BETÄNKANDE och FÖRSLAG (Statens offentliga utredningar 1901:1)

BETÄNKANDE och FÖRSLAG

DEN AF KONGL. MAJ:T DEN 14 OKTOBER 1898
TILLSATTA KOMITÉ

FÖR VERKSTÄLLANDE AF UTREDNING BETRÄFFANDE VISSA
SPÖRSMÅL INOM VÄRNPLIGTSLAGSTIFTNINGEN.

STOCKHOLM

KUNGI.. BOKTRYCK K RIKT. P. A. NORSTEDT Ät SÖN KU

1899

Till KONUNGEN.

Genom nådigt bref den 14 oktober 1898 har Eders
behagat uppdraga åt en komité, bestående af undertecknad
ordförande samt undertecknade von der Lancken, Uggla,

Kongl. Maj:t
Elliot såsom
Hjulhammar,

Moberg och Boethius såsom ledamöter, att verkställa utredning, dels i hvad
mån genom ändring af värnpligtslagens bestämmelser antalet öfverträdelser
af samma lag må kunna nedbringas, dels huruvida och i hvad mån de
nuvarande bötes- och förvandlingsstraffen för dylika öfverträdelser må
kunna mot annan lämplig bestraffning utbytas, dels ock huruvida värnpligtig,
som hyser samvetsbetänkligheter mot att låta sig vapenöfvas, må i
fredstid kunna derifrån befrias mot skyldighet att uträtta annat passande
arbete, äfvensom att till Eders Kongl. Maj:t inkomma med de förslag,
hvartill den sålunda vunna utredningen kunde gifva anledning.

Åt komitén har vidare genom särskild nådig remiss af den 20 februari
1899 lemnats i uppdrag att afgifva underdånigt yttrande och förslag
i ett till Eders Kongl. Maj:t inkommet ärende angående en i underdånig
skrifvelse den 13 juli 1897 af dåvarande sekundchefen för Eders Kongl.
Maj:ts Svea Lifgarde gjord hemställan om nådig förklaring, huruvida beväringsman,
hvilken för undergående af ådömdt straffarbete nödgats under
första årets vapenöfning afbryta sin tjenstgöring, finge tillgodoräkna sig
tjenstgöringen såsom fullgjord första årets vapenöfning, eller om han skulle
dertill inkallas påföljande år.

För fullgörande af de komitén sålunda gifna uppdrag har komitén,
som sammanträdde första gången i Stockholm den 7 november 1898 och
dervid antog till sekreterare v. häradshöfdingen d:r Ludvig Sandberg,
varit för öfverläggningar samlad i Stockholm dels från och med sistnämnda
dag till och med den 25 i samma månad, dels från och med den 16 januari
innevarande år till och med den 16 påföljande februari, dels slutligen
från och med den 6 sistlidne november till och med innevarande
dag. Komitéarbetet har emellertid fortgått äfven under tiderna emellan
komiténs sammanträden, i det att dels undertecknade Elliot, von der
Lancken och Boethius på uppdrag utfört vissa arbeten för komiténs
räkning, dels särskilt anlitad person biträdt komitén med sammanförande
af insamlade statistiska uppgifter, dels ock sekreteraren haft att
ordna och bearbeta material för och uppsätta förslag till komiténs betänkande.

Sedan komitéarbetet numera i sin helhet afslutats, får komitén härmed
i underdånighet öfverlemna

III

dels betänkande, innefattande utredning rörande de till komitén hänskjuta
frågorna,

dels ock förslag till lag angående ändring i vissa delar af värnpligts lagen.

Motiven till detta lagförslag återfinnas i det underdåniga betänkandet.

Under den verkställda utredningen har komitén funnit det vara af
vigt, att i sammanhang med de föreslagna ändringarna i värnpligtslagen
må, till befrämjande af hvad som åsyftas med dessa ändringar, vidtagas
vissa anordningar, hvilka äro af beskaffenhet att, derest de vinna godkännande,
bestämmelser rörande desamma lära böra meddelas i annan ordning,
än genom deras införande i värnpligtslagen.

I fråga om nämnda anordningar tillåter sig komitén att hänvisa till
de särskilda förslag, som komitén i betänkandet framställt, och till de skäl,
hvilka i detsamma för förslagen angifvits.

Undertecknade von der Lancken, Uggla, Hjulhammar och Boethius,
hvilka inom komitén i olika hänseenden uttalat skiljaktiga meningar, få
derutinnan åberopa de af oss afgifna, vid betänkandet fogade särskilda
yttranden.

De handlingar, hvilka med den nådiga remissen af den 20 februari
1899 öfverlemnats till komitén, återställas.

Stockholm den 12 december 1899.

Underdånigst
J. E. ELLIOT.

Ernst von der Lancken. Gustaf Uggla. C. A. Hjulhammar.

Carl Moberg. S. J. Boethius.

Ludvig Sandberg.

De ämnen, som på grund af uppdrag i nådigt bref den 14 oktober inledning.
1898 skola hos komitén blifva föremål för utredning, har komitén, med
hänsyn till dessa ämnens beskaffenhet, funnit kunna lämpligen behandlas i
två skilda afdelningar.

Frågorna a), i hvad män genom ändring af värnpligtslagens bestämmelser
antalet öfverträdelser af samma lag må kunna nedbringas, samt b),
huruvida och i hvad mån de nuvarande botes- och förvandling sstraff en för
dylika öfverträdelser må kunna mot annan lämplig bestraffning utbytas, ega
med hvarandra sådant inre sammanhang, att de kunna och böra behandlas
gemensamt.

Hvad åter angår frågan c), huruvida värnpligtig, som hyser samvetsbetänkligheter
mot att låta sig vapenöfvas, må i fredstid kunna derifrån
befrias mot skyldighet att uträtta annat, passande arbete, torde denna fråga
få anses vara af fristående natur och derför böra särskildt för sig tagas i
betraktande.

Första afdelningen.

Angående åtgärder för nedbringande af antalet förseelser mot värnpligtslagen
samt om utbyte af nuvarande bötes- och förvandlingsstraff mot annan lämplig
bestraffning.

De förseelser mot värnpligtslagen, som värnpligtige kunna begå, QUka siag
bestå samtliga uti underlåtenhet att fullgöra föreskrift^ skyldigheter. af förseelser.

Dessa skyldigheter kunna hänföras till fyra särskilda grupper, nämligen
skyldigheten att inställa sig till inskrifning, skyldigheten att inställa
sig till tjenstgöring i fredstid, skyldigheten att antingen inställa sig till
den i § 32 värnpligtslagen omforma kla mönstring i hemorten eller ock aflemna
vederbörligen styrkt bostadsuppgift samt. slutligen skyldigheten att
fullgöra de i § 33 mom. 2 och 3 värnpligtslagen föreskrift^ anmälningar
om längre tids vistelse utom kompaniområdet, om flyttning från ett

Värnp ligtskomitens betänkande. 1

Statistik.

kompaniområde till armat eller från ett sjömanshus till annat och om
afgång från sjömanshus.

Rörande antalet försummelser af de olika skyldigheterna må ur den
af generalstabens militärstatistiska afdelning utarbetade statistiken rörande
värnpligtige jemte andra tillgängliga statistiska uppgifter anföras följande
siffror:

Antal.	År 1894.	År 1895.	År 1896.	År 1897.	År 1898.
Värnpligtige, uppförde å bötesförteckning för ute-blifvande från inskrifning.........	14,946	13,811	11,968	11,598	12,182
Under året laga kraft vunna bötespåföringar för uteblifvande från inskrifning.......	3,031	3,133	3,762	3,360	3,774
Värnpligtige, uppförde å bötesförteckning för ute-blifvande från tjenstgöring........	10,156	10,283	10,425	10,460	10,179
Under året laga kraft vunna bötespåföringar för uteblifvande från tjenstgöring.......	2,947	2,398	2,426	2,258	2,495
Värnpligtige, uppförde å bötesförteckning för mönstringsförsummelser..........	30,498	24,975	21,859	22,029	22,654
Under året laga kraft vunna bötespåföringar för mönstringsförsummelser..........	18,149	14,099	12,414	9,823	10,466
Värnpligtige, åtalade för försummelse af anmä-landen enligt § 33............	98	16	5	7	1 Ej ännu I kändt.
Värnpligtige, sakfällde för dylika anmälningsför-summelser ................	94	16	5	6

Till belysning af siffrorna här ofvan anser sig komitén böra meddela
följande.

På grund af lydelsen af § 46 mom. 1 värnpligtslagen kommer ett
ansenligt antal värnpligtige att uppföras å bötesförteckningarne, ehuru de
faktiskt ega laga förfall för uteblifvande. Detta inträffar med sjuke, som
icke styrkt sin sjukdom eller derom företett annat intyg, än enligt § 44
värnpligtslagen, vidare med en mängd utvandrare, åtskillige som vunnit
anställning vid härens eller flottans stam, häktade m. fl. Med anledning
häraf och då det icke är ovanligt, att sådana personer under en följd af
år, stundom ända till tjugu år å rad, upptagas å förteckningarna, måste siffrorna
å dessa ständigt blifva högst betydligt mycket större, än som motsvarar
de verkliga försumjnelsefallen.

Hvad åter vidkommer antalet laga kraft vunna bötespåföringar, så
är att märka, att de i tabellen intagna siffrorna, såsom de använda rubri -

kerna gifva vid handen, afse sådana bötespåföringar, som vunnit laga kraft
»under året», ej bötespåföringar för försummelser, begångna under året.
Hvilka af de ett visst år verkställda bötespåföringar för försummelser af
inskrifning, tjenstgöring eller mönstring omsider vinna laga kraft, blifver
nämligen fullständigt, bestämdt först under loppet _ af fyra eller fem
år. Senare än för åren 1894 och 1895 är ej heller förhållandet för närvarande
till fullo kändt, och framlägger komitén här nedan redogörelse för
dessa båda år.

Uppförde å bötesförteckning för uteblifvande från inskrifning.....

Deraf laga kraft vunna bötespåföringar...............

eller procent

Uppförde å bötesförteckning för uteblifvande från tjenstgöring.....

Deraf laga kraft vunna bötespåföringar...............

eller procent

Uppförde å bötesförteckning för mönstringsförsummelser........

Deraf laga kraft vunna bötespåföringar...............

eller procent

År 1894.	År 1895.
14,946	13,811
3,179	3,434
21,3 %	24,8 %
10,156	10,283
2,233	2,739
22,o %	26,6 %
30,498	24,975
11,452	10,980
37,5 %	44,o %

Då det galler att tillse, i hvad mån antalet förseelser må kunna ^Tersök^
nedbringas genom ändring af värnpligtslagens bestämmelser, framställer sig ning.
naturligtvis i främsta rummet frågan, om och i hvad mån fullgörandet af
skyldigheter enligt värnpligtslagen må kunna genom förändrade stadganden
underlättas eller befrielse från sådana skyldigheter möjligen kunde medgifvas,
utan att värnpligtsinrättningens värde derigenom i verkligheten minskas.

Vidare bör tagas under öfvervägande, hvilka anordningar af annan beskaffenhet
kunna anses tjenliga att främja lagens efterlefnad och sålunda förebygga
försummelser af de värnpligtige. Af vigt för det åsyftade ändamålets
vinnande måste nämligen, ur praktisk synpunkt sedt, alla sådana ändringar
i nu gällande värnpligtslag vara, som kunna bidraga till ordning och reda
uti värnpligtsväsendet i dess helhet, likasom äfven sådana ändringar, som
kunna leda dertill, att värnpligtens fullgörande icke blifver mer än nödigt
betungande i de särskilda fall, der inträffande omständigheter, öfver hvilka
den värnpligtige icke sjelf råder, sätta honom i ogynsammare läge än andra.

Visar lagen månhet om de värnpligtige, som äro i dylikt läge, skall för
visso härutinnan ligga en maning till laglydighet. Men till ämnet hörer
slutligen äfven behandlingen af den väckta frågan, om och i hvad mån de för

Lättnader

särskilda

afseenden.

Befrielse i
vissa fall
från inställelse
vid in
skrifningsförrättning -

förseelser mot värnpligtslagen stadgade straffen må kunna mot annan lämplig
bestraffning utbytas, ty det lider icke tvifvel, att en ingalunda oväsentlig
orsak till förseelsernas stora antal är att söka i den omständighet, att
straffen icke äro tillräckligt verksamma för att framtvinga skyldigheternas
fullgörande och lagens efterlefnad.

Hvad då först beträffar frågan om underlättande eller begränsning
af de värnpligtiges i värnpligtslagen föreskrifna skyldigheter, kräfves för
skärskådande af denna fråga undersökning rörande enhvar af nämnda
skyldigheter och rörande möjligheten att, utan åsidosättande af det syfte,
som föranledt skyldighetens påläggande, medgifva de värnpligtige lättnad
vid eller befrielse från skyldighetens fullgörande.

För inskrifningsförrättningen är ett hufvudändamål att utröna, huruvida
och i hvilken egenskap den, som inträdt i värnpligtsåldern, är användbar i
-tjenst för rikets försvar vid hären eller flottan. Det gäller i främsta rummet
att afgöra, huruvida han är duglig till vapentjenst eller ej. Men dertill inskränker
sig ej pröfningen. Derutöfver skall'' bedömas, dels huruvida för
uppskof med inskrifning eller med tjenstgöring föreligga giltiga skäl enligt
de närmare bestämmelserna i §§ 16 och 17 värnpligtslagen, dels hvilka af
de till vapentjenst duglige äro lämplige för de olika slagen af specialvapen
(rytteriet, artilleriet, ingeniörtrupperna och trängen), dels slutligen huruvida
de värnpligtige, som till följd af lyte, sjukdom eller annan dylik orsak finnas
ej vara duglige till vapentjenst, böra helt och hållet frikallas från värnpligtens
utgörande eller kunna för försvaret användas i någon särskild befattning.

Det är, såsom synes, ur försvarssynpunkt högeligen vigtiga uppgifter,
som inskrifningsförrättningen sålunda har att fylla. Det är angeläget, ej
blott att samtlige värnpligtige, hvilka äro till tjenst för försvaret duglige,
blifva för sådant ändamål inskrifne och komma att användas i den tjenstgöring,
hvartill de äro lämpligast och hvari de derför kunna göra bäst
nytta, utan äfven å andra sidan att sådane värnpligtige afskiljas, som i
verkligheten icke äro tjensteduglige, och hvilkas öfvande och underhåll
derför endast skulle leda till tunga för försvarsverket.

Försummelser och misstag i ena eller andra hänseendet äro egnade
att minska de fördelar för försvaret, som värnpligtsorganisationen erbjuder.

Med hänsyn till vigten af de frågor, som inskrifningsmyndigheterna
hafva att lösa, har man låtit sig angeläget vara att bereda de bästa möjliga
garantier mot ett oriktigt afgörande. För detta ändamål hafva först
och främst inskrifningsmyndigheterna, både inskrifningsnämnden och inskrifningsrevisionen,
erhållit sådan sammansättning, som borde betrygga
ärendenas sakkunniga afgörande. I dessa myndigheter är så väl den militära
som den juridiska fackkunskapen vederbörligen representerad samt

den medicinska företrädd af de biträdande läkarne. Derjemte har genom
insättande af ledamöter, valde af ortsrepresentationerna, beredts inskrifningsmyndigheterna
tillgång till upplysning om en del personalförhållanden.
I afsigt att bereda inskrifningsmyndigheterna tillfälle att om den värnpligtiges
kroppsbeskaffenhet och öfriga egenskaper inhemta så noggrann
kännedom som möjligt, har tillika stadgats såsom regel, att den värnpligtige,
för att hans försvarsduglighet må kunna bedömas, skall inställa sig personligen
vid inskrifningsnämndens sammanträde.

Att uti den sålunda fastslagna regeln om värnpligtigs personliga inställelse
vidtaga någon genomgripande förändring, i syfte att lindra de värnpligtiges
åligganden, lärer icke kunna ifrågasättas. Dertill är inställelsen af
allt för stor betydelse för inskrifningsfrågans riktiga afgörande, hvarjemte
den värnpligtige bör från början göras förtrogen med tanken, att han såsom
värnpligtig har särskilda skyldigheter mot fäderneslandet, och att värnpligten
icke är ett tomt ord. Dock bör tillses, huruvida icke den personliga
inställelsen vid inskrifningsförrättning må kunna i anseende till
särskilda omständigheter eftei-gifvas i något vidsträcktare mån, än hittills
skett.

I sådant afseende kunna tänkas undantag af två slag, nämligen att
värnpligtig utan personlig inställelse antingen inskrifves till krigstjenst eller
ock frikallas från värnpligtens fullgörande.

Vår gällande lagstiftning känner — frånsedt särskilda bestämmelser
rörande den nomadiserande lappbefolkningen — undantag endast af förstnämnda
art.

I § 14 värnpligtslagen äro från skyldigheten att personligen inställa
sig vid inskrifningsförrättning undantagne de, som äro å sjömanshus inskrifne
eller tillhöra lots- och fyrinrättningarna med lifräddningsanstalterna.
Dessa personer kunna nämligen på grund af de yrken, de utöfva i fredstid,
med skäl antagas vara, åtminstone med högst få undantag, duglige att
göra tjenst inom krigsmakten.

Enligt samma paragraf eger vederbörande inskrifningsnämnd att, der
omständigheterna sådant påkalla, utan personlig inställelse inskrifva den,
som vid tiden för förrättningen har fast anställning utomlands eller derstädes
uppehåller sig för idkande af studier eller utbildning i sitt yrke och
tillika i den ordning, Konungen föreskrifver, styrker, att han är till krigstjenst
duglig.

1 det sålunda lemnade medgifvandet åt utomlands vistande värnpligtig
torde värnpligtslagen hafva i någon mån gått för långt, då den
för möjligheten att blifva inskrifven utan personlig inställelse fordrar allenast,
att den värnpligtige skall i fråga om sin kroppsbeskaffenhet styrka, att han

duglig till krigstjenst. Inskrifningsmyndigheten erhåller derigenom icke
ledning för att bedöma, huruvida den värnpligtige är duglig till vapenkonst
eller allenast till särskild befattning, och frågan om icke-vapenföres användning
för försvaret är af sådan beskaffenhet, att den icke kan af
inskrifningsnämnd lämpligen afgöras utan i närvaro af vederbörande personligen.
Komitén anser derför nödigt, att uttrycket »krigstjenst» i berörda
paragraf utbytes mot »vapentjenst».

A andra sidan synes medgifvandet, af inskrifning utan personlig inställelse
kunna utsträckas till att gälla alla dem, som visa laga förfall för
inställelse vid inskrifningsförrättningen och som göra framställning om
sådan inskrifning samt styrka sig vara duglige till vapentjenst.

Under nuvarande förhållanden nödgas hvarje värnpligtig, som af tillfällig
sjukdom eller annat förfall af öfvergående beskaffenhet hindras att
personligen inställa sig till inskrifningsförrättning, att underkasta sig ett
för honom kanske mycket olägligt uppskof till nästa år med fullgörande
af första årets tjenstgöring.

Som vilkoret, att den värnpligtige skall styrka sig vara duglig till
vapentjenst, är egnadt att trygga mot missbruk af personer, som hafva för
afsigt att undandraga sig sina skyldigheter, torde betänklighet ur försvarssynpunkt
mot den föreslagna anordningen ej möta. För dess tillämpning
erfordras dock, i fråga om sättet för styrkande af frånvarande värnpligtig8
duglighet till vapentjenst, närmare föreskrifter, hvilka det torde
tillkomma Konungen att meddela.

Förändringen torde i främsta ruinmet vara egnad att minska antalet
af dem, som underlåta att vid inskrifningsförrättningarne styrka laga förfall
och derför måste upptagas å bötesförteckningarna.

Ett kraftigare medel att nedbringa antalet förseelser mot värnpligtslagen
har komitén trott kunna beredas genom medgifvande att värnpligtig
må under vissa omständigheter utan personlig inställelse frikallas från
värnpligtens fullgörande.

Enligt nu gällande bestämmelser är för detta ändamål, såsom ofvan
blifvit framhållet, personlig inställelse inför inskrifningsnämnden i hvarje
fall nödvändig. Det måste dock betecknas såsom mindre nödigt att pålägga
värnpligtige, som äro oduglige till all krigstjenst, bördan af personlig
inställelse, så vida deras oduglighet till krigstjenst kan ådagaläggas på annat
sätt och tillräckliga garantier kunna vinnas mot de försök, som alltid
skola förekomma att genom föregifvande af sjukdom undandraga sig fullgörandet
af värnpligten.

I det underdåniga förslag till reglemente för inskrifning af värnpligtige,
som af chefen för generalstaben år 1886 afgafs, och hvilket förslag i

allmänhet legat till grund för den gällande inskrifningsförordningen, föreslogs,
att, så framt det läkarebetyg, som kunde företes för att styrka laga
förfall för uteblifvandet, utvisade, att den värnpligtige vore uppenbarligen
oduglig till krigstjenst, inskrifningsnämnden skulle eg a befogenhet att, efter
biträdande läkarens hörande, frikalla den värnpligtige. Ett annat sätt
att lösa frågan förordades i ett underdånigt utlåtande, som t. f. chefen för
generalstaben den 13 april 1896 afgifvit och till hvilket komitén i det
följande återkommer. Han ansåg, att såsom utgångspunkt för bedömandet,
huruvida frikallelse utan personlig inställelse finge ega rum, borde tagas
vederbörandes förmåga eller oförmåga att utan annans hjelp fortskaffa sig
till inskrifningsförrättningen. I sådant syfte föreslogs den ändring af § 14
värnpligtslagen, att inskrifningsnämnden skulle ega frikalla den värnpligtige,
för hvilken företeddes behörig läkares intyg, att han till följd af kroppslig
missbildning, obotlig sinnessjukdom eller annan dylik, ej öfvergående anledning
icke förmådde att utan annans hjelp inställa sig till förrättningen.

Af de sålunda ifrågasatta stadganden torde dock intetdera få anses
vara fullt tillfredsställande. Mot förslaget att såsom vilkor uppställa fordran
på läkarebetyg derom, att den värnpligtige är uppenbarligen oduglig till
krigstjenst, möter den betänkligheten, att stadgandet lemnade rum för
qlika meningar om hvad med uppenbar oduglighet skulle rätteligen förstås.
A ena sidan kunde den tolkningen ligga närmast till hands, att med uttrycket
afsåges sådant lyte eller sådan ofullkomlighet, som för en och hvar
tydligen utvisade oduglighet till krigstjenst, men å andra sidan kunde
synnerligen goda skäl anföras för den mening, att med uppenbar oduglighet
måste förstås hvarje så beskaffad kroppslig eller andlig brist hos
den värnpligtige, som för läkaren utgjorde fullgiltigt tecken till sådan
oduglighet. Med stadgande åter, att endast sådane värnpligtige, som ej
förmådde utan annans hjelp inställa sig vid förrättningen, finge utan personlig
inställelse frikallas, skulle den oegentligheten uppstå, att personer,
om hvilkas oduglighet till krigstjenst i anseende till kroppsfel eller lyten
och dylikt ej kan råda tvifvel, likväl blefve nödsakade att för vinnande af
frikallelse infinna sig personligen, derest kroppsfelet eller lytet vore sådant,
att detsamma, såsom ju rätt ofta inträffar, icke medför oförmåga att förflytta
sig utan hjelp.

Att på uttömmande sätt angifva de olika fall, i hvilka frikallelse
utan personlig inställelse skulle kunna beviljas för kroppsfel och dylikt,
är å andra sidan icke möjligt. Komitén har efter noggrant öfvervägande
kommit till den åsigt, att de svårigheter, som yppa sig för lagstiftning
i ämnet, knappast låta sig lösa på annat sätt, än att i värnpligtslagen
allenast införas bestämmelser, som åt vederbörande inskrifningsmyndigheter

inrymma befogenhet att efter omständigheterna i hvarje särskildt fall
pröfva och besluta, huruvida kroppslig eller andlig brist, hvar ota intyg
företes, bör anses vara af beskaffenhet, att den värnpligtige må frikallas
utan hinder deraf, att han icke inställt sig personligen.

Innehållet af skriftliga intyg torde hos inskrifningsmyndigheten rätt
ofta kunna kompletteras genom muntliga upplysningar af kronobetjening
och andra närvarande, men i de fall, der någon tvekan kunde qvarstå,
borde frikallelse naturligtvis icke beviljas utan föregående besigtning af
den värnpligtige. För betryggande af dylika frågors omsorgsfulla behandling
och pröfning torde utomdess vara tjenlig^ att åt inskrifningsrevisionen
förbehålles att slutligen fatta beslut i desamma, efter det inskrifningsnämnden
— liksom i åtskilliga andra uti § 19 värnpligtslagen uppräknade frågor -—
afgifvit förberedande utlåtande. Med denna garanti och då i fråga om beskaffenheten
af intyg, som för frikallelsen skulle erfordras, noggranna föreskrifter
lära komma att i inskrifningsförordningen meddelas, torde faran
för missbruk i verkligheten kunna anses vara förebyggd eller i hvarje fall
blifva synnerligen ringa.

Statistiken öfver inskrifningsförsummelserna visar — i motsats till
hvad man i allmänhet torde vara benägen antaga — att ett ganska stort
antal af dem, som försumma att inställa sig till inskrifningsförrättning,
består af sådane, som äro till krigstjenst odugliga. Komitén kan i detta
hänseende åberopa den utredning, som förebringats i t. f. chefens för
generalstaben ofvan berörda utlåtande af den 13 april 1896, deri han framlagt
sifferuppgifter till ådagaläggande, att intet tyder derpå, att de till krigstjenst
oförmögne äro mindre benägne att uteblifva från inskrifning än de
till krigstjenst duglige. Af den föreslagna förändringen borde alltså kunna
förväntas en ganska afsevärd nedgång uti antalet sådana förseelser, som
bestå i underlåtenhet att inställa sig till inskrifning.

Utvidgad Deri tjenstgöring under fredstid i 90 dagar, som enligt § 27 värnpligts tui

uppskof lagen åligger de inskrift^ värnpligtige i och för deras utbildning, fullgöres
med tjenst- vid flottan samt vid rytteriet under det första året, men fördelas vid härens
yoring. aftåga vapenslag på två år med 68 dagar under det första året och 22
dagar under det derpå följande.

Söker man orsakerna till det förhållandet, att årligen värnpligtige i
stort antal uteblifva från nyss nämnda tjenstgöring, lärer man finna, att
icke alla dessa försummelser, liksom ej heller samtliga försummelser beträffande
inställelse till inskrifning, bero på likgiltighet hos de värnpligtige
eller på vilja att helt och hållet undandraga sig tjenstgöringen, utan att ett
ej ringa antal af försummelserna har sin grund deri, att den värnpligtige
finner tjenstgöringens fullgörande å den i lag föreskrifna tiden skola för

honom medföra så stort afbräck och sä stora svårigheter, att han föredrager
att underkasta sig de för uteblifvande stadgade påföljder.

Hvarje bestämmelse, som möjliggör för den värnpligtige att i sådana
fäll som de antydda erhålla uppskof med tjenstgöring till annan för
honom mera läglig tid, bör alltså vara egnad att minska antalet förseelser
mot värnpligtslagen. Denna lag har i viss mån till berörda förhållande
tagit hänsyn, i det att den uti § 17 upptagit åtskilliga fall, då uppskof med
tjenstgöring må medgifvas, och paragrafen innehåller i mom. 1 c) till och
med en ganska allmänt affattad bestämmelse rörande medgifvande af uppskof,
så vidt giltiga skäl för uppskofvets beviljande pröfvas vara anförda.

Det har emellertid visat sig, att det sätt, hvarpå bestämmelserna i
§17 äro affattade, ofta haft till följd, att uppskof ansetts ej kunna beviljas
i fall, der begäran derom dock varit grundad på omständigheter af verklig
vigt för den värnpligtige.

Så har lydelsen af mom. 1 a) uti ifrågavarande paragraf, enligt hvad
komitén varit i tillfälle inhemta, gifvit anledning dertill, att studenter ej
kunnat erhålla uppskof för afsilande af fortskridna studier i visst läroämne
och undergående af tentamen i detsamma. Dylik tentamen har ansetts
ej innefatta sådant afsilande af lärokurs, hvarom i lagrummet
förmäles.

Vidare och då i mom. 1 * c), i sammanhang med det allmänna stadgandet
rörande medgifvande af uppskof, så vidt giltiga skal derför pröfvades
vara anförda, såsom exempel på dylika giltiga skal upptagits vissa speciella
omständigheter, lära inskrifningsnärnndcrna vanligen funnit sig icke vara
befogade att bevilja uppskof, derest ej de föreliggande fallen varit af
samma slag, som de såsom exempel omnämnda.

Till underlättande af uppskofs erhållande, då skälig anledning dertill
kan visas, anser komitén sig derför böra ifrågasätta sådana förändringar i
§17 mom. 1, att af stadgandena må otvetydigt framgå, att inskrifningsnämnd
eger bevilja uppskof med tjenstgöring, så snart värnpligtig visar
giltigt skäl derför, såsom att tjenstgöringens fullgörande under inskrifningsåret
skulle medföra afsevärdt afbräck i fortskriden lärokurs eller eljest
bereda honom eller af hans arbete beroende nära anhörige väsentliga svårigheter
eller olägenheter.

Det inträffar understundom, att förhållande, som utgör giltigt skål
för uppskof, uppkommer först efter det den värnpligtige undergått inskrifning.
I sådan händelse kan enligt § 17 mom. 3 af nu gällande värnpligtslag
uppskof med första årets tjenstgöring beredas den värnpligtige
endast så framt det inträffade förhållandet är sådant, som omnätnnes i

Vämpligtskomitens betänkande. 2

Höst mönstrin garna.

Tidigare
förslag.

§16 mom. 2. Lämpligt och följdriktigt synes emellertid vara, att uppskof’
må kunna beredas jemväl när annat förhållande, som verkligen finnes utgöra
giltigt skäl för uppskof, uppkommit efter inskrifningen, och komitén
har derför trott sig böra tillika föreslå de ändringar i § 17, som för
vinnande af berörda syfte äro af nöden.

Ur militär synpunkt synes intet vara att erinra mot utvidgande
på nu angifna sätt af möjligheten till uppskofs erhållande. Tiden för
fullgörande af tjenstgöringen i fredstid infaller nämligen för den svenske
värnpligtige vid tidigare ålder än för värnpligtige i de flesta andra stater.
Onekligen skulle ur rent militär synpunkt varit fördelaktigt, om tiden
för värnpligtens inträdande blifvit i lagen satt till 22 i stället för 21 år, då
vårt lands ungdom vid 21 år i allmänhet icke uppnått full kroppsutveckling,
hvilket dock är af vigt för uthärdandet af de ansträngningar och
försakelser, hvilka de till aktiv tjenst uppbådade kunna blifva underkastade.
Det må ock erinras, att uti anförande till statsrådsprotokollet den 31 december
1868 angående landtförsvarets organisation då varande chefen för landtförsvarsdepartementet
betecknat en framflyttning af åldern för inträde i
värnpligten vara önskvärd, ehuru han å andra sidan fann gammal vana och
vissa ekonomiska förhållanden tala för ålderns bibehållande vid hvad derom
sedan länge varit stadgadt.

Då komitén härefter öfvergår till undersökning, huruvida och i hvad
mån lättnad eller begränsning må kunna ske i värnpligtiges skyldighet
enligt § 32 värnpligtslagen att årligen antingen personligen inställa sig
till mönstring eller ock till befälet aflemna tillförlitlig uppgift om sin
bostad, får komitén till en början erinra, att denna fråga i visst afseende
tillförene utgjort föremål för nådig pröfning.

I underdånig skrifvelse den 8 maj 1894 anhöll nämligen Riksdagen om
utredning, huruvida den i § 32 värnpligtslagen stadgade mönstring med beväringen
skulle kunna upphöra, och af Riksdagen ifrågasattes, att den personliga
inställelsen vid mönstring skulle utbytas mot ovilkorlig skyldighet
att aflemna tillförlitlig bostadsuppgift.

I det underdåniga utlåtande, som häröfver den 25 november 1895
afgafs af t. f. chefen för generalstaben, förmälde denne sig ej kunna
tillråda den ifrågasatta förändringen Han betonade till en början, att utgångspunkten
för Riksdagens hemställan eller den erfarenheten, att endast
ett fåtal värnpligtige inställde sig vid mönstringarna, saknade stöd af förhållandena
i verkligheten. Med statistiska uppgifter för åren 1888—1893
uppvisades, att antalet beväringsmän, som iakttagit personlig inställelse,
varit under hvarje år vida större än antalet af dem, som insändt bostadsuppgift.
Men vidare sökte t. f. chefen för generalstaben ådagalägga den

personliga inställelsens betydelse ur militär synpunkt ocli anförde i sådant
hänseende följande:

»Det torde knappast behöfva påpekas, att största noggrannhet vid
de värnpligtiges, särskildt beväringsmännens, rullföring är ett oeftergifligt
vilkor för att de i farans stund skola kunna utan onödig tidsutdrägt
och i vederbörlig ordningsföljd efter klasser och lefnadsålder
inom klassen samt inom för krigstjenstgöringen erforderliga yrkesgrupper
inkallas och ställas en hvar på sin rätta plats. Rullföringen
hvilar emellertid på ett samarbete mellan kompaniområdesbefälhafvarne,
regementscheferna och ^befälhafvarne för flottans stationer, mantalsskrifvarne,
pastorsembetena, landshöfdingeembetena genom kronobetjeningen
och de värnpligtige sjelfva. Det lärer icke rimligen kunna
väcka förvåning, om, äfven der alla efter bästa förmåga fullgöra sina
skyldigheter, denna rullföring varder mer eller mindre ofullständig,
och att felaktigheter insmyga sig, hvilka det för de värnpligtige sjelfva
lika väl som för den rullförande kompaniområdesbefälhafvaren är angeläget
att med alla till buds stående medel få rättade. Huru mycket
mer skola då icke dylika rättelser varda nödvändiga, när påtagliga
försummelser å medverkande myndigheters eller de värnpligtiges sida
för kompaniområdesbefälhafvarne ytterligare försvåra rullföringen! Och
det är just vid mönstringen, och endast der, som tillfälle beredes
kompaniområdesbefälhafvaren att genom frågor till beväringsmännen
och till kronobetjeningen förskaffa sig erforderliga upplysningar beträffande
såväl de närvarande som ock mången gång äfven de frånvarande
beväringsmännens värnpligtsförhållanden.»

»Sålunda kontrolleras vid mönstring:

huruvida, såsom det alltför ofta händer, vederbörande pastorsembeten
försummat anmäla alla in- och utflyttade beväringsmän;
huruvida beväringsmän ändrat namn, titel eller yrke;
huruvida f. d. stamanställd beväringsmän finnes mantalsskrifven
inom kompaniområdet utan att der vara rullförd, hvilket inträffar, då
vid öfverföring från stamanställning den öfverförde har uppgifvit sig
ämna afflytta till en församling inom ett visst kompaniområde, men
det oaktadt flyttar till en församling inom ett annat kompaniområde;

huruvida beväringsmän, upptagen i stamrulla, bör öfverföras till
afgångs- och restlängd såsom, enligt vid mönstringen vunna upplysningar,
å okänd ort boende, till utrikes ort afviken in. m.;

huruvida utom kompaniområdet sig uppehållande beväringsmän
gjort sådan anmälan, hvarom i värnpligtslagens § 33 mom. 2 a) stadgas,
o. s. v.»

»Vidare uppdagas vid mönstring, hvilka beväringsmän som, till
följd af ådragna skador eller iråkad obotlig sjukdom, blifvit till krigstjenst
oförmögne och derför böra vid inskrifningsförrättning anmälas
till undfående af frikallelse från värnpligtens vidare fullgörande, och
hvilka som med Eders Kongl. Maj:ts nådiga tillstånd verkligen afflyttat
ur riket och derför skola ur rullorna afföras o. s. v.»

»Och slutligen fullständigas anteckningarna i inskrifningsböckerna,
så att från andra kompaniområden inflyttade beväringsmän få veta
hvilket truppförband, de tillhöra, samt hvilken kompaniområdesbefälhafvare
som har att rullföra dem o. s. v,»

»Häraf torde framgå, att mönstringen väl fyller det med densamma
afsedda ändamål, samt att utan det tillfälle, som genom mönstringen
beredes kompaniområdesbefälhafvaren att rätta och fullständiga rullor
och inskrifningsböcker, det ligger i öppen dag, att rullföringsväsendet
skulle blifva i hög grad ofullständigt och vålla såväl värnpligtsbefäl
som civila myndigheter en skriftvexling, ännu mer betungande ån den
i''edan är, och beväringsmännen besvär och obehag, vida öfvervägande
den personliga inställelsen till mönstring en gång om året. Dertill
kommer såsom det vigtigaste af allt, att rullföringsväsendet icke skulle
vid mobiliseringstil lfälle mäkta fylla sin uppgift, enär den beräkning
öfver antal beväringsmän af olika klasser och af särskilda erforderliga
yrkesgrupper att inkalla, som kompaniområdesbefälhafvaren vid mobilisering
måste göra, skulle komma att grunda sig på felaktiga uppgifter
i rullorna, hvilka komme att upptaga namn på en mängd obefintlige
eller åtminstone opåräknelige beväringsmän samt oriktiga
nummer, namn, adresser och yrken m. m.»

I öfverensstämmelse med den uppfattning, som sålunda uttalats, ifrågasatte
t. f. chefen för generalstaben till och med, att § 32 värnpligtslagen
måtte blifva ändrad derhän, att inedgifvandet att, i stället för personlig
inställelse till mönstring, aflemna bostadsuppgift skulle komma att gälla
endast de beväringsmän, hvilka med vederbörligt tillstånd eller efter behörig
anmälan vistades utom kompaniområdet.

Vid ärendets underdåniga föredragning den 13 mars 1896 fann Kong].
Maj:t Riksdagens skrifvelse ej böra till någon vidare åtgärd föranleda.

De skäl, som i t. f. chefens för generalstaben ofvan anförda uttalande
åberopats mot mönstringarnas borttagande, lära fortfarande ega giltighet.
Statistiken rörande mönstringsförhållandena under de fem sistförflutna åren
1894—1898 är ej heller egnad att ådagalägga, att af de värnpligtige sjelfve
flertalet framför personlig inställelse föredrager att insända bostadsuppgift.
Enligt hvad bifogade tabeller, bilagorna 1, 2 och 3, utvisa, är den personliga

inställelsen fortfarande förherrskande, om ock en oinisskänlig tendens visar sig
i den riktning, att bostadsuppgifternas antal jemförelsevis ökas. Sålunda
är för städerna antalet värnpligtige, som instält sig personligen till mönstring,
ännu betydligt mer än dubbelt större än antalet af värnpligtige,
som insändt bostadsuppgift, och hvad landsbygden vidkommer, har först
år 1898 insändande af bostadsuppgift förekommit i ungefär lika omfattning
som den personliga inställelsen. Redan från de värnpligtiges egen
synpunkt torde under dessa förhållanden ej vara skäl att beröfva dem rätten
att genom personlig inställelse fullgöra sitt mönstringsåliggande.

Hvad beträffar den särskilda synpunkt, ur hvilken komitén torde
hafva att taga frågan i skärskådande, synes på grund af den lemnade
statistiska redogörelsen jemväl kunna befaras, att bortta,gande helt och
hållet af mönstringarna och deras ersättande med obligatoriska bostadsuppgifter
icke skulle hafva till följd minskning,‘utan snarare ökning af
antalet förseelser mot § 32 värnpligtslagen, ty det lärer ej kunna antagas,
att samtlige de värnpligtig?, som nu personligen inställa sig till mönstring,
skulle, derest rätten dertill borttoges, fullgöra skyldigheten att insända bostadsuppgift.

Det af t. f. chefen för generalstaben i det anförda utlåtandet framställda
motförslag om kräfvande af personlig inställelse till mönstring
utom i ett fåtal undantagsfall vore utan tvifvel ur militär synpunkt mest
tillfredsställande, men då en sådan förändring skulle för ett stort antal
värnpligtige blifva synnerligen betungande samt förändringen till följd
deraf också uppenbarligen vore egnad att åstadkomma tillväxt i antalet
förseelser, kan komitén för sin del ej förorda, att ändring af § 32 för
närvarande vidtages i sagda riktning.

I betraktande af det ofantligt stora antal värnpligtige, som årligen
har att fullgöra den i § 32 föreskrifna skyldigheten, och då förseelserna mot
nämnda paragraf utgöra de ojemförligt talrikaste af förseelserna mot värnpligtslagen,
har komitén emellertid funnit högst angeläget att undersöka, huruvida
lindring på annan väg, än den af Riksdagen år 1894 ifrågasatta,
må kunna åstadkommas i afseende å den i § 32 föreskrifna skyldigheten.

Det har understundom blifvit ifrågasatt, huruvida årliga uppgifter å
beväringsmännens bostad skulle, med beväringsmännens befrielse från
uppgifterna, kunna meddelas vederbörande områdesbefäl genom någon
af de myndigheter, som äro skyldiga att till detta befäl meddela vissa
andra upplysningar beträffande värnpligtige, således i främsta rummet genom
statskyrkans presterskap och de motsvarande myndigheter (främmande religionsförsamlings
föreståndare, rotemännen i Stockholm), som hafva att i första
hand upprätta och fora förteckningar öfver landets befolkning.

Anordningen förutsätter naturligtvis en fullständig uppoffring af
de ej obetydliga fördelar, som, på sätt t. f. chefen för generalstaben utvecklat,
kunna påräknas af mönstringarna, i den mån dessa i större eller
mindre mån bibehållas.

Men äfven oafsedt denna uppoffring torde anordningen i verkligheten
svårligen låta sig genomföra.

Den arbetsbörda, presterskapet för värnpligtsväsendet och andra för
prestens egentliga kall främmande offentliga ändamål har sig pålagd, lärer
redan nu och framför allt i församlingar med stor och rörlig befolkning
vara så betungande, att det ensamt af denna anledning torde möta betänklighet
att öka denna arbetsbörda i så väsentlig grad, som här i
anseende till de mönstringsskyldige beväringsmännens stora antal skulle
blifva fallet. Man kunde lätt komma derhän, att det för presterskapet
blefve omöjligt att, äfven med bästa vilja, på arbetet nedlägga den
omsorg, som blefve nödvändig för att icke uppgifterna skulle blifva värdelösa
eller vilseledande.

Men i alla händelser lärer anordningen möta bestämdt hinder deraf,
att presterskapet alltför ofta skulle vara ur stånd att med ledning af de
anmälanden, som hos presterskapet göras, meddela de nödiga bostadsuppgifterna.
Utom det att de föreskrifna anmälningarna till presterskapet
om in- och utflyttning i talrika fall försummas, erhåller nämligen presterskapet
långt ifrån fullständiga uppgifter om flyttningar från en till annan
ort inom församlingen, hvadan presterskapet i gemen och framför allt i
städerna kan sägas ingalunda ega säker och fullständig kännedom om
beväringsmännens bostad under olika år.

Enahanda är uppenbarligen förhållandet med mantalsskrifningsförrättarne,
hvilkas längder till stor del hvila på uppgifter från presterskapet
eller motsvarande myndighet. I fråga om befolkningens mera rörliga
element lära fullständiga och säkra upplysningar rörande vederbörandes
vistelseort kunna af mantalsskrifningsförrättaren endast i spridda fall erhållas
och meddelas.

Andra upp- Deremot har komitén med afseende å frågan om inskränkning i

håande ffån °fvanherörda enlUrt § 32 beväringsmännen åliggande skyldighet riktat
mönstring, sin uppmärksamhet på det förhållande, att de beväringsmän, hvilka
ifrågavarande skyldighet påhvilar, tillhöra två inom försvarsorganisationen
ganska olikställda grupper, nämligen beväringens första uppbåd och
andra uppbådet. Till första uppbådet höra, efter de af 1892 års urtima
riksdag antagna ändringar i värnpligtslagen, de åtta första klasserna
af beväringen, under det de fyra sista klasserna utgöra beväringens
andra uppbåd.

1 fråga om första uppbådet, hvilket är ämnadt att i händelse af
härens mobilisering för rikets försvar genast inträda i tjenstgöring med
alla de åldersklasser, som finnas behöfliga, är det uppenbarligen af högsta,
vigt, att inkallelsen kan försiggå med största möjliga ordning och snabbhet,
och man nödgas derför vidkommande nämnda uppbåd strängt fasthålla
vid hvarje anordning, som är egnad att befordra och betrygga en pålitlig
rullföring och dermed jemväl mobiliseringens hastiga och säkra gång.

Ett fullständigt borttagande af de årliga uppgifterna å bostad skulle,
särskildt då det gäller en så rörlig del af befolkningen som första uppbådets
värnpligtige, hafva till följd, att desse i stort antal, vid inkallelse
till krigstjenstgöring, icke inom rimlig tid och i många fall alldeles icke
finge mottaga ordern, hvarigenom olycksbringande oordningar och olägenheter
kunde uppstå.

Andra uppbådets ställning inom försvarsorganisationen är delvis en
annan än den, som tillkommer första uppbådet, i det att andra uppbådet
har till hufvudsaklig uppgift att såsom reserv inskrida, då första
uppbådet visar sig otillräckligt att fylla de försvarsuppgifter, som för beväringen
föreligga. Den uppgift, som värnpligtslagen sålunda tillerkänner
andra uppbådet, utvecklades närmare af t. f. chefen för generalstaben uti
motiveringen till det underdåniga förslag till förbättrad härordning, som
af honom på nådig befallning afgafs den 23 augusti 1892, och hvilket
förslag tjenade såsom grund för den nådiga proposition i ämnet, som af
1892 års urtima riksdag bifölls. Ur motiveringen tillåter sig komitén
anföra följande:

»Mellan beväringens första uppbåd och landstormen är beväringens
andra uppbåd stäldt. Bestämmelserna uti § 28 rörande vilkoren för
detta uppbåds inkallelse skilja sig emellertid tämligen mycket från
dem, som gälla för första uppbådet, och då härtill kommer, att de
andra uppbådet tillhörande beväringsmännen icke hafva någon skyldighet
enligt § 33, att vid flyttning eller vid bortovaro från sitt hem
hålla områdesbefälet underrättadt om sin vistelseort, hvarken kan eller
bör detta uppbåd påräknas såsom en städse inkallelseberedd försvarsstyrka.
Men å andra sidan är andra uppbådets användbarhet icke,
såsom landstormens, inskränkt till endast viss tid eller vissa delar af
riket, utan, när detta uppbåd eu gång blifvit inkalladt, kan detsamma
användas för huru lång tid som helst samt öfver allt inom de förenade
rikena och, med Riksdagens särskilda medgifvande, äfven utom
dessas gränser. Ej heller är för detta uppbåd, såsom för landstormen,
någon sjelfständig organisation antydd uti värnpligtslagen
Ett slags förbindelse har det samma visserligen eldigt § 33 mom.

1 med landstormen derutinnan, att hvarje beväringsman, som icke
är inkallad, när landstormen inom hans ort uppkallas, är skyldig
att utgå med denna, men sagda skyldighet dela beväringsmännen
af andra uppbådet med dem af det första, hvilka för tillfället kunna
vara oinkallade.»

»Den nu lemnade redogörelsen för andra uppbådets militära ställning
torde vara till fyllest för att man, med den samma till utgångspunkt,
skall kunna klargöra detta uppbåds uppgift inom härordningen.
Till en början finner man då, att andra uppbådet, i likhet med det
första, måste för uppgiftens lösning träda i förening med stammen,
eller med andra ord att systemet »stam och beväring» måste utsträckas
till att omfatta beväringens båda uppbåd. Vid den planmessiga,
städse förberedda mobiliseringen af svenska hären — hvilken
mobilisering, för att kunna motsvara sitt ändamål, måste vara lämpad
efter alla de förhållanden, som kunna tänkas inträda, och således icke
grundad på vissa förutsättningar rörande det håll, hvarifrån krigsfaran
hotar, farans relativa aflägsenhet eller dess omedelbara närhet
eller krigets plötsliga utbrott, innan ens någon krigsfara förmärkts,
m. in. d. — kan man tydligen icke taga hänsyn till beväringens
andra uppbåd, för hvars inkallelse vilkor, skiljaktiga från dem, som
gälla för första uppbådet, äro uppställda, utan måste denna mobilisering
omfatta allenast stammen och beväringens första uppbåd. Men
sedan denna planenliga första mobilisering blifvit verkställd och det
visat sig, att den vid mobiliseringens anbefallande möjligen tämligen
aflägse krigsfaran trädt närmare eller blifvit förbytt till verklighet,
samt att landet måste ytterligare anstränga sig, måhända sätta in i
kriget alla de krafter, som kunna uppbringas, så vida utsigt skall
förefinnas att bringa kriget till lyckligt slut, då är tiden inne att
uppkalla andra uppbådet.»

Den ställning, som sålunda, enligt hvad t. f. chefen för generalstaben
anfört, intages af andra uppbådet, synes kunna föranleda, att man
på andra uppbådets värnpligtige äfven i fredstid ställer mindre personliga
kraf än dem, som funnits nödiga beträffande första uppbådet. Man finner
först och främst, att största möjliga skyndsamhet vid andra uppbådets
inkallelse ej är af fullt samma trängande vigt som vid mobiliseringen af
första uppbådet. Huru betydelsefull andra uppbådets uppgift än är, lära
icke heller luckor, som vid inkallelsen kunna uppstå inom detta uppbåd,
medföra tillnärmelsevis så stora olägenheter för försvarskrafternas ändamålsenliga
anordnande, som de, hvilka skulle blifva en följd af luckor bland
första uppbådets beväringsmän.

Då, vid värnpligtiges inkallande medelst kungörelse, denna, jemlikt
§ 29 värnpligtslagen, skall uppläsas i kyrkorna minst två gånger, torde
emellertid icke få antagas, att omständigheterna i allmänhet skulle medgifva
begagnande af detta långsamma sätt för inkallande af beväringens andra
uppbåd eller den del deraf, som det anses nödigt att uppkalla. Äfven här
lärer inkallelsen vanligen komma att ske genom omedelbar order.

Till följd af den ringa tillgången på befäl och stam, som vår
nuvarande härordning erbjuder, och den långa tid, som förflutit, sedan
andra uppbådets beväringsmän deltogo i fredsöfningarna, blifver dock sannolikt
icke möjligt att af andra uppbådet använda nämnvärdt antal beväringsmän
ur specialvapnen eller att af dess infanteribeväring uppsätta mer än
ett fåtal kompanier inom hvarje inskrifningsområde, hvadan det antal, som
hvarje kompaniområdesbefälhafvare har att inkalla genom omedelbar order,
blifver obetydligt, endast en bråkdel af det antal, som vid den planenliga
första mobiliseringen måste af första uppbådet inkallas. Det vore visserligen
önskligt, att uppgifterna i stamrullan vore i fråga om andra uppbådet
lika tillförlitliga, som uppgifterna angående första uppbådet, men äfven om
detta ej blefve förhållandet — hvilket, i händelse de årliga mönstringarna
för andra uppbådet borttagas, måste inträffa — skulle olägenheterna deraf
med afseende å inkallelsen väsentligen inskränka sig dertill, att man, för
att betrygga erhållandet af det behöfliga antalet, nödgades utfärda kallelseorder
till ett antal flere beväringsmän, än som man beräknat att taga i
anspråk. Uteblifvandet af årliga bostadsuppgifter från andra uppbådet
torde för öfrigt i viss mån uppvägas deraf, att i allmänhet personer vid
den ålder, att de inträdt i andra uppbådet, äro mera bofaste än yngre
personer samt jemväl äro kände inom vidare kretsar än personer, som
nyss lemnat ynglingaåren.

Det torde vara sådana orsaker, som här blifvit antydda, särskildt
andra uppbådets egenskap af reserv, som föranledt, att beväringsmän,
tillhörande detta uppbåd, redan åtnjuta befrielse från de i § 33 mom. 2
och 3 värnpligtslagen omförmälda anmälningar hos vederbörande kompanibefäl
eller sjömanshus.

Vid öfvervägande af hithörande förhållanden har det derför synts
komitén icke böra möta alltför stora betänkligheter mot vidtagande i §
32 värnpligtslagen af den ändring, att skyldigheten att årligen inställa
sig till mönstring eller ock lemna bostadsuppgift icke vidare kornme att
gälla för de beväringsmän, som tillhöra andra uppbådet.

Då antalet beväringsmän af andra uppbådet under åren 1894—1898
växlat mellan 103,330 (år 1894) och 79,300 (år 1898), skulle den ifrågasatta
befrielsen sålunda tillgodokornma ett högst betydligt antal värnpligtige.

Värnpliktskomitens betänkande. 3

Till belysning i hvad mån sådan ändring i värnpligtslagen må antagas
skola leda till minskning i antalet förseelser, får komitén hänvisa till
de i det föregående omnämnda bilagorna 1—3. Siffrorna i desamma grunda
sig på uppgifter, som införskaffats från kompaniområdesbefälhafvarne. Af
bilagan 1, som innehåller, bland annat, en jemförelse för åren 1894—1898
mellan första och andra uppbådet i fråga om fullgörandet af den i § 32
värnpligtslagen stadgade skyldighet, framgår, att under ett hvart af sagda
år, med undantag för år 1898, beväringsmännen, tillhörande andra uppbådet,
gjort sig skyldige till förseelser mot nämnda paragraf i relativt talrikare
fall, än beväringsmännen af första uppbådet. Det synes af detta förhållande
framgå, att andra uppbådets befrielse från den i paragrafen stadgade
skyldigheten skulle komma att nedbringa antalet förseelser mot
ifrågavarande paragraf i något större mån, än som motsvarar antalet
beväringsmän inom andra uppbådet i förhållande till hela antalet mönstringsskyldige.

Under- Ehuru eftergifvande af den i § 32 värnpligtslagen stadgade skyldig mönstringeris

enligt den af komitén uttalade mening, ej kan ifrågakomma för värneller
anmäl- pligtige, tillhörande beväringens första uppbåd, synes å andra sidan vara
ngörand/Uaf lämpligt, *att åtgärder vidtagas i syfte att underlätta och befordra mönförsta
upp- strings- och anmälningsskyldighetens fullgörande och såmedelst beträffande
badd. detta uppbåd minska anledningarne till försummelser.

I fråga om den personliga inställelsen vid mönstring torde emellertid
redan genom de nu gällande föreskrifterna hafva lemnats de värnpligtig6
största möjliga lättnad och frihet vid skyldighetens fullgörande.
Den värnpligtige behöfver sålunda ej ovilkorligen inställa sig vid mönstringsförrättningen
för den församling, inom hvilken han är mantalsskrifven.
Han kan efter eget val under mönstringsförrättningarna — hvilka hållas
å utsatta dagar under tiden emellan den 25 november och december månads
utgång — inställa sig till mönstring i den ort inom eller utom kompaniområdet,
der det för honom faller sig lägligast.

En särskild skyldighet åligger honom dock, om han vill undergå
mönstring å ort, der han icke är mantalsskrifven. I sådant fall skall han
nämligen, jemlikt § 116 inskrifningsförordningen, medhafva, förutom inskrifningsboken,
jemväl behörigt prestbetyg — ett åliggande, som visserligen
i åtskilliga fall torde föranleda, att den värnpligtige, som vistas å främmande
ort, icke kommer att fullgöra mönstringen derstädes.

Komitén har derför tagit under öfvervägande, huruvida rätt till mönstring
utom hemortens kompaniområde kunde medgifvas den värnpligtige utan företeende
af prestbetyg. Denna tanke har komitén dock måst uppgifva, sedan
dess uppmärksamhet blifvit fästad derå, att prestbetygets företeende är be -

höfligt, för att den kompaniområdesbefälhafvare, som förrättar mönstringen,
skall blifva i tillfälle att till rätte vederbörande eller befälhafvaren för det
kompaniområde, till hvilket beväringsmannen hörer, insända underrättelse
om mönstringen på sätt § 119 inskrifningsförordningen bjuder. Endast
genom inskrifningsbokens jemförande med prestbetyget erbålles nämligen
fullt tillförlitlig utredning, hvilket kompaniområde beväringsmannen skall
anses rätteligen tillhöra.

För den beväringsman, som uppehåller sig utom kompaniområdet,
återstår i allt fall utvägen att till sitt befäl öfversända skriftlig bostadsuppgift.
Svårigheten att ombesörja denna uppgifts bestyrkande på föreskrifvet
sätt torde hittills i många fall afhållit beväringsmannen från anlitande
af nämnda utväg, men skulle fordran på bostadsuppgiftens bestyrkande
bortfalla, såsom komitén har för afsigt att här nedan ifrågasätta,
lärer jemväl den beväringsman, som vistas utom hemorten, kunna
med all önsklig lätthet fullgöra sin skyldighet.

Den gällande lagstiftningen, § 32 värnpligtslagen, jemförd med § Fasta kom117
inskrifningsförordningen, har i fråga om bostadsuppgift till kompaniområdesbefälet
lemnat den värnpligtige öppet att fullgöra sin anmälan tioner.
antingen muntligen eller skriftligen och i förstnämnda fallet utan att
något bestyrkande af uppgiftens riktighet behöfver ega rum. Mot anlitande
i större omfattning af den muntliga formen för sådan anmälan
möter emellertid afsevärdt hinder uti organisationen af kompaniområdesbefälet,
i det att kompaniområdesexpeditionerna icke äro så fasta, att de
värnpligtige kunna med säkerhet påräkna att träffa kompanibefälet på viss
plats och tid. Det må derför i detta sammanhang påpekas önskvärdheten
deraf, att fasta kompaniområdesexpeditioner varda upprättade, der de
värnpligtige under hela året kunna under på förhand tillkännagifna tider
inställa sig hos sitt kompanibefäl, vare sig för anmälningar eller för att
inhemta upplysningar och råd i fråga om sina värnpligtsförhållanden. I
händelse af sådan anordning skulle antalet fall, då de värnpligtige inför
kompanibefälet iakttoge personlig inställelse för lemnande af bostadsuppgifter,
efter afl sannolikhet väsentligen ökas, och denna omständighet
skulle i sin ordning icke allenast vara egnad att nedbringa
antalet förseelser mot § 32 värnpligtslagen, utan tillika medföra den
ur militärisk synpunkt gynsamma verkan, att kompaniområdesbefälet,
som med denna anordning lärer komma att vida mindre ofta ombytas,
finge i större utsträckning än hittills tillfälle att till de värnpligtige
ställa förfrågningar i ämnen, som för rullföringen och mobiliseringen vore
af betydelse.

Godkännande
af skrift
liga bostadsuppgifter

utan särskilt
bestyrkande.

Blanketter,
till bostadsuppgifter.

Skriftlig bostadsuppgift af värnpligtig skall, enligt § 117 inskrifnings■
förordningen, för att tillerkännas giltighet vara bestyrkt af prest i församlingen
eller annan tjensteman eller af ordförande i kommunalstämman,
kommunalnämnden eller stadsfullmäktige.

Vid 1898 års riksdag väcktes motion angående hemställan till
Kongl. Maj:t om ändring af § 117 inskrifningsförordningen derhän, att
befogenhet att bestyrka uppgift om värnpligtigs bostad skulle tillkomma
äfven ledamot af kommunalnämnd och nämndeman. Såsom stöd för motionen
anfördes bland annat, hurusom det för den värnpligtige under nuvarande
förhållanden oftast vore förenadt med ganska stort besvär och svårigheter
att förskaffa sig ett bestyrkande af den skriftliga bostadsuppgiften. Då de
personer, som egde att med vitsord intyga uppgiftens riktighet, vanligen
bodde i den centrala delen af socknen, vore det mången gång lika besvärligt
för den värnpligtige att förskaffa sig intyg som att personligen inställa
sig vid mönstringen. Detta förhållande vore särskildt känbart, der socknarne
vore stora till arealen, men det oaktadt glest befolkade, såsom fallet vore
i Norrland.

Sedan lagutskottet tillstyrkt skrifvelse i ämnet till Kongl. Maj:t,
blef denna hemställan af Andra kammaren godkänd, men af Första kammaren
afslagen, i följd hvaraf frågan förföll.

Det lider icke tvifvel, att bestämmelserna om bostadsuppgifternas bestyrkande
genom vissa dertill kompetenta personer ofta verka hinderligt
för de värnpligtige att begagna sig af skriftlig bostadsuppgift, och det
vore särskildt ur synpunkten att undanrödja anledning till försummelser
önskligt, att de skriftliga bostadsuppgifterna kunde få, liksom de muntliga,
godkännas, utan att deras riktighet särskildt vitsordades. Här må derför
tillses, huruvida skäl finnes för antagande, att till följd af sådan förändring
skulle i afsevärd mån uppstå fara för oriktiga uppgifter.

Det synes knappast behöfva befaras, att osanna uppgifter om bostad
skulle komma att lemnas uppsåtligen i svikligt, syfte, och i alla händelser
blefve dylika fall så ytterst sällsynta, att till dem icke torde få tagas
synnerligen stor hänsyn. Der afsigt att genom dylika medel undandraga
sig krigstjensten skulle i något enstaka fall förefinnas, kunde den
värnpligtige för öfrigt lika väl lemna den oriktiga uppgiften muntligen, i
hvilket fall uppgiften ju enligt nu gällande stadganden icke behöfde bestyrkas.

Snarare skulle, derest bestyrkandet bortfölle, olägenheter kunna uppstå
till följd af oförmåga hos de värnpligtige att sjelfve bedöma, huruvida
deras uppgifter vore fullständiga och riktiga. Till förekommande af nämnda
olägenheter och till väsentligt underlättande af uppgifternas meddelande vore

enligt koiniténs mening synnerligen tjenlig!, att till de värnpligtige
öfverlemnades i erforderligt antal tryckta blanketter till uppgifter, hvilka
blanketter borde vara i inskrifningsboken inhäftade. Blanketternas innehåll
blefve för den uppgiftsskyldige den bästa vägledning. Med den utbredning,
som skrifkunnigheten har hos vårt folk, skall den värnpligtige i vanliga fall
kunna sjelf genom ifyllande af blanketten uppsätta sin anmälan. Ovanan vid
blanketternas begagnande kunde afhjelpas derigenom, att till en början
undervisning deri lemnades under vapenöfningstiden, men inom kort. tid
skulle färdigheten att begagna blanketterna säkerligen vara så allmänt spridd,
att sådan särskild undervisning kunde umbäras.

Under förutsättning att de sålunda föreslagna anordningarna vidtagas,
vågar komitén förorda upphäfvande helt och hållet af de nu gällande föreskrifterna
om särskildt bestyrkande af beväringsmännens skriftliga bostadsuppgifter.

I syfte att ytterligare underlätta dessa uppgifters insändande tillåter Portofrihet.
sig komitén att i detta sammanhang tillika ifrågasätta införande af portofrihet
vid de ifyllda blanketternas öfversändande med posten till kompanibefälet.

Den ifrågavarande skyldigheten skulle derefter kunna af den värnpligtige
fullgöras utan ringaste kostnad och utan annat besvär än blankettens
ifyllande och aflemnande till postbefordran.

I afseende å de skriftliga uppgifterna förefinnes för närvarande en Tillägg af
brist derutinnan, att uppgift icke meddelas å beväringsmännens yrke,, och upp9r1/^ a
denna brist blefve kännbarare i den mån beväringsmännen till följd af
lättnaderna vid afgifvande af skriftliga uppgifter alltmera föredroge denna
utväg framför att inställa sig personligen. För beväringsmännens af första
uppbådet ändamålsenliga användning inom krigsmakten vid skeende mobilisering
är af ej obetydlig vigt, att hänsyn kan tagas till den särskilda
yrkeskunskap, som af dem må hafva förvärfvats under tiden efter vapenöfningens
fullgörande. I sammanhang med de nu föreslagna lättnaderna
för de värnpligtige i fråga om skriftliga uppgifters afgifvande synes derför
vara skäl "att söka genom någon utvidgning af uppgifternas, innehåll
göra desamma mera egnade att fylla sitt ändamål. Komitén vill derför
föreslå, att den skriftliga anmälan, hvarmedelst värnpligtig vinner befrielse
från skyldigheten att inställa sig till mönstring, skall innefatta uppgift
icke allenast å bostad, utan äfven å yrke, och att alltså de tryckta blanketternas
innehåll derefter lämpas. Upphäfvan Hvad

beträffar de skyldigheter, som enligt § 33 mom. 2 och 3 värn- de af den i
pligtslagen åligga de beväringsmän, som tillhöra första uppbådet, lärer 2a)»tadgade
den i mom. 2 a) stadgade skyldighet för beväringsmännen att, om han anmälan.

vill för längre tid än två månader vistas utom kompaniområdet, derom
före afresan göra anmälan hos vederbörande kompanibefäl kunna sägas
hvila på en teoretiskt riktig princip. Syftet med bestämmelsen är naturligtvis
att utöfver hvad som kan åstadkommas genom föreskriften i § 32 bereda
kompaniområdesbefälet kunskap om de till första uppbådet hörande värnpligtiges
vistelseort under hvarje tid af året, på det desse alltid må kunna
anträffas med inkallelseorder i händelse af mobilisering. Erfarenheten lärer
emellertid hafva ådagalagt, att hvad som sålunda med stadgandet åsyftats
i verkligheten icke ernåtts.

Det lider icke tvifvel, att af de till första uppbådet hörande värnpligtige
ett mycket stort antal årligen begifver sig till orter utom kompaniområdet
för vistelse under längre tid än två månader. I detta hänseende
må vara tillräckligt att hänvisa på dem, som för studier vistas vid något
af universiteten, och på den massa unge arbetare, som från vissa provinser
i södra och mellersta Sverige årligen söker sig upp till Norrland för arbete
under åtskilliga månader af året i trävarubolagens tjenst, eller som tager
anställning vid jernvägsbyggnader inom olika delar af landet. Enligt hvad
allmänt vitsordas, sker dock anmälan hos kompaniområdesbefälet rörande
tillfällig vistelse utom kompaniområdet endast ytterst sällan. Vid sådant
förhållande kunde förväntas, det antalet bestraffningar för försummelse att
iakttaga föreskriften skulle vara betydligt. Någon särskild statistik öfver
antalet försummelser af ifrågakomna speciella slag är ej att tillgå, men hela
antalet åtalade förseelser mot den ifrågavarande föreskriften och mot öfriga
i § 33 mom. 2 och 3 intagna särskilda bestämmelser uppgår årligen,
såsom framgår af de i det föregående (sid. 2) meddelade siffror, tillhopa
till ett helt ringa antal, hvaraf åter säkerligen ett fåtal utgöres af underlåtenhet
att anmäla tillfällig vistelse utom kompaniområdet.

Under sådant förhållande och då för upprätthållande i allmänhet af
hörsamhet mot värnpligtslagens bud ej kan vara annat än menligt, att
denna lag innehåller en bestämmelse, hvars tillämpning i det närmaste
fullständigt åsidosättes, nödgas komitén hemställa om upphäfvande af föreskriften
i § 33 mom. 2 a) värnpligislagen derom, att i hären inskrifven
värnpligtig, som tillhör beväringens första uppbåd, skall, om han vill för
längre tid än två månader vistas utom kompaniområdet, derom före afresan
göra anmälan.

Anses föreskriften böra qvarstå, torde i allt fall blifva nödigt, att
densamma erhåller annan affattning, än den nu eger, då nämligen föreskriften
med sin nuvarande lydelse icke innehåller uttryckligt åläggande
för den värnpligtige vare sig att uppgifva sin bostad under vistelsen utom
kompaniområdet eller att anmäla sin återkomst, när den inträffar, till följd

hvaraf föreskriften i närvarande skick ingalunda är för sitt ändamål tillfredsställande.

De enligt § 33 inom. 2 b) och mom. 3 värnpligtslagen beväringsmän Ändring i §
af första uppbådet åliggande anmälningar äro för rullföringen och mobilise- mom■ 4-

ringen af den vigt, att befrielse från dessa anmälningar ej kan ifrågasättas,
men genom ändring i viss mån af bestämmelserna rörande anmälningsskyldighetens
fullgörande synes kunna beredas de värnpligtige afsevärd fördel.

Enligt § 33 mom. 4 värnpligtslagen kunna nämnda anmälningar
fullgöras antingen omedelbart hos kompaniområdesbefälet eller ock genom
vederbörande presterskap eller sjömanshusdirektion. Vid uttagande eller
inlemnande af flyttningsbetyg hos pastorsembete, likasom vid ombyte af
eller afgång från sjömanshus, inträffar emellertid ofta, att den värnpligtige
förgäter att, i öfverensstämmelse med nyssnämnda lagrum samt § 80 mom.

1 och 2 inskrifningsförordningen, särskildt tillkännagifva, att flyttning också
eger rum från ett kompaniområde till annat, hvilket rätteligen skulle hafva
till följd, att anmälningen, så framt ej förhållandet det oaktadt uppmärksammas
och särskildt anmärkes å de anmälningslistor öfver tillkomst och
afgång af värnpligtige, som presterskapet och sjömanshusdirektionerna
enligt sistnämnda paragraf hafva att för hvarje månad öfversända till vederbörande
kompaniområdesbefälhafvare, vore att anse såsom af den värnpligtige
försummad, så att han gjort sig skyldig till böter. Komitén har,
för undanrödjande af denna olägenhet, funnit sig böra föreslå den ändring
i § 33 mom. 4 värnpligtslagen, att de nu i mom. 2 b) och mom.

3 af samma paragraf stadgade anmälningar, der de icke skett omedelbart
hos kompanibefälet, skola anses ändock vara fullgjorda, så snart den värnpligtige
hos vederbörande presterskap uttagit och aflemnat flyttningsbetyg
eller hos vederbörande sjömanshusdirektioner anmält flyttning från ett
sjömanshus till annat eller, der han från sjömanshus afgår, derom gjort
anmälan hos direktionen för detsamma.

Komitén går härefter att undersöka, hvilka anordningar, utöfver de Särskilda
redan förordade lättnaderna för de värnpligtige, kunde af praktiska orsaker anordningar.
anses egnade att i sin mån förekomma försummelser.

Kallelse till inskrifning och till de i § 32 värnpligtslagen omförmälda Anslagsmönstringar
sker genom kungörelser, som uppläsas i kyrkorna samt införas tafi°ri
ortens tidningar; och på enahanda sätt verkställes i allmänhet inkallelse
till tjenstgöring under fredstid, ehuru för sådan inkallelse jemväl omedelbar
order stundom begagnas.

Undervis ning.

Det sätt för meddelanden till värnpligtige, som består i kungörelses
uppläsande i kyrka och införande i tidningar, torde emellertid hafva i
många fall visat sig mindre tillfyllestgörande för att bringa till den värnpligtiges
kännedom, när, hvar och huru han skolat fullgöra en viss skyldighet.
Särskildt uppstår detta förhållande, der vägen är lång till kyrkan
och den värnpligtige saknar tillgång till någon af de tidningar, i hvilka
kungörelsen är införd, och det är långt ifrån omöjligt, att bristande eller
ofullständig kännedom af kallelsen och dess innehåll utgjort anledning till
försummelser.

Enligt komiténs mening är det derför af vigt, att den påpekade
bristen, så vidt ske kan, afhjelpes. Komitén har i sådant afseende tänkt sig
såsom en lämplig och verksam åtgärd, att alla sådana meddelanden till de
värnpligtige, som ej delgifvas dem genom omedelbar order, blefve, jemte
det kungörelse fortfarande upplästes i kyrkorna och infördes i ortens tidningar,
offentligen anslagna å särskilda för ändamålet afsedda taflor på vissa
bestämda platser inom kompaniområdet. De ställen, der meddelanden skulle
offentligen anslås, borde naturligtvis väljas med hänsyn till förhållandena i
hvarje ort. För landsbygden torde vara lämpligt, att anslagen komme att
finnas vid kyrkorna och andra platser, der ortens befolkning samlas i större
antal, vid vissa vägskilnader o. s. v.; för städerna vid torg, i närheten af
större arbetsplatser o. s. v.

Derigenom att de värnpligtige komme att efter hand tillvänjas att å
de för offentliga anslag bestämda platserna söka upplysning om allt, som
rörer deras värnpligt, skulle anordningen sannolikt komma att ansenligt
underlätta alla meddelanden från befälet till de värnpligtige och således
äfven inkallelsen till rikets försvar i händelse af krigsfara.

Komitén har i det föregående redan haft anledning framhålla önskvärdheten
deraf, att de värnpligtige under öfningstiden erhålla någon
undervisning i uppsättande af skriftlig bostadsuppgift, men det är tydligt,
att i allmänhet hvarje åtgärd, som bidrager att för de värnpligtige klargöra
deras framtida åligganden, bör vara egnad att i sin mån nedbringa antalet
förseelser. Efter komiténs mening har det också varit välbetänkt att, på sätt i
instruktionen för rekrytutbildningen vid infanteriet allt sedan år 1894 skett,
föreskrifva, att undervisning skall meddelas beväringsrekryten om de skyldigheter,
som åligga värnpligtig, hvilken icke är inkallad till tjenstgöring.
Blefve upplysningarna derom till begagnande vid undervisningen skriftligen
affattade i mycket korta och lättfattliga ordalag, och upplysningarna i
samma ordalag finge åtfölja inskrifningsböckerna, i hvilka redan nu på
grund af § 19 punkten e) värnpligtslagen intages ett utdrag af vissa lagar
och stadganden, hade man onekligen i görligaste mån förebyggt förseelser

mot värnpligtslagen på grund af okunnighet hos de värnpligtige om hvad
dem i sådan egenskap ålåge.

Erfarenheten torde hafva ådagalagt angelägenheten deraf, att jemväl
de, Indika efter slutad anställning vid härens eller flottans stam öfverföras
till beväringen, dervid särskildt meddelas undervisning om hvad de för
framtiden såsom beväringsmän hafva att iakttaga.

De anteckningar, som hos presterskapet föras öfver befolkningen, Begränsning
bilda i så väsentlig män underlag för redovisningen och rullföringen af deliden3för''
värnpligtige, att möjligen befintliga brister i systemet för kyrkobok- flyttningsföringen
med hvad dertill hörer måste återverka på ordningen inom värn- ^etV9‘
pligtsväsendet.

Genom införande i 1894 års kyrkoskrifningsförordning af förbud mot
utfärdande af flyttningsbetyg till obekant ort och genom föreskrift i sammanhang
dermed, att presterskapet uti inflyttningsorten skall omedelbart
efter flyttningsbetygs aflemnande derom underrätta pastorsembetet i den
församling, derifrån flyttningen skett, har otvifvelaktigt undanröjts en del
af de olägenheter, som för värnpligtsväsendet uppstå af det ofta förekommande
oskick, att personer, som uttagit afflyttningsbetyg, i åratal underlåta
att inskrifva sig i någon församling. De nya föreskrifterna hafva åstadkommit,
att den, som uttagit flyttningsbetyg, icke kan inskrifvas i annan
församling, utan att pastor i aflyttningsorten derom erhåller kännedom och
blifver i tillfälle att afföra honom i böckerna för sin församling. Men
ännu qvarstår den olägenhet, att det står flyttningsbetygets innehafvare
öppet att för obegränsad tid uppskjuta sin anmälan om inflyttning i annan
församling, utan att flyttningsbetyget förlorar sin giltighet. Under hela
den tid, han sålunda så att säga går med flyttningsbetyget på fickan, undandrager
han sig, till skada icke minst för ordningen inom värnpligtsväsendet,
kontroll öfver sin vistelseort.

Ett dylikt förfarande synes böra så vidt ske kan förebyggas, och
för sådant ändamål har komitén ansett sig böra ifrågasätta, huruvida icke
genom tillägg i kyrkoskrifningsförordningen giltigheten af uttaget flyttningsbetyg
kunde varda begränsad till viss skälig tid, exempelvis fyra månader
från betygets utgifvande.

Finge afflyttningsbetyget en begränsad giltighetstid, så att vederbörande
efter denna tids förlopp icke vidare kunde begagna sig af
detsamma, utan nödsakades åter vända sig till pastor i afflyttningsorten,
skulle det anmärkta missbruket utan tvifvel väsentligen stäfjas och derigenom
i särskilda hänseenden vinnas betydande fördelar för värnpligtsväsendet.

Vårnpligtskomiténs betänkande.

mldleHu t Såsom tvångsmedel mot värnpligtig, som förfallolöst uteblifver från

mnina mera inskrifningsförrättning, har värnpligtslagen i § 41 stadgat, jemte böteseffektivt.
straff, att den värnpligtige skall i hvarje fall vara underkastad äfventyr
att blifva hemtad på egen bekostnad.

Stadgandet om hemtning skulle antagligen hafva visat sig såsom
tvångsmedel särdeles verksamt, derest möjligt varit att tillämpa detsamma
med kraft. Men då värnpligtig ej kunnat för undergående af inskrifning
hemtas annat än till någon af de vanliga inskrifningsförrättningarna inom
batalj om som rådet, hvilka pågå under endast kort tid af året, har den tredskande,
genom att vid denna tid hålla sig undan, kunnat utan synneidig svårighet
undvika att blifva hemtad. Exempel lära ej heller saknas derpå, att
unge män med fast anställning vid tiden för inskrifningsförrättningarna
med sina principalers medgifvande begifvit sig på någon kort resa för att
icke blifva utsatte för äfventyret att med anledning af uteblifvande från
inskrifningen varda genom hemtning inställde. Medelst sådant undanhållande
och genom erläggande af ganska måttliga bötesbelopp kan under
nuvarande förhållanden en värnpligtig år från år undandraga sig värnpligtens
fullgörande. Ja, han skulle kunna göra det helt och hållet samt
sålunda så att säga friköpa sig från värnpligten.

Annorlunda komme förhållfndena att gestalta sig, om de försumlige
vore utsatta för äfventyr att blifva hemtade till inskrifning, när helst de
under året anträffades. En sådan anordning borde vara egnad att redan
efter någon kort tids tillämpning ej obetydligt minska fallen af uteblifvande.

För ändamålet skulle erfoi’dras sådana ändringar i och tillägg till
nuvarande §§ 19, 20, 22 samt 41 värnpligtslagen, att inskrifning af
värnpligtig, som hemtas, må kunna ega rum, utom vid de vanliga inskrifningsförrättningarna,
jemväl icke allenast hos vederbörande inskrifningsrevision,
utan äfven, dock endast den tid af året, då inskrifningsförrättning
eljest icke pågår, genom befälhafvaren för inskrifningsområdet, hvilkens
beslut likväl borde anmälas hos näst derefter sammanträdande inskrifningsrevision
och af densamma pröfvas.

Till inskrifningsrevisionens sammanträden, som hållas allenast fjorton
dagar eller något derutöfver efter sista inskrifningsnämnds-sammanträdet
för året och som räcka blott ett par dagar, lära knappast kunna genom
hemtning inställas andra tredskande än sådana, som anträffas inom orten,
hvaremot, då snart sagdt obegränsadt rådrum komme att stå till buds för
vederbörandes inställande hos befälhafvaren, i sistnämnda fall kunde ifrågakomma
hemtning äfven från aflägsen ort. Hemtningen skulle då kunna
blifva förenad med jemförelsevis större obehag för den, som hemtas,

och med större kostnader, hvilka korame att drabba den värnpligtige, om
han förmådde gälda dem, men i annat fall statsverket.

Med hänsyn till nu berörda omständigheter och då svårligen på förhand
kan beräknas, i hvilken omfattning hemtning af uteblifne till inskrifning
genom befälhafvaren kunde ifrågakomma, så vida stadgandet
derom finge gälla alla förfallolöst uteblifne, synes försigtigheten bjuda, att
hemtning till inskrifning genom befälhafvaren användes endast vid fall af
upprepad tredska, och att stadgandet alltså komme att gälla blott dem,
som förfallolöst uteblifvit mer än en gång.

Tillika synes dock någon ändring höra vidtagas uti inskrifningsförordningen,
§§ 33 och 99. Dessa paragrafer innehålla bestämmelser, enligt
hvilka inskrifningsnämnd och kompaniområdesbefälhafvare, när värnpligtige,
som uteblifvit från inskrifning eller samling till vapenöfning, antagas kunna
i orten anträffas, »må» anmoda krono- eller polisbetjening att hemta desse.
Ändamålsenligare torde vara, derest i stället stadgades, att till krono- eller
polisbetjening »skall» i hvarje fall afiemnas uppgift å de förfallolöst uteblifne,
hvilka synas möjligen kunna anträffas, för deras hemtande, så vidt
ske kan.

Vid undersökning af frågan, huruvida och i hvad mån de nuvarande
bötes- och förvandlingsstraffen för öfverträdelser af värnpligtslagen må kunna
mot annan lämplig bestraffning utbytas, har komitén att icke ensamt taga
hänsyn till det större eller mindre behofvet af straffskärpning i och för
upprätthållande af nämnda lags behöriga efterlefnad, utan äfven att tillse,
hvilka arter af straff må anses böra företrädesvis komma till användning
vid bestraffande af förseelser utaf ifrågavarande slag.

Det lärer framför allt hafva varit den omständigheten, att årligen
ett jemförelsevis mycket betydligt antal värnpligtige, hvilka ålagts böter
enligt värnpligtslagen, aftjena! dessa böter med förvandlingsstraff af kortvarigt
fängelse, som riktat uppmärksamheten på önskvärdheten af någon
förändring.

Redan år 1893 väcktes inom Riksdagens Andra kammare motion i
syfte att de böter, som åläggas enligt värnpligtslagen, skulle vid bristande
tillgång ej vidare förvandlas till fängelse, utan i stället aftjenas genom
ökning af den tid, under hvilken den bötfälde skulle undergå vapenöfning.

Till stöd för framställningen anfördes af motionären i hufvudsak
följande: Allmänt erkändt syntes vara, att de korta frihetsstraffen utgjorde

Straffen.

Tidigare

förslag.

Riksdagen

1893.

eti synnerligen otillfredsställande straffmedel; någon egentlig fångvård medgåfve
de icke, och i samma mån de talrikt förekomme, förlorade de i
väsentlig mån egenskapen att verka afskräckande; på den förhärdade
lagöfverträdaren hade de alls ingen verkan, för den mindre förhärdade
eller mindre lättsinnige åter vore de ett allt för hardt straff, i det
de ofta i långt högre grad, än af hans förbrytelse föranleddes, medförde
en för honom ödesdiger rubbning i hans ekonomiska förhållanden
och fläckade hans sociala anseende. Insigten häraf hade ock, som bekant,
under senare år i hela den civiliserade verlden framkallat en stark rörelse
mot dessa straff, hvilka man önskade utbyta mot andra straffarter. Särskilt
hade man i sådant hänseende framhållit det vilkorliga domfällandet,
hvilket system redan vunnit insteg i åtskilliga utländska lagar, och hvarom
fråga varit å bane jemväl hos oss. Då frågan om lämpligheten af ett
vilkorligt domfällande emellertid ännu i utlandet vore föremål för meningsskiljaktigheter
och det tilläfventyrs komme att dröja länge nog, innan
opinionen i detta ämne inom vårt land blefve stadgad, vore det desto
angelägnare att tillse, om icke lagstiftaren i ett eller annat fall, der olägenheterna
af de kortvariga frihetsstraffen särskildt skarpt framträdde, skulle
kunna på annat sätt vinna sitt mål. Närmast hade motionären dervid
tänkt på de fängelsestraff, som uppkomme genom förvandling enligt allmän
strafflag af de i värnpligtslagen stadgade böter. Antalet ynglingar, som på
grund af underlåtenhet att i ett eller annat fall ställa sig värnpligtslagens
föreskrifter till efterrättelse finge göra kortvariga besök i våra fängelser,
vore i sjelfva verket redan nu så stort, att det måste väcka hvarje tänkande
mans allvarliga bekymmer, och något tvifvel funnes väl knappast derom,
att med den nyligen beslutade utsträckningen af värnpligten detta förhållande
ingalunda skulle minskas, utan snarare efter all sannolikhet i
ännu högre grad göra sig gällande. Under de fem åren 1887—1891
hade tillsammans icke mindre än 4,693 värnpligtige undergått förvandlingsstraff
i saknad af tillgång att gälda böter, ådömda efter värnpligtslagen.
Det syntes ligga i öppen dag, att detta vore ett svårt missförhållande,
som med görligaste första borde afhjelpas. Att så många af
landets vapenföra ynglingar finge göra sin första bekantskap med värnpligten
genom att sättas i fängelse, kunde icke bidraga till en rätt uppfattning
af deras skyldigheter mot fosterlandet. Ett sådant slösande med
fängelsestraff för förseelser, hvilka af allmänna opinionen icke erkändes
såsom verkliga förbrytelser, måste äfven i hög grad nedsätta fängelsestraffets
anseende. Intet tvifvel rådde val heller derom, att den tid, som
åtginge för dylika böters aftjenande, vore fullkomligt bortkastad både för

den straffade och för staten, hvilken dock för dessa straffs utkräfvande
årligen finge vidkännas ganska betydande kostnader.

I hvilken riktning reformen i detta fall borde gå, syntes motionären
hafva blifvit af nuvarande chefen för fångvården riktigt angifvet uti ett
af honom i februari 1890 till regeringen inlemnadt memorial. I detta
yttrades rörande de värnpligtige bland annat:

»Att fångvården under de tre till fem dagar, deras vistelse i
fängelserna varar, skulle kunna varaktigt påverka deras pligtbegrepp är
föga troligt, likasom platsen tydligtvis icke väl lämpar sig för lifvande
af deras fosterlandskärlek, men det kan möjligen befaras, att fängelseminnena
i andra afseenden göra mera varaktiga likasom i olika riktningar
mindre förmånliga intryck på de ungas sinnen. Derest icke de för ifrågavarande
försummelser ådöinda böter kunna aftjena^ i särskilda militärarrester,
förefaller det mig såsom väl värdt att öfverväga, huruvida icke
påföljden för dessa uteblifvanden kunde sättas i utsträckta skyldigheter
inom värnpligtsområdet, vare sig genom förlängd tjenstetid eller annorledes,
hellre än att allt fortfarande låta, på sätt nu eger rum, fängelserna
blifva för en stor del af den värnpligtiga ungdomen ett slags förskolor
för dess utbildning till fosterlandets försvar.»

Motionären, som till alla delar instämde i detta uttalande, ansåg för
sin del att, om det ådömda bötesbeloppet finge aftjenas med öfningsdagar
vid den afdelning af armén eller flottan, den bötfälde tillhörde, skulle hans
moral icke behöfva skadas och på samma gång såväl han sjelf som staten
hafva nytta af den ökade utbildning, som härigenom komme honom till
del, och det afskräckande i straffet ändock vara fullt tillgodosedt. Någon
nämnvärd ökad kostnad för statsverket borde näppeligen en dylik anordning
förorsaka. Snarare kunde det väl med fog sättas i fråga, om icke
alla de kostnader, statsverket nu finge ändamålslöst vidkännas för upprätthållande
af sakernas nuvarande ordning, vore fullt så dryga som kostnaden
för de bötfäldes öfvande under ytterligare några dagar.

Lagutskottet, till hvars förberedande behandling ifrågavarande motion
hänvisades, betecknade uti afgifvet utlåtande det framlagda förslaget såsom
särdeles behjertansvärdt.

Lika med motionären fann utskottet flertalet af de förseelser, hvarför
värnpligtslagen stadgade bötesstraff, vara af öfvervägande disciplinär
beskaffenhet, för hvilka också, vid bristande tillgång till böternas gäldande,
förvandlingsstraffet syntes lämpligast böra iklädas formen af ett disciplinstraff.
På sätt motionären sjelf anmärkt, vore det emellertid eu temligen
vansklig uppgift att bland de strafformer, som i sådant hänseende kunde
komma i betraktande, välja den för hvarje fall lämpligaste. Den form,

motionären förslagsvis förordat, eller en anordning, enligt hvilken de ådömda
böterna finge aftjena* med öfningsdagar vid den afdelning af armén eller
flottan, den bötfälde tillhörde, kunde nog synas beaktansvärd, men ett
likartadt genomförande kunde, enligt utskottets förmenande, möta svårigheter
af praktisk art och föranleda rubbningar af den för de olika vapenslagen
och fördelningarne inom armén gällande tjenstgöringstid o. d. Utskottet
höll väl före, att den för armén gällande disciplinstadga borde
kunna lemna god ledning vid träffandet af det val, förslagets antagande
nödvändiggjorde, men tilltrodde sig icke att i sådant hänseende göra något
bestämdt uttalande, utan ansåg sig bäst främja motionens syfte genom att
hemställa, att Riksdagen måtte i skrifvelse anhålla, att Kongl. Maj:t ville
taga under öfvervägande, huruvida icke förändrade föreskrifter i fråga om
förvandling af böter, ådömda enligt värnpligtslagen, kunde anses erforderliga,
och derefter till Riksdagen afgifva det förslag i ämnet, hvartill anledning
kunde förefinnas.

Emot utskottets hemställan hade emellertid reservation afgifvits af,
bland andra, en utskottsledamot från Andra kammaren, hvilken stödde sitt
yrkande om afslag å motionen derpå, att densamma, ehuru den ginge i
rätta riktningen, icke sträckte sig tillräckligt långt. Enligt reservantens
uppfattning borde, för att i fråga om straffen måtte vinnas full jemlikhet
mellan värnpligtige i olika ekonomiska vilkor, icke vidare åläggas böter,
utan alla förseelser af värnpligtig mot värnpligtslagen bestraffas med ökadt
antal öfningsdagar. Något förslag derom kunde emellertid, såsom gående
utöfver motionen, ej i frågans dåvarande läge göras till föremål för Riksdagens
beslut.

Då ärendet förekom hos Andra kammaren, ställde sig ett stort antal
ledamöter under öfverläggningen på samma ståndpunkt som reservanten,
och ehuru det erkändes, att de gällande bestämmelserna om förvandling
af böter, ådömda enligt värnpligtslagen, vore mindre tillfredsställande,
beslöt kammaren för sin del att afslå den af utskottet gjorda hemställan.
Beslutet fattades med 130 röster mot 61, hvilka senare afgåfvos för bifall
till utskottets förslag.

Första kammaren åter biföll utan votering utskottets hemställan
efter en kortare diskussion, under hvilken å ena sidan vitsordades behofvet
af förändring uti de förhållanden, som föranledt den ifrågavarande motionen,
men å andra sidan från flera håll uttalades betänkligheter, särskilt
ur militär och praktisk synpunkt, mot ersättande af fängelse såsom
förvandlingsstraff med utsträckt tjenstgöring. Såsom åtgärder, bättre
egnade att råda bot för de missförhållanden, som förefunnes, föreslogs
under diskussionen, dels att förvandlingsstraffet skulle aftjenas i militär -

häkte, och dels att den till de värnpligtige under vapenöfningstiden utgående
dagaflöningen skulle tagas i anspråk för gäldande af böter, som
ålagts för förseelser mot värnpligtslagen.

Ehuru, i anseende till kamrarnes skiljaktiga beslut,, någon skrifvelse Utlåtande
i ämnet af Riksdagen ej kom till stånd, fann statsrådet och chefen för t -f^hefen
landtförsvarsdepartementet sig af hvad inom Riksdagen förekommit för- för generalanlåten
att genom embetsskrifvelse den 4 januari 1894 anmoda t. f.staben 1896.
chefen för generalstaben att till Kongl. Maj:t afgifva på erforderlig utredning
grund adt yttrande, i hvad mån det i värnpligtslagen bestämda
straff af böter med deraf, vid bristande tillgång till böternas gäldande,
såsom förvandlingsstraff följande straff af fängelse skulle kunna för vissa
af de i lagen upptagna försummelser utbytas mot annan mera efter försummelsernas
art lämpad bestraffning, såsom utsträckt tjenstgöringsskyldighet
eller annat sådant. I skrifvelsen uttalades, att detta utbyte vore
ömkligt ur flere synpunkter, särskildt ur den, att det under nuvarande
förhållanden måhända väl ofta såsom förvandlingsstraff tillämpade kortvariga
frihetsstraffet måtte mera sällan komma till användning för de
värnpligtige.

Det sålunda infordrade utlåtandet afgafs den 13 april 1896. I
detsamma påpekades, hurusom de i fredstid förekommande försummelserna
mot värnpligtslagen, för hvilka samtliga försummelser användes straffarten
böter med förvandling till fängelse vid bristande tillgång, utan tvifvel
vore sig emellan af tämligen skiljaktig natur.

I fråga om uteblifvande frän inskrifningsförrättning erinrades, att
detta ej vore en militär förseelse, utan en försummelse af en rent medborgerlig
pligt, och att det följaktligen svårligen kunde vara öfverensstämmande
med riktiga lagstiftningsgrunder att för sådan försummelse
stadga ett rent militärt straff. Det vore ock motbjudande, att icke säga
ur försvarssynpunkt högst betänkligt och ändamålsvidrigt, att göra tjenstgöring,
som enligt § 27 mom. 1 värnpligtslagen icke finge afse annat än
den värnpligtiges militära utbildning, till ett straff. Derest, trots allt
detta, eu sådan anordning vidtoges, så skulle detta straff dock icke kunna
tillämpas å de värnpligtige, som befunnes vara till krigstjenst oförmögne
och derför icke öfvades, likasom ej heller å vissa värnpligtige, som öfverföras
omedelbart till landstormen med tjenstgöringsskyldighet endast under
krig. Något annorlunda tycktes förhållandena skola gestalta sig, derest, i
stället för utsträckt tjenstgöringsskyldighet, användes såsom straff något
slags »militär arbetsskyldighet», hvilken skyldighet, i motsats mot den
militära tjenstgöringsskyldigheten, skulle kunna för de till krigstjenst
oförmögne och de till landstormen omedelbart öfverförde omsättas uti

»arbetsskyldighet för något icke militärt statsändamål» eller möjligen äfven
för ett »kommunalt» ändamål. Mot den militära arbetsskyldighetens införande
mötte dock praktiska hinder, de der vore svåra eller nära nog
omöjliga att öfvervinna, och sannolikt skulle de praktiska hindren för anordnandet
af motsvarande arbetsskyldighet för icke-militära stats- eller
kommunala ändamål, vid närmare pröfning, befinnas lika svåröfvervinneliga.
Men ej nog härmed. Det gåfves en särskild omständighet, som talade kraftigt
emot lämpligheten af vare sig »utsträckt t j e n stgö ringss k y 1 d igh et» eller »särskild
arbetsskyldighet» såsom straff för uteblifvande från inskrifningsförrättning,
nämligen den, att sagda straff, på sätt t. f. chefen för generalstaben sökte
ådagalägga, skulle komma att drabba den värnpligtige först efter det han
verkligen fullgjort sin förut försummade pligt och, hvad särskildt den till
krigstjenst oförmögne vidkomme, efter det denne redan undfått frikallelse
från värnpligtens fullgörande. Straffet skulle få ett slags sken att följa
på pligtuppfyllelsen, och ej, såsom det borde, på pligtförsummelsen, och
detsamma komme att mista hvarje antydan, att det vore ett medel till den
försumliges förbättring och till stärkande af hans pligtkänsla.

Hvad sålunda anförts mot införande af tjenstgörings- eller arbetsskyldighet
såsom straff för uteblifvande från inskrifningsförrättning gällde,
enligt t. f. chefens för generalstaben uppfattning, i det stora hela jemväl
i fråga om sådant straffs användning mot värnpligtig för försummelse att
inställa sig till tjenstgöring i fred. Ehuru sistnämnda försummelse både
kunde och borde militäriskt bestraffas, och de undantagsfall, der (på grund
af iråkad oförmögenhet till krigstjenst) en omsättning uti arbetsskyldighet
för icke-militärt ändamål behöfde komma i fråga, antagligen icke kunde
blifva särdeles talrika, syntes användning såsom straffart af »utsträckt
tjenstgöringsskyldighet» så förkastlig ur försvarsväsendets synpunkt, att
den icke borde ifrågasättas.

Man hade visserligen velat drifva den satsen, att nämnda s. k.
straffart icke skulle vara något verkligt nytt, utan redan eg a hemul i vårt
lands krigslagstiftning. Man hade jeinfört den med den »exercis, vaktgöring
och handräckning utom vanlig ordning», som för närvarande, jemte
åtskilliga andra s. k. »tillrättavisningar», finge, enligt § 24 a) af gällande
disciplinstadga för krigsmakten, användas för »förseelser och oarter», som
icke påkallade ansvar enligt strafflagen för krigsmakten. Men denna jemförelse
vore i hög grad haltande. Mot tillrättavisningen: »exercis utom
vanlig ordning» svarade, enligt nyss åberopade paragraf af disciplinstadgan,
förseelserna: »bristande uppmärksamhet under exercis» eller »tröghet under
exercis», och om sagda tillrättavisning användes för någon af dessa förseelser,
borde inkast deremot ej kunna göras. Tillrättavisningen tjenade i

sådant fall att omedelbart godtgöra den skada, som »förseelsen» kommit
å stad, och vore sålunda väl afvägd. Nämnda § 24 i disciplinstadgan
kunde visserligen icke sägas formelt hindra användande af tillrättavisningen:
»exercis utom vanlig ordning» äfven för andra i paragrafen
uppräknade förseelser och oarter, men en insigtsfull befälhafvare läte
säkerligen icke af denna omständighet förleda sig att bland de mångahanda
olika »tillrättavisningar», som stode honom till buds, utvälja den,
som minst egnade sig efter dessa förseelsers art och som, använd för dem,
måste betecknas såsom ändamåls vidrig. Men till sådan felaktighet skulle
vårt lands värnpligtslagstiftning göra sig saker, derest utsträckt tjenstgöringsskyldighet
stadgades såsom straff för försummelse af beväringsman
att inställa sig till tjenstgöring.

I sitt utlåtande utvecklade t. f. chefen för generalstaben närmare
de praktiska svårigheter, som skulle möta mot lämpligt anordnande af
den ifrågasatta särskilda militära arbetsskyldigheten. Uttalandet i detta
ämne torde böra ordagrant återgifvas och är af följande lydelse:

»Till en början erinrar jag derom, att man, vid ifrågakommande
tillämpning af denna senare straffare icke med fog kunde bortse från
den allmänna fordran, hvilken enligt det föregående måste uppställas
på hvarje straff, det der skall användas mot försummelser, som kunna
periodiskt återupprepas, nämligen att straffet skall vara fullbordadt,
innan tillfälle till försummelsens återupprepande inträder. Det synes
mig sålunda alldeles oeftergifiigt, att den arbetsskyldighet, hvarom
här är tal, icke får ställas i något slags samband med beväringsmannens
tjenstgöring under det år, som följer efter försummelseåret,
utan måste fullgöras så snart, ske kan och i alla händelser innan inryckning
till föreskrifven tjenstgöring får ifrågakomma. Har straffet
icke blifvit verkställdt före inryckningen till denna tjenstgöring, och
den försumlige inrycker samman med öfrige beväringsmän, borde
straffet genast verkställas, hvarefter han skulle hemförlofvas, för att
nästa år fullgöra den försummade tjenstgöring^]. Detta nödtvungna
''uppskof med tjenstgöring’ blefve tillika ett slags särskild ingalunda
olämplig straffpåföljd, förutsatt likvisst att möjlighet för den försumlige
att aftjena sitt straff före inryckningen till tjenstgöring året
näst efter det, under hvilket försummelsen blifvit begången, städse
och öfverallt förefunnes. Men härvid börja svårigheterna för denna
straffarts tillämpning.»

»Endast truppförbanden af specialvapnen — men icke ens dessa
samt och synnerligen — äfvensom några infanteriregementen samt
flottans afdelningar äro, enligt nu gällande försvarsorganisation, ständigt

Värnpliktxkomittnn betänkande. ”

tjenstgörande eller ega ett skoletablissement, derinom den militära
verksamheten fortgår oafbrutet år från år. öfriga truppförbands
etablissement stå deremot öde under större delen af året, och endast
under de årligen anbefallda mötena, högt räknadt under 4 eller 4 V2
månader af sommaren, äro större eller mindre afdelningar af vederbörliga
truppförband derstädes sammandragna. Ständigt tillgängliga
lokaler för det ifrågasatta arbetsstrafifets tillämpning förefinn as sålunda
endast vid de först nämnda militära etablissementen, och på dessa
etablissement torde falla allenast något litet mer än V3 af de försummelser,
som årligen skulle komma att aftjenas genom sagda straff,
medan de återstående 2/3 komma på de endast under sommaren tillgängliga
etablissementen å mötesplatserna. Sammanlagda årligen
tjenstgöringsskyldiga beväringsstyrkan vid de först nämnda truppförbanden
och flottans stationer utgör nämligen icke mer än ungefär
hälften af den de icke ständigt tjenstgörande truppförbanden tilldelade
tjenstgöringsskyldiga beväringsstyrkan.»

»Innan de oundgängliga följderna af nu vidrörda förhållanden
närmare skärskådas, måste några ord nämnas om sjelfva den ifrågasatta
arbetsskyldigheten. Varaktigheten af densamma torde vara ganska
svår att bestämma. Kortare varaktighet lär emellertid icke kunna
ställas i utsigt, än den, som för närvarande gäller för förvandlingsfängelsestraffet,
d. v. s. 5 eller 7 dagar. Svårligen heller längre
varaktighet än dubbla denna tid, d. v. s. 10 eller 14 dagar, särskilt
med fäst afseende derpå, att 2. årets beväringstjenstgöring,
enligt värnpligtslagen, icke har mer än 22 dagars varaktighet. Tvenne
olika tidslängder måste alltid finnas, för att motsvara: den kortare,
försummelse första gången’, och den längre ''upprepad försummelse’.»

»Den sysselsättning, som gåfves åt de arbetsskyldige, kunde
tydligen icke rättas efter hvars och ens yrke i borgerliga lifvet, utan
måste varda af den art, att hvarje arbetsskyldig kunde deltaga uti
densamma, vare sig han egde någon särskild yrkesskicklighet eller ej.
Tjenstgöringsreglementet Del II kap 1 § 1 inom. 3 talar om ''sådana
handräckningsarbeten, som i allmänhet eller under särskilda förhållanden
kunna hänföras till manskaps åligganden i kronans och särskilt
vederbörande regementes tjenst’, och här har man säkerligen
den bästa definition på den art af sysselsättning, som skulle kunna
gifvas åt . de arbetsskyldige beväringsmännen. Att särskilda sådana
handräckningsarbeten, i tämligen stor omfattning, skulle med ganska
mycken nytta kunna sättas i verket å de icke ständigt tjenstgörande
truppförbandens mötesplatser, håller jag för sannolikt, men vida svårare

torde det vara vid de öfriga truppförbanden, som ega omsorgsfullt
uppförda kasernetablissement, Der fruktar jag, att de arbetsskyldige i
allmänhet icke kunde få stort annan användning, än att, i stället för
ett motsvarande antal af den tjenstgörande manskapsstyrkan, förrätta
de så att säga dagliga handräckningarna för städning och renhållning
m. in. d. inom etablissementet, och sedan dessa handräckningar för dagen
blifvit undangjorda, kornme de att gå och slå dank inom etablissementet
till föga fromma vare sig för staten eller för dem sjelfva eller för den i
tjenstgöring varande personalen, som kornme att varda åsyna vittnen
till denna straffverkställighet.»

»Hvad antalet arbetsskyldige, som årligen vore att emotse, vidkommer,
lemnar Bil. III b den upplysning, att antalet fall af försummelsen:
»uteblifvande från tjenstgöring» i medeltal för år uppgår till
811 för 1. årets tjenstgöring och till 1,307 för 2. årets tjenstgöring.
Vore nu beväringsstyrkan fullkomligt jemt fördelad på arméens 53
regementen och likställda truppförband och flottans 2 stationer, skulle
på ett hvart af dessa komma 15 straffall för försummelse af 1. årets
tjenstgöring och 24 af 2. årets tjenstgöring eller sammanlagdt 39.
Men som regementena af infanteriet och de båda större trängbataljonerna
hafva vida flere beväringsmän sig tilldelade, än öfriga truppförband,
torde på hvartdera af de förstnämnda böra räknas bortåt 60
försummelsefall, hvilket antal väl kan anses motsvara omkring 50
arbetsskyldige. Här vid lag, såsom alltid vid fråga om påräknelige
värnpligtige, måste nämligen ett icke ringa afdrag göras från de siffror,
som erhållas så att säga på teoretisk väg.»

»Sedan sålunda antalet arbetsskyldige, ej mindre än arbetsskyldighetens
antagliga varaktighet och dess närmare beskaffenhet, blifvit
klargjorda, återupptager jag frågan om hvad följderna månde varda
deraf, att lokaler för straffets aftjenande endast vid vissa truppförband
förefinnas städse tillgängliga. Endast vid dessa blefve det möjligt att
anordna det ifrågasatta arbetsstraffet så, som det nu varande förvandlingsfängelsestraffet
är anordnadt, nämligen att, när helst man lyckades
få tag i en försumlig beväringsmän, denne genast kunde afföras till
truppförbandets etablissement för straffets aftjenande; att äfven från
den försumliges sida frivillig inställelse derstädes för samma ändamål
icke vore utesluten, må framhållas i förbigående. Men på detta sätt
skulle, såsom ofvan blifvit anmärkt, allenast omkring 1/s af de straffskyldige
kunna aftjena sitt straff, hvarförutom straffets verkställighet
skulle lemna synnerligt mycket öfrigt att önska, särskildt om händelsen
fogade så, att ett större antal af de straffskyldige inställde sig samtidigt.»

»Med de återstående 2ls af de straffskyldige skulle förhållandena
varda rakt motsatta. Hår vid lag vore det ur straffverkställighetens
synpunkt synnerligt önskligt, för att icke säga oundgängligt, att de
straffskyldige inställde sig samtidigt eller ock uti vissa, två eller flere,
omgångar under pågående mötestid, och i fråga om desse straffskyldige
vore det omöjligt att låta straffets aftjenande följa omedelbart på
den försumliges anträffande. Vid här i fråga varande truppförband
måste de straffskyldige på militäriskt sätt inbeordras till straffets
undergående, och detta inbeordrande kunde, hvad dem vidkommer,
hvilka försummat 2. årets tjenstgöring, som plägar afsluta årets
mötesföljd, omöjligen ske förr än under det derpå följande året, men
dock så, att desse straffskyldige icke blefve underkastade den i det
föregående omnämnda särskilda straffpåföljden (ett års nödtvunget
uppskof med tjenstgöring), medan åter de, som försummat 1. årets
tjenstgöring, hvilken plägar komma först uti den årliga mötesföljden,
och som icke heller lämpligen kunde inbeordras till straffets aftjenande
förr än under det år, som följde näst efter det, då försummelsen blifvit
begången, icke kunde undgå att varda underkastade sagda särskilda
straffpåföljd.»

»Den utredning, som nu blifvit lemnad, synes mig hafva ådagalagt,
att den ifrågasatta straffarten: ''särskild militär arbetsskyldighet’ svårligen
kan tillämpas på tillfredsställande sätt inom försvarsväsendet,
hvarken sådant detta för närvarande är eller i en framtid kan varda
organiseradt. De militära kasern- eller barack-etablissementen äro
inga straffanstalter, och enligt min uppfattning böra de heller icke
göras till något dylikt. Härmed vare icke sagdt, att icke straff verkställas
eller böra verkställas inom dem, men endast för disciplinära
förseelser och med tillämpning af strafflagens för krigsmakten föreskrifter,
och då de värnpligtige för underlåten inställelse till tjenstgöring
i fred icke straffas i enlighet med ofvannämnda strafflag, synas
de icke heller böra aftjena straffen inom krigsmaktens lokaler utan, om
de icke ega förmåga att gälda böterna, till civil myndighet öfverlemnas.
»

Enligt t. f. chefens för generalstaben mening talade mot användande
af ökad militär tjenstgöringsskyldighet eller särskild arbetsskyldighet såsom
straff för uteblifvande från mönstring i stället för nu stadgade bötesstraff
alla de omständigheter, hvilka framhållits i fråga om uteblifvande från tjenstgöring,
men dessa omständigheter finge härvid icke obetydligt ökad vigt.
Försummelsefallen vore nämligen mer än tre gånger så inånga och beräknades
i medeltal för åren 1888—1891 till 7,238 (laga kraftvunna),

hvilka, likformigt fördelade på arméens samtliga regementen och på flottstationerna,
skulle lemna ett antal af omkring 130 på hvart och ett af
dem, medan i verkligheten på hvarje regemente af infanteriet skulle komma
ett antal af omkring 200. Antalet öfnings- eller arbetsskyldige för uteblifvande
från tjenstgöring vore förut beräknadt till 50 vid ett infanteriregemente.
Sålunda skulle årligen omkring 250 värnpligtige lemnas
sysselsättning vid truppförbandets etablissement.

Att låta dessa värnpligtige undergå fortsatt vapenöfning borde af
principiella skäl anses olämpligt. Det skulle leda derhän, att militäröfningarna
i nationens ögon finge bilden af straff i stället för att betraktas såsom en
medborgerlig pligtuppfyllelse, hvilken det vore en heder att hafva fullgjort.

Ett ej ringa antal befäl måste vid hvarje regemente inkallas för dessa
värnpligtiges öfvande under en tidrymd vexlande mellan 6 och 14 dagar,
hvilket skulle förorsaka staten en onödig kostnad. Bättre vore visserligen
att använda de värnpligtige, hvarom här vore fråga, till inom etablissementet
förefallande göromål. Men för de svårigheter, som dervid mötte,
hade förut redogjorts, och svårigheterna ökades genom antalets storlek.

Ej heller i afseende på straffbestämmelserna för uraktlåten anmälan
om flyttning från ett kompaniområde till annat, om afgång från sjömanshus
eller om längre tids vistelse utom kompaniområdet kunde t. f. chefen
för generalstaben förorda den ifrågasatta förändringen.

Den utredning, som af t. f. chefen för generalstaben sålunda lemnades
i fråga om utbyte af de nuvarande straffen för förseelser mot värnpligtslagen
emot utsträckt tjenstgöringsskyldighet eller dylikt, utmynnade alltså uti *
ett afstyrkande af åtgärd i sådan riktning.

Som emellertid i det underdåniga utlåtandet tillika väcktes åtskilliga
förslag, bland annat om ändring i gällande bestämmelser angående visse
å sjömanshus inskrifne personers värnpligtsförhållanden, samt yttrande, som
med anledning af utlåtandet infordrats från flottans målsmän, icke ännu
till Kongl. Maj:t inkommit, hafva de ämnen, som i t. f. chefens för generalstaben
utlåtande berörts, ej hittills blifvit föremål för slutlig behandling
hos Kongl. Maj:t.

Frågan om ändrade bestämmeler rörande straffen för förseelser mot Förslag vid
värnpligtslagen har emellertid varit föremål för ytterligare öfverläggningar
inom Riksdagen.

I en vid 1898 års Riksdag inom Andra kammaren väckt motion
hemställdes, att Riksdagen genom skrifvelse måtte anhålla, att Kongl. Maj:t
ville låta utreda, huruvida ej genom förändrade bestämmelser i värnpligtslagen
det missförhållandet måtte kunna rättas, att eu stor del af den
värnpligtiga ungdomen straffades med fängelsestraff för förseelser mot värn -

pligtslagen, samt att Kongl. Maj:t derefter ville till Riksdagen göra den
framställning,, hvartill en dylik utredning funnes böra föranleda.

Motiveringen till den sålunda afgifna framställningen innehöll först
en redogörelse för den vid 1893 års riksdag i ämnet afgifna motionen
och den behandling densamma undergått inom lagutskottet och Riksdagens
båda kamrar. Derefter fortsatte motionären:

»Den under ärendets behandling från flera håll uttalade förhoppningen,
att frågan med första skulle genom en ny motion bringas
under Riksdagens pröfning, har icke gått i fullbordan, och under&en
tid af fem år har nu erfarenhet kunnat vinnas, huruvida det ifrågavarande
missförhållandet verkligen är på väg att af sig sjelf upphöra.»

»Uppgifter, som jag erhållit från kongl. fångvårdsstyrelsen, tyda på,
att motsatsen snarare är att befara. Under det att antalet bötesfångar
af ifrågavarande slag 1891 utgjorde 864, ställer sig statistiken för åren
1892—1896 på följande sätt:

*892 .......................................................... 905

1893 .......................................................... 821

1894 ...................................... 1,145

1895 ................................ 908

1896 ................................ 940

»Under sådana förhållanden synes tiden vara inne att söka åstadkomma
en annan ordning än den nuvarande, hvilken — oafsedt det för
fosterlandskänslan upprörande i kombinationen värnpligt och fängelse
för bortåt 1,000 ynglingar årligen — äfven innebär allvarliga vådor.
Fattas inspärrning i anstalter, afsedda för verkliga brottslingar, såsom
en skam, så är det nemligen obilligt att med sådant slags fängelse
bestraffa förseelser, som ofta torde bero blott af okunnighet eller låt
vara slarf, och för mången yngling kan resultatet af en dylik bestraffning
blifva ett förslöande af hans hederskänsla, hvarigenom han
införes på brottets bana. Leder åter detta olämpliga och öfverdrifna
användande af fängelsestraff — och detta torde vara det vanliga —
till att fängelsestraffet förlorar sin afskräckande karakter, så är detta
från samhällsordningens synpunkt ytterst beklagligt.»

»Hvad angår sättet för frågans lösning, torde detta kräfva en utredning,
som endast regeringen kan åstadkomma, och, liksom motionären
och lagutskottet 1893, anser derför äfven jag mig blott böra
föreslå, att Riksdagen begär en sådan utredning. Vid förra tillfället
strandade emellertid det hela på frågan, huruvida böternas utbytande

mot annan straffart skulle vara obligatoriskt, d. v. s. bötesstraffet i
detta fall borde helt och hållet afskaffa. För min del skulle jag ej
hafva något emot, att så skedde, men jag befarar, att, om förslaget nu
formuleras på sådant sätt, detta möjligen kan medföra samma följd,
som den motsatta formuleringen förra gången medförde, eller att
kamrarna stanna i olika beslut och dermed hela den vigtiga utredningen
förhindras; derför synes mig Riksdagens hemställan böra göras
så vid, att båda möjligheterna rymmas derinom.»

»Äfven af ett annat skäl anser jag, att Riksdagen vid sin hemställan
om utredning ej bör endast uttala sig för antingen ett partielt
eller ett fullständigt utbytande af bötesstraff mot annan straffart.
Den af landshöfding Bergström 1893 framkastade tanken, att bötesstraffen
böra bibehållas, men böterna utgå af de värnpligtiges innestående
dagaflöningsmedel, synes nemligen äfven böra komma under
ompröfning. Visserligen kan detta blott tillämpas på dem, som
verkligen fullgöra värnpligten, och om man icke stadgar, att den på
sparbanksböcker insatta delen af dagaflöningen bör innestå, tills de
värnpligtige fullgjort sina mönstringar, kunna ej heller dessa medel
med säkerhet påräknas annat än för gäldande af böter för försummad
inskrifning och inställelse till vapenöfning; men i många fall blefve
dock på detta sätt påföljden lika för de försumlige, undvekes fängelsestraffet
och undginges den orimligheten, att personer, som faktiskt
hafva medel innestående hos statsverket, till stor kostnad för detta
behandlas såsom medellösa.»

Lagutskottet, till hvars behandling motionen hänvisades, hemstälde
uti afgifvet utlåtande, att motionen ej måtte af Riksdagen bifallas. Till
stöd för denna hemställan åberopades i främsta rummet den omständigheten,
att frågan om ändrade föreskrifter rörande bötesstraffet för förseelser mot
värnpligtslagen vore under utredning hos Kongl. Maj:t, och att det vore
anledning antaga, att, derest denna utredning gåfve vid handen, att ifrågavarande
böter kunde och borde vid bristande tillgång på annat sätt förvandlas
än efter de allmänna regler, enligt hvilka bötesstraff öfverginge
till fängelse, Kongl. Maj:t skulle, utan att Riksdagen i anledning af ifrågavarande
motion derom gjorde hemställan, för Riksdagen framlägga förslag .
i ämnet. Tillika erinrades, att utskottet i ett vid samma Riksdag afgifvet
utlåtande angående ändring i vissa delar af gällande strafflagstiftning, tillstyrkt
Riksdagen att hos Kongl. Maj:t göra framställning, bland annat, pm
sådan ändring i gällande strafflagstiftning, att användningen af straffarten
enkelt fängelse, äfven då denna straffart användes såsom förvandlingsstraff,
måtte så vidt ske kan inskränkas.

Mot utskottets afstyrkande utlåtande hade af en utskottsledamot från
Andra kammaren, med hvilken fem andra utskottsledamöter från samma
kammare instämde, afgifvits reservation, i hvilken hernstäldes, att Riksdagen
i anledning af motionen måtte i skrifvelse anhålla, att Kong]. Maj:t
täcktes låta utreda, huruvida och i hvad mån, till åstadkommande af rättelse
i det af motionären anmärkta missförhållande, nu stadgade bötes- och
förvandlingsstraff för förseelser mot värnpligtslagen skulle kunna afskaffas
eller mot andra lämpliga straffarter utbytas, samt att Kong!. Maj:t derefter
ville, så fort ske kunde, för Riksdagen framlägga de förslag, till
hvilka utredningen funnes föranleda.

Till stöd för reservationen lemnades en utförlig motivering, och som
denna innehåller åtskilliga uppslag såväl i fråga om ändring i stadgandena
om bestraffning af förseelser mot värnpligtslagen, som äfven beträffande
särskilda åtgärder till åstadkommande af nedgång uti antalet dylika förseelser,
har komitén funnit reservationen böra såsom bilaga till komiténs
betänkande meddelas i sin helhet. Se bilaga 4.

Då ärendet hos Riksdagen förekom till afgörande, afslog Andra
kammaren utskottets hemställan och biföll det i reservationen frainstälda
yrkandet. Första kammaren, der under diskussionen bland annat anmärktes,
att det i reservationen framlagda skrifvelseförslaget ej vore ur
formel synpunkt tillfredsställande, beslöt med 46 röster emot 24, hvilka
senare afgåfvos för utskottets hemställan, att bifalla ett under diskussionen
framstäldt yrkande, att Riksdagen i anledning af motionen måtte i skrifvelse
anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes låta utreda, huruvida och i hvad mån nu
stadgade bötes- och förvandlingsstraff för förseelser mot värnpligtslagen
måtte kunna mot andra lämpliga straffarter utbytas, samt att Kongl. Maj:t
derefter ville, så fort ske kunde, för Riksdagen framlägga de förslag, till
hvilka utredningen funnes föranleda.

Då kamrarne sålunda stannat i skiljaktiga beslut, och enighet icke
heller med anledning af ett utaf lagutskottet afgifvet förslag till sammanjemkning
af besluten kunde uppnås, hade frågan äfven denna gång
förfallit.

Granskning Efter denna redogörelse för den tidigare behandlingen af frågan om

stulta för- ändring i gällande bestämmelser om straff för förseelser mot värnpligtsslag.
lagen vill komitén taga under skärskådande de förslag till frågans lösning,
som framkommit under förhandlingarna inom Riksdagen.

Omutsträckt ^ Först möter förslaget att utbyta de nuvarande bötes- och förvandtjensåsomn9
lingsstraffen emot utsträckt tjenstgöringsskyldighet för den värnpligtige.
straff art. Utsträckt tjenstgöringsskyldighet inom försvarsväsendet lärer, använd

såsom straff, vara till beskaffenheten ett rent militäriskt straff, och torde

följaktligen af principiella hänsyn icke lämpligen böra komma till användning
för andra än militära förseelser, d. v. s. sådana, som af de till försvarsorganisationen
hörande personer begås emot föreskrifter, hvilka angå
deras förhållande inom denna organisation. Till försvarsorganisationen
hörer den värnpligtige emellertid icke förr, än han blifvit i stadgad ordning
inskrifven. Dessförinnan är hans värnpligt eller skyldighet att deltaga
uti fosterlandets försvar endast eventuel och innefattar ej något som helst
militäriskt åliggande. Den skyldighet, som åligger den till viss ålder
komne ynglingen att underkasta sig pröfning, huruvida han år till krigstjenst
duglig eller ej, är, ehuru den visserligen har ett militäriskt syfte,
icke för den värnpligtige af militärisk art, utan en rent medborgerlig
förpligtelse, den der åligger äfven sådana personer, som äro till tjenst för
försvaret helt och hållet oförmögne och förty aldrig kunna uti försvarsorganisationen
upptagas.

Komitén håller alltså före, att, så vidt angår uteblifvande från inskrift!
lifsförrättning, det vore principielt oriktigt att för denna icke-militära
förseelse’ såsom straff stadga utsträckt tjenstgöring inom försvarsväsendet.
Det lärer för öfrigt vara uppenbart, att nämnda straffart i alla händelser
ej skulle kunna komma till användning för samtliga fall, då försummelse
af inskrifningsskyldighet förelåge, utan endast gent emot värnpligtige, som
vore till tjenstgöring duglige. Det blefve till följd deraf nödvändigt, derest
ej de, som befunnes till krigstjenst oduglige, skulle kunna strafflöst uteblifva,
att införa två olika slag af straff för uteblifvande från inskrifningsförrättning.
En sådan anordning komme dock lätteligen att rubba den
likhet inför lagen, som i hvarje strafflagstiftning bör utgöra eu ledande
princip och som särskild! på ifrågavarande område är af högsta vigt att
upprätthålla; men, äfven om det i verkligheten läte sig göra att utfinna
en strafform, som utgjorde en väl afvägd motsvarighet till den utsträckta
militära tjenstgöringen, skulle i allt fall vid strafftillämpningen uppstå
synnerligen stora olägenheter. För att kunna bedöma, hvilkendera af de
två olika straffarterna skulle i ett specielt fall användas, måste ju vederbörande
myndighet veta, huruvida den värnpligtige, som skulle bestraffas,
vore till krigstjenst duglig eller ej, och något straff för uteblifvande
från inskrift)ingsförrättning skulle derför aldrig kunna ifrågakomma förr
än efter det den försumlige omsider vid inskrifningsförrättning tillstädeskommit
eller med andra, ord vid eu tidpunkt, da han fullgjort den förpligtelse,
hvars iakttagande skulle genom straffet framtvingas.

Det sagda torde tillfyllest ådagalägga, hurusom för användande åt
utsträckt tjenstgöring såsom straff för inskrifningsförsummelse förefinnas
särskilda svårigheter af såväl principal som praktisk art.

Värnpligt/komitéris betänkande. ^

Hvad angår försummelse af inskrifven värnpligtig att inställa sig till
tjenstgöring i fredstid, så är denna förseelse obestridligen af militär art, och
det möter alltså icke ur sådan synpunkt betänklighet att för densamma
stadga militärt straff. Ej heller komme dervid de svårigheter vid strafftillämpningen,
som, efter hvad ofvan framhållits, måste inträda, ifall utsträckt
tjenstgöring stadgades som straff för inskrifningsförsummelse, att
göra sig i lika hög grad gällande. Endast undantagsvis, när någon straffskyldig
efter inskrifningen blifvit till krigstjenst oförmögen, blefve det
behöfligt att förvandla tjenstgöringen till straff af annan art.

Deremot kan komitén ej annat än erkänna vigten af t. f. chefens för
generalstaben här ofvan anförda betänkligheter deremot, att en utsträckning
af den, enligt värnpligtslagen, den värnpligtige för hans utbildning
åliggande tjenstgöring i fredstid komme att erhålla karakteren af straff.

Till ledning för det slutliga omdömet härutinnan bör emellertid
tillses, huru den ifrågasatta strafftjenstgöringen i verkligheten skulle komma
att gestalta sig.

Under den stadgade korta öfningstiden af nittio dagar måste öfningarna,
för att de värnpligtig^ militära utbildning skall kunna så mycket
som möjligt tillgodoses, bedrifvas med all den kraft, som de i öfningarna
deltagandes uthållighet och förmåga att tillgodogöra sig undervisningen
tillåta. Att under denna ordinarie öfningstid pålägga vissa värnpligtige
såsom straff ökad tjenstgöring utöfver den för alla gemensamma skulle
lätteligen kunna leda derhän, aft desse värnpligtige ansträngdes öfver
måttan, och utan tvifvel skulle strafftjenstgöringen, på detta sätt anordnad,
slappa deras håg och intresse samt verka till skada, ej till nytta,
för deras militära utbildning.

Med hänsyn till de sålunda antydda förhållanden blefve alltså nödigt,
att strafftjenstgöringen förlädes till annan tid än den, då värnpligtig för
sin utbildning undergår de vanliga öfningarna. Men äfven härför möta
praktiska svårigheter. I sådant hänseende må erinras om de hardt när
oöfvervinneliga svårigheterna att få de straffskyldige till undergående af
strafftjenstgöringen samlade annorledes än i spridda, fåtaliga grupper och
om de olägenheter, som deraf måste blifva en följd vid beordrande af
befäl samt anordnande af underhåll för dessa värnpligtige. För att de
värnpligtige måtte hafva nytta af strafftjenstgöringen, borde denna anordnas
i öfverensstämmelse med militära principer. Såsom oeftergifligt vilkor för
att en fruktbringande vapenöfning skall kunna ega rum, måste de, som
skola undergå öfningen, vara så många, att åtminstone en mindre taktisk
afdelning kan bildas, hvilket antagligen icke blefve regeln. Vid sådant
förhållande återstode utvägen att låta bestraffningen verkställas så, att de

straffskyldige finge deltaga uti öfningar, som för andra värnpligtiges eller
för stammanskaps utbildning egde rum. Detta skulle dock, då vederbörande
som oftast stode på olika ^bildningsgrad, och öfningarna komme att för
hvarje särskild straffskyldig räcka ett ringa antal dagar, vålla olägenheter
af flera slag, särskild^ om straffskyldige tidt och ofta måste emottagas,
och det kunde då svårligen undvikas, att det egentliga utbildningsarbetet
derigenom i väsentlig mån förrycktes. Särdeles bjert skulle ock, med nu
ifrågasatta anordning, framträda, att samma arbete, som för eu del af
truppen användes såsom medel att göra dem skicklige för den höga uppgiften
att deltaga i fosterlandets försvar, ålades andra såsom straff, och
detta förhållande vore visserligen egnadt att hos de värnpligtige undergräfva
aktningen och intresset för den militära tjenstgöringen i allmänhet,

I sammanhang härmed kan komitén ej underlåta att erinra, huruledes
i den förnyade disciplinstadgan för krigsmakten af den 16 juli 1899
den af ålder använda »straffexercisen» blifvit alldeles utesluten samt sålunda
icke nu mera får af befälhafvare begagnas såsom särskild straffart.

Att för öfrigt verkställigheten af straffet: utsträckt tjenstgöring skulle
i regel komma att ega rum alldeles för sent, för att det skulle kunna
fylla sitt hufvudsakliga ändamål — att framtvinga pligtuppfyllelsen —
torde ligga i öppen dag.

Enligt komiténs mening vore sålunda icke lämpligt, att utsträckt
tjenstgöringspligt användes såsom straff för underlåten inställelse till tjenstgöring,
och lika litet kan komitén förorda nämnda straffarts tillämpning
för förseelser af värnpligtige emot föreskrifterna i §§ 32 och 33 värnpligtslagen.

Under förhandlingarna inom Riksdagen ifrågasattes alternativt in- Om arbetsförande
såsom straff af någon sorts särskild arbetsskyldighet, vare sig för
försvarsändamål eller af annan art. Komitén kan i fråga om arbetsskyldigheten
för försvarsändamål yttra sig i största korthet, då t. f. chefen för
generalstaben uti sitt ofvan omförmälda, af komitén i denna del fullständigt
återgifna utlåtande egnat denna fråga en utförlig utredning. Komitén vill
alltså, under hänvisning till denna utredning, endast gifva till känna, att
komitén fullständigt delar den af t. f. chefen för generalstaben uttalade
åsigten, att ej heller sådan särskild arbetsskyldighet är väl lämpad att
användas såsom straff för värnpligtiges förseelser mot värnpligtslagen.
Arbetsskyldighet för rent civila ändamål skulle åter komma att i verkligheten
alltför litet skilja sig från det tvångsarbete, som hittills tillämpats
för lösdrifveri och vissa dermed jemförliga oarter, för att dylik arbetsskyldighet
skulle kunna utgöra lämplig form för bestraffande af värnpligtiges
här ifrågavarande förseelser. — Hvilka rent praktiska svårigheter,
som för öfrigt skulle möta för införande af arbetsskyldighet af antydda

slag, blifver komitén i tillfälle att påvisa vid behandling i det följande
af frågan om anordnande af allmänna arbeten för värnpligtige, som hysa
samvetsbetänkligheter mot att låta vapenöfva sig.

Det under förhandlingarne inom Riksdagen år 1893 framkastade
feiTaftfe- förslag, att fängelse, som ålades värnpligtig såsom förvandlingsstraff för
lmUirr böter’ ädömda enligt värnpligtslagen, skulle aftjenas icke i de allmänna
”häkte. fängelserna, utan i militärhäkte, skulle, derest förslaget kunde genomföras,
otvifvelaktigt medföra, att de öfverklagade olägenheterna af fängelsestraffets
användande åtminstone i vissa hänseenden lindrades. Likväl lärer förvandlingsstraflets
aftjenande i militärhäkte icke kunna tillerkännas någon större
förmåga att befordra framtida pligtuppfyllelse, ån aftjenandet i de allmänna
fängelserna under nuvarande förhållanden kan anses ega.

Hvad särskild! angår sådant straff för uteblifvande från inskrifning,
möter emellertid den betänklighet, att, då förseelsen, såsom förut påvisats,
icke är af militär art, det icke heller kan vara lämpligt, att straffet för
samma förseelse verkställes på det för militära straff säregna sätt.

Men i fråga om straffen för uteblifvande från tjenstgöring eller från
mönstring och försummelse af stadgade anmälningar är förhållandet annorlunda,
och komitén har derför sökt utröna, huruvida förvandlingsstraff
för böter, som blifvit ålagda för dylika försummelser, skulle utan alltför
stora svårigheter kunna verkställas i militärhäkten.

Af uppgifter, som komitén fått från vederbörande myndigheter mottaga,
kan i detta afseende slutas, att de nuvarande militärhäktena äro alldeles
otillräckliga, så att det blefve nödvändigt att väsentligt öka militärhäktenas
antal och storlek. Redan häraf skulle föranledas betydande kostnader,
utan att motsvarande minskning af anslaget till de allmänna fängelsernas
byggnad och underhåll kunde antagas deraf blifva en följd. Men
derjemte blefve nödigt, att för fångvården vid militärhäktena vidtoges särskilda
anstalter och anordningar, som måste komma att för statsverket
medföra afsevärdt ökade utgifter.

Komitén har så mycket mindre kunnat antaga, att Riksdagen skulle
befinnas villig anslå de medel, hvilka vore nödvändiga för att möjliggöra
de ifrågavarande förvandlingsstraffens aftjenande i militärhäkte, som förändringen
i allt fall endast ofullständigt förmådde att råda bot för de
olägenheter, som äro förenade med den nuvarande strafflagstiftningen,
hvarför andra åtgärder synas vara af behofvet påkallade.

Om böters I syfte att dels minska antalet fall, då förvandlingsstraff behöfde

Wur9dagd-e an^as> och dels förekomma, att värnpligtig finge med frihetsstraff aftjena
aflöningen. böter, äfven då han hade hos statsverket innestående större delen af den
honom för tjenstgöring under de årliga vapenöfningarna tillkommande

dagaflöningen, ifrågasattes vid Riksdagarne 1893 och 1898, att nämnda
dagaflöning skulle i främsta rummet tagas i anspråk för gäldande af böter
för förseelser mot värnpligtslagen.

Rörande dagaflöningen förekommer i sjelfva värnpligtslagen, § 35,
ej annat stadgande, än att värnpligtig under öfningstiden erhåller, jemte
andra förmåner, dagaflöning enligt särskilda bestämmelser.

Sedan 1892 års urtima riksdag anvisat erforderliga anslagsbelopp
för ökande af beväringsmanskapets dagaflöning från 20 öre till 50 öre
för öfningsdag och dervid tillika föreskrifvit, att af samma dagaflöning
20 öre skulle kontant utbetalas till den värnpligtige, men återstoden vid
fullgjorda beväringsöfningar insättas å postsparbanksbok, meddelades i
kongl. kungörelsen den 9 juni 1893 detaljerade föreskrifter i afseende
å sättet och ordningen för utbetalandet af den sålunda förhöjda dagaflöningen.

Den del af dagaflöningen, som med 20 öre. för hvarje öfningsdag
kontant utbetalas under öfningstiden, anses behöflig till bestridande af oundgängliga
småutgifter och lärer derför icke kunna undvaras af sadane
värnpligtige, som sakna egna medel. Till gäldande af böter skulle alltså
endast den del af dagaflöningen, som enligt nu .gällande bestämmelsei
insättes å postsparbanksbok, kunna ifrågakomma till användning. Huru
länge dagaflöningen kan komma att utgå med nuvarande belopp, är emellertid
beroende på beslut af Riksdagen, som har bestämmanderätt i fråga
om anslagsbeloppens storlek.

Derest nu värnpligtslagens straffsystem i större eller mindre mån grundades
å förutsättningen, att de värnpligtige under sin tjenstgöring erhölle dagaflöning
till lika belopp, som tillgodokommer dem enligt de för närvarande
gällande bestämmelserna i ämnet, skulle det missförhållandet uppstå, att
tillämpligheten af stadganden i den af Konung och Riksdag, gemensamt
stiftade värnpligtslagen gjordes beroende af Riksdagens beslut i en anslagsfråga.

Det måste ock beaktas, att föreskrift om böternas uttagande ur dagaflöningen
ej skulle kunna tillämpas i samtliga fall, då förseelser mot värnpligtslagen
förelåge. Från föreskriftens tillämplighet skulle vara uteslutna
först och främst alla de förseelser, som beginges af värnpligtige, hvilka af
en eller annan anledning ej komme att undergå tjenstgöring samt sålunda
ej erhölle dagaflöning, och vidare kunde svårligen på nämnda sätt utkräfva,s
böter för sådana förseelser, som beginges af värnpligtig efter fullbordad öfning,
enär härför skulle erfordras, att dagaflöningen innehölles under en lång
följd af år. Bötesstraffets verkställighet komme alltså att förete väsentliga
skiljaktigheter, allt eftersom det gälde värnpligtige af olika kategorier

eller den ena eller andra förseelsen, hvilket uppenbarligen vore i hö" oråd
olämpligt, ° e

. Ehuru komitén, med hänsyn till ofvan anförda omständigheter, funnit
sig ej kunna förorda stadgande om böternas uttagande ur de värnpligtiges
dagaflöning, har komitén å andra sidan trott det vara både möjligt och
lämpligt,, att förlust af dagaflöning i annan ordning stäldes i samband med
bestraffningen af vissa förseelser mot värnpligtslagen, nämligen inskrifningsoch
tjenstgö ringsförsummel sern a.

faartölinc • ^ värnPligtioe- hvilka för inställelse till inskrifning eller, vid färd

slsolnTå0 tin de årliga vapenöfningarna, för inställelse å samlingsplats i hemorten

/örseélser att från heinvistet tillryggalägga mer än fem nymil, hafva, sedan 1888

jorsee sei ^rs riksdag dertill lemnat medgifvande, genom nådig kungörelse den 31 maj

1888 berättigats att för sa val fram- som återresan uppbära ett visst belopp,
50 öre, för hvarje Överskjutande nymil, dervid åtnjutandet af sagda
förmån gjorts beroende på det vilkor, att den värnpligtige förut icke gjort
sig skyldig till förfallolös utevaro från inskrifningsförrättning eller vapenöfning,
hvarom allt bestämmelser återfinnas i § 112 inskrifningsförordningen.

På enahanda sätt skulle förlust af framtida dagaflöning kunna göras
till en, jemte den egentliga bestraffningen, inträdande påföljd af de nyss
nämnda förseelserna. Derigenom undginge man att bygga sjelfva strafflagstiftningen
på förutsättning af värnpligtigs rätt till viss dagaflöning, o eif ä
andra sidan vunnes ett sannolikt ganska verksamt medel att befordra fullgörandet
af värnpligtiges åligganden, hvad angår inställelse till inskrifning
och till föreskrifven fredstjenstgöring.

Med hänsyn dertill, att af dagaflöningen den del, 20 öre, som är
afsed.d till förbrukning under vapenöfningstiden, såsom ofvan blifvit rrämndt,
svårligen kan af obemedlade värnpligtige undvaras, torde emellertid förlusten
af dagaflöning böra inskränkas till den del deraf, som eljest skulle
för den värnpligtiges räkning insättas i postsparbanken.

Derest hvad sålunda föreslagits vinner gillande, koinme sådant icke
att föranleda någon ändring i värnpligtslagen, men väl ett tillägg i bestämmelserna
rörande de vilkor, under hvilka den år 1892 beviljade förhöjningen
i dagaflöningen må af dertill anslagna medel utgå.

Om värn- Uti § 18 af 1860 års beväringslag stadgades, att för beväringsskyldig,

förlängning s?m utan laga förfall uteblefve från »mönstring», såsom dåtidens inskrifsäsom
på- ningsförrättning benämndes, eller obehörigen undandroge sig tjenstgöring,
r° 3L¥s/rÖr~sku]Ie beväringstiden förlängas för hvarje gång med ytterligare ett år;

dock finge af denna anledning ingen qvarhållas i beväringen längre än till
utgången af det år, då han uppnått fyrtio års ålder.

I 1885 års värnpligtig, enligt hvilken värnpligtstiden till en början
blef tolf år, deraf sex år i beväringen och sex år i landstormen, upptogs
icke någon bestämmelse om förlängning eller framflyttning af värnpligtstiden
i dess helhet. Deremot stadgades, att tjenstetiden i beväringen,
vid inskrifnings- eller tjenstgöringsförsummelse, skulle beräknas först från
början af det år, då inskrifningen eller första årets tjenstgöring verkligen
egde rum, ett stadgande som naturligen måste leda dertill, att landstormstiden
för försumlig värnpligtig komme att förkortas med lika antal år,
som beväringstidens början för honom framflyttades. Bestämmelserna
härutinnan återfinnas i § 5 värnpligtslagen. Denna paragraf är allt fortfarande
oförändrad, hvadan ock, sedan värnpligtstiden, enligt lagändringarna
af den 2 december 1892, blifvit utsträckt till att omfatta tjugu år, deraf
tolf i beväringen och åtta i landstormen, förhållandena uti här ifrågavarande
afseende kunna sägas vara återförda till hvad de voro enligt 1860
års beväringslag.

Såsom framgår af bilaga 4, har emellertid ifrågasatts, att värnpligtstiden
vid inskrifnings- eller tjenstgöringsförsummelse borde förlängas utöfver
det år, då värnpligtig fyller fyrtio år, och såsom motiv till detta
förslag har anförts, att någon lockelse till öfverträdelse af gällande föreskrifter
kan ligga uti den förkortning af värnpligtigs sammanlagda bevärings-
och landstorrastid, som berörda försummelser kunna sägas medföra.

Äfven antaget, att bland de värnpligtige funnes så beräknande och
framsynte unge män, att de på förhand toge i betraktande eu så aflägsen
möjlighet till inskränkning af tiden för deras skyldigheter enligt värnpligtslagen,
håller komitén före, att knappast någon skulle vilja köpa en förkortning
af den sammanlagda bevärings- och land stormstid en med en
framflyttning af sin vapenöfningstid och öfriga åligganden till åldern
mellan 32 och 40 år. Då dessutom, sådant vårt försvarsvapen för närvarande
är ordnadt, alls ingen fördel vore att hemta för detsamma deraf,
att bland tjugonde landstormsklassen funnes, förutom fyrtiåringar, ett
mindre antal i åldern mellan 40 och 50 år, men väl rullförings- och redovisningsväsendet
skulle derigenom ytterligare försvåras, har komitén icke
ansett sig böra förorda värnpligrstidens förlängning såsom påföljd af inskrifnings-
eller tjenstgöringsförsummelser.

Komitén upptager härefter till undersökning, huruvida ändringar i
värripligtslagens straffbestämmelser böra ega rum annorledes än på de här
ofvan berörda, inom Riksdagen ifrågasatta sätten; och torde dervid böra
särskilt tagas i öfvervägande, om och i hvad män det må vara möjligt
och lämpligt att sätta någon af de i strafflagen för krigsmakten upptagna
speciella straff arter i stället för det nuvarande bötesstraffet.

Komiténs
förslag i
fråga om
straffen.

Straff för I fråga om inskrifningsförsuinmelse är af komitén redan i det före utebhfvandc

gående framhållet, hurusom enligt dess mening militär strafform ej bör
skrifning, användas med afseende å denna icke militära förseelse.

Af de allmänna straffarterna lärer icke skäligen för inskrifningsförsummelse,
begången af värnpligtig, som ej förut undergått bestraffning
för sådan försummelse, kunna användas annan än den lindrigaste eller
böter. Det kan deremot icke förnekas, att det i § 41 värnpligtslagen för
uteblifvande första gången stadgade bötesbeloppet 10 kronor är synnerligen
ringa och hittills icke visat sig tillräckligt verksamt, hvarför förhöjning
af detta bötesbelopp skulle kunna ifrågasättas.

Förhöjningen måste å andra sidan antagas hafva till följd, att de
fall tillväxte i antal, då bötfälde värnpligtige i saknad af tillgång till
böternas gäldande måste befordras till förvandlingsstraff.

I det föregående har komitén funnit sig böra såsom åtgärder till
beredande af större hörsamhet från de värnpligtiges sida tillstyrka bland
annat dels en anordning, hvarigenom skulle göras möjligt att oftare än
hittills till inskrifning inställa tredskande värnpligtige medelst hemtning
på egen bekostnad, hvilken anordning komme att blifva, genom hemtning
till inskrifningsrevisionens sammanträde, i viss mån tillämplig äfven vid
uteblifvande första gången, dels ock att värnpligtig, som gjort sig skyldig
till försummelse, derigenom skulle gå i mistning af en del utaf den framtida
dagaflöningen, hvilken del, beräknad efter 30 öre för hvarje af de 90
öfningsdagarna, motsvarar ett belopp af 27 kronor.

Under förutsättning att komiténs här nämnda förslag bifallas, har
komitén trott förhöjning af bötesbeloppet kunna undvikas i fråga om försummelse
första gången. — Upprepas försummelsen, innan den bötfälde
ännu undergått honom förut ålagdt straff, lärer icke, i strid mot den för
hela vår strafflagsstiftning i detta afseende antagna grundsats, straffet
kunna skärpas för återfall, utan böra för hvarje gång utgöras af böter till
enahanda belopp.

En pligtförgätenhet af allvarligare och svårare art lärer få anses
hafva kommit till uttryck i upprepande af ifrågavarande förseelse, efter det
den värnpligtige genom undergången bestraffning för uteblifvande erhållit
maning och väckelse att behörigen fullgöra sin pligt. Mot den, som sålunda
finnes undandraga sig skyldigheten att deltaga i landets värnande, måste
efter komiténs mening anlitas vida kraftigare straffmedel.

Angelägenheten häraf framträder dess mera, om man tager i betraktande
de betänkliga följder, som måste för försvarsorganisationen uppstå,
derest den värnpligtige kan göra sig skyldig till dylikt förhållande utan
att derigenom ådraga sig allvarlig näpst.

Under det utlandets lagar tämligen allmänt för förseelser af detta
slag stadga ej alltför korta frihetsstraff alternativt med böter till höga
belopp, har vår värnpligtslag för den, som undergått bestraffning för uteblifvande
från inskrifning och det oaktadt ånyo gång på gång förfallolöst
uteblifver, icke strängare straff än för hvarje gång böter till belopp af "20
kronor — ett straff, som för sådana fall uppenbarligen är allt för ringa och
som är af beskaffenhet att medgifva vä-rnpligtige, Indika befinna sig i goda
ekonomiska vilkor, att med en jemförelsevis ringa utgift bereda sig uppskof
med inskrifningen år från år och dermed frihet från allt hvad värnpligtslagen
ålägger den värnpligtige under fredstid samt slutligen kanske
äfven från tjenstgöringen i krigstid. Straffets beskaffenhet måste för öfrigt
i viss grad återverka på den allmänna uppfattningen rörande vigten deraf,
huruvida kallelse till inskrifning hörsammas eller icke.

Då förseelser af berörda slag kunna förekomma under synnerligen vexlande
förhållanden, torde straffet emellertid icke böra göras fixt. Komitén
har vid öfvervägande af hithörande förhållanden ansett sig ega välgrundad
anledning föreslå, att, der värnpligtig utan laga förfall från inskrifningsförrättning
uteblifvit, efter det han undergått bestraffning för uteblifvande
från dylik förrättning, han för hvarje gång må straffas med fängelse från
och med 1 till och med 4 månader eller, der omständigheterna äro mildrande,
med böter från och med 25 till och med 200 kronor.

I fråga om förfallolöst uteblifvande från den värnpligtig åliggande Straff för
tjenstgöring i fredstid har det synts komitén icke allenast ur principal
synpunkt riktigt, utan äfven lämpligt, att för sådan förseelse stadgas gärna.
militärt straff, och torde dervid tjenligen kunna användas disciplinstraff af
vaktarrest, der icke på grund af fortsatt tredska strängare straff måste tillgripas.
Att dessutom, enligt hvad ofvan framhållits, förlust af viss del af
framtida dagaflöning förutsättes såsom särskild påföljd, samt att den redan
nu stadgade påföljden af hemtning på egen bekostnad bibehålies, anmärker
komitén i förbigående.

Den, som undergår vaktarrest, skall, såsom bekant, då han tillhör manskapet,
såvida icke annorlunda särskilt förordnas, i vanlig ordning deltaga
i exercis och andra tjensteförrättningar, men deremellan vara insatt i arresten.

I många fall torde ifrågavarande bestraffning kunnat verkställas i
sammanhang med den värnpligtiges vanliga tjenstgöring, ehuru visserligen
måste förutses, att i andra fall det blefve nådigt, att bestraffningen särskildt
anordnas. I senare händelse lära vissa kostnader icke kunna
undvikas, men detta synes mer än väl uppvägas deraf, att öfriga bestraffningar
kunna verkstälias så godt som utan kostnader, samt att besparingar
å de vanliga fångvårdskostnaderna i stället uppstå.

Värn piigtsko mit (ris betänkande. 7

Komitén har velat föreslå,, att värnpligtig, som förfallolöst uteblifver
från ifrågavarande, honom åliggande tjenstgöring under fredstid, belägges
med disciplinstraff af vaktarrest i sex dagar, så ock, med hänsyn till bestämmelsen
i § 20 strafflagen för krigsmakten, enligt hvilken vaktarrest
kan ådömas manskap i högst tio dagar, att den värnpligtige, om han ånyo
förfallolöst uteblifver, innan han undergått det förut ålagda straffet, må i
en bot straffas med vaktarrest i tio dagar.

Har värnpligtig, sedan han undergått bestraffning för uteblifvande
från fredstjenstgöringen, ånyo derifrån uteblifvit utan laga förfall, föreligger
enligt komiténs mening förseelse af vida svårare beskaffenhet, och
för användande i dylikt fall af kraftigare straffmedel tala hufvudsakligen
enahanda skäl, som nyss här ofvan anförts i fråga om ansvar för uteblifvande
från inskrifning, efter det vederbörande för dylik förseelse undergått
straff.

Komitén, som ansett, att för straffets utmätande efter förekommande
olika omständigheter äfven här bör finnas latitud, tillåter sig föreslå, att
der värnpligtig, som undergått bestraffning för uteblifvande från den
honom enligt § 27 mom. 1 värnpligtslagen åliggande tjenstgöring, derefter
utan laga förfall från den tjenstgöring ånyo uteblifvit, han må straffas för
hvarje gång med fängelse från och med 1 till och med 4 månader eller,
der omständigheterna äro mildrande, med disciplinstraff. Sistnämnda straff
komme då att efter omständigheterna sättas till sträng arrest eller vaktarrest.

Straff för Hvad angår förseelser mot §§ 32 och 33 värnpligtslagen eller mön Ochanmil-

stl''ines- 0°h anmälningsförsummelser, kunna dessa väl teoretiskt betecknas
ningsför- såsom militära förseelser, men de värnpligtiges samband med hären eller flotsummelser.
tan ]ärer dock vid de tider, då sådana förseelser af dem begås, vara i verkligheten
alltför litet framträdande, för att det skulle kunna anses särskildt
angeläget, att dessa mönstrings- och anmälningsförsummelser bestraffas
militäriskt, hvartill kommer, att de praktiska svårigheter, som resa sig
deremot, uppenbarligen blefve alltför betydande. De utländska lagstiftningarna,
hvilka allmänt använda militära straff för försummande af fredsöfningarna,
stadga också i regel civila straffpåföljder för mönstrings- och
anmälningsförsummelsei’.

Det i § 43 värnpligtslagen bestämda straffet för uteblifvande från
mönstring, 5 kronors böter för hvarje gång, har emellertid synts komitén
tarfva förändring. Granskar man de procentsiffror, som innehållas å bilagorna
2 och 3, finner man, att så väl å landsbygden som i städerna
försummelsefallen inom samma årskull af beväringen ingalunda minskas
till antalet år efter år, utan tvärt om något ökas, och detta förhållande

lärer väl i sin man få anses ådagalägga behofvet af strängare straffbestämmelser.
Syftet med den förändring, komitén förordar, är ock hufvudsakligen,
att här, såsom i fråga om inskrifnings- och tjenstgöringsförsummelserna,
möjliggöra ett kraftigare ingripande mot upprepade förseelser, men
tillika att så anordna, att vid straffets utmätande hänsyn må kunna
tagas till de felandes ekonomiska vilkor jemte andra olika förhållanden.

Då för sådant ändamål måste införas strafflatitud äfven för denna förseelse,
torde straffet för hvarje gång sådan förseelse eger rum kunna lämpligen
sättas till böter från och med 5 till och med 25 kronor.

Jemlikt § 40 värnpligtslagen är straffet för underlåten anmälan enligt
§ 33 mom. 2 a) och b) eller mom. 3 värnpligtslagen för närvarande bestämdt
till 5 kronors böter. Anmälan enligt § 33 mom. 2 a) skulle, enligt hvad
komitén ofvan föreslagit, för framtiden bortfalla, och för den återstående
anmälningsskyldigheten enligt ifrågavarande paragraf har komitén förordat
sådana lättnader, att de värnpligtige komme att fullgöra sagda skyldighet
genom de flyttningsanmälanden, som de, enligt särskilda författningar, äro
pligtige att göra hos presterskapet eller sjömanshusdirektionerna. Vid
dessa° förhållanden synes det hittills varande fixa bötesbeloppet 5 kronor
allt fortfarande vara lämpligt i fråga om försummelse af den anmälan, som
på detta sätt komme att qvarstå. .

Komitén vågar antaga, att de särskilda anordningar, som af koraltén
förordats i syfte att nedbringa antalet förseelser mot värnpligtslagen,frihetsstraff,
ej skulle blifva i detta afseende overksamma. Särskilt synes vara att
förvänta en mycket väsentlig minskning i det hittills så stora antalet af
dem, som gjort sig skyldige till böter lör uraktlåtenhet att inställa sig till
höstmönstringarna eller aflemna bostadsuppgift.

Då härtill kommer, att enligt komiténs förslag straffet, för uteblifvande
från inskrifningsförrättning ej skulle såsom hittills i hvarje fall
sättas till böter, samt att böter alldeles icke vidare komme att användas
såsom bestraffningsmedel för uteblifvande från tjenstgöring, bör af allt
detta följa ansenlig förbättring i det öfverklagade missförhållandet, att värnpligtige
i anmärkningsvärdt stort antal uti de allmänna fängelserna aftjena
frihetsstraff, som ålagts dem såsom förvandlingsstraff för böter enligt
värnpligtslagen.

I det föregående hafva anförts tvänne särskilda, ur riksdagsmotioner
hemtade uppgifter rörande det antal fall af förvandlingsstraff af fängelse
för böter enligt värnpligtslagen, som förekommit under olika tider, för
att fullständiga dessa uppgifter och dymedelst lemna en öfverskådlig bild
af förhållandet härutinnan för en längre tidsperiod, anser komitén lämpligt
att bär nedan lemna en sammanställning af hvad statistiken för de tolf ar,

hvarunder 1885 års värnpligtig varit gällande, i denna fråga innehåller.
Antalet förvänd lingsstraff af fängelse för böter enligt värnpligtslagen utgjorde
år 1887 — 507, år 1888 — 1,321, år 1889 — 1,083, år 1890 — 918,
år 1891 — 864, år 1892 — 905, år 1893 — 821, år 1894 — 1,145, år 1895
918, ar 1896 940, ar 1897 850 samt år 1898 — 742. Granskar

man denna si tf er råd, torde man komma till den uppfattning, att böter för
mönstringsförsummelser i jemförelsevis ringa grad aftjenas genom fängelse.
Vore så ej förhållandet, skulle nämligen den stegring af antalet fängelsetall,
som tämligen tydligt låter sig skönja under de närmaste åren efter
1893, då 1892 års ändringar af värnpligtsväsendet trädde i kraft och snart
sagd t fördubblade antalet årligen mönstringsskyldige beväringsinän, hafva
vant högst betydligt mycket större. Vidare lärer man icke kunna neka,
att antalet fängelsefall under de senare åren visar en påtaglig tendens att
minskas.

Såsom en verklig brist qvarstår, att förvandlingsstraffet af fängelse,
sådant detta straff är anordnadt, verkar alltför litet afskräckande i
de fall, der det måste tillämpas, hvarför värnpligtige ock, enligt hvad
erfarenheten ådagalagt, icke sällan undandraga sig att erlägga böterna,
ehuru de faktiskt ega utväg dertill, samt föredraga att aftjena dem med
fängelse. Den brist, som sålunda vidlåder det nuvarande förvandlingsstraffet
af enkelt fängelse, är emellertid ej något specielt utmärkande vid
dess användning för bestraffande af förseelser mot värnpligtslagen, och
frågan om förändrad anordning af det nuvarande förvandlingsstraffet för
förseelser mot värnpligtslagen torde i sjelfva verket ej kunna lösas annorledes,
än i sammanhang med frågan om ändring i de allmänna bestämmelserna
rörande det straff, hvartill böter, vid bristande tillgång till deras
gäldande, skola förvandlas. Sistnämnda fråga kan antagas redan inom
närmaste framtiden komma att blifva föremål för särskild utredning, då
nämligen hos Kong!. Maj:t af 1898 års riksdag gjorts framställning derom,
att. Kongl. Maj:t täcktes taga under öfvervägande, huruvida i de fall, der
enligt nu gällande lag enkelt fängelse antingen ådömes omedelbart på
kortare tid eller sättes i stället för bötesstraff, andra mera affliktiva frihetsstraff
höra komma till användning. Vid dessa förhållanden har komitén,
oaktadt den uttalade uppfattningen, att det nuvarande förvandlingsstraffet
för böter, ådörnda enligt värnpligtslagen, icke är på tillfredsställande sätt
anordnadt, trött det icke tillkomma komitén att närmare ingå på spörsmålet,
huru det frihetsstraff, som sättes i stället för böter, må böra anordnas för
att blifva tillräckligt verksamt.

I detta sammanhang torde böra erinras, att det fängelse, som enligt
komiténs förslag skulle kunna under vissa förhållanden ådöinas värnpligtig

för upprepadt förfallolöst uteblifvande från tjenstgöring i fredstid, komrae
på grund af föreskrift i strafflagen för krigsmakten att verkställas, såvidt
ske kunde, i militärhäkte.

De af komitén ifrågasatta förändringarna uti värnpligtslagens straffbestämmelser
lära betinga vissa förändringar uti strafförvaltningen. Dels
torde ej åt administrativa myndigheter, hvilka nu handhafva bestyret med
påföringen af böter för uteblifvande från inskrifningsförrättning, vapenöfning
eller mönstring, kunna uppdragas tillämpningen af stadganden, enligt
hvilka straffen böra utmätas inom viss latitud, och dels lärer icke åt
civila, utan åt militära myndigheter och domstolar skola öfverlemnas åläggande
af de utaf komitén föreslagna straffen för tjenstgöringsförsummelser.
Komitén hemställer, i öfverensstämmelse med denna uppfattning, att frågor
angående bestraffning af inskrifningsförsummelse af den, som förut för uteblifvande
från inskrifningsförrättning undergått bestraffning, så ock frågor
om ansvar för uteblifvande från mönstring skola handläggas af de allmänna
domstolarna, samt att åläggandet af straff för uteblifvande från tjenstgöring
uppdrages åt inskrifningområdesbefälhafvaren, men åt krigsdomstol i vissa
fall, nämligen der den värnpligtige icke åtnöjes med befälhafvarens beslut
eller fråga uppstår om straff för uteblifvande af den, som förut för uteblifvande
från tjenstgöring undergått bestraffning.

Redan i den af Kongl. Maj:t till 1885 års riksdag aflåtna proposition,
som ledde till antagande af nuvarande värnpligtslag, föreslogs rörande
handläggningen af ärenden angående förseelser mot § 32 samma lag eller
mönstringsförsummelser, att denna handläggning, i likhet med hvad förhållandet
är i fråga om förseelser mot § 33 mom. 2 och 3 eller anmälningsförsummelser,
skulle tillkomma domstolarna. Den nuvarande anordningen
med böternas påförande hos Konungens befallningshafvande tillkom på
initiativ af lagutskottet, som ansåg handläggningen inför domstol skola
åstadkomma onödig omgång.

Så länge straffet för uteblifvande från mönstring, såsom nu, är i lagen
fixeradt till ett alltid lika bötesbelopp, möter naturligtvis ej hinder, att
detta bötesbelopp påföres de uteblifne genom beslut af Konungens befallningshafvande.
Men utom det att användandet af strafflatitud för mönstringsförsummelserna
med nödvändighet krafvel’ handläggning åt domstol, skall
sannolikt visa sig, att denna handläggning ej kommer att medföra större
praktiska olägenheter, än det nu tillämpade förfaringssättet, som utan tvifvel
föranled t dylika olägenheter af betydenhet. Då nämligen i bötesförteckningarna
måste såsom uteblifne från mönstringarna upptagas alla de i rullorna
såsom mönstringsskyldige antecknade, hvilka uteblifvit och ej heller
aflemnat bostadsuppgift, komma böter, såsom komitén tillförene anmärkt,

Handläggningen
af
frågor om
ansvar.

att år för år påföras jemväl ett ansenligt antal personer, hvilka till följd
af aflyttning ur riket eller till obekant ort inom riket, dödsfall, hvarom
anmälan till vederbörande ej inkommit, eller andra orsaker icke vidare
kunna återfinnas. Försök att bringa bötesbesluten till verkställighet måste
emellertid i föreskrifven ordning ske, och dessa försök föranleda en mängd
undersökningar, skriftvexlingar och andra åtgärder, innan böterna omsider
kunna få afskrifvas; hvarförutom det öfver liöfvan stora antalet bötespåföringar,
som befinnas overkställbar, ej lärer kunna inverka annat än
menligt på indrifningen och redovisningen i allmänhet af de förförseelser
mot värnpligtslagen ålagda böter.

Komme frågorna om ansvar för mönstringsförsummelser hädanefter
att handläggas af domstol, blefve skilnaden, att böter ej komme att ådömas
andre än sådane uteblifne, som kunde anträffas med kallelse till domstolen.
De öfrige stode till boks hos åklagaren för framtida ingripande, derest deras
vistelseort uppdagades, ända tills de, när tiden för åtals anställande gått till
ända, affördes. Sjelfva den omständigheten, att vederbörande i dylika mål
måste svara vid domstol, i stället för att, såsom nu, så att säga under hand, få
sig en bötesresolution tillstäld, skulle, enligt komiténs mening, i väsentlig
mån bidraga att minska förekomsten af de förseelser, om hvilka här talats.

Åklagares Det synes emellertid för upprätthållande af lydnad mot värnpligts böterna.

lagens bild vara maktpåliggande, att åt de personer, hvilka skulle hafva att
åtala förseelser mot lagen, kunde, helst detta bestyr kan antagas blifva
mödosamt, beredas någon vedergällning i förhållande till det nit de använda;
och detta torde vara af särskild vigt för befrämjande, att förekommande
förseelser mot § 32 värnpligtslagen verkligen beifras.

Komitén har fördenskull ansett sig böra föreslå, att af böter, som
på åtal af allmän åklagare ådömas enligt värnpligtslagen, hälften må tillfalla
åklagaren.

Befordrande Likaledes torde, hvad beträffar sådana böter för uteblifvande från

indrifningS. inskrifningsfö-rrättning, som fortfarande skulle påföras hos Konungens befallninghafvande,
kunna, till befordrande att dylika böter, så vidt ske kan,
verkligen uttagas, vara tjenligt, att någon del af de böter, som indrifvas,
finge tilldelas vederbörande exekutorer såsom uppmuntran och ersättning
för dermed förenadt besvär. Detta besvär torde ställa sig olika på olika
orter, och besväret med bötesindrifningen lärer i följd af längre resor in. in.
vara väsentligt större å landsbygden än i städerna. Komitén har derför
ansett, att beträffande ersättning för indrifning af de-böter, hvarom nu är
fråga, borde uti värnpligtslagen stadgas allenast, att af dylika böter viss
del, högst hälften, må i enlighet med bestämmelser, som Konungen meddelar,
användas till bötesindrifningens befordrande.

Innan denna afdelning af komiténs betänkande afslutas, har komitén Om vilkorlig
velat yttra sig med anledning af det framkastade spörsmålet, huruvida sUaffdommöjligen
uti strafflagstiftningen för förseelser mot värnpligtslagen lämpligen
skulle kunna upptagas rättsinstitutet vilkorlig dom.

Till en början må erinras, att nämnda institut hittills är för vår
svenska rätt fullständigt främmande. Betänklighet måste då uppstå mot
institutets genomförande inom en speciel gren af lagstiftningen, innan
ännu dess berättigande ur allmänt straffrättslig synpunkt och lämplighet
för våra förhållanden underkastats den fullständiga pröfning, som bör
föregå hvarje mera genomgripande förändring inom lagstiftningen. Frågan
om berörda instituts införande i vår svenska rätt har emellertid numera
blifvit i dess fulla omfattning bragt under Kongl. Maj:ts pröfning. Uti
underdånig skrifvelse den 13 maj 1898 bär nämligen Riksdagen, i anledning
af enskilda motioner i ämnet, anhållit, bland annat, det Kongl. Maj:t
täcktes taga i öfvervägande, huruvida vilkorlig straffdom lämpligen må vid
ringare brott och förseelser i vår svenska rätt införas. Det kan sålunda
antagas, att frågan inom kort tid skall komma under allsidig granskning.

Vid sådant förhållande må här endast anföras följande omständigheter,
som synas böra komma i betraktande vid fråga om den vilkorliga
domens användbarhet särskildt vid förseelser mot värnpligtslagen.

Det vilkorliga domfällandet torde vanligen anses böra innefatta, att,
när grund finnes för antagande, att den felande utan straff skall för framtiden
uppföra sig väl, straffet förklaras ej skola verkställas, så vidt den
brottslige under en viss tidrymd från domens dag uppför sig klanderfritt.
Förseelserna mot värnpligtslagen bestå emellertid, såsom förut erinrats,
utan undantag i åsidosättande från den värnpligtiges sida att å behörig
tid fullgöra någon honom åliggande skyldighet. När fråga vore om dylika
förseelser, skulle den vilkorliga domen alltså komma att innebära, att
värnpligtig, som gjort sig skyldig exempelvis till uteblifvande utan förfall
från inskrifningsförrättning eller vapenöfning, finge åtnjuta straffrihet, om
han nästa gång iakttoge inställelse.

Visserligen kan invändas, att det vilkorliga domfällandet ej borde
komma till användning i andra fall, än då sådant med hänsyn till särskilda
omständigheter funnes lämpligt, och att således icke någon kunde med
säkerhet påräkna denna förmån, men utan tvifvel komme i fråga om de
talrika och i allmänhet ganska likartade förseelserna mot värnpligtslagen
att, derest den vilkorliga domen infördes, ganska snart utbilda sig en praxis,
med ledning af hvilken de värnpligtige ansåge sig kunna på förhand beräkna,
huruvida de för tillärnade förseelser komme att vilkorligt domfällas eller ej.

I viss män skulle sålunda den vilkorliga domen för den värnpligtige med -

föra valfrihet, huruvida han ville i behörig tid fullgöra de skyldigheter,
som blifvit honom i försvarsorganisationens intresse pålagda.

Utom det ur ordningssynpunkt högst betänkliga i ett sådant förhållande
skulle detsamma efter komiténs uppfattning ej kunna undgå att
inverka förlamande å den värnpligtiges pligtkänsla och gifva upphof till
förseelser i många fall, der äfven den lindrigaste oundvikliga straffpåföljd
varit tillräcklig att förebygga försummelse.

Komitén har också för sin del kommit till den åsigt, att i fråga särskildt
om förseelser mot värnpligtslagen införande af vilkorlig dom ingalunda
skulle lända till gagn.

Andra afdelningen.

Angående frågan huruvida värnpligtig, som hyser samvetsbetänkligheter mot
att låta vapenöfva sig, må i fredstid kunna derifrån befrias mot skyldighet
att uträtta annat passande arbete.

Komiténs uppdrag att verkställa utredning i den fråga, som angifves ..Vnfler''
i förestående rubrik, lärer visserligen afse i främsta rummet den praktiska omfattning.
möjligheten och lämpligheten att medgifva värnpligtige, som hysa samvetsbetänkligheter
mot vapenöfning, utbyte af sådan öfning mot annat arbete,
men då spörsmålet om frågans praktiska lösning måste i viss mån blifva
beroende af den teoretiska uppfattningen om rättmätigheten uti den åskådning,
som uppställer fordran på ett dylikt utbyte, har komitén ansett sig
icke kunna helt och hållet underlåta att underkasta frågan bedömande
äfven ur principiel synpunkt. Gifver den teoretiska undersökningen vid
handen, att de värnpligtiges befrielse från vapenöfning i de fall, då samvetsbetänkligheter
mot sådan öfning förefinnas, utgör resultatet af en följdriktig
tillämpning utaf någon bland de principer, som måste vara för staten
i dess verksamhet ledande, då är det, efter komiténs uppfattning, för staten
en bjudande pligt att låta praktiska hänsyn, derest sådana stå i vägen, vika
för angelägenheten att upprätthålla principen oförkränkt. Framgår åter
såsom resultat af undersökningen, att, anspråket på de värnpligtiges befrielse
från vapenöfning i här ifrågavarande fall ej kan härledas ur någon
sådan princip, är den möjlighet visserligen icke utesluten, att staten kan
tillmötesgå anspråket, men staten har då större frihet att vid afgörandet
låta de praktiska synpunkterna blifva bestämmande.

Första frågan blir alltså denna: finnes någon af vår svenska lagstiftning
erkänd princip, hvarur kan härledas fordran, att värnpligtige,
som hysa samvetsbetänkligheter mot att låta vapenöfva sig, skola från
sådan öfning befrias?

Det har påståtts, att så skulle vara förhållandet. Man har åberopat
stadgandet i § 16 regeringsformen, att »Konungen bör ingens samvete

Värnpligtskomiténs betänkande. 8

Förslag vit
1898 års
riksdag.

58 .

tvinga eller tvinga låta», hvilket stadgande i sin fortsättning lyder: »utan
skydda hvar och en vid en fri utöfning af sin religion, så vidt han derigenom
icke störer samhällets lugn eller allmän förargelse åstadkommer»,
och man har velat göra gällande, att nämnda grundlagsbud skulle innebära
ett statens erkännande af individens rätt att uti samvetssaker handla
såsom hans eget samvete bjuder, och att det således vore grundlagsstridigt
att af värnpligtig, hvilkens samvete förbjuder honom att bära vapen, fordra
deltagande uti vapenöfning.

Uti en vid 1898 års riksdag afgifven motion framstäldes på grundvalen
af en dylik åskådning förslag om ändring af § 27 värnpligtslagen i
den rigtning, att värnpligtig, som af samvetsskäl ej kunde förmås att låta
sig vapenöfvas, skulle från all öfning i fredstid befrias mot skyldighet att,
i den ordning Konungen egde närmare bestämma, under tid, motsvarande
minst den stadgade öfningstiden, men ej utöfver etthundra dagar, för kronans
räkning uträtta annat arbete, som vore för den värnpligtige lämpligt och
ej afsåge krigsändamål.

Till stöd för förslaget anfördes i hufvudsak följande.

Gång efter annan hade värnpligtige vid krigsrätt ådömts böter eller
fängelse, derför att de af samvetsbetänkligheter varit förhindrade att låta
sig öfvas i vapnens bruk. Liknande förhållanden hade inträffat äfven i
andra länder. Vid en närmare eftertanke borde det dock vara klart för
de fleste, att det vore orätt att ådöma desse, som ansåge sig följa sitt
samvetes röst, bestraffning, enär samvetsfriheten syntes betryggad i grundlagens
bud: »Konungen skall ingens samvete tvinga eller tvinga låta».

Enligt motionärens åsigt måste en förändring i värnpligtslagen derför
anses vara nödvändig, och han hoppades, att Riksdagen skulle finna
yrkandet derpå fullt berättigadt. Huru svårt än ett straff blefve för dem,
som af samvetsskäl ej kunde exercera, så kunde det i allmänhet ej ändra
en persons samvetsöfvertygelse. Härpå hade man de mest tydliga bevis
från de förföljelser, som i religionens namn anställts i flere länder, vårt
eget land icke undantaget. Förhållandet hade visat sig vara detsamma
inom det område, som motionen afsåge. Så hade de på senare tiden mycket
omtalade dukhoborserna i Kaukasus, hvilka på grund af samvetsskäl icke
ville lära sig vapnens bruk, blifvit på det gräsligaste sätt marterade.
Detta hade dock, långt ifrån att rubba dem i deras åsigter, gjort dem
ännu mera modige att lida och uthärda allt. Samma uthållighet för hvad
de ansett vara rätt hade äfven de s. k. inennoniterna ådagalagt.

Sedan motionären härefter anfört ett flertal exempel på fall, då värnpligtige
här i riket dömts till frihetsstraff för det de på grund af samvetsbetänkligheter
vägrat att underkasta sig stadgade vapenöfningar, erinrade

han, hurusom här i allt fall icke vore fråga om, huru stort deras antal
vore, som lede, utan om principen; ty vore det orätt att döma t. ex. ett
tusen personer, för det de hyste samvetsbetänkligheter mot krigstjensten,
så vore det principielt lika orätt att döma en.

Hvad anginge de af motionären meddelade uppgifterna, som i de
flesta fall gällde personer, tillhörande de s. k. helgeanerna, så grundade de
sig dels på bref från personerna sjelfva, dels i ett par fall på officiella
intyg och dels på andra trovärdiga meddelanden. Ehuru en och annan
detalj möjligen kunde vara felaktig, så vore dock uppgifterna i allmänhet
pålitiiga. Vidare borde erinras derom, att dessa personer icke i något som
helst afseende vore farliga för samhället. De voro fredliga medborgare,
som icke gjort sig skyldige till laster och brott. De lefde ett fromt lif
och ville vara trogna undersåtar. De vördade Konungen och älskade fäderneslandet,
men de höll o före, att de kunde visa Konungen sin vördnad
och fosterlandet sin kärlek utan att lära sig vapnens bruk. Det gåfves
ingen anledning att antaga, det de föraktade den inspirerade uppmaningen:
»Älsken bröderna, frukten Gud, ären Konungen». Att nu dessa ynglingar
och deras likar uppfattat kristendomens urkunds utsagor så, att de äfven
ville befrämja frid på jorden, borde äfven de, som hyste andra uppfattningar
rörande betydelsen af samma urkunds ord, förstå och högakta.

Efter att härefter hafva anfört åtskilliga uttalanden så väl i en del af
våra större tidningar som ock särskildt af f. d. teologie professorn i Upsala

O. F. Myrberg, hvilka uttalanden motionären fann vittna om befintligheten
af en ganska allmän åstundan, att straffbestämmelser för militära förseelser,
härledande sig af samvetsbetänkligheter, måtte afskaffa, fortsätter han på
följande sätt.

Äfven den omständigheten, att hvarje orättvis bestämmelse i en lag minskar
respekten hos folket för lagen, borde vara ett skäl för Riksdagen att
vidtaga en rättvis och behöflig lagförändring i denna fråga. Äfven ur klokhetens
synpunkt vore befrielse från krigstjenst för dem, hvilka af samveteskäl
icke kunde vara med, i hög grad att tillstyrka. I Moses lag förekomme
den visa bestämmelsen, att vid uppbåd till krig skulle den man, »som år rädd
och hvilkens mod svigtar», få gå hem igen, »att icke hans bröders mod måtte
blifva fegt såsom hans.» Bristen på mod gälde således såsom ett skäl för befrielse
från krigstjensten, emedan lagstiftaren icke utan skäl ansett, att modlösheten
lätt kunde smitta de öfrige. Men om frånvaron af mod hos en del af
de stridande äfven inverkade på de öfrige på ett för stridens utgång ogynsamt
sätt — hvad trodde man då, att det skulle inverka, att det inom hären funnes
män, som strede under medvetande af att de handlade orätt deri, att de gjorde
det? Månne den, som mot sin vilja drefves till striden, kränkande sitt

samvete, månne han kunde strida med mod och ingifva andra mod? Redan
ur synpunkten af härens krigsduglighet vore derför afskaffandet af straffbestämmelser
för dem, som af samvetsskäl vägrade att deltaga i vapenöfningarna,
en nyttig och välbetänkt åtgärd.

Men, sade man, antaget, att de, som af verkliga samvetsbetänkligheter
vägrade att ikläda sig uniform och exercera, erhölle befrielse derifrån, så
komme många att låtsa samma öfvertygelse som de andra om det orätta
i krigstjensten endast för att såmedelst erhålla eu lätt befrielse från militäröfningar.
Mot denna förmodan ville motionären framhålla följande.

För det första torde man väl få hoppas, att de unge män, som här vore
i fråga, icke i någon nämnvärd mån skulle framträda såsom lögnare inför
vederbörande myndigheter. Vidare vore åtminstone de flesta af dem medlemmar
af kyrkan och hade åtnjutit hennes uppfostran och lärt sig vigten
af budet: »Du skall icke bära falskt vittnesbörd». Dertill komme, att de
uppväxt i ett land, som i allmän bildning kunde mäta sig med hvilket
annat land som helst.

För det andra vore det icke motionärens mening, att de unge män,
som. på grund af samvetsskäl befriades från militär öfning, också skulle
befrias från att uträtta annat arbete för statens räkning. De skulle åläggas
lika besvärligt arbete som att exercera och, om så ansåges rätt, äfven för
en längre tid än den, vapenöfningarna upptoge. För dessa samvetsömma
borde det ock kunna gifvas lämplig sysselsättning i kronans tjenst, t. ex.
vid utdikning af mossar, odlande af jord, vägars anläggning, jernvägsbyggnader,
broarbeten, skogsskötsel, vissa ångbåtsfarleders upprensning och
dylikt. Men de närmare bestämmelserna härom borde lemnas åt Kongl.
Maj:t. Något liknande vore ju redan nu stadgadt rörande lapparne, om
hvilka det hette i värnpligtslagens 54 §:

»Af Konungen bestämmes, om och i hvad mån samt under hvilka
vilkor befrielse från* de i denna lag föreskrifna skyldigheter må kunna tills
vidare medgifvas den nomadiserande lappbefolkningen.»

De ynglingar, som ej hyste samvetsbetänkligheter mot krigstjensten,
skulle säkerligen under sådana förhållanden föredraga att exercera hellre
än att kommenderas ut på arbeten, hvilka dels vore kanske svårare och
dels kunde taga längre tid i anspråk.

För det tredje vore ynglingar i beväringsåldern i allmänhet så intresserade
för upptåg och äfventyr, att de icke i allt för många fall skulle
föredraga vanligt arbete i stället för att exercera. Härom sade den förut
omnämnde professor Myrberg: »I detta fall torde man ej behöfva göra sig
några stora farhågor, ty att landets ungdom med ungdomens naturliga lust
för kroppsöfningar och militära skådespel på en gång skulle fattas af en

sådan obenägenhet för till värnpligtens fullgörande hörande vapenöfningar,
att den till något afsevärdt antal skulle vilja undandraga sig densamma
under förebärande af dessa samvetsbetänkligheter, är dock högst
otroligt.»

Lagutskottet, som hade att öfver nämnda motion afgifva förberedande
utlåtande, framhöll till en början, att det område, som afsåges i motionen,
vore långt ifrån det enda, der kollision kunde tänkas uppstå mellan lagens
bud och de enskildes af samvetsskäl bestämda rättsuppfattning. Den tanke,
motionären ville se förverkligad, skulle, genomförd på nu ifrågavarande
område, snart nog kräfva tillämpning äfven å andra samt ställa i utsigt
undantagsföreskrifter, om hvilkas art och omfattning det vore svårt att för
närvarande bilda sig en föreställning. F rån sed t allt detta och utan att ingå
på ett närmare bedömande af frågan om rättmätigheten af en medborgares
anspråk att på grund af egna religiösa hänsyn befrias från skyldigheten
att bereda sig till fosterlandets försvar, fann sig utskottet af rent
praktiska skäl förhindradt att tillstyrka en lagändring sådan som den af
motionären föreslagna. Om man än vore med motionären ense om det
riktiga deruti, att den värnpligtige, som af verkliga samvetsbetänkligheter
funne sig förhindrad att låta sig öfvas i vapnens bruk, befriades från sådan
öfning i fredstid, och om man också kunde hålla för visst, att ett stadgande
i den af motionären angifna riktning, nämligen att för dylika fall
vapenöfningen utbyttes mot annat arbete för kronans räkning, icke skulle
lända till någon afsevärd minskning af landets försvarskraft, derest detsamma
kunde så tillämpas, att det komme till användning endast .i de fall,
för hvilka det vore afsedt, så ansåge dock utskottet, att svårigheten att i
de särskilda fallen afgöra, huruvida fast grundade samvetsbetänkligheter
förelåge, skulle, äfven om det arbete, som sattes i stället för vapenöfningen,
utmättes tillräckligt tungt, göra det omöjligt att förekomma, det i allt för
många fall, i hvilka religiösa betänkligheter mot vapnens bruk endast förebures,
värnpligtige, som af andra anledningar ville undandraga sig vapenöfning,
komme i tillfälle att utbyta densamma mot arbete af annan art.
Slutligen erinrades jemväl om svårigheten att för alla dem, som sålunda
skulle komma att utföra arbete för kronans räkning, anskaffa lämpligt
sådant.

Då frågan förekom till behandling inotn Riksdagens kamrar, biföll
Första kammaren utan debatt lagutskottets afstyrkande hemställan, hvaremot
Andra kammaren efter en kortare diskussion, derunder från flere
håll uttalades önskvärdheten af en lagändring i motionens syfte, biträdde
ett under öfverläggningen framstäldt yrkande, att Riksdagen måtte i skrifvelse
till Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande,

huruvida i § 27 värnpligtslagen borde vidtagas en ändring i det syfte, som
motionären ifrågasatt.

Motionen föranledde således, i anseende till kamrarnes skiljaktiga
beslut, ej till någon Riksdagens åtgärd.

§ 16 Då komitén nu går att söka utreda, huruvida samvetsfrihetens prin r/ormenS

cip, sådan densamma blifvit uti § 16 regeringsformen erkänd, bör anses
kräfva medgifvande för värnpligtige, hvilka hysa samvetsbetänkligheter mot
deltagande i vapenöfning, att utbyta denna öfning mot annat arbete, vill
komitén till en början erinra, att en uppfattning, enligt hvilken samvetsfriheten
skulle innebära obegränsad rätt för den enskilde att uti alla sina
handlingar låta bestämma sig endast af sitt eget samvetes bud, kommer i
uppenbar strid med principen för staten sjelf. Emedan hvarje individens
handling kan blifva föremål för bedömande af samvetet, och detta bedömande,
efter hvad alla tiders erfarenhet bestyrker, företer väsentliga
olikheter hos olika individer, skulle staten genom att erkänna samvetsfrihet
i sådan bemärkelse och omfattning hafva eftergifvit den för statens bestånd
oundgängliga rätten att af sina medlemmar erhålla deras medverkan för
befrämjande och vinnande af statens egna ändamål. Den enskilde samhällsmedlemmen
skulle då hafva erhållit öfverhöghet öfver staten sjelf, i
det han egde från sitt eget samvetes synpunkt afgöra, huruvida han ville
ställa sig statens föreskrifter till efterrättelse eller ej, och den enskilde samhällsmedlemmens
lydnadspligt gent emot statens lagar eller sjelfva grundprincipen
för hvarje stat vore derigenom fullständigt upphäfd. Derefter
vore det endast mellan liktänkande individer som någon sammanslutning
för gemensamma ändamål kunde förekomma. Det säger sig sjelft, att staten
ej kan såsom för sig ledande erkänna en princip, som medför dylika
konseqvenser, och att alltså samvetsfriheten, derest den skall kunna erkännas
såsom statsprincip, ej får fattas i nyssnämnda vidsträckta mening.

Vill man vidare undersöka, i hvad mån en begränsning är nödvändig,
må man fasthålla dervid, att, såsom ofvan visats, statsverksamhet
kan blifva omöjlig på hvarje område, der åt den enskilde lemnas alldeles
fritt att handla efter sitt samvete. Det skall då blifva klart, att så beskaffad
frihet ej kan medgifvas inom de områden, der det gäller egentliga statsändamål.
Detta vill med andra ord säga, att den enskilde samhällsmedlemmens
uppfattning, då densamma kommer i motsats mot statens uppfattning
rörande statens egna ändamål och de medel, som för dessas vinnande
böra tillitas, måste vika och ej kan tillerkännas rätt att göra sig gällande.

Nu kan tilläfventyrs invändas, att med en sådan begränsning af
samvetsfriheten denna faktiskt upphäfves och ej vidare rymmes inom det
statliga samhället. Så är dock ej förhållandet. Det är ej ens möjligt för

staten att så helt taga individens verksamhet i anspråk för sina ändamål,
att icke för individens sjelfverksamhet återstår ett mycket vidsträckt område,
inom hvilket en hvar kan fritt handla efter de särskilda principer,
han för sig uppstält. Den moderna staten nöjer sig med att uppdraga
ganska allmänna gränser för individens sjelfverksamhet och öfverlåter åt
individen att inom dessa gränser handla fritt och obundet.

Men alltjemt är det en nödvändighet, att, i fall af kollision mellan
statens och individens uppfattning, staten, derest dess intresse det kräfver,
eger att fordra individens underkastelse, enär i annat fall statsordningen
sönderbrytes. Friheten för den enskilde att handla efter sin individuella
uppfattning erhåller alltså i hvarje särskildt fall sin begränsning utaf statsintresset,
och detta intresse blir större, allt eftersom staten finner, att dess
verksamhet på ett visst område ej kan utbytas mot eller ersättas af individernas
sjelfverksamhet. Den möjlighet är visserligen ej utesluten, att
staten kan'' taga fel i fråga om de grundsatser, som i dess verksamhet böra
följas, och att en enskild samhällsmedlems uppfattning kan stå närmare
den högsta rättens idé än statens egen i lagen uttryckta uppfattning, men
detta hindrar ej, att den enskildes mening måste vika, honom obetaget att
söka åstadkomma ändring uti statens uppfattning d. v. s. i lagstiftningen.

Ett område, inom hvilket statens verksamhet allra minst kan ersättas
af individens sjelfverksamhet, är nu det, som beröres af det till bedömande
upptagna förslaget om vissa värnpligtiges befrielse från vapenöfning, nämligen
området för statens verksamhet utåt, gent emot andra stater. På detta
område är statssamhällets enhetlighet särskildt nödvändig, och det lärer ej
kunna i princip medgifva^ den enskilde statsmedlemmen att efter sitt eget
samvetes sjmpunkt afgöra, huruvida han vill eller icke vill på det sätt,
staten bestämt, medverka på nämnda område till statens värnande mot
yttre faror. Mera än på något annat område framträder här nödvändigheten
för staten att, med förbindande verkan för alla dess medlemmar,
bestämma, hvad som skall göras och sättet derför.

Men är det så, att staten ej kan och får antagas hafva afsett att erkänna
samvetsfriheten i vidare mån, än som är förenligt med statens egen princip,
så kan bestämmelsen i § 16 regeringsformen om samvetsfrihet redan af
principiella skäl ej med fog åberopas till stöd för de värnpligtiges befrielse
från vapenöfning i fall af samvetsbetänkligheter. Innehållet af ifrågavarande
grundlagsbud i dess hela sammanhang står också med denna uppfattning
i full öfverensstämmelse. Den samvetsfrihet, som der garanteras, arigifves
nämligen uttryckligen innefatta ett skyddande af individen vid fri utöfning
af hans religion, »så vidt han derigenom icke störer samhällets lugn eller
allmän förargelse åstadkommer». Näppeligen kan för samhället uppstå större

Uppfattningen
att
•:
vapen ej är
tillåtligt.

fara än den, att statens verksamhet till skydd för dess egen tillvaro förlamas.
En sådan fara skulle kunna uppstå genom medgifvande åt de enskilde
värnpligtige att i det fall, hvarom nu är fråga, handla endast efter
samvetets ingifvelse. Äfven om till närvarande tid antalet fall, då samvetsbetänkligheter
mot vapenöfning yppats, varit helt ringa och sålunda
någon betänklig minskning af landets försvarskraft ej skulle hafva föranledts
af de värnpligtiges befrielse från vapenöfning i alla hittills förekomna
fall af vägran på grund af samvetsbetänkligheter att deltaga i sådan
öfning, finnes icke någon säkerhet, att förhållandet i nämnda hänseenden
framgent skulle blifva oförändradt. Snarare torde kunna med stor sannolikhet
antagas, att ett medgitvande af rätt för individen att efter sitt eget
samvetes bud afgöra, huruvida han ville i landets försvar deltaga eller ej,
skulle alstra hos de värnpligtige benägenhet att omfatta den åskådning, som
anser bruk af vapen stridande mot Guds lag, och sålunda i väsentlig mån
befordra spridande af nämnda åskådning till allt vidare kretsar.

Bemärkas bör ock särskildt, att ett medgifvande af de ifrågavarande
värnpligtiges befrielse från vapenöfning i fredstid, hvartill anspråken hittills
inskränkts, faktiskt måste föranleda till samma värnpligtiges befrielse
från tjenst under vapen äfven i händelse af krig, då ju försvaret ej i krig
kunde med fördel betjena sig af krigsmän, som fullständigt saknade öfning
i vapnens bruk. Det kan ej heller antagas, att värnpligtige, som hysa
samvetsbetänkligheter mot vapenöfning, skulle finna sin samvetskänsla tillfredsställd
allenast derigenom, att de under fredstid befriades från sådan
öfning. Tvärt om lära deras samveten än mera uppresa sig mot deltagande
i verklig strid. I hvarje fall hade staten, om den erkände rätt för de
värnpligtige att på grund af samvetsbetänkligheter vinna befrielse från
vapenöfning i fredstid, också afsagd sig möjligheten att af dessa värnpligtige
fordra medverkan till försvaret i händelse af krig.

Att det från statens synpunkt är omöjligt att i princip erkänna de
värnpligtiges rätt att på grund af samvetsbetänkligheter erhålla befrielse
från vapenöfning, har komitén nu sökt visa.

Emellertid skulle kunna invändas, att om för statens bestånd fordras
något, som står i strid med Guds bud, så må det hellre offras, än
Guds bud kränkas, ty »man måste mer lyda Gud än människor».

För att skyldighet skall inträda att offra det, som är nödvändigt för
det mänskliga samhällets trygghet och bestånd, fordras dock uppenbarligen,
att den åskådning, i kraft hvaraf ett sådant offer kräfves, stödjer sig på
oomtvistlig gudomlig auktoritet.

Detta är emellertid ingalunda fallet med yrkandet, att fäderneslandet
hellre må lemnas till rof för främmande inkräktare, än att dess söner skulle

mot fienden få taga till vapen. Att något sådant skulle följa af den kristna
religionens i bibeln framställda läror, har nämligen aldrig varit allmänt
erkändt inom kristenheten. Tvärt om hafva under alla tidsåldrar och
inom de mest olika kristna trossamfund personer med erkänd förstånd sskärpa
samt utmärkta för den största kristliga fromhet och förtrogenhet
med bibelns läror och deras anda ansett fäderneslandets värnande såsom
en den heligaste pligt.

Att den åskådning, som ej under några omständigheter tillstädj er
bruket af vapen, är ohållbar, vinner dessutom en slående bekräftelse deraf,
att denna åskådning vid tillämpningen måste komma i strid med en grundsats,
hvars riktighet borde vara och väl också är allmänt erkänd såsom sjelfkär.
Den leder nämligen till förnekande af den naturliga rättigheten att
mot våldsverkare i nödfall med vapen värna maka och barn och sitt eget lif.

Bibehåller staten alltså principielt rätten att af alla sina medlemmar
utan afseende å deras individuella uppfattning fordra medverkan till försvaret,
är dermed dock ej gifvet, att staten måste begagna sig af denna
rätt i dess vidsträcktaste omfattning. Hvad som skulle tala för eu anordning,
hvarigenom kunde undvikas användande af statens straffrätt mot
sådana, hvilkas vägran att deltaga i vapentjenst verkligen grundade sig på
samvetsbetänkligheter, vore dels att dessa, om ock vilsefarande, dock ej
ledas af medveten brottslig afsigt, dels önskligheten att undanrödja den
lockelse, som martyrglorian utöfvar på vissa naturer, en omständighet, som
i detta fall kunde leda till att straffet, i stället för att afskräcka från trots
mot samhällets ordning, snarare ökade benägenheten härtill.

På grund häraf och till fullgörande af det komitén lemnade uppdrag
har komitén, oaktadt sin i det föregående angifna principiella ståndpunkt,
nu att vidare undersöka, om och i hvad mån staten skulle kunna
tillmötesgå de uti ifrågavarande hänseende framställda önskningarne, dervid
dock svaret måste bero på ett afvägande af de fördelar och olägenheter,
som äro att förvänta af den anordning, hvilken kan ifrågakomma.

Komitén öfvergå!1 således att tillse, huruvida det lämpligen låter sig
göra, att åt värnpligtige, som åberopa samvetsbetänkligheter mot vapenöfning,
medgifves befrielse från sådan öfning mot skyldighet att uträtta
annat passande arbete.

I detta afseende har komitén trott, sig finna, att arbete af civil art
icke lämpligen skulle kunna sättas i stället för vapenöfning. Det torde
knappast kunna antagas, att staten under alla omständigheter vore i tillfälle
att anordna allmänna arbeten af sådan beskaffenhet, att värnpligtige
oafsedt, föregående olika uppfostran och verksamhet skulle kunna i dessa
arbeten med fördel användas, och i alla händelser skulle för de värnplig Värnpliytskovuténs

betänkande. VI

Frågan om
utbyte mot
civilt arbete.

Om utbyte
mot sjukvårds-
eller
handräckn
ingstjenst.

tiges användande i allmänna arbeten — desamma må bestå i odlingsföretag,
jernvägsanläggningar, vägbyggnader eller annat — erfordras särskilda
anordningar, hvilka komrne att för statsverket leda till afsevärda uppoffringar.
Sålunda vore ju nödvändigt att beordra särskilt befäl att öfver
dessa värnpligtige hålla uppsigt och anställa ledare af arbetena, att vidtaga
åtskilliga anstalter för de värnpligtiges befordrande till arbetsplatsen, för
deras inqvartering och underhåll, för läkarevård samt för disciplinens upprätthållande
o. s. v. Kostnaderna för nämnda anstalter ökades, derest det
blefve nödvändigt att anordna arbeten på olika orter inom landet eller att
förlägga arbetet från ort till annan; och om det läte sig göra att bringa
tillsammans alla ifrågavarande värnpligtige och använda dem till arbete år
efter år å samma plats, blefve i stället kostnaderna dryga för deras sammanförande
från olika delar af landet. Anordningarna komme naturligtvis
att i viss mån försvåras af omöjligheten att på förhand beräkna antalet af
de värnpligtige, som kunde komma att under olika år användas i de allmänna
arbetena. Det är för öfrigt att befara, att dessa arbeten skulle
alltför mycket till sin karakter närma sig vanligt tvångsarbete. Skulle de
värnpligtige under deltagandet i de civila arbetena ej vara underkastade
krigslagarna, blefve jemväl nödigt, att särskilda bestämmelser gåfves i fråga
om ansvar för dem, som icke fullgjorde förelagdt arbete eller eljest visade
olydnad eller i ett eller annat afseende förbröte sig i tjenstgöringen.

De här påpekade olägenheterna och svårigheterna har komitén dock
icke funnit vara sådana, att de innebära alldeles bestämdt hinder för den
ifrågavarande förändringen.

Hvad som deremot enligt komiténs uppfattning omöjliggör att utbyta
vapenöfningen mot civilt arbete, är den förut vidrörda konseqvensen af
befrielse från vapenöfning i fredstid med afseende å värnpligten i händelse
af krig. Att skicka fullkomligt oöfvadt manskap mot fienden vore nämligen
en uppenbar orimlighet, och att låta ett utbyte af vapenöfningen i
fredstid mot civilt arbete draga med sig frihet från verklig krigstjenst
skulle vid annalkande krigsfara innebära en allt för stor frestelse.

Något gynsainmare ställer sig frågan, huruvida vapenöfningen skulle
för värnpligtige, som hysa samvetsbetänkligheter mot sådan öfning, kunna
utbytas mot något arbete, som faller inom området föi'' den militära organisationen,
nämligen mot sjukvårds- eller handräckningstjenst. De värnpligtige,
som inöfvades till sådant arbete, finge åtminstone någon militärisk
utbildning och behöfde derför ej vara alldeles oanvändbara i krigstid, då
ju alltid ett visst antal sjukvårdare erfordras och handräckningsgöromål
förekomma i ganska stor omfattning. Hittills hafva de värnpligtige, som
af samvetsskäl vägrat att låta vapenöfva sig, i verkligheten utgjort

ett ganska obetydligt antal. Komitén har i fråga derom fått genom vederbörande
departementschefers försorg mottaga uppgifter från landets
samtliga truppförband, äfvensom från flottans stationer. De tidsperioder,
de särskilda uppgifterna afse, sammanfalla icke helt och hållet med hvarandra,
men uppgifterna gifva vid handen, att vederbörande befälhafvare
icke kunnat angifva flere än tillsammans 32 kända fall, då VÄrnpligtige
måst åläggas bestraffning med anledning deraf, att de under åberopande af
samvetsbetänkligheter vägrat att bära vapen. För närvarande förekomma
alltså värnpligtige, som för samvetsbetänkligheter kräfva befrielse från vapenöfning,
icke i större antal än att de samtliga kunde finna användning
såsom sjukvårdare eller handräckningsmän.

Komitén har också försöksvis företagit sig att uppgöra förslag till
den förelagda uppgiftens lösning på sådant sätt, att värnpligtige, som hyste
samvetsbetänkligheter mot vapenöfning, skulle erhålla företrädesrätt att
användas såsom sjukvårdare och handräckningsmän. Dervid befans i
främsta rummet angeläget, att verksamma åtgärder vidtoges till förebyggande,
att värnpligtige, som endast föregåfve samvetsbetänkligheter, komme
T åtnjutande af den åt de samvetsömme tillärnade företrädesrätten.

För syftets vinnande syntes vara tjenligt, dels att man vidtoge anordningar
för att söka utforska, huruvida verkliga samvetsbetänkligheter
förelåge, och för att, om möjligt, åstadkomma deras häfvande på öfvertygelsens
väg, dels ock att det arbete, som sattes i stället för vapenöfning,
utmättes så pass tungt, att det ej blott motsvarade, utan vore strängare
än vapenöfningen. Komitén tänkte sig i dessa hänseenden såsom lämpliga
åtgärder, att de värnpligtige, som anmälde sig på grund af samvetsbetänkligheter
vilja fritagas från vapenöfning, skulle undervisas af vederbörande
truppförbands prest under eu tid af 14 dagar, att om de efter
erhållen undervisning framhärdade i sin begäran, de skulle befrias från
årets vapenöfning, men deras sak hänskjutas till nästa ars inskrifningsrevision,
som egde att med ledning af prestens berättelse och de upplysningar,
som vid förhör eller annorledes kunnat vinnas, bedöma och afgöra,
huruvida utbyte skulle få ega rum, samt att de, som erhölle tillstånd att
utbyta vapenöfningen mot sjukvårds- eller handräckningstjenst, skulle vara
pligt!ge att på sådant sätt tjenstgöra under två gånger 6H eller tillhopa
136 (lagar, fördelade på två år. Genom dessa anordningar skulle man erhålla
åtminstone några garantier mot obehöriga försök af värnpligtige att
genom falskt förebärande af samvetsbetänkligheter undandraga sig vapenöfning.

Innan komitén fattade ett definitivt beslut angående den tänkta anordningen,
fann komitén emellertid nödigt att pröfva densamma dels ge -

nom att tänka sig in i de konseqvenser, hvartill den i framtiden kunde
leda, och dels genom att undersöka, hvilken praktisk nytta anordningen
för närvarande kunde medföra.

I förra hänseendet framstälde sig då följande synpunkter.

De, ,,som af samvetsskäl vägra att deltaga i vapenöfningar, äro nu
jemförelse^ få, men om det ifrågavarande utbytet genom lag medgåfves,
kunde detta blifva en lockelse, som möjligen läte det onda antaga verkligt
farliga dimensioner. Hittills har vägran att öfva sig i vapnens bruk stödts
på religiösa motiv, men det gifves i vår tid äfven en fredsrörelse, som grundas
på s. k. humanitära principer. Äfven dessa fredsvänner skulle kunna vilja
åberopa samvetet, och ger staten de religiöst samvetsömina rätt att, slippa bära
vapen, synes staten knappast kunna neka det andra slaget af samvetsömma
samma förmån. Såsom mindre fanatiska hafva dessa hittills underordnat
sig statens lagar med afseende på försvaret, men öppnar staten sjelf för
dem en utväg att tillämpa sina principer, så är fara värdt, att äfven bland
dem en rörelse till försvarsvägran skulle uppstå. Särskilt kunde den
betydelse och den lockelse, föreningsväsendet i vår tid utöfvar, blifva i
detta hänseende ödesdiger. Föreningar kunde bildas, som uppsatte försvarsvägran
såsom sitt program, och sålunda kunde mot vapenöfningarna
uppstå så att säga strejker, hvilka för landets försvarskraft innebure verklig
fara.

Hvad åter angår anordningens praktiska gagn under nuvarande förhållanden,
fann komitén, att detta skulle blifva ganska ringa.

Enligt, de till komitén inkomna uppgifterna hafva nämligen de värnpligtige,
hvilka för vägran af samvetsskäl att bära vapen hittills ådömts
bestraffning, i regel förklarat sig af samma anledning förhindrade att uträtta
något som helst arbete, som afsage krigsändamål. Det ifrågasatta
utbytet af vapenöfning mot sjukvårds- eller handräckningstjenst för försvaret
skulle således ej tillfredsställa dessa värnpligtige, utan de skulle anse
sig af samvetsskäl förhindrade att deltaga äfven i tjenstgöring af nämnda
slag. Utbytet skulle då tillgodokomma endast de värnpligtige, hvilkas
samvetsbetänkligheter sträckte sig allenast till den egentliga vapenöfningen.
Antalet sådane värnpligtige synes emellertid vara synnerligen ringa, då,
enligt hvad komitén inhemtat, de religiösa samfund, ''hvilka betrakta bruket
af vapen såsom syndigt, i allmänhet på samma sätt beteckna äfven
öfriga handlingar, som afse krigsändamål, och dervid icke ens göra undantag
för sjukvårdstjenst.

Hvartill ett noggrant beaktande i lagstiftningen af olika slag utaf
samvetsbetänkligheter hos de värnpligtige för öfrigt kunde komma att följdriktigt
leda, belyses i viss mån af det förhållande att, enligt de uppgif -

ter, som inkommit till komitén, i flera fall inträffat, att värnpligtige, tillhörande
en viss religiös kristen sekt, af samvetsskäl vägrat, icke att göra
vapentjenst, men att deltaga i öfningar å lördag, hvilken dag af dessa
ansetts vara rätt sabbatsdag, på hvilken vapenöfningen ej finge utföras.

Då härtill slutligen kommer, att vederbörande befälhafvare vid utöfvande
af sin rätt att bland de värnpligtige uttaga sjukbärare äro i tillfälle
att redan under nuvarande förhållanden, såsom jemväl plägat ske,
taga hänsyn till sådana samvetsbetänkligheter, som röra endast den egentliga
vapenöfningen, fann sig komitén ej böra vidhålla den ifrågasatta anordningen,
utan stannade i den mening, att någon förändring af gällande
lagstiftning i ändamål att bereda rätt till befrielse från vapenöfning mot
uträttande i stället af annat arbete ej kan af komitén förordas.

Denna uppfattning hindrar ej, att komitén finner synnerligen önskvärdt,
om ändring kunde åstadkommas i det förhållandet, att värnpligtig
vid upprepad, af samvetsbetänkligheter föranledd vägran att deltaga i
vapenöfning, måste dömas till frihetsstraff'' på längre tid. Ehuru komiténs
uppdrag ej sträcker sig till afgifvande af förslag rörande förändring i
sättet för bestraffande af dylik förbrytelse, tillåter sig derför komitén att
i detta sammanhang något beröra ämnet. Hvad som förefallit upprörande
i den bestraffning, som kan blifva följden af en på samvetsbetänkligheter
stödd vägran att fullgöra försvarspligten, torde vara mindre, att straff härför
utkräfves, än den omständigheten att, när rättelse ej följer, straffet
oupphörligt förnyas. Frihetsstraffet torde derför böra till något visst mått
begränsas, men i sammanhang med lagstiftning derom torde likväl böra
komma under öfvervägande, huruvida de, som ej af någon bestraffning
låta rätta sig, må, oaktadt de ej vilja underkasta sig hvad som anses nödvändigt
för samhällets skydd, ändock inom detta samhälle åtnjuta samma
politiska rättigheter som andra samhällsmedlemmar.

Angående den verkan, som uppkommet afbrott uti värnpligtigs tjenstgöring
i fredstid under olika omständigheter skall anses medföra i afseende å
tjenstgöringstidens beräkning.

Under fortgången af komiténs arbeten har Kongl. Maj:t genom särskild
nådig remiss den 20 februari 1899 uppdragit åt komitén att afgifva
underdånigt yttrande och förslag i ett på Kongl. Maj:ts pröfning beroende
ärende, i hvilket förekommit,

att sekundchefsembetet vid Svea lifgarde hos Kongl. Maj:t uti
underdånig skrifvelse den 13 juli 1897 med anledning af ett inträftadt
fall hemställt om nådig föreskrift, huruvida beväringsman, hvilken
under tiden för första årets vapenöfning blifvit dömd till straffarbete
och för straffets undergående måst afbryta den påbörjade tjenstgöringen,
egde att tillgodoräkna sig densamma såsom fullgjord första årets
vapenöfning, eller om han skulle dertill inkallas påföljande år;

samt att krigshofrätten och t. f. chefen för generalstaben, hvilka
afgifvit infordrade utlåtanden i ärendet, funnit det af sekundchefsembetet
väckta spörsmålet gifva anledning att i sammanhang med
detsamma taga i betraktande jemväl huru tjenstgöringstiden enligt § 27
värnpligtslagen skall beräknas för värnpligtig i sådana fall, der tjenstgöringen
kommit att afbrytas af andra orsaker, än den i sekundchefsembetets
skrifvelse omförmälda.

Ofullstän- Då komitén går att yttra sig i detta ärende, torde först böra under stiftningen.

söka8> huru. den fråga> som särskilt afses i sekundchefsembetets ofvan
berörda skrifvelse, bör bedömas på grund af nu gällande lagstiftning.

Emellertid innehåller denna lagstiftning icke uttryckliga bestämmelser
för sådant fall, som det ifrågavarande, och det måste derför tillses, hvilka
slutsatser må för frågans besvarande kunna dragas af de stadganden, som
i andra afseenden finnas gifna rörande värnpligtigs tjenstgöring.

Svaret måste då naturligtvis utfalla på något af följande tre sätt,
nämligen antingen att den värnpligtige, hvars tjenstgöring blifvit afbruten
för straffets undergående, skall vara skyldig att ett följande år underkasta
sig tjenstgöring under så många dagar, som svara mot den tid, hvarunder
han till följd af det uppkomna afbrottet varit från öfningarna frånvarande,
eller att han alldeles icke må ega tillgodoräkna sig den tid, hvarunder han
gjort tjenst, eller ock att den tjenstgöring, för hvars undergående den värnpligtige
inställt sig, får anses såsom fullgjord oafsedt afbrottet.

Antager man nu först, att afbrottet borde hafva till följd, att den
värnpligtige skulle under följande år fullgöra återstoden af första årets
öfning, förutsätter detta, att värnpligtiges inställelse till tjenstgöring skulle
kunna ske på olika tider, allt eftersom de hade att fullgöra längre eller
kortare tids tjenstgöring, eller, om inställelsen för alla egde rum redan vid
öfningarnas början, att de komme att från tjenstgöringen hemförlofvas å
olika tider. Värnpligtslagstiftningen känner emellertid ej anordningar af
någotdera slaget, och i sjelfva verket skulle dylika anordningar ej kunna
tillämpas utan jemförelsevis betydande olägenheter. Hvad särskildt beträffar
inställelsen till tjenstgöring, framgår tydligt af bestämmelserna i §§ 99 och
108 inskrifningsförordningen, att man ansett värnpligtig icke kunna
mottagas till tjenstgöring senare än på tredje dagen efter inryckningen.

Den tolkning åter, att den afbrutna tjenstgöringen alls icke finge
beräknas och att således den värnpligtige skulle vara skyldig att ånyo
undergå fullständig vapenöfning, är uppenbarligen icke förenlig med § 27
mom. 1 värnpligtslagen, enligt hvilket lagrum värnpligtig icke är skyldig
att för sin utbildning tjenstgöra under fredstid längre än 90 dagar.

För sin del har komkén trott, att frågan, i saknad af uttryckliga
stadgande!!, måste lösas sålunda, att den tjenstgöring, för hvars undergående
den värnpligtige inställt sig, räknas honom till godo såsom fullgjord,
oafsedt den omständighet att tjenstgöringen afbrutits för straffets verkställande.

Då emellertid bristen på fullständiga och tydliga bestämmelser på
ifrågavarande område lärer gjort sig synnerligen kännbar, torde böra
tillses, huru denna olägenhet må kunna afhjelpas.

Afbrott i denvärnpligtiges tjenstgöring kan uppkomma af hvarjehanda
olika anledningar samt vara af olika tidslängd, och dessa förhållanden böra
naturligtvis öfva inflytande på verkan af afbrottet i de särskilda fallen.

De anledningar, som kunna orsaka afbrott uti påbörjad tjenstgöring,
kunna sägas vara af två väsentligt skilda slag, sådana, som äro af den
värnpligtiges vilja oberoende, och sådana, som berott på den värnpligtige sjelf.

Hvad angår de förra eller sjukdomar, lära desamma ej skola föranleda
utsträckning af den värnpligtiges tjenstgöringstid. Ur försvarets
synpunkt måste det visserligen vara mindre tillfredsställande, att värnpligtig
till följd af sjukdom går miste om eu de! af utbildningen, men hänsyn till

Tillägg i §
17 värnpligtslagen.

Tillägg i §
27 värnpligtslagen.

deri värnpligtige krafvel-, att det icke pålägges honom att godtgöra de
olägenheter för försvaret, hvilka härröra af sjukdom, soin drabbat honom
under tjenstgöringstiden.

Att tjenstgöringen skall anses fortfarande pågå under sådan sjukdom,
bar ej heller ansetts vara tvifvel underkastadt.

Det bör deremot anmärkas, att de militäre befälhafvarne hittills på
grund af värnpligtslagens innehåll funnit sig icke kunna vägra att, i tjenstgöring
emottaga jemväl sådane värnpligtige, som redan vid inställelsen
varit behäftade med sjukdomar eller yttre åkommor af beskaffenhet att
utgöra verkligt hinder för deltagande i öfningar. Understundom har till
och med inträffat, att sådane värnpligtige måst emottagas, om hvilka man
kunnat med visshet förutse, att deras tillfrisknande eller botande icke
kunde inträffa före öfningstidens slut, och att de komme att å mötesplatsen
endast åtnjuta sjukvård.

Missförhållandet beror uppenbarligen derpå, att uppskof med tjenstgöring
icke enligt värnpligtslagen kan meddelas värnpligtig, med mindre
han sjelf derom framställt begäran. Den värnpligtige, hvilken lider af sådan
tillfällig sjukdom, som utgör verkligt hinder för hans öfvande, borde dock
icke ega anspråk att få inträda i tjenst och att få tillgodoräkna sig
vistelsen på sjukhus såsom tjenstgöring, utan borde i sådant fall uppskof
kunna meddelas honom oberoende af hans egen vilja.

Den lucka i lagstiftningen, som sålunda anmärkts, S3mes komitén
böra afhjelpas genom införande i § 17 värnpligtslagen af stadgande derom
att, i händelse värnpligtig, hvilken inställt sig till tjenstgöring, befinnes
vara behäftad med tillfällig sjukdom, som utgör hinder för hans behöriga
utbildning, och sjukdomen ej veterligen uppkommit efter inställelsen eller
efter samlingen för marsch till mötesplatsen, uppskof med tjenstgöringen
må kunna meddelas den värnpligtige jemväl utan ansökning.

I detta liksom i andra fall, då anledning till uppskof yppas först
efter inskrifningen, borde det enligt komiténs omdöme tillhöra befälhafvaren
att besluta om uppskof, dervid bedömandet, huruvida den
tillfälliga sjukdomen utgjorde hinder för behörig utbildning, naturligtvis
komme att i hvarje särskild! fall grundas på utlåtande af vederbörande
läkare. «

De sjelfförvållade anledningarna till afbrott i värnpligtigs tjenstgöring
kunna vara dels rymning eller olofligt undanhållande från tjenst^
göring, dels ock den omständighet, att verkställighet af straff, hvartill
värnpligtig blifvit dömd, ifrågakommer under öfningstiden.

I dessa fall lärer icke hänsynen till den värnpligtige utgöra giltigt
skäl att, eftergifva någon del af den föreskrifna tjenstgöringen.

Egentligen borde såsom regel gälla, att hvad värnpligtig af någon
utaf nyss nämnda anledningar kommit att försumma under ett år skulle
af honom fullgöras under ett följande. Men betydande praktiska svårigheter
resa sig mot en dylik anordning- Först och främst blefve det icke
möjligt att på tillfredsställande sätt ordna de militära öfningarna för dessa
värnpligtige med tjenstgöringstid af olika längd, och vidare skulle i åtskilliga
andra afseenden beträffande sådane värnpligtige uppstå undantagsförhållanden,
som icke kunde undgå att inom värnpligtsväsendet åstadkomma
svårigheter och oreda, hvarför tanken på hvarje dylik anordning
synes komitén böra förkastas.

Rymmer värnpligtig under öfningstiden, men ertappas före dess
slut, har vanligen en god del af denna tid hunnit förflyta, hvarefter
ytterligare tid åtgår för åläggande af straff och verkställande af detsamma.

Det synes, särskilt med afseende å förseelsens art, ingalunda obilligt,
att det i fråga om den, hvilken genom rymning vållat, att hans utbildning
för året sålunda afbrutits, blefve stadgadt, att tid, under hvilken
han samma år tjenstgjort, ej må tillgodoräknas honom såsom tjenstgöringstid.
Skulle tillämpning af denna påföljd inskränkas till det fall, att det
genom rymningen förorsakade af brott i tjenstgöringen öfverstiger en viss
tidrymd, koinme sådant att medföra, att värnpligtig genom att rymma
under senare delen af öfningstiden kunde vinna sin afsigt att förkorta
tjenstgöringstiden.

Med rymning torde böra uti ifrågavarande hänseende likställas s. k.
olofligt undanhållande från tjenstgöring, så vidt detta undanhållande egt
rum under så lång tid, att det enligt strafflagen för krigsmakten skall
anses såsom rymning.

För den händelse, att värnpligtigs tjenstgöring måste afbrytas för
verkställighet af straffarbete eller omedelbart ådömdt fängelse, skulle det,
med hänsyn till förut nämnda olägenheter i afseende å öfningarnas anordnande
in. in., vara olämpligt, att skyldighet stadgades för den värnpligtige
att ett följande år taga igen hvad som fattades i tjenstgöringstiden. Då
man måste undvika, att tjenstgöringstiden under samma ''öfningsmöte blifver
för värnpligtige olika lång, kunde i stället ifrågasättas, att vid afbrott af
orsak, som nu nämnts, den värnpligtige borde i hvarje fall vara skyldig att
ett följande år ånyo underkasta sig fullständig vapenöfning.

Mera billigt och tillika Renligt har det dock synts komitén, att inträdandet
af sådan skyldighet göres beroende på den omständigheten, huruvida
af brottet inträffat tidigare eller senare under tjenstgöringens lopp. 1 sådant
fall blefve emellertid oundgängligen nödigt att till efterrättelse

Värnplijtkomiténs betänkande. ^

uppdraga någon viss skälig gräns, och komitén har i detta afseende velat
föreslå, att, der för verkställighet af straffarbete eller omedelbart ådömdt
fängelsestraff värnpligtigs utbildning afbrytes, innan hälften af den bestämda
tjenstgöringstiden för året gått till ända, den tid, under hvilken
han samma år tjenstgjort, ej skall tillgodoräknas honom såsom tjenstgöringstid,
men att, om afbrottet inträffar senare, tjenstgöringen räknas såsom
fuljgjord.

A ena sidan torde i dessa fall skäligen icke mer än hälften af
tjenstgöringstiden kunna eftergifvas, och å andra sidan lära sådane värnpligtige,
som gjort sig förfallne till straffarbete eller fängelse, icke i allmänhet
vara för försvaret af det värde, att det kan vara skäl att ålägga
den, som öfvats halfva tiden eller derutöfver, att ett följande år ånyo
tjenstgöra lika lång tid, som om han vid det föregående tillfället icke
gjort någon tjenst.

Komitén har ej förbisett, att verkan af det sålunda ifrågasatta stadgandet
kan komma att blifva i någon mån olika i de fall, der tjenstgöringen
i 90 dagar af värnpligtig fullgöres under två år, och i de
fall, då hela tjenstgöringen, såsom vid flottan och rytteriet, fullgöres under
ett år, men nämnda förhållande, hvilket svårligen lärer kunna förebyggas,
synes i sjelfva verket vara af mycket ringa betydelse.

Hvad angår det afbrott i värnpligtigs tjenstgöring, som uppkommer
derigenom, att han undergår sådant disciplinstraff, hvarmed tjenstgöring
ej förenas, är detta afbrott af kort varaktighet, hvadan tiden, hvarunder
värnpligtig undergår sådan bestraffning, lärer kunna få fortfarande,
såsom hittills, inräknas i den verkliga tjenstgöringstiden.

Detsamma torde ock böra fortfarande gälla i fråga om sådant fängelsestraff,
som ålägges såsom förvandlingsstraff för böter. Dels är tiden för
dylika förvandlingsstraff vanligen ganska kort, och dels bör afbrott åt
denna anledning endast sällan förekomma, då ju hinder ej möter, att
verkställighet af straff utaf denna art uppskjutes, till dess tjenstgöringstiden
gått till ända.

De bestämmelser, som, utöfver det af komitén här ofvan förordade
tillägg till § 17 värnpligtslagen, skulle blifva i ämnet nödiga, synas kunna
meddelas genom deras intagande i § 27 af nämnda lag.

Med tillämpning af de åsigter, komitén uttalat, har komitén uppgjort
bilagda

förslag till lag angående ändring i vissa delar af värnpligtslagen. Lagförslag.

Motiven till de ändringar i och tillägg till värnpligtslagen, hvilka inne- JgtfjwJv
fattas i förslaget, äro i allt hufvudsakligt angifna i det föregående, och Xtatjen
komitén har derför nu endast att ytterligare redogöra för vissa detaljer i
förslaget.

Då i värnpligtslagen formerna för värnpligtiges inkallelse omtalas § 13.
första gången i § 13, har komitén ansett lämpligt, att i denna paragraf
inrymmas de första nya bestämmelser, som borde införas i värnpligtslagen
för fastställande af den utaf komitén förordade anordningen, att sådana
meddelanden till de värnpligtige, som ej delgifvas dem genom omedelbar
order, skola, jemte det kungörelse utfärdas, offentligen anslås på vissa bestämda
platser inom kompaniområdet. De närmare bestämmelserna om
dessa platser, om anslagstaflor och dylikt måste naturligtvis meddelas af
Konungen.

Jemte det i § 14 såsom allmän regel stadgats skyldighet för värn- § 14.
pligtig att vid inskrifningsförrättning iakttaga personlig inställelse, har
från denna regel i paragrafen gjorts undantag för vissa kategorier af
värnpligtige, hvilka må utan personlig inställelse inskrifvas på den grund,
att de antingen till följd af sitt yrke antagas vara eller ock särskildt
styrkt sig vara till vapentjenst duglige.

Då komitén i det föregående tillstyrkt, att värnpligtig jemväl skulle
på grund af kroppslig eller andlig brist, hvarom intyg företes, kunna,
der inskrifningsmyndigheterna funne omständigheterna föranleda dertill,
från värnpligtens fullgörande frikallas utan hinder deraf, att han icke
kommit tillstädes, kunde det synas som om bestämmelse härom också
bort införas i § 14.

En sådan åtgärd skulle dock lätt kunnat förleda till den uppfattning,
att värnpligtig skulle kunna fordra såsom en honom tillkommande rättighet
att under vissa omständigheter från värnpligtens utgörande frikallas utan

att infinna si" hos inskrifningsmyndighet, under det att enligt komiténs
åsigt allenast borde för inskrifningsrnyndigheterna beredas möjlighet att
för värnpligtig, som ej inställt sig, meddela frikallelse, när tillgängliga
intyg och upplysningar om kroppslig eller andlig brist hos den uteblifne
föranleda dertill.

Af denna anledning har komitén ansett bestämmelser i nu ifrågavarande
hänseende icke böra inflyta i § 14, utan böra upptagas under §§ 19
och 22, hvilka afhandla inskrifningsnämnds och inskrifningsrevisions åligganden
och den befogenhet, som skall tillkomma dessa myndigheter.

§ 17. Enligt den ursprungliga lydelsen af § 17 hade värnpligtig för er hållande

af uppskof med tjenstgöring att i hvarje fall vända sig till inskrifningsmyndighet.
Genom lagen den 27 maj''1892 jemte de närmare
bestämmelserna i § 88 inskrifningsförordningen skedde, bland annat, den
ändring, att befogenhet att meddela uppskof med andra årets tjenstgöring
kom att i allmänhet tillhöra vederbörande inskrifningsområdesbefälhafvare.

Det kan dock, såsom förut erinrats, jemväl inträffa, att för värnpligtig
_ efter inskrifningen uppstår behof att erhålla uppskof med första
årets tjenstgöring, och med begäran derom kan han icke, sedan inskrifningsförrättningarna
afslutats, vända sig till inskrifningsmyndighet. Med anledning
häraf och då det måste i allmänhet innebära en lättnad för den
värnpligtige att få med ansökan om uppskof vända sig till inskrifningsområdesbefälhafvaren,
som är tillgänglig under hela året, har komitén
ansett sig böra föreslå, att alla frågor om uppskof, hvilka ej föreligga
vid den värnpligtiges inskrifning, skola handläggas i den ordning, Konungen
bestämmer.

Denna ändring i förening med den omständighet, att den alldeles
särskilda anledning till uppskof, som omtalas i § 17 mom. 3 sådant detta
moment nu lyder, faller under de allmänna uppskofsanledningar, hvilka
i komiténs förslag upptagits under mom. 1 c), har nödvändiggjort ganska
genomgripande förändringar i paragrafens redaktion.

Slutligen har mom. 6 blifvit tillagdt af orsak, som komitén angifvit
i sitt yttrande här ofvan med anledning af den utaf sekundchefsembetet
vid Svea lifgarde hos Kongl. Maj:t gjorda framställningen.

§ 19. I afseende å det i § 19 tillagda mom. 2 torde böra erinras, att till

den provisoriska inskrifning genom befälhafvare för inskrifningsområde,
hvilken omtalas i detta moment, den tredskande skall kunna inställas medelst
hemtning, hvilket blifver uppenbart vid jemförelse med § 40 mom. 3

1 komiténs förslag. Att det för öfrigt komme att bero på befälhafvaren
att bedöma, i hvilka fall den provisoriska inskrifningen enligt § 19 mom.

2 borde vinna tillämpning, och att värnpligtig således ej kunde såsom

rättighet fordra att blifva inskrifven på dylikt sätt, lärer till fullo framgå
af det föreslagna stadgandets ordalydelse.

Den formella ändringen i § 20 mom. 1 beror derpå, att inskrif- § 20.

ningsrevisionen, hvarom i nu gällande värnpligtslag talas först i § 20,
blifvit i komiténs förslag omnämnd redan i § 19 mom. 1 c) och således
skulle i § 20 vara ett kändt begrepp.

Tillägget i § 20 af det nya mom. 2 äx en följd af det föreslagna
stadgandet i § 19 mom. 2.

Då i § 22 mom. 1 c) stadgas befogenhet för inskrifningsrevisionen § 22.
att meddela beslut angående sådana frikallelser för värnpligtig, rörande
hvilka inskrifningsnämnd enligt § 19 mom. 1 c) afgifvit utlåtande, afses
visserligen här, såsom en jemförelse med sistnämnda lagrum gifver vid
handen, de fall, då frikallelse blifvit genom beslut af nämnden tillstyrkt.

Skulle nämndens beslut icke utfalla tillstyrkande, men vid besluts fattande
yppas olika meningar, kommer emellertid ärendet äfven i detta fall under
inskrifningsrevisionens bedömande till följd af bestämmelserna i § 22
punkten b).

Enligt den nuvarande lydelsen af § 31 är krigslag ej i något af- § 31.

seende tillämplig å sådana förseelser, som bestå i uteblifvande af värnpligtige
från tjenstgöring, såvida icke inkallelse till tjenstgöring sker vid
utbrott af eller fara för krig.

Samtidigt dermed, att från strafflagen för krigsmakten hemtade straffarter,
arreststraff och i svårare fall fängelse, som verkställes i militärhäkte, föreslagits
till användning vid bestraffande af värnpligtigs uteblifvande från den
honom enligt § 27 åliggande tjenstgöring i fredstid, har komitén, enligt §§ 41
och 47, föreslagit, dels att straffen för värnpligtigs uteblifvande från tjenstgöring
sättas ansenligt lägre än straffen enligt krigslag för dylika förseelser
af krigsmän i allmänhet, och dels att bestraffningen visserligen
ålägges den värnpligtige på militäriskt sätt genom befälhafvare eller krigsrätt,
men med vissa afvikelser från de vanliga formerna för åläggande af
de straff, hvartill krigsmän gjort sig förfallne för förseelser i tjensten.

Med anledning häraf hafva i § 31 föreslagits ändringar, som innefatta,
att frågor om värnpligtigs uteblifvande från fredstjenstgöringen komme att
behandlas efter krigslag i så måtto, att straff ålägges antingen genom befälhafvare
eller krigsrätt, men med iakttagande af hvad i §§ 41 och 47
särskildt stadgas om straffsatserna och om ordningen för straffs åläggande.

Utöfver de ändringar i § 32, som föranledts af skäl, för hvilka § 32.
komitén i första afdelningen af sitt betänkande utförligt redogjort, hafva
vidtagits två mindre redaktionsförändringar, af hvilka den ena, såsom tilllika
innebärande ändring i sak, torde böra något närmare beröras.

I paragrafen har nämligen uttrycket »inkallade till tjenstgöring» blifva
utbytt mot orden »i tjenstgöring».

Huruvida vederbörande skall vara befriad från årsmönstringen, bör
naturligtvis bero, icke derpå om han under årets lopp varit till tjenstgöring
inkallad, utan derpå om han under året verkligen varit i tjenstgöring
och befälet alltså haft tillfälle att om honom erhålla de upplysningar,
som mönstringen afser att bereda.

Paragrafens nuvarande ordalydelse i denna del föranleder till sådana
orimligheter som att inskrifven värnpligtig, hvilken på begäran fått uppskof
med tjenstgöring och således icke blifvit inkallad, liksom den beväringsman,
hvilken förut under året haft anställning vid härens eller flottans
stam och af denna anledning varit i tjenstgöring, kunde anses mönstringsskyldig
för året, medan åter värnpligtig, som utan förfall uteblifvit från
tjenstgöring, hvartill han varit inkallad, skulle vara befriad från mönstringen.

§ 44. Med det i § 44 gjorda tillägg, att äfven nämndeman må kunna

lemna sådant intyg, hvarom i paragrafen talas, har komitén velat bereda
lättnad för värnpligtige vid dylikt betygs anskaffande, och torde mot den
sålunda ifrågasatta utsträckning af befogenheten att meddela intyg betänklighet
ej höra möta.

§ 46. Genom bestämmelserna i § 46 mom. 1 har inskrifningsnämnds och

mönstringsförrättares befogenhet utsträckts i så måtto, att, under det för
närvarande af dem endast sjukdom, styrkt på sätt § 44 värnpligtslagen
bjuder, får såsom förfall godkännas, inskrifningsnämnd och mönstringsförrättare
enligt komiténs förslag tillagts rätt att i sådant afseende godkänna
jemväl andra bestyrkta omständigheter, som enligt § 43 mom. 1
utgöra giltigt förfall. Den vidsträcktare pröfningsrätt, som sålunda skulle
tillkomma inskrifningsnämnd och mönstringsförrättare, kan icke vara annat
än till fördel för den värnpligtige, enär pröfningen ej blefve gällande såsom
beslut i annat fall, än att den innefattade den värnpligtiges fritagande
för försumlighet.

Förändringen komrne naturligtvis också att medföra, att å de till
Konungens befallningshafvande ingående förteckningar öfver uteblifne icke,
såsom för närvarande är fallet, måste uppföras ett öfver höfvan stort antal
personer, hvilka sedermera fritagas från ansvar på grund af förfall, och
förändringen torde sålunda vara egnad att från början åstadkomma lättnad
i det förfarande, hvarom denna paragraf handlar.

Uti mom. 3 hafva orden »Landtförsvars- eller Sjöförsvarsdepartementet»
utbytts mot »Landtförsvarsdepartementet» af den orsak, att besvär
öfver påföring af böter för de försummelser, om hvilka i detta moment

enligt dess nya lydelse uteslutande är fråga, eller inskrifningsförsuramelser,
på grund af gällande lagstiftning icke i något fall handläggas af sjöförsvarsdepartementet,
utan alltid ingå till landtförsvarsdepartementet.

Beträffande det stadgande i § 47 mom. 1, enligt hvilket vederbörande,
som har att upprätta förteckning öfver de från tjenstgöring förfallolöst
uteblifne värnpligtige, skulle erhålla vidsträcktare befogenhet än hittills i
fråga om godkännande af förfall, tillåter sig komitén att hänvisa till de
skäl, som nyss blifvit anförda för motsvarande bestämmelse i § 46.

De i mom. 2 upptagna bestämmelserna innebära väsentliga afvikelser
från det vanliga förfarandet vid åläggande af disciplinära bestraffningar.

Tillämpades i fråga om värnpligtig de allmänna bestämmelserna om
sättet för utöfvande af bestraffningsrätt i disciplinmål, inträffade, att den
värnpligtige nödsakades att i och för utredning rörande förseelsen inställa
sig personligen till förhör hos vederbörande befälhafvare, hvilket ofta
blefve betungande och kostsamt.

Till åstadkommande af lättnad för de värnpligtige har derför föreslagits
en skriftlig procedur för åläggande genom befälhafvare af disciplinstraff
enligt § 41 mom. 1. — I viss mån liknande anordningar hafva i
andra länders processordningar kommit till användning vid underdomstol
för åläggande af straff uti vissa mindre brottmål, i hvilka den felande antages
i allmänhet vilja underkasta sig straffet, hvarför inställelse vid domstol
synts kunna besparas honom.

År emellertid den, hvilkens beläggande med disciplinstraff ifrågakommer,
tillstädes vid mötesplatsen, förefinnes naturligtvis icke beträffande
honom skäl till anlitande af skriftlig procedur. Sådan procedur skulle
derför enligt förslaget, ej användas i fråga om värnpligtig, hvilken blifvit
till mötesplatsen hemtad eller omsider sjelf inställt sig derstädes.

Rätt ofta torde förekomma, att befälhafvares skriftliga beslut af en
eller annan anledning ej kan delgifvas den värnpligtige, innan han ett, följande
år kommer i tjenstgöring. För sådant fall har föreslagits, att
nämnda beslut skall vara förfallet, på det att detsamma här icke måtte stå
i vägen för tillämpning af det i disciplinmål vanliga muntliga förfarandet.

För öfrigt innefatta de i mom. 2 införda bestämmelser, att befälhafvares
beslut rörande bestraffning för förfallolöst uteblifvande från
tjenstgöring ej någonsin må gå i verkställighet under annat vilkor, än att
den värnpligtige icke inom viss tid efter det han fått del af beslutet
vederbörligen tillkännagifvit missnöje med detsamma. Har åter missnöje
inom föreskrifven tid tillkännagifvits, skulle den värnpligtige alltid kunna
få sin sak bedömd af krigsdomstol och, derest han icke åtnöjdes med
underrättens utslag, kunna draga saken under högre rätts pröfning.

§ 47.

Slutligen och då i allmänhet befälhafvares beslut i disciplinmål går
i verkställighet utan hinder af anmälan om missnöje, men sådant naturligtvis
icke bör gälla i fråga om det disciplinstraff för värnpligtige, om
hvilket nu är fråga, har härtill vid bestämmelsernas affattning tagits
hänsyn.

Samman- Vissa af de anordningar, hvilka komitén förordat i detta betänkande,

fattning af aro af beskaffenhet, att de bestämmelser, som rörande dem blefve erforbetinga
före- derliga, icke skola inrymmas i värnpligtslagen, utan borde meddelas i särskrifter
i skild ordning.

ning. Till beredande af öfversigt torde komiténs förslag i fråga om anord ningar

af nämnda beskaffenhet böra här på ett ställe sammanföras, med
upptagande dock endast af de förslag, som äro så att säga fristående och
icke afse allenast meddelande i inskrifningsförordningen af närmare föreskrifter
i följd af föreslagna ändringar i värnpligtslagen.

Utöfver hvad komiténs förslag till lag angående ändring i vissa
delar af värnpligtslagen innehåller, har komitén sålunda föreslagit,

att fasta kompaniområdes-expeditioner varda upprättade, der de
värnpligtige under hela året kunna under på förhand tillkännagifna tider
träffa kompani befälet för anmälningar eller för inhemtande af upplysningar
och råd i fråga om sina värnpligtsförhållanden (sid. 19);

att åtgärder vidtagas för att de värnpligtige må på det mest ändamålsenliga
sätt erhålla undervisning eller upplysning om hvad som åligger
dem, då de icke äro i tjenstgöring (sid. 21, 24 och 25);

att bestämmelserna i § 117 inskrifningsförordningen om särskild!
bestyrkande af beväringsmännens skriftliga uppgifter å bostad må upphäfvas
(sid. 20);

att med inskrifningsböckerna öfverlemrias till de värnpligtige tryckta
blanketter till bostadsuppgifter, och att de ifyllda blanketterna med posten
befordras portofritt (sid. 20 och 21);

att i afseende å värnpligtige, hvilka förfallolöst uteblifva från inskrifning
eller från samling för afgång till vapenöfningsplats, må, med
ändring af §§ 83 och 99 inskrifningsförordningen, föreskrifvas, att .uppgift
å sådane uteblifne, hvilka synas möjligen kunna i orten anträffas,
skall i hvarje fall aflemna» till krono- eller polisbetjening för de uteblifnes
hemtande så vidt ske kan (sid. 27);

att den del af värnpligtigs dagaflöning, som i vanliga fall enligt
gällande stadganden skall för hans räkning insättas i postsparbanken, må
af den värnpligtige få tillgodonjutas endast under det vilkor, att han icke
gjort sig skyldig till förfallolös utevaro från inskrifningsförrättning eller
från vapenöfning (sid. 46); samt slutligen

att giltigheten af betyg, som hos pastorska;>et uttages för afflyttning
till annan församling, må varda genom tillägg i kyrkoskrifningsförordningen
begränsad till viss skälig tid, räknad från betygets utgifvande (sid. 25).

Värnpligtskomiténs betänkande.

$ ‘.

- ■ **

•5

i-'' *>

Förslag

till

Lag

angående ändring i vissa delar af värnpligtslagen.

Härigenom förordnas, att § 13 mom. 3, §§ 14, 17, 19, 20, 22, 27,
29, 31 och 32, § 33 mom. 2, mom. 3 och mom. 4 samt §§ 40, 41, 42,
44, 45, 46, 47 och 48 i värnpligtslagen den 5 juni 1885, sådana samma
lagrum lyda efter de i värnpligtslagen genom särskilda lagar den 27 maj
och den 2 december 1892 samt den 22 maj 1896 gjorda ändringar, äfvensom
rubriken till Art. IX värnpligtslagen, skola erhålla följande förändrade
lydelse:

Föreslagen lydelse:

§ 13.

3. Inkallelse till inskrifningsförrättning
verkställes af Konungens
Befallningshafvande genom kungörelse
och offentligt anslag.

Huru meddelanden, som skola
hringas till värnpligtiges kännedom,
offentligen anslås ä vissa för hvarje
kompaniområde bestämda ställen,
föreskrifves af Konungen.

Nuvarande lydelse:

§ 13.

3. Inkallelse till inskrifningsförrättning
verkställes af Konungens
Befallningshafvande genom kungörelse.

Föreslagen lydelse:

§ 14.

Vid inskrifningsförrättning är
med undantag af den, som är å
sjömanshus iriskrifven eller tillhör
lots- och fyrinrättningarna med lifräddningsanstalterna,
hvarje till densamma
inkallad värnpligtig skyldig
att personligen inställa sig; dock må
sådan värnpligtig inskrifvas utan
personlig inställelse, som i den ordning,
Konungen föreskrifver, styrker,
att han är till vapentjenst duglig, och
som antingen finnes hafva för utehlifvandet
visat giltigt förfall enligt
§ 43 mom. 1 eller ock innehar fast anställning
utomlands eller derstädes
uppehåller sig för idkande af studier
eller för utbildning i sitt yrke.

Till inskrifningsförrättning skola
vederbörande tjensteman införskaffa
de värnpligtiges prestbetyg.

Efter inskrifningen erhåller den
värnpligtige en inskrifningsbok, hvaruti
skall af vederbörande befäl antecknas
hvad som beträffande hans
värnpligt är af vigt att kunna styrka,
såsom fullgjord tjenstgöringsskyldighet
m. m. dylikt.

§ 17.

1. Uppskof till nästföljande år
med den i § 27 omförmälda tjenstgöring
vid hären eller flottan under
fredstid kan vid inskrifningen medgifvas: -

Nuvarande lydelse:

§ 14.

Vid inskrifningsförrättning är
med undantag af den, som är å
sjömanshus inskrifven eller tillhör
lots- och fyrinrättningarna med lifräddningsanstalterna,
hvarje till densamma
inkallad värnpligtig skyldig
att personligen inställa sig; dock att
vederbörande inskrifning snämnd må
kunna, der omständigheterna sådant
påkalla, utan personlig inställelse inskrifva
den, som vid tiden för förrättningen
har fast anställning utomlands
eller derstädes uppehåller sig
för idkande af studier eller utbildning
i sitt yrke och tillika i den ordning,
Konungen föreskrifver, styrker att
han är till krigstjenst duglig.

Till inskrifningsförrättning skola
vederbörande tjensteman införskaffa
de värnpligtiges prestbetyg.

§ 17.

1. Uppskof till nästföljande år
med den i § 27 omförmälda tjenstgöring
vid hären eller flottan under
fredstid kan vid inskrifningen medgifvas: -

Föreslagen lydelse:

a) å sjömanshus inskrifven värnpligtig,
som enligt intyg från sjömanshusdirektionen
är förhyrd för
längre resa å handelsfartyg och som
till följd deraf icke utan väsentlig
olägenhet kan, så länge resan fortvara^
inställa sig;

b) värnpligtig, som sjelf förvaltar
och brukar honom tillhörig fast egendom
eller sjelf drifver honom tillhörig
handels-, fabriks- eller annan
industriel rörelse och af en eller annan
anledning icke varit i tillfälle
att på lämpligt sätt ordna om fastighetens
eller rörelsens skötande under
den tid, han för sin militära tjenstgöring
skulle blifva frånvarande;

c) värnpligtig, som visar annat
giltigt skäl för uppskofs beviljande,
såsom att tjenstgöring ens fullgörande
under inskrifning sår et skulle medföra
afsevärdt afbräck i fortskriden lärokurs
eller eljest bereda honom eller
af hans arbete beroende nära anhörige
väsentliga svårigheter eller
olägenheter.

2. Yppas för värnpligtig under
inskrifning sår et, efter det inskrifning
s förrättning ärna afslutats, sådan
anledning till uppskof, hvarom i mom.
1 är sagdt, må uppskof med tjenstgöringen
till nästföljande är beviljas
honom i den ordning, Konungen bestämmer.

Nuvarande lydelse:

b) å sjömanshus inskrifven värnpligtig,
som enligt intyg från sjömanshusdirektionen
är förhyrd för
längre resa å handelsfartyg och som
till följd deraf icke utan väsentlig
olägenhet kan, så länge resan fortvara^
inställa sig;

c) annan värnpligtig, så vidt giltiga
skäl för uppskofvets beviljande
pröfvas vara anförda, såsom att han
sjelf förvaltar och brukar honom tillhörig
fast egendom eller sjelf drifver
honom tillhörig handels-, fabrikseller
annan industriel rörelse samt
vid inskrifning sförrättning en befinnes
af en eller annan anledning icke
hafva varit i tillfälle att på lämpligt
sätt ordna om fastighetens eller
rörelsens skötande under den tid, han
för sin militära tjenstgöring skulle
blifva frånvarande;

a) värnpligtig, som idkar studier
och styrker sig behöfva sådant uppskof
för afslutande af redan fortskriden
lärokurs.

Föreslagen lydelse:

3. Fortfar anledning till uppskof
med tjenstgöring en jemväl efter inskrifning
sår et, må, likaledes i den
ordning, Konungen bestämmer, fortsatt
uppskof, hvarje gång för ett år,
kunna den värnpligtige medgifvas,
dock icke för längre tid än att tjenstgöringen
kommer att fullgöras under
tredje året efter det, då den värnpligtiges
inskrifning egde rum.

4. Uppskof till nästföljande år
med den i § 27 föreskrifna tjenstgöring
under andra tjenståret må
ock beviljas i den ordning, Konungen
bestämmer.

5. Från redan påbörjad tjenstgöring
må värnpligtig, för hvilken
inträdt sådant förhållande, som omnämnes
i § 16 mom. 2, entledigas i
den för meddelande af uppskof gällande
ordning.

År slikt förfall för tjenstgöring
för handen ännu det dr, under hvilket
värnpligtig fyller sitt tjugufjerde lefnadsår,
eger han att, på framställning
hos behörig inskrifning snämnd, tillgodonjuta
den frikallelse, som i §
16 mom. 3 sägs.

6. Befnnes värnpligtig, hvilken
instält sig till tjenstgöring, behäftad
med tillfällig sjukdom, som utgör
hinder för hans behöriga utbildning,
och har den sjukdom ej veterligen uppkommit
efter inställelsen eller efter samling
för marsch till mötesplatsen, må
uppskof med tjenstgöring en kunna jemväl
utan ansökning honom meddelas.

Nuvarande lydelse:

Motsvaras af mom. 1, sista stycket:

Fortfar anledning till uppskof
med tjenstgöring ens fullgörande, och
varder sådant vid inskrifningsförrältning
styrkt, må fortsatt uppskof,
hvarje gång för ett år, kunna den
värnpligtige medgifvas, dock icke för
längre tid än att tjenstgöringen kommer
att fullgöras under tredje året
efter det, då den värnpligtiges inskrifning
egde rum.

2. Uppskof till nästföljande år
med den i § 27 föreskrifna tjenstgöring
under andra tjenståret må
beviljas i den ordning, Konungen
bestämmer.

3. Har sådant förhållande, som
omnämnes i § 16 mom. 2, inträdt för
värnpligtig efter undergången inskrifning,
må i den ordning, Konungen
bestämmer, uppskof med föreskrifven
tjenstgöring eller entledigande från
redan påbörjad dylik honom beviljas,
önskar värnpligtig förnyadt uppskof,
åligger det honom att vid nästinfallande
inskrifningsförrättning inställa
sig inför behörig inskrifningsmyndighet;
och skola dervid å honom
tillämpas bestämmelserna i §16
mom. 3.

Föreslagen lydelse:

§ 19.

1. Inskrifningsnämnden, hvars
ledamöter sammankallas af Konungens
Befallningshafvande i det län,
hvartill största delen af bataljonsområdet
hörer,tillkommer och åligger:

a) att verkställa de i § 13 omnämnda
inskrifningar samt dervid i
flottan inskrifva de värnpligtige,
hvilka i § 25 mom. 1 omförmälas;

b) att pröfva och besluta om de
i §§ 2 och 16 samt §17 mom. 1
och mom. 5 omnämnda frikallelser
och uppskof;

c) att, der beträffande frånvarande
värnpligtig företes intyg om kroppslig
eller andlig brist af den beskaffenhet,
att han synes nämnden, utan
hinder deraf att han icke kommit
tillstädes, böra såsom oförmögen till
tjenst vid rikets försvar frikallas
från vämpligtens fullgörande, derom
yttra sig till ledning vid frågans afgörande
utaf den i § 21 omförmäla
inskrifning srevision;

d) att mottaga de inskrifnes anmälningar
rörande de vapenslag, de
önska tillhöra;

e) att pröfva och yttra sig om
de inskrifnes lämplighet för det ena
eller andra vapenslaget eller för annan
befattning vid hären eller flottan;

f) att tillställa de inskrifne den
i § 14 omnämnda inskrifningsbok, i
hvilken nämndens beslut bör vara
antecknadt, och med hvilken bör

Nuvarande lydelse:

Inskrifningsnämnden, hvars ledamöter
sammankallas af Konungens
Befallningshafvande i det län, hvartill
största delen af bataljonsområdet
hörer, tillkommer och åligger:

a) att verkställa de i § 13 omnämnda
inskrifningar samt dervid i
flottan inskrifva de värnpligtige,
hvilka i § 25 mom. 1 omförmälas;

b) att pröfva och besluta om de
i §§ 2, 16 och 17 omnämnda frikallelser
och uppskof;

c) att mottaga de inskrifnes anmälningar
rörande de vapenslag, de
önska tillhöra;

d) att pröfva och yttra sig om
de inskrifnes lämplighet för det ena
eller andra vapenslaget eller för annan
befattning vid hären eller flottan;

é) att tillställa de inskrifne den
i § 14 omnämnda inskrifningsbok, i
hvilken nämndens beslut bör vara
antecknadt, och med hvilken bör

Föreslagen lydelse:

följa ett utdrag af denna lag samt
af andra lagar och stadganden rörande
krigsmagten; börande sådan
inskrifningsbok för värnpligtig, som
är å sjömanshus inskrifven och icke
vid förrättningen sig inställer, öfversändas
till vederbörande sjömanshusdirektion,
der inskrifningsboken får
af den värnpligtige afhemtas;

g) att förordna om de värnpligtiges
öfverförande vid behörig tid till
land stormen.

öfver nämndens beslut föres protokoll
af den utaf Konungens Befallningshafvande
förordnade ledamoten,
och skola, innan nämnden lemnar
förrättningsstället, så väl inskrifningslängderna
som protokollet af
nämnden underskrifvas.

2. Inskrifning af värnpligtig,
som från den i § 13 omförmäla
inskrifningsförrättning mer än en
gång förfallolöst uteblifvit, må under
den tid af dref, dä inskrifningsförrättning
icke pågår, kunna
verkställas genom liefälhafvaren för
inskrifning sområdet i den ordning,
Konungen bestämmer, och gäller befälhafvarens
beslut till efterrättelse
intill dess ärendet, som skall hos
näst derefter sammanträdande inskrifning
srevision anmälas, blifvit af
densamma pröfvadt.

§ 20.

1. öfver inskrifningsnämndens
beslut må besvär anföras endast af

Nuvarande lydelse:

f) att förordna om de värnpligtiges
öfverförande vid behörig tid
till landstormen.

Öfver nämndens beslut föres protokoll
af den utaf Konungens Befallningshafvande
förordnade ledamoten,
och skola, innan nämnden lemnar
förrättningsstället, så väl inskrifningslängderna
som protokollet af
nämnden underskrifvas.

§ 20.

Öfver inskrifningsnämndens beslut
må besvär anföras endast af

Föreslagen lydelse:

ledamot i nämnden eller af värnpligtig,
som beslutet rörer. Dessa
besvär skola ställas till inskrifningsrevisionen
samt inom fjorton dagar
efter beslutets meddelande ingifvas
till Konungens Befallningshafvande i
det län, inom hvilket förrättningen
egt rum. Besvären må äfven inom
behörig tid med posten insändas;
dock skall i sådant fall behörigen
styrkas, att den klagande egenhändigt
undertecknat besvärsskriften eller
att densamma på hans begäran eller
med hans samtycke blifvit uppsatt.

2. Öfver beslut, som befälhafvare
för inskrifningsområde jemlikt § 19
mom. 2 meddelat, må besvär på lika
sätt anföras af den värnpligtige, som
beslutet rörer.

§ 22.

Inskrifningsrevisionen, som sammanträder
på kallelse af ordföranden,
tillkommer:

a) att pröfva och afdöma besvär
mot inskrifningsnämnds beslut;

b) att granska och, der så skäligt
finnes, ändra sådana inskrifningsnämnds
beslut, öfver hvilka olika
meningar varit inom nämnden till
protokollet antecknade;

c) att meddela beslut angående
frikallelser, rörande hvilka inskrifning
snämnd, enligt § 19 mom. 1 c),
afgifva utlåtande, sä ock i ärende,

Värnpligtshomiténs betänkande.

Nuvarande lydelse:

ledamot i nämnden eller af värnpligtig,
som beslutet rörer. Dessa
besvär skola ställas till den i nästföljande
§ omförmäla inskrifningsrevision
samt inom fjorton dagar
efter beslutets meddelande ingifvas
till Konungens Befallningshafvande i
det län, inom hvilket förrättningen
egt rum. Besvären må äfven inom
behörig tid med posten insändas;
dock skall i sådant fall behörigen
styrkas, att den klagande egenhändigt
undertecknat besvärsskriften eller att
densamma på hans begäran eller med
hans samtycke blifvit uppsatt.

§ 22.

Inskrifningsrevisionen, som sammanträder
på kallelse af ordföranden,
tillkommer:

a) att pröfva och afdöma besvär
mot inskrifningsnämnds beslut;

b) att granska och, der så skäligt
finnes, ändra sådana inskrifningsnämnds
beslut, öfver hvilka olika
meningar varit inom nämnden till
protokollet antecknade;

Föreslagen lydelse:

som af befälhafvare för inskrifningsområdet
blifvit jemlikt § 19 mom. 2
hos revisionen anmäldt;

d) att verkställa inskrifning af
värnpligtige, som med tillämpning af
§ 40 inom. 3 kunna varda hemtade
till inskrifning srevisionens sammanträde; e)

att bland de värnpligtige, som
enligt § 19 dertill pröfvats lämplige,
uttaga det antal, som från inskrifningsområdet
skall tilldelas rytteriet,
artilleriet, ingeniörtrupperna och trängen,
hvarvid i första rummet till
nyssnämnda vapen uttagas de, hvilka
dertill sig anmält;

/) att i afseende å dem, hvilka
enligt § 25 mom. 2 skola i flottan
inskrifvas, tillämpa hvad här ofvan
blifvit om inskrifning till specialvapen
föreskrifvet.

Inskrifningsrevisionens beslut öfverlemnas
till Konungens Befallningshafvande
för att genom dess försorg
vederbörande kungöras.

§ 27.

1. Värnpligtig är, sedan han
blifvit inskrifven, skyldig att för sin
utbildning tjenstgöra under fredstid
i nittio dagar, hvilken tjenstgöring
skall fullgöras vid flottan samt vid
rytteriet under det första året, men
vid härens öfriga vapenslag under
två år med sextioåtta dagar under
det första året och tjugutvå dagar
under det derpå följande.

Nuvarande lydelse:

c) att bland de värnpligtige, som
enligt § 19 dertill pröfvats lämplige,
uttaga det antal, som från inskrifningsområdet
skall tilldelas rytteriet,
artilleriet, ingeniörtrupperna och trängen,
hvarvid i första rummet till
nyssnämnda vapen uttagas de, hvilka
dertill sig anmält;

d) att i afseende å dem, hvilka
enligt § 25 mom. 2 skola i flottan
inskrifvas, tillämpa hvad här ofvan
blifvit om inskrifning till specialvapen
föreskrifvet.

Inskrifningsrevisionens beslut öfverlemnas
till Konungens Befallnings O

hafvande för att genom dess försorg
vederbörande kungöras.

§ 27.

Föreslagen lydelse:

2. Har under tjenstgöring, hvarom
i mom. 1 sägs, värnpligtig genom
rymning eller genom olofligt undanhållande
afl så lång varaktighet, att
detsamma jemlikt strafflag en för krigsmagten
skall anses såsom rymning,
vållat att hans utbildning för året
af brutits, må tid, under hvilken han
samma år tjenstgjort, ej tillgodoräknas
honom såsom tjenstgöring stid. Lag
samma vare, der värnpligtigs utbildning,
innan hälften af den bestämda
tjenstgöring stiden för året gått till
ända, afbrytes för verkställighet af
straffarbete eller omedelbart ådömdt
fängelsestraff.

3. Från all öfning i fredstid
befrias:

a) de i § 25 mom. 1 b) omförmälde
värnpligtige;

b) värnpligtig, som styrker, att
han vid ingången af det år, då han
fyller tjuguett år, antingen varit vid
sjömanshus inskrifven minst fyra år
och deraf under minst tolf månader
haft anställning i utrikes sjöfart eller
ock, efter inskrifning å sjömanshus
såsom eldare eller maskinist, under
minst ett år varit i dylik befattning
använd, med skyldighet likväl att
för åtnjutandet af sådan befrielse
tillhöra beväringens första uppbåd
och flottans reserv under hela sin
värnpligtstid.

§ 29.

Värnpligtig inkallas till tjenstgöring
af vederbörande befäl antingen

Nuvarande lydelse:

2. Från all öfning i fredstid
befrias:

a) de i § 25 mom. 1 b) omförmälde
värnpligtige;

§ 29.

Värnpligtig inkallas till tjenstgöring
af vederbörande befäl antingen

Föreslagen lydelse:

genom kungörelse och offentligt anslag
eller genom omedelbar order.

Kungörelse om inkallelse till tjenstgöring
skall minst två gånger uppläsas
i kyrkorna och införas i en
eller flere af ortens tidningar.

§ 31.

Värnpligtig är underkastad de i
krigslag gifna bestämmelser, så väl
under all tjenstgöring och under
marscher, då han står under militärbefäl,
som ock i fråga om åtlydnad
af påbud, hvarigenom han inkallas
till tjenstgöring, dock med
tillämpning, der han inkallas till
tjenstgöring i annat fall än vid utbrott
af eller fara för krig, af hvad
i §§ 41 och 41 beträffande ansvar
för uteblifvande och ordningen för
dylikt ansvars åläggande särskildt
stadgas.

§ 32.

De till beväringens första uppbåd
hörande värnpligtige, som icke under
årets lopp varit i tjenstgöring, skola
undergå mönstring särskildt för hvarje
kompaniområde eller, då kompaniområdets
vidsträckthet dertill föranleder,
socknevis; dock äro de å sjömanshus
inskrifne från inställelse vid
dylik mönstring befriade, så ock öfrige
värnpligtige, hvilka vid mönstring
stålfället låta aflemna skriftlig

Nuvarande lydelse:

genom kungörelse, som minst två
gånger uppläses i kyrkorna och införes
i en eller flere af ortens tidningar,
eller genom omedelbar order.

§ 31.

Till tjenstgöring inkallad värnpligtig
är underkastad de i krigslag
gifna bestämmelser, så väl under all
tjenstgöring och under marscher, då
han står under militärbefäl, som ock
i fråga om åtlydnad af påbud, hvarigenom
han vid utbrott af eller fara
för krig inkallas till tjenstgöring.

§ 32.

De till beväringen hörande värnpligtige,
som icke under årets lopp
varit inkallade till tjenstgöring, skola
undergå mönstring kompanivis eller,
då kompaniområdets vidsträckthet
dertill föranleder, socknevis; dock
äro de å sjömanshus inskrifne från
inställelse vid dylik mönstring befriade,
så ock öfrige värnpligtige,
hvilka till befälet aflemna tillförlitlig
uppgift om sin bostad.

Föreslagen lydelse;

iippgift om bostad och yrke eller
under viss tid före mönstringen derom
hos vederbörande befäl göra skriftlig
eller muntlig anmälan, allt i enlighet
med de närmare bestämmelser, som af
Konungen meddelas.

§ 33.

2. För den i hären inskrifne
värnpligtige, som tillhör beväringens
första uppbåd, gäller dessutom, att
han, vid afflyttning till annat kompaniområde
för att der mantalsskrifvas,
är pligtig derom göra anmälan,
så väl före afflyttningen hos det kompanibefäl,
hvarunder han förut stått,
som ock, inom en månad efter ankomsten
till den nya boningsorten,
hos närmaste befäl vid det kompani,
inom hvars område han inflyttat.

3. Den, hvilken enligt § 27
mom. 2 tillhör flottans reserv, så ock
annan värnpligtig vid flottan, som
är inskrifven å sjömanshus och tillhör
första uppbådet, är skyldig att,
då han flyttar från ett sjömanshus
till annat, derom göra anmälan hos
kompanibefälet vid så väl det ena
som det andra af de kompaniområden,
inom hvilka dessa sjömanshus

Nuvarande lydelse:

§ 33.

2. För den i hären inskrifne
värnpligtige, som tillhör beväringens
första uppbåd, gäller dessutom:

a) att, om han vill för längre tid
än två månader vistas utom kompaniområdet,
anmälan derom skall före
afresan göras hos vederbörande kompanibefäl; b)

att, vid afflyttning till annat
kompaniområde för att der mantalsskrifvas,
lian är pligtig derom göra
anmälan, så väl före afflyttningen
hos det kompanibefäl, hvarunder han
förut stått, som ock, inom en månad
efter ankomsten till den nya boningsorten,
hos närmaste befäl vid det
kompani, inom hvars område han
inflyttat.

3. Den, hvilken enligt § 27 mom.
2 tillhör flottans reserv, så ock annan
värnpligtig vid flottan, som är inskrifven
å sjömanshus och tillhör första
uppbådet, är skyldig att, då han
flyttar från ett sjömanshus till annat,
derom göra anmälan hos kompanibefälet
vid så väl det ena som
det andra af de kompaniområden,
inom hvilka dessa sjömanshus äro

Föreslagen lydelse:

äro belägna, men, derest han upphör
att vara vid sjömanshus inskrifven,
skall dylik anmälan göras dels hos
kompanibefälet vid det kompaniområde,
inom hvilket det sjömanshus
är beläget, der han senast varit inskrifven,
dels hos befälet vid det
kompani, inom hvars område han är
bosatt; börande sålunda föreskrifna
anmälningar ske senast en månad
efter det ombyte af eller afgång från
sjömanshus egt rum.

Första uppbådet tillhörande värnpligtig
vid flottan, hvilken icke är
vid sjömanshus inskrifven, vare underkastad
de i mom. 2 gifna bestämmelser
om anmälan vid afflyttning
till annat kompaniområde.

4. De i mom. 2 och 3 af denna
paragraf stadgade anmälningar anses,
der de icke skett omedelbart hos kompanibefälet,
ändock vara fullgjorda,
då den värnpligtige hos vederbörande
presterskap uttagit och aflemnat flyttningsbetyg
eller hos vederbörande sjömanshusdirektioner
anmält flyttning
från ett sjömanshus till annat eller,
der han från sjömanshus af går, derom
gjort anmälan hos direktionen för
detsamma.

§ 40.

1. Värnpligtig, som förfallolöst
uteblifver från den i § 13 omförmälda
inskrifningsförrättning, höte för hvarje
gång tio kronor, så framt uteblifvan -

Nuvarande lydelse:

belägna, men, derest han upphör att
vara vid sjömanshus inskrifven, skall
dylik anmälan göras dels hos kompanibefälet
vid det kompaniområde,
inom hvilket det sjömanshus är beläget,
der han senast varit inskrifven,
dels hos befälet vid det kompani,
inom hvars område han är
bosatt; börande sålunda föreskrifna
anmälningar ske senast en månad
efter det ombyte af eller afgång från
sjömanshus egt rum.

Första uppbådet tillhörande värnpligtig
vid flottan, hvilken icke är
vid sjömanshus inskrifven, vare underkastad
de i mom. 2 gifna bestämmelser
rörande anmälan vid
tillfällig vistelse utom kompaniområdet
eller vid afflyttning.

4. De i mom. 2 och 3 af denna
paragraf omförmälda anmälningar
må af den värnpligtige göras antingen
omedelbart eller ock genom vederbörande
presterskap eller sjömanshusdirektion.

§ 41.

1. Värnpligtig, som förfallolöst
uteblifver från den i § 13 omförmälda
inskrifningsförrättning, böte första
gången tio kronor, och för hvarje gång,

Föreslagen lydelse:

det icke enligt mom. 2 i denna paragraf
skall svårare anses.

2. Har värnpligtig utan laga
förfall från inskrifning sförrättning
uteblifvit efter det lian undergått bestraffning
för uteblifvande från dylik
förrättning, straffes för hvarje gång
med fängelse från och med en till
och med fyra månader eller, der omständigheterna
äro mildrande, med
böter frän och med tjugufem till och
med tvåhundra kronor.

3. Värnpligtig, som utan anmäldt
laga förfall uteblifver från
inskrifning sförrättning, vare i hvarje
fall underkastad äfventyr att varda
till inskrifnings undergående hemtad
på egen bekostnad.

4. Värnpligtig, som på grund
af § 15 inställer sig vid inskrifningsförrättning
å annan ort, än der han
är mantalsskrifven, men dervid försummar
aflemna prestbetyg, samt till
följd deraf icke kan emottagas, anses
lika med den, som icke instält sig
till inskrifningsförrättning.

§ 41.

1. Värnpligtig, som förfallolöst
uteblifver från den honom enligt § 27
mom. 1 åliggande tjenstgöring, belägges
med disciplinstraff af vaktarrest
i sex dagar och varde, om han ånyo
förfallolöst uteblifver, innan han det
straff undergått, belagd i en bot med
vaktarrest i tio dagar. Bestraffning,

Nuvarande lydelse:

han ånyo dermed beträdes, tjugu kronor,
samt vare dessutom i hvarje fall
underkastad äfventyr att blifva hemtad
på egen bekostnad.

2. Värnpligtig, som på grund
af § 15 inställer sig vid inskrifningsförrättning
å annan ort, än der han
är mantalsskrifven, men dervid försummar
aflemna prestbetyg, samt till
följd deraf icke kan emottagas, anses
lika med den, som icke instält sig
till inskrifningsförrättning.

3. Uraktlåter värnpligtig, som
blifvit i föreskrifven ordning inkallad
till tjenstgöring, utan laga förfall
att sig inställa, och är han icke jemlik!
§ 31 att härför anse efter krigslag,
bote dubbelt mot hvad i mom. 1
sägs och vare jemväl underkastad der
stadgadt hemtningsäfventyr.

Föreslagen lydelse:

som dlagts någon enligt detta moment,
skall, der han är i tjenstgöring, verkställas
under tjenstgöring stiden, så vidt
hinder derför icke möter.

2. Har värnpligtig, som undergått
bestraffning för uteblifvande från
den honom enligt §27 mom. 1 åliggande
tjenstgöring, derefter utan laga
förfall från den tjenstgöring ånyo
uteblifvit, straffes för hvarje gång
med fängelse från och med en till
och med fyra månader eller, der omständigheterna
äro mildrande, med
disciplinstraff.

3. Värnpligtig, som utan anmäldt
laga förfall uteblifver från
tjenstgöring under fredstid, vare i
hvarje fall underkastad äfventyr att
varda till tjenstgöring ens fullgörande
hemtad på egen bekostnad.

§ 42.

1. Värnpligtig, som bort inställa
sig till sådan mönstring, som i § 32
omnämnes, men utan laga förfall
uteblifvit, straffes för hvarje gång
med böter från och med fem till och
med tjugufem kronor.

2. Värnpligtig, som utan laga
förfall underlåtit fullgöra hvad honom
enligt § 33 mom. 2 och mom. 3
åligger, böte för hvarje gång fem
kronor.

Nuvarande lydelse:

§ 42.

Värnpligtig, som bort inställa sig
till sådan mönstring, som i § 32
omnämnes, men utan laga förfall
uteblifvit, böte hvarje gång fem kronor.

Motsvaras af § 40:

Värnpligtig, som utan laga förfall
underlåter fullgöra hvad honom enligt
§ 33 mom. 2 och mom. 3 åligger,
böte för hvarje gång fem kronor.

Föreslagen lydelse:

§ 44.

Sjukdom skall, för att såsom laga
förfall anses, styrkas med behörig
läkares intyg, hvilket den värnpligtige
är skyldig sjelf anskaffa. Kan
han ej skaffa läkarebetyg, vare honom
tillåtet att styrka förfallet med
intyg af prest i församlingen eller
af ordförande i kommunalstämman
eller af ordförande eller ledamot i
kommunalnämnden eller af ledamot
i häradsnärnnden.

Art. IX.

Om åtal och andra åtgärder med
anledning af förseelser mot denna
lag, så ock om användning af böter.

§ 45.

Förseelser mot lagbuden i §32
samt § 33 mom. 2 och mom. 3, sä
ock förseelser, hvarom förmäles i
§ 40 mom. 2 samt § 41 mom. 2,
åtalas af allmän åklagare vid den
domstol, som vederbör.

§ 46.

1. Öfver värnpligtige, hvilka från
inskrifningsförrättning eller mönstring
uteblifvit utan att hafva visat giltigt
Värnpligtskomitén8 betänkande.

Nuvarande lydelse:

§ 44.

Sjukdom skall, för att såsom laga
förfall anses, styrkas med behörig
läkares intyg, hvilket den värnpligtige
är skyldig sjelf anskaffa. Kan
han ej skaffa läkarebetyg, vare honom
tillåtet att styrka förfallet med intyg
af prest i församlingen eller af ordförande
i kommunalstämman eller
ordförande eller ledamot i kommunalnämnden.

Art. IX.

Om åtal, sä ock om påförande,
indrifning och användning af böter
enligt denna lag.

§ 45.

Förseelser mot lagbuden i § 33
mom. 2 och mom. 3 åtalas af allmän
åklagare vid laga domstol.

§ 46.

1. A böter, som jemlikt §§ 41
och 42 anses böra påföras värnpligtig
e, hvilka från inskrifningsförrätt 13 -

Föreslagen lydelse:

förfall enligt § 43 inom. 1, skola
förteckningar länsvis uppgöras och
till Konungens Befallningshafvande
ofördröjligen insändas. Uppgörande
och insändande af dylik förteckning,
å hvilken tillika rörande de särskilda
försummelsernas beskaffenhet till ledning
vid ansvars bestämmande meddelas
tillgängliga upplysningar, åligger
vid inskrifningsförrättning den
af Konungens Befallningshafvande
förordnade ledamot, som öfver inskrifningsnämndens
beslut förer protokoll,
och vid mönstring den officer,
som förrättat mönstringen; skolande
inskrifningsnämnden, innan den lemnar
förrättningsstället, granska och
underteckna den af protokollsföranden
uppgjorda förteckning.

2. Af de enligt mom. 1 inkommande
förteckningar öfver värnpligtig
e, som uteblifvit från inskrifningsförrättning,
skola särskilda utdrag,
upptagande dem, livilka Konungens
Befallningshafvande finner sig böra
påföra böter enligt § 40 inom. 1, till
vederbörande kronofogdar och magistrater
öfversändas försedda med
Konungens Befallningshafvandes resolution,
att de i utdragen upptagna
böter må hos de värnpligtige omedelbarligen
uttagas, derest de icke
deremot något invända, men att,
derest de vilja för uteblifvandet styrka
laga förfall eller eljest åberopa någon
omständighet, som kan leda till deras
frikännande från bötesansvar, i hvilken
händelse de ega undfå skriftlig

Nuvarande lydelse:

ning, mönstring eller vapenöfning
uteblifvit utan att hafva anmält och
med sådant intyg, som i § 44 sägs,
styrkt sjukdomsförfall, skola förteckningar
länsvis uppgöras och till
Konungens Befallningshafvande ofördröjligen
insändas. Uppgörande och
insändande af bötesförteckning åligger
vid inskrifningsförrättning den
af Konungens Befallningshafvande
förordnade ledamot, som öfver inskrifningsnämndens
beslut förer protokoll,
vid mönstring den officer, som
förrättat mönstringen, och vid vapenöfnings
slut vederbörande chefsembete;
skolande inskrifningsnämnden, innan
den lemnar förrättningsstället, granska
och underteckna den af protokollsföranden
uppgjorda bötesförteckning.

2. Särskilda utdrag af de enligt
inom. 1 inkommande förteckningar
skola till vederbörande kronofogdar
och magistrater öfversändas försedda
med Konungens Befallningshafvandes
resolution, att de i utdragen upptagna
böter må hos de värnpligtige omedelbarligen
uttagas, derest de icke deremot
något invända, men att, derest
de vilja för uteblifvandet styrka laga
förfall eller eljest åberopa någon omständighet,
som kan leda till deras
frikännande från bötesansvar, i hvilken
händelse de eg a undfå skriftlig
del af resolutionen i hvad dem rörer,
de skola inom trettio dagar derefter
till vederbörande kronofogde eller
magistrat ingifva de bevis, som till
styrkande af deras mot böternas in -

Föreslagen lydelse:

del af resolutionen i hvad dem rörer,
de skola inom trettio dagar derefter
till vederbörande kronofogde eller
magistrat ingifva de bevis, som till
styrkande af deras mot böternas indrifvande
gjorda invändningar åberopas,
vid påföljd för uraktlåtenhet
deraf, att böterna utan hinder af
samma invändningar må i laga ordning
uttagas. Inkommande bevis
skola ofördröjligen insändas till
Konungens Befallningshafvande, som,
efter pröfning af förekommande omständigheter,
meddelar beslut i saken.

3. Åtnöjes värnpligtig icke med
Konungens Befallningshafvandes beslut,
hvarigenom böter för uteblifvande
från inskrifningsförrättning
enligt § 40 mom. 1 biifvit honom
slutligen påförda, eger han att inom
trettio dagar efter erhållen del af
beslutet till Konungens Befallningshafvande
ingifva sina till Konungen
stälda underdåniga besvär, hvilka
derpå af Konungens Befallningshafvande
jemte eget yttrande till Landtförsvarsdepartementet
insändas. Besvären
må äfven till Konungens
Befallningshafvande med posten insändas;
och skall i sådant fall behörigen
styrkas, att den klagande
egenhändigt undertecknat besvärsskriften
eller att densamma på hans
begäran eller med hans samtycke
biifvit uppsatt.

4. Af de till Konungens Befallningshafvande
enligt mom. 1 inkommande
förteckningar öfversändas till

Nuvarande lydelse:

drifvande gjorda invändningar åberopas,
vid påföljd för uraktlåtenhet
deraf, att böterna utan hinder af
samma invändningar må i laga ordning
uttagas. Inkommande bevis
skola ofördröjligen till Konungens
Befallningshafvande insändas, hvarefter
Konungens Befallningshafvande,
efter pröfning af förekommande omständigheter,
meddelar beslut i saken.

3. Ätnöjes värnpligtig icke med
Konungens Befallningshafvandes beslut,
hvarigenom böter för uteblifvande
från inskrifnings- eller mönstrings
förrättning eller från vapenöfning
biifvit honom slutligen påförda,
eger han att inom trettio
dagar efter erhållen del af beslutet
till Konungens Befallningshafvande
ingifva sina till Konungen stälda
underdåniga besvär, hvilka derpå af
Konungens Befallningshafvande jemte
eget yttrande till Landtförsvars- eller
Sjöförsvarsdepartementet insändas. Besvären
må äfven till Konungens Befallningshafvande
med posten insändas;
och skall i sådant fall behörigen
styrkas, att den klagande egenhändigt
undertecknat besvärsskriften
eller att densamma på hans begäran
eller med hans samtycke biifvit uppsatt.

100

Föreslagen lydelse:

vederbörande åklagare särskilda utdrag
beträffande dem, hvilkas förseelser
äro af beskaffenhet att skola beifras
vid domstol.

§ 47.

1. öfver vämpligtige, hvilka frän
den under fredstid dem åliggande
tjenstgöring uteblifvit utan att hafva
visat giltigt förfall enligt § 43 mom.
1, skola förteckningar af vederbörande
chefsembete särskildt för hvarje kompaniområde
uppgöras och till kompanio
mrådesbefälhafvarne ofördröjligen
öfversändas. A sådan förteckning
skola rörande försummelsernas
beskaffenhet ej mindre af myndighet,
som upprättar förteckningen, än äfven
af kompaniområdesbefälhaf varen till
ledning vid ansvars bestämmande meddelas
tillgängliga upplysningar; skolande
förteckningen af kompaniområdesbefälhafvaren
tillställas befälhafvaren
för inskrifning so mrådet.

2. Af de enligt mom. 1 till befälhafvare
för inskrifning sområde
inkommande förteckningar skola, särskildt
för hvarje fögderi och stad,
utdrag, upptagande de vämpligtige,

‘ som nämnde befälhafvare finner böra
enligt § 41 mom. 1 beläggas med
disciplinstraff, med undantag af dem,
hvilka blifvit till tjenstgöring hemtade
eller omsider sjelfva instält sig, till
Konungens Befallningshafvande öfversändas,
försedda med befälhafvarens
beslut om det straff, hvartill
en hvar, der icke giltigt skäl till

Nuvarande lydelse

101

Föreslagen lydelse:

befrielse från ansvar visas, skall vara
förfallen. I beslutet, som skriftligen
mot bevis delgifves de värnpiigtige,
hvar i hvad honom rörer, skall tilllika
finnas infördt, att den, hvilken
vill för sitt uteblifvande styrka laga
förfall eller eljest åberopa någon omständighet
till sitt försvar, har att
inom trettio dagar efter erhållen del
af beslutet till vederbörande kompaniområdesbefälhafvare
ingifva den eller
de handlingar, som han i berörda afseende
vill åberopa, vid äf ventyr, om
det försummas, att talan anses försuten
och straffet bringas till verkställighet.
Der sådan handling inom
vederbörlig tid ingifvits, ege befälhafvaren,
såvida han finner giltigt
skäl till befrielse från ansvar vara
ådagalagdt, att sådan befrielse meddela;
i annat fall hänskjutes af görandet
till krigsrätt.

• Sådant beslut om straff, som nyss
är sagdt, skall vara förfallet, der det
icke delgifvits den värnpiigtige innan
han kommit i tjenstgöring; och ankomme
frågan derefter på nytt beslut.

Har värnpligtig, efter det han
kommit i tjenstgöring, af befälhafvare
ålagts straff enligt § 41 mom. 1, må
det straff gå i verkställighet, der den
värnpiigtige icke sist å andra dagen
efter det beslutet meddelades honom anmäler
sig vilja söka ändring i detsamma.
Är missnöje inom den tid anmäldt,
hänskjutes saken till krigsrätt.

3. Af de i inom. 1 omförmäla
förteckningar öfverlemnar inskrif -

Nuvarande lydelse:

102

Föreslagen lydelse:

ningsområdesbefälhaf varen till vederbörande
åklagare särskilda utdrag
beträffande dem, hvilka för förseelse,
hvarom i § 41 mom. 2 förmärs, skola
tilltalas vid krigsdomstol.

§ 48.

1. Af böter, som på åtal af allmän
åklagare ådömas enligt denna
lag, tillfaller hälften åklagaren och
hälften kronan.

Böter, som påföras jemlikt § 40
mom. 1, tillfalla kronan; dock må af
sådana böter viss del, högst hälften,
i enlighet med bestämmelser, som
Konungen ineddelar, användas till
bötesindrifning ens befordrande.

De till kronan inflytande bötesmedel
skola under särskild titel i kronans
räkenskaper redovisas och ingå
till den redan till förmån för beväringsmanskapet
bildade invalid- och
pensionsfond, hvilken fonds ändamål
skall vara att bereda understöd åt
värnpligtige, som under tjenstgöring
erhållit sådan skada, att de derigenom
blifvit i större eller mindre mån
oförmögne att sig med arbete försörja,
samt för enkor och barn efter
värnpligtige, som aflidit i krig eller
till följd af i krig ådragen sjukdom
eller skada, dock utan att sådant för
närvarande medför någon rubbning
af den de värnpligtige i § 35 mom. 3
tillförsäkrade rätt till understöd.

2. Saknas tillgång till gäldande
af böter enligt denna lag, skola de
förvandlas efter allmän strafflag.

Nuvarande lydelse:

§ 48.

De enligt denna lag inflytande
böter skola under särskild titel i
kronans räkenskaper redovisas och
ingå till den redan till förmån för
beväringsmanskapet bildade invalidoch
pensionsfond, hvilken fonds ändamål
skall vara att bereda understöd
åt värnpligtige, som under tjenstgöring
erhållit sådan skada, att de
derigenom blifvit i större eller mindre
mån oförmögne att sig med arbete
försörja, samt för enkor och barn
efter värnpligtige, som aflidit i krig
eller till följd af i krig ådragen sjukdom
eller skada, dock utan att sådant
för närvarande medför någon
rubbning af den de värnpligtige i
§ 35 mom. 3 tillförsäkrade rätt till
understöd.

Motsvaras af § 47:

Böter enligt denna lag förvandlas,
vid bristande tillgång till deras gäldande,
enligt allmän strafflag.

BILAGOR.

104

Redo

för utfallet af beväringsmönstringarna

1.	2.	3.	4-	I 5.	6.	7-	i 8-	9.	10.	11. 1 12.	13. \|\| 14.	15. \| 16. \|\| 17.	18.	19.	20. \| 21. \| 22. \|\| 23.	24.	25. j
				1	8 9 4.				1 8 9 5.	1 8 9 6.
	Landsbygd.	Städer.	Hela riket.	Landsbygd.	Städer.	Hela riket.	Landsbygd.	Städer.
Klass.	% af mönstrings- skyldige	% af mönstrings- skyldige	% af mönstrings- skyldige	% af mönstrings- skyldige	% af mönstrings- skyldige	% af mönstrings- skyldige	% af mönstrings- skyldige	% af mönstrings- skyldige
	som inställt sig personligen.	som insändt bostadsuppgift.	som försummat mönstringen.	som inställt sig personligen.	som insändt bostadsuppgift.	som försummat mönstringen.	som inställt sig personligen.	som insändt bostadsuppgift.	som försummat mönstringen.	som inställt sig personligen.	som insändt bostudsuppgift.	som försummat mönstringen.	som inställt sig personligen.	som insändt bostadsuppgift.	som försummat mönstringen.	som inställt sig personligen.	som insändt bostadsuppgift.	som försummat mönstringen.	som inställt sig personligen.	som insändt bostadsuppgift.	som försummat mönstringen.	som inställt sig personligen.	som insändt bostadsuppgift.	som försummat mönstringen.
3 . .	58,3	36,0	5,7	66,1	21,9	12,0	—	—	—	56,3	37,8	5,9	65,7	21,8	12,5	_	_	_	57,9	36,6	5,5	65,0	21,6	13,4
III .	51,8	27,8	20,4	53,1	21,4	25,5	—	—	—	49,6	30,8	19,6\| 58,0	19,3	22,7	—	~	—	50,8	31,8	17,4	; 56,9	22,6	20,5
4 . .	55,9	37,8	6,3	63,6	22,9	13,5	—	—	—	53,6	41,2	5,2\|\| 64,8	22,8	12,4	—	—	—	53,0	41,2	5,8	64,4	23,2	12,4
5 . .	54,6	38,7	6,7	63,5	22,5	14,0	—	—	—	52,2	42,2	5,6	64,4	21,7	13,9	—	—	—	52,0	42,3	5,7	63,1	23,0	13,9
6 . .	54,3	38,6	7,1	61,4	23,1	15,5	—	—	—	51,1	42,3	6,6	64,2	20^	15,3	—	—	—	52,3	41,7	6,0	63,1	24,0	12,9
7 . .	52,1	40,1	7,8	63,5	21,3	15,2	-	—	—	50,6	42,3	7,1	60,5	23,6	15,9	—	—	—	51,1	42,5	6,4	63,5	22,4	14,1
8 . .	52,9	38,9	8,2	61,9	21,9	16,2	—	—	—	50,3	42,7	7,0	61,4	21,6	17,0	—	—	—	50,3	42,8	6,9	61,8	23,0	15,2
1. upp-bådet	54,6	37,5	7,9	61,3	22,1	16,6	56,1	34,2	9,7	52,4	40,4	7,2	62,4	21,4	16,2	54,5 36,4	9,1	52,8	40,3	6,9	01,9	22,8	15,3
9 . .	50,2	38,4	11,4	55,6	20,2	24,2	_	_	_	49,1	42,9	8,0	62,3	20,6	17,1				49,9	42,8	7,3	62,4	21,6	16,0
10 . .	50,1	37,3	12,6	53,9	20,4	25,7	—	—	—	48,4	41,8	9,8	59,3	19,0	21,7	—	—	—	50,9	42,3	6,8	60,5	21,8	17,7
11 . .	51,1	35,7	13,2	52,5	20,2	27,3	—	—	-	48,3	40,1	11,6	56,4	20,3	23,3	—	—	—	49,1	41,8	9,1	58,1	20,0	21,9
12 . .	50,2	35,2	14,6	49,3	19,6	31,0	—	—	—	49,5	38,4	12,1	59,2	19,5	21,3	—	-	—	48,8	40,5	10,7	52,8	18.1	29,1
2. upp-bådet	50,4	36,7	12,9	52,9	20,1	27,0	50,9	33,3	15,8	48,8	40.8	10,4	1 59,3\| 19,8	20,9	50.9	36,6	12.5	49,6	41,9	8,5	58.3	20,3	21,4
Båda
upp- båden	53,0	37,1	9,9	58,0	21,3	20,7	53,9	33,9	12,2	50,9	40,6	8,5	61,2 20.8	18,0	53,1	36,5	10,4	51,6	40,8	7,6	60,7	21,9	17,4

Anm. 1) Med »klass III» afses de beväringsmän, som enligt § 34 mom. 1 och 2 värnpligtslagen tillhöra 1. upp2)
Inom 1. och 2. klasserna äfvensom inom 13.—20. klasserna finnes endast ett fåtal mönstringsskyldige;
klasser blifvit uteslutna.

105

Bilaga 1.

g ö r e 1 s e

inom Riket under åren 1894—1898.

26.	27.	28.	29.	30.	31.\|	32. \| 33.	34. \|\| 35.	36.	37.	38.	39.	40. \|\| 41. \| 42. \| 43. \|\| 44. \| 45. j	46. \|	47.
	1 8 9 7.	1 8 9 8.
Hela riket.	Landsbygd.	Städer.	Hela riket.	Landsbygd.	Städer.	Hela riket.
	% af			% af			% af			% af			% af			% af			% af
mönstrings-	mönstrings-	mönstrings-	mönstrings-	mönstrings-	mönstrings-	mönstrings-
skyldige	skyldige	skyldige	skyldige	skyldige	skyldige	skyldige	Anmärkningar.
CD O ^ b CD >-i M. CO © 5 3 r+- Pi p:	er O CD ce o P~ B Cu cd B 3 0 g.	CO II \|if B. CO 0 3	CO O ■ö B CD >-t M. § g pt p:	er O to ce o p B eu Öl -• 0 3 0 P-	CD 3 1 O: © 3 HK S-S 2.3 B O	CD O -0 3 CD ^ •1 g 3 3 S- p: P=	er O CD CD O p~ B eu cd fr* 3 © •0 g-	CD 11 i-S 0. CD 0 3	CD O 73 2 CD ►i m-o B § S rr p:	er O CD CD O p B eu CD “• 3 B *0 g.	CD II 3 ^ “ O? . CD 0 3	CD O *0 § CD M 0 M. O g 3 g. Pl P-	er O CD CD O IT B eu cd er 3 © Ä 02	CO U I» 3.8 3 3	CD O ■s2 ►i i_i. g 3 3 3-p: p:	er O CD CD O B o- cd tr 3 3 2 p:	CD 11 “ O? 0 a 3. CD 3 s	CD O 2 B CD ^ -t CD P © B 3 ® K P;	er O CD CD O P B eu CD S »:	CD II \|a B. 02 3 3
CD e-t- b • CO	0 §• 03. eu ct* ^	o1? B S B ‘ P	CD c-K 0 • CD	<2 p.	''S 3 S B ■ So	§ • CO	0 § CS. eu 2? **	<Q B 3 B • P	CD rt-0 • CD	£ 3 <K.Cu	W) B § B to	CD <rt-3 • CD	0 a (K p.	er? g g B ■ SO	CD e+- 9 s.	2 3 c2. eu 3? ^	er? B 8 3 • e=	CD rt- 3 • CD	££ el-	<8 0 B B P
09		(Tf-	er?		ef-	09		<re	09		ef-	09		ef-	09			09
			54,3	39,9	5,8	61,7	24,0	14,3	_		_	50,5	42,5	7,0	60,7	24,3	15,0	_	_	_	Vid tabellens upp-
_	_	_	46,7	34,6	18,7	56,5	21,1	22,4	_	_	_	45,6	35,5	18,9	58,0	21,6	20,4	—	—	—	görande kafva, af ri-
—	—	—	51,4	43,2	5,4	62,5	23,7	13,8	—	—	—	47,1	46,0	6,9	62,0	24,6	13,4	—	—	—	kets 188 (från och med år 1897 — 197) kom-
—	—	—	49,1	44,2	6,7	61,4	25,0	13,6	—	—	—	47,2	45,9	6,9	59,6	26,2	14,2	—	—	—	paniområden, följande
—	—	—	49,5	44,1	6,4	61,3	24,1	14,6	—	—	—	46,0	47,1	6,8	58,0	27,5	14,5	—	—	—	antal måst uteslutas
—	—	—	48,2	45,4	6,4	59,9	24,8	15,3	—	—	—	44,8	48,0	7,2	59,8	26,3	13,9	—	—	—	på grund af ofnllstän-
—	—	—	48,4	44,8	6,8	60,6	23,6	15,8	—	—	—	45,0	48,2	6,8	58,5	26,5	15,0	—	—	—	diga uppgifter, näm-
																					ligen:
54,8	36,5	8,7	50,0	42,7	7,3	60,1	23,4	16,5	52,0	38,9	9,1	46,8	45,2	8,0	59,3	24,8	15,9	50,0	40,0	10,0	år 1894 — 41 kompani-oinråden

—	—	—	47,8	44,8	7,4	62,5	21,3	16,2	—	—	—	44,2	48,3	7,5	59,8	23,8	16,4	-	—	-	» 1895-40 » 1896-37
...	—	—	46,0	46,3	7,1	60,3	23,0	16,7	—	—	—	44,4	48,2	7,4	59,0	24,5	16,5	—	—	—	» 1897 — 32
—	—	—	47,1	45,7	7,2	59,6	22,4	18,0	—	—	—	44,1	48,5	7,4	56,6	25,2	18,2	—	—	—	» 1898 - 7
—	—	—	46,5	44,4	9,1	56,3	21,5	22,2	—	—	—	45,3	47,0	7,7	59,4	21,8	18,8	\| —	—	—
51,3	37,6	11,1	47,0	45,2	7,1	59,5	22,0	18,5	49,4	40,7	9,9	44,5	48,0	7,5	58,7	23,8	17,6	47,7	42,4	9,9
53,c	36,9	0,6	48,9	43,7	7,4	59,9	22,9	17,2	51,1	39,0	9,8	46,0	46,1	7,9	59,1	24,6	16,4	49,2	40,8	10,0

bådet (f. d. stamanställda och högBkole-elever).

utfallet af mönstringarna med dessa klasser kan derför icke i nämnvärd män inverka på utfallet i dess helhet, hvadan dessa
Värnpligtskomiténs betänkande.

106

T a -

utvisande huru de värnpligtige å Rikets landsbygd, hvilka år 1894 tillhörde bevä 1894— -

										%	a f	m	ö n	S t	r i n	g s	s k	yi-
År, då mönst-	1894 års 3. klass	1894 års 4. klass	1894 års 5. klass	1894 års 6. klass	1894 års 7. klass	1894 års 8. klass
egde ruin.	som inställt sig personligen.	som insändt bostadsuppgift.	som försummat mönstringen.	som inställt sig personligen.	som insändt bostadsuppgift.	som försummat mönstringen.	som inställt sig personligen.	som insändt bostadsuppgift.	som försummat mönstringen.	som inställt sig personligen.	som insändt bostadsuppgift.	som försummat mönstringen.	som inställt sig personligen.	som insändt bostadsuppgift.	som försummat mönstringen.	som inställt sig personligen.	som insändt bostadsuppgift.	som försummat mönstringen.
1894 .	58,3	36,0	5,7	55,9	37,8	6,3	54,6	38,7	6,7	54,3	38,6	7,1	52,1	40,1	7,8	52,9	38,9	8,2
1895 .	53,6	41,2	5,2	52,2	42,2	5,6	51,1	42,3	6,6	50,6	42,3	7,1	150,3	42,7	7,0	49,1	42,9	18,0
1896 .	52,0	42,3	5,7	52,3	41,7	6,0	51,1	42,5	6,4	50,3	42,8	6,9	49,9	42,8	7,3	50,9	42,3	6,8
1897 .	49,5	44,1	6,4	48,2	45,4	6,4	48,4	44,8	6,8	47,8	44,8	7,4	46,6	46,3	7,1	47,1	45,7	7,2
1898 .	44,8	48,0	7,2	45,0	48,2	6,8	44,2	48,3	7,5	44,4	48,2	7,4	44,1	48,5	7,4	45,3	47,0	7,7

Anm. Vid bedömandet af försummelse-siffrorna å denna tabell märkes, att 1894 års 9.—12. klasser varit
men sedermera, på grund af den ändrade lydelse, § 3 mom. 1 värnpligtslagen erhöll genom lagen

107

Bilaga 2.

hell

ringens 3. -12. klasser, fullgjort sin mönstringsskyldighet under de särskilda åren

tillhörande

d i g e

1894 års

12. klass

III. klass

11. klass

10. klass

9. klass

Anmärkningar.

Med »III. klass» afses
de beväringsmän, som på
grand af § 34 mom. 1 och
2 värnpligtslagen tillhöra
1. uppbådet (f. d. stamanställda
och högskoleelever).

under en tid af ett till fyra år öfverförda till landstormen samt under samma tid fritagne från mönstringsskyldighet,

den 2 december 1892, åter blifvit beväringsmän och såsom sådane mönstringsskyldige.

utvisande huru de värnpligtige inom Rikets städer, hvilka år 1894 tillhörde hevä 1894- -

År, då
mönstringen

egde
rum.

1894 .

1895 .

1896 .

1897 .

1898 .

									%	a f	m	ö n	s t	r i n	g s	s k	y i-
1894 års	1894 års	1894 års	1894 års	1894 års	1894 års
3. klass	4. klass	5. klass		>. klass	7	. klass	8. klass
som inställt sig personligen.	som insändt bostadsuppgift.	som försummat mönstringen.	som inställt sig personligen.	som insändt bostadsuppgift.	som försummat mönstringen.	som inställt sig personligen.	som insändt bostadsuppgift.	som försummat mönstringen.	som inställt sig personligen.	som insändt bostadsuppgift.	som försummat mönstringen.	som inställt sig personligen.	som insändt \| bostadsuppgift.	som försummat mönstringen.	som inställt sig personligen.	\| som insändt j bostadsuppgift.	j som försummat mönstringen.
66,1	21,9	12,0	63,6	22,9	13,5	63,5	22,5	14,0	61,4	23,1	15,5	63,5	21,3	15,2	61,9	21,9	16,2
64,8	22,8	12,4	64,4	21,7	13,9	64,2	20,5	15,3	60,0	23,6	15,9	61,4	21,6	17,0	62,3	20,6	17,1
63,1	23,0	13,9	63,1	24,0	12,9	63,5	22,4	14,1	61,8	23,0	15,2	62,4	21,6	16,0	60,5	21,8	17,7
61,3	24,1	14,6	59,9	24,8	15,3	60,6	23,6	15,8	62,5	21,3	16,2	60,3	23,0	16,7	59,6	22,4	18,0
59,8	26,3	13,9	58,5	26,5	15,0	59,8	23,8	16,4	59,0	24,5	16,5	56,6	25,2	18,2	59,4	21,8	18,8

Anm.

Vid bedömandet af försummelse-siffrorna å denna tabell märkes, att 1894 års 9.—12. klasser varit
men sedermera, på grund af den ändrade lydelse, § 3 mom. 1 värnpligtslagen erhöll genom lagen

Bilaga 3,

hell

ringens 3.—12. klasser, fullgjort sin mönstringsskyldighet under
1898.

dige tillhörande

1894 års 9. klass	1894 års 10. klass	1894 års 11. klass	1894 års 12. klass	1894 års in. klass
som inställt sig personligen.	som insändt bostadsuppgift.	som försummat mönstringen.	som inställt sig : personligen.	som insändt bostadsuppgift.	som försummat mönstringen.	som inställt sig personligen.	som insändt bostadsnppgift.	som försummat mönstringen.	som inställt sig personligen.	som insändt bostadsuppgift.	som försummat mönstringen.	som inställt sig personligen.	som insändt bostadsuppgift.	som försummat mönstringen.
55,6	20,2	24,2	53,9	20,4	25,7	52,5	20,2	27,3	49,3	19,6	31,0	53,1	21,4	25,5
59,3	19,0	21,7	56,4	20,3	23,3	59,2	19,5	21,3	—		—	58,0	19,3	22,7
58,1	20,0	21,9	52,8	18,1	29,1	—	—	—	—	—	—■	56,9	22,6	20,5
56,3	21,5	22,2										56,5	21,1	22,4
												58,0	21,6	20,4

de särskilda åren

Anmärkningar.

Med »III. klass» afses
de beväringsmän, som pä
grund af § 34 mom. 1 och
2 värnpligtslagen tillhöra
1. uppbådet tf. d. stamanställda
och högskoleelever).

under en tid af ett till fyra år öfverförda till landstormen samt under samma tid fritagne från mönstringsskyldighet,

den 2 december 1892, åter blifvit beväringsmän och såsom sådane mönstringsskyldige.

Bilaga 4.

Reservation af herr F. Ohlsson mot lagutskottets utlåtande n:o 70

vid 1898 års riksdag.

»Såsom motionären påpekat, har frågan om behofvet af ändrade bestämmelser
rörande straff för förseelser mot värnpligtslagen redan år 1893
varit föremål för Riksdagens uppmärksamhet.

Då denna maktpåliggande angelägenhet nu ånyo förelagts Riksdagen,
har motionären särskildt framhållit och betonat, att allt fortfarande — efter
mer än tioårig tillämpning af värnpligtslagen — ett öfver måttan stort
antal värnpligtig årligen underkastas fängelse såsom förvandlingsstraff för
böter, hvilka blifvit dem i och för dylika förseelser påförda.

Detta sålunda anmärkta beklagliga missförhållande har i och för
sig synts motionären vara af beskaffenhet att mana till allvarligt öfvervägande,
huruvida icke genom ändrade lagbestämmelser rättelse härutinnan
må kunna åstadkommas. Motionärens framställning har emellertid så omfattande
räckvidd, att deraf skäligen påkallas särskild undersökning och
utredning ej mindre om och under hvilken förutsättning bötes- och deremot
svarande förvandlingsstraff må kunna upphöra att tillämpas i afseende
å förseelser mot värnpligtslagen, än äfven om och i hvilken omfattning
dessa straff i förevarande fall må kunna mot andra lämpliga straffarter
utbytas. För sådant ändamål torde i korthet böra erinras derom, att de
ifrågavarande förseelserna — hvilka alla bestå i underlåtenhet att fullgöra
vissa i värnpligtslagen stadgade medborgerliga pligter — äro följande:

a) uteblifvande från inskrifningsförrättning;

b) underlåten inställelse till tjenstgöring i fredstid;

c) försummad mönstring eller uraktlåtenhet att aflemna uppgift om
bostad;

d) underlåten anmälan om flyttning från ett kompaniområde till ett
annat, om afgång från sjömanshus, eller om längre tids vistande utom
det kompaniområde, värnpligtig tillhör.

För samtliga ofvannämnda försummelser äro stadgade böter till nedan
upptagna belopp:

för a) första gången 10 kronor och för hvarje följande gång 20 kr.;
» b) första gången 20 kronor och för hvarje följande gång 40 kr.;
» c) hvarje gång 5 kr.; och
» d) likaledes hvarje gång 5 kr.

Böterna förvandlas, vid bristande tillgång till deras gäldande, enligt
allmän strafflag. Vidare torde i detta sammanhang böra meddelas, att
enligt särskilda i generalstaben uppgjorda statistiska beräkningar öfver laga
kraftvunna bötespåföringar för åren 1888—1891 (1892), de verkliga försummelsernas
antal utgjort:

för	a) i	medeltal för hvarje år	2,566
»	b)	d:o	d:o	2,118
	c)	d:o	d:o	7,238
»	d)	d:o	d:o	105
		eller sammanlagdt	12,027

straffbara försummelser under hvarje år.

De bötespåföringar, hvilka icke tagit åt sig laga kraft men i allt
fall förorsakat mycken skriftvexling, delgifning och andra åtgärder, lära
under ofvannämnda år uppgått till mångdubbelt högre antal. Några statistiska
beräkningar öfver ifrågavarande slags bötespåföringar och försummelser
för senare åren hafva icke varit att tillgå.

Den af motionären åberopade, i kongl. fångvårdsstyrelsen upprättade
officiella uppgiften ådagalägger emellertid, att under tioårsperioden 1887—
1896 i medeltal 941 värnpligtige årligen undergått fängelse för böter,
hvilka blifvit dem påförda för förseelser mot värnpligtslagen. Då de
ifrågavarande fängelsefångarne år 1896, eller det sista året uppgiften afser,
uppgingo till 940, vill deraf synas, att någon märkbar tillbakagång i antalet
dylika bestraffningar följaktligen icke gjort sig gällande.

Såsom de statistiska siffrorna för öfrigt klart och tydligt visa, utgöra
mönstringsförsummelserna det vida öfvervägande flertalet af de förseelser,
för hvilka straff enligt värnpligtslagen utkräfvas. Detta har emellertid
sin naturliga förklaringsgrund deri, att de mönstringspligtiges antal är
förhållandevis ganska stort.

Om således mönstringsförsummelserna kunde upphöra, skulle eu högst
väsentlig minskning i värnpligtsförseelsernas hela antal häraf föranledas.
Det torde derför med ett visst fog kunna ifrågasättas, huruvida det icke

112

i stort sedt skulle lända till båtnad både för det allmänna och de värnpligtige,
att mönstringspligten, sådan den nu är reglerad, helt och hållet
afskaffades. Det egentliga ändamålet med mönstringen, hvilken författningsenligt
kan fullgöras antingen genom personlig inställelse vid mönstringsförrättning
eller genom särskild i föreskrifven tid och ordning till vederbörande
områdesbefälhafvare insänd skriftlig anmälan, är att sätta nämnde
befälhafvare i tillfälle inhemta tillförlitlig uppgift om de mönstringspligtiges
bostad.

Tages emellertid rimlig hänsyn icke blott till de utgifter och den
tidsspillan, som äro förbundna med och förorsakas genom vederbörande
tjenstemäns och de värnpligtiges personliga inställelse vid mönstringsförrättningar,
utan äfven till samtliga kostnaderna för all den officiella skriftvexling,
delgifning, handräckning och räkenskapsföring, som måste ega rum,
innan de år efter år till flera tusental uppgående bötespåföringarne för
mönstringsförsummelser varda behörigen utredda, verkstälda och redovisade,
vill det förefalla alldeles uppenbart, att det ur ekonomisk synpunkt
skulle vara särdeles fördelaktigt att upphäfva mönstrings- och anmälningspligten
samt i stället föranstalta om nödiga bostadsuppgifters meddelande
till vederbörande militära befälhafvare genom vissa myndigheter, såsom
exempelvis presterskap, församlingsföreståndare, häradsskrifvare, rotemän
och sjömanshusdirektioner.

Genom sålunda förändradt tillvägagångssätt skulle förvisso till fördel
för värnpligtsväsendet — och utan att nyssnämnda civila myndigheter behöfde
genom slikt arbete blifva i någon afsevärd grad betungade — derjemte
vinnas mera fullständighet, ordning och reda i afseende å bostadsuppgifterna,
än som med nuvarande mönstringssätt uppnås.

Under sådana förhållanden synes från militär synpunkt näppeligen
kunna förorsakas någon olägenhet deraf, att värnpligtige befrias från eu
skyldighet, som af dem alltjemt i stor omfattning åsidosättes.

Den i militärt afseende uppfostrande inverkan, som möjligen förmenas
ligga deri, att de värnpligtige efter fullgjord vapenöfningsskyldighet
skola genom mönstringen känna sig bundne vid den militära tjenstepligten,
torde med afseende särskildt å det sätt, hvarpå ansvar för försummad
mönstring utkräfves, i verkligheten icke kunna tillmätas någon
nämnvärd betydelse.

Såsom kändt är, har för öfrigt den mönstringspligten hufvudsakligen
liknande anmälningsskyldighet, som enligt § 33 mom. 2 och 3 värnpligtslagen
ålagts värnpligtige, hvilka flytta från ett kompaniområde till ett
annat, eller afgå från sjömanhus eller längre tid uppehålla sie utom det
kompaniområde, de tillhöra, ansetts kunna i särskildt föreskrifven eller

113

eljest vedertagen ordning å de värnpligtiges vägnar förmedlas och fullgöras
af presterskapet och vissa andra lokala myndigheter.

Till fördel för det allmänna och de värnpligtige hafva också hufvudsakligen
af denna anledning anmälningsförsummelserna i dessa fall kunnat,
såsom de ofvan intagna statistiska siffrorna nogsamt gifva vid handen,
hållas inom mycket måttliga gränser.

Efter allt att döma borde således steget kunna tagas fullt ut och
några oöfverstigliga hinder icke möta för ett fullständigt afskaffande af
det nuvarande mönstrings- och aumälningsväsendet, för så vidt detsamma
påhvilar de värnpligtige.

Härigenom skulle förseelserna mot värnpligtslagen kunna varda
inskränkta till de två visserligen straffvärda fall, som afse uteblifvande från
inskrifning eller tjenstgöring.

Skulle det emellertid mot förmodan ur militär synpunkt befinnas
ogörligt att upphäfva mönstringspligten, synes till främjande af det skriftliga
mönstringssättets anlitande och behöriga fullgörande kunna bland annat
vidtagas sådana åtgärder, att hos de personer, som, jemlikt § 117 i Kongl.
Maj:ts förnyade nådiga förordning angående inskrifning och redovisning
af värnpligtige samt deras tjenstgöring m. m., ega bestyrka värnpligtiges
uppgifter om bostad, tryckta blanketter till dylika uppgifter på det allmännas
bekostnad tillhandahållas.

Med anledning af en vid denna riksdag väckt motion har lagutskottet
i särskildt utlåtande tillstyrkt sådan ändring af nyssberörda §, att jemväl
ledamöter i kommunalnämnd och nämndemän må kunna bestyrka bostadsuppgifterna,
hvarigenom sannolikt bör kunna åstadkommas någon minskning
i mönstringsförsummelsernas antal. Beträffande derefter de särskilda
skyldigheterna för värnpligtige att personligen inställa sig till inskrifning
och tjenstgöring i fredstid synes på goda grunder kunna ifrågasättas, huruvida
icke försummelsernas antal i dessa fall skulle kunna i afsevärd mån
och efter hand minskas, derest värnpligtige vid försummad inställelse oftare,
än hvad nu i allmänhet lärer kunna ske, genom myndigheternas försorg
hemtades.

Enligt bestämmelserna i § 41 mom. 1 och 3 värnpligtslagen äro
värnpligtige för nyssberörda båda försummelser underkastade äfventyret
af hemtning på egen bekostnad. Om dessa bestämmelser vidare utvecklades
och skärptes samt vissa praktiska anordningar derjemte vidtoges för möjliggörande
af en effektiv tillämpning af detta äfventyr, skulle sådant, på
grund af det obehag och de kostnader, som genom hemtningen förorsakades,
tvifvelsutan i hög grad främja efterlefnaden af värnpligtslagens föreskrifter
i de afseenden, om hvilka nu särskildt är fråga.

Värnjdiytskomiiéns betänkande.

114

Vidare synes med fullt fog böra meddelas föreskrift derom, att för
sådan värnpligtig, som genom försummad inskrifning eller uraktlåten inställelse
till tjenstgöring under ett eller flera år obehörigen framflyttar
fullgörandet af vissa med värnpligten förenade skyldigheter, värnpligten
under motsvarande tid skall förlängas efter det den värnpligtige fyllt 40
år, då all värnpligt eljest lagligen upphör. Då värnpligtigs sammanlagda
bevärings- och landstormstid nu kan genom försummelse af lagstadgade
skyldigheter förkortas, synes nämligen deri kunna ligga någon lockelse
till öfverträdelse af gällande föreskrifter.

Antalet förfallolöst uteblifne från inskrifningsförrättningar torde
särskildt kunna i någon mån minskas, derest under vissa vilkor medgifves
tillåtelse för värnpligtige, hvilka äro behäftade med sådana lyten, kroppsfel
eller sjukdomar, som uppenbarligen föranleda oförmögenhet till krigstjenst,
att utan personlig inställelse varda från värnpligtens fullgörande frikallade.

Genom häj1 ofvan antydda och andra liknande, för ändamålet tilläfventyrs
lämpliga, lagändringar skulle en mycket stor del af de nu alltför
talrikt förekommande förseelserna mot värnpligtslagen kunna undanrödjas
eller förebyggas utan anlitande af straffrättsliga åtgärder.

Efter erinran härom torde den af motionärens framställning föranledda
frågan om förändrade straffarter jemväl böra med några ord beröras.

Nu lärer det icke kunna förnekas, att bötesstraff eller deremot
svarande kortvariga förvandlingsstraff utgöra straffarter, hvilka i allmänhet
äro föga egnade att motsvara de ändamål, som med straffet afses. I fråga
särskildt om sådana medborgerliga pligter, som i och för försvarsväsendet
lagstadgas för landets befolkning, torde det få anses vara af alldeles enastående
och utomordentlig vigt, att verklig jemlikhet inför lagen under
alla förhållanden och i hvarje fall upprätthålles och göres gällande.

Det kan följaktligen under inga omständigheter anses tillfredsställande,
att försummelser af dessa pligter straffas medelst böter, hvilka utgå med
fixa belopp och vid bristande tillgång förvandlas till fängelse. Straffet
bör tydligtvis i alla förekommande fall, och så vidt möjligt är, lämpas så,
att det träffar de jörsumlige på ett i allo rättvist och likartad,t sätt, oberoende
af deras personliga förmögenhetsförhållanden.

Måste det således å ena sidan anses önskvärd! och lämpligt, att nu
stadgade bötes- och förvandlingsstraff för förseelser mot värnpligtslagen
utbytas mot andra straffarter i de värnpligten rörande fall, hvilka icke
kunna ordnas och regleras annat än medelst straffrättsliga åtgärder, torde
å andra sidan böra noggrant och fullständigt utredas, om och i hvilken
mån rent militära straffarter eller tillrättavisningar, såsom förlängning af
tjenstetiden, fullgörandet af särskild militär arbetsskyldighet, mistning af

115

aflöningsförmåner eller andra disciplinära bestraffningar må kunna i förevarande
fall göras gällande.

Skulle en ingående sådan utredning gifva vid handen, att slika bestraffningsmedel
af en eller annan anledning icke kunna med fördel tilllämpas
å de försummelser, om hvilka här är fråga, synes vidare böra tagas
under särskildt öfvervägande, huruvida icke i sammanhang med införandet
i dessa särskilda fall af s. k. vilkorlig straffdom frihetsstraff lämpligen kan
och bör såsom allmänt gällande straffart lagstadgas för de båda ur försvarsväsendets
synpunkt jemförelsevis ganska allvarsamma förseelser, hvilka
bestå i förfallolöst uteblifvande från inskrifning eller tjenstgöring.

För nämnda förseelser, hvilka äro af beskaffenhet att kunna med ett
års mellantid upprepas, synas af praktiska skäl vilkorliga straff med fördel
kunna — åtminstone försöksvis — tillitas.

Den värnpligtige, som ena året försummat fullgörandet af den lagstadgade
skyldigheten, kommer nemligen — och kan icke undgå att komma
— i tillfälle att redan följande året genom motsvarande pligtuppfyllelse
visa, om han vill af det vilkorliga straffhotet låta sig rätta och såmedelst
söka göra sig förtjent af befrielse från det straff, hvartill han genom försummelsen
gjort sig skyldig.

Ådagalägger värnpligtig genom upprepad enahanda försummelse fortfarande
obenägenhet att uppfylla nyssnämnda vigtiga medborgerliga pligter,
lära ur den afgörande synpunkten af försvarsväsendets behöriga upprätthållande
några betänkligheter icke böra möta att för sådan händelse i
hvarje fall tillämpa ett skäligen afmätt frihetsstraff.

Då, såsom ofvan framhållits, frågan om ändrade bestämmelser
angående straff för förseelser mot värnpligtslagen ovedersägligen är förtjent
af synnerligt beaktande från statsmakternas sida;

då någon allsidig och uttömmande utredning hittills icke blifvit
verkstäld rörande sättet och tillvägagåendet för möjliggörande och åstadkommande
af en väsentligen förbättrad rättsordning i nu förevarande afseenden; då

förseelser mot värnpligtslagen äro af den särskilda art och beskaffenhet,
att frågan om sättet och vilkoren för dessas bestraffande icke
nödvändigtvis behöfver eller ens lämpligen bör sammankopplas med vissa
ifrågasatta reformer i den allmänna strafflagstiftningen;

då frågan om ändring af värnpligtslagens straffbestämmelser sedan
1893 års riksdag — då denna fråga inom båda kamrarne omfattades med
lifligt intresse — veterligen icke varit föremål för Kongl. Maj:ts uppmärksamhet
i vidare mån, än att ett yttrande i ärendet infordrats och för två
år sedan afgifvits af t. f. chefen för generalstaben;

116

då, såvidt kändt är, särskild anledning icke förefinnes till det antagandet,
att Kongl. Maj:t på grund af nämnda yttrande eller eljest kommer
att, utan derom af Riksdagen gjord begäran, framlägga förslag till välbehöfliga
lagändringar i de delar, om hvilka här är fråga;

och då för öfrigt Riksdagen i en angelägenhet af så ingripande vigt
och betydelse som den nu förevarande skäligen icke bör — genom att
afslå motionen — till en oviss framtid undanskjuta en reform som i och
för sig måste anses af verkligt behof påkallad och som derför kräfver en
snar lösning, *

har jag, i olikhet med utskottets flertal, ansett fullgiltiga skäl
vara för handen att göra hemställan derom,

att Riksdagen i anledning af förevarande motion
måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t
täcktes låta utreda, huruvida och i hvad mån, till åstadkommande
af rättelse i det af motionären anmärkta missförhållande,
nu stadgade bötes- och förvandlingsstraff för
förseelser mot värnpligtslagen må kunna afskaffas eller
mot andra lämpliga straffarter utbytas, samt att Kongl.
Maj:t derefter, så fort ske kan, ville för Riksdagen framlägga
de förslag, till hvilka utredningen finnes föranleda.

117

Särskild! yttrande af Ernst von der Lancken, Gustaf Uggla och

C. A. Hjulhammar,

Uti tvenne afseenden hafva undertecknade icke bidragit till de beslut,
hvartill komiténs flertal kommit, nämligen rörande:

1) B ev äring smännens af andra uppbådet befriande från den i § 32
värnpligtslagen stadgade mönstring (sid. 14—18 af komiténs betänkande)
samt

2) Upphäfvandet af den i § 33 mom. 2 a) värnpligtslagen för beväring
smän af första uppbådet stadgade anmälan (sid. 21—23 af komiténs
betänkande).

Såsom stöd för sin skiljaktiga mening härutinnan anse sig undertecknade
böra anföra följande:

1885 års värnpligtslag kan icke betraktas såsom en trygg och för
framtiden beståndande grundval för vårt lands försvarsväsen. De ändringar,
som denna lag undergick den 2 december 1892, inneburo visserligen
afsevärda förbättringar, men ännu mycket mera återstår, innan den allmänna
värnpligten kan sägas hafva blifvit behörigen tillgodogjord för försvarsväsendet.
Den utbildning, som värnpligtslagen för närvarande under fredens
dagar bereder den värnpligtige medborgaren, är först och främst
alldeles för ringa, för att staten skall af honom rättvisligen kunna fordra,
att han i nödens stund skall träda under fanorna såsom en fullöfvad krigsman.
Men ej nog härmed. Den värnpligtige medborgaren är icke, enligt
värnpligtslagen sådan den för närvarande är, under fredens dagar bunden
vid försvarsväsendet med tillräckligt starka band, för att han skall kunna
lefva sig in i och under åratal vidmakthålla uppfattningen, att den värnpligt
vid påkommande ofred, som staten af honom fordrar, är en allvarlig
möjlighet och icke blott ett tomt ord. Blifver denna uppfattning icke hos den
värnpligtige rotfäst, skall den militära utbildning, han erhållit under freds -

118

öfningarna, snart förflyktigas under det dagliga sysslandet i det fredliga
arbetets tjenst.

Oafsedt fredsöfningarna, äro mönstrings- och anmälningsskyldigheterna
just de band, hvarigenom den värnpligtige under fredstid bindes
vid försvarsväsendet. Dessa band äro, såsom ofvan sades, för närvarande
icke tillräckligt kraftiga, utan måste snarast möjligt stärkas.

Detta oaktadt, har komiténs flertal förordat bandens lossande. Sträfvan
att nedbringa antalet förseelser mot värnpligtslagen har, enligt undertecknades
. mening, här vid lag kommit komiténs flertal att, i strid mot
hvad komitén uttalat å sid. 3, förorda åtgärder, som utan allt tvifvel äro
af beskaffenhet, »att värnpligtsinrättningens värde derigenom i verkligheten
minskas». Detta, så vidt man uteslutande betraktar åtgärderna ur synpunkten
af värnpligtsinrättningen, sådan den för närvarande är. Skärskådar
man åter dessa åtgärder, såsom man torde böra göra, äfven ur den synpunkten,
att mönstrings- och anmälningsskyldigheterna för närvarande äro
ordnade på ett sätt, som är långt ifrån tillfredsställande, måste åtgärderna,
derest desamma skulle varda upphöjda till lag, betraktas såsom ytterst
menliga för värnpligtsväsendets vidare utveckling inom vårt land.

Efter detta allmänna uttalande några ord om en hvar af de båda
åtgärderna.

Borttages mönstringsskyldigheten för beväringens andra uppbåd, omskapas
detta uppbåd till ett slags landstorm. Efter öfverföringen till andra
uppbådet komme beväringsmannen nämligen då att icke få ett enda personligt
åliggande, som under fredstid bunde honom vid försvarsväsendet.
Särskildt menligt skulle detta verka inom vissa delar af vårt land, der
antalet beväringsmän af första uppbådet är ringa, och dessa landsdelar äro
ingalunda de för ett plötsligt fiendtligt anfall minst utsatta. Tvärt om.
Dessa landsdelar äro Gotland och Norrbottens län.

A Gotland underhåller staten redan nu en så stark stamkader, att
öns båda beväringsuppbåd allt ifrån början kunna samtidigt uppbådas, och
länge torde det icke dröja, innan förhållandet varder enahanda inom Norrbottens
län. Hvad t. f. chefen för generalstaben yttrade den 23 augusti
1892 rörande andra uppbådets militära ställning (se sid. 15 och 16 af
komiténs betänkande) har, åtminstone hvad dessa båda landsdelar vidkommer,
förlorat en god del af sin giltighet genom en senare vidtagen
grundlagsändring. Undertecknade afse härmed den år 1894 stadfästa
ändringen af § 74 regeringsformen, som å sin sida återverkat på lydelsen
af de båda nya för försvarsväsendet synnerligen vigtiga lagar, som utfärdades
den 24 maj 1895, nämligen: »Lag angående skyldighet för kommuner

119

och enskilde att fullgöra reqvisitioner för krigsmaktens behof» och »Lag
angående anskaffande af hästar och fordon för krigsmaktens ställande på
krigsfot». Som ingendera af dessa lagar, jemlikt § 74 regeringsformen,
får tillämpas förr än »efter utfärdande af riksdagskallelse», kan man nu
mera med fullt fog säga, att riksdagskallelse måste föregå hvarje utfärdande
af order om mobilisering, samt att vilkoren, enligt § 28 mom. 2
värnpligtslagen, för beväringens af andra uppbådet inkallande måste antagas
vara för handen vid mobiliseringstillfälle. Att, under sådana förhållanden,
vid mobiliseringstillfälle icke genast å Gotland inkalla jemväl
beväringens andra uppbåd i dess helhet eller inom Norrbottens län den
del af detta uppbåd, som för handen varande stamkader förmår upptaga,
vore, militäriskt taladt, en brottslig underlåtenhet. Inom dessa båda landsdelar
kan således icke utan verklig fara något eftergifvas i fråga om den
noggrannhet, hvarmed andra uppbådet af beväringen för det närvarande
rullföres och redovisas, och komiténs flertal erkänner sjelft (å sid. 17), att
uppgifterna i stamrullan, »i händelse de årliga mönstringarna för andra
uppbådet borttagas», ej för detta uppbåd kunna varda »lika tillförlitliga,
som uppgifterna angående första uppbådet».

Borttagandet af mönstringarna för andra uppbådet skulle vidare
synas de båda grupper af värnpligtige, som omnämnas i § 34 mom. 1
och 2 värnpligtslagen, nämligen de f. d. stamanställde och visse högskoleelever,
i högsta måtto orättvist. För närvarande hafva sådane värnpligtige
inom dessa båda grupper, som befinna sig i lefnadsåldern 29—32 år, i
jemförelse med sine jemnårige inom beväringens andra uppbåd, ingen
annan extra skyldighet under fredstid, än den anmälningsskyldighet, hvarom
stadgas i § 33 mom. 2 och 3 värnpligtslagen, och anmälningarna enligt
denna paragraf mom. 2 b) och mom. 3 fullgöres å deras vägnar af presterskapet
och sjömanshusdirektionerna, hvadan i sjelfva verket endast
anmälning enligt mom. 2 a) qvarstår såsom ett personligt extra-åliggande
för dem. Nu ifrågasättes, att deras jemnårige inom andra uppbådet skola
helt och hållet fritagas från mönstringsskyldigheten, samtidigt med att
straffet för en möjlig mönstringsförsuminelse, begången af dera sjelfve,
höjes från 5 kronors böter till ett belopp, växlande efter omständigheterna
mellan 25 och 5 kronor.

Borttagandet af mönstringarna för andra uppbådets beväringsmän
bereder slutligen statsverket ingen minskad utgift. Kompaniområdesbefälhafvarnes
resor till de särskilda mönstringsställena inom kompaniområdena
komma allt framgent att varda lika kostsamma, som nu, och lika stora
belopp, som nu, måste allt framgent utgå för anskaffande af mönstringslokaler
in. in. d.

120

Hvad vidkommer upphof vand et af den i § 33 mom. 2 a) värnpligtslagen
för beväringsmärt af första uppbådet stadgadt anmälan, kan komiténs
flertal visserligen synas hafva goda skäl för den förordade åtgärden derutinnan,
att antalet åtalade förseelser mot sagda lagrum, såsom framgår
af den å sid. 22 af komiténs betänkande lemnade utredning, måste anses
vara öfver måttan ringa. Men frågan är, hvar anledningarna äro att söka
dertill, att tillämpningen af bestämmelsen i detta lagrum »i det närmaste
fullständigt åsidosättes». Så vidt undertecknade mäkta döma, är hufvudanledningen
till det anmärkta missförhållandet närmast att söka uti samma
omständigheter, som föranledt komitén att förorda, det åklagarne för framtiden
skulle erhålla hälften af inflytande böter. Lägges så härtill den
synnerligt otillfredsställande affattning, som merberörda stadgande erhållit
i värnpligtslagen, i det att detsamma »med sin nuvarande lydelse icke
innehåller uttryckligt åläggande för den värnpligtige vare sig att uppgifva
sin bostad under vistelsen utom kompaniområdet eller att anmäla sin återkomst
när den inträffar», så kan man knappast med fullt fog klandra
kompaniområdesbefälhafvarne, om de i regeln underlåta dels att å den förteckning,
som omnämnés i § 84 inskrifningsförordningen, uppföra den
mängd försummelser, hvarom de, exempelvis vid mönstringarna, måste få
kännedom, dels att sända i samma paragraf föreskrifna utdrag af förteckningen
för behörig åtgärd till vederbörande allmänne åklagare, samt spara
dessa åtgöranden till sådana undantagsfall, då öppet ådagalagd tredska
å den värnpligtiges sida föreligger, eller då det eljest af något särskildt skäl
synes dem nödigt att, såsom man säger, statuera exempel.

I stället för att upphäfva den stadgade anmälan, hålla undertecknade
före, att man bör söka undanrödja anledningarna till åsidosättande af bestämmelsen
uti ifrågavarande paragraf och moment. Den ena af dessa
anledningar är redan undanröjd genom komiténs förslag att tillerkänna
åklagare andel i inflytande böter. Den andra kan undanrödjas genom en
redaktionsändring, afseende ingalunda att ålägga de värnpligtige någon ny
anmälningsskyldighet, utan allenast att närmare klargöra den skyldighet,
som § 33 mom. 2 a) värnpligtslagen uppenbarligen velat lagstadga.

Ehuru undertecknade sätta så högt Värde, ur värnpligtsväsendets
synpunkt, på ifrågavarande anmälan, att, de icke anse ett fixt bötesstraff
af 5 kronor fullt lämpligt för försummelse af dylik anmälan, hafva de,
med hänsyn dertill att samtliga begångna försummelser af denna art omöjligen,
såsom mönstrings- och anmälningsskyldigheten för närvarande är
anordnad, lära kunna varda åtalade, icke velat påyrka en förhöjning af
det nu gällande bötesbeloppet eller införande af latitud vid böternas bestämmande.
Den lydelse, § 45 värnpligtslagen skulle erhålla enligt komi -

121

téns förslag, motsvarar således äfven de åsigter, som undertecknade i detta
särskilda yttrande sökt göra gällande.

Med stöd af hvad nu blifvit anfördt, förorda undertecknade nedanstående
ändrade lydelse för § 32 och § 33 mom. 2 värnpligtslagen:

Föreslagen lydelse:

§ 32.

De till beväringen hörande värnpligtige,
som icke under årets lopp
varit i tjenstgöring, skola undergå
mönstring särskilt för hvarje kompaniområde
eller, då kompaniområdets
vidsträckthet dertill föranleder,
socknevis; dock äro de å sjömanshus
inskrifne från inställelse vid dylik
mönstring befriade, så ock öfrige
värnpligtige, hvilka vid mönstringstillfället
låta aflemna skriftlig uppgift
om hostad och yrke eller under viss
tid före mönstringen derom hos vederbörande
befäl göra skriftlig eller
muntlig anmälan, allt i enlighet med
de närmare bestämmelser, som af
Konungen meddelas.

§ 33.

2. För den i hären inskrifne
värnpligtige, som tillhör beväringens
första uppbåd, gäller dessutom:

a) att, om han vill för längre tid
än två månader vistas utom kompaniområdet,
anmälan derom skall
före afresan göras hos vederbörande
kompanibefäl, samt detta befäl der Värnpligtskomiténs

betänkande.

Nuvarande lydelse:

§ 32.

§ 33.

2. För den i hären inskrifne
värnpligtige, som tillhör beväringens
första uppbåd, gäller dessutom:

a) att, om han vill för längre tid
än två månader vistas utom kompaniområdet,
anmälan derom skall
före afresan göras hos vederbörande
kompanibefäl;

122

Föreslagen lydelse:

efter hållas underrättadt om hans
hostad intill dess han återkommer
inom kompaniområdet;

b) att, vid afflyttning till annat
kompaniområde för att der mantalsskrifvas,
han är pligtig derom göra
anmälan, så väl före afflyttningen hos
det kompanibefäl, hvarunder han
förut stått, som ock, inom en månad
efter ankomsten till den nya
boningsorten, hos närmaste befäl vid
det kompani, inom hvars område
han inflyttat -

Nuvarande lydelse:

h) att, vid afflyttning till annat
kompaniområde för att der mantalsskrifvas,
han är pligtig derom göra
anmälan, så väl före afflyttningen hos
det kompanibefäl, hvarunder han
förut stått, som ock, inom en månad
efter ankomsten till den nya
boningsorten, hos närmaste befäl vid
det kompani, inom hvars område
han inflyttat.

Stockholm den 12 december 1899.

Ernst von der Lancken. Gustaf Uggla.

C. A. Hjulhammar.

123

Särskild! yttrande af S. J. Boéthius.

Då jag med afseende på det straff, som bör följa på förfallolöst
uteblifvande från inskrifningsförrättning, ej kan fullständigt instämma i
komiténs utlåtande, får jag härmed rörande denna punkt afgifva min
reservation.

Min afvikande mening rör endast deras bestraffning, hvilka första
gången förfallolöst uteblifvit från inskrifningsförrättning. Liksom komitén
skulle dock också jag anse, att det nuvarande straffet för sådan försummelse
eller 10 kronors böter borde oförändradt bibehållas, ifall blott dessa
böter kunde uttagas ur den del af beväringsmännens dagaflöning, som
enligt nu gällande bestämmelser insättes på postsparbanksbok. Detta har
emellertid visat sig outförbar^ enär vid ett sådant tillvägagående straffet
ej skulle kunna verkställas, förr än efter det den värnpligtige omsider
inställt sig till inskrifning och vapenöfning, hvilket åter måste hafva till
följd, att de ändamålsenliga, strängare åtgärder mot fortsatt försummelse
eller tredska skulle omöjliggöras, hvilka komitén (sid. 48 och 49) förordat
och som enligt de för vår strafflagstiftning antagna grunderna kunna förverkligas
endast under förutsättning, att det straff utkräfts, som är stadgadt
för föregående förseelse af samma slag.

Innan jag framställer min afvikande mening angående ifrågavarande
bötesstraff, måste jag klargöra min ställning till den af komitén (sid 46)
uttalade tanken, att förfallolöst uteblifvande från inskrifning — liksom
från tjenstgöring — bör utan vidare medföra förlust af rätt till den dagaflöning,
som eljest skulle insättas på beväringsmännens postsparbanksbok.

Då jag anser det vara i hög grad önskligt, att inskrifnings- och
tjenstgöringsskyldigheten på ett mera känbart sätt än nu sker inskärpes
hos de värnpligtige, liksom ock att rättelse vinnes i det nu blott alltför
ofta förekommande missförhållandet, att staten måste utbetala dagaflöningsmedel
till värnpligtige, hvilka till kostnad för statsverket få såsom medel -

124

lösa med frihetsstraff aftjena böter för förseelser mot värnpligtslagen, är
jag i denna punkt fullkomligt ense med komitén.

Men om värnpligtige, som en gång förfallolöst uteblifva från inskrifningsförrättning,
beröfvas den ifrågavarande dagaflöningen och dessutom
skola höta 10 kronor, synes mig dock detta innebära en allt för stor skärpning
af nu gällande straff för dylik försummelse hvad beträffar värnpligtige,
som äro till krigstjenst duglige. Påföljden skulle nämligen då för dem
blifva en penningförlust af 37 kronor (27 kronor i dagaflöningsmedel -j- 10
kronors böter), under det att påföljden nu blott är 10 kronors böter.
Trots införandet af det nya straffet (förlust af dagaflöning) qvarstode också
samma möjlighet som nu, att för många ynglingar deras första bekantskap
med värnpligtslagen blefve aftjenande af böter i allmänt fängelse.

Båda dessa olägenheter skulle kunna undvikas, ifall det stadgades,
att vid förfallolöst uteblifvande från inskrifningsförrättning första gången
väl såsom nu 10 kronors böter påföras den försumlige, men att detta
straff ej utkräfves, förr än förseelsen upprepas, då påföljden sålunda blefve
dubbla böter eller tillsammans 20 kronor.

Att bötesstraffet för första gångens försummelse af inskrifning alldeles
afskaffas och enda påföljden blefve förlust af dagaflöning, synes mig
ej lämpligt, hufvudsakligen af följande skäl. Då nämda förlust blott bör
drabba dem som förfallolöst uteblifvit, bör äfven i och för möjlighet att
derifrån kunna fritagas finnas rätt att söka styrka laga förfall, och af
denna orsak torde det vara ändamålsenligt, att förlusten af dagaflöning
såsom påföljd af försummad inskrifning göres beroende af ett bötesstraff,
med hvars påförande kan förfaras enligt § 46 värnpligtslagen. Dessutom
bör den försumlige, äfven om han ej genast direkt straffas, dock af staten
erhålla varning och påminnelse med anledning af sin förseelse, och detta
ernås genom att han blir föremål för den i nämnda paragraf stadgade
proceduren för böters påförande.

Den vigtigaste invändningen, som kan göras mot att bötesstraffet
för första gångens försummad inskrifning blott blefve så att säga vilkorligt,
torde vara, att genom en sådan anordning värnpligtens fullgörande möjligen
godtyckligt och mera allmänt komme att uppskjutas ett år. En tillräcklig
garanti häremot synes mig dock förlusten af dagaflöning erbjuda, hvilken
är en vida känbarare påföljd än den nuvarande af 10 kronors böter och
derför enligt regeln måste komma att verka i hög grad afskräckande på
alla, som ej på förhand anse sig kunna beräkna, att de skola förklaras til!
krigstjenst oduglige. Om åter af det fätal, som anser sig för sin del ega
visshet om en sådan oduglighetsförklaring och som ju antagligen ej komme
att för försvaret användas, en del för ett år uppsköte sin inställelse vid

125

inskrifningsförrättning, synes detta ej kunna innebära någon som helst
våda för försvarsväsendet. Skulle emellertid en gång den ifrågavarande,
dagaflöningen komma att afskaffas och dermed nämnda garanti försvinna,
då håller emellertid äfven jag före, att bötesstraffet för första gångens
uteblifvande från inskrifningsförrättning måste blifva ©vilkorligt. Till
följd häraf anser jag, att värnpligtslagens stadgande angående denna sak
borde vara alternativt: vilkorligt bötesstraff, i händelse den nämnda dagaflöningen
förekommer, men ovilkorlig!, ifall den ej förekommer. En
dylik formulering drabbas tydligen ej af anmärkningen (jmfr sid. 45), att
den af Konung och Riksdag gemensamt stiftade värnpligtslagens straffsystem
ej bör i något hänseende grundas /på dagaflöningen, hvars beviljande
är en anslagsfråga och sålunda uteslutande beror af Riksdagens beslutTill
följd af den alternativa formen skulle nämligen värnpligtslagen kunna
tillämpas, äfven om dagaflöningen afskaffades. Skulle åter denna aflöning
af Riksdagen höjas, så blefve garantien mot den ofvan förutsatta vådan af
den vilkorliga bötesbestraffningen blott så mycket starkare, och hvad en
sänkning angår, kan svårligen en större sådan förutsättas än till 10 kronor,
d. v. s. till det nuvarande bötesbeloppet.

En annan invändning mot den af mig förordade anordningen vore,
att derigenom för samma förseelse olika påföljd skulle drabba olika slags
värnpligtig©, i det nämligen de till krigstjenst duglige skulle förlora
27 kronor mera än de till krigstjenst oduglige. Men alldeles samma
disproportion uppstår genom komiténs förslag, enligt hvilket de förra
skulle ådraga sig en förlust af 27 kronor -j- 10 kronor, de senare blott
en förlust af 10 kronor.

I enlighet med hvad jag sålunda anfört anser jag, att komiténs förslag
till § 40 mom. 1 värnpligtslagen bort hafva fått följande lydelse:

Värnpligtig, som förfallolöst uteblifver från den i
§ 13 omförmälda inskrifningsförrättning, böte för hvarje
gång 10 kronor, så framt uteblifvandet icke enligt mom.
2 i denna paragraf skall svårare anses; dock må detta
bötesstraff för första gångens uteblifvande ej bringas till
verkställighet, sä vida icke värnpligtig ytterligare försummar
sin skyldighet att, der ej laga förfall förefinnes,
frivilligt sig vid inskrifning sfer ränning infinna.

Värnpligtig, som ålagts bestraffning för första gängens
uteblifvande frän inskrifningsfanrättning, vare, oafsedd
huruvida straffet, enligt hvad ofvan stadgats, bringas
till verkställighet eller ej, förlustig rätt till annan dag -

126

aflöning än sådan, som kontant utbetalas till bestridande
af nödiga utgifter under öfningstiden. Förekommer ej
någon dagaflöning utöfver denna sistnämnda, ege hvad
i detta mom. stadgats om uppskof i vissa fall med verkställigheten
af straff för första gångens uteblifvande från
inskrifningsförmaning ej vidare tillämpning.

En följd af denna formulering synes blifva, att i komiténs förslag
till § 46 mom. 2 värnpligtslagen borde efter orden: »att de i utdragen
upptagna böter må hos de värnpligtige», tilläggas satsen: så snart de
blifvit till indrifning förfallna.

Stockholm den 12 december 1899.

S. J. Boéthius.

Innehållsöfversigt.

Sid.

Underdånig skrifvelse till Konungen................. I.

Betänkande.

Inledning.............................. 1.

Första afdelningen. Angående åtgärder för nedbringande af antalet
förseelser mot värnpligtslagen samt om utbyte af nuvarande
bötes- och förvandlingsstraff mot annan lämplig bestraffning . . 1.

Olika slag af förseelser..................... 1.

Statistik............................ 2.

Ämnen för undersökning.................... 3.

Befrielse i vissa fall från inställelse vid inskrifningsförrättning . . 4.

Utvidgad möjlighet till uppskof med tjenstgöring......... 8.

Höstmönstringarna........................10.

Tidigare förslag.....................'' . . 10.

Andra uppbådets befrielse från mönstring...........14.

Underlättande af mönstringens eller anmälningens fullgörande

af första uppbådet........... 18.

Fasta kompaniområdesexpeditioner..............19.

Godkännande af skriftliga bostadsuppgifter utan särskildt bestyrkande
........................20.

Blanketter till bostadsuppgifter...............20.

Portofrihet.........................21.

Tillägg af uppgift å yrke..................21.

Upphäfvande af den i § 33 mom. 2 a) stadgade anmälan......21.

Ändring i § 33 mom. 4.....................23.

Särskilda anordningar......................23.

Anslagstaflor......... 23.

Undervisning........................24.

Begränsning af giltighetstiden för flyttningsbetyg.......25.

Tvångsmedlet hemtning mera effektivt............26.

Straffen.............................27.

Tidigare förslag.................. 27.

Riksdagen 1893 ..................... 27.

Utlåtande från t. f. chefen för generalstaben 1896 ..... 31.

Förslag vid 1898 års riksdag...............37.

Sid.

Granskning af framstälda förslag...............40.

Om utsträckt tjenstgöring såsom straffart.........40.

Om arbetsskyldighet såsom straff.............43.

Om förvandlingsstraffets aftjenande i militärhäkte.....44.

Om böters uttagande ur dagaflöningen..........44.

Förlust af dagaflöning såsom påföljd af förseelser.....46.

Om värnpligtstidens förlängning såsom påföljd af förseelser 46.

Komiténs förslag i fråga om straffen.............47.

Straff för uteblifvande från inskrifning..........48.

Straff för uteblifvande från öfningarna..........49.

Straff för mönstrings- och anmälningsförsummelser .... 50.
Anordnandet af det frihetsstraff, hvartill böter förvandlas . 51.

Handläggningen af frågor om ansvar...........53.

Åklagares andel i böterna................54.

Befordrande af böternas indrifning............54.

Om vilkorlig straffdom....................55.

Andra afdelningen. Angående frågan, huruvida värnpligtig, som hyser
samvetsbetänkligheter mot att låta vapenöfva sig, må i fredstid
kunna derifrån befrias mot skyldighet att uträtta annat passande

arbete.............................57.

Undersökningens omfattning...................57.

Förslag vid 1898 års riksdag...................58.

§ 16 regeringsformen.......................62.

Uppfattningen att bruk af vapen ej är tillåtligt.........64.

Frågan om utbyte mot civilt arbete...............65.

Om utbyte mot sjukvårds- eller handräckningstjenst........66.

Angående den verkan, som uppkommet afbrott uti värnpligtigs tjenstgöring
i fredstid under olika omständigheter skall anses medföra

i afseende å tjenstgöringstidens beräkning...........70.

Ofullständighet i lagstiftningen.......... 70.

Tillägg i § 17 värnpligtslagen..................71.

Tillägg i § 27 värnpligtslagen..................72.

Motivering af vissa detaljer i komiténs lagförslag..........75.

Sammanfattning af förslag, som betinga föreskrifter i särskild ordning
..............................80.

Förslag till lag angående ändring i vissa delar af värnpligtslagen . . 83.

Bilagor till betänkandet . . . . ...................103.

Särskilda meningar af

Ernst von der Lancken, Gustaf Uggla och C. A. Hjulhammar.....117.

S. J. Boéthius............................123.