BETÄNKANDE OCH FÖRSLAG (Statens offentliga utredningar 1906:1)

BETÄNKANDE OCH FÖRSLAG

DEN AF K0NGL. MAJ:T DEN 25 MAJ 1900
TILLSATTA KOMITÉ

FÖR AFGIFVANDE AF FÖRSLAG

OM SKÄRPNING AF YISSA FRIHETSSTRAFF OCH OM VILKORLIG
FRIGIFNING ÄFVENSOM FÖR UTREDNING AF FRÅGAN

OM VILKORLIG STRAFFDOM M. M.

STOCKHOLM

KUNGL. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖNER

1902

Till KONUNGEN.

I underdånig skrifvelse den 10 Maj 1894 anhöll Riksdagen, att
Eders Kongl. Maj:t täcktes låta utreda, huruvida i vår lagstiftning kunde
införas föreskrift om så kallad vilkorlig frigifning, samt, derest Eders

Kongl. Maj:t skulle finna sådant lämpligt, låta utarbeta och för Riksdagen
framlägga förslag i sådant syfte. Vidare har Riksdagen i underdånig
skrifvelse den 13 Maj 1898 hemstält, att Eders Kongl. Maj:t täcktes taga
i öfvervägande, ej mindre huruvida vilkorlig straffdom lämpligen kunde
vid ringare brott och förseelser i den svenska rätten införas, än äfven
huruvida i de fall, der enligt nu gällande lag enkelt fängelse antingen
ådömes omedelbart på kortare tid eller sättes i stället för bötesstraff,
andra mera affliktiva frihetsstraff borde komma till användning, vare sig
såsom allmän regel eller då domstol derom förordnar, och huruvida sådana
eller andra affliktiva straff borde särskilt stadgas för brott emot
person, vid iteration eller eljest försvårande omständigheter, när straffarbete
likväl ej ansåges böra å brottet följa, samt, om förhållandena dertill
föranledde, för Riksdagen framlägga förslag till de förändrade lagbestämmelser,
som för vinnande af sålunda angifna syften kunde erfordras.

Sedan Fångvårdsstyrelsen öfver dessa framställningar afgifvit underdåniga
utlåtanden, beslöt Eders Kongl. Maj:t den 25 Maj 1900 att åt en
komité uppdraga dels att upprätta förslag om skärpning af förvandlingsstraffen
och de på bort tid omedelbart ådömda frihetsstraffen samt om
vilkorlig frigifning, dels ock att i sammanhang härmed vidare utreda
frågan om införande af varning eller vilkorlig dom samt utarbeta de författningsförslag,
hvartill denna utredning kunde gifva anledning.

Till ordförande i nämnda komité förordnade Eders Kongl. Maj:t
samma dag undertecknad Elliot samt till ledamöter undertecknade Almquist,
Gullstrand, Hallberg, Montelius och Widén, af hvilka undertecknad
Gallstrand jemväl skulle vara skyldig att bestrida sekreteraregöromålen.
Undertecknad Montelius har emellertid uppå ansökning blifvit den 27
September 1901, för fullgörande af annat offentligt uppdrag, i nåder entledigad
från komitéuppdraget i hvad det afsåge den af komitén då ännu
ej behandlade frågan om vilkorlig dom, och förordnades samma dag undertecknad
de Maré att i stället såsom ledamot af komitén deltaga i dess
behandling af sistnämnda fråga.

Till fullgörande af de komitén meddelade uppdrag har komitén varit
för öfverläggningar samlad dels från och med den 3 September till och
med den 26 November 1900, dels från och med den 15 Mars till och
med den 15 Maj, från och med den 17 Juni till och med den 13 Augusti
samt från och med den 20 September till och med den 21 November 1901,
dels ock under år 1902 från och med den 3 Februari till och med den 8
Mars samt från och med den 12 Maj till och med innevarande dag.
Arbeten för komiténs räkning hafva emellertid derjemte utförts af undertecknad
Gullstrand under sommaren 1900 och under tiderna emellan de

III

allmänna sammanträdena samt af andre ledamöter i komitén under kortare
tider mellan sammanträdena. Professoren i straffrätt m. m. vid universitetet
i Lund Johan Carl Wilhelm Thyrén har på grund af särskild!
utaf Eders Kongl. Maj:t, efter framställning af komiténs ordförande,
gifvet uppdrag dels utarbetat en i komiténs betänkande intagen allmän
redogörelse för rättsinstitutet vilkorlig dom och dels, sedan komitén egnat
frågan om vilkorlig dom förberedande behandling, biträdt komitén under
en tid af omkring två veckor vid de vidare öfverläggningarna i samma ämne.

Sedan komitéarbetet numera i sin helhet afslutats, får komitén, som
vid den anbefalda utredningen funnit öfvervägande skäl tala för införande
i den svenska rätten af vilkorlig straffdom beträffande ringare brott och
förseelser, härmed i underdånighet öfverlemna förslag till:
lag angående ändring i vissa delar af strafflagen;
lag angående straffarbetes och fängelsestraffs verkställande i enrum;
lag angående vilkorlig frigifning;
lag angående vilkorlig straffdom;

lag angående ändrad lydelse af 1, 2, 4, 5 och 7 §§ i lagen om
straffregister den 17 Oktober 1900; samt

förordning om ändrad lydelse af 3 § 7 mom. i förordningen angående
mantalsskrifning den 6 Augusti 1894.

Lagförslagen åtföljas af motiv jemte en af undertecknad Gullstrand
i egenskap af komiténs sekreterare utarbetad öfversigt af delar af strafflagstiftningen
i åtskilliga främmande länder.

Undertecknade Elliot och Widén samt undertecknad Montelius, hvilka
inom komitén i olika hänseenden uttalat skiljaktiga meningar, få derutinnan
åberopa de af oss afgifna, vid komiténs betänkande fogade särskilda yttranden,
hvarjemte jag Montelius får anmäla, att jag till följd af den mig
i nåder meddelade befrielse från deltagande i behandlingen af frågan om
vilkorlig straffdom icke heller inom komitén deltagit i utarbetandet af
förslaget till lag angående ändrad lydelse af vissa paragrafer i lagen om
straffregister.

De handlingar, hvilka med nådiga brefvet den 25 maj 1900 öfverlemnats
till komitén, återställas.

Stockholm den 17 Maj 1902.

Underdånigst
J. E. ELLIOT.

Viktor Almquist. Edvin Gullstrand. Erik Hallberg.

G. de Maré. L. H. Montelius. Johan Widén.

LAGFÖRSLAG.

Förslag

till

LAG

angående ändring i vissa delar af strafflagen.

Härigenom förordnas, att nedan nämnda delar af 2 och 4 kap. strafflagen
skola erhålla följande lydelse:

2 Kap.

2 §■

Dödsstraff skall å fängelsegård verkställas genom halshuggning.
Förut gifves den dömde lämplig tid att sig till döden bereda. Innan han
till afrättsplatsen utföres, skall domen der uppläsas. Vid afrättningen
skola närvara fängelsets föreståndare, fångpredikant eller den, som beredt
fånge till döden, fängelse- eller provincialläkare, kronofogde eller magistratsledamot,
af Konungens Befallningshafvande förordnad tjensteman, som förer
protokoll öfver hvad dervid förekommer, samt andre personer, hvilka
Konungens Befallningshafvande tillkallar. Den kommun, inom hvars område
afrättningen sker, ege ock utse högst tolf personer att afrättningen
öfvervara. Den afrättades kropp varde i stillhet å närmaste begrafningsplats
jordfäst.

Dödsstraff skall ej verkställas å qvinna, som hafvande är, utan uppskjutas
till dess hon efter barnsbörden tillfrisknat; ej heller å den, som
för sjukdom ej kan sig till döden bereda, innan med honom bättre varder.

Ej skall någon undergå dödsstraff, innan Konungen förordnat, att
domen verkställas må.

3 §.

Straffarbete skall ådömas på lifstid, eller på viss tid ej under två
månader eller öfver tio år utom i de fall, som i 4 kap. 5, 6 och 7 §§
sägas.

4 §■

Fängelse kan antingen omedelbart för brott ådömas, eller i stället
för ålagda böter användas, om tillgång till deras gäldande saknas.

Fängelse, som omedelbart för brott ådömes, må ej i andra fall, än
som i 4 kap. 5 och 7 §§ omtalas, sättas under en månad eller öfver
två år.

Om fängelse, hvartill böter förvandlas, skils i 10 och 11 §§.

5 §.

Den, som straffarbete eller fängelse undergå skall, insattes i allmän
straffinrättning; och varde med honom förfaret, såsom särskildt stadgadt är.

6 §.

Straffarbete pa viss tid kan ådömas med skärpning genom hardt
nattläger, minst fyra, högst trettio dagar af strafftiden, antingen enbart
eller i förening, under högst sex dagar, med mörkt enrum.

Fängelse, som omedelbart för brott ålägges, kan ådömas med skärpning
genom hardt nattläger, minst två, högst tjugo dagar.

Ej må tid för straffskärpning i något fall sättas öfver en femtedel
af hela strafftiden.

Om afbrott, under det skärpning verkställes, är särskildt stadgadt.

Skärpning tillämpas icke på qvinna, när hon hafvande är eller barn
ammar; ej heller på annan, så länge han finnes ej kunna utan våda för
helsan skärpningen undergå. Skärpning vare förfallen, der den ej kan
före strafftidens slut verkställas.

7 §■

Straff skärpning, hvarom i 6 § är närnndt, må ådömas endast för
uppsåtligt brott, som här sägs:

våld eller annan misshandel å person äfvensom försök att annan
till lif eller helsa skada, dock ej barnamord eller försök dertill, ej heller
envig, utan att dervid förfarits svikligen;

begagnande af lifsfarligt vapen såsom i 14 kap. 15 § sägs;
åtgärd till dödande eller fördrifvande af qvinnas foster, der brottet
af annan än qvinnan begås;

annat brott, än förut är nämndt, när deri ingår uppsåtlig våldsgerning
å person eller hot, som innebär trängande fara;
brytande af hemfrid;

sådan skadegörelse å egendom, som i 19 kap. sägs, så ock annan
brottslig handling, hvarom der förmäles.

Ej må till skärpning dömas, utan sä är, att synnerlig råhet, ondska
eller förhärdelse genom brottet ådagalagts, och det straff, som gerningen förskylt,
är till tiden så kort, att det anses ej utan slik skärpning skola å
den brottslige öfva tillbörlig verkan.

9 §•

Ej må i mät för böter tagas den sakfäldes enda fasta egendom,
hvaraf han sin nödiga bergning häfver; ej nödig bostad; ej till jordbruket
nödiga lösören eller hvad den sakfälde eljest till sin närings bedrifvande
behöfver; ej nödiga gång- och sängkläder för den sakfälde, hans hustru
och oförsörjda barn; ej heller af det förråd, som i huset finnes, hvad till
hans och hans husfolks underhåll i en månads tid erfordras.

År annan tillgång, men förslår den ej till böternas fidla gäldande;
då skall ej heller den utmätas.

Nu vill den sakfälde gälda en del af böterna; vare minsta afbetalning
fem Riksdaler. Finnes den, som afbetalning gjort, ej ega tillgång,
som må för böterna i mät tagas, och äskar han sist vid utmätnings förrättningen
rådrum för vidare betalning; hafre tid trettio dagar efter förrättningen.
Gör han under den tid ånyo afbetalning, och uppgår sammanlagda
beloppet af hvad guldet blifvit till hälften af böterna eller, der böterna
gä öfver femtio Riksdaler, till minst tjugofem Riksdaler; hafre ytterligare
tid trettio dagar.

10 §.

Saknas hos den, som blifvit till böter fäld, tillgång till deras fulla
gäldande, skall hvad oguldet är, utom i fall, som i 11 § och 4 kap. 7 §
nämnas, till fängelse vid inskränkt kost förvandlas.

Vid sådan förvandling soaré tre dagars fängelse emot böter, icke
öfverstigande tio Riksdaler, samt hvarje följande dags fängelse under de

närmaste nio dagarne emot tio Riksdalers böter, under de nästa tio dagarne
emot tjugofem Riksdalers böter och under de derpå följande dagarne emot
femtio Riksdalers böter, dock med iakttagande att fängelsestraffet ej må
sättas öfver trettio dagar; så att

böter, icke öfverstigande 10 R:dr, svara emot 3 dagars fängelse vid inskränkt kost;

deröfver	till och med 20		» »	4 »	»	»	»	»
»	»	»		30	» :	» »	5 »	»	»	»	»
»	»	»		40		» »	6 »	»	»	»	»
»	»	»	»	50	»	» »	7 »	»	»
»	»	»	»	60		» »	8 »	»	»	y>	»
			»	JO		» »	9 »	»	»	»	»
»	»	»	»	80	» :	» »	10 »	»	>	»	»
»		»	»	90	» :	» »	11 »	»	»	»	»
»	»	»	»	100	» » »	12 »	»	»	»	»
	»	»		125	» )	> »	13 »	»	»	»	»
»	»	»	»	150	» >	> »	14 »		»	»	»
»	»	»	»	175	» » »	15 »	»		»
»	»	»	»	200	» 2	> »	16 »	»	»	»	»
		»	»	225	» ^	> »	17 »		»	»	»
»	»		»	250	» >	> »	18 »	»	»	»	»
»	»	»	»	215	» >	> »	19 »		»	»	»
»	»	»	»	300	» )	» »	20 »	»	»	»	»
»	»	»	»	325	» >	> »	21 »	»	»	»	»
»	»	»	»	350	» >:	> »	22 »	»	Tf	»	»
	»	»	»	400	» 2	> »	23 »	»	»	»	»
»	»	»	»	450	» Tf		24 »	»	»	»	»
»	»	»	»	500	» 2	* »	25 »	»		»	»
»	»		»	550	» 2	> »	26 »	»	»	»	»
	»	y>	»	600	» X	1 »	27 »	»	y>	»	»
»	»	»		650	* »	»	25 >	»	»	»	»
»	»	»	»	700	» »	»	25 »	»	»	»
»					x	. »	30 »	>	»	»

11 §■

För qvinna, som hafvande är eller barn ammar, ege fängelse vid
inskränkt kost ej rum. Samma lag vare, om någon finnes ej kunna utan
våda för helsan sådant fängelse undergå. I dessa fall skall den bötfälde
hållas i annat fängelse två gånger så lång tid, som han eljest skolat fängelse
vid inskränkt kost undergå.

12 §.

Aro böter förvandlade, på sätt i 10 eller 11 § sägs, och göres afbetalning;
dä skall, ändå att förvandlingsstraff begynt, ny förvandling,
efter det oguldna beloppet, verkställas.

Skola böter förvandlas, de der genom flera domar ålagda äro; varde
den förvandling efter böternas sammanräknade belopp gjord. Har någon
del af böterna redan blifvit till fängelsestraff förvandlad; vare den förvandling
förfallen och förvandling af samtliga böterna verkstäld. Lag
samma vare, om till verkställighet på en gång förekomma särskilda fängelsestraff,
hvartill böter efter 10 eller 11 § förvandlade blifvit.

13 §•

Om förvandling af böter efter 10, 11 eller 12 § förordne Konungens
Befallningshafvande, der ej för särskild! fall finnes annorlunda stadgadt.

4 Kap.

1 §•

Innefattar en handling flera brott, och är straffet å ettdera svårare,
än å annat; då skall det svåraste straffet ådömas: är hvardera brottet
belagdt med samma straff; varde det straff ådömdt. I båda dessa fall
skall brott, för hvilket särskildt straff ej ådömes, betraktas såsom försvårande
omständighet; och må, der någotdera brottet är sådant, som i
2 kap. 7 § sagdt är, kunna till skärpning dömas. År någotdera brottet
belagdt med förlust af embete eller påföljd, som i 2 kap. 15, 19 eller
20 § omtalas; varde ock den förlust eller påföljd ådömd.

Der eu handling innefattar brott, som i särskilda afseenden med
olika straff belagdt är; vare ock lag, som i denna § sägs.

2 §•

Har någon föröfva! flera brottsliga handlingar, och stå de ej till
hvarandra i det sammanhang, att de innefatta fortsättning af en och
samma förbrytelse, utan äro, hvar för sig, till särskilda brott att hänföra;
då skall, ändå att bimtten af samma slag äro, domstolen utsätta de sär -

skilda straff, som å hvarje brott följa bort, och derefter, i händelse någon
förändring af straffen, efter hvad i 4, 5, 6, 7 eller 8 § sägs, skall ega
rum, derom meddela erforderliga bestämmelser.

7 §•

År någon, som gjort sig skyldig till fängelse eller straffarbete på
viss tid, tillika förfallen till böter, och saknar han tillgång till deras fulla
gäldande; då skall, oberoende af beslut, som om botesförvandling förut
må vara meddeladt, hvad af böterna ej guldits öfvergå till fängelse, efter
ty i 2 kap. 11 § sagdt är; och varde det fängelsestraff, under iakttagande
af de i 5 och 6 §§ här ofvan stadgade grunder, med öfriga straffet förenadt.

8 §.

År af straff, som med hvarandra förenas, någotdera förbundet med
skärpning; varde den tillämpad: äro tvä eller flera af straffen med skärpning
förbundna, tillämpas den skärpning, som svårast är, eller, der skärpningarne
äro lika svåra, en af dem. Ej skall i fråga om skärpning till skilnad i
dessa fall lända, antingen det är fängelse eller straffarbete. En dags skärpning
med mörkt enrum anses svara mot två dagars skärpning endast genom
hardt nattläger; och varde, der skärpningar finnas efter sådan grund lika
svåra, skärpningen med mörkt enrum tillämpad.

9 §.

Nu kan så hända, att någon, sedan han blifvit till straff för ett
brott dömd, varder öfvertygad att förut hafva föröfvat annat brott; då
skall straffet så bestämmas, som hade han på en gång varit för båda
brotten lagförd; och varde, vid straffets tillämpning, afräknadt hvad han
af det honom förut ådömda straff redan kan hafva utstått.

10 §.

Der frän ådömd straff skärpning af räknas skärpning, som till följd
af tidigare dom verkstäld blifvit; varde skärpning, den der, efter de i 8 §
för jemförelse stadgade grunder, öfrig finnes, ej i annat fall tillämpad, än
att den för skärpning bestämda tid öfverskjuter den, hvarunder skärpning
redan egt rum, ej heller till annan del, än som under öfver skjutande tid
fullbordas kan.

År straff, som genom senare domen bestämts, ej med skärpning förbundet,
och har skärpning verkstälts; då skall för hvarje, hel eller påbörjad,
dags skärpning afdrag å strafftiden ske sålunda, att en dags straffarbete
eller två dagars fängelse af dragés för hårdt nattläger och lika tid särskildt
för mörkt enrum, oberoende af den afräkning, som skall för frihetsstraffet
ega rum. År ålagd skärpning mindre svår än den, som verkstälts; varde
för skilnaden enahanda afdrag å strafftiden gjordt.

11 §■

Har någon, sedan han blifvit till straff dömd, men innan han det
till fullo undergått, föröfvat nytt brott; då bör straffet för detta brott,
med iakttagande af de här ofvan stadgade grunder, af domstolen förenas
eller sammanläggas med det förra straffet eller, om detta var till någon
del verkstäldt, då det nya brottet begicks, med hvad af samma straff då
återstod; och skall å det sålunda bestämda straffet afräknas hvad af
förra straffet eller sagda återstod deraf kan vara verkstäldt efter det nya
brottets föröfvande.

12 §.

Förekomma till verkställighet på en gång flera domar, hvarigenom
samma person blifvit till straff dömd, och äro straffen af beskaffenhet,
att de, efter ty förut är sagdt, ej kunna, jemte hvarandra, verkställas;
förordne Konungens Befallningshafvande, huru straffen skola sammanläggas.

13 §.

Der lagen utsätter särskildt straff för den, som ånyo begår brott,
skall det straff ej ådömas, utan då sådant återfall skett sedan den brottslige
till fullo undergått det för förra brottet honom ådömda straff.

Ej heller må, ändå att straffet för det förra brottet var till fullo
verkstäldt, till särskildt straff för återfall dömas, der den straffade, sedan
verkställigheten afslutades och innan det nya brottet föröfvades, under en
tid af tio år hvarken begått gerning, som i förhållande till det förra
brottet utgör återfall, eller för sådan gerning undergått bestraffning. Vid
tillämpning af hvad sålunda är föreskrifvet skall hvarje gerning, som
innefattar stöld, snatteri, inbrott, rån eller försök dertill, i förhållande till
annan sådan gerning anses utgöra återfall.

14 §.

Föröfvar den, som till straffarbete på lifstid dömd är, brott, som
dödsstraff ej medförer; varde straffet skärpt genom hans inneslutande i
mörkt enrum på högst tjugoen dagar; och må denna skärpning, i svårare
fall, verkställas tre gånger, dock med minst tre månaders uppehåll emellan
hvar gång.

Denna lag skall lända till efterrättelse från och med den 1 Januari
19 —.

Böter, som blifvit ålagda före nämnda dag, varde till den del, som
ej gäldas, förvandlade efter dittills gällande grund. Förekomma tillika
senare ålagda böter, skall förvandling af samtliga böterna efter sagda
grund verkställas.

II.

Förslag

till

LAG

angående straffarbetes och fängelsestraffs verkställande i enrum.

Med upphäfvande af lagen angående straffarbetes och fängelsestraffs
verkställande i enrum den 29 Juli 1892 stadgas som följer:

1 §■

Den, som är dömd till straffarbete, skall, sä vidt ske kan, hållas i
enrum hela strafftiden, der denna icke öfverstig er tre år, och, der strafftiden
är längre, de tre första åren.

2 §.

Är någon enligt 1 § till fullgörande af straffarbete, som blifvit
honom på viss tid ådömdt, i enrum insatt, och varder han, innan det
straff fullbordadt är, för annat brott dömd till ytterligare straffarbete; då
skall, i fråga om sättet för straffens verkställighet, iakttagas, att den sammanlagda
tid, under hvilken han må i enrum hållas, icke får öfverstiga
tre år, der ej verkställighet sker under förhållande, som i 9 § sägs.

3 §.

År någon dömd till straffarbete med skärpning, bör skärpningen verkställas
vid strafftidens början. Hvarje skärpning sdag skall omfatta tjugofyra
timmar, och skall efter hvar tionde dag göras tio dagars afbrott i
skärpningen.

Skall skärpning till någon del ske med mörkt enrum, bör skärpningen

1 denna del, så vidt omständigheterna medgifva, verkställas först.

Föreligger för verkställighet af straffskärpning sådant hinder, som i

2 kap. 6 § strafflagen omförmäles, skall med skärpningen anstå, sä länge
hindret fortfar; dock att hinder för vistelse i mörkt enrum ej må uppehålla
skärpningen i öfrigt längre, än att denna kan före strafftidens slut fullbordas.

4 §.

Den, som undergår straffarbete i enrum, skall hållas till det arbete,
hvarpå tillgång finnes. Till andel i inkomst för arbetet ege han ej rätt.
Allena,st för arbete, som utföres utöfver föresatt skäligt mått, kan till uppmuntran
arbets skilling tilläggas honom.

Ej må han förskaffa sig eller emottaga underhåll, beklädnad eller
annat utöfver hvad honom vid straffinrättningen bestås.

Bref eller bud till eller från annan person inom eller utom fängelset
må icke af fången af sändas eller emottagas, utan att fängelsets styresman
efter pröfning lemnar tillstånd dertill.

Af annan än fångvaktare, vid fängelset anstäld läkare eller prest
samt de personer, som öfver fängelset hafva uppsigt eller der, till följd
af tjenstebefattning eller Fångvårdsstyrelsens beslut, ega tillträde, må fången
ej emottaga besök, med, mindre fängelsets styresman pröfvar omständigheter
af särskild vigt föranleda till undantag; dock må, sedan tre månader från
straffets början förflutit, kunna, ändå att sådana omständigheter ej föreligga,
tillstädjas fånge, som ej undergår straff skärpning, att emottaga besök
af maka, föräldrar, barn eller syskon, der ej ordningen eller säkerheten i
fängelset kan derigenom äfventyr as eller besöket anses eljest kunna verka
skadligt.

5 §.

Fängelse skall, ehvad straffet blifvit omedelbart för brott eller såsom
förvandlingsstraff i stället för ådömda böter ålagdt, på sådant sätt verkställas,
att fången, så vidt ske kan, förvaras i enrum.

6 §■

År någon dömd till fängelse med skärpning, skall i fråga om skärpningens
verkställande iakttagas i tillämpliga delar hvad i 3 § stadgats.

7 §■

Då fånge undergår antingen omedelbart för brott ålagdt fängelse
eller dermed förenadt fängelse, hvartill ådömda böter förvandlats, är han
jpligtig sysselsätta sig med lämpligt arbete. Sådant arbete må lian sjelf
förskaffa sig, och eger han dä verkställa detsamma för egen räkning; dock
bör fängelsets styresman tillse, att denna rätt ej missbrukas till brottsliga
företag. Begagnar fången sig icke af nämnda rätt, skall arbete i mån af
tillgång lemnas honom, och tilldelas honom af arbetsinkomsten andel enligt
särskilda bestämmelser.

Vill och kan fången förskalfa sig underhåll eller beqvämlighet, utöfver
hvad i fängelset bestås, vare det tillåtet, så vida ordningen eller säkerheten
inom fängelset derigenom icke störes; dock må han ej bereda sig
eller emottaga bättre underhåll eller större beqvämlighet, än som är förenligt
med måttlighet och enkelhet. Ej må han begagna vin eller spritdrycker.
Undergår han straff skärpning, som i 6 § omtalas, må han derunder ej
åtnjuta beqvämlighet, som är egnad att upphäfva eller mildra skärpningen.

Fångens maka, föräldrar, barn eller syskon må honom i fängelset
besöka; likväl skall anmälan derom förut ske hos fängelsets styresman,
som skall för besöken bestämma lämplig tid samt, om han så nödigt aktar,
förordna, att under besöken någon af fångbetjeningen skall vara tillstädes.
Af andra än nu nämnda personer och de öfrig a, som i 4 § sista stycket
omförmälas, eger fången ej utan tillstånd af fängelsets styresman emottaga
besök. Ej heller må han utan sådant tillstånd emottaga eller afsända bref;
dock att, der brefvet icke rörer annat än fångens enskilda angelägenheter,
tillstånd ej må vägras, så framt brefvet ej finnes innehålla något, hvaraf
ordningen eller säkerheten inom fängelset kan äfventyras. Undergår fången
straff skärpning, tillämpas i fråga om besök de i 4 § meddelade bestämmelser.

8 §•

Skall någon undergå fängelse, hvartill ådömda böter förvandlats,
och varder förvandlingsstraffet icke med annat fängelse sammanlagdt, vare
fången skyldig utföra tjenligt arbete, hvarpå tillgång finnes, och må ersättning
derför honom icke tillkomma.

Underhäll eller beqvämlighet, utöfver hvad honom vid straffinrättningen
bestås, må han icke förskaffa sig eller emottaga. År straffet fängelse,
hvarom i 2 kap. 10 § strafflagen förmärs, skall fångens kost vara
på det sätt inskränkt, att frän och med dagen näst efter den, från hvilken
strafftiden räknas, honom tilldelas utom vatten till dryck allenast bröd jemte

salt samt dertill dagligen efter förloppet af fem dagar en enda hvarje dag
lika anrättning, hvari ingå animalisk ägghvita och fettämne.

Beträffande rättighet för fången att emottaga och afsända bref eller
bud samt emottaga besök gälle de i 7 § meddelade bestämmelser; dock att
den, som undergår fängelse vid inskränkt kost, ej må, utan att omständigheter
af särskild vigt föreligga, tillstädjas besök af andra än de i 4 §
nämnda personer, som äro vid fängelset anstälda eller der ega tillträde.

9 §.

Varder någon, som på grund af stadgande i särskild lag blifvit från
straffarbete vilkorligt frigifven, derefter i straffanstalt insatt för att utstå
återstoden af straffet; då skall i fråga om verkställigheten så förfaras, som
vore det nytt straff; dock att i det fall, att frigifningen skett först efter
det fången blifvit öfverflyttad till gemensamhets fängelse och med straffet
icke förenas annat omedelbart ådömdt frihetsstraff, han ej skall hållas i
enrum utöfver ett år.

10 §.

I fråga om hvad ytterligare i afseende å ensamhetsfångars vård,
arbete och behandling skall iakttagas samt hvad i öfrigt till ordning vid
ensamhetsfängelse och tillsyn derå hörer, gälle hvad derom är eller framdeles
kan blifva föreskrifvet.

Denna lag länder till efterrättelse från och med den 1 Januari 19—;
dock skall straff, som före nämnda dag begynt verkställas, enligt dittills
gällande bestämmelser fullbordas.

Hvad i lagen den 29 Juli 1892 stadgats om afdrag å strafftid,
när straffarbete verkställes i enrum, skall fortfarande tillämpas med afseende
å straffarbete, hvars verkställighet begynt inom utgången af år 19—.

III.

Förslag

till

LAG

angående vilkorlig frigifning.

1 §•

Har den, som undergår straffarbete på viss tid, utstått två tredjedelar
af straffet, och understiger den tid, hvarunder straffet verkstälts,
icke två år, må, der omständigheterna göra sannolikt, att den dömde
på fri fot skall förhålla sig väl, vilkorlig frigifning kunna ega rum, på
sätt i denna lag sägs.

Hvad nu är stadgadt må ock å den, som undergår fängelse, tillämpas,
der fängelsetiden, till följd af förening af straff, kan komma att öfverstiga
två år.

2 §•

Den, som vilkorligt frigifves, vare under så lång tid, som vid frigifningen
återstår af straffet, men i hvarje fall minst ett år, underkastad
särskild tillsyn och skall under denna tid vara pligtig att icke allenast
föra ett ordentligt och ostraffligt lefverne, undvika skadligt umgänge
samt bemöda sig om utväg till försörjning på lofligt sätt, utan äfven
ställa sig till noggrann efterrättelse de särskilda föreskrifter, som vid fri -

gifningen eller derefter på grund af denna lag honom af vederbörande
meddelas.

3 §•

Åsidosätter den frigifne något af hvad, på sätt i 2 § sagdt är,
honom åligger, kan den frihet, som honom medgifvits, återkallas; och
skall han, i händelse af återkallelse, ånyo intagas i allmän straffinrättning
för att der utstå den del af straffet, som icke vid frigifningen var
verkstad.

Huru i vissa fall vilkorlig frihet skall till följd af ny straffdom vara
förverkad, derom stadgas i 13 §.

4 §•

Har pröfvotid, hvarom i 2 § förmäles, gått till ända, utan att den
vilkor liga friheten återkallats eller den frigifne på grund af förhållande,
som till återkallelse leder, blifvit häktad, och är ej heller fall, som

1 13 § sägs, skall straffet anses vid pröfvotidens utgång till fullo aftjenadt.

Vid beräkning i ty fall af tid för tillika ådömd påföljd enligt

2 kap. 19 § strafflagen vare den vilkor liga frigifningen ansedd lika med
frigifning efter utståndet straff; dock att sagda påföljd ej upphör före
pröfvotidens utgång.

5 §•

I fråga, huruvida vilkorlig frigifning medgifvas må, tages i betraktande
:

beskaffenheten af brott, hvarför bestraffning ålagts, orsakerna till
brottet och omständigheterna vid detsamma;

den dömdes tidigare vandel och särskildt om han tillförene är för
brott straffad;

uppförandet under fängelsetiden och hvad för öfrigt kan lända till
upplysning om hans sinnesriktning vid den tid, då frigifning ifrågasättes;

de förhållanden, i hvilka den dömde skulle komma att försättas
efter frigifningen, huruvida beskydd erbjudes af enskild person, förening
eller på annat sätt, eller om ändock finnes grundad utsigt till loflig
utkomst.

6 §•

Om vilkorlig frigifning förordnar Konungen uppå hemställan af
F ångvårdsstyrelsen.

Vill fängelseföreståndare eller annan väcka förslag om sådan frigifning,
göre det hos Fångvårdsstyrelsen, på hvilken ankommer att pröfva,
huruvida skäl äro till hemställan hos Konungen.

7 §■

För den, som vilkorligt frigifves, utfärdas af Fångvårdsstyrelsen
frihetspass, deri, så vidt icke i beslutet om frigifning är annorlunda
stadgadt, honom förelägges: att begifva sig till den ort, inom hvilken han
skall eg a att under pröfvotiden vistas, och efter framkomsten till påteckning
^ uppvisa passet hos den, som skall öfver den frigifne utöfva tillsyn,
allt i enlighet med de närmare föreskrifter, som i passet meddelas; att
hos tillsyningsmannen göra anmälan om bostad samt ombyte deraf; att
vid påfordran inställa sig hos tillsyningsmannen samt angående sin sysselsättning
och öfriga förhållanden lemna de upplysningar, som af denne
äskas; samt att ej utan särskilt skriftligt medgifvande uppehålla sig utom
den anvisade vistelseorten.

1 passet skall jemväl införas fullständig underrättelse om hvad den
frigifne i öfrig!, likmätigt 2 § eller till följd af särskild bestämmelse i
frigifningsbeslutet, skall hafva att under pröfvotiden iakttaga, så ock om
påföljden, derest han åsidosätter hvad honom enligt passet åligger.

Den, som frigifvits, vare pligtig att passet för vederbörande myndigheter
vid anfordran uppvisa.

Tillsyningsman, som i 7 § sägs, vare på landet länsman och i
stad polismästare eller, der sådan ej finnes, stadsfiskal; dock må i stället
annan tjenlig person kunna för viss ort eller, derest det af frigifningsbeslut
eller eljest af omständigheterna föranledes, för visst fall af Konungens
Befallningshafvande förordnas.

9 §•

Tillsyningsman har att, i den man omständigheterna tillstädja, vaka
öfver den frigifnes uppförande och söka befordra hvad som kan lända till
hans upprättande.

Då den frigifnes sysselsättning eller andra förhållanden kräfva, att
han, dagligen eller tidtals, under en del af dagen uppehåller sig utom den
anvisade vistelseorten, må lof dertill af tillsyningsmannen meddelas. Tillstånd
att vistas å annan ort må ock eljest af tillsyningsman beviljas, der giltiga
skäl äro, dock hvarje gång för högst tio dagar. Sökes i sistnämnda fall
tillstånd för längre tid eller begär den frigifne att få till annan ort afflytta,
anmäle tillsyningsmannen frågan, efter behörig utredning, hos Fångvårdsstyrelsen,
som i ärendet besluter. Angående lemnadt medgifvande
skall i hvarje fall å frihetspasset göras anteckning, som, derest den afser
afflyttning till annan ort, jemväl skall innehålla de af Fångvårdsstyrelsen i
fråga derom meddelade närmare föreskrifter.

Tillsyn bör så anordnas, att den frigifne icke onödigt störes i sin
lofliga verksamhet eller utsättes för allmän uppmärksamhet.

10 §.

1. Angående återkallelse af vilkorligt medgifven frihet tillkommer
Fångvårdsstyrelsen att besluta.

2. Anser tillsyningsman den frigifne hafva gjort sig skyldig till
förhållande, som enligt 3 § kan föranleda återkallelse, insände till Fångvårdsstyrelsen
anmälan derom jemte nödig utredning. Blifver den frigifne
för brott stäld under tilltal vid domstol, varde det i hvarje fall af tillsyningsman
för Fångvårdsstyrelsen tillkännagifvet.

3. Skulle Fångvårdsstyrelsen finna sådana omständigheter vara för
handen att, oaktadt den frigifne gjort sig skyldig till förhållande, som i
2 mom. sägs, återkallelse icke skäligen bör ega rum, kan Fångvårdsstyrelsen
låta tilldela honom varning.

11 §•

Afviker den frigifne från anvisad vistelseort eller gör han sig skyldig
till uppförande, som innebär våda för allmän ordning eller säkerhet, må
han häktas i afbidan på vidare förordnande. Af Fångvårdsstyrelsen må

sådan häktning ock eljest beslutas, der omständigheterna finnas dertill
föranleda. Polismyndighet, som verkstält häktning enligt denna paragraf,
åligger att derom inom nästa dag till Fångvårdsstyrelsen insända underrättelse.

12 §.

Beslut, hvarigenom vilkorligt medgifven frihet blifvit af Fångvårdsstyrelsen
återkallad, gånge utan hinder af deröfver förd klagan genast i
verkställighet; och skall vid verkställighet, som efter återkallelse eger rum,
i fråga om dag, från hvilken strafftiden räknas, tillämpas hvad derutinnan
är i särskild lag stadgadt beträffande utslag, som vunnit laga kraft.

Varder den frigifne under pröfvotiden för brott dömd till straffarbete
eller fängelse, skall domstolen tillika förklara den vilkorligt medgifna
friheten förverkad; och tillämpas i fråga om förening eller förändring
af straffen hvad i 4 kap. strafflagen finnes stadgadt. År han före pröfvotidens
utgång för brottet häktad, vare lag samma, ändå att han senare
dömes.

14 §.

Förekommer under tid, då någon åtnjuter vilkorlig frihet från straffarbete
eller fängelse, förvandling af honom ålagda böter, skall den förvandling
ske oberoende af det förra straffet.

15 §.

De närmare föreskrifter, som för tillämpning af denna lag erfordras
angående tillsyningsmans åligganden och hvad dermed har gemenskap,
meddelar Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 19—.

IV.

Förslag

till

LAG

angående vilkorlig straffdom.

1 §•

Dömes någon efter allmänna strafflagen till straffarbete ej öfver tre
månader eller fängelse ej öfver sex månader, må domstolen, der synnerliga
skål äro, ega förordna, att med straff, som nu är nämndt, skall anstå och
att på vilkor, som i denna lag angifvas, skall bero, huruvida straffet skall
gå i verkställighet.

Vilkorlig dom, som här sägs, må ej brukas, der den tilltalade
under de tio år, hvilka närmast föregått brottet, blifvit dömd till straffarbete
eller fängelse eller under samma tid undergått dylikt straff, som
blifvit honom tidigare ådömdt; ej heller i fall, der han förklaras förlustig
medborgerligt förtroende.

Vid pröfning, om skäl äro till vilkorlig dom, skall i synnerhet
komma i betraktande,

huruvida, med anledning af den tilltalades ungdom, honom åliggande
försörjningspligt eller annat förhållande, fara är, att straffets utkräfvande
skulle medföra påföljder af särskildt menlig beskaffenhet;

så ock tillika huruvida tillfälle finnes till uppfostran eller handledning
för den, som deraf är i behof, eller om eljest, med afseende å den till -

talades tidigare vandel, de omständigheter, som drifvit honom till brottet,
hans beredvillighet att erkänna detsamma och godtgöra skada, hans uppförande
i öfrigt samt hans lefnadsförhållanden, antagas kan, att han skall
utan straffets undergående låta sig rättas.

Hvad i 1 § är stadgadt må, der straffet bestämmes till böter, ock
å det straff kunna tillämpas, dock ej i annat fall, än der anledning är, att
den tilltalade till följd af fattigdom och bristande förvärfsförmåga skulle
nödgas aftjena böterna med frihetsstraff.

3 §•

Adömas böter jemte frihetsstraff, som i 1 § sägs, må anstånd enligt
denna lag kunna lemnas med båda straffen eller ock med frihetsstraffet,
men ej med bötesstraffet allena; och ege, der anstånd beviljas, sammanläggning
af böterna med frihetsstraff ej rum.

<4 §•

Begår den, som genom vilkorlig dom undfått anstånd med straff,
inom tre år efter domen brott, och varder han derför till straffarbete eller
fängelse dömd; då skall anståndet tillika af domstolen förklaras förverkadt.
Dömes han till annat straff, må anståndet förklaras förverkadt, der brottens
sammanhang eller likartade beskaffenhet finnes dertill föranleda.

Förverkas ej anståndet, på sätt nu är nämndt, och kommer ej heller
af orsak, som i 5 § sägs, ny dom, vare straffet förfallet.

5 §•

Varder den, som för begånget brott erhållit vilkorlig dom, öfvertygad
att hafva före domen föröfvat annat brott, då skall, vid bestämmande
jemlikt 4 kap. 9 §* strafflagen af straff för brotten, ock förordnas, huruvida
anstånd enligt denna lag må eg a rum.

= nuvarande 8 §.

Denna lag ege ej tillämpning, der straff ådömes efter 25 kap.
strafflagen.

Denna lag träder i kraft den 1 Januari 19—, men skall ej af högre
rätt tillämpas i mål, som blifvit vid första domstol före sagda dag afdömdt.

Förslag

till

LAG

angående ändrad lydelse af I, 2, 4, 5 och 7 §§ i lagen om straffregister

den 17 Oktober 1900.

Härigenom förordnas, att 1, 2, 4, 5 och 7 §§ i lagen om straffregister
den 17 Oktober 1900 skola erhålla följande ändrade lydelse:

1 §•

I Justitiedepartementet skall finnas straffregister, innehållande uppgifter,
som i denna lag stadgas, angående dem, som genom utslag af rikets
domstolar

1. blifvit dömda till dödsstraff, straffarbete eller fängelse eller för
snatteri till böter, eller

2. förklarats ovärdiga att i rikets tjenst nyttjas eller att föra andras
talan inför rätta, eller

3. erhållit vilkorlig straffdom, eller

4. blifvit för brott stälda under framtiden.

2 §•

För en hvar, om hvilken blifvit så dömdt, som i 1 § sägs, skall
från domstolen till registret lemnas särskild uppgift, innefattande upplys 4 -

ning om den dömdes namn och hvad i öfrigt må erfordras till hans betecknande
samt om förbrytelsen och domen.

Beträffande den, som för brott erhållit vilkorlig dom, skall, der han
sedermera af domstol, i sammanhang med pröfning af åtal för annat brott,
förklarats skola undergå straff för det förra brottet, derom till registret
lemnas uppgift, ehvad straffet är.

Har den, som från straffanstalt lösgifvits enligt lagen angående vilkorlig
frigifning, derefter blifvit före utgången af den för honom bestämda
pröfvotid för brott häktad, skall från domstolen uppgift om åtalets utgång
till registret i hvarje fall lemnas. Varde ock om häktningen särskild uppgift
till registret lemnad från den domstol, der åtalet efter häktningen först
förevarit.

4 §.

Varder i mål, deri blifvit så dömdt, som i 1 § sägs, den dömde af
högre rätt från ansvar befriad eller ock genom dom, som ej är vilkorlig,
ansedd skyldig allenast till annat ansvar, än i 1 eller 2 punkten af samma §
afses, skall om domen lemnas uppgift till registret.

Lag samma vare, der beslut, hvarom i 2 § 2 mom. förmäles, varder
af högre rätt häfdt.

I fall, der Konungen af nåd efterskänker eller mildrar straff eller
annan påföljd, hvarom straffregistret skall innehålla upplysning, varde
jemväl derom uppgift till registret meddelad.

Fångvårdsstyrelsen åligge att hvarje månad till registret lemna uppgift
å dem, som under den närmast föregående månaden från straffanstalterna
frigifvits efter utstånden bestraffning för brott, som tillika
medfört förlust af medborgerligt förtroende, eller efter fullbordadt fängelsestraff
för stöld eller snatteri. Derjemte skall hvarje år före Januari månads
utgång från Fångvårdsstyrelsen insändas förteckning å de i straff- och
tvångsarbetsanstalterna intagna personer, som under näst föregående året
aflidit.

Af Fångvårdsstyrelsen skall likaledes till registret lemnas uppgift om
vilkorlig frigifning af fånge, med angifvande af den återstående strafftidens
längd, sä ock om beslut, hvarigenom vilkorligt medgifven frihet blifvit af
Fångvårdsstyrelsen återkallad.

Straffuppgift skall afskiljas ur registret,

derest den dömde, enligt vunnen upplysning, genom högre rätts
laga kraft egande dom blifvit från ansvar befriad, eller ock ansedd skyldig
allenast till annat ansvar än i 1 eller 2 punkten af 1 § afses, samt domen
ej är vilkorlig;

då genom den i 5 § föreskrifna förteckning eller annorledes vunnits
tillförlitlig upplysning, att den dömde aflidit; samt

då nittio år förflutit från den dömdes uppgifna födelseår.

Denna lag träder i kraft den 1 Januari 19—.

Yl.

Förslag

till

FÖRORDNING

om ändrad lydelse af 3 § 7 mom. i förordningen angående mantalsskrifning

den 6 Augusti 1894.

Härigenom förordnas, att 3 § 7 mom. i förordningen angående
mantalsskrifning den 6 Augusti 1894 skall erhålla följande ändrade lydelse:

Kronoarbetskarl och fånge mantalsskrifves inom det distrikt, i hvars
mantalslängd han senast varit uppförd, så vida icke under arbets- eller
fängelsetiden sådana förhållanden inträffat, att han på grund deraf bort,
derest han vistats på fri fot, annorstädes mantalsskrifvas. År fånge i
enlighet med särskild lag vilkorligt frigifven, skall under tiden i fråga om
mantalsskrifning så anses, som vore han fortfarande intagen i straffanstalten.

Denna förordning träder i kraft den 1 Januari 19—.

MOTIV.

Lag angående ändring i vissa delar af strafflagen.

Då uppe! *ag meddelats komitén att upprätta förslag om skärpning
af de korta f etsstraff, som antingen åläggas såsom förvandlingsstraff
för böter eller ådömas omedelbart för brott, lärer, såsom af ett komitén
till ledning m ddeladt utdrag af statsrådsprotokollet för den 25 maj
1900 ock fram år, detta uppdrag icke åsyfta företagande af en sådan mera
fullständig om rbetning af strafflagen, som skulle blifva oundgänglig, så
framt man sök lösa den förelagda uppgiften annorledes än med bibehållande
af de i s rafflagen nu stadgade allmänna arterna af frihetsstraff och
dessa straffarte förhållande till hvarandra.

Uppenba är, att uppgiftens lösning genom skärpningens inpassande
i_ ett föreligga de straffsystem måste blifva i särskilda afseenden vanskligare
än fråga s ordnande i samband med genomgripande revision af det
gällande straffs steinet.

Antalet a de personer, som i Sverige intagas i fängelserna för att
undergå fängels såsom förvandlingsstraff för böter, är årligen synnerligen
stort, och i d ojemförligt flesta fallen inskränker sig fängelsetiden till
högst få dagar.

Hos allt!: r många af dem, som sålunda undergå straffet, lärer obehaget
af frihet ns förlust för så kort tidrymd, att vistelsen i ensamhet
knappast komm r att innebära något känbart lidande, i det närmaste uppvägas
af tillfäll t till hvila från verkligt ansträngande arbete och tillgodonjutande
under tiden af fritt underhåll i fängelset. Detta intryck sprides
till det samhäl slager, den straffade tillhör, och fara uppstår, att bland
befolkningen fr ktan för fängelsestraffet såsom ett ondt efter hand aftager.
I talrika fall fö ekommer, att personer, som ej sakna utväg att betala dem
ålagda böter, fö edraga att undergå förvandlingsstraffet.

Till upplysning om bötesfångarnes antal och de olika slag af brott,
för hvilka böterna ådömts, meddelas för tidsperioden 1893—1900 följande
tabell, som, hvad angår åren 1893—1897, hemtats ur fångvårdsstyrelsens
den 24 Maj 1899 till Kongl. Maj:t afgifna utlåtande rörande vackt fråga
om ändring i vissa delar af gällande strafflagstiftning.

År.	Fylleri, delvis i för-ening med oljud med mera.	Oloflig försäljning af sprit-ocli malt-drycker.	Misshandel och hemfrids-brott.	Bedrägeri och för-skingring med mera.	Snatteri.	Förseelser mot värnpligts- lagen.	Andra brott och förseelser.	Summa.
	Antal.	*	Antal.	%■	Antal.	%■	Antal.	%■	Antal.	%.	Antal.	%.	Antal.	%.	Antal.	%■
1893-1897...	54,063	68,77	2,832	3,60	7,022	8,93	207	0,26	1,029	1,31	4,542	5,78	8,919	11,35	78,614	100,00
1898-1900...	33,448	70,68	1,195	2,52	4,073	8,61	108	0,23	570	1,20	2,170	4,59	5,758	12,17	47,322	100,00
Summa	87,511	69,48	4,027	3,20	11,095	8,81	315	0,25	1,599	1,27	6,712	5,33	14,677	11,66	125,936	100,00

Enligt hvad denna tabell utvisar, har det öfvervägande antalet bötesfångar
dömts för fylleri, antingen ensamt eller i förening med andra
mindre förseelser, nämligen för hela åttaårsperioden sammanlagdt icke
mindre än 69,48 procent af hela antalet.

Beträffande bötesfångarnes ålder och civilstånd har komitén från
rikets straffanstalter för tidsperioden 1898—1900 införskaffat tillgängliga
upplysningar.

Åldern framgår af följande tabell:

Ålder.	M ä	n.	Q v i n	n o r.
Antal.	%■	Antal.	*.
Under 18 år...................................................	850	1,91	36	1,29
18-27 år ............................................-.......	17,516	39,34	423	15,13
28-37 » .....................................................	11,037	24,79	676	24,18
38—47 » .....................................................	7,887	17,71	757	27,07
Öfver 47 år ...................................................	7,175	16,11	854	30,54
Ej uppgifven ålder..........................................	61	0,14	50	1,79
Summa	44,526	100,oo	2,796	100,00

Tabellen utvisar, att mer än två tredjedelar af männen varit yngre
än 38 år oc således tillhört den mest arbetskraftiga åldern, under det
att qvinnorna varit något äldre, dock endast till ett antal af inemot en
tredjedel öfver 47 år.

De uppi sningar i fråga om civilståndet, som för åren 1898—1900
vunnits beträff nde personer, som under nämnda år undergått förvandlingsstraff
för böte , omfatta endast något mer än halfva antalet, men torde
dock lemna ti räcklig ledning för bedömande af förhållandet i allmänhet.
De erhållna u lysningarna finnas sammanfattade i nedanstående tabell.

		M	ä	n		Q	Y	i	q n	0	r
under 38 års ålder.	öfver 38 års ålder.	Summa.	under 38 års ålder.	öfver 38 års ålder.	Summa.
	Antal.	*	Antal.	%■	Antal.	%■	Antal.	*	Antal.	JK.	Antal.	%.
Gifta..........	2,347	15,66	3,273	49,60	5,620	26,04	193	18,36	747	51,77	940	37,68
Ogifta.........	12,637	84,34	3,326	50,40	15,963	73,96	859	81,65	696	48,23	1,555	62,32
Summa	14,984	100,oo	6,599	100,00	21,583	100,oo	1,052	100,00	1,443	100,oo	2,495	100, oo

Såsom denna tabell gifven vid handen, hafva nära tre fjerdedelar af
männens och två tredjedelar af qvinnornas hela antal tillhört det ogifta
ståndet.

Komitén har ansett i främsta rummet böra undersökas, huruvida såsom
verkställighetsform för bötesstraff kunde för den, som saknar tillgång
till böternas gäldande, införas förrättande af arbete för det allmännas
räkning.

En anordning med böters aftjenande genom arbete är ingalunda
främmande för vår äldre svenska rätt. Redan i de gamla landskapslagarna
funnos bestämmelser, enligt hvilka förbrytare, som ej orkade bota med
penningar, skulle i svårare fall höta med kropp, men i lindrigare fall
öfverlemnas åt målseganden för att aftjena böterna med arbete. Enligt
1734 års lag kunde ock i vissa fall arbete träda i stället för böter, hvilka
ej betaltes, och skulle hvarje dagsverke motsvara visst belopp af böterna.
I kongl. förklaringen den 23 mars 1807 stadgades att, då någon af löst
folk fäldes till sådana böter, som i 10 kap. utsökningsbalken omförmäldes,
och saknade tillgång till deras gäldande, egde den, som dertill vore hågad,
frihet att utbetala böterna och derefter låta den bötfälde arbeta hos sig,

intill dess den utbetalta summan blifvit gulden; och skulle dagspenningen
beräknas till en tredjedel af markegångsvärdet å ett drängedagsverke, men
den, som förskjutit böterna, förse den sakfälde med föda. Enligt kongl.
förordningen om skogarne i riket den 1 augusti 1805 skulle böter för
skadegörelse å planterade träd vid bristande betalning aftjenas genom arbete
hos målseganden, derest denne sådant åstundade; och böter, som enligt 62
§ i nämnda förordning ådömdes för åverkan å kronopark, skulle, om den
sakfälde ej orkade bota, aftjenas med dagsverken å kronoparken efter markegång.
Med ändring af sistnämnda bestämmelse blef dock redan genom
kongl. kungörelsen den 6 maj 1813 anlitande af vissa andra sätt för
böternas aftjenande tillåtet i anledning af gjord anmälan om de flera
olägenheter, som mött vid förvandlingen af böter till arbete å kronopark.
Dervid hade framhållits bland annat, att tillfälle till nyttigt arbete för bötesd.
ömde personer oftast saknades å kronoparkerna, och att, derest arbetarne
ej skulle afvika, hängifva sig åt lättja eller föröfva åverkan, nödigt vore att
öfver dem öfva oafbruten tillsyn, hvilket ej medhunnes af jägeribet] eningen.
I de sedermera utarbetade särskilda förslagen till ny kriminallag förekom
ej anordning med böters aftjenande genom arbete.

Vid sådan anordning, att arbete för det allmännas räkning träder i
stället för böter, kan man tänka sig till en början, att detta arbete blefve
fullkomligt frivilligt. Det må dock erinras, att för den, som vill genom
arbete aftjena böter, i de flesta fall erbjuder sig den vida förmånligare
utvägen att genom arbete i det yrke eller den syssla, han utöfvar, intjena
bötesbeloppet, och att, hvad angår arbetslösa personer, dessa efter all sannolikhet
endast sällan komme att för aftjenande af ådömda böter frivilligt
egna sig. åt det arbete, som för ändamålet kunde genom det allmännas
försorg tillhandahållas, helst den inkomst, som kunde påräknas af dylikt
arbete, hvilket måste vara af enklaste slag, antagligen blefve temligen
ringa. Men att allenast för fåtaliga fall öfver hela riket organisera en vidlyftig
apparat för anordnande af arbete, tillsyn och redovisning synes förenadt
med alltför stora vanskligheter och kostnader för att anses lämpligt.

Man kan vidare tänka sig, att den bötfälde till aftjenande af böter
hölles till arbete genom tvång, dervid hans personliga frihet måste blifva
i större eller, mindre grad inskränkt. Redan i fråga om arbetets uppskattning
i penningar möta här vissa svårigheter. Sättes visst värde å hvarje
dagsverke, dervid tiden för arbetet blifver till sin längd fullständigt beroende
af böternas storlek, är att befara, att ganska litet arbete utföres och
att detsamma blifver af dålig beskaffenhet. Sker uppskattningen efter det
mått af arbete, som verkligen utföres, kan deremot märklig orättvisa vederfaras
den, som saknar all vana vid det anvisade arbetet och måhända

nätt bättre resultat i annat arbete, som ej stått till buds. I begge fallen
skulle emellertid för böternas aftjenande sannolikt åtgå betydligt längre
tid, än som eljest anses lämpligen böra tillmätas åt förvandlingsstraff;
men att sålunda för långa tidsföljder beröfva familjerna deras försörjare,
husbönderna deras tjenare måste anses vara eu afsevärd olägenhet.

För öfrigt skulle för det ändamål, hvarom här är fråga, blifva nödvändigt
att vidtaga särskilda anordningar, hvilka utan tvifvel blefve för
staten kostsamma, men det oaktadt ej torde kunna blifva tillfredsställande,
dill undvikande af långa transporter af de bötfälde, hvilka i vanligaste
fall måste inställas genom hemtning, blefve nämligen af nöden, att allmänna
arbeten anordnades på talrika platser inom riket, minst på ett ställe inom
hvarje län, ^ och på hvarje sådan plats måste finnas icke allenast anstalter
för de bötfäldes herbergerande och förplägning samt för sjukvård, utan
äfven . särskildt qvalificerade myndigheter för tvångets utöfvande och
disciplinens upprätthållande äfvensom för arbetets ledande och öfvervakande.
Arbetet måste naturligtvis vara af enkel beskaffenhet för att kunna lätt
inläras och måste ordnas särskildt för männen och särskildt för de fåtaliga
qvinnorna. Skulle detta arbete, såsom man vanligen torde föreställa sig,
bestå i sådant friluftsarbete som t. ex. odlingar eller andra landtbruksarbeten,
kräfves för dess öfvervakande en talrik vaktbetjening, och för sådant
arbete lägger klimatets beskaffenhet hinder under en stor del af året.
Emellertid kan för visso antagas, att arbetet på grund af praktiska skäl
måste hufvudsakligen försiggå inomhus eller inom afstängda arbetsgårdar.
I det hela synes nämnda arbete skola komma att i verkligheten alltför
litet skilja sig från sådant tvångsarbete, som användes för lösdrifvare, och
detsamma skulle derför antagligen uppfattas såsom förnedrande, i synnerhet
derest de arbetande ej skyddades för allmänhetens uppmärksamhet.

Den ojemförligt största olägenheten möter dock deri, att den ifrågavarande
anordningen innebär, att de bötfälde ju måste sammanföras till
arbete i gemensamhet med hvarandra, sålunda utsatte för de sämre elementens
moraliskt nedbrytande inverkan, hvilken omständighet i och för
sig enligt komiténs omdöme måste göra anordningen förkastlig.

Under dessa förhållanden synes vida lämpligare att låta böterna
genom _ förvandlingsstraff aftjenas i enrum uti redan ordnade fängelseinrättningar.

Derest, med bibehållande af vanligt fängelse såsom förvandlingsstraff,
strafftiden för bötesfången icke obetydligt utsträcktes, skulle straffet utan
tvifvel kunna derigenom göras i högre grad verksamt.

En sådan förändring skulle ej kunna vidtagas utan ansenlig utvidgning
af fängelserna samt afsevärd ökning i fångvårdskostnaderna. Ej heller

synes anordningen vara i och för sig lämplig. Enär fången är under strafftiden
urståndsätta att sörja för dem, hvilkas uppehälle kan vara beroende
af hans arbete, kunde strafftidens förlängning ofta nog komma att företrädesvis
drabba andra än den brottslige sjelf, möjligen genom framkallande
af nöd föranleda nya förbrytelser. Förlängd frånvaro från det vanliga arbetet
kan ock för den förut medellöse öka svårigheten att vid frigifvandet åter
finna arbetstillfälle.

Det torde för öfrigt kunna antagas, att den bötfälde icke skulle i
allmänhet föredraga ett till tiden utsträckt straff framför ett kort straff
med ej alltför sträng skärpning.

1 afseende å en strängare anordning af förvandlingsstraffet kan ur
principiel synpunkt anmärkas, att, då en begången förbrytelse icke är större,
än att den enligt lag kan försonas med böter, det förvandlingsstraff, som
man nödgas sätta i stället för böterna, åtminstone icke borde vara svårare
än fängelse, som ådömes såsom urbota straff.

Tillräcklig grund lärer emellertid icke finnas att, oafsedt straffens
olika tidslängd, anse ett kort, på strängare sätt anordnadt fängelsestraff
såsom ett svårare straff än längre tids vanligt fängelse. I sin helhet bör
deremot förvandlingsstraffet visserligen icke vara i allmänhet svårare än det
omedelbart ådömda frihetsstraffet, om ock undantag kunna förekomma.
Redan enligt, gällande lag är ju högsta tiden för fängelse såsom förvandlingsstraff
dubbelt längre än lägsta tiden för urbota fängelse.

Såsom medel till afhjelpande af den öfverklagade bristen hos förvandlingsstraffet
i dess nuvarande form har komitén ansett företrädesvis
böra anlitas den skärpning, som kan åstadkommas genom fångkostens
anordnande på ett sätt, hvarigenom viss grad af lidande eller obehag för
fången uppkommer, utan att hans helsa skadas.

Af 1898 års riksdag har i dess skrifvelse till Konungen i ämnet
satts i fråga, huruvida icke åter borde införas fängelse vid vatten och
bröd, dervid anförts, att erfarenheten från den tid, som föregick straffets
upphäfvande i vår lagstiftning, visserligen ådagalagt, att detsammas undergående
i oafbruten tidsföljd under ett större antal dagar kunde för den
bestraffades helsa medföra verkliga vådor, men att dessa syntes kunna
förebyggas genom obligatoriska afbrott i dylik bestraffning och kontroll
af läkare vid straffets verkställande.

Fängelse vid vatten och bröd kunde enligt 1734 års lag icke allenast
åläggas såsom förvandlingsstraff för böter, utan äfven förekomma såsom
omedelbart ådömd bestraffning, i begge fallen under ett antal af minst 4,
högst 28 dagar i oafbruten följd. I lagkomiténs år 1832 offentliggjorda
förslag till allmän kriminallag ifrågasattes, att såsom förvandlingsstraff för

böter skulle användas enkelt fängelse, högst 60 dagar, hvaremot nämnda
komité, som eljest i sitt förslag uteslöt de egentliga kroppsstraffén, bibehöll
såsom allmän straffart fängelse vid vatten och bröd, hvithet straff skulle
kunna ådömas på minst 3, högst 45 dagar. Detta skulle verkställas på det
sätt, att fången under hela fängelsetiden, om densamma ej öfverstege 5
dagar, men eljest 5 dagar å rad, med 5 dagars afbrott emellan hvarje
gång, erhölle endast vatten och bröd. Hvad lagkomitén sålunda beträffande
fängelse vid vatten och bröd föreslagit blef emellertid i afgifna utlåtanden
öfver förslaget ur olika synpunkter afstyrka Lagberedningen, som efter
företagen granskning af lagkomiténs förslag år 1844 afgaf förslag till
straffbalk och deri såsom förvandlingsstraff för böter upptog enkelt fängelse,
utsträckt till högst 180 dagar, uteslöt helt och hållet från straffsystemet
fängelse vid vatten och bröd. I 1864 års strafflag bibehölls emellertid
fängelse vid vatten och bröd, dock endast såsom förvandlingsstraff att tilllämpas
under förkortad tid, minst 3, högst 20 dagar utan afbrott; men
sedan efter hand den uppfattningen gjort sig gällande, att äfven ett så
beskaffadt förvandlingsstraff vore otjenligt såsom alltför skarpt och föga
tidsenligt, ledde detta slutligen till antagande af lagen den 16 maj 1884
om upphäfvande af fängelsestraff vid vatten och bröd.

Om det i Norge både såsom förvandlingsstraff och såsom urbota
straff tillämpade vatten- och brödstraffet under högst 30 dagar med vissa
mellandagar på vanlig fångkost yttrar den senaste norska strafflagskommissionen
i motiven till sitt år 1896 afgifna förslag till ny strafflag, att
man icke i Norge erfarit, att nämnda straff vore synnerligen farligt för
helsan, och att det i allt fall vore antagligt, att andra frihetsstraff, som i
ersättning vore längre, kunde dels direkt och dels indirekt hafva minst
lika skadlig verkan i sådant hänseende.

Äfven om ett på sagda sätt inrättadt vatten- och brödstraff jemväl
hos oss kunde vara såsom förvandlingsstraff tjenligt i en del förekommande
fall, har komitén funnit sig ej kunna förorda dess användande
såsom allmänt förvandlingsstraff.

Först och främst blefve af hygieniska skäl nödigt att från vattenoch
brödstraff i den utsträckning, som här är i fråga, undantaga personer
i rätt stort antal och bland dem, enligt föredöme från länder, der
straffet tillämpas, hela den vigtiga kategorien af brottslingar under 18
års ålder.

Vidare torde straffet blifva för strängt i förhållande till en del förseelser,
som beläggas med böter.

Till följd af denna straffets beskaffenhet skulle enligt komiténs mening
blifva nödvändigt att vid sidan af detsamma ställa förvandlingsstraff af

lindrigare art, men större tidslängd, och att i sammanhang dermed beträffande
böter, som åläggas af domstol, öfverlemna åt denna att för hvarje
särskildt fall bestämma det förvandlingsstraff, som skall tillämpas, derest
böterna ej erläggas. Vid val af sådant straff torde åter domstolen hvarken
kunna eller böra taga hänsyn uteslutande till förbrytelsens beskaffenhet,
utan nödgas att tillika taga i betraktande den brottsliges personliga förhållanden,
såsom ålder och kroppsbeskaffenhet, yrke och lefnadsställning
m. in. Hvarje gång, då böter ådömdes, måste naturligtvis bestämmas
arten af förvandlingsstraff, oafsedt huruvida det sedermera blefve nödigt
att tillämpa detta eller icke.

Pröfningen förutsätter till en början annan och något omständligare
behandling än hittills af de ytterst talrika små brottmål, hvilka nu på
grund af sin obetydlighet afgöras ganska summariskt, likasom en sådan
affattning af protokollen i alla dessa mål, att för öfverdomstol finnes tillbörlig
ledning vid der möjligen ifrågakommande beslut om förvandlingsstraff.
Emellertid lära olägenheter af nu antydda slag icke i och för sig
böra tillmätas större vigt.

Betänkligare är att, då allmänheten redan förut torde vara böjd att
uppfatta fängelse vid vatten och bröd såsom ett förklenligt straff, en sådan
uppfattning skulle i väsentlig mån befästas, derest nämnda straff användes
såsom förvandlingsstraff allenast i en del fall och icke såsom förut i alla.

En viss fara synes derjemte förefinnas, att valet af olika förvandlingsstraff
för olika individer skulle, helst, eljest frihetsstraffen fullbordas
på ett för alla likformigt sätt, kunna alltför ofta få sken af afvikelse från
grundsatsen om alla samhällsmedlemmars likhet inför lagen, hvilket ej
kunde undgå att i flera riktningar verka till skada. Dertill är ej osannolikt,
att den ojemnhet i lagtillämpning, som aldrig kan fullständigt undvikas,
skulle i fråga om det strängare förvandlingsstraffets användande
blifva öfver höfvan stor till följd deraf, att vid de särskilda domstolarna
olika synpunkter derutinnan gjorde sig gällande.

I fråga om böter, som åläggas af annan myndighet än domstol,
skulle motsvarande anordning svårligen kunna träffas, så framt icke valet
af förvandlingsstraff öfverlemnades åt förvaltande myndighet, hvilket icke
torde böra ifrågasättas.

Ett system med olika förvandlingsstraff för särskilda fall kan icke
tillämpas utan praktiska svårigheter af flera slag, och den uppoffring af
enkelhet i förvaltningen, som systemet kräfver, är desto större, som mängden
af fall, i hvilka förvandling af böter och verkställande af förvandlingsstraff
måste ega rum, enligt hvad ofvan visats, är högst betydande.

Komité!! har funnit sig höra föreslå till införande såsom allmänt förvandlingsstraff
för böter ett fängelsestraff på minst 3 och högst 30 dagar
med benämning »fängelse vid inskränkt kost» och såinrättadt, att fångkosten,
som borde lemnas till erforderlig myckenhet, deremot vore inskränkt på det
sätt, att från och med dagen näst efter den, från hvilken strafftiden räknas,
fången komme att tilldelas, utom vatten till dryck, allenast bröd jemte
salt samt dertill dagligen, efter förloppet af fem dagar, en enda hvarje
dag lika anrättning, hvari skulle ingå animalisk ägghvita och fettämne.
Bland födoämnen, innehållande animalisk ägghvita, torde kunna nyttjas
s. k. kabeljo, sill eller strömming.

Efter att hafva hört läkare med särskild sakkunskap i ämnet har
komitén kommit till den öfvertygelse, att med en på nu beskrifna sätt
ordnad enformig kost någon menlig brist på de vigtigaste ämnena för
kroppens näring ej kan befaras uppstå under det antal dagar, hvarunder
förvandlingsstraffet skulle kunna högst pågå, till följd hvaraf den ifrågasatta
utspisningen vore i normala fall ofarlig för helsa och kroppskrafter;
samt att, då kostens inskränkning till endast bröd jemte salt komme att
fortvara högst 5 dagar, omförmälda spisordning kunde i allmänhet användas
jemväl i fråga om brottslingar under 18 år utan våda för deras helsa.

I hvarje fall förutsättes tillsyn af vederbörande fängelseläkare; och
skulle, enligt komiténs förslag, den, som finnes ej kunna utan våda för
helsan undergå fängelse vid inskränkt kost, i stället hållas i annat fängelse
under dubbelt antal dagar.

Att fängelse vid inskränkt kost nyttjas såsom förvandlingsstraff
jemväl för böter, som åläggas för vissa slag af politiförseelser, exempelvis
för oloflig försäljning eller tillverkning af bränvin, torde knappast möta
gensägelse. Tvekan kan deremot uppstå, huruvida sådant förvandlingsstraff
borde användas för en del andra böter, som på grund af särskilda
lagar eller författningar åläggas för mindre förseelser, för uraktlåtenhet
att iakttaga meddelade föreskrifter m. in. dylikt. Frågans besvarande torde
bero i främsta rummet derpå, huruvida det nuvarande förvandlingsstraffet
är för dessa böter användbart, så att skärpningen kan umbäras. Detta
synes emellertid desto mindre kunna sägas vara fallet, som det nu brukliga
förvandlingsstraffets brist på effektivitet framträdt särskilt skarpt
just i fråga om vissa böter af dylikt slag, nämligen böter för underlåtenhet
af värnpligtige att fullgöra dem enligt värnpligtslagen åliggande skyldigheter,
och enahanda brist utan tvifvel gör sig i allmänhet gällande vid
straffets användande i andra jemförliga fall.

Der ett kortvarigt fängelsestraff måste nyttjas såsom föi’vandlingsstraff
för böter, är detta att betrakta såsom en nödfallsutväg, som anlitas,

på det att den, som ej kan eller ej vill betala honom ålagda böter, icke
må till skada för rättsordningen lemnas strafflös. Men kan man icke undgå
att anlita nämnda utväg och utgår man derifrån, att förvandlingsstraffet
i sin nuvarande form i allmänhet är otjenligt och genom sin brist på
verkan till och med skadligt, så synes följdriktigheten knappast tillåta att
bibehålla ett så beskaffadt straff för de talrika politi- och ordningsförseelserna.
De bötesbelopp, som för dessa förseelser åläggas, äro för öfrigt
merendels så ringa, att uraktlåtenhet att betala desamma oftare torde bero
på bristande vilja än på oförmåga. Genom föreslaget tillägg till 2 kap.
9 § strafflagen har komitén jemväl sökt befordra, att den, som vill söka
betala honom ålagda böter, ej må sakna rådrum dertill, der sådant är
behöfligt.

Beträffande åter enskilda fall, der det föreslagna förvandlingsstraffet
kunde anses mindre lämpligt, kan antagas, att dessa fall öfver hufvud taget
äro sådana, i hvilka hvarje förvandlingsstraff är olämpligt. Förhållandena
torde då icke böra föranleda till användande för dessa fall af ett annat förvandlingsstraff,
utan dertill, att man söker träffa anordningar, genom hvilka
må kunna undvikas att i fall af här antydda beskaffenhet anlita sådana
medel som böter och förvandlingsstraff.

Hvad angår de frihetsstraff, som omedelbart för brott ådömas, ligger
det i sakens natur att, derest straffet pågår under lång tid, förlust af friheten
och vistelse i ensamhet komma att i och för sig verka såsom allvarsamt
strafflidande. Är strafftiden jemförelsevis kort, kan deremot äfven
här uppstå behof af anordningar till förstärkande af straffets verkan. Det
behof, som i sådant hänseende yppats, kan till någon del tillskrifvas den
stora utsträckning, hvari den mildare straffarten fängelse inom vår straffrätt
användes för brott af hvarjehanda slag. Men anmärkningen om
bristande effektivitet drabbar jemväl straffarbete på kort tid, och det har
framhållits, att begge slagen af frihetsstraff visat sig, särskild! i fråga
om vissa klasser af brottslingar, icke ega förmåga att utöfva tillbörlig
tuktande verkan.

Införande till följd häraf i strafflagen af ett skärpt frihetsstraff såsom
särskild straffårt är eu lagförändring af sådan beskaffenhet, att densamma
icke kunde vidtagas, utan att i sammanhang dermed verkstäldes en mera
allmän revision af strafflagen och dess straffsatser, uti hvilka den nya straffarten
då borde upptagas vid hvarje förbrytelse, för hvars bestraffande

skärpning kunde tarfvas. I sjelfva verket torde nämnda, mycket genomgripande
lagförändring icke heller vara för ifrågavarande ändamål oundgängligen
nödig.

Till skärpande af fängelse och straffarbete på kort tid stå hufvudsakligen
två olika utvägar till buds. Den ena är införande, i den mån
sådant lämpligen kan ske, af strängare straffverkställighet i allmänhet. Den
andra är användande af särskilda skärpningsrnedel för vissa fall efter domstolens
bepröfvande.

Komitén har trott, att begge dessa utvägar borde hvar i sin mån
anlitas. Kan straffens allmänna effektivitet åtminstone i viss grad ökas,
blifver deraf en följd, att de särskilda skärpningsmedlen mindre ofta måste
tillgripas, hvilket lärer vara ur flere synpunkter önskligt.

I öfverensstämmelse härmed har komitén utarbetat det här förut
intagna förslaget till ny lag angående straffarbetes och fängelsestraffs verkställande
i enrum samt i förslaget upptagit åtskilliga bestämmelser, åsyftande
att göra begge straffen vid tillämpningen i allmänhet sträfvare än
hittills, i sammanhang hvarmed af komitén föreslagits upphäfvande af de
nu beträffande straffarbete, men icke fängelsestraff, gällande stadganden,
enligt hvilka från strafftiden afdrages en tredjedel af den tid, fången hålles
i enrum. I motiven till nämnda lagförslag lemnas närmare redogörelse
för de sålunda antjMda bestämmelserna jemte grunderna för desamma och
hvad dermed står i sammanhang.

Vidare och då i undantagsfall borde användas särskilda skärpningsmedel
till att göra det kortvariga frihetsstraffet tillräckligt afskräckande,
har komitén haft att tillse, hvilket eller hvilka skärpningsrnedel företrädesvis
kunde böra tillgripas.

På senare tiden har, då fråga varit om skärpta straff, såväl i vårt
eget land som i utlandet förordats återinförande af kroppsstraffet i egentlig
mening, prygel. Man har framhållit, att detta straff vore särskildt
lämpligt för unga förbrytare, i afseende på hvilka det närmast vore att
betrakta såsom ett uppfostringsmedel, och man har åberopat de goda verkningar,
agan, rätt använd, kan vid uppfostran medföra. Men man har
äfven velat utsträcka tillämpningen af prygelstraffet till andra förbrytare
vid brott, vittnande om sådan grad af råhet, att starkare tuktan kräfves.

Obestridligt är, att prygelstraffet är ett synnerligen skarpt verkande
straff. Det har under alla tider varit så ansedt, och med bildningens
stigande höjd och allmännare utbredning har uppfattningen af straffets
hårdhet blifvit allt lifligare. Denna uppfattning torde hafva sin grund
icke blott eller ens förnämligast uti det kroppsliga lidande, som med
straffet är förenadt, utan än mera i den inverkan, som den med detta

straff i allmänna föreställningssättet förbundna skammen utöfvar på
brottslingen.

Vid öfvervägande, huruvida det må vara lämpligt, att ifrågavarande
straff åter upptages i vår rätt, måste emellertid redan den omständigheten,
att prygel, såsom ett direkt våld å förbrytarens kropp, ganska allmänt
uppfattas såsom barbariskt, göra lagstiftaren betänksam.

Den inverkan, prygelstraffet utöfvar omedelbart på förbrytarens kropp,
är väsentligt olika, och det icke blott så, att känslan af straffet är högst
olika hos särskilda individer, hvilket i viss mån måste vara förhållandet
med hvarje straff, utan äfven så, att smärtan af straffet i hög grad beror
på den persons kroppskrafter och vilja, som verkställer bestraffningen.

Men om sålunda prygelstraffet rent kroppsligt drabbar ojemnt, är
den inverkan, detsamma för öfrigt utöfvar på brottslingen, kanske i ännu
högre grad vexlande. Ju starkare sjelfaktningen och hederskänslan äro,
desto kraftigare lärer straffet verka på brottslingens sinne, men i riktning,
som är i viss mån oberäknelig. Det torde kunna befaras, att prygelstraffet i
vanliga fall komme att verka brutaliserande och åstadkomma motsatsen af
hvad man åsyftar, icke undergifvenhet utan trots, ja sannolikt uppväcka
känslor af hat och hämnd mot samhället, hvilka känslor lätt taga sig utflöde
i nya brott. Den nesa, som enligt den allmänna uppfattningen är
förbunden med sådan kroppslig afstraffning, kunde åter i många fall alldeles
nedtrycka brottslingen, så att han derigenom förlorade kraften att
åter resa sig och blifva en nyttig samhällsmedlem. Det lider icke heller
tvifvel, att den vanheder, som anses åtfölja ett prygelstraff, ytterligt försvårar
den bestraffades ställning i samhället och lägger allvarsamt hinder
i vägen för hans framtida utkomst, och i många fall torde, om straffet
skall appliceras med tillbörligt eftertryck, detsamma ej kunna undgå att
å den brottsliges kropp lemna outplånliga märken, hvilka för all framtid
bära vittne om hans vanheder.

Beträffande den uppfostrande verkan, som man trott prygelstraffet
böra i likhet med aga medföra särskilt i fråga om yngre brottslingar,
vore naturligtvis för ernående af nämnda verkan af största vigt, att verkställighet
af straffet kunde följa omedelbart på brottet eller åtminstone så
snart derpå, att endast helt kort tid hunnit förflyta från det den brottsliga
gerningen begicks. Men skall prygel ådömas såsom straff och icke kunna
gå i verkställighet förr, än domstol efter hållen ransakning meddelat utslag
och tiden för utslagets öfverklagande tilländalupit eller, i händelse af
klagan, målet blifvit slutligen afgjordt i högre rätt, uppstode i vanliga
fåll ett dröjsmål, som måste väsentligen bidraga dertill, att det åsyftade
målet förfelades. För öfrigt torde det uppfostrande inflytande, som aga

kan utöfva, när den på riktigt sätt användes af föräldrar eller uppfostrare,
vara att till icke ringa del tillskrifva det personliga förhållande, i hvilket
den, som mottager agan, står till den, som agar honom. Merendels vet
och känner han, att hans föräldrar eller uppfostrare handla af nitälskan
för hans väl, och han är van att af dem mottaga såväl belöningar som
tillrättavisningar. Till följd af agans mera privata karakter blifver skammen
icke heller öfverväldigande. Förhållandena äro ingalunda desamma
vid ett prygelstraff, som ådömes af domstol och bringas till verkställighet
genom den offentliga ordningsmaktens försorg.

Det i Sverige fordom brukliga kroppsstraffet med spö eller ris afskaffades
som bekant till en del 1841 och till fullo 1855. Lagkomitén,
som redan i sitt förslag till straffbalk uteslutit spö- och risstraffen, utlät
sig i motiven till förslaget på följande sätt om nämnda straff:

»De kroppsliga straff, som förnedra menniskan derigenom, att man
vid deras användande åsidosätter allt afseende å hennes förnuftiga natur
och behandlar henne lika med oskäliga djur, dem man genom smärtan af fysiskt
ondt, som omedelbart tillfogas kroppen, söker göra sin vilja undergifna,
anser komitén såsom straffmedel förkastliga. Sådana äro spö- och risstraffen.
För den redan moraliskt förderfvade äro dessa mindre afskräckande än andra
straffarter, emedan de äro hastigt öfvergående och lemna brottslingen tillfälle
att snart fortsätta en lastbar lefnad. Flos den åter, hvars känsla af
menniskovärde ej förut är qväfd, skola dessa förnedrande straff undertrycka
de i menniskans moraliska natur grundade anlag till förbättring: de skola
bringa honom till förtviflan eller göra honom till afsvuren fiende af det
samhälle, hvars lagar försatt honom i ett sådant förnedringstillstånd, att
hoppet och möjligheten att sig derutur lyfta blifvit honom betagna, enär
alla vägar till utkomst och återvinnande af förtroende och aktning af medmenniskor
äro för honom stängda.»

I utlåtanden, som afgåfvos öfver förslaget, vitsordades också ej mindre
af högsta domstolen och rikets tre hofrätter, än äfven af de allra fleste
bland häradshöfdingarne ändamålsenligheten af spö- och risstraffens afskaffande.
I flera af dessa utlåtanden framhölls särskildt, hurusom en tillförlitlig
erfarenhet vunnits om de skadliga verkningarna i moraliskt hänseende
af spö- och risstraffen, samt att dessa straff alldeles motverkade
brottslingens förbättring.

Erfarenheten under nyare tider från England och Danmark synes
icke heller vittna till fördel för ändamålsenligheten af prygelstraffet.
I fråga om straffets ringa förmåga att inverka till brottslighetens minskning
lärer det förhållandet få anses särskildt anmärkningsvärdt att, ehuru
i Danmark prygel anlitas i stor utsträckning såsom straff för unga brotts -

lingar af mankön, brottsligheten derstädes just bland dessa unga personer
stigit i oerhördt mycket högre grad än bland landets manliga befolkning
i allmänhet.

Nu skulle visserligen, derest ett kroppsstraff af ifrågavarande beskaffenhet
i vår lagstiftning åter upptoges, detsamma, så vidt här är i
fråga, nyttjas, icke såsom sjelfständigt straff, utan i samband med ett ådömdt
frihetsstraff och såsom medel till dess skärpande, men de skäl, som tala
emot nämnda slag af kroppsstraff, äro enligt komiténs mening sådana, att
straffet icke heller borde för detta ändamål anlitas i annat fall, än att
andra användbara skärpningsmedel saknades, hvilket dock icke torde vara
händelsen.

Med det anförda har komitén icke velat underkänna betydelsen af
aga såsom ett uppfostringsmedel för unga förbrytare eller vanartade barn
under behandling inom tvångsuppfostringsanstalter. Ej heller afser komiténs
yttrande användningen af prygel såsom disciplinstraff i fångvård sanstalterna,
der alldeles särskilda förhållanden äro för handen.

Såsom skärpningsmedel synas vidare förnämligast kunna ifrågasättas
dels inskränkning af ikosten till vatten och bröd eller annorledes, dels hardt
nattläger, dels ock vistelse i mörkt enrum.

Beträffande inskränkning af kosten på ett eller annat sätt har komiten
ansett användningen af detta medel till skärpning af urbota frihetsstraff
böra uteslutas vid det förhållande, att förvandlingsstraffet för böter enligt
komiténs förslag skulle utgöras af fängelse vid inskränkt kost, och det
uppenbarligen vore otjenligt, att samtidigt ett liknande skärpningsmedel
tillämpades vid bestraffning af jemförelsevis svåra förbrytelser. En annan
fråga är, huruvida i afseende å fångförplägningen i gemen någon förändring
kunde vara tjenlig till befordrande af strängare straffverkställighet
i allmänhet; och till denna fråga skall komitén framdeles återkomma.

Hardt nattläger, bestående deri, att fången nödgas vara i fullständig
saknad af sängkläder, förenar åtskilliga egenskaper, som göra detsamma
lämpligt såsom skärpningsmedel. På samma gång sådan skärpning innebär
minsta möjliga fara för helsan, och dess användbarhet således är föga
inskränkt, lärer detta skärpningsmedel enligt erfarenheten från våra fångvårdsanstalter,
der det nyttjats såsom straff för förseelser mot disciplinen,
besitta i synnerligen hög grad den tuktande verkan, som åsyftas, och
dertill kommer, att straffets tillämpning icke erbjuder praktiska svårigheter.

Komitén har ock i sitt förslag upptagit hårdt nattläger såsom det
hufvudsakliga medlet till skärpning af såväl fängelsestraff som äfven
straffarbete. Då emellertid ytterligare skärpning af straffarbete kunde

undantagsvis af förhållandena påkallas, har tillika i fråga om straffarbete
föreslagits,. att skärpning genom hardt nattläger må kunna ådömas jemväl
i förening, under visst antal dagar, med mörkt enrum.

Åt domstol lärer böra öfverlemnas att pröfva och bestämma, i hvilka
speciela fall straffskärpning borde användas, men till begränsande af nämnda
pröfning skulle i lagen enligt komiténs förslag fastställas till en början,
för hvilka slag af brott skärpning må kunna ådömas.

Då frihetsstraffen på kort tid, sådana de äro anordnade med hänsyn
till humanitetens allmänna fordringar, minst lära mäkta att utöfva tillbörlig
tuktande verkan å brottslingar af synnerligen rå eller hård karakter,
och en sådan företrädesvis framträder i våldsdåd mot person, grof skadegörelse
å egendom och likartade förbrytelser, samt härtill särskildt beträffande
brott mot person kommer, att antalet dylika brott, såsom den
å nästa sida intagna tabell antyder, är i starkt stigande, har föreslagits,
att. till straffskärpning må kunna dömas för uppsåtligen föröfvadt brott,
såvida det tillhör någon af följande hufvudgrupper, nämligen: våld
eller annan misshandel å person äfvensom försök att annan till lif eller
helsa skada, vissa förbrytelser af särskild natur dock undantagna; vidare
begagnande af lifsfarligt vapen såsom i 14 kap. 15 § strafflagen sägs;
åtgärd till dödande eller fördrifvande af qvinnas foster, der brottet af
annan än qvinnan begås; annat brott, än förut är nämndt, när deri ingår
uppsåtlig våldsgerning å person eller hot, som innebär trängande fara;
brytande af hemfrid; slutligen sådan skadegörelse å egendom, som i 19
kap. strafflagen sägs, likasom annan brottslig handling, hvarom der förmäles.

I sammanhang härmed har föreslagits, att till ledning för domstolen
uttryckligt stadgande i lagen intages derom, att till skärpning ej må
dömas, utan så är, att genom brottet ådagalagts synnerlig råhet, ondska
eller förhärdelse.

Hvad angår de olika brotten mot egendomsrätten, såsom förfalsknings-,
tjufnads- och bedrägeribrott, har komitén ansett öfvervägande skäl
tala derför, att användande af särskilda straffskärpningsmedel icke för
närvarande må utsträckas jemväl till brott af nämnda slag. Tillgripande
af dylika skärpningsmedel bör enligt komiténs åsigt icke ske i annan mån,
än sådant påkallas af verkligt tvingande skäl, och det synes komitén ingalunda
visst, att detta är händelsen beträffande ifrågavarande brott, helst
straffens allmänna effektivitet, såsom förut framhållits, bör kunna i en
viss grad ökas. I antalet af sagda brott kan, i motsats mot förhållandet
med brott mot person, icke sägas hafva inträffat någon mera afsevärd tillväxt,
om i betraktande tages den samtidiga ökningen i folknumerären.

Här efterföljande tablå utvisar förhållandet under senare år med
dels vissa brott mot person och mot egendomsrätten och dels befolkningens
numerär.

	U	n d e r	f e m å	r s p e r	i o d e r	ti a
					Ökning i %
Årliga medeltalet af brott, för hvilka frihetsstraff på viss tid ådömts a) enligt 14 eller 15 kap. straff-lagen med undantag af barna-	1880-84.	1885-89.	1890-94.	1895-99.	från första femårs-perioden.	från andra femårs-perioden.

mord, fosterfördrifning och lik-	422,4	476,8	525,4	714,8	69,22	49,91
b) enligt 12, 20, 22 eller 23 kap.	1613,2	0,12	17,20
	1611,2	1376,4	1489,0
Befolkningens medeltal, i jemna tusen-	5,010,000	9,07	5,89
tal, vid slutet af hvarje år............	4,593,000	4,731,000	4,818,000

Så vidt man kan döma af förhållandet med ökningen i antal af brott
mot egendomsrätten, synes sålunda behof af särskild straffskärpning för
dessa brott knappast vara i allmänhet taget förhanden i närvarande tidpunkt.
Utan tvifvel kunna fall förekomma, der äfven vid brott af ifrågavarande
slag straffskärpning kunde vara lämplig; men en lagförändring af
sådan beskaffenhet som den, hvilken här är i fråga, lärer icke böra vidtagas
med hänsyn uteslutande eller hufvudsakligen till endast sällan förekommande
undantagsfall.

Komitén har icke förbisett, att synnerligast bland förödare af tjufnadsbrott
förekommer ett stort antal vaneförbrytare. Beträffande desse
torde dock i regel gälla, att kortvariga straff ej derigenom, att de gjordes
stränga, kunde mera än eljest afhålla sådana förbrytare från återfall efter
frigifningen. Lämpligaste straff för vaneförbrytaren torde i allmänhet vara
straff på jemförelsevis lång tid, hvarunder ock tillfälle att begå nya förbrytelser
är honom betaget.

I öfvervägande har tagits, huruvida icke jemväl långvariga straff
borde kunna ådömas med skärpning. Men då frihetsförlusten, om den
utsträckes under längre tid, måste anses å fången öfva den ingripande
verkan, att ett ökadt mått af obehag eller lidande, som fången under en
jemförelsevis obetydlig del af strafftiden undei*kastas, blifver af särdeles ringa
betydelse, har komitén ansett skärpning böra komma till användning endast
vid kortvariga frihetsstraff. Af flera skäl torde emellertid vara olämpligt,
att en för alla fall gemensam gräns för skärpnings användande fastställes

i lagen genom bestämmelse derom, att skärpning vore tillåten allenast så
vidt det ådömda straffet understege eller ej öfverstege en viss tidrymd,
såsom ett eller två år. En dylik generel gräns måste alltid blifva godtycklig,
och denna dess egenskap blefve särskild! framträdande och skulle
medföra praktiska olägenheter i de fall, der gränsen läge inom den strafflatitud,
hvars användning vore i fråga. Dessutom skulle vid förening af
straff oegentligheter komma att uppstå, ehvad man bestämde, att skärpningen
skulle förfalla, derest det förenade straffet öfversköte gränsen, eller
att detsamma under sådan förutsättning skulle verkställas med den skärpning,
hvarmed ettdera eller begge af de sammanlagda straffen förbundits.
Anmärkta olägenheter undvikas, derest man, såsom komitén föreslagit, öfverlemnar
åt domstolarne att i hvarje särskild! fall efter sig företeende omständigheter
pröfva, huruvida det ådömda straffet är att anse såsom kortvarigt
och om alltså denna förutsättning för användning af skärpning
förefinnes. Det har emellertid ansetts böra i lagen uttalas att, äfven der
det förskylda straffet finnes kortvarigt, till skärpning ej må dömas, utan
att straffet, är så kort, att det anses ej utan skärpning skola å den brottslige
öfva tillbörlig verkan.

Vid redogörelse för lagförslagets öfriga grunder kan lämpligen följas
lagens uppställning.

2 Kap.

Uti 2 § hafva till en enda paragraf sammanförts de nuvarande 2—5 §§.
2—4 §§, till följd hvaraf nummerbeteckningen å de tre följande paragraferna
förändrats, allt utan att någon annan ändring i paragrafernas lydelse egt
rum, än att ordalagen i nuvarande 7 §, motsvarande nya 5 §, jemkats i
ändamål, att paragrafens innehåll må komma i öfverensstämmelse med de
af komitén föreslagna lagar angående vilkorlig straffdom och vilkorlig frigifning.
De omedelbart härefter följande två nya paragrafer angående
straffskärpning hafva sålunda kunnat inskjutas i kapitlet med allenast
obetydlig rubbning af dess uppställning och utan att föranleda ändring
af nummerbeteckningen å de i lagtexten oftast citerade paragraferna.

Med bestämmelsen i 6 §, att tid för straffskärpning ej må i något 6 §.
fall sättas öfver en femtedel af hela strafftiden, åsyftas att i det särskilda
afseende, som sålunda angifvits, begränsa användningen af skärpning,
hvaremot det torde vara uppenbart, att stadgandet ej innebär, att dom 7 -

stolen vid utmätande af skärpning skulle vara förbunden att på annat
sätt rätta densamma efter strafftidens längd.

I det af komitén särskildt afgifna förslag till lag angående straffarbetes
och fängelsestraffs verkställande i enrum, 3 §, har intagits stadgande
derom, att vid skärpnings verkställande skall efter hvar tionde dag
göras tio dagars afbrott i skärpningen. Det har ansetts lämpligt, att i
förevarande paragraf af strafflagen hänvisas till nämnda vigtiga stadgande,
som vid ådömande af skärpning måste komma i betraktande.

Emedan ådömande af straffskärpning bör betraktas allenast såsom
förordnande om frihetsstraffets verkställande på visst strängare sätt och
icke såsom åläggande af särskildt straff, följer deraf, att, dei''est något af
de hinder, som i paragrafen omnämnas, möter för straffets verkställighet
på det strängare sättet, skärpningen bör förfalla, i den mån den ej inom
den utmätta strafftiden kan ega rum. Hindret har ansetts desto mindre
böra föranleda till förlängning "i stället af strafftiden, som sjelfva beskaffenheten
af hindret oftast medför, att frihetsstraffet ändock blifver <3j obetydligt
känbarare än under vanliga förhållanden; och förebygges härigenom
jemväl, att den för brottet i lag bestämda längsta strafftiden kunde
komma att öfverskridas. Stadgandet i sista punkten innefattar tillika,
att möjligen uppkommande hinder för verkställighet af skärpning ej må
leda till uppskof med eller afbrott i hufvudstraffet. De eljest erforderliga
närmare bestämmelserna om skärpnings verkställande meddelas i 3 § af den
föreslagna verkställighetslagen.

Vid angifvande i 7 § af de brott, för hvilka straffskärpning skulle
kunna åläggas, förutskickas såsom allmän regel den bestämmelsen, att skärpning
kan ådömas endast för sådant brott, som skett uppsåtligen.

De i paragrafen uppräknade brott, för hvilka kunde dömas till skärpning,
omfatta utom jemförelsevis mindre brott äfven en del gerningar,
för hvilka minsta straff enligt lag i allmänhet är straffarbete på så lång
tid, att särskild skärpning af straffet icke bör ifrågakomma; men i vissa
fall, nämligen der sådan delaktighet föreligger, som i 3 kap. 4 § omtalas,
eller der tiden för straffet i anseende till brottslingens ungdom kan jemlikt
5 kap. 2 eller 3 § sättas under den i allmänhet stadgade minsta strafftiden,
skulle jemväl för dylika grofva brott straffskärpning kunna komma
att användas. *

Med sådant våld, som utgör misshandel, har i fråga om straffskärpning
likstälts annat brott, hvari ingår uppsåtlig våldsgerning å person
eller hot, som innebär trängande fara; och kommer till följd deraf skärpning
att kunna ådömas jemväl för en del af de brott, hvilka bestraffas
enligt 15 eller 21 kap.

Öl

Hvad angår hemfridsbrott, är detsamma vanligen af lindrig art och
bestraffas då med böter, men för svårare fall bestämmer lagen såsom straff
fängelse eller straffarbete. Erfarenheten har visat, att dylika svårare hemfridsbrott,
för hvilka invånarne å landsbygden företrädesvis äro utsatta
och som ej sällan medföra allvarsamma faror för den personliga säkerheten,
ofta begås af sådana individer och under sådana omständigheter, att det
merendels korta frihetsstraff, som för brottet ådömes, väl behöfver särskildt
skärpas för att blifva tillräckligt tuktande; och har af denna anledning
brytande af hemfrid i förslaget upptagits bland de brott, för hvilka
straffskärpning må kunna ådömas.

De uppsåtliga brott, hvilka omförmälas i 19 kap., äro öfver hufvud
taget af den beskaffenhet, att i svårare fall behof af straffskärpning kan
uppstå. Beträffande ett fåtal af dessa brott skulle stadgande om skärpning
möjligen kunna umbäras, men å andra sidan har ett uttryckligt afskiljande
af sådana brott funnits desto mindre vara oundgängligen nödigt, som fåra
för onödig stränghet vid tillämpningen i allt fall kan anses förebygd
genom förbehållet i sista stycket af paragrafen rörande de förutsättningar,
som måste vara för handen, för att skärpning skall kunna ådömas.

Uti det år 1844 af lagberedningen afgifna förslag till straffbalk 9 §.
ifrågasattes ett stadgande, som innebar, att böter borde uttagas så långt
hos den bötfälde funnes tillgångar utöfver det gods, som i lagen från utmätning
undantogs, och att allenast hvad som bruste i böterna borde
förvandlas till annat straff. Då nämnda stadgande icke upptogs i förslaget
till den sedermera antagna nya strafflagen, utan i stället bibehölls
grundsatsen, att den, som ej förmår att fullt gälda honom ådömda böter,
skall undergå förvar)dlingsstraff för hela bötesbeloppet, angafs såsom skäl
härtill, att af det utaf lagberedningen föreslagna stadgandet skulle, på sätt
af högsta domstolen vid granskning påvisats, kunna uppstå hårdhet och
ojemnhet i bestraffningen. Att ett dylikt stadgande derjemte vore egnadt
att förorsaka betänkligt dröjsmål vid straffverkställigheten, inses lätt, då
ju, först sedan utmätning för böterna egt rum och det utmätta godset
blifvit vändt i penningar, skulle kunna fastställas, huru mycket af böterna
ej kunnat gäldas och derför borde förvandlas till annat straff. Olägenhet
synes deremot icke kunna uppstå, derest man, såsom komitén till minskande
af förvandlingsstraffets användning föreslagit, inskränker sig till
ett medgifvande åt den sakfälde att göra den afbetalning, som han vill
och förmår.

Minsta belopp, hvarmed afbetalning må göras, måste dervid i lagen
bestämmas, på det tiden för förvandlingsstraffet ej skall kunna minskas
genom erläggande af något alltför obetydligt belopp.

10 §.

Emellan den tidpunkt, då böter ålagts, och den, då förvandlingsstraff
kommer till verkställighet, förflyter i sj elfva verket ofta en ganska rymlig
tid, men på det att den, som vill söka betala honom ådörnda böter, må i
hvarje fall kunna för detta ändamål påräkna skäligt rådrum, hafva uttryckliga
bestämmelser i ämnet föreslagits. Vid meddelande af sådana bestämmelser
lärer dock vara nödigt jemväl tillse, att desamma icke genom sitt
innehåll föranleda obehörigt försenande af bötesstraffs verkställande i allmänhet.
Med afseende härå innefatta de föreslagna bestämmelserna att,
sedan genom utmätningsförsök utrönts, att den bötfälde saknar tillgång
till böternas fulla gäldande, rådrum under viss bestämd tid tillförsäkras
den bötfälde under det vilkor, att han genom erläggande af någon afbetalning,
således minst fem kronor, gjort troligt, att han verkligen har för
afsigt att begagna anståndet till böternas gäldande. Då exekutors framställning
hos vederbörande myndighet om böters förvandling till frihetsstraff
i allmänhet bör göras så snart utmätningsförrättningen försiggått,
utan att dervid böterna kunnat uttagas, har ansetts tillika böra kräfvas, att
afbetalning skall vara gjord och rådrum äskadt sist vid nämnda förrättning.
Ifrågavarande rådrum skulle enligt förslaget utgöra till en början trettio
dagar efter utmätningsförrättningen samt, om den dömde visar fortfarande
god vilja att betala böterna, förlängas med ytterligare trettio dagar; och
skulle god vilja i berörda hänseende anses ådagalagd, derest under den
första tidrymden af trettio dagar afbetalning ånyo skett och hvad som
blifvit guldet sammanlagdt uppginge till hälften af böterna. För gäldande
af vanligast förekommande mindre bötesbelopp skulle på detta sätt godt
rådrum erhållas. Då emellertid i fråga om jemförelsevis höga bötesbelopp
redan erläggandet af ett i och för sig någorlunda betydligt belopp kan
antagas utvisa allvarligt uppsåt att söka gälda återstoden, har inbetalning
af sammanlagdt tjugofem kronor ansetts böra få medföra förlängdt anstånd,
äfven om detta belopp icke går upp till hälften af böterna.

På grund af 6 § i lagen den 14 Juni 1901 om hvad iakttagas skall
i afseende å införande af lagen om ändring i vissa delar af rättegångsbalken
måste stundom verkställas utmätning för böter, ändå att ändring
sökes i det beslut, hvarigenom de ådöints. Skulle den dömde i ett dylikt
fall vilja tillförsäkra sig rätt till sådant anstånd, som i det nu föreslagna
stadgandet afses, hvilket endast sällan torde förekomma, lärer han, då
egentlig afbetalning icke kan ske, innan bötesbeslutet vunnit laga kraft,
kunna i stället nedsätta beloppet hos Konungens Befallningshafvande. Uttryckligt
stadgande i ämnet har dock icke ansetts erforderligt.

I afseende å den i 10 § intagna tabell för bötesförvandling är af
vigt att märka, hurusom tiden, hvarunder bötesfången blifver underkastad

inskränkning af kost, i verkligheten kommer att med en dag understiga
det antal dagar, under hvilket förvandlingsstraff enligt tabellen skall ega
rum. Detta blifver nämligen en följd af de i lagen den 1 Juli 1898 gifna
bestämmelser om strafftids beräknande, jemförda med det i 8 § af komiténs
förslag till ny lag angående straffarbetes och fängelsestraffs verkställande
i enrum upptagna stadgande, enligt hvilket den tid, hvarunder kosten skall
vara inskränkt, begynner först från och med dagen näst efter den, från
hvilken strafftiden räknas.

Vid tabellens upprättande har tagits hänsyn jemväl till ernående af
sådan enkelhet, att tabellen må utan alltför stor svårighet kunna hållas
i minnet.

Att ådömda böter blifvit till frihetsstraff förvandlade, utgör icke 12 §.
enligt nu gällande rätt något hinder för den bötfälde att genom gäldande
af böterna bereda sig befrielse från förvandlingsstraflfet eller, om detta
begynt verkställas, från återstoden deraf. I öfverensstämmelse härmed har
det ansetts ej heller böra väcka betänklighet att medgifva den bötfälde
att, oberoende af beslut om bötesförvandling och möjligen redan börjad
verkställighet, genom afbetalning å böterna erhålla den förkortning af
förvandlingsstraffet, som med tillståndet till afbetalning åsyftas. I sådant
afseende har föreslagits stadgande i 12 § att, om böter förvandlats och
afbetalning göres, ny förvandling skall, ändå att förvandlingsstraff begynt,
verkställas efter det oguldna beloppet. Den, hvilken utstått någon del af
förvandlingsstraffet, skulle följaktligen undergå sådant straff ytterligare
endast så lång tid, som möjligen kunde fattas i den genom senaste förvandlingsbeslutet
bestämda strafftid.

4 Kap.

Det har ansetts böra i 1 § tydligt uttalas, att för handling, som l §
innefattar flera brott, skall kunna dömas till straffskärpning, derest det
brott, för hvilket särskildt straff ej ådömes och som följaktligen skall
betraktas såsom försvårande omständighet, är sådant, att det, jemlik! 2
kap. 7 §, i och för sig förskylt straff med skärpning. I öfrigt har paragrafen
icke undergått någon förändring.

Den i 2 § förekommande hänvisning till vissa paragrafer har ut- 2 §.
sträckts till den nya 8 §, hvaremot ordalydelsen i allt öfrigt är lika med
den nuvarande.

Den förändring, 7 § undergått, är en följd af förslaget om an vän- 7 §.
dande i allmänhet af annat straff än vanligt fängelse såsom förvandlingsstraff
för böter, och har paragrafen affattats i öfverensstämmelse med dess

lydelse före den förändring, som skedde genom lagen den 16 Maj 1884, dock
med den jemkning, som föranledts af förslaget om rätt till afbetalning å böter.

8 §■ Derest vid förening af två eller flera skärpta straff skärpningarna

med hvarandra sammanlades, skulle sådant uppenbarligen kunna leda dertill,
att straffet i sin helhet blefve synnerligen hardt, enär skärpningen för
hvarje dag, den utsträckes till tiden, tillika i ganska stark proportion
försvåras till sin intensitet. Af denna orsak har föreslagits, att af ådömda
skärpningar endast en, men då likväl den svåraste, må tillämpas, hvarj
emte nödiga grunder för jemförelse mellan olika slag af skärpning blifvit
i detta sammanhang angifva. Enligt den bestämmelse, komitén förordat,
skulle vid jemförelsen icke i fråga om skärpning lända till skilnad, antingen
sjelfva straffet är fängelse eller straffarbete. Denna bestämmelse, genom
hvilken reda och enkelhet befordras, synes desto mindre böra möta betänklighet,
som skärpning genom hardt nattläger är till sin beskaffenhet
lika vid begge slagen af straff, samt den, hvilken blifvit dömd till såväl
fängelse som straffarbete, i allt fall vid fängelsestraffets öfvergång till
straffarbete tillgodo njuter afdrag med halfva fängelsetiden.

9 §. 9 § öfverensstämmer i allo med nuvarande 8 §.

10 §. Under förhållanden, som finnas omnämnda i 4 kap. 9 och 11 §§

af komiténs förslag, så ock der verkställighet af straff, sedan den dömde
förklarat sig nöjd, blifvit på grund af gällande bestämmelser börjad innan domen
vunnit laga kraft, kan ifrågakomma att från ådömdt straff afräkna, hvad
den dömde redan utstått af honom genom tidigare dom ålagdt straff. Har
han på grund af denna dom undergått straff med skärpning, bör följaktligen
jemväl skärpningen honom tillgodoräknas. Det lärer ligga i sakens
natur, att den verkstälda skärpningen då skall främst afräknas från senare
ådömd skärpning af fullständigt lika beskaffenhet, hvarjemte afräkning i
öfrigt sker efter de i 8 § stadgade grunder för jemförelse af olika skärpningar.
Antydan härom har ock blifvit leinnad. — Såsom följd deraf, att hvarje
dags skärpning med mörkt enrum skall vid jemförelse anses svara mot två
dagars skärpning endast genom hardt nattläger, kunde emellertid under
vissa förutsättningar det förhållande uppstå, att efter berörda afräkning
återstode skärpning, som alldeles icke eller endast till en del kunde
verkställas, med mindre den dömde blefve underkastad skärpning af straffet
under sammanlagdt längre tid, än som i senare domen blifvit för skärpning
bestämd. Med hänsyn härtill har ansetts böra till den dömdes förmån
stadgas, att den skärpning, som finnes öfrig, ej skall tillämpas i annat
fall, än att den för skärpning bestämda tid öfverskjuter den, hvarunder
skärpning redan egt rum, och ej till annan del, än som kan fullbordas
under den Överskjutande tiden.

Antages t. ex. att någon dömes till ett straff med skärpning genom
hårdt nattläger 4 dagar, deraf 3 dagar i förening med mörkt enrum, och
att derifrån skall afräknas redan verkstäld skärpning, bestående af 3 dagars
hårdt nattläger enbart, skulle sålunda, enär den verkstälda skärpningen
motsvarar 1 dags enkel skärpning samt 1 dags skärpning förenad med
mörkt enrum, visserligen komma att återstå 2 dagars skärpning med mörkt
enrum, men skulle deraf endast den ena dagens skärpning få tillämpas,
emedan i annat fall skärpningen komme att fortvara inalles 5 dagar eller
1 dag utöfver den tid, som i domen bestämts.

Det kan inträffa att, sedan först ådömts ett jemförelsevis kort straff
med skärpning, den senare domen kommer att lyda å längre tids straff utan
skärpning. Har i detta fall skärpning blifvit till större eller mindre del
redan verkstäld, torde afdrag böra till vederlag göras å sjelfva strafftiden.

I sammanhang med stadgande derom hafva i förevarande paragraf gifvits
bestämmelser rörande grunderna för beräknande af nämnda afdrag. Slutligen
återstår den möjligheten, att i senare domen ålagd skärpning vore
mindre svår än den, som blifvit verkstäld. För skilnaden lärer då, på
sätt förslaget innehåller, böra medgifvas afkortning efter enahanda beräkningsgrunder
å strafftiden.

11—14 §§ äro till alla delar lika lydande med nuvarande 9—12 §§. 11—lé §§■

Den myndighet, som verkställer bötesförvandling, har i allmänhet Öfvergångsicke
tillgång till sådana handlingar, som lemna upplysning om tidpunkten ägande.
för brottets föröfvande, och införskaffande af sådana handlingar i talrika,
under en lång öfvergångstid förekommande fall skulle icke allenast förorsaka
omfattande skriftvexling och arbete, utan äfven leda till ett betänkligt
försenande af straffverkställigheten. Det har ej heller ansetts böra möta
betänklighet att beträffande förvandling af böter för brott, som föröfvats,
innan den nya lagen trädt i kraft, låta den regel blifva gällande, som
tillämpats i det föreliggande öfvergångsstadgandet, eller att böterna, om
de blifvit ålagda innan den nya lagen trädt i kraft, förvandlas efter
dittills gällande grunder, men eljest efter de nya förvandlingsgrunderna.

I sista punkten af öfvergångsstadgandet bestämmes derjemte, huru
skall förfaras, när böter ålagts dels före och dels efter den dag, lagen
trädt i kraft, samt förvandling af samma böter skall, jemlikt föreskriften
i 2 kap. 12 §, göras efter böternas sammanräknade belopp.

Särskild! yttrande af J. E. Elliot och Johan Widén.

Beträffande lydelsen af 2 kap. 6 och 7 §§ samt 4 kap. 8 § i förslaget
till lag angående ändring i vissa delar af strafflagen hafva vi inom
komitén uttalat en från flertalets afvikande mening i afseende å den särskilda
fråga, som här nedan närmare beröres.

Såsom i komiténs betänkande (sid. 48) blifvit framhållet, lärer särskild
skärpning af frihetsstraff ej böra anlitas i sådana fall, der strafftiden
är jemförelsevis lång, enär frihetsförlusten, om den utsträckes till en längre
tid, måste anses å fången öfva den ingripande verkan, att ett ökadt mått
af obehag eller lidande, som fången under en jemförelsevis obetydlig del
af strafftiden underkastas, blifver af särdeles ringa betydelse.

Med denna utgångspunkt och då den särskilda skärpningen ej bör
få förekomma vid straff, der den icke har något ändamål att fylla, har
det synts oss vara angeläget, att icke i lagen lemnas obestämdt, när strafftiden
skall anses så lång, att skärpning ej får ådömas. Saknas dylik bestämmelse,
är, enligt vårt omdöme, tillbörlig trygghet icke beredd mot
straffskärpningens användande i fall, der skärpning i anseende till strafftidens
längd ingalunda vore på sin plats.

Huruvida en viss strafftid kan komma att af domaren betraktas
såsom kort eller icke, måste nämligen blifva beroende i främsta rummet
på den grund, från hvilken han utgår vid bedömandet, och i detta hänseende
skulle hos de dömande ganska vidt skilda åskådningar kunna göra
sig gällande. Till belysande häraf torde vara tillräckligt att erinra, hurusom
till måttstock skulle kunna väljas, bland annat, den ådömda strafftidens
förhållande till högsta och lägsta straffet inom den i lagen bestämda
strafflatitud. År t. ex. för ett visst slag af brott det allmänna straffet
bestämdt till straffarbete från och med fyra till och med åtta år, vore
den möjlighet ej utesluten, att domstol, som i ett särskildt fall satte strafftiden
till fem år, ådömde detta straff med skärpning, i det att domstolen
utginge derifrån, att straffet vore inom latituden jemförelsevis kort. Ett

sådant förfarande, som icke vore bestämdt stridande mot den föreslagna
lagens ordalydelse, skulle dock vara föga öfverensstämmande med hvad
som åsyftats.

Men vidare ligger det i sakens natur, att domarens uppfattning,
huruvida strafftiden i förekommande fall vore tillräckligt lång för att
straffet utan skärpning skall öfva tillbörlig verkan, måste mer eller mindre
väsentligt taga intryck af hans ställning till frågan om den större eller
mindre lämpligheten af ett strängare utöfvande af den straffande verksamheten
i allmänhet. Icke minst med hänsyn till detta förhållande torde
vara skäl att ej frångå en af strafflagens hufvudprinciper genom att i
lagen lemna obestämd högsta tidsgränsen för de straff, vid hvilka skärpning
finge användas. Uppenbarligen vore den anvisning, som genom bestämmelse
härom gåfves domaren, af icke ringa värde och väl egnad att
förekomma en alltför stor ojemnhet i lagtillämpningen.

Går strafftiden öfver två år, lärer densamma få anses så lång, att
särskild skärpning icke borde få ådömas, och en på detta sätt vald tidsgräns
synes vara den, som låter bäst förena sig med strafflagens öfriga
bestämmelser.

* Vid fastställande af denna tidsgräns skulle likväl erfordras undantag
för det fall, att ett kort straff ådömts med skärpning, men strafftiden
i sin helhet till följd af förening af straff komme att öfverstiga två år.
Finge i sådant fall skärpningen bortfalla, skulle nämligen antagligen
stundom inträffa, att den, som framför honom ådömdt straff med skärpning
föredroge att undergå ett till tiden något längre straff utan skärpning,
undandroge sig skärpningen genom att begå nytt brott.

De ändringar i lagförslagets redaktion, som skulle föranledas af
våra här angifna åsigter, äro följande.

2 Kap.

6 §•

Straffarbete på viss tid — — — — — — — — —--— —

— — — — —--enrum.

Går tiden för straffarbete öfver två år; då må ej, utom i fall, som
i 4 kap. 8 § sägs, till skärpning dömas.

Fängelse, som omedelbart för brott ålägges — — — — — — —

7 §•

Straffskärpning, hvarom i 6 § är nämndt, må — — —--—

— — — — — — — — — — — — — — — — förmäles.

Ej må till skärpning dömas, utan så är, att synnerlig råhet, ondska
eller förhärdelse genom brottet ådagalagts, och det straff, som gerningen
förskylt, anses ej utan slik skärpning skola å den brottslige öfva tillbörlig
verkan.

4 Kap.

B §•

År af straff, som med hvarandra förenas, någotdera förbundet med
skärpning; — — — — — — — — — — — — — — — — — —
—---—--tillämpad.

I fall, hvarom här blifvit sagdt, kan skärpning ega rum, ändå att
hela strafftiden går öfver två år.

Stockholm den 17 Maj 1902.

J. E. Elliot. Johan Widén.

Särskildt yttrande af L. H. Montelius.

I afseende å här nedan omförmälda frågor har jag ej kunnat biträda
det förslag till lag angående ändring i vissa delar af strafflagen, hvarom
flertalet inom komitén sig förenat.

4 kap. 10 §.

Den skärpning af straffarbete och fängelse, hvilken komitén för angifna
fall föreslagit, skall enligt förslaget bestå deri, att den dömde under
ett mindre antal dygn nödgas vara i fullständig saknad af sängkläder,
hvilken skärpning kan vid straffarbete under särskilda förhållanden förenas
med, att fången samtidigt hålles i mörkt enrum.

För den händelse, att ådömd skärpning finnes ej kunna före strafftidens
slut verkställas, har komitén ansett skärpningen skola vara förfallen,
så att dess uteblifvande icke föranleder någon ökning af sj elfva strafftidens
längd. Stadgande härom betingas naturligen deraf, att skärpningens innebörd
omöjliggör dess mätande till jemförelse med visst antal dagar straffarbete
eller fängelse utan skärpning. Samma skäl synes mig följdriktigt
böra leda till, att ej heller afdrag skall göras för det fall att, sedan
skärpning på grund af tidigare dom redan verkstälts, det straff, som genom
senare dom bestämts, skulle vara icke med skärpning förbundet. Om
en person genom tidigare dom fått sig ålagdt tre månaders straffarbete i
förening med skärpning af hårdt nattläger under fyra dagar och hunnit
undergå berörda skärpning förr än genom senare dom slutligen fastställes,
att den dömdes straff skall vara två års enkelt straffarbete, så lärer väl
ej med sanning kunna påstås, att det strafflidande, som de fyra dagarnes
skärpning medfört, verkligen uppväges deraf, att sjelfva strafftiden minskas
med fyra dagar. För den, hvilken undergår straffarbete under så lång tid
som två år, torde det faktiskt ställa sig temligen likgiltigt, om han frigifves
efter jemnt två år eller efter ett år elfva månader tjugosex dagar.

Det ifrågasatta stadgandet om rätt till afdrag lärer ock vara betänkligt
derför, att det säkerligen skulle hos mången framkalla den alldeles

oriktiga föreställningen, att den dömde fått undergå ett oförskyldt straff,
för hvilket lagstiftningen sökt bereda en godtgörelse, som dock faktiskt
ingalunda motsvarade det genomgångna strafflidandet. Det bör emellertid
ej förbises, hurusom skärpningens verkställande förutsätter, att antingen
domen derom vunnit laga kraft eller ock den dömde förklarat sig nöjd
med en då ej laga kraft egande dom och derigenom sjelf påkallat dess
verkställande utan hinder deraf, att åklagaren må fullfölja saken i högre
rätt. Grundas verkställigheten på laga kraft egande dom, är genom denna
slutligen pröfvadt, att den brottslige väl förskylt hela det strafflidande,
som ålagts honom. Förhållandet rubbas gifvetvis icke deraf, att den
dömde sedermera varder öfvertygad om att förut hafva begått annat brott,
derför straffet enligt lag bör så bestämmas, som hade han på en gång
varit för båda brotten lagförd. Der åter verkställighet på grund af dom
utan afvaktan på utgången af besvärstid medgifves i följd deraf, att den
brottslige för sin del förklarat sig med domen nöjd, innebär detta tydligen,
att genom sådant nöjdförklarande afgjorts, det strafflidandet åtminstone
ej skall blifva mindre än hvad redan är ålagdt. Skulle så hända,
att i den senare domen straff ådömes utan skärpning, grundas detta uppenbarligen
icke derpå, att det först utmätta straffet skulle funnits vara
strängare, än den dömde förskylt, utan betingas endast deraf, att den
brottslige pröfvas hafva gjort sig skyldig till straff af så väsentligt större
långvarighet, att det med hänsyn dertill anses kunna utan särskild skärpning
öfva tillbörlig verkan å den brottslige. Det lärer följaktligen kunna
beräknas, att de fall blifva sällsynta, då för någon, som på grund af tidigare
dom undergått straffskärpning, bestämmelsen derom skulle vid straffets
slutliga fastställande enligt senare dom borttagas, helst som enligt det
af pluraliteten inom komitén framlagda förslag rättigheten att tillämpa
skärpning icke är ovilkorligen inskränkt till strafftid af viss längd. An
mindre torde kunna antagas inträffa att, såsom förslaget emellertid förutsatt,
i fall, der jemväl enligt den senare domen skärpning ålägges, denna
skärpning skulle der göras mindre svår än den, som den dömde på grund
af tidigare dom redan undergått.

Då alltså ifrågavarande, af komiténs flertal föreslagna bestämmelse
om rätt till afdrag å strafftid för verkstäld skärpning icke betingas af
verkligt behof, och stadganden i dylikt syfte, genom hvilka föreskrifterna
om straff skärpning skulle ej oväsentligt invecklas, tillika komme att gifva
anledning till betänklig missuppfattning, anser jag,

att föreslagna andra stycket af 10 § i 4 kap.
strafflagen bör utgå.

Derest, med gillande häraf, icke någon sådan rätt, som der omförmälts,
varder medgifven, torde utan särskildt stadgande framgå, att, äfven
om i något fall, efter det på grund af tidigare dom skärpning verkstälts,
straff, som genom senare dom bestämts, skulle icke vara med skärpning
förbundet, detta icke betingar rätt till godtgörelse åt den dömde.

Öfver gängsstadgandet.

Komiténs flertal har föreslagit, att böter, som blifvit ålagda före
den dag, då nya lagens tillämpning vidtager, skola till den del, som ej
gäldas, förvandlas efter dittills gällande grund, och att, om tillika förekomma
senare ålagda böter, förvandling af samtliga böterna skall efter
sagda grund verkställas.

Sådana bestämmelser hafva ansetts betingade af den allmänt iakttagna
regeln, att en strängare strafflag icke bör tillämpas å förhållanden,
som inträffat förr än den nya lagen blef gällande. Berörda regel synes
dock icke afse annat, än att sjelfva straffet, om det enligt den nya lagens
bestämmelser är svårare än enligt den äldre, skall enligt den senare utmätas,
der brottet är begånget förr, än den nya trädt i kraft. Hvarken
behöfligt eller lämpligt torde vara att låta en liknande grundsats komma
till användning jemväl i fråga om sättet för straffs verkställande. Äfven
om verkställighctssättet gjorts sträfvare enligt ny lag — t. ex. sålunda
att den utspisning, som enligt den nya lagen åt fångar bestås, är för dem
mera motbjudande än hvad tillförene brukat lemnas — lärer ej någon ega
påstå, att hans straff skall verkställas i annan ordning än den då i allmänhet
gällande endast derför, att hans brott föröfvats, innan den nya
lagen skulle lända till efterrättelse. Skulle härvid göras skilnad beträffande
olika fångar, finge den för öfrig! enligt anförda regel ingalunda bestämmas
deraf, huruvida straffdomen blifvit tidigare eller senare afkunnad,
utan skulle betingas af tiden för brottens föröfvande. Dertill kan dock
icke tagas hänsyn vid bötesförvandling, enär, såsom komitén i sina motiv
framhållit, den myndighet, som verkställer bötesförvandling, i allmänhet
saknar tillgång till sådana handlingar, som lemna upplysning om tidpunkten
för brottets föröfvande, och införskaffande af slika handlingar i
talrika, under en lång öfvergångstid förekommande fall skulle icke allenast
orsaka omfattande skriftvexling och arbete, utan äfven leda till ett betänkligt
försenande af straffverkställigheten. Att i stället låta tidpunkten
för domens meddelande bestämma sättet för bötesförvandlingen, är enligt
min tanke godtyckligt och redan af detta skäl icke lämpligt. Det skulle

ock leda till betänklig ojemnhet vid tillämpningen. Om exempelvis flere
personer, under det den gamla lagen ännu gälde, samtliga undergått ransakning
för alldeles likartad förseelse, derför de hvar för sig dömts att höta
fem kronor, kan det icke för ett sundt rättsmedvetande vara tillfredsställande,
i händelse dessa sakfälda, sedan de måhända samtidigt införpassats för
undergående af förvandlingsstraff, skola finna, att några af dem tillåtas
försona sin skuld med allenast tre dagars enkelt fängelse, under det de öfriga
hållas lika tid i fängelse vid inskränkt kost. En dylik, ganska väsentlig
olikhet skall svårligen kunna anses rättfärdigad blott derigenom, att utslag
angående de förstnämnda afkunnats genast vid ransakningens slut, men
beträffande de senare kommit att meddelas först en eller annan vecka
derefter.

Ej mindre otillfredsställande torde tillämpningen blifva af den i
sista punkten af förslaget införda bestämmelse, hvilken komme att leda
dertill, att, om två, medan den gamla lagen gälde, dömdes att för samma
förseelse höta fem kronor, livilka böter af den ene för hans del betalades,
och sedermera, efter det den nya lagen trädt i kraft, för en ytterligare
förbrytelse fäldes att höta sjuttiofem kronor, den, som guldit de först
ådömda böterna, komme att hållas till fängelse vid inskränkt kost tio dagar,
men den andre, hvilken lemnat alla de honom ådömda böterna obetalda,
undsluppe med enkelt fängelse vid vanlig fångkost elfva dagar.

Jag hemställer derför att, i stället för det i komiténs förslag förekommande
öfvergångsstadgande, måtte införas följande bestämmelse:

Denna lag skall lända till efterrättelse från och
med den 1 Januari 19—; dock att förvandlingsstraff
för böter, hvilket före nämnda dag begynt aftjenas, skall
efter dittills gällande grund verkställas i fråga om den
del af böterna, som icke gäldas.

Stockholm den 17 Maj 1902.

L. Ii. Montelius.

II.

Lag angående straffarbetes och fängelsestraffs
verkställande i enrum.

Såsom en af de utvägar, som borde kunna i sin mån anlitas till
skärpande af frihetsstraffen på kort tid, har komitén i motiven till lag
angående ändring i vissa delar af strafflagen betecknat införande, i den
mån sådant lämpligen kan ske, af strängare straffverkställighet i allmänhet.

I det nu framlagda förslaget till ny lag angående straffarbetes och
fängelsestraffs verkställande i enrum ifrågasättes af komitén till en början
den vigtiga förändringen, att hvad som beträffande straffarbete finnes i nu
gällande lag stadgadt om afkortning å strafftiden för den tid, fången hålles
i enrum, skulle helt och hållet upphäfvas.

När genom kongl. förordningen den 21 December 1857 meddelades
stadgande derom, att straffarbete på viss kortare tid skulle, der så ske kunde,
verkställas i enrum, var såsom bekant antalet celler inom fängelserna ännu ej
större, än att gemensamhetsfängelse ofta måste anlitas för dylika straffs verkställande.
Vid sådant förhållande och då vistelse i enrum under strafftiden
kunde antagas för fången i allmänhet medföra större lidande än
vistelse i gemensamhetsfängelse, ansågs nödigt vidtaga en anordning, hvarigenom
den, som undergick straffet i enrum, erhöll lindring genom afdrag
å strafftiden. Af personer, som blifvit dömda till lika straff, kunde eljest
den ene kommit att i verkligheten straffas hårdare än den andre. Ur nu
nämnda synpunkt lärer dock icke numera skäl för afdrag å strafftiden
vara för handen, enär sedan ganska lång tid tillbaka cellutrymmet i fängelserna
medgifver, att samtliga straffen verkställas på lika sätt.

Det torde då böra tillses, huruvida för sådant straffafdrag finnes
tillräcklig grund i sjelfva beskaffenheten af cellstraffet. I detta afseende
är att märka, hurusom cellstraffet visserligen innebär, att fången är afskild
från umgänge med andra fångar, hvilket ej sällan af fången
sjelf uppskattas såsom en förmån, men icke att han eljest i verkligheten
är synnerligen strängt afsöndrad från andra menniskor. Utom de vanliga

besöken af vaktbetjening, bland annat en gång dagligen för fångens utförande
att tillbringa omkring en half timma på fånggården, får han tid
efter annan mottaga besök af andra vid fängelset anstälda personer, såsom
fängelseföreståndaren, läkare samt prest eller lärare, och dertill kommer,
att det arbete, hvarmed fången sysselsattes, föranleder talrika besök i och
för undervisning och ledning af arbetet, tillhandahållande af materialier
o. s. v. Understundom får han derjemte med vederbörligt tillstånd mottaga
besök af anhörige eller andra personer. Verkstäldt i enrum på nu beskrifna
sätt, utan synnerligen ansträngande arbete och med den behandling,
som i det hela kommer fången till del, torde straffet knappast ega
så allvarsam karakter, att det motsvarar hvad som ursprungligen afsetts
med straffarbete; än mindre lärer straffet kunna anses hafva strängare
innehåll, än som med skäl bör tillkomma denna straffart.

Men utom det att för afdraget icke torde finnas fullt giltiga skäl,
leder detsamma till olägenheter, som icke äro utan betydelse. Redan den
omständigheten, att vid verkställande af straffarbete regelbundet inträffar,
att strafftiden blifver en annan och kortare än den, domstolen i sitt utslag
bestämt, hvartill orsaken sällan uppfattas, är egnad att hos såväl förbrytaren
som en del andra personer, af hvilka förhållandet uppmärksammas,
nedsätta aktningen för domstolarnas beslut. Verkliga missförhållanden
kunna också uppstå. Hafva sålunda flera deltagit i samma brott och af
dem några dömts hvardera till straffarbete i 2 år och de öfriga, såsom
jemförelsevis mindre brottsliga, endast till fängelse under lika lång tid,
komma de sistnämnda att undergå fängelse i enrum fulla 1 år, under det
deras till straffarbete dömde brottsligare kamrater till följd af afdraget
lösgifvas redan efter 1 år 6 månader.

Införes den ifrågavarande förändringen, så att ådömdt straffarbete
verkställes utan afkortning, bör naturligtvis detta hos domstolen vid utmätande
af strafftid komma i betraktande, men icke desto mindre lärer
af förändringen komma att följa förlängning i allmänhet af den verkliga
tiden för straffarbete. A andra sidan skulle de af komiten framstälda
förslag om straffskärpning, vilkorlig frigifning och vilkorlig dom, derest
de antagas, komma att hvar i sin mån verka till minskning i fängelsernas
anlitande. Som dessa förslag i allt fall skulle å straffverkställighetens
område medföra eu betydlig omgestaltning, synes tidpunkten vara syrmerligen
lämplig för vidtagande på samma gång af omförmälda förändring i
fråga om sträffafx! råget.

Vidare och då det arbete, som måste utföras i cell, knappast kan
blifva annat än af ganska lindrig art, är det, för att vid straffarbete,
såsom lagstiftaren åsyftat, må i sjelfva arbetet ligga straff, desto angeläg -

nare, att tvånget till arbete kommer att tillbörligen framträda. I sådant
syfte föreslås förändring i det för närvarande tillämpade systemet med
arbetspremier till dem, som undergå straffarbete i enrum.

I fråga om tillåtelse för den, som undergår straffarbete i enrum,
att emottaga och afsända bref och bud samt emottaga besök föreslås jemväl
bestämmelser af strängare innehåll än de för närvarande gällande,
hvarjemte lagförslaget innebär, att den, som undergår enkelt fängelse, icke
skulle ega att öfverlemna sig åt sysslolöshet, samt att hans rättighet att
förskaffa sig underhåll och beqvämlighet utöfver hvad i fängelset bestås
skulle på skäligt sätt begränsas.

För komiténs förslag i dessa delar redogöres närmare här nedan i
motiven till de särskilda lagparagraferna.

Huruvida det korta frihetsstraffet kommer att ställa sig för fången
i allmänhet mer eller mindre sträft, beror för öfrigt icke oväsentligt på
förplägningens beskaffenhet. Ämnet lämpar sig naturligtvis föga för behandling
i lag. Det torde dock böra i detta sammanhang påpekas, att
någon skärpning i allmänhet af de allenast på kort tid omedelbart ådömda
frihetsstraff synes kunna ernås på denna väg, helst om vissa straffinrättningar
blefve bestämda för verkställighet uteslutande af dylika korta straff,
genom hvilken anordning äfven andra fördelar i afseende å straffverkställigheten
utan tvifvel skulle kunna vinnas.

Det nu föreliggande lagförslaget upptager för öfrigt sådana nya bestämmelser,
som skulle blifva erforderliga med afseende å verkställande ej
mindre af den särskilda straffskärpning, hvarom förmäles i 2 kap. 6 §
strafflagen, sådant detta lågrum lyder enligt komiténs förslag, än äfven af
det ifrågasatta nya bötesförvandlingsstraffet.

Innehållet i 1 § motsvarar de tre första paragraferna i den nu i §.
gällande verkställighetslagen af den 29 Juli 1892 med den skilnad, att
samtliga bestämmelser om afdrag från strafftiden blifvit uteslutna.

De i 3 § meddelade föreskrifter, hvilka röra verkställighet af ådömd 3 §.
skärpning af straffarbete, äro enligt 6 § afsedda att i tillämpliga delar
gälla jemväl i fråga om skärpning af fängelse. Skärpning bör, så vidt
ske kan, verkställas vid strafftidens början för att tjena såsom underlag
för den följande fångbehandlingen, och har såsom regel för den händelse
skärpning skall till någon del ske med mörkt enrum ansetts böra gälla,
att denna skärpning verkställes först.

Derest under en del af skärpningstiden skall användas mörkt enrum,
men särskildt för sådan skärpning möter tillfälligt hinder af helsoskäl,

skulle, enär skärpningen bör om möjligt ske i ett sammanhang, med hela
skärpningen anstå i afvaktan på hindrets upphörande, dock i intet fall
längre, än att skärpningen i öfrigt d. v. s. genom hårdt nattläger kan
före strafftidens slut fullbordas. År åter hindret för användande af mörkt
enrum icke af endast tillfällig beskaffenhet, skall denna del af skärpningen
förfalla, och hindret bör då icke leda till uppskof med den öfriga skärpningen.

Genom bestämmelsen att hvarje skärpningsdag skall omfatta tjugofyra
timmar möjliggöres, att såsom begynnelsetid kan väljas den tid på
dagen, som i hvarje fall tinnes lämpligast. Af bestämmelsen lärer ock
följa att, der skärpning måste under pågående dygn afbrytas för att sedermera
efter hindrets bortfallande fortsättas, skärpningen bör så vidt möjligt
åter vidtaga å tid på dygnet, som motsvarar tidpunkten för afbrottet.

4 §. Jemte det i 4 § uttryckligen uttalats den redan nu gällande grund satsen,

att den, som hålles till straffarbete, ej har någon rätt till andel i
inkomsten för arbetet, har i denna paragraf uti syfte, som här ofvan angifva,
inrymts stadgande, hvilket innebär förändring i det nuvarande systemet
med arbetspremier till personer, som undergå straffarbete i enrum. Dessa
erhålla i vanliga fall såsom arbetspremier andel i behållningen af nästan
allt det arbete, som af dem utföres, hvilket gifvit upphof till den hos
straffarbetsfångar ingalunda sällsynta uppfattning, att arbetspremien utgör
betalning för arbetet. Det penningebelopp, som tilldelas fången, är i och
för sig ringa, men vinner ökad betydelse såsom i sin helhet utgörande
behållning, då staten lemnar underhåll under arbetstiden. För att tvånget
till arbete må tillbörligen framträda, men fången å andra sidan icke skall
betagas all utsigt till uppmuntran för särskild flit samt möjlighet att vid
frigifningen hafva någon sparpenning, skulle enligt förslaget icke någon
premie få tilläggas honom för det skäliga mått af arbete, som föresättes
honom, men väl för arbete derutöfver. Vid bestämmande för detta särskilda
ändamål af skäligt arbetspensum synes dock tj enligt, att detta sättes
snarare lågt än högt, och i hvarje fall bör naturligtvis tagas vederbörlig
hänsyn till fångens krafter och arbetsskicklighet.

Med afseende å rätt för straffarbetsfånge att emottaga eller afsända bref
eller bud har bibehållits vilkoret om särskildt tillstånd dertill, men genom
införande af orden »efter pröfning» tillika betonats angelägenheten deraf,
att beviljande af sådant tillstånd icke må ske annorledes än efter omsorgsfullt
öfvervägande af omständigheterna.

Hvad angår besök af utomstående personer, är i nu gällande lag vederbörandes
befogenhet att lemna tillstånd till dylika besök icke på något
sätt begränsad. Häri har föreslagits en till skärpning i straffarbetet ledande

ändring sålunda, att straffarbetsfången ej må af sådana personer emottaga
besök, med mindre fängelsets styresman pröfva!'' omständigheter af särskild
vigt föranleda till undantag; dock att, sedan tre månader från straffets
början förflutit, skulle kunna, ändå att sådana omständigheter icke föreligga,
tillstädjas fånge, som ej undergår straffskärpning, att mottaga besök
af vissa nära anhöriga, der ej ordningen eller säkerheten i fängelset kan
derigenom äfventyras eller besöket anses eljest kunna verka skadligt,

Beträffande fånge, som undergår antingen omedelbart för brott 7 §.
ålagdt, fängelse eller sådant straff i förening med fängelse såsom förvandlingsstraff,
är i nu gällande lag stadgadt, att fången skall vara berättigad
att sysselsätta sig med Renligt arbete, om han sjelf förskaffar sig sådant.

Den af komitén föreslagna ändring åsyftar, att fängelsefången, hvilken
skulle såsom hittills vara berättigad att sjelf förskaffa sig arbete och verkställa
det för egen räkning, icke finge, om han ej förskaffade sig arbete,
öfverlemna sig åt sysslolöshet. Anskaffar han ej lämpligt arbete, skall
derför arbete i mån af tillgång lemnas honom, och erhåller han då af
arbetsinkomsten andel enligt bestämmelser i administrativ väg.

Att arbetet här icke utgör ett moment af sj elfva straffet utan föreskrifvits
allenast till förebyggande af sysslolöshet, lärer tillräckligt framgå
af bestämmelsernas innehåll.

1 afseende å den fången tillkommande rätt att förskaffa sig
underhåll eller beqvämlighet utöfver hvad i fängelset bestås har till förekommande
af missbruk ansetts böra uttryckligen stadgas det förbehåll,
att han ej må bereda sig eller emottaga bättre underhåll eller större beqvämlighet,
än som är förenligt med måttlighet och enkelhet, hvarjemte
förbjudes bruket af vin eller spritdrycker.

De i 7 § intagna bestämmelser om rätt för fången att emottaga
besök samt afsända eller emottaga bref öfverensstämma i hufvudsak med
hvad i dessa afseenden för närvarande gäller. I fråga om besök skulle
dock beträffande den, som undergår fängelse med skärpning, tillämpas
enahanda föreskrifter, som enligt 4 § komme att gälla för fånge, hvilken
undergår skärpt straffarbete.

Jemlikt lagen den 1 juli 1898, innefattande vissa bestämmelser om s §.
beräkning af strafftid, skall, vid verkställande af fängelsestraff, strafftiden
för den, som vistas å fri fot, räknas från den dag, då han för straffets
undergående intages i fängelse, hvarjemte i samma lag stadgas dels att, om
tiden för fängelsestraff är bestämd allenast i dagar, dagatalet skall läggas
till den dag, från hvilken strafftiden räknas, dels ock att fånge skall, der ej annat
af särskilda omständigheter föranledes, ur straffanstalten lösgifvas klockan
åtta förmiddagen å dagen för strafftidens slut. Till följd häraf blifver för per -

soner, som skola undergå fängelse vid inskränkt kost, den verkliga strafftidens
längd i någon mån beroende af den tid på dagen, då de intagas i
fängelset, och det har med afseende härå ansetts till vinnande af enkelhet
och likformighet vid strafftillämpningen vara tjenlig^ att den tid, under
hvilken fångens kost skall vara inskränkt, kommer att i hvarje fall löpa
först från och med dagen näst efter den, från hvilken strafftiden räknas.
Emedan lösgifvandet ur straffanstalten sker redan klockan åtta förmiddagen
å slutdagen, kommer sålunda tiden, hvarunder fången är underkastad inskränkning
af kost, att, såsom tillförene blifvit anmärkt, med en dag
understiga det antal dagar, för hvilket förvandlingsstraff ålagts.

Beträffande sjelfva grunderna för förvandlingsstraffets anordnande
på det i 8 § beskrifna sätt hänvisas till den redogörelse, som lemnats i
motiven till det af komitén afgifna förslag till lag angående ändring i
vissa delar af strafflagen.

Då den skärpning, som inskränkning i kosten medför, skulle kunna
genom underslef mildras eller upphäfvas, derest fången egde lika vidsträckt
rätt att emottaga besök som fängelsefånge i allmänhet, har stadgats, att
besök af andra än de i 4 § nämnda personer, som äro vid fängelset anstälda
eller der ega, tillträde, ej må tillstädjas, utan att omständigheter af
särskild vigt föreligga.

9 §. Enligt 3 § i komiténs förslag till lag angående vilkorlig frigifning

skall, i händelse den vilkorliga friheten återkallas, den frigifne ånyo intagas
i allmän straffinrättning för att der utstå den del af straffet, som
icke vid frigifningen var verkstäld. Härvid uppställer sig den frågan, i
hvad mån nämnda straffåterstod, derest den är straffarbete, skall aftjenas i
enrum. Då straffverkställigheten i detta fall är att betrakta såsom en
fortsättning, synes det ligga närmast till hands att, på sätt som eljest
eger rum vid straffs afbrytande genom sådana omständigheter som till
exempel fångens intagande på hospital eller lasarett, verkställigheten fortgår
alldeles som om afbrott ej egt rum. Straffet skulle då komma att
aftjenas i enrum under en tid, som, sammanlagd med hvad förut på sådant
sätt afjenats, uppginge till tre år; resten skulle utstås i gemensamhetsfängelse.

Det synes emellertid uppenbart, att vid den vilkorliga frigifningen,
hvilken är af helt annan beskaffenhet än sådana tillfälliga afbrott, som nyss
nämndes, den omständigheten, att fången under en längre eller kortare mellantid
vistats på fri fot, föranleder, att straffet vid den fortsatta verkställigheten
kan aftjenas i enrum under utsträckt tid. Vid återinträdandet i
straffanstalten äro förhållandena i sjelfva verket närmast sådana, som då
någon, efter att hafva utstått hela sitt straff, derefter på grund af ny

straffdom intages i fängelset. Derest vilkorligt frigifven fånge för nytt
brott dömes till straff, hvarmed återstoden af det förra straffet i sådant
fall förenas, bör derför ock vid verkställigheten, enligt komiténs mening,
ej förfaras annorlunda än om han vistats på fri fot under vanliga förhållanden.

År icke något nytt straff ådörndt, synes i afseende å tid, hvarunder
straffet vid dess fortsättande skall verkställas i enrum, lämpligen böra
göras skilnad mellan sådane brottslingar, som vid tiden för frigifningen
ännu icke vistats i gemensamhetsfängelse, och de öfrige. För den, som
från ensamhetsfängelse försatts i vilkorlig frihet, uppgår hela den återstående
strafftiden icke utom i sällsynta undantagsfall till mer än ett och
ett hälft år, och i allmänhet torde den återstående tiden vara betydligt
kortare. Lämpligt synes, att fången för att ej behöfva utsättas för det
besmittande samlifvet med andra fångar, från hvilket han ditintills under
straffets aftjenande förskonats, hålles i enrum under hela den strafftid,
som återstår, och att han således uti ifrågavarande hänseende likställes
med den, som har att aftjena nytt straff. Har fången redan inträdt i
gemensamhetsfängelse, innan han vilkorligt frigafs, föreligger vid förlust
af friheten ej nämnda skäl för det återstående straffets verkställande i
enrum. Men fångens omedelbara inträdande i gemensamhet med andra
brottslingar skulle onekligen vara förenadt med stora olägenheter,'' i det
att han bl ef ve i tillfälle att till medfångarne bringa meddelanden och bud
från utomstående samt i hvarje fall skulle öka deras frihetslängtan och
oro. Tiden för straffets undergående i enrum synes likväl för detta
fall kunna inskränkas och har föreslagits att utgöra högst ett år. Denna
tidrymd lärer vara fullt tillräcklig till förebyggande af de nyss anmärkta
olägenheterna, och å andra sidan torde tiden ej höra tillmätas allt för knapp,
på det att de fall, då straffet måste afslutas med gemensamhetsfängelse
under kort tid, måtte blifva så få som möjligt. För öfrigt bör den omständigheten,
att den vilkorligt frigifne har att emotse en afsevärd tids
inneslutning i enrum, derest den vilkorliga friheten måste återkallas, jemväl
vara egnad att i viss mån öka verkan af det straffhot, som han under
pröfvotiden skall vara underkastad.

I fråga om de administrativa bestämmelser, som afses i 10 §, torde 10 §.
höra särskild! framhållas, hurusom införandet af skärpta straff lärer nödvändiggöra
föreskrifter, hvilka noggrant angifva hvad som bör iakttagas
vid öfvervakandet, att dylikt straff ej tillämpas annat än i de fall och i den
mån det utan fara för helsan kan ske.

Öfvergångs- I öfvei’gångsstadgande till den nya lagen har föreslagits, att hvad

stadgande. f$r närvarande är gällande om afdrag å strafftid, när straffarbete verkställes
i enrum, skall fortfarande tillämpas med afseende å straffarbete,
hvars verkställighet begynt inom utgången af det år, från hvars början
lagen skulle lända till efterrättelse i öfriga delar. Man har genom detta
stadgande velat i främsta rummet befordra, att i fall, der straffarbete ådömts
innan den nya lagen utfärdats, den dömde må, såvida icke straffets begynnande
genom hans förvållande längre tid fördröjts, komma i åtnjutande
af det afdrag å strafftiden, hvilket domstolen haft anledning att förutsätta
vid strafftidens utmätande. — Såsom här ofvan antydts, lärer upphörande af
ifrågavarande afdrag medföra ökadt anlitande af fängelsernas cellutrymme,
under det behofvet af sådant i stället borde i viss mån minskas sedan
verkningarna af andra af komitén föreslagna lagändringar hunnit göra sig
gällande. Jemväl med hänsyn till dessa omständigheter och på det att
tillbörligt rådrum må vinnas för sådana förändrade anordningar, som vid
fängelserna kunde blifva behöfliga, har ansetts Renligt, att med den nya
lagens tillämpning finge uti här ifrågakomna del på föreslaget sätt anstå.

Särskildt yttrande af L. H, Montelius.

I fråga om förslaget till lag angående straffarbetes och fängelsestraffs
verkställande i enrum vidhåller jag nedan nämnda af mig under
komiténs öfverläggningar uttalade skiljaktiga meningar.

4 §.

Åt början af denna § anser jag böra gifvas följande lydelse:

Den, som har att undergå straffarbete i enrum,
skall, sedan högst tio dagar från strafftidens början tilländalujpit,
hållas till det arbete, hvarpå tillgång finnes.

(I allt öfrigt skulle paragrafen blifva affattad så,
som komitén föreslagit.)

Utom det att svårighet ofta möter att ens kunna genast vid en
fånges intagande i straffanstalt bereda för honom lämpligt arbete, har erfarenheten
visat, hurusom beröfvandet under viss, ej alltför lång tid af
hvarje tillfälle till arbete icke blott kraftigt verkar till väckande af besinning
utan ock väsentligt bidrager till ingifvande af nödig aktning för
arbetet. Synnerligen för den tid, då fången skall återfå friheten, är det
uppenbarligen af betydande vigt, att han dessförinnan lärt sig inse, det
arbete ingalunda bör skys utan är väl värdt att eftersträfvas. Månget
brott har tydligen sin egentliga rot i lättja och skulle hafva undvikits,
om den, som dertill hängifvit sig, i tid lärt inse arbetets välsignelse.

Endast skenbart af vigt lärer den invändning vara, hvilken gjorts
derom, att det vore oegentligt att, då någon dömts till straffarbete, tilllämpa
detta så, att fången under en tid nödgas till sysslolöshet. Samma
förhållande inträffar äfven med den, som ådömts straffarbete med sådan
skärpning, att han under visst antal dagar skall hållas i mörkt enrum,
der hvarje möjlighet till arbete är honom beröfvad. Sjelfva straffets natur

ändras icke derigenom, att arbetet skall börjas först några få dagar efter
den dömdes inneslutande i fängelset. Den anmärkta oegentlighet^! bör
icke hänföras till berörda tillämpning utan dertill, att åt straffet gifvits
en i viss mån förvillande benämning.

8 §■

I denna paragraf har intagits bestämmelse, att vid böters förvandling
till fängelse vid inskränkt kost åt den dömde skall från och med
dagen näst efter den, från hvilken strafftiden räknas, såsom kost tilldelas,
utom vatten till dryck, allenast bröd jemte salt .samt dertill dagligen efter
förloppet af fem dagar en enda hvarje dag lika anrättning, hvari inga
animalisk ägghvita och fettämne.

Om utspisningen med enbart vatten och bröd jemte salt icke må
fortgå längre än högst fem dagar från och med dagen näst efter den, från
hvilken strafftiden räknas, kommer, enligt den i 2 kap. 10 § strafflagen
införda tabell, en hvar, som har att undergå ifrågavarande förvandlingsstraff
för högre bötesbelopp än 40 kr., att skola underkastas den kom
binerade behandling, förslaget angifver.

För min del anser jag emellertid, att längsta tiden för bötesfånges
utspisande med endast vatten och bröd jemte salt lämpligen bör utsträckas
till sju dagar från och med dagen näst efter den, från hvilken strafftiden
räknas, och att således

i föreslagna andra stycket af 8 § uttrycket »etter
förloppet af fem dagar» bör jemkas genom utbytande af
ordet »fem» mot ordet »sju».

Uttalande af läkare med särskild sakkunskap i ämnet har bekräftat,
att erfarenheten icke gifvit stöd för antagande, det sådan utsträckning
skulle medföra något men för dem, hvilka komrne att undergå dylikt
straff, likasom att utsträckningen ej heller torde föranleda behof att vid
tillämpningen göra andra undantag, än som blefve nödiga äfven med
maximitidens bibehållande vid fem dagar. Under dessa förhållanden har
jag icke tvekat att vidblifva mitt nyss angifna jemkningsförslag, hvilket,
utom det att derigenom en obehöflig, alltför långt gående begränsning af
straffets allvar undvikes, torde i praktiken medföra beaktansvärda fördelar.
Fn sådan fördel beror deraf, att vid straffs verkställande det. uppenbarligen
leder till önskvärd enkelhet, om längsta tiden, under hvilken straff
skall på visst sätt verkställas, bestämmes till jemnt en vecka och ej till

mera godtyckligt valdt antal dagar. En annan ej mindre vigtig fördel
betingas deraf att, om maximitiden utsträckes så, som jag ifrågasatt, antalet
bötesfångar, för hvilka förvandlingsstraffet skulle blifva annat än
fängelse vid vatten och bröd jemte salt, komme att ganska väsentligt
inskränkas.

Den officiela statistiken visar, att antalet till verkställighet befordrade
förvandlingsstraff för böter under senaste tio år, för hvilka uppgifter
härom äro meddelade, utgjort:

		År 1891	År 1892	År 1893	År 1894	År 1895	År 1896	År 1897	År 1898	År 1899	År 1900
för böter	ej öfver 10 kr. ...	5,734	5,944	5,862	6,295	6,004	6,482	6,341	6,119	6,303	5,693
	deröfver t. o. m. 20 kr.	3,452	3,696	3,287	3,409	3,296	3,500	3,420	3,155	3,079	3,232
* »	> >30 kr.	1,812	1,840	1,667	1,806	1,806	1,922	2,024	1,840	1,766	1,705
> >	> »40 kr.	1,009	1,044	998	1,095	1,142	1,213	1,244	1,247	1,237	1,230
	Tillhopa	12,007	12,524	11,814	12,605	12,248	13,117	13,029	12,361	12,385	11,860
för böter	deröfver t. o. m. 60 kr.	1,367	1,492	1,391	1,555	1,490	1,696	1,636	1,556	1,590	1,533
	Tillhopa	13,374	14,016	13,205	14,160	13,738	14,813	14,665	13,917	13,975	13,393
för högre bötesbelopp.....	1,322	1,438	1,325	1,499	1,641	1,642	1,926	2,012	2,078	1,947
	Summa	14,696	15,454	14,530	15,659	15,379	16,455	16,591	15,929	16,058 15,340

För de 10 åren 1891—1900 utgjorde således medeltalet:

för böter till och med 40 kr............ 12,395 eller något mer än 79,4 % af hela antalet;

» » öfver 40 kr. t. o. m. 60 kr........1,531 > » • » 9,8 > > » »

Tillhopa 13,926 » » » » 89,a » » » »

och för högre bötesbelopp............. 1,683 eller ej fullt 10,g » » > »

Derest förvandlingsstraffet för dessa fångar verkstälts så, som komiténs
förslag angifver, skulle alltså för nära 20,6 % af bötesfångarnes totalsumma
annan inskränkt kost än vatten och bröd jemte salt behöft användas,
men enligt mitt förslag skulle sådant ifrågakomma med ej fullt 10,8 %.
Beträffande slutligen

§ 9

anser jag för min del,

att hela den mening, hvilken der förekommer efter
orden »så förfaras, som vore det nytt straff», bör utgå.

Då nämligen ensamhetsfängelse obestridligen torde böra såsom straffmedel
föredragas framför gemensamhetsfängelse, och det senares användning
lärer betingas endast deraf, att aftjenande af straff i ensamhetsfängelse
under alltför lång tid utan afbrott visat sig verka skadligt å
fångens helsa, synes tillräcklig anledning saknas att, sedan dylikt afbrott
förekommit i följd af vilkorlig frigifning, låta längden af den tid, hvarunder
en vilkorligt frigifven efter återinträdande i straffanstalten skall
hållas i ensamhetsfängelse, göras beroende deraf, huruvida han före frigifningen
hunnit öfverflyttas till gemensamhetsfängelse, helst som denna art
af fängelse med dess besmittelser och andra af vistelse i dylikt fängelse
härflytande vådor uppenbarligen bör så mycket som möjligt undvikas.

Stockholm den 17 Maj 1902.

L. H. Montelius.

in.

Lag angående vilkorlig frigifning.

De förhållanden, under hvilka den lefver, som i fängelse aftjenar
straff, måste, om strafftiden är lång, i allmänhet alstra en viss grad af
oförmåga hos denne att i det borgerliga samhället finna sig till rätta, då
han efter aftjenande af straffet försättes på fri fot. Under fängelsetiden
sörjes för fångens materiel behof, utan att han nödgas deråt egna någon
omtanke, och detta i förening med det synnerligen osielfständiga lif,
han i straffanstalten, under ett vanligen enkelt och enformigt arbete, förer
utan strid med andra yttre svårigheter än dem fängelsereglementet uppställer,
måste, när ett sådant lefnadssätt pågår år efter år, småningom
inverka menligt på den egna handlingskraften och förmågan till förvärf.
En utsträckt cellbehandling, i så många andra hänseenden af välsignelsebringande
verkan, bidrager ingalunda till minskande af de här antydda
olägenheterna. Den sinnets omgestaltning, fången under celltiden må hafva
undergått, har ej heller haft några prof att bestå. Frestelserna hafva hvilat
för att, då han försättes i mindre bundenhet, träda upp med ökad styrka.
År strafftiden så lång, att fången icke lämpligen kan under hela liden
hållas i enrum utan måste öfverföras till gemensamhetsfängelset, ändras
förhållandena endast så till vida, att han kommer i beröring med andra
fångar och att han med olika framgång pröfvas i striden med omgifvande
onda inflytelser.

Efter lång tids inspärrning omsider utsänd ur fängelset direkt till
oinskränkt frihet, mötes den straffade i många fall af svårigheter sådana,
att endast den bäst rustade skulle vara i stånd att utan hjelp öfvervinna
dem. Utsatt för medmenniskors misstroende, har den straffade svårt att
finna arbete och utkomst, och de frestelser, som möta, blifva desto svårare
att motstå, som han under lång tid varit afstängd från njutningar.

För att under dessa förhållanden stå prof vet beh öfver den i friheten
utträdande pålitliga råd, hjelpande händer. Sådana erbjudas honom

ofta af enskilda personer eller skyddsföreningar. I flere fall lyckas dessa
i sina bemödanden att stödja och rädda, men alltför ofta tillbakavisas
hjelpen eller blifver deras arbete fåfängt, ty de sakna hvarje maktmedel,
äro inskränkta till att förmana och söka öfvertyga, lemna understöd, hvars
användande sällan kan kontrolleras, anskaffa anställningar, som kanske
snart öfvergifvas. Skyddslingen tröttnar på det frivilliga bandet, glömmer
de goda råden och väljer lättsinnigt eller dåligt sällskap, som ofta blifver
för honom förderfligt.

Det är också lätt förklarligt, om under sådana omständigheter hjelparne
å sin sida draga sig tillbaka, och att krafter, som eljest gerna
skulle egnat sig åt frigifnes räddande, gå för detta ändamål förlorade.

I riktning att förmedla öfvergången från strafftidens tvång till den
fullständiga friheten samt att bereda tillfälle till ett verksamt öfvervakande
och understödjande af frigifne verkar, enligt hvad erfarenheten från åtskilliga
länder ådagalägger, den vilkorliga frigifningen.

Anordningen innebär, att den, som undergår frihetsstraff, må, sedan
en del af straffet verkstälts, kunna före strafftidens slut frigifvas utan
att dock dervid erhålla fullständig frihet, i det att han under en viss
pröfvotid är underkastad särskild tillsyn, vanligen med inskränkning i
rätten att välja vistelseort, samt äfventyrar att återföras till fängelset för
att der fortsätta straffet, om han under pröfvotiden gör sig skyldig till
dåligt uppförande eller icke ställer sig till efterrättelse de ordningsföreskrifter,
som för hans öfvervakande meddelas.

Under ett sådant tryck torde den, som från fängelset verkligen
bär med sig vilja att söka åter blifva upptagen i de nyttiga samhällsmedlemmarnes
krets, kunna förväntas spänna sin vaksamhet och ej genast
förtröttas i sina ansträngningar. Ledning och stöd af enskilda lära då
ock kunna erbjudas med större förtroende och utsigt till framgång,
och anordningen är sålunda uppenbarligen jemväl egnad att kraftigt
främja en utveckling af den frivilliga verksamheten till frigifne fångars
skydd.

I anordningen ligger ej ett egentligt efterskänkande af straffet utan
en förändring i sättet för dess verkställande, en vilkorlig lindring, som
vid godt uppförande får fortfara under den återstående strafftiden, hvaremot
den frigifne, om han icke består profvet, åter insättes i fängelset.

En framstående betydelse kan den vilkorliga frigifningen under vissa
förhållanden erhålla jemväl ur en annan knappast mindre vigtig synpunkt.

Med rätta användes benådning, när straffet i ett särskildt fall anses
för strängt i förhållande till brottet. Men det finnes en ingalunda fåtalig
grupp af förbrytare, hvilkas straff är i förhållande till brottet fullt rätt -

mätigt, men hvilka tidigt kommit till uppriktig ånger öfver sin förbrytelse
och fattat föresats att uppföra sig väl. Flere af dem hafva familj att försörja
eller gamla föräldrar att stödja, och tanken på de olyckor, de ådragit sina
närmaste, plågar dem; i många fall hafva de äfven haft ett yrke att
utöfva. Men det är icke ens i fråga om desse visst, att de vid slutet af
en lång strafftid ännu skola besitta tillräcklig fysisk och moralisk kraft
för att kunna reda sig under de ökade svårigheter, som då möta.

Lika som man velat genom införande af vilkorlig straffdom bereda
tillfälle att bland dem, som för brott gjort sig skyldige till frihetsstraff
på kort tid, särskilja och från inspärrning i fängelse vilkorligen förskona
personer, för hvilka straffets blotta ådömande med skäl kan antagas medföra
den rättelse, som eljest med straffet åsyftas, så lemnar den vilkorliga
frigifningen tillfälle att bland dem, som dömas till flerårigt frihetsstraff,
skilja mellan brottslingar af olika halt. På grund af brottens beskaffenhet
måste samhället af dem alla utkräfva allvarliga straff, men man söker
genom iakttagelser under fängelsetiden och genom dessa iakttagelsers jemförande
med hvad som kunnat inhemtas rörande de dömdes tidigare förhållanden
urskilja, i hvad mån bland dem finnas sådana, i afseende å
hvilka straffets ändamål kan antagas vunnet, äfven om det skarpa tvång,
som ligger i inspärrningen, skulle eftergifvas under sista delen af strafftiden.
Icke allenast för de dömde sjelfve utan äfven för det allmänna
är det uppenbarligen en afsevärd fördel, om en del af strafftiden i
de fall, der ett vidare qvarhållande i straffanstalten ej är af nöden, sålunda
kan få aftjenas under vistelse utom straffanstalten under vederbörlig
kontroll.

Ur här senast vidrörda synpunkt blifver emellertid den vilkorliga
frigifningens betydelse mera underordnad, så snart användningen deraf så
utsträckes, att den vilkorliga frigifningen kommer att bilda ett regelbundet
led i straffverkställigheten och att dess åtnjutande således förvägras endast
i undantagsfall.

Då den vilkorliga frigifningens beviljande i alla händelser blifver
i viss grad beroende på fångens uppförande under strafftiden, medför
anordningen vidare för honom under fängelsetiden en eggelse och uppmuntran
att göra sig af förmånen förtjent, hvilket förhållande äfven för
disciplinen inom straffanstalterna måste blifva till gagn.

Ehuru allmänt erkännes, att den vilkorliga frigifningen i sjelfva
verket kan medföra stora fördelar, råder beträffande sättet för dess anordnande
mindre öfverensstämmelse, såsom närmare framgår af den vid komiténs
betänkande fogade öfversigt öfver lagstiftningen i ämnet uti vissa
främmande länder.

I uppfattningen om den vilkorliga frigifningens plats i straffsystemet
förekommer den väsentliga åtskilnad, att man antingen, såsom ofvan redan
antydts, låter den utgöra ett regelbundet led i straffverkställigheten med
tillämpning i alla de fall, der ej undantag af omständigheterna påkallas,
eller ock medgifver vilkorlig frigifning allenast undantagsvis, i större eller
mindre utsträckning.

I England, hvarest den vilkorliga frigifningen först kom till användning,
utgör densamma ett led i straffverkställigheten på sådant sätt, att
den är satt i direkt beroende af fångens förhållande under strafftiden.
För arbetet tillgodoföra^ fången dagligen vissa s. k. marks, men på grund
af dåligt uppförande frånräknas honom sådana efter särskilda regler.
För en gifven strafftid erfordras visst antal marks, och då detta antal
uppnåtts, skall frigifning ega rum.

Den för Norge gällande lagen den 31 Maj 1900 rörande verkställighet
af frihetsstraff in. in. föreskrifver, att den, som utstått viss del af
honom ådömdt straffarbete, skall frigifvas på prof, derest ej på grund af
hans förhållande i straffanstalten eller andra synnerliga omständigheter
anses, att frigifningen icke är rådlig eller att fången är af densamma
oförtjent.

Jemväl i Danmark, der den vilkorliga frigifningen har en ytterst
inskränkt användning och är anordnad i förening med ett genomfördt
progressivsystem, synes den vara att anse såsom ett ordinarie straffverkställighetsled.

De fleste lagar med stadganden om vilkorlig frigifning utgå emellertid
från den grundsats, att vilkorlig frigifning ej beviljas i andra fall,
än der det på grund af särskilda omständigheter karl antagas, att missbruk
af friheten ej är att förvänta.

Att nu i den svenska lagstiftningen införa den vilkorliga frigifningen
såsom normalt led i straffverkställigheten lärer så mycket mindre kunna
ifrågakomma, som, frånsedt, huruvida sådan åtgärd kunde vidtagas utan
revision af straffsatserna, åtgärden ingalunda torde vara rådlig, med mindre
tillfälle jemväl vore beredt att i stor omfattning bereda vilkorligt frigifne
fångar bistånd och skydd.

På grunder, för hvilka här nedan närmare redogöres, har komitén
kommit till den åsigt, att den vilkorliga frigifningens användning borde
hos oss åtminstone för närvarande så begränsas, att sådan frigifning kommer
att tillämpas endast vid jemförelsevis längre strafftid och i sådana fall, der
ett godt uppförande efter frigifningen kan med sannolikhet förutsättas.

En fråga, som komitén härvid emellertid ansett höra särskildt tagas
i skärskådande, är den, huruvida den vilkorliga frigifningen må i vår rätt

vinna tillämpning vid lifstid*straff. Detta kunde tänkas ske antingen
under den i åtskilliga främmande lagar tillämpade formen, att fången
under hela sin återstående lifstid är underkastad de för frigifningen föreskrifna
vilkor och äfventyr, eller ock så, att han, såsom till exempel i
Norge, efter en viss tids oförvitlig vandel kommer i åtnjutande af fullständig
frihet.

Med den vilkorliga frigifningen, sådan komitén tänkt sig densamma,
såsom en öfvergång till fullständig frihet, kan dess tillämpning på lifstidsfjingar
i den först angifna formen icke väl bringas i öfverensstämmelse.
A andra sidan skulle dess anordnande på samma sätt som i Norge komma
i strid med densammas förut antydda egenskap att icke utgöra ett efterskänkande
af straffet utan allenast en förändring i sättet för dess verkställande.

Lifstidsstraffets upptagande i straffsystemet måste antagas hafva sin
egentliga grund i angelägenheten att i fall, der dödsstraff icke kan eller
bör användas, genom förbrytarens inspärrning för all framtid trygga samhället
mot en rättstridig vilja, som visat sig synnerligen farlig. Detta
straff medför nödvändigtvis tillika en starkt afskräckande verkan, hvilken
icke heller får anses hafva varit främmande för lagstiftarens syfte. Det
torde icke kunna förnekas, att ur båda dessa synpunkter lifstidsstraffet
genom tillämpning derpå af den vilkorliga frigifningen skulle förlora väsentligt
af sin karakter. Ett sådant straff skulle icke längre vara något
verkligt lifstidsstraff, om med afseende å detsamma blefve i lag fastslaget
att, derest den dömde uppfylde de vilkor, som uppstälts med afseende å
godt uppförande i fängelset med mera, han kunde efter viss tids förlopp
komma på fri fot.

Det torde för öfrigt icke böra förbises att, då, såsom framdeles
kommer att utvecklas, den vilkorliga frigifningens beviljande är beroende
deraf, att den dömde i fängelset utstått en viss del af sitt straff — en
fordran, som ej heller vid lifstidsstraff kunde uppgifvas — bestämmandet
af denna del i förevarande fall måste blifva i viss mån godtyckligt.
Också har i utländska lagstiftningar, som tillämpat institutet på lifstidsstraff,
denna del af strafftiden bestämts helt olika: så kan vilkorlig frigifning
ske i Norge efter tjugo år, i Finland efter tolf år, i Belgien efter
tio år, i Bulgarien och Ungern efter femton år samt enligt lagförslaget
för Schweiz efter tjugo år. Enligt vår rätt skulle fastställandet af en
sådan tid möta så mycket större svårighet, som maximum för straffarbete
på viss tid, utom för vissa undantagsfall, icke är högre än tio år och
lifstids straffarbete derför gjorts tillämpligt för en synnerligen omfattande
och skiftande grupp af förbrytelser.

Den vilkorliga frigifningen medför, enligt hvad förut är antydt,
skyldighet för den frigifne att under pröfvotiden bland annat ställa sig
till efterrättelse de ordningsföreskrifter, som för hans öfvervakande meddelats;
eljest äfventyra!'' han att åter insättas i fängelse för att der aftjena
det straff, som vid frigifningen återstod. I enlighet härmed skulle en
vilkorligt frigifven lifstidsfånge kunna endast på grund af öfverträdelse af
ordningsföreskrifter inspärras i fängelse för hela sin återstående lifstid.
Detta synes vara en påföljd, som knappast kan sägas stå i rimligt förhållande
till öfverträdelsen; det kunde derföre befaras att, till undvikande
af en sådan obillig hårdhet, vilkorens uppfyllande ej sällan måste eftergifvas,
samt att derigenom äfven institutet i sin helhet förrycktes.

Komitén har af nu anförda skäl ansett den vilkorliga frigifningen
icke böra i vår rätt utsträckas till lifstidsfångar; utan borde lindring af
lifstidsstraff, enligt komiténs mening, hädanefter såsom hittills i hvarje
fall ankomma på benådning och på de vilkor, som möjligen i sammanhang
dermed stadgas.

Emellertid har komitén ansett sig böra tillse, huruvida det möjligen
kunde vara skäl att i sammanhang med utarbetande af förslag till lag
angående vilkorlig frigifning ifrågasätta sådana ändringar i strafflagen, att
längsta tiden för straffarbete på viss tid komme att utsträckas från tio
till" exempelvis femton år. I alla de lagrum, som medgifva straffarbetes
ådömande alternativt på lifstid eller på viss tid, såsom från sex eller åtta
till och med tio år, skulle för sådant fall längsta tiden för straffarbete på
viss tid, utan att det i lagrummet bestämda straff i dess helhet höjdes
eller sänktes, kunna sättas till femton år, och häraf kunde förväntas den
följd, att i ett eller annat fall, der med nuvarande bestämmelser dömdes
till straffarbete på lifstid, i stället ådömdes straffarbete på viss tid öfver
tio år, hvilket skulle komma att i viss mån utvidga området för den vilkorliga
frigifningens tillämpning. Ändringen skulle enligt beräkning
komma att beröra inemot ett fyratiotal paragrafer i strafflagen.

I afseende å de fall, i hvilka under tioårsperioden 1890—1899 blifvit
i första instans dömdt till straffarbete på lifstid, utvisar den ofiiciela rättsstatistiken
följande förhållanden:

Till straffarbete på lifstid dömde i första instans.

Brott.					Å	r.					Summa.
1890.	1891.	1892.	1893.	1894.	1895.	1896.	1897.	1898.	1899.
14 kap. Mord...........	12	5	6	2	5	2	7	3	8	6	56
> » försök till mord.....	—	1	—	—	—	—	—	1	_	_	2
> > Dråp...........	1	1	2	—	2	1	1	1	2	3	14
15 kap. Våldtägt.........	—	1	—	—	—	—	—	—	_	_	1
18 kap. Sedlighetsbrott......	2	—	—	—	—	1	1	_	_	_	4
19 kap. Skadegörelse med sprängämne											1
20 kap. Itererad stöld eller inbrott .	4	2	1	2	—	—	_	2	_	_	11
21 kap. Eån..........	2	—	-	—	1	—	1	—	1	—	5
Summa	21	10	9	4	8	4	10	8	11	9	94

Af denna tabell framgår, bland annat, att hela antalet af de under
tioårsperioden till straffarbete på lifstid dömde utgjort nittiofyra, samt att
brott, för hvilka detta straff ådömts, varit i icke färre än femtiosex fall
mord, hvilket brott icke enligt lag kan i vanliga fall beläggas med straffarbete
allenast på viss tid, samt i elfva fall itererad stöld eller inbrott,
för hvilka senare slag af brott lagen icke numera stadgar lifstidsstraff.
Frånräknas omförmälda dels femtiosex och dels elfva eller tillsammans
sextiosju fall, återstå för hela tioårsperioden endast tjugusju fall, af hvilka
dock ett och annat, i likhet med nämnda elfva fall, möjligen varit sådana,
i hvilka benådade lifstidsfångar förklarats skola med anledning af nytt
brott fortsätta det tidigare ådömda lifstidsstraffet. Antalet fall, i hvilka
lagändringen skulle kunna erhålla betydelse uti ifrågavarande hänseende, är
således ringa, och det är att märka, att ingalunda i hvarje sådant fall straffarbete
på viss tid öfver tio år torde komma att ådömas i stället för lifstidsstraff
likasom att icke alltid vilkorlig frigifning skulle ifrågakomma. Komitén
har derför trott tillräckliga skäl för lagändringen icke ur nu berörda synpunkt
vara för handen. På straffmätningen skulle för öfrigt en så beskaffad
lagändring uppenbarligen inverka på mera än ett sätt, i det att den knappast
kunde undgå leda dertill, att när straffarbete på viss tid ådömdes enligt lagrum,
som af förändringen berördes, strafftiden ej sällan komme att sättas
icke obetydligt längre än som skulle skett på grund af nuvarande lydelsen
af samma lagrum. Den omtalade lagändringen torde under sådana förhål 11 -

landeri lämpligen böra, derest densamma är ändamålsenlig, företagas i
sammanhang med andra lagstiftningsåtgärder än dem, om Indika nu närmast
är fråga.

Komitén går härefter att närmare redogöra för de grunder, på
hvilka det af komitén framlagda förslag till lag angående vilkorlig frigifning
är bygdt.

l §. I 1 ‘ § bestämmas de allmänna förutsättningar, under hvilka vilkorlig

frigifning skulle kunna ifrågakomma.

Särskilda länders lagstiftningar innehålla i detta ämne olika stadganden.
I Danmark till städj es vilkorlig frigifning ej åt annan än den, som utstått
tukthusstraff i minst sex år, och i Finland ej åt annan än den, som blifvit
dömd till frihetsstraff i tre år eller deröfver samt utstått tre fjerdedelar
deraf. I England förekommer vilkorlig frigifning endast vid visst slag af
frihetsstraff, »penal servitude», ett straff, som ådömes för minst tre år, och
frigifning kan ej ega rum förr än beträffande män tre fjerdedelar och beträffande
qvinnor två tredjedelar aftjenats af den strafftid, som öfverskjuter
vissa månader, under hvilka fången genomgår ett förberedelsestadium. Enligt
den för Holland gällande lag fordras för vilkorlig frigifning, att fången i
fängelset tillbragt minst tre år, och skall den verkstälda delen af straffet
utgöra minst tre fjerdedelar af det ådömda straffet. I vissa andra länder
kan vilkorlig frigifning tillämpas jemväl vid straff på betydligt kortare
tid: så i Tyskland å den, som af ådömdt tukthus- eller fängelsestraff aftjena!.
tre fjerdedelar och minst ett år, i Norge å den, som aftjenat straffarbete
sex månader och två tredjedelar af ådömd strafftid, samt i Frankrike
å den, som undergått frihetsstraff tre månader och minst hälften af
det ådömda straffet. I Belgien är ännu vidsträcktare tillämpning medgifven,
i det derför fordras endast, att en tredjedel af straffet, dock minst
tre månader, aftjenats.

Enligt nyare förslag till gemensam strafflag för Schweiz och till
strafflag för Österrike skulle för vilkorlig frigifning kräfvas en aftjenad
strafftid af minst ett år, och att den aftjenade strafftiden utgör minst två
tredjedelar af den ådömda.

Såsom häraf synes, har det i andra länder allmänt ansetts, att för
tillämpning af vilkorlig frigifning skall erfordras, icke allenast att straffet
under viss tid aftjenats, utan äfven att denna tid står i visst förhållande
till den ådömda strafftiden.

Af komitén hafva i dess förslag upptagits bestämmelser, enligt Indika
vilkorlig frigifning skulle kunna ega rum, när den, som undergår straffarbete
på viss tid, utstått två tredjedelar af straffet och den tid, hvarunder
straffet pågått, icke understiger två år. Vid lagens affattande har
komitén, som i förslag till ny lag om straffarbetes och fängelsestraffs
verkställande i enrum ifrågasatt upphäfvande af hvad nu beträffande straffarbete
är stadgadt om afdrag för den tid, hvarunder fången hålles i enrum,
utgått från den förutsättningen, att sistnämnda förslag komrne att vinna
godkännande.

Vilkorlig frigifning skulle enligt komiténs förslag icke komma att
användas vid frihetsstraff af kort tidslängd. Vid dessa torde dylik anordning
vara mindre af behofvet påkallad. Frihetens förlust under kortare
tid kan icke antagas för fången medföra ovana vid det arbete, han tillförene
utöfvat, eller betaga honom förmåga att utan särskild öfvergångstid
kunna vid återvunnen frihet taga sig fram i lifvet. Det är onekligen af
vigt såväl för rättstillståndets upprätthållande som äfven för uppnående
af den vilkorliga frigifningens hufvudsakliga ändamål, att den ej kommer
att tillämpas, med mindre än att i hvarje fall en allvarlig och ingripande
straffbehandling föregått. Det kan ej heller i allmänhet förväntas, helst
när straffet verkställes i enrum, att fängelsemyndigheterna, om ej straffet
pågår temligen lång tid, skola vara i stånd att om fången förvärfva den
noggranna kännedom, som kräfves för att bedöma, huruvida straffbehandlingen
utöfvat tillbörlig verkan och om i öfrigt de förutsättningar förefinnas,
som göra hans vilkorliga frigifning tillrådlig. Den varsamhet, som
uppenbarligen är af nöden vid införande i vårt land af ett nytt rättsinstitut,
sådant som det förevarande, synes jemväl mana till att icke för
närvarande utsträcka den vilkorliga frigifningens användande till fall, der
tiden, hvarunder straffet verkstälts, är allt för kort. Med hänsyn till hvad
sålunda anförts har komitén ansett, att nämnda tid ej gerna kan bestämmas
till mindre än två år.

A andra sidan torde icke heller vara behöfligt, att ifrågavarande
gräns i lagen sättes högre; och då det måste vara ömkligt, att icke genom
fordran på en allt för lång aftjenad strafftid från förmånen af vilkorlig
frigifning uteslutas sådane, för hvilka densamma eljest funnes lämplig,
har jemväl detta för komitén varit eu grund att icke sätta denna tidsgräns
högre, än i förslaget skett.

Skall den vilkorliga frigifningen för fången te sig såsom en mera
eftersträfvansvärd förmån trots den uppsigt och det tvång, han efter frigifningen
ur fängelset måste vara underkastad, och det äfventyr, han
löper att genom öfverträdelser förverka friheten och derigenom få ytter -

ligare undanskjuten den tidpunkt, då han skolat blifva fullständigt fri, så
torde tillika vara af nöden, att den del af sjelfva fängelsetiden, som afkortas,
icke blifver allt för obetydlig. Komitén har härpå grundat sitt
förslag, att två tredjedelar af straffet skola hafva i straffinrättningen
aftjenats och således en tredjedel kunna under stadgade betingelser få
utom fängelsets murar tillbringas. I afseende å nämnda förslag må dessutom
beaktas att, sedan de lagstadgade förutsättningarne för vilkorlig
frigifning inträdt, ytterligare tid måste åtgå, innan frågan om frigifning
hinner af myndigheterna förberedas och afgöras, så att frigifningen kan
ega rum.

Genom de af komitén föreslagna tidsbestämmelser skulle också vinnas
den vigtiga fördel, att för dem, som enligt de för verkställighet af
straffarbete faststälda regler skulle undergå en mindre del af straffet i
gemensamhetsfängelse, möjlighet funnes beredd att undgå dylikt fängelses
besmittelse.

Inom de gränser, som lagen utstakar, hafva slutligen de myndigheter,
åt hvilka den vilkorliga frigifningens tillämpning uppdrages, tillfälle
att i förekommande fall ställa fordringarne i fråga om aftj enad strafftid
högre eller lägre, allt efter som förhållandena gestalta sig, men gränserna
lära ej böra i sjelfva lagen uppdragas så snäft, att de icke lemna erforderligt
utrymme att tillämpa den nya anordningen, der det kan ske med
fördel, utan att den nödiga varsamheten åsidosättes.

Vid bestämmande af de förutsättningar, som måste förefinnas för
att vilkorlig frigifning må ega ruin, har man i vissa länder, såsom
här ofvan blifvit nämndt, tagit till utgångspunkt, att det ädömda
straffet skall uppgå till en viss tidslängd, till exempel i Finland tre år. Af
de bestämmelser, komitén föreslagit, följer visserligen, att vilkorlig frigifning
icke enligt lagen skulle kunna ega rum, om ej den ådömda strafftiden
öfverstiger två år, och denna strafftid måste i sjelfva verket vara ej obetydligt
längre, för att den vilkorliga frigifningen skulle för den dömde
blifva af värde. Att den vilkorliga frigifningen på annat sätt, än sålunda
skett, göres i lagen beroende på viss minimitid för det ådömda straffet,
har deremot synts icke vara tj enligt, tiar den dömde utstått straff under
tid, som både i och för sig och i proportion till den ådömda strafftiden
är till fylles, för att vilkorlig frigifning skall kunna ega rum, torde nämligen
hinder för sådan frigifning icke skäligen böra möta på grund allenast
deraf, att det straff, som ådömts honom, icke uppgår till något visst
större mått. Under det den, som är dömd till ett jemförelsevis långt
straff, kunde erhålla vilkorlig frigifning, skulle i annat fall denna förmån
vara förmenad den, som dömts till kortare straff, oaktadt denne af -

t-jenat så lång strafftid, som eljest i lagen förutsattes för vilkorlig frigifning.

Bland förutsättningarne för att vilkorlig frigifning må kunna beviljas
har i 1 § upptagits den, att omständigheterna göra sannolikt, att
den dömde på fri fot skall förhålla sig väl. Utsträckt äfven till andra
fall, skulle anordningen uppenbarligen snart väcka ogillande på grund af
de missbruk af den återvunna friheten, mången ovärdig läte komma sig
till last. De ogynsamma resultaten skulle väcka misstro äfven mot dem,
som gjorde sin flit att fylla de uppstäda vilkoren, och det förväntade
gagnet af hela anordningen kunde lätteligen äfventyras.

Att vilkorlig frigifning icke ifrågakommer för annan än den, som
vill af slik förmån sig begagna, lärer vara så uppenbart, att uttryckligt
stadgande derom i lagen icke torde erfordras.

Den vilkorliga frigifningen är egentligen afsedd för dem, som undergå
straffarbete. Då emellertid fängelse någon gång kan genom förening af straff
komma att öfverstiga två år, har komitén ansett dem, som ålagts fängelse
på sådan längre tid, icke böra vara från möjlighet till vilkorlig frigifning
uteslutne.

I vissa utländska lagar hafva från ifrågavarande förmån ovilkorligen
undantagits personer, som under särskilda förhållanden gjort sig skyldige
till återfall i brott, understundom äfven dem, som föröfvat brott af viss
beskaffenhet. Tvifvelsutan böra brottslingar af den art, som afses med
dylika undantag, i allmänhet icke komma i åtnjutande af ifrågavarande
förmån, men då möjligheten icke är alldeles utesluten att äfven bland
dylika individer någon gång åstadkomma upprättelse, hvarvid skulle
kunna vinnas stöd af de med vilkorlig frigifning förenade anordningar,
samt förmånens beviljande blefve i hvarje fall på Konungens
pröfning beroende, har det ansetts föga lämpligt, att i lagen infördes
bestämdt förbud mot vilkorlig frigifnings användande i vissa svårare fall
af brottslighet.

Öfver straff på viss tid, som blifvit ådömda de under åren 1890—
1899 i rikets straffanstalter nyintagne straffarbetsfångar, har upprättats en
vid detta betänkande (sid. 98) fogad tabell att tjena till ledning för beräkning
af det ungefärliga antalet fångar, hvilkas strafftid skulle medgifva
den vilkorliga frigifningens tillämpning, allt efter som man såsom vilkor för
dylik frigifning förutsätter, att straff blifvit utståndet under längre eller
kortare tid.

Pröfvotiden eller den tid, under hvilken friheten är vilkorlig och 2 §.
den frigifne skall vara underkastad särskildt öfvervakande, finnes i främmande
länders lagar vanligen bestämd på sådant sätt, att den blifver lika

med den strafftid, som vid frigifningen återstår. I vissa lagar göras dock
undantag i syfte att förekomma allt för kort pröfvotid. Sålunda är i
Belgien pröfvotiden dubbelt så lång som den återstående strafftiden, men
minst två år, och i Norge, der dock den vilkorliga frigifningen, såsom
förut är nämndt, bildar ett regelbundet led i straffverkställigheten, skall
pröfvotiden utgöra tre år eller den längre tid, som vid frigifningen kan
af straffet återstå.

Då komitén i 2 § föreslagit, att pröfvotiden skall utgöra så lång
tid, som vid frigifningen återstår af straffet, men i hvarje fall minst ett
år, har komitén tagit hänsyn å ena sidan till angelägenheten deraf, att
fångarnes åstundan att ernå vilkorlig frigifning ej må hämmas genom bestämmande
af allt för lång pröfvotid, äfvensom till den omständigheten,
att frigifningen till följd af de i lagen gjorda förbehåll skulle komma
endast sådana fångar till del, för hvilkas pålitlighet redan i viss mån förefunnes
sannolikhet, samt å andra sidan dertill, att pröfvotiden, om den i
hvarje fall blefve lika med den återstående strafftiden, stundom blefve för
kort för att ens närmelsevis fylla sitt ändamål. I vissa afseenden vore
uppenbarligen önskligt, att minimitiden kunde höjas ganska väsentligt
såsom till två eller tre år, men i sådan händelse kunde, såsom ofvan
antydts, uppstå den olägenhet, att hos fångarne efter hand gjorde sig
gällande den uppfattningen, att vilkorlig frigifning stälde sig icke såsom
en fördel, utan snarare såsom en skärpning, när den strafftid, som återstår,
inskränker sig till kort tid, såsom ej sällan torde blifva fallet. Det bör i
öfrigt ej förbises, hurusom vid längre tids straff och således vid svårare
förbrytelser pröfvotiden vanligen torde komma att blifva ganska lång.
För den, som dömts till straffarbete på tio år, kan exempelvis pröfvotiden
komma att uppgå till mera än tre år.

I sammanhang med bestämmelser om pröfvotid hafva i 2 § intagits
stadganden om de skyldigheter, som åligga den frigifne under nämnda
tid. Att föra ett ordentligt och ostraffligt lefverne, undvika skadligt umgänge
samt bemöda sig om utväg till försörjning på lofligt sätt äro
skyldigheter af den allmängiltiga natur, att de böra åligga hvarje vilkorligt
frigifven fånge. Derutöfver har den frigifne att ställa sig till efterrättelse
särskilda föreskrifter, hvilka måste lämpas efter olika förhållanden och derför
ej kunna i lagen fullständigt angifvas.

|3 §. Åsidosätter den frigifne under pröfvotiden de skyldigheter, till hvilka

han vid frigifningen blifvit förpligtad, äfventyra!- han att göra sig den
medgifna förmånen förlustig.

Det torde dock ligga i sakens natur, att den vilkorliga frigifningen
icke bör återkallas allenast på grund af ett obetydligt försummande af

någon bland de förpligtelse!’, som åligga den frigifne; och har för sådant
fall, på sätt af 10 § inhemtas, föreslagits en bestämmelse om rätt att i
stället meddela varning.

Sker återkallelse, skulle enligt förslaget påföljden blifva, att den
frigifne ånyo intages i allmän straffinrättning för att der utstå den del af
straffet, som icke vid frigifningen var verkstad.

Det kunde ifrågasättas att i stället införa bestämmelser gående ut
derpå, att, i den mån pröfvotiden förginge utan återkallelse, en allt mindre
del af straffet skulle återstå att verkställa i vanlig ordning i händelse af
återkallelse. Sådant har dock synts vara mindre lämpligt. För den frigifne
bör det under hela tiden stå klart, att han genom att åsidosätta
vilkoren för frigifningen äfventyra!’ att få aftjena hela det straff, som vid
frigifningen återstod. Det tryck, som medvetandet härom utöfvar, kan ej
utan skada minskas i den mån pröfvotiden fortgår. Någon hårdhet mot
den frigifne synes icke heller ligga deri, att han, om han sviker det
honom bevisade förtroendet, får i fängelset aftjena det återstående straffet
oafkortad!, då ju frigifningen skett allenast på prof och han sjelf genom
sitt uppförande ådragit sig påföljden. Motsvarande stadganden återfinnas
också allmänt i främmande lagar.

Huru i vissa fall den medgifna friheten ovilkorligen förverkas till
följd af ny straffdom, omnämnes i 13 §.

Huruvida straffet får anses vara vid pröfvotidens utgång aftjenadt, 4 §■
bör enligt sakens natur vara beroende på den frigifnes uppförande i dess
helhet under pröfvotiden. Det kan emellertid inträffa, att han under pröfvotiden
låtit komma sig till last öfverträdelser eller till och med förbrytelser,
som icke blifva kunniga förr än efter pröfvotidens utgång, kanske först
flera år derefter. Skulle frågan, huruvida straffet vore aftjenadt eller ej,
blifva beroende jemväl på dessa öfverträdelser eller förbrytelser, vore dermed
förenad den olägenheten, att det icke blefve möjligt att förr än efter
lång tids förlopp fastställa, huruvida straffet vore aftjenadt eller icke, och
uppenbarligen skulle sådant vålla en i flera afseenden betänklig osäkerhet,
som enligt komiténs mening borde undvikas. Komitén har derför ansett
öfvervägande skäl tala derför, att den vilkorliga frihetens förverkande icke
kommer att bero på andra förhållanden, än som under pröfvotiden blifvit
uppenbara.

I öfverensstämmelse härmed har i 4 § föreslagits, att frågan, huruvida
straffet är aftjenadt, skall vara beroende deraf, att pröfvotiden gått
till ända, utan att den vilkorliga friheten återkallats eller den frigifne på
grund af förhållande, som leder till återkallelse, blifvit häktad, och att ej
heller fall inträffar, som omförmäles i 13 §.

Då den, som begått brott, skall i vissa fall jemlikt 2 kap. 19 §
strafflagen förklaras förlustig medborgerligt förtroende intill dess viss tid
förflutit från det lian efter utståndet straff blifvit frigifven, men en dylik
tidpunkt för beräkningen icke finnes, der den dömde före utståndet straff
medgifves vilkorlig frihet och denna frihet sedermera icke förverkas, har i
4 § stadgats, att i sådan händelse den vilkorliga frigifningen skall vid beräkningen
anses lika med frigifning efter utståndet straff, med det förbehåll
likväl, att nämnda påföljd ej upphör före pröfvotidens utgång.

Mot den, som hela pröfvotiden under vistelse på fri fot iakttagit
ett oklanderligt uppförande och varit underkastad de med förlust af medborgerligt
förtroende förenade olägenheter, skulle det innebära en olämplig
stränghet, om ifrågavarande påföljd ej finge upphöra förr, än det i domen
ari infria antal år förlupit, från det han vid pröfvotidens slut återvunnit
fullständig frihet. Stadgande i sådan riktning skulle särskilt i alla de
fall, der pröfvotiden varit längre än den strafftid, som vid frigifningen
återstod, verka derhän, att den vilkorligt frigifne komme att vara förlustig
medborgerligt förtroende under längre tid än om han aftjenat sitt straff i
vanlig ordning. Deremot torde, då straffverkställigheten icke är afslutad
före pröfvotidens utgång och intill denna tidpunkt kan inträffa, att den
frigifne måste ånyo insättas i fängelset för att der aftjena sitt straff, påföljden
ej böra i något fall upphöra före pröfvotidens utgång.

5 §. För vilkorlig frigifning kräfves enligt 1 §, bland annat, att omstän digheterna

göra sannolikt, att den dömde på fri fot skall förhålla sig väl.
Ehuru bedömandet af denna sannolikhet icke kan bindas vid vissa oeftergifliga
regler, har ansetts tjenligt, att de hufvudsakligaste omständigheter,
som vid ett sådant bedömande måste komma i betraktande, angifvas i lagtexten,
såsom i 5 § skett, särskildt i ändamål att vederbörande vid förberedande
utredning och behandling af frågor om vilkorlig frigifning ej
må sakna tillbörlig ledning.

Till dessa hufvudsakliga omständigheter höra till en början beskaffenheten
af brott, hvarför bestraffning ålagts, orsakerna till brottet och
omständigheterna vid detsamma äfvensom den dömdes tidigare vandel och
särskildt huruvida han tillförene varit för brott straffad. Att dock oeftergifligt
undantag från vilkorlig frigifnings användande ansetts icke böra i
lagen göras för något visst slag af förbrytelser eller för återfall i brott,
är redan tidigare anmärkt.

Fångens uppförande under fängelsetiden och hvad för öfrigt kan
lända till upplysning om hans sinnesriktning vid den tid, då frigifning
ifrågasättes, måste vidare tagas i betraktande. Då fångens sinnesriktning
icke lärer kunna tillförlitligen bedömas uteslutande efter hans förmåga att

foga sig efter fängelseordningen, samt förställning och hyckleri ingalunda
äro bland fångarne ovanliga, och å andra sidan kan inträffa, att en fånge
med det bästa uppsåt samt med öfriga förutsättningar för godt bruk af
friheten dock under strafftiden af en eller annan anledning låtit komma
sig till last fel mot fängelsedisciplinen, ställer den utredning, som här
åsyftas, rätt stora anspråk på fängelsetjenstemännens förmåga af omdöme
och urskiljning. På grund af den fackerfarenhet, som kan hos dem förutsättas,
och då tillfälle till iakttagelser rörande hvarje fånge, för hvilken
vilkorlig frigifning kan ifrågakomma, står till buds under en ganska betydlig
tidrymd, lärer dock kunna antagas, att uppgiften ingalunda skall
finnas olöslig.

Såsom icke minst vigtigt i fråga, huruvida vilkorlig frigifning må
beviljas, måste slutligen tillses, i hvilka förhållanden den dömde skulle
komma att försättas efter frigifningen, huruvida beskydd erbjudes af
enskild person, förening eller på annat sätt eller om ändock finnes grundad
utsigt till loflig utkomst. Att fången i afseende på sin bergning icke
kommer i en ställning, som i och för sig medför svårighet för honom att
föra ett laglydigt och ordentligt lefverne, derpå beror i sjelfva verket i
hög grad den större eller mindre sannolikheten för den dömdes välförhållande
på fri fot. Redan nu lärer vara vanligt, att någon tid innan
fånge, som utstår straff på lång tid, skall lösgifvas fängelsets föreståndare
eller annan der anstäld tjensteman sätter sig i förbindelse med personer
i fångens hemort, skyddsföreningar eller andre hjelpare för att söka bereda
honom stöd vid utträdet ur fängelset. För att anordningen med vilkorlig
frigifning skall kunna tillämpas i något större omfång och ett godt resultat
kunna vinnas, är naturligtvis en vidare utveckling af den frivilliga verksamheten
för frigifne fångars skydd af största betydelse, och anstalter i
denna riktning torde för den skull äfven böra af staten kraftigt understödjas.

Om vilkorlig frigifning skulle det enligt 6 § tillkomma Konungen e §.
i statsrådet att förordna efter hemställan af fångvårdsstyrelsen. Då beviljande
af vilkorlig frigifning innefattar undantag från det allmänna sättet
för straffverkställighet, synes det vara i sin ordning, att förordnande om
vilkorlig frigifning förbehålles Konungen.

Frågor, huruvida ådömda straff må efter förekommande olika för -

lag med -

hållanden tjenligast verkställas på det ena eller andra af de
gifna sätt, torde för öfrigt vara att betrakta såsom egentliga fångvårdsangeiägenheter,
och på denna uppfattning grunda sig de i 6 § intagna
bestämmelser, enligt hvilka på fångvårdsstyrelsen skulle ankomma att,
då fråga väckes om vilkorlig frigifning, pröfva, huruvida skäl äro till

hemställan hos Konungen. Bestämmelserna torde tillika vara egnade att
förebygga, att genom ansökningar af fångar eller deras anhörige dylika
frågor i talrika fall dragas under Konungens omedelbara pröfning. Finner
fångvårdsstyrelsen uppkommen fråga om vilkorlig frigifning böra förfalla,
innefattar beslutet derom i verkligheten ej annat, än att det af domstol
ådömda straffet skall verkställas i vanlig ordning.

Gifvet är, att de myndigheter eller tjensteman, under hvilkas uppsigt
fånge under strafftiden står och som hafva till åliggande bland annat att
söka utröna, huruvida beträffande fången förefinnas förutsättningarna för
vilkorlig frigifning, också måste vara närmast egnade att om dess beviljande
väcka fråga, om än sådant ej bör vara andra betaget. De särskilda
fängelsernas ledning sammanlöper hos fångvårdsstyrelsen, som kan sägas
genom sina underordnade med uppmärksamhet följa hvarje enskild fånge.
Hos fångvårdsstyrelsen, som bäst är i stånd att efter enhetliga grunder
bedöma, huruvida i särskilda fall framställning om vilkorlig frigifning må
hos Konungen göras eller icke, böra de meningar låta sig höras, hvilka i
berörda hänseende bildat sig hos de underordnade, hvarjemte i hvarje fall
måste från fängelset lemnas den utredning, som derstädes kan åstadkommas.
Anordnande af särskilda fängelseråd eller nämnder, såsom i flera
andra länder skett, för dylika ärendens förberedande behandling torde icke
i vårt land vara behöflig!. Vid centralfängelserna för män, der straffarbete
på längre tid än två år aftjenas, äro såsom tjensteman anstälde
direktör, bevakningsbefälhafvare, predikant, skolföreståndare, skollärare och
arbetsföreståndare jemte kamererare och läkare. Dessa tjensteman, utom
de två sistnämnde, bilda vid ifrågavarande straffanstalter, jemlikt föreskrift
af fångvårdsstyrelsen, ett s. k. församlingsråd med åliggande, bland
annat, att med uppmärksamhet följa fångarnes uppförande och flit, samla
och fullständiga upplysningarna om deras föregående lefnadsförhållanden,
om hvilket allt anteckningar skola föras, äfvensom afgifva yttranden i
anledning af nådeansökningar m. m. Här finnes således redan en organisation,
från hvilken förslag om fånges vilkorliga frigifning torde i regel
komma att utgå och som lärer kunna åstadkomma den i hvarje fall erforderliga
utredningen. Vid rikets öfriga fängelser finnes icke för närvarande
någon fullt motsvarande organisation, men i dessa fängelser förvaras i
allmänhet ej andra till frihetsstraff öfver två år dömda fångar än ett
mindre antal qvinnor och undantagsvis män, som undergå enkelt fängelse
öfver två år. Vid gemensamhetsfängelset för qvinnor i Göteborg äro vid
direktörens sida stälde två af fångvårdsstyrelsen kallade, för redbarhet
kända personer från staden med uppgift, bland annat, att utöfva tillsyn
öfver ordningen inom fängelset, och finnas tillika anstälde predikant,

arbetsförestånderska samt läkare. Vid länsfängelserna utgöras de fast
anstälde tjenstemännen af direktör, predikant och läkare, hvarförutom
Konungens befallningshafvande öfver dessa fängelser utöfva närmaste
tillsyn. Vid de fängelser, der församlingsråd ej äro inrättade, torde
således ej heller komma att saknas krafter för den förberedande behandlingen
af understundom förekommande frågor om vilkorlig frigifning.

Med ledning af inkommande utredningar från fängelsemyndigheter
och upplysningar, som fångvårdsstyrelsen må kunna ytterligare införskaffa,
lärer styrelsen i sammanhang med framställningar till Konungen om vilkorlig
frigifning jemväl skola afgifva förslag angående de särskilda föreskrifter,
som i olika fall böra vid frigifningen meddelas, men uttryckligt
stadgande i lag om denna skyldighet torde icke vara af nöden.

Der Konungen bifaller gjord hemställan om vilkorligt frigifvande 7 §.
af fånge, är i sin ordning, att denne får sig tillstäld en handling,
som till ledning för honom sjelf och till upplysning för myndigheterna
noggrant angifver de bestämmelser, hvilka den frigifne i denna egenskap
har att ställa sig till efterrättelse. Nämnda handling, i komiténs
förslag kallad frihetspass, har enligt 7 § ansetts böra af fångvårdsstyrelsen
utfärdas.

Det mål, som med den vilkorliga frigifningen afses, kan i allmänhet
ej vinnas, utan att den frigifnes rättighet att välja och ombyta vistelseort
är i viss mån begränsad, samt vederbörande tillsyningsmyndighet sättes i
tillfälle att ständigt ega vetskap om den frigifnes sysselsättning och öfriga
förhållanden. I 7 § har derför såsom regel stadgats, att frihetspasset skall
innehålla föreläggande för den, som frigifves, att begifva sig till den ort,
inom hvilken han skall ega att under pröfvotiden vistas, och efter framkomsten
till påteckning uppvisa passet hos den, som skall öfver den frigifne
utöfva tillsyn, allt i enlighet med de närmare föreskrifter, som i
passet meddelas; att hos tillsyningsmannen göra anmälan om bostad samt
ombyte deraf; att vid påfordran inställa sig hos tillsyningsmannen samt
angående sin sysselsättning och öfriga förhållanden lemna de upplysningar,
som af denne äskas; samt att ej utan särskildt skriftligt medgifvande uppehålla
sig utom den anvisade vistelseorten.

Då emellertid tillfälle ej bör vara betaget att i frigifningsbeslutet
med hänsyn till särskilda omständigheter vare sig skärpa eller lindra nu
angifna bestämmelser, har förbehåll i sådant afseende blifvit vid paragrafens
affattning gjordt.

Frihetspasset, hvithet den frigifne skall vara pligtig att för vederbörande
myndigheter vid anfordran uppvisa, bör jemväl innehålla icke

allenast fullständig underrättelse om hvad den frigifne i (ifrigt likmätigt
2 § eller möjligen till följd af särskild bestämmelse i frigifningsbeslutet
skall hafva att under pröfvotiden iakttaga, utan äfven om påföljden, derest
han åsidosätter hvad honom enligt passet åligger. För att passet må kunna
äfven under längre tid bevaras mot förstörelse, kunde detsamma utgöras af
en inbunden mindre bok.

8 §. Vid bestämmande af den myndighet, hvilken i allmänhet skall hafva

att hålla tillsyn öfver vilkorligt frigifne under pröfvotiden, är valet ganska
inskränkt. Denna tillsyn lärer, såsom i 8 § jemväl föreslagits, skola närmast
tillkomma polismyndigheterna, på landet länsman och i stad polismästare
eller, der sådan ej finnes, stadsfiskal. Det kan emellertid inträffa,
att någon af desse, särskildt i de större städerna, är allt för mycket upptagen
af andra tjenstegöromål eller att af annan orsak det är tjenligare,
att annan person förordnas att inom någon ort utöfva ifrågavarande tillsyn.
Erbjudes tillfälle att få tillsynen så anordnad, att den kommer att utöfvas
icke af polismyndighet utan i stället af någon, hvilkens särskilda förhållande
till den frigifne gör honom egnad dertill, och som derjemte besitter
de nödiga egenskaperna, lärer en sådan anordning uppenbarligen vara den
mest ändamålsenliga. Sålunda torde understundom ledamot af skyddsförening,
som beredt den frigifne arbetsanställning eller lemnat honom
utrustning för drifvande af handtverk eller dylikt, kunna med fördel utöfva
tillsynen öfver en sådan föreningens skyddsling. Med hänsyn till sådana
förhållanden, hvilka i allmänhet torde komma att redan i sammanhang
med frigifningsbeslutet beaktas, hafva i 8 § införts bestämmelser, som
åsyfta att lemna vederbörande myndigheter största möjliga frihet att lämpa
valet af tillsyningsman efter de omständigheter, som kunna i olika fall
yppas.

I sammanhang härmed må erinras, hurusom det synes ligga i sakens
natur, att i och för den fångvårdsstyrelsen åliggande befattning med vilkorligt
frigifne fångar denna styrelse icke borde sakna utväg att genom
utsände sakkunnige personer icke allenast inhemta närmare upplysningar
rörande de frigifnes lefnadsförhållanden, utan äfven lemna råd och anvisningar
i afseende å de frigifnes behandling samt för öfrigt söka verka till
deras förmån.

9 §. I 9 § har till en början intagits erinran om tillsyningsmans allmänna

skyldigheter att, i den mån omständigheterna tillstädja, vaka öfver den
frigifnes uppförande och söka befordra hvad som kan lända till hans upprättande.
Ehuru, såsom ofvan framhållits, en vilkorligt frigifven i allmänhet
bör vara hänvisad till eu bestämd vistelseort, hvars gränser han
icke utan särskildt tillstånd må öfverträda, lärer dock ej sällan inträffa,

att den frigifnes sysselsättning eller andra förhållanden kräfva, det han,
dagligen eller tidtals, under en del af dagen uppehåller sig utom vistelseorten.
Lof, afseende såsom i dessa fall endast en del af dygnet, har
ansetts böra kunna meddelas af tillsyningsman. Likaså har honom tillerkänts
behörighet att äfven i andra fall bevilja den frigifne, der giltiga
skäl äro, tillstånd att uppehålla sig utom den bestämda vistelseorten, men
då hvarje gång för högst tio dagar. Deremot har beslutanderätten, då
frågan gäller vistelse å annan ort under någon längre tid eller tillstånd
att till annan ort afflytta, synts böra förbehållas fångvårdsstyrelsen.

Jemte stadganden i nu berörda hänseenden har i 9 § intagits uttrycklig
föreskrift derom, att i hvarje fall skall angående lemnadt medgifvande
å frihetspasset göras anteckning, som, derest den afser aflyttning
till annan ort, jemväl skall innehålla de af fångvårdsstyrelsen i fråga
derom meddelade närmare föreskrifter.

På ett ändamålsenligt utöfvande af den tillsyn, som den vilkorligt
frigifne måste underkastas, ligger uppenbarligen synnerlig vigt. A ena
sidan erfordras sådant allvar, att den frigifnes uppförande icke undgår
tillsyningsmannens uppmärksamhet, men å andra sidan bör tillsynen anordnas
med den varsamhet, att den frigifne icke onödigt störes i sin lofliga
verksamhet eller utsättes för allmän uppmärksamhet.

Af görandet af frågor, som på grund af bestämmelserna i 3 § kunna io §.
uppkomma om återkallelse af vilkorligt medgifven frihet, torde, för att
största möjliga jemnhet vid pröfningen må kunna göra sig gällande, böra
ske i hvarje förekommande fall genom en och samma myndighet, och har
komitén, enligt 10 §, ansett afgörandet böra öfverlemnas åt fångvårdsstyrelsen
såsom den myndighet i riket, hvilken icke allenast utöfvar den
allmänna tillsynen öfver fångvården, utan äfven i första hand pröfvar
frågor om vilkorlig frigifning och på hvars hemställan nämnda förmån
beviljats. Något behof synes ej föreligga att med pröfning omedelbart af
dylika ärenden betunga Konungen; och den, hvilken icke nöjes med fångvårdsstyrelsens
beslut, är i allt fall obetaget att hos Konungen söka ändring
i beslutet.

På det fångvårdsstyrelsen icke må sakna kännedom om hvad som
kan vara af vigt för bedömande, huruvida frigifne under pröfvotiden rätt
bruka den medgifna friheten, har i 10 § införts stadgande, att tillsyningsman
skall, der han anser den frigifne hafva gjort sig skyldig till förhållande,
som enligt 3 § kan föranleda återkallelse, insända till fångvårdsstyrelsen
anmälan derom jemte nödig utredning, likasom att, om den frigifne blifver
för brott stäld under tilltal vid domstol, detta skall i hvarje fall af tillsyningsman
för fångvårdsstyrelsen tillkännagifvas.

u g, De allmänna bestämmelserna om häktning, hvilka utan tvifvel äro

tillämpliga äfven på de vilkorligt frigifne, lära dock icke vara tillräckliga
för den händelse, att vilkorligt frigifven gör sig skyldig till förhållande,
som, utan att häktningsanledning enligt allmänna grunder föreligger, kan
leda till återkallelse af den vilkorliga friheten. Det är emellertid
nödigt, att myndigheterna ega makt att äfven i slik händelse, innan beslut
om återkallelse hunnit fattas, taga den vilkorligt frigifne i fängsligt förvar,
derest omständigheterna det påkalla. Med hänsyn härtill har komitén i
11 § intagit bestämmelser, som innefatta, att fångvårdsstyrelsen skulle ega
förordna om vilkorligt frigifvens häktande, när helst styrelsen finner skål
dertill, och att annan myndighet, under förutsättning att den har häktningsrätt
i allmänhet, skulle kunna häkta den frigifne, om han från anvisad
vistelseort afviker eller allmän ordning eller säkerhet klöfver hans
häktande. I sammanhang härmed har i 11 § föreskrifvits, att polismyndighet,
som verkstält häktning enligt denna paragraf, skall derom inom
nästa dag till fångvårdsstyrelsen insända underrättelse.

12 §. Att beslut, hvarigenom vilkorligt medgifven frihet af fångvårds styrelsen

återkallats, skulle på deröfver förd klagan upphäfvas, torde ej
kunna antagas inträffa annat än i ytterst sällsynta fall. Vid sådant förhållande
bör det föreslagna stadgandet i 12 §, att sådant beslut, utan
hinder af deröfver förd klagan, genast skall gå i verkställighet, desto
mindre väcka betänklighet, som det i vanliga fall är en fördel för den i
häkte insatte, att dröjsmål icke uppstår med verkställighet af straffet.

Då beslut af fångvårdsstyrelsen om återkallelse af vilkorligt medgifven
frihet sålunda skulle gå i verkställighet, såsom om beslutet vunnit
laga kraft, men lagen innefattande vissa bestämmelser om beräkning af
strafftid den 1 Juli 1898 naturligtvis icke kan afse dylika beslut, har till
undanrödjande af möjligen uppkommande tvekan jemväl intagits bestämmelse
i 12 § derom, att vid straffverkställighet, som efter återkallelse eger
rum, skall i fråga om dag, från hvilken strafftiden räknas, tillämpas hvad
derutinnan är i särskild lag stadgadt beträffande utslag, som vunnit
laga kraft.

13 §. I händelse den frigifne under pröfvotiden dömes till straffarbete

eller fängelse, skall enligt 13 § domstolen tillika förklara den vilkorligt
medgifna friheten förverkad. Någon sådan pröfning af omständigheterna,
som eljest eger rum hos fångvårdsstyrelsen, har nämligen ansetts icke
vara af nöden, när den frigifne blifvit genom dom förvunnen till brottslighet,
som ådrager honom urbota straff. Äfven om det nya brottet vore
af den art, att det icke kunde anses utmärka någon högre grad af brottslighet,
vore dock verkställigheten af det derför ådömda frihetsstraffet icke

förenlig med den vilkorliga frihetens bestånd. Meddelas domen först
efter pröfvotidens utgång, torde af skäl, som i motiveringen till 4 § i
lagförslaget anförts, frihetens förverkande böra vara beroende endast af
sådana förbrytelser, som under pröfvotiden blifvit uppenbara. Den frigifnes
häktning för brottet har ansetts utgöra en omständighet, från hvilken
man lämpligen kan utgå vid bedömande, huruvida förbrytelsen blifvit
under pröfvotiden uppenbar, enär det bör kunna antagas att, der mot den
frigifne finnes på sannolika skäl grundad misstanke för brott, hvarpå kan
följa urbota straff, häktning sällan kommer att uteblifva. Till följd häraf
har föreslagits att, när den frigifne efter pröfvotidens utgång dömes till
frihetsstraff, frågan, huruvida den vilkorliga friheten skall tillika förklaras
förverkad, skall vara beroende derpå, om han redan före pröfvotidens utgång
är för brottet häktad. Med afseende särskilt å de anmälningar till
straffregistret, som erfordras för att utredning i det särskilda fallet må
kunna ega rum af frågan, om straffet är att anse såsom vid pröfvotidens
utgång aftjenadt, har någon lämpligare utgångspunkt än häktningsåtgärden
ansetts icke kunna erhållas.

Paragrafen har så affattats, att densamma blefve tillämplig jemväl
derest det brott, för hvilket frihetsstraff ålägges, skulle vara begånget
redan före pröfvotidens början. Ett dylikt brott har naturligtvis ej, såsom
vederbort, kunnat komma i betraktande vid beviljandet af den vilkorliga
friheten, hvarföre frigifningen här grundar sig på delvis oriktiga förutsättningar.
Erinran har tillagts derom, att i fråga om förening eller
förändring af straffen skola tillämpas de allmänna bestämmelserna i 4 kap.
strafflagen.

Icke annat än i mera ovanliga fall torde tvångsarbete kunna komma
att åläggas vilkorligt frigifne under pröfvotiden. Innan den frigifne kunde
dömas till tvångsarbete, måste hafva förekommit förhållanden af den beskaffenhet
att, på grund af bestämmelserna i 10 §, anmälan derom redan
bort ingå till fångvårdsstyrelsen, helst tvångsarbete ej kan åläggas, utan
att varning först blifvit meddelad och offentligen kungjord samt den frigifne
derefter åter blifvit med lösdrifveri beträdd. Under slika förhållanden
och då, i händelse tvångsarbete skulle någon enstaka gång åläggas,
återkallelse till följd deraf af den vilkorliga friheten kan utan olägenhet
ske i vanlig ordning, har det synts icke vara nödigt eller ens lämpligt, att
i fråga om tvångsarbete i lagen införas bestämmelser, motsvarande dem,
som i 13 § gifvits i afseende å straffarbete och fängelse.

Under pröfvotiden kunde böter komma att åläggas den vilkorligt u §.
frigifne för förseelse af så obetydlig beskaffenhet, att derå ej följer återkallelse
af den vilkorliga friheten. Enär tvekan kunde uppstå, huru rätte -

15 §.

ligen borde förfaras, derest de ålagda böterna förekomme till förvandling
under den tid, då den bötfälde endast vilkorligen åtnjuter frihet från
straffarbete eller fängelse, har i 14 § införts föreskrift, att bötesförvandlingen
skall ske oberoende af samma straff. Då vilkorlig frihet ej kan
beviljas, innan straffet verkstälts under eu tidrymd af minst två år, borde
under pröfvotiden böter för förseelse, begången dessförinnan, knappast
förekomma till särskild förvandling, men skulle sådant inträffa, synes ett
lika förfarande böra iakttagas vid förvandlingen af sådana böter.

För tillämpning af denna lag torde erfordras en del reglementariska
föreskrifter om hvad tillsyningsman vid utöfning af sin befattning skall
hafva att för olika fall iakttaga, om insändande å vissa tider af rapporter
till fångvårdsstyrelsen samt om tillsyningsmans förhållande till ortens
polismyndighet, när han icke sjelf är polisman, med mera dylikt, som
icke lämpligen kan i lagen införas; och har i 15 § föreslagits, att dessa
föreskrifter må af Konungen meddelas.

Såsom i motiven till 1 § framhållits, har komitén vid lagförslagets
affattande utgått från förutsättning, att nu gällande stadgande om afdrag
för den tid, hvarunder straffarbete aftjenas i enrum, skall varda upphäfdt.
För vilkorlig frigifning skulle följaktligen erfordras, att den tid, hvarunder
straffet verkstälts, motsvarar fullt två tredjedelar af den genom
domen bestämda strafftid.

För verkställighet af straffarbete i enrum eger emellertid fånge
enligt nu gällande lag åtnjuta afdrag med en tredjedel af den tid, han
hållits i cell. Med afseende å sådan fånge kunde ifrågasättas, huruvida
icke för honom vilkorlig frigifning borde medgifvas allenast under förutsättning,
att tiden, hvarunder han utstått straff, uppginge till två tredjedelar
af den ädömda strafftiden utan afdrag. Till ett dylikt stadgande
torde dock icke föreligga fullgiltig anledning, då ju den tid, hvarunder
fången har att aftjena straff, kan sägas i sjelfva verket understiga den i
domen utsatta med så lång tid, som motsvarar afdraget. Den, som åtnjuter
afdrag, skulle således, med tillämpning af den i 1 § fastslagna grundsats,
kunna vilkorligt frigifvas, när han i straffanstalt hållits så länge, att,
med tillägg af en tredjedel af den i cell genomgångna strafftiden, straffet
motsvarar två tredjedelar af den ådömda. Härigenom åstadkommes ock,
att sådana fångar, som här afses, icke gå i mistning af den förmån, lagförslaget
velat medgifva, eller att den frigifne kunde under vissa förut -

sättningar få utom fängelset tillbringa en tredjedel af den verkliga strafftiden,
och framför allt undvikes den eljest uppkommande olägenheten, att
desse fångar komme i sämre ställning i afseende å möjligheten att genom
vilkorlig frigifning undgå öfverflyttning till gemensamhetsfängelse.

Med hänsyn till hvad sålunda framhållits har komitén ansett särskilt
öfvergångsstadgande i nu berörda ämne icke höra meddelas.

Straff på viss tid, som blifvit ådömda de under åren 1890—1899 i straffanstalterna
nyintagne straffarbetsfångar.

						i	r.					Årligt medel-
		1890.	1891.	1892.	1893.	1894.	1895.	1896.	1897.	1898.	1899.	tal.
1:0)	Från och med trä månader till och med ett år . . .	1,068	1,196	1,233	1,303	1,313	1,377	1,361	1,438	1,408	1,419	1,311,6
2:o)	Från ett år till och med ett år sex månader . . .	92	107	no	129	148	133	159	120	142	132	127,2
3:o)	Från ett år sex månader till och med två år . . .	76	83	87	86	95	103	100	86	no	96	92,2
4:o)	Från två år till och med två år sex månader . . .	37	49	42	48	60	52	59	51	39	49	48,6
5:o)	Från två år sex månader till och med tre år . . .	43	51	64	62	63	49	51	46	45	45	51,9
6:o)	Från tre år till och med fyra år .........	47	37	42	27	38	40	27	31	52	50	39,1
7:o)	Från fyra år till och med fem år.........	54	36	25	26	28	22	32	18	30	29	30,o
8:o)	Från fem år till och med sex år.........	18	13	5	19	13	22	10	21	14	9	14,4
9:o)	Från sex år till och med tio år.........	29	16	18	23	15	28	24	17	13	17	20,o
10:o)	På viss tid öfver tio år .	5	1	4	2	2	1	1	2	2	1	2,1
	Summa	1,469	1,589	1,630	1,725	1,775	1,827	1,824	1,830	1,855	1,847	1,737,1
	Summa af l:o)— 3:o)	1,236	1,386	1,430	1,518	1,556	1,613	1,620	1,644	1,660	1,647	1,531,0
	Summa af 4;o)—10:o)	233	203	200	207	219	214	204	186	195	200	206,1

IV.

Lag angående vilkorlig straffdom.

Efter särskilda af Kongl. Maj:t meddeladt uppdrag har af professoren
i straffrätt m. in. vid universitetet i Lund Johan Thyrén utarbetats en
till införande i detta betänkande afsedd allmän redogörelse för rättsinstitutet
vilkorlig dom.

Innan komitén öfvergår till framställning af motiven för sitt förslag
till lag angående vilkorlig straffdom, förutskickar komitén såsom inledning
professoren Thyréns omförmälda allmänna redogörelse af följande
innehåll.

I. Grunderna för institutet vilkorlig dom.

Under det oegentliga namnet vilkorlig dom plägar man sammanfatta
åtskilliga under de senaste årtiondena i flere länder införda stadganden,
hvilka, med många olikheter för öfrigt, öfverensstämma deruti,
att vissa brottslingar icke genast straffas utan underkastas en
pröfvotid: om de bestå profvet, bortfaller straffet för alltid. Till
detta förfarande har man förts framför allt af två hänsyn: dels till
vissa brottslingar, de s. k. akuta brottslingarne, hvilka man så vidt
möjligt velat förskona från straff, dels till vissa straff, de kortvariga
frihetsstraffen, hvilka man helst velat slippa att använda.

Det är en gammal erfarenhet, att ur den stora brottslingsarmén
en flygel kan afsöndras, som i sina mest utpräglade fall ganska bestämdt
skiljer sig från vanliga, »egentliga» brottslingar. Brottsligheten
är i dessa undantagsfall »akut», plötsligen påkommande och lika hastigt
försvinnande, jemförlig med en akut sjukdom. Grunden härtill
är, att det mindre varit någon ovanligare svaghet i rättskänslan än
fastmera ovanligt svåra yttre eggelser, som drifvit dessa brottslingar

100

öfver brottets gräns. En person blir synnerligen svårt förolämpad
och misshandlar i vredesmod förolämparen; en man upptäcker plötsligt,
att han bedrages af sin hustru, och hämnas i ett utbrott af svartsjuka
på henne eller hennes älskare; en utsvulten går förbi en korg
med matvaror och kan icke motstå frestelsen att på genaste vägen
stilla sin hunger o. s. v. I sjelfva verket kan man genomlöpa
hela den långa skalan af menskliga lidelser och i hvar och en
finna en utgångspunkt för en akut förbrytelse: det behöfves blott,
att en dylik naturlig och således förklarlig (om också icke alltid
moraliskt tillåtlig) känsla genom ovanliga omständigheter drifves
öfver sin vanliga höjd: snart nog kommer den punkt, då den genombryter
de fördämningar, som rättsordningen uppstält. Ehuru sådana
handlingar visserligen oftast måste anses och behandlas såsom brott,
är det tydligt nog, att de icke behöfva visa någon mera betydande
samhällsfarlighet hos brottslingen. Han handlar kanske icke annorlunda,
än ett mycket stort antal menniskor skulle handlat, om de befunnit
sig i hans läge. Att menniskorna ofta känna sig hvar i sin
stad öfvertygade om, att de aldrig skulle kunna begå ett brott, visar
endast, huru svår sjelfkännedom är för menniskan: beifrades alla större
och mindre förolämpningar, våldsamheter o. s. v. (att icke tala om
jspecialstraffrättsliga» birntt emot ordningsstadgor, tullstadgor o. d.),
så skulle antalet af dem, som aldrig i sitt lif varit på andra sidan
om det straffbaras gräns, visa sig långt mindre än man vanligen tror;
och om flertalet icke begått mera allvarsamma lagöfverträdelser, beror
detta till stor del deraf, att de till sin lycka förskonats från de ovanliga
frestelser, som fallit på nyssnämnda brottslingars lott. Korteligen:
det abnorma, som alltid måste utgöra brottets förklaring, och
som hos den egentlige brottslingen måste sökas i hans abnormt svaga
rättskänsla, således uti honom sjelf, ligger hos denne brottsling utom
honom, i de yttre omständigheter, för hvilka han råkat ut: den förre
år en abnorm menniska i normala omständigheter, den senare en normal
menniska i abnorma omständigheter. Må vara, att de akuta brottslingarne
sällan kunna räknas till de särskild! starka och befästade
karaktererna — men detsamma gäller om oss menniskor i gemen:
flertalet af oss äro svaga.

Genom det nu sagda bör den ingalunda sällsynta (genom den
olämpliga benämningen »tillfällighetsförbrytare> underhållna) missuppfattningen
hafva uteslutits, att brottslighetens ringhet i dessa fall
skulle bero på det lätta och beqväma tillfället till brottets begående.
Väl kan det ofta vara ett bevis på stor brottslighet, att brottslingen

101

haft störa hinder att öfvervinna, men det kan äfven ofta inträffa, att
den bör anses särskildt straffbar, som begagnat sig af ett beqvämt
tillfälle: hästtjufven, som stjäl kreatur ute å mark; tjenaren, som förfar
hvad husbonden lemnat i hans vård; embetsmannen, som förskingrar
de medel, han å embetets vägnar har om hand o. s. v.

Då den akute brottslingen skrider till brottets begående, gör
han sig ofta lätt igenkänd genom sjelfva utförandet. Just derför, att
han är nybörjare på brottets bana och dertill befinner sig i ett öfverretadt
tillstånd, utför han ofta brottet på ett oskickligt sätt: kanske
vinner han icke ens sin brottsliga afsigt; regel är, att han åtminstone
icke lyckas undgå upptäckt: han är långt aflägsen från den kallblodighet
och besinning, som för en brottsling merendels fordras för att
igensopa alla spår. I många fall angifver han sig kanske sjelf —
vare sig att detta från början varit hans mening, eller att han efter
lidelsens tillfredsställande sjunker lika motståndslös samman, som han
före urladdningen fylts af öfverspänd handlingskraft. Väl kommen
inför dombordet, plägar han merendels ådagalägga uppriktig ånger
och öppet bekänna, hvad han gjort, utan att försköna sin handling;
om han stundom nekar, är det snarare af förskrämdhet i detta för
honom ovanliga läge eller af fruktan för straff, än af förhärdelse.

Här uppstår nu frågan, huruvida det straff, som blir resultatet
af domstolsförhandlingen, lämpar sig för denne brottsling, så olik den
egentlige, typiske brottslingen. Ofta är han redan förut förkrossad
af medvetandet att hafva begått brott; dertill kommer nu medvetandet
att vara eu straffad person. Framför allt om det är frihetsstraff,
han utstår, lärer han icke undgå att märka, åtminstone om han icke
tillhör det allra lägsta proletariatet, hurusom straffet sätter en hardt
när outplånlig fläck på honom i samhällets ögon. Menniskorna i gemen
tänka obarmhertigt abstrakt: då någon en gång tillhör klassen
af dem, som »suttit inne», hvarken kan eller vill den stora mängden
göra någon synnerlig skilnad emellan de enskilda fallen. Detta förhållande
är i det hela visserligen icke att beklaga, ty dessförutan
skulle det nuvarande straffet förlora det mesta af sin återhållande
verkan. Men denne brottsling drabbas hårdt af en sådan dom, och
det är icke att undra öfver, om, allt efter hans karakters beskaffenhet,
han antingen förlorar all spänstighet och blir en bruten man,
eller ock hans ångerfullhet slår öfver i förbittring emot samhället,
af hvithet han anser sig vara orättvist behandlad. På båda dessa vägar
kan straffet drifva honom närmare den verkliga brottsligheten i
stället för att, såsom sig borde, aflägsna honom derifrån. Och då

102

framträder ofta ytterligare den olägenhet vid straffet, att det, en gång
försökt, icke vidare utöfvar någon afskräckande verkan på brottslingen.
Det lidande, som bör ingå i straffet, ligger nämligen, för hvad
angår det kortvariga frihetsstraffet, nästan uteslutande i sjelfva stämplandet
såsom en afstraffa^! person: detta är nu en gång gjordt och
kan hvarken genom senare välförhållande göras ogjordt eller väsentligen
ökas genom undergående af nya dylika straff. Straffet åter i
och för sig, d. v. s. sjelfva uppehållet i straffanstalten, är visserligen
icke af den beskaffenhet, att det — kortvarigheten förutsatt — kan
förefalla flertalet brottslingar såsom någon nämnvärd olägenhet. Ju
lägre brottslingen står på samhällsskalan, desto mera sannolikhet, att
han t. ex. i fråga om kost och logis skall finna fängelseuppehållet
rätt mycket behagligare än vistelsen i det fria; förlusten af friheten,
hvilken ett långvarigt inspärrande naturligtvis skulle göra känbar,
spelar vid det kortvariga straffet ingen alltför stor rol. Brottslingen,
för hvilken tillvaron bakom fängelsemurarne kanske förut stått såsom
det okända, fruktansvärda, vänjes sålunda att förlika sig dermed; den
skada, straffet öfverhufvud kan göra honom, är redan gjord, och då
han nu en gång är fläckad och hans sjelfkänsla, hederskänsla är spild,
har det för framtiden förlorat det mesta af sin återhållande verkan
på honom. Då man framhållit nödvändigheten af att strax i början
af brottets bana låta förbrytaren känna straffets fulla allvar — principiis
obsta! — så motsvaras alltså denna i sig riktiga regel mycket
illa åtminstone af det kortvariga frihetsstraffet, och den är derför föga
egnad att anföras såsom motskäl emot införande af vilkorlig dom.
Fastmera leder regeln derhän, att man i det längsta bör söka bibehålla
den skräck för straffet, som brottslingen möjligen känner, innan
han utstått det, men säkert icke efteråt.

Skulle, såsom i utlandet ofta är förhållandet, det kortvariga
frihetsstraffet utstås i gemensamhetsfängelse, kommer till det redan
nämnda en annan svår olägenhet: fången sammanföres då med en
mängd andra fångar, delvis långt sämre än han, och i denna samling
blifva de sämsta den surdeg, som genomsyrar degen. Efter strafftidens
slut ligger det så mycket närmare till hands, att åtskilliga af
de i straffanstalterna gjorda bekantskaperna skola fortsättas, som
brottslingen kanske undvikes (eller tror sig undvikas) af dem, som
förut utgjort hans umgänge.

Ännu en olägenhet bör nämnas, som visserligen mest vidlåder
de långvariga frihetsstraffen, men äfven kan göra sig känbar vid de
kortvariga: den fara, som brottslingen löper att rubbas i sitt ekono -

103

miska förvärf, och de vidare faror, som följa af en sådan rubbning.
Skulle lian, såsom lätt kan inträffa äfven vid helt kortvariga straff,
förlora det arbetstillfälle, han haft före straffets aftjenande, så kan
svårigheten att efter strafftiden erhålla nytt arbete förena sig med
ofvan skildrade omständigheter till att drifva honom alltmera ut på
det sluttande planet: genom tiggeri, lösdrifveri o. s. v. närmas han
alltmera till de »verkliga» brottslingarnes klass. Är han familjeförsörjare,
drabbas hans familj ofta hårdt redan derigenom, att hans
arbetsförtjenst bortfaller under strafftiden: familjemedlemmarne kunna
då falla samhället till last eller kanske, äfven de, drifvas till tiggeri
och lösdrifveri. Äfven må i detta sammanhang erinras, att de många
frihetsstraffen utgöra en betydlig ekonomisk börda för staten.

Från alla håll kommer man sålunda till samma resultat: om
någonsin, gäller det här, att straffets tveeggade svärd, i otid brukadt,
vänder sig emot samhället sjelf t. Att det emellertid äfven vid denna
akuta brottslighet icke kan gå an, såsom väl på sin tid framkastats,
att helt enkelt låta straffet falla, att rent frikänna, är tydligt nog
(n. b. såvida man icke ville inskränka sig till sådana sällsynta undantagsfall,
som gränsa omedelbart intill verklig skuldfrihet, hvarmed
föga vore vunnet). En sådan eftergifvenhet från statens sida skulle
icke undgå att slappa den rättskänsla, som verkligen finnes hos denne
brottsling. Den helsosamma ånger och fasa, han dittills känt för sin
gerning, skulle hastigt försvinna; trotsande på att domaren icke funnit
honom straffbar, skulle han anse sig hafva alldeles intet ondt
gjort, och vid nästa frestelse skulle hans motståndskraft vara afgjordt
mindre än första gången. Sålunda skulle han i många fall genom ett
dylikt förfarande, lika säkert som genom nuvarande behandling, fast
på en annan väg, ledas öfver till verklig brottslighet. Och likväl är
detta icke den förnämsta betänkligheten: verkan af en dylik lättvindighet
vore ännu farligare med afseende på samhällsmedlemmarne i
gemen än på brottslingen sjelf. Hos alla skulle nämligen den känslan
uppstå och under tidernas lopp rotfästa sig, att »en gång är ingen
gång»; till slut skulle hvar och en anse sig hafva ett slags fribref på
att en gång begå brott, åtminstone då han i någon mån kunde skylla
på »frestelser». Gränsen emellan brott och icke-brott, straffbart och
ieke-straffbart, skulle härigenom på det mest förkastliga sätt kunna
utplånas eller försvagas i menniskornas medvetande, och straffstadgandenas
band, som i så väsentlig mån hålla samhället tillsamman i
sina fogar, lösas eller slappas. Så stor är denna fara, att man icke
utan berättigande kunnat säga, att det för samhället mindre kommer

104

an på, hur man straffar, än att man straffar. Straffrättens nära
vexelverkan med det allmänna rättsmedvetandet kan aldrig nog betonas:
likasom rättsmedvetandets allmänna nivå kan höjas derigenom,
att handlingar (t. ex. ocker, falska realisationer, »illojal konkurrens»

o. s. v.), som förut fått opåtaldt passera i samhället, upptagas i strafflagen,
så kan man äfven framkalla ett ödesdigert sjunkande af samma
nivå genom att låta sådant passera ostraffadt, som förut straffats.
Ty äfven om rättsmedvetandet har sin djupa rot i menniskans inre,
påverkas det dock till sitt närmare innehåll i hög grad af samhällets
gillande eller ogillande. I alla vanliga fall blefve det derför, såvida
icke den sista villan skulle blifva värre än den första, nödvändigt att
sörja för, att det energiska ogillande från samhällets sida, som ligger
i straffet, icke förfölle.

Men för de brottslingar, om hvilka nu är fråga, vinnes detta i
tillräcklig grad genom den vilkorliga domen, och dessutom vinnes
något mera. Att såsom brottsling ställas inför domstol, ransakas
och höra straffdomen öfver sig afkunnas, är utan allt tvifvel en verklig
katastrof i en sådan menniskas lif — och kanske snarare för stark
än för svag; han erfar förvisso den förkrossande känslan af rättens
och statens majestät, som ogillande ställer sig i hans väg och fördömer
hans handling. Men det nedbrytande, som kan ligga äfven i
denna del af förfarandet, mildras, jemte det att den verkligt afskräckande
och den förbättrande sidan af straffet högst väsentligt stärkes
genom hvad sedan följer. I det man nämligen dels vädjar till brottslingens
bättre menniska, till hans hederskänsla (hvilken väckes i det
man visar sig tilltro honom den), dels ställer i utsigt för honom, att
genom beherskande af sina lidelser kunna uppnå ett handgripligt
resultat, nemligen straffets fullkomliga bortfallande, har man gifvit
honom en dubbel sporre, lika verksam till förbättring, som det klubbslag,
hvarigenom man i och med inspärrandet märker honom för lifstiden,
är hinderligt för verklig förbättring. Det är i den vilkorliga
domen icke så mycket hotet som verkar — ehuru det under pröfvotiden
öfver brottslingens hufvud sväfvande svärdet måste förnimmas
vida kraftigare än det aflägsna hot, som för hvarje medborgare ligger
i blotta vetskapen om strafflagens tillvaro. Det egentligt verksamma
är fastmera det eggande, stålsättande, som gifver i stället för
att taga, som gör en svag natur mera spänstig i stället för att sönderbryta
den. Under det att, om straffet verkställes, alla hans bemödanden,
all hans ånger icke kan göra det gjorda ogjordt, föresättes
honom här ett mål, som han känner sig med ihärdighet kunna uppnå.

105

Det kunde väl invändas att, då straffet kan hafva en fläckande och
derigenom ödesdiger inverkan på brottslingen, domen i och för sig
bör hafva en liknande, om ock svagare verkan. Men i verkligheten
kommer utan tvifvel en skarp gräns att bilda sig emellan den blott
dömde och den afstraffade. I synnerhet för brottslingen sjelf skall det,
låt vara genom en lätt begriplig psykologisk illusion, framstå såsom
en helt annan sak att dömas till ett straff, som icke verkställes, än
att verkligen straffas; och äfven för tredje man kommer det, i mån
som grunden till det nya institutet tränger in i folkmedvetandet, att
framställa sig på liknande sätt. Härigenom kan så småningom äfven
den förmånliga biverkan påräknas, att sådana brottslingar af ifrågavarande
art, hvilka af fruktan för straffet skulle neka, sjelfmant bekänna
sitt brott.

Det är visserligen sant, att det finnes en ofvan icke berörd
olägenhet af det kortvariga frihetsstraffet, som icke heller hjelpes
genom den vilkorliga domen. Denna olägenhet rörer framför allt
ungdomliga förbrytare. Om nämligen den miljö, hvari en sådan brottsling
lefver, kan antagas komma att förr eller senare göra honom till
en förhärdad brottsling, så är härutinnan föga vunnet med att för
kort tid inspärra honom och ännu mindre med att genast släppa honom
tillbaka i sin farliga omgifning. Detta innebär emellertid ingen
allmängiltig invändning emot den vilkorliga domen, utan leder derhän,
att man i fråga om denna art af förbrytare bör välja ett annat
förfaringssätt: uppfostringsanstalter o. s. v. måste der träda i straffets
eller den vilkorliga domens ställe. Under vissa omständigheter läte
det emellertid äfven tänka sig, att förbättringsanstalter — offentliga
eller privata — t. ex. för vård af vanartig ungdom, alkoholister, lösaktiga
qvinnor o. s. v. förbundes med strafflagskipningen genom den
vilkorliga domen såsom brygga: qvinnor t. ex., hvilka genom lösaktighet,
såsom ofta händer, förts till tjufnadsbrott, skulle möjligen i
ett eller annat fall med fördel kunna erhålla uppskof med straffet
på vilkor att inträda och under viss tid qvarstanna i dylik anstalt.

Ett i allt lärer det således finnas goda skäl för den mening,
att, med hänsyn till brottslingen sjelf och den samhällsfarlighet, som
kan antagas ligga eller komma att uppstå i hans person, den vilkorliga
domen är bestämdt att föredraga, åtminstone för det kortvariga
frihetsstraffet. Det återstår emellertid att undersöka, huruvida icke
andra hänsyn tala mot en sådan lagförändring.

Närmast kunde det sättas i fråga, huruvida icke den allmänt
återhållande verkan af straffbestämmelserna allt för mycket skulle för 14 -

106

svagas, i det menniskorna gjorde sig räkning på att slippa med vilkorlig
dom i stället för straff; m. a. o. om icke samma olägenhet
skulle inträda, som ofvan anmärkts såsom följd af ett rent frikännande.
Bortsedt emellertid derifrån, att ingen på förhand kan känna
sig tillnärmelsevis säker på, att straffet icke verkställes, eftersom den
vilkorliga domen äfven i fråga om förstagångsförbrytelser bör vara
snarare undantag än regel, kan det väl med skäl antagas, att sjelfva
domen bör framställa sig såsom en allvarlig sak för eu menniska med
en någorlunda normal hederskänsla — och blott om sådana är det
ju fråga. Äfven bör framhållas, att såväl af detta skäl som framför
allt af ett annat, hvartill vi strax återkomma, vilkorlig dom icke bör
ifrågakomma i de fall, der skilnaden emellan straffet och blotta domen
blefve alltför stor, alltså vid (objektivt) svåra förbrytelser; vi
hafva ju ock i det föregående haft blott det kortvariga frihetsstraffet
för ögonen.

En invändning af helt annan art är, att det allmänna rättsmedvetandet
i samhället såras genom att se brott begås, som förblifva
ostraffade, ehuru gerningsmannen är känd. Äfven om man nu, med
allt erkännande af nämnda känslas grundläggande betydelse icke blott
för samhället öfverhufvud, utan alldeles särskildt för rättsordningen,
icke kan dela den uppfattning, som grundar straffet på »rättfärdig
vedergällning», så bör visserligen en klok lagstiftare alltid taga hänsyn
till denna naturliga åskådning, hvilken ju är straffets historiska
ursprung. Det är också framför allt af hänsyn till denna vigtiga invändning,
som man, äfven vid akut brottslighet, måste inskränka den
vilkorliga domen till (äfven objektivt) mindre brott. Med denna inskränkning
åter kan invändningen icke längre anses afgörande. Rättsmedvetandet
faller inom moralens område, icke omedelbart inom den
juridiska rättens; det kräfver vedergällning icke derför att en handling
upptagits i strafflagen, utan derför att en handling är omoralisk.
Om det vanligen fordrar brottets bestraffning, är det derför, att brottet
vanligen är omoraliskt. I motsatt fall kräfver icke rättsmedvetandet
(men kanske statsintresset) dess bestraffande. Deremot kräfver
rättsmedvetandet förvisso, att omoraliska handlingar öfverhufvud, brott
eller icke, straffas med ett ondt, något som ju i det minsta antalet
fall är möjligt för den menskliga rättvisan: den verkligt rättfärdiga
vedergällningen tillhör nu en gång icke mensklighetens instans. Det
är derför ett svårt missförstånd att tänka sig rättsmedvetandet såsom
på alla punkter sammanfallande med strafflagen, och hvad särskildt
vårt fall angår, fordrar rättsmedvetandet icke ett oproportionerligt

107

svårt lidande såsom vedergällning för ett ringa ond t. I den mån det höjer
sig till klarhet, skall det mindre såras deraf, att ett ringa brott icke ovilkorligen
åtföljes af straff, än fastmera deraf, att en menniska af icke särskildt
omoralisk beskaffenhet straffas på ett sätt, som lätt nog kan omdana
hennes sinnelag i en förkastlig riktning; ett straff, som dessutom kanske
drabbar henne derigenom, att hon af sitt ångerfulla sinne förmås att
bekänna, under det att den mera förhärdade går fri genom att neka.
Rättsmedvetandet — i våra dagar — afstår antagligen likaså från
att ett brott, hvilket som helst, straffas, om detta blott kan ske t.
ex. derigenom, att gerningsmannen förmedelst tortyr tvingas till bekännelse.
Låt vara, att rättsmedvetandet skulle känna sig allra mest tillfredsstäldt,
om det vore möjligt att låta det akuta ringa brottet följas af ett
ondt, som hvarken direkt eller indirekt blefve för stort eller för den straffades
karakter skadligt; men svårigheten är att finna ett sådant straff, såvida
man icke vill säga, att den vilkorliga domen just är ett sådant.

Om straffets bortfallande skulle kunna tänkas såra det allmänna
vedergällningskrafvet i samhället, så finnes det särskildt en person,
hvilkens vedergällningskraf kunde känna sig gäckadt, nemligen malseganden.
Man har till och med någon gång befarat, att den vilkorliga
domen härigenom skulle kunna, såsom vanlig följd af brottet,
frambesvärja den från de europeiska samhällena längesedan temligen
försvunna sjelfhämnden. Denna farhåga har emellertid icke på minsta
sätt bekräftats af den redan vunna erfarenheten, åt hvilken man i
detta särskilda fall kan tillerkänna vitsord; eu sådan verkan skulle
framför allt just i början af den vilkorliga domens tillvaro hafva
gjort sig bemärkt. Visserligen kan man tvingas att taga hänsyn till
folkkarakterens större eller mindre hämndgirighet; och det kan sättas
i fråga att göra den vilkorliga domens användning beroende af t. ex.
samtycke utaf målseganden, eller deraf, att brottslingen ersatt eller
gjort sitt bästa för att ersätta den genom brottet åstadkomna skadan.
Särskildt sistnämnda åtgärd skulle antagligen i många fall medföra,
att målseganden betraktade den vilkorliga domen såsom en för honom
förmånligare utgång af saken än det vanliga straffet.

De frågor, som hittills berörts, hafva angått sjelfva principens
riktighet. Det kan emellertid äfven blifva tal om hinder af ''praktisk
art, svårigheter vid genomförandet af principen. Sådana frågor äro
följande: kan domstolen anses vara genom nu till buds stående medel
i tillfälle att förskaffa sig de upplysningar om brottslingens personliga
förhållanden, som fordras, för att institutet skall kunna verka
till välsignelse? kan det förutsättas, att domaren alltid besitter den

108

stora menniskokännedom, som här är ännu nödvändigare än vid annan
lagskipning? kan det väntas, att de många underrätterna skola i denna
ömtåliga fråga följa något så när samma grunder, så att icke den
vilkorliga domen blir regel vid en domstol och ett sällsynt undantag
vid en annan? Det kan nog icke betviflas, att olägenheter af denna
art skola göra sig ganska känbära; men de äro sådana, som fortsatt
erfarenhet med säkerhet bör kunna afhjelpa. Det gäller här som ofta,
att man för att komma till en bättre tingens ordning måste taga en
obehaglig öfvergångstid med på köpet. Så svåra äro icke dessa betänkligheter,
att de skulle göra institutets införande omöjligt. Det
må emellertid medgifvas, att särskildt i fråga om likformighet vid domstolarne
statistiken från andra länder ännu så länge ej är uppmuntrande.
Men detsamma gäller om alla nya institut, hvilkas tillämpning ligger
i domarens skön.

Hvad i öfrigt beträffar statistiken, synes någon pålitlig ledning
knappast för närvarande kunna hemtas af dess siffror. Särskildt är
det, då det här blott är fråga om några års erfarenhet, naturligtvis
ännu omöjligt att bilda sig någon grundad mening, om huru den
vilkorliga domen påverkar samhällsmedlemmarne i gemen: om den i
någon mån skulle kunna slappa skräcken för straffet eller den allmänna
rättskänslan. Beträffande brottslingen sjelf har det visat sig,
att det endast i undantagsfall förekommit återfall i brott under pröfvotiden:
de närmare siffrorna äro dock mycket olika. Skilnaden i återfallsprocent
emellan brottslingar, soin direkt straffats, och dem, som
erhållit vilkorlig dom, är öfver allt mycket stor; visserligen är det just
eliten af brottslingarne, som afsöndrats från de öfriga genom den vilkorliga
domen. Emellertid, om erfarenheten icke i afsevärd mån
kan åberopas såsom stöd för införandet af institutet, så har den icke
heller i någon mån gifvit stöd åt de invändningar, som från teoretisk
ståndpunkt riktats emot detsamma.

Allt det föregående kan så sammanfattas, att teoretiska grunder
öfvervägande tala för institutets införande, hvaremot någon pålitlig
erfarenhet ännu icke kan läggas i vågskålen. Då emellertid olägenheterna
af det nuvarande tillståndet äro alltför väl bekräftade genom
erfarenheten, torde det icke kunna försvaras att längre uppskjuta försöket
med den vilkorliga domen. Men den försigtighet, som alltid
är af nöden vid mera genomgripande lagförändringar, är här alldeles
särskildt påkallad. Man måste till att börja med inskränka sig till
sådana fall, der de nuvarande olägenheterna äro som allra störst och
de olägenheter, som kunna befaras af det nya institutet, minst. Huf -

109

vudfallet måste derför bli: den akuta brottsligheten, då den skulle beläggas
med kortvariga frihetsstraff. Men hvad som kan komma att
gälla om kortvariga frihetsstraff, bör ju, med iakttagande af nödig
försigtighet, kunna utsträckas till bötesstraffet, i den mån detta, genom
möjligheten till förvandling, står i nära sammanhang med det kortvariga
frihetsstraffet. Icke heller torde vara skäl att draga gränsen
kring begreppet akut brottslighet alltför trång; dock måste man bestämdt
fasthålla fordran på positiva skäl (i brottslingens föregåenden
o. s. v.) för det antagande, att hans samhällsfarlighet icke är af allvarligare
slag: någon »presumption» i detta afseende kan icke få uppställas.
Häraf följer visserligen, att de flesta fall af kortvariga frihetsstraff
icke undanrödjas genom införandet af vilkorlig dom; men för dessa
fall — inberäknadt dem, der det vilkorligt ådömda straffet kommer
att verkställas — måste något annat medel användas, hvarigenom
straffet åtminstone göres mera verksamt i och för sig, äfven om andra
af ofvan berörda olägenheter måste qvarstå.

II. Jemförande öfversigt.

Spår af det förfarande, som ofvan skildrats under namnet vilkorlig
dom, förekomma här och hvar i äldre tider, t. ex. i den kanoniska
rätten under medeltiden. Den reformrörelse, hvarigenom i våra
dagar institutet införts i ett stort antal kulturländer, leder emellertid
sitt upphof ifrån England. Här utvecklade institutet sig ur den gamla
plägsed, enligt hvilken domaren, sedan juryn afkunnat sitt »skyldig»,
kunde under vissa förutsättningar uppskjuta domens afkunnande. Det
började nämligen förekomma, att domaren, i händelse han ansåg straffets
verkställande afgjordt olämpligt, uppsköt domen med den tysta
afsigt att aldrig afkunna densamma. Snart uppstodo äfven fall, der
domaren tillkännagaf för den skyldigförklarade, att han aldrig komme
att afkunna domen, derest den skyldigförklarade för framtiden (eller
under viss tid) iakttoge ett godt uppförande. Detta tillvägagångssätt
föll sig för engelsk rätt ganska naturligt, enär domaren i fråga om
mindre eller medelsvåra förbrytelser sedan gammalt icke varit bunden
af straffminima. Emellertid synes ett dylikt uppskof tidigt hafva användts
äfven vid de gröfsta brotten, nämligen såsom en bland utvägarne
att undgå det i äldre tider för dessa brott obligata dödsstraffet.

Fram emot 1800-talets midt förmärkes i England ett praktiskt
behof att använda institutet i långt större omfång än dittills skett, i

det man nämligen började upptäcka bristerna hos det under närmast
föregående tid till allt större användning komna frihetsstraffet. Uppskofvet
med domen blef då i vissa domares hand ett medel att rädda
jemförelsevis oförderfvade brottslingar undan fängelsets förderfliga inverkan.
Till en början torde denna användning af institutet hufvudsakligen
hafva inskränkts till unga förbrytare, men åtminstone redan
1860 förekommer det äfven i fråga om äldre, och användes efter
denna tid öfver hufvud allt oftare. Under tiden hade enahanda förfarande
utbildat sig vid de brottmål, som afdömdes utan jury. En
egentlig lagstiftning i ämnet förekommer i England dock först från
och med år 1879. Så som institutet framstår i denna engelska lagstiftning,
skall brottslingen, för att erhålla uppskof med domen, formligen
förbinda sig, vid vite, att under pröfvotiden iakttaga ett godt
uppförande, och för uppfyllandet af detta hans åtagande eger domaren
fordra borgen.

Efter nyssnämnda tidpunkt spred sig institutet hastigt öfver
kulturländerna, såväl europeiska som utomeuropeiska. Redan år 1869
hade man i Massachussets börjat tillämpa ett förfarande i fråga om
ungdomliga förbrytare, Osom starkt påminte om det i den engelska
rättspraxis utbildade. År 1884 framlade Bérenger i franska senaten
ett förslag, föranledt af det engelska institutet, men i flere vigtiga
punkter derifrån afvikande. Detta förslag blef utgångspunkten närmast
för den belgiska och franska lagstiftningen i ämnet och småningom
för flere andra europeiska länders lagar och lagförslag. Hvad
Europa angår, förekommer institutet för närvarande i följande länders
gällande lagstiftning: England (1879; 1887); Belgien (1888); Frankrike
(1891); några Schweiziska kantoner (Neuchatel 1891; Geneve
1892; Waadt 1897); Luxemburg (1892); Portugal (1893); Norge (1894)
samt flertalet Tyska stater (från och med 1895). Dertill komma,
inom Europa, följande lagförslag: Österrike (1889; 1893); Ungern
(1892); Frankrike (1893); Italien (1893); Schweiz (1896); Norge (1896)
samt Holland (1900). Från och med senare hälften af 1880-talet har
en lagstiftning i ämnet utvecklat sig inom flere af Englands kolonier,
mestadels i samma riktning som moderlandets lagstiftning. Hit höra
följande koloniers lagar: Nya Zeeland (1886); Queensland (1886);
Sydaustralien (1887); Canada (1889); Victoria (1890); Vestaustralien
(1892) och Nya Syd-Wales (1894).

De många lagar och lagförslag, som sålunda på de sista 20 å
30 åren uppvuxit, skilja sig närmast deri, att uppskofvet stundom,
såsom nyss blifvit skildradt beträffande England, gäller domen, stun -

dom åter endast straffet (så nästan hela det kontinentala Europas lagstiftning).
I båda fallen är den uppskofsbeslutande myndigheten oftast
domstol, stundom dock administrativ myndighet (så alla hithörande
tyska stater); i sistnämnda fall föreligger ett slags vilkorlig benådning.
Den ofvannämnda, i den anglikanska rätten forskande regel,
att brottslingen skall ingå en formlig förbindelse att bättra sig (recognisance-principen),
har icke vunnit insteg i den europeiska lagstiftningen
utom England. Än vidare framträder starkt, beträffande
såväl beslut om uppskof som om förverkande af beviljadt uppskof,
en motsats emellan två principer: domarens fria slön å ena sidan,
bundenhet af bestämda regler å den andra. Sin spets når förstnämnda
riktning i Massachussets’ lagstiftning: efter fritt skön afgöres, huruvida
brottslingen förtjenar uppskof; efter fritt skön, huru lång hans
pröfvotid skall vara; efter fritt skön, huruvida han bestått profvet. I
utpräglad motsats härtill hafva de flesta europeiska lagstiftningar genomgående
bundit institutets tillämpning vid regler, så att vissa bestämda
omständigheter utesluta användningen af vilkorlig dom; att
pröfvotiden är bestämd, åtminstone genom ett maximum eller ett minimum;
och att bestämda omständigheter medföra anståndets förverkande.

Af de mångskiftande detalj bestämmelserna i lagar och förslag
låter flertalet inordna sig under två grupper, nemligen 1) uppskofvets
förutsättningar och 2) dess innebörd. För så vidt förutsättningarne
för uppskofvet äro uttryckta i bestämda regler, kunna dessa hänföx-as
antingen till det nu föreliggande brottet eller till brottslingens person
i öfrigt. För brottet hafva de flesta lagar uppstält ett viss mått,
som ej får öfverskridas, om vilkorlig dom skall få ifrågakomma.
Måttet hemtas någon gång från den allmänna indelningen af brotten;
i ett fall förekommer, att denna indelning förbindes med motsatsen
emellan allmän strafflag och speciallagar. Det vanliga är emellertid,
att måttet ligger antingen i den på brottet tillämpliga straffskalan,
eller ock i det ådömda straffet. Ofta har man emellertid icke endast
uteslutit alltför stora straff från vilkorligt uppskof, utan samtidigt
inskränkt institutets tillämpning till frihetsstraff: det har ju ofvan
framhållits, att olägenheterna af det kortvariga frihetsstraffet varit ett
hufvudskål till institutets uppkomst. Då sålunda i dessa lagar bl. a.
bötesstraffet uteslutits från vilkorlig dom, medgifva dock några vilkorlig
dom vid förvandling af böter till frihetsstraff, andra icke. Det
maximum, som frihetsstraffet får uppnå för att vilkorligen ådömas,
är antingen bestämdt på det sätt, att vissa svårare slag af frihetsstraff

112

uteslutits, eller så, att straffet icke får öfverskrida viss tid, eller i
båda dessa afseenden på en gång. Der ett tidsmaximum uppkommer,
är detta mycket olika; i allmänhet bär det under lagstiftningens fortgång
minskats och utgör i några af förslagen endast tre månader.

Beträffande brottslingens personliga förhållanden i öfrigt, är den
starkast betonade frågan, huruvida lian förut hegått brott af viss beskaffenhet,
Stundom uteslutes vilkorlig dom af hvarje tidigare brott;
stundom uppställes detta såsom en regel, hvarifrån dock undantag
medgifvas; någon gång lägges det vigt på, huruvida det tidigare brottet
var likartadt med det nu begångna. Det vanliga är emellertid, att
äfven här ett mått är bestämdt, hvilket det tidigare brottet icke får
öfverskrida, såvida vilkorlig dom skall få användas för det nu föreliggande
brottet. Ofta är måttet taget från den bekanta franska indelningen
af brotten i crimes, délits och contraventions; någon gång
från den engelska rättens indelning af brotten. Det förekommer emellertid
äfven, att gränsen dragés efter straffets beskaffenhet, så att
t, ex. ett tidigare frihetsstraff utesluter vilkorlig dom; detta kan förklaras
deraf, att, såsom ofvan framhållits, ett af institutets hufvudsyften
är att i det längsta fördröja brottslingens inspärrande i straffanstalt.
Stundom är hänsyn till straffet förbunden med hänsyn till
brottets art, så att t. ex. contraventions aldrig inverka, och andra
brott endast såvida de belagts med frihetsstraff. Äfven andra kombinationer
förekomma, t. ex. att vilkorlig dom uteslutes af föregående
frihetsstraff för uppsåtligt brott, — Härvid är det nästan alltid fråga
blott om ådömandet af det tidigare straffet, och endast rent undantagsvis
kommer det an på straffets utstående. Så mycket mera påfallande
är, att det ingenstädes, icke ens i fråga om de allra lindrigaste
brotten, stadgas en preskription af denna den tidigare domens inverkan.

Brottslingens föregående vandel är icke sällan uttryckligen nämnd
såsom en afgörande synpunkt. Någon gång förekommer, att ingenting
är bestämdt i fråga om föregående brott, utan endast om föregående
vandel, men vanligen tillkommer hänsyn till brottslingens
vandel, der den uttryckligen nämnes, såsom ett plus utöfver den
fordran, att han icke begått brott eller åtminstone icke brott af
viss svårhet. En stundom förekommande förutsättning är, att brottslingen
skall hafva fast bostad; någon gång nämnas lösdrifveri och
bettleri uttryckligen bland de orsaker, som utesluta vilkorlig dom.

Slutligen förekommer, ehuru mera undantagsvis, en begränsning
till ålder eller kön; sålunda, att vilkorlig dom aldrig får användas
öfver viss ålder; att den i regel inskränkes till viss ålder;

113

att särskild hänsyn skall tagas till ålder. Der sistnämnda uttryck
begagnas, har lagstiftaren möjligen tänkt icke blott på ungdom utan
äfven på ålderdomssvaghet. Stundom har institutet vidsträcktare
tillämplighet i fråga om barn eller i fråga om qvinnor och minderårige.
Undantagsvis förekommer, att vilkorlig dom uteslutes, då
brottslingen vid brottets begående ännu icke uppnått viss ålder.

Sammanfattar man de olika förutsättningar för vilkorlig dom,
som nu blifvit nämnda, så framgår, att grunderna för dessa i detalj
så olika lagbestämmelser äro i hufvudsak tvenne. A ena sidan förmärkes
en sträfvan att utsöndra den akute brottslingen från de öfrige.
Någon gång har sålunda en uttrycklig skilnad gjorts emellan de fall,
der brottet har sin grund i lättsinne, oerfarenhet, förförelse o. s. v.,
och dem, der det härrör ur sedligt förderf. Stundom har denna förutsättning
så uttryckts, att vilkorlig dom icke får användas, der brottslingens
karakter och föregående vandel icke ingifva grundadt hopp
om förbättring; eller så, att vilkorlig dom får användas, der det kan
väntas, att brottslingen äfven utan straff skall för framtiden afhålla
sig från brott o. s. v. Denna sista formulering innesluter emellertid,
utom . hänsyn till akut brottslighet, äfven den förutsättning, att
brottslingen icke under pröfvotiden befinner sig i en omgifning, hvaraf
han kan väntas blifva mera förderfvad än han är; äfven detta vilkor
har någon gång uttryckligen nämnts. 1 detta sammanhang böra äfven
anföras de någon gång framhållna synpunkterna, huruvida brottslingen
aflagt en fullständig och uppriktig bekännelse, och huruvida han
ersatt eller åtminstone förklarat sig beredd att efter förmåga ersätta
målseganden. Sistnämnda förutsättning innebär emellertid icke ensamt
ett symptom på akut brottslighet, utan afser derjemte att mildra
eller håfva det särskildt för målseganden stötande, som kan ligga
deri, {fett brottslingen, såvida han består sitt prof, faktiskt blir straffri.

A andra sidan hafva lagstiftarne till stor del tillika bestämts
af en önskan att undgå straffets tillämpning i de fall, der det kunnat
väntas medföra särskild skada för brottslingen, sålunda särskildt i
fråga om dem, som icke förut underkastats sådant, framför allt, om
den brottslige ännu icke hunnit mogen ålder. Om än lagarne genomgående
undvika att uttryckligen tala om den ur straffet härflytande
skadan eller faran, uppställas dock stundom sådana förutsättningar,
som att det allmännas såväl som brottslingens intressen äro bäst tjenta
med att han ställes på prof; att det är »olämpligt» att verkställa straffet;
att något privat eller offentligt intresse talar emot straffets verkställande
o. s. v. Särskildt sistnämnda uttryck kan antagas hafva

114

afsett jemväl det fall, att tredje man, gentemot hvilken brottslingen
haft försörjningspligt, skulle komma att lida genom hans inspärrning
på straffanstalt.

Hvad derefter angår innebörden af uppskofvet, har ofvan framhållits
motsatsen emellan de lagar, som uppskjuta domen och dem
som uppskjuta endast straffet. I öfrigt äro de vigtigaste i detta sammanhang
framkommande frågor: pröfvotidens fastställande, vilkoren
för att den brottslige skall anses hafva bestått profvet samt verkan
af att han så anses. En särskild fråga är den, huruvida institutets
tillämpning berör äfven andra brottets rättsverkningar än det hufvudsakliga
straffet.

I fråga om pröfvotiden äro lagstadgandena mycket vexlande.
Stundom är den bestämd en gång för alla, stundom bestämd olika
för olika fall. Men icke sällan hafva lagarne faststält pröfvotiden
blott genom en latitud, antingen genom endast maximum eller genom
både maximum och minimum, samt öfverlemnat det konkreta utmätandet
af pröfvotiden åt den anståndsbeviljande myndigheten (såsom
ofvan nämndt, antingen domstol eller administrativ myndighet). Någon
gång är denna myndighet befogad att förlänga den en gång beviljade
pröfvotiden. Enligt några lagar ligger det helt och hållet i
myndighetens hand att bestämma tidens längd för hvarje särskildt
fall. I de lagar, der tidsbestämningar gifvits, äro dessa mycket olika.
Den längsta bestämda tid (eller tidsmaximum) är 5 år; den kortaste
bestämda tid (eller tidsminimum) är 6 månader; emellertid förekommer
äfven, såsom ofvan nämndt, att lagen uppstält en latitud utan
angifvande af någon minimigräns.

Hvad vidare angår vilkoren för att brottslingen skall anses
hafva bestått profvet, eller, från andra sidan sedt, de omständigheter,
som göra, att han förverkat anståndet, uttala sig lagarne i allmänhet
icke om sådana fakta, som i tiden föregå den vilkorliga domen. Äfven
om det, efter anståndets beviljande, skulle visa sig, att de af vederbörande
myndighet antagna förutsättningarne varit oriktiga, och att
den vilkorligt dömde i sjelfva, verket är en samhällsvådlig person, inverkar
således denna upptäckt i allmänhet icke på anståndet. Undantagsvis
förekomma bestämmelser för det fall, att brottslingen under
pröfvotiden kommer att dömas för brott, begångna före den vilkorliga
domen.

Med afseende på de fakta, som falla inom pröfvotiden, framträda
uti lagstiftningarne två olika principer. Enligt den ena förverkas
anståndet icke, med mindre den dömde begår brott (af viss

115

svårhet); enligt den andra förverkas det allaredan genom »dåligt uppförande-»;
i enstaka fall kan man äfven tala om en kombination emellan
dessa båda principer. Då förverkandet förutsätter nytt brott,
finna några lagstiftningar tillräckligt skäl till förverkandet deri, att
brottet begåtts under pröfvotiden, andra åter fordra (väl mest af praktiska
skäl), antingen att brottet åtalas inom pröfvotiden eller till och
med att det inom samma tid afdömes. Tydligen kan afgörandet af
denna fråga, likasom bestämmelsen om pröfvotidens längd, ganska
mycket påverkas af den beträffande lagstiftningens preskriptionssystem.
I öfrigt märkes, att de lagar, enligt hvilka det nya brottet är en
nödvändig förutsättning för förverkandet, aldrig låta förverkandet inträda
på grund af hvilket nytt brott som helst, utan endast, då det
nya brottet är af viss svårhet. Här behöfves alltså ett mått, och
lagarne hafva bestämt detta analogt med ofvannämnda fall. Man
möter sålunda äfven här den franska tredelningen af brotten, i det
contraventions uteslutas; stundom är måttet taget från straffet, så att
brott, som bedömas med frihetsstraff eller viss art deraf, föranleda
förverkande; stundom åro dessa synpunkter förenade, så att contra,-ventions aldrig inverka, och andra brott endast då de beläggas med
visst straff. Motsatsen emellan den allmänna strafflagen och andra
straffbestämmelser spelar på detta område ofta in, i det handlingar,
straffbara enligt speciallagar, icke inverka. Undantagsvis förekommer
ett åtskiljande mellan uppsåtliga och ouppsåtliga brott. Äfvenså förekommer,
att, vid sidan af nytt brott, en annan grund uppställes för
förverkande, nämligen underlåtenhet att erlägga skadestånd. Ändtligen
förekommer i ett fall, att, endast likartade brott inverka, men
med den utvidgning, att förverkandet inträder, icke blott, då ett likartadt
brott verkligen är begånget, utan äfven, då det är att befara,
att den vilkorligt dömde skall begå ett sådant.

De lagar, enligt hvilka dåligt uppförande är nog att framkalla
anståndets förverkande, hafva stundom åtnöjt sig med ett dylikt allmänt
uttryck och sålunda öfverlemnat hela frågan till myndighetens
fria pröfning. Stundom hafva lagarne derjemte nämnt särskilda omständigheter,
som antingen kunna anses såsom specialfall af nämnda
allmänna begrepp eller såsom sjelfständigt grunder till förverkande,
vid sidan af dåligt uppförande. Sådana särskild! nämnda förutsättningar
äro, att den vilkorligt dömde begår brott af viss beskaffenhet
eller, undantagsvis, att han begår en straffbar handling, hvilken som
helst; att han dömes för lösdrifveri etc.; och särskild!, att han underlåtit
att fullgöra vissa skyldigheter, som han åtagit sig eller som

116

ålagts honom i sammanhang med anståndets beviljande: erläggande
af rättegångskostnader eller skadestånd; anmälan om vistelseort, om
näringsfång m. m.; förblifvande på bestämd ort, personlig inställelse
på bestämda tider o. s. v. Egentligen praktiskt blir hela detta
system, först då dermed förbindes, att den vilkorligt dömde
särskilt omhändertages eller åtminstone ställes under uppsigt, så
länge pröfvotiden varar; så sker äfven enligt flere bland hithörande
lagar.

För det fall, att brottslingen består sitt prof, uppstår frågan,
hvad verkan man för framtiden skall tillägga den vilkorliga domen.
Här skilja sig tre systemer: brottslingen anses 1) såsom om han aldrig
blifvit dömd, 2) såsom dömd, men icke straffad, 3) såsom hafvande
till fullo utstått straffet. Tydligen hvila, derest sjelfva domen
uppskjutits, fallen 2 och 3 på en fiktion; likaså fallen 1 och 3,
derest endast straffet uppskjutits. Emellertid äro, inom båda de
åsyftade grupperna af lagstiftningar, alla tre ståndpunkterna representerade.
Naturligtvis kan afgörandet af förevarande fråga ofta
blifva af vigt, t. ex. vid ett senare återfall i brott; bl. a. kan derpå
bero, huruvida brottslingen för ett senare brott kan erhålla en ny
vilkorlig dom.

Det återstår frågan, huru den vilkorliga domen förhåller sig
till brottets öfriga rättsverkningar: dels bistraff och straffpåföljder,
dels skyldighet att ersätta skada och rättegångskostnader. Hvad angår
sistnämnda grupp af rättsverkningar, har anståndet dermed aldrig
annat sammanhang, än att det stundom, såsom ofvan nämnd t,
göres beroende deraf, att brottslingen uppfyller eller bemödar sig
om att uppfylla dessa förpligtelser. Om bistraff åter och straffpåföljder
kan det ju icke blifva tal i de fall, der straffdomen uppskjutes.
Afkunnas deremot domen, är frågan öppen, och inom hithörande
lagar kunna tre principer åtskiljas. Den första är, att bistraff
och straffpåföljder äro alldeles sjelfständiga i förhållande till
hufvudstraffet: de inträda således på vanligt sätt i och med den
vilkorliga domen och fortgå sin bestämda tid, utan att beröras af
hufvudstraffets definitiva bortfallande. Den andra är, att nämnda
rättsverkningar helt och hållet följa hufvudstraffet, således uppskjutas,
då detta uppskjutes, bortfalla, om det bortfaller, och träda i
kraft, om det verkställes. Den tredje går en medelväg: låter dem
inträda i och med domen, men bortfalla, om det visar sig, att
hufvudstraffet definitivt bortfaller. Af dessa tre principer förekom -

117

mer deri andra endast undantagsvis. — Slutligen må i detta sammanhang
nämnas, att i ett bland de länder, der en straffpåföljd,
jemförlig med »förlust af medborgerligt förtroende» förekommer, det
uttryckligen stadgas (i lagförslag), att vilkorlig dom icke får användas,
der brottet medför nämnda påföljd.

Komitén anser för sin de! att, på sätt bär ofvan i den inledande
framställningen utvecklats, teoretiska grunder i öfvervägande grad tala för
införande af anordning i syfte att göra tillämpning af det korta frihetsstraffet
umbärlig i sådana lindrigare fall, der goda skäl finnas för förskoning
från fängelset och der rättelse på annat sätt synes stå att vinna.

Hinder ur rent principiel synpunkt för upptagande i svensk rätt af
vilkorlig dom eller annan dermed beslägtad anordning synes komitén ej
heller vara för handen. Inom den svenska strafflagstiftningen lärer
nämligen den grundsats redan vara erkänd, att krafvet på straff för hvarje
brott ingalunda är oafvisligt. I talrika fall har straffs utkräfvande gjorts
i lagen beroende på angifvelse eller åtal af målsegande, hvarjemte såsom
vilkor för åtals anställande i vissa fall erfordras Konungens loff Dessa
lagbestämmelser äro utan tvifvel fotade delvis på grunder, som innefatta
medgifvande af det berättigade deri, att straff må efterlåtas i en del fall,
der antingen rättelse kan påräknas på annat sätt eller der ett utöfvande
af straffrätten skulle på grund af särskilda förhållanden icke vara i statens
verkliga intresse.

Vid jemförelse emellan å ena sidan vilkorlig dom i egentlig
mening, då straff ådömes, men verkställigheten göres beroende på den
dömdes förhållande under viss tid efter domen, och å andra sidan den
ursprungliga, i några länder fortfarande använda metoden att låta anstå
med doms meddelande, synes den förstnämnda anordningen ega afgjordt
företräde såväl i allmänhet, som särskildt för våra förhållanden. Utom
det att vid densamma det naturliga sammanhanget emellan brott och straff
rubbas vida mindre än när straffets ådömande uppskjutes, skulle det hos
oss uppenbarligen leda till stora svårigheter, derest handläggningen af
brottmål finge afbrytas, innan dom meddelats, och domstol sedermera,
kanske efter lång tids förlopp och efter allehanda under tiden inträffade
förändringar, måste åter upptaga målet till behandling och afdömande.
Frågor om skadestånd eller ersättning borde i alla händelser afgöras oberoende
af anstånd med straffs bestämmande, men deraf blefve en följd, att
i samma mål stundom måste meddelas särskilda domar, hvilka kunde hvar

118

för sig öfverklagas. Slutligen och då det icke heller blefve möjligt att
för institutets användning uppdraga i lagen viss gräns efter storleken af
det förskylda straffet, nödgades lagstiftaren att öfverlemna kanske alltför
mycket åt domarens skön.

I detta sammanhang skall undersökas, huruvida varning skulle kunna
med fördel brukas antingen i stället för eller jemte vilkorlig dom.

Vilkorlig dom är i sjelfva verket eu skärpt varning, då den öfver
den brottsliges hufvud hänger ett straff, hvilket under vissa förhållanden
kan komma att gå i verkställighet. Varning deremot innefattar ett definitivt
eftergifvande af det fysiska straffet och är alltså ett jemförelsevis
svagt medel för rättande af en brottslig vilja. Varning skulle derför, om
den i vår lag infördes, få sitt tillämplighetsområde hufvudsakligen endast
på brott, belagda med jemförelsevis lindrigare straff, såsom böter, och kan
följaktligen icke ersätta den vilkorliga domen.

Man kan tänka sig en varning, som, efter mönstret af det i ett
franskt lagförslag till införande ifrågasatta »pardon», endast innehölle tillkännagifvande
af domstolen, att straff för ett brott eftergåfves, men att
den brottslige en annan gång ej hade att vänta straffrihet. En sådan varning
blefve dock i sjelfva verket en ren benådning; och att lägga rätten
dertill i våra domstolars händer lärer ej kunna ifrågasättas.

Det torde således vara i bemärkelse af straff, som varningen här bör
komma i betraktande. Nu är emellertid en grundsats i vår lag, att ingen bör
tvingas undergå straff, förr än den dom, hvarigenom straffet ådömts, vunnit
laga kraft. Varning, om sådan infördes, skulle, med tillämpning af
denna grundsats, ej kunna meddelas förr än beslutet derom vunnit laga
kraft eller, öfverklagadt, blifvit i högre instans faststäldt. Men en varning,
som ej meddelas i omedelbart sammanhang med bedömandet af
brottet, utan först efter förloppet af ganska lång tid, kan svårligen uppfylla
sitt ändamål.

Man har ifrågasatt införande af varning på sådant sätt, att den
skulle af domstol meddelas utan rätt för vederbörande att öfverklaga
beslutet. Men att betaga den tilltalade rättigheten att draga underdomstols
beslut under högre rätts pröfning torde vara mot den allmänna
uppfattningen alltför mycket stridande. Det synes icke låta sig göra att
upphäfva rätten till klagan ens i det fall, att den tilltalade personligen
instält sig och erkänt hvad som lagts honom till last; ty sådant erkännande
innebär ingalunda ett förklarande, att han åtnöjes med gerningens
bedömande såsom brottslig efter visst lagrum. An mindre lärer målsegande
eller åklagare kunna betagas rätt att draga saken under högre rätts
pröfning.

119

Man skulle jemväl kunna tänka sig sådan anordning, att varningen,
i likhet med disciplinstraff, som af befälhafvare ålägges underordnad
krigsman, tinge genast gå i verkställighet, med rätt för den dömde att
genom besvär söka få varningen undanröjd. Men utan tvingande nödvändighet
torde man ej böra medgifva, att någon underkastas ett straff,
som möjligen sedan af högre rätt undanrödjes.

Beträffande förbrytare under viss ålder, exempelvis 18 år, skulle
emellertid varningen kunna betraktas, icke såsom straff, utan såsom uppfostringsmedel,
och det skulle möjligen på sådan grund kunna försvaras,
att varning finge af domstol utan uppskof meddelas sådana yngre personer,
oafsedt huruvida klagan komme att föras i högre rätt. Men då af Kongl.
Maj:t i proposition till 1902 års riksdag föreslagits och af riksdagen jemväl
godkänts, att, då brott blifvit begånget af någon, som fylt 15 men ej 18
år, och han derför dömes till böter eller till fängelse i högst sex månader,
domstolen under vissa omständigheter må förordna, att han skall i
stället för att undergå det ådömda straffet insättas i allmän uppfostringsanstalt,
samt derjemte den vil korliga domen kan för yngre förbrytare
användas i derför lämpliga fall, synes ej vara tjenlig^ att i afseende
å personer under 18 års ålder nu införes ytterligare ett särskildt förfaringssätt.

I fråga om det praktiska behofvet hos oss af ett institut sådant som
vilkorlig dom är till en början klart, att i vårt land, der fängelseinrättningarna
äro sådana, att hvarje på kort tid ådömdt frihetsstraff kan verkställas
i enrum, behofvet icke gör sig gällande med hela den styrka, som
i länder, der det korta frihetsstraffet merendels aftjena^, icke i enrum,
utan i gemensamhetsfängelse.

Men ehuru den moraliska faran är jemförelsevis mindre stor, då
frihetsstraff verkställes i enrum, är genom detta sätt för straffets verkställande
ingalunda, och särskildt då fråga är om yngre brottslingar, faran
för ett demoraliserande inflytande af den första bekantskapen med fängelset
undanröjd; och till fullo qvarstå de olägenheter af social och ekonomisk
natur, hvilka, såsom i inledningen framhållits, alltför ofta äro egnade
att försvåra den en gång straffades återupprättelse i samhället och att på
honom jemte dem, som äro af honom beroende, utöfva ett förderfligt inflytande
för framtiden. Dessa frihetsstraffets biverkningar drabba ej sällan på ett
sätt, som icke står i rimligt förhållande till den brottslighet, som skolat bestraffas.
Också är det uppenbarligen i väsentlig män hänsyn till förhållanden
af detta slag, som föranleda att den vilkorligt domen redan tidigt införts i
ett land sådant som Belgien, der, likasom hos oss, de korta frihetsstraffen
städse verkställas i enrum.

120

Emellertid måste härvid bemärkas, att, under det frihetsstraff enligt
svensk lag ej kan ådömas omedelbart pa kortare tid än en manad, sadant
straff såväl i Belgien som i åtskilliga andra länder, der vilkorlig dom införts,
ådömes direkt på jemväl kortare tid för åtskilliga mindre förbrytelser,
för hvilka i vårt land skulle dömas till böter. Den olikhet, som
förefinnes i detta afseende, motväges till en del deraf, att frihetsstraff pa
helt få dagar i stället hos oss ofta kommer till användning såsom förvandlingsstraff
för böter, men straffets bestämmande till böter föranleder naturligtvis,
att vilkorlig dom åtminstone icke i syfte att förskona den dömde
från frihetsstraff behöfver anlitas i sådana fall, der han bör sjelf kunna
bereda sig befrielse derifrån genom böternas gäldande.

En omständighet, som i detta sammanhang bör beaktas, är, att i fråga
om brott, som höra under allmänt åtal, åklagare icke i vårt land, såsom
i ett flertal andra länder, eger behörighet att ingå i pröfning, huruvida
det på grund af särskilda förhållanden må vara, ur allmän synpunkt tjenlig!,
att den brottsliga handlingen icke göres till föremål för åtal vid domstol.
År brottet sådant, att det hörer under allmänt åtal, kan åklagaren
icke utan åsidosättande af sin tjenstepligt underlåta att anställa åtal, äfven
om det skulle vara uppenbart, att i det särskilda fallet såväl för samhället
som för den enskilde vore bättre, om straff af den felande icke utkräfdes.
En utsträckning af åklagarens befogenhet i berörda hänseende synes icke
kunna ifrågasättas under åklagaremaktens nuvarande organisation, men det
anmärkta förhållandet torde ega afsevärdt inflytande på behofvet hos oss
af ett institut sådant som vilkorlig dom.

Den praktiska betydelsen af detta institut torde alltså icke vara
ringa. Den synes särskildt kunna under vissa förutsättningar blifva stor
i en del af de talrika fall, då åtal vid domstol måste anställas mot unga
och till karakteren ännu outvecklade personer, för hvilka det korta frihetsstraffet
är särskildt olämpligt och hvilkas omdanande till laglydiga samhällsmedlemmar
kan vida bättre än genom inspärrande i fängelse åstadkommas
genom uppfostran och handledning, der tillfälle till dessa förmåner
vare sig genom statens eller kommunens eller genom enskildes
försorg kan beredas.

Såsom nyss blifvit nämndt, har af 1902 års riksdag godkänts förslag
derom, att domstolen skulle under vissa förhallanden ega förordna,
att förbrytare under 18 års ålder skall, i stället för att undergå ådömdt
straff, insättas i allmän uppfostringsanstalt. Redan vid framläggandet
af detta lagförslag har emellertid erinrats, att tvångsuppfostran icke
lämpar sig för alla fall, då personer af ifrågavarande ålder dömas till
frihetsstraff. I ett stort antal fall skulle det, med afseende på den till -

121

talades personliga förhållanden och det brott, han begått, ingalunda vara
tjenligt att vidtaga en sådan åtgärd, som hans insättande i allmän uppfostringsanstalt,
der för öfrigt icke utan alltför stora kostnader plats lärer
kunna beredas för något synnerligen stort antal, hvilken omständighet
ock föranledt, att anordningen ej skulle komma att tillämpas på dem, som
dömdes till straffarbete på kort tid.

Det framgår häraf att, äfven sedan omförmälda förslag upphöjts
till lag, den vilkorliga domens användning ingalunda skulle blifva öfverflödig;
utan det borde snarare blifva så, att förordnande om tvångsuppfostran
och vilkorlig dom komme att stå vid sidan af och fullständiga
hvarandra. Derigenom skulle, med afseende på unga personer, som första
gången gjort sig skyldiga till brott, möjlighet öppnas att i väsentlig grad
vinna önskningsmålet att inskränka anlitandet af de kortvariga frihetsstraffen.

Kunna således äfven för vårt land fördelar af vigt vara att hemta
från institutet vilkorlig dom, återstår att tillse, huruvida för institutets
upptagande hos oss kan anses möta hinder från beskaffenheten af domstolsinrättningarna
eller från den gällande ordningen för handläggning
af brottmål.

I dessa afseenden kan anmärkas, att handhafvandet af ett institut
sådant som det ifrågavarande i viss grad skiljer sig från domarens lagskipande
verksamhet i allmänhet och förutsätter en mångsidig pröfning,
för hvilken grunderna ej kunna i lag med noggrannhet angifvas, samt
vidare att det brukliga rättegångsförfarandet, hvilket medför, att domen
åtminstone hos öfverrätt måste grundas nästan uteslutande på det protokoll,
som föres öfver förhandlingarna, ej synes fullt lämpa sig för ett institut
af detta slag. — Liknande betänkligheter lära emellertid på sin tid
i ännu högre grad förefunnits, då fråga var om utbytande af de fixa straffbestämmelserna
i lagen mot strafflatituder, inom hvilka straffen finge efter
omständigheterna i hvarje fall utmätas af domstolen. Dessa betänkligheter
hafva jäfvats af erfarenheten. Företrädet hos ett system med strafflatituder
betviflas icke numera, trots de olägenheter, som onekligen förefinnas
och som särskildt göra sig märkbara, när frågan om straffets storlek måste
pröfvas af högre domstol på grundval af den första domstolens protokoll.
Men då det under nu bestående förhållanden låtit sig gorå att öfverlemna
åt domstolarna att efter pröfning i olika fall af graden utaf brottslighet
utmäta straff inom i allmänhet mycket rymliga gränser, torde det ur här
ifrågavarande synpunkt ej böra möta större betänklighet att låta domstolarna
under enahanda förhållanden tillämpa ett institut, hvilket, såsom det

122

ifrågavarande, är af den beskaffenhet, att det kan lända den tilltalade endast
till förmån.

Beträffande möjligheten att i förekommande fall vinna de upplysningar
om brottslingens personliga förhållanden, som kräfvas för institutets
rätta tillämpning, synes sannolikt, att endast undantagsvis hinder af
denna beskaffenhet kunde komma att yppas. I fall, der sådant hinder
verkligen uppstode, kunde följden ej blifva svårare, än att vilkorlig dom
i detta fall icke användes. Det lärer under inga omständigheter kunna
förebyggas, att den vilkorliga domen ej kommer till användning i ett eller
annat fall, der den möjligen kunde hafva varit på sin plats, men detta
förhållande kan ej utgöra skäl att afstå från bruket af samma institut för
alla andra fall, der det kunde lända till gagn. Vida större vore den fara,
som kunde uppstå för rättsordningen, derest den vilkorliga domen anlitades
alltför ymnigt, men mot denna fara bör tillräcklig säkerhet kunna
beredas genom lagens innehåll.

Af naturliga skäl måste kunna inträffa, att vid institutets handhafvande
af ett flertal domstolar ojemnhet i tillämpningen yppas i större
eller mindre grad. Till en början antagligen mera betydande, torde denna
ojemnhet sedermera minskas, i den mån erfarenheten om institutet och
dess verkningar efter hand stadgas, och svårligen lärer kunna ifrågasättas,
att anordningen helt och hållet uppgifves med hänsyn till eu olägenhet af
denna art.

En utväg till undvikande af nämnda olägenhet kunde synas gifven
genom att åt Konungens benådningsrätt förbehålla beviljandet af vilkorligt
anstånd med straff.

Denna utväg synes emellertid af såväl principiela som praktiska
skäl mindre lämplig. Benådningsrättens ändamål är att supplera lagen,
icke att ersätta densamma, och en anordning, som är afsedd att utgöra
ett efter vissa regler verkande rättsinstitut, bör ej byggas på benådningsrättens
utöfning. Icke utan inskränkning i Konungens benådningsrätt,
sådan den är i regeringsformen faststäld, skulle nämligen bestämda regler
för den vilkorliga benådningens användande kunna uppställas. Den enda
åtgärd, som kunde vidtagas, vore tydligen att meddela stadganden, enligt
hvilka domstolarna hade att i förekommande fall tillse, huruvida skäl kunde
förefinnas att hos Konungen göra framställning om vilkorlig benådning för
den dömde samt att dervid framlägga den erforderliga utredningen.

Dylika framställningar från rikets domstolar skulle sannolikt uppgå
till ett icke ringa antal årligen, om eljest anordningen skulle få betydelse;
och då tillika måste befaras, att ansökningar i enahanda syfte i än större

123

antal inströmmade från enskilde, skulle handläggningen af dessa ärenden
i den för nådefrågor faststälda ordning blifva synnerligt betungande såväl
för Konungen i statsrådet som för högsta domstolen. De skäl, som kunna
tala för beviljande af vilkorligt anstånd med straff, äro dessutom af annan
art än de vanliga benådningsgrunderna samt lära i allmänhet kräfva en
mycket ingående undersökning; och för det allmänna rättsmedvetandet måste
det vara mera tillfredsställande, derest straff anstår till följd af lagens
medgifvande efter domstols bepröfvande än såsom en förmån vid sidan af
lagen på grund af nåd.

Vidare må ej lemnas oanmärkt att, om anståndet skulle bero af Konungens
beslut, afsevärd tid efter domen komme att förflyta, innan visshet vunnes,
huruvida straffet borde i vanlig ordning gå i verkställighet eller ej,
hvilket icke kunde undgå att i särskilda hänseenden vålla olägenheter.

Men härtill kommer slutligen, att icke ens den afsedda fördelen af
likformighet i tillämpningen skulle kunna ernås annat än i den mån alla
för vilkorlig benådning lämpliga fall verkligen blefve Konungen understälda,
derför säkerhet ingalunda vore gifven.

Hvad beträffar frågan, huruvida vilkorlig dom bör få användas, när
straffet bestämmes endast till böter, synes till en början vara klart, att
dertill ej finnes tillräcklig grund, då böterna kunna af den dömde erläggas
utan svårighet, likasom ej heller, då den olägenhet, som tillskyndas honom
genom böternas gäldande, är föga betydlig. Vidkommande sådana fall,
der böterna icke kunna uttagas, med mindre än att den sakfälde och hans
familj beröfvas de nödvändigaste existensmedlen, har lagstiftaren tagit hänsyn
till dessa fall genom stadganden i 2 kap. 9 § strafflagen derom, att
för böter ej må tagas i mät den sakfäldes enda fasta egendom, hvaraf han
sin nödiga bergning häfver, ej nödig bostad, ej till jordbruket nödiga lösören
eller hvad den sakfälde eljest till sin närings bedrifvande behöfver,
ej nödiga gång- och sängkläder för den sakfälde, hans hustru och oförsörjda
barn, samt ej heller af det förråd, som i huset finnes, hvad till
hans och hans husfolks underhåll i en månads tid erfordras. Derigenom
att annan egendom tages i mät eller den sakfälde, för att undgå förvandlingsstraff,
tager sina tillgångar till det yttersta i anspråk till böternas
gäldande kunna stundom icke desto mindre för den dömde och hans närmaste
uppstå ganska allvarliga ekonomiska rubbningar, men dessa olägenheter
torde i allmänhet ingalunda vara jemförliga med påföljderna af den
dömdes inspärrande i fängelse, och att söka å nämnda olägenheter råda
bot genom vilkorlig dom förutsätter sådan utsträckning af institutets användande,
som ej synes vara under närvarande förhållanden lämplig eller
tillrådlig.

124

År emellertid uppenbart, att den dömde skulle nödgas aftjena böterna
med frihetsstraff, kan domen, ehuru lydande å böter, anses vara för
honom likbetydande med en dom å frihetsstraff. Ehuru detta frihetsstraff
i allmänhet är kortare än det, som omedelbart ådömes, och ej lärer för
den straffades sociala anseende vara menligt i samma grad som det omedelbart
ådömda, tala enligt komiténs omdöme tillräckliga skäl derför, att
möjligheten icke bör vara utesluten att använda vilkorlig dom, derest den
bötfälde skulle till följd af verklig oförmåga att betala böterna nödgas göra
bekantskap med fängelset och fallet för öfrigt är sådant, att de allmänna
förutsättningarna för institutets tillämpning äro för handen.

Emellertid synes vara nödigt, att användningen af vilkorlig bötesdom
inskränkes till de fall, då straffet ådömes efter allmänna strafflagen.

I ett stort antal af de fall, då böter åläggas efter annan lag eller
författning, föreligger ej brott i egentlig mening, utan straffet användes
för att förebygga handlingar, som utan att vara i och för sig fördömliga
dock förbjudits i samhällsordningens intresse, eller ock för att framtvinga
fullgörande af samhällspligter, och för sådana fall torde icke lämpa sig,
att den felande, på sätt som genom vilkorlig dom eger rum, ställes på
prof eller att straffet, om än vilkorligt, eftergifves. Vid oftare förekommande
vilkorlig dom i afseende å sådana böter kunde fara uppstå, att författningarnes
efterlefnad icke tillbörligen upprätthölles samt att de felande
trodde sig under vissa omständigheter kunna på förhand påräkna vilkorlig
dom.

Men härtill kommer den vigtiga omständighet, att utom den allmänna
strafflagens område böter i talrika fall åläggas af andra myndigheter
än domstol, och då användning af vilkorlig dom uppenbarligen ej
kunde i dylika fall ifrågakomma, skulle häraf uppstå en å allenast formela
skäl grundad olikhet.

Då på grund af här anförda förhållanden en gräns emellan böter af
olika slag måste uti ifrågavarande hänseende uppdragas, har komitén trott
detta med jemförelsevis minsta olägenheter kunna på nu föreslagna sätt ske.

Jemväl med afseende å frihetsstraff, som omedelbart ådömas, har
användningen af vilkorlig dom ansetts böra inskränkas till sådana fall, då
straffet ådömes efter allmänna strafflagen.

Hvad angår brott, som bedömas efter strafflagen för krigsmakten, lärer
nämligen vilkorlig dom för dessa brott icke kunna användas utan fara för
disciplinens slappande eller för uppoffrande af andra intressen af särskild
vigt.

Beträffande åter fall, då straffarbete eller fängelse ådömes för förbrytelser
emot andra speciallagar eller emot författningar rörande rikets

125

allmänna hushållning, äro dylika fall synnerligen få (under tioårsperioden
1890—1899 i medeltal för hvarje år endast 13,7), och dessa fall torde kunna
antagas nästan utan undantag vara sådana, der vilkorlig dom ej vore tjenlig.

Då enligt koiniténs mening den största varsamhet bör iakttagas vid
institutets första införande, har förslaget till lag i ämnet uppgjorts med
syfte, att äfven vid mindre svåra brott utkräfvande af fysiskt straff fortfarande
skall vara den allmänna regeln och att den vilkorliga domen må
komma att tillämpas endast när sådant föranledes af undantagsförhållanden.

De betingelser, under hvilka vilkorlig dom kunde komma till använd- l §■
ning vid frihetsstraff, som ådömes efter allmänna strafflagen, äro enligt
1 § i lagförslaget följande:

l:o. Det ådömda straffet må ej öfverstiga tre månaders straffarbete
eller sex månaders fängelse.

Omsorgen om upprätthållande af det allmänna rättstillståndet synes
ej medgifva, att vilkorlig dom användes i fråga om brott af den svåra
beskaffenhet, att derå skulle följa straffarbete under tid, som afsevärdt
öfverstiger den kortaste tid, hvarå straffarbete enligt lag må ådömas.

Komitén har derför föreslagit, att vilkorlig dom under inga förhållanden
kan meddelas den, som förskylt straffarbete öfver tre månader. Med afseende
å det förhållande, hvari straffarterna straffarbete och fängelse äro
i lagen till hvarandra stälda, har häraf blifvit en följd, att komitén funnit
sig böra föreslå, att vilkorlig dom ej heller må kunna gifvas åt den, som
förskylt fängelse öfver sex månader.

Ur fångvårdsstyrelsens underdåniga årsberättelser för 1890—1899
må i detta sammanhang till upplysning meddelas, att, hvad angår de under
samma år i rikets straffanstalter nyintagne fångar, årliga medeltalet af dem,
som varit dömde till straffarbete i 2—3 månader, utgjort 443 och af dem,
som varit dömde till fängelse i 1—6 månader, uppgått till 888.

2:o. Brottet må ej vara sådant, att den brottslige dömes förlustig
medborgerligt förtroende.

Då ådömandet af slik påföljd måste anses innebära, att det begångna
brottet gifvit särskild anledning till misstroende emot förbrytaren, men
vilkorlig dom, i motsats härtill, för tillämpningen förutsätter större tillit
till den dömde än till brottslingar i allmänhet, vore det föga följdriktigt
om den, som förklarats förlustig medborgerligt förtroende, det oaktadt
beviljades förmånen af vilkorlig dom.

126

Den föreslagna bestämmelsen synes ej heller böra i afsevärd mån
lända till hinder för den vilkorliga domens användning i derför lämpliga
fall. Till följd af de ändringar i strafflagen, som vidtagits genom lagen
den 20 Juni 1890, eger domstol numera icke allenast att för vissa oftare
förekommande brott, för hvilka straffet i allmänhet är straffarbete i förening
med förlust af medborgerligt förtroende, döma i lindrigare fall till
fängelse, utan äfven att, då någon i åldern mellan 15 och 18 år begår
brott, som är belagdt med påföljd af förlust af medborgerligt förtroende,
pröfva efter omständigheterna, huruvida sådan påföljd må ådömas, och
det torde kunna antagas såsom regel, att endast de fall, i hvilka domstolen
väljer den mildare lagtillämpningen, äro sådana, som lämpa sig för
vilkorlig dom.

Det må för öfrig! anmärkas, hurusom vilkorlig dom ej i fall, då
den brottslige förklaras förlustig medborgerligt förtroende, skulle kunna
brukas, utan att deraf uppkomma svårigheter, hvilkas lösande på tillfredsställande
sätt möter nästan oöfverstigliga hinder. Enär förlust af medborgerligt
förtroende, ådömd på viss tid, skall enligt lag fortfara, intill
dess viss tidrymd förflutit, från det den dömde efter utståndet straff blifvit
frigifven, men vid vilkorlig dom straffet kommer att anstå för att möjligen
helt och hållet bortfalla, skulle med afseende härå alldeles särskilda
lagbestämmelser blifva erforderliga. Det kunde möjligen anses ligga närmast
till hands att låta institutet vilkorlig dom omfatta, jemte straffet,
äfven den ådömda särskilda påföljden, men en sådan anordning vore ingalunda
lämplig, enär densamma skulle i fråga om den dömdes frejd medföra
en betänklig ovisshet, som kunde komma att under åratal fortfara.

3:o. Den, som do nies, må ej under de tio år, livilka närmast föregått
brottet, hafva blifvit dömd till straffarbete eller fängelse eller under
samma tid undergått dylikt straff, som blifvit honom tidigare ådörndt.

Regeln skulle alltså blifva, att förmånen af vilkorlig dom ej finge
tillgod okomma andra personer än sådana, som icke förut varit dömde till
frihetsstraff; dock att, derest någon blifvit på detta sätt dömd för mycket
lång tid tillbaka, denna omständighet ej i och för sig skulle utgöra
hinder.

Af redogörelsen här ofvan för lagstiftningen i utlandet om vilkorlig
dom framgår, att i främmande lagar och lagförslag vanligen förekomma
liknande, mer eller mindre stränga bestämmelser. Deremot hafva sådana
ej intagits i holländska lagförslaget eller i den antagna norska lagen. Den
sistnämnda inskränker sig till föreskrift i allmänhet, att vid afgörandet
skall tagas hänsyn till den brottsliges tidigare vandel.

127

Det af komitén föreslagna lagstadgandet torde vara egnadt att, utom
fördelen af en bestämd begränsning, medföra ökad säkerhet mot institutets
användande i oträngd! mål och utan tillfredsställande utredning rörande
tidigare ådömda straff. När den, som lagföres för brott, redan förut under
eu tid, som ej ligger alltför långt tillbaka, undergått honom omedelbart
ådömdt fängelse eller straffarbete, lärer ett bland de vigtigare skälen till
vilkorlig dom ej vidare beträffande honom vara för handen. Enligt förslaget
skulle emellertid den omständighet, att den tilltalade tidigare blifvit
till dylikt straff dömd utgöra hinder för vilkorlig dom, äfven om straffet
af en eller annan anledning icke gått i verkställighet. Der den, som gjort
sig skyldig till brott af den beskaffenhet, att urbota straff måst ådömas
honom, derefter ånyo beträdes med brott, lärer nämligen förmånlig verkan
af vilkorlig dom i allmänhet ej vara att förvänta, och hänsyn till ytterst
sällsynta fall torde ej böra vara för lagens innehåll bestämmande. Om
den föregående domen till frihetsstraff varit endast vilkorlig, synes detta
ej höra föranleda till undantag, enär den efterföljande förbrytelsen måste
anses utvisa, att den brottslige ej lämpligen kunde ånyo förunnas förmånen
af vilkorlig dom.

Det undantag, som deremot blifvit gjordt för den händelse, att
mycket lång tid förflutit efter det frihetsstraff ådömts och aftjenats, är
naturligtvis föranledt af enahanda skäl, som ligga till grund för preskriptionsbestämmelserna
i 4 kap. 11 § strafflagen.

4:o. Till vilkorlig doms beviljande skola finnas synnerliga skäl.

Det lärer ligga i sakens natur, att dessa skäl icke kunna fullständigt
angifvas i lag. Dertill äro det verkliga lifvets förhållanden alltför mångskiftande.
Under de långvariga lagstiftningsarbeten, som föregingo antagandet
af nu gällande strafflag, gjordes såsom bekant upprepade försök
till ett närmare bestämmande af de grunder, efter hvilka domstolarna
skulle hafva att utmäta straffen, och särskildt i lagkomiténs tidigaste, år
1830 fullbordade utkast till kriminallag försökte man genom utförligt uppräknande
att med noggrannhet angifva de omständigheter, som vid straffmätning
borde anses såsom å ena sidan försvårande och å andra sidan
förmildrande. Likasom alla försök i denna riktning måste öfvergifvas, då
man efter hand fann det icke vara görligt att genom detaljerade föreskrifter
i lag lemna tillförlitlig ledning för domarens handlingssätt i förekommande
olika fall, har ock tanken måst uppgifvas på möjligheten att i
afseende å den vilkorliga domens användande meddela domstolarna fullständig
ledning genom lagbestämmelser.

Emellertid synes det för åstadkommande af en riktig uppfattning och
befordrande af jemn tillämpning af den nya anordningen vara af verklig

128

vigt, att sjelfva de hufvudgrunder, på hvilka den vilkorliga domen hvilar,
må komma till uttryck i lagen.

I 1 § har derför föreskrifvits, att vid pröfning, om skäl äro till vilkorlig
dom, skall i synnerhet komma i betraktande, huruvida i det fall, som
skall bedömas, straffets utkräfvande skulle medföra påföljder af särskildt
menlig beskaffenhet, samt tillika, huruvida antagas kan, att den tilltalade
skall utan straffets undergående låta sig rättas; och i sammanhang härmed
hafva angifvits de hufvudsakliga omständigheter, från hvilka ledning
för omdömet i båda dessa hänseenden under vanliga förhållanden borde
kunna heintas.

Såsom af paragrafens innehåll framgår, skulle beträffande yngre förbrytare
domstolen vid bedömande, huruvida det vore rådligt att bevilja
vilkorlig dom, hafva att företrädesvis taga hänsyn dertill, huruvida tillfälle
funnes till uppfostran och handledning för den tilltalade, då denne
ansåges deraf vara i behof. Möjlighet har härigenom beredts att åt den
vilkorliga domen gifva en vidsträcktare användning beträffande yngre förbrytare
än i fråga om andra sådana. I hvilken utsträckning denna möjlighet
ock må blifva verklighet, kommer naturligtvis ytterst att bero på
de uppoffringar, staten, kommuner och enskilde kunna vara villiga att göra
i ändamål att bereda uppfostran och handledning åt sådana vilsekomna
yngre personer, om hvilka här är fråga.

Vid bedömande, huruvida i andra fall det kan antagas, att den tilltalade
skall, utan det ådömda straffets undergående, låta sig rättas, har
domstolen enligt lagförslaget att fästa afseende å den tilltalades tidigare
vandel, de omständigheter, som drifvit honom till brottet, hans beredvillighet
att erkänna detsamma och godtgöra skada, samt hans uppförande i
öfrigt och lefnadsförhållanden.

Föreskriften, att den tilltalades beredvillighet att godtgöra skada
skall komma i betraktande vid pröfning, om skäl äro till vilkorlig dom,
torde vara egnad att verka derhän, att den tilltalade, för att erhålla sådan
dom, låter sig angeläget vara att lemna målseganden skäligt skadestånd,
och genom denna föreskrift bör sålunda målsegandens intresse i ej
ringa mån främjas. Att för vilkorlig doms beviljande uppställa i lagen
såsom oeftergiflig! vilkor, att skadestånd, hvartill målsegande må vara
berättigad, blifvit till honom utgifvet, eller att i annat fall målseganden
lemnat sitt samtycke, har komitén ej velat tillråda. Sådana föreskrifter
kunde hafva till följd, att förmånen af vilkorlig dom företrädesvis komme
de i ekonomiskt afseende bättre lottade till godo, eller att hos allmänheten
i alla händelser gjorde sig gällande den föreställning, att så vore
förhållandet, hvilket för lagens anseende vore i hög grad menligt. Att, i

129

likhet med den norska lagen angående vilkorlig dom, öfverlåta åt domstolens
bepröfvande att i domen uppställa såsom vilkor för anstånd med
straffet, att en i domen bestämd ersättning lemnas inom viss likaledes i
domen faststäld tid, torde ur nämnda synpunkt möta mindre betänklighet,
men, utom det att ett dylikt förfarande är för svensk rätt alltför
främmande, synes domstolen ingalunda sakna utväg att, innan dom meddelas,
bereda den tilltalade, derest omständigheterna skulle dertill föranleda,
skälig tid att i handling ådagalägga sin beredvillighet att lemna den
förorättade ersättning.

Hvad vidare angår den tilltalades lefnadsförhållanden, torde böra
erinras, att syftet med den vilkorliga domen svårligen kan vinnas, derest
orsaken till brottet är att söka i inflytelser från en dålig omgifning och
den tilltalade skulle efter domen komma att hafva samma omgifning som
förut, likasom att vilkorlig dom ej heller är på sin plats, då fråga är om
personer, som ej hafva stadigt hemvist.

Af den lydelse, första stycket i 1 § erhållit, torde för öfrigt med full
tydlighet framgå, att det anstånd, som genom den vilkorliga domen meddelas,
icke Ange afse annat än just sådant straff, hvarom i lagen är nämndt,
och således icke vare sig t. ex. straffpåföljd, som i 25 kap. 20 § strafflagen
sägs, eller skadestånd, ersättning för rättegångskostnad o. d.

Enligt 2 § skall, då straffet bestämmes till böter, vilkorlig dom ej få 2 §.
komma till användning i annat fall, än der anledning är, att den tilltalade
till följd af fattigdom och bristande förvärfsförmåga skulle nödgas aftjena
böterna med frihetsstraff. — Pröfningen af sistnämnda omständighet har
af lätt insedda skäl ansetts ej böra bindas vid bestämda regler.

Finge lagen sådan affattning, att den vilkorliga domen komme att afse
icke sjelfva böterna, utan det förvandlingsstraff, som, i händelse tillgång
till böterna ej funnes, borde träda i deras ställe, skulle den vilkorliga
domen kunna verka derhän, att den dömde sökte på otillbörligt sätt
undandraga sig böternas gäldande, eller att han åtminstone icke bemödade
sig att betala desamma.

Utan olägenhet lärer ej heller kunna eftergifvas det i lagförslaget uppstälda
förbehåll, att grunden för antagandet, att den tilltalade skulle nödgas
aftjena böterna med frihetsstraff, måste vara fattigdom samt bristande förvärfsförmåga,
och förbehållet derom torde desto mindre böra möta betänklighet,
som till följd af den lydelse, 2 kap. 9 § strafflagen skulle erhålla
enligt det af komitén framlagda särskilda förslag till ändring i vissa delar
af strafflagen, skäligt rådrum komme att i vanliga fall stå den till buds,
som verkligen ville beflita sig att gälda honom ådömda böter.

130

Till följd af sagda förbehåll, och då för öfrigt användning af den
vilkorliga domen, jemväl när straffet bestämmes till böter, skulle, på grund
af hänvisningen till hvad som stadgats i 1 §, blifva beroende deraf, att
böterna ådömts enligt strafflagen och att alldeles särskilda skäl funnes till
den dömdes förskonande från frihetsstraff, lärer icke uppstå fara, att institutet
komme att i fråga om bötesstraff tillämpas i alltför stor utsträckning, äfven
om det antoges, att den skärpning af förvandlingsstraffet, som blifvit föreslagen,
kunde i en del fall gifva ökad anledning till vilkorlig doms beviljande.

Adömas böter jemte sådant kortare frihetsstraff, hvarom i 1 § är
nämndt, skulle, derest närmare bestämmelser i lagen saknades, kunna uppstå
tvekan, huru i olika fall finge förfaras, samt särskildt om lagens tilllämplighet
i den händelse, att vid böternas förvandling till frihetsstraff
straffens sammanlagda tidslängd komme att något öfverskjuta hvad i 1
§ sagts.

I 3 § har derför införts bestämmelse, att anstånd enligt lagen må
kunna lemnas med båda straffen eller ock med frihetsstraffet, men ej med
bötesstraffet allena. Den omständighet, att böter ådömts jemte frihetsstraffet,
har ansetts icke böra i och för sig utgöra bestämdt hinder för vilkorlig
doms beviljande, helst böter ofta ådömas för förseelser af beskaffenhet
att ej utmärka någon egentlig brottslighet i viljan. Giltigt skäl lärer
deremot saknas att genom vilkorlig dom söka från förvandlingsstraff för
böter bereda befrielse åt den, som dock måste undergå honom omedelbart
ådömdt frihetsstraff.

När genom vilkorlig dom beviljas anstånd med straff i sådant fall,
som afses i 3 §, borde böterna icke i domen sammanläggas med frihetsstraffet,
helst under vissa förhållanden straffens sammanläggning kunde
leda till betydande olägenheter. Härom har uttryckligt stadgande ansetts
böra i 3 § intagas, enär i saknad af sådant stadgande domstolarna möjligen
skulle finna sig af innehållet i 4 kap. 2 och 7 §§ strafflagen föranlåtna
att på vanligt sätt meddela bestämmelser om straffens sammanläggning.

Då det ligger i den vilkorliga domens begrepp, att frågan, huruvida
det ådömda straffet skall gå i verkställighet eller icke, blifver beroende på
den dömdes förhållande under någon tid efter domen, framställer sig spörsmålet,
antingen den dömdes uppförande i sin helhet skall härvid komma i
betraktande eller hänsyn skall tagas endast till gerningar, som äro straffbara
enligt lag.

Det förra alternativet torde icke lämpa sig för våra förhållanden.
Det förutsätter, att den dömdes uppförande komme att öfvervakas genom
polismyndighet eller särskild tillsyningsman. Men med skäl kan befaras,

131

att ett dylikt öfvervakande, som för öfrigt inom större samhällen möter
svårighet, kunde alltför ofta lända till verklig skada för den dömdes
sociala ställning, på samma gång hans sjelfaktning derigenom undergräfdes,
samt att sålunda genom öfvervakandet skulle i ganska väsentlig
mån motverkas hvad man åsyftar att med den vilkorliga domen vinna.
Afgörandet, huruvida den dömde bestått profvet, skulle ock, derest pröfningen
måste afse annat än hans laglydnad, ofta blifva i hög grad
vanskligt.

Komitén har enligt 4 § föreslagit att, om den, som genom vilkorlig
dom undfått anstånd med straff, begår brott inom tre år efter domen och
han derför dömes till straffarbete eller fängelse, anståndet skall förklaras
förverkadt, samt att, om han dömes till annat straff, anståndet må förklaras
förverkadt, der brottens sammanhang eller likartade beskaffenhet
finnes dertill föranleda.

Att den, som måste dömas för nytt brott till straffarbete eller fängelse,
skall i hvarje fall hafva förverkat den förmån, som beviljats honom
genom den vilkorliga domen, står i nära öfverensstämmelse med grundsatsen
i 1 §, att vilkorlig dom ej må medgifvas den, som under viss tid
före domen gjort sig skyldig till sådant urbota straff.

Bestämmes straffet för det nya brottet endast till böter, lärer detta
i regeln utmärka, att brottet är mindre svårt, och i sjelfva verket kan detsamma,
såsom förut anmärkts, ofta nog vara af synnerligen obetydlig beskaffenhet.
Att den, som erhållit vilkorlig dom, gjort sig ovärdig den beviljade
förmånen, får derför ingalunda anses visst ensamt på grund deraf,
att han ådragit sig böter. Bedömandet måste ske med stor försigtighet,
då ju fråga är om fall, i hvilka fara ansetts vara för handen, att utkräfvande
af frihetsstraff skulle medföra påföljder af särskildt menlig beskaffenhet.
Aro det tidigare brottet och den gerning, för hvilken sedermera
dömes till böter, icke likartade och finnes dem emellan ej heller något inre
sammanhang, vore vanskligt att af den senare gerningen draga någon säker
slutsats, och det ligger i sakens natur, att helt olika grundsatser skulle
vid bedömandet kunna göra sig gällande hos de särskilda domstolarna.
Förhållandet är annat, då de begångna gerningarna stå till hvarandra uti
inre sammanhang, t. ex. på det sätt, att begge företagits i uppsåt att skada
någon viss person, samt jemväl då gerningarna äro af likartad beskaffenhet,
såsom begge bestående i våld mot person eller i brott mot eganderätt.
I sådana fall lärer den senare begångna gerningen i allmänhet ådagalägga,
att samma brottsliga vilja, som tagit sig uttryck i det tidigare
brottet, fortlefver, och att utkräfvande af det uppskjutna straffet är oundgängligt
för den brottsliges rättande.

132

Till främjande af likformighet i tillämpningen har komitén ansett
pröfvotiden böra sättas lika för alla fall; och har komitén föreslagit denna
tid till tre år efter det domen fallit. En laglydig vandel under så lång
tid torde i de flesta fall innebära tillräckligt bevis, att den brottsliga viljan
utan straff låtit sig rättas- A andra sidan torde tiden ej böra bestämmas
kortare, då rättsinstitutets goda verkningar möjligen derigenom
skulle kunna äfventyras.

För frågan, huruvida den dömde bestått profvet, har den omständighet
ansetts böra vara afgörande, att brott icke blifvit under pröfvotiden
begånget. — Det kunde ifrågasättas, om icke af praktiska skäl sådan anordning
borde vidtagas, att frågan gjordes beroende deraf, att under de tre
åren icke fallit dom eller åtminstone icke anstälts åtal för under samma
tid begånget brott. Då emellertid i fall, der brott under sagda tid föröfvats,
den vilkorligt dömde just genom det nya brottets begående visat,
att han ej låtit sig rättas, och tiden för domens meddelande kan bero af
tillfälliga omständigheter, som möjligen kunnat af den brottslige sjelf framkallas,
samt helt visst svårighet skulle yppas att erhålla säker kunskap om
åtal, som väckts af enskild part, har komitén ansett ingendera af sistnämnda
två utvägar kunna förordas. Har den vilkorligt dömde under
den föresätta tiden ej låtit brott eller förseelse komma sig till last, eger
han i medvetandet derom full visshet, att det ådömda straffet ej kan gå
i verkställighet. Af stadgandet i 5 kap. 17 § strafflagen följer, att det i
den vilkorliga domen utsatta straff i alla händelser förfaller, der domen
ej verkstälts inom tio år sedan den gafs.

Frågan om anståndets förverkande lärer icke lämpligen kunna afgöras
annorledes än i sammanhang med bedömande af det nya brottet
och således af den domstol, som handlägger åtalet för detta brott.

För det fall, att anståndet icke förverkas, har komitén föreslagit, att
straffet skall vara förfallet. Detta stadgande, hvilket utesluter de i främmande
lagar förekommande fiktioner, att straffet må betraktas såsom icke ådömdteller
såsom verkstäldt, medför, att det vilkorligt ådömda straffet vid förnyadt
brott väl kan utgöra hinder för ny vilkorlig dom, men icke kan
verka till iterationsstraff.

5 §■ Blifver någon, sedan han dömts till straff för ett brott, öfvertygad

att förut hafva föröfvat annat brott, skall jemlikt 4 kap. 8 § strafflagen
(4 kap. 9 § enligt komiténs förslag) straffet så bestämmas, som hade han
på en gång lagförts för båda brotten. Då den först meddelade domen
möjligen kan vara vilkorlig, har komitén ansett nödigt, att föreskrift finnes
derom, att domstolen i sådan händelse skall vid bestämmande af straff för
brotten tillika förordna, huruvida anstånd må ega rum. I det förutsatta

133

fallet lärer nämligen vara i sin ordning, att uttryckligt besked i detta afseende
af domstolen meddelas. Uppenbart är, att det senast beifrade brottet
kan vara sådant, att, om det varit bekant, skäl till anstånd ej förefunnits,
i hvilket fall den vilkorliga domen grundar sig på delvis oriktiga
förutsättningar, likasom att stundom det straff, som slutligen bestämmes,
kan vara af den tidslängd, att vilkorlig dom ej är tillåten.

Enligt 6 § skall lagen ej ega tillämpning, der straff ådömes efter § 6.

25 kap. strafflagen.

Att på grund af den ställning, embetsmannen bör intaga, och de
anspråk, som måste på honom ställas, anordningen med vilkorlig dom icke
lämpar sig till användning vid embetsbrott lärer vara uppenbart; och då,
hvad angår sådana personer, som afses i 25 kap. 22 § strafflagen, dessa i
gällande lag blifvit i straffrättsligt hänseende likstälda med statens embetsman,
torde ej heller beträffande vilkorlig straffdom böra förekomma, olikhet,
då fråga är om straff, som ådömes efter 25 kap. strafflagen.

Enär lagen angående vilkorlig straffdom ej kan verka till rubbning af
stadganden i grundlag, följer deraf uppenbart att, då fråga är om bestraffande
af tryckfrihetsbrott, vilkorlig dom ej kan användas, äfven om i tryckfrihetsförordningen
straffet blifvit bestämdt medelst hänvisning till allmänna
strafflagen, och det har ansetts vara hvarken nödigt eller lämpligt,
att i detta ämne särskildt stadgande inflöte i lagen.

I öfvergångsstadgande till den nya lagen har föreslagits, att den- öfvergångssamma
ej skall af högre rätt tillämpas i mål, som blifvit vid första domstol stadgande.
afdömdt före den dag, lagen träder i kraft. Uti mål, i hvilka underrätt
saknat anledning att vare sig utlåta sig om vilkorlig dom eller verkställa
den utredning, som bör föregå dylik doms beviljande, torde nämligen frågan
derom ej lämpligen böra af öfverrätt i första hand pröfvas.

135

Lag angående ändrad lydelse af I, 2, 4, 5 och 7 §§ i lagen om
straffregister den 17 Oktober 1900.

De af komitén föreslagna lagar om vilkorlig straffdom och om vilkorlig
frigifning föranleda, att straffregistret måste innehålla vissa uppgifter
utöfver dem, som i den nu gällande lagen om straffregister äro
föreskrifna.

I 1 § har införts ett allmänt stadgande derom, att registret skall
innehålla uppgift om dem, som erhållit vilkorlig straffdom. Detta rättsinstitut
skulle nämligen vara till stor del förfeladt, om icke beträffande en
hvar, som erhållit vilkorlig dom, pålitliga upplysningar derom funnes för
myndigheterna lätt tillgängliga. I annat fall kunde ofta inträffa att, ehuru
vilkoren för beviljadt anstånd med straff öfverträdts, straffet ej komme att
bringas till verkställighet till följd deraf, att kännedom ej vunnits om den
vilkorliga domen.

För att icke de i registret befintliga uppgifterna må verka vilseledande,
är emellertid vidare nödvändigt att, derest den, som för brott erhållit
vilkorlig dom, sedermera förklarats skola för detta brott undergå
straff, eller derom af underrätt meddeladt beslut blifvit af högre rätt häfdt,
vederbörliga anteckningar till upplysning härom återfinnas i straff registret.
Om meddelande till registret af uppgifter i dessa hänseenden hafva derför
bestämmelser intagits i 2 § 2 mom. och i 4 § 2 mom.

Beträffande vilkorligt frigifven fånge, om hvilken registret på grund
af det straff, som är honom ådömdt, skall enligt lagens nuvarande lydelse
innehålla vissa uppgifter, kräfvas derutöfver upplysningar ej mindre om
hans vilkorliga frigifning från straffanstalten och om hans då återstående
strafftid, hvaraf pröfvotidens längd är beroende, än äfven om beslut, hvarigenom
den vilkorligt medgifna friheten af fångvårdsstyrelsen återkallats.
I hvarje fall, då den vilkorligt medgifna friheten förklaras förverkad genom
utslag af domstol jemlikt 13 § i lagen angående vilkorlig frigifning,
kommer uppgift till straffregistret att ingå på grund af nuvarande föreskrifter
i lagen om straffregister; men med anledning af innehållet i sistnämnda

136

paragraf bör, för den händelse den vilkorligt frigifne före pröfvotidens utgång
häktats för brott, upplysning jemväl derom finnas i straffregistret att
tillgå, hvarjemte i fall, der dylik uppgift lemnats, ock lärer vara nödigt,
att underrättelse till registret ingår om åtalets utgång, oafsedt huru
domen utfaller. De i dessa hänseenden erforderliga nya bestämmelser i
lagen om straffregister hafva intagits i 5 § 2 mom. och i 2 § 3 mom.

De jemkningar och tillägg, som af komitén för öfrigt föreslagits,
torde icke erfordra särskild motivering.

137

VI.

Förordning om ändrad lydelse af 3 § 7 mom. i förordningen angående
mantalsskrifning den 6 Augusti 1894.

Då fånge i enlighet med lagen angående vilkorlig frigifning lösgifves
på prof, lärer han, der det lämpligen kan ske, komma att få sig anvisad
såsom vistelseort den kommun, der han före intagningen i fängelset senast
mantalsskrifvits och hvarest han under fängelsetiden på grund af stadgandet
i 3 § 7 mom. i Kongl. Förordningen angående mantalsskrifning
den 6 Augusti 1894 i vanliga fall allt jemt är eller bör vara mantalsskrifven.
Det torde dock inträffa, att annan vistelseort anvisas honom,
men i sådant fall synes icke deraf böra föranledas ombyte af mantalsskrifningsort.
Fattigvårdsutgifter under efterföljande tid skulle möjligen
genom dylikt ombyte ådragas den kommun, inom hvilken den frigifne
efter anvisning får sin bostad, och utsigten till sålunda ökad fattigvårdstunga
skulle i många fall inom kommunen alstra afvoghet mot den frigifne,
hvarigenom hans ställning försvårades. Jemväl för skyddsföreningar och
enskilde, som vore hugade att stödja den frigifne och bereda honom lämpligt
arbete, ökades svårigheten att skaffa honom anställning å ort, der förhållandena
eljest syntes lämpliga. Med afseende å dessa omständigheter
har ansetts ändamålsenligt, att i förordningen angående mantalsskrifning
fastställes att, derest fånge är vilkorligt frigifven, likväl under tiden skall
i fråga om mantalsskrifning så anses, som vore han fortfarande intagen i
straffanstalten.

UTLÄNDSK LAGSTIFTNING.

141

1. Öfversigt öfver lagstiftning i vissa främmande länder rörande
de ämnen, som utgjort föremål för komiténs behandling,
med undantag af vilkorlig dom och dermed närbeslägtade

rättsinstitut,

Norge.

Såsom frihetsstraff användas i Norge, enligt den i hufvudsakliga delar
ännu gällande strafflagen af år 1842, straffarbete och fängelse. Verkställigheten
af dessa straff är reglerad genom en den 31 Maj 1900 utfärdad lag.

Straffarbete ådömes antingen på lifstid eller på viss tid, minst sex straffarbete.
månader och högst femton år. Detta straff skall enligt 1900 års lag verkställas
i landsfängelse, som styres af en utaf Konungen antagen föreståndare
och vid hvilket skall finnas ett af föreståndaren och tjensteman vid
fängelset sammansatt fängelseråd för behandling af vissa ärenden, som i lag
eller reglemente angifvas. Enrum användes i vanliga fall under hela strafftiden,
om denna ej öfverstiger två år, men eljest under en del af straffet, från
sex månader till två år och derutöfver intill fyra år. Fångarne, som ej få
njuta annat underhåll än i fängelset bestås, sysselsättas med arbete inom
eller utom anstalten, och tages vid arbetets bestämmande så vidt möjligt
hänsyn till fånges anlag, färdighet och framtida ställning. Indelning i
klasser efter flit och uppförande kan förekomma. I högre klasser kunna
medgifvas större arbetsskilling, en mera utsträckt rätt till brefvexling och
mottagande af besök samt andra förmåner.

142

Vilkorlig Fånge, som utstått två tredjedelar af honom ådömdt straffarbete, dock
frigifning. um|er mingt sex månader, skall vilkorligt frigifvas, der ej hans uppförande i
straffinrättningen eller andra vigtiga omständigheter orsaka, att frigifningen
icke lämpligen bör ega rum, eller medföra, att förmånen skulle vara oförtjent.

Gör den vilkorligt frigifne sig skyldig till brottslig handling, som kan
medföra frihetsstraff, eller öfverträder han eljest de för frigifningen uppstäda
vilkor, kan han ånyo intagas i straffanstalten för att utstå den återstående
delen af straffet, och skall i sådant fall den tid, som förflutit från
frigifningen intill dess straffet ånyo verkställes, icke afräknas å strafftiden.
Vilkorlig frigifning kan derefter icke ega rum i annat fall, än då omständigheterna
i synnerlig mån tala derför.

Blir den vilkorligt frigifne icke inom tre år eller, om strafftiden till
den del straffet icke verkstälts är längre, inom samma tids utgång anhållen
för att i straffanstalten åter insättas, anses straffet vara verkstäldt.

Den, som är dömd till straffarbete på lifstid, kan under enahanda betingelser
som på viss tid dömd fånge efter tjugo års förlopp vilkorligt
frigifvas, och friheten blir definitiv, om han icke inom tio år åter i fängelset
intages eller för sådant ändamål häktas.

Beslut om vilkorlig frigifning fattas af fängelsets föreståndare efter
fängelserådets hörande, utom då fråga är om lifstidsfånge, i hvilket fall
beslutet gifves af vederbörande regeringsdepartement.

Vilkorligt frigifven person är underkastad häktning efter order af
åklagaremyndighet.

Dessa om vilkorlig frigifning meddelade stadganden, hvilka återfinnas
i ofvannämnda lag af år 1900, äro fullständigade genom administrativa
föreskrifter, för hvilka här nedan redogöres.

Vilkorlig frigifning bör icke eg a rum, om sannolika skäl finnas till
antagande, att fången på fri fot icke skall kunna på ärligt sätt förvärfva
sitt uppehälle.

När den tidpunkt nalkas, då en fånge aftjenat så stor del af straffet,
att han kan vilkorligt frigifvas, skall frågan om vilkorlig frigifning föreläggas
fängelserådet, hvars förhandlingar i ämnet jemväl skola afse fångens
framtida ställning och hvad i fall af behof kan åtgöras, för att han må
komma att vistas å lämplig ort, och för att bereda honom arbete. För
detta ändamål bör fängelsets föreståndare sätta sig i förbindelse med föreningar
för frigifne fångars skydd samt, der omständigheterna sådant påkalla,
med stats- eller kommunala myndigheter eller privatpersoner.

Leda icke fängelserådets förhandlingar angående vilkorlig frigifning
af fånge dertill, att frigifning beslutes, skall frågan åter upptagas inom ett
års förlopp och derefter ytterligare minst en gång om året.

143

Om vilkorlig frigifning af lifstidsfånge gör föreståndaren hemställan
hos justitiedepartementet, och skall han dervid foga handlingarna rörande
det mål, hvari straffet ådömts, protokoll öfver fängelserådets förhandlingar
i ärendet äfvensom erforderliga upplysningar om fångens person och förhållanden.

De vilkor, under hvilka frigifning må ega rum, bestämmas vid hvarje
särskild! tillfälle, och bör bland dem alltid förekomma, att den frigifne
skall föra ett ordentligt lefverne.

Vid frigifningen skall tillställas polismyndigheten å den plats, der
fången skall taga sin bostad, en efter faststäldt formulär affattad uppgift
om frigifningen, innehållande upplysning om fångens person och förhållanden,
om den person, hos hvilken han ärnar taga sin bostad, om domen
samt om de vilkor, på hvilka frigifningen egt ram, äfvensom fångens signalement.

Vilkorligt frigifven fånge är, i den mån omständigheterna föranleda
och medgifva, föremål för synnerlig uppmärksamhet från polismyndigheternas
sida. Syftet härmed är att afhålla honom från att återfalla i ett
brottsligt lif och att stödja honom i hans sträfvanden att föra en rättskaffens
vandel. I följd häraf bör så vidt möjligt undvikas att stadga
sådana förhållningsregler för den frigifne, genom hvilka allmän uppmärksamhet
onödigtvis skulle fästas derå, att han varit straffad. Der så kan
ske, bör polismyndigheten uppdraga åt fängelseföreningar eller likstälda
korporationer eller pålitliga privatpersoner att öfver den frigifne utöfva
den tillsyn, som finnes påkallad. Utom i nedan särskild! omförmälda fall
må den frigifne allenast då det anses oundgängligen nödigt åläggas att
personligen inställa sig för polismyndigheten. Men etter erhållet föreläggande
måste han ovilkorligen inställa sig vare sig hos polisman eller hos
den, som efter uppdrag från polismyndigheten utöfvar tillsyn öfver honom,
likasom det åligger den frigifne att rörande sina förhållanden meddela
polismyndigheten eller vederbörande tillsyningsman de upplysningar, som
kunna begäras.

Den vilkorligt frigifne har att inom tid, som af fängelsets styresman
bestämmes, inställa sig inför polismyndigheten å den ort, der han kommer
att hafva sin bostad, på landet inför länsmannen. Utan tillåtelse af polismyndigheten
eller länsmannen får den frigifne icke affiytta från vederbörande
stad eller länsmansdistrikt. Hvad sålunda är stadgadt utgör emellertid
icke hinder för honom att tillfälligt uppehålla sig å annan ort, då hans
sysselsättning eller andra vigtiga grunder det kräfva. Har han giltiga
skäl för önskan att flytta, nekas ej tillstånd dertill, der det icke kan
befaras, att han skall missbruka tillåtelsen genom att föröfva nya brott

144

eller att han genom flyttningen skall blifva indragen i ett dåligt lefverne.
Då tillstånd att afflytta från orten erhållits, har den frigifne att inom tid,
som af vederbörande polismyndighet utsättes, inställa sig hos polismyndighet
eller länsman å den ort, dit afflyttningen sker, och skall i god tid
meddelas sistnämnda myndighet underrättelse om flyttningen jemte de uppgifter
om den frigifne, som från fängelsets föreståndare erhållits, äfvensom
upplysning om hans uppförande efter frigifningen.

Skulle en vilkorligt frigifven fånge icke å utsatt tid inställa sig inför
polismyndigheten å den ort, der han skall hafva sin bostad, gifves order,
att han skall anhållas. Ertappas han, skall genom förhör utrönas, huruvida
omständigheter, som icke kunna tillräknas honom, föranleda att han
icke infunnit sig å vistelseorten, i hvilket fall han erhåller förständigande att
ofördröjligen begifva sig dit, hvaremot han i motsatt fall qvarhålles i häkte.
Om en vilkorligt frigifven fånge, som erhållit tillstånd att ombyta vistelseort,
icke å utsatt tid inställer sig för polismyndigheten å den nya vistelseorten,
skall underrättelse derom meddelas myndigheten å den förra boningsorten,
och har denna myndighet att, om så anses nödigt, förordna om den
frigifnes häktning. Likaledes skall order om häktning gifvas, om den frigifne
i annat fall, än då hans sysselsättning eller andra vigtiga grunder
föranledt honom att tillfälligtvis vistas å annan plats än uppehållsorten,
utan behörigt tillstånd lemnar sistnämnda ort. 1 hvarje fall, då en vilkorligt
frigifven fånge sålunda häktas, skall anmälan derom, ledsagad af
fångens förklaring samt öfriga erhållna upplysningar i ärendet, ingå till
fångvårdsstyrelsen, hvarjemte, om häktningen egt rum på grund deraf, att
fången utan tillåtelse lernnat vistelseorten eller efter tillstånd att afflytta
från samma ort icke inom behörig tid in stält sig inför vederbörande myndighet
å den nya boningsorten, den myndighet, som förordnat om häktningen,
skall afgifva utlåtande, huruvida den frigifne åter bör intagas i
straffanstalten.

Då en fånge vilkorligt frigifves, och äfven derefter, medan friheten
är vilkorlig, eger fängelsets föreståndare, om han i särskilt fall anser
lämpligt, att bestämmelserna angående uppsigten öfver vilkorligt frigifne
icke tillämpas, derom besluta.

Skulle en vilkorligt frigifven fånge hemfalla åt lösdrifveri och icke
kunna visa, att han på ärligt sätt försörjer sig, eller skulle han hängifva
sig åt dryckenskap eller eljest råka i förfall, eller söker han sällskap med
eller tager bostad hos illa beryktade personer, som icke äro beslägtade med
honom, eller skulle han eljest, med undantag för fall, som ofvan nämnts,
underlåta att ställa sig till efterrättelse någon af de särskilda, föreskrifter,
som meddelats rörande hans åtgöranden, erhåller han varning af polis -

145

myndigheten. Blir varningen fruktlös, hålles förhör med den frigifne, och
insändes derefter till fångvårdsstyrelsen protokoll öfver hvad han andragit
samt meddelas nämnda myndighet de upplysningar, som äro af nöden för
bedömande af frågan om den frigifnes förnyade intagande i straffanstalten,
hvarjemte polismyndigheten afgifver eget utlåtande i ärendet. Om den
frigifne begår gerning, som kan medföra frihetsstraff, skall fångvårdsstyrelsen
derom i enahanda ordning erhålla kännedom, och polismyndigheten åligger
att insända rättegångshandlingarna i målet. I afvaktan på beslut om frihetens
förverkande, kan polismyndigheten låta häkta den frigifne, om det
anses nödigt för att hindra honom från att afvika eller af hänsyn till den
allmänna säkerheten. Anmälan om häktning skall ofördröjligen göras hos
få ngvård sstyrelsen.

Om återkallelse af vilkorlig frihet besluter justitiedepartementet.

Fängelsestraff användes i Norge under tre former, nämligen såsom Fängelse.
arrest, såsom fängelse vid vanlig fångkost och såsom fängelse vid vatten
och bröd.

Arrestfånge eger inom de gränser, som af hänsyn till fångtukten föreskrifvas,
ombesörja sitt underhåll samt inredningen af fångrummet. Han
är berättigad sysselsätta sig med sådant arbete, som han sjelf anskaffar
och som icke strider emot god ordning i fängelset. Anskaffar han intet
arbete, föresättes honom sådant, hvilket så vidt möjligt skall lämpa sig för
hans anlag och färdighet. Straffet utstås enligt regeln i enrum. Det
ålägges på minst trettiotvå och högst två hundra fyrtio dagar.

De, som dömas till fängelse vid vanlig fångkost eller fängelse vid
vatten och bröd, äro med afseende på arbete underkastade samma bestämmelser,
som ofvan angifvits gälla för straffarbetsfångar, och fängelsestraffet
aftjenas i enrum, såvida ej särskilda omständigheter föranleda motsatsen.

För fängelse vid vanlig fångkost är kortaste tiden sexton dagar och längsta
tiden ett hundra tjugo dagar. Strafftiden för den, som undergår fängelse
vid vatten och bröd, kan deremot ej öfverstiga trettio dagar och är lägst
fyra dagar. Sådan fånges kost är under strafftiden inskränkt till vatten,
bröd och erforderligt salt. Afbrott i bestraffningen sker emellertid, der
straffet öfverstiger viss tidslängd, och tiden för afbrottet inräknas ej i
strafftiden, oaktadt fången alltjemt hålles i fängsligt förvar. Härom gälla
följande regler. År någon dömd till fängelse vid vatten och bröd på längre
tid än fem dagar, utstår han straffet med en dags uppehåll efter den femte
och den tionde dagen, två dagars uppehåll efter den femtonde och den
tjugonde samt tre dagars efter den tjugofemte. Under de dagar, då
afbrott eger rum, utgör förplägningen vanlig fångkost och behandlas

146

Böter.

fången på sätt, som är stadgadt rörande den, hvilken utstår fängelse vid
sådan kost. Skulle någon i följd af flera domar hafva att samtidigt undergå
fängelse vid vatten och bröd under längre tid än trettio dagar, blir
straffet för den Överskjutande strafftiden fängelse vid vanlig fångkost,
dervid sådant fängelse i fyra dagar motsvarar en dags fängelse vid vatten
och bröd. Den, som dömts till fängelse vid vatten och bröd, men finnes
icke kunna utan fara för helsan undergå sådant straff, skall i stället hållas
i fängelse vid vanlig fångkost under fyra gånger så lång tid. Qvinno!-,
som äro hafvande eller gifva di, äfvensom personer under aderton år få
ej underkastas fängelse vid vatten och bröd.

Då till fängelse dömes, bestämmer domstolen, hvilken art af nämnda
straff skall tillämpas, och tager dervid hänsyn till brottslingens ålder, kroppsbeskaffenhet
eller helsotillstånd, yrke och öfriga ställning. Dock skall
straffet vara fängelse vid vatten och bröd eller, om särskilda omständigheter
tala emot användningen af denna straffart, fängelse vid vanlig fångkost
i de fall, då fängelse ådömes för någon af vissa angifna förbrytelser,
såsom förfalskning af offentliga handlingar, mynt eller sedlar, svårare
form af mened, tjufnad, rån samt vissa slag af bedrägeri.

Böter ådömas till belopp från åtta till åtta hundra kronor. Indrifning
af ådömda böter eger icke rum, om den dömdes ekonomiska ställning
eller näring skulle genom åtgärden lida afbräck, utan förvandlas böterna
i sådant fall likasom vid bristande betalningsförmåga till fängelse.
Fängelsestraffets art bestämmes af vederbörande statsadvokat, som dervid
har att taga hänsyn till enahanda omständigheter beträffande den bötfäldes
person" som skolat vinna afseende, derest fängelsestraff omedelbart
ådömts. För böters förvandling till fängelse vid vatten och bröd innehåller
strafflagen tabell, och är derjemte stadgadt, att mot en dags fängelse
vid vatten och bröd svarar arrest i åtta dagar eller fängelse vid vanlig
fångkost under fyra dagar. Kortaste tiden för fängelse vid vatten och
bröd är, då detta straff användes såsom förvandlingsstraff, tre dagar, hvilken
strafftid motsvarar böter till och med tjugo kronor. För böter å
femtio kronor är tiden fem dagar, och utgör tiden sju dagar för böter
till belopp af ett hundra kronor samt tio dagar för böter a två hundra
kronor. Straffet verkställes med afbrott på enahanda sätt som omedelbart
ådömdt fängelse vid vatten och bröd.

147

Förslag till ny strafflag och till lag angående bland annat verkställig- Lagförslag,
het af frihetsstraff hafva utarbetats af en kommission, som i November
1885 tillsatts af den norska regeringen.

Enligt dessa förslag äro frihetsstraffen fängelse och arrest (Hefte).

Fängelse, med hvithet straff arbetsskyldighet är förbunden, ådömes Fängelse.
från tjugoen dagar intill femton år eller, i händelse af sammanträffande
af brott, intill tjugo år eller ock på lifstid. Om straffet ej ådömts för
längre tid än två år, skall det, såvida icke särskilda omständigheter göra
sådant olämpligt, i sin helhet aftjenas i enrum. Fånge, som skall utstå
straffet på viss längre tid, skall under samma vilkor hållas i enrum från
sex månader intill fyra år.

Rätten kan bestämma, att ådömdt fängelse helt eller delvis förvandlas
till skärpt fängelse. Sådan förvandling kan ock på den dömdes begäran Skärpning.
eller med hans samtycke beslutas vid verkställigheten. Skärpt fängelse
är antingen fängelse vid vatten och bröd intill tjugo dagar eller fängelse
med hårdt nattläger intill trettio dagar, och anses en dags fängelse af
förstnämnda slag likasom två dagars fängelse af sistnämnda art motsvara
tre dagars vanligt fängelse.

För den, som aftjenar fängelse vid vatten och bröd, afbrytes skärpningen
på det sätt, att han erhåller mellan den fjerde och femte dagen
en, mellan den åttonde och nionde två, mellan den tolfte och trettonde
samt mellan den sextonde och sjuttonde tre mellandagar, under hvilka
han hålles i vanligt fängelse. Han kan sysselsättas med arbete, som ej
medför fara för öfveransträngning.

Qvinnor, som gifva di, underkastas icke skärpt fängelse, och personer
under aderton år få ej undergå fängelse vid vatten och bröd. Ej heller
kommer skärpt fängelse till användning, om det eljest finnes kunna medföra
fara för helsan.

Af kommissionen föreslagna bestämmelser om vilkorlig frigifning Vilkorlig
hafva legat till grund för de stadganden i ämnet, som meddelats i fr’9!fmng.
ofvan nämnda lag af år 1900. Vissa skiljaktigheter finnas dock. För
vilkorlig frigifning från fängelsestraff förutsättes visserligen enligt kommissionens
förslag likasom enligt gällande lag, att den tid, hvarunder
straffet aftjenats, motsvarar två tredjedelar af den i domen bestämda
strafftiden, men straffet måste enligt förslaget hafva verkstälts under
minst ett år. Vidare har enligt förslaget fängelserådet att i hvarje fall
fatta beslut om vilkorlig frigifning och om förverkande af vilkorlig
frihet.

Arrest (Flefte) kan ådömas från tjugoen dagar till tjugo år. Verk- Arrest.
ställigheten af detta straff är anordnad i nära öfverensstämmelse med

148

Böter.

gällande regler angående den mildaste arten af fängelse. De sex första
månaderna af strafftiden hålles fången skild från andra fångar.

Arrest kan, då straffet förekommer till verkställighet, på den dömdes
begäran eller med hans samtycke förvandlas till fängelse under hälften så
lång tid eller, om fara för den dömdes helsa ej finnes derigenom kunna
uppstå, till skärpt fängelse. Begär den dömde vid verkställighetens början,
att arreststraffet skall till fängelse förvandlas, får denna begäran icke
afslås.

Äfven om i särskild! lagbud fängelse nämnes såsom det enda frihetsstraff,
hvilket kan för visst brott ådömas, eger dock domstolen för
brottet döma till arrest, så framt särskilda omständigheter göra det antagligt,
att den brottsliga handlingen icke härrört ur ett förderfvadt
sinnelag.

Vilkorlig frigifning från arrest medgifves icke enligt förslagen.

Den i strafflagsförslaget uppstäda indelningen af brottsliga handlingar
i förbrytelser och förseelser eger betydelse bland annat i fråga om
grunderna för bötesstraffs bestämmande. Böter kunna nämligen åläggas
för förbrytelser till belopp från tre till tjugo tusen kronor och för förseelser
från en till tio tusen kronor, och inom dessa gränser skall boten i
regeln så bestämmas, att det minsta bötesbelopp, som ådömes för en förbrytelse,
icke understiger brottslingens sannolika inkomst för två dagar
och det största beloppet icke öfverstiger hans antagliga inkomst för tre
månader, samt att den lägsta bot, som ådömes för en förseelse, icke understiger
den brottsliges inkomst för en half dag och den största icke
öfverstiger hans inkomst för en och en half månad. I de fall, då inkomst
ej finnes och således ej kan läggas till grund för beräkningen, skall den
brottsliges sannolika utgift efter medelberäkning i stället utgöra norm.
Dervid bör särskild! hänsyn fästas å den brottsliges förmögenhetsförhållanden
och hvad han efter sin ställning antages kunna utbetala.

Enligt närmare bestämmelser, som af Konungen utfärdas, kan bötfäld
person berättigas betala böterna terminsvis eller aftjena dem genom arbete
i statens eller kommunens tjenst. Betalas böterna icke och aftjenas de ej
heller, skola de indrifvas, med mindre den bötfäldes ekonomiska ställning
eller näring synes derigenom komma att lida känbart afbräck.

Då böter åläggas, bestämmes samtidigt ett fängelsestraff från en dag
intill tre månader eller i vissa fall intill fyra och en half månader, hvilket
straff skall i stället för bötesstraffet verkställas, såvida böterna icke
på något af ofvannämnda sätt utgöras.

Har den dömde betalt en del af böterna, men återstoden skall aftjenas
genom frihetsstraff, minskas det i domen bestämda frihetsstraffet i

149

proportion derefter. Sedan en del af böterna aftjenats genom frihetsstraff,
kan återstoden betalas med den verkan, att förvandlingsstraffet
upphör.

Danmark.

Enligt den i Danmark gällande strafflagen af den 10 Februari 1866
äro frihetsstraffen af två slag, nämligen straffarbete och fängelse. Förutom
dessa användes emellertid i vissa fall tvångsarbete såsom ett tredje slag
af frihetsstraff.

Straffarbete förekommer i sin ordning under två skilda former, så- Straffarbete.
som arbete i tukthus och såsom arbete i korrektionshus, och straffet anses
lika strängt i det ena fallet som i det andra. Hufvudsakliga skilnaden
mellan de två formerna för straffarbetet hvilar derpå, att tukthusen äro
gemensamhetsfängelser men korrektionshusen cellfängelser. I de fall, då
domstol vid bestämmande af straff eger rätt att välja emellan arbete i
tukthus och arbete i korrektionshus, användes det sistnämnda straffet,
derest med hänsyn till brottslingens ålder och föregående lefnad samt
brottets beskaffenhet synes antagligt, att afsöndringen från andra fångar
skall lända honom till gagn, hvaremot arbete i tukthus ådömes de äldre
eller mera förhärdade brottslingarne och i synnerhet dem, som förr undergått
sådant straff eller utstått ett flerårigt eller två eller flere straff af
arbete i korrektionshus.

Arbete i tukthus kan ådömas på lifstid men eljest ej, utom i undan- Tukthus.
tagsfall, för längre tid än sexton år. Kortaste tiden är två år. Rörande
straffets verkställighet gälla bestämmelser, som meddelats den 13 Februari
1873.

Straffet verkställes efter progressivt system genom tre stadier: förberedelsestadiet,
tvångsstadiet och öfvergångsstadiet. Härtill sluter sig
efter omständigheterna ett begränsadt och vilkorligt benådningstillstånd.

Under den egentliga strafftiden är fångens förhållande föremål för bedömande
på det sätt, att för hans uppförande och för hans flit såväl vid
arbetet som vid undervisningen gifves honom, särskildt för hvarje, ett af
följande betyg: synnerligen god, god, medelmåttig och dålig. De tre
första betygen anses såsom resp. tre, två och en betygsenheter, hvaremot
det sistnämnda betyget medför förlust af tre betygsenheter.

150

Tiden för förberedelsestadiets genomgående utgör tre månader, och
eger fången, der han sådant önskar, undergå denna del af straffet i cell.
Vid slutet af hvarje månad lemnas två betyg, ett för uppförande och ett
för flit i arbetet. Efter dessa betyg bestämmes, till hvilken klass af nästa
stadium fången vid den derför bestämda tid skall öfvergå. Har han nämligen
erhållit minst tolf betygsenheter (i medeltal betyget god), öfvergår
han till tvångsstadiets andra klass, hvaremot han eljest får börja med
lägsta klassen å tvångsstadiet.

På tvångsstadiet finnas fem klasser, och hållas fångarne i de särskilda
klasserna skilda från öfriga fångar. För att kunna uppflyttas i en
högre klass skall fånge hafva förvärfvat ett visst antal betygsenheter, olika
för de särskilda klasserna, hvarjemte är bestämd en viss tid för kortaste
uppehållet i hvarje klass enligt följande tabell, hvilken jemväl afser öfriga
stadier:

Strafftiden i år.	Tiden för för-beredelsesta-diet i månader.	Kortaste tiden för tvångsstadiet i månader.	Kortaste tiden för öfvergångs-stadiet i månader.	Längsta tiden för vilkorlig benådning i månader.
1 kl.	2 kl.	3 kl.	4 kl.	5 kl.
2	3		6	9	6
3	3	—	6	9	12	6	—	—
4	3	—	6	9	12	18	—	—
5	3	—	6	9	12	24	6	—
6	3	—	6	9	12	24	18	—
7	3	—	6	9	12	24	18	12
8	3	—	6	9	16	24	22	16
10	3	—	6	9	18	36	24	24
12	3	—	6	9	24	36	30	36
16	3	—	6	9	30	48	32	64

Uppnår fången före minimitidens utgång flera betygsenheter, än som
för uppflytfningen erfordras, skall det Överskjutande antalet tillgodoföras
honom i nästa klass. För dåligt uppförande kan fången nedflyttas i en
lägre klass intill den nedersta, och vid sådan flyttning mister fången det
förvärfvade öfverskottet betygsenheter.

Då fången uppnått öfvergångsstadiet, mildras strafftvånget i flera afseenden.
Han eger bära en drägt, som mera öfverensstämmer med den
frie arbetarens, arbetet sker ej längre inom lås och bom, och så vidt möj -

151

ligt anvisas fången den sysselsättning, hvarmed han ämnar i framtiden
förtjena sitt bröd. Af ar be tsförtj ensten erhåller han viss andel, som bestämmes
med ledning af hvad en fri arbetare anses förtjena. Fången erhåller
ej särskilda betyg öfver sitt förhållande, men det åligger likväl
straflinrättningens styrelse att med uppmärksamhet iakttaga, huru han
använder den större frihet, som förunnats honom. Hvar tredje månad
skall i de hvarje vecka återkommande sammanträdena af fängelsets funktionärer
särskild förhandling om fången ega rum och i protokollet antecknas
hvad om hans förhållande blifvit anmärkt. Skulle han begå straffvärd
förseelse eller gifva anledning till misstro, skall han nedflyttas till
tvångsstadiet, och han kan derefter ej ånyo uppflyttas till öfvergångsstadiet
utan justitieministeriets särskilda tillstånd.

Vilkorlig benådning kan meddelas fången, då han erforderlig tid hållits å ^ Vilkorlig
öfvergångsstadiet. Framställning om dylik förmån göres till justitieministeriet ienadmn9-af fängelsets styrelse, då denna närer en på fångens hela förhållande grundad
förhoppning, att han framdeles skall föra ett ostraffligt lefverne, och
då ett hederligt sätt att förtjena lifsuppehället eller en ställning i samhället
tillförsäkrats fången. Då fånge vilkorligt benådas, lösgifves han ur
straffanstalten och öfverlemnas till polischefen på den plats, der hans
uppehälle är honom tillförsäkrad!, hvarjemte polismyndigheten erhåller
besked om hans personliga förhållanden. Straffanstaltens styrelse underrättar
fången om de vilkor, under hvilka han blifvit benådad, och tilldelar
honom ett frihetspass, hvilket innehåller dessa vilkor, som äro, att han
för ett arbetsamt och redligt lefverne och att han nöjaktigt följer de
föreskrifter, polismyndighet meddelar honom. Uppfyllas ej vilkoren, äfventyrar
den vilkorligt benådade att utan dom återintagas i straffanstalten
för att utstå den återstående delen af straffet. Fullständig frihet ernås
ej förr, än den i domen bestämda strafftiden gått till ända, och intill dess
är den vilkorligt benådade ej undandragen straffanstaltens om ock mera
medelbara tillsyn, och afföres han derför ej heller från fångiistorna. Hvar
tredje månad afgifver polismyndigheten meddelande till straffanstaltens
styrelse angående den frigifne. Öfverträder denne de särskilda föreskrifter,
som kunna vara honom meddelade af den polisman, under hvilkens tillsyn
han är stäld, eller är hans förhållande öfver hufvud taget sådant, att
han ej uppfyller den i frihetspasset intagna föreskriften, att han skall föra
ett arbetsamt och redligt lefverne, åligger polismyndigheten att derom
underrätta straffanstaltens styrelse. Inkommer sådan anmälan och föranleder
densamma framställning från fängelsets styrelse till justitieministeriet,
kan detta besluta, att den vilkorligt benådade fången skall återföras
till straffanstalten för att der aftjena den del af straffet, som vil -

152

Angående
arbete i
tukthus.

Korrektions hus.

korligt efterskänkts. Begår den frigifne straffbar handling, skall han, då
straffet härför icke uppgår till straffarbete, först aftjena det nya straffet och
omedelbart derefter öfverlemnas till straffårbetsanstalten, hvaremot han, om
straffet är straffarbete, först skall aftjena återstoden af det äldre straffet.

Såsom är nämndt, förekommer hvarje vecka ett sammanträde af fängelsets
funktionärer, och med förhandlingarne afses bland annat att befrämja
kännedomen om hvarje särskild fånge. Dessutom har föreståndaren
att föra en bok med särskildt upplägg för hvarje fånge och att der anteckna
allt, som angår fången, så att man när som helst kan deraf inhemta
fullständig kännedom om fångens hela lif i straffanstalten.

Beträffande dem, som dömts till arbete i tukthus för lifstiden, är att
märka, det justitieministeriet i hvarje särskildt fall bestämmer, i hvad
man och efter hvilka närmare angifna grunder uppflyttning i de olika
stadierna och klasserna kan ega rum. Jemväl dessa fångar kunna vilkorligt
benådas såsom de på viss tid dömde, och definitiv frihet kan sedermera
ernås genom fullständig benådning.

Improduktivt arbete förekommer ej i de danska tukthusen, och ej
heller användes arbete såsom särskild straffskärpning. Manliga tukthusfångar,
som befinna sig å öfvergångsstadiet, hållas till arbete utomhus.
Under senare tider har man dessutom försöksvis sysselsatt nämnda fångar
och manliga fångar i de högre klasserna af tvångsstadiet med uppodling
af ljungmark. Under uppsigt af vaktare sändas de till aflägset och afsides
belägen sådan mark, där arbetet består i gräfning för plantering af barrträd.
I fråga om ändamålsenligheten af denna anordning hafva emellertid
olika meningar uttalats.

Arbete i korrektionshus aftjenas i vanliga fall i cell, der fången uppehåller
sig dag och natt. Kortaste tiden för detta straff är åtta månader,
och strafftiden får icke utom i vissa undantagsfall öfverskrida sex år.
Då verkställigheten eger rum i cell, sker sådan förkortning af strafftiden,
att denna, der någon är dömd till åtta månaders straff, nedsättes till sex
månader samt, då domen lyder å längre tid, minskas med en tredjedel
för de första tre åren och med hälften för följande tid. Af särskilda
skäl kan emellertid arbete i korrektionshus komma att aftjenas i gemensamhetsfängelse,
i hvilket fall afkortning å strafftiden icke eger rum. I
administrativa författningar angifvas utförliga regler för cellfångarnes behandling
i olika klasser efter progressivt system. Då arbete i korrektionshus
aftjenas i gemensamhetsfängelse, gälla i det hela samma regler som
för tukthusarbete, dock med vissa afvikelser. Tiden för uppehållet i de
särskilda klasserna är kortare, och vilkorlig benådning kan icke förekomma.

153

Med användningen af tvångsarbete afses hufvudsakligen att motarbeta
lösdrifveri och dess följder. Men detta straff har erhållit en utvidgad
tillämpning genom en lag den 11 Maj 1897, innefattande vissa bestämmelser
angående våld mot saklös person. Misshandel å person, som icke
vidtagit åtgärd, hvilken kunde gifva grundad anledning till våldet,
kan enligt denna lag, då gerningen föröfvats under vissa i lagen angifna
omständigheter, som gjort den jemväl till fridsbrott, eller då den varit
förenad med öfverträdelse af gällande ordningsföreskrifter, bestraffas med
tvångsarbete intill sex månader i stället för böter eller fängelse, så framt
våldsgerningen vittnat om böjelse för rått och våldsamt uppträdande, samt
gemingsmannen förut för våld dömts till strängare straff än böter. Jemväl
i vissa andra fall kan tvångsarbete i stället för böter eller fängelse
ådömas för våld å saklös person.

Såsom fängelsestraff användas enkelt fängelse, fängelse vid vanlig fångkost,
fängelse vid vatten och bröd samt statsfängelse. Dessa straff verkställas
i enrum, der icke hinder möter på grund af fånges helsa eller
sinnestillstånd. Arbetstvång eger icke rum, men man söker i allmänhet
förmå fångarne att arbeta. Enkelt fängelse ådömes på högst två år, fängelse
vid vanlig fångkost ej öfver sex månader och fängelse vid vatten
och bröd för högst trettio dagar. Kortaste tiden för dessa tre slag af
fängelse är två dagar. Då straffet för ett brott i strafflagen bestämmes
till fängelse utan närmare angifvande af straffets art, ega domstolarne val
emellan enkelt fängelse, fängelse vid vanlig fångkost och fängelse vid
vatten och bröd, dervid till ledning gäller, att mot en dags fängelse vid
vatten och bröd anses svara fyra dagars fängelse vid vanlig fångkost och
sex dagars enkelt fängelse.

Den, som är dömd till fängelse vid vatten och bröd, erhåller under
strafftiden till föda allenast vatten och bröd jemte salt. Är strafftiden
fem dagar eller kortare tid, verkställes straffet utan afbrott, men om
strafftiden är två eller flera gånger fem dagar, eger två dagars uppehåll
rum efter femte och tionde dagarne, tre dagars uppehåll efter femtonde
och tjugonde samt fyra dagars uppehåll efter den tjugofemte dagen. Då
strafftiden är sex dagar, blir straffet efter tre dagars förlopp afbrutet under
en dag, men om den år sju, åtta eller tolf dagar, får fången efter
att hafva utstått straffet fyra dagar den femte dagen fri. Mellantiden
kan dock, om fången så önskar och läkaren finner, att fångens helsa derigenom
ej utsättes för fara, förkortas eller, om strafftiden ej är längre
än åtta dagar, alldeles bortfalla. Likaledes kunna mellantiderna, då strafftiden
är tre eller flere gånger fem dagar, på fångens begäran och om
läkaren finner skäl dertill, förlängas intill fem dagar. Under de dagar

Tvångs arbete.

Fängelse.

154

Böter.

Yngre

personer.

afbrott i straffet eger rum far fången vistas å fri fot, såvida det anses
säkert att han icke afviker, men behandlas eljest i fängelset lika med
ransakningsfånge. Har någon, som uppnått sextio års ålder, dömts till
fängelse vid vatten och bröd, hålles han i stället till fängelse vid vanlig
fångkost under fyra gånger så lång tid, men om han föredrager att undergå
det ådömda straffet, tillätes honom sådant, i fall läkaren finner, att
hans helsa derigenom ej utsättes för fara. Äfven i andra fall, då någon
på grund af särskild kroppsbeskaffenhet antingen alldeles icke eller ock ej
hela tiden kan uthärda fängelse vid vatten och bröd, utbytes straffet mot
fängelse vid vanlig fångkost efter samma förvandlingsgrund, och gäller
detta äfven med afseende på hafvande och digifvande qvinnor.

Statsfängelse, som anses i stränghet motsvara enkelt fängelse, ådömes
antingen på viss tid, ej under sex månader och icke öfver tio år, eller på
lifstid. Det användes såsom straff för vissa statsförbrytelser och för envigesbrott.

Böter kunna enligt den danska strafflagen ådömas till belopp från
två kronor till fyra tusen kronor. Vid beloppens bestämmande tages hänsyn
i synnerhet till den brottsliges förmögenhetsförhållanden. Indrifning
af böterna eger icke rum, utan ersättas böterna af frihetsstraff, i fall de
icke inom föresatt tid gäldas. Förvandlingsstraffet bestämmes i domen
till enkelt fängelse, hvars tidslängd utmätes efter den brottsliges personliga
förhållande och sakens öfriga omständigheter, dock så, att mot hvarje
bötesbelopp af två hundra kronor ej må svara mera än trettio dagars
fängelse. På den dömdes begäran kan förvandlingsstraffet öfvergå till
fängelse vid vatten och bröd å så lång tid, som af det bestämda förhållandet
emellan straffen betingas. Härvid märkes dock, att kortaste
tiden för fängelse vid vatten och bröd är två dagar och att, när tiden för
det i domen bestämda förvandlingsstraffet utgör ett antal dagar, som ej
jemnt kan delas med sex, den Överskjutande delen bortfaller, så vidt den
är en eller två dagar, men eljest räknas lika med en dags fängelse vid
vatten och bröd.

Den kriminela myndighetsåldern inträder i Danmark redan vid fylda
tio år, men å andra sidan utgör alltid den omständigheten, att en brottsling
vid gerningens föröfvande ännu icke uppnått aderton års ålder, en
straffminskningsgrund. Den, som efter att hafva fylt tio men icke femton
år begår brott, straffas allenast i det fall, att det antingen efter förbrytelsens
beskaffenhet, såsom då den är dråp, misshandel, hvaraf följer betydlig
kroppsskada, stöld, rån eller mordbrand, eller ock i följd af brottslingens
förståndsutveckling och uppfostran kan antagas, att han insett handlingens
straffbarhet, samt dessutom strängare straff än böter eller enkelt fän -

155

gelse skulle hafva ådömts honom, om han varit öfver aderton år. Fängelse
vid vatten och bröd användes icke å personer, som äro under aderton
år, men deremot förekommer kroppsstraff för sådana yngre brotts- Kroppslingar.
Dessa straff äro af två arter, ris och prygel, af hvilka ris till- straff delas

gossar emellan tio och femton år och flickor mellan tio och tolf år
samt prygel användes å ynglingar i ålder emellan femton och aderton år.

I begge fallen bestämmes i domen antalet slag, och kunna dessa icke
vara färre än tio eller öfverstiga tjugofem, med undantag i sådan mån,
att synnerligen vanartiga barn kunna dömas att erhålla tjugofem slag
ris under hvardera af två dagar. Beträffande tillämpningen af kroppsstraffen
innehåller strafflagen, att i stället för fängelse vid vatten och bröd
användes för den, som är under femton år, enkelt fängelse i högst sextio
dagar eller ris samt för den, som är emellan femton och aderton år, fängelse
vid vanlig fångkost eller prygel.

Eu af den danska regeringen år 1893 tillsatt komité har afgifvit be-lagförslag,
tänkande och lagförslag angående bekämpande af brottsligheten bland
yngre personer. Jemte det inrättande af uppfostringsanstalter föreslagits
i särskild lag, har komitén utarbetat två alternativa förslag till ändring i
den gällande rätten angående straff för yngre personer.

I begge alternativen föreslås straffrihet, der brottslig gerning föröfvats
af barn, som icke fylt femton år, i följd hvaraf risstraffet skulle komma
att upphöra.

Beträffande personer i ålder emellan femton och aderton år skulle,
enligt det mindre djupt ingripande alternativet, prygel visserligen fortfarande
komma till användning såsom enligt gällande strafflag, men i
öfrigt vissa afvikande bestämmelser tillämpas. Så innehåller detta förslag
att, om en person i ålder emellan femton och aderton år begått en förbrytelse
och åtal egt rum, innan han fylt aderton år, i domen kan bestämmas,
att vissa i lag om behandling af brottsliga och sedligt försummade
barn och unga personer omförmälda uppfostringsåtgärder skola användas
i stället för straff. Skulle rätten finna den tilltalades uppfostran
hafva blifvit i sådan grad försummad eller hans sedliga utveckling i öfrigt
vara så bristfällig, att hans intagande i en uppfostringsanstalt synes önskvärdt,
men rätten dock på grund af den brottsliges ålder eller förbrytelsens
beskaffenhet finner det möta betänkligheter att befria honom från
straff, kan domen lyda på straff jemte intagande i en uppfostringsanstalt.

Den ifrågavarande åldern utgör jemväl enligt förslaget en straffminsk -

156

ningsgrund, och kan straffet under förmildrande omständigheter bestämmas
till böter, der fängelse eljest skolat följa. Till införlifvande med
straffsystemet föreslås vidare varning, som skulle på det sätt komma till
användning för brottsling emellan femton och aderton år, att, då han första
gången tilltalats för straffbar gerning och denna varit af så obetydlig
beskaffenhet, att straffet, der gerningsmannen varit öfver aderton år, icke
skulle hafva öfverstigit böter eller enkelt fängelse i en månad, undersökningsdomaren
egde tilldela den brottslige en varning (Advarsel) och dermed
afsluta rättegången.

Jemväl enligt det andra alternativa förslaget kunna under enahanda
förhållanden, som nyss nämnts, uppfostringsåtgärder med afseende å brottsling
emellan femton och aderton år enligt föreskrift i domen komma till
användning i stället för eller jemte straff. Detta förslag innehåller vidare
följande bestämmelser rörande straff för brott, begångna af personer i
sagda ålder. Straffen äro straffarbete, fängelse, böter och för manspersoner
prygel. Straffarbete utstås, såvida den brottslige vid domens afkunnande
icke uppnått aderton års ålder, i en särskild afdelning af straffanstalten,
och fångarne hållas skilda från andra fångar samt sysselsättas,
intill dess de fylt tjugoett år, så vidt möjligt i fria luften. Om fånges
helsotillstånd tillåter det, aftjenas i enrum den första fjerdedelen af straffet,
dock icke under tre och icke öfver nio månader, utan att afkortning å
strafftiden medgifves. Den återstående delen af straffet tillbringa fångarne
dagen i gemensamhet, likväl så, att ej flera än åtta fångar hållas tillsammans.
Då fånge utstått en tredjedel af straffet, dock icke under sex
månader, kan han, om han ännu ej fylt tjugo år, med justitieministeriets
tillstånd intagas i en af de i lagen om behandling af brottsliga och sedligt
försummade barn och unga personer omförmälda strängare uppfostringsanstalter
för att der tillbringa den återstående strafftiden, men skulle
han göra sig skyldig till dåligt uppförande, kan han när som helst återföras
till straffanstalten. Vilkorlig benådning kan efter beslut af justitieministern
ega rum, då den dömde hållits två år i straffanstalten eller i
denna jemte uppfostringsanstalten och derigenom utstått minst två tredjedelar
af straffet. Fängelse ådömes icke på kortare tid än en månad och
ej öfver ett år. Straffet är förenadt med arbetstvång och utstås i enrum
eller i hvarje fall så, att fångarne hållas skilda från äldre förbrytare. Annan
kost, än i reglemente föreskrifves, får ej åtnjutas. Vilkorlig benådning
kan medgifvas, då fånge utstått hälften af straffet, dock minst tre
månader. Det så föreslagna fängelsestraffet skall anses i stränghet motsvara
fängelse vid vanlig fångkost. Vid bestämmande af belopp för böter
skall synnerligt afseende fästas å den brottsliges förmögenhetsförhållande

157

och hvad han efter omständigheterna i öfrigt antages kunna utbetala. I
dom å böter kan medgifvas, att böterna erläggas genom afbetalningar veckoeller
månadsvis, dock att hela betalningstiden ej får öfverstiga sex månader,
räknadt från domens afkunnande. Dessutom kan efter bestämmelse
i domen föreläggas den dömdes husbonde eller arbetsgifvare att efter vissa
regler innehålla af den dömdes aflöning hvad till böternas behöriga erläggande
åtgår. Om böterna icke betalas eller afbetalning icke eger rum inom
den bestämda tiden samt uppskof, som på grund af särskilda omständigheter
kan beviljas, icke er hålles, skall ett i domen bestämdt förvandlingsstraff
af fängelse eller tvångsarbete i stället aftjenas, och gäller såsom regel
vid detta straffs utmätande, att två dagars fängelse eller tvångsarbete motsvarar
så stor del af bötessumman, som en person i den dömdes ställning
antages i allmänhet kunna förtjena om dagen. Har en del af böterna
betalts, minskas förvandlingsstraffet i förhållande derefter. De sålunda beträffande
böter och förvandlingsstraff föreslagna stadganden tillämpas emellertid
icke, derest den bötfälde vid domens meddelande redan uppnått en
ålder af tjugoett år. Prygel ådömes endast för förbrytelser, som vittna om
synnerlig råhet. 1 sådant fall kan straffet användas å mansperson i ålder
emellan femton och tjugoett år, så vidt han att döma af infordradt läkareintyg
antages kunna uthärda straffet, och äfven om han vid den brottsliga
gerningens föröfvande var mera än aderton år gammal. Slagens antal bestämmes
i domen, och de få ej vara färre än tio eller öfverstiga tjugofem.
Efter bestraffningen intages den dömde i straffinrättning och hålles i enrum
i en tid af tre till sju dagar, hvilken tid likaledes fastställes i domen.
Der tillämpning af de sålunda för unga brottslingar bestämda straff eljest
ej kan ega rum, skall förvandling af de för de särskilda brotten i allmänhet
stadgade straff verkställas enligt de för jemförelse mellan straffen bestämda
grunder. Likvisst skall bötesstraff användas, der sfraffet eljest
skolat blifva fängelse vid vatten och bröd å kortare tid än åtta dagar,
fängelse vid vanlig fångkost å tid, understigande en månad, eller enkelt
fängelse under mindre än en och en half månad; och om straffet efter
vanliga regler skolat blifva böter eller enkelt fängelse i högst en månad,
kan undersökningsdomaren, då den brottslige ej förut gjort sig skyldig
till lagöfverträdelse och brottet är obetydligt, afsluta saken med
varning.

158

Tukthus.

Fängelse.

Finland.

I Finland utfärdades strafflag den 19 December 1889, och af samma
dag är jemväl en särskild förordning om verkställighet af straff. Det
dröjde dock flera år, innan dessa begge författningar begynte tillämpas.

Såsom allmänna straffarter upptagas i strafflagen, jemte dödsstraff, tukthus,
fängelse och böter.

Tukthus ådömes antingen på lifstid eller på viss tid, ej under sex
månader och ej öfver tolf år utom vid sammanläggning af straff, då tiden
kan uppgå till femton år. Fången hålles till tvångsarbete för kronans
räkning, och arbetet lämpas så vidt möjligt efter fångens fallenhet och
sannolika näringsfång efter frigifningen. De manliga fångar, som i straffanstalten
förhållit sig väl och icke förvaras i enrum, kunna under nödig
bevakning användas till tvångsarbeten i fria luften äfven utom straffanstalten,
dock utan att sammanföras med frie arbetare. I tukthusen äro
fångarne indelade i klasser, som äro tvångsklass, läroklass, en eller flere,
och pröfvoklass. I strafftidens början tillhör fången alltid tvångsklassen, och
uppflyttning derifrån till läroklass samt sedermera till högre klass grundas
å vitsord, som efter hans förhållande tilldelas honom. Straffets första
del aftjenas i enrum under tid, som tukthusdirektionen bestämmer, dock
minst fyra månader, der fången ej är under aderton år. Sedan fången
uppflyttats i läroklass, utför han arbetet i gemensamhet med andra fångar,
men vistas i öfrigt i enrum, och då fången öfvergått till pröfvoklassen, är
gemensamheten fullständig. Inkomsten af arbetet tillfaller kronan, men
fånge, som i läroklass eller pröfvoklassen förhållit sig väl, tillgodoskrifves
en sparpenning, hvars belopp i de särskilda klasserna bestämmes af
senaten. Till åtskilnad emellan klasserna beviljas i läroklass och pröfvoklassen
åt fångarne sådana förmåner, som äro egnade att låta strafftvånget
framstå i tvångsklassen såsom svårast, i läroklass såsom lättare och i pröfvoklassen
såsom lättast, till exempel i fråga om rättigheten att brefvexla med
och emottaga besök af anförvandter och vänner. I pröfvoklassen tillätes
fånge efter hand att inom tukthuset eller vid arbete utom anstalten, der
sådant förekommer, utföra förrättningar, som förutsätta förtroende samt,
utan att blottställa ordning och säkerhet, gifva honom ökadt tillfälle att
ådagalägga sin bättring.

Till fängelsestraff dömes på viss tid, ej under fjorton dagar och ej
öfver fyra år. Fängelsetiden kan dock i vissa fäll vara längre, antingen

159

på grund af särskilda föreskrifter, såsom vid straff för envigesbrott, då
tiden kan uppgå till tolf år, eller ock efter sammanläggning af straff, då
tiden kan uppgå till sex år eller under vissa förhållanden till ännu mera.
Fångarne äro skyldiga att arbeta, men få efter eget val och för egen
räkning anvisa arbete, som är förenligt med straffanstalten. Kan fånge
ej anvisa sådant arbete, måste han förrätta handtverk, handaslöjd eller
annat lämpligt handarbete för det allmännas räkning. Jemväl fängelsefångarne
äro indelade i klasser, och gäller beträffande uppflyttning från
lägre klass till högre hvad derutinnan är stadgadt om tukthusfångarne.

Så vidt möjligt hålles fången i strafftidens början i enrum under tid, som
af fängelsedirektionen bestämmes intill tolf månader, såvida ej vigtigt
skäl talar för ytterligare utsträckning. Hör fången till högre klass, eger
han genom föreståndarens bemedling af sin arbetsinkomst eller sparpenning
använda högst hälften till någon beqvämlighet eller prydnad i sitt
fångrum eller till förbättring i kosten eller annan oskyldig välfägnad. Slutligen
kan nämnas, att fängelsefångarne ega begagna egna kläder.

Såväl tukthus- som fängelsefångar kunna vilkorligt frigifvas före straff- Vilkorlig
tidens utgång. För att sådan frigifning skall kunna ega rum, erfordras,
att fången dömts till frihetsstraff i tre år eller derutöfver och utstått tre
fjerdedelar af straffet, således minst två år tre månader, att på grund af
hans förhållande under strafftiden ett ostraffligt lefverne kan med sannolikhet
väntas af honom, samt att visshet finnes, det han efter frigifningen
har ärlig försörjning. Hemställan om frigifningen göres af direktionen
för straffanstalten hos Storfursten, och vid denna hemställan fogas nödig
utredning om fången. I ärendet afgifves vidare utlåtande af fångvårdsstyrelsen,
hvarefter saken afgöres af senatens justitiedepartement. Då
fånge vilkorligen frigifves, tillställer straffanstaltens föreståndare honom för
hans återstående strafftid ett fripass, hvari fången förelägges, att med passet
genast begifva sig till utsatt försörjningsort, att inom två dygn efter
ankomsten dit och derefter en gång i hvarje månad till påteckning uppvisa
passet, på landet hos länsmannen och i stad hos borgmästaren eller,
der poliskammare finnes, hos polismästaren, att under sin återstående strafftid,
som bör utsättas i fripasset, föra ett stilla och ostraffligt lefverne samt
undvika sällskap af illa beryktade personer, hvilka ej äro hans nära anhöriga,
äfvensom att, då han ombyter vistelseort, livilket ej får ske utan vigtigare
anledning, för påteckning uppvisa passet hos förenäinnda polismyndighet
å den ort, der han vistats, samt derefter å den ort, dit han begifver
sig, såväl vid ankomsten som ock sedermera en gång i hvarje månad; allt
vid äfventyr att, om något häraf åsidosattes, den vilkorliga friheten är
förverkad. Anser polismyndighet den, som frigifvits på vilkor, hafva

160

Böter.

annorlunda än genom nytt brott förverkat den vilkorliga friheten, skall
anmälan derom ske hos Storfursten, hvarefter senatens justitiedepartement
eger efter pröfning afgöra, om den frigifne må hafva förverkat den vilkorliga
friheten eller ej. Om synnerliga skäl dertill äro, eger polismyndigheten
taga den frigifne i fängsligt förvar. Har han föröfvat nytt brott,
ankommer å den domstol, som deröfver dömer, att tillika bestämma, om
han må hafva derigenom förverkat den vilkorliga friheten eller icke. Då
någon förklaras hafva förverkat vilkorlig frihet, skall han undergå det
straff, som återstod, då han frigafs. Förverkas deremot icke den vilkorliga
friheten, skall det ådömda frihetsstraffet anses hafva till fullo utståtts,
när tiden derför gått till ända. Förklaring, att vilkorlig frihet förverkats,
synes emellertid kunna ega rum jemväl efter utgången af tiden
för straffet, så länge preskription ej åkommit verkställigheten.

Lifstidsfånge kan vilkorligt frigifvas, då han utstått straffet i tolf år,
och gälla i öfrigt beträffande sådan fånges frigifvande på vilkor samma
bestämmelser, som ofvan äro upptagna.

Enligt den finska strafflagen kunna böter ådömas till belopp af minst
tre mark och, der ej högre belopp är särskilt föreskrifvet eller böter
sammanläggas, högst ett tusen mark. Sedan dom till böter vunnit laga
kraft, eger utmätning rum, och den dömde är sålunda ej berättigad till anstånd
med böternas gäldande. I händelse af bristande tillgång till böternas
fulla gäldande skall den dömde hållas i fängelse för hela bötesbeloppet
under tid, som i domen bestämmes. Vid böters förvandling svarar fyra dagars
fängelse mot böter till och med tjugo mark. Gå böterna deröfver till
och med ett hundra mark, ökas fängelsestraffet med en dag för hvarje fullt
belopp af fem mark, i följd hvaraf böter å ett hundra mark motsvara
tjugo dagars fängelse. Stiga böterna öfver ett hundra mark, ökas fängelsestraffet
med en dag för hvarje fullt belopp af tio mark, som öfverskjuter
ett hundra mark, dock att fängelsetiden icke i något fall kan sättas längre
än nittio dagar. Bötesfångarne behandlas såsom öfriga fängelsefångar, och
det åligger dem följaktligen att arbeta. Klassindelningen tillämpas likväl
icke å dem, de hållas ej i enrum, men äro afskilda från fångar, hvilka
undergå omedelbart ådömdt fängelsestraff, eller förvaras, der detta ej kan
ske, tillsammans med sådana fångar, som utstå omedelbart ådömdt fängelse
i högre klass, och de ega likasom sistnämnda fångar använda en del af sin
arbetsinkomst eller sparpenning till sin ställnings förbättrande.

161

Belgien.

Enligt den belgiska strafflagen, som utfärdats den 15 Oktober 1867,
äro brotten af tre slag: crimes, délits och contraventions, allt efter som
de af lagen beläggas med kriminalstraff, korrektionsstraff eller polisstraff.
Kriminalstraffen utgöras af dödsstraff, straffarbete (travaux forcés), tukthus
(reclusion) och inspärrning (détention), hvarförutom böter kunna ådömas
jemte nämnda frihetsstraff. Korrektionsstraffen och polisstraffen äro fängelse
(emprisonnement) och böter.

Straffarbete ålägges på lifstid eller på viss tid, från tio till och med
tjugo år eller i vissa i lagen bestämda fall intill tjugofem år.

Tukthus förekommer å tid från fem till tio år och i händelse af sammanträffande
af flera crimes intill femton år.

Till inspärrning dömes för tid från fem till och med tjugofem år eller
på lifstid. Detta straff användes för politiska brott samt i vissa fall för
förbrytelser, begångna af offentliga funktionärer i utöfning af deras åligganden.
Sjelfva frihetsberöfvandet är vid straffet hufvudsak, och de dömde
underkastas en mildare behandling än straffarbets- eller tukthusfångar.
Straffet utstås i en af rikets fästningar eller i ett derför särskildt anvisadt
tukthus eller korrektionshus.

Korrektionsfängelse ådömes på minst åtta dagar och högst fem år utom
i vissa fall, som i lagen särskildt undantagas, och i hvilka straffet kan
uppgå till tio år. De dömde förrätta ett af de arbeten, som äro i straffinrättningen
införda. Af arbetsförtj ensten användes en del, som ej kan
öfverstiga hälften, dels till att förskaffa fången lindringar, om han det förtjenar,
och dels till att bilda en reserv, som tillställes honom vid frigifvandet
eller derefter.

Man har på senare tider i de belgiska fängelserna bemödat sig att
göra fängelsestraffet, då det ådömts på kort tid, mera affliktivt, än detsamma
eljest är, samt att underkasta dem, som gjort sig skyldiga till återfall
i brott, en strängare behandling än öfriga fängelsefångar. I detta
syfte har den fängelsefångarne eljest inom vissa gränser tillkommande rätt
att förskaffa sig bättre föda, än i straffinrättningen gemenligen bestås, fråntagits
å ena sidan de fångar, hvilkas strafftid icke öfverstiger tre månader,
och å andra sidan dem, som aftjena fängelse öfver tre månader men icke
öfver ett år, och hvilka under loppet af de tre år, som senast föregått det
pågående straffet, undergått omedelbart ådömdt fängelse.

Frihets straff.

162

Böter.

Då fängelse ådömes för contravention, kan strafftiden icke understiga
en eller öfverstiga sju dagar utom i vissa fall, då den kan uppgå till tolf
dagar. Detta fängelsestraff är ej förenadt med arbetsskyldighet.

Allt frihetsstraff utstås i enrum, der ej hinder härför förefinnes i den
dömdes helsotillstånd; dock att de, som undergå lifstidsstraff, icke kunna
emot sitt bestridande hållas i cell längre än tio år, hvarjemte med afseende
å dem, som aftjena inspärrning, cellregimen i vissa afseenden är
modererad. För verkställighet i enrum sker afdrag å strafftiden, der denna
öfverstiger en månad, med tre tolftedelar för första året med undantag af
den första månaden, fyra tolftedelar för andra, tredje, fjerde och femte
åren, fem tolftedelar för sjette, sjunde, åttonde och nionde åren, sex tolftedelar
för tionde, elfte och tolfte åren, sju tolftedelar för trettonde och fjortonde
åren, åtta tolftedelar för femtonde och sextonde åren samt nio tolftedelar
för de öfriga. Ett frihetsstraff å tjugo år aftjenas följaktligen genom
cellstraff i nio år nio månader tolf dagar.

Genom denna utsträckta användning af cellstraff har i Belgien gradskilnaden
emellan straffarbete, tukthus och fängelse förlorat sin väsentliga
betydelse, och de särskilda arterna af frihetsstraff skilja sig numera nästan
endast genom straffens olika tidslängd samt genom olika bestämmelser om
fångarnes andelar i arbetsförtjensten.

Med kriminalstraff och korrektionsstraff kan förenas den påföljd, att
den dömde efter utståndet straff ställes för viss tid under särskild polisuppsigt.
Denna påföljd medför, att administrativ myndighet eger förbjuda
den dömde att vistas eller infinna sig å vissa orter. Innan den, som påföljden
ådömts, från straffinrättning frigifves, skall han uppgifva den ort,
der han ämnar bosätta sig. Han erhåller ett pass, i hvilket bestämmes
den väg han skall färdas och tiden för hans vistelse å hvarje uppehållsort
å vägen, och det är honom förbjudet att afvika från den sålunda angifna
ordningen. Inom tjugofyra timmar efter ankomsten till uppehållsorten
skall han inställa sig inför viss embetsmyndighet, som i passet angifves.
Vistelseort eger han icke ombyta utan att tre dagar förut hafva derom
underrättat samma myndighet, hvilken i sådant fall skall tillställa honom
passet, försedt med anteckning om den nya uppehållsorten.

Böter ådömas för crimes eller délits till belopp ej understigande tjugosex
francs och för contraventions till belopp från och med en till och med
tjugofem francs. Sällan åläggas högre böter än å fem hundra francs, dock
förekomma bötesbelopp å tre tusen, fem tusen och tio tusen francs.

Om böter ej betalas inom två månader från domen eller, der de ådömts
tredskovis, från bötesbeslutets delgifning, aftjenas de genom fängelse,
för hvilket tiden i domen så bestämts, att den ej öfverskrider sex må -

163

nader för dem, som dömts för crimes, tre månader för dem, som dömts
för délits, och tre dagar för dem, som begått contraventions. Skola böter
aftjenas utan sammanläggning med omedelbart ådömdt frihetsstraff, likställes
förvandlingsstraffet med korrektionsfängelse eller polisfängelse, allt
efter som förbrytelsen är délit eller contravention. Utmätning för böter
förekommer sällan i praxis, ehuru lagen förutsätter, att sådan kan ega rum.

Allenast hela bötesbeloppets inbetalning kan, sedan förvandlingsstraff börjat,
befria,, bötesfången från att till fullo aftjena nämnda straff.

År 1897 har, genom ändring i en den 27 November 1891 för mot- Varning.
verkande af tiggeri och lösdrifveri utfärdad lag, med det belgiska straff-Minderåriga.
systemet införlifvats rättsinstitutet varning. Det har nämligen stadgats
att, då någon, som vid föröfvande af contravention ännu ej uppnått sexton
års ålder, lagföres och öfverbevisas att hafva med förmåga att inse handlingens
brottslighet begått densamma, domstolen, äfven om återfall i legal
mening föreligger, icke skall döma gerningsmannen till ansvar utan blott
har att konstatera brottet och varna (réprimander) barnet eller, om handlingens
beskaffenhet och betydenhet eller omständigheterna i öfrigt fordra
det, ställa barnet till administrativ myndighets förfogande, intill dess det
uppnått myndig ålder.

De, som sålunda af domstol ställas till administrativ myndighets förfogande,
intagas i välgörenhetsskolor (écoles de bienfaisance), hvilka inrättats
på grund af bestämmelser i ofvannämnda lag den 27 November 1891.

I dessa anstalter intagas jemväl andra minderåriga personer, som föröfvat
brottsliga gerningar. Så eg a domstolarne, då de till fängelse döma en
person, som icke uppnått aderton års ålder, bestämma, att den dömde
skall, från det han utstått straffet, till dess han uppnått myndig ålder, stå
till administrativ myndighets förfogande, och medför sådan förklaring, att
han intages i anstalt af ifrågavarande beskaffenhet.

Vilkorlig frigifning har i Belgien införts genom en lag, som utfärdats Vilkorlig
den 31 Maj 1888. Enligt denna lag kan nämnda förmån beviljas den, som fndVnmgundergår
frihetsstraff på längre tid än tre månader, så vidt frihetsförlusten
egt rum under mera än tre månader och den dömde utstått minst en
tredjedel af straffet. Om fånge undergår straff för återfall i brott i legal
mening, måste den tid, under hvilken han utstått straff, öfverstiga sex
månader och den verkstälda delen af straffet motsvara minst två tredjedelar
af detsamma, för att vilkorlig frigifning skall kunna beviljas.

Äfven de, som undergå frihetsstraff på lifstid, kunna vilkorligt
frigifvas. För att blifva delaktiga af förmånen måste dessa fångar hafva
undergått straffet i tio år eller, om de straffas för återfall i brott, under
fjorton år.

164

Den vilkorliga friheten kan återkallas, om den frigifne gör sig skyldig
till dåligt uppförande eller bryter emot de vilkor, som finnas upptagna i
honom meddeladt frihetspass.

Fullständig frihet ernås, om återkallelse icke egt rum före utgången
af viss tid, hvilken är sålunda bestämd, att den utgör två gånger den tid,
som för frihetsstraffet återstod den dag, då den vilkorliga friheten beviljades,
men minst två år och i vissa fall ej under fem år, nämligen om
den frigifne under loppet af de fem år, som närmast föregått domen,
genom annat brott än det i densamma bedömda ådragit sig antingen ett
straff å minst fängelse i tre månader eller ock två eller flera fängelsestraff
å tillhopa minst en månad.

Skulle emellertid efter pröfvotidens utgång genom dom ådagaläggas,
att den frigifne under samma tid begått en criine eller en délit, anses den
vilkorliga friheten hafva återkallats den dag förbrytelsen föröfvats.

Beslut om vilkorlig frigifning meddelas af justitieministern, sedan
denne i ärendet hört den åklagare, som utfört åtalet, generalprokuratorn
äfvensom straffanstaltens direktör och ett vid densamma inrättadt inspektions^
och öfvervakningsråd, kalladt la commission administrative.

Återkallelse beslutes likaledes af justitieministern, som dessförinnan
skall hafva inhemtat yttrande från prokuratorn vid domstolen i det distrikt,
der den frigifne befinner sig, och från andra lokalmyndigheter.

Sker återkallelse, insättes brottslingen ånyo i straffanstalt för att aftjena
den del af straffet, som vid tiden för den vilkorliga frigifningen
ännu återstod.

Vilkorligt frigifven fånge kan häktas, om prokuratorn vid domstolen
i det distrikt, der den frigifne uppehåller sig, finner skäl derom förordna.
Om sådan häktning skall underrättelse genast meddelas justitieministern,
som förordnar om återkallelse, i fall fog dertill finnes. I dylikt fall räknas
återkallelse^ verkan från dagen för häktningen.

Genom en kongl. förordning af den 1 Augusti 1888 hafva meddelats
närmare bestämmelser rörande verkställighet af stadgandena i lagen den 31
Maj samma år. Denna förordning innehåller följande föreskrifter. Vilkorlig
frihet beviljas endast de fångar, hvilka visat prof på förbättring.
För att möjliggöra bedömande, om en fånge uppfylt denna fordran, skall
inom fängelset föras bok med anteckningar rörande hans föregående Jif, omständigheterna
med afseende å den dom, han ådragit sig, hans sedliga anlag
och de existensmedel, öfver hvilka han vid lösgifvandet anses kunna förfoga.
Inom åtta dagar, efter det ett frihetsstraff på längre tid än tre
månader börjat verkställas, skall den åklagare, som utfört åtalet, tillställa
direktören för straffinrättningen redogörelse öfver den dömdes föregående

165

lif samt utlåtande angående hans sedliga värde. Personalen vid straffinrättningen
skall anteckna sina iakttagelser rörande fångens uppförande,
karakter och sedliga anlag. Enligt de så samlade iakttagelserna skall direktören
uppsätta redogörelse, som han hvarje månad inför i anteckningsboken.
För att fullständiga uppgifterna beträffande den dömdes förhållanden,
hans existensmedel, hans ställning till sin familj och dennas tillgångar
skall direktören sätta sig i förbindelse med de lokala myndigheterna
samt, derest omständigheterna sådant föranleda, med fångvårdsföreningarna.
Genom förmedling af den administrativa kommissionen
skall direktören tillställa justitieministern sitt förslag om vilkorlig
frigifning af de fångar, åt hvilka denna förmån anses kunna beviljas.
Dervid skall han foga afskrift af de i ofvannämnda bok förekommande
anteckningarne beträffande de fångar förslaget afser äfvensom särskildt
utlåtande af den administrativa kommissionen. Framställer nämnda
kommission förslag om vilkorlig frigifning, skall direktören deröfver afgifva
sitt yttrande. Sedan förslag insändts, åligger det centralstyrelsen för fängelserna
att öfver detsamma inhemta åklagarens och, om så anses erforderligt,
lokalmyndigheternas yttrande, hvarefter centralstyrelsen sjelf afgifver utlåtande
i ärendet. Skulle förslag om vilkorlig frigifning inkomma från annan
än fängelsedirektör eller administrativ kommission vid ett fängelse, skall
centralstyrelsen i ärendet höra samtliga de myndigheter, hvilkas yttranden
skolat föreligga, om förslaget inkommit från direktör eller administrativ
kommission. Då vilkorlig frihet beviljas, innehåller justitieministerns beslut
derom de särskilda betingelserna för frihetens åtnjutande. Olika vilkor
kunna uppställas allt efter de omständigheter, i hvilka fången efter frigifvandet
kommer att befinna sig, den honom öfvergångna straffdomens innehåll
m. m. Fn viss uppehållsort kan bestämmas, och förbud att beträda
särskilda områden kan meddelas. Då justitieministerns beslut om vilkorlig
frigifning uppläses för fången, skall dennes uppmärksamhet fästas på de
vilkor, han har att iakttaga, och han skall uppmanas förklara, att han antager
dessa vilkor, samt, om en viss uppehållsort ej anvisats honom, att
tillkännagifva, å hvilken plats han tänker bosätta sig. Efter det fången
stält sig denna uppmaning till efterrättelse, lemnas honom ett frihetspass,
som det åligger honom förevisa hvarje gång sådant af administrativ eller
judiciel myndighet begäres. Underrättelse om frigifningen afsändes omedelbart
till polischefen å den ort, der den frigifne kommer att vistas. Frihetspasset,
som eger formen af en anteckningsbok med paginerade sidor,
innehåller, utom texten till lagen den 31 Maj 1888 och till förordningen den
1 Augusti samma år, den frigifnes utförliga signalement eller hans fotografiporträtt
samt uppgifter om hans civilstånd, det straff, han ådragit sig,

166

Lagförslag.

domens innehåll, den tid, han hållits i fängslig! förvar, den dag, då fullständig
frihet eventuel! kommer honom till godo, den anvisade eller af
den frigifne valda uppehållsorten samt den tid, inom hvilken det åligger
honom att der infinna sig. Inom ett dygn efter ankomsten till uppehållsorten
skall den frigifne låta förse sitt pass med anteckning af polischefen.
Ombytes vistelseort, skall anteckning derom å passet göras af polischeferna
å de begge orter, emellan hvilka flyttningen eger rum. Aklagaremyndigheterna
och de lokala einbetsmännen öfvervaka den frigifnes uppförande
och inberätta utan uppskof till justitieministern alla omständigheter, som
synas dem af beskaffenhet att föranleda återkallelse af den vilkorliga
friheten. Som vilkorlig frihet medgifves endast under förbehåll om otadligt
uppförande, åsidosätter den frigifne hvad honom åligger iakttaga, om han
hängifver sig åt utsväfning eller dryckenskap. Emellertid medför öfvervakandet
af de frigifne icke för åklagarne och de lokala myndigheterna
rätt till sådant ingripande, att de frigifne derigenom ådrages allmän uppmärksamhet
och deras höjande i sedligt afseende sålunda försvåras. Vederbörande
myndigheter åligger att, så vidt i deras förmåga står, underlätta
de af samhällsmedlemmar, som hängifva sig åt vilkorligt frigifnes
skydd, i sådant syfte vidtagna åtgärder.

Då, såsom ofvan är nämndt, påföljden att ställas under polisuppsigt
vinner tillämplighet först efter det hufvudstraffet aftjenats och följaktligen
för dem, som vilkorligt frigifvits, ej förr än fullständig frihet ernåtts, men
de vilkorligt frigifne redan under pröfvotiden varit föremål för särskild!
öfvervakande, har genom ett Kongl. Cirkulär den 14 Augusti 1888 stälts
i utsigt för de vilkorligt frigifne, hvilkas pröfvotid förlupit utan återkallelse,
att i nådeväg erhålla befrielse från ifrågavarande påföljd, derest densamma
dem ådömts.

Under tiden från den 30 Juni 1888, hvilken dag lagen om vilkorlig
frigifning trädde i kraft, intill utgången af år 1897 hafva 1,656 fångar
vilkorligt frigifvits. För 1,241 af dessa har friheten blifvit fullständig,
under det densamma för 59 återkallats. Beträffande de återstående 356,
var deras pröfvotid vid slutet af år 1900 ännu ej utgången.

Den belgiska regeringen har genom ett den 22 Juli 1893 framlagdt
lagförslag sökt införa affliktiva straffskärpningar att under vissa förhållanden
tillämpas å dem, som gjort sig skyldiga till återfall i brott. Enligt
detta förslag, som emellertid icke blifvit upphöjd! till lag, skulle män,
hvilka undergått straffarbete, tukthus eller omedelbart ådömdt korrektions -

167

fängelse och derefter för brott, som föröfvats inom tre år från frigifvandet,
dömdes till fängelse, hvars effektiva längd ej öfverstege sex månader,
undergå detta straff med vissa skärpningar. Från första till och med åttonde
dagen af strafftiden skulle till föda erhållas allenast vatten och bröd,
och från och med den nionde till och med den trettionde dagen skulle
näringen hvarannan dag vara på samma sätt inskränkt. Under den följande
tiden till och med den nittionde dagen skulle användas den kost,
som vore föreskrifven för hjonen i vissa inrättningar, der lösdrifvare hölles
inneslutna. De första trettio dagarne af strafftiden skulle bädden ersättas
af bräder och en kudde med eller utan täcke allt efter årstiden.
Fångar, som ej fylt sexton år, äfvensom de, hvilka öfverskridit en ålder
af sextiofem år, skulle icke underkastas ifrågavarande straffskärpningar,
och desamma skulle ej heller användas vid straff för politiska eller dermed
jemförliga förbrytelser.

Holland.

Den holländska strafflagen, som är utfärdad den 3 Mars 1881, har
träd! i kraft den 1 September 1886. Andra författningar af straffrättsligt
innehåll äro följande: lag om fängelseinrättningarna den 3 Januari
1884, lag om verkställighet af frihetsstraff den 14 April 1886, förordning
om fängelseväsendet den 31 Augusti samma år, förordning den 17 Augusti
1889 om verkställighet af vilkorlig frigifning samt reglementen för fängelserna.

Enligt strafflagen äro hufvudstraffen fängelse, arrest och böter. Bland
bistraffen förekommer insättande i arbetshus.

Fängelse ådömes på lifstid eller på viss tid, minst en dag och högst Fängelse.
tjugo år. Straffet får dock ej åläggas på längre tid än femton år i andra
fall, än då lagen lemnar domstolen val emellan lifstidsfängelse och fängelse
på viss tid samt vid sammanträffande af förbrytelser, för återfall i
brott och för missbruk af embetsmyndighet. Fängelse på fem år eller
kortare tid utstås helt och hållet samt fängelse på längre tid under de
fem första åren i enrum, såvida hinder derför icke möter i den dömdes
ålder eller helsotillstånd. Fängelsefånge åligger förrätta det arbete, som
föresättes honom.

Den, som aftjenar fängelsestraff, kan vilkorligt frigifvas, då han i fän- Vilkorlig
gelset tillbragt tre fjerdedelar af strafftiden, dock minst tre år; och om in9tfnxn9-den frigifne gör sig skyldig till dåligt uppförande eller handlar emot de
vilkor, som i honom meddeladt frihetspass uppstälts, kan den vilkorliga

168

friheten förklaras förverkad. Om strafftiden förlupit, utan att friheten
förklarats förverkad, anses straffet utstånden men i motsatt fall blir icke
den tid, som förflutit emellan frigifningen och meddelande af beslut om
frihetens förverkande, afräknad å strafftiden. Beslut om vilkorlig frigifning
och om återkallelse fattas af justitieministern, det förstnämnda efter förslag
af fängelseförvaltningen eller inhemtande af dess utlåtande. Dylikt
förslag eller utlåtande skall innehålla, jemte noggrann beskrifning af fångens
person, allt hvad fängelseförvaltningen har sig bekant angående hans
föregående lif och det yrke eller den handtering, som han före intagandet
i fängelset utöfvade eller under sin vistelse derstädes fått lära, redogörelse
öfver hans uppförande under fängelsetiden, uppgift i hvad mån
sannolikhet förefinnes, att han i händelse af frigifning kan försörja sig
sjelf, äfvensom de vilkor, som enligt fängelseförvaltningens åsigt för hvarje
särskildt fall böra bestämmas för fånges frigifning, såsom bland annat
rörande hans vistelse å eller utom viss ort. Den vilkorligt frigifne är
skyldig att inom två dygn efter frigifningen förete sitt pass för polischefen
i den kommun, dit den honom anvisade uppehållsorten hör, eller, i
händelse sådan ort ej honom angifvits, i den kommun, dit han ämnar begifva
sig. Så länge ej hans strafftid gått till ända, åligger honom samma
skyldighet vid förändring af uppehållsort, och skall han i detta fall minst
åtta dagar före afresan uppvisa passet för polischefen å den ort, der han
uppehåller sig, hvilken myndighet då genast lemnar besked om afflyttningen
åt polismyndighet å den ort, dit den vilkorligt frigifne vill begifva
sig, hvarjemte justitieministeriet om flyttningen underrättas. Det åligger
vidare den vilkorligt frigifne att, så länge hans strafftid ej tilländalupit,
när helst sådant påfordras, förete passet för vissa embetsman, för hvithet
ändamål han hvarje gång, då han aflägsnar sig från den kommun, der
han uppehåller sig, vid alla tillfällen måste bära passet på sig. Förordnande
om häktning af vilkorligt frigifven kan, då hans uppförande är dåligt
eller han handlar mot de i frihetspasset uppstäda vilkor, meddelas
af föreståndaren för kommunalpolisen å den ort, der den frigifne befinner
sig, eller af statsadvokaten i det domstolsområde, dit orten hör; och skall
underrättelse om häktningen genast afsändas till justitieministeriet. Följer
derå återkallelse, anses den hafva egt rum den dag häktningen skett.

Dep vilkorliga frigifningen har föga kommit till användning i Holland.
År 1890 egde första gången sådan frigifning rum, och intill år
1900 har förmånen beviljats endast åt 46 .fångar. Orsaken härtill torde
måhända delvis vara att söka deri, att, då fånge uppför sig väl, han vanligen
får en ej oväsentlig del af straffet efterskänkt.

169

Arrest ådömes från en dag till ett år, men kan åläggas intill ett år Arrest.
fyra månader på grund af sammanträffande af brott, återfall eller för
missbruk af embetsmyndighet. Straffet utstås under vanliga förhållanden
i gemensamhetsfängelse, men fången får, om han det begär, aftjena straffet
i enrum, en förmån, som mycket sällan anlitas. Arbetstvång åligger
honom; dock eger han sjelf välja arbete, om han anvisar sådant, som är
förenligt med ordningen i fängelset. Öfver arbetsförtjensten förfogar han
fritt.

I vissa i lag bestämda fall kan domstolen, då till frihetsstraff dömes, Arbetshus.
förordna, att den dömde skall efter detta straffs aftjenande intagas i arbetshus
för minst tre månader och högst tre år. Detta tilläggsstraff användes
endast för dem, som dömas för tiggeri eller lösdrifveri, och för
recidivister, särskildt drinkare, som mera än tre gånger dömts för fylleri.
Arbetshusen äro delvis jordbrukskolonier.

Enligt bestämmelse i lagen om verkställighet af frihetsstraff skall en Skärpning.
hvar, som dömts till fängelse eller arrest, under de två första dagarne af
strafftiden till förplägning erhålla endast vatten och torrt bröd.

Minsta beloppet af böter är 50 cents. Allmängiltigt bötesmaximum Böter.
finnes icke föreskrifvet. Förvandlingsstraff bestämmes i domen att träda
i verkställighet, derest böterna icke betalts inom två månader efter den
dag, då straffet lagenligt kunnat verkställas. Det utgöres af arrest, för
hvilken tiden belöper sig till minst en dag och till högst så många dagar,
som motsvara femtedelen af det antal gulden, som högst kunnat ådömas
i böter, eller, om detta antal öfverstiger nio hundra, till högst sex månader.
Tiden bestämmes i öfrigt så, att ej mera än en dags frihetsstraff
får träda i stället för hvarje half gulden af böterna. Har förvandlingsstraff
börjat verkställas, kan den dömde befria sig från återstoden af detsamma
genom betalning af proportionel andel af böterna: bötesandelen står
i samma förhållande till hela bötessumman som den återstående delen af
arresten till hela arresttiden.

År 1900 framlade den holländska regeringen förslag till ändring i Lagförslag,
vissa delar af strafflagen, hvilket förslag afsåg, jemte införande af rättsinstitutet
vilkorlig dom, upptagande i strafflagen af bestämmelser om straffskärpning
samt ändring i stadgandena om vilkorlig frigifning.

Detta lagförslag innehåller, att vilkorlig frigifning kan beviljas dem, vilkorlig
som dömts till fängelse eller insättande i arbetshus på ett år eller derut- frigifning.
öfver, så snart den dömde utstått tre fjerdedelar af straffet. Bestämmel 22 -

170

Straffskärp•
ning.

Frihets straff.

sen i strafflagen, att tiden emellan frigifvandet och beslut om frihetens
förverkande icke afräknas på strafftiden, ersättes af stadgande, att den tid,
som förflyter emellan frigifning och vidare verkställighet af straffet i följd
af beslut om återkallelse, ej afräknas, hvarjemte nu stadgas, att, om återkallelse
efter häktning sker, den fortsatta verkställigheten af straffet skall
anses hafva börjat den dag häktningen egt rum.

Angående straffskärpning innehåller förslaget, att, der till fängelse
dömes för brott, begånget under sådana förhållanden, att förhöjning af straff
på grund af återfall eger rum, i domen kan särskildt förordnas, att utspisning
med vatten och bröd under de tre första månaderna af strafftiden
skall ega rum två på hvarandra följande »måltider» och upprepas efter
sex dagars vanlig utspisning; dock att kost af vatten och bröd allena ej
användes för den, som vid läkareundersökning funnits olämplig derför.

Tyskland.

Den för Nordtyska förbundet den 31 Maj 1870 utfärdade strafflag utgör
enligt lag den 15 Maj 1871 strafflag för Tyska riket.

Enligt denna strafflag finnas fyra arter frihetsstraff. Tukthus (Zuchthausstrafe)
ådömes på lifstid eller viss tid, högst femton år och minst ett
år. Detta straff är förenadt med arbetsskyldighet, och fångarne kunna
hållas till arbete jemväl utom straffanstalten. Inspärrning (Festungshaft),
som består i frihetsförlust med uppsigt öfver fångens sysselsättning och
lefnadssätt samt verkställes i fästningar eller andra särskildt derför bestämda
lokaler, ådömes på lifstid eller på viss tid, i senare fallet från en
dag till femton år. Fängelse (Gefängnisstrafe) ådömes på högst fem
år och minst en dag. Med detta straff följer vanligen skyldighet att verkställa
föresatt arbete. Det lindrigaste frihetsstraffet, arrest (Haft), ålägges
för högst sex veckor och minst en dag samt består allenast i frihetsförlust,
der ej straffet ådömts för lösdrifveri, yrkesmessig otukt eller något
af vissa andra dermed likartade brott, i hvilket fall den dömde kan hållas
till arbete.

Angående frihetsstraffens verkställighet märkes, att hvarje tysk stat
verkställer de af sina domstolar ådömda straff efter der gällande särskilda
regler. År 1879 utarbetades visserligen af den tyska regeringen förslag
till rikslag om verkställighet af frihetsstraff, men detta förslag har ej vunnit
godkännande. T följd häraf förekomma i Tyskland olika straffverkställighetssystem
allt ifrån planlöst gemensamhetsfängelse till ett med kanske

171

öfverdrifven konseqvens genomfördt enrumssystem, och tukthus eller fängelse
i en anstalt kan vara högst olika samma straff i annan straffinrättning.
I November 1897 enades emellertid de särskilda staterna om iakttagande
af vissa principer med afseende å fångarnes utspisning och arbete,
fängelsernas förvaltning, användning af disciplinstraff och andra dylika
ämnen, så att en större likformighet med afseende å straffverkställigheten
är för framtiden tillförsäkrad.

I Baden torde verkställigheten af frihetsstraff vara bäst ordnad. I
centralanstalterna derstädes aftjenas tukthus oftast i enrum; dock kan tukthusfånge,
som förhåller sig väl, efter ett år förflyttas till gemensamhet
med andra, något som likväl sällan iakttages. För dem, som gjort sig
skyldiga till upprepade återfall i brott mot eganderätten, plägar dock enrumstiden
vara kort, för att ej cellerna må vara utan tillräckligt gagn
upptagna, och dessa fångar förvaras alltid i särskilda afdelningar af straffanstalterna.
Fängelse utstås åtminstone första året i enrum; finnas celler
i tillräckligt antal, aftjenas hela straffet på nämnda sätt. För yngre förbrytare,
hvilkas strafftid öfverstiger tre månader, finnes särskild afdelning,
der de äro skilda från vuxna personer, och här hållas de i enrum intill
en tid af sex månader.

Jemväl i Oldenburg, konungariket Sachsen, Bremen och Hamburg
finnas planmessigt ordnade fängelsesystem.

I konungariket Sachsen äro tukthusfångarne delade i klasser: straffklass,
pröfvoklass och belöningsklass. I straff klassen, der behandlingen är
jemförelsevis sträng, insättas genast vid ankomsten de fångar, som redan
förut utstått svårare frihetsstraff eller varit i korrektions- eller uppfostringsanstalt,
vidare de, som vid intagandet i straffinrättningen visa elakt
sinnelag eller lättsinnig uppfattning om straffet, samt slutligen de, som
anses hafva begått brott i afsigt att komma till straff- eller korrektionsanstalt.
Under strafftiden kunna fångar af de båda andra klasserna flyttas
till straff klassen, om deras sedliga tillstånd och uppförande dertill föranleda.
De, som vid intagandet i straffinrättningen insatts i straff klassen,
skola i regel förblifva der intill strafftidens slut; undantag eger rum blott
i det fall, att fånge uppför sig klanderfritt och hans sedliga böjelser föranleda
antagande, att han blifvit en bättre menniska och att hans uppfattning
af straffet såsom ett på lagbrottet följande lidande icke skall försvagas
genom den behandling, som är föreskrifven för pröfvoklassen. De
fångar, som icke vid strafftidens början intagas i straffklassen, hänföras
till pröfvoklassen, och från denna upprycka sedermera till belöningsklassen
de, som visat allvarliga prof på förbättring och derjemte under längre
tid uppfört sig synnerligen väl och arbetat flitigt. De sålunda uppflyt -

172

tade åtnjuta särskilda företräden och kunna anställas Såsom bitfäden åt
bevakningspersonalen.

I Preussen råder i rikets särskilda delar stor olikhet i fråga om sättet
för frihetsstraffens verkställighet.

Böter. Böter kunna enligt den tyska strafflagen ådömas till belopp från en

till femton tusen Mark.

Varning. Varning förekommer i den tyska straffrätten såsom särskild straffart

men eger ganska ringa betydelse. Den kan ådömas brottsling, som i ålder
emellan tolf och aderton år föröfvat straffbar handling och pröfvas
hafva egt erforderlig insigt för bedömande af gerningens egenskap att
vara straffbar, dock under förutsättning, att gerningen icke, der den
begåtts af äldre person, enligt lag kunnat bestraffas med tukthus eller
med inspärrning öfver fem år, och att brottsligheten är jemförelsevis
lindrig. Varningen meddelas muntligen eller skriftligen af verkställande
myndighet och ej förr än domen vunnit laga kraft.

Indelning af Efter de olika straff, hvarmed brotten i lag äro belagda, äro de att
brotten, hänföra till en af de tre kategorierna: Verbrechen, Vergehen och Uebertretung.
Denna brottens indelning är i den tyska straffrätten af mycket
ingripande betydelse. En handling, som enligt lagen kan bestraffas med
dödsstraff eller tukthus eller ock inspärrning för längre tid än fem år,
kallas Verbrechen. Med Vergehen menas ett sådant brott, som kan bestraffas
med inspärrning intill fem år eller fängelse eller böter å högre
belopp än ett hundra femtio Mark, hvaremot en lindrigare brottslig handling
benämnes Uebertretung.

Vilkorlig Vilkorlig frigifning (vorläufige Entlassung) kan medgifvas såväl tukt fngifmng.

hng. gom fängelsefångar, då strafftiden öfverstiger ett år. De öfriga betingelserna
för dylik frigifning äro, att tre fjerdedelar, dock minst ett år,
af det ådöma a straffet aftjenats samt att fången under denna tid uppfört
sig väl och att han förklarar sig emottaga förmånen. Den vilkorliga friheten
kan återkallas, om den frigifne gör sig skyldig till dåligt uppförande
eller omo han bryter emot de förpligtelse^ som vid frigifvandet
ålagts honom. Återkallelse medför, att den tid, som förflutit emellan frigifvandet
och återintagandet i straffanstalten, icke afräknas å strafftiden.
Beslut om vilkorlig frigifning likasom rörande förverkande af friheten
meddelas af högsta »Justiz-Aufsichtsbehörde». Polismyndighet å den ort,
der den frigifne uppehåller sig, eger, då samhällets väl så fordrar (aus
dringenden Grunden des öffentlichen Wohls), att förordna om häktning af
vilkorligt frigifven person. Då sådan häktning eger rum, hemställes genast
hos vederbörande myndighet om återkallelse, och derest friheten förklaras
förverkad, anses återkallelse!! hafva egt rum den dag häktningen

173

skedde. Har den ådömda strafftiden gått till ända, utan att återkallelse
mellankomma, anses frihetsstraffet vara aftjenadt.

Dessa stadganden om vilkorlig frigifning, hvilka återfinnas i strafflagen,
fullständigas genom instruktioner, som i ämnet utfärdats af de särskilda
staternas justitieförvaltningsmyndigheter. Enligt sålunda meddelade bestämmelser
fordras i allmänhet, för att vilkorlig frigifning skall kunna beviljas,
först och främst att fången ingifvit förhoppning, att han ej skall missbruka
sin frihet till nya lagöfverträdelser, och vidare att de lefnadsförhållanden,
som han går till mötes, ej gifva anledning befara, att han skall hemfalla
till ett oordentligt eller brottsligt lif. Särskildt skall fängelsets styrelse,
innan den angående frigifningen afgifver utlåtande, pröfva, om den
fånge, hvilkens frigifning är i fråga, har säker utsigt att finna sin bergning
på ärligt sätt. Den frigifne kommer under polismyndighetens särskilda
öfvervakande och får ej ombyta vistelseort utan dess samtycke.
Polismyndigheten kan ock efter eget bepröfvande ålägga honom skyldigheter
men får ej utöfva sin tillsyn så, att deri frigifne hindras i sin fortkomst
eller utsättes för allmänt förakt. Friheten förverkas ej endast genom
brott, utan äfven om den frigifne hängifver sig åt lättja eller dryckenskap
eller oordentligt lif i öfrigt samt om han ej kan visa bestämdt
näringsfång.

Den för Preussen gällande verkställighetsförordningen angående vilkorlig
frigifning är af den 21 Januari 1871 och innehåller följande bestämmelser.
På vilkorlig frigifning må fånge ej kunna ega anspråk, enär
den vilkorliga frigifningen mera har karakteren af en ynnest, om hvilkens
beviljande vederbörande fängelseföreståndare blott då hafva att hemställa,
när de äro till fullo öfvertygade, att fången förbättrat sig och icke kommer
att missbruka det honom genom förmånen erbjudna tillfälle att åter
föra en ärlig och lagenlig vandel. Fånge, hvilken i enlighet härmed bör
komma i åtnjutande af vilkorlig frihet, måste under frihetsförlusten hafva
iakttagit ett uppförande, som varit i öfverensstämmelse med hvad enligt
gällande stadganden af honom fordrats, och tillika i hela sitt förhållande
lågt i dagen sådant allvar, som kan anses utgöra säkerhet för att han
skall motsvara de förväntningar, som vid frigifvandet ställas å honom.
På den omständigheten allena, att fången icke gifvit anledning ti]l disciplinära
åtgärder, får hemställan om frigifning aldrig grundas. A andra
sidan få icke enstaka lättare förseelser emot gällande reglemente, der de
icke anses bero på elak vilja, obetingadt utesluta sådan hemställan, så
vidt fångens förhållande i sin helhet eljest varit tillfredsställande. Utom
fångens uppförande under strafftiden skola tagas i betraktande de lefnadsförhållanden,
hvilka han vid frigifningen går till mötes, och i synnerhet

174

skall blifva föremål för pröfning, om och på hvilket sätt fången å den
ort, dit förpassningen sker, har utsigt att ärligen förvärfva sitt bröd. Det
åligger fängelseföreståndarne att i detta hänseende låta anställa särskilda
efterforskningar och, om sådant blir erforderligt, sjelfva lemna bemedling
samt att för detta ändamål sätta sig i förbindelse med vederbörande kommunal-
och polismyndigheter äfvensom efter bepröfvande med aktningsvärda
privatpersoner å förpassningsorten eller i närheten af densamma likasom
med fängelseföreningarne. Om frigifning skall hemställan ej göras,
derest de förhållanden, i hvilka fången å förpassningsorten skulle komma,
gifva anledning till farhåga, att han derigenom skulle återföras till ett
oordentligt eller brottsligt lefnadssätt. Fängelseföreståndares förslag om
vilkorlig frigifning af fånge skall utförligt motiveras. Vid förslaget fogas
utlåtande åt fängelserådet eller, der en sådan institution saknas, af fängelsepredikanten.
Innan justitieministern meddelar beslut i anledning af
fängelseföreståndarens förslag, afgifves betänkande öfver detsamma af högsta
åklagaremyndigheten vid den öfverdomstol, inom hvilkens område domen
meddelats. Om justitieministern beviljar vilkorlig frihet, befordrar fängelseföreståndaren
ofördröjligen beslutet till verkställighet, så framt han
icke under mellantiden erhållit kunskap om förhållanden, som skulle hafva
talat emot hemställan om frigifning. I sistnämnda fall skall fängelseföreståndaren
hos ofvannämnda åklagaremyndighet genast göra anmälan om
behof af vidare förordnande. Ansökning från straffånge eller dennes anhörige
om beviljande af vilkorlig frihet pröfvas till en början af fängelseföreståndaren
och blir, om den ej synes förtjent af tillstyrkan, af honom
alslagen, så framt ej ansökningen från öfverordnad myndighet tillstälts
fängelseföreståndaren och dennes utlåtande dervid uttryckligen begärts. Då
fånge vilkorligt frigifves, erhåller han till legitimation ett enligt faststäldt
formulär utfärdadt pass, i hvilket utsattes den väg han skall färdas till
sin uppehållsort, och å hvilket föreskrifterna rörande hans förhållande äro
i tryck anbragta.

A nu i Preussen brukliga formulär till frihetspass äro följande föreskrifter
aftryckta. Den vilkorligt frigifne fången står under särskild polisuppsigt
och har att ovägerligen foga sig efter alla föreskrifter, som ortens
polismyndighet för uppsigtens utöfvande anser lämpligt meddela. Han
får ej utan tillåtelse af samma myndighet lemna sin vistelseort för längre
tid än två dygn och får ej heller under längre tid än två dygn vistas å
annan ort utan tillåtelse af polismyndigheten derstädes. Tillstånd att
lemna vistelseorten äfvensom att uppehålla sig å annan plats inhemtar
den frigifne vid personlig inställelse inför polismyndigheten och under
förevisande af passet. Frigifne fångar, som icke inom föreskrifven tid

175

inträffa å vistelseorten eller hvilka utan vederbörlig tillåtelse aflägsna sig
från densamma för längre tid än två dygn eller icke på föreskrifvet sätt
begagna sig af erhållet tillstånd att begifva sig till annan ort, äro underkastade
omedelbar efterlysning eller, efter omständigheterna, att friheten
återkallas. Utom i angifna fall kan friheten förklaras förverkad, om den
frigifne visar sig lat eller begifven på dryckenskap eller väcker anstöt genom
oordentligt förhållande eller umgås med eller bor hos illaberyktade
personer eller icke förmår ådagalägga, på hvilket sätt han förvärfva!'' sitt
lifsuppehälle.

I Baden användes jemte »die vorläufige Entlassung», som i nämnda
land är närmare reglerad genom en förordning af den 29 December
1871, ett dermed närbeslägtadt institut, kalladt »die Beurlaubung auf
Wohlverhalten», hvilket är afsedt för de korta frihetsstraffen. Genom förordning
den 30 December 1890 har nämligen justitieministern berättigats
att åt fångar, som dömts till fängelse på ett år eller kortare tid, medgifva
vilkorlig frihet, sedan de utstått tre fjerdedelar af straffet. De, som
komma i åtnjutande af denna förmån, äro sådana fångar, som icke förut
varit straffade eller som af tillfällig förvillelse begått det brott, hvarför
straffet ådömts dem. För förmånens beviljande förutsattes, att fångens
uppförande och förhållandena i öfrigt, tillstädja förhoppning om ett framtida
regelbundet lif. Om den frigifne alltjemt uppför sig väl, fortfar hans
vilkorliga frihet till dess den del af straffet, som icke verkstälts, förfallit
på grund af lagens bestämmelser om preskription, men i händelse af dåligt
uppförande drabbas han af lagens hela stränghet och återföres till
straffanstalten för att aftjena straffets återstod. Kontrollen öfver den frigifnes
uppförande handhafves på det sätt, att styrelsen för den straffinrättning,
i hvilken den frigifne varit intagen, erhåller underrättelse angående
hvarje hos vederbörande gjord framställning om utdrag af straffregistret
beträffande den frigifne och har att, då sådan underrättelse inkommit,
verkställa utredning angående anledningarne till framställningen samt
meddela justitieministern hvad vid denna utredning framgått. Justitieministern
har derefter att afgöra, om friheten skall återkallas.

Denna institution lär hafva att framvisa utmärkta resultat, som till
en icke ringa del torde tillskrifvas längden af den tid, under hvilken friheten
kan återkallas. Möjligen skulle dock olägenheter kunna härröra
deraf, att tiden är så utsträckt, men dessa synas motväga^ af det förhållande,
att de frigifne icke stå under uppsigt vare sig af samhällets organ
eller af skyddsföreningar. Under femårsperioden 1891—1895 beviljades i
Baden nu ifrågavarande förmån åt i medeltal 163 fångar årligen, under
det för samma tidsperiod årliga medeltalet af dem, hvilkas frihet återkal -

176

lädes, utgjorde 13,6. Till jemförelse kan meddelas, att i nämnda land vilkorlig
frihet på grund af strafflagens stadganden under samma tid beviljades
i medeltal 112 personer årligen, medan antalet återkallelser af sålunda
meddelad vilkorlig frihet utgjorde 6 i årligt medeltal.

Enligt en i storhertigdömet Hessen gällande förordning af den 22
Juni 1891 kan vilkorlig frigifning af fånge der ega rum i vidsträcktare
mån, än i strafflagen bestämmes, och detta ej blott så, att fångar, som
utstå straff på kortare tid än ett år, kunna ernå förmånen, sedan de aftjena!
tre fjerdedelar eller undantagsvis allenast hälften af straffet, utan
äfven på det sätt, att fångar, hvilkas strafftid är längre, kunna frigifvas
tidigare, än enligt strafflagen kan ske.

Förvänd- Förvandling sstraffet för böter utgöres enligt tyska strafflagen antingen
lifsstraff. af fängelse eller ock af arrest. Det plägar vanligen utsättas i domen, men
om så ej sker och de ådömda böterna ej kunna betalas, blifva de sedermera
på anmälan förvandlade af domstolen. 1 lagen medgifves icke afbetalning
å böter, men sådan plägar dock, åtminstone i Preussen, emottag
gas. Ej heller finnas i lagen bestämmelser om anstånd med böters betalning
eller om betalning terminvis. Böterna indrifvas, och den del af bötesbeloppet,
som ej sålunda utgår, aftjenas genom frihetsstraff. Vid bestämmande
af tiden för förvandlingsstraffet eger domstolen stor frihet:
ådömas böterna för Verbrechen eller för Vergehen, motsvaras bötesbelopp
från 3 till 15 Mark af en dags frihetsstraff, men är brottet Uebertretung,
kan en dags frihetsstraff träda i stället för bötesandelar från 1 till 15
Mark. Kortaste tiden för förvandlingsstraff är en dag, och längsta tiden
är sex veckor, då straffet är arrest, och ett år, då det är fängelse. Om
likväl brottet är sådant, att frihetsstraff kunnat i stället för böterna omedelbart
ådömas, får tiden för förvandlingsstraffet icke vara längre än den
längsta tid, hvarå frihetsstraffet kunnat omedelbart ådömas. Arrest användes
såsom förvandlingsstraff, då brottet är Uebertretung, och jemväl för Vergehen
ådömda böter kunna i visst fall förvandlas till arrest, nämligen om
brottet i lagen är belagdt allenast eller i främsta rummet med böter eller
efter domarens bepröfvande med arrest eller böter, samt det ådömda bötesbeloppet
ej öfvers tiger sex hundra Mark och tiden för förvandlingsstraffet
ej kommer att öfverstiga sex veckor. I öfriga fall förvandlas böterna
till fängelse. Har förvandlingsstraff börjat verkställas, kan den bötfälde
befria sig från återstoden deraf genom att erlägga så stor del af böterna,
som icke genom frihetsstraffet aftjenats, och om eljest blott en del af böterna
skall aftjenas genom förvandlingsstraff, men detta bestämts efter
hela bötesbeloppet, verkställes detsamma endast till den del, som motsvarar
de oguldna böterna.

177

Strafflagens föreskrifter angående bötesförvandling tillämpas jemväl i
fråga om böter, som åläggas enligt andra lagar eller författningar, der ej
särskilda bestämmelser äro meddelade om sådana böters förvandling.

1 vissa för tyska stater utfärdade författningar rörande skogsväsendet
finnas bestämmelser, enligt hvilka böter för skogsåverkan kunna förvandlas
till arbete i det fria. Så stadgas i den för Preussen gällande lagen
angående skogsåverkan den 15 April 1878, att för bötfäld, som ej förmår
betala böterna, förvandlingsstraffet kan utgöra i stället för frihetsstraff
skogsarbete eller dermed jemförligt arbete under så lång tid, som motsvarar
tiden för det fängelsestraff, hvarmed böterna eljest skolat aftjenas.
Den myndighet, som har att meddela de närmare bestämmelserna angående
arbetsskyldigheten, eger på det sätt anordna densamma, att, om de
bötfälde genom flit och ihärdighet å kortare än beräknad tid fullgöra
visst arbete, som anvisats dem, de dermed vinna förkortning af den tid,
hvarunder arbetet eljest skolat fortgå. Angående ändamålsenligheten af
böters aftjenande på nu omförmälda sätt äro meningarna i Tyskland mycket
delade.

Ett af den tyska regeringen afgifvet lagförslag om införande af Lagförslag,
affliktiva skärpningar vid vissa frihetsstraff har under riksdagen 1892— skärpning.
1893 behandlats af en riksdagens kommission och dervid blifvit af denna
godkändt med vissa ändringar. Förslaget har likväl icke blifvit upphöjdt
till lag. De straff, som enligt förslaget skulle kunna skärpas, äro tukthus
och fängelse samt i vissa fall arrest. Allenast om den begångna gerning^
vittnade om synnerlig råhet eller sedeslöshet hos gerningsmannen,
skulle tukthus och fängelse kunna skärpas, och skärpning af arrest medgifves
endast i det fall, att straffet ådömts för sådan förseelse, som, enligt hvad
ofvan sagts, kan medföra, att med arreststraffet förenas arbetsskyldighet.

Blott för de sex första veckorna af strafftiden kunde skärpning ådömas,
och skulle den bestå deri, att den dömde erhölle hårdt nattläger och
till föda vatten och bröd. Dessa skärpningar kunde åläggas hvar för sig
eller tillsammans och skulle bortfalla hvar tredje dag eller oftare, om
domstolen så skäligt pröfvade. Med verkställighet af straffskärpning
skulle anstå, i fall och så länge detta på grund af den dömdes kroppsbeskaffenhet
erfordrades.

Af kommissionen föreslogos följande ändringar i detta förslag. Tukthus
och fängelse kunde skärpas endast då straffet ådömts för brott mot
sedlighet, mot lif eller mot personlig frihet, för misshandel, rån, utpress 23 -

178

ning eller skadegörelse å egendom eller för allmänfarlig! brott, och för
skärpning förutsattes, att gerningen vittnade om synnerlig råhet, elakhet
eller ärelöst sinnelag hos gerningsmannen. Tre gånger i veckan, dock
icke under tre på hvarandra följande dygn, skulle skärpningen komma
till användning, der icke domstolen förordnat om ett lindrigare verkställighetssätt.

Frankrike.

I Frankrike gäller ännu Code pénal af år 1810, men densamma har
flere gånger underkastats förändringar, hvarjemte supplerande lagar och
författningar upprepade gånger utfärdats.

De egentliga frihetsstraffen äro — frånsedt de olika arterna af deportering
— straffarbete (travaux forcés), tukthus (reclusion), inspärrning
(détention) och fängelse (emprisonnement).

Straffarbete. Straffarbete, hvartill det forna galére-straffet öfvergått, aftjenas i vanliga
fall i någon af de franska kolonierna. Det kan ådömas på lifstid
eller på viss tid från fem till tjugo år eller, i händelse straffet ålägges
för återfall i brott, intill fyratio år. Grenom en lag af den 30 Maj 1854
är straffet närmare regleradt. Fångarne hållas till mycket hårda kolonisations-
och andra arbeten, och jemväl i öfriga afseenden är straffet
mycket strängt. Dock verkställes det efter progressivt system, i det att
strafftvånget under straffets fortgång småningom minskas i förhållande till
fångens ådagalagda ånger och bättring. De fångar, som genom sitt arbete
och godt uppförande visat sig deraf förtjente, kunna, sedan eu afsevärd
del af straffet aftjenats, ernå förmånen af vilkorlig frigifning, i det de erhålla
rätt att på vilkor, som i administrativ väg bestämmas, antingen arbeta
hos frie kolonister eller ock för egen räkning uppodla jord, som för ändamålet
upplåtes åt dem. I hvarje fall måste fångarne, sedan strafftiden gått
till ända, qvarblifva i straffkolonien, de, som dömts till straffarbete på
kortare tid än åtta år, under en tid, som motsvarar den ådömda strafftiden,
och de öfrige för lifstiden. Genom dylik anordning befrias moderlandet
från sådana frigifne straffångar, hvilkas närvaro eljest skulle innebära en
ständig fara för den allmänna säkerheten.

Tukthus. Tukthusstraff ådömes för tid från fem till tio år. Det är förenadt

med hårdt arbete och undergås i gemensamhetsfängelse, utan att fångarne
ens om natten äro från hvarandra åtskilda. Af arbetsförtj ensten erhåller
tukthusfånge endast en tiondedel, hvaraf hälften besparas för att efter

179

frigifvandet komma honom till godo. Straffet utstås i centralfängelse och
har anseende för att vara mycket strängt.

Uteslutande för politiska förbrytelser användes inspärrning, som ådömes
från fem till tjugo år samt verkställes å fästning. Den dömde eger
oinskränkt rätt att emottaga besök och är ej förpligtad att arbeta.

Fängelse kan åläggas för tid från och med en dag till och med fem
år. Beträffande straffets verkställighet eger den skilnad rum emellan det
långa och det korta fängelsestraffet, att det senare, hvartill räknas fängelse
i högst ett år en dag, enligt lag skall aftjenas i enrum med undantag för de
fall, då strafftiden understiger sex dagar och straffet ådömts för förseelse
(contravention), under det att det längre fängelsestraffet, hvilket aftjenas
i centralfängelse, verkställes efter gemensamhetssystemet. I sj elfva verket
verkställes emellertid på grund af bristande cellutrymme jemväl det kortare
fängelsestraffet i talrika fall i gemensamhetsfängelse. Då verkställighet
sker i enrum, afdrages å strafftid, som öfverstiger tre månader, eu
fjerdedel af den tid fången oafbrutet hållits i cell. Straffet är förenadt
med arbete, der ej tiden understiger sex dagar och straffet ådömts för
contravention.

Böter kunna enligt den franska strafflagen ådömas till belopp från en
franc. Högsta beloppet vexlar enligt bestämmelserna i de särskilda lagrummen.
Om den dömde icke kan betala böterna, då verkställighet af
straffet skall ega rum, kan den underordnade verkställande myndigheten
bevilja honom lämpligt uppskof, derest sådant begäres, likasom samma
myndighet eger berättiga den bötfälde att göra af betalningar. Vid bristande
betalning utsökes det ådömda beloppet eller ock tillgripes, dock
först sedan fem dagar förflutit, tvångsmedel mot den dömdes person,
nämligen bysättning (contrainte par corps). Ställes behörig säkerhet för
böterna, eger bysättning ej rum. Förvandlingsstraff för böter finnes icke,
och bysättningens egenskap att vara allenast ett tvångsmedel framgår till
fullo dels deraf, att skyldigheten att erlägga böterna qvarstår jemväl efter
bysättningens upphörande, och dels af den omständigheten, att den, hvars
oförmåga att gälda böterna behörigen styrkes, hålles bysatt endast hälften
så lång tid, som eljest vederbort. Tiden för bysättningen bestämmes
redan i domen efter regler, som äro i lag angifna men förläna domstolarne
frihet att efter förhållandena inom vissa gränser utmäta densamma
olika. Den utgör från två till tjugo dagar, då böterna ej öfverstiga femtio
francs, från tjugo till fyratio dagar, då böterna gå öfver femtio francs
men ej öfver ett hundra, från fyratio till sextio dagar, då böterna öfverstiga
ett hundra men icke två hundra francs, från två månader till fyra
månader, då böterna äro öfver två hundra och högst fem hundra francs,

Inspärr ning.

Fängelse.

Böter.

180

Minder årige.

från fyra månader till åtta månader, då de gå öfver fem hundra men
icke öfver två tusen francs, samt från ett till två år, då de öfverstiga
två tusen francs. Bysättningen utstås i de mindre departementalfängelser,
som benämnas maisons d’arrét. Arbetsskyldighet åligger icke den
bysatte.

Enligt art. 10 i lagen om skogsväsendet den 21 Maj 1827, såsom
denna art. lyder enligt lag den 18 Juni 1859, eger skogsförvaltningen
medgifva, att brottsling, som enligt förstnämnda lag fälts till böter men
ej förmår gälda desamma, aftjena!* dem genom skogs- eller vägarbete.

Den, som vid föröfvande af brottslig gerning ej fylt sexton år, skall
frikännas, om han finnes hafva handlat utan förmåga att inse gerningens
brottslighet. Har han egt sådan förmåga, skall han straffas, dock mindre
strängt än om han varit vid högre ålder. Frikännes den minderårige på
grund af oförmåga att inse gerningens brottslighet, kan i domen bestämmas,
antingen att han skall öfverlemnas till sina föräldrar eller ock att
han skall intagas i en korrektionsinrättning under tid, som i domen
utsättes, dock ej längre än till dess han fylt tjugo år. I en lag af
den 5 Augusti 1850 meddelas bestämmelser angående dylika korrektionsinrättningar,
en lag, som dock aldrig till fullo vunnit tillämpning. I lagen
omnämnas två särskilda slag af dylika anstalter, nämligen penitentiärkolonier
och korrektionskolonier. De förstnämnda skola upptaga de minderårige,
som frikänts på grund af oförmåga att inse gerningens brottslighet
och hvilka ej öfverlemnats till föräldrarne. De, som i enlighet med denna
bestämmelse intagits, skola uppfostras i gemensamhet under sträng disciplin
och användas till åkerbruks- eller sådant industriel arbete, som eger
sammanhang med åkerbruket. Penitentiärkolonierna upptaga vidare de
minderårige, som dömts till fängelse från sex månader till två år. Under
de tre första månaderna hållas desse fångar instängde i särskild afdelning
i anstalten samt sysselsättas med arbete, som kräfver stillasittande, men
vid utgången af denna tid kan anstaltens föreståndare, om de uppfört sig
väl, låta dem deltaga i koloniens åkerbruksarbete. Vilkorlig frigifning kan
ega rum enligt stadgande, att de intagne kunna på prof och under vilkor,
som bestämmas i reglemente, provisoriskt sättas i arbete utom kolonierna.
Korrektionskolonierna upptaga de unge, som dömts till fängelse på mera
än två år. Sedan desse fångar i sex månader hållits instängde och sysselsatts
med handtverk eller dylikt arbete och derunder visat godt uppförande,
få de deltaga i åkerbruksarbete, och likasom de i penitentiärkolonierna
intagna kunna de sedermera frigifvas vilkorligt enligt bestämmelser i reglemente.

181

Vilkorlig frigifning har å den allmänna straffrättens område införts Vilkorlig
genom en lag, som utfärdats den 14 Augusti 1885. Enligt art. 2 i denna frigifning.
lag kan förmånen beviljas dem, som blifvit dömde till ett eller flera frihetsstraff,
sedan straffet eller straffen verkstälts i tre månader, om den
ådömda strafftiden understiger sex månader, och till hälften i motsatt fall.

Om brottet utgjort återfall i legal mening, måste bestraffningen hafva pågått
under minst sex månader, derest den ådömda strafftiden understiger
nio månader, och skall, om strafftiden är längre, den del af straffet, som
verkstälts, motsvara minst två tredjedelar af det ådömda straffet. Den,
som dömts till frihetsstraff på lifstid, kan icke vilkorligt frigifvas.

Hufvudsakliga förutsättningen för vilkorlig frigifning är, att fången
ådagalagt prof på förbättring. I detta syfte stadgas i art. 1, att i straffinrättningarne
skall införas ett disciplinsystem, grundadt på dagligt iakttagande
och daglig bokföring af fångarnes uppförande och arbete i ändamål
att befordra de dömdes förbättring och bereda dem till den vilkorliga
frigifningen. Och enligt art. 2 kan vilkorlig frigifning meddelas endast
om fångens förhållande varit sådant, att det öfverensstämmer med de
reglementariska föreskrifter, indika meddelas i kraft af art. 1. Som dylika
föreskrifter emellertid icke utfärdats, gäller ännu det i lagen förefintliga
öfvergångsstadgandet, att vilkorlig frigifning kan beviljas de fångar,
som äro deraf förtjent^ och beträffande Indika lagens fordringar i
öfrigt äro uppfylda.

Beslut om vilkorlig frigifning meddelas af inrikesministern, som dock
först skall inhemta vissa myndigheters utlåtande beträffande ändamålsenligheten,
i det att han enligt art. 3 skall höra prefekten, fängelsedirektionen,
fängelsets uppsigtsråd och åklagaremyndigheten vid den domstol,
som dömt. Uppsigtsrådet, bestående af personer, hvilka på grund af sin
embetsställning äro dertill sjelfskrifne, är en kontrollerande myndighet
utan synnerlig betydelse.

Proceduren för beviljande af vilkorlig frigifning är reglerad genom
cirkulär den 25 Maj 1886 samt den 28 Juni, den 10 och den 20 Juli
1888. Frågan om frigifning kan väckas af den dömde eller fängelsedirektören
samt föranleder först undersökning af en komité, bestående af
åtta personer, representanter för fängelsestyrelsen, allmänna säkerheten
och justitieministern. I inrikesministerns cirkulär den 7 September 1885
uppräknas de förhållanden, som skola undersökas och uppskattas beträffande
fångar, hvilkas försättande i vilkorlig frihet kan komma i fråga.

De äro följande: föregående lif, personlig ställning, familjeförhållanden,
uppförande i frihet och i fängelse, helsa och fysiska förmögenheter, ådagalagd
vilja att ernå bättring, karaktersegenskaper och karaktersfel, af

182

hvilka man kan sluta sig till kommande uppförande, sådan mellankomst
eller stöd af enskilde eller föreningar, som kan utöfva ett gynsamt inflytande,
förslag eller anordningar af intresserade med afseende å tiden för
frigifvandet, kunskap i eller utöfning af yrke, existensmedel, möjlighet
och utsigt att finna arbete.

Då beslut om vilkorlig frigifning meddelas, skall fången angifva den
ort, der han är nar uppehålla sig, och den väg han väljer för sin ditresa.
Inom två dagar efter sin ankomst till uppehållsorten skall han derom underrätta
prefekten. På vissa platser, såsom i större städer och deras närmaste
omgifningar, är det honom förbjudet att vistas. Om han nödgas
ombyta vistelseort, skall han ett visst antal dagar dessförinnan likaledes
underrätta prefekten.

I art. 6 af 1885 års lag stadgas, att ett i administrativ ordning utfärdadt
reglemente skall innehålla uppgift å de vilkor, hvilka kunna till
iakttagande föreläggas den, som i enlighet med lagen frigifves, äfvensom
föreskrifter angående särskildt öfvervakande af de vilkorligt frigifne. Sådant
reglemente har emellertid ej utfärdats.

Frihetspass, som identifierar den vilkorligt frigifne, innehåller för
honom nödiga upplysningar.

Den vilkorliga friheten återkallas, om det behörigen styrkes, att den
frigifne hängifvit sig åt dåligt uppförande, eller om han bryter emot de
i frihetspasset intagna vilkor. Men om återkallelse icke eger rum före
utgången af strafftiden, blir friheten definitiv. Återkallelse, som medför,
att den del af straffet, hvilken vid frigifningen återstod, skall verkställas,
beslutes af inrikesministern, sedan han i ärendet hört prefekten och statsprokuratorn
i det distrikt, dit den frigifnes uppehållsort hör.

Vederbörande myndighet å den ort, der den vilkorligt frigifne befinner
sig, eger rätt att, då anledning dertill förekommer, förordna om hans häktning,
och då sådan verbställes, skall underrättelse derom omedelbart
meddelas inrikesministern. Derest återkallelse ej följer, eger den sistnämnde
förordna om lösgifvande på förutvarande vilkor eller efter uppställande af
nya vilkor. Återkallelse, som sker efter häktning, anses hafva egt rum å
dagen för häktningen.

Under åtnjutande af vilkorlig frihet är den, som dömts till frihetsstraff,
med hvilket särskild straffpåföljd är förenad, underkastad samma
påföljd. Så t. ex. är en vilkorligt befriad tukthusfånge under »interdiction
legale», hvarmed förstås förlust af vissa medborgerliga rättigheter, och
hvilken påföljd upphör med afslutande af hufvudstraffets verkställighet.
Om frihetsstraffet är åtföljdt af relegation, med hvilken påföljd menas
förvisning på lifstid till koloni efter hufvudstraffets aftjenande, kan dock

183

i beslut om vilkorlig frigifning meddelas uppskof med denna påföljds inträdande,
med den verkan att, om återkallelse ej eger rum, innan tio år
förflutit från den dag, då hufvudstraffet skall anses hafva till fullo verkstälts,
påföljden icke tillämpas.

Af staten godkända sällskap och föreningar för frigifne fångars skydd
erhålla enligt 1885 års lag ett årligt anslag i förhållande till antalet understödde
frigifne. Sådana föreningar kunna i administrativ väg förpligtas
att vaka öfver vissa vilkorligt frigifnes uppförande. Har dylik skyldighet
ålagts förening, åtnjuter denna i statsunderstöd 50 centimes om
dagen för hvarje vilkorligt frigifven under tid, som motsvarar den under
vilkorlig frihet tillbragta delen af strafftiden, dock för hvarje frigifven
högst ett hundra francs.

Det franska justitieministeriet tillsatte 1887 en komité för att förbereda,
revision af hela strafflagstiftningen, och år 1893 var komiténs förslag
till strafflagens allmänna del färdigt.

Enligt detta förslag äro de egentliga frihetsstraffen fängelse, inspärrning
och arrest. Bland särskilda straffpåföljder förekomma relegation och
intagande i arbetshus.

Fängelse ådömes på lifstid eller på viss tid, minst femton dagar, högst
tjugo år. Straffet utstås i enrum under hela strafftiden, om denna ej öfverstiger
ett år, samt eljest under en fjerdedel af strafftiden, dock minst
ett och högst tre år. Enrum användes dock ej för dem, som vid tiden
för domens meddelande icke uppnått en ålder af femton år. Fängelsestraffet
medför skyldighet till arbete i straffinrättningen, men sedan tiden
för cellstraffet gått till ända, kunna fångarne, om de iakttagit ett godt
uppförande, användas till arbete utomhus, utan att de dock få sammanföras
med personer af den fria befolkningen.

De, som dömas till inspärrning, hållas inneslutne i särskildt fängelse
eller å fästning. Straffet ådömes för en tid från femton dagar till och
med tjugo år och är förenadt med arbetstvång, men fångarne kunna välja
arbete efter fallenhet. Med fängelsefångar få de inspärrade aldrig sammanföras.
Om natten hållas de i enrum, och de kunna berättigas att
jemväl om dagen vara isolerade.

Tiden för arrest kan ej understiga en eller öfverstiga fjorton dagar.
Vid detta straff, som utstås i särskilda straffanstalter, är arbete ej obligatoriskt.
Derest arreststraffet icke ådömes för brott, som utgör återfall i
förhållande till annat under loppet af ett år derförut begånget brott, kan

Lagförslag’.

Fängelse.

Inspärr ning.

Arrest.

184

Böter.

Arbetshus.

Relegation.

Vilkorlig

frigifning.

straffet på den dömdes begäran förvandlas till skyldighet att under så
många dagar, som motsvara strafftiden, arbeta för det allmännas räkning
under förhållanden, som bestämmas i reglemente.

Böter ådömas till belopp från en franc till fem tusen francs, och
straffets verkställighet kan befordras genom bysättning (contrainte par
corps).

I särskilda i lag bestämda fall kan domstol förordna, att den, som
till frihetsstraff dömes, skall vid strafftidens slut intagas i arbetshus för
minst tre månader och högst tre år.

Relegation består i förvisning till en koloni och ådömes den, som
genom en eller flere domar ålagts sammanlagdt minst fem års fängelse och
derefter begått brott, hvarför fängelse i ett år eller på längre tid ådömes.
En del af fängelsestraffet, ej under hälften, utstås i moderlandet, hvarefter
den dömde öfverföres till koloni, der han skall aftjena återstoden af straffet
i en penitentiärinrättning, i hvilken han, qvarhålles ytterligare fem år.
Under hela tiden hålles han till arbete antingen i inrättningen eller utanför
densamma. När som helst under femårsperioden och föregående fängelsetid
i kolonien kan fången vilkorligen försättas i frihet, om garantier för godt
uppförande finnas och fångens arbete genom frigifningen synes skola blifva
mera gagneligt för kolonisationen. Den vilkorliga friheten kan återkallas
i händelse af dåligt uppförande eller försummelse att iakttaga de utfästa
vilkoren. Efter femårsperiodens slut erhåller den dömde definitiv frihet,
men han måste hela sitt lif bo inom anvisadt onrnåde af kolonien. Relegation
ådömes icke den, hvilkens helsotillstånd skulle göra honom olämplig
till kolonisationsarbete, och ej heller den, som fylt sextio år, utan kunna
dessa i stället genom förordnande i administrativ väg insättas i arbetshus
för en tid af högst tio år.

En hvar, som dömts till fängelse eller inspärrning, kan vilkorligen
försättas i frihet, sedan han undergått tre fjerdedelar af straffet eller, om
detta är fängelse på lifstid, efter förloppet af tjugo år. Den vilkorliga
friheten kan återkallas, om det behörigen visas, att den frigifne uppenbart
och stadigvarande hängifvit sig åt dåligt uppförande, eller om han brutit
emot de vilkor, frihetspasset innehåller. Om återkallelse, som medför skyldighet
att undergå den del af straffet, hvilken vid frigifningen återstod,
ej egt rum före utgången af strafftiden, blir friheten definitiv. Beslut om
försättande i vilkorlig frihet och om återkallelse meddelas åt inrikesministern,
sedan justitieministern uttalat sig i ärendet. Den vilkorligt frigifne
kan häktas efter beslut af administrativ eller dömande myndighet. I administrativ
väg bestämmas innehållet af frihetspasset, de vilkor, som kunna
föreläggas de frigifne, samt sättet för de frigifnes öfvervakande.

185

De, som dömts till fängelse och äro i ålder från tjugoett till sextio
år, kunna, efter det de aftjenat en fjerdedel af straffet, på egen begäran öfverföras
till en koloni. Sedan den sålunda förflyttade i kolonien undergått
den andra fjerdedelen af straffet, kan han, der han ej gjort sig skyldig till
dåligt uppförande, vilkorligt frigifvas, men han måste under vilkorlig frihet
i kolonien tillbringa tio år eller, om den ådömda strafftiden varit
längre, mot denna svarande tid. Derest den vilkorliga friheten återkallas,
skall den del af straffet, som vid frigifningen återstod, aftjenas i kolonien.

De, som på grund af sitt uppförande icke kommit att åtnjuta vilkorlig
frihet, och de, för Indika förmånen återkallats, måste efter strafftidens slut
qvarbo i kolonien under en period, som motsvarar tiden för det ådömda
straffet, dock minst tio år.

I alla de fall, då antingen i kraft af bestämmelser i strafflagens speciela Pardon.
del eller i följd deraf, att omständigheterna förklaras vara förmildrande,
domaren skulle ega bestämma förskyldt straff till endast böter, kan han,
om den tilltalade icke förut dömts för förbrytelse eller svårare förseelse,
underlåta att fälla dom. I sådant fall skall han underrätta den tilltalade,
att denne icke i händelse af nytt brott kan påräkna straffrihet. Det sålunda
föreslagna rättsinstitutet har kallats »pardon».

England.

De i England brukliga frihetsstraffen äro straffarbete och fängelse.

Straffarbete (penal servitude) ådömes antingen på lifstid eller på viss straffarbete.
tid, ej under tre eller öfver tjugofem år. Straffet har tre stadier: förberedelse,
arbete i gemensamhet, vilkorlig frihet. Under förberedelsetiden
hålles fången i enrum och sysselsattes med enformigt arbete. Denna
tid utgör tre, sex eller nio månader, och efter utgången af densamma
öfvergå!’ fången till strängt arbete i ett »public works prison», der han
qvarstanna!’, till dess han vilkorligt frigifves eller strafftiden tilländagå!-.

Under tiden för gemensamhetsarbetet äro fångarne delade i fem särskilda
klasser, och beror uppflyttning i högre klass på antalet förtjenade points
eller s. k. marks. Dermed förhåller sig så, att på ett fången tilldeladt
kort dagligen antecknas ett bestämdt antal marks såsom vitsord öfver hans
vid arbetet ådagalagda flit. Han erhåller åtta marks om dagen vid oafbrutet,
ansträngande arbete och för utförande af hela det honom förelagda
arbetspensum, sju marks vid en ringare grad af ihärdighet och sex marks,
om han utför endast måttligt dagsverke. För rättvis tilldelning af marks

186

är sörj dt genom behörig kontroll. Då eu fånge i följd af kroppslig svaghet
ej kan hållas till hårdt, ansträngande arbete, får han visserligen blott
sex eller sju marks dagligen, men direktören för straffanstalten har i sådant
fall befogenhet att, der han är öfvertygad om fångens oförmåga att
förrätta tungt arbete, sedermera förhöja det fången tilldelade antalet marks.
De marks, som tilldelas för söndagen, bero på fångens uppförande; dock
kan han för nämnda dag ej erhålla högre antal marks än medeltalet för
den gångna veckans dagar. Fångens uppförande inverkar emellertid på
antalet marks förnämligast derigenom, att direktören eger för förseelse emot
disciplinen fråntaga fången redan förtjenade marks till ett antal af högst
åttiofyra. De fem klasserna å gemensamhetsstadiet äro »probation class»,
tredje klassen, andra klassen, första klassen och »the special class». Den
förstnämnda klassen tillhöra fångarne, till dess de förtjenat 720 marks,
alltså minst tre månader. Under denna tid erhålla de ingen arbetspremie
och ega ej mottaga besök eller bref. I tredje klassen skola intjenas 2920
marks, och tiden är alltså minst ett år. Här erhålles en ringa arbetspenning,
och hvar sjette månad eger fången emottaga ett besök samt skrifva
ett och emottaga ett bref- Efter förflyttning till andra klassen erhåller
fången något högre arbetspenning samt ökad rättighet med afseende ä
besök och brefvexling, hvarjemte kosten är i någon mån förbättrad. Vilkoren
för genomgående af denna klass äro desamma som beträffande tredje
klassen. 1 första klassen äro fångens förhållanden med afseende å arbetspremie
och kost samt rätt till erhållande af besök och till brefvexling
ytterligare förbättrade. Uppflyttning från första klassen till the special
class kan ega rum allenast i händelse af synnerligen godt uppförande och
inom tolf månader före frigifvandet. I denna klass begagnas icke fångkläder,
och fångarne erhålla stundom förtroendeposter, i synnerhet i anstaltens
förvaltning.

Beträffande qvinliga straffångar äro förhållandena i någon mån annorlunda
än de nu beskrifna. Så tilldelas marks redan under förberedelsetiden,
och kortaste tiden för uppehåll i hvardera af tredje och andra klasserna
är nio månader i stället för ett år.

Vilkorlig Vilkorlig frigifning eger alltid rum, då fången intjenat tillräckligt

frigifning. antal marks. Detta antal är sex gånger så stort som det antal dagar,
hvarmed hela den ådömda strafftiden öfverskjuter tiden för enrumsstraffet.
En fånge, som städse erhåller blott sex marks om dagen, får följaktligen
tillbringa fulla strafftiden i anstalten, hvaremot den, som alltjemt förtjenar
åtta marks om dagen och aldrig i följd af förseelse eller dåligt uppförande
förlorar honom tilldelade marks, får den tid, han eljest skolat tillbringa i
gemensamhetsfängelset, förkortad med en fjerdedel. För qvinnor kan den

187

vilkorlig.''!, frigifningen medföra ännu större afkortning i strafftiden på grund
deraf, att marks, såsom ofvan är nämndt, redan under förberedelsetiden
tilldelas dem och sättet att beräkna marks är olika för män och för qvinno r.

Lifstidsfångar kunna endast i nådeväg vilkorligt frigifvas.

De hufvudsakliga skyldigheter, som åligga den vilkorligt frigifne och
hvilka tecknas å pass, som vid frigifningen lemnas, äro att afhålla sig från
hvarje lagöfverträdelse och från umgänge med personer af notoriskt dålig
karakter, att icke utan att kunna visa medel till ärlig försörjning föra ett
lättjefullt och oordentligt lif samt att alltid bära passet på sig och, när
helst sådant erfordras, förevisa det för polisman och fredsdomare. Derutöfver
gälla säi’skilda förhållningsregler för den vilkorligt frigifne, hvilken
derjemte är underkastad polisuppsigt under så lång tid, som motsvarar den
del af straffet, hvilken icke verkstälts i straffinrättning.

Den, som vilkorligt frigifves, eger att välja boningsort, men det åligger
honom att inom två dygn efter ankomsten dit personligen anmäla sig hos
dervarande polismyndighet och dervid tillika uppgifva sin bostad. Ombyter
han bostad, har han att inom två dygn derefter om förhållandet göra anmälan
hos polismyndigheten, och om han vill afflytta till annan ort, skall
anmälan derom likaledes ske, hvarjemte inom två dygn efter ankomsten
till den nya boningsorten anmälan om bostaden skall verkställas hos den
polismyndighet, hvarunder han numera lyder. En gång i hvarje månad å
dag, som af polismyndigheten bestämmes, skall den vilkorligt frigifne för
kontrollens skull inställa sig hos samma myndighet. Alla dessa anmälningar
skola verkställas personligen af den vilkorligt frigifne, dock eger
polismyndighet medgifva, att, sedan den första anmälan å boningsorten egt
rum, vidare anmälningar må kunna verkställas skriftligen genom allmänna
posten antingen af den frigifne sjelf eller genom tredje person. Om den
frigifne underkastar sig uppsigt af en förening för understöd åt frigifne
fångar (discharged prisoners’ aid society), träffas vanligen emellan föreningen
och vederbörande myndigheter den öfverenskommelse, att alla anmälningar
afgifvas till föreningen och af denna befordras vidare till polismyndigheten.
Har den vilkorligt frigifne enskild arbetsgivare och denne förklarar sig
beredd att öfvertaga uppsigten öfver honom, kan polismyndigheten befria
den vilkorligt frigifne från alla vidare anmälningar, under förutsättning,
att arbetsgifvaren förbinder sig att å vissa tider insända uppgifter om den
frigifnes uppförande och förhållande i (ifrigt och att genast göra anmälan,
om han afskedas ur tjensten. Det åligger de polismän, som hafva uppsigt
öfver vilkorligt frigifne, att vid besök hos desse undvika allt, som kunde
vara egnadt att gorå utomstående personer bekanta med besökets ändamål.

188

Fängelse.

Försummar den vilkorligt frigifne att iakttaga någon af de honom i
nämnda egenskap åliggande förpligtelse!'' eller öfverträder han eljest de
för friheten uppstälda vilkor, kan han derför dömas till särskildt ansvar,
hvarjemte han äfventyra!’, att den vilkorliga friheten förklaras förverkad.
Sådant förklarande kali meddelas såväl af domstol som af vederbörande
statssekreterare. Redan eu försummelse med afseende på de den vilkorligt
frigifne åliggande förpligtelse!’ att verkställa anmälningar kan föranleda
hans häktning. Förklaras friheten förverkad på grund af dylik försummelse,
kan särskildt ansvar för densamma endast i det fall ådömas, att det
straff, den frigifne på grund af förverkandet skall utstå, understiger ett
år, och kan ansvaret blifva fängelse i högst så lång tid, att hela strafftiden
blir ett år. Den vilkorliga frihetens förverkande innebär, att den
frigifne skall utstå den del af det honom ådömda straffet, som vid tiden
för frigifvandet icke blifvit aftjenad.

Fängelsestraff ådömes i England på tid, som icke utom i undantagsfall
kan öfverskrida två år och som kan vara så kort som en dag. I vanliga
fall verkställes straffet med jemförelsevis stor stränghet, men derjemte
finnes en ännu strängare form (imprisonment with härd labour), likasom
det gifves en art mildradt fängelse (imprisonment as a misdemeanant of
the first division).

Den vanliga arten fängelse och den strängaste skilja sig från hvarandra
hufvudsakligen genom beskaffenheten af det fångarne åliggande arbete.
Ehuruväl de fordom brukliga formerna af improduktivt arbete numera icke
komma till användning i de engelska fängelserna, förefinnes dock fortfarande
en ej obetydlig skilnad emellan det ansträngande, synnerligen enformiga
arbetet (härd labour) och det lättare arbetet (industrial labour). Det
strängaste fängelset eller fängelse med strängt arbete måste enligt lag
ådömas för vissa brott, men i de flesta fall beror det på domstolens bepröfvande,
huruvida denna fängelseform skall användas.

De två nu ifrågavarande arterna af fängelse verkställas efter progressivt
system, och genomgå fångarne, der strafftidens längd det medgifver, fyra
särskilda stadier med uppflyttning till högre stadium i män af intjenade
marks i likhet med hvad för straffarbetsfångar gäller. A första stadiet,
för hvilket tiden ej understiger fyra veckor, hållas fångarne till strängt
arbete »af första graden», om den strängaste fängelsearten ådömts, och
eljest till strängt arbete »af andra graden», hvarjemte hårdt nattläger (plank
bed), dock mildradt för minderårige, qvinnor och äldre män, kommer till
användning. Denna del af straffet aftjenas i enrum, hvaremot å de öfriga
stadierna användes gemensamhetsfängelse. På andra stadiet sysselsattes
fånge med strängt arbete af andra graden eller lindrigare arbete (industrial

189

labour) allt efter arten af det ådömda straffet, och han hvilar nu endast
två nätter i veckan å hårdt läger. Arbetstvånget mildras, då fången uppflyttas
till tredje och fjerde stadierna, och endast under det förra af dessa
förekommer hårdt nattläger, nämligen en gång i veckan. En mycket inskränkt
rätt att afsända bref samt emottaga bref och besök tillstädjes
fånge å fjerde stadiet. —- Jemväl med afseende å kosten förefinnes progressiv
anordning, och är kosten öfver hufvud taget på sådant sätt tillmätt
och beskaffad, att strafftvånget derigenom blir mera känbart, en anordning,
som dock väntas snart komma att upphöra. Den mest inskränkta
kosten användes vid de kortaste straffen, och i hvarje fall, der strafftiden
öfverstiger sju dagar, tillämpas, efter det viss del af straffet aftjenats, en
rikligare spisordning än under straffets förra del.

Mildradt fängelse, som i talrika fall kan ådörnas, skiljer sig högst väsentligt
från annat fängelsestraff. Fångarne ega välja sysselsättning, bära
egna kläder och förskaffa sig bättre underhåll, än i straffinrättningen bestås.
De hållas fullständigt skilda från fångar, som undergå annat straff, samt
erhålla större och beqvämare inredda celler, hvarjemte en ganska vidsträckt
rätt till brefvexling och till emottagande af besök kan medgifvas dem.

Enligt en den 12 Augusti 1898 utkommen lag angående fängelserna
i England och med tillämpning af reglementen, som till en del lära hafva
utfärdats, skola emellertid framdeles finnas två olika arter af fängelse jemte
de ofvan omförmälda såsom strängaste fängelse och mildradt fängelse betecknade.
Då det strängaste fängelsestraffet ej ådömes, eger domstolen
att med fästadt afseende å brottets beskaffenhet och brottslingens föregående
lif förordna, att mildradt fängelse eller den art, som står detta närmast,
kommer till användning, men om intet sådant förordnande meddelas, tilllämpas
det fängelsestraff, som är närmast jemförligt med det strängaste.

Efter vissa grunder, som angifvas i reglemente, kan enligt nyssnämnda
lag fånge, hvilkens straff icke öfverstiger sex månader, genom synnerlig
flit eller godt uppförande förvärfva den förmånen, att en del af straffet
efterskänkes; och då denna förmån ernåtts, anses han hafva till fullo utstått
sitt straff.

Bötesstraff användes i England i stor utsträckning, och domstolarne ega
mycket stor frihet ej blott med afseende å bötesbeloppens bestämmande
och utmätande af förvandlingsstraffet, som utgöres af fängelse, utan äfven
beträffande bötesstraffets verkställighet. Så eger domaren utsätta viss tid,
inom hvilken böterna skola vara guldna, och han kan lemna tillstånd till
böternas betalning i vissa terminer och dervid fästa det vilkor, att, om
någon betalningstermin försummas, det emot hela oguldna bötesbeloppet
svarande förvandlingsstraff omedelbart skall verkställas. Vid beviljande af

Böter.

190

rätt till betalning i vissa terminer egen.’ domaren fordra borgen för böterna,
Vidare kan i bötesdom bestämmas att, om betalning ej följer, den dömde
utan vidare skall häktas. En sådan bestämmelse meddelas dock vanligen
endast i det fall, att anledning förefinnes, det böterna ej komma att gäldas,
och det brukliga förfarandet är, att bötesbeloppet vid uteblifven liqvid
utsökes och att först vid bristande tillgång förvändlingsstraff tiligripes.

Tiden för det fängelsestraff, som användes såsom förvandlingsstraff,
bestämmes vanligen i domen, ehuru detta icke är nödvändigt. I de flesta
fall kan förvandlingsstraffet utsättas till fängelse i så lång tid, som motsvarar
den längsta tid, å hvilken ett för brottet omedelbart ådömdt
fängelsestraff kunnat lyda, Har förvandlingsstraff begynt verkställas, eger
fången genom att betala en del ;,if böterna ernå befrielse från så stor del
af frihetsstraffet, som motsvarar den guldna bötesandelen.

Kropps- För alla brott af den kategori, som betecknas med benämningen »felo stmff.

nies», kan, der icke för särskilda fall är annorlunda stadgadt, kroppslig
bestraffning ådöinas. I praxis ådömes prygelstraff alldeles icke qvinnor
samt vuxna män endast för rån med användande af våld å person och för
försök att genom qväfning eller medelst stickvapen döda en menniska.
Dessa två fall äro särskildt omnämnda i en lag af 1863 (Garrotters act),
i hvilken lag för nämnda brott stadgas kroppslig bestraffning i en till tre
omgångar. Domaren skall bestämma slagens antal, högst 50 i hvarje omgång,
samt noga angifva bestraffningsinstrumentet, Straffet får ej verkställaso
offentligt och ej senare än sex månader efter domen.

A unge personer (under 16 år) af manligt kön användes deremot prygelstraffet
ofta och då vanligast utan förening med frihetsstraff. År brottslingen
ej öfver fjorton år, får slagens antal ej öfverstiga tolf, och instrumentet
måste vara ett björkris. För sådant brott, som omförmäles i ofvannämnda
lag af år 1863, få slagen ej öfverstiga tjugofem, om brottslingen
är under sexton år gammal.

Under 1893 blef i England prygel ådömdt inalles 3330 personer, af
hvilka 3062 icke samtidigt dömdes till annat straff. Allenast i 46 fall ådömdes
prygelstraffet på grund af 1863 års lag. Under de senaste årtiondena har
användningen af prygelstraff i betydlig mån tilltagit. Så kan nämnas,
att, under det sagda straff åren 1869—1873 i medeltal årligen ådömdes
839 personer i ålder under 16 år, antalet till sådant straff under år 1894
dömde personer i samma ålder steg till 3192. Den vigtigaste orsaken till
detta förhållande synes vara att söka i den alltmera befästade öfvertygelsen
om de kortare frihetsstraffens olämplighet för yngre personer.

191

Österrike.

Den i Österrike gällande strafflagen, som utfärdats den 27 Maj 1852,
är endast en reviderad upplaga af strafflagen den 3 September 1803.

Af frihetsstraffen är straffarbete (Kerker) det strängaste. Det ådömes straffarbete.
antingen på viss tid, högst tjugo år och vanligen ej under sex månader, eller
ock på lifstid. Straffet är af två arter: enkelt straffarbete och strängare straffarbete;
dock har olikheten mellan dessa straffets arter nästan försvunnit, sedan
de till strängare straffarbete dömde fångarne numera upphört att beläggas
med jeim. Vid bestämmande af det straffarbetsfånge åliggande arbete tages
så vidt möjligt hänsyn till fångens bildningsgrad och förutvarande sysselsättning.
Straffet utstås vanligen i enrum under åtta månader eller längre
tid, högst tre år. Enär straffet, sålunda verkstäldt, anses svårare, än om
det aftjenas i gemensamhetsfängelse, afdrages för det i enrum verkstälda
straffet så stor del af strafftiden, som motsvarar hälften af den tid, fången
utöfver tre månader tillbragt i cell.

Då strängare straffarbete ålägges, måste numera alltid dömas till en straffskärpeller
flera straff skärpning ar. Dylika kunna ock förekomma vid enkelt straff- nm9-arbete, och för vissa brott måste de ovilkorligen åläggas, men vid lifstidsstraff
förekomma de ej. Sådana skärpningar äro: l:o) inskränkning af
kosten till vatten och bröd under några dagar, högst tre gånger i veckan; ''

2:o) hårdt nattläger (å bräder), högst tre gånger i veckan; och 3:o) mörkt
enrum, högst trettio dagar om året, och ej längre tid än tre dagar utan
minst en veckas afbrott. Straffskärp ni eg, som nu nämnts, kommer jemväl
till användning, då, enligt särskild bestämmelse, tiden för straffarbete minskas
af hänsyn till den dömdes familj.

Fängelse (Arrest), som ådömes för minst ett dygn och vanligen ej Fängelse.
på längre tid än sex månader, är af tre slag, nämligen strängt fängelse,
enkelt fängelse och husarrest. Den sistnämnda arten kommer sällan till
användning och allenast i det fall, att brottslingens rykte är obefläckadt
och han genom intagande i straffinrättning skulle vara ur stånd att ombesörja
skötseln af sin affär eller sitt yrke. Den, som dömts till enkelt
fängelse, eger, om han sjelf förmår bekosta sitt underhåll, rätt att bestämma
öfver sin sysselsättning. I detta och jemväl i andra afseenden
skiljer sig i fråga om verkställigheten det enkla fängelsestraffet från det
stränga.

De två sistnämnda slagen af fängelse, hvilka så vidt möjligt verk- straffskärpställas
i enrum, kunna efter beslut af domstolen skärpas, nämligen l:o) nin9-

192

Förvandling
sstraff
för böter.

Varning.

Vilkorlig

frigifning.

Lagförslag.

Tukthus.

Stats fängelse.

genom kostens inskränkning några dagar, högst två dagar i veckan, till
vatten och bröd, då fråga är om strängt fängelse, samt genom användning
af den för strängt fängelse bestämda kost, då straffet är enkelt fängelse;
2:o) genom hårdt nattläger högst två gånger i veckan; 3:o) genom mörkt
enrum inalles högst tio dygn med en veckas afbrott emellan hvarje dygn;
eller 4:o) genom strängt arbete.

Förvandlingsstraffet för böter utgöres af enkelt fängelse, och är tiden
derför, hvilken utsättes i domen, så bestämd, att för visst belopp af böterna
beräknas en dags fängelse. Böter indrifvas, men om bötesstraffet
skulle orsaka känbart afbräck i brottslingens eller hans familjs förinögenhetsställning
eller yrke, ersättas böterna af förvandlingsstraff.

Varning användes såsom straff för föräldrar, som misshandlat sina
barn, för förmyndare, som misshandlat myndling, och för misshandel å
make, samt meddelas, sedan domen vunnit laga kraft.

Vilkorlig frigifning förekommer icke såsom straffrättsligt institut,
men enligt en förordning af den 3 Januari 1866 göres försök att genom
användning af nåd bana väg för lagbestämd vilkorlig frigifning. Endast
de fångar, som aftjenat tre fjerdedelar af dem ådömdt straffarbete och
under minst ett år undergått straffet, kunna föreslås till vilkorlig benådning.

Reformarbeten, som pågått under lång tid, hafva utmynnat i ett under
år 1891 framlagdt fullständigt förslag till strafflag, hvilket de två
nästföljande åren granskats af riksdagens ständiga strafflagsutskott.

Enligt detta förslag äro frihetsstraffen fyra: tukthus (Zuchthausstrafe),
statsfängelse (Staatsgefängnis), fängelse (Gefängnisstrafe) och arrest
(Haft).

Till tukthus dömde personer förvaras i särskildt för dem bestämda
straffinrättningar, erhålla en likformig, straffet betecknande klädedrägt och
få ej njuta annat underhåll eller nattläger än hvad för inrättningen bestämts.
De skola hållas till de i straffanstalten införda arbeten och kunna
under uppsigt användas till arbete jemväl utom fängelset. Straffet ådömes
antingen på lifstid eller på viss tid, ej öfver tjugo år eller under
ett år.

Statsfängelse får verkställas endast i särskildt dertill bestämda anstalter
och blott i rum, som äro på ett i det yttre märkbart sätt skilda
från de fängelser, som afses för andra fångar. Sysselsättning och lefnadssätt
äro underkastade ständig uppsigt. Det tillätes fångarne blott under
de i reglemente bestämda vilkor att samtala med personer, som ej ome -

193

delbart hafva med straffets verkställighet att skaffa. Under vissa vilkor
ega fångarne sjelfva sörja för sin förplägning och välja sysselsättning.
Ifrågavarande straff ådömes å tid från en dag till tjugo år.

De, som dömts till fängelse, äro hänvisade till den kost, som i anstalterna
bestås, och dessa fångar hållas till arbete i mån af förmåga och
öfriga förhållanden. Dock eger domstol i »särskild! afsevärda» fall, då till fängelse
i högst fem år dömes, i domen förordna, att den brottslige må under
vissa i reglemente stadgade vilkor välja sitt arbete och sjelf sörja för sin
förplägning. Brottsling, som dömes för förfalskning af mynt eller sedlar,
tjufnad, försnillning, rån, utpressning, bedrägeri eller svek i konkurs, kan
dock ej erhålla denna förmån, om han förut dömts för ett af dessa brott
och fem år ej förflutit, sedan det förra straffet utståtts eller efterskänkts
eller sedan uppskof med verkställighet af straffet beviljats eller vilkorlig
frigifning egt rum. Kortaste tiden för fängelsestraff är en dag och längsta
tiden tjugo år.

Arrest, som kan åläggas för tid från sex timmar till två månader,
består endast i frihetsförlust, dock att den dömde i vissa i lagen
uttryckligen nämnda fall kan förpligtas till arbete, hvilkets art han i sådan
händelse under vissa vilkor egen sjelf välja.

Tukthus, fängelse och arrest kunna förenas med affliktiva straffskärpningar,
fängelse dock ej der detta straff ädömts för politisk förbrytelse,
brott mot offentlig myndighet eller allmän ordning, fridsbrott eller
envigesbrott, och arrest endast i fall skärpning medgifves i det lagrum,
som innehåller den särskilda straffbestämmelsen. Skärpningar äro:
Do) kostens inskränkning, högst två gånger i veckan, till vatten, bröd och
eu gång varm soppa eller till allenast vatten och bröd; 2:o) hårdt nattläger
(på bräder), högst två gånger i veckan; och 3:o) mörkt enrum, högst
tjugofyra timmar i sender och med minst en veckas afbrott emellan
hvarje gång. Domstolen bestämmer, huruvida skärpning skall ega rum
och om denna skall komma till användning under hela strafftiden eller
allenast under en del deraf, samt angifver skärpningens art. Enligt till
ledning för domstolen afsedt stadgande förutsättes för skärpning, att en
strängare behandling erfordras på grund af de omständigheter, under hvilka
den straffbara handlingen föröfvats, eller på grund af gerningsmannens
förhållanden, särskild! med hänsyn till återfall i brott. Då till skärpning
dömts, kan skärpningen vilkorligt (auf Wiederruf) efterskänkas, så vidt
fångens förhållande synes göra honom värdig denna förmån. Om en dylik
befrielse äfvensom om återkallelse deraf förordnar appellationsdomstol.

Fängelse.

Arrest.

Straff skärpning.

194

Vilkorlig Fångar, som dömts till frihetsstraff på viss tid, kunna, sedan de till frigifning.

])rao-t ett år i straffinrättningen och utstått två tredjedelar af straffet,
vilkorligt befrias från straffets återstående del, om deras förhållande under
straffets verkställande i förbindelse med öfriga omständigheter erbjuder
tillräcklig säkerhet derför, att deras frigifvande ej medför fara för allmän
ordning och att deras uppförande skall blifva lagenligt. I synnerhet de,
som äro hänvisade att sjelfve förtjena sitt uppehälle, måste för att kunna
komma i åtnjutande af förmånen ega förvärfsförmåga, vara sparsamme
och hafva under strafftiden ådagalagt arbetsamhet. Under enahanda förutsättningar
kunna jemväl de, som dömts till lifstidsstraff, vilkorligt frigifvas,
sedan de utstått straffet i femton år. I vissa fall är vilkorlig frigifning
ej medgifven, nämligen då straffet ådömts för rån eller utpressning
och den brottslige förut straffats för dylikt brott eller upprepade
gånger för stöld, samt då brottet varit stöld eller bedrägeri och den brottslige
förut upprepade gånger straffats för likartadt brott och fem år ej
förflutit, sedan det före domen sist ådömda straffet utståtts eller efterskänkts.
Den vilkorliga friheten kan återkallas, om den frigifnes uppförande
icke rättfärdigar det honom visade förtroendet, och återkallelsen medför,
att fången skall utstå den del af straffet, som vid tiden för frigifvandet
ännu icke var verkstäld. Har återkallelse egt rum, kan i händelse af emellertid
inträffade särdeles afsevärda omständigheter vilkorlig frigifning ånyo
medgifvas. Om deremot den ådömda strafftiden eller, i fall en lifstidsfånge
vilkorligt frigifvits, tio år förflutit, utan att återkallelse egt rum,
anses frihetsstraffet vara aftjenadt. Efter utlåtande af en särskild straffverkställighetskommission
besluter justitieministern om vilkorlig frigifning
och om återkallelse af vilkorlig frihet.

Böter. Böter, som ej kunna indrifvas, förvandlas till arrest, och tiden för

förvandlingsstraffet bestämmes i domen efter en dags arrest för belopp af
två till tio floriner. Genom erläggande af det bötesbelopp, som icke genom
redan utstånden arrest aftjenats, kan fånge, som begynt undergå
förvandlingsstraff, befria sig från återstoden deraf.

Italien.

Den 30 Juni 1889 utfärdades en på nyare kriminalrättsliga grundsatser
bygd strafflag för Italien, och den 1 December samma år utkom
en författning, som innehåller föreskrifter angående verkställighet af vissa
strafflagens bestämmelser.

195

Bland frihetsstraffen märkes i främsta rummet »ergastolo», som ådömes
allenast för lifstid och verkställes med ytterlig stränghet.

Straffarbete (reclusione) karl åläggas intill tjugofyra år, men kan jemväl
förekomma å synnerligen kort tid, minst tre dagar. Detta straff'' aftjenas
i centrala straffinrättningar och är förenadt med arbetstvång samt
verkställes delvis i enrum. År strafftiden sex månader eller derunder,
vistas fången oafbrutet i cell, men om strafftiden är längre, hålles han i
enrum under en sjettedel af strafftiden, dock minst sex månader och ej
öfver tre år.

Den, som dömts till straffarbete på tre år eller längre tid och undergått
straffet till hälften, dock under minst två och ett hälft år, kan, om
han iakttagit godt uppförande, erhålla tillstånd att aftjena straffets återstod
antingen i en straffinrättning, der åkerbruks- eller industriel arbete
bedrifves, eller ock genom arbete för det allmännas eller enskild persons
räkning under uppsigt af förvaltningsmyndigheterna. En sådan förmån,
hvilken beviljas af inrikesministern efter motiveradt förslag af det vid
straffinrättningen anstälda uppsigtsrådet, återkallas i samma ordning, om
den dömde icke fortfar att uppföra sig väl.

Jemväl det mildare frihetsstraffet fängelse (detenzione) kan ådömas
från tre dagar till tjugofyra år. Detta straff, som vanligen utstås i gemensamhetsfängelse
med fångarnes isolering under natten, är förenadt med
arbetsskyldighet, dock att fånge eger bland de arbeten, som åro i straffinrättningen
införda, välja det, som mest öfverensstämmer med hans anlag
och föregående sysselsättning, och jemväl kan erhålla tillstånd att
förrätta arbete, som eljest icke i fängelset brukas.

En ännu mildare art frihetsstraff är arrest (arresto), som ådömes från
eu dag till två år. Fångarne äro skyldige att arbeta, på sätt som om
fängelsefångar gäller, och straffet aftjenas i gemensamhetsfängelse. Qvinnor
och minderårige, som icke gjort sig skyldige till återfall i brott, kunna
erhålla tillåtelse att i egen bostad aftjena straffet, der strafftiden ej öfverstiger
en månad. En afskrift af domen tillställes i sådant fall vederbörande
polismyndighet, som åligger öfvervaka, att den dömde ej lemnar
sin boning. I händelse förbudet att lemna bostaden öfverträdes, afgifver
polismyndigheten härom rapport till underdomaren å den ort, der öfverträdelsen
egt rum, och nämnde domare hör den dömde i saken samt föreskrifver
derefter genom motiveradt beslut, som ej får öfverklagas, att
hela straffet skall aftjenas på vanligt sätt.

Arrest kan i vissa i lagen bestämda fall, såsom då straffet ådömts
för tiggeri, fylleri m. in., aftjenas i arbetshus eller medelst arbete i frihet
för det allmännas räkning. Sedan af administrativ myndighet bestämts,

Straffarbete.

Fängelse.

Arrest.

196

Böter.

Confino.

Varning.

vid hvilka avbeten den dömde skall användas, förständigas denne att å
viss dag infinna sig för arbetets fullgörande. Inställer han sig icke eller
vägrar han att förrätta anvisadt arbete, verkställes hela arreststraffet i
vanlig ordning. En del af arbetsförtjensten tillkommer den dömde för
hans underhåll.

Högsta bötesbelopp, som enligt den italienska strafflagen kan ådömas,
utgör tio tusen lire, och lägsta bot är en lira. Utmätning för böter
eger icke rum, utan om den dömde underlåter betala böterna inom två
månader, sedan han erhållit del af verkställighetsordern, eller om han är
insolvent, förvandlas böterna till frihetsstraff. Detta utgöres af fängelse,
såvida brottet är af den art, som i lagen betecknas såsom förbrytelse, och
af arrest, då brottet allenast är en öfverträdelse. En dags frihetsstraff
ersätter tio lire eller Överskjutande bråkdel af tio lire utaf den oguldna
andelen af böterna; dock får tiden för förvandlingsstraffet icke i något
fall öfverskrida ett år. Ett redan börjadt förvandlingsstraff afslutas, om
den dömde erlägger den andel af de oguldna böterna, som icke genom
det verkstälda frihetsstraffet aftjenats. På den bötfäldes begäran kan förvandlingsstraffet,
vare sig detta utgöres af fängelse eller det är arrest, utbytas
emot arbete för statens, provinsens eller kommunens räkning, dervid
två dagars arbete svarar emot en dags frihetsstraff; och gälla beträffande
verkställigheten af detta arbete samma bestämmelser som i fråga
om arbete, hvilket träder i stället för omedelbart ådömd arrest.

Under benämningen »confino» förekommer enligt den italienska strafflagen
en art oegentligt frihetsstraff, som består deri, att den brottslige
vid äfventyr af fängelse åligger att under viss tid, minst en månad och
högst tre år, uppehålla sig i en i domen uppgifven kommun, belägen på
ett afstånd af minst sextio kilometer såväl från den kommun, der brottet
begåtts, som från de kommuner, i hvilka målsegaren och den brottslige bo.

Då någon begått brott, för hvilket straffet icke kan öfverstiga fängelse
eller arrest i en månad, confino i tre månader eller böter till belopp af
tre hundra lire, eger domstolen, om förmildrande omständigheter föreligga
och gerningsmannen icke förut dömts för »förbrytelse» eller till strängare
straff än arrest i en månad för »öfverträdelse», bestämma, att varning af
domstol skall träda i stället för det straff, som ådömes. Denna varning
utgöres af en efter den dömdes särskilda förhållanden och sakens omständigheter
lämpad förmaning, som domaren i sittande rätt med hänsyn till
de öfverträdda lagbuden och den brottsliga gerningens följder ställer till
den dömde. Inom tre dagar, efter det varningsdomen vunnit laga kraft,
utsätter domstolen dag, å hvilken den dömde skall infinna sig för att emottaga
varningen. Skulle den dömde icke å utsatt dag infinna sig eller emot -

197

tager han ej varningen med vördnad, besluter domstolen, att det straff,
som varningen skolat ersätta, skall gå i verkställighet. Ett dylikt beslut
kan af den dömde öfverklagas inom tre dagar, efter det han erhållit besked
om detsamma. Då förmånen att i stället för straff emottaga varning
beviljas brottsling, åligger denne att utfästa sig — i förening med en
eller flera vederhäftiga borgesman, derest domstolen pröfvar borgen böra
fordras, — till betalning af en viss summa såsom böter, för den händelse
han skulle begå annan straffbar handling inom tid, som bestämmes i domen
och icke får öfverstiga i fråga om »förbrytelser» två och i fråga om »öfverträdelser»
ett år. Denna förbindelse upprättas vid det rättegångstillfälle,
då varningen skall meddelas. Om den dömde vägrar ingå förbindelsen
eller, derest borgesman erfordrats, icke anskaffat dylika, hvilkas vederhäftighet
af domstolen godkännes, förklarar domstolen i stället för att meddela
varningen, att det ådömda straffet skall gå i verkställighet.

Den, som dömts till straffarbete eller fängelse på längre tid än tre Vilkorlig
år, kan, sedan han undergått tre fjerdedelar af straffet, dock minst tre år, fri9vmn9-då straffet är straffarbete, eller hälften af straffet, om detta är fängelse,
på egen begäran vilkorligt frigifvas, om han iakttagit ett sådant uppförande,
att hans förbättring kan anses viss, samt återstoden af strafftiden
icke öfverskjuter tre år. Undantag härifrån eger dock rum, om det föröfvade
brottet varit af visst i lagen angifvet slag, såsom rån, under särskilda
förhållanden cjvalificerad stöld in. m., samt under vissa omständigheter,
då återfall i brott förelegat, i hvilka händelser vilkorlig frigifning
ej kan medgifvas. Begäran om vilkorlig frigifning framställes af fånge till
direktionen öfver det fängelse, der han undergår straffet, och direktionen
öfverlemnar derefter ansökningen jemte egna uppgifter angående fångens
uppförande och förbättring äfvensom ett uttalande af fängelsets uppsigtsråd
till generalprokurator!! vid den appellationsdomstol, inom hvilkens område
domen fälts. Sedan generalprokurator! införskaffat nödiga upplysningar,
påkallar han yttrande af domstolens anklagelsekammare och öfversänder
detta jemte samtliga handlingarna till justitieministern, hvilken
fattar beslut om frigifvandet. De vilkorligt frigifne stå under polisuppsigt,
och i beslutet om frigifningen meddelas angående uppsigten de närmare
bestämmelser, hvilka skola gälla i det särskilda fallet. Den vilkorliga friheten
återkallas, om den frigifne begår brott, som medför frihetsstraff, eller om
han icke iakttager de förelagda vilkoren. I detta fall inräknas icke i strafftiden
den tid, som den frigifne tillbragt utom straffinrättningen, och fången
kan ej ånyo vilkorligt frigifvas. Om deremot strafftiden förflutit utan
återkallelse, är straffet utståndet, och derest den frigifne varit dömd att
efter straffets aftjenande viss tid stå under polisuppsigt, anses nämnda tid

198

Straff skärpning.

hafva lupit från den vilkorliga frigifningen. Återkallelse sker genom beslut
af justitieministern. Förslag derom framställes af polismyndigheten till
generalprokuratorn vid appellationsdomstol, och sedan denne embetsman
inhemtat anklagelsekammarens yttrande, går ärendet till ministern. I fall
förslaget framställes i följd af den frigifnes försummelse att iakttaga föreskrift!
a vilkor, åligger generalprokuratorn att inhemta dennes förklaring i
ärendet, och endast i händelse anklagelsekammaren uttalat sig för återkallelse,
kan sådan i detta fall beslutas af justitieministern.

Scliweiz.

Den i Schweiz gällande straffrätten är bestämd hufvudsakligen genom
olika strafflagar för de särskilda kantonerna; dock finnas vissa för förbundsstaten
i dess helhet gällande lagar med straffrättsligt innehåll, af hvilka
förbundsstrafflagen af år 1853 med deri sedermera företagna ändringar
innehåller bestämmelser, som afse straffrättsligt skydd för förbundsstatens
intressen och jemväl innebär begränsning i de särskilda kantonernas rätt
att lagstifta å straffrättens område. Emellertid pågår sedan lång tid tillbaka
arbete på en för hela landet gemensam strafflag, och ett fullständigt
utarbetadt lagförslag föreligger.

Såsom hufvudformer af frihetsstraff förekomma i Schweiz allmänt de
två arterna tukthus och fängelse, och i en del af kantonerna finnes dessutom
såsom en grad emellan dessa straff arbets- eller korrektionshus, hvarförutom
i flera kantoner användes ett lindrigare frihetsstraff, arrest. Vid
verkställigheten lär dock ofta skilnaden emellan tukthus och arbetshus försvinna,
enär dessa straff nästan alltid verkställas i samma straffnrättning,
och enahanda är förhållandet vanligen med fängelse och arrest.

I flera af kantonerna eger domstol döma till skärpning af frihetsstraff.
Så medgifva strafflagarna för Wallis, Graubunden och Obwalden, att tukthus
efter bestämmelse i domen skärpes genom fångarnes beläggande med
jern. I Graubunden och Obwalden lär dock icke i praxis dömas till denna
skärpning, och i Wallis kan den ådömas endast män samt kommer ej till
användning å fångar, som af helsoskäl icke kunna uthärda densamma. I
öfrigt kan tukthus i Thurgau och Schaffhausen skärpas genom kostförminskning
och vistelse i mörkt enrum; och hvad fängelse angår, kan detta
straff skärpas i Thurgau, Graubunden, Aargau, Schaffhausen, Luzern, Obwalden,
Bern, Glarus, Basel, Appenzell ausser Rhoden, Schwyz och Solothurn
genom inskränkning i kost, i Thurgau, Schaffhausen och Appenzell

199

ausser Rhoden genom mörkt enrum samt i Bern och Solothurn genom häråt
nattläger. I Basel kan arrest skärpas genom kostminskning.

I allmänhet äro lagarnes stadganden om straffskärpning mycket knapphändiga,
och stundom saknas annan bestämmelse, än att ett eller flera angifna
skärpningsmedel kunna användas. Dock innehålla några lagar mera
utförliga föreskrifter.

I Thurgau, der kortaste tiden för tukthus är ett år, för arbetshus
fyra månader och för fängelse ett dygn, kunna dessa tre frihetsstraff skärpas
derigenom, att fånge, högst åtta dagar i följd, antingen hålles inspärrad
i cell och derunder hvar annan dag till föda erhåller endast vatten och
bröd eller ock förvaras i mörkt fängelse. Ingendera af dessa skärpningar
får ega rum, der straffet är tukthus eller arbetshus, mera än fyra gånger
om året eller, der det är fängelse, utöfver två gånger under strafftiden.
Fängelse kan skärpas äfven så, att fången förlorar den honom eljest tillkommande
rätt att åtnjuta annan föda än fångkost. Förening af två utaf
skärpningarne eller af alla tre är jemväl medgifven. Om skärpning anses
ej kunna verkställas utan men för den brottsliges helsa, skall tiden för
frihetsstraffet i stället ökas med högst sex månader efter domarens bepröfvande.

Tukthus ådömes i Schaffhausen på minst ett år, och fängelse, af hvilket
straff i nämnda kanton finnas två grader, kan der ådömas på lägst en
månad, om det är af första graden, i hvilket fall arbetsskyldighet är förenad
med straffet, samt för så kort tid som tre dagar, om det är andra gradens
fängelse, hvilket är inrättadt såsom ett lindrigt frihetsstraff. Samtliga dessa
straff kunna affliktivt skärpas, fängelse af första graden dock endast om
strafftiden öfverstiger tre månader, samt fängelse af andra graden blott i
de fall, då lagen uttryckligen sådant medgifver. Såsom skärpningsmedel
användas förlust af varm föda hvarannan dag under högst fjorton dagars
tid, enrum intill tre månader och mörkt enrum under högst åtta dagar i
följd. Med fängelse kan aldrig mera än en af dessa skärpningar förenas;
dock eger domstolen bestämma, att skärpningen skall upprepas en gång
efter en half månads afbrott. Deremot tillätes, då straffet är tukthus,
samtidig användning af två skärpningar, och i domen kan bestämmas, att
skärpningen eller skärpningarne skola upprepas två gånger, dock efter en
half månads afbrott hvarje gång.

I strafflagen för Bern angifves, att fängelse, som ådömes från ett till
sextio dygn, kan skärpas antingen derigenom, att fången erhåller till föda
blott vatten och bröd utom hvar tredje dag, då vanlig fångkost bestås,
eller så, att han till läger erhåller blott träbrits och täcke, eller ock genom
samtidig användning af båda dessa skärpningsmedel. Skärpningen kan ega

200

rum under hela strafftiden eller en del af densamma. Utrönes genom
rättsmedicinskt intyg, att skärpning skulle utöfva ofördelaktigt inflytande
på fånges helsa, skola läkarens föreskrifter under strafftiden noga följas.

I Basel är tiden för fängelse från en dag till tre år och för arrest från en
till fyratiotvå dagar. Med begge dessa straff kan förenas minskning i kosten
för en tid af högst en månad och så, att fången hvar tredje dag erhåller
blott vatten och bröd. Arrest kan dock skärpas allenast i fall, der lagen
uttryckligen medgifver det. År i sådant fall strafftiden ej längre än tre
dagar, kan kostminskningen fortgå hela tiden.

Vilkorlig Vilkorlig frigifning förekommer såsom led i genomfördt progressiv frigifning.

system i kantonerna Aargau, Ztirich, Tessin, Waadt och S:t Gallen. Dessutom
är institutet infördt i Neuchåtel, Luzern, Zug, Schwyz och Solothurn.
I Bern användes det i praxis utan stöd af lag.

Allmänt förutsattes för beviljande af vilkorlig frigifning, att fången aftjena!
en viss bråkdel af sitt straff, och denna bråkdel är i de flesta kantonerna
bestämd till två tredjedelar. I Tessin utgör den tre fjerdedelar
och likaså, beträffande återfallsförbrytare, i Neuchåtel, hvaremot den utgör
hälften i Zug och Solothurn samt i Luzern en tredjedel, om ej återfall i
brott föreligger, i hvilket fall den är hälften. På lifstid dömde kunna
vilkorligt frigifvas i Solothurn efter femton år och i Neuchåtel efter tjugofem
år.

I regeln medgifves ifrågavarande förmån blott då det ådömda straffet
uppnår viss tidslängd. Lagarne i Waadt, Tessin och Schwyz bestämma
denna tid till ett år, under det densamma i Neuchåtel och Zurich är ett
och ett hälft år samt i Aargau i regeln tre år. Den verkstälda delen af
straffet måste vara minst ett och ett hälft år i S:t Gallen samt tre månader
i Luzern.

För vilkorlig frigifning förutsättes vidare, att fångens uppförande varit
tillfredsställande. I Schwyz fordras derutöfver, att den dömde efter förmåga
ersatt den förorsakade skadan, och i Solothurn och S:t Gallen, att han
har icke blott uppsåt utan äfven medel att på ärligt sätt vinna sin utkomst.

Den vilkorligt frigifne ställes enligt några lagar under polisuppsigt.
I S:t Gallen och Waadt står han under skyddsuppsigt och i Tessin under
uppsigt af straffanstaltens föreståndare.

Såsom skäl till återkallelse af vilkorlig frihet angifvas med stor öfverensstämmelse
af lagarne: lösdrifveri och misstanke, att den frigifne ej å
ärligt sätt förtjenar sitt uppehälle, umgänge med illa beryktade personer,
lättsinnigt lefnadssätt oaktadt erhållen varning samt föröfvande af straffbar
gerning.

201

Återkallas den vilkorliga friheten, skall den icke verkstälda delen af
frihetsstraffet aftjenas. Om strafftiden gått till ända, utan att återkallelse
mellankomrnit, anses straffet aftjenadt. I Schwyz kan efter ansökan friheten
blifva definitiv, om den dömde under en tid af ett år efter den vilkorliga
frigifningen uppfört sig klanderfritt.

Varning förekommer såsom straff i Waadt, Freiburg, Basel, Appenzell
ausser Rhoden och Neuchåtel. I Basel, Appenzell och Neuchåtel användes
detta straff endast å yngre personer och i Basel dessutom allenast för
lindrigare polisöfverträdelser. Närmare bestämmelser om varningens tilldelande
finnas endast i strafflagen för Waadt, deri stadgas, att varningen
tilldelas i sittande rätt af domstolens ordförande, och att, om domen icke
kan verkställas vid samma rättegångstillfälle, då den meddelas, samt den
dömde icke infinner sig på utsatt dag för varningens emottagande, straffet
förvandlas till fängelse i två dagar.

Bötesstraff har jemförelsevis stor användning i Schweiz, och strafflagarnes
bestämmelser rörande detta straff likasom angående förvandlingsstraffet
för detsamma vexla mycket. Enligt strafflagen för Neuchåtel eger
domstolen bevilja bötesdömd person rätt att i särskilda terminer erlägga
böterna. I ett flertal kantoner lär uppskof med böters erläggande kunna
beviljas af de verkställande myndigheterna, och i somliga strafflagar föreskrifves
viss tid, inom hvilken böterna skola vara erlagda. Förvandlingsstraffet
utgöres vanligen af frihetsstraff, men för förvandlingen uppställa
lagarne de mest olika regler. Stundom angifves ett visst bötesbelopp
såsom motsvarande en dags frihetsstraff, stundom angifva de blott den
latitud, inom hvilken förvandlingen skall ega rum, stundom gäller samma
skala för alla böter, och stundom användes en förvandlingsskala för en klass
af brott och en annan skala för en annan grupp af brott. I Geneve saknas
förvandlingsstraff för böter.

I en förbundslag af den 30 Juni 1849 samt i lagar för Bern, Waadt
och Neuchåtel omnämnes böters ersättande genom arbete utan frihetsberöfvande.

En i Waadt den 17 Mars 1875 utfärdad lag innehåller bland andra
följande bestämmelser. Bötfäld person, hvilken icke kan eller vill betala
böterna med penningar, eger, om annat straff ej i sammanhang med böterna
ådömts, anmäla sig hos vederbörande uppbördsman för att förrätta
offentligt arbete. Om en sådan anmälan lemnas underrättelse åt föreståndaren
för distriktets vägarbeten och uppsyningsmannen öfver arrondissementets
skogar, hvilka tjensteman ega inkalla den dömde att förrätta arbete
vid vägbyggnad eller vägars iståndsättande, vid dikesgräfning eller
skogsodling samt tillåta honom att på sådant sätt under deras öfveiva -

Varning.

Böter.

202

Lagförslag.

Frihets straff.

Vilkorlig

frigifning.

kande och efter deras anvisning aftjena böterna, dervid, allt efter arbetets
värde, arbetsdagen beräknas till tre francs eller mera, högst sex francs.
I brist af tillgång till dylikt arbete eller om den dömde icke verkställer
det arbete, som anvisats honom, förvandlas böterna till fängelse med beräkning
af en dags frihetsstraff för hvarje bötesbelopp å tre francs.

Det arbete, som sålunda kan i Waadt ersätta bötesbetalning, utgör,
enligt hvad författningen gifver vid handen, icke ett arbetsstraff utan en form
för bötesstraffets verkställighet. Annorlunda är förhållandet enligt förbundslagen
samt lagarne för Bern och Neuchåtel. Enligt förstnämnda lag skall,
om böter allenast till en del eller alldeles icke kunna gäldas, hvad af böterna
är oguldet förvandlas till frihetsstraff eller offentligt arbete utan
frihetsförlust, och skall hvarje dags frihetsstraff eller arbete anses lika med
fyra francs af böterna. Lagen för Bern innehåller, att böter vid bristande
betalning förvandlas till fängelse eller offentligt arbete efter beräkning af
eu dags fängelse för fyra francs och en dags arbete för en och en half
franc. I strafflagen för Neuchåtel af år 1891 stadgas, att bestämmelser
om böters förvandling till arbetsstraff kunna meddelas i reglemente.

Förslaget till strafflag för hela Schweiz har under år 1893 och närmast
följande år undergått granskning af en kommission utaf sakkunnige och
föreligger från och med år 1896 i fullt utarbetadt skick.

Enligt detta förslag äro frihetsstraffen tukthus, fängelse och arrest,
hvarförutom förekommer inspärrning (Verwahrung, internement) af de
brottslingar, som anses böra behandlas såsom oförbätterliga.

Tukthus ådömes för tid från ett till femton år eller på lifstid, fängelse
från åtta dagar till två år och arrest från tre dagar till tre månader.

Tukthus- och fängelsefångar åligger arbeta, och de skola så vidt inöjligt
sysselsättas med sådana arbeten, som motsvara deras förmåga och genom
_ hvilka de kunna efter frigifningen förvärfva sitt uppehälle. De hållas
i enrum under de tre föi’sta månaderna och derutöfver så länge, som
vederbörande myndighet föreskrifver. Efter utgången af den för enrumsstraffet
bestämda tiden skall fången arbeta i gemensamhet med andra
fångar. De, som undergå arrest, hållas i enrum och sysselsättas på lämpligt
sätt.

Bestämmelser om skärpning af frihetsstraff förekomma ej.

Om en fånge, som dömts till frihetsstraff på viss tid, utstått två tredjedelar
af straffet och minst ett år af strafftiden förlupit, eller om en lifstidsfånge
under tjugo år undergått straffet, kan vilkorlig frigifning ega
rum, derest det kan antagas, att fången kommer att förhålla sig väl, och

203

han, så vidt det varit honom möjligt, ersatt den skada, han genom brottet
förorsakat, öfver vilkorlig frigifning af fånge höras straffanstaltens tjensteman.
Den myndighet, som fattar beslut angående frigifningen, har att
med biträde af personer, hvilka egna sig åt frigifne fångars skydd, sörja
för den frigifnes anställning och öfvervaka honom, så länge friheten är
vilkorlig. Missbrukas friheten, återförpassas den frigifne efter myndighetens
beslut till straffanstalten, och den tid, under hvilken han åtnjutit
vilkorlig frihet, tillgodoräknas honom ej. Har emellertid missbruk af friheten
icke egt rum före utgången af den tid, för hvilken den villkorliga
friheten beviljats, är friheten definitiv.

Lägsta feötesbelopp är enligt förslaget en franc. Ådömda böter skola
erläggas inom tre månader, men domstolen eger efter omständigheterna
förlänga denna tid och tillåta den, som är obemedlad, att i smärre poster
afbetala böterna eller aftjena desamma genom arbete i frihet. Gestalta sig
den dömdes förhållanden efter domen i väsentlig grad ogynsammare, kan
domstolen i lämplig mån minska bötesbeloppet. Om den dömde icke erlägger
böterna inom den bestämda tiden, eger domstolen låta indrifva desamma,
men anses indrifning olämplig eller är den fruktlös, skall den
dömde aftjena böterna genom arbete i offentlig anstalt. Arbetet, som skall
så vidt möjligt motsvara den bötfäldes förmåga, kan verkställas jemväl
utom anstalten, i synnerhet om det utföres för statens räkning. Genom en
dags arbete minskas bötesskulden, allt efter arbetsprodukten, med två till
fem francs. Så snart böterna aftjenats, frigifves den dömde dock sist efter
ett års frihetsförlust. Kan den bötfälde ej hållas till arbete, förvandlar
domstolen hvar femte franc böter till en dags arrest, dock att frihetsförlusten
ej heller i detta fall får ega rum utöfver ett år.

Varning kan enligt förslaget användas såsom straff för brottslingar,
som fylt fjorton men ej aderton år. Har person i nämnda ålder, hvilkens
förståndsutveckling eller karaktersutbildning ej föranleder, att han bör behandlas
såsom barn under fjorton år, begått en »förbrytelse», och pröfvar
domstolen långvarig och sträng straffbehandling ej erforderlig, kan straffet
blifva varning eller frihetsstraff från tre dagar till tre månader. Person,
som i nämnda ålder begår en »öfverträdelse», bestraffas med varning
eller med böter intill fem hundra francs eller ock med frihetsstraff intill
åtta dagar.

Böter.

Varning.

204

2. Vigtigare utländska lagar och lagförslag angående vilkorlig
dom och liknande institut.

Norge.

a. Lov om betingede Straffedomme af 2 Mai 1894.1

§ 1.

Hvor den Sträf, som Retten idommer, er Boder eller Fängsel, kan
den under saerlige formildende Omstamdigheder i Dommen bestemme, åt
den idomte Strafs Fuldbyrdelse skal udssettes.

Retten bor herved navnlig tage Hensyn til den Skyldiges Ålder og
foregaaende Vandel, til Forbrydelsens saarlige Ubetydelighed, de sserlige,
formildende Omstamdigheder, hvorunder den blev forovet, samt til, om den
Skyldige har afgivet eu fuldstsondig og oprigtig Tilstaaelse og ydet den
Formermede den Opreisning og Erstatning, hvorpaa denne har Krav, eller
er kl ger et sig beredt til efter Evne åt yde saadan Erstatning. I sidste Tilfselde
kan Dommen opstille som Betingelse, åt en i samme bestemt Erstatning
ydes inden en i Dommen bestemt Frist.

§ 2.

Forover Domfseldte senere nogen forsastlig Forbrydelse, hvorfor han
inden 3 Aar efter Dommens Afsigelse som Sigtet undergives Forfolgning
med det Udfald, åt han dommes til Fängsel, Embedsfortabelse eller hoiere

1) Texten hemtad ur P. Kjerschoiv. Straffeloven og Loven om betingede Straffedomme.
Kristiania 1896.

205

Sträf, bliver den udsatte Sträf åt fuldbyrde uden Afkortning. Er den nye
Förbindelse uforsaetlig, eller dommes han til ringere Sträf end ovenfor
mevnt, bliver det under Hensyn til begge Forbrydelsers Beskaffenhed ved
Dommen åt afgjore, hvorvidt den udsatte Sträf strax skal fuldbyrdes eller
Fuldbyrdelsen fremdeles udstaa. Afgjores den senere Sa g ved Vedtagelse
af Forelaeg, bliver herved ogsaa åt afgjore, om den udsatte Sträf skal
fuldbyrdes.

Er Ydelse af Erstatning opstillet som Betingelse for Udssettelsen,
bliver, om Fristen oversiddes, Straffen ligeledes åt fuldbyrde, medmindre
Oversiddelsen skyldes Omstsendigheder, der ikke kan tilregnes Domfseldte.
Paastaaes dette åt viere Tilfseldet, bliver Sporgsmaalet overensstemmende
med Forskrifterne i Straffeproceslovens § 481 åt indbringe til Afgjorelse af
Retten, der i Tilfaelde kan bestemme en ny Frist eller helt frafalde Betingelsen.

§ 3.

Kommer den, der er dömt til en Faengselsstraf, hvis Fuldbyrdelse er
udsat, inden 3 Aar efter Dommens Afsigelse under Forfolgning som Sigtet
for nogen anden for Dommen forovet Forbrydelse, for hvis Vedkommende
en Frihedsstraf, hvis Fuldbyrdelse ikke bliver åt udsaette, findes åt burde
idommes, bliver en ny for begge Forbrydelser fädles Sträf åt idomme. Det
samme gjtelder, hvor den udsatte Sträf er Boder, og Retten for den Forbrydelse,
som senere paadommes, vil idomme Strafarbeide. Er Straffen for
begge Forbrydelser Boder, eller for den ene Fängsel, for den anden Boder,
bliver paa den i foregaaende §:s 2det og 3die Punktum omhandlede Maade
efter de naermere Omstaendigheder åt afgjore, om den udsatte Sträf skal
fuldbyrdes eller Fuldbyrdelsen fremdeles udstaa.

§ 4.

Kommer den udsatte Sträf ikke til Fuldbyrdelse i Henhold til Bestemmelserne
i de foregaaende Paragrafer, betragtes den som udstaaet ved
Dommens Afsigelse.

§ 5.

Idet Rettens Formand forkynder for Domfaeldte en Dom, hvori Udsaettelse
med Straffens Fuldbyrdelse er bestemt, bor han gjore ham bekjendt

206

med ovenstaaende Regler o g hertig saafremt Domfeldte er under 21 Aar,
knytte saadan alvorlig Advarsel og Förmaning, som Omstasndighederne
maatte give Opfordring til.

§ 6.

De processuelle Regler om Straffeudmaalingen Under Anvendelse paa
Sporgsmaalet om Straffefuldbyrdelsens Udssettelse.

Hvad der i denne Lov er foreskrevet om Domme, finder tilsvarende
Anvendelse paa Forelaeg.

§ 7.

Nservserende Lov kommer til Anvendelse, ogsaa hvor Forbrydelsen er
forovet, forinden Loven er traadt i Kraft, saafremt den först senere paadommes.

b. Udkast til Almindelig borgerlig Straffelov for Kongeriget Norge, udarbeidet
af den ved kgl. Resolution af 14de November 1885 nedsatte

Kommission.

5te Kapitel.

Grunde, hvorfor Straffen kan nedssettes eller forhoies.

§ 52.

Naar Retten idommer Sträf af Boder, Hefte indtil 6 Maaneder eller
Fängsel indtil 3 Maaneder, kan den under serdeles formildende Omstaendigheder
i Dommen bestemme, åt Fuldbyrdelsen af de nsevnte Straffe skal
udssettes.

Retten bor herved foruden til Forbrydelsens eller Förseelsens Storrelse
og de Omstaaidigheder, hvorunder den forovedes, tage Hensyn till den
Skyldiges Ålder og foregaaende Vandel samt til, om den Skyldige har afgivet
fuldstsendig og oprigtig Tilstaaelse og ydet den Fornaermede den

207

Opreisning og Erstatning, hvorpaa denne har Krav, eller erklseret sig rede
til efter Evne åt yde saadan Erstatning. I sidste Tilfadde kan Dommen
opstille som Betingelse, åt en i samme bestemt Erstatning ydes inden en
fastsat Frist.

§ 53. ■

Forover den efter § 52 Domte senere nogen försåtlig Forbrydelse
eller Förseelse, hvorfor han inden 3 Aar efter Dommens Afsigelse som Sigtet
undergives Förtöjning med det Udfald, åt han dommes till Fängsel,
bliver ogsaa den udsatte Sträf åt fuldbyrde. Er den nye strafbare Handling
uforstetlig, eller dommes han til anden Sträf end Fängsel, bliver det
ved Dommen åt afgjore, hvorvidt den ndsatte Strafs Fuldbyrdelse fremdeles
skal udstaa.

Er Ydelse af Erstatning opstillet, som Betingelse, bliver, om Fristen
oversiddes, Straffen ligeledes åt fuldbyrde, medmindre Oversiddelsen skyldes
Omsflendigheder, der ikke kan tilregnes Domfaddte. Paastaaes dette
åt vaare Tilfaeldet, bliver Sporgsmaalet overensstemménde med Straffeproceslovens
§ 481 åt indbringe til Afgjorelse af Retten, der i Tilfadde kan bestemme
en ny Frist eller frafalde Betingelsen.

Kommer den, der er domt till Frihedsstraf, hvis Fuldbyrdelse er udsat,
luden 3 Aar efter Dommens Afsigelse under Förtöjning som Sigtet for
nogen anden for Dommen forovet strafbar Handling, for hvilken en Frihedsstraf,
hvis Fuldbyrdelse ikke bliver åt udsaette, findes åt burde idommes,
bliver en ny for begge Handlinger fselles Sträf åt idomme. Er Straffen
for begge Handlinger Boder eller for den ene Frihedsstraf, for den anden
Boder, bliver efter de naermere Omstasndigheder åt afgjore, om den udsatte
Strafs Fuldbyrdelse fremdeles skal udstaa.

Kommer den udsatte Sträf ikke til Fuldbyrdelse, betragtes den som
udstaaet ved Dommens Afsigelse.

§ 54.

Ved Forkyndelsen af en Dom, hvori Udssettelse med Straffens Fuldbyrdelse
er bestemt, gjores Domfaddte bekjendt med foranstaaende Regler.
Dommeren bor, saafremt Domfaddte er under 21 Aar, tildele ham en
saadan alvorlig Advarsel og Förmaning, som Omstämdighederne maatte opfordre
til, og kan i dette Oiemed indkalde ham til särskilt Retsmode.

De processuelle Regler om Strafudmaalingen floder Anvendelse paa
Sporgsmaalet om Straffefuldbyrdelsens Udsadtelse.

208

Hvad ovenfor i dette Kapitel er foreskrevet om Domme, Under tilsvarende
Anven delse paa For el seg.

Belgien.

a. Loi du 31 mai 1888, établissant la Iteration conditionnelle et les condamnations
conditionelles dans le systéme pénal.1

Art. 9. Les cours et tribunaux, en condamnant a une ou plusieurs
peines, peuvent, lorsque Femprisonnement a subir, soit comme peine principale
ou subsidiaire, soit par suite du cumul de peines principales et de
peines subsidiaires, ne dépasse pas six mois et que le condamné n’a encouru
aucune condamnation antérieure pour crime ou délit, ordonner par
decision motivée qu’il sera sursis ä 1’exécution du jugement ou de 1’arrét,
pendant un délai dont ils fixent la durée, a compter de la date du jugement
ou de 1’arrét, mais qui ne peut excéder cinq années.

La condamnation sera comme non avenue si, pendant ce délai, le condamné
n’encourt pas de condamnation nouvelle pour crime ou délit.

Dans le cas contraire, les peines pour lesquelles le sursis a été accordé
et celles qui font 1’objet de la condamnation nouvelle sont cumulées.

b. Loi du 21 juni 1895, portant interpretation de Varticle 9 de la loi
du 31 mai 1888, établissant la libération conditionnelle et les condamnations
conditionnelles dans le systéme pénal.1

Art. Ler. Les termes «condamnation — — — pour crime ou délit»,
figurant dans les §§ Ler et 2 de 1’article 9 de la loi du 31 mai

1888 sont interprétés dans le sens de »condamnation---a une peine

criminelle ou correctionnelle».

1 Texten hemtad ur Nypels. Le Code pénal Beige interprété. Bruxelles 1896.

209

Preussen.

a. Allerhöchster Erlass vom 23 Oktober 1895, betreffend die Ermächtigung
des Justizministers zur Bewilligung von Strafaussetzung an solche Verurtheilte,
hinsichtlich deren bei längerer guter Fuhrung eine Begnadigung in
Aussicht genommen werden bann.1

Auf Ihren Bericht vo in 15 Oktober d. J. ermächtige Ich Sie, solchen
zu Freiheitsstrafen verurtheilten Personen, hinsichtlich deren bei längerer
guter Fuhrung eine Begnadigung in Aussicht genommen werden kann,
nach Ihrem Ermessen Aussetzung der Strafvollstreckung zu bewilligen,
indem Ich in den dazu geeigneten Fallen demnächst Ihrem Bericht wegen
Erlasses oder Milder ung der Sträf e entgegensehen will. Von dieser Ermächtigung
soll jedoch vornehmlich nur zu Gunsten solcher erstmalig
verurtheilter Personen Gebrauch gemacht werden, welche zur Zeit der That
das achtzehnte Lebensjahr nicht vollendet hatten und gegen welche nicht
auf eine längere, als sechsmonatige Strafe erkannt ist.

b. Verfugung des Justizministers vom 19 November 1895.1

Der Allerhöchste Erlass vom 23 Oktober d. Js. bezweckt, den darin
bezeichneten Verurtheilten Gelegenheit zu geben, sich durch längere gute
Fuhrung den Erlass der Strafe zu verdienen. Es wird auf Grund der
ertheilten Ermächtigung denselben in den dazu geeigneten Fallen zunächst
nach meinem Ermessen ein längerer Strafaufschub bewilligt werden. Nach
dessen Ablauf wird die Fuhrung der Verurtheilten während dieses als Probezeit
anzusehenden Zeitraums gepruft und, falls diese Prufung gunstig
ausfällt, die Begnadigung der Verurtheilten bei Seiner Majestät dem Kaiser
und Könige von mir beantragt werden.

Dieser Anordnung Fegt die Erwägung zu Grunde, dass in manchen
Fallen die Nichtvollstreckung der Strafe, wenn sie auf eine längere Bewährung
des Verurtheilten gegrundet wird, nicht nur diesem, sondera auch
dem Gemeinwohle förderlicher ist, als der Strafvollzug. Dies gilt insbe 1

Texten hemtad ur N:o 101. Reichstag. 10 Legislatur-Periode. 1 Session
1898/99.

210

sondere mit Bezug auf jugendliche Verurtheilte, weil bei diesen einerseits
das Mass der Sehuld oft ein so geringes ist, dass es das gänzliche Unterbleiben
des Strafvollzuges zu rechtfertigen vermag, andererseits die im Allgemeinen
noch sittlich unverdorbene und nock erziehungsfähige Person des
Schuldigen die Hoffnung auf kunftiges Wohlverhalten in hinreichendem
G rade gewährleistet. Auch ist bei diesen Verurtheilten die Besorgniss vor
schädlichen Wirkungen des Vollzuges von Freiheitsstrafen wegen des Verkehrs
mit verdorbenen Mitgefangenen besonders naheliegend. Die Allerhöchste
Ermächtigung betritft daher vornehmlich nur solche Verurtheilte,
die zur Zeit der That das achtzehnte Lebensjahr noch nicht vollendet
hatten, ohne jedoch Erwachsene, da bei solchen ausnahmsweise ähnliche
Grtinde fur eine Begnadigung sprechen können, grundsätzlich auszuschlicssen.
Sie bezieht sich ferner, ebenfalls ohne einen unbedingten Ausschluss Anderer,
vornehmlich nur auf erstmalig und zu nicht längeren als sechsmonatigen
Strafen verurtheilte Personen, womit zugleich zum Ausdruck gebracht
ist, dass Fälle, welche entweder wegen des Vorlebens des Thäters oder
wegen der näheren Umstände der That zu den schwereren gerechnet werden
mössen, sich fur die Gewährung der Vergunstigung nicht eignen.

Auf Grund der mir ertheilten Allerhöchsten Érmächtigung bestimme
ich hiernach folgendes:

L Bei allen rechtskräftigen Verurtheilungen solcher jugendlicher Personen,
welche zur Zeit der That das achtzehnte Lebensjahr noch nicht
vollendet hatten, zu nicht längeren als sechsmonatigen Freiheitsstrafen ist
von den zuständigen, später zu bezeichnenden Justizbehörden von Amtswegen
sorgfällig zu prufen, ob der Fall dazu angethan ist, die Vollstreckung
der Strafe auf längere Zeit auszusetzen und die Begnadigung des Verurtheilten
auf Grund guter Fiihrung während dieser Strafaussetzung in Aussicht
zu nehmen.

Nach welchen Gesichtspunkten diese Prufung zu erfolgen hat, lässt
sich wegen der Verschiedenheit der denkbaren einzelnen Fälle erschöpfend
nicht vorschreiben- Im Allgemeinen wird daran festzuhalten sein, dass nur
solche Verurtheilte der Gnade wurdig erscheinen, welche nicht durch Verdorbenheit
und verbrecherische Neigungen, sondern mehr durch Leichtsinn,
Unbesonnenheit, Unerfahrenheit oder in Folge Verfuhrung zu dem von
ihnen begangenen Fehltritt veranlasst sind. Fur die Entscheidung der
Frage, ob diese Voraussetzungen vorliegen, wird neben den bei der That
selbst ermittelten Umständen in der Regel das Vorleben des Verurtheilten
einen genugend sicheren Anhalt bieten. Dasselbe ist daher, wenn es nicht
bereits bekannt ist, durch geeignete Ermittelungen aufzuklären. Bereits
vorbestrafte Personen sind, abgesehen von besonderen, eine Ausnahme

211

rechtfertigenden Umständen, nicht zu berucksichtigen, ebenso wenig solche,
welche durch schlechte Ftihrung in Schule, Haus oder Berufsstellung keine
Hoffnung auf ktinftiges Wohlverhalten erwecken. Auch die Umgebung
und ilberhaupt die Verhältnisse, in welchen der Yerurtheilte während der
Probezeit zu leben haben wird, werden mit Bezug auf die Frage, ob sich
Besserung von ihm erwarten lässt, in Betracht zu ziehen sein. Da Fälle
vork ommen können, in denen das eigene Interesse des Verurtheilten die
sofortige Vollstreckung der Strafe angezeigt erscheinen lässt, wie etwa,
wenn es sich einerseits um eine geringfugige Strafe, andererseits um den
båld bevorstehenden Antritt einer neuen Stelle oder den Eintritt in das
Heer handelt, so wird, sobald ilberhaupt Anlass vorliegt, den Fall för berucksichtigungswerth
zu erachten, regelmässig dem gesetzlichen Vertreter
des Verurtheilten oder, wenn letzterer bereits achtzehn Jahre alt ist, diesem
selbst eine kurze formularmässige Eröffnung etwa dahin zu machen sein,
dass beabsichtigt werde, för den Verurtheilten einen längeren Strafaufschub
mit der Aussicht auf eine spätere Begnadigung im Fälle guter Ftlhrung zu
beantragen, und dass sofort unter Angabe der Griinde Anzeige zu ex*statten
sei, wenn etwa dagegen Bedenken beständen und die alsbaldige Strafvollstreckung
gewtlnscht werde. Unter Umständen werden auch andere Privatpersonen,
wie Brödherre!), oder Pflegeeltern, oder Behörden, wie namentlich
die Schulbehörde, an der Frage der Gewährung des Strafaufschubes interessirt
und daher tiber dieselbe in geeigneter Weise zu hören sein. Das
Gleiche gilt von Behörden, deren amtliche Interessen durch die Strafthat
verletzt sind, wie z. B. von der Eisenbahnbehörde im Fälle der Transportgefährdung.

Zu den in die Priifung einzubeziehenden Verurtheilten gehören unter
den oben bezeichneten Voraussetzungen auch diejenigen, welche eine subsidiäre
Freiheitsstrafe zu verbtissen haben, sobald die Unbeitreiblichkeit
der Geldstrafe feststeht. Ausgenommen sind dagegen Diejenigen, hinsichtlich
deren das Begnadigungsrecht anderen Verwaltungschefs Allerhöchst
ubertragen ist. Bezilglich dieser Verurtheilten bewendet es bis auf Weiteres
bei den bestehenden Vorschriften.

Personen, welche zur Zeit der That das achtzehnte Lebensjahr bereits
vollendet hatten, sowie solche, welche zu längeren, als sechsmonatigen Freiheitsstrafen
verurtheilt sind, sind nur ausnahmsweise zu berucksichtigen
und zwar nur dann, wenn ihnen ähnliche Griinde, wie die soeben entwickelten,
zur Seite stehen und wenn es sich um Strafthaten handelt, an deren
Ahndung nach der konkreten Lage der Sache das öffentliche Interesse nur
in geringem Masse betheiligt erscheint. Endlich kommen, wie sich aus
dem Hauptzweck der Anordnung ergiebt, zwar im Allgemeinen nur solche

212

Verurtheilte in Betracht, welche ihre Strafe noch nicht angetreten haben.
Es sind aber solche, welche die Strafe bereits zum Theil verbiisst haben,
nicht grundsätzlich ausgeschlossen und insbesondere dann zu beriicksichtigen,
wenn vor Antritt der Strafe die Prufung des Falles in der hier erheblichen
Richtung nicht stattgefunden hatte, oder nachträglich Umstände
hervorgetreten sind, welche ans den hier verfolgten Gesichtspunkten die
Aussetzung des weiteren Strafvollzuges rechtfertigen.

II. Die unter I vorgeschriebene Prufung erfolgt:

a. hinsichtlich aller von den Amtsgerichten und Schöffengerichten
Verurtheilten durch die Amtsgerichte,

b. hinsichtlich aller ubrigen Verurtheilten durch die Staatsanwaltschaften
bei den Landgerichten.

Wird zur Bewilligung der Strafaussetzung keine Veranlassung gefunden,
so ist bei Anordnung der Strafvollstreckung in den Akten durch einen
kurzen Vermerk, wie etwa »Strafaufschub nicht veranlasst», ersichtlich zu
machen, dass die Prufung stattgefunden hat.

Die der Strafaussetzung för wurdig befundenen sind in ein Verzeichniss
einzutragen, welches nach dem anliegenden Formulär A zu fuhren ist. Die
Spalten 1 bis 8 des letzteren sind sorgfältig und thunlichst kurz auszufullen.

Das ausgefilllte Verzeichniss A haben die Amtsgerichte am Schlusse
jedes Monats dem Ersten Staatsanwalt bei dem Landgerichte einzusenden.
Dieser hat die ttbersandten Verzeichnisse mit dem von ihm gefithrten durch
Zusammenheften zu vereinigen. Will der Erste Staatsanwalt von dem
seitens des Amtsgerichts in Spalte 8 gestellten Antrage abweichen, so ist
dies in einer besonderen Anlage zu begriinden. Das so hergestellte, den
Landgerichtsbezirk umfassende Gesammtverzeichniss A ist von dem Ersten
Staatsanwalt in den ersten Tagen des nächsten Monats dem Justizminister
einzureichen. Dieser entscheidet fiber die Bewilligung des Strafaufschubes
und lässt nach Eintragung eines beztiglichen Vermerks in Spalte 9 das Verzeichniss
urschriftlich wieder zurtickgehen, und zwar an die Amtsgerichte
durch Vermittelung des Ersten Staatsanwalts.

Die Ersten Staatsanwälte, beziehungsweise die Amtsgerichte, haben
alsdann das Erforderliche zu veranlassen.

III. Wird der Strafaufschub bewilligt, so findet eine besondere Ueberwachung
des Verurtheilten nicht statt. Doch ist demselben bei Gefahr
des Verlustes der gewährten Vergttnstigung die Verpflichtung zur Anzeige
eines Wechsels des Wohnortes aufzuerlegen.

Kommen einer der zu II bezeichneten amtlichen Stellen Umstände zur
Kenntniss, welche geeignet erscheinen, einen Widerruf der gewährten Ver -

213

giinstigung zu rechtfertigen, so sint! diese ungesäumt auf dem daselbst bezeichneten
Wege dem Justizminister anzuzeigen, welcher fiber die Zurticknahme
der Strafaussetzung befinden wird.

Hat eine solche Zurucknahme nicht stattgefunden, so sind gegen den
Ablauf des bewilligten Ausstandes von den zu Ila beziehungsweise b bezeichneten
Behörden sorgfältige Erkundigungen nach der Fuhrung des
Verurtheilten in der Zwischenzeit einzuzieben. Diese Erkundigungen sind
in schonender Art und so anzustellen, dass den Befragten, wenn ihnen der
Zusammenhang mit einer friiheren Bestrafung bekannt gegeben werden muss,
jedenfalls zugleich bemerklich gemacht wird, dass es sich um die Frage
des Erlasses der Strafe auf Grund guter Fuhrung handelt. Dass die Auskunft
nur von zuverlässigen und einsichtigen Personen zu erfordern ist, bedarf
keiner besonderen Hervorhebung. In der Regel werden in kleineren Gemeinden
der Polizeiverwalter, die Vorsteher und Mitglieder der Gemeindeverwaltung,
der Geistliche oder Lehrer des Ortes, unter Umständen auch
der Brodherr oder Arbeitgeber, zur Auskunftsertheilung geeignet sein.
Auch die Vorsteher und Mitglieder der Vereine zur Fiirsorge för entlassene
Strafgefangene sowie die Waisenräthe werden mitunter geeignete und bereite
Auskunfts- oder Mittelspersonen sein. Eine Befragung der Polizeibehörde
wird, wenigstens in grösseren Orten, schon wegen Ermittelung
etwaiger Bestrafungen stattfinden miissen, eine Angehung der Strafregisterbehörde
in der Regel dann, wenn während der Probezeit der Verurtheilte
seinen Aufenthall gewechselt hat. Bei der Verwendung polizeilicher Exekutivbeamten
zur Ausfiihrung der Erkundigungen ist thunlichst zu verhiiten,
dass die Nachfrage unter dem Gesichtspunkte einer kriminalpolizeilichen
Recherche aufgefasst wird. Wird schriftliche Auskunft erfordert,
so wird darauf hinzuweisen sein, dass eine allgemeine Bemerkung, der
Verurtheilte habe sich gut geftihrt, nicht gentigt, dass vielmehr nähere
Angaben ilber sein Verhalten und seine Lebensverhältnisse erforderlich sind.

IV. Ergeben die bezeichneten Erkundigungen, dass der Verurtheilte
sich gut gefiihrt hat und stellen sich auch sonst keine Bedenken heraus,
so ist die Begnadigung des Verurtheilten durch Ausfiillung des im Formulär
beiliegenden Verzeichnisses B. zu beantragen. Unter welchen Voraussetzungen
die Fuhrung als gut anzunehmen ist, bedarf keiner näheren Auseinandersetzung.
Doch ist einerseits die Thatsache, dass der Verurtheilte
eine fernere Bestrafung nicht erlitten hat, nicht geniigend, sondern ein
positives, zufriedenstellendes Gesammtverhalten erforderlich, während andererseits
eine erfolgte weitere Bestrafung die Annahme guter Fuhrung
nicht nothwendig ausschliesst, wie z. B. wenn die Bestrafung wegen einer
geringfiigigen Uebertretung oder selbst wegen eines Vergehens erfolgt ist.

214

das unter Umständen verubt war, welche die inoralische Verschuldung des
Thäters in besonders mildem Lichte erscheinen lassen.

Wird ein Gnadenantrag gestellt, so ist derselbe in der Regel auf den
völligen Erlass der Strafe zu richten. Ausnahinsweise werden Fälle vorkommen,
in denen der Erlass nur eines Theiles der Strafe, oder die Hinzufttgung
einer Bedingung, oder ein weiterer Strafaufschub angezeigt erscheint.
Eine solche Einschränkung des Antrages ist stets besonders zu motiviren.
Fur Fälle, in denen der Erste Staatsanwalt von der Auffassung des Arntsgerichts
uber die Begnadigung abweicht, gill das unter II Bemerkte.

Fälle, in denen eine weitere Strafaussetzung beantragt Avird, sind nicht
in das Verzeichniss B., sondern in das nächste Verzeichniss A. aufzunehmen.
Die Weiterbeförderung des ausgefullten Yerzeichnisses B. richtet sich nach
den Vorschriften unter II mit der Massgabe, dass die Aufstellung und
Weiterreichung nur vierteljährlich erfolgt, und dass bei den Staatsanwaltschaften
die aus dem Landgerichtsbezirk eingehenden Verzeichnisse nicht
zusammengeheftet sondern abschriftlich in ein einheitliches Gesammtverzeichniss
ubertragen werden.

Die von den Amtsgerichten eingereichten Einzelverzeichnisse können
nach ergangener Allerhöchster Entscheidung zur Mittheilung der letzteren
an die Amtsgerichte durch Eintragung in die letzte Spalte benutzt werden.
Jedem Verzeichnisse ist eine Uebersicht- nach dem beigefugten Formulär
C. beizufugen, welche im Justizministerium statistischen Zwecken dienen
solk Auf Grund der Verzeichnisse B. wird der Justizminister Seiner Majestät
dem Kaiser und Könige die geeignet erscheinenden Anträge unterbreiten.

Wird nach dem Ergebniss der angestellten Ermittelungen die Begnadigung
von den zu Ila und b bezeichneten Behörden nicht för angezeigt
erachtet, so ist unter kurzer Registrirung der Grunde zu den Akten die
Strafvollstreckung herbeizufuhren. In zweifelhaften Fallen ist die Entscheidung
des Justizministers von dem Ersten Staatsanwalt dadurch einzuholen,
dass der betreffende Fall in das Verzeichniss B. einstweilen aufgenommen,
aber unter kurzer Darlegung der Grunde als zweifelhaft bezeichnet
wird.

Von den auf das Verzeichniss B. ergangenen Allerhöchsten Entscheidungen
ist eine kurze Rotiz zu den einzelnen Akten zu nehmen. Die Benachrichtigung
der Betheiligten erfolgt nach den bisherigen auf Gnadengesuche
bezöglichen Vorschriften.

V. Hinsichtlich der Behandlung der Begnadigungsgesuche verbleibt
es bei den bestehenden Bestimmungen mit folgenden Massgaben:

215

Sämmtliche Gnadengesuche sind, soweit die Prufung derselben nach
diesen Vorschriften den Justizbehörden obliegt, fortan auch in der Richtung
zu prufen, ob sie sich zur Bewilligung der hier in Rede stehenden Strafaussetzung
eignen. Erweisen sie sich hierzu als nicht geeignet, so hat die
ablehnende Bescheidung nach den bisherigen Bestiminungen zu erfolgen.
Werden sie dagegen för geeignet befunden und erfolgt demgemäss die Eintragung
des Falles in das Verzeichniss, oder findet sich, dass der Fall in
das Verzeichniss bereits eingetragen ist, so ist folgendes zu beobachten:

a. Bei der Staatsanwaltschaft eingereichte Gnadengesuche sind in der
Regel dem Gesuchsteller unter Hinweis auf die erfolgte Aufnahme
des Falles in das Verzeichniss mit dem Eröffnen zuruckzugeben,
dass von Weitergabe des Gesuches abgesehen worden sei, dem Bittsteller
jedoch die unmittelbare Einreichung bei des Kaisers und
Königs Majestät unbenommen bleibe. Lassen besondere Umstände
es angezeigt erscheinen, derartige Gesuche sogleich zur Kenntniss
des Geheimen Civilkabinets Seiner Majestät zu bringen, so hat die
Einreichung mitteis Umschlages zu erfolgen, auf diesen ist jedoch
ein die erfolgte Eintragung in das Verzeichniss kundgebender Vermerk
zu setzen, wie »Eingetragen in das Verzeichniss A. för Juli
1896 unter Nr 5».

b. Gnadengesuche, welche bei des Kaisers und Königs Majestät unmittelbar
eingereicht waren und durch meine Vermittelung an die
Staatsanwaltschaft gelangen, sind, sofern sich nicht etwa Veranlassung
zu einein sofortigen Gnadenantrage ergiebt, dahin zu bescheiden,
dass dem Verurtheilten eine Strafaussetzung in Gemässheit
diesel’ Verfugung bewilligt worden sei, und dass keine Veranlassung
vorliege, zur Zeit einen weitergehenden Gnadenerweis zu beförworten.

c. Bericht ist uber solche Gnadengesuche (zu a und b) in der Regel
nur zu erstatten, wenn ein solcher von Seiner Majestät oder von
dem Justizminister erfordert ist. Der Fall scheidet alsdann aus der
Listenbehandlung aus und wird einer gesonderten Erledigung vorbehalten.
Abgesehen von den bezeichneten Fallen findet eine Berichterstattung
von Amtswegen nur statt, wenn besondere Umstände
die sofortige Begnadigung angezeigt erscheinen lassen.

Den Verzeichnissen A. und B. sind bei der Einreichung alle zu den
aufgenommenen Fallen gehörigen Gnadengesuche unter besonderem Umschlag
beizufugen, die sich in den Händen der einreichenden Behörde befinden.
Die Zugehörigkeit eines solchen Gesuchs ist in dem Verzeichniss bei den
bezöglichen Fallen durch einen Vermerk ersichtlich zu machen.

216

VI. Da es bei dem Umfange des Staates lind der dadurch bedingten
grossen Zahl der einschlägigen Verurtheilungen fur den Justizminister
unmöglich ist, jeden einzelnen Verurtheilungsfall mit Bezug auf die Frage,
ob er sich fur das hiermit eingefiibrte Verfahren eignet, selbstständig zu
priifen, so hat den Justizbehörden bei Beurtheilung diesel'' Frage ein erheblicher
Einfluss zugestanden werden miissen, insofern die Aufnahme in
die Yerzeichnisse zunächst von ihrem Ermessen abhängig gemacht ^vorden
ist. Der Justizminister vertraut, dass dieser Umstand die bezeichneten
Behörden zu besonderer Gewissenhaftigkeit bei Ausfiibrung der ihnen
obliegenden Priifung veranlassen wird, so dass einerseits nicht der Gnade
Unwurdige derselben empfohlen, andererseits aber auch Wiirdige nicht ausgeschlossen
werden. Die Herren Vorstandsbeamten der Landgerichte und
Oberlandesgerichte wollen bei Handhabung der Dienstaufsicht, insbesondere
auch bei Vornahme ihrer Geschäftsrevisionen, die zweckmässige Erfullung
dieser Aufgaben seitens der berufenen Beära ten thunlichst genau iiberwachen
und sich bei Erstattung der Berichte (iber den Zustand der Justizverwaltung
tiber die in dieser Beziehung gemachten Erfahrungen äussern.

Von selbst versteht es sich iibrigens, dass Jeder, welcher Anspruch
auf Aufnahme in die Gnadenverzeichnisse för seine Person oder einen
Angehörigen zu haben glaubt, mit diesem Anspruch aber unberiicksichtigt
geblieben ist, berechtigt ist, auf dem gewöhnlichen Instanzenwege die
Entscheidung der vorgesetzten Dienstbehörde anzurufen.

VII. Der Einreichung der ersten Verzeichnisse A. will ich Anfang
Januar 1896 entgegensehen. Bei Aufstellung derselben sind nach Massgabe
dieser Verfiigung alle Fälle in die Priifung einzubeziehen, in welchen
die Strafvollstreckuira noch nicht stattirefuliden hat.

O O

Frankrike.

a. Loi du 26 mars 1891 sur Vatténuation et l’aggravation des peines. 1

Art. l:er. En cas de condamnation k 1’emprisonnement ou a 1’amende,
si Finculpé n’a pas subi de condamnation antérieure a la prison pour
crime et délit de droit commun, les cours ou tribunaux peuvent ordonner,
par le méme jugement et par décision motivée, qu’il sera sursis a
1’exécution de la peine.

1 Texten hemtad ur Louis Tripier. Les Codes Frangais. Paris 1892.

217

Si, pendant le délai de cinq ans ä dater du jugement ou de 1’arrét, le
condamné n’a encouru aucune poursuite suivie de condamnation a l’emprisonnement
ou ä une peine plus grave pour crime ou délit de droit
commun, la condamnation sera comme non avenue.

Dans le cas contraire, la premiére peine sera d’abord exécutée sans
qu’elle puisse se confondre avec la seconde.

Art. 2. La suspension de la peine ne comprend pas le payement des
frais du procés et des dommages-intéréts.

Elle ne comprend pas non plus les peines accessoires et les incapacités
résultant de la condamnation.

Toutefois, ees peines accessoires et ees incapacités cesseront d’avoir
effet du jour ou, par application des dispositions de 1’article précédent, la
condamnation aura été réputée non avenue.

Art. 3. Le president de la cour ou du tribunal doit, apres avoir
prononcé la suspension, avertir le condamné qu’en cas de nouvelles condamnations
dans les conditions de bart. Ler, la premiére peine sera
exécutée sans confusion possible avec la seconde et que les peines de la
récidive seront encourues dans les termes des art. 57 et 58 du Code
pénal.

Art. 4. La condamnation est inscrite au casier judiciaire, mais avec
la mention expresse de la suspension accordée.

Si aucune poursuite suivie de condamnation dans les termes de 1’art.
Ler, paragraphe 2, n’est intervenue dans le délai de cinq ans, elle ne
doit plus étre inscrite dans les extraits délivrés aux parties.

b. Projet de la Commission de revision du Code pénal.

§ 2. Du sursis å 1’exécution.

Art. 67. Le tribunal peut, lorsqu’il prononcé une peine inférieure
ou égale a trois mois d’emprisonnement ou de détention contre un inculpé
n’ayant pas encore été condamné pour un crime ou délit, ordonner
qu’il sera sursis ä l’exécution de cette peine. 1

1 Texten hemtad ur Revue pénitentiaire (.Februari 1893).

218

Art. 68. Le sursis est révoqué de plein droit si, dans le délai de
trois années, le condamné commet un nouveau crime ou un nouveau délit
passible de 1’emprisonneinent ou de la détention.

Dans ce cas, la premiére condamnation sera subie sans confusion avec
la seconde.

Art. 69. La condamnation sera considérée comme exécutée, s’il n’est
pas prononcé de nouvelle condamnation dans les termes du »present»
article.

England.

a• Summary Jurisdiction Ad 1879. 1

If upon hearing of a charge for an offence punishable on summary

conviction on this Act or any other Act, past or future, the Court of

summary jurisdiction think that through the charge is proved, the offence
was in the particular case of so trilling a nature, that it is inexpedient
to inflict any punishment or any other than a nominal punishment,

(1) The Court without proceeding to conviction may dismiss the information
and etc.... (Costs, damages),

(2) The Court upon convicting the person charged may discharge

him conditionally on his giving security with or without sureties to
appear for sentence when called upon or to be of good behaviour and

either without payment of damages and costs or subject to the payment

of damages and costs or either of them as the Court think reasonable.

b. Probation of First Offenders Ad 1887. 1

1. In any case in which a person is convicted of larceny or false
pretences, or any other offence punishable with not more than two years
imprisonment before any court, and no previous conviction is proved 1

1 Texten hemtad ur Auslåndische Gesetze betreffend die bedingte Verurtheilung und
amtliche Mittheilungen iller die Anwendbarkeit dieser Gesetze. Berlin 1898.

219

against him, if it appears to the court before whom he is so convicted
that, regard being had to the youth, character, and antecedents of the
o fiender, to the trivial nature of the offence, and to any extenuating circumstances
under which the offence was committed, it is expedient that
the offender be released on probation of good conduct, the court may,
instead of sentencing him åt once to any punishment, direct that he be
released on his entering into a recognizance, with or without sureties,
and during such period as the court may direct, to appear and receive
judgment when called upon, and in the meantime to keep the peace and
be of good behaviour.

The court may, if it thinks fit, direct that the offender shall pay
the costs of the prosecution, or some portion of the same, within such
period and by such instalments as may be directed by the court.

2. If a court having power to deal with the offender in respect of
his original offence, or any court of summary jurisdiction, is satisfied by
information on oath that the offender has failed to observe any of the
conditions of his recognizance, it may issue a warrant for his apprehension.

An offender, when apprehended on any such warrant, shall, if not
brought forthwith before the court having power to sentence him, be
brought before a court of summary jurisdiction, and that court may
either remand him by warrant until the time åt which he was required
by his recognizance to appear for judgment, or until the sitting of a
court having power to deal with his original offence, or may admit
him to båll with a sufficient surety conditioned on his appearing for
judgment.

The offender when so remanded may be committed to a prison,
either for the county or place in or for which the court remanding. him
acts, or for the county or place where he is bound to appear for judgment,
and the warrant of remand shall order that he be brought before
the court before which he was bound to appear for judgment, or to
answer as to his conduct since his release.

3. The court, before directing the release of an offender under this
Act, shall be satisfied that the offender or his surety has a fixed place
of abode or regular occupation in the county or place for which the
court acts, or in which the offender is likely to live during the period
named for the observance of the conditions.

220

Österrike.

Entwurf eines Strafgesetzes {iber Verbrechen, Vergehen und Uebertretungen

(Regierungsvorlage 1891).1

§ 25. Das Gericht kan in besonders riicksichtswurdigen Fallen den
Aufschub des Vollzuges einer zuerkannten, die Dauer von einem Monate
nicht iibersteigenden Freiheitsstrafe mit der Wirkung beschliessen, dass die
Strafe als abgebiisst anzusehen sein wird, wenn der Verurtheilte innerhalb
der vom Gerichte festgesetzten Zeit, welche mit mindestens einem Jahr
von der Rechtskraft des Urtheils anzusetzen ist und die Dauer von drei
Jahren nicht ubersteigen dart, ein Verbrechen oder Vergehen nicht begången
haben wird.

Dieser Beschluss ist unzulässig bei Personen, deren Wohnsitz nicht
festgestellt ist, sowie bei Personen, welche bereits wegen Verbrechen oder
Vergehen verurtheilt worden sind, oder gegen welche auf Schmälerung
der staatsbtirgerlichen Rechte, auf Zulässigkeit der Stellung unter Polizeiaufsicht
oder Verwahrung in einer Zwangsarbeits-(Besserungs-)Anstalt, auf
Verweisung oder Untersagung der Ausubung eines vorsätzlich missbrauchten
Berufes erkannt wurde.

Auf Freiheitsstrafen, welche im Fälle des § 50, Abs. 2 an Stelle des
Zuchthauses oder im Fälle der Uneinbringlichkeit von Geldstrafen an
deren Stelle zu treten haben, finden vorstehende Bestimmungen keine
Anwendung.

Die Eintreibung zuerkannter Entschädigungsanspruche und Geldbussen,
sowie der Vollzug von Nebenstrafen wird von dem Beschlusse auf Aufschub
des Strafvollzugs nicht beruhrt.

Schweiz.

Geneve.

Loi sur la peine conditionnelle, du 29 octobre 1892. 2

Art. Der. Lorsquhm inculpé n’a pas subi en Suisse ou ä l’étränger
de condamnation antérieure ä la prison pour infraction volontairé de droit

1 Texten hemtad ur 709 der Beilagen zu den stenogr. Protokollen des Äbgeordnetenhauses.
XI Session 1893.

2 Texten hemtad ur Annuaire de législation étrangere XXII. Paris 1893.

221

commun, la Cour, avec ou sans 1’assistance du Jury (suivant les cas prévus
aux artides 359 et 360 du Code d’instruction pénale), peut ordonner, s’il
en parait digne et s’il peut justifier d’un domicile reel et de son identité,
qu’il sera sursis ä 1’exécution de la peine prononcée contre lui.

Cette decision ne pourra intervenir qu’en cas de condamnation ä
1’emprisonnement ou k 1’amende prononcée par la Cour correctionnelle ou
la Cour criminelle jugeant correctionnellement, sous réserve des dispositions
contraires des lois fédérales.

Elle fera partie du jugement de condamnation et devra étre motivée.

Lorsque 1’inculpé ou son conseil aura formule une demande de sursis
ä l’exécution de la peine, le procureur général prendra ses conclusions,
1’inculpé ou son conseil devant avoir la parole le dernier.

Art. 2. Les peines accessoires et les incapacités résultant de la condamnation
suivront le sort de la peine principale. Sont exceptés les cas
prévus au chapitre II de la loi du 20 mai 1891 sur la puissance paternelle.

Art. 3. Il pourra étre sursis a 1’exécution de la peine pour un délai
de cinq ans au maximum et de deux ans au minimum.

Art. 4. Si pendant ce délai le condamné n’a pas encouru aucune
poursuite suivie de condamnation pour un crime ou un délit intentionnel
de droit commun puni par les lois genevoises, la condamnation sera considérée
comme non avenue.

Dans le cas contraire, la premiére peine sera d’abord exécutée sans
qu’elle puisse se confondre avec la seconde, et pour le second crime ou
délit, les dispositions de la loi concernant la récidive seront appliquées.

Art. 5. Si la seconde condamnation a été prononcée hors du canton,
la premiére, s’il n’y a pas prescription, sera exécutée aussitot que le condamné
pourra étre atteint.

La prescription de la premiére peine commencera a courir dés le
jour ou la seconde condamnation aura été prononcée.

Art. 6. Celui qui aura bénéficié du sursis ne pourra étre admis une
seconde fois ä en bénéficier, s’il a commis un délit de méme nature que
le premier.

Art. 7. Aprés la lecture du jugement, le President de la Cour
devra avertir le condamné des conséquences qu’entrainerait pour lui une
nouvelle condamnation pendant la durée du sursis qui lui a été accordé.

Art. 8. Le sursis d’exécution ne préjudicie en rien aux droits de la
partie lésée. Il n’affranchit le condamné ni des frais du procés, ni des
dommages-intéréts.

222

Art. 9. Pendant la période du sursis, la condamnation sera inscrite
au casier judiciaire avec la inention expresse de la suspension
accordée.

Si aucune poursuite suivie de condamnation dans les termes de l’article
4 n’est intervenue dans le délai du sursis aecordé, la inention de la
condamnation sera rayée dans les registres du casier judiciaire.

Art. 10. La libération délinitive sera acquise d’office au condamné
par le seul fait de 1’expiration du sursis.

Vorentwurf zu einem Schweizerischen Strafgesetzbuch nåck den Beschlussen

der Expertenkommission.1

Art. 50. Wird jemand zu einer Freiheitsstrafe von weniger als 6
Monaten verurteilt, der bisher weder in der Schweiz noch im Ausland
eine Freiheitsstrafe wegen eines Verbrechens erstanden hat, so kann das
Gericht den Strafvollzug gegen ihn einstellen:

Wenn er die That nicht aus niedriger Gesinnung begången und den
daraus entstandenen Schaden, soweit es in seinem Vermögen stånd, ersetzt
hat und anzunehmen ist, er werde kein Verbrechen mehr begehen.

Begeht der Verurteilte innerhalb 5 Jahren nach Einstellung des Strafvollzugs
ein Verbrechen, so hat er auch die Strafe, deren Vollzug eingestellt
war, zu erstehen; andernfalls fällt dieselbe weg.

1 Texten hemtad ur Sammlung Ausserdeutscher Strafgesetzbilcher in Deutscher
Uebersetzung. IX. Berlin 1896.

Stockholm den 17 Maj 1902.

Edvin Gullstrand.

223

INNEHALLSÖFVERSIGT.

Sid.

Skrifvelse till Konungen......................... I

Lagförslag.

I. Förslag till lag angående ändring i vissa delar af strafflagen ... 3

II. Förslag till lag angående straffarbetes och fängelsestraffs verkställande
i enrum........................11

III. Förslag till lag angående vilkorlig frigifning..........15

IV. Förslag till lag angående vilkorlig straffdom...........21

V. Förslag till lag angående ändrad lydelse af 1, 2, 4, 5 och 7 §§ i

lagen om straffregister den 17 Oktober 1900 .......... 25

VI. Förslag till förordning om ändrad lydelse af 3 § 7 mom. i förordningen
angående mantalsskrifning den 6 Augusti 1894 ....... 29

Motiv till:

I. Lag angående ändring i vissa delar af strafflagen........33

Särskild! yttrande af J. E. Elliot och Johan Widén.....56

Särskildt yttrande af L. H. Montelius............59

II. Lag angående straffarbetes och fängelsestraffs verkställande i enrum 63

Särskildt yttrande af L. H. Montelius............71

III. Lag angående vilkorlig frigifning................75

IV. Lag angående vilkorlig straffdom................99

V. Lag angående ändrad lydelse af 1, 2, 4, 5 och 7 §§ i lagen om straffregister
den 17 Oktober 1900 .................. 135

VI. Förordning om ändrad lydelse af 3 § 7 mom. i förordningen angående
mantalsskrifning den 6 Augusti 1894 ........... 137

Utländsk lagstiftning.

1. Öfversigt öfver lagstiftning i vissa främmande länder rörande de

ämnen, som utgjort föremål för komiténs behandling, med undantag
af vilkorlig dom och dermed närbeslägtade rättsinstitut . . 141

2. Vigtigare utländska lagar och lagförslag angående vilkorlig dom och

liknande institut.......................204