BETÄNKANDE OCH FÖRSLAG (Statens offentliga utredningar 1894:2)

UNDERDÅNIGT

BETÄNKANDE OCH FÖRSLAG

AFGIFVET

DEN 20 FEBRUARI 1893

DEN AF KUNGL. MAJ.T DEN 10 AUGUSTI 1892
TILLSATTA KOMMITTÉ FÖR AFGIFVANDE AF BETÄNKANDE OCH FÖRSLAG,
OM OCH PÅ HVILKA VILKOR STATSBIDRAG MÅ KUNNA LÄMNAS
TILL AFLÖNANDE AF VIKARIE FÖR SÅDAN ORDINARIE
LÄRARE ELLER LÄRARINNA, SOM AF SJUKDOM
URSTÅNDSÅTTES ATT FULLGÖRA
SIN TJÄNST

STOCKHOLM 1893

KUNG!.. BOKTRYCKERIRT. P. A. NORSTEDT & SÖNER

Innehållsförteckning.

Sid.

Kommitterades underdåniga skrifvelse.......... I.

Betänkande.

Inledning....................... !•

I. Behofvet af statsbidrag till vikaries aflönande vid sjukdomsfall

för ordinarie lärare eller lärarinna vid folkskola .... 6.

II. Storleken af vikariens aflöning.............11.

III. Bestämmandet af statens, skoldistriktets och lärarens bidrag

till vikariens aflöning...............15.

IV. Villkor för statsbidrags åtnjutande...........23.

V. Den administrativa anordningen och sättet för statsbidragets

utbetalande...................35.

VI. Om kostnaderna för statsverket, därest kommitterades förslag

genomföres...................37.

Förslag till Kungl. kungörelse angående aflönande i vissa fall af vikarie
för sådan ordinarie lärare eller lärarinna vid folkskola, som af sjukdom
urståndsättes att fullgöra sin tjänst...........43.

Formulär för ansökning om statsbidrag i förenämnda fall.....46.

Formulär för uppgifter, som höra åtfölja sådan ansökning.....47.

Öfversikt öfver antalet ordinarie folkskolelärare och lärarinnor, hvilka
under åren 1887—1892 för sjukdom åtnjutit oafbruten tjänstledighet
en månad eller längre tid...............48.

TILL KONUNGEN.

Sedan Riksdagen i skrifvelse den 20 maj 1890 anhållit,
att Eders Kungl. Maj:t tåcktes taga i öfvervägande, om och
på hvilka villkor statsbidrag må kunna lämnas till aflönande

af vikarie för ordinarie lärare och lärarinnor vid rikets folkskolor,
som af sjukdom urståndsätta att sin tjänst fullgöra,
och efter det i anledning af denna skrifvelse ej mindre
samtliga domkapitel, efter vederbörande folkskoleinspektörers
hörande, äfvensom öfverstyrelsen för Stockholms stads folkskolor,
än äfven öfverståthållareämbetet och Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvande i samtliga län afgifvit infordrade
underdåniga utlåtanden, har Eders Kungl. Magt uppdragit
åt undertecknade, kommitterade, att afgifva betänkande och
förslag, om och på hvilka villkor statsbidrag må kunna lämnas
till aflönande af vikarie för sådan ordinarie lärare eller
lärarinna vid folkskola, som af sjukdom urståndsättes att
fullgöra sin tjänst.

För fullgörande; af detta uppdrag sammanträdde kommitterade
första gången den 1 december nästlidna år, hvarefter
kommitterade voro samlade till och med den 13 i samma
månad. Under denna tid genomgingos samtliga de i ärendet
inkomna underdåniga utlåtandena och fattades provisoriska
beslut rörande hufvudgrunderna för kommitterades förslag,
hvarjämte och då kommitterade, för bedömande af frågan,
huru stor kostnad ett antagande af ett förslag i enlighet med
dessa grunder skulle komma att tillskynda statsverket, ansågo
nödigt införskaffa vissa uppgifter angående de bland den ordinarie
lärarepersonalen vid rikets folkskolor under de senaste
åren inträffade sjukdomsfall, kommitterade anmodade samtlige
dåvarande folkskoleinspektörer i riket att, en hvar för sitt inspektionsområde,
från vederbörande skolråd infordra och sist
den 1 februari 1893 till kommittéens sekreterare insända uppgifter
i sådant afseende. Sedan de infordrade uppgifterna,
med endast några få undantag, till sekreteraren ingått, sammanträdde
kommitterade åter den 13 innevarande månad,
hvarefter kommitterade varit samlade till och med denna dag,
då kommitterades betänkande och förslag slutligen justerats.

Kommitterade få härmed, efter sålunda fullgjordt uppdrag,
i underdånighet öfverlämna betänkande och förslag till

III

bestämmelser angående aflönande i vissa fall af vikarie för
sådan ordinarie lärare eller lärarinna vid folkskola, som af
sjukdom urståndsättes att fullgöra sin tjänst, jämte formulär
dels till ansökning om bidrag af allmänna medel till aflönande
af sådan vikarie, dels ock till uppgifter, som kommitterade
ansett böra åtfölja dylik ansökning, äfvensom, till ledning
vid bestämmandet af kostnaderna för det af kommitterade
framställda förslagets genomförande, en upprättad öfversikt
öfver antalet ordinarie folkskolelärare och lärarinnor, hvilka
under åren 1887—1892 för sjukdom åtnjutit oafbruten tjänstledighet
en månad eller längre tid.

Underdånigst

N. J. O. H. LINDSTRÖM.

C. G. BERGMAN. P. LAGERBLAD.

C. v. Scliulzenheim.

Stockholm den 20 februari 1893.

INLEDNING.

Enligt § 25 i stadgan angående folkundervisningen i riket
den 20 januari 1882 åligger det, då lärarebefattning är ledig eller
lärare åtnjuter tjänstledighet, vederbörande skolråd att draga försorg
därom, att undervisningen uppehälles genom vikarie, börande,
så vidt möjligt är, icke någon därtill förordnas, som ej äger den i
berörda stadga föreskrifna behörighet att innehafva den ifrågavarande
tjänsten. Genom denna föreskrift har det således blifvit
vederbörande skolråd ålagdt att tillse, att icke något afbrott eller
någon inskränkning i den föreskrifna undervisningstiden inom de
i folkskolestadgan omförmälda skolor må inträffa till följd af en
ordinarie lärares tjänstledighet.

Däremot åligger det läraren att under honom beviljad tjänstledighet
bekosta vikariens aflöning. Skoldistriktet har icke skyldighet
att i något fall därtill bidraga, utan har i detta afseende
endast vädjats till distriktets billighetskänsla i det fall, att tjänstledigheten
föranledts af sjukdom, då i 31 § folkskolestadgan uttalats,
att när lärare på grund af sjukdom måste för längre eller
kortare tid erhålla tjänstledighet, det må bero af distriktet att bevilja
honom det understöd, hvaraf han kan anses vara förtjänt. I
de större städerna torde också skoldistrikten för närvarande bidraga
till aflönande af vikarier vid sjukdomsfall för ordinarie lärare
och lärarinnor vid folk- och småskolor i enlighet med en gång
för alla gifna bestämmelser i sådant afseende. Däremot torde skoldistrikten
i de mindre städerna och på landsbygden i allmänhet
för hvarje särskild! tillfälle besluta, huruvida läraren vid sjukdomsfall
må erhålla bidrag till vikariens aflöning; och om man än
får antaga, att de skoldistrikt icke äro så få, i hvilka finnas både
god vilja och motsvarande förmåga att lämna understöd åt lärare,

FolkskolelärarevikariekommHtéens betänkande. 1

Indika af sjukdom försatts i overksamhet och i den ställning att
nödgas anlita vikarie för uppehållande af undervisningen i skolan,
finnes det ock ett stort antal skoldistrikt, där de dryga ordinarieutgifterna
för folkskoleväsendet helt naturligt göra distrikten obenägna
att därför åtaga sig ytterligare bördor, eller där medellösheten
hos de skattdragande är så stor, att skollärarens ekonomiska
ställning kanske rent af synes dem afundsvärd. Uppenbart är, att
endast den allra yttersta nöd kan förmå läraren i sådana distrikt
att begära understöd, då med all sannolikhet sådant skulle komma
att afslås eller ock ytterst knapphändigt beviljas; och säkerligen
finnas flera distrikt, där något sådant bidrag aldrig beviljats.

Af statsmedel har hittills icke utgått något bidrag till vikariers
aflöning i nu ifrågavarande fall.

Billigt torde ock få anses vara, att den ordinarie läraren eller
lärarinnan, då tjänstledighet af annan anledning än sjukdom
honom eller henne beviljas, ensam bekostar aflöningen för vikarien.
Annorlunda ställer sig förhållandet, då den ordinarie läraren eller
lärarinnan på grund af sjukdom nödgas taga tjänstledighet. I
vanliga fall kan nämligen den sjuke lärarens eller lärarinnans lön
icke räcka både till aflöning af vikarie och till de ökade utgifter,
som äro förbundna med en sjukdom.

Då svårigheten för de ordinarie lärarne och lärarinnorna att
vid sjukdomsfall bekosta vikariers aflöning blifvit allt mer och
mer kännbar, men, såsom ofvan nämnts, skoldistrikten ofta i sådana
fall undandraga sig att lämna sådant understöd, som i
31 § folkskolestadgan afses, föranleddes i början af 1880-talet
folkskolelärarekåren att till Kung! Maj:t ingå med en petition,
hvari anhölls att, vid sjukdomsfall för ordinarie folkskolelärare,
dessa måtte, i likhet med lärarne vid de allmänna läroverken,
berättigas att behålla tre fjärdedelar af lönen, under det att
återstoden af vikariens aflöning skulle betäckas medelst statsbidrag.
Denna petition ledde emellertid icke till någon påföljd,
men vid 1883 års riksdag upptogs frågan af en motionär, lektorn
A. Rundbäck, hvilken i en af honom framlagd motion om förbättring
af folkskolelärarnes lönevillkor i allmänhet äfven föreslog, att
ordinarie folkskolelärare, som genom allvarsammare ehuru öfvergående
sjukdom blefve för någon längre tid urståndsatt att själ!*
sköta sin tjänst, måtte till vikariens aflöning erhålla bidrag af
staten och skoldistriktet. Vid sjukdom, som varat högst en månad,
borde läraren själf aflöna vikarien eller ersätta den förlorade lästiden
genom ferieläsning. Räckte åter sjukdomen längre än en

månad, borde vikarien för den öfverskjutande tiden aflönas till lika
del af staten, distriktet och läraren, dock så att hvarken statens
eller distriktets bidrag i något fall finge öfverstiga 25 kronor för
läsmånad.

Beträffande detta'' förslag ~ anmärkte statsutskottet, att det
syntes utskottet, som om den föreslagna anordningen lämnade åtskilligt
öfrigt att önska, och att i alla händelser den ytterst svårlösta
frågan om ersättning åt vikarier torde kräfva en mera fullständig
behandling, än som dittills kunnat komma den till del.
Under diskussionen i kamrarna berördes förslaget blott i förbigående,
och det föranledde ej heller någon åtgärd från riksdagens
sida.

Vid 1885 års riksdag upptogs frågan å nyo genom en af redaktören
E. Hammarlund väckt motion angående tillägg till Kungl.
Maj:ts till samma riksdag aflåtna proposition rörande aflöning och
lönetillskott åt folkskolelärare och lärarinnor m. m., i hvilken motion
erinrades bland annat, att vid en definitiv lönereglering för folkskolelärarekåren
ej borde få förglömmas behofvet af ett stadgande
om lön åt lärares vikarier vid sjukdomsfall. Denna fråga ansåg
motionären kunna lösas på flera olika sätt, utan att utgifterna för
vare sig staten eller skoldistrikten skulle behöfvå blifva synnerligen
stora. Ett sätt för frågans lösning vore det af lektorn Rundbäck
vid 1883 års riksdag föreslagna. Ett annat vore t. ex. att församlingen
aflönade den vikarierande läraren, men att den tjänstledige
innehafvare!! af befattningen såsom bidrag till vikariens aflöning
afstode för hvarje läsmånad, hvarunder tjänstledigheten påginge,
5 % af den för år bestämda penningelönen. Motionären föreslog, på
grund af hvad sålunda af honom antydningsvis anförts, att vid
sjukdomsfall läraren skulle åtnjuta rätt att behålla en del af lönen.

Statsutskottet ansåg emellertid detta förslag icke för det dåvarande
påkalla någon åtgärd, och förslaget blef af riksdagen utan
diskussion afslaget.

Vid 1890 års riksdag blef frågan ånyo framlagd genom två
motioner i andra kammaren, den ena af A. W. Nilsson i Lidköping
och C. Persson i Stallarhult, med hvilka motionärer två andra af
kammarens ledamöter förenat sig, den andra af E. Svensson i
Karlskrona, i hvilkens motion fyra af kammarens ledamöter instämt.

I den förra af dessa motioner begärdes, att riksdagen måtte för år
1891 ställa till Kungl. Maj:ts förfogande ett förslagsanslag å 20,000
kronor att användas såsom bidrag med högst 50 kronor för månad

till aflönande af vikarie för ordinarie lärare eller lärarinna vid
rikets folkskolor, hvilken på grund af genom läkarebetyg styrkt,
icke obotlig, sjukdom varit under minst en månad oförmögen att
sin tjänstgöring själf bestrida, och hvars ansökan om sådant understöd
vore vitsordad af vederbörande skolråd och folkskoleinspektör.
För den händelse att riksdagen funne hela frågan ännu för litet
utredd för att kunna bifalla motionen, uttalade motionärerna den
förhoppning, att densamma dock måtte anses vara förtjänt af så
stor uppmärksamhet, att riksdagen ville besluta aflåtande till
Kungl. Maj:t af en skrifvelse i motionens syfte med begäran om
utredning och förslag i frågan till nästa riksdag.

I den senare motionen åter föreslogs, att riksdagen måtte i
skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes till
nästkommande riksdag afgifva förslag till sådant tillägg uti § 25
af folkskolestadgan af den 20 januari 1882, att för den af ordinarie
lärarepersonalen vid rikets folkskolor, som icke vid sjukdomstillfälle
vore berättigad till hel pension från folkskolelärarnes pensionsinrättning,
vid sjukdomsfall, som styrktes af läkarebetyg, till
tjänstförrättares aflöning icke skulle afdragas större belopp än högst
en fjärdedel af den kontanta lönen, samt att Kungl. Maj:t efter
erforderlig utredning täcktes afgifva proposition om utgående från
statsverket af de medel, som skulle blifva en följd af den föreslagna
förändringen.

Sistnämnda motion blef af riksdagen afslagen, hvaremot i anledning
af A. W. Nilssons och C. Perssons motion riksdagen till
Kungl. Maj:t aflat en underdånig skrifvelse, hvari anfördes, att
det af bemälde motionärer väckta förslaget visserligen syntes riksdagen
behjärtansvärdt, men likväl icke vara af beskaffenhet att i
dess nuvarande form böra föranleda beviljandet af något anslag
för det afsedda ändamålet. Ehuru riksdagen fann det vara med
billighet öfverensstämmande, att staten, då den lämnade bidrag till
folkskolelärarepersonalens aflöning, jämväl i någon mån trädde
hjälpande emellan i de fall, då lärare eller lärarinna genom sjukdom
urståndsattes att själf uppehålla sin tjänst, ansåg nämligen
riksdagen böra såsom ett oeftergifligt villkor för statsbidragets utgående
uppställas den fordran, att, förutom läraren eller lärarinnan
själf, äfven vederbörande kommun, som jämte staten bestrede kostnaden
för tjänstens aflöning, till någon del finge vidkännas kostnaderna
för undervisningens uppehållande under sjukdomstiden,
helst endast genom en sådan anordning verklig garanti torde
kunna erhållas mot missbruk med afseende å statsbidragets an -

litande. I hvilken proportion staten, kommunen och läraren själf
borde bidraga till vikariens aflöning, ansåg riksdagen emellertid,
i frågans dåvarande outredda skick, icke kunna afgöras, och då
härtill komme, att * de närmare bestämmelser, hvilka borde fastställas
för statsbidragets utgående i hvarje särskildt fall, syntes
böra blifva föremål för omsorgsfull pröfning, fann riksdagen det
med omförmälda förslag afsedda syftet bäst befordras därigenom,
att riksdagen fäste Kungl. Maj:ts uppmärksamhet på ifrågavarande
angelägenhet. Riksdagen anhöll därför, att Kungl. Maj:t täcktes
taga i öfvervägande, om och på hvilka villkor statsbidrag må
kunna lämnas till aflönande af vikarie för ordinarie lärare och
lärarinna vid rikets folkskolor, som af sjukdom urståndsättes att
sin tjänst fullgöra.

Behofvet af statsbidrag till vikaries aflönande vid
sjukdomsfall för ordinarie lärare eller lärarinna vid

folkskola.1

Då Kungl. Maj:t på grund af riksdagens ofvannämnda skrifvelse
lämnat åt kommittéen i uppdrag att afgifva betänkande och förslag,
om och på hvilka villkor statsbidrag må kunna lämnas till aflönande
af vikarie för sådan ordinarie lärare eller lärarinna vid folkskola,
som af sjukdom urståndsättes att fullgöra sin tjänst, hafva kommitterade
till en början haft att taga under ompröfning frågan,
huruvida för nämnda ändamål bidrag från statens sida bör utgå.

Såsom bekant utgör för närvarande minimilönen för ordinarie
lärare vid folkskola 600 kronor, efter 5 års väl vitsordad tjänstgöring
700 kronor, jämte förmån af bostad, vedbrand, kofoder och
planteringsland. Med dessa löneförmåner måste folkskoleläraren
underhålla eu ofta talrik familj, deltaga i utskylder till stat och
kommun, i de flesta fall förränta och amortera skulder, som han
nödgats ådraga sig för genomgående af den efter hans förhållanden
dyrbara fyraåriga bildningskursen vid folkskolelärareseminarium,
äfvensom, för att kunna följa med sin tid, förskaffa sig böcker och
tidskrifter samt någon gång besöka möten och sammankomster.
Under sådana förhållanden kan man icke vänta, att han äfven
med den strängaste hushållning skall kunna göra besparingar, vare
sig för ålderdomen eller för inträffande sjukdomsfall.

Genom den läraren tillerkända rätt till pension är sörj dt för,
att han icke, då han af ålderdom urståndsättes att tjenstgöra, skall

1 Då i detta betänkande, för korthetens skull, endast lärare och icke därjämte
äfven lärarinna omnämnes, afses, då icke annat förhållande särskild! angifves, städse
både lärare och lärarinna.

finna sig ställd framför utsikten att falla fattigvården till last.
Däremot har det hittills ålegat honom att vid inträffande sjukdomsfall,
utom de däraf föranledda särskilda utgifter, bestrida äfven sin
vikaries aflöning utan annat bidrag än det han möjligen kunnat
af distriktet erhålla. Då, såsom ofvan nämnts, i säkerligen de
flesta fall sådant bidrag icke lämnas, måste läraren vid inträffande
sjukdom till vikarien afstå större delen af sin lön, ofta
hela den kontanta lönen. Då nu en ordinarie lärares aflöningsförmåner
icke kunna anses vara större, än att de, äfven under hälsans
dagar, fullt tagas i anspråk till bestridande af kostnaderna
för hans och, om han är gift, hans familjs underhåll, maste de vid
sjukdomsfall blifva otillräckliga, helst han på samma gång urståndsättes
att begagna sig af de tillfällen till biförtjänster, som eljest
möjligen kunde för honom yppa sig.

Att detta förhållande innebär en stor obillighet, icke sällan
rent af en obarmhärtighet mot läraren, är tydligt. Men därjämte
är detta förhållande menligt för folkskolan och undervisningen därstädes.
Merendels är det nämligen skolan, som får umgälla det
obilliga i skyldigheten för läraren att vid sjukdomsfall helt och
hållet aflöna sin vikarie, enär tydligt är, att då läraren vid inträffande
sjukdomsfall måste ensam bestrida sin vikaries aflöning
och icke kan påräkna bidrag därtill af skoldistriktet, han söker
själf uppehålla undervisningen i skolan så länge som möjligt, äfven
om han på grund af sin sjukdom med nedsatta själs- och kroppskrafter
endast på ett ofullständigt eller mindre nöjaktigt sätt kan
fullgöra sina åligganden.

Hvad nu är sagdt om ordinarie'' lärare vid folkskola gäller
äfven, om än icke i fullt samma grad, beträffande lärarinna vid
sådan skola.

Nu skulle man visserligen kunna tänka sig den utväg till afhjälpande
af ifrågavarande missförhållanden möjlig, att, liksom förhållandet
är vid sjukdomsfall för ordinarie tjänstemän i statens
tjänst, endast eu viss mindre del åt lönen bestämmes skola utgå till
vikarien, som därmed sålunda blefve godtgjord utan vidare kostnad
för statsverket. Vid de regleringar af löneförmånerna för statens
tjänstemän, som på senare tider ägt rum, har i allmänhet aflöningen
delats i lön och tjänstgöringspenningar, de senare vanligen utgörande
mellan eu tredjedel eller en fjärdedel af aflöningen, samt
stadgats skyldighet för tjänstemannen att, i händelse han för sjukdom
åtnjuter ledighet, till vikaries aflönande afstå tjänstgöringspenningarna.
Där sådana bestämmelser ej gälla, lärer i fråga

om ordinarie tjänsteinnehafvares bidrag till vikaries aflönande
tillämpas kungl. cirkuläret den 9 november 1860, som stadgar, att
då tjänsteinnehafvare för sjukdomsförfall erhåller ledighet på grund
af lagligt läkarebetyg, afdrag på lönen icke äger rum under de två
första månaderna, men att, om dylikt förfall räcker därutöfver,
skall å lönen verkställas afdrag med högst en fjärdedel. Dessa
bestämmelser, som gälla för statens tjänstemän, äro dock icke gällande
med afsende å folkskolelärare, såsom kommunens tjänstemän.
Bestämmelserna skulle ej heller kunna tillämpas vid sjukdomsfall
för folkskolelärare, ty en vikarierande folkskolelärare lärer icke
kunna erhållas för så ringa aflöning som en tredjedel eller en
fjärdedel af den ordinarie lärarens kontanta lön, då denna, såsom
för närvarande är fallet, i regel och då ålderstillägg å lönen
naturligtvis här lika litet som för statens tjänstemän kunna tagas
i beräkning, ej uppgår till mer än 600 kronor för helt läsår, samt
vikarien icke, såsom fallet är beträffande statens tjänstemän, får
tillgodoräkna sig sin tjänstgöring i sådan egenskap vid framtida
befordran till ordinarie befattning.

Tydligt är således, att denna utväg icke kan anlitas, utan
saken måste ordnas på annat sätt. Då den ordinarie läraren icke
ensam kan vid inträffadt sjukdomsfall bestrida sin vikaries aflöning,
måste han därtill erhålla understöd, och detta understöd kan lämnas
honom antingen af staten eller af distriktet eller af båda gemensamt.
Äfven skulle man kunna ifrågasätta, att läraren skulle helt
och hållet befrias från deltagande i vikariens aflöning och denna
bestridas af staten och kommunen eller endera af dessa. Detta
har äfven ansetts högeligen önskvärd! af åtskilliga af de myndigheter,
som hörts i ärendet, därvid af dem framhållits de ordinarie
folkskolelärarnes i allmänhet små löneinkomster, hvilka svntes vid
sjukdomsfall knappast förslå till betäckande af de däraf föranledda
särskilda utgifter, än mindre medgifva utgörande af något
bidrag till vikariens aflöning. Då emellertid alla andra tjänstemän
hafva skyldighet att vid sjukdomsfall till vikaries aflönande afstå
antingen tjänstgöringspenningar eller viss del af lönen, huru ringa
denna än må vara, synes motsvarande skyldighet böra åligga äfven
folkskolelärare. Icke heller torde i och för sig vara lämpligt att
folkskolelärare helt och hållet befrias från bidrag i sådant afseende,
enär därigenom tilläfventyrs frestelse kan uppstå för en och
annan lärare att vid lindrigare opasslighet eller sjukdom, som icke
omöjliggör fortsatt uppehållande af undervisningen i skolan på
fullt nöjaktigt sätt, söka undandraga sig sin tjänstgöring och

begära tjänstledighet i mer eller mindre oträngdt mål, då sådant
icke för honom medför någon som helst utgift eller ekonomisk
uppoffring.

Utöfver det bidrag till vikariens aflöning, som således i hvarje
fall torde böra utgå af läraren, skulle nu möjligen återstoden af
vikarieaflöningen kunna lämnas af distriktet ensamt utan bidrag
af statsmedel. Såsom ofvan omnämnts, är förhållandet äfven för
närvarande å vissa orter sådant, att antingen, såsom särskildt i de
större städerna, genom en gång för alla gifna bestämmelser vikariens
aflöning utgår medelst bidrag af läraren och distriktet efter
vissa angifna grunder, eller ock, såsom inom ett och annat distrikt
på landsbygden, skolrådet erhållit uppdrag att i hvarje fall till
församlingens kyrkostämma göra framställning, om och till hvilket
belopp, begränsadt inom viss del af lärarens kontanta lön, afdrag
må äga rum å lönen till vikariens arfvode, under det att församlingen
själf betalar återstoden.

Eu utaf de i ärendet hörda länsstyrelser har också ansett en
dylik anordning lämplig och riktig. Denna länsstyrelse har till
stöd för sin åsikt anfört, att då i allmänhet statens egna embetsoch
tjänstemän samt betjänte vid sjukdom själfva få helt och hållet
bekosta aflöningen till sina vikarier genom mistning af tjänstgöringspenningar
och extra inkomster, där sådana förekomma, samt
staten sålunda endast undantagsvis, såsom hvad angår lärare vid
allmänna läroverken och ett fåtal andra tjänstemän, till vikariens
aflöning behöfver bidraga med arfvodesfyllnad utöfver det belopp,
som den tjänstledige skall afstå, det ingalunda syntes följdriktigt
eller lämpligt, att statsverket skulle bidraga till aflöning af vikarier
för kommunernas tjänstemän,’ helst det belopp, som årligen
kunde komma att af statsmedel till hvarje vikarie utgå, med hänsyn
till statens bidrag till de ordinarie lärarnes aflöning ej borde få
öfverstiga ett par hundra kronor och denna summa ej syntes äga
någon nämnvärd betydelse för kommunen.

Häremot har man, vid möten och andra tillfällen, då öfverläggningar
inom skollärareföreningar ägt rum, med noggrann kännedom
om de uppoffringar, som kommunerna redan fått för sitt
skolväsen vidkännas, funnit eu tillfredsställande lösning af frågan
endast kunna vinnas genom statens mellankomst och understöd, och
man har ansett rättvisa och billighet fordra, att då staten lämnar
bidrag till aflönande af vikarier åt för sjukdom tjänstlediga elementarlärare,
enahanda hjälp äfven bör komma för tillfällig sjukdom
otjänstbara folkskolelärare till del.

Äfven där kommunerna frivilligt åtaga sig utgifter för undervisningens
upprätthållande under lärarens sjukdom, torde ett dylikt
åtagande blifva för dem ganska betungande, synnerligast då flera
sjukdomsfall, som kunna räcka långa tider, inom samma kommun
inträffa.

Man får nämligen icke förgäta, att kommunerna i allmänhet
med erkännansvärd beredvillighet redan underkastat sig stora uppoffringar
för folkskolan, särskildt för uppförande af nya skolbyggnader,
Indika de val endast undantagsvis mäktat uppföra utan att
ådraga sig dryga skulder, som nu äro och helt visst för en längre
framtid komma att för dem blifva ganska kännbara. Det synes
därför knappast möjligt, i alla händelser icke billigt och, från
skolans bästa sedt, icke klokt att ytterligare fordra, det kommunen
ensam med det ringa bidrag, som man rimligtvis kan affordra den
sjuke läraren eller lärarinnan, äfven skall sörja för vikariens aflöning.

Här synes sålunda billigheten kräfva, att staten träder hjälpande
emellan, och då staten redan lämnar bidrag till de ordinarie
folkskolelärarnes aflönande, hvarigenom dessa på sätt och vis kunna
sägas vara icke blott kommunernas utan äfven statens tjänstemän,
synes staten icke heller böra undandraga sig att vid sjukdomsfall
för sådana lärare äfven lämna bidrag till aflönande af deras vikarier,
då sådant bidrag verkligen är af behof påkalladt. Och ehuru
statens årliga bidrag till folkskolelärarnes aflönande visserligen
redan förut uppgår till en högst ansenlig summa, torde dock det
ytterligare anslag, som här kan komma i fråga, icke kunna blifva
af den betydenhet, att det skulle blifva för staten särdeles kännbart,
men skulle däremot blifva till synnerlig hugnad och hjälp för
sjuka och nödställda folkskolelärare, äfvensom till stor lättnad för
åtskilliga redan förut för skolväsendet hårdt betungade distrikt.

Af några af de kommuner, hvilka haft tillfälle att yttra sig i
anledning af riksdagens skrifvelse i förevarande ämne, har ansetts
önskvärdt, att skoldistrikten helt och hållet befriades från skyldighet
att bidraga till aflönande vid sjukdomsfall för ordinarie folkskolelärare
af deras vikarier, hvilkas aflöning i stället borde utgå
af de ordinarie lärarne med bidrag allenast af statsmedel. Riksdagen
har emellertid i berörda skrifvelse uppställt såsom ett oeftergifligt
villkor för statsbidragets utgående den fordran, att, förutom
läraren eller lärarinnan själf, äfven vederbörande kommun, som jämte
staten bestrider kostnaden för tjänstens aflöning, till någon del vidkännes
kostnaderna för undervisningens uppehållande under sjukdomstiden,
helst endast genom en sådan anordning verklig garanti

syntes kunna erhållas mot missbruk med afseende å statsbidragets
anlitande. Denna fordran anse kommitterade äfven vara fullt befogad,
i synnerhet som eljest den möjlighet icke lärer få anses helt
och hållet utesluten, att i ett eller annat fall, då den ordinarie
läraren ansåges icke vara i allo tillfredsställande, denne kunde med
vederbörande skolråds medgifvande, utan att verkligt behof af
tjänstledighet förelåge, erhålla sådan ledighet, då distriktet icke
komme att därför vidkännas någon uppoffring.

På grund af hvad ofvan anförts anse kommittei’ade således, att,
då vid sjukdomsfall för ordinarie lärare vid folkskola vikarie måste
anställas, dennes aflöning hör bestridas af den ordinarie läraren med
bidrag så väl af vederbörande skoldistrikt som ock af statsverket.

II.

Storleken af vikariens aflöning.

Innan kommitterade öfvergå till frågan, med huru stor andel
staten, skoldistriktet och läraren må bidraga till vikariens aflöning,
torde böra tagas i betraktande, huru stor denna aflöning bör vara
och om ej särskilda bestämmelser i detta afseende äro af nöden.

Så länge vikariens aflöning bekostas utan bidrag af statsmedel
vare sig ensamt af den ordinarie läraren eller af distriktet
eller af båda dessa gemensamt, synas särskilda föreskrifter beträfande
den aflöning, som må tillkomma vikarie i nu ifrågavarande
fall, icke erfordras, så vidt ej från undervisningens synpunkt sådana
föreskrifter påkallas.

Hittills har ock bestämmandet af ersättning åt vikarie vid
sjukdomsfall för ordinarie folkskolelärare varit en sak mellan denne
och vikarien. Om än till följd häraf i ett och annat fall vikarier
mot lägre ersättning anställts, livilka varit mindre lämpliga än
andra, som skulle kunnat erhållas men som fordrat högre godtgörelse,
har undervisningen i de skolor, där detta må hafva ägt
rum, icke lidit sådant men, att meddelandet af särskilda föreskrifter
i ämnet visat sig nödvändiga.

Annorlunda ställer sig emellertid förhållandet, därest staten
kommer att lämna bidrag till vikariens aflöning. I sådant fall kan

staten med fog framställa anspråk därpå, att i främsta rummet
undervisningens bästa i hvarje fall tillgodoses, så vidt möjligt är,
utan hänsyn därtill, huruvida vikarie kan erhållas för något lägre
eller högre ersättning. Enär emellertid, äfven om bidrag till vikariens
aflöning kommer att utgå af statsmedel, likväl, då de ordinarie
lärarne och skoldistrikten skulle tillskjuta återstoden af
vikariens ersättning, dessa tilläfventyrs i ett eller annat fall kunde
komma att fästa väl stort afseende vid beloppet af denna ersättning,
utan hänsyn till de tillgängliga vikariernas större eller mindre
duglighet och skicklighet, hafva kommitterade funnit bestämmelser
böra gifvas i syfte att förekomma ett dylikt för undervisningen
menligt förhållande. Detta synes bäst kunna låta sig göra, därigenom
att vikariearfvodet sättes antingen till ett visst för alla
lika belopp eller åtminstone till en efter en och samma grand bestämd
summa, som kan anses utgöra skälig vikarieersättning i nu
ifrågavarande fall. Med den tillgång på lediga lärarekrafter, som
numera finnes och som man ej har anledning befara skola för framtiden
minskas, bör det ej möta svårighet att erhålla kompetenta
och dugliga vikarier mot ett jämförelsevis måttligt arfvode. Det
torde ock allt mera komma att höra till regeln, att de från seminarierna
utgångna alumnerna först någon tid sköta vikariat, innan
de erhålla ordinarie tjänst.

Beloppet af vikariearfvodet kan, såsom nyss antydts, sättas
antingen till en viss bestämd summa eller till en viss andel af
den ordinarie lärarens lön, därvid ålderstillägg eller tillägg på
grund af rent personliga förhållanden naturligtvis icke böra tagas
i beräkning.

Ehuru visserligen flera skäl tala för sistnämnda grund för beloppets
bestämmande, särskildt det, att om den ordinarie lärarens
lön, frånsedt ålderstillägg. är större än den vanliga, de förhållanden,
som betingat denna lönetillökning, såsom drygare lefnadskostnader
eller ansvarsfullare eller mera ansträngande tjänsteåligganden,
äfven synas kräfva ett högre arfvode åt vikarien än i andra
fall, hafva kommitterade, i likhet med de flesta myndigheter, som
uttalat sig i ämnet, dock stannat vid den åsikt, att bestämmandet
af ett visst belopp såsom vikariearfvode torde vara att föredraga.

Till den ordinarie lärarens lön utgår statsbidrag, beräknadt
efter den stadgade minimilönen med lika belopp vid alla läraretjänster,
oafsedt om distriktet lämnar läraren större lön än denna.
Enahanda förhållande anse kommitterade böra äga ram vid bestämmandet
af statens bidrag till vikariens aflöning, hvilken,

enligt kommitterades mening, likaledes bör fastställas till ett visst,
vid alla lärarebefattningar lika minimibelopp. Jämte det reda och
enkelhet vid statsbidragets bestämmande härigenom ernås, undgås
äfven den oegentlighet, som eljest lätt kunde inträffa, att, då för
särskilda lärarebefattningar äro bestämda olika löner, beroende af
andra omständigheter än ålderstillägg eller rent personliga förhållanden,
de skickligare vikarierna, hvilka naturligtvis i första rummet
komme att anlitas vid inträffande ledigheter, möjligen toges i
anspråk för förordnanden, förenade med lägre arfvoden, under det
att vid senare inträffande ledigheter förordnanden, förenade med
högre arfvoden, komme att lämnas åt mindre skiökliga och lämpliga
vikarier.

Beträffande det belopp, som i nu ifrågavarande afseende må
vara skäligt, hafva ganska växlande meningar uttalats. Under
det fyra länsstyrelser ansett 50 kronor för läsmånad vara ett skäligt
vikariearfvode, hafva två länsstyrelser och några andra myndigheter
förordat 62 kronor 50 öre, eller minst denna summa, samt
fyra domkapitel och fem länsstyrelser 75 kronor. Ett domkapitel
har ansett vikariearfvodet för år ej kunna sättas lägre än 700
kronor, och en folkskoleinspektör liar beräknat detta arfvode till
100 kronor för läsmånad.

Kommitterade hafva enat sig om att föreslå vikariearfvodets
belopp till en summa af 600 kronor för läsår eller 75 kronor för
läsmånad, motsvarande den ordinarie lärarens kontanta minimilön.
Att bestämma vikariearfvodet till högre belopp synes ej böra ifrågasättas,
då i de flesta fall den ordinarie läraren får åtnöjas med
denna minimilön. Lägre än denna synes kommitterade vikariearfvodet
ej heller böra sättas, då man på vikarierna ställer den fordran,
att de skola vara behörigen examinerade och således hafva
undergått samma jämförelsevis långvariga och dyrbara utbildningskurs
som de ordinarie folkskolelärarne, och 1''efnadskostnaderna för
vikarien äro desamma som för åtminstone den ogifte ordinarie
läraren.

Kommitterade hafva här endast berört det kontanta arfvode,
hvartill vikarien bör vara berättigad. Huruvida detta arfvode bör
anses såsom tillräcklig godtgörelse i ett för allt åt vikarien, eller
om han ej därjämte bör erhålla någon rätt till de naturaförmåner,
som tillkomma den ordinarie läraren, eller ersättning därför, har
utgjort särskildt föremål för kommitterades öfvervägande. Att eu
vikarie, som i regel endast för kort tid uppehåller en ordinarie
lärares tjänst, ej skäligen kan göra anspråk på kofoder eller plan -

teringsland eller ersättning därför, har synts kommitterade uppenbart.
Däremot har frågan, huruvida vikarien ej bör äga åtnjuta,
utom det kontanta arfvodet, rätt till hostad och vedbrand eller
ersättning därför, synts kommitterade svårare att afgöra. Flertalet
af de myndigheter, som yttrat sig angående vikariearfvodets belopp,
har ej uttryckligen nämnt, huruvida ersättning för bostad
och vedbrand borde ingå i det kontanta beloppet. Några myndigheter
hafva dock: ansett detta vara skäligt, under det att andra
uttalat sig för att vikarien borde vara berättigad till bostad, med
eller utan eldning och städning, utöfver det honom tillkommande
kontanta arfvodet. Beträffande bostadens beskaffenhet har af en
folkskoleinspektör föreslagits, att densamma bör utgöra ett rum och
del i kök och källare eller ock ett rum och kök, så vidt möjligt
högst 11 /2 ä 2 kilometer från skolan, eller, om skolan är flyttande,
från den skollokal, där ordinarie läraren har sin egentliga bostad,
hvarjämte vid flyttande skola vikarien dessutom borde vara berättigad
att använda boningsrummen med tillhörande vedbrand vid
de skollokaler, där den ordinarie läraren icke har sin egentliga
bostad.

Det har synts kommitterade obilligt att fordra, att en vikarie,
som i allmänhet måste antagas vara obekant på den plats, där han
mottager ett förordnande såsom vikarie, skall nödgas själf därstädes
anskaffa sig lämplig, skolan närbelägen bostad. Däremot lärer
sådan bostad, hvilken, vid det förhållande att vikarien väl i regeln
är ogift, icke synes behöfva utgöras af mer än ett rum, i de flesta
fall kunna, jämte eldning och städning, hvartill vikarien enligt
kommitterades åsikt äfven bör vara berättigad, utan synnerlig
kostnad eller olägenhet anskaffas af den ordinarie läraren eller af
skoldistriktet. På grund häraf hafva kommitterade funnit sig böra
förorda, att bestämd föreskrift lämnas därom, att, utöfver det kontanta
arfvodet, äfven rätt till tjänlig, skolan närbelägen bostad,
bestående af ett rum jämte eldning och städning eller ock skälig
ersättning därför må i hvarje fall tillkomma vikarie. Beloppet af
denna ersättning, där sådan undantagsvis kan komma att utgå,
hafva kommitterade ansett kunna bero på öfverenskommelse mellan
vikarien och den, som får sig ålagd skyldigheten att tillhandahålla
vikarien bostad eller lämna honom ersättning därför. Till förekommande
af tvistigheter i de fäll, där sådan öfverenskommelse ej
träffas, torde en bestämd beräkningsgrund för ifrågavarande ersättning
böra fastställas; och hafva kommitterade ansett, att en summa
af 50 kronor för helt läsår bör i regel kunna anses såsom ett

skäligt belopp i detta afseende, enär, enligt hvad kommitterade fått
sig meddeladt, lärarens förmån af bostad med eldning och städning
i skilda delar af landet uppskattas till detta belopp.

Slutligen hafva kommitterade haft att taga i betraktande,
huruvida vikarien bör tillerkännas ersättning eller ej för den resekostnad,
som kan vara förbunden med antagandet af ett förordnande
vid sjukdomsfall för en ordinarie lärare. Då denna kostnad
icke uppgår till afsevärdt belopp, synes vikarien böra själf få vidkännas
densamma. Där åter, såsom flerstädes inom de nordligare
delarna af riket, resekostnaden kan uppgå till icke obetydliga belopp,
synes det vara obilligt, att vikarien skall drabbas af densamma,
i synnerhet då, såsom väl oftast torde blifva fallet, förordnandet
att under en ordinarie lärares sjukdom uppehålla dennes tjänst
torde blifva tämligen kortvarigt och i hvarje fall till sin varaktighet
ovisst. För sådana fall synes vikarien böra äga rätt till
ersättning för resekostnaden, men lärer denna ersättning få bero
på öfverenskommelse vederbörande emellan.

På grund af hvad ofvan anförts anse således kommitterade, att
vikarie bör i hvarje fall tillerkännas rätt att erhålla kontant arfvode,
beräknadt efter 600 kronor för läsår eller 75 kronor för månad,
samt därjämte dels tjänlig, skolan närbelägen bostad, bestående
af ett rum, med eldning och städning, eller ock ersättning därför,
beräknad efter 50 kronor för helt läsår, dels ock efter öfverenskommelse
godtgörelse för resekostnad, där sådan ifrågakommer,
vederbörande naturligtvis obetaget att, där af särskilda förhållanden
sådant betingas, lämna vikarien högre aflöningsförmåner än de sålunda
föreslagna.

in.

Bestämmandet af statens, skoldistriktets och lärarens
bidrag till vikariens aflöning.

Om nu således må antagas för visst, att bidrag till aflönande
af vikarie vid sjukdomsfall för ordinarie lärare vid folkskola i de
flesta fall icke lärer kunna beredas denne på annat sätt än genom
tillskott af statsmedel, framställer sig i främsta rummet frågan om

statsbidragets storlek. För afgörande häraf torde åter frågan om,
huru eller rättare sagdt i hvilken form detta statsbidrag må lämnas,
vara af väsentlig betydelse.

Olika sätt härför kunna tänkas, och olika förslag i sådant afseende
hafva också framkommit. Antingen kan, på sätt i de vid
riksdagen framlagda motionerna i ämnet föreslagits, ett förslagsanslag
till visst belopp ställas till Kungl. Maj:ts förfogande att enligt de
närmare bestämmelser, som af Kungl. Maj:t meddelas, af vederbörande
länsstyrelser direkt till skolråden utanordnas. Eller också
skulle möjligen, såsom äfven blifvit ifrågasatt, ett bestämdt anslag
kunna lämnas till fördelning mellan särskilda sjukhjälpsföreningar,
kvilka skulle af lärarne själfva inom hvarje län bildas och hvilka
skulle af anslaget erhålla understöd i förhållande till antalet sjukliga
och ålderstigna medlemmar i de särskilda föreningarna. Slutligen
har äfven framkommit förslag om användande samtidigt af
båda dessa nu angifna sätt, så att af riksdagen skulle beviljas dels
en bestämd summa, att fördelas på af lärarne bildade sjukhjälpsföreningar,
dels ett särskilt förslagsanslag, att vid långvariga
sjukdomsfall användas till bekostande af viss del af vikariens aflöning
utöfver den tid, för hvilken bidrag utginge från vederbörande
sjukhj älpsförenin g.

Hvad nu beträffar de båda sistberörda anordningarna, är frågan
om obligatoriska sjukhjälpsföreningar alldeles ny och fullkomligt
outredd. Att ålägga samtlige folkskollärare att ingå i sjukhjälpsföreningar
och till dessa erlägga viss årlig afgift torde hos folkskolelärarekåren
väcka ett berättigadt missnöje. Kommittéen veterligt
finnes icke på något område försök i sådan riktning gjordt, och
om man skulle här inlåta sig på dylikt försök, torde med skäl vara
att befara, att kostnaderna för ett sådant försök, hvars verkningar
icke kunde på förhand med säkerhet beräknas, icke skulle blifva
lindrigare för statsverket, än om, såsom motionärerna i ämnet vid
riksdagen tänkt sig, statsbidraget komme att utgå direkt till skoldistrikten
i enlighet med därför gifna föreskrifter.

Kommitterade föreställa sig äfven, att långt större reda och
enkelhet vid statsbidragets utgående skall ernås på sådant sätt,
än om det skulle utgå i form af bidrag till sjukvårdsföreningar, i
hvilket sistnämnda fall både kontrollen öfver de särskilda sjukdomsfallen
och tillsynen öfver förvaltningen af föreningarna, hvilken
kontroll och tillsyn väl måste öfverlämnas åt folkskoleinspektörerna
och länsstyrelserna inom de särskilda länen, skulle medföra åtskilliga
svårigheter.

Sedan kommitterade sålunda uttalat sig om formen för statsbidragets
utgående, kafva kommitterade att yttra sig i fråga om
storleken af detta bidrag och i sammanhang därmed om storleken
af de bidrag till vikariens aflöning, som böra åläggas den ordinarie
läraren och skoldistriktet. Beträffande den proportion, hvari staten,
distriktet och läraren böra bidraga till vikariens aflöning, hafva
de i ärendet hörda myndigheterna uttalat ganska olika meningar.

De flesta af dessa myndigheter, däribland 9 domkapitel och 10
länsstyrelser, hafva hemställt, att staten måtte åtaga sig 2/3 af
kostnaden samt det återstående jämnt fördelas mellan distriktet
och läraren. Proportionen: staten 1/2, distriktet % och läraren >/4,
har förordats af 2 domkapitel, 5 länsstyrelser och öfverstyrelsen för
Stockholms stads folkskolor, med hvilken Stockholms stads konsistorium
och öfverståthållareämbetet instämt. För lika fördelning
mellan de tre parterna hafva 1 domkapitel och 3 länsstyrelser uttalat
sig, under det att 4 länsstyrelser hållit före, att läraren om
möjligt borde befrias från hvarje utgift till vikariens aflöning,
hvilken i sådant fall borde bestridas till -/3 af staten och 1/3 af
distriktet.

Såsom ofvan erinrats, hafva några länsstyrelser, innan de afgifva
sina utlåtanden, infordrat yttranden af församlingarna eller
skolråden, en länsstyrelse äfven af magistraterna och kronofogdarne.
I flertalet af dessa yttranden har proportionen: staten 2/3, distriktet
V, och läraren 1/6, förordats. Dock har i ett ej obetydligt antal
fall ansetts önskligt, att kommunen måtte befrias från hvarje bidrag
till vikariens aflöning.

Äfven i fråga om maximibeloppet af statsbidraget hafva flera
olika förslag framställts. 5 länsstyrelser hafva ansett detta belopp
böra bestämmas till 50 kronor för läsmånad, under det andra förslagsvis
uppgifvit olika summor, växlande mellan 20 kronor 83 öre
och 58 kronor 33 öre.

Vidkommande nu till en början storleken af det bidrag till
vikarieaflöningen, som må anses skäligen böra af läraren utgifvas,
och huruvida detta bidrag lämpligast bör utgå med för alla lärarebefattningar
lika belopp eller med belopp växlande efter de ordinarie
lönernas olika storlek, hafva äfven skiljaktiga meningar uttalats.
Några myndigheter hafva, under antagande att vikarieaflöningen i
allmänhet utginge med 600 kronor om året, ansett, att den ordinarie
lärarens bidrag borde bestämmas till viss andel af vikarieaflöningen,
oberoende af lärarens egna löneförmåner, under det att andra myndigheter
föreslagit, att lärarens bidrag borde, oberoende af vikarie Folkskolelärarevikariekommittéens

betänkande. 2

arfvodets storlek, bestämmas till viss andel af lärarens egen kontanta
lön, ålderstillägg icke inberäknade, därvid lönen ansetts i allmänhet
äfven uppgå till 600 kr. Den andel i kostnaderna för vikariens
aflönande, som efter båda dessa beräkningsgrunder, ansetts böra
skäligen åligga den ordinarie läraren, har i allmänhet varit */4 af
vikariearfvodet eller af den ordinarie lönen, således 150 kronor om
året eller 18 kronor 75 öre i månaden, eller minst dessa belopp,
därvid dels uttalats den åsikt, att läraren borde få behålla de till
honom utgående naturaförmåner eller ersättning därför utan afkortning,
dels ansetts lämpligt, att läraren jämte utgörande af det
kontanta bidraget till vikariens aflöning äfven ålades tillhandahålla
honom tjänlig bostad med eller utan eldning och städning.

Äfven har ett förslag framställts, att den ordinarie lärarens
bidrag till vikariens aflöning lämpligen borde bestämmas till viss
procent af den läraren påförda bevillning för beskattningsbar inkomst,
hvilken procent skulle växla i förhållande till bevillningens
storlek, så att läraren exempelvis för en inkomst af 400 till 800
kronor skulle bekosta 50 %, men för inkomst öfver 800 kronor 75
% af vikariens arfvode. Om man uteslutande betraktar frågan från
synpunkten af behofvet för läraren af bidrag till vikariens aflöning,
måste visserligen medgifvas, att ju större inkomster en lärare bär,
desto mindre är han i behof af sådant bidrag. Men lika litet på
detta som på andra områden, då fråga är om löneregleringar eller
därmed likartade anordningar för en hel Sklass af löntagare, lär
man uteslutande kunna taga hänsyn till de särskilda löntagarnes
personliga behof af understöd. I likhet med hvad förhållandet är
beträffande statens ämbets- och tjänstemän lärer således vid sjukdomsfall
för folkskolelärare dessas bidrag till sina vikariers aflöning
böra bestämmas oberoende af den ordinarie lärarens ekonomiska
ställning eller inkomster utöfver dem, hvilka tillkomma honom såsom
folkskolelärare.

Hvad åter angår förslaget att bestämma lärarens bidrag till
vikariens aflöning till viss andel antingen af lärarens kontanta lön
eller af vikariearfvodet, kunna onekligen skäl för en sådan anordning
anföras. En lärare, som åtnjuter högre lön, synes nämligen,
frånsedt alla andra förhållanden, böra kunna afstå ett större belopp
till sin vikaries aflöning än en lärare med mindre lön, vare sig
detta belopp skulle bestämmas till viss andel af lönen eller af vikariearfvodet.

Kommitterade hafva likväl vid närmare öfvervägande häraf
trott sig icke böra förorda en sådan bestämningsgrund för den or -

dinarie lärarens bidrag till vikarieaflöningen, utan hafva kommitterade
stannat vid den åsikt, att detta bidrag bör bestämmas till ett
visst, för alla lärarebefattningar lika belopp. Om man än till eu
början kan känna sig benägen att ansluta sig till den mening, att
en lärare med högre lön i regel bör kunna afstå större belopp åt
sin vikarie, än en lärare med lägre löneförmåner, torde vid närmare
granskning denna mening åtminstone i ett stort antal fall
finnas icke vara hållbar. Enligt gällande föreskrifter är lönen för
de ordinarie lärarne bestämd till ett för alla lika minimibelopp,
600 kronor, efter 5 års väl vitsordad tjänstgöring 700 kronor, hvartill
staten bidrager med ett visst belopp. Där lärarnes löner blifvit
höjda utöfver detta minimibelopp, har sådant uppenbarligen föranledts
af särskilda förhållanden, hvilka nödvändiggjort en dylik
lönetillökning, såsom i allmänhet i städerna och särskildt i de större
städerna, de därstädes rådande dryga lefnadskostnaderna. Den lönetillökning,
som således på vissa orter visat sig nödvändig och som
bestrides af vederbörande skoldistrikt ensamt utan bidrag af statsmedel,
kan väl icke antagas vara större än som af behofvet verkligen
påkallats. Om detta är fallet, lär man ej heller kunna uppställa
såsom allmän regel, att de folkskolelärare, som åtnjuta högre
löner, kunna afstå större belopp till sina vikariers aflönande, än
lärare å andra orter med lägre löneförmåner.

Då de ordinarie lärarelönernas olika belopp bero, icke på särskilda
omständigheter å olika orter, utan på personliga förhållanden,
såsom ålderstillägg och dylikt, bör naturligtvis icke däraf föranledas
olikhet i bidragen till vikariernas aflönande.

Om, såsom ofvan föreslagits, vikariearfvodet bestämmes att utgå
med ett vid alla lärarebefattningar lika minimibelopp, synes det
således kommitterade, som om äfven den ordinarie lärarens bidrag
till vikariens aflönande borde fastställas till en för alla lika minimisumma.

Riksdagen har på anförda skäl i sin underdåniga skrifvelse i
ämnet framhållit, att förutom läraren eller lärarinnan själf äfven
vederbörande kommun må till någon del vidkännas kostnaderna för
undervisningens uppehållande i folkskolan under den ordinarie lärarens
eller lärarinnans sjukdom. Denna fordran anse också kommitterade,
såsom förut nämnts, vara från den af riksdagen angifna
utgångspunkt fullt befogad, men med kännedom om de dryga kostnader,
som många kommuner måste underkasta sig för folkskoleväsendet,
och det missnöje, som på flera orter förspörjes öfver de
alltmer växande utgifterna till folkskolan, ett missnöje, som för

själfva folkskolans framtida välfärd kan blifva eu verklig fara,
synes man i allt, som rörer dylika utgifter, böra förfara med största
varsamhet och söka, då, såsom här, nya utgifter för folkskolan
ifrågasättas, nedbringa dessa till det minsta möjliga belopp, som
kan finnas förenligt med det mål, man vill med kommunens deltagande
i samma utgifter vinna.

Denna synpunkt har varit för kommitterade bestämmande, då
kommitterade behandlat frågan om den proportion, hvari staten,
skoldistriktet och den ordinarie läraren böra deltaga i vikarieaflöningen.
I detta afseende hafva, såsom ofvan nämnts, de flesta af
de i ärendet hörda myndigheter föreslagit, att staten skulle åtaga
sig två tredjedelar af det till samma aflöning erforderliga belopp
och den återstående tredjedelen lika fördelas mellan läraren och
distriktet, hvilka således skulle bidraga till vikariens aflöning med
en sjettedel hvardera. Denna proportion har äfven, så vidt därvid
afses vikariens kontanta aflöning, synts kommitterade vara ganska
väl afpassad, särskildt hvad statsbidragets belopp angår, vid jämförelse
med statens bidrag till den ordinarie lärarens lön, hvilket
bidrag utgår med två tredjedelar af lärarens minimilön. Kommitterade
hafva äfven varit betänkta att förorda denna fördelning af
bidragen till vikariers kontanta aflöning, så att staten skulle bidraga
med 400 kronor samt distriktet och läraren med 100 kronor
hvardera. Men utom det kontanta vikariearfvodet måste äfven
tagas i betraktande den förmån af bostad, jämte eldning och städning,
eller ersättning därför, äfvensom i vissa fåll den godtgörelse
för resekostnad, som kommitterade ansett utöfver det kontanta arfvodet
böra tillkomma vikarien, men som de flesta af de i ärendet
hörda myndigheterna icke tagit i beräkning, åtminstone icke uttryckligen
omnämnt, under det att några myndigheter ansett vikarien
icke böra tillerkännas rätt till sådan förmån och godtgörelse.
Frågan om hvilkendera af de båda parterna, den ordinarie
läraren eller distriktet — tv staten kan naturligtvis här icke
komma i betraktande — skall tillhandahålla läraren bostad med
eldning och städning eller lämna honom ersättning därför, äfvensom
godtgöra honom hans resekostnad, synes kommitterade böra
i viss mån inverka på proportionen af bidragen till det kontanta
arfvodet.

Vid besvarandet af förevarande fråga ligger det närmast till
hands att antaga, att den ordinarie läraren, som själf enligt lag
har sig tillförsäkrad förmånen af tjänlig bostad och nödigt bränsle
af distriktet, skulle lättast kunna upplåta bostad åt vikarien. Men

då man betänker, att den bostad, den ordinarie läraren fått åt sig
upplåten, är beräknad endast för honom och hans familj, och säkerligen
i många fall lämnar ganska knappt utrymme för denna,
torde man finna att så icke är förhållandet. I allmänhet består lärarens
bostad af två rum och kök. Om läraren, som i regel är gift
och har familj, insjuknar så allvarligt och för så lång tid, att vikarie
för honom måste anställas, är det tydligt, att stora svårigheter
och olägenheter, särdeles då familjen är talrik, måste uppstå
så väl för den ordinarie läraren och hans familj, som för vikarien,
därest denne skulle innebo hos den ordinarie läraren. Då dennes
sjukdom i de fall, om hvilka här är fråga, mången gång kan vara
af smittosam art, låter eu sådan anordning icke ens tänka sig.

Då den ordinarie läraren är ogift, är förhållandet visserligen
något annorlunda, men detta torde, som sagdt, endast undantagsvis
vara fallet, och svårligen kan man göra skyldigheten att tillhandahålla
vikarien bostad beroende af den tillfälliga omständigheten,
huruvida den ordinarie läraren är gift eller icke.

De svårigheter och olägenheter, som uppstå, därest skyldigheten
att tillhandahålla vikarien bostad ålägges den ordinarie läraren,
synas icke böra uppkomma, om denna skyldighet ålägges distriktet.
Inom många distrikt har kommunen till sitt förfogande lägenheter,
som kunna utan kostnad eller olägenhet upplåtas till bostad åt den
vikarierande läraren och äro för sådant ändamål tjänliga. Där
detta icke är fallet, torde i allmänhet icke stora svårigheter möta
för distriktet att mot måttlig hyra anskaffa tjänlig bostad åt vikarien.
På grund häraf hafva kommitterade ansett, att skyldigheten
att tillhandahålla vikarien tjänlig bostad med eldning och städning,
eller ock lämna honom ersättning därför, bör åläggas distriktet och
icke läraren. När denna ersättning, som af kommitterade, enligt hvad
i en föregående afdelning af detta betänkande omnämnts, uppskattats
i allmänhet till ett belopp af 50 kronor för helt läsår, måste
sättas till högre belopp, hvilket lärer blifva förhållandet åtminstone
i de större städerna, synes också billigt, att distriktet och icke läraren
ålägges den ökade utgift till vikariens aflönande, som därigenom
förorsakas.

Hvad åter angår ersättning för resekostnad, där sådan ersättning
ifrågakommer, hafva kommitterade ansett dylik ersättning icke
rättvisligen böra gäldas af den ordinarie läraren, då därigenom
skulle uppstå obillighet för vissa lärare gentemot andra, så väl därutinnan
att några lärare ålades en utgift, hvilken andra lärare i
motsvarande fall undginge, som äfven därutinnan, att för de lärare,

som måste vidkännas sådan utgift, densamma komme att utgå
till mycket växlande belopp. Kommitterade anse därför, att äfven
denna utgift, i de fall den kan blifva nödig, bör bestridas af distriktet.

Om nu distriktet ålägges skyldighet att tillhandahålla vikarien
bostad jämte eldning och städning, eller ock lämna honom ersättning
därför, äfvensom att i vissa fall godtgöra honom hans
resekostnad, synes distriktets bidrag till vikariens kontanta lön i
stället kunna sättas något lägre, men den ordinarie lärarens bidrag
därtill böra i någon mån höjas. I)å ersättningen för vikariens bostad,
med eldning och städning, beräknats till i allmänhet 50 kronor,
synes detta belopp skäligen kunna afdragas å den sjettedel af
vikariens kontanta lön, som ofvan föreslagits böra af distriktet
utgå, och tilläggas det såsom den ordinarie lärarens bidrag till
vikariens kontanta lön föreslagna beloppet 100 kronor. Kommitterade
vilja således för sin del föreslå, att den ordinarie läraren
må tillförbindas att till vikariens aflöning af sin lön afstå ett belopp
af 150 kronor för läsår, hvilket belopp äfven kommer att
jämnt motsvara en fjärdedel af lärarens minimilön, 600 kronor,
eller samma andel af lönen, som lärarne vid de allmänna läroverken
vid tjänstledighet afstå till sina vikarier, samt att vikariens
kontanta lön i öfrigt må utgöras medelst bidrag af skoldistriktet
och tillskott af allmänna medel sålunda, att 2/3 af vikariens minimilön,
600 kronor, eller 400 kronor för läsår, utgå af allmänna medel
samt återstoden, af distriktet. Fördelningen af bidragen till vikariens
kontanta minimilön skulle sålunda blifva: staten 2/3, läraren
3/12 och distriktet ,,,.

Nu kan det emellertid inträffa, att vikarie icke kan erhållas
mot erbjudande af ofvan föreslagna minimilön och öfriga förmåner.
På landsbygden äfvensom i de mindre och jämväl de medelstora
städerna, lärer detta ytterst sällan, om ens någonsin, ifrågakomma,
då dessa aflöningsförmåner måste anses vara med afseende å förhållandena
på landet och i dylika städer fullt tillräckliga, och, såvidt
kommitterade hafva sig bekant, med nuvarande tillgång på lärarekrafter
icke någon svårighet mött att inom hvilken trakt af landet
som helst erhålla lämpliga vikarier mot erbjudande af dessa
aflöningsförmåner samt icke någon anledning finnes att antaga, att
tillgången på lärarekrafter hädanefter skall minskas.

Däremot lärer i åtminstone de större städerna icke någon
lämplig vikarie kunna erhållas mot erbjudande af de nu föreslagna
aflöningsförmånerna. Här uppstår då frågan, hvilken eller hvilka

af de parter, som bidraga till vikariens minimilön, skola vidkännas
det belopp, som därutöfver må erfordras för lämpliga vikariers erhållande.
Att statsbidraget till vikariens aflöning skulle utgå med
högre belopp än det ofvan föreslagna, eller två tredjedelar af den
kontanta minimilönen, kan naturligen ej ifrågasättas, då staten till
den ordinarie lärarens aflöning icke bidrager med högre belopp än
två tredjedelar af dennes minimilön. Således återstår att taga i
öfvervägande, om den ordinarie läraren ensam, eller distriktet ensamt,
eller båda gemensamt böra vidkännas skillnaden mellan minimilönen
och det belopp, som till vikarien verkligen utgår. Att ålägga
läraren ensam att gälda denna skillnad är uppenbarligen obilligt,
då denna skillnad kan, såsom t. ex. i Stockholm, uppgå till ganska
betydliga belopp. För närvarande är också förhållandet i de större
städerna, att läraren och distriktet gemensamt vidkännas kostnaderna
för vikariens aflöning, så att läraren till vikariens aflöning
afstår viss del, vanligen en fjärdedel däraf, och distriktet betalar
återstoden. Om, såsom ofvan föreslagits, läraren tillförbin des att i
hvarje fall afstå en fjärdedel af sin minimilön, 600 kronor, således
150 kronor, till vikariens aflöning och ett belopp af 400 kronor
utgår af statsmedel, synes det kommitterade billigt, att hvad därutöfver
må erfordras till vikariens aflönande utgöres af distriktet
ensamt, utan bidrag af läraren. Den med statsbidragets utgående
afsedda lättnad för den ordinarie läraren beträffande hans utgifter
till vikariens aflöning i sådana fall, om hvilka här är fråga, kommer
på sådant sätt äfven i dessa distrikt läraren till godo.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt anse kommitterade,
att, då lämplig vikarie icke kan erhållas mot erbjudande af ofvan
föreslagna minimilön och öfriga förmåner, hvad därutöfver må erfordras
skall utgöras ensamt af distriktet, utan bidrag vare sig af
statsmedel eller af den ordinarie läraren.

IV.

Villkor för statsbidrags åtnjutande.

Sedan kommitterade sålunda enat sig om det belopp, hvarmed
statsbidrag till aflönande af vikarie vid sjukdomsfall för ordinarie
lärare och lärarinnor vid folkskolor bör utgå, hafva kommitterade

haft att taga i öfvervägande, hvilka villkor böra uppställas för
sådant bidrags lämnande.

De villkor, kommitterade funnit i nämnda afseende böra bestämmas,
äro följande:

1) den ordinarie läraren eller lärarinnan skall hafva åtnjutit
oafbruten tjänstledighet och vikarie för honom eller benne varit
förordnad minst en månad af folkskolans ordinarie undervisningstid
af åtta månader om året;

2) sjukdomen skall vara sådan, att läraren eller lärarinnan
därigenom urståndsättes att vederbörligen sköta sin tjänst, men
får icke vara obotlig eller uppenbarligen själfforvållad;

3) sjukdomen måste vara styrkt af läkarebetyg, eller, där
sådant icke kan utan alltför stor svårighet eller kostnad anskaffas,
genom intyg af vederbörande kommunalnämnds ordförande, dock
att äfven i detta fall läkarebetyg måste anskaffas, då sjukdomen
varar längre tid än tre månader;

4) den ordinarie läraren eller lärarinnan får icke vara berättigad
till bel pension enligt 14 § i gällande pensionsreglemente;

5) vikarien bör, så vidt möjligt, vara behörig att erhålla tjänsten
såsom ordinarie;

6) angående vikariens behörighet och aflöningsvillkor samt den
tid, hvarunder han tjänstgjort, skola i viss form affattade uppgifter
lämnas af skolråden, och böra dessa uppgifter af vederbörande folkskoleinspektör
till riktigheten styrkas.

1. Hvad beträffar det första af ofvan uppställda villkor, anse
kommitterade det vara uppenbart, att den ordinarie lärarens sjukdom
måste visa sig hafva en viss varaktighet och det till följd däraf
föranledda förordnandet för annan person att uppehålla hans tjänst
fortvara någon tid, för att läraren må komma i åtnjutande af
understöd eller åtminstone för att behof af statsbidrag till vikariens
aflöning må anses förefinnas. Vid mera tillfälliga och
kortvariga sjukdomsfall, kan nämligen undervisningen i skolan
utan större olägenhet ordnas så, att i stället för den tid, hvarunder
undervisningen till följd af lärarens sjukdom måst afbrytas,
skolan fortgår motsvarande tid under ferierna, hvarigenom kostnaden
för vikaries anställande kan helt och hållet undgås. På
landsbygden torde dessutom i de flesta fall svårighet uppstå att
erhålla lämplig vikarie för endast några dagar eller en eller
annan vecka, och i alla händelser maste viss tid förgå, innan
vikarie kan anskaffas, hvarför äfven af denna anledning nyssberörda
anordning måste vidtagas vid kortvarigare sjukdomsförfall

för den ordinarie läraren. Skulle i ett eller annat fall en dylik
anordning icke finnas lämplig och svårighet att anskaffa vikarie
icke heller möta, synes likväl kostnaden för vikariens aflöning, då
denne tjänstgör endast någon kortare tid, böra åläggas den ordinarie
läraren ensam med eller utan understöd af skoldistriktet.
Dels blifver nämligen i sådant fall kostnaden för honom icke så
kännbar, att behof af understöd kan anses vara oundgängligen behöflig!,
dels undgås därigenom det besvär och de svårigheter, hvilka
i afseende såväl å uppfyllandet af villkoren för statsbidragets åtnjutande
som å kontrollen i sådant hänseende skulle blifva oundvikliga,
i händelse statsbidrag skulle utgå vid hvarje, äfven det
kortvarigaste, sjukdomsfall, då vikarie för den ordinarie läraren förordnas;
hvartill kommer att en lärare, som lider af så lindrig
sjukdom, att densamma icke utgör verkligt hinder för honom att
nöjaktigt uppehålla undervisningen, icke utsättes för frestelsen att
söka tjänstledighet för kortare tider, då han måste antingen ensam
betala vikariens aflöning eller ock genom utsträckt undervisning
själf ersätta den under hans opasslighet förlorade undervisningstiden.

Bestämmandet af gränsen för den tidrymd, hvarunder den
ordinarie läraren sålunda icke må komma i åtnjutande af bidrag
till vikaries aflöning, måste alltid blifva i viss mån godtyckligt.
I alla de vid riksdagen framlagda motionerna, likasom i nästan
alla de yttranden, som afgifvits i anledning af riksdagens i ärendet
aflåtna underdåniga skrifvelse, har denna tidrymd ansetts kunna
skäligen bestämmas till en månad, därvid i allmänhet endast omnämnts
sjukdomsfallets varaktighet, men i de flesta fall förutsatts
och af en och annan myndighet bestämdt uttalats, att verkligen
vikarie varit under samma tid förordnad att uppehålla tjänsten och
äfven vederbörligen uppehållit densamma. Dock har äfven uttalats
den åsikt, att den sålunda ifrågasatta tiden af en månad vore väl
lång, och att rätt för läraren att erhålla bidrag till vikaries aflöning
borde inträda, så snart sjukdomsfallet och det däraf föranledda
vikarieförordnandet varat en tid af minst två veckor.
Skyldigheten för den ordinarie läraren att ensam bestrida vikariens
aflöning synes emellertid kommitterade icke böra blifva för hvarje
särskild lärare alltför betungande, äfven om tiden, för hvilken
denna skyldighet åligger honom, bestämmes till eu månad. Däremot
skulle säkerligen kostnaden för statsverket blifva i ganska
väsentlig mån ökad, i händelse statsbidrag skulle utgå redan efter
två veckors sjukdomsförfall för den ordinarie läraren och däraf

föranledt vikarieförordnande under samma tid, eller i allmänhet
då förordnande af vikarie erfordras för kortare tid än en månad.
Med afseende härå hafva kommitterade funnit en tidrymd af en
månad kunna skäligen fastställas såsom den kortaste tid, hvarunder
den ordinarie läraren måste vara på grund af sjukdom oafbrutet
tjänstledig och vikarie för honom förordnad, för att rätt till bidrag
af statsmedel till vikariens aflöning skall inträda.

Vidare anse kommitterade, att statsbidrag till vikariens aflönande
bör utgå endast för den tid, för hvilken sådant bidrag till aflönande
af den ordinarie läraren utgår. Enligt kungl. kungörelsen angående
lönetillskott af allmänna medel för lärare och lärarinnor vid folkskolor
och småskolor den 5 juni 1885 utgår sådant lönetillskott
till den ordinarie lärarens eller lärarinnans aflöning endast för en
tid af åtta månader om året. Där undervisningen är anordnad
sålunda, att densamma fortgår utöfver åtta månader om året,
erhålles icke något lönetillskott för den öfverskjutande tiden. I
öfverensstämmelse härmed anse kommitterade, att bidrag till aflönande
af vikarie vid sjukdomsfall för ordinarie lärare vid folkskola
bör utgå endast för sådan tid, för hvilken distriktet äger åtnjuta
bidrag till den sistnämndes aflöning, och endast därest den
ordinarie läraren för sjukdom åtnjuter oafbruten tjänstledighet och
vikarie för honom tjänstgjort länder minst en månad af denna tid.

Då undervisningen fortgår mer än åtta månader om året, kan,
såsom på åtskilliga ställen är fallet, i skolans reglemente eller
läsordning uttryckligen vara angifvet, hvilken del af undervisningstiden
är att anse såsom öfverläsningstid. I sådant fall möter icke
någon svårighet att afgöra, huruvida vid inträfFadt sjukdomsfall
för den ordinarie läraren eller lärarinnan, sjukdomen fortgår under
sådan tid, att bidrag till vikariens aflöning bör af statsmedel utgå.
I många fall lämnas däremot icke någon anvisning, hvilken del af
läsåret är att anse såsom öfverläsningstid, och kan det då vara
vanskligt att afgöra, huruvida i ett visst fall sådant bidrag bör
utgå eller ej, därest ej särskilda föreskrifter i sådant afseende
lämnas. Till förekommande af ovisshet i dylika fall anse kommitterade,
att bestämmelser böra meddelas därom, att, då ej särskildt
finnes angifvet, hvilken del af den årliga lästiden i folkskolan är
öfverläsningstid, såsom sådan må anses den lästid, som öfverskjuter
åtta månader (34 ,/2 veckor), i''äknade från kalenderårets början, således,
där undervisningen fortgår nio månader om året, den sista
månaden af höstterminen.

Hvad beträffar undervisningen i fortsättningsskola, utgår visserligen
understöd af statsmedel till aflönande af ordinarie lärare eller
lärarinna, hvilken meddelar sådan undervisning i enlighet med kungl.
kungörelserna den 11 september 1877 och den 29 april 1886. Hvarken
i de vid riksdagen framlagda motioner, ej heller, med högst få
undantag, i de från vederbörande myndigheter inkomna yttranden
i ämnet, har frågan om bidrag till aflönande af vikarie vid sjukdomsfall
för lärare i fortsättningsskola vidrörts. Dock har af en folkskoleinspektör
ifrågasatts, huruvida icke äfven i detta fall statsbidrag
till vikariens aflöning borde utgå enligt vissa uppgifna
grunder. Då likväl den folkskolans högsta afdelning, som benämnes
fortsättningsskola, icke är obligatoriskt föreskrifven, och riksdagen
såsom oeftergifligt villkor för statsbidrags lämnande till aflönande
af vikarie vid sjukdomsfall för ordinarie lärare eller lärarinnor,
uppställt den fordran, att bidrag af vederbörande skoldistrikt jämväl
bör i hvarje fall utgå, anse kommitterade det redan från denna
synpunkt vara olämpligt att ifrågasätta bidrag af stat och kommun
i nu ifrågasatt fall, enär till äfventyra sådant skulle kunna bidraga
till att inom något distrikt verka obenägenhet för fortsättningsskolas
anordnande. Den aflöning, som lärare i dylik skola åtnjuter,
är dessutom för honom en särskild extra inkomst utöfver lians lön
såsom ordinarie lärare, hvarför någon obillighet icke kan anses förefinnas
däri att, i händelse af sjukdomsfall, han får ensam bestrida
kostnaden för aflönande af sin vikarie i fortsättningsskolan, under
den tid han själf icke kan därstädes tjänstgöra, helst denna kostnad
i allt fall icke kan uppgå till synnerligen högt belopp, då statsbidrag
till aflönande af lärare och lärarinna i fortsättningsskola ej
utgår för längre tid än sex veckor utöfver folkskolans ordinarie
undervisningstid och dylik skola till följd där af knappast någonstädes
lärer anordnas för längre tid än den för statsbidragets utgående
i berörda fall bestämda.

Med uttrycket månad kan afses antingen kalendermånad eller
en tid af trettio dagar, oberoende af kalendermånadernas längd.
I kungl. kungörelsen angående lönetillskott af allmänna medel för
lärare och lärarinnor vid folkskolor och småskolor den 5 juni 1885
förekommer uttrycket månad, utan att närmare angifves, huruvida
därmed afses kalendermånad eller en tid af 30 dagar, men i det
vid kungl. cirlmlärbrefvet af samma dag till Kungl. Maj:ts befallningshafvande
fogade formulär för uppgifter, som böra lämnas af
skolråden vid ansökning hos bemälda myndigheter enligt nyssberörda
kungörelse, föreskrifves, att uppgift skall lämnas om årlig under -

visningstid i kalendermånader, hvarjemte bestämmelse lämnas därom,
att för erhållande af lönetillskott till examinerad icke ordinarie folkskolelärare
eller lärarinna erfordras bland annat, att han eller hon
»är med undervisningen sysselsatt minst 8 kalendermånader af året».
Ehuru således i fråga om lönetillskott till ordinarie folkskolelärare
eller lärarinna den årliga lästiden, för hvilkeu sådant tillskott må
åtnjutas, beräknas i kalendermånader, och, såsom ofvan utvecklats,
kommitterade anse, att, endast då sjukdomsfall till minst en månads
tid faller inom först nämnda ordinarie lästid, bidrag af statsmedel
bör till vikariens aflönande utgå, hafva kommitterade dock trott,
att vid beräknandet af denna minimitid af en månad, största billighet
och jämnhet ernås, om densamma i hvarje fall bestämmes till
30 dagar, helst därigenom ernås enkelhet och reda vid beräknande
af vikariearfvodets belopp, då detta skall utgå för annan tid än
jämn månad eller jämna månader.

I sammanhang med bestämmandet af den minimitid, hvarunder
en ordinarie lärares tjänstledighet på grund af sjukdom, enligt
kommitterades åsikt, bör fortfara, för att berättiga läraren till
erhållande af bidrag till vikariens aflöning, hafva kommitterade
tagit under öfvervägande, för huru lång tid sådant bidrag må utgå.
Därvid är till en början tydligt, att sådant bidrag icke må beräknas
för annan tid än den, hvarunder vikarie verkligen varit förordnad.
Däremot skulle man kunna hysa olika meningar därom,
huruvida bidrag bör utgå till vikariens aflönande, då sjukdom
varar en månad eller därutöfver, för hela den tid vikarien varit
förordnad eller endast för den del af samma tid, som öfverskjuter
en månad eller viss del af månaden, t. ex., såsom ifrågasatts, halfva
månader, eller, på sätt äfven föreslagits, visst antal, exempelvis 25
läsdagar. Om minimitiden för rätt till statsbidrags erhållande bestämdes
till kortare tid än eu månad, t. ex., såsom af en länsstyrelse
ifrågasatts, till två veckor, skulle visserligen icke utan skäl kunna,
i enlighet med hvad af samma länsstyrelse jämväl föreslagits,
ifrågasättas, att statsbidrag skulle utgå för endast den tid utöfver
dessa två veckor, hvarunder vikarie varit förordnad. Då emellertid
kommitterade funnit sig böra föreslå en så långt utsträckt minimitid
för statsbidrags erhållande som en månad, anse kommitterade
billigt att, då sådant bidrag lämnas, detsamma utgår för hela den
tid, hvarunder vikarien varit förordnad.

Några af de i ärendet hörda folkskoleinspektörer hafva föreslagit,
att statsbidraget borde utgå endast för jämna halfva månader,
hvarje half månad beräknad till 15 dagar. En sådan beräk -

ningsgrund skulle, enligt kommitterades åsikt, medföra påtaglig
obillighet mot vissa lärare och möjligen innebära frestelse för en
och annan att fördröja återupptagandet af undervisningen i skolan
någon dag eller några dagar längre, än strängt taget kunde vara
nödvändigt, hvarför kommitterade funnit sig icke kunna förorda
någon bestämmelse i sådant syfte.

Från åtskilliga håll har framkastats den tanken, att statsbidrag
icke borde utgå för obegränsad tid; och hafva förslag framställts
dels därom att en viss maximitid borde bestämmas, t. ex.
4, 5 eller 6 månader, dels att särskilda föreskrifter borde meddelas
för det fall, att den ordinarie lärarens sjukdom varar längre
tid, t. ex. utöfver ett år. Då kommitterade anse, att statsbidrag
till aflönande af vikarier vid sjukdomsfall för ordinarie lärare bör
utgå för hela den tid af åtta månader af året, hvarunder lönetillskott
af allmänna medel ntgår till den ordinarie lärarens aflöning,
samt då behofvet af sådant bidrag naturligtvis måste blifva allt
mer kännbart, ju längre lärarens sjukdom varar, hafva kommitterade
icke velat föreslå någon maximitid för statsbidrags utgående
under ett och samma läsår, med undantag allenast för det fall, att
den ordinarie läraren är berättigad till afkortad pension, hvarom
kommitterade framdeles vilja närmare yttra sig. Af samma anledning
hafva kommitterade icke heller trott sig böra ifrågasätta
särskilda bestämmelser i syfte att inskränka den ordinarie lärarens
rätt till understöd till vikariens aflöning, då sjukdomen varar
längre tid än ett år, helst kostnaden för staten icke torde blifva
genom dylika bestämmelser i någon afsevärd mån minskad. Ä
andra sidan hafva kommitterade icke velat biträda det äfven framkomna
förslaget, att i de fall, då sjukdom varar längre tid, den
ordinarie läraren skulle helt och hållet eller blott delvis befrias från
skyldigheten att själf bidraga till vikariens aflöning, så att kostnaden
därför i dylika fall komme att drabba endast staten och distriktet,
eller ock staten ensam. Kommitterade anse således, att äfven i
de undantagsfall, om hvilka här är fråga, statsbidrag bör utan
inskränkning utgå för den del af den ordinarie lästid, hvarunder
vikarie verkligen varit förordnad, i enlighet med de föreskrifter,
som för sådant bidrags utgående i allmänhet må komma
att stadgas.

2. Icke blott en sjukdoms längre eller kortare varaktighet, utan
äfven sjukdomens beskaffenhet måste tagas i betraktande, vid bestämmandet
af villkoren för statsbidrags utgående i nu ifrågavarande
fall.

Till en början är tydligt, att sjukdomen måste vara af sådan
beskaffenhet, att densamma verkligen nödvändiggör tjänstledighet
för den ordinarie läraren. Om läraren endast lider af ringare
opasslighet eller allmän sjuklighet, hvilken ej utgör verkligt hinder
för honom att vederbörligen uppehålla undervisningen i skolan, men
han dock önskar erhålla befrielse från sin undervisningsskyldighet
och för den skull begär tjänstledighet, bör han ensam bestrida
kostnaderna för sin vikaries aflöning.

Vidare torde böra uppställas den fordran, att sjukdomen ej får
vara uppenbarligen själlförvållad. År detta fallet, bör läraren själf
få vidkännas kostnaderna för aflöning af sin vikarie. I detta afseende
vilja kommitterade erinra om ett likartadt förhållande i fråga
om småskolelärares rätt till pension i vissa fall. I § 8 af gällande
reglemente för småskolelärarnes pensionsinrättning föreskrifves
nämligen, att rätt till afkortadt understöd tillkommer endast den
lärare, som af vederbörande skolråd och folkskoleinspektör anses på
grund af försvagad hälsa, minskad syn eller hörsel eller annan
liknande oförvållad anledning icke vidare vara fullt lämplig att
sköta sin tjänst. En motsvarande bestämmelse synes äfven här
vara på sin plats. Men då svårighet torde möta att i hvarje fall
kunna med visshet afgöra, huruvida eu sjukdom är själfförvållad
eller icke, torde lämpligast vara, att endast vid sådana sjukdomsfall,
som uppenbarligen äro själfförvållade, rätt till bidrag till vikaries
aflöning frånkännas den ordinarie läraren eller lärarinnan.

Slutligen bör statsbidrag till understöd för aflönande af vikarie
vid sjukdomsfall för ordinarie folkskolelärare ej heller utgå, om
sjukdomen är att anse såsom obotlig. Om detta är händelsen, bör,
enligt kommitterades åsikt, hvilken delats så väl af motionärerna i
ämnet vid riksdagen, som äfven af det stora flertalet af de myndigheter,
som hörts i frågan, läraren ensam bestrida kostnaderna
för sin vikaries aflönande. I sådant fall är nämligen den ordinarie
läraren urståndsatt att någonsin åter inträda i tjänstgöring, och
vid dylikt förhållande torde icke skäligen kunna från lärarens sida
framställas anspråk därpå, att staten och kommunen skola betungas
med aflönande såväl af den sjuke läraren som ock, åtminstone till
större delen, af vikarien. Enligt § 15 i reglementet angående folkskolelärarnes
pensionsinrättning den 30 november 1866, sådan samma
§ lyder i kungl. kungörelsen den 24 november 1876, är den folkskolelärare,
som genom obotlig sjukdom blifvit urståndsatt att
vidare sköta sin tjänst, berättigad till af kortad pension redan efter
tio ordinarie tjänstår. Nu kan det visserligen synas, som skulle

billigheten kräfva, att sådan ordinarie lärare, som ännu icke äger
räkna tio ordinarie tjänstår och således icke är berättigad till
någon pension, erliölle bidrag till vikaries aflönande, då en sådan
lärare i allmänhet väl torde vara i större behof af understöd än
den af icke obotlig sjukdom lidande lärare, hvilken har utsikt att
kunna återinträda i tjänstgöring och i sinom tid förvärfva pensionsrätt.
Kommitterade hafva också hyst någon tvekan, huruvida ej
äfven sådana ordinarie lärare, som genom obotlig sjukdom urståndsättas
att vidare tjänstgöra, billigtvis borde likställas med andra
ordinarie lärare i fråga om rätt till statsbidrag till vikaries aflöning.

Då emellertid vid bestämmandet af tidpunkten för rätten till
pension för sådan lärare denna fastställts till tio år, torde icke
heller understöd till vikaries aflönande böra tillkomma sådan lärare,
äfven om han drabbas af den obotliga sjukdomen före denna tidpunkt.
Därigenom skulle nämligen uppstå så att säga en rätt till
pension vid sidan af den i gällande pensionsreglemente fastställda,
af hvilken i allt fall sådan lärare aldrig skulle kunna komma i åtnjutande,
då enligt § 18 i sagda reglemente såsom tjänstetid, hvarå
rätt till pension grundas, icke må räknas den tid, under hvilken
tjänstledighet åtnjutes, då denna ledighet oafbrutet fortfarit under
minst ett läsår. Med afseende härå och då, såsom ofvan nämnts, icke
ensamt lärarens behof af understöd får vara bestämmande för rätt till
statsbidrag i nu ifrågavarande afseende, hafva jiommitterade ansett
sig böra uppställa såsom allmänt gällande villkor för rätt till statsbidrag
till aflönande af vikarie vid sjukdomsfall för ordinarie folkskolelärare,
att dennes sjukdom väl skall vara af så svår beskaffenhet,
att densamma verkligen urståndsätter läraren att vederbörligen
sköta sin tjänst, men dock icke får vara obotlig.

I detta sammanhang vilja kommitterade hafva erinrat om ett
förhållande, som här icke torde böra lämnas obeaktadt. Då lärarinnor
äro gifta, inträffar icke sällan, att till följd af barns födelse
hinder uppstår för en lärarinnas tjänstgöring längre eller kortare
tid. När tjänstledighet af sådan anledning åtnjutes, synes lärarinnan
böra själf bestrida kostnaderna för sin vikaries aflönande, enär de
särskilda omständigheter, som tala för understöds lämnande vid verkliga
sjukdomsfall för en ordinarie lärare eller lärarinna, i nu afsedda
händelser icke förefinnas. Då emellertid sådan tjänstledighet,
hvarom nu är fråga, icke lärer kunna anses vara föranledd af
sjukdom, hafva kommitterade ansett sig icke böra föreslå några
bestämmelser för dylikt fall, men dock velat, till förekommande af
möjligt missförstånd härutinnan, bestämdt uttala, att tjänstledighet

till följd af sådant hinder för tjänstgöring icke må anses likställd
med tjänstledighet på grund af sjukdom.

3. Sjukdomens beskaffenhet kan naturligtvis ej styrkas på tillförlitligare
vis än genom intyg därom af legitimerad läkare. Så väl
i de framställda motionerna i ämnet som ock i det störa flertalet
af de däri afgifna utlåtandena har också föreslagits såsom villkor
för rätt till statsbidrag till vikaries aflöning, att genom läkarebetyg
styrkes, att den ordinarie läraren eller lärarinnan är af sjukdom
urståndsatt att sköta sin tjänst. Af några myndigheter i de
nordligaste delarna af riket har emellertid framhållits, att detta
villkor icke bör göras oeftergiflig!, enär å vissa orter, synnerligast
i lappmarkerna, afstånden mellan den insjuknade lärarens eller
lärarinnans hemvist och närmaste läkares bostad äro så stora, att
kostnaderna för ett läkarebesök i vissa fall skulle kunna komma
att uppgå till kanske högre belopp än det statsbidrag, som kunde
erhållas till vikariens aflöning under tjänstledigheten, om denna ej
i betydlig mån öfverstege en månad. Med afseende härå har föreslagits,
att intyg af skolrådet eller dess ordförande eller af kommunalstämmans,
kommunalnämndens eller kyrkorådets ordförande,
eller af vederbörande folkskoleinspektör, eller af två eller flera af
dessa sistnämnda funktionärer, borde kunna få ersätta läkarebetyg.
Kommitterade hafva ansett sig icke kunna lämna dessa framställningar
helt och hållet å sido, och hafva därför, med särskildt afseende
å de lokala förhållandena i nu ifrågavarande orter funnit
sig böra förorda den inskränkning i villkoret af sjukdomens styrkande
genom läkarebetyg, att, då sådant betygs anskaffande är
förenadt med synnerlig svårighet och kostnad, statsbidrag till
vikariens aflöning må utgå, dock ej för längre tid än tre månader,
om sjukdomsfallet blifvit styrkt genom intyg af kommunalnämndens
ordförande. Då emellertid sådant intyg tydligtvis icke kan innebära
uppgift därom, att sjukdomen icke är uppenbarligen själfförvållad
eller att såsom obotlig anse, synes, då sjukdomsfallet varar
längre tid än tre månader, ovillkorligen böra fordras intyg af läkare
enligt hvad förut föreslagits.

Kommitterade hafva redan ofvan antydt, att rätten till statsbidrag
till vikaries aflönande vid sjukdomsfall synts kommitterade böra
sättas i samband med den ordinarie lärarens rätt till pension. Enligt
§ 14 i reglementet för folkskolelärarnes pensionsinrättning tillkommer
rätt till hel pension hvarje pensionsberättigad folkskolelärare,
då han uppnått 55 års ålder och räknar 30 tjänstår; och enligt §
16 i samma reglemente är den, som fyllt 50 år och såsom folkskole -

folkskolelärare tjänstgjort minst 25 år, berättigad att, då lian från
tjänsten afgår, bekomma afkortad pension enligt vissa närmare angifna
bestämmelser. Då en ordinarie lärare är berättigad till hel pension
enligt förstnämnda §, kan ej gärna ifrågasättas, att läraren skulle
erhålla bidrag till vikariens aflöning vid inträffadt sjukdomsfall,
och från skolans synpunkt måste det vara en fördel att en pensionsberättigad
lärare, som af sjukdom för längre eller kortare tid
urståndsättes att sköta sin tjänst, helt och hållet öfverlämnar densamma
i yngre och kraftigare händer. Kommitterade vilja på grund
häraf föreslå, att ordinarie lärare, som är berättigad till hel pension
enligt gällande pensionsreglemente, skall, då på grund af sjukdomsfall
behof af vikaries anställande för honom inträder, ensam utgöra
vikariens aflöningsförmåner.

Däremot har det synts kommitterade obilligt, att en lärare,
som är berättigad endast till afkortad pension, ej skulle åtnjuta
något bidrag till aflönande af vikarie vid sjukdomsfall, under det
att å andra sidan det såväl från skolans synpunkt som med hänsyn
till kostnaden för staten och kommunen måste vara mindre fördelaktigt,
om eu sådan lärare, hvilken lider af sjukdom, som för honom
nödvändiggör längre tids tjänstledighet, skulle, till följd däraf att
bidrag utginge till vikariens aflöning, finna sig föranlåten att,
ehuru helt och hållet eller till väsentlig del oförmögen att sköta
sin tjänst, dock kvarstå vid densamma. Kommitterade hafva därför
tänkt sig, att rätt till statsbidrag till vikaries aflönande vid
sjukdomsfall äfven skulle tillkomma sådan lärare, som äger rätt
till afkortad pension, men ej längre än för viss tid, hvilken kommitterade
ansett kunna skäligen bestämmas till fyra månader af
året. Om sådan lärare önskar erhålla tjänstledighet längre tid än
fyra månader af året, skulle han däremot för den Överskjutande
tiden ensam bekosta vikariens aflöning, utan tillskott af allmänna
medel eller bidrag af skoldistriktet, därest ej detta funne skäligt
sådant lämna.

Redan i 25 § af folkskolestadgan lämnas den allmänna föreskrift,
att, då ordinarie läraren åtnjuter tjänstledighet, icke, så
vidt möjligt är, någon bör till vikarie förordnas, som ej äger den
i samma stadga föreskrifna behörighet att innehafva den ifrågavarande
tjänsten. Genom kungl. cirkuläret angående lönetillskott
af allmänna medel för lärare och lärarinna vid folkskolor och småskolor
den 5 juni 1885 är förordnadt, att hinder för utbekommande
af statsbidrag icke bör möta däraf, att folkskoleläraretjänst vid inträffad
ledighet eller förfall för ordinarie lärare måst under någon

Folkskolelärarevikariekummittéens betänkande. 3

del af året uppehållas af vikarie, som icke aflagt afgångsexamen
vid seminarium, så vida folkskoleinspektören vitsordar, bland annat,
att examinerad vikarie ej kunnat erhållas, och att vikarien befunnits
duglig, samt att full aflöning såsom för examinerad folkskolelärare
till vikarien utgått. En motsvarande bestämmelse anse
kommitterade böra gifvas äfven i fråga om rätt till utbekommande
af statsbidrag till vikaries aflöning vid sjukdomsfall för ordinarie
lärare.

1 afseende å sjukdomens beskaffenhet har redan uppställts såsom
villkor fordran på läkarebetyg eller i dess ställe i vissa fall
intyg af vederbörande kommunalnämndsordförande såsom villkor
för statsbidrags åtnjutande. Vidare måste fordras, att staten erhåller
största möjliga säkerhet, för att äfven i öfrigt sådana förhållanden
äro för handen, att statsbidrag bör utgå. För sådant
ändamål synes kommitterade vara lämpligast, att särskilda bestämmelser
meddelas, i syfte att tillförlitliga upplysningar må vinnas
därom, hur lång tid tjänstledighet för sjukdom åtnjutits af den
ordinarie läraren, för hvars vikaries aflönande begäres statsbidrag,
huru stor aflöning vikarien uppburit samt att vikarien är behörigen
examinerad eller i annat fall orsaken därtill, att sådan vikarie icke
anskaffats. Kommitterade hafva ansett, att uppgifter i nämnda afseende
böra lämnas af vederbörande skolråd vid ansökning om
statsbidrags erhållande, samt att dessa uppgifters riktighet bör
vitsordas af folkskoleinspektören, som jämväl torde böra intyga, att
tjänsten af vikarien behörigen uppehållits under den tid dennes
förordnande varat. Då för närvarande icke någon föreskrift finnes,
att folkskoleinspektörerna skola underrättas om förordnande af vikarier
vid sjukdomsfall för ordinarie lärare, torde, för att möjliggöra
för folkskoleinspektören att kunna vitsorda de uppgifter, som
i ofvan angifna afseenden böra af skolråden lämnas, bestämmelse böra
meddelas därom, att, så snart ordinarie lärare på grund af sjukdom
erhåller tjänstledighet och vikarie för honom annorledes än blott
tillfälligtvis förordnats, anmälan därom bör ske hos vederbörande
folkskoleinspektör, med uppgift å vikariens namn och aflöningsvillkor
samt den tid, för hvilken han förordnats.

Den administrativa anordningen och sättet för statsbidragets
utbetalande.

I fråga om den administrativa anordningen och sättet för statsbidragets
utbetalande anse kommitterade lämpligast, att hufvudsakligen
samma förfarande därvid iakttages, som vid utbetalning
af statsbidrag till de ordinarie lärarnes och lärarinnornas aflöning.
Kommitterade hafva sålunda tänkt sig:

att de till aflöning af vikarier för ordinarie lärare och lärarinnor
vid folkskolor utgående bidrag af statsmedel skola på rekvisitioner
af vederbörande skolråd af de särskilda länsstyrelserna
efter verkställd granskning af dessa rekvisitioner utbetalas;

att skolrådens rekvisitioner böra åtföljas af uppgifter i föreskrifna
afseenden och liksom dessa vara affattade i öfverensstämmelse
med fastställda formulär, varande förslag till dylika formulär
af kommitterade uppgjorda och detta betänkande vidfogade;

att rekvisitionerna skola till länsstyrelserna ingifvas eller med
allmänna posten insändas;

att vid den länsstyrelserna åliggande granskning af dessa rekvisitioner
och uppgifter skall tillses, att de föreskrina villkoren
för statsbidrags åtnjutande blifvit fullgjorda, därvid hinder för
utbekommande af statsbidrag icke bör föranledas vare sig däraf att
den ordinarie lärarens eller lärarinnans sjukdom icke blifvit genom
läkarebetyg styrkt, därest visas, att sådant betyg icke kunnat utan
stor kostnad eller svårighet anskaffas, samt sjukdomen vitsordas
genom intyg af vederbörande kommunalnämnds ordförande, dock att
i detta fall statsbidrag ej må utanordnas för längre tid än högst tre
månader, eller däraf att vikarien icke aflagt afgångsexamen vid
seminarium, såvida folkskoleinspektören vitsordar, att examinerad
vikarie ej kunnat erhållas samt att vikarien befunnits duglig;

att de skoldistrikten tillkommande statsbidrag böra, om skolrådet
i rekvisitionen begärt att få lyfta beloppet hos vederbörande
magistrat eller kronofogde genom länsstyrelsens försorg därstädes
skolrådet tillhandahållas, men i annat fäll i vanlig ordning från
landtränteriet utbetalas;

samt att länsstyrelserna skola i sammanhang med insändande
af uppgifter å utbetalda lönetillskott för ordinarie lärare och lärarinnor
vid folkskolor och småskolor före april månads utgång hvarje
år till Kungl. Maj:t inkomma med uppgift å de belopp, som sålunda
blifvit för det nästföregående året till hvarje skoldistrikt af
länsstyrelserna utbetalda, och å antalet lärare, till hvilkas vikariers
aflönande medlen utgått.

Beträffande tiden, inom hvilken rekvisitionerna från skolråden
böra till länsstyrelserna insändas, hafva olika förslag framställts
af de myndigheter, hvilka i detta afseende yttrat sig. Så har en
länsstyrelse ansett lämpligast, att rekvisitionerna till länsstyrelserna
ingifvas för hvarje särskildt fall, så snart den ordinarie läraren
efter sitt tillfrisknande återinträdt i tjänstgöring. En annan
länsstyrelse har ifrågasatt, att rekvisitionerna borde ingifvas för
hvarje termin, för vårterminen inom juli månads utgång och för
höstterminen före utgången af december månad. Andra myndigheter
hafva ansett rekvisitionerna böra insändas för hvarje halfår
inom viss tid därefter, eller ock för hvarje helt år antingen före
utgången af januari månad eller också senast före den 1 april påföljande
år. Kommitterade hafva trott det vara ändamålsenligast,
att skolråden lämnas öppet att när som helst under loppet af ett
år insända rekvisitionerna för samma år till länsstyrelserna, men
att tillika föreskrifves, att de rekvisitioner, som icke under året
insändts, skola senast före utgången af januari månad påföljande
år vara till vederbörande länsstyrelse aflämnade.

Hvad åter angår utbetalningen till vikarien af dennes arfvode
synes böra föreskrifvas, att det vikarien tillkommande kontanta
arfvode jämte ersättning för bostad, där sådan ersättning lämnas,
af vederbörande skolråd förskotteras och till vikarien utbetalas,
då förordnandet varar en månad, omedelbart efter förordnandets
slut, samt då förordnandet varar längre än en månad, för hvarje
månad efter dess slut, och då förordnandet upphör, hvad därutöfver
må återstå att till vikarien utgifva. Då godtgörelse för
resekostnad ifrågakommer, torde sådan godtgörelse böra lämnas
vikarien för resan till tjänstgöringsorten, efter hans ankomst dit,
och för resan därifrån, så snart hans förordnande upphört. Skolrådet
skall naturligtvis äga att å den ordinarie lärarens lön innehålla
så stor del, som motsvarar dennes bidrag till vikariens aflöning;
hvarjämte det bör stå skolrådet öppet att, såsom ofvan föreslagits,
så snart den ordinarie läraren återinträdt i tjänstgöring, till länsstyrelsen
insända rekvisition å statsbidraget till vikariens aflöning.

Med afseende å de förhållanden, som i fråga om folkskoleväsendet
förefinnas i Stockholm, torde särskilda bestämmelser vara erforderliga
beträffande utbetalningen af statsbidraget till aflönande af
vikarier vid sjukdomsfall för ordinarie lärare vid folkskolor därstädes,
och synes i sådant afseende böra föreskrifvas, att de stadens
skoldistrikt tillkommande statsbidrag i nu ifrågavarande afseende
skola af öfverstyrelsen för stadens folkskolor med ledning i tillämpliga
delar af de föreskrifter, som må meddelas angående statsbidrags
utbetalning i allmänhet, rekvireras bos statskontoret, sedan Stockholms
stads konsistorium vitsordat, att de för statsbidragens erhållande
stadgade villkor blifvit iakttagna, med enahanda skyldighet
för öfverstyrelsen i fråga om utbetalningen till vikarierna af deras
löneförmåner, som kommitterade här ofvan föreslagit för skolråden
i öfriga skoldistrikt.

VI.

Om kostnaderna för statsverket, därest kommitterades
förslag genomföres.

Då kommitterade- slutligen öfvergå till frågan om bvilka kostnader
ett genomförande af det utaf kommitterade nu framställda förslag
kan komma att medföra för statsverket, vilja kommitterade
till en början erinra om hvad i sådant afseende anförts af de motionärer
i frågan vid riksdagen, hvilkas motion föranledde riksdagens
underdåniga skrifvelse i ämnet. Dessa motionärer hade tänkt
sig, att statens bidrag till aflönande af vikarie åt för sjukdom tjänstledig
folkskolelärare lämpligen borde bestämmas till ett belopp af 50
kronor för månad, bvarjämte de ansågo, att bidrag till vikaries aflönande
icke borde tillkomma den ordinarie lärare, som lede af
obotlig sjukdom, ej heller den, hvars sjukdomsförhinder varit inskränkt
till kortare tid än hel månad.

Vidkommande den anslagssumma, som efter den af motionärerna
föreslagna beräkningsgrund af 50 kronor för månad skulle
erfordras till bestridande af vikariearfvoden åt alla dem, som sålunda
förestode sjuk ordinarie folkskolelärares tjänst, förklarade
motionärerna, att de saknat nödigt statistiskt material för att
kunna grunda sitt förslag på så tillförlitliga och exakta uppgifter,

som de skulle önskat, men att de fått sig meddelade statistiska
uppgifter angående dylika sjukdomsfall inom Skara stift, upprättade
af detta stifts folkskoleinspektörer. Som förhållandena borde gestalta
sig tämligen lika annorstädes i riket, ansågo motionärerna,
att man med uppgifterna för Skara stift kunde leda sig till en
någorlunda tillförlitlig siffra såväl beträffande antalet sjukdomsfall
bland rikets samtliga folkskolelärare och lärarinnor, hvarigenom
tjänstens uppehållande genom vikarie påkallats, som ock beträffande
storleken af det statsanslag, som för det af motionärerna ifrågasatta
ändamål skulle behöfvas. Enligt dessa uppgifter hade inom
Skara stift under fem-årsperioden 1885—1889 bland stiftets 385
ordinarie lärare och lärarinnor antalet sjukdomsfall af sådan art,
att vikarie för längre eller kortare tid behöft anlitas, utgjort omkring
4 årligen, eller i medeltal 1 procent.

Det anslag, som sålunda för ändamålet af allmänna medel
kunde komma att erfordras, ansågo motionärerna på grund
häraf skola, äfven om sjukhjälp antoges för helt år utgå för hvar
och en beräknad sjuk, ej behöfva årligen öfverstiga 16,000 kronor,
då motionärerna antogo rikets hela lärarepersonal utgöra omkring
4,000. För den händelse att emellertid procenten af sjukdomsfall
bland rikets samtliga folkskolelärare möjligen skulle ställa sig något
högre, än statistiken för Skara stift angåfve, ansågo motionärerna
anslaget böra för säkerhets skull beräknas till 20,000 kronor samt
i staten uppföras såsom förslagsanslag; hvarför de ock, såsom ofvan
nämnts, hemställde, att ett förslagsanslag å sistnämnda belopp måtte
för det åt dem angifna ändamål af riksdagen ställas till Kungl.
Maj:ts förfogande.

Endast i nagra få af de yttranden, hvilka i anledning af riksdagens
skrifvelse i ämnet till Kungl. Maj:t inkommit, har vidrörts
frågan om den årliga kostnaden för statsverket, därest statsbidrag
skulle utgå till aflönande af vikarie för ordinarie folkskolelärare i
nu ifrågavarande fall. Tre af de i ärendet hörda folkskoleinspektörerna
hafva dock angifvit det belopp de ansett komma att i
sådant afseende blifva erforderligt, därvid två, af hvilka den ene
dock utgick från den förutsättning, att statens bidrag i hvarje fäll
icke finge öfverstiga 300 kronor för helt läsår, stannade vid ett
belopp af 20,000 till 25,000 kronor, den tredje däremot ansåg en
summa af minst 30,000 kronor för ändamålet erforderlig.

För att äga någon ledning vid frågans bedömande, anmodade
kommitterade under december månad 1892 samtliga dåvarande folkskoleinspektörer
att, en hvar för sitt distrikt, från skolråden in -

fordra och före den 1 februari 1893 till kommitterade insända uppgifter
för hvart och ett af åren 1887—1892 dels å antalet ordinarie
folkskolelärare eller lärarinnor inom hvarje skoldistrikt, dels huru
många af dessa lärare och lärarinnor på grund af sjukdom åtnjutit
oafbruten tjänstledighet minst en månad, dels ock huru lång tid,
beräknad i månader, sådan tjänstledighet af sistnämnda lärare och
lärarinnor åtnjutits. Sedan de sålunda infordrade uppgifterna, med
några få undantag, hvilka ej kunna i nämnvärd mån inverka på
resultatet af den kostnadsberäkning, för hvilken ifrågavarande uppgifter
skulle tjäna till ledning, till kommitterade inkommit, hafva
kommitterade låtit öfver dem utarbeta en öfversikt, hvilken åtföljer
detta betänkande.

Af denna öfversikt framgår, att under den tidsperiod uppgifterna
omfatta, eller åren 1887—1892, antalet ordinarie folkskolelärare
eller lärarinnor, som på grund af sjukdom åtnjutit oafbruten
tjänstledighet en månad eller längre tid, uppgått till 977 eller i
medeltal för hvarje år 163 och att den sammanlagda tid, hvarunder
sådan tjänstledighet af dem åtnjutits, utgjort 4,465 eller i medeltal
744 månader. Då det uppgifna antalet ordinarie folkskolelärare
och lärarinnor under samma period uppgått till 31,455 eller i medeltal
för hvarje år 5,242, skulle för hvarje fullt tal af 100 lärare
och lärarinnor årligen komma något mer än 3 sjukdomsfall, hvart
och ett föranledande tjänstledighet under något mer än 4 månader,
eller om man, såsom i förenämnda af motionärerna i ämnet gjorda
beräkning skett, antager tjänstledigheten för hvarje lärare fortvara
helt läsår, till ett procenttal af 1,7 8.

Då emellertid uppgifter från några, dock endast ett ringa
fåtal, skoldistrikt icke ingått samt åtskilliga uppgifter varit så
till vida ofullständiga, att antalet ordinarie lärare inom distriktet
icke uppgifvits, utan endast meddelats att icke någon lärare under
sexårsperioden 1887—1892 för sjukdom åtnjutit oafbruten tjänstledighet
minst eu månad, hafva kommitterade från folkskolelärarnes
pensionsinrättning begärt uppgifter å antalet ordinarie folkskoleläraretjänster,
för hvilka delaktighet i pensionsinrättningen åtnjutits
under ifrågavarande sexårsperiod. Enligt dessa uppgifter
har antalet sådana tjänster utgjort för år 1887: 5,076, 1888: 5,188,
1889: 5,271, 1890: 5,349 och 1891: 5,448. För år 1892 har uppgift
å den exakta siffran icke kunnat erhållas, men om man tager i
betraktande att, de för åren 1887—1891 lämnade uppgifterna visa
en tillökning af i medeltal omkring 90 för år, och antager samma
ökning fortgå under år 1892, skulle för sistnämnda år antalet

blifva 5,538 och medeltalet för sexårsperioden 1887—1892 utgöra
5,312. Att dessa tal äro något högre än de, som framgå af uppgifterna
från skolrådsordförandena, beror säkerligen, utom på ofvan
angifna. orsaker, i väsentlig mån därpå, att åtskilliga af de tjänster,
hvilka äro i pensionsinrättningen delaktiga, längre eller kortare
tider icke varit med ordinarie innehafvare besatta. Vid sådant
förhållande torde man. vid beräkning af procenttalet för tjänstlediga
lärare under sexårsperioden 1887—1892, rätteligen böra utgå från
ett lärareantal för samma år af i medeltal 5,312 i stället för 5.242;
och kommer i sådant fall detta procenttal att nedsättas till 1,75
för hvarje fullt tal 100 lärare, tjänstledigheten för hvarje lärare
beräknad till helt läsår.

Äfven detta procenttal 1,75 är emellertid säkerligen för högt,
likasom det medeltal tjänstledighetsmånader, 744 om året, under
samma sexarsperiod, som framgått af de från skolrådsordförandena
inkomna uppgifterna och som lagts till grund för procentberäkningen.

Till en början är nämligen att märka, att i de genom folkskoleinspektörerna
infordrade uppgifterna upptagits hvarje fall, då tjänstledighet
på grund af sjukdom varat en månad eller därutöfver,
äfven om vikarie icke varit förordnad sa lång tid som minst en
månad åt tjänstledighetstiden, i hvilket fall, enligt kommitterades
förslag, statsbidrag icke skulle utgå.

I flera af uppgifterna har vidare tagits i beräkning tjänstledighet
under hela läsåret, oberoende däraf, huruvida läsåret öfverskjutit
den tid af 8 månader, hvarunder för sjukdom beviljad tjänstledighet
under minst en månad enligt kommitterades förslag, bör
infalla, för att rätt till statsbidrag skall inträda.

Därjämte vill det af flera uppgifter synas, som skulle en och
annan skolrådsordförande lämnat felaktig uppgift i så måtto, att
då af en lärare tjänstledighet åtnjutits ett år eller därutöfver, vid
förvandling till månader ett år ansetts omfatta tolf månader, d. v. s.
beräknats såsom kalenderår i stället för läsår, hvilken felaktighet
dock ej kunnat med stöd af de inkomna uppgifterna rättas.

Vidare upptages i dessa uppgifter hvarje fall, då tjänstledighet
på grund af sjukdom åtnjutits oafbrutet en månad eller längre
tid af läsaret, utan afseende a sjukdomens beskaffenhet, hvarför
möjligen i något fäll sjukdomen varit antingen så lindrig, att den
ej urståndsatt läraren att vederbörligen bestrida sin tjänst, eller
ock obotlig eller uppenbarligen sj altför vållad, i hvilka fäll, enligt
kommitterades förslag, statsbidrag icke bör utgå.

I några af uppgifterna har tjänstledighet, som gift lärarinna i
anledning af barns födelse åtnjutit, äfven tagits i beräkning, och
möjligen är detta förhållandet äfven beträffande ett eller annat
af de i andra uppgifter upptagna fall. Enligt hvad kommitterade
i en föregående afdelning omförmält, anse kommitterade berörda
anledning till tjänstledighet icke vara att hänföra till sjukdomsfall
och således däraf föranledd tjänstledighet icke heller böra här
tagas i beräkning.

Af uppgifterna framgår ej, huruvida bland de upptagna tjänstledighetstiderna
äfven inräknats sådan ledighet, som beviljats till
hel eller afkortad pension berättigad lärare. Anledning förefinnes
dock att antaga, att i åtskilliga fall sådant varit förhållandet,
äfven för'' jämförelsevis lång tid. Enligt kommitterades förslag
skulle statsbidrag till aflönande af vikarie för lärare, berättigad
till hel pension, icke i något fall utgå, och till aflönande af vikarie
för lärare, berättigad till afkortad pension, endast för högst 4 månader
af läsåret, hvarför den tjänstledighetstid för pensionsberättigade
lärare, som sålunda må vara tagen i beräkning, icke heller
bör här komma i betraktande.

Tagas alla dessa omständigheter i öfvervägande, torde den för
sexårsperioden 1887—1892 funna medel talssiffran af 744 tjänstledighetsmånader
om året, hvilken framgår af ifrågavarande uppgifter,
likasom äfven den beräknade procent, 1,7 5, för helt år
tjänstlediga lärare, till hvilkas vikariers aflönande staten skulle
bidraga, vara för hög, ehuru icke med någon grad af tillförlitlighet
kan beräknas, i hvilken mån nedsättning i samma siffror bör
äga rum.

Här måste emellertid å andra sidan tagas i betraktande den
omständighet, att antalet ordinarie lärare under de senaste åren
varit i jämn ökning, och ehuru man visserligen ej kan antaga,
att denna ökning skall framgent fortgå i samma proportion som
hittills, kan man vid beräkningen af kostnaden för statsverket i
nu ifrågavarande fall icke lämna denna omständighet utan afseende.
Då lärareantalet för år 1892 antagits uppgå till 5,538, synes
man hafva skäl att antaga detsamma vid innevarande års slut
komma att uppgå till i rundt tal 5,600, för hvilka, efter beräkning
af 1,7 5 % på grund af sjukdom minst en månad tjänstlediga lärare,
ledigheten beräknad för helt läsår, sammanlagda ledighetstiden
skulle uppgå till omkring 784 månader för år, motsvarande en kostnad
för statsverket af 39,200 kronor, eller i jämnt tal 40,000 kronor
om året.

Då af ofvan angifna skäl nämnda procent 1,75 är något för
hög, anse kommitterade, att ett anslag å sistnämnda belopp, i hvarje
fall och äfven om ökningen i de ordinarie lärarnes antal skulle visa
sig blifva större, än kommitterade antagit, skall blifva för år 1894
fullt tillräckligt.

Enär de af kommitterade här gjorda beräkningar äro endast
approximativa och naturligtvis kostnadsbeloppet alltid måste komma
att för hvarje år växla, synes i allt fall det belopp, som af statsmedel
må komma att ställas till Kung! Maj:ts förfogande för
ifrågavarande ändamål, böra utgå i form af ett förslagsanslag, vare
sig summan bestämmes till 40,000 kr. eller till något lägre belopp.

■ fj

, ... , • ,-U>

. * T 1

Förslag

till

Kungl. Kungörelse

angående aflönande i vissa fall af vikarie för sådan ordinarie
lärare eller lärarinna vid folkskola, som af sjukdom urståndsättes
att fullgöra sin tjänst.

§ I Därest

ordinarie lärare eller lärarinna vid folkskola på
grund af sjukdom åtnjuter tjänstledighet och vikarie för honom
eller henne är förordnad under oafbrutet minst en månad
af den fastställda undervisningstiden af åtta månader om året,
skall vikarien för den tid, hvarunder hans förordnande varar,
åtnjuta arfvode efter minst 600 kronor för läsår eller 75
kronor för läsmånad, hvarje månad beräknad till 30 dagar,
samt förses med tjänlig, skolan närbelägen bostad, bestående
af ett rum, med eldning och städning, eller ock erhålla ersättning
därför, beräknad efter 50 kronor för helt läsår,
äfvensom efter öfverenskommelse undfå godtgörelse för resekostnad,
där sådan ifrågakommer.

§ 2.

1. Är enligt läkarebetyg sjukdom, på grund hvaraf
ordinarie lärare eller lärarinna erhåller ledighet och vikarie
för honom eller henne förordnas på sätt i § 1 sägs, af sådan
beskaffenhet, att densamma gör läraren eller lärarinnan oförmögen
att vederbörligen uppehålla sin tjänst, samt icke
uppenbarligen själflörvållad eller att såsom obotlig anse, och
är läraren eller lärarinnan icke berättigad till hel pension,
skall vikariens aflöning utgöras sålunda, att den ordinarie
läraren eller lärarinnan af sin lön afstår ett belopp, motsvarande
en fjärdedel af vikariens kontanta minimilön, eller
150 kronor för helt läsår, samt två tredjedelar af samma

minimilön, eller 400 kronor för läsår, utgå af allmänna medel,
och återstoden erlägges af skoldistriktet, hvilket jämväl
åligger att förse vikarien med bostad, jämte eldning och
städning, eller ock lämna honom ersättning därför, enligt
hvad i § 1 omförmäles, äfvensom att, där så ifrågakommer,
godtgöra honom hans resekostnad.

2. Där läkarebetyg ej kan utan synnerlig kostnad
eller svårighet anskaffas, må, därest genom intyg af vederbörande
kommunalnämnds ordförande vitsordas, att läraren
eller lärarinnan under ledigheten varit af sjukdom urståndsatt
att vederbörligen uppehålla sin tjänst och läraren
eller lärarinnan icke är till hel pension berättigad, de i föregående
moment gifna bestämmelser i fråga om vikariens aflöning
gälla, likväl ej för längre tid än högst tre månader,
ändock att sjukdomens beskaffenhet icke blifvit genom läkarebetyg
ådagalagd.

§ 3.

Därest den ordinarie läraren eller lärarinnan är berättigad
till afkortad pension enligt § 16 i gällande pensionsreglemente
skall vikariens aflöning utgöras efter de i §§ 1
och 2 här ofvan angifna grunder för högst fyra månader af
den föreskrifna undervisningstiden af åtta månader af året,
men, om vikarie erfordras för längre tid af läsåret, för denna
tid bestridas af den ordinarie läraren eller lärarinnan utan
tillskott af allmänna medel eller bidrag af skoldistriktet, därest
ej detta finner skäligt sådant lämna.

§4. -

Ordinarie lärare eller lärarinna, som är berättigad till
hel pension enligt § 14 i gällande pensionsreglemente, skall,
då på grund af sjukdomsfall behof af vikarie för honom eller
henne inträder, ensam utgöra vikariens aflöningsförmåner.

§ 5.

År enligt läkarebetyg sjukdom, på grund hvaraf ordinarie
lärare eller lärarinna erhållit tjänstledighet, uppenbarligen

själfförvållad eller att såsom obotlig anse, skall vikariens aflöning
utgöras af läraren eller lärarinnan utan tillskott af
allmänna medel eller bidrag af skoldistriktet.

§ 6.

Vikarie, hvars aflöning skall utgå efter de i § 1 och 2
angifna grunder, äger, för hvarje hel månads tjänstgöring
efter månadens slut och för Överskjutande tjänstgöringstid
så snart tjänstgöringen upphört, af vederbörande skolråd,
eller i Stockholm af öfverstyrelsen för stadens folkskolor, utbekomma
den honom eller henne tillkommande kontanta aflöning,
äfvensom, där ersättning för bostad med eldning och
städning utgår, sådan ersättning, börande godtgörelse för
resekostnad, där sådan ifrågakommer, till vikarien erläggas,
för resa till tjänstgöringsorten efter ankomsten dit och för
resan därifrån så snart förordnandet upphört; och äger skolrådet
att af den ordinarie lärarens eller lärarinnans lön innehålla
det belopp, hvarmed han eller hon skall till vikariens
aflöning bidraga, samt att utbekomma statsbidraget till samma
aflöning efter rekvisition såsom i § 7 närmare bestämmes.

§ 7.

De till aflöning af vikarie för ordinarie lärare eller lärarinna
vid folkskola enligt denna kungörelse utgående bidrag
af statsmedel skola på rekvisition, som af vederbörande skolråd,
eller i Stockholm af öfverstyrelsen för stadens folkskolor,
bör för hvarje år göras under årets lopp eller senast före
utgången af januari månad följande år, af statskontoret och
Våre befallningshafvande efter verkställd granskning och sedan
folkskoleinspektören, eller i Stockholm stadens konsistorium,
vitsordat riktigheten af de för statsbidragens erhållande
lämnade uppgifter, utbetalas.

Denna författning skall träda i tillämpning den 1 januari
1894.

Formulär

/ör ansökning om bidrag af allmänna medel i vissa fall till
aflönande af vikarier för lärare och lärarinnor vid folkskolor.

Till Kungl. Maj:ts Befallningshafvande i....................län.

Skolrådet i N. N. skoldistrikt får härmed på grund af
bifogade, utaf vederbörande folkskoleinspektör styrkta uppgifter
anhålla att af allmänna medel utbekomma bidrag till

aflöning under ............ dagar af ............ examinerad vikarie

(examinerade vikarier) för ........ på grund af sjukdom tjänst ledig.

... ordinarie lärare (lärarinna, lärarinnor) vid folkskola

med ............ kronor ........öre, samt att medlen måtte få lyftas

hos magistraten i N. N. stad (kronofogden i N. N. fögderi.) 1
Ort och dag.

N. N.

Ordförande i N. N. skolråd.

1 Om skolrådet önskar lyfta statsbidraget & landtrantcriet, beböfver särskild begäran
därom ej göras.

Formulär

för

de uppgifter, som böra lämnas af skolråden vid ansökning hos
Kungl. Maj:ts befallningshafvande enligt kungl. kungörelsen
angående aflöning i vissa fall af vikarie för sådan ordinarie
lärare eller lärarinna vid folkskola, som af sjukdom urståndsättes
att fullgöra sin tjänst.

Ordinarie
lärarens eller
lärarinnans
namn.

År och dag,
då vikarien
aflagt af-gångsexa-men vid
seminarium.

Tiden, under hvilken
vikarie varit för-ordnad:

Arfvode, be-räknadt efter
läsår.

Bostad eller
ersättning
därför.1

Anm.

från

ochmed

till och
med

antal

dagar

Kronor

öré

Kronor

öre

Ort och dag.

A skolrådets vägnar:
N. N.

Ordförande i N. N. skolråd.

Finner folkskoleinspektören icke anledning till anmärkning mot de lämnade uppgifterna,
vitsordar hon deras riktighet medels anteckning å desamma, med angifvande tillika,
dels huruvida ordinarie lärare eller lärarinna är berättigad till hel eller afkortad pension, dels
ock om ledigheten infallit under den lagstadgade undervisningstiden af åtta månader om
året eller under öfverläsningstid, därvid iakttages, att, då icke finnes särskildt bestämdt,
hvilken del af undervisningstiden är att anse såsom öfverläsningstid, såsom sådan beräknas
den del af undervisningstiden, som öfverskjuter åtta månader, räknade från kalenderårets
början.

1 Där bostad med eldning och städning lämnas in natura, antecknas i denna kolumn
bokstafven n; i annat fall angifVes det belopp, hvarmed ersättning därför utgår.

Öfversikt öfver antalet ordinarie folkskolelärare och

åtnjutit oafbruten tjänstledighet

	1887.	1888.		1889.
Upsala stift.	a.	b.	1 C‘	a.	\| b.	C.	er.	b.	C.
F. Laurell............	127	4	23	128	3	14	130	3	3
H. E. Herrmanason.......	133	2	12	134	3	10	136	4	15
F. V. Amark ........	49	2	6	48	1	1	49	2	11
G. Insulander. . . K v .	82	1	4	92	2	5	93	1	5
R. Norén...........	122	1	7	126	1	8	126	1	8
Linköpings stift.
C. L. Anjou...........	86	6	17	88	3	13	89	2	9
K. Fjetterström..........	70	1	4	71	2	11	71	2	11
E. E. Friberg..........	76	2	7	77	2	4	77	1	8
G. A. Tranér...........	56	1	7	56	2	11	56	4	26
P. A. Amman..........	124	1	1	124	2	8	124	3	7
B. G. V. Vestlig.........	50	1	1	50	—	—	50	—	—
Skara stift.
E. T. Jungner..........	33	—	—	33	_	__	33	_
A. G. L. Belfrage.........	125	6	38	127	5	27	128	2	14
A. J. Särnblad..........	187	—	—	188	2	11	189	1	7
J. E. Torell...........	44	2	12	44	2	10	44	4	24
Strengnäs stift.
J. A. Wallin...........	271	10	32	273	3	9	275	8	30
G. A. Snndblad..........	130	—	—	133	3	5	137	2	10
Vesterås stift.
J. E. Janson...........	89	1	4	89	1	4	90	1	4
C. G. Aström...........	139	4	19	140	4	24	141	5	27
L. J. Z. Leksell.........	142	2	8	141	3	7	144	3	9
E. Garell............	68	—	—	70	—	—	71	—	—
Vexiö stift.
A. Rundbäck...........	107	—	—	107	3	6	109	3	4
A. B. Lundblad..........	46	—	—	47	—	—	47	3	8
D. Ahnstrand...........	49	1	1	49	1	8	49	1	3
H. S. Östberg..........	82	2	15	85	1	8	90	1	8
Transport	2,487 \|	— \|	—	2,520 \|	— \|	-1	2,548	—	—

a = antalet lärare. b = antalet för sjukdom tjänstledige lärare, c = tjänstledighetstiden,

2 Med afseende å de i kol. b och c angifna summor bör anmärkas, att, enär för åtskilliga
oden, i vissa fall dessa summor icke öfverensstämma med de för de särskilda åren angifna talen.

lärarinnor, hvilka under åren 1887—1892 för sjukdom

en månad eller längre tid.1

1890.	1891.	1892.	Summa2 1887—1892.	Medeltal 1887—1892.
a.	b.	C.	a.	b.	C.	a.	b.	C.	a.	b.	C.	a.	b. \|	C.
133	6	17	113	5	17	139	6	18	770	27	102	128	4	17
136	5	30	139	5	36	147	5	22	825	24	125	137	4	21
49	2	7	49	2	5	50	3	12	294	12	42	49	2	7
95	1	2	98	2	8	104	2	9	564	12	57	94	2	9
127	2	7	131	4	10	131	3	15	763	12	55	127	2	9
92	2	9	92	8	29	98	6	21	545	27	98	91	4	16
70	3	21	73	3	19	73	1	1	428	12	67	71	2	11
78	1	8	78	—	—	79	—	—	465	6	27	77	1	4
59	4	25	59	3	22	59	3	21	345	17	112	57	3	19
• 125	3	20	125	4	21	125	7	34	747	24	115	124	4	19
50	1	7	50	1	7	51	2	6	301	5	21	50	1	3
33			33			34	_	_	199	1	3	33	—	—
128	4	19	132	6	32	131	10	39	771	33	217	128	5	36
190	5	24	191	4	26	190	4	15	1,135	18	93	189	3	15
44	4	24	44	4	16	44	1	8	264	17	94	44	3	16
278	12	60	280	12	61	283	9	40	1,660	56	290	277	9	48
140	4	19	141	6	24	144	5	14	825	20	72	137	3	12
90	2	10	94	4	23	94	2	3	546	11	48	91	2	8
140	2	12	142	2	5	143	2	5	845	24	f. <30	141	4	21
142	3	14	145	3	13	149	4	15	863	19	80	144	3	13
77	—	—	78	—	—	79	1	3	443	1	3	74		—
109	3	8	no	2	5	no	5	14	652	16	37	109	3	6
48	1	6	49	2	11	49	2	16	286	11	54	48	2	9
49	1	8	49	2	10	49	2	10	294	8	40	49	1	7
89	3	, 10	89	3	5	89	—	—	524	11	51	77	2	8
2,571	1 - 1 -	\| 2,584	\|‘ -	\| -	\| 2,644	—	\| -	115,354	! 424	\| 2,031	1	1 -

beräknad i jiiinna mftnader. ^

»koldistrikt de förekommande tjänstledigheterna icke uppgifvits för något särskild! ar under sexarsperi -

Folkskolelärarevikariekommittéens betänkande.

	1887.	1888.		1889.
	a.	b.	l C’	a.	b.	C.	a.	b.	C.
Transport	2,487	—	—	2,520	—	—	2,548	—	—
Lunds stift.
J. N. Agardh...........	106	3	11	106	3	18	108	5	16
N. Larsson............	153	1	3	160	9	26	163	8	22
C. D. E. Petrén.........	194	6	22	195	5	29	199	4	21
N. J. 0. H. Lindström......	112	2	13	113	2	5	113	1	2
N. C. H. Wihlborg........	118	—	—	118	—	—	117	2	11
C. 0. Nrson-Gierow........	117	1	5	119	2	8	117	4	12
0. P. Segerberg .........	117	2	12	117	1	8	117	1	8
Göteborgs stift.
C. L. Leidesdorff.........	171	1	4	173	4	15	174	3	11
J. E. Strandmark.........	134	3	8	134	2	4	134	2	11
S. Nvgren............	129	8	48	141	8	51	141	12	75
G. 0. Börjesson..........	70	—	—	72	—	—	72	1	3
Kalmar stift.
G. H. Engström.........	69	1	4	71	1	8	71	3	7
J. G. af Geijerstara........	55	—	—	55	—	—	55	—	—
Karlstads stift.
C. Gillgren............	95	2	4	97	4	9	97	4	17
J. H. Bergendal.........	61	—	—	61	1	4	61	—	—
0. Törneblad...........	235	2	7	237	3	16	238	3	16
Hernösands stift.
K. A. M. Hamnström.......	127	4	18	129	6	27	129	4	22
N. Thielers............	8	1	8	8	2	10	8	2	13
G. F. T. Törnvall.........	2	1	8	2	1	8	2	1	8
P. 0. Lundkvist.........	14	—	—	14	—	—	14	—	—
A. T. Frykholm..........	8	—	—	8	—	—	8	2	9
M. T. Berlin...........	4	—	—	4	—	—	4	—	—
J. J. Christophersson.......	28	2	11	28	1	5	28	1	2
P. 0. Grape ...........	13	—	—	12	1	3	15	—	—
J. Kjellin............	62	—	—	62	2	7	64	—	—
Visby stift.
J. P. Odin............	47	1	2	Öl	1	3	53	—	—
A. P. R. Uddiu..........	43	—	—	43	2-	7	43	1	8
Stockholms stad........	260	12	51	290	17	49 1	312	16	39
Summa i	5.039	- \|	— I 5,140	—	— \| 5,205	_	—

1890.	1891.	1892.	Summa 1887—1892.	Medeltal 1887-1892.
a.	b.	C.	a.	6.	C.	a.	b.	c.	er.	b.	C.	er.	b.	C.
2,571	—	—	2,584	—	—	2,644	—	—■	15,354	424	2,031	—	—	—
107	7	17	107	2	15	108	3	7	642	24	157	107	4	20
165	5	26	168	5	16	167	7	33	976	41	118	163	7	26
202	8	42	205	8	53	206	2	11	1,201	35	192	200	6	32
112	—	—	112	1	2	114	3	12	676	9	34	113	1	6
119	1	8	119	3	9	121	5	12	712	13	56	119	2	9
120	1	1	122	7	10	123	4	16	718	19	61	120	3	10
118	2	9	118	2	13	118	2	9	705	10	59	117	2	10
181	4	20	183	8	31	187	5	21	1,069	30	149	178	5	25
134	4	15	136	5	16	137	1	8	809	17	62	135	3	10
145	10	61	148	11	65	149	16	51	853	65	351	142	11	58
72	1	5	72	1	4	72	2	2	430	5	14	72	1	2
72	4	11	72	2	5	76	2	5	431	13	40	72	2	7
56	2	9	57	3	14	57	1	8	335	12	78	56	2	13
• 97	4	13	97	2	12	98	3	18	581	19	73	97	3	12
61	2	10	62	3	15	63	2	15	369	8	44	61	1	7
244	5	23	245	6	21	249	5	21	1,448	31	161	241	5	27
132	6	31	138	5	28	140	9	39	795	35	170	132	6	28
9	2	10	9	2	12	9	2	7	51	11	60	8	2	10
2	1	8	2	—	—	2	—	—	12	4	32	2	1	5
15	—	—	15	—		16	1	1	88	1	1	15	—	—
8	2	9	8	1	8	8	1	8	48	6	34	8	1	6
4	—	—	4	—	—	4	—	—	24	1	6	4	—	1
28	—	—	28	—	—	31	1	3	171	5	21	28	1	3
15	—	—	17	—	—	17	—	—	89	1	3	15	—	—
64	2	7	67	4	11	72	5	19	391	13	44	65	2	7
53	1	5	53	_	_	53	1	1	310	4	11	52	1	2
43	1	5	43	2	10	44	1	8	259	7	38	43	1	6
331	21	57	340	24	80	375	24	89	1,908	114	365	318	19	61
5,280		—	5,881	1 -		5,460	! -	—	181,455	\| 977	14,465	r