Betänkande och Förslag (Statens offentliga utredningar 1902:1)

Betänkande och Förslag

afgifna af den af Kongl. Maj:t den 16 Oktober 1896 tillsatta komitén

för

utredning af frågan om åtgärder för beredande af lämplig uppfostran
dels åt minderåriga förbrytare dels ock åt vanartade och i
sedligt afseende försummade barn.

Betänkande och förslag angående minderåriga
förbrytares behandling.

Stockholm,

K. L. Beckmans Boktryckeri,
1808.

. . 1 • -v;.> .,		. r r • , fV / f

	", t

		it'' it <!:''!
t '' ,1 ''i, '' ,		. r : : 1 ;

.;*■ '';;u

- i-. f! ;} .‘bf ^

■ < c i tf
!{* '' f

INNEHÅLL:

Sid.

Skrifvelse till Konungen............................................................................................... V

Förslag........................................................................................................................ 1

Förslag till lag angående ändring i vissa delar af strafflagen den 16 Februari 1864 ..j.... 3

Förslag till förordning angående tillägg till 19 § 3 punkten i förordningen om nya strafflagens
införande ock hvad i afseende derå iakttagas skall den 16 Februari 1864...... 5

Förslag till lag innefattande vissa bestämmelser angående handläggning af brottmål

rörande minderårige........................................................................................... 6

Förslag till lag angående verkställighet af domstols förordnande om aga eller om insättande

i allmän uppfostringsanstalt................................................................................. 7

Förslag till lag angående omhändertagande af minderåriga förbrytare, intill dess domstols
beslut om deras insättande i allmän uppfostringsanstalt verkställes................. 10

Förslag till förordning om ändrad lydelse af § 20 i förnyade förordningen angående expeditionslösen
den 7 December 1883..................................................................... 11

Förslag till kungörelse om tillägg till § 1 i kungörelsen angående indrifning och redovisning
af böter och viten den 29 Januari 1861 ................................................... 12

Förslag till lag om tvångsuppfostran på grund af domstols förordnande ....................... 13

Historik....................................................................................................................... 19

I. Öfversigt af utländsk lagstiftning............................................................................ 22

Allmän framställning.............................. 22

Öfversigt af lagstiftningen i vissa länder ............................................................... 31

1. Norge........................................................................................................... 31

2. Danmark...................................................................................................... 37

3. Finland........................................................................................................ 41

_4. Stor-Britannien............................................................................................. 42

.5. Tyskland..................................................................................................... 51

6. Frankrike............................................................... 54

7. Belgien........................................................................................................ 57

8. Schweiz ..................................................................................................... 60

9. Österrike.................................................................................................... 61

II. Öfversigt af den svenska lagstiftningen rörande kriminel minderårighet samt för minderåriga
förbrytares uppfostran i Sverige vidtagna åtgärder........................................... 63

Motiv............................................................................................................................ 83

Allmän motivering................................................................................................... 85

Sid.

Motiv till förslag till lag angående ändring i vissa delar af strafflagen den 16 Februari 1864. 117
Motiv till förslag till förordning angående tillägg till 19 § 3 punkten i förordningen om
nya strafflagens införande och hvad i afseende derå iakttagas skall den 16 Februari
1864 ...................................................................................................... 120

Motiv till förslag till lag innefattande vissa bestämmelser angående handläggning af

brottmål rörande minderårige.............................................................................. 123

Motiv till förslag till lag angående verkställighet af domstols förordnande om aga eller

om insättande i allmän uppfostringsanstalt......................... ................................ 126

Motiv till förslag till lag angående omhändertagande af minderåriga förbrytare, intill

dess domstols beslut om deras insättande i allmän uppfostringsanstalt verkställes... 132
Motiv till förslag till förordning om ändrad lydelse af § 20 i förnyade förordningen angående
expeditionslösen den 7 December 1883..................................................... 135

Motiv till förslag till kungörelse om tillägg till § 1 i kungörelse angående indrifning af

böter och viten den 29 Januari 1861.................................................................... 136

Motiv till förslag till lag om tvångsuppfostran på grund af domstols förordnande......... 137

Statistik....................................................................................................................... 160

Beservation af hrr Bagge, Andersson och Budebeck....................................................... 169

Till KONUNGEN.

Sedan Riksdagen uti underdånig skrifvelse den 25 April 1896 anhållit,
att Eders Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen
framlägga förslag om åtgärder för beredande af lämplig uppfostran dels

åt minderåriga förbrytare, dels ock åt vanartade och i sedligt afseende
försummade barn, beslöt Eders Kong], Maj:t den 16 påföljande Oktober
att åt särskilda komiterade anförtro utredningen af denna fråga. Tilllika
fann Eders Kongl. Maj:t med hänsyn till den skiljaktiga utredning,
som kräfdes å ena sidan beträffande minderåriga förbrytare och å andra
sidan med afseende å öfriga mindre välartade barn, samt för att komitén vid
sitt omfattande arbetes utförande icke måtte blifva alltför talrik, lämpligt
att, på samma gång en del ledamöter erhöllo i uppdrag att deltaga i
komitéarbetet i hela dess omfattning, öfriga ledamöter blefvo utsedda
särskildt för frågan angående uppfostringsanstalter för minderåriga förbrytare
och särskildt för frågan angående dylika anstalter för öfriga i
sedligt afseende försummade barn.

Till ordförande uti den komité, som erhöll ifrågavarande uppgift
sig anförtrodd, förordnade Eders Kongl. Maj:t samma dag undertecknad,
Billing, samt till ledamöter undertecknade, Wieselgren, Bagge och Andersson,
hvarjemte vidare utsågos till ledamöter i komitén vid behandlingen
af frågan, så vidt den anginge minderåriga förbrytare, undertecknade
Östberg, Rudebeck och Fant, äfvensom till ledamöter i komitén
vid behandlingen af frågan angående vanartade och i sedligt afseende
försummade barn Rektorn vid Kalmar Folkskolelärareseminarium
J. A. O. Wickbom, Folkskoleinspektören G. Insulander samt Ledamoten
af Riksdagens Andra kammare Folkskoleläraren F. Berg.

Komitén har varit samlad under Januari, Februari, Juli, Augusti,
November och December månader 1897 samt under Januari, Februari,
Mars och Oktober månader innevarande år. Dessutom hafva vissa
delegerade under längre eller kortare tider mellan de allmänna sammanträdena
utfört förberedande arbeten. I början af arbetet deltogo
gemenligen komiténs båda afdelningar samfäld! uti öfverläggningarna,
men i samma mån som arbetet framskridit, hafva de förekommande
frågorna behandlats ensamt af den afdelning, till hvilken de med hän -

VIT

syn till sin beskaffenhet ansetts höra. Till sin sekreterare har komitén
utsett Juris Doktorn, vice Häradshöfdingen Grefve Albert Ehrensvärd.

Från Eders Kongl. Maj:t har komitén fått genom nådiga remisser
emottaga dels den 2 April 1897 det betänkande, som afgifvits af den
af Eders Kongl. Maj:t tillsatta komitén för fosterbarnsväsendets ordnande,
dels den 28 Maj 1897 Riksdagens skrifvelse af den 8 sistnämnda
månad angående beredande af ordnade förhållanden med afseende å
vissa kringvandrare, i synnerhet de så kallade tattarne, dels den 29
Oktober 1897 Riksdagens skrifvelse den 11 Maj nämnda år angående
lagbestämmelser om verkställighet under behörig kontroll af domstols
utslag, hvarigenom aga blifvit minderårig ådömd, jemte Justitiekanslersembetets
öfver berörda skrifvelse infordrade utlåtande, dels ock den
31 December 1897 Domkapitlets i Göteborg underdåniga framställning
den 28 September 1887 angående åtgärder för beredande- af kristlig
uppfostran åt det så kallade vandringsfolkets barn jemte deröfver afgifna
utlåtanden; och skulle ifrågavarande handlingar, det af komitén för
fosterbarnsväsendets ordnande afgifna betänkande dock endast hvad
anginge det deri intagna förslag till ändring af 40, 41 och 43 §§ af
förordningen angående fattigvården den 9 Juni 1871, af komitén tagas
i öfvervägande vid fullgörandet af dess uppdrag.

Af dessa handlingar har endast Riksdagens skrifvelse rörande lagbestämmelser
angående ådömd agas verkställighet under behörig kontroll
jemte Justitiekanslersembetets i anledning deraf afgifna utlåtande
behandlats af denna afdelning af komitén. Öfriga remitterade handlingar
hafva deremot med hänsyn till deras innehåll ansetts lämpligen
böra utgöra föremål för yttrande af den afdelning af komitén, hvilken
fått sig förelagdt att afgifva förslag angående beredande af lämplig
uppfostran åt vanartade eller i sedligt afseende försummade barn.

Med hänsyn till det bristande utrymme vid åkerbrukskolonien Hall,
som var för'' handen, anbefalde Eders Kongl. Maj:t komitén att först

VIII

upptaga till behandling frågan om uppfostringsanstalter- för minderåriga
förbrytare samt utan att afvakta fullbordan af den utredning i öfrigt,
som åt komitén lemnats i uppdrag, härom afgifva särskildt betänkande.
Komitén får till följd af denna Eders Kongl. Maj:ts nådiga föreskrift
redan nu till Eders Kongl. Maj:t i underdånighet öfverlemna de af
komitén utarbetade förslag rörande minderåriga förbrytare jemte motiv
äfvensom de utredningar, som i öfrigt ansetts af vigt för frågans belysning.

Dessa förslag äro följande, nemligen förslag till:

1) lag angående ändring i vissa delar af strafflagen den 16 Februari
1864;

2) förordning angående tillägg till 19 § 3 punkten i förordningen
om nya'' strafflagens införande och hvad i afseende derå iakttagas skall
den 16 Februari 1864;

3) lag innefattande vissa bestämmelser angående handläggning af
brottmål rörande minderårige;

4) lag angående verkställighet af domstols förordnande om aga
eller om insättande i allmän uppfostringsanstalt;

5) lag angående omhändertagande af minderåriga förbrytare, intill
dess domstols beslut om deras insättande i allmän uppfostringsanstalt
verkställes;

6) förordning om ändrad lydelse af § 20 i förnyade förordningen
angående expeditionslösen den 7 December 1883;

7) kungörelse om tillägg till § 1 i kungörelsen angående indrifning
och redovisning af böter och viten den 29 januari 1861; samt

8) lag om tvångsuppfostran på grund af domstols förordnande.

Vid affattandet af det i 4 punkten här ofvan omförmälda förslag

har komitén till behandling äfven upptagit Riksdagens skrifvelse rörande
kontroll öfver verkställighet af beslut om minderårigs agande.

Komitén tillåter sig i detta sammanhang att i underdånighet fästa

Eders Kongl. Maj:ts nådiga uppmärksamhet deruppå att, förutom nödiga
åtgärder för upprättandet af de af komitén förutsatta statsanstalter för
beredande af vård åt minderåriga förbrytare, tillika erfordras beviljande
af anslag till understöd åt uppfostringsanstalter, som anordnats af kommuner
eller enskilde.

Slutligen får komitén i underdånighet till Eders Kongl. Maj:ts nådiga
pröfning hemställa, huruvida till påskyndande af behandlingen af
brottmål rörande minderårige må erfordras föreskrift, att besvärsmål,
deri förordnande meddelats om aga eller om insättande i uppfostringsanstalt,
måtte i Eders Kongl. Maj:ts Högsta Domstol och Hofrätter föredragas
i den ordning, som finnes stadgad om besvärsmål rörande häktad
person.

Undertecknade, Bagge, Andersson och Rudebeck åberopa i underdånighet
den af oss afgifna särskilda mening.

Underdånigast

GOTTFRID BILLING.

SIGFRID WIESELGREN. A. H. BAGGE. HANS ANDERSSON.
G. F. ÖSTBERG. G. RUDEBECK. FR. FANT.

Albert Ehrensvärd.

Stockholm den 26 Oktober 1898.

Förslag

till

lag angående ändring i vissa delar af strafflagen den 16 Februari 1864,

förordning angående tillägg till 19 § 3 punkten i förordningen om nya strafflagens
införande och hvad i afseende derå iakttagas skall den 16 Februari 1864,

lag innefattande vissa bestämmelser angående handläggning af brottmål rörande
minderårige,

lag angående verkställighet af domstols förordnande om aga eller om insättande i
allmän uppfostringsanstalt,

angående omhändertagande af minderåriga förbrytare, intill dess domstols beslut
om deras insättande i allmän uppfostringsanstalt verkställes,

förordning om ändrad lydelse af § 20 i förnyade förordningen angående expeditionslösen
den 7 December 1883,

kungörelse om tillägg till § 1 i kungörelsen angående indrifning och redovisning af
böter och viten den 29 Januari 1861, samt

lag om tvångsuppfostran på grund af domstols förordnande.

■ .

Förslag

till

lag angående ändring i vissa delar af strafflagen denl6 Februari 1864.

Härigenom förordnas, att 2 kap. 7 §, 4 kap. 9 § samt 5 kap. 1 och
2 §§ af strafflagen skola erhålla följande ändrade lydelse:

2 kap.

7 §•

Den, som till straffarbete eller fängelse dömd är, skall, der ej,
efter 5 kap. 2 §, annorlunda förordnats, i allmän straff inrättning insättas;
och varde der med honom förfaret, såsom särskildt stadgadt är.

4 kap.

9 §•

Har — — — föröfvande.

År i fall, som i denna eller 8 § sägs, genom den förra domen,
efter 5 kap. 2 §, förordnadt, att den brottslige skall, i stället för att
undergå honom ådömdt straff, insättas i allmän uppfostringsanstalt eller
agas; vare förordnandet härom förfallet. Har tid, hvarunder den brottslige
bort i uppfostringsanstalt hållas, gått till ända eller är agan tilldelad;
vare så ansedt, som hade det ådömda straffet verkstälts.

5 kap.

1 §•

Gerning, som eljest straffbar är, vare strafflös, om den begås af
barn, innan det fyllt femton år; dock ege domstolen efter omständigheterna
förordna, att barnet skall agas eller i allmän uppfostringsanstalt
insättas.

Aga, hvarom i denna eller 2 § sägs, skall, efter ty af domstolen
bestämmes, tilldelas med slag af ris eller rotting till antal af minst tio
och högst fyratio.

2 §•

Begår den brott, som fyllt femton, men ej aderton år, och dömes
han härför till fängelse i högst sex månader; må domstolen, då den
brottsliges sinnesbeskaffenhet och förståndsutveckling pröfvas dertill
föranleda, förordna, att han skall, i stället för att undergå det ådömda
straffet, i allmän uppfostringsanstalt insättas.

Har yngling af den ålder, nu sagd är, begått brott, och dömes han
härför till böter; må domstolen efter omständigheterna förordna, att
han i stället skall agas.

Förslag

till

förordning angående tillägg till 19 § 3 punkten i förordningen om
nya strafflagens införande och livad i afseende derå
iakttagas skall den 16 Februari 1864.

Härigenom förordnas, att 3 punkten i 19 § af förordningen om
nya strafflagens införande och hvad i afseende derå iakttagas skall den
16 Februari 1864 skall erhålla följande tillägg:

19 §.

3. Allmän — — -—- stadgadt finnes.

Misstankes den, om hvilkens insättande i allmän uppfostringsanstalt
domstol förordnat, att hafva före intagandet i anstalten begått brott,
hvarom ransakning icke varit anstäld; må, ändå att brottet under allmänt
åtal hörer eller det af målseganden till åtal angifvits, allmän
åklagare ej derå tala, utan att Konungens Befallningshafvande i den
ort, der brottet är begånget, dertill lof gifver.

Lag samma vare, der den, som i allmän uppfostringsanstalt intagits,
misstankes att hafva efter intagandet i anstalten och innan han derifrån
utskrifvits gjort sig skyldig till brott.

Förslag

till

lag innefattande vissa bestämmelser angående handläggning af
brottmål rörande minderårige.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Tilltalas minderårig för att hafva, innan han fyllt femton år, begått
brottslig gerning, skall ransakningen inom lyckta dörrar hållas, der
ej rätten annorlunda beslutar.

2 §•

I brottmål, som anhängiggöres emot den, som vid tiden för den
åtalade gerningens begående ej fyllt aderton år, skall i ransakningsprotokollet
upptagas, utom hvad i öfrigt för ransakningens fullständighet
erfordras, jemväl upplysning om de förhållanden, under hvilka den
tilltalade uppvuxit, och om han före den brottsliga gerningens begående
gjort sig känd för vanart.

3 §•

När vid underrätt mål, hvarom i 2 § sägs, blifvit till slut fördt,
skall dom afkunnas samma dag eller senast nästa dag, der ej binder
derför i målets vidlyftighet möter.

Förslag

till

lag angående verkställighet af domstols förordnande om aga eller
om insättande i allmän uppfostringsanstalt.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Har underrätt, jemlikt 5 kap. 1 § strafflagen, förordnat, att barn
skall för brottslig gerning agas, och har icke missnöje deremot
anmälts sist innan klockan tolf middagen å tredje dagen efter den,
då utslaget afkunnades; gånge utslaget, i hvad det angår agan, i
verkställighet.

Sådan anmälan skall göras inför rätten eller, derest denna icke
är samlad, å landet hos domaren och i stad hos rättens ordförande.

2 §•

Har, sedan underrätt, jemlikt 5 kap. 2 § strafflagen, förordnat, att
den, som gjort sig förfallen till böter, i stället skall agas, den
dömde inför rätten på tillfrågan af domaren förklarat sig med utslaget
åtnöjas, och hafva åklagare och målsegande jemväl inför rätten anmält,
att de icke vilja föra klagan i målet; må utslaget, utan afbidan å besvärstidens
utgång, verkställas.

Lag samma vare, der den tilltalade äfvensom åklagaren och målseganden
skriftligen förklarat sig med utslaget åtnöjas.

Förklarande eller anmälan, som sålunda skett, må icke återkallas.

3 §•

Aga, hvarom domstol förordnat, skall genom polismyndighetens
försorg verkställas inom lyckta dörrar i närvaro af vittnen, som utses
i stad af magistraten och å landet af kronofogden i orten.

4 §•

Förordnande om aga vare förfallet, der agan ej kunnat verkställas,
innan den dömde fyllt tjugo år.

5 §•

Sedan domstols förordnande om minderårigs insättande i allmän
uppfostringsanstalt vunnit laga kraft, skall den minderårige genom
Konungens Befallningshafvandes försorg i enlighet med derom gifna
bestämmelser till sådan anstalt försändas; skolande dervid handlingarna
i målet tillställas anstalten.

6 §•

Har ej förordnande om insättande i allmän uppfostringsanstalt hunnit
verkställas, förrän sex månader förflutit, efter det den dömde uppnått
aderton år; vare förordnandet förfallet.

7 §•

Har förordnande om minderårigs agande eller insättande i allmän
uppfostringsanstalt meddelats, och förekommer samtidigt till verkställighet
en annan dom, hvarigenom den minderårige blifvit fäld till

straff; vare förordnandet förfallet, derest antingen detta straff öfverstiger
fängelse i sex månader eller är af svårare art än fängelse, eller
ock, om förordnandet meddelats jemlikt 5 kap. 2 § strafflagen, de
straff, som blifvit den minderårige ådömda, vid sammanläggning uppgå
till fängelse i mera än sex månader.

8 §•

Har domstol förordnat, att minderårig skall, i stället för att undergå
ådömdt straff, agas eller i allmän uppfostringsanstalt insättas; gånge,
derest, efter hvad i 4, 6 eller 7 § sägs, förordnandet förfallit, straffet
i verkställighet.

Förslag

till

lag angående omhändertagande af minderåriga förbrytare, intill
dess domstols beslut om deras insättande i allmän
uppfostringsanstalt verkställes.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Förekommer emot minderårig, om hvilkens insättande i allmän
uppfostringsanstalt förordnande af domstol meddelats, skälig anledning
att lian afviker, eller finnes han vara i synnerligt behof af vård; ege
domstolen förordna, att den minderårige skall genom polismyndighets
försorg omhändertagas, intill dess beslutet om hans insättande verkställes
eller annorlunda förordnas.

2 §•

Har beslut, hvarom i 1 § sägs, af domstol meddelats, åligger det
polismyndigheten att föranstalta derom att den minderårige varder
för vård och underhåll till pålitlig person eller kommunal myndighet
öfverlemnad.

Ersättning för häraf föranledd kostnad utgår af allmänna medel
enligt af Konungen meddelade bestämmelser.

Förslag

förordning om ändrad lydelse af § 20 i förnyade förordningen
angående expeditionslösen den 7 December 1883.

Härigenom förordnas, att § 20 i förnyade förordningen angående
expeditionslösen den 7 December 1883 skall erhålla följande lydelse:

Underrätts utslag — — — häktet.

Har underrätt förordnat om aga, skall utslaget af domaren å landet
och rätten i stad inom tid, som nu är sagd, till Konungens Befallningshafvande
afsändas; skolande, der anmälan skett om missnöje med utslaget,
eller parterna och åklagaren afgifvit förklarande att de med
utslaget åtnöjas, bevis derom af domaren å utslaget tecknas.

Utslag, hvarigenom underrätt förordnat om insättande i allmän
uppfostringsanstalt, skall jemte de i målet förda protokoll till Konungens
Befallningshafvande afsändas senast fjorton dagar efter utslagets afkunnande.

Har förordnande om insättande i allmän uppfostringsanstalt blifvit
af Hofrätt eller Högsta Domstolen meddeladt, skola de vid underrätten
i målet förda protokoll, derest desamma icke på grund af ofvan gifna
bestämmelse kommit Konungens Befallningshafvande tillhanda, inom
fjorton dagar efter derom gjord anfordran af domaren på landet och
rätten i stad till Konungens Befallningshafvande öfversändas.

Då i mål---— delgifvas.

Förslag

till

kungörelse om tillägg till § 1 i kungörelsen angående indrifning
och redovisning af böter och viten den 29 Januari 1861.

Härigenom förordnas, att § 1 i kungörelsen angående indrifning
och redovisning af böter och viten den 29 Januari 1861, sådant detta
lagrum lyder i kungörelsen den 27 December 1873, skall erhålla ett
så lydande tillägg:

Har domstol, jemte det böter ålagts yngling, som fyllt femton,
men ej aderton år, förordnat, att den sakfälde skall, i stället för att
gälda böterna, agas, skall i saköreslängden anmärkning tillika göras om
det gifna förordnandet.

Förslag

till

lag om tvångsuppfostran på grund af domstols förordnande.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

För uppfostran af minderårige, om hvilkas insättande i allmän
uppfostringsanstalt domstol, jemlikt 5 kap. 1 eller 2 § strafflagen, förordnat,
upprättas erforderliga anstalter af staten. Med Konungens tillstånd
må jemväl dertill användas af kommun eller enskilde för sådant
ändamål anordnad anstalt.

Tillstånd, hvarom nu är nämndt, kan återkallas, då Konungen finner
omständigheterna dertill föranleda.

2 §•

För anstalt, som af staten upprättas, utfärdas reglemente af Konungen.
Reglemente för annan anstalt, hvarom i 1 § sägs, skall af
Konungen godkännas.

3 §•

Anstalt skall stå under ledning af en styrelse. Den närmare förvaltningen
utöfvas af en föreståndare.

Konungen tillsätter styrelse och förordnar för viss tid föreståndare
för anstalt, som af staten upprättas.

4 §•

Anstalt, hvarom i denna lag är fråga, skall så anordnas, att en
hvar af dess elever må komma i åtnjutande af den särskilda handledning
och vård, som erfordras för hans uppfostran till gudsfruktan och
arbetsduglighet.

5 §•

Antalet elever i samma anstalt må icke öfverstiga 150, derest icke
tillämpningen af bestämmelsen i 10 § om skyldighet för anstalt att i
visst fall återtaga elev dertill föranleder.

6 §•

Elever af olika kön må ej i samma anstalt intagas.

7 §•

Anstalterna skola vara af olika slag, mildare och strängare.

Till strängare anstalt böra försändas minderårige, som fyllt 15 år,
såvida icke särskilda skäl för deras insättande i mildare anstalt föreligga.

Till strängare anstalt kunna ock försändas barn från 12 intill fyllda
15 år, hvilka genom brott af gröfre beskaffenhet eller annorledes ådagalagt
högre grad af sedligt förderf.

Ofvan gifna bestämmelser afse den dömdes ålder vid den tid,
utslaget angående honom vann laga kraft.

8 §•

De anstalter, som i denna lag omförmälas, skola stå under inseende
af en af Konungen förordnad inspektör, för hvilken instruktion af
Konungen utfärdas.

Omkostnaderna för inspektionen bestridas af statsmedel.

9 §•

Anstalts styrelse skall efter utgången af hvarje år till inspektören
insända redogörelse för anstaltens verksamhet.

Derjemte åligger det föreståndaren att vid utgången af hvarje
månad tillställa inspektören uppgift angående anstaltens elever enligt
formulär, som af chefen för Ecklesiastikdepartementet fastställes.

10 §.

Har minst ett år förflutit, sedan elev blifvit i anstalt intagen, eger
styrelsen, derest så finnes för eleven nyttigt, att tills vidare eller för
viss tid öfverlemna honom till vård i enskildt hem eller anställa honom
i tjenst eller yrke. Sådan åtgärd må ock tidigare vidtagas, der så i
särskilda fall pröfvas lämpligt samt inspektören dertill samtycker.

Anstalten vare skyldig återtaga eleven, om hans uppförande eller
annat förhållande dertill föranleder.

11 §.

Då i anstalt intagen elev vunnit stadga i sitt uppförande, skall han
från anstalten utskrifvas, så framt minst två år förflutit från hans intagande.

Finnes utskrifning före nu angifna tid vara i visst fall af omständigheterna
påkallad, har styrelsen att derom hos Konungen göra framställning.

Senast då elev uppnått 20 år, skall han från anstalten utskrifvas.
Var elev vid intagandet i anstalten äldre än 17 år, må han dock der
qvarhållas intill uppnådda 21 år.

Styrelsen skall söka bereda elev lämplig anställning vid utskrifningen.

12 §•

Anstalts styrelse tillkommer målsmansrätt öfver elev under den
tid, han är vid anstalten inskrifven, äfvensom under första året, efter
det han från anstalten utskrifvits, dock ej längre än till dess han uppnått
myndig ålder.

Denna rätt eger styrelsen å annan öfverlåta.

13 §.

Anstalts styrelse skall öfva tillsyn öfver elev, som vistas utom
anstalten, äfvensom öfver den, som, ehuru från anstalten utskrifven,
står under styrelsens målsmansskap; egande styrelsen dervid påkalla
biträde af presterskap, polis- eller kommunalmyndighet.

14 §.

Ådagalägger den, som är i mildare anstalt intagen, synnerligen
grof vanart och öfvar han å andra elever ett skadligt inflytande, må,
så framt han uppnått 12 år, styrelsen om hans förflyttning till strängare
anstalt göra framställning hos inspektören, som i ärendet beslutar.

Visar elev, som i strängare anstalt intagits, ett så stadgadt uppförande,
att skäl för hans qvarhållande i anstalten icke föreligger, och
möter hinder för hans utskrifning eller för åtgärd, som i 10 § omförmäles,
eger inspektören på hemställan af styrelsen förordna om
hans förflyttning till en mildare anstalt.

Förflyttning af elev från en anstalt till en annan af samma slag
må jemväl kunna ske, derest, efter pröfning i här ofvan sagd ordning,
sådant med hänsyn till elevens uppfostran finnes lämpligt.

15 §.

I bidrag till elevs vård och underhåll vid anstalt, som i denna lag
afses, skall den kommun, der eleven egde hemortsrätt, då åtalet mot

honom anstäldes, till anstalten under de första fem åren efter elevens
intagande, dock icke för längre tid än till dess han fyllt 18 år, erlägga
halfårsvis en afgift af 40 öre för hvar dag eleven inom anstalten vårdats.

Har till följd af åtgärd, som enligt 10 § vidtagits, anstalten måst
vidkännas kostnad för elevs vård och underhåll utom densamma, vare
kommunen skyldig att under tid, som nu är sagd, godtgöra anstalten
hvad sålunda utgifvits, dock ej till högre belopp än efter 30 öre för
hvar dag kostnaden utgjorts.

16 §.

Utgift, som jemlikt 15 § åligger kommun, skall såsom kostnad för
fattigvård anses; dock har i förhållande till annat fattigvårdssamhälle
erläggandet af sådan utgift icke inverkan på fråga om den hemortsrätt,
elevens fader eller moder tillkommer.

Kommunen eger, i den mån fattigvårdsstyrelsen icke finner skäl
till eftergift, att af den, hvilken det åligger att för elevens försörjning
ansvara, åtnjuta ersättning för utgift, hvarom ofvan förmäles.

17 §•

Kan elevs hemortsrätt ej utrönas, vare den, som för elevens försörjning
är ansvarig, skyldig att till anstalten erlägga den afgift och
godtgörelse, hvarom i 15 § sägs.

I den mån beloppet icke kan hos enskild person uttagas, eger
anstalt, hvilken ej af staten upprättats, att undfå ersättning af allmänna
medel i den ordning, som för fattigvårdssamhälle är bestämd för erhållande
af godtgörelse af staten för fattigvårdskostnader.

18 §.

Frågor enligt 15, 16 eller 17 § om ersättning för minderårigs vård
och underhåll upptagas och fullföljas i den ordning, som för tvister
angående ersättning för lemnad fattigvård är föreskrifven.

19 §.

Om bidrag af statsmedel för elevs underhåll vid anstalt, som ej
af staten upprättas, är särskildt stadgadt.

Denna lag träder i kraft den ; dock må, beträffande

redan upprättad anstalt, med tillämpningen af 5 § anstå, till dess Konungen
härom förordnar.

HISTORIK

Den fråga, som utgjort föremål för komiténs öfverläggningar,
har på senare tiden tilldragit sig en synnerligen stor uppmärksamhet
såväl i vårt eget land som i utlandet. Allmänt utbredd är nemligen
klagån öfver tilltagande yttringar af brottslighet och förvildning inom
det uppväxande slägtet; och den fara, som denna företeelse innebär,
är uppenbarligen af den omfattning, att frågan om det lämpligaste sättet
för dess afvärjande måste uppfattas som en samhällsangelägenhet af
största vigt.

Orsakerna till brottslighetens tillväxt bland ungdomen synes hufvudsakligen
vara att finna i missförhållanden inom hem och samhälle
men torde ock delvis kunna tillskrifvas ofullständighet i lagstiftningen
och bristfällighet i anordningarne för bekämpandet af denna brottslighet.
Likasom denna ofullständighet och bristfällighet varit gemensamma
för större delen af Europa, visa ock de reformer och förslag i ämnet,
som å senare tider inom olika länder genomförts eller äro å bane, en
omisskännlig likhet med hvarandra.

Med hänsyn härtill har komitén ansett sig böra lemna en framställning
af den hithörande utländska lagstiftningen och de på grund
deraf vidtagna åtgärder, hvilken framställning icke lämpligen kunnat
begränsas till deri del af ämnet, som denna komitéafdelning fått i uppdrag
att behandla, eller frågan om åtgärder mot minderåriga förbrytare,
utan måst jemväl innefatta eu redogörelse för vanar tade och i sedligt
afseende försummade barns behandling. På grund af sakens egen
natur sammanhänger nemligen i flera länder lagstiftningen på dessa
båda områden så nära med hvarandra, att en redogörelse enbart för
den ena delen deraf svårligen skulle kunna låta sig göra utan en godtycklig
stympniug af ämnet.

I. Öfversigt af utländsk lagstiftning.

Allmän framställning-.

Under större delen af detta århundrade har den europeiska lagstiftningen
rörande minderåriga förbrytares behandling stått under starkt
inflytande af den franska rätten, sådan densamma vunnit uttryck först
i 1791 års och sedermera i den ännu gällande 1810 års strafflag. Den
franska strafflagens bestämmelser uti ifrågavarande ämne betecknade
ock på sin tid ett afgjordt framsteg, äfven om de numera knappast
kunna anses motsvara tidens fordringar, och den franska rätten måste
i följd af det inflytande den utöfvat fortfarande blifva utgångspunkten
för en framställning af de ledande idéer, som på detta område under
innevarande århundrade gjort sig gällande.

Den franska lagstiftningen känner icke någon bestämd åldersgräns,
nedanför hvilken barnet absolut är fritaget från att ställas under åtal
för sina gerningar; men gent emot barn under 16 år är strafftillämpning
beroende derpå, att den tilltalade anses hafva handlat med insigt
om den föröfvade gerningens brottslighet eller, såsom lagtermen lyder,
»avec discernement». Anses den minderårige icke hafva handlat med
sådan insigt, skall han från ansvar frikännas men allt efter omständigheterna
antingen återlemnas till föräldrarna eller insättas i en uppfostringsanstalt,
dervid domaren eger att bestämma tiden för den minderåriges
qvarhållande inom anstalten. Har deremot barnet ansetts medvetet
om den föröfvade gerningens brottslighet, skall bestraffning ådömas
detsamma ehuru efter betydligt mildare grunder, än hvad som eljest
är fallet. I allmänhet får frihetsstraffets längd icke sträcka sig utöfver
hälften af den tid, som är föreskrifven för vuxna förbrytare, och skall
straffet aftjenas i särskilda för unga förbrytare afsedda straffanstalter.

Den europeiska lagstiftningen har emellertid icke i allmänhet upptagit
bestämmelsen att hvarje barn skulle, oafsedt dess ålder, kunna
ställas under åtal för sina gerningar. Endast Belgien och Luxemburg,
öfverensstämma ännu i denna punkt med den franska rätten, medan
öfriga länder, äfven om de någon tid delat den franska rättens åskådning,
sedermera öfvergifvit densamma. Under senaste tiden har äfven
i Frankrike och Belgien visat sig benägenhet för anslutning till den
uppfattning, som hyllas af öfriga europeiska stater. Sålunda föreligga i
båda dessa länder lagförslag, enligt hvilka en minimigräns för straffbarhet
fastställes vid uppnådda 10 år.

Men om således flertalet af de europeiska ländernas lagstiftning
uti förevarande punkt skiljer sig från den franska rätten, är likväl i
sjelfva verket åtskilnaden icke så synnerligen stor. Visserligen har en
absolut straffrihetsgräns fastslagits, men denna har merendels uppdragits
vid en mycket låg ålder. Vanligen inträder den redan vid barnets
uppnådda 10:de eller 12:te år. Det förra var förhållandet intill år 1896
i Norge och är det fortfarande i Danmark, Holland, Ryssland samt flera
af de schweiziska kantonerna. Vid 12 år åter upphör den absoluta
straffriheten enligt gällande tysk och ungersk rätt. Ett undantag utgör
den finska strafflagen af år 1889, enligt hvilken den minderårige ända
till uppnådda 15 år åtnjuter straffrihet. Såsom en motsats härtill må
nämnas, att enligt den jemväl år 1889 antagna italienska strafflagen
straffbarhet inträder redan vid 9 års ålder.

Ofvanför minimigränsen vidtager vanligen en period af vilkorlig straffbarhet,
beroende på det från den franska lagen hemtade vilkoret, att gerningsmannen
skall hafva handlat med insigt om gerningens brottslighet.
Detta vilkor återfinnes så godt som i samtliga nu gällande strafflagar,
med undantag dock af dem, som tillkommit under intryck af
de senaste årens rörelser på det kriminalistiska området. Deremot är
denna period af vilkorlig straffbarhet i hög grad vexlande. I Frankrike,
Belgien och Luxemburg, hvarest den endast upptill är begränsad, afslutas
den med barnets uppnådda 16 år. 1 Ryssland omfattar den tiden
mellan 10—14, i Danmark 10—15, samt i Holland 10—16 år. På
samma ståndpunkt som den danska lagstiftningen stod den norska intill
år 1896. Den tyska lagen inrymmer vidast omfång för tillämpningen
af förenämnda vilkor, i det nemligen den absoluta straffbarheten inträder
först vid 18 års ålder.

Frihet från bestraffning enligt nu angifna grunder innebär emellertid
icke att samhället afsäger sig hvarje rätt att ingripa gent emot
barn, som förbrutit sig mot dess lagar. I öfverensstämmelse med den

franska lagen hafva så godt som samtliga öfriga europeiska lagar upptagit
bestämmelser derom att i särskilda uppfostringsanstalter skola intagas
minderårige, hvilka icke ådömts bestraffning. Så är förhållandet
i Norge, Danmark, Finland, Ryssland, Tyskland, Österrike, Holland,
Ungern, Italien, m. fl. länder. Åtskilliga länder, såsom Norge, Finland
och Österrike medgifva dessutom uttryckligen den minderåriges
agande.

En brist vid dessa bestämmelser har emellertid varit att säkerhet
för deras effectivitet saknats. I mera än ett land har lagstiftningen
stannat vid blott en anvisning om den minderåriges öfverlemnande till
uppfostringsanstalt; och då upprättandet af uppfostringsanstalter betraktats
såsom en angelägenhet, hvilken tillkomme den enskilda välgörenheten,
men hvarmed staten icke egde något att skaffa, har följden blifvit
den, att en känbar brist på dylika anstalter ofta gjort sig gällande, och
att således möjlighet saknats att utföra lagstiftarens afsigter.

Förutom vilkorlig straffbarhet har stadgats icke obetydlig straffmildring
för sådana minderåriga förbrytare, som icke få räkna den absoluta
straffriheten sig till godo. I Frankrike, Belgien, Luxemburg, Holland,
Tyskland m. fl. sammanfaller perioden för straffreducering med
den för vilkorlig straffbarhet. I andra länder åter, såsom Danmark,
Finland m. fl., finnes en särskild period (15—18 år), då visserligen lagstiftningen
alltid kräfver bestraffning såsom påföljd för föröfvandet af
en brottslig gerning, men tillika medgifver en betydlig straffreducering.
Äfven i dessa ‘ länder, för så vidt de upptagit den franska lagens bestämmelser
om vilkorlig straffbarhet, kommer straffmildring jemväl dem
till godo, som vid gerningens föröfvande befunnit sig i åldersperioden för
vilkorlig straffbarhet.

En från den franska rättens åskådningssätt skiljaktig uppfattning
rörande behandlingen af brottslig ungdom har gjort sig gällande
i England. Enligt den kontinentala lagstiftningen är i allmänhet tvångsuppfostran
att så godt som uteslutande anse såsom eu repressiv åtgärd;
den ingår visserligen icke bland samhällets bestraffningsmedel, men
står likväl såsom påföljd för förbrytelse i nära samband med dessa.
Jemlikt den engelska rätten är tvångsuppfostran tillika en preventiv åtgärd,
vidtagen af samhället i syfte att förekomma, att barn obehindradt
få växa upp under sådana lefnadsförhållanden, som efter all sannolikhet
förr eller senare måste leda till deras moraliska undergång. Till förebyggande
häraf borde samhället vara befogadt att ingripa i föräldramagten
och rycka barnet bort från dess dåliga omgifning. Under intrycket
af en sådan åskådning hafva de båda år 1854 antagna, i hög

grad. märkliga reformatory ock industrial schools acts tillkommit. Dessa
liksom den nu gällande lagen af år 1866 skilja mellan två slag af
uppfostringsanstalter, reformatory schools och industrial schools, åt
Indika de förra hufvudsakligen äro afsedda för unga brottslingar samt
de senare åter för vanartade eller vanvårdade barn. De vanligaste yttringar
af vanart, som kunna föranleda ett barns öfverlemnande till en
industrial school, äro lösdrifveri och tiggeri; och skola där äfven intagas
barn, som kunna anses vara i sedligt afseende försummade, vare
sig de alldeles sakna hem eller föräldrarna äro förvunna till gröfre förbrytelse
eller eljest illa kända.

Genom såväl statens som enskildas frikostighet har i storartad omfattning
i England sörjts för upprättandet af erforderliga anstalter.
Resultatet af dessa anstalters verksamhet måste äfven betraktas såsom
synnerligen lyckligt. Enligt senast föreliggande uppgifter, hafva i rundt
tal omkring 80 proc. af de ur anstalterna afgångna räddats till ett lagbundet
lif °). Jemväl på annat sätt framträder deras lyckliga inverkan. Såväl
inom det uppväxande slägtet som inom den fullvuxna delen af Englands
befolkning är kriminaliteten i trots af den starka folkmängdstillökningen
numera stadd i sjunkande.

Den engelska lagstiftningen uti förevarande frågor har icke kunnat
undgå att utöfva ett stort inflytande på öfriga stater, hvilka i den lyckliga
lösningen af de svårigheter, hvarmed England haft att kämpa, måste se
eu sporre att slå in på samma vägar. Också pågår under de senaste
årtiondena eu allmän rörelse i Europa i syfte att tillerkänna staten befogenhet
att träda i stället för barnets naturliga vårdare, när fara
föreligger för att det eljest går sedligt förderf till mötes. Långt innan
Englands exempel manat till efterföljd, har väl äfven å kontinenten
behofvet af barns skiljande från en för dem skadlig omgifning framkallat
vissa stadganden och knappast torde finnas något land, hvai''s
lagstiftning fullkomligt förblifvit häraf oberörd. Särskildt hafva samtliga
de tre nordiska staterna redan sedan längre tid tillbaka i vissa
enstaka fall medgifvit staten rätt att till barnens bästa skilja dem
från föräldrahemmet, och i Preussen var redan, enligt Allgemeines
Landrecht af år 1794, i ganska vidsträckt mån stadgad förlust af föräldramyndighet
i fall af dess missbrukande. Men alla dessa stadganden
drabbades i ännu högre grad af samma anmärkning, som rigtats
mot strafflagstiftningens bestämmelser rörande tillämpning af tvångsuppfostran
gent emot minderåriga förbrytare. Så godt som fullständigt *)

*) Se närmare uppgifter sid. 47.

saknades nemligen säkerhet för deras utförande och i öfrigt voro
dessa bestämmelser af alltför sväfvande art, för att kunna medföra
någon afsevärd nytta. Deras betydelse kan sägas närmast bestå deri,
att de genom sin tillvaro i någon mån förmedlat öfvergången till våra
dagars lagstiftningsarbete på hithörande område.

De länder, hvarest förutom i England detta lagstiftningsarbete
hitills ledt till positiva resultat, äro Frankrike, Tyskland och Norge.
Frankrike har dock uteslutande beaktat de fall, då föräldrar gjort
sig skyldiga till missbruk af föräldramyndigheten, hvaremot icke vidtagits
några särskilda åtgärder mot barn, som utan att sådant missbruk
förelegat beträdts med vanart. Förklaringen till detta förhållande
är att söka i den omständigheten, att enligt den franska
lagen de vanligast förekommande fallen af vanart, nemligen lösdrifveri
och tiggeri, äro belagda med straff, till följd hvaraf redan från den
tidigare franska rättens ståndpunkt samhället kunde inskrida mot minderårige,
som härtill gjort sig skyldiga. Den franska lagen af den
24 Juli 1889 har åter sökt att förebygga föräldramagtens missbruk
genom att i omfattande grad gifva domstol befogenhet att frånkänna
ovärdiga föräldrar denna myndighet. Detta frånkännande åtföljes af
barnets skiljande från hemmet, hvarefter samhället är förpligtadt att
åtaga sig dess uppfostran genom inackordering i välfräjdade familjer
eller insättande i barnhem och liknande anstalter. Bland de fall,
då denna åtgärd ovilkorligen skall vidtagas, märkes, då föräldrarne gjort
sig skyldiga till förbrytelser mot sina barn eller till brott i samverkan
med dem. Hafva deremot föräldrarna eljest föröfvat en med straffarbete
belagd förbrytelse eller upprepade gånger beträdts med fylleri eller
för öfrigt ådagalagt ett sådant uppförande, att barnets helsa, säkerhet
eller sedlighet sättes i fara, eger domstol efter omständigheterna förordna,
att barnet skall skiljas från hemmet.

Den tyska rikslagsstiftningen skiljer sig icke synnerligen från den •
franska ståndpunkten. Således har den allmänna civillagen af år 1896
endast träffat föranstaltningar för afvärjande af de faror, som kunna
uppstå genom föräldramagtens ovärdiga utöfvande. För detta ändamål
eger domstol föreskrifva erforderliga åtgärder, bland hvilka särskild!
nämnes barnets uppfostran i en lämplig enskild familj eller intagande
i en uppfostringsanstalt, i sammanhang hvarmed, om ock i mindre vidsträckt
mån än hvad den franska lagen af år 1889 medgifver, kan följa
.fråndömande af föräldramyndighet. Deremot har i flera af de särskilda
tyska staterna partikulärlagstiftningen gått vida längre, i det den berättigat
samhället att inskrida, så snart hemmets och skolans vanliga

uppfostringsmedel visat sig icke förmå hindra utvecklingen af sedligt
förderf lios barnen, vare sig detta härrör af bristande vilja hos föräldrarna
att rätt uppfylla sina uppfostringsskyldigheter eller också endast
beror deruppå, att föräldrarna af sitt arbete utom hemmet äro hindrade
att öfvervara barnen. Bland stater der denna uppfattning gjort sig
gällande må nämnas Baden (lag af 1886), samt Hessen och Hamburg
(lagar af år 1887).

På samma ståndpunkt befinner sig Norge genom en år 1896 antagen
lag om »Behandling af forsomte Börn». I vidsträckt mån hyllar den
principen om statens rätt och skyldighet att inskrida till minderåriges
räddande undan moraliskt eller fysiskt elände. Nära till den norska lagen
sluter sig ett på den danska Regeringens föranstaltande år 1895 utarbetadt
förslag till lag i ämnet.

Den norska lagen af år 1896 likasom det närbeslägtade danska
förslaget imymma tillika vigtiga stadgande!», som innebära ett ytterligare
afsteg från de principer, på hvilka den hittills från Frankrike lånade
lagstiftningen rörande minderåriga förbrytare hvilar; och samma skiljaktighet
finner man äfven i åtskilliga i andra länder på senare tiden utarbetade
lagförslag. Dessa samtida företeelser af en brytning med den
hittills gällande rätten kunna icke betraktas annorlunda än såsom en
följd af den genomgående kritik, för hvilken den bestående lagstiftningen
under de senaste åren varit utsatt. Tilltron till rigtigheten af
dess ledande grundsatser har nemligen i betänklig mån rubbats af
det nedslående faktum, att brottsligheten i allmänhet å kontinenten varit
i starkt stigande inom det uppväxande slägtet, och detta i trots af all
omsorg, som under de senare åren nedlagts på både skolväsendets och
fängelseväsendets utveckling. Till bekämpande af detta samhällsonda
har uppstått en rörelse, som väl å ena sidan från England lånat tanken
att äfven i rent preventivt syfte tillämpa tvångsuppfostran men å andra
sidan sjelfständigt uppstält vissa fordringar på den egentliga strafflagstiftningens
reformerande. Ofvan är redogjordt för det inflytande, Frankrike
och England hvar för sig utöfvat på utvecklingen af lagstiftningsarbetet
inom hithörande områden; förtjensten af den nu pågående
reformrörelsens ledning tillkommer åter hufvudsakligen Tyskland och
utgör dess insats i den gemensamma kampen mot den växande brottsligheten
bland ungdomen. Det är dock uteslutande den tyska rättsvetenskapen,
som kan tillräkna sig denna förtjenst, enär hittills åtminstone
den tyska regeringen stält sig ganska främmande för dessa reforrnsträfvanden.
Utom Tysklands gränser hafva deremot dessa sträfvanden
flerstädes åtnjutit välvilligare understöd från statsmagternas sida.

Den nyare rättsvetenskapen har först och främst rigtat sin kritik mot
det sätt, hvarpå den gällande lagstiftningen bestämt ålderns inverkan på
straffbarheten. Förutsättningen för en minderårigs straffbarhet är enligt
den franska rätten uteslutande presumtionen af den tilltalades insigt af
det brottsliga i sitt handlingssätt. Och om än något mildrad ligger,
såsom redan är nämndt, denna uppfattning i allmänhet till grund för
den öfriga europeiska rätten. Häremot göres gällande, att för afgörande
af frågan, huruvida bestraffning eller uppfostringsåtgärder böra i förevarande
fall vidtagas, en dylik pröfning icke är till fyllest, utan måste
den omfatta den minderåriges såväl moraliska som intellektuella utveckling
i allmänhet. Redan vid ganska späd ålder har barnet samma insigt
som den mognade mannen, att det är vid straff förbjudet att stjäla
eller mörda in. in. Lagbudets konseqventa tillämpning skulle alltså leda
till, att i Frankrike och de länder, som obetingadt anslutit sig till den
franska rätten, en tilltalad minderårig så godt som alltid, samt i öfriga
länder hvarje minderårig, som öfverskridit den absoluta straffrihetsgränsen,
skulle vara hemfallen till bestraffning. Att lagskipningen icke allestädes
gått i denna rigtning, vore endast att tillskrifva den omständigheten
att domstolarne i allmänhet insett lagens olämplighet samt äfven hyst
benägenhet att hellre tillgripa tvångsuppfostran än föga långvariga och
föga inverkande fängelsestraff. Men genom denna hänsyn för billighetens
och ändamålsenlighetens fordringar hade i stället uppstått en i hög grad
vexlande praxis. Orsaken, hvarför den unga förbrytaren, i trots deraf att
han insett det straffvärda i sitt handlingssätt, borde röna en särskild behandling
till åtskilnad från andra brottslingar, vore i stället att söka deri,
att han ännu icke nått den stadga och mognad i karakteren, att han kunde
eg a någon starkare motståndskraft mot yttre, impulsivt verkande
frestelser. Hans uppfostran vore ännu icke afslutad, och derför borde
staten åtaga sig detta värf med den kraft och det allvar, som erfordrades
för att återföra den unga brottslingen till ett lagbundet lif,
men på samma gång skydda honom för den vanära, som i det allmänna
medvetandet undergående af frihetsstraff medförde. Först när karakteren
vunnit verklig mognad, borde deremot bestraffningsåtgärder vidtagas.

Denna uppfattning måste mynna ut i en fordran på den absoluta
gränsens höjande. Deremot äro naturligtvis åsigterna delade, hur
långt man bör gå i detta kraf. I allmänhet vexla meningarna rörande
den absoluta straffrihetsgränsens fastställande mellan barnets uppnådda
14 och 16 år. Den norska lagen af år 1896 har stannat vid förstnämnda
ålder, delvis i afsigt att icke göra språnget från den föregående

lagstiftningens ståndpunkt alltför stort. Det schweiziska strafflagsförslaget
jemväl af år 1896 ansluter sig i denna punkt till den norska
lagstiftningen. Samma åldersgräns förordas äfven af ett förslag, som
år 1892 i Tyskland framlagts af doktor Appelius på uppdrag af den
tyska gruppen af den internationella kriminalistiska föreningen, hvilken
med särskild ifver egnat sig åt lösningen af dessa frågor. Äfven
en annan tysk författare, Aschrott, har förordat 14-års-gränsen, med särskild
hänsyn dertill, att inom arbetsklassen skolundervisningen upphör vid
denna tidpunkt. Vid 15 års åldern har åter det danska förslaget velat
uppdraga minimigränsen, och härmed öfverensstämmer äfven den nya
finska strafflagen. I belgiska kammaren har år 1892 framlagts ett
lagförslag, gående ut på att höja minimiåldern ända till 16 år. Samma
åldersgräns förordades på den internationella fångvårdskongressen i
Petersburg 1890 samt i det så kallade Eisenachs-förslaget, af tyska
rättslärde af år 1891. Mera enstaka äro de röster, som vilja gå
längre än till sistnämnda åldersgräns. Anmärkas bör dock, att den
internationella fångvårdskongressen i Paris 1895 icke ryggade tillbaka
för att uppskjuta bestraffning, ända till dess den minderårige fylt 18
år, detta dock under förutsättning, att unga brottslingar öfver 16 år
afskildes från andra i tvångsuppfostringsanstalter intagna minderåriga.

Ofvanför den absoluta straffrihetsgränsen vidtager äfven enligt flertalet
nyssnämnda lagförslag en period af endast vilkorlig straffbarhet.
Enligt dessa lagförslag beror dock frågan, huruvida bestraffning skall
inträda eller icke, på en vida allsidigare pröfning af den tilltalades sedliga
utveckling och lefnadsförhållanden, än som ifrågasattes enligt den
äldre rätten. Att denna pröfning skall omfatta den tilltalades mognad
i såväl moraliskt som intellektuelt. hänseende, är uttryckligen föreskrifvet
i det schweiziska förslaget. Under förutsättning af sådan
pröfning uppställa såväl det danska som det af Appelius utarbetade
förslaget en period af relativ straffbarhet, hvilken enligt båda skall
sträcka sig ända till den tid, då den minderårige uppnår 18 år.
Egendomligt för dessa båda förslag är, att de berättiga domstol att på
en gång ådöma en tilltalad person i denna åldersperiod bestraffning
samt förordna om hans intagande i uppfostringsanstalt. I dylikt fall
skall straffet tjena brottslingen till en »minnesbeta» (»ein Denkzettel»
enligt Appelius’ ord) för framtiden, medan åter intagandet i uppfostringsanstalt
uteslutande skall afse ett omskapande af hans karakter och sinnelag.
De åtgärder, som enligt dessa båda förslag stå till domstols förfogande
gent emot unga förbrytare, som öfverskridit den absoluta
straffrihetsgränsen men ännu icke uppnått 18 år, äro således antingen

ådömande af straff eller förordnande om intagande i uppfostringsanstalt
eller båda dessa åtgärder i förening. Med denna uppfattning öfverensstämma
uttalanden af fängelse föreningen för Posen och Schlesien år
1892 samt af det Rhenskt-Westphaliska fängelsesällskapet följande år.

Såsom ofvan är nämndt, skall enligt den gällande lagstiftningen
en betydligt mildare straffskala tillämpas emot yngre förbrytare.
Detta medför uppenbarligen, att brottslingar af ifrågavarande ålder
i stor utsträckning drabbas af korta fängelsestraff. Med erfarenhet
af den ringa verkan för att ej säga rent af skada, som det
korta fängelsestraffet medför, har äfven den nyare straffrättsrörelsen
sökt lägga fullständigt nya principer till grund för straffutmätningen
i förevarande fall. Den ledande grundtanken i de reformförslag,
som förekommit, är, att straffet så länge som möjligt bör uppskjutas,
men att å andra sidan, när straffet icke längre kan undvikas, det skall
drabba den brottslige med så mycket känbarare skärpa. Att förebygga
straffets förtidiga inträdande åsyfta de redan omnämnda fordringarna
på den absoluta straffrihetsgränsens höjande och på beredande af
möjlighet att äfven gent emot personer, som lemnat denna gräns bakom
sig, använda tvångsuppfostran i stället för straff. För vinnande af
samma syfte plägar vidare, särskild! beträffande yngre förbrytare, förordas
införandet af s. k. vilkorlig straffdom, hvarmed, som bekant, förstås
en dom, hvarigenom väl straff ådömes men tillika förordnande
meddelas, att straffet icke verkställes, så framt icke den dömde inom
en viss antingen af lagen en gång för alla fastslagen (fransk och norsk
rätt) eller af domaren i hvarje särskildt fall bestämd tidrymd (belgisk
rätt) ånyo begår brott. I öfrigt föreslås bötesstraffets omdanande i syfte
dels att möjliggöra det ådömda beloppets betalande (genom fastställande
af böternas storlek i förhållande till den dömdes förmögenhet och arbetsinkomst
samt genom medgifvande af terminsvis skeende inbetalning),
dels ock att skärpa förvandlingsstraffet. Slutligen skulle undergående
af enkelt fängelse alltid vara förenad! med arbetstvång.

Det är särskildt den internationella kriminalistiska föreningen, som
gjort sig till målsman för dessa idéer, till hvilka det danska förslaget
till »Lov om Straffene for unge Forbrydere», äfvensom i vissa delar de
schweiziska och norska strafflagsförslagen slutit sig.

Öfversigt af lagstiftningen i vissa länder.

1. Norge.

Den norska lagen af den 6 juni 1896 om behandlingen af försummade
barn — detta ord taget i dess vidsträcktaste mening — är af
särskilt intresse, enär den, på samma gång den upptagit de flesta
ledande reformtankar inom hit hörande område, sjelfständigt tillämpat
desamma. I en punkt, nemligen i fråga om det organ, som erhållit
den bestämmande rätten att vidtaga erforderliga åtgärder gent emot
de barn, lagen afhandla!-, har den ock gifvit ett synnerligen märkligt
uppslag, som äfven på annat håll manat till efterföljd.

Enligt denna lag skall i hvarje kommun finnas ett »Vmrgeraad»,
bestående af ortens domare och prest äfvensom fem af kommunen för
två år utsedda personer, deraf en läkare samt en eller två qvinno!-.
Åt en på sådant sätt sammansatt myndighet har den norska lagen anförtrott
pröfningen af alla de frågor, som samhällets ingripande gent
emot brottsliga eller vanvårdade barn kan framkalla. Lagstiftaren bär
härvid utgått från den uppfattningen, att de allmänna domstolarne i
regel icke kunde ega den kännedom om de individuella förhållanden,
som erfordrades, när det gälde att afgöra en så ömtålig fråga som
den om ett barns skiljande från sina naturliga målsmän. Icke heller
lämpade sig domstolarnes i bestämda former bundna bevisföring för
utredande af de fakta, som vore af vigt för pröfningen af ifrågavarande
spörsmål. Beträffande särskildt minderåriga förbrytare ansåg
man vidare, att framträdandet inför en ordinarie domstol, förbundet,
som det är, med offentlighet och väckande uppseende af sorglig art,
lätt kunde medföra ett demoraliserande inflytande på ett ungt sinne.
Om man således icke var böjd att anförtro den nya lagens handhafvande
åt domstolar, var man å andra sidan icke heller benägen att
bekläda kommunala institutioner, såsom t. ex. skolråden, med myndighet
af ifrågavarande slag. Visserligen höjdes, då ett med den slutligen
godkända lagen i det hela likartadt förslag år 1896 förelåg till
behandling i stortinget, röster härför, men gent emot dessa anmärktes
i den kungliga propositionen till följande års storting, bland annat
att, derest det skulle enbart bero på kommunal myndighet att vidtaga
do skyddsåtgärder till brottsliga eller vanvårdade barns bästa, som

lagen medgåfve, ofta frågans ekonomiska betydelse alltför starkt komme
att skjutas i förgrunden. I många fall skulle man hellre blunda för
farorna af ett barns vårdslösade uppfostran än ådraga kommunen de
utgifter, som dess skiljande från hemmet medförde. I stället för att
anlita redan befintliga myndigheter valde man derför att skapa nya,
på särskildt för ändamålet lämpadt sätt sammansatta institutioner, som
i sig skulle inrymma såväl juridisk insigt som en närmare kännedom
om hemmens och föräldrarnas beskaffenhet.

Ehuru Vmrgeraadet icke eger karakter af en domstol, medföra dock
dess åligganden, att sättet för dess verksamhet i mångt och mycket
erinrar om en domstols. Det kan således inkalla vittnen och dervid
använda samma tvångsmedel, som stå de vanliga domstolarne till buds.
1 flera fall komma straffprocesslagens bestämmelser till användning.
Vid dess sammanträden föres protokoll; de beslut, Vmrgeraadet fattar,
skola likasåväl som en dom vara motiverade. Vidare är att märka, att
Vmrgeraadet, detta likväl för undvikande af större kostnader, i allmänhet
skall sammanträda samtidigt med de ordinarie tingen. Dess
förhandlingar föras inför slutna dörrar; dock ega föräldrar och målsmän
tillträde till desamma.

Det vigtigaste magtmedel, som gent emot minderåriga står Vsergeraadet
till buds, är deras skiljande från hemmet och uppfostran under
offentlig uppsigt. I fråga om hvarje barn under 16 år skall denna åtgärd
vidtagas, för så vidt l:o) barnet föröfvat någon straffbar, om sedligt
förderf eller vanvård vittnande handling och barnets skiljande
från hemmet antages ändamålsenlig med hänsyn till dess förbättring
eller för att hindra återfall; 2:o) barnet på grund af föräldrars eller
målsmäns lastbara lefnad eller försummelse befinnes vanvårdadt, missliandladt
eller vanartadt (»sedligt forkommet») eller är i fara att blifva
sedligt förderfvadt, och eu varning, rigtad vare sig mot barnet eller
dess föräldrar, icke antages vara till fyllest för rättelses vinnande; samt
3:o) på grund af ådagalagdt dåligt uppförande från barnets sida, hvaremot
hemmets och skolans uppfostringsmedel visat sig fruktlösa, eller
på grund af andra missförhållanden det synes nödvändigt att för barnets
räddning från sedlig undergång skilja det från hemmet. Har Vaergeraadet
med tillämpning af dessa bestämmelser beslutit att låta uppfostra
ett barn utanför hemmet, kan det äfven döma endera eller båda föiäldrarna
förlustiga föräldramyndigheten.

Utom barnets skiljande från hemmet kan Vsergeraadet, i fall det
icke anser sig behöfva tillgripa en åtgärd af så omfattande beskaffenhet,

äfven anlita andra utvägar. Sålunda är det befogadt att tilldela såväl
föräldrarna som barnen eu varning. Vidare kan Vsergeraadet föranstalta
om barnets agande eller, derest det icke uppnått 15 år, om dess insättande
för en tid af högst sex månader i en så kallad »tvangsskole»
(skolkareskola).

Har Vasrgeraadet beslutit ett barns skiljande från hemmet, återstår
frågan, på hvad sätt det för framtiden skall uppfostras. Den
norska lagen har med beaktande af de skiljaktigheter, som kunna
förefinnas mellan de olika grupper af barn, som falla under lagens
bestämmelser, äfven uppstält flera olika sätt för minderårigas anbringande
utanför hemmet. Barn, som icke antagas vara »sedligt forkomne»,
skola företrädesvis anbringas i enskilda familjer eller i
barnhem, d. v. s. enskilda välgörenhetsstiftelser. Andra barn skola
anförtros åt s. k. »skolehjem», af hvilka två slag skola finnas, ett mildare
och ett strängare, det senare afsedt för barn öfver 12 år, som
föröfvat gröfre förbrytelser, eller hvilkas uppförande på annat sätt
utvisat en högre grad af sedligt förderf. Likaledes kunna till detta
slag af anstalter öfverföras i andra »skolehjem» upptagna barn, hvilka
under vistandet derstädes på ett eller annat sätt visat sig tarfva ett
strängare behandlingssätt. Omsorgen om upprättandet af båda dessa
slag af »skolehjem» tillkommer staten, ehuruväl på föranstaltande
af enskilda personer eller af kommunala myndigheter upprättade anstalter
äfven kunna efter tillstånd af Konungen tagas i användning, derest
de underkastas statens kontroll och i öfrigt uppfylla vissa vilkor. Beträffande
de ofvannämnda »tvangsskoler» (skolkareskolor) kunna dessa
upprättas af en eller flera-kommuner i förening; dock kräfves alltid
Konungens stadfästelse af planen. Att märka är, att i dessa skolor
kunna utom på föranstaltande af Vsergeraadet äfven genom skolrådens
försorg minderårige intagas, nemligen för så vidt de varit försumliga
i fullgörandet af sin skolgång eller i skolan ådagalagt ett dåligt uppförande
samt öfriga medel till upprätthållande af tukt och ordningvisat
sig fruktlösa.

I det strängare slaget af »skolehjem» intagna elever kunna qvarhållas,
ända till dess de fylt 21 år; minderårige i de öfriga »skolehjemmen»
skola vid uppnådda 18 år återbekomma sin fulla handlingsfrihet.
För öfrigt är ej bestämdt, huru lång tid vistelsen derstädes bör omfatta,
utan kan den upphöra, så snart det icke längre finnes skäl
att bibehålla den minderårige under anstaltens uppsigt. Barn, som intagits
i de s. k. »skolehjemmen», kunna efter viss tids förlopp utskrifvas
på prof, i hvilket fall genom anstaltens försorg de anbringas i

en enskild familj eller barnhem. De qvarblifva likväl under anstaltens
uppsigt och kunna i händelse af dåligt uppförande dit återtagas.

I fråga om skyldighet att gälda de kostnader, som äro förenade med
minderåriges uppfostran under offentlig uppsigt, har lagen stannat vid en
fördelning mellan stat och kommun samt för dem båda stadgat rätt
till ersättning i viss mån af barnens föräldrar. Derest dessa kostnader
ensidigt lades vare sig på stat eller kommun, skulle, enligt hvad i motiven
till lagen anfördes, vissa faror uppstå för att frågan, huruvida
ett barn jemlikt lagens bestämmelser borde skiljas från dess hem, icke
alltid blefve löst i enlighet med hvad sakens egen natur kräfde. Drabbade
kostnaden för ett barns anbringande utanför hemmet endast kommunen,
kunde i många fall befaras, att ett vidtagande af en sådan åtgärd
så länge som möjligt komme att uppskjutas. A andra sidan kunde
eu anordning, hvarigenom staten åtoge sig samtliga kostnader, mången
gång komma att medföra, att barn, som borde falla fattigvården till
last, blefvo föremål för behandling enligt ifrågavarande lag. Gent emot
uttalanden från myndigheter, som hörts öfver det vid 1895 års storting
framlagda förslaget, och hvilka framhållit önskvärdheten, att staten
ensam åtoge sig alla utgifter åtminstone för barns insättande i anstalt,
anmärktes i den kungl. propositionen till 1896 års storting, att antagandet
af en sådan bestämmelse innebure en frestelse för de kommunala
myndigheterna att icke gripa in emot ett barn, förrän det redan
vore så moraliskt förderfvadt, att uppfostran i anstalt kräfdes, hvilket
naturligtvis vore ytterligt olämpligt. Vidare borde stat och kommun
alltid i viss mån ega regressrätt emot barnets föräldrar, enär dessa
eljest genom åsidosättande af sina föräl dråpligt er kunde vinna en ekonomisk
fördel. Hufvudsakligen med stöd af dessa motiv har den
norska lagstiftningen stadgat, att utgifterna för ett barns insättande
i ett »skolehjem» bekostas af statskassan, hvilken dock eger kraf på
bidrag af högst 40 öre dagligen af den kommun, hvars Vsergeraad
fattat beslut i saken. Omvändt bekostas utgifterna för barns insättande
i skolkareskolor af kommunen, som åter af staten erhåller ett
bidrag af 30 öre dagligen för hvarje barn. Då barn enligt Vaergeraadets
beslut anbringas i familj eller barnhem, är i regel kostnaden
lagd på kommunen. Vaergeraadet — eller skolrådet i det ofvan angifna
fall, då denna myndighet eger befogenhet att, förordna om barns
intagande i skolkareskolor — tillkommer det att i hvarje fall bestämma
storleken af det bidrag, som skall utkräfvas af barnens föräldrar. Detta
bidrag får dock icke öfverstiga en krona dagligen. För att rätt kunna
fatta betydelsen af de angifna siffrorna, må tilläggas, att i de motiv,

som åtföljt lagen vid dess framläggande, den årliga kostnaden för
hvarje i anstalt upptaget barn beräknas till omkring 350 kronor.

I förening med genomförande af denna lag bär, såsom redan förut
påpekats, en vigtig förändring vidtagits i strafflagen, i det att minimiåldern
för minderåriges straffbarhet, hvilken förut var satt så lågt
som till 10 år, höjts till 14 år. Ofvanför denna åldersgräns inträder
icke genast ovilkorlig straffbarhet, utan eger åklagaremyndigheten
att efter godtfinnande underlåta att anställa åtal för brottsliga gerningar,
som föröfvats af personer mellan 14 och 16 år, derest den finner,
att en hemställan om den skyldiges agande, rigtad till vederbörande
målsmän i hem eller skola, eller vidtagandet af de åtgärder, som Vmrgeraadet
eger att tillgripa, i förekommande fall kan vara till fyllest.
Anser åklagaremyndigheten, att barnet bör anbringas utom hemmet,
förelägges saken för Vsergeraadet, likasom äfven i fall en af åklagaren
gjord hemställan om den brottsliges agande förblifvit utan påföljd.
Likaledes kan åklagaremyndigheten underlåta att anställa åtal gent emot
någon i uppfostringsanstalt anbragt eller på prof utskrifven person, som
efter fylda 14 år begått en förbrytelse, så framt nämnda myndighet i
anseende till den brottsliges ålder och handlingens beskaffenhet finner,
att ett tillämpande af anstaltens disciplinmedel utgör en tillräcklig bestraffning.
Den norska lagen har således lemna! myndigheterna vidsträckt
frihet att allt efter omständigheterna i hvarje särskilt fall
träffa det lämpligaste val af åtgärder gent emot sådana personer, som
vid föröfvande af brottslig handling endast obetydligt öfverskridit den
absoluta straffrihetsgränsen. Deremot är fullkomligt öfvergifven den
förutvarande bestämmelsen, enligt hvilken inträdande af bestraffning
under en viss åldersperiod var beroende af frågan, huruvida gerningsmannen
insett sin handlings straffbarhet eller icke. Betydelsen af
denna förändring och dess samband med den nu för tiden förherskande
rigtningen inom den straffrättsliga litteraturen är redan förut påpekad.

Ifrågavarande lag upptager inga straffbestämmelser för missbruk
af föräldramyndighet, vare sig nu denna utöfvas af barnets föräldrar
eller andra personer. Skälet härtill är likvisst icke, att dylika stadganden
förmenats vara obehöfliga, utan i stället att de ansetts ega sin
rätta plats i den allmänna strafflagen; och då för närvarande i Norge
pågår eu omarbetning af denna, har man icke funnit det lämpligt att
gå detta arbete i förväg. I likhet med flera nyare lagar har äfven
det år 1896 framlagda norska strafflagsförslaget icke nöjt sig med att
belägga med straff enbart de fall, då fysisk misshandel eller vanvård
föreligger från föräldrars eller andra uppfostrares sida gent emot barn, som

äro underkastade deras myndighet, utan man har ansett det vara af minst
lika stor vigt att genom nödiga straffbestämmelser sörja för att icke
barnets moraliska utveckling bringas i fara. I öfverensstämmelse med
dessa principer innehåller lagförslaget bestämmelser, enligt hvilka en
hvar, som sjelf använder något under hans omsorg eller myndighet stående
barn under 16 år, eller medger dess användande på ett sätt, som
är förderfligt för dess helsa, sedlighet eller rättskaffenhet, eller som
genom missbruk af sin myndighet föranleder eller medverkar dertill,
att någon honom underordnad person under 18 år användes på sådant
sätt, skall straffas med fängelse intill ett år. Kroppslig vanvård, utöfvad
emot person, hvilken gerningsmannen är skyldig att, försörja, bestraffas
i olika grad, allt efter beskaffenheten af den skada den vanvårdade lidit.

Enligt bestämmelse i 1896 års lag ega föräldrar, som icke samtyckt
dertill, att deras barn må fråntagas dem, rättighet att få beslutet derom
understäldt vederbörande departements pröfning. Likaledes ega i vissa
fall personer öfver 16 år rätt att sjelfva fordra underställning af Veergeraads
beslut i fråga om med dem vidtagen åtgärd och står samma rätt
öppen för föräldrarna, förutsatt att den minderårige ännu icke uppnått
18 år. I intetdera fallet omnämner lagen, hvilket departement den
åsyftar, likasom den ej heller angifver, åt hvilken myndighet omsorgen
om lagens genomförande eller öfvervakandet af dess behöriga tillämpning
borde anförtros. Genom en kunglig resolution, likaledes af år
1896, hafva emellertid dessa uppdrag öfverlemnats åt Kyrko- och Undervisnings-departementet,
som tillika utgör öfverinstans för Vaergeraaden.
Endast ett fåtal mindre väsentliga frågor rörande Vmrgeraadets sammansättning
skola behandlas af Justitiedepartementet.

Vid tiden för lagens tillkomst funnos i Norge fyra privata eller
kommunala uppfostringsanstalter med plats för omkring 250 barn. I
motiven förutsattes, att plats för omkring 500 barn, deraf femtio
flickor, borde finnas i de egentliga, för brottsliga och vanartiga
minderåriga afsedda anstalterna (de s. k. skolhemmen), samt att åter af
detta antal omkring 150 till 175 gossar samt 25 flickor skulle behöfva
anbringas i skolhem af det strängare slaget. Eu anstalt af denna beskaffenhet
fans emellertid icke i landet, och för att fylla detta behof,
har på Regeringens framställning 1897 års storting anvisat 40,000 kronor
för inköp af en för ändamålet lämplig jordegendom. I fråga om anstaltens
organisation har föreslagits, att barnen skulle fördelas i smärre underafdelningar
med särskilda bostäder, belägna på något afstånd från httfvudbyggnaden
samt med hvar sin föreståndare. Hvarje sådan afdelning
skulle omfatta 25 barn.

2. Danmark.

Enligt den nu gällande danska strafflagen af år 1866 bestraffas
icke handlingar, begångna af barn under 10 år. Dock kunna i fall af
behof äfven mot barn af denna ålder förbättrings- eller säkerhetsåtgärder
vidtagas.

Vid fyllda 10 år inträder deremot straffbarhet, om än under åldersperioden
10—15 år beroende af det sedvanliga vilkoret, att gerningsmannen
skall hafva insett handlingens straffbarhet. Ytterligare erfordras
såsom vilkor för straffbarhet, att den begångna handlingen skulle, derest
den föröfvats af fullvuxen person, varit belagd med högre straff än
böter eller enkelt fängelse (en mildare form af fängelse). Äfven är,
derest omständigheterna göra det antagligt, att ett barn i nämnda åldersperiod
på annat sätt kan räddas och förbättras, Justitieministeriet befogadt
att föranstalta om nedläggande af åtal för eu begången förbrytelse
— förutsatt likvisst, att denna icke varit af gröfre art. Slutligen är
domstol befogad att för unga brottslingar mellan 15 och 18 år i betydlig
mån nedsätta det för fullvuxna stadgade straffet.

Utom dessa bestämmelser finnas åtskilliga stadganden i skol- och
fattigvårdslagar, enligt hvilka i fall föräldrar visat sig ovärdiga att utöfva
den myndighet, som tillkommer dem Öfver deras barn, dessa kunna
skiljas från hemmet. I nödig mån är dock icke sörjdt för, att dessa
bestämmelser kunna vinna erforderlig tillämpning.

I Danmark finnas för närvarande fem uppfostringsanstalter, hvaraf
en — Holsteinsminde — eger två särskilda afdelningar, en för gossar
och en för flickor. Dessutom finnes i Köpenhamn sedan år 1879 ett
internat, afsedt till oafbruten vistelse under kortare tid för försumliga
skolbarn.

Resultatet af dessa anstalters verksamhet vitsordas i allmänhet
såsom godt, och tillgängliga statistiska uppgifter gifva äfven bekräftelse
härå. Af elever, som under åren 1880—90 utgått från den största af
dessa anstalter, Holsteinsminde, angåfvos endast 2,5 procent af gossarne
samt 4 procent af flickorna som »fallna», d. v. s. sådana, om hvilka ingen
förbättring syntes möjlig,- samt endast 20 procent af gossarne och 19
procent af flickorna som »mindre tillfredsställande», hvarmed betecknades
sådana, som visat sig opålitliga, ehuruväl hopp om deras räddning
ännu kunde förefinnas. Uppgifter från öfriga anstalter förete ungefär
liknande siffror.

Deremot har i Danmark klagats öfver, att ifrågavarande anstalter
på långt när icke voro i stånd att fylla det behof, för hvithet de äro
afsedda. Brottsligheten bland ungdomen vore nemligen i ovanligt stark
tillväxt. Detta sorgliga faktum i förening med den känbara bristen på
stadganden, enligt hvilka vanartade eller vanvårdade barn i tid kunde
ställas under offentlighetens vård och derigenom räddas från hotande
förderf, har äfven gifvit anledning till, att Regeringen år 1893 tillsatt
en komité med uppdrag att utarbeta förslag till lag i ämnet.

Vid utförandet af det gifna uppdraget har denna komité, hvilken
år 1895 afgifvit betänkande, tydligen haft till förebild det samtidigt
föreliggande norska lagförslaget i samma ämne. Så t. ex. förordar
äfven det danska förslaget införandet af ett Veergeraad och tillerkänner
denna myndighet ungefär enahanda befogenhet som den norska lagen.
Dock har den danska komitén med ganska stor sjelfständighet behandlat
de uppslag, den emottag^ från Norge, och särskildt har den bemödat
sig att gifva Vtergeraadet eu mer fast och stabil karakter, än det erhållit
i den norska lagen. I hvarje kommun å landet skall Vsergeraadet
utgöras af tre sjelfskrifna medlemmar, nemligen ortens domare, prest
samt »Sogneraadets» (kommunalnämndens) ordförande. Endast två ledamöter
äro valda, och af dessa skall den ene vara en af kommunen
utsedd, inom densamma bosatt lärare eller lärarinna eller annan man
eller qvinna med insigt i skolfrågor. Den andre valde medlemmen
åter skall utses af Amtsraadet (landstinget) och vara gemensam för
hela det judiciella område, kommunen tillhör. Valen skola gälla för sex
år, i sammanhang hvarmed må erinras, att den norska lagen i sådant hänseende
föreskrifver en tid af endast två år. Domaren skall vara sjelfskrifven
ordförande, en bestämmelse, som från början väl var upptagen
i det norska förslaget, men deremot icke återfinnes i den gällande
lagen. Frånsedt Köpenhamn, hvarest derå Veergeraad skola finnas och
dessa åter erhålla en särskild organisation, skola i öfriga städer Veergeraaden
vara sammansatta i det närmaste på enahanda sätt. Genom att
således hvarje Veergeraad inom sig inrymmer två personer — domaren
och den af Amtsraadet utsedde —, hvilka stå utanför kommunen eller
i hvarje fall icke kunna sägas företräda densamma, hoppas man förebygga,
att för stor betydelse tillmätes lokala eller kommunala hänsyn.

Vid det norska lagstiftningsarbetet visade sig svårighet att finna en
lämplig öfverinstans för Vsergeraaden. Skulle nemligen en sådan myndighet
verkligen kunna fylla sitt ändamål, borde den vara utrustad med större
mått af sakkunskap än det, som inrymdes inom de särskilda Vsergeraaden.
Då man misströstade att finna en fullt lycklig lösning af denna

uppgift, stannade man slutligen, på sätt förut är uämndt, vid att som
öfverinstans fastställa det departement, under hvilket de af lagen
beslutade uppfostringsanstalterna komme att framdeles förläggas. Det
danska förslaget har deremot sökt att skapa en sjelfständig öfverinstans
och i sådant syfte föreslagit inrättandet af ett »Overvsergeraad»,
bestående af en af Regeringen utnämnd öfverinspektor för uppfostringsanstalterna
såsom ordförande samt en af Justitie- och en af
Kyrko- och Undervisnings-ministeriet utsedd medlem. Genom denna
anordning har man åsyftat att tillförsäkra den högre myndigheten den
största möjliga sakkunskap, och genom den ledande och öfvervakande
ställning, som beredts Overvasrgeraadet gent emot de särskilda Veergeraaden,
har man hoppats vinna en borgen för en enhetlig och säker
lagtillämpning öfver hela riket. Vid sidan af sin ställning som öfverinstans
eger nemligen Overvasrgeraadet äfven flera andra vigtiga uppgifter.
Sålunda tillkommer det denna myndighet att på lämpligaste
sätt bringa till utförande hvarje af Vaergeraaden fattadt beslut om barns
skiljande från deras dittills varande hem. Väl bör enligt förslaget det
tillkomma Vaergeraaden att bestämma, huruvida ett barn, hvarom ett
sådant beslut är fattadt, skall anförtros åt en enskild familj, barnhem
eller uppfostringsanstalt, men valet af den ifrågavarande familjen eller
anstalten skall i hvarje särskildt fall uppdragas åt Overvasrgeraadet,
som för sådant ändamål skall erhålla del af Vasrgeraadets beslut jemte
erforderliga upplysningar. Som skäl för inrymmande af en dylik befogenhet
åt Overvaargeraadet har komitén bland annat uppgifva, att,
då i regel barn, som måste skiljas från sina föräldrar, böra anbringas
på ett temligen långt afstånd från det forna hemmet, för att icke alltför
många tillfällen till beröring med detsamma må ega rum, Vsergeraadet
icke lämpligen skulle kunna fullgöra detta åliggande, då det utanför
sin egen krets saknade nödig kännedom särskildt om sådana enskilda
familjer, åt hvilka barnet med fördel kunde anförtros, samt äfven knappast
kunde ega närmare kunskap om beskaffenheten af befintliga anstalter.

’ Slutligen skall Overvsergeraadet vara förmyndare för hvarje barn,
som skiljes från dess föräldrar. Dessa skola nemligen i sådant fall
alltid gå förlustiga föräldramyndigheten. Den norska lagen har, såsom
ofvan påpekats, i förevarande fall väl medgifvit Vaergeraadet rättighet
att fråntaga föräldrarna deras myndighet öfver barnen, men icke i något
fall stadgat ovilkorlig förlust af föräldramyndigheten. Bestämmande
för den danska komiténs uppfattning härvidlag har enligt dess uttalande
varit öfvertygelsen, att det icke kunde vara af något värde

för föräldrarna att bibehålla en myndighet, som de, så länge barnet
stode under offentlighetens uppsigt, icke finge utöfva, men att det
deremot kunde vara till skada och olägenhet, derest föräldrar med
åberopande af densamma ville tränga sig emellan barnet och dess
vårdare.

Som man finner, har det danska förslaget gifvit Overvasrgeraadet
en synnerligen vidsträckt verksamhet. Dess beslut hafva äfven beklädts
med absolut giltighet; klagan får nemligen icke föras deröfver.
Under sådana förhållanden kan det icke förvåna, att komiterade sjelfva
fästa så stor vigt vid ifrågavarande institution, att de anse hela förslaget
stå och falla med densamma.

Bestämmelserna rörande de fall, då barnets ådagalagda uppförande
eller öfvergifna belägenhet berättigar Vasrgeraadet att inskrida, afvika
icke i väsentligare mån från den norska lagens föreskrifter. Dock är
den åldersgräns, öfver hvilken åtgärd mot barn icke må af Vaergeraad
vidtagas, något olika bestämd. I allmänhet är denna i det danska
förslaget satt till 15 år, ehuruväl beträffande minderåriga förbrytare
samt i vissa fall äfven vanartade yngre personer den jfftersta gränsen
för användandet af de uppfostringsmedel, hvaröfver Vrergeraadet förfogar,
inträder först vid uppnådda 18 år. I fråga om sättet för anbringandet
af barn, som skilts från föräldrahemmet, förefinnes ej heller
någon större olikhet från den norska lagen. Deremot upptager det
danska förslaget bland medel, som kunna komma till användning i de
fall, då barnets skiljande från hemmet icke synes vara af behofvet påkalladt,
men dess eget uppförande eller föräldrarnas sätt att sköta
sina uppfostringspligter ändock ger anledning till klander, äfven tillsättande
af eu särskild person (»Tilsynsvserge») med uppgift att utöfva
tillsyn öfver barnen eller föräldrarna. När dylik eller annan uppfostringsåtgärd
af mindre omfattning vidtages, skall det tillika bringas
till föräldrarnas kännedom, att barnet kommer att skiljas från hemmet,
derest de gifna föreskrifterna icke åtlydas eller det eljest visar sig
nödvändigt. Genom meddelande af varning i denna form hoppas de
danska komiterade, att antalet af de tillfällen, då barnets skiljande
från föräldrahemmet visar sig vara en oundgänglig utväg för dess
räddande, skall i någon mån kunna inskränkas. Derjemte innehåller
förslaget straffbestämmelser för föräldrar och andra uppfostrare, som
genom förförelse, dåligt exempel eller vanvård föranleda, att de af
förslaget stadgade uppfostringsmedel bringas till användning gent emot
barn, som de äro skyldiga att vårda.

I hufvudsaklig öfverensstämmelse med den norska lagen ehuru
med enklare regler för tillämpningen äro de principer, förslaget uppställer
i fråga om fördelningen af kostnaderna för dess genomförande.
Enligt förslaget skola kostnaderna för barns anbringande utanför hemmet,
så framt de icke täckas af de bidrag, som af barnets föräldrar erläggas
och hvilkas storlek Vaergeraadet eger att bestämma, hvila till hälften
på staten och till hälften på den kommun, som i förevarande fall eger
försörjningspligt. Dock skall i fråga om anbringande af personer öfver
15 år samt i fråga om alla i de strängare uppfostringsanstalterna intagna
barn staten ensam ansvara för de kostnader, som erfordras utöfver
föräldrarnas bidrag. Deremot drabbar den erforderliga utgiften för
tvångsskolor uteslutande kommunen. Med den föreslagna fördelningen
af kostnaderna har den danska komitén åsyftat å ena sidan, att icke någon
del af den på kommunen hittills hyllande bördan för fattigväsendets
ordnande öfverföres på staten, samt, å andra sidan, att den ökade utgift, som
lagens genomförande kommer att kräfva, icke drabbar kommunen, utan
uteslutande staten.

Såsom redan är nämndt, förordar samma komité höjande af den nuvarande
minimigränsen för straffbarhet till 15 år. Härefter skulle vidtaga en
åldersperiod från 15 intill 18 år, under hvilken domstol skulle eg a befogenhet
att efter omständigheterna ådöma straff eller förordna om den
tilltalades intagande i en uppfostringsanstalt eller slutligen vidtaga båda
dessa åtgärder i förening. Vidare har komitén afgifvit ett särskildt
förslag till lag om straff för unga förbrytare i nyssnämnda åldersperiod.
Komitén har härvidlag, såsom redan i den allmänna framställningen är
omnämndt, framför allt åsyftat att inskränka användningen af det korta
frihetsstraffet samt till vinnande häraf föreslagit införande af s. k. vilkorlig
straffdom äfvensom en förändrad tillämpning af bötesstraffet. Föröfrigt
må märkas, att det redan nu i den gällande danska strafflagen
stadgade kroppsstraff^ för yngre personer är bibehållet, ehuru inskränkt
till förbrytelser, som vittna om särskild råhet.

De afgifna förslagen hafva ännu icke ledt till någon annan åtgärd
från den danska regeringens sida än en framställning om höjande af det
anslag, hvarmed staten bidrager till underhåll af barnhem.

3. Finland.

Enligt den finska strafflagen af år 1889 kan icke åtal anställas för
gerning, som föröfvats, innan gerningsmannen uppnått 15 år. Dock
kan ett barn, som fyllt 7 år, på grund af brottslig handling öfverlem 6 -

nas åt offentlig uppfostringsanstalt eller af vederbörande målsman agas.
Minderårig, som blifvit insatt i uppfostringsanstalt, är underkastad dess
vård, så länge den myndighet, hvilken utöfvar uppsigt öfver anstalten,
pröfvar nödigt, dock ej längre än till uppnådda 18 år, eller med målsmans
samtycke till uppnådda 20 år.

I förordningen angående verkställighet af straff af samma år har
vidare föreskrifvits, att ett barn, som enligt domstols förordnande skall
intagas i allmän uppfostringsanstalt, i allmänhet skall af anstalten öfverlemnas
till lämpligt enskild! hem, för så vidt icke barnet med hänsyn
till ålder, vanart eller andra omständigheter pröfvas hellre böra vårdas
inom anstalten.

I Finland finnas två af staten upprättade anstalter för minderåriga
förbrytare, nemligen en för gossar samt en för flickor, äfvensom derå af
enskilda personer eller sällskap underhållna hem för vanartade eller
värnlösa barn.

4. Stor-Britannien.

I fråga om ett energiskt och framgångsrikt bekämpande af brottsligheten
inom det uppväxande slägtet har England sedan flera årtionden
tillbaka betraktats som mönsterlandet; och kännedomen om dess lagstiftning
och institutioner måste derför vara af största vigt och intresse
vid behandlingen af hithörande frågor.

Rörelsen för beredande af vård och uppfostran åt minderåriga
förbrytare sträcker sig i England visserligen långt tillbaka i tiden,
men kan först under 1830-talet sägas hafva vunnit en allmännare
utbredning. Den egentliga driffjedern var det sorgliga faktum, att
förvildningen och råheten inom den yngre generationen alltmera tycktes
taga öfverhand; myndigheterna stodo. magtlösa, och inom allt vidare
kretsar af nationen utbredde sig öfvertygelsen om nödvändigheten
att slå in på nya vägar. Den första frukten af denna rörelse var
inrättandet af det för unga förbrytare afsedda fängelset i Parkhurst,
hvithet öppnades år 1838. Under det följande årtiondet tillkom
efter mönster af den bekanta franska åkerbrukskolonien i la Mettray
Englands första egentliga uppfostringsanstalt för unga förbrytare.
Tack vare initiativet hos en energisk qvinna, Miss Mary Carpenter,
upprättades äfven vid samma tid de s. k. ragged schools, hvilka
voro afsedda att bilda hem för den fattigaste och såväl i materiel
som moralisk mening mest öfvergifna delen af Englands ungdom.
Härigenom vann striden mot den tillväxande kriminaliteten inom ung -

domen ett vidare omfång, i det att den derefter inbegrep äfven sträfvandet
att förebygga uppkomsten af brottsliga tendenser, der detta på
grund af barnets lefnadsförhållanden eller omgifning kunde vara att
befara. Den rörelse, som sålunda gripit vidsträckta kretsar af befolkningen,
sträckte sig snart äfven till parlamentet; och som frukten
häraf tillkommo slutligen år 1854 tvenne parlamentsakter, hvilka under
de närmast följande åren efterföljdes af flera andra i samma syfte.
Särskildt är år 1866 betydelsefullt för utvecklingen af den engelska
lagstiftningen på hithörande område. Detta år antogs nemligen såväl
en Reformatory som en Industrial Schools act, hvilka båda ännu äro
i kraft, ehuruväl de flera gånger, senast år 1894, undergått betydande
förändringar och tillägg.

Den engelska lagstiftningen skiljer mellan två särskilda slag af
anstalter: reformatory och industrial schools. Redan ofvan har angifvits,
att de förra äro afsedda för minderåriga förbrytare, de senare
åter för vanartade och vanvårdade barn. Denna gräns är dock icke
strängt vidhållen, enär under vissa vilkor, som här nedan skola närmare
angifvas, äfven barn, som föröfvat brottsliga handlingar, kunna
upptagas i industrial schools.

Enligt nu gällande bestämmelser sändas till en reformatory school
l:o) barn mellan 12 och 16 år, som gjort sig skyldiga till en med straffarbete
eller fängelse belagd handling; 2:o) barn under 12 år, som likaledes
gjort sig skyldiga till en med straffarbete eller fängelse belagd
handling och derjemte redan en gång dessförinnan dömts för brott af
enahanda straffbarhet; 3:o) gossar under 16 år, som föröfvat eller sökt
öfva samlag med flickor under 13 år; samt 4:o) barn mellan 10 och
16 år, hvilka upptagits i en industrial school och derstädes uppsåtligen
förbrutit sig mot gällande ordningsregler.

Enligt 1866 års lag skulle, innan ett barn upptogs i en reformatory
school på grund af en begången förbrytelse, det först undergå viss tids
fängelsestraff, men genom en act af år 1893 är denna bestämmelse i
så måtto ändrad, att domaren i hvarje fall eger att allt efter föreliggande
omständigheter antingen direkt öfverlemna den tilltalade till en reformatory
school eller också dessförinnan ådöma honom en kortare tids fängelsestraff
(vanligen endast under 10 dagar). I allmänhet hafva domstolarne undvikit
att ådöma dylik bestraffning, dervidlag påverkade af öfvertygelsen, att
det kortvariga fängelsestraffet föga kunde bidraga till barnets förbättring,
men deremot utöfva ett skadligt inflytande för framtiden genom att
försvåra den dömdes utsigter alt erhålla en god anställning vid tiden
för hans utträde ur tvångsskolan. Ehuruväl den allmänna meningen

till en början tyckes hafva stått temligen tveksam om lämpligheten af
den sålunda medgifna straff-friheten, synes man nu vara benägen att
vidare fortgå i samma rigtning, i det att nemligen en af Regeringen
tillsatt komité för undersökande af förhållandena inom reformatory och
industrial schools i ett år 1896 afgifvet betänkande uttalat sig för det
föregående fängelsestraffets fullständiga afskaffande.

Bestämmelserna rörande barns intagande i industrial schools äro
betydligt mer invecklade, hvarför det också är svårare att öfver dem
vinna en lätt öfverskådlighet. En genomgående grundsats är dock, att
dessa anstalter skola afse att hindra utvecklingen af brottsliga böjelser
i de fall, fara för uppkomsten häraf kan föreligga på grund af barnets
eget uppförande, öfvergifna belägenhet eller lastfulla omgifning.

Enligt nu gällande Industrial Schools act skola till dessa anstalter
öfverlemnas barn under 14 år l:o) som befinnas tigga eller mottaga
alm os or (vare sig öppet eller under sken af försäljning) eller som i sådant
ändamål uppehålla sig på gator och offentliga platser; 2:o) som föra
ett kringströfvande lefnadssätt utan hem, målsman eller existensmedel;
3:o) som äro utan föräldravård, vare sig båda föräldrarna äro döda
eller, derest en af dem lefver, denne undergår frihetsstraff; 4:o) som
uppehålla sig i sällskap med tjufvar; 5:o) som bo tillsammans med
prostituerade eller i hus, der sådana hafva sitt tillhåll, eller för öfrigt
pläga vistas i sällskap med dem; 6:o) hvilkas mödrar två gånger
dömts för gröfre förbrytelse (crime). Vidare på framställning af föräldrar
eller målsmän barn under 14 år, öfver hvilka dessa icke äro i
stånd att egna nödig uppsigt, samt på framställning af föreståndare
för fattighus derstädes intagna barn af nyss nämnda ålder, så vida de
visat sig svårhandterliga eller deras föräldrar undergå fängelsestraff.
Slutligen kunna äfven barn under 12 år anförtros till vård åt ifrågavarande
anstalter, derest de begått en med fängelse eller ringare straff
belagd handling samt dessförinnan icke gjort sig skyldiga till tjufnad
eller annat gröfre brott.

Införande af obligatorisk skolundervisning har i England gifvit
anledning till ytterligare utsträckning af de fall, då barn kunna öfverlemnas
åt industrial schools, äfvensom till upprättandet af nya slag af
tvångsskolor. Ofvervakandet af den nya skollagens genomförande anförtroddes
nemligen åt vissa lokala myndigheter, de s. k. School Boards,
hvilka, derest föräldrarna till ett i skolåldern varande barn utan giltig
anledning under längre tid uraktläte att bereda barnet nödig undervisning
eller barnet drefve sysslolöst omkring vare sig utan särskild
uppsigt'' eller i sällskap med illa kända personer, egde att af dom -

stol begära utfärdande af en s. k. school attendance order, d. v. s.
en befallning, att det ifrågavarande barnet skulle besöka en offentlig
skola. Derest en sådan befallning utfärdas, men bättring i det anmärkta
förhållandet icke inträder, förordnar domstol om barnets öfverlemnande
antingen till en industrial school eller till en s. k. day industrial school,
(den s. k. Elementary Education act af år 1876). I dessa senare erhåller
barnet under dagen mat och omvårdnad, men tillbringar deremot
natten i föräldrahemmet. Dylika anstalter hafva bildats till ett antal af
23. I allmänhet kan hvarje barn, som är hemfallet till upptagande i en
ordinarie industrial school, i stället, derest omständigheterna det medgifva,
hänvisas till en day industrial school, dock icke i de fall, då barnet
saknar eget hem eller på framställning af fattighusföreståndare dömts
att intagas i uppfostringsanstalt. För öfrigt är att märka, att det i ganska
vidsträckt mån är medgifvet föräldrar att med föreståndare för day industrial
schools träffa öfverenskommelse om deras barns upptagande derstädes.

De barn, som till följd af underlåtenhet att fullgöra sin skolgång
öfverlemnades till intagning i en industrial school, kunde jemlikt skollagens
föreskrift redan efter en månads vistelse erhålla medgifvande att
lemna anstalten. Detta stadgande i förening med uppfattningen, att det
vore mindre förmånligt att sammanföra barn af nyssnämnda slag med
andra, som endast efter längre tid kunde återvinna den förlorade handlingsfriheten,
gaf anledning till upprättandet af de s. k. skolkareskolorna
(Truant Schools). 14 dylika finnas, företrädesvis i de större städerna;
och upptagas i dessa, som namnet angifver, uteslutande försumliga skolbarn.
Det utmärkande för dessa skolor är å ena sidan den korta tid,
som barnets vistande inom desamma omfattar (vanligen endast omkring
2 månader), å andra sidan den särskildt stränga disciplin, som derstädes
är rådande.

I allmänhet står det en hvar fritt att framställa yrkande om barns
intagande i en industrial school. Rätten att bestämma derom tillkommer
alltid domstol, som likaledes afgör huru lång tid barnet skall qvarhållas
uti anstalten, dervid dock domstolen i sin pröfningsrätt häraf är
bunden af vissa inskränkningar. När det gäller en reformatory school,
får nemligen barnets vistelse i anstalten icke öfverstiga 5 år och ej
understiga 3 år. I intet fall får någon qvarhållas i en reformatory school
utöfver den dag, han fylt 19 år. Beträffande tiden för ett barns vistelse
inom industrial schools finnes ingen annan bestämmelse än den, att barnet
vid uppnådda 16 års ålder skall lemna anstalten. Till sistnämnda föreskrift
har dock genom en år 1894 antagen lag gjorts ett vigtigt tillägg, i

det att tiden för anstaltens uppsigt öfver dess elever utsträckts till uppnådda
18 år. Visserligen skola barnen fortfarande vid 16 års ålder
lemna skolan, men de utskrifvas icke längre redan vid denna tidpunkt
utan erhålla endast särskild tillåtelse att vistas utanför anstaltens område.
Denna tillåtelse måste hvar tredje månad förnyas och kan äfven
återkallas, i fall det skulle visa sig nödvändigt för hindrande af den
minderåriges moraliska undergång.

Samtliga dessa anstalter hafva uteslutande enskildas initiativ eller
anslag från kommunala myndigheter att tacka för sin tillkomst. Till
inköp af tomt och till skolans uppförande utgår intet statsimderstöd.
Men deremot lemnar staten, så fort skolan trädt i verksamhet samt
inför vederbörande departement (inrikesdepartementet) anmält sin tillvaro,
visst årligt bidrag, beräknadt efter antalet elever. Med detta
bidrag följer för anstalten skyldighet att emottaga de barn, som enligt
domstols förordnande skola insättas i sådan anstalt, äfvensom att underkasta
sig statens inspektion. I syfte att motverka ett allt för långt
utsträckande af elevernas vistelse vid anstalterna, hvilket. kunde utöfva
ett menligt inflytande på deras framtida förmåga att handla på egen
hand, utgår det årliga statsunderstödet med minskadt belopp för de
barn, som qvarhållits utöfver viss, på olika sätt för reformatory och för
industrial schools bestämd tid. För öfrigt är att märka, att statsbidraget
till reformatory schools är något högre än till öfriga anstalter
(6 shillings i veckan till reformatory och 2 till 5 shillings för samma
tid till öfriga skolor).

I spetsen för hvarje skola står en superintendent och vid hans
sida en qvinlig förestånderska. Vid denna senare befattning lägges
i allmänhet stor vigt; derigenom att äfven det qvinliga elementet
är företrädt i skolan, skall denna i någon mån erhålla karakter af
ett hem. För att ytterligare förverkliga detta syfte, har man äfven
sökt dela skolorna i flera smärre underafdelningar, hvarigenom tillfälle
erbjudes att underkasta en hvar af anstaltens elever en mer
individuell, efter hans lefnadsförhållanden och själsutveckling lämpad
behandling. Efter detta system är inrättad den stora reformatory
school i Redhill. Denna emottager 300 gossar, hvilka fördelas i fem
särskilda, på ganska långt afstånd från hvarandra belägna hem, som
hvart och ett står under ledning af sin särskilda uppsyningsman. Ett
annat system, som hittills dock endast vunnit tillämpning i anstalter
för flickor, är det s. k. Cottage Home System. Gemensamma för alla
anstaltens elever äro skol- och lekrum, men för öfrigt äro barnen till

ett antal af 25 till 30 fördelade i smärre hem. Någon större användning
har detta system ännu icke vunnit.

Under hägn af dessa lagbestämmelser och med frikostigt understöd
af allmänheten har det engelska tvångsuppfostringsväsendet nått
en storartad utveckling, hvilken ställer hvarje annat lands likartade
institutioner i skuggan. Vid slutet af år 1895 funnos 50 reformatory
schools samt 141 industrial schools. Under de förras uppsigt stodo
5,633 barn samt under de senares 18,853. Härtill komma 23 day Industrial
schools med 3,705 samt 14 skolkareskolor med 5,724 barn, af
hvilka senare likvisst endast ett antal af 1,221 vid den angifna tidpunkten
vistades inom skolornas område. Kostnaden för reformatory
schools uppgick under året till inemot 2 millioner kronor samt för industrial
schools till omkring 6,850,000 kronor. Af dessa belopp bidrog
statskassan med omkring till det förra samt hälften till det senare
slaget af anstalter.

Resultatet af dessa anstalters verksamhet har i allmänhet varit
synnerligen gynsamt. Enligt sammandrag af rapporter från åren 1891,
1892 och 1893 hade af barn, som under dessa år utgått från reformatory
schools, omkring

73 procent uppfört sig väl,

2 » dött,

8 » haft okända öden, medan åter endast

15 » återfallit i brott samt,

2 » visat ett tvifvelaktigt uppförande.

Industrial schools förete ett ännu gynsammare resultat.

Af barn, som under samma tid utgått från dessa skolor, hade nemligen

83 procent uppfört sig väl,

2 » dött, samt

8 » haft okända öden,

4 » blifvit för brott dömda, och

3 » visat ett tvifvelaktigt uppförande.

Äfven på annat sätt framträder dessa anstalters lyckliga inflytande.
Från år 1869 i England och år 1885 i Skottland visar sig nemligen
ett bestämdt och konstant sjunkande af brottsligheten inom det uppväxande
slägtet. Medan år 1869 i England ej mindre än 10,314 barn
under 16 år dömts för brott, belöper sig motsvarande siffra år 1894
allenast till 2,252. I Skottland åter hade antalet minderåriga förbrytare,
som år 1885 uppgått till 1,174, år 1895 sjunkit till 574.

Derest dessa anstalter fullt skola motsvara de förhoppningar, som

till dem ställas, bör äfven inom det fullvuxna slägte! så småningom
visa sig ett sjunkande af brottsligheten. Ty yttersta afsigten med samhällets
ingripande gent emot brottsliga böjelser hos barnet är naturligtvis
önskan att dermed, så vidt möjligt är, förhindra ytterligare tillopp
till de fullvuxna förbrytarnes skaror. Men på samma gång är klart,
att detta mål kan vinnas endast i samma mån, som dessa uppfostringsanstalter
haft tillfälle att en längre tid utöfva sin verksamhet. Jemväl
i detta afseende är den engelska brotts-statistiken af intresse. Under
1860- och 1870-talen visar brottsligheten i allmänhet eu oroväckande
tendens att stiga, hvaremot numera inträdt en tydlig förbättring. Från
att antalet fullvuxna förbrytare år 1882 utgjorde 175,360, hade detta
antal år 1894 sjunkit till 152,880. Fullt talande blifva dessa siffror
först, när de ses i samband med den samtidigt pågående starka folkmängdstillväxten.

Om således erfarenheten på ett öfvertygande sätt fält sitt utslagtill
förmån för det engelska uppfostringsväsendet, får man dock ej
lemna å sido, att särskild! på senare tiden röster låtit höra sig i delvis
motsatt rigtning. Som dessas språkrör kan framför allt betraktas det
ofvanberörda, år 1896 afgifna komitébetänkandet. Med skärpa framhåller
komitén, att ett barns uppfostran på det allmännas bekostnad
samt dess skiljande från föräldrar och slägtingar är en nödfallsåtgärd,
som endast med största försigtighet bör anlitas. Men icke alltid
skulle denna försigtighet blifvit iakttagen. Beherskad af hvad komitén
kallar »the asylum theory», eller föreställningen, att ett barns intagande
i en uppfostringsanstalt så godt som alltid måste, om barnet tillhör
samhällets lägre eller fattigare samhällsklasser, betraktas som en fördel
för detsamma, skulle den engelska allmänheten hafva varit alltför lätt
benägen att vilja bereda barn tillträde till någon offentlig uppfostringsanstalt
och framför allt till det mildare slaget af dessa, de s. k. industrial
schools. För sin del föreslår komitén derför vissa inskränkningar
i de nu gällande bestämmelserna om minderåriges öfverlemnande till
uppfostringsanstalter, deribland i främsta rummet är att märka komiténs
förslag om upphäfvande af det stadgande, enligt hvilket föräldrar eg a
rätt att åt industrial schools anförtro sina barn, derest de uppgifva, att
de icke äro i stånd att egna dem nödig tukt och omvårdnad". Väl är
härmed förbunden skyldighet att lemna visst bidrag till barnets underhåll,
men enär nödig säkerhet för bidragets indrifvande saknats, har,
enligt komiténs uppfattning, stadgandet medfört betänkliga missbruk,
genom att för samvetslösa föräldrar underlätta möjligheten att undandraga
sig sina uppfostringspligter. Ett annat steg i samma rigtning är

det föreslagna upphäfvandet af den bestämmelse, enligt hvilken en
hvar eger rätt att till domstol hänskjuta frågan om ett barns öfverlemnande
åt en industrial school. Enligt komiténs åsigt skulle för
framtiden denna rätt uteslutande vara förbehållen vederbörande polisoch
skolmyndigheter, hvarigenom säkerhet skulle vinnas, att dessa åtgärder
icke i obehöfliga fall komme till användning. Dessutom föreslår
komitén straffbestämmelser för föräldrar, hvilka genom groft vårdslösande
af sina uppfostringspligter tvungit samhället att åtaga sig deras barns
uppfostran.

I det hela taget betviflar den engelska komitén icke rigtigheten af
ofvananförda statistiska uppgifter rörande resultatet af ifrågavarande uppfostringsanstalters
verksamhet; men väl söker den att något försvaga intrycket
häraf. Särskildt frambålles såsom en ogynsam följd af ett barns
uppfostran i en dylik anstalt, att barnet genom att under längre tid
stå utan beröring med det verkliga lifvet lätteligen förlorar förmågan
att reda sig på egen hand och till följd häraf vid utträdet ur anstalten
icke alltid förmår att rätt tillgodogöra sig den återvunna friheten. Den
mekaniska systematisering, som i viss mån måste utmärka hvarje anstalt,
hvilken är afsedd att upptaga flera barn, medför, enligt komiténs
åsigt, att barnets individuella anlag undertryckas och dess förmåga af
eget initiativ förslöas. Att verkligen uppvisa förekomsten af en dylik
fara måste naturligtvis vara ytterligt svårt. Komitén har visserligen
från föreståndare för sådana privata hem, som afse att åt ungdom från
de fattigare samhällsklasserna mot billigare afgift bereda bostad och i allmänhet
lättnad i lefnadskostnaderna, och hvaraf ett stort antal finnes
i England, sökt sammanföra uppgifter, som kunde belysa det påpekade
förhållandet; men svårligen kan man af dessa intyg, inbördes stridande
som de äro, bilda sig någon bestämd uppfattning. En annan anledning
till uttalande af ett mindre gynsamt omdöme finner komitén i det förhållandet,
att efter hvad statistiken utvisar omkring 30 procent af de
barn, som utgått från reformatory och industrial schools, från anstalten
återvända till sitt forna hem. Då i allmänhet dessa hem kunna betraktas
som mindre goda, samt barnets intagande i en anstalt af ifrågavarande
slag ofta just afsett dess aflägsnande från hemmet, finner komitén
i det anförda förhållandet ett bevis på att det åsyftade ändamålet i
ett stort antal fall förfelats. Emellertid anmärkes i bifogade reservationer,
huru föga beviskraft dessa siffror ega, då ingen utredning förebragts
angående hemmens beskaffenhet, samt vidare det ligger i sakens
natur, att barnet måste känna sig draget till sina naturliga beskyddare
och forna omgifning.

De utvägar, komitéu föreslår till förebyggande af de menliga följder,
som barnets uppfostran uti ifrågavarande anstalter anses kunna medföra,
bestå förnämligast i lagbestämmelser, åsyftande att inskränka anstalternas
storlek. För närvarande utgör medeltalet elever i reformatory
schools för gossar 111, och för flickor 48, samt i industrial schools för
gossar 157 och för flickor 66. Enligt komiténs åsigt borde i allmänhet
maximiantalet gossar i en reformatory school utgöra 50 och i en industrial
school 80. Derest i dessa anstalter tillämpades något af de ofvan
angifna system, som åsyfta barnens fördelning i särskilda hem, skulle
det högst medgifna antalet elever få stiga till dubbla beloppet af
nyssberörda siffror. Hvad beträffar reformatory schools för flickor,
synes man bestämdt yrka på obligatorisk tillämpning af ett familjeeller
hemsystem i dessa; och skulle i detta fall maximiantalet elever
kunna sträcka sig till 80; i industriel schools åter skulle under samma
förutsättning maximiantalet utgöra 120, men eljest 60.

Vidare föreslår komitén, att uteslutande hänsyn skall tagas till barnets
ålder, när fråga är, om det skall anförtros åt en reformatory eller
en industrial school. Detta förslag stöder sig på en uppfattning, som
äfven annorstädes omfattats, nemligen att skilnaden mellan de barn,
som öfverträdt strafflagens föreskrifter, och sådana, som återigen icke
gjort sig härtill skyldiga, ehuruväl de visat sig i behof af samhällets
särskilda uppsigt, icke är så stor, att den utgör en lämplig indelningsgrund
vid pröfningen af frågan, till hvilket slag af anstalter ett
barn bör hänvisas; allt för ofta kunna nemligen bland barn, som
gjort sig kända endast för en eller annan form af vanart, särskildt
farliga element gömma sig, medan åter den minderårige förbrytaren
endast- till följd af ögonblickets förvillelse eller bristande motståndskraft
kommit att öfverträda lagens bud. Komitén föreslår derför, att
barn under 14 år, oberoende af frågan om deras brottslighet, öfverlemnas
till industrial schools, samt äldre barn till reformatory schools.
I samband härmed föreslås införandet af särskilda skolor för barn under
10 år. Likaledes skulle för barn öfver 16 år en särskild art af reformatory
schools bildas.

Hitintills har icke ifrågavarande komitéförslag ledt till vidtagandet
af någon åtgärd. Åsigterna bland komiténs ledamöter hafva ock varit så
skiljaktiga, att förslaget i väsentliga delar utgör uttryck för endast en
svag majoritets åskådning.

5. Tyskland..

För att få en uppfattning af den ståndpunkt, Tyskland intager uti
förevarande frågor, måste man vända sig dels till den för hela riket
gemensamma lagstiftningen, dels ock till den tyska parti kulärlagstiftningen.
Medan nemligen alltsedan år 1871 det tyska riket haft gemensam
strafflag, har, som bekant, på civillagstiftningens område någon
enhet icke vunnits förr än med antagandet af 1896 års »burgerliches
Gesetzbuch». Under den mellanliggande tiden har flertalet af de olika
staterna utfärdat särskildt för dem gällande lagar, som i anslutning till
den gemensamma strafflagens bestämmelser sökt reglera de fall, då
åtgärder i annat än rent bestraflfningssyfte skulle komma till användning
gent emot minderåriga förbrytare eller dem nära stående grupper
inom den uppväxande ungdomen.

Enligt den tyska strafflagen kan ingen dragas inför rätta för gerning,
som föröfvats, innan han uppnått 12 år. Dock kunna jemlikt
partikulärlagstiftningens bestämmelser särskild åtgärd (såsom anbringande
i en uppfostringsanstalt) vidtagas emot barn under nämnda ålder.
För åldersperioden 12—18 år återfinnas samma bestämmelser som i flertalet
öfluga länder, hvilkas strafflagstiftning icke under inflytande af de
senaste årens rörelser på det kriminalistiska området undergått någon förändring.
Således är det domarens första pligt att afgöra, huruvida den
tilltalade vid gerningens föröfvande egt erforderlig insigt om dess straffbarhet.
Anses detta vara fallet, inträder bestraffning, ehuru efter en betydligt
mildrad straffskala. I motsatt fall åter kan, i fall af behof, den
tilltalade öfverlemnas till en uppfostringsanstalt.

I sammanhang med bestämmelser om föräldramyndighetens innebörd
och begränsning m. m. har den år 1896 antagna tyska civillagen
inrymt åtskilliga stadganden rörande anlitande af erforderliga
uppfostringsmedel gent emot försummade eller öfvergifna barn.

Rätten att ingripa till barnets räddande tillkommer den s. k. Vormuudschaftsgericht,
en domstol, hvilken har till åliggande bland annat
att utse och entlediga förmyndare samt åt förmynderskapets utöfvande
egna erforderlig uppsigt. Så snart barnets andliga eller fysiska välfärd
utsättes för fara, derigenom att fadern missbrukar sin rätt att leda
barnets uppfostran, försummar detsamma eller gör sig skyldig till ett
skamlöst eller osedligt uppförande, kan förmynderskapsrätten vidtaga
erforderliga åtgärder för afvärjande af denna fara, samt, i fall af behof,

förordna om barnets anbringande vare sig i en familj eller i en uppfostringsanstalt.
Förmynderskapsrätten eger äfven vidtaga samma åtgärd
med en under förmynderskap stäld minderårig, för hvilkens uppfostran
föräldrarna icke utöfva omsorg. Slutligen är att märka, att fader,
som mot sitt barn föröfvat en förbrytelse af gröfre beskaffenhet, har
förverkat sin myndighet öfver barnet.

Ifrågavarande lagbestämmelser åsyfta, som man finner, hufvudsakligen
att afvärja de faror, som kunna uppstå till följd af föräldrars
missbruk af sin myndighet öfver deras barn. Deremot kan fortfarande
enligt den gemensamma rikslagstiftningen ingen åtgärd vidtagas
mot barn, som, ehuru det ej begått någon förbrytelse, dock genom
ådagalagd gröfre vanart visat sig i behof af bättre uppsigt, än hittills
i hemmet egnats dem.

Före år 1896 var i flera tyska stater endast sörjdt för att på grund
af strafflagens bestämmelser minderåriga förbrytare skulle kunna insättas
i uppfostringsanstalt, medan åter ingen möjlighet fans att tillgripa
denna åtgärd gent emot vanartade eller i sedligt hänseende försummade
barn. Så var t. ex. förhållandet i Preussen, Bayern, Bremen in. fl.
Andra stater åter såsom Anhalt, Hessen, Hamburg, Saxen-Coburg-Gotha
samt Baden m. fl. hade redan på partikulärlagstiftningens väg, i vidare
mån än den nuvarande rikslagstiftningen medgifver, beredt möjlighet för
att tvångsuppfostran kunde inträda äfven till följd af barnets ådagalagda
vanart eller yppad fara för dess sedliga förderf. Således kan t. ex.,
enligt den i Hessen gällande lagen af år 1887, tvångsuppfostran föreskrifvas
för barn öfver 6 år, hvilka ännu icke begått någon straffbar
handling men dock ådagalagt ett vanartigt uppförande, som kommit
föräldrars eller andra vårdares och skolans uppfostrande inverkan att
framstå såsom otillräcklig. Lika vidtomfattande äro motsvarande bestämmelser
i den Hamburgska lagen af samma år.

Beträffande Hamburg må särskildt nämnas, att hela tvångsuppfostringsväsendet
med den i närheten af staden belägna anstalten Ohlsdorff
står under ledning och uppsigt af en kommission, bestående, bland
annat, af två representanter för senaten, en för högsta skolmyndigheten
samt eu för fattigväsendet, äfvensom fyra af borgerskapet utsedda personer.
Denna anordning är för nordiska länder af särskildt intresse,
enär den kan anses hafva i viss mån varit en förebild till den norska
V aergeraad sinstitu 1 ion en.

Kostnaden för tvångsuppfostran är i Tyskland i allmänhet fördelad
mellan stat och kommun. I Preussen skola de utgifter, som äro
förenade med ett barns intagande i anstalt eller utskrifvande derifrån,

såsom resa från och till hemorten m. m., bestridas af vederbörande
fångvårdsstyrelse, hvaremot öfriga utgifter förskjutas till hälften af stat
och kommun. I första rummet äro dock barnets föräldrar pligtiga att
utgifva de med dess uppfostran under offentlig uppsigt förenade kostnader.

Någon allmän statistik öfver samtlige uppfostringsanstalter i Tyskland
synes icke vara tillgänglig. I Preussen uppgick den 31 mars 1895
antalet barn, hvilka föröfvat en brottslig gerning innan de uppnått 12
år och på grund häraf omhändertagits af staten, till 10,650. Af dessa
voro nära hälften eller 5,302 inneboende i familjer, 4,011 uppfostrades
i privatanstalter samt 1,337 i offentliga anstalter. Deremot utgjorde vid
samma tidpunkt antalet minderårige, hvilka mellan 12—18 år begått en
förbrytelse samt förklarats på grund af bristande insigt om gerningens
brottslighet skola insättas i uppfostringsanstalt i stället för att undergå
straff, allenast 561. Samtliga dessa uppfostrades i fyra af staten upprättade
anstalter. Bland de af mindre stater upprättade märkes särskildt den redan
omnämnda i Ohlsdorff. Resultatet af dessa institutioners verksamhet lofordas
allmänt. Inemot 80 procent af de i Ohlsdorff upptagna ansågos enligt
en år 1892 utgifven reseberättelse af norska direktören Daae vara räddade.
Ungefär motsvarande och till och med ännu mera tillfredsställande
uppgifter lemnas från andra håll. Sålunda skulle i provinsen
Westphalen tvångsuppfostran medfört ett gynsamt resultat för omkring
90 procent.

Redan förut är omnämndt det stora intresse, som under de senaste
åren i Tyskland egnats hithörande frågor. Äfvenledes är redogjordt
för de nya grundsatser, som den tyska straffrättsvetenskapen under de
senare åren uppstält i fråga om minderårige förbrytares behandling, och
som redan i det öfriga Europa utöfvat ett betydande inflytande på
det allmänna tänkesättet och äfven, ehuru ännu så länge i mindre mån,
på lagstiftningen. Beträffande åtgärder emot vanartade och i sedligt
hänseende försummade barn har den tyska rättsvetenskapen visserligen
icke framkommit med några egentligen nya idéer, då den i allt väsentligt
haft att stödja sig på den engelska lagstiftningen, men den har
bemödat sig om att sätta i system den engelska rättens kasuistiskt
uppstälda bestämmelser och i följd häraf äfven underlättat lagstiftningsarbetet.
I fråga om de myndigheter, åt hvilka ledningen öfver tvångsuppfostringsväsendet
och bestämmanderätten i hithörande frågor borde
anförtros, hafva i viss mån sjelfständiga uppslag gifvits, hvilka särskildt
genom jemförelse med den norska lagens samt det danska förslagets
motsvarande bestämmelser erbjuda ganska stort intresse. I synnerhet

erinrar det af Aschrott föreslagna »Erziehungsamt» (uppfostrmgsnämnd) i
flög grad om det norska »Veergeraadete. Ett »Erziehungsamt» skulle nemligen
finnas i hvarje jurisdiktionsområde samt bestå af förmynderskapsdomaren
såsom ordförande och en representant för staten, en för kommunen,
en för kyrkan och en för skolan. Denna myndighet skulle eg a befogenhet
såväl att besluta, huruvida tvångsuppfostran borde vidtagas, som äfven
sörja för ett sådant besluts verkställande. Samma tanke upptages äfven
i det af Appelius å den internationella kriminalistiska föreningens vägnar
utarbetade förslaget, ehuruväl den ifrågasatta uppfostringsnämnden såväl
till sammansättning som befogenhet skiljer sig i åtskilligt från det
nyss omnämnda förslaget. Att märka är slutligen, att intet af dessa
båda förslag tillerkänner uppfostringsnämnden befogenhet att upptaga
till pröfning förbrytelser begångna af minderåriga.

6. Frankrike.

Redan ofvan är redogjord t för den franska strafflagens bestämmelser
rörande minderåriga förbrytare äfvensom för det inflytande, denna
lag under en följd af år utöfvat på den öfriga europeiska lagstiftningen.
Detta inflytande kan dock snarare tillskrifvas de grundsatser,
den franska strafflagen uppstält, än deras tillämpning. Länge förblefvo
nemligen lagens föreskrifter såväl rörande till frihetsstraff dömda
minderårigas afskiljande från andra förbrytare som äfven rörande användande
af tvångsuppfostran en död bokstaf. Endast ett fåtal för
minderåriga förbrytare afseddä anstalter upprättades, och i de flesta fall
uttjenade den minderårige den honom ådömcla bestraffningen tillsammans
med vuxna förbrytare. Med fullbordande år 1835 af det särskildt för
minderårige afsedda fängelset La Roquette togs väl ett betydligt steg
framåt, och än större var den förändring till det bättre, som år 1839 inträdde
med bildande af åkerbrukskolonien i la Mettray, hvilken sedermera
såväl utom som inom Frankrike tjenat till förebild för flera andra
liknande. Icke heller får förbises det inflytande, denna anstalt utöfvat
på den franska lagstiftningen. Det var nemligen under intrycket
af de gynsamma resultat, som åkerbrukskolonien i la Mettray, tack vare
i främsta rummet dess stiftare Dumetz’ skickliga ledning, kunde uppvisa,
som den ännu gällande lagen af den 5 augusti 1850 rörande unga, af
staten omhändertagna personers (jeunes détenus) skydd och uppfostran
tillkom.

Denna lag skiljer mellan två slag af anstalter för unga brottslingar,

»colonies pénitentiairefc» samt »colonies correctionnelles». Do förra äro
afsedda att upptaga samtliga barn, som af domstol frikänts, på grund
deraf att de ansetts hafva handlat utan »discernement», men derefter
icke återlemnats åt föräldrarna, äfvensom sådana, som väl ansetts
juridiskt ansvariga för sina gerningar, men icke ådömts högre än två
års eller lägre än sex månaders fängelsestraff. Det andra slaget af
uppfostringsanstalter (»colonies correctionelles») är åter afsedt för minderårige
förbrytare af svårare beskaffenhet, nemligen dels sådana, som
dömts att undergå fängelsestraff under längre tid än två år, dels ock
de barn, som upptagits i en »colonie pénitentiaire» men på grund af
dåligt uppförande skilts från denna.

Vid båda dessa anstalter skola barnen sysselsättas med jordbruksgöromål
och deltagandet i sådana slöjder, som dermed sammanhänga.
För öfrigt är att märka, att, medan man vid upprättandet af »les colonies
penitentiaires» räknat på det enskilda initiativets ingripande och,
endast under förutsättning att icke tillräckligt stort antal privata institutioner
af sådan beskaffenhet bildades, ålagt staten att sörja för fyllande
af detta behof, »les colonies correctionelles» åter enligt lagens
föreskrift alltid skola vara statsinstitutioner. Båda skola vara underkastade
statens uppsigt och böra till följd häraf hvarje år besökas
af en af inrikesministern utnämnd inspektör. Vidare skall vid hvarje
anstalt finnas ett »conseil de surveillanee», hvilket bland sina medlemmar
äfven skall räkna representanter för staten och kyrkan.

Denna lag har icke heller vunnit den tillämpning, som dermed
åsyftats. Anda till år 1895 fans i det egentliga Frankrike icke en
enda »colonie correctionelle». Äfven förhoppningarna på medverkan
från enskildas sida vid upprättandet af s. k. colonies pénitentiaires
hafva visat sig öfverdrifna. Ännu i dag anses antalet häraf otillräckligt,
och lagens föreskrifter att staten skall fylla det behof af dylika
anstalter, som kan uppkomma, synas icke hafva behörigen beaktats.

Ehuruväl i allmänhet de statistiska upplysningar, som förefinnas
beträffande resultatet af de franska uppfostringsanstalternas verksamhet,
förefalla tillfredsställande, har dock sättet för deras ledning ofta gifvit
anledning till klander. Möjligen torde detta bero på en långt drifven
benägenhet att tillämpa ett sorts »kasernsystem», äfvensom på den omständigheten,
att icke nog hänsyn tages till den olikartade behandling,
som barn af skilda åldersklasser tarfva. I hvarje fall kunna icke i
Frankrike dessa anstalter sägas vara lika högt uppburna af den allmänna
meningen som t. ex. motsvarande institutioner i England.

Äfven torde man, åtminstone att döma af ett betänkande, som år
1875 afgifvits af eu parlamentskommission, tillsatt för att afgifva förslag
till en reform af 1850 års lag, i någon mån hafva missräknat sig
i afseende på de förhoppningar, man hyst om de s. k. åkerbrukskolonierna.
Vid dessa koloniers upprättande leddes man af tanken, att
jordbruksarbete, som utöfvas fjerran från städernas demoraliserande inflytande,
skulle bäst befordra de unga brottslingarnas återvinnande åt
ett lagbundet lif. Men då flertalet af dessa härstamma från städerna
och redan under barndomen insupit böjelsen för stadslifvet, hafva de
äfven i allmänhet efter frigifvandet återvändt till sin förra omgifning.
Förhoppningarna att af barn från städer eller industricentra bilda skickliga
jordbruksarbetare synas således hafva slagit fel.

Vid slutet af år 1893 egde Frankrike och Algier sammanlagdt 35
uppfostringsanstalter, deraf 23 för gossar samt 12 för flickor. 16 voro
statsinstitutioner, deribland 6 »quartiers correctionuels», samt återstoden
upprättade på enskildas initiativ. Sammanlagdt voro 5,235 gossar och
1,176 flickor upptagna i dessa anstalter. Sedermera har år 1895 tillkommit
en »colonie correctionnelle».

Om således Frankrike icke kan sägas med någon större framgång
hafva ordnat sträfvandet att bekämpa brottsliga böjelser, som hos det
uppväxande slägtet redan kommit till utbrott, har det åter, särskildt
på senare tider, på mera effektivt sätt inskridit till räddande af vare
sig i fysiskt eller moraliskt afseende vanvårdade barn. I detta hänseende
är först att omnämna den fasta organisation, som vården om
föräldralösa eller fattiga barn vunnit, och hvilken leder sin uppkomst
från den stora revolutionens första år. -I hvarje departement skall nemligen
finnas eu offentlig fattigvård (1’assistance publique) med uppgift
att omhändertaga och försörja alla hittebarn och fattiga föräldralösa
barn, men tillika med skyldighet att, i fall föräldrar, hvilka förete
intyg om medellöshet, framför emottagande af understöd föredraga
att åt det allmänna öfverlemna vården om sina barn, draga försorg
äfven om dessa. Barnen pläga i regel vid 6 års ålder inackorderas
i välfräjdade familjer på landsbygden, hvarefter de vid arbetsför ålder
erhålla passande anställningar. Ursprungligen emottogos af »hassistance
publique» endast barn under 12 år, men genom ett cirkulär af den 21
januari 1889 är denna begränsning bortfallen.

Ännu mer betydelsefull är den franska lagen af den 24 juli 1889,
om illa behandlade eller i sedligt afseende försummade barns beskydd.
Såsom i den allmänna framställningen är nämndt, åsyftar denna lag
att motverka det inflytande, som dåliga föräldrar kunna utöfva på

sina barn; och för detta ändamål stadgar lagen, i vissa fall obligatoriskt
i andra åter fakultativt, förlust af föräldramyndigheten såsom
påföljd för dess missbrukande eller för föräldrarnas i öfrigt ådagalagda
ovärdiga uppförande. Förlust af föräldramyndigheten medför likväl
ingalunda frihet från att fortfarande sörja för barnets underhåll, och
eger domstol att bestämma storleken af det underhåll, som fadern i
sådant hänseende skall utgifva till barnets förmyndare. Oftast öfverlemnas
dessa barn, hvilka i regel komma från städerna, till utöfvare
af industriella yrken. Bristen på någon särskild skola, hvarest barn
med mera utvecklade lastbara böjelser kunde upptagas, gör sig härvidlag
känbart gällande.

Under den jemförelsevis korta tid, denna lag varit i verksamhet,
har den redan vunnit en vidsträckt tillämpning. År 1891 drabbades
806, och följande år 1,057 föräldrar af den påföljd, lagen bestämmer.
Antalet barn, som härigenom räddades undan dåliga hem, uppgick under
förstnämnda år till 1,107 samt under år 1892 till 1,899. Resultatet
häraf har heller icke underlåtit att visa sig. Särskildt tillskrifver man
lagens lyckliga inverkan den omständigheten, att i Paris med förstäder
(Seine-departementet), hvarest lagen tillämpas med särskild noggrannhet,
brottsligheten bland minderårige under de senare åren aftagit.

7. Belgien.

I fråga om minderåriga förbrytares behandling har Belgien, såsom
redan anmärkts, troget hyllat den franska rättens åskådning. Till hvad
ofvan i den allmänna framställningen anmärkts rörande den belgiska
lagstiftningens ståndpunkt uti ifrågavarande ämne må här blott tillläggas,
att derest en minderårig under 16 år befinnes hafva föröfvat
ett brott men dervid handlat utan medvetenhet om gerningens brottsliga
beskaffenhet, skall han från ansvar frikännas, men kan han tillika, som
lagtermen lyder, »ställas till administrativ myndighets förfogande» intill
dess han fylt 21 år, i hvilket fall han öfverlemnas åt en uppfostringsanstalt.

Sedan någon tid tillbaka har man i Belgien sökt att reformera
ifrågavarande del af strafflagstiftningen. I sammanhang härmed har
äfven särskild uppmärksamhet egnats åt frågor rörande vanartade eller
i sedligt afseende försummade barns behandling.

År 1889 framlades af regeringen förslag till lag »sur la protection
de Fenfance», hvilket röjde en påfallande likhet med den samma år i

Frankrike antagna lagen i detta ämne. Likasom denna, åsyftar ifrågavarande
lagförslag i främsta rummet att förekomma följderna af ett
ovärdigt utöfvande af föräldramyndigheten. För sådant ändamål skulle
enligt förslaget domstol vara befogad att fråndöma ovärdiga föräldrar
denna myndighet, hvarefter barnet skulle öfverlemnas, om möjligt, till
annan enskild familj eller, derest detta icke läte sig göra, till en välgörenhets-
eller uppfostringsanstalt. Kostnaden för barnets uppfostran
skulle delas lika mellan staten och hemortskommunen; dock tillkomme
såväl stat som kommun ersättningsanspråk gent emot föräldrarna.

Vid sidan af dessa stadganden upptog förslaget äfven andra, som
afsågo lagstiftningen rörande minderåriga förbrytare. Sålunda föreslogs
införandet af en absolut straffrihetsgräns. Derest ett barn innan fyllda
10 år föröfvat en brottslig gerning, vore han väl strafflös men skulle,
derest brottet varit belagdt med straffarbete, kunna ända tills han uppnått
myndig ålder af vederbörande myndighet på lämpligaste sätt omhändertagas.
Bibehållen var deremot bestämmelsen, att den åtalade
gerningens föröfvande med vetskap om dess brottslighet skulle, intill
dess gerningsmannen uppnått 16 år, utgöra förutsättning för inträdande
af bestraffning.

Såsom redan blifvit omnämndt, har i den belgiska kammaren en
vida längre gående reform af strafflagstiftningen åsyftats genom framläggandet
år 1892 af ett förslag om minimigränsens höjande ända till
16 år. Emellertid hafva hvarken detta eller regeringens förslag af år
1889 hittills vunnit framgång.

Deremot hafva genom en lag af den 27 november 1891, angående
åtgärder emot lösdrifveri och betlande, vigtiga förändringar införts i
lagstiftningen rörande behandlingen af yngre personer, som gjort sig
skyldiga vare sig till någon af dessa öfverträdelser eller till brott.
Först och främst är att märka, att, medan enligt den äldre lagstiftningen
personer, som beträdts med lösdrifveri eller betlande, redan
vid uppnådda 14 års ålder kunde ådömas fängelsestraff, numera i stället
är föreskrifvet, att unga lösdrifvare och betlare, som icke fylt 18 år,
skola öfverlemnas till en af staten upprättad uppfostringsanstalt (école
de bienfaisance de 1’Etat), hvarest de kunna qvarhållas till uppnådd
myndighetsålder. Utom af öfvertygelsen om olämpligheten att i förevarande
fäll anlita fängelsestraff, var denna lagförändring äfven framkallad
af nödvändigheten att någon längre tid under uppsigt och ledning
behålla de personer, om hvilka här vore fråga. Erfarenheten
hade nemligen till fullo ådagalagt omöjligheten att under den korta tid,
fängelsestraffet varade — i regel fick det såsom påföljd för lösdrifveri

och hettande icke sträcka sig utöfver sex månader — bibringa den
dömde håg och vana vid ett arbetsamt och regelbundet lefnadssätt.

Vidare har genomförts eu betydande inskränkning i användningen
af bötesstraffet samt det korta frihetsstraffet gent emot minderåriga
förbrytare. Derest en person innan fyllda 16 år begått en förseelse,
belagd med högst 7 dagars fängelse eller böter (peines de police), är
nemligen domstolen befogad att i stället för ådömande af straff meddela
den felande en allvarlig varning eller också förordna om hans insättande
i uppfostringsanstalt®).

Ännu större betydelse eger dock ett annat stadgande i lagen, enligt
hvilket domstol i hvarje fall, då en person under 18 år dömts till fängelse,
skall kunna ställa denne till0 statsmyndighets förfogande för att han
efter straffets aftjenande må insättas i eu uppfostringsanstalt. I allmänhet
har man såsom eu brist hos den äldre, från Frankrike lånade lagstiftningen
anmärkt, att den väl tillerkände staten rättighet att i uppfostringsanstalt
insätta minderåriga förbrytare, hvilka frikänts på grund af
bristande insigt om den föröfvade gerningens brottslighet, men deremot
icke beredde utväg att ställa under uppsigt minderårige, som
ansetts vid gerningens begående hafva handlat med sådan insigt och
till följd häraf ådömts bestraffning. Efter uttjenandet af det ådömda
straffet, hvilket merendels bestod i ett föga långvarigt frihetsstraff,
lemnades dessa unga brottslingar, hvilka dock i regel måste anses
röja farligare anlag, utan vård och ledning. Att råda bot på denna
brist åsyftar nyss anförda stadgande. Som man finner, har den tid, då
en till fängelsestraff dömd person kan insättas i uppfostringsanstalt,
utsträckts till och med längre än till den åldersgräns (16 år), då straffbarhet
ovilkorligen inträder.

Slutligen hafva genom ifrågavarande lag meddelats vigtiga föreskrifter
rörande tvångsuppfostringsanstalternas verksamhet. Med särskild
omsorg har man sökt förebygga sammanförandet af alltför vidt
skilda åldersklasser. Sålunda skola barn, som före uppnådda 13 år
intagits i eu anstalt, hållas afskilda från dem, som intagits vid en mera
framskriden ålder, och detsamma gäller äfven dem, som vid en tidpunkt
mellan 13 och 16 år anförtrotts åt anstaltens vård. Efter sex
månaders vistelse i anstalten kunna barnen anbringas hos en jordbrukseller
industriidkare för att mottaga undervisning i vårdarens yrke. Äfven
kunna de med justitieministerns medgifvande erhålla tillstånd att återvända
till det ursprungliga hemmet, derest föräldrar eller förmyndare

*) Detta stadgande har återgifvits enligt den lydelse, lagen numera eger efter en år 1897 vidtagen
partiel förändring af mindre omfattning.

anses eg a vilja och förmåga att sorgfälligt öfvervaka dem. Visar det
sig, att denna åtgärd är skadlig för barnen, skola de återtagas till
anstalten.

I Belgien finnas för närvarande sex écoles de bienfaisance, d.
v. s. af staten upprättade uppfostringsanstalter för minderåriga förbrytare
eller vanartade barn, hvaraf 4 för gossar samt 2 för flickor.
På den tidigare lagstiftningens ståndpunkt var en skarp gränsskilnad
uppdragen mellan de anstalter, som voro afsedda för minderåriga förbrytare
(»maisons de pénitentiaire et de réforme») samt de, som inrymde
unga betlare och vagabonder (»écoles de réforme»). Denna skilnad
är af den nuvarande lagstiftningen upphäfd, och båda dessa slag af
minderårige anbringas i écoles de bienfaisance®). Deremot fästes stor
vigt vid barnens ålder, när det gäller att afgöra platsen för deras
anbringande. Sålunda sändas till anstalten i Beernem alla flickor, som
— vare sig de dömts för hettande, lösdrifveri eller egentlig förbrytelse —-vid domens afkunnande voro under 13 år, medan åter den andra för
flickor afsedda och i Namiir belägna anstalten upptager alla, som vid
nämnda tidpunkt redan uppnått 13 år. Vid fördelningen af gossarne
tages hänsyn utom till åldern äfven till den ort, der domstolen har sitt
säte, enär barn från olika provinser skola till olika anstalter försändas.

8. Schweiz.

De olika i de schweiziska kantonerna gällande strafflagarne, hvilka
innehålla skiftande bestämmelser rörande tiden för inträdande af straffbarhet,
öfverensstämma dock samtliga derutinnan, att de uppdraga en
bestämd åldersgräns, nedanför hvilken tilltal icke under någon omständighet
får ega rum. Bestämmelserna rörande den tid, då vilkorlig
straffbarhet eger rum, äro deremot i hög grad vexlande.

Enligt det förut åberopade utkastet till gemensam strafflag för hela
den schweiziska förbundsstaten infaller tiden för en persons straffbarhet
vid hans uppnådda 14 år. Har ett barn dessförinnan begått en förbrytelse,
tillkommer det de administrativa myndigheterna att taga hand
om barnet, derest detsamma befinnes vanartadt, utan laga skydd eller
sedligt förderfvadt. I annat fall skall det öfverlemnas till vederbörande
skolmyndighet, som mot barnet eger att anlita lämpliga tuktomedel. *)

*) Genom denna nya införda benämning på ifrågavarande anstalter har man äfven velat utplåna
allt, som kunde erinra derom, att här vore fråga om en bestraffningsåtgärd.

Har åter en brottslig gerning föröfvats af en person mellan 14
och 18 år, eger domaren att först ingå i en allsidig pröfning af den
tilltalades andliga och moraliska utveckling. Framgår det såsom resultat
af denna pröfning, att den tilltalade fortfarande befinner sig på samma
ståndpunkt som ett barn under 14 år, skall äfven med honom förfaras
på samma sätt, som rörande dessa finnes stadgadt. I annat fall åter
skall domaren öfvergå till pröfning af frågan, huruvida den tilltalade bör
anses vara i behof af en sträng och under en längre tid utsträckt disciplinär
behandling. Besvaras denna fråga nekande, har domaren att välja
mellan varning eller fängelsestraff från tre dagar till tre månader, hvilket
straff utstås i särskilda dertill afsedda byggnader samt är förbundet
med arbetstvång. Anses åter den tilltalade vara i behof af en strängare
och mer långvarig uppsigt, öfverlemnas han för en tid, som kan
vexla mellan 1 och 6 år, till en förbättringsanstalt för unga förbrytare.
Dessutom skall domstol vara befogad att till en särskild anstalt hänvisa
de i högre grad sedligt förderfvade för att der qvarhållas från 3
till 15 år. I brist på dylik anstalt skola dessa brottslingar undergå de
sedvanliga straffen, ehuru efter en förmildrad straffskala.

Efter viss tids förlopp kan den minderårige vilkorligt utskrifvas
från anstalten. Äfven sedan han definitivt lemnat anstalten, qvarstår
han likvisst ännu en tid under offentlig uppsigt.

9. Österrike.

Enligt den nu gällande österrikiska strafflagens bestämmelser rörande
minderåriga förbrytares behandling är minimigränsen för straffbarhet,
i likhet med hvad i allmänhet vid tiden för lagens tillkomst (år 1852)
var brukligt, satt så lågt som vid 10 år; derefter inträder en åldersperiod
från 10—14 år, då ringare brott (»Vergehen») samt förseelser
(»Uebertretungen») bestraffas medelst aga i hemmet eller, om omständigheterna
dertill föranleda, medelst vidtagande af erforderliga åtgärder
från säkerhetspolisens sida samt gröfre brott (»Verbreclien») åter medelst
inneslutning på en afskild förvaringsort under en tid, som kan vexla
från 1 dag till sex månader. Med denna åtgärd kan äfven aga förenas.

Till dessa bestämmelser hafva vigtiga tillägg gjorts till en början
genom en lösdrifvarelag af den 10 maj 1873 samt sedermera genom
två den 24 maj 1885 utfärdade lagar, af hvilka den ena angår lösdrifveri
samt den andra tvångsarbete- och förbättringsanstalter. I de fall, då
ett barn under 14 år på grund af en begången straffbar handling

öfverlemnats åt säkerhetspolisens omsorg, kan vederbörande administrativa
myndighet förordna om den minderåriges intagande i en förbättringsanstalt,
för så vidt han fullständigt saknar någon, som om
honom drager omsorg, och annat medel till beredande af vederbörlig
tillsyn och uppfostran icke står att finna. Likaledes kunna sådana omyndiga,
som af domstol dömts för gröfre förbrytelser (»Verbrechen»), hänvisas
till intagande i förbättringsanstalt. Liknande åtgärd kan äfven
vidtagas mot en hvar person under 18 år, som sysslo- och arbetslös stryker
omkring utan att kunna angifva medlen till sitt uppehälle. Vistelsen i en
dylik anstalt skall fortfara, så länge det kan anses erforderligt, dock i intet
fäll utöfver uppnådda 20 år. I händelse af brist på tillgängliga förbättringsanstalter,
skola de minderårige i stället intagas i särskilda, för
dem uteslutande afsedda afdelningar af tvångsarbetsanstalter. Undervisning
i något lämpligt yrke skall meddelas.

I ett sedan år 1893 föreliggande förslag till strafflag är minimigränsen
bestämd till 12 år, hvarjemte under tiden mellan 12—18 år
gerningsmannens straffbarhet är beroende deraf, att han egt erforderlig
mognad att till fullo inse det brottsliga i sitt handlingssätt; dock kan
såväl i de fall, då sådan mognad saknas, som äfven då barn under 12
år begått något gröfre (»Verbrechen») eller ringare (»Vergehen») brott,
den omyndige öfverlemnas till uppfostran vare sig i enskild familj eller
i anstalt. Derjemte kan i dessa fäll äfven förordnande meddelas, att
den skyldige skall på ett lämpligt sätt straffas af föräldrar eller
målsmän.

II. Öfversigt af den svenska lagstiftningen rörande kriminel
minderårighet samt för minderåriga förbrytares
uppfostran s Sverige vidtagna åtgärder.

I det förhållandet, att hvarje enskild medlem af samhället har att
genomgå en utveckling från relativ omedvetenhet till mer eller mindre
fullständig själsmognad, ligger anledningen till samhäll slagstiftningens
sökande efter och bestämmande af någon viss åldersgräns, före hvars
uppnående samhällsmedlemmen icke tillerkännes samma rättigheter likasom
heller icke ålägges samma ansvar, som åtfölja den såsom mogen
ansedda åldern. Då likväl äfven samhället sjelft historiskt utvecklar sig från
en lägre odlingsståndpunkt till eu högre, är lätt begripligt, att dess
uppfattning af sagda åldersgräns icke alltid och allestädes behöft vara
densamma; de vilkor, det ställer för uppnådd mogenhet, böra, öfver
hufvud taget, så länge samhällslifvet ännu rör sig i mera enkla former,
vara mindre kräfvande än hvad som med ett mera utveckladt samfundstillstånd
måste blifva fallet.

Våra medeltidslagar skilja icke mellan civil och kriminel myndighetsålder.
I båda dessa afseenden blef mannen myndig vid fyllda femton
år. Regeln var dock icke utan undantag; enligt Helsingelagen,
Mh. B. II, inträdde myndighetsåldern redan vid det uppnådda tolfte året;
enligt Gotlands stadslag, IV, 25, först vid fyllda 18 år. Den omyndige
nämdes öfvermage — oformaghi, oförmående — ansågs icke tillhöra
samhället utan endast familjen och egde i följd deraf icke någon sjelfständig
rätt till talan inför lagen. Efter uppnådd myndighetsålder erkändes
han såsom »mogande man», öfvertog förvaltningen af sina egodelar
och berättigades att bära vapen.

I Landslagen, Jorda!). Vill, 1, stadgas beträffande tid för bördelösen
af jord, att, om bördemannen vore öfvermage, hade han dag, natt
och år, sedan han blifvit femton år gammal; stadgandet vitsordar att
lian jemväl efter denna lag vid sagda ålder egde sjelf taga vård om

sina angelägenheter. Och ännu i förmyndareordningen af den 17 mars
1669, § 36, bestämmes att »när en häfver fyllt sina femton år, är han
efter lag myndig och sin egen man».

Men den fortskridande samhällsutvecklingen framtvang dock något
mer än ett hälft sekel senare eu ändring i detta afseende. Grenom
kongl. resolutionen och förklaringen den 30 oktober 1721 stadgades
nemligen: »när den omyndige, han vare sig frälse eller ofrälse person,
häfver fyllt sina ett och tjugu år, tå vare han myndig och sin egen
man och ej förr», ehuru femtonåring, som funne sin egendom vårdslöst
handhafvas af förmyndaren, egde .emot denne anställa talan; »men»,
heter det vidare, »hvad missgerningsmål angår, så emedan ej allenast
sjelfva naturen.utan ock eu kristlig uppfostran alla i gemen lärer hvad
lofligt och lastbart är, alltså böra de brott och förseelser, hvilka kunna
af någon föröfvas, som sina femton år uppfyllt, på lika sätt som för
detta skett, efter befundna omständigheter afstraffas».

Härmed var således en skillnad genomförd emellan civil och kriminel
myndighetsålder. Den civila myndighetsgränsen framflyttades,
men den kriminela bibehölls vid samma år som redan under medeltiden
derför varit bestämd.

Våra landskapslagar visa dock att egenskapen af öfvermage icke
under alla förhållanden medförde straff-frihet. Då straffen i allmänhet
utgjordes af böter, och dessa åter från början betraktats såsom skadeersättning,
var ju ock naturligt, att den tidens rättsuppfattning icke
behöfde finna skäl att alltid frikalla omyndig från skyldighet att ersätta
den skada, som genom hans gerning annan förorsakats. Men böterna
för öfvermages gerning sattes lägre än för motsvarande gerning af mogande
man, enär den förres minderårighet räknades honom till godo;
och i vissa fall bestämdes böterna med hänsyn till dessa öfvermagors olika
grad af minderårighet.

En principiel bestämmelse till de minderåriges förmån är Uplandslagens
stadgande att om öfvermage gör sådan gerning, som annars är
edsöresbrott, bötar han blott laga böter, det vill säga sådana böter,
som utan afseende på det brutna edsöret i hvarje fall föreskrifvits; och
skälet härtill var att finna deruti, att de minderårige icke borde »biltughe
vara» eller »fri!* flya», det är: vara landsflyktige såsom fredlöse. Samma
bestämmelse möter i Ostgötalagen, Edsöre, XV, i Kristoffers landslag,
Edzöris XXXVI, o. a. Beträffande tjufnadsbrott stadgar Östgötalagen
Ua hårnål XL att om öfvermage gjorde sig skyldig till snatteri, »lati
atmr thset han snattande ok vari saklös». Stule han deremot full tjufnad
(fulla thiuft), skulle lian bota sex öre och lemna åter det han

stal. I Upplandslagen Manheelghis B. XLII bestämmes, att för öfvermages
stöld skulle bötas fjerdedelen af mogande mans bot; men ej,
heter det vidare, »ma owormaghi liff före styld seller dråp latse».

Detta stadgande står i ett tydligt inre sammanhang med den uppfattning,
som får sitt allmänna uttryck i t. ex. Östgötalagens UaPamal
XV, der det heter: »thv åt all ughurmagha (öfvermaga) garning
tales till uatha (våda) ok han bötir egh (ej) mera firi (för) vilia sen firi
uatha» (för våda), vare sig det gälde blodvite eller »shena», det vill säga:
svårare sår, äfven om icke förenadt med blodsutgjutelse. Samma åskådning
möter ock i Landslagens (Draap med wadlia XI) grundsats: »wari
swa ofwermagha viliagärd som mognande mans wådhagärd». En öfvermages
brottsliga gerningar betraktades således af lagen såsom gjorda af
våda, icke derför att de verkligen voro det, utan derför jatt gerningsmannens
minderårighet kräfde ett mildare bedömande af hans handlingar.
Dessa skulle i följd häraf alltid kunna med böter försonas.
Och då den minderårige, såsom ofvan erinrats, ansågs tillhöra endast
familjen och icke samhället, frånkändes på sådan grund både konungen
och häradet all del i dylika böter.

»Nu», heter det i Östgötalagen Dräpa B. XVIII, »nu drmparr
ughurmaghi (öfvermage) man. Thet ser thridiungger af fiuratighi (40)
markum thset takeer malsseghande ok huatze (hvarken) karl mila kunungmr».
I Upplandslagen Manhselghis B. II, bestämmes, att på hvad sätt som
helst öfvermage än dräper man, skall det gäldas med vådabot; och i
samma balk XXII tillämpas bestämmelsen för de fall, då öfvermage
slagit man »till blods». Härför skulle han bota tre ören; hade han
slagit honom »fullsårs», skulle han bota sex ören; hvad heller såren
funnos i hufvud eller kött, hvad heller det skett i fred eller fred emellan,
i våda eller med vilja. I Helsingelagen Manhmlims B. II medgifves
mildring till half mansbot för minderårig, hvilken dräpt eller sargat
man; såsom redan erinrats, afses i denna lag med öfvermage den som
är mindre än tolf år. Och vidare är att märka bestämmelserna i Magnus
Erikssons och Kristofers landslagar samt Magnus Erikssons stadslag,
genom hvilka stadgas, att. hänsyn må tagas ej blott till öfvermages olika
grad af minderårighet, utan ock till hans gernings egenskap af att vara
töröfvad i våda eller med vilja, således till gerningsmannens sinnesart.

I Magnus Erikssons stadslag, Drapamal medh wadha, X—XI, heter
det nämligen, att om öfvermage, mindre än 15 år, dräper med vilja,
skall han bota 40 mark, deraf målseganden egde taga ena hälften samt
konungen och staden den andra; dräper han af våda, böt.e han tolf
marker. År han mindre än sju år, böte han 8 marker, ehvad han dräpt

af våda eller med vilja. I Magnus Erikssons likasom ock i Kristofers
landslag (M. E. L. L. Drape b. med vada XIII—XIV, Kr. L. L. Draap
med wadha XI—XII) stadgas, att om öfvermage, mer än sju år och
mindre än femton år, dräper man med vilja, »wari swa overmagha
wiliagerdh som mogande manz waadegerdh», hvadan han skulle höta
med 20 marker, deraf målseganden skulle taga 14, konungen 3 och
häradet 3. Dräpte öfvermage man med våda, skulle han höta 9 mark,
deraf hvarken konungen eller häradet skulle åtnjuta del. y>Mr han siw (7)
aara», heter det vidare, »eller minna (mindre) oc dreeper metli wilia,
böte hälft fsempta mark; drseper han meth waada, böte III mark ensak
maalsegendens. Komber saar oc ey draap j, wari saar ogilt.»

Redan i vår medeltids lagstiftning gör sig således i fråga om den
minderårige förbrytarens lagliga ansvarsskyldighet, samma åskådninggällande,
som sedermera vinner burskap i 1734 års lag. Ehuru i denna
lag den äldre lagstiftningens uppfattning af straffet såsom hufvudsakligen
skadeersättningspligt är undanträngd af vedergällningsprincipen,
som företrädesvis anlitar de affliktiva straffen, finner man dock lätt, att,
med hänsyn till åsigten om öfvermagens lägre ansvarighetsgrad, det
inre sambandet emellan de så långt skilda tidernas lagverk obrutet
består. »Stjäl», heter det i missgerningsbalkens 50 kap. 1 §, »öfvermage
som är under femton år; gifve det stulna åter, så ofta det sker och
varde näpst af föräldrar eller af målsman sin.» I fråga om dråp och
annan missgerning af öfvermage stadgar 31 kap. af samma balk: »Dräper
öfvermage, som äldre är än sju år och yngre än femton år, någon
med vilja, då bötes af gods hans 30 daler. Orkar han ej bota, varde
med ris agad hemma i huset eller vid Tings- eller Rådstufvudörr, allt
som ondskan eller åldern är till. Nu fyller han snart femton år och
pröfves hans ondska och arghet vara större än emot dess ålder svarar,
straffes då som mogande man. Sker dråpet ej med vilja, dock af grof
förseelse, varde då risad af fader eller moder eller, om de ej till äro,
af nästa fränder; och skall der någon lands- eller stadsbetjent när vara».
Vidare bestämmes i samma balks 37 kap. huru öfvermage bota skall
för sår och lyte: »Gör öfvermage fullsår», heter det, »den, som äldre
är än sju och yngre än femton år, böte hälft mindre än den, som myndig
är, så i lyte som såramål. Gör han mindre åkomma som är blånad
eller blodvite; vare lag samma. Häfver han ej eget gods att bota af;
rises då af föräldrar eller förmyndare». I missgerningsbalkens 3 kap.
stadgas böter för den som svär; men är han öfvermage, skall han af
föräldrar eller husbonde med ris agas, »efter som åldern och vanarten
är till;» upprepar han förseelsen, skall han sättas i stocken vid kyrko -

dörren. Och då Jordabalken i 13 kap. 2 § bestämmer 20 dalers böter
för den, som till laga ålder kommen är, men ändå af okynne eller
sjelfsvåld upptager, ändrar eller bortkastar rör och råstenar, undslipper
öfvermage, som sådant gör, med näpst af föräldrar eller husbonde i
någon kronobetjents närvaro.

Genom någon direkt föreskrift torde icke 1734 års lag hafva med
sig förenat den grundsats, som innefattades i Östgötalagens UaEamal
XV, att om någon begått brottslig gerning såsom öfvermage och derför
blefve lagförd sedan han blifvit mogande man, skulle han dock derför
kunna ådömas blott de för öfvermage stadgade böter. Men det är dock
samma uppfattning, blott ännu mera mildrad, som kommer till synes i
K. Er. den 28 april 1696, der i anledning af en från Åbo Hofrätt inkommen
förfrågan bestämmes, att lastvärda gerningar, i barndomen begångne,
ej sedermera böra den mogne mannen tillräknas. Och denna
rättsregel torde ock i allmänhet hafva blifvit inom lagskipningen tilllämpad.

I särskilda författningar, som utfärdats senare än 1734 års lag,
fullföljes alltjemt det af samma lag anvisade förfaringssätt, att med aga
rätta öfvermage, som förbrutit sig emot lagen. I kongl. förordningen
den 15 maj 1739 bestämmes, att om någon, som är yngre än femton
år, vid bergverken begår stöld eller snatteri, skall det, som snattats
eller stulits, återgifvas, och den brottslige agas med ris hemma i huset
eller vid Bergs- och Grufvetingsdörren, »allt som dess ondska eller ålder
af domaren pröfvas vara stor till». I krigsartiklarne af den 31
mars 1798, 14 kap. 77 §, stadgas, att om någon af de vid arméen eller
flottorna i tjenst antagne gossar, som icke fyllt 15 år, med brott eller
delaktighet deri varder beträdd, skulle han med ris eller om skeppsbord,
när ris icke funnes, med eu mindre dagg'' tjenligen agas »allt som ondskan
eller åldern är till». Vore så att han snart skulle fylla 15 år och
pröfvades hans ondska och arghet vara större än emot dess ålder svarade,
»straffes då», heter det, »som mogande man». Och i k. förordningen
mot fylleri och dryckenskap af den 24 a tig. 1813 bestämmes,
att öfvermage, som af starka drycker öfverlastar sig, skall af föräldrar
eller husbonde agas i närvaro af krono-, stads- eller polisbetjent.

Den af rikets ständer redan vid Riksdagen 1809—10 begärda revision
af lagstiftningen i landet inriktades väl främst emot den civila
lagstiftningen; och arbetet med denna upptog en lång följd af år. Men
i utlåtandet af den 12 febr. 1811, hvaruti särskilda komiterade afgåfvo
förslag om sätt för och begränsning af den önskade lagrevisionen, betonades
dock behofvet jemväl af brottmålslagarnes revision, i syfte att

bestraffningssätten måtte varda lämpade ej mindre efter beskaffenheten
af brottets karaktär, nyanser och verkan på samhället än äfven efter
den allmänna säkerhetens fordringar och efter hvad upplysningen,
menskligheten och den brottsliges förbättring, jemförd med folkets lynne,
seder och tänkesätt samt statens tillgångar kunde medgifva. Det var
således i enlighet med från början utstakad ordning som lagkomitén,
efter att 1826 hafva framlagt sitt förslag till ny civillag, öfvergick till
arbetet med kriminallagen; och sedan, på begäran af den samtidigt i
Norge arbetande lagkommissionen, sammanträden mellan denna och den
svenska för åvägabringande af principiel öfverensstämmelse emellan
särskildt vissa delar af de båda rikenas strafflagar under åren 1830 och
1831 egt rum, framlade den svenska lagkomitén år 1832 sitt förslag
till allmän kriminallag.

Den principiela utgångspunkten för lagförslaget angifver komitén
i de ord, hvilka den riktar mot de i 1734 års lag hyllade affliktiva
straffen. Komitén erkänner väl att lagen hotar förbrytaren med straff
i det hufvudsakliga syfte att genom sådan varning förekomma brott;
men den betonar tillika att brottslingens förbättring vore ett annat vigtigt
ändamål, som lagstiftningen borde genom straffet befordra. »De,
som i betraktande af straffets förstnämda ändamål», yttrar komitén,
»kunde falla på den tanka, att allt vore afhulpet med stränga straff,
och således önska införandet af terrorism i lagstiftningen, misskänna ej
allenast menniskans natur utan ock rättvisans fordringar och mensklighetens
pligter.»

Såsom bekant bygger komitén sitt förslag på hufvudsaklig användning
af frihetsstraff, ådömda såsom straffarbete eller fängelse, och indelade
i fem grader, bestämda af olika lång strafftid. Med stor skärpa
utdömas spö- och risstraffen såsom allmänna straffarter; enligt komiténs
åsigt verka de förnedrande och äro ej sällan icke blott gagnlösa utan
äfven skadliga.

Förslagets 7 kap. rör de grunder, som utesluta eller upphäfva
straffbarhet. Främst bland bestämmelserna möter man den, att »barn
som yngre är än tio år må ej till straff för brott fällas». »Dock», heter
det vidare, »ege domstolen efter omständigheterna förordna att det af
föräldrar eller annan, under hvars vård och lydnad det står, med aga
hemma i huset rättas skall eller i allmän uppfostringsanstalt insättas,
om tillgång dertill finnes».

Då de i förslaget upptagne straffarter icke omfatta här föreslagna
agan och densammas uppfattande såsom laga straff skulle stå i bestämd
strid med den fastslagna grundsatsen att barn under nämnda åldern

icke finge till straff för brott fällas, måste vara fullkomligt tydligt, att
lagkomitén här ur missgärningsbalken och andra dermed öfverensstämmande
lagar bibehållit bestämmelsen om barns agande såsom en på
pedagogiskt godkända grunder vanlig uppfostringsåtgärd, om hvars
tillämpning jämväl domstolen bemyndigades i de fall, der den kunde
finna skäligt, »förordna».

Den från landskapslagarne till 1734 års lag öfvergångna åldersgränsen
af sju år för minderårig förbrytares straffbarhet, ehuru blott
i lägre grad, finner sig lagkomitén deremot icke böra bibehålla. »Efter
dess öfvertygelse» förklarar komitén, »lärer erfarenheten åtminstone i
de nordliga länderna att själsförmögenheternas utveckling först vid en
ålder af tio år så framskridit att man kan antagas handla med den
urskillning, som utgör vilkoret för straffbarhet äfven i ringaste grad.»

»Men äfven vid denna ålder», yttrar komitén, »och ifrån den intill
fyllda femton år, kan ej med säkerhet antagas, att utvecklingen af
själs förmögenheterna så fortskridit och erfarenhet till den grad blifvit
förvärfvad, att en person inom dessa år eger förmåga att urskilja en
gernings egenskaper och följder. Man har således föreskrifvit att pröfning
härom af domaren i slika fall alltid skall gå före frågan om
straffs tillämpning. Om dervid befinnes att gerningen kan tillräknas,
har komitén likväl, med efterföljd af den princip, hvarå lagens
stadgande i 31 kap. M. B. är grundadt, ansett fullt tillräknande ej ega
rum utan de i allmänhet å svårare brott stadgade straff böra betydligen
nedsättas. — — Om åter den unge förbrytaren ej haft nog urskillning
för att inse gerningens brottslighet, har man funnit annan
påföljd för honom ej vara lämplig än den aga, som för yngre barn
stadgas; hvilken man äfven för de fall, då tillräknande kunnat ega
rum, men straffet å gerningen är ringare än straffarbete i fjerde grad
(från 3 till 6 år) trott vara användbar».

Efter att hafva betonat det förlust af medborgerligt förtroende
icke i något fall borde kunna ådömas desse minderårige (intill 15 års
ålder), likasom ej heller af dem under minderårigheten begångna brott
borde, vid framtida återfall, tillräknas dem till strafförhöjning, öfvergår
komitén till skärskådning af frågan huru vida den gamla 15:års gränsen
för full kriminel ansvarighet under alla förhållanden borde anses
orubblig. »Ehuru», yttrar komitén, »i enlighet med 1734 års lagstiftning
här förutsattes, att den som fyllt 15 år eger sådan urskillning,
att fullt tillräknande för honom eger rum; likväl och då hos en förbrytare
vid denna ålder och intill fyllda 18 år ej må antagas en så
stor och inrotad ondska i viljan att dess förbättring icke skulle med

mycken sannolikhet, kunna förväntas, har komitén för en sådan brottsling
föreslagit nedsättning af lifsstraff eller straffarbete i första grad
(på lifstid) till nästa straffart derunder (straffarbete från 9 till och med
12 år).

Ledd af sin humanitära åskådning söker således lagkomitén att få
den minderårige förbrytarens tidigaste ansvarighetsålder framflyttad
från de 7 år, hvilka för vissa fall redan af vår medeltids lagstiftning
fastslagits och jemväl af 1734 års lag bibehållits, till fyllda 10 år, hvarjemte
komitén för åldern från 10 och intill 15 år, detta senare ännu
icke fyldt, vill stadga viss ansvarsskyldighet, derest, efter pröfning, den
brottslige befunnes hafva »egt nog urskilning för att gerningens brottslighet
inse». Der så pröfvades icke vara fallet eller der brottet vore
ringare än att straffarbete i fjerde grad (från 3 till 6 år) kunde följa
derå, skulle gerningen lemnas straffa. Och slutligen föreslår komitén att
den fullständiga likställigheten med mogande man i fråga om kriminel
ansvarighet för de strängast bestraffade brotten framflyttas till fyllda
18 år.

Blott i sistnämnda förslag torde anknytningspunkter med vår äldre
straffrätt saknas. Den historiska kontinuiteten i det öfriga är deremot
i ögonen fallande, om än den forna åldersgränsen vid 15 år icke uti
komiténs förslag kunnat tillvinna sig en så afgörande betydelse som
den tidigare egt, då den ju betecknat mogenhetsålder i både civilt och
kriminel afseende.

I lagberedningens år 1844 afgifna förslag till straffbalk återfinnes
samma åskådning som i lagkomité^ förslag till kriminallag; endast
den skiljaktighet möter, att vid bestämmandet af strafflatituden för brott,
begånget af den, som fyllt 10 men ej 15 år, beredningen blott utsätter
straffmaximum, för att, såsom den öppet förklarar, »lemna rum åt allt
möjligt afseende på graden af den unga förbrytarens förmåga att inse
gerningens brottslighet», hvarigenom domaren berättigas »att efter omständigheterna
utsätta så lågt straff som helst». Emot åtskilliga sina
ledamöters yrkande behöll ock beredningen förslaget om nedsättning i
de strängaste straffen för förbrytare, som fyllt 15 men ej 18 år.

I de tre första §§ af 5 kap. i 1864 års strafflag möta de bestämmelser,
hvilka slutligen i dessa afseenden af lagstiftarne godkändes. Den allmänna
kriminela myndighetsåldern sattes vid fyllda femton år. Hade
emellertid den, som fyllt 14 men ej 15 år, begått gerning, som i allmänhet
vore belagd med dödsstraff eller straffarbete öfver två år, och
pröfvades han hafva egt nog urskillning att inse gerningens brottslighet,
skulle han straffas högst med straffarbete i fyra år, om dödsstraff å

gerningen följa kunnat, och med straffarbete i två år om sådant arbete
på längre tid derför vore stadgadt. Förlust af medborgerligt förtroende
finge dock icke ådömas brottsling af nu sagd ålder. Ej heller finge
brott, som någon i denna ålder begått, tillräknas honom till förhöjning
af straff för återfall i brottet, der sådan förhöjning särskildt funnes i
lagen utsatt. Och skulle den, som fyllt 15 men ej 18 år, begå brott,
då skulle dödsstraff eller straffarbete på lifstid nedsättas till sådant
arbete från och med sex till och med tio år. Och i 11 § af 2:dra
kap. strafflagen undantogs ock den, som var yngre än 18 år, från undergående
af fängelse vid vatten och bröd.

Något angifvande af grunder för dessa bestämmelser förekommer
i justitiestatsministerns yttrande till statsrådsprotokollet den 23 september
1862 blott i fråga om den tid, då barnets kriminela ansvarighet
borde inträda. Den afvikelse, heter det, har från lagberedningens
förslag i detta afseende skett, »att tiden för barnets strafflöshet
blifvit bestämd till fjortonde året i stället för det tionde, hvilket förändrade
stadgande närmare öfverensstämmer med nu gällande lag
äfvensom med flera nyare främmande lagar och jemväl torde finnas
lämpligare med afseende å tiden för barnets utveckling i vårt land».

Såsom i det föregående visats fanns i 1734 års lag icke blott en
slags aga bestämd för minderårig förbrytare. För vissa fall stadgades
näpst af föräldrar eller målsman »hemma i huset», ris af föräldrar, förmyndare
eller husbonde i hemmet utan att någon tillsyn å det allmännas
vägnar föreskrefs för öfvervakande af näpstens verkställande;
den var således privat och af uteslutande pedagogisk art, Men med
hänsyn till den minderåriges »ondska eller ålder» fann lagen detta förfaringssätt
icke alltid böra användas, utan anvisade derjemte ett annat
af vida strängare art, det, nämligen, der agan skulle tilldelas vid »tingseller
rådstufvudörr», således offentligt. En tredje skiftning utgjordes af
den för åtskilliga -fall anvisade metod att agan väl finge af fader, moder
eller nästa fränder den minderårige förbrytaren tilldelas i hemmet, dock
blott i närvaro af någon »lands- eller stadsbetjent», således under offentlig
myndighets kontroll.

1 valet emellan dessa tre sätt anslöt sig, såsom redan påvisats,
lagkomitén till det första, då det för densamma gällde att föreslå påföljd
för brottslig gerning, föröfvad af den, som i följd af sin minderårighet
förklarats straffri. Lagberedningen upptog lagkomiténs förslag
och vid affattandet af 1862 års förslag till strafflag skedde detsamma.
Oförändradt ingick det derför i nu gällande strafflags 5:te kapitels
l:sta §.

Den pedagogiska karaktären af ifrågavarande påföljd vinner ytterligare
betoning af det i samtliga lagförslagen förekommande alternativet
af rätt för domstolen att förordna om barnets insättande i allmän
uppfostringsanstalt,, om tillgång dertill funnes. Äfven denna bestämmelse
ingick oförändrad i nu gällande strafflag af den 16 febr. 1864.

Genom lagen af den 20 juni 1890 hafva i sagda strafflag åtskilliga
ändringar genomförts äfven med hänsyn till dess bestämmelser
rörande minderåriga förbrytare. Domstolen är ej längre förpligtad
att till förlust af medborgerligt förtroende döma förbrytare öfver 15
men under 18 år, der han begått brott, hvilket är med denna påföljd
belagdt, utan eger efter omständigheterna pröfva huruvida sagda påföljd
bör honom ådömas. Likaså kan för den, som är i sagda ålder, straffarbete
på viss tid nedsättas till hälften af den eljest för brottet stadgade
minsta strafftid, ehuru icke under två månader. Och slutligen
har i fråga om förhöjning af straff vid återfall i brott, åldersgränsen
utflyttats, så att något tillräknande vid straffs bestämmande för återfall
icke får ske der gerningsmannen vid de tidigare brottens begående
icke fyllt aderton år.

Då konung Gustaf I i sitt plakat till samtliga allmogen vid Distings
marknad den 3 februari 1541 förebrår dem att de merendels uppfödde
sina barn i sjelfsvåld, laster och brott, så att de hvarken räddes Gud,
öfverhet eller föräldrar, gaf han dermed tydligt nog vid handen att
det med hänsyn till de minderåriges uppförande icke syntes honom väl
bestäldt i landet. Någon särskild åtgärd för deras bättre upptuktelse
fann han dock icke tillfälle att vidtaga. En sådan afsåg deremot
konung Gustaf II Adolf att åstadkomma genom 1619 års stadga för
städernas administration, 32:dra punkten, der han föreskref, att i hvarje
stad skulle upprättas ett barnhus, dit de barn, som gingo på gatorna
och tiggde, kunde inhäfvas och blifva uppehållna till dess de någon
tjenst göra kunde, då de skulle antvardas handtverksman, som behöfde
och begärde dem. Ån mera omfattande möter samma föreskrift i konstitutionen
mot tiggare och tidstjufvar år 1624. Betonande nödvändigheten
af att hålla ungdomen till arbete ifrån lättjan, till ära och dygd
ifrån last och blygsel, bestämmer konungen att uti hvar provins ett
landsbarnhus skulle upprättas, dit de fattiga bondebarn å landet

kunde föras, likasom ock att stadsbarnhus borde upprättas i städerna
för fattiga borg’arebarn. I dessa barnhus skulle barnen skötas och upptuktas
till dess de blifvit åtta år, då de skulle sättas i tjenst eller till
handtverk. Men jemte barnhusen skulle ock i hvar provins upprättas
tukthus, i Indika lösdrifvare, såväl män som qvinnor, skulle af fogde,
länsman eller landsprofoss insättas för att hållas till arbete och göra
tukthuset profit, till dess de betygat bättring och af tukthusinspektorerna
åter sattes å fria fotter.

Någon verkställighet af dessa föreskrifter kom icke till stånd.
Men särskildt hvad angick hufvudstaden, hade konungen redan i juni
1621 ålagt dess ståthållare, Gabriel Oxenstierna, att draga försorg om
uppförandet af ett tukthus dersammastädes; och den 18 juli s. å. lemnar
han honom och Lars Skytt.e bestämd föreskrift om att de skola
»upprätta ett tukthus i staden, dit alla fåfänga menniskor och lättingar
kunna indrifvas, och göra deröfver en ordning». Till denna ordning
afgifves förslag den 12 februari 1622, och samtidigt uppsättes en pi-ovisorisk
instruktion för »barnhuset», hvars föreståndare åläggas »skaffa
ditin de små och fattiga barn, som nu i staden och på malmarna löpa
män emellan och söka deras föda med tiggeri». Sedan riksdagen 1624
godkänt ofvan berörda konstitution, besluter konungen vidare den 24
april s. å. »en fullmagt» för tuktmästaren i Stockholm Jochim Firbrandt,
hvilken sättes att, jemlikt reglemente och kontrakt, förvalta det »barnoch
tuktehus», som konungen, såsom orden lyda »bär uti vår konungsliga
hufvudstad Stockholm nådigst hafva upprättat låtit». I juli 1625
bringas anstalten till stånd i åtskilliga »camrar och salar» af det gamla
gråmunkeklostret på Riddarholmen.

Åt ordalagen att döma skulle med denna anstalt knappast hafva
afsetts att tjena andra än de små kringdrifvande tiggande barnen.
Men redan då hade man tydlig svårighet att skilja emellan lösdrifveri
och brott; redan då hade man fullväl insett, huru lätt det förra
föranledde det senare, och man fann häraf ytterligare anledning att med
en rätt likartad behandling motverka dem begge. Af ordningen fottukthuset
ser man att föräldrar berättigades der insätta sina »olydiga
barn», hvarjemte ock alla »små tjufvar» och »små röfvare» borde der
insättas; och en ibland de först till anstalten förpassade är just eu
»tjufpojke», som anklagats för upprepade stölder. Sedan anstalten förflyttats
och »å S:ta Claras gärde» vunnit egen gård och grund, blir
förhållandet likartadt; inom det förenade barn- och tukthuset finner
man både fattiga och värnlösa barn, små lösdrifvare och minderåriga
förbrytare. Det är fullt tydligt att man i denna anstalt har att se vårt

lands första officiela försök att genom beredande af uppfostran åt
vilsekomna minderåriga tillvarataga såväl deras som samhällets eget
välförstådda intresse. Barnhuset, skrifver Sckering Rosenhane i den
berättelse, han såsom öfverståthållare i Stockholm år 1663 afgaf, hade
uppbyggts »icke allenast för att föda barn och hålla dem till handtverk,
utan dersammastädes till att hålla och tvinga de motvilliga genom
åtskilliga straff och exekutionsmedel». Och uti 1681 års relation om
barn- och tukthusets räkenskaper säges, att »uti tukthuset blifva ock
barn fängsliga insatta och med arbete straffade, när de sådant genom
sin odygd förtjent hafva och annan vanlig och skälig aga intet hjelpa
vill».

Anordningens svaghet låg främst i det alltid och allestädes farliga
förhållandet att man i samma anstalt införde män, qvinnor och barn,
utan afseende å deras olika ålder eller graden af deras vanart, brottslighet
eller förfall. Gemensamhetsfängelsets förderfliga inflytelser måste
naturligtvis äfven här göra sig gällande; och mycken erfarenhet torde
icke erfordras för att inse, huru liten möjlighet i sjelfva verket för ett
så beskaffadt tukthus förefanns att särskilt med hänsyn till de minderåriga
verka i uppfostrande syfte. Utan tvifvel har åarwhusets arbete
för de ensamt der intagna barnens upptuktelse och vård, anstaltens
alla brister till trots, i det hela utfallit vida lyckligare. Stridiga ekonomiska
intressen emellan barnhuset och tukthuset åvägabragte dessutom
långvariga tvister emellan målsmännen för de båda afdelningarna
inom den gemensamma anstalten; år 1692 upplöstes slutligen det ekonomiska
sambandet emellan dem.

Det allt mera anlitade fängelsestraffet i förening med straffarbete
hade vid samma tid börjat mera allmänt åt dertill dömde män aftjenas
å rikets fästningar. Tukthuset öfvergick så småningom att blifva ensamt
qvinnofängelse. Barnhuset fick efter 1692 fullfölja sin ursprungliga
uppgift att bereda vård och underhåll åt fattiga och värnlösa barn.

På den möjligen framstälda frågan om man då sedermera alldeles
lemnat derhän de minderåriga förbrytarne och de kringdrifvande barnen,
lemnas svar af kong!, stadgan af den 21 oktober 1698. Deruti
bestämmes att ett »arbets-, rasp- och spinnhus» skulle inrättas i Stockholm;
och i fullföljd häraf föreskrifves ock i en annan stadga af samma
dag, att uti barn- och tukthusbyggningarna eller ock i något annat hus,
som framdeles dertill kunde utses, tjenliga rum skulle lagas till ett
»raspelius», hvaruti såväl vanartiga tiggare som andra osediga och
olydiga barn och tjenstepojkar, de der på föregående varningar ingen
bättring ville låta påskina, skulle straffas med arbete uti raspandet af

allehanda brisilieträ, som till färgestofter brukades; och borde arbetet
af dem, som öfver raspehuset både inseende, för en hvar så proportioneras
som dess brott förtjenade samt dess ålder och krafter kunde tåla.

I den föreskrifna anstalten skulle dock icke blott desse vanartige
minderårige insättas. Det anordnades i främsta rummet för äldre
arbetsföre »tiggare och lättingar»; och i DspinneliuseU, som jemväl tills
vidare borde i barn- och tukthusbyggningarna inrymmas, skulle allehanda
vanartiga, föra och starka qvinnspersoner under en tjenlig uppsigt
hållas till arbete med lins beredande, häcklande och spinnande,
efter hvars och ens krafter, ålder och begångna förbrytelser.

Emellan det gamla tukthuset och det nya rasp- och spinnhuset
bestod således med hänsyn till sjelfva planen föga skillnad.

Först år 1724 bragtes den påbjudna anstalten till stånd. För
37,000 dir knat inköptes en egendom å Långholmen och der anordnades
rasp- och spinnhuset i enlighet med en den 24 nov. 1724 af kommersekollegium
utfärdad instruktion. Äfven i denna hänvisas barnen och
tjenstepojkarne till rasphuset; men någon särskild byggnad för denna
del af arbets anstalten kom icke till stånd, utan fördelades personalen i
olika rum af samma byggnad. Af kong!, brefvet den 23 sept. 1741
framgår att myndigheterna heller icke alltid tagit tillbörlig hänsyn till
de dit förpassade barnens ålder, enär i sagda k. bref hufvudstadens
domstolar och kämnersrätter samt dess politikollegium förbjudas att
till spinnhuset döma små barn, som ej fyllt sju år, utan borde sådana
på barnhuset till vederbörlig skötsel och föda intagas. Vidare synes
af handels- och manufakturdeputationens betänkande till riksens ständer
vid 1738 års riksdag att föreskrifterna i 1724 års instruktion om personalens
fördelning på olika rum ännu icke tillämpades, utan måste för
att så skulle kunna ske, huset utvidgas och flera rum tillredas, så att
man efter omständigheterna skulle kunna »åtskilja manfolk från qvinfolk,
tjenstlösa och lättingar från otuktiga och liderliga, de sjuka från
de friska in. m., hvarigenom en oordentlig sammanlefnad kunde förekommas.
» Ehuru en af spinnhusets arrendatorer, advokatfiskal Georg
Hegardt, i ett till kommerskollegium den 29 jan. 1756 ingifvet memorial
förklarar tukthusstraffet medföra infami, men spinnhuset »hufvudsakligen
påsyfta lefvernets förbättring», gifver dock allt vid handen att
förhållandena dersammastädes alltjemt varit de mest bedröfliga.

Af protokollet i rikets ständers protokollsdeputation den 20 jan.
1756 finner man att en ung gosse »af hederligt folk kommen» blifvit,
på begäran af hallrättens ordförande, för 3 till 4 månader försänd till
spinnhuset i syfte att »injaga i honom skrämsel och på det sättet så

mycket lättare rätta några oartiga böjelser», som lios honom visat sig;
denna åtgärd väcker uppmärksamhet, enär han icke »bevisats om brott».
Genom k. brefvet den 10 dec. 1755 var dock tillåtet att barn öfver 7
år, då de beträddes med vanart, fingo till spinnhuset försändas. Så
tillvägagingo ock myndigheterna både i hufvudstaden och i landsorten.
Antalet insatta barn uppgifves vid olika tider bestiga sig olika högt.

Planen att medelst spinnhusen bereda på en gång uppsving åt
industrien och sysselsättning åt »vanartiga och okynniga menniskor och
lättingar så af man- som qvinnkönet», åvägabragte upprättandet af sådana
arbetshus i flera af rikets städer, ehuru det endast lyckades två
af dem att vinna fortfarande bestånd. I spinnhuset i Göteborg skulle
arbetsentreprenören, enligt eget anbud för åren 1752—1762, årligen
underhålla och sysselsätta intill 40 personer utom 10 barn från 8 års
ålder; men år 1760 anmärktes, att personalen derstädes utgjordes blott
af »sex stora personer och trenne flickor» och vore anledningen till det
ringa antalet att finna i de derstädes herrskande olidliga förhållandena.
Spinnhushjonen voro »i den allra ömkeligaste belägenhet»; enhvar, som
komme dit, sökte rymma derifrån. Sedan anstalten år 1773 kommit
under magistratens tillsyn ökades antalet af de intagne, som 1783 uppgingo
till högst 53; men vid den sistsagda året förrättade inspektionen befanns
tillståndet der inom fortfarande ganska otillfredsställande. Såsom ett
önskemål bland andra dylika anmärkes, att om gårdstenhuset tålde en
öfverbyggnad, kunde i denna nya våning karlar och gossar förvaras
och så skiljas från qvinnorna; och af de klagomål magistraten samma
år aflåter till inspektionsförrättaren framgår dels att qvinnor i hafvande
tillstånd till spinnhuset införpassats, dels ock att kronorättarne ditfört
icke blott mödrar utan äfven deras barn, ehuru dessa senare bort af
vederbörande socknar underhållas. I Norrköpings spinnhus kunde deremot,
enligt faststälda ordningar, intagas hafvande qvinnor som för
begångna brott voro dömda till tukthusarbete, likasom ock barn af
spädare ålder fingo dit åtfölja sina mödrar. Icke heller här befunnos vid
1783 års inspektion förhållandena tillfredsställande.

Af det anförda torde otvetydigt bestyrkas att den omvårdnad och
uppfostrande behandling, som i spinnhusen bestods ditdömda barn, icke
öfverträffade hvad tukthusbehandlingen tidigare kunnat erbjuda. Äfven
i spinnhusen samlade man till bestraffning män, qvinnor och barn utan
att vidtaga någon betryggande åtgärd emot de farliga inflytelser,
hvilka de äldre, de mera förderfvade måste befaras å de yngre, de
mindre djupt sjunkna utöfva. Man tyckes hafva saknat sinne härför.
Så blott lärer kunna förklaras, att då Göta hofrätt den 18 dec. 1776

vill visa barmhertighet mot en minderårig, trettonårige gossen Per
Tufvesson, som ihjälslagit gossen Sven Jonasson, den hos konungen
hemställer, om icke gossen Tufvesson borde, efter det han med ris
agats, sändas till Karlstens fästning på fyra år att arbeta och af presterskapet
i kristendom och goda seder undervisas, enär han, om han
skulle’ efter lag behandlas, nog komme att begå nya dåd. Man har
ingen tanke på den undervisning, medfångarne kunde bestå sin minderårige
kamrat.

På John Howard, den engelske menniskovännen, år 1781 besöker
de svenska fängelserna, hvilka han finner »lika smutsiga och stinkande
som de danska», anmärker han särskildt vid besöket å Spinnhuset på
Långholmen, att männen icke höllos skilda från gossarne, icke heller
qvinnorna från flickorna. Förhållandet vidröres ock af David Schulz
von Schulzenheim, sedermera preses i Sundhetskollegium, då han i sitt
tal uti vetenskapsakademien 1799 beträffande detta spinnhus yttrar, att
det, ehuru det »borde vara ett förbättringshus, dock hos mången, som
i yngre åren på en kort tid och för en liten utsväfning ditkommit,
grundlägger vida gröfre laster, som sedan flera gånger återföra samma
person till det der utan all blygsel varande och i flera bofstreck inöfvade
sällskapet.» Tiden var dock för mycket genomträngd af de utaf
verldshistoriska händelser uppburna idéerna om menniskovärde och menniskorätt
för att längre kunna göra sig känslolös för de fallnes och
fångnes rätt. Kongl. brefvet af den 27 nov. 1798 inleder det svenska
reformarbetet å detta område. Det föreskrifver i en af sina punkter
att grofva missdådare icke fingo inrymmas med mindre brottslingar;
lösdrifvare, till bekännelse häktade och personer af olika kön finge
heller icke bo tillsammans. Om än minderårige icke särskildt nämndes,
borde de ju i de flesta fall komma i åtnjutande af den rätt, som härmed
blifvit »mindre brottslingar» beskärd. Men det gick trögt med genomförandet
af den sålunda påbörjade reformen. Från de nordamerikanska
fristaterna meddelades erfarenheter, som anvisade riktning och
mål för reformarbetet; i stället för de affliktiva straffen förordades frihetsstraff,
i stället för gemensam!] etsfängelset enrum ssystemet. Men
striden emellan nya och gamla åskådningar var ej så lätt utkämpad;
och af icke ringa betydelse var ju ock att det nya system, man ville
införa, kräfde icke obetydliga kostnader.

I den skrift »om korrektionssystemet och fångvården», grefve Carl
Axel Löwenhielra, den förste ordföranden i den år 1825 förordnade
styrelsen öfver rikets fängelser och arbetsinrättningar, år 1826 utgaf,
betecknar han åsynen af »den oskuldsfulla barnaåldern inmängd ibland

mannaålderns afskum och sorglöst blandad i samma fängelse med de
mest lastbara och förderfvade bofvar», såsom sårande »dens ögon, som
egde håg att besöka dessa det menskliga eländets boningar». Ännu tio
år senare klagar den nya styrelsen öfver samma missförhållande. I sin
för år 1836 till konungen afgifna årsberättelse yttrar den att, ehuru
ransakningshäktenas beskaffenhet borde mana till största varsamhet vid
personers inmanande i häkte, träffade man icke desto mindre i dessa
till och med barn af den ålder, att de bort för deras begångna förbrytelser
agas med ris hemma i huset eller vid rättens dörr och för hvilkas
inställande för rätta föräldrar eller målsmän borde ansvara; hvadan
styrelsen hemställer om den lagförklaring att de lika litet som äldre,
hvilka tilltalats blott för snatteribrott eller förseelser, som voro med
bötesansvar belagda, måtte få i häkte inmanas, der de ej voro okände
eller utan veterligt hemvist. Jemväl deröfver klagar styrelsen att myndigheterna
bruka till korrektionsinrättningarna döma barn vid den ålder
att af dem begångna brott borde rättas med aga, ej umgällas med straff. »För
eu del af desse», yttrar styrelsen, »har lyckats att återvinna friheten;
de öfrige äro ännu qvar, uppvuxne till ynglingar. Vistandet inom fängelset
liar menligt inverkat på mångas fysik; önskligt vore att det ej egt
samma inflytelser på deras moral, oaktadt styrelsen haft all möda ospard
att genom befordrad undervisning i religionsläran och genom yngre
personers afsöndrande, så vidt möjligt varit, från umgänge med äldre
och mera förhärdade brottslingar förekomma dessa unga personers fullkomliga
förderf». Styrelsen finner myndigheternas förfarande icke väl
öfvei-ensstämma med stadgandena i 31 och 50 kap. Missg.-balken;
och med erkännande att Öfverståthållareembetet, sedan »prins Carls
skolinrättning» kommit till stånd, upphört att till södra korrektionsanstalten
(å Långholmen) insända barn, begär styrelsen, att Konungens
Befallningshafvande i orterna måtte förbjudas dit införpassa barn, som
ej fyllt 15 år, så framt det ej blifvit med brott beträdt och domstol
förklarat genom laga kraftvunnet utslag, att det borde såsom mogande
man straffas.

Det torde emellertid kunna antagas att största antalet af de barn,
öfver hvilkas förekomst i fängelserna grefve Löwenhielm upprörts, icke
tillhört de för egen vanart eller egna brott ditförpassades antal. Det
förhållande, hvilket magistraten i Göteborg redan år 1783 bragd på tal,
fortfor nämligen alltjemt; med häktade föräldrar, fäder eller väl oftast
mödrar, införpassades ej sällan dem medföljande eller för sitt uppehälle af
dem beroende barn. Sådana kunde årligen i hundradetal förekomma inom
fängelserna. Genom k. brefvet den 24 nov. 1837 föreskrefs emellertid

att barn, hvilkas föräldrar häktats, icke såsom dittills skett, borde åtfölja
dem i fängelserna utan i stället omhändertagas af fattigvården. Ännu
år 1838 befinnes dock dessa barns antal hafva uppgått till 477 och år
1839 till 535; länge ännu visar statistiken att den gifna föreskriften
blott med svårighet vann tillämpning, om än fångvårdsstyrelsen helsar
den såsom af natur att »så för menskligheten som för det uppväxande
slägtet böra bära välgörande frukter».

Siffran på de barn, hvilka på grund af vanart eller brott undergingo
bestraffning i fängelserna, torde icke vara lätt att uppvisa före 1835,
då fångvårdsstyrelsen börjar meddela statistiska tabeller öfver fångpersonalen.
För sagda år äro bland denna endast 7 under 15 år;
för år 1836 endast 4, för år 1838 endast en och för 1839 tre. Sedan
förekommer i redovisningen ingen minderårig under sagda ålder.

Det är vid denna tid fångvårdsreformen i Sverige vinner förverkligande.
Vid riksdagen 1840—41 fattades i det syftet genomgripande
beslut, i följd af hvilka vårt fängelseväsen fotades på enrumssystemets
grund; dermed var ock ett löfte gifvet om strafflagstiftningens reformerande
i den riktning lagkomitén och lagberedningen föreslagit. . Så
skedde ock. Genom en följd af partiella lagar förbereddes det slutligen
genom 1864 års strafflag helt uttagna steget. Och genom bestämmelsen
i dess 5 kapitels lista. § anvisades icke fängelset utan den allmänna
uppfostringsanstalten åt den minderårige förbrytaren under 15 års ålder.

Detta stadgande visade ju klart att med eu fortgående utveckling
icke gerna kunde låta sig förena fortsatt likgiltighet med hänsyn till
omvårdnaden om äfven det vilseförda barnet, den minderårige förbrytaren.
Men med lagens ord var dock icke allt gjordt. Sjelfva anstalterna
måste ock åvägabringas. Känslan af samhällets förpligtelse äfven
i detta afseende gaf sig luft i en vid ofvan berörda 1840—41 årens
Riksdag afgifven motion om understöd åt det år 1840 af öfverstekammarjunkaren,
friherre A. G. Gyllenkrook och hans hustru upprättade
räddningsinstitutet å Råby i Malmöhus län för värnlösa, vilseförda och
vanvårdade gossar. Motionen blef icke bifallen; men ett anslag a 1,000
rdr ställdes till regeringens förfogande för att användas såsom reseunderstöd
för studerandet af dylika anstalter i utlandet. Nya förslag
om inrättande af räddningsanstalter för unga förbrytare och vanartiga
barn väcktes vid flera följande riksdagar, men blefvo all^ afslagna.
Först vid 1873 års Riksdag enades man om att till Kongl. Maj:ts öfvervägande
hemställa, huruvida icke strafflagen och författningarna angående
verkställighet af straffarbete och fängelse borde undergå förändring
i den syftning att förbrytare under 18 är måtte kunna, i stället att.för

undergående af ådömdt straff hållas i de vanliga straffanstalterna, insattas
i särskilda af staten eller med konungens tillstånd af enskilda
inrättade förbättringsanstalter, der en för deras sedliga upptuktelse och
fysiska utveckling mera ändamålsenlig behandling kunde egnas dem.

Denna Riksdagens skrifvelse, som jemväl omfattade frågan om det
progressiva straffsystemets införande, remitterades för yttrande till fångvårdsstyrelsen,
som först den 31 aug. 1885 afgaf sitt utlåtande. Med
hänvisande till den under tiden af Oscar-Josefina-föreningen i närheten
af Södertelje år 1876 öppnade uppfostringsanstalten vid Hall, det nya
centralfängelset å JSfya Varf vet vid Göteborg samt den jemväl derstädes
inrättade tvångsarbetsanstalten för straffade ynglingar intill en ålder
af 21 år, ansåg sig styrelsen icke böra tillstyrka livad af riksdagen
ifrågasatts; och Kongl. Maj:t fann heller icke någon åtgärd böra deraf
föranledas.

Af enskild motionär hade vid Riksdagarne 1877 och 1878 nya försök
gjorts att få den magtpåliggande frågan återupptagen, ehuru utan framgång.
På olika håll i landet hade deremot enskildes nitälskan åvägabragt
anstalter, i hvilka vilsekommen ungdom bereddes uppfostran och
vård: å Hisingen i Lundby församling hade år 1847 upprättats ett räddningsinstitut
för gossar, tillhörande Göteborgs stad; år 1851 hade anordnats
Stockholms stads uppfostringsanstalt för gossar, år 1864 Folåsa
räddningshem i Linköpings län, år 1870 J. O. Lindgrens trasskola i
Stockholm, år 1875 Fröbergska stiftelsen vid Kalmar, år 1880 Hallands
läns räddningshem å Mäshult för vanartade gossar samt år 1886 Lidköpings
räddning shem. Men ständigt nya erfarenheter visade, att dessa
åtgärder icke på långt när räckte till att motverka de förderfliga inflytelser,
hvilka af både enskilda och mera allmänt sociala missförhållanden
med hänsyn till den uppväxande ungdomen åstadkommos. I motiverna
till det lagförslag, som rörde ändring i vissa delar af strafflagen, uttalade
sig Nya Lagberedningen år 1887 med all tydlighet för den reform, som
i 1873 års ofvan omförmälda skrifvelse blifvit ifrågasatt; men den fann
omöjligt att reformen skulle kunna genomföras, förr än inom riket
förefunnes i tillräckligt antal uppfostringsanstalter för dem, hvilkas försändande
till sådana i stället för till straffanstalter kunde ifrågakomma;
och de anstalter af förstberörda slag, som inom landet funnos, egde ju icke
nog utrymme för ens sådana minderårige förbrytare, som redan enligt
5 kap. 1 § strafflagen borde kunna dömas till insättande i allmän uppfostringsanstalt.

Det insågs allt klarare att häruti förefanns den brist, på hvars
undanrödjande hvarje verklig fullföljd af den önskade reformen berodde.

Vid 1896 års Riksdag upptogs ock frågan af en motionär i första kammaren,
som hemställde att riksdagen skulle hos Kongl. Maj:t anhålla
om förslag till inrättande af allmänna uppfostringsanstalter för minderåriga
brottslingar. Samtidigt väcktes en annan motion i andra kammaren,
deruti hemställdes att riksdagen ville hos Kong!. Maj:t anhålla
om utarbetande af förslag till åtgärder för beredande af lämplig uppfostran
åt minderåriga förbrytare samt vanartade och i sedligt afseende
försummade barn. Redan dessförinnan hade fångvårdsstyrelsen i underdånig
skrifvelse af den 20 dec. 1895 tillstyrkt Kongl. Maj:t att åt
sakkunnige män lemna i uppdrag att utreda och afgifva förslag på
hvad sätt statens förpligtelse med hänsyn till vanartiga och brottsliga
men kriminelt minderåriges uppfostran bäst och ändamålsenligast måtte
kunna tillvaratagas. Och sedan Riksdagen i skrifvelse den 25 april
1896 öfverlemnat ärendet till Kongl. Maj:ts åtgärd, blef detsamma genom
beslut den 16 oktober samma år åt komiterade öfverlemnadt.

M 0 T I Y.

Den uppfattning i fråga om minderåriga förbrytares behandling,
som fått sitt uttryck i 5 kap. 1 § af vår strafflag, innebär, att så länge
en person ännu är att räkna såsom barn, bör en af honom begången
förbrytelse icke betraktas såsom yttring af en medvetet brottslig
vilja, utan fastmer såsom ett bevis derpå att barnet varit i saknad af
en uppfostran, som förmått förebygga dess fall. Bestraffning’ bör under
sådant förhållande icke ådömas den felande, utan denne i stället rättas
med lämpliga tuktomedel eller ock skiljas från hemmet för att öfverlemnas
till uppfostran af andra personer.

Vid öfvervägande af den till komiténs närmare utredning hänskjutna
fråga har komitén i främsta rummet funnit af vigt att genom
omsorgsfullt afvägda åldersbestämmelser söka angifva, emot hvilka brottslingar
åtgärder i uppfostrande syfte enligt komiténs åsigt skola eller
må kunna i stället för de allmänna straffmedlen användas.

Enligt ofvan åberopade lagrum äro, frånsedt ett undantag, som
här nedan närmare skall beröras, brottsliga gerningar, som begås af
barn under 15 år, straff lösa. Dock eger domstol efter omständigheterna
förordna om barnets agande eller insättande i allmän uppfostringsanstalt.

I detta stadgande, i hvad detsamma angår den deri såsom regel
uppstäda grundsatsen, att personer under 15 år skola vara fritagna
från bestraffning, anser sig komitén icke böra föreslå någon förändring.
Af gammalt har i vår rätt barn intill nämnda ålder ansetts i kriminelt
hänseende omyndiga; och denna bestämmelse torde med den häfd, den
sålunda eger i vår lagstiftning, väl få anses hafva vuxit in i det allmänna
rättsmedvetandet. Enligt komiténs åsigt kunna icke heller några öfvertygande
skäl anföras vare sig för ett sänkande eller för ett höjande
af denna åldersgräns för absolut straffrihet.

Mot ett sänkande af åldersgränsen talar i främsta rummet den
omständigheten, att före fyllda 15 år den minderårige icke kan anses
hafva uppnått en sådan utveckling, som bör utgöra förutsättningen för
hans straffbarhet. Härför bör nemligen fordras, icke blott att den

brottslige i allmänhet eger förmåga att bilda sig ett rätt omdöme om
sitt handlingssätt, utan derjemte att hans vilja vunnit en viss motståndskraft
mot utifrån verkande intryck. Dertill kommer, att så länge en person
ännu icke i utveckling hunnit denna ståndpunkt, måste straff, på samma
gång dess ådömande från rent rättslig synpunkt svårligen kan försvaras,
snarare verka till skada än nytta. Om ock stora svårigheter äro förenade
med att i en allmän regel angifva en viss ålder, då den minderårige
skall anses hafva uppnått en sådan mognad, torde dock för vårt
folk, jemfördt med andra, hvilka lefva under gynsammare klimatförhållanden,
i allmänhet kunna tagas för gifvet, att denna mognad icke
är vunnen förr än vid 15 år.

Äfven må framhållas, hurusom i de länder, hvarest bestraffning
kan ådömas vid en tidigare ålder, än hvad enligt vår rätt är medgifvet,
på senare tiden mer och mer visat sig benägenhet att höja åldersgränsen
för inträdande af straffbarhet till den i vår lag angifna.

Å andra sidan kan komitén icke heller förorda ett framflyttande
af den nuvarande åldersgränsen. Vid 15 år hafva personer, tillhörande de
mindre bemedlade samhällsklasserna, i regel afslutat sin skol- och konfirmationsundervisning
och trädt ut i lifvet för att förtjena sitt uppehälle. Med en
sådan sjelfständig ställning stämmer icke straffrättslig ansvarsfrihet väl
öfverens. Ett ytterligare skäl till afstyrkande af en utsträckning af
ovilkorlig straffrihet finner komitén äfven i den omständigheten, att för
närvarande, komitén veterlig!, icke något lands lagstiftning såsom en
allmän regel föreskrifvit, att minderårige skola inom en åldersgräns
utöfver uppnådda 15 år vara befriade från straff.

Såsom redan påpekats, har dock vår strafflag icke utan undantag
tillämpat den grundsats, att brottslig gerning, som föröfvats af barn
under 15 år, skall vara strafflös. Enligt 5 kapitlet 2 § strafflagen
kan nemligen under vissa förutsättningar bestraffning ådömas en
person, äfven om han vid den brottsliga gerningens föröfvande
allenast uppnått 14 år. Vilkoret härför är, att gerningen i allmänhet
skall vara belagd med dödsstraff eller straffarbete öfver två år samt
att gerningsmannen pröfvas hafva egt nog urskilning att inse gerningens
brottslighet.

Förutom den grund för detta undantagsstadgande, som af lagens
egna ord framgår, torde för detsamma äfven kunna finnas ett skäl af
rent praktisk beskaffenhet. Då nemligen 1864 års strafflag gjorde
verkställigheten af ett af domstol meddeladt förordnande om minderårigs
insättande i uppfostringsanstalt beroende af den tillfälliga omständigheten
af tillgång till sådan anstalt, förefans onekligen anledning att i

de fall, då den unge brottslingen stode den kriminel;! myndighetsåldern
nära och han dessutom i högre grad förbrutit sig emot strafflagen,
emot honom tillämpa bestraffningsåtgärder, enär han eljest skulle gå
fri från hvarje påföljd.

Då komitens förslag till lydelse af 1 § i 5 kap. strafflagen är
bygdt på den grundsatsen, att domstols förordnande om minderårigs
insättande i uppfostringsanstalt ovilkorligen skall gå i fullbordan, kan
från komiténs ståndpunkt nu berörda skäl icke vidare tillerkännas betydelse
för ett bibehållande af ifrågavarande lagrum. Men äfven mot
de förutsättningar, af hvilka lagrummets tillämpning gjorts beroende,
synas komitén afsevärda erinringar kunna framställas.

För straffbarhet bör, såsom komitén ofvan antydt, förutsättas en
viss allmän mognad i omdöme och sjelfständighet i vilja hos gerningsmannen
och icke blott en hos honom förefintlig förmåga af uppfattning
i ett visst, särskildt angifvet hänseende. En dylik mognad och sjelfständighet
antager vår lag ett barn hafva vunnit först vid fylda 15
års ålder, och en tidigare mognad kan ingalunda anses vara ådagalagd
derigenom att barnet föröfvat vissa gröfre brott, äfven om det pröfvas
hafva egt urskilning nog att inse det brottsliga i den föröfvade
gerningen.

Barnets handlingar äro nemligen synnerligen ofta bestämda af rent
tillfälliga intryck, hvarför det äfven kan komma att begå till och med
grofva brott af bevekelsegrunder, som aldrig skulle inverkat å den fullvuxne,
och hvilka icke kunna tillskrifvas ett medvetet brottsligt uppsåt.
De angifna förutsättningarna, att gerningsmannen egt den urskilning,
att han förmått inse gerningens brottslighet, och att brottet varit af
synnerligen grof beskaffenhet, utgöra således enligt komiténs åsigt icke
säkerhet, för att straff jemlikt ifrågavarande lagrum kommer att ådömas
endast mera utvecklade eller grofva brottslingar mellan 14 och 15 år.
Med tillämpning af detsamma kan straff komma att drabba äfven dem,
som ännu i det hela qvarstå på barnets ståndpunkt och mera af tillfälligt
infall och brist på fasthet i viljan än af verklig inre brottslighet
begått en förbrytelse.

Så länge dessutom en person kan anses mottaglig för en uppfostrande
behandling — och detta gäller äfven en brådmoget utvecklad
och djupare förderfvad 14-åring — måste en dylik behandling vida
mer vara egnad att varaktigt inverka å brottslingen än undergående
af bestraffning; synnerligen om denna bestraffning i de allra flesta
fallen skulle befinnas för ett barn olämplig eller ock af ringa verkan.

Och att detta är fallet med den bestraffning, som enligt 5 kap. 2 §
kan förekomma, torde vid granskning af paragrafen framgå.

Enligt den i lagrummet faststälda straffskalan utgöres det svåraste
straff, som får ådömas, i allmänhet af två års straffarbete samt endast i
den sällan förekommande händelsen, att dödsstraff kunnat följa å den
brottsliga gerningen, af sådant arbete i fyra år, hvaremot i begge fallen
straffminimum kan nedgå till det lägsta i vår lag tillåtna straff eller 5
kronors böter.

Att en längre tids ensamhetsfängelse för en fjortonåring måste
för hans utveckling vara i högsta måtto skadlig, är så uppenbart, att
man kan antaga, att domstolen på grund af brottslingens minderårighet
vanligen kommer att i sitt domslut stanna vid ett kortare frihetsstraff
eller vid böter. Men äfven det korta frihetsstraffet är, såsom komitén
längre fram i sitt betänkande får närmare utveckla, i hög grad olämpligt
för den unge förbrytaren, och bötesstraffet, hvilket, der barnets föräldrar
eller målsmän ej förmå gälda böterna, öfvergår till sådant frihetsstraff,
faller under samma förkastelsedom.

Med afseende å det låga straffmått®), som kan för ifrågavarande
grofva brott ådömas en 14-åring, synes stadgandet icke heller ur
synpunkten af den allmänna rättskänslans kraf kunna tillmätas någon
synnerlig betydelse. Derest åter, såsom komitén vill föreslå, uppfostringsåtgärder
i stället för straff mot de i förevarande paragraf åsyftade
personer blefve tillämpade, komme, efter hvad man bör kunna
antaga, uti nu ifrågavarande fall domstolarne i regel att förordna om
deras insättande i uppfostringsanstalt. I denna skulle de enligt komiténs
förslag kunna i fall af behof qvarhållas intill uppnådda 20 år, och
i hvarje händelse skulle minst två år förflyta, innan anstaltens styrelse
egde rättighet att utskrifva dem. De väckelser till en bättre lifsrigtning,
som den brottslige under denna jemförelsevis långa tid kan
erhålla, torde i förening med den utbildning i nyttigt arbete, hvartill
tillfälle gifves inom en uppfostringsanstalt, vara en säkrare borgen för
hans återvinnande åt ett lagbundet lif än undergåendet af ett böteseller
kortvarigare frihets-straff.

Särskilt torde det böra framhållas, hurusom komiténs förslag upptager
skilda slag af uppfostringsanstalter, strängare och mildare, samt
innehåller bestämmelse, att barn från 12 intill fyllda 15 år, hvilka genom
gröfre brott eller annorledes ådagalagt högre grad af sedligt förderf,
kunna öfverlemnas till en anstalt af förstnämnda slag. I denna skulle *)

*) Enligt ett i Holms Juridiska Arkiv (Årgång 1891 sid. 11) refereradt rättsfall hafva böter
ådömts såsom påföljd för mordbrand, föröfvad af en person mellan 14—16 år.

råda en strängare disciplin och en mera genomförd separation mellan
derstädes intagna elever än förhållandet i anstalter af det mildare slaget.
Härigenom är sörjdt för att, derest mera brådmoget utvecklade och i
högre grad förderfvade personer insättas i en anstalt, de komma att
stå under en tillbörligt sträng tukt och uppsigt samt förhindras att å
sina kamrater utöfva ett skadligt inflytande. I sin mån torde äfven detta
bidraga att minska de betänkligheter, som måhända kunna hysas mot
komiténs förslag, att ifrågavarande paragraf måtte ur strafflagen helt
och hållet utgå.

Slutligen vill komitén erinra derom, att enligt den finska strafflagen
af år 1889 straffbarhet under intet förhållande inträder förr än vid den
minderåriges uppnådda 15 år; och har, efter hvad komitén inhemtat, under
den tid, lagen tillämpats, icke någon framställning blifvit gjord om
ändring härutinnan. Vidare har äfven den i Danmark tillsatta, i framställningen
af den utländska rätten omförmälda komité i sitt år 1895 afgifna
betänkande utan meningsskiljaktighet förordat införandet af enahanda
bestämmelse.

På samma gång komitén på de skäl, nu blifvit anförda, finner straffbarhet
böra utan undantag inträda först vid fylda 15 år, håller komitén
före, att möjlighet bör beredas att mot personer, som vid föröfvande!
af en brottslig gerning väl öfverskridit denna gräns för absolut
straffrihet men dock ännu på grund af försenad utveckling, försummad
uppfostran eller ogynsamma omständigheter i öfrigt befinna sig på ett
barns ståndpunkt, kunna använda samma uppfostringsmedel som emot
minderårige under 15 år.

I sådant syfte har komitén föreslagit en öfvergångsperiod, under
hvilken visserligen i regel bestraffning inträder, men hvarunder domaren
är berättigad att med hänsyn till den mindre grad af utveckling, den
tilltalade hunnit, utbyta det straff, han borde undergå, mot en uppfostringsåtgärd.
Denna öfvergångsperiod anser komitén kunna bestämmas
till åldern mellan 15 och 18 år, eller samma åldersperiod, under
hvilken, jemlikt 5 kap. 3 § strafflagen, straffnedsättning är medgifven.

Ytterligare stöd för utbytet af straff mot uppfostringsåtgärd har
komitén funnit i olämpligheten af de straff, som af domstolarne hos oss
i allmänhet pläga ådömas yngre brottslingar. Då gerningsmannens
ungdom i regel betraktas såsom förmildrande omständighet, lyder domen
oftast på böter eller kortvarigt fängelse, och i de flesta fallen
aftjenas böterna med några få dagars eller veckors fängelse.

Det kortvariga fängelsestraffet har emellertid visat sig synnerligen
otillfredsställande i den form, hvari det nu tillämpas; och den allmänna

meningen synes allt starkare uttala sig emot detsamma. Man anmärker
med skäl, att det icke innebär något känbart strafflidande, att det
icke verkar tillräckligt afskräckande och att det icke lemnar tillfälle
att inverka varaktigt förbättrande på brottslingen.

Någon djupare känsla af skam öfver att hafva ådragit sig fängelsestraffet
torde icke heller hos den brottslige kunna väckas, då han funnit
straffet lindrigare, än han väntat, och han ofta nog lärer vara i stånd
att efter frigifningen bibringa äfven andra samma uppfattning om
straffets lindrighet, han sjelf eger. Till förringande af skammen bidrager
ock, hvad särskilt angår förvandlingsstraffet för böter, att detta
straff på enahanda sätt tillämpas mot dem, som blifvit för brott dömde,
samt mot dem, som endast för åsidosättande af någon ordningsföreskrift
eller, såsom numera allt oftare är händelsen, för försummadt iakttagande
af de anmälningsskyldigheter, som åligga rikets värnpligtiga ungdom,
gjort sig förfallna till böter men eljest i sedligt hänseende äro oförvitliga.

Svårigheten för fångvården att under ett kortvarigt fängelsestraff
kunna uppfostrande inverka på den unge brottslingen bekräftas äfven
af åtskilliga uti Kongl. Fångvårdsstyrelsens embetsberättelser för de
senare åren offentliggjorda utdrag ur fängelsepredikanternas redogörelser
för deras verksamhet. Så godt som från alla håll mötes man
nemligen här af klagan öfver magtlösheten eller skadligheten af ifrågavarande
straffmedel, och särskildt betona flera af dessa uttalanden uttryckligen
det korta fängelsestraffets förderfliga inflytande på den unge brottslingen.
Erinras må vidare, att medan således detta straff å den dömde
hvarken utöfvar ett afskräckande eller ett uppfostrande inflytande,
allmänheten ofta bildar sig ett alltför strängt omdöme om den deraf
drabbade, hvarigenom utsigterna att efter frigifvandet erhålla arbetsanställning
för honom försvåras. Under alla förhållanden torde en tidig
bekantskap med fängelset, synnerligen derest strafftiden är kort, lätt
nog för den i uppväxtåren stadde medföra ett förderfligt inflytande på
rigtningen af hela hans kommande lif.

Obestridligt torde äfven vara, att allt, hvad som kan anmärkas emot
dessa straff, gäller i högre grad, ju yngre den straffade är, och likaså
synes uppenbart, att den skärpning deraf, som måhända kunde göras
genom återinförande af vatten- och brödstraffet eller genom andra bestämmelser
för fängelsestraffets verkställande, icke lämpar sig för de
här åsyftade minderårige, hvilka förutsättas vara så litet utvecklade,
att de i fråga om tillräknelighet för det begångna brottet kunna likställas
med barn under 15 år.

Beträffande särskild! bötesstraffet, kan väl dess olämplighet för yngre
brottslingar sägas ligga i öppen dag. Endast undantagsvis förfoga de öfver
någon utmätningsbar tillgång, hvarför antingen tungan af bötesbeloppets
erläggande drabbar deras föräldrar eller målsmän, i hvilket fall
brottslingen i verkligheten blir utan straff, eller också — hvilket väl
merendels torde vara händelsen — förvandlas böterna till ett kortvarigt
fängelsestraff.

Särskild anledning till oro ingifver det förhållandet, att, efter hvad
tillgängliga statistiska uppgifter utvisa, tillämpningen af dessa straff på
senare åren högst betydligt ökats. Sålunda utgjorde antalet af de under
år 1891 till rikets straffanstalter nykomna personer, som ådömts fängelsestraff
i en till och med sex månader, allenast 781, medan motsvarande
siffra för år 1896 var 912.“) Hvad beträffar till böter sakfälde,
har icke blott antalet af dessa vuxit, utan aftjenande! af ådömda böter
genom undergående af förvandlingsstraff synes äfven blifva allt allmännare.
År 1883, eller det år, som närmast föregick vatten- och
brödstraffets afskaffande, uppgick antalet bötesfångar till 10,047, hvaremot
det under år 1896 hade stigit till ej mindre än 16,455. Under
tioårsperioden 1874—1883 utgjorde årliga medeltalet af bötesfångarne
9,362, men under åren 1887—1896 ej mindre än 14,845. Det bör
ock anmärkas, att denna stegring temligen jemnt fortgått; sålunda är
t. ex. antalet bötesfångar under åren 1892—1896 betydligt högre än
under den närmast föregående femårsperioden*) **), och hitintills har det
sista året, från hvilket uppgifter föreligga, eller år 1896, äfven haft
den högsta siffran att uppvisa.***)

Oberoende af frågan, hvilka förändringar lämpligen böra vidtagas
i den egentliga strafflagstiftningen i syfte att söka motverka ifrågavarande
straffarters mindre gynsamma inflytande, skulle enligt komiténs
åsigt en högst välbehöflig inskränkning i deras användande emot yngre
brottslingar vinnas, derest, beträffande dessa, domstol erhölle rättighet
att förordna, att i stället för straff skulle å dem kunna tillämpas någon
af de i 5 kap. 1 § omförmälda påföljder. Af dessa påföljder har det
synts komitén, som om aga lämpligen skulle kunna träda i stället för
ådömdt bötesstraff. På grund af obetydligheten af de förseelser, som

*) Då fängelsestraffets användning betydligt utsträcktes genom de förändringar i straff lagen, som
år 1890 vidtogos, har det icke synts lämpligt att anföra några siffror från tiden före år 1891.

**) 15,495 i medeltal mot 14495 under åren 1887—1891. o _ 0

***) Äfven relativt har en stark stegring af bötesfångar egt rum; sålunda utgjorde under aren
1879—1883 antalet af dem, som undergingo förvandlingsstraff, 18,6 % af hela antalet under samma
tid till böter dömde; för åren 1887—1891 är motsvarande siffra 25,5 % samt för den senaste femårsperioden
25,6 %.

vanligen medföra detta straff, torde icke sällan undergående af kroppsaga
vara till fyllest för att på samma gång straffa och rätta den felande.
Då det dock bör anses mindre tjenlig! att använda aga å unga
qvinnor af denna ålder, har komitén inskränkt domstolens rättighet att
utbyta straff mot aga till de fall, då brottslingen är af mankön.

Då komiténs förslag allenast åsyftar att utsträcka agans användning
såsom uppfostringsmedel till ytterligare några åldersklasser utöfver
dem, inom hvilka densamma sedan gammalt varit medgifven,
får agan i detta fall karakteren af en åtgärd i uppfostrande sjette,
hvilken tillämpas å personer, som, om än hunna öfver den absoluta
straffrihetsgränsen, likväl icke ännu kunna anses hafva öfverskridit
den ålder, då kroppslig tuktan kan utöfva en nyttig verkan. Till
bevis att äfven utomlands man funnit lämpligt att emot brottslingar af
förenämnda ålder använda kroppsaga, må nämnas, att i vårt grannland
Danmark ådömandet häraf är i gällande lag medgifvet såsom påföljd
för gerningar, föröfvade af manspersoner under 18 år, äfvensom att
enligt ofvanberörda år 1895 i Danmark afgifna förslag till lag om
straff för unga förbrytare aga skall såsom påföljd för förbrytelser, som
vittna om särskild råhet, kunna ådömas personer under 21 år.

Ehuruväl aga företrädesvis torde vara ett lämpligt korrektionsmedel
emot personer, som gjort sig skyldiga till förbrytelser af nyssnämnda
beskaffenhet, har någon särskild härå syftande bestämmelse icke
ansetts böra inflyta i sjelfva lagtexten. Ej heller har, då det ligger i
sakens natur, att aga bör anlitas, der den ur uppfostrans synpunkt finnes
af omständigheterna påkallad, någon anvisning derutöfver i lagförslaget
gifvits domaren för bedömande, när bötesstraff bor utbytas mot aga.
Tydligt är ock, att fall kunna förekomma, då det med hänsyn till förbrytelsens
beskaffenhet, böternas belopp eller personen i fråga skulle vara
mindre lämpligt att tillgripa ifrågavarande tuktomedel. Bedömandet
häraf har komitén emellertid ansett böra med fullt förtroende öfverlemnas
till domaren.

Komitén har väl ansett det kunna allvarligen tagas i öfvervägande,
huruvida icke aga äfven för personer öfver 18 år lämpligen borde
användas såsom påföljd för ringare brott. För sin del har komitén
dock icke funnit sig böra ingå i en närmare pröfning häraf, enär komitén
icke ansett det ligga inom gränserna för sin befogenhet att föreslå
någon förändring i de bestämmelser i strafflagen, som äro afsedda att
tillämpas på brottslingar, som enligt gällande lag i kriminelt hänseende
äro att betrakta såsom fullt myndiga. Äfven har komitén, såsom redan
omnämnts, funnit lämpligt, att den öfvergångsperiod, då utbytande af

straff emot uppfostringsåtgärder bör kunna förekomma, sammanfölle
med den, då enligt strafflagens föreskrifter brottslingens ungdom betraktas
såsom en straffmildrande grund.

Likasom komitén beträffande förbrytare mellan 15 och 18 år ansett
undergående af bötesstraff kunna i vissa fall lämpligen utbytas mot aga,
har den med tillämpande af enahanda grundsatser föreslagit, att domstol
skulle ega befogenhet att förordna, att, derest en person i nämnda
ålder begått brott, för hvilket han dömes till fängelse i högst sex månader,
den brottslige skall i stället för att aftjena straffet insättas i
uppfostringsanstalt. Komitén har dock icke i fråga om meddelande af
ett förordnande'' härom ansett domstol böra ega lika fria händer som
beträffande bötesstraffets utbytande mot aga. Ett nödvändigt vilkor
för att verkligen den unge brottslingens insättande i uppfostringsanstalt
länder honom till nytta, är nemligen, att han med hänsyn till utvecklingen
af sina sjäisförmögenheter ännu kan anses mottaglig för
den uppfostran, som kan beredas honom uti ifrågavarande anstalter.
I annat fall bör han så mycket mindre öfverlemnas till en uppfostringsanstalt,
som man ock kan att befara, att han skulle på öfriga derstädes
intagna minderårige kunna utöfva ett skadligt inflytande. Till förekommande
häraf har komitén ansett nödigt att i lagförslaget föreskrifva,
att domstol eger att meddela ett sådant förordnande, hvarom nu är fråga,
endast för så vidt den brottsliges »sinnesbeskaffenhet och förståndsutveckling»
pröfvas dertill föranleda, eller med andra ord, derest den brottslige
såväl i sedligt och intellektuelt hänseende befinnes ännu vara så outvecklad,
att man med skäl kan antaga, att han genom uppfostran må
kunna rättas.

Af det ofvan anförda torde äfven framgå, att komitén lägger synnerligen
stor vigt på att pröfningen af den tilltalades utveckling verkställes
med så mycken omsorg som möjligt, och att förordnande om
insättande i uppfostringsanstalt icke meddelas i andra fall än då man
verkligen kan vänta, att denna åtgärd skall medföra åsyftad verkan.

De upplysningar, som kunna inhemtas om den tilltalades lefnadsförhållanden
och föregående vandel, i förening med hvad brottets beskaffenhet
gifver vid handen, torde vara egnade att bibringa domstolen
en god vägledning för dess omdöme. Men äfven brottslingens ålder måste
vid bedömandet tillmätas stor betydelse. Ju högre denna är, desto
mindre är sannolikheten, att den behandling, som kan komma honom
till del i en uppfostringsanstalt, länder honom till nytta; och särskilt
torde det endast sällan finnas lämpligt, att personer, hvilka
öfverskridit 17 år, insättas i en uppfostringsanstalt. Att komitén,

ehuru medveten härom, icke tvekat att ända intill brottslingens
fyllda 18 år medgifva domstol rättighet att härom förordna, har
dels berott på komiténs önskan att undvika införandet i lagen af en
särskild åldersgräns för detta fall, dels ock på komiténs öfvertygelse,
att i det bedömande af den tilltalades mognad, som är ålagd domaren,
ligger ett fullt säkert skydd emot en för vidsträckt tillämpning af
lagrummet.

Vidare har komitén ansett sig böra inskränka domstolens rätt att meddela
ett förordnande om insättande i uppfostringsanstalt till de fall, då det
straff, den brottslige ådragit sig, uppgår till högst sex månaders fängelse.
Någon inre i sakens natur liggande orsak härtill förefinnes dock icke.
Tvärtom borde, derest frågan endast ses ur rent teoretisk synpunkt,
denna begränsning böra betydligt vidgas, så framt den icke alldeles
borde bortfalla. Pröfvas det nemligen, att den brottslige, i trots deraf
att han öfverskridit den absoluta straffrihetsgränsen, ännu icke kan anses
hafva vunnit den sedliga och intellektuela mognad, som bör för
straffbarhet förutsättas, synes billigheten kräfva, att han under alla förhållanden
i straffrättsligt hänseende behandlas lika med minderårige
under 15 år. När komitén det oaktadt uppstält nyssnämnda vilkor, har
detta berott af hänsyn till de kostnader, en vidsträcktare tillämpning
af utbyte af straff mot insättande i anstalt skulle medföra. I alla händelser
synes det komitén åtminstone icke för närvarande böra ifrågasättas
att utsträcka sådant utbyte längre, än komiténs förslag innehåller.

Slutligen må anmärkas, att den af komitén föreslagna bestämmelsen,
enligt hvilken personer intill 18 år skulle kunna insättas i uppfostringsanstalt,
ingalunda kan anses innebära en fullkomlig nyhet. Såsom framgår
af 1873 års Riksdags till Konungen aflåtna skrifvelse angående
vissa ändringar i strafflagen, för hvilken skrifvelses innehåll en redogörelse
lemnats i den historiska framställningen öfver den svenska rättens
utveckling, har Riksdagen redan en gång förklarat sig villig att
biträda ett förslag härom. Jemväl Nya Lagberedningen har, såsom
likaledes i nämnda framställning påpekats, hyllat samma uppfattning
som Riksdagen. Hvad utlandet beträffar, är i Tyskland och Belgien
— hvarest dock den minderårige bör kunna förutsättas tidigare än i
vårt land uppnå en mognad, som gör honom mindre lämplig för en uppfostrande
behandling — rättigheten att förordna om brottslingars insättande
i anstalt likväl utsträckt ända tills de fyllt 18 år. Vidare föreligga
såväl i Danmark som i Schweiz lagförslag af enahanda innehåll.

I sammanhang med nu omhandlade förslag om utbyte af böter mot
aga och fängelse mot insättande i allmän uppfostringsanstalt har komitén

till öfvervägande förehaft frågan om berättigande för domstol att, der så
finnes skäligt, förordna om agas förenande med fängelse, när detta straff
för vissa våldsgerningar ådöines ynglingar mellan 15 och 18 år.

Om ock komitén med afseende å den brottsliges ungdom ansett
aga äfven i förening med fängelse kunna i ofvan förutsatta fall betraktas
såsom hufvudsakligen ett uppfostringsmedel och således funnit sig
befogad att ur sådan synpunkt behandla frågan, har komitén, enär föreningen
af aga med frihetsstraff kan sägas utgöra en ny, för vår strafflagstiftning
främmande straffart, likväl känt sig förhindrad att afgifva
förslag till lagstiftning i ämnet.

Med anledning emellertid af den från allmänhetens sida allt kraftigare
framstälda fordran, att vissa om råhet och trots vittnande våldsbragder,
till hvilka ynglingar, särskild! i städerna men jemväl å lands-,
bygden, under den senare tiden ofta nog gjort sig skyldiga, måtte, så
vidt möjligt är, stäfjas, vill komitén, som icke vågar förlita sig på att
ett utbyte af aga mot böter, som för dylika våldsgerningar kunna ådömas,
skall för dessas stäfjande göra till fyllest, icke underlåta att uttala
sin öfvertygelse om behofvet af det kortvariga fängelsets skärpande
genom tillagd aga i nu berörda fall.

I fråga om behörigt verkställande af domstols förordnande om en
minderårigs agande eller insättande i uppfostringsanstalt saknar vår
lag för närvarande betryggande föreskrifter, hvadan ock komitén såsom
eu af sina hufvuduppgifter ansett afhjelpandet af denna brist.

Hvad tilldelandet af ådömd aga beträffar, bortföll med den nuvarande
strafflagens antagande missgerningsbalkens föreskrift, att agan
skulle gifvas den brottslige i närvaro af lands- eller stadsbetjent.
I stället trädde bestämmelsen i 1 § af strafflagens femte kapitel,
att barnet skulle af föräldrar eller annan, under hvars vård och
lydnad det står, med aga hemma i huset rättas. Hvarje stadgande
om rättighet för vederbörande myndighet att öfvervaka verkställandet
af den ådömda påföljden saknas; och uttryckligen har äfven, sedan en
underrätt förordnat om åtskilliga tilltalade minderåriges agande samt i
sammanhang dermed föreskrifvit, att vederbörande polisman skulle
närvara och tillse, det agan behörigen utdelades, Högsta Domstolen
genom utslag den 14 December 1875 förklarat, att underrätten saknat
befogenhet att meddela sådan föreskrift. Genom ett annat Högsta
Domstolens utslag af den 12 Januari 1891 har vidare ett af underrätt
fattadt beslut om en minderårigs agande förklarats hafva förfallit,

pnär den sakfälde vid tiden för afkunnandet af Högsta Domstolens
utslag uppnått 15 år. Agans verkställande kan således ofta nog
genom en kort tidsutdrägt förekommas och är i öfrigt beroende
af föräldrarnas goda vilja, så att i alla de fall, då dessa af liknöjdhet
eller klemighet underlåta att tilldela barnet den föreskrifna agan, varder
förordnandet härom betydelselöst. Faran häraf är så mycket större,
som i regel de barn, hvilka gjort sig skyldiga till öfverträdande
af strafflagen, äro komna från dåliga hem, hvarest föräldravården är
slapp och ingen verklig omsorg att hejda barnets sedliga förfall är
att påräkna.

Hvad åter angår saknaden af visshet derom, att ett af domstol
meddeladt förordnande om minderårigs insättande i allmän uppfostringsanstalt
bringas till verkställighet, är orsaken härtill att finna i det förhållande,
att lagen sjelf gjort förordnandets verkställande beroende
deraf att tillgång till dylika anstalter förefinnes. Då från statsmagternas
sida icke någon åtgärd vidtagits för upprättande af de för ändamålet
nödiga anstalterna, har man för fyllandet af detta vigtiga samhällsbehof
således varit hänvisad till den enskilda eller kommunala
offervilligheten. Ehuruväl i riket icke ringa uppoffringar gjorts för
beredande af vård och uppfostran åt brottslig eller vanartad ungdom,
har dock sedan längre tid tillbaka antalet af befintliga uppfostringsanstalter
visat sig otillräckligt att motsvara det starkt växande behofvet.
Ett ej ovanligt förhållande är, att en minderårig förbrytare, hvilken af
domstol förklarats skola intagas i sådan anstalt, under flera månader
eller år fatt afvakta utslagets verkställande, ja, ofta händer, att plats
icke hinner beredas, förrän den dömde redan nått den ålder, att han
icke längre lämpligen kan intagas i anstalt.

Då således, som man finner, all egentlig säkerhet saknas, för att
aga, hvarom domstol förordnat, behörigen utdelas, samt jemväl förordnande
om insättande i uppfostringsanstalt ofta visar sig omöjligt
att verkställa, kan det icke förvåna, att åklagare, efter hvad de sjelfva
uppgifva, mången gång underlåta att beifra af minderåriga begångna
förbrytelser, då de tro sig kunna antaga, att, äfven om domstol dömer
den brottslige till påföljd jemlikt 5 kap. 1 § strafflagen, utslaget likvisst
icke kommer att gå i fullbordan. Uppenbarligen måste det medföra
i hög grad skadliga följder, derest den minderårige sjelf kommer
till erfarenhet om lagens magtlöshet emot honom; den fruktan, han
ditintills kan hafva hyst för samhällets bestraffningsrätt, försvinner och
lemnar i stället rum för medvetenhet att kunna så godt som opåtaldt
göra sig skyldig till brott och lagöfverträdelser.

Behofvet af en mera effektiv lagstiftning å ifrågavarande område
gör sig således känbart gällande. Beträffande aga, kan en mera betryggande
ordning för verkställighet af domstols beslut härom utan större
svårighet vinnas genom förändrade föreskrifter rörande sättet för agans
utdelande. En redogörelse för dessa bestämmelser torde dock lämpligen
kunna anstå till framställningen af motiven för den föreslagna
lagen angående verkställighet af domstols förordnande om aga eller
om insättande i allmän uppfostringsanstalt, uti hvilken lag, såsom
namnet angifver, ifrågavarande bestämmelser upptagits.

Deremot kräfver åstadkommandet af säkerhet, för att domstols förordnande
om minderårigs insättande i uppfostringsanstalt i hvarje fall
må kunna gå i fullbordan, en anordning af den omfattande betydelse, att
något derom redan i detta sammanhang torde böra framhållas. En
verklig säkerhet uti angifna hänseende synes nemligen komitén icke
kunna vinnas, med mindre än att staten åtager sig att. sörja för upprättandet
af erforderliga uppfostringsanstalter, i den mån behofvet häraf icke
kan afhjelpas genom enskilda personers eller kommuners försorg. Till ett
sådant åtagande bör staten så mycket mera känna sig förpligtad, som
det svårligen torde kunna förnekas, att fyllandet af ifrågavarande behof
är en skyldighet, som tillkommer staten i dess egenskap af rättsordningens
högsta vårdare. Denna uppfattning har äfven delats af riksdagen,
och komitén torde icke kunna bättre utveckla skälen för sin åsigt än
genom ett åberopande af hvad 1896 års Riksdag i den skrifvelse till
Konungen, hvari Riksdagen anhöll om utarbetande af förslag om åtgärder
för beredande af lämplig uppfostran för, bland andra, minderårige
förbrytare, härom yttrar. »Då strafflagen uttryckligen» — säges det i
nämnda skrifvelse — »gifver domaren anvisning på att insätta den
unge brottslingen i allmän uppfostringsanstalt i stället för att låta
honom betunga statens fångvård, så synes det ock vara statens oafvisliga
pligt att ej lemna åt den enskilda välgörenheten att afgöra, huruvida
lagens anvisning skall kunna följas eller förvandlas till en
död bokstaf.»

Det är denna åskådning, som ligger till grund för det förslag till
lag angående tvångsuppfostran på grund af domstols förordnande, som
af komitén utarbetats. Angående storleken af de kraf, denna lag för
sitt genomförande ställer på statskassan äfvensom angående ifrågavarande
anstalters organisation samt grunderna för deras verksamhet,
skall komitén längre fram yttra sig.

Utom ofvan afhandlade frågor har komitén vidare öfverväga huruvida
och i hvilken mån särskilda föreskrifter kunde tartvas dels för
handläggningen och afgörandet af brottmål rörande minderårige, dels
ock för sådana måls Överklagande hos högre instans. På senare tider
hafva i utlandet förslag framstälts och, hvad Norge beträffar, äfven
genomförts, genom hvilka handläggningen och beslutanderätten uti
ifrågavarande brottmål öfverflyttats från de ordinarie domstolarne till
vissa, för ändamålet särskildt sammansatta myndigheter. Såsom i redogörelsen
för den utländska rätten närmare utvecklats, tillkommer det
enligt den norska lagen af år 1896 angående försummade barn de s. k.
Vsergeraaden, hvilka bestå af ortens domare och prest samt vissa af
kommunen utsedda män och qvinnor, att besluta rörande samtliga .de
mått och steg, som emot såväl brottsliga som vanartade eller i sedligt
afseende försummade barn kunna erfordras. Vidare i har det danska
komitébetänkandet af år 1895 föreslagits införandet af en i det hela
härmed öfverensstämmande anordning.

Utan tvifvel medför den s. k. Vsergeraadsinstitutionen i vissa hänseenden
afsevärda fördelar. Redan det förhållandet, att uppsigten ej
mindre öfver brottsliga än öfver vanartade eller i sedligt afseende försummade
barn är anförtrodd åt samma myndighet, innebär en fordel,
enär det i sjelfva verket icke finnes någon väsentlig åtskilnad emellan
groft vanartade och brottsliga minderårige, samt till följd häraf de åtgärder,
som emot dem böra vidtagas, i båda fallen äro af likartad beskaffenhet
och böra bestämmas efter likartad pröfning. Då vidare vid
afgörandet af den lagliga påföljd, som bör drabba minderåriga förbrytare,
fastställandet af den brottsliga handlingens juridiska beskaffenhet
i allmänhet är af mera underordnad vigt, men deremot utrönandet af
de unges lefnadsomständigheter, föregående uppförande, föräldrarnas
vandel och lifsvilkor m. in. af så mycket större, är det gifvet, att
eu nämnd, hvarest utom ortens domare särskilda med hänsyn till deras
personkännedom eller intresse för barnavård utsedda personer ega säte
och stämma, kan anses hafva större förutsättningar för fattande af
lämpliga beslut än en domstol, sammansatt enbart af jurister, såsom
förhållandet i vårt land är med de stadsdomstolar, hvarest dylika mål
företrädesvis pläga förekomma. Äfven måste det medgifvas, att den
omständigheten, att barnet befrias från att offentligen framträda inför
allmän domstol, utgör ett synnerligen beaktansvärdt företräde, enär
barnets tidiga utsättande härför i regel medför icke ringa fara för
dess sedliga utveckling. Vaergeraadets sammansättning förlänar deremot
detsamma karakteren af eu visserligen sträng, men på samma

gång faderlig myndighet, hvarjemte förhandlingarnas förande inför slutna
dörrar skyddar barnet för eu skadlig beröring med offentligheten. Mera
obundet af strängt juridiska former, eger Vsergeraadet äfven möjlighet
att handla med den snabbhet, som särskildt på detta område är af
vigt, derest barnets förderf i tid skall kunna hejdas.

Då likväl i vårt land liksom ock i öfriga länder, utom Norge,
brottmål äfven mot minderårige anhängiggöras vid landets domstolar
samt ett öfverlemnande af dylika mål till en kommunalt sammansatt
nämnd, med hvilken ett s. k. Vasrgeraad närmast är att förlikna, icke
står tillsammans med den hos oss häfdvunna rättsordningen, har
komitén icke ansett sig böra ifrågasätta införandet af en ny institution
för handläggning af dessa brottmål. Huru stora klagomålen på
senaste tiden än må hafva varit öfver lagskipningens oförmåga att
hämma den tilltagande brottsligheten bland det uppväxande slägtet,
har dock skulden härför tillagis icke de lagtillämpande myndigheterna
utan allenast bristfälligheten i lagens egna bestämmelser. Något behof
af en förändring i angifna hänseende torde knappast hafva visat sig.

Utan att således vilja ifrågasätta några mera genomgripande förändringar
har komitén emellertid sökt att undanröja eller förringa betydelsen
af flere af de anmärkningar, som kunna med skäl framställas emot
den nuvarande ordningen för ifrågavarande brottmåls behandling. Redan
ofvan har framhållits, hurusom barnets offentliga framträdande inför
rätta är förenadt med betydande olägenheter samt faror för dess utveckling.
Den hos det ännu icke djupare förderfvade barnet naturliga
känslan äf ånger hålles tillbaka, då rättegången öfver det timade
brottet föres i närvaro af en talrik skara, inför hvilken barnet ofta nog
anser det såsom prof på manhaftighet att ådagalägga ett spotskt och
trotsigt uppförande. Genom tidningarnas omnämnande af rättegångsförhandlingarna
förvärfvar den tilltalade inom sin krets af jemnåriga
en viss ryktbarhet, hvilken outvecklade sinnen lätt nog uppfatta som
ett slags företräde. Slutligen kan äfven barnets hederskänsla slappas,
derest det offentligen varit nödsakadt att vidgå sin brottslighet. Till förekommande
af dessa faror har komitén ock ansett sig för ifrågavarande
brottmåls behandling böra föreslå ett undantag från den eljest i vår rätt
genomförda principen om offentlighet vid underdomstolar.

I öfrigt afse de särskilda föreskrifter, komitén föreslagit för handläggningen
af brottmål rörande minderårige, hufvudsakligen att befordra
skyndsamhet vid afgörandet. Det är nemligen af stor vigt, att de
åtgärder, som kunna vidtagas emot minderåriga förbrytare, så snabbt
som möjligt följa å den brottsliga gerningen, enär eljest ändamålet med

100

statens ingripande, hvilket just afser att i tid hejda det ådagalagda
förderfvet, lätteligen kan förfelas. Särskild! hvad aga beträffar, beror
den verkan, som deraf kan förväntas, i väsentlig mån derpå att
den felande vid agans undfående sjelf har den begångna förseelsen i
friskt minne och således otvunget förbinder det undergångna kroppsliga
lidandet med den handling, hvartill han gjort sig skyldig, något,
som för honom blir svårare, ju längre agan uppskjutes.

Komitén har under öfvertygelse, att den nuvarande rättsordningen
i berörda hänseende kan medföra icke ringa olägenheter, till
pröfning upptagit, huruvida det icke vore möjligt att åstadkomma ett
snabbare verkställande af brottmåls utslag rörande minderårige, derigenom
att antingen rättigheten att häröfver anföra besvär i någon
mån inskränktes eller också den beslutade åtgärden ginge i fullbordan
utan hinder af målets fullföljande till högre rätt.

Hvad beträffar förstnämnda utväg, är det likväl påtagligt, att
denna icke lämpligen kan anbefallas, när fråga är om ett så vigtigt
utslag som eif förordnande om minderårigs insättande i uppfostringsanstalt.
Det kan nemligen icke vara befogad! att göra någon äfven den
ringaste inskränkning i föräldrarnas rättighet att klaga öfver ett förordnande,
som innebär ingenting mindre, än att uppsigten öfver deras
barn beröfvas dem samt att vården om dessas uppfostran anförtros åt
andra personer.

Deremot kan det synas, som skulle mindre betänkligheter möta,
derest beträffande förordnande om aga rättigheten att häröfver hos
Konungen anföra besvär upphäfdes. En dylik inskränkning i klagorätten
öfver ådömd aga skulle i betraktande af denna påföljds relativa
obetydlighet kunna förefalla icke i högre grad vara känbar, synnerligast
då målets fullföljande hos Hofrätt väl innebure säkerhet emot ett
förliastadt eller oberättigad! domslut.

Vidkommande åter det ifrågasatta förslaget att låta brottmålsutslag
rörande minderårige gå i fullbordan utan hinder af deröfver anförda besvär,
synes det, som skulle denna utväg lämpligen kunna anbefallas, då
fråga vore om ett af domstol meddelad! förordnande om minderårigs insättande
i uppfostringsanstalt. Äfven om ett beslut härom komrne att
af högre rätt upphäfvas, vore nemligen en återgång af den vidtagna
åtgärden alltid möjlig att verkställa.

Komitén har dock efter noggrant öfvervägande ansett sig icke böra
föreslå något af de uppstäda alternativen. Det vore nemligen enligt
komiténs mening origtigt att förbise, att, ehuruväl man noga bör akta
sig för att likställa de uppfostringsåtgärder, som enligt 5 kap. straff -

101

lagen kunna mot minderårige föreskrifvas, med egentliga straff, grunden
för ådömande af straff eller uppfostringsåtgärd likväl är densamma.

1 båda fallen fordras nemligen såsom förutsättning för åtgärdens laglighet
det rättsliga konstaterandet af en begången förbrytelse. Äfven om man
från pedagogisk synpunkt kan hafva skäl att önska genomförandet
af ofvan omförmälda förslag i syfte att möjliggöra den beslutade åtgärdens
snabba verkställighet, kan det åter från juridisk''synpunkt af frågan
svårligen försvaras att låta den minderårige förbrytaren lida någon
minskning i den rätt, som tillkommer den fullvuxne. Båda dessa åskådningar
måste visserligen mot hvarandra noga afvägas, då fråga är om en
lagstiftning, som på grund af sakens egen natur är nödsakad att taga
hänsyn till dem båda; men i förevarande fall synes det komitén, som
om ett fullföljande af den enbart pedagogiska uppfattningen skulle inveckla
lagstiftningen i alltför stora svårigheter och inbördes motsägelser.

Beträffande först alternativet att inskränka besvärsrätten öfver
domstols förordnande om aga, är tydligt, att detta endast kunde omfatta
de fall, då sådant förordnande meddelats jemlikt 5 kap. 1 §
strafflagen, men deremot icke då aga jemlikt den af komitén föreslagna

2 § samma kapitel ådömdes en yngling mellan 15 och 18 år. Ty i
senare fallet har agan inträdt i stället för ett ådömdt straff, och bör
således domstolens beslut att utbyta detsamma emot aga icke rimligen
medföra, att brottslingen derigenom lider någon inskränkning i sin rätt
att draga målet under högre domstols pröfning. Men måste således
en yngling mellan 15 och 18 år, om hvilkens agande domstol förordna!,
bibehållas vid den besvärsrätt, en hvar brottsling eger, torde det icke
kunna försvaras, och skulle säkerligen förefalla som en motsägelse att
beröfva den till enahanda påföljd dömde minderårige, som ännu icke
uppnått 15 år, någon rättighet uti ifrågavarande afseende.

Äfven skulle icke ringa olägenheter kunna uppkomma, derest
i ett brottmål flera personer vore invecklade samt dessa utgjordes såväl
af minderårige under 15 år, om hvilkas agande domstol meddelat
förordnande, som fullvuxna personer, hvilka ådömts straff. Skulle
på klagan af dessa senare Högsta Domstolen af den anledning, att
den icke funne bevis för deras brottslighet föreligga, befria dem från
ansvar i målet, skulle lätt en misstanke uppkomma, att fullgiltig anledning
icke heller förelegat till de minderåriges ådömande af aga. Visserligen
kan äfven på den nuvarande lagens ståndpunkt ett liknande
förhållande ega rum, derest en part underlåter att fullfölja sin talan,
men helt annorlunda ställer sig saken, så framt denne på grund af

102

lagens stadgande varit beröfvad möjligheten att bringa målet under
högre rätts pröfning.

Frånsedt de olägenheter, som sålunda kunna i vissa fall uppkomma,
måste det förefalla vågadt att afvika från den hittills af vårt rättssystem
följda grundsatsen, att hvarje brottmål, oafsedt den ådömda påföljdens
beskaffenhet, får hos Konungen fullföljas. Främmande för vår
rätt är hvarje tanke att med hänsyn till brottens gröfre eller ringare
beskaffenhet bestämma gränserna för parternas befogenhet att besvära
sig; och senast har äfven Nya Lagberedningen i dess förslag till rättegångsväsendets
ombildning uttalat sig emot införandet af några bestämmelser
i sådant syfte.

Vidkommande åter tanken att låta domstols beslut om minderårigs
insättande i uppfostringsanstalt gå i fullbordan utan hinder af anförda
besvär, stöter uppenbarligen äfven denna emot juridiska betänkligheter
af likartad beskaffenhet. Fn gifven regel i straffprocessen bjuder, att
intet utslag, förrän det vunnit laga kraft, får utan den dömdes medgifvande
verkställas. Visserligen kunde man till stöd för en afvikelse uti
förevarande fall åberopa, att här vore fråga om ådömandet af en uppfostringsåtgärd
och icke straff. Men häremot må erinras, att rättegången
anhängiggöres och föres på enahanda sätt som hvarje annan straffprocess.
Att märka är vidare, att nyttan af den ifrågasatta bestämmelsen
torde blifva ganska ringa, enär det säkerligen vore förenadt med
många svårigheter för en anstalts ledare att utöfva någon uppfostrande
inverkan å en derstädes intagen minderårig, så länge denne visste, att
det utslag, i kraft af hvilket han öfverlemnats till anstaltens vård, kunde
komma att upphäfvas och han således egde förhoppning att inom kört
fullständigt återvinna sin frihet.

Slutligen är att märka, att man icke torde böra fästa alltför stor
betydelse vid den låt vara obestridliga olägenheten, att utslagets verkställande
kan uppehållas genom anförande åt besvär hos högre rätt.
Endast mera sällan torde det inträffa, att klagan föres öfver domstols
utslag, hvarigenom minderårig ådömts någon af de i 5 kap. 1 §
strafflagen omförmälda påföljder. Visserligen kan detta förhållande
beträffande förordnande om aga måhända till en del tillskrifvas det
otillfredsställande sätt, hvarpå för närvarande är sörj dt för agans verkställande,
och hvarigenom, såsom ofvan utvecklats, ett beslut härom i
sjelfva verket blifvit temligen betydelselöst, samt beträffande åter förordnande
om insättande i uppfostringsanstalt den ovisshet, som förefinnes,
huruvida ett förordnande af detta innehåll verkligen kommer att
gå i fullbordan. Dock torde äfven fortfarande, särskildt i fråga om

103

aga, föräldrar eller målsmän endast i undantagsfall vilja underkasta sig
besvär och kostnader för att befria den dömde från undergående af
den lindriga påföljd, hvarom är fråga.

Om således komitén icke kunnat anse någon förändring i nu angifna
hänseenden vara tillrådlig, har komitén deremot i syfte att påskynda
verkställigheten af ifrågavarande utslag eller att förekomma de
skadliga följder, som af tidsutdrägt kunna uppstå, föreslagit flera mindre
ingripande bestämmelser, hvilkas innehåll vid utvecklingen af de särskilda
motiven till de framlagda lagförslagen komma att närmare angifvas.

Komitén öfvergår nu till eu framställning af de allmänna grunderna
för organisationen af de uppfostringsanstalter, hvilka kräfvas
för det framlagda förslagets genomförande, äfvensom för härmed i sammanhang
stående kostnadsfrågor. Redan i det föregående har omnämnts,
att enligt komiténs åsigt staten för framtiden bör åtaga sig att sörja
för upprättandet af dylika anstalter, i den mån sådant erfordras, men
att tillika för detta ändamål skola kunna användas genom enskilda personers
eller kommuners försorg upprättade anstalter. Bortsedt från den
omständigheten, att för närvarande i vårt land endast på enskild väg
tillkomna uppfostringsanstalter finnas, vid hvilket förhållande det uppenbarligen
vore oklokt att uteslutande å staten öfverföra omsorgen om
dylika anstalters upprättande, torde det icke kunna vara annat än till
sakens fromma, att staten på detta område begagnar sig af frivilligmedverkan
från enskilda personers eller kommuners sida.

Å andra sidan synes det dock lika uppenbart, att staten bör bereda
sig tillfälle att utöfva en verksam kontroll öfver det sätt, på hvilket
af enskilde eller af kommuner för ifrågavarande ändamål upprättade
anstalter söka fylla sin uppgift, äfvensom att desamma jemväl i öfrigt
böra ställas i ett visst beroende af statsmagten. Önskvärdheten häraf
är så mycket större, som enligt komiténs förslag ett betydande statsunderstöd
skall utgå till enskilda anstalter såsom bidrag till deri intagna
elevers vård och underhåll. Vid sådant förhållande måste staten äfven
öfvervaka, att dessa medel endast komma sådana anstalter till godo,
hvilka ega erforderliga förutsättningar för att på ett ändamålsenligt
sätt begagna det beviljade understödet. På dessa skäl har komitén
föreslagit, att Konungens tillstånd skall erfordras för att af enskilde
eller af kommuner upprättade anstalter skola få användas för ifrågavarande
ändamål, äfvensom att sålunda lemnadt tillstånd skall kunna

104

på gifven anledning'' återkallas. Vidare skall det för anstalten gällande
reglementet vara af Konungen godkändt, hvarjemte anstalterna i likhet
med de af staten upprättade skola underkastas offentlig inspektion.
Liknande bestämmelser förekomma såväl i den norska lagen om försummade
barn som äfven i det danska förslaget i enahanda ämne.

Vid hvarje anstalt skall finnas en styrelse. Denna tillkommer att
handhafva anstaltens ekonomi, till- och afsätta lärare och öfrig personal,
öfver va ka elevernas uppfostran, fastställa nödig läs- och arbetsordning,
fatta beslut rörande deras utskrifning m. m. Vidare skall i spetsen
för hvarje anstalt stå en föreståndare med skyldighet att leda och
handhafva den dagliga förvaltningen.

Eu synnerligen vigtig länk i den föreslagna organisationen utgöres
af inspektionen. Tydligen kunna inga reglementariska föreskrifter uppväga
det personliga inflytande, som en inspektör är i tillfälle att utöfva.
Nödvändigheten deraf att samtliga anstalter, såväl de af staten upprättade
som de på annan väg tillkomna, äro underkastade offentlig inspektion,
torde icke heller bestridas. Deremot kan tvekan uppstå, huru
denna inspektion lämpligast bör anordnas. Två väsentligen olika organisationsformer
kunna härvidlag tänkas. Antingen kunna samtliga anstalter
stå under inseende af en gemensam inspektör eller ock kan inspektionsmyndigheten
utöfvas af olika, för hvarje anstalt särskildt förordnade
personer.

Komitén har vid valet mellan dessa båda alternativ gifvit företräde
åt det förstnämnda. Genom att inspektionen ordnas på detta sätt vinnes
större enhet i fråga om anstalternas organisation och formerna för deras
verksamhet. Utan att annorledes än med råd och föreställningar ingripa
i det förvaltningsområde, som bör tillkomma anstaltens egen styrelse
eller föreståndare, kan en för samtliga anstalter gemensam inspektör
med begagnande af den erfarenhet, som hans verksamhet sätter
honom i stånd att förvärfva, i sin mån bidraga till att i lämplig rigtning
befordra anstaltsväsendets utveckling. Bristen på en central myndighet
blir härigenom mindre känbar, än hvad eljest skulle vara fallet.
I viss mån har äfven komiténs förslag tilldelat inspektören samma befogenhet,
som skulle tillkomma en dylik myndighet. Såsom närmare
framgår af innehållet i 10 och 14 §§ af förslaget till lag angående
tvångsuppfostran, har nemligen inspektören tillagts beslutanderätt i vissa
utskrifnings- och förflyttnings frågor, h vilka synts komitén vara af den
vigt eller beskaffenhet, att deras afgörande icke lämpligen borde öfverlåtas
åt de särskilda anstalternas styrelser eller föreståndare.

Hitintills hafva de frågor rörande allmänna uppfostringsanstalter,

105

som hänskjutits till Kongl. Maj:ts afgörande, pröfvats efter föredragning
af chefen för Justitiedepartementet. Ehuruväl afsevärda skäl kunna
anföras för bibehållande af denna anordning, anser komitén ifrågavarande
anstalter likväl snarare böra lyda under Ecklesiastikdepartementet.
Valet mellan dessa båda olika ståndpunkter beror på, huruvida
man vill lägga den hufvudsakliga vigten på den penitentiära eller på
den pedagogiska uppgift, som uppfostringsanstalter för minderåriga förbrytare
på en gång kunna sägas fullfölja. För sin del har komitén befarat,
att, derest de förlädes under Justitiedepartementet, deras verksamhet
komme att betraktas snarast såsom en art af fångvård, hvilket
komitén velat undvika. Vid denna som vid andra punkter af förslaget
finner komitén sig böra betona, att här i främsta rummet är
fråga om en särskild form af uppfostran, som samhället egnar vilseförda
minderårige, hvaremot frågan om brott och straff måste så
mycket som möjligt hållas i bakgrunden. För en sådan uppfattning
synes Ecklesiastikdepartementet vara den myndighet, hvilken bäst är
lämpad att utöfva den högsta ledningen. Nämnas må äfven, att i
Norge ifrågavarande anstalter i sammanhang med genomförande af den
nya lagen om försummade barns uppfostran förlagts under »Kirke- og
Undervisningsdepartementet», samt att det danska komitébetänkandet
förordar en liknande anordning.

Såsom komitén redan vid utvecklingen af motiven till upphäfvandet.
af den nu gällande 2 § af 5:te kap. strafflagen haft tillfälle att beröra,
skola ifrågavarande anstalter vara af skilda slag, strängare och mildare.
I det förra slaget af anstalter böra enligt komiténs förslag anbringas
minderårige, som fyllt 15 år, såvida icke särskilda skäl för deras insättande
i mildare anstalt föreligga, hvarjemte dit äfven skola kunna försändas
barn från 12 intill fyllda 15 år, för så vidt de genom brott af
gröfre beskaffenhet eller annorledes ådagalagt högre grad af sedligt förderf.
Den ifrågasatta anordningen afser således att från jemförelsevis mindre förderfvade
barn afsöndra äldre och mera försigkomna, hvilka kunna tänkas
utöfva dåligt inflytande å de förra. Behofvet af att på detta sätt förekomma
ett sammanförande af barn af alltför olikartad ålder eller utveckling
har temligen allmänt erkänts; och står den af komitén föreslagna
bestämmelsen i hufvudsaklig öfverensstämmelse med den i Norge
in. fl. länder gällande ordningen. Vid afgörandet af frågan, huruvida
den minderårige bör försändas till en strängare eller till en mildare
anstalt, har, såsom af den nyss anförda, af komitén föreslagna bestämmelsen
framgår, hänsyn i främsta rummet tagits till den dömdes ålder.
I allmänhet torde man nemligen kunna antaga, att ju senare eu per 14 -

106

sou kommer under inflytande af en uppfostrande behandling af ifrågavarande
slag, desto större är äfven sannolikheten, att svårare förderf
föreligger och att strängare tukt erfordras för böjandet af
hans vilja. Denna uppfattning bekräftas äfven af erfarenheten inom
andra länder; och såsom bevis härför må påpekas, att det nyligen i
England afgifna och i den föregående framställningen berörda kornitébetänkandet
uttalar sig för att den minderåriges ålder, men deremot
icke, såsom nu är fallet, beskaffenheten af hans dess förinnan förda vandel
skall afgöra, huruvida han bör öfverlemnas till vård åt en s. k.
industrial eller en reformatory school.

Beträffande skilnaden i öfrigt mellan de ifrågasatta slagen af anstalter
har komitén redan påpekat, att i eu strängare anstalt borde
råda ett noggrannare öfvervakande af eleverna samt en mera genomförd
separation mellan dessa inbördes.

Såsom framdeles närmare skall utvecklas, förutsättes enligt komiténs
förslag, att flere anstalter af mildare slag skola finnas, hvaremot
åter en enda s. k. strängare för närvarande torde vara tillräcklig. Jemväl
beträffande de mildare anstalterna är det af vigt att söka förekomma,
att barn af alltför olika ålder och utveckling föras tillsamman. Till förekommande
häraf böra, så vidt möjligt är, vid-de minderåriges fördelning
hänsyn tagas till deras ålder. Då emellertid åtminstone till en
början endast ett fåtal s. k. mildare anstalter torde komma till stånd,
kan svårligen denna grundsats genomföras i den utsträckning, det vore
önskligt, men förutsätter komitén i stället, att för förverkligandet af
ifrågavarande syftemål, i den mån det låter sig göra, barnen med hänsyn
närmast till deras ålder indelas inom hvar och en anstalt i olika,
från hvarandra åtskilda grupper.

Det belopp, hvartill kostnaderna för eu hvar af de vid ifrågavarande
anstalter intagna elevers vård och underhåll torde komma att
årligen uppgå, måste naturligtvis i hög grad vara beroende af anstaltens
läge, storlek och deri vidtagna anordningar. Öfverhufvud taget
anser komitén emellertid detta belopp böra beräknas till 350 kr.
Den angifna siffran torde visserligen vid första ögonkastet förefalla
väl hög. Dock måste man taga i betraktande, att deri inberäknas
samtliga kostnader för eleverna och således äfven för deras
skolundervisning samt för lärare- och tjenstepersonalens aflöning,
äfvensom att för uppnåendet af det med anstalten afsedda ändamålet
det är af största vigt, att denna personal är fullt tillräcklig samt
åtnjuter sådana löneförmåner, att dugliga krafter kunna vinnas för detta
mödosamma och ansvarsfulla kall. Icke heller får förglömmas, att

107

eleverna, stadda, som de äro, i uppväxtåren, för sin kroppsliga utveckling
tarfva en riklig föda. Erfarenheten såväl från vårt eget land som
från utlandet visar äfven, att den årliga underhållskostnaden för hvarje
i anstalt intagen elev i allmänhet utgör mellan 300 och 400 kr. Hvad
Hall beträffar, uppgick den derstädes under det senaste förvaltningsåret
till 326 kr. 65 öre och har under de 21 år, anstalten varit i verksamhet,
i medeltal utgjort omkring 335 kr; I England anses kostnaden i
allmänhet belöpa sig till 350—370 kr. Äfven Riksadvokaten Getz
anser sig i motiven till det af honom i ämnet utarbetade lagförslag,
hvilket i hufvudsak ligger till grund för den norska lagen af år 1896,
icke kunna anslå den årliga utgiften för hvarje barns underhåll till
lägre belopp än 350 kr.

I främsta rummet synes utgörandet af dessa kostnader böra drabba
staten. Bekämpandet af brottslighetens tillväxt bland minderårige måste
nemligen uppfattas såsom ett åliggande, hvilket tillkommer staten i dess
egenskap af rättsordningens vårdare. Då vidare efter all sannolikhet
utgifterna för fångvården komma, i den mån ett följdrigtigt och
energiskt inskridande till minderåriga förbrytares räddande eger rum,
så småningom att sjunka, är det ock billigt, att staten åtager sig den
större andelen af de kostnader, som härför erfordras.

Utom af staten synes man äfven af den minderåriges hemortskommun
rättvisligen kunna fordra, att densamma skall deltaga i kostnaderna
för hans underhåll uti ifrågavarande anstalter. Dock bör kommunen
alltid ega rättighet att af den minderåriges föräldrar eller i
allmänhet af de personer, hvilka skola svara för hans försörjande, kräfva
ersättning för det belopp, som för ifrågavarande ändamål utgifvits.
Härigenom begränsas i sjelfva verket kommunens utgifter till de fall,
då föräldrarna — i detta ord äfven de inbegripna, som af någon
annan anledning än föräldraskap ega försörjningspligt emot de minderårige
— på grund af medellöshet icke kunna återgälda det förskjutna
beloppet.

Någon närmare motivering, hvarför äfven den minderåriges föräldrar
böra deltaga i kostnaden för hans underhåll, torde icke erfordras.
Uppenbarligen är detta en följd af deras allmänna försörjningsskyldighet
emot barnen. Nödvändigheten deraf att denna fordran icke efterskänkes
är så mycket större, som föräldrar eljest skulle vinna en ekonomisk
fördel, derest deras barn intoges å en uppfostringsanstalt, och således en
frestelse uppkomma för samvetslösa personer att genom vårdslösande
af sina uppfostringspligter öfverföra kostnaderna för sina barns underhåll
på det allmänna.

108

Det belopp, som för ifrågavarande ändamål bör utgifvas af vederbörande
kommun samt i andra hand af den minderåriges föräldrar, har
komitén ansett lämpligen böra bestämmas till 40 öre för hvarje dag,
eleven vårdas inom anstalten. Efter denna beräkning skulle kommunens
årliga kostnad för underhåll af en i anstalt intagen minderårig belöpa
sig till 146 kr. Härvid må erinras, att redan för närvarande fordras
af kolonien vid Hall såsom vilkor för ett barns intagande derstädes en
ansvarsförbindelse af vederbörande fångvårdsstyrelse att såsom bidrag
till barnets underhåll utgöra 150 kr. årligen under minst 5 år. Beträffande
barn från Stockholm och några andra större stadssamhällen,
uppgår den årliga afgift, som af kolonien kräfves, ända till 200 kr.,
och i regel hafva kommunerna underkastat sig dessa uppoffringar.
I betraktande af förmånen för kommunen att få ett densamma
tillhörigt, om brott öfvertygadt barn taget i vård för att uppfostras till
en redbar och dugande samhällsmedlem, torde knappast det belopp,
som kommunen skulle åläggas att för ifrågavarande ändamål utgöra,
kunna anses för högt tilltaget.

1 samma mån som den minderårige förvärfvar sig arbetsduglighet,
bör anstalten äfven påräkna att genom hans arbete erhålla något
bidrag till kostnaden för hans underhåll. Såväl med hänsyn härtill
som för att icke de utgifter, som genom ifrågavarande lagförslags
genomförande komme att drabba rikets kommuner, skulle blifva oskäligt
betungande, har komitén föreslagit, att kommunernas bidrag skola utgöras
endast under de första fem åren efter elevens intagande samt i
intet fall längre, än till dess han fyllt 18 år.

Beräknad för dag, skulle underhållskostnaden för hvarje elev komma
att uppgå i det närmaste till 96 öre. Då häraf 40 öre skulle utgifvas
af vederbörande kommun, belöper sig således det belopp, som det skulle
åligga staten att utgifva, till 56 öre dagligen för hvarje elev.

Enligt komiténs åsigt skulle något ersättningsanspråk emot den
minderåriges föräldrar icke tillkomma staten vare sig för det belopp,
som, efter hvad nyss är nämndt, skulle utgå till enskilde uppfostringsanstalter
eller för elevers vård och underhåll i de af komitén förutsatta
statsanstalter. I de flesta fall skulle, derest äfven staten tillerkändes
en sådan rätt, densamma säkerligen blifva temligen värdelös, och
knappast torde det belopp, som härigenom kunde vinnas, uppvägas af
de omkostnader och besvär, som skulle förorsakas af de mestadels
fåfänga försöken att indrifva det erlagda beloppet. Då vidare kostnaderna
för den minderåriges underhåll i föräldrahemmet torde betydligt

109

understiga det belopp, som kräfves för hans underhåll i eu anstalt, synes
man icke heller rimligen kunna fordra, att föräldrarna skola vara skyldiga
att till såväl stat som kommun utgifva ersättning för härför häfda utgifter.

Då komitén härefter öfvergår till eu beräkning af det antal anstalter,
som erfordras för genomförandet af dess förslag, sker det med
full medvetenhet derom, att denna beräkning delvis är byggd på ganska
sväfvande grunder. Det statistiska material, hvilket härvid tjenat till
underlag, lemnar nemligen icke fullt tillräcklig ledning. I liera afseenden
har komitén måst nöja sig med på sannolikhetsskäl stödda
antaganden.

Hvad först angår gossar under 15 år, har komitén ansett sig vid
denna beräkning kunna lägga till grund de uppgifter, som lemnats
rörande antalet dylika barn, hvilka under åren 1892—1896 af domstol
förklarats skyldiga till brott.

Af den statistiska utredning som åtföljer komiténs betänkande,
framgår, att under åren 1892—1896 i medeltal årligen blifvit dömde

enligt 5 kap. 1 § strafflagen.................................................. 190,6

» 5 » 1 § » ..................................................... 7,8 198,4

hvaraf enligt 1 § till aga ......................................................... 141,8

» » » allmän uppfostringsanstalt................. 43,o

» > » ej angifven påföljd............................ 5,8

» 2 § )) böter ........................................................ 3,2

)> » » fängelse ................................................ 3,8

» » » straffarbete ........................................... 0,8 igg?4

Härvid bör dock erinras, att i åtskilliga fall samma gosse blifvit
dömd två eller flere gånger, hvarför de af de statistiska uppgifterna
framgående siffrorna för de enligt 1 § dömde torde kunna nedsättas,
med förslagsvis 15 procent, så att man kan antaga, att i medeltal 120
dömts till aga, 36 att intagas i uppfostringsanstalt och 8 till böter,
fängelse eller straffarbete.

Det är gifvet, att man i första rummet måste bereda plats för ett
antal, motsvarande dem, som dömts till intagande i uppfostringsanstalt
samt jemlikt 5 kap. 2 § strafflagen till straff, eller således årligen för 44.
Men dessutom kan man med visshet antaga, att ganska många af dem,
som ådömts aga, skulle hafva blifvit dömde att intagas i uppfostrings -

Ilo

anstalt, om plats varit att påräkna och kommunerna varit villiga att
erlägga afgifter för barnens vård derstädes. Någon beräkning* är härvid
icke möjlig, men man torde kunna antaga att detta förhållande
åtminstone egt rum för en femtedel eller 24 gossar. I sådant fall skulle
man komma upp till ett antal af 68 gossar årligen.

Men denna siffra är i alla fall säkerligen ej obetydligt för låg, då
det för närvarande synnerligen ofta inträffar, att åtal emot barn, som
äro i stort behof att intagas i allmän uppfostringsanstalt, helt och
hållet uraktlåtes, endast af den anledning att man på förhand vet, att
plats icke kan beredas. Såsom ett stöd härför vill komitén nämna,
att enligt meddelanden, som komitén närmast för fullgörandet af det
arbete, som åligger dess andra afdelning, inhemtat från rikets presterskap,
antalet barn inom skolåldern, d. v. s. under 14 år, som visat ett
om sedligt förderf eller svårare vanart vittnande uppförande, utan att
åtal inför domstol deraf föranledts, under år 1896 uppgifvits i städerna
till sammanlagdt 221 gossar och 38 flickor samt å landsbygden till 242
gossar och 25 flickor. Vidare har komitén beträffande barn mellan 14
till 15 år infordrat enahanda meddelanden från rikets polismyndigheter,
och uppgafs i dessa antalet groft vanartade barn under nämnda år i
städerna till 244 gossar och 37 flickor samt å landsbygden till 111
gossar och 13 flickor. Om än dessa siffror måste betraktas såsom
uttryck af en subjektiv och hos olika meddelare i hög grad vexlande
uppfattning, torde de dock kunna sägas ådagalägga, hvilken omfattning
en på gränsen till brottslighet stående vanart för närvarande tagit inom
nämnda åldersklasser; och det synes derför äfven finnas giltiga skäl
att antaga, att antalet till insättande i uppfostringsanstalt dömda
minderårige komme under de första åren, då en mera effektiv lagstiftning
vunne tillämpning, att utvisa en icke obetydlig stegring.

På grund häraf anser sig komitén icke kunna beräkna antalet gossar
under 15 år, för hvilken plats bör beredas, till lägre än 80 årligen.

Vid beräknande af det behöfliga antalet platser inom anstalterna,
måste man titom det sannolika antalet af de till intagande årligen dömde
äfven taga i öfvervägande, huru länge de i regel komma att der vistas.
Enligt meddelade upplysningar från Hall pläga der intagna elever i
medeltal i kolonien tillbringa en tid af något öfver 5 12 år. I hufvudsak
öfverensstämmande uppgifter hafva äfven lemnats från andra
anstalter i riket, som medgifva tillträde för minderåriga förbrytare. I
allmänhet torde, då fråga är om barn, som intagas, innan de fyllt 15
år, en uppfostran af ifrågavarande art för närvarande kräfva omkring
5 år. Emellertid anser komitén, att vissa i dess förslag upptagna

bestämmelser komme att medföra deri verkan, att medeltiden för
vistelsen uti ifrågavarande anstalter blir lägre. Komitén har nemligen
föreslagit, att elev, som uppför sig väl, kan före utskrifvandet lemnas
till vård hos enskild person, äfvensom att, derest elev inom anstalt af
mildare slag, hvarom här är fråga, gör sig skyldig till gröfre förseelse
eller utöfvar skadligt inflytande på sina kamrater, han skall kunna öfverfiyttas
till anstalt af strängare art. Med afseende å dessa bestämmelser
synes medeltiden för elevs vistelse i anstalten icke behöfva beräknas
högre än till 4 år.

Om således antalet gossar, som dömas till insättande i allmän uppfostringsanstalt
på grund af 5 kap. 1 § strafflagen, enligt komiténs
förslag beräknas till 80 årligen och medeltiden för vistelsen derstädes
till 4 år, skulle inalles erfordras 320 platser i anstalt af mildare slag.

Enligt komiténs förslag kunna gossar under 15 år i vissa fall
omedelbart försändas till strängare anstalt, liksom omvändt äldre ynglingar
kunna försändas till mildare anstalt. Dessa undantagsfall, som
ej torde så ofta förekomma, behöfva ej här tagas i betraktande, då de
kunna anses komma att uppväga hvarandra.

Af de i riket för närvarande befintliga anstalter synes åkerbrukskolonien
vid Hall, hvars hufvudsakliga uppgift afser att bereda vård
och uppfostran åt minderåriga förbrytare, med säkerhet kunna antagas
vara benägen att ställa sig till efterrättelse de föga betungande fordringar,
som komitén uppstält såsom vilkor, för att enskilda anstalter
må till vård och uppfostran emottaga för brott sakfälde minderårige.
Eör närvarande finnas i Hall tillgängliga platser för 175 gossar. Af
skäl, som framdeles skola utvecklas, har komitén ansett lämpligt, att
icke flera än 150 barn på en gång uppfostras i en och samma anstalt;
och äfven om under öfvergångsperioden det medgifves redan upprättad
anstalt att öfverskrida denna siffra, torde dock antalet i Hall tillgängliga
platser endast böra upptagas till 150. Hvad öfriga i riket befintliga
anstalter för vårdande af vilseförda minderårige beträffar, förefaller det
deremot ganska tvifvelaktigt, huruvida de kunna vara villiga att egna
sig åt minderåriga förbrytares omvårdnad, då nemligen deras nuvarande
verksamhet företrädesvis afser van artade eller i sedligt afseende försummade
barn. Endast Lidköpings räddningshem, hvars stadgar såsom
anstaltens syftemål uttryckligen angifva beredandet af uppfostran åt
sakfälda minderårige, kan sägas utgöra ett undantag härifrån. Detta
räddningshem har emellertid allenast utrymme för 14 elever. Allt i
allt, skulle således i hela riket endast böra beräknas 164 tillgängliga
platser, medan åter det minsta, som enligt komiténs förslag kräfdes,

112

skulle uppgå till 320. Upprättandet af eu ny anstalt för 150 elever
skulle således ungefärligen fylla det af komitén beräknade behofvet,
och föreslår komitén derför, att en dylik anstalt upprättas genom statens
försorg.

Då komitén föreslagit, att äfven minderåriga mellan 15 och 18 år
kunna dömas till insättande i allmän uppfostringsanstalt, har detta skett
under den förutsättning, att dessa för uppfostran mindre mottagliga
ynglingar icke skulle komma att sammanföras med de yngre gossarne,
utan att för dem skulle anordnas särskild anstalt med sådana anordningar,
att en mera genomförd separation och strängare diciplin derstädes
kan ega rum.

Någon egentlig beräkning af antalet 15—18-åringar, hvilka med
tillämpning af den af komitén föreslagna 2 § af 5:te kapitlet strafflagen
komma att insättas i uppfostringsanstalt af strängare slag, är naturligtvis
icke möjlig att åstadkomma. För att likväl icke uteslutande
bygga på lösa antaganden, har komitén genom Kongl. Fångvårdsstyrelsen
förskaffat sig uppgifter å antalet personer mellan 15—18 år,
som under år 1896 undergingo fängelsestraff i högst sex månader,
samt vidare huru många af dessa kunde efter den erfarenhet, som
vid fängelset vunnits om dem, anses med hänsyn till vilja och förståndsutveckling
icke hafva hunnit större mognad, än att de lämpligare
bort insättas i allmän uppfostringsanstalt. Enligt dessa uppgifter
hafva under år 1896 sammanlagdt 64 ynglingar mellan 15—18 år
undergått fängelsestraff i högst sex månader; och antogos af dessa
27 eller ungefär -42 procent snarare hafva bort insättas i allmän
uppfostringsanstalt. Att döma häraf, skulle således, för den händelse
den af komitén i 5 kap. 2 § strafflagen föreslagna bestämmelsen under
år 1896 tillämpats, 27 ynglingar mellan 15—18 år kommit att insättas
i anstalt. Då tiden för vistelsen i dylik anstalt icke kan beräknas till
mera än tre år i anseende till den höga åldern vid intagandet, skulle
för de 15—18-åringar, som af domstol omedelbart komme att dömas
till insättande i anstalt, erfordras 81 platser. Såsom ofvan erinrats,
kunna de fall, då 15—18-åringar intogos i mildare anstalt och yngre
gossar i strängare anstalt, anses uppväga hvarandra, så att dessa
fall ej här behöfva tagas i beräkning. Deremot är tydligt, att åtskilliga
platser behöfvas, för att den strängare anstalten skall kunna
fylla sin synnerligen vigtiga uppgift att från de mildare anstalterna
emottaga de mest förhärdade, svårhandterliga och på sina kamrater
dåligt inverkande elever, hvarför komitén anser, att man för den strängare
anstalten ej bör ifrågasätta ett lägre antal platser än 100.

113

Komitén får alltså hemställa om upprättande af tvenne statsanstalter,
en af mildare art afsedd för 150 gossar och en af strängare
art afsedd för 100 gossar.

Deremot och ehuruväl någon uppfostringsanstalt för sakfälda flickor
icke finnes i riket, synes staten icke för närvarande behöfva upprätta
någon sådan. Antalet flickor, som dömas att insättas i uppfostringsanstalt,
är nemligen påfallande ringa. Under åren 1892 —1896 uppgick
detta i medeltal icke till 1 om året, och samma var förhållandet med
antalet flickor mellan 14—15 år, som under enahanda tid dömts till
straffarbete eller fängelse. Äfven genom tillämpningen af den af komitén
föreslagna 2 § af 5:te kapitlet strafflagen komme antalet flickor, om hvilkas
insättande i anstalt domstol möjligen kunde meddela förordnande,
sannolikt endast högst obetydligt att ökas. Åtminstone under år 1896
aftjenade ingen qvinna mellan 15—16 år och endast en mellan 16 —17
år samt två mellan 17—18 år fängelsestraff af den tidslängd, att det
kunnat utbytas emot ifrågavarande uppfostringsåtgärd. Under sådana
förhållanden synes icke någon fara ligga i att åtminstone, till dess erforderliga
anstalter för gossar upprättats och trädt i verksamhet, uppskjuta
upprättandet af en särskild statsanslag för vårdande af minderåriga
brottslingar af qvinnokön. Enligt hvad komitén föreställer sig,
torde det ej heller vara osannolikt, att under tiden en lämplig anordning
för beredande af vård åt sakfälda minderåriga af qvinligt kön
skall kunna vinnas genom enskilda personers åtgörande, synnerligast
derest staten förklarade sig villig att med något visst penningunderstöd
bispringa ett dylikt företag.

Slutligen torde komitén äfven böra, så vidt möjligt är, angifva det
belopp, hvartill under förutsättning af rigtigheten af ofvan gjorda beräkningar
rörande antalet och storleken af erforderliga uppfostringsanstalter
kostnaden för genomförandet af komiténs förslag kan komma
att uppgå.

Enligt detsamma skulle i vårt land finnas fyra anstalter för minderåriga
förbrytare, nemligen två af staten upprättade samt de vid Hall
och Lidköping redan befintliga, upptagande tillsammans 414 barn. Då
den årliga underhållskostnaden för hvarje i anstalt intagen elev af
komitén beräknats till 350 kr., skulle således för detta ändamål erfordras
ett årligt belopp af 144,900 kr.

114

Detta belopp skulle efter grunder, som ofvan angifvits, fördelas
mellan staten och vederbörande kommun. Då statens utgifter för
hvarje elev komme att uppgå till 56 öre dagligen eller för år räknadt
till 204 kr. 40 öre, skulle alltså statens årliga utgifter för ifrågavarande
ändamål belöpa sig till 84,621 kr. 60 öre eller i rundt tal
till 85,000 kr. Dock torde det icke vara osannolikt, att detta belopp
öfverskrides. Enligt lcomiténs förslag skall det bidrag, som det åligger
kommunen att utgifva, icke utgå för längre tid än under de. fem
första åren efter elevens intagande samt i intet fall längre, än till
dess han fyllt 18 år. Visserligen torde det endast''mera undantagsvis
komma att inträffa, att en person under mera än fem år qvarhålles i
en anstalt, men deremot måste det, synnerligast som enligt komiténs
förslag förordnande om minderåriges insättande i anstalt för framtiden
skulle kunna meddelas äfven såsom påföljd för brott, föröfvade af personer
mellan 15 till 18 år, uppenbarligen ganska ofta inträffa, att en i
anstalt intagen derstädes qvarstannade utöfver uppnådda 18 år. I detta
fall skulle kostnaden för underhåll af de i statsanstalter intagna minderårige
uteslutande drabba staten. Till huru stort belopp den ökning
i dess utgifter, som härigenom skulle uppstå, bör beräknas, torde icke
vara möjligt att angifva.

A andra sidan kan dock äfven en omständighet anföras, som
gör det möjligt, att det angifna beloppet är för högt beräknadt.
Skulle det visa sig, att anstalterna egde tillfälle att i större utsträckningbegagna
sig af sin rättighet att hos enskilda personer utackordera de
barn, som anförtrotts åt anstalternas vård, komme elevantalet troligen
att understiga det här uppgifva och således äfven kostnaderna för elevernas
underhåll att nedbringas.

Utom nu nämnda kostnader tillkomma arfvode åt inspektören öfver
ifrågavarande anstalter, ersättning för af honom företagna iuspektionsresor
samt vidare utgifter för de minderåriges försändande till anstalt
m. in., hvilket allt enligt komiténs förslag skall ensamt bestridas af
statsmedel.

I detta sammanhang torde det böra påpekas, att redan för närvarande
utgår från fångvårdsstyrelsens besparingskassor till Hall ett
årligt belopp af inemot 32,000 kronor. Då utgörandet häraf skulle i
och med förslagets genomförande upphöra, uppgår således den ökning
i årliga utgifter, som genom det framlagda förslagets genomförande
komme att påföras det allmänna, i sjelfva verket endast till skilnaden
mellan detta belopp samt det, hvartill statens utgifter för framtiden
skulle belöpa sig.

115

De båda nya anstalter, om hvilkas upprättande komitén hemstält, synas,
der så lämpligen kan ske, böra anläggas å kronodomäner, hvarigenom
i hvarje fall statens direkta utgifter komme att minskas. Det belopp,
som erfordras för uppförande och inredande af byggnadshus och ekonomibyggnader
m. m., är naturligtvis i hög grad beroende af lokala
förhållanden och kan derför, innan platsen för anstalterna blifvit utsedd,
endast tillnärmelsevis angifvas. Så vidt man af erfarenheten från
andra håll kan sluta, torde man vara berättigad att antaga, det erforderliga
byggnader å den större anstalten komma att kräfva ett
belopp af 150,000—175,000 kr. samt å den mindre ungefär 100,000—
125,000. Enligt hvad räkenskaperna för Hall gifva vid handen, äro
nemligen koloniens byggnader, hvilka äro afsedda för 175 elever,
och således för ett något högre antal än det, som skulle inrymmas i
den största af de af komitén ifrågasatta anstalterna, upptagna till ett
värde af 183,404 kronor 56 öre. I det danska komitébetänkandet,
hvarest likaledes beräknas upprättandet af en statsanstalt för 150 elever,
anslås kostnaden för erforderliga byggnader till 160,000 kronor. Genom
anlitandet af redan förut å kronodomänerna befintliga byggnader kan
naturligtvis detta belopp i större eller mindre mån nedbringas. Ytterligare
tillkomma kostnader för nödiga inventarier.

Det har icke legat inom komiténs uppgift att gifva anvisning å
någon lämplig plats för anläggandet af de ifrågasatta anstalterna. Dock
vill komitén erinra derom att vid valet häraf måste med omsorg tagas
hänsyn till det ändamål, för hvilket egendomen skall anlitas. Således
bör den icke ligga i närheten af någon större stad eller samlingsplats,
men å andra sidan icke heller vara belägen å en alltför aflägsen,
goda kommunikationer saknande ort, i hvilket fall transportkostnader
komme att uppgå till onödigt stora belopp. Läget bör vara friskt och
sundt samt, om möjligt, så beskaffadt, att anstaltens afskiljande från
den kringliggande nejden redan af naturen underlättas. Dessutom bör
finnas god tillgång till vatten.

Mot de kostnader, som utförandet af komiténs förslag skulle komma
att ådraga staten, torde inga betänkligheter böra hysas. Rent ekonomiskt
sedt och utan hänsyn till den stora betydelse, denna frågas lösning eger
för befordrande af en sund och laglydig lifsrigtning hos den uppväxande
ungdomen, uppvägas dessa utgifter till eu icke oväsentlig del genom den
inskränkning i det kostbara och onyttiga förvandlingsstraffets och kortare
frihetsstraffets anlitande, hvartill möjlighet öppnas genom komiténs
förslag. Äfven torde, derest i tid en bättre lifsrigtning gifves åt
yngre vilseförda personer, det farligaste tillflödet afskäras till den

116

fasta stam af lösdrifvare och vaneförbrytare, hvilka för närvarande
falla fångvården till last; och härigenom skulle äfven så småningom
utgifterna för denna minskas. Stöd för detta antagande anser komitén
sig kunna hemta af hvad erfarenheten ådagalagt i de länder, der man
på allvar gripit sig an med vidtagande af åtgärder för minderåriga
förbrytares räddande.

117

Motiv

till förslag till lag angående ändring i vissa delar af strafflagen

den 16 Februari 1864.

2 kap. 7 §.

I dess nuvarande lydelse bjuder detta lagrum ovilkorligen, att
den som dömts till straffarbete eller fängelse skall insättas i allmän
straff inrättning. Från denna regel skulle emellertid ett undantag komma
att uppstå, derest jemlikt den af komitén föreslagna 2 § af 5:te kapitlet
domstol i visst fall Unge rättighet att förordna, att yngre förbrytare
skulle i stället för att undergå ådömdt fängelsestraff insättas i allmän
uppfostringsanstalt. För att de båda lagrummen icke skola stå i
strid med hvarandra, synes ett tillägg af det innehåll, komitén föreslagit,
böra göras till ifrågavarande paragraf.

4 kap. 9 §.

Jemväl det ifrågasatta tillägget till denna § är föranledt af innehållet
i den föreslagna 2 § af 5:te kapitlet. Derest nemligen domstol,
jemlikt sist berörda §, meddelat ett förordnande om utbyte af ådömdt
straff emot vidtagande af en uppfostringsåtgärd, samt den minderårige
utom det brott, som gifvit anledning till förordnandet om sådan åtgärd,
föröfvat ett annat brott, som kräfde tillämpande af vare sig 8 eller 9
§ af 4:de kapitlet, komme det meddelade förordnandet att utgöra hinder
för det tillvägagångssätt, domstolen skall enligt dessa båda lagrum iakttaga.
Det synes derför vara nödvändigt att föreskrifva, att i ett sådant
fall förordnandet skall anses förfallet, så att den domstol, som
sist i målet dömer, vid bestämmandet af det slutliga straffet är alldeles
oberoende af förordnandet samt endast eger att taga hänsyn till

118

brottet och det straff, hvartill den brottslige pröfvats skyldig, dervid
domstolen, om det slutliga straffet utgöres af fängelse i högst sex månader
eller af böter, uppenbarligen är oförhindrad att efter omständigheterna
i det förfallna förordnandets ställe meddela nytt förordnande
enligt 5 kap. 2 §.

Har den ådömda påföljden till fullo verkstälts, d. v. s. har den
föreskrifna agan utdelats, eller har den brottslige utskrifvits från uppfostringsanstalten,
kan naturligtvis icke längre det meddelade förordnandet
förklaras hafva förfallit. I stället bör i sådan händelse den
brottslige anses, som hade han till fullo utstått det ådömda straffet,
hvarefter detta i enlighet med grunderna i 4 kap. 8 och 9 §§ afräknas
å det senare bestämda straffet.

Något ytterligare tillägg till ifrågavarande lagrum torde icke erfordras.
För den händelse den minderårige vid afkunnande af den sist
dömande domstolens utslag till någon del undergått den beslutade påföljden,
såsom om han redan någon tid varit å uppfostringsanstalt intagen,
kunde det väl synas, som om, i enlighet med hvad i fråga
om straff i liknande fall är föreskrifvet, något afdrag å det slutliga
straffet borde räknas den dömde till godo. Svårigheten att finna någon
lämplig grund för en jemförelse mellan ett straff, å ena, samt en uppfostringsåtgärd,
å andra sidan, lägger dock bestämda hinder i vägen
för ett stadgande af dylikt innehåll. Någon större olägenhet af saknaden
häraf synes icke heller kunna befaras, då väl endast mera sällan
tillämpandet af ett sådant stadgande skulle kunna ifrågakomma, synnerligast
derest, såsom äfven af komitén föreslagits, särskilda bestämmelser
infördes i syfte att inskränka åklagarens befogenhet att anställa
åtal emot minderårige under den tid, de vore å anstalt intagna eller
stode under dess uppsigt.

5 kap. 1 §.

Första stycket af denna § är i väsentliga delar lika lydande med
den nu gällande 1 § af 5:te kapitlet. Grunden till de förändringar, som
vidtagits, framgår redan af hvad i den allmänna motiveringen yttrats;
och torde derför icke härutöfver vara något att tillägga.

I den nuvarande lagtexten har icke någon särskild anvisning gifvits
domaren, efter hvilka grunder han bör träffa sitt val mellan de
båda uppfostringsåtgärder, hvarom förordnande kan meddelas. Komitén
har icke heller funnit nödigt att föreslå införandet af några bestämmelser
i sådant syfte, då det torde kunna anses sjelfkärt, att aga

119

såsom eu lindrigare och mindre ingripande påföljd bör, om möjligt,
väljas framför insättande i uppfostringsanstalt, samt att förordnande om
vidtagande af sistnämnda åtgärd bör meddelas endast för den händelse,
att det på grund af vare sig hemmets och omgifningens beskaffenhet
eller barnets ådagalagda sedliga förderf finnes skälig anledning att befara,
att dess räddande icke på något annat sätt kan åstadkommas.

Då enligt komiténs förslag aga, hvarom domstol beslutit, skall utdelas
genom polismyndighetens försorg, har det synts nödigt att icke
åt dennas godtfinnande öfverlemna bestämmandet af det antal slag, den
dömde bör undergå, eller af det tuktoredskap, hvilket bör komma till
användning; utan har för den skull i andra stycket af ifrågavarande §
föreskrifvits, att domstol i sammanhang med förordnandet om aga skall
jemväl härutinnan meddela beslut. Eu liknande bestämmelse har äfven
upptagits i det danska förslaget till lag om straff för unga förbrytare.

Maximi-antalet slag, som den minderårige får undergå, har bestämts
till 40. Komitén har icke ansett sig kunna sätta denna siffra lägre,
enär eljest domaren skulle komma att blifva alltför starkt begränsad
i sin frihet att på olika sätt bestämma skärpan af den påföljd,
den minderårige borde undergå, hvilket ofta skulle kunna medföra olägenheter,
synnerligast som aga är afsedd att tillämpas å minderårige
af ganska olika ålder. Det högsta tillåtna antalet slag har komitén antagit
komma att af domstol bestämmas endast för sådana om synnerligråhet
vittnande brottsliga gerningar, som blifvit begångna af ynglingar
inemot 18 år.

Beträffande för öfrigt det sätt, på hvilket enligt komiténs förslagen
betryggande ordning för verkställandet af domstols beslut om aga
för framtiden skall vinnas, synas icke några bestämmelser härom böra
lemnas i strafflagen, utan hafva dessa i stället införts i ett särskilt
lagförslag.

5 kap. 2 §.

Vidkommande de skäl, som ligga till grund för affattningen af
denna §, må hänvisas till den allmänna motiveringen.

120

Motiv

till förslag till förordning angående tillägg till 19 § 3 punkten i förordningen
om nya strafflagens införande och hvad i afseende
derå iakttagas skall den IG Februari 1864.

Den föreslagna inskränkningen i åklagarens befogenhet att tala å
brott, hvartill i uppfostringsanstalt intagna minderårige gjort sig skyldiga,
afser att förekomma anhängiggörande af åtal i sådana fall, då antingen
den begångna handlingen efter all sannolikhet icke konime att
ådraga gerningsmannen någon påföljd utöfver den, som redan ådömts
honom, eller det också med skäl kunde antagas, att en fortsatt pedagogisk
behandling af den brottslige snarare än undergående af straff kunde
leda till hans rättelse.

Tydligen är i den förra händelsen anställandet af rättegång, så framt
utgången med någon sannolikhet kunnat på förhand beräknas, i hög
grad olämpligt. Men ännu större olägenheter och verkliga faror för den
minderåriges utveckling kunna vara förenade med anhängiggörande af
åtal mot honom, så framt detsamma leder till ådömande af straff samt
till följd häraf till hans skiljande från anstalten. Komitén har redan
förut berört den mindre gynsamma inverkan, som de lindrigare straffen
gemenligen utöfva å yngre brottslingar. I allmänhet torde man äfven
vara berättigad att antaga, att, derest det befinnes, att en i anstalt intagen
person gjort sig skyldig till ett brott, synnerligast derest det
varit af ringare beskaffenhet, det måste vara mera ändamålsenligt att
anlita de tuktomedel, som stå anstaltens föreståndare till buds, än att
låta honom undergå något bötes- eller kortvarigare frihetsstraff.

121

Då det likväl icke ansetts lämpligt att öfverlemna åt åklagarens
eget afgörande, huruvida under ifrågavarande förhållanden åtal bör anställas
eller icke, har komitén i stället föreslagit, att detta skall bero
på bepröfvande af Konungens Befallningshafvande i den ort, der brottet
egt rum. Redan för närvarande tillkommer en likartad pröfningsrätt
Konungens Befallningshafvande, nemligen då det gäller att afgöra, huruvida,
då målsegaren ej fordrar ransakning, åtal bör anhängiggöra emot
eu för groft brott dömd person, hvilken misstänkes att hafva föröfvat
en annan förbrytelse, hvarför han ej undergått ransakning; och torde
derför uti ifrågavarande fall en liknande anordning kunna lämpligen
anbefallas.

I den rättighet, som tillkommer en målsegare att sjelf anställa åtal,
kan och bör naturligtvis icke någon inskränkning ifrågakomma, men
väl har det synts komitén, som om den enskilde målseganden icke borde
under de förhållanden, som i det föreslagna tillägget beröras, åtnjutna
den förmån, som består deri att allmänna åklagaren på hans angifvelse
är pligtig att beifra vissa slag af brott. Detta synes komitén vara eu
nödvändig följd deraf att, såsom ofvan utvecklats, den minderåriges
uppfostran till eu god och samhällsnyttig medlem kan bringas i fara
genom åtals anställande emot honom under den tid, han är å anstalt
intagen.

Som man finner, afser det första momentet af det föreslagna tilllägget
de fall, då en minderårig före intagandet i anstalt gjort sig
skyldig jemväl till ett annat brott än det, som föranledt nämnda åtgärd.
För närvarande finnes väl icke något större behof af en dylik bestämmelse,
enär personer, som insättas i anstalt, väl ytterst sällan hafva
uppnått den kriminela myndighetsåldern, och således, så framt de ej
kunna dömas efter 5 kap. 2 § strafflagen, ej heller fråga kan uppstå
om ådömande af straff för förbrytelse, som de innan insättandet föröfvat,
Skulle deremot, såsom komitén föreslagit, domstol erhålla rättighet
att förordna jemväl om 15—-18 åringars insättande i anstalt, blefve
förhållandet ett annat.

Den ifrågasatta inskränkningen i åklagarens befogenhet att tala å
brott afser vidare enligt det andra momentet de fall, då en minderårig
gjort sig skyldig till eu förbrytelse under tiden från det han a anstalten
intages och till dess han derifrån utskrifves. Derunder inbegripes
således jemväl det förhållandet att en minderårig föröfvat ett brott, under
det han varit vilkorligt utskrifven från anstalten. Så framt icke
det begångna brottet varit af gröfre beskaffenhet, torde det i allmän 16 -

122

het i denna händelse vara för den minderåriges rättande lämpligast att
återföra honom till anstalten. Genom en bestämmelse i den föreslagna
lagen om tvångsuppfostran hafva ifrågavarande anstalter äfven förklarats
skyldiga att återtaga en derifrån vilkorligt utskrifven elev, så vidt
hans uppförande dertill föranleder.

123

Motiv

till förslag till lag innefattande vissa bestämmelser angående handläggning
af brottmål rörande minderårige.

1 §•

De allmänna grunder, som tala för önskvärdheten deraf, att ifrågavarande
brottmål förhandlas inför lyckta dörrar, hafva redan i det föregående
angifvits.

Som man finner, är det föreslagna lagbudet icke ovilkorlig!, utan
har tillfälle lemnats rätten att förordna om förhandlingarnas förande
äfven inför öppna dörrar. Då komitén ansett, att möjlighet härtill bör
beredas, har komitén förnämligast afsett de fall, då såväl barn som
fullvuxna äro invecklade i ett och samma brottmål samt ransakningen
icke lämpligen kan föras särskildt emot en hvar af de tilltalade. Äfven
har komitén beaktat den visserligen i sig sjelf mindre sannolika händelsen,
att åtal för en af ett barn föröfvad brottslig handling först följer, sedan
gerningsmannen uppnått den ålder, att de skäl, som kunna åberopas
för förhandlingarnas hållande inför slutna dörrar, icke längre föreligga.

Hvad beträffar den uti ifrågavarande § förekommande åldersgräns,
har denna lämpligen ansetts böra fastställas i öfverensstämmelse med
den i 5 kapitlet 1 § strafflagen omförmälda.

2 §•

Genom Kongl. Brefvet den 13 Oktober 1820 är föreskrifvet, att
för ransakningens fullständighet domaren skall söka upplysning angående
den tilltalades lefnadsomständigheter, motiven till den brottsliga
gerningen samt den brottsliges förhållande nyss före och efter brottets
föröfvande. Utöfver hvad sålunda föreskrifvits har det synts komitén
af vigt, att i de fall, då fråga kan uppstå om vidtagande af en upp -

124

fostringsåtgärd, domstolen äfven i ransakningsprotokollet låter inflyta
upplysningar rörande de förhållanden, under hvilka den tilltalade uppvuxit,
samt om han före den brottsliga gerningens begående gjort sig
känd för vanart.

Det föreslagna stadgandet innebär eu påminnelse till domaren att
icke underlåta att taga noggrann kännedom om den tilltalades uppförande
och lefnadsförhållanden, då detta vid bestämmandet af den
påföljd, som bör följa å den brottsliga gerningen, måste i förevarande
fall utöfva en synnerligen stor och ofta, såsom särskilt då den tilltalade
vid brottets föröfvande icke uppnått 15 år, till och med nära
nog afgörande betydelse.

Vidare afser ifrågavarande stadgande äfven att tjena ett mera speciel
syftemål. Enligt komiténs förslag tillkommer det Konungens Befallningshafvande
att i enlighet med derom gifna bestämmelser afgöra, huruvida
en minderårig, om hvars insättande i anstalt domstol förordnat, bör
öfverlemnas till en mildare eller strängare sådan. Vid pröfningen af denna
fråga skall, på sätt af 7 § i det framlagda förslaget till lag angående
tvångsuppfostran framgår, hänsyn tagas utom till den dömdes ålder
äfven till den grad af sedligt förderf, som denne kan hafva ådagalagt.
För utrönandet häraf är det icke nog att hafva vetskap om den åtalade
gerningens beskaffenhet, utan måste det mången gång vara minst lika
vigtigt att ega tillgång till säkra upplysningar rörande den minderåriges
vandel före den brottsliga gerningens föröfvande samt hans lefnadsförhållanden
i öfrigt. Genom förevarande bestämmelse har komitén
velat sörja för att alla uti nämnda hänseenden erforderliga uppgifter inflyta
i ransakningsprotokollet, och ytterligare har genom det tillägg,
komitén föreslagit till Kongl. Förordningen angående expeditionslösen,
komitén sökt bereda säkerhet för att i de fall, då förordnande meddelats
om minderårigs insättande i uppfostringsanstalt, fullständiga protokoll
i målet tillställas Konungens Befallningshafvande. Genom dessa
båda stadganden i förening skulle således Konungens Befallningshafvande
sättas i tillfälle att utöfva den pröfningsrätt i fråga om val af
anstalt, som komme att ingå i dess åligganden.

3 §■

Såsom komitén redan framhållit, är det synnerligen önskvärd!, att
de uppfostringsåtgärder, som tarfvas emot minderåriga förbrytare, så
snabbt som möjligt följa å den brottsliga handlingen. Att bidraga

125

till förverkligandet af detta önskningsmål är syftet med förevarande
bestämmelse.

Någon olägenhet lärer iakttagandet af densamma svårligen kunna
medföra. Nya Lagberedningen, hvilken i sitt år 1884 afgifna betänkande
angående rättegångsväsendets ombildning föreslog en till syftet väsentligen
likartad bestämmelse för samtliga brottmåls handläggning, anförde
bland annat till stöd härför, att redan nu egde nästan utan undantag
beträffande brottmål rörande häktade ett omedelbart afgörande rum vid
underrätterna å landet, och att således, när regeln om omedelbart afgörande
visat sig kunna utan olägenhet tillämpas vid svårare brottmål,
detsamma i ännu högre grad borde vara fallet vid de ringare. Det
anförda yttrandet torde med fullt skäl kunna åberopas äfven till stöd
för det af komitén föreslagna stadgandet.

126

Motiv

till förslag till lag angående verkställighet af domstols förordnande om
aga eller om insättande i allmän uppfostringsanstalt.

1 §•

I den allmänna motiveringen har redan framhållits, hurusom komitén
visserligen med hänsyn till agans egenskap af ett pedagogiskt tuktomedel
funne densamma böra följa snarast möjligt å den brottsliga gerningen
samt helst omedelbart efter det förordnande om aga af domstol
meddelats, men att komitén för vinnande af detta önskningsmål likväl
icke ansåge sig kunna tillråda vare sig eu inskränkning i den hvarje
sakfäld person tillkommande rättighet att besvära sig hos högre rätt
eller ett afvikande från den regeln, att intet brottmålsutslag får utan
den dömdes medgifvande verkställas, innan det vunnit laga kraft. Båda
dessa förslag måste nemligen, derest frågan såges från rent rättslig
synpunkt, framkalla betänkligheter.

Deremot har komitén för förverkligande af nämnda önskningsmål,
i den mån detsamma låter sig göra, ansett sig böra föreslå, att aga,
hvarom domstol jemlik!. 5 kap. 1 § strafflagen förordnat, går i verkställighet,
så framt icke missnöje med rättens beslut anmälts inom viss
kortare tid. Emot detta stadgande synas icke några betänkligheter af
samma art som emot ofvan berörda förslag kunna framställas. Den
afvikelse från den rådande rättsordningen, som detsamma betecknar, är
icke af någon mera omfattande betydelse och torde kunna till fullo anses
motiverad af den omständigheten, att här är fråga om ett af domstol
meddeladt förordnande om vidtagande af en uppfostringsåtgärd, hvars
ändamål lätteligen skulle förfelas, derest icke möjlighet bereddes att
verkställa förordnandet tidigare, än hvad förhållandet är med öfriga af
domstol meddelade brottmålsutslag. I de flesta fall torde genom ett
sådant stadgande der åsyftade målet eller agans hastiga verkställande
äfven vinnas.

127

2 §•

Den särskilda bestämmelse, som meddelats uti föregående §, afser
allenast de fall, då aga jemlikt 5 kap. 1 § strafflagen ådömts. Visserligen
föreligger äfven, då aga komme att jemlikt den af komitén föreslagna
5 kap. 2 § ådömas brottslingar mellan 15—18 år, samma behof
af dess snabba verkställande, som ligger till grund för ofvanberörda
stadgande. Men härvidlag får icke förbises, att, då förordnande om
aga meddelas jemlikt 5 kap. 2 §, agan träder i stället för ett ådömdt
straff. Det är således icke längre uteslutande fråga om en uppfostringsåtgärd;
och under sådana förhållanden har komitén icke ansett sig kunna
förorda tillämpandet af den i 1 § gifna bestämmelsen. För att likväl
i någon mån möjliggöra, att de utslag, hvarigenom aga ådömts för
brott, som föröfvas af yngre manspersoner mellan 15—18 år, skola
kunna verkställas före besvärstidens utgång, har förevarande stadgande
föreslagits. Då i de fall, hvarom här är fråga, det äfven kan tänkas,
att åklagare eller målsegande vilja anföra besvär öfver utslaget under
yrkande, att det ådömda bötesstraffet måtte skärpas, har det, såsom vilkor
för att agan må innan besvärstidens utgång träda i verkställighet äfven
ansetts nödigt att föreskrifva, att åklagare och målsegande skola förklarat
sig icke vilja föra klagan i målet.

3 §•

Saknaden af hvarje föreskrift, att aga, hvarom domstol förordnat,
skall utdelas under lämplig offentlig kontroll, har, såsom ofvan påpekats,
framkallat betänkliga missförhållanden, i det att den ådömda agan
i de flesta fall icke blifver den brottslige tilldelad.

För fyllande af denna lucka har äfven Riksdagen uti underdånig
skrifvelse den 11 Maj 1897 anhållit, det Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta
och för Riksdagen framlägga förslag till lagbestämmelser om
verkställighet under behörig kontroll af domstols utslag, hvarigenom
aga blifvit minderårig ådömd; och har denna skrifvelse jemte Justitiekanslersembetets
deröfver afgifna utlåtande genom nådig remiss öfverlemnats
till komitén för att tagas i öfvervägande vid fullgörande af
dess uppdrag.

Uti det afgifna utlåtandet har Justitiekanslersembetet, som jemväl
ansett ett lagstadgande i det af Riksdagen angifna syftet vara erforderligt,
i hufvudsak yttrat, att, derest straffets verkställighet skulle öfvervakas
af någon utaf offentlig myndighet dertill utsedd person, borde

128

den, åt hvilken öfvervakandet uppdragits, hafva befogenhet och skyldighet
att, i händelse den minderårige förbrytarens föräldrar eller målsmän
skulle vägra att agaj den brottslige, föranstalta om agans verkställande
af någon annan. I detta fall torde agan icke alltid böra
utdelas i den brottsliges hem, utan kunde det blifva nödvändigt att
dertill använda någon lokal, öfver hvilken myndigheterna förfogade.
Angeläget vore, att offentlighet vid verkställandet undvekes, på det att
icke straffet måtte åstadkomma den brottsliges förhärdelse i stället för
förbättring; och borde för ty i lagen uttryckligen stadgas, att agan
skulle verkställas i enskildt rum. Vidare har Justitiekanslersembetet

anfört, att någon föreskrift om hvem det skulle tillkomma att utöfva

tillsyn å tilldelande af aga, ådömd enligt 5 kap. 1 § strafflagen, icke

lämpligen torde böra intagas i sjelfva lagen, utan i stället få ankomma

på vederbörande myndighet att derom i hvarje särskilt fall efter omständigheterna
förordna.

Som man finner, afvika de uti förevarande § gifna bestämmelser i
någon mån från den af Justitiekanslersembetet föreslagna ordningen
för agans verkställande. Komitén anser nemligen för sin del, att ådömd
aga alltid bör utdelas genom polismyndighetens försorg. Skulle, på sätt
Justitiekanslersembetet föreslagit, den minderåriges föräldrar eller målsmän
i främsta rummet ega att verkställa den ådömda agan, samt den
person, åt hvilken domstol uppdragit att öfvervaka'' agans utdelande,
icke sjelf vara befogad att om agans verkställande draga försorg i
annat fall, än då barnets föräldrar eller målsmän vägrade att efterkomma
domstolens föreskrift, komme mången gång onödig tidsutdrägt
att vållas; och särskild! i de fall, då den minderårige lemnat
föräldrahemmet samt icke stode under uppsigt af någon i närheten
boende målsman, skulle tillämpningen af den af Justitiekanslersembetet
föreslagna ordningen för agans utdelande vålla uppenbara olägenheter.
Detta förhållande synes så mycket mera böra förtjena, beaktande,
som ådömande af aga Enligt komiténs förslag utsträckts jemväl
till en ålder, då de minderårige mera allmänt kunna antagas hafva
lemnat fädernehemmet.

Till förekommande deraf att polismyndigheten vid agans utdelande
kunde strafflöst öfverskrida sin befogenhet, har komitén ansett det vara
nödigt att föreskrifva, att vittnen alltid skola dervid närvara. Härigenom
beredes ock möjlighet att gent emot sauningslösa rykten erhålla
tillförlitlig kännedom huru vid tillfället i verkligheten tillgått.

I öfverensstämmelse med hvad Justitiekanslersembetet härom yttrat
anser äfven komitén, att offentlighet vid agans utdelande bör undvikas,

129

och har för den skull föreslagits, att aga skall verkställas inom lyckta
dörrar.

4 §•

Då aga är afsedd att tillämpas endast på yngre brottslingar, bör
äfven i lagen en viss åldersgräns angifvas, efter hvars uppnående ett
icke verkstäldt förordnande härom förfaller. Denna tidpunkt kan enligt
komiténs åsigt lämpligen bestämmas till den dömdes fyllda 20 år.

I den allmänna motiveringen har påpekats det betänkliga missförhållandet,
att verkställandet af ådömd aga kan äfventyras genom ett
kortare uppskof, beroende detta derpå att i frånvaron af hvarje bestämmelse
angående den tid, då förordnande af aga skall förfalla, denna ansetts
sammanfalla med den, då gerningsmannen uppnått sådan ålder, att ett
förordnande om hans agande icke kunnat meddelas. Genom det nu
föreslagna stadgandet blefve denna lucka i lagen fyld, och i det öfvervägande
antalet fall möjligheten beröfvad den dömde att genom anförande
af besvär söka undandraga sig den ådörnda påföljdens undergående.

5 §•

Den uti ifrågavarande § meddelade bestämmelsen torde icke i och
för sig kräfva någon utläggning. Påtagligen bör det nemligen åligga
Konungens Befallningshafvande att draga försorg om verkställandet af
ett af domstol meddeladt förordnande om insättning i allmän uppfostringsanstalt
likaväl som af öfriga i brottmål meddelade utslag.

Att märka är dock, att i detta fall ingår i de åligganden, som tillkomma
Konungens Befallningshafvande, mera än en ren verkställighetsåtgärd.
Såsom redan omförmälts, skall det nemligen enligt komiténs
förslag tillkomma Konungens Befallningshafvande att utse den anstalt,
till hvilken den minderårige bör försändas. Vid valet häraf skola de
bestämmelser, som härom finnas meddelade i det afgifna förslaget till lag
angående tvångsuppfostran, samt de föreskrifter, Kongl. Maj:t kan i
enahanda syfte finna skäligt meddela, lända till efterrättelse.

Enligt det föreslagna lagrummet skola handlingarna i målet öfversändas
till anstaltens styrelse. För föreståndaren måste det vara af
vigt att redan vid den minderåriges ankomst till anstalten erhålla noggranna
upplysningar om hans föregående vandel samt i öfrigt om allt,
som kan bidraga till en rigtig uppfattning af hans sinnesart.

130

6 §•

Liksom i fråga om förordnande om aga, bör äfven en viss tidpunkt
fastställas, då ett icke verkstäldt förordnande om insättande i
allmän uppfostringsanstalt skall anses förfallet. Då enligt den föreslagna
2 § af 5 kapitlet strafflagen domstol skulle erhålla rättighet att
såsom påföljd för brott, föröfvade af personer mellan 15 och 18 år,
meddela ett förordnande om insättande i uppfostringsanstalt, synes
häraf böra följa, att den tidpunkt, då förordnandet skall anses förfallet,
måste inträda, efter det den dömde uppnått 18 år. Men då, såsom
komitén ofvan framhållit, eu uppfostran af ifrågavarande beskaffenhet
redan i det fall att den tager sin början vid den tid, då den dömde
närmar sig 18 år, endast undantagsvis kan medföra verklig nytta, har
det synts komitén af vigt att strängt begränsa den tid, då ett förordnande
om insättande i uppfostringsanstalt får verkställas efter det
den dömde uppnått nämnda ålder; och har komitén derför föreslagit,
att denna tid skall omfatta allenast sex månader.

t §•

Ehuruväl det endast mera sällan torde komma att inträffa, finnes
dock alltid eu möjlighet, att samtidigt till verkställighet föreligga tvenne
emot en och samma person meddelade utslag, af Indika det ena lyder
å straff samt det andra föreskrifver vidtagandet af en uppfostringsåtgärd.
För lösning af den kollision, som uppkommer mellan tvenne sådana
utslag, kräfves ett särskilt stadgande.

Jemlikt den af komitén föreslagna 5 kap. 2 § strafflagen är domstols
befogenhet att förordna, att en brottsling skall i stället för att
undergå straff agas eller insättas i uppfostringsanstalt beroende deraf
att det straff, som ådömes, icke öfverskrider visst i nämnda § angifvet
straffmått. Häraf synes äfven böra följa, att, för den händelse samtidigt
med ett jemlikt nämnda § meddeladt förordnande till verkställighet
föreligger ett utslag, hvarigenom samma person blifvit dömd till
straff, förordnandet bör gå i fullbordan, endast för så vidt vid samtidigt
bedömande af de båda brottsliga handlingai-na det sammanlagda
straffet icke varit svårare, än att det kunnat utbytas emot eu uppfostringsåtgärd.
Var deremot det utan sammanhang med förordnandet
om en uppfostringsåtgärd ådömda straffet, af svårare art än fängelse
eller uppgick det, vare sig enbart eller i förening med det

131

straff, som genom det andra utslaget ådömts den minderårige, till
fängelse i mera än sex månader, synes det meddelade förordnandet om
den minderåriges agande eller insättande i anstalt böra förfalla. Enahanda
grundsatser synas äfven böra tillämpas, för den händelse samtidigt
till verkställighet föreligga dels ett jemlik! 5 kap. 1 § strafflagen meddeladt
förordnande om en minderårigs agande eller insättande i uppfostringsanstalt
dels ock en annan dom, hvarigenom den minderårige
såsom påföljd för gerning, som han föröfvat efter uppnådda 15 år, dömts
till straff af nyssnämnda svåra beskaffenhet. I detta fall torde man
nemligen icke kunna ega någon förhoppning, att de beslutade uppfostringsåtgärderna
kunna lända till den brottsliges rättande.

Om deremot de straff, som kunna ådömts den minderårige, sammanlagdt
uppgått allenast till böter eller fängelse i högst sex månader,
skola såväl straffet som den beslutade uppfostringsåtgärden .träda i
verkställighet. Särskilda föreskrifter i syfte att bestämma den ordning,
i hvilken de ådömda påföljderna skola verkställas, torde icke vara
erforderliga. Redan för närvarande kan ett i viss mån liknande förhållande
uppkomma, nemligen för så vidt emot en och samma person
samtidigt föreligga två utslag, hvaraf det ena lyder å straff och det
andra å tvångsarbete, dervid utan att några bestämmelser funnits meddelade,
straffet ansetts böra föregå tvångsarbetet.

8 §.

Då den uppfostringsåtgärd, hvarom domstol jemlikt 5 kap. 2 §
strafflagen förordna!, varit afsedd att träda i stället för straff, torde,
för den händelse af anledning, hvarom i denna lag nämnts, förordnandet
förfallit, det vara uppenbart, att det ådömda straffet i stället bör gå i
verkställighet. Det föreslagna stadgandet synes således icke böra tarfva
någon vidare utläggning.

132

Motiv

till förslag till lag angående omhändertagande af minderåriga
förbrytare, intill dess domstols beslut om deras insättande
i allmän uppfostringsanstalt verkställes.

1 §■

Uppenbarligen kunna understundom betydande olägenheter följa
deraf att en minderårig, hvilken förklarats skola i anstalt insättas, lemnas
fullkomligt utan vård eller uppsigt under den tid, som åtgår, innan
det meddelade beslutet hinner verkställas. Af skäl, som ofvan i
den allmänna motiveringen angifvits, har dock komitén till afhjelpande
af dessa olägenheter icke ansett det tillrådligt vare sig att inskränka
klagorätten öfver domstols förordnande om minderårigs insättande i anstalt
eller att föreskrifva, att ett sådant beslut omedelbart skall gå i
verkställighet. Deremot synes det komitén, som kunde samma ändamål
lämpligen vinnas, derigenom att i de fall, då särskilda omständigheter
dertill föranleda, domstol egde befogenhet att förordna, att minderårig,
hvilken ådömts denna påföljd, skulle genom polismyndighets
försorg omhändertagas, intill dess beslutet härom verkställes eller af högre
rätt annorlunda förordnas. De särskilda omständigheter, som kunna
påkalla meddelandet af ett sådant förordnande, synas komitén vara dels
fruktan för att den minderårige afviker — något, som särskildt beträffande
personer, som redan i unga år börjat föra ett kringströfvande
lefnadssätt, icke sällan kan tänkas vara fallet — dels ock ett synnerligen
starkt framträdande behof af att bereda den minderårige nödig
vård; och kan tydligen ett sådant behof sägas vara ådagalagdt såväl
genom styrkan af det sedliga förderf, som framträdt vare sig i den
åtalade gerningen eller den minderåriges vandel i öfrigt, som äfven ge -

133

nom beskaffenheten af hans föräldrahem eller i allmänhet af de förhållanden,
hvarunder han uppväxer. Emot detta stadgandes innehåll torde
så mycket mindre vara något att erinra, som understundom nödvändigheten
att ställa en minderårig, hvilken förklarats skola insättas i anstalt,
under nödig vård och uppsigt, intill dess det meddelade förordnandet
går i fullbordan, tvingat den verkställande myndigheten att på
egen hand vidtaga åtgärder i sådant syfte. Då emellertid lagligheten
häraf starkt betviflats, synes det, som vore klara och tydliga stadganden
i detta afseende särdeles behöfliga.

Komitén har vid pröfning af denna fråga jemväl upptagit till bedömande,
huruvida icke polismyndighet borde erhålla rättighet att i
vissa fall omhändertaga för brott misstänkte minderårige, äfven innan
domstol öfver dem meddelat utslag. Ehuruväl möjlighet kan föreligga,
att barn af den ålder, nyss är nämnd, begå så grofva brott, att det
för rättssäkerheten kunde anses vådligt att lemna dem på fri fot, ända
till dess domstol hunne i målet meddela utslag, har det dock icke synts
komitén af nöden att för dylika säkerligen högst sällan inträffande fall
föreslå ett särskildt stadgande.

2 §•

Komitén har ansett det böra påpekas, att genom §:ns affattning icke
något hinder lagts för polismyndigheterna att föranstalta om en minderårigs
öfverlemnande till föreståndaren för en uppfostringsanstalt, ett
skyddshem eller liknande anstalt. Att vidtaga en sådan åtgärd torde
måhända ofta blifva af behofvet påkalladt, då svårigheter kunna möta
att hos någon annan än föreståndaren för dylika anstalter anbringa en
om brott öfvert.ygad minderårig. Hvad angår kommunala myndigheter,
till hvilka enligt det föreslagna lagrummet en minderårig uti nu ifrågavarande
fall äfven skall kunna öfverlemnas, lära dessa i allmänhet
endast å de orter, der s. k. fattiggårdar äro inrättade, hafva möjlighet
att på ett tillfredsställande sätt draga försorg om den minderåriges
vårdande.

De kostnader, som förorsakas genom tillämpningen af ifrågavarande §,
skola enligt komiténs förslag ensamt drabba staten. Visserligen åligger det
enligt det af komitén afgifna förslaget till lag angående tvångsuppfostran
icke blott staten, utan äfven den kommun, der den minderårige eger
hemortsrätt, att utgifva bidrag till hans vård och underhåll i de fall,
då han skiljes från hemmet och öfverlemnas åt en uppfostringsanstalt,
hvarför det kunde förefalla, som borde enahanda grundsatser äfven i

134

förevarande fall tillämpas. Men då den minderåriges provisoriska omhändertagande
i viss mån kan likställas med en fullvuxen persons häktande,
synes äfven kostnaderna för ifrågavarande båda åtgärder böra
på enahanda sätt bestridas. Då emellertid de utgifter, som föranledas
af tillämpningen af ifrågavarande §, icke lära uppgå till några afsevärda
belopp, saknar frågan större praktisk betydelse.

135

Motiv

till förslag till förordning om ändrad lydelse af § 20 i förnyade
förordningen angående expeditionslösen den
7 December 1883.

De tillägg, som föreslagits till ifrågavarande Kongl. Förordning,
afse hufvudsakligen att beforda eu skyndsam verkställighet af utslag,
hvarigenom förordnande om aga eller insättande i uppfostringsanstalt
meddelats. Vigten häraf har redan i det föregående framhållits.

Då utslag af nämnda innehåll meddelats af underrätt, skall med
expedierande deraf enligt komiténs förslag förfaras på enahanda sätt,
som beträffande, bland annat, utslag rörande häktade är föreskrifvet.
De särskilda bestämmelser, som härom lemnats, åsyfta just utslagets
snabba verkställande och torde derför äfven lämpligen böra utsträckas
till nu ifrågavarande fall.

Att fullständiga protokoll i de mål, hvari domstol meddelat förordnande
om insättande i uppfostringsanstalt, skola tillhandahållas Konungens
Befallningshafvande, beror, såsom redan i det föregående framhållits,
derpå att Konungens Befallningshafvande vid afgörandet af
frågan, till hvilken anstalt den dömde bör öfverlemnas, måste ega upplysning
om hans ålder och föregående vandel m. m. I regel torde,
der sådant förordnande meddelas, beslutet härom fattas redan af underrätt.
Undantagsvis kan dock äfven komma att inträffa, att underrätt
ådömer en tilltalad minderårig någon annan påföljd, eller frikänner
honom, samt att efter anförda besvär beslut om hans insättande i
uppfostringsanstalt meddelas af öfverrätt. För att i detta fall bereda
Konungens Befallningshafvande tillgång till de vid underrätten i målet
förda protokollen har den i sista stycket lemnade bestämmelsen föreslagits.

136

Motiv

till förslag till kungörelse om tillägg till § 1 i kungörelsen angående
indrifning af böter och viten den 29 Januari 1861.

Då domstol, jemlikt den af komitén föreslagna bestämmelsen
i 2 § af 5:te kapitlet strafflagen, förordnat, att minderårig skall i
stället för att gälda ådömda böter, undergå aga, synes till förekommande
deraf att det ådömda bötesbeloppet af kronobetjeningen indrifves,
tillika anteckning om det gifna förordnandet böra inflyta i saköreslängden.

Frånsedt de fall, då hinder möter för agans utdelande och således,
jemlikt 8 § af den föreslagna lagen angående verkställighet af domstols
förordnande om aga m. m., det ådömda bötesstraffet skall gå i verkställighet,
skall naturligtvis bötesbeloppet afföras ur redogörelsen för
verkställighet af bötesbeslut. De i 4 § af Kongl. Kungörelsen angående
redovisning för verkställighet af bötesbeslut in. m. den 5 Juli 1884
gifna bestämmelser rörande de fall, då sådan afskrifning må ega rum,
äro emellertid så allmänt affattade, att något ytterligare tillägg med
anledning af innehållet i ofvanberörda af komitén föreslagna ändring
i strafflagen icke torde vara af nöden.

137

Motiv

till förslag till lag om tvångsuppfostran på grund af domstols

förordnande.

1 §.

Innebörden af bestämmelserna uti ifrågavarande § har redan i det
föregående utvecklats. Utöfver hvad ofvan yttrats torde endast behöfva
påpekas, att komitén ansett det böra betonas, att de af enskilda personer
eller kommuner upprättade anstalter, som kunna erhålla Konungens
tillstånd att till vård emottaga sakfälda minderårige, skola vara
»för sådant ändamål» anordnade. Härigenom har komitén velat förebygga,
att anstalter, som hufvudsakligen vore afsedda för annat syfte,
skulle erhålla tillstånd att vid sidan häraf jemväl kunna till vård och
uppfostran emottaga minderåriga förbrytare.

2 §■

Då anstalternas reglementen alltid skola underkastas Konungens
pröfning och godkännande, eger man enligt komiténs mening full säkerhet
för att erforderliga stadganden komma att i desamma inflyta,
hvarför komitén icke aktat nödigt att i lagen intaga föreskrifter om
de bestämmelser, som i dessa reglementen skola förekomma. Komitén
anser sig endast böra här erinra, att de jemte bestämmelser om anstalternas
organisation och förvaltning samt om beskaffenheten af den
skolundervisning och utbildning, som eleverna böra erhålla m. m., äfven
böra lemna föreskrift om arten af de disciplinära tuktomedel, som i
anstalterna må tillgripas samt vilkoren och sättet för deras användande.

3 §•

De egenskaper, som erfordras, för att en föreståndare rätt skall
kunna fylla sin uppgift, äro af eu så säregen beskaffenhet, att det ofta

138

måste vara synnerligen svårt att på förhand afgöra, huruvida eu till
befattningen föreslagen person lämpar sig för densamma. Ett misstag
kan således, i trots af den noggrannaste pröfning, mycket väl tänkas. Å
andra sidan är resultatet af anstaltens verksamhet i så hög grad beroende
af föreståndarens personlighet, att platsens beklädande med eu
icke fullt lämplig person kan medföra högst betänkliga följder. Med
beaktande af dessa synpunkter och för att förekomma, att ett mindre
lyckligt val skulle för en längre tid inverka menligt å anstaltens ledning,
har komitén derför, beträffande af staten upprättade anstalter,
föreslagit, att föreståndaren endast för viss tid .förordnas; och vill
komitén i sammanhang härmed erinra, att ett liknande förfarande tilllämpas
vid tillsättande af rektorsbefattningar vid statens allmänna läroverk.

Några bestämmelser rörande sättet för utseende af styrelse och
föreståndare för anstalter, som upprättats af kommuner eller af enskilde,
har icke funnits erforderliga. Enligt 2 § skola ifrågavarande anstalters
reglementen underkastas Konungens pröfning och godkännande; och
härigenom är äfven enligt komiténs åsigt säkerhet vunnen, att vid affattandet
af bestämmelserna rörande val af styrelse och föreståndare
tillbörlig hänsyn tages till hvad härutinnan kan i det allmännas intresse
påkallas.

4 & 5 §.

Beträffande formen för ifrågavarande anstalters inre organisation
plägar man tala om tre olika, ehuru visserligen icke i verkligheten
strängt åtskilda system, nemligen kollektiv-, familje- och skolsystemen.
Vid anstalter, inrättade efter förstnämnda system, emottagas samtidigt
till vård och uppfostran ett större antal elever, ofta uppgående till
flera hundrade. Dessa bo och sofva antingen i en för samtliga elever
samfäld byggnad eller också i särskilda på obetydligt afstånd från hvarandra
uppförda bostäder. För vinnande af bättre uppsigt indelas de i
allmänhet i grupper, omfattande hvardera 50 till 80 barn.

I anstalter, anordnade efter det s. k. familjesystemet, äro eleverna
indelade i smärre grupper å omkring 10 till 15, hvilka bo för sig
sjelfva i särskilda hus, hvarest uppsynen utöfvas af en husfader. Gemensamma
för samtliga elever äro anstaltens undervisnings- och förvaltningslokaler.
4 regel träffas elever, tillhörande olika grupper, endast
vid lärotimmar och gudstjenstbesök samt liknande tillfällen, men
för öfrig! uppfostras hvar grupp för sig.

130

Hvad slutligen vidkommer det s. k. skolsystemet, hvilket börjat
tillämpas, vid de preussiska statsanstalterna, hvilar detta på den grundsatsen,
att vid uppfostran öfver hufvud två faktorer måste samverka,
nemligen hem och skola. Då de barn, hvarom här är fråga, sakna
eget hem, bör läraren icke blott och bart meddela undervisning,
utan äfven i ordets egentliga mening vara barnets uppfostrare. För
möjliggörande häraf har man velat undvika att sammanföra ett så stort
antal elever, att föreståndaren eller förvaltningspersonalen icke äro i
stånd att lära känna och följa hvarje elev. A andra sidan har man
icke ansett nödigt att inskränka elevantalet i samma grad, som förhållandet
är enligt det s. k. familjesystemet, utan med hänsyn till det förhållande,
att äfven större anstalter i åtskilliga afseende!), såsom i fråga
om möjlighet att lämpligt anordna undervisning och yrkesutbildning,
kunna eg a företräde framför helt små, gått en medelväg. Elevantalet
har enligt skolsystemet utgjort mellan 100 och 200 samt eleverna
indelats i grupper å högst 50 till 60. I spetsen för hvarje grupp
ställes en lärare, hvilken närmast är ansvarig för de åt honom anförtrodda
barnens uppfostran. Under hela den tid, eleverna vistas vid
anstalten, stå de under ledning af en och samma lärare, hvilken härigenom
erhåller tillfälle att noggrant lära känna hvar och ens egenart
samt att utöfva ett gagnande inflytande å hans utveckling.

Vid den uppfostran, hvarom här är fråga, är det framför allt af
vigt, att eu hvar af eleverna kommer i åtnjutande af en individuel
behandling, lämpad efter hans anlag och föregående vandel. Endast
under denna förutsättning kan man ega skäl till förhoppning, att eleverna
skola kunna uppfostras till gudsfruktan och arbetsduglighet. Vid
jemförelse!! mellan ett hvart af ofvanberörda system ligger derför också
kärnpunkten af frågan just i bedömandet, i hvad mån systemet medgifver
möjlighet att utöfva en sådan individuel behandling. År denna
möjlighet för handen, kan hvarje system vara godt; den förutan måste
det åter medföra ett mindre gynsamt resultat.

Vid sådant förhållande synes det vara rigtigast att väl i sjelfva
lagtexten uttala den grundsats, på hvars tillämpning ett lyckligt resultat
af ifrågavarande anstalters verksamhet i främsta rummet är beroende,
men deremot icke gifva något bestämdt företräde åt något af
dessa system, utan- medgifva, att hvarje anstalt, förutsatt blott att nyssnämnda
grundsats tillämpas, i öfrigt må kunna anordnas så, som förhållandena
i hvarje särskild! fall göra det önskvärd!,.

Svårigheten att kunna tillämpa en individuel behandlingsmetod
växer naturligtvis i samma mån som elevantalet ökas. Äfven om det

140

är aldrig så väl sörj dt för att ett tillräckligt antal lärare och ledare
finnes, måste dock slutligen en gräns uppnås, då föga förhoppning
gifves, att den lemnade undervisningen och omvårdnaden kan blifva så
lämpad efter hvar och en af elevernas anlag och beskaffenhet, som
önskligt är. På grund häraf har komitén ansett, att, ehuruväl lagstiftningen
i allmänhet icke bör reglera anstalternas organisation eller storlek,
likvisst en begränsning af det högst tillåtna elevantalet i hvarje anstalt
bör i lagen fastställas. För sin del anser komitén, att denna
siffra bör bestämmas till 150; och vill komitén tillika framhålla önskvärdheten
af att barnen uti de större anstalterna indelas i grupper,
hvardera omfattande omkring 30. I sammanhang härmed må erinras,
att Riksdagen uti dess i ärendet aflåtna skrifvelse till Konungen
uttalat den uppfattningen, att i allmänhet smärre anstalter ega företräde
framför större; och synes således den af komitén uppstälda begränsningen
af elevantalets storlek stå i full öfverensstämmelse med
den mening, Riksdagen i frågan hyllat.

Från denna regel angående det högst tillåtna elevantalet torde
dock ett undantag böra göras. Uti 10 § har föreslagits, att, derest
omständigheterna dertill föranleda, ifrågavarande anstalter skola vara
skyldiga att återtaga en elev, hvilken, ehuru fortfarande qvarstående
under anstaltens uppsigt, erhållit rättighet att vistas utanför densamma.
För att denna bestämmelse i hvarje fall skall kunna tillämpas, fordras,
att anstaltens styrelse icke är ovilkorligen bunden af föreskriften, att
antalet elever icke får öfverstiga 150. Eljest skulle nemligen kunna
inträffa, att en anstalt icke såge sig i stånd att återtaga en elev, enär
det högst tillåtna antalet af dessa, den vilkorligt utskrifne oberäknadt,
redan vore uppnådt. Till förebyggande af en sådan möjlighet har den
härå syftande undantagsbestämmelsen föreslagits.

Beträffande redan upprättad anstalt, synes ifrågavarande stadgande
om det högst tillåtna elevantalet icke lämpligen böra träda i kraft
samtidigt med öfriga bestämmelser i den af komitén föreslagna lagen.
Såsom ofvan nämnts, har komitén utgått från den förutsättningen, att
åkerbrukskolonien Hall allt framgent skulle vara villig att lemna sin
medverkan till minderåriga förbrytares vårdande. Då emellertid å Hall
finnes utrymme för icke mindre än 175 elever, vore det uppenbarligen
oklokt för det närvarande att äfven beträffande denna koloni fordra
tillämpningen af ifrågavarande stadgande. Härigenom skulle nemligen,
intill dess de ifrågasatta statsanstalterna kommit till stånd, ytterligare
ökas den redan under nuvarande förhållanden stora svårigheten att bereda
plats för minderårige, som förklarats skola i anstalt intagas. På

141

grund häraf har komitén beträffande nu befintlig anstalt ansett det böra
anstå med tillämpningen af 5 §, till dess Konungen finner för godt att
härom förordna.

Komitén har, såsom af lydelsen af den föreslagna 4:de paragrafen
framgår, ansett det vara af vigt att betona, att ändamålet med ifrågavarande
anstalters verksamhet skall vara att uppfostra deri intagna
elever till gudsfruktan och arbetsduglighet. Särskildt må framhållas,
att den i anstalterna förekommande undervisningen och handledningen
af eleverna bör syfta icke så mycket att bibringa dem ett högre kunskapsmått
än hvad i de allmänna folkskolorna meddelas, utan fast mer
att utbilda dem till duglighet i allehanda praktiska arbetsgöromål. Härigenom
vinnes ett dubbelt ändamål: dels motverkas genom lämpligt
kroppsarbete, synnerligast derest det förrättas ute i det fria, benägenhet
för lastbara böjelser, dels ock sättes eleven i stånd att efter utskrifningen
från anstalten på ett redbart sätt förvärfva sig sitt uppehälle.

6 §•

De faror, som äro förenade med Barnuppfostran mellan gossar och
flickor af den beskaffenhet, hvarom här är fråga, torde vara så uppenbara,
att det icke erfordras någon närmare motivering till det i denna
§ stadgade förbud. De försök, som i utlandet blifvit gjorda att i eu
och samma anstalt uppfostra vanartade eller brottsliga barn af båda
könen, hafva äfven i regel visat sig misslyckade.

? §•

Skälen hvarför ifrågavarande anstalter böra vara af två slag, hafva
redan i det föregående angifvits.

Då ändamålet med den ifrågasatta strängare anstalten är att från
yngre barn afskilja äldre och mera förhärdade, har komitén ansett de
i paragrafen förekommande åldersbestämmelserna böra afse icke, såsom
i allmänhet är förhållandet i fråga om lagstiftningen rörande minderårige
förbrytare, tidpunkten, då den åtalade brottsliga gerningen föröfvats,
utan i stället, då utslaget varm laga kraft och således vardt i
skick att kunna verkställas.

8 §•

Grunderna för denna § hafva i den allmänna motiveringen angifvits.

142

9 §.

Innehållet i det första stycket torde icke tarfva någon förklaring.

Den i andra stycket meddelade bestämmelsen om skyldighet för
hvarje anstalts föreståndare att månatligen tillställa inspektören vissa
uppgifter angående eleverna åsyftar att tillförsäkra denne säkra meddelanden
rörande antalet elever inom hvar och en anstalt. Till följd
häraf böra dessa meddelanden innehålla alla upplysningar, som kunna
inverka å elevantalets storlek, och alltså såväl å antalet elever, som
under månadens lopp i anstalten intagits eller derifrån utskrifvits, som
äfven rörande dem, som jemlik! 10 § derifrån vilkorligt utskrifvits eller
till densamma återtagits. Derigenom att inspektören sättes i tillfälle
att ega noggrann kännedom om de vexlingar, elevantalet i hvarje anstalt
undergår, kan han, derest anledning finnes att befara, att de vare
sig i denna lag eller af Kong!. IVlaj:t utfärdade bestämmelserna för
elevernas fördelning mellan de olika anstalterna leda till att någon
viss anstalt blir öfverfyld, i tid för vederbörande anmäla detta förhållande
samt söka åstadkomma de ändringar i gifna föreskrifter, som
af omständigheterna påkallas.

10 §.

För de flesta elever måste en öfvergångstid mellan den stränga
disciplinen inom anstalten och den frihet, som kommer honom till
del vid en vanlig arbets anställning, vara till stort gagn. Särskildt
beträffande elever, som redan tidigt visa ett böjligt sinnelag och låta
sig rätta med mild behandling, kan man med skäl antaga, att det för
deras utveckling är bäst, om de sättas under vård af enskild person,
till dess de vunnit sådan stadga, att de kunna fullständigt utskrifvas
från anstalten.

Enligt komiténs förslag skall i regel anstaltens styrelse, först sedan
ett år förflutit efter elevens intagande i densamma, ega rättighet
att vilkorligt utskrifva honom. I allmänhet torde förvaltningspersonalen
vid anstalten dessförinnan icke kunna om den minderåriges sinnesbeskaffenhet
och karakter förvärfva tillräcklig kännedom för att afgöra,
huruvida han lämpligen kan vårdas utanför anstalten. Då likväl sådana
omständigheter undantagsvis kunna föreligga, som göra det önskvärd!,
att en elev äfven före utgången af nämnda tid vilkorligt utskrifves, såsom
t. ex. om någon lämplig person är villig att taga vård om honom,
har komitén tillika velat bereda möjlighet, för att de åtgärder, som i

143

denna § omförmälas, skola kunna vidtagas äfven tidigare, än nu är
nämndt. Dock skall alltid inspektörens samtycke inhemtas, likasom äfven
synnerligen talande skäl böra föreligga för medgifvandet häraf.

Äfven efter elevens vilkorliga utskrifning skall anstaltens styrelse
bibehålla honom under sin uppsigt samt utöfva tillsyn öfver hans uppfostran.
Uttryckligen är detta stadgadt i den 13 §. En följd häraf
är äfven, att anstalten bör eg a skyldighet att återtaga eleven, derest
omständigheterna sådant föranleda. Den vanligaste orsak, som kan
tänkas härtill gifva anledning, är naturligtvis, att den minderårige *
ådagalägger ett dåligt uppförande och således icke visar sig mogen
för en uppfostran utom anstalten. Men äfven andra omständigheter
kunna påkalla hans återtagande till anstalten, såsom t. ex. om den person,
åt hvars vård eleven anförtrotts, befinnes mindre egnad härför
eller af någon anledning blir förhindrad att vidare utföra det uppdrag,
han åtagit sig, samt för tillfället icke någon möjlighet finnes att på
annat sätt lämpligen anbringa eleven utanför anstalten.

11 §•

Då ändamålet med den minderåriges insättande i allmän uppfostringsanstalt
afser hans rättelse och vinnande af sådan stadga, att något
återfall i brott icke längre synes vara att befara, bör äfven den vidtagna
åtgärden upphöra, så snart detta mål kan anses vara uppnådt.
Utöfver den tid, som för detta ändamål är nödvändig, bör icke eu elev
qvarhållas i eu anstalt, utan måste det tvärtom vara af vigt att, så
snart det kan ske utan fara för återfall, låta honom lemna anstalten
samt i tid lära honom att sköta sig sjelf och icke lita på andra personers
omtanke och ledning. Till följd häraf bör anstaltens styrelse icke
blott vara befogad att utskrifva en elev, hvilken vunnit erforderlig stadga,
utan äfven ega skyldighet härtill.

Då emellertid med stadga i detta sammanhang icke blott menas
ett tadelfritt uppförande inom anstalten, utan en viss inre omdaning af
den minderåriges väsen, måste alltid någon längre tid åtgå, innan detta
ändamål kan vinnas. Komitén har derför ansett nödigt föreslå, att utskrifning
ej får ske förrän två år efter elevens insättande. För fastställandet
af en sådan minimitid talar äfven den omständigheten, att
elevens intagande i uppfostringsanstalt innefattar verkställandet af ett
af domstol meddeladt förordnande, hvarför det icke bör bero på anstaltens
styrelse att oberoende af hvarje tidsbestämmelse upphäfva detsamma.

144

Ehuru således i regel eu elev under två års tid bör hållas under
anstaltens uppsigt, innan han skall kunna slutligen utskrifvas, har dock
komitén ansett, att möjlighet bör förefinnas att kunna utskrifva eleven
före utgången af den såsom regel fastsfälda minimitiden. Understundom
kunna nemligen omständigheterna vara sådana, att detta kan vara af
behofvet, påkalladt, såsom t. ex. om den minderåriges föräldrar stå i
begrepp att emigrera samt önska att till utlandet medföra äfven honom.
Det bör likväl af nyssnämnda skäl icke tillkomma styrelsen för en anstalt
att härom besluta, utan bör afgöranderätten i detta fall tillkomma
Konungen, samt styrelsens åtgörande inskränka sig till att hos Konungen
göra framställning i ärendet.

I lagen bör äfven en maximitid vara stadgad, utöfver hvilken en i
anstalt intagen elev icke får derstädes qvarhållas. I regel har komitén
ansett, att en elev icke bör förblifva i anstalt utöfver uppnådda 20
års ålder. Endast för så framt han vid intagandet redan fyllt 17 år,
synes ett undantag härifrån böra göras, enär eljest den tid, han komme
i åtnjutande af anstaltens vård och uppsigt, mången gång blefve alltför
knappt tillmätt; och bör han derför i sådant fall kunna derstädes qvarstanna
till uppnådd myndig ålder.

Vid utskrifvandet skall det tillkomma styrelsen att söka bereda
elev lämplig anställning. Liknande bestämmelse finnes intagen i gällande
reglementen för Hall och flertalet i riket befintliga anstalter för
vilseförda minderårige.

12 §.

Till förebyggande deraf att barnets föräldrar eller målsman skulle
under åberopande af sin målsmansrätt vilja på ett obehörigt sätt inblanda
sig i anstaltens förfoganden öfver barnet, har det synts nödvändigt
att i lagen inrycka bestämmelse derom att denna rätt tillkommer
styrelsen under den tid, eleven är vid anstalten inskrifven.

Komitén har ansett lämpligt, att anstalten bibehåller målsmansrätt
öfver dess elever jemväl någon tid efter deras utskrifvande från anstalten.
Härigenom är möjlighet beredd för anstaltens styrelse att äfven, sedan
eleven skilts från dess vård, verka till hans bästa, samt särskildt vid
uppgörande af arbetsaftal tillse, att han icke mottager någon mindre
lämplig anställning. I anseende till de stora svårigheter, som möta
för utöfvandet af målsmansskap öfver personer, livilka måhända befinnas
spridda å vidt skilda orter inom riket, har likväl komitén ansett anstalternas
styrelser icke böra bibehålla ifrågavarande rättighet under längre

145

tid än ett år efter elevens utskrifning. Frånsedt denna tidsbegränsning
måste vidare styrelsens målsmanskap upphöra, så snart eleven uppnått
myndig ålder.

Såsom af det föreslagna lagrummet framgår, eger styrelsen att å
annan öfverlåta målsmansrätten öfver eleven. Detta torde särskildt
böra ifrågakomma i det fall, då en elev vilkorligt utskrifvits från anstalten,
samt den person, åt hvars vård lian anförtrotts, synes fullt
egnad att äfven utöfva målsmansrätten.

Enligt den affattning, som gifvits lagrummet, finnes intet hinder
för styrelsen att öfverlåta målsmansrätten å styrelsen för ett skyddshem
eller liknande anstalt, hvarest den minderårige med tillämpning af 10 §
blifvit upptagen. Likaledes är styrelsen oförhindrad att låta barnets
föräldrar återfå målsmansrätten öfver detsamma, derest de härom göra
ansökan samt giltiga skäl för densammas beviljande föreligga.

13 §.

Innehållet i denna § är till en del redan i det föregående berördt;
och torde bestämmelserna i densamma för öfrigt vara så sjelfklara, att
de icke tarfva någon motivering.

14 §.

Af största vigt är, att tillfälle gifves till förflyttning af elever mellan
de olika anstalterna. Svårligen kunna vid fördelningen af de minderårige
mellan de olika anstalterna misstag helt och hållet undvikas, då
nemligen vid denna pröfning ännu endast ofullständig kännedom om
den minderårige vunnits. Vidare kan det inträffa, att, äfven om vid
insättandet myndigheterna måste anses hafva träffat ett rigtigt val, den
minderårige sedermera utvecklar sig i sådan rigtning, att det icke
längre är lämpligt att qvarhålla honom i den anstalt, åt hvars vård han
ursprungligen öfverlemnats.

En dylik förflyttning kan ske under tre väsentligen olika förhållanden,
nemligen antingen från en mildare anstalt till en strängare eller
från en strängare till en mildare eller Slutligen från en anstalt till en
annan af samma slag.

I främsta rummet är det af vigt att bereda möjlighet för en förflyttning
från mildare till strängare anstalt. Understundom kan det
nemligen för en mildare anstalt vara nära nog ett tvingande behof att befria
sig från en elev, hvilken, oaktadt emot honom anlitats alla till buds stå 19 -

146

ende disciplinmedel, ådagalägger ett synnerligen dåligt uppförande och
derjemte å sina kamrater öfvar ett skadligt inflytande. Finnes icke
ifrågavarande utväg, kan anstaltens föreståndare komma att stå fullkomligt
magtlös gent emot en vanartig elev, hvilken å ena sidan icke
bör qvarblifva i anstalten, denna till hinder och skada, men å andra
sidan ej heller lämpligen kan utskrifvas och lemnas utan all omvårdnad.

Då komitén i allmänhet gjort minderåriges försändande till strängare
anstalt beroende deraf att de fyllt 12 år, har äfven i förevarande fall
stadgats, att någon förflyttning till en strängare anstalt icke får ega
rum, med ''mindre eleven uppnått nämnda ålder. I sig sjelf torde
det ock vara föga sannolikt, att ett barn, som ännu ej fyllt 12 år,
skulle vara så förhärd adt, att det icke läte rätta sig af allvarliga förmaningar
samt af de tuktomedel, som äfven i de mildare anstalterna
böra stå till buds.

Mindre ofta torde det visa sig af behofvet påkalladt att förflytta
en elev från en strängare anstalt till en mildare. Ådagalägger en i
sådan anstalt intagen elev synnerligen godt uppförande och stadga, och
synes med anledning häraf skäl icke förefinnas för hans qvarhållande
i den strängare anstalten, synes styrelsen böra antingen utskrifva honom
eller vidtaga sådan åtgärd, som i 10 § omförmäles. Endast då
hinder möter för vidtagande af någon af dessa åtgärder, bör hans
förflyttning till en mildare anstalt ifrågakomma. Dessa motiv hafva
tjena!, till vägledning vid affattande! af det andra stycket af förevarande
§.

Hvad slutligen beträffar förflyttning af elev från en anstalt till en
annan af samma slag, kan äfven behof att vidtaga eu sådan åtgärd
yppa sig. Detta är särskildt händelsen, i det fall att elevens föräldrar
bo i anstaltens omedelbara närhet samt på honom söka utöfva ett ofördelaktigt
inflytande, eller det i någon viss anstalt finnes möjlighet att
bereda eleven särskild med afseende å hans anlag lämplig yrkesutbildning,
som annorstädes icke kan komma honom till del.

Frågan om en elevs förflyttning är tydligen af beskaffenhet att
icke böra afgöras ensamt af föreståndaren eller styrelsen för den anstalt,
uti hvilken eleven för tillfället vårdas, enär för åtgärdens verkställande
äfven fordras, att den anstalt, till hvilken förflyttningen skall
ega rum, är i tillfälle att mottaga honom. Med hänsyn såväl härtill
som till den betydelse, åtgärden eger för elevens uppfostran, har komitén
föreslagit, att alla frågor härom skola på vederbörande styrelses hemställan
afgöras af inspektören.

147

15 §.

Beträffande grunderna för den föreslagna fördelningen af kostnaderna
för elevernas vård och underhåll må hänvisas till den allmänna
motiveringen.

Det bidrag, vederbörande kommun skulle ega att för ifrågavarande
ändamål erlägga, har af komitén bestämts till 40 öre att utgå för hvar
dag, eleven inom anstalten vårdades. Emellertid torde det äfven, särskildt
i fråga om yngre elever, inträffa, att en anstalts styrelse för att
kunna jemlikt 10 § träffa aftal om elevens öfverlemnande till vård utom
anstalten måste förpligta sig att utgifva viss afgift till den person, åt
hvilken eleven anförtrotts. Jemväl i denna händelse bör anstalten erhålla
godtgörelse af vederbörande kommun för hvad sålunda utgifvits.
Då likväl dessa utgifter torde understiga kostnaden för elevens underhåll
inom anstalten, lärer det vara tillräckligt att i förevarande fall bestämma
kommunens bidragsskyldighet till högst 30 öre dagligen.

Skyldigheten att utgifva bidrag skall enligt det föreslagna lagrummet
åligga den kommun, der den minderårige egde hemortsrätt, då
åtal mot honom anstäldes. Komitén har väl ansett, att utgifvandet
af ifrågavarande bidrag snarast borde tillkomma den kommun, der den
minderårige egde hemortsrätt vid tiden för föröfvandet af det brott, som
gifvit anledning till hans insättande i anstalt. Då emellertid mången
gång, och särskild! då den minderårige gjort sig skyldig till flere, å olika
tider begångna brott, betydande olägenheter skulle följa af ett stadgande i
angifvet syfte, har komitén i stället sökt välja en tidpunkt för hemortsrättens
bestämmande, som läge den åtalade gerningens föröfvande så nära
som möjligt, och tillika kunde i hvarje fall utan svårighet bestämmas.
På dessa skäl har komitén föreslagit, att tiden för åtalets anställande
skall i nu ifrågavarande hänseende vara afgörande.

Enligt komiténs förslag skola kommunerna för de utgifter, som
åligga dem för en i anstalt intagen elevs vård och underhåll, alltid ega
regressrätt emot dennes föräldrar. Såsom redan påpekats, inskränka
sig således kommunernas utgifter för ifrågavarande ändamål i sjelfva
verket till de fall, då föräldrarna på grund af medellöshet icke kunna
återbetala det förskjutna beloppet. Vid sådant förhållande kan utgörandet
af kommunens bidrag äfven sägas stå i närmaste samband med

148

dess skyldighet att sörja för fattigvårdens bekostande; och framgår
häraf äfven grunden till det i denna § föreslagna stadgande, att utgift,
som jemlikt föregående § åligger kommun, skall anses som fattigvårdskostnad
oberoende deraf att utgiften kan komma att utgå för elev, som
öfverskridit den ålder af femton år, som är satt för minderåriges rätt
till fattigvård.

Jemlikt 25 § af Kongl. Förordningen angående fattigvården den 9 juni
1871 skall den omständigheten att någon för sig, hustru eller minderårigt
barn kommit i behof af fattigvård under det första kalenderåret, för hvilket
han, till följd af inflyttning, blifvit eller bort blifva mantalsskrifven inom
visst fattigvårdssamhälle, medföra, att han icke förvärfvar hemortsrätt i
det fattigvårdssamhälle, inom hvilket han blifvit eller bort blifva mantalsskrifven,
utan bibehåller han den hemortsrätt, han näst derförut egde.
Då utgifvande af bidrag till en minderårigs underhåll inom en uppfostringsanstalt
enligt bestämmelsen i förevarande § skall anses såsom
lemnad fattigvård, skulle således äfven erläggandet häraf för framtiden
kunna utöfva inflytande å den hemortsrätt, som borde tillkomma den
minderåriges föräldrar. Då emellertid detta uppenbarligen vore föga
rimligt, har ett särskildt förbehåll intagits derom att erläggandet af
ifrågavarande utgift icke medför någon inverkan å frågan om föräldrarnas
hemortsrätt.

I)å det belopp, som den minderåriges föräldrar äro skyldiga att
utgifva till kommunen i ersättning för det bidrag, som af densamma
lemnats för elevens underhåll inom anstalten, mången gång torde komma
att öfverstiga hvad som skäligen kan affordras i fattiga omständigheter
stadda föräldrar, har komitén tillika ansett fångvårdsstyrelse!! böra ega
befogenhet att medgifva större eller mindre eftergift å kommunens
fordran. Ett liknande stadgande förekommer i Kongl. Förordningen
angående fattigvården (29 § mom. 2).

17 §•

Denna § afser att lemna bestämmelser för de fall, då elevens hemortsrätt
icke kan utrönas samt således anstalten icke kan gent emot
någon kommun framställa yrkande om erläggande af bidrag till elevens
underhåll. I detta fall bör det tillkomma den, som för elevens försörjning är
ansvarig, att direkt till anstalten utgifva det belopp, som det i allmänhet
åligger vederbörande kommun att utgifva. Skulle detta belopp vare
sig i sin helhet eller till en del icke kunna hos enskild person uttagas,
synes anstalt, som icke af staten upprättats, härför böra undfå ersätt -

149

ning af allmänna medel; och torde sådan ersättning lämpligen böra sökas
i den ordning, som enligt 32 § af Kongl. Förordningen angående
fattigvård är bestämd för fattigvårdssambälle, då detta af staten vill
kräfva godtgörelse för fattigvård, som lemnats åt den, hvars hemortsrätt
ej kunnat utrönas, eller som icke är svensk medborgare.

Beträffande åter af staten upprättade anstalter, är det uppenbart,
att staten bestrider samtliga utgifter för dessas verksamhet, i den
mån jemlikt denna och 15 § bidrag icke härför kan af kommuner eller
enskilda personer erhållas, hvadan icke för förevarande fall något särskildt
stadgande erfordras.

18 §.

Innehållet i denna paragraf torde vara tillräckligt motiveradt genom
det nära samband, hvaruti de i 15, 16, 17 §§ behandlade frågor
om ersättning för minderåriges vård och underhåll i uppfostringsanstalter
stälts till fattigvårdslagstiftningen.

19 §.

I den allmänna motiveringen har angifvits det belopp, hvarmed
staten enligt komiténs förslag bör bidraga till elevernas underhåll vid
anstalt, som icke af staten upprättats. Bestämmelserna härom lära icke
ega sin plats i allmän lag, utan har komitén ansett i denna endast
böra inflyta en hänvisning, att särskildt stadgande lemnats rörande beviljandet
af dylikt statsunderstöd.

150

Statistik.

En statistisk utredning för de sista årtiondena rörande antalet af
här i landet för brott dömde minderårige har komitén sökt åstadkomma
för att vinna en, så vidt möjligt är, tillförlitlig kännedom, huruvida
och i hvad mån brottsligheten inom det uppväxande slägtet under
senare tiden befunnit sig i tilltagande eller icke. Ett dylikt statistiskt
material måste ock på flere punkter tjena till underlag för komiténs
beräkningar och förslag.

Beträffande först för brott dömde minderårige under 15 år har
komitén funnit utredningen härom lämpligen böra omfatta tiden från
och med år 1869 till och med år 1896 eller således i det närmaste en
tidrymd af 30 år. Att i denna utredning gå tillbaka till tiden före nu
gällande strafflags tillkomst har ej ansetts vara till gagn, emedan de
olikheter, som förefinnas mellan 1734 års lag och 1864 års strafflag
med hänsyn såväl till brottsbegreppen som straffsystemet, förorsaka,
att ett från äldre tid hemtadt material svårligen egnar sig till jemförelse
med erfarenheterna från en senare tid. Att åter komitén lemnat utan
beaktande de första åren efter den nya strafflagens antagande, beror
hufvudsakligen derpå, att de inhemtade uppgifterna sammanstälts för
perioder, omfattande hvardera fem år, samt att år 1879 måst tagas till
begynnelsepunkt för en femårsperiod, emedan från och med detta år
justitieministerns embetsberättelser, från hvilka uppgifterna till större
delen äro hemtade, förete betydande förändringar med hänsyn till de
statistiska meddelandenas innehåll samt brottens indelning.

Antalet barn under 15 år, som under de båda första femårsperioderna,
den verkstälda utredningen omfattar, dömts för gröfre brott
framgår af följande tabell:

151

1869-1873. 1874—1878.

a) Gossar, sakfälda 187 medeltal pr år 37,4. 162 medeltal pr år 32,4.

b) Flickor, sakfälda 12 » » 2,4. 16 » » 3,2^,

Summa 199 medeltal pr år 39,8. 178 medeltal pr år 35,G.

Af dessa barn fäldes 6 under åren 1869—1873 samt 14 under den
följande femårsperioden, jemlikt 5 kap. 2 § strafflagen, till fängelse
eller straffarbete. Då icke någon uppgifvits hafva fälts till böter, belöpte
sig antalet af dem, som dömdes till påföljd enligt 5 kap. 1 §
således:

under åren 1869—1873 till 193 eller i medeltal pr år 38,6
samt )) » 1874—1878 » 164 » » » » » 32,8.

För det ojemförligt största antalet utgjorde påföljden aga; under
åren 1869 — 1873 uppgick nemligen detta antal till 181, medan åter
endast 12 förklarades skola insättas i allmän uppfostringsanstalt. Äfven
under den följande perioden dömdes likaledes endast ett påfallande
ringa antal till insättning i uppfostringsanstalt.

Enligt hvad justitieministerns embetsberättelser gifva vid handen,
hänfördes under den tid, ofvanstående tabell omfattar, till gröfre brott
alla med dödsstraff, straffarbete eller afsättning från embete eller tjenst
belagda förbrytelser. Alla andra betecknades såsom ringare brott. För
åren 1869—1875 saknas uppgifter angående antalet för ringare brott
dömde. För åren 1876--1878 meddelas deremot uppgift dels å samtlige
sakfälde minderårige, dels ock särskild! å dem, som dömts för gröfre
brott och genom sammanställning af dessa uppgifter kan således utrönas
antalet af dem, som under sistnämnda tre år fälts för ringare brott.

Sammanlagdt sakfäldes nemligen:

under år 1876 38 gossar och 3 flickor under 15 år,

» » 1877 20 » )) 4 )> » » )) samt

» » 1878 17 » »3 » » » ».

Af dessa dömdes för gröfre brott:

år 1876 31 gossar och 2 flickor,

» 1877 16 » »3 »

» 1878 16 » » 3 »

152

Det visar sig sålunda, att under åren 1876—1878 sammanlagd!
allenast 12 gossar och 2 flickor fälts för ringare brott. Detta obetydliga
antal, hvilket särskild! är i ögonen fallande vid en jemförelse med
de följande årens uppgifter, förklaras säkerligen af den omständighet,
att enligt ofvanstående definition å gröfre brott till dessa hänfördes
alla förbrytelser, för hvilka straffarbete ingick i straffskalan, oafsedt den
omständigheten att ett ringare straff i verkligheten ådömdes eller att
förbrytelsen på grund af gerningsmannens ålder blef alldeles strafflös.
Af hvad nu är sagd!, torde äfven kunna antagas, att antalet för ringare
brott dömde minderårige icke heller under åren 1869—1875 uppgått
till någon större siffra, samt att således hela antalet sakfälde föga öfverstigit
det för dessa år uppgifna antalet af för gröfre brott dömda.

Med år 1879 inträder, såsom redan är nämndt, en annan uppställning
af de brottmålsstatistiska uppgifterna i justitieministerns embetsberättelser,
hvarjemte vidare en ny indelning af brotten vinner tillämpning.
Medan nemligen förut brotten indelats i gröfre och ringare, göres
hädanefter skilnad emellan gröfre brott, ringare brott och förseelser,
dervid till gröfre brott hänföras sådana förbrytelser, för hvilka kan
ådöma? dödsstraff, straffarbete eller afsättning, likväl med iakttagande
deraf, att, då för ett brott, jemte straffarbete, böter ingå i strafflatituden,
det anses för gröfre brott endast i det fall, att straffarbete eller fängelse
ådömts. Med ringare brott menas sådana, för hvilka kan ådömas högre
straff än böter af 100 kr., och som icke enligt den ofvan giftia definitionen
äro att hänföra till gröfre brott. Med förseelser åsyftas slutligen
de öfverträdelse!-, som icke äro belagda med högre straff än böter, ej
öfverstigande 100 kronor. Genom denna förändrade terminologi kommo
sålunda i flere fall till de s. k. ringare brotten att hänföras förbrytelser,
som förut varit att räkna till gröfre brott, och hvad särskildt angår
förbrytelser, föröfvade af personer under 14 år, kommer detta till följd
af gerningsmannens strafflöshet uppenbarligen att verka derhän att
samtliga förbrytelser, för hvilka böter ingå i straffskalan, hänföras till
ringare brott.

Enligt meddelanden i justitieministerns embetsberättelse!- för tiden
efter år 1879 dömdes till påföljd, jemlikt 5 kap. 1 §:

1879—83. 1884—88. 1889—93.

för gröfre brott 133 medelt. pr år 26,6 107 mt. pr år 21,4 113 mt. pr år 22,G
för ringare d:o 96 » » » 19,2 129 » » » 25,8 220 » » j> 44

för förseelse — — — — 5»1»1

eller sammanl. 229 medel, pr år 45,8 236 mt. pr år 47,2 338 mt, pr år 67,6

153

	samt under hvart	och ett af åren	1894	1895	1896
för	gröfre brott .........................		20	22	29
för	ringare d:o ............................		104	65	86
för	förseelser ...............................	Summa	124	87	Ilo

Ur justitieministerns embetsberättelse!’ för tiden efter år 1878 kunna
icke några särskilda uppgifter hem tas, vare sig beträffande ofvanangifna
minderåriges fördelning mellan de båda könen, eller beträffande antalet
af de till aga samt af de till insättning i uppfostringsanstalt dömde.

Af de framlagda uppgifterna angående sakfälda minderårige torde
framgå, att under den tid, de omfatta, eller från år 1869 brottsligheten
bland minderårige under 15 år visat sig vara i stigande. Medan under åren
1869 —1878 i medeltal endast omkring 36 barn blifvit dömda att agas eller i
uppfostringsanstalt insättas, växte detta medeltal under femårsperioden
1879 —1883 till 45,8, under 1S84—1888 till 47,2, under 1889 —1893 till
67,6 för att derefter stiga år 1894 till 124, år 1895 till 87 och år 1896
till 115. Medeltalet för femårsperioden 1892—1896 eller 92,2 befinnes
till och med öfverstiga den närmast föregående femårsperiodens medeltal,
59,4, med ända till 55 %.

Visserligen kan invändas, att uppgifterna från åren 1869—-1875
endast upptaga minderårige, som tilltalats för gröfre brott, medan
åter från de senare åren jemväl förteckning meddelas på dem, som
gjort sig skyldiga till ringare brott och förseelser. Men såsom ofvan
anförts, torde de för ringare brott under åren 1869—1875 tilltalade
minderårige knappast hafva uppgått till något större antal*), hvarför
således det anmärkta förhållandet icke torde kunna synnerligen inverka
på beräkningen.

Ofvanberörda uppgifter rörande antalet för brott sakfälde minderårige
hafva samtliga hemtats ur Justitieministerns embetsberättelser.
Hvad beträffar åren 1892—1896, har komitén i enahanda ämne äfven
haft att tillgå från rikets polismyndigheter infordrade upplysningar; och
''visar sig enligt dessa antalet för brott sakfälda minderårige betydligt

*) Under åren 1876''—1878 uppgick det såsom redan angifvits allenast till 12 gossar och 2
flickor. Jemför man dessa år, från indika uppgift föreligger å hela antalet sakfälde minderårige,
med den närmast efterföljande femårsperioden 1879—1883 visar sig redan en synnerligen stark
ökning. Sammanlagdt dömdes under förstnämnda tre år 76 gossar och 10 flickor, eller i medeltal
28,3 barn. Under åren 1879—1883 dömdes åter i medeltal tillhopa 45,8 barn. Att märka är dock,
att brottsligheten öfverhufvud under denna femårsperiod varit mycket i stigande.

154

öfverstiga motsvarande siffror i Justitieministerns embetsberättelser.
Ehuru intet skäl föreligger att betvifla tillförlitligheten af de uppgifter,
som från polismyndigheterna erhållits, följer emellertid af det anmärkta
förhållandet, att dessa sistnämnda uppgifter, om än i sig fullt rigtiga,
endast med försigtighet kunna begagnas till en jemförelse med dem,
som för tiden före år 1892 hemtats från sagda embetsberättelser.

Enligt dessa uppgifter hafva under åren 1892—1896 sammanlagdt
924 gossar samt 39 flickor blifvit jemlikt 5 kap. 1 § dömda till aga
eller insättning i uppfostringsanstalt. Härtill kommer ett antal af 29
gossar och 7 flickor under 15 år, hvilka väl uppgifvits hafva af domstol
förklarats skyldige till brott, men för hvilka den ådömda påföljden
icke angifvits. Medeltalet af de enligt dessa uppgifter under åren
1892—1896 jemlikt 5 kap. 1 § dömda utgör sålunda 190,6 gossar
och 9,2 flickor, eller tillhopa 199,8.

Nedanstående på grund af polismyndigheternas uppgifter upprättade
tabell visar antalet af de under hvart och ett af åren 1892—1896 jemlikt
5 kap. 1 § dömda minderårige vara följande:

	Dömda af stadsdomstol	Dömda af landtdomstol
									Summa 1
			till allmän			till allmän	för åren.
	till	aga	uppfostrings-	till	aga	uppfostrings-
			anstalt			anstalt
	g-	A.	g-	fl.	g-	fl.	g-	fl.	g-	fl.
År 1892 .........................	143	9	38	2	22		i		204	11
» 1893 .........................	104	5	33	—	22	1	5	—	164	6
» 1894 ........................	161	10	41	1	37	2	3	1	242	14
» 1895 .........................	94	1	36		30	1	6	—	166	2
> 1896 .........................	70	5	43	—	26	1	9	—	148	B
Summa	572	30	191	3	137	5	24	1	924	39
Antalet barn, rörande
hvilka den ådömda på-
följden icke uppgifvits	—	—	—	—	—	—	—	—	29	7
Summa	—	—	—	—	—	—	—	—	953	46
Medeltal pr år	114,4	6	38,2	0,o	27,4	1	4,8	0,2	190,6	9,2

155

Antalet af de under samma tid jemlikt 5 kap. 2 § dömde minderårige
åter framgår af följande tabell:

	Dömda af stadsdomstol	Dömda af landtdomstol
													Summa
	till	till	till	till	till	till	för åren
	böter	fängelse	straffarbete	böter	fängelse	straffarbete
	g.	fl.	g.	fl.	g.	fl.	g-	a.	g-	fl.	g-	ii.	g.	fl.
År 1892 ..................	3	_	i	_	i	_	_	_	i	_	_	—	6	_
. 1893 ..................	4								4	—	i	i	9	1
» 1894 ..................	2	—	2	—	i	1	—	—	1	—	—	-	6	1
» 1895 ..................	5	—	3	—	i	—	—	—	—	—	-	i	9	1
» 1896 ..................	2	—	3	—	—	—	—	—	.4	-	—	—	9	—
Summa	16	—	9	—	3	1	—	—	10	—	i	2	39	3
Medeltal pr år	3,2	—	1,8	—	0,6	0,2	—	—	2	—	0,2	0,4	7,8	0,6

Vidare har komitén från samma myndigheter begärt uppgifter å
antalet barn under 15 år, hvilka under åren 1892—1896 tilltalats inför
domstol för att innan fyllda 15 år hafva begått brottslig gerning,
men förklarats icke kunna till saken fällas eller i afseende å hvilka
åtalet fått förfalla. I allmänhet torde väl orsaken härtill mera sällan
hafva härrört af bristande bevisning utan fastmera berott antingen
på att domstolen icke ansett någon särskild uppfo strings åtgärd behöflig
eller också i medvetandet om de svårigheter, som mött för verkställandet
af en sådan åtgärd, afstått från att härom meddela något
förordnande. Enligt de ingångna uppgifterna hafva i städerna

år 1892
» 1893
» 1894
j» 1895
» 1896

32 gossar samt 1 flicka
17 » —

31 » —

31 » » 3 flickor

18 »

eller sammanlagdt 129 gossar och 4 flickor ställts under tilltal utan
att åtalet ledt till vidtagandet af någon åtgärd.

156

Motsvarande,"siffror för landsorten äro:

•Jf*

år 1892 .......................... 11 gossar — flickor

» 1893 ........................... 5 » — »

» 1894 ........................... 4 » 1 flicka

» 1895 ........................... 1 gosse 1 »

» 1896 ........................... 15 gossar — »

eller sammanlagdt 36 gossar och 2 flickor.

Granskar man närmare de från polismyndigheterna inkomna uppgifterna,
finner man, såsom äfven kunde förutses, att brottsligheten
ibland ungdomen är afgjordt större i städerna än å landsbygden. Särskilt
framträdande är detta förhållande, hvad de större städerna beträffar.

Antalet i Stockholm under ifrågavarande tid dömde minderårige
framgår af följande tabell:

	Dömda till aga	Till insättning i uppfostrings-anstalt	Till straff-arbete	Summa för år
	g•	11.	g-	fl.	g-	11.	g-	11.
År 1892..................................	9		22	1	1		32	1
» 1893..................................	—	—	22	—	—	—	22	—
» 1894.......................... ........	15	—	23	—	—	—	38	—
- 1895..................................	14	—	28	_	—	—	42	—
1896..................................	9	1	24	—	—	—	33	1
Summa	47	1	119	1	1	—	167	2
Medeltal pr år	9,4	0,2	23,8	0,2	0,2		33,4	0,4

Till fängelse eller böter dömdes icke någon.

Ehuruväl, efter hvad ofvan sagts, en jemförelse mellan Justitieministerns
embetsberättelser från tiden före år 1892 och ifrågavarande
från polismyndigheterna erhållna upplysningar icke synas kunna gifva en
fullt rigtig uppfattning af brottslighetens tillväxt, må dock vid sidan
af dessa senare framläggas några från sagda embetsberättelser hemtade
siffror å antalet vid Stockholms Rådstufvurätt under åren 1868—1877
sakfälda minderårige under 15 år.

Sakfälde

gossar. flickor. Summa.

27 1 28

4 3 7

9 — 9

14 — 14

6 — 6

		För femårsperioden	1868-	-1872	60	4	64
		eller i medeltal	pr	år	12,o	0,8	12,8.
o År	1873					4	9	6
y>	1874					8	1	9
	1875					6	—	6
))	1876					10	1	11
ii	1877					6	—	6
		För femårsperioden	1873-	-1877	34	4	38
eller i medeltal	för	år	6,8	0,8	7,6.

År 1868 ....
» 1869 ....
» 1870 ....
» 1871 ....
» 1872 ....

Såsom redan har anmärkts, torde den omständigheten, att dessa
uppgifter för åren 1868—1875 endast afse gröfre brott på grund af
den då tillämpade definitionen på dessa brott icke böra tillmätas någon
större betydelse.

Äfven om man tager hänsyn till den snabba folkmängsökning, som
utmärker Stockholm under senare tider, torde likvist af förestående
tabell, jemförd med den förut för åren 1892—1896 meddelade, kunna
anses framgå, att brottsligheten bland ynglingar under 15 år vunnit i
vår hufvudstad eu stark tillväxt. Medan enligt Justitieministerns embetsberättelser
i medeltal under åren 1868—1872 endast 12 samt under
åren 1873—1877 endast 6,8 gossar under 15 år i Stockholm sakfäldes,
dömdes åter under intet af åren 1892—1896 ett ringare antal
än 22 till påföljd enligt 5 kap. 1 § och uppgick medeltalet per år
betydligt högre eller ända till 33,4. Ensamt under hvartdera af åren
1894 och 1895 sakfäldes i Stockholm mera gossar än under hela
femårsperioden 1873—1877. Tillväxten i brottslighet synes ännu större,
om man bortser från det stora nödåret 1868, då antalet begångna förbrytelser
öfverhufvud i riket var ovanligt stort; under de 9 åren 1869
—1877 uppgår medeltalet af årligen sakfälde gossar endast till ungefär
7,4, hvaremot motsvarande siffra för åren 1892—1896 är 33,4.

158

En hastig tillväxt af brottsligheten synes äfven hafva egt rum å
andra orter inom riket. Sålunda dömdes i Göteborg under åren 1868 —
1872 för gröfre brott allenast 14 gossar och 1 flicka. Hvad beträffar
åren 1876—1878, för hvilka lemnade uppgifter afse såväl för gröfre
som för ringare brott sakfälde minderårige, meddelas från Göteborg
för år 1876, att allenast 1 samt för år 1878 att allenast 2 minderårige
dömts för brott, hvaremot för år 1877 icke någon minderårig sakfäld
förekommer. Härmed må sammanställas det förhållande, att under
åren 1892 —1896 ej mindre än 75 gossar och 6 flickor, eller således
sammanlagdt i medeltal omkring 16 barn, i Göteborg dömts för brott.

Utom Stockholm och Göteborg förete äfven Malmö, Karlskrona
och Örebro anmärkningsvärdt höga siffror. Under ifrågavarande fem
år hafva i Malmö 56 gossar och 7 flickor, i Karlskrona 72 gossar och
2 flickor samt i Örebro 46 gossar dömts till någon af de i 5 kap. 1 §
omförmälda påföljder eller till straff'' jemlikt 5 kap. 2 §.

De af polismyndigheterna lemnade uppgifterna utmärka visserligen
att antalet dömde minderårige under åren 1895 och framför allt 1896
är ringare än under år 1894, men häraf torde dock den slutsats icke
kunna dragas, att en förändring till det bättre numera skulle hafva inträdt.
Rent tillfälliga omständigheter hafva kunnat medverka till denna
sänkning i antal, och bland dessa må särskildt nämnas en, som i viss
mån är egnad att rubba tilltron till möjligheten att för det närvarande
kunna åstadkomma någon statistik rörande minderårige under 15 år,
som kan anses vara en fullt tillförlitlig gradmätare af brottslighetens
till- eller aftagande. För närvarande finnes, såsom i den allmänna
motiveringen framhållits, ingen säkerhet för att ett af domstol meddeladt
förordnande vare sig om en minderårigs agande eller insättande
i uppfostringsanstalt verkligen går i fullbordan. Vetskapen härom
har, efter hvad polismyndigheterna å flere orter sjelfva uppgifvit,
kommit dem att, äfven då anledning till åtal emot minderårige förelegat,
afstå från anställandet häraf. Så godt ske kunnat, har man
hellre sökt på enskild väg åstadkomma den brottsliges rättande, hvarjemte
polismyndigheterna särskildt i vissa städer i stor utsträckning
anlitat utvägen att låta bero vid en den felande meddelad varning. ®)
1 en allt allmännare utbredd öfvertygelse om det lönlösa i att under
nuvarande omständigheter lagföra af minderårige begångna förbrytelser,
kan således orsaken ligga till det gynsammare resultat, som brott- *)

*) Enligt uppgift från polismyndigheterna i Malmö erhöllo under åren 1892—1896 sammanlagdt
220 gossar och 25 flickor sådan varning.

159

målsstatistiken för år 1895 ock 1896 i jemförelse med närmast föregående
år synes uppvisa; och detta antagande vinner äfven ett visst
stöd i den omständigheten, att medan antalet minderårige, som förklarats
skola insättas i allmän uppfostringsanstalt, hållit sig vid ungefär
samma siffra under hela ifrågavarande femårsperiod samt snarare synes
visa benägenhet att stiga än falla, har deremot anlitandet af aga i påfallande
grad under åren 1895 och 1896 aftagit. Visserligen skulle
man häraf kunna antaga, att minderårige under dessa år i ringare antal
än förut gjort sig skyldiga till lindrigare öfverträdelse]:, för hvilka
aga företrädesvis plägar ådömas, men med större skäl torde man böra
sätta detta förhållande i samband med den omständigheten att ovissheten,
huruvida ett af domstol jemlik! 5 kap. 1 § strafflagen meddeladt
förordnande bringas till utförande, är ännu större, när det gäller aga
än när det rör insättande i uppfostringsanstalt.

Vidkommande derefter brottslingar mellan 15 och 21 år kan, försåvidt
brotten varit af gröfre beskaffenhet, en vida mera belysande och
pålitlig statistisk utredning åstadkommas. Äfven denna omfattar af
samma skäl, som anförts beträffande de meddelade uppgifterna rörande
personer under 15 år, tiden från och med år 1869.

I Justitieministerns embetsberättelse!- för åren 1869—1873 förekomma
beträffande för gröfre brott under dessa år dömde uppgifter
om sammanlagdt 8,038 män och 1,601 qvinnor öfver 15 år samt för
åren 1874—1878 om 6,564 män och 1,228 qvinnor likaledes öfver
15 år.

De uppgifna äro fördelade på följande åldersklasser.*J)

a) Män:

15 — 18 år ...............

18 — 21 » ............

Öfriga åldersklasser.

1869—1873.

440 = 5,5 %

793 = 10,0 »
6,805 = 84,5 »

100 % *)

Summa 8,038 =

1874—1878.

513 — 7,8 ^

886 = 13,5 »
5,165 = 78,7 »

6,564 == 100 %

*) I de tabeller, hvarifrån ofvanstående uppgifter äro sammanförda, äro äfven upptagna för
gröfre brott dömde personer under 15 år. Då emellertid vexlande system synas beträffande dessa
hafva följts, i det för somliga år samtliga för gröfre brott dömde minderårige deri inberäknats,
samt för andra år endast de, som jemlikt 5 kap. 2 § fälts till straff, har det ansetts lämpligast
att alldeles lemna dem ur räkningen.

160

b) Qvinnor: #

15 —18 år................................... 59= 3,5 £ 63= 5,1 £

18 — 21 ».................................... 130= 8,1» 149= 12,1»

Öfriga åldersklasser................... 1,412 = 88,4 » 1,016 = 82,8 »

Summa 1,601 = 100 £ 1,228 = 100 %

Hvad åter angår de under åren 1879—1893 för gröfre brott sakfälda
personer, förekomma uppgifter för åren 1879—1883 om sammanlagdt
7,779 män och 1,334 qvinnor, för åren 1884—1888 om 7,319 män
och 1,175 qvinnor, för åren 1889 —1893 om 7,700 män och 1,283
qvinnor, samt för hvardera af de tre följande åren, för 1894 1,770
män och 286 qvinnor, för 1895 1,849 män och 254 qvinnor samt för
1896 1,888 män och 262 qvinnor.

Då i antalet för gröfre brott under åren 1869—1878 dömde personer
barn under 15 år, såsom ofvan anförts, icke inräknats, måste för
möjliggörande af en jemförelse mellan de särskilda perioderna barn af
nämnda ålder frånräknas antalet af de under de senare perioderna
dömde; och utfaller efter dylik afräkning fördelningen å åldersklasserna
af de för gröfre brott under åren 1879—1896 sakfälde sålunda:

1879-1883. 1884-1888. 1889-1893.

a) Män:

fr.	o. m. 15 intill 18 år	654	= 8,6^	577	= 8 %	728	= 9,6	o/ /o
»	» » 18 » 21 »	1,071	—• 14 »	1,000	13,9»	1,153	= 15,2	»
öfriga åldersklasser	5,909	= 77,4 »	5,629	= 78,1»	5,687	= 75,2	»
		7,634	II i—* o o	7,206	= 100 %	7,568	= 100	o/ /o
	b) Qvinnor:
fr.	o. m. 15 intill 18 år	83	= 6,3 %	68	= 5,8 »	85	-= 6,7	/o
»	» » 18 » 21 år	172	= 12,9 »	147	= 12,6»	176	= 13,8	»
öfriga åldersklasser	1,068	= 80,8 »	952	= 81,6»	1,012	= 79,5	»
		1,323	= 100 %	1,167	o o T—< II	1,273	= 100	O/ /o
samt för hvart och ett af åren
			1894.		1895.		1896.
	a) Män:
fr.	o. m. 15 intill 18 år	186	= 10,6 %	208	= 11,4 ^	186	= 10	O/ /o
»	» » 18 » 21 »	296	— 16,9 »	299	= 16,4 »	311	= 16,7	»
öfriga åldersklasser	1,268	= 72,5 »	1,318	= 72,2 »	1,361	= 73,3	»
		1,750	o o r-H II	1,825	= 100 %	1,858	= 100	O/ /o

161

b) Qvinno!-:
fr. o. m. 15 intill 18 år

i> » » 18 » 21 »

öfrig;! åldersklasser

21= 7,5 % 20 =
44 = 15,6 » 37 =

216 3= 76,9 » 196 =

281 = 100 ~% 253 =

7,9 % 15 = 5,7 %

14,6 » 34 = 13 »

77,5 » 213 = 81,3 »

100 % 262 = 100 %

Vid jemförelsen mellan de för åren 1869 — 1878 å ena samt de
för åren 1879—1896 å andra sidan meddelade tabellerna bör ihågkommas,
att enligt den efter år 1879 tillämpade terminologien sådana förbrytelser,
för hvilka jemte straffarbete äfven böter ingå i straffskalan,
äro att. hänföra till »gröfre brott», endast i det fäll att frihetsstraff
blifvit ådömdt. Efter hvad redan ofvan är anmärkt, måste på grund
häraf i ett stort antal fall sådana förbrytelser, som förut hänförts till
gröfre brott, numera komma att räknas till »ringare brott», och i särskild
grad gäller detta de förbrytelser, som föröfvats af yngre personer.
Som bekant, räknas nämligen i allmänhet brottslingens ungdom som
en straffmildrande orsak, hvarför äfven då såväl böter som straffarbete
och fängelse ingå i straffskalan, det förra relativt oftare torde komma
till användning gent emot yngre brottslingar än hvad förhållandet är
beträffande fullvuxne.

Såsom resultat af den framlagda statistiken framgår, att antalet
af för gröfre brott dömde inom alla de åldersklasser, som kunna anses
inbegripa yngre förbrytare af mankön, ökats.

Starkast är denna tillväxt bland ynglingar tillhörande åldersklasserna
15—18 år; och detta såväl absolut som relativt i förhållande
till hela antalet för gröfre brott dömde förbrytare. Frånsedt
under femårsperioden 1884—1888 har denna stegring också
jemnt fortskridit. Från att antalet gröfre förbrytare af mankön mellan
15—18 år under åren 1869—1873 endast uppgick till 426 eller ungefär
85 i medeltal, hade detta antal under den senaste femårsperioden,
för hvilka uppgifter föreligga, eller 1889—1893, ökats till 728,
hvilket i medeltal pr år utgör nära 146. Och detta antal öfverskrides
likväl högst betydligt under hvart och ett af årenl894—1896. Hitintills
har år 1895 att uppvisa den högsta siffran af manliga brottslingar i
förevarande ålder eller 208. Under den tid af något mer än ett fjerdedels
sekel, som förflutit sedan år 1869, hade således antalet för gröfre
brott förvunna ynglingar mellan 15—18 år hunnit att mer än fördubblas.
Den förändring till det bättre, som synes inträdt med 1896,

162

är hitintills af allt för tillfällig art, för att några förhoppningar dervid
kunna fästas, helst antalet ifrågavarande brottslingar, om än understigande
motsvarande siffra för år 1895. för öfrigt är den hitintills
högst förekommande. Öfverhufvud synes hela antalet gröfre brottslingar
icke hafva företett någon egentlig ökning under den tid,
ifrågavarande utredning omfattar, om än siffrorna för de senaste åren
gifva anledning att befara, att förhållandena för framtiden komma att
te sig mera ogynsamt. Då deremot, efter hvad redan är nämndt, antalet
af yngre till gröfre brott förvunna personer af förevarande ålder i oroväckande
grad vuxit, är klart, att ökningen inom dessa åldersklasser
måste äfven relativt i förhållande till hela antalet gröfre brottslingar
skarpt framträda. Den har också, frånsedt perioden 1884—1888, varit
i jemt stigande, till dess att högsta procentantalet uppnåtts med år 1895.
Utvecklingens styrka angifves af skilnaden mellan de siffror, som beteckna
procentantalet gröfre brottslingar af förevarande ålder, å ena sidan för
åren 1869—1873 samt å andra sidan för år 1895, eller 5,5 för förstnämnda
period samt 11,4 för år 1895.

Icke fullt lika hastig, ehuru likväl betydlig, bär ökningen af
brottslingar af mankön mellan 18—21 år varit. Beträffande brottslingar
i denna ålder utvisade år 1896 icke någon minskning, utan är tvärtom
antalet häraf större än något föregående år. Relativt taget öfverträffas
det endast, och detta högst obetydligt, af år 1894.

Hvad angår förbrytare af qvinligt kön visa uppgifterna en liknande
stegring. Således utgjorde medeltalet af för gröfre brott dömde
qvinnor mellan 15 —18 år för åren 1869-—4873 ungefär 12, medan
motsvarande siffra för åren 1889 —1893 är betydligt högre eller jemnt
17. Under åren 1894 och 1895 växte antalet till 21 och 20. Relativt
taget, är tillväxten ännu större, i det nemligen procentantalet af för
gröfre brott sakfälda qvinnor af förevarande ålder i förhållande till
hela antalet under förstnämnda åldersperiod utgjorde allenast 3,5 %
medan den åter år 1894 stigit till mer än det dubbla eller till 7,5
samt för följande år till 7,9 %. Deremot var procentantalet under den
senaste femårsperiod, hvarifrån uppgifter föreligga, icke högre än 6,7 %.

Bevis att antalet för gröfre brott sakfällde yngre förbrytare är i
starkt stigande kunna äfven hemtas af Kong!. Fångvårdsstyrelsens berättelser.
Enligt dessa utgjordes antalet straff arbetsfångar under 20 år:

163

		Män.	Qvinno!-.	Summa,
År	1850	24	4	28
»	1855	50	7	57
»	1860	125	29	154
»	1865	161	25	186
»	1870	199	26	225
»	1875	180	34	214
»	1880	233	18	251
))	1885	203	27	230
För hvart och	ett af de	10 senaste	åren, för	hvilka up
ligga, må dessa här	särskild! meddelas:		1
		Män.	Qvinno!-.	Summa,
o År	1887	’ 206	24	230
»	1888	158	23	181
»	1889	228	27	255
)>	1890	197	25	222
)>	1891	222	33	255
»	1892	219	27	246
	1893	266	28	284
»	1894	286	29	315
»	1895	302	26	328
	1896	254	23	277

re -

Den starka ökning, som framträder under innevarande årtionde,
är så mycket mer anmärkningsvärd, som genom strafflagsändringen
af den 20 juni 1890 i allmänhet en betydande mildring af straffen egde
ruin och särskild!, stadgats, att såsom påföljd för stöld, i fall af synnerligen
förmildrande omständigheter, fängelse kan ådömas, medan förut
straffarbete i hvarje fall skulle följa å detta brott, Med skäl torde man
kunna antaga, att beträffande yngre brottslingar just på grund deraf att
deras ungdom betraktats såsom en förmildrande omständighet, straffet
för stöldbrott oftare än i fråga om andra förbrytare bestämmes till
fängelse.

Vidare har komitén genom Kong!. Fångvårdsstyrelsens försorg erhållit
närmare _ upplysningar om antalet af de för hvart och ett af åren
1877—1896 till straffarbete dömde personer, som ännu icke uppnått

164

18 år.*) Antalet, för åren 1877—1896 nykomne till straffarbete dömde
personer i åldern från och med 14 intill 18 år framgår af följande tabell:

	14	år	15	år	16 år	17	år
	m.	q.	m.	q-	m.	q-	m.	q-
År 1877 .............................................	_		10	2	22		45	5
> 1878 .............................................	i	1	19	1	38	4	27	Q i O
» 1879 .............................................	3	—	14	2	28	5	52	5
» 1880 .............................................	2	—	16	3	44	3	52	7 i
> 1881 ............................................		—	19	1	42	1	59	9
Summa för femårsperioden 1877—1881	6	1	78	9	174	13	235	29
Medeltal per år under samma period	1,2	0,2	15,6	1,8	34,8	2,6	47	5,8
År 1882 .............................................	3	—	20	2	49	3	42	5
» 1883 .............................................	—	—	13	2	30	3	46	8
- 1884 ..............................................	—	—	8	1	29	3	51	2
» 1885 ............................................	—	—	18	1	20	3	43	5
> 1886 .............................................	—	—	16	2	19	6	45	8
Summa för femårsperioden 1882—1886	3	—	75	8	147	18	227	28
Medeltal per år under samma period	0,6	—	15	1,6	29,4	3,6	45,4	5,6
År 1887 .............................................	—	—	22	2	39	3	*51	8
> 1888 .............................................	—	—	13	1	24	3	38	5
» 1889 .............................................	2	—	17	1	26	2	52	7
» 1890 .............................................	1	—	11	1	27	3	42	4
» 1891 ............................................	2	—	12	—	34	3	48	7
Summa för femårsperioden 1887—1891	5	_	75	5	150	14	231	31
Medeltal per år under samma period	1	—	15	1	30	2,8	46,2	6,2
År 1892 .............................................	—	—	10	3	39	1	43	10
» 1893 .............................................	1	—	16	3	46	2	56	4
» 1894 ...........................................	—	—	29	1	46	6	58	4
> 1895 .............................................	1	—	18	1	55	3	64	6
» 1896 .............................................	—	—	22	1	39	3	59	6
Summa för femårsperioden 1892—1896	2	—	95	9	225	15	280	30
Medeltal per år under samma period	0,4	—	19	1,8	45	3	56	6
Summa för hela perioden	16	1	323	31	696	60	973	118
1 Medeltal per år under tjuguårsperioden	0,8	0,05	16,i	1.5	34,8	3	48,6	5,9

*) Att märka är, att såväl i dessa som i andra från Kongl. Fångvårdsstyrelsen bekomna
uppgifter åldern beräknas från tiden för ankomsten till fängelset, medan åter i justitieministerns
embetsberättelse utgångspunkten är tiden för brottets föröfvande.

165

Såsom synes, liar ökningen inom så godt som alla åldersklasser
varit ganska stark under den senaste femårsperioden, utredningen omfattar.
Äfven i detta sammanhang torde böra påpekas, att detta
faktum för att rätt uppskattas bör ses i sammanhang med den mildring
af straffen, som egt rum genom 1890 års strafflagsreform.

Följande sammanställning ådagalägger procentförhållandet för hvart
och ett af åren 1877—1896 emellan nykomne till straffarbete dömde
personer uti ifrågavarande ålder å ena, samt hela antalet för hvart
och ett af dessa år nykomna straffarbetsfångar, å andra sidan:

		Hela antalet ny- komna straff- arbets- fångar.	14 år.	Procent af hela antalet ny-komna straff-arbets-fångar.	15 år.	Procent af hela antalet ny-komna straff-arbets-fångar.	16 år.	Procent af hela antalet ny-komna straff-arbets-fångar.	17 år.	Procent af hela antalet ny-komna straff-arbets-fångar.
År 1877.		1,609			12	0,75	22	1,37	50	3,ll
» 1878.		1,658	2	0,12	20	1,21	42	2,53	30	1,81
. 1879.		1,684	3	0,18	16	0,95	33	1,96	57	3,38
» 1880.		1,801 1,824	2	0,n	19	1,05 1,10	47	2,61 2,36	59 68	3,28 3,7 3
». 1881.				20	43
S:a för 5-årsperioden	8,576	7	0,08	87	1,01	187	2,18	264	3,08
År 1882..		1,942 1,584	3	0,15	22	1,13 0,95	52	2,68 2,08	47	2,42 3,41
''» 1883.				15	33	54
» 1884.		1,654	—	—	9	0,54	32	1,93	53	3,20
1885.		1.706	—	—	19	i,n	23	1,35	48	2,81
» 1886.		1,649	—	—	18	1,09	25	1,52	53	3,21
S:a för	S-årsperioden	8,535	3	0,04	83	0,97	165	1,93	255	2,99
År 1887.		1,619			24	1,48	42	2.59	59	3,6 4 2,85
> 1888		1,508	—	—	14	0,93	27	1,79	43
> 1889.		1,580	2	0,13	18	1,14	28	1,77	59	3,73
1890.		1,487	1	0,07	12	0,81	30	2,02	46	3,09
1891.		1,599	2	0,13	12	0,75	37	2,31	55	3,44
S:a för	5-årsperioden	7,793	5	0,06	80	1,03	164	2,10	262	3,3G

166

	Hela antalet ny- komna straff- arbets- fångar.	14 år.	Procent af hela antalet ny-komna straff-arbets-fångar.	15 år.	Procent af hela antalet ny-komna straff-arbets-fångar.	16 år.	Procent af hela antalet ny-komna straff-arbets-fångar.	17 år.	Procent af hela antalet ny- komna straff- arbets- fångar.
År 1892......................	1,640			13	0,79	40	2,44	53	3,23
1893......................	1,732	1	0,OG	19	1,10	48	2,7 7	60	3,46
1894......................	1,782	—	—	30	1,68	52	2,92	62	3,48
1895......................	1,837	1	0,05	19	1,03	58	3,16	70	3,81
» 1896......................	1,833	—	—	23	1,25	42	2,29	65	3,55
S:a för 5-årsperioden	8,824	2	0,02	104	1,18	240	2,72	310	3,51
S:a för 20-årsperioden	33,728	17	0,05	354	1,05	756	2,24	1,091	3,21

Beträffande för ringare brott eller förseelser dömde personers ålder
finnas inga uppgifter att hemta i justitieministerns embetsberättelser.
Genom Ivongl. Fångvårdsstyrelsens bemedling är komitén emellertid i
tillfälle att framlägga nedanstående förteckning å antalet för hvart
och ett af de senaste 10 åren nykomna till urbota fängelse dömde
personer under 18 år:

l	14	15	16	17
	men ej 15 år.	men ej 16 år.	men ej 17 år.	men ej 18 år.
	m.	q-	m.	q-	m.	q-	in.	q-
1888 ..................................................	i	—	3	—	4	1	13	i
1889 ...................................................	i	—	3	—	6	3	21	i
1890 ..................................................	i	—	6	—	23	1	36	—
1891 ...................................................	2	—	13	5	14	2	16	i
1892 ................................................	1	—	6	—	19	2	23	i
1893 ...................................................	4	—	10	—	9	3	23	3
1894 ..................................................	2	—	13	2	23	2	27	1
1895 ...................................................	—	—	11	1	7	4	30	5
1896 ...................................................	—	—	8	—	23	1	23	3 !
1897 ...................................................	i	—	9	1	22	5	36	7
Summa	13	—	82	9	150	24	248	23

167

Procentförhållandet för hvart och ett af åren 1888 —1897 emellan
nyssangifna antal till urbota fängelse dömde personer i åldern under
18 år samt hela antalet nykomna fängelsefångar framgår af följande
tabell:

	Hela antalet under året ny-komna urbota fängelse-fångar.	14 men ej 15 år.	Procent af hela antalet ny-komna urbota fängelse-fångar.	15 men ej 16 år.	Procent af hela antalet ny-komna urbota fängelse-fångar.	16 men ej 17 år.	Procent af hela antalet ny-komna urbota fängelse-fångar.	17 men ej 18 år.	Procent af hela antalet ny-komna urbota fängelse-fångar.
År 1888......................	618	1	0,16	3	0,49	5	0,81	14	2,27
» 1889.....................	669	1	0,15	3	0,45	9	1,05	22	3,29
. :> 1890......................	742	1	0,13	6	0,si	24	3,23	36	4,85
» 1891......................	812	2	0,25	18	2,22	16	1,97	17	2,09
» 1892......................	797	1	0,13	6	0,75	21	2,63	24	3,01
» 1893......................	777	4	0,51	10	1,29	12	1,54	26	3,35
» 1894......................	936	2	0,21	15	1,60	25	2,67	28	2,99
1895......................	877	—	—	12	1,37	11	1,25	35	3,99
» 1896......................	950	—	—	8	0,84	24	2,53	26	2,74
. 1897......................	1,131	1	0,09	10	0,88	27	2,39	43	3,80
Summa	8,309	13	0,16	91	1,10	174	2,09	271	3,26
Medeltal per år under hela 10-årsperioden	830,9	1,3	_	9	_	17,4	1 27,1	_

Den snabba tillväxten af antalet fängelsefångar, som under innevarande
decennium visar sig beträffande såväl yngre som äldre
personer, finner väl till någon del sin förklaring i det förut berörda
förhållandet, att genom 1890 års strafflagsförändring fängelsestraffets
användning icke obetydligt utsträckts på bekostnad af straffarbetet.
Som ett beaktansvärdt faktum qvarstår emellertid alltid, att jemväl i
fråga om sådana ringare brott, som gemenligen bestraffas med fängelse,
antalet yngre personer, som härtill göra sig skyldiga synes
i det hela taget såväl absolut som relativt i förhållande till hela antalet
fängelsefångar befinna sig i en stark, om än icke fullt jemn progression.

Hvad slutligen angår den utsträckning, i hvilken bötesstraffet
ådömes yngre brottslingar, ser sig komitén icke i stånd att framlägga
någon utredning. Alla uppgifter härom saknas i förut omför mål da

168

embetsberättelse!'' och med hänsyn till do svårigheter, som äro förenade
med anskaffandet af upplysningar i detta hänseende, har komitén icke
heller af vederbörande tjenstemän ansett sig böra infordra några sådana.
Känd!, är, att under de senare åren bötesstraffet ådömts ett vida större
antal personer än förut varit fallet °) och det torde väl med säkerhet
kunna antagas, att antalet yngre personer, som ådömts detta straff,
åtminstone växt i samma proportion som öfriga åldersklasser. I betraktande
deraf att bötesstraffet såsom påföljd för öfverträdelser af
strafflagen företrädesvis kommer till användning som påföljd för sådana
förseelser, som t. ex. lindrigare hemfrids-, misshandels- och skadegörelsebrott,
samt just för dessa förseelser yngre personer synnerligen
ofta lagforas, torde det kunna antagas, att äfven i fråga om de med
böter straffade förbrytelser antalet yngre personer befinner sig icke
blott absolut sedt utan äfven relativt i tillväxt. Något ur brottsstatistiken
hemtadt bevis för sanningen häraf ser komitén sig likvisst icke i
stånd att förete. •)

•) Under åren 1879—1883 dömdes till böter

för ringare brott.......................................................................................... 34,722 personer

» förseelser mot strafflagen eller tryckfrihetsförordningen............................. 121,242 »

» förbrytelser mot öfriga lagar, ordningsstadgar och författningar.................. 121,720 »

eller sammanlagdt 277,684 personer

Under åren 1892—1896 åter dömdes till böter

för ringare brott........................................................................................... 42,768 personer

> förseelser mot strafflagen eller tryckfrihetsförordningen............................. 161,262 »

» förbrytelser mot öfriga lagar, ordningsstadgar och författningar.................. 108,251 »

eller sammanlagdt 302,281 personer

169

Reservation

af herrar Bagge, Andersson och Budeheck.

Under komiténs öfverläggningar bär fråga väckts, huruvida icke
komitén borde föreslå, att fängelsestraff, som ådömes ynglingar mellan
15 och 18 år för vissa våldsgerningar, må kunna skärpas medelst dermed
förenad aga.

Denna fråga har komitén, enär aga äfven i förening med fängelse
vore beträffande minderårige att anse såsom hufvudsakligen ett uppfostringsmedel,
väl funnit sig befogad att ur sådan synpunkt behandla,
likasom ock komitén uttalat sin öfvertygelse om behofvet af det kortvariga
fängelsestraffets skärpande genom tillagd- aga i berörda fall, men
flertalet af komiténs ledamöter hafva dock på den grund, att föreningen
af aga med frihetsstraff kunde sägas utgöra en ny, för vår lagstiftningfrämmande
straffart, känt sig förhindrade att afgifva förslag till lagstiftning
i ämnet (se Motiv sid. 95).

Denna betänklighet hafva vi icke delat, utan hafva vi hållit före,
att förslag i angifna syfte bort af komitén framläggas; och''få vi härmed
redogöra för vår särskilda mening och skälen för densamma.

För det ifrågasatta förslaget om skärpning af fängelsestraff synes
oss från formel synpunkt fullt lika goda skäl kunna anföras som för
det af komitén framlagda förslaget om event-uelt utbyte af böter mot
aga för förbrytelser, begångna af ynglingar mellan 15 och 18 år. Lika
litet i det förra som i det senare fallet torde kunna anses, att dermed
en ny allmän straffart införes. I båda fallen skulle enligt komiténs
uppfattning agan bibehålla sin af strafflagen i dess 5 kap. 1 § gifna
karakter af ett uppfostringsmedel. Att lägga ett sådant medel till ett
straff, som visat sig icke vara nog verksamt för att stäf]a minderåriges
våldsbragder, synes oss snarare mindre ingripande i strafflagens allmänna
grunder än att utbyta en af lagens allmänna straffarter mot
ifrågavarande pedagogiska tuktomedel. Efter vårt förmenande kan man

170

dessutom i stadgandet i 4 kap. 12 § strafflagen i fråga om lifstidsfånges
inneslutande i mörkt enrum för af honom begånget brott finna ett stöd
för åsigten att en affliktiv skärpning af en allmän straffart icke är alldeles
främmande för vår strafflag.

De våldsgerningar, hvilka vi anse den ifrågasatta lagstiftningen
böra afse, äro dels hemfridsbrott, bestående vare sig enligt 11 kap.
10 § uti inträngande med våld i annans hemvist eller enligt 12 § samma
kapitel i fönsterinslagning eller inkastning af sten i annans gård, dels
misshandel och våldförande å person enligt 14 kap. 12, 13 och 15 §§,
dels skadegörelse å annans egendom enligt 19 kap. 20 § och dels våldsamt
motstånd mot ordningsmakten enligt 10 kap. 5 § strafflagen.

För dessa förbrytelser stadgar lagen straff af böter eller fängelse,
i allmänhet i högst sex månader, äfvensom under försvårande omständigheter
i vissa fall straffarbete.

Enligt komitéus förslag kunna, såsom ofvan antydts, böter efter
domstolens bepröfvande utbytas mot aga, ehuruväl komitén ansett sådant
utbyte icke göra tillfyllest för ståtande af minderåriges våldsgerningar.
Hvad åter angår straffarbete, då sådant för ifrågavarande förbrytelser
ådömes, torde på grund af den skam, som ännu är med denna straffart
förenad, detsamma vara både såsom straffhot och strafflidande
tillräckligt verksamt. Deremot har fängelsestraffet, inskränkt till några
få månader, numera i väsentlig grad förlorat både sin afskräckande
och uppfostrande verkan, hvarför i fråga om unga manliga våldsverkare
den af oss ifrågasatta skärpning deraf torde i åtskilliga fall
erfordras för att straffet må vinna sin åsyftade verkan. Säkerligen
skulle ock^ en allvarlig aga, som föreginge den unga brottslingens öfverlemnande
till fängelsets ensamhet, i många fall väcka ynglingen till
eftertanke och ånger och för fängelsepredikantens förmaningar bereda
ett mottagligt sinne.

De ändringar i strafflagen och i komiténs förslag, som för vårt
förslags genomförande synes oss erforderliga, skulle bestå

dels i ett inrymmande i de kapitel af strafflagen, hvari ifrågavarande
förbrytelser äro upptagna, af en bestämmelse innehållande, att,
då yngling, som fyllt femton men ej aderton år, begått brott, som i
ofvan åberopade lagrum förekomma, och han för brottet gjort sig skyldig
till fängelse i högst sex månader, domstolen må, der den dömde
ej, enligt den af komitén föreslagna 2 § af 5 kap., finnes böra i allmän
uppfostringsanstalt insättas, förordna, att han jemte undergående
af fängelsestraffet skall, mot visst afdrag å strafftiden, agas; och torde
det härför erforderliga stadgandet kunna vinnas genom tillägg till 10

171

kap.^ 5 §, 11 kap. 12 § med hänvisning till 10 § samma kapitel, 14 kap.
15 § med. hänvisning till 12 och 13 §§ i kapitlet samt 19 kap. 20 §;

dels i ett tillägg till 3 § i komiténs förslag till lag angående
verkställighet af domstols förordnande om aga eller om insättande i
allmän uppfostringsanstalt af innehåll, att, der någon skall jemte undergående
af honom ådömdt fängelse agas, agan bör före fängelsestraffets
början den dömde tilldelas;

samt dels i följande ändrade lydelse af 12 och 13 §§ i 2 kap. strafflagen,
nemligen:

12 §.

Skola böter — — — — — förvandlade blifvit.

Om förvandling af böter efter 11 eller denna § förordne Konungens
Befallningshafvande, der ej för särskild! fall finnes annorlunda stadgadt.

13 §.

Aga, hvarom domstol förordnar, skall, efter ty af domstolen bestämmes,
tilldelas med slag af ris eller rotting till antal af minst tio
och högst fyratio.

Har domstol förordnat, att aga skall med ådömdt fängelsestraff
förenas, och varder agan tilldelad, förordne Konungens Befallningshafvande,
det skall å fängelsestraffet, i förhållande till det bestämda
antalet af slag, af räknas minst fyra och högst fjorton dagar;

så att 10 slag svara mot 4 dagars fängelse
deröfver till och med 13 » j> »5 » »

» » » x> 16 » » )) 6 )> »

och så vidare.

Det andra stycket i komiténs föreslagna 1 § af 5 kap. strafflagen
skulle deremot utgå.

Såsom motiv till det af oss föreslagna afdrag å fängelsestraffet
för tilldelad aga, få vi anföra följande.

Med agans karakter af ett uppfostringsmedel svnes visserligen
närmast öfverensstämma, att ett så beskaffad! afdrag "icke medgåfves.
Men vi hafva trott oss icke böra underlåta att framlägga ett förslag
om sadant afdrag, enär under vissa förhållanden agans undergående
utan motsvarande afdrag skulle kunna komma att stå i strid med
hvad det allmänna rättsmedvetandet kräfver. Ett sådant förhållande
kan tänkas uppstå, derest, sedan en till fängelse i förening med aga
dömd yngling, hvilken i afbidan på utslagets laga kraftvinnande hålles

172

häktad, förklarat sig med utslaget åtnöjas samt jemlikt Kongl. Förordningen
den 30 maj 1873 börjat innan besvärstidens utgång att
aftjena straffet samt således, då agan dessförinnan skall tilldelas
den dömde, äfven undergått agan, straffet på anförda besvär af
åklagaren eller målseganden komme att höjas till straffarbete eller
till fängelse i så lång tid, att aga dermed icke kunnat förenas. I
ett dylikt fall skulle den dömde med skäl kunna gorå anspråk på att
med hänsyn till den undergångna agan åtnjuta afkortning i strafftiden.
Äfven andra fäll kunna förekomma, då likaledes ett dylikt afdrag synes
af rättvisa och billighet påkalladt, såsom t. ex. om tvenne ynglingar för
samma brott dömdes till lika fängelsestraff i förening med aga, samt
af desse den ene af läkare sedermera förklarades icke kunna tåla agan
eller han uppnådde tjugo år, innan agan kunnat verkställas, i följd
hvaraf förordnandet derom vore förfallet, men deremot den andre komme
att undergå såväl agan som fängelsestraffet.

Stockholm den 25 oktober 1898.

A. H. Bagge.

H. Andersson.

G. Budebeck.

Betänkande ock Förslag

afgifna

af den af Kongl. Maj:t den 16 Oktober 1896 tillsatta komité!!

för

utredning af frågan om åtgärder för beredande af lämplig uppfostran
dels åt minderåriga förbrytare dels ock åt vanartade och i
sedligt afseende försummade barn.

Betänkande och förslag angående vanartade och i
sedligt afseende försummade barns behandling.

Stöckholm,

K. B. Beckmans Boktryckeri,

1900.

INNEHÅLL:

Skrifvelse till Konungen ........................................................................................

Förslag:

Förslag till lag angående vanartade och i sedligt afseende försummade barns behandling
Förslag till lag om ändrad lydelse af § 13 i förordningen om kyrkostämma, samt kyrkoråd
och skolråd den 21 Mars 1862 .......................................................................

Förslag till lag om ändrad lydelse af § 11 i förordningen om kyrkostämma, samt kyrkoråd
och skolråd i Stockholm den 20 November 1863 .............................................

Förslag till förordning om ändrad lydelse af § 42 i förnyade stadgan angående

folkundervisningen i riket den 10 December 1897 .................................................

Förslag till förordning om ändrad lydelse af §§ 5, 12 och 40 i förordningen angående

fattigvården den 9 Juni 1871 ..............................................................................

Förslag till lag om ändrad lydelse af 1 § i lagen angående lösdrifvares behandling den

12 Juni 1885 ......................................................................................................

Motiv:

Inledning............................................................................................................

Allmän motivering .................................................................................................

Speciel motivering .................................................................................................

Reservation af Herr Berg..........................................................................................

Bilagor:

Bilagan A: Uppgifter angående vanartade och i sedligt afseende försummade barn,

meddelade af ordförandena i skolråden inom riket ..............................................

Bilagan B: Uppgifter angående groft vanartade barn, meddelade af rikets magistrater,

poliskammare och kronofogdar ............................................................................

Bilagan C- Uppgifter angående anstalter för minderåriga förbrytare och vanartade barn
Bilagan 1): Uppgifter angående anstalter för vanartade och i sedligt afseende försummade
barn ........... ....................................................................................

Bilagan E: Åldersuppgifter m. m. angående i uppfostringsanstalter intagna barn ........

Bilagan F: Uppgifter angående från uppfostringsanstalter utskrifna barn ..................

Bilagan G: Förteckning å anstalter, föreningar och fonder med ändamål att bereda

uppfostran åt vanartade, i sedligt afseende försummade och fattiga barn ................

Bilagan H: Normalreglemente för skyddshem för gossar ...........................................

Bilagan I: Normalinstruktioner...............................................................................

Bilagan K: Normaldagordning för skyddshem...........................................................

Bilagan L: Förslag till förordning om skydd för fosterbarn ......................................

Bilagan M: Förslagsritningar till olika slag af skyddshem, jemte förklaring ...............

Sid.

118

141

147

149

160

152

154

157

182

192

196

197

206

" '' ■ : ■ '' i .•

Till KONUNGEN.

Sedan Riksdagen i skrifvelse till Eders Kongl. Maj:t den 25 April
1896 anhållit, att Eders Kongl. Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen
framlägga förslag om åtgärder för beredande af lämplig uppfostran dels

åt minderåriga förbrytare dels åt vanartade och i sedligt afseende försummade
barn, beslöt Eders Kong!. Maj:t den 16 Oktober samma år
att åt särskilda komiterade anförtro utredningen af denna fråga; dervid
Eders Kongl. Maj:t med hänsyn till den skiljaktiga utredning, som å
ena sidan beträffande minderåriga förbrytare kräfdes och å andra sidan
med afseende å öfriga mindre välartade barn vore erforderlig, samt för
att komitén vid sitt omfattande arbetes utförande ej måtte blifva alltför
talrik, fann lämpligt att, på samma gång en del ledamöter erhöllo i
uppdrag att deltaga i komitéarbetet i hela dess omfattning, öfriga
ledamöter utsågos särskildt för frågan angående uppfostringsanstalter
för minderåriga förbrytare och särskildt för frågan angående dylika
anstalter för öfriga i sedligt afseende försummade barn.

Till ordförande i komitén förordnade Eders Kongl. Maj:t samma
dag undertecknad Billing samt till ledamöter med uppdrag att deltaga
i komiténs hela arbete undertecknade Wieselgren, Bagge och Andersson,
hvarjemte utsågos till ledamöter i komitén vid behandlingen af frågan,
såvidt den anginge minderåriga förbrytare, Fullmäktigen i Riksgäldskontoret
G. F. Östberg, Häradshöfdingen i Fryksdals domsaga G. M. [].
Rudebeck och föreståndaren för åkerbrukskolonien Hall Fredrik Fant
samt till ledamöter i komitén vid behandlingen af frågan, såvidt den
anginge vanartade och i sedligt afseende försummade barn, undertecknade
Wickbom, Insulander och Berg.

Med underdånig skrifvelse den 26 Oktober 1898 har af de dertill
utsedde komiterade till Eders Kongl. Maj:t öfverlemnats betänkande och
förslag angående minderåriga förbrytares behandling.

Den afdelning af komitén, hvars underdåniga betänkande och
förslag härhos till Eders Kongl. Maj:t öfverlemnas, har varit samlad
under Januari, Februari, Juli och Augusti månader 1897, Januari,
Februari, Oktober och November månader 1898 samt under innevarande
Oktober månad, hvarjemte under vissa tider mellan de allmänna samman -

trädena särskilda delegerade utfört förberedande arbeten. I början af
komiténs förhandlingar deltogo i öfverläggningarna angående de ämnen,
som i nu ifrågavarande betänkande innefattas, utom undertecknade,
äfven Herrar Östberg, Rudebeck och Fant.

Såsom sekreterare för denna afdelning af komitén hafva tjenstgjort
under tiden till Maj månad 1898 Juris Doktorn, vice Häradshöfdingen
Grefve Albert Ehrensvärd och efter nämnda tid Amanuensen i Ecklesiastikdepartementet,
Juris Kandidaten Samuel Wåhlin.

Genom nådig remiss den 2 April 1897 har Eders Kongl. Maj:t till
komitén öfverlemnat det af särskilda komiterade den 27 Januari 1897
afgifna underdåniga förslag till ordnande af fosterbarnsvården m. m.
för att, hvad anginge deri intagna förslag till ändring af 40, 41 och
43 §§ i förordningen angående fattigvården den 9 Juni 1871, tagas i
öfvervägande vid fullgörandet af komiténs uppdrag; hvarjemte med
särskild remiss den 9 September 1898 till komitén öfverlemnats, för
att vara för komitén tillgängliga vid besvarandet af nyssberörda nådiga
remiss, de af Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i rikets samtliga
län m. fl. myndigheter afgifna underdåniga utlåtanden öfver fosterbarnskomiténs
förslag.

Vidare har komitén dels genom nådig remiss den 28 Maj 1897,
för att tagas i öfvervägande vid fullgörandet af det komitén lemnade
uppdrag, fått till sig öfveriemnad en af Riksdagen den 8 i samma månad
till Eders Kongl. Maj:t aflåten skrifvelse angående beredande af ordnade
förhållanden med afseende å vissa kringvandrare, i synnerhet de s. k.
tattarne, dels ock enligt remiss den 31 December samma år erhållit
nådig befallning att afgifva underdånigt utlåtande öfver en af Domkapitlet
i Göteborgs stift hos Eders Kongl. Maj:t gjord underdånig
hemställan, att Eders Kongl. Maj:t täcktes taga i nådigt öfvervägande,
i hvad mån åtgärder kunde och borde vidtagas för beredande af kristlig
uppfostran åt det s. k. vandringsfolkets barn.

Sedan komitén numera afslutat sina arbeten, får komitén härigenom
till Eders Kongl. Maj:t i underdånighet öfverlemna betänkande och
förslag angående vanartade och i sedligt afseende försummade barns
behandling, innehållande, jemte motivering och bilagor:

l:o) Förslag till lag angående vanartade och i sedligt afseende
försummade barns behandling;

2:o) lörslag till lag om ändrad lydelse af § 13 i förordningen om
kyrkostämma, samt kyrkoråd och skolråd den 21 Mars 1862;

3:o) Förslag till lag om ändrad lydelse af § 11 i förordningen om
kyrkostämma, samt kyrkoråd och skolråd i Stockholm den 20 November
1863;

4:o) Förslag till förordning om ändrad lydelse af § 42 i förnyade
stadgan angående folkundervisningen i riket den 10 December 1897;

5:o) Förslag till förordning om ändrad lydelse af §§ 5, 12 och 40
i förordningen angående fattigvården den 9 Juni 1871; samt

6:o) Förslag till lag om ändrad lydelse af 1 § i lagen angående
lösdrifvares behandling den 12 Juni 1885.

Såsom svar å ofvanberörda nådiga remiss å fosterbarnskomiténs
förslag, i hvad detsamma angår ändring af §§ 40, 41 och 43 i
gällande fattigvårdsförordning, får komitén underdånigst, åberopa dels de i
komiténs här ofvan under mom. l:o) omförmälda lagförslag innefattade
bestämmelser angående vanartade barns behandling dels ock hvad i den
allmänna motiveringen till betänkandet, sid. 77 och 78, yttrats angående
de påföljder, som komitén ansett böra under vissa förutsättningar drabba
föräldrar, som visa försumlighet med afseende å sina barns uppfostran.

Till åtlydnad af de nådiga befallningarna i remisserna å 1897 års
Riksdags skrifvelse samt å Domkapitlets i Göteborgs stift omförmälda
framställning har komitén utarbetat det under mom. 6:o) här ofvan
upptagna förslag till lag om ändrad lydelse af 1 § i lagen angående
lösdrifvares behandling den 12 Juni 1885, livilket förslag jemte dertill

hörande motivering af komitén i underdånighet åberopas såsom svar
å sistberörda nådiga remisser.

En af Eders Kongl. Maj:t den 29 Oktober 1897 till komitén afbiten
nådig remiss å Riksdagens skrifvelse den 11 Maj samma år angående
lagbestämmelser om verkställighet under behörig kontroll af domstols
utslag, hvarigenom aga blifvit minderårig ådömd, har besvarats i betänkandet
angående minderåriga förbrytares behandling.

Slutligen tillåter sig komitén att i underdånighet fästa Eders Kongl.
Maj:ts nådiga uppmärksamhet på angelägenheten deraf, att den föreslagna
lagstiftningens tillämpning måtte främjas genom bidrag af staten
till bestridande af kostnader för vanartade och i sedligt afseende försummade
barns vård och uppfostran.

Undertecknad Berg åberopar i underdånighet den särskilda mening,
som af mig uttalats i eu vid betänkandet fogad reservation.

De remitterade handlingarna återgå.

Underdånigst

GOTTFRID BILLING.

SIGFRID WIESELGREN. A. H. BAGGE. HANS ANDERSSON.
JOD. WICKBOM. GUSTAF INSULANDER. FRIDTJUV BERG.

S. Wåhlin.

Stockholm den 26 Oktober 1899.

Förslag

tin

lag angående vanartade och i sedligt afseende försummade barns behandling;

lag om ändrad lydelse af § 13 i förordningen om kyrkostämma, samt kyrkoråd och
skolråd den 21 Mars 1862;

lag om ändrad lydelse af § 11 i förordningen om kyrkostämma, samt kyrkoråd och
skolråd i Stockholm den 20 November 1863;

förordning om ändrad lydelse af § 42 i förnyade stadgan angående folkundervisningen
i riket den 10 December 1897;

förordning om ändrad lydelse af §§ 5, 12 och 40 i förordningen angående fattigvården
den 9 Juni 1871;

lag om ändrad lydelse af § 1 i lagen angående lösdrifvares behandling den 12 Juni
1885.

Förslag''

till

lag angående vanartade och i sedligt afseende försummade barns

behandling.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

1. Denna lag afser beredande af ändamålsenlig'' uppfostran åt barn
under 15 år, hvilka

på grund af föräldrars eller målsmäns lastbarhet, vårdslöshet eller
oförmåga att egna barnen nödig tillsyn äro i sedligt afseende så försummade,
att särskilda åtgärder anses vara erforderliga för att förekomma
deras vanartande; eller

äro så vanartade, att hemmets och skolans uppfostringsmedel befinnas
otillräckliga för deras tillrättaförande.

2. Om behandling af barn, hvilka af domstol förklarats böra i
allmän uppfostringsanstalt insättas, är särskild! stadgadt.

2 §•

I hvarje kyrkoförsamling skall finnas en barnavårdsnämnd med
åliggande att i enlighet med de i denna lag gifna bestämmelser taga
vård om sådana i 1 § 1 mom. omförmälda barn, som vistas inom församlingen.

Utgör kommun, som icke bildar egen kyrkoförsamling, särskild!
skoldistrikt eller äro två eller flera församlingar förenade till ett skoldistrikt,
gäller om sådant distrikt hvad nu om kyrkoförsamling är sagdt,
der ej Konungen annorlunda förordnar.

3 §•

1. Kyrkoherden eller den hans embete förestår är ordförande i
barnavårdsnämnden.

Omfattar barnavårdsnämnds verksamhet två eller flera pastorat,
skall den af pastoratens kyrkoherdar vara ordförande, som af nämndens
ledamöter dertill väljes å sammanträde, hvilket, då sådant val första
gången erfordras, utlyses af den till lefnadsåren äldste kyrkoherden.

2. Till ledamöter i nämnden skola å kyrkostämma utses minst
fyra för nit om ungdomens uppfostran kända män eller qvinnor. Väljes
qvinna till ledamot af nämnden, eger hon att när som helst afsäga sig
uppdraget.

Då val af ledamöter i nämnden eger rum, må, der kyrkostämman
så besluter, jemväl utses hälften så många suppleanter som ledamöter
i nämnden eller, då dessas antal icke är jemnt, det antal, som är närmast
öfver hälften.

Angående val af ledamöter och suppleanter i barnavårdsnämnd,
hvars verksamhet omfattar två eller flera pastorat, eger Konungen att,
på framställning af stiftets domkapitel eller, i fråga om Stockholms
stad, af dess konsistorium, särskild! förordna.

3. Nämnden väljer inom sig för hvarje år en vice ordförande.

4 §■

I afseende å valbarhet till ledamot eller suppleant i barnavårdsnämnd,
ledamots eller suppleants tjenstgöringstid och afgång, fyllnadsval
efter ledamot, som under tjenstgö ringstiden afgått, nämndens rätt

att kalla till inställelse och påföljd för underlåtenhet att hörsamma
kallelsen äfvensom nämndens arbetsordning gäller i tillämpliga delar
hvad för kyrkoråd finnes stadgadt.

5 §.

I fall af behof eger barnavårdsnämnd att indela sitt verksamhetsområde
i kretsar och att för hvarje sådan till sitt biträde årligen utse ett
kretsombud antingen bland sina egna ledamöter eller bland andra för
ungdomens uppfostran nitälskande män eller qvinnor.

6 §•

Kretsombud samt för vederbörande skoldistrikt anstäld särskild
folkskoleinspektör ega att vid barnavårdsnämndens sammanträden vara
tillstädes och i öfverläggningarna men ej i besluten deltaga.

7 §•

Anmälan, åsyftande ett i sedligt afseende försummadt eller ett vanartadt
barns behandling enligt denna lag, må hos barnavårdsnämnd
göras af ledamot i nämnden eller af kretsombud eller af någon statens
eller kommunens myndighet eller ock af embete- eller tjensteman, hvilken
i denna sin egenskap erhållit kännedom om förhållanden, som till
sådan anmälan föranleda.

8 §•

1. Har anmälan enligt 7 § blifvit gjord, skall nämndens ordförande
för ärendets beredande oförtöfvadt söka inhemta noggrann känne-
dom om barnets lefnadsförhållanden och uppförande.

Finnes anledning antaga, att barns vanart är beroende på sjuklighet
till kropp eller själ, skall nämndens ordförande härom inhemta
läkares yttrande.

2. Till deltagande i nämndens öfverläggning om anmäldt barn
skola kallas det ombud, till hvars krets barnet hör, samt den lärare
eller lärarinna, af hvilken det senast åtnjutit undervisning.

Tillhör barnet församling af främmande trosbekännare och är denna
församlings föreståndare bosatt inom nämndens område, skall tillfälle
beredas honom att i ärendet sig yttra.

9 §•

1. Finner barnavårdsnämnd anmäldt barn vara i sedligt afseende
försummadt, skall nämnden inför sig eller genom särskildt utsedt ombud
tilldela dem, hvilka det åligger att om barnet hafva vård, en allvarlig
förmaning att bättre uppfylla sina uppfostringspligter.

2. Befirmes barnet vanartadt, skall nämnden, på sätt nu är sagdt,
tilldela det en allvarlig varning och, om så anses lämpligt, jemväl föreskrifva,
att barnet skall inom viss tid och i vittnens närvaro agas;
skolande nämnden draga försorg derom, att agan behörigen verkställes.

3. Har nämnden besluta åtgärd, hvarom i 1 eller 2 mom. sägs,
må nämnden uppdraga åt någon af sina ledamöter eller åt kretsombud
eller annan lämplig person att med särskild uppmärksamhet följa
barnets lefnadsförhållanden och öfvervaka dess uppförande samt lemna
råd och bistånd vid dess uppfostran.

4. Då åtgärd enligt denna § vidtages, skola barnets föräldrar eller
målsman tillika erinras om den påföljd, som, der rättelse ej vinnes, skall
enligt 10 § inträda, och om den ersättningsskyldighet, som i sådan
händelse jemlikt 30 § åligger dem.

10 §.

1. Pröfvar barnavårdsnämnd i särskildt fall de i 9 § anvisade åtgärderna
vara gagnlösa eller hafva sådana åtgärder vidtagits men icke

medfört åsyftad verkan, skall barnet genom nämndens försorg skiljas
från hemmet samt för vård och uppfostran till annan öfverlemnas.

2. Beslut om barns skiljande från hemmet skall skriftligen delgifvas
dess föräldrar eller målsman, och skall dervid tillika alfordras
dem förklaring, huruvida de till beslutets verkställande samtycka; skolande
behöriga intyg om såväl delgifningen som den afgifna förklaringen
bland nämndens handlingar förvaras samt vid dess nästa sammanträde
föredragas och i protokollet antecknas.

H §•

1. Vägra föräldrar eller målsman att lemna sådant samtycke, som
i 10 § 2 mom. sägs, skall barnavårdsnämnden, med redogörelse för
hvad i ärendet förekommit, senast fjorton dagar efter den, då beslutet
bevisligen delgafs, underställa detsamma Konungens Befallningshafvandes
pröfning.

2. Kunna barnets föräldrar eller målsman icke inom fjorton dagar
efter beslutets fattande anträffas, skall beslutet underställas Konungens
Befallningshafvandes pröfning inom åtta dagar efter utgången af
sagda tid.

3. Öfver barnavårdsnämnds beslut om barns skiljande från hemmet
ega barnets föräldrar eller målsman att inom den tid, som här
ofvan blifvit för underställning bestämd, hos Konungens Befallningshafvande
anföra besvär.

4. Utan hinder af underställning eller besvär må barnavårdsnämndens
beslut gå i verkställighet.

12 §.

1. Har underställning jemlikt 11 § 1 mom. skett, skall Konungens
Befallningshafvande förelägga barnets föräldrar eller målsman att antingen
å viss tid hos Konungens Befallningshafvande, personligen eller

genom ombud, inställa sig för att i ärendet höras eller ock inom samma
tid med skriftligt yttrande inkomma, vid äfventyr att, om sådant försummas,
ärendet ändå afgöres. Barnavårdsnämnden skall om tiden för
förhöret underrättas för att blifva i tillfälle att genom ombud eller skriftligen
i ärendet sig yttra.

2. Varder nämndens beslut af Konungens Befallningshafvande faststäldt,
må ändring sökas hos Konungen genom besvär, som skola till
Ecklesiastikdepartementet ingifvas inom den tid, som för öfverklagande af
förvaltande myndigheters och embetsverks beslut är bestämd.

13 §.

1. Skall ett i sedligt afseende försummadt barn enligt barnavårdsnämnds
beslut skiljas från hemmet, bör nämnden sätta det i annat
enskildt hem, om hvilket nämnden på grund af inhemtade upplysningar
kan antaga, att det eger förmåga och vilja att på ett tillfredsställande
sätt vårda och uppfostra barnet.

2. Finnes icke sådant hem att tillgå, bör nämnden söka bereda
barnet plats i ett barnhem.

3. När barnet hunnit den ålder och nått den stadga, att det
anses kunna i tjenst eller yrke anställas, skall nämnden söka bereda
barnet lämplig anställning och tillse, att det erhåller nödig utrustning.

4. Utöfver det kalenderår, under hvilket barnet fyller sexton år,
bör godtgörelse för dess vård och uppfostran i enskildt hem eller barnhem
icke af nämnden utfästas; och eger för sådan godtgörelse rätt till
ersättning enligt 28 eller 30 § icke rum.

14 §.

1. Skall vanartadt barn skiljas från hemmet, har barnavårdsnämnd
att ombesörja, att barnet, så snart utväg dertill finnes, varder intaget
i ett för vanartade barn afsedt skyddshem.

2. Till vård och uppfostran i enskildt hem eller barnhem må
dock nämnden, på sätt i 13 § sägs, öfverlemna jemväl vanartadt barn,
så framt icke våda för andra barns sedliga utveckling kan befaras
derigenom uppkomma.

15 §.

Visar barn, som enligt 13 eller 14 § öfverlemnats till enskildt hem eller
barnhem, vanart af den beskaffenhet, att dess samvaro med andra
barn måste anses innebära våda för dessas sedliga utveckling, skall den
barnavårdsnämnd, som om barnets skiljande från hemmet besluta, draga
försorg om dess intagande i skyddshem.

Sådan åtgärd bör ock vidtagas, der den eljest pröfvas vara af
behofvet påkallad.

16 §.

Tillhör det enskilda hem eller barnhem, till hvilket ett i sedligt
afseende försummadt eller ett vanartadt barn blifvit af barnavårdsnämnd
öfverlemnadt, annan nämnds verksamhetsområde, skall xinderrättelse om
barnets öfverlemnande ofördröjligen meddelas denna nämnd.

17 §•

För hvarje landstingsområde samt för hvarje stad, som ej i landsting
deltager, bör finnas nödigt antal skyddshem. Hafva sådana hem
till erforderligt antal icke på annan väg kommit till stånd, böra landsting
eller stadsfullmäktige låta sig angeläget vara att om deras upprättande
draga försorg.

18 §.

1. Skyddshem skall stå under ledning af en styrelse och vara
försedt med ett af Konungen godkändt reglemente samt vara underkastadt
den inspektion, som Konungen bestämmer.

2. Barn af olika kön må ej i samma skyddshem intagas.

3. Antalet samtidigt i ett skyddshem intagna skyddslingar må ej
utan Konungens medgifvande öfverstiga trettio, derest icke tillämpningen
af bestämmelsen i 19 § om skyldighet för skyddshem att i visst
fall återtaga skyddsling dertill föranleder.

4. Skyddshem bör i fråga om den vid detsamma anstälda personal
äfvensom i andra afseenden vara så anordnad!, att en hvar af dess
skyddslingar må komma i åtnjutande af den särskilda handledning och
vård, som erfordras för hans uppfostran till gudsfruktan och arbetsduglighet.

5. Inom skyddshem skall meddelas skolundervisning, som till
omfånget ej må trängre begränsas än gällande folkskolestadga medgifver.

19 §.

Har ett år förflutit, sedan skyddslingen blifvit i skyddshem intagen,
eger styrelsen att, derest så finnes för skyddslingen nyttigt,
tillsvidare eller för viss tid för vård och uppfostran öfverlemna honom
till enskildt hem eller anställa honom i arbete, tjenst eller yrke; styrelsen
dock obetaget att tidigare vidtaga sådan åtgärd, der i särskildt
fall omständigheterna så påkalla.

Skyddslingen skall till hemmet återtagas, om hans uppförande eller
annat förhållande dertill föranleder.

20 §.

1. När skyddsling vunnit den stadga, att uppfostran i skyddshemmet
anses icke vidare vara för honom behöflig, må styrelsen besluta
hans utskrifning.

Senast då skyddsling uppnått aderton år, skall han från hemmet
utskrifvas.

2. Hemmets styrelse skall söka bereda skyddsling lämplig anställning
vid utskrifningen samt tillse, att lian erhåller nödig utrustning.

21 §.

1. Barnavårdsnämnd eger målsmansrätt öfver den, som på grund
af dess beslut blifvit från hemmet skild, intill dess han uppnått myndig
ålder. Varder barnet i skyddshem intaget, öfvergår målsmansrätten
till hemmets styrelse.

2. Målsmansrätten må kunna till föräldrar eller förutvarande målsman
återställas eller till pålitlig annan person öfverlåtas, der sådant på
grund af särskilda omständigheter pröfvas lämpligt.

22 §.

1. Barnavårdsnämnd bör öfvervaka de barns uppförande och uppfostran,
som till enskildt hem eller barnhem af nämnden öfverlemnats.

2. Finner barnavårdsnämnd, att barn, som inom dess område är
af annan barnavårdsnämnd eller af styrelse för skyddshem till enskildt
hem eller barnhem öfverlemnadt, ej erhåller nödig vård och uppfostran
eller att det genom sin vanart utöfvar menlig inverkan på andra barn,
skall underrättelse härom ofördröjligen meddelas den nämnd eller styrelse,
hvilken enligt 21 § 1 mom. eger målsmansrätt öfver barnet.

3. Leder sådant meddelande icke till åsyftad verkan, skall barnavårdsnämnden
inom det område, der barnet vistas, om förhållandet göra
anmälan hos Konungens Befallningshafvande i länet, hvilken har att
förständiga vederbörande barnavårdsnämnd eller styrelse att vidtaga
lämplig åtgärd för barnets uppfostran. Tillhör denna nämnd eller
styrelse annat län, öfverlemnar Konungens Befallningshafvande ärendet
till handläggning af Konungens Befallningshafvande derstädes.

23 §.

Konungens Befallningshafvande åligger att äfven utan sådan anmälan,
hvarom i 22 § 3 mom. förmäles, tillhålla barnavårdsnämnd, som
'' underlåter vidtaga åtgärd, då sådan för ett i sedligt afseende försummadt
eller ett vanartadt barns uppfostran erfordras, att sin skyldighet
fullgöra.

24 §.

Ordförande i barnavårdsnämnd och föreståndare för skyddshem
eg a att, der så pröfvas nödigt, äska handräckning af polismyndighet
samt påkalla biträde af presterskap eller kommunal myndighet.

25 §.

Öfver de barn, om hvilka barnavårdsnämnd beslutit åtgärd enligt
9 eller 10 §, skall af nämnden föras en längd, hvari antecknas barnets
namn, födelseår och födelseort, föräldrars, målsmans eller fosterföräldrars
namn, yrke och bostad samt de åtgärder, som för barnets
uppfostran vidtagits.

26 §.

Har barn blifvit af allmän åklagare för brottslig gerning tilltaladt,
skall barnavårdsnämnd på begäran af åklagaren meddela de i nämndens
protokoll och anteckningslängd tillgängliga upplysningar om barnets
uppförande och de förhållanden, under hvilka det uppvuxit.

27 §.

För hvarje år åligger det barnavårdsnämnd att uppgöra ett utgiftsoch
ett inkomstförslag. Om dessa förslags uppställning och framläg -

gande för kyrkostämma, om debitering och uppbörd af de med anledning
af desamma utaf kyrkostämman beviljade medel samt om barnavårdsnämndens
räkenskaper, dessas granskning och ledamots ansvarighet
gäller hvad i dessa afseenden för kyrkoråd finnes stadgadt.

28 §.

1. Utgift för vård och uppfostran, som på grund af barnavårdsnämnds
laga kraft egande beslut beredes barn i enskildt hem, barnhem
eller skyddshem, skall, der ej utgiften af föräldrar eller målsman frivilligt
ersättes, anses såsom kostnad för fattigvård och under den tid,
sådan utgift utgår, ersättas barnavårdsnämnd af det fattigvårdssamhälle,
inom hvithet barnet vistades, då nämnden beslöt dess skiljande från
hemmet.

2. Barnavårdsnämnd åligger att, så snart ett af nämnden fattadt
beslut om barns skiljande från hemmet vunnit laga kraft, om beslutet
underrätta fattigvårdsstyrelsen i det samhälle, hvarom i 1 mom. förmäles,
hvarefter fattigvårdsstyrelsen har att vid sitt nästa sammanträde
låta i protokollet anteckna hvad sålunda af nämnden meddelats; skolande
fattigvård för barnet anses vara beviljad samma dag meddelandet
blifvit i protokollet intaget.

29 §.

Har barn, som blifvit från hemmet skildt, icke hemortsrätt i det
fattigvårdssamhälle, der det vistades, då dess skiljande från hemmet af
barnavårdsnämnd beslöts, är fattigvårdssamhället berättigadt att af det
fattigvårdssamhälle, hvarest barnet hade hemortsrätt, då beslutet af
nämnden fattades, utbekomma godtgörelse för kostnad, hvarom i 28 §
sägs.

30 §.

Kostnad för barns vård och uppfostran enligt denna lag skall, i
den mån fattigvårdsstyrelsen i det samhälle, som slutligen fått vid -

kännas kostnaden, icke finner skäl till eftergift, af barnets föräldrar
eller den, hvilken eljest bör ansvara för dess försörjning, ersättas,
dock icke för längre tid än de fem första åren efter barnets skiljande
från hemmet och icke till högre belopp än 50 öre för hvar dag, barnet
varit mot minst denna afgift på grund af barnavårdsnämnds beslut utom
hemmet vårdadt.

31 §.

1. I fråga om rätt för fattigvårdssamhälle att, i händelse barnets
hemortsrätt ej kunnat utrönas, erhålla godtgörelse af staten för kostnad,
hvarom i 28 § är nämndt, samt om ordningen för upptagande
och fullföljande af frågor om ersättning enligt 29 eller 30 § för sådan
kostnad gäller hvad i dessa afseenden är stadgadt för det fall, att fattigvårdsstyrelse
beviljat fattigvård enligt § 1 af förordningen angående
fattigvården den 9 Juni 1871.

2. I förhållande till annat fattigvårdssamhälle har den omständigheten
att fattigvårdsstyrelse erlagt kostnad, hvarom nu är sagdt, icke
inverkan på frågan om den hemortsrätt, barnets fader eller moder tillkommer.

32 §.

Om statsbidrag till bestridande af kostnader för vanartade och i
sedligt afseende försummade barns vård och uppfostran är särskild!
stadgadt.

Kostnaderna för den af Konungen anordnade inspektionen öfver
skyddshem bestridas af statsmedel.

Denna lag träder i kraft den

Förslag

lag om ändrad lydelse af § 13 i förordningen om kyrkostämma,
samt kyrkoråd och skolråd den 21 Mars 1862.

Härigenom förordnas, att § 13 i förordningen om kyrkostämma,
samt kyrkoråd och skolråd den 21 Mars 1862 skall erhålla följande
ändrade lydelse:

§ 13-

De ärenden, som skola å kyrkostämma till afgörande företagas,
böra förut vara vederbörligen beredda, antingen af kyrko- eller skolrådet
eller af barnavårdsnämnden, eller ock af särskildt dertill utsedda
personer, då kyrkostämman, med afseende på ärendets beskaffenhet eller
andra förhållanden, finner sådant lämpligt eller nödigt.

Förslag

till

lag om ändrad lydelse af § 11 i förordningen om kyrkostämma,
samt kyrkoråd och skolråd i Stockholm
den 20 November 1863.

Härigenom förordnas, att § 11 i förordningen om kyrkostämma,
samt kyrkoråd och skolråd i Stockholm den 20 November 1863 skall
erhålla följande ändrade lydelse:

§ n.

De ärenden, som skola å kyrkostämma till afgörande företagas,
böra förut vara vederbörligen beredda, antingen af kyrko- eller skolrådet
eller af barnavårdsnämnden, eller ock af särskildt dertill utsedda personer,
då kyrkostämman, med afseende på ärendets beskaffenhet eller andra
förhållanden, finner sådant lämpligt eller nödigt.

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse af § 42 i förnyade
stadgan angående folkundervisningen i riket
den 10 December 1897.

Härigenom förordnas, att § 42 monn 3 och 4 i förnyade stadgan
angående folkundervisningen i riket den 10 December 1897 skall erhålla
följande ändrade lydelse:

§ 42.

1. Efter skedd — — -—- —- — - — — — — — — — afgå.

2. Lärjunge — — — —------— — tillhörigheter.

3. Lärjunge, som felar i sina åligganden, vare i mån af förseelsens
beskaffenhet underkastad lärarens bestraffning, vid ringare felaktighet
medelst varning eller annat lindrigt tuktomedel samt vid fortsatt eller svårare
förseelse medelst lämplig aga.

4. Låter lärjunge sig icke rätta af lärares bestraffning eller utöfvar
han genom svårare vanart sä skadligt inflytande på sina medlärjungar,
att han anses böra från dem skiljas, bör skolrådet, för att sådan lärjunge
må erhålla eu särskildt för honom lämpad uppfostran, antingen anmäla
honom till behandling af vederbörande barnavårdsnämnd eller, om tillfälle
dertill kan beredas, insätta honom i särskild skola.

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse af §§ 5, 12 och 40 i förordningen
angående fattigvården den 9 Juni 1871.

Härigenom förordnas, att § 5, § 12 mom. 1 samt § 40 mom. 4 i
förordningen angående fattigvården den 9 Juni 1871 skola erhålla följande
ändrade lydelse:

§ 5.

För öfrigt skall, der särskilda stadganden om fattigvård äro meddelade,
såsom i fråga om understöd till fattigt barn i skolåldern eller
till den, som från allmän arbetsanstalt eller fängelse frigifves, eller om
bidrag till allmän uppfostringsanstalt för minderårig, om hvilkens insättande
i sådan anstalt domstol förordnat, eller om utgift för värd och
uppfostran af barn, som på grund af barnavårdsnämnds beslut skilts från
hemmet, eller om kostnadsfri vård å lasarett af medellösa inom lasarettets
distrikt insjuknade personer, som tillhöra annat lasarettsdistrikt,
gälla hvad sålunda är stadgadt. *

* § 12-

1. Fångvårdsstyrelse^ som har att behandla frågor om beviljande
af sökt fattigvård, åligger att göra sig noga underrättad om
sökandens lefnadsförhållanden och behof samt efter förekommande omständigheter
bestämma, om och i hvilken mån fattigvård honom lemnas

må; börande dervid iakttagas, att barn, om hvilket fångvårdsstyrelse
föranlåtes taga vård, varder ej allenast försedt med uppehälle och stadigbostad,
utan äfven kristligen uppfostradt och undervisadt. År barnet
vanartadt, bör fattigvårdsstyrelsen hos ortens barnavårdsnämnd anmäla
barnet för den behandling, som j)å nämnden ankommer.

2. I fråga om fattigvård •— — — — — — — — eller icke.

§ 40.

1. Anser — — — — — — — — — — — — — vederbör.

2. Betlar — — — — — — — — — — — — — är nämndt.

3. Anträffas — — — •— — — — — — — — — pröfvas.

4. Betlar minderårigt barn inom fattigvårdssamhälle, hvarest den,
hvilken vården om barnet åligger, har sitt hemvist eller barnet har
hemortsrätt, eller är barn till följd af betlande hemsändt till sådant
samhälle, bör tillsyningsman om förhållandet göra anmälan hos fattigvårdsstyrelsen,
som lemnar barnet fattigvård, då sådan erfordras, eller,
om behof deraf ej är för handen och af omständigheterna ådagalägges,
att betlandet ej skett på befallning eller med tillåtelse af föräldrar eller
annan, hvilken vården om barnet åligger, varnar barnet samt uppmanar
den, som om barnet har vård, att hålla noggrann tillsyn öfver
detsamma. Varder, sådant oaktadt, betlandet förnyadt, bör fattigvår dsstyrelsen
derom göra anmälan hos ortens barnavårdsnämnd.

5. Har — — — — — — — — — — — — — stadsfiskalen.

Förslag

till

lag om ändrad lydelse af 1 § i lagen angående lösdrifvares
behandling den 12 Juni 1885.

Härigenom förordnas, att 1 § i lagen angående lösdrifvares behandling
den 12 Juni 1885 skall erhålla följande ändrade lydelse:

1 §•

Hvar, som----— — •— — •— — — —- — — — — sägs.

Till enahanda — — — — — — — — — — — — sedlighet.

Finnes den, som stryker omkring från ort till annan, vara åtföljd af
egna eller andras barn och kan han icke visa, att han är någonstädes
mantalsskrifven samt att han på behörigt sätt försörjer sig och drager omsorg
om barnens vård och uppfostran, varde med honom förfaret såsom
om lösdrifvare sägs.

behandlas.

MOTIV.

(

Inledning.

I det betänkande angående minderåriga förbrytares behandling,
som förut afgifvits af den afdelning inom komitén, hvilken haft denna
frågas utredning sig anförtrodd, har blifvit påvisadt, hurusom brottsligheten
bland de minderårige i vårt land synes vara stadd i en hotande
tillväxt. Men denna tilltagande brottslighet har sin upprinnelse och sin
naturliga förutsättning i eu bland ungdomen vidt utbredd vanart och
sedeslöshet. Det är visserligen endast hos ett relativt mindre antal
individer, som vanarten tager sig uttryck i brottsliga handlingar, men
bakom de unga brottslingarne stå stora skaror af minderåriga, hvilkas
sedliga utveckling tagit en sådan riktning, att eu tillfällig frestelse af
en eller annan art lätt nog kan föranleda deras inträdande i de brottsligas
led. Under sådana förhållanden synes det komitén uppenbart, att,
om staten skall kunna med utsigt till framgång motverka brottsligheten
bland det uppväxande slägtet, det icke kan vara tillräckligt att ingripa
emot de unga förbrytare för att med tjenligare medel än hittills
varit använda söka åvägabringa deras upprättande och rädda dem åt
samhället. Skall en väsentlig och varaktig förbättring kunna påräknas,
måste åtgärderna från statens sida hafva till föremål icke endast de
barn, hvilka redan blifvit beträdda med brott, utan äfven dem, hvilkas
ådagalagda vanart och trotsiga sinnelag gifva grundad anledning att
befara, att de skola utveckla sig till samhällsfarliga personer, eller hvilka
uppväxa under påverkan af brottsliga eller lastbara föräldrar eller eljest
under förderf bringande inflytelser.

Att de ifrågavarande åtgärderna äfven i vårt land böra erhålla
den nu angifna omfattningen står ock i full öfverensstämmelse med
de ledande grundtankarna för nutidens lagstiftningsarbete på detta

INLEDNING.

område. En af de mest framträdande bland dessa grundtankar är den,
att brottslighet hos barn icke bör medföra straffpåföljd utan i stället
bekämpas genom lämpliga uppfostringsåtgärder, enär den måste betraktas
såsom i väsentlig mån beroende derpå, att den minderårige lagöfverträdarens
uppfostran icke varit egnad att bibringa honom den
stadga i karakteren, som erfordras för att han må kunna motstå mötande
frestelser. Det anses derför ligga i statens intresse att genom
ingripande i den minderåriges uppfostran söka leda denna till ett sådant
resultat, att faran för ytterligare rättskränkningar från hans sida aflägsnas.
Ett sådant ingripande kan emellertid visa sig i lika hög grad
behöfligt, derest den minderårige, utan att hafva gjort sig skyldig till
något lagbrott, på annat sätt visat dåliga anlag och böjelser af sådan
art, att deras utveckling uppenbarligen innebär eu fara för statens rättsordning.
Någon skälig anledning, hvarför staten gent emot en sålunda
yppad fara skulle förhålla sig overksam, så länge icke någon under
strafflagens bestämmelser fallande handling blifvit af den minderårige
begången, synes så mycket mindre förefinnas, som möjligheten till
framgång för uppfostringsåtgärder af nu ifrågavarande art enligt erfarenhetens
vittnesbörd minskas i samma mån som åtgärderna uppskjutas.
Och likasom staten sålunda till förebyggande af brottslighet bland de
unge bör lemna sin medverkan till de vanartade barnens uppfostrande,
så är det ock i ej mindre grad af behofvet påkalladt, att, der barn
växa upp under sådana yttre omständigheter, som med största sannolikhet
kunna väntas hos dem framkalla vanart, staten ingriper för att
om möjligt gifva en bättre riktning åt deras sedliga utveckling.

Åtgärder för tillrättaförande och räddande af vanartade och i sedligt
afseende försummade barn hafva i vårt land hittills ingalunda saknats.
På sätt komitén här nedan kommer att närmare omförmäla, har
det arbete, som af den enskilda välgörenheten, i många fall med understöd
af kommunala myndigheter, på detta område nedlagts, haft en icke
obetydlig omfattning. Detta arbete har dock långt ifrån kunnat motsvara
behofvet, helst som det icke på alla orter utförts med samma
kraft och omtänksamhet och mångenstädes, der det måhända varit i
hög grad af nöden, saknat erforderliga ekonomiska hjelpmedel eller af
andra orsaker ej kunnat vinna önskvärd utveckling. Det har derför
visat sig allt mera tydligt, att statens ingripande för främjande och
ledande af det ifrågavarande arbetet icke alltjemt kan undvaras. Och
det torde ej heller kunna med fog invändas, att ett sådant ingripande
skulle falla inom ett område, dit statens verksamhet icke bör utsträckas.
Det kan, såsom förut blifvit antydt, enligt komiténs förmenande icke

INLEDNING.

vara för staten likgiltigt, om inom dess område uppväxa skaror af barn,
hvilka, derest de icke kraftigt omhändertagas, skola komma att, såsom
till nyttigt arbete odugliga, lastbara och brottsliga män eller qvinnor,
icke endast bereda sitt eget förderf utan också ligga samhället till last
och ständigt störa eller hota dess ordning. Tvärtom måste sådana
barns tillrättaförande och fostrande till samhällsnyttiga medborgare
framstå såsom ett vigtig^ statsintresse, hvars tillgodoseende måste i
sinom tid på mångfaldiga sätt, både materiel!, och ideel!, komma samhället
till godo. Erfarenheterna från utlandet och särskildt från England
gifva också vid handen, att genom ett planmessigt och energiskt bedrifvet
arbete en stor mängd af de barn, som, åt sig sjelfva lemnade,
ofelbart skulle hemfallit åt last och brott, blifvit derifrån räddade, och
att, sedan det ifrågavarande arbetet under en följd af år pågått, en
fortgående minskning i brottsligheten inom såväl äldre som yngre
åldersklasser kunnat påvisas. Det torde derför på goda grunder kunna
antagas, att äfven i vårt land de ekonomiska uppoffringar, som från
statens sida kunna erfordras, skola efter hand i väsentlig grad ersättas
genom minskning i statens omkostnader för fångvården och tvångsarbetsanstalterna.
Men den hufvudsakliga vinst, som härvidlag kan af
samhället påräknas, är dock icke af ekonomisk utan af ideel natur; och
denna vinst, förbättringen af rättssäkerheten och moraliteten inom samhället,
torde svårligen kunna nog högt uppskattas.

Också torde någon allvarsam meningsskiljaktighet i fråga om nödvändigheten
äfven för vårt land af statsåtgärder i nu antydd syftning
knappast vara att befara. Klagomål öfver förvildningen och sedeslösheten
hos en stor del af vår ungdom hafva på senare tider så kraftigt
uttalats från många de mest omdömesgilla håll, och skildringar om
minderåriges uppträdande på ett om råhet och trots mot samhällsordningen
vittnande sätt hafva så ofta bragts till allmänhetens kännedom,
att det oafvisliga behofvet. af kraftiga mått och steg till det ondas bekämpande
numera torde vara allmänt erkändt. Riksdagen har ock i
den skrifvelse till Kongl. Maj:t, hvilken gifvit närmaste anledningen till
komiténs tillsättande, uttalat, att, enligt hvad erfarenheten ådagalagt, en
tillfredsställande lösning af frågan om bekämpande af brottsligheten
och vanarten hos de minderårige icke stode att vinna uteslutande genom
bemödanden af enskilda, äfven der dessa förfogade öfver synnerligen
storartade tillgångar, och att på grund häraf staten borde äfven hos
oss, såsom mångenstädes i utlandet skett, taga denna angelägenhet om
hand dels genom lagbestämmelser rörande olika slag af tvångsuppfostringsanstalter
dels genom beviljande af anslag till sådana samt

INLEDNING.

genom tillsyn öfver deras verksamhet. Och komitén har genom upplysningar,
som infordrats från vederbörande myndigheter och för hvilka
redogörelse kommer att i detta betänkande lemnas, erhållit en ytterligare
bekräftelse på det trängande behofvet af statsåtgärder i den af
Riksdagen angifna riktningen.

För erhållande af en så vidt möjligt tillförlitlig grund för bedömandet
af det ondås utbredning och omfattningen af de för dess
bekämpande erforderliga åtgärder, har komitén från ordförandena i
rikets samtliga skolråd infordrat uppgifter angående antalet af de under
åren 1882 —1889 födda och under år 1896 inom de särskilda distrikten
kyrkoskrifna gossar och flickor, hvilka vore att anse såsom vanartade
eller i sedligt afseende försummade,, samt derom, huru många af dessa
barn vore födda dels något af åren 1882 eller 1883 och dels åren
1884 till och med 1889. Vidare hafva begärts upplysningar angående
barnens lefnadsförhållanden i vissa afseenden, nemligen huru många af
dem under år 1896 åtnjutit undervisning eller varit i saknad deraf,
huru många som utan giltigt förfall under längre tid försummat skolundervisningen,
fört ett kringstrykande lif eller öfvat yrkestiggeri samt
visat ett om sedligt förderf eller svårare vanart vittnande uppförande,
utan att åtal inför domstol deraf föranledts, äfvensom angående antalet
af de fall, då, jemlikt stadgandet i 51 § af folkskolestadgan, varningar
meddelats af kyrkoråd eller barnen skilts från föräldrarna. De inkomna
uppgifterna hafva sedermera af komitén sammanförts i de såsom Bilaga A
vid detta betänkande fogade tabeller. Enligt dessa tabeller skulle i
hela riket finnas sammanlagdt 884 vanartade gossar och 154 vanartade
flickor samt i sedligt afseende försummade 2,632 gossar och 1,426
flickor eller sålunda sammanlagdt 3,516 gossar och 1,580 flickor i behof
af särskildt för dem lämpad uppfostran. Det ligger emellertid i sakens
natur, att de sålunda meddelade och sammanförda upplysningarna näppeligen
kunna antagas gifva ett fullt exakt uttryck för vanartens och den
sedliga försummelsens utbredning. Bedömandet af sådana frågor som
de, huruvida ett barn skall anses vanartadt eller icke eller huruvida
sedlig försummelse af ett barn föreligger eller icke, är i så hög grad
beroende af subjektiv uppfattning, att det måste antagas, att olika meddelare
på skilda sätt uppfattat dessa frågor. Och frånsedt detta, förutsätter
frågornas fullt tillförlitliga besvarande en så omfattande och
grundlig personkännedom, att de meddelade svaren äfven af denna

INLEDNING.

grund knappast kunna anses ega full tillförlitlighet. Deremot tror
komitén, att det utan fara för misstag kan antagas, att resultatet af de
lemnade uppgifterna betecknar ett minimum, hvilket såsom sådant betraktadt
kan läggas till grund för uppfattningen af tillståndet, Det
synes nemligen högst sannolikt, att skolrådsordförandena i allmänhet i
sina uppgifter icke inberäknat andra fall än sådana, der vanarten eller
den sedliga försummelsen framträdt på ett i ögonen fallande och otvetydigt
sätt, men deremot snarare haft benägenhet att utesluta än att
medräkna de mera tvifvelaktiga fallen, samt att dessutom särskildt inom
större skoldistrikt fall af vanart och sedlig försummelse kunnat förekomma,
utan att de blifvit af skolrådsordförandena uppmärksammade.

Vidare har komitén från rikets magistrater, poliskammare och
kronofogdar infordrat upplysning å antalet barn mellan 14 och 15 år,
som under år 1896 visat ett om sedligt förderf eller svårare vanart
vittnande uppförande, utan att åtal inför domstol föranledts. i lere
myndigheter, särskildt å landsbygden, men äfven i en och annan af
städerna, deribland äfven i större sådana, t. ex. Norrköping, hafva
till svär härå meddelat, att inga upplysningar härom funnes att tillgå.
De uppgifter, som erhållits och hvilka återfinnas i Bilagan B vid slutet
af detta betänkande, kunna alltså på intet sätt anses vara fullständiga,
utan skulle säkerligen antalet dylika barn befunnits ej obetydligt högre,
derest öfverallt i riket myndigheterna varit i tillfälle att tillmötesgå
komiténs önskningar.

Den sorgliga erfarenhet, som under senare tider vunnits om brottslighetens
och sedeslöshetens stora utbredning bland det uppväxande
slägtet, har föranledt, att frågan om åtgärder för detta ondas motverkande
gjorts till föremål för öfvervägande i åtskilliga främmande
länder. Under det på vissa håll förberedelser till lagstiftning i ämnet
pågå, har i flere länder, till exempel i Norge, en fullständig sådan lagstiftning
redan genomförts; dock lär, enligt hvad komitén erfarit, den
norska lagen icke kunna väntas vinna tillämpning förr än den 1 Juli
1900. Då emellertid i betänkandet angående minderåriga förbrytares
behandling redogjorts för lagstiftningsåtgärderna äfven i fråga om icke
brottsliga vanartade och i sedligt afseende försummade barn inom de
främmande länder, hvarifrån någon ledning för komiténs arbete ansetts
kunna hemtas, torde något tillägg till hvad i nämnda redogörelse innehålles
icke här vara behöflig!.

I nyssberörda betänkande lemnas äfven åtskilliga upplysningar angående
lagstiftningsåtgärder, som i äldre tider i vårt land vidtagits i

INLEDNING.

syfte att åt vanartade och särskildt åt betlande äfvensom åt fattiga och
värnlösa barn bereda uppfostran genom deras öfverlemnande till barnhus
eller genom beredande åt dem af utbildning i handtverk eller yrke.
Under hänvisning till dessa uppgifter, vill komitén här meddela några
kortfattade upplysningar dels angående de i Sverige numera verksamma
räddnings- och barnhemmen äfvensom åtskilliga föreningar och fonder,
hvilka utan att förfoga öfver särskilda för ändamålet upprättade anstalter
hafva till syfte att bereda vård och uppfostran åt vanartade och i sedligt
afseende försummade barn, dels ock angående vissa bestämmelser
i vår nu gällande lagstiftning, hvilka beröra det ämne, som är föremål
för detta betänkande.

För att erhålla eu så vidt möjligt fullständig kännedom om de
åtgärder, som redan i vårt land äro vidtagna för beredande af uppfostran
åt minderåriga förbrytare samt åt vanartade eller i sedligt afseende
försummade barn, har komitén dels hos Öfverståthållareembetet
och Konungens . Befallningshafvande i rikets samtliga län anhållit om
uppgifter å de inom Stockholm och de särskilda länen förefintliga anstalter
för minderåriga förbrytare eller vanartade barn samt om upplysning,
huruvida för öfrigt funnes några för sådant ändamål donerade
eller anslagna fonder, dels ock hos Rikets samtliga skolrådsordförande
begärt uppgifter å inom de särskilda skoldistrikten belägna anstalter
för uppfostran af vanartade eller i sedligt afseende försummade barn
(räddningshem, barnhem in. m.) äfvensom å de i dessa anstalter intagna
barns antal och ålder, sättet för anstalternas underhåll m. m. Sedan
de begärda uppgifterna inkommit från Öfverståthållareembetet och
Konungens Befallningshafvande, införskaffade komitén från föreståndarne
för samtliga i riket befintliga anstalter för minderåriga förbrytare
och vanartade barn närmare upplysningar angående anstalterna, hvarjemte
begärdes ett exemplar af hvarje anstalts stadgar och reglementariska
föreskrifter äfvensom årsberättelser om möjligt för de fem
sista åren.

Enligt de ingångna meddelandena finnas i Sverige, utom åkerbrukskolonien
Hall vid Södertelje, hvilken hufvudsakligen mottager minderåriga
förbrytare, följande smärre anstalter för såväl minderåriga förbrytare
som vanartade barn:

1. Lindgrenska trasskolan i Stockholm. Stiftades år 1870 på initiativ
af folkskolläraren J. O. Lindgren i ändamål att bereda hem åt vanartade
och vanvårdade gossar. Skolan eger fastighet, taxerad till 50,000
kronor. Dess utgifter bestridas i öfrigt hufvudsakligast genom årligt

INLEDNING.

anslag å 7,500 kronor af Stockholms kommun, genom medlemsafgifter
från en i detta syfte bildad förening, genom frivilliga gåfvor samt genom
försäljning af elevernas arbeten.

2. Stockholms stads uppfostringsanstalt vid Skrubba. Upprättad 1896
genom beslut af Stockholms stadsfullmäktige för att uppfostra i mindre
grad vanartade gossar, om hvilka det åligger Stockholms kommun att
taga vård. Anstaltens underhåll bestrides genom anslag af Stockholms
stadsfullmäktige.

3. Räddningshemmet vid Folåsa i Östergötlands län. Upprättadt
år 1864 af Östergötlands läns landsting på motion af Friherre F. A.
Funck för att bereda uppfostran åt vanartade gossar från Linköpings
län. Anstalten eger hemmanet Folåsa Mellangård; dess årliga inkomster
utgöras af 1,000 kronor från landstinget, 200 kronor från Norrköpings
stad, till 500—600 kronor uppgående ränta å en donation, kollekt
inom stiftet omkring 100 krono]-, samt årsafgift af 50 kronor för
hvarje barn.

4. Råby räddningsinstitut i Malmöhus län. Stiftadt år 1840 af
Öfverstekammarjunkaren Friherre A. G. Gyllen kr ook och hans hustru,
född Fock, i afsigt att emottaga värnlösa, vilseföra och vanvårdade
gossar, företrädesvis från Skåne. Anstalten förfogar öfver betydande
tillgångar, deribland fastigheterna Råby och Mossarp, taxerade till omkring
150,000 kronor, samt kontanta medel, uppgående till öfver 100,000
kronor. Årsafgiften är för hvarje elev 100 kronor.

5. Hallands läns uppfostringsanstalt å Mäshult. Upprättad 1880
af länets landsting för att till vård emottaga gossar mellan 9 och 12
år, hvilka begått brottsliga handlingar eller gjort sig kända för gröfre
vanart. Anstaltens ekonomi bestrides hufvudsakligast genom årligt
anslag af landstinget å 6,000 kronor samt genom elevafgifter å 90
kronor årligen.

6. Räddningsinstitutet på Hisingen. Upprättadt år 1847 förnämligast
på tillskyndan af Majoren Bredberg. Anstalten mottager till vård
och uppfostran sådana gossar från Göteborgs stad, hvilka genom sitt
uppförande ingifva farhågor för framtiden. Dess underhåll bestrides i
främsta rummet genom ränta å en till omkring 125,000 kronor uppgående
fond, hvartill vidare komma dels frivilliga gåfvor och dels
afkastningen af anstaltens jordegendom och af elevernas arbeten i slöjdskolan.
Ingen årsafgift erlägges för de i anstalten intagna barnen.

7. Lidköpings räddningshem. Genom testamente af år 1878 anslog
Fröken Anna Elisabeth Lidbeck medel till upprättande af ett räddningshem
för barn, som blifvit för brott sakfälda. eller eljest visat sig van -

INLEDNING.

artiga och ej inom eget hem kunna erhålla ändamålsenlig vård och
kristlig uppfostran. Anstalten trädde i verksamhet år 1886. Det
donerade kapitalet uppgick vid 1896 års slut till omkring 320,000
kronor. Ingen elevafgift erlägges.

Dessutom finnes ett af Malmö stad på förslag af stadens folkskoleinspektör
år 1883 upprättadt s. k. internat, hvilket i det afseende är
med nyssnämnda anstalter likartadt, att deri icke upptagas i sedligt
afseende försummade barn, men väl minderåriga förbrytare och vanartade
barn. Anstalten har upprättats för att från folkskolan må kunna
afskiljas sådana barn, som utöfva skadligt inflytande på sina kamrater,
och bestrides dess ekonomi hufvudsakligen genom anslag af kommunen,
uppgående sammanlagdt till inemot 8,000 kronor årligen, hvarjemte, då
anstaltens föreståndare är folkskollärare, en del af hans lön utgår af
statsmedel.

Samtliga dessa anstalter äro uteslutande afsedda för gossar. De upptaga
såväl minderåriga förbrytare i inskränkt bemärkelse, det vill säga
barn, som inför domstol tilltalats och förklarats skyldiga till brottslig
gerning, som äfven vanartade barn, vare sig dessa veterligen begått
någon förbrytelse, ehuru de af en eller annan anledning icke för densamma
stälts under tilltal, eller vanarten visat sig genom andra, icke
straffbara handlingar, t. ex. lösdrifveri eller umgänge med illa kända
personer. Deremot mottagas i regel icke i sedligt afseende försummade
barn. Visserligen är detta medgifvet såväl enligt Lindgrenska trasskolans
som enligt Råby räddningsinstituts stadgar, men då i den förra
anstalten vid tiden för uppgifternas aflemnande endast fans upptaget
ett barn, som ej gjort sig kändt för vanart eller förbrytelse, samt i
Råby räddningsinstitut intet sådant barn fans intaget, torde båda kunna
hänföras till den nu ifrågavarande gruppen af anstalter. Å andra sidan
kan ifrågasättas, huruvida de för Folåsa räddningshem gällande stadgar
medgifva intagande i anstalten af dömde minderårige, då stadgarna
endast omnämna »vanartiga» barn. Då stadgarna emellertid veterligen
så tolkats, att till brott förvunne minderårige i anstalten intagits, har
ifrågavarande räddningshem jemväl här medräknats.

Nära till denna grupp sluta sig åtskilliga uppfostringsanstalter,
hvarest upptagas dels vanartade dels ock i sedligt afseende försummade
barn. Sådana anstalter äro:

1. Fröbergska uppfostringsanstalten å Norr gård vid Kalmar. För
sin tillvaro har anstalten att tacka ett år 1841 af Direktören M. G.
Fröberg och hans hustru upprättadt testamente. Anstalten, hvilken
först år 1875 trädde i verksamhet, mottager afgiftsfritt vanvårdade och

INLEDNING.

vanartiga gossar från Kalmar stad och omnejd. Äfven barn från andra
delar af riket kunna, ehuru endast mot betalning, intagas i anstalten.
Dess ekonomi bestrides hufvudsakligen genom årsanslag från Fröbergska
stiftelsen, hvars tillgångar vid 1896 års slut uppgingo till närmare
800,000 kronor, samt genom inkomst från anstaltens verkstäder, jordbruk
och trädgård.

2. Uppfostringsanstalten vid Gullgrufva i Gefleborgs län. Upprättades
år 1896 på tillskyndan af Folkskoleinspektören J. Wockatz.
Anstalten mottager i skolåldern varande vanartade eller i sedligt afseende
försummade barn, ehuruväl undantagsvis äfven en minderårig förbrytare
deri intagits. Anstaltens ekonomi bestrides genom räntan af
en till 5,000 kronor uppgående donationsfond, årliga bidrag, årsafgifter
för eleverna, varierande mellan 100 och 250 kronor, och af landstinget
anslagna medel.

3. Skyddshemmet för flickor å Stora Ersta invid Stockholm, den
enda egentliga anstalt för vanartade flickor, som finnes i riket. Anstalten,
som har till ändamål att rädda sådana ännu icke konfirmerade flickor,
hvilka till följd af dåliga anlag, vårdslösad uppfostran eller andra orsaker
äro i fara att helt hemfalla åt lasten, har i detta syfte utöfvat sin
verksamhet sedan år 1888. Dess underhåll bestrides hufvudsakligen
genom anslag af Stockholms stad, genom årsafgifter för barnen och
genom inkomst af dessas arbete.

Dessutom finnas två med internatet i Malmö närbeslägtade anstalter,
hvilka emellertid, i olikhet med detta, äfven upptaga i sedligt afseende
försummade barn. Dessa äro:

1. Göteborgs afsöndring sskola. Stiftad år 1869 af Göteborgs allmänna
folkskolestyrelse, upprätthålles skolan uteslutande genom anslag
å folkskolans inkomst- och utgiftsstat. Denna anstalt, i hvilken äfven
flickor sedan år 1871 mottagas, afser att verka för vanartade, sedligt
försummade äfvensom skolkande barns förbättring. Barnen vistas i
regel endast under dagarna i afsöndringsskolan men kunna med föräldrarnas
samtycke i fall af behof för kortare tid, högst 14 dagar,
äfven om nätterna der qvarhållas.

2. Gejle stads uppfösning shem i Torsåker. Stiftadt år 1894 af Gefle
stads församling. Anstalten afser att åt barn, som gjort sig skyldiga
till skolförsummelser, bereda vård och uppfostran, intill dess de lemnat
skolåldern bakom sig. Dess ekonomi bestrides genom årligt anslag ur
den s. k. Thernbergska fonden (1,000 kronor), månadsafgifter af barnen
(1 till 3 kronor i månaden), statsbidrag till aflöning af föreståndaren,

INLEDNING.

såsom tillika anstaltens lärare, samt anslag af församlingen, högst 3,000
kronor årligen.

Utom nämnda i Malmö, Göteborg och Gefle upprättade anstalter,
hvilka samtliga stå i närmaste förbindelse med folkskolans verksamhet,
har i Stockholm nyligen inrättats ett s. k. skolkarehem, hvilket under
hösten 1898 trädt i verksamhet. I Karlskrona, Sundsvall och Lund är
äfven, enligt komitén meddelade uppgifter, bildandet af dylika anstalter
ifrågasatt.

Utom å Hall, hvarest vid 1896 års slut 175 barn voro intagna,
fans i öfriga under samma grupp upptagna anstalter plats för sammanlagdt
239 barn; och voro vid samma tidpunkt i dem intagna 176 gossar.
Närmare uppgifter rörande barnens ålder, anledningen till deras intagande,
hemortsrätt in. m. inhemtas af Bilagan C.

I de anstalter, som upptaga såväl vanartade som i sedligt afseende
försummade barn, fans plats för sammanlagdt 200 gossar och 60 flickor;
och voro i dessa anstalter intagna 172 gossar och 52 flickor. Närmare
uppgifter inhemtas af Bilagan D.

Den undervisning, som i anstalterna meddelas, omfattar i de flesta
fall folkskolans vanliga kurser i läro- och öfningsämnena, men är i vissa
fall inskränkt till minimikurserna, detta beroende dels på sträfvan att
vid elevernas utbildning lägga den hufvudsakliga vigten på undervisningen
i slöjd och praktiska färdigheter och dels på elevernas i allmänhet
mycket låga intellektuella ståndpunkt vid inträdet. Vid Skrubba,
Folåsa samt Hallands läns räddningshem är undervisningen lämpad
efter minimikurserna; dock kunna, åtminstone i Folåsa, de mera begåfvade
eleverna erhålla undervisning, omfattande folkskolans vanliga kurser.
I räddningshemmet i Lidköping är undervisning äfven härutöfver
medgifven i mån af elevernas fallenhet.

Vanligen utbildas eleverna till jordbruksarbetare. Så är förhållandet
vid Hall, Skrubba, Folåsa, Råby, Mäshult och räddningshemmet vid
Lidköping. Tillika meddelas vid dessa anstalter undervisning såväl i
jordbruket närstående slöjder som äfven i snickeri, skomakeri, skrädderi
m. m. Vid Fröbergska uppfostringsanstalten liksom vid räddningshemmet
å Hisingen utbildas barnen till handtverkare samt i vissa fall
till jordbruksarbetare. Vid internatet i Malmö, liksom vid afsöndringsskolan
i Göteborg och uppfostringshemmet i Torsåker, sysselsättas barnen
mestadels med slöjdarbeten men erhålla icke utbildning i något
visst yrke. Vid utträdet ur den förstnämnda anstalten pläga barnen
för erhållande af yrkesutbildning utackorderas på landet hos jordbrukare
eller handtverkare. I Lindgrenska trasskolan sysselsättas barnen

INLEDNING.

hufvudsakligen med borstbinderi och annan bandslöjd. De i skyddshemmet
å Stora Ersta intagna flickorna utbildas till tjenarinnor.

Beträffande barnens ålder vid tiden för deras intagande uti ifrågavarande
anstalter gäller i allmänhet, att de skola hafva uppnått 9 år.
Uppfostringsanstalterna vid Kalmar och Gfullgrufva utgöra härifrån undantag,
i det de medgifva inträde, den förra vid 8, den senare redan
vid 7 år. Vid Skrubba mottagas undantagsvis gossar under 9 år. Vid
Hall åter fordras för intagande, att barnet uppnått 10 år, samt vid
Folåsa till och med att det fyllt 12 år.

Den åldersgräns, efter hvars uppnående minderåriga icke längre
kunna vinna inträde i anstalterna, är bestämd på mycket vexlande sätt.
Vid Folåsa medgifves inträde ända till dess barnet uppnått 17 år; i
allmänhet är ifrågavarande åldersgräns likväl satt betydligt lägre,
t. ex. vid Hall och vid Lidköpings räddningshem till 15 år samt vid
öfriga anstalter ännu tidigare.

Såsom vilkor för intagning i öfrigt gäller vid Hall, att ansökan
härom skall vara åtföljd af domstols beslut om den minderåriges öfverlemnande
åt uppfostringsanstalt eller af intyg vare sig af polis- eller
kommunalmyndighet, att barnet i fråga anses böra intagas i sådan anstalt.
Vid öfriga anstalter, hvilka här ofvan angifvits såsom mottagande
såväl minderåriga förbrytare som vanartade barn, äro föreskrifterna af
ungefär enahanda beskaffenhet, ehuru det fordrade intyget om barnets
föregående uppförande icke nödvändigt behöfver vara afgifvet af nyssnämnda
myndigheter utan kan vara utfärdadt af hvilken trovärdig person
som helst (anstalten vid Lidköping). Vid de afsöndringsskolor,
som närmast afse att underlätta folkskolans arbete genom att från denna
afskilja sämre, på omgifningen ofördelaktigt inverkande subjekt och
hvilka derför äfven stå under ledning af skolstyrelserna, äro gifvetvis
vilkoren för intagande något olika, liksom dessa anstalter äfven i flera
andra afseenden bilda en grupp för sig.

Ett ofta återkommande vilkor för intagning är att barnet icke får
vara behäftadt med smittosam sjukdom (Hall, Lidköping, Lindgrenska
trasskolan m. fl.). Vanligen skall äfven årsafgift erläggas i förskott
(Folåsa, Råby) eller förbindelse afgifvas af fattigvårdssamhälle, kommunal
myndighet eller vederhäftig person att på bestämd tid erlägga
afgiften (Hall). Vid åtskilliga anstalter (Lindgrenska trasskolan, Råby
m. fl.) fordras äfven att barnets föräldrar eller målsman å anstalten
eller dess föreståndare öfverlåta sitt målsmanskap.

I regel medgifves icke återinträde för afgången elev. Någon gångbar
likväl sådant för kortare tid tillåtits, beroende på att den afgångne

INLEDNING.

eleven för tillfället saknat anställning (Lindgrenska trasskolan, Råby
m. fl.).

1 allmänhet gäller, att ingen särskild åldersgräns är faststäld för
elevernas afgång, utan bestämmes denna i hvarje särskildt fall med
hänsyn till den stadga, som barnet ådagalagt. 1 flertalet af anstalterna
gäller dock den regel, att elev ej utskrifves förrän han konfirmerats.
Vid Skrubba och vid Lidköpings räddningshem äro bestämda åldersgränser
för utträdet föreskrifna, vid Skrubba 18 år och vid Lidköpings
räddningshem 20 år. Endast undantagsvis tillätes en elev qvarstanna
utöfver den tid, som anses erforderlig för hans uppfostran, nemligen
om någon lämplig anställning icke för tillfället kan honom beredas.
Vid utträdet plägar nemligen anstaltens föreståndare sörja härför; och
vanligen, ehuru icke alltid, ingår detta uttryckligen bland föreståndarens
skyldigheter.

Elevernas ålder vid intagandet och vid utträdet är vid afsöndringsskolorna
och skolkarehemmen i medeltal lägre än vid öfriga anstalter.
Medelåldern för elevs intagande är nemligen 10,4 år vid internatet
i Malmö samt omkring 11,3 år vid afsöndringsskolan i Göteborg och
vid Gefle stads uppfostringshem. Motsvarande siffror vid öfriga anstalter
vexla i allmänhet mellan 11,5 och 12,5 år; dock är medelåldern
för inträde vid Folåsa 14 år samt vid Fröbergska stiftelsen endast 10,5
år. Likaledes utgör medelåldern för elevs utträde ur nyssnämnda för
Göteborg, Malmö och Gefle upprättade anstalter endast omkring 13 år,
medan den eljest i regel uppgår till omkring 16 eller 17 år. Samma
skilnad framträder äfven i fråga om den tid, som elevs vistelse vid
dessa anstalter plägar omfatta. I internatet i Malmö omfattar den
allenast 1—3 år samt i Göteborgs afsöndringsskola 2 år. Från Gefle stads
uppfostringshem föreligga inga uppgifter härom. Vid öfriga anstalter
åter räcker vistelsen en betydligt längre tid, i allmänhet ända till inemot
6 år, men vid några anstalter, såsom Folåsa och Mäshult, endast
mellan 3 och 4 år. Närmare uppgifter såväl härom som äfven rörande
öfriga i samband med barnens intagande i och utträde ur anstalterna
stående förhållanden meddelas i Bilagan E.

Resultatet af dessa anstalters verksamhet framgår af Bilagan F.

Vid sidan af dessa anstalter finnas äfven åtskilliga föreningar, hvilka
val icke sjelfva förfoga öfver några särskildt upprättade anstalter för
minderåriga förbrytare eller vanartade barn, men hvilka hafva till syfte
att genom ^ackordering hos enskilda personer bereda sådana barn vård
och uppfostran. Likaledes finnas åtskilliga för sådant ändamål bildade
fonder. Angående dessa föreningar och fonder likasom ock beträffande

INLEDNING.

inom skilda delar af vårt land verksamma barnhem och anstalter äfvensom
föreningar och fonder för beredande af uppfostran åt fattiga och
värnlösa barn hade komitén genom sina till skolrådsordförandena
utsända frågoformulär begärt upplysningar. Då emellertid de inkomna
svaren befunnits i hög grad ofullständiga, har komitén, som icke funnit
skäl att i betänkandet intaga en redogörelse för dessa svar, tagit del
af de uppgifter, som i förevarande afseenden meddelats i Konungens
Befallningshafvandes femårsberättelser för åren 1891 -1895, och i vissa
fall fullständigat dem ur en förteckning, som bifogats det af komitén
för fosterbarnsväsendets ordnande år 1897 afgifna betänkande. De
uppgifter, komitén sålunda förskaffat sig, hafva sammanförts i de tabeller,
Indika såsom Bilagan G bifogats detta betänkande. Under hänvisning
till denna bilaga vill komitén här endast beträffande de föreningar
och fonder, som hafva till ändamål fattiga barns uppfostrande, anmärka,
att, äfven om dessa närmast äro afsedda för barn, som i materielt hänseende
sakna omvårdnad och underhåll, de likväl i allmänhet äfven
torde inom sig upptaga i sedligt afseende försummade barn. Detta är
anledningen, hvarför komitén ansett äfven sådana föreningar och fonder
böra i tabellerna upptagas.

Komitén har vidare anhållit, att skolrådsordförandena ville, om så
funnes lägligt, i samband med de begärda uppgifternas lemnande meddela
komitén, huruvida inom skoldistrikten yppats behof af särskilda
åtgärders vidtagande för vanartade och i sedligt afseende försummade
barns uppfostran. Denna komiténs uttalade önskan har icke blifvit i
någon större utsträckning uppfyld. Af de uttalanden, som ingått, framgår
emellertid, såsom också var att vänta, att ett sådant behof särskild!
framträdt i städerna. I ett tjugutal af dessa, nemligen Borås, Karlskrona,
Karlstad, Simrishamn, Eskilstuna, Gefie, Helsingborg, Hudiksvall,
Landskrona, Motala, Norrtelje, Oskarshamn, Sala, Sundsvall, Söderhamn,
Uddevalla, Upsala, Vexjö, Visby, Ystad och Örebro, skulle enligt de
ingångna uttalandena förefinnas behof af vidtagande af åtgärder i omförmälda
syfte, ja i åtskilliga af dessa städer ett synnerligen trängande
behof. Egendomligt nog saknas hvarje uttalande i dylik riktning från
Stockholm, Göteborg och Malmö, oaktadt de statistiska uppgifter, som
till komitén inkommit såväl från polismyndigheterna som från skolrådsordförandena
i dessa städer, otvetydigt gifva vid handen, att tillståndet
bland det uppväxande slägtet derstädes är allt annat än tillfredsställande.
I någon mån beror detta väl på den omständigheten, att i dessa

INLEDNING.

städer redan finnas inrättade uppfostringsanstalter af olika slag för sådana
jbarn, Hvarom här är fråga.

A landsbygden synes, såsom redan är nämndt, ett sådant behof
icke i lika mån hafva gjort sig gällande. Likvisst vore det ett stort
misstag att tro, att för landsbygdens del några åtgärder i förevarande
syfte icke skulle erfordras. Redan det stora antalet af vanartade eller
i sedligt hänseende försummade barn, som finnas upptagna i de infordrade
statistiska uppgifterna, talar ett tillräckligt tydligt språk i motsatt
riktning. Direkt hafva äfven inemot ett hundratal af landsbygdens
skolrådsordförande uppgifvit, att behof af åtgärders vidtagande i det
af komitén omnämnda syfte förefunnes inom deras distrikt; och det
lider intet tvifvel, att detsamma är förhållandet äfven i .många af de
distrikt, hvilkas skolrådsordförande med tystnad förbigått den fråga,
om hvilken nu är tal, oaktadt de af dem lemnade uppgifterna utvisa,
att inom deras distrikt finnes ett stort antal vanartade eller i sedligt
afseende försummade barn. Särskildt starkt synes ifrågavarande behof
göra sig gällande i Kopparbergs län, hvarifrån äfven uttalande ingått
om önskvärdheten af upprättandet af eu för länet afsedd anstalt för
vanartade barn. Liknande synes äfven förhållandet vara bland annat
i Gefleborgs, Kalmar, Stockholms, Vermlands och Vestmanlands län.
Som man finner, synes det vara företrädesvis inom de industriidkande
delarne af riket, som det ifrågavarande behofvet gjort sig kändt, hvaremot
detsamma i allmänhet mindre framträder inom de delar af riket,
der befolkningen mera uteslutande egnar sig åt jordbruksarbete, såsom
i de båda skånska länen samt Kronobergs, Södermanlands, Upsala och
Östergötlands län. För öfrigt märkes, att enligt såväl de ingångna
uttalandena som de statistiska uppgifterna särskildt beklagliga förhållanden
synas råda inom de till Stockholm och Göteborg närmast gränsande
kommunerna.

Slutligen hade komitén anhållit, att skolrådsordförandena ville meddela
komitén, hvilken erfarenhet vunnits rörande barns intagande i
uppfostringsanstalt eller utackorderande hos enskilde. De flesta skolrådsordförande,
som yttrat sig i frågan, förorda utackorderingssystemet
under anförande, att detsamma enligt deras erfarenhet gifvit goda
resultat, särskildt när det tillämpats på barn, som icke nått någon högre
grad af sedligt förderf. På samma gång framhålla de likvisst svårigheten
att finna lämpliga enskilda familjer, som vilja åtaga sig dermed
förenade besvär och obehag. Från ett håll, nemligen Upsala, har dock
anförts, att någon dylik svårighet icke i nämnvärd mån skulle derstädes
visat sig. Några skolrådsordförande, som kunna antagas hafva en

INLEDNING.

rik erfarenhet att tillgå, afråda deremot från ^ackordering hos enskilda
och förorda i stället barnens intagande i anstalt, i hvilket afseende åtskilliga
skolrådsordförande å landsfogden såsom skäl framhålla, att
enligt deras erfarenhet de enskilda familjer, som befinnas villiga att
emottaga vanartade eller i sedligt afseende försummade barn, göra
detta endast i beräkning på ekonomisk fördel, men ingalunda af
hänsyn till barnens bästa. De redan befintliga anstalterna för minderåriga
förbrytare eller groft vanartade barn erhålla i allmänhet de bästa
vitsord, och resultatet af deras verksamhet betecknas såsom i hög
grad tillfredsställande. En skolrådsordförande har dock ansett sig
böra uttala vissa farhågor för att det reglementerade lifvet inom en
anstalt, hvarest barnen växa upp under helt andra omständigheter än
de, som i lifvet vanligen möta, och vänja sig vid att i allt åtnjuta
lärares och föreståndares omvårdnad, skulle menligt inverka på deras
förmåga att efter utskrifningen sjelfva bryta sig en väg.

Slutligen får komitén i korthet omnämna de bestämmelser i nu
gällande lagstiftning, hvarigenom samhället för vissa fall berättigats
och förpligtats att genom vederbörande myndigheter i händelse af
behof ingripa i ett barns uppfostran.

Gällande fattigvårdsförordning stadgar i § 1, att nödtorftig fattigvård
skall lemnas minderårig — hvarmed förstås den, som är yngre än
15 år — derest han befinnes sakna egna medel samt underhåll och
vård af annan. Visserligen afser detta stadgande närmast sådana åtgärder,
som äro af nöden för de materiella behofvens tillgodoseende.
Men enligt § 12 mom. 1 i samma förordning skall iakttagas, att barn,
om hvilket fattigvårdsstyrelsen föranlåtes taga vård, varder ej allenast
försedt med uppehälle och stadig bostad, utan äfven kristligen uppfostradt
och undervisadt. Och om minderårig, som står under fattigvårdsstyrelses
husbondevälde, visar tredska, sjelfsvåld, oordentlighet
eller sturskhet, är fattigvårdsstyrelsen enligt fattigvårdsförordningens
§ 35 mom. 4 berättigad att låta lämpligen aga honom.

Vidare åligger det enligt fattigvårdsförordningens § 13 mom. 2
fattigvårdsstyrelse att, der anmälan göres, att barn betlar eller att det
vanvårdas, förskaffa sig underrättelse om förhållandet och i anledning
deraf förfara på sätt styrelsen finner vara af omständigheterna påkalladt.
Detta lagbud skulle hafva eu ganska omfattande räckvidd, såvida
med vanvård i detta sammanhang kunde förstås äfven hvad komitén i
de upprättade lagförslagen benämt försummelse af barn i sedligt afseende.
Men lagbudets obestämda form har vållat, att dess betydelse

INLEDNING.

ur nu ifrågavarande synpunkt i tillämpningen blifvit ganska ringa, i
det att fattigvårdsstyrelserna åtminstone icke i någon nämnvärd utsträckning
torde anse sig förpligtade att ingripa till förekommande af barns
vanvård, der denna icke är förenad med materiel brist.

I fråga åter om betlande barn fullständigas sistnämnda stadgande
genom åtskilliga andra i fattigvårdsförordningeus § 40 mom. 3, 4 och 5
innefattade bestämmelser. Till en början är här föreskrifvet, att barn,
som anträffas betlande inom främmande fattigvårdssamhälle, skall afföras
till sin eller sin målsmans hemort eller ock, om hemorten ej är tillförlitligt
känd, öfverlemnas till fattigvårdsstyrelsen för erhållande af nödig
fattigvård. Då ett barn åter betlar inom fattigvårdssamhälle, hvarest
den, hvilken vården om barnet åligger, har sitt hemvist eller barnet
har hemortsrätt, eller då ett barn blifvit hemsändt på grund af betleri
å främmande ort, skall fattigvårdsstyrelsen först och främst pröfva,
huruvida barnet är i behof af fattigvård, och, der detta är förhållandet,
meddela sådan vård. Om behof af fattigvård ej är för handen, skall
det undersökas, om betlandet skett på befallning eller med tillåtelse
af föräldrar eller annan, som är skyldig att om barnet taga vård.
Och i mån af denna undersöknings resultat skall fattigvårdsstyrelsen
antingen varna den, som betlandet befalt eller tillåtit, eller låta inställa
honom hos vederbörande kronobetjent för att såsom lösdrifvare behandlas
eller ock varna barnet samt uppmana den person, som om
barnet har vård, att hålla noggrann tillsyn öfver detsamma. Varder,
oaktadt barnet meddelad varning, betlandet förnyadt, skall derom göras
anmälan hos ortens polismyndighet, som då kan förordna, att barnet
af föräldrar eller annan, under hvars vård och lydnad det står, skall
med aga hemma i huset rättas.

Komitén har vidare att erinra om dels den enligt § 42 mom. 4
af Kongl. stadgan angående folkundervisningen i riket den 10 December
1897 åt skolråd lemnade befogenhet att, i den mån erforderliga medel
dertill kunna beredas, vidtaga anordningar, hvarigenom vanartade
lärjungar i folkskolan kunna erhålla en särskild! för dem lämpad
uppfostran vare sig i särskild skola eller på annat sätt, som finnes
ändamålsenligt, dels den i § 51 af samma stadga förekommande
bestämmelse, att, i händelse föräldrar eller målsmän tredskas att
efterkomma de föreskrifter, hvilka i afseende på barnens skolgångsskyldighet
blifvit meddelade, eller visa sig så försumliga, att de ej
tillhålla barnen att besöka skolan, de tredskande eller försumliga, efter
anmälan af skolrådet, skola undergå varning af vederbörande församlings
pastor och, då sådant ej haft åsyftad verkan, af kyrkorådet, äfven -

INLEDNING.

som att, om dessa varningar blifvit fruktlösa, barnen skola kunna genom
skolrådets försorg från föräldrarna eller målsmännen skiljas och till
vårdande åt andra personer öfverlemnas samt kostnaden för barnens
underhåll hos föräldrarna eller målsmännen i laga ordning utmätas.
Sistberörda stadgande torde emellertid icke tillämpas i någon större
utsträckning, åtminstone såvidt detsamma skulle bereda möjlighet att
skilja barn från deras hem. Eu bekräftelse härå har komitén funnit
deri, att åtskilliga skolrådsordförande såväl på landsbygden som i städer
i sammanhang med de af dem afgifna, ofvan omförmälda yttrandena
uttalat sig för önskvärdheten deraf, att ifrågavarande lagrum måtte
erhålla en mera omfattande tillämpning, samt framför allt att åtgärder
måtte vidtagas för att detsamma måtte blifva af verkligt effektiv beskaffenhet.
I förstnämnda afseende har anmärkts, att paragrafen endast
vore tillämplig på föräldrar eller målsman, som icke tillfyllest vakade
öfver barnets iakttagande af sin skolgångsskyldighet, under det att det
mången gång kunde vara önskvärdt att vidtaga de åtgärder, som
lagbudet föreskrefve, äfven mot barn, som behörigen fullgjorde sin berörda
skyldighet, men i öfrigt visade sig vanartade eller vore underkastade
dåliga föräldrars målsmanskap. Ännu allmännare vore klagomålen
öfver att barnets skiljande från dess föräldrar som oftast icke
läte sig verkställa, oaktadt sådana förhållanden förefunnes, som uti
ifrågavarande lagbud angåfves såsom förutsättningar för dess tillämpande.
I allmänhet tillhörde de barn, hvilkas skiljande från föräldrarna
kunde vara af nöden, samhällets fattigaste klasser, hvarför äfven föräldrarna
i regel saknade hvarje utmätningsbar tillgång. Derest kommunen
icke ville åtaga sig bördan af barnets uppfostran, hvartill
särskildt fattigare landtkommuner vore föga benägna, funnes ingen
möjlighet att verkligen genomföra barnets skiljande från föräldrarna.
1 hvarje fall qvarstode alltid i de distrikt, hvarest icke särskildt barnhem
eller annan liknande anstalt vore upprättad, svårigheten att finna
någon lämplig familj, åt hvilken barnet kunde anförtros. Slutligen
har en skolrådsordförande såsom ett hinder för uppnåendet af det med
ifrågavarande paragraf afsedda ändamål äfven anmärkt långsamheten
af den procedur, som måste följas vid dess tillämpande.

Allmän motivering.

Trots de inflytelser i förädlande riktning, som icke minst i vår tid
äro verksamma, förspörjas dock från snart sagdt alla länder i vår verldsdel
starka klagomål öfver en bland ungdomen vidt utbredd sedlig förvridning.
Att denna mångenstädes ej är stadd i aftagande utan snarare
i tillväxt, synes gifva vid handen, att den har sin hufvudsakliga orsak
i vissa för alla kulturländer i våra dagar gemensamma förhållanden.
Redan i den omständigheten, att de ifrågavarande missförhållandena
öfverallt framträda starkast i de stora städerna och specielt i de industriidkande
städerna, ligger en tydlig anvisning om, hvarest orsakerna böra
till en väsentlig del sökas. Den moderna storindustrien, som i så många
afseenden satt sin prägel på vår tid, har äfven grundligt omgestaltat
familjelifvet inom arbetareklassen. Det forcerade arbetet, som i stor
utsträckning tager i anspråk äfven den qvinliga arbetskraften och som
ofta utan afbrott fortgår dag och natt, kan ej undgå att öfva en i
många fall ödeläggande inverkan på industriarbetarnes familjeförhållanden.
Den familjefader, som ser sig nödsakad att i och för sitt arbete
tillbringa hela dagarna och måhända ofta nog äfven natten borta från
sitt hem och sina barn, är härigenom satt ur stånd att med nödig uppmärksamhet
följa barnens utveckling och lära känna deras böjelser och
anlag, likasom ock att personligen leda deras uppfostran. Och om icke
endast familjefadern utan också hans hustru nödgas tillbringa sin mesta
tid på verkstäder och fabriker, blir häraf en följd, att barnen lemnas
utan erforderlig tillsyn och i saknad af såväl den omvårdnad i materielt
afseende som den ledning för deras intellektuella och sedliga utveckling,
som från hemmets sida bort dem egnas. De menliga följderna
häraf kunna ej undgå att visa sig på många sätt. Barnen vänjas
vid gatulifvet och utsättas för dess frestelser. Inom de kamratkretsar,
som dervid bildas, blifva de sämsta och på samma gång oftast mest
energiska och brådmogna viljorna de tongifvande och det ligger i
öppen dag, att inflytelserna af ett sådant umgänge icke kunna lända
till barnens fromma. De hemfalla lätteligen till bettleri och vänjas

ALLMÄN MOTIVERING,

derigenom också vid lögnaktighet och förställning; öfvergången härifrån
till oärlighet och tillgrepp är en ingalunda ovanlig konseqvens af den
föregående utvecklingen, hvilken äfven ofta nog hos de unga alstrar
sedeslöshet, tygellöst sinnelag och benägenhet för våldsbragder.

På sådant sätt gestalta sig förhållandena ej sällan, äfven då föräldrarna
till sina personer äro sådana, att de under normala yttre omständigheter
skulle kunnat bereda sina barn fördelen af ett godt hem.
Men komitén har derjemte trott sig finna, att de af industrialismen
framkallade förhållandena ofta öfva en menlig inverkan äfven på föräldrarnas
intresse och duglighet för uppfostrarekallet. Husfaderns
tvungna bortovaro från hemmet förslappa!'' hos honom känslan för familjens
samhörighet och intresset för barnen; och, om hemmet dertill är
i saknad af husmoderns ständiga tillsyn och vård, förlorar detsamma
lätt än ytterligare sin dragningskraft på mannen, som vänjer sig att
tillbringa äfven sina fritider utom hemmet. Lockelserna till utelif äro
också för våra dagars arbetare, i synnerhet i städerna, både många och
stora. För mången blifva frestelserna till dryckenskap öfvermägtiga;
arbetsdugligheten och arbetslusten minskas och dermed också möjligheterna
till familjens bergning. Att barnens utveckling måste taga
skada af sådana förhållanden, är uppenbart.

Det torde i detta sammanhang ej böra lemnas alldeles oanmärkt,
att lockelser till utelif kunna härröra äfven från ett helt annat håll,
nemligen från det i vår tid synnerligen starkt utbredda föreningsväsendet.
Talrika ekonomiska, politiska, religiösa och andra föreningar taga mångenstädes
i hög grad sina medlemmars tid i anspråk icke endast för
föreningarnas egentliga verksamhet, hvilken i de flesta fall måste erkännas
vara till sitt syfte af gagnande art, utan derjemte ej sällan för
hvarjehanda samqväm och förlustelser, hvilka, om de än i och för sig
icke äro förkastliga, likväl otvifvelaktigt kunna vara egnade att draga
medlemmarnas intresse från deras pligter inom hemmet och sålunda i
sin mån bidraga att undergräfva familje- och hemlifvet.

En annan för vår tid utmärkande företeelse, äfven den stående i
samband med storindustriens framsteg, är befolkningens hopande i städer
och vid industricentra. Jordbruksarbetarens lif förflyter i allmänhet
mera lugnt och ostördt än industriarbetarens. Ombyten af vistelseort
och sysselsättning torde för den förre ifrågakomma jemförelsevis mindre
ofta, då de ej äro förenade med förbättring i hans ekonomiska och
sociala ställning. Frestelserna till dryckenskap och lastbart lefnadssätt
äro för arbetaren på landet vida mindre än för stadsarbetaren.
Jordbruksarbetaren är ej heller i nämnvärd grad utsatt för den fara,

ALLMÄN MOTIVERING.

som på grund af stridigheter emellan arbetsgifvare och arbetare med
deraf föranledda arbetsinställelser ständigt hotar industriarbetaren.
Tydligen måste dessa förhållanden äfven återverka på det uppväxande
slägtet, så att i samma mån som allt större del af landets arbetarebefolkning
öfvergår från jordbruksarbete till industriarbete eller eljest
från landtlif till stadslif, en ökad utbredning af brottslighet och vanart
bland ungdomen är att befara.

Farorna i nu antydda afseende ökas genom de bland städernas fattigare
befolkningslager så synnerligen ogynsamma bostadsförhållandena.
Derigenom att, såsom blifvit allt mera vanligt, flera familjer bo tillsammans
i trånga lägenheter eller att i familjebostaden inhysas så kallade
inneboende, sättas barnen i nära beröring med personer ur den
lösa befolkningen, hvilkas moraliska inflytande i de flesta fall torde vara
af synnerligen betänklig art, och hvilka i alla händelser ej kunna undgå
att på familjelifvet utöfva en i hög grad störande inverkan.

Ju mera föräldrarna af en eller annan orsak dragas bort från
hemmen och barnen, desto mera slappas naturligen hos dessa senare
känslan af samhörighet med föräldrahemmet och alstras deremot brådmogenhet,
sjelfrådighet och sträfvan efter frigörelse från föräldramagtens
auktoritet. Och om känslan för föräldraauktoriteten — den ursprungligaste
och för barnet mest naturliga formen af auktoritet — är undergräfd,
och om, såsom ej sällan är fallet, dertill kommer, att föräldrarna
genom i barnens närvaro öppet uttaladt förakt för gudomlig och samhällelig
ordning kraftigt bidraga att i de ungas sinnen utrota den känsla
af pietet, hvarpå föräldrarnas egen myndighet ytterst måste hvila, så
kan det ej heller väntas, att vare sig religionens, skolans eller samhällets
auktoritet skall kunna hos barnet göra sig gällande. Erfarenheten
visar ock, hurusom, när hemmet blir magtlöst gent emot barnen,
detta har till följd, att barnen förlora sin mottaglighet för religiös påverkan,
att skolans magt öppet trotsas och att respekten för samhällets
straffande myndighet förringas. En synnerligen betänklig inverkan i
sistberörda riktning utöfvar också i många fall på de unga deras egen
eller andras erfarenheter om den strafflöshet, som i händelse af begångna
rättskränkningar vanligen kan af dem påräknas och den föga
kännbara beskaffenheten af de straff, som för dem möjligen kunna ifrågakomma.

Hvad särskildt beträffar förhållandena i vårt land, har komitén trott
sig finna en kraftigt medverkande orsak till föräldramagtens minskade
auktoritet i det sätt, hvarpå de minderårigas deltagande i det industriella
arbetet härstädes gestaltat sig. Den i 1864 års näringsfrihetsförordning

ALLMÄN MOTIVERING.

meddelade föreskrift, att idkare af fabrik, handtverk eller annan handtering,
som vill till arbetare antaga omyndig person, skall derom träffa
öfverenskommelse med den omyndiges målsman, torde endast i undantagsfall
numera tillämpas, utan ingås arbetsaftalen direkt emellan arbetsgifvaren
och den omyndige arbetaren, hvilken äfven sjelf får mottaga
sin aflöning. Då med de höga arbetspriser, som i allmänhet under
senare tider varit gällande, en minderårig industriarbetare i regel kan
bereda sig vida högre inkomst än som motsvarar det möjligen betingade
bidraget till hans lefnadskostnader i hemmet, uppkommer ett för
honom sjelf disponibelt öfverskott, som visserligen i ett och annat fall
torde sparas för kommande behof eller lemnas såsom bidrag till föräldrarnas
uppehälle, men vida oftare förslösas på förlustelser och njutningsmedel.
Tillgången på penningar alstrar hos den minderårige arbetaren
en känsla af oberoende utaf föräldrarna, då han finner sig i stånd att,
derest förhållandena inom hemmet icke äro honom till lags, efter godtfinnande
välja annan bostad, der hans önskningar bättre tillgodoses;
och föräldrarna, som känna inflytandet öfver barnet glida ur sina händer
men önska behålla detsamma i hemmet, gifva genom sin undfallenhet
ytterligare näring åt barnets brådmoget sjelfrådiga sinnelag.

Sjelfrådigheten och egenmyndigheten taga sig ofta nog uttryck
äfven i förhållande till arbetsgifvaren. Obunden af viss tids arbetsaftal
och medveten om lättheten att åter erhålla arbetsförtjenst, drager den
unge arbetaren icke i betänkande att vid minsta anledning lemna sin
arbetsanställning för att under kortare eller längre tid drifva sysslolös,
till dess han, då nöden dertill tvingar honom, åter inträder i arbete, men
då med minskad arbetslust och med benägenhet att vid första möjliga
tillfälle ånyo söka tillfredsställa sin böjelse för dagdrifveri och ett regellöst
lif.

Utom de nu nämnda anledningarna till vanart bland de unga och
till föräldrarnas försummelse af sin uppfostringspligt, livilka anledningar
mestadels hänföra sig till sociala förhållanden, som i våra dagar äro
gemensamma för så godt som alla kulturländer, finnas tydligen äfven
andra anledningar, hvilka icke innebära något för vår tid egendomligt.
Vanart bland det uppväxande slägtet, särskildt under »slyngelåldern»,
har icke heller under gångna tider varit någon okänd företeelse, och
eu mängd orsaker, hvaraf densamma förut framkallats, qvarstå alltjemt.
Oafsedt inflytelserna af ärftliga anlag, påverka brottsliga och lastbara
föräldrar sina barn icke blott genom exempel af dagdrifveri, bettleri,
dryckenskap, liderlighet och andra laster utan äfven ofta genom direkt
undervisning och uppmaning. Och der man ej kan tala om brottslighet

ALLMÄN MOTIVERING.

eller lastbarhet hos föräldrarna, äro dessa i alltför många fall föga
qvälificerade för sitt värf såsom uppfostrare. Slapphet och liknöjdhet
med afseende å öfvervakandet af barnen medföra alltid faror för dessas
utveckling, och dessa faror ökas i samma mån som en missriktad tidsanda,
såsom i vår tid är förhållandet, öfvar sin inverkan på barnen till
att hos dem redan i tidig ålder framkalla anspråk på frihet och oberoende.

I särskildt hög grad utsatta för sedlig vanvård äro barn, som blifvit
till uppfostran öfverlemnade åt sådana fosterföräldrar, som betrakta sitt
uppdrag endast såsom eu utväg till ekonomisk vinning och derför söka
att af barnens arbetskraft draga den största möjliga fördel och att inskränka
sina kostnader för och sitt besvär med barnen till det minsta
möjliga, under det de sakna allt intresse för att leda deras sedliga utveckling
i god riktning.

Komitén går nu att i korthet angifva de hufvudsakliga grunderna
för det af komitén utarbetade förslag till lagstiftning i ämnet.

Af hvad ofvan yttrats framgår, att de barn, om livilkas behandling
här är fråga, kunna hänföras till två hufvudgrupper, nemligen dels
vanartande och dels i sedligt afseende försummade barn. Till den förra
gruppen äro att hänföra de barn, hvilka vare sig genom begångna men
icke i laga ordning beifrade brottsliga handlingar eller genom bettleri,
skolförsummelser eller annorledes ådagalagdt dåligt uppförande visat,
att de uppfostringsmedel, öfver hvilka hemmet och skolan förfoga, äro
otillräckliga för deras tillrättaförande. Det är så långt ifrån komiténs
mening, att skolan skulle i någon mån beröfvas de uppfostrings- och
tuktomedel, öfver hvilka densamma förfogar, att komitén fasthellre, på
sätt af betänkandet framgår, föreslagit särskilda åtgärder för att gifva
ökadt stöd åt skolans lärare i utöfningen af deras uppfostrarekall med
afseende å felande och trotsiga lärjungar; men vid svårare fall af vanart
kunna uppenbarligen andra åtgärder än sådana, som ingå i skolans
ordning, vara af nöden för vanartens stäf]ande och för medlärjungars
eller andra barns skyddande för dess yttringar. De åtgärder, som
komiténs förslag anvisa med afseende å vanartade barn, äro påkallade
af den fara för samhällsordningen, som en fortsatt utveckling af barnens
visade dåliga anlag skulle medföra. 1 fråga om de sedligt försummade
barnen förefinnes en liknande samhällsfara, men tillvaron af denna fara
har här visat sig icke genom barnens eget förhållande utan derigenom

ALLMÄN MOTIVERING.

att antingen barnen äro i saknad af föräldravård och uppfostran eller
ock den uppfostran, som kommer dem till del, är af en i sedligt afseende
förderfbringande beskaffenhet. På grund af barnets mottaglighet
för onda inflytelser kan det nemligen med största sannolikhet förutses,
att, der förhållandena äro sådana, som här senast angifvits, barnet måste
komma att vanartas.

Det ligger emellertid i sakens natur, att den skilnad, som sålunda
kan uppdragas emellan å ena sidan barn, som äro i sedligt afseende
försummade, och å andra sidan vanartade barn — likasom ock skilnaden
mellan vanartade och brottsliga barn — icke alltid låter sig i tillämpningen
med bestämdhet påvisa. Der sedlig försummelse föreligger,
finnes nemligen också i allmänhet åtminstone en begynnande vanart,
och dennas utveckling sker vanligen så småningom och omärkligt, att
den tidpunkt, då det sedligt försummade barnet öfvergår i de vanartades
grupp, icke låter sig med noggrannhet bestämma. Komitén har ock
sökt lämpa sina förslag efter dessa förhållanden och, på sätt här nedan
närmare omförmäles, föreslagit åtskilliga åtgärder, som kunna vidtagas
såväl för vanartade som för i sedligt afseende försummade barn.

Komitén har icke ansett lämpligt att angifva någon viss ålder såsom
den lägsta, vid hvilken ett barn skulle kunna göras till föremål
för uppfostringsåtgärder enligt den af komitén föreslagna lagstiftningen.
Visserligen torde inom de spädaste åldersklasserna knappast förekomma
någon vanart af sådan beskaffenhet, att den kunde berättiga ett ingripande
i barnets uppfostran från det allmännas sida, Men då faran för
ett barns utveckling i ond riktning kan redan vid ganska tidig ålder
vara påtaglig och då det är svårt att efter allmänna grunder bestämma
åldersgränsen nedåt samt frånvaron af en sådan begränsning icke kan
antagas medföra någon olägenhet, har komitén ansett sig icke böra angifva
någon viss minimiålder. En åldersgräns uppåt är deremot tydligtvis
oundgängligen nödig; och har komitén i sådant afseende föreslagit,
att endast barn, som ännu icke uppnått 15 år, skulle kunna till
uppfostran omhändertagas. Förslaget grundar sig på samma skäl, som
förmått komitén att i förslaget angående minderåriga förbrytares behandling
— i öfverensstämmelse med gällande svensk rätt likasom ock
i enlighet med inom de flesta under senare tider tillkomna utländska
lagstiftningar antagna bestämmelser — fastställa nämnda ålder såsom
den gräns, vid hvilken strafifrättslig ansvarighet inträder. Det har ansetts,
att vid denna ålder bör hafva uppnåtts icke endast den utveckling
i intellektuelt afseende, som är en förutsättning för att kunna

ALLMÄN MOTIVERING.

skilja mellan tillåtliga och otillåtlig^ handlingar, utan också den stadga
i karaktären och viljeriktningen, som gifver förmåga att oberoende af
tillfälliga bevekelsegrunder välja det rätta eller det orätta. Likasom
vår nu gällande svenska lagstiftning fastslagit, att den person, som
efter fylda 15 år begår eu förbrytelse, derför skall lida straff, och att
de uppfostringsåtgärder, hvarpå anvisning i strafflagen lemnas, icke få
på honom tillämpas, och likasom denna ståndpunkt blifvit i förslaget
angående minderåriga förbrytares behandling i hufvudsak fasthållen, så
anser också komitén, att dåliga anlag och böjelser, hvilka utan förening
med brottslighet framträda hos den, som öfverskridit 15-års-åldern, i
regel icke kunna med utsigt till framgång bekämpas genom uppfostringsåtgärder,
så vida icke sådana påbörjats redan före uppnåendet af
nämnda ålder.

Fastställandet af en sådan gräns som den här ifrågavarande måste
dock tydligen, huru den än bestämmes, blifva i viss mån godtyckligt.
Det ena barnet utvecklar sig hastigare, det andra långsammare; i det
ena fallet kan möjligen en 14-åring befinnas redan vara alltför förderfvad
för att vara mottaglig för uppfostringsåtgärder, under det i ett annat
fall eu 16-åring skulle kunna med fördel omhändertagas till uppfostran.
Men då det är oundgängligen nödvändigt att i lagstiftningen uppdraga
en bestämd åldersgräns, har komitén icke kunnat stanna vid någon
annan än den ofvan nämnda. Enligt vår lagstiftning betecknar denna
ålder redan nu en gräns, icke blott, såsom förut anmärkts, i straffrättsligt,
utan äfven i civilrättsligt afseende, i det att den, som uppnått 15
år, tillätes att sjelf råda öfver hvad han kan sig förvärfva. Och härtill
kommer, att denna ålder oftast ungefärligen sammanfaller med konfirmationsåldern,
då flertalet af de barn, som tillhört folkskolan, efter
slutad skolgång träda ut i lifvet för att sjelfva förtjena sitt uppehälle.

En afgörande betydelse för resultatet af hela den ifrågavarande
lagstiftningen hafva af lätt insedda skäl bestämmelserna angående organisationen
af den myndighet, åt hvilken skulle anförtros pröfningen och
afgörandet af uppkomna frågor om uppfostringsåtgärder för vanartade
eller i sedligt afseende försummade barn och hvilken myndighet enligt
komiténs förslag skulle erhålla namnet barnavårdsnämnd. Vid öfverläggningarna
angående dessa bestämmelser har komitén egnat synnerlig
uppmärksamhet åt den i Norge gällande lagen af den 6 Juni 1896 »om
Behandling af forsornte Bprn», samt åt det lagförslag, som i ämnet utarbetats
af en i Danmark år 1893 tillsatt komité. Genom nyssnämnda
lag har i Norge för hvarje kommun konstituerats eu myndighet med

ALLMÄN MOTIVERING.

benämningen »Vaergeraad», bestående af ortens domare och prest jemte
fem af »Kommunestyret» för två år utsedda personer, hvaribland en
läkare och en eller två qvinnor. Vaergeraadet utser sjelf sin ordförande,
dock med den inskränkning'' att domaren alltid skall leda vittnesförhör
och andra undersökningar af rättslig natur. Äfven i det
danska lagförslaget ifrågasattes inrättandet af Vaergeraad, likväl med
något olika sammansättning. Enligt detta förslag skulle nämligen hvarje
Vaergeraad bestå af fem ledamöter. I hvarje kommun med undantag
af Köpenhamn skulle såsom sjelfskrifna ledamöter ingå ortens domare
såsom ordförande, kyrkoherden i församlingen eller, om kommunen
innefattar flera församlingar, den kyrkoherde, vederbörande prost utser,
eu af »Amtsraadet» vald ledamot, som skulle vara gemensam för hela
det judiciella område kommunen tillhör, samt eu af »Kommun albestyrelsen»
utsedd lärare eller lärarinna eller annan i skolfrågor sakkunnig
person, hvarjemte skulle tillkomma i städer och köpingar en af vederbörande
»Kommunalbestyrelse» bland dess egna ledamöter utsedd, i
fattigvårdsfrågor sakkunnig person samt i landtkommunerna »Sogneraadets»
ordförande. I Köpenhamn, der så många Vaergeraad skulle
inrättas, som af vederbörande ministerium bestämdes, skulle hvarje
Vaergeraad bestå af en utaf Justitieministeriet vald domare såsom ordförande,
en kyrkoherde och en läkare, hvilka skulle vara bosatta inom
Vaergeraadets distrikt och väljas af magistraten, samt två af »Borgerrepraesentationen»
valde medlemmar med speciel sakkunskap, den ene
i skolfrågor och den andre i fattigvårdsfrågor. En af sistnämnde två
ledamotsbefattningar skulle kunna innehafvas af eu qvinna.

I anslutning till bestämmelserna i den norska lagen och det danska
lagförslaget har komitén funnit sig böra föreslå, att barnavårdsnämnden
icke erhåller större verksamhetsområde än en kommun. Det måste
nemligen anses vara af stor vigt för framgången af denna myndighets
arbete, att dess medlemmar ega eu någorlunda fullständig personlig
kännedom om distriktets befolkning och dennas lefnadsomständigheter,
så att förekommande fall af sedlig försummelse eller af barns uppenbara
vanart icke behöfva befaras undgå nämndens uppmärksamhet.

Deremot har komitén i afseende å barnavårdsnämndens sammansättning
och sättet för utseendet af dess ledamöter bygt sitt förslag på
grunder, som väsentligen afvika från dem, på hvilka omförmälda lag
och lagförslag hvila, i det att nemligen komitén föreslagit, att barnavårdsnämnden
skall hafva kyrkoherden i församlingen till sin sjelfskrifne
ordförande och att nämndens samtliga öfriga ledamöter skola af kommunen
å kyrkostämma utses, utan att kommunen vid tillsättandet af

ALLMÄN MOTIVERING.

någon utaf ledamotsplatserna skall vara inskränkt till personer af visst
yrke eller viss samhällsställning. Genom detta förslag har komitén
sökt främja det syfte, hvilket komitén anser utgöra en grundförutsättning
för framgången af den nya lagstiftningen, eller att barnavårdsnämnderna
må kunna i sitt arbete påräkna förtroende och medverkan
af befolkningens breda lager. Åvägabringandet af ett sådant allmänhetens
understödjande af och intresse för barnavårdsnämndernas verksamhet
skulle enligt komiténs åsigt lätt kunna motverkas genom bestämmelser,
åsyftande vare sig att såsom sjelfskrifna insätta ett större
antal af nämndens ledamöter eller att uppdraga utseendet af ledamöter
åt någon myndighet utanför kommunen eller att till personer med särskild
fackutbildning inskränka valet af vissa ledamöter. Deremot skulle
det antydda önskemålet enligt komiténs förmenande befordras derigenom,
att fria händer lemnades kommunen att till ledamöter i nämnden utse
de personer, hos hvilka företrädesvis kunde påräknas nit för de försummade
och vilsekomna barnens skyddande och tillrättaförande samt
villighet att härför offra nödig tid och möda i förening med praktisk
erfarenhet och klok omtänksamhet beträffande den med deras uppdrag
förenade ekonomiska förvaltningen.

Endast ordförandebefattningen i barnavårdsnämnden skulle, såsom
ofvan nämnts, enligt komiténs förslag besättas med sjelfskrifven innehafvare,
nemligen kyrkoherden i församlingen. Barnavårdsnämndernas
uppgift har synts komitén ligga så nära den verksamhet, som är kyrkoherdarne
anförtrodd både i deras egenskap af själasörjare och såsom
sjelfskrifna ordförande i kyrko- och skolråd, att komitén ansett sig
kunna förutsätta, att den mest insigtsfull ledning för arbetet skall
kunna påräknas från kyrkoherdarnes sida och att dessa skola såsom en
under embetsansvar dem ålagd och tillika af dem med personligt intresse
omfattad uppgift taga sig an detta arbete. Komitén har också
hållit före, att pastor i församlingen måste antagas hafva de bästa tillfällen
att lära känna de hem, der tuktlöshet och laglöshet råda, likasom
ock de hem, dit på afvägar komna barn skulle kunna med största trygghet
öfverlemnas till uppfostran. Komitén anser sig sålunda hafva synnerligen
goda grunder för sitt förslag om kyrkoherdens sjelfskrifvenhet såsom
barnavårdsnämndens ordförande och fäster vid detta förslag stor vigt.

Den i Norge gällande och i Danmark föreslagna bestämmelsen, att
domaren i orten alltid skall vara ledamot af Vaergeraadet och enligt
det danska förslaget jemväl dess sjelfskrifne ordförande, sammanhänger
uppenbarligen på det närmaste dermed, att i Vaergeraadets uppgift både
i Norge och enligt det danska förslaget ingår verkställande af under -

ALLMÄN MOTIVERING.

sökningar och vidtagande af åtgärder i anledning af lagbrott, begångna
af minderåriga; och då komitén af skäl, som i betänkandet angående
minderåriga förbrytares behandling anförts, föreslagit, att dessa funktioner
i vårt land fortfarande såsom hittills skulle vara anförtrodda åt
de allmänna domstolarna, har komitén funnit något behof af ett motsvarande
stadgande i fråga om barnavårdsnämndens sammansättning
icke förefinnas.

Icke heller har komitén funnit nödigt eller lämpligt att föreslå, att
någon plats inom barnavårdsnämnden skulle förbehållas åt den medicinska
sakkunskapen. Visserligen kunna sådana fall tänkas förekomma,
då hänsynen till ett barns fysiska eller andliga helsotillstånd bör blifva
bestämmande för nämndens beslut om barnets behandling, och komitén
har också för tillgodoseende af det härpå grundade behofvet i sitt förslag
upptagit en föreskrift, att derest anledning förefinnes till det antagande,
att ett barns vanart är beroende på sjuklighet till kropp eller
själ, nämndens ordförande skall härom inhemta läkares yttrande. Men
då ett stadgande i den syftning, att eu läkare alltid skulle vara ledamot
af nämnden, i tillämpningen skulle i de flesta kommuner blifva liktydigt
med sjelfskrifvenhet för en viss läkare, och någon säkerhet för
dennes lämplighet för ledamotskapet eller intresse för nämndens verksamhet
i det hela icke skulle förefinnas, har komitén ansett sig böra i
förevarande afseende stanna vid ofvan angifna bestämmelse.

Hvad angår frågan om upplåtande af särskild plats inom barnavårdsnämnden
åt någon lärare eller eljest i pedagogiska frågor sakkunnig
person, vill komitén erinra derom, att kyrkoherden, såsom sjelfskrifven
ordförande i skolrådet, måste antagas eg a insigt och erfarenhet
i dessa frågor. Och då komitén dessutom med visshet håller före,
att barnavårdsnämnderna från skolans lärare skola kunna påräkna ett
synnerligen verksamt och intresseradt deltagande i sitt arbete för de
ungas räddande och upprättande, torde det kunna med skäl förväntas,
att lärarekåren skall blifva inom barnavårdsnämnderna i ett flertal
kommuner representerad. Någon olägenhet deraf, att uttrycklig föreskrift
om inväljande i nämnden af någon skolman icke meddelas, synes
i betraktande häraf icke vara att befara.

Det torde i detta sammanhang böra omnämnas, att under komiténs
öfverläggningar äfven den frågan förevarit, huruvida icke de af den
nya lagstiftningen föranledda göromålen skulle kunna anförtros åt
skolrådet och dymedelst inrättandet af en ny kommunal myndighet
kunna undvikas. Såsom skäl, hvarför komitén icke kunnat ansluta sig

ALLMÄN MOTIVERING.

till denna tanke, torde här endast behöfva framhållas, dels att den nya
lagstiftningens stora vigt synes kräfva, att en myndighet inrättas med
den särskilda uppgiften att göra densamma verkligt effektiv, dels ock
att genom utsträckning af skolrådets befogenhet till att omfatta äfven
de barn, som ännu icke uppnått skolåldern, och dem, som öfverskridit
denna ålder, skolrådets hela uppgift komme att till sina grunder undergå
eu väsentlig omgestaltning och dess arbetsbörda, hvilken för närvarande
torde kunna anses vara i många kommuner nog betungande, blifva alltför
mycket tillökad, hvaraf måhända äfven den påföljd kunde befaras,
att de af den nya lagstiftningen föranledda göromål, öfverlemnade åt
eu för andra ändamål redan förefintlig myndighet, blefve, såsom från
denna myndighets synpunkt mindre trängande, i större eller mindre
mån åsidosatta.

Lika litet har komitén funnit lämpligt hemställa, att bestyret med
den föreslagna lagstiftningens bringande i verkställighet skulle anförtros
åt kyrkorådet, ehuru detta enligt kyrkostämmoförordningens § 22
har att upptaga frågor om barns olydnad mot föräldrar och om vårdslösad
barnuppfostran. Hvad som nyss anförts om behofvet af en särskildt
för den nya lagstiftningens tillämpande inrättad myndighet, har nemligen
synts komitén gälla icke mindre i fråga om kyrkorådets än om skolrådets
lämplighet i förevarande afseende. Men komitén har ej heller
velat i någon mån inskränka kyrkorådets befogenhet att i vissa fall
enligt anförda lagrum inskrida såväl mot barn som mot föräldrar samt
att enligt kyrkostämmoförordningens § 28 i frågor, som röra religionens
och sedernas helgd, genom allvarliga föreställningar och varningar
söka förmå den felande till bättring. Då något hinder för barnavårdsnämndens
verksamhet icke kan uppkomma till följd af åtgärder, som af
kyrkorådet eller skolrådet vidtagas på grund af för dem gällande bestämmelser,
och då dessa myndigheter enligt komiténs lagförslag erhållit
hänvisning att i fall af behof till barnavårdsnämnden hänskjuta
frågor om försummad barnuppfostran och om barns ådagalagda vanart,
har komitén ansett någon kollision mellan å ena sidan kyrkorådets
och skolrådets samt å andra sidan barnavårdsnämndens uppgifter icke
behöfva befaras.

Mot inrättande af en särskild nämnd för beredande af uppfostran
åt i sedligt afseende försummade eller vanartade barn skall måhända
invändas, att dessa angelägenheter inom flertalet af landets kommuner
hafva alltför liten omfattning för att lämpligen kunna utgöra det enda
föremålet för en särskild myndighets verksamhet; och komitén vill ej
förneka, att någon grund för en sådan anmärkning kan förefinnas.

ALLMÄN MOTIVERING.

Någon afgörande vigt torde dock ej böra dervid fästas. Äfven om
nämndens arbete i inånga fall blefve qvantitativ! obetydligt, så måste
det dock alltid medföra stort gagn, att en myndighet finnes med den
särskilda uppgiften att öfva uppsigt beträffande uppfostringsförhållandena
inom kommunen. Dessutom har komitén hyst den tanke, att åt barnavårdsnämnden
möjligen skulle kunna framdeles anförtros äfven vissa
andra befattningar, som på grund af sin natur stå i nära sammanhang
med de i komiténs förslag angifna. Särskild! har komitén i sådant afseende
tänkt på de göromål, som enligt förslag af den för ordnande
af fosterbarnsvården in. in. år 1894 tillsatta komité skulle anförtros åt
lielsovårds- eller kommunalnämnd. Det lider val intet tvifvel, att barnavårdsnämnden,
sådan komitén tänkt sig densamma organiserad, skulle
bättre än lielsovårds- eller kommunalnämnden vara egnad att handhafva
dessa angelägenheter, på samma gång som barnavårdsnämnden genom
eu sådan utsträckning af dess befogenhet till att omfatta de med barnavårdsnämndens
verksamhet naturligen nära sammanhörande ärendena
rörande fosterbarnsvården kunde väntas förvärfva en mångsidigare erfarenhet
och vinna ökad auktoritet.

Komitén, som ansett det icke vara med det komitén meddelade
uppdrag öfverensstämmande att gifva sitt förslag iill lagstiftning angående
barnavårdsnämnden sådan omfattning, som senast blifvit antydt,
har emellertid såsom Bilaga L vid detta betänkande fogat det af fosterbarnskomitén
utarbetade förslag till förordning om skydd för fosterbarn,
deri komitén, med utmärkande af förslagets oförändrade lydelse, infört
de ändringar, som skulle föranledas deraf, att på barnavårdsnämnden
öfverflyttades de sysslor, som enligt förslaget skulle åligga helsovårdseller
kommunalnämnd.

Bestämmelserna om barnavårdsnämndens verksamhet kunna uppenbarligen
endast angifva denna verksamhets yttre konturer. Det väsentliga
i densamma, det som ensamt kan betrygga dess framgång, ledamöternas
hängifna och oförtröttade arbete för de ungas religiösa och
sedliga upprättande och för deras fostran till dugliga och nyttiga samhällsmedlemmar,
kan ej genom några lagstadganden framkallas. Men
visserligen är det ändock af största betydelse, att de stadganden, som
meddelas angående denna verksamhets art och omfattning, väl afvägas.
Genom dem skola barnavårdsnämnderna erhålla anvisningar om de olika
hufvudriktningar, hvari deras arbete bör öfvas, och derigenom skall ock
icke blott hvarje nämnd för sig i utöfningen af sin verksamhet vinna
nödig auktoritet och eftertryck utan äfven nämndernas inom olika

ALLMÄN MOTIVERING.

landsändar arbete erhålla den likformiga organisation, som erfordras för
ett fruktbringande samarbete dem emellan.

Ett väsentligt moment i barnavårdsnämndens uppgift bör vara att
med uppmärksamhet följa hemmens uppfostrande verksamhet. Med den
personliga kännedom, som medlemmarna i nämnden måste förutsättas
ega om föräldrarna och hemmen inom distriktet, äro de i tillfälle att,
när föräldrar uppenbart vårdslösa sina barn och dessa derigenom utsättas
för fara att vanartas, uppmärksamma sådana missförhållanden
och söka göra sitt inflytande gällande till åstadkommande af nödig
rättelse. Och der så finnes tjenligt, har komitén jemväl velat berättiga
nämnden att i mera officiel form tilldela de försumliga föräldrarna en
förmaning att bättre uppfylla sina uppfostringspligter, med erinran derjemte
om de påföljder, som, der rättelse ej vinnes, kunna komma att
drabba såväl föräldrar som barn. Likaledes skulle nämnden eg a att,
der det genom någon dess ledamot eller annorledes koinme till nämndens
kännedom, att ett barn vore vanartadt, så att hemmets och skolans
vanliga uppfostringsmedel befunnes för dess tillrättaförande otillräckliga,
tilldela barnet en varning eller förordna om dess agande. Och i båda
de nämnda fallen skulle nämnden tillika kunna uppdraga åt någon dertill
lämplig person att med särskild uppmärksamhet följa barnets lefnadsförhållanden
och öfvervaka, huruvida ytterligare åtgärder behöfde
med afseende å detsamma vidtagas.

För understödjande af nämndens verksamhet särskildt i den riktning,
som här blifvit antydd, har komitén ansett sig böra föreslå, att
nämnden skulle kunna, der så funnes vara behöflig!, indela sitt verksamhetsområde
i ett lämpligt antal kretsar och för hvarje krets till sitt
biträde utse ett ombud, antingen bland sina egna ledamöter eller bland
andra för ungdomens uppfostran nitälskande män eller qvinnor. Enligt
komiténs åsigt skulle särskildt i vidsträckta och folkrika distrikt barnavårdsnämndernas
tillsyn öfver hemmens uppfostrande verksamhet kraftigt
främjas genom eu sådan fördelning af arbetet och derigenom att
äfven utanför nämnderna stående intresserade personer sålunda kunde
erhålla direkt uppdrag att inom visst område biträda nämnderna särskildt
med tillsynen öfver hemmen och med anskaffande af upplysningar
i ärenden, som anginge till detta område hörande barn. En sådan anordning
skulle tvifvelsutan också vara egnad att för befolkningen i det
hela underlätta och förmedla förbindelsen med barnavårdsnämnderna
och på sådant sätt främja dessas arbete.

Den sida af nämndens verksamhet, som här ofvan blifvit berörd,
är enligt komiténs uppfattning ingalunda den minst vigtiga. Strängare

ALLMÄN MOTIVERING.

åtgärder kräfvas i många fall. Men der ett barns uppfostran kan på
ett tillfredsställande sätt ordnas utan någon mera ingripande förändring
i dess naturliga gång, måste också detta betraktas såsom det mest önskvärda.
Det egna hemmet erbjuder merendels den rätta jordmånen
för barnets utveckling, och giltigheten af denna sats torde icke böra
inskränkas till de hem, der på det hela taget allt är väl bestäldt och
der barnet mötes af goda föredömen och inflytelser. Äfven der hemmets
beskaffenhet i ett och annat, ja i mångt och mycket, icke är
sådan som önskvärdt vore, bör man enligt komiténs mening noga betänka
sig, innan en så ingripande åtgärd vidtages som barnets skiljande
från hemmet. Känslan af samhörighet äfven med ett mindre godt hem
utgör tvifvelsutan en stödjepunkt, som kan verksamt bidraga till hejdande
af ett barns begynnande förfall. Endast med stor betänksamhet
bör man vidtaga en åtgärd, som kan hos barnet försvaga eller till och
med utplåna denna känsla. Medvetandet härom får visserligen icke
hindra, att eu sådan åtgärd vidtages, der det är tydligen ådagalagdt, att
qvarstannandet i hemmet måste lända till barnets förderf, men det bör
å andra sidan utgöra en kraftig maning att först se till, om ej det
dåliga hemmet står att upphjelpa eller om ej det vanartade barnet låter
sig inom hemmet rättas derigenom, att samhället på lämpligt sätt erbjuder
hemmet sitt stöd och sin medverkan.

Omständigheterna kunna emellertid gestalta sig så, att barnets
skiljande från hemmet och uppfostrande på annat håll visa sig vara
oundgängligen af nöden. Om föräldrarna lefva i osedlighet, dryckenskap
och andra laster och någon rättelse härutinnan icke står att vinna,
om de sakna fast bostad och föra ett kringstrykande lefnadssätt, om
de genom sina exempel eller genom direkta uppmaningar inöfva sina
barn till bettleri, till snatteri eller annan brottslighet, likasom ock om
föräldrarnas nödtvungna bortovaro från hemmet och deraf följande brist
på tillsyn öfver barnen visa sig medföra fara för dessas vanartande, då
måste samhället ingripa och bereda barnen en uppfostran, som är egnad
att kraftigt motverka de dåliga inflytelser de förut mottagit och att utveckla
och understödja deras bättre anlag och böjelser. På enahanda
sätt måste ock förfaras, om ett barn, oaktadt förhållandena i dess hem
icke varit af den sorgliga art, som nyss blifvit antydt, visat en så utpräglad
vanart, att någon förhoppning om dennas stäf]ande genom hemmets
och skolans påverkan icke förefinnes. Att samhället är fullt berättigadt
till ett sådant ingripande gent emot föräldrar, som sakna
vilja eller förmåga att bruka sin föräldramyndighet på ett för barnet
och samhället gagnande sätt, synes icke kunna dragas i tvifvelsmål.

ALLMÄN MOTIVERING.

Enligt nu gällande folkskolestadga (§ 51) är ock en sådan rättighet
skolrådet tillerkänd. Tvifvelsutan skola de föräldrar, emot hvilka eu åtgärd
af förevarande beskaffenhet kan ifrågakomma, i åtskilliga fall anse det
såsom en lättnad att blifva befriade från omsorgen om sina barn och
derför också godvilligt medgifva deras skiljande från hemmet. Men en
vägran af föräldrarna får ej hindra samhället att vidtaga de åtgärder,
som erfordras för barnets räddande från moralisk undergång och för
samhällets skyddande från de faror, som barnets ostörda utveckling till
last och brottslighet skulle medföra. Endast det samvetsgranna utöfvandet
af föräldramyndigheten i förening med förmågan att emot barnen
göra densamma gällande bör tillförsäkra föräldrarna rättigheten att
bestämma öfver sina barn.

Det är emellertid onekligen eu stor magt, som komitén vill lägga
i barnavårdsnämndens händer genom att åt densamma anförtro befogenheten
att besluta om barns skiljande från hemmet. Komitén har
också ansett särskilda garantier för ett rätt utöfvande af denna befogenhet
böra uppställas. I sådant afseende har föreslagits, att der föräldrar
eller målsman vägra att samtycka till barns eller myndlings skiljande
från hemmet, barnavårdsnämndens derom fattade beslut skall
underställas Konungens Befallningshafvandes pröfning, likasom också
att föräldrarna eller målsmannen skola ega rätt att hos Konungens
Befallningshafvande anföra besvär öfver beslutet. För den af komitén
sålunda omfattade mening, att pröfningen i högre instans af barnavårdsnämnds
beslut af nu ifrågavarande innehåll bör uppdragas åt Konungens
Befallningshafvande, har komitén, som velat såvidt möjligt i
sina förslag ansluta sig till gällande lagbestämmelser, funnit ett stöd
deri, att nämnda myndighet enligt sin instruktion har till åliggande
dels att tillse, att stadgarna till upprätthållande af sedlighet och uppfostran
behörigen iakttagas, och dels att upptaga de med frågor af nu
förevarande beskaffenhet närbeslägtade ärendena rörande bettlares och
lösdrifvares behandling. Härmed har komitén emellertid icke afsett att
göra någon ändring i behandlingen af sådana frågor om barns skiljande
från hemmet, hvarom talas i § 51 af gällande folkskolestadga; utan
har komitén ansett, att, då ett skolråd af sådan anledning, hvarom i
nämnda § förmäles, beslutit ett barns skiljande från dess hem, det
fortfarande bör tillkomma vederbörande domkapitel, såsom öfverordnad
myndighet i folkskolefrågor, att i högre instans pröfva befogenheten af
en sådan skolrådets åtgärd.

Komitén har vidare hemstält, att, då ett ärende af berörda slag till
Konungens Befallningshafvande inkommit, Konungens Befallningshafvande

ALLMÄN MOTIVERING.

skall ega att, för vinnande af erforderliga upplysningar i ärendet, anställa
förhör med föräldrarna, hvarvid tillfälle äfven skall lemnas barnavårdsnämnden
att genom ombud närvara eller afgifva skriftligt yttrande.
Och slutligen skall Konungens Befallningshafvandes beslut kunna i vanlig
ordning öfverklagas hos Kongl. Maj:t i Ecklesiastikdepartementet. Genom
dessa bestämmelser, hvilka icke få utgöra hinder för omedelbar
verkställighet af barnavårdsnämnds beslut, torde all anledning till fruktan
för magtmissbruk från barnavårdsnämnds sida vara undanröjd.

Afgörandet af frågan om det sätt, hvarpå ett af barnavårdsnämnd
omhändertaget barn skall uppfostras, bör enligt komiténs uppfattning
grundas hufvudsakligen på den omständigheten, huruvida dess omhändertagande
föranledts af mot barnet från dess uppfostrares sida visad försummelse
eller af barnets egen ådagalagda vanart. Visserligen måste
det äfven med afseende å de barn, hvilka närmast äro att hänföra till
de sedligt försummades grupp, i regel befaras, att åtminstone någon
begynnelse till vanart hos dem är till finnandes, och med anledning
häraf kan tvekan lätt uppstå, till hvilkendera gruppen ett barn rätteligen
bör hänföras. Med afseende å dessa tveksamma fall har komitén
velat lemna barnavårdsnämnderna en viss valfrihet, dervid komitén
ansett medlemmarnas i nämnden personliga kännedom om barnen och
deras föregående lefnadsförhållanden samt derpå grundade omdöme om
den i hvarje särskild!, fall lämpligaste behandlingen böra fälla utslaget.

För de i sedligt afseende försummade barnens räkning har komitén
i första rummet förordat deras anbringande i enskilda hem, som kunna
anses ega vilja och förmåga att samvetsgrannt handhafva barnens uppfostran.
Det närmast till hands liggande likasom ock det verksammaste
korrektivet mot det skadliga inflytandet på barnet af ett dåligt
hem har ansetts vara att bereda det ett bättre. Den kärleksfulla omvårdnad,
som barnet i sitt eget hem saknat, bör, när den sedermera
möter barnet i förening med nödig bestämdhet och stränghet, vara väl
egnad att i dess ännu böjliga och för goda inflytelser mottagliga sinne
hämma utvecklingen af de onda frön, som der kunna vara nedlagda.
Känslan att vara af fosterföräldrarna omfattad med personligt intresse
och att hos dem för framtiden kunna påräkna hjelp och stöd bör kunna
antagas öfva en väckande och uppmuntrande inverkan på ett barn, som
af sina förutvarande uppfostrare försummats och kanske betraktats som
en börda.

Der några särskilda tvångsmedel icke äro af nöden, är utan tvifvel
ett hem vida bättre än en anstalt — denna må vara än så väl organi 9 -

ALLMÄN MOTIVERING.

serad — egnadt att leda barnets utveckling i en sund och naturlig
riktning. Komitén vill här nedan närmare utveckla, hurusom äfven beträffande
uppfostringsanstalternas verksamhet det bör vara eu ledande
grundsats, att hvarje barn bör så vidt möjligt få utveckla sig och utbildas
på det sätt, som med afseende å dess individuella anlag och
fallenheter är det mest naturliga. Men uppenbart är, att svårigheterna
att tillgodose detta kraf ökas i samma mån som antalet under gemensam
ledning stälda barn blir större, och att en anstalt, der ett flertal barn
äro sammanförda och der för upprätthållandet af nödig disciplin samt
för undvikande af mannamån och orättvisa eller skenet, deraf behandlingssättet
måste i många afseenden vara lika för alla, aldrig kan i
samma mån som ett enskild! hem låta sättet för barnets handledning
rätta sig efter dess individualitet.

Det goda resultatet af ett i sedligt afseende försummad! barns
öfverlemnande till ett enskildt hem är emellertid tydligen i första rummet
beroende på detta hems beskaffenhet. Uppsökandet af för sådant ändamål
lämpliga hem skulle för barnavårdsnämnderna blifva en synnerligen
magtpåliggande och grannlaga uppgift, för hvars tillfredsställande lösning
den ena nämnden ofta nog torde behöfva anlita den andras biträde, då
det i flertalet af de fall, som här afses, måste antagas vara önskvärdt,
att barnet placeras på sådant afstånd från sin förutvarande omgifning,
att all beröring med densamma såvidt ske kan förhindras. Derest
emellertid en barnavårdsnämnd skulle se sig ur stånd att finna något
lämpligt hem, som är villigt mottaga ett af nämnden omhändertaget
barn, har en annan utväg blifvit nämnden anvisad, nemligen barnets
öfverlemnande till en för välartade barn afsedd anstalt, ett så kalladt
barnhem.

Då ett barn, hvithet, såsom i sedligt afseende försummadt, blifvit
af barnavårdsnämnd till enskildt hem eller barnhem öfverlemnadt, uppnått
16 års ålder och sålunda minst ett år förflutit från det barnet
blifvit till uppfostran omhändertaget, har komitén ansett detsamma i
allmänhet kunna antagas hafva vunnit den stadga och arbetsduglighet,
att det lämpligen bör kunna i tjenst eller yrke anställas. Skulle likväl
i något fall särskild anledning förefinnas att längre låta barnet qvarstanna
i fosterhemmet, har komitén emellertid ansett barnavårdsnämnden
icke böra vara berättigad att af barnets föräldrar eller af vederbörande
fattigvårdssamhälle bekomma ersättning för längre tid än till slutet af
det kalenderår, under hvilket barnet fylt 16 år. Så mycket mindre
har komitén funnit anledning att längre utsträcka denna tid, som det
enligt fattigvård sförordningen åligger den kommun, der en medellös

ALLMÄN MOTIVERING.

minderårig eger hemortsrätt, att svara för dennes underhåll endast till
dess han uppnått 15 års ålder.

Beträffande af barnavårdsnämnd omhändertagna vanartade barn har
komitén ansett kraftigare tvångsmedel vanligen erfordras, än som stå
det enskilda hemmet till buds, och derför icke heller tilltrott sig att
såsom regel förorda deras öfverlemnande till uppfostran hos enskilda
personer. Men komitén har tillika ansett, att de fördelar, som det
enskilda hemmet erbjuder framför uppfostringsanstalten, icke böra helt
och hållet förvägras de vanartade barnen, utan att barnavårdsnämnderna
böra eg a frihet att efter omständigheterna i hvarje särskildt fall
afgöra, huruvida ett sådant barn bör insättas i enskildt hem eller i ett
för vanartade barn afsedt, så kalladt skyddshem. Om till exempel
barnet ännu icke uppnått 10 års ålder och dess vanart icke är af svårare
beskaffenhet än att den synes kunna efter barnets förflyttande
från dess gamla omgifningar med framgång bekämpas utan anlitande
af de särskilda tvångsmedel, som endast stå uppfostringsanstalten till
buds, måste det tvifvelsutan anses önskvärdt, att barnavårdsnämnden
eger frihet att bereda barnet plats i ett för ändamålet lämpligt enskildt
hem. Likaså kan det förekomma, att tillgång finnes till en familj,
hvars husfader visat sig ega en mindre vanlig förmåga såsom uppfostrare,
så att äfven ett äldre och i högre grad vanartadt barn kan
med trygghet till honom öfverlemnas.

Af väsentlig betydelse vid afgörandet af uppkommen fråga om ett
vanartadt barns anbringande i enskildt hem måste den omständigheten
anses vara, huruvida genom en sådan anordning våda för andra barns
sedliga utveckling kan uppkomma. Att ett hem, der egna barn ej finnas
och der på grund af isolerad belägenhet eller andra omständigheter ett
dit öfverlemnadt barn icke kan väntas komma i närmare beröring med
andra barn, i detta afseende erbjuder den allra största tryggheten, torde
vara uppenbart. Men det synes jemväl böra beaktas, att under det,
enligt hvad erfarenheten visat, vissa yttringar af vanart, till exempel de, som
hänföra sig till könslifvet, äro i hög grad egnade att såsom en sedlig
smitta öfverföras från ett barn till ett annat, andra slag af vanart kunna
förekomma, hvilka endast i ringa mån äro att anse såsom smittosamma;
och det förhållande, att ett vanartadt barn, om det anbringas i ett
enskildt hem, kan komma att umgås med andra barn, bör sålunda icke
under alla omständigheter anses i och för sig utgöra hinder för dess
öfverlemnande till det ifrågavarande hemmet.

Komitén, som ansett sig böra i sitt lagförslag särskildt betona nödvändigheten
deraf, att ett vanartadt barn icke så placeras, att fara för

ALLMÄN MOTIVERING.

andra barns sedliga utveckling derigenom uppkommer, bar deremot
funnit lämpligast att icke genom några ytterligare förhållningsregler
inskränka barnavårdsnämndernas frihet att efter omständigheterna i
hvarje särskild!, fall afgöra, om barnet bör öfverlemnas åt ett skyddshem
eller åt något enskildt hem.

Der något lämpligt enskildt hem icke finnes att tillgå, synes det
också böra vara barnavårdsnämnd medgifvet att, om så utan fara för
andra barn kan ske, anbringa ett vanartadt. barn i något barnhem.

Emellertid torde det för ett vanartadt barns tillrättaförande och
för undvikande deraf, att det på andra barn öfvar eu i sedligt afseende
skadlig inverkan, i allmänhet visa sig mest ändamålsenligt att bereda
detsamma plats inom ett för vanartade barn afsedt skyddshem.

Ganska många dylika hem äro, såsom i det föregående angifvits,
redan på skilda orter i vårt land upprättade, och komitén har förestält
sig, att äfven de skyddshem, som ytterligare kunna visa sig erforderliga,
skulle komma att. på initiativ af enskilda personer eller föreningar
eller af landsting och större stadssamhällen inrättas, derest staten
erbjöde sitt ekonomiska understöd till upprätthållandet af deras verksamhet.
I den skrifvelse af 1896 års Riksdag, hvarom förut i detta
betänkande talats, förutsätter också Riksdagen, att »räddningshemmen)),
hvilka skulle vara afsedda för vanartade och moraliskt vanvårdade barn,
skulle upprätthållas af landstingen med bidrag af staten och målsmännen;
och komitén, som ansett upprättandet af skyddshem böra vara en landstingsområdenas
och de större städernas angelägenhet, har derför också
i sitt lagförslag riktat en vädjan till landsting och stadsfullmägtige i
de städer, som ej i landsting deltaga, att, der ej skyddshem till erforderligt.
antal annorledes kommit till stånd, draga försorg om deras
upprättande.

Då skyddshemmen sålunda icke äro afsedda att vara statsinstitutioner,
har komitén ansett det icke kunna ifrågakomma, att i lagstiftningsväg
skulle fastställas några mera i detalj gående normer för
deras organisation och verksamhetssätt; men väl har komitén funnit
lämpligt och nödigt, att vissa allmänna grunder, efter hvilka skyddshemmen
böra vara inrättade, genom lag fastslås och uppställas såsom
vilkor för åtnjutande af understöd från statens sida samt att föreskrift
lemnas derom, att det reglemente, som bör innehålla de närmare bestämmelserna
angående hvarje skyddshems verksamhet, skall vara af Konungen
faststäldt. Derjemte har komitén utarbetat och vid sitt betänkande
fogat normal reglemente för skyddshem för gossar, instruktioner

ALLMÄN MOTIVERING.

för föreståndare, husmoder, lärarinna och rättare, dagordning för skyddshem
samt ritningar till skyddshem för såväl gossar som flickor, allt i
ändamål att, i den mån sådant finnes lämpligt, tjena till ledning vid
anordnandet af skyddshem.

Komitén har ansett, att, såvidt skyddslingarnas antal och graden
af deras vanart sådant medgifva, skyddshemmet bör inrättas efter det
goda enskilda hemmets förebild; dock hafva på grund af i detta afseende
vunna erfarenheter barn af olika kön ansetts icke böra få intagas i
samma skyddshem. Dettas mål bör vara att genom en sträng och allvarlig
behandling i förening med kärleksfull omvårdnad fostra barnen
till gudsfruktan och arbetsduglighet, och till lämpligheten för ett i
sådant syfte bedrifvet uppfostringsarbete bör vid tillsättandet af hemmets
personal framför allt tagas hänsyn. Barnens antal får icke vara
större än att de hvar för sig må kunna erhålla den för uppfostringsarbetets
framgång nödiga särskilda handledning och vård. Detta har
ock behjertats af Riksdagen, som i sin ofvan anförda skrifvelse till
Kong!. Maj: t af den 25 April 1896 förklarat sig omfatta den åsigt, att
de smärre uppfostringsanstalterna ega företräde framför de större.
Komitén, som å andra sidan varit skyldig tillse, att icke genom alltför
stark inskränkning af skyddslingarnas antal deras uppfostran blir förenad
med för dryga kostnader, har trott sig böra hemställa, att maximiantalet
af skyddslingar i hvarje hem bestämmes till trettio; och har
komitén förestält sig, att inom de flesta län behofvet af skyddshem
kunde fyllas genom en anstalt af denna omfattning.

Beträffande sjelfva uppfostringsarbetet inom skyddshemmen har
komitén icke ansett någon annan bestämmelse böra i lagen inrymmas
än att skolundervisning skall inom dessa hem meddelas och att denna
icke får till sitt omfång inskränkas i högre grad än gällande folkskolestadga
medgifver. Då komitén underlåtit att i lagförslaget omnämna
andra former af arbete, hvilka i skyddshemmen böra förekomma, har
komitén så mycket mindre velat härmed beteckna dessa såsom mindre
vigtiga moment i skyddshemmens verksamhet, som komitén hyser den
uppfattning, att den allra största vigt bör läggas vid barnens vänjande
till träget kroppsarbete och vid bibringandet af sådana praktiska färdigheter,
som vid utträdet från skyddshemmet kunna bereda dem möjlighet
till framtida utkomst. Men komitén har ansett anledning saknas att
genom lagbestämmelser inskränka hvarje särskildt skyddshems frihet
att på det efter dess omständigheter bäst lämpade sättet ordna skyddslingarnas
praktiska sysselsättningar, under det beträffande skolundervisningen
det ansetts böra i lagen särskildt påpekas, att de grundsatser

ALLMÄN MOTIVERING.

angående skolgångsskyldighet för alla barn och om skolundervisningens
minsta omfång, livilka i folkskolestadgan uttalas, skola tillämpas äfven
med afseende å de barn, som äro i skyddshem intagna.

I öfverensstämmelse med den af komitén uttalade åsigt, att ett i
sedligt afseende försummadt eller ett vanartadt barn bör i skyddshem
insättas endast då dess förbättrande anses icke kunna annorledes åvägabringas,
har komitén vid affattningen af sitt förslag till bestämmelser
angående tiden för barnets qvarhållande i skyddshemmet utgått från
den uppfattningen, att ett i skyddshem intaget barn icke bör der qvarhållas
längre än till dess detsamma utan våda kan försättas i mera
normala lefnadsförhållanden. Tydligt är likvisst, att, derest behandlingen
i skyddshemmet skall kunna medföra någon varaktig förbättring
af barnet, densamma icke får för hastigt afbrytas och att vissa garantier
härför icke kunna undvaras. Med afseende härå har komitén föreslagit,
att vistelsen i skyddshem endast i undantagsfall skall kunna
inskränkas till kortare tid än ett år men att derefter skyddsling bör
utskrifvas, när han vunnit den stadga, att uppfostran i skyddshemmet
anses icke vidare vara för honom behöflig eller senast då han uppnått
aderton år. Derest en skyddsling, som ett år vistats i skyddshemmet,
icke anses kunna definitivt utskrifvas, har komitén i sitt förslag velat
lemna skyddshemmets styrelse en anvisning att försätta skyddslingen
i eu ställning, mera liknande den, som vid hans utskrifning väntar
honom, men ändock behålla honom under sin uppsigt. Detta kan ske
derigenom, att styrelsen tillsvidare eller för viss tid för vård och uppfostran
öfverlemnar skyddslingen till enskildt hem eller anställer honom
i arbete, tjenst eller yrke. I sådana fall bör styrelsen tid efter annan
göra sig underrättad om skyddslingens uppförande och, i händelse detta
eller andra omständigheter dertill gifva anledning, återtaga honom till
skyddshemmet. Om åter försöket utfaller efter önskan, bör styrelsen,
då sådant lämpligen anses kunna ske, utskrifva skyddslingen.

Utöfver fylda 18 år har komitén ansett eu skyddsling icke böra
under några omständigheter i skyddshem qvarhållas. Då uppfostringsåtgärderna
skola hafva tagit sin början innan barnet fylt 15 år och
sålunda, då 18 års ålder uppnås, hafva pågått i minst tre år, har komitén
ansett det vara att befara, att, derest en skyddsling vid sistnämnda
ålder ännu icke kunnat bibringas den stadga, att resultatet af hans
uppfostran kan anses tillfredsställande, hans qvarhållande i skyddshemmet
innebär sådan våda för de öfriga skyddslingarna, att hänsynen
till deras bästa kräfver hans aflägsnande. Saknaden af en bestämd
åldersgräns i detta afseende skulle äfven kunna i något fall framkalla

ALLMÄN MOTIVERING.

det missförhållande, att ett skyddshems föreståndare eller styrelse allt
för länge qvarhölle en skyddsling i syfte att för skyddshemmets räkning
draga fördel af någon hans inöfvade färdighet.

Äfven om en skyddsling under anstaltens stränga uppsigt visat
tillfredsställande uppförande, föreligger likväl nära nog alltid den fara,
att efter utskrifningen de genom skyddshemmets uppfostringsarbete
vunna resultaten skola gå förlorade; och då risken för återfall i vanart
särskildt starkt framträder, om den utskrifne skyddshelgon åter försättes
i de lefnadsförh ålland en, hvarunder hans vanart utvecklats, har komitén
ansett nödigt, att vid utskrifningen särskilda åtgärder af skyddshemmets
styrelse vidtagas för att så vidt möjligt minska nämnda fara. I sådant
syfte har föreslagits, att styrelsen skall vid utskrifning af en skyddsling
söka bereda honom lämplig anställning. Det ligger i öppen dag, att
vid bedömandet af eu ifrågasatt anställnings lämplighet hänsynen till
de inflytelser af sedlig art, som der kunna möta den utskrifne, måste
tillmätas en afgörande betydelse.

De nu angifna bestämmelserna angående skyddshem hafva af komitén
inrymts i dess förslag till lag angående vanartade och i sedligt
afseende försummade barns behandling och sålunda ansetts böra vara
för alla skyddshem ovilkorligen bindande. Men dessutom har komitén,
såsom ofvan blifvit anmärkt, genom vid betänkandet fogade normalreglemente
för skyddshem för gossar, instruktioner för föreståndare,
husmoder, lärarinna och rättare vid skyddshem samt ritningar närmare
angifvit, huru enligt komiténs åsigt ett skyddshem lämpligen kan inrättas.
Innehållet i nämnda normalreglemente m. m. är ingalunda afsedt
att vara i sina detaljer bindande, då en viss frihet vid organisationen
af ett skyddshem ansetts böra medgifvas med afseende å dels olika
orters olikartade förhållanden och dels enskilda stiftares och donatorers
önskningar. Garantien för att skyddshemmets syfte icke skall till följd
af den sålunda lemnade friheten förfelas har komitén sökt i lagförslagets
bestämmelser, att reglementet skall vara af Konungen faststäldt och
att skyddshemmet skall vara underkastadt den inspektion, som Konungen
bestämmer.

Hvad angår sättet för inspektionens verkställande, har komitén ansett
två system härför kunna ifrågakomma. Antingen skulle inspektionen
kunna så anordnas, att samtliga anstalter i hela riket öfvervakades
af en enda eller, om så skulle visa sig behöfligt, af ett par
inspektörer, livilka skulle hafva inspektionen af skyddshemmen till sin
hufvudsakliga uppgift, eller ock skulle inspektionen kunna uppdragas
åt samma personer, som hafva folkskolornas inspektion sig anförtrodd.

ALLMÄN MOTIVERING.

Om ock det förstnämnda inspektionssystemet kunde väntas medföra afsevärda
fördelar derigenom, att inspektören eller inspektörerna komme
att förvärfva en mera omfattande erfarenhet i fråga om rätta ordnandet
och skötseln af skyddshem, har komitén likväl ansett, att, då olikheter
i folklynne och åskådningssätt inom olika landsdelar göra det
önskvärdt, att ledningen af de särskilda skyddshemmen i någon mån
härefter afpassas, inspektionen också lämpligen bör uppdragas åt personer,
som hvar på sin ort kunna antagas vara förtrogna med ortens
egendomligheter och vid bedömandet af skyddshemmens verksamhet
härtill taga tillbörlig hänsyn. Komitén har derför också förutsatt, att
Kongl. Maj:t skulle vid meddelandet af bestämmelser angående inspektionen
öfver skyddshemmen komma att, åtminstone till en början, uppdraga
denna inspektion åt folkskoleinspektörerna.

Om det ock vore riktigast, att staten, då den lemnar rätt till barns
skiljande från hemmet, också genom något sitt organ tillsåge, att alla
på grund af barnavårdsnämnds beslut från sina hem skilda barn erhölle
tillfredsställande vård och uppfostran, har komitén dock ansett sig
endast böra föreslå inspektion af skyddshemmen, hvilken inspektion
framdeles, om och i den mån så visar sig nödigt, skulle kunna göras
så omfattande, att den komme att gälla alla barn, som barnavårdsnämnd
skilt från deras hem.

De kostnader, som erfordras för verkställande af barnavårdsnämnds
beslut, angående ett barns uppfostrande i enskildt hem, barnhem eller
skyddshem, har komitén ansett böra af barnavårdsnämnden i första
hand bestridas, med rätt likväl för nämnden att, der ej utgiften af
föräldrar eller målsman frivilligt ersättes, af fattigvårdsstyrelsen i den
kommun, der barnet vistades, då dess skiljande från hemmet beslöts,
erhålla godtgörelse för sina utgifter. Enligt förslaget skall vidare
nämnda fattigvårdsstyrelse i sin ordning vara berättigad dels att af
barnets föräldrar bekomma ersättning på sätt här nedan omförmäles
och dels att, om barnet eger hemortsrätt inom annat fattigvårdssamhälle,
af detta erhålla godtgörelse i den ordning, som för utbekommande
af ersättning för lemnad fattigvård finnes stadgad. De ifrågavarande
kostnaderna skulle alltså enligt komiténs förslag ingå bland
vederbörande kommuners fattigvårdskostnader och i afseende å rätten
att af annat samhälle bekomma ersättning vara likstälda med sådana
fattigvårdskostnader, som enligt § 1 i gällande fattigvårdsförordning
utgifvas för nödstäld minderårig eller till den, som i följd af ålderdom,
kropps- eller sinnessjukdom, vanförhet eller lyte är oförmögen att ge -

ALLMÄN MOTIVERING.

nom arbete förvärfva hvad till lifvets uppehållande oundgängligen erfordras
och som tillika saknar egna medel samt underhåll och vård af
annan. Komitén har ingalunda förbisett, att den anmärkning skulle
kunna framställas emot komiténs nu ifrågavarande förslag, att, då barnavårdsnämnden
är att betrakta såsom en delegation af den kyrkliga kommunen,
de kostnader, som föranledas af nämndens beslut, också borde
drabba denna kommun eller ock att, derest kostnaderna ansåges böra
utgå från den borgerliga kommunen, denna också borde genom kommunalstämman
utse ledamöterna i nämnden; men komitén har icke kunnat
tillmäta denna anmärkning någon afgörande vigt. Af gammalt har
församlingen ansetts ega att genom sina organ öfva en viss uppsigt
öfver barnens uppfostran; skolväsendet är en den kyrkliga kommunens
angelägenhet; och då barnavårdsnämndens hela uppgift skulle vara att
i religiöst och etiskt syfte påverka de barn, som bli föremål för dess
behandling, har komitén icke hyst någon tvekan derom, att barnavårdsnämnderna,
om de inpassas såsom inom det kyrkliga samfundslifvet
verksamma organ, skulle kunna med bästa utsigt till framgång fylla
sin uppgift. Hvad deremot angår den ekonomiska förvaltningen, har
komitén ansett, att, då fattigvårdsstyrelserna enligt gällande lagstiftning
redan hafva sig anförtrodd en förvaltning af hufvudsakligen enahanda
beskaffenhet som den nu ifrågasatta, en ej oväsentlig besparing i arbetskraft
skulle vinnas derigenom, att de af barnavårdsnämndernas beslut
föranledda kostnaderna i allo betraktades och behandlades såsom fattigvårdskostnader
och barnavårdsnämnden berättigades att utan afseende
derpå, hvarest ett till uppfostran omhändertaget barn hade sin hemort,
af fattigvårdsstyrelsen i det samhälle, der barnet vistades, då dess skiljande
från hemmet beslöts, erhålla godtgörelse för sina utgifter, med
öfverlemnande åt fattigvårdsstyrelsen att i sin ordning af den slutligen
betalningsskyldige i laga ordning utkräfva ersättning. Då i allmänhet
den kyrkliga och den borgerliga kommunen till sina gränser sammanfalla,
och då ett icke obetydligt antal af de barn, som skulle komma
under barnavårdsnämnds behandling, kan antagas tillhöra familjer, som
redan åtnjuta fattigvård, torde ock den ofvannämnda anmärkningen
emot komiténs förslag, om den än från teoretisk synpunkt kan anses ej
sakna berättigande,, icke behöfva befaras i tillämpningen vålla någon
synnerlig olägenhet.

Den ersättning, som vederbörande fattigvårdsstyrelse ansetts böra
ega tillgodonjuta af ett till uppfostran omhändertaget barns föräldrar,
har enligt komiténs förslag begränsats dels så, att densamma icke skall
utgå under längre tid än fem år efter det barnet skildes från sitt hem,

ALLMÄN MOTIVERING.

och dels så, att ersättningens belopp icke får öfverstiga 50 öre för
hvarje dag, barnet varit på grund af barnavårdsnämndens bestämmelse
vårdadt utom sitt eget hem. Att ersättningsskyldighet öfverhufvud
taget bör åligga föräldrarna, har ansetts både principielt riktigt och
praktiskt lämpligt för att förebygga, att föräldrar skulle kunna, för att
bli qvitt skyldigheten att draga försorg om sina barn, afsigtligt uppmuntra
dessa till vanartigt och sedeslöst lefnadssätt och derefter kasta
omsorgen om deras underhåll på samhället. Begränsningen i dagafgiften
till 50 öre har åter ansetts påkallad af hänsyn dertill, att uppfostran
i skyddshem gifvetvis på grund af der vidtagna särskilda anordningar
komme att betinga väsentligen högre kostnad än som i allmänhet
kan anses erforderlig för barnens underhåll i deras egna hem
och att det synts icke böra fordras, att föräldrar, som måste förutsättas
i många fall befinna sig i knappa lefnadsvilkor, till följd af barnens
skiljande från hemmen betungas med alltför mycket ökade utgifter för
deras uppfostran. Och vidare har komitén ansett, att, då ett barn på
grund af barnavårdsnämnds förordnande under fem års tid varit föremål
för särskilda uppfostringsåtgärder, barnet måste antagas hafva nått
en sådan utveckling och förvärfvat sådan färdighet i de arbeten, hvartill
det öfvats, att det enskilda hem eller den uppfostringsanstalt, der
barnet vistas, kan antagas vara genom dess arbete åtminstone i någon
mån ersatt för sina kostnader.

Då det emellertid torde kunna antagas, att till följd af bristande
tillgångar hos föräldrarna vederbörande fattigvårdssamhälle i de flesta
fall icke skall kunna hos dem utbekomma den ersättning, hvartill fattigvårdssamhället
ansetts böra lagligen berättigas, skulle emellertid fattigvårdssamhällenas
omkostnader för de genom barnavårdsnämnderna omhändertagna
barnen blifva oskäligt dryga, derest kostnaden för skyddshemmens
förvaltning samt underhållet af tjenstepersonal och skyddslingar
skulle hvila endast på de fattigvårdssamhällen, som vore betalningsskyldiga
för de i skyddshemmen intagna barnen. Komitén har
också redan framhållit, att bidrag från såväl landstingen som staten till
upprätthållande af skyddshemmens verksamhet synas vara af behofvet
oundgängligen påkallade och att grundad anledning äfven finnes att
vänta, att sådana bidrag icke skola vägras. Komitén, som icke ansett
det tillhöra dess uppdrag att framlägga något direkt förslag angående
fördelningen af de ifrågavarande kostnaderna emellan kommunen, landstingsområdet
och staten, har emellertid icke velat underlåta att gifva
en antydan om, huru komitén tänkt sig denna fördelning.

Hvad angår kostnaderna för upprättandet af skyddshem, har komitén

ALLMÄN MOTIVERING.

redan omförmält, hurusom komitén ansett, att, der ej dylika hem på
enskild väg kommit till stånd, deras upprättande borde betraktas såsom en
vederbörande landstings eller stadsfullmägtiges angelägenhet. Der statsdomäner
af lämplig belägenhet funnes att tillgå, har komitén trott sig
kunna antaga, att staten skulle vara villig att genom kostnadsfri jordupplåtelse
underlätta bildandet af skyddshem. Kommunernas bidrag
till dessas underhåll borde enligt komiténs åsigt kunna, utan begränsning
till visst antal år, inskränkas till samma belopp, 50 öre om dagen
för hvarje barn, som kommunerna skulle ega att under fem år uttaga
från barnens föräldrar, och hvad som derutöfver kunde erfordras, skulle
fyllas medelst anslag hufvudsakligen af statsmedel men möjligen till
någon del också från landstingen. Då de årliga kostnaderna för hvarje
barn enligt vid skilda anstalter vunnen erfarenhet torde kunna anslås
till omkring 350 kronor, skulle statens bidrag till de i skyddshemmen
intagna barnens underhåll uppgå till ungefär samma belopp som kommunens.
Utan ett dylikt väsentligt understödjande från statens sida
lärer endast föga förhoppning finnas derom, att skyddshem till erforderligt
antal skola komma till stånd. Men derjemte har komitén
ansett staten icke böra undandraga sig att i någon mån bidraga äfven
till underhållet af de barn, som af barnavårdsnämnd placeras i enskilda
hem eller i barnhem. Det har nemligen synts komitén angeläget, att
barnavårdsnämnden vid afgörandet, huruvida ett af nämnden omhändertaget
barn skall erhålla uppfostran i enskildt hem, barnhem eller
skyddshem, icke måtte låta sig bestämma af hänsyn till de kostnader,
vederbörande kommun i ena eller andra fallet kan få vidkännas, hvilket
kunde befaras blifva fallet, derest staten bidroge endast till de i skyddshemmen
intagna barnens underhåll och sålunda kommunernas kostnader
för dessa barn blefve väsentligen mindre än för de till enskilda hem
eller barnhem öfverlemnade. Tydligen är det i hög grad önskvärdt, att
sättet för ett af nämnden omhändertaget barns uppfostrande må bestämmas
med hänsyn endast till hvad som för barnet kan vara mest
lämpligt och nyttigt, och en benägenhet hos barnavårdsnämnderna att
företrädesvis anlita uppfostran i skyddshem vore enligt komiténs åsigt
så mycket betänkligare, som komitén af skäl, som förut anförts, ansett
sig böra i första rummet förorda uppfostran i enskilda hem, så snart icke
beskaffenheten, af barnets vanart nödvändiggör en strängare behandling.

Då barnavårdsnämnden enligt komiténs förslag skulle komma att
bilda en i åtskilliga afseenden med kyrkorådet och skolrådet likstäld

ALLMÄN MOTIVERING.

myndighet, har komitén haft att öfverväga, huruvida förslaget om barnavårdsnämndens
inrättande borde föranleda en mera genomgripande omarbetning
af gällande förordning om kyrkostämma samt kyrkoråd och
skolråd. Komitén har emellertid ansett förändringar i denna förordning
böra så vidt möjligt undvikas; och då i § 3 af förordningen stadgas,
att kyrkostämma vid behandling af ärenden, om hvilka särskilda föreskrifter
äro i lag eller författning gifna, skall ställa sig till efterrättelse
hvad sålunda är stadgadt, har komitén förmenat sig häri finna ett stöd
för sin underlåtenhet att framlägga förslag till mera omfattande ändringar
i förevarande förordning, i hvilken endast den ändring blifvit af komitén
föreslagen, att i dess § 13 barnavårdsnämnden ansetts böra omnämnas
såsom en af de myndigheter, hvilka skulle hafva till åliggande att
bereda till kyrkostämman inkommande ärenden.

Enahanda förändring har äfven föreslagits i förordningen om kyrkostämma
samt kyrkoråd och skolråd i Stockholm.

Beträffande motiven för de ändringar, som komitén föreslagit
såväl i § 42 i förnyade stadgan angående folkundervisningen i riket
den 10 December 1897 som i §§ 5, 12 och 40 i förordningen angående
fattigvården den 9 Juni 1871, får komitén hänvisa till hvad derutinnan
anförts dels förut i den allmänna motiveringen dels ock i den speciella
motiveringen till dessa ändringsförslag.

Vid uppgörandet af de förslag, om hvilkas allmänna grunder här
ofvan talats, har komitén jern likt nådig remiss den 2 April 1897 haft
att taga under öfvervägande det i den s. k. fosterbarnskomiténs förut
omförmälda betänkande innefattade förslag till ändring af §§ 40, 41
och 43 i förordningen angående fattigvården den 9 Juni 1871, hvilka
§§ enligt förslaget skulle erhålla följande ändrade lydelse:

§ 40.

1. Anser — — —--- vederbör.

2. Betlar —-----nämndt.

3. Anträffas-----— pröfvas.

4. Betlar — — — — — skall.

5. Har — — — — — stadsfiskalen.

6‘. Ådagalägga minderårigt barn, annorledes än genom benande, grof
vanart, hvaraf allmän ordning störes, och framgår ej af omständigheterna,
att föräldrar eller annan, som är skyldig att om barnet taga vård, försummat
denna sin pligt, må för sådant fall tillämpas hvad 4 inom. stad -

ALLMÄN MOTIVERING.

gar om varning, uppmaning, anmälan hos polismyndighet och förordnande
om aga.

7. Befinnes minderårigt barn, hvarå förordningen om skydd för fosterbarn
ej har afseende, i tillstånd, som vittnar om uppenbar vanvård, och
ådagalägga omständigheterna i sådant fall eller beträffande vanart, hvarom
i 6 inom. förmäles, att försummelse egt rum, som i samma mom. sägs, må
fattigvårdsstyrelsen med den försumlige förfara enligt 5 mom.

§ 41.

1. Inställes — — — — — 40 §2, 5 eller l mom. sägs — —
— — — behandling.

2. Har — — — — — bero.

§ 43.

1. Hemsändes — — -— — — fattigvård.

2. Har — — — — — lemnad.

3. Varder — — — — — enligt 2, 5 eller 7 mom. af — — —
fattigvårdssamhället.

4. Utom — — — — — nämnda äro, skall all kostnad för forsling
af betlare och dem, som gjort sig skyldiga till försummelse enligt 40
§ 7 mom., gäldas af staten.

Hvad angår till eu början den af fosterbarnskomitén genom detta
förslag uttalade åsigt, att föräldrar och andra personer, som uppenbarligen
vanvårda barn, om hvilka de äro skyldiga att taga vård, böra
underkastas sådan behandling, som är stadgad beträffande lösdrifvare,
hyser komitén den uppfattning, att gällande lagstiftning angående lösdrifvares
behandling är behäftad med vissa brister af den beskaffenhet,
att gagnet af en sådan utvidgad tillämpning af densamma, som af fosterbarnskomitén
föreslagits, synes kunna ifrågasättas, derest icke nämnda
lagstiftning samtidigt skulle komma att undergå förändringar i vissa
andra afseenden. Sålunda synes i främsta rummet tiden, för hvilken
tvångsarbetet skall kunna ådömas, behöfva väsentligen utsträckas och
dess minimum icke böra bestämmas lägre än till ett år, då erfarenheten
torde hafva ådagalagt, att kortare tids tvångsarbete icke kan antagas
vara egnadt att på något varaktigt sätt höja tvångsarbetsfångens duglighet
och benägenhet för nyttigt arbete. Äfven anser sig komitén böra fästa uppmärksamheten
på behofvet af en bestämmelse i det syfte, att den inkomst,
en tvångsarbetsfånge kan genom sitt arbete förvärfva, skulle kunna disponeras
till hans familjs underhåll och till betäckande af kostnaderna för

ALLMÄN MOTIVERING.

barnens uppfostran. Under förutsättning att genom lagförändringar i
sådant syfte, som bär blifvit antydt, möjlighet öppnas till ernående af
ett mera tillfredsställande resultat af tvångsarbetsfångarnes behandling,
är komitén fullt ense med fosterbarnskomitén derom, att lagstiftningen
angående lösdrifvares behandling bör erhålla sådan utsträckt giltighet,
som af fosterbarnskomitén blifvit ifrågasatt.

Såvidt omförmälda remiss afser sättet för groft vanartade barns
behandling, torde densamma kunna anses besvarad genom det af komitén
afgifna förslag till lag om vanartade och i sedligt afseende försummade
barns behandling samt genom hvad komitén här ofvan yttrat angående
de i nämnda lagförslag innefattade bestämmelser.

Vidare har komitén dels genom nådig remiss den 28 Maj 1897,
för att tagas i öfvervägande vid fullgörandet af det komitén lemnade
uppdrag, fått till sig öfverlemnad eu af Riksdagen den 8 i samma
månad till Kongl. Maj:t aflåten skrifvelse angående beredande af ordnade
förhållanden med afseende å vissa kringvandrare, i synnerhet de s. k.
tattarne, dels ock enligt remiss den 31 December samma år erhållit
nådig befallning att afgifva underdånigt utlåtande öfver en af domkapitlet
i Göteborgs stift hos Kongl. Maj:t gjord underdånig hemställan,
att Kongl. Maj:t täcktes taga i nådigt öfvervägande, i hvad män åtgärder
kunde och borde vidtagas för beredande af kristlig uppfostran
åt det s. k. vandringsfolkets barn.

Till åtlydnad af dessa nådiga befallningar har komitén utarbetat
förslag till lag om ändrad lydelse af 1 § i lagen angående lösdrifvares
behandling, till hvithet förslag jemte dertill hörande motivering komitén
tillåter sig hänvisa.

På grund af den verkstälda utredningen har komitén utarbetat följande,
i detta betänkande innefattade förslag till lagar och förordningar,
nemligen:

Do) Förslag till lag angående vanartade och i sedligt afseende
försummade barns behandling;

| 2:o) Förslag till lag om ändrad lydelse af § 13 i förordningen om

kyrkostämma, samt kyrkoråd och skolråd den 21 Mars 1862;

3:o) Förslag till lag om ändrad lydelse af § 11 i förordningen om
kyrkostämma, samt kyrkoråd och skolråd i Stockholm den 20 November
1863;

Ro) Förslag till förordning angående ändrad lydelse af § 42 i förnyade
stadgan angående folkundervisningen i riket den 10 December 1897 ;

ALLMÄN MOTIVERING.

5:o) Förslag till förordning om ändrad lydelse af §§ 5, 12 och 40
i förordningen angående fattigvården den 9 Juni 1871; samt

6:o) Förslag till lag om ändrad lydelse af 1 § i lagen angående
lösdrifvares behandling den 12 Juni 1885.

Komitén, som vid uppgörandet af sina förslag haft till ögonmärke
att söka råda bot på den öfverklagade förvildningen bland den uppväxande
ungdomen, inser emellertid till fullo, att detta mål ingalunda
kan uppnås endast genom den af komitén föreslagna lagstiftningen,
utan att denna fastmer måste anses endast såsom ett led i ett omfattande,
i enahanda syfte bedrifvet socialt arbete. Barnavårdsnämndernas
verksamhet måste dels understödjas af dem, hvilka såsom kyrkans
eller skolans tjenare hafva att leda ungdomen eller å samhällets
vägnar hafva att vaka öfver den allmänna ordningen, dels ock mötas
af ett frivilligt, väl ordnadt kärleksarbete af mångsidig art. Fn gemensam
ansträngning af alla goda krafter inom samhället erfordras för
att kunna motverka de dåliga inflytelser på barnen, som, enligt hvad
ofvan framhållits, äro för vår tid betecknande. Framför allt annat
fordras, att en god anda gör sig gällande inom hemmen och att der
öfvas en allvarligare tukt öfver barnen samt att föräldrarna hafva en noggrannare
tillsyn öfver dessas uppförande både inom och utom hemmen.
Högst nödigt är ock, att den uppväxande ungdomen särskildt under den
så kritiska öfvergångsåldern bibehålies under fostrande tukt.

På vår kyrkas presterskap ställas i vår tid ökade kraf i fråga om
själavårdande omsorg för den uppväxande ungdomen och verksamt deltagande
i arbetet för de ungas räddande från sedligt förderf. För landets
lärarekår framstår allt mera den stora betydelsen af att vinnlägga sig
om barnens uppfostran genom samarbete med hemmen och kyrkan samt
öfvervakande af barnens uppförande såväl utom som inom skolan. Den
allmänna ordningens väktare uppfordras af den utbredda vanarten att
med noggrann uppmärksamhet följa de unga och, der så erfordras, söka
skydda dem för förförelse. Med skäl bör man således från dessa håll
kunna vänta ett kraftigt befrämjande af barnavårdsnämndernas arbete.

Men derjemte måste, särskildt i städerna, vid sidan af barnavårdsnämnden,
fortgå en frivillig kärleksverksamhet, hvilken med ledning
af den erfarenhet, som i vår tid vunnits om lämpligaste sätten för de
dåliga hemmens förbättrande och de ungas bevarande, upptager kampen
för dessa syften. Att i nämnda hänseenden en verksamhet redan satts
i gång och är stadd i framåtskridande, bör villigt erkännas; men

ALLMÄN MOTIVERING.

likasom denna verksamhet kräfver stödet af en genom lagstiftning
tillkommen institution, sådan som barnavårdsnämnden, hvars lagliga
myndighet må kunna i fall af behof anlitas, måste densamma blifva
långt allmännare och mera mångsidig för att kunna fylla sitt ändamål.
Om ett sådant frivilligt arbete ställes i samband och samverkan med
de för uppfostran genom lag ordnade krafterna, skall för visso ett stort
gagn kunna väntas af ett ökadt inrättande, synnerligen i industrisamhällen
och fabriksstäder, af »barnkrubbor» och »arbetsstugor» m. fl. dylika
anordningar för yngre barn samt för äldre barn af »aftonskolor», »ungdomsbibliotek»,
»läsestugor» och »yrkesskolor», och särskild! för flickor
af »skolkök» och »hushållsskolor», äfvensom af en ordnad verksamhet för
beredande af tryggad och god anställning i yrke eller tjenst åt barn,
som slutat sin skolgång och icke genom föräldrars eller målsmans bemödande
kunna till sådan anställning förhjelpas.

I uppväckandet och befrämjandet inom församlingarna af ett personligt
egnande af tid och krafter åt deltagandet i detta maktpåliggande
och mångfaldiga arbete erbjuder sig för vår kyrkas organer
ett vidt och för församlingslifvet högst betydelsefullt arbetsfält, som
icke bör lemnas ouppmärksammadt.

Såsom ett hinder för de ungas användande efter deras skoltid i
ett efter deras ålder och krafter lämpadt arbete uppfattas af många
den gällande lagstiftningen angående minderåriges användande i arbete
vid fabrik, handtverk eller annan handtering. Denna uppfattning har af
komiténs flertal ansetts icke sakna allt berättigande, men då förordningen
i ämnet, enligt hvad komitén erfarit, är under omarbetning, har komitén
funnit sig sakna anledning att närmare ingå på frågan.

Speciel motivering.

Komitén öfvergår nu till motiveringen af de särskilda bestämmelserna
i de af komitén framlagda förslag till lagar och förordningar.

Förslag*

till

lag angående vanartade och i sedligt afseende försummade

barns behandling.

1 §•

1. 1 fråga om ändamålet med förevarande lagförslag hänvisas till

den allmänna motiveringen.

Vid besvarandet af frågan, på hvilka barn denna lag skulle ega
tillämpning, har komitén i detta moment upptagit i första rummet de
barn, beträffande hvilka ett ingripande från samhällets sida betingas
af deras uppfostrares bristande vilja eller förmåga att fullgöra sina förpligtelser
emot barnen, och derefter de barn, som ådagalagt sådan vanart,
att för deras tillrättaförande andra medel än dem hemmet och
skolan hafva att erbjuda visat sig beböfliga. Genom iakttagande så
väl här som i öfriga delar af lagförslaget af den nu angifna ordningsföljden
mellan de två hufvudgrupper af barn, som utgöra föremål för
komiténs nu förevarande betänkande, har komitén velat gifva en antydan
om vigten deraf, att de i lagen anvisade åtgärder, hvilka åsyfta att
aflägsna den fara för vanartande, som alltid hotar ett af sina uppfostrare
försummadt barn, icke tillbakasättas. 1 allmänhet torde vida större
möjligheter till framgång förefinnas för dessa åtgärder än för dem,

SPECIEL MOTIVERING.

Ii vi] ka afse tilli ätta förande af redan vanartade barn. Och då vanarten
i de flesta fall i väsentlig mån beror på fel och försummelser från
hemmens sida, så finnes också förhoppning om, att ett kraftigt bedrifvet
arbete för de i sedligt afseende försummade barnens omhändertagande
skall efter hand medföra en afsevärd minskning i antalet af vanartade
barn. Obestridligen är behofvet af ett ingripande vida mera i ögonen
fallande, då det gäller barn, som visa uppenbar vanart, och ett sådant
ingripande kan till och med te sig såsom ett nödvändigt sjelfförsvar
från samhällets sida. Också torde den åsigten ingalunda sakna sina
förespråkare, att statens åtgärder borde uteslutande eller åtminstone
hufvudsakligen inskränka sig till de vanartade barnen. I motsats härtill
har emellertid komitén velat göra gällande, att det är åtgärder för
vanartens förekommande, som böra i första hand anlitas.

För ett barns omhändertagande enligt denna lag på grund af visad
vanart har komitén uppstält såsom vilkor, att hemmets och skolans
uppfostringsmedel befinnas vara otillräckliga för dess tillrättaförande.
Till hvad i den allmänna motiveringen härom yttrats torde ej
erfordras vidare tillägg, än att komitén bland skolans uppfostringsmedel
äfven inbegripit sådana undervisningsanstalter, som under namn af
skolkarehem eller internat af vissa kommuner upprättats för att mottaga
de barn, som ansetts böra från allmänna folkskolan afskiljas.

2. I detta moment har komitén velat angifva gränsen för nu ifrågavarande
lagförslags tillämplighet i förhållande till den i betänkandet
angående minderåriga förbrytares behandling föreslagna lagstiftningen.

De barn, som på grund af brottsliga handlingar blifva vid domstol
tilltalade, äro icke ensamt af sådan grund undantagna från denna
lags bestämmelser. Om åtalet ogillas eller om domstolen förordnar
om barnets agande, bör tydligen, derest eljest anledning dertill föreligger,
barnet kunna underkastas samma behandling som andra vanartade
barn, hvaremot, om domstol förordnat om barnets insättande i
allmän uppfostringsanstalt, anledning saknas att i fråga om detsamma
vidtaga någon åtgärd enligt denna lag.

2 §•

Om barnavårdsnämndsinstitutionen och dess hufvudsakliga uppgifter
är taladt i den allmänna motiveringen, hvarest jemväl framhållits nödvändigheten
af att det hvarje särskild barnavårdsnämnd tilldelade distrikt
icke må erhålla större utsträckning, än att det kan antagas, att
nämndens ledamöter ega en någorlunda fullständig personlig känne -

SPECIEL MOTIVERING.

dom om distriktets befolkning och dennas lefnad sförhållanden. Från
denna synpunkt torde kyrkoförsamlingen kunna anses utgöra ett distrikt
af lämplig omfattning. För att underlätta den synnerligen vigtiga samverkan
emellan barnavårdsnämnden och skolmyndigheterna, har emellerid
komitén ansett sig böra hemställa, att i de fall, der kyrkoförsamlingen
och skoldistriktet icke till sina gränser sammanfalla, detta senare må
förklaras utgöra området för barnavårdsnämndens verksamhet, och detta
vare sig skoldistriktet utgör endast en del af eu kyrkoförsamling eller
bildats genom sammanslagning af två eller flera församlingar, dock att
ett af flera församlingar bestående skoldistrikt bör kunna uppdelas i
särskilda barnavårdsdistrikt.

En sådan uppdelning skulle enligt komiténs förslag beslutas af
Kong]. Maj:t; och då dess ändamål tydligen skulle vara undanrödjande
af yppade eller befarade olägenheter af distriktets alltför stora omfattning,
har komitén förestält sig, att i tillämpningen dylik fråga skulle
komma att i de flesta fall väckas genom ansökning af någon utaf de
till distriktet hörande församlingarna, såsom af frågan närmast intresserade.
En framställning af nu ifrågavarande slag skulle dock äfven
kunna göras af till exempel Konungens Befallningshafvande i länet,
vederbörande biskop eller kyrkoherde.

Med bestämmande af området för barnavårdsnämnds verksamhet
är emellertid frågan om dennas yttre gränser icke på ett uttömmande
sätt besvarad. Dertill fordras äfven, att det afgöres, huruvida i det fall,
då ett barn vistas inom en barnavårdsnämnds verksamhetsområde men
i fattigvårdsafseende eger hemortsrätt inom annan nämnds område, den
befogenhet i förhållande till barnet, som i lagförslaget tillerkännes barnavårdsnämnd,
skall utöfvas af den förra eller af den senare nämnden
eller, med andra ord, huruvida en viss barnavårdsnämnds befogenhet
skall omfatta de barn, som vistas inom dess område, eller dem, som
inom detta ega hemortsrätt. Olika sätt för denna frågas lösning hafva
under komiténs förhandlingar tagits i öfvervägande. Att vistelseortens
barnavårdsnämnd måste antagas i allmänhet först erhålla kännedom om
sådana förhållanden, som kunna gifva anledning till särskilda åtgärder
för ett vanartadt eller ett i sedligt afseende försummadt barns uppfostran,
ligger i sakens natur; och det torde jemväl kunna anses sjelffallet,
att denna barnavårdsnämnd bör vara skyldig att egna dessa förhållanden
sin uppmärksamhet och om dem införskaffa erforderliga upplysningar
äfvensom att, då omständigheterna sådant föranleda, meddela
varningar och vidtaga andra åtgärder af mindre ingripande art. Men
då de åtgärder, hvartill förhållandena kunna gifva anledning, i många

SPECIEL MOTIVERING.

fall måste medföra kostnader, hvilka, derest barnets föräldrar sakna
tillgångar, böra drabba dess hemortskommun, kan det synas mindre
lämpligt att tillerkänna vistelseortens barnavårdsnämnd rättighet att
bestämma, huruvida sådana åtgärder böra vidtagas eller icke. Onekligen
skulle det från denna synpunkt vara riktigast att ålägga vistelseortens
barnavårdsnämnd att, derest densamma finner några åtgärder erfordras,
hvilka kunna föranleda kostnader för hemortskommunen, hos barnavårdsnämnden
derstädes anmäla förhållandet för att sätta denna nämnd i
tillfälle att afgöra, huru med barnet skall förfäras. Men emot en sådan
anordning synes till en början den anmärkningen kunna med fog framställas,
att hemortens barnavårdsnämnd vid afgörandet af dylik fråga
vanligen endast i andra hand, genom de af barnavårdsnämnden i vistelseorten
lemnade upplysningar, skulle ega kännedom om de faktiska omständigheter,
efter hvilka det lämpliga förfarandet med barnet skulle
bestämmas. Och oafsedt denna olägenhet, skulle en bestämmelse af
nu ifrågasatt innehåll medföra den fara, att, derest hemortens barnavårdsnämnd
åsidosatte sin skyldighet att skilja ett inom annan kommun
vistande barn från dess hem, detta barn skulle kunna på andra barn i
sin vistelseort utöfva ett menligt inflytande, utan att barnavårdsnämnden
derstädes skulle vara i stånd att ingripa till hämmande af den sedliga
smitta, som utginge från det ifrågavarande barnet- Betydelsen af denna
fara skulle ytterligare förökas derigenom, att hemortens barnavårdsnämnd
skulle kunna genom att utan något ingripande afbida den tid,
då barnet kunde förvärfva hemortsrätt i den kommun, der det vistades,
på denna kommun öfverflytta kostnaderna för barnets uppfostrande utom
hemmet.

Tvifvelsutan skulle ock i tillämpningen betydande svårigheter och
stor osäkerhet vållas genom stadgande af olika förfaringssätt beträffande
å ena sidan sådana åtgärder, som kunde medföra kostnader för hemortskommunen,
och å andra sidan de åtgärder, af hvilka några kostnader
icke behöfde befaras uppkomma, såsom varning eller aga. Visserligen
åsyftar hvarje åtgärd af senare slaget att åstadkomma sådan förbättring
i de yppade missförhållandena, att åtgärder af det förra slaget icke
skola blifva behöfliga, men den faran ligger dock alltid nära till hands,
att en lindrigare åtgärd skall Ansa sig otillräcklig och derför åtföljas af
eu strängare; och då sålunda beträffande ett visst barn olika åtgärder
tid efter annan visa sig behöfliga, kan ett bestämmande af den tidpunkt,
då risken för blifvande kostnader skall anses inträda, näppeligen tillmätas
någon sådan objektiv giltighet, att en väsentlig olikhet i de
särskilda barnavårdsnämndernas rättigheter och skyldigheter derpå skulle

SPECIEL MOTIVERING.

kunna grundas. Och ändock skulle ett afgörande, huruvida kostnader
öfver hufvud taget skulle uppkomma, icke vara tillfyllest; för bestämmande,
hvilken barnavårdsnämnd rättigheten och skyldigheten att i här
förutsatt fall ingripa skulle tillkomma, skulle äfven bedömas, om dessa
kostnader kunde af barnets föräldrar gäldas eller icke.

Genom en bestämmelse af nu antydda innehåll skulle den ifrågavarande
lagstiftningen enligt komiténs förmenande i alla händelser väsentligen
förlora sin effektivitet i förhållande till de utom sin lagliga hemort
vistande vanartade och i sedligt afseende försummade barnen. Det
torde nemligen kunna med visshet förutsägas, att en barnavårdsnämnd,
som icke vore i tillfälle att på nära håll iakttaga de förhållanden, under
hvilka ett barn uppväxer, eller att i första hand erhålla upplysningar
om dessa förhållanden och om barnets uppförande, komme att sakna
nödiga förutsättningar för att kunna på ett verksamt sätt öfva uppsigt
öfver barnet och dess uppfostrare eller för att kunna afväga den rätta
tidpunkten och det lämpliga sättet för ett ingripande.

Inom komitén har äfven varit ifrågasatt, huruvida icke vistelseortens
barnavårdsnämnd skulle kunna berättigas att besluta barnets skiljande
från hemmet, med skyldighet att derefter till hemortens barnavårdsnämnd
öfverlemna afgörandet af de åtgärder, som af ett sådant beslut
borde följa. Då emellertid under denna förutsättning sistberörda barnavårdsnämnd
svårligen kunde förmenas rättigheten att sjelfständigt bedöma,
hvilket behandlingssätt finge anses vara det för ett till dess
åtgärd anmäldt barn tjenligaste, och sålunda äfven skulle kunna helt
och hållet underlåta alla åtgärder, skulle ett stadgande af sådant innehåll
sannolikt medföra slitningar mellan de skilda barnavårdsnämnderna
och icke vara egnadt att medföra önskvärd säkerhet för eu ändamålsenlig
behandling af de barn, om hvilka nu är fråga.

De skäl, komitén sålunda anfört, hafva föranledt komitén att frångå
tanken på ett ordnande af förhållandet mellan vistelseortens och hemortens
barnavårdsnämnder på något af de sätt, hvarom nu blifvit taladt.
Den enda möjliga lösningen af föreliggande fråga har komitén funnit
ligga i ett sådant afvägande af de båda nämndernas befogenhet, att
barnavårdsnämnden i barnets vistelseort tillerkännes uteslutande rätt att
genom alla de medel, som i förevarande lagförslag anvisas, vid förefallande
behof ingripa emot barn, som vistas inom dess verksamhetsområde,
äfven om de ega hemortsrätt inom främmande kommun. Endast
genom en sådan anordning synes säkerhet kunna vinnas för att den
ifrågavarande lagstiftningen må gent emot de barn, som vistas utom
sin lagliga hemort, erhålla samma kraft och verkan som emot öfriga

SPECIEL MOTIVERING.

barn. Men komitén har å andra sidan ingalunda förbisett, att denna
lösning äfven kan i vissa fall medföra verkningar af mindre lycklig
art. Det kan befaras, att då de kostnader, som genom ett barns skiljande
från liemmet kunna uppkomma, skola drabba en främmande
kommun, den beslutande barnavårdsnämnden vid afgörandet af en dylik
fråga icke tillvägagår med samma varsamhet och försigtighet, som derest
kostnaderna skolat träffa den kommun, som utgör nämndens eget distrikt.
Hänsynen till den egna kommunens ekonomiska intresse skulle till och
med kunna tänkas sätta eu barnavårdsnämnd i frestelse att utan trängande
behof skilja ett barn från dess hem i afsigt att genom en sådan
åtgärd söka förebygga, att barnet förvärfvade hemortsrätt inom kommunen.
Särskildt med afseende derå, att enligt bestämmelsen i förslagets
31 § 2 mom. erläggandet af kostnad i dylikt fall icke komme att inverka
på frågan om barnets föräldrars hemortsrätt, hafva de senast antydda
olägenheterna emellertid synts komitén vara af vida mindre betydelse
än de skadliga verkningar, som kunde befaras uppkomma, derest
den nu förevarande frågan löstes på något af de sätt, hvarom förut
talats.

I fråga om sättet för utbekommande af ersättning från hemortskommunen
för de ifrågavarande kostnaderna, hänvisas till bestämmelserna
i 28, 29 och 31 §§.

3 §•

De grunder, som varit bestämmande för komiténs förslag beträffande
barnavårdsnämndens sammansättning och kyrkoherdens sjelfskrifvenhet
såsom dess ordförande, hafva framhållits i den allmänna motiveringen.

I fråga om antalet valda ledamöter i barnavårdsnämnden har
komitén icke ansett någon annan bestämmelse böra meddelas, än att
de skola vara minst fyra. Under vanliga förhållanden torde också ett
antal af fyra ledamöter komma att visa sig fullt tillräckligt för ärendenas
allsidiga bedömande och opartiska afgörande, och en ökning af
ledamöternas antal skulle, utan att medföra någon väsentlig fördel,
lätteligen komma att öfva ett hämmande inflytande på nämndens verksamhet,
vålla ökad svårighet att vid förefallande behof få nämnden samlad
samt möjligen minska de särskilda ledamöternas ansvarighetskänsla
genom att hos dem framkalla den föreställningen, att eu eller annan af
dem utan någon olägenhet för det hela skulle kunna till större eller mindre
del åsidosätta de med ledamotskapet förenade åliggandena. Der särskilda
omständigheter, såsom distriktets vidsträckthet eller stora folk -

SPECIEL MOTIVERING.

mängd och deraf följande svårighet för nämndens ledamöter att förvärfva
en befolkningen i distriktets alla delar omfattande personkännedom,
framkalla behof af ökning i ledamöternas antal, bör dock enligt
komiténs åsigt något hinder enligt lag ej möta att till ledamöter utse
ett större antal än fyra personer.

Valet af ledamöter i barnavårdsnämnden bär komitén ansett icke
böra uppdragas åt någon eller några kommunala delegationer, såsom
kyrkoråd, skolråd eller fattigvårdsstyrelse, utan förbehållas åt kyrkostämman.
I den allmänna motiveringen har påvisats, hurusom ett bland
folkets olika lager utbredt intresse för det åt barnavårdsnämnderna anförtrodda
arbete och allmänhetens medverkan i detta arbete utgöra
nödvändiga förutsättningar för dess framgång. Denna synpunkt talar
också för att samtliga i allmänna angelägenheter röstegande personer
böra få deltaga i valet af ledamöter i nämnden; och önskvärdheten åt
en sådan anordning framträder med än större tydlighet, då man betänker,
att de af barnavårdsnämnden vidtagna åtgärderna i många fall måste
ådraga kommunen kostnader. Det torde under sådana förhållanden icke
skäligen kunna ifrågasättas, att icke kommunens röstegande medlemmar
skola i första hand utse ledamöterna i nämnden. Att valet bör försiggå
å kyrkostämma och icke å kommunalstämma, har på grund af de ifrågavarande
ärendenas natur synts komitén uppenbart; och liar komitén i
den allmänna motiveringen närmare utvecklat de skäl, som i afseende
härå varit för komitén bestämmande.

Då barnavårdsnämndens verksamhet skall omfatta två eller flera
pastorat och sålunda de i förevarande § innefattade stadgandena om
kyrkoherdens sjelfskrifvenhet såsom ordförande i nämnden och om val
af ledamöter i densamma icke kunna tillämpas, har komitén ansett, att,
efter det vederbörande domkapitel eller, då frågan gäller Stockholms
stad, dess konsistorium afgifvit förslag i ärendet, föreskrifter böra af
Konungen meddelas såväl angående antalet ledamöter och suppleanter
i nämnden som ock beträffande sättet för deras väljande. Nämndens
ledamöter böra i sådant fall till ordförande i nämnden utse en af pastoratens
kyrkoherdar.

Ett verksamt och värdefullt deltagande i arbetet för de ungas
räddande från sedligt förfall kan tvifvelsutan påräknas från qvinnornas
sida. Äfven om komitén icke funnit nödigt eller lämpligt att följa
exemplet från den norska lagen, enligt hvilken en eller två af Vuergeraadets
ledamöter skola vara qvinnor, anser komitén det likväl önskvärdt,
att äfven qvinliga ledamöter må inväljas i barnavårdsnämnderna.
Men komitén har icke tilltrott sig att i strid mot rådande och jemväl

SPECIEL MOTIVERING.

i andra grenar af lagstiftningen uttalad uppfattning af qvinnans medborgerliga
rättigheter och skyldigheter ålägga en i barnavårdsnämnd
invald qvinna förpligtelsen att mottaga valet och i nämnden qvarstå,
utan bör hon enligt komiténs uppfattning ega rättighet att när som
helst afsåga sig ett sådant uppdrag.

Att en vice ordförande alltid bör finnas i nämnden, har synts
komitén böra uttryckligen föreskrifvas bland annat af den anledning,
att sådana fall synas kunna inträffa, att eu kyrkoherde, särskildt i stad,
af sina öfriga embetsåligganden kan vara antingen tillfälligtvis eller för
kortare eller längre tid urståndsatt att utöfva ordförandeskapet i nämnden.

4 §•

I de afseenden, som i denna § beröras, har komitén ansett, att
för barnavårdsnämnden böra i tillämpliga delar gälla samma bestämmelser,
som genom Kongl. förordningen den 21 Mars 1862 med deri
sedermera vidtagna förändringar stadgats med afseende å kyrkorådet.
Ledamöterna i barnavårdsnämnden skola sålunda enligt förslaget väljas
för fyra års tid och halfva antalet eller, om detta icke är jernnt, närmast
lägre antal efter lottning utträda vid slutet af andra året efter
det lagen börjat tillämpas. Efter ledamot, som afgår under den för
honom bestämda tjenstgöringstiden, bör fyllnadsval anställas och gälla
för den afgångnes återstående tjenstgöringstid. För suppleant är tjenstgöringstiden
två år. Till ledamot eller suppleant i barnavårdsnämnd
skall icke kunna väljas: den som är oberättigad att deltaga i kyrkostämmas
öfverläggningar och beslut; den som icke uppnått 25 års
ålder; den som icke råder öfver sig och sitt gods; den som till borgenärer
all sin egendom afträdt och icke, på sätt lag förmår, gitter visa,
att han är från deras kraf befriad; den som är förlustig medborgerligt
förtroende eller genom utslag, hvilket ännu icke vunnit laga kraft, är
dömd till förlust af sådant förtroende eller den, som är stäld under
framtiden för brott, hvilket medför nämnda påföljd; den som är förklarad
ovärdig att inför rätta föra andras talan eller att i rikets tjenst
vidare nyttjas; eller den, som tillhör kyrkoförsamlingens redovisningsskyldige
och afiönade betjente.

Äfven i fråga om barnavårdsnämndens arbetsordning hänvisas till
gällande bestämmelser angående kyrkoråd, hvilket innebär: att nämnden
skall sammanträda på ordförandens kallelse, så ofta han det nödigt
finner, eller då minst halfva antalet ledamöter derom gör framställning;
att nämnden icke får handlägga något ärende, der icke mer än hälften

SPECIEL MOTIVERING.

af ledamöternas antal är tillstädes; att omröstning skall ske öppet,
dervid en röst tillkommer hvarje röstande och, i händelse rösterna äro
lika delade, den mening blir gällande, som af’ ordföranden biträdes; att
ordföranden skall vid nämndens sammanträden föra protokoll eller vara
ansvarig för dess ordentliga förande, ombesörja nödig skriftvexling,
mottaga alla till nämnden stiilda skrifvelser och framställningar, tillse,
att räkenskaperna öfver medel, som af nämnden omhänderhafvas, ordentligen
föras i enlighet med de föreskrifter kyrkostämma meddelat samt
vårda nämndens handlingar och öfver dem hålla register; äfvensom att
protokoll och beslut skola justeras antingen genast eller sist vid nämndens
nästa sammanträde, hvilken justering emellertid kan, efter särskildt
för hvarje gång meddeladt uppdrag, verkställas af två eller flere af
nämndens ledamöter jemte ordföranden.

Vidare skall, derest nämnden kallar någon, som inom dess distrikt
bor eller sig uppehåller, till inställelse för att i de på nämndens omvårdnad
beroende ordnings- och sedlighetsmål höras, denne vara pligtig
att kallelsen hörsamma, såvida han fyra dagar förut deraf erhållit del.
Om den kallade uteblifver, skall han till församlingens skolkassa höta
en krona och af nämnden genom förnyade viten, som dock tillsammans
icke få öfverstiga femton kronor, tillhållas att sig inställa. Kan den
tredskande icke härigenom förmås till inställelse, eger nämnden att
anlita Konungens Befallningshafvande.

5 §•

För befordrande af en verksam tillsyn öfver uppfostringsförhållandena
torde särskildt i mera vidsträckta eller folkrika distrikt vara
lämpligt, att barnavårdsnämndens medlemmar emellan sig fördela arbetet
och hvar för sig åtaga sig uppsigten inom en viss mindre krets. En
anvisning i sådant syfte lemnas af förevarande §, som jemväl medgifver,
att, der så befinnes ändamålsenligt, nämnden må uppdraga
åt utomstående personer att inom sådana kretsar vara nämndens ombud.
Genom sistberörda bestämmelse har öppnats en utväg för barnavårdsnämnden
att på ett mera verksamt sätt tillgodogöra sig utom nämnden
stående, för ungdomens uppfostran nitälskande mäns och qvinnors
arbete. Derigenom att nämnden sålunda i mån af behof bereder sig
understöd i sitt arbete, torde i regel kunna vinnas samma fördelar
som medelst ökning af antalet ledamöter i nämnden, under det å andra
sidan de olägenheter, som enligt komiténs tanke kunna befaras uppkomma
genom ökning af ledamöternas antal, i hufvudsak undvikas.

SPECIEL MOTIVERING.

6 §■

Enär ett kretsombud kan väntas vara i tillfälle att lemna barnavårdsnämnden
värdefulla bidrag till utredande af ärenden, som angå
ombudets verksamhetsområde, har komitén ansett det sjelfkärt, att, då
sådana ärenden äro föremål för nämndens behandling, vederbörande
kretsombud bör ega rätt att vid nämndens sammanträden närvara och
i dess öfverläggningar deltaga, Enahanda rätt har jemväl ansetts böra
tillkomma folkskoleinspektör, anstäld af visst skoldistrikt, Det har under
komiténs förhandlingar varit ifrågasatt, att samma befogenhet skulle
tillerkännas äfven statens folkskoleinspektörer. Men komitén har vid
öfvervägandet af detta förslag trott sig finna, att en sådan bestämmelse
skulle medföra afsevärda olägenheter. Om en statens folkskoleinspektör
skulle ega en dylik rätt, borde han tydligen också erhålla underrättelse
om tiderna för barnavårdsnämndernas inom hans inspektionsdistrikt sammanträden
i så god tid, att han kunde hinna der inställa sig; och häraf
skulle i många fall vållas tidsutdrägt och svårigheter för sammanträdenas
skyndsamma åvägabringande. Något motsvarande gagn kunde
enligt komiténs tanke svårligen vara att vänta, då inspektören endast
i ett relativt fåtal fall kunde antagas tillstädeskomma vid sammanträdena
och i barnavårdsnämndernas öfverläggningar göra något inlägg
af betydelse. I alla händelser torde, derest, såsom komitén förestält sig,
inspektionen af skyddshemmen skulle komma att anförtros åt statens
folkskoleinspektörer, dessa icke lämpligen böra samtidigt ega rätt att
deltaga i barnavårdsnämndernas förhandlingar.

7 §•

Denna § innehåller bestämmelser om den ordning, hvari frågor
om behandling af barn enligt förevarande lag kunna dragas
under barnavårdsnämnds pröfning. Tydligen bör det i första rummet
tillkomma nämndens ledamöter att till nämndens bedömande hänskjuta
sådana angelägenheter, som synas vara af beskaffenhet att påkalla dess
ingripande; och samma rättighet och skyldighet bör också tillkomma
kretsombud, som ej är ledamot af nämnden. Men derjemte har komitén
ansett sig böra hemställa, att anmälan af ifrågavarande beskaffenhet
må kunna göras af hvilken som helst statens eller kommunens myndighet
eller af embets- eller tjensteman, hvilken i denna sin egenskap erhållit
kännedom om förhållanden, som till sådan anmälan föranleda,
t. ex. af Konungens Befallningshafvande, magistrat, polistjensteman,

SPECIEL MOTIVERING.

prest eller lärare. Det kunde synas som om de grundsatser komitén
uttalat rörande önskvärdheten af en liflig samverkan mellan barnavårdsnämnderna
och allmänheten skulle kräfva, att anmälningsrätten blefve
än ytterligare utsträckt. Men det torde icke kunna förnekas, att genom
de af komitén föreslagna bestämmelserna en betryggande säkerhet vunnits,
att verkligen de fall, der rimliga skäl till nämndens ingripande
föreligga, också skola komma under dess bedömande. Genom att i någon
mån begränsa anmälningsrätten har komitén velat förekomma, att
barnavårdsnämnderna skulle tvingas upptaga anmälningar i oträngda
mål. Och om från annan person än de i denna § omförmälda skulle
inkomma en anmälan, som synes vara förtjent af uppmärksamhet, är
ordföranden tydligen oförhindrad att enligt bestämmelserna i 8 § vidtaga
förberedande åtgärder för ärendets upptagande och att bringa den
inkomna anmälan till nämndens kännedom.

Bland de kommunala myndigheter, hvilka komitén tänkt sig såsom
företrädesvis utöfvande den nu ifrågavarande anmälningsrätten, äro skolrådet
och fattigvårdsstyrelsen. Komitén har ock, på sätt här nedan
kommer att närmare omförmälas, hemstält om förändringar i folkskolestadgan
och fattigvårdsförordningen, i sjette att i dessa författningar
skulle införas uttryckliga föreskrifter för de nämnda myndigheterna att
under vissa angifna förutsättningar påkalla barnavårdsnämndens ingripande.

8 §•

Innan ett hos nämnden anmäldt ärende derstädes företages till behandling,
måste detsamma förberedas genom inhemtande af upplysningar
angående såväl de särskilda förhållanden, som föranledt anmälan, som
ock i allmänhet sådana omständigheter, hvarom nämnden vid ärendets
afgörande kan anses behöfva ega kännedom, såsom beskaffenheten af
den föräldravård, som kommit barnet till del, samt barnets karaktär och
föregående uppförande. Denna förberedande utredning torde böra
uppdragas åt nämndens ordförande, som dervid särskildt bör tillse och
vid förefallande behof låta genom läkare undersöka, huruvida hos barnet
förefinnes någon kroppslig eller andlig abnormitet af beskaffenhet att
inverka på bedömandet af dess vanart.

För beti-y gigande af en fullständig och tillförlitlig utredning angående
sådana förhållanden, som vid bestämmandet af de i hvarje särskildt
fall mest ändamålsenliga uppfostringsåtgärderna höra vara afgörande,
har komitén hemstält om åläggande för barnavårdsnämnden att

SPECIEL MOTIVERING.

till sina öfverläggningar kalla vederbörande kretsombud samt barnets
lärare eller lärarinna; hvarjemte, om barnet tillhör främmande trossamfund,
dettas föreståndare, derest han är inom distriktet bosatt, bör erhålla
tillfälle att i ärendet sig yttra.

9 §•

I den allmänna motiveringen har framhållits betydelsen af de i
denna paragraf innefattade stadgandena om förmaning åt försumlige
uppfostrare och om varning åt vanartade barn. Sådan förmaning eller
varning synes i allmänhet böra meddelas inför barnavårdsnämnden; dock
torde det understundom vara lämpligare, att förmaningen eller varningen
utdelas mera enskildt, och har komitén för sådant fall ansett uppdrag
i förevarande afseende böra meddelas någon nämndens ledamot
eller kretsombud eller ock, om de försumlige föräldrarnas eller det vanartade
barnets aflägse boningsort eller andra omständigheter dertill föranleda,
annat lämpligt ombud. I sammanhang med beslut om barns
varnande bör nämnden också, der så anses lämpligt, kunna förordna
om dess agande. Härigenom erbjuder sig ännu en utväg att, innan
förhoppningarna om ett vanartadt barns räddande utan förflyttning från
hemmet uppgifvas, söka föra barnet till besinning genom att låta detsamma
på ett känbart sätt erfara, att samhället icke kan tillåta det
att vidare fortgå i den inslagna riktningen utan ämnar med kraft göra
sin myndighet gällande för undertryckande af dess dåliga anlag och
vanor. Det är tydligt, att för att agan skall kunna väntas medföra
den åsyftade verkan, densamma måste utdelas med det eftertryck, att
barnets trotsiga vilja brytes och en helsosam respekt för samhällets
myndighet bibringas detsamma. Har agan ej denna verkan, torde det
vara att befara, att den snarare länder till skada än till gagn, att den
ökar barnets trotsighet och hos detsamma inplantar hat och fientlighet
ej endast mot de personer, som utdelat agan eller derom förordnat,
utan i allmänhet mot samhällets ordning och auktoritet. Det mått af
aga, som för uppnåendet af sagda ändamål erfordras, kan emellertid
icke på ett allmängiltigt sätt i lagstiftningen bestämmas. Det blir med
nödvändighet i hög grad vexlande i män efter så väl barnets fysiska
utveckling och motståndskraft som dess lynnes- och karaktärsbeskaffenhet.
Komitén har derför ansett mest ändamålsenligt att icke i lagen
bestämma något om agans beskaffenhet utan endast till förekommande
af dess urartande till öfverdrifven hårdhet föreskrifva, att den alltid
skall verkställas i närvaro af vittnen, som af nämnden utses.

SPECIEL MOTIVERING.

De i paragrafens första och andra moment föreskrift^ åtgärderna
äro, såsom af hvad i det föregående yttrats torde framgå, att betrakta
såsom en sista utväg för att om möjligt undvika ett barns skiljande
från hemmet. Barnavårdsnämnden måste, der en sådan utväg blifvit
försökt, egna synnerlig uppmärksamhet åt, huru försöket utfaller, lör
att kunna med önskvärd skyndsamhet ytterligare ingripa, om så befinnes
nödigt. Ett särskildt öfvervakande af den försumlige uppfostraren eller
det vanartade barnet torde kunna vara till gagn äfven ur den synpunkten,
att de sålunda öfvervakade derigenom erhålla en kraftig uppfordran
att genom ett oförvitligt förhållande söka undvika ytterligare
ingripande från barnavårdsnämndens sida.

10 §.

1. Genom detta moment har komitén velat framhålla, att på de
grunder, som i den allmänna motiveringen uttalats, en barnavårdsnämnd
icke får besluta att skilja ett barn från dess hem, utan att antingen de
i 9 § föreskrift^ åtgärderna förut blifvit vidtagna men icke lemnat
önskadt resultat eller ock barnavårdsnämnden tagit under öfvervägande
frågan om sådana åtgärder men funnit dem i det förevarande fallet på
grund af särskilda omständigheter icke kunna väntas medföra åsyftad
rättelse. Detta kan åter hafva sin orsak antingen i beskaffenheten af
barnets vanart, i det att denna visat sig vara så djupt rotad, att den
endast genom en längre tids fortsatt och energisk behandling kan med
utsigt till framgång bekämpas, eller och deruti, att barnet kommit i fullständig
saknad af nödig vård, derigenom att till exempel föräldrarna
blifvit för brott ådömda längre tids frihetsstraff eller öfvergifvit barnet.

2. Komitén har ansett nödigt, att barnavårdsnämnds beslut att
skilja ett barn från dess hem skall i skriftlig form delgifvas barnets
föräldrar eller målsman och att dessas förklaring, huruvida de samtycka
till verkställande af sådant beslut, äfvenledes skall skriftligen affattas
antingen af dem sj elfva eller af de personer, genom hvilka sådan förklaring
dem affordras, på det att vid ärendets behandling i högre instans
det må kunna på ett oomtvistligt sätt ådagaläggas, huruvida sådan
förklaring affordrats och afgifvits. I afseende å intygens behörighet böra
gälla samma regler, som i allmänhet i dylika fall tillämpas. Sålunda
torde, der fader eller målsman sjelf underskrifvit delgifningsbevis eller
förklaring, denna handling böra vara bestyrkt af minst eu trovärdig
person och intyg i andra fall vara utfärdadt af två sådana personer.

SPECIEL MOTIVERING.

11 §•

Om behöfligheten af de garantier, hvarom i denna § stadgas, har
talats i den allmänna motiveringen.

12 §.

1. Beträffande ordningen för de ifrågavarande ärendenas behandling
hos Konungens Befallningshafvande synes något tillägg till hvad
i den allmänna motiveringen yttrats icke vara erforderligt.

2. Att eu fråga af den ingripande betydelse för den enskilde medborgaren
som skiljandet af ett barn från dess hem emot föräldrarnas
vilja bör kunna i sista hand dragas under Konungens pröfning, torde
vara af rättsuppfattningen i vårt land påkalladt; och det lärer icke erfordras
någon särskild motivering till stöd för komiténs uppfattning, att
dessa frågor böra handläggas inom det departement, till hvilket uppfostringsärenden
i allmänhet ansetts höra hänvisas, eller ecklesiastikdepartementet.

13 och 14 §§.

Se allmänna motiveringen.

15 §.

Enligt närmast föregående § åligger det barnavårdsnämnd, som
önskar bereda ett vanartadt barn uppfostran i enskildt hem eller barnhem,
att tillse, att icke våda för andra barns sedliga utveckling derigenom
uppkommer. Nu ifrågavarande § meddelar åter bestämmelser
för det fall, att barnavårdsnämnd ansett sig kunna på något af de omförmälda
sätten placera ett vanartadt barn, men det sedermera visar
sig, att våda af nämnda slag verkligen förefinnes, vare sig emedan
barnet ådagalägger vanart af svårare eller mera smittosam beskaffenhet
än som vid dess placerande varit att befara eller emedan förändrade
förhållanden inträdt i det ifrågavarande enskilda hemmet eller barnhemmet
eller ock derför att hos ett i sedligt afseende försummadt barn,
som på något af de nämnda sätten omhändertagits, framträder vanart,
som medför fara för andra barn. Under nämnda förutsättningar bör
enligt förevarande § rättelse vidtagas genom barnets öfverflyttande till
skyddshem. Om en sådan åtgärd underlåtes, motverkas härigenom direkt
det syfte, som lagen afser att främja.

SPECIEL MOTIVERING.

16 §.

Det torde i allmänhet få anses önskvärdt, att då ett barn enligt
denna lags bestämmelser skiljes från sitt hem för att annorstädes uppfostras,
all förbindelse emellan barnet och dess förutvarande omgifning
afbrytes och att det hem, åt hvilket barnet öfverlemnas, är beläget på
tillräckligt stort afstånd från dess förra hem. Härför fordras emellertid
en samverkan emellan olika barnavårdsnämnder, bland annat derigenom,
att de ömsesidigt tillmötesgå hvarandra med upplysningar angående
sådana hem, dit vanartade och i sedligt afseende försummade barn lämpligen
kunna öfverlemnas. Men äfven i det hänseendet erfordras samverkan
emellan barnavårdsnämnderna, att, då en nämnd beslutit att
inom en annan nämnds område lemna ett barn till uppfostran, sistberörda
nämnd öfvervakar resultaten af de beslutade uppfostringsåtgärderna
för att vid förefallande behof påkalla erforderliga åtgärder af
den andra nämnden, hvilken enligt 21 § behåller målsmansrätten öfver
barnet. Det är för betryggande deraf, att en sådan uppsigt verkligen
skall utöfvas, som komitén ansett den bestämmelsen erforderlig, att den
barnavårdsnämnd, inom hvars område ett barn af annan nämnd placeras,
skall af den senare nämnden underrättas om en sådan åtgärd.

17 §.

Se allmänna motiveringen.

18 §.

Det har förut framhållits, att redan befintliga, genom enskildt initiativ
upprättade barnhem och skyddshem böra i främsta rummet tagas
i anspråk för fyllande afi det genom den nya lagstiftningen ökade
behofvet af dylika anstalter och att det synes komitén, som skulle
detta behof äfven framgent kunna åtminstone till hufvudsakligaste
delen fyllas genom af staten uppmuntrad och understödd enskild välgörenhet.
Då emellertid de vid enskilda donationer fästade vilkor och
bestämmelser måste i allt väsentligt respekteras, följer häraf, att icke
alla de ifrågavarande anstalterna kunna erhålla samma organisation
och verksamhetsformer. Men å andra sidan måste staten tillse, att
de barnhem och skyddshem, till hvilka barn skola kunna af barnavårdsnämnderna
hänvisas, på ett tillfredsställande sätt fullgöra sina uppgifter,
att vid dem anstälda föreståndare och lärare äro för sina befatt -

SPECIEL MOTIVERING.

ningar lämpliga, att arbetsamhet, tukt och ordning äro inom anstalterna
rådande och att skäliga fordringar uppfyllas så väl i fråga om undervisning
och bibringande af yrkesskicklighet och praktiska färdigheter
som beträffande tillgodoseendet af barnens materiella behof.

Komitén, som ansett sig böra i förevarande lagförslag angifva
endast vissa grunddrag, livilka komitén funnit vara af den väsentliga
betydelse för framgången af skyddshemmens uppfostringsarbete, att de
icke vid något dylikt hem böra saknas, har sökt bereda säkerhet för
att ofvannämnda fordringar i öfrigt uppfyllas genom förslag dels derom
att skyddshemmens reglementen skola vara af Konungen godkända
och dels derom att skyddshemmen skola vara underkastade inspektion
af beskaffenhet, som af Konungen närmare bestämmes.

Den första af de hufvudgrunder, som ansetts böra i lagen angifvas,
är, att hvarje skyddshem skall stå under ledning af en styrelse,
hvilken bör vara för ändamålet särskildt tillsatt. Huru komitén tänkt
sig de närmare bestämmelserna angående styrelsens sammansättning
och verksamhet m. in., framgår af det utaf komitén utarbetade,
detta betänkande såsom bilaga vidfogade normalreglementet.

Komitén har ansett det icke höra tillåtas, att barn af olika kön
intagas i samma anstalt. Visserligen kan det tyckas, som om gemensamt
uppfostrande af gossar och flickor i samma anstalt, såsom mest
motsvarande de förhållanden, som efter skyddslingarnas utträde ur
skyddshemmet möta dem i lifvet, skulle vara det naturligaste och rigtigaste;
men de erfarenheter, som i detta afseende vunnits i utlandet,
der gemensam uppfostran i liknande anstalter flerestädes försökts, hafva
synts komitén vara af sådan art, att några försök i denna riktning icke
torde böra från statens sida röna uppmuntran.

Beträffande maximiantalet af skyddslingar i hvarje skyddshem
hänvisas till hvad komitén härom yttrat i den allmänna motiveringen.
Komitén har likväl ansett bestämmelsen ''om ett maximiantal af 30
skyddslingar icke böra undantagslöst vidhållas utan kunna frångås,
derest antingen Konungen med afseende å en redan inrättad anstalts
omfång eller af annan särskild anledning finner en ökning af skyddslingarnas
antal i ett visst skyddshem höra medgifvas, eller ock fråga
uppstår om fullföljande inom skyddshemmet af en sådan skyddslings
uppfostran, som enligt bestämmelserna i 19 § på prof utskrifvits men
af en eller annan anledning ansetts böra i skyddshemmet åter intagas.

Innehållet i 4 mom. af förevarande § afser att framhålla det
enskilda hemmet såsom en förebild, till hvilken skyddshemmet bör
söka i största möjliga mån närma sig. Härtill fordras, att en hus -

SPECIEL MOTIVERING.

moder bör finnas i hvarje skyddshem, och synes det i sådant afseende
önskvärdt, att hemmets föreståndare är gift och att hans hustru, om
hon eljest är dertill lämplig, är hemmets husmoder. I fråga om föreståndarens
och husmoderns verksamhet böra närmare bestämmelser
innefattas i skyddshemmets reglemente och i särskilda för dem utfärdade
instruktioner. Vidare inskärpes genom detta moment behofvet
af hvarje skyddslings handledning på det sätt, som hans individuella
beskaffenhet och anlag fordra, och uppställes såsom målet för uppfostringsarbetet
skyddslingarnas handledande till gudsfruktan och arbetsduglighet.
Derest det för utbildandet af skyddslingarnas arbetsskicklighet
skulle befinnas lämpligt att i någon mån inskränka de skolkurser,
i hvilka undervisning meddelas, har komitén ansett sådant böra
vara medgifvet och endast velat genom särskild lagbestämmelse föreskrifva,
att åtminstone folkskolans minimikurser måste vid skyddshemmen
inhemtas.

19 §.

Se allmänna motiveringen.

20 §.

1. Se allmänna motiveringen.

2. Då det möjligen kan synas olämpligt att föreslå bestämmelser
af sådan art, som i detta moment angifvas, att gälla äfven för enskilda
anstalter, har komitén, med hänvisning i öfrigt till hvad den
allmänna motiveringen härom innehåller, endast velat här tillägga, att
nödvändigheten af de ifrågavarande åtgärderna synes vara så i ögonen
fallande, att någon obenägenhet mot deras efterlefvande icke torde
vara att vänta, samt att då komitén förutsätter, att anstalterna skola
med statsmedel understödjas, omförmälda bestämmelser enligt komiténs
åsigt synas vara med billighet och rättvisa öfverensstämmande.

21 §.

I den allmänna motiveringen har komitén framhållit, hurusom
staten måste anses ega rättighet att gent emot de föräldrar, som sakna
vilja eller förmåga att uppfostra sina barn, ingripa för att annorledes
besörja dessas uppfostran. För att detta skall kunna ske utan störande
ingrepp från föräldrars eller målsmäns sida, har komitén funnit nödigt

SPECIEL MOTIVERING.

att i denna § föreslå, att barnavårdsnämnd, som skilt ett barn från
dess hem, skall ega målsmansrätt öfver detsamma, intill dess det
uppnått myndig ålder, hvilken målsmansrätt, derest barnet intages i
skyddshem, skall öfvergå till dettas styrelse. Det kunde synas, som
om anledning saknades att beröfva föräldrarna målsmansrätten för
längre tid än barnet på grund af barnavårdsnämndens beslut är föremål
för särskilda uppfostringsåtgärder; men en bestämmelse af sådant
innehåll kunde enligt komiténs uppfattning i många fall medföra fara
för att den förbättring i sedligt afseende, som genom de af barnavårdsnämnden
vidtagna åtgärderna möjligen åstadkommits, skulle motverkas
derigenom, att föräldrar, hvilkas olämplighet såsom uppfostrare blifvit
ådagalagd, ånyo skulle erhålla bestämmanderätt öfver barnet. Och för
den händelse att en sådan fara i ett visst fall icke skulle anses föreligga,
har genom 2 mom. af denna § medgifvits rätt för barnavårdsnämnd
eller styrelse för skyddshem att ånyo öfverlåta målsmansrätten
till föräldrarna, likasom ock sådan öfverlåtelse bör kunna ske till annan
person, som pröfvas dertill lämplig.

22 §.

Genom 1 mom. i denna § fastslås den princip, att den barnavårdsnämnd,
som beslutit skilja ett barn från dess hem och att öfverlemna
detsamma till annat enskildt hem eller till barnhem, också bör öfvervaka
och bedöma resultaten af dessa åtgärder samt bestämma angående
förändrade eller nya åtgärder, utan afseende derå om fosterhemmet
eller barnhemmet är beläget inom annan nämnds verksamhetsområde.
Härvid måste emellertid barnavårdsnämnden kunna påräkna hjelp och
understöd af nämnden i den ort, der barnets uppfostran eger rum,
hvilken nämnd också för egen del har intresse af att hindra, att barnet
genom sin vanart öfvar menlig inverkan på andra barn, med hvilka
det kommer i beröring. Enligt 16 § skall sistberörda nämnd erhålla
underrättelse derom, att ett barn placeras inom dess verksamhetsområde;
och då anledning till anmärkning förekommer, vare sig i anledning
deraf att barnet icke erhåller nödig vård och uppfostran, eller derför
att detsamma genom sin vanart utöfvar menlig inverkan på andra barn,
bör det åligga samma nämnd att, med anmälan om förhållandet, hos
den nämnd eller styrelse för skyddshem, som har målsmansrätt öfver
barnet, påkalla vederbörlig rättelse. Derest en sådan anmälan icke
leder till åsyftad verkan, bör vederbörande Konungens Befallningshafvande
anmodas att för rättelses vinnande ingripa i den ordning,
som i 3 mom. stadgas.

SPECIEL MOTIVERING.

23 §.

Enligt § 8 af Kongl. instruktionen för landsliöfdingarne i rikets län
den 10 November 1855 bör Konungens Befallningshafvande, i allt hvad
på honom ankomma kan, tillse, att stadgandena till upprätthållande af
sedlighet och uppfostran behörigen iakttagas samt, om något deremot
stridande sig tilldrager, derom underrätta vederbörande stiftsstyrelse
äfvensom vidtaga de laga åtgärder och lemna den embetshandräckning
till missbruks och oordningars afhjelpande, som på Konungens befallningshafvande
bero. Den i 23'' § af komiténs förevarande ^ lagförslag
meddelade föreskriften innefattar sålunda icke något nytt åläggande
för Konungens Befallningshafvande, som äfven utan en sådan
föreskrift på grund af landshöfdingeinstruktionens anförda stadgande
skulle hafva enahanda skyldighet att öfvervaka barnavårdsnämndernas
verksamhet. Men komitén har funnit lämpligt att denna Konungens
Befallningshafvandes skyldighet omförmäldes i förevarande lag, pa samma
sätt som i fattigvårdsförordningens 46 § 4 mom. särskildt framhålles
Konungens Befallningshafvandes pligt att i visst fall tillhålla fattigvårdssamhälle
att lemna fattigvård, ehuru denna pligt framgår af landshöfdingeinstruktionens
§ 28.

24 och 25 §§.

Dessa paragrafers innehåll torde icke erfordra någon särskild motivering.

26 §.

I det uti betänkandet angående minderåriga förbrytare upptagna
förslag till lag, innefattande vissa bestämmelser angående handläggning
af brottmål rörande minderåriga, föreskrifves, bland annat, att i brottmål,
som anhängiggöres emot den, som vid tiden för den åtalade
gerningens begående ej fylt aderton år, skall i ransakningsprotokollet
upptagas, utom hvad i öfrigt för ransakningens fullständighet erfordras,
jemväl upplysning om de förhållanden, under hvilka den tilltalade
uppvuxit, och om han före den brottsliga gerningens begående gjort
sig känd för vanart. Det är för underlättande af nämnda stadgandes
tillämpning som komitén i denna § föreslagit skyldighet för barnavårdsnämnd
att på begäran af allmän åklagare meddela tillgängliga
upplysningar ur nämndens protokoll och anteckningslängd, hvilka hand -

100

SPECIEL MOTIVERING.

lingar kunna antagas i många brottmål af förevarande slag lemna
domstolen ett värdefullt material för bedömande af den tilltalade.

27 §.

Den i förevarande § lemnade hänvisning till gällande stadganden
angående kyrkoråd afser §§ 36—39 i Kongl. förordningen om kyrkostämma,
samt kyrkoråd och skolråd den 21 Mars 1862. Enligt dessa
lagrum, tillämpade på barnavårdsnämnden, skulle i nämndens utgiftsförslag
upptagas de utgifter, som vid förslagets uppgörande redan äro
beslutade att under det nästföljande året utgå, äfvensom de, hvilka
nämnden derutöfver anser af behofvet påkallade att under samma år
utgå. I inkomstförslaget böra åter de inkomster upptagas, som för
det nästföljande året äro eller anses vara att påräkna. Utgifts- och inkomstförslagen
skola framläggas till pröfning vid den kyrkostämma,
som bör hållas under loppet af Oktober månad hvarje år. Vidare
skall hvad kyrkorådet på barnavårdsnämndens förslag beslutit till uttaxering,
genom barnavårdsnämnden delgifvas, i kyrkoförsamling på
landet vederbörande komunalnämnd och i stad drätselkammaren, hvilka
myndigheter, hvar å sin ort, det åligger att verkställa debitering och
uppbörd af dessa af gifter samt att till barnavårdsnämnden aflemna
medlen; dock skall, om till följd af särskilda förhållanden annan ordning
för uppbördens verkställande finnes vara lämplig eller nödig,
kyrkostämman kunna derom besluta. Barnavårdsnämndens räkenskaper
skola af slutas med kalenderår samt senast den 1 derpå följande Mars aflemnas
till de för deras granskning utsedde revisorer. Revisionsberättelsen
skall senast den 1 April aflemnas till kyrkostämmans ordförande, som
öfver gjorda anmärkningar infordrar vederbörandes förklaringar, hvarefter
den kyrkostämma, som i Maj månad sammanträder, besluter,
huruvida anmärkning må förfalla eller laglig åtgärd för bevarande af
församlingens rätt skall vidtagas.

Då enligt 28 § i förevarande lagförslag utgift för vård och uppfostran,
som på grund af barnavårdsnämnds laga kraft egande beslut
beredes barn i enskildt hem, barnhem eller skyddshem, skall anses
såsom kostnad för fattigvård och ersättas barnavårdsnämnd af vederbörande
fattigvårdssamhälle, torde de af barnavårdsnämnd uppgjorda
utgifts- och inkomstförslag icke behöfva erhålla någon större omfattning
utan afse hufvudsakligen vanliga förvaltningskostnader, såsom
utgifter till skrifmaterial, längder, resor för aftal om utackordering
eller tillsyn öfver utackorderade barn in. in. Intilldess ett beslut af

SPECIEL MOTIVERING.

101

barnavårdsnämnd om skiljande af ett barn från dess hem vunnit laga
kraft, synas likväl de af beslutet föranledda kostnader böra förskotteras
af nämnden, som sålunda härför behöfver hafva medel till sitt förfogande.
Och för den händelse att nämndens beslut skulle blifva af
Konungens Befallningshafvande upphäfdt, har komitén ansett kostnaderna
icke böra af fattigvårdssamhälle ersättas. Då de medel nämnden sålunda
behöfver hafva tillgängliga, svårligen kunna på förhand med noggranhet
beräknas, synes det anslag, som af kyrkostämman bör årligen ställas
till nämndens förfogande, lämpligen böra erhålla karaktären af förslagsanslag.

28 §.

I den allmänna motiveringen har framhållits, hurusom enligt komiténs
förslag en af barnavårdsnämnd gjord utgift för beredande af ett
omhändertaget barns uppfostran i enskildt hem, barnhem eller skyddshem,
derest ej utgiften frivilligt ersättes af föräldrar eller målsman, är att
anse såsom en af barnavårdsnämnden gjord förskottsliqvid för det
fattigvårdssamhälles räkning, inom livilket barnet vistades, då nämnden
beslöt dess skiljande från hemmet. Fattigvårdsstyrelsen i nämnda fattigvårdssamhälle
skall sålunda vara ovilkorligen skyldig att på anmälan
af barnavårdsnämnden ersätta det gjorda förskottet och icke ega rätt
att på grund af åtgärdens förmenta obehörighet göra någon invändning
emot den fordrade betalningen. Den af komitén föreslagna bestämmelsen,
att de af barnavårdsnämnden gjorda meddelanden af ifrågavarande
innehåll skola af fattigvårdsstyrelsen vid dess nästa sammanträde i
protokollet antecknas och att fattigvård för barnet skall anses vara
beviljad samma dag meddelandet blifvit i protokollet intaget, har tillkommit
med afseende å innehållet i gällande fattigvårdsförordnings 29 §.
Der föreskrifves, att fattigvårdssamhälle, som på grund af 1 § i fattigvårdsförordningen
lemnat fattigvård åt någon, hvilken inom annat
samhälle har hemortsrätt, skall för att af det senare samhället härför
utbekomma ersättning anställa talan hos vederbörande Konungens Befallningshafvande
inom en månad efter den dag, då fattigvården beviljades,
vid äfventyr att, om nämnda tid försittes, all rätt till ersättning
för fattigvård, som lemnas derefter och intill dess krafvel anhängiggöres,
skall anses förfallen. Det är för att i fattigvårdsmål, föranledda
af barnavårdsnämnds beslut, erhålla en bestämd utgångspunkt för den

1 fattigvårdsförordningen sålunda stadgade tidsberäkning, som de i 28 §

2 mom. innefattade bestämmelser af komitén föreslagits.

102

SPECIEL MOTIVERING.

29 och 30 §§.
Se allmänna motiveringen.

31 §.

1. I gällande fattigvårdsförordnings § 29 mom. 3 är stadgadt,
att, derest fattigvård enligt § 1 tilldelats någon, hvars hemortsrätt ej
kan utrönas, och ersättning ej kan hos enskild person uttagas för den
kostnad, som af fattigvården förorsakats, vederbörande fattigvårdssamhälle
skall erhålla godtgörelse af staten. Närmare föreskrifter för utfående
af sådan ersättning innefattas i § 32 mom. 1 nämnda förordning
samt i Kongl. kungörelsen angående handlingar, som böra bifogas
ansökningar om ersättning af statsmedel för fattigvårdskostnader den
21 Augusti 1S85. Att nu anförda bestämmelse bör gälla äfven med
afseende å sådana kostnader, hvarom i 28 § af komiténs förevarande
lagförslag förmäles, har synts komitén vara uppenbart, likasom ock att
frågor om utsökande af ersättning för dylik kostnad enligt 29 § af vederbörande
hemortskommun eller enligt 30 § af betalningsskyldig enskild
person böra behandlas i den ordning, som i fattigvårdsförordningen
stadgas för uttagande af ersättning för fattigvård, beviljad enligt § 1
fattigvårdsförordningen.

2. Ett undantag från den regel, att hvarje person eger hemortsrätt
i det fattigvårdssamhälle, hvarest han senast författningsenligt
blifvit eller bort blifva mantalsskrifven, stadgas i fattigvårdsförordningens
§ 25, sådan densamma lyder enligt Kongl. förordningen den
31 December 1894, enligt hvilken § den, som för sig, hustru eller
minderårigt barn kommit i behof af fattigvård enligt fattigvårdsförordningens
§ 1 under det första kalenderår, för hvilket han till följd af
inflyttning blifvit eller bort blifva mantalsskrifven inom visst fattigvårdssamhälle,
anses icke hafva hemortsrätt i det fattigvårdssamhälle, inom
hvilket lian sålunda blifvit eller bort blifva mantalsskrifven, utan behåller
den hemortsrätt han näst derförut egde. Detsamma gäller enligt
berörda § 25, der någon under det första kalenderår, för hvilket han, till
följd af inflyttning, blifvit eller bort blifva mantalsskrifven inom visst
fattigvårdssamhälle, eller under det näst föregående året för sig, hustru
eller minderårigt barn af annat fattigvårdssamhälle åtnjutit fattigvård.
Då sådan kostnad, hvarom förmäles i 28 § 1 mom. af förevarande
lagförslag, skall anses såsom fattigvård, skulle häraf också följa, att

SPECIEL MOTIVERING.

103

föräldrar, för hvilkas barn dylik kostnad af någon kommun utgår, icke
skulle kunna förvärfva ny hemortsrätt, derest omständigheterna i öfrigt
äro sådana, som i § 25 af fattigvårdsförordningen förutsättes. Då de
förhållanden, som föranleda kostnader enligt förevarande af komitén
föreslagna lag, äro af väsentligen annan natur än de, som gifva anledning
till vanligt fattigunderstöd, har komitén emellertid funnit anledning
saknas att på nämnda sätt utsträcka giltigheten af fattigvårdsförordningens
anförda stadgande och derför föreslagit, att den omständigheten
att fattigvårdsstyrelse erlagt kostnad enligt 28 § i lagförslaget
icke skall hafva inverkan på frågan om den hemortsrätt, som
tillkommer barnets fader eller moder.

32 §.

Se allmänna motiveringen.

104

SPECIEL MOTIVERING.

Förslag

till

lag om ändrad lydelse af § 13 i förordningen om kyrkostämma,
samt kyrkoråd och skolråd den 21 Mars 1862.

Förevarande § innehåller ett omnämnande af kyrkorådet och skolrådet
såsom de myndigheter, hvilka hafva sig- ålagdt att vederbörligen
förbereda ärenden, som skola af kyrkostämma afgöras, der ej kyrkostämman
finner lämpligt eller nödigt att i visst fall för sådant ändamål
utse särskilda personer. Då kyrkostämmoförordningens § 3 ålägger
kyrkostämma att vid behandling af ärenden, om hvilka särskilda föreskrifter
äro i lag eller författning gifna, ställa sig till efterrättelse hvad
sålunda är stadgadt, har inom komitén varit ifrågasatt, huruvida i anledning
af barnavårdsnämndens inrättande någon förändring i nämnda
förordnings § 13 vore af behofvet påkallad. Komitén har emellertid
stannat vid den uppfattningen, att barnavårdsnämnden borde jemte
kyrkorådet och skolrådet här omförmälas, särskildt som i komiténs
förslag till lag angående vanartade och i sedligt afseende försummade
barns behandling finnes omnämndt ett ärende, nemligen upprättande af
utgifts- och inkomstförslag, som bör af barnavårdsnämnden årligen
framläggas för kyrkostämman.

Hvad här ofvan blifvit yttradt torde äfven få gälla såsom motivering
till den af komitén föreslagna förändringen i § 11 af K. F. om
kyrkostämma, samt kyrkoråd och skolråd i Stockholm den 20 november
1863.

SPECIEL MOTIVERING.

105

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse af § 42 i förnyade stadgan angående
folkundervisningen i riket den 10 December 1897.

§ 42 mom. 3.

Enligt § 42 af nu gällande folkskolestadga af den 10 December
1897 är lärjunge, som felar i sina åligganden, i mån af förseelsens
beskaffenhet underkastad lindrigare eller strängare bestraffning i enlighet
med de föreskrifter, som i detta afseende äro meddelade i det
för skoldistriktet gällande reglemente, och samma bestämmelse återfinnes
jemväl i närmast förut gällande folkskolestadga af den 20 Januari
1882. Rörande sättet för reglementets tillkomst är föreskrifvet (§ 10),
att sedan lärarepersonalen i distriktet fått tillfälle att framställa sina
önskningar rörande detsamma^ innehåll samt kyrkostämman för sin del
besluta om vissa deri ingående bestämmelser, förslag till reglemente
skall upprättas af skolrådet och derefter underställas vederbörande
domkapitels pröfning och godkännande, dervid domkapitlet, innan detsamma
i ärendet besluter, skall höra statens vederbörande folkskoleinspektör.
Oaktadt den granskning, som skoldistriktens reglementen
sålunda äro underkastade, hafva likväl på många håll i dem influtit
bestämmelser, som visat sig i hög grad olämpliga och skadliga. Så har
t. ex. i en del skolreglementen föreskrifvits, att aga icke får utdelas, innan
läraren dertill erhållit skolrådets tillstånd eller innan lärjungen blifvit visst
antal gånger i föreskrifven ordning varnad. Erfarenheten har emellertid
visat, att lärarens auktoritet och disciplinen inom skolan genom sådana
bestämmelser undergräfvas, och det har till och med händt, att lärare

106

SPECIEL MOTIVERING.

äfven i sådana fall, då deras rätt att utdela aga bort vara oomtvistlig,
blifvit dragna inför rätta och dömda till ansvar för uppsåtlig misshandel,
derför att sådan »rättighet att aga den, som under hans lydnad står»,
hvarom talas i strafflagens 14 kap. 16 §, antingen icke blifvit genom
reglementet läraren tillerkänd eller ock omgärdats med tidsödande
och för agans rätta utöfvande hinderliga formaliteter, hvilka icke
blifvit iakttagna. Då det synts komitén angeläget att råda bot på nu
antydda, för skolans uppfostrande verksamhet skadliga missförhållanden,
har komitén, som ansett, att gränserna för lärarens befogenhet att utdela
bestraffningar borde vara i lag angifna, föreslagit, att i förevarande
§ af folkskolestadgan måtte införas den bestämmelse, att en felande
lärjunge skall i mån af förseelsens beskaffenhet vara underkastad sin
lärares bestraffning, vid ringare förseelse medelst varning eller annat
lindrigt tuktomedel och vid fortsatt eller svårare förseelse medelst
lämplig aga. Derest aga skulle utdelas utan skälig anledning eller på
olämpligt sätt, bör tydligen läraren härför vara underkastad den påföljd,
som § 32 i folkskolestadgan föreskrifver för visad oskicklighet i tjensten;
och böra dessa förhållanden vara föremål för skolråds och folkskoleinspektörers
uppmärksamhet. Någon inskränkning bör ej heller ifrågakomma
i målsmans rätt att, der misshandel egt rum, i laga ordning
beifra en sådan förseelse.

I detta sammanhang synes äfven böra omförmälas, att komitén
under sina öfverläggningar förehaft frågan, huruvida icke också i gällande
stadga för rikets allmänna läroverk borde införas någon bestämmelse,
hvarigenom lärare tillförsäkrades mera vidsträckt rätt att vid
förefallande behof använda måttlig aga. Komitén, som ansett beaktansvärda
skäl förefinnas för ett sådant tillägg till läroverksstadgan, har
likväl funnit behofvet häraf icke vara af den trängande beskaffenhet
som beträffande folkskolestadgan och stannat vid den åsigt, att något
förslag i berörda syfte icke borde i fråga om de allmänna läroverken
af komitén afgifvas. Med afseende härå vill komitén framhålla, att
läroverksstadgans § 49 i sammanhang med åtskilliga bestämmelser om
rätt för lärare att utdela lindrigare bestraffningar tillerkänner rektor
rätt dels att under vissa angifna förutsättningar bestämma en till framkallande
af felande lärjunges ånger och blygsel lämplig näpst och dels
att förklara lärjungen, om han tillhör någon af de fem nedre klasserna,
för viss bestämd tid vara underkastad kroppslig aga, som i händelse af
ny under den utsatta tiden föröfvad förseelse af vederbörande lärare får

SPECIEL MOTIVERING.

107

tilldelas lärjungen. Vidare kan enligt samma § i läroverksstadgan lärjunge,
som genom osedlighet eller svårare förbrytelse eller eljest gör
sig ovärdig att vid läroverket njuta undervisning, af läroverkets kollegium
dömas till förvisning från läroverket för viss tid, högst fyra terminer.
Och slutligen torde det äfven böra påpekas, att läroverksstadgan
saknar bestämmelse, motsvarande den i folkskolestadgans § 32 innefattade,
enligt hvilken en lärare, som visat oförstånd vid utdelandet af
aga, härför kan genom öfverordnade myndigheters försorg drabbas af
någon straffpåföljd.

§ 42 mom. 4.

1 detta moment talas om åtgärder med afseende å lärjungar, hvilka
anses icke kunna i folkskolan bibehållas vare sig af den anledning att
de icke låta rätta sig genom lärares bestraffning eller derför att de
genom svårare vanart utöfva skadligt inflytande på sina medlärj ungar;
och stadgas i sådant afseende, att skolrådet eger att, i den män erforderliga
medel dertill kunna beredas, vidtaga anordningar, hvarigenom
sådana lärjungar kunna erhålla en särskildt för dem lämpad uppfostran
vare sig I särskild skola eller på annat sätt, som finnes ändamålsenligt.
Komitén har förut framhållit, att, der särskilda skolor för sådana
från folkskolan afsöndrade lärjungar äro upprättade och skolrådet anser
ett vanartadt barn lämpligen böra dit hänvisas, en sådan åtgärd bör
vidtagas utan någon inblandning från barnavårdsnämndens sida. Men i
stället för det fria val, som det ifrågavarande momentet nu medgifver
skolrådet att antingen i sådan särskild afsöndringsskola eller eljest på sätt
som finnes ändamålsenligt ombesörja särskild uppfostran åt en från folkskolan
skild lärjunge, har komitén funnit sig böra föreslå, att skolrådet
må erhålla bestämd föreskrift att, der uppfostran i afsöndringsskola
icke kan beredas, icke på egen hand vidtaga annan uppfostringsåtgärd
utan i stället anmäla den vanartade lärjungen hos vederbörande barnavårdsnämnd,
som enligt den föreslagna lagen om vanartade och i
sedligt afseende försummade barns behandling har att ingripa emot
ett vanartadt barn först då hemmets och skolans uppfostringsmedel
visat sig otillräckliga för dess tillrättaförande men då också bör ensam
vara befogad att för barnets uppfostran vidtaga nödiga åtgärder.

108

SPECIEL MOTIVERING.

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse af §§ 5, 12 och 40 i förordningen
angående fattigvården den 9 Juni 1871.

§ 5.

Den hänvisning, som i denna § lemnas till särskilda, annorstädes
än i fattigvårdsförordningen meddelade stadgande!! om fattigvård, synes
böra i anledning af de utaf komitén framlagda lagförslag fullständigas,
så att här må hänvisas äfven till bestämmelserna om bidrag till allmän
uppfostringsanstalt för minderårig, om hvilkens insättande i sådan anstalt
domstol förordnat samt om utgift för vård och uppfostran af barn, som
på grund af barnavårdsnämnds beslut skilts från hemmet, särskild^ som
enligt komiténs förslag fattigvårdsförordningens bestämmelser om rätt
att af annat samhälle eller enskild person erhålla ersättning för fattigvårdskostnader
skulle komma att vinna tillämpning i åtskilliga fall, der
sådan rätt enligt nämnda förordning icke skulle förefinnas. I detta afseende
anser sig komitén bär endast behöfva erinra derom, att komiténs
lagförslag såsom vilkor för rätten att af vederbörande hemortskommun
bekomma ersättning icke förutsätta sådan saknad af underhåll och vård
af annan, hvarom talas i fattigvårdsförordningens 1 § och ej heller inskränka
begreppet minderårig till dem, som äro yngre än femton år.

§ 12-

Detta lagrum innehåller bland annat den af komitén förut omtalade
föreskrift angående fattigvårdsstyrelses skyldighet att iakttaga, att
barn, om hvilket fattigvårdsstyrelse föranlåtes taga vård, varder ej
allenast försedt med uppehälle och stadig bostad utan äfven kristligen
uppfostradt och undervisadt. I det fall, att det omhändertagna barnet
är vanartadt, skulle emellertid, derest ifrågavarande lagrum lemnades

SPECIEL MOTIVERING.

109

oförändradt, kunna uppstå en kollision emellan fångvårdsstyrelse^
och barnavårdsnämndens rättighet och skyldighet att draga försorg om
barnets uppfostran. Det är i afsigt att för sådana fall uppdraga
en gräns emellan dessa båda myndigheters befogenhet, som komitén
hemstält, att i slutet af momentet skulle införas en anvisning för
fattigvårdsstyrelsen att, i händelse barnet visar sig vanartadt, hos ortens
barnavårdsnämnd anmäla detsamma för den behandling, som på nämnden
ankommer. Derest barnavårdsnämnden icke finner andra åtgärder
erforderliga, än sådana, hvarom talas i 9 § af lagen om vanartade och
i sedligt afseende försummade barns behandling, bör det tydligen fortfarande
åligga fattigvårdsstyrelsen att i afseende på barnets försörjning
ställa sig fattigvårdsförordningens föreskrifter till efterrättelse. Om
deremot barnet finnes böra skiljas från sitt hem för att annorstädes
uppfostras, har det synts komitén uppenbart, att barnavårdsnämnden
och icke fattigvårdsstyrelsen bör taga barnet om hand och sörja för
dess uppfostran, då af dessa båda myndigheter företrädesvis den förra
kan anses ega erforderlig insigt och erfarenhet beträffande de lämpliga
uppfostringsåtgärderna med afseende å barn af ifrågavarande slag och
genom barnavårdsnämndens åtgöranden äfven sådan hjelp i materiel
afseende bringas barnet, hvartill detsamma är enligt fattigvårdsförordningen
berättigadt.

§ 40.

Den förändring komitén föreslagit i denna §, afser det fall, att
minderårigt barn, som erhållit varning af fattigvårdsstyrelsen i sin
eller sin målsmans hemort för det barnet bettlat utan att dertill hafva
erhållit befallning eller tillåtelse af föräldrar eller målsman, ånyo beträdes
med bett!eri. För detta fall föreskrifves enligt paragrafens nuvarande
lydelse, att vederbörande af fattigvårdsstyrelsen antagne tillsyningsman
skall om det förnyade bettleriet göra anmälan hos ortens polismyndighet,
som då må förordna, att barnet af föräldrar eller annan, under
hvars vård och lydnad det står, med aga hemma i huset rättas skall.
Komitén har ansett detta stadgande böra i anledning af lagen om vanartade
och i sedligt afseende försummade barns behandling sålunda
ändras, att i stället anmälan skall af fattigvårdsstyrelsen göras hos ortens
barnavårdsnämnd, på det att denna myndighet må komma i tillfälle
att för det till upprepade bettlerier förvunna barnets tillrättaförande
använda de uppfostrings- och tuktomedel, till hvilka nämnda lag
lemnar anvisning.

SPECIEL MOTIVERING.

Förslag

till

lag om ändrad lydelse af 1 § i lagen angående lösdrifvares
behandling den 12 Juni 1885.

Sedan Riksdagen den 8 Maj 1897 till Kongl. Maj:t aflåtit en skrifvelse
angående beredande af ordnade förhållanden med afseende å vissa
kringvandrare, i synnerhet de så kallade tattarne, har Kongl. Maj:t
genom nådig remiss den 28 i samma månad till komitén öfverlemnat
nämnda skrifvelse för att tagas i öfvervägande vid fullgörandet af det
komitén lemnade uppdrag.

Riksdagens skrifvelse hade föranledts af en utaf representanter
från Hallands län inom Riksdagen väckt motion, hvari anförts, bland
annat: att de så kallade lösdrifvarne, i synnerhet »tattarne» eller, som
de i Halland vanligen benämndes, »krämarne», vore en verklig landsplåga
i vissa trakter af detta landskap och äfven i vissa andra delar
af landet; att desamme saknade stadigvarande bostad, vanligen lefde i
laster, kif och strid samt af andra menniskor betraktades med en viss
afsky och ovilja; att de plågade öfriga samhällsmedlemmar med ett
ständigt och stundom oförsynt tiggeri, ej sällan äfven genom öfverfall
och våldsgerningar; att deras barn icke kunde få någon ordentlig
undervisning och uppfostran, emedan föräldrarna, som sjelfva ej vore
i stånd att undervisa dem, svårligen kunde, i anseende till sitt kringströfvande
lefnadssätt, skicka barnen i skola; att de vuxne och arbetsföre
bland dessa menniskor vanligen icke kunde skaffa sig en fast
boningsplats, om de ock ville det, enär vederbörande socknemän, af en
lätt förklarlig fruktan för framtida fattigvårdstunga, merendels — och
särdeles om de kringdrifvande medförde illegitim familj — icke tilläte
dem att nedsätta sig någonstädes; samt att slutligen de gamle, sjuke

SPECIEL MOTIVERING.

och orkeslose ej sällan måste sakna ordentlig fattigvård, då rätt ofta
ingen kommun ansåge sig pligtig att lemna dem sådan.

I riksdagsskrifvelsen omförmäles vidare, hurusom i några af länsstyrelsernas
femårsberättelser för åren 1886—1890 omständigheter funnes
angifna, hvilka Riksdagen ansåge böra i detta sammanhang framhållas.

Så hade Konungens Befallningshafvande i Hallands län meddelat,
bland annat, att man inom länet, särskildt inom mellersta delen deraf,
icke sällan mötte kringströfvande följen af män, qvinnor och barn, som
ansåges härstamma från zigenarne, ehuru de skilde sig från dem både
till utseende och lefnadssätt. Af den bofasta befolkningen kallades de
»kältringar», men sjelfva sade de sig höra till »vandringsfolket». En
och annan af männen hade en högst tillfällig förtjenst såsom vallackare,
men i öfrigt lefde dessa följen uteslutande af bettleri. Nästan aldrig
vore de fullvuxne konfirmerade, och lagliga äktenskap förekomme icke
bland dem. Mest beklagansvärda vore barnen, bland hvilka man kunde
anträffa tioåringar och ännu äldre, som hvarken kunde läsa eller hade
ringaste kristendomskunskap. Myndigheterna kunde i afseende å nämnda
förhållanden uträtta högst litet. De i förordningen om mantalsskrifning
gifna föreskrifter kunde ej tillämpas å ifrågavarande personer, hvilka
endast några få dagar vistades på samma ställe. Då barnen ingenstädes
vore kyrkoskrifna, kunde de ej upptagas å förteckning öfver
skolpligtiga barn, och föreskriften om obligatorisk skolgång blefve således
i afseende å dem en död bokstaf. Personer af vandringsfolket
saknade vanligen ingalunda medel och kunde därför högst sällan behandlas
såsom lösdrifvare. På grund af bettleri vore väl de flesta af
dem förfallna till tvångsarbete, men den fruktan för vandringsfolket,
som vore allmänt utbredd bland allmogen, orsakade, att anmälan för
bettleri högst sällan gjordes mot detta slag af lösdrifvare, samt att
stundom till och med verkliga brott, såsom olofligt tillgrepp och misshandel,
som af vandringsfolket föröfvats, icke angåfves.

Vidare omförmäldes i den af Konungens Befallningshafvande i
Kristianstads län afgifna berättelse, att gränstrakten Hallandsås från
urminnes tider varit ett tillhåll för brottslingar och tvetydiga personer,
samt att en der framlöpande allmän landsväg vore en mycket anlitad
stråkväg för lösdrifvare och misstänkta personer, som sökte undkomma
från den ena provinsen till den andra, hvadan särskild polisbevakning
der måste anordnas.

Konungens Befallningshafvande i Norrbottens län hade åter fäst
uppmärksamheten derå, att invandrande finnar qvarstannat i landet
under flere år, ofta för alltid, utan att dock anmäla sig till kyrko- och

112

SPECIEL MOTIVERING.

mantalsskrifning. Det sedliga tillståndet lios en del af denna lösa befolkning
vore icke alltid det bästa, Delvis bestode de invandrande af
grannlandets sämsta element och utgjorde ibland en verklig plåga för
den ort, der de uppehölle sig. Ej sällan knöte de här i riket förtroliga
förbindelser utan äktenskapets helgd, och deras barn uppväxte
utan att kunna underkastas skolrådens eller myndigheternas kontroll
deröfver, att de under skolåldern besökte folkskolan.

Riksdagen förklarar sig tillfullo behjerta, att nu ifrågavarande samhällsklass
för en i många afseenden beklagansvärd tillvaro och tillika ej
allenast utgör en plåga för landtbefolkningen i vissa trakter, utan äfven
medför våda för samhällsordningen. Tvifvelsutan skulle man, enligt
Riksdagens åsigt, genom strängare tillämpning än hittills af gällande
lagar och författningar angående mantalsskrifning, lösdrifveri, fattigvård
och uppfostran kunna i ganska väsentlig mån städja dessa vagabonders
framfart. Likväl ansåge Riksdagen det böra tillses, huruvida
gällande föreskrifter vore fullt tillräckliga för att åstadkomma deras
ovilkorlig^ mantalsskrifning, och, om så ej vore förhållandet, borde för
ändamålet erforderliga stadganden åvägabringas.

Såsom ett särskildt spörsmål af stor betydelse vid det åsyftade
genomförandet af nämnda kringvandrares bringande under ordnade samhällsförhållanden
betraktar Riksdagen frågan om deras barns uppfostran.
Härom yttrar Riksdagen följande: »Det synes antagligt, att, om barnen
vid tidiga år skiljas från den vandrande skaran och öfverlemnas till
uppfostran inom en anstalt eller hos enskilda personer på en ort, der
föräldrarne icke pläga uppträda, barnen skola kunna uppfostras till
ordentliga och arbetsamma medborgare, och gifvet är, att under sådana
förhållanden, de vandrande skarorna skulle minskas och försvagas».
Denna och dermed sammanhängande frågor kunde emellertid enligt
Riksdagens förmodan icke undgå att tilldraga sig uppmärksamhet af
den af Kong], Maj:t tillsatta komité för behandling af frågan om åtgärder
för beredande af uppfostran åt minderårige förbrytare samt vanartade
och i sedligt afseende försummade barn.

Då Riksdagen ansåge, att samhället borde vidtaga åtgärder för att
förekomma de oordningar, som af ifrågavarande lösa och kringströfvande
befolkning bedrefves, anhåller slutligen Riksdagen, att Kongl.
Maj:t täcktes med föranledande af hvad i detta ärende förekommit,
taga i öfvervägande, huruvida de af motionärerna påpekade missförhållanden
skulle . kunna undanrödja, samt, derest det befunnes, att
sådant genom lagbestämmelser eller åtgärder från statens sida lämpligen

SPECIEL MOTIVERING.

113

kunde ske, för Riksdagen framlägga de förslag, som för ändamålet ansåges
erforderliga.

Vidare har komitén genom nådig remiss den 31 December 1897
fått sig anbefaldt att afgifva underdånigt utlåtande öfver en af Domkapitlet
i Göteborg hos Kongl. Maj:t gjord framställning, att Kongl. Maj:t
måtte taga i öfvervägande, i hvad mån åtgärder kunde och borde vidtagas
för beredande af kristlig uppfostran åt det så kallade vandringsfolkets
barn.

I sin skrifvelse i ämnet till Kongl. Maj:t omförmäler Domkapitlet,
hurusom Domkapitlet inhemtat yttranden i ämnet af åtskilliga kontraktsprostar
inom Hallands och Elfsborgs län, af Indika yttranden Domkapitlet
funnit det framgå: att det så kallade vandringsfolket inom Göteborgs
stift ej är obetydligt; att det synes nästan uteslutande lifnära sig
genom tiggeri och stöld; att det genom pockande uppträdande och
genom ofta förekommande våldsgerningar är en skräck för den fasta,
laglydiga befolkningen; att männen och qvinnorna för det mesta lefva i
konkubinat; samt att barnen uppväxa utan undervisning och kristlig tukt.

Orsaken till dessa mer än beklagliga, för samhälle och individer
hotande förhållanden vore enligt Domkapitlets åsigt till största delen
att söka i den stora och tygellösa frihet, i hvilken vandringsfolket här
i Sverige lefde och trodde sig hafva rätt att lefva, I en sådan frihets
hägn uppväxte barnen i likhet med föräldrarna utan undervisning och
uppfostran till lättingar, tjufvar och våldsverkare, och på detta sätt
blefve vandringsfolket, till antalet årligen förökadt, alltmera eu skam
och skräck för det kristligt ordnade samhället.

Emot detta onda stode de enskilda församlingarna och kommunerna
vanmäktiga, och endast staten syntes kunna vidtaga sådana åtgärder,
att det onda åtminstone begränsades. Domkapitlet måste för sin del
härvid närmast afse det i ögonen fallande behofvet af att barnen till
detta folk matte uppfostras och vårdas och ansåge, att mycket vore
vunnet, om barnen kunde skiljas från föräldrarna, så att de genom
undervisning och uppfostran måtte afvänja^ från det last- och lättjefulla
Rf, hvari föräldrarna lefde.

Öfver Domkapitlets omförmälda framställning hafva yttranden inhemtats
från Konungens Befallningshafvande i Göteborgs och Bohus,
Hallands samt Elfsborgs län, af hvilka myndigheter Konungens Befallningshafvande
i Göteborgs och Bohus län ansett det med fog kunna
betviflas, att de öfverklagade missförhållandena kunde afhjelpas med
några lagstadganden i det syfte Domkapitlet afsett.

114

SPECIEL MOTIVERING.

Äfven Konungens Befallningshafvande i Hallands län, som i likhet
med Domkapitlet anser, att derest vandringsfolkets vagabondlif skall
kunna utrotas, bemödandena böra gå ut på att skilja barnen från föräldrarna
samt åt de förra bereda eu kristlig uppfostran, hyser den uppfattningen,
att vinnandet af detta önskemål på annan väg än den, som
står den enskilda välgörenheten öppen, är förenadt med stora svårigheter
och att lämpligheten af att pekuniära uppoffringar i sådant syfte
göras från statens sida, kan starkt ifrågasättas.

Konungens Befallningshafvande i Elfsborgs län anser botemedlet
för det onda böra sökas deri, att vandringsfolket strängt tillhålles att
fullgöra den allmänt medborgerliga pligten att låta sina barn erhålla
skolundervisning; och föreslår Konungens Befallningshafvande, att för
vandringsfolkets tvingande härtill böra meddelas åtskilliga föreskrifter,
såsom att de varningsgrader, som den bofaste mannen har att undergå,
innan hans barn kan från honom skiljas för att insättas i skola, icke
böra ega rum beträffande vandringsfolket, samt att handräckning för
vandringsfolkets skolpligtiga barns skiljande från föräldrarna må efter
begäran af skolråd eller dess ordförande kunna, hvar helst dylika barn
anträffas, meddelas af länsmannen i orten. De kostnader, som häraf
skulle betingas, borde enligt Konungens Befallningshafvandes åsigt helt
och hållet bestridas af staten.

Lika med Riksdagen och Göteborgs Domkapitel finner komitén,
att det samhällsonda, som framhållits i de till komitén remitterade framställningarna,
är af den beskaffenhet, att ett ingripande från statens
sida för dess ståtande är af nöden. Det bör uppenbarligen icke i ett
ordnadt samhälle tillåtas, att personer uppväxa och tillbringa hela sitt
lif under sådana omständigheter, som förhållandet är med flertalet af de
så kallade tattarne, vare sig nu dessa äro afkomlingar af zigenare eller
tillhöra vår egen folkstam; och det synes vara statens oafvisliga pligt
att söka befria befolkningen i de trakter, som pläga hemsökas af de
kringdrifvande skarorna, från dessas laglösa och våldsamma framfart.

I Riksdagens och Domkapitlets mening, att det ifrågavarande
samhällsonda bör bekämpas derigenom, att tattarnes barn i tidiga
år skiljas från den vandrande skaran och öfverlemnas till uppfostran
inom anstalter eller hos enskilda personer, anser sig komitén
emellertid endast så till vida kunna instämma, att de bestämmelser, som
innefattas i komiténs förslag till lag angående vanartade och i sedligt
afseende försummade barns behandling, tydligen äro af komitén afsedda
att gälla äfven i fråga om tattarnes barn. Så mycket mindre anser

SPECIEL MOTIVERING.

115

komitén någon särskild lagstiftning angående tattarebarnens skiljande
från sina föräldrar eller anhöriga böra ifrågasättas, som den i dessa
barns natur djupt rotade benägenheten för ett kringströfvande lefnadssätt
måste antagas i många fall nödvändiggöra särskilda tvångsåtgärder
för deras qvarhållande inom en uppfostringsantalt och vistelsen derstädes
tillsamman med andra barn kan väntas medföra stora vådor för
dessas utveckling, likasom det också torde få antagas vara förenadt med
stora svårigheter att uppsöka enskilda hem, som kunde vara villiga och
lämpliga att åtaga sig tattarebarns uppfostran.

Komitén, som enligt hvad förut anförts icke anser de åtgärder, som
af Riksdagen och Göteborgs Domkapitel förordats, kunna väntas ensamt
för sig- råda bot på det ifrågavarande onda, hyser deremot den uppfattningen,
att åtgärderna från samhällets sida i främsta rummet böra
gå ut på att förmå de vuxne tattarne att öfvergifva sitt kringströfvande
lif och antaga fast bostad. Det är i detta syfte som komitén föreslagit,
att 1 § af lagen angående lösdrifvares behandling den 12 juni 1885
skulle, på sätt här nedan kommer att närmare omförmälas, underkastas
sådan förändring, att de i samma lag innefattade bestämmelser skulle,
derest tattarne vore åtföljda af egna eller andras barn, emot dem vinna
tillämpning äfven i det fall, att de egde medel till sitt uppehälle. I
sammanhang med den sålunda föreslagna lagförändringen borde enligt
komiténs åsigt äfven vissa andra förändringar genomföras i lagen angående
lösdrifvares behandling. Det torde sålunda vara af erfarenheten
tillfullo ådagalagdt, att den tid af minst en månad och högst ett år,
för hvilken enligt lagens 3 § 2 mom. tvångsarbete i vanliga fall kan
ådömas en lösdrifvare, är alldeles otillräcklig för hans förbättrande och
behöfver väsentligen utsträckas. Och betydande olägenheter lära äfven
hafva uppstått derigenom, att enligt 13 § befogenheten att förordna om
lösdrifvares ingifvande från tvångsarbetsanstalt före utgången af den
tid, för hvilken tvångsarbete blifvit honom ådömdt, blifvit lagd i Konungens
vederbörande befallningshafvandes hand i stället för att för
hela riket förläggas hos en enda myndighet. Då emellertid förändringar
i lösdrifvarelagen i de båda senast angifna hänseendena skulle sträcka
sina verkningar till behandlingen af lösdrifvare i allmänhet och således
utöfver det "område, som blifvit komitén anvisadt, samt komitén dessutom
erfarit, att framställning om lagförändringar i dessa afseenden
redan till Kong!. Maj:t inkommit från Fångvårdsstyrelsen, har komitén
icke ansett sig böra afgifva något särskild! förslag om sådana förändringar.

För vinnande af det ofvan framhållna önskemålet att förmå tat -

116

SPECIEL MOTIVERING.

tarne att mera allmänt antaga fast bostad är det enligt komiténs åsigt
vidare af nöden, att förstärkt polisbevakning anordnas i de delar af
riket, som äro särskildt hemsökta af tattareföljen. Endast härigenom
kan det väntas, att lösdrifvarelagens bestämmelser skola blifva emot
tattarne fullt verksamma och att den hos allmogen rådande, säkerligen
icke helt och hållet ogrundade fruktan för tattarne skall kunna öfvervinnas,
så att af dem öfvadt bettleri och begångna förbrytelser skola
komma att mera allmänt beifras.

I fråga om sättet för den behöfiiga ökade polisuppsigtens anordnande
och de statsanslag, som utöfver hvad för närvarande för dylikt
ändamål utgår, kunna blifva erforderliga, anser sig komitén icke böra
göra något vidare uttalande.

Derest de af komitén förordade ändringarna i lagen angående lösdrifvares
behandling blefve genomförda och det genom eu skärpt polisbevakning
kunde åstadkommas, att den sålunda på ett flertal af de
kringvandrande tattarföljena tillämpliga lösdrifvarelagen också verkligen
blefve emot dem tillämpad samt att tattarne äfven i öfrigt finge erfara,
att de oaktadt sitt ständiga kringflackande likväl alljemt vore af ordningsmagten
öfvervakade, kunde det enligt komiténs åsigt icke utan
skäl förväntas, att det lefnadssätt, tattarne hittills fört, skulle för dem
förlora sin dragningskraft och att de så småningom skulle föredraga
att antaga fast bostad. Först sedan detta skett, kan gällande lagstiftning
angående mantalsskrifning, skolgångsskyldighet, fattigvård m. in.
väntas blifva fullt verksam äfven med afseende å tattarne och en möjlighet
öppnas att dessa efter hand skola komma att sammansmälta med
den bofasta befolkningen.

Komitén har icke förbisett, att förverkligandet af det tillvägagångssätt
gent emot tattarne, som af komitén förordats, skulle komma att
möta stora svårigheter, och att särskildt landtbefolkningens lätt förklarliga
motvilja emot tattarne kan lägga hinder i vägen för dessas
antagande af fast bostad.

Såsom medel för minskande af dessa svårigheter har komitén tänkt
sig möjligheten af att i vårt land arbetskolonier enligt mönster af
åtskilliga i Tyskland verksamma sådana anstalter upprättades och att
dessa kolonier, som skulle komma att mottaga från tvångsarbetsanstalter
eller fängelser lösgifna personer och söka bereda dem anställning, skulle
kunna förhjelpa i kolonierna intagna tattare till anskaffande af till
bostäder lämpliga fastigheter i skilda delar af landet. Härigenom skulle
också kunna förhindras, att tattare till alltför stort antal nedsatte sig
å samma ort, hvilket, enligt hvad erfarenheten visat, oftp medför bil -

SPECIEL MOTIVERING.

117

dandet af verkliga förbrytarekolonier, vida farligare än de kringströfvande
följena.

Slutligen vill komitén också hafva uttalat, att derest genom statsbidrag
i en eller annan form tattarnes bosättande kunde främjas, vigtiga
skäl synas tala för att staten för vinnande af detta högeligen
behjertansvärda syfte underkastade sig de ekonomiska uppoffringar, som
härför kunde erfordras.

Förutsättningarna för att en person skall kunna enligt lösdrifvarelagens
1 § i dess nu gällande lydelse behandlas såsom lösdrifvare äro,
att han dels saknar medel till sitt uppehälle dels ock antingen stryker
sysslolös omkring från ort till annan, utan att omständigheterna ådagalägga,
att han söker arbete, eller ock eljest underlåter att efter förmåga
söka ärligen försörja sig och tillika förer ett sådant lefnadssätt, att
våda deraf uppstår för allmän säkerhet, ordning eller sedlighet. Då
de kringstrykande tattarföljena i allmänhet ingalunda sakna medel till
sitt uppehälle, har häraf blifvit en följd, såsom af Konungens Befallningshafvande
i Hallands län påvisats, att de icke kunna såsom lösdrifvare
behandlas, ehuru de stryka sysslolösa omkring utan att söka arbete och
på samma gång i de flesta fall underlåta att efter förmåga söka ärligen
försörja sig samt föra ett för allmän säkerhet, ordning och sedlighet
vådligt lefnadssätt. Komitén har redan i det föregående uttalat den
åsigt, att en rättelse i detta missförhållande bör ske, och att bemödandena
särskildt böra gå derpå ut att förmå tattarn e att taga fast bostad
och att sjelfva sörja för sina barns skolgång och uppfostran, och skälen
härför hafva också förut angifvits. I öfverensstämmelse härmed har komitén
hemstält, att lösdrifvarelagen skulle under vissa förutsättningar komma
att gälla med afseende å kringstrykare, som åtföljas af egna eller andras
barn, oafsedt huruvida de äro medellösa eller icke; hvaremot någon
förändring icke föreslagits i vilkoren för lagens tillämplighet på dem,
som, utan att stryka omkring, underlåta att ärligen försörja sig. Fn
af barn åtföljd kringstrykare skulle endast under den förutsättningen
vara befriad från behandling såsom lösdrifvare, att han kunde visa, såväl
att han är någonstädes mantalsskrifven som ock att han på behörigt
sätt försörjer sig och drager omsorg om barnens vård och uppfostran.
En sådan bevisning torde svårligen kunna presteras af någon bland de
personer, som med den föreslagna förändringen varit afsedda.

Reservation.

Undertecknad har inom komitén varit af skiljaktig mening i så
måtto, att jag ansett komiténs fem första förslag böra hafva ungefär
följande lydelse:

Förslag

till

lag angående vanartade och i sedligt afseende försummade barns behandling.

Härigenom förordnas som följer:

* 1 §■

1. Denna lag afser beredande af ändamålsenlig uppfostran åt barn under
15 år, hvilka

på grund af föräldrars eller målsmäns lastbarhet, vårdslöshet eller oförmåga
att egna barnen nödig tillsyn äro i sedligt afseende så försummade, att särskilda
åtgärder anses vara erforderliga för att förekomma deras vanartande; eller

äro så vanartade, att hemmets och skolans uppfostringsmedel befinnas otillräckliga
för deras tillrättaförande.

2. Om behandling af barn, hvilka af domstol förklarats böra i allmän uppfostringsanstalt
insättas, är särskildt stadgadt.

2 §•

Hör hvarje skoldistrikt åligger det dess skolråd eller den myndighet, som
eljest utgör dess skolstyrelse, att, der ej Konungen på skolrådets eller skolstyrelsens
framställning annorlunda förordnar, i enlighet med denna lags bestämmelser
taga vård om sådana i 1 § 1 mom. omförmälda barn, som vistas inom distriktet.

3 §■

I fall af behof eger skolråd att för utöfvande af sin i denna lag föreskrifna
verksamhet indela sitt distrikt i kretsar och att för hvarje sådan till sitt biträde

RESERVATION.

119

årligen utse ett kretsombud, antingen bland sina egna ledamöter eller bland andra
för ungdomens uppfostran nitälskande män eller qvinno!’.

4 §•

Anmälan, åsyftande ett i sedligt afseende försummadt eller ett vanartadt
barns behandling enligt denna lag, må göras af ledamot i skolrådet eller af kretsombud
eller af någon statens eller kommunens myndighet eller ock af embetseller
tjensteman, hvilken i denna sin egenskap erhållit kännedom om förhållanden,
som till sådan anmälan föranleda.

5 §•

1. Har anmälan enligt 4 § blifvit gjord, skall skolrådets ordförande för
ärendets beredande oförtöfvadt söka inhemta noggrann kännedom om barnets

lefnadsförhållanden och uppförande. . . ...

Finnes anledning antaga, att barns vanart är beroende på sjuklighet till
kropp eller själ, skall skolrådets ordförande härom inhemta läkares yttrande.

2 Till deltagande i skolrådets öfverläggning om anmäldt barn skola kallas
det ombud, till hvars krets barnet hör, samt den lärare eller lärarinna, af hvilken
det senast åtnjutit undervisning.

Tillhör barnet församling af främmande trosbekännare och är denna församlings
föreståndare bosatt inom skoldistriktet, skall tillfälle beredas honom att
i ärendet sig yttra.

G §.

1 Finner skolråd anmäldt barn vara i sedligt afseende försummadt, skall
det inför sig eller genom särskilt utsedt ombud tilldela dem, hvilka det åligger
att om barnet hafva vård, en allvarlig förmaning att bättre uppfylla sina upp fostringspligter.

,,,,,,, ... .. ,, ,

2. Befinnes barnet vanartadt, skall skolrådet, på sätt nu ar sagdt, tilldela

det en allvarlig varning och, om så anses lämpligt, jemväl föreskrifva, att barnet
skall inom viss tid och i vittnens närvaro agas; börande skolrådet draga försorg
derom, att agan behörigen verkställes. . . , ,

3. Har skolrådet besluta åtgärd, hvarom i 1 eller 2 mom. sägs, må det
uppdraga åt någon af sina ledamöter eller åt kretsombud eller annan lämplig
person att med särskild uppmärksamhet följa barnets lefnadsförhållanden och
öfvervaka dess uppförande samt lemna råd och bistånd vid dess uppfostran.

4. Då åtgärd enligt denna § vidtages, skola barnets föräldrar eller målsman
tillika erinras om den påföljd, som, der rättelse ej vinnes, skall enligt 7 § inträda,
och om den ersättningsskyldighet, som i sådan händelse jemlikt 26 § åligger dem.

? §•

1. Pröfvar skolråd i särskild! fall de i 6 § anvisade åtgärderna lära gagnlösa
eller hafva sådana åtgärder vidtagits men icke medfört åsyftad verkan, skall

120

RESERVATION.

SrSMÄ?f6rsOTg skilj“fr4n hemmet samt fcr ™ “h

?'' B®slut o™ barns skiljande från liemmet skall skriftligen delgifvas dess

vTda^Tn nleK niläISfan: i°C,h„skaF dervid tillika Jordras dem förklaring, huruvida
de till beslutets verkställande samtycka; skolande behöriga intyg om såväl

2%“, SOm den afgifna förklaringen bland skolrådets handlingar förvar
samt vid dess mista sammanträde föredragas och i protokollet antecknas.

8 §•

Vägra föräldrar eller målsman att lemna sådant samtycke, som i 7 S 2
mom. sags, skall skoirådet, med redogörelse för hvad i ärendet förekommit senast

kapitlets pröfning1'' de“’ ^ Leslutet bevisli8en delgafs, underställa detsamma Dom ,

i ■f‘?,nnai barnets föräldrar eller målsman icke inom fjorton danar efter
beslutets fattande anträffas skall beslutet underställas Domkapitlets pröfnfng inom
åtta dagar efter utgången af sagda tid. 1 1 ° mom

3. Öfver skolråds beslut om barns skiljande från hemmet ega barnets förÄÄ
Äpitle? S°m här °fVan bUfvit fÖ1'' understäUllin8

/j'' 1 T 1 O 1 A t /l ^ X* — XI 1 •• 1 1 *

wuroill/ UVyO V Lli,

Utan hinder af underställning eller besvär må skolrådets beslut om barns

skiljande från hemmet gå i verkställighet

9 §■

Do™ Ln HaI Urndemtällning Jeml,ikt 8 § 1 mom- skett, skall Domkapitlet föreläsa
barnets föräldrar eller målsman att antingen å viss tid hos Domkapitlet

personligen eller genom ombud, inställa sig för att i ärendet höras eller ockmom
samma tid med skriftligt yttrande inkomma, vid äfventyr att, om sådant försum St^rfÄ

afreS‘ Skolr1äd®t ska11 om tiden för förhöret underrättas för
att blifva i tillfälle att genom ombud eller skriftligen i ärendet sig yttra.

Tf V aTdei'' skolrådets beslut af Domkapitlet faststäldt, må ändring sökas hos

onungen genom besvär som skola till Ecklesiastikdepartementet ingifvas inom

.tidt Std. 0f,OTkk8“de “ goters och iMnk

U) §.

tran I: Skall,ett \ s®d%f afseende försummadt barn enligt skolråds beslut skiljas

liån hemmet bor skolrådet sätta det i annat enskilt hem, om hvilket skolrådet

Sfi fåUe|dt tillfmJieT-tnde/PPSm?gf k? anta/a’ att det e8er förmåga och vilja
att på ett tillfiedsstallande satt vårda och uppfostra barnet. ^

i ett barnhem68 ^ Sådant hem &tt til''lgå’ bör skolrådet söka bereda barnet plats

. 3; barnet kunnit den ålder och nått den stadga, att det anses kunna

oeftilDe amMillaS’.S1ka11 ;sko‘rädet söka b^eda barnet lämplig anställning

oen tillse, att det erhåller nodis; utrustning °

o O

RESERVATION.

121

4. Utöfver det kalenderår, under hvilket barnet fyller sexton år, bör godtgörelse
för dess vård och uppfostran i enskildt hem eller barnhem icke af skolrådet
utfästas; och egen för sådan godgörelse rätt till ersättning enligt 24 eller
26 § icke rum.

11 §.

1. Skall vanartadt barn skiljas från hemmet, har skolrådet att ombesörja,
att barnet, så snart utväg dertill finnes, varder intaget i ett för vanartade barn
afsedt skyddshem.

2. Till vård och uppfostran i enskildt hem eller barnhem må dock skolrådet,
på sätt i 10 § sägs, öfverlemna jemväl vanartadt barn, så framt icke våda för
andra barns sedliga utveckling kan befaras derigenom uppkomma.

12 §.

Visar barn, som enligt 10 eller 11 § öfverlemnats till enskildt hem eller
barnhem, vanart af den beskaffenhet, att dess samvaro med andra barn måste
anses innebära våda för dessas sedliga utveckling, skall det skolråd, som om
barnets skiljande från hemmet beslutit, draga försorg om dess intagande i skyddshem.

Sådan åtgärd bör ock vidtagas, der den eljest pröfvas vara af behofvet
påkallad.

10 §.

Tillhör det enskilda hem eller barnhem, till hvilket ett i sedligt afseende
försummadt eller ett vanartadt barn blifvit af skolråd öfverlemnadt, annat skolråds
distrikt, skall underrättelse om barnets öfverlemnande ofördröjligen meddelas
skolrådet inom detta.

14 §.

För hvarje landstingsområde samt för hvarje stad, som ej i landsting deltager,
bör finnas nödigt antal skyddshem. Hafva sådana hem till erforderligt
antal icke på annan väg kommit till stånd böra landsting eller stadsfullmäktige
låta sig angeläget vara att om deras upprättande draga försorg.

15 §.

1. Skyddshem skall stå under ledning af en styrelse och vara försedt
med ett af Konungen godkändt reglemente samt vara underkastadt den inspektion,
som Konungen bestämmer.

2. Barn af olika kön må ej i samma skyddshem intagas.

3. Antalet samtidigt i ett skyddshem intagna skyddslingar må ej utan
Konungens medgifvande öfverstiga trettio, derest icke tillämpningen af bestämmelsen
i 16 § om skyldighet för skyddshem att i visst fall återtaga skyddsling
dertill föranleder.

4. Skyddshem bör i fråga om den vid detsamma anstälda personal äfvensom
i andra afseenden vara så anordnad!., att en hvar af dess skyddslingar må komma

122

RESERVATION.

i åtnjutande af den särskilda handledning och vård, som erfordras för hans uppfostran
till gudsfruktan och arbetsduglighet.

5. Inom skyddshem skall meddelas skolundervisning, som till omfånget ej
må trängre begränsas än gällande folkskolestadga medgifver.

16 §.

Har ett år förflutit, sedan skyddslingen blifvit i skyddshem intagen, eger
styrelsen att, derest så finnes för skyddslingen nyttigt, tillsvidare eller för viss
tid för vård och uppfostran öfverlemna honom till enskildt hem eller anställa
honom i arbete, tjenst eller yrke; styrelsen dock obetaget att tidigare vidtaga
sådan åtgärd, der i särskildt fall omständigheterna så påkalla.

Skyddslingen skall till hemmet återtagas, om hans uppförande eller annat
förhållande dertill föranleder.

17 §.

1. När skyddsling vunnit den stadga, att uppfostran i skyddshemmet anses
icke vidare vara för honom behöflig, må styrelsen besluta hans utskrifning. _

Senast då skyddsling uppnått aderton år, skall han från hemmet utskrifvas.

2. Hemmets styrelse skall söka bereda skyddsling lämplig anställning vid
utskrifningen samt tillse, att han erhåller nödig utrustning.

18 §.

1. Skolråd eger målsmansrätt öfver den, som på grund af dess beslut blifvit
från hemmet skild, intill dess han uppnått myndig ålder. Varder barnet i skyddshem
intaget, öfvergår målsmansrätten till hemmets styrelse.

2. Målsmansrätten må kunna till föräldrar eller förutvarande målsman återställas
eller till pålitlig annan person öfverlåtas, der sådant på grund af särskilda
omständigheter pröfvas lämpligt.

19 §.

1. Skolråd bör öfvervaka de barns uppförande och uppfostran, som till enskildt
hem eller barnhem af skolrådet öfverlemnats.

2. Finner skolråd, att barn, som inom dess område är af annat skolråd
eller af styrelse för skyddshem till enskildt hem eller barnhem öfverlemnadt, ej
erhåller nödig vård och uppfostran eller att det genom sin vanart utöfvar menlig
inverkan på andra barn, skall underrättelse härom ofördröjligen meddelas det
skolråd eller den styrelse, hvilken enligt 18 § 1 mom. eger målsmansrätt öfver
barnet.

3. Leder sådant meddelande icke till åsyftad verkan, skall skolrådet inom
det distrikt, der barnet vistas, om förhållandet göra anmälan hos Domkapitlet,
som har att förständiga vederbörande skolråd eller styrelse att vidtaga lämplig
åtgärd för barnets uppfostran. Tillhör detta skolråd eller denna styrelse annat
stift, öfverlemnar Domkapitlet ärendet till handläggning af Domkapitlet derstädes.

RESERVATION.

123

20 §.

Domkapitlet åligger att äfven utan sådan anmälan, hvarom i 19 § o mom.
form nies, tillhålla skolråd, som underlåter vidtaga åtgärd, då sådan för ett i sedligt
afseende försummadt eller ett vanartadt barns uppfostran erfordras, att sin
skyldighet fullgöra.

21 §.

Ordförande i skolråd och föreståndare för skyddshem ega att, der så för
vanartadt eller i sedligt afseende försummadt barns tillrättaförande pröfvas nödigt,
äska handräckning af polismyndighet samt påkalla biträde af presterskap eller
kommunal myndighet.

22 §.

Öfver de barn, om hvilka skolråd beslutit åtgärd enligt 6 eller 7 §, skall af
skolrådet föras en längd, hvari antecknas barnets namn, födelseår och födelseort,
föräldrars, målsmans eller fosterföräldrars namn, yrke och bostad samt de åtgärder,
som för barnets uppfostran vidtagits.

23 §.

Har barn blifvit af allmän åklagare för brottslig gerning tilltalad!, skall
skolråd på begäran af åklagaren meddela de i dess protokoll och anteckningslängd
tillgängliga upplysningar om barnets uppförande och de förhållanden, under hvilka
det uppvuxit.

24 §.

1. Utgift för vård och uppfostran, som på grund af skolråds laga kraft
egande beslut beredes vanartadt eller i sedligt afseende försummadt barn i enskild!
hem, barnhem eller skyddshem, skall, der ej utgiften af föräldrar eller
målsman frivilligt ersättes, anses såsom kostnad för fattigvård och under den tid,
sådan utgift utgår, ersättas skolråd af det fattigvårdssamhälle, inom hvilket barnet
vistades, då skolrådet beslöt dess skiljande från hemmet.

2. Skolråd åligger att, så snart ett af detsamma fattadt beslut om barns
skiljande från hemmet vunnit laga kraft, om beslutet underrätta fattigvårdsstyrelsen
i det samhälle, hvarom i 1 mom. förmäles, hvarefter fattigvårdsstyrelsen
har att vid sitt nästa sammanträde låta i protokollet anteckna hvad sålunda af
skolrådet meddelats; skolande fattigvård för barnet anses vara beviljad samma
dag meddelandet blifvit i protokollet intaget.

25 §.

Har barn, som i enlighet med denna lags bestämmelser blifvit från hemmet
skild!, icke hemortsrätt i det fattigvårdssamhälle, der det vistades, då dess skiljande
från hemmet af skolråd beslöts, är fattigvärdssamhället berättigad! att af
det fattigvårdssamhälle, hvarest barnet hade hemortsrätt, då beslutet af skolrådet
fattades, utbekomma godtgörelse för kostnad, hvarom i 24 § sägs.

124

RESERVATION.

26 §.

Kostnad för barns vård och uppfostran enligt denna lag skall, i den mån
fattigvårdsstyrelsen i det samhälle, som slutligen fått vidkännas kostnaden, icke
finner skäl till eftergift, af barnets föräldrar eller den, hvilken eljest bör ansvara
för dess försörjning, ersättas, dock icke för längre tid än de fem första åren efter
barnets skiljande från hemmet och icke till högre belopp än 50 öre för hvar dag,
barnet varit mot minst denna afgift på grund af skolråds beslut utom hemmet
vårdadt.

27 §.

1. I fråga om rätt för fattigvårdssamhälle att, i händelse barnets hemortsrätt
ej kunnat utrönas, erhålla godtgörelse, af staten för kostnad, hvarom i 24 §
är nämndt, samt om ordningen för upptagande och fullföljande af frågor om ersättning
enligt 25 eller 26 § för sådan kostnad gäller hvad i dessa afseenden är
stadgadt för det fall, att fattigvårdsstyrelse beviljat fattigvård enligt § 1 af förordningen
angående fattigvården den 9 Juni 1871.

2. I förhållande till annat fattigvårdssamhälle har den omständigheten, att
fattigvårdsstyrelse erlagt kostnad, hvarom nu är sagdt, icke inverkan på frågan
om den hemortsrätt, barnets fader eller moder tillkommer.

28 §.

Om statsbidrag till bestridande af kostnader för vanartade och i sedligt afseende
försummade barns vård och uppfostran är särskildt stadgadt.

Kostnaderna för den af Konungen anordnade inspektionen öfver skyddshem
bestridas af statsmedel.

Denna lag träder i kraft den

Förslag

till

lag om ändrad lydelse af §§ 1, 2, 9, 22, 36 och 39 i förordningen om kyrkostämma,
samt kyrkoråd och skolråd den 21 Mars 1862.

Härigenom förordnas, att §§ 1, 2, 9, 22, 36 och 39 i förordningen om kyrkostämma,
samt kyrkoråd och skolråd den 21 Mars 1862 skola erhålla följande ändrade
lydelse:

§ 1-

Hvarje kyrkoförsamling, så i stad som på landet, eget- att, för vården af
kyrkans och folkskolans samt dermed sammanhängande angelägenheter, i kyrko -

RESERVATION.

125

stämma med kyrkoherden sammanträda till öfverläggning och beslut, på sätt denna
förordning stadgar.

Har Kungl. Maj:t förordnat ~ — — — — om kyrkoförsamling stadgadt.

§ 2-

Till kyrkostämmas handläggning höra frågor om:

1) åtgärder — — — — —---— ------— ------------- — — gudstjensten;

2) folkskoleundervisningen och dithörande anstalter samt uppfostran af vanartade
och i sedligt afseende försummade barn;

3) kyrko- och skolråds —----— — — — kyrkobetjenings löneförmåner.

§ 9.

Tre ordinarie kyrkostämmor skola årligen hållas: den första inom Maj månads
utgång för besluts fattande om föregående årets räkenskaper och förvaltning;
den andra i Oktober för bestämmande af utgifts- och inkomststat för kyrka och
skola samt för uppfostran af vanartade och i sedligt afseende försummade barn,
enligt hvad i § 36 sägs; och den tredje inom utgången af December för debiteringslängdens
granskning samt för anställande af val till de under kyrkostämma
hörande befattningar, hvilka vid årets slut blifva lediga, äfvensom för val af
revisorer.

§ 22.

Kyrkorådet tillkommer — — — — — — — — kyrkans angelägenheter.

Skolrådet tillhör: att utöfva den vård om och befattning med folkskolan,
som hitintills, enligt gällande stadga, varit särskild skolstyrelse uppdragen, samt
att besluta om uppfostran af vanartade och i sedligt afseende försummade barn.
Såväl kyrkorådet — — —---------------- af kyrkostämman infordras.

§ 36-

För hvarje år åligger det kyrkorådet att för kyrkan samt skolrådet att för
skolan och för uppfostran af vanartade och i sedligt afseende försummade barn
uppgöra ett utgifts- och ett inkomstförslag.

I utgiftsförslaget-----------— — — — — — vara att påräkna.

§ 39-

Räkenskaperna för såväl kyrkans som skolans medel samt för de medel,
hvilka erfordras för uppfostran af vanartade och i sedligt afseende försummade
barn, skola afslutas med kalenderår samt senast den 1 derpå följande Mars aflemnas
till de för deras granskning utsedda revisorer.

Revisionsberättelsen skall — — — — — — — — — — finnes stadgadt.

126

RESERVATION.

F ö r slag

till

lag om ändrad lydelse af §§ 1 och 2 i förordningen om kyrkostämma, samt
kyrkoråd och skolråd i Stockholm den 20 November 1863.

Härigenom förordnas, att §§ 1 och 2 i förordningen om kyrkostämma, samt
kyrkoråd och skolråd i Stockholm den 20 November 1863 skola erhålla följande
ändrade lydelse:

§ 1-

1. Hvarje territoriet kyrkoförsamling eger att för vården af kyrkans och
folkskolans samt dermed sammanhängande angelägenheter i kyrkostämma med
kyrkoherden sammanträda till öfverläggning och beslut, på sätt denna förordning
stadgar.

2. Kyrkostämma — — — — — — — — — — — — — — — — hållas.

§ 2-

Till kyrkostämmas handläggning höra frågor om:

1) åtgärder ---------_----------gudstjensten;

2) folkskoleundervisningen och dithörande anstalter samt uppfostran af vanartade
och i sedligt afseende försummade barn;

3) val af kyrkovärdar — — •— — — — — — — — att desamma behandla.

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse af § 42 i förnyade stadgan angående folkundervisningen
i riket den 10 December 1897.

Härigenom förordnas, att § 42 inom. 3 i förnyade stadgan angående folkundervisningen
i riket den 10 December 1897 skall erhålla följande ändrade
lydelse:

§ 42-

1. Efter skedd — — — — — — — — —---— — —--— afgå.

2. Lärjunge-----------------------_---tillhörigheter.

3. Lärjunge, som felar i sina åligganden, vare i mån af förseelsens beskaffenhet
underkastad lärarens bestraffning, vid ringare felaktighet medelst varning
eller annat lindrigt tuktomedél samt vid fortsatt eller svårare förseelse medelst
lämplig aga.

4. För lärjunge — — — — — — — — — — — finnes ändamålsenligt.

RESERVATION.

127

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse af §§ 5, 12 och 40 i förordningen angående

fattigvården den 9 Juni 1871.

Härigenom förordnas, att § 5, § 12 mom. 1 samt § 40 mom. 4 i förordningen
angående fattigvården den 9 Juni 1871 skola erhålla följande ändrade lydelse:

§ 5-

För öfrigt skall, der särskilda stadganden om fattigvård äro meddelade, såsom
i fråga om understöd till fattigt barn i skolåldern eller till den, som från
allmän arbetsanstalt eller fängelse frigifves, eller om bidrag till allmän uppfostringsanstalt
för minderårig, om hvilkens insättande i sådan anstalt domstol
förordnat, eller om utgift för vård och uppfostran af barn, som på grund af skolråds
beslut skilts från hemmet, eller om kostnadsfri vård å lasarett af medellösa
inom lasarettets distrikt insjuknade personer, som tillhöra anngt lasarettsdistrikt,
gälla hvad sålunda är stadgadt.

§ 12-

1. Fattigvårdsstyrelsen, som har att behandla frågor om beviljande af sökt
fattigvård, åligger att göra sig noga underrättad om sökandens lefnadsförhållanden
och behof samt efter förekommande omständigheter bestämma, om och i hvilken
mån fattigvård honom lemnas må; hörande dervid iakttagas, att barn, om hvilket
fattigvårdsstyrelse föranlåtes taga vård, varder ej allenast försedt med uppehälle
och stadig bostad, utan äfven kristligen uppfostradt och undervisadt. År barnet
vanartadt, bör fattigvårdsstyrelsen hos distriktets skolråd anmäla barnet för den
behandling, som på skolrådet ankommer.

2. I fråga om fattigvård — -— — •— — — — — — — — — eller icke.

§ 40-

1. Anser — — •— - — ■— —------— — — — — — vederbör.

2. Bettlar — -— — — — — —--— — —■ — — — — •— är nämndt.

3. Anträffas-------— ------ — •—• — — —-----pröfvas.

4. Bettlar minderårigt barn inom fattigvårdssamhälle, hvarest den, hvilken
vården om barnet åligger, har sitt hemvist eller barnet har hemortsrätt, eller är
barn till följd af bettlande hemsändt till sådant samhälle, bör tillsyningsman om
förhållandet göra anmälan hos fattigvårdsstyrelsen, som lemnar barnet fattigvård,
då sådan erfordras, eller, om behof deraf ej är för handen och af omständigheterna
ådagalägges, att hettlandet ej skett på befallning eller med tillåtelse af
föräldrar eller annan, hvilken vården om barnet åligger, varnar barnet samt uppmanar
den, som om barnet har vård, att hålla noggrann tillsyn öfver detsamma.
Yarder, sådant oaktadt, bettlandet förnyadt, bör fattigvårdsstyrelsen derom göra
anmälan hos distriktets skolråd.

5. Har - ---

stadsflskalen.

128

RESERVATION.

Hvad som skiljer dessa förslag från de af komitén framställda, är i
hufvudsak endast det, att undertecknad ej kunnat biträda komiténs yrkande,
att inom rikets samtliga skoldistrikt skulle för vården om sedligt försummade
och vanartade barn inrättas en alldeles ny kommunal myndighet
vid sidan af skolråd, kyrkoråd och fattigvårds styrelse. De skäl,
som härvid varit för mig bestämmande, äro följande.

I den riksdagsskrivelse af den 25 april 1896 (n:o 37), som föranledt
komiténs tillsättning, framhåller Riksdagen nödvändigheten häraf,
att åtgärder vidtagas för beredande af lämplig uppfostran åt minderåriga
förbrytare samt vanartade och i sedligt afseende försummade
barn äfvensom att staten tager denna angelägenhet om hand, »dels
genom lagbestämmelser rörande de olika slagen af tvångsuppfostringsanstalter,
dels genom beviljande af anslag till sådana samt genom tillsyn
öfver deras verksamhet». Efter uttalande häraf fortsätter Riksdagen:

»Hvad lagbestämmelserna angår, torde de närmast kunna ansluta sig
till de stadganden i strafflagens kap. >5, hvilka röra af minderårig person
begångna förbrytelser, äfvensom till lagen angående lösdrifvares behandling,
hvilken lag i sitt nuvarande skick saknar hvarje föreskrift om behandlingen
af de minderåriga lösdrifvarne, samt till folkskolestadgans § 51, som för
närvarande väl gifver skolstyrelse makt öfver barn, som försumma sin
skolgång sskyldighet, men icke öfver barn, som visa sig vanartade eller i
moraliskt afseende groft försummade.»

Riksdagens uppfattning var sålunda den, att, fortfarande liksom
hittills, behandlingen af minderåriga förbrytare kunde anförtros åt
domstolarna och polismyndigheterna samt behandlingen af vanartade och
i sedligt afseende försummade barn åt skolstyrelserna, men att för båda
dessa slag af vilsekommen ungdom kräfdes nya lagbestämmelser, hvilka
i fråga om de förra kunde lämpligen ansluta sig till strafflagen, i fråga
om de senare åter till folkskolestadgan.

I hufvudsaklig öfverensstämmelse med dessa af Riksdagen gjorda
antydningar hafva ock i det betänkande angående minderåriga förbrytares
behandling, som den 26 oktober 1898 afgafs af för ändamålet
förordnade komiterade, framlagts förslag till ändring i vissa delar af
strafflagen m. m. Och redan förut hade Kongl. Maj:t, likaledes i
hufvudsaklig öfverensstämmelse med nämda antydningar, i sin förnyade
stadga angående folkundervisningen i riket den 10 december 1897
infört åtskilliga bestämmelser, som gifva skolstyrelsen en vidsträcktare
befogenhet med afseende å sådana barn, hvilka visa sig vanartade eller
i moraliskt afseende groft försummade. Genom ett förtydligande af
stadgans § Öl har skolstyrelsen nämligen berättigats att med större

RESERVATION.

129

kraft ingripa mot den vanart, som oftast bildar inledningen till de
öfriga, och genom ett tillägg till § 42 har blifvit föreskrifvet, att för
lärjungar, som visa svårare vanart, skolstyrelsen via, i den mån erforderliga
medel därtill kunna beredas, vidtaga anordningar, hvarigenom sådana
barn kunna erhålla en särskildt för dem lämpad uppfostran.

Undertecknad vågar visserligen ingalunda påstå, att en i denna
riktning gående lösning af frågan är den enda rätta. I vårt broderland
Norge, som på förevarande lagstiftningsområde gifvit första föredömet,
har man slagit in på en helt annan väg. Man har här utgått
från den åsikten, att »det i själfva verket icke finnes någon väsentlig
åtskillnad emellan groft vanartade och brottsliga minderårige», samt att
»till följd häraf de åtgärder, som emot dem böra vidtagas, i båda fallen
äro af likartad beskaffenhet och böra bestämmas efter likartad profning»
— en åsikt, som hos oss vunnit godkännande af komiterade för utredning
af frågan om minderåriga förbrytares behandling (se deras betänkande
sid. 98). Fall af brottslighet och fall af vanart hafva därför i
Norge betraktats såsom praktiskt oåtskiljeliga samt hänvisats till behandling
af en gemensam, ny myndighet, »Vsergeraadet», utgörande genom
sin sammansättning ett mellanting mellan domstolarna och skolstyrelserna,
på en gång likartadt och olikartadt med båda.

Trots sitt erkännande af de fördelar, som den norska Viergeraadsinstitutionen
erbjuder, hafva nyss närnda komiterade emellertid stannat
vid den slutsatsen, att en dylik ny myndighet icke borde förordas till
införande i Sverige, och såsom skäl härför hafva de (sid. 99) anfört, att
en verksamhet sådan som Vaergeraadets »icke står tillsammans med den
hos oss häfdvunna rättsordningen», samt att i vårt land skulden för det
moraliska fördärfvet bland ungdomen uteslutande tillskrifvits de bristfälliga
lagbestämmelserna, icke de lagtillämpande myndigheterna, hvadan det
ej vore af behofvet påkalladt att fråntaga de senare någon del af den
befogenhet, som för närvarande tillkommer dem.

Men om dessa skäl äro tillräckliga att i fråga om behandlingen
af minderåriga förbrytare motivera ett vidblifvande vid deri hos oss
häfdvunna rättsordningen, så förefaller det mig påtagligt, att de äga en
ännu större giltighet i fråga om behandlingen af vanartade och sedligt
försummade barn. Lika litet som man gjort domstolarna ansvariga för
den, såsom det vill tyckas, växande »kriminaliteten» bland ungdomen,
lika litet har man hört påstås, att skulden för barnens sedliga försummande
eller vanartande ligger däruti, att skolstyrelserna såsom öfvervakande
och ledande uppfostringsmyndigheter inom kommunerna skulle vara i
och för sig olämpliga. Och kunna domstolarna genom meddelande af

130

RESERVATION.

fullständigare och tydligare lagbestämmelser göras mera skickade för
lösningen af den pedagogiska uppgift, som är dem anförtrodd, så synes
detsamma ännu lättare kunna ske med afseende å skolstyrelserna.

Det har på grund häraf icke varit mig möjligt att följa komitén,
då densamma, i strid såväl med hittills bestående ordning som med de
grundsatser, hvilka finnas uttryckta i riksdagsskrifvelsen af den 25 april
1896 och i folkskolestadgan af den 10 december 1897, föreslagit, att
vården om vanartade och sedligt försummade barn skulle öfverlämnas
åt en alldeles ny kommunal myndighet, den så kallade »barnavårdsnämden».

Hvad som vid detta förslag genast måste falla i ögonen, är, att
»barnavårdsnämden» i allt väsentligt blifvit organiserad med folkskolestyreisen,
»skolrådet», såsom mönster. Om skolrådet gäller, att det
skall vidtaga åtgärder för beredande af lämplig uppfostran åt vanartade
och i sedligt afseende försummade barn; att dess verksamhetsområde
är skoldistriktet; att dess själfskrifne ordförande är kyrkoherden eller den
hans ämbete förestår; att dess öfriga medlemmar utses af kyrkostämman;
att det kan hafva kvinnliga ledamöter; att det kan indela sitt verksamhetsområde
i kretsar och för hvarje sådan till sitt biträde årligen utse ett
kretsombud, antingen bland sina egna ledamöter eller bland andra för
ändamålet lämpliga män eller kvinnor; att, där för skoldistriktet särskildt
anställd folkskoleinspektör finnes, denne äger att vid sammanträdena
närvara samt i öfverläggningarna men ej i besluten deltaga; att det skall
hafva tillsyn med hemmen samt i händelse af pliktförsummelse från deras
sida draga försorg om de försumligas förmanande och varnande; att det i
fall af »skolkning» kan skilja det skolkande barnet från hemmet samt utkräfva
kostnaden för dess underhåll af dess föräldrar eller målsman; att
det äfven i fråga om på annat sätt vanartade barn äger vidtaga anordningar,
hvarigenom de kunna erhålla en för dem lämpad uppfostran, vare
sig i särskild anstalt eller på annat sätt, som finnes ändamålsenligt; att
öfver dess beslut rörande barns skiljande från hemmet besvär kunna
anföras hos öfverordnade myndigheter, i sista hand hos Konungen i
ecklesiastikdepartementet; att för under dess tillsyn stående barn understöd
från fattigvården kan begäras och erhållas; att det årligen skall
uppgöra och till kyrkostämman inkomma med ett utgifts- och ett inkomstförslag;
att dess räkenskaper skola granskas af å kyrkostämma
utsedda revisorer o. s. v. — kort sagdt: skolrådets uppgift rymmer
inom sig »barnavårdsnämdens», och dess sammansättning och verksamhetsformer
äro i hufvudsak de samma, som för »barnavårdsnämden»
blifvit föreslagna.

RESERVATION.

131

Ännu större skulle likheten visa sig vara, i fall, enligt ofta uttalade
önskningar (jämför sid. 49), bestämmelserna i folkskolestadgans §§ 51 och
42 blefve förenklade, förtydligade och fullständigade, så att de för försumliga
och tredskande föräldrar föreskrifna varningarna kunde utan
tidsödande omvägar utdelas omedelbart af skolrådet samt frågan om
kostnaderna för omhändertagna barns underhåll erhölle en sådan lösning,
att hänsynen till de ekonomiska uppoffringarna ej komme att lägga sig
allt för mycket hindrande i vägen, hvarje gång någon mera genomgripande
uppfostringsåtgärd pröfvades vara af behofvet påkallad.

Den enda afsevärda åtskillnad, som sedan kvarstode mellan skolrådet
och den påyrkade »barnavårdsnämdem), inskränkte sig därtill, att
»barnavårdsnämdens» befogenhet skulle sträcka sig öfver hela den kriminella
omyndighetsåldern, medan skolrådets hittills i regeln varit begränsad
till den s. k. skolåldern.

Synnerligen betydande torde denna åtskillnad näppeligen kunna
anses vara. »Skolåldern» räknas (enligt folkskolestadgans § 35 mom. 1)
»från och med det kalenderår, under hvilket barnet fyller sju, till och
med det, under hvilket barnet fyller fjorton år». För barn, som äro
födda i slutet af ett kalenderår, inträder skolåldern alltså strax efter
fyllda 6 år, och för dem, som äro födda i början af ett kalenderår,
räcker den, tills de äro i det närmaste 15 år. Hvad de sex första lefnadsåren
angår, har komitén tvifvelsutan rätt, då den i sin motivering
(sid. 55) uttalar, att »inom de spädaste åldersklasserna knappast torde förekomma
någon vanart af sådan beskaffenhet, att den kunde berättiga ett
ingripande i barnets uppfostran från det allmännas sida», hvadan den icke
heller tänkt sig, såsom redan § 1 mom. 1 af dess lagförslag ådagalägger,
att de för vanartade barns tillrättaförande anvisade åtgärderna skulle
tillgripas, förr än icke blott hemmets utan äfven skolans uppfostringsmedel
visat sig otillräckliga. Åro späda barn föremål för så grof försummelse
i sedligt afseende, att kommunen nödgas träda emellan, så
beror väl detta oftast på ytterligt armod, och i de ojämförligt flesta
fall bör då genom fattigvårdens försorg den moraliska försummelsen
kunna afhjälpas samtidigt med den materiella.

Beträffande de barn, som utträdt ur den egentliga »skolåldern» men
ännu ej uppnått den kriminella ansvarighetsåldern, torde böra uppmärksammas,
att i fall de äro sysselsatta i fabrik, handtverk eller annan
handtering, så skola de enligt förordningen af den 18 november 1881
ända till fyllda 15 år uti undervisningshänseende stå under skolrådets
myndighet. Lyckligtvis går den upplysta allmänna meningen nu mer
och mer i den riktningen, att just under den så ytterst kritiska öfver -

132

RESERVATION.

gångsåldern ungdomen mer än någonsin behöfver skolans uppfostrande
ledning. I öfverensstämmelse med denna uppfattning har komitén i
sin motivering (sid. 80) framhållit besökandet af aftonskolor, skolkök
och hushållsskolor m. m. såsom ett utmärkt medel att förebygga den
ungdomens förvildning, som industrialismen är ägnad att framkalla. Ett
uttryck af samma uppfattning äro ock gällande folkskolestadgas föreskrifter,
att skolrådet bör uppmuntra ungdomen till deltagande i fortsatt
undervisning. Ju mer denna undervisnings nödvändighet blir insedd,
ju större utbredning skall den erhålla, och ju vanligare skall det blifva,
att ungdomen åtminstone till fyllda 15 år kommer att stå under skolrådets
öfverinseende.

En bestämmelse, som gåfve skolrådet rätt att vid behof ingripa i
fråga om alla barn under 15 år, skulle sålunda i verkligheten icke innebära
någon synnerligen stor förändring i nu bestående förhållanden.
Att genom en så nära till hands liggande utvidgning af skolrådets befogenhetsområde
dess »hela uppgift komme att till sina grunder undergå
en väsentlig omgestaltning», kan jag för min del alldeles icke fatta.

Lika litet kan jag medgifva, att den föreslagna »barnavårdsnämden»,
i fall den komme till stånd, skulle med rätta kunna sägas hafva fått
sig tilldelad »den särskilda uppgiften att öfva uppsikt beträffande uppfostringsförhållandena
inom kommunen». Så vidt jag förstår, förhåller
det sig nämligen så, att nämda uppgift i betydande omfattning tillhör
och enligt sakens natur allt framgent kommer att tillhöra folkskolans
styrelse. Folkskolan måste alltid stå i närmare och lifligare förbindelse
med hemmen än någon annan institution; i folkskolan visar det sig
snarast och tydligast, hvilka barn som i uppfostringshänseende äro föremål
för omvårdnad eller försummelse; folkskolan har till sin första och
högsta uppgift att främja barnens sedliga utveckling, och folkskolan
har för vinnande af detta mål till sitt förfogande flera och verksammare
medel än någon annan med undantag af hemmet. Att lärare och skolråd
skulle kunna betrakta omvårdnaden om vanartade och sedligt försummade
barn såsom från folkskolans synpunkt »mindre trängande»
eller finna sig berättigade att »i större eller mindre mån åsidosätta»
sina förpliktelser i detta hänseende, låter därför svårligen tänka sig.
Vill man vid sidan af skolrådet upprätta en särskild s. k. barnavårdsnämd,
så kan man visserligen — såsom ju ock komitön föreslagit — till
förmån för denna nämd beröfva skolrådet någon del af den befogenhet, som
det nyligen, genom 1897 års folkskolestadga § 42 mom. 4, fått sig tillerkänd
(se sid. 107). Men därmed har en klar principiell gräns mellan de
båda myndigheternas verksamhetsområden ingalunda blifvit uppdragen.

RESERVATION.

133

Skyldigheten att göra sig underrättad om »uppfostringsförhållandena
inom kommunen» samt att motarbeta moraliskt skadliga inflytelser .tillkommer
fortfarande folkskolan och dess styrelse, och endast i de jämförelsevis
mera sällsynta fall, då skolans och skolrådets maktmedel
befinnas otillräckliga för undanröjande af vanart och sedlig försummelse,
skulle ordningen komma till »barnavårdsnämden» att gripa in. Likaväl
med afseende å den moraliska som den intellektuella uppfostran är och
förblir folkskolan den förnämsta barnavårdsanstalten näst hemmet samt
skolrådet den förnämsta och egentliga »barnavårdsnämden», och skulle
än en särskild nj^ myndighet med detta senare namn komma till stånd,
kan den i alla händelser icke blifva något annat än ett slags kommunal
öfverinstans för ifrågavarande ärenden, till hvars afgörande endast ett
fåtal, mera svårartade fall hänvisas. Att en dylik kommunal öfverinstans
skulle i alla rikets skoldistrikt vara nödvändig eller ens nyttig,
synes mig icke ådagalagdt. Dess roll skulle blifva att antingen delvis
upprepa och därefter fullfölja hvad skolan och skolrådet förut i saken
åtgjort eller ock att efter förnyad pröfning förkasta och omintetgöra
hvad dessa båda för sin del funnit riktigt och ändamålsenligt. Den
skulle alltså dels göra förfaringssättet mera inveckladt, tungt och tidsödande
än behöfligt vore, dels i väsentlig mån kunna hindra den nya lagstiftningen
från att blifva verkligt effektiv. Komiténs förhoppning, att
någon kollision mellan å ena sidan skolrådets samt å andra sidan barnavårdsnämdens
uppgifter icke behöfde befaras, har jag i betraktande
häraf ej kunnat dela.

Mot mitt förslag att bibehålla skolrådet vid dess nuvarande förpliktelse
i fråga om vanartade och sedligt försummade barn samt att
utrusta detsamma med de härför erforderliga resurserna har blifvit aufördt,
att genom de sålunda tillkomna göromålen skolrådets arbetsbörda
skulle »blifva alltför mycket tillökad». För orter, där, på grund af
särskilt ogynnsamma förhållanden, vanart och moralisk vanvård förekomma
i större utsträckning, har denna invändning en viss vikt, Inom
samhällen med kasernerade trupper och ett talrikt proletariat (framför
allt ett talrikt barnproletariat) äro särskilda anordningar för behandlingen
af dessa samhällens olycksbarn utan tvifvel påkallade. Men äfven
här är det helt visst folkskolestyrelsen, som genom sin verksamhet är bäst
ägnad att bedöma, huruvida och i hvilken utsträckning dylika särskilda
anordningar kunna vara behöfliga. Med stöd af erfarenheten från andra
områden låter det tänka sig, att ärenden af förevarande art kunde
handläggas af en särskild afdelning inom skolstyrelsen, biträdd af någon
för ändamålet utsedd tjänsteman. Där en sådan anordning af en eller

134

RESERVATION.

annan orsak ej ansåges tillfyllestgörande, borde skolstyrelsen kunna
ingå med framställning härom till Konungen, som då ägde förordna
om den myndighet, på hvilken skolrådets befattning med vanartade och
sedligt försummade barn delvis skulle öfverflyttas. Säkerligen komme
emellertid icke ens i dessa ytterst sällsynta fall den nya uppfostringsmyndigbeten
att erhålla den organisation, som för »barnavårdsnämden»
blifvit af komitén föreslagen, bland annat af det skälet, att en sådan
organisation är formellt och praktiskt omöjlig just i de allra största skoldistrikten,
hvilka bestå af flera församlingar (se sista stycket af komiténs
lagförslag § 3 mom. 2).

Hvad åter det stora flertalet skoldistrikt angår, så kan det visserligen
vara sant, att äfven inom dem skolrådets arbetsbörda redan nu
är tillräckligt betungande, för så vidt man tänker på den person, hvilken
i de flesta fall så godt som ensam har att bära den, nämligen skolradsordföranden.
Ginge sålunda komiténs förslag ut därpå, att skolrådets
ordförande och »barnavårdsnämdens» ordförande skulle kunna vara
två skilda personer, så skulle det ur ren arbetsfördelnings-synpunkt
hafva åtskilliga skäl för sig. Men sådant förslaget nu är, skulle arbetsbördan
blifva fördelad icke på två personer utan endast på två uppdrag,
ombesörjda af samma person. Kyrkoherden eller den hans ämbete
förestår skulle först få behandla ett ärende i egenskap af skolrådsordförande
å sammanträde med skolrådets ledamöter och längre fram
samma ärende i egenskap af ordförande i »barnavårdsnämden» å sammanträde
med dennas ledamöter; han skulle, om allt ginge rätt till, i sin
förra _ egenskap få göra anmälningar och remittera handlingar till sig
själf i sin senare egenskap; han skulle få ansvara för dubbla protokoll,
uppsätta dubbla förslag till kyrkostämman, kanske äfven sköta dubbla
kassor o. s. v. Att en dylik fördelning af ärendena skulle innebära
någon lättnad för skolrådsordförandena, synes föga sannolikt.

För de flesta af rikets skolråd skulle det ökade arbete, som den
nya lagstiftningen komme att af hvar och en bland dem kräfva, helt
visst blifva »kvantitativt obetydligt». Detta framgår icke allenast af de
uppgifter angående vanartade och sedligt försummade barn, som inkommit
från skolrådsordförandena, utan har ock blifvit af komitén (sidd.
60, 61) uttryckligen medgifvet. »Mot inrättande af eu särskild nämd för
beredande af uppfostran åt i sedligt afseende försummade eller vanartade.
barn skall», yttrar den, »måhända invändas, att dessa angelägenheter
inom flertalet af landets kommuner hafva allt för liten omfattning
för att lämpligen kunna utgöra det enda föremålet för en särskild
myndighets verksamhet; och komitén vill ej förneka, att någon grund

RESERVATION.

135

för en sådan anmärkning kan förefinnas. Någon afgörande vikt torde
dock ej böra därvid fästas.»

I motsats härtill befarar undertecknad, att den kvantitativa obetydligheten
af det arbete, som de flesta »barnavårdsnämder» årligen finge att
utföra, skulle komma att sätta hela den nya lagstiftningen i misskredit.
Om det för ett mera vidsträckt syfte utsedda skolrådet icke på flera år
behöfver varna pliktförgätna föräldrar eller skilja vanartade barn från
deras hem, så är härom intet annat än godt att säga; skolrådet blir
därigenom ingalunda sysslolöst och meningslöst. Men annorlunda ställer
sig saken, om af rikets tusentals »barnavårdsnämder» de allra flesta icke
en enda gång under årets lopp skulle få något ärende att behandla,
antingen af den orsaken, att fall af gröfre försummelse eller vanart
icke förekommit, eller ock därför, att rättelse kunnat vinnas genom de
åtgärder af lindrigare slag, som skolan och skolrådet vidtagit. »Barnavårdsnämderna»
komme då att föra en tillvaro endast på papperet, men
detta oaktadt skulle de nödgas låtsa ett slags lif; de skulle konstituera
sig, hålla sammanträden samt föra protokoll och räkenskaper, och samtliga
kyrkostämmor skulle, för att lagstadgade formaliteter måtte iakttagas,
hvarje år besväras med val, med utgifts- och inkomstförslag,
med revision och decharge o. s. v. Missförhållandet mellan den med
hänsyn till omfattningen synnerligen storslagna apparaten samt dennas i
samma afseende ganska blygsamma verksamhet skulle snart blifva påtaglig,
»barnavårdsnämderna» skulle näppeligen kunna tillvinna sig den
allmänna aktning, som särskilt för en ny institution är så oumbärlig,
och då någon enstaka gång deras biträde blefve af skola och skolråd
påkalladt, skulle de, i följd af sin nästan permanenta brist på sysselsättning,
måhända endast med stor svårighet kunna fungera.

På ett helt annat sätt ter sig gifvetvis förevarande organisationsfråga,
i fall man i likhet med komitén (sid. 61) förutsätter, att den moraliska
omvårdnaden om vanartade och sedligt försummade barn under 15 års
ålder kan och bör förknippas med den rent sanitära omvårdnaden om
vissa kategorier af fosterbarn under 7 års ålder. Då en kontroll öfver
fosterbarnsvården visat sig väl behöflig, har denna tanke, som gifvit
upphof åt det föreslagna namnet »barnavårdsnämden», äfven för mig
hatt åtskilligt tilltalande. Det har emellertid ansetts ligga utom komiténs
uppdrag att närmare pröfva lämpligheten och möjligheten af en
dylik kombination samt att särskildt ur denna synpunkt granska det

136

RESERVATION.

förslag till fosterbarnsfrågans lösning, som blifvit utarbetadt af en år
1894 för ändamålet utsedd komité och i hufvudsak gilladt af alla de
myndigheter, hvilka ansett kraftigare åtgärder för eu bättre fosterbarnsvård
vara af nöden. Men utan stöd af en grundlig och allsidig utredning
har jag icke kunnat känna mig fullt förvissad, att öfvervakandet af
fosterbarnsvården verkligen bör uppdragas åt samma myndighet som behandlingen
af vanartade och sedligt försummade barn, hvadan jag saknat
skäl till frångående af den öfvertygelsen, att denna senare angelägenhet
helst bör och lättast kan anförtros åt skolråden.

Rörande öfriga punkter, i hvilka min uppfattning af viker från
komiténs, kan jag så mycket hellre fatta mig kort, som de stå i närmaste
samband med det ofvan utvecklade.

Då barn på grund af vanart eller sedlig vanvård skiljas från sina
hem i öfverensstämmelse med föreskrifterna i folkskolestadgan (§§ 42
och 51), kunna föräldrar eller målsmän häröfver anföra besvär hos stiftsstyrelsen,
och i detta förhållande önskar komitén ingen ändring. Öfver
alldeles enahanda beslut, fattadt i öfverensstämmelse med det nu föreliggande
lagförslagets § 10, skulle däremot (se sid. 64) pröfningsrätten
tillkomma länsstyrelsen. Enligt hittills gällande rättsordning hafva dock
kommunala uppfostringsanordningar ansetts höra under stiftsstyrelsernas
bedömande, och endast för så vidt de varit af rent ekonomisk natur,
hafva länsstyrelserna ägt att med dem taga befattning. Detta bestyrkes
bland annat af landshöfdinge-instruktionen den 10 november 1855, där
det visserligen i § 8 heter, att »Konungens Befallningshafvande bör i
allt, hvad på honom ankomma kan, tillse, att stadgandena till upprätthållande
af religionens helgd, allmänna gudstjänsten, sedlighet och uppfostran
behörigen iakttagas», men där det ock omedelbart därefter tilllägges,
att Konungens Befallningshafvande skall, »om något däremot
stridande sig tilldrager, därom underrätta vederbörande stiftsstyrelse»,
hvilken alltså äfven här betecknas såsom den rätta mellan-instansen i
uppfostringsfrågor mellan kyrkostämman och dess delegationer å ena
sidan samt Konungen å den andra.

Då § 3 i gällande kyrkostämmoförordningar ålägger kyrkostämma
att vid behandling af ärenden, om hvilka särskilda föreskrifter äro i
lag eller författning gifna, ställa sig till efterrättelse hvad sålunda är
stadgadt, skulle i anledning af den föreslagna lagen om vanartade och
sedligt försummade barns uppfostran ingen som helst ändring i nämda

RESERVATION.

137

förordningar vara af behofvet påkallad, så vida man nämligen, i likhet
med komitén (sid. 76), får taga för gifvet, att i § 3 kunna åsyftas äfven
andra ärenden än de, som i § 2 uttryckligen uppräknas såsom hörande under
kyrkostämmas handläggning. Skulle detta senare förmenande icke vara
grundadt, blir det gifvetvis nödvändigt att i förordningarna införa åtskilliga
ändringar, hvilka dock, i händelse man ej föreslår upprättandet
af en ny kommunal myndighet, hvarken behöfva röra vid förordningarnas
rubrik, ej heller i öfrigt blifva många eller betydande. Då jag för min
del icke kunnat bilda mig någon bestämd mening om rätta tolkningen
af ifrågavarande § 3, har jag för säkerhets skull ansett mig böra framlägga
förslag om sådana tillägg till nämda förordningar, som skulle
undanröja hvarje tvekan om kyrkostämmans och skolstyrelsens befogenhet
att behandla frågor rörande uppfostringsåtgärder för vanartade och
sedligt försummade barn.

Slutligen torde böra nämnas, att jag på grund af de skäl, som i
början af komiténs allmänna motivering (sidd. 50—53) blifvit anförda,
finner ungdomens tidiga indragande i fabrikslifvet vara en hufvudorsak
till dess moraliska vanvårdande och vanartande, samt att jag icke i
gällande lagstiftning angående minderårigas användande i arbete vid
fabrik, handtverk eller annan handtering kunnat se något hinder för de
ungas anställande efter slutad skoltid i ett efter deras ålder och krafter
lämpadt arbete.

Stockholm den 26 oktober 1899.

Fridtjuv Berg.

BILAGOR.

)

!■] *

k }

k, >*

141

Bilagan A.

Uppgifter angående vanartade och i sedligt afseende försummade barn, meddelade
af ordförandena i skolråden inom riket.

Enligt från skolrådsordförandena i rikets samtliga skoldistrikt meddelade
uppgifter, skulle antalet af de under åren 1882—1889 födda och under år 1896
inom de särskilda distrikten kyrkoskrifna barn, som vore att anse såsom vanartade
eller i sedligt afseende försummade, uppgå till:

					Vanartade	I sedligt afseende försummade
	A. I				gossar.	flickor.	gossar.	flickor.
	£9 Itllll/l llil •
I	Stockholm......			52	8	511	447
3>	städerna	inom	Stockholms .................	................... län	8	1	9	2
>		»	Upsala........................	................... »	17	3	31	30
	-<	»	Södermanlands............	.................. 1	6	i	13	4 1
	J>		Östergötlands .............	»	15	2	37	34 i
»	><		Jönköpings .................	................... ''i	15	4	9	3
”	S>	»	Kronobergs.................	........... ....... ■»	4	—	9	1
>	»	»	Kalmar ......................	.................. »	30	6	36	24
>	»		Gotlands.....................	................... »	4	2	44	8 !
»			Blekinge.....................	................... »	21	8	38	1
,»	>	»	Kristianstads..............	................... »	13	2	33	15
	»		Malmöhus...................	................... >	80	17	86	46
»	»		Hallands....................	. . . . ............... 3>	16	5	15	8 1
■»	>	*	Göteborgs- och Bohus..	.................... »	62	7	25	4 !
	»	»	Elfsborgs....................	................... »	6	—	12	5
	»	»	Skaraborgs..................	.................. »	14	5	67	36
»		»	Yermlands...................	................;.. =>	2	3	3	i
»	»		Örebro.................	.................... »	19	8	27	25
»	»	»	Vestmanlands..............	................... >»	14	3	41	26
v>	»	»			2		11	3

»	»	*	Gefleborgs...................	.................... »	14	1	40	30
»	»	»	Vesternorrlands...........	................... »	17	—	8	3
»	»	»	Jemlands.....................	................... »	—	—	—	_
	»	»	Vesterbottens..............	................... »	7	2	30	22
»	»	»	Norrbottens ................	................... »	2	—	4	—
				Summa	440	88	1,139	778

142

BILAGOR.

	Yanartade	I sedligt afseende försummade
B. Å landsbygden:	gossar.	flickor.	gossar.	flickor.

I Stockholms............................................................ län	15	i	72	1 13
•».'' Upsala...........................................................».	9	4	23	24
^''^Södermanlands...................................................... »	7	—	18	18
''» Östergötlands....................................................... »	33	3	61	34
» Jönköpings............................................................ »	7	2	96	37
» Kronobergs.................................:...;..................... >	7	2	36	14
» Kalmar...................................................... .......... »	42	6	109	42
» Gotlands........................... ................................... >	2	—	6	2
» Blekinge....................................................... »	34	6	60	17
» Kristianstads........................................................ »	15	1	90	39
» Malmöhus............................................................. »	26	—	91	27
» Hallands............................................................. »	15	2	40	14
» Göteborgs- och Bohus........................................... »	16	2	OO	32
» Elfsborgs ... ......................................................... »	17	1	73	33
» Skaraborgs............................................... ............ »	14	2	69	34
» Yermlands............................................................ »	36	10	85	48
» Örebro.................................................................. >	13	3	76	36
» Vestmanlands...................................................... »	10	—	62	34
» Kopparbergs....................................................... »	33	3	79	17
» Gefleborgs ........................................................... »	61	11	135	48
» Vesternorrlands..................................................... »	11	—	34	9
» Jemtlands ......................................... .................. »	5	2	17	6
» Yesterbottens........................................................ >	3	2	23	14
» Norrbottens.......................................................... »	13	3	57	56
Summa	444	66	1,493	648
Enligt dessa tabeller skulle i hela riket finnas samman-
lagdt 884 vanartade gossar och 154 vanartade flickor samt i sedligt afseende försummade 2,632 gossar och 1,426 flickor eller sålunda sammanlagdt 3,516 gossar och 1,580 flickor i behof af särskildt för dem lämpad uppfostran.				1 \|
Af dessa barn voro de flesta födda under åren 1884—				1
1889, d. v. s. vid 1896 års sint ännu icke fylda 12 år, nemligen: i städerna .................................................................	224	53	834	605 \|
samt å landsbygden ......................................................	253	45	1,044	489
Summa	477	98	1,878	1,094 1

BILAGOR.

143

	Yanartade	1 sedligt afseende försummade
	gossar.	flickor.	gossar.	flickor.
t Födda under åren 1882 och 1883, d. v. s. vid uppgifternas aflemnande mellan 12 och 15 år, voro:				1
i städerna .....................................................................	21(1	35	294	172
samt å landsbygden ..............-........................................	191	18	406	153
Summa	407	53	700	325
Beträffande öfriga saknas uppgifter angående åldern. Det stora flertalet hade under år 1896 veterligen åtnjutit undervisning, nemligen:
i städerna.......................... ..........................................	397	77	1,074	754
samt å landsbygden.......................................................	375	46	1,275	514
Summa	772	123	2,349	1,268
I saknad af undervisning hade deremot veterligen varit:
i städerna endast...........................,.................................	27	3	36	19
samt å landsbygden.....................................................	39	12	155	100
Summa	66	15	191	119

	Gossar.	Flickor.	Summa.
Af vanartade barn, som varit i åtnjutande af undervisning, hade
i städerna:			i
a) under längre tid utan giltigt förfall försummat skolunder-
visningen (»skolkat») .....................................................	123	13	136
i) fört ett kringströfvande lif eller öfvat yrkestiggeri............	43	23	66
c) visat ett om sedligt förderf eller svårare vanart vittnande
uppförande utan att åtal inför domstol deraf föranledts —	214	37	251
Summa	380	73	453

144

BILAGOR.

	Gossar.	Flickor.	Summa.
Af vanartade barn å landsbygden, hvilka varit i åtnjutande af undervisning, voro: a) »skolkare»...................................................................	74	15	89
b) sådana, som fört ett kringströfvande lif eller öfvat yrkes-tiggeri..............................................................................	40	8	48
c) sådana, som visat ett om sedligt förderf eller svårare vanart vittnande uppförande utan att åtal inför domstol deraf för-anledts,...............................................................	224	18	242
Summa	338	41	379 !
Beträffande öfriga saknas uppgifter angående den ådagalagda van-artens beskaffenhet. Af vanartade barn, som icke varit i åtnjutande af undervisning, hade i städerna: a) fört ett kringströfvande lif eller öfvat yrkestiggeri..............	8	2	10
b) visat ett om sedligt förderf eller svårare vanart vittnande uppförande utan att åtal inför domstol deraf föranledts......	7	1	8 !
Summa	15	o	18
Motsvarande siffror å landsbygden voro: a) sådana, som fört ett kringströfvande lif eller öfvat yrkes-tiggeri .............................................................................	10	5	15
b) sådana, som visat ett om sedligt förderf eller svårare vanart vittnande uppförande utan att åtal inför domstol deraf för-anledts, ...............................................	18	7	25
Summa	28	12	40

Beträffande öfriga saknas uppgifter angående den ådagalagda vanartens beskaffenhet.

BILÅGOR.

145

	1892	1893	1894	1895	1896	Summa.
Under åren 1892—1896 hade, jemlikt 61 8 af folkskolestadgan, i staderna: a) varningar meddelats af kyrkoråd	40	48	56	42	48	234
b) barnen skilts från föräldrarna......	24	33	37	44	61	199
Summa	64	81	93	86	109	433
Under samma tid hade å landsbygden: a) varningar meddelats af kyrkoråd	81	58	87	122	118	466
6) barnen skilts från föräldrarna .....	16	19	34	39	60	168
Summa	97	77	121	161	178	634

	Gossar.	Flickor.	Summa.
Under år 1896 utgjorde antalet vanartade eller i sedligt afseende försummade, i städerna kyrkoskrifna barn, som voro utackorderade hos enskilda:
a) inom det skoldistrikt, dit barnen hörde, .............................	66	74	140
b) utom » » » » * ......... ...................	155	95	250
Summa	221	169	390
Å landsbygden stälde sig dessa siffror sålunda:
a) inom skoldistriktet utackorderade.......................................	190	120	310
b) utom » » .......................................	36	15	51
Summa	226	135	361

Från rikets tre största städer, Stockholm, Göteborg och Malmö, torde några
särskilda meddelanden höra lemnas, i den mån beträffande den förstnämnda sådant
icke redan skett. Antalet vanartade, under åren 1882—1887 födda barn uppgick
i Göteborg till 64, deraf 57 gossar och 7 flickor, samt i Malmö till 57, deraf 45
gossar och 12 flickor. Af de i Göteborg befintliga vanartade barnen voro så godt
som alla, eller 53 gossar och 5 flickor, öfver 12 år. Deremot utgjorde i Stockholm
och Malmö, likasom i allmänhet i riket, de barn, som tillhörde åldersklassen
under 12 år, det öfvervägande flertalet.

Antalet i sedligt afseende försummade barn i Göteborg har uppgifvits
till endast 20, deraf 16 gossar och 4 flickor, men deremot i Malmö till samman 19 -

146

BILAGOR.

lagdt 84, deraf 52 gossar och 32 flickor. Den kolossala siffran å uti sedligt afseende
försummade barn, som uppgifyits för Stockholm, heror så godt som uteslutande
på meddelanden från Katarina församling, hvarest antalet sådana barn
skulle belöpa sig till ej mindre än 875 eller 453 gossar och 422 flickor. Uppgifterna
hafva hufvudsakligen lemnats af fattigvårdsstyrelsen. Folkskoleinspektören
för Stockholms stad har ansett sig böra uttala den förmodan, att fattigvårdsstyrelsen
härvidlag följt en annan norm än vederbörande myndigheter i stadens
öfriga församlingar, då den svårligen eljest skulle kommit till ett sådant resultat.
Under åren 1892—1896 har i Göteborg icke en enda varning jemlikt 51 § folkskolestadgan
utdelats af kyrkorådet, medan deremot i 52 fall barn hlifvit skilda
från föräldrarna. I Malmö hafva varningar 10 gånger meddelats, men deremot
har icke någon gång kyrkorådet tillgripit den strängare åtgärden att skilja barnen
från föräldrarna. I Stockholm lär varning meddelats 30 gånger samt barnen i 10
fall skilts från sina föräldrar. Förstnämnda siffra torde dock icke vara fullt pålitlig.
Enligt för Stockholm särskildt gällande stadga skall sådan varning utdelas
icke af kyrkorådet utan inför skolstyrelsen. På grund af frågoformulärets affattning
torde derför, enligt hvad Stockholms folkskoleinspektör meddelat, flere
af stadens skolrådsordförande ansett sig icke böra uppgifva antalet utdelade
varningar.

Sammanlagdt voro under år 1896 icke mindre än 534 i Göteborg hemmahörande
barn utackorderade hos enskilda. Huru många af dessa voro vanartade
eller i sedligt afseende försummade, derom saknas enligt ingångna meddelanden
tillförlitliga uppgifter, hvarför äfven komiténs härom framstälda fråga lemnats
obesvarad.

BILAGOR.

147

Bilagan B.

Uppgifter angående groft vanartade barn, meddelade af rikets magistrater,

poliskammare och kronofogdar.

Enligt från rikets magistrater, poliskammare och kronofogdar meddelade
uppgifter skulle antalet barn mellan 14 och 15 år, som under år 1896 visat ett
om sedligt förderf eller svårare vanart vittnande uppförande, utan att åtal inför
domstol deraf föranledts, vara följande:

					Gossar.	Flickor.
	A.	I städerna.
I				47	13
»	städerna	inom	Stockholms	län...............................................	—	—
»	»	»	TJpsala	)) ............................................	2	—
»	»	»	Södermanlands	» ................................................	6	—
))	»	»	Östergötlands	» ................................................	4
»	»	»	Jönköpings	» ...............................................	8	—
»	»>	»	Kronobergs	)> ................................................	10	—
»	»	»	Kalmar	» ...............................................	3	—
))	»	»	Gotlands	» ................................................	2	—
»	»	»	Blekinge	» ................................................	14	—
)»	»	»	Kristianstads	» ................................................	1	—
»	»	»	Malmöhus	» ...............................................	14	8
»	»	»	Hallands	)) ............................................	1	—
))	»	»	Göteborgs och Bohus	») ................................................	52	3
»	»	m	Elfsborgs	» ..............................................	5	—
»	»	»	Skaraborgs	» ...............................................	2	2
»	»	»	Vermlands	» ................................................	9	4
»	»	»	Örebro	» ...............................................	15	4
»	»	»	Vestmanlands	» ................................................	—	2
»	»	i)	Kopparbergs	» ................................................	7	—
»	»	»	Gefleborgs	» ................................................	17	—
»	u	»	Y esternorrlands	)> ........ .....................................i .	24	1
»	»>	»	Jemtlands	)) ...............................................	—	—
)»	»	0	Vesterbottens	» ................................................	—	—
»	»	))	Norrbottens	I) ................................................	1	—
				Summa	244	37

148

BILAGOR.

B. 1 landsbygden.	Gossar.	Flickor.
I Stockholms	län...............................................................	11	1
» Upsala	» . ...	6	—
» Södermanlands	» ...........	—	1
» Östergötlands	)» . .	4	2
» Jönköpings	....................................................................	13	—
» Kronobergs	.........................................................................	—	—
» Kalmar	))	5	—
» Gotlands	» ... .	—	_
» Blekinge	»......................................................................	4	—
» Kristianstads		2	—
» Malmöhus	))	3	—
» Hallands	)) ..............	—	—
» Göteborgs och Bohus » ......................		1
» Elfsborgs	» .............	8	1
» Skaraborgs	))	4	—
» Vermlands	))	5	1
» Örebro	» .	5	_
» Yestmanlands	»..................	8	_
» Kopparbergs	)) ..	7	—
>'' Gefleborgs	))	11	3
» Yesternorrlands	)) ..	9	1
» Jemtlands	)) ..	_	_
» Vesterbottens	....................................................	4	2
» Norrbottens	" ..............................................................	2	—
eller sammanlagdt i	Summa hela riket 355 gossar och 50 flickor.	in	13

Bland städer, som förete anmärkningsvärd! höga siffror, må nämnas Göteborg:
48 gossar och 3 flickor, Karlskrona: 10 gossar samt Örnsköldsvik: 15 gossar.
Att Malmö endast har att uppvisa det relativt obetydliga antalet af 8 vanartade
gossar, beror antagligen derpå, att flertalet sådana redan angifvits bland dem, som
af polismyndigheten erhållit varning, utan att ställas under tilltal.

Bilagan C.

Uppgifter angående anstalter för minderåriga förbrytare och vanartade barn.

Anstalter för minderåriga
förbrytare och.
vanartade barn.

-.3

SO"
■ ö
I do.

i 8>

B P

.cC

t—> • Pä
SO

93 ff
^ c4

co p

£3

Huru många
af dessa barn
voro vid intagandet
i
anstalten

Huru många hafva före intagandet
blifvit

3 ^

® o

ä-3

P p

ct CTq

^
P p

H ^

f &
e

» a

ai a o
ct- S. m
PV?

g\g £

py »
I! SP

cw °

® p. Å

ET g p.

— PR

& g3® O
Em *3

P CD CO

y? y

2\?» !

5 j s>

£®<w s=

p? sy 2 *
£> o a so
^a-p

P s

a 3 "''är

S P (L

p y cd o

•°o p^ O

cd M pr

3 &
§ gS.
B

i_i. O"

O CD
PT1

g?e

H 80

3 1

* P

-j ^

co ca
CD Hb

rf P> g
cd p y
y ^ y

o g'' ö
B

<1 O P
P° ^ CD

y ^ 2.

p p y
& ö CTQ
•ce co
Ct- P

p 3

Huru många hafva
intagits genom försorg
af

Huru många
egde vid
intagandet
hemortsrätt -

►— p

CTQ

pr* cd

5 P

p-.

Oq ^
g> So

* <i
CD

Er®?

c/T ®

rs.

^ p

CT1

*<(

era

sa.

Åkerbrukskolonien Hall.
Lindgrenska trasskolan..
Uppfostringsanstalten

vid Skrubba .............

Räddningshemmet vid

Folåsa.....................

Råby räddningsinstitutet
..........................

Hallands läns uppfostr.-

anstalt å Mäshult......

Räddningsinstitutet på

Hisingen ..................

Lidköpings räddningshem.
.........................

Internatet i Malmö ......

Summa

175

414 ! 351

101

1361 141 74 13

172

113

— 36 188

322

139 36

30 2

23 | —

4 | 12

12 9

25 275

Bilagan D.

Uppgifter angående anstalter för vanarfade och i sedligt afseende försummade barn.

		H M. 0	Huru många af dessa barn voro vid in-tagandet i anstalten	Huru många hafva före in tagandet blifvit		Huru	många hafva	Huru mån-ga egde vid intagandet hemorts-rätt
	3r huru många barn finnes plats i anstalten?	l många barn voro i anstalten iagna vid slutet af år 1896?	Sfi B p-	vid domstol tilltalade och dömde att i uppfostrings- anstalt intagas?	vid domstol tilltalade och dömde till någon af de i strafflagen förekommande allmänna straffarterna?	<	t_i. er* O CD tTT1 >-h>	CO oj CD Hb	intagits genom ior-sorg af
Anstalter för vanartade och i sedligt afseende försummade barn.	under 12 år?	12—14 år?	öfver 14 år?	g- p, ® O p B it » B 2- CD p- £ p it Oq SO p M p* p: ® it O So O in .ce	id domstol tilltalade men icke dömde?	unna vanartade, ehuru :e för brott tilltalade?	annan anledning an-dda i behof af anstal-tens omvårdnad?	kommunala eller andra myndigheter?	enskilda välgörenhetsin-rättningar eller sällskap?	enskilda personer?	i stad?	g5o P 0 cn er1 Oq CD .ce
I. För gossar. Fröbergska uppfostrings-anstalten å Norrgård...	80	68	63	5						28	40	68			29	39
Uppfostringsanstalten vid Gullgrufva..........	15	6	2	4	__	_	1		5			6			3	3
Grö teborgs afsöndrings-skolas afdelning för gossar .....................	90	85	62	23					28	37	20	85			85
Gefle stads uppfostrings- hem i Torsåker.........	15	13	9	4						13		13			12	1
Summa	200	172	136	36	—	—	1	—	33	78	60	172	—	—	129	43
11. För flickor. Skyddshemmet för flic-kor å Stora Ersta......	40	40	19	12	9				1	39		27	4	9	38	2
Göteborgs afsöndrings- skolas afd. för flickor	20	12	9	3	_					9	3	12			12
Summa	60	52	28	15	9	—	—	—	1	48	3	39	4	9	50	2

BILAGOR.

RIL ÄGOR.

151

Bilagan E.

(Se nästa sida.)

152

BILAGOR.

Äldersuppgifter m. m. angående i

Anstalter för minderåriga förbrytare samt för vanartade och sedligt afseende försummade barn.	Hvilken åldersgräns är bestämd för barnens intagande i anstalten ?	Hvilken har varit medelåldern vid inträdet?
Hall ...............................................................	10-15 år.	12,74 år (under år 1898 13,Bl).
Lindgrenska trasskolan....................................	9—14 »	12 år.
Stockholms stads uppfostr.-anstalt vid Skrubba	Gossar, yngre än 9 år, få endast undantagsvis intagas.	12,6 år.
Räddningshemmet vid Folåsa...........................	12-17 år.	14 år.
Råby räddningsinstitut ....................................	9-12 »	11 år.
Hallands läns uppfostringsanstalt å Mäshult.....	9-14 »	12,5 år.
Räddningsinstitutet på Hisingen.....................	12 år.	11 år.
Lidköpings räddningshem.................................	9—15 år.	11,5 år.
Internatet i Malmö..........................................	Barn öfver 12 år intagas i regel icke.	10,4 år.
Pröbergska uppfostringsanstalten å Norrgård....	8—12 år; dock få barn intill 14 år intagas, om direktionen dertill lemnar särskild! tillstånd.	10,5 år.
Uppfostringsanstalten vid Gullgrufva ...............	7—14 år.	—
Skyddshemmet för flickor å Stora Ersta...........	12 år.	13,5 år.
Göteborgs afsöndringsskola..............................	Skolåldern.	11,3 år.
Gefle stads uppfostringshem i Torsåker............	Särskild åldersgräns ej bestämd; dock intagas ej gossar öfver 12 år, som ådagalagt svårare vanart.	11,25 år.

BILAGOR.

153

Bilagan E.

uppfostringsanstalter intagna barn.

År någon åldersgräns bestämd för elevernas afgång ur anstalten och i sådant fall hvilken?	Hvilken har varit medelåldern vid utskrifningen ?	Huru lång tid omfattar i allmänhet elevernas uppfostran i an-stalten?
Elevs vistande vid kolonien må, i fall af behof, utsträckas till uppnådda 20 år.	18,5 år (under år 1896 17,78).	5,8 år.
Ingen bestämd åldersgräns; aldrig förrän efter kon-firmationen.	16 år.	4—6 år.
18 år.	Ingen elev hade vid uppgifternas aflemnande utskrifvits.
Eleverna få afgå, sedan de konfirmerats och vistats vid anstalten 3 år.	16—17 år.	3—4 år.
Ingen bestämd åldersgräns.	16—17 år.	5—6 år.
Ingen bestämd åldersgräns; i regel utskrifvas barnen den 24 okt. samma år de konfirmerats.	16,3 år.	3,6 år.
Ingen bestämd åldersgräns; dock medgifves ej utträde förrän efter konfirmationen. I denna får gossen icke deltaga förrän vid fylda 16 år.	16,5 år.	5—6 år.
20 år.	17,5 år.	6-7 år.
Ingen bestämd tid; vistas vid internatet 1—3 år, utackor-deras derefter på landet samt utskrifvas först efter konfirmationen.	13,3 år vid utträde ur internatet; 14,3 år vid utskrifningen.	1—3 år.
Ingen bestämd åldersgräns.	17,5 år.	6—8 år.
Ingen bestämd ålder; barnen stanna tills de konfirmerats.	16,3 år.	Minst 2,5 år.
Densamma som för afgång ur folkskolan.	13,3 år.	2 år.
Ingen bestämd ålder.	13 år.	Beror på barnens ålder vid intagandet.

154

BILAGOR.

Bilagan F.

Uppgifter angående från uppfostringsanstalter utskrifna barn.

I Anstalter för minderåriga för-brytare samt för vanartade och i sedligt afseende för-summade barn.	Huru många barn hafva från anstaltens upprättande intill slutet af år 1890 varit der- städes intagna?	Huru många af dessa hafva efter vid anstalten afslutad uppfostran derifrån afgått?	Huru många af de sistnämnda hafva efter afgången	Angående huru många saknas kännedom?	Huru många hafva afgått från anstalten
uppfört sig till-fredsställande?	uppfört sig mindre tillfreds-ställande ?	blifvit beträdda med svårare van-art eller brott?	genom rymning?	genom förflyttning till straffanstalt?	! på annat sätt? 1
Hall.......................................	608	384	305	20	56	3	_	11	373
Lindgrenska trasskolan...........	337	305	244	31	9	21	2	1	302
Råby räddningsinstitut............	294	254	85	12	16	141*)	9	2	243
Hallands läns uppfostringsan-
stalt å Mäsbult ...................	78	45	38	3	2	2	1	—	44
Räddningsinstitutet på Hisingen	212	37 **)	33	3	1	-	7	5	25
Lidköpings räddningshem.......	24	10	9	1	—	—	—	—	10
Internatet i Malmö.................	112	77	70	1	6	—	4	—	73
Fröbergska uppfostringsanstal-
ten å Norrgård ...................	219	125	95	18	9	3	8	—	117
Gefle stads uppfostringshem i
Torsåker.............................	24	7	5	2	—	—	1	—	6

*) Beror derpå att hithörande anteckningar intill år 1870 varit ofullständiga.
**) Här meddelade uppgifter afse endast de 15 sista åren.

BILAGOR.

155

Från Folåsa har såsom svar å komiténs förfrågan rörande från anstalten
afgångna elevers uppförande meddelats, att år 1895, då anstalten under 30 år
varit i verksamhet, hade af 1.46 utgångna elever 45 uppfört sig mycket godt, 55
godt, 25 någorlunda godt samt 21 dåligt. Af dessa sistnämnda hade 15 varit straffade
dels för stöld, dels för förfalskning; 5 eller 6 kunde anses för återupprättade.
Göteborgs afsöndringsskola har uppgifvit sig i följd af bristande anteckningar icke
kunna tillmötesgå komiténs önskan att erhålla ifrågavarande uppgifter. Anstalterna
vid Skrubba och Gullgrufva hafva varit för kort tid i verksamhet för att
kunna lemna några uppgifter af förevarande beskaffenhet.

156

BILAGOR.

Förteckning å anstalter, föreningar och fonder med ändamål att bereda

Stiftelsens namn.	Stiftelsens ändamål.	Stiftarens namn.
Stockholms stad.
Anstalt för sakfälde eller groft vanartade minderåriges uppfostr.:
Föreningen till minne af Konung Oscar I och Drottning Josefina. Skyddshem:	Att till vård mottaga gossar mellan 10 och 15 år på grund af domstols förordnande eller för grof vanart.
Lindgrenska trasskolan. Barnhem:	Att uppfostra vanvårdade och vanartiga gossar.	Folkskoll. J. 0. Lindgren.
Allmänna barnhusinrättningen.	Vård om värnlösa barn. *	Drottning Kristina.
Frimurarebarnhuset å Kristineberg.	Uppfostran af medellösa barn, födda i äkta säng.	Frimurareorden.
Murbeckska uppfostr.-inrättningen.	Att till tjenarinnor uppfostra fattiga flickor.	Presten Per Murbeck.
Malmquistska barnuppf.-anstalten.	Vård och uppf. af fatt. välartade flickebarn.	KlockarenJ.P.Malmquist.
Axel och Sofia Alms stiftelse.	D:o af fader- och moderlösa eller vanvår-dade barn.	Byggmästaren A. Alms enka.
Prins Carls uppfostringsinrättning.	D:o af fattiga och värnlösa barn från Stock-holms stad.	Erkebiskop J. 0. Wallin m. fl.
Föreningen till det godas befräm-jande.	Att genom anläggande af åkerbrukskolonier bereda god fostran och vård åt fattiga värnlösa barn.	Fröken Concordia Löf-ving.
Stockholms stads uppfostringsanstalt för gossar.	Fostran af föräldralösa eller eljest värnlösa barn.	Stockholms stad.
D:o » » » flickor.	d:o d:o.	d:o.
Sällskapet De fattiges vänner.	Vård af fattiga barn m. fl.	J. E. Törnqvist m. fl.
Fattiga barns vänner.	Utackordering och beklädnad af fattiga barn.	Friherrinnan Cederström, f. Cedervald.
Fören. f. värnlösa unga flickors skydd.	Att uppfostra värnlösa unga flickor.	■--
Stockholms barnhem n:o 1.	Föräldralösa eller eljest värnlösa barn.	Stockholms stad.
D:o » n:o 2.	6 nå O rÖ	d:o.
Kungsholms barnhem.	Vård om värnlösa flickor från församlingen.	V. pastor G. Svensson.
Adolf Fredriks d:o.	O nS o rö o rö	Kyrkoh. A.W. Staaff m.fl.
Klara d:o.	Uppfostran af vanvårdade flickor.	Flera personer.

BILAGOR.

157

Bilagan G.

uppfostran åt vanarfade, i sedligt afseende försummade och fattiga barn.

Stif-	Utdelning under 1895	Stiftelsens storlek vid slutet af år 1895.
tel- sens år.	till nedan- stående antal	af nedan-stående belopp.	Kapital.	Deraf värde af fastig-heter.	Stiftelsen förvaltas af:	Anmärkningar.
	personer.	Kronor.	Kronor.	Kronor.
1874	175	75,326	381,876	360,725	En styrelse.	Fastigheten utgöres af åkerbruks-kolonien Hall inom Ostertelge af Stockholms län.
1870	31	11,315	19,400	50,000	D:o.
1637	3,487	184,834	5,085,651	2,332,508	Kongl. direktion.
1753	140	52,818	1,143,226	300,000	En direktion.
1747	33	13,175	327,792	47,000	D:o.
1861	70	20,088	167,457	68,000	En styrelse.
1874	57	19,042	955,258	1,065,600	D:o.	Fastigheten belägen vid Rådan i Spånga socken, Stockholms län.
1833	80	19,047	500,684	250,000	D:o.	D:o d:o å Gålön i Stockholms län.
1884	—	—	132,823	95,000	D:o.	Åkerbrukskoloni å Lemneå i Öster-götlands län.
1874	70	36,850	—	—	—	Anstalten flyttad till Skrubba i Stock-holms län.
1874	50	20,240	—	—
1826	223	3,135	43,411	—	En styrelse.
1842	37	1,776	14 500	—	En direktion.
1886	—	—	3,610	—	En styrelse.
1882	32	10,000	—	—
—	33	11,500	—	—
1892	8	1,631	14,209	5,026	D:o.
1874	14	3,339	57,104	57,551	D:o.
1868	14	3,190	59,313	—

158

BILAGOK.

Stiftelsens namn.	Stiftelsens ändamål.	Stiftarens namn.
Elsa Borgs barnhem.	Skydd och vård åt fattiga värnlösa flickor.	Frivilliga bidrag.
Stockholms stads missions barnhem.	—	d:o.
Femöresföreningen.	Inrättande af barnhem i Lappland.	Frivilliga bidrag.
Barnhemmet för Östermalm.	Vård och uppfostran af barn till goda tjenare.	Flera personer.
Hemmet å Ersta.	Vård om värnlösa flickor.	—
Stockholms län.
Anstalt för sakfiilda eller groft vanartade minderårigas uppfostra Åkerbrukskolonien vid Hall.	se Stockholms stad, Oscar-Josefina-förenin-
Barnhem :	gen.
Barnhemmet vid Kådan.	se d:o, Axel och Sofia Alms stiftelse.
Uppfostringsanstalten å Gålön.	se d:o, Prins Carls uppfostringsinrättning.
Anstalten vid Skrubba.	se d:o, Stockholms stads uppfostrings-anstalt för gossar.
Barnhemmet å Gudhem, Sundbyberg.	se d:o, barnhemmet för Östermalm.
Södertelje fruntimmersförening.	Uppehållande af ett barnhem.	Fruntimmer i staden.
Hemmet vid Glömsta, Huddinge s:n.	Uppfostran af flickor från fattiga och dåliga hem.	Flera personer.
Barnhemmet Nybygget, d:o Fru Ekmans barnhem vid Djursholm.	Vård och uppfostran åt fattiga flickor.	F. Petersén.
Brännkyrka sockens barnhem. Norrtelje barnhem.	—	—
Upsala län.
Barnliem:
Skyddshemmet för flickor i Upsala.	Uppfostran af flickor utan vård.	Fröken Anna Geijer m. fl.
Gillbergska barnhusinrättningen.	Barnavård och uppfostran åt barn i Upsala.	Handl. G.W.Gillberg m.fl.
von Ktisellska stiftelsen.	Fattiga och värnlösa barns uppfostran i Upsala.	Kaptenen J. G. v. Kusell.
Enskilda barnhemmet.	Vård åt värnlösa flickor.	—
Hemmet för värnlösa gossar.	Kristlig vård och uppfostran.	Husegaren J. A. Söderberg.
Samariterbarnhemmet.	Vård och uppfostran åt värnlösa flickor.	Fröken Ebba Boström.

BILAGOR,

159

	Utdelning	Stiftelsens storlek
	under 1895	vid slutet af år 1895
Stif-

tel-	till			Deraf	Stiftelsen	Anmärkningar.
sens	nedan-	stående	Kapital.	värde af	förvaltas af:
år.	antal	belopp.		heter.
	personer.	Kronor.	Kronor.	Kronor.
1876	—	—	—	—
1864	28	4,543	8,000	—	En styrelse.
_	11	2,750	—	—	—	Anstalt å Villa Gunhem, Sundbyberg,
						Stockholms län.
1860	9	1,571	30,292	15,115	Styrelse.
1886	—	-	13,000	—
1875	6 12 12	—	—	12,000
1868	17	3,076	33,900	19,000	En styrelse af 7 qvinnor.
1843	120	19,608	1,236,497	95,041	En direktion.
1845	20	2,016	111,240	90,100	Direkt, för Prins Gustafs
					skola.
1862	9	4,466	36,043	30,000	En styrelse.
1877	14	4,510	36,231	27,862	D:o.
—	40	—	—	—

160

BILAGOR.

Stiftelsens namn.	Stiftelsens ändamål.	Stiftarens namn.
Södermanlands län. Skyddshem:
Fonden för länets arbets- och för-bättringsanstalt.	Bekostande af vanartiga barns utackorde-ring m. in.	Länets invånare.
Barnhem:
Enkefru K. Malmbergs testam.-fond.	Fattiga flickors ^ackordering.	K. Malmberg, f. Lenning.
Fond för Nyköpings stads barnhem.	Ett blifvande barnhem för gossar.	Nyköpings sparbank.
Galléenska fonden.	Fattiga barns i Eskilstuna uppfostran.	Komm.-rådet O. Galléen.
Nyköpings barnhem.	Vård och uppfostran af fattiga barn.	Flere personer.
Eskilstuna pastorats barnhem.	Uppfostran af fattiga barn.	—
Sigridslunds skol- och uppf.-anstalt.	Föda och kläder åt fattiga barn.	Grefve F. H. Bonde.
Barnhusfonden i Klosters socken.	Fattiga barns uppfostran.	Olof Olsson i Skiftinge.
Wahrendorffska barnhusfonden.	Uppfostran af flickor från Åkers bruk.	Kommerserådet J. D. Wahrendorff.
Thorshälla landskommuns barnhem.	Fattiga barns uppfostran.	—
Östergötlands län. Skyddshem:
Mamre barnhem.	Räddningshem för vanartiga flickor.	Fru Biander m. fl.
J. v. Leesens donation i Norrköping.	Förbättrande'' af vanartiga barn.	Brukspatron J. v. Leesen.
Enhörnings donationsfond i d:o.	Räddningshem för vanartade barn då fon-den uppgår till 20,000 kr.	C. F. A. Enhörning.
Folåsa räddningshem.	Uppfostran af vanartade barn.	Landstinget.
Barnhem:
Vreta klosters barnhemsfond.	Upprätthållande af ett barnhem i socknen.	Enskilda personer.
Hultgrenska donationen.	Uppfostran af fattiga barn.	Anders Hultgren.
Ätvids barnhemsförening.	Att bereda hem och understöd åt värnlösa barn.	Komminister Allard.
Ringarums barnhem.	Att vårda och uppfostra barn från för-samlingen.	Wilhelmina Hagberg m.fl.

BILAGOR.

161

Stif-	Utdelning under 1895	Stiftelsens storlek vid slutet af år 1895
tel- sens år.	till nedan- stående antal personer.	af nedan-stående belopp. Kronor.	Kapital. Kronor.	Deraf värde af fastig-heter. Kronor.	Stiftelsen förvaltas af:	Anmärkningar.
1808		525	28,165		Landstinget.
1856	5	350	9,179	_	En styrelse.
1884	—	—	18,787	—	Sparbanken.
1837	374	1,802	37,500	—	Pastor m. fl.
1876	15	2,715	31,593	11,000	Styrelse af 11 personer.	Styrelsen utses af fruntimmers-skyddsföreningen.
—	15	—	33,402	12,000	—	I fastigheten intecknad räntefri
1826	20	1,102	15,175	3,000	Vibyholms egare.	skuld å 3,000 kr.
1870	6	845	17,234	3,500	Vald styrelse.
1801	3	340	14,000	2,000	Egaren af Åkers stycke-bruk.
1876	14	2,192;	13,175	10,500	En styrelse.
1875	7	4,001	100,000	—	Drätselkammaren.	Lifränta utgår tills vidare af fonden.
1877 1864	18	—	16,643	—	D:o.
1886	—	—	2,556	—	En styrelse.	Fonden skall växa tills den uppgår till 5,000 kr.
1807	7	233	5,165	5,000	Kommunalnämnden iVe-sterlösa.
1876	—	—	9,006	—	En styrelse.	Kassan tages ej i anspråk förrän den uppgått till 10,000 kr.
1890	14	2,207	18,528	9,000	Sällskapet Fattiga barns vänner i Ringarum.

162

BILAGOR.

Stiftelsens namn.	Stiftelsens ändamål.	Stiftarens namn.
Jungquistska stiftelsen.	Bildande af ett barnhem i Motala socken.	C. Ljungquist och h. h.
Sundbergska stiftelsen.	Uppfostran af värnlösa barn inom Lin-köping.	Wilhelmina Sundberg.
Gustavianska barnhuset i Norrköping.	Hem åt fattiga barn och deras undervisning.	Flera personer.
Moberg-Eggerska flickskolan i d:o.	Undervisning med fritt underhåll åt flickor m. m.	Handl. J. Moberg, J. F. Eggers m. fl.
Reutersköldska hittebarnshus et i d:o.	Uppfostran af värnlösa barn.	Öfverstelöjtn. C. G. Reu-tersköld m. fl.
Lars Cederlings donation i d:o.	Uppfostran af föräldralösa barn.	Kandi. L. Cedering.
Jonsson-Ringströmska stiftelsen i d:o.	Inrättande af ett barnhus då fonden stigit till 200,000 kr.	Fabrikör S. G. Jonsson och Hilda Ringström.
Mathilda v. Schwerins donationsfond.	Upprättande af ett barnhem i Söderköping.	Grefvinnan M. v. Schwe-rin, f. Hagberg.
Söderköpings barnhemsfond.	6 di o di	Bildad genom samman-skott.
Charlotta W. Dicksons stiftelse i Vad-stena.	Uppfostringsanstalt för fattiga och värn-lösa flickor.	Godsegaren Ax. Dickson.
Dubergska flickskolan i Motala.	Uppfostran af tjenarinnor.	Enkefru D. Duberg.
Barnhemmet Betania i Norrköping. \| Åkerbrukskolonien å Lemneå bruk.	se Stockholms stad, Föreningen för det godas befrämjande.	—
Jönköpings län.
Skyddshem:
Fonden »Räddningshem för vanvår-dade barn».	Inrättande af ett räddningshem för barn från länet.	Landstinget och enskilde.
Barnhem:
C. J. Hederstjernas barnhem.	Ett hem för underhåll och uppfostran åt Höreda församling tillhörande, föräldra-vård saknande barn.	Generalmajoren C. J. He-ders tj erna.
Barnhemmet i Alseda pastorat.	Uppfostran af fattiga barn.	Kyrkoh. C. J. Pettersson.
Skyddsföreningens småbarnsskola.	Vård och föda åt fattiga barn i Jönköping.	Förening af fruntimmer.
Vestra barnhemmet.	d:o d:o d:o.	D:o.
Barnhemmet å Löfvingstorp.	Uppfostran af värnlösa och vanvårdade barn i Jönköping.	Häradshöfd. H. T. Oden-crantz.

BILAGOR.

163

Stif- tel- sens år.	Utdelning under 1895	Stiftelsens storlek vid slutet af år 1895	Stiftelsen förvaltas af:	Anmärkningar.
till nedan- stående antal personer.	af nedan-stående belopp. Kronor.	Kapital. Kronor.	Deraf värde af fastig-heter. Kronor.
1869	4	1,275	52,470	25,831	Särskilda komiterade.
1879	52	13,227	441,450	76,000	En styrelse.
1772	41	16,676	438,408	255,000	Styrelse, utsedd af kyrko-
					stämma i Norrköping.
1808	19	8,006	180,940	91,609	Särskild styrelse.
1814	46	4,022	69,534	115,000	JD:o.	Fastigheten tillhör äfven andra in-
						rättningar.
1786	5	300	4,500	4,500	Kyrkorådet i S:t Olai.
1895	—	—	122,599	101,500	Drätselkammaren.
1882	_	_	246,678	4,000	Stadsfullmäktige.	Stiftelsen har ännu icke börjat sin
						verksamhet.
1882	—	—	5,135	—	Drätselkammaren.	D:o d:o.
1861	—	—	23,706	15,500	Särskild styrelse.
1857	—	—	38,000	9,300	D:o.
1864	—	211	5,612	—	Landstinget.
1869	—	—	6,726	1,000	En direktion.
1859	6	1,084	6,000	6,000	En styrelse.
1862	100	2,500	23,344	5,000	Vald styrelse.
1876	50	1,945	17,617	—	D:o.	Eger nu eu fastighet.
1869	23	40	8,000	7,000	D:o.

164

BILAGOR.

Stiftelsens namn.	Stiftelsens ändamål.	Stiftarens namn.
Kronobergs län.
Skyddsliem:
Drottning Josefinas räddningsanstalt för vanvårdade barn inom länet.	Att bereda vård åt fattiga, moraliskt vårds-lösade barn.	Lagman C. von Otter.
Barnhem:
Barnhemmet i Vexjö.	Flickors uppfostran till tjenarinnor.	Fröken V. Gyllenkrook m. fl.
Kalmar län.
Skyddshem: Fröbergska stiftelsen å Norrgård. Barnhem:	Vanvårdade och vanartiga barns försörj-ning och uppfostran.	M. G. Fröberg, ekonomi-direktör.
Grefvinnan Wilhelmina Posses barn-hemsfond i Tryserums socken.	Inrättande af ett barnhem.	Wilhelmina Posse, gref-vinna.
Odensvi barnhemsfond i Odensvi socken.	Bidrag till ett blifvande barnhem m. in.	Öfverstelöjtn. A. O. Lil-jenstolpe och h. hustru.
Gladhammars barnhem i Gladham-mars socken.	Uppfostran af medellösa flickor.	Kong! sekret. Emil Key o. h. hustru Sofie Posse.
Vårdanstalten för fattiga och värn-lösa barn i Misterhults socken.	Benämningen angifver ändamålet.	Fru AuroraLiljedahlm. fl.
Tuna barnhemskassa i Tulla socken.	Kläder åt fattiga barn; en del af räntan lägges till kapitalet.	H. Hammarskjöld, arki-tekt.
Hermanska barnhemmet i Wimmerby socken.	Att lemna vård och uppfostran åt minder-årige fattige.	H.Samuelsson, hemmans-egare.
Grumstorps barnhem i Pelarne s:n.	D:o d:o.	Grefve G. F.Liljencrantz, landshöfding.
Elfströmska fonden, Mönsterås s:n.	Fattiga barns försörjning.	A. G. Elfström, teol. d:r.
Flythska stiftelsen i Halltorps s:n.	Uppfostran af fattiga barn.	0. G. Flyth, kir. magister.
Barnhemmet i Kalmar.	Frånfalla och fattiga barns uppfostran.	C. G. Uddenberg m. fl.
Enkefru Grandins fond.	Understöd åt barnhemmet.	Johanna Grandin, enka.
Barnhemsfonden.	D:o d:o.	Spritförsäljningsbolaget.
Oskarshamns barnhem.	Fattiga barns vård och underhåll.	M. L. Bursie.

BILAGOR.

165

Stif- tel- sens år.	Utdelning under 1895	Stiftelsens storlek vid slutet af år 1895.
till nedan- stående antal personer.	af nedan-stående belopp. Kronor.	Kapital. Kronor.	Deraf värde af fastig-heter. Kronor.	Stiftelsen förvaltas af:	Anmärkningar.
1847		728	48,650	.	En styrelse af 5 leda-möter.
1867- 1889	4	328	15,544	—	En styrelse.
1841	62	18,631	796,372	271,983	En styrelse af 6 personer.
1879	—	16	610	—	Kyrkorådet.
1874	—	—	1,476	—	Kommunalnämnden.
1874	—	—	7,402	2,500	Kyrkorådet.	Ej i verksamhet i anseende till fon-dens otillräcklighet.
1871	—	—	8,237	—	D:o.	Fonden är stäld på tillväxt.
1891	—	—	1,034	—	Skolrådet.
1881	61	942	27,183	15,000	En styrelse af 3 personer.
1860	6	—	3,300	3,300	D:o d:o.
1870	6	880	17,082	600	En styrelse af 6 ledamöter
1848	10	1,452	11,000	11,000	Egaren af Yärnanäs, pa-stor och. 2 ledamöter
1866	18	2,100	23,000	9,000	En styrelse.
1864	—	100	30,360	—	Domkyrkorådet,	Räntan uppbäres af barnhemmet.
1875	—	100	2,000	—	Drätselkammaren.	D:o d:o.
1874	8	1,243	11,555	3,300	En styrelse af 5 ledamöter

166

BILAGOR.

Stiftelsens namn.	Stiftelsens ändamål.	Stiftarens namn.
Borgholms barnhem.	Fattiga och oförsörjda barns uppfostran.	Åtskilliga samhällsmed-lemmar.
Enskilda barnhemmet i Högsby s:n.	—	—
Enskilda barnhemmet i Ålems s:n.	—	—-
Gotlands län.
Skyddshem:
Lundborgska donationen.	Uppfostran af vanartiga barn.	Per Lundborg och hans hustru.
Barnhem:
Fridtorps barnhems stiftelse.	Att bereda uppfostran åt värnlösa och van-vårdade barn.	H. K. H. Prinsessan Eugenie.
Visby barnhem för flickor.	Fattiga vanvårdade flickors uppfostran.	Carl Norrby.
Sedlighetsföreningens i Visby hus-hållsskola.	Att uppfostra fattiga flickor till dugliga tjenarinnor.	H. K. H. Prinsessan Eugenie.
Konung Karl Johans fond i Visby.	Något för Visby stad eller Gotlands län allmänt nyttigt ändamål.	Gotländske män.
Drottning Desiderias arbetsskola i Visby.	Fattiga flickors vård och uppfostran.	Fruntimmerssamfundet i Visby.
Blekinge län.
Skyddshem: Fond för bildande af räddningshem. Barnhem:	Bildande af räddningshem eller afsöndrings-klass.	Lektor G. R. Schlyter o. mamsell E. Danielsson.
Fond för ett barnhem i Augerums s:n.	Inrättande af ett barnhem.	Ingeniör L. Kauffman.
Martin Thunells stiftelse.	Uppfostran af fattiga och värnlösa barn i Rödeby.	Handlanden M. Thunell.
Barnhemmet i Karlskrona.	Vård och uppfostran af föräldralösa, van-vårdade barn.	Sofie Wilkens, f. Thomée.
Barnhemskassan i Karlshamn.	Räntan utgår f. n. till allm. fattigvården.	Okändt.
Karlshamns barnhem.	Att uppfostra fattiga, föräldralösa flickor.	—
Enskilda barnhemmet i Sölvesborgs landsförsamling.	--	—

BILAGOR.

167

Stif- tel- sens år.	Utdelning under 1895	Stiftelsens storlek vid slutet af år 1895.	Stiftelsen förvaltas af:	Anmärkningar.
till nedan- stående antal personer.	af nedan-stående belopp. Kronor.	Kapital. Kronor.	Deraf värde af fastig-heter. Kronor.
1867	3	157	3,994	822	Kyrkoherden, 2 kyrkovär-	f
					dar och 4 af kyrko-
_	6	_	—	—	stämman valda damer.
1887	3
1893	1	50	1,000	—	En styrelse.
1885	—	10,300	275,000	—	Pastor och kyrkovärdar.
1863	5	1,162	31,360	7,200	En styrelse.
1879	—	656	21,820	18,242	D:o.
1843		144	3,717	_	Landshöfdingen, hisko-
					pen och borgmästaren
					i Visby.
1823		1,761	54,962	17,000	En styrelse.
1888	_	_	1,842	—	Skolrådet i Karlskrona.
1884	_	_	1,678	_	Kommunalnämnden.
1835	51	3,106	91,235	35,411	Styrelse af 6 personer.
1858	32	2,950	32,232	10,000	Styrelse af 7 ledamöter.
okändt		472	9,446	—	Fattigvårdsstyrelsen.
1879	8	1,495	8,176	7,396	En styrelse.
	—	—	—	I		■

168

BILAGOR.

Stiftelsens namn.	Stiftelsens ändamål.	Stiftarens namn.
Kristianstads län. Barnhem:
v. Rederska stiftelsen i Örkelljunga	Att, förutom annat, i Örkelljunga underhålla	Anders v. Reiser, titule-
socken.	skolor jemte ett herberge och ett arbetshus.	rad landshöfding.
Kristianstads "barnhem för flickor.	Vård och uppfostran af fattiga flickor, som sakna föräldravård.	Några stadens damer.
Enskilda barnhemmet i Stoby s:n.	——	—
Malmöhus län. Skyddshem:
Råby räddningsinstitut.	Att uppfostra vanartiga gossar.	Öfv.-kammarj. A. G. Gyl-lenkrook och h. fru.
Barnhem:
Graekoska småbarnsskolan i Sve-	Vårdandet af fattiga föräldralösa barn.	Landtbr. H. C. Graeko.
dala.
Kjellstorps barnhem.	Att bereda uppfostran åt värnlösa barn.	Ett sällskap.
Gåsebäcks barnhem.	Att uppfostra fattiga gossar, tillhörande Helsingborgs stads- o. landsförsamlingar.	F. d. handl. 0. D. Krook.
Malin Gyllenkrooks vårdanstalt.	Att fostra värnlösa flickor till tjenarinnor.	Frih. Malin Gyllenkrook.
J. H. Diedens donation.	Understöd åt Malmö barnhem.	Handl. J. H. Diedens dödsbo.
Pihlstorps institut för vanvårdade barn.	En uppfostringsanstalt för vanvårdade barn.	Landtbr. G. och fröken C. M. af Trolle.
Lunds barnhem.	Att till vård och uppfostran upptaga fat-tiga flickebarn.	En syförening i Lund.
Arbetsklassens i Lund barnhem.	Att till uppfostran mottaga flickor af ar-betsklassen.	Qvinnoraf arbetsklassen.
Gjörloffska stiftelsen i Landskrona.	För fattiga barn.	Enkefru Sara Gjörloif.
Ystads barnhem.	Vård och uppfostran åt föräldralöse eller värnlösa barn.	Åtskilliga qvinnor inom staden.
Barnhemmet i Oderup.	Uppfostran af fattiga värnlösa flickor i Färs härad.	Aboerna 0. Persson, C. S. Sahlin och N. Nilsson.
Fruntimmersföreningens asyl för små-	_	_
barn, Landskrona.

BILAGOK,

169

Stif- tel- sens år.	Utdelning under 1895	Stiftelsens storlek vid slutet af år 1895.	Stiftelsen förvaltas af:	Anmärkningar.
till nedan- stående antal personer.	af nedan-stående belopp. Kronor.	Kapital. Kronor.	Deraf värde af fastig-heter. Kronor.
t 1780-	34	7,812	370,663	140,000	Landshöfdingen, konto.-	Barnhem å Lerkesholm i Orkelljunga
1882					prosten, kyrkoherden	,lrs:n. År 1895 ntgingo till sko-
					och en kassadirektör.	lor, herberget och arbetshuset
1867	12	1,962	42,550	9,600	En styrelse af 5 personer.	sammanlagdt 4,273 kr. 39 öre.
1840	42	7,500	257,000	150,000	En direktion af 12 per-
					soner.
1864	—	—	16,609	3,700	Kyrkoherden och korn.-	Sedan år 1894 har skolan t. v. upp-
					nämnden.	hört och fonden stälts på tillväxt.
1863	40	400	10,000	—	Konsul P. Olsson i Hel-	Stiftelsen uppehälles affrivilligagåf-
					singborg.	vor, som i mån af behof lemnas
1871	18	6,384	181,000	71,000	Styrelse af 3 personer.	af en enskild person.
1863	14	1,790	67,000	10,000	En direktion af 12 pers.
1879	—	—	10,000	—	Magistraten.	Medlen äro intecknade iMalmöbarn-
						hems fastighet men förräntas .ej så
						länge barnhemmet är i verksamhet.
'' 1860		—•	52,816	33,000	Drätselkam. i Malmö.	Ponden är stäld på tillväxt.
j 1865	13	2,757	25,640	13,900	Två af stiftarinnorna.
1868	—	—	33,597	17,700	En styrelse.
1808	—	t	58,700	58,700	Kyrkoh. och en borgare.
1872	12	2,471	31,591	—	En styrelse.
1862	16	2,015	friv. bidr.	—
—	—	—	, .	—

170

BILAGOR.

Stiftelsens namn.	Stiftelsens ändamål.	Stiftarens namn.
Hallands län.
Skyddshem:
Hallands läns räddningshem å Mäs-hult i Skällinge socken.	Vård och uppfostran af vanartade gossar.	Länets landsting.
Barnhem:
Barnhemmet på Lyckan i Snöstorps socken.	Att vårda och uppfostra medellösa barn.	Marie och H. Kollinius.
Barnhemmet i Halmstad.	Kristlig uppfostran och. vård åt fattiga flickor från Halmstad.	Lektor A. von Engeström.
Pond för ett blifvande barnhem i Halmstad.	Vård och uppfostran af värnlösa barn.	Flere personer.
Ljungbergska stiftelsen.	Att, när kapitalet stigit till erforderligt be-lopp, användas till ett barnhem i Halmstad.	Enkefru B. C. Ljungberg.
Bångtorps-fondens barnhem.	—
Göteborgs och Bohus län.
Skyddshem:
Räddningsinstitutet för vilseföra och vanvårdade barn (å Hisingen).	Att vårda och uppfostra gossar från Göte-borgs stad, hvilkas uppförande i sedligt afseende ingifver farhågor för framtiden.	Major Bredberg o. gross-handl. M. AV. Rhedin.
Räddningshemmet för flickor.	Att vårda och uppfostra utan vård varande flickor ur Göteborgs samhälle.	Fruntimmersfören.iGöte-borg för inre missionen.
Renströmska fonden för vanvårdade eller vanartiga flickors förbättring.	Pondens benämning angifver dess ändamål.	Anslag af Renströmska fonden.
Barnhem:
Simmersröds barnhus.	Att uppfostra fattiga barn.	Hofr.-kommis. S. Bergius.
Grytingska donationen.	Uppfostran och undervisning af barn inom Herrestads socken.	Fru Catharina Petersson.
Sotenäs barnhem.	Att vårda och uppfostra minderåriga fat-tiga flickor.	Fru Augusta Nyeander.
Göteborgs stads barnhus.	Vård och uppfostran af fattiga barn af båda könen.	—

BILAGOR.

171

Stif- tel- sens år.	Utdelning under 1895	Stiftelsens storlek vid slutet af år 1895.
till nedan- stående antal	af nedan-stående belopp.	Kapital.	Deraf värde af fastig-heter.	Stiftelsen förvaltas af:	Anmärkningar.
	personer.	Kronor.	Kronor.	Kronor.
1880	23	8,050
1878	8	1,500	—	—	Fröken H. Kollinius.	Underhålles genom frivilliga gåfvor
1884	12	1,654	19,893	12,600	En styrelse af 12 leda-möter.
1872- 1883	—	—	42,335	—	Drätselkammaren.
1882	3	500	215,600	22,200	En styrelse af 3 pers.
	13
1847	23	9,294	179,868	48,652	Af delegarne tillsatt sty-relse.
1850	36	—	59,951	16,667	En styrelse.
1872- 1878 1885- 1894	4	639	8,259	—	En af stadsfullmäktige tillsatt styrelse af 3 personer.
1859	12	6,430	107,928	48,823	Direktion af 25 medl.
1857	15	1,195	23,875	—	Kyrkorådet i Herrestad.
—	5 å 6	917	1,543	1,350	Fröken Kitty Nycander.
1738	32	18,031	272,605	110,000	Ett kuratel.

172

BILAGOR.

Stiftelsens namn.	Stiftelsens i ändamål.	Stiftarens namn.
Frimuraresamhällets i Göteborg barn-	Att till vård och uppfostran omhändertaga	Frimuraresamhället i Gö-
hus.	fattiga och värnlösa barn.	teborg.
Barnhemmet å Lilla Gärda.	Att uppfostra fattiga flickor af döda eller	Medlemmar af Evangelisk
	lastbara föräldrar.	lutherska miss.-l Göteborg.	''Oren. i
Barnhemmet å Ekedalen.	Uppfostran af fattiga yärnlösa barn.	Fru Mimmi Svensson.
Sällskapet »Myrorna».	Att bereda vård åt värnlösa barn i Myror-nas barnhem.	Enkefru Karin Hordgren.
Fredrika Wohlfarts stiftelse.	Att vårda fader- och moderlösa eller eljest värnlösa barn.	! Frökén Fredr. Wilfl. Wolf-fart.
J. C. E. Nolleroths donationsfond.	Uppfostran och vård af värnlösa späda barn.	Landtbr. 3.1 C. E. roth.	Holle-
Willinska fattigfriskolans slöjdafdel-	Att lemna helförsörjning och undervisning	Flere medlemmar	af Gö-
ning.	hufvudsakligen i handaslöjd åt obemed-lade gossar af 12—15 års ålder.	teborgs samhälle.
Gustafsbergs barnhus nära Udde-	B arnuppfostran.	IGrossh. A. Knape	-Hans-
valla.		son och h.h.K.Hégardt.
Barnhemmet vid Åby, Mölndal.	Hel försörjning och undervisning af barn.	—
Westermanska barnhemmet i Fäss-bergs s:n.	--	—
Gärda barnhem i Örgryte s:n.	--	—
Uddevalla barnhem.	Fattiga flickors uppfostran.	—
Elfsborgs län. Skyddshem:			Odal
Prins Gustafs förening för vanvår-	Vårdande af vanartiga barn.	Häradshöfd. B.W.	Lessle.
dåde och vanartiga barns räddning.
Drottning Lovisas stiftelse, Veners-	Att lemna vård åt yngre personer, hvilka	Åtskilliga personer i Ve-
borg.	beträdt lastens banal	nersborg.
Barnhem:
Ostads barnhus.	Fattiga barns uppfostran.	Direktören N. Sahlgren.
Mariastiftelsen, Borås.	Uppfostran och vård åt fattiga barn.	Kammarjunkare felt.	Stjern-
Kullens barnhem i Lerums socken.	--i	—

BILAGOR,

173

Stil- tel- sens år.	Utdelning under 1895	Stiftelsens storlek vid slutet af år 1895.
till nedan- stående antal personer.	af nedan-stående belopp. Kronor.	Kapital. Kronor.	Deraf värde af fastig-heter. Kronor.	Stiftelsen förvaltas af:	Anmärkningar.
1756	in	11,139	235,253		En direktion.	Barnen , vårdas i egna kem eller hos
1867	—	35,867	22,500	Styrelse af 5 personer.	fosterföräldrar.
1887	28				Stiftarinnan.	Stiftelsen uppehälles medelst frivil-
1887	9	2,002	11,675	—	En styrelse.	liga gåfvor.
1889	,ir;	_	52.309	_L	Drätselkammaren.	Utdelning af fonden har ännu ej egt
1889			100.000		D:o.	ram. En donators syster eger att under
1837	30		336,700	290,000	En styrelse.	sin lifstid uppbära afkastningén. Sedan skolans grundläggning hafva
1772	28 10 4	20,974	440,598	400,500		tillhopa 665 gossar varit å inrätt-ningen intagna.. .nä! sbnBlm-iöV
						.ffiodxrifjd aivdsIA
1846	28	1,537	44,809		■tn.uiiiv "!ii rrr-iiwVhjqU En direktion af 9 per-	it eg ui a-ri eUhirtk-r mnsd Animal,npV
1861	21	1,103	29,084	—	soner. En styrelse.
1774	90	10,210	341,700	341,700	Disponenten, Frih. J. Al-
1856	200	1,235	9,500		strömer. En direktion af 12 per-
					soner.

174

BILAGOK.

f Stiftelsens namn.	Stiftelsens ändamål.	Stiftarens namn.
Skaraborgs län.
Anstalt för sakfälda eller groft vanartade minderårigas uppfostr.: Lidköpings räddningshem. Barnhem:	Uppfostringsanstalt för sakfälda och van-artade minderåriga.	Mamsell A. E. Lidbeck.
Prins Gustafs förening för vård af I värnlösa barn i Skara.	Att bereda vård och uppfostran åt värnlösa och vanvårdade barn inom länet.	H. Gyllenhaal, president, m. fl.
Sandbergska donationen.	Fattiga fader- och moderlösa barns krist liga uppfostran.	Anders Sandberg, prost, teol. d:r.
Flybergska fonden.	Uppfostran af fattiga barn i Mariestad.	Olof Flyberg, garfvare, j
\| Lidköpings barnhus.	Föräldralösa barns vård och uppfostran.	Grefve M. G. De la Gardie.
Enskilda barnhemmet å Karlsborg.	—	—
Vermlands län.
Barnhem:
Alsters barnhem.	Att bereda hem för fattiga vanvårdade flickor inom Alsters socken.	Fröken Eva Geijer.
Sandtäppans flickskola vid Risberg.	Kost, husrum och undervisning för flickor från Elfsdals härads nedre tingslag.	Statsrådet J. Wsern och Uddeholms aktiebolag.
Yermländska barnavårdsföreningen i Karlstad.	Uppfostran af vanvårdade och ovårdade barn.	Landshöfd. H. F. Oldevig, biskop C. A. Agardh m. fl.
Fader- och moderlösa barns kassa.	Ett framtida barnhem för fattiga fader- och moderlösa barn inom Kristinehamns och Varnums församlingar.	Obekant.
Örebro län.
Skyddshem:
Fond för arbets- och uppfostrings-anstalt.	Tiggeriets hämmande och spinneriverks anläggande inom länet.	Karl XIY Johan såsom kronprins.

BILAGOR.

175

Stif- tel- sens år.	Utdelning under 1895	Stiftelsens storlek vid slutet af år 1895.
till nedan- stående antal personer.	af nedan-stående belopp. Kronor.	Kapital. Kronor.	Deraf värde af fastig-heter. Kronor.	Stiftelsen förvaltas af:	Anmärkningar.
1878	14	7,237	405,152	79,590	En styrelse af 5 personer.
1847	9	540	13,200	—	En styrelse af 5 personer.
1886	2	96	8,296	—	Pastor och. kyrkoråd i Slöta.
1796	47	2,250	48,500	48,500	Pastor och komminister.	Fonden utgöres af afkastningen af gården Trilleholm med qvarn i
1675	43 7	1,748	5,546		Borgmästaren och kyrko-herden samt en sysslo-man.	Ullervads socken.
j 1866	14	1,571	42,000	1,500	Särskild styrelse.	1
; 1871	14	—	18,700	—	Uddeholms aktiebolag.
1846	10	613	32.697	—	Särskild styrelse.	i ;
\| 1762	—	—	12,053	—	Kyrkorådet.
! 1813	15	1,492 1	206,481	—	Styrelse af 6 ledamöter med Landshöfdingen såsom ordförande.

176

BILAGOR.

Stiftelsens namn.	Stiftelsens ändamål.	Stiftarens namn.
Barnhem:
Småbarnens vänner.	Fattiga barns sedliga, utveckling genom	;Medlemmar af Örebro
	vård i ett barnhem.	: stad.
Första-novemberkassan.	Fattiga barns uppfostran.	Sex ^representativ^ män i Örebro.
Contiska fonden.	Ett blifvande barnhem.	Hand! J. Conti.
Fahlbomska donationen.	Barnuppfostran.	''Rådman I. Fahlbqm.
Hundraåriga stiftelsen.	Eäntan lägges till kapitalet intill år 1956	Fabrikören Fr. Rosenlind
	till en fond företrädesvis för^barnavård och uppfostran af barn från Örebro.	\| och hans hustri).
Arbets- och uppfostringsinrättningen	Uppfostran och vård af fattiga barn inom	Kommerserådet 0. G.
i Öibbro.	Örebro.	Broms m. fl.
C. G. och J. D. Broms donation.	Inqvartering och skollokal.	C. G. och J. D. Broms1.
Nordstrandska fonden. j	Fattiga fader- och moderlösa barns, i Nora uppfostran.	Prosten Olof Nordstrand.
Manzeliska fonden.	Fattiga barns uppfostran i Nora.	Rektor J. Manzelius.
Karolina Nelsons fond i Nora.	Kristlig uppfostran af vanvårdade barn,	Lärarinnan K. M. Nelson.
	företrädesvis flickor.
Vestmanlands län.
Barnhem:
Barnhemmet i Yesterås.	Uppfostran af värnlösa eller vanvårdade	En förening af fruntim-
	flickor.	mer.
Köpings barnhem.	Uppfostran af värnlösa eller vanvårdade	[■. j" It " • 1 Prostinnan Lovisa Bel-j
	flickor i Köping.	länder.
0. Ahllöfs barnhusfond.	Vård och uppfostran af fattiga barn i År-	AsSéssor 0. Ahllöf.
	boga.
Kopparbergs län.
i \| Barnhem:
Folkärna barnhem.	Uppfostran åt fattiga -vfärnlösa barn.	Th, Winbladh.
Leksands d:o.	Vård åt fattigas barn.	Förening i Leksand.
Barnhemsfonden i Leksands socken.	Underhåll af hemmet.	Fru J. Ros och Greta Ers-dötter.
Hagstedtska arbefcsinr. i Norrbärke.	Fattiga barns underhal).	Handlanden P. Hagstedt.

BILAGOR.

177

Stif-	Utdelning under 1895	Stiftelsens storlek vid slutet af år 1895.
tel- sens år.	till nedan- stående antal personer.	af nedan-stående belopp. Kronor.	Kapital. Kronor.	Deraf värde af fastig-heter. Kronor.	Stiftelsen förvaltas af:	Anmärkningar.
1875	19	3,186	22,513	15,000	Styrelse af 8 damer och 4 herrar.
1796	16	796	15,400	—	Styrelse af 8 personer.
1874	—	720	16,062	—	Fattigvårdsstyrelsen.
1825	5	80	2,380	2,380	D:o.
1844	—	—	30,439	—	Styrelse af 5 personer.
1803	153	10,476	175,650	—	Styrelse af 5 personer.	I donationen ingår dispositionsrätt till arbetshuset, som är bevillnings-
1818	—	—	10,600	11,100	Skolrådet.	taxeradt till 22,500 kr.
1786	—	5	684	—	D:o.
1834	--	200	4,507	_	D:o.
1875			3,133		D:o.
1875	10	1,810	20,842	10,000	Särskild styrelse.
1876	10	1,768	22,847	5,300	D:o.
1740	22	1,850	64,753	7,400	D:o.	1
1894			6,273		Styrelse.
1885	15	1,653	10,300	3,000	En qvinlig direktion.
1884— 90	—	70	2,000	—	Kommunalnämnden.
1838	70	4,245	137,709	43,458	En direktion.

178

BILÅGOR.

Stiftelsens namn.	Stiftelsens ändamål.	Stiftarens namn. *
Barnhemmet i Falun.	Uppfostran åt fattiga flickebarn, företrädes-vis från Falun.	Insamlingar och dona-tioner.
Per Forslinds barnuppfostringsfond.	Årliga räntan till fattiga barns i Falun uppfostran.	Brukspatron Per Fors-lind.
Gefleborgs län.
Skyddshem: Gefle uppfostringshem i Torsåker.	Uppfostran af vanartade barn.	_
Uppfostringsanstalt å Gullgrufva.	För vanartade barn från Helsingland.	—
Barnhem:
Axel och Lulli Rettigs barnhusfond.	Ett hem i Gefle för vanvårdade barn.	Konsul R. Rettig m. fl.
Enskilda barnhemmet i Gefle.	Att till gudsfruktan och duglighet upp-fostra vanvårdade barn.	Flere personer.
Flickebarnhemmet i Söderhamn.	Att uppfostra fattiga vanvårdade flickor.	Bönkusföreningen.
Hedesunda barnhemsfond.	Underhåll af ett barnhem.	Handl. Nils Hedenström.
Barnhemskassan i Hamrånge socken.	Inrättning af ett barnhem.	Bildad genom gåfvor.
Barnhemsfonden i Alfta socken.	Inrättandet af ett barnhem.	Komminister C. A. Jen-nische m. fl.
Fr. Wilh. Ärfströms fond i Färila socken.	Fattiga barns uppfostran.	Färgaren F. W. Ärfström.
Galléenska fonden i Färila socken.	D:o d:o.	Kommerser. Olof Galléen.
D:o i Los socken.	D:o d:o.	D:o.
Gefle stads barnhuskassa.	Understöd åt faderlösa barn.	Okändt.
Per Trönes donation i Hudiksvall.	Att utackordera fattiga barn.	Handl. Per Tröne.
Barnhemmet i Hudiksvall.	Vård och uppfostran åt medellösa flicke-barn.	Åtskilliga samhällsmed-lemmar.
Valbo barnhem.	Uppfostran af värnlösa barn.	Flere personer.
Prosten N. G. Walldéns fond.	Hem i Valbo för minderåriga gossar.	N. G. Walldén.
Valbo barnhem för minderåriga flickor.	Uppfostran af värnlösa flickor.	E. Brodin.
Bamhemsföretaget i Färila socken.	—	C. 0. Eldström.
Föreningen till de ungas skydd, Gefle.	Skyddshem för unga flickor i skolåldern.	---
Söderhamns gossebarnhem.	Vård och uppfostran åt medellösa gossar.	-—-

BILAGOR.

179

Stif- tel- sens år.	Utdelning under 1895	Stiftelsens storlek vid slutet af år 1895.	Stiftelsen förvaltas af:	Anmärkningar.
till nedan- stående antal personer.	af nedan-stående belopp. Kronor.	Kapital. Kronor.	Deraf värde af fastig-heter. Kronor.
1876-	14		40,119	15,800	Styrelse af 6 fruntimmer.
88
1828	9	850	15,000		Landshöfd. och. pastor.
1894	12				•
1896	12	—	—	—
1873	20	6,500	150,000	47,000	Styrelse af 3 ledamöter.
1858	25	3,931	58,000	37,000	D:o 7 d:o.
1866	16	2,093	6,188	11,200	En direktion.
1870	8	833	12,293	—	Styrelse af 3 personer.
—	—	—	830	—	Kommunalnämnden.
—	—	—	4,770	—	Kyrkorådet.
1883			16,617	_	Kommunalnämnden.	Käntan lägges tills vidare till kapi-
						talet.
1837	45	576	23,200	—	Skolrådet.
1847	—	—	4,399	—	Pastor och’ kyrkovärdar.
1877	87	2,711	69,518	5,500	Landsh., borgm., kyrkoh.
					samt af stadsfullm.
					vald kassaman.
\| 1838	2	240	4,000	—	Drätselkammaren.
\| 1867	16	1,801	12,484	4,500	En direktion.
1871	7	376	10,013	7,000
1877	—	—	3,370	—
1877	7	549	14,780	—
1882	1	26	1,835	—
—	—	—	—	—

180

BILAGOR.

Stiftelsens namn.	Stiftelsens ändamål.	Stiftarens namn.
Vesternorrlands län.
Skyddshem:
Ponden för ett räddningshem i Sunds-vall.	Inrättande af ett räddningshem för van-artade barn.	Enkefru M. E. Liedberg.
Barnhem:
Kapten Nybergs fond.	Understöd åt barnhem i Hemösand.	Sjökapten Joh. Nyberg.
D:o d:o.	D:o d:o i Ytter Lännäs s:n.	D:o.
Sundsvalls barnhem.	Uppfostran af fattiga barn.	Ett sällskap herrar och damer.
Kreditaktiebolagets donation.	Understöd åt Sundsvalls barnhem.	Kreditaktiebolaget.
Ponden för en uppfostringsanstalt i Sundsvall.	Uppfostran af vanvårdade barn af båda könen.	Pru Justina Altin, född Liedberg.
Jemtlands län.
Barnhem:
Racldöwskä skolan.	Undervisning åt fattiga barn inom Unders-åker.	Handlanden Olof Hans-son Racklöw.
Fredsbergs lappbarnhem.	Underhåll vid barnhemmet i Alanäs s:n.	Pastor Mikael Sandell.
Jonas Hamréns m. fl:s fonder för Jemtlands läns barnhem.	Bidrag genom ränteafkastning till Jemt-lands läns barnhems utgifter för intagna barns underhåll.	Färgaren J. Hamrén m. fl.
Barnhemmet i Hellsundsby af Ströms socken.
Norrbottens län.
Barnhem:
Neder Kalix barnhem.	Uppfostran af fattiga, företrädesvis för-äldralösa barn.	Prosten 0. Wiklund m. fl.
Rådmanskan U. C. Sundströms fond.	Till fond för barnhem i Luleå.	Pru U. 0. Sundström-.

BILAGOR.

181

Stif- tel-	Utdelning under 1895	Stiftelsens storlek vid slutet af år 1895,
till	af nedan-stående belopp.		Deraf	Stiftelsen
sens år.	nedan- stående antal	Kapital.	värde af fastig-heter.	förvaltas af:
	personer.	Kronor.	Kronor.	Kronor.
1892			26,349		Skolrådet.
I 1866	__	900	22,500	_	Stadsfullmäktige.
1866	—	120	3,000	—	Kommunalstyrelsen.
1861	30	5,375	65,907	46,879	En af principaler utsedd styrelse.
1888	—	63	1,505	—	Drätselkammaren.
1891			59,645		Stadsf. o. magistratens ordf. samt en af läns-styrelsen utsedd per-son.
1801	—	1,553	24,543	8,500	Kyrkoherde och kyrko-värdar.
1877	18	2,759	12,800	10,500	En styrelse af 3 personer.	Under år 1895 har i frivilliga gåfvor till hemmet influtit 2,735 kr.
1865- 83	4	725	16,100	—	Barnhemmets direktion
1865 1 1879	18	2,119	10,045 4,176	5,500	Särskild styrelse. Drätselkammaren.	Till hemmets underhåll under år 1895 hafva af fattigvårdsmedel utbetalts 1,100 kr.

182

Bilagan H.

Normalreglemente för skyddshem för gossar.

Hemmets ändamål.

1 §•

1. Skyddshemmet N. N. har till ändamål att till kristlig vård och
uppfostran mottaga vanartade gossar från N. N., hvilka enligt beslut af
barnavårdsnämnd inom sagda område skola från hemmet skiljas och
till skyddshem öfverlemnas.

2. På styrelsens för skyddshemmet ompröfvande må bero att, på
ansökan af barnavårdsnämnd utom området eller ock af fattigvårdsstyrelse
eller enskild person, i skyddshemmet mottaga äfven andra
vanartade gossar än här ofvan sägs.

Styrelse och förvaltning.

2 §■

1. Högsta ledningen af skyddshemmets angelägenheter utöfvas
af en utaf hemmets hufvudmän®) vald styrelse, bestående af fem personer
samt lika många suppleanter.

Den närmaste vården och skötseln af hemmet handhafvas af en
föreståndare och eu husmoder.

*) Med »hufvudman» förstås i detta normalreglemente den eller de personer eller den korporation,
som grundat skyddshemmet eller de, som eljest äro enligt stiftelseurkunden till hufvndmän utsedda.

BILAGOR.

183

2. Ledamöter och suppleanter i styrelsen väljas för en tid af fyra
kalenderår. Vid slutet af andra året, efter det val första gången egt
rum, utträda dock efter lottning, som inom styrelsen anställes, två
af dess ledamöter.

3. Styrelsen väljer inom sig för hvarje kalenderår ordförande och
vice ordförande. Om båda dessa vid något tillfälle äro frånvarande,
eger styrelsen utse annan ledamot att för tillfället föra ordet.

4. För styrelsens beslutmässighet fordras, att minst tre af dess
ledamöter äro tillstädes.

5. Omröstning sker öppet, och tillkommer hvarje röstande en
röst. Åro rösterna å båda sidor lika, gäller den mening, ordföranden
biträder. Val skall, der så äskas, förrättas med slutna sedlar; mellan
lika röstetal skiljer lotten.

6. Styrelsen sammanträder på kallelse af ordföranden minst två
gånger om året å hemmet, ena gången under vintern och andra gången
under sommaren, samt för öfrigt då ordföranden finner så nödigt eller
minst två ledamöter af styrelsen för uppgifvet ändamål det begära. Vid
styrelsens sammanträde föres protokoll.

7. Styrelsen utser inom sig för hvarje kalenderår en verkställande
ledamot, som tillika skall vara kassaförvaltare. Denne har att, efter
samråd med skyddshemmets föreståndare, i styrelsens namn afgöra de
frågor, som fordra skyndsam behandling och icke äro af den vigt, att
de böra till styrelsens pröfning hänskjutas. Nödiga penningmedel för
skyddshemmets löpande utgifter tillhandahållas föreståndaren åt verkställande
styrelseledamoten.

8. Skyddshemmets föreståndare har att i styrelsen föredraga frågor
rörande de i hemmet intagna barnens uppfostran och undervisning samt
de öfriga ärenden, som styrelsen bestämmer, och eger rätt att deltaga
i styrelsens öfverläggningar.

184

BILAGOR.

3 §•

1. Styrelsen har att, i enlighet med lagen angående vanar tade och
i sedligt afseende försummade barns behandling samt föreskrifterna i
detta reglemente, förvalta skyddshemmets angelägenheter, till- och afsätta
föreståndare, husmoder och lärarinna (lärare), uppgöra instruktion
för dessa och för rättaren (trädgårdsdrängen), fastställa dag- och matordning
för hemmet samt årligen före den — — — — till liufvudmännen
inkomma med redovisning för omhänderhafda medel, berättelse om
skyddshemmets verksamhet, förslag till inkomst- och utgiftsstat för
nästföljande år samt i öfrigt de framställningar, som styrelsen kan finna
erforderliga.

2. Styrelsen eger att, om så erfordras, förordna ombud att å
skyddshemmets vägnar söka, kära och svara, så ock eljest hemmets
talan föra.

3. Styrelsen skall genom någon sin ledamot en gång om året
verkställa inventering vid skyddshemmet samt besigtning å fastigheten.
Häröfver upprättas instrument, som skall åtfölja årsberättelsen. Vid
ombyte af föreståndare har styrelsen att sjelf eller genom vissa dertill
utsedda styrelseledamöter verkställa sådan inventering och besigtning,
som nu är sagdt; och skall det deröfver upprättade instrumentet biläggas
årsberättelsen.

4. Skyddshemmets såväl fasta som lösa egendom skall genom
styrelsens försorg försäkras mot brandskada.

4 §•

1. För granskning af styrelsens och skyddshemmets räkenskaper
och förvaltning utse hufvudmännen årligen — — revisorerjoch lika
många suppleanter.

2. Styrelsens och skyddshemmets räkenskaper skola afslutas med

BILAGOR.

185

kalenderår samt jemte styrelsens protokoll af styrelsen till revisorerna
öfverlemnas före — — — — — —. Revisionen skall vara verkställd
inom — — månad — derefter, ock skall revisionsberättelsen jemte deraf

föranledda förklaringar före den —---— — af styrelsen aflemnas

till hufvndmännen, som besluta om ansvarsfrihet.

2. Styrelsens ledamöter stå i gemensamt ansvar för skyddshemmets
penningmedel och öfriga tillgångar, till dess ansvarsfrihet beviljas
eller natt och år förflutit från revisionsberättelsens aflemnande, utan
att klander blifvit vid vederbörlig domstol anhängiggjordt.

5 §•

Föreståndaren, husmodern och lärarinnan (läraren) tillsättas för
viss tid eller på viss tids uppsägning. Tjenstepersonalen vid skyddshemmet
städjes af föreståndaren i laga ordning.

6 §•

Styrelsen må låta sig angeläget vara att lemna föreståndare, husmoder
och lärarinna (lärare) behöflig ledighet.

Barns intagande i skyddshemmet.

i §•

Ansökan om barns intagande i skyddshemmet göres skriftligen
hos föreståndaren och skall vara åtföljd af:

a) prestbetyg, utvisande barnets namn, ålder och födelseort, huruvida
det är döpt och vaccineradt, samt föräldrarnes namn, bostad
och yrke;

b) för barn, som bevistat skola, skriftligen afgifvet vitsord öfver
dess kunskaper och färdigheter, flit och uppförande samt uppgift om
dess skolgång;

186

BILAGOR.

c) läkarebetyg, som styrker, att barnet icke är behäftad! med smittosam
sjukdom, ej heller med annan sjukdom, vanförhet eller lyte, som
förhindrar deltagande i den undervisning eller det kroppsarbete, som
vid skyddshemmet förekommer;

d) uppgifter ur barnavårdsnämndens handlingar angående de förhållanden,
under hvilka barnet vuxit upp, dess föregående uppförande
samt öfriga omständigheter, som kunna tjena till ledning för skyddshemmets
uppfostrande verksamhet; börande, der ansökan göres af annan
än barnavårdsnämnd, motsvarande uppgifter vara till riktigheten styrkta
af vederbörande barnavårdsnämnds ordförande;

e) styrkt afskrift af barnavårdsnämnds beslut, att barnet skall i
skyddshem intagas, eller, om ansökan göres af annan, förord dertill af
vederbörande barnavårdsnämnds ordförande;

f) behörig förbindelse af barnavårdsnämnd eller annan sökande
att till skyddshemmet på viss tid erlägga den af hufvudmännen faststälda
eller af styrelsen på hufvudmännens uppdrag bestämda årliga
afgiften; samt

g) der ansökan göres åt annan än barnavårdsnämnd, öfverlåtelse
af målsmans rätten öfver barnet till skyddshemmets styrelse för den tid
barnet i hemmet eller under dess vård qvarblifver.

8 §•

1. Öfver inkommen ansökan om barns intagande i skyddshem
beslutar verkställande styrelseledamoten tillsammans med föreståndaren.
Åro de icke om beslutet ense, hänskjutes ärendet till styrelsens afgörande.

2. Om plats i skyddshemmet icke finnes, eller om ansökan af
annan anledning icke bifalles, skall föreståndaren derom oförtöfvadt
underrätta sökanden, liksom han ock, om ansökan bifalles, bör meddela
nödiga upplysningar rörande barnets mottagande.

BILAGOR.

187

Uppfostringsarbetet vid skyddshemmet.

9 §•

Den på skyddshemmets styrelse öfverlåtna målsmansrätten öfver
intagen skyddsling utöfvas af föreståndaren, så länge skyddslingen befinner
sig under hemmets vård och tillsyn.

10 §.

Uppfostringsarbetet inom skyddshemmet skall ledas af de grundsatser,
som böra följas inom det kristliga hemmet, hvadan skyddslingarne
skola behandlas såsom barn, de der fostras i syfte att varda
gudfruktiga och dugliga medlemmar af samhället. Alla vid hemmet
anstälda personer böra deltaga i dess uppfostrande verksamhet icke
endast genom noggrant fullgörande af dem närmast åliggande uppgifter
utan ock genom en saktmodig och allvarlig behandling af skyddslingarne
samt en i allo föredömlig vandel.

11 §

1. Åt skyddslingarnes helsovård skall egnas sorgfällig uppmärksamhet.
Renlighetens fordringar skola väl tillgodoses. Bostäderna
samt skol- och öfriga undervisningslokaler skola vara sunda, rymliga
och väl ventilerade, kosten enkel och närande samt beklädnaden lämpad
efter årstiden och i öfrigt ändamålsenlig. Nödig sjukvård beredes åt
skyddslingarne. Om dödsfall samt om svårare sjukdomsfall eller olyckshändelse
bland skyddslingarne skola deras föräldrar och verkställande
styrelseledamoten ofördröjligen underrättas.

2. För skyddslingarne och hemmets personal bör, så vidt ske
kan, gemensamt hushåll anordnas. Vid fastställandet af matordningen
bör krafyet på nödig omvexling särskildt tillgodoses.

188

BILAGOR.

12 §.

1. För att skyddslingarne må utbildas till dugliga arbetare skola
de i män af utveckling och anlag tidigt vänjas att deltaga i de vid
hemmet förefallande arbeten af olika slag ute och inne.

2. Den skolundervisning, som i skyddshemmet meddelas, bör
lämpas efter skyddslingarnes ålder och utveckling; och böra i öfrigt
de i gällande folkskolestadga gifna anvisningar påaktas.

3. Åt undervisningen i trädgårdsskötsel, jordbruk och olika arter
af slöjd samt sång och gymnastik må särskild omsorg egnas. I skyddshemmets
trädgård bör, så vidt möjligt är, hvarje skyddsling erhålla
sitt eget trädgårdsland.

4. Vid fastställandet af dagordningen bör tillses, att kroppsarbete,
undervisning, lek och nödig hvila lämpligen omvexla.

5. Skyddshemmet skall vara försedt med erforderlig undervisningsmateriel
samt goda barn- och ungdomsböcker.

13 §.

1. Sön- och helgdagar böra skyddslingarne, der så låter sig göra,
med församlingen deltaga i den offentliga gudstjensten.

2. Konfirmationsundervisning bör helst meddelas skyddslingarne
tillsammans med barnen i den församling, der skyddshemmet är beläget.

14 §.

1. Ordningsregler för skyddslingarne uppgöras af föreståndaren
och fastställas af styrelsen samt anslås på lämpliga ställen inom skyddshemmet.

2. Skyddslingarne skola vid hemmet vara under noggrann tillsyn,
hvarvid dock nödigt utrymme för deras frihet bör lemnas.

BILAGOR.

189

3. Föräldrar och andra anhöriga må icke utan föreståndarens medgifvande
besöka skjddsling; och eger föreståndaren, om han så nödigt
pröfvar, dervid närvara.

4. Skyddslingames brefvexling skall af föreståndaren öfvervakas.

5. Skyddslingarne tillåtas ej lemna hemmet utan särskild! för
hvarje gång af föreståndaren meddeladt tillstånd.

15 §.

Afviker skydd sting från skyddshemmet eller från den, till hvilken
han från hemmet öfverlemnats, skall föreståndaren söka, så fort ske
kan, få rymlingen återförd och fördenskull, om så påfordras, hos vederbörande
Konungens Befallningshafvande eller polismyndighet begära
handräckning för den afviknes efterspanande och återförande.

16 §.

För längre tids välförhållande, flit och goda bemödanden må lämpliga
belöningar, såsom förtroendeuppdrag, vissa friheter eller förmåner,
kunna tilldelas skyddslingarne.

17 §.

Skyddsling, som gör sig skyldig till förseelse och ej på annat sätt
låter sig rätta, vare, allt efter förseelsens beskaffenhet samt den felandes
sinnesart och kroppstillstånd, underkastad lämpliga bestraffningar,
såsom

förlust till större eller mindre del af förut vunna företräden,

inskränkning för kortare eller längre tid af de friheter och^förmåner,
som i allmänhet äro skyddslingarne i hemmet medgifna,

aga, gifven med ris eller rotting af föreståndaren sjelf eller i hans
närvaro, samt

afskiljande från kamrater; börande dock fullständigt sådant afskiljande

190

BILAGOR.

för längre tid än två dagar åt gången icke få ega rum, med mindre
föreståndaren derom rådgjort med verkställande styrelseledamoten och
denne dertill samtyckt.

Förflyttning från hemmet.

18 §.

Anser föreståndaren, att skyddslings bästa befrämjas derigenom,
att han tills vidare eller för viss tid öfverlemnas till vård och uppfostran
i enskildt hem eller anställes i arbete, tjenst eller yrke, har
föreståndaren att derom hos styrelsen framställa förslag. Besluter styrelsen
sådan åtgärd, skall aftal uppgöras mellan styrelsen och den,
hvilken skall mottaga skyddslingen.

19 §.

Föreståndaren skall hafva tillsyn öfver skyddsling, som från skyddshemmet
till annan öfverlemnats; och bör han jemväl med uppmärksamhet
följa utskrifven skyddsling samt lemna denne det stöd, som
omständigheterna kunna medgifva.

Minnesbok.

20 §.

Öfver samtliga i skyddshemmet intagna skyddslingar skall af föreståndaren
föras minnesbok enligt af styrelsen faststäldt formulär, angifvande
för hvarje skyddsling hvad det vid intagandet aflemnade
prestbetyget om honom innehåller, tiden för hans intagande i hemmet,
det hufvudsakliga af de upplysningar, som ingått rörande hans före -

BILAGOK.

191

gående lefnad och de förhållanden, under hvilka han vuxit upp, hans
uppförande och flit så väl i skyddshemmet som under den tid, han
varit till annan öfverlemnad, de framsteg han gjort i arbetsduglighet och
kunskaper, beskaffenheten af och anledningarne till honom tilldelade
belöningar eller bestraffningar, tiden för hans utskrifning från skyddshemmet,
den persons namn och boningsort, hos hvilken han då anstäldes,
samt slutligen de upplysningar, som kunna erhållas angående
hans vandel, sedan han från hemmet utskrifvits.

192

Bilagan I.

Normalinstruktioner.

A. För föreståndaren.

Föreståndaren, som i egenskap af skyddshemmets husfader har den
närmaste ledningen af detsamma sig anförtrodd, åligger, utom hvad i
gällande lag och det för skyddshemmet utfärdade reglementet bestämmes:

att vara husbonde öfver hemmets tjenstepersonal och tillse, att hvar
och en, som der är anstäld, fullgör sina åligganden samt för öfrigt på
allt sätt befordrar skyddshemmets ändamål;

att hafva en faderlig vård om skyddslingarne;
att med personal och skyddslingar dagligen hålla morgon- och
aftonbön äfvensom gudstjenst å de sön- och helgdagar, då skyddslingarne
icke besöka församlingens kyrka;

att tillse, att reglementets bestämmelser om renlighet och luftvexling
samt om skyddslingarnes utspisning, beklädnad och utrustning noga
iakttagas;

att ordna och leda skyddslingarnes kroppsarbete, skolundervisning
och öfriga sysselsättningar och sjelf, så mycket som möjligt, däri deltaga; att

uppgöra ordning för och sjelf taga del i tillsynen öfver skyddslingarne
under nätterna och å fritider;

BILAGOK.

193

att, der så lämpligen ske kan, tid efter annan besöka från skyddshemmet
till annan öfverlemnad skyddsling;

att ombestyra, att föreskrifna anteckningar rörande skyddslingarne
blifva ordentligt förda;

att förvara inkomna handlingar;

att handhafva hemmets ekonomiska angelägenheter samt tillse, att
erforderliga inköp och försäljningar för hemmets räkning verkställas
efter de grunder, som af styrelsen bestämmas;

att hafva sorgfällig tillsyn öfver hemmets såväl fasta som lösa
egendom, hvarvid särskild! bör tillses, att brandredskapen och eldstäderna
äro i tillfredsställande skick, samt att sotning på behöriga tider
verkställes;

• att föra hemmets räkenskaper och inventarielistor.

B. För husmodern.

Husmodern, som har att med ordning och sparsamhet förestå hemmets
hushåll, åligger:

att hafva en moderlig vård om skyddslingarne;
att hafva uppsigt öfver de qvinliga tjenarna samt leda deras arbeten
;

att hafva tillsyn öfver och sjelf, i den mån förhållandena det medgifva,
lägga hand vid hushållsgöromålen;

att tillse, att skyddslingarnes mat är väl lagad och tillräcklig samt
i öfverensstämmelse med den faststälda matordningen;

att biträda föreståndaren vid inköp af hushållsartiklar;
att ombesörja och, såvidt omständigheterna det medgifva, sjelf
lägga hand vid förfärdigande, renhållning och lagning af hemmets linne,
handdukar och sängkläder samt de af skyddslingarne använda gångkläder,
linne och strumpor m. m. äfvensom hafva uppsigt öfver förrådet

194

BILAGOR.

af dessa persedlar och gå föreståndaren till banda vid erforderliga uppköp
för detsamma;

att öfvervaka, att skyddshemmets samtliga rum och lägenheter
hållas väl luftade, städade och rena;

att efter godkänd inventarieförteckning ansvara för hemmets hushållsinventarier.

C. För lärarinnan.

Lärarinnan har att samarbeta med föreståndaren och husmodern
vid skyddslingarnes uppfostran, hvarvid henne särskildt åligger:

att enligt faststäld ordning deltaga i skolundervisningen och tillsynen
öfver skyddslingarne;

att biträda husmodren i tillsynen öfver och arbetet med förfärdigande,
renhållning och lagning af de hemmet tillhöriga eller af skyddslingarne
använda kläder, linne och öfriga persedlar;

att sköta de sjuka bland skyddslingarne, såvida de vid hemmet
vårdas, samt hafva hand om hemmets medikamentsförråd.

D. För rättaren. °)

Rättaren åligger:

att med biträde, så långt ske kan, af de i hemmet intagna skyddslingarne
i samråd med föreståndaren efter bästa förstånd sköta hemmets
jordbruk, trädgård och ladugård och i sammanhang dermed erforderliga
arbeten samt andra yttre sysslor för hemmet;

att derunder vinnlägga sig om att bibringa skyddslingarne nödig
undervisning och hafva noggrann uppsigt öfver dem;

*) Hvad bär föreslagits i fråga om rättare Lan i hufvudsak!iga delar tillämpas äfven i fråga om
trädgårdsdräng, derest sådan i stället för rättare anställes.

BILAGOR.

195

att äfven i öfrigt efter föreståndarens anvisning deltaga i skyddslingarnes
öfvervakande;

att mildt behandla hemmets husdjur och äfven derigenom vara
för skyddslingarna ett föredöme;

att efter godkänd inventarieförteckning ansvara för hemmets yttre
inventarier;

att för öfrigt med villighet och noggrannhet efterkomma föreståndarens
tillsägelser.

196

Bilagan K.

Normaldagordning för skyddshem.

Skyddslingarne böra stiga upp om sommaren kl. 6 på morgonen,
om vintern kl. V2 7. (De äldre stiga upp tidigare, då förefallande arbeten
vid hemmet göra det nödigt.)

Skyddslingarne bädda sjelfva upp sina sängar och förrätta erforderlig51
sysslor, såsom ved- och vattenbärning, eldning, städning m. m.

Efter frukost och morgonbön fortgår kroppsarbete eller skolundervisning
(med vederbörliga raster) under 4 å 4 V2 timmar till kl. 12.

Kl. 12 V22 eller 2 ledighet och middag. Under sommaren bada

skyddslingarne före middagen.

Kl. V22 eller 2—4. Kroppsarbete eller skolundervisning.

Kl. 4—V2 5. Ledighet. Mellanmål.

Kl. V25 7. Sysselsättning inomhus eller arbete ute; lexläsning.

Kl. 7 — 8. Ledighet, qvällsmat, aftonbön.

Skyddslingarne gå till sängs om vintern omkr. kl. 8, om sommaren
omkr. kl. 9.

^nm. Skolundervisningen, som bör pågå hufvudsakligen under vintermånaderna och helst förläggas
till förmiddagarna, må för hvarje skyddsling upptaga högst 3—4 timmar om dagen.

197

Bilagan L.

Förslag

till

förordning om skydd för fosterbarn.

1 §•

Denna förordning afser barn, som mot ersättning eller efter aftal
derom fostras hos andra än sina föräldrar, stju(föräldrar, far- eller morföräldrar
eller laga förmyndare och icke fyllt sju år.

2 §.

Barnavårdsnämnd skall (Helsovårdsnämnd eller, der sådan ej finnes, kommunalnämnd
skall, hvar) inom sitt verksamhetsområde, egna särskild omsorg åt fosterbarn
till skydd för deras helsa och lif, och åligger nämnden att för
detta ändamål dels söka hindra, att fosterbarnsvård utöfvas af personer
eller på ställen, som äro olämpliga derför, dels ock öfvervaka fosterbarnens
behandling.

I afseende å nämndens befattning med fosterbarnsvården och öfverordnad
myndighets tillsyn derå skola, jemte hvad denna förordning
bestämmer, helsovårdsstadgan för riket och förordningen om kyrkostämma
samt kyrkoråd och skolråd (kommunalstyrelse på landet) lända till efterrättelse
i tillämpliga delar.

3 §.

1 mom. Medicinalstyrelsen meddelar nödiga råd och anvisningar
i afseende å fosterbarnsvården till ledning ej mindre för barnavårds

198

BILAGOR.

nämnderna (helsovårds- eller kommunalnämnderna) än för deri), b om utöfva fosterbarn
s vård.

2 mom. Redogörelse angående fosterbarnsvården skall, jemlikt de närmare
bestämmelser medicinalstyrelsen utfärdar, årligen afgifvas af barnavårdsnämnd,
å landet inom Januari månads utgång till provinsialläkaren eller,
der särskild extra provinsialläkare finnes, till denne och af barnavårdsnämnd
i stad inom Februari månads utgång till förste provinsialläkaren.

(2 mom. Helsovårds- eller kommunalnämnden åligger att, i sammanhang med de i 11 och 27 §§
helsovårdsstadgan för riket föreskrift^ berättelser och uppgifter, afgifva redogörelse angående fosterbarnsvården,
jemlikt de närmare bestämmelser medicinalstyrelsen utfärdar.)

4 §•

För rättighet att i enskild bostad utöfva fosterbarnsvård eller att
för sådant ändamål upplåta eller öfvertaga särskild anstalt (barnhem)
fordras tillstånd af den barnavårdsnämnd, inom hvars verksamhetsområde
(helsovårds- eller kommunalnämnden i den kommun, der) bostaden eller anstalten är
belägen.

5 §•

Tillstånd skall meddelas för bestämd lägenhet, hvarvid jemväl det
högsta antalet barn, som få i lägenheten samtidigt fostras, skall fastställas.
År fråga om fosterbarnsvård i enskild bostad, skall tillika föreskrifvas,
huru många barn under ett års ålder få ingå i det faststälda
antalet, och må dessa barns antal icke bestämmas till mer än två, der
särskild anledning till undantag ej förekommer.

6 §•

Öfver meddeladt tillstånd skall barnavårdsnämnden (helsovårds-eller kommunalnämnden)
för tillståndshafvaren, utan afgift, utfärda resolution eller
bevis, hvari den bestämda lägenheten skall utsättas och uppgift meddelas
å det faststälda högsta barnantalet, särskildt i hvad det afser barn
under ett års ålder.

BILAGOR.

199

7 §•

1 mom. Tillstånd får icke gifvas annan än den, som åtnjuter medborgerligt
förtroende samt kan antagas ega vilja och förmåga att på
tillfredsställande sätt utöfva fosterbarnsvård; och får tillstånd för hustru,
som sammanlefver med mannen, ej meddelas utan hans samtycke.

Tillstånd får ej heller lemnas, om den för barnen afsedda lägenheten
är osund eller, hvad barnhem beträffar, icke i afseende å utrymme,
inredning och utrustning tillfredsställer behofven för en lämpligt ordnad
barnavårdsanstalt.

2 mom. Vid pröfning, huruvida tillstånd bör meddelas eller icke,
må äfven andra för frågan betydelsefulla omständigheter tagas i betraktande,
såsom sökandens förmåga att sig sjelf försörja, sökandens
husliga förhållanden, det antal egna eller andra i denna förordning ej
afsedda barn, sökanden redan hyser, samt, när fråga är om barnhem,
de tillgångar, som kunna påräknas för verksamhetens upprätthållande,
jemte säkerheten för deras bestånd.

8 §•

Sökes tillstånd, men kan sökanden icke, innan ansökningen förekommer
till pröfning, lemna de intyg eller upplysningar, barnavårdsnämnden
(helsovårds- eller kommunalnämnden), på grund af 7 §, finner nödiga, må
likväl, om sökanden och den för barnen afsedda lägenheten äro för
nämnden kända, ansökningen kunna bifallas, dock åligger i sådant fall
tillståndshafvaren att, i den mån och inom den tid nämnden bestämmer,
fullgöra det felande. När fråga är om fosterbarnsvård i enskild bostad,
må ansökningen kunna göras muntligt.

9 §■

Har tillståndshafvare mottagit barn för fostran, åligger tillståndshafvaren
att, i stad inom tre och på landet inom fjorton dagar från

200

BILAGOR.

barnets ankomst, derom göra anmälan bos barnavårdsnämnden (helsovårdseller
kommunalnämnden) samt då eller inom den tid, nämnden förelägger:

a) förete födelse- eller dopboksutdrag för barnet;

b) uppgifva dens namn och bostad, som uttingat barnet; samt

c) lemna de uppgifter och intyg, som af nämnden kunna äskas
beträffande fosterlegans belopp eller beskaffenhet, tiderna för dess betalning
eller de öfriga hufvudsakliga vilkor, under hvilka barnet uttingats.

10 §.

1 mom. Tillstånd skafvare skall så vårda sina fosterbarn, att de
icke lida brist på sund föda, lämplig beklädnad, värme eller frisk luft,
samt sörja för, att de jemväl i öfrigt åtnjuta den skötsel, som för
deras välbefinnande kräfves.

Sjukna!- fosterbarn, åligger tillståndshafvaren att bereda det den
särskilda vård, omständigheterna påkalla.

1 nu berörda afseenden har barnavårdsnämnden (helsovårds- eller kommunalnämnden)
att, med ledning af de råd och anvisningar, om hvilka 3 § 1
mom. handlar, meddela de tillståndshafvare, som deraf äro i behof, närmare
förkållningsregler.

2 mom. År barn hos tillståndshafvare uttingadt mot så låg fosterlega
eller eljest på så ofördelaktiga vilkor, att tillståndshafvaren uppenbarligen
icke kan gifva barnet den vård och skötsel 1 mom. föreskrifver,
eger barnavårdsnämnden (helsovårds- eller kommunalnämnden) rätt förordna, att
tillståndshafvaren genast eller inom tid, nämnden förelägger, skall lemna
barnet från sig till den, som det uttingat eller nämnden eljest bestämmer.
Har sådant förordnande gifvits angående barn, som uttingats af
fattigvårds- eller annan styrelse, skall denna genom nämndens försorg
ofördröjligen underrättas om beslutet och skälen derför.

3 mom. Tillståndshafvare får icke undandraga sig barnavårdsnämndens
(helsovårds- eller kommunalnämndens) tillsyn öfver fosterbarns vården.

BILAGOK.

201

4 mom. Har fosterbarn aflidit eller tillståndshafvare i annat fall,
än hvarom 2 mom. handlar, lemnat det från sig, är tillståndshafvaren
skyldig att ofördröjligen derom göra anmälan hos barnavårdsnämnden
(helsovårds- eller kommunalnämnden).

11 §•

1 mom. Tillstånd skall af barnavårdsnämnden (helsovårds- eller kommunalnämnden)
indragas, om sådant förhållande inträffar, som enligt 7 § 1 mom.
skulle utgjort hinder för dess meddelande.

2 mom. Tillstånd kan äfven af barnavårdsnämnden (helsovårds- eller
kommunalnämnden) indragas, om någon i 7 § 2 mom. angifven förutsättning,
hvarunder tillståndet meddelats, upphör att vara för handen, eller ock
tillståndshafvaren åsidosätter sina skyldigheter enligt denna förordning
eller derpå grundad särskild föreskrift samt icke låter sig rätta af
nämndens varning.

3 mom. Fostras hos den, hvars tillstånd barnavårdsnämnden (helsovårds-
eller kommunalnämnden) beslutit indraga, barn, som uttingats af fattigvårdseller
annan styrelse, skall denna genom nämndens försorg ofördröjligen
underrättas om beslutet och skälen derför.

12 §.

1 mom. Hvar som utan tillstånd enligt 4 och 5 §§ eller ock sedan
tillstånd indragits utöfvar fosterbarnsvård, är skyldig att inom tid, barnavårdsnämnden
(helsovårds- eller kommunalnämnden) förelägger, lemna barnen från
sig till dem, som dem uttingat eller nämnden eljest bestämmer.

2 mom. När någon, som hyser fosterbarn, har skyldighet enligt
denna § 1 mom. eller 10 § 2 mom. att lemna det från sig, äfvensom
då tillståndshafvare är dertill berättigad eller icke kan utfå den betingade
fosterlegan, åligger i stad polisföreståndaren och på landet
kronobetjeningen att, på framställning af barnavårdsnämnden (helsovårds 2G -

202

BILAGOR.

eller kommunalnämnden) meddela nödig handräckning för barnets öfverlemnande
till den, som det uttingat eller nämnden eljest bestämt.

13 §.

1 mom. Om så finnes för barnavårdsnämnds verksamhetsområde
(kommun) eller någon del deraf behöfligt eller lämpligt, eger nämnden (helsovfu-ds-
eller kommunalnämnden) förordna särskilda biträden, qvinnor eller män,
att å nämndens vägnar, hvar inom sitt af nämnden bestämda område
samt efter de föreskrifter, nämnden i öfrigt meddelar, närmast utöfva
tillsyn öfver fosterbarnsvården, och få dessa biträden deltaga i nämndens
öfverläggningar om dithörande frågor, men ej i besluten.

2 mom. Biträde åligger att mottaga och till barnavårdsnämnden
(helsovårds- eller kommunalnämnden) ofördröjligen befordra:

a) ansökningar om tillstånd att inom biträdets tjenstgöringsområdo
utöfva fosterbarnsvård jemte de intyg och upplysningar, som, med hänsyn
till föreskrifterna i 7 §, kunna vara af vigt för ansökningarnas
pröfning; samt

b) de i 9 § och 10 § 4 mom. nämnda anmälningar, handlingar och
uppgifter angående fosterbarn inom biträdets tjenstgöringsområde.

3 mom. Biträde är, för så vidt dess tjenstgöringsområde angår,
berättigadt att å barnavårdsnämndens (helsovårds- eller kommunalnämndens) vägnar:

a) gifva de förelägganden, hvilka kunna ifrågakomma jemlikt 9 §;

b) meddela varning enligt 11 § 2 mom.; samt

c) söka handräckning enligt 12 § 2 inom., i fall icke dermed, utan
synnerlig fara för fosterbarns helsa eller lif, kan anstå till dess nämnden
hinner besluta i frågan.

Hvarje åtgärd, som biträde på grund af detta mom. vidtagit, skall
hos barnavårdsnämnden (helsovårds- eller kommunalnämnden) skyndsamt och om
möjligt vid nästa sammanträde anmälas.

4 mom. Der särskilda biträden icke äro förordnade, skola barna -

BILAGOR.

203

vårdsnämndens (helsovårds- eller kommunalnämndens) ledamöter utöfva den i 1 mom.
omförmälda tillsyn samt hafva befogenhet enligt 3 mom. jemte förpligtelse,
som i sista punkten af samma mom. sägs.

14 §.

Hos barnavårdsnämnden (helsovårds- eller kommunalnämnden) skall angående
fosterbarns vård en i nämndens verksamhetsområde (kommunen) föras anteckning
i särskilda liggare enligt formulär, som af Konungen fastställes.

15 §.

Barnavårdsnämnden (Helsovårds- eller kommunalnämnden) skall årligen, före
januari månads utgång, upprätta (till pastorsembetet afgifva) förteckning å alla
fosterbarn, som vid slutet af det sist förflutna året voro och, när förteckningen
upprättas, fortfarande äro inom nämndens verksamhetsområde
(kommunen) uttingade. Sådan förteckning skall, om i sagda område (kommunen)
finnes mer än en församling, afgifvas församlings vis, så att för hvarje
församling eller församlingsdel lemnas särskild förteckning, som endast
upptager de der uttingade barnen.

Förteckningen skall för hvarje barn innehålla uppgift å:

a) tillståndshafvaren;

b) barnets namn och födelsetid;

c) den enskilda bostad eller det barnhem, der barnet fostras; samt

d) den som jemlikt 13 § bar att, i egenskap af särskild! biträde
eller ledamot af nämnden, närmast utöfva tillsyn öfver barnet.

Ordförande i barnavårdsnämnd åligger att ofördröjligen (Pastorscmboto
på landet åligger att före den 15 februari) insända förteckningen till vederbörandiä
stads-, provinsial- eller extra provinsialläkare. . gnbrhhq

(16 §. 1 mom. I fall så anses nödigt eller lämpligt, ega, i stad, stadsfullmäktige eller, der sådana

ej finnas, allmän rådstuga och, på landet, kommunalstämma att åt särskild styrelse,''d^pdia^pi salt Ides
befattning med fosterbarnsvården, som eljest skulle utöfvas af helsovårds- ellpr kommunalnämnden.

a .•■rygibriKjamo trening

204

BILAGOK.

i mom. jlvad i helsovardsstadgan för riket eller förordningen om kommunalstyrelse på landet
föreskrifves angående helsovårds- eller kommunalnämnds sammansättning, val af ledamöter och suppleanter
deri, obehörighet att utöfva och rätt att afsuga sig sådan befattning, tiden, för hvilken den tillsättes,
och nämndens arbetsordning, skall gälla äfven för den särskilda styrelse, som namnes i 1 mom.;
och vare styrelsen jemväl i hvad angår dess samt ledamöternas och i 13 § omförmälda biträdens förpligtelse^
befogenhet och förhållande till andra myndigheter likstäld med helsovårds- eller kommunalnämnd
i dess befattning med fosterbarnsvården.)

16 (17) §.

Åtgärd, som på grund af 13 (eller 16) § vidtagits af barnavårdsnämnds

(helsovårds- eller kommunalnämnds eller särskild styrelses) biträde eller ledamot, får öfverklagas
hos nämnden (eller styrelsen).

Öfver nämndens (dessa myndigheters) beslut eger den, som anser sin rätt
deiaf förnärmad eller obehörigen inskränkt, att anföra besvär hos
Konungens Befallningshafvande inom fjorton dagar efter erhållen del af

beslutet (den tid, som är bestämd för öfverklagande af kommunalstämmas beslut).

I Konungens Befallningshafvandes beslut må ändring sökas hos
Konungen inom den tid, som för öfverklagande af förvaltande myndigheters
och embetsverks beslut är bestämd.

Åtgärden eller beslutet lände dock, utan hinder af klagan, till efterrättelse
intill dess annorlunda kan varda förordnadt.

17 (18) §.

Har Konungens Befallningshafvande skäl antaga, att fosterbarn
vanvårdas, eger Konungens Befallningshafvande förordna vederbörande
läkare att om förhållandet göra undersökning der barnet finnes. Förordnande
om undersökning genom vederbörande läkare må ock af
Konungens Befallningshafvande meddelas, när det befinnes nödigt för
pröfning af besvär enligt 16 (17) §.

Öfver verkstäld undersökning har läkaren att till Konungens Befallningshafvande
skyndsamt afgifva berättelse med förslag till de åtgärder,
omständigheterna påkalla, hvarjemte läkaren åligger att genom

BILAGOR.

205

Konungens Befallningshafvande till medicinalstyrelsen insända behörigen
styrkt afskrift af handlingarna.

18 (19) §.

1 mom. Denna förordning gäller icke för det fall, att barn mot
ersättning eller efter aftal derom fostras å barnavårdsanstalt, stäld under
fattigvårdsstyrelses förvaltning och inseende samt belägen inom det
fattigvårdssamhälle, som utsett styrelsen.

(2 mom. I fattigvårdssamhälle, hvars fattigvårdsstyrelse tillika är kommunalnämnd, och der befattningen
med fosterbarnsvarden icke, jemlikt 16 §, uppdragits åt särskild styrelse, ega 9 §, 10 § 2
mom., sista punkten, och 11 § 3 mom. oj tillämpning i afseende å barn, som af fattigvårdsstyrelsen
uttingats till fostran inom fattigvårdssamhället.)

2 mom. (3 mom.) Önskar styrelse för barnavårdsanstalt, hvars ordning
Konungen faststält, att, denna förordning icke må tillämpas i afseende
å barn, som tillhöra anstalten och fostras inom den församling.
(kommun), der styrelsen har sitt säte, göre härom ansökan hos Konungen.

Öfvergångsstadgande.

Denna förordning träder i kraft den och gäller

jemväl beträffande barn, som då fostras i barnhem eller enskild bostad;
dock fordras ej, hvad dessa barn angår, att tillstånd enligt 4 § meddelas,
anmälan enligt 9 § göres eller annan af hithörande stadganden
beroende åtgärd vidtages tidigare än den

Den i 15 § omförmälda förteckning skall första gången afgifvas
år

206

BILÅGOR.

Bilagan M.

Förklaring öfver förslagsritningar till skyddshem.

Ritningarna upptaga tre slag af anstalter:

I. Större skyddshem (Projekt A) för gossar (20 till 24, högst 30)
med jordbruk och trädgård eller utan jordbruk men med
större trädgård.

Personal: 1 föreståndare, 1 husmoder, 1 lärarinna, 1

rättare eller trädgårdsdräng, 2 tjenarinnor.

II. Mindre skyddshem (Projekt B) för gossar (10 till 12, högst 15)
med trädgård.

Personal: 1 föreståndare, 1 husmoder, 1 lärarinna, 1

tjenarinna.

III. Skyddshem för flickor (10 till 12, högst 15) med trädgård.

Personal: 1 föreståndarinna, tillika husmoder, 1 lärarinna,
1 trädgårdsdräng, 1 tjenarinna.

Läge: sundt, skyddadt, i vacker trakt på landet i närheten af sjö
eller större rinnande vatten, 1 till 2 mil från stad. Skyddshem, up''prättadt
af stadsfullmäktige för barn från viss stad, bör förläggas minst
2 mil från denna.

Skyddshem bör hafva en större gård med lekskjul, så att barnen
äfven vid regnig väderlek kunna vissa tider af dagen leka ute.

Detta lekskjul anordnas, såsom ritningen visar, på enklaste sätt:
ett skyddande tak, uppburet af stolpar. Vid en sida anbringas klätter -

BILAGOR.

207

stänger och bommar. Intet golf göres, utan bör den väl torrlagda
marken förses med rent grus.

I källarvåningen anordnas vid samtliga skyddshemmen bakstuga,
tvättstuga (tillika badrum), stryk- och mangelrum samt olika källare (för
rotsaker, sofvel och andra matvaror m. in.).

Vid skyddshem för gossar inrymmer källarvåningen dessutom slöjdsal
med särskild ingång, hvarigenom äfven större föremål för reparation
eller dylikt kunna införas.

Vid större skyddshem för gossar inrymmer källarvåningen äfven
en kolkällare samt ett förrådsrum för trädgårdsredskap och diverse.

I bottenvåningen är kök med skafferi förlagdt, vidare dag- och matrummet
(föreståndarens, husmoderns och skyddslingarnas gemensamma
hvardagsrum) med handkammare och linnerum samt vid skyddshem för
gossar skolrum, vid skyddshem för flickor ett väfrum. Vid mindre
skyddshem anordnas skjutdörrar mellan dag- och matrummet å ena och
skol- eller väfrummet å andra sidan, hvarigenom t. ex. vid julhögtiden
och andra tillfällen större utrymme kan beredas. I förbindelse med
dessa senare lägenheter står ett toilettrum, att användas då barnen
komma till skola eller arbete inne från lek eller arbete ute. Detta rum
kan äfven användas till förvaring af tofflor, som begagnas inne, till
skoputsningsrum o. s. v. I bottenvåningen äro vidare sjukrummen förlagda
(vid större skyddshem 2, vid mindre 1), som, då så behöfves,
kunna isoleras, och bredvid dessa lärarinnans rum. Slutligen finnes här
en jungfrukammare.

Obs. Vid skyddshem för gossar äro de för gossarne afsedda lokalerna,
slöjdsal, dag- och matrum samt skolrum förlagda så, att gemenskap
med köks- och dithörande afdelningar i möjligaste mån undvikes.

I våningen en trappa upp äro sofsalar för barnen, vid större skyddshem
två (för fördelning af barnen efter olika uppförande, renlighet
o. s. v.; är barnantalet vid något tillfälle mindre, användes blott den
ena salen), vid mindre en, med tillhörande toilettrum, afsedda äfven för
förvaring af barnens kläder om nätterna. Tillsyn öfver barnen om
nätterna sker vid större hem från särskildt vaktrum, vid mindre från
föreståndarens eller föreståndarinnans bostadsrum. Balkongen utanför
sofrummen är afsedd att erbjuda en räddningsutväg i händelse af eldsolycka.
Den kan äfven användas till sängkläders vädring. Sofsal med
toilettrum bör ej vara tillgänglig för barnen om dagen. Vidare finnas

208

BILAGOR.

bär bostadsrum för föreståndaren och husmodern vid skyddshem för
gossar och för föreståndarinnan vid skyddshem för flickor, med tillhörande
tamburer och garderober.

Vid större skyddshem för gossar finnes här ock ett särskildt expeditionsrum,
äfven afsedt för styrelsens sammanträden, samt vid skyddshem
för flickor ett skolrum.

Obs. Enär ingen särskild gymnastiksal finnes, böra i skolrummen
anordnas några ribbstolar samt enklare gymnastikattiralj.

På vinden är afsedd plats dels för torkning af tvättkläder, dels för
förvaring af barnens gångkläder. Här finnes ock isoleringsrum för
synnerligen svårhandterliga barn.

Vid större skyddshem för gossar och vid skyddshem för flickor
anordnas i särskild byggnad bostad, två rum med kök, för rättaren
eller trädgårdsdrängen.

Nödiga afträden samt vedbodar uppföras på lämplig plats.

Tor5l A^39''TH1

froickF A

jh,

-w. ■ O T-1

C''

^ ?

\ ,i 4 ,

3^ A'' s

'' r ■ cr ^

m_m m

rs___eg_ee

dÄfi

-\\W®!||

IIIII ll'' "lll

''jpe.kuorv A-D

ClxptdiT lön.

rvjm

rum

s Tork

Fo rv ^ r\rv^wr* \ ad

:?sr~

"V ambu

kläder

rvjrrx

n,ar\-''akV''årur\ie.n /A IVu

-• -arVirvden

Junjfra-Km

rum

-TvH'' _ ^ ,

Öl I _^)\6jd - 10 •

£ /A^tnu rrv —■''

Tb -^b

Kol ~ UÄkU^r

^yx-rub

nrvervjrrv

-1 lura

fornck?
rom •

Okolf^-al •

L-dr^ruon.Tm
Rum

Kolare - I^lh"

~ rWrv w • K.MWve.o.

-PW^-''A \3oVie,Y\v''årun5<L<x

d\|0 4T , 1 \| 1 1 J) 1 \| \| 1	)		Ap			2,0	•AioA^A
1—J-l 1 1.1 1. J.....L 1
r	II 1	i i i...... i ■■■■ i.......i_______i_i.....~. •
do	y c	i	to Za	do 4o	r	Qö	70 g‘0	°Jö do0 ror

** AÅ-KajSLm

Fö^LAq5f7STH''HA T1LL’^)V^YD[?5MC-rx'' r69* ^Q5SAf^ ^ FrojckFB

BB CT3

rom

nnerum

rum

mvjku

- Han • n^(- Dotte,rw4r\''r\5«-n~

rom

T^mi

1 I

Harv a-T vår\\M,e.T\- /I Tv

r/»-sgr

-f?ekr»or\ Ä-Ö

rom

■Kältare..

- fWrv Y\t\Uren

förvärv

Kllätr -

■ f; »■ t,

j - i, •

Harv^f Vir\cie.v-w SojfAtnf*f

JtjffåiéAUjULaM.

A	0 1 1 1 1 ''	ii i	i i 1	)	_4	0 %	p 3	M oie-r O/ \---''
	Lrr,-	/—(—	H
	TIT UTI		-1-r i i r r t i...... i _—i——. -
A	0 5 <	3 >1	b $Jo j° j° 6o 70 So j° /''®°r ''

till f^rroDjt-iELA

rum

•l-mv\tvom

rom

''annn^m)-

rum -

PWrv otc DoWe-rw^nm^cu

wmå

SSE

*--* -f-T *-"■ ■

TF ''• ■ . '' 111

f?cV VionA"0

TvM~jVvj -

rom

C\ i r\^

VOW? re.

Vvi^Arc-- fj K-å\l

V^^lUrc.

rWrv %(• KdW^ren

nät

To i\A\\

•v rum.

^)Vo\-^\

PWrv AVt

Ekbeeki

PWn-^V\x\Åcr\ ~

/7»

_^ ^&\&r /y£Urjk>r~

atu.

S''o 5

t Tio

IE SK15S*J1LL" ,5

K.YXDED iSHE, ./~V - jrofl- C^O SSAPc

SITWioKSpLPitf och LEKSKJOL.