsförhållanden
måste utredas. Kronans äganderätt till fastigheter, som öfvergått
till enskilds besittning, måste häfdas. Rättsliga bevis måste från de
särskilda arkiven framletas och omfattande rättegångar anhängiggöras.
Utom dylika maktpåliggande värf uppkommo vid genomförandet af beslutade
förbättringar i härordningen en massa rättsfrågor af särskilda slag,
hvilka till det juridiska biträdet öfverlämnades. Arméförvaltningen, som
icke hade till sitt förfogande medel till förbättring af lönevillkoren, gaf
sitt erkännande af betydelsen utaf det juridiska biträdets verksamhet genom
att tillägga honom värdighet af t. f. ombudsman, och det åt
honom upplåtna tjänsterum utmärktes såsom ombudsmanskontor. En fortsatt
stegring af antalet ärenden, som öfverlämnades till ombudsmannens handläggning,
föranledde dock slutligen arméförvaltningen att hos Kungl. Maj:t göra
underdånig framställning om extra ersättning åt honom; och har sådan
framställning därefter årligen förnyats och vunnit Kungl. Maj:ts bifall, så
att ombudsmannen under ett hvart af de sistförflutna åren uppburit, utöfver
sitt arfvode 2,000 kronor enligt staten, ett belopp af 1,000 kronor,
hvilket belopp för år 1905 anvisats från fjärde hufvudtitelns anslag till
extra utgifter.

Uti hvad sålunda förekommit finner kommittén välgrundad anledning därtill,
att äfven i arméförvaltningens stat gifves uttryck åt den förbättrade ställning,
som de arméförvaltningens juridiska biträde tillkommande göromål åt
detsamma faktiskt förvärfvat; hvarför kommittén föreslår, att i ämbetsverkets
organisation måtte ingå ett ombudsmanskontor, som i likhet med bokslutskontoret
och kassakontoret blifver gemensamt för hela ämbetsverket,
men ställes under chefens för civila departementet öfverinseende, samt att
för en ombudsman såsom tillhörande detta kontor i staten uppföres ett
arfvode af 3,000 kronor.

För kommittén, som i det föregående yttrat sig om organisationen af

113

intendentsdepartementets civilbyrå och civila departementet med därunder
lydande kontor, återstår att afgifva förslag rörande intendentsdepartementets
militärbyrå. Om organisationen af denna byrå, som nu ej omfattar annan
personal än en fältintendent såsom chef och föredragande samt en intendent
såsom assistent, gäller i tillämpliga delar, hvad om motsvarande
byråer å artilleri- och fortifikationsdepartementen anförts. I närmaste öfverensstämmelse
med den föreslagna organisationen af sistnämnda byrå har
kommittén i sitt förslag till stat för intendentsdepartementets militärbyrå
uppfört en chef och föredragande af öfverstes grad, en byråchefsassistent af
regementsofficers och en andre assistent af kompaniofficers grad, samtliga
med aflöning å annan stat, intendenturkårens. Med den ökning af intendenturtjänstemän
genom en andre assistent, som kommittén i staten uppfört,
är icke behofvet af teknisk sakkunskap i departementet, enligt kommitténs
åsikt, under alla förhållanden tillgodosedt; men det må tillkomma chefen
för departementet, som tillika är chef för intendenturkåren, att från intendenturkårens
hufvudstation till tjänstgöring å departementet beordra
andra intendenter, när så erfordras för förvaltningsärendenas ändamålsenliga
behandling.

De båda assistenternas uppgift skulle vara att bereda till militärbyrån
inkommande ärenden samt afgifva de yttranden angående anskaffningar,
hvartill förvaltningsgöromålens handläggning, särskild! räkenskapsundersökningar,
kunde gifva anledning. Kommittén afser nämligen, att
ifrågavarande assistenter skola vara målsmän för den sakliga granskning,
som, enligt hvad ofta framhållits, är af så stor betydelse för förvaltningens
ändamålsenliga handhafvande och som särskildt inom detta departements
förvaltningsområde kan vara af utomordentlig ekonomisk vikt och isynnerhet
ägnad att åstadkomma likformighet i de olika förvaltningsgrenarna
hos truppförbanden.

Byråchefsassistenten, med hvilken benämning kommittén i enlighet
med hvad förut yttrats, afser att angifva dennes behörighet och skyldighet
att vid förfall för byråchefen öfvertaga hans ämbetsutöfning, skulle
exempelvis kunna förberedande handhafva alla utrustningsfrågor, hvaremot
öfriga intendenturtekniska ärendens beredning kunde tillkomma andre assistenten.
Göromålens fördelning mellan assistenterna torde dock vara beroende
af byråchefen, som har att föredraga samtliga ärenden för departementschefen.

Då kommittén för byråchefen föreslagit öfverstes grad, har kommittén
härför påverkats af samma skäl, som under artilleridepartementet
anförts beträffande fälttygmästare^ ämbetsställning samt därjämte
tagit särskild hänsyn till det förhållande, att byråchefen må, liksom dels -

114

partementschefen, vara behörig att verkställa inspektioner af arméförvaltningen
underlydande regementsförvaltningar. För behörighet härtill förutsattes
från militärsynpunkt, att den inspekterande åtminstone är likställd
med dem, hvilkas åtgärder äro föremål för hans kritiska bedömande. Dylika
inspektioner och den däraf föranledda personliga beröringen mellan det centrala
ämbetsverkets och de decentraliserade förvaltningsinstitutionernas funktionärer
synas kommittén böra hafva ett synnerligt förmånligt inflytande på
förvaltningens handhafvande efter riktiga grunder samt därefter afpassade,
sins emellan öfverensstämmande former. Detta inflytande kan blifva till
stor fördel i ekonomiskt afseende därigenom att den erfarenhet, som vunnits
vid ett truppförband, kan öfverföras och blifva till nytta vid ett annat
och sålunda inom hela förvaltningsområdet genomföras de principer, hvilkas
tillämpning medför minsta möjliga kostnad på samma gång som den åstadkommer
fasthet och enhet i förvaltningen. De å byrån anställda assistenterna
liksom öfriga intendenturtjänstemän, som kunna komma att anlitas
å militärbyrån, blifva i tillfälle att i väsentlig mån bidraga till ernåendet
af ett sådant önskvärdt förvaltningsresultat. Genom den jämförelse mellan
de särskilda truppförbandens förvaltning, sådan den gifver sig tillkänna i
dessas till militärbyrån sammanförda räkenskaper och redogörelser, kunna
nämligen de å militärbyrån anställda assistenter eller från intendenturkårens
hufvudstation beordrade intendenturtjänstemän bedöma förekommande skiljaktigheter
mellan de olika truppförbanden samt af föreliggande resultat
vinna en väl grundad uppfattning om det mest ändamålsenliga och billiga
sätt för förvaltningens handhafvande i den ena eller andra grenen, och,
genom framhållande för byråchefen af hvad de sålunda inhämtat, sätta
honom i stånd att vidtaga åtgärder för rättelser eller jämkningar, där
sådana erfordras i de vid de särskilda förvaltningarna använda system.

Bifall till kommitténs förslag till organisation af intendent sdepartementets
militärbyrå föranleder till sådan ökning af intendenturkårens stat,
att däri upptages aflöning för ytterligare en öfverfältintendent. En förening,
i likhet med den i fortifikationsdepartementet, af befattningen såsom chef
för intendentsdepartementets militärbyrå med befattningen såsom chef för
intendenturkårens hufvudstation torde, på grund af de å bådadera hållen
förekommande göromålens omfattning till såväl myckenhet som beskaffenhet,
icke vara tänkbar.

I fråga om de intendentsdepartementet tillkommande göromål må
erinras, att de i arméförvaltningens instruktion departementet tillagda
ärenden angående mötesfält och skjutbanor förut öfverflyttats till fortifikationsdepartementet,
hvaremot ärenden angående ved, ljus och vatten öfverflyttats
från sistnämnda departement till intendentsdepartementet. Med

115

erinran om den af kommittén redan föreslagna utbrytning från departementet
af sjukvårdsärenden har kommittén, utöfver hvad ofvan anförts
angående öfverflyttning till civila departementet af förvaltningen utaf vissa
anslag, icke att föreslå någon ändring i afseende å de ärenden, som tillhöra
intendentsdepartementets ämbetsåligganden.

På grund af hvad sålunda anförts, hemställer kommittén,

att intendentsdep ar temeritet, med generalintendenten såsom chef, organiseras
å två byråer: militärbyrån med en öfverfältintendent såsom chef och
föredragande samt en fältintendent såsom byråchefsassistent och en intendent
vid intendenturkåren såsom andre assistent, samt civilbyrån med ett
krigsråd såsom chef och föredragande,

att i öfrigt å civilbyrån anställas en sekreterare och en kamrerare
såsom tjänstemän i andra lönegraden samt en registrator, en notarie, fyra
revisorer och en bokhållare såsom tjänstemän i första lönegraden;
att å militärbyrån handläggas ärenden, som angå:

a) truppernas underhåll;

b) arméns munderingsutrustning och annan intendenturmateriel;

c) intendenturförråden;

d) remonteringsväsendet och legning af exercishästar;

e) furagering;

f) ved, ljus och vatten för fästnings- och garnisonsorter; och

g) landstormen, intill dess uppdelningen af anslaget härför kan ske;

samt att å civilbyrån handläggas ärenden, som angå:

a) utanordning af medel;

b) bokföring;

c) granskning af redogörelser och räkningar;

d) departementets civila personal;

e) uppgörandet af kontrakt samt tillämpning af sådana och af ekonomiska
författningar; och

f) anmärkningar mot räkningar och redogörelser, hvarjämte civilbyrån
tillkommer;

g) förvaring af kontrakt, uppbörds- och leveransbevis samt värdehandlingar.

Under åberopande af hvad kommittén anfört beträffande civila departementet,
föreslår kommittén:

att detta departement, med generalkrigskommis3arien som chef, organiseras
å en civilbyrå, med ett krigsråd såsom chef och föredragande, samt
att under departementets öfverinseende ställas tre för hela ämbetsverket
gemensamma kontor, nämligen: bokslutskontoret, kassakontoret och ombudsmanskontoret; -

116

att å civilbyrån, förutom byråchefen, anställas:
en sekreterare,
en kamrerare,
en förste revisor,
fem revisorer,
en notarie,
en registrator och
en bokhållare;

att därjämte anställas:
å bokslutskontoret: en kamrerare,
å kassakontoret: en krigskassör och
å ombudsmanskontoret: en ombudsman;

att å departementet handläggas ärenden, som angå:

a) arméns rekrytering;

b) aflöning, som utgår från de å riksstatens fjärde hufvudtitel uppförda
aflöningsanslag;

c) anslagna medel till krigshögskolan, ridskolan, skjutskolan för infanteriet
och kavalleriet, krigsskolan och militärläkares undervisning;

d) de värnpliktiges aflöning m. m.;

e) inkvarterings- och servisbidrag, så vidt sådana utgå från inkvarteringsanslagen
å nämnda hufvudtitel;

f) rese- och traktamentsersättningar, så vidt de skola utgå från det
särskilda anslaget å samma hufvudtitel;

g) stipendier;

h) reglementen för enskilda pensionsinrättningar vid arméns truppförband; i)

kontroll i vissa delar af befintliga roterings- och därmed jämförliga
kassor;

j) pensionering och understöd från Vadstena krigsmanshuskassa, invalidhusfonden
samt beväringsmanskapets invalid- och pensionsfond äfvensom
begrafningshjälp efter aflidna militärer, där sådan skall utgå;

k) arméförvaltningens kassa, i dessa ärenden inbegripna samtliga rekvisitioner
från statskontoret, hvilka rekvisitioner skola för hela ämbetsverket
genom civila departementet verkställas;

l) arméförvaltningens bokslut;

m) tillsynen öfver arméförvaltningens arkiv och

n) upprättandet hvarje år af liggare öfver anslagen under fjärde hufvudtiteln
samt utarbetandet af det för Riksdagens revisorer afsedda statistiska
tabellverk.

Såsom kommittén förut framhållit, erfordras utöfver den personal,

117

som uppförts å de af kommittén afgifna förslag till stater för arméförvaltningens
olika departement, extra tjänstemän till biträde åt de ordinarie
och till deras ersättande ifall af behof. Åt de extra tjänstemän, bvilkas
biträde är nödvändigt för upprätthållandet af förvaltningsgöromålen, böra.
enligt kommitténs åsikt, anvisas fasta arfvoden. Det erforderliga antalet
af sådana extra ordinarie tjänstemän eller amanuenser har kommittén
beräknat till sexton, nämligen åtta för civila och sex för intendentsdepartementet
samt en för hvardera af fortifikations- och artilleridepartementen.
Behof af amanuenser å civila departementet har kommittén nämligen ansett
förefinnas för krigsrådet, till biträde vid ärendenas beredning, samt för
kamreraren och bokhållaren, hvilka för ett säkert utförande af dem
åliggande göromål måste hafva hjälp för kollationering, sifferkontroll och
räkning m. m., hvarjämte en amanuens erfordras till biträde med Vadstena
krigsmanshuskassas räkenskaper, en vid kansliexpeditiopen, en vid bokslutsoch
krigskassörskontoren samt två vid revisionen. A intendentsdepartementet
erfordras biträde af en amanuens å kansliexpeditionen, en för hvarje
revisionsrotel och en för bokhållaregöromålen. Den för hvardera af artillerioch
fortifikationsdepartementen föreslagna amanuensen må vara behjälplig
med de i allmänhet å vederbörande departements civilbyrå förekommande
göromål samt vara tillgänglig för mottagande af förordnande för ordinarie
tjänsteman, som kan vara förhindrad att upprätthålla sin beställning.

H. Erinringar angående ny instruktion för arméförvaltningen.

Kommittén, som icke har att afgifva förslag till affattningen utaf ny
instruktion för arméförvaltningen, har i det föregående afgifvit förslag till
bestämmelser angående arméförvaltningens verksamhet och organisation
m. in., hvilka, enligt kommitténs åsikt, böra i instruktionen inflyta. Till
fullständigande häraf har kommittén ansett sig böra ytterligare göra några
uttalanden angående den ifrågasatta instruktionen.

Hvad då först angår indelningen af instruktionens innehåll, har kommittén
i detta afseende icke något väsentligt att erinra mot nu gällande
instruktion; dock synes kommittén dess första kapitel böra afhandla verkets
ämbetsbefattning, hvilken, själf _ härledande sig från grundlagen, är
bestämmande för ämbetsverkets organisation, som förty enligt den logiska
ordningen bör följa därefter. Vidare torde bestämmelser gifvas angående
ärendenas handläggning samt angående tjänstetillsättning och andra tjänste -

118

Armfyörvaltningen»

ämbete
befattning.

förhallanden äfvensom, i särskild! kapitel, åtal mot personalen och dennas
ansvar för tjänstefel samt slutligen bestämmelser angående besvär öfver
arméförvaltningens beslut.

I den nuvarande instruktionen afhandlas i ett särskild! kapitel, det
fjärde, ämbete- och tjänstemännens åligganden, hvilka där äro detaljeradt
bestämda. Kommittén drager i tvifvelsmål lämpligheten af dylika noggranna
bestämmelser i omtörmälda afseende. Då de göromål, som tillkomma
en tjänsteman, i en instruktion så noga specificeras, kan, såsom
ock bär inträffat, den mening vilja göra sig gällande, att icke annat ärende,
än som i instruktionen uttryckligen angifves, tillhör hans tjänsteåligganden.
Om därför tjänstemännens skyldigheter skola i instruktionen angifvas, böra
desamma icke genom en detaljerad uppräkning blifva så begränsade, att en
tjänsteman kan däri finna anledning att försöka undandraga sig befattningen
med ett ärende, som icke uttryckligen angifves; utan böra, enligt
kommitténs mening, skyldigheterna endast till sin allmänna art bestämmas.
Kommittén anser likväl, att instruktionen icke bör innehålla bestämmelser
om andra än cheferna. Dessa skola vara ansvariga för förvaltningen, en
hvar inom sitt område. Därför bör det ock tillkomma cheferna att mellan
de till deras biträde ställda tjänstemän fördela ärendena på sätt, de kunna
finna nödigt, för att ämbetsverket må kunna fylla sin uppgift. Bestämmelser
om tjänstemännens skyldigheter, allrahelst deras, som af ämbetsverket
själft tillsättas, böra sålunda vara att söka, icke i en af Kungl.
Maj:t fastställd instruktion, utan snarare i en af arméförvaltningen fastställd
arbetsordning.

Instruktionen bör däremot innehålla bemyndigande för arméförvaltningen
att utfärda dylika föreskrifter, hvilket bemyndigande lämpligen
torde erhålla plats under kapitlet om arméförvaltningens ämbetsbefattning.

I samma kapitel torde intagas nuvarande instruktions bestämmelser i
§ 7, med undantag dock af hvad däri förekommer angående inspektioner,
hvilket synes kommittén böra falla under kapitlet om ärendenas handläggning.
Till ämbetsbefattningen höra ock rätteligen arméförvaltningens
befogenhet att pröfva och afgöra anmärknings-, reskontrerings- och afskrifningsmal
(ins. 1J § 16), dess skyldighet att afgifva förslag om medels användning
m. m. (ins. § 26) och berättelser om förvaltningen (ins. §§ 28—31);
men i anledning däraf att dessa ärenden tillkomma arméförvaltningen å
de särskilda departementen, torde desamma, af praktiska skäl och då departementsindelningen
ännu icke blifvit nämnd, lämpligen bibehållas under
bestämmelserna om ärendens handläggning. Däremot synes till första kapitlet

1) »las.» = nu gällande instruktion för arméförvaltningen.

119

böra öfverflyttas stadgandet angående arméförvaltningens skyldighet (enligt
ins. § 31) att årligen afgifva underdånig, för Riksdagens revisorer afsedd
berättelse om tillståndet och styrelsen af de under dess förvaltning stående
delar af statsverket.

Kapitlet om arméförvaltningens organisation torde böra omfatta i huf-Armé/örvait■
vudsak samma föreskifter, som nu därom gälla, med de ändringar likväl, som organisation.
af kommitténs förslag föranledas, så att till boksluts- och kassakontoren
tillägges ombudsmanskontoret såsom lydande under chefen för civila departementet,
och att såsom chefer för fortifikations- och intendentsdepartementens
militärbyråer upptagas chefen för fortifikationsstabens hufvudstation
för den förra och en öfverfältintendent för den senare in. m. I fråga om
uppräkningen af tjänstemän anser kommittén, att alla de, som enligt
kommitténs förslag skola hafva befattningar i arméförvaltningen, såsom
assistenter och departementsskrifvare, böra i instruktionen omnämnas. Bestämmelserna
om sättet för ämbets- och tjänstemännens utnämning och
förordnanden synas kommittén böra öfverflyttas till kapitlet om tjänstetillsättning
in. m.

I öfrigt anser sig kommittén böra hemställa, att i instruktionen måtte
gifvas bestämdt uttryck åt det förhållande, att, ehuru ämbetsverket utgöres
af fyra departement, hvart och ett af dem i de ärenden, som på dess handläggning
ankomma, företräder hela ämbetsverket.

Uti en särskild § efter den, hvari cheferna för departementen omförmälas,
torde lämpligen kunna inrymmas bestämmelser om departementschefs
och byråchefs åligganden med uttrycklig föreskrift, beträffande departementschef,
att han är Kungl. Maj:t ansvarig för departementets förvaltning,
och att han äger ensam beslutanderätt i alla de ärenden, som tillhöra
departementet.

Om ärendenas handläggning torde, i enlighet med kommitténs förslag, Are?ci*^a>
stadgas, att densamma sker i plenum, vid sammanträden mellan två eller läggning.
flera departement och å de särskilda departementen.

Af de, enligt nuvarande instruktion, plenum tillkommande ärenden
torde kunna ur den nya instruktionen uteslutas dels »Kungl. Maj:ts remisser,
hvilka icke äro ställda till visst departement», enär sådana remisser
innebära nådiga befallningar och äro inbegripna i det nästföregående momentet,
dels ock »frågor om räkenskapernas form och uppställning», hvilka
frågor hvarje departement för sin del bör afgöra, hvaremot till samma
ärenden torde komma dem, som nu handläggas i sammanträde mellan
departementscheferna.

I fråga om arméförvaltningens arbetsordning torde böra tilläggas, att

120

hvarje departement för sig äger besluta om ordnandet af arbetena inom
departementet.

Angående de ärenden, som böra tillkomma hvarje särskilt departement,
får kommittén hänvisa till sina härofvan afgifna förslag.

I anledning af hvad kommittén i det föregående hemställt om behandlingen
af anmärknings- och andra i ins. § 16 omförmälda mål, torde någon
undantagsbestämmelse icke erfordras om andra mål än balansmål.

Uti följande § förekommande bestämmelser torde böra rättas till öfverensstämmelse
med kommitténs förslag. Då vid sammanträden mellan flera
departement hvarje departements beslutanderätt skall bevaras, erfordras för
dylika sammanträden ej särskilda föreskrifter angående omröstning till beslut,
hvaremot hvad därom nu är gällande, torde fortfarande få tillämpas å
plenum. Dock synes för bestämmande af pleni beslut kunna vara tillfyllest
att föreskrifva, att såsom beslut skall gälla den mening, hvarom de flesta sig
förenat eller, vid lika röstetal för olika meningar, den, som biträdes af
ordföranden.

I enlighet med kommitténs förslag torde föreskrifvas, att plenum
utgöres af departementscheferna såsom beslutande, under ordförandeskap
af den äldste af dem, efter föredragning af byråchefen å civila departementet
eller, om ärendet företrädesvis tillhör visst departement, af den
byråchef, som förberedande handlagt ärendet. Som pleniärenden angå hela
ämbetsverket, bör för beslutmässighet föreskrifvas, att alltid hvarje departement
skall i plenum vara representeradt. Protokollsförande i plenum
torde fortfarande förblifva sekreteraren å civila departementet, äfven om
detta departements byråchef ej varit föredragande. Protokollen böra nämligen
vara samlade på ett ställe, så att ej någon tvekan uppkommer, hvar
protokoll i ett ärende är tillfinnandes.

Angående sammanträden mellan två eller flera departement torde
böra föreskrifvas, att däri deltaga vederbörande departementschefer såsom
beslutande och en byråchef från hvart af de sammanträdande departementen,
hvarvid ärendets beskaffenhet må afgöra, hvilken byråchef bör
från departement, där två sådana finnas, till sammanträdet kallas; att
byråchefen å det departement, som ärendet mest angår, är föredragande,
med rätt dock för annan departementschef att, i hvad ärendet angår hans
departement, fordra föredragning af sin byråchef, samt att protokollsföring,
om sådan erfordras, och expeditioner i ärendet ombesörjas å det departement,
som har största delen i ärendet.

För ärendens afgörande å särskilda departement torde böra, i enlighet
med hvad kommittén i det föregående hemställt, föreskrifvas, att ärendena
afgöras af departementschef uppå föredragning af vederbörande byråchef;

121

dock att å civila departementet i byråchefs ställe, men i dennes närvaro,
föredragas anmärkningsmål af förste revisorn samt ärenden rörande pensionering
af arméns manskap, tilläggande af svärdspensioner och utbetalning
af nådigt beviljade gratifikationer af kamreraren, hvarförutom, på sätt
i nådigt bref den 30 december 1885 bestämts, till föredragning af kamreraren
må kunna af departementschefen vid behof anvisas äfven andra
ärenden.

Byråchefs rätt och skyldighet att låta anteckna från beslut i ärende
skiljaktig mening bör ock i instruktionen bestämmas.

Till fullständigande af bestämmelserna angående göromålens fördelning
torde lämpligen stadgas, att de särskilda departementen dessutom förvalta
fjärde hufvudtitelns anslag och disponera landtförsvarets fonder efter fördelning
dem emellan af samma förvaltning och disposition på grund af
nämnda tillgångars användning inom hvarje särskildt departements verksamhetsområde.

I ordning härefter torde komma de af kommittén föreslagna bestämmelser
angående ärendens afgörande under departementschefs frånvaro samt
angående utöfvandet, af byråchefsämbete vid förfall för ordinarie byråchef.

Uti det till ins. § 7 gjorda tillägg genom nådiga kungörelsen den 10
juni 1892 hafva departementschefer ålagts att genom inspektioner taga
personlig kännedom om tillståndet af kronans, landtförsvaret tillhörande
byggnader, förråd och öfrig egendom samt tillse, huru de lokala, arméförvaltningen
underlydande förvaltningsmyndigheter utföra sina åligganden
och tillämpa gifna föreskrifter. Kommittén anser ej blott, att denna inspektionsskyldighet
må bibehållas, utan jämväl, att densamma må å militärdepartementen
utsträckas till cheferna för militärbyråerna, hvilka må, efter
vederbörande departementschefs förordnande, i hans ställe kunna företaga
inspektionsresor. Dylika inspektioner, som kunna anses såsom den sakliga
granskningens högsta grader, äro synnerligen ägnade att åstadkomma
fasthet och enhet i förvaltningen samt bidraga till anslagsmedlens rätta
och ändamålsenliga användning. De äro sålunda af stor betydelse saväl
för förvaltningens systematiserande som för åstadkommande af den största
möjliga sparsamhet.

Gränserna mellan departementschefs ensambeslutanderätt samt byråchefs
berednings- och föredragningsskyldighet torde i instruktionen närmare
angifvas, så att tvekan ej må uppstå, huruvida en föreliggande fråga bör
underställas departementschefen eller icke. Sådana åtgärder, som erfordras
för fullständig utredning af ett ärende, måste anses tillhöra ärendets
beredning. Byråchef må därför äga att utan föregående föredragning infordra
förklaringar, upplysningar eller yttranden, som han finner erlorder 16 -

122

Tjänstetillsättning
m. rr

liga för ärendets slutliga afgörande, äfvensom vidtaga åtgärder, som afse
allenast befordran till granskning eller förvaring af handlingar eller dylikt.

Vidare må i öfrigt om måls och ärendens formella behandling gifvas
bestämmelser och i sådant afseende stadgas dels om deras införande i diarium,
hvari böra göras anteckningar om alla i ärende vidtagna åtgärder, så att
upplysningar när som helst kunna inhämtas, i hvad skick och ställning
mål eller ärende befinnes, dels ock om protokollsföring och expeditioners
undertecknande in. m.

Hvad protokollsföring angår, torde sådan i allmänhet vara obehöflig.
Den är ock redan i flera förvaltningsverk afskaffad med undantag för
vissa fall, då omständigheterna fordra, att protokoll föras. De i arméförvaltningen
nu förda protokoll inskränka sig, vidkommande de allra flesta
ärenden, till ett omnämnande af ärendenas diarienummer med en för dem
alla gemensam hänvisning till anteckning å akterna och i diariet samt till
registratur. Beloppen af utanordnade medel förekomma dock alltid i
protokollen specificerade. Protokollsföringen kan sålunda ej anses vara
synnerligen betungande, men torde dock än mera kunna inskränkas genom
föreskrift i instruktionen därom, att öfver alla ärenden skall genom
vederbörande föredragandes försorg upprättas en lista, å hvilken vid
hvarje ärende medelst en kort anteckning utmärkes det beslut, som blifvit
fattadt, samt dessutom antecknas, hvilka vid ärendenas afgörande närvarit,
och att dessa listor samlas för hvarje år samt förvaras å de särskilda
byråerna.

Protokoll torde dock böra föras utom i de fall, sådant i gällande
författningar är föreskrifvet, äfven då skiljaktiga meningar vid ett ärendes
afgörande förekommit, då beslut skall expedieras genom protokollsutdrag
samt då arméförvaltningen finner skäligt särskildt förordna, att protokoll
skall föras.

Om skrivelser och utlåtanden af arméförvaltningen torde böra stadgas,
huru de skola undertecknas.

Skrivelser eller utlåtanden till Kungl. Maj:t i ärenden, hvari olika
meningar inom arméförvaltningen yppats, höra åtföljas af protokollsutdrag,
innehållande dessa meningar. Pleniskrifvelser böra kontrasigneras af sekreteraren
å civila departementet.

I instruktionen torde böra inflyta fullständiga bestämmelser om tillsättandet
af arméförvaltningens ämbets- och tjänstemän.

Efter bestämmelserna om tillsättandet af ämbets- och tjänstemän samt
kungörandet af ledigblifna beställningar, i hvilket sistnämnda afseende
kommittén ej har att föreslå några ändringar af hvad nu är gällande,
synes kommittén lämpligen böra i instruktionen införas, hvad kommittén

123

föreslagit i fråga om kompetensvillkor, därvid särskilt torde omförmälas
extra tjänstemans rätt till ersättning under tid, han för egen utbildning
tjänstgör i regements- eller likartad förvaltning.

Beträffande de stadganden angående semester, tjänstledighet, förordnanden
och afsked, som i ins. §§ 45—48 innehållas, har kommittén
ej andra ändringar att föreslå än sådana, som må vara eu följd af
hvad kommittén i det föregående hemställt i fråga dels om upprätthållande
af departementschefs och byråchefs göromål under ordinarie
chefs frånvaro, därvid i fråga om upprätthållandet af byråchefsämbetet
å civila departementet under tid, då ordinarie byråchefen är tjänstförrättande
departementschef, torde förfaras på samma sätt, som för det
fall, då nämnde byråchef beviljas tjänstledighet, dels om inrättandet af
nya beställningar och befattningar, dels ock om öfverförandet till plenum
af de departementscheferna gemensamt nu tillkommande åligganden. Dock
vill kommittén förorda, att rätt till semester medgifves äfven ombudsmannen
samt, under kortare tid, de extra tjänstemän, som af arméförvaltningen
antagits till amanuenser.

Hvad i nu gällande instruktion är föreskrifvet om åtal mot personalen
och ansvar för tjänstefel, torde fortfarande blifva gällande; börande likväl, och ansvar
enligt kommitténs mening, om tjänsteman, som är af Ivungl. Maj:t ut-/ör tjänstefel.
nämnd, dömes till mistning af sin tjänst under viss tid eller fälles till
böter, beslutet jämte skälen därför hos Kungl. Maj:t anmälas.

För den, som med arméförvaltningens beslut icke åtnöjes, torde föreskrifvas,
att ändring däri må sökas genom besvär, hvilka skola till landt- ningens
försvarsdepartementet ingifvas före klockan tolf å trettionde dagen efter heslut
erhållen del af beslutet; börande delgivning i ärende, som angår tillsättandet
af tjänst, anses hafva skett den dag, beslutet blifvit i allmänna
tidningarna kungjordt. öfver tilldelad varning torde dock ej klagan få
föras, hvarjemte torde böra föreskrifvas, att beslut om tjänstemans eller
betjänts afstängning från tjänstgöring må gå i verkställighet utan hinder
af besvärs anförande.

Uti de ämnen, som gällande instruktion afhandla och som nu icke
blifvit af kommittén berörda, har kommittén ansett några principiella
ändringar ej erforderliga.

I fråga om arméförvaltningens redovisningsskyldighet till kammarrätten,
har kommittén velat uttala önskvärdheten däraf, att tiderna för
öfverlämnandet af arméförvaltningens hufvudbok med därtill hörande
verifikationer framflyttas, dels för vinnande af tid för utförandet af
den arméförvaltningen åliggande granskning af redogörelserna dels ock
för inhämtande därur af upplysningar, som kunna vara erforderliga för

124

handläggningen af andra förvaltningsärenden. Kommittén har emellertid
ansett sig icke kunna beträffande medelsredogörelser härom afgifva förslag,
hvars bifallande skulle inskränka på tiden för kammarrättens revisionsafdelning.
att fullgöra sin granskningsskyldighet, hvaremot det synes kommittén
icke böra förefinnas hinder för persedelredogörelsernas bibehållande
i arméförvaltningen under längre tid, än nu är föreskrifven, eller ens
för dessa redogörelsers kvarblifvande hos arméförvaltningen, hvilket skulle
vara af synnerlig betydelse dels för verkställandet beträffande efterföljande
redogörelser af den sakliga revision, som i arméförvaltningen utföres, men
som ej kan vara att påräkna i kammarrätten, dels ock för bedömandet
af befogenheten utaf framställningar, som kunna till arméförvaltningen
inkomma, om anskaffningar af persedlar af samma slag, som i förut afgifna
redogörelser äro upptagna.

För den civila personalen hos arméförvaltningen har kommittén i
sina förslag till stater liksom i detta betänkande användt de benämningar,
som nu förekomma såväl i detta som i andra förvaltningsverk. Ehuru
någon ändring. häri icke kan anses beröra grunderna för ämbetsverkets
organisation, vill kommittén likväl fästa uppmärksamheten vid ett förut,
särskilt af 1893 års kommitté väckt förslag om fastställandet för alla
arméförvaltningens civila ämbets- och tjänstemän af särskilda benämningar,
angifvande deras anställning just hos detta ämbetsverk. Nyssnämnda
kommitté föreslog i sådant afseende, i analogi med de från krigskollegii
tid ännu bevarade benämningarna krigsråd och krigskassor, benämningarna
krigssekreterare, krigskamrerare, krigsrevisor o. s. v.

Kommittén anser det icke vara utan betydelse, att arméförvaltningens
ämbets- och tjänstemän erhålla sådana benämningar, som utmärka deras
befattning med krigsväsendet tillhörande förvaltningsgöromål och som både
i och utom tjänsten skilja dem från deras likar vid andra centrala ämbetsverk.
Sådant förhållande skulle otvifvelaktigt, bland annat, bidraga till
sammanhållning inom ämbetsverket och höjandet hos tjänstemännen af
känslan utaf gemensamt ansvar. Kommittén har därför velat förorda införandet
af dylika benämningar, i hvilket afseende kommittén finner lämpligt,
att, med bibehållandet af benämningen krigskassör, alla öfriga tjänstemän
i andra lönegraden må benämnas krigskommissarier samt tjänstemän
i första lönegraden krigsrevisorer, om de innehafva kameral beställning,
samt krigsnotarier, om de innehafva registrators- eller notariebebeställningar.

125

J. Förslag angående de för arméförvaltningen
gemensamma anslag.

Uti de särskilda förslag till stater för arméförvaltningens olika departement,
som kommittén uppgjort, har kommittén icke kunnat upptaga
sådana anslagsmedel, som äro afsedda att vara gemensamma för samtliga
departement. Till dessa äro i nu gällande stat hänförda, utom arfvode till
juridiskt biträde 2,000 kronor, hvarom kommittén i det föregående haft
anledning att yttra sig, sammanförda belopp dels 29,500 kronor till vikariatsersättning,
arfvoden åt extra ordinarie tjänstemän, flitpenningar, tillfälligt
biträde och renskrifningskostnad, dels ock 18,556 kronor till skrifmaterialier
och expenser, ved m. m., hvarjämte förekommer aflöning till
betjänte med tillhopa 5,100 kronor, så att sammanlagda beloppet af gemensamma
anslagsmedel utgör 50,056 kronor.

Hvarken anslaget till vikariatsersättning m. m. eller till skrifmaterialier
m. m. hafva under de sistförflutna åren varit tillräckliga. Förstnämnda
anslag, 29,500 kronor, öfverskreds sålunda år 1904 med 2,695 kronor 65 öre.

Utgifterna under nämnda år voro fördelade sålunda:

å artilleridepartementet:

arfvoden åt 2 amanuenser (1,500 + 1,000).............. kr. 2,500: —

för renskrifning ............................................................... » 961:26

i gratifikationer................................................................ » 980: — 4,441:26

å fortijikationsdepartementet:

arfvode åt 1 amanuens................................................. kr. 1,200: —

för renskrifning................................................................. » 459: 60

i gratifikationer................................................................ » 340:40 2,000: —

å intendentsdepartementet:

arfvoden åt 7 amanuenser (till 2, hvaraf till den

ene såsom extra revisor, å 1,500 och till 5 å 1,000) kr. 8,000: —

för renskrifning ............................................................. » 2,464:25

i gratifikationer ............................................................. » 1,567:50 12,031:75

å civila departementet:

arfvoden åt 5 amanuenser (2 å 1,500, 1 å 1,200

och 2 å 1,000) .............................................................. kr. 6,200: —

för renskrifning.............................................................. » 2,136:22

i gratifikationer ......................................................... » 2,192:74 10,528:96

1 vikariatsersättning utbetaltes för hela ämbetsverket__3,193:68

Summa kronor 32,195:65

126

Af detta anslag utgår i första rummet aflöning åt amanuenser, hvilken
aflöning, för närvarande högst 1,500 och lägst 1,000 kronor för hvarje
amanuens, torde böra beräknas för en hvar till minst 1,500 kronor, utgörande
för 16 amanuenser, som kommittén föreslagit, 24,000 kronor. Äfven
till vikariatsersättning måste högre belopp än förut erfordras ej allenast
till ersättare för de af kommittén föreslagna nya tjänstemän under dem
tilldelad ledighet, utan äfven till godtgörelse åt amanuenser för mistadt
arfvode under erhållet förordnande att bestrida ordinarie tjänst, hvartill
kommer, att byråchefen å civila departementet må under den tid, han
kan varda tjänstförrättande departementschef, åtnjuta departementschefs
tjänstgöringspenningar, hvarför kommittén ansett ifrågavarande post böra
beräknas till 5,000 kronor. Under titel gratifikationer har kommittén
beräknat 50 kronor i månaden till en hvar af sex extra tjänstemän och en
extra vaktmästare samt dessutom 500 kronor för statistiskt arbete och 300
kronor för oförutsedt extra arbete eller tillhopa 5,000 kronor. Renskri fningskostnaden,
som visat en årlig stegring, har kommittén, oaktadt kostnaden för
artilleridepartementets renskrifning, som, enligt kommitténs mening, till stor
del skulle ombesörjas af departementsskrifvare, därigenom komme att minskas,
ansett icke kunna beräknas till mindre än 7,000 kronor. Härtill kommer
ersättning åt extra tjänstemän under tid, då de för praktisk utbildning
tjänstgöra vid regements- eller likartad förvaltning, hvilken ersättning
kommittén beräknat efter en tjänstgöringstid af ett hälft år eller 182
dagar af 3 extra tjänstemän mot en ersättning till hvar af 3 kronor för
dag, utgörande tillhopa 1,638 kronor eller i rundt tal 1,650 kronor. I
följd häraf har kommittén i vidfogade förslag till stat för de för arméförvaltningen
gemensamma anslag (bil. 18) till arfvoden åt amanuenser,
vikariatsersättning och gratifikationer samt för tillfälligt biträde och renskrifning
uppfört tillhopa 42,650 kronor.

Hvad kostnaderna för skrifmaterialier och expenser, ved m. m. angå,
har kommittén i nyssnämnda förslag till stat upptagit dem till 25,900
kronor, utgörande en höjning af nuvarande belopp med 5,446 kronor.
Till denna ökning har kommittén funnit anledning dels i det förhållande,
att anslaget under senare år måst öfverskridas med nära 3,000 kronor, dels
däri, att, sedan arméförvaltningen tagit i besittning de lägenheter i förutvarande
posthuset, som nu för ämbetsverket äro bestämda, och som omfatta
flera rum än arméförvaltningens nuvarande ämbetshus, kostnaderna
för uppvärmning m. m. komma att uppgå till högre belopp än hittills,
hvarjämte tillkommer aflöning, som härifrån bör utgå, såväl till ytterligare
en portvakt som till en maskinist, för hvilken sistnämnda måste beräknas
minst 1,500 kronor; dels slutligen däri, att utarbetandet af fjärde hufvud -

127

titelns liggare, hvilken till omfånget ökas för hvarje år, i följd häraf medför
ökad kostnad, hvilken synes kommittén böra, i likhet med hvad förut
varit fallit, bestridas från ifrågavarande medel.

Den uti nu gällande stat uppförda aflöning åt en förste vaktmästare
och fem andra vaktmästare med tillhopa 5,100 kronor har i kommitténs
förslag bibehållits oförändrad.

Sammanlagda beloppet af de gemensamma anslagen blifver sålunda
enligt kommitténs förslag 73,650 kronor.

K. Af kommitténs förslag föranledda ändringar af andra stater

samt kostnadsberäkningar.

Såsom kommittén redan framhållit, föranleder bifall till kommitténs
förslag i fråga om arméförvaltningens organisation ändringar af staterna
för artilleristaben, för artilleriets tygstater och för intendenturkåren. I förstnämnda
stat skulle nämligen komma att uppföras ytterligare två artilleristabsofficerare;
och anser kommittén det arfvode, som för dem må upptagas
å nämnda stat, böra bestämmas till 1,200 kronor för den ene
och 1,000 kronor för den andre. Som de nu utgående arfvodena till
assistenten å militärbyrån, 1,000 kronor, och till en artilleriofficer för biträde
å byrån enligt nådiga brefvet den 29 januari 1904, 800 kronor, samt
till en redogörare för de till artilleriets tygstater anvisade medel enligt
nådiga brefvet den 31 december 1902, 500 kronor, ej komme att utgå,
skulle någon ökad kostnad i detta afseende ej uppkomma, utan tvärtom
vinnas en besparing af 100 kronor.

Å staten för artilleriets tygstater skulle tillkomma följande:

1 fälttygmästare, lön ..................................................... kr. 6,000:

dagaflöning å 6 kronor i 365 dagar..................... » 2,190: 8,190: —

1 departementsskrifvare, lön.......................................... » 1,320:

dagaflöning å 3 kronor i 365 dagar .................... » 1,095: — 2,415: —

1 ålderstillägg å lönen å 500 kronor efter 5
års väl vitsordad tjänstgöring

5 dito............................................................................................................. 12,075:

Staten för intendenturkåren skulle komma att ökas med:

1 öfverfältintendent, lön ................................... kr. 6,000:

dagaflöning å 6 kronor i 365 dagar ................. » 2,190: 8,190: —

128

I aflöningsanslaget skulle dessutom uppkomma en ökning af 800 kronor,
arfvode åt ännu en stabsofficer vid fortifikationen, som är afsedd att
vara byråchefsassistent å fortifikationsdepartementets militärbyrå samt bör
för den skull och då han lämpligen bör innehafva regementsofficers grad
erhålla samma arfvode som afdelningschef vid fortifikationens hufvudstation.
Denna ökning utaf aflöningsanslaget är emellertid likställd med
ökningen af anslaget till artilleristaben därutinnan, att den ej medför en
höjning af statsutgifterna i allmänhet, utan tvärtom medför en besparing,
enär det arfvode, 1,200 kronor, som för närvarande tillkommer en till
biträde å fortifikationsdepartementet beordrad officer, enligt nådiga brefvet
den 14 juni 1901, ej vidare behöfver utbetalas.

Af de under fjärde hufvudtiteln uppförda anslag beröras, utom ajlöningsanslaget,
jämväl anslaget till inkvartering skostnader och anslaget till ålderstillägg
af de ändringar i arméförvaltningens stat, kommittén föreslagit.
Inkvarterings- och servisbidrag böra beräknas för generalläkaren med 1,500
kronor, för den nye öfverfältintendenten med 1,200 kronor samt för de
sex departementsskrifvarne å 400 kronor med tillhopa 2,400 kronor. För
fälttygmästaren har kommittén ej beräknat inkvarteringsbidrag, enär kommittén
antagit, att han, i likhet med den hittills varande fälttygmästaren,
komme att åtnjuta naturainkvartering, utan endast servisbidrag, 82 kronor
50 öre. ökningen af detta anslag blifver sålunda 5,182 kronor 50 öre.

De af kommittén föreslagna nya beställningar, som äro förenade med
ålderstillägg, föranleda en ökning af detta anslag, enligt följande efter
häfdvunnen grund gjorda beräkning:

12 tjänstemän i första och andra lönegraden hos arméförvaltningen
å 1,000/2................................................................... kr. 6,000: —

6 departementsskrifvare å 500/2 .................................................... » 1,500: —

1 tjänsteman i lista lönegraden hos arméns sjukvårdsstyrelse

ä 1,000/2 ........................ » 500: —

1 vaktmästare hos dito å 100/2...................................................... » 50: —

Summa kronor 8,050:—-

Enligt kommitténs förslag skulle anslaget till arméförvaltningen behöfva
höjas:

för	a rtilleridepartementet,	................. nu kr. 17,900:— till kr.	18,000
»	fortifikations »	................ * 7,500: -	16,900
»	intendents »	.............. » 35,285: —	36,400
»	civila »	................. » 42,900:— »	65,400
»	gemensamma behof......	................. » 55,156: —	73,650
		Summa nu kr. 158,741:— till kr.	210,350

129

hvadan den ökade kostnaden för arméförvaltningen utgör ... kr. 51,609: —
Härtill bör läggas det belopp, som i förslag till stat för

arméns sjukvårdsstyrelse upptages, ................................................kr. 30,500: —

Summa kr. 82,109: —

Vid beräkning af de ökade kostnaderna för statsverket

i allmänhet, som genomförandet af kommitténs förslag skulle
föranleda, får till sistnämnda belopp läggas:

Arfvoden åt två artilleristabsofficerare......................................... kr. 2,200: —

» åt en fortifikationsstabsofficer.......................... » 800: —

Lön och dagaflöning åt fälttygmästaren ....................................... » 8,190: —

» »åt sex departementsskrifvare å 2,415:— » 14,490: —

» » åt en öfverfältintendent.............................. » 8,190: —

Inkvarterings- och servisbidrag till en generalläkare............... » 1,500: —

» » till en öfverfältintendent...... » 1,200: —

» » åt sex departementsskrifvare

å 400 .................................................................................................... » 2,400: —

Servisbidrag åt fälttygmästaren ...................................................... » 82:50

Ålderstillägg.......................................................................................... » 8,050: —

tillhopa kronor 129,211

hvarifrån dock bör afräknas nuvarande extra anslag till

förstärkande af arméförvaltningens arbetskrafter............... kr. 20,000:

De ökade anslagsbeloppen skulle sålunda belöpa sig till kr. 109,211: 50.

Från sistnämnda belopp skulle kunna afdragas de besparingar, som
uppkomma genom indragning af förut omförmälda arfvoden, nämligen
från anslaget till arméns vapen, ammunition och skj utöfningar samt artilleriets
öfningar och materiel:

arfvode åt fälttygmästaren, enligt fastställd stat

för anslaget ............................................. kr. 1,800: —

» » den å artilleridepartementet biträ dande

artilleriofficer, enligt nåd. bref

den 29 januari 1904 ............................ » 800: —

» » redogöraren för artilleriets tygstater

enligt nåd. bref den 31 december 1902 » 500: — 3,100: —

från anslaget till arméns byggnader, mötesfält, kommendantskapsutgifter
samt fortifikationens öfningar och materiel:
arfvode åt en officer för biträde å fortifikationsdepartementets

militärbyrå enligt nåd. bref den 14 juni 1901 ....................... 1,200: —

Transport 4,300: —
17

130

Transport 4,300: —

från anslaget till arméns diverse intendentur- och sjukvårdsbehof:
arfvode åt en adjutant hos öfverfältläkaren, enligt särskilda nådiga
bref ................................................................................................ 600: -

Summa kronor 4,900: —

Med hänsyn till ifrågavarande anslags stora belopp, har uppkomsten
af omförmälda besparingar icke föranledt kommittén att föreslå någon
motsvarande minskning af anslagen, allra helst som de behof, hvilka genom
berörda reservationsanslag skola tillgodoses, årligen växa och kräfva
ökning af anslagsmedlen.

Ej heller har kommittén, med hänsyn till det af medicinalstyrelsen
vid flera tillfällen framhållna behof af ännu ett medicinalråd, velat såsom
minskning af statsutgifterna beräkna den nu till öfverfältläkaren anslagna
aflöning af 6,400 kronor jämte ett ålderstillägg å 600 kronor.

Uti kommitténs förslag till stater har kommittén för ordinarie civila
ämbets- och tjänstemän uppfört aflöning med de belopp, som för närvarande
äro bestämda. Kommittén har nämligen ej ansett det falla inom dess befogenhet
att afgifva yttrande eller förslag angående lönereglering för ämbetsverket,
helst denna angelägenhet ingår i en annan kommittés uppgift.
Klart är, att, då allmän lönereglering för civila ämbets- och tjänstemän
genomföres, sådan kommer att gälla äfven dem, som tillhöra arméförvaltningen.

131

III. Angående arméförvaltningens verksamhet i krig.

Uti förevarande betänkande har kommittén upprepade gånger såsom
skäl för de af kommittén omfattade åsikter i afseende å organisationen af
arméns centrala förvaltningsmyndighet under fred framhållit, att fredsorganisationen
borde så nära som möjligt anpassas efter förvaltningsförhållandena
under krig. Därför har kommittén, ehuru det ej ingår i dess
uppdrag att afgifva förslag angående krigsförvaltningen, likväl ansett sig
böra i korthet angifva, huru arméförvaltningen, enligt kommitténs uppfattning,
under krigstid bör vara organiserad och verksam.

Arméförv ältning en i dess helhet bör under krig fortfarande fungera
såsom organ för hela den centrala förvaltningen, så att i dess organisation
och arbetssätt ej andra förändringar behöfva inträda än de, som föranledas
däraf, att alla utgifter från och med första mobiliseringsdagen komma att
bestridas från de för arméns behof under krig anvisade medel, som af
civila departementet omhänderhafvas. Alla departementen afgifva gemensamt
underdånigt förslag till krediter, som böra ställas till arméförvaltningens
förfogande.

Fälthärens förvaltningsmyndigheter vid armékvarter och härafdelningskvarter
äfvensom andra, hvilka lyda omedelbart under högste befälhafvaren
för fälthären, träda i samma förhållande till arméförvaltningen,
som de under densamma i fredstid omedelbart lydande förvaltningsmyndigheter;
och bör, om Konungen Själf för både högsta befälet öfver fälthären
och befälet öfver armén på hufvudkrigsskådeplatsen, åt generalstabschefen
tilldelas samma myndighet i förvaltningshänseende, som tillkommer
arméchef.

Myndigheterna i hemorten, såsom ställföreträdande fördelningsintendenturer,
depåförvaltningar in. fl., förblifva i samma förhållande till arméförvaltningen
som motsvarande myndigheter under fredstid.

Inom arméförvaltningen bibehålla artilleri-, fortifikations- och intendentsdepartementens
militärbyråer samma verksamhet som under fred, och bör
extra personal efter behof och tillgång få antagas. För samma departements
civilbyråer blifver arbetet i hufvudsak inskränkt till upprättandet
af förteckningar öfver de af departementen beslutade utgifter, hvilka för -

132

teckningar öfverlämnas till civila departementet, dit jämväl redogörelserna
öfver utanordnade medel till bestridande af dessa utgifter insändas för
granskning. Medel för utgifter, som beslutas af militärdepartementen efter
Kungl. Maj:ts för hela kriget eller för viss tid eller för en gång gifna
bemyndigande, utanordnas från den gemensamma kassan. Den civila personal,
som till följd af göromålens minskning å militärdepartementens
civilbyråer kan där undvaras, öfverfiyttas i mån af behof till militärbyråerna
eller till civila departementet för förstärkning af dess arbetskrafter.

Artilleridepartementet arbetar liksom i fred, ombesörjer anskaffning
och underhåll af vapen, ammunition och materiel genom, bland andra,
underlydande fabriker och tygverkstäder såväl till trupperna i hemorten
som till de fälthären tillhörande arméerna (härafdelningarna) å de särskilda
krigsskådeplatserna och står i omedelbar förbindelse med dessa.

Fortifkationsdepartementet bibehåller ock sin verksamhet såsom i fred,
ombesörjer anskaffning af ingenjörmateriel m. m. åt trupperna samt öfvervakar
befästningarnas i hemorten fortifikatoriska utrustning och förstärkning.

Intendentsdepartementet verkar såsom i fred, ombesörjer förplägnad
och utrustning för såväl fälthären som trupperna i hemorten, för de sistnämnda
genom underlydande ställföreträdande fördelningsintendenturer och
depåförvaltningar in. fl. samt för fälthären genom vederbörande arméintendenter,
hvilka departementet vid behof skall understödja genom anskaffade
förråd af förnödenheter, isynnerhet sådana, som måste till riket
importeras.

De militära departementschefernå erhålla, hvad fälthären angår, för
utförandet af sina åligganden erforderliga militära meddelanden och anvisningar
från högste befälhafvaren för fälthären (generalstabschefen), hvilken
tillika kan från departementscheferna infordra erforderliga upplysningar.
Departementscheferna böra sålunda samverka med fälthärens högsta
ledning. Ärenden, i hvilka samverkan ej kunnat omedelbart åstadkommas,
afgöras af Kungl. Maj:t.

Civila departementet, som vid inträffande mobilisering afgifver förslag
till fältaflöning, därest sådan ej förut är bestämd, och andra förslag angående
kassaväsendet m. m. samt träder i förbindelse med statskontoret,
riksgäldskontoret och riksbanken i enlighet med de planer, som må förut
vara utarbetade, utöfvar i öfrigt sin verksamhet som i fred, men med förstärkt
personal. Departementet förser myndigheterna i hemorten med
nödiga förskott och fälthärens myndigheter med fältkassör. Alla medelsrekvisitioner
och redogörelser ingå till departementet, som verkställer erforderliga
utanordningar från de för arméns krigsutgifter anvisade medel

133

samt låter verkställa granskning af redogörelserna. Efter krigets slut afgifver
departementet gemensamt med öfriga departement förslag till erforderliga
omföringar till riksstatens olika anslag.

Hvad slutligen arméns sjukvårdsstyrelse angår, arbetar äfven denna
som i fred med afseende på hemortens myndigheter. Den ombesörjer
såväl ersättning af sjukvårdspersonal och materiel vid fälthären samt
etappväsendet som ock upprättandet af sjuk vårdsanstalter i hemorten.
Fälthärens myndigheter stå i samma förhållande till sjukvårdsstyrelsen som
till arméförvaltningens departement. Jämväl chefen för styrelsen intager
samma ställning som arméförvaltningens departementschefer till högste
befälhafvaren för fälthären (generalstabschefen). Erforderliga medel skulle
inom gränserna för de af Kungl. Maj:t beviljade krediter hos civila departementet
rekvireras.

Till åskådliggörande af förvaltningsärendenas gång under krig har
kommittén låtit uppgöra särskilda diagram, utvisande de särskilda myndigheternas
förbindelse med hvarandra. Diagrammen, till hvilka kommittén
hänvisar, (bil. 20—23) äro uppgjorda under särskilda förutsättningar, som
öfverskrifterna å desamma angifva.

134

Bil. 1.

1858 års kommittés förslag till krigskollegii ombildning.

Arméförvaltningen.

Artilleriafdelningen.

Chef: generalfälttygmästare!!.

Ledamöter: fälttygmästare!!.

1 krigsråd.

Militärkontor: 1 adjutant.

Kansli: 1 sekreterare.

1 kanslist.

Kammarkontor: 1 kammarförvant.

1 kammarskrifvare.

Fortifikationsafdelningen.

Chef: fortifikationsgeneralen.

Ledamöter: öfversten vid ingenjörkåren.

1 krigsråd.

Militärkontor: 1 adjutant.

Kansli: 1 sekreterare.

1 kanslist.

Kammarkontor: 1 kammarförvant.

Intendentsafdelningen.

Chef: generalintendenten.

Ledamöter: intendenten.

1 krigsråd.

Militärkontor: 1 adjutant.

Kansli: 1 sekreterare.

2 kanslister.

Kammarkontor: 1 kammarförvant.

2 kammarskrifvare.

Aflöningsafdelningen.

Chef: generalkrigskommissarien.

Ledamöter: 1 krigsråd.

1 kamrerare och chef för vid pensions- och fondförvaltningskontoret.
Kansli: 1 sekreterare.

1 kanslist.

Aflöningskontor: 1 kammarförvant.

1 kammarskrifvare.

Pensions- och fondförvaltningskontor: 1 kammarförvant.

1 kammarskrifvare.

Gemensamma kontor.

Boksluts- och kontrollkontor:*) 1 kamrerare.

3 bokhållare.

1 kammarskrifvare.

3 revisorer.

3 kammarskrifvare.

Kassakontor: 1 krigskassor.

1 kammarskrifvare.

Advokatfiskalskontor: 1 advokatfiskal.

1 kanslist.

'') Stående under generalkrigskommissariens tillsyn och kontroll.

136

Bil. 2

Landtförsvarskommitténs af år 1861 förslag till
krigskollegii ombildning.

Krigsförvaltningen.

Generalfälttygmästareämbetet.
Chef: generalfälttygmästare^
Ledamöter: fälttygmästare!!.

1 krigsråd.

Militärkontor: 1 adjutant.
Kansli: 1 sekreterare.
(Gemensamt 1 kanslist,
med generalingenjörsäm -

betet.)

Kammarkontor: 1 kamrerare.
(Gemensamt med
generalingenjörsämbetet.
)

1 kamraarförvant.

1 revisor.

1 bokhållare.

3 kammarskrifvare.

Generalingenjörsämbetet.

Chef: fortifikationsgeneralen.

Ledamöter: öfversten vid ingenjörkåren.

1 krigsråd (detamma som å generalfälttygmästareämbetet).
Militärkontor: 1 adjutant.

Kammarkontor:

(Gemensamt med
generalfälttygmästareämbetet,
se ofvan.)

Kansli:

(Gemensamt
med generalfälttygmästareämbetet,

se ofvan.)

Generalintendentsämbetet.
Chef: generalintendenten.

Intendentsafdelningen.
Ledamöter: intendenten.

1 krigsråd.

Militärkontor: 1 adjutant.

Kansli: 1 sekreterare.

3 kanslister.

Kammarkontor: 1 kamrerare.

1 kammarförvant.

1 revisor.

1 bokhållare.

2 kammarskrifvare.

Aflöningsafdel ningen.

Ledamöter: 1 krigsråd.

Kansli: 1 sekreterare.

1 kanslist.

Kammarkontor (för aflönings- och indelningsärenden):

1 kamrerare.

1 kammarförvant.

1 bokhållare.

2 kammarskrifvare.

Kammarkontor (för pensions- och fondförvaltningsärenden)
1 kamrerare.

1 revisor och kammarskrifvare.

Gemensamma kontor.

Advokatfiskalskontor: 1 advokatfiskal.

1 kanslist.

Kassakontor: 1 krigskassor.

1 kammarskrifvare.

Hufvudbokskontor: 1 hufvu dbokhållare.

138

Sil. 3.

Arméförvaltningens organisation af år 1865.

Artilleridepartementet.

Chef: generalfälttygmästare!!.

Ledamöter: fälttygmästare^

1 krigsråd.

Militärkontor: 1 adjutant.

Kansli: 1 sekreterare.

1 kanslist.

Kammarkontor: 1 kamrerare.

1 revisor och bokhållare.

1 kammarskrifvare.

Fortifikationsdepartementet.

Chef: chefen för fortifikationen.

Ledamöter: öfversten vid fortifikationen.

1 krigsråd.

Militärkontor: 1 adjutant.

Kansli- och kammarkontor: 1 kamrerare och sekreterare''.

1 revisor och bokhållare.

1 kanslist.

Intendentsdepartementet.

Chef: generalintendenten.

Ledamöter: intendenten.

1 krigsråd.

Militärkontor: 1 adjutant.

Kansli: 1 sekreterare.

2 kanslister.

Kammarkontor: 1 kamrerare.

1 revisor.

1 bokhållare.

1 kammarskrifvare.

Civila departementet.

Chef: generalkrigskommissarieu.

Ledamöter: 2 krigsråd.

Kansli (gemensamt för aflönings- och kassaafdelningen):

1 sekreterare.

2 kanslister.

139

Afton i ngsafdel ningen.

Åflöningskontor: 1 kamrerare.

1 revisor.

1 bokhållare.

1 kammarskrifvare.

Kassaafdel ningen.

Pensions- och fondförvaltningskontor: 1 kamrerare.

1 revisor och bokhållare.
1 kammarskrifvare.

Kassakontor: 1 krigskassor.

1 kammarskrifvare.

Polcslutskontor: 1 kamrerare.

1 kammarskrifvare.

Gemensamt kontor

under närmaste tillsyn af chefen för civila departementet.

Advokatfiskalskontor: 1 advokatfiskal.

1 kanslist.

140

Bil. 4.

Löneregleringskommitténs af år 1878 förslag till arméförvaltningens
omorganisation.

Artilleridepartementet.

Chef: generalfälttygmästare]!.

Militärbyrån: fälttygmästaren.

1 adjutant.

Civilby rån: 1 krigsråd.

1 kammarförvant.

Kansliet: 1 sekreterare.

1 registrator.

Fortifikationsdepartementet.

Chef: chefen för fortifikationen.

Militärbyrån: öfversten vid fortifikationen.

1 adjutant.

Civilbyrån: 1 krigsråd (detsamma som å artilleridepartementet).

1 kammanförvant.

Kansliet: 1 sekreterare.

1 registrator (densamme som å artilleridepartementet).

Intendentsdepartementet.

Chef: generalintendenten.

Militärbyrån: intendenten.

1 adjutant.

Första civilbyrån (för aflönings- och pensionsärenden):

1 krigsråd.

1 kammarförvant.

Andra civilbyrån (för öfriga civila ärenden):

1 krigsråd/

1 kammarförvant.

Kansliet: 1 sekreterare.

1 notarie.

1 registrator.

Gemensamma kontor.

Förvaltningens räkenskaps- och revisionskontor: 1 kamrerare.

1 revisor och bokhållare.

7 d:o » d:o

Kassakontor: 1 kassör.

141

Bil. 5.

Kungl. Maj:ts förslag till organisation af arméförvaltningen
år 1880.

(= arméförvaltningeus organisation af år 1881.)

Artilleridepartementet.

Chef: generalfälttygmästaren.

Militärbyrån: fälttygmästaren.

1 assistent.

Civilbyrån: 1 krigsråd.

1 sekreterare och kamrerare.

1 revisor.

1 revisor och bokhållare.

Fortifikationsdepartementet.

Chef: chefen för fortifikationen.

Militärbyrån: öfversten vid fortifikationen.

1 adjutant.

Civilbyrån: 1 krigsråd (detsamma som i artilleridepartementet).

1 sekreterare och kamrerare.

1 revisor och bokhållare.

Intendentsdepartementet.

Chef: generalintendenten:

Militärbyrån: intendenten.

1 assistent.

Civilbyrån: 1 krigsråd.

1 sekreterare.

1 kamrerare.

2 revisorer.

1 bokhållare.

Civila departementet.

Chef: generalkrigskommissarieu.

Civilbyrån: 1 krigsråd.

1 sekreterare.

1 kamrerare.

1 revisor.

1 revisor och bokhållare.

Bokslutskontoret: 1 kamrerare.

1 bokhållare.

Kassakontoret: 1 krigskassor.

Ett juridiskt biträde för hela ämbetsverket.

142

Bil. 6.

1898 års förslag till ny organisation af arméns förvaltning.

Artilleristyrelsen.

Chef: generalfälttygmästaren.

Förvaltningsbyrån:

Chef och föredragande: fälttygmästare]!.

Personal ur artilleristaben.

1 sekreterare, tillika kamrerare.
1 registrator.

1 bokhållare, tillika redogörare.
1 revisor.

Tekniska byrån:

Chef och föredragande: chefen för artilleristaben.

Personal ur artilleristaben.

Fortifikationsstyrelsen.

Chef: chefen för fortifikationen.

Förvaltningsbyrån:

Chef och föredragande: regementsofficer ur fortifikationen.

Personal ur fortifikationen.

1 sekreterare, tillika kamrerare.

1 registrator, tillika redogörare.

1 revisor, tillika bokhållare.

Tekniska byrån:

Chef och föredragande: regementsofficer ur fortifikationen.

Personal ur fortifikationen.

Intendenturstyrelsen.

Chef: generalintendenten.

Militärbyrån:

Chef och föredragande: öfverfaltintendenten.

Personal ur intendenturkåreu.

1. Civilbyrån:

Chef och föredragande: krigsråd.

1 sekreterare.
1 registrator.

2. Civilby rån:

Chef och föredragande: krigsråd.

1 kamrerare.

1 bokhållare.

1 d:o
1 revisor.

1 revisor vid fördelningsintendentur.
5 d:o eko

Öfverfåltläkarens stab.

Öfverfältläkaren.

1 stabschef, regementsläkare.
1 adjutant, bataljonsläkare.

1 veterinär.

1 sjukvårdsintendent.

1 sergeant af 1. klass.

144

Bil. 7.

Uppgift

å de under åren 1904 och 1905 till arméförvaltningens artilleridepartement
inkomna mål och ärenden.

	1904	1905
Kung! bref och generalorder..................	255	264
Kung! remisser och mål, som föranledt underdåniga
skrivelser...................................................................................	24	62
Mål rörande försök och rapporter.......	79	188
Kontrakts- och beställningsmål ................	31	141
Mål ang. köp och lån af gevär m. m. för det frivilliga
skytteväsendet ......................................	48	99
Mål rörande disposition af medel ............................................	68	23
Redogörelser..............................	1,027	867
Medelsrekvisitioner och räkningar .................................	603	724
Anmärkningsmål ......................................	35	22
Persedelanordningar............................	488	391
Diverse mål.....................................................................................	496	584
Summa	3,154	3,365

Af dessa mål voro
år 1904

militära ........................... 1,407

år 1904

militära ........................... 1,407

civila................................. 1,747 3,154

år 1905

militära........................... 1,560

civila................................ 1,805 3,365

145

Bil 8.

Uppgift

å de under åren 1904 och. 1905 till arméförvaltningens fortifikationsdepartement
inkomna mål och ärenden.

	1904	1905
Kungl. bref, ämbetsskrifvelser och s. k. notes .....................	76	108
Kung! remisser................................................................................	30	53
Generalorder...................................................................................	127	169
Ämbetsverks skrifvelser................................................................	19	18
Mål rörande underhåll af hus och byggnader äfvensom
anskaffning och underhåll af materiel och persedlar:
a) rekvisitioner.............................................................................	129	132
b) redogörelser ............................................................................	193	249
c) öfriga dithörande ärenden ...................................................	166	152
Mål rörande kommendantskapen å rikets fästningar och
garnisonsorter:
a) rekvisitioner............................................................................	14	48
b) redogörelser.............................................................................	24	39
c) öfriga dithörande ärenden ................................................	14	40
Mål rörande mötesfält och skjutbanor:
a) rekvisitioner......................................................................	23	44
b) redogörelser .......................................................................	10	7
c) öfriga dithörande ärenden ...........................................	67	49
Mål rörande uppförande af nya kaserner:
a) rekvisitioner.......................................................................	118	103
b) redogörelser......................................................................	36	30
c) öfriga dithörande ärenden .........................................	105 98
Transport	1,151	1,339

146

	1904	1905
Transport	1,151	1,339
Mål rörande nybyggnader för armén:
a) rekvisitioner........................................................................	242	157
b) redogörelser ......................................................................	45	44
c) öfriga dithörande ärenden .............................................	244	76
Mål rörande inlösen för kronans räkning af byggnader ...	15	13
Rättegångs- och anmärkningsmål...............................................	8	24
Kassarapporter ...............................................................................	95	123
Mål rörande försäljning eller upplåtelse af tomter, uthyrande af byggnader och lägenheter samt uppbörden och
redovisningen af därför inflytande medel ....................	86	84
Mål rörande tjänstledighet, förordnande och tjänsters till-
sättande m. m......................................................................	43	36
Diverse ärenden.................................................................................	20	68
Civilbyråns (sekreterarens och kamrerarens, revisorns och bokhållarens samt registratorns) memorial angående granskning af redogörelser, om medelsdispositioners
uppgörande, omföringar och uppdebitering m. m......	52	68
Protokollsutdrag från de öfriga departementen rörande
ersättningar för förskjutna medel ....................................	16	19
Summa	2,017	2,051

Af dessa mål voro

år 1904

militära................................. 790

civila................................... 1,227 2,017

år 1905

militära................................ 801

civila .................................. 1,250 2,051

147

Bil 9.

Uppgift

å de under åren 1904 ocli 1905 till arméförvaltningens intendentsdepartement
inkomna mål och ärenden.

-—- ---------	1904	1905 j
Kungl. bref.......................................................................................	1241	112
Generalorder.......................................................................................	214	263
Landtförsvarsdepartementets ämbetsskrifvelser........................	79	66;
Kungl. remisser ............................................................................... Kammarrätten: med infordrande af förklaringar i öfver-	101	107;
klagade anmärkningsmål ........................	27	8*\|
» med anmärkningsakter ..................................	2	2.
» med rekvisitioner af aktorat sar fvode...........	3	1
Besvärsmål.......................................................................................	16	19i
Kungl. Maj:ts befallningshafvandes ränteriuppgifter ............	92	92
Leveranskontrakt .............................................................................	11	9\|
Medelsrekvisitioner (förskott).....................................................	238	264
Persedelsrekvisitioner.......................................................................	79	142
Räkningar..........................................................................................	235	242;
Medelsredogörelser ..........................................................................	4,052	4,273
Persedelsredogörelser......................................................................	269	272!
Inventeringsförslag öfver sanitets- eller veterinärmat eri el...	118	122
Sjukvårdspersedelsrekvisitioner...................................................	62	93
'' Hästlegningsmål............................................................................	22	24;
Uppgifter å portions- och rationspris samt å utspisningsstater	43	40
Tjänstgöringsbesked ......................................................................	18	14
Besiktningsinstrument eller besiktningsprotokoll ................	80	91
Revisionens anmälningar om förrättad granskning...............	134	138
Uppgifter å medelsbehof ..............................................................	4	4
Uträkningar af anslag....................................................................	4	4
Diverse mål ...................................................................................	896	1,076
Summa	6,923	7,503

Af dessa mål voro

år 1904: år 1909:

militära......................... 666 militära ........................ 809

sjukvårds- ............... 290 sjukvårds- ..................... 376

civila...................... 5,967 6,923 civila ............................ 6,318 7,503.

148 .

Bil. 10.

Uppgift

å de under åren 1904 och 1905 till arméförvaltningens civila
departement inkomna mål och ärenden.

	1904	1905
Kung], bref och statsdepartements skrifvelser .......................	579	507
Kung!, remisser .	266	268
Generalorder........................	318	387
Kammarrättens skrifvelser: med öfverlämnande af utslag å anförda besvär	19	7
med infordrande af handlingar och förklaringar i anmärk-nings- och besvärsmål.....................	49	20
i fråga om anordnande af aktorats- ochanmärkningsarfvoden	2	2
Kungl. Maj:ts befallningshafvandes i länen skrifvelser: med ränteriuppgifter.............................................	98	96
med rekvisitioner å resekostnads- (och roterings-) ersätt-ningar, som af nämnda myndigheter icke definitivt ut-anordnas ...........................	10 21	5i
med ansökningar om utbetalande af gratifikationsmedel ur invalid husfonden .................	18
Öfriga ämbetsverks- och ämbetsmyndigheters samt kom-mittéers skrifvelser ......................................	16	13
Skrifvelser från skytteförbundens öfverstyrelse	204	2101
Medels- (års-, halfårs-, kvartals-) redogörelser Kassarapporter (kassaräkningar)....................................	940	1,019
272	262
Uppgifter från vederbörande fördelningsintendenturer rö-rande medelsbehofvet för hvarje kvartal ..........................	34	25
Mål rörande Vadstena krigsmanshuskassa, invali dhusfonden och beväringsmanskapets invalid- och pensionsfond: a) framställningar om tillerkännande af underhåll .	208	162
b) » om utfärdandet af nya underhållsbref i stället för äldre, förkomna .....	6	3
c) » ang. omställning af äldre underhållsbref	37	41
d) » om utbetalande af tillerkändt underhåll	153	184
e) projekt rörande tilldelande af underhåll från Vadstena krigsmanshuskassa eller rörande besättande af lediga svärdspensionsrum m. m.........	35	24
Transport	3,267	3,253

149

	1904	1905
Transport	3,267	3,253
f) summariska uppgifter rörande utbetalda gratialistmedel	25	30
g) anmälanden från vederbörande myndigheter rörande svärdsman och svärdsmedalj örer.......................................	73	70
Rekvisitioner å förskottsmedel .....................................................	256	423
» å aflöningsmedel enligt stat, ersättningar och understödsmedel enligt särskilda anvisningar	303	314
» å rese- och traktamentskostnader samt öfriga, enligt allmänna bestämmelser utgående er-sättningar ...........................................................	509	554
Protokollsutdrag från arméförvaltningens plenum och öfriga departement ....................................................................... i frågor om meddelad tjänstledighet, semester, förordnande	50	56
ang. omföring i räkenskaperna.............................................	21	32
ang. uppgifter från öfriga departement rörande medels-behofvet för hvarje kvartal.................................................	12	22
Memorial från ämbets- och tjänstemän inom departementet: i fråga om anordnande af löner m. m. till arméförvalt-ningens personal ..............................................................	38	27
ang. approximativa medelsbehofvet för vederbörande truppförband under hvarje kvartal..................................	8	8
ang. räkenskapsomföringar ...................................................	11	17
ang. medelsrekvisitioner från statskontoret ........................	30	32
med aflämnande af anmärkningsakter .................................	174	220
ang. räkenskapsgranskning....................................................	112	104
med aflämnande af riksbanksbesked och kassarapporter,	24	23
Besvär öfver Kungi. Maj:ts befallning shafvandes eller för-valtningsmyndighets beslut........................................................	24	18
Framställningar från militära och civila myndigheter samt från enskilde, i aflönings- eller ersättningsfrågor..............	123	81
Anmälanden från militära myndigheter ang. nyupprättade beställningars tillsättande samt rörande förvaltnings-eller tygstatspersonals tjänstledighet, förordnande, afsked	150	152
Frågor om tjänstledighet för tjänstemän eller vaktbetjäning	19	21
Diverse skrifvelser med förfrågningar, delgifningsbevis, veri-fikationshandlingar in. m........................................................	50	44
Summa	5,279	\| 5,501

150

Bil. 11.

Uppgift

å de under åren 1904 och. 1905 till arméförvaltningens plenum
inkomna mål och ärenden.

	1904	1905
Kung! bref och statsdepartements skrifvelser.......................	15	13
Kungl. remisser...............................	2	1
Skrifvelser från öfriga ämbetsverk och ämbetsmyndigheter
samt kommittéer..........................................	2	1
Protokollsutdrag från departement inom arméförvaltningen	1	1
Arbetsredogörelse från sekreteraren..........................................	1	1
Räkenskapssammandrag och kassarapporter från boksluts-
kamreraren ......................................................................	7	1
Ansökningar af tjänstemän och vaktbetjaning inom äm-
betsverket om förordnande, tjänstledighet, afsked m. m.	51	32
Summa	79	50

151

Bil. 12.

Uppgift

å antalet af de under åren 1904: och 1905 till arméförvaltningen
inkomna mål och ärenden, hvilka varit föremål för gemensam handläggning
af två eller flere utaf arméförvaltningens departement.

Af artilleri- och fortifikationsdepartementen handlades ge-mensamt .......................................................................................	1904 4	1905 4
Af artilleri- och intendentsdepartementen handlades gemen-samt ..............................................................................................	2	5
Af artilleri- och civila departementen handlades gemensamt	3	3
Af fortifikations- och intendentsdepartementen handlades gemensamt....................................................................................	10	8
Af fortifikations- och civila departementen handlades ge-mensamt .....................................................................................	7	3
Af intendents- och civila departementen handlades gemensamt	19	33
Af artilleri-, intendents- och civila departementen handlades gemensamt................................................................................	1	1
Af fortifikations-, intendents- och civila departementen handlades gemensamt.................................................................	1	1
Af artilleri-, fortifikations-, intendents- och civila departe-menten handlades gemensamt..................................................	2	5
Summa	49	63

152

Bil. 13.

Uppgift

å de under åren 1904: och 1905 till generalfälttygmästarens expedition

inkomna mål och ärenden.

	1904	1905
Kungl. bref och generalorder..............................................	24	37
Personalmål ....................................................................................	278	224
Kontrakts- och beställningsm&l..................................................	167	184
Mål rörande försök, besiktningsprotokoll och rapporter......	170	no
Mål rörande materielförflyttningar.........................................	461	320
Materielmål ........................................................................	250	588
Hemliga mål...................................................................................	44	71
Diverse mål...................................................................................	288	375
Summa	1,682	1,909

Uppgift

å de nnder åren 1904 och 1905 till artilleristabens konstruktions*

afdelning inkomna ärenden.

	1904	1905
Ärenden, inkomna från generalfälttygmästarens expedition
och inspektörens för artilleriet expedition..........................	18	35
Ärenden, inkomna från bruk, firmor och kontrollofficerare
m. fl.............................................................................................	332	248
Summa	350	283

153

Förslag till
Stat

för arméförvaltningens artilleridepartement.

Bil. 14.

		K r o	n o r
	Lön	Tjänst- görings- penningar	Arfvode	Summa
Chef, generalfälttygmästare!»
Militärbyrån.
Chef och föredragande: fält-ty gmästaren...........................
1. expeditionsafdelningen. 2 artilleristabsofficerare......... 1 departementsskrifvare ...... 1 d:o ......			500 500	500 500
2. expeditionsafdelningen. 1 artilleristabsofficer............... 1 departementsskrifvare ......			500	500
Konstruktionsafdelningen. 3 artilleristabsofficerare......... 1 departementsskrifvare ...... 1 d:o ......			500 500	500 500
Civilbyrån. Chef och föredragande: che-fen för fortifikationsdepar-tementets civilbyrå 1 sekreterare och kamrerare 1 förste revisor........................ 1 redogörare och bokhållare 1 registrator och revisor......	3,000 3,000 1,800 1,800	1,500 1,500 1,200 1,200		4,500 4,500 3,000 3,000
1 departementsskrifvare			500	5001
Summa	9,600	5,400\| 3,000	18,000

Åtnjuta aflöning å
annan stat.

Anm.

Efter 5 år kan lönen
höjas med 500 kr.
och efter 10 år med
ytterligare 500 kr.

Åtnjuter aflöning å
annan stat.

154

Bil. 15.

Förslag till

Stat

för arméförvaltningens fortifikationsdepartement.

	Krono	r
	Lön	Tjänst- görings- penningar	Summa
Chef, chefen för fortifikationen...				\| Åtnjuter aflöning ä annan j stat.
Militärbyrån.
Chef, chefen för fortifikations-
stabens hufvudstation ...............
1 byrachefsassistent \| fortifikations- I 1 andre assistent ...j stabsofficerare j				Åtnjuta aflöning å annan stat.
Civilbyrån.
Chef och föredragande, krigsråd	4,400	2,000	6,400	( Efter 5 år kan lönen höjas \| med 600 kr.
1 sekreterare och kamrerare......	3,000	1,500	4,500
1 revisor och bokhållare ............	1,800	1,200	3,000	Efter 5 år kan lönen hö-jas med 500 kr. och
1 registrator, biträdande vid re-				efter 10 år med ytter-ligare 500 kr.
visionen och kansliet..................	1,800	1,200	3,000
Summa kronor	11,000	5,900	16,900

Förslag till

Stat

för arméförvaltningens intendentsdepartement

155

	Krono	r
		Tjänst-
	Lön	görings-	Summa
		penningar
Chef, generalintendenten ............
Militärbyrån.
Chef och föredragande, öfverfält-
intendent .......................................
1 byråchefsassistent, fältintendent
1 andre assistent,’ intendent.........
Civilbyrån.
Chef och föredragande, krigsråd	4,400	2,000	6,400
1 sekreterare....................................	3,000	1,500	4,500
1 kamrerare ....................................	3,000	1,500	4,500
1 revisor ..........................................	1,800	1,200	3,000
3 revisorer .......................................	5,400	3,600	9,000
1 bokhållare ....................................	1,800	1,200	3,000
1 registrator ....................................	1,800	1,200	3,000
1 notarie .........................................	1,800	1,200	3,000
Summa kronor	23,000	13,400	36,400

il. 16.

Åtnjuter aflöning å annan
stat.

Åtnjuta aflöning å annan
stat.

Efter 5 år kan lönen höjas
med 600 kr.

Efter 5 år kan lönen höjas
med 500 kr. och efter
10 år med ytterligare
500 kr.

156

Förslag till

Stat

för arméförvaltningens civila departement.

Bil. 17.

		K r o	n o r
	Lön	Tjänst- görings- penningar	Missräk- nings- penningar	Summa
Chef, generalkrigskommissa-
rien..........................................	6,200	2,800		9,000
En civilbyrå.
Chef och föredragande, krigs-
råd..........................................	4,400	2,000		6,400
1 sekreterare ..........................	3,000	1,500		4,500
1 kamrerare........................	3,000	1,500		4,500
1 förste revisor........................	3,000	1,500		4,500
1 revisor....................................	1,800	1,200		3,000
4 revisorer.................................	7,200	4,800		12,000
1 bokhållare.......................	1,800	1,200		3,000
1 registrator..............................	1,800	1,200		3,000
1 notarie...................................	1,800	1,200		3,000
Bokslutskontoret.
1 kamrerare..............................	3,000	1,500		4,500
Kassakontoret.
1 krigskassör ..........................	3,000	1,500	500	5,000
Ombudsmanskontoret. 1 ombudsman, arfvode.........				3,000
Summa kronor	40,000	21,900 500	65,400

I Efter 5 år kan lönen
| höjas med 600 kr.

Efter fem år kan lönen
höjas med 500
kr. och efter 10 år
med ytterligare 500
kr.

157

Bil. 18.

Förslag till
Stat

för de i anslaget till arméförvaltningen ingående, för hela
ämbetsverket gemensamma medel.

	Krono	r
	Lön	Tjänst- görings- penningar	Summa
Till vikari ats ers kittning, arfvoden åt extra ordinarie tjänstemän, tillfälligt biträde och renskrif-ningskostnad .........................			42,650 25,900 1,100 800
Till skrifmaterialier och expen-ser, bränsle m. m......................
1 förste vaktmästare.....................	800	300
1 vaktmästare ...........................	500	300	\| Efter fem år kan lönen höjas med 100 kr.
4 d:o .................................	2,000	1,200	3,200
Summa kronor			73,650

Anm. 1. Om vaktmästare åtnjuter bostad jämte bränsle, böra, såvida icke dessa förmåner
tillkomma honom såsom portvakt eller för andra åligganden utöfver tjänsten,
desamma till ett värde af 150 kronor inräknas under lönen, hvilken i sådant
fall bör utgå för förste vaktmästare med 650 kronor och för vaktmästare med
350 kronor kontant.

Anm. 2. De för arméförvaltningens ämbets- och tjänstemän samt betjänte ifrågakomna
ålderstillägg å lön skola utgå från fjärde hufvudtitelns förslagsanslag för ålderstillägg.

158

Förslag till Bil. 19.

Stat

för arméns sjukvårdsstyrelse.

		Summa
	Kronor	kronor
Chef, generalläkare, lön...........................	8,000
dagaflöning i 365 dagar å 7 kr.......	2,555	10,555
1 föredragande för sanitetsärenden, för-
delningsläkare, lön..............................	3,400
dagaflöning i 365 dagar a 5 kr.... ..	1,825
arfvode .......................................	1,000	6,225
1 assistent, bataljonsläkare, lön ............	2,400
dagaflöning i 365 dagar a 4 kr.......	1,460	3,860
1 assistent, siukvårdsintendent...............			/ Åtnjuter aflöning å annan
			\| stat.
1 föredragande för veterinärärenden,
regementsveterinär, arfvode ...............	—	1,200
1 adjutant, tillika diarieförande, batal-jonsläkare, arfvode................................. 1 notarie, tillika sekreterare, lön .........	1,800	1,200	Åtnjuta aflöning å annan stat.

tjänstgöringspenningar...........................	1,200	3,000	I Efter 5 år kan lönen höjas med 500 kr. och efter 10
Till skrifmaterialier och expenser,		\| år med ytterligare 500 kr.
ved rn. in.................................................	—	1,300
Till vikariatsersättning, arfvoden åt
extra assistenter, tillfälligt biträde och renskrifningskostnad.....................	__	2,360
1 vaktmästare, lön ....................................	500		\|
tjänstgöringspenningar...........................	300	800	\| Efter 5 år kan lönen höjas \| med 100 kr.
Summa kronor	--1	30,500

Anm. De för notarien och vaktmästaren ifrågakomna ålderstillägg å lön skola utgå från fjärde
hufyudtitelns förslagsanslag för ålderstillägg.

Bil. 20.

Alt. A. Konungen går Själf i fält såsom högste befälhafvare för fälthären och för tillika
befälet öfver armén på hufvudkrigsskådeplatsen (hufvudarmén).

Konungen.

Chefen för landtförsvarsdep.

Generalstabschefen
i högkvarteret.

Hufvud-I

armén.

Skånska]
armén. I

Östra reserv-)
brigaden. )

Hemort

Krigsskådeplatser.

Väg för förvaltningsärenden.

Militär

tjänsteväg.

] Väg för sam.
verkan (upp■
lysningar och
] meddelanden).

Bil. 21.

Alt. B. Konungen går Själf i fält såsom högste befälhafvare för fälthären, men har förordnat en
officer af generalitetet att vara chef för armén å hufvudkrigsskådeplatsen (hufvudarmén).

Konungen

Chefen för landtförsvarsdep.

Generalstabachefen
i högkvarteret.

Hufvud-I

armén.

Skånska|

armén.

Östra reserv-l
brigaden, j

Hemort.

Krigsskådeplatser.

Väg för
förvaltningsärenden.

Militär

tjensteväg.

Väg för samverkan
(upplysningar
och
meddelanden).

Alt. C.

Bil. 22.

Konungen har förordnat en officer af generalitet att vara högste befälhafvare för fälthären
och att tillika föra befälet öfver armén å hufvudkrigsskådeplatsen (hufvudarmén).

K J Konungen.

LJ Chefen för landtförsvarsdep.

Högste befål -

Hufvud-)
armén, j

Östra reserv-)
brigaden. |

Hemort.

Krigsskådeplatser.

Väg för förvaltningsärenden.

Militär

tjänsteväg.

Väg för samverkan
(upplysningar
och
meddelanden).

Alt. D.

Bil. 23.

Konungen har förordnat en officer af generalitetet att vara högste befälhafvare för fälthären
och en annan att vara chef för armén å hufvudkrigsskådeplatsen (hufvudarmén).

K ) Konungen.

__(LJ Chefen för landtförsvarsdep.

Högste befälhafvaren.

Hufvud-I

armén.

Skånska|

armén.

Östra reserv-l
brigaden. |

Hemort.

Krigsskådeplatser.

Väg för förvaltningsärenden.

Militär

tjänsteväg.

Väg för samverkan
(upplysningar
och
meddelanden).