BETÄNKANDE och FÖRSLAG (Statens offentliga utredningar 1884:1)

BETÄNKANDE och FÖRSLAG

NY GRUFVESTADGA,

AFGULNA DEN 25 APRIL 1874

dertill i nåder förordnade komiterade.

STOCKHOLM,

BERGSTRÖM & LINDROTH
1874.

Stormäktig^ Allernådigste Konung!

Sedan Riksdagen i underdånig skrifvelse den 13 Maj 1872 på anförda
skäl anhållit, att Eders Kongl. Maj:t. täcktes dels taga i nådigt öfvervägande,
huruvida inmutningsrätten i fråga om stenkol kunde alldeles upphäfvas eller

så begränsas, att garantier uppstäldes mot missbruk till men för jordbrukare
eller jordägare, samt i ena eller andra fallet derom utfärda nådig författning,
dels låta i (ifrigt omarbeta gällande grufvestadga af den 12 Januari 18f>f> i
syftning att förekomma missbruk af inmutningsrätten till men så för jordbruket
som bergsbruket; så och efter det Eders Kong!. Maj:t i anledning deraf
den 24 i samma månad låtit utgå nådig kungörelse, angående förbud tills
vidare mot utfärdande af mutsedlar å stenkolsfyndigheter, har Eders Kongl.
Maj:t den 24 derpå följande Augusti funnit godt i nåder uppdraga åt en särskild
komité, dertill undertecknade blifvit förordnade, att rörande nämnda
maktpåliggande fråga, efter behörig utredning af alla på dess lösning inverkande
omständigheter, till Eders Kongl. Maja afgifva underdånigt betänkande
med förslag till de nya eller förändrade stadgande!) i ämnet, som kunde finnas
tjenliga.

Vid fullgörande af detta uppdrag har komitén trott sig böra förutskicka
eu sort öfversigt af den svenska grufvelagstiftningens utveckling från äldre
tider, äfvensom en framställning af hufvuddragen i vissa främmande länders
lagstiftningar, bvilka ansetts kunna tjena till ledning för omdömet vid ordnandet
af ifrågavarande angelägenhet.

Svenska Till stöd för den mening, att svenska kronan sedan urminnes tider

lagstiftningen.g.^ jjUerkäiid egaiulerätt till alla malmstreck i landet, har man åberopat
Helgeaudsholms mötes beslut af 1282, hvars verklighet dock blifvit af flera
häfdaforskare bestridd. Af de under fjortonde och femtonde århundradena utfärdade
privilegier och förordningar rörande bergsbruket synes emellertid framgå,
att staten redan då sökte göra sina anspråk i berörda hänseende mer och
mer gällande. Dessa urkunder afspegla dock icke med full klarhet den tidens
uppfattning af sjelfva eganderättsförhållandet. I den af Konung Magnus
Eriksson år 1340 utfärdade stadga för Vestra berget i Nerike heter det, att om
bergsmännen ej längre förmådde bearbeta berget, skulle rätte egaren hafva
jorden igen, hvarjemte bestämdes dels den afgäld, som bergsmännen skulle
erlägga om de bygde på annans skog, och dels årlig afgift till kronan. Äfven
i senare författningar, såsom 1347 års privilegier för Kopparbergsmännen i
Falun, 1485 års förordning om malmberg o. s. v., förbehöll sig kronan dylik
afgift för malm, upptagen å skattegrund, hvilken afgift betecknades än med
ordet afrad än såsom tionde. I 1354 års bergsordning för Norberg stadgades
förlust af grufvelotten för den bergsman, som försummade att deltaga i grufvans
ösning. Dessa med flera andra bestämmelser, hvarigenom Konungarne,
tnerändels endast i fråga om någon viss ort eller något särskilt bergslag,
förordnade om vilkoren och sättet för bergsbrukets bedrifvande, bära onekligen
pregeln af ett slags rätt för staten att. oberoende af jordegaren, förfoga öfver
de i jordens innandöme befintliga mineralrikedomar.

Men först under Gustaf I framträder bergverksregalet fullkomligt tydligt
genom den i Kongl. brefvet till bergsmännen på Noraskogen den 29 Mars
1552 uttalade grundsats att “all malmberg i Sverige lyda till Sveriges krona44,
en grundsats, som med vissa modifikationer genomgår de sedermera tid efter
annan utkomna bergsförfattningar.

För att uppmuntra till letande efter malmstreck blef i Kongl. Maj:ts
memorial för General Bergsamtet den 14 Februari 1637 stadgadt, att uppfinnaren,
om lian ej kunde eller ville bearbeta fyndigheten, skulle erhålla eu
skälig föräring, lämpad efter den nytta kronan kunde hafva af upptäckten;
men om han ville sjelf tillgodogöra fyndet, egde han dertill rättighet, med tillgodonjutande
derjemte af några års frihet för afrad och tionde till kronan.
Detta blef ytterligare bekräftadt och utveckladt genom samma års general bergsprivilegier,
hvarest för första gången talas om mutsedel, som borde hos bergmästaren
uttagas, innan uppfinnaren anmälde sig hos bergsamtet för erhållande
af privilegium eller frihetsbref; och tillförsäkrades här jordegaren full ersättning
för den skada, som genom bergsbruket kunde tillfogas hans mark.

Den 6 Juli 1649 utfärdades ordning, “hvarefter bergsmän och andre,
som i jernbergsiagerne drifva deras handtering med jernbruk, skola sig regulera
och råtta", hvilken författning, med anledning deraf att en del bergsmän ville
anse grufvorna såsom arfvegods, innehåller den förklaring, att alla grufvor
borde räknas och hållas för kronans regalverk, deri annan arfsrätt icke egde
rum, än att bergsmännen voro odrifne så länge de behörigen bearbetade grufvorna
och utgjorde tionde m. m. till kronan. Genom denna författning bestämdes
vidai-e, bland annat, att uppfinnaren skulle hafva en del, jordegaren
en del och den som ville gifva tionde en del, hvarjemte förbehölls kronan antingen
en tredjedel eller en fjerdedel i hvarje grufva; att kronan egde för sin
räkning bortförpakta gamla ödelagda grufvor; och att ny grufva ej finge
upptagas närmare än 200 famnar från förut uppfunnet, privilegieradt mineralstreck.

Fn väsendtlig modifikation af regalrätten skedde genom Kongl. ,jMaj:ts
placat och förordning den 27 Augusti 1723, hvaruti förklaras, att med ordet
regalc dädanefter ej borde annorlunda förstås, än att, om någon dolde eller
nedtystade, eller icke ville uppbringa och bearbeta nyttiga metaller, mineralier
och fossilier, vore det kronan förbehållet, att upplåta sådana metall- och mineralstreck
samt grufvor åt dem, som egde håg, lust och förmögenhet att desamma
vid sin rätta drift efter bergsvis uppehålla och fortsätta. Uppfinnaren af mincralfyndighet
på annans grund skulle bekomma “efter vanligheten hittelön och,
der något beständigt streck eller verk sedan deraf blitver, vidare undfå eu
anständig vedergälning i sölf eller penningar44, hvarjemte honom tillerkändes
rättighet att i företaget participera i allmänhet till eu fjerdedel, men i fråga

Franska

lagen.

om guldgrufvor och saltberg eller saltkällor till hälften. Jordegaren, som egde
deltaga för återstående tre fjerdedelar eller hälften, skulle, om han det ej ville
och ej heller ville mot kontanta penningar eller jemngodt vederlag afstå “godset
och grunden" till upptagaren, vara skyldig lemna så stort utrymme å

marken, som för nödiga bygnader m. m. erfordrades, emot åtnjutande af en

procent af tillverkningen, sedan frihetsåren tilländagå». Till kronan skulle
erläggas, för grufva å frälsegrund, då det var jerngrufva, en tjugondedel, men
eljest en trettiondedel, och för grufva å krono- eller skattegrund eu tiondedel
af tillverkningen.

Genom Kongl. förordningarne den 20 Oktober 1741 och den 6 December
1757, angående grufvors utmål m. m., meddelades mera fullständiga och detaljerade
bestämmelser såväl i afseende å förhållandet emellan jordegare och uppfinnare
som ock beträffande sjelfva grufvedriften och hushållningen dervid.
Enligt sistnämnda författning skulle “uppfinnaren eller den sig först angifver"
njuta hälften emot jordegaren i alla de nya anvisningar till metaller och

mineralier, så ock i de gamla och öde lemnade grufvor, å hvilka mutsedlar

komme att utfärdas efter författningens promulgerande.

En revision af dessa författningar hade redan länge varit påtänkt, då
rikets ständer i underdånig skrifvelse den 21 Februari 1835 hemstälde, bland
annat, att sådana förändrade stadganden, rörande mutsedlars utgifvande och
jordeganderätten i grufvor samt vilkoren för sjö- och myrmalmtägters begagnande
måtte i nåder meddelas, som med vården om eganderätten i allmänhet
vore förenliga, och sedan tid efter annan olika förslag till författning i ämnet
blifvit uppgjorda, utfärdades nu gällande grufvestadga den 12 Januari 1855.

Under det att enligt de äldre författningarne icke blott metaller och
malmer, utan äfven alla andra mineral och nyttiga fossilier samt berg och
jordarter utgjorde föremål för inmutning, blef genom 1855 års stadga inmutningsrätten
inskränkt till l:o) alla metaller och malmer, ehvad de anträffas i
berg eller jordlager eller på botten af sjöar, myrer eller kärr; 2;o) svafvelkis,
blyerts och stenkol, och 3:o) vid ödelagda grufvor eller bergverk befintliga
varp, hvilka innehålla något af de i mom. 1 och 2 upptagna mineral.

Den franska lagen af den 21 April 1810 fördelar samtliga mineral i tre
klasser och hänför dem till antingen l:o) mines, 2:o) miniéres eller 3:o) carriéree,
af hvilka klasser den förstnämnda omfattar sådana mineral, som äro föremål
för inmutning, d. v. s. kunna af den, som dertill erhåller offentlig koncession,
bearbetas, äfven å annans grund.

Till denna klass höra dels alla metalliska ämnen, bland hvilka lagen
särskildt uppräknar guld, silfver, platina, qvicksilfver, bly, jern, då det förekommer
i gångar eller lager, koppar, tenn, zink, galmeja, vismut, kobolt, arsenik,
mangan, antimon, molybden och blvertz, dels svafvel, rnineraliska kol

(du charbon de terre ou de pierre), fossilt trä, jordhartser, alun och sulfater
med metallisk bas.

Den andra klassen, les miniéres, omfattar alluvial jernmalm (sjö- och
myrmalm), kisiga jordarter, som egna sig för frambringande af jernvitriol,
alunhaltiga jordarter samt torflager. För rättigheten att bearbeta de tre förstnämda
slagen af dessa fyndigheter fordras särskilt tillstånd (permission) af
prefekten. Till erhållande af sådant tillstånd har jordegaren företrädesrätt,
men om han ej vill bearbeta dem, kan rättighet dertill under vissa vilkor
lemnas åt annan. Torflager må icke utan jordegarens medgifvande af annan
bearbetas.

Les carriéres omfatta skiffer, sandsten, byggnads- och annan sten,
marmor, granit, kalksten, gips, pussolan, trass, basalt, lava, mergel, krita,
sand, flinta, lera, kaolin, valklera, krukmakarelera, alla slags jord- och kiselarter,
samt till gödningsämnen användbara kisiga jordarter, hvilka föremål tillhöra
jordegaren, ehuru de i vissa fall, då behofvet för allmänna eller offentliga
ändamål sådant kräfver, må af annan tillgodogöras, emot ersättning till jordegaren.

Den som vill anställa försöksarbete å annans grund för upptäckande
eller blottande af någon under les mines hänförlig fyndighet, har att dertill
utverka sig tillstånd antingen af jordegaren eller af den offentliga myndigheten.
Tillstånd till försöksarbetes anställande eller koncession till anläggande af grufva
medför icke rätt att, utan jordegarens medgifvande, företaga skärpning eller
annat försöksarbete, eller öppna schakt eller dagort, eller uppföra maskiner eller
förrådshus å någon med mur inhägnad plats, å gårdsplan eller i trädgård, eller
på närmare afstånd från bostadsområde eller med mur inhägnad plats än 100
métres (337 svenska fot) från bostaden eller hägnaden. Lagen förbjuder icke
arbete på djupet under sålunda fridlysta områden, men ålägger grufegaren att
ställa säkerhet för den skada, som härigenom kan äfven utan någons vållande
uppkomma.

Rättighet att med ordentligt grufarbete belägga dylik fyndighet, hvilken
rättighet kan förvärfvas äfven af utländing, är, såsom ofvan blifvit nämndt, beroende
på offentlig koncession. Följaktligen måste äfven jordegaren, der han
vill på eget område anlägga grufva, dertill utverka sig koncession, till erhållande
hvaraf han dock icke har någon företrädesrätt. I fall två eller flere särskilde
sökande anmält sig till erhållande af koncession å samma fyndighet, eger den
offentliga myndigheten afgöra frågan om företrädesrätten dem emellan, vare sig
de äro jordegare, uppfinnare eller andre. Dock är uppfinnaren berättigad att,
derest annan erhållit koncession, af denne åtnjuta ersättning, som bestämmes
i koncessionsakten. Jordegaren åter är berättigad till en efter grufvans afkastning
lämpad afgift, som likaledes i koncessionsakten bestämmes och som

Österrikiska

lagen.

anses såsom adpertinens til! jorden, så att den gemensamt med denna står i
underpant för deruti intecknad gäld. Dessutom tillkommer honom, jemväl med
hänseende till försöksarbete, ersättning för mark, hvilken ersättning beräknas,
för upplåtelse på kortare tid, till markens dubbla afkastning, men eljest efter
dubbla jordvärdet.

Denna lag fordrar icke något visst resultat af försöksarbetet såsom vilkor
för erhållande af koncession, men deremot är i sådant afseende stadgadt, att
sökanden skall visa sig besitta erforderlig förmögenhet för grufarbetets påbörjande
och bedrifvande, äfvensom medel till gäldande af de afgifter och ersättningar,
hvilka i koncessionsakten varda bestämda.

Utmålets storlek lämpas, der hinder ej möter, efter sökandens önskan
och är för öfrigt beroende af myndighetens pröfning i sammanhang med koncessionens
meddelande. På djupet räknas utmålets gränser lodräta. Flera
utmål kunna förenas, under vilkor att hvarje utmål bearbetas. Lagen innehåller
likväl icke några bestämmelser om försvarsarbete.

Koncessionen medför evärdelig eganderätt till grufvan, hvilken betraktas
såsom fast egendom och som ej kan egaren frånhändas i andra fall eller i
annan ordning än allmänna lagen föreskrifver; dock må han icke utan regeringens
tillåtelse sälja grufvan i lotter eller styckad.

Genom grufingeniörerne, hvilka lyda under vederbörande minister och
prefekt, utöfva!'' staten polisuppsigt öfver grufarbetena, till skydd och säkerhet
för byggnader och jordytan samt för arbetsmanskapet.

Den franska lagstiftningen, ursprungligen omfattande äfven Belgien,
gäller ännu, ehuru med vissa modifikationer, för detta senare land.

Enligt den Österrikiska lagen, utfärdad den 23 Maj 1854, eger hvar
och en, som kan förvärfva och besitta fäst egendom, att efter tillstånd af
bergverksmyndighet, på egen eller annans grund, eftersöka och förvärfva vissa
mineral, nemligen dels sådana, hvilka äro egnade för utbringande af metaller,
svafvel, alun, vitriol eller koksalt, dels cementvatten, grafit och jordhartser,
dels slutligen alla slag af svart- och brunkol.

Vill någon, för eftersökande af sådant mineral, företaga skärpningsarbete
ä egen eller annans grund, måste tillstånd dertill utverkas hos vederbörande
bergsmyndighet, som eger att för ändamålet anvisa sökanden ett visst
större skärpningsområde. Sådant tillstånd må ej meddelas för längre tid än
ett år. men kan sedermera år efter år förnyas, så vida arbetet blifvit påbörjadt.
Innan skärpning å annans grund företages, skall skärparen antingen
träffa uppgörelse med jordegaren i fråga om dennes anspråk på skadeersättning''
eller ock hos vederbörande myndighet söka särskildt tillstånd att börja skärpningsarbetet
inom det sökanden anvisade område, i hvilket fall skärparen skall
ställa säkerhet för den skada, som kan jordegaren tillskyndas.

Utan jordegarens medgifvande må skärpningsarbete icke ega rum

a) inom boningshus eller annan byggnad,

b) å sluten gårdsplan,

c) i inhägnad trädgård eller park, ft begrafningsplats eller inom område,
omgifvet med mur,

d) på mindre afstånd än 20 Klafter (128 svenska fot ) från de under a
och b) omförmälda ställen.

För skärpning pa vissa i lagen angifna områden, som äro för allmänt
behof afsätta (vägar, jernbanor m. in.), erfordras myndighets tillstånd.

Tillåtelsen att skärpa medför icke någon uteslutande rätt inom det anvisade
området, utan kan sådan tillåtelse å ett och samma område samtidigt
meddelas flere personer. En uteslutande rätt att skärpa inom ett bestämdt
skärpningsfält (Freischurf) uppkommer först derigenom att skärparen angifver
eu viss punkt, der han vill börja arbetet, då han blir skyddad inom ett cirkelformigt
område med nämnda punkt såsom medelpunkt och med eu radie
af 224 Wiener Klafter (1,431 svenska fot). Hvarje Freischurf medför i allmänhet
rätt till förläning af åtminstone ett enkelt utmål (Grubenmass) i rektangulär
form och med ett ytinnehåll af 12,544 (224x56) qvadrat Klafter, samt i fråga
om stenkol minst två sådana utmål med långsidorna invid hvarandra (Doppelmass).
Utmålet anses sträcka sig “in die ewige Höhe und Teufe“. År det eu
schaktbyggnad, hvars botten ligger minst 50 Klafter under jordytan, eger skärpareu
rättighet i allmänhet till två och i fråga om stenkol till fyra med långsidorna
sammanliggande utmål. Sammanfattningen af flera i eu och samma
förläning inbegripna utmål kallas grufvefält (Grubenfeld).

I allmänhet kan blott det sålunda bestämda antal utmål tilldelas genom
en förläning. Men om fritt fält finnes, kan sökanden erhålla, då fråga är om
sten- och brunkol, fyra dubbla och, då fråga är om annan fyndighet, fyra enkla
utmål, hvarigenom hela utmålsarealen kommer att motsvara eu qvadrat med
sida om 2,024 svenska fot för stenkolsgrufva och 1,431 svenska fot för annan
grufva. Sammanslagning af särskilt förlänade utmål eller grufvefält
är tillåten, då de gränsa intill hvarandra eller om till följd af föreningen
grufvedriften kan ändamålsenligare bedrifvas.

Såväl inom skärpningsområde som ock inom utmål eger deri, som
drifver skärpnings- eller grufarbete, begagna allenast så stor del af jorden,
som för grufvedriften tarfvas. Han eger påfordra upplåtande af nyttjanderätten
dertill mot ersättning, men, då jorden tages i anspråk för längre tid,
kan jordegaren yrka att den löses med eganderätt.. Öfverlåtelse af jord kan
eke påfordras på de ställen der skärpning, efter hvad ofvan är sagdt, ej må
utan jordegarens eller myndighets tillstånd ega rum.

För erhållande af förläning, hvilken meddelas af myndigheten, fordras,

Preussiska

lagen.

att något mineral af ofvan angifna art blifvit inom det begärda området
blottad!; (aufgesehiossen) och att fyndigheten kan efter ortens förhållanden
anses värd att bearbeta. Företrädesrätt till förläning af ett fält tillkommer
bland flere sökande den, som med sin ansökan om förläning först inkommit.
Äro flera ansökningar inkomna på samma dag, medföra de lika rätt. Innehafvare
af skärpningsområden med angifna medelpunkter (Freischurf) äro genom
särskilda föreskrifter skyddade mot intrång af dem, som söka förläning af
närbelägna områden.

Förevarande lag, lika som hela den nu gällande tyska grufvelagstiftningen,
tillerkänner icke jordegaren någon på eganderätten till jorden grundad
rätt att deltaga i grufvebrytningen eller eljest njuta andel i afkastningen.
Jordegaren är endast berättigad till ersättning för mark, som upplåtes, äfvensom
för skada och intrång.

Grufegaren har inom det honom förlänade område uteslutande rätt att
tillgodogöra sig icke blott det mineral, på grund af hvars blottande han undfått
förläning, utan äfven hvarje annat slags förlänbart mineral som förekommer
inom utmålet. Af andra derstädes befintliga mineral, som genom grufvearbetet
vinnas, må han kostnadsfritt tillegna sig så mycket som erfordras
för grufvedriften och dermed förbunden hytteverksamhet; men det öfriga skall
han hembjuda jordegaren, som deröfver må förfoga, emot erläggande af ersättning
för brytnings- och uppfordringskostnaden. I fall jordegaren underlåter att
inom 4 veckor anmäla sig till begagnande af sin rätt härutinnan, tillfaller äfven
denna arbetsprodukt grufegaren.

I fråga om försvarsarbete finnes stadgadt såsom regel, att för hvarje
grufbyggnad å friskärpningsområde, utmål eller gruffält skall hvarje arbetsdag
arbetas åtta timmar med ett efter ortens beskaffenhet och grufvedriftens
ändamål lämpadt antal arbetare. Åsidosätter grufegaren den lagbestämda
arbetsskyldigheten, utan att hafva erhållit hvilostånd, blir påföljden till en början
böter och slutligen förlust af rättigheten till skärpnings- eller grufarbetets
fortsättande, i hvilket fall grufvan efter vissa formaliteter faller i det fria och
kan åt annan upplåtas. Myndigheten håller kontroll deröfver, att arbetsskyldigheten
fullgöres. Mot innehafvare af Freischurf kan talan om försummad
arbetsskyldighet föras såväl af andre skärpare, hvilka af den förres Freischurf
lida inskränkning i sin skärpningsrätt, som ock af jordegaren, hvilken utan ändamål
hindras att begagna marken.

Enligt den preussiska lagen, utfärdad den 24 Juni 1865, äro från jordegarens
förfogande uteslutna guld, silfver, qvicksilfver, jern med undantag af
sjö och myrmalm, bly, koppar, tenn, zink, kobolt, nickel, arsenik, mangan,
antimon och svafvel, gedigna och såsom malmer; alun- och vitriolföreningar;

stenko], brunkol och grafit; stensalt, jemte de i samma lager förekommande
salter, äfvensom brunnar och källor, hvilkas vatten innehåller koksalt.

Det står en hvar öppet att uppsöka och skärpa efter fyndigheter af
nämnda beskaffenhet.

Skärpningsarbete är ovilkorligen förbjudet på offentliga platser, gator
och vägar, jernbanor och begrafningsplatser. På andra områden är skärpning
ej heller tillåten, i fall deremot förekomma öfvervägande skäl med hänsyn till
det allmännas intresse. Under byggnader och på en omkrets af 200 fot (211
svenska fot) från desamma, äfvensom i trädgårdar och inhägnade gårdsplaner
må skärpningsarbete ej företagas utan grundinuehafvarens medgifvande.

I öfrig! är skärparen icke inskränkt till något visst område och har ej
heller uteslutande rätt till skärpning inom något visst fält.

För skärpning fordras i allmänhet icke något tillståndsbevis, utan skall
allenast iakttagas, att den, som vill skärpa å annans grund, bör dertill begära
ti’lstånd af jordegaren. Om öfverenskommelse dem emellan ej kan träffas,
ankommer det på bergsmyndigheten att afgöra frågan, dervid myndigheten
dock icke kan vägra tillstånd till skärpnings företagande, såvida icke, i afseende
å det uppgifva ställets läge, hinder af förenämnda beskaffenhet möter.

Med inmutning förstås i den preussiska lagen ansökan om förläning af
eganderätt till en fyndighet. Inmutningens giltighet beror deraf, att det i ansökningen
omförmälda mineral blifvit före ansökningens inlemnande upptäckt
på det angifua stället (fyndpunkten) och att bevisning om mineralets förekomst
åstadkommes genom undersökning af bergstjensteman. Uppfinnaren förklaras
framför andra, som efter tiden för hans upptäckt söka förläning, hafva företrädesrätt
dertill, såvida lian mutar inom en vecka efter upptäckten. I alla öfriga fall,
således bland annat dä icke någon af sökandene kan visa, att han är uppfinnare,
har äldre inmutning företräde framför yngre. Sist inom sex veckor efter
inmutningen skall inmutaren angifva det område han begär och inlemna en
situationskarta deröfver. Under den tid, ansökningen är på pröfning beroende,
är inmutaren inom det lagligen begärda området fredad för inmutning af andra.

Med undantag för vissa landsdelar, der utmålets eller grufvefältets storlek
är bestämd till högst 25,000 qvadrat Lachter, bär inmutaren rättighet att
få sig anvisadt ett utmål, innehållande ända till 500,000 qvadrat Lachter, hvilket
motsvarar ett qvadratisk t utmål med sida om nära 5,000 svenska fot. Inom
detta stora utmål, hvars gränser på djupet (in die ewige Teufej räknas lodräta,
bar grufegaren dock icke den uteslutande rätt, som är i österrikiska lagen
utmålsinnehafvare tillförsäkrad, utan kan inom det inmutade fältet så väl skärpning
som ock under vissa förutsättningar inmutning af andra verkställes, så att
två personer kunna inom samma utmålsgränser erhålla förläning på hvar sin
grufva för bearbetande af två till arten olika mineralanledningar.

Den för grufvedriften med dertill hörande inrättningar, såsom varpupplags-,
lossnings- och nederlagsplatser, vägar, jernbanor, kanaler m. m , erforderliga
mark måste jordegaren upplåta emot skålig ersättning, antingen till
begagnande för viss tid eller för alltid. Om jorden genom dess användande
för grufvedriftens behof förminska:'' i värde eller begagna? i mer än Itc år, kan
jordegaren fordra, att g it. fega ren löser densamma med full eganderätt. Jordegaren
har företrädesuit att återköpa jorden, om den icke vidare behöfves för
grufvedriften. Jordegaren kan icke emot, sin vilja tvingas att afträda mark,
som är med bonings-, ekonomi- eller fabrikshus bebygd, eller dermed i
förbindelse stående inhägnad gårdsplan, hvaremot i lagen icke förefinnes hinder
för grufegaren att taga i anspråk trädgårdar eller annan jord, som är belägen
nära intill byggnader.

För all skada, Rom genom grufarbete i dagen eller under jord tillfogas
grundegendomen eller dess tillhörigheter, skall grufegaren gifva ersättning, oberoende
deraf om skadan inträffat till följd af hans förvållande eller icke, om
den kunnat förutses eller icke; dock står han ej i ansvar för skada å byggnader
eller andra anläggningar, Indika tillkommit under en tid, då grundinnehafvarcn,
med iakttagande af vanlig försigtighet, bort inse den fara, som grufvedriften
medförde.

Grufegaren har uteslutande rätt att inom sitt utmål uppsöka och sig
tillgodogöra det i förläningsurkunden angifna mineral. Förekomma derstädes
andra inmutningsbara mineral i sådant sammanhang med det inmutade, att från
teknikens eller ordningens synpunkt nödvändigt är, att de gemensamt med
detta tillgodogöras, så bär grufegaren företrädesrätt till inmutning deraf, i följd
hvaraf inmutning, som annan vill inom hans tält verkställa, skall honom del—
gifvas. Men till de inmutningsbara mineral, hvilka icke i sådant sammanhang
förekomma, har lian ej någon företrädesrätt. I fråga åter om icke inmutningsbara
mineral, hvilka genom grufvedriften vinnas, innehåller den preussiska lagen,
att grufecaren skall till jordegaren vid anfordran mot ersättning för brytningsoch
uppfordringskostnaden utlemna hvad af desamma icke användes till grufvedriftens
behof.

Någon viss årlig arbetsskyldighet är icke föreskrifven, men grufegaren
är pligtig att drifva verket, derest, enligt bergsöfverstyrelsens bepröfvande, arbetets
åsidosättande eller inställande stridt^ emot det allmännas intresse. Bergsöfverstyrelsen
eget'', i fall grufarbetet åsidosättes, förelägga grufegaren att inom
viss tid sätta arbetet i gång, och om detta icke medför åsyftad verkan, ankommer
det på samma myndighet att förelägga grufegaren ny tid och5 äfventyr
af grufegendomens förlust.

Den preussiska lagen har jemväl tjenat till mönster i hufvudsakliga
delar för de särskilda grufvelagar, hvilka under senare tider blifvit: utfärdade,

den 20 Mars 1869 för konungariket Baijern, den 15 April 1867 för hertigdöme!
Braunschweig, den 17 April 1868 för hertigdömet Sachsen-Meiningen, den 16
Augusti sistnämnda år för hertigdömet Cloth a, in. fl. 1 den Baijerska grufvclagen
är afståndet från byggnader, hvarinom skärpning ej må ega rum, bestämdt
till 60 meter (202 svenska fot) samt utmålcts storlek för stenkolsgrufva
till 800 hectarer och för andra grufvor till 200 hectarer, motsvarande det förra
en qvadrat med sida om 9,526 svenska fot och det senare en qvadrat med
sida om 4,763 svenska fot.

I sachsiska lagen af den 16 Juni 1868 äro från grundegarens förfogande
uteslutna de mineral, Indika äro värda att bearbeta för deras metallhalts
skull, äfvensom stensalt och saltkällor. Alla andra mineral äro att
anse såsom beståndsdelar af den mark, hvarunder de befinnas, och rättigheten
att bryta sten- och brunkol samt idka sjö- eller myrmalmtägt förklaras uttryckligen
vara beroende af ogandcrätten till jorden. Tillgodogörandet af stensalt
och saltkällor, för utbringande af salt, är statsverket förbehållet, men kan äfven
upplåtas åt enskild person.

Hvar och eu, som är behörig att förvärfva egendom i allmänhet, är,
enligt sachsiska lagen, jemväl behörig att förvärfva grufegendom.

Rättighet att inom ett visst område, med andras uteslutande och med
företrädesrätt till inmutning, företaga skärpningsarbete å annans grund sökes
hos bergsstyrelsen, som dertill lemnar tillstånd genom utfärdande af skärpningssedel.
Området, som skall till sina gränser noga bestämmas, må ej omfatta
mera än 100,000 qvadrat Laditer. Skärpningssedeln gäller blott för ett år,
hvilken tidrymd under vissa vilkor kan, uppå särskild framställning, förlängas
med ytterligare sex månader. Men sedermera må icke under loppet af de
nästpåföljande tre åren det ifrågavarande skärpningsområdet ånyo upplåtas åt
samme skarpare.

Under och i närheten af annans byggnad ''till ett afstånd af 20 Lachter
(141 svenska fot), eller, om bergsstyrelsen så pröfvar skäligt, på ett ännu längre
afstånd, äfvensom å gårdsplaner, inhägnade parkanläggningar och trädgårdar
må skärpningsarbete icke ega rum utan grundinnehafvarens medgifvande.
Ej heller i närheten af anläggningar för offentligt begagnande må sådant arbete
företagas, derest, efter vederbörandes bepröfvande, det finnes medföra
väsentlig olägenhet för det offentliga begagnandet af platsen eller för dennas
underhållande. Och äfven om hinder eljest icke möter, kan bergsstyrelsen förbjuda
skärpning, i fall omständigheterna gifva anledning till det antagande att
skärpningen blir gagnlös.

När inmutning sker, h vil ket bär betyder, att ansökan hos vederbörande
myndighet göres om rättighet att inom ett visst område vinna metalliska mineral,
Åligger det sökanden att angifva ej mindre de mineral, hvilkas för -

Sachsiska

lagen.

lätting han begär, än äfven gränserna för det område, han med inmutningen afser,
så ock visa tillvaron inom det begärda området af åtminstone ett metalliskt mineral
eller ett lägerställe, der ett sådant mineral enligt bergsvetenskaplig erfarenhet
kan förekomma. Skarpare har inom skärpningsområdet företrädesrätt till inmutning
Inmutning inom annans skärpningsområde kan ske, men''träder icke
i gällande kraft i annat fall, än att den derstädes till skärpning berättigade
afsäger sig eller underlåter att inom den stadgade skärpningstiden begagna sin
företrädesrätt. I andra tall har äldre inmutare företrädesrätt framför yngre.

Så vidt fältet är fritt, beror det på inmutaren att bestämma utmålets
storlek, form och begränsning; men utmålet medför icke heller här den uteslutande
rätt, som ett utmål enligt den österrikiska lagen. Inom det tilldelade
grufvefältet, hvars gränser på djupet räknas lodräta, har inmutaren rätt att
uppsöka ocli vinna de i förläningsurkunden angiftia metalliska mineral, äfvensom
andra inmutningsbara mineral, som med de förra förekomma i sådant sammanhang,
att, efter bergsmyndighetens bepröfvande, från teknikens eller ordningens
synpunkt nödigt är, att de gemensamt brytas. Om någon inom grufvefält,
som är åt annan förlänadt, inmutar mineral, hviiket icke är i förläniugen
inbegripet, skall han hembjuda det åt fältets innehafvare, som under fyra
veckor derefter liar företrädesrätt att inmuta detsamma. Utom de förlänade
mineralen kan grufegaren tillegna sig de jemte dem i samma lager förekommande
(in der nämlichen Lagerstätteåeinbrechenden) icke-metalliska mineral;
men förekomma sådana utom samma lager och varda de genom ett för grufvedriftens
egentliga ändamål afsedt arbete vunna, är;grufegaren väl berättigad
att bryta dem, men pligtig att utlemna desamma till jordegaren emot det att
denne, efter eget val, lemnar antingen godtgörelse för brytnings- och uppfordringskostnaden
eller ersättning för deras värde.

Försvarsarbetet är till sin omfattning beroende af grufvefältets storlek,
för hviiket ändamål grufvefältet indelas i måttenheter, innehållande hvardera,
lör vaskverk 10,000 qvadrat Lachter och för andra bergverk 1,000 qvadrat
Lackter. Innehåller fältet endast eu måttenhet, skall der arbetas åtminstone
al två man hvarje sökendag minst åtta timmar, derest icke ensam egare finnes
och denne personligen arbetar. För livar femte måttenhet, som tillkommer,
skall arbetsstyrkan ökas med en man. Modifikationer härutinnan kunna dock
under vissa vilkor få ega rum.

I fråga om skyldighet för jordegaren att afträda erforderlig jord till
grufegaren, så ock om den senare» ansvarighet för skada, som genom grufvedriften
tillfogas annans egendom, företer den sachsiska lagen några skiljakiigheter
från de öfriga tyska lagarne. Särskilt förtjenar nämnas, att grufegaren
kan påyrka afträdande af boningshus och ekonomibyggnader, då det är af
nöden för fortsättande af ett redan i gång varande grufarbete eller då det är

fråga om eu liil grufvan hörande anläggning, soin icke utan väsentlig skada
för grufarbetet kan förläggas på annat ställe. Om grufegaren fordrar afträdande
af mark, derå fabriks- eller annan för industrielt ändamål afsedd byggning är
uppförd, eller område som är afsatt för allmänt behof, skall myndighet efter
vissa i lagen bestämda grunder afgöra, hvilketdera intresset bör vika.

Under det att ej mindre Frankrike och Tyskland, än äfven de flesta England.
andra europeiska stater, ordnat sin bergslagstiftning på grundvalen af statens
rätt att från jordegareus förfogande utesluta vissa mineral, har deremot i England
gjort sig gällande den grundsats, att eganderätten till jorden medför eganderätt
till de i hennes innandöme befintliga miiieralrikedornar. Dock äro äfven
här vissa mineral, såsom guld och silfver, undantagna från jordegarens uteslutande
förfogande.

Norges lag angående bergverksdriften deri 14 Juli 1842 upptager såsom Norska lagen,
föremål för inmutning alla metaller och malmer, med undantag af sjö- och
myrmalm. För rättighet att skärpa å annans grund erfordras skärpningssedel,
hvilken utfärdas af vederbörande embetsman samt gäller för ett. år och fördel
distrikt, som lyder under nämnde embetsman. På åker och äng, på ställen,
som ligga närmare än 100 alnar (211 svenska fot) från bonings- och uthus,
och i allmänhet på platser, som icke tillhöra utmark, må skärpning ej företagas
utan tillstånd af jordens egare och brukare. Gör skärparen något fynd,
skall han, för att bevara sin företrädesrätt gent emot andre skarpare, anmäla
fyndet hos vederbörande länsman eller magistrat och låta i viss ordning kungöra
denna anmälan. Inom 18 månader från den dag, då berörda anmälan
skedde, skall uppfinnaren genom skriftlig ansökan, åtföljd af prof på fyndet,
hos bergmästaren anhålla om mutningsbref, vid äfventyr, om det försummas,
att fyndigheten återfaller i det fria. Inmutningen medför rätt till ett visst
utmål, som efter fyndigheternas olika lagringsförhållanden bestämmes antingen
till högst 150 famnar i längd efter fyndighetens strykande och 30.. famnar på
hvardera sidan af densamma, eller ock i form af en rätvinklig fyrkant, innehållande
högst 2,500 qvadratfamnar, i hvilket sistnämnda fall gränserna på
djupet räknas lodräta. Inom utmålet är grufegaren uteslutande berättigad till
sådan grufdrift:, hvartill mutning erfordras.

Jordegaren är berättigad att med inmutaren deltaga i grufvedriften till
eu tiondedel; men om han icke inom den tid och i den ordning, lagen stadgar,
gör sin rätt gällande, tillfaller äfven denna andel inmutaren. Jordegare, som
begagnar sin andel, är skyldig att deltaga i utgifterna för grufvedriften från
dess första begynnelse, likasom han är från samma tid berättigad till andel
i vinsten.

Afträdelse af mark, utom för vägar, kan icke påyrkas på de ställen,
hvarest skärpning icke må utan grundegarens samtycke ega rum. För afträdd

mark skall gifvas full ersättning, och när marken icke vidare nyttjas för det
ändamål, hvart ill den blifvit afträdd, återfaller den till grundegendomen.

I fråga om försvarsarbete är stadgadt, att om grufvan icke hålles i
oalbruten drift, faller den i det fria, derest icke hvilostånd är begärdt inom
eu månad efter det arbetet upphörde; dock erfordras ej hvilostånd under det
första året efter inmutningen, liksom ej heller, då fråga är om nytt grufveföretag,
under de tre första årens vintermånader.

Finska lagen. Den för Finland den 25 Maj 1857 utfärdade stadga angående inmutning

af malmer och mineralier samt rättighet att dem upptaga och tillgodogöra har
väsentlig likhet med den i Sverige år 1855 antagna författning i samma ämne.
Den finska lagen har dock bland föremålen för inmutning uteslutit stenkol,
men utöfver de i svenska grufvestadgau angifna föremål upptagit dels takskiffer,
dels marmor, porfyr och andra dylika bergarter och mineral, som kunna förädlas
genom slipning, dels ock vanlig kalksten och qvarts, då de tagas i anspråk
i ändamål att begagnas såsom beskiekningsämne eller ugnsbeklädnad vid
smältverk.

Vid bestämmandet af de grunder, som i förslaget borde följas, har hos
komité)! i öfvervägande kommit först och främst den hufvudfrågan, huruvida
iumutningsrätten bör bibehållas eller helt och hållet borttagas.

För denna frågas besvarande torde det icke vara tjenligt att ingå i
någon närmare undersökning af de rättsfilosofiska teorier, hvilka, oberoende af
alla historiska förutsättningar, antingen söka från eganderätten till jorden härleda
eganderätten till de underjordiska skatterna, eller ock undantaga dessa
skatter från jordegarens uteslutande förfogande, vare sig på grund deraf, att de
icke skulle kunna anses hafva blifvit af jordägare!) tagna i besittning och således
vore att betrakta lika med res nullius, eller på grund deraf, att de skulle
antagas utgöra det allmännas tillhörighet, hvilken staten kunde för egen räkning
begagna (bersgregalet i egentlig mening) eller till följd af sin regalrätt
till hvem som helst upplåta. Det tillhör vetenskapen att redogöra för de strider,
som härom utkämpats. Komitéu anser det vara tillräckligt att fästa uppmärksamheten
derpå, att grundsatsen om bergsbrukets frihet och oberoende af
eganderätten till grunden sedan århundraden tillbaka under olika form gjort
sig gällande i de flesta europeiska länders lagstiftning. Så kan, enligt tyska
författare, denna grundsats spåras i den tyska bergslagstiftningen redan från
slutet af det tolfte århundradet. Såsom ofvan är visadt, har ock den svenska

lagstiftningen i ämnet från forna tider utvecklat sig på grundvalen af samma
åsigt. Oaktadt frågan om statens rätt att till förmån för grufvenäringen undantaga
vissa minera! från jordegarens uteslutande förfogande ända intill de
senaste tiderna varit föremål för olika meningar, har dock statens'' omförmälda
rätt blifvit fortfarande erkänd äfven i den modernaste grufvelagstiftningen (se
grufvelagarne för de tyska länderna), ehuru denna statens rätt, enligt nu gällande
rättsbegrepp, icke torde böra antagas hvila på de i äldre lagar angifna
grunder, utan snarare kunna härledas från statens skyldighet att föröden ifrågavarande
likasom för hvarje annan näring undanrödja de hinder, som för dess
utveckling förefinnas.

Redan den omständighet, att inmutningsrätten — med hvilket här i landet
häfdvunna uttryck komitén vill beteckna den hvar man förunnade frihet att
utan afseende på eganderätten till grunden uppsöka och förvärfva vissa mineral
—• länge varit och fortfarande är antagen såsom grund för de flesta länders
lagstiftning, isynnerhet de länders, hvilkas utveckling och förhållanden inom
detta lagstiftningsområde mest likna våra, redan denna omständighet i förening
med den allmänna uppfattningen här i landet och särskild! i de gamla
bergsdistrikten, der, så vidt komité!) kunnat erfara, man anser bergsbrukets
framtid vara af inmutningsrättens bibehållande väsentligen beroende, innebär
för komitén tillräcklig anledning att finna tanken på inmutningsrättens upphäfvande
vådlig, varande det enligt komiféns åsigt nära nog omöjligt att beräkna
följderna af en lagförändring i detta syfte.:

Den obenägenhet, komitén till följd häraf hyser för en sådan, mera ur
allmänna tc-osier härledd, än på vår lagstiftnings utveckling och närvarande
tillstånd grundad omgestaltning a^ hittills gällande principer, har ökats ännu
mera, då komitén efter moget öfvervägande kommit till den öfvertygelse att,
med afseende å våra förhållanden, inmutningsrättens bibehållande är af synnerlig
vigt för befrämjande af grufvedriften, en af de för vårt land väsentligaste
hufvudnäringar, hvars utveckling utan tvifvel är af största betydelse.

Inmutningsrätten innebär obestridligen, genom de fördelar den erbjuder,
ett verksamt medel att befordra nya upptäckter af mineralfynd, och säkerligen
skulle många underjordiska skatter allt för länge blifva okända och obegagnade,
om upptäckten och åtkomsten deraf blefve för framtiden beroende endast
af jordegaren. Erfarenheten är i detta afseende upplysande. Den visar, att
de aldra flesta mineralstreck blifvit upptäckta, icke af egarne till jorden, utan
af andre personer. Äfven under senare tider hafva många nya fyrd blifvit
gjorda, och att inom vårt land mycket ännu återstår att upptäcka, derom lärer
ej finnas mer än en mening.

Men inmutningsrätten har sitt berättigande icke blott såsom ett medel
att uppmuntra till nya upptäckter, utan ock på den grund, att den undan -

rödjer väsentliga hinder för fyndigheternas bearbetande. Man kan nemligen
med visshet antaga, att om grufvenäringen i vårt land varit beroende uteslutande
af jordegarens egen företagsamhet, denna näring icke skulle hafva nått
någon synnerlig utveckling. Den egnar sig alldeles icke till binäring åt jordbruket,
utan måste'' alltid förblifva en derifrån skild handtering, som krafvel’en
derpå särskild rigtad ihärdighet, speciel insigt och ett kapital, hvilket jordegaren
i allmänhet icke skulle kunna undvara. Det lärer ej kunna bestridas,
att om man, i stället att lemna egaren af grunden ensam rätt till bearbetande
af der befintliga mineralrikedomar, förklarar denna rättighet fri och tillgänglig
för alla — hvarigenom jordegaren ju icke från begagnande af denna frihet utestänges
—, man derigenom öppnat ett stort fält för den allmänna spekulationen
och lemnat alla kapitaler tillfälle till användning på ett äfven från samhällets
synpunkt nyttigt företag; och det måste i synnerhet i afseende å denna näringsgren,
der hvarje företag är förenadt med så stor risk, vara af vigt att söka föröka spekulanternas
antal och locka kapitalisterna till företagsamhet. Häremot invändes
måhända, att, äfven om inmutningsrätten upphäfdes, mineralrikets skatter
lika väl blefve för alla tillgängliga derigenom, att det stode hvar och en fritt
att af jordegaren förvärfva rättighet till mineralens uppsökande och bearbetande.
Men det är stor skilnad mellan den frihet, som är grundad i lagen, och den
frihet, som är beroende af tredje mans vilja. Gjordes rättigheten till företagande
af grufarbete beroende af jordegarens medgifvande, återstode för grufvenäringen
en frihet, som ofta kunde blifva ganska dyrköpt, ja mången gång icke ens
för något pris åtkomlig. Jordegarens obenägenhet att till andra, äfven mot
ersättning, afstå det allra minsta område, som han icke för tillfredsställande af
sitt intresse vill af egen drift afyttra, är så naturlig, att den, som ville å hans
egor anlägga en grufva, i många fall skulle finna det svårt, om icke omöjligt,
att dertill erhålla hans tillstånd. Denna naturliga obenägenhet hos en jordegare,
som icke af annan anledning varit betänkt på att afyttra sin egendom,
minskas icke derigenom, att jordens afträdande begäres för ett ändamål, som,
om det lyckligen uppnås, möjligen kan bereda spekulanten stora rikedomar.
Om en sådan obenägenhet hos jordegaren att äfven till högsta pris sälja någon
del af egendomens område icke förefunnes, behöfdes icke någon lag om expropriation
af mark för allmänna ändamål. Hvarje jernvägsanläggning kunde
grundas på förhoppningen om jordegarnes benägenhet att sälja den dertill erforderliga
mark. Svårigheten att ordna ett grufveföretag endast på grund af aftal
med jordegaren framträder störst i fråga om inineralfyndigheter, som förekomma
i horizontela lager (flötser), eller eljest äro, inom den för eu grufanläggning
erforderliga vidd, utbredda öfver flera olika cgares områden, såsom ofta inträffar
i vårt land, der jorden är på många ställen styckad i små delar-. Om ock
deri, som ville på ett sådant ställe anlägga grufva, lyckades träffa aftal med de

fleste jordegarne, skulle dock en enda jordägare genom att vägra tillträde till
sin mark eller derför fordra oskäligt hög betalning kunna omintetgöra hela
företaget,.

Då de! icke kan förnekas, att grufvenäringen är af den vigt, äfven för
det allmänna, att lagstiftningen bör på allt sätt befrämja densamma, och då
enligt komité»!-: åsigt ett väsentligt hinder för grufvenäringens utveckling i
vårt land skulle tillskapas, om näringen ställdes i eu af jordegarne beroende
ställning, tvekar komité!» icke att uttala sig för inmutningsrättens bibehållande.
I)et allmännas val krafvel’, att landets alla tillgångar må kunna af det enskilda
intresset utan större svårigheter tillgodogöras, och, då två vigtiga intressen med
hvarandra råka i kollision, tillhör det. staten att undanrödja anledningarne till
kollisionen, icke på sådant sätt att endast det ena intresset tillgodoses, utan
sålunda att rättsförhållandet dem emellan regleras till beredande af största
möjliga frihet i förening med minsta möjliga intrång för båda. Att såväl det
ena som det andra intresset måste underkasta sig något intrång är en nödvändighet
för det helas, det allmännas väl.

Det intrång, som af grufvenäringen tillskyndas jordegarne, är en nödvändighet,
föranledd deraf att grufvor icke kunna anläggas utan begagnande
till någon del af den jordegaren tillhöriga marken. Det må gerna medgifvas,
att detta intrång kan för jordegaren medföra flera olägenheter; men redan vår
nu gällande lagstiftning har sökt att bereda jordegaren motsvarande fördelar,
i det att deri dels tillerkänt honom full ersättning för marken efter högsta
i orten gällande pris, ehuru marken icke tillfaller grufegaren med ovilkorlig
eganderätt, dels medgifvit jordegaren rätt att till hälften deltaga i företaget,
en rättighet, hvars motsvarighet i främmande lagar återfinnes endast i den
finska och den norska grufvelagen, enligt hvilken sistnämda lag jordegarens
andel dock är bestämd till allenast en tiondedel. Komitén bär nu sökt att i
sitt förslag till ny grufvestadga bereda jordegaren större trygghet och nya fördelar,
i hvilket sistnämnda afseende komitén vill särskild! framhålla den föreslagna
rättigheten för jordägare, som icke vill såsom delegare i företaget ingå,
att i stället uppbära viss andel af det vunna mineralet, hvilken andel således
skulle tillfalla jordegaren, utan att lian vidtagit någon åtgärd eller underkastat
sig någon risk. Det hufvudsakligaste, som i öfrig! blifvit till förmån för jordegaren
föreslaget, utölver hvad nu gällande lag stadgar, innefattas i bestämmelserna
om ovilkorlig skyldighet för den, som vill företaga glasarbete, att
dessförinnan ställa säkerhet för ersättning till jordegaren, om ett års företrädesrätt
för jordegaren till inmutande af nedlagd grufva, om rätt för innehafvare
af mindre jordområde, som genom grufvas anläggande styckas, att påfordra
expropriation åt hela området, om sättet för bestämmande af den jordvidd,
grufegaren kan taga i anspråk, och om den ordning, som till beredande af

trygghet för jordegaren bör vid grufvedriften iakttagas. Härjemte har komitén
sökt att till afhjelpande af bristerna i den nu gällande grufvestadgan närmare
bestämma samt genom fullständigare process Hela föreskrifter ordna rättsförhållandet
mellan jordegaren och grufegaren, i hvilket afseende komitén, bland
annat, meddelat förslag till uttryckliga bestämmelser i fråga om jordegarens
rätt till icke inmutningsbara mineral, som i sammanhang med grufvedriften
vinnas.

Komitén, som sålunda företagit en revision af nu gällande grufvelag på
grundvalen af inmutningsrättens bibehållande i allmänhet, har dervid haft att
tillse, om och i hvad mån denna rätt till äfventyra borde med hänseende till
föremålen för inmutning inskränkas.

I detta afseende har Komitén haft anledning till vidlyftiga öfverläggningar
derom, huruvida stenkol fortfarande borde upptagas såsom föremål för inmutning,
hvilken fråga varit af särskilt intresse till följd af de i stor omfattning under
senare åren verkställda inmutningar för tillgodogörande af stenkolsfy ndigheter i
Skåne. På grund af de upplysningar, som inhemtats dels ur den af Sveriges
Geologiska Undersökning genom Edvard Erd malm frän trycket utgifna “Beskrifning
öfver Skånes stenkolsförande formation44 (Stockholm 1872), dels genom
samråd med sakkunnige personer och dels derigenom, att en af komiténs ledamöter
vid personligt besök i orten tagit närmare kännedom om förhållandena
i afseende på stenkolsindustrien och borrningarne efter stenkol i Skåne, anser
komitén anledning vara till det antagande, att dessa företag, å hvilka betydliga
kapitaler redan blifvit nedlagda, kunna gifva uppliofvet till eu storartad industri
af oberäknelig vigt för hela landet. Då hvad ofvan blifvit sagdt i allmänhet
om grufvenäringens stora vigt och betydelse har full tillämplighet på stenkolsindustrien,
hvars ändamål att bereda riklig tillgång på tjenlig!: brännmaterial
är för många andra industriela företag af så stort intresse, att hvarje land,
som egt goda stenkol, med rätta betraktat dem såsom en källa till landets
uppblomstring och välstånd, synes det vara särdeles angeläget, att lagstiftningen,
med behörigt aktgifvande på jordegares rättmätiga och billiga anspråk,
vårdar sig om ifrågavarande industri och reglerar förhållandena på ett sätt, som
är egnadt att befordra densammas vidare utveckling.

Komitén, som uttalat sig för inmutningsrättens bibehållande i allmänhet,
har icke kunnat finna några särskilda giltig» skäl, som kunde föranleda till
stenkolens uteslutande från föremålen för inmutning. Man faar åberopat, att
redan kända geologiska förhållanden i vårt land lemna ledning för eftersökandet
af stenkolsfyndigheter; men dels torde häremot kunna invändas, att det
icke kan med full visshet antagas, att geologerna redan angifva alla de ställen,
der stenkol finnas, dels visar erfarenheten, att den redan längesedan genom
geologiska forskningar vunna kännedomen om stenkolens befintlighet inom Skåne

icke varit tillräcklig att derstädes sätta stenkolsindustrien i gång. Såsom
korinter! ofvan angifvit, afser inmutningsrätten icke blott uppmuntran till upptäckt
af förut okända fyndiglieter, utan beredande af frihet för eu hvar att
undersöka och bearbeta dem. Denna frihet synes med afseende å stenkol vara
lika mycket af nöden, vare sig deras tillvaro är förut genom vetenskapen gngifven
eller icke. Äfven om man vet, att inom ett visst fält finnas stenkol på
djupet, återstår dock att genom borrning eller schaktsänkning undersöka, huruvida
mineralet är af brytvärd beskaffenhet och förekommer i tillräcklig myckenhet
för eu industriel anläggning. De kostnader, b vilka härför måste vedervågas,
äro i allmänhet ganska betydliga. För art förmå personer, som ega
kapital, att riskera dem på så äfventyrliga företag, måste lagstiftningen underlätta
möjligheten att inleda företagen och gifva försäkran om rätt till den vinst,
som derigenom kan uppkomma. Den geologiska kunskapen kan icke hafva
något inflytande på bedömandet af frågan om inmutningsrättens nödvändighet
för nämnda syftemål.

Med erkännande att grufvors anläggande i Skåne, som är tätt bebygdt
och der åker och äng upptaga stor areal, måste för innebyggarne medföra
större olägenhet än i de trakter, der fyndigheterna mestadels förekomma på
skog och utmark, anser komitén detta förhållande likväl, med hänsyn till stenkolsindustriens
stora vigt för det allmänna, icke böra föranleda till förbud mot
inmutning af stenkol, utan allenast till ett noggrann! reglerande af rättsförhållandet
mellan jordinnehafvaren och grufegaren. Då man från jordegarcintressets
synpunkt särskilt med afseende å stenkol ifrigt åberopat den ofvan

0 in förmälda satsen, att grufvenäringens framtid icke skulle genom inmutningsrättens
upphäfvande hotas, utan allenast den förändring inträda, att grufvenäringen
komme att drifvas med jordegarnes begifvande, har man ju äfven
från denna sida indirekt medgift, att grufvenäringen bör ega bestånd, och förklarat,
att jordegarne icke hafva något emot att lemna ruin för densamma,
allenast de få sjelfva bestämma vilkoren. Utgående från samma förutsättning,
att nämligen stenkolsindustrien bör ega bestånd och befrämjas, anser komitén,
på sätt den förut yttrat i afseende å grufvenäringen i allmänhet, det vara
bäst att lagen bestämmer den frihet och de vilkor, som böra vara för näringen
gällande.

Vid öfvervägande af frågan om ställningen mellan jordinnehafvaren och
grufegaren, har komitén funnit det ganska naturligt, att ett sadant begagnande
af inmutningsrätten, som hittills egt rum i Skåne, hvarigenom vidsträckta
områden i detta bördiga landskap plötsligen och pa eu gång tagits i anspråk

1 ändamål att anvisas till grufutmåi, skulle väcka oro hos deu jordbruksidkandc
befolkningen. Denna oro synes till någon del hafva varit föranledd
af den föreställning, att stenkolsgrufvorna skulle upptaga största delen af jor -

den inom den stenkolsförarde trakten, och att jordegaren icke skulle blifva
annorstädes än närmast omkring sina hus fredad för upptagande af gruföppningar
på marken, till antagande hvaraf anledning också förefanns i den nu
gällande grufvestadgan med sina små utmål, hvilka enligt lagens föreskrift
böra hvart för sig med arbete, beläggas. Men om lagen ändras så, att den
icke tvingar jordegaren att anlägga arbete på flera ställen å marken, än som
för en ordentlig gruvbrytning erfordras, utan på sätt komité» föreslagit tillstädjer
större utmål och medgifver rätt att efter särskild t tillstånd med arbete
på ett. ställe försvara flera utmål, hvarigenom grufegaren beredes tillfälle att
under jord pa det ofta ansenliga djup, der stenkolsflötserna ligga, utbreda sitt
arbete från ett schakt öfver en större yta, men inskränker honom ofvan jord
till begagnande allenast af den mark, som för schaktet jemte erforderliga anstalter
och upplag oundgängligen tarfvas, samt lemnar det öfriga till jordegarens
förfogande, torde någon fara icke vidare förefinnas att allt" för stor de! af
jorden inom den steukolsförande trakten i Skåne skall för stenkolsgrufvorna
tagas i anspråk. Då kostnaderna för en enda schaktsänkning äro ganska
störa, ligger det i grufegarens eget intresse att begagna sä få schaktöppningar
som möjligt, och i den mån detta iakttages, minskas behofvet af
markens anlitande för grufvedriften. Afståndet emellan schakten är väsentligen
beroende åt lokala förhallanden, såsom flötsernas djup, förkastningarnes
antal och storlek med flera'' omständigheter. Vid Höganäs ligga de i bruk varande
uppfordringsschakt?!!. Besväret, Kronan, Prins Carl, Ruuth och det beslutade
nya schaktet, i det närmaste 2,000 fot från hvarandra. Men utom
del att hvarje grufegare är af sitt eget intresse manad att taga i anspråk så
liten del af jordytan som möjligt och dertill använda den mark jordegaren
lättast kan undvara, såsom varande den billigaste, torde det antagligen komma
att dröja rätt länge, innan de verkliga, grufanläggningarnes antal blir så stort,
att de upptaga någon väsentlig del af jorden inom det steukolsförande distriktet.
I allt fall lärer ett sådant förhållande komma att inträda endast småningom
och jordegarne efter hand vänja sig vid den förändring, trakten undergår.
Skulle i eu framtid denna ort vara förvandlad till ett verkligt stenkolsdistrikt,
upptaget af en mängd intill hvarandra gränsande störa grufetablissement,
så skulle säkerligen befolkningen i orten vid den tidpunkten finna eu sådan
sakernas ordning ganska naturlig och lycklig. Stenkolsindustrien skulle då
hafva medfört för orten och för landet så omätliga fördelar, att man skulle
finna det alldeles i sin ordning, att jordbruket nödgats lemna ruin för nämnda
industri. Att detta icke lärer inträffa snar., torde man lätt finna, dä man
betraktar deri ringa jordvidd, som hittills blifvit för stenkolsgrufvors anläggande
tagen i anspråk, ehuru ordnad stenkolsbrytning i Skåne allt sedan slutet af
förra århundradet pågått.

På samma gång komitén icke hyser någon farhåga, att en synnerligen
stor del af den skånska jorden skall komma att under den närmaste framtiden
eller annorledes än småningom tagas i anspråk för verklig grufdrift, anser
komitén det vara af vigt att meddela sådana bestämmelser, hvarigenom jordegarne
befrias från intrång af inmutare, som icke hafva förmågan att si eif ve
eller genom af dem åstadkomna bolag sätta en verklig grufvedrift i gång, utan
till men för jordegarne bibehålla och med arbete för syns skull belägga vidsträckta
områden, för att inom dem bereda sig en längre tids monopol till
drifvande af handel i stort med mutsediar. Med den nu gällande grufvestadgång
bestämmelser i fråga om försvarsarbete och hvilostånd samt derigenom,
att det för inmutare, som försummat sill arbetsskyldighet, varit lätt att genom
uttagande af ny matsedel utan arbete bibehålla sin rätt, har det vant möjligt
för några få personer att lägga under sig och bibehålla inmutaingsrätten till
hela den hittills kända stenkolsformationen. För att försvara denna vidsträckta
terräng medelst arbete på hvarje inmutadt område, hafva inmutarne företagit
dels borrningar, dels, utan nytta för grufvedriften, gräfningar här och der i
jorden. Eu stor del af det arbete, som sålunda till men för jordegarne egt
ruin, har icke haft annat ändamål än att uppehålla tiden, i hopp att kunna
anskaffa spekulanter, som efter inköp af mutsedlarne kunde komma att nedlägga
kapitaler på verkligt grufarbete. För att förekomma detta missförhållande
har komitén föreslagit bestämmelser om strängare arbetsskyldighet, om ovilkoriigt
förbud mot hvilostånd för försöksarbete, om hinder för inmutare att inom
två år erhålla ny matsedel på samma område, om ett års företrädesrätt för
jordegaren att inmuta sönadt område, samt om rätt för jordegaren att påyrka
utmålsläggning, hvilka bestämmelser jemväl skulle komma att gälla för bergsbruket
i allmänhet.

Då lagstiftningen hittills gått och fortfarande synes böra gå i den rigtning,
att icke nya föremål för inmutning tillskapas, utan snarare dessas antal,
så vidt ske kan, inskränkes, har komitén i likhet med hvad i preussiska lagen
och de derefter bildade grufvelagarne egt rum, till närmare bestämmande af
inmutningsrättens omfång föreslagit specifik uppräkning af de ämnen, som
skulle komma att utgöra föremål för inmutning, dervid komitén bibehållit endast
sådana, som antagligen kunna komma att för den stora industrien blifva
af vigt. Härigenom har komitén kunnat undvika det i 1855 års grufvestadga
begagnade, alltför vidsträckta uttrycket: “alla metaller och malmer“, ett uttryck,
som kunnat tillämpas så väl på en mängd metalliska ämnen, hvilkas förekomstsätt
och användbarhet icke bort föranleda til! deras upptagande bland föremålen
för inmutning, som ock på metaller, som vid den tid lagen utgafs icke
voro af vetenskapen kända, och om hvilka det således icke kan anses hafva
varit lämpligt att på förhand lagstifta, hvarförutom nämnda allmänna uttryck

kunnat föranleda till missbruk af inmutningsrätten, såsom t. ex. att man inmutat
kalium eller aluminium blott för att åtkomma feltspat eller lera, hvari
dessa metaller finnas.

I ofvannämnda syfte, eller inmutningsrättens inskränkning, der särskilda
skäl för dess bibehållande icke förefinnas, har kömitén från föremålen för inmutning
uteslutit myrmalm och vid nedlagda grufvor befintliga varp, hvilka
sistnämnda enligt komiténs förslag skulle få bearbetas endast i sammanhang
med återupptagande af den nedlagda grufvan. Myrmalmen, som bildats under
vatten, förekommer icke blott i träsk, utan äfven på ängar och åkrar samt är
utbredd i tunna lager nära jordytan. För sådan malms upptäckande och tillgodogörande
erfordras hvarken särskilda insigter eller dyrbara anstalter, men
för att åtkomma densamma måste man bortgräfva matjorden. Sjömalmen
åter, som af komitén ansetts böra fortfarande bibehållas bland de inmutningsbara
föremålen, upptages från botten af sjöar och vattendrag. Flera jernbruk
äro grnndade på tillgången af detta slags malm, hvaraf ganska betydliga qvantiteter
årligen tillgodogöras, då deremot myrmalm upptages till högst ringa
belopp. Hvad varp beträffar, synes deras bearbetande icke heller vara af den
vigt för industrien i allmänhet, att de vidare böra upptagas såsom särskildt
för sig föremål för inmutning. Någon svårighet att erhålla jordegarens tillstånd
till deras bearbetande kan icke antagas vara för handen.

Vid granskning af nu gällande grufvestadga har komité!! funnit ett af
de angelägnare ämnena vara att söka på ett ändamålsenligare sätt än hittills
ordna gränserna emellan de särskilda grufvorna, till undvikande af kollision
dem emellan.

De bestämmelser i 1855 års grufvestadga, som afse reglering af förhållandet
mellan särskilda inmutare, synas icke hafva varit egnade att fullständigt
leda till det åsyftade ändamålet. Förvecklingar hafva ofta inträffat i de gamla
bergslagsdistrikten och, då stadgans tillämpning å stenkolsinmutningar ifrågagakommit,
hvilket inträffat först under den senaste tiden, bär det visat sig, att
dess föreskrifter med hänsyn till stenkolsfyndigheterna varit i vissa afseenden
otillämpliga. I samma mån industrien utvecklas samt folkmängden och kapitaltillgångarna
ökas, tillväxer äfven de intresserades antal och med dem tillfällena
till kollision. Till följd häraf har komitén ansett det vara af vigt att
söka härutinnan åstadkomma noggranna bestämmelser.

Enligt 1855 års grufvestadga skall inmutaren angifva det “ställe44, der
mineralanledningen finnes, hvilket ställe ej må vara beläget på mindre afstånd
än 100 famnar från boningshus in. m. Huruvida inmutaren är på detta “ställe44,
innan han derstädes hunnit anlägga grufva, skyddad mot intrång af yngre
inmutare, har synts mindre klart, då stadgan i sådant afseende innehåller, att
inmutning af fyndighet ej må ega rum på mindre afstånd än 50 famnar från

“förut befintlig grufva", för hvilken utmål icke hunnit utläggas (§ 2). Den
fridlysta cirkelns medelpunkt är således icke tillräckligt noga bestämd. Cirkelns
till 50 famnar bestämda radie, utgörande för metallfyndigheter hälften af det
qvadratiska utmålets sida, har antagligen af förbiseende blifvit bestämd till
samma längd äfven för stenkolsfvndigheter, för h vil ka fyra gånger så stora
utmål medgifvas. Mycken tvekan ha.r rådt om rätta betydelsen af det dunkla
stadgandet, att matsedel ej må gälla för större fält af eu och samma fyndighet,
än som med arbete i stadgad ordning belägges, likasom man haft svårt att
besvara den frågan, huru långt två parallela malmlager böra ligga från hvarandra,
för att anses utgöra två “på särskilda ställen" befintliga fyndigheter,
hvilka ej må i en musedel inbegripas (8 §). Inmutaren har icke varit berättigad
till utmål af eu viss storlek, äfven der sådant kunnat utan kollision
honom tilldelas, utan har det berott på bergsmyndighetens pröfning att inom
ett visst maximum tilldela honom utmål “efter behof", hvilket är vigtig!;, så
vidt angår den del af jordytan, som till grufegaren afträdes och som ej bör
till skada för jordegaren tilltagas större än behofvet påkallar, hvaremot behofvet
måste blifva en olämplig grund för bedömande, huru stort utmål d. v. s.
huru stor del af en fyndighet bör tilldelas den ene eller andre inmutaren,
t. ex. då det är fråga om att utskifta eu öfver eu större yta utbredd kolflöts,
der ej den ene inmutaren kan hafva större behof af utmålsmaximum, än den
andre, utan den äldre efter regeln bör vara framför den yngre till ett visst
område berättigad. Efter den nu gällande stadgan innefattar utmålet icke
någon verklig begränsning af grufegendomen, ty grufegaren kan under vissa,
icke fullt tydligt bestämda förutsättningar fullfölja sitt arbete utom utmålsgränsen
(33 §). Härtill kommer den mängd förvecklingar, som uppstått i
följd af den efter mönstret af äldre grufvelagstiftningar tillåtna beräkningen af
på djupet snedt fallande utmålsgränser, hvarom ett, på ovigtig uppfattning af
de tekniska termerna grundadt, oklart stadgande innefattas i 31 § sista momentet
af 1855 års stadga. De häraf uppkommande rättsförhållanden Slafva
än ytterligare intrasslats derigenom, att 1855 års stadga i dess 22 §, med ledning
af 1757 års Koagl. förordning angående grufvors utmål m. m., men på
ett enligt komiténs åsigt mindre lyckligt sätt, än nämnda förordning, sökt
ordna förhållandet mellan flere jordegare, utan att upptaga den i 1757 års
förordning meddelade, såsom en naturlig följd af stadgandet om donlägiga
utmål tillkomna bestämmelsen, att jordegare, under hvilkens grund eu donlägig
gång på djupet inföll, icke fick någon rättighet till det arbetet, så länge det
drefs inom dess i lika fallande med grufvan beräknade utmål, inom hvilket
alltså förste jordegaren jemte inmutaren hade uteslutande rätt att arbeta.

För att undanrödja dessa med flera betänkligheter, som vid tillämpningen
af den nu gällande grufvestadgan förefunnits, har komitén, med bibehål -

lande af det hittills antagna, begreppet af inmutning, såsom medförande, så
länge försök;sarbetet pågår, eventuel rätt till grufegendom inom vissa gränser
och, sedan fyndighetens tillvaro blifvit ådagalagd samt dess läge, sträckning
och mägtighet med antaglig säkerhet kända, definitiv rätt til! en genom utmål et
noga begränsad grufegendom, föreslagit att ordna gränserna under försöksarbetet
och efter utmålsläggningen på följande grunder:

3 • att inmutaren i ansökningen om matsedel angifver en till läget å mar ken

noga beskrifven punkt, som blifver medelpunkt i det område, inom hvilket
lian sedermera intill utmålsläggningen eget- rätt att arbeta (arbetskretsen) och
njuter skydd mot intrång af yngre inmutan: (det fridlysta området);

4 4 att inmutaren låter beteckna denna punkt å marken genom uppsåt

tände af grufvemärke;

30 ; att arbetskretsen ntgöres af eu mindre cirkel med nyssnämnda medel punkt

och en radie af 1,200 fot för stenkolsfyndighet och 400 fot för annat
mineralstreck, hvilken cirkel helt och hållet faller inom det blifvande utmål et;

14 uch 33 st;. att det område, som är åt inmutaren fridlyst mot arbete af yngre in ni

ätare, ntgöres af eu större cirkel med samma medelpunkt och en radie af
1,700 fot för stenkolsfyndighet och 570 fot för annat mineralstreck;

att berörda cirkel, inom hvilken inmutaren under försöksarbetet är skyddat
mot intrång af andra, tillika utgör det område, som är åt honom
under samma tid reservera'':!, till blifvande utmål, för hvilket ändamål cirkelns
radie i runda tal beräknats så stor, att i cirkeln må kunna inskrifvas ett
Qvadratisk! utmål med 2,400 fots sida för stenkolsfyndighet och 800 fots sida

46 för annat mineral, eller det utmål, hvartill inmutaren i allmänhet är berättigad;

att ehuru lämpligaste afståndet mellan medelpunkterna för två grufvor,
pa det att deras utmål måtte kunna med qvadratisk form ligga intill hvarandra,
vore 2,400 fot för stenkolsgrufvor och 800 fot för andra grufvor, det likväl, när
yngre innnttare ej åstunda!’ eller i anseende till bristande fritt fält ej kan erhålla
fullt utmål, ej må vara honom förbjudet att lägga sin medelpunkt på
närmare afstånd, allenast den icke förlägges inom deri äldre inmutarens fridlysta
område (14 §).

33 ® att då, — vare sig den yngre inmutaren förlägger sin medelpunkt på of vannämnda

lämpligaste eller på det minsta tillåtna afståndet från den äldre
anläggningen, —- det i båda fallen inträffar att den äldre inmutarens fridlysta
område faller inom eller täcker en del af den yngre inmutarens arbetskrets,
flen yngre inmutaren följaktligen icke är berättigad att begagna mera än den
återstående delen af sin arbetskrets, likasom ock, i fall annans utmål täcker
en del af arbetskretsen, naturligtvis endast återstående delen får af arbetskretsens
innehafvare begagnas;

att om två fridlysningscirklar, tillhörande den ena en äldre och den
andra en yngre inmutning, till en del täcka hvarandra, den äldre inmutaren
har företrädesrätt till erhållande af fullt qvadratiskt utmål inom sin cirkel,
utan hinder af den yngre inmutningen;

att denna företrädesrätt tillgodonjutes till fullo, derest utmål tilldelas 4?eJfä4“°“-den äldre inmutaren först, i hvilket fall så väl utmålsqvadraten kan inom J
cirkeln efter omständigheterna svängas huru som helst (t. ex. så att dess hörn
vändes emot medelpunkten af den yngre inmutarens fält), som ock utmålet
inom cirkeln utläggas i annan form än den qvadratiska;

att nämnda företrädesrätt för den äldre icke upphör derigenom att ut- 49 § l mom.
mål först tilldelas den yngre inmutaren, men då underkastas den modifikation,
som följer deraf, att den yngre först erhåller utmål, hvilket i sådant fall får
utläggas ända intill den äldres arbetskrets och med sin mot medelpunkternas
sammanbindningslinea vinkelräta sida tangera nämnda arbetskrets, så att visserligen
åt detta håll hinder sedermera icke möter för utläggande åt den äldre
grufvan af ett fullt qvadratiskt utmål, i hvars midt cirkelns medelpunkt är
belägen (fullt utmål enligt 46 §), men likväl den äldre inmutaren inskränkes i
friheten att inom fridlysningscirkeln välja form och läge för sitt utmål;

att utmålet kan, om fältet är fritt, läggas huru som helst och äfven sträckas 47 §.
utom fridlysningscirkeln, dock med iakttagande, att cirkelns medelpunkt ej
faller utom utmålet, och att, så vidt ske kan, utmålets längd ej öfverstiger
dubbla bredden samt kroklinie!'' och spetsiga vinklar undvikas;

att, i enlighet med hvad i de flesta andra länders lagstiftning blifvit 48 §.
iakttaget, utmålens gränser på djupet räknas lodräta;

samt att utmålsinnehafvareu har uteslutande rätt till hvarje inom ut- 69 §.
målet förekommande mutbar fyndighet, men icke eget- rätt att med grufvebrytningen
öfverskrida utmålsgränsen.

Hvad här ofvan blifvit sagd! gäller icke sjömalmtägter, i afseende hvarå
bestämmelser i hithörande delar återfinnas i 3, 16, 31 och 51 §§.

Gränserna för arbetskretsen, fridlysta området och utmålet, hvilka afse
rättsförhållandet mellan särskilde inmutare, äro enligt komiténs förslag alldeles
icke bestämmande med afseende å förhållandet till jordegaren i fråga om den
mark, som för grufanläggningen erfordras och bör af jordegaren upplåtas, utan
bestämmas gränserna för denna mark, på sätt här nedan närmare omförmäles,
helt och hållet oberoende af cirklarnes och utmålets gränser. Under det 1855
års grufvestadga förbjuder inmutning inom ett visst afstånd från boningshus,
innefattar komiténs förslag icke något hinder för inmutaren att hvar som helst
i närheten af hus förlägga medelpunkten för det fält, hvarå han vill söka matsedel.
Men komitén har velat bereda samma skydd för boningshus och annan

åbyggnad genom att förbjuda innehafvare af inmutad arbetskrets, så val som
innehafvare af utmål, att för grufarbete, byggnader eller upplag taga i anspråk
34 och 53 S§. mark, som är belägen på ett visst afstånd från hus, samt genom att gorå frågan
om rätt för grufegaren att med underjordiskt grufarbete närma sig hus

141 §. beroende af pröfning i hvarje särskildt fall. Denna anordning, hval igenom

man undvikit den af bergmästaren hittills verkstälda, pa mer eller mindre till förlitliga

intyg grundade och följaktligen osäkra pröfning på förhand af de
hinder, som i detta afseende kunnat i hvarje fall förefinnas mot utfärdande
af mutsedel, har varit en nödvändig följd af de större utmål, komifén ansett
nödigt föreslå för stenkolsgrufvor; och har komifén funnit samma anordning
kunna och, för bevarande af konseqvens i lagen, böra tillämpas jemväl på andra
giufvor. Om, på sätt 1855 års grufvestadga innehåller, inmutning förbjödes
på 100 famnars afstånd från boningshus eller annan vid gården uppförd åbyggnad,
och man förutsatte, att utmål ej kunde få omfatta område, der inmutning
ej vore tillåten, skulle det möta stora svårigheter för utmåls utläggande i det
tätt bebygda Skåne. Det är också för husens skyddande likgiltigt, hval inmutning
sker och hvarest de mellan grufegarne gällande utmålsgränserna framgå,
allenast grufarbetet förbjud es eller på ändamålsenligt sätt inskränkes på sådan a
områden som böra lemnas åt husen fridlysta. Olämpligheten af nu gällande
lags föreskrifter härutinnan, med hänsyn till de öfver en större areal utbredda
kolflötserna, har ock blifvit af erfarenheten ådagalagd, och har man vid inmutningarne
i Skåne, helt och hållet bredvid lagen, gått till väga på det sätt, att
större terränger indelats i rutor af enahanda ytinnehåll med de blifvande utmåleu
och med gränserna utlagda utan afseende pa närbelägna hus, hvaremot
man antagit att den för en sådan ruta beviljade mutsedel icke medförde rätt
till anställande af arbete inom 100 famnars afstånd från hus.

Efter denna framställning öfvergår komkén till den redogörelse, som i
öfrigt med afseende å förslagets särskilda bestämmelser ansetts nödig.

1 Kapitlet.

I)ct i förslagets 4 § intagna, förut o in förmälda stadgande angående skyldighet
för inmutare att, efter anmälan hos jordens innehafvare, på marken
uppsätta grufvemärke till betecknande af den angifna medelpunkten, föranleder
visserligen dertill, att inmutaren med denna skyldighet får sig tillerkänd rättighet
att sålunda, redan innan matsedel erhållits, i viss män göra intrång å
annans mark. Men då detta intrång är så obetydligt, att jordens egare eller
innehafvare icke gerna kan hafva någon olägenhet deraf, samt uppsättande af
grufvemärke är af vigt särdeles till förekommande af kollision emellan olika
inmutare, har komitén låtit all betänklighet i berörda afseende falla.

Vill inmutaren icke för annan uppenbara upptäckten förr än han beredt
sig företrädesrätt till fyndet, står det honom Öppet åt* först göra ansökan
om matsedel, med så noggrann! angifvande af medelpunkten, som utan uppsättande
af grufvemärke är möjligt, då företrädesrätten är bevarad, samt derefter
anbringa grufvemärke och till bergmästaren ingifva de i 5 § omfötmälda.
intyg.

Den för bevarande af företrädesrätten till inmutning af eu upptäckt
fyndighet i nuvarande stadga medgifna särskilda procedur af muntlig anmälan
hos vederbörande kronofogde eller länsman bär komitén ansett böra afskaffa.
Detta från äldre lag hemtade stadgande,! härledande sig från en tid, då skrifkonsten
var mindre allmän bland landsbygdens befolkning, samt kommunikationsväsendet
föga utVeckladt, må under sådana förhållanden hafva vaiit lämpligt;
men numera lärer något giltigt skäl för detsemmas bibehållande icke
kunna anföras. Och om, på sätt förslaget afser, företrädesrätten göies beroende
uteslutande af tiden, då ansökan om mutsedel inkom till bergmästaren,
undvikas derigenom de förvecklingar, som eljest lätteligen kunnat uppkomma
till följd deraf att bergmästaren vid pröfningen af dylik ansökan saknat kunskap
om de hos kronofogden eller länsmannen möjligen vidtagna åtgärder,
hvarigenom någon annan än den, som lios bergmästaren sig anmält, ledan
förvärfvat företrädesrätt till erhållande af mutsedel.

9 §. Beträffande Kongl. förordningen den 12 April 1872, angående vilkoren

för utländings behörighet att inom riket bearbeta inmutad mineralfyndighet
eller idka grufvedrift, har komitén, som ansett, att absolut förbud för utländing
att besitta grufegendom icke bör, på sätt i fråga satt blifvit, meddelas, i öfrigt
varit af den mening, att bestämmelserna om sjelfva vilkoren för utländings
behörighet i berörda afseende lämpligast kunna qvarstå i särskild författning,
men att deremot de i sammanhang dermed meddelade föreskrifter angående
dels innehållet af mutsedel, som kan varda utländing meddelad, och dels tiden
för honom att börja arbetet, torde hafva sin rätta plats i den nya grufvestadgan.
I dessa delar äro fördenskull uti förslaget under 9 och 124 §§ nödiga bestämmelser
införda.

12 §. Då hvad beträffar de gamla bergslagsodalgrufvornas fält, hvilka till

dessa grufvor särskildt anvisats eller af ålder lydt, det icke kan tillstädjas
andra än delegare i fältet att derstädes företaga grufarbete, men inmutningsproceduren
icke synes erforderlig för delegare, som särskildt vill företaga sådant
arbete, har komitén ansett lämpligast att helt och hållet förbjuda inmutning
inom odalfält, hvarjemte i 95 § de i öfrigt erforderliga bestämmelser blifvit
intagna.

17 §. I likhet med hvad för närvarande finnes stadgadt innehåller förslagets

17 § den regel, att, derest, flere på samma dag begärt inmutning af ett och
samma område, de# skola njuta lika rätt. Men under det att gällande stadga
gör undantag från denna regel för det fall, att den ene förut afvetat den andres
tillärnade eller redan gjorda anmälan, och i sådant fall tillerkänner den
senare ensam inmutningsrätten, har komitén i stället föreslagit, att, om någondera
sökanden kan visa, att han först upptäckt fyndigheten, inmutningsrätten
då skall honom tillhöra. Det i nu gällande grufvestadga begagnade uttryck
lemnar rum för den oriktiga tolkning, att rätte uppfinnaren, der han förut afvetat
en af annan person mala fide tillärnad eller redan gjord anmälan, skulle
nödgas för denne vika, när bägge inkomma med sina ansökningar på samma
dag. Skall företrädesrätt i detta afseende tillerkännas någon, synes den lämpligen
böra tillkomma förste uppfinnaren. Någon inkonseqvens ur principiel synpunkt
synes här lika litet förefinn as, som i fråga om lagfart, der det i allmänhet
stadgas att företrädesrätten räknas efter tiden då lagfart sökes, men
tillika bestämmes att, då lagfart å samma egendom sökes på samma dag af
flere köpare, det köp gäller, som först skedde. Den i grufvestadgan i allmänhet
antagna princip, att företrädesrätt tillkommer den som först söker mutsedel,
härflyter väl ytterst från den förste uppfinnarens rätt, ehuru lagstiftningen i
anseende till de praktiska svårigheterna att i allmänhet vid förekommande
kollisionsfall göra denna rätt gällande, öfvergifvit tanken härpå och i stället

faststält nyssnämnda princip, antagligen på den grund att den förste uppfinnaren
ansetts vara i tillfälle att tidigare än annan göra anmälan om fyndet.

Komitén har redan här ofvan antydt syftet med de i 20 och 21 §§ 20
förekommande stadgandena om förbud för samme person att inom viss tid
erhålla ny mutsedel å en och samma fyndighet och om viss tids företrädesrätt
för jordegaren till inmutande af öfvergifven eller sönad grufva. I förstnämnda
afseende kan visserligen anmärkas, att inmutaren och hans rättsinnehafvare
under den tid, då de enligt föreslagna stadgandet äro förhindrade att sjelfve
uttaga ny mutsedel, kunna kringgå lagen genom att låna annans namn för
vinnandet af sitt syfte. Erkännande att detta laghud kan likasom många andra
kringgås, anser komitén likväl detsamma vara af nytta, såsom försvårande
den mycket begagnade utvägen att medelst uttagande af ny mutsedel försvara
sönad grufva. Hvad beträffar det föreslagna stadgandet i 21 §, föreställer sig
komitén att detsamma kan blifva ett verksamt medel till ernående af det med
stadgandet egentligen åsyftade ändamålet, pa samma gång som det synes lämpligt,
att jordegaren, då inmutaren icke lagligen begagnar sin på mutsedeln
grundade rätt, icke genast ånyo utsättes för experimenter af nya inmutare,
utan erhåller tillfälle att, der han så önskar, sjelf upptaga det nedlagda arbetet.

I fråga om tiden för klagan hos bergsöfverstyrelsen i anledning af
bergmästares beslut, hvarigenom mutsedel blifvit vägrad eller ansökan derom
förklarats förfallen, länder för närvarande till efterrättelse Kong], förordningen
den 14 December 1866, angående ändring af gällande stadgandon om tid för
besvärs anförande i mål, som handläggas af förvaltande myndigheter och embetsverk,
enligt hvilken förordning besvärstiden räknas från den dag, klaganden
erhållit del* af beslutet. På det att klaganden, på hvilken det i förevarande
fall ankommer att sjelf förskaffa sig sådan del, icke må kunna genom underlåtenhet
häraf, till förfång möjligen för senare inmutare och olägenhet för jordegare,
hålla frågan öppen alltför länge, innan beslutet antingen vinner laga
kraft'' eller dragés under den högre instansens pröfning, har komitén i 25 §
bestämt viss besvärstid, räknad från den dag, då beslutet gafs; och har komitén
föreslagit denna tid till 60 dagar, på det att, i fall bergmästaren genast efter
det ansökan om mutsedel inkommit, afslår densamma, men sökanden icke efterfrågar
bergmästarens beslut förr än efter utgången af de 30 dagar, inom hvilka
beslutet ovilkorligen skall vara att tillgå (7 §), det dock må återstå 30 dagar
för sökanden att fullfölja talan hos bergsöfverstyrelsen.

0. 21 §§.

25 §.

2 Kapitlet.

27 §. På det att vederbörande egare och nyttjanderättshafvare icke må sakna

rådrum att bereda sig på upplåtelse af det område, som för försöksarbete tages
i anspråk, och vidtaga de anordningar, hvilka i afseende derå kunna vara af
vigt, har i 27 § föreskrifvits viss tid för delgifvande af mutsedeln, innan arbetet
börjas, hvarjemte komitén föreslagit, att vid mutsedelns delgifvande jemväl
skall tillställas jordegaren dels skriftlig uppgift på stället, der arbetet skall
företagas, dels bevis att säkerhet blifvit ställd för den afgift och ersättning,
inmutaren bör för markens begagnande utgifva. Bland bristfäiligheterna i 1855
års grufvestadga har blifvit anmärkt, att den icke innehåller tillräckliga garantier
för jordegaren i afseende å den ersättning, hvartill lian är berättigad.
Denna anmärkning härleder sig utan tvifvel från det förhållande, att inmutare
i allmänhet icke plägat på förhand ställa någon säkerhet uti ifrågavarande
afseende, hvilket varit eu följd deraf att 1855 års grufvestadga, ehuru icke saknande
föreskrift om säkerhet, innehåller, att sådan skall ställas endast i det fall,
att jordegaren särskildt hos inmutaren framställer anspråk derpå, På det att
inmutarens skyldighet i nämnda afseende icke skall blifva beroende af sådan
framställning, har komitén velat förordna, att inmutaren ovilkorligen skall, innan
arbetet börjas, till jordegaren aflemna bevis att säkerhet blifvit stöld. Komitén
har, efter pröfning af åtskilliga förslag, icke kunnat utfinna något annat Renligt
sätt, att bereda jordegaren säkerhet. De särskilda garantier komitén i
öfrigt föreskrifvit till jordegarens trygghet innefattas i 7 kapitlet om ordningen
vid grufvedriften.

32 §. I 32 §, innefattande förbud för iumuiare att å den inmutade platsen upp föra

byggnader, som icke äro för försöksarbetets drifvande oundgängligen erforderliga,
har komitén ansett nödigt uttryckligen nämna boningshus, såsom icke
tillåtna; och torde det vara klart, att till boningshus icke kunna hänföras
s. k. grufvestugor, hvilka äro afsedda egentligen till förvaringsrum för grufarbetarnes
kläder m. m., på samma gång de utgöra en tillfällig tillflyktsort för
arbetarne under deras hvilostunder på dagen.

De i 34 § till skydd för boningshus, med mera, gifna bestämmelser,
hvilka enligt 53 § skola gälla äfven för utmålsinnehafvare i fråga om rättigheten
att påyrka upplåtelse af mark inom utmålet, afse, såsom ordalydelsen i
förslaget jemväl utvisar, endast att utestänga inmutare från rättighet att inom
fridlyst område taga sjelfva ytan i besittning för arbete eller anstalter i dagen.
Deremot innehåller förslaget icke något absolut förbud mot grufarbetets framdrifvande
på djupet medelst orter inom fridlyst område, utan kan, på sätt 141
§ utvisar, tillstånd dertill efter anmälan erhållas, beroende i hvarje särskild!
fall på pröfning af bergsmyndigheten.

En sådan frihet för grufvebrytningen kan icke medföra någon våda vid
de grufvor, som bearbetas för vinnande af metalliska mineral, då dessa grufvor
brytas i fast berg samt minerallagren hafva det läge att, äfven om grufvebrytningen
i dagen börjas på det minsta tillåtna afståndet, eller 600 fot från hus,
trädgård m. m., den i de flesta fall icke kommer att under dag göra något
väsentligt intrång på det fridlysta området eller aft fullföljas under sjelfva
husen annorledes än på ett ansenligt djup. Nu gällande grufvestadga, hvilken
tillåter inmutning af fyndighet, som i dagen är belägen pa 600 fots afstånd
från boningshus, medgifver att utmålet, ifall fyndigheten är donlägig, må på
djupet räknas snedt fallande, utan att något undantag härifrån göres för det
fall, att grufvan till följd af sitt donläge på djupet kommer inom det fridlysta
området. Likaledes är det enligt 1855 års stadga grufegaren tillåtet att med
fältort på djupet eftersätta en fyndighet äfven utom utmålets gräns, utan att
särskildt förbud häremot meddelats till skydd för hus.

Men i synnerhet med afseende å stenkolsbrytningen, som för tillgodogörande
af de öfver en större yta utbredda kolflötserna måste verkställas medelst
ortarbete, är det af vigt att grufegaren i detta afseende lemnas en vidsträcktare
frihet, som möjliggör ordnad brytning i större omfattning. Uti ett på Eders
Kongl. Maj:ts pröfning beroende mål, angående Wallåkra stenkolsaktiebolags
och Nya Skånska stenkolsaktiebolagets ansökan om vissa förändringar i nu
gällande grufvestadga, har chefen för Sveriges Geologiska Undersökning i afgifvet
utlåtande yttrat, “att, då stenkolen förekomma i lager eller flötser med en
mäktighet från eu eller annan tum till flera fot och fortsättande under vidsträckta
ytor i ett sammanhang, man ej gerna kunde tänka sig en på rätt
bergsvis ordnad och således i någon mån vinstgifvande brytning, utan att det
medgåfves grufegaren att framgå med sina arbeten efter flötsernas utsträckning
utan hinder af ofvan dag befintliga boningshus och dylikt, hvilka antagligen
ej kunde lida något slags skada af arbeten, som med icke större höjd än 6 å
7 fot och med afsättande af pelare på lämpliga ställen fortgmge på ett djup
af 50 till 100 eller ännu flera fot under jordytan“.

34 §.

Till stöd för de bestämmelser, komiténs förslag i detta ämne innehåller,
får komitén särskild! åberopa den franska och tyska lagstiftningen. Uti nyss
omförmälda mål har Eders Kongl. Maj:ts och Rikets Kommers-Kollegium i underdånigt
utlåtande fäst uppmärksamheten på den mera utsträckta frihet, som
i andra länders lagstiftning är i detta afseende grufvebrytningen förunnad.
Kollegiet har vid redogörelsen för de områden, som enligt de franska och tyska
lagarne äro fridlysta, yttrat den mening, att dessa områden skulle vara fredade
icke allenast mot skärpning, utan äfven mot grufarbete af hvad slag
som helst, hvarunder således äfven skulle inbegripas underjordiskt ortarbete.
Komitén har i den franska lagen samt i de tyska grufvelagar, för hvilka redogörelse
här ofvan blifvit lemnad, icke funnit andra stadgauden i detta ämne,
än dem, som, på sätt nämnda redogörelse utvisar, dels afse förbud mot skärpning,
d. v. s. undersökningsarbete i dagen inom visst afstånd från hus, dels
innefatta bestämmelser i fråga om vidden och belägenheten af den mark, grufegaren
kan, sedan ett verkligt grufveföretag kommit till stånd, från jordegaren
expropriera och hvilken mark utgör endast en ringa del af utmålet, men dessa
stadganden, som afse arbete och anstalter i dagen, innefatta, enligt komiténs
åsigt, icke någon inskränkning i grufegarens rätt att på djupet medelst orter
eftersätta fyndigheten inom hela det åt grufegaren genom koncession eller förläning
upplåtna fält, eu åsigt, som dessutom vinner stöd dels af det kända
förhållande att grufvor i dessa länder öfverallt finnas anlagda under hus, dels
af de vetenskapliga bearbetningar af ifrågavarande lagar, som varit för komitén
tillgängliga, deri samma uppfattning återfinnes och man såsom motiv för förbudet
mot skärpning på visst afstånd från hus anför, att detta förbud afser
bevarande af den ostörda frid, hvar och eu bör i sitt hus åtnjuta, och skydd
mot intrång på den huset närmast omgifvande marken. Skydd mot faran förras
eller skada å hus och jord är i dessa lagar beredt genom bestämmelser
om noggrann kontroll å grufvebrytningen.

Frågan, huruvida ett underjordiskt grufarbete kan medföra fara för
byggnader i dagen eller för sjelfva marken, är hufvudsakligast beroende af det
sätt, hvarpå arbetet verkställes, ehuru äfven andra omständigheter måste tagas
i betraktande, såsom grufverummets storlek och dess afstånd från ytan, beskaffenheten
af mellanliggande berg- eller jordarter o. s. v. Till förebyggande af
denna fara, så vidt angår stenkolsbrytningen, hafva i ofvannämnda hos Eders

Kongl. Maj:t anhänggiggjorda mål flera förslag blifvit väckta, såsom att gruv brytning

under jord skulle förbjudas i närheten åt hus på ett afstånd, motsvarande
husets höjd eller dess dubbla höjd, eller på ett afstånd af 60 fot, genom
hvilket sistnämnda förslag man kan hafva åsyftat att fridlysa antingen en skålformig
rymd, hvars botten och sidor äro på alla punkter belägna på 60 lots

afstånd från husets grund eller ock en på djupet obegränsad pelare, hvars

lodräta sidor äro i dagen belägna 60 fot från linset. Att sålunda på ett eller
annat sätt i lagen bestämma vissa gränser, inom hvilka grufarbetet skulle
anses kunna medföra fara för huset, men utanför hvilka arbetet skulle under
alla förhållanden vara tillåtet, synes komitén särdeles vanskligt. Härigenom
skulle, enligt komiténs uppfattning, husen vara utsatta för en vida större fara
än om saken ordnas på det sätt komitén tänkt sig.

Hvad nu särskilt beträffar stenkolsbrytningen, anser komitén densamma
i allmänhet icke kunna medföra någon väsentlig sättning å jordytan eller fara
för derå befintliga hus, ty flötserna äro af den ringa mäktighet, att det ligger
i grufegarens intresse att icke upptaga grufverum af större höjd än som oundgängligen
erfordras för att arbetarne skola kunna derstädes vistas och verkställa
brytning. Sedan stenkolen äro utbrutna, igensättes rummet med det
ofyndiga mineralet, hvilket i sitt lösbrutna skick upptager större utrymme än
förut. Om likväl ett grufverum lemnas öppet och till följd häraf taket i detsamma
skulle nedstörta, kan detta ras, då grufverummet är beläget på ett
ansenligt djup, icke fortplanta sig till jordytan, äfven detta i anseende dertill
att de lager, som genom raset lösbrytas, derefter intaga större utrymme än
förut. Beträffande förhållandet vid Höganäs stenkolsverk, har komitén inhemtat,
att underjordiskt arbete derstädes, så vidt man kunnat iakttaga, icke haft
någon menlig inverkan på ofvan befintliga byggnader. Det är ock bekant, att
vid flera andra grufvefält inom landet byggnader finnas uppförda på ställen,
der grufarbeten under jord varit eller ännu äro i gång, utan att någon fara
för dessa byggnaders fortfarande bestånd anses med nutidens förbättrade.arbetsmetoder
vara för handen.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, har komitén föreslagit, att skyddet
för hus och andra anläggningar endast skall afse anställande af försöksarbete
samt anläggande af schakt och andra gruföppningar å marken, äfvensom • jordytans
begagnande för de till grufanläggningen erforderliga byggnader och upplag,
hvarjemte komitén dels i 141. § förbjudit arbete å fridlyst område under
jord, med mindre anmälan förut skett hos bergmästaren, som, när sådan anmälan
egt rum, har att, efter jordegarens hörande och undersökning på stället,
förordna om ställande af säkerhet för möjligen inträffande skada samt i öfrigt
bestämma sättet och vilkoren för arbetets fullföljande,., dels i 138, 139, 140 och
142 §§ ställt grufvebrytningen under noggrann kontroll, till beredande hvaraf
jordegaren äfven kan hos bergsmyndigheten påkalla särskild åtgärd, enligt hvad
af 143 § framgår.

I fråga om skada, som genom grufarbete eller sjömalmtägt tillfogas 40ocii65§§.
jordegendom eller anläggning, — med hvilket senare uttryck här menas icke
blott hus och dylikt, tillhörande jordegendomen, men äfven andra, för sjelf va

jordegendomen mera främmande, fastän derå befintliga anläggningar, t. ex. telegrafledningar
— innehåller förslaget i 40 och 65 §§, att sådan skada skall
ersättas i första hand af den, för hvilkens räkning arbetet drifves, äfven om
skadan icke varit vållad genom oförsigtighet, vårdslöshet eller försummelse
vid arbetets drifvande. Denna föreskrift hvilar på den grundsats, att grufegaren
har ovilkorlig skyldighet att gifva ersättning icke blott för begagnande af
mark m. in., som åt honom upplåtes, utan äfven för all annan skada, som förr
eller senare under grufarbetets fortgång kan tillskyndas jordens egare eller
innehafvare, hvilken tanke torde ligga till grund för hithörande bestämmelse i
nu gällande författning, ehuru der icke blifvit uttryckligen bestämdt, att ersättningen
skall af grufegaren gäldas äfven i det fall att skadan icke varit genom
oförsigtighet, vårdslöshet eller försummelse vid grufdriften, vare sig af grufegaren
sjelf eller af arbetsledaren, vållad. Att ett stadgande härom erfordras,
anser komitén framgå deraf, att, efter hvad erfarenheten visat, tvekan i likartade
frågors bedömande varit rådande. Så har i fråga om eldskada af lokomotiv
här i landet i allmänhet den åsigt gjort sig gällande, att jernvägsegaren
ej är skyldig att ersätta skadan, såvida det icke i det förevarande fallet
visas, att, vid jernvägens befarande med lokomotiv och vid dettas handhafvande
någon särskild oförsigtighet egt rum, hvaremot andra varit af den mening, att
jeruvägsegaren ovilkorligen bör ersätta den skada, som genom jernvägens begagnande
tillskyndas egare af jord eller hus. I den nyare tyska lagstiftningen
har man ansett nödigt att genom uttrycklig bestämmelse reglera detta förhållande,
i hvad augår skada af grufarbete.

42 och 09 §§, Då grufegendom med definitivt bestämda gränser tillfaller inmutaren

först genom utmålets tilldelande, har komitén ansett, att den, som drifver försöksarbete,
ej bör vara berättigad att tillegna sig annat mutbart mineral, än
sådant, som genom den ifrågavarande fyndighetens undersökande vinnes och
som antingen är af den i mutsedeln angifna art eller förekommer i nära sammanhang
med fyndigheten. Sedan utmål blifvit tilldeladt, skulle deremot, efter
hvad i 69 § blifvit föreslaget, grufegaren hafva rätt att inom detsamma tillegna
sig allt mutbart mineral.

43 och 70 g§. Beträffande åter rättigheten att förfoga öfver icke inmutbara mineral,

såsom eldfast lera, skiffer, sandsten m. in., hvarom uttryckliga föreskrifter hittills
saknats, har komitén, med ledning af den tyska lagstiftningen sökt reglera
förhållandet i enlighet med billighetens fordringar, på sätt 43 och 70 §§ i förslaget
närmare utvisa. Deu nu gällande grufvestadgan medgifver icke grufegaren
någon rätt till sådant mineral, som ej är föremål för inmutning, men
kan å andra sidan icke heller anses innefatta förbud mot brytningen af dylikt
mineral, der denna brytning varit för det egentliga grufarbetets ändamålsenliga
drifvande nödvändig. Deremot har frågan om dispositionsrätten till sådant

omutbart mineral, som genom gruvbrytning^ vunnits, blifvit lemnad oafgjord.
Att denna sak ordnas är af särskild vigt med hänsyn till stenkolsgrufvorna,
der de omutbara ämnen, som ligga i nära sammanhang med stenkolen, hafva
i och för sig ett ganska stort värde.

3 Kapitlet.

Då 26 § i 1855 års grufvestadga föreskrifver, att grufegare skall vara 44och45§§-pligtig begära utmål “så snart den angifna fyndigheten medelst jordrymning
eller skärpning blifvit gjord åtkomlig och så blottad, att den till art, läge eller
sträckning och inäktighet bedömas kan“, samt nämnda lagrum icke gifver anledning
dertill, att inmutaren skulle vara berättigad att erhålla utmål förr, än
försöksarbetet framskridit till nyssnämnda stadium, har man härigenom uppställt
så stora fordringar i afsende å omfattningen af undersökningsarbetet, att
t. ex. en genom borrning verkställd undersökning icke skulle vara tillfyllestgörande.
Till ledning för bestämmandet af utmålets gränser och af det område
på marken, som grufegaren för sin anläggning behöfver taga i anspråk, lärer
dock vara tillräckligt, att, såsom 44 § i förslaget innehåller, fyndighetens läge,
sträckning och mäktighet kunna med antaglig säkerhet bedömas. Huruvida
detta åter låter sig göra, utan att fyndigheten dessförinnan blifvit mer eller
mindre åtkomliggjord och blottad, är en fråga, som utmålsförrättaren bäst är i
tillfälle att efter omständigheterna i hvarje särskildt fall afgöra. Undersökning
af stenkolsfält verkställes, som bekant är, merändels genom borrning, och i
de flesta fall torde kolflötsernas läge, utsträckning och mäktighet kunna på
sådant sätt med antaglig säkerhet utrönas, om än borrningen icke lemnar tillräcklig
ledning för ett noggrannare bedömande af kolens beskaffenhet såsom
mer eller mindre brytvärda.

Om man för erhållande af utmål för en stenkolsgrufva ovilkorligen
fordrade, att fyndigheten skulle vara blottad, hvilket i de allra flesta fall ej
kan ske annorledes än genom att med schakt nedgå på flötsen, skulle man
alltför länge fördröja utmålsläggningen och den dermed förenade definitiva regleringen
af grufegendomens gränser. Så länge utmål ej blifvit tilldeladt, är

grufegaren underkastad möjligheten af uppkommande tvister och kan icke våga
att å företaget nedlägga de stora kostnader, som för anläggande af schakt erfordras.

Vid författandet af 1855 års grufvestadga saknade man all erfarenhet
af inmutningssystemets tillämpning på stenkolsbrytningen, hvaraf följden blef,
att man i många afseenden förbisåg nödvändigheten att lämpa lagen jemväl
efter förhållandena vid denna brytning. De strängare fordringar, Indika nämnda
• stadga uppställer i fråga om vilkoren för utmåls tilldelande, hafva emellertid

sin förklaringsgrund i den omständighet, att, enligt denna författning, jordegaren
i allmänhet måste senast vid utmålsläggningen bestämma sig, huruvida han
vill begagna sin rätt att ingå såsom delegare i grufveföretaget. Enligt komitéus
förslag deremot, skulle tiden för utmålsläggningen icke utgöra någon preskriptionstid
i detta hänseende för jordegaren, med mindre brytning af mineralet
på hans område då är börjad (109 §).

Komitén har ansett det vara olämpligt att, på sätt i 1855 års grufvestadga
skett, meddela föreskrift om skyldighet för iumutaren att i visst fall
redan vid ingifvandet af ansökan om matsedel förete prof på mineralet, hvilken
föreskrift visat sig vara af ringa vigt och svårligen låter förena sig med den
antagna grundsatsen, alt först genom mutsedeln rättighet vinnes att med arbete
belägga fyndigheten. Deremot har komitén funnit uppvisande af prof på mineralet
böra uppställas såsom vilkor för erhållande af utmål.

Emedan det är af vigt för jordegaren, att den reglering beträffande
upplåtelse af mark in. m., som vid utmålsläggningen cger rum, icke alltför
länge uudanskjutes, samt god ordning fordrar, att anläggningen så snart ske
kan varder till sina gränser jemväl i förhållande till andra inmutningar definitivt
bestämd, har komitén ansett Renligt, dels att jordegaren eller, om det
är kronojord, innehafvaren deraf tillerkännes behörighet att påkalla utmålslägguing,
och dels att en viss tid bestämmes, inom hvilken inmutad lägenhet
senast bör vara med utmål försedd.

Eu särskild anledning, hvarför innehafvare af kronojord, som är utarrenderad
eller till boställe anslagen, bör ega rätt att påkalla förrättningen,
ligger deri, att, enligt 116 §. arrendator!) eller boställshafvaren först efter utmålsläggningen
kommer i åtnjutande af den såsom vederlag för jordegarelott
i 115 § omtalade årliga andel i arbetsprodukten.

Den tid, inom hvilken utmål bör vara lagdt, har blifvit föreslagen för
grufva till fyra år och för sjömalmtägt till två år från mutsedelns dag; börande
vid beräkningen af denna tid tagas i betraktande, att utmålsläggningen enligt
74 § kan komma att blifva fördröjd 9 månader efter det ansökan om utmål
ingafs, så att den tid, inom hvilken sådan ansökan bör till bergmästaren ingifvas,
utgör endast 3 år 3 månader för grufva och 1 år 3 månader för sjömalm -

tägt. Om grufegaren icke föranstaltar att utmål blir lagdt inom den i 45 §
föreskrifna tid, är lian underkastad påföljden af eu sådan jemkning i afseende
å utmålsgränsen, som omförmäles i 50 och 51 Till samma syfte, eller att

påskynda utmålsläggningen, leder äfven stadgandet i 49 § angående konkurrensen
emellan yngre och äldre inmutare, för hvilket stadgande redogörelse
härofvan redan blifvit lemnad.

Beträffande vidden af utmål för stenkolsfyndighet, synes det påtagligt,
att nu gällande bestämmelse derom uppställer alltför trånga gränser, då storleken
af ett sådant utmål är bestämd till högst 200 famnar i längd och bredd,
motsvarande nära 26 tunnland. Med afseende a kolflötsernas litiga mäktighet
och deras förekomstsätt i {ifrigt, kan det icke gerna löna sig, aldra minst då
fyndigheten ligger på betydligt djup, att bekosta schaktsänkning och anordna
kolbrytning för ett så inskränkt arbetsfält. Deri af inmutare begagnade nödfallsutväg,
att genom flera inmutningar i ett sammanhang bereda sig tillräckligt
stor verkningskrets, är icke egnad att afhjelpa de pa föreskrifterna om
arbetsskyldigheten beroende väsentliga olägenheterna af alltför små utmål.
Ty då det gäller såsom regel, att stadgadt årligt försvarsarbete skall verkställas
för hvarje särskild! utmål, blir följden, att utmålsiunehafvaren blott för bevarande
af sin rätt till de olika utmftlen kan se sig nödsakad att nedlägga kostnader
å ett för öfrigt onyttigt arbete, hvars utförande icke ingår i den egentliga
arbetsplanen, och att såmedelst, till olägenhet jemväl för jordegaren, gorå
mera intrång på marken, än som varit behöfligt, i fall utmålsvidden halt lämplig
utsträckning.

I stället för nu gällande stadgande, att grufegaren sjelf eger bestämma
huru stort utrymme af utmålet han ofvan jord för sitt arbete tarfva!'' och således
är berättigad att lösa hela utmålet, har komitén föreslagit, att grufegaren
ej må af marken inom utmålet taga i anspråk mera än hvad för sjelfva grufarbetet
jemte dertill erforderliga byggnader och upplag oundgängligen tarfvas
(52 §). Utmålsgränsen enligt förslaget har följaktligen icke egentligen någon
betydelse med hänseende till rättsförhållandet emellan jordegaren och grufegaren.
I betraktande häraf kan ur synpunkten af jordegarens rätt och intresse någon
betänklighet icke möta vid att bestämma ökad utmålsvidd.

Redan i det till grund för 1855 års grufvestadga liggande, af Bergskollegiet
den 18 September 1848 afgifna underdåniga förslag, hade Bergskollegiet
hemställt, att för stenkolsgrufva skulle kunna tilldelas ett utmål af
högst 2,400 fot i längd och 1,200 fot i bredd. I anledning af Wallåkra stenkols-aktiebolags
och Skånska stenkols-aktiebolagets förut omförmälda underdåniga
framställning om vissa ändringar i grufvestadgan, åsyftande, bland annat,
ökad utmålsvidd för stenkolsfyndighet, har Kommers-kollegiet uti afgifvet underdånigt
utlåtande föreslagit, att utmålet för stenkolsgrufva skulle beräknas till

46 §.

53 §.

en qvadrat med sida af 2,400 fots längd. Komitén, som finner de af Kollegiet
för detta förslag anförda skäl ega full giltighet, har på grund häraf, och då
ett utmål af nämnda storlek i allmänhet får anses omfatta så stort utrymme,
som kan från ett schakt utbrytas, förenat sig i omförmälda förslag, enligt hvilket
ett ster.kolsutmål således skulle komma att utgöra ett område af fyra gånger
dess nu bestämda vidd. Upplysningsvis må här nämnas, att, efter hvad
komitén iuhemtat, Höganäs stenkolsverk hittills för sin grufvedrift användt en
ytvidd motsvarande ungefär 24 stenkolsutmål enligt nu gällande lag, eller 6
sådana utmål enligt förslaget, samt att genom kolbrytningen derstädes under
senare tiden årligen afverkats en areal, motsvarande ungefär ett tolftedels utmål
af den föreslagna vidden.

Vidkommande åter vidden af utmål för öfriga fyndigheter, med undantag
af sjömalm, i afseende hvarå förslaget öfverensstämmer med hvad härutinnan
för närvarande är stadgadt, har komitén föreslagit, att denna vidd, som i
ofvannämnda af Bergs-kollegiet år 1848 afgifna förslag var upptagen för jerngrufva
till 800 fot och för andra metalliska fyndigheter till 500 fot i längd och
bredd, men i det af Högsta Domstolen utarbetade lagförslag samt i den på
sistnämnda förslag grundade, nu gällande grufvestadga bestämdes till 600 fot i
längd och bredd, hädanefter skulle ökas till 800 fot i längd och bredd. En
sådan förändring, äfven om den eljest icke vore af trängande behof påkallad,
är en nödvändig följd af de förändrade föreskrifter förslaget innehåller angående
utmålens beräknande på djupet.

I afseende på de i 53 § till fredande af hus och andra anläggningar
stadgade inskränkningar i utmålsinnehafvares rättighet att erhålla upplåtelse af
mark inom utmålet, innehåller senare stycket i nämnda paragraf det undantag
från regeln, att i fall fråga är om enstaka byggnad, såsom backstuga, vaktarestuga
eller dylik, eller mindre trädgårdstäppa, utmålsinnehafvaren då kan erhålla
tillstånd att begagna mark, belägen närmare derintill än 600 fot. Den åtskilnad,
som här blifvit gjord emellan den större byggnaden eller anläggningen
och den mindre, är föranledd deraf, att dessa små lägenheter af jemförelsevis
ringa värde eljest kunde med sina fridlysta kretsar, särdeles i tätt bebygda
trakter, i betänklig grad försvåra möjligheten för grufegare att erhålla nödigt
utrymme på marken. Man torde utan fara för misstag kunna påstå, att innehafvarne
af dylika mindre lägenheter åtminstone i allmänhet icke sätta värde
på tillgodonjutandet af ifrågavarande fridlysning, utan fast heldre gerna se, att
en industriel anläggning i deras närmaste grannskap kommer till stånd, hvarigenom
tillfälle till arbetsförtjenst för dem öppnas. Och säkerligen skulle godvillig
uppgörelse lätt kunna tillvägabringa?, om det berodde på dem allena,
att lemna grufegare tillstånd att med sin anläggning inträda på det fridlysta
området. Men då, ifall undantagsbestämmelsen borttages, jemväl jordegarens

samtycke erfordras, och exempel icke saknas derpå, att jordegare, med stöd af
nu gällande stadgande, förhindrat grufanläggning i närheten af backstuga
eller dermed jemförlig byggnad, oaktadt innehafvare deraf för sin del lemnat
tillåtelse, synes det mindre välbetänkt att göra grufegarens rätt i förevarande
fall beroende på öfverenskommelse. Förslaget tillerkänner honom dock icke
någon ovilkorlig rättighet att komma i besittning af marken inom ifrågavarande
område, utan skulle det ankomma på bergmästaren med gode männen att efter
omständigheterna i hvarje särskild! fall afgöra, huruvida och i hvad mån sådant
borde tillåtas. Mot försöksarbete skulle dessa mindre lägenheteter komma att
njuta samma skydd, som de större.

Såsom en brist i 1855 års grufvestadga har blifvit anmärkt, att, ehuru 57 §.
det skulle kunna inträffa, att största och bästa delen af ett hemmans egor
genom inmutningar frånhändes egaren, författningen likväl icke stadgade någon
skyldighet för grufegaren att i förhållande dertill deltaga i hemmanets ränta
och öfriga onera eller till stamhemmanet erlägga årlig afgäld, på sätt för jordafsöndring
i allmänhet vore stadgadt. Något behof af lagstiftningsåtgärd härutinnan,
så vidt dermed skulle afses att bereda det allmänna säkerhet för utfående
af hemmanets ränta och öfriga utskylder, har hittills icke försports och
torde ej heller för framtiden vara att emotse, aldra minst om grufegares rättighet
att taga i anspråk mark inom utmålet blir så begränsad, som komitén
föreslagit. Hvad åter jordegaren angår, bör det vara honom teinligen likgiltigt,
antingen årlig afgäld bestämmes att utgå eller icke, ty om afgäld åsättes, bör
naturligtvis lösesumman för den afträdda marken i förhållande dertill beräknas
så mycket lägre. För öfrig! må besinnas, att, i fall årlig afgäld skulle i den
ordning och efter de grunder, som lagen om jordafsöndring föreskrifver, åsättas
hvarje litet område, som till grufegare afträdes och som ej sällan består af
föga värdefull skogsmark, sådant i allmänhet blefve förenadt med alltför stora
kostnader och olägenheter, för att kunna motsvaras af de dermed åsyftade
fördelar.

Komitén, som af dessa skäl ansett sig icke böra föreslå något lagstadgande
i berörda afseende, har deremot, till förekommande af missförstånd, i
förslagets 57 § uttryckligen föreskrifvit, att vid bestämmandet af lösen för jord,
som till grufegare afträdes, jemväl skall tagas i beräkning att jordegaren ansvarar
för ränta och utskylder af jorden.

Då en grufva blifvit öfvergifven eller genom sonande förverkad, uppstår 67 §.
fråga, huru förhållas bör med rättigheten att återupptaga grufvan, med dispositionen
öfver qvarliggande mineral och till grufvan hörande byggnader (förtimringar,
förstämplingar, vandringar, uppfordringsverk in. m.) samt med jordegarens
rätt till marken och till delaktighet i grufarbetet, derest det af annan återupptages.
I förslaget till 1855 års grufvestadga hade Högsta Domstolen skiljt på

grufvor med visst utmål och grufvor, som så lång tid legat öde, att något
visst, af ålder gällande eller särskildt anvisadt utmål icke kunde för dem ådagaläggas,
samt föreslagit, att vid återupptagande af grufva med visst utmål
jordegaren ej skulle vara berättigad till jordegareandel eller lösen för utmålet,
utan skulle den som upptog grufvan inträda i förre grufegarens rätt, men att
vid återupptagande af grufva utan kändt utmål, jordegaren skulle liksom vid inmutning
af ny grufva njuta jordegareandel och lösen för utmålet. En ledamot
i Högsta Domstolen var af skiljaktig mening och hemstälde, att, utan åtskilnad
för nedlagda grufvor med eller utan kändt utmål, viss tid, räknad från det
grufva anmälts öfvergifven (6 månader) eller från det den kom i ödesmål
(2 år), måtte bestämmas, under hvilken tid den, som anmälde sig, skulle vara
berättigad att öfvertaga grufvan med förre grufegarens rätt, d. v. s. utan rätt
för jordegaren till andel i företaget eller till lösen lör mai ken, samt att eftei
nämnda tid marken skulle hemfalla till grundegaren och grufvan betraktas
fullkomligt lika med fritt fält. Vid underdånig föredragning af förslaget godkändes
hufvudsakligen nämnda skiljaktiga mening, men föreslogs en förändrad
redaktion på grund af det anförda skäl, att för öfvergifven och för sönad grufva
lämpligen borde bestämmas lika tid för “grundegarens rätt att densamma öfvertaga".
Emedlertid blefvo hithörande bestämmelser (50 och 51 §§ i 1855 års
grufvestadga) affattade på ett sådant sätt, att den lika tid, som skulle för
öfvergifven och sönad grufva bestämmas, kom att åsyfta ett helt annat ämne,
än det som varit af den skiljaktige ledamoten i Högsta Domstolen åsyftadt, i
det att nämnda tidsbestämmelse kom att afse den tidpunkt (ett år från det
rättigheten till grufvans öfvertagande inträdt), inom hvilken den, som återupptagit
grufvan, borde hafva ånyo påbörjat arbetet, vid äfventyr att marken eljest
hemfölle till grundegaren. Den tidsbestämmelse, som ofvannämnde skiljaktige
ledamot afsett, nämligen fastställandet af en viss tidrymd, inom hvilken anmälan
om nedlagd grufvas återupptagande borde ske för att grufvan skulle få
öfvertagas med förre egarens rätt, återfinnes i 1855 års grufvestadga endast i
fråga om grufvor, som anmälts öfvergifna, Indika må med förre egarens rätt
öfvertagas af den, som dertill anmäler sig inom 4 månader efter det kungörelse
om öfvergifvandet skett. En grufva, som blifvit. utan anmälan nedlagd, må
deremot hafva legat öde huru lång tid som helst, innan den ånyo inmutas
och blir förre egaren fråndömd, så är alltid den nye inmutaren enligt 51 §
berättigad att inträda i förre grufegarens rätt, ehuru han kan förlora sin rätt,
om lian icke inom ett år efter tillträdet börjar arbetet. Om grufvan anmäles
öfvergifven och ny inmutare icke infinner sig förr än efter nämnda 4 månader,
erhåller jordegaren andel i företaget och lösen för marken. Men om grufvan
utan anmälan om dess öfvergifvande legat nere i 50 år, får jordegaren vid
dess återupptagande icke jordegareandel eller lösen iör marken. Eu sådan

rätt för jordegaren inträder i detta fall först, sedan den, som återupptagit den
ödelagda grufvan, försummat att ånyo påbörja arbetet, De nu omförmälda lagrummen
i 1855 års stadga innefatta äfven föreskrifter om skyldighet för afträdande
grufegaren att qvarlemna vissa inventarier och rättighet för tillträdaren
att under vissa förutsättningar lösa andra inventarier.

Det egentliga syftemål, lagstiftaren haft med alla dessa bestämmelser,
torde hafva varit att uppmuntra till nedlagda grufvors återupptagande. Men
då hvarje grufegare, innan han nedlägger en grufva, är af sitt eget intresse
manad att söka framskaffa spekulanter, som kunna vara hågade att öfvertaga
företaget och lemna den afträdande grufegaren någon ersättning, åtminstone
för inventarier, så kan man med visshet antaga, att i de fall, då detta icke
lyckas den afträdande grufegaren, lagens bestämmelser, som åsyfta att uppmuntra
till företagets återupptagande, skola blifva vanmäktiga. Komitén har
till följd häraf ansett det leda till största enkelhet och reda, om lagen, med
uteslutande af alla bestämmelser i nämnda syfte, konseqvent genomför den
grundsats, att. grufva, som blifvit öfvergifven eller genom sonande förverkad,
anses lika med fritt och omutadt fält, så att, när densamma ånyo inmutas,
jordegaren kommer i samma ställning till inmutaren, som till hvarje inmutare
af ny grufva, i följd hvaraf jordegaren, utan afseende derpå om han vant delaktig
i det nedlagda företaget eller icke, har rätt att med nye inmutaren deltaga
i grufvans återupptagande, så ock är berättigad att för mark, som till
nye inmutaren afträdes, erhålla lösen, äfven om han redan af förre grufegaren
emottagit lösen för samma mark. För genomförande af denna grundsats har
komitén, som ansett att frågan om inlösande af de inventarier, som afträdande
grufegaren icke är skyldig att vid grufvan qvarlemna, må bero på frivillig
öfverenskommelse med den tillträdande grufegaren, funnit andra lagstadganden
i ämnet icke erfordras än de, som innefattas i bestämmelserna att, när grufva
öfvergifves eller sönas, marken faller åter till jordegaren utan ersättning (67 §)
och att afträdande grufegaren skall qvarlemna de i grufvan för dess styrka och
bestånd gjorda byggnader, hvilka utan lösen tillfalla nye grufegaren (145 §);
hvaremot jordegarens rätt att i grufvans återupptagande deltaga eller för jordegarelotten
njuta vederlag följer deraf, att återupptagandet icke lagligen kan ske
annorledes än efter inmutning (2 och 18 §) samt att de i 5 kap. intagna stadganden
om jordegarens rätt afse hans förhållande till hvarje slags inmutning,
således äfven till sådan som skett för upptagande af nedlagd grufva; och har
komitén i 71 § meddelat nödiga föreskrifter angående dispositionen öfver qvarliggande
mineral vid nedlagda grufvor.

Emedan, särdeles beträffande de glest befolkade norra delarne af landet, 75 §.
det ofta kan vara förenad! med svårigheter och alltför kännbara kostnader,

att, såsom för närvarande är stadgadt, till biträde åt bergmästaren vid utmålsförrättning
ovilkorligen använda gode män bland dem, som för egoskiften i
orten valde äro, bar komilén i sitt förslag (75 §) medgift, att jemväl nämndemän
må kunna dertill anlitas; hvarjemte, med afseende å de vigtiga ersättningsfrågor,
som vid sådan förrättning skola afgöras, de biträdande gode männens
antal blifvit ökadt ifrån två till tre.

ge § Med hänsyn till de förändrade bestämmelser, som i förslaget blifvit med delade

i afseende å utmål, hvars storlek enligt förslaget icke skulle komma
att såsom hittills bero af inmutarens behof, utan är i lagen bestämdt, så att
inmutaren är berättigad till ett visst område, så vida ej kollision med andra
inmutare inträffar, har komitén i sitt förslag icke upptagit nu gällande stadgande
derom, att klagan i fråga om utmålets storlek skall hos bergsöfverstyrelsen
fullföljas, utan ansett kollisionsfallen tillhöra domstols afgörande, i händelse
parterne icke äro nöjde med förrättningsmannens beslut. Deremot har komitén,
i öfverensstämmelse med nyssnämnda föreskrift i 1855 års grufvestadga, funnit
frågan om vidden och belägenheten af den mark, som jordegaren skall till
utmålsinnehafvaren afträda, hvilken frågas bedömande är beroende af teknisk
insigt om hvad för grufanläggningen i sådant afseende erfordras, böra fullföljas
hos bergsöfverstyrelsen.

Bland ämnen, i afseende hvarå besvär skola anföras i sistnämnda ordning,
har komitén upptagit jemväl fråga, huruvida försöksarbetet så långt fortskridit,
att utmål må läggas.

Beträffande fullföljden af talan i de frågor, som tillhöra domstol, är det,
efter hvad erfarenheten visat, särdeles angeläget, att en viss tid bestämmes för
anställande af sådan talan; och har komitén föreslagit nämnda tid till ett år
från förrättningens afsilande.

91 och92§§ De under 91 och 92 §§ föreslagna bestämmelser om tillökning af utmål

hafva i väsentlig mån till syfte att derigenom skall befordras införande af
lodräta gränser på djupet äfven för sådana äldre utmål, hvilka för närvarande
räknas på djupet snedt fallande (jemt 189 och 190 §§).

93 § Enligt 41 § i 1855 års stadga kan, efter pröfning af bergsöfverstyrelsen,

sammanläggning af särskilda, intill hvarandra gränsande utmål ega rum, utan
afseende derpå, att det sammanlagda utmålet kommer att innefatta större vidd
än eljest är tillåten. Åtgärden har den betydelse, att sammanfattningen af de
särskilda utmålen betraktas, med hänseende till arbetsskyldigheten, såsom endast
ett utmål. 1855 års grufvestadga fäster härvid icke något vilkor om ett mera
omfattande försvarsarbetes utförande inom det sammanslagna området, än som
skolat verkställas inom ett enkelt utmål. Meningen torde dock icke hafva
varit, att verksamheten i grufvefältet skulle till följd af sammanslagningen få
minskas, utan allenast att bereda grufegare rättighet att förlägga det arbete,

som till försvarande af de särskilda utmålen bort inom hvartdera af dessa fullgöras,
till det ställe eller de ställen, inom det gemensamma utrnålet, der arbetet
med mesta planmessighet och båtnad kunde bedrifvas. Komitén, som i 93
§ medgifvit sammanslagning, med förbehåll att nya utrnålet ej omfattar större
yta än ett fullt utmål enligt 46 §, har, med afseende härå, under 135 § meddelat
föreskrifter, enligt hvilka grufegare, som innehar flera sammanhängande
utmål, kan erhålla tillstånd att med arbete inom något eller några af dem
försvara jemväl de öfriga.

Enär, enligt förslaget, sjelfva lagen komme att bestämma de vilkor, under
hvilka en utmålsinnehafvare skulle vara berättigad att erhålla tillökning
eller sammanslagning af utmål, blefve den pröfning, som i detta hänseende
nu tillkommer bergsöfverstyrelsen, icke vidare erforderlig; och såsom följd häraf
är i förslaget öfverlemnadt åt bergmästaren att tillämpa hvad lagen härutinnan
föreskrifver.

Slutligen torde uppmärksamheten böra fästas derå, att stadgandet om
tillökning och i synnerhet bestämmelsen om sammanslagning af utmål äro af
särskild vigt för de stenkolsgrufvor, hvilka, innan den nya lagen träder i verkställighet,
erhållit utmål af den i nu gällande lag föreskrifna vidd.

Protokollet öfver utmålsförrättningen med dertill hörande karta, utgörande
den handling, hvarigenom grufegendomen är konstituerad och till sina gränser
bestämd, är af lika vigt, som skifteshandlingar, domböcker i egodeluingsmål
och jordatvister samt protokoll i lagfartsärendeu m. m., hvilka alla,
enligt gällande föreskrifter, böra förvaras på två ställen. På grund häraf
har komitén föreslagit, att bergmästaren skall .före utgången af April månad
hvarje år till bergsöfverstyrelsen insända ett exemplar af protokoll och kartor
för de förrättningar (utmålsläggning, utstakning af erforderlig mark enligt 90 §,
tillökning eller sammanslagning af utmål enligt 91 och 93 §§), som under det
föregående året inom hans distrikt egt rum, i följd hvaraf det skulle åligga
bergmästaren att i god tid från vikarier, som till äfven ty rs hållit dylika förrättningar,
infordra ej mindre concepthandlingarne, än äfven det exemplar, som
skall till bergsöfverstyrelsen insändas. Högsta Domstolen hade i sitt år 1853 afgifna
lagförslag intagit ett stadgande i detta syfte, men detta stadgande blef
vid ärendets föredragning inför Eders Kongl. Maj:t från g^ufvestadgan uteslutet,
emedan dess innehåll ansågs kunna utgöra föremål för en blifvande instruktion.
Någon sådan instruktion har emedlertid sedermera icke utkommit, och då ämnets
vigt kräfver, att ett lagstadgande härom snart utfärdas, har komitén trott sig
kunna hemställa att den föreslagna bestämmelsen i grufvestadgan införes;
kunnande densamma lätteligen till eu blifvande instruktion, öfverflyttas, derest
den anses der hafva sin rätta plats, hvilket möjligen kan vara förhållandet
jemväl med några andra i förslaget upptagna föreskrifter.

96 §.

106 §.

4 Kapitlet.

Ehuru dagorter, d. v. s. från dagen anlagda, mera eller mindre horisontela
gångar (stollar) för undersökande af grufvefält eller för ernående af lättare
berg- eller vattenuppfordring eller luftvexling, äro temligen sällsynta här i landet,
inträffa dock understundom fall, då dylika anläggningar kunna medföra
synnerligt gagn för grufindustrien. Nu gällande bestämmelse derom, att bergmästarne
må meddela tillstånd till dagorters anläggande, har derföre i förslaget
bibehållits. Men beträffande de i 1855 års stadga upptagna, från äldre författningar
hemtade föreskrifter om särskilda förmåner för den, som drifver
dagort, vill det synas lika olämpligt som fruktlöst att genom så beskaffade
konstlade medel söka uppmuntra den enskilda företagsamheten, hvilken dessutom
i detta fall torde kunna anses tillräckligt tillgodosedd genom blotta
tillåtelsen att drifva dagortsarbete utom eget utmål. Borttagandet af berörda
föreskrifter är desto mera påkalladt, som derigenom undvikas de invecklade
förhållanden, hvartill sådana föreskrifter leda.

Af hvad gällande stadga i detta ämne innehåller har i förslaget för
den skull bibehållits endast sjelfva grundbestämmelsen om tillstånd till dagorters
anläggande. Och i sammanhang härmed upptager förevarande kapitel
i förslaget de föreskrifter, hvilka ansetts erforderliga för reglerande af rättsförhållandena
i det i fråga varande hänseendet.

5 Kapitlet.

Visserligen gäller för närvarande såsom regel, att jordegaren skall vara
berättigad att till hälften med inmutaren i arbetet och vinsten deraf deltaga,
och äfven för det fall, att inom ett utmål finnas flere jordegare med laga
skilnad sig emellan, är nämnda regel i så måtto tillämpad, att de olika jordegarne
då skola njuta jordegareandelen till godo hvar inom sitt område, “så
framt fyndigheten är derstädes från dagen åtkomlig^ men om arbetet, under

eftersättande af en fyndighet, som på djupet ligger, eller medelst fältort, kommer
från den ene jordegarens område in på den andres, skall den, å hvilkens
grund anbrott från dagen icke skett, njuta rätt till deltagande endast för {
“och öfriga § tillhöra den eller dem, som orten förut drifvit, derest ej den
nye jordegaren gör på sin bekostnad fyndigheten från egen grund åtkomlig/4
Att sålunda icke blott göra jordegarens rätt i viss mån beroende derpå,
om fyndigheten är på hans grund från dagen åtkomlig eller ej, men äfven
berättiga den ene jordegaren att deltaga i grufvedriften inom den andres område
samt lemna jordegare tillstånd att inom grufvas utmål på egen hand
göra derstädes förekommande fyndighet åtkomlig, synes icke vara lämpligt.
Lika olämpligt är stadgandet med afseende å inmutarens rätt, så vidt den
mångtydiga bestämmelsen att ofvannämnde tre fjerdedelar “tillhöra den eller
dem, som orten förut drifvit“ tolkas på det sätt, att på andre jordegarens område
samma tre fjerdedelar delas lika mellan inmutaren och förste jordegaren,
hvarigenom inmutarens andel skulle blifva mindre för hvarje nytt egoområde,
hvarpå arbetet inkommer. Olämpligheten af detta stadgande framstår
i synnerhet med afseende å stenkolsbrytningen, der det ofta kunde komma att
tillämpas. Kongl. förordningen den 20 Oktober 1741 om grufvors utmål med mera
innehåller, att då grufegaren med fältort eftersatte eu malmgång på djupet
och dervid inkomme under en annan jordegares grund, hvars innehafvare användt
hvarken kostnad eller arbete på malmgångens yppande, skulle bergmästaren
efter omständigheterna jemka dem emellan eller ock målet hänskjutas
till Bergskollegium. I Kongl. förordningen den 0 December 1757 infördes d‘e invecklade
bestämmelser, som legat till grund för 22 § i 1855 års grufvestadga.
Dock voro, enligt komiténs åsigt, bestämmelserna i 1757 års förordning mera
öfverensstämmande med rättvisans fordringar, och särskildt innehöll nämnda
förordning den vigtiga grundsatsen, att inmutare alltid borde “behålla sin andel
odelt, i anseende så till eu, som flere jordegare". I den grufvestadga, som,
till de flesta delar öfverensstämmande med 1855 års stadga, utfärdades i Finland
den 25 Maj 1857, uteslötos alla bestämmelser om olika rätt för särskilde
jordegare och antogs grundsats, att jordegaren alltid skulle vara berättigad
att till hälften med inmutaren i företaget deltaga. På denna grundsats hvila!’
ock komiténs förslag i fråga om jordegarerätten. Förhållandet vederbörande
emellan synes nämligen blifva både enklare och naturligare ordnadi, om, på
sätt förslaget afser, jordegaren, jemte det hans rättighet att deltaga i arbetet
inskräukes till hans eget område, alltid får rätt till full jordegarelott inom detsamma.
För att ej mindre åt inmutaren, för hvad lian åtgjort, innan förste
jordegaren anmält sig till deltagande i företaget, än äfven åt nämnde jordegare,
då arbetet å hans grund är slutadt och inkommer på andre jordegarens grund,
bereda ersättning för den på jordegarelotten belöpande andel i redan gjorda

byggnader, schaktanläggningar m. m., har komitén i 113 § föreslagit, att
inmutare, som njutit jordegarelott inom ett område, skall, när jordegaren sjelf
tillträder jordegarelotten, så ock jordegaren, när arbetet från hans område inkommer
på annan jordegares grund, vara berättigad att af tillträdaren efter
dennes andel bekomma ej mindre lösen för redan anskaffade byggnader, redskap
och förråd, än äfven skälig ersättning för i (ifrigt gjorda anläggningar,
som kunna vara till nytta för det blifvande arbetet.

107och 108§§ Nu gällande stadgande derom, att å kronojord, som innehafves under

ständig besittningsrätt, innehafvare!! skall njuta jordegarelotten till godo, är i
förslaget bibehållet, ehuru med någon redaktionsförändring, åsyftande att till
denna kategori uttryckligen hänföra kronojord, som af allmän inrättning eller
menighet innehafves, äfvensom rekognitions- och grufveskogar.

Hvad deremot angår till boställe anslagen eller för kronans räkning
utarrenderad kronojord, hvarest boställshafvaren eller arrendatorn för närvarande
är i fråga om jordegarerätten likstäld med deri, som innehar kronojord
under ständig besittningsrätt, så har komitén ansett, att en förändring härutinnan
i sammanhang med bestämmelserna om vederlag bör tillvägabringas sålunda,
att boställshafvaren eller arrendatorn icke får sig tillerkänd sjelfva jordegarelotten,
hvilken tillfaller inmutaren, utan endast rättighet att under sin
besinningstid uppbära den såsom vederlag derför utgående afgift (115 §).

På det att jordegaren, hvilken har att välja, antingen han vill begagna
jordegarelotten eller i stället taga afgift, ej må behöfva bestämma sig, innan
han med någorlunda säkerhet kan bedöma, huruvida det lönar sig att i arbetet
deltaga, har komitén ansett hans skyldighet att i detta afseende göra sitt val
böra ställas i beroende af tiden, då brytning af mineralet på hans grund börjats
och lian derom erhållit underrättelse; dock så, att han icke i något fall
behöfver bestämma sig förr än vid utmålsläggningen. Denna anordning är af
särskild vigt med afseende å stenkolsbrytningen, då det å ena sidan, på sätt
vid 44 § blifvit omförmäldt, är billigt, att inmutaren kan erhålla utmål så snart
fyndigheten är medelst borrning undersökt, så vidt bergsmyndigheten finner
nämnda undersökning tillfyllestgörande, men man å andra sidan, vid det förhållande
att inmutaren sålunda kan erhålla utmål innan arbetet med schakt nedkommit
på fyndigheten, icke kan på jordegaren ställa det anspråk, att han ovilkorligen
skall vid utmålsläggningen bestämma sig, om han vill i företaget ingå eller
icke. Då man redan antagit den grundsats, att den jordegare, på hvars grund
arbetet först efter utmålsläggningen inkommer, har viss tid derefter att bestämma
sig i nämnda afseende, ligger det nära till hands att äfven lemna
förste jordegaren betänketid, räknad från det brytningen af mineralet å hans
område efter utmålsläggningen börjats. Är brytningen af mineralet redan börjad
vid utmålsläggningen, skall jordegaren vid förrättningen anmäla, om han

vill begagna jordegarelotten; börande till upplysning i dessa afseenden anteckning
i förrättningsprotokollet ske, på sätt i 85 § omförmäles.

Enligt hvad här ofvan i den allmänna framställningen redan blifvit 115—120§§.

antydt, har komitén föreslagit, att inmutaren i vissa fall, då jordegarelotten

kominer honom till godo, skall, såsom vederlag derför, till egaren eller inne hafvaren

af jorden betala en afgift, beräknad till viss andel af det vunna mi neralet

och utgående in natura, om jordegaren så önskar, men med penningar,
om jordegaren icke vill taga afgiften in natura. Då denna afgift, på sätt nyss
är nämndt, beräknas till viss andel af bruttovinsten (det ur grufvan uppfordrade
mineral), och grufegaren således är skyldig att betala afgiften, äfven om
företaget i dess helhet går med förlust, är det naturligt, att denna afgift måste
sättas temligen låg. Enligt Kongl. förordningen den 27 Augusti 1723 var jordegare,
som ej ville sjelf upptaga grufva eller deri participera, berättigad att af allt det, som
vid anläggningen tillverkades, “njuta en procent, fritt för alla omkostningar“.

Komitén, som ansett hvarje grufva i allmänhet kunna tåla en afgift af två
procent (en femtiondedel) af det vunna mineralet, har trott sig böra af särskilda
skäl föreslå eu något högre afgift för stenkolsgrufvor, eller 31 procent
(en trettiondedel) af det vunna mineralet. Man torde nämligen kunna antaga,
att det i de flesta fall är lättare att på förhand beräkna en stenkolsfyndighets
mäktighet och utsträckning, samt att man i allmänhet kan för stenkol påräkna
en jemnare efterfrågan och afsättning med åtminstone någon vinst, och att i
följd häraf en stenkols-grufanläggning, om den rätt bedrifves, är underkastad
något mindre risk, än andra grufveföretag. Såsom skäl för att ställa afgiften
högre för stenkolsgrufvor än för andra torde äfven kunna åberopas den omständighet,
att stenkolsgrufvorna anläggas på eu ort, der marken till största
delen består af åker och äng, och der de således kunna antagas komma att
förorsaka större intrång för jordegaren, än andra grufvor, som merendels förekomma
på utmark. Huru den föreslagna afgiften öfver hufvud taget kan
komma att ställa sig i förhållande till behållna afkastningen af grufvedriften,
låter ej beräkna sig utan fullständiga uppgifter af enskilde angående deras
ekonomiska förhållanden i detta hänseende. Sådana uppgifter har komitén ej
varit i tillfälle att anskaffa.

Med stadgandet i 117 § har komitén afsett, att den afgift, hvarom här
är fråga, skall anses bunden vid jorden och ej må kunna derifrån skiljas. Om
afgiften finge af jordegaren till annan person för alltid öfverlåtas och sålunda
komme att gå i köp man och man emellan, skulle stora olägenheter uppstå
genom svårigheten att i en framtid utreda hvem det vore, som egde rätt att
utbekomma afgiften. Komitén har derför ansett nödigt föreskrifva, att ej någon
må för längre tid, än han är egare eller innehafvare af jorden, till annan
öfverlåta rättigheten att af grufegaren uppbära ifrågavarande afgift, utgörande

122 §.

denna föreskrift icke något hinder för jordegaren att med inmutaren träffa
aftal om afgiftens belopp eller om dess upphörande, hvilket aftal då naturligtvis
blir för senare egare af jorden gällande.

6 Kapitlet.

Det minimibelopp af grufarbete, som grufegaren årligen skall utgöra för
att bevara sin rätt, är i 1855 års stadga bestämdt till antingen en kubikfamns
bergsprängning, eller 4 å 5 kubikfamnars jordrymning, eller ock annat grufveeller
grufvebyggnadsarbete, motsvarande 200 dagsverken. Utom det att dessa
arbetsqvantiteter sins emellan icke äro eqvivalenta, då t. ex. 4 å 5 famnars
jordrymning ej kan anses motsvara 200 dagsverken, förekommer derjemte såsom
en oegentlighet, att författningen icke gör någon skilnad i fråga om försvarsarbetets
myckenhet å ena sidan för stenkolsgrufva, som i allmänhet måste drifvas
i större omfattning och för hvilken en större utmålsvidd tages i anspråk,
samt å andra sidan för metalliska fyndigheter, hvilkas bearbetande ofta kan
ske i mindre skala och inom ett mindre fält. På samma gång komitén sökt
afhjelpa dessa missförhållanden, har komitén till förhindrande af onödig fältspärrning
och i det förut angifna syfte att motarbeta inmutningar, som icke
leda till verkliga grufveföretag, funnit nödigt uppställa ökade fordringar i fråga
om qvantiteten af försvarsarbetet.

Viss årlig arbetsskyldighet torde jemväl böra föreskrifvas icke blott för
sjömalmtägt, i afseende hvarå nu endast är stadgadt, att en sådan lägenhet ej
må lemnas obegagnad eller utan bearbetning längre tid än högst tre år, men
äfven för dagortsanläggning, hvarom gällande lag icke innehåller någon bestämmelse
i detta hänseende.

Enligt bestämmelsen i 15 § af nu gällande stadga skall inmutaren senast
inom ett år från mutsedelns utfärdande hafva börjat grufarbetet, och dermed
inträder den årliga arbetsskyldigheten, som enligt 43 § anses behörigen
fullgjord derigenom att grufegaren icke låter arbetet ett helt år ligga nere och,
derest han något år till en del försummat sin arbetsskyldighet, arbetar så
mycket mera det nästföljande året, så att grufegaren, ifall talan mot houom
anställes om skyldighet att afträda grufvan såsom sönad, kan visa, att han
under de två före nämnda talans instämmande sistförflutna åren, utan att

under någondera året låta företaget helt och hållet ligga nere, verkställt så
mycket arbete, som tillhopa motsvarar brytnings- eller arbetsskyldigheten för
bägge åren. Komitén har funnit dessa bestämmelser vara af beskaffenhet att
mera än nödigt är lemna inmutaren tillfälle att låta företaget hvila. Inmutare
hafva ofta gått till väga på det sätt, att de å sista dagen af första året efter
mutsedelns utfärdande vidtagit några obetydliga åtgärder, som skolat anses för
arbetets början, samt under andra året gjort endast ett eller annat dagsverke,
hvarefter de mot slutet af tredje året fullgjort två års arbetsskyldighet. Komitén’
som ansett olämpligt att bestämma viss dag för arbetets början och funnit det
medföra ordning samt större lätthet att vinna utredning i tvister, som röra
försummad arbetsskyldighet, i fall arbetsåret alltid räknas från den 1 Januari,
bär trott, att tillräckligt rådrum för vidtagande af förberedande åtgärder, såsom *
anskaffande af förlagskapital, inköp af arbetsredskap o. s. v., skulle vara inmutaren
förunnadt, om, såsom 123 och 125 §§ i förslaget innehålla, första arbetsåret
efter mutsedelns utfärdande räknas från den 1 derpå följande Januari,
dock så, att den inmutade fyndigheten, i fall mutsedeln är utfärdad efter den
JO nästföregående Juni, anses under första arbetsåret försvarad med hälften af
det i 122 § föreskrifna antal dagsverken. Och hvad angår den inmutare nu
förbehållna rättighet att, under det ena året fullgöra större eller mindre del af
den arbetsqvantitet, som belöper sig på det andra, så förefinnes i komiténs
tanke ej något giltigt skäl för ett sådant medgifvande; hvadan i förslaget är
stadgadt, att, derest arbetsskyldigheten under något år icke är fullgjord, anläggningen
då skall anses vara vid det årets utgång sönad.

För ett oafbrutet fortsättande af grufarbete kunna någon gång väsent- läs—134 §§.
liga hinder möta, och man har derföre funnit nödigt att under vissa förbehåll
medgifva hvilostånd. Men då den genom inmutningen tillkännagifna afsigt att
bearbeta den inmutade fyndigheten utgör grundvilkoret för förvärfvandet af
eganderätt till fyndet, samt det allmännas intresse fordrar, att arbetet med
allvar fullföljes, är det angeläget, att hvilostånd endast sparsamt och då giltiga
skäl dertill föranleda må beviljas. Med afseende å ej mindre den grannlaga
pröfning, som här påkallas, än äfven nödvändigheten af enhet i de grundsatser,
som dervid följas, har komitén ansett det böra öfverlemnas uteslutande åt bergsöfverstyrelsen,
och således icke såsom ■hittills åt bergmästaren, att i första hand
pröfva ansökningar om hvilostånd. Den längsta tid, under hvilken hvilostånd
kan ega rum, har blifvit inskränkt från 10 år eller mera till högst 8 år.
Hvilostånd för försöksarbete har blifvit ovilkorligen förbjudet och, på det att
hvilostånd icke må kunna utan laga skäl sökas endast i ändamål att under
den tid ansökningen är på pröfning beroende och, sedan den blifvit afslagen,
under ytterligare åtta månader derefter njuta befrielse från arbetsskyldigheten,

hvartill 59 § i 1855 års grufvestadga gifvit anledning, har komitén föreslagit,
att det skall gälla såsom regel, att den som sökt hvilostånd likväl bör fullgöra
arbetsskyldigheten under den tid ansökningen är beroende på pröfning, ehuru
grufegaren, om han finner sig hafva fullt giltiga skäl till vinnande af hvilostånd,
kan, sedan han ingifvit ansökan derom, på egen risk upphöra med arbetet,
så snart han för den föregående delen af arbetsåret fullgjort motsvarande
del af arbetsqvantiteten, dock under förutsättning att det sökta hviloståndet
beviljas.

135 §. Under 135 § äro föreskrifter meddelade angående tillstånd i vissa fall

för innehafvare af flera utmål att med arbete inom något eller några af dem
försvara jemväl de öfriga. Dessa föreskrifter, hvilka, på sätt ofvan är papekadt,
stå i samband med de föreslagna bestämmelserna om sammanläggning
af utmål, äro afsedda att underlätta mera omfattande anläggningar och bereda
möjlighet för dylika anläggningars ordnande efter planen af en längre tids
verksamhet. Från den såsom vilkor i afseende på berörda tillstånd uppställda
regel, att de olika utmålen skola vara sammanhängande och att arbetsskyldigheten
medelst ett mot samtliga utmålens antal svarande antal dagsverken skall
fullgöras, torde ett undantag böra ega rum i fråga om sjömalmtägter. Dessa
inmutas nämligen merendels af masugnsegare sjelfve för deras eget behof, och
understundom äro för ett och samma verk inmutade en mängd i orten befintliga
små sjöar, hvilka dock hvar för sig utgöra ett särskildt utmål. I sådana
fall är det både billigt och af industriens egen fördel påkalladt, att arbetet med
sjömalmens tillgodogörande må kunna ordnas på sätt senare stycket i nyssnämnda
paragraf innehåller.

7 Kapitlet.

Beträffande ordningen vid grufvedriften, hvarom detta kapitel handlar,
har komitén, med utelemnande af de i 1855 års stadga ur synpunkten af grufegares
enskilda ekonomiska fördel särskildt meddelade anvisningar och råd, ansett
andra bestämmelser i sådant afseende icke böra meddelas, än som innefattas i
stadgandet att grufverörelsen skall vara underordnad bergverksstyrelsen, hvilken

har att tillse, att arbetet bedrifves efter ordnad plan och på ett ändamålsenligt
sätt, på det att hvarje grufva måtte bearbetas icke blott med hänsyn till största
möjliga vinst för ögonblicket, utan sålunda, att man må kunna äfven i
framtiden göra sig till godo så mycket som möjligt af de från grufvan åtkomliga
fyndigheter. Då det för sådant ändamål är nödigt, att grufvorna byggas
så, att de hafva styrka och bestånd äfven för framtiden, hafva bestämmelser
äfven i detta syfte blifvit föreslagna. I öfrigt; innehåller detta kapitel endast
sådana föreskrifter, hvilka ansetts erforderliga, dels till skydd för jordegendom
och trygghet för arbetsmanskapet, dels till vinnande af uppgifter för statistiska
ändamål. Dessa föreskrifter grunda sig hufvudsakligen på nu gällande bestämmelser
i ämnet, utom hvad angår stadgandet i förslagets 153 § derom, att, i
fall förvaltare, styresman eller annan, under hvilkens ledning grufarbete bedrifves,
genom öfverträdelse af ordningsföreskrifterna eller eljest genom vårdslöshet,
oförsigtighet eller försummelse vid ledningen af arbetet vållat, att dervid sysselsatt
arbetare ljutit döden eller blifvit skadad, grufegaren skall, äfven om han
icke medverkat till skadan, vara lika med den vållande förbunden att till
vederbörande målsegare utgifva skadestånd, med rättighet dock i sådant fall
för grufegaren att af den vållande söka sitt åter. Ehuru ett sådant stadgande
icke öfverensstämmer med allmänna lagens grundsatser i fråga om skadestånd,
torde det dock kunna rättfärdigas af den synnerliga fara, för hvilken grufarbetare
äro utsatte, i fäll nödiga försigtighetsmått vid arbetets anordnande icke
iakttagas. Stadgandet innebär en kraftig maning till grufegaren att vaka deröfver,
att arbetsledare!! icke må göra sig skyldig till någon felaktighet eller
försummelse i ifrågavarande hänseende. Ett slikt öfvervakande är så mycket
mera af behofvet påkalladt, som hos grufarbetarne i allmänhet icke kunna
förutsättas de insigter, hvilka erfordras, för att de sjelfva skulle kunna bedöma,
huruvida fara är för hand. Motsvarande stadgande återfinnes bland annat i
den sachsiska grufvelagen.

De i förevarande kapitel föreslagna förändrade bestämmelser angående
bötesansvar och annan straffpåföljd, så ock om förvandling af böter och viten,
äro affättade i närmare öfverensstämmelse, med systemet och grunderna i gällande
strafflag.

157 §.

8 Kapitlet.

Angående det bolagsförhållande, soin uppkommer derigenom att flere
personer efter vissa lotter deltaga i samma grufverörelse, hänvisar gällande
stadga till de särskilda bolagsreglor, hvilka kunna vara delegarne emellan upprättade,
och meddelar för öfrigt, till efterrättelse i fall icke annorlunda är
genom dylika regler föreskrifvet, bestämmelser endast om sättet för bolagsstämmors
sammankallande och om påföljden för delegares underlåtenhet att i behörig
tid inbetala vid bolagsstämma beslutna tillskott. Till följd af jordegares
rätt att med inmutare ingå i företaget, är det dock icke alltid som intressentskapet
grundar sig på öfverenskommelse delegarne emellan. Närmare bestämmelser
rörande rättsförhållandena dels emellan delegarne inbördes och dels
emellan dem och tredje man äro derföre af behofvet påkallade, synnerligast
som de i 15 kap. handelsbalken i fråga om handelsbolag meddelade allmänna
regler ej ega tillämplighet i här afsedda fall.

Vid genomläsande af 1855 års grufvestadga stannar man i tvekan angående
rätta uppfattningen af förhållandet mellan inmutaren och jordegaren, när
denne begagnar sin jordegareandel. Enligt 18 § i nämnda lag har jordegaren
rätt att till hälften med inmutaren i grufarbetet och den deraf fallande vinsten
deltaga. I 8 kapitlet afhandlas det förhållande, då flere personer, “utgörande
ett bolags efter vissa lotter i samma grufverörelse deltaga. Man har å
ena sidan velat påstå, att inmutaren egentligen är den, som bör anses drifva
rörelsen, som bestämmer dess omfattning och förordnar om förvaltningen, och
att jordegaren, om han vill deltaga, endast har rätt att, emot erläggande af
de tillskott med penningar eller arbete, som inmutaren infordrar, för dessa tillskott
och för andel i vinsten erhålla redovisning af inmutaren. Å andra sidan
har man betraktat inmutaren och jordegaren såsom två lika berättigade
delegare, hvilka hafva hufvudsakligen samma ställning till gemensamheten
och lika rätt att deltaga i beslut, som röra förvaltningen, hvardera efter
sin lott. Efter denna åsigt är det gemensamhetsförhållande, som eger rum
mellan inmutaren och jordegaren, att betrakta såsom alldeles identiskt med
förhållandet mellan andra personer, som öfverenskomma att gemensamt drifva
en grufva, deri de hvar för sig förvärfvat vissa lotter, endast med den
skilnad att bolaget i förra fallet tillkommit på grund af lagens föreskrift och i

senare fallet genom öfverenskommelse. Komitén har vid uppgörande af förslag
till stadgandeua om grufvebolag anslutit sig till den senare uppfattningen
och ansett det vara tjenligt, att i lagen uttryckligen bestämmes att till grufvebolag
hänföres äfven sådant intressentskap, som uppkommit derigenom att jordegaren
anmält sig till begagnande af sin jordegarelott. Härigenom bar komitén
blifvit i tillfälle att föreslå åtskilliga äfven på nämnda intressentskap tillämpliga
bestämmelser, afseende att lösa åtskilliga frågor, hvilka varit i hittills gällande
lag obesvarade, men för hvilka lagbestämmelser äro af nöden just med
afseende derpå att sådana intressentskap komma till stånd endast på grund
af lagens föreskrift och således ofta existera, utan att delegarne kunnat öfverenskomma
om några bolagsreglor till bestämmande af förhållandet dem emellan.

Det är för ett grufvebolag i flere afseenden af vigt, att bolaget repre- 159—165 §§.
senteras af en styresman, som eger befogenhet icke blott att omhänderhafva
bolagets förvaltning, men äfven att för bolaget emottaga stämning, lagsökning
eller annan kallelse samt, sjelf eller genom ombud, inför domstolar och . andra
myndigheter tala och svara å bolagets vägnar. Jemte det förslaget för den
skull föreskrifver, att för hvarje grufvebolag skall utses styresman, är tillika
för det fall, som i 159 § omförmäles, stadgadt, att imnutaren eller hans rättsinnehafvare
skall ega företrädesrätt till befattningen. Detta stadgande grundar
sig på den förutsättning, att den, som genom sjelfva inmutningsåtgärden eller
eljest förvärfvat och innehar hela inmutarelotten, i allmänhet kan antagas företrädesvis
vara intresserad af företaget och egnad att utöfva föreståndarebefattningen.

Under 166 och 167 §§ äro, hufvudsakligen i oförändradt skick, upp- 167°gg
tagna nu gällande föreskrifter om skyldighet för bolagsman att inbetala tillskott,
hvilka blifvit genom en gifven pluralitet vid bolagsstämma beslutna, samt
om påföljden af försummad inbetalning, varande enligt förslaget denna påföljd
tillämplig jemväl i det fall, att delegare underlåtit erlägga af styresmannen
enligt 163 § iufordradt tillskott, som för försvarsarbetets fullgörande eller ordningsföreskrifters
iakttagande befiunes hafva varit af nöden.

Genom bestämmelserna i 168 och 169 §§ har komitén sökt lösa tvänne ltj9 gg_
frågor, hvilka i nuvarande lag lemnats obesvarade, nämligen huru förfaras skall,
dels då vid bolagsstämma några delegare vilja tillskjuta mera, andra mindre,
och rösterna äro å ömse sidor lika många, dels då de, som innehafva halfva
antalet eller mera af de afgifna rösterna, förklara, att företaget skall nedläggas
och att. något tillskott till dess fortsättande förty icke bör ega rum.

1 förra hänseendet synes det ej vara lämpligt att tillägga vare sig den
ena eller andra meningen ett afgörande vitsord. I ett grufvebolag af två delegare
med lika lotter är det icke billigt, att den ene skall kunna tvinga den
andre att inskränka brytningen till den minsta möjliga omfattning. A andra

sidan åter vore det ännu vådligare och kunde leda till verklig orättvisa, om
den, som egde större kapitaler till sitt förfogande, hade makt att efter godtfinnande
bestämma tillskottet huru stort som helst, hvarigenom det kunde
blifva omöjligt för den mindre bemedlade meddelegaren att bevara sin rätt till
delaktighet i företaget. Komitén har ej kunnat utfinna något lämpligare sätt
att här skilja de olika meningarne emellan, än att tillåta den, som vill för
bolagets räkning fortsätta arbetet i den större omfattningen, att för sådant
ändamål förskjuta penningar till fyllnad i den andre delegarens tillskott, emot
rättighet att, sedan penningarne blifvit i företaget nedlagda, för sin härigenom
uppkommande fordran söka betalning ur den andres andel i den gemensamma
egendomen och afkastningen deraf, men icke ur hans enskilda tillgångar.

Vidkommande åter det förhållande, att halfva antalet eller mera af de
afgifna rösterna utfaller för den mening, att företaget bör alldeles nedläggas,
under det att öfrige röstande deremot vilja fullfölja detsamma, så och då bolagets
eganderätt till sjelfva grufvan är beroende af ett fortsatt fullgörande af arbetsskyldigheten,
bör icke ens flertalet af delegare, än mindre halfva antalet, kunna
med sina röster tvinga de öfrige att öfvergifva företaget. Om de förre i förevarande
fall kännas skyldige att utan ersättning afträda till de senare sina
andelar i sjelfva grufvan och de byggnader, som äro för dess styrka och bestånd
nödiga, sker derigenom ingalunda någon förnärmelse af de utträdande
delegarnes rätt; ty om det inträffat, att alla delegarne öfvergifvit anläggningen,
så hade grufvan jemte nyssnämnda byggnader fallit i det fria. För dem, Indika
skola för egen räkning fortsätta arbetet, är det dock eller åtminstone kan det
vara ett oafvisligt behof att jemväl få öfvertaga mediutressenternas andelar i
det gamla bolagets öfriga egendom. Komitén har derföre ansett dem härutinnan
böra få åtnjuta lösningsrätt.

9 Kapitlet.

m 176 §§. I afseende på de af en grufanläggning härledda ersättningsfrågor är för

närvarande i allmänhet stadgadt, att dylika frågor, så vida de icke förekomma
till pröfning vid utmålsförrättningen, skola afgöras af särskild nämnd, som

väljes i den ordning lagen om jords eller lägenheters afstående för allmänt
behof föreskrifver. Dessa ersättningsfrågor äro mången gång icke af synnerligen
stor betydelse och merendels af mindre vigt än de, hvilka jemväl efter
1855 års stadga falla under utmålsförrättningens afgörande. Den stora apparaten
af en expropriationsnämnd, hvilkens användande alltid är förenadt med
omgångar och dryga kostnader, har för den skull synts lämpligen kunna här
utbytas emot tre i orten boende gode män, utsedde på sätt 172 och 173 §§
anvisa. Antagligen torde parterne i de flesta fall komma att åtnöjas med gode
männens beslut; men då åt detta icke bör gifvas den betydelse af laga kraft
egande dom, som eu expropriationsnämnds beslut eger, är i förslaget utväg
lemnad missnöjd part, som tilltror sig kunna visa fel i uppskattningen, att
fullfölja talan i samma ordning, som emot utmålsförrättares och honom biträdande
gode mäns beslut i dylika frågor, eller medelst stämning till domstol.

10 Kapitlet.

Detta kapitel innehåller stadganden om grufve- eller malmöreskassor, 177 1S3 §§.
motsvarande bestämmelserna härom i nu gällande lag.

11 Kapitlet.

Beträffande de i detta kapitel meddelade öfvergångsstadganden, torde 184 191 §§.
någon särskild redogörelse icke erfordras vidare än i afseende på 189 och 190 ''

§§. På sätt vid kapitlet om utmål blifvit anfördt, är det i komiténs tanke

önskvärd!:, att sådana utmål, hvilkas gränser på djupet räknas snedt fallande,
erhålla lodräta gränser. Det är af denna anledning komitén föreslagit ifrågavarande
bestämmelser, hvilka ansetts kunna i väsentlig mån bidraga dertill,
att en reglering i sådant syfte kunde under den närmaste tiden efter den nya
stadgans införande komma att ega rum.

Förslag

till

Gr rufyeNtadga,

1 KAPITLET.

Om inmutning.

i §•

Föremål för inmutning äro guld, silfver, platina, qvicksilfver, bly, koppar,
jern, mangan, krom, kobolt, nickel, zink, tenn, titan, vismut, antimon, arsenik
och svafvel, jemte deras malmer, samt grafit och stenkol.

Härunder inbegripes jemväl sjömalm; men inmutning af myrmalm vare
hädanefter icke tillåten.

2 §•

Utom i det fall, 95 § omförmäler, må man ej vare sig å egen eller
annans grund utan inmutning med arbete belägga mineralanledning, som enligt
1 är föremål för inmutning.

Sker det, ege vederbörande kronofogde eller magistrat på begäran af
den, hvars rätt genom arbetet förnärmas, meddela handräckning för dess inställande.

3 §■

Den, som vill inmuta mineralanledning, söke skriftligen hos bergmästaren
i orten matsedel derå.

Denna ansökan skall, då fråga är om mineralanledning, som anträffats i
berg eller jordlager, innehålla uppgift på
inmutarens namn, hemvist och yrke,
mineralanledningens art,

hemman eller lägenhet, samt socken, härad och län, der mineralanledningen
finnes, och

medelpunkten i det fält, inom h vil ket inmutaren vill anställa grufarbete,
jemte noggrann beskrifning på punktens läge å marken.

Afser inmutningen sjömalm, skall sökanden jemte namn, hemvist och
yrke uppgifva det område han vill inmuta, hvilket ej må öfverstiga en half
qvadratmil.

Dessutom bör sökanden föreslå benämning för anläggningen till skilnad
från andra dylika.

4 §■

Inmutaren åligge att, efter anmälan hos jordens innehafvare, på marken
uppsätta grufvemärke till betecknande af den medelpunkt, som enligt 3 § bör
angifvas.

Sådant märke anses lika med rå och rör eller annat gränsmärke och
skall, der mutsedel beviljas, qvarstå till dess utmål blifvit lagdt.

Om grufvemärkens beskaffenhet utlärde bergsöfverstyrelsen föreskrift,

5 §•

Då ansökningen afser annat mineral än sjömalm, skall sökanden till
bergmästaren ingifva två trovärdige mäns intyg att, såvidt vid undersökning
på stället kunnat utrönas och dem eljest kändt är, den af sökanden angifna
medelpunkt icke är belägen inom annans utmål eller närmare intill förut inmutadt
område, än i 14 § sägs, äfvensom att grufvemärke blifvit i medelpunkten
uppsatt samt att den i ansökningen gjorda beskrifning på punktens läge
är rigtig.

6 §.

Hvarje till bergmästaren inkommen ansökan skall af honom i dagbok
antecknas under särskild nummer, jemte dag och år, då den inkom.

7 §■

Sedan ansökan om inmutning till bergmästaren inkommit, skall denne
ofördröjligen och sist inom 30 dagar meddela skriftligt beslut, hvaraf'' sökanden
eger sjelf förskaffa sig del.

8 §•

Har sökanden icke lemnat fullständiga uppgifter och intyg, på sätt i
3 och 5 §§ sägs, förelägge bergmästaren honom viss lämplig tid att dermed
inkomma och föreskrifve tillika den påföljd, att ansökningen anses förfallen,
om den tid försittes.

Ej må längre anstånd sökanden beviljas än 60 dagar från den dag,
beslutet gafs.

Underlåter sökanden att inom den förelagda tiden fullfölja ansökningen,
varde ärendet genast derefter från vidare åtgärd afskrifvet.

9 §•

Möter ej hinder för bifall till ansökningen, utfärde bergmästaren matsedel,
hvilken skall innehålla

tillstånd för inmutaren och hans rättsinnehafvare att, under förbehåll
af den bättre rätt, som må annan tillkomma, och med iakttagande af de i denna
stadga angående jordegares rätt och i öfrig! gifna föreskrifter, med arbete belägga
den an gifna fyndigheten,

noggrann beskrifning på mineralanledningens art och det inmutade områdets
belägenhet, i enlighet med de uppgifter och intyg, sökanden jemlikt 3
och 5 §§ bör lemna,

den benämning, hvarunder anläggningen må kunna från andra dylika
skiljas,

tiden, då ansökningen till bergmästaren inkom, samt

föreskrift för inmutaren att inom 60 dagar från mutsedelns utfärdande
låta kungöra densamma i kyrkan till den socken eller församling, der fyndigheten
är belägen, vid äfventyr af inmutningsrättens förlust, i fall sedermera
annan om fyndighetens inmutning gör ansökan, innan kungörandet sker.

I mutsedel, som meddelas utländing, skall intagas, att hans rätt till
fvndighetens bearbetande är beroende af Konungens tillstånd samt att sadant
tillstånd skall hos Konungen sökas inom 90 dagar efter mutsedelns utfärdande.

10 §.

Bergmästaren före särskild bok, deri utfärdade mutsedlar i nummerföljd
ordagrant intagas.

11 §•

Begäres i en ansökan inmutning af flera sammanhängande eller skilda
områden, utfärde bergmästaren för hvarje af sökanden angifven medelpunkt
en mutsedel; och må, när det är fråga om sjömalm, mutsedel ej omfatta mera
än en sjö eller en half qvadratmil af större sjö.

12 §.

Vid de gamla bergslagsodalgrufvorna vare inmutning ej tillåten inom de
fält, som till dem anvisats eller af ålder lydt (95 §).

13 §.

Ej må iumutare såsom medelpunkt för sin grufanläggning angifva punkt,
som är belägen inom annans utmål.

14 §.

I fall stenkolsfyndighet, hvarå mutsedel förut begärts, men för hvilken
utmål icke blifvit lagdt, finnes i närheten, då må sökanden icke förlägga medelpunkten
för sitt fält på mindre afstånd än 1,700 fot från medelpunkten af
det förut inmutade området.

Afser den äldre inmutningen annat mineral, vare minsta afståndet 570 fot.

15 §.

Sökes mutsedel å mineral, som icke utgör föremål för inmutning (l §),
eller är ansökningen stridande mot 12 eller 13 §§, varde den afslagen.

16 §.

Lag vare samma, om sökanden vid bestämmande af medelpunktens läge
icke iakttagit hvad i 14 § stadgas angående minsta afståndet från äldre in -

mutares fält eller ansökningen afser rättighet till sjömalmtägt på område, hvarå
mutsedel för sådant ändamål blifvit förut begärd.

17 §.

Hafva flere på samma dag begärt inmutning af ett och samma område,
meddele bergmästaren dem hvar sin mutsedel och njute de sedan lika rätt,
der ej någon af dem kan visa, att han först upptäckt fyndigheten, i hvilket
fall inmutningsrätten honom tillhör.

18 §.

Förut bearbetad eller inmutad mineralfyndighet kan, sedan den anmälts
vara öfvergifven (149 §) eller inmutningsrätten blifvit genom sonande (126 §)
eller eljest förverkad, ånyo inmutas, så framt det sker för vinnande af mineral,
som enligt 1 § utgör föremål för inmutning.

19 §.

Har inmutare förlagt medelpunkten för sitt fält inom område, som enligt
13 eller 14 §§ är åt äldre anläggning fridlyst, må likväl, utan hinder af
stadgandena i 15 och 16 §§, mutsedel åt honom utfärdas, i fall antingen den
äldrö anläggningen anmälts vara öfvergifven (149 §) eller ock inmutningsrätten
dertill uppgifves hafva blifvit förverkad; dock vare i sistnämda fall förre innehafvaren
icke skyldig att för nye inmutaren vika, innan han blifvit dömd sin
rätt förlustig.

20 §.

Gör inmutare eller hans rättsinnehafvare, inom två år efter det mutsedel
utfärdades, ånyo ansökan om inmutning af samma område eller af fält,
hvars medelpunkt är belägen på mindre afstånd än det enligt 14 § minsta
tillåtna från den i förra mutsedeln augifna medelpunkt, varde ansökningen
afslagen.

21 §.

Anmäles grufanläggning eller sjömalmtägt vara öfvergifven eller varder
inmutningsrätten genom sonande eller eljest förverkad, kåfve jordegaren under
ett år derefter företrädesrätt framför hvarje annan till erhållande af mutsedel
för anläggningens återupptagande.

Har på grund af ansökningar, som inom nämnda tid till bergmästaren
inkommit, mutsedlar blifvit utfärdade både åt jordegaren och åt den, som icke
eger del i marken, vare den sistnämndes mutsedel ogild.

Denna företrädesrätt tillkommer ej jordegare, som vid den tid, då företaget
öfvergafs eller rättigheten till dess fortsatta drifvande förverkades, sjelf
innehaft inmutarerätten eller del deraf.

22 §.

Har i något af de fall, då ansökan om inmutning bort afslås, mutsedel
blifvit utfärdad, vare den ogild, om klander derå i laga tid (24 §) anställes.

23 §.

Verkställer någon arbete på grund af mutsedel, hvilken sedermera till
följd af stadgandena i 15, 16 eller 20 §§ förklaras ogild, ansvare såsom för
åverkan, om åtal derå i laga tid sker.

Äi det äldre inmutare, hvars rätt blifvit genom arbetet förnärmad, kan
han dock icke väcka talan om ansvar, der han icke vid den tid, arbetet af
den andre företogs, haft grufvemärke uppsatt (4 §).

24 §.

Klander a mutsedel kan när som helst före utmålsläggningen ske och
skall, om den angifna fyndigheten förmenas icke utgöra föremål för inmutning,
anhängiggöras genom besvär hos bergsöfverstyrelsen, men eljest efter stämning
hos domstol i orten.

Anmäles vid utmålsläggningen klander å mutsedel, gånge, som i 79

§ Pägs.

Påstående, att mutsedel blifvit förverkad genom underlåtenhet att kungöra
den i kyrkan eller genom öfverträdelse af stadgandet i 28 §, skall instämmas
före utmålsläggningen eller ock anmälas vid nämnda förrättning, i hvilket
fall förfares på sätt i 79 g stadgas.

Sedan utmål blifvit tilldeladt, må man icke väcka talan af den beskaffenhet,
denna paragraf omförmäler.

25 §.

Klagan öfver bergmästares beslut, hvarigenom mutsedel blifvit vägrad
eller ansökning derom förklarats förfallen, må föras hos bergsöfverstyrelsen

genom besvär, som skola dit ingifvas sist å sextionde dagen, den oräknad,
då beslutet gafs, hvartill hänvisning, med fullständig underrättelse om hvad
klaganden har att iakttaga, bor af bergmästaren i sammanhang med beslutet
meddelas.

2 KAPITLET.

Om förstöksarfoete.

26 §.

Sedan mutsedel blifvit utfärdad, ege inmutaren i den ordning och med
de inskränkningar, här nedan stadgas, företaga skärpning eller annat försöksarbete,
som för erhållande af utmål är nödigt, äfvensom begagna eller anlägga
väg till stället.

27 §.

Innan på något ställe arbete må börjas, skall inmutaren minst 14 dagar
förut åt egaren till jorden eller sjön äfvensom åt den, som dertill har nyttjanderätt,
lemna dels bestyrkt afskrift af mutsedeln, dels bevis att säkerhet
blifvit stäld för den afgift och ersättning, hvartill inmutaren enligt 36 och 39
§§ är förbunden, dels skriftlig uppgift på stället, der arbetet skall företagas.

Eges jorden eller sjön af enskild man, som är frånvarande och låter
egendomen af annan förvaltas, må handlingarne lemnas till förvaltaren.

I öfrigt galle om sättet för tillställande af dessa handlingar hvad
om delgifvande af stämning finnes stadgadt

28 §

Företager inmutaren arbete på något ställe, utan att hafva delgifvit
vederbörande afskrift af mutsedeln och uppgift på arbetsstället eller innan den
i 27 § stadgade tid förflutit, sedan delgifningen skedde, vare förlustig sin inmutningsrätt,
om den, åt hvilken afskriften och uppgiften bort meddelas, väcker

talan derom i den ordning, 24 § bestämmer, och icke dessförinnan anmält sig
vilja i arbetet deltaga eller eljest godkänt företaget.

Inmutaren ansvare ock för all genom arbetet förorsakad skada såsom
för åverkan, om åtal derå i laga tid sker; men är tiden för anställande af talan
om inmutningsrättens förlust försuten, vare äfven straffet för åverkan förfallet.

29 §.

Har inmutaren icke stält sådan säkerhet, som i 27 § omförmäles, eller
är målseganden med stöld säkerhet icke nöjd, ege vederbörande kronofogde
eller magistrat, då de derom anlitas, inställa arbetet, intill dess inmutaren anskaffat
säkerhet, som antingen af målseganden antages eller ock blifvit af
Konungens befallningshafvande godkänd.

30 §.

Den, som inmutat annan fyndighet än sjömalm, må för anställande af
arbete till dess undersökande samt för nödiga byggnader och upplag begagna
så mycket af marken, som dertill oundgängligen tarfvas, inom ett afstånd från
grufanläggningens medelpunkt af högst 1,200 fot, då det är stenkolsfyndighet,
och högst 400 fot, då det är annat mineralstreck, som skall undersökas.

Dock vare han inom nämnda arikskrets underkastad de inskränkningar,
som äro stadgade i 33 och 34 §§.

31 §.

Inmutare af sjömalm må hvar som helst inom det i mutsedeln angifna
område verkställa malmtägt äfvensom, med de i 34 § stadgade inskränkningar,
begagna angränsande strand till nödigt upplag.

32 §.

Ej må, utan tillstånd af jordens egare och innehafvare, boningshus eller
andra för försöksarbetets drifvande icke oundgängligen erforderliga byggnader å
den inmutade platsen uppföras.

Sker del, ege vederbörande kronofogde eller magistrat på begäran lemna
handräckning för byggnadens borttagande på inmutarens bekostnad.

33 §.

Derest område, inom hvilket inmutaren enligt 1 kapitlet icke varit berättigad
att angifva medelpunkten för sitt fält, till någon del faller inom hans

arbetskrets, då må han icke för de i 30 § angifna ändamål inkräkta sådant
fridlyst område, vid ansvar såsom för åverkan.

34 §.

Ej må, vid ansvar såsom för åverkan, inmutare för de i 30 § angifna
ändamål af marken taga i besittning

område, som är afsatt till allmän väg, gata eller plats, eller till jernbana
eller kanal, vare sig statens eller den dermed njuter lika skydd, eller
till kyrkogård eller begrafningsplats,

eller, utan vederbörligt tillstånd, mark belägen nära intill sådant område
eller annorstädes, der grufanläggningen kan medföra skada för allmän byggnad
eller inrättning,

eller grund, hvarå hus är uppfördt, eller mark på mindre afstånd än
600 fot från boningshus eller annan vid gården uppförd åbyggnad, eller från
trädgård eller vid gården anlagd park, såvida icke inmutaren dertill erhållit
tillstånd såväl af egaren till jorden, hvarå byggnaden, trädgården eller parken
är belägen, som af den, hvilken till samma jord har nyttjanderätt.

Har delgifning af mutsedeln (27 §) egt rum, innan byggnadens, trädgårdens
eller parkens anläggande påbörjades, kan inmutaren taga i anspråk
mark jemväl på mindre afstånd än 600 fot derifrån.

Den, som åter upptager nedlagd grufva, ege, jemte nödigt utrymme för
grufvebyggnader och upplag, begagna de gamla gruföppningarne utan hinder af
hus, som befinnas inom 600 fot derifrån.

35 §.

Om för glasarbete eller dertill hörande byggnader eller upplag olofligen
begagnas mark, som enligt 34 § är fridlyst, ege vederbörande kronofogde eller
magistrat, då de derom anlitas, inställa arbetet samt på grufegarens bekostnad
från det fridlysta området bortflytta byggnader, redskap och upplag.

36 §.

Så länge försöksarbetet fortgår, skall inmutaren till innehafvaren af
jorden eller af fiske, som genom sjömalmtägt lider skada, gifva ersättning genom
afgift, som för hvarje år förskottsvis betalas.

37 §.

Den årliga afgiften för område, derför lösen eller ersättning efter utmålsläggningen
skall betalas (57 och 59 §§), upphöra med den dag, från hvilken
ränta å löse- eller ersättningssumman bör gäldas (63 §).

38 §.

Vill inmutaren icke vidare för försöksarbetet begagna område, derför
afgift utgår, eller öfvergifver han hela företaget, innan utmål blifvit tilldeladt,
vare, sedan han derom underrättat jordens innehafvare, icke skyldig att till
honom erlägga afgift för längre tid än det då löpande året; dock bör, der jorden
innehafves af egaren sjelf eller af annan, som är till ersättning enligt 39
§ berättigad, iakttagas hvad i nämnda lagrum är stadgadt.

39 §.

Återfaller till jordegaren område, som varit för försöksarbete begagnadt,
då skall inmutaren för den minskning i värde, egendomen undergått, gifva ersättning
till jordegaren eller den, som i hans ställe är dertill berättigad (61 §),
och vare han denne ansvarig för fulla beloppet af den i 36 § stadgade afgift,
intill dess berörda ersättning blifvit erlagd.

40 §.

All skada, som genom försöksarbetet tillfogas jordegendom eller anläggning,
skall ersättas i första hand af den, för hvilkens räkning arbetet drifves,
äfven om skadan icke varit vållad genom oförsigtighet, vårdslöshet eller försummelse
vid arbetets drifvande.

41 §.

Gruföppning skall af den, för hvilkens räkning arbetet drifves, hållas
inhägnad till förekommande af fara för menniskor och kreatur samt, om den
öfvergifves, med stenmur kringgärdas.

42 §.

Det under försöksarbetet vunna mineral af den i mutsedeln angifna
art tillhöra den, för hvilkens räkning arbetet drifves.

Befinnes det för försöksarbetets ändamålsenliga drifvande nödvändigt,
att dervid brytes jemväl annat mineral, som är föremål för inmutning, vare
äfven det hans tillhörighet.

43 §.

Är det för försöksarbetets ändamålsenliga drifvande nödvändigt, att
dervid tillika brytes mineral, som ej är föremål för inmutning, må grufegaren
deraf utan ersättning använda hvad för grufvedrifteus ändamål tarfvas.

Det öfriga stånde det jordegaren fritt att öfvertaga mot erläggande af
ersättning för brytnings- och uppfordringskostnaden; men i fall jordegaren icke
inom 30 dagar efter det sådant i dagen uppfordradt mineral honom erbjudits,
tillsäger, att han vill deraf sig begagna, må grufegaren deröfver förfoga

Jordegarens rätt i detta afseende utöfvas å kronojord af jordens innehafvare.

3 KAPITLET.

Om utmål.

44 §.

Sedan försöksarbetet så långt fortskridit, att den i mutsedeln angifna
fyndighetens läge, sträckning och mäktighet kunna med antaglig säkerhet be«
dömas, och prof på mineralet framvisats, vare inmutaren berättigad att erhålla
utmål.

Utmålsläggning kan då påkallas jemväl af jordegaren eller, om det är
kronojord, af jordens innehafvare.

45 §.

Utmål bör vara lagdt för grufva inom fyra år och för sjömalmtägt
inom två år från den dag, mutsedeln utfärdades.

46 §.

I allmänhet vare grufegare berättigad till utmål i qvadrat med sida om
högst 2,400 fot för stenkolsgrufva och högst 800 fot för annan grufanläggning
samt med den i mutsedeln angifna medelpunkt midt i utmålet.

47 §.

Afvikelse från de i 46 § i afseende å utmålets form och läge gifna
föreskrifter kan, när omständigheterna dertill föranleda, ega rum, men ej må
utmålsgränsen falla utom det för grufvan fridlysta område (14 §), såvida icke
det derutom belägna fält är vid tiden för utmålsläggningen till inmutning fritt,
och må utmålet ej heller läggas så, att den i mutsedeln angifna medelpunkt
faller utom detsamma; börande, så vidt ske kan, iakttagas, att utmålets längd
ej må öfverstiga dubbla bredden samt att kroklinie!’ och spetsiga vinklar
undvikas.

48 §.

För utmål, som hädanefter anvisas, skola gränserna på djupet räknas
lodräta, så vidt det utan intrång för äldre utmål kan ske.

49 §.

Finnes i närheten af grufva, för hvilken utmål sökes, annan med utmål
icke försedd grufanläggning, derför mutsedel blifvit tidigare begärd, då skall
sökandens utmål utstakas sålunda, att af detsamma hinder icke må möta för
utläggande åt den äldre grufvan af fullt utmål enligt 46 §.

År den angränsande grufanläggningen yngre, njute sökanden utan hinder
af densamma fullt utmål inom sitt fridlysta område (14 §).

50 §.

Hvad i 49 § blifvit till förmån för äldre grufanläggning stadgadt gälle
icke, i fall den i 45 § stadgade tid är för den äldre grufvan, men icke för den
yngre tilländalupen.

I detta fall ege bergmästaren i afseende å utmålsgränsen jemka emellan
grufegarne, som skäligt pröfvas, dervid särskildt bör tagas i betraktande om
för försöksarbetets påbörjande eller fortsättande vid den äldre grufanläggningen

kan hafva, till följd af tvist, naturhändelse eller annan orsak, mött hinder,
hvars förekommande eller undanrödjande icke af inmutaren berott.

51 §.

För sjömalmtägt må utmålets form och vidd lämpas efter omständigheterna
och iumutarens behof, dock så, att det ej omfattar mera än en sjö
eller en half qvadratmil af större sjö.

Utmålet kan, der sökanden ej nöjes med det i mutsedeln angifna område,
läggas så, att det till en del omfattar äfven annat, dermed sammanhängande
område, som är vid den tid till inmutning fritt.

Jemkning af utmålsgränsen emellan två för sjömalmtägt inmutade områden
inå, när den i 45 § stadgade tid för den ene inmutaren, men icke för
den andre gått till ända, kunna till förmån för den sist nämnde ega rum, på
sätt i 50 § stadgas.

52 §.

Af marken inom utmålet skall till grufegaren afträdas hvad för sjelfva
grufarbetet jemte dertill erforderliga byggnader och upplag oundgängligen tarfvas.

Till innehafvare af utmål för sjömalmtägt skall på angränsande strand
upplåtas plats för upplag.

53 §.

I afseende å rättigheten att påyrka upplåtelse af mark för de i 52 §
angifna ändamål gälle de inskränkningar, som till fredande af hus och andra
anläggningar äro stadgade i 34 §.

Är det enstaka byggnad af ringa värde, såsom backstuga, vaktarestuga
eller dylik, eller mindre trädgårdstäppa, kan utmålsinnehafvareu erhålla tillstånd
att begagna mark, som är belägen närmare derintill än 600 fot; dock vare
han, der jordegaren i detta fall vill låta byggnaden flyttas till annat ställe på
egorna, skyldig att ersätta härigenom uppkommande kostnad och skada, om
jordegaren derom väcker talan vid den förrättning, då frågan om markens afträdande
till pröfning företages.

54 §.

Utöfver den mark, som enligt 52 § upplåtes, skall åt utmålsinnehafvaren
inom utmålet och, der belägenheten det fordrar, äfven derutom anvisas

nödig väg samt plats för sådant verk, som drifves med vatten och är för grufvans
bearbetande erforderligt.

Till dessa ändamål bör användas mark, som utan större olägenhet för
utmålsinnehafvaren kan upplåtas med minsta skada och intrång för jordens
egare och innehafvare.

55 §.

Blifver, genom afskiljande af den för grufanläggningen erforderliga mark
från ega eller lägenhet, återstående delen deraf för egaren eller innehafvareu
onyttig eller uppkommer derigenom synnerligt men i nyttjanderätten, vare grufegaren
skyldig att lösa hela egan eller lägenheten, om egaren derom väcker
talan vid den förrättning, då grufegarens påstående om jords afträdande till
pröfning företages.

Då hel lägenhet af grufegaren löses, inträder han i förre innehafvarens
rätt till lägenheten.

56 §.

Ej må innehafvare af utmål inom eller utom detsamma begagna mark,
som icke blifvit till honom särskilt upplåten, eller å anvisadt område uppföra
boningshus eller andra för arbetets drifvande icke oundgängligen erforderliga
byggnader.

Sker det, gånge som i 32 och 35 §§ sägs.

57 §.

Innehafvare af utmål skall för jord, som till honom afträdes, erlägga
lösen efter det för sådan jord i orten högst gällande pris, med beräkning att
jordegaren ansvarar för räntor ocli utskylder af jorden; gifve ock ersättning
för mark, i hvars nyttjande intrång sker, samt för fiske, som försämras genom
sjömalmtägt, äfvensom för all annan, genom företaget uppkommande skada,
såsom källors uttorkande, försämrad utsigt, obehag af rök, med mera.

58 §.

Lösen för mark, som afträdes, skall bestämmas vid den förrättning, då
frågan om markens upplåtande afgöres.

Detsamma bör äfven, så vidt ske kan, iakttagas i afseende å annan
ersättning, som skall enligt 57 § utgå; dock utan hinder för den, som har rätt

till ersättning, att särskildt utföra flen talan, hvartill han under arbetets fortgång
kan finna sig befogad.

59 $•

Anspråk på ersättning för skada, som genom försöksarbetet uppkommit
och för hvilken godtgörelse icke är inbegripen i den lösen och ersättning,
hvarom i 57 stadgas, kan, der det icke redan blifvit enligt 9 kapitlet till
gode mäns afgörande hänskjutet, komma under pröfning vid utmålsläggningen.

60 §.

Är jord, som till utmålsinnehafvare afträdes, för fordran intecknad,
varde lösesumman af honom nedsatt i landtränteriet; skolande Konungens befallningshafvande
kungöra sådant vederbörande ersättningstagare och inteckningsegare
samt derefter i laga ordning uppgöra liqvid dem emellan.

61 §.

Lösen för mark, som till utmålsinnehafvare afträdes, skall, då det är
kronojord af den i 107 § omförmälda beskaffenhet, tillfalla den, som derstädes
är till jordegarelott berättigad, men eljest jordegaren.

Njuter man lösen för afträdd mark, som är åt annan till nyttjande
upplåten, ersätte då den förlust, som genom mistningen af marken honom
tillskyndas.

Konungens befallningshafvande hålle hand deröfver, att kronan tillkommande
lösen och ersättning varda af utmålsinnehafvaren erlagda.

62 §.

Tillkommer lösen eller ersättning den, som är delegare i företaget, njute
han af öfrige delegare allenast hvad på deras lotter belöper af den faststälda
löse- eller ersättningssumman.

63 §.

Från den förrättningsdag, då frågan om lösen och ersättning (57 och
59 §§) blifvit afgjord, skall utmålsinnehafvaren erlägga ränta å beloppet efter
sex för hundra om året till dess betalning sker.

64 §.

Har utmålsinnehafvare icke, inom 30 dagar efter det löse- och ersättningssumman
blifvit genom laga kraft egande beslut bestämd, erlagt beloppet
jemte ränta, må vederbörande kronofogde eller magistrat på anmodan genast
inställa grufarbetet, intill dess betalningen fullgjorts.

Lag vare samma, i fall ersättning, som genom laga kraft egande beslut
är bestämd att utgå årligen, icke blifvit erlagd den 31 December eller
annan för betalning utsatt dag.

Är betalning icke fullgjord inom 30 dagar efter det arbetet instäldes,
skall utmålsinnehafvaren hafva förverkat utmålet och sin på mutsedeln grundade
rätt.

65 §.

Fordras ersättning för skada, som genom den efter utmålsläggningen
fortsatta grufvedriften tillfogats jordegendom eller anläggning, gälle hvad om
ersättning för skada, förorsakad genom försöksarbetet, är i 40 § stadgadt.

66 §.

Mark, som varit till utmålsinnehafvare upplåten, men icke vidare är för
anläggningen behöflig, må jordegaren utan ersättning återbekomma.

67 §.

Varder grufva eller sjömalmtägt öfvergifven eller sönad, fälle den dertill
begagnade mark åter till jordegaren utan ersättning.

68 §.

Hvad i 66 och 67 §§ stadgas vare icke tillämpligt i afseende å lägenhet.
hvartill grufegaren jemlikt 55 § förvärfvat förre innehafvare^ rätt.

69 §.

Innehafvare af utmål må göra sig till godo hvarje inom detsamma förekommande
fyndighet, som är föremål för inmutning (1 §), så ock derstädes
efter äldre grufarbete qvarliggande mineral, hvartill förre grufegaren förverkat
sin rätt (71 §).

Inmutning af sjömalm medför ej rätt till annan inom utmålet befintlig
fyndighet.

70 §.

Om efter utmålsläggningen befinnes för grufvebrytningens ändamålsenliga
bedrifvande nödvändigt, att dervid tillika brytes mineral, som ej är föremål för
inmutning, skall stadgandet i 43 § tillämpas.

71 §.

Finnes vid nedlagd grufva eller sjömalmtägt qvarliggande mineral af
sådant slag, som är föremål för inmutning, skall grufegaren afhemta detsamma
inom två år efter det han gjorde anmälan om anläggningens öfvergifvande
eller blef dömd sin rätt dertill förlustig.

Har grufegaren försutit nämnda tid eller företaget i fem år helt och
hållet legat nere, vare grufegaren sin rätt till mineralet förlustig, och må jordegaren
förfoga deröfver, såvida icke detsamma på grund af stadgandet i 69 §
tillfallit senare utmålsinnehafvare.

72 §.

Stadgandet i 41 § vare äfven tillämpligt på gruföppning inom utmål.
Kring den åt grufegaren anvisade mark hålle i öfrigt han ensam den
stängsel, som är nödig.

73 §.

Utmål sökes skriftligen hos bergmästaren, och skola i ansökningen inmutarens
eller hans rättsinnehafvares namn och hemvist samt mutsedelns nummer
och datum uppgifvas.

År det fråga om sjömalmtägt, skall ansökningen innehålla uppgift på
den eller de socknar, inom hvilka utmål sökes, samt deras namn och hemvist,
hvilka kunna blifva berättigade till lösen eller ersättning för fast mark.

Sökes utmål för grufanläggning, skola i ansökningen uppgifvas
den eller de socknar, inom hvilka utmålet skall läggas,
deras namn och hemvist, hvilka enligt 106 och 107 §§ kunna vara till
jordegarelott inom det blifvande utmålet berättigade, och

deras namn och hemvist, hvilka kunna komma att njuta lösen för mark,
som till grufanläggningen afträdes.

74 §.

Sedan ansökning till bergmästaren inkommit, vare denne skyldig att,
så snart ske kan, å tjenlig årstid företaga utmålsläggningen på stället.

Ej må med förrättningen uppskjutas längre än nio månader, efter det
ansökningen inkom.

Är bergmästaren af förfall hindrad, göre derom anmälan bos bergsöfverstyrelsen,
som då eger förordna annan i hans ställe.

75 §.

Till gode män att vid förrättningen biträda skola tillkallas trenne bland
dem, som för egoskiften i orten äro valde, eller ock nämndemän eller, om
utmålet skall läggas å stads grund, tre i staden bosatte sakkunnige män, hvilka
på förrättningsmannens begäran utses af magistraten.

Uteblifver god man eller varder han förklarad jäfvig, ege förrättningsmannen
till biträde tillkalla annan, som kan vara dertill lämplig.

76 §.

Skriftlig kallelse med uppgift om tiden och stället för utmålsläggningen
skall 30 dagar förut i den ordning, som för delgifvande af mutsedel är i 27 §
stadgad, meddelas dem, hvilkas namn och hemvist böra enligt 73 § vara i
ansökningen uppgiga.

Till efterrättelse för hvar och en annan, som kan anse sin rätt af utmålsförrättningen
beroende, skall kungörelse derom minst 30 dagar förut uppläsas
i kyrkan till den eller de församlingar, inom hvilkas område utmål
begäres.

Då utmålsläggning skall ske å kronojord, åligge det förrättningsmannen
att derom göra anmälan hos Konungens befallningshafvande, som drager försorg
derom, att ombud för bevakande af det allmännas rätt förordnas.

77 §.

Förrättningsmannen må vända sig till kronobetjeningen i orten eller,
der så nödigt är till Konungens befallningshafvande för att få kungörelse i
kyrkan uppläst och kallelser (75 och 76 §§) vederbörande tillstälda mot bevis,
som före den utsatta tiden böra vara till förrättningsmannen aflemnade.

78 §.

Kommer icke någon af dem, som utmålsläggningen påkallat, vid förrättningen
tillstädes, varde den instäld och blifve dess företagande sedermera
beroende på ny ansökning.

Ej må annan parts eller allmänt ombuds uteblifvande hindra förrättningens
fortgång, der den blifvit så kungjord, som i 76 § är sagdt.

79 §.

Anmäles vid förrättningen jäf mot förrättningsmannen eller någon af
gode männen, eller klandras mutsedeln, eller göres annan invändning mot förrättningens
företagande eller fortgång, meddele förrättningsmannen deröfver
beslut.

Gillas invändningen, varde efter omständigheterna förrättningen instäld
eller uppskjuten.

Har invändningen blifvit af förrättningsmannen ogillad, då skall, äfven
om missnöje mot beslutet anmäles, förrättningen fortgå, med öppen rätt för
den missnöjde att fullfölja sin talan i sammanhang med hufvudsaken.

Påstående, att iumutningsrätten blifvit genom sonande förverkad, må
ej vid förrättningen till pröfning upptagas eller hindra utmålsläggningens
fortgång.

80 §.

Ej må tvist om egande- eller besittningsrätt till jord göra uppehåll i
utmålsläggning, utan ege den, som jorden innehar, med laga verkan derför
tala och svara, till dess han varder derutur vunnen.

81 §.

Till frågor, som af förrättningsmannen ensam afgöras, höra följande:
om försöksarbetet så långt fortskridit, att utmål må läggas,
om utmålets storlek, form och belägenhet samt

om vidden och belägenheten af den mark, som för de i 52 och 54 §§
augifna ändamål erfordras.

82 §.

Följande frågor afgöras af förrättningsmannen och de biträdande gode
männen gemensamt:

om anspråk på upplåtelse af mark på mindre afstånd än 600 fot från
hus eller trädgård samt om ersättning i detta afseende (53 §),

om skyldighet för grufegaren att lösa mark på grund af stadgandet

i 55 §,

om lösen och ersättning enligt 57 och 59 §§ samt

om lösen och ersättning enligt 113 §, då fråga härom vid förrättningen
väckes och icke förut blifvit till gode mäns pröfning (9 kapitlet) hänskjuten.

83 §.

Förekomma vid afgörande af de i 82 § omförmälda frågor skiljaktiga
meningar, gånge efter som de fleste säga.

Äro rösterna å ömse sidor lika många, gälle den mening, förrättningsmannen
biträder.

84 §.

Innan förrättningen afslutas, skall utmålet, så ock det område, som enligt
52, 54 och 55 §§ upplåtes, på marken utstakas och med ordentliga rosen
eller skiljemärken förses.

Öfver allt detta varde fullständig beskrifning intagen i förrättningsprotokollet
samt karta upprättad och vid protokollet fogad, börande å kartan grufvans
och dertill hörande byggnaders läge utmärkas så, som vid förrättningen
befinnes.

Då utmål i sjö lägges erfordras dock ej karta eller annan utstakning
af utmålsgränserna, än att, när utmålet ej omfattar on hel sjö, gränspunkterna
i sjön på lämpligt sätt utmärkas.

85 §.

Förrättningsmaunen skall i protokollet dels anteckna, om brytning eller,
vid sjömalmtägt, upphemtning af mineralet då är på något ställe inom utmålet
börjad, jemte uppgift på hvilket egoområde sådan början skett, dels ock anmärka,
om den, som är till jordegareloti berättigad, före eller vid förrättningen
anmält sig till deltagande i företaget eller icke, samt de vilkor, hvarom han
må hafva med inmutareu öfverenskommit.

86 §.

I hvarje vid förrättningen förekommande fråga skall förrättningsmannen
afkunna beslut.

Har vid förrättningen blifvit invändt, att inom det begärda utmålet ej
uppdagats fyndighet af den i mutsedeln angifna art eller att försöksarbetet ej
så långt fortskridit, att utmål må läggas, och vill någon klaga öfver förrättningsmannens
härom meddelade beslut, eller vill man fullfölja talan i fråga
om vidden och belägenheten af den mark, som för de i 52 och 54 §§ angifna
ändamål skall af jordegaren upplåtas, göre det hos bergsöfverstyrelsen sist å
sextionde dagen, den oräknad, då förrättningen afslutades.

Är någon missnöjd med beslut i andra frågor, som till utmålsförrättningen
höra, må han fullfölja talan vid domstol genom stämning, hvilken skall
delgifvas vederparten inom ett år från den dag, förrättningen afslutades.

Har part, som bort till förrättningen särskildt kallas (76 §), icke erhållit
sådan kallelse, och förmenar han, att genom något vid förrättningen meddeladt
beslut han blifvit i sin rätt lidande, då må för honom tiden att instämma
talan om ändrings vinnande räknas från den dag, han om förrättningen erhöll
kännedom.

87 &

Förrättningsmannen åligge att vid förrättningens slut meddela parterne
och i protokollet intaga fullständig underrättelse om hvad de för talans fullföljd
hafva att iakttaga.

88 %.

Om verkställighet af förrättningsmannens och gode männens beslut i
fråga om lösen för mark och andra ersättningar galle hvad om verkställande
af underrätts dom är stadgadt ; egande utmålsinnehafvaren utan hinder af
klagan öfver förrättningen genast tillträda den honom tilldelade mark.

89 §.

Kostnaden för utmålsförrättningen skall gäldas af den, åt hvilken utmål
blifvit lagdt.

1 denna kostnad deltage den, som för jordegarelott i företaget ingått,
äfven om han först vid förrättningen dertill sig anmält.

Har vid förrättningen utmål icke blifvit tilldelad t, skall kostnaden betalas
af den, hvilken påkallat förrättningen.

90 §.

Yppas efter utmålsläggningen behof af ytterligare utrymme å marken
för de i 52 och 54 §§ angifna ändamål, göre utmålsinnehafvaren derom anmä -

lan hos bergmästaren och uppgifve, inom hvilkas område upplåtelse af mark
begäres, samt den eller de socknar, der marken är belägen.

För ärendets vidare behandling gälle i tillämpliga delar hvad om utmålsläggning
är stadgadt.

91 §.-

Förmenar grufegare, som innehar ett mindre utmål, än i 46 § är tillåtet,
ehvad utmålet före eller efter denna författnings utfärdande blifvit tilldeladt, *
att han för sin grufdrift är i behof af större utmål, då må, om det är grufva
för bearbetande af sådan fyndighet, som enligt 1 § utgör föremål för inmutning,
tillökning i utmålet, så vidt det kan ske utan förnärmande af annans
bättre rätt, honom tilldelas, dock så, att efter tillökningen utmålet i sin helhet
ej må omfatta större yta, än ett fullt utmål enligt 46 §.

Vill innehafvare af utmål, som efter äldre författning är på djupet snedt
fallande, utvidga detsamma, då må utmålsgränsen, så vidt det kan ske utan
förnärmande af annans bättre rätt, utflyttas 400 fot åt det håll, hvaråt fyndigheten
faller, äfven om derigenom hela det nya utmålet skulle blifva större
än ett fullt utmål enligt 46 §.

92 §.

Sedan utmål, tilldeladt efter äldre författning, blifvit tillökadt enligt 91
§, skola gränserna för detsamma på djupet räknas lodräta på alla sidor, såvidt
det utan intrång för äldre utmål kan ske.

När arbetet från det ursprungliga utmålet inkommer på det tillagda
utrymmet, skall i fråga om rätt till jordegarelott derstädes eller afgift derför
tillämpas hvad i 5 kapitlet är stadgadt för egoområde, hvarest brytning af
mineralet börjas först efter utmålsläggningen.

93 §.

Om grufegare för bearbetande af mineral, som enligt 1 § är föremål
för inmutning, innehar flera sammanhängande utmål, vare han berättigad att
få dem till ett utmål sammanslagna, dock så att det nya utmålet ej må omfatta
större yta än ett fullt utmål enligt 46 §.

94 §.

Ansökan om tillökning eller sammanslagning af utmål (91 och 93

§§) göres hos bergmästaren, Rom handlägger ärendet i den för utmålsläggning
stadgade ordning.

95 §.

Utan afseende å hvad stadgadt blifvit om utmål, som hädanefter läggas,
skola för alla äldre grufvor jemte bergslagens gamla odalgrufvefält tillgodonjutas
de utmål, som till dem blifvit efter förra författningar särskildt anvisade
eller af ålder lydt.

Vill delegare i odalfält särskildt grufarbete inom fältet anställa, göre
derom anmälan hos bergmästaren, som efter öfrige delegares hörande pröfvar,
om det kan ske utan hinder eller förfång för de öfriga grufvornas framtida
bearbetande, i hvithet fall ett derefter lämpadt mindre utmål må för honom
utläggas.

96 §.

Bergmästaren skall före utgången af April månad hvarje år till bergsöfverstyrelsen
insända ett exemplar af protokoll och kartor för de förrättningar,
som under det föregående året inom hans distrikt egt rum.

4 KAPITLET.

Om dagorter, som efter särskildt tillstånd anläggas.

97 §.

Om man för undersökande af ett grufvefält eller för ernående af lättare
berg- eller vattenuppfordring eller luftvexling vill utom sitt eget utmål anlägga
dagort (stoll), söke tillstånd dertill hos bergmästaren.

I ansökningen skola uppgifvas den eller de socknar, der dagorten skall
framdrifvas, samt deras namn och hemvist, hvilka kunna blifva berättigade till
lösen eller ersättning för mark, som till företaget erfordras.

§ 98.

Så snart ske kan och tjenlig årstid är för handen, skall bergmästaren
med biträde af gode män (75 §) företaga besigtning å stället; skolande förrättningen
kungöras och de i ansökningen uppgifne egare och innehafvare af jord
kallas, på sätt om utmålsläggning är stadgadt (76 §).

99 §.

Vid denna förrättning bör dagortens läge och sträckning noga bestämmas
samt till utmärkande deraf nödig utstakning å marken ske.

100 §.

I fråga om upplåtelse af mark för företaget och om ersättning för skada
galle hvad i 3 kapitlet är stadgadt.

101 §.

Inom område, hvarå annan förut erhållit matsedel, så ock inom annau
grufegares utmål, må dagort framdrifvas, så vidt det kan ske utan hinder för
grufarbetet derstädes.

102 §.

Om i dagort utom annans utmål vinnes mineral, som är föremål för
inmutning, skall det tillhöra den, som drifver dagorten.

103 §.

Är åter mineralet vunnet i dagorten inom annans utmål, då ege utinålsinnehafvaren
öfvertaga detsamma mot erläggande af ersättning för brytnings-
och uppfordringskostnaden; men i fall han icke, inom 30 dagar efter
det sådant i dagen upplagdt mineral honom erbjudits, tillsäger, att han vill
deraf sig begagna, må den som drifver dagorten deröfver förfoga.

104 §.

Vinnes i dagort mineral, som ej är föremål för inmutning, skall stadgandet
i 43 § tillämpas på förhållandet mellan jordegaren och den, som drifver
dagorten.

105 §.

Vill den, som sökt tillstånd till dagortsanläggning, tillika förbehålla sig
område för anläggande af grufva, söke derå matsedel i vanlig ordning.

Åstundar. någon att medelst framdrifvande af dagort inom ett utmål
försvara äfven andra dermed sammanhängande utmål, hvartill han i laga ordning
förvärfvat och fortfarande innehar inmutningsrätt, vare derå tillämpligt
hvad i 135 och 136 §§ stadgas.

5 KAPITLET.

Om jordegarelott, så ock om vederlag derför i vissa fall.

106 §.

Jordegaren vare berättigad att till hälften med inmutaren i arbetet och
vinsten deraf deltaga.

Jordegarelott kan begagnas till fullo eller till viss del.

107 §.

Å kronojord, som af enskild åbo under ständig besittningsrätt eller af
allmän inrättning eller menighet inuehafves, vare innehafvaren berättigad att
begagna och såsom sin tillhörighet behålla jordegarelotten.

Till jord, som under ständig besittningsrätt innehafves, skola i detta
afseende hänföras rekognitions- och grufveskogar.

108 §.

På all annan kronojord tillkomme jordegarelotten inmutaren.

109 §.

Vill egare eller innehafvare af jord begagna honom tillkommande jordegarelott,
skall han dertill anmäla sig sist vid utmålsläggningen, i fall brytning

eller, vid sjömalmtägt, upphetsning af mineralet då är på hans område börjad,
men i motsatt fall sist inom 90 dagar efter det brytning eller upplemning af
mineralet inom hans område börjats och han blifvit derom af utmålsinnehafvaren
underrättad.

no §.

Då brytning eller, vid sjömalmtägt, upphetsning af mineralet börjas å
något egoområde först efter utmålsläggningen, skall utmålsinnehafvaren till den,
som derstädes är till jordegarelott berättigad, hafva förverkat allt hvad han å
nämnda område vunnit, innan han underrättat den andre om arbetets företagande.

in §.

Inmutaren njute jordegarelotten till godo, intill dess anmälan om dess
begagnande skett (109 §).

112 §.

Jordegarelott, om hvars begagnande anmälan icke skett sist inom den
i 109 § stadgade tid, tillfälle inmutaren.

113 §.

Nu har man tillträdt jordegarelott, gifve då i förhållande dertill åt den,
som näst derförinnan njutit jordegarelott, löseu för redan anskaffade byggnader,
redskap och förråd samt skälig ersättning för i öfrigt gjorda anläggningar, som
kunna vara till nytta för det blifvande arbetet; skolande vid sistnämnda ersättnings
bestämmande tagas i beräkning, i hvad mån ersältningstagaren haft
vinst af anläggningen.

114 §.

Inmutare, som enligt 113 § är till lösen eller ersättning berättigad, ege
innehålla motsvarande belopp af den ersättningsskyldiges andel i vinst af företaget,
intill dess betalning af löse- eller ersättningssumman skett eller säkerhet
derför blifvit stäld.

115 §.

Då inmutaren enligt 108 § njuter jordegarelott för kronojord, som är
utarrenderad eller till boställe anslagen, så ock då lian på grund af 112 §
tillträdt hela jordegarelotten för annan egendom, skall han, såsom vederlag
derför, af allt det mineral, som på egendomens grund vinnes och i dagen uppfordras,
afstå eu trettondedel, då det är stenkol, och en femtiondedel, då det
är annat mineral, som utgör föremål för inmutning.

116 §.

Denna afgift skall för kronojord, som är utarrenderad för kronans räkning
eller till boställe anslagen, utgå först efter utmålsläggningen samt tillfalla
arreudatorn eller boställshafvaren.

För annan egendom skall afgiften tillfalla den, som varit till jordegarelott
berättigad, samt utgå från den dag. då han antingen försutit tid att anmäla
sig till jordegarelottens begagnande eller ock dessförinnan afsagt sig rätt
att i företaget ingå.

117 §

Ej må någon för längre tid, än han är egare eller innehafvare af jorden,
till annan öfverlåta rättigheten att uppbära ofvan stadgade afgift.

118 §.

Vill den, som är till afgift berättigad, afhemta det för hans räkning
under året afsätta mineral, tillsäge han grufegaren derom senast den 31 Januari
följande år och afhemte det före utgången af September månad.

119 §

Har han icke i rätt tid tillsagt, att han vill afhemta honom tillkommande
mineral, eller har han försutit tiden för dess afhemtande, vare grufegaren berättigad
och i förra fallet jemväl pligtig att lösa detsamma efter gångbart pris.

1-- §■

Äro inom ett utmål flere jord;-gare med laga skilnad sig emellan, njute
de jordegarerätt hvar och eu inom sitt område.

Anlägges grafva å bys oskifta mark, eller företages sjömalmtägt å bys
samfälda grund, och vilja icke alla byamännen begagna jordegarelotten, då
vare samtlige delegarne i byn skyldige att taga vederlag, som i 115 § sägs;
skolande afgiften emellan dem fördelas efter deras andelar i byn.

121 §.

Då arbetet i äldre grufva, efter det denna stadga trädt i verkställighet,
inkommer på nytt egoområde, skola i afseende å jordegarens rättigheter
och skyldigheter stadgandena i detta kapitel tillämpas.

Afgift enligt 115 § tillkomme icke den, som, redan innan denna stadga
trädt i verkställighet, afsagt sig jordegarerätten eller efter förut gällande författning
försutit tid att anmäla sig till jordegareandelens begagnande.

6 KAPITLET.

Om arbetsskyldigheten

122 §.

Till försvarande af inmutad fyndighet, vare sig att rättigheten till dess
bearbetande blifvit före eller efter denna stadgas utfärdande förvärfvad, skola
för hvarje inmutadt område eller utmål årligen såväl före som efter utrnålsläggningen
användas, då det är stenkolsgrufva, 1,200 dagsverken, då det är
sjömalmtägt, 50 dagsverken, och då det är annan fyndighet, 300 dagsverken
för bergsprängning, jordrymning eller annat för anläggningens ändamål Renligt
arbete.

Då dagort är efter särskildt tillstånd anlagd, skall, för bevarande af
rättigheten till arbetets fortsättande, årligen derå användas 300 dagsverken.

123 §.

Har någon erhållit mutsedel eller tillstånd till dagortsanläggning, då
skall, der ej till följd af tvist hinder för arbetets påbörjande mött, hvars un -

danrödjande icke af honom berott, första arbetsåret räknas från den 1 påföljande
Januari, men eljest från den 1 Januari året efter det, då sådant hinder
upphört.

124 §.

För utländing, som erhållit mutsedel, skall första arbetsåret räknas från
den 1 Januari året efter det, då han erhöll Konungens tillstånd till fyndighetens
bearbetande.

125 §.

Under första arbetsåret må, i fall mutsedeln är utfärdad eller hinder
för arbetets påbörjande upphört eller tillstånd till fyndighetens bearbetande
blifvit af Konungen meddelad! efter den 30 Juni det näst föregående året, inmutad
fyndighet försvaras med hälften af det i 122 § föreskrifna antal dagsverken.

126

År arbetsskyldigheten under något år icke fullgjord, då anses anläggningen
vara vid det årets utgång sönad.

Då grufva, sjömalmtägt eller efter särskildt tillstånd anlagd dagort blifvit
sönad, vare den på mutsedeln eller det särskilda tillståndet grundade rätt
till fyndighetens eller dagortens bearbetande förverkad.

127 §.

Talan härom skall instämmas till domstol inom två år efter utgången
af det eller de arbetsår, under hvilka arbetet blifvit försummadt.

128 §.

Befrielse från arbetsskyldigheten må af bergsöfverstyrelsen medgifvas för
en tid af högst fem år, i fall väsentliga hinder för arbetets fortsättande finnas,
hvilka icke kunnat af den som drifver arbetet förekommas, eller andra giltiga
anledningar till hvilostånd uppgifvas och behörigen styrkas.

När trängande omständigheter äro för handen, må beviljadt hvilostånd
af bergsöfverstyrelsen förlängas eu gång med högst tre år.

129 §.

Ansökan om hvilostånd, så ock om förlängning deraf, skall ingifvas till
bergmästaren, hvilken har att, så fort ske kan, till bergsöfverstyrelsen insända
ansökningen jemte eget utlåtande.

130 §.

Den, som erhållit hvilostånd, vare skyldig att ersätta egare af angränsande
grufvor för den tillökning i vattenupp.fijrdriugskostnad, som till följd af
hviloståndet kan genom ökadt vattentillopp dem tillskyndas.

Vid ansökning om hvilostånd skall sökanden foga antingen bergmästarens
bevis, att ökadt vattentillopp icke kan antagas genom hviloståndet uppkomma
för annan grufva, eller af Konungens befallningshafvande till vederhäftigheten
styrkt borgen för den ersättning, som må kunna i detta afseende
sökanden åläggas, eller bevis, att lian derför ställt annan antaglig säkerhet,
eller ock intyg, att han med angränsande grufvas egare annorledes öfverenskommit,
vid hvilket intyg bör vara fogadt bergmästarens bevis, att andra grufvor
icke finnas, hvilka kunna antagas blifva genom hviloståndet besvärade af
ökadt vattentillopp.

131 §.

Ej må hvilostånd beviljas för grufarbete eller sjömalmtägt förr, än utmål
blifvit tilldeladt, eller för dagortsanläggning förr än efter första arbetsårets
utgång.

132 $.

Ansökan om förlängning af hvilostånd må ej bifallas, der den icke till
bergmästaren inkommit, innan det förra hviloståndet gått till ända.

133 §.

Då hvilostånd beviljas, skall det utsättas från och med den 1 Januari
året efter ansökningens ingifvande till den 1 Januari det år, då arbetsskyldigheten
skall åter inträda.

134 §.

Hav man sökt hvilostånd, fullgöra dock arbetsskyldigheten under den
tid, ansökningen är på vederbörandes pröfning beroende; men om hvilostånd

“b.*viljas, skall arbetsskyldigheten för det år, då ansökningen ingafs, anses fullgjord
med så stor del af det i 122 § föreskrifna antal dagsverken, som motsvarar
den före ansökningens ingifvande förflutna tid af året.

135 §.

Bergsöfverstyrelsen må, när omständigheterna dertill föranleda, meddela
grufegare, som innebar flera sammanhängande utmål, tillstånd att med arbete
inom något eller några af dem försvara jemväl de öfriga, så länge de af honom
innehafvas och arbetsskyldigheten medelst ett mot samtliga utmålens antal
svarande antal dagsverken fullgöres.

Sådant tillstånd kan meddelas deu, som innehar flera i samma ort belägna
utmål för sjömalmtägt, äfven om de icke äro sammanhängande; egande
bergsöfverstyrelsen bestämma, huru stort antal dagsverken bör för samtliga utmålen
fullgöras.

136 §.

Ansökan om sådant tillstånd, ''som omförmäles i 135 §, skall ingifvas
till bergmästaren, som har att till bergsöfverstyrelsen insända ansökningen
jemte sitt af fullständig beskrifning åtföljda utlåtande.

137 §.

Då hvilostånd eller förlängning deraf beviljas eller tillstånd meddelas
till arbetsskyldighetens fullgörande på det i 135 § omförmälda sätt, skall bergsöfverstyrelsen
härom underrätta bergmästaren i orten.

7 KAPITLET.

Om ordningen vid grufvedriftcn.

138 $.

Grufverörelsen skall vara underordnad bergverksstyrelsen, hvilken har
att tillse, att arbetet bedrifves efter ordnad plan och på ändamålsenligt sätt.

139 §.

Bergmästaren hafve närmaste tillsynen häröfver.

Honom åligge särskilt att, efter öfverläggning med grufegaren eller på
stället varande förvaltare, i tid afsätta och med tydliga märken beteckna sådana
band och pelare, som för grufvans säkerhet och framtida bestånd anses
nödiga, samt att i afseende å grufvebrytningen meddela föreskrifter till skydd
för jordegendom och till trygghet för arbetsmanskapet.

140 §.

Finner bergmästaren nödigt, att anstalt göres till förebyggande af ras
eller skada å jordegendom eller fara för arbetsmanskapet, ege han så väl förordna,
att grufegaren skall hos Konungens befallningshafvande genast nedsätta
det belopp, hvartill kostnaden för sådan anstalt af bergmästaren uppskattats,
som ock förelägga grufegaren att inom viss tid hafva verkstält arbetet, vid
äfventyr, utom ansvar enligt 150 §, att arbetet varder på hans bekostnad genom
bergmästarens försorg verkstäldt.

141 §.

Då grufarbete under dag uppnått den på djupet lodrätt beräknade
gränsen af område, som enligt 34 § är i dagen fridlyst, skall grufegaren, innan
han med sitt arbete öfverskrider denna gräns, göra anmälan hos bergmästaren,
hvilken, efter jordegarens hörande och undersökning på stället, förordnar om
ställande af säkerhet för möjligen inträffande skada samt i öfrigt bestämmer
sättet och vilkoren för arbetets fullföljd inom nämnda område.

Företager grufegaren derstädes arbete på djupet utan att hafva gjort
anmälan hos bergmästaren, ansvara såsom för åverkan.

142 §.

Om under fullföljden af ett i gång varande grufarbete bergmästaren
finner detsammas fortsättande kunna för grufvebyggnaden eller arbetsmanskapet
eller för jordegendom medföra skadliga följder eller genom ökadt vattentillopp
eller eljest blifva för annan grufva menligt, skall han genast inställa arbetet,
för hvilket ändamål han må, der så nödigt är, anlita kronobetjeningens biträde.

143 $.

Då hos bergmästaren framstäldt, men af denne ogilladt yrkande om inställelse
eller ordnande af arbetet i en grufva hos bergsöfverstyrelsen fullföljes,
må styrelsen förordna om undersökning på stället.

Finner bergsöfverstyrelsen skäligt inställa arbetet eller meddela föreskrifter
i afsende å dess ordnande, skall kostnaden för den hållna undersökningen
gäldas af grufegaren, men eljest af den, som undersökningen föranledt.

144 §.

Sedan i grufva någon för dess styrka och bestånd nödig byggnad blifva
gjord, må den icke, utan bergmästarens tillstånd, rubbas eller borttagas.

145 §.

Sådan byggnad skall, om grufvan öfvergifves eller sönas, utan lösen tillfalla
den, som sedermera i laga ordning förvärfvar rätt till grufvans bearbetande;
och vare förre grufegaren, om han olofligen borttagit eller förstört något
deraf, skyldig att återställa detsamma i dess förra skick eller derför gifva ersättning.

146 §.

Öfver grufvor, som inom distriktet äro under arbete, skall, när bergmästaren
eller bergsöfverstyrelsen eller grufegaren finner det nödigt, bergmästaren
på grufegarens bekostnad efter föregående mätning upprätta och meddela fullständiga
markscheiderkartor, hvilkel arbete bergmästaren må på sitt ansvar
låta af annan utföras.

När sådan karta blifvit upprättad, skall ett exemplar deraf hos bergmästaren
förvaras och konceptkartan till bergsöfverstyrelsen insändas.

147

Såväl under den tid försöksarbetet pågår, som ock efter det utmål blifvit
tilldeladt, skall den, för hvilkens räkning arbetet drifves, låta föra noggrann
anteckning öfver de för hvarje år vid anläggningen verkstälda arbeten samt
öfver beloppet af uppfordradt fyndigt och ofyndigt mineral.

Samma skyldighet åligge äfven den, som efter särskildt tillstånd drifver

dagort.

148 g.

Af de i 147 § omförmälda anteckningar skall för hvarje år, då arbetet
icke är under hvilostånd, ett sammandrag tillställas bergmästaren inom utgån 12 -

gen af Januari månad det följande året, vid vite af 25 kronor, om det uraktlåtes.

Då någon fälles till vitet, ege domstolen förelägga ny tid och hvarje
gång förhöj dt vite, dock icke öfver 500 kronor.

149 §.

Besluter egaren att öfvergifva företaget, va.re sig föie eller eftei utmalsläggningen,
åligge det honom att, sedan arbetet blifvit nedlagdt, deiom gorå.
anmälan hos bergmästaren inom utgången åt näst derefter inträffande Januaii
månad.

Försummar han det, höte 25 kronor.

150 g.

Ställer man sig icke till efterrättelse föreskrift, som hlifvit af bergmästaren
eller bergsöfverstvrelsen jemliki detta kapitel meddelad, straffes med
böter, högst 500 kronor.

Låter grufegare, förvaltare, styresman eller annan, som har grufarbete
under sin ledning, bryta de enligt 139 § fridlysta band och pelare eller rubba
eller borttaga de för grufvans styrka och bestånd eljest verkstälda byggnader,
utan att dertill hafva erhållit bergmästarens tillstånd, straffes med böter, högst
1,000 kronor.

Om ras inträffade, må till fängelse dömas.

152 $.

Sker sådan åverkan, sedan egaren öfvergifvit arbetet eller blifvit dömd
sin rätt till grufvans bearbetande förlustig, skal! derå tillämpas det straff, som
för uppsåtlig skadegörelse å annans grufva är i gällande strafflag stadgadt.

153 g.

Har förvaltare, styresman eller annan, under hvilkens ledning grufarbete
bedrifves, genom öfverträdelse af gällande ordningsföreskrifter eller eljest genom
vårdslöshet, oförsigtighet eller försummelse vid ledningen af arbetet vållat, att
dervid sysselsatt arbetare ljutit döden eller blifvit skadad, söke målseganden

skadestånd af den vållande eller af grufegaren, hvilkendera gälda gitter, och må
grufegaren, om han icke till skadan medverkat, söka skadeståndet åtel af den
vållande.

154 §.

Böter och viten. som efter denna stadga ådömas, skola, om tillgång (ill
deras gäldande saknas, förvandlas enligt allmän strafflag.

155 g.

Af de enligt denna författning ådömda böter och viten skall en tredjedel
tillfalla åklagaren, en tredjedel kronan, hvars rätt likväl grufvekassan, der
sådan finnes, må tillgodonjuta, samt eu tredjedel församlingens fattige.

156 §.

Allmän åklagare hafve att, på målsegandes eller vederbörande bergstjenstemans
anmälan, anställa åtal för öfverträdelse af stadgandeua i detta
kapitel; åliggande det bergstjensteinannen i distriktet att meddela de upplysningar,
som för åtalets utförande äro af nöden.

8 KAPITLET.

Om grufvefoolag.

157 §.

Då inmutare eller hans rättsinne!»afvara tillsammans med innehafvare
af jordegarelott drifver grufverörelse eller eljest flere äro efter vissa lotter i
grufveföretag delaktige, skola delegarne svara för bolagets förbindelser hvarefter
sin lott.

158 §.

Vid omröstning mellan delegarne om bolagets angelägenheter skall
hvarje delegares röstetal beräknas efter den andel han i bolaget eger.

159 §.

Bolaget åligger att utse styresman.

Inmutaren, så ock annan som är innehafvare af hela inmutarelotten,
ege företrädesrätt att vara bolagets styresman.

Eljest må val af styresman vid lika röstetal genom lottning afgöras.

160 §.

Anmälan om styresmannens namn och hemvist skall ske å landet hos
domaren och, om grufvan är belägen på stads grund, hos domstolen.

161 §.

Styresmannen skall omhänderhafva bolagets förvaltning samt dervid
ställa sig de i denna stadga gifna, så ock de af bolagsstämma honom meddelade,
föreskrifter till efterrättelse.

162 §.

Styresmannen hafve att för bolaget emottaga stämning, lagsökning eller
annan kallelse samt, sjelf eller genom ombud, såväl inför domstolar och andra
myndigheter som ock eljest tala och svara å bolagets vägnar.

Är icke någon såsom styresman anmäld [160 §), ege domaren å landet
eller domstolen i stad på anmälan i förekommande fall utse ombudsman, att
för bolaget emottaga stämning, lagsökning eller annan kallelse samt å bolagets
vägnar svara.

163 §.

Styresmannen ege från delegarne infordra tillskott, som för fullgörande
af det i 6 kapitlet föreskrifna försvarsarbete eller iakttagande af bergverksstyrelsens
ordningsföreskrifter äro af nöden.

164 §.

Ej må lån för bolagets räkning upptagas, der ej alla delegarne dertill
samtyckt.

165 §.

Då bolagsstämma skall hållas, läte styresmannen antingen skriftlig kallelse
14 dagar förut delegarne tillställas eller ock kungörelse derom införas i
allmänna tidningarne 60 dagar förut och uppläsas två gånger i den sockens
kyrka, der grufvan ligger, sista gången minst 30 dagar före stämman.

166 §.

Då vid behörigen kungjord bolagsstämma närvarande delegare genom
flertalet af de afgifna rösterna beslutit tillskott för grufverörelsens fortsatta bedrifvande,
skall det af saintlige delegarne inbetalas inom den derför utsatta tid.

167 §.

Uteblifver delegare med infordradt tillskott, sonf för något af de i 163
§ angifna ändamål är af nöden, eller med inbetalning, som enligt 166 § blifvit
af bolagsstämma besluten, och har han, sedan den för beloppets erläggande
utsatta tid gått till ända, bevisligen blifvit om betalningens fullgörande erinrad,
men icke inom 60 dagar efter emottagandet af sådan erinran betalningsskyldigheten
fullgjort, hafve han till öfrige delegare förverkat sin lott i bolaget
och dess tillhörigheter; och vare han från tillskottets betalande fri, så vida han
icke till beslutet derom bidragit.

Delegare, som sålunda förverkat .sin lott i bolaget, njute dock ersättning
för sin andel i hemmanslägenheter och annan jordegendom.

168 §.

Vilja några delegare tillskjuta mera, andra mindre, och äro rösterna
å ömse sidor lika många, då må de delegare, som önska, att arbetet skall
för bolagets räkning fortsättas i den större omfattningen, för sådant ändamål
förskjuta penningar till fyllnad i de öfriges tillskott; dock skola de, för hvad
de sålunda få att fördra hos de öfrige delegarne, hålla sig allenast till desses
andelar i bolagets egendom och afkastningen deraf, men icke till deras enskilda
egendom, såvida icke särskild! aftal om förskottets lemnande eller om betalning
deraf skett.

169 §.

Om vid bolagsstämma de, som innehafva halfva antalet eller mera af
de afgifna rösterna, förklara, att företaget skall nedläggas och att något tillskott
till dess fortsättande förty icke bör ega rum, vare de skyldige att ur
bolaget utträda och till öfrige delegare mot ersättning afstå sina andelar i
bolagets egendom; dock njute de ej ersättning för andel i sjelfva grufvan eller
i byggnader, som äro för dess styrka och bestånd nödige.

170 §.

Innehålla i de ämnen, här ofvan omförmälas, särskilda mellan delegarne
upprättade bolagsreglor andra bestämmelser, skola de tjena till efterrättelse;
dock skall för hvarje bolag vara utsedd eu styresman med den i 162 § stadgade
befogenhet.

171 §.

Om aktiebolag är särskilt stadgadt.

9 KAPITLET.

Om ersättningsfrågors afgörande.

172 §.

Komma parterne icke öfverens om beloppet af lösen eller ersättning,
som enligt §§ 36, 39, 40, 43, 57, 65, 70, 103, 113, 119, 130, 145, 167 eller 169 bör
utgå, och har frågan icke vid förrättning enligt 3 kapitlet kommit under pröfning,
varde beloppet bestämdt af tre i orten boende gode män, af Indika parterne
skola utse hvardera en och de sålunda utsedde tillkalla den tredje.

173 §.

Undandrager sig part att utse god man eller kunna de två utsedde ej

om val af den tredje sig förena, ege Konungens befallningshafvande eller domaren
god man tillsätta.

174 §.

Då fråga om lösen eller ersättning enligt §§ 43, 70, 103, 113, 119, 130,
167 eller 169 varit till gode mäns afgörande hänskjuten, skall kostnaden för
gode männens sammanträde gäldas af ersättningstagaren och den ersättningsskyldige
parten gemensamt, men i öfriga fall af uen sist nämnde ensam.

175 §.

Tilltror någondera parten sig kunna visa, att gode männens uppskattning
är oriktig, ege han derom mot vederparten instämma talan till domstol i
orten inom ett år efter det han af gode männens beslut erhöll del.

176 §.

Om verkställighet af gode männens beslut galle hvad om verkställande
af underrätts dom är stadgadt.

in KAPITLET.

Om grefve- eller malm öres kassor

177 §.

I de jernbergslag, hvarest i följd af stadgandet i 7 § af 1757 års utmålsförordning
grufve- eller malmöreskassor redan finnas bildade, skola de samma
äfven framgent till grufverörelsens understöd bibehållas samt stå under
bergmästarens och två af delegarne valde kassaföreståndares förvaltning och
bergsefverstyreisens inseende och kontroll.

178 §.

Malmöresafgift till grufvekassan skall hädanefter från hvarje i fonden
delaktig grufva årligen erläggas med i öre för hvarje centner jernmalm, som
ur grufvan uppfordras.

179 §.

Bergmästaren skal! i samråd med kassaföreståndarne förordna om de
åtgärder, som för uppbördens debitering och medlens indrifvande kunna finnas
lämpliga.

180 §.

Underlåter grufegare under två på hvarandra följande år att inbetala
afgift till grufvekassan, oaktadt malmuppfordring från grufvan egt rum, vare
då sin framtida rätt till delaktighet i eller understöd af kassan förlustig, och
ankomme det på qvarvarande delegares vid allmän sammankomst fattade beslut,
huruvida det må tillåtas honom att, efter verkstäld inbetalning af de
bristande årsafgifterna, sin delaktighet i fonden återvinna.

181 §.

Har någon grufvekassa redan vunnit den tillväxt, att räntan å dess
utlånade medel motsvarar hälften af grufegarnes vanliga årsafgifter, i •medeltal
för 10 år beräknade, må det efter vederbörlig anmälan ankomma på bergsöfverstyrelsens
pröfning att, då omständigheterna sådant för öfrigt medgifva,
under någon viss tid tillåta nedsättning i grufegarnes årliga afgifter till fonden.

182 §.

Grufvekassans medel skola för befrämjande af grufvedriftens ändamål
användas till de grufvors understöd, hvarifrån malmöreu blifvit till fonden behörigen
inbetalda; men ej må någon delegare ur grufvekassan uttaga de medel,
han tillskjutit, eller delning af fonden utan Konungens tillstånd ega rum.

183 §.

Årlig redogörelse öfver grufvekassemedlens förvaltning skall före slutet
af April månad af bergmästaren till bergsöfverstyrelsen insändas.

11 KAPITLET.

Öfvergående stadgande!!

184 §.

Denna stadga skall tråda i verkställighet den 1 Januari 187 .

185 §.

Genom denna stadga upphäfvas dels grufvestadgan den 12 Januari 1855,
dels ock de i Förordningen den 12 April 1872 gifna bestämmelser angående
innehållet af mutsedel, som meddelas utländing, och tiden för honom att börja
arbetet.

186 §.

Har ansökan om mutsedel å varp eller mineral, som enligt 1 § icke
är föremål för inmutning, till bergmästaren inkommit efter det denna stadga
utfärdades, varde den afslagen.

187 §.

I fall den, som innan stadgan trädt i verkställighet, begärt eller erhållit
mutsedel, men icke fått utmål sig tilldeladt, vill, utom den honom enligt
förut gällande författning tillkommande rätt, njuta det skydd, som genom
stadgande^ i 14, 23 och 33 §§ är äldre inmutare tillförsäkradt, eller förvärfva
rätt till anställande af försöksarbete inom det vidsträcktare område, som i 30
§ afses, då skall han, med angifvande af fältets medelpunkt och med iakttagande
af föreskriften i 4 § om uppsättande af grufvemärke, derom hos bergmästaren
göra skriftlig anmälan och dervid foga intyg af den beskaffenhet 5 §
bestämmer; dock må sådan anmälan icke medföra inskränkning i den rätt,

som tillkommer annan, vare sig äldre eller yngre, inmutare enligt förut gällande
författning.

188 §.

Sedan denna stadga trädt i verkställighet, vare inmutare, som dessförinnan
undfått mutsedel, berättigad att erhålla utmål enligt de i 3 kapitlet
stadgade grunder, dock ej till så stor vidd, att derigenom inskränkning sker i
den rätt till utmål, som efter förut gällande författning tillkommer annan,
hvilken före eller efter honom erhållit mutsedel.

189 §.

Sökes under de närmaste 10 åren från den dag, denna stadga trädt i
verkställighet, tillökning af utmål enligt 91 §, och är under samma tid mutsedel
å närbelägen fyndighet meddelad eller begärd, då må denna inmutning
icke utgöra hinder för utmålets tillökning.

190 §.

Vid hvarje utmålsläggning, som inom de närmaste 10 åren från den
dag, denna stadga trädt i verkställighet, eger rum på grund af mutsedel, hvilken
blifvit under samma tid meddelad, skall iakttagas, att, derest i närheten finnes
någon för vinnande af annat mineral än stenkol bearbetad grufva, som efter
förut gällande författning blifvit med utmål försedd, afståndet emellan de båda
grufvornas utmålsgränser icke må på något ställe understiga 400 fot, såvida
ej den äldre grufvans egare det medgifver eller utrönas kan, att hans fyndighet
icke på djupet faller åt det håll, der det yngre utmålet lägges.

191 §.

När, efter det denna stadga trädt i verkställighet, förut beviljadt hvilostånd
går till ända, skall första arbetsåret derefter räknas från den 1 påföljande
Januari.

De reservationer, som blifvit af medlemmar i komitén afgifna, bifogas
underdånigst.

Med djupaste vördnad, trohet och nit framhärda
Stormäktigste Allernådigste Konung
Eders Kongl. Maj:ts

Underdånigste, tropligtigste
tjenare och undersåter

PEHR EHRENHEIM.

A. V. ÅBERGSSON.

ANTON SJÖGREN.

TH. RABENIUS.
NILS SUNDIN.

J. A. ASTRAND. ROB. ÖDMANSSON.

J. N. Freding.

Stockholm den 25 April 1874.

Reservationer:

I. Af Herr von Ehrenheitn: “Med koiniténs pluralitet är jag ense att
sådant område, som omförmäles i 34 § af förslaget till ny grufvestadga må
kunna inmutas och förläggas inom utmål, men deremot anser jag en så
vidsträckt arbetsrättighet under jord icke böra inom området medgifvas,
som komitén tillstyrkt. Jag kan icke tolka nu gällande grufvestadgas bestämmelser
annorlunda än att område, som är fridlyst till skyddande af boningshus
eller annan vid gården uppförd åbyggnad i regeln är fredadt jemväl förarbete
under jord; då sådant område enligt 2 § 1 mom. icke får inmutas
och enligt 31 § 1 mom. icke får läggas inom utmål, förefaller det mig föga
antagligt att 33 §:s dunkla bestämmelse om rätt att äfven utom utmålets gräns
eftersätta en på djupet anträffad “förut okänd“ fyndighet skulle innebära en
oinskränkt arbetsrättighet på djupet äfven inom område, som lagen undantager
från inmutning och utmål. I alla händelser lärer stadgandet icke kunna tillämpas
på fyndigheter, som förekomma i horizontela lager eller gångar, der de
sträcka sig utom utmålets gräns, utan endast gälla för de mera sällsynta fall
då en förut verkligen okänd fyndighet anträffas. Det i 31 § sista mom. förekommande
medgifvande att om malmgången faller donlägig eller sidovärts på
djupet drifva arbetet utom utmålets gräns, hvilket stadgande torde vara ett
bestämdt undantag från regeln, kan svårligen för egaren af en byggnad medföra
olägenhet, då arbetet först på betydligt djup kan komma byggnaden synnerligen
nära.

Nu gällande, ovilkorliga fridlysningsbestämmelser af ifrågavarande slag
saknades i den äldre -grufvelagstiftningen och tillkommo först genom 1855 års
grufvestadga, der de otvifvelaktigt måste anses tillhöra de stadganden, som
afse att inskränka inmutningsrätten och minska det men, denna rätt medför
för jordegaren. Hvad hittills förekommit i fråga om grufvestadgans omarbetning,
synes mig icke gifva anledning antaga att den allmänna meningen önskar
stadgans omarbetning i motsatt riktning, hvilket icke heller skulle öfverensstämma
med min uppfattning af det rätta och lämpliga. Att en af jordegarens med -

101

gifvande oberoende rätt att äfven under byggnader låta grufarbete fortgå, kan
för byggnadens egare medföra stor både fara och olägenhet, synes mig icke
kunna bestridas, lika litet som att en sådan rätt måste gifva anledning till ersättningar,
derför icke utan stor svårighet någon säkerhet kan beredas. Väl
har komilén föreslagit att arbetet icke far fortgå inom fridlysningsomtådet
förr än teknisk myndighet derom yttrat sig, men äfven om man anser en sådan
officiel pröfning under alla förhållanden tillräckligt betryggande, äi antalet
i statens tjenst anställda bergstjenstemän icke för närvarande så stort att af
dem kan begäras en så oaflåtlig kontroll öfver arbetets fortgång, som eifoidias
om lagen skall tvinga den som eget- ett hus att lata grufarbete foitgå derunder.
Det är då bättre att låta saken bero af öfverenskommelse; husets egaie
kan då sjelf skaffa sig den trygghet, han anser sig behöfva, och är ett grufarbete
af någon betydenhet börjadt på ett område så ligger det i jordegarens
intresse, ehvad han ingått för jordegarelott eller tager afgift, att icke motverka
arbetet genom obillig» anspråk. Å andra sidan synes mig ett förbud emot allt
grufarbete inom de i 34 § omförmälda områden icke från jordegarens synpunkt
behöfligt. För bearbetandet af fyndigheter, som förekomma i horizontela
lager skulle ett sådant förbud otvifvelaktigt komma att medföra mycket
stort hinder, och hemställer jag följaktligen, med stöd af hvad Kommerskollegium,
i hufvudsaklig öfverensstämmelse med de flesta andra myndigheter,
som i ämnret yttrat sig, i underdånigt utlåtande i anledning af Wallåkra
stenkolsaktiebolags samt Nya Skånska stenkolsbolagets ansökning om vissa
ändringar i grufvestadgan föreslagit, att grufarbete under jord icke utan vederbörligt
tillstånd må vara tillåtet på mindre afstånd än 60 fot flan allmän
byggnad eller inrättning eller utan jordegarens och innehafvarens tillstånd på
mindre afstånd än det nyssnämnda från boningshus eller annan vid gården
uppförd åbyggnad.

I komiténs förslag i 34 § sista momentet, att den, som åter upptager
nedlagd grufva eget-, jemte nödigt utrymme för grufvebyggnader och upplag,
att begagna de gamla gruföppningarne utan hinder af hus, som befinnes inom
600 fot derifrån, kan jag ej eller instämma. Denna bestämmelse, hvartill någon
motsvarande saknas i gällande grufvestadga, innebär att hvar helst en
grufva, om än aldrig så obetydlig, blifvit upptagen, der kan jordegaren icke i
grufvans närhet uppföra en åbyggnad, utan att för densamma afsåga sig det
skydd för grufarbete, som eljest är byggnader tillförsäkradt och föranleder
således för jordegaren eu stundom icke oväsendtlig inskränkning i valet åt
byggnadsplats. Anledningen till bestämmelsen torde vara den, att der jordegaren
och grufegaren är samme person kan lian, utan en sådan bestämmelse undandraga
sig att arbeta i grufvan, men ändock hindra andra att bearbeta densamma
derigenom att han i närheten uppför ett boningshus, så att grufvan
kommer att falla inom det fridlysta området, men om man vill förekomma ett

102

sådant missbruk torde det vara tillräckligt att stadga att hus, som inom en
viss tid t. ex. högsta hviloståndstiden, åtta år, sedan eu grufva blifvit öfvergifven
eller sonad, uppförts inom 600 fot derifrån, icke utgör hinder för den
gamla giufoppnmgens begagnande.

Emot forslagets 53 § 2 mom. att byggnad af ringa värde icke skall
åtnjuta samma skydd i afseende på grufarbete som större byggnad, anmäler
jag äfven min reservation. Skilnaden mellan större och mindre byggnad forell
ei mig något godtycklig och vill det dessutom synas mig att den, som eger
ett mindre hus, med skäl kan begära samma skydd, som den som eger ett
stoire Komitens skäl synes mig egentligen afse det fall då det mindre huset

1C ef..e °QS a sia egaie, men att med bibehållande af den allmänna grundsatsen
for sadana fall serskildt lagstifta torde möta svårighet.

II. Af Herr Sundin: “Jag instämmer i Herr von Ehrenheims reservation
sa vidt den ror § 34 sista mom. och § 53 andra mom. i förslaget till ny
grufvestadga.“ ö J

, ,, x IIL Af H0err 0dmansson: “I väsendtliga delar af det afgifna betän kandet

samt derpå grundade författningsförslag kan jag, för min del, icke instämma,
utan är från pluralitet^! skiljaktig dels i fråga om uppfattningen af
en Svenska Grufyelagstiftningen ifrån äldre tider samt dels i fråga om inmutnmgsrättens
bibehållande i allmänhet och de vilkor hvarunder denna rätt fortfarande
ma ega rum.

Då för bedömande af rättstillståndet i äldre tider och lagstiftningens

fortsatta utveckling en jemförande öfversigt af lagens bud, i den män någon
ändring skett, torde vara nödig, har jag till underlättande af sådan öfversigt
trott mig hora ordagrannt anföra de stadgande^ som för en fullständig utredning
af fragan erfordras i stället för att endast i korthet antyda dessa stadgandeu
och i ofngt hänvisa till de åberopade författningarne. Härigenom har
en ombanda nog stor vidlyftighet blifvit oundviklig, som emellertid af sakens
vigt torde vara berättigad.

Att jordegaren ursprungligen ansetts såsom egare till de å hans grund
befintliga mineralier är allmänt antaget, att under medeltiden grufvor med
eganderätt tillhört enskilde personer bevisas af handlingar från denna tid innehållande
öfveilatelse af sådan egendom enskilde emellan.

Om kronan haft eganderätt till grufvor å all jord, så hade dessa aftal
deraf förekomma så väl köp som byte och gåfva, icke kunnat ega rum, och
att kronan da icke ens försökt tillegna sig, långt mindre verkligen innehaft
denna rätt. bestyrkes än ytterligare deraf, att uti den mängd Kongl. Bref
Privilegier och Bergsordningar, som finnes i behåll från denna tid, icke på

103

något ställe förekommer ett ord, hvaraf rimligen kan härledas en dylik kronans
eganderätt.

Motsatsen bevisas tvärtom på ett afgörande sätt af en märklig handling
från år 1485.

Denna urkund, som noga återgifver den tidens uppfattning, har, med
anteckning af de i Rådet vid tillfället närvarande, som voro Erkebiskopen i
Upsala, Biskopen i Strengnäs, Riksföreföreståndaren Sten Sture, jemte nio Rikets
Råd, följande lydelse:

“År 1485 uppå Heliga kors afton exaltationis då vi förenämnde församlade
voro i Stockholm i Gråbrödra kloster för någre Rikets märkelige ärenders
skull, då bland andra ärenden vardt och rört och tält om Malmberg, hvad
Malm det helst vara kunde och hvar sådana Berg finnas kunna, hvem de skulle
tillhöra, hvad fördel Kronan skulle hafva och hvad rätter egare.

Då efter långt tal i detta ärende på det att sådane Berg som härtill
hafva dolde och förborgade varit måtte härefter yppas Kronan och menige
Sveriges Rike och dess Innebyggare till gagn och bistånd, voro vi alla endrägteligen,
så eniga och samtyckte alla med en röst, att om sådane Berg funnes
på skatte egor, då skulle Kronan hafva sin Tionde och rättighet som härtill
af annat Berg vanligt är; dock så att ingen kåfve makt för sådane Berg skull
att göra grannar eller närboende förfång på deras skog eller andra egodelar,
som dem enskilt tillhöra utan deras minne.

År det och frälse då må egaren sjelf och hans arvingar efter honom
behålla, bruka och andra bruka låta sig till gagn utan någon afgift till Kronan.
— Och öfvervägdes att det ej kunde komma Kronan till skada utan
helldre till gagn och bistånd om Kronans och Rikets Innebyggare af sådane
Malmberg kunde förbättrade varda och Kronan finge dess yttermera tjenst både
af egarne sedermera, som af sådane Berg förbättrade blefvo som ock af alla
andra, som sådane Berg bruka vela, när så behof gjordes. Och sade de äldste
i Rådet, som är Herr Grels Mattsson och andre flere, att så samtyckt var i
Konung Christoffers tid.

Till dess mera visso och åminnelse är detta noteradt i Rikets Register
i Strengnäs och skall härefter för lag hållas.“

I denna handling, som till fullo har karakteren af eu för hela Riket
gällande Lag och utgör grundvalen för alla i ämnet framdeles utfärdade författningar
ända till närvarande tid, iakttages skillnad emellan den fördel Kronan
och den fördel egarne sjelfve skulle hafva af malmbergen, hvaraf framgår
att Kronan icke lujude vara egare. Detta vittna också våra häfdatecknare.
(Se Eric Gustaf Geijers Samlade skrifter femte bandet, tredje häftet. Ny upplaga
Stockholm 1873). — Kronan var icke en gång berättigad till någon afgäld
af grufvor på frälsejord. Stadgandet att af Berg på skatte egor skulle utgöras

104

Tionde till Kronan kan icke efter vanlig tolkning innebära någon eganderätt
för Kronan till sjelfva Berget eller deruti befintlig Malm, men visar deremot
tydligt, att Kronan af sådane Berg förbehållit sig skatt.

Om Kronojord förekom i lagen intet stadgande och ansågs det väl
falla af sig sjelf att grufvor å sådan jord tillhörde Kronan i egenskap af jordegare.
— Grundskatt i form af Tionde såväl till Kronan som Kyrkan utgick redan
vid den tiden och bar sedermera ständigt utgått jemväl af jordegendom,
men icke har det ställts i fråga, att Kronan eller Kyrkan af denna anledning
skulle vara egare till jorden. Kronan har också snart härefter tillerkänt sig grundskatt
jemväl af grufvor å frälseegor och bibehållit dessa skatter orubbade allt
framgent, — att Kronan för sina mångfaldiga behof tog skatt af jordegendom
och grufvor var naturligt, då snart sagdt ingenting annat fanns att beskatta,
serdeles voro de dyrbara metallerna dertill lämplige, och af denna orsak manades
äfven Konungarne att egna sin synnerliga omsorg åt Bergsbruket, hvarom
de otaliga privilegier och förmåner, som blifvit denna näring beviljade,
ofta till förfång för andra, bära vittnesbörd. Metallernas höga värde torde
äfven hafva föranledt regenterna att någon gång söka göra den satsen gällande
att alla grufvor skulle tillhöra Kronan, hvilka försök emedlertid alltid
måste uppgifvas. Att Gustaf I uti Kongl. Brefvet till Bergsmännen på Nora
skogen den 29 Mars 1552 yttrade att, “all Malmberg i Sverige lyda till Sveriges
Krona", kan väl betraktas som denna Konungs personliga åsigt, hvilken han
äfven möjligen haft för afsigt att genomdrifva, helst en sådan åtgärd under
dåvarande förhållanden kunde af honom anses nyttig för Biket, meu ingenting
bestyrker emedlertid, att åberopade yttrandet haft inflytande på lagskipningen
eller att tillämpningen af 1485 års lag undergått ändring i detta afseende. —
Under Konung Gustaf T.stes regering utfärdades icke någon allmän lag för
bergverken, ej heller antyddes uti de under hans tid utgifna Kongl. Bref,
privilegier för Koppar, Silfver och Jernbergen, för Wermlands bergslag m. fl.
något anspråk på Kronans eganderätt i den syftning omnämnde Kongl. Brefvet
af år 1552 blifvit tolkadt, utan stadfästades alla af framfarne Konungar och
Riksföreståndare förut meddelade privilegier och lagar.

Under de närmast följande Regenterna utkom icke heller någon mera
omfattande lag, men uti flera Kongl. Bref till enskilte Bergslag, som dock
icke innehålla nya bestämmelser, spåras redan benägenhet att inskränka den
enskildes eganderätt, hvilken snart stegras till anspråk af hotande beskaffenhet,
synnerligen efter det år 1630 Bergs Amtet blifvit inrättadt.

Nu följde under de närmaste tjugu åren en mängd.författningar af olika
slag i afsigt att kraftigt uppmuntra till bergsbruk och derigenom bereda Kronan
högre inkomster.

Af dessa författningar voro isynnerhet två af framstående vigt i egen -

105

skap af verkliga lagar, gällande för hela Riket, nemligen “Generalprivilegium för
dem som uppfinna Metall- eller Mineraliske streck den 3 Nov. 1637“ och “Kongl.
Maj:ts Bergs Privilegium den 6 Juli 1649.“

General-Privilegiet af den 3 Nov. 1637 innehåller:

“Wi Christina etc. etc. Göre veterligt att eftersom Wårt kära fädernesland
och rike med många herrliga och sköna metaller rikligen är välsignadt,
hvilka Hans Gudomliga Maj:ts stora gåfvor, honom till ära, oss och Kronan
till nytta och Wåre undersåtares uppväxt och förkofran, att bruka och
excolera ej mindre nödtorftigt än billigt är. Alltså hafve så Wi uti Wår Regements
tid, som framfarne Ilögloflige Konungar varit bekymrade och låtit oss
till det högsta vårda, huruledes både de Bergsverk, som för detta funne äro,
måtte på bästa sättet fortsätta, så ock flera uppsökte och desslikes till gångs
och uti sitt rätta esse bragte blifva. Men ehuruväl många sådane rike metaller
i desse framlidne tider hafva sig yppat och finna låtit, äro de dock
mästadels förtegne och förborgade vordne, dels utaf en parts enfaldighet och
fruktan för nya och stora utlagor, dels ock af den orsak att de, som några
uppfunnit och uppenbarat hafva, icke äro tillbörligen recompenserade. — Sedan
hafva och somlige lagg! sitt arbete och omkostnad deruppå, men äro antingen
af andre derifrån trängde eller hafva icke kunnat uthärda dermed, efter de
ringa eller ingen frihet deruppå njutit hafva; Hvilket allt Wi gerna beflita oss
att bota och derhän bearbeta, att den öfverflödiga rikedom, som Gud oss således
med benådat häfver, mer och mer må i ljuset komma och Oss och
Wåra undersåtare nyttig göras; Hvarföre hafve Wi för nödigt och rådsamt
befunnit detta vårt General privilegium af trycket att utgå och allmänneligen
publicera låta, både på alla de metaller, det vare sig Guld, Silfver, Tenn, Bly,
Koppar eller Jern och allehanda Mineralier, särdeles Svafvel, Alun, Vitriol och
Saltpeter, som i Wårt Rike och dess underliggande provinser ännu tillfinnandes
äro, dem än söka, uppspana, sig till gagn och bästa bebygga, nyttja och
bruka på sätt och vis som uti andra Konunga Riken och furstendömen af
ålder hafva varit och äro än practiseradt, Wele fördenskull

l:o Förmedelst detta öppna patents Kraft, hafva auctoriserat och i fullkomlig
fullmakt gifvit Wår och Rikets statuerade nuvarande så ock tillkommande
Bergs Embete, allom dem som efter underskrifven dato något nytt
Metal- eller Mineral streck, ehvad namn det ock hafva kan, öfverkomma, och
sedan för sig och sina arfvingar upptaga och fortsätta vill, de vare sig Ineller
Utländske, Andelige eller Werldslige, Adel eller Oädel, ingen undantagen,
som inom Rikets gränser bor, eller sig härefter nedersätta, bygga, bo och här
sin näring söka vill, sex års frihet deruppå att gifva. Dermed sålunda hållas
skall, nemligen att desamma sig först hos den näste Bergmästaren skola an 14 -

106

gifva, sådant deras uppsåt förnimma låta och tillstånd eller matsedel (som
man kallar pläga) fordra. Sedan förfoge sig dermed till välbemälte Wårt
Bergs Embete, Privilegium eller friketsbref att önska och begära, hvilka ock
dem ovägerligen skola meddelte blifva.

2:o Föreskrift^ frihet vidare belangande så skall allt hvad de på föresagde
sex års tid genom Guds tillhjelp kunna tillverka och sig förvärfva, på
den ort de hafva begynt att bygga och arbeta, den hvarken med Afrad eller
Tionde onereras eller besväras. — Såsom ock ej heller förbudet vara det obehindradt
sig till bästa att förhandla och sälja till hvilken dem täckes, dock
med så skäl och förord, att de i de sex åren deras byggning och arbete efter
Bergs-Embetets inrådande och bergsvis upprätta, fullborda och drifva. — Men
sedan de sex frihetsåren äro förflutne, skola de vara förtänkte, af hvad de
kunna tillverka, gifva deras Afrad eller Tionde.

3:o Försäkre Wi härmed nådigst dem alle, som deras förlag och arbete
och på sådane nya Werk hafva osparde, icke allenast uti berörde frihetsår,
utan ock sedan allt framgent, dem för sig och sina arfviugar alldeles oträngde
och odrifne, att njuta, bruka och behålla, så länge de vela och kunna hålla
verken gående och deraf Oss och Kronan all tillbörlig rättighet gifva och
aflägga.

4:o Så wele Wi efter de sex års förlopp, allenast af allt det Guld och
Silfver, som Gud dem med välsignar, hafva Oss och Kronan inköpet förbehållet,
en lödig mark Guld efter hvad som hon kan pröfvas värd vara, men en lödig
mark Silfver med Sju Riksdaler att betala; Dock med den Condition, att så
framt våra inköpare eller tillförordnade icke voro med medel försedde, samma
guld och silfver innan fjorton dagars tid efter angifningen af Bergsmännerna
att inlösa och betala, då skola de icke vara förpligtade det sedan ytterligare
att hålla Oss tillhanda, utan vara bemäktigade sådane såväl som de andre
Metaller samt Mineralier, som de tillverkat, att föryttra till hvilken de bäst
kunna och gitta.

5:o På det ingen af dem, som sådane Metal- eller Mineraliske streck
uppfinna kunna, må dem fördölja utaf fruktan, att han på sin rätta egendom
i någon måtto skall komma till kort eller molesterad blifva. Så wele Wi härmed
hvar och en försäkra, att ingen skall dem sålunda någon skada eller
hinder tillfoga; utan är sådant på frälses egor tillfinnandes, då hafve egaren
sjelf våld det med Bergs Embetets råd och wetskap, som förbemäldt är, att
upptaga och sig till gagn och godo i esse bringa, njutandes de sex års frihet
för allt det Oss och Kronan deraf borde, men efter frihetsåren Oss så mycket
deraf gifva som Adeliga privilegier förmå. — Finnes ock något på skattemanna
enskifte egor och han sjelf icke vill begära Special Privilegium deruppå, eller
förmår någon omkostnad eller arbete derpå lägga, så skall han icke dess

107

mindre sin lagfångna egendom obehindrad njuta och behålla. Och der sig
tilldroge att honom någon skada på sin åker, äng, skog eller andra ägor oundvikligen
skulle ske, då skall den honom och till hans goda contentement vedergälla
och betald blifva. — Hvilken som något sådant finner och utvisar på
Wåre och Kronans egor, eller ock allmänningarne, och då sjelf icke vill eller
kan det på frihet upptaga, honom vele Wi derför serdeles nådigt rekompensera.

6:o Och, på det de, som samma Bergverk således hafva till att drifva,

icke måge på nödtorftigt folk strandsatte blifva, så varda de ock härmed i så
måtto privilegierade, att det nu och i tillkommande tider för utskrifmngen

skulle vara befriadt — — — — — — — —

Till yttermera visso etc.“

General Bergs Privilegium den 6 Juli 1649, således utfärdadt endast
tolf år derefter, innehåller ord för ord detsamma som författningen den 3 Nov.
1637, endast med den skillnad att uti 5:te mom. finnes ytterligare tillagdt:

“Hvilken som något sådant finner och utvisar för Wåra och Kronans
egor eller ock allmänningarne och icke häfver så stor förmögenhet, att lian
af egne medel detsamma kan upptaga och fortsätta, då wele Wi nådigst i föistone
honom antingen med någon längre frihet, eller ock af Wåre och Kronans
dertill anordnade medel dertill bispringa låta, hvilket Wårt Bergs Collegium
å Wåre vägnar, när derom anmodas, skola vara förtänkte, efter lägenhetens
beskaffenhet, den samma undsättning göra, och sedan när Gild åter
välsignar werket, deraf låta göra Oss detsamma igen betaldt; Vare ock den
som strecket finner alldeles oförfaren, eller af annan orsak icke ville eller
kunde det upptaga så wele Wi på det fallet honom för sådant sitt omak låta
gifva en skälig recompense och vedergällning.“

Af dessa författningar inhemtas, att den enskildes eganderätt vid denna
tid blifvit inskränkt dels i det afseende, att Kronan numera fordrade Tionde
icke allenast af metaller, såsom förut egt rum, utan jemväl af hvarjehanda
mineralier, äfven å frälsejord, dels att bestämd föreskrift gafs, väl hufvudsakligen
för kontrollens skull, att intet grufarbete finge företagas förrän BergsEmbetet
meddelat privilegium eller frihetsbref. Benämningen mutsedel, som,
enligt hvad sammanhanget i förordningen jemväl utvisar, är ett främmande ord,
torde hafva blifvit införd med Tyska arbetare, som i mängd användes vid

grufvorna. .

Vidare föreskrefs, att egare af skattejord, om han ej sjelf ville bearbeta
i hans jord befintlig grufva, blef skyldig afstå sin rätt dertill, hvilken påföljd
äfven träffade den som ej höll påbörjadt verk gående. Derjemte stadgades
uttryckligen, att å kronojord blef uppfinnaren berättigad upptaga der befintlige
metaller och mineralier.

Den enskilde jordegarens eganderätt till de å hans grund befintliga

108

metaller och mineralier förblef okränkt, såvida han ville desamma bearbeta,
och detta utan afseende derpå, om strecket var af honom sjelf eller annan
uppfunnet, men i utöfvandet af hans eganderätt hade tillkommit högst betydande
inskränkningar. — Skillnad gjordes eftersom metallerna funnos på frälseskatte-
eller kronojord, alldeles som i 1485 års Lag.

Uti andra samtidigt utfärdade förordningar förekommo väl hvarjehanda
uttryck och bestämmelser, som måhända äfven afsågo, å de maktegandes sida
att än ytterligare utsträcka Kronans anspråk, och som utan tvifvel varit medverkande
orsaker till det på sednare tid framträdande påståendet om en Kronans
eller det allmännas eganderätt, men sådane bestämmelser torde vid närmare
granskning befinnas sakna all vigt i nämnda hänseende, dels derför att
afvi kelser na i sjelfva verket äro ytterst ringa, och ännu mer derför att de
förekomma endast uti Specialförfattningar, såsom t. ex. “Kongl. Maj:ts Memorial
för General Bergs-Amtet den 14 Febr. 1637 och Kongl. Majds Ordning
hvarefter Bergsmän och andre, som i Jernbergslagerna drifva deras handtering
med jernbruk, skola sig reglera och rätta den 6 Juli 1649“, hvilka förord- •
ningar, deraf den förstnämnde innefattar en Instruction för ett Embetsverk,
med särskild hänsyn till förvaltningen af Kronans egne å Kronojord varande
gravor “Kronones enskylte Bruk", och den sednare en Ordning, som afsåg
Jernbergslagerna och Jernbruken, icke i och för sig lära kunna tilläggas vitsord
eller tolkas ensidigt utan i jemförelse med gällande allmänna lagar.

Bland de stadganden, som anförts till stöd för åsigten om Kronans
eganderätt, förekomma uti omförmälde Memorial för General Bergs-Amtet
följande:

“Mom. 4. När ock några nya malmstreck uppfinnas kunna och han
som det uppfinner, sjelf ej vill eller kan det uti bruk komma, då må honom
derför gifvas en skälig föräring, efter som man pröfvar för Kronan någon tillräcklig
nytta deraf i längden kunna följa. Men resolverar han sjelf till dess
fortsättande, då njute deruppå några års frihet för Afrad och Tionde, och efter
deras förlopp hafve Kronan så derutaf som andre Bergsbruk sin fullkomliga
inkomst och rättighet."

“Mom. o. Sammaledes stående i General Bergs-Amtets disposition alla
andra Kronans Grufvor till att förpakta eller arrendera, så framt de finna det
vara försvarligt och för Kronan derigenom någon bättre nvtta icke eljest skulle
kunna stå att förmoda."

, , Mom. 7. Så vill ock Hennes Kongl. Maj:t ingen någon arf eller annor
egendoms rättighet uti Kronans Grufvor hafva bestått såsom ett regale, det
• K°nS?l- Maj:t och Kronan enskilt bör förbehållas, utan den som någon del derutinnan
vill njuta, erlägge deraf Kronan dess tillbörlige Afrad och Tionde, med
t mindre han genom serdeles Kongl. Bref och indulter derifrån befriad varder."

* :*•»

''tf

109

Hvad här yttras om den som uppfinner nya Malmstreck torde vid jemförelse
med stadgandet uti Generalprivilegierna den 3 November 1637 icke
kunna afse annat än Malmstreck å Kronojord, emedan jordegarne å frälse- och
skattegrund voro, såsom förut är visadt, berättigade att sjelfve bearbeta sina
egna grufvor, utan allt afseende derpå huruvida strecket var uppfunnet af
egaren sjelf eller annan person —, likaledes var det gifvet, att Kronan kunde,
efter behag antingen för egen räkning låta drifva eller ock bortarrendera sina
å kronojord belägna grufvor, hvilka båda metoder ock i ganska stor skala
användes.

Det kan ock möjligen hafva inträffat, ehuru säker upplysning derom
icke stått att vinna, att Kronan någon gång företagit sig anställa grufvearbete
å skattegrund, såvida nämligen jordegaren sjelf icke dertill varit villig. — Beträffande
slutligen stadgandet att arf eller annan egendomsrättighet ej medgåfves
uti Kronans grufvor såsom ett regale så var detta bud ej synnerligen
menligt, såsom beroende deraf att Kronan fick sin tillbörliga Tionde. Då denna
Tionde utgjorde en skatt i likhet med Kronotionde af jordegendom och andra
grundskatter, var Kronan utan allt tvifvel berättigad, om skatten undanhölls,
att göra sig betäckt af beskattningsföremålet genom försäljning eller på annat sätt.

Ibland föreskrifter som finnas uti åberopade Jernbergs-Ordningen torde
böra nämnas:

“Moln. 4. Efter man förnimmer att en del af Bergsmännen och eljest
andre wele tillegna sig sjelfva Grufvorna att höra dem till liksom deras arfvegods,
derföre på att sådan mening icke vidare må hos dem inrita, skall fördenskull
härmed vara hvar och en kunnigt, att alla grufvor af hvad slags Malm och
Metall de helst äro, skola räknas och hållas för Kronans Regal Werk och
förty härmed vara förbudet hvar och en i synnerhet härefter någon arfsrätt i
Grufvorna, under hvad pretext det ske kan, sig tillegna, dock detta sålunda
förståendes, att hvilka Bergsmän, som någon grufva bruka och förmå göra
Hennes Kongl. Maj:t och Kronan sin tillbörliga Tionde och rättighet deraf,
jemväl och allt grufarbete, som på hvars och ens arbete göras bör, utan tredsk
förrätta och med flit drifva, desamma skola deras anparter i den grufvan
de äro vane efter tillstånd att bryta uti, njuta och behålla odrefne, så länge de,
som förbemält är, utgöra Kronan sin Tionde och rättighet, och grufvearbetet
tillbörligen utstå och förrätta.14

“Mom. 5. Efter det befinnes att en part Bergsmän låta sina grufvedelar
öde ligga af orsak att de icke hafva förmögenhet dem att förestå, ej heller
hos någon ärlig man hafva credit, eller med någon försträckning kunna vara
betrodde, och vill dock icke dess mindre hänga vid samma grufvedelar, alltid
pockandes på sin förmenta arfsrätt dertill, och i så måtto hvarken sjelfve
kunna dem förestå, eller ock vele dem någon annan afstå och uppdraga, der -

före på det Kronans inkomst derigenom icke skall blifva förminskad, så vill
Hennes Kongl. Maj:t sådant efter denna dag hafva afskaffat, och der någon
funnes, som hade råd och lägenhet sådana Grufvedelar antaga och bruka, och
sin rättighet till Kronan derföre gifva, skall densamme vara det fritt tillåtet
och för en Bergsman erkänd, hvilken sedan obehindradt vid samma deputerade
Grufvedel förblifva skall.“

“Mom. 13. Och på det hvar och eu må vara kunnigt, huru med de

jernstrecken hållas skall, som nys äro eller ock blitva uppfunne, så skall den

som ett nytt jernstreck uppfinner, det icke behålla för sitt eget utan först
bekomma sin del deruti, dernäst den som egorna tillhörer, derpå strecket beläget
är, och så sedan hvem som gifver Kronan dess Tiondejern deraf, dock

hans omkostnad som först i Grufvan häfver nederlaggt sitt arbete, med frihet
af Tionde för den tiden han grufvan haft häfver, efter som Gode Män det skäligen
pröfva kunne, uppfylles och betalas.“

“Mom. 14. Skall ock Kongl. Maj:t och Kronan vara förbehållet, huru
stor del hop för sitt eget bruk uti hvar grufva hafva vill, antingen en tredje
eller fjerdepart; Såsom ock att förpakta samma del till den som Kongl. Maj:t
sina hytter och hamrar för arrende upplåter, eftersom Bergmästaren med
Häradsfogden kunne pröfva, huru stor del i Grufvan till samma Werken behöfvas
vill/4

“Mom. 16. Efter ock att månge finnas i Jernbergslagerne, som för
fattigdoms skull icke kunna hålla sina Bruk vid magt, som äro grufvor och
hyttor, utan måste för nöds skull dem sälja; Eu part öfverlater dem till driftkarlar
och löst parti, hvilka sedan under det skenet njuta de friheter och privilegier,
som Kongl. Maj:t Bergslagen i gemen nådigt unt och efterlåtit häfver;
derföre på det sådant icke ytterligare må passera, så skall det hvar och eu
härefter varda förbudet; Men der någon vore, som sitt bruk försälja eller förpakta
ville, så skall det dem öfverlåtas, som Hennes Kongl. Maj:t och Kronan
tillbörlig skatt och rättighet deraf utgöra kan, och icke någon lös eller driftekarl,
med mindre den sätter nöjaktigt löfte och borgen för sig, att skola tillbörligen
hålla bruken vid makt och all dess rättighet aflägga."

“Mom. 18. Eftersom alla strömar i Riket icke mindre än som Grufvor
och Bergverk räknas för Kronans Regalia; Alltså der någre strömar i Bergslagen
finnas, som äro obygde och egarue sjelfve icke förmå dem bebygga, de
skola vara Kronan förbehållne, dem samma till andra förpakta låta, som Kronan
derför sin rättighet årligen gifva kan, på det vattnet icke må löpa fåfängt
sin kos; dock härmed förståendes de strömar som något stora äro, och icke
kunna vara några gamla byggningar förnär eller till hinder."

“Mom. 35. Alla frälsemän skola vara förpligtade att gifva Kronan af
sine Bruk tiondejern af den Malm, som i Kronans grufvor tages hvart tionde

skeppund, och af den malm som tages i deras egna grufvor hvart trettionde
skeppund — för hvilket ingen må vara fri; tages Malmen utur begge, Kronans
och frälsemannens grufvor och blandas i en Masugns smältning tillhopa, då
gifve till Kronan deraf hvart tjugonde skeppund.“

“Mom. 37. Skall ock härmed vara pålagdt, att alle som hamrar ega
eller bruka, det vare Kronans egne hamrar, eller af Kronan till andra förpaktade,
item frälse- eller skattehamrar, skola vara förpligtade åldermannen
till lön för sitt omak alt gifva, af hvar eld eller härd en daler silfvermynt.''"

Uti ifrågavarande Ordning för Jernbergslagen och Jernbruken förekomma
två stadganden uti 13 och 14 mom., som äro svåra att nöjaktigt förklara.
Dessa stadganden, deruti tilldelas den som uppfinner nytt jernstreck en del
deruti, dernäst jordegaren eu del, den som gifver Kronan dess Tionde en del,
samt slutligen Kronan sjelf eu Tredje eller Fjerdepart, äro emellertid alltför
sväfvande att kunna tilläggas någon synnerlig vigt och stå dessutom i uppenbar
strid med allmänna Lagens tydliga föreskrift. De hafva sannolikt aldrig
blifvit tillämpade men utgöra emellertid bevis på fortfarande försök till inskränkning
i eganderätten. Vidare förekomma enahanda stadganden som uti Memorial
för Bergs-Amtet, att egendoms rätt eller a rf i grufvor ej medgifves med
mindre föreskrifven afgäld utgjordes, af den uttryckligen angifna orsak, att
Kronans inkomst derigenom icke skulle blifva förminskad, men då samtidigt
eu hvar hade rättighet att försälja eller förpakta sina Bruk, äfvensom skillnad
iakttogs emellan Kronans och frälsemannens grufvor samt emellan Kronans
egne hamrar, Frälse- och Skattehamrar, torde vara uppenbart, att Kronans
Regalrätt alldeles icke kunde innefatta någon egauderätt. Om med uttrycket
“Regale“ afsetts verklig egauderätt, hade man väl begagnat den enkla utvägen
att i lagarne tydligt uttala detta. Den omständighet, att Kronans anspråk på
eganderätt icke eu gång framställdes under eu tid, då Konungarne enväldigt
styrde, eller gjorde sig gällande i sammanhang med reductionen under Carl XI,
innebär ett säkert bevis, att någon tanke på en Kronans eganderätt då ej
heller vunnit insteg. Hvaruti Kronans regalrätt till grufvor rätteligen bestod
uttalas uti Kongl. Maj:ts Placat och Förordning den 27 Augusti 1723, för hvilken
Förordning längre fram kommer att redogöras.

Till Kronans “Regalia“ hörde icke ensamt grufvor, äfven strömmar och
skogar räknades dit, såsom kandi är, och synes Regalrätten i allmänhet hafva
innefattat en Kronan tillkommande rättighet, att sig till nytta inskränka den
enskildes eganderätt. Så utöfvades Regalrätten till strömmar, ibland annat, för att
på dertill tjenlig^ ställen låta uppföra qvarnar och hamrar i ändamål att deraf
uppbära Tionde, på sätt i Jernbergsordningen finnes omnämndt, ifrån hvilken
rättighet den ej längesedan älskaffäde qvarnräntan härstammat. — Regalrätten
till skogar begagnades på mångahanda sätt, ibland annat, sålunda att egare

112

af skogar i närheten af Bergverk, ålades att uteslutande till desse Bergverk
afyttra sina produkter af ved och kol, oftast emot visst åsatt pris — och anvisades
för Brukens behof i detta afseende vanligen flere socknar ej sällan
ända till 10 och 12. Understundom föreskrefs, att allmogen på en omkrets af
två eller flere mil ej finge använda sin skog till Pottaskebrännande eller afyttra
ved eller kol i städerne utan endast till Bruken. Ifrån denna Kegalrätt
härleder sig den ännu bestående inskränkningen i eganderätten till Ekskog
samt Masteträd å skattegrund. Under sextonde århundradet och framdeles
uppmuntrades Bergverksrörelsen på allt sätt, isynnerhet blefvo de egentliga
Bergslagen förunnade betydande förmåner. Ej nog med befrielse ifrån utskrifning,
hvaraf sedermera blef en naturlig följd befrielse ifrån ordinarie rotering,
samt frihet ifrån skjutsningsbesväret m. m., tilldelades Bruken ofantliga områden
af Kronans skogar dels under namn af grufveskogar utan all afgift och
dels så kallade Recognitionsskogar emot eu ringa afgäld. Bergsbruket representerade
ett stort och mäktigt intresse, som förstod att länge bibehålla redan
förvärfvade förmåner och ständigt öka dem med nya.

År 1673 utfärdades “Kongl. Maj:ts Special Privilegium för nye Bergverks
inrättande och Cultur i Storfurstendöme! Finland samt Norländerna och Lappmarken“,
innefattande i hufvudsak samma bestämmelser som General-Bergsprevilegium
af år 1649.

Någon ändring i Grufvelagstiftningen för hela riket skedde ej förrän
med “Kongl. Maj:ts Placat och Förordning angående de förmåner, hvilka alla i
gemen hafva att njuta som här i Riket och derunder lydande provinser några
Metall- samt Mineralstreck och nyttige Bergarter uppfinna, angifva och i gångbringa
den 27 Augusti 1723“.

“Wi Friedrich etc. etc. göre veterligt det häfver fordne Sveriges Rikes
lofvärde Konungar, af särdeles omsorg för Bergverkens uppkomst och förökande
här i Riket och de derunder lydande provinser, låtit författa flera nyttiga förordningar
till samtlige undersåtarnes uppmuntring att mer och mer ombeflita
sig nya Metall- och Mineralstreck eftersöka och upptäcka igenom hvilkas rätta
bearbetande, såväl Kronan en viss inkomst som undersåtarne till deras förkofring
mångahanda nytta och fördel tillflyta kunde, samt till den ändan låtit
isynnerhet år 1649 af trycket utgå en förordning under titel af Bergsprivilegium,
jemväl samma år, såsom ock 1673 Specialprevilegier till nya Bergverks
upptagande och inrättande uti Storfurstendöme! Finnland samt Norländerna
och Lappmarken, hvaruti åtskillige friheter och förmåner dem äro blefne tillagda
som någre nyttige Metallstreck kunde på de orterna uppfinnas och angifvas;
Men emedan desse Förordningar genom tiden torde nu hos mången kommit i
förgätenhet, jemväl utom dess, under de i tjugu års tid påstådde krigssvårigheterna
samt andra skedde förändringar och serdeles genom den inrättade

knekte-indelniugen, de friheter, som samma förordningar innehålla, ej kunnat
komma af vederbörande uppfinnare i alla delar tillgodonjutas; — En del också
låtit sig afskräcka ifrån dylika underjordiska skatters upptäckande af den inbillningen
och fruktan, att deras egendom och egor, hvarest sådant kunde
finnas, skulle på något sätt göras dem osäkre eller gå dem ifrån i anledning
af de orden i 1649 års Jernbergs-Ordnings 4 §, att alla grufvor, af hvad slags
malm eller metall de helst äro skola räknas och hållas för Kronans Regale;
Tv hafve Wi af den nit och sorgfällighet som Wi äfven drage för Wårt Rikes
och Wåra trogna undersåtares bästa och välfärd, nödigt aktat medelst detta
Wårt öppna Placat ej allenast att confirmera och stadfästa de förra ofvannämnde
och flera i detta mål utgångne privilegier och helsosamma förordningar,
utan ock till hvars och ens desto större säkerhet och bättre underrättelse,
efter närvarande tiders beskaffenhet, den samma ytterligare att förklara och
med än flere förmåner att tillöka på efterföljande sätt:

“l:o. En frälseman, som på sina egna säterier eller annan för frälseegaren
sjelf uppfinner och angifver några Metaller, såsom Guld, Silfver, Koppar,
Tenn, Bly, Qvicksilfver och Jern, item allahanda Mineralier och nyttiga Fossilier
eller Berg och Jordarter, af hvad namn de helst vara må, och dem upptaga
och bearbeta vill på det sätt och vis, som Wårt och Wårt Rikes Bergscollegium,
likmätigt Bergs-Ordningarne, derom föranstaltar, skall för sig och
sina barn och arfvingar, orubbad och odrifven till sitt och de sinas gagn och
bästa, dem få nyttja, bruka och innehafva, så länge han kan och förmår dem
i gång hålla, samt till Kronan dess tillständiga rättighet, efter frihetsårens förlopp,
deraf utgöra. Skulle jordegareu ej sjelf mäkta Bergsbruket uppehålla
och fortsätta, stånde honom fritt antaga sig participanter, eftersom han med
dem bäst kan öfverenskomma, och njute af allt det, som der tillverkas, eu
procent fritt från alla omkostningar, sedan frihetsåren äro förbi. Och skall
Wårt Bergs-Collegium, enär något Metall- eller Mineralstreck sig så föranlåter,
att det är värdt någon kostnad derpå använda och med arbete belägga, meddela
vederbörande derpå, privilegium, och vid första början dem tillägga Nio
års frihet för all afgift till Kronan af sjelfva Bruken, men sedan de tilländaskridit,
bör Frälsemannen till Oss och Kronär, deraf erlägga hvar trettionde
mark af Guld och Silfver och hvart trettionde Skeppund eller Tunna af de
öfrige metallerne, inineralierne och fossilierne; Förbehållande Wi Oss och Kronan,
hvad Guld och Silfver angår, inköpet af allt sådant, enligt med 1649 års
General-Bergsprivilegium, likväl på det sättet, att Lefveranten här på Vårt mynt
i Stockholm njuter hela utmyntningen och betalningen derför, efter det pris,
som samma Guld och Silfver utdrager i myntet efter Myntordningen, sedan
myntarelönen är afdragen. Men eljest der Metallerne, Mineralierne eller Fos -

114

silierne på Kronans jord upptoges, skall Frälsemannen af dess Bergsbruk,
äfvensom andre utom frälseståndet, utgifva Tiondedelen af tillverkningen. Beträffande
åter Jerntillverkningen, så enär malmen tages till en del utur Kronans
grufvor och på dess grund, och en del uti frälsemannens egna grufvor
uppå frälsegrund, betalar frälsemannen deraf hvart tjugonde Skeppund, alldeles
som Kongl. Bergs-Ordningen af år 1649 innehåller och förmår. Kunde ock det
befinnas, efter föregången undersökning, att något Werk, under de till dess
upprättande förunte Nio frihetsåren, ej kunnat löna den derpå använde omkostnaden
utan att Intressenterne det med skada drifvit, skola de, enär de
derom uti Wårt Bergs-Collegium sig angifva, och derom i orten undersökt
varder, med vidare prolongation blifva understödde; allt eftersom hvart och
ett Werks beskaffenhet och omständigheterna det kunna fordra. Och på det
hvar och en med så mycket större trygghet må vinlägga sig om Bergverks
upptagande och i gång bringande, försäkre Wi härmed som kraftigast, såväl
frälse som ofrälse personer, på hvilkas egor och mark slika nyttiga Werk antingen
redan yppade äro eller hädanefter upptäckas kunna, det skole de uti
ingen måtto hafva att befara, att sådan deras egendom eller jord skall derför
blifva någon osäkerhet underkastad, och på något sätt Kronan tillerkännas,
utan förklare i nåder, att med det ordet Regale hänanefter ej annorlunda förstås
bör, än om någon antingen skulle fördölja och nedertysta eller ock ej
vilja sådane för Riket gagneliga Metaller, Mineralier och Fossilier uppbringa
och bearbeta, det Wi då, på det den rikedom och välsignelse, som Gud således
i jorden nederlaggt, ej må blifva onyttig der liggande, utan till landets och
dess innebyggares fromma i dagen frambragt, förbehåll Oss att genom Wårt
Bergs-Collegium privilegiera och upplåta sådane Metall- och Mineralstreck samt
grufvor åt dem som håg, lust och förmögenhet ega, desamma vid sin rätta
drift, efter Bergsvis och under Wårt Bergs-Collegii inseende och administration,
uppehålla och fortsätta, jemväl der frukten vore af den fördel och nytta för
publicum, att det intet borde nederläggas, och jordegaren sjelf ej vill upptaga
Werket eller deruti participera, skall han då, så framt han emot kontanta
penningar eller jemngodt vederlag godset och grunden till upptagaren ej afstå
vill, vara skyldig att låta dem som det åstundan samme upptaga samt till
Werket så stort utrymme och plats lemna, som till nödvändige hus och vedrum
behöfs och af allt det som der tillverkas njuta En procent fritt för alla
omkostnader sedan frihetsåren äro förbi; Men ingalunda skall jordegaren vara
skyldig att till vederbörande Werk lemna något af dess skog med mindre han
sådant emot. betalning sjelf godvilligt göra vill."

“2. Samma rätt och frihet skall ock en Skatteman eller Ofrälse få
ega och nyttja, som på deras egor sjelf uppspanar, angifver och till beständigt *
verk uppbringar någre af de ofvannämnde Metallerne eller Mineralier och

115

Fossilier, börandes likväl han, äfvensom alle andre, hvilka de helst må vara,
utom frälseståndet, af dess Bergsbruk sedan frihetsåren äro förbi, till Kronan
betala årligen tiondedelen, af all dess tillverkning; och, skall skattemannen,
förutom de Nio frihetsåren, för all afgift af sjelfva verken äfven njuta, enär
han påfinner Guld, Silfver, Koppar, Qvicksilfver, Tenn, Bly, Salt, Gallmeja och
Stenkol, som om sin beständighet liknelse och godt hopp gifva, frihet från
skjuts och inqvarteringar af hemmanet, jemte frihet för sig och sine söner för
Knekte- och Båtsmanstjenst; Wiljandes Wi på slik händelse vara omtänkte och
den anstalt låta förfoga, på hvad sätt Knekte- och Batsmaiishållet må i stället
varda ersatt,“

“3. Ed Kronobonde, som på hemmanets egor, hvilket han bebor, dylika
Metal och Mineralstreck eller Fossilier, som i föregående punkt uppnäm nas,

påfinner och upptäcker, som till något beständigt werk stå att inrättas,

skall för sig, sin hustru och barn, barn efter barn, njuta på samma hemman

ständig besittningsrätt, jemte frihet för skjuts, inqvarteringar, Knekte- och
Båtsmanshåll eftersom det år 1673 utfärdade Kongl. Special privilegium innehåller;
såsom ock skall honom efterlåtas att äfven få vara delaktig i sjelfva
Bergsbruket, för så stor andel som han förmår påkosta."

“4. Träffar någon frälsebonde uppå dess husbondes frälsemark och
egor något af de förut nämnde Metaller eller Mineralier och Fossilier, skall
han vara ''skyldig sådant sin husbonde vid handen gifva och det åt honom
upplåta emot "billig betalning; dock skall han såsom uppfinnare och angifvare,
förutan hvad han af Publico i hittelön, likmäktigt den följande 5:te punkten
kan undfå, jemte eftergift af de utgifter, som lian borde för sin person till
Kronan göra, äfven vara fri för sig och sina hemmavarande söner ifrån all
Knekte- och Båtsmansskrifuing."

"5. Hvilken som helst dessutom af hvad stånd och vilkor han vara
må, jemväl tjenstefolk och legohjon, som kan öfverkomma och i vårt Bergscollegium
angifva något af de i andra puncten nämnde metallstreck eller någon
dugelig mineralart, uppå andras grund och egor, antingen pa Wara och Kronans
egor, skogar eller allmänningar, eller ock annorstädes på Frälse- eller
Skatte och ofrälse grund, skall först hafva att bekomma efter vanligheten hittelön,
och der något beständigt streck eller Werk sedan deraf blifver, vidare
undfå en anständig och vacker vedergällning i Silfver eller penningar, jemväl
ock ega tillstånd att participera uti sjelfva verket till eu fjerdedel, men uti
guldgrufvor, saltbrunnar eller saltberg till hälften, der de påfinnas kunde.

Förmår uppfinnaren kostnaden dertill ej draga, må han samma sin
andel till jordegaren, men der han den ej behålla vill, då till Participanterna
emot skälig förnöjelse föryttra. Skolandes han ock vara frikallad för alla

116

kronoutgifter för dess person, samt för soldat- och båtsmanstjenst, och om han
redan stode i rote, då blifva derifrån entledigad."

“6. De som uti Norrland, Lappmarken och Finnland Bergverk upptäcka
eller inrätta vilja, skola jemte de redan utnämnde förmåner, jemväl med
flera frihetsår blifva understödde, likmätigt ofvannämnde 1673 års Kongl. Förordning
allt eftersom Bergsbruket i anseende till dess mindre eller mera svårigheter
och aflägsenhet samt derigenom förorsakade omkostnader, kan af Wårt
Bergs Collegium pröfvas till dess upptagande och upprätthållande tarfva, på
det innehafvarne deraf icke genom alltför svåra afgifter måge nödsakas sina
verk öfvergifva och sin egendom med skada derpå använda och äfventyra."

“7. Och på det de som långt afsides äro boende och någon Metall
eller Mineralstreck påfinna icke måge behöfva göra sig kostnad med besvärliga
resor, att vid Bergs Collegium uppvisa prof deraf, skola de allenast i orten
angifva sig hos Bergmästaren, och om han ej är så nära till hands, hos Bergsfogden,
eller ock hos sin Kyrkoherde i socknen, samt Läns- eller Fjerdingsman,
och utvisa sjelfva stället samt taga af dem attester, hvarest samma profstenar
äro upptagne, åliggandes sedan dem, hos hvilka sådane uppfinnare sig anmält,
insända till Bergs Collegium deras med tvenne andra trovärdiga männers attester,
att uppfinnaren uti sina ärender är riktig, och då tillika inskicka profstenar
af den uppfundnc Berg eller jordarten, som förmedelst Landshöfdingens
tillhjelp, om det ej annars ske kan, böra hit befordras; hvarefter sedan Wårt
Bergs Collegium låtit dem probera eea befunnit vara af god art och halt,
förste uppfinnaren och angifvaren skall hafva att åtnjuta de vilkor och förmåner,
som i denna vår förordning äro utlofvade. Hvad eljest uti denna Wår
förordning ej skulle vara stadgadt och utsatt, häfver Wårt Bergs Collegium i
sådane mål att rätta sig efter de förr häröfver utfärdade Bergsordningar. —
Och, på det denna Wår nådiga och till hela landets samt undersåternes egen
välfärd och uppkomst syftande Förordning må till alla delar blifva vederbörligen
handhafd och allom veterlig gjord" etc.

Nu förklarades således kronans "regalia" icke blott omfatta metaller och
vissa mineralier såsom förut, utan derjemte nyttiga fossilier eller berg- och
jordarter af hvad namn de vara må, men den hufvudsakligaste och utan fråga
för eganderätten menligaste ändringen var stadgandet, att uppfinnaren fick
formlig rätt att deltaga i grufarbetet i allmänhet till eu fjerdedel, men uti
guldgrufvor, saltbrunnar eller saltberg till hälften. — Då hittills egare af
frälse- och skattejord haft sin rätt förvarad att, om han ville, uteslutande för
egen räkping drifva arbetet, och uppfinnaren sålunda varit inskränkt till andel
i grufva endast å kronojord, innefattade detta stadgande ett våldsamt ingrepp
i eganderätten och utgjorde i sjelfva verket första upphofvet till inmutningsrätten.
Planen var uppgjord och det dröjde ej länge innan steget togs fullt ut.

117

Det har blifvit antaget, att med denna Kong!. Förordning regalrätten
undergått en väsentlig modifikation i det afseende, att kronans anspråk derigenom
skulle blifvit betydligt minskade, och såsom stöd för detta antagande
har åberopats stadgandet “att med det ordet regale hädanefter ej annorlunda
förstås bör, än om m gon antingen skulle fördölja och nedertysta eller ock ej
vilja sådana för Riket gagneliga Metaller, Mineralier och Fossilier uppbringa
och bearbeta, Wi då“ etc.

Denna uppfattning, att regalrätten under föregående tid skulle innefattat
någon annan ännu vidsträcktare rättighet, finnes likväl icke grundad i lagens
bud, såsom i det föregående torde vara ådagalagdt, och det åberopade stadgandet
var således helt enkelt en lagförklaring, en högtidlig försäkran, att för
framtiden en hvar skulle blifva bibehållen vid sin rätta egendom och inrotade
missbruk als k a flas, eu förklaring som säkerligen också varit af behofvet
påkallad.

Någon modifikation i ofvan antydda riktning skedde således icke, men
deremot “modifierades“ lagen på ett annat, och för jordegaren högst menligt
sätt, isynnerhe t genom de följder den nu inslagna lagstiftningen orsakade.

Det är icke osannolikt, att denna förklaring derjemte haft ett annat
syfte. — Genom den mera framstående plats densamma i författningen intog i
jemförelse med den väsentliga ändringen i lagen, som endast helt kort antyddes,
torde kanhända uppmärksamheten hafva blifvit afledd från hufvudsaken.
Om detta skett med eller utan afsigt är numera icke lätt att utreda, säkert
är emellertid, att den väsentliga ändringen, hvarigenom inmutningsrätten vann
inträde, endast återfinnes helt anspråkslöst dels i början af §§ 1 och 2, der
ordet “sjelf44 är infördt, hvarigenom uteslutande eganderätten blef beroende
deraf, att frälsemannen eller skattemannen verkligen i egen person uppfann
metall- eller mineralstrecket, och dels uti eu mellanmening i § 5, der det heter
om uppfinnaren, att han “jemväl må ega tillstånd att participera uti sjelfva
verket till en fjerdedel, men uti Guldgrufvor, Saltbrunnar eller Saltberg till
hälften“, liksom om denna rättighet varit af ringa betydelse i jemförelse med
hittelön och andra utlofvade förmåner.

Stadgandet i § -1, att om frälsebonde gjorde något fynd på husbondens
egor, skulle fyndet till honom upplåtas emot billig betalning, samt i § 5, att
uppfinnaren, om aan ej förmådde draga kostnaderna för bearbetande af sin
andel, skulle i främsta rummet föryttra densamma till jordegaren, vore också
af beskaffenhet att undanrödja svårigheter i fråga om lagens antagande.
Tages vidare i betraktande jordegendomens vid denna tid jemförelsevis ringa
värde, äfvensom den omständighet, att malmstreck gemenligen påträffades endast
på sådan mark som till åkerbruk var “torr, mager och obeqvämt samt
slutligen, att den del af befolkningen, hvars rätt det egenligen gällde, den jord -

118

brukande allmogen, väl knappast ens tillfrågades, så låter det förklara sig*
huru en så beskaffad lag kunnat blifva antagen och gällande. — Ändringen
var icke i ögonen fallande, ej heller nämndes saken med dess rätta namn.

Frågar man hvad som kunnat vara verkliga anledningen .till inmutningsrättens
införande i vårt land, så kan svaret ej blifva tveksamt.

Det ar förut nämndt huru bruksintresset ifrån början och allt framgent,
mäktigt var det, utverkat sig betydande förmåner. I bergslagen var det särskild
jurisdiktion. Bergmästarne skipade der lag vid bergstingen. — Ett uteslutande för
bergverken inrättadt embetsverk, Bergs-Collegium, med en väldig skara underordnade,
af kronan aflönade tjensteman, Bergmästare, Markscheider, Geschworner,
Bergsfogdar, Konstknektar, Malmletarc, Prophosser in. fl., utvisade hvilken
vigt man fästade vid bruksrörelsen. De fördelar bergsfrälse! medförde, frihet
från utskrifning, från skjuts och inqvartering in. m., voro vigtiga privilegier,
och hvad var naturligare än att man önskade bibehålla dessa — och, om möjligt,
föröka dem. Ett sådant förmånligt privilegium erbjöd ininutningsrätten,
som redan fanns i olika delar af Tyskland. Snart fullt utbildadt medförde
detta privilegium rättighet för bergverken att fritt utan någon afgift till rätte
egaren tillegna sig råämnet för sina tillverkningar, malmen, hvarhelst sådan
kunde upptäckas, och på det privilegiet måtte fullständigt kunna åtnjutas,
följde äfven rättighet att, för bearbetande af råämnet, äfven emot egarens vilja,
lösa den mark, som för ändamålet var nödig, en expropriation af enskild
egendom till förmån för enskildes industri eller anläggningar, som staten först
längre fram tilltrodde sig kunna fordra för stora allmänna behof. Det kan invändas,
att rättighet till inmutning blef medgifven alla utan undantag och ej
endast bruksegare, samt att hvem som helst var berättigad drifva bruksrörelse
och således kunde komma i åtnjutande af samma fördel. Ja, ininutningsrätten
utgjorde visserligen icke något privilegium för vissa personer eller någon viss
klass i likhet med Ridderskapet och Adelns, eller Presterskapets privilegier,
men deremot för eu viss näring, och det var idkarue af denna näring, som
deraf drogo fördelarne. Den rätte uppfinnaren, malmletaren, som vanligen var
obemedlad, maste afstå sin rätt till bruksidkare^ och det ordnades snart sä,
att jordegaren icke utan stora olägenheter och risk kunde begagna honom tillkommande
andel.

Redan uti Kong!. Maj:ts förordning om utmål den 20 Oktober 1741
stadgades: ‘‘På det eu uppfinnare eller angifvare af ett nyttigt malmstreck ej
a.l 1 Iföl läuge uti dess goda uppsåt ma hindras innan han fått jordegarens fullkomliga
utlåtelse om han uti arbetet vill vara deltagande, bör Bergmästaren
förelägga jordegaren eu viss dag af högst tre månader, om det ej förr kan
ske, inom hvilken tids förlopp han förbindes att tydligen och utan förbehåll
yttra sig om han uti ett sådant arbete vill hafva någon del eller ej.“

119

Härmed var inmutningsrätten fullständigt antagen och detta oaktadt
uppfinnaren ännu endast var tillförsäkrad en fjerdedel i “Werket".

Genom ofvanintagna stadgandet om jordegarens skyldighet att inom tre
månader förklara sig, blef dennes rätt i verkligheten gifven till spillo och
bruksintresset Ilade vunnit sitt mål.

Dessa betydliga inskränkningar i eganderätten, som jordegarne genom
1723 och 1741 års Kongl. Förordningar blifvit underkastade, manade kraftigt
att medan tiden var gyusam fortgå på samma väg och sålunda utfärdades få
år derefter Kongl. Maj:ts Förordning angående grufvors utmål in. in., den 6
Dec. 1757, som i § 2 stadgade:

“Andelen och eganderätten för uppfinnaren eller den sig först angifver,
* att med arbete belägga en ny anvisning eller att åter upptaga en gammal
ödelagd grufva, är väl tillförene uti 1723 års Kongl. Förordning, undantagande
anvisningar på Guld och Salt, utsatt till en fjerdedel och jordegarens till tre
fjerdedelar, enär den sednare velat vara i arbetet eller kostnaden delaktig;
I följd hvaraf angifvarens förmån varit den minsta, ehuru uppfinningen eller
arbetets bringande i gång förnämligast bort tillskrifvas dess flit och skonsamhet,
utan hvilken sådane i jorden förborgade rikedomar framgent eller åtminstone
längre tid blifvit dolde. Billigheten och det allmännas nytta, hvilken mycket
befrämjas genom metallers och mineraliers upptäckande, fordra för den skull,
att såväl genom eu större andels åtnjutande af hvad någon i så måtto kan
uppfinna, som ock de flere tillförene utlofvade förmoner och rättigheter, uppmuntra
hvar och en att vinlägga sig om nyttiga malmstrecks eftersökande.
Och ty finne Wi i Nåder för godt, det uppfinnaren och jordegaren böra njuta
hälften hvardera i alla de nya anvisningar till metaller och mineralier, så ock
de gamla och förr öde lemnade grufvor, å hvilka mutsedlar eller tillståndsbref
till arbete efter Kungörelsen af denna vår förordning meddelas och utfärdas,
såframt de äro af beskaffenhet, att jordegaren till deltagande i dem är berättigad.
“

Härigenom var stadgadt, att jordegare och uppfinnare skulle i allmänhet
åtnjuta hälften hvardera, och dervid stannade anspråken, då någon förhoppning
att än ytterligare utsträcka dem icke blef möjlig.

Under det lagstiftningen förut hvilat på den antagliga rättsgrund, att
kronan fortfarande behöfde utkräfva tionde af bergverken och derför också
måste vara befogad föreskrifva, att dessa tillbörligen bearbetades, blef det med
inmutningsrättens införande nödvändigt att åberopa andra skäl, enär det hittills
afsedda hufvudsakliga ändamålet, förökande af kronans inkomster, icke
var tillräckligt talande för denna lagförändring. “Billigheten och det allmännas
nytta, som mycket befrämjas genom malmers och mineraliers upptäckande"
utgjorde enligt 1757 års utmålsförordning detta nödiga supplement.

120

Detta skäl för det våldsamma ingrepp i eganderätten, hvarigenom tilldelades
åt uppfinnaren först fjerdedelen och sedermera hälften af alla de metaller,
mineralier och fossilier, som kunde upptäckas på enskild mans egendom,
synes skäligen klent, men något bättre fanns icke att tillgå och har ej
heller sedermera kunnat åberopas.

Redan länge hade missnöje med de utfärdade förordningarne låtit sig
förnimma vid Riksdagarne och fråga om ändring blifvit väckt, då Rikets Ställ
der uti skrifvelse till Kongl. Maj:t den 21 Februrai 1835 hemställde, att sådana
förändrade stadgande!) rörande mutsedlars utgifvande och jordegarerätten i
grufvor samt vilkoren för sjö- och myrmalmtägters begagnande måtte i nåder
meddelas, som med vården om eganderätten i allmänhet vore förenliga.

Ett af Bergs-Collegium med anledning häraf upprättadt förslag till nv#
grufvestadga, deröfver afgifvits yttrande af fullmäktige i Jernkontoret och Bruks
societeten, hvilka vederbörande, såsom antagligt var, skulle ifra för inmutningsrättens
fortfarande bibehållande i sin fulla utsträckning, blef icke antaget, utan
utarbetades ett nytt förslag af Högsta Domstolen. Detta förslag, hvarvid Högsta
Domstolen, såsom af dess protokoll inhemtas, icke ansett sig böra taga i öfvervägande
inmutningsrättens bibehållande eller afskaffande, utan med tillämpning
af det bestående i detta afseende hufvudsakligen fästat uppmärksamhet på de
delar af författningen, som innefattade bestämmelser af rättsförhållandet dels
emellan jordegaren, å ena sidan, och inmutaren, å den andra, och dels emellan
särskilde inmutare inbördes, föredrogs inför Ivongl. Maj:t d. 21 Juli 1854 och
godkändes i hufvudsakliga delar, hvarefter nu gällande Grufvestadga utfärdades
den 12 Januari 1855.

Då ärendet föredrogs yttrade föredragande Departementets-chefen:

“Vid företagande af den grannlaga pröfning, som detta redan i lång
tid af särskilda myndigheter bearbetade ärende kräfver, framställer sig naturligen
främst den hufvudfrågan, huruvida rättigheten att innom annans egoområde
uppsöka och sig till nytta använda malmer och mineralfyndigheter, om
än i allmänhet gagnelig och nödvändig under en föregången tid, må vidare
kunna anses vara för ändamålet erforderlig. I betraktande af de skäl och
omständigheter, som vederbörande i detta hänseende vid sina förslags afgifvande
anfört, har jag måst antaga, att tiden här, såsom i flera andra länder, ännu
icke är inne för att, utan det allmännas skada, kunna fullkomligt upphäfva
berörda rättighet, men jag tror den böra betydligt inskränkas, och dess utöfning
derjemte omgärdas af sådane vilkor, som tillfyllest kunna betrygga jordägare
emot obehörigt intrång och sådane olägenheter, öfver hvilka hittills klagan
icke sällan låtit sig förnimma6’ — hvarefter följde förslag till vissa ändringar,
deribland må anföras, att alunskiffer borde ifrån inmutning undantagas,

121

af det skäl att denna dels vore användbar såsom brännmaterial, dels utan
värde för alun tillverkaren, om ej tillverkaren egde marken.

Med föredraganden instämde i hufvudsaken alla Stats-Rådets öfrige
ledamöter, med undantag af Justitie-Statsministern, som för sin del bland
annat, anförde:

“Då en ny Grufvestadga skall utfärdas tror jag det vara fullt skäl att
afskaffa inmutningsrätten i den utsträckning densamma genom författningarna
erhållit. — Denna rätt, på långt när ej så gammal man velat påstå, utan sednare
tillkommen för att uppmuntra till eu vidsträckt bergverksrörelse, bär alltid
vant i strid med en annan ännu vigtigare rätt, jordegarens, som af den
folie mer eller mindre lidit intrång. Jag anser tiden nu vara inne och rättvisan
fordra, att åt jordegaren återgifves hvad honom tillhörer, nemligen eganderätten
till hvad som finnes under ytan, så väl soin ofvanföre densamma, intilldess
han lagligen afhändt sig denna rätt. — En sådan förändring bör numera
ej hafva någon betydligare inverkan på bergsrörelsen; föga anledning
torde förefinnas, att några större jernmalmfält än de redan upptäckta inom
landet finnas, och äfven om sådana fält påträffas, står ju alltid Öppet att med
jordegaren öfverenskomma om bearbetandet."

Med 1855 års grufvestadga och de yttranden som afgifvits inför Kong!.
Maj:t i Stats-Rådet gjorde den vigtiga grundsats sig ändtligen gällande, att.
eganderätten borde bättre respekteras och inmutningsrätten i följd deraf inskränkas.

De hufvudsakligaste ändringar i lagen utgjordes af följande bestämmelser: Ro

Inskränktes inmutningsrätten enligt 1 till endast metaller och
malmer, svafvelkis, blyerts och stenkol, samt varp, innehållande inmutningsbart,
mineral. Detta stadgande innebär, att jordegarens eganderätt till nämnda föremål
är til! förmån för inmutaren inskränkt på sätt lagen bestämmer eller
sålunda, att inmutaren och jordegaren, såvidt denne senare vill i arbetet och
kostnaden deltaga, i allmänhet erhålla hälften hvardera, hvaremot jordegaren
ensam fullständigt förfogar öfver allt annat som kan befinnas å eller under
hans mark.

Det har blifvit anmärkt, att författningen icke innehåller erforderliga
bestämmelser angående dispositionsrätten öfver icke inmutningsbara berg- och
jordarter, såsom eldfast lera, sandsten, skiffer m. in., som vid skärpning eller
giufvedrift anträffas. Så är också förhållandet. Dylika bestämmelser saknas,
men de åro alldeles icke åt nöden, och det kan med säkerhet antagas, att
lagstiftaren med afsigt på goda skäl uteslutit dem. Så länge inmutningsrätt
finnes, bör uti grufvestadgan bestämmas de föremål, som till inmutning medla -

122

gifvas och de vilkor, hvarunder dessa föremål må tillgodogöras, mei: ej heller
något mera, aldra minst kan det tillåtas, att der får insmyga sig något stadgande,
som kan hafva till följd, att inmutaren får laglig rätt att tillegna sig
annat än sådant som är till inmutning medgifvet.

2:o Stadgades i § 2, att inmutning ej finge ske å ställe, beläget på
mindre afstånd än 100 famnar ifrån boningshus eller annan vid gården uppförd
åbyggnad eller från tomtplats eller trädgård utan tillstånd af såväl jordegaren
som nyttjanderättsinnehafvaren.

Det torde vara uppenbart, att, då inmutning är förbjuden, grufvedrift
ännu mindre kan vara tillåten, och innefattar sålunda stadgandet, att ett visst
till sina gränser noga utstakadt område fridlyses för allt intrång af inmutaren,
hvarigenom jordegaren tillerkännes full och uteslutande eganderätt till alla i
detta område befintliga föremål, vare sig att desamma äro medgifva till inmutning
eller icke. Häraf blifver en gifven följd, att jordegaren ensam eger rätt
att på detta område företaga grufarbete samt att detta kan ske äfven utan
inmutning.

En annan mycket vigtig följd af detta stadgande, som hittills icke synes
vara tillräckligt påaktad, är rättigheten för jordegare, om han på det fridlysta
området påbörjar grufarbetet, att dermed fortsätta äfven utom detta område,
in på annans inmutade fält, enligt §§ 23 och 33. Att jordegaren i
sin egenskap af grufegare har denna rättighet, kan ej vara tvifvel underkastadt.
Också inhemtas af Högsta Domstolens protokoll, att en af dess ledamöter
Justitierådet Alexandersson föreslagit, att, för ökad tydlighet och fullständighet,
särskilt tillägg i ofvan antydda riktning borr, i författningen intagas.

Ändamålet med inmutningsrätten, som är produktionens förökande, kan
härigenom befrämjas på ett verksamt sätt, och bör stadgandet, rätt förstådt
och tillämpad!, jemväl i vissa fall utgöra ett ingalunda ovigtigt korrektiv mot
de missbruk, rättigheten att inmuta stenkol visat sig medföra. Det är gifvet,
att jordegaren utanför det fridlysta området är alldeles lika berättigad med
inmutaren och således, sedan anmälan skett om delaktighet, vare sig före eller
vid utmålsläggningen, oförhindrad att företaga grufarbete äfven om inmutaren
för sin del icke vill i arbetet deltaga.

3:o I stället för föreskriften uti 1741 års Kongl. Förordning, att jordegaren
inom en tid af tre månader efter delgifvandet af mutsedeln borde yttra
sig om ban uti arbetet ville hafva någon del eller ej, blef nu stadgadt, att
denna jordegarens anmälan skulle ske senast vid utmålsläggningen, i sammanhang
hvarmed uti § 26 bestämdes, att utmål skulle anvisas först sedan
den angifna fyndigheten medelst jordrymning eller skärpning blifvit gjord åtkomlig
och så blottad, att den till art, läge eller sträckning och mäktighet
kunde bedömas.

123

Uti Högsta Domstolens protokoll finnes omständligt anfördt, hurusom härmed
afsågs, bland annat, att jordegaren, innan han besluter sig att i arbetet
deltaga eller derifrån afstå, måtte vara satt i tillfälle att med säkerhet bedöma
mineralanledningens art och beskaffenhet jemte de utsigter för framtiden den
kunde erbjuda.

Dessa ofvan anmärkte bestämmelser i Grufvestadgan, som utgöra vigtiga
principer och antagits i syfte att värna eganderätten, äro uti det af komiténs
pluralitet godkända författningsförslag kastade öfver bord.

Då uti alla lagar såväl före som efter inmutningsrättens införande uppfinnaren
af metall- och mineralstreck tillförsäkrades af kronan särskild belöning
i penningar, frihet från utskrifning m. m., är det anmärkningsvärdt att härom
icke förekommer ett ord uti 1855 års grufvestadga. Kronan har också upphört
att på detta sätt uppmuntra till bergsbruk. Orsaken är tydlig. Då i
äldre tider kronan för sina utgifter behöfde inkomster och dessa lättast kunde
erhållas genom beskattning af metallerna hade kronan goda skäl att utfärda
lagar i afsigt att upptäcka och bearbeta metall- och mineralstreck, samt för
sådana upptäckter lemna belöning. Sedermera uppstodo andra och större inkomstkällor,
hvarigenom tionde af bergverken, såsom statsinkomst, blef af
mindre vigt. Tackjernstionde och hammarskatten äro till förmån för jernverken
redan efterskänkta och fråga har mer än en gång blifvit väckt samt till och
med af kronan sjelf framställd att jemväl återstående bergverkstionden borde
upphöra. Den hufvudsakliga rättsgrund, kronan haft för sina anspråk att tid
efter annan inskränka den enskildes eganderätt har sålunda i det närmaste
upphört att existera och dermed också anledning för statsverket att vidkännas
serskild uppoffring för upptäckande af nya malmanledningar.

Genom denna framställning af lagstiftningens gång finner jag för min
del vara ådagalagdt, att egare af frälse- och skattejord alltid varit och fortfarande
är att anse såsom egare till de metaller och mineralier som kunna
finnas å hans mark, med den inskränkning i eganderätten, som för produktionens
befrämjande ansetts nödig.

Såsom ytterligare stöd för denna åsigt kunna anföras två mycket vigtiga
omständigheter, deruti vår lag skiljer sig ifrån lagarne i andra länder,
vare sig der inmutningsrätt finnes eller der kronan innehar eganderätten och
mineralierna äro att betrakta som statsegendom. Enligt svensk rätt har
grufva med undantag af de så kallade fjerdeparterne i Fahlu grufva alltid
varit lösegendom. Då enligt nämnda länders lagar grufva der anses som fastighet,
låter detta förklara sig deraf, att eganderätten till mineralierna varit
skild från eganderätten till jorden och tillhört kronan, som deröfver fullständigt
kunnat förfoga, men bevisar på samma gång, att mineralierna i vårt land
äro att betrakta såsom beståndsdelar af jordegendomen och detta äfven i det

124

fall att jordegaren till annan person afstår sin rätt i grufvedriften. Inmutarens
rätt innefattar här i sjelfva verket endast nyttjanderätt, som kan upphöra
så snart i lagen föreskrift^, vilkor ej uppfyllas, hvarföre äfven är föreskrifvet,
att den mark som erfordras för grufvearbetet ofvan jord icke får lösas
med eganderätt. En annan lika betecknande omständighet är den, att
jordegaren i vårt land, så länge kronan på grund af regalrätten förordnade
om grufvors bearbetande, alltid var berättigad att för egen räkning drifva arbetet
samt jemväl efter inmutningsrättens införande egt rättighet att förbehålla
sig först tre fjerdedelar och sedermera hälften, under det i omförmälde länder
jordegaren icke haft rättighet till någon andel. Att denna jordegaren tillkommande
rätt efter svensk lag är en följd just af hans eganderätt lärer svårligen
kunna bestridas.

Då det således icke låter försvara sig att anse mineralierna såsom en
kronans egendom eller det allmännas tillhörighet, hvilket senare uttryck äfven
användes, aldra minst sedan kronan förklarat sig villig att afstå från den
af bergverken utgående tionde, har man varit betänkt på att angifva något
annat skäl för statens befogenhet att undandraga mineralierna ifrån jordegarens
fria disposition, och funnit detta deri, att mineralierna skulle vara att
betrakta såsom en “res nullius“, emedan de icke skulle kunna anses vara af
jordegaren tagna i besittning Att denna åsigt skulle ligga till grund för våra
rättsförhållanden antyda icke lagarne, ej heller är detta af komiténs pluralitet
uttaladt, ej heller förefinnes någon utredning huru man tänkt sig denna åsigt
tillämpad i verkligheten, om man tilläfventyrs föreställer sig, att jordegarens
eganderätt endast skulle sträcka sig vissa fot under jordytan, hvarvid likväl
möter den betänkligheten, att mineralanledningar äfven kunna förekomma i
dagen, eller om måhända endast några särskilda mineralier skulle vara att
betrakta såsom “res nullius“ och andra tillhöra jordegaren, vid hvilket förhållande,
i fråga om stenkolsfyndigheter, jordegarens eganderätt skulle nå till
första kolflötsen, hvilken skulle utgöra “res nullius“, hvarefter ånyo jordegarens
eganderätt skulle vidtaga och fortsätta till dess en ny kolflöts påträffades o. s. v.
— Eganderätten till alla de underjordiska skatterna måste likväl tillhöra antingen
jordegaren eller ock någon annan. Tanken att låta eganderätten skiftesvis
vexla i mån af nya aflagringar synes svår att fatta och ännu svårare
att tillämpa.

Denna åsigt framträder någon gång, återgifven med andra ord, och
lyder då, att “jordegaren ur rättslig synpunkt icke kan anses vara egare till
en sak, hvilken för honom icke finnes till såsom objekt och om hvars nytta
lian icke har något omdöme.1“ Så öfversatt springer orimligheten bjcrtare i
ögonen, emedan, om denna åsigt vore riktig, deraf skulle blifva eu följd, att,
Bär t. ex. ett kalklager, mergellagcr eller torfmosse, betäckt af jord och för

125

egaren okänd!, af annan upptäckes, uppfinnaren skulle ega laglig rätt att tillegna
sig detsamma. — Detta tillstädjer emedlertid icke vår lag som ej heller
känner till begreppet “res nullius.“

Om mineralierna icke tillhöra kronan och ej heller kunna betraktas såsom
“res nullius“, lärer annat väl ej återstå, än att erkänna dem såsom jordegarens
tillhörighet och tiden vara inne att i öfverensstämmelse dermed i lagen reglera
rättsförhållandet.

Komiténs pluralitet har haft eu annan uppfattning än den jag sökt
göra gällande, beträffande denna vigtiga fråga om eganderätten till mineralierna,
och för sin del ansett tillräckligt, att för denna frågas besvarande “antaga,
det svenska lagstiftningen ifrån forna tider i likhet med de fleste länders
lagstiftning utvecklat sig på grundsatsen om bergsbrukets frihet och oberoende
af eganderätten till grundelig ett förhållande som skulle styrka, att
jordegaren i vårt land icke kunde hafva bättre anspråk på eganderätten än
jordegaren i nämnda länder. — Häremot kan likväl invändas, dels att, då
jordegaren alltid varit berättigad att uteslutande för egen räkning drifva bergsbruk
å sin mark ända till inmutningsrättens införande och egare af frälsejord,
enligt adeliga privilegierna, vissa tider icke ens behof! underkasta sig intrång
af annan, äfven om egaren sjelf icke ville bearbeta grutvan, samt jordegaren
äfven efteråt varit fullt ut lika berättigad med inmutaren, det snarare låter
säga sig, att bergsbrukets utveckling i vårt land i olikhet med vissa andra
länder, försiggått med ständigt fästadt afseende å eganderätten till grunden,
dels att det icke kan vara tillräckligt att i en så djupt ingripande fråga draga
slutsats ifrån eu förment likhet emellan lagstiftningen i vårt land och vissa
andra länder, en likhet som dessutom endast är skenbar.

Under det i vårt land kronan aldrig innehaft eganderätten till linneralierne
och jordegarens dispositionsrätt endast varit i viss mån inskränkt, har
i Preussen, Österrike, Sachsen, m. fl. tyska länder eganderätten till dessa
redan mycket tidigt varit skild från eganderätten till jorden. Kronans rätt,
som uppstått ur ett på eröfring grundadt länsväsende, har der varit af ålder
erkänd, hvarför också kronan haft full befogenhet att på annan öfverlåta den.
Inmutningsrätten, som snart nog der infördes, utgjorde ett medgifvande af
kronan, ett efterskänkande af kronans rätt, under det inmutningsrättens införande
i vårt land måste betraktas som ett våldsamt ingrepp i jordegarens
urgamla rätt att förfoga öfver sin egendom. För vårt land har eu sådan kronans
rätt alltid varit främmande, hvarföre dess förhållande’.! med andra länders
också blott hafva eu ytlig likhet. Inmutningsrätten har här blifvit utplanterad
från Tyskland, men i eu föga tjenlig jordmån, samt derföre stannat i
växten och aldrig kunnat mogna mera än till hälften.

I Frankrike likasom i Belgien äro de egentliga metallerna att anse

126

som statsegendom och öfverlåtas till bearbetande efter lemnad koncession af
myndigheterna åt den som anses lämplig och kan ställa tillräcklig säkerhet för
grufarbetets bedrifvande, för ersättningar och afgifter. Någon rättighet för uppfinnaren
finnes icke och således ej heller inmutningsrätt. Samma förhållande
är rådande i Spanien. Uti vissa dela" af Italien tillhöra mineralierna jordegaren,
uti andra kronan, som upplåter grufvedriften efter koncession. I
Finland är lagstiftningen af helt naturliga skal uka med vår; dess nu gällande
lag är med några få undantag en afskrift af vår grufvestadga. I Ryssland
och Danmark tillhöra mineralierna jordegaren, likaledes i England, det land
der bergsbruket kan anses sta högst. Tre olika åsigter om eganderätten till
mineralierna hafva således gjort sig gällande. I somliga länder äro de egentliga
metallerna att betrakta som statsegendom. I andra grundar sig bearbetandet
af saväl metaller som vissa andra mineralier på inmutningsrätt och
slutligen i tredje gruppen tillhöra mineralierna jordegaren. Dessa åsigter synas
vara temligen jemnt fördelade, men säkert är, att länderna i sista gruppen,
i fråga om bergsbruk, godt tåla vid jemförelse med de öfriga, samt att den åsigt,
som der representeras, vinner terräng äfven i de länder, der den anledning,
som hos oss är så bjudande, helt och hållet saknas.

Vårt lands lagstiftning skiljer sig väsentligt i fråga om jordegaren tillkommande
rättigheter och grufvas egenskap af lösöre från lagstiftningen i de
länder, der mineralierne äro undantagna från jordegarens förfogande, och anledningen
till denna skilnad är uppenbarligen den, att inmutningsrätten här
vunnit insteg utan hänsyn till förut gällande lagbestämmelser och rättsåsigter.

J visst afseende kan det sägas, att England är det land, hvars rättsförhållanden
varit mest öfverensstämmande med våra. Der likasom hos oss har samhällsförfattningen
utvecklat sig sjelfständigt utan påverkan af främmande eröfrare
eller andra våldsamma omstörtningar; der likasom i vårt land har kronan
aldrig innehaft eganderätten till mineralierna, men väl en mot regnvatten
svarande rätt under namn af “Royalty“. Först i cn mera framskriden tid
hafva tyska rättsåsigter inympats på våra lagar, och den frågan skulle kanske
med fog kunna framställas, om det måhända icke skulle varit mera önskvärdt
att i fråga om bergslagstiftningen och andra näringslagar hafva följt England
på den väg, som kommit detta land att på handelns och industriens område
öfverträffa alla andra länder.

Utan afseende på den grundsats om jordegarens eganderätt till mineralier,
som, efter min uppfattning, genomgår bergslagstiftningen under århundraden
och ännu otvetydigt återfinnes i nu gällande grufvestadga, men i öfverensstämmelse
med denna antagna likhet emellan tyska länders lagar och vår
lag, och för att göra denna likhet ännu större för framtiden, har pluraliteten
redan vid bestämmande af begreppet inmutningsrätt fullständigt anslutit sig

127

till (ler gällande rättsåsigter och förklarat, att dermed bör förstås “den hvar
man förunnade frihet, att utan afseende på eganderätten till grunden uppsöka
och förvärfva vissa mineralier", hvarigenom man velat förvandla grufvebesittning
ifrån eu egentligen blott nyttjande- till en uteslutande eganderätt, och
sålunda till förmån för grufvenäringen omändra vår nu gällande lags anda och
mening, eu modifikation, som, med fästadt afseende å den redan förut omförmalda
vid nu gällande lags föredragning inför Kongl. Maj:t godkända bi-teckning
af begreppet inmutningsrätt, icke kan vara af behofvet påkallad. “Frihet
att förvärfva" innefattar något annat än “rättighet att till sin nytta använda",
och då en revision af lagen i sådan riktning knappast kunnat vara afsedd,
torde det vara lämpligast att afstå ifrån detta slag af “frihet" samt vidblifva
det redan godkända begreppet af inmutning och låta inmutaren åtnöja sig
med “rättigheten att inom annans egoområde uppsöka och sig till nytta använda
vissa malmer och mineralier", såvida nemligen en sådan rättighet fortfarande
kan anses nödig för det allmännas väl. — Uttryck sådana som det, då det af
pluraliteten erinras om jordegaren medgifven fördel att till hälften i arbetet
deltaga, liksom om detta vore en gunst, — bestämmelser sådana som dessa,
att tillåta inmutning å nu fridlysta områden eller att förklara inmutaren berättigad
att vara styresman vid bolag med jordegaren, borttagandet af bestämmelsen
om jordegarens medgifvande till hvilostånd vid försöksarbete, utvisa, att
man icke allenast förnekar jordegarens eganderätt, utan afser att ur lagen
förvisa hvarje spår, som derom kunde påminna.

Fullföljande denna omfattade åsigt har pluraliteten vidare ansett det
vara statens rätt att till förmån för grufvenäringen undantaga vissa mineralier
ifrån jordegarens förfogande, numera utan allt afseende på eganderätten till desse,
och att statens berörda rätt “skulle härledas ifrån statens skyldighet, att för denna
likasom för hvarje annan näring undanrödja de hinder som för dess utveckling
förefinnas". Huru vidsträckt statens skyldighet i allmänhet med afseende å grufvenäringen
kan vara är icke lämpligt att pröfva, — men säkert är emellertid, att
denna skyldighet yttrar sig på ett mycket ©lika sätt i t. ex. England, Frankrike
och Tyskland, och att således deraf icke kan härledas någon allmän giltig grund
för inmutningsrätten. — Hvad nu särskildt beträffar vårt land, så kan den omständighet,
att staten tid efter annan hugnat grufvenäringen med betydande
förmåner möjligen hafva bidragit till den föreställningen, att staten skulle hafva
något särskildt åliggande att allt framgent omhulda denna näring framför andra.
Då de hinder, som det förmenas vara statens skyldighet att undanrödja,
tydligen bestå deri, att grufvenäringen må tillförsäkras rättighet att på enskild
mans jord hvar som helst anskaffa sig råämnen för sina tillverkningar och
expropriera mark för dessas bearbetande, allt emot egarens vilja, ligger den
tanken nära till hands, att det ännu snarare skulle vara statens skyldighet

128

att; hemta andra näringar på lika beqvämt sätt råämnen ifrån sådan egendom,
som obestridligen med full eganderätt tillhör kronan och att på denna grund
kronans skogar kunna tagas i anspråk för enskild! intresse. Detta befinnes
också verkligen i äldre tider hafva egt rum till och med i stor skala, men
till förmån för grufvenäringen. Med denna åsigt om statens skyldighet att
undanrödja hinder för grufvenäringen, skulle det vara statens pligt, om inmutningsrätt
icke fanns till, att oktrojera eu sådan författning i syfte att
medgifva eu tvungen egendomsfördelning, välförståendes till förmån för grufvenäringen.
En så beskaffad staten åliggande skyldighet anser jag för min del
mycket tvifvelaktig såsom rättsgrund för inmutningsrätten i vårt land och
synes snål ast vara anlitad såsom en nödfallsutväg, emedan någon verklig i
lagarne grundad rätt icke stått att vinna.

Lika otillfredsställande som den antagna rättsgrunden för inmutningsrättens
befogenhet förefalla de två allmänna skäl, pluraliteteu åberopat för dess
fortfarande bibehållande. Med erkännande att en sammanstämmande, i de
flesta länder antagen lag i allmänhet bör kunna anses lämplig jemväl för vårt
land, torde likväl erfordras, om något afseende skall kunna fästas vid eu så
beskaffad omständighet, att de respektive ländernas lagar verkligen öfverensstämma
med hvarandra, men då nu i förevarande fråga detta icke inträffa!,
och derjemte de tyska ländernas utveckling och förhållanden inom detta lagstifta
ingsomriide förete väsentliga olikheter med vårt lands, samt då dertill
kommer, att flera länder finnas der bergsbruket står högt utan att inmutningsrätten
för ändamålet varit erforderlig, synes det första skälet, eller “att inmutningsrätten
förmenas länge hafva varit och fortfarande vara antagen såsom
grund för de flesta länders lagstiftning, isynnerhet de länders, hvilkas utveckling
och förhållanden skulle mest likna våra", icke vara särdeles afsevärdt.
Det andra skälet i ordningen, eller att en allmän uppfattning i väft land,
och särskildt i de gamla bergsdistrikten, skulle finnas till förmån för inmutningsrättens
bibehållande, synes vara något mera tilltalande, men har det felet
att innefatta ett antagande, som i mer än ett afseende först helt öfver bevisas.
Det är vid granskningen af de äldre lagarne visadt, att inmutningsrättens anor
icke sträcka sig längre tillbaka i tiden än till 1723, samt att dessförinnan
jordegaren, i egenskap af egare till marken, varit berättigad att bearbeta mineralierna.
Om den angifna uppfattningen verkligen nu skulle befinnas vara
den allmänna, hvarom emellertid ingen utredning föreligger, så torde det vara
klart, att denna uppfattning omöjligen kan vara grundad på lagstiftningens
utveckling före nämnda tid — alltså skulle uppfattningen helt plötsligt uppstått
samtidigt med inmutningsrätten eller också senare småningom ingått i rättsmedvetandet.
Intetdera af dessa antaganden synes ega någon giltighet, enär
det knappast låter tänka sig, att jordegaren skulle icke allenast tåligt under -

129

kasta sig lagen om inmutningsrätten, utan äfven villigt såsom riktig erkänna
en grundsats, som har till följd en stor inskränkning i hans eganderätt. En
så beskaffad uppfattning motsäges äfven af pluraliteten sjelf, då det antages
vara till finnandes hos jordegaren en naturlig obenägenhet mot bergsbruk å
hans mark.

Om eu sådan obenägenhet hos jordegaren förefinnes, så lärer kunna
antagas som säkert, att samma obenägenhet måste hos honom förefinnas mot
inmutningsrätten, hvaraf intrånget å marken orsakas, och om det vidare medgifves,
att jordegarnes klass innefattar eu väsentlig del af landets befolkning,
så lärer den oundvikliga följden blifva den, att denna väsentliga del af befolkningen,
enligt pluralitetens egen åsigt, hyser obenägenhet mot inmutningsrätten
och sålunda ej heller kan anses hafva någon uppfattning till förmån för dess
bibehållande. Det torde ligga sanningen närmast, att innebyggarne i de delar
af landet, der bergsbruk antingen alls icke eller endast sparsamt förekommer,
hysa den föreställning, att de böra med full och uteslutande eganderätt besitta
sin egendom, icke allenast i fråga om markens yta, utan så långt på djupet
som de förmå med sitt arbete nedtränga, samt betrakta såsom orimlig en lag,
som tillstädja- hvilken äfventyrare som helst att taga deras egendom i besittning,
vare sig sjelfva jorden eller dess innandöme. Offentliga uttalanden såväl
vid Riksdagarne som i pressen hafva visserligen förekommit till förmån för
inmutningsrättens befogenhet, dock nästan alltid under antagande, att mineralierna
skulle vara eu kronans egendom, ett antagande som saknar all grund.
Ehuru någon allmän åsigt derom icke försports, är det troligt, att inmutningsrättens
fortfarande bibehållande kan anses önskvärd af innebyggarne i de egentliga
bergsdistrikten. Detta kan utan fara för misstag sägas bero derpå, att
inmutningsrätten utgör ett verkligt privilegium till förmån för bergsbruket, hufvudnäringen
i dessa distrikter, och med den seghet privilegier, antingen de
medföra någon fördel eller icke, vanligen försvaras, kan något undantag i fråga
om inmutningsrätten icke vara att förvänta. Då emellertid pluraliteten lunnit
den inom bergsdistrikten antagligen herskande åsigten innebära ett talande
skäl af synnerlig vigt för inmutningsrättens bibehållande, hade det kanske icke
varit ur vägen att jemväl fästa afseende vid de enhälliga yttranden, som från
landets folkrikaste provins afgifvits vid Riksdagen till förmån för inmutningsrättens
upphäfvande i fråga om ett särskilt föremål.

Hufvudsakliga anledningen till statens anspråk att redan tidigt och allt
framgent inskränka jordegarens dispositionsrätt öfver mineralierna samt derigenom
söka befordra grufvenäringens tillväxt och förkofran, är utan allt tvifvel
att söka i statens behof att genom tionde af bergverken föröka sina inkomster,
och då denna anledning så småningom upphörde att vara giltig, skulle
den för våra rättsförhållanden naturligaste lagstiftning hafva varit att i likhet

130

med hvad som skett i fråga om statens öfrig» “Regalverk“, “skogarne och
ström äril e“, återställa jemväl mineralierna till jordegarens förfogande. 1 stället
inträffade raka motsatsen genom inmutuingsrättens införande, och härtill måste
hafva funnits någon särskild verkande orsak.

Redan den omständighet, att denna inrättning, oförenlig med våra rättsbegrepp,
vann inträde tyst och obemärkt, antyder, att det varit enskilda intressen
som dervid gjort sig gällande. Denna uppfattning vinner äfven stöd
deraf, att ändringarne i lagen, som skedde genom Kongl. Förordningarne den
27 Augusti 1723, den 20 Oktober 1741 och den G December 1757, inträffade
hastigt efter hvarandra. Hade man endast tagit hänsyn till det allmännas väl,
så torde man hafva bidat tiden och först hemtat erfarenhet af den inslagna
lagstiftningens följder, innan man fortgått på den utstakade vägen. Enskilda
intressen deremot kunna ej dröja, utan vilja njuta frukterna af sina bemödanden
så fort som möjligt. Dertill kommer att inmutningsrätten infördes och
fullbordades under den så kallade frihetstiden, då partierna sjelfrådig! herskade
och stiftade lag efter godtycke. En svag konungamakt kunde ej lägga
hinder i vägen för möjliga Övergrepp; dessutom voro de dåvarande Konungarne
af tysk härkomst och borde vara gynnsamt stämde för de rättsåsigter, som
länge vant rådande i deras fädernesland.—■ Om denna uppfattning af inmutningsrättens
tillkomst icke är fullt riktig och med denna nya grundsats i lagstiftningen
verkligen varit afsedt att bereda landet stora allmänna fördelar, så har
denna förhoppning, efter mitt förmenande, blifvit sviken. Att pluraliteten för
sin del betraktar lagen om inmutningsrätten såsom en af våra yppersta författningar,
hvilken det är skäl att ytterligare befästa och hvars afskaffande
skulle medföra oberäkneliga följder, samt fördenskull också varit nöjd med de
resultater, denna Tåg hittils medfört, och påräknat ännu mera välgörande verkningar
för framtiden, torde icke böra tillmätas större vigt eller annan betydelse
än de yttranden af enahanda beskaffenhet som i en liknande fråga afgåfvos
vid 1853—1854 årens Riksdag. — Det gällde då inskränkning af inmutningsrätten
rörande kalk-, qvarts- och ställstensbrott, vissa stenarter såsom porphyr
och marmor samt alunskiffer, och man fick höra, att den största våda skulle
vara förenad med denna inskränkning, som hotade jernbruken med total undergång.
Inskränkningen beslutades, men spådomen bär dess bättre icke gått.
i fullbordan. Det har också visat sig, -att de mineralier, som vid detta tillfälle
blifvit återställda till jordegarens fria disposition, icke undgått att blifva bearbetade
på sådant sätt att det icke torde ifrågakomma att ånyo undantaga dem.
— För ett säkert bedömande huruvida inmutningsrätten verkligen medfört så
stora allmänna fördelar af den beskaffenhet att de inskränkningar i eganderätten,
intrång och olägenheter af hvarjehanda slag, jordegaren af denna anstalt
lider, i någon mån skulle kunna rättsligt försvaras, hade det varit nödigt

att framlägga dessa stora fördelar; men då icke den ringaste utredning i detta
afseende skeft, eller med hopp Om framgång kunnat ske, ej heller någon uppgift
härom på annat sätt kommit till allmän kännedom, torde med visshet
kunna antagas, att dessa fördelar i verkligheten befinnas halva varit ytterst
obetydliga. Det kan icke vara nog för inmutningsrättens befogenhet, att, till
följd deraf, en eller annan malmanledning af större värde möjligen hvart tjugonde
år upptäckes eller att jernverken derigenom beredas tillfälie att på hell
varnare sätt och för billigare pris åtkomma malm. Då man hört uppgifvas
att stenkolsbrytningen i Skåne borde tillskrifvas inmutningsrätten, torde det vara
lämpligt erinra, att brytning af stenkol der redan länge egt rum, såväl vid
Höganäs som i mindre skala på andra ställen af jordegarne. Att den större
verksamhet, som under de sista tio åren inträdt och för hvilken man med nu
gällande lag varit nödsakad att begagna sig af inmutningsrätten, bör tillskrifvas
icke denna rätt, utan en ymnigare penningtillgång och deraf följande större
företagsamhet, som jemväl i andra riktningar samtidigt uppstått, kan med säkerhet
antagas, emedan det annars vore oförklarligt, hvarföre icke inmutningsrätten,
som uttryckligen varit medgifven för stenkol ända sedan 1723, icke
långt förut blifvit tagen i anspråk. Att jordegarne sjelfve ej åstadkommit stenkolsbrytning
i större omfång, torde till eu del härleda sig ifrån samma orsaker,
och att de, sedan mera gynnsamma förhållanden inträdt, ej heller då kunnat
öka sin verksamhet i detta afseende, är klart, af den enkla anledning, att snart
sagdt hvarje qvadratref jord inom hela det stenkolsförande distriktet skyndsamt
blifvit af andra inmutad, utan att likväl intill denna dag någon nämnvärd
brytning skett. Men det har derjemte funnits ett annat ännu större skäl till
denna underlåtenhet å jordegarens sida. Höganäs stenkolsverk har nemligen
på grund af privilegier, beviljade under förra seklet, ansett sig uteslutande
berättigad! att “eftersöka och upparbeta stenkolsförråd och andra fossilier inom
Rönnebergs och Luggude Härader“ eller hela det då kända stenkolsdistriktet.
Det medgafs väl, efter vid bolagsstämma under år 1844 fattadt beslut sedan
åtskillige jordegare påbörjat stenkolsbrytning å sin mark, desse att dermed
tillsvidare för deras eget behof fortsätta efter anmälan hos bolagets direktion,
inen emot erläggande af 8 öre för hvarje upptagen tunna kol och under förbehåll
att kolen endast finge brytas ifrån dagorter, icke hållas till salu, ej heller
maskineri vid brytningen användas. — Att stenkolsbrytning i större skala under
dessa omständigheter icke kunnat åstadkommas inom nämnda trakt af jordegarc.
h vil ka saknat all anledning att betvifla den uppgiga beskaffenheten al
omförmälda privilegier, är naturligt.

Då de fördelar för det allmänna, inmutningsrätten hittills medfört, torde
i verkligheten befinnas hafva varit ringa, saknas äfven anledning att för framtiden
förvänta bättre resultat. Genom landets tätare bebyggande, ökad kapital -

132

tillgång och större företagsamhet, som nu öfverallt gifver sig tillkänna, samt
genom de geologiska undersökningar, som på allmän bekostnad företagas, minskas
än ytterligare behofvet af inmutningsrätten. Att mycket i vårt land ännu
återstår att upptäcka, kan nog vara möjligt, men att inmutningsrätten dervid
skulle spela någon roll, är föga sannolikt. — Att personer skulle med grufvestadgan
i hand begifva sig ut på upptäcktsresa, lärer väl mera sällan inträffa,
men äfven om så skulle vara förhållandet, torde malmletaren, om inmutningsrätten
upphör, icke inskränka sina forskningar, och alltid kunna påräkna ersättning
om fynd sker. — Större förhoppning torde man kunna fästa vid de
geologiska undersökningarne, hvarmed afses, att få en närmare kännedom om
landets beskaffenhet, men icke att rikta den enskilde spekulanten på jordegarens
bekostnad. Det bör vara tillräckligt för den förstnämnde att genom de
samlingar af mineralier, som å Geologiska byrån finnas och ständigt förökas,
genom de berättelser och kartor, denna allmänna inrättning utgifver, bereda sig
tillfälle, om något mineral finnes tjenligt att bearbeta, att öfverenskomma med
jordegaren, som i allmänhet icke kan gorå sig tillgodo nämnda hjelpmedel eller
på annat sätt bedöma mineralets värde och derför oftast torde låta sig nöja
med en ringa godtgörelse. Att inmutningsrätten skulle fortfarande vara af
nöden, äfven om landets närmare beskaffenhet vore efter noggranna geologiska
undersökningar känd, är eu föreställning, som innefattar, att inmutningsrätten
aldrig skulle upphöra, hvilken föreställning står i strid med den uppfattning,
som gjorde sig gällande vid nuvarande lags stiftande, då alla ledamöterne i Statsrådet
voro eniga att betrakta upphäfvandet af denna rätt endast såsom eu
tidsfråga.

Men icke nog dermed att någon verklig stor fördel veterligen icke
genom inmutningsrätten kommit det allmänna till del; det är icke eu gång så
alldeles afgjordt, att grufvenäriugen för egen del deraf hemtat något väsentligt
gagn. Oaktadt det väl i allmänhet må betraktas som eu vinst för den
enskilde att få för sitt behof tillegna sig hvad som kan finnas tjenligt, har
likväl erfarenheten visat, att skydd och privilegier i hvad form som helst
sällan uppfylla det dermed afsedda ändamål, och hvad särskilt jernverken
beträffar, sä är det känd!, att dessa alldeles icke intaga någon hög ståndpunkt.
Vårt land exporterar en ringa del jern i jemförelse med andra jerup
reducerande länder, men är nödsakadt att importera nästan allt hvad det
behöfver för sina järnvägsanläggningar, och delta från England, ett förhållande
som icke talar till förmån för inmutningsrätten.

Grufvenäriugen. denna här så naturliga näring, har icke bidragit till
landets framåtskridande sä som man kunnat vänta. Den har snarare efter
inmutniugsrättens införande under längre lid legat i dvala, och att förhållandet
blifvit bättre och verksamheten ökats på senare tid, lärer icke kunna till -

133

skrifvas inmutningsrätten. Att detta skydd fortfarande skulle vara af nöden
för grufvenäringens utveckling, är icke på något sätt närmare utredt och väl
knappast troligt, men om det förhåller sig så, framgår deraf, att alla de ofantliga
förmåner, hvarmed denna näring under tidernas lopp blifvit hugnad, varit
utan ändamål bortkastade.

Inmutningsrätten har derjemte medfört skadliga följder. Den har skapat
en ny, förut okänd, industri, handel i stort med mutsedlar, en industri,
som icke har det ringaste att skaffa med verklig grufvedrift. Denna företeelse
är icke enstaka, utan har redan visat sig i olika landsändar och hotar att
sprida sig ännu vidare omkring. Samma verkningar, som redan framträdt i
Österrike och Preussen, der inmutningsrätten gifvit upphof till de mest svindlande
företag och beredt många menniskors ruin, samma verkningar synas vara
på vägen att äfven här vinna insteg. Det kan anmärkas, att den fullmyndige
mannen bör se sig före innan han inlåter sig på företag af misstänkt beskaffenhet,
men det torde vara bättre, att lagen icke befordrar dylika företags
uppkomst. Genom inmutningsrättens upphäfvande lägges ett verksamt hinder
i vägen, emedan jordegaren då kan fordra garantier för en verklig grufvedrift.
Att dessa icke kunna blifva af beskaffenhet att föihindra grufvedriften, derför
borgar tillräckligt jordegarens eget intresse. Också har erfarenheten redan fullkomligt
bekräftat, att någon svårighet i detta afseende icke förefinnes, oaktadt
jordegaren, stödd på lagen, skulle kunna mycket länge förhindra allt grufarbete,
om han ville. Det har visat sig, att jordegaren åtnöjt sig med en obetydlig
andel, och knappast torde något enda exempel kunna framletas, som
utvisar att han försökt motverka arbetet, såvida honom erbjudits godtgörelse, i
någon mån motsvarande hans rätt till hälften, men han torde åstunda att
hafva sitt ord med vid bestämmande af vilkoren, och, hvad vigtigarc är, han
bör få åtnjuta sin rätt att bestämma dem. Denna industri, handeln med mutsedlar,
har redan åstadkommit och kommer fortfarande, så länge inmutningsrätt
tinnes, att medföra den största skada äfven för grufvenäringen, emedan
stora fält derigenom spärras och blifva åtkomliga endast mot erläggande af
orimligt högt uppdrifven köpeskilling, under det, om öfverenskommelse ensamt
med jordegaren bchöfde träffas, säkerligen ett ojemförligt mindre belopp skulle
fordras. Hvad detta har att betyda för grufvenäringen, som redan förarbetets
bedrifvande har behof af stort rörelsekapital, är lätt insedt. De i afsigt att
. qväfva denna industri föreslagna bestämmelser om strängare arbetsskyldighet,
om förbud mot hvilostånd för försöksarbete och för inmutare att inom två år
erhålla ny matsedel å samma område, om ett års företrädesrätt för jordegare
alt inmuta sönadt område, om viss tid för uppvisande af prof på mineralet
samt om rätt för jordegare att påyrka utmålsläggning, dessa bestämmelser äro
icke af beskaffenhet att uppfylla det dermed afsedda ändamål och det är till

134

och med påtagligt, att denna industri, genom andra bestämmelser, som upphäfva
all verkan af dessa, skulle komma att frodas under ännu gynsammare
förhållanden än nu. Då det föreslagits att för erhållande af utmål endast
skulle erfordras, att den i mutsedeln angifna fyndighetens läge, sträckning och
mäktighet kunde med antaglig säkerhet bedömas och prof på mineralet framvisas,
under det gällande grufvestadga fordrar mineralets blottande, torde det
vara tydligt, att endast ringa arbete behöfver verkställas för utmåls vinnande
samt att framvisande af prof kommer att blifva detta erforderliga. Då härtill
kommer, att utmålsområdet för stenkol skulle blifva fyrdubbelt och för andra
mineralier nära dubbelt så stort som hittills, minskas i samma mån det för
utmåls vinnande nödiga arbetet, hvilket i de flesta fall icke ens torde komma
att uppgå till en obetydlig bråkdel af den föreslagna årliga arbetsskyldigheten.
Sedan utmål erhållits skulle inmutaren medgifvas hvilostånd eller befrielse från
allt arbete under icke mindre än fem år, hvilket hvilostånd ytterligare kunde
ökas med tre år. Nu skulle man tro, att det ålåge inmutaren efter denna
tid att med kraft fortsätta arbetet, — långt derifrån, han behöfver endast försvara
det inmutade området med ett års arbetsskyldighet och icke en gång
detta för att åter börja samma kretsgång. Med den benägenhet, som helt
naturligt alltid funnits hos bergstjenstemännen och bergsöfverstyrelsen, att, såvidt
möjligt är, gynna grufvenäringen och dess idkare, lärer icke kunna antacas,
att för erhållande af hvilostånd skulle erfordras mera giltiga anledningar
än de, som vanligen hittills angifvits. Dessutom torde det icke vara svårt att
uppdikta sådana skäl, som måste anses goda, och det skulle i sjelfva verket
vara obilligt, särdeles med den förökade arbetsskyldighet, hvilken det hädanefter
skulle åligga alla grufegare utan undantag att fullgöra, om bergsöfverstyrelsen
icke skulle låta sig nöja med temligen obetydliga anledningar. Dålig konjunktur
uppgifves, ibland andra, hafva varit eu anlitad, godkänd anledning
till hvilostånd. Att den föreslagna bestämmelsen om förökad arbetsskyldighet
skulle komma att förhindra inmutandet af hela härader eller socknar, eller
städja handeln med mutsedlar, torde således icke kunna anses antagligt, och
att de öfriga föreslagna bestämmelserna betyda rakt intet i detta hänseende,
behöfver knappt erinras.

Dessa bestämmelser om en viss arbetsskyldighet och derefter inträdande
hvilostånd, hvarigenom man tager med den ena handen och gifver med den
andra, visa tillfyllest olämpligheten af hela systemet. De äro, jemte bergstjen- •
stemännens uppsigt öfver grufvorna, qvarlefvor från en tid, då staten måste
tillse, att tillbörlig tionde ingick; men numera förefaller statens förmynderskap
öfver grufvenäringen, sedan andra skråordningar försvunnit, lika oförenlig med
de åsigter, som i andra delar af den ekonomiska lagstiftningen gjort sig gällande
och befunnits ändamålsenliga, som det synes obilligt att fortfarande hålla

135

grufvenäringen fången uti denna tvångströja. Arbetsskyldigheten uppfyller icke
det dermed afsedda ändamål, men förpligta!'' grufegaren att mången gång förelaga
onyttigt arbete för att ej riskera förlust af sin besittningsrätt, och det
föreslagna öfverinseendet, som går ända derhän att bergsöfverstyrelsen skall
genom bergmästaren tillse, att arbetet bedrifves efter ordnad plan och på ändamålsenligt
sätt, tvingar densamma grufegaren att underkasta sig föreskrifter
och råd, som kanhända torde vara långt ifrån ändamålsenliga. Huru tvisten
skall slitas, om grufegaren vill bryta på ett sätt, men bergmästaren på ett
annat, synes icke vara lätt att afgöra. Att lemna grufvenäringen frihet att
l åda sig sjelf i dessa afseenden, torde vara af mera verkligt värde än “friheten
att förvärfva" mineral på annans egendom.

Inmutningsrätten drager vidare med sig konseqvenser, som icke allenast
uppenbart motverka ändamålet med denna inrättning, utan synas vara i sig
sjelfva orimliga.

Det är såväl i tyska lagar som i nu gällande grufvestadga och jemväl
i afgifna förslaget stadgadt, att “innehafvare af utmål må göra sig till godo
hvarje inom detsamma förekommande fyndighet, som är föremål för inmutning",
ett stadgande som befunnits nödigt af den anledning, att inrymmandet af flere
olika inmuture på samma område för bearbetande af särskilda slag af fyndigheter
skulle medföra outhärdeiiga trakasserier, icke minst för jordegaren. —
Men härigenom uppstår det; förhållande, att utmålsinnehafvaren — och sådane
finnas redan som innehafva områden af flera tusen tunnland — om annat
inmutningsbart mineral än det, som redan bearbetas, af annan man upptäckes
eu omständighet som ofta nog torde inträffa — på förband tillerkännes
uteslutande rätt till detta nya mineral med förbigående såväl af jordegaren som
uppfinnaren. Men icke nog med den orättvisan, att jordegaren och uppfinnaren
få gifva plats för en tredje man, som icke kan hafva rätt til! det nya
fyndet och för hvilken detta ej heller kan finnas till som “objekt", denne tredje
man, utmålsinnehafvaren, som väl får antagas vara tillräckligt sysselsatt med
Het grufarbete han redan har för händer och sålunda obenägen att inlåta sig
på annat företag, kan efter sin vilja bestämma, om det nya mineralet skall
ligga orörd t eller icke, hvarigenom ändamålet med inmutningsrätten motverkas
och götvs beroende åt eu i rättsligt hänseende obehörig person.

Att stadganden sådana som förestående och andra detaljerade föreskrifter
om arbetsskyldighet och uppsigt kunna vara lämpliga i andra länder, der
eganderätten til! mineralierna länge varit skild från eganderätten till grunden,
bevisar icke, att dylika inkrånglade föreskrifter hos oss kunna vara af nöden
för grufvenäringens utveckling. Andra förhållanden betinga andra lagar.

Då inmutningsrätten icke kan antagas hittills hafva åstadkommit stora
allmänna fördelar för landet och ännu mindre vara nödig för framtiden, men

136

deremot medför betänkliga följder och föråldrade bestämmelser af menligt inflytande
på grufvenäriugens utveckling, synes tiden vara inne att bortrensa
denna främmande institution ur våra lagar och till jordegaren återställa besittningsrätten
af alla å hans mark befintliga mineralier. — Att inskränka egande
rätten och tillåta expropriation af mark samt väganläggningar kors och tvärs
öfver jordegendomen endast till förmån för enskilda intressen, kan icke vara
billigt.

Att staten har befogenhet att inskränka den enskildes eganderätt i fråga
om stora allmänna behof, är en helt annan sak. Expropriation för anläggande
af allmänna vägar, kanaler med mera är således fullt berättigad; äfvenså låter
det försvara sig att tillåta expropriation för enskilda jernvägsanläggningar, ehuru
likväl i detta senare afseende rättvisan kanske får sitta något emellan. Grufvenäriugen
deremot kan numera icke påräkna att med sådana allmänna företag
sättas i jemförelse. Denna näring är af fullkomligt enskild natur och kan
icke vara af större nytta för det allmänna än hvilken annan näring eller fabriksrörelse
som helst. — Att åskådningssättet under föregående tider varit annorlunda,
visa våra lagar; men det bör bemärkas, dels att inskränkningen i
den enskildes eganderätt före inmutningsrättens införande varit mindre, dels att
anledningen till denna inskränkning varit större och af helt annan beskaffenhet
än nu.

Det torde slutligen böra erinras, hvad äfven af det föregående framgår,
att statens rätt till inskränkning i eganucrätten ifråga om mineralierna är af
fullkomligt samma ursprung som statens rätt att fordra skatter af jordegendomen;
men den väsentliga skillnad förekommer likväl, att dessa senare så
kallade grundskatter äro svåra att upphäfva, utan att med nya utgifter betunga
andra samhällsklasser, enär de representera en betydlig inkomst, som är af
nöden för statens behof, hvaremot genom inmutningsrättens upphörande ingen
förnärmas. Staten torde kunna anses benägen att afstå sin återstående rätt;
den eventuele inmutaren kan ej hafva någon rätt och landets väl kan ej
kräfva, att de underjordiska skatterna af det enskilda intresset genom något
som helst tvång eller kränkning af eganderätten till godo göras.

På ofvan anförda skäl anser jag för min del, att rättvisan fordrar inmutningsrättens
afskaffande å all jord af frälse- och skattenatur.

Hvad åter beträffar kronojord, så, enär det icke torde anses lämpligt,
att staten för egen räkning befattar sig med industriela anläggningar, skulle
inmutningsrätt å sådan jord kunna fortfara, dervid, i fråga om föremålen för in
mutning, dessa borde inskränkas till guld, silfver, qvicksilfver, platina, jern,
bly, koppar, zink, kobolt och nickel. — Ifrågasättas kan likväl, om det icke,
i betraktande af de missbruk och skadliga följder, som med inmutningsrätten
alltid blifva förenliga, vore mera lämpligt, att, med den modifikation hvartill

137

våra förhållanden föranleda, använda det franska systemet och medgifva bearbetandet
af nämnda mineralier efter särskild koncession, hvarigenom förekommes
samlandet af stora områden på en eller några få händer och vinnes större
säkerhet att verkligt grufarbote kommer till stånd.

Skulle Kongl. Maj:t åter finna, att inmutningsrätten icke utan skada
för det allmänna kan för närvarande helt och hållet upphäfvas, torde likväl
i enlighet med den redan inslagna lagstiftningen sådan inskränkning böra vidtagas,
att förhoppning vinnes, det inmutningsrättens fullständiga afskaffande
kan vara att påräkna inom en ej alltför långt aflägsen framtid; och torde vid
detta förhållande icke vara angeläget, att i lagen införa andra grundsatser
än sådana, som förut gjort sig gällande eller vidtaga nya vidtomfattande, ändringar,
i syfte att ännu mera befästa inmutningsrätten, utan hufvudsakligen
att tillse, i hvad mån de inmutningsbara mineralierna må kunna till antalet
minskas och att i öfrigt sådana bestämmelser vidtagas, som kunna lända till
fördel så för jordbruket som bergsbruket. Beträffande nu denna inskränkning
i afseende på föremålen, torde i främsta rummet böra ifrågakomma att frigifva
till jordegarens förfogande sådana, som vanligen förekomma på hans dyrbaraste
egodelar, åker och äng, samt befria honom ifrån den förnärmande skyldigheten
att å dessa egodelar tåla intrång af en annan näring. Rättigheten till inmutning
torde numera utan olägenhet kunna inskränkas till förut nämnda mineralier,
guld, silfver, qvicksilfver, platina, jern, bly, koppar, zink, kobolt och
nickel, hvilka fortfarande kunna anses vara af betydelse såsom föremål för
egentligt bergsbruk, ehuru väl man knappast kan förvänta, att guld, qvicksilfver
eller patina i någon nämnvärd mängd kunna förekomma. Hvad särskilt
angår stenkol, så torde dessa böra fritagas ifrån inmutning redan af den
anledning, att någon skarp gräns icke kan uppdragas emellan stenkol och
torf. Förmultnad och sammanpressad genom deröfver hopade sand- och gruslager
skiljer sig torf ej med bestämdhet ifrån vissa slag af brunkol, hvilka
återigen omärkligt öfvergå till vanliga stenkol. Alla utgöra produkten af vegetabiliska
ämnen. Lika litet finnas bestämda gränser emellan vissa slag af
stenkol eller så kallad flis och sådan brandskiffer, hvilken ej är föremål för
inmutning såsom alunskiffer och Dalarnes oljehaltiga kiffer. Dessa skilja
sig ifrån vanliga stenkol endast genom askhalten, under det de kunna användas
till bränsle i likhet med stenkol. Sålunda användes alunskiffer i stor
skala vid kalkbränning och tegeltillverkning. Dalarnes svarta isuriska skiffrar,
af hvilka man lyckats tillverka stenolja, äro äfven brännbara. Gränserna emellan
de olika slagen af fossilt bränsle äro derföre omöjliga att bestämma i naturen,
och om stenkol skall vara föremål för inmutning synes alldeles samma
skäl kunna anföras för inmutningsrätt till brandskiffer af olika slag samt torf 18

J 38

Det kan icke förnekas, att torfmossar och omförmälda brandskiffrar äro af lika
stor vist för landet som stenkolen antagligen kunna blifva, och den omständigheten,
att de förstnämnda förekomma på talrika ställen, under det stenkol
hittills funnits endast uti en inskränkt del af riket, torde icke vara tillräcklig
anledning att undantaga detta sistnämnda mineral från jordegarens förfogande.
Stenkolen äro i allmänhet svårare att upptäcka, men äfven detta förhållande
kan numera icke utgöra något större hinder för åtkomsten, då dess tillvaro
yppas genom geologiska undersökningar, som på statens bekostnad verkställas.
Dessa undersökningar hafva redan i detta afseende fortskridit så långt att,
enligt meddelande ifrån Chefen för “Sveriges Geologiska Undersökning® med
stor sannolikhet kan bestämmas, att stenkol i brytvärda flötscr endast förekomma
i vissa delar af Skåne och måhända en obetydlig del af södra Halland.

Det har af samme embetsman blifvit upplyst, att möjligheten af den
.såkallade stenkolsformationens förekomst uti Sveriges fjälltrakter närmast riksgränsen
väl icke kan bestridas på grund af vissa bergarters geologiska läge
derstädes, men att då uti desamma hittills hvarken stenkol eller de för stenkolsformationen
betecknande försteningar funnits, det icke kan vara antagligt,
att stenkol der äro till finnandes.

Ingen fara torde vara för handen, att jordegaren, sedan stenkolens tillvaro
blifvit närmare bekant, och hinder i öfrig! icke inöter, skulle underlåta
att anställa undersökning om flötsernas beskaffenhet och draga försorg om
brytning, der sådan kunde anses löna mödan, isynnerhet numera då lämpliga
borrapparater för billigt pris äro att tillgå. Föreställningen om obenägenhet
eller bristande företagsamhet i detta hänseende, då det är fråga om förvärfvande
af stora fördelar, som i främsta rummet skulle komma jordegaren sjelf
till godo, är icke förenlig med den kraftiga verksamhet jordbruksnäringen i alla
riktningar till landets fromma på sednare tiden utvecklat.

Att till följd af inmutningsrätten uppmärksamheten ytterligare blifvit
riktad på stenkolens tillvaro inom en viss del af Skåne är en sanning liksom
att de i stor skala verkställda inmutningar, hvarmed Höganäs stenkolsverk
hittills låtit sig nöja, gifvit anledning till den förmodan, att detta bolag icke
så strängt håller på sina privilegier, utan lemmar plats äfven för andra, men
det är också lika visst, att genom de orimliga summor, som fordras för mutsedlarne,
genom de tvister, som uppstått derigenom, att flere personer inmutat
samma områden, genom det krångel och svårighet, som deraf uppkommit för
jordegaren, då han icke kan veta, hvilken af desse inmutare har bättre rätt,
och således är urståndsatt att med någondera uppgöra säkra altal eller verksamt
pådrifva arbetet, genom den osäkerhet i besittningen som genom föreskrifna
försvarsarbeten blir en följd, inmutningsrätten för lång tid lägger stora
hinder i vägen för stenkolsindustriens utveckling och sålunda medför skada.

139

Att dessa förvecklingar ytterligare skulle ökas och industrien lida men, om
inmutningsrätten åter lemnades öppen, är så uppenbart, att något tvifvel derom
ej gerna kan vara möjligt. Den närmaste följden blefve den, att en skara
inmutare genast skulle stå färdig att uttaga nya mutsedlar i mängd utan allt
afseende derpå, att områdena redan äro inmutade. Den ringa kostnaden för
inutsedlarne, som genom de föreslagna större utmålen ytterligare minskas, i
förening med förhoppningen att utan risk möjligen bereda sig stor vinst, manar
kraftigt till så beskaffad affärsverksamhet, som icke består i annat än att
antingen genast börja tvist med den förre imnutaren eller ock afvakta tiden
och passa på, om denne skulle försumma en eller annan dags arbetsskyldighet.
En sådan affärsverksamhet torde icke vara värd att uppmuntra.

Att oredan skulle blifva större, nära nog ohjelplig, och handeln med
mutsedlar vinna ytterligare näring, om, såsom pluraliteten föreslagit, inmutning
äfven skulle medgifvas på nu fridlysta områden, hvarigenom också de med
jordegaren på de flesta ställen redan afslutade aftal om tillåtelse till brytning å
sådana områden måhända skulle förlora all kraft och verkan, torde vara tydligt.
De förvecklingar ett fortsatt medgifvande af inmutning skulle åstadkomma
hafva också lyckligtvis blifvit längesedan insedda och hinder lagdt för
ytterligare inmutning genom Kongl. Kungörelsen den 24 Maj 1872. De helsosamma
verkningar, denna Kongl. Kungörelse medfört i det afseende, att industrien
kan vinna i stadga och utveckla sig lugnt utan fruktan för närgångna
anspråk af obehörige personer, framträda klart i dagen allt mera, likasom de
följder en motsatt åtgärd skulle draga med sig.

Det bör icke lemnas oanmärkt, att i Sachsen, der jordegaren icke kan
hafva anspråk på eganderätten till de inmutningsbara mineralierna eller eger
någon andel i brytningen, stenkolen likväl genom lag den 16 Juni 1868 blifvit frigifna
till jordegarens förfogande, likasom att i Finland inmutning af stenkol
icke är medgifven, att i vårt grannland Norge inmutning icke får ske på
åker eller äng och att således jordegaren der är befriad från allt intrång på
dessa delar af jordegendomen, samt att alunskiffer fritagits ifrån inmutning
vid nu gällande lags stiftande, hufvudsakligen af den anledning, att detta mineral
utgjorde brännmaterial. Att dessa två förstnämnda bestämmelser, som
redan gjort sig gällande i Sachsen och Norge, der rättsåsigterna i öfrigt rörande
mineralierna icke tala till jordegarens förmån, icke längesedan ansetts
giltiga att i vår lag införas, synes fast oförklarligt.

Då pluraliteten för sin del ansett, att stenkol borde medgifvas till inmutning,
torde afseende endast hafva blifvit fästadt dervid, att detta mineral
är af värde för industrien i allmänhet, och på denna grund borde få tillgodogöras
af den förstkommande spekulanten, men deremot icke tagits i betraktande
andra omständigheter, alldra minst de förhållanden, som inom stenkols -

140

distriktet redan äro för handen. Då emellertid hela detta distrikt redan är
inmutadt, och någon sannolikhet icke finnes, att stenkol i brytvärda flötser i
andra delar af riket påträffas, torde kunna tagas för afgjordt att, utan allt
afseende på jordegarens åtgörande, stenkolsbrytningen fortsattes, allenast industrien
får sköta sig sjelf. Det torde äfven vara af synnerlig vigt, att i fråga
om en lag af rent praktisk betydelse icke allenast taga hänsyn till den ena
sidan af saken, utan snarare granska de förhållanden, som redan existera och
sannolikt inträffa, samt tillse, att det ändamål, man önskar befordra, icke genom
lagens bestämmelser i stället motverkas.

Beträffande arsenik, mangan, anemon, vismut, krom och titan samt
svafvelkis och grafit, så enär dessa mineralier äro af jemförelsevis mindre vigt
för den stora industrien och, i fråga om de fördelar, som genom deras tillgodogörande
skulle komma det allmänna till del, knappast uthärda jemförelse med
de mineralier, som redan vid nuvarande lags stiftande blifvit till jordegarens
förfogande frigifna, samt dessutom likaväl som dessa sistnämnda utan allt tvifvel
fortfarande komma att bearbetas, oberoende af inmutningsrätten, torde inmutning
af ofvanberörda mineralier icke böra medgifvas.

Då det föreslagits, att en viss andel af det vunna mineralet skulle aflemnas
till den jordägare eller den nyttjanderättsinnehafvare, som icke ville
begagna sig af rättighet att deltaga i företaget, så är detta visserligen en fördel,
som likväl förekommer mig vara nära beslägtad med de fördelar, hvilka
finnas vara medgifna i 1723 års Kongl. Förordning och uppenbarligen afsett
att medverka till denna Kongl. Förordnings antagande. Ibland öfriga till fördel
för jordegaren föreslagna nya bestämmelser, hvilka samtliga äro af ringa
värde med undantag af stadgandet om ovilkorlig skyldighet för inmutaren att
ställa säkerhet för ersättning och skada, uppgifves jemväl, att jordegarens rätt
till icke inmutningsbara mineralier blifvit honom uttryckligen tillerkänd, men
då jordegaren redan, enligt nu gällande stadga, måste vara tillförsäkrad fulla
eganderätten till alla sådana mineralier, synes det icke vara någon synnerlig
fördel, att uttrycklig bestämmelse derom blifvit meddelad, helst då denna bestämmelse
är sådan, att inmutaren i vissa fall erhåller rätt att tillegna sig
dessa icke inmutningsbara mineralier. Det torde fastmera vara af vigt, att
strängt vidhålla denna i lagen antagna princip om eganderättens helgd, och ej
låta innästla sig stadganden som hafva till följd att försvaga densamma.

För fullständighetens skull torde i sammanhang med de anmärkta fördelarne
jemväl böra omnämnas de betydliga inskränkningar i jordegarens rätt,
som i förslaget finnas antagna, dervid i främsta rummet erinras, att man helt
och hållet borttagit den i nuvarande stadga iakttagna bestämmelse om vissa
fridlysta områden, inom hvilka jordegaren är befriad från allt intrång såväl
ofvan som under jord, och i stället föreslagit, att inmutaren skall medgifvas

141

rätt till grufarbete under jord hvar som helst. Genom detta föreslagne stadgande
icke allenast beröfvas jordegaren den fullständiga eganderätt han nu
besitter, utan utsattes derjemte för den risk att genom grufarbete under eller
i grannskapet af byggnader, dessa och annat kunna taga skada, hvarför icke
en gång ersättning med säkerhet kan vara att påräkna, enär inmutaren måhända
är oförmögen att godtgöra skadan. Den säkerhet inmutaren skulle
ställa torde i de flesta fall blifva otillfredsställande och jordegaren kan ej heller
veta när sådan säkerhet behöfver fordras.

Äfventyret för inmutaren att i rätt tid ställa säkerheten synes ej särdeles
verkande för ändamålet, och dessutom skulle för nödig eftersyn i detta
afseende erfordras en mängd nya af staten aflönade bergstjenstemän och kanske
ett nytt Bergs-Collegium att kontrollera desse.

Bestämmelsen kan ej heller vara nödig äfven från grufvenäringens synpunkt,
utan möjligen i fråga om stenkol, men om detta mineral icke vidare till
inmutning medgifves, förfaller också all anledning till denna inskränkning i
eganderätten, som till och med beträffande stenkol vore fullkomligt öfverflödig
vid det kända förhållande, att öfverenskommelse i detta afseende i allmänhet
kunnat träffas med jordegarne inom stenkolsdistriktet, och om aftal med ett
fåtal ännu icke skett, torde detta bero derpå, att desse, innan sådan öfverenskommelse
sker, vilja vara förvissade att verkligt grufarbete kommer till stånd,
ett vilkor som synes vara billigt. -Men denna utsträckning af inmutningsrätten
kan derjemte hafva ett annat ändamål, då jordegaren derigenom skulle förnindras
att för egen räkning företaga grufarbete på nämnda fridlysta områden
och derigenom också ett bevis på hans eganderätt ifrån lagen undanrödjas.

Vidare är föreslaget dels att i allmänhet nära fördubbla utmålsområdet,
oaktadt en sådan utvidgning, hvarmed är förenad rätt till expropriation af
jordegendom inom hela detta område, icke visat sig vara erforderlig utom
i fråga om stenkolsfyndighet, och det skäl, som åberopats för denna utvidgning,
förefaller föga talande, dels att inmutaren, sedan han vid utmålsläggningen
fått sig anvisad mark för uppförande af byggnader med mera, medgifves rätt
att, om behof sedermera yppas, ytterligare när som helst äska ny expropriation,
en rättighet, som nu gällande grufvestadga icke torde medgifva och hvarigenom
en ny servitut af betänklig beskaffenhet skulle läggas på jordegaren.
Derjemte har blifvit föreslaget, att vid bolag emellan jordegaren och inmutaren
denne senare eller annan som är innehafvare af hela inmutarerätten skulle
ega företrädesrätt att vara bolagets styresman, ehuru det väl får antagas, att,
om jordegaren vill deltaga i grufvedriften, han då också är deraf lika mycket
intresserad som inmutaren och således borde vara minst lika berättigad med
denne. Detta föreslagna stadgande gifver anledning till en kort framställning,
huru jordegarens rätt i nämnda afseende blifvit i jemnt stigande inskränkt. —

142

Ännu i förut åberopade Kong]. Förordningen den 27 Aug. 1723 erkändes
jordegarens eganderätt och inmutaren fick endast tillstånd att “participera14 i
“sjelfva verket till en fjerdedel44, hvarjemte det ålåg honom, om han ej förmådde
draga kostnaden, att i främsta rummet afstå sin andel till jordegaren.
Detta ändrades 18 år derefter i Kongl. Förordningen om utmål den 20
Oktober 1741, hvarigenom rollerna emellan dessa båda parter, jordegaren och
inmutaren, helt enkelt ombyttes på det sätt, att den senare, ehuru fortfarande
endast berättigad till en fjerdedel, kunde tvinga jordegaren antingen att inom
tre månader förklara sig beredd att deltaga eller ock att helt och hållet afstå.
Genom Kongl. Förordningen angående grufvors utmål den 8 December 1757,
således 16 år senare, förklarades, att det icke kunde anses nog med fjerdedelen
för inmutaren, utan borde denne och jordegaren njuta hälften hvardera,
hvarefter uti nu gällande stadga, genom hvilken jordegarens rätt i andra afseendeu
blifvit bättre än förut tillgodosedd, begagnades det icke fullt tillfredsställande
uttrycket, att jordegaren skulle vara i allmänhet berättigad att till
hälften med inmutaren i grufarbetet och den deraf fallande vinsten “deltaga44.

Af denna framställning inhemtas äfven att jordegaren i vårt land för
InO år tillbaka måste antagas hafva varit i besittning af den “ihärdighet, speciela
insigt och kapitalrikedom44, som för grufvas bearbetande af pluraliteten
anses nödig, men efter hand alltmera förlorat dessa egenskaper. Och torde
pluraliteten, som löreslår ytterligare ett steg framåt i samma riktning, hafva
kommit till den erfarenhet, att jordegarne nu i denna dag måste vara i dessa
afseenden ännu sämre lottade än någonsin, en erfarenhet som pluraliteten icke
aktat nödigt att med något skäl bestyrka.

Beträffande författningsförslaget i öfrigt, så enär detsamma är bygdt
på den grundsats, att jordegaren icke har någon rätt till de inmutningsbara
mineralierna, kan jag icke godkänna det system, som efter mönstret ifrån
Preussen och andra tyska länder vid förslagets upprättande blifvit följ dt; men
då jag icke tilltror mig att framlägga ett helt och hållet nytt förslag, grundadt
på en motsatt uppfattning, får jag endast göra de hufvudsakliga erinringar,
som företrädesvis synas mig vara af vigt, nemligen vid:

1 §■

Att jordegarens eganderätt till mineralierna borde erkännas t. ex. sålunda
att §:n erhåller följande lydelse:

Ifrån jordegarens uteslutande förfogande undantagas tills vidare följande
metaller, som utgöra föremål för inmutning, nemligen: guld, silfver, qvicksillver,
platina, jern, blykoppar, tenn, zink, kobolt och nickel;
eller ock att ungefär samma ordalag begagnas som i nu gällande stadga:

143

Såsom föremål för inmutning och bearbetande af den, som sig dertill
anmäler, skola endast följande mineralfyndigheter anses, nemligen etc.

Att vidare borde tagas i öfvervägande huruvida det kan vara nödigt
att fortfarande medgifva inmutning af öfvergifna och sönade grufvor. Det
torde nemligen med visshet kunna antagas, att sådana grufvor, om de ega
något värde, komma antingen att bearbetas af jordegaren eller af denne upplåtas
till andra, och det synes orimligt att de, som ofta endast utgöras af
obetydliga skärpningar, skola för framtiden lägga hinder i v|gen för uppförande
af byggnader och andra anläggningar för jordegarens behof; åtminstone borde
inmutning icke ifrågakomma då sådana grufvor befinnas vara liggande inom
fridlysta områden.

§ 2.

Att här borde i likhet med föreskriften i 1855 års grufvestadga uttryckligen
bestämmas de områden, som ifrån inmutning skola vara fridlysta, och
jordegaren framdeles såsom hittills vara befriad ifrån intrång såväl ofvan som
under jord på område, beläget på mindre afstånd än 600 fot ifrån boningshus
Aller annan vid gården uppförd åbyggnad eller från tomtplats, trädgård eller
vid gården anlagd park, och att således grufvemärke ej må tillåtas å dessa
områden. Den vigtiga princip, som med 1855 års grufvestadga gjort sig gällande,
att jordegare med byggnad, tomtplats eller trädgård, anses vara i full
besittning af alla mineralier på ett visst område ifrån dessa anläggningar, torde
icke vara lämpligt att öfvergifva. Att detta är lagens verkliga mening, är påtagligt
äfven af det förhållande, att fridlyst område icke blifvit medgifvet för
kyrka, begrafningsplats, gata, kanal med flera sådana anläggningar, som i allmänhet
icke utgöra enskild egendom och sålunda ej heller ansetts böra medföra
fullständig eganderätt till de mineralier, som kunna finnas på visst afstånd
från dessa anläggningar. Pluraliteten har med stor omsorg sökt förringa betydelsen
af detta stadgande om fridlysta områden, och för detta ändamål uppsökt
2:ne fall, vid hvilka, enligt pluralitetens förmenande, lagen skulle tillåta
intrång under jord å sådana områden, nämligen då fyndigheten faller donlägig
eller ock eftersättes med fältort på djupet. I dessa fall medgifver grufvestadgan
arbete utom “utmålets44 gräns, utan att bestämdt i samma §§ förbjuda intrång
på “fridlysta områden44, men deraf lärer icke följa, att sådant intrång
är medgifvet på dessa områden. Dessutom finnes bestämdt förbud i fråga om
eftersättande af fyndigheter medelst fältort i § 33. Fältorten får indrifvas på
inmutadt fält eller oinmutadt, och med detta sednare torde förstås sådant fält
som kan inmutas.

144

Det torde också vara ovanligt att vid tolkning af en undantagslag anse
det vara tillåtet som icke är i lagen uttryckligen förbjudet, hvilken tolkning
emellertid pluraliteten ansett lämplig äfven i fråga om inmutarens rätt till
icke inmutningsbart mineral.

§ 9.

Att. formuläret för mutsedeln torde böra ändras så att i likhet med
hvad som nu är stadgadt mutsedeln bör innehålla “tillstånd för inmutaren
eller hans rättsinnehafvare att under förbehåll af den rätt, jordegaren tillkommer
och annan inmutare hafva kan, med arbete belägga och, så länge grufvedriften
i behörig ordning underhålles, sig tillgodogöra den angifna fyndigheten/4

§ 14.

Att stadgandet i fråga om stenkolsfyndighet såväl i denna § som öfver
allt, der serskilda föreskrifter angående detta mineral förekomma, bör utgå.

§ 34. |

Att mom. 4, 5 och 6 på förut angifna skäl må utgå.

§ 43.

Att detta stadgande antingen må utgå helt och hållet eller ändras
derhän, att jordegaren tillförsäkras rätt att utan någon afgift öfvertaga sådant
mineral, som icke är föremål för inmutning, men hvilket det kan befinnas
nödigt att bryta, såvida jordegaren inom 30 dagar efter det sådant uppfordradt
mineral honom erbjudits tillsäger alt han vill deraf begagna sig. Föreslagna
stadgandet står i rak strid med uppfattningen af nu gällande grufvestadga och
kränker eganderätten. Det lemnar oafgjordt huru vidsträckt den inmutaren
inrymda rättigheten må begagnas och gör dessutom jordegaren beroende af
inmutarens godtycke, enär ingenting hindrar denne senare att genom en högre
betalning för icke inmutningsbara mineralier än för andra ordna brytnings- och
uppfordringskostnaden så, att det blifver omöjligt för jordegaren att begagna
sig af lösningsrätten.

Till och med i Sachsen är det medgifvet jordegaren att för sådana
mineralier erhålla godtgörelse efter deras värde, bestämdt af sakkunnige
män.

145

§ 44.

Att för erhållande af utmål torde föreskrifvas strängare vilkor, emedan
det förekommer obilligt, att jordegaren skall tvingas afstå mark innan med
visshet kan bedömas om verklig och lönande grufvedrift kan komma till
stånd.

§ 46.

Att utmålsområdet för grufvor i allmänhet må, i likhet med hvad nu
är stadgadt, inskränkas till högst 600 fot i längd och bredd.

Af protokollet öfver civil-ärenden i Statsrådet den 21 Juni 1854
inhemtas, att man redan då hyllade den åsigt att alla utmål skulle på djupet
räknas lodräta, men af särskild anledning gjordes då undantag för malmanledning
som faller donlägig eller sidovärts. Att nu på grund af samma anleda
ning nära fördubbla utmålet för alla grufvor synes ej vara behöflig!.

§ 53.

Att i stället för orden “som till fredande af hus och andra anläggningar
äro stadgade i 34 §“, införes “som till fredande af vissa anläggningar äro
stadgade i 34 §“.

Att sista mom. bör utgå, enär skilnad icke torde böra göras om byggnaden
är en torpstuga eller slott och jordegarens uteslutande rätt till mineralierna
af en sådan omständighet icke bör vara beroende.

§ 55.

Att sista mom. torde utgå, då inmutning icke i något fall bör medföra
rätt till expropriation med full eganderätt.

§ 70.

Att rättigheten för inmutaren till icke inmutningsbara föremål inom
utmålet efter utmålsläggningen torde böra inskränkas i enlighet med hvad som
blifvit anmärkt under § 43.

§ 82.

Att mom. 1 om anspråk på upplåtelse af mark på mindre afstånd än
600 fot ifrån hus eller trädgård bör utgå.

146

§ 86.

Att talan i fråga om vidden och belägenheten af den mark som för de
i §§ 52 och 54 angifne ändamål erfordras snarare torde böra fullföljas hos
domstol i orten än hos bergsöfverstyrelsen.

§ 90.

Att hela denna § torde böra utgå af skäl som förut blifvit anförda
och då inmutaren redan vid utmålsläggningen bör hafva uppgjort fullständig
plan för grufvans bearbetande.

§ 122.

Att föreslagna arbetsskyldigheten af 300 dagsverken årligen förekommer
något väl hög och synes kunna föranleda dertill, att den grufvedrift i mindre
skala eller till husbehof, som kan finnas, hotas med undergång.

§ 128.

Att den föreslagna hviloståndstiden af fem år. som ytterligare kan ökas
med tre år, synes öfverdrifvet lång tilltagen. Stadgandet gifver vid handen
att med inmutningsrätten mindre ifrågakommer att bereda landet i allmänhet
stora fördelar än att tillförsäkra bergverken besittningen att efter hand vid
tjenliga tillfällen användas.

§ 138 och följande.

Att, rörande ordningen vid grufvedriften, bergsöfverstyrelsens och bergstjenstemännens
åtgärder torde kunna väsentligt inskränkas och hufvudsakligen
böra gå ut på föreskrifter, afseende skydd för jordegendomen och trygghet för
manskapet.

§ 159.

Att på förut anförda skäl företräde icke bör lemnas inmutare eller annan
innehafvare af hela inmutarerätten att vara bolagets styresman.

Att vidare i fråga om bolag emellan inmutare och jordegare borde stadgas,
att bolaget skall grundas på aktier med inskränkt ansvarighet, om t. ex. delegare
för minst ^pdel af grufvan sådant fordra. Härigenom beredes möjlighet för

147

jordegaren att deltaga i grufvedriften, hvilken rättighet med nuvarande och
föreslagna bestämmelser om bolagsförhållandet i allmänhet är en död bokstaf,
deraf endast en ringa del jordegare kan begagna sig.

Slutligen erinras, att jag icke kan instämma i de delar af komiténs
betänkande och motiver, som gå ut på att frånkänna jordegaren eganderätten
till mineralierne eller i öfrig! röra de ämnen, hvaremot anmärkningar blifvii
framställda.

IV. Af Herr Åstrand: Ehuru jag med komiténs öfrige ledamöter varit
ense om den ordalydelse § 3 erhållit i komiténs afgifna förslag till ny grufvestadga,
är jag dock från dem så till vida af skiljaktig mening, att jag anser
paragrafen bort erhålla ännu ett moment af följande lydelse:

Plätt till inmutning tillkommer endast svensk eller norsk undersåte.

Med hänsyn till den ståndpunkt, hvarpå geologien och bergsvetenskapen
hos oss sig befinner, kan jag omöjligen inse, att vi, genom att lemna utländingar
inmutningsrätt uti vårt land, deraf skulle kunna upphemta så väsentliga
fördelar, att, dessa skulle uppväga de olägenheter, hvilka lätt dermed kunna
varda förknippade. Det synes mig icke nog, att utländing måste, innan han
med arbete får belägga af honom här inmutad fyndighet, dertill eger Kongl.
Maj:ts nådiga tillstånd, på sätt förordningen af den 12 April 1872 stadgar,
enär jag lätt kan tänka mig, att denna Konungens makt af politiska skäl blifver
allt annat än ett prerogativ. Har det väl blifvit sed, att af utländing sökt
rätt att bearbeta af honom här inmutad fyndighet endast undantagsvis afslås,
föreställer jag mig att det icke skall blifva så lätt för regeringen att förvandla
undantaget till regel. Det är en känd sak, att en jernvägs anläggning från
vårt östra grannrike genom de nordligaste, malmrika trakterna af vårt land
till norsk hamn är på allvar ifrågasatt, och torde numera endast vara en tidsfråga,
och det synes mig fullt antagligt, att ju mera vi nalkas denna tidpunkt,
desto mera skola utan tvifvel dessa ödsliga bygders mineraliska tillgångar blifva
föremål för inmutning i en allt annat än för oss gagnande riktning. Vore det
icke då bättre, att redan nu hafva genom bestämdt lagbud omintetgjort denna
inmutningsrätt och derpå möjligen baserade spekulationer. De blifva ändock
härigenom icke afvisade, jag vet det väl, men de skulle i någon mån stäfjas.
Och för öfrigt hafva vi genom att antaga det af mig föreslagna momentet icke
gjort oss skyldiga till några värre åtgärder — de skola sannolikt af mången
den flacka liberalismens förkämpar kallas prohibitistiska — än Nordamerikas
Förenta Stater ansett förenliga med dess fria institutioner. Der eger nemligen
ingen rätt till inmutning, som icke eger medborgarrätt inom samma stater, och
likväl saknas flera skäl i Amerika till detta stadgande, hvilka, efter hvad jag
redan antydt, här äro högt talande. Genom att införa det af mig påyrkade

] 48

momentet i den blifvande grufvestadgan, hafva vi på intet sätt omgärdat oss
med någon kinesisk mur, vi hafva endast förklarat, att vi, då vi hos oss bibehålla
inmutningsrätten, velat reservera begagnandet af denna rätt till de förenade
rikenas undersåter, hvilka icke blott i främsta rummet, utan uteslutande
dertill höra vara berättigade. Möjligen skall man emot mitt yrkande erinra, att jag
gjort mig skyldig till en inkonseqvens, då jag i denna fråga likställt Norges
undersåter med Sveriges. Men jag kan icke förmå mig att betrakta norrmän
såsom utländingar, och jag hoppas, att de lagar, hvilka härom påminna, småningom
skola bortfalla, hvarföre jag ock icke här velat öka dessa lagars antal.