BETÄNKANDE OCH FÖRSLAG (Statens offentliga utredningar 1886:2)

BETÄNKANDE OCH FÖRSLAG

TILL

STADGA

ANGÅENDE

AFGULNA DEN 13 JUNI 1885

DERTILL I NÄDER FÖRORDNADE KDMITERAOE

STOCKHOLM

TRYCKT I CENTRAL-TRYCKERIET

1885

Till KONUNGEN.

Genom nådigt bref den 9 Maj 1884 har Eders Kongl. Maj:t,
med tillkännagifvande att Riksdagen ,i hufvudsakliga delar godkänt
ett af Eders Kongl. Maj:t framlagdt förslag till grufvestadga,

enligt hvilket lagstiftningen angående stenkolsindustrien skulle
varda skild från den öfriga grnfvelagstiftningen, behagat uppdraga
åt undertecknade att, efter utredning af alla på frågan inverkande
omständigheter, uppgöra förslag till nödiga lagstadganden rörande
vilkoren för stenkolstyndigheters eftersökande och bearbetande.

Till fullgörande af berörda nådiga uppdrag hafva komiterade
sammantrådt dels i Stockholm och dels i Helsingborg, äfvensom i
sammanhang med vistelsen i sistnämnde stad besökt de i trakten
deromkring belägna stenkolsgrufvor; och få komiterade, med anmälan
att komiténs arbete denna dag afslutats, härmed till Eders
Kong!. Maj:t i underdånighet öfverlemna betänkande och förslag
till stadga angående eftersökande och bearbetande af stenkolsfyndigheter.

Eu åt undertecknad Anders Persson afgifven reservation bifogas.

Underdånigst

Magnus Hallenborg.

Edvard Erdmann. H. W. Hultbergv

Anders Persson. p. Petersson.

G. Louis De Geer.

Stockholm den 18 Juni 1885.

A tt stenkolsfyndiglieter förekomma i Skåne kar varit kändt sedan
lång tid tillbaka. Första, upptäckten lärer hafva skett vid Helsingborg,
troligen derigenom att ett kulla,ger påträffades ä liafsbotten vid lågt
vatten. År 1571, då Skåne ännu var en dansk provins, erhöll bergsgesällen
Melchior Huscher danske Konungens tillstånd att bryta stenkol såväl på
Helsingborgs stads egor, som hvar helst de kunde påträffas. Af eu år
1581 utfärdad kunglig fullmakt för eu annan person att vara bergsgesäll,
synes att stenkolsbrytning vid Helsingborg då egde rum och skulle fortsättas.
Något egentligt graf arbete torde likväl på den tiden icke hafva
kommit till stånd, utan nöjde man sig med att uppbryta och använda
smärre qvantiteter stenkol, som utan mycket besvär kunde åtkomma^.

Under 1600-talet tillgodogjordes stenkolsfyndiglieter hufvudsakligen i
trakterna strax norr om Helsingborg, på Pålsjö och Tinkarps egor, dels
af ett danskt bolag, dels sedermera af liera andra personer. De fyra män
af hvilka det danska bolaget utgjordes erhöllo, genom kongl. bref af den
9 och 14 Juli 1650, tillstånd att före någon annan anlägga stenkolsverk
inom Danmarks rike, jemte medgifvande att af Ivronan erhålla behöflig»,
kronohemman samt att deras arbetare skulle »vara för skatt förskonade»,
dock med vilkor att, sedan två år efter verkets anläggning förflutit, bolaget
skulle till Kronan erlägga hvar tionde tunna uppbrutna stenkol.
Snart derefter, eller den 26 Februari 165-1, utfärdade Konungen privilegium
för samme fyra män, Jockim Gersdorff, Axel Unep, Ivar Krabbo och Otto
Krag samt deras arfvingar, att på kronans grund i Skåne och på Bornholm
uppsöka och bryta stenkol utan någon tiondes erläggande. Ifrågavarande
bolag synes dock icke hafva någon längre tid fortsatt kolbrytningen.
Af sedermera gjorda anläggningar torde »Grefvinna)! De la Gardies
kolverk» vid Tinkarp hafva varit det mest betydande, tv här erliöllos, enligt
uppgift, somliga år under tiden 1667—1675 ända till 18,000 kubikfot
stenkol.

Först i början af 18:de århundradet synas de skånska stenkolen hafva
ådragit sig eu allmännare uppmärksamhet. Aren 1724 och 1727 flit nemligen
Bergskollegium undersöka de gamla, då redan under åtskilliga år
öfvergifna, stenkolsbrotten och år 1737 bildades af bergmästaren Anton

Swab, geschwornern vid Stora Kopparberget Erik Stockenström samt konsuln
Jonas Ahlström ett bolag för idkande af stenkolsbrytning i trakten
af Helsingborg. Den 18 Februari sistnämnda år erhöllo Swab och hans
medintresseuter af Bergskollegium privilegium att »upptaga, försöka och
bearbeta de vid Helsingborg befintliga stenkolsgrufvor och brott med flera
ställen, som der i orten till stenkol anledning gifver samt af dem anträffas
och påfinnas kunna». Dessutom erhöll bolaget »nio års frihet från alla
utskylder till kronan af sjelf va verket jemte de immuniteter samt fri- och
rättigheter för sig och arbetsfolket, som lag'' och bergsförordningen tillstädja
och förunna». I fråga om jordegarnes andel i stenkolsbrytningen
stadgades i privilegiebrefvet, att, innan arbetet, begyntes, skulle det åligga
intressenterne att »gifva grundegaren kunskap af deras dessein samt inhemta
deras utlåtande, huruvida de med dem uti företagandet ville participera
eller ej; och der intressenterna något hinder härvid skulle ske, hade
de derom uti K. kollegium sig att anmäla, dä kollegium ville låta dem
vederfaras hvad Kongl. förordningarne likmätigt vore».

Detta bolag, som i Sverige införde bruket af jordborren, verkstälde
under ett par års tid borrningar inom några mils afstånd från Helsingborg
samt upptäckte dervid, förutom flera smärre fyndigheter, ett stenkolslager
vid Vallåkra (omkring 10 kilometer sydost från Helsingborg). Här anlades
flera från eu dalsluttning ingående dagorter, genom hvilka den föga mer
än eu half fot tjocka kolflötsen tillgodogjordes. Arbetet upphörde dock
efter några år eller »sedan 5,000 tunnor stenkol blifvit utbrutne». (S. G.
Hermelin, K. Y. A. Handlingar för 1778).

Redan strax! efter upptäckten af stenkol vid Vallåkra, hade Swab hos
Bergskollegium anhållit, att den honom och hans medintresseuter förut
medgifna rättigheten till stenkols eftersökande och upptagande, måtte ut
sträckas ej allenast till trakterna, vid och omkring Norra, Vallåkra, utan
äfven till fälten deremellan och. Landskrona. Bergskollegium beviljade ock,
genom resolution af den 20 Mars 1738, bolaget tillstånd att »fortsätta sina
försökningar efter stenkol uppå ofvannämnde ställe (Vallåkra,) och äfven
dem deromkring vidare utsträcka, allt som anledninga,me dertill kunna
gifvas». Dock skulle vederbörande jordegare på intet sätt fä »derigenom
förfördelas eller skada tillfogas». Med stöd häraf fortsatte bolaget sina
arbeten och forskningar efter stenkol och upptäckte dervid år 1744 eu i
dagen utgående stenkoisrand vid den numera torrlagda Lunnoms sjö på
Bosarps egor, omkring 15 kilometer öster om Helsingborg. Sedan genom
borrningar Hötsens läge pa föga stort, djup blifvit derstädes någorlunda
känd, samt äfven ett undre kollager dervid påvisats, uthöggos dagorter och
anlades flera grufschakt för stenkolens tillgodogörande ur den öfre flötsen.
I denna grufva, som erhöll namnet Konung Adolf Fredriks stenkolsgrufva

eller stenkolsverk, bedrefs sedan kolbrytning- under en lång följd af år,
från 1746—1796, och dervid vunnos i allmänhet omkring- 5,000 tunnor
stenkol årligen, stundom mera. Kolen begagnades vid tegelbruk, stenkärlsfabriker
och kalkugnar, äfvensom vid Kullens, Nidingens och Falsterbo
fyrar, hvarest belysningen åstadkoms genom brinnande bål.

Som regeringen ville på allt sätt gynna uppkomsten af en stenkolsindustri
inom landet, tick bolaget tid efter annan såväl penningunderstöd
som andra förmåner sig beviljade. Så t. ex. förklarades i Kong!, brefvet
den 3 Oktober 1741 att, med anledning af bolagets framställning- om erhållande
af ett årligt understöd i fem års tid af 2,000 daler silfvermynt,
alla utifrån inkommande stenkol skulle beläggas med eu tull af 16 öre
kopparmynt för hvarje tunna, af Indika medel bolaget skulle åtnjuta den
begärda summan, hvaremot återstoden lemnades till manufakturkontorets
disposition.

1 ett Kong!, bref den 1 Maj 1752 tillförsäkras bolaget att framgent
till nästa riksdag få behålla ett årligt anslag, då ökadt till 2,500 daler
silfvermynt, hvarjemte, med anledning af svårigheter för bolaget att finna
afsättning för sina stenkol, landshöfdingarne i Skåne anbefallas att på
tjenligt sätt förmå de af inbyggarno i provinsen, som ej bodde alltför långt
från stenkolsverket, »att allt mer och mer vänja sig bruka stenkol i stället
för torf och ved, på det skogarne, torfmossar och ängar ej matte till landets
obotliga skada för mycket medtagas». Vidare anbefalles Bergskollegium
i samma bref att inhemta underrättelser om den fabrikation af »allehanda
cliymiska och andra stenkäril» som af bolaget påbörjats samt huruvida
de af bolaget anträffade eldfasta ler- och sten arter kunde finna användning
vid de verk, som betjenade sig af utländska leror, hvarefter
Kollegium borde lins Kongl. Maj:t »föreslå någon tjenlig afgift, som kunde
läggas på samma slags rå- eller beredde främmande varor.»

Bolaget gynnades vidare i fråga, om skatteköp af kronohemman, såsom
då Kong]. Ma,j:t dels i bref den 5 Oktober 1756 förklarade bolaget
ega företräde framför åbon vid skatteköp af ett hemman i Hesslunda
socken, dels ock i bref af den 4 Juli 1764 medgaf bolaget att utan hinder
af då påbjudet inställande af skatteköpen få till ska tte lusa, ett a utaf kronohemman
i Luggude och Rönnebergs härad.

År 1786 inköptes hela stenkolsverket jemte derför gällande privilegier
af statssekreteraren, friherre Erik Buutli. Denne erhöll genom Kongl.
brefvet af den 6 Maj 1788, för sig och sin rätts innehafvare, stadfästelse
på de af Bergskollegium den 18 Februari 1737 och 29 Mars 1738 för det
förra bolaget utfärdade privilegier »till stenkols eftersökande och upparbetande
uti orten omkring Helsingborg och Landskrona, af Ii vilka han
genom transport blifvit innehafvare». Och sedan friherre Ruutli i eu till

Kollegium ingifven skrift anmält sin afsigt, att med allvar fortsätta undersökningarne,
för utrönande huruvida några mera beständiga och lönande
stenkolsfyndigheter kunde förefinnas, samt tillika angifvit att han, på det
andra ej måtte utestängas från ett dylikt företagande, ville inskränka sig
inom vissa uppgifva trängre gränser, allenast dessa blefve tydligen utstakade
till nödig säkerhet för framtiden, så att han såsom uppfinnare
derinom måtte hafva »stenkolsbrytningen fredad såväl som de upptäckter,
livilka han med jordegarnes öfverenskommelse på ännu större djup ville
hafva undersökta»; så förordnade Kollegium bergmästaren i orten, And.
Albrekt Lundström, att besigtiga de ifrågavarande stenkolstrakterna jemte
derå anlagda arbeten samt att inkomma med yttrande deröfver — hvarefter
Kollegium genom utslag af den I t November 1788 förklarade »att
Luggude och Rönnebergs härader dädanefter mage anses såsom ett för
detta stenkolsverk utstakadt och faststäldt distrikt, inom hvars gränser
statssekreteraren friherre Ruuth hade att tillegna sig och åtnjuta alla de
förmåner och rättigheter, som genom Kongl. kollegii privilegier den 18
Februari 1737 samt dess skrifvelse den 29 Mars 1738 dåvarande intressenter
i ofta berörde stenkolsverk förunte blifvit». Detta utslag är försedt
med hänvisning till besvärs anförande hos Kongl. Maj:t inom fyra månader
från den dag klaganden derom fick kunskap, och har kronofogden
J. Ekelund i skrifvelse af den 7 Mars 1882 till Konungens Befallningshafvande
i Malmö län intygat, att i Höganäs stenkolsverks arkiv funnes
förvarade bevis från prcsterskapet i Luggude och Rönnebergs härader, att
utslaget upplästs i dessa häraders kyrkor i Mars, April och Maj månader
1789, utan att, så vidt veterlig! är, någon annan hos Kongl. Ma.j:t fort
klagan öfver detta Bergskollegii utslag än dåvarande egaren af Kulla
Grunnarstorps gård och gods, grefve Gustaf Axelson Sparre, hvilken dock
nedlagt sin talan sedan friherre Ruuth deröfver afgifvit förklaring.

Stenkolsbrytningen fortsattes af friherre Ruuth vid Bosarp under någon
tid, men då år 179(1 vid Höganäs upptäcktes tvenne flötser, hvilka både i
afseende på mäktighet och kolens beskaffenhet öfverträffade de förut kända,
så upphörde arbetet vid Bosarp och började i stället vid Höganäs är 171*7.

Innan denna förändring af arbetsområde kom till verkställighet hade
emellertid friherre (sedermera grefve) Ruuth aftriidt sin egendom till konkurs.
De för honom såsom egarc af stenkolsverket gällande privilegier
blefvo, jemte stenkolsverkets öfrig!i. tillhörigheter, försålda på offentlig
auktion å landskansliet i Malmö den 17 Oktober 179(1, hvarvid privilegierna
inropades för 1,700 riksdaler specie af handlanden Carl Bagge.
Denne bildade derefter år 1707 tillsammans med grefve Ruuth ett bolag
»för bearbetande af de i Malmöhus län, Luggude och Rönnebergs härader
belägna stenkolsgrufvor». Bolaget, hvars aktiekapital skulle utgöra 60,000

riksdaler riksgäld fördelade på 120 aktier, bedref sina arbeten så raskt,
att, jemte det borrningar verkstäldes för närmare utredande af kollagrens
läge, redan första året tvenne mindre grufschakt färdigbyggdes och kolbrytning
derur påbörjades, så att tillsammans under året upptogs omkring

40,000 kub.-fot stenkol. Under de derpå följande åren öppnades allt
flera nya grufschakt, och bär stenkolsbrytningen sedan dess vid Höganäs
oafbrutet fortgått, då deremot inom de öfrig» stenkolsområdena hvarje
egentlig grufdrift varit nedlagd ända till senare tider och endast en eller
annan jordegare för eget behof tillgodogjort sig någon mindre qvantitet
stenkol.

Emellertid hade Högan ii sbolaget stora svårigheter att öfvervinna, hufvudsakligast
på grund af åtskilliga afbrott i kolflötsernas sträckning och
läge samt liera oförberedt inträffande starka vattentillopp i grafva» och
staten måste flere gånger träda emellan för att hålla, verket uppe.

Genom Kong], Maj:ts resolution åt den 20 Juli 1801 tick bolaget,
efter derom gjord ansökning, åtskilliga friheter och förmåner sig beviljade.
Bland dessa, voro de vigtigaste, att stenkolsverket stäldes under bergs jurisdiktion
; i följd hvaraf bergsförfattningarna i tillämpliga delar skulle
tjena till efterrättelse jemväl i fråga om brytning af stenkol; att verket
under 30 år skulle vara befria,dt från alla utskylder samt dess arbetsfolk
under samma tid fritagas från erläggandet af mantalspenningarne och
slottslijelpen; samt att bolaget åter skulle fä tillgodonjuta den rättighet
till skatteköp af kronohemman, som förut blifvit stenkolsverket beviljad.

Enligt Kongl. brefvct den 15 September 1813 förhöjdes tullen å utländska
stenkol till 12 skillingar banco för hvarje tunna och skulle häraf
11 skilling:!r få användas till stenkolsverkets understöd. En senare gjord
anhållan att »till befrämjande af stenkolsafsättningen Slunt bola,gsintressenternas
förmån» tullafgiften för inkommande engelska stenkol måtte bestämmas
till 1 riksdaler banco tunnan, fann dock Kongl. Maj:t, enligt bref
af den 3 Mars 1810, icke skäl att bifalla,.

Vid 1815 års riksdag beslöts, efter af intressenterna till Kongl. Maj:t
gjord hemställan om erhållande af »export»tionspremier», att bolaget under
eu tid af fem ar (181 ti —1820) skulle eg» att uppbära, »tillverkningspremier
å G skilling banco för hvarje tunna stenkol, som ifrån den vid graf van
belägna Höganäs hamn afsändes vare sig ut- eller inrikes», Indika, premier
för den af intressenterna, beräknade qvantit.oten af 120,''‘00 tunnor skulle
komma att utgöra 15,000 riksdaler banco årligen. Tullen för inkommande
utländska, stenkol skulle deremot oafkortad tillfalla staten och gå till ersättning
för berörda tillverkningspremier. Till följd af bristande afsättning
för stenkolen uppgång») likväl ej dessa premier till clet påräknade
beloppet.

En vid 1818 års riksdag* väckt motion, att staten måtte för en summa
af 250,000 riksdaler banco inlösa Höganäs stenkolsverk och drifva detsamma,
vann icke riksdagens bifall. Deremot beviljades delegarne att, för
bedrifvande af en nödig befunnen schaktsä,åkning vid Rjd, under eu tid
af fem ar, räknad från 1819 ars början, fa ad tullmedlen oafkortad! uppbära
15,000 riksdaler banko årligen, eller för alla åren sammanlagd!

75.000 riksdaler banco, mot vilkor, dels att schaktsänkningen skulle vara
fullbordad till den nedre kolflötsen inom loppet ad dessa fem år, vid
äfventyr för delegarne att eljest till statsverket återbära hvad som ad understödet
då kunde vara lyfta,dt, dels ock att ingå tillverkningspremier skulle
under tiden erhallas. Yl Ikoren för utbetalningen förändra,des dock sedermera,
till bola,gets förmån derhän, att redan vid medlet ad år 1820 voro
lyftade 51,000 riksdaler banko, delvis som lån, utan att denna summa, ens
hufvudsakligast blifvit använd för schaktsänkningen, hvilken ännu vid 1828
års slut icke var fullbordad.

Vid 1828 ars riksdag gjordes ånyo framställning derom, att staten
måtte inköpa, stenkolsverket eller oek bevilja detsamma ytterligare vissa
uppgifna förmaner. Ständerna adböjde köpeanbudet, men beslöto istället
att saväl statens fordran pa grund af lemna dt; lån till stenkolsverket, tillsa,
minans 199,clio riksdaler banko, som oek hvad af bolagets särskilda skuld
till statsverket, ;>1,000 riksdaler banko, kunde återstå vid 1828 ars slut
skulle afskrifvas, under vilkor att ett, nytt bolag bildades, som öfvertoge
stenkolsverket och »ombesörjde teckning och uppbörd ad eu fond stor

200.000 riksdaler banco», hvilken fond ovilkorligen skulle användas för
fullborda mhd ad ett på börja dt nytt schakt »för arbetets bedrifvande pa den
nedre kolflötsen och för inrättande ad sådana fabrikationer, hvartill isynnerhet
den ymniga, tillgängen pa eldfast lera, erbjuder rudimaterie!*». Stenkolsverkets
räkenskaper skulle intill dess nu bestämd;! vilkor voro uppelda
granskas ad Rikets Ständers revisorer. Derjemte skulle det åligga
bolaget att till staten betala eu procent da stenkolsverket lem mule en vinst
ad'' 8 procent, tva procent, vid eu vinst ad 10 procent och tre procent da
vinsten uppgänga; till i 2 procent eller derutöfver.

Det, nya bolaget blot snart bilda,dt och öfvertog den 1 Augusti 1825
hela Höganäs stenkolsverk med afla lör detta, gällande privilegier, rättigheter
och förbindelser. Detta bolag, för livilket bolagsordningar blifvit
af Kong], Maj: t lasts tålde törst den (i Maj 1820 och sedermera den 14
April 1846, eger fortfarande Höganäs stenkolsverk.

Oaktadt, all den uppmuntran i form ad pen ni ngen nderstöd och andra
förmåner, som Höganäs sålunda fatt ad staten åtnjuta, synas de för
verkets lugna utveckling i vägen stående svårigheterna icke blifvit undanröjda.
Äfven det nya bola,get betans snart vara i behof ad statsmakternas

särskilda bistånd. Knappt tio år efter bolagets bildande erhöll Höganäs
stenkolsverk, enligt Kong!, bref till Bergskollegium af den 9 Mars 1833,
befrielse tillsvidare »från utgörande af någon afrad eller tiondeafgift» till
staten, hvarom direktionen anhållit på den grund att »stenkolsverket ännu
ej biff vit fullbordad! eller kommit i det skick att någon afgift till Kongl.
Maj:t och kronan möjligen kunde utgöra,s». Ännu under 1860-talet åtnjöt,
enligt de officiella, b erga» i i, sta, nere I a tio ner na,, Höganäs-bolaget nämnde friheter,
äfvensom frihet från en del personella utgifter för arbetare vid
stenkolsverket. Ofvannämnda, till staten utfästa procentnfgift har ej heller
utgått och efter derom förd rättegång har bolaget förklarats icke kunna
förpligta» att erlägga densamma.

Arbetet med fullborda,ndet af den år 1823 föreskrifna schaktsänkningen
vid Ryd synes icke hafva fortskridit särdeles raskt, ty icke förr än år
1833 uppnåddes, vid 260 fots djup. den nedre kolflöts»», å hvilken kolbrytningen
börja,de 1834. — Verket har derefter gått stadigt framåt och
ökat sin brytning, sä att, denna, som 183-1 utgjorde enda,st omkring 750,000
kub.-fot, under de senaste åren uppgått ända till omkring 2,400,000 kub.-fot per år.

Het nuvarande 1825 bildade Höganäs bolaget anlade genast vid början
af sin verksamhet eu fabrik för tillverkning af eldfast, tegel. Redan 1826
tillverkades omkring 47,000 st. sådant tegel, och sedan eu från. England
för besigtning och undersökning af grufva» inkallad fackman, grufingeniören
Robert Baki, i ett sakrikt betänkande af år 1827 särskilt framhållit
den eldfasta lerans värde och fördelare af dess tillgodogörande,
synes lerindustrien hafva, mer och mer utvecklats. Så uppgick, enligt
bergmästarereliitio»erna, totalvärdet af verkets lerfabrikater år 1837 till

79,000 kronor. På 1860-talet både dessa tillverkningar uppnått ett värde
af omkring 250,000 kronor per år, och genom sedermera vidtagna betydliga
utvidgningar och nybyggnader bär Höganäs å intill verkning af lerfabrikater
under sista åren mycket ökats och uppgick för år 1884 till ett
värde af omkring 800,000 kronor.

Den första, allmänna förordning'', som innehåller några på stenkolsbrytning
tillämpliga, bestämmelser, är Kong!. Maj:ts »placat och förordning»
den 27 Augusti 1723, hvari nämnas, förutom metaller, jemväl »allehanda
mineralier och nyttiga fossilier eller berg och jordarter af hvad namn de
helst vara må*. I denna förordning stadgades bland annat, att med ordet
»regn,le» dädanefter ej borde annorlunda förstås, än att, om någon dolde
eller nedtystade eller icke ville uppbringa och bearbeta nyttiga metaller,

mineralier och fossilier, vore det kronan förbehållet att upplåta sådana
metall- och mineralstreck samt grafvor åt dem, som egtle håg-, lust och
förmögenhet att desamma vid sin rätta drift efter bergsvis uppehålla och
fortsätta. Härmed var alltså stadgadt, att jemväl stenkol kunde blifva
föremål för ett slags inmutning.

Så länge 1723 års förordning jemte de den 20 Oktober 1741 och den
0 December 1757 utkomna förordningarne angående grufvors utmål m. m.
voro gällande, uppstod icke någon verklig konkurrens med Höganäs stenkolsverk.
Bergmästare-relationerna från början af 1800-talet omnämna
visserligen, att ett par inmutningar af stenkolsfyndigheter Olif vit gjorda,
men för (ifrigt hade endast eu del jordegarc inom Luggude och Rönnebergs
härad för eget behof upptagit mindre qvantiteter stenkol å sina egor.
Dessa senare» brytningsförsök föranledde dock Höganäs stenkolsverks direktion
att år 1844 förklara-, att de jordegarc inom ifrågavarande härader,
som hos direktionen derom gjorde anmälan, tillsvidare och intill dess bolaget
annorlunda beslöte, skulle ega att, mot erläggande till stenkolsverket
af 2 sk. <8 rst. banco för hvarje tunna, bryta stenkol till husbehof a egna
eo-or, under förbehåll att kolen endast brötes från dagen, utan att masinner!
dertill begagnades, och att försäljning eller maskiners användning
till kol- eller vattenuppfordringen genast ådroge egaren förlust af brytningsrätten.

Genom grefve,stadgan af den 12 Januari 1855 blef, med upphäfvande
af samtliga äldre författningar i ämnet, uttryckligen stadgadt, att stenkol
skulle vara föremål för inmutning, och skulle i allmänhet för stenkolsbrytning
gälla samma regler som för annan grufvedrift.

Då inom få år efter denna stadgas utfärdande de skånska stenkolen
började blifva föremal för den allmänna företagsamheten och eu mängd
inmutningar af stenkolsfyndigheter egde rum, deribland några ända invid
gränsen af Höganäs stenkolsverks egoområde, begärde bolaget i eu till
Kong!. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus län ingifven skrift ad den
6 Februari 18(56, under åberopande af de för bolaget gällande privilegier,
handräckning för inställande och förbjudande af vidare fortsättning af den
på grund af sistnämnda inmutningar började graf brytning och dermed
förenade öfriga arbet,»företag, så länge icke visaclt vore, att inmutarne med
bolaget öfverenskommit om rättighet att inom någon viss trakt eller visst
område upptaga och bearbeta befintliga grufvefält, i hvilket fall deras
verksamhet borde inskränkas till de områden, som under sådan förutsättning
kunde blifva åt dem upplätne.

Kong!. Majds befallningshafvande ansåg sig emellertid icke kunna
lemna den begärda handräckningen, utan hänvisade bolaget att vid vederbörlig
domstol söka göra sin talan gällande. Saken blef dock aldrig

dragen under domstols pröfning. Bolaget har sedermera icke gjort någon
protest mot fortgåendet af inmutningar och anläggandet af stenkolsverk
inom Luggude och Eönnebergs härader.

1 sammanhang härmed torde höra omnämnas, att i rättegång emellan
några åbor i Långaröds och Plöninge, i närheten af stenkolsverket belägna,
byar, å ena, samt Höganäs stenkol,sbolag'', å andra sidan, angående
skyldighet för bolaget att upphöra, med vidare grufdrift under deras egor
och igenfylla ett för sådant ändamål upptaget schakt samt försätta jorden
i dess naturliga tillstånd, Kong!. Maj:t genom dom den 31 Mars 1881,
på grund af ofvannämnda, don 18 .Februari 1737, den 2!) Mars 1738 och
(lön 14 November 1788 för Höga,näs stenkolsverk meddelade privilegier,
ogillat berörda af åboarne väckta, talan.

Den egentliga utvecklingen af eu sten kolsindustri i Sverige kan, såsom
förut blifvit antydt, dateras från början af 1860-talet. Vid denna tid
inmutades nemligen af herrar J. C. Billow och C. af Ekström ett antal
områden för bearbetande af stenkol och år 1865 egde redan inmutning af
stenkol rum i så stor skala, att, för hufvudsakligast samme personer, mer
än 6,000 mutsedlar utfärdades. Icke allenast de redan förut bearbetade
Bosarps- och Vallåkra-fsliten in. H. —• sammanförda under namn af »Vallåkra
stenkolsverk» — blefvo sålunda inmutade, utan äfven största delen
af Luggude och Rönnebergs härad i öfrigt.

Redan de första under,sökningarne — under 1865 medförande en
kostnad af eea 150,000 kronor, enl. bergmäst.-relat. — ansågos gifva
anledning till ganska, göda, förhoppningar och ett bolag bildades (1866),
under namn af Vallå,lera stenkolsaktiebolag, för att i trakterna omkring
Vallåkra, Bosarp och Billesholm in. fl. ställen tillgodogöra der befintliga
koltillgångar. Aktiekapitalet utgjorde 1.500,000 kronor, hvaraf största
delen, hufvudsakligen i form af aktier, åtgick för inköp af inmutningsrättigheterna
samt de schakt med maskiner, som redan vid bola,gets bildande
funnos. Sedermera bildades under 1860-talet och första hälften af
1870-talet flera bolag, genom Indika, förutom af enskilda personer, försöksborrningar
utfördes och kolgrufvor anlades, nemligen »Helsingborgs stenkolsverk»,
»Bosarps grufva» eller stenkolsverk, Nya skånska stenlcolsbolaget
(senare ombildadt under namn af Eslöfs stenkolsgrufveaktiebolag och
Stabbarps aktiebolag), Kropps aktiebolag, Mörarps grufva, Skromberga
grufva, Engelholms vestra aktiebolag, Fleninge kulselskab och Hägra andra
utländska bolag, Indika senare dock endast utförde borrningar.

Vallåkra stenkolsverks, sedermera Vallåkra stenkolsaktiebolags första
verksamhetsfält var vid Vallåkra, der år 1864 anläggningen af fyra grufschakt
börjades. Den i dessa vid omkring 20—100 fots djup anträffade,
föga mäktiga kolflötsen blot dock icke föremål för någon varaktigare bryt -

ning, ty arbetet öfvergafs helt och. hållet efter mindre än två års förlopp,
sedan sanmiaulagdt omkring- 114,000 kub.-fot stenkol och 110,000 kub.-fot
eldfast lera Olif vit ur schakten uppfordrade. Eu liten vid Vallåkra anlagd
lerkärlsfabrik, med den ur grufvan uppliemtade leran som råmaterial, var
samtidigt under några, ar i verksamhet.

Sedan emellertid genom borrningar två värdefullare kolöötser uppdagats
vid Billesholm, omkring 20 kilometer öster om Helsingborg, förläde
bolaget dit sin verksamhet och har sedan dess derstädes oafbrutet fortsatt
kolbrytningen. Under åren i 865—18(57 fullborda,des fyra grufschakt, af
hvilka dels ett par samtidigt, dels ett och ett, i sender varit belagda med
arbete. Ytterligare tvenne schakt anlades åren 1873—1882, och det är
från dessa, tillika med ett af de äldre, som kolbrytning för närvarande
sker. Deras djup är 00—120 fot. Endast den öfre af de två befintliga
kolflötserna bearbetas. Enligt vid grufvan erhallen uppgift utgjorde anläggningskostnaden
för, det nyaste schaktet omkring 50,000 kronor. Det
närmast äldre drog eu vida högre kostnad, ty ensamt det vattenuppfordringsverk
som dit ar 1871 anskaffades betaltes med omkring 60,000 kronor.
Vid Billesholms grufva uppfördes sistnämnda är arbetarebostäder och
andra byggnader för öfver 77,000 kronor, och till jern vägen mellan grufvan
och Bjufs station a Helsingborg—Hossleholmsbanan har bolaget auvändt
200,785 kronor t Bergmiistarerelati(>norna,). Tillgång till dessa och
andra, utgifter erhölls genom att utsläppa, preference;),kticr till ett belopp
af 750,000 kronor.

Oaktadt den i allmänhet otillräckliga, kapitaltillgången, den före järnvägens
anläggning dryga landtransporten och det i grufvan befintliga särdeles
starka vattentilloppet in. H. svårigheter, som va,rit att bekämpa, bär
grufdriften vid Billesholm efter hand mer och mer utvecklats samt anordningarne
dervid förbättrats.

Qvantiteten vid Billesholms grufvor uppbrutna stenkol, som första
året, 18(55, utgjorde endast e:a 47,000 kub.fot, hade efter tio år eller 1875
nära tjugudubblats och utgjorde ar 1881 mer än 2,300,000 kub.-fot. eller
icke mycket mindre än vid Höga,ibis. Någon tillverkning af eldfast tegel
verkställes icke af Valla krabolaget, men deremot af sättes, delvis i form af
»chamott», såväl inrikes som till utländska fabriker, eu del af den eldfasta
skifferlera, som maste jemte kolen brytas och uppfordra,s.

Anda, till år 187.) egde Vallakra, stenkolsaktiebolag inom 16 socknar
af nordvestra, Skalle 1,320 inmutningar, af hvilka dock några hundra voro
tvist underkastade. De ostridig;)- innefattade eu areal af omkring 24,600
tunnland. Sedermera, bär bolaget dels genom process förlorat, dels sonat
och öfvorgifvit eu hel mängd inmutningsområden, hufvudsakligen på den
grund, att de lågo utanför gränserna af den stenkolsförande formationen.

Durk eger bolaget ännu ".31 st. inmutningar, deraf 157 äro försedda med
utmål.

»Helsi ngsborgs sten kols verk», som hatt. sin verksamhet förlagd strax
norr om Helsingborg, uti derstädes åren 18C.f> 1S71 anlagda, fem eller

sex obetydliga grufschakt- af blott 20 40 fots djup, bär sedan medlet af

1870-talet upphört med allt gnifårbete. Den största kolmängd, som något
år upptagits, har utgjort något mer än 120,000 kub.-fot. Ingå ångmaskiner
användas för koluppfordringen.

»Bosarps grufva.» eller stenkolsverk, med ett minutningsområde ad'' blott
e:a, 120 tunnlands areal (■> utmål), egos åt tvenne enskilda- personer. Kolbrytningen
sker genom dagorder och bär pågått allt sedan medlet af 18(50-talet. dock endast i liten skala, i det att under senaste årtiondet upptagits
blott mellan 00,0(10 oeli t)tf,()iH) kub.-tot stenkol årligen, fuga ånganaskiner
behöfva användas, och vattnet utrinner åt sig- sjelft i rännor, som äro upphuggna.
i orternas botten.

Nya- skånska, stenkolsbologet, med ett aktiekapital af omkring 80,000
kronor, bildades ISO7 för att tillgodogöra, ett samma år nyupptäckt, isoleradt
koltält omkring- Btabbarps by, några. kilometer norr om Eslöfs jernvä.
gssta.tion. forsta aret byggdes t va schakt, af Indika dock det ena samma,
ar
böllo endast medelmåttigt göda, kol. Sodan arbetet i graf van fortsatts till
April 1800 med mindre gynnarn! resultat, öfvertogs Stabbarpsfiiltet. omfattande
eu areal af ungefär 4.001) tunnland, hösten 1872 af Eslöfs stenkolsgrufveaktiebolag
och sedermera (varm 1878) af Stabbarps aktiebolag, det

senare med ett. nominel! aktiekapital af 580,000 kr........ Dessa båda bolag

hafva ganska, betydligt utvecklat g-rufbrytningen och derjemte igångsatt en
större tillverkning a.f eldfast tegel, för hvilken riklig tillgång af synnerligen
utmärkt råmaterial linnes tillsammans med de bada förut nämnda, kolHöfserna,
och något under desamma. Ett nytt schakt a-nlades, det äldre
fördjupades till eea 1.10 hd. arbetarebostäder uppfördes och eu från grufvan
till Landskrona. Lslöfs-banan ledande 11.000 fot lång små,lsparig jernbana
fullbordades. De lör alla dessa anläggningar erforderliga, penningemedlen
anskaffades genom upptagande (år 1875) af ett förlagslån, stort 75,000
kronor, hvilket. snart derefter ökades till .''100,000 kronor, Vid tegelfabriken
tillverkades diverse sort er eldfast tegel, af hvilken vara,, reducerad efter
vigt till 0 X 1 7, X 21/s murtegel, tillverkningsmiingden ar 1870 utgjorde
omkring 1,030.000 stycken och år 1881 mer än 1.700,000 stycken. Den
jemte leran uppfordrade kolmängden år 1875 omkring 47,000 och 18,8]
något öfver 3,400 kub.-tot — har sedan lerfabrikntionen kommit i o-ånoicke
varit tillräcklig* ens för verkets eg*et behof, utan hafva ganska stora
qvantitet er stenkol inköpts från såväl England som från Billesbohns grufva.

I Dec. 1881 nedbrann tegelfabriken och bär sedermera icke bli IV i t åter
igångsatt. Allt grufarbete uppliörde i medlet af 1883.

Kropps aktiebolag, som bildades varen 1871, med ett aktiekapital af
500,000 kronor, sedermera böj dt till 2 millioner kronor, och som för eu
summa af 650,000 kronor genom köp förvårfvade sig inmutningsrätten till
områden inom Kropps, Kaus, Glumslöfs och Bjefs socknar i nordvestra Skalle,
tillsammans omfattande eu areal af nära 5,000 tunnland, bar hittills katt
kela sin grufverksa.mbet förlagd till Bjuf, c:a 15 kilometer ostnordost från
Helsingborg. Der inköptes för 90,000 kronor eu 70 tunnland stor egendom
jemte dertill börande åbyggnader, ock å denna mark anlades, helt nära
hvarandra, tvenne 160 fot djupa grufschakt (hvaraf ett pumpschakt) till
de båda vid eea 120 och 150 fots djup liggande arbetsvärda kolfiötserna.
Utom tre ångmaskiner med tillhörande fem ångpannor jemte pumpappa,rater,
hvithet allt i England inköptes för något öfver 90,000 kronor, utgjorde
kostnaden för schakten omkring 125,Öl 10 kronor, enligt hvad i Bergmästarerelationerna
uppgifves.

Schakten voro färdiga redan 1873 och sa,mina ar uppfördes 20 stycken
till arbetarebostäder af sedda hus af tegel för eu kostnad åt eea, 280,000 kr.

Redan första, året upp bröts ur den nedre dötson eea, 48,000 kub.fot
stenkol och 45,000 kub.fot, eldfast lera. Året derpå var uppfordringsmängden
ökad till mer iin 176,000 kull.fot kol och 442,000 kub.fot lera
samt uppgick under ar 187(5, da tillika, den öfre flötsen bearbetades, till
omkring 632,000 kub.fot kol förutom lera,. Under år 1884 uppfordrades
eu, 2,200,000 kub.fot stenkol.

Särdeles vigtig för bolagets verksamhet och utveckling var den omständigheten,
att Helsingborg—Hessleholins jernväg, till hvilken Kropps
aktiebolag Indrog med eu aktieteckning af 200,900 kronor, kom att dragas
tätt förbi grufvan, hvarigenom afsättningen af produkterna naturligtvis
underlättades. Oaktadt stenkolsbrytningen inom kort uppdrefs till ett
ganska högt belopp och afsättning icke heller sakna,des syntes företaget
föga lönande. På grund deraf och i förhoppning att genom förädling'' ad
den jemte kolon brutna, eldfa,sta leran kunna erna ett mera gynsamt
resultat,, npplades i början af 1875 ett obligationslån a 400,000 kronor —
hvaraf 300,000 inom kort tecknades till fullbordande och utvidgning
af eu påbörjad tegelverksa,läggning, som derefter snart kom i gång och
från hvilken året derpå såldes eldfast tegel för mer än In,000 kronor. Tillverkningen
af eldfast tegel utgjorde under 1878, efter reduktion till 9"
dimensionen, omkring 1,720,00(1 stycken och uppgick till 3,400.000 stycken
ar 1884.

Kroppsbolaget utförde under åren 1872 1876 åtskilliga borrningar

äfven inom sina kring lians och Grlumslöf sydost om Helsingborg''belägna

inmutningsområden, flere till mera än 700 och 800 fots djup, men ehuru
visserligen inom det förstnämnda området flere kolflötser anträffades,
har någon graf anläggning der icke blifVit gjord. Fälten vid Kropp och
Grlumslöf — belägna på c:a 5 och 13 kilometers afstånd från Bjufsområdet
— har bolaget icke ens funnit skäl att bibehålla, hvaremot bolaget
år 1884 för 20,000 kronor inköpt ett till sina inmutningar i Bjufs
socken gränsande kolf ii It. af ungefär 600 tunnlands areal, så att dess nuvarande
stenkolsområde utgöra» af 66 utmål vid Bjuf och 63 vid Kaus,
tillsammans omfattande e:a 3,200 tunnland. Med det nyssnämnda köpet
följde rättighet för bolaget att utsträcka det underjordiska grufarbetet
äfven under befintliga byggnader, samt att få begagna de eldfasta leror
in. in. som finnas i grufvan, mot det att bolaget till jordegarne årligen
betalar 300 tunnor prima stenkol och ett öre för hvarje uppbruten
tunna stenkol om 6 kub.-fot så länge kolbrytning inom fältet oger ruin.
Afgiftcn fördelas på jordegarne efter deras andel i jorden.

Mörarps stenkolsgrufva, belägen ej långt från Mörarps kyrka och
jernviigsstation, anlades af tvenne enskilda personer åren 1873—1875, efter
det att dessförinnan borrningar blifvit inom det tillhörande innmtningsområdot
utförda. Då schaktsänkningen sistnämnda år uppnått nära 160
fots djup, blef den knappt 1 fot mäktiga kolflötsen visserligen blottad,
men någon kolbrytning börjades ej, och. liar schaktet sedan dess stått
öfvergifvet och vattenfyldt.

För bearbetning af de inom norra hälften af Fleninge socken, nordost
om Helsingborg, förekommande stenkolsfyndigheterna, bildades i början af
år 1871 ett danskt bolag under namn af »Fleninge kolfält» eller »Fleninge
kulselskab». Området omfattade nära 2,000 tunnland. För ininntningsrätten
betalades nära 30,000 kronor kontant, utom sannolikt eu del
•aktier, och för jordegareandelen i företaget mer än 80,000 kronor. Med
omkring 136,000 kronors disponibelt kapital börjades arbetet, först med
utförande af åtskilliga borrhål, i hvilka enligt uppgift Hora stenkolslager
af omkring 1 fots mäktighet påträffades vid 100—300 fots djup, och sedermera
med anläggande af ett schakt, hvithet dock, i följd af jordlagrens
lösa och vattenförande beskaffenhet, icke kunde fullbordas. Flera nya
påbörjades, men med lika dåligt resultat. Slutligen upphörde, 1878, bolaget
med all verksamhet, sedan det på kolfältets undersökning, schakt
sänkning, maskiners anskaffande in. in. nedlagt eu kostnad af, som det
uppgift, närmare 300,000 kronor.

Skromberga grufva, nära Ekeby station vid Landskrona—Engelholnis
jernväg, anlades år 1875 af enskilde personer. Ett endast 33 fot djupt
schakt byggdes dä. hvarigenom eu öfre kolflöts bearbetades, och kol bry t
ningen fortgick'' med ifver någon tid. Ii varvid äfven ett par nya. något

djupare schakt anlades, för att tillgodoföra den undre, förmånligare kolflötsen.
År 1876 uppbröts ur den öfre kolflötsen c:a 120,000 och ur den
nedre c:a 55,000 kub.-fot stenkol. Äfven den åtföljande leran uppfordras,
men denna bär, såsom varande ej fullt eldfast, icke ännu funnit någon
användning.

Grufvan öfvertogs 1880 för omkring 50,000 kronor af »Aktiebolaget
Skromberga Stenkolsgrufva», hvars aktiekapital är 150,000 kronor. Verkets
ursprungliga anläggning, sådant som det befans vid 1876 års slut,
med ett schakt samt pumpverk och flera byggnader, uppgåfves hafva dragit
eu kostnad af 80,000 kronor. Det cirka 525 tunnland stora inmutningsområdet,
inom hvilket graf van är belägen, eges af enskild person, till hvilken
bolaget, enligt kontrakt, betalar eu viss bestämd afgift pr tunna kol
som uppfordras och lera som användes eller försäljes. Denna afgift utgår
för närvarande med 5 öre för kol och 2 öre för lera. Brytningen af stenkol
uppgick år 1884 till omkring 790,000 kub.-fot, hvarjemte tillika eu
260,000 kub.-fot lera uppfordrades.

Engelholms Vestra Aktiebolag bildades år 1876 med ett aktiekapital
af 825,000 kronor, af hvilket dock endast en del inbetaides, enär eif
stort antal aktier, hvardera å 2,500 kronor, användes som betalningsmedel
för inköp af ett invid Engelliolm och vester derom beläget stenkolsområde,
inom hvilket stenkol, på grand af i närheten verkstälda
borrningar, antogos skola förekomma. Bolaget införskref maskiner och anstiilde
eu engelsk grufingeuiör för att genast verkställa schaktsänkning till
den kolflöts, som enligt borr jour luder na borde anträffas vid eea 225 fots
djup, men i följd af de svårigheter jordlagrens lösa beskaffenhet säffe i
vägen för arbetet, blot'' grufsehaktet icke fortsatt längre än till ungefär
130 fots djup, och allt arbete upphörde innan ännu några stenkol anträffats.
Bolaget är numera upplöst.

Stenkolsindustrien i landet har, såsom af ofvan anförda förhålla liden
framgår, på senare tiden nått eu jemförelsevis hög grad af utveckling.
År 1864 — det första år, under hvilket, enligt Kommersekollegii berättelser,
stenkolsbrytning i andra grufvor än den vid Höganäs på senare tider
förekommit — bröts, på sätt bilagda tabell B utvisar, inom riket endast
1,365,847 kubikfot stenkol, men år 1884 hade den sammanlagda brytningsqvantiteten
stigit till 7,873,237 kubikfot. För det närvarande bearbetas
följande stenkolsgmfvor, nemligen: Höganäs, Billesliolms (Vallåkra bolag),
Bjufs (Kropps bolag). Skromberga och Bosarps. Af dessa verk har Höganäs
hittills alltjemt haft den största koluppfordringen (år 1 881 == 2,188.6i)5
kub.fot). Dernäst komma, Billesliolm och Bjuf (med eu uppfordring år
1884 af resp. 2.307,618 och 2,200,811 kub.fot). Af de återstående graf -

Torna är endast Skromberga (med 792,llokub.fots koluppfordring år 1884)
af någon betydenhet.

Den under år 1884 utbrutna arealen kolflöts utgjorde, enligt från
grufvorna infordrade uppgifter:

vid Höganäs ______________________________ .. omkring 12 tunnland,

» Billcsliolm________________________________ » 15 »

» Bjuf _____________________________ ________ » 15 »

hvaraf nära 27* i öfra och nära 127, i nedre ilotsen,

vid Skromberga _____________________________________ niir;i. 5 tunnland.

Antalet kolhuggare och öfrig;!, för sjelfkär graf arbetet använda arbetare
utgjorde samma år vid Höganäs 281, vid Billcsliolm 3(11, vid Bjuf 329
och vid Skromberga 1(15 stycken.

1 de flesta grufvorna förekomma, jemte stenkolen, eldfast lera och
skifferlera, deraf icke obetydliga qvantiteter måste uppfordras för att bereda,
utrymme för gruf arbetet under jord. Ds emellertid denna lera i de
flesta fall är af särdeles god beskaffenhet utgör densamma eu vigtig biprodukt
vid stenkolsbrytningen, och det torde icke kunna förnekas, att
förädlandet af den eldfasta leran är af eu icke ringa betydelse för stenkolsinclustrien.

.För bedömandet af den vigt för landet, som kali anses böra tillmätas
den inhemska stenkolsproduktionen torde det vara, af intresse att jemföra
de qvantiteter stenkol, som under är 1881 inom landet uppfordrats och
de under samma år från utrikes ort hit införda. Eu sådan jemförelse
visar, att under sagda år, då stenkols uppfordra) igen utgjorde 7,873,237
kub.fot samt importen af stenkol 49,374,(550 kub.fot, den inhemska stenkolsproduktionen
motsvarat nära eu sjettedel af hela importen af stenkol.

Äfven torde höra, omnämnas att, sedan svenska, stenkol visat sig kunna
med fördel användas såsom bränsle ä jernvägslokomotiv, såväl statens som
enskilda bolags jernvägar börjat betjena sig af dylika kol i ganska stor
utsträckning. Sålunda förbrukades under 1883 å statens jernvägar 25,930,105
kilogram svenska, stenkol, utgörande mer än eu fjerdedel af samma jernvägars
hela förbrukning af stenkol, som nämnda ar uppgick till 87,588,000
kilogram.

Enligt hvad hittills är kandi, förekomma, stenkolsfyndigheter inom
Sverige ingenstädes utom provinsen Skåne. Den s te n kol störa nde formationen
derstädes, d. v. s. sammanfattningen af de olika lager sandsten,
skiffer och lera, hvilka mellan sig innesluta stenkolsfyndigheter, utbreder
sig öfver tre särskilda områden af tillsammans nära 7 qvadratmils areal.

Det nordligaste och tillika största, åt dessa områden omfattar trakterna
mellan Höganäs, Skelderviken, Hallandsås, Söderåsen och nejden norr
om Landskrona, ända fram emot Öresund i vester. Det mellersta området
är beläget nära Eslöfs jernvägsstation och det sydligaste sträcker
sig i form af ett smult bälte från Vombsjön mot sydost till trakten norr
om Ystad. — Endast inom de båda först nämnda områdena bär något
tillgodogörande af der befintliga stenkolslager egt ruin.

De bergarter, som sammansätta Skånes stenkolsförande formation, äro
nästan helt och hållet dolda genom jemförelsevis mycket unga jordslag,
såsom grus, lera, mergel, sand in. fl., Indika betänka desamma till eu tjocklek
af från några få ända till derå tiotal meter. Endast på ganska få
platser äro de verkliga berglagren sjelfva synliga i ytan. Detta oger hufvudsakligen
rum dels der, hvarest vattendrag spolat bort den öfre jordbetäckningen
och derefter skurit sig ned i de förutnämnda fastare lagren
af sandsten, skiffer in. tf, dels vid kusterna der hafsvagorna åstadkommit
eu likartad bortspelning och nedbrytning. Vid sådana tillfällen kunna
naturligtvis äfven stenkolslager blifva blotta,de.

Formationens mäktighet uppgår på somliga ställen till mellan 600 och

000 fot. De särskilda, med hvarandra omvexlande bergartslagren deruti
hafva eu tjocklek af från blott eu eller annan tum till flera tiotal fot.

Lagrens ställning är öfver hufvud vågrät eller blott föga derifrån
afvikande. Lutningen öfverstiger dervid nästan aldrig 20 grader och är
för det mesta blott 2°—5°. De stenkolslager, eller flötser, som formationen
vid olika nivåer innehåller, äro således också lika flackt utbredda. Men
de sträcka sig icke i ett, sammanhang (ifver hela formationsområdet, tv
dels hafva i berggrunden försiggångna sprickförkastniugar mångenstädes
åstadkommit skarpa afbrott, derigenom att berglagren på förkastningens
ena sida nedsjunkit till ett större eller mindre djup under de på andra
sidan varande, dels befinnas kollagren åt ett eller annat håll afkimma,
eller till beskaffenheten försämras, eller småningom helt och hållet upphöra.

Stenkolsflötsernas antal är olika inom skilda delar af det stenkolsförande
området. Pa några ställen hafva ända till 6 och 8 vanligen
mindre flötser vid borrningar iakttagits, pa a ndra, åter finnas endast tvenne,
ett förhållande, hvilket till stor del beror deraf, huruvida formationens
hela lagerserie eller endast eu del af densamma är på stället anstående.

1 allmänhet synas de tjockaste och mest uthålliga fiötserna befinna sig
inom formationens lägre del, närmare dess botten. Det är också på dessa
undre flötser. som arbetet i de skånska kolgrufvorna, de vid Höganäs.
Billesliolm, Ljuf, Skromberga,, Bosarp och Stabbarp, är grunda,dt,. Under
dem hafva ingå eller åtminstone icke några brytvärda kolflötscr anträffats,
ty vid blott 30—70 fots större djup derunder vidtaga, eu helt annan, äldre

formations — den s. k. triasformatioiiens —• bildningar, hvilka inom de
hittills genom borrningar undersökta dolarne af Skåne öfverallt visat sig
vara icke kolförande.

Vid Höganäs brytes för närvarande endast formationens understa kolflöts,
vid öfriga nyss uppräknade kolgrufvor dels denna, dels eu annan
något högre liggande. Den understa fiötsen är vid de särskilda grufvorua
belägen olika, djupt under jordytan, nemligen:

vid Höganäs, i de nu bearbetade schakten....... eea 300 fot.

(I de äldsta schakten derstädes låg den vid blott 30—50 fots djup.)

vid Bjuf .. ..__________________________________________ .. c:a 150 fot

» Billesholm _________________________________________ ... » Ilo »

» Skr omber g a ____________________________ _____________ » 45—70» .

» Stahharp_____________________ ___________________________ » OO »

Nyssnämda båda understa flötser förekomma temligen konstant inom
Hjufs, Eisekattslösa, vestra delen af N:a Vrams, norra delen af Hesslunda
samt delar af Mörarps och Ekeby socknar, mellan Helsingborg och Söderåsen.
De hafva der eu tjocklek vexlande mellan 1.5 och 2 fot och äro
skilda af eu 15—30 fot mäktig sandstensbädd. Längre åt vester och i
sjolfva kusttrakterna inom Allerum, Fleninge, Helsingborgs, Vällufs, Kaus,
Qvistofta och Glumslöfs socknar synas kolfiötserna icke förekomma med
samma regelbundenhet och sammanhang, som inom de förstnämnda trakterna,
och de i skilda borrhål träffade flötsernas ^identifiering erbjuder
ganska stora svårigheter, hvilka icke ännu kunna anses öfvervunna. Formationen
egen här också eu delvis mycket större total mäktigliet, uppgående
till mer än 800 fot, enligt hvad flera borrningar utvisat.

Stenkolsflötserna hafva ofta, eller för det mesta, eu underbädd af härd,
vanligen eldfast skifferlera eller lera, och de betäckas eller öfverlagras af
sandsten eller sandstensartad skiffer, livarofvau vidtaga omvexlande, mer
och mindre tjocka och fasta skiffer-, ler- och sandstenslager. Kolfiötserna
sjelf va utgöras icke af enbart rena, stenkol, utan bestå merendels af två
eller flera, lager kol, vexlande med dylika af en mörk skiffer eller skifferlera,
stundom eldfast. Så utgöres t. ex. den bearbetade fiötsen vid Höganäs
af fem särskilda lager kol och fyra lager skiffer, med tillsammans 4,8
fots mäktighet. hvaraf något mera än In; fot goda och mellangodci kol.
Bjufsflötserua innehålla,, oberäknad! de åtföljande, sämre kolsorterna,, l.i
och In; fot, de vid Billesholm l,!i och 2,i, de vid Skromberga 0,8 och
On; samt den vid Bosarp 0,5 -0,7 fot göda, och mellangoda stenkol.

För att inom ett visst distrikt kunna med fördel tillgodogöra der befintliga
koltillgångar måste främst af allt stenkolslagrens utsträckning,
läge, mäktigliet, och beskaffenhet derinom utrönas. Detta, sker i allmänhet
medelst borrningar från jordyta»] till behöflig! djup, hvarvid prof af de

genomborrade berglagren allt som oftast npphemtas. Har sålunda kännedom
erhållits om kolflötsens lutningsförhållanden in. in., spränges ett grufschakt
lodrätt ned till densanmias inom området lägst belägna del, pumpverk
för vattenbi]isning samt maskiner för uppfordring af kol, lera och
ofyudigt berg uppsättas, hvarefter från schaktets botten upphuggas underjordiska
gångar, s. k. orter, i stenkolsfiötsen. Dessa gångar böra sträcka
sig dels i vågplanet, dels i flötsens stigning, på det grufvattnet må kunna
afrinna till schaktbotten, att derifrån uppumpas till dagytan.

Förutom genom schakt kan en kolflöts vid derför lämpliga platser
göras tillgänglig medelst s. k. dagorter, d. v. s. från dagytan drif na, vågräta
eller föga lutande gångar. Fordom bedrefs vid Vallåkra, vid Lutmom
i Risekattslösa och Benarp i Mörarps socken eu obetydlig kölbrytning genom
sådana från dalsluttningarne ingående dagorter, och de stenkol, som
för närvarande vinnas vid Bosarp utbringas genom dylika. De platser,
hvarest ett sådant arbetssätt kan tillämpas äro dock högst sällsynta.

Enligt den förr allmänt brukliga brytningsmetoden, dem s. k. yelarbrylninyen,
uthöggos i kolflötsen eu mängd hvarandra korsande orter, mellan
hvilba till en början qvarstodo qvadratiska eller rektangulära mindre partier
af sj elfva kollagret, de s. k. pelarne. Dessa pelare uppburo således
taket i arbetsrummen. Då derefter så stor del af kolfältet, som man önskade,
var på nämnda sätt genomkorsadt af orter, började brytningen pa
kolpelarne, först längst bort, och vidare allt närmare schaktet eller dagortsmynningen.
Vanligen kunde icke hela den i hvarje pelare befintlig;!,
kolmängden åtkommas, utan större eller mindre delar deraf måste qvarlemnas
orubbade. — Numera begagnas nästan vid alla skånska kolgrufvor
brytuinj i derå fält och s. k. liniebrytning. Dervid brytes helt och hållet
större, genom orter begränsade, rektangulära fält af flötsen (ända till 180
fot breda), eller också sker brytningen längs eu lång vägg och fortskrider
vinkelrätt mot donna. I båda fallen uppstå,plus efter hand, i de utbrutna
rummen, skiffer eller annan ofyndig bergart, som vanligen i tillräcklig
mängd erhålles vid kolons brytning, sfi att nedrasandet af taket och »sättningen»
af de ofvanliggande berglagren förekomma^ eller i ganska betydlig
grad minskas. Invid sj elfva de för transport och vatten aflopp begagnade
orterna, af 5 — G fots höjd och G—9 fots bredd, lem nas vanligen eu vägg
af stenkolen qvar för att försäkra mot ras. Äfven grufstöttor (pitprops)
af trä användas, och i vissa fall förstärkes orten genom förtimring eller
utmurning med tegel. — Vid stenkolsbrytningen lemnas sandstenen i taket
vanligen orörd, men af leran eller skiffern i bottnen måste en del uppbrytas
jemte stenkolen, för att orterna må erhålla tillräcklig höjd. Sjelf va
arbetsrummen äro (utom vid Höganäs) blott omkring 3 fot höga. Då
dessa rum, allt efter som de lemnas, delvis igenfyllas med lösbrutet berg,

bör en inträffad sänkning, hvilken i de flesta fall dessutom sker ganska
långsamt, i vanliga fall och vid arbete på större djup, knappast blifva
märkbar på jordytan ofvanför. Enstaka orter inom eu för öfrigt obruten
del af ett graf område kunna i allmänhet anordnas så. att faran för
ofvanför belägna byggnader är ringa eller ingen.

Uppslaget till frågan om ny lagstiftning för såviil stenkol som andra
mineral fyndigheter utgör Riksdagens skrifvelse af den 13 Maj 1S72, deri
Riksdagen anhöll, att Ivongl. Maj:t täcktes dels taga i öfvervägande, huruvida,
inmutningsrätten i fråga om stenkol kunde alldeles upphäfvas eller
så begränsas, att garantier uppstäldes mot missbruk till men för jordbruks,
ro eller jordägare, samt i ena eller andra fallet derom utfärda nådig
författning, dels ock låta i öfrigt omarbeta, grufvestadgan af den 12 Januari
1855 i syfte att förekomma missbruk af inmutningsrätten till men
sä för jordbruket som för bergsbruket.

Med anledning häraf och jemte det genom kungörelse den 24 Maj
1872 förbud tills vidare meddelades mot utfärdande af matsedlar å stenkolsfy
ndiglietor, tillsattes den 24 Augusti samma år en komité med uppdrag
att, efter behörig utredning, afgifva förslag till de nya eller förändrade
stadgande!! i ämnet som kunde finnas tjenlig!!.

Af denna komité afsats den 25 April 1874 betänkande och förslag''
till ny grufvestadga, grundadt på bibehållen inmutningsrätt för såväl stenkol
som öfriga mineralfyndigheter.

Såsom skäl för inmutningsrättens bibehållande särskild! för stenkol
anfördes i komiténs betänkande hufvudsakligen: att äfven om det kunde
anses vara genom geologiska undersökningar kändt, i Indika trakter stenkol
förekomma, det likväl, med hänsyn till do betydliga kostnader som i allt
fall erfordrades för att inom ett visst fält genom borrning och schaktsänkning
undersöka huruvida der befintliga stenkol vore af brytvärd beskaffenhet
och förekomme i tillräcklig myckenhet för eu industriel anläggning,
syntes nödigt att genom inmutningsrättens bibehållande underlätta,
möjligheten att inleda dylika företag och gifva försäkran om rätt till den
vinst som derigenom kunde uppkomma,; att med afseende på stenkolsindustriens
stora vigt för det allmänna den omständigheten, att grufvors
anläggande i ett så uppodladt och tätt bebygdt landskap som Skåne för
innebyggarne medförde större olägenhet än i de trakter der mineralfyndigheter
mestadels förekomme på skog och utmark, ej syntes böra föranleda,
till förbud mot inmutning af stenkol, utan allenast till ett noggrant
reglerande af rättsförhållandet, mellan jordinneha,fva.ren och grufegaren;

att om lagen ändrades så att den icke tvingade grufegaron att anlägga
arbete på flera ställen å marken än som för eu ordentlig graf brytning
erfordrades utan, på sätt komitén föreslagit, tillstadde större utmål och
medgåfve rätt att efter särskildt tillstånd med arbete på ett ställe försvara
liera utmål, hvarigenom grufegaron bereddes tillfälle att under jord på
det ofta ansenliga djup, der stenkolsflötserna lågo, utbreda sitt arbete från
ett schakt öfver eu större yta, men inskränkte honom ofvan jord till bobegagnande
allenast af den mark, som för schaktet jemte erforderliga anstalter
och upplag oundgängligen tarfvades, samt
jordega.rens förfogande, någon fara icke vidare borde förefinnas a.tt allt
för stor del af jorden inom den stenkolsförande trakten i Skåne skulle
komma att för stenkolsgrufvorna tagas i anspråk; samt att om i eu framtid
denna trakt skulle blifva förvandlad till ett verkligt stenkolsdistrikt,
upptaget af eu mängd intill hvarandra, gränsande stora gmfetablissement,
ste »kolsi 11 dustri en då skulle hafva för orten och landet medfört sa störa,
fördelar att till och med befolkningen i orten säkerligen skulle finna det
i sin ordning att jordbruket, nödgats lemna rum för nämnda industri.

Pa det a.tt emellertid jordegaren matte befrias från intrång af inmuta,
re, soi 11 icke både förmåga att sjelf va. eller genom af dem åstadkomna
bolag sätta eu verklig grufdrift i gång, utan till men för jordega.rnc bibehöllc
och med arbete för syns skull beläde vidsträckt;!, områden för att
inom dem bereda sig eu längre tids monopol till drifvande af handel i
stort med mutsedlar, föreslog komitén bestämmelser om strängare a.rbetsskyldighet,
om ©vilkorligt förbud mot hvilo,stånd för försöksarbete, om
hinder för inmutare att inom två år erhålla ny matsedel på samma
område, om ett års företrädesrätt för jordegaren att inmuta sönadt områd*'',
samt om rätt för jordegaren att påyrka utinålsläggning. hvilka bestämmelser
jemväl skulle komma, a.tt gälla för bergsbruket i allmänhet.

1874 års komitéförslag klöf emellertid, sedan vederbörande myndigheter
deröfver afgifvit utlåtande, tills vidare lagd t å sido och i stället utarbetades
inom Kong!. Civildepartementet ett den 4 Januari 1882 för Kong!.
Maj:t anmäl dt förslag till grefve,sta,dga, bygdt på den grundsats att inmutning
af mineralfyndighet ej vidare skulle ega, ram, men då vid granskningen
af detta förslag- utröntes, att sympatierna hos bergsbruksidkarne
inom landet voro öfvervägande för inmutning,srättens bibehållande i fråga,
om andra mineral än stenkol, lät Kong!. Maj:t utarbeta ett nytt förslag
till grufvestadga med bibehållen inmutningsrätt. I motiven till detta
förslag yttras beträffande stenkol, att eu af de största svårigheterna i vår
gnida,»''stiftning varit beroende derpå, att stenkol och andra mineralfyndigheter
sammanförts i eu stadga, ehuru de förhålla sig fullkomligt, olika,
såväl till förekomst-sätt och grufdrift,, som till vidden och beskaffenheten

af den mark, hvilken vid bearbetandet tagos i anspråk. I följd häraf,
och då någon hållbar grund icke förefans att fortfarande i eu lagstiftning
intvinga dessa olika slag af föremål för grufarbete, både stenkolen blifvit
ur förslaget uteslutna, för att utgöra föremål för särskild lagstiftning.

Sedan detta förslag blifvit af Riksdagen i liufvudsakliga delar godkändt,
utfärdades ny grnfvestadga den 10 Maj 1884, enligt hvilken i afseende
å stenkol fortfarande skola gälla grufvestadgan den 12 Januari 1855
och förordningen angående vilkoren för utländings behörighet att inom
riket bearbeta inmutad mineralfyndighet eller idka grufdrift den 12 April
1872 äfvensom of van berörda, kong!, kungörelse angående förbud tillsvidare
mot utfärdande af mutsedlar å stenkolsfyndiglictcr den 24 Maj 1872.

1 fråga om den grund, hvarpå lagstiftningen för eftersökande och
bearbetande af stenkolsfyndiglieter bör byggas, bär komitén i första rummet
haft att egna. uppmärksamhet åt hvad som i detta fall nu år gällande,
eller inmutningsrätten. De skål. Indika i allmänhet tala för och emot
denna, rätt, åro vid behandlingen, under senare ar, af fråga,n om ny grufvestadga
så fullständigt utvecklade, att komitén anser sig endast böra hänvisa
till hvad dervid i frågan förekommit och särskild! till den sammanfattning
deraf, som innehål los i Chefens för Civildepartementet anförande
till statsrådsprotokollet den 12 Januari 1884 vid föredragning åt förslaget
till nu gällande gris trösta tiga. Emellertid, huru det än må förhålla sig
med ewanderätten till de mi liera,Ilska ämnen som varit och. äro föremal

för inmutning, kan dock det förhållande icke bestridas, att för tillgodogöra,
nde af dessa ämnen större eller mindre delar af jordytan måste användas.
Inmutningsrätten kan således icke utöfvas utan att intrång sker
i jordegarens rätt. I fråga om stenkol maste detta intrång vara mycket
mera betydande, än vid tillgodogörande af andra raineralfyndigheter. Dels
är i allmänhet den mark, hvarest, sa vidt man känner, stenkol i vårt land
förekomma,, af vida bättre beskaffenhet och högre värde, än de områden,
som för annan grufdrift erfordras. Dels måste, i följd åt stenkolsflötsernas
vidsträckta utbredning och ringa, mäktighet, för desammas bearbetande
tagas i anspråk ojemförligt större vidder, än för bergmalmer. Da nu
inmutningsrätten, enligt definitionen derå i 187 1 ars förslag till grill vestadga,
innebär frihet för enhvar att utan afseende på egal iderätten till
grunden uppsöka och förvärfva vissa mineral, sa är det naturligt att i fråga
om stenkol denna, rätt kan begagnas i sådan utsträckning, att den orsakar
jordens egare verklig och afsevärd skada,. De stenkolf öra» de trakterna
kunna ju af enhvar efter godtfinnande inmuta,s ända derhän, att för jordegaren
skulle komma att återstå endast hvad som inmutaren icke för sitt
ändamål disponerar. Att farhågan liärför icke är endast ett teoretiskt
betraktelsesätt bär erfarenheten redan visat. Under aren 1858 1872 ut 4 -

togos icke mindre än 32,608 mutsedlar, motsvarande ett område af omkring

838.000 tunnland, eller öfver 30 qvadratmil, deribland nästan hela Luggude
och Rönnebergs härad. Att missnöje häraf skulle uppstå är naturligt, helst
som, enligt hvad ofvan är visadt, endast eu ringa del af dessa inmutningar
föranledt verkligt och gagneligt grnfarbete, medan det stora flertalet utgjorde
och möjligen endast var afsedt att utgöra underlag för den mutsedelshandel,
som under tiden blifvit satt i gång. Jordegaren fick sålunda
lida intrång i sin rätt icke för allmän eller ens enskild nytta, utan fölen
osund spekulation, som lände till skada för den verkliga stenkolsindustrien,
i det att eu särskild ej sällan hög betalning måste gifvas till dem,
som genom uttagande af mutsedlar förskaffat sig monopol på rättigheten
att eftersöka och bearbeta stenkolsfyndigheterna. Dessa missbruk påkallade
oek inskridande från lagstiftningens sida, i det att genom ofvan omnämnda
Kong! kungörelse af den 21 Maj 1372 förbud tills vidare meddelades mot
utfärdande af mutsedlar å stenkolfvndigheter. De skit], som föranledde
detta, förbud torde fortfarande ega samma styrka,. Och om inmntningsrätten
ånyo infördes, skulle de inmutningsansökningar, som i följd af
nämnda förbud hvila!, ånyo väckas till lits Dä dessa ansökningar uppgå
till icke mindre än 29,588 stycken, motsvarande ett område af omkring

760.000 tunnland, är lätt insedt hvad följderna häraf skulle blifva. Att,
åter genom skärpta lagbestämmelser hålla, inmutningsrätten till stenkols
fyndigheter inom behöriga gränser torde svårligen låta sig gorå, enär, om
än eu skedd inmutning- vid minsta öfverträdelse förklara,des förverkad,
något verkligt skydd derigenom icke vunnes, da inmutning ånyo huru ofta
som helst af samma fyndighet icke lärer kunna, förhindras.

Å andra sidan torde, såsom af stenkolsindustriens målsmän framhållits,
denna industri för sitt bestånd och sin framtida utveckling knappast kunna,
undvara någon utväg att förskaffa sig nödig mark, utan att dervid vara
ovilkorligen beroende af jordegarens godtfinnande. Om det än i allmänhet,
får antagas, att eu billig uppgörelse med jordegaren i detta afseende
kan ske, så inträffa utan tvifvel äfven fall, då eu sådan uppgörelse icke
är möjlig. Med den jordstyckning, som i Skåne egen rum, skulle följden
häraf blifva, att väl några områden kunde genom öfverenskommelse för
stenkolsbrytning a,ilska,lfa,s, men att inblandade med dessa, och utskärande
desamma fnnnos andra på nämnda, sätt oåtkomliga, områden. Och då,
med afseende å de stora kostnader eu stenkolsanläggning krafvel-, för densamma
oeftergiflig*''!! fordras större sammanhängande områden, som af
anläggningen kunna tillgodogöras, så lära nya stenkolsanläggningar i allmänhet
svårligen kunna på frivillighetens väg komma till stånd. Att, ett
sådant resultat vore till verklig skada för vart land torde icke kunna, törnekas,
då inom detsamma Unnas stenkolslager af den beskaffenhet, att

deraf redan, såsom ofvan är visadt, uppkommit en större industri. Tillvaratagande
af dessa tillgångar skulle alltid lända vårt land till gagn,
helst behofvet af stenkol för industriens ändamål är i ständigt tilltagande.
Och om vid inträffande krig'' tillförseln utifrån af spärrades, skulle tillvaron
af en inhemsk stenkolsindustri vara äfven för det allmänna af en betydelse,
som knappast kan öfverskattas.

Då komitén af nu anförda skäl ansett sig icke kunna föreslå inmutningsrättens
bibehållande för stenkolsfyndigheter, men deremot funnit det
betänkligt, att stenkolsindustrien, med inmutningsrättens upphäfvande, allenast
hänvisades till den uppgörelse, som med jordegaren kunde träffas,
har komitén haft att tillse, huruvida icke eu anordning kunde träffas, hvarigenom
industriens kraf tillräckligt tillgodosåges utan större intrång i enskild
eganderätt än som af industriens nytta äfven för det allmänna kunde
förklaras och försvaras.

Ett medel härtill har komitén trott sig finna i det franska koncessionssystemet.
*) Grundtanken i detsamma är att, efter pröfning i hvarje särskilt
fall, statens högsta verkställande myndighet må — i likhet med
hvad hos oss vid expropriation eger rum — medgifva den, som vill utföra
grufarbete, tillstånd dertill jemte rättighet att mot full ersättning bekomma
för arbetet nödigt område, försåvidt nemligen myndigheten finner sökanden
sä. (kvalificerad och företaget i (ifrigt så beskaffad^ att tillståndet bör
meddelas.

Der ett verkligt industriell behof förefinnes varder detsamma sålunda
tillgodosedt. Jordegaren åter behof ver icke vika för annat än ett sådant
verkligt behof och är fredad mot det godtyckliga intrång, som är oskiljaktigt
från inmutningsrätt. De för företaget erforderliga särskilda föreskrifter
kunna hvarje gång lämpas efter förhållandena. Den anmärkning
mot systemet, som kunde kem tas från dermed förenad större omgång och
tidsutdrägt, torde icke ega giltighet i fråga om ett företag af den omfattning
som en stenkolsanläggning.

Komitén har derföre lagt koncessionssystemet till grund för sitt förslag
samt gjort rättigheten att eftersöka och bearbeta stenkolsfyndigheter
beroende på särskild! tillstånd, som meddelas af Konungen; och är vid
förslaget fogad den motivering, som för förslagets särskilda delar varit
bestämmande.

*) En närmare redogörelse för såväl Frankrikes som öfriga främmande länders gruflagstiftniug
återfinnes i det af 1872 års komité den 25 April 1874 afgifna betänkande, skid. 4—14.

FÖRFATTNINGSFÖRSLAG

FÖRSLAG

Stadga

angående eftersökande ocli bearbetande af stenkolsfyndigheter.

1 Ka]).

Om koncession.

1 §•

Rättighet att eftersöka och bearbeta stenkolsfyndigheter är beroende
på särskildt tillstånd (koncession), som meddelas af Konungen; och må
förty inmutning af sådana fyndigheter icke vidare ega rum.

2 §•

Ansökning om koncession göres skriftligen och ingifVes till Konungens
Befallningshafvande i länet. Sådan ansökning skall innehålla uppgift å
sökandens namn, hemvist och yrke;

det jordområde, hvarå koncession sökes, med angifvande af hemman
eller lägenhet samt socken, der området är beläget;

huru stor ytvidd i dagen inom sagde område, som sökanden anser
sig för arbetet behöfva; samt

den mark för väg till området, som kan vara erforderlig.
Ansökningen skall åtföljas af karta öfver området i skala af 1 : 4,000,
upprättad af behörig landtmätare enligt de för kartor vid egoskiften gällande
bestämmelser, samt upptagande de å området befintliga byggnader
och platser af det slag, hvarom i 10 § sägs.

Sökanden skall derjemte, såvidt ske kan, uppgifva den omfattning,
hvari lian har för afsigt att drifva arbetet; bifoge ock de intyg, sona han
vill åberopa för att styrka, det arbetet kan af honom ändamålsenligt utföras
och att nödiga tillgångar dertill stå till sökandens förfogande.

3 §•

Då koncessionsansökning inkommit, läte Konungens Befallningshafvande
ofördröjligen kungörelse derom införas tre gånger i allmänna tidningarna;
foge ock anstalt att kungörelsen jemte bevis om dagen, då den
första gången varit i allmänna tidningarna införd, varder, sist inom fjorton
dagar från sagde dag, uppläst i kyrkan till socken, der det i ansökningen
uppgifna område är beläget, samt derjemte anslagen i sockenstugan ellei
annat lämpligt ställe i socknen, äfvensom, der så ske kan, införd i tidning
inom orten.

Kungörelse, hvarom ofvan är sagdt, skall innehålla erinran om den
i 4 § bestämda tid och ordning för bevakande af rättighet, som är på
ansökningen beroende.

Kostnaden för ansökningens offentliggörande skall af sökanden förskjutas.

4 §•

Inom tre månader från den dag kungörelse om ansökningen första
gången varit i allmänna tidningarna införd eger den, som anser sin rätt
vara af ansökningen beroende, att hos Konungens Befallningshafvande i
länet skriftligen anföra hvad han till bevarande af sin rätt aktar nödigt.

Efter utgången af denna tid och sedan bergmästaren i orten öfver
ansökningen meddelat yttrande, insände Konungens Befallningshafvande
samtliga handlingarna jemte eget utlåtande till Konungen, som pröfva!-,
huruvida, med afseende å företagets gagn för orten och det allmänna,
koncession i enlighet med denna stadga må sökanden beviljas eller icke.

Koncession må icke omfatta område öfverstigande femhundra hektar.

G §•

Å område, som innan denna stadga brådt i kraft blifvit för bearbetande
af stelilcolsfytidighet inmuta,dt eller annorledes lagligen upplåtet, må
icke, utan tillstånd af den som innehar sådan rätt, koncession beviljas, så
länge den äldre rättigheten är behörigen försvarad.

7 §•

Aro flera ansökningar om koncession å samma område på en gång
anhängiga, bestämme Konungen, oberoende af tiden då ansökningarna
inkommit, hvilken af sökandena, vare sig de äro jordegare, uppfinnare
eller andre, må ega företräde till koncessionens erhållande; dock vare den,
som dervid visar sig hafva upptäckt fyndigheten, berättigad att, om annan
erhåller koncessionen, af denne undfå skälig godtgörelse, hvars belopp i
koncessionen bestämmes.

8 §•

1 koncession skall utsättas:

gränserna för det område koncessionen omfattar;

den ytvidd i dagen inom sagde område, som må sökanden för arbetet
anvisas;

den mark för väg till området, som sökanden eger begagna; samt

den årliga arbetsskyldigliet koncessionens innehafvare minst skall fullgöra.

9 §•

För det område, hvarå koncession meddelats, skola gränserna på djupet
räknas lodräta, såvidt det utan förnärmande af annans rätt kan ske.

10 §.

Den, som erhållit koncession, ege uteslutande rätt att, med de vilkor
och inskränkningar denna stadga innehåller, inom det område koncessionen
omfattar eftersöka samt bearbeta och tillgodogöra sig derstädes befintliga
stenkolsfyndigheter äfvensom de eldfasta leror, Indika i sammanhang med
sådana fyndigheter förekomma.

Ofriga på djupet anträffade mineralislca ämnen inom området för
koncessionen må äfven af koncessionsinnehafvaren för arbetet användas i
den mån sådant är för dess ändamålsenliga bedrifvande erforderligt. Hvad
sålunda icke användes må innehafvare!! af koncessionen ock behålla, så
framt det icke af jordegaren mot erläggande af godtgörelse för brytning,soch
uppfordringskostnader afhemtas inom sextio dagar efter tillsägelse. Jordegarens
rätt i detta afseende utöfvas å kronojord af jordens innehafvare.

År mineralfyndighet inom området inmutad, vare lag som i 17 § sägs.

11 §.

Innan den, som erhållit koncession, må komma i åtnjutande af dermed
förenade rättigheter, åligger det honom:

o '' O O

a) att hos Konungens Befallningshafvande i länet ställa borgen för lösen
af den jordvidd i dagen, som han enligt koncessionen eger att begagna;

h) att såsom pant för skada och intrång, som genom arbetet kan jordägare
eller annan tillskyndas, hos Konungens Befallningshafvande nedsätta
i penningar eller svenska statens eller allmänna hypoteksbankens obligationer
ett belopp, utgörande, då endast borrningsarbete är ifråga, två tusen
kronor, samt, innan annat arbete far börjas, derutöfver femtio kronor för
hvarje hektar af det område koncessionen omfattar. Är koncessionsinneliafvaren
tillika egare af detta område, må i koncessionen modgifvas honom
befrielse, till hela beloppet eller viss del deraf, från nedsättning, hvarom
nu är sagdt; dock med skyldighet för koncessionsinnehafvaren att sedermera,
om jorden eller andel deraf kommer i annan egares hand, inom
åtta dagar efter tillsägelse af nye egaren fullgöra hvad härofvan är i afseende
å nedsättande af pant i allmänhet föreskrifvet.

Det åligger Konungens Befallningshafvande att tillse, att stäld borgen
är vederhäftig, och att densamma varder behörigen förnyad.

Har nedsatt belopp blifvit till större eller mindre del för gäldande
af skadeersättningar användt, skall koncessionsinnöhafvai’en inom åtta
dagar fylla bristen, sa att beloppet åter uppgår till ofvan bestämda summa.

12 §.

Det område i dagen, som innehafvare af koncession för arbetet behöfver,
skall, med iakttagande af den i koncessionen högst medgifna ytvidd,
af bergmästaren i orten efter kallelse å jordegaren på stället anvisas,
endera på en gång vid arbetets början, eller i mån som koncessionsinneliafvaren
deraf är i behof.

Öfver sådan förrättning skall bergmästaren föra protokoll, upptagande
fullständig beskrifning öfver det anvisade området, hvilket vid förrättningen
bör på marken utstakas och förses med rosen eller andra lämpliga
skiljemärken samt derjemte å koncessionskartan inläggas.

Kostnaden för förrättning, hvarom i denna § sägs, skall gäldas af
koncession,sinnehafvaren.

13 §.

1 mom. På mindre afstånd än tvåhundra meter från boningshus
eller från annan åbyggnad, der den är uppförd vid gård, eller från tomtplats
eller trädgård, må område för arbete i dagen eldigt 12 § icke anvisas
utan tillstånd af såväl egaren till byggnaden, tomtplatsen eller trädgården
som den, hvilken dertill har nyttjanderätt.

2 inom. Område för arbete i dagen må ej heller sträcka sig inpå
kyrkogård eller begrafningsplats eller, utan tillstånd af vederbörande myndighet,
på mindre afstånd än trettio meter från sådan jernväg eller kanal,
som är upplåten för allmän trafik.

3 mom. Hvad i denna § är sagdt om hinder mot anvisande af område
i dagen vare dock icke gällande, om hindret tillkommit efter det koncessionen
meddelades.

14 §.

1 nunn. Område, som enligt 12 § af bergmästaren för arbete i dagen
anvisas, skall, med det undantag som i 2 inom. hänleda» sägs, af lconcessionsinneliafvaren
lösas med belopp, motsvarande jordens fulla värde
och hälften derutöfver. Lösesumman skall, om öfverenskommelse ej kan
träffas, bestämmas af särskild nämnd i den ordning, som i gällande författning
angående jords eller lägenhets afstående för allmänt behof stadgas;
och fälle kostnaden härför koncessionsinnehafvaren till last.

2 moln. År området afsedt endast för fyndighetens undersökning
medelst borrning'' och vill innehafvare» af koncessionen icke under längre
tid än högst tre år deröfver förfoga, vare lian icke skyldig att sådant
område till sig lösa; gifva dock, så länge detsamma användes, innehafvare»
af jorden ersättning i årlig afgift, motsvarande dubbla beloppet af jordens
afkastning, att förskottsvis för hvarje år betalas. Koncessionsinnehafvareu
skall derjemte, då platsen icke vidare begagnas, ersätta jordägare» eller
den, som i hans ställe är till sådan godtgörelse berättigad, all skada, som
marken genom arbetet för framtiden kan hafva tagit. Under tiden till
dess denna ersättning blifvit erlagd, ansvare koncessionsinnehafvaren för
fulla beloppet af den årliga af giften för områdets begagnande.

3 mom, Da rätt till område för väg är i koncessionen medgifven,
galle i fråga om lösen af sådant område eller afgift för dess begagnande
hvad som för hvardera fallet är i denna § föreskrifvet.

4 inom. Det åligger koncessionsinnehafvare att ensam fullgöra hägnadsskyldigheten
kring område, som han enligt denna § fatt till sig lösa.

3 mom. Å område, som blifvit enligt denna § inlöst, må lagfart icke
koncessionsinnehafvaren meddelas.

15 §.

Innehafvare af koncession må icke ofvan jord taga i besittning eller
eljest förfoga öfver annan del af området för koncessionen, än som blifvit
honom af bergmästaren anvisad såsom i 12 § sägs.

Visar sig under arbetets fortgång behof af större utrymme i dagen,
än som är i koncessionen medgifvet, ege koucessionsinnehafvaren att om
vinnande af ökadt utrymme göra ansökning i den ordning, som för erhållande
af koncession är föreskrifven.

1 li ij.

Under jord må innehafvare af koncession bedrifva arbetet å hela det
område, koncessionen omfattar, allenast med den inskränkning, att arbetet
icke, utan sådant tillstånd som i 13 § omforma!es, får ega rum lodrätt
under ett område i dagen med utsträckning af femton meter från sådana
byggnader och platser, som i 1 mom. ad sagde § äro uppräknade, samt
med utsträckning af trettio meter från jernväg eller kanal, upplåtna för
allmän trafik.

Hvad i denna § är stadgadt om hinder mot arbete under jord vare
icke gällande om hindret tillkommit efter koncessionens meddelande.

1'' tasker
å område, hvarå koncession meddelats, inmutning af mineralfyndighet,
som enligt grufvestadgan den 16 Maj 1884 är dertill upplåten,
eller meddelas koncession a område, som förut är för annan mineralfyndighet
än stenkol inmutadt, ma arbete för fyndighetens eftersökande och
bearbetande, som verkställes på grund af först vunnen rättighet, icke
hindras eller uppehållas af arbete på grund af inmutning eller koncession,
som senare tillkommit. Uppstår i detta fall tvist om sättet för bedrifvande
af de särskilda slagen af arbete, bestämme bergmästaren i orten
huru arbetena skola ordnas, så att innehafvare af äldre inmutning eller
koncession kan ändamålsenligt bedrifva sitt arbete med minsta förfång för
den senare rättsinnehafvaren.

18 §.

Skada och intrång, som tillskyndas jordegare eller annan genom arbete,
som på grund af koncession verkställes, skall ersättas af den, som
innehar koncessionen.

10 §.

Yppar sig tvist om beloppet af ersättning, som enligt denna stadga
skall utgå, varde frågan, der den ej gäller jordlösen hvarom i 14 § sägs,
pröfvad af tre ojäfvige skiljemän, bland hvilka eu utses af hvardera parten
och de sålunda utsedde tillkalla den tredje; tredskas den ersättningsskyldige

att utse skiljeman, eller kunna de utsedde ej om valet af den tredje sig
förena, ege Konungens Befallningshafvande eller rätten i stad och domaren
ä landet eller utmätningsmannen i orten att om valet förordna.
De» ersättningsskyldige vare pligtig gälda kostnaden för skiljemannens
sammanträde samt motpartens utgifter å saken; sättes ersättningen ej högre
än den ersättningsskyldige före sammanträdet bjudit, stånde hvar sina
kostnader och gälde hvardera halfva sammanträdeskostnadcn.

Hvad de Meste skiljemännen säga skall, änskönt någondera parten
vill söka domaren, gå i verkställighet, der ej domaren eller öfverexekutor
annorlunda förordnar; den af parterne, som med beslutet ej nöjes, dock
ej förment att tvisten under rättens pröfning draga, så framt lian sin
talan instämmer inom nittio dagar från det skiljemännens beslut honom
tillstäldes. 1 skiljemännens beslut skall tydlig hänvisning lemnas om hvad
den missnöjde hav att iakttaga för tvistens dragande under rättens pröfning.

Vill ersättningstagaren hellre genast lita domstol än skiljemän till,
stånde det honom Öppet.

20 §.

1 mom. Om innehafvare åt koncession verkställer arbete utan att
borgen och pant äro enligt 11 § stiilda, eller sätter sig i besittning af
område i dagen, som icke blifvit honom anvisa,dt af bergmästaren såsom
i 12 § sägs, eller under jord utan behörigt tillstånd drifver arbete å område,
som enligt 10 § är derföre skydda,dt, ansvara såsom för åverkan, om
åtal derå i laga, tid anställes.

V moln. I fall, hvarom i 1 mom. är sagdt, sä ock om koncessionsinneliafvare
underlåter att enligt 11 § fylla uppkommen brist i nedsatta
medel, eller att ställa sig till efterrättelse föreskrift i fråga om borgen
som af Konungens Befallningshafvande enligt samma § meddelas, eller
att erlägga afgift enligt I t § 2 inom., då värde arbetet instäldt intilldess
hvad i hvarje fall är föreskrifvet blifvit fullgjord!; och åligger det utmätningsmanen
i orten, dä han derom anlitas, att lemna den för arbetets
inställande nödiga handräckning.

21 §.

Vill koneessionsinnehafvare frånträda koncessionen, göre derom skriftlig
anmälan hos Konungens Befallningshafvande i länet; och upphöra koncessionen
från den dag, sådan anmälan skett.

Då koncession sålunda upphört likasom då densamma genom lagaki
af tegande dom förklarats förverkad, ege den, som innehaft koncessionen,
att återfå den af honom enligt 11 § std,Ida borgen, sedan han visat att

alla frågor om jordlösen inom området för koncessionen blifvit slutligen
afgjordt; och varu lian derjemte berättigad att, sedan ett år förflutit från
koncessionens upphörande, återbekomma så stor del af det enligt samma
§ nedsatta belopp, som icke motsvarar anspråk på ersättningsskyldighet,
hvarom tvist då kan vara anhängig.

Önskar koncessionsinneliafvare afstå endast från viss del af det område
koncessionen omfattar, göre derom ansökning hos Konungen, och varde
ärendet belrandladt i den ordning, som för erhållande af koncession är
föreskrifven.

Medgifves koncessionsinneliafvare att afstå från en del af området
för koncessionen, gälle om återbekommande af det för den delen nedsatta
belopp hvad liärofvan är i ty fall stadgadt.

2 Xap.

Om afgift till jordegaren.

22 §.

Egare af jord inom det område, hvarå koncession meddelats, vare
berättigad att, utan deltagande i kostnaden för arbetet, af koncessionsinnehaf
vard i erhålla, eu afgift, motsvarande i värde en femtiondedel af
de stenkol och i sammanhang dermed förekommande eldfasta leror, hvilka
å området vinnas och i dagen uppfordras, Denna afgift skall för hvarje
arbetsår erläggas inom utgången af Januari månad nästföljande år. Aro
inom området flere jordegare, njuto de lott i af giften, efter som de i jorden
ega del.

Å kronojord, som under ständig besittningsrätt innehafves eller är
till boställe anslagen eller blifvit för kronans räkning till brukning på
viss tid åt annan upplåten, skall kronoåbon, boställsinnehafvaren eller
den, som eljest besittningsrätten innehar, njuta den jordcgaren enligt 22 §
tillkommande afgift till godo. A annan kronojord vare koucessionsinuehafvaren
från afgift befriad.

24 §.

Ej må någon för längre tid, än lian är egare eller innehafvare af
jorden, till annan öfverlåta rättigheten att uppbära afgift, hvarom i 22 § sägs.

25 §.

Fråga om värdet af den afgift, som enligt 22 § bör jordegare till
komma, skall, der öfverenskommelse ej kan träffas, prof vas af skiljemän,
såsom i 10 § är föreskrit vet.

Ivap.

Om arbetsskyldighet och hvilostånd.

26 §.

1 mom. Den årliga arbetsskyldiglict, som enligt 8 § skall i koncessionen
bestämmas, må icke sättas lägre, än att värdet af arbetet motsvarar
femton dagsverken för hvarje hektar som koncessionen omfattar intill
etthundra hektar, tio dagsverken för hvarje hektar derutöfver intill trehundra
hektar, och fem dagsverken för hvarje hektar derutöfver.

Denna arbetsskyldiglict skall för hvarje kalenderår innan dess slut fullgöras;
och räknas första arbetsåret från den 1 Januari året efter det, då
koncessionen utfärdades, der ej i följd af tvist för arbetet mött hinder,
hvars undanrödjande icke af koncessionsinnoliafvaren berott, i livilket fall
arbetsåret räknas från den 1 Januari året efter det, då hindret upphört.

2 mom. För de tre arbetsår, som följa näst efter koncessionens meddelande,
må, då skäl dertill äro, arbetsskyldigheten nedsättas till hälften
af hvad ofvan är föreskrifvet.

3 mom. Arbete, hvarom i denna § sägs, skall vara af beskaffenhet
att kunna främja det ändamål, för hvilket koncessionen beviljats.

27 §.

Befrielse från stadgad arbetsskyldiglict: må, på skriftlig ansökning, af
bergmästaren beviljas hvarje gång för högst fyra arbetsår, då mot arbetets
fullföljande förefinnas väsentliga hinder, som icke kunnat af koncessionsinnehafvaren
förekommas, eller andra giltiga anledningar till hvilostånd
uppgifvas och styrkas.

Ej må dock hvilostånd medgifvas, om ej arbetsskyldigheten är för
minst sex arbetsår fullgjord.

Hvilostånd skall utsättas att gälla från och med den 1 Januari året
efter ansökningens ingifvande till den 1 Januari det år, då arbetsskyldigheten
skall åter inträda.

28 §.

Nytt hvilostånd må ieke meddelas, med mindre än att arbetsskyldigheten
blifvit fullgjord för minst sex arbetsår från den tid, förut beviljad!
hvilostånd gått till ända.

20 §.

Sökes hvilostånd för sådan stenkolsgrufva, hvarifrån annan i arbete
varande grufva kan under hviloståndstiden blifva af ökadt vattentillopp
besvärad, må hvilostånd af bergmästaren icke beviljas förr, än antingen
egaren till den angränsande grufvan sådant medgifvit, eller visas kan, att
öfverenskommelse med honom om vattnets undanhållande under hviloståndstiden
träffats, eller ock sökanden stält pant eller borgen, som blifvit
af öfverexekutor godkänd, för all den skada, som under samma tid genom
ökadt vattentillopp egaren till angränsande grufva tillskyndas.

Visar det sig-, sedan hvilostånd redan är beviljadt, att angränsande
grufvor, på sätt förut är närnndt, förnärmas, bestämme bergmästaren de
vilkor, hvarunder hviloståndet får tillgodonjutas.

no §.

Beslut om hvilostånd skall genom koncessionsinneliafvarens försorginom
tre månader från det beslutet meddelades uppläsas i kyrkan till
socken eller församling, der området för koncessionen är beläget, vid påföljd
att hviloståndet eljest förfaller, hvarom erinran bör i beslutet intagas.

31 §.

Försummas utan behörig tillåtelse den i koncessionen bestämda arbetsskyldigliet
för något arbetsår, vare vid det årets utgång koncessionen
och den derpå grundade rätt förverkad, så framt talan derom sker inom
två år från utgången af det arbetsår, under hvilket försummelsen egt ruin.

Utom den, hvars enskilda rätt är i fråga, må äfven kronans ombudsman
tala å försummelse, hvarom i denna § sägs.

32 §.

Då koncessionen förverkats eller eljest upphört att vara gällande skall
all den mark, hvilken koncessionsinnehafvaren enligt 14 § inlöst, hemfalla
till jordägaren utan ersättning, dock att koncessionsiunehafvare må under
två år derefter å sådan mark afgiftsfritt behålla qvar byggnader och andra
tillhörigheter.

Schakt och gruföppningar samt de i grufvan befintliga, för dess styrka
och bestånd nödiga byggnader skola utan lösen tillfalla den, som sedermera
i laga ordning förvärfva!’ rätt till grufvans bearbetande.

4 Kap.

O rd n i n gsstad ga n d en.

§.

Bergverksstyrelsen eger att öfver arbete för eftersökande och bearbeta!!
de af stenkol utöfva sådan tillsyn, att nödig trygghet beredes arbetsmanskapet,
och att icke genom siittet för arbetets bedrifvande grufvans
framtida bestånd äfventyra,s eller fara för annans egendom uppstår.

Den, som icke ställer sig till efterrättelse föreskrift, som på grund
af denna paragraf af bergsöfverstyrelsen eller bergmästaren meddelas, straffes
med böter från och med tio till och med fem hundra kronor.

84 4

Särskild! skall vid graf brytning iakttagas, att inrättningar för vandring
upp och ned i grufvan samt uppfordringslinor äfvensom de maskiner,
Indika för graf driften användas, underhållas i sådant skick, att olyckshändelse
genom bristfällighet derå ej må inträffa.

Utan tillstånd af bergmästaren må icke schakt eller gruföppning igenfyllas
eller de i grufvan befintliga, för dess styrka och bestånd nödiga
byggnader skadas eller förstöras. Den häremot bryter straffes med böter
från och med tio till och med fem hundra kronor.

80 it.

Finner bergmästaren nödigt att i stenkolsgrufva anstalt göres till
trygghet för arbetsman ska, pet eller till förekommande af fara för grufvans
framtida bestånd eller för annans egendom, ege bergmästaren förelägga
koncessionsinnehafvaren att inom viss tid hafva utfört sådan anstalt vid
äfventyr, förutom ansvar enligt 88 §, att, efter omständigheterna, det föreskrifna
arbetet varder på hans bekostnad genom bergmästarens försorg
verkstäldt eller arbetet inställes, till dess sådan anstalt blifvit gjord.

37 §•

Medför arbete i stenkolsgrufva synnerlig våda för arbetsmanskapet,
eller drifves det på sådant sätt, att uppenbar fara för grufvans bestånd
eller annans egendom derigenom uppstår, eger bergmästaren att förbjuda
arbetet; och stån de sådant förbud vid magt intill dess, på förd klagan,
annorlunda varder af bergsöfverstyrelsen förordnadt.

:!8 §.

Då bergmästaren förordnat om inställande af arbete i stenkolsgrufva,
må lian, der så nödigt är, för verkställighet deraf anlita kronobetjening
gens biträde.

no §.

Då rätt till koncession å annan öfvergått, skall nye egaren, vid bot
af etthundra kronor, inom femton dagar derefter hos bergmästaren derom
göra anmälan.

40 §.

Hafva flere i koncession del, skola de för hvarje år utse eu föreståndare
för arbetet, hvilken är ansvarig för fullgörande af de föreskrifter,
hvarom i detta kap. stadgas.

Val af föreståndare skall anmälas hos bergmästaren.

Sker ej sådan anmälan, är hvarje delegare eller, om koncessionen
innehafves af bolag, hvarje ledamot af dess styrelse ansvarig såsom vore
han föreståndare för arbetet.

41 §.

Öfver stenkolsgrufva, som är under arbete, skall, der icke graf van i
sin helhet är från dagen fullt åskådlig, finnas fullständig och noggrann
grufkarta (markscheiderkarta) i skala 1 : 1,500; och böra nya grufarbeten
sist hvarje halfår å kartan inläggas.

Grufkarta skall, på bekostnad af koncessionsinnehafvaren, upprättas
af bergst jeu steman eller annan, som af bergsöfverstyrelsen förklarats behörig
att verkställa grufmätningar; börande så vill kartan som kompletteringsarbetena
uppgöras i två exemplar, deraf det ena skall finnas vid
grufvan eller på tillsägelse vara för vederbörande bergstjensteman eller
jordegaren derstädes tillgängligt, och det andra insändas till bergsöfverstyrelsen.

Försummar koncessionsinnehafvare hvad sålunda är föreskrifvet, vare
straffet böter från och med tio till och med etthundra kr.; och ege bergmästaren
låta å hans bekostnad karta upprättas eller kompletteras.

42 §.

Innan den 1 Mars hvarje år skall koncessionsinnchafvaren till bergmästaren
insända uppgift å de stenkol och eldfasta leror, som under föregående
året brutits och uppfordrats, jemte de öfriga statistiska redogörelser,
som bergsöfverstyrelsen kan föreskrifva.

Försummar koncessionsinnehafvare hvad i denna § påbjudes, bote tio
kronor; och ege bergmästaren förelägga ytterligare tid, hvarje gång vid
vite, ej öfverstigande sjuttiofem kronor.

Till böter enligt denna stadga ma ej dömas, om ä förseelsen följer
straff enligt allmän lag.

Böter och viten, som jern lik t denna stadga ådöma,s, tillfalla kronan.

Saknas tillgång till deras fulla gäldande, skola de förvandlas enligt
allmän lag.

■i-i 8-

Öfverträdelse af stadgandena i detta kap. må af allmän åklagare åtalas,
der öfverträdelsen af bergstjensteman eller målsegande till åtal angifves.

45 §.

Klagan öfver bergmästares beslut må föras hos bergsöfverstyrelsen
genom besvär, som skola, vid talans förlust, dit ingifvas i mål från Norrbottens,
Vesterbottens, Jemtlands och Vesternorrlands län innan klockan
tolf å fyratiofemte dagen och i mål från öfrige orter i riket innan klockan
tolf å trettionde dagen från delfående! af det beslut, som öfverklagas.

5 Kap.

Särskilda bestämmelser.

46 §.

För stenkolsgrufva. hvartill rättighet genom inmutning eller annorledes
vunnits innan denna stadga trädt i kraft, skall grufvestadgan den 16
Maj 1884 i tillämpliga delar lända till efterrättelse, med följande undantag:

a) innehafvare af stenkolsgrufva vare berättigad att bearbeta och tillgodogöra
sig äfven de eldfasta leror, hvilka i sammanhang'' med stenkolsfyndiglieten
förekomma;

b) för stenkolsgrufva skall utmål utläggas då fyndigheten bl ifvit
genom borrning undersökt och prof å fyndigheten erhållits; och må i
utmål tilldelas ett område af högst 350,2 8 meter (200 famnar) i längd och
bredd;

c) det afstånd, inom hvithet de i o § grufvestadgan angifna byggnader
äfvensom tomtplats och trädgård äro, enligt 11 och 26 §§ i samma
stadga, mot grufarbetc skyddade, skall i fråga om stenkolsgrufva i stället
beräknas till 178,i i meter (100 famnar);

d) den årliga arbetsskyldigheten för stenkolsgrufva må icke för hvarje
imnutadt område eller utmål understiga hvad som i värde motsvarar etthundra
dagsverken;

e) afgift i stället för arbetsskyldighet enligt 41 § grufvestadgan må
icke för stenkolsgrufva ega rum;

f) liviloståud å stenkolsgrufva må icke enligt I t § grufvestadgan förlängas;
ej heller får nytt hvilostånd å grufvan meddelas, med mindre än
att arbetsskyldigheten blifvit fullgjord för minst sex år från den tid, förut
beviljadt hvilostånd gått till ända;

g) om ordningen för graf driften skall för innehafvare af stenkolsgrufva,
gälla hvad i 4 kap. af denna stadga är för innehafvare af koncession
stadgadt;

li) den tid, inom hvilken enligt 21 § grufvestadgan det för utmals
tilldelande erforderliga arbete skall vara ftillgjordt, och ansökning om utmål
ingifven, skall i fråga om stenkolsgrufva, som ej erhållit utmål före den
1 Januari 18 . beräknas från sagde dag.

47 tj.

Har anmälan om inmutning af sten kolsfyndighet enligt 3 och 4 (?§
grufvestadgan den 12 Januari 1855 skett, men, i följd af Kong!, kungörelsen
angående förbud tills vidare mot utfärdande af mutsedlar å stenkolsfyudiglieter
den 24 Maj 1872, matsedel ä fyndigheten ej blifvit meddelad,
då ego den, hvilken enligt grufvestadgan varit till inmutning berättigad,
företräde framför annan till koncession å det område, som utgjort
föremål för inmutningen, derest han inom ett år efter det denna stadga
trädt i kraft å området söker koncession i den ordning 2 § innehåller.
G öres ej sådan ansökning inom nämnda tid eller afslås koncessionsansökningen,
vare anmälan, hvarom i denna § är sagdt, förfallen.

48 §.

Vill egare af stenkolsgrufva, hvarom i 4(5 § sägs, å densamma söka
koncession, då skall, om koncession vinnes, den äldre rättigheten till grufvän
upphöra att vara gällande från den dag, koncessionen meddelades.

Denna stadga skall träda i kraft den 1 Januari 18 . då grufve,
stadgan den 12 Januari 1855 samt förordningen angående vilkoren för
utländings behörighet att inom riket bearbeta inmutad mineralfyndighet
den 12 April 1872 och Kong!, kungörelsen ang. förbud tills vidare mot
utfärdande af mutsedlar å stenkolsfyndigheter den 24 Maj 1872 skola,
förstnämnda båda författningar i hvad de afse stenkolsfyndigheter, upphöra
att gälla.

—-------

MOTIV.

1 Kap.

Vid tillämpning af det koncessionssystem, på livilket förslaget är bygdt,
framställer sig först frågan, om koncession skall fordras äfven för rättighet
att eftersöka stenkolsfyndiglieter, eller om icke denna rätt kan medgifvas
under enklare former, än som för tillstånd till bearbetande äro af nöden.

I såväl den tyska som franska lagstiftningen är skilnad gjord mellan
eftersökandet och bearbetandet, med olika regier för hvardera slaget.
För eftersökande erfordras medgifvande af jordegaren eller, om sådant
icke kan erhållas, tillstånd af myndighet, omfattande allenast rätt att eftersöka.
Då någon fyndighet blifvit anträffad, inträder ett nytt skede, bearbetandet,
med derför stadgade särskilda bestämmelser.

T motsats härtill har i svenska grufiagstiftningen alltid varit gällande
den grundsats, att myndighets tillstånd till grufarbete innefattade rätt på
en gång till eftersökande och bearbetande af de mineralfyndigheter tillståndet
afsåg. Utan tvifvel har härigenom vunnits större enkelhet och
reda i lagstiftningen, särskilt med afseende på rättigheten till den fyndighet,
som vid eftersökandet upptäckes. Grundsatsen har ock vunnit
tillämpning i den under förra året för andra mineralfyndigheter än stenkol
utfärdade grufvestadga.

Komitén har derför icke tvekat att, i konseqvens med vår grufiagstiftning
i öfrigt, för rättighet att eftersöka och bearbeta stenkolsfyndigheter
uppställa enahanda fordringar i afseende på rättighetens förvärfvande,
eller att gorå bådadera beroende på koncession. Skada och förfång tillskyndas
dessutom jordegaren såväl vid eftersökande som bearbetande, hvarföre
det, om man verkligen vill bereda jordegaren ett skydd mot hvarje
obehörigt intrång, torde vara nödvändigt att tillåtelse till stenlcolsfyndigheters
eftersökande icke meddelas utan sådan betryggande pröfning af sökandens
egenskaper och företagets beskaffenhet, som enligt förslaget skall
föregå beviljandet af koncession.

För att emellertid icke onödigtvis försvåra verkställandet af undersökningar,
innehåller förslaget dels i 11 § att, då endast bomull gsarbete

är i fråga, ett mindre belopp än eljest behöfver nedsättas som pant för
skada och intrång, dels i 14 § att i samma fall ko ncessionsinneliafvaren
ej skall vara skyldig att lösa den af honom begagnade marken och dels
i 20 § att arbetsskyldiglieton just med afseende på försöksarbetena må
under de tre första åren nedsättas till hälften af hvad den eljest skall
utgöra.

Vid behandlingen af denna § har väl ifrågasatts, att rättigheten att
meddela koncession lämpligen skulle kunna öfverlemnas åt Konungens
Befallningshafvande, men då eu koncession af ifrågavarande slag kan
medföra samma intrång i enskild eganderätt som en vanlig expropriation,
synes det vara mest öfverensstämmande med andan i vår lagstiftning att
allenast Konungen må ega att härom besluta. Derigenom vinnes ock fördelen
af eu större likformighet i lagens tillämpning, under det i annat
fall lätteligen eu olika praxis kunde göra sig gällande hos olika länsstyrelser.

Slutorden i denna § »och må förty inmutning af sådana fyndigheter icke
vidare ega rum» kunde möjligen synas obehöfliga, men komité!) har ansett
det höra genast från början utmärka,s. att inmutningsrätten till stenkol,
som genom Kongl. kungörelsen den 24 Maj 1872 är allenast suspenderad,
kolumn att genom nu ifrågavarande lagstiftning definitivt upphöra,.

2 §•

Till större beqvämlighet för sökanden och med afseende jemväl derpå
att Konungens Befallningshafvande i allt fall skall afgifva utlåtande öfver
hvarje koncessionsansökning, har sådan ansökning ansetts lämpligen böra
ingifva,s till nämnda myndighet.

Sökanden har att i ansökningen uppgifva ej allenast det jordområde,
liva,rå, han söker koncession, utan äfven huru stor ytvidd i dagen inom
sagda, område som han anser sig behöfva för arbetet.

Enligt förslaget skall nämligen eu koncessionsinneliafvare ej ega att
förfoga, öfver lika stort område i dagen som på djupet. Arbetsområdet
under jord bör af skäl, som i motiveringen till 5 § närmare angifva^,
kunna erhålla eu betydligare utsträckning, hvaremot af dagytan endast,
eu mindre del för grufanläggningen erfordras. Om, såsom 5 tj i förslaget
medgifver, koncessionsområdet erhåller en utsträckning af ända till ÖOO
hektar, är det uppenbart att denna ytvidd icke behöfves för arbete ofvan
jord. Komitén har derför ansett saken kunna bäst ordnas på det sätt
att (enligt 8 §) Konungen efter pröfning af sökandens anspråk och deremot
af jordegaren möjligen framstälda anmärkningar, i koncessionen
utsätter huru stor ytvidd i dagen inom koncessionsområdet som högst

må användas för arbetet. Med iakttagande af detta sålunda bestämda
maximum skall sedermera vederbörande bergmästare, på sätt i 12 § närmare
bestämmes, anvisa de platser inom området, som för arbetet må
tagas i anspråk.

I fråga om den i förevarande § sökanden ålagda skyldighet att vid
ansökning foga karta öfver det jordområde, hvarå koncession sökes, kan
möjligen anmärkas att det stundom kan möta svårighet för sökanden att
få eu sådan karta upprättad, men dels torde, då den för kartan föreslagna
skala är lika med den för laga skiftesförrättningar bestämda åkerskalan,
skifteskartan i allmänhet kunna användas, och. dels lärer i de undantagsfall,
der jordegaren kunde vilja motsätta sig kartläggningen, den utvägstå
sökanden öppen att lios Konungens Befallningshafvande söka förordnande
för vederbörande landtmätare att verkställa de för kartläggningen
nödiga mätningar. Stridt komitén känner har ej heller i de härmed likartade
fall, som förekomma vid expropriation för t. ex. jernvägar, någon
svårighet att anskaffa, de i expropriationsförfattningarna föreskrift™, kartor
icke försports.

I mål rörande expropriation af mark för jernvägar, kanaler och dylika
anläggningar, som stå under offentlig myndighets uppsigt, är det, enligt
hvad komitén inhemtat, brukligt att den jemte ansökningen ingifna.
kartan återställes till sökanden med skyldighet för denne att till vederbörande
myndighet aflemna eu kopia deraf. Detsamma lärer väl komma
att iakttagas i fråga om koncessionskartor, men då nödiga föreskrifter
i detta afseende torde böra meddelas i koncessionen, har det icke ansetts
behöfligt att i lagen intaga någon särskild bestämmelse härom, helst någon
sådan icke förekommer i expropriationsförfattningarna.

En uppgift beträffande den omfattning, hvari sökanden har för afsigt
att drifva arbetet, bör, om så ske kan, lemnas af det skäl, att, enligt 8 §,
föreskrift skall i koncessionen meddelas om den arbetsskyldighet, som af
koncessionsinnehafvaren minst skall fullgöras. Till ledning för beslutet i
detta fall är det, särskild!, vid konkurrerande ansökningar, af vigt att
känna sökandens egen ståndpunkt i frågan. Då emellertid sökanden understundom
möjligen icke skulle kunna på förhand lemna ifrågavarande uppgift,
är han, enligt förslaget, icke heller ovilkorligen förbunden dertill.

Enär Konungen, på sätt i 4 § omförmäles, har att pröfva, huruvida.,
med afseende å företagets gagn för orten och det allmänna, koncession
bör eu sökande meddelas eller ej, likasom att vid konkurrerande ansökningar
afgöra hvilkendera af sökandena må tillerkännas företrädet, ligger
det naturligen i hvarje sökandes eget intresse att visa det han såväl i
tekniskt som ekonomiskt hänseende eger nödiga qvalifikation er och hjelpmedel
till företagets utförande. Förslaget innehåller derför endast den

erinran för sökanden att bifoga de intyg i berörda afseende, som lian vill
åberopa.

Då det är af vigt att alla de, livilkas intressen i ett eller annat afseende
beröras af koneessionsansökningen, erhålla kännedom om densamma
för att komma i tillfälle att bevaka sin rätt, ''bär komité:] i denna § infört
bestämmelser om ansökningens kungörande i så vidsträckt omfattning som
möjligt.

Särskild! bär det, då på landsbygden mången saknar tillgång till den
of Indela tidningen, ansetts nödigt att med afseende på den i 4 § bestämda
fatalietid låta. kungörelsen i kyrkan innefatta äfven underrättelse om dagen,
då kungörandet i allmänna tidningarna första gången skett.

4 $•

Då anmärkningar mot koneessionsansökningen fa ingifvas bos Konungens
befallningshafvande, torde den i paragrafen föreskrifna tid af tro
månader icke vara för knappt tilltagen. De jordegare, som kunna vara
intresserade i saken, ega, nemligen på grund af stadga,ndena. i nästföregående
ij alltid ett rådrum af minst, tio veckor från uppläsandet för vidtagande
af de åtgärder, hvartill de kunna unna, ansökningen gifva anledning.

I fråga, om konce,ssionsområdets storlek tiar komité]] ansett bestämmande
af ett minimum icke böra, ifrågakomma,. För industrien vore ett
dylikt stadgande utan ändamål och för jordegaren skulle det möjligen
kunna medföra olägenhet om lagen ej tillstå,dde koncession å ett område,
huru litet som helst. Om t. ex. på något ställe kolHötscn går upp i dagen
eller eljest är lätt åtkomlig från ytan, kan det ju inträffa, att jordegaren
vill för eget behof tillgodogöra sig de stenkol, som sålunda utan vidare
svårighet, kunna, brytas. I dylika fall skulle det vara, obilligt om icke för
jordegaren stode öppet att äfven för ett helt litet område erhålla den
uteslutande rätt till fyndigheten, som koncession medför.

Koncessioner ä mycket små områden torde emellertid alltid komma att
höra till undantagen och det är derför egentligen frågan om koncessionsområdets
största tillåtna, utsträckning, som kan anses vara af praktisk betydelse.

Enligt 1855 års grnfvestadga, var för stenkol utmålets storlek bestämd
till högst 200 fn,mila,r i längd och bredd, motsvarande nära 20 tunnland.

Då det till följd af de svenska stenkolsflötsernas ringa maklighet och beskaffenhet
i öfrigt icke lönar sig att för bearbetande af ett så inskränkt arbetsfält
bekosta en schaktsänkning, har vid anläggning af stenkolsgrufvor
hittills så tillgått, att genom inmutning förvärfva,ts rätt till ett större
antal utmål i ett sammanhang. På sådant sätt har grufbrytaren visserligen
kunnat erhålla huru stort arbetsområde som helst, men då hvarje
utmål skolat genom särskild! arbete försvaras, har vid eu dylik af liera,
utmål bestående grufva årligen stora summor måst bortslösas på hvarjehanda
för grufegaren i öfrigt ändamålslöst arbete. Dessa förs varsår beten,
som vanligen utförts genom gräfning bär och der på marken inom de
olika utmålen, hafva dessutom vållat jordegarne mycken olägenhet och
förargelse och torde i hög grad hafva bidragit att göra grufvedriften
mindre väl sedd å jordbrukarens sida.

I 1874 års förslag till ny grufvestadga, är utmålsvidden för stenkolsgrufvor
bestämd till omkring 100 tunnland, åt nppgifvet skäl att denna,
vidd motsvarade livad som från ett och samma schakt lämpligen kunde
utbrytas.

Detta förslag kan emellertid kom item icke anse tillfredsställande. Vid
de stenkolsverk af betydenhet, som för närvarande äro i gång, utbrytes
årligen ett område, vexlande mellan 5 och 15 tunnland. Med ett utmål
af 100 tunnland skulle således hela, ste n kolstill gå, n ge 11 vara, utbruten pa
omkring 10 år. Att en anläggning för så kort tid skulle komma, till stånd
lärer dock icke vara, antagligt. .Kostnaderna, för ett stenkolsverk af den
beskaffenhet, att verkligt gagn för industrien kan deraf väntas, äro nemligen
så betydliga,, att, eu längre torfva,ro ovilkorligen måste förutsättas.
Och om än, till följd af större vana vid arbetet samt befrielse från de
ofta, betydliga belopp, som betalts för sjelf va mutsedlarne, kostnaden för
anläggning af ett stenkolsverk kan nedbringas väsentligen under hvad de
nuvarande verken kostat, återstår ändock alltid så mycket, att anläggningen
är en stor affär, hvilken måste under en längre tid såsom sådan drifva,s för
att lemna, utsigt till vinst. De nuvarande större stenkolsverken hafva också,
såsom ofvan är nära tidt, ansett ett betydligare arbetsområde behöflig! och
derför, trots de betungande försvar,sarbetena, förskaffat sig och bibehållit
ett större antal utmål. Sålunda, innehar Kropps bolag- G6 utmål vid Bjuf
och i eu annan grupp vid Kaus 78 utmål. Wallåkra bolag eger 331 särskilda,
inmutningar, deraf 157 äro försedda med utmål. Äfven vid Skr (»inberga,
der arbetet ändock bedrifves i mindre skala, disponeras för detsamma,
en komplex af It? utmål.

Dessa, sakförhållanden, beroende ytterst på stenkolsHötsernas ringa,
mäktighet och kolens blandade beskaffenhet, hafva synts komité» utmärka,
att, om någon verklig och för landet gagnelig stenkolsindustri framdeles

skall kunna uppstå, så erfordras såsom ett oeftergiflig^ vilkor, att det för
hvarje anläggning afsedda område för arbete under jord erhåller den utsträckning,
att eu större anläggning der kan för eu längre framtid bedrifva,
s; och hai'' komitön derföre föreslagit att detta område må kunna
omfatta ända till 500 hektar.

'' sjua
sätt i inledningen till förslaget redan framhållits, skall grunden
för beviljande af koncession vara den allmänna nytta, som kan väntas
uppstå af företaget. Med fasthållande af denna princip måste, der flere
på eu gång söka koncession på samma område, koncessionen, oberoende
af andra omständigheter, lemna,s företrädesvis åt den, som finnes vara bäst
qvalificerad till företagets utförande och således erbjuder de bästa garantierna
för uppfylla,nde af det med koncessionen afsedda ändamål.

Vid öfvorläggningen om de bestämmelser, som innefattas i förevarande
paragraf, bär emellertid inom komité!) varit ifrågasatt, huruvida icke eu
jordegare, som söker koncession å ett område beläget på hans egen mark,
borde ega företräde framför andra, sökande till koncession å området.

håll sådan företrädesrätt kan visserligen förefalla naturlig, men om
man närmare gör sig reda för de verkningar eu dylik rätt skulle kunna
medföra, finner man lätt att densamma icke låter förlika sig med kon cession
ssystemet. I de fall, der jordegaren verkligen ämnade sjelf idka grufvedrift.
skulle visserligen mot hans företrädesrätt föga vara att anmärka,
äfven om lian dervi iltåg stälde sig i vägen för någon annan till graf rörelsens
bedrifvande mera lämplig person. Hittills har emellertid jordegaren
endast sällan slagit sig på grufdrift. Men om eu företrädesrätt vore
honom tillerkänd, ligger det nära till hands att antaga, att jordegaren
utan att sjelf vilja idka grufdrift, skulle söka att af rättigheten göra det
bruk, som, utan hänsyn till det allmännas intresse af stenkolsindustriens
utveckling, kolumn att lända honom sjelf till största gagn. Sålunda skulle
eu jordegare, under hvars ägor funnes eu värderik stenkolsfyndighet,
kunna, så snart någon annan sökte koncession derå, sjelf ingifva eu liknande
ansökning, för att sedan med stöd af den rätt, som icke kunde förvägras
honom, sjelf bestämma de vilkor, hvarpå han ville tillåta den andre
att utföra del tillämnade företaget.

Det kunde äfven och skulle säkerligen icke sällan inträffa, att eu jordegare,
kanske blott för att undgå det obehaglig;!, grannskapet af eu kolgrufva,
, inlade sitt veto mot grundandet af ett dylikt företag genom att
göra sin företrädesrätt gällande. För att fullt uppfatta betydelsen af de
svårigheter eu jordegare dervidlag kunde förorsaka stenkolsindustrien, må

man endast tänka sig hurusom, med den jordstyckniug som eger ram i
Skåne, en eller annan egare till mindre delar af marken inom ett vidsträckt
stenkolsfält skulle kunna med tillhjelp af sin koncessionsrätt bär
och der afstånga fältet och sålunda omöjliggöra hvarje försök att genom
en större grufanläggning verkställa eu lönande utbrytning deraf, med mindre
än att åt den, som begagnade sitt veto, lemna des ersättning till belopp,
som af honom kunde godtyckligt bestämmas.

Skall koncessionssystemet kunna tillämpas, är det således nödvändigt,
att företrädesrätt till koncession icke är på förhand någon tillförsäkrad,
utan att detta beror på pröfning i hvarje särskilt fall. Men fastän lagen
sålunda enligt komiténs uppfattning icke kan stadga någon företrädesrätt
för jordegaren. är dermed ej sagdt att icke vid lagens tillämpning någon
hänsyn bör tagas till eu sökandes egenskap af egare till ett ifrågasatt
koncessionsområde. Vill eu jordegare verkligen sjelf bearbeta eu å hans
egor befintlig stenkolsfyndighet och saknar han icke de nödiga förutsättningarne
för arbetets utförande, torde nog i de aldra flesta fall koncession
komma att beviljas honom framför hvarje annan sökande.

Med hänsyn till den grund, hvarpå koncessionssystemet hvilar, kan ej
heller för upptäckare någon företrädesrätt till koncession gerna ifrågakomma.
För uppmuntran till sökande efter nya. stenkolsfyndigheter,
har komité)) likväl ansett att bär likasom i Frankrike upptäckaren bör
njuta skälig godt.görelse af den, som erhåller koncession a den nyupptäckta
fyndigheten.

* S.

Sedan i koncessionsansökningen uppgifvits den ytvidd i dagen, som
sökanden anser sig behöfva, och vederbörande jordegare samt öfriga, livilkas
rätt kan vara på frågan beroende, haft tillfälle att deröfver yttra sig.
bestämmes i koncessionen totalbeloppet af den ytvidd, hvaröfver sökanden
eger att för sitt arbete förfoga,. Deremot kan det icke på förhand afgöras
och i koncessionen utsättas till hvilken eller hvilka särskilda platser denna
ytvidd skall förläggas. Detta är en teknisk fråga som delvis kan finna
en ändamålsenlig lösning först under arbetet och med ledning af clen vid
borrninga,rne och i öfrigt vunna erfarenhet. Anvisandet af dessa platser
är derföre enligt 12 § uppdraget åt vederbörande bergmästare.

Vid bestämmandet af ytvidden i dagen är frågan om utrymme för
arbetarebostäder af särskild vigt. Visserligen lärer koncessionsinnehafvaren
i de flesta fall kunna genom köp förvärfva sig den härför erforderliga
mark. Detta ligger äfven i hans eget intresse, på det att icke, vid koncessionens
upphörande och områdets hemfallande till jordegaren (32 §), de

uppförda byggnaderna, matte blifva sä godt som värdelösa. Någon gång,
särskildt dä koncessionsområdet och den omgifvande trakten tillhöra kronan
eller eu större enskild egendom, skulle det emellertid kunna inträffa,
a,tf byggnadsplats^* för ifrågavarande bostäder ej kunde på frivilligliotons
väg erhållas. Och för sådana fall lärer, efter komiténs mening, plats för
dessa byggnader böra ingå i den åt koncessionsinnehafvarcn anslagna
ytvidd samt dennas storlek derefter lämpas. I annat fall skulle nemligen
grufegaren blifva nödsaka,d att låta sina arbetare bo på långt från
grekvän aflägsna ställen. Utom att detta skulle vara för arbetet i hög
grad hinderlig! och medföra betydlig förlust af arbetstid, kunde häraf
uppstå verklig fara för arbetarnes helsa, och välbefinnande. Då graf
arbetaren efter sitt väta, arbete kommer upp ur graf van, är det naturligen
af synnerlig vigt för honom att genast kunna ömsa kläder och
komma, i åtnjutande af varm föda in. in., som lian icke utan svårighet
kan erhålla annanstädes än i sitt hem. Att då låta honom trött af sitt
mödosamma arbete vandra kanske eu fjerdedels mil eller mera för att
uppnå hemmet vore ju omenskligt och skulle säkerligen hämna sig genom
tilltagande sjuklighet och dödlighet bland donna klass af arbetare, på samma
gång som svårigheten att erhålla ordentligt folk till arbetet i väsentlig
mån komme att ökas.

Komité)! bär derföre icke i döma ij eller eljest i förslaget intagit
något stadgande i det syfte, att mark för arbetarebostäder icke skulle få
ingå i den ytvidd, som i koncessionen bestämdes, utan klimat denna fråga,
till pröfning och afgörande för hvarje särskildt fall.

I fråga om arbetsskyldigheten är val i 20 § bestämdt det mått, hvarunder
donna skyldighet icke, utan uppgifvande af koncessionens ändamål,
kan få nedgå. Men i många fall, särskildt vid konkurrerande koncession,sansökningar,
kan, på grund af sökandenas eget erbjudande eller af andra
skäl, arbetsminimum böra sätta,s vida högre än hvad 20 § föreskrit ver,
Arbetsskyldigheten är derföre icke i förslaget absolut fixera,d, utan beroende
på, pröfning och bestämmande vid koncessionens meddelande, enligt
den utredning i frågan, som dervid egen* ram; dock alltid med iakttagande
af den yttersta gräns nedåt, som i 2(3 § är utsatt.

Till undvikande af de förvecklingar, som ofta uppstått vid tillämpningen
af våra, äldre berg,sförfattningars stadga,liden om beräkning i vissa,
fall af på djupet snedt fallande utmål,sgränser, liar genom 1884 års grafvestadga
blifvit bestämdt, att inmutning skall gälla endast område med lodräta
gränser på djupet; och då, med hänsyn till stenkolsfyndigheternas

förekomstsätt, andra än lodräta gränser för koncessionsområde icke kunna
ifrågasättas, har denna paragraf i förslaget affattats i lmfvudsaklig öfverensstämmelse
med motsvarande paragraf i berörda grufvestadga.

De i paragrafen förekommande orden »såvidt det utan förnärmande
af annans rätt kan ske» kafva afseende på det förhållande, som kan uppstå
om koncession meddelas ä ett område, gränsande intill ett äldre utmål med
snedt fallande gränser.

in tj.

Såsom i inledningen till detta betänkande redan omförmälts, är o de
här i landet förekommande stenkolsflötserna af den beskaffenhet, att de i
allmänhet icke kunna bearbetas på annat sätt än att, jemte de mera värdefulla
stenkolen, uppfordras eu större myckenhet sämre kol och eldfasta leror.

De bättre stenkolen förekomma nemligen oftast i så ringa mängd att
desamma icke kunna bära hela brytningslcostuaden. Någon stenkolsbrytning
skulle derföre sällan kunna komma till stånd, om icke grufegaren
finge använda äfven lerorna. Hittills har också, ehuru uttryckligt stadgande
om rätt till lerorna icke finnes i 1855 års grufvestadga, dessa opåtalt
disponerats af grufegaren. För tillgodogöra,!]de af de i sammanhang
med stenkolen förekommande eldfasta leror åro vid några af de större
grufanläggningarna särskilda fabriker uppförda, vid hvilka de sämre stenkol,
som ej tåla transportkostnad, kunna med fördel användas som bränsle, och i
allmänhet torde kunna sägas att endast på sådant sätt bearbetningen af
de svenska stenkolsflötserna kali göras lönande. För stenkolsindustrien är
derföre fritt förfogande öfver leran af utomordentligt stor betydelse och
ingen med förhålla,ndena förtrogen lärer förneka, att denna industri derförutan
knappast skulle kunna ega bestånd.

Komitén har med anledning häraf ansett att hela lagstiftningen om
stenkol skulle blifva förfelad, om icke deri inrymdes den för denna industri
nödvändiga rättigheten att tillgodogöra äfven de i sammanhang med stenkolen
förekommande eldfast;!, leror.

1 fråga, om andra mineralisk;! ämnen har något skäl ej förefiumits
att afvika från den princip, som är äntå,gen i 1884 års grufvestadga, ,ur
hvars 8 § senare delen af ifrågavarande moment är hemtad.

Till följd af den koncessionsinnehafvaren medgifva rätt till lerorna,
kunde möjligen befaras, att denne skulle söka missbruka koncessionen derhän,
att lian, under sken att bearbeta, stenkol, i sjelf va verket tillegnadc
sig endast leror för tegelbruk eller annan dylik anläggning; men

dä enligt 1 § tillståndet gäller endast eftersökande och bearbetande
af stenkol;

clio
eldfasta leror, som förekomma i sammanhang med stenkol;

dä vidare koncessionsinnehafvaren enligt 12 § icke får disponera öfver
andra områden i dagen, än som af bergmästaren honom anvisas;

då koncessionen enligt 2(i § icke försvaras med annat arbete, än som
kali främja det ändamål, för livilket koncession meddelats;

och då slutligen grufarbetet i sin helhet iir, såsom i 33 § sägs, s till dt
under bergverksstyrelsens uppsigt:

så torde all fara för missbruk i berörda afseende vara i förslaget
forell ygil.

11 sb

Utom den borgen för lösen af jord inom koncessionsområdet som i
punkten a) af denna paragraf föreskrifvos, iir i punkten b) inför dt ett stadgande
om ställande af särskild säkerhet för skada och intrång, som genom
arbetet kan jordägare eller annan tillskyndas.

Detta stadgande har komité n ansett vara af boll of vet synnerligen
påkalla,dt. I eu sådan landsdel som Skåne vållar grufarbetet vida, betydliga,
re skada än i andra trakter, der grufdrift förekommer. Brytningen
försiggår nästan alltid under tätt bebyggda och uppodlade fält, hvarför
äfven med iakttagande af all möjlig försigtighet skada å byggnader, dräneringar
och dylikt allt emellanåt torde ifrågakomma. Det år då af ej
ringa, vigt att stiidse ett till ersättningar disponibelt kapital finnes att tillgå,
så att don som lidit skada af arbetet så vidt möjligt ej utsattes för risken
att linna grufegaren oförmögen att fullgöra sin ersättningsskyldighet.
Sakna,den af tillräcklig garanti i detta afseende torde mycket hafva bidragit
till iimiutiiingssystemets förhatlighet, då under den egentliga, inmutningsperioden
det verkligen inträffat att jordegare, ehuru de vidtagit alla
lagliga åtgärder till bevarande af sin rätt, likväl glitt miste om all ersättning
för skada och intrång från inmutarnes sida.

I fråga om depositionsbeloppets storlek har komitén ansett detsamma,
böra siittas betydligt lägre under försöksarbetet än sedermera, då den egentliga,
brytningen påbörjats. Försöksarbetet, eller, som komitén till undvikande
af olika tydningar benämnt det, borrningsarbetet, tager endast i
anspråk eu obetydlig del af ytan inom kon cession sområdet och vållar i
öfrig! ringa skada, hvarför eu summa af 2,000 kronor i regeln torde vara
fullt tillräcklig till ifrågakomma!)de ersättningar.

Sedan sjelf va brytningsarbetet kommit i gång kan naturligtvis skada
ofta uppstå i välde vida, öfverstigande 50 kronor för hektar, men, dä det
faller af sig sjelf att hela den för koncession,soirirådet deponera,de samman
i hvarje* fall far tagas i anspråk till ersättningens gäldande, synes denna

summa i allmänhet höra blifva tillräcklig, då det väl torde höra till sällsyntheterna
att arbetet på eu gång förorsakar skada på liera olika ställen.
Den som fått sig tillerkänd rätt till ersättning torde icke dröja med att
uttaga densamma, och åtta dagar efter hvarje utbetalning skall bristen i
depositionsbeloppet åter vara fyld.

Sistnämnda stadgande, att hvarje brist i depositionsbeloppet skall fyllas
inom så kort tid som åtta dagar, torde möjligen kunna synas vill strängt mot
koncessionsinnehafvaren, men då denne så snart eu skada inträffat naturligtvis
måste bereda sig på att skaffa medel till densammas ersättande och
koncessionsinnehafvaren dessutom bör utbetala ersättningsbeloppet utan
att röra vid depositionen, torde stadgandet icke orsaka större svårighet
för den koncessionsinnehaf vare. som vill uppfylla sina förpligtelse!-.

Eu koncessionsinnehafvare, som sjelf är ägare till koncessionsområdet,
bör naturligen vara befriad från säkerhetens ställande så länge hans eganderätt
fortfar. Säljer han området eller eu del deraf kan ny egare fordra
säkerhet, hvarför säljaren måste vara beredd att inom åtta. (lagar hafva,
den erforderliga summan till hands.

™ §•

Enligt hvad vid 8 § är omförmäldt, skall, sedan i koncessionen
blifvit bestämdt, totalbeloppet af den ytvidd inom koneessionsområdet,
som för arbetet får i dagen användas, denna ytvidd till sitt läge på
marken anvisas af bergmästaren. Om formerna härför stadgas i förevarande
§. I vanliga fall hira de för arbetet nödiga platser icke kunna
på eu gång uppgifvas, utan först den mark, som erfordras för undersökning,
och sedan de egentliga arbetsplatserna o. s. v., allt efter (ten erfarenhet,
som vinnes vid arbetet. Anvisandet far derföre enligt 8 § ske i män
som koncessionsinnehafvaren deraf är i behof. Till förrättningen skall
jordegaren kallas för att bevaka sin rätt. Det anvisade området förses med
rosen och inlägges på koncessionskartan, för att vid möjligen uppkommande
tvist kunna med säkerhet återfinnas.

Ehuru koncessionsinnehafvaren icke kunnat tilläggas ovilkorlig rätt
att fä sina arbetsområden anvisade pa de ställen lian önskar, emedan, om
koncessionsinnehafvaren lika väl kan använda den ena som den andra
platsen, det ställe bör väljas, der arbetet är till minsta skada för jordegaren
och andra; så bör naturligtvis koneessionsinnehafvarens önskan i detta,
afseende följas i alla de fall, der bestämda skäl icke tala mot densamma.

1" sb

De bestämmelser rörande skydd för byggnader, tomtplats och trädgård
emot grufarbete ofvan jord, som i denna ij förekomma,, öfverensstämma

helt och hållet med de enligt .3 § af 1884 års grufvestadga, i samma,
afseende gällande föreskrifter för inmutningar.

Af samma skäl, som föranledt fredande af begrafningsplats för inmutningar,
har i förslaget föreskrift blifvit lemnad, att arbetsområdet ej må
sträcka sig inpå dylika platser.

Öfriga delar af denna § äro oek hufvudsakligen
grufvestadgan.

14 §.

Enligt den franska lagen erhålles i följd af koncessionen full eganderätt
till området och hela grufanliiggningen betraktas som fast egendom.
Visserligen torde deraf i många afseende)) väsentliga fördelar för industrien
uppstå;

men dä i vår gruflag,stiftning eu annan princip städse varit och
fortfarande är tillämpad, i det att grufva utgör lösegendom och det område,
som grufegaren inom utmålet inlöst, kommer att, då grufva sonas,
utan afgift återfalla till jordpäron;

då område, som koncessionsinnehafvaren utan egarens medgifvande
får för graf arbetet inlösa, icke torde böra få af honom disponeras under
längre tid, än som det ändamål uppfylles, för livilket intrånget
eger rum;

då för kontroll härå äfven vid stenkolsgrufvor en viss arbetsskyldighet
måste föreskrifvas, vid äfventyr att koncessionen eljest förverkas;

och dä slutligen eu föreskrift af sistnämnda slag icke medgifver att
åt dylik;), grafkor gifves naturen af fast egendom;

så har komité)) ansett att stenkolsgrufvor likasom andra grafkor måste
betraktas såsom lösegendom och egaren tilläggas rätt att besitta den mark,
som af graf van upptages, endast under den tid, som graf arbetet behörigen
uppehälles. Derefter kommer inlöst område att enligt 32 § hemfalla till
jordegaren.

Då jordegaren, utom skada och intrång hvarför ersättning erhålles,
får genom grufarbetet vidkännas mångahanda olägenheter, som icke
kunna godtgöras och hvilka i Skåne med dess tätare befolkning och högre
uppdrifva jordbruk äro särskild! kännbara, bär komitén ansett billigt, att,
i likhet med hvad som är i lagen om dikning föreskrifvet, den jord som
koncessionsinnehafvaren får lösa skall betalas med falla värdet och hälften
derutöfver.

I fråga om bestämmandet af lösen för jord enligt denna paragraf har
komité)! ansett det mest betryggande att vid bristande öfverenskommelse
det i gällande författning angående jords och lägenhets afstående för

allmänt behof stadgade förfarande blefve användt, hvarför hänvisning till
nämnda författning lemnats.

I likhet med hvad som enligt graf vesta dgan gäller i fråga om försöksarbete,
bär i mom. 2 koncessionsinnehafvaren tillerkänts den förmånen
att icke behöfva inlösa sådant område, som endast är afsedt för undersökning
af eu fyndighet medelst borrning och öfver hvithet han ej vill förfoga
under längre tid än tre är. Skyldighet att för dylikt område erlägga full
lösen skulle endast onödigtvis försvåra eftersökandet af stenkol och då
icke längre tid än tre år medgifves, kan jordegaren icke billigtvis göra
anspråk på annat än ersättning för den förlust lian verkligen lider till
följd af arbetet. Dä emellertid dylika, arbeten vålla jordbrukaren stor
olägenhet derigenom, att mindre områden här och der på hans åker afspärras
och sålunda brukningen af det hela väsentligen försvåras på samma
gång som kostnaderna för plöjning, körslor och dylikt snarare ökas än
minskas, bör naturligen den ersättning, som skall tillfalla jordegaren, någorlunda
rikligt tilltagas. Komitén har derför föreslagit densamma till
dubbla beloppet af jordens afkastning, dervid med afkastning torde böra,
förstås ej netto- utan bruttoafkastning, enär jordegaren af nyss antydda
orsak måste antagas förlora hvad som på området kunnat skördas, utan
att samtidigt få sin brukningskostnad minskad.

Då koncessionsinnehafvaren enligt förslaget ej erhåller eganderätt till
området, faller det af sig sjelf t att han ej kan erhålla lagfart derå och
följaktligen ej heller låta inteckna detsamma. Emellertid har komitén för
undvikande af missförstånd ansett lämpligt att i inom. 5 af denna § införa
en erinran härom.

It! §.

Genom bestämmelserna i 13 § är sörjdt för att arbetet ofvan jord
ej må förläggas så nära de i nämnda paragraf uppräknade byggnader och
platser att skada eller alltför stor olägenhet af arbetet uppstår.

I fråga om arbetet pa djupet äro förhållandena olika och erfordra
derför äfven särskilda bestämmelser.

Härvid har lagstiftaren att i första rummet tillse, att trygghet vin nes
mot fara för lif och helsa, samt att skydd beredes för hemfriden och andra
rättigheter af den beskaffenhet, att kränkning deraf icke kan med penningar
ersättas.

Ehuru det för grufarbetet medför stora olägenheter att under och
omkring byggnader och dylikt nödgas lemna ett visst område på djupet
obrutet, har komitén ansett det ur förenämnda synpunkt icke kunna medgifvas
grufbrvtaren att utan vederbörande egares eller inneliafvares tillstånd

med arbetet gå under de i 13 § uppräknade byggnader oeli platser eller
närmare intill desamma, efter lodlinien räknadt, än 15 meter, hvilket mått
komitén, efter härom inhemtade upplysningar, ansett kunna i detta fall
motsvara beliofvet.

Beträffande åter jernvägar och kanaler, har komitén, enär äfven den
minsta sättning der kan medföra stor fara, med stöd af hvad i detta
fall är i grufvestadgan bestämdt, ansett de i 13 § bestämda afstånd böra
iakttagas äfven med afseende pa arbetet under jord. Det hinder för grufarbetet,
som af paragrafens bestämmelser kan uppkomma, torde i ganska
många fall kunna förekommas på det sätt, att genom aftal med egaren
eller på ansökning hos vederbörande myndighet tillåtelse erhålles att med
iakttagande af de försigtighetsmått, som i hvarje särskildt fall pröfvas
nödiga, gå närmare under byggnader och anläggningar än lagen medgifver.

Då, för den hiilidelse förslaget varder antaget, kollisioner mellan inmutningar
och koncessioner möjligen kunna uppstå, bär det varit nödigt
att genom ett särskildt stadgande ordna förhållandet emellan koncessionsinnehafvare
och inmutare.

Detta, tiar i paragrafen skett med tillämpning af grundsatsen, att den
som är före till tiden är bättre till rätten, men på samma gång med iakttagande
deraf, att utöfningen af en rättighet icke må i vidsträcktare män
än ändamålet krafvel’ lägga hinder i vägen för annans behöriga, verksamhet.

19 §.

Affall ningen af denna paragraf är hemtad ur Kong! Förordningen
om allmän flottled den 30 December 1880, 8 §.

För att bereda ett verksamt skydd för jordegarens rättigheter är, i
öfverensstämmelse med den princip som 1)1 it vit tillämpad i 13 i} in. 11.
ställen i 1881 ars grufvestadga, genom förevarande paragraf stadgadt att
i alla de fall, der koncessionsinnehafvaren åsidosätter något väsentligt af
hvad som åligger honom i förhållande till jordegaren, skall denne ega att
genast erhålla handräckning för arbetets inställande.

21 §.

För frånträdande af koncessionen har någon annan form än en enkel
anmälan hos Konungens Befallningshafvande icke ansetts nödig.

Vill deremot eu koncessionsinnehafvare afstå från endast eu viss del
af området, kan detta i flere hänseenden inverka på annans rätt t. ex.
genom deraf följande minskning af det enligt 11 § nedsatta belopp, eller
pa det sätt, att eu redan utbruten del af koncessionsområdet, för hvilken
äfven öfrigc jordägare inom området fatt uppbära andel i den enligt 22 §
utgående afgift, frånskiljes, så att egareu deraf beröfvas rättigheten att i
sin tur erhålla andel i samma afgift för öfriga delar af området.

En dylik förändring i koncessionen synes derför icke böra få ske
utan iakttagande åt sa,mina förfarande, som är föreskrifvet vid behandlingen
af kon cession san sökning i allmänhet, sä att den. hvars rätt kali vara
i fråga, kommer i tillfälle allt bevaka densamma.

Dä skada till följd af grufarbetet kan uppstå äfven någon tid efter
det arbetet upphört, torde det vara nödigt att låta det till ersättningar
nedsatta beloppet qvarstå hus Konungens Befallningshafvande under ett
års till, räknad från den da,g koncessionen från träddes.

2 K a p.

Till följd af de störa kostnader, som äro förenade med anliiauaiiimen
af eu stenkolsgrufva,, liar den i 1855 ars grufvestadga, jordägare!! tillförsäkra,
de rättighet att till liälften med inmuta,ren deltaga i grufarbetet och
den deraf fallande vinsten i verkligheten endast sällan kunnat af jordegaren
begagnas.

De olägenheter, för Indika, utom den särskildt ersatta direkta skadan,
en jordegarc genom grufarbetet utsattes, äro emellertid så väsentliga, att
någon ersättning'' härför torde höra. honom beredas. Denna, ersättning
måste sa afmätas. att å ena sidan berörda olägenheter, bland b vilka liö<>re
arbetspriser och ökad fattigvård äro de mest betungande, skäligen uppvägas,
och, a den andra, industrien icke betungas med eu börda, som den icke
kan bära. Framförallt bör ersättningen utgå på sådant sätt, att jordegaron
utan svårighet kan utbekomma densamma och kontrollera beloppet. Någon
annan form, motsvarande dessa fordringar, än eu viss andel af värdet å
de uppfordrade produkterna,, bär komitén icke kunnat utfinna.

Före tillkomsten af 1855 års grufvestadga har eu bestämmelse i denna
riktning varit tillämpad. Enligt Kongl. Förordningen den 27 Augusti
1723 var nemligen jordegarc, som ej ville sjelf upptaga, grufva eller deri
participera, berättigad att af allt det, som vid anläggningen tillverkades,
»njuta eu procent, fritt för alla omkostningar».

Ett liknande stadgande förekom äfven i 1874 års förslag, till grufvestadga.
Eldigt nämnda förslag skulle den jordegare som ej ville deltaga
i graf arbetet, ega att erhålla eu viss andel af det ur grafva» uppfordrade
mineralet eller detsamma» värde efter gångbart pris. Den jordegare» tillkommande
andelen var i förslaget bestämd till eu femtiondedel, utom vid
stenkolsgrufv<>r, der densamma skulle utgöra eu trettiondedel.

Såsom skal. hvarför afgiften borde vara, högre för stenkolsgrufvor än
tor andra grafkor, anfördes i förslaget, att det i do flesta fall vore lättare
att pa förhand beränna, en stonkolsfjmlighets mäktigliet och utsträckningslunt
att man i allmänhet kunde för stenkol påräkna eu jämnare efterfrågan
och afsättning med åtminstone någon vinst, och att. i följd häraf eu stenkolsgruf
anläggning, om den ridt bl-drefves, vore underkastad något mindre
i''islv än andra, graf v ef öreta.g, hvarförutom stenkolsgrufvorna, som vanligen
anlades i trakter, der markon till största delen utgjordes af åker och ang,
kunde antaga,s förorsaka, större intrång för jordegaren än andra merendels
pa utmark förekommande grafkor.

Vid den granskning nämnda komitéförslag undergick uttalades emellorlid
åt de Hosta, i ärendet hörda myndigheter den åsigt, att stenkolsindustrien
icke skulle kunna, bära eu sa hög afgift som den föreslagna.
och särskild! framhölls af eu bland dessa myndigheter, att, då förslaget
oj tillerkände graf ega ren rätt att förfoga öfver den ur grafva» uppfordrade
leran, det knappast kunde blifva möjligt för denne att erlägga någon
afgift alls. Om deremot leran blefve grufegarens tillhörighet, kunde enligt
samma myndighets åsigt afgiften bestämmas till 6 procent. Af andra
myndigheter föreslogs afgiften till ] a I''/* procent, under det att åter
andra afstyrkte hvarje afgift.

Med hänsyn, till de i ekonomiskt afseende icke särdeles gynsamma
resultat, bearbetningen af de svenska stenkolsfyndiglieterna hittills visat
sig lemna, har komité» icke ansett sig kunna föreslå någon högre afgift
än den i 1874 års förslag för graf v or i allmänhet bestämda, eller en femtiondedel
åt det uppfordra,de mineralet. Lägre synes den dock icke behöfva
sättas, om man betänker att, förutom andra fördelar som genom koncession
ssystemet beredas grufogaren, denne enligt bestämmelserna i förslaget
skall erhålla full dispositionsrätt öfver de i sammanhang med stenkolen
förekommande eldfasta leror.

Att, komité» vält den utväg, att låta ifrågavarande afgift bestämmas
efter grufva,ns bruttoa,fkastning, i stället för att gorå densamma beroende
a,f den verkliga vinst företaget i sin helhet lem nar. beror till eu del derpå,
att komité ii befarat att, om afgiften skulle utgå allenast af liettobehållningen,
det alltför ofta, skulle, inträffa, att jordegaren gånge miste om
hvarje afgift. Jordegaren skulle nemligen fa mycket svart att kontrollera

när företaget gånge med vinst eller ej och då den synliga tillvaron af en
vinst i hvarje affärsföretag är väsentligen beroende på det sätt, hvarpå
bokföringen anordnas, skulle det i sjelf va verket komma att bero på graf-»
egarens eget godtfinnande att afgöra när någon afgift borde utgå eller icke,

För öfrig! torde det, då jordegaren har alldeles samma olägenhet af
ett grufveföretag ä hans egor, vare sig detsamma drifves med vinst eller
med förlust, vill kunna sätta,s i fråga, om icke jordegaren i båda fallen
bör hafva lika stor rätt till afgiftens utbekommande.

Vid fördelning af ifrågavarande afgift mellan flere jordägare kunde
det måhända synas riktigast att låta hvarje jordegare uppbära afgiften
för de stenkol och leror, som faktiskt uppfordrats på hans egor. Eu sådan
fördelning kan emellertid af rent praktiska skäl ej gerna föreskrifvas. I
de fall, der marken inom ett koncession,sområde tillhörde ett större antal
olika egare, skulle det vålla grufegaren stort besvär att hålla reda på från
hvilken jordegares mark hvarje uppfordrad tunna stenkol och lera hemtafs.
För jordegarne vore det i allmänhet svårt, om icke omöjligt att häröfver
sjelf ve utöfva någon verklig kontroll. Och i händelse af tvist mellan
grufegaren och jordegaren. eller mellan olika jordegare kunde olösliga
svårigheter uppstå till följd deraf att, då stenkolsbrytning i allmänhet
försiggår på sådant sätt att orterna allt efter som brytningen fortgår igensättas,
afl undersökning och följaktligen äfven beräkning af den qvantitet,
som inom ett visst område brutits, inom kort är omöjliggjord. Idet har
derför icke återstått någon annan utväg än att lata fördelningen ske efter
den andel hvar och eu oger i jorden inom koncessionsområdet. Vid. kan
det härigenom någon gång inträffa, att, om eu del af området icke är
kolförande, eu eller annan jordegare, å hvars egor några stenkol aldrig
uppbrutits, det oaktadt får uppbära sin andel i den för hela området utgående
afgiften. Detta kan visserligen förefalla mindre egentligt. Men
då, såsom ofvan anmärkts, hvarje jordegare inom koncessionsområdet, vare
sig stenkol verkligen brytas på lians egor eller icke, får i större eller
mindre man vidkännas de olägenheter grufankiggningen i allmänhet medför
för sin närmaste omnejd, torde i sjelf va verket äfven rättvisans kraf bäst
tillgodoses genom det af komitén föreslagna sättet för afgiftens fördelning.

2b $.

Bestämmelserna i denna paragraf äro affatta,de i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med 17 § i 188-1 års grufvestadga.

$•

2 1

Om den afgift, hvarom här är fråga, Unge af jordegaren till annan
person för alltid öfverlåtas, skulle det kunna inträffa, att, medan jordbruket

lede skada af de med graf driften förenade olägenheter, andra personer
än jordegarne finge uppbära deri derför utgående af giften. Till förekommande
häraf bär, likasom i 1874 års förslag, stadgats det förbud som i
paragraf^n in n eliå 11 es.

K ap.

4 donna paragraf är utsatt det minimum af arbete, som erfordras för
att eu graf anläggning skall kunna sägas motsvara det ändamål af allmän
nytta, hvarför koncession å anläggningen meddelats. En lagbestämmelse
i detta fall bär sålunda sin grund deri, att då lagen tillstädjer ett intrång
i enskild eganderätt, den också måste tillse att det högre ändamål, som
berättiga.!’ till intrånget, verkligen uppfylles. Dä detta icke längre är förhållandet,
skall följdriktigt intrånget upphöra och den meddelade rättigheten
till detsamma förfalla.

Detta arbetsminimum, som förhåller sig till det i hvarje särskild koncession
eldigt 8 § utsatta arbetsminimum på det sätt, att det senare väl
kali vara större men aldrig mindre än det borra, har med afseende å såväl
arbetets omfattning som sättet för detsamma» utförande varit föremål för
olika meningar.

I 18,)o ars grufvestadga är den årliga arbetsskyldigheten för ett utmål
af cirka 26 tunnland bestämd till antingen eu kubikfamns bergsprängning
eller 4 å 5 kubikfamnars jordrymning eller ock annat grefve- eller grufvebyggnadsarbete,
motsvarande 200 dagsverken. Dessa bestämmelser hafva, såsom
förut är oinnämndt, i synnerhet vid bearbetning af stenkolsfyndigheter
va,rit till mycken olägenhet och förargelse, i det att grufegaren, för att
försvara alla de utmål, som för grufanläggningen erfordrades, måst å hvarje
sådant årligen utföra den bestämda arbetsqvantiteten, som dervid icke gerna
kunde bestå i annat än omflyttning af jord, utan nytta för graf brytningen
och till synnerligt men för jordbruket. Genom att, på sätt 1872 års
komité föreslog, öka. försvarsarbetet till 1,200 dagsverken för ett utmål af
omkring 100 tunnland torde, då äfven ett sådan utmål är för rinna för

eu verklig grufanläggning, de öfverklagade olägenheterna af ett improduktivt
försvarsarbete icke afhjelpa», snarare motsatsen.

Vid tillämpning af koncessionssystemot bortfalla till eu början de
svårigheter för grufegaren. som uppstått till följd af nödvändigheten att
utföra, tors varsarbetoi i a alla de särskilda utmål eu, enär enligt förslaget
hvarje grufva bör kunna erhålla ett tillräckligt stort arbetsfält, inom

hvilket arbetet kali koncentreras a derför lämpliga ställen, der verkligt
grufarbete verkställes; ocli då vidare koncessionsinnehafvaren icke eger att
efter behag utföra arbeten ofvan jord bär och der inom koncessionsområdet,
utan endast å de platser, som enligt 12 § dertill anvisas, samt arbetsskyldigheten
enligt 3 mom. af förevarande paragraf icke får fullgöras
annorledes än genom sådant arbete, som kan främja det ändamål för
hvilket koncessionen beviljats, torde de egentliga olägenheterna af försvarsarbetet
vara i förslaget väsentligen förebyggda.

I fråga om arbetets omfattning har komitén ansett nödigt, att skyldigheten
i detta afseende lämpades efter områdets storlek, då det icke
kan fordras att för ett område om endast några få hektar skall utföras
samma arbetsqvantitet som för ett område om 500 hektar. Derjemte och
då man icke skäligen kali begära mera, än att eu grufdrift af fullt försvarlig
omfattning egen rum, äfven i det fall afl området, med hänsyn
till brytningens framtida fortgång, fått en större utsträckning; så och
till förekommande af att i detta fall fordringarna må blifva större, än
hvad som kan anses utgöra minimum för verklig grufdrift, har komitén
ansett lämpligt, att, i likhet med hvad i österrikiska gruflagstiftningen är
stadgadt, arbeteskyldigheten icke bestämmes lika för hvarje hektar, utan
vid större områden aftager i visst förhållande till områdets vidd. Slutligen
har, för vinnande af enhet och reda i tillämpningen, eu enda mätare för
arbetet synts böra bestämmas, hvartill komitén, med afseende å stenkolsfyndigheternas
förekomstsätt och de ämnen hvaraf de omgifvas. ansett
värdet å dagsverken egna sig bättre än, såsom i 1884 års grufvestadga är
bestämdt, kostnaden för bergsprängning.

Vid bestämmande af sjelfva måttet för försvarsarbetet har komité;!
icke funnit skäl att väsentligen afvika från hvad detta arbete, efter
hektar räknadt, nu utgör i dagsverken, dock med nedsättning för större
områden enligt hvad ofvan är sagd!.

För bättre kontroll öfver arbetsskyldigheten samt större lätthet vid
utredande af tvister, som röra försummad arbetsskyldighet, har här, liksom
i 1884 års grufvestadga, föreskrifvits, att arbetsåret alltid skall räknas
från den 1 Januari och således sammanfalla med kalenderåret.

Då arbetsskyldigheten, under den tid endast undersökning af fyndigheten
pågår, bör i följd af detta arbetes natur vara lägre än efter det
brytningen kommit i gång, har i 2 mom. stadgats att, »då skäl dertill
äro», d. v. s. då undersökning af fyndigheten måste företagas innan brytning
kan påbörjas, arbetsskyldigheten under de tre första arbetsåren må
kunna nedsättas till hälften af hvad i 1 mom. är föreskrifvet. Den tid,
under hvilken nedsättning sålunda kan medgifvas, motsvarar den tid, som
i 21 § af 1884 års grufvestadga är anslagen till försöksarbete och torde

i alla vanliga fall vara tillräcklig1 för undersökningens fullbordande och
vidtagande af nödiga anordningar för det verkliga grufarbetet.

Ehuru i allmänhet vid den nya lagens tillämpning anledningarna till
missbruk i fråga om sättet för arbetsskyldiglietens fullgörande torde upphöra,
har det ansetts nödigt föreskrifva, att arbetet skall vara af beskaffenhet
att kunna främja det ändamål, för hvilket koncessionen beviljats.
Någon ovilkorlig fordran att arbetet verkligen skall främja detta ändamål
har icke kunnat uppställas, då det vore obilligt att icke räkna grufegaren
till godo äfven sådant grufarbete, som, ehuru ordentligt planlagdt, af en
eller annan anledning misslyckats.

Någon rättighet för egare af stenkolsgrufvor att, i likhet med hvad
i 41 § af 1884 års grufvestadga är andra gruf egare medgifvet, få i stället
för fullgörande af föreskrifvon a.rbetsskyldighet erlägga eu kronan och
jordegaren tillfallande årlig afgift finnes icke i förslaget stadgad, enär, i
följd af markens högre kultur i de stenkolsförande trakterna, det intrång
grufarbetet förorsakar är jemförelsevis så betydligt, att intrånget rimligen
icke bör tillåtas utan att verkligt grnfarbete eger ruin.

27 — 30 §§.

För att motverka de missbruk, hvartill den enligt 1855 års grufvestadga
väl långt utsträckta rätten att erhålla livilostånd gifvit anledning,
blef i öfverensstämmelse med riksdagens i 1872 års skrifvelse uttalade
mening berörda rätt genom 1884 års grufvestadga för grufvor i allmänhet
icke obetydligt inskränkt.

Något giltigt skal, hvarför icke dessa för andra grafvor gällande inskränkningar
skulle tillämpas äfven i fråga om stenkolsgrufvor, torde icke
kunna framdragas. Tvärtom har det synts komité)! nödigt att ytterligare
något skärpa vilkoren för erhållande af livilostånd å stenkolsgrufva, enär
just inom denna gren af grafverörelsen lättheten att erhålla livilostånd föranledt
de största missbruken, till men såväl för jordegaren genom onödigt
intrång som för stenkolsindustrien genom fältspärrning.

Komité]! har derföre och då man måste anse att arbete är regel och
livilostånd undantag bestämt arbetstiden till minst 6 år och hviloståndstiden
till högst 4 år, hvarigenom grufanläggningen alltid kommer att vara
under arbete mer än halfva tiden.

I öfrigt äro förslagets föreskrifter om livilostånd helt och hållet
öfverensstämmande med motsvarande bestämmelser i graf vestadgan.

31 och 32

Dessa paragrafer motsvara 47 och 48 §§ i 1884 års grufvestadga.

Tillägget till 31 § att äfven kronans ombud må tala å försummad
arbetsskyldighet har tillkommit af den anledning, att koncessionsinnehafvare,
som tillika är egare af koncessionsområdet, eljest skulle kunna utan
påföljd åsidosätta arbetsskyldigheten. Om en inmutare försummar denna
skyldighet, kan eu hvar ånyo inmuta området och derigenom förskaffa
sig rätt att föra talan om den förra inmutningsrättens förverkande. Men
då ny koncession å ett område ej lärer meddelas förr än den äldre koncessionen
förklarats förverkad, skulle, i saknad af ofvanberörda stadgande,
ingen vara berättigad att föra talan mot den jordegare, som underläte att
med arbete försvara en koncession å egen mark.

Men hänsyn till de talrika arbetarebostäder, som vanligen äro uppförda
vid en stenkolsgrufva, har komitén ansett billigt att låta tidsbestämmelsen
i 32 § afse icke allenast såsom i grafvostadga n upplag, utan äfven byggnader
och andra grufegarens tillhörigheter.

4 Kap.

Då de äldre bestämmelserna om ordningen för grufdrift nyligen
varit underkastade granskning samt förändrade sådana blifvit genom 1884
års grnfvestadga antagna, har komitén, som ansett de för andra grufvor
gällande ordningsregler så mycket som möjligt hora tillämpas äfven i fråga
om stenkolsgrufvor, i allmänhet kunnat hemta de i förevarande kap. förekommande
bestämmelser ur den nya grufvestadgan.

I migra afseende!! har det dock, dels till följd af koncessionssysteinets
tillämpning och dels med hänsyn till vissa för stenkolsgrufvor egendomliga
förhållanden, va,rit nödigt att, pa sätt nedan angifves, afvika från de allmänna
bestämmelserna i detta ämne.

34 §.

I afseende å metoden för stenkolsbrytningen har komitén ansett
några föreskrifter icke gerna kunna eller böra lem nas. Paragrafen innehåller
derför endast bestämmelse om grufegarens skyldighet att till förekommande
af olyckshändelser sörja för grufmaterielens omsorgsfulla underhåll.

Då det, äfven om grufegaren gifves full frihet att på det sätt han
finner fördelaktigast anordna arbetet i graf van, likväl icke bör tillåtas
honom att, till men för dem som senare kunna komma att bearbeta grufvan,
borttaga de för densammas styrka och bestånd nödiga byggnader, som

eu gång- blifvit utförda, tiar i denna paragraf meddelats ett förbud så väl
häremot som mot igenfyllande af schakt- eller gruföppning utan tillstånd
af vederbörande bergmästare, hvilket förbud omfattar både sonade grufvor
och sådana som äro under arbete.

Det har inom komité)! äfven varit ifrågasatt att förbjuda igenfyllande
af borrhål, men då ett sådant förbud, hur ensidigt det än kunde vara att
borrhålen till underlättande af framtida undersökningar hölles öppna, icke
skulle medföra det dermed åsyftade gagn med mindre grufegaren tillika
ålades att lemna qvar de vid borrningen använda jernrör, har komitén,
med hänsyn till den känbara förlust detta komme att medföra för grufegaren,
ansett något stadgande i detta syfte icke böra ifrågakomma.

69 §.

Med afseende å de större intressen, som vid stenkolsgrufvorna äro
i fråga, har bötesbeloppet satts högre och tiden kortare än hvad motsvarande
paragraf i 1884 års grufvestadga bestämmer.

41 §.

Att skalan för kartor öfver stenkolsgrufvor ansetts böra vara mindre
än för andra grufkartor är beroende derpå, att kartbladen eljest, till följd
af den betydliga ytvidd, som vid förstnämnda slag af grufvor årligen utbrytes,
skulle blifva allt för stora och obeqväma att begagna. Den af
komitén föreslagna skalan, 1 : 1,500, begagnas vid vårt största stenkolsverk,
Höganäs, och har der befunnits tillräcklig för alla beliöfliga detaljers utmärkande.

5 Kap.

46 §.

Sedan i de 4 första kap. af förslaget regler blifvit uppstapla för den
stenkolsindustri, som hädanefter kan uppkomma, återstår frågan om de
äldre stenkolsgrufvorna. Då den nu föreslagna stadgan, såsom byggd på
koncessionssystem, är principielt olika med den föregående, på inmutningsrätt
fotade lagstiftningen, är det tydligt, att dessa regler icke kunna
tillämpas på de äldre förhållandena. Beträffande dessa har man således
valet mellan endera 1855 års grufvestadga oförändrad, eller eu omarbetning
deraf, eller ock 1884 års grufvestadga med erforderliga förändringar.
Mot de båda förra alternativen talar redan den omständighet, att i sådant

fall skulle icke mindre Lin tre särskilda lagar samtidigt komma att tillämpas
i fråga om olika slags grufvor, nemligen 1855 års grufvestadga eller
en omarbetning deraf för äldre stenkolsgrufvor, 1884 års grufvestadga
för andra mineralfyndigheter och slutligen den föreslagna stadgan för
blifvande stenkolsgrufvor. Att. oreda, och missförstånd härigenom lätt
skulle kunna uppstå är uppenbart. Och då dertill kommer, att de missbruk
och olägenheter, som vid tillämpning af 1855 års grufvestadga visat
sig uppstå och Indika gifvit anledning till ny grufiagstiftning, äro i 1884
års grufvestadga väsentligen aflijelpta äfven i liera sådana fall, som kunna
tillämpas på den befintliga stenkolsindustrien, har komitén ansett den enklaste
utvägen vara, att låta 1884 års grufvestadga gälla äfven för de
stenkolsgrufvor, hvartill rättighet vunnits innan denna stadga trädde i
kraft, rör detta ändamål har det dock varit nödigt, att i stadgan vidtaga
de förändringar, som påkallades af särskilda och för stenkolsgrufvorna
egendomliga förhållanden. Dessa förändringar äro, för att lättare
kunna öfverskådas, sammanförda under särskilda punkter i förevarande
46 §.

Det forsta af de undantagsstadganden, komitén i berörda afseende
funnit sig böra föreslå, innefattar en utsträckning äfven till de äldre grufvorna
af den i 10 § 1 mom. af förslaget stadgade rätt för grufegaren att
tillgodogöra sig de eldfasta leror, som förekomma i sammanhang med
stenkolen.

Något bestämdt uttalande härom linnes icke i 1855 års grufvestadga.
Men denna rätt kan, såsom komitén förut uttalat, sägas utgöra ett lifsvilkor
för stenkolsindustrien, och då särskildt de äldre grufvorna äro i
hög grad beroende af sin ^''fabrikation, har det synts angeläget att
göra slut på det osäkerhetstillstånd, hvari de i detta afseende hittills befunnit
sig.

Bestämmelsen i 26 § af 1855 års grufvestadga, att grufegaren är berättigad
och skyldig att söka utmål dä fyndigheten »medelst jordrymning
eller skärpning blifvit gjord åtkomlig och så blottad, att den till art, läge
eller sträckning och mäktighet bedömas kan», innefattar i sjelf va verket
så stora fordringar, att de väl endast sällan kunna uppfyllas, särskildt livadstenkol
angår. I följd häraf, och då det med hänsyn till den i 1884 års
stadga föreskrifna bestämda tid för utmåls tilldelande är af synnerlig vigt,
att eu tydlig och tillämplig föreskrift om vilkoren derför förefinnes, har

komitén, i öf veren stämmeles med deu praxis som i detta afseende lärer
hafva utbildat sig, föreslagit, att utmål skall läggas så snart fyndigheten
blifvit genom borrning undersökt och prof å fyndigheten erhållits.

Bestämmelsen om utmålets storlek är liemtad ur 1855 års grufvestadga,
hvilken för stenkolsfyndigheter medgifver ett större utmål än det i 1884
års grufvestadga för grufvor i allmänhet bestämda.

Det i denna punkt stadgade undantag grundar sig på bestämmelserna
i 2 § af 1855 års grufvestadga., sä att grufegarne bibehålla,s vid fullkomligt
lika rätt som för närvarande.

I fråga om arbetsskyldigheten för de äldre stenkolsgrufvorna har
kemi ten ansett eu förändring i hittills gällande bestämmelser vara af behof
vet påkallad.

Da grufegaren enligt 1855 års grufvestadga vid försvarsarbetets fullgörande
kunnat välja emellan att för ett utmål om 26 tunnland utföra
antingen bergsprängning till eu kubikfamn eller 4 å 5 kubikfamnars jordrymning,
eller oek annat grufvo- eller grufvebyggnadsarbete motsvarande
200 dagsverken, har åtminstone vid stenkolsgrufvor det egentliga försvarsarbetet
nästan alltid kommit att bestå i jordrymning. Den stadgade qvautiteten
jordrymning bär nemligen i allmänhet kunnat åstadkommas för eu
kostnad oj obetydligt understigande priset på eu kubikfamns bergsprängning
och motsvarande knappast ''/« af värdet å de 200 dagsverkena. Denna
jordrymning har ock, enligt sammanstämmande uppgifter, ofta om icke
ofta,st bestått allenast deri, att den bestämda jordqvantiteten, utan hänsyn
till något grufvans eller graf brytningens ändamål, flyttats till något närbeläget
ställe inom utmålet. Att sådant icke, eldigt gmfvestadgans mening,
kan anses utgöra försvarsarbete är uppenbart, likasom att, om detta
arbete sker endast medelst jordrymning, arbetsqvantiteten är allt för obetydlig
för att kunna uppfylla det dermed afsedda ändamål, eller åstadkommande
af effektivt grufarbete. T 1872 års riksdagsskrivelse anmärktes
också, bland annat, att bestämmelserna om arbetsskyldigheten föranledt
missbruk, och i 1874 års förslag blcf, i öfverensstämmelse med riksdagens
sålunda uttalade mening, arbetsskyldigheten särskilt för stenkolsgrufvor
höjd till icke mindre än 1,200 dagsverken för ett utmål af något mer än
100 tunnland.

Att i denna utsträckning öka arbetsskyldigheten för de äldre grufvorna
har synts komitén vara att gå längre än ändamålet fordrade. Utgående

från den förutsättning, att, likasom i 1884 års grufvestadga, endast ett
enda mått för arbetsskyldiglieten bör antagas, tiar komitén sökt finna den
qvantitet, som, med obetydligare förböjning, motsvarade ett medium af
de förra alternativa arbetsslagen. Komitén har dervid kommit till 100
dagsverken för ett utmål om 20 tunnland, hvilken arbetsqvantitet också
tillnärmelsevis motsvarar arbetsskyldiglieten för koncessionsområdena, naturligtvis
med den skilnad, som uppkommer genom den i fråga om dem
gällande aftagande skala vid ökad storlek af området. Någon förhöjning
i arbetsskyldiglieten kommer sålunda att faktiskt drabba de äldre grufvorna.
Men då 1884 års grufvestadga gör det möjligt för grufegaren att få antingen
under ett år fullgöra arbetet för ända till fem år eller att genom
arbete å ett utmål försvara flera derintill gränsande sådana, lärer å ena
sidan förhöjningen icke blifva synnerligen känbar och ä andra improduktivt
grufarbete i möjligaste män förekommas.

Af samma skäl, som i afseende a. koncessionsinnehafvare är vid 26 §
angifvet, har komitén ansett egare af äldre grufvor icke böra tillåtas att
annorledes än genom arbete försvara sill rätt.

Stadgandet i donna punkt medför för öfrigt ej någon inskränkning i
grufegarnes rätt, då 1855 års grufvestadga icke innehöll något sådant medgifvande,
som i 41 § af nu gällande grufvestadga är infördt.

I fråga om livilömtänd torde icke någon giltig grund kunna anföras,
hvarför icke de skärpta bestämmelser, som enligt förslaget äro af sedda att
gälla för de stenkolsgrufvor, som hädanefter anläggas, äfven skulle tillämpas
på de äldre grufvorna. Skälen hvarför eu dylik skärpning af dessa
bestämmelser ansetts nödig återfinnas i motiveringen till förslagets 27 — 30 §§.

g Då

bestämmelserna i förslagets 4 Kap. äro utarbetade med särskild
hänsyn till förhållandena vid stenkolsgrufvor, torde de hellre än motsvarande
bestämmelser i 1884 års grufvestadga böra tillämpas i fråga om
de äldre stenkolsgrufvorua.

På det att äldre stenkolsgrufvor måtte på samma sätt som andra
äldre grufvor blifva underkastade bestämmelsen i 21 § af 1884 års grefve -

stadga angående viss tid, inom hvilken de för utmåla anvisande erforderliga
arbeten skola vara fullgjorda och ansökning om utmål till bergmästaren
ingifven, har i denna punkt införts ett med berörde 73 § i nämnda
stadga alldeles likartadt stadgande.

Hvad särskild! angår de äldre stenkolsgrufvor, som tillkommit annorledes
än genom inmutning, torde böra erinras, att, då 1884 års grufvestadga
i 36 § innehåller alldeles enahanda bestämmelser för bevarande af dylika
graf vore rättigheter, som funnits intagna i 40 § af 1855 års grufvestadga,
dessa grufvor alltså bibehållas vid fullkomligt samma rätt, som de för
närvarande innehafva.

48 §.

Då Kong!, kungörelsen den 24 Maj 1872 endast innefattade ett förbud
tills vidare mot utfärdande af mutsedlar å stenkolsfyndigheter, samt,
på sätt i inledningen till detta betänkande omförmälts, ett mycket stort
antal ansökningar om inmutning af dylika fyndigheter voro anhängiggjorda
vid den tidpunkt då nämnda förbud trädde i kraft, har det varit nödigt
att här intaga eu bestämmelse om huru med dessa. Infilande ansökningar
skall förfaras.

Enär inmutningsrätten, om förslaget varder lag. skall i fråga, om
stenkol definitivt afskaffa», lärer det icke gerna kunna ifrågasättas. att
genom att återupplifva ifrågavarande ansökningar skulle än eu gång gifva
en vidsträckt tillämpning åt det utdömda systemet med alla deraf följande
olägenheter. Deremot har det synts komitén betänkligt att tillintetgöra
den rätt till företräde vid meddelande af tillstånd till stenkolsfyndiglieternas
bearbetande, som ansökningarna, enligt den vid deras tillkomst gällande
författning, innebära. Komitén har derföre inpassat företrädesrätten i
koncessionssystemet genom att låta densamma gälla koncession i stället
för inmutning. Någon viss tid för tillgodonjutande af denna förmån
maste dock stadgas, för att eu gång fä frågan om dessa ansökningar afgjord.
Hvad härför är i förslaget tillmätt eller ett år, torde vara tillfyllest
för eu hvar, som verkligen vill begagna sin företrädesrätt.

49 §.

Som det i flera afseende]! skulle medföra olösliga förvecklingar om
det tillätes någon att innehafva både inmutnings- och koncessionsrätt till
eu och samma grufva, är det tydligt att frivilligt förvärfvande af den
senare rättigheten måste, på sätt i denna paragraf är stadgadt, föranleda
den äldres upphörande.

RESERVATION

af Herr Anders Persson.

Genom att, i § 10 l:a stycket af komité»,s förslag, utsträcka egarens
till stonkolsgrufva rättighet nät äfven fa tillgodogöra sig de eldfasta, leror,
hvilka i sammanhang med stenkolsfyndigheter förekomma, har man tillerkänt
grufegaren en rättighet som denne, enligt nu gällande grufvestadga
icke egen och man har härigenom ytterligare inkräktat på jordegarens
egand orätt. Jag har dock icke inom komitén motsatt mig detta förslag
sedan komité» föreslagit ersättning åt j or degaren äfven för detta ämne.
Men komiterades flertal hafva derjemte, genom stadgandet i 2:dra stycket
samma § utsträckt graf egarens rättighet ända derhän att denne får
tillgodogöra sig äfven andra mineralisk» ämnen än stenkol och eldfasta
leror, der sådant för arbetets ändamålsenliga bedrifvande är erforderligt.
Detta, sammanstäldt med ofvan nämnda rättighet, fruktar jag åter kan
föranleda ett högst betänkligt missgrepp uti jordegarens rätt, derest icke
något korrektiv emot befarade missbruk införes i lagen. Visserligen har
genom förslaget jordegaren tillerkänts rätt att, emot erläggande af godtgörelse
för brytnings- och uppfordringskostnader, få inom vass tid efter
tillsägelse afhemta sålunda uppfordrade mineralier; men då denne svårligen
lärer kunna kontrollera hvartill ifrågavarande kostnader uppgått, måste
det säkerligen medgifva,s att denna jordegarens rättighet är mera chimér
än verklig. Hvad man, efter mitt förmenande, kan hafva att befara, är
att, sedan grufegaren erhållit rättighet att tillgodogöra sig de stenkolsfyndigheter,
hvilka inom ett visst område kunna förefinnas, denne under
sken att bearbeta stenkol i .sjelfva verket endast tillgodogör sig t. ex. eldfasta
leror för tegelbruk eller annan dylik anläggning.

I de trakter af vårt land, der stenkolsfyndigheter hittills äro kända,
förekomma dessa i de mest oregelbundna, lägen. Icke sällan påträffar man
stenkolsflötser på ett mycket ringa djup från jordytan — 4 å G fot från
densamma —; ja någon gång en ringa stenkolsflöts nära nog i dagen af
jordytan. Dessa stenkolsflötser äro väl i och för sig icke brytvärda, men

under dem kunna förekomma leror, om Indika man kan tvista huruvida
icke dessa är o af någon eldfast beskaffenhet, äfvensom andra mineralier,
såsom krita, kalksten och mergel, Indika måhända äro dubbelt värdefullare
än de ringa stenkolslager som der anträffas. Det kan då inträffa att grafegaren,
under sken af att bryta stenkol, tillegna!'' sig dessa värdefullare
ämnen, Indika man dock hittills ansett vara jordegarens tillhörigheter, och
detta har uppenbarligen icke varit komiténs mening, såsom synes af motiveringen
till nyssnämnde §. — Det saknas icke heller exempel uppå att
man tillvägagått på likartad! sätt. Inom provinsen Skåne har ett bolag
haft inmutning på ett större område i och för stenkolsbrytning. Sedan
schakt blifvit nedsänkt och brytningen af stenkol var börjad, kom man
snart underfund med att denna affär icke var lönande. Man aulade då
ett storartadt tegelbruk i och för tillgodogörandet af leran och brytningen
af denna var och förblef hufvud saken; ja man utbröt icke ens så mycket
stenkol som åtgick i och för tegelbrukets drifvande, utan inköpte denna
vara från andra stonkolsgrufvor inom provinsen, och stora massor af upptagna
leror, Indika tegelbruket icke förmådde konsumera, exporterades till
andra länder. Ehuru man sålunda fått sin rättighet endast för att tillgodogöra
sig de stenkolsfyndigheter som kunde anträffas, bedref man sin
industri för helt annat ändamål, och hvad som liär skedde kali möjligen
åter upprepas.

Äfven om man, med hänsyn till industriens och det allmännas förcu''r
nödgas göra lagbestämmelser, de der djupt ingripa uti den enskildes, bär
jordegarens rätt, vålla honom skada, intrång och olägenheter, ofta af beskaffenhet
att de icke med penningar kunna ersättas; ja låta hans eganderätt,
hvilken väl dock måste erkännas vara större och bättre än andras,
vika för tillgodogörandet af sådana i jorden befintliga rikedomar som
denne i allmänhet, i brist af nödigt förlagskapital, icke mäktar åstadkomma,
så bör dock lagstiftningen tillse att jordegaren icke blottställes för ett
intrång i eganderätten utöfver höfvan; och anläggandet och drifvandet
af t. ex. ett tegelbruk eller dylikt kan han oftast sjelf åstadkomma och
den mergel eller kalk som kan finnas i hans jord beliöfver lian blott allt
för väl för förbättring af densamma, utan att lian skall vara underkastad
skyldigheten att betala grufegaren brytnings- och uppfordringskostnaden
derför, då han väl oftast kan göra detta på ett både enklare och billigare
sätt.

Jag har derföre inom komitén påyrkat att få i förslaget intaget ett
stadgande, hvarigenom det tydligen uttalades att då det kan visas att grufegaren
drifver arbetet uppenbarligen i afsigt att tillgodogöra sig andra
ämnen än stenkol, Konungen skulle ega rättighet att, uppå jordegarens
derom framstälda yrkande, återkalla koncessionsrätten. Detta stadgande

har jag ansett böra inflyta i § 10 som då borde indelas i moment och
erhålla följande lydelse:

10 §.

»1 mom. Den, som erhållit koncession, ege uteslutande rätt att, med
de vilkor och inskränkningar denna stadga innehåller, inom det område
koncessionen omfattar eftersöka samt bearbeta och tillgodogöra sig derstädes
befintliga stenkolsfyndigheter äfvensom de eldfasta leror, hvilka i
sammanhang med sådana fyndigheter förekomma.

Öfriga på djupet anträffade mineraliska ämnen inom området för
koncessionen må äfven af koncessionsinnehafvaren för arbetet användas i
den mån sådant är för dess ändamålsenliga bedrifvande erforderligt. Hvad
sålunda icke användes må innehafvaren af koncessionen ock behålla, så
framt det icke af j or degaren mot erläggande af godtgörelse för brytningsoch
uppfordringskostnader afhemtas inom sextio dagar efter tillsägelse. Jordegarens
rätt i detta afseende utöfvas å kronojord af jordens innehafvare.

2 mom. Visar sig att innehafvare af koncession drifver arbetet på
sådant sätt, att detsamma uppenbarligen afser icke eftersökande eller bearbetande
af stenkolsfyndighet, utan tillgodogörande af andra ämnen, såsom
leror, kalksten, krita, mergel eller dylikt, ankomme det på pröfning af
Konungen att koncessionen återkalla, om jordegaren derom väcker påstående
inom två år efter utgången af det arbetsår, under hvilket ett sådant
förfarande egt ruin.

3 mom. Är mineralfyndighet inom området inmutad, vare lag som i
17 § sägs.»

I sammanhang härmed har jag påyrkat att punkten a) 46 § borde
erhålla nedanstående lydelse:

»Innehafvare af stenkolsgrufva vare berättigad att bearbeta och tillgodogöra
sig äfven de eldfasta leror, hvilka i sammanhang med stenkolsfyndigheten
förekomma; dock gälla i tillämpliga delar äfven för denne
hvad här ofvan i 10 § mom. 2 är stadgadt.»

Tabell A.

(Enligt Kommerse-Kollegii Berättelser.)

	Mutsedlar,	itfärdade ä
År	nya fyndig-lieter	förut inmutade fyndigheter	Hvilostånd	Hvilostånd:
1858 ____________	i	_	_	1873 ...	... 882
1859 ____________	7	—	—	1874 ...	... 2,541
1860 ____________	—	—	—	1875 ....	... 814
1861 ___________	—	—	—	1876 ...	... 2,109
1862 ........ ...	4	3	—	1877 ...	... 590
1863 ____________	4	—	—	1878 ...	683
1864 ............	66	9	—	1879 ...	... 1,441
1865 ............	6,516	12	—	1880 ...	... 114
1866 ............	—	235	24	1881 ...	... 781
1867 ____________	271	2,451	509	1882 ...	... 155
1868 _____________	9	1,017	930	1883 ...	... 124
1869 ____________	585	1,706	272
1870 ____________	965	2,898	145
1871 ............	1,882	5,645	875
1872 ______________	2,780	5,552	556

Summa beviljade inmutningar å nja

fyndigheter

» »

b 9 äldre »

hvilostånd under åren 1858—1872

» 1873—1882

13,080

19,528

3,311

10,060

Tabell

utvisande stenkols- och ler-uppfordringens storlek vid

Grundad hufvudsakligast på uppgifter

År	Höganäs stenkols-verk	Valldkra stenkols-aktiebolag	Bosarps sten-kolsverk	Helsingborgs stenkolsverk
	Stenkol	r.n-a	Stenkol	liera	Stenkol	Lera	Stenkol	Lera
	kub.fot	kub.fot	kub.fot	kub.fot	kub.fot	k.fot	kub.fot	kub.fot
1864...............	1,363,181	117,087	2,166		—	—	—	—
1865................	1.507,924	-187,885	1 16.353	48,150	—	......	—	—
1866______________	1,521,038	374,499	118,135	08,015	9,853	—	21,160	20,000
1867.................	1.646.982	351,135	1,650	500	24.153	__	10,800	10,000
1868________________	1,803,156	9	218,835	—	22,370	—	1,600	9
1869.. ... ......	1,775,593	327,lins	312,570	—	31,904	_	122,692	9
1870... ......	1.410,191	28:1,17-1	1 82,892	—	11.000	—	129,000	?
1871.._______________	1,419,776	2-17,257	482,814		43,000	—	47,000	?
1872_____ ________	1,345,902	270,033	381,871 i	—	48.000		64,422	9
1873...............	1.84 7,084	18 1,077	397,284	—	58,000		22,320	15,000
1874.......	1.499,123	?	615,468	—	87,040		10,500	9
1875...... ......	1,650,5 11	222,702	84 1,603	Skiffer	89,500		7,143	9
1876...............	1,765,754	77 1,218	1,0 15.9.1 1	70,008	61,000		1,250	9
1877... . .........	2,188,172	300,094	1,253,100	1 18,885	54,000	—	—	—
1878________________	2,205,257	572,710	1,294,254	225,120	55,046	—	—	—
1879.................	2,265,899	618,000	1,555,530	20-1,000	71,078	—	—	—
1880..._______________	1,930,098	713,075	1,600,560	310,002	76,466	—	—	—
1881................	1,939,635	704,21 1	1,807,755	?	91,374	—	—	—
1882.................	2,253,212	805,051)	1,983,288	153,507	87,219	—	—	—
1883.. ............	2,418,180	007,000	2,181,636	314,355	69.519	—	—	—
: -tf 00 00	2,488,695	948,010	2,307,618	710,031	83,998	—	—	—

de svenska stenkolsgrufvorna under tiden 1864—1885.

i de officiella Bergmästare-relationerna.

Helsingborgs stenkolsbolag	Nya Skånska stenkols-bolaget in. 11. (Stabbarp)	Kropps aktiebolag	Skrumberga stenkols-grufva	Summa stenkol
Stenkol	Lera	Stenkol	Lera	Stenkol	Lera	Stenkol	Lera
kub.fot	k.fot	kub.fot	kub.fot	kub.fot	kub.fot	kub.fot	kub.fot	kub.fot
—		—	—	—	—	—■	—	1,365,347
—	—	—	—	—	—	—	—	1,654,277
—	—	—	—	—	—	—	—	1,670,186
—	—	10,011	3,500	—		—	—	1,702,606
6,00:3	—	75,0(50	9	—	—	—	—	2,129,124
—	—	—	—	—	—	—	—	2,242,759
-	—	—	—	—	—	—	—	1,754,083
--		—	—	—	—	—	—	1,992,590
—	—		—	—	—	—	—	1,840,260
—	—	132.800	0	48,398	45,087	—	—	2,406,486
—	—	40,730	02,078	476,449	112,544	—	—	2,729,610
—		47,4:06	87,40-1	427,785	343,565	—	—	3,066,981
—		13,153	75,813	632,325	167,005	171,678	366,000	3,694,074
—		7,026	240,471	783,285	169,090	201,954	198,000	4,488,437
—	—	3,798	160,650	701,4 40	115,805	170,094	9	4,429,889
—	—	2,270	118,862	799,779	125,655	189,624	?	4,884,180
—	—	2,944	240,101	1,037,799	257,785	159,316	9	4,817,759
—		3,414	247,257	1,599,186	278,355	192,000	9	5,633,394
—	......	4,025	107,745	2,006,418	258,285	508,836	?	6,842,998
—		2,375	?	1,972,494	167,300	660,600	?	7,304,804
—	—	—		2,200,811	357,545	792,115	259,610	7,873,237