BETÄNKANDE OCH FÖRSLAG (Statens offentliga utredningar 1877:7)

UNDERDÅNIGT

BETÄNKANDE OCH FÖRSLAG

angående dels

ordnande af förvaltningen af Statens fastigheter

och dels

upplåtande till nybyggen af mark i Norrland,

afgifvet af

dertill i nåder förordnade komiterade

den 19 Maj 1876.

STOCKHOLM

IVAR HiE GG STROMS BOKTRYCKERI
1876.

INNEHÅLL.

Betänkande.

Sidd.

Inledning ...................................................................................................... 1—23

Lagstiftning angående de för statsverket utarrenderade egendomar ............... 23—41

Arrendeväsendets nuvarande ståndpunkt i Sverige ....................................... 41—45

Utländsk domänlagstiftning ........................................................................... 45:—54

Öfversigt af Statens fastigheter...................................................................... 54—61

Motiver . till grunder för förvaltningen af Kronans privat-domäner................. 61—84

Grunder för förvaltningen af Kronans pvivat-domäner .................................. 84—97

Motiver till allmänna vilkor vid krono-arrenden .......................................... 97—99

Allmänna vilkor vid krono-arrenden ........................................................... 99—109

Om upplåtande till nybyggen af mark i Norrland .................................. 110—128

B i 1 a g o r.

Reservation af Herr Odelberg...................................................... .............. III—XXXIV

:> » » v. Möller ..............................................................XXXIV—XLII

» > r> Sjöqvist ................................................................... XLII—XLVII

» » » Groth ........................................................................ XLVII—LVI

Stormak tigste, Allernådigste Konung!

Sedan Riksdagen i underdånig skrifvelse den 3 Maj 1875 anhållit,
att Eders Kongl. Maj:t täcktes efter skedd utredning låta upprätta och
för Riksdagen framlägga förslag till de förändrade bestämmelser med
afseende å utarrendering och förvaltning af Statens egendomar, som af

förhållandena påkallades, så har Eders Kongl. Maj:t den 5 November
samma år i nåder funnit godt uppdraga åt en särskild komité att med
ledning af de upplysningar, som kunde inhemtas såväl om Sveriges
egna förhållanden, som om andra länders erfarenhet i dessa hänseenden,
afgifva underdånigt utlåtande i fråga om, dels hvilka ändringar i nu
gällande bestämmelser beträffande utarrendering af egendomar för statsverkets
räkning må af förhållandena påkallas; dels huru förvaltningen
af dessa egendomar må lämpligast kunna anordnas; och dels på hvilka
vilkor hädanefter må till enskilde upplåtas för odling tjenlig, Kronan
tillhörig mark i de norrländska länen; i sammanhang hvarmed Eders
Kongl. Maj:t i nåder förordnat undertecknade Adlercreutz, Odelberg,
von Möller, Sjöcjvist och Groth, den förstnämnde till ordförande och de
öfrige till ledamöter i denna komité, äfvensom undertecknad Widmark
att under den tid, då komitén behandlade ofvan berörda förhållanden
inom de norrländska länen, såsom ledamot i komitén deltaga i dess
arbeten. Komiterade, som i följd häraf sammanträdt i hufvudstaden
den 2 December nästlidne år och sedermera med undantag för tiden
från den 17 i nyssnämnde månad till den 11 påföljande Januari fortsatt
sina gemensamma arbeten, hafva, till ledning vid bedömandet af omfånget
och arten af det dem i nåder lemnade uppdrag, fått mottaga utdrag
af statsrådsprotokollet för det tillfälle, då komitén förordnades,
och hvaraf inhemtas, hurusom Statsrådet och Chefen för Finansdepartementet
vid förnyad anmälan inför Eders Kongl. Ma;j:t af Riksdagens
omförmälda underdåniga skrifvelse såsom inledning till sin hemställan
om komiténs nedsättande anfört följande:

»Riksdagens ifrågavarande underdåniga skrifvelse, i följd af hvilken
Eders Kongl. Maj:t under den 24 sistlidne Maj behagat utfärda Kungörelse
derom, att optionsrätt ej vidare må vid utarrendering af Kronans
egendomar arrendatorerne tillförsäkras, innefattade äfven en anhållan
från Riksdagen, att Eders Kongl. Maj:t måtte efter skedd utredning
låta upprätta och för Riksdagen framlägga förslag till de förän -

drade bestämmelser med afseende på utarrendering och förvaltning af
Kronans egendomar, som af förhållandena påkallas. Stats-Utskottets i
ärendet afgifna betänkande äfvensom de i Kamrarne förda öfverläggningar,
hvilka i Riksdagens skrifvelse åberopas, utvisa, att de frågor,
som i denna angelägenhet hufvudsakligen kommit under öfvervägande,
varit dels, huruvida ej i samband med optionsrättens borttagande borde
i någon annan form åt den arrendator, som väl häfdat Kronans egendom,
beredas en förmånsrätt till öfvertagande af det nja arrendet, eller
huruvida på något annat sätt kunde motverkas den benägenhet till
egendomens vanhäfd under arrendetidens sista år, som man befarade
af optionsrättens upphäfvande, dels om ej med Kronans fördel vore
mest öfverensstämmande att återgå till före år 1847 gällande bestämmelser
om arrendenas utbjudande å öppen auktion utan fastställande
på förhand af en maximisumma, och om icke det skydd emot en alltför
stark och till Kronans skada för arrendatorn ruinerande stegring af
arrendebeloppen, som man i maximibeloppens fastställande velat ernå,
möjligen kunde på annat och bättre sätt vara att vinna; dels ock huruvida
med den tillväxt af för statsverkets räkning utarrenderade egendomar,
som under de närmaste 20 åren vore att vänta genom den förestående
successiva indragningen af landsstats-, häradshöfdinge- och
militie-boställena, de myndigheter och embetsverk, som för närvarande
hade med utarrenderingen af dessa hemman att sköta, kunde anses
fortfarande egnade att uppbära ett så betydligt ökadt både ansvar och
förvaltningsbestyr.

Då jag ansett att för bedömande af de frågor, Riksdagen sålunda
berört, och hvilka vid den af Riksdagen begärda utredning väl närmast
böra komma under ompröfning, äfvensom af åtskilliga andra, som
vid detta ärendes behandling kunde tänkas uppstå, det i främsta rummet
vore af vigt att erhålla upplysning om omfanget och beskaffenheten af
den jord- och skogsegendom, som till följd af Riksdagens senast fattade
beslut under de närmaste årtiondena kommer att för statsverkets räk -

ning upplåtas å arrende, har jag såsom en förberedande åtgärd genom
Kongl. Arméförvaltningen låtit (från boställsdirektionerna) infordra uppgifter
såväl om antalet och belägenheten af samtlige till regementen
och korpser hörande militiebostads- och militieboställen, som ock om
dessa boställens areal i åker, äng och skog, om deras taxeringsvärde
och om de för de utarrenderade boställena senast betingade arrendebelopp,
om tidpunkren för hvarje redan uppgjordt arrendekontrakts utgång
och om tiden för de åtskilliga bostadsboställenas hemfall till statsverket;
och hafva dessa uppgifter nu till Finansdepartementet inkommit.
Rörande det mindre betydande antalet af ännu ej indragna landsstatsoch
häradshöfdingeboställen torde från Kammar-Kollegium nödiga upplysningar
framdeles kunna erhållas.

Af de från Arméförvaltningen inkomna handlingar framgår, att hela
antalet af militiestatens boställen uppgår till den höga siffran af 2,276,
att dessa boställens taxeringsvärde för närvarande utgör 38 millioner
kronor, att de innefatta en areal, så vidt uppgifter derom föreligga, af
minst 999,307 qv.-ref åker och äng och 2,238,274 qv.-ref skog, samt
att 607 af dessa boställen hvartdera hafva en skogsareal af 1,000 qv.-ref och derutöfver.

Det är tydligt, att, med utsigten till en så ansenlig tillökning af de
för statsverkets räkning utarrenderade egendomar, måste fråga uppstå om
ordnandet af den för dem nödiga förvaltning. För ögonblicket är visserligen
sörjdt för ärendenas behöriga gång genom den af Riksdagen
meddelade bestämmelse, att militieboställena skola tillsvidare äfven för
statsverkets räkning utarrenderas af de myndigheter, militieboställsdirektionerna,
som hittills för arméns räkning ombesörjt deras förvaltning,
och enär en stor del af de bostadsboställen, hvilkas innehafvare
genast frånträdt desamma, redan under detta år blifvit utarrenderade,
komma, såsom af de infordrade handlingarna framgår, under de närmaste
sex åren 1876—81, icke mer än omkring 100 af samtliga boställena
att till nytt arrende utbjudas. Men det säger sig dock sjelft,

att denna förvaltning icke kan vara annat än provisorisk, och att bestyret
med dessa egendomar så fort som möjligt bör öfvertagas af
samma myndigheter, som hafva vård om statsverkets öfrige jordbruksdomäner,
d. v. s. att efter nuvarande förhållanden utarrenderingen med
hvad dertill hör skulle från boställsdirektionerna öfvergå till Konungens
Befallningshafvande och Kammar-Kollegium. I första rummet torde då
kunna sättas i fråga, huruvida landsstatens personal är egnad att ensam,
eller såsom nu, i förening med tillfälligtvis förordnade sakkunnige biträden
utföra det, i synnerhet i vissa län, mångdubblade och i samma
mån ansvarsfulla arbete, som öfverflyttandet på dem af boställsdirektionernas
befattning med dessa egendomar inom en ej aflägsen framtid
komme att medföra. Och denna fråga är så mycket vigtigare, som det
beslut, Riksdagen fattat om borttagandet af optionsrätten ur de kontrakt,
som hädanefter komma att med Kronans arrendatorer uppgöras, torde
kunna anses hänvisa på ett nytt system för egendomarnes utarrendering
och arrendevilkorens affattning, hvilket ännu mera än det nuvarande
skulle kräfva en fast organiserad lokalförvaltning för dessa ärenden.
Hittills har nämligen Konungens Befallningshafvande^ vigtigaste bestyr
med dessa egendomar varit fastställandet af det maximiarrende, hvartill
den förre arrendator!! vid arrendetidens slut måtte hafva att egendomen
lör nya 20 år öfvertaga, och har för denna uppgift måhända kunnat
anses tillräckligt, att kronofogden vid uppgörandet af maximum biträdts
al landtmätare och tvänne i orten bosatte jordbrukare. 1 och med optionsrättens
bortfallande lärer ett annat förhållande inträda. Jag anser
mig hvarken kunna eller böra gå den kommande utredningen i förväg
genom angifvande af några nya grundsatser för utarrenderingen af
Kronans egendomar. Det skulle möjligen kunna tänkas, att en sådan
utredning, verkstäld med hänsyn till alla på frågan inverkande omständigheter,
skulle kunna leda till den slutsatsen, att optionsrätten i en
eller annan form måste åter upptagas. Men om så icke sker, och om
man besinnar, huru nära bestämmandet af maximiarrendet samman -

hänger med optionsrättens utöfning, låter det sig åtminstone förutsätta,
att en konseqvent tillämpning af den sträfvan, som synes hafva bestämt
Riksdagen för optionsrättens borttagande, äfven borde leda till upphäfvande
af bestämmelsen om ett maxiarrendebelopp. Deraf skulle åter
efter mitt förmenande följa, att man finge på något annat sätt betrygga
Staten mot sådana förluster genom egeudomarnes vanhäfd, som kunde
vara att befara vid eu alldeles obegänsad täflan om arrendena. Om man
ej längre vill inskränka denna täflan genom fastställande af en högsta
arrendesumma, torde en annan och måhända också mera verksam begränsning
kunna vinnas genom fordran å en viss förmögenhet och å
intygad landtmannaduglighet som vilkor för deltagande i anbuden å
arrendet, samt genom de uttarrenderade myndigheterna förbehållen rätt
att bland de täflande göra val, utan att mer än till en viss grad vara
bundna af de gjorda anbudens belopp. På sådant sätt skulle måhända
också kunna behållas den egentliga fördelen af den forna optionsrätten
med undvikande af dess olägenheter, om nämligen den utarrenderande
myndigheten hade rätt att vid sitt förslag eller val fästa synnerligt afseende
vid den sökande, som förut innehaft arrendet och derå verkstält
varaktiga förbättringar. Men för att kunna utöfva en diskretionär makt
af sådan beskaffenhet bör utan tvifvel den myndighet, som i landsorterna
får taga befattning med egeudomarnes besigtning och utarrendering,
erhålla en fastare sammansättning än den nuvarande.

Hvad åter den centrala förvaltningsmyndigheten för dessa ärenden
beträffar, torde visserligen finnas skäl till farhåga, att Kammar-Kollegium
i och med domänernas utvidgning skulle blifva af arrendemål så
öfverhopadt, att antingen hela embetsverkets karakter derigenom förändrades,
måhända till skada för de öfriga ärenden, som tillhöra dess
handläggning, eller ock att verket, hvars ledamöter hittills åtminstone
ej tillsatts med afseende å sakkunskap i dithörande ämnen, icke kunde
åt dessa mål egna den uppmärksamhet, som deras ökade betydelse för
statsverket onekligen kräfver. Och om man tager i betraktande, att

genom nu förestående indragning till statsverket af åtskilliga slags boställen
massan af Statens å arrende upplåtna jordbruksdomäner, så vidt
nu kan synas, blifver åtminstone fyra gånger så stor, som den hittills
varit, och att det dermed kommer att gälla vården af ett Statens inkomstgifvande
kapital, uppgående till värde af kanske mer än femtio
millioner, lär det svårligen kunna nekas, att denna förvaltning kan göra
anspråk på en sjelfständigare ställning inom administrationen. Dertill
torde väl ock böra läggas, att lika väl som Staten i sina skogars skötsel
anses böra gifva den enskilde skogsegaren ett föredöme af sund och
på framtiden beräknad hushållning, så borde ock vid de för Statens
räkning utarrenderade jordbruksegendomarne kunna genom lämpliga
anordningar gifvas uppmuntran till ett mönstergillt landtbruk. Dertill
kräfves dock, att anordningarna härutinnan ledas efter en viss plan och
med kännedom om vårt lands säregna jordbruksförhållanden. Ur bägge
dessa synpunkter synes det derför vara af vigt, att den högsta ledningen
af jordbruksdomänets förvaltning anförtros åt en myndighet, som
med vederbörlig sakkunskap i dit hörande ämnen kan göra till sin uppgift
att af detta egendomskapital tillvinna Staten den högsta möjliga,
med jordkapitalets bevarande och förbättring, samt landthushållningens
rätta utveckling förenliga intägt.

Slutligen, och då sålunda en utredning af de vigtigaste frågorna
rörande förvaltningen af Kronans domäner synes vara af behofvet påkallad,
vågar jag föreslå Eders Maj:t, att i samband dermed och ur
väsentligen samma synpunkter en annan angelägenhet måtte få tagas
i betraktande, nämligen huru för framtiden bör förfaras med de vidsträckta
domäner, som Kronan ännu eger i de nordliga provinsernas
skogsmarker, för så vidt de samma ej kunna omedelbart af statsmyndighet
förvaltas, utan anses böra till odling åt enskilde öfverlåtas.

Nybyggeväsendets ordnande i de norra länen liar under senare tider
mer än en gång varit föremål för såväl Kongl. Maj:ts omtanka som
Riksdagens pröfning. Det är ej särdeles längesedan det ännu ansågs
omöjligt, att de vidsträckta urskogarne i dessa län kunde ega eller någonsin
erhålla egentligt värde såsom skogsegendom i Statens hand,
och då det derför framstod såsom den sundaste grundsats för Statens
hushållning dermed, att i första rummet på allt sätt befordra dessa
markers uppodling till åker och äng, hvarigenom ensamt den bofasta
befolkningen i Norrland kunde vinna betydande tillökning, och att föröfrigt
så mycket som möjligt lemna den enskilda företagsamheten tillfälle
att på egen hand och till egen fördel bereda afsättning för de hittills
i Statens hand nästan värdelösa skogsprodukterna. I bägge dessa
hänseenden har också denna hushållning slagit väl ut: landets odlingliar,
i synnerhet till inemot midten af detta århundrade, genom ständigt
fortgående nybyggesanläggningar mäktigt befrämjats, och de norrländska
skogsprodukterna hafva, i synnerhet under de senaste tjugo åren,
genom företagsamma sågverksegare och timmerhandlare, som af Staten
nära nog till skänks erhållit betydande skogsmarker, vunnit en förut
ej anad afsättning å den allmänna verldsmarknaden, hvarmed också de
norrländska skogarnes värde väsentligen kommit till erkännande. Emellertid
inträdde för något mer än tjugo år sedan en reaktion mot denna
utveckling i och med de då allt starkare framträdande farhågorna för
den genom sådan enskild företagsamhet stegrade skogsafverkningens
följder för hela landet, och i synnerhet för Norrland, så i ekonomiskt
som kanske ännu mera i klimatiskt hänseende. Dermed fästes uppmärksamhet
äfven å nybyggena, enär dessa under senare tider begynt
blifva något vida annat än de egentligen borde vara. Så väl under
1853 års riksdag som genom 1856 års skogskomité och vid derefter
följande behandling af frågan om en ny skogslagstiftning framhölls
med styrka, att den obegränsade tillåtelsen till anläggning af nybyggen
i de norra länen numera, sedan skogsmarken blifvit föremål för liflig

spekulation, icke vore med god och betryggande skogshushållning förenlig.
Den kunde, såsom det heter i Kong]. Maj:ts nådiga skrifvelse
till Kammar-Kollegium af den 25 Maj 1860, lätt leda derhän, att personer,
under förevändning af nybyggens och hemmans anläggning, finge
tillegna sig ganska betydliga områden af de skogbärande öfverloppsmarkerna,
men sedan inskränka sina odlingsföretag till det minsta, som
möjligen läte sig med jordens bibehållna besittning förena, och rikta
sina hufvudsakliga sträfvanden på ett skogshygge, beräknadt på största
möjliga vinst under de närmaste åren, men utan omtanka ens för skogens
framtida bestånd och ännu mindre för landets varaktiga uppodling.
Genom öfverloppsmarkernas upplåtande åt en så beskaffad företagsamhet,
hvilken på flera ställen inom rikets norra län redan uppenbarat
sina förderfliga verkningar i afröjda skogar utan något i stället uppkommande
åkerbruk af betydenhet, skulle Kronan afhända sig högst
ansenliga jordrymder med derå växande skogar, som under en omsorgsfull
förvaltning och varsam utverkning kunde för all framtid lemna tillgång
på trävaror af högt värde, då deremot samma marker, förvandlade
till enskildes tillhörighet, komme att under frihetsåren gifva Kronan
ingen inkomst och efter denna tids förlopp, måhända med få undantag,
hemfalla åt ödesmål eller utgöra ödsliga trakter med en eller annan
utfattig invånare. Under förklaring sålunda, att det för Kronan vore
högst angeläget att bibehålla och åt framtiden bevara de skogsmarker,
som vid afvittringarna blifva öfriga, samt till följd af sitt läge och sin
beskaffenhet kunde såsom sammanhängande kronoskogar med fördel
ställas under allmän förvaltning, bestämde Kongl. Maj:t dels att i de
norra länen skulle undersökas, hvilka afvittrade öfverloppsmarker kunde
skäligen som kronoskogar användas, och hvilka borde till följd af sitt
läge eller öfriga beskaffenhet lämpligast åt enskilde öfverlåtas, dels ock
att intilldess sådan undersökning och reglering försiggått, inga nya anläggningar
af nybyggen å afvittrade öfverloppsmarker finge ega rum.

Rikets Ständer fastade vid denna Kongl. Maj:ts skrifvelse vid

1862—63 års riksdag »sin synnerliga upgmärksamhet, enär densamma
efter deras omdöme innefattade anvisning till en med landets välförstådda
intresse öfverensstämmande förändrad hushållning med rikets
stora skogstillgångar i de norra länen.» Under diskussionerna inom
stånden framhölls väl ännu med stor förkärlek den ekonomiska grundsats,
som länge bestämt lagstiftningen för de norrländska länens skogar,
eller att Staten aldrig kunde såsom industriidkare med fördel göra
sig skogskapitalet till godo, men deremot gjorde sig, med ännu större
kraft, den åsigten gällande, att Staten måste så vidt möjligt i egen
hand behålla och åt framtiden rädda åtminstone något af landets skogsmassa,
allt till förekommande af de oberäkneliga olägenheter i klimatiskt
hänseende, som skogsbrist skulle medföra. Trots lifliga invändningar
från flera håll, särskildt af åtskilliga norrländska representanter, som i
främsta rummet ville afse landets fortfarande uppodling genom fortsatta
nybyggen, kom Riksdagen till det slut, att så väl de afvittrade öfverloppsmarkerna,
som de oafvittrade skogarne i Norrland och Kopparbergs
län, så vidt de dertill funnes tjenliga, borde för kronoparker förklaras
samt ställas under skogsstatens vård och förvaltning; och ansågs
dervid som en vigtig angelägenhet, att, intilldess undersökning
om äfven do oafvittrade skogarnos lämplighet för kronoparker blifvit
verkstäld, det i Kongl. Brefvet af den 25:to Maj 1860 meddelade förbud
måtte utsträckas derhän, att nybyggen tills vidare ej finge ens ä
de oafvittrade skogsmarkerna i dessa län anläggas.

Efter inhemtande af vederbörandes utlåtande utfärdade derefter
Eders Kongl. Maj:t under den 21 December 1865 den förordning om
kronoparkers bildande i Stora Kopparbergs och de Norrländska länen,
hvilken innehåller föreskrifter dels derom att Kronans öfverloppsmarker,
då befintliga eller framdeles vid afvittringar eller storskiften uppkommande,
skulle, så vidt de dertill funnes lämpliga, såsom kronoparker
bibehållas, dels att, vid dädanefter skeende afvittringar, viss mark må,
derest ortens behof det kräfver, och lägenhet dertill finnes, till krono -

parker afsättas, varande vederbörande skogsbetjent pligtig att derutinnan
bevaka Kronans rätt, och dels slutligen att jemväl före den allmänna
afvittringen viss mark må kunna, om lägenhet dertill finnes, till
kronopark afsättas, derest Skogsstyrelsen pröfvar sådant nödigt och anmodar
Konungens Befallningshafvande att densamma låta verkställa.
I särskild nådig Kungörelse af samma dag förordnades dessutom, i enlighet
med hvad Riksdagen förut begärt, att numera äfven å de oafvittrade
kronomarkerna nybyggesanläggning tillsvidare ej finge medgifvas.

Betydelsen af denna senare åtgärd framgår tydligt af den under
samma dag till Riksdagen aflåtna proposition, uti hvilken bland annat
förmäles, att någon sådan allmän undersökning af de oafvittrade skogsmarkerna
för afsättande derstädes af kronoparker, som Riksdagen begärt,
icke lämpligen kunde ske utan i samband med den stora allmänna
afvittring, som ännu på länge ej kunde för de Norrländska länen fullbordas,
men att Kongl. Maj:t, som sålunda funnit att från de oafvittrade
skogarne nu endast undantagsvis kunde utbrytas mark till kronoparkers
bildande, emellertid, med afseende å de af Rikets Ständer anmärkta förhållanden,
ansett att Kronan på annat sätt borde förbehålla sig rättigheten
att deltaga i vården om den växande skogen i dessa vidsträckta
trakter. Härmed afsågs det förslag, som i den Kongl. propositionen
framstäldes, eller att så väl a) alla framdeles beviljade nybyggen som
ock b) alla de, hvilka dittills försummat dem ålagda odlingsskyldigheter,
skulle, äfven efter sin omföring till skattehemman, vara underkastade
en sådan inskränkning i dispositionen af sin skogsmark, som
med hänsigt till det allmänna bästa ansåges erforderlig. Det var denna
inskränkning i den enskildes rätt öfver skogen som, af Rikets Ständer
gillad, blef af Kong!. Maj:t påbjuden genom nådig kungörelse af den
29 Juni 1866, enligt hvilken egare af sålunda uppkommande skattehemman
endast efter utsyning af vederbörande skogstjensteman eger
till försäljning afverka sin skog.

Men sedan sålunda Kongl. Maj:t förbehållit sig, hvad man vid frågans
då varande ståndpunkt ansåg sig i främsta rummet böra afse och
utan kränkning af redan förvärfvad rätt kunna ernå, eller rätten att
fortfarande öfvervaka vården af framdeles till enskilde upplåten skogsmark,
ansågs det följa af sig sjelft, att det för ett hälft år sedan utfärdade
förbud mot nybygges anläggning utan skada kunde upphäfvas.

Så länge man betraktat dessa förhållanden hufvudsakligen ur den
synpunkten, att de nordliga trakterna måtte skyddas för faran att varda
genom skogsbrist förvandlade till ödemarker, torde väl denna frågans
utveckling hafva varit den naturliga. Att dock icke ens för detta ändamål
1866 års lagstiftning af alla ansetts tillfyllestgörande, framgår deraf,
att redan följande året Kongl. Maj:t på Riksdagens framställning
funnit sig föranlåten att bestämma en viss gräns mot fjellmarkerna i
vester, utöfver hvilken nybyggen ej vidare finge anläggas, och att ytterligare
genom Kongl. Kungörelsen af den 19 April 1872 all anläggning
af nybyggen inom Norrbottens och Vesterbottens läns lappmarker ånyo
blifvit tillsvidare förbjuden. Anledningen till dessa nya förbud och inskränkningar
voro i första hand de från Norrland åter uttalade farhågorna
för verkningarna i klimatiskt hänseende af den skogsafverkan,
som fortfarande ansågs vara främsta syftemålet med nybyggesanläggning
i dessa orter. Nödvändigheten att inom lappmarkerna så vidt
möjligt i orubbadt skick behålla det förefintliga, mot fjällvindarne skyddande
skogsbeståndet anfördes åtminstone af den myndighet, som först
väckte fråga härom, såsom förnämsta grunden för dess yrkanden, och
dermed uttalades också den öfvertygelsen, att den genom 1866 års författning
Kronan förbehållna delaktighet i vården om dylika anläggningars
blifvande skogsanslag icke innebure tillräckligt skydd för skogens
bestånd. Tillika hänvisades derå, att med den hittills gällande ordning
lör upplåtelse af nybyggeslägenhet Konungens Befallningshafvande, vid
pröfning af ansökningar till sådana, icke kunde vinna på sakkännedom
grundad! omdöme, vare sig huruvida den sökta lägenheten vore till

nybygge tjenlig, eller om icke genom dess upplåtande kunde vid kommande
afvittring uppstå svårighet att åt förut i närheten anlagda hemman
och nybyggen bereda tillbörligt utrymme; och föreslogs derför så
väl af Konungens Befallningshafvande i V esterbottens län som af Skogsstyrelsen,
att, så vida ej lämpligt funnes att alldeles förbjuda vidare
nybyggesanläggning i i fråga varande landsort, Kongl. Maj:t åtminstone
måtte förordna, att anläggning af nybyggen derstädes ej finge medgifvas
annorledes än i samband med den allmänna afvittringen eller, såsom
Skogsstyrelsen föreslog, efter det vid afvittringen, med behörigt
afseende å bibehållande af sammanhängande skogar åt Kronan, de för
nybyggens anläggning lämpliga befunna trakter blifvit af offentlig myndighet
afsätta. Utan att något bestämma om afvittringens afvaktande
förordnade Kongl. Maj:t allenast, att nybyggesanläggningar tills vidare
oj finge i de uppgifna trakterna äfven nedan om den 1867 fastställda
så kallade odlingsgränsen upplåtas.

Detta nya förbud mot nybyggens anläggande i Lappmarken är visserligen
ännu ej uttryckligen upphäfdt. Men i den under den 30 Maj
1873 utfärdade nådiga stadga om afvittring i Vester- och Norrbottens
läns lappmarker säges dels i § 1 att ''genom allmän afvittring skola från
Kronans marker nödiga områden tilldelas så väl de i Lappmarken förut
varande, icke behörigen afvittrade hemman och nybyggen, som ock de
nybyggen, hvilka kunna vid afvittringen i laga ordning tillkomma, dels i
§ 6 mom. 2, att »efter den allmänna afvittringens fullbordande må nybyggen
på odisponerad mark inom de till odling tjenliga delarne af
landet åt hugade sökande upplåtas och genom särskilda afvittringsåtgärder
utbrytas.» Då dessutom i mom. 1 af samma paragraf är stadgadt,
att ansökning om tillstånd till nybygges anläggande må ej behandlas
i samband med afvittringen, der ej sådan ansökning till Konungens
Befallningshafvande inkommit före den 1 Mars det år, då, enligt
planen för afvittringsarbetet, skattläggningsberedning företages å
den trakt, som är i fråga för nybyggets anläggande, eller Konungens

Befallningshafvande ändock finner, att ansökningen utan hinder för afvittringen
kan i sammanhang dermed behandlas, får väl dermed ock
anses bestämdt att, äfven under och i samband med afvittringen, dylika
anläggningar, om ansökan dertill i rätt tid inlemnats, numera kunna
varda medgifna.

Slutligen har i samband härmed, genom denna stadga rörande afvittringen,
den i Kongl. Förordningen af den 29 Juni 1866 gifna bestämmelse
rörande vissa nybyggens och skattehemmans i Norrland dispositionsrätt
öfver dem tillkommande skog erhållit en sådan tillämpning,
att utan undantag alla nybyggen och hemman i Norr- och Vesterbottens
läns lappmarker, sedan de genom afvittring erhållit sig tilldeladt vederbörligt
skogsanslag, skola vara underkastade den inskränkning i afseende
å dispositionen af sin skog, att de deraf få till afsalu afverka endast
efter utsyning af vederbörande skogstjensteman.

Genom donna afvittrings-stadga hafva de hittills inom de oafvittrade
trakterna af Norr- och Vesterbottens län upptagna hemman och
nybyggen fått sig tillförsäkrad en rätt till utdelning från Kronans mark
af, efter lägenheten, från 5,000 till 20,000 qv.-ref skog på helt hemman,
hvilken rätt vid den kommande afvittringen visserligen lär varda till
fullo tagen i anspråk, och som det icke torde kunna i fråga komma att
för dessa hemman och nybyggen hädanefter underkänna. Det har emellertid
länge varit fråga om en revision af de bestämmelser, som tid
efter annan blifvit gifna rörande nybyggenas rättsförhållanden, och hafva
utlåtanden och förslag derutinnan blifvit afgifne så väl af 1870 års Komité
för de norrländska skogsförhållandena, som af Skogsstyrelsen,
Kammar-Kollegium och af dertill särskildt förordnad sakkunnig person.
Men en ny stadga rörande nybyggen och deras rättsförhållanden skulle
icke allenast hafva tillämplighet å förut anlagda eller redan till anläggning
beviljade nybyggen; sedan numera genom nämnda afvittringsstadga
nybyggesanläggning i samband med eller efter den allmänna afvittringen
ånyo blifvit medgifven, skulle denna författning äfven komma att

gälla för hädanefter uppkommande nybyggen. Och med hänsyn till
dessa finner jag för min del den hittills åt ämnet gifna utredning icke
så tillfredsställande, att jag anser mig kunna tillstyrka Eders Kongl.
Maj:t att i ärendet fatta beslut.

Efter min uppfattning är nämligen tiden nu inne att betrakta frågan
om de norrländska kronomarkernas disposition ur en helt annan
synpunkt än den, som hittills hufvudsakligen gjort sig i denna fråga
gällande. Hela den förutsättning, under hvilken man i äldre tider så
frikostigt hushållade med denna kronoegendom, är nu försvunnen, nya
förhållanden hafva inträdt, till hvilka vid vården af Kronans intressen
måste tagas vederbörlig hänsyn, och den i senare tid med kraft framhållna
grundsatsen om Statens rätt att vårda enskildes skogsegendom
räcker alls icke till för att tillgodose dessa intressen, hvilka i första
hand äro af rent fmansiel natur. De norrländska skogarne äro icke
längre värdelösa ödemarker, och kunna lika litet anses utan värde för
Staten som för den enskilde; de äro till och med bevisligen vida värderikare
och mera inkomstgifvande i Statens hand än i den enskilde fattige
nybyggarens. Trävarurörelsen har i dessa trakter tagit en utveckling,
som å ena sidan lofvar Kronan en högst betydande och för hvarje
år stegrad afkastning af dess behållna egodelar, och å andra sidan hotar
att göra hela nybyggesväsendet i dess ursprungliga betydelse till
en illusion. Kapital hafva samlats i dessa trakter och i denna rörelse,
som i olikhet med forna förhållanden gör det till en möjlighet för Staten
att finna afnämare för sina skogars produkter, med hvilka han kan
inlåta sig i vidtutseende och vinstgifvande affärer; bolag och enskilda
handelsfirmor hafva bildats och bildas oupphörligen, hvilka kunna åt
Staten som skogsegare lemna en tillbörlig andel af den vinst, som en
å den stora verldsmarknaden drifven trävarurörelse kan skänka, och det
är numera alls icke nödigt att till dylik rörelses uppmuntran bortgifva
Statens skogar för intet. I stället för de knappt nämnvärda skogsräntor
och stubbören, som ännu för tjugo år sedan kunde betingas för de till

sågverken upplåtna eller anslagna stockfångstområden, liar Kronan i
senare tider för 10- till 15-årig afverkningsrätt af allenast öfvermogna
träd kunnat erhålla en betalning, hvilken synes utvisa, att i de norrländska
skogarne kan den svenska Staten för framtiden påräkna en af
sina säkraste och mest gifvande inkomstkällor. Men samma denna kapitalbildning
inom den stora trävarurörelsen har gjort, att den forna
nybyggesodlingen mistat och allt mera förlorar sin forna art. Norrlands
värdefullaste produkt är i detta ögonblick och antagligen för en
lång framtid skogen, och till följd häraf har all den tillgängliga arbetskraften
vändt sig åt tillgodogörandet af dess värde. Men den enskilda
arbetskraften tvingas dervid af förhållandenas makt att träda i de samlade
kapitalens tjenst, derför att dessa förmå att genom drift i stort af
skogstillgången uttaga det högsta värdet och dermed åt arbetskraften
gifva dess högsta ersättning. Sålunda blir äfven nybyggaren i de flesta
fall intet annat än ett ombud för den större kapitalisten och sågverksegaren
till förvärfvande för dennes räkning af skogsegendom;
denna erfarenhet uttalade sig redan i 1850—60-talens klagomål öfver
odlingens försummande vid nybyggena, hvilka anlades allenast till förvärfvande
af skog och brukades endast genom afverkning; den jäfvas
visst icke heller af förhållandena under de senaste åren, och naturligt
är, att utvecklingen skall vidare fortgå just i denna riktning. Men under
de sistförflutna tio åren har man i detta förhållande sett en hotande
fara nästan uteslutande för skogens bestånd, för Norrlands framtid och
för klimatet, man har knapt talat om faran för Kronans inkomsters
minskning, och då man gång efter annan har påkallat lagstiftningens
hjelp, så har man, ledd af denna uppfattning, eftersträfvat och vunnit
ingenting annat än en rätt för Staten att fortfarande öfvervaka den enskildes
afverkning å den skogsegendom, hvartill Kronan en gång sjelf
haft eganderätt. Jag vill visst icke bestrida, att denna Staten tillerkända
uppsigt bör bidraga att skydda skogen mot öfver afverkning,
och att sådant skydd måhända behöfves för att förekomma klimatets

försämring, men jag vågar påstå, att skyddet för skogen skulle vara
kraftigare, och att uppgiften härutinnan för Staten skulle vara tacksammare,
om denna dess uppsigt gälde en utverkning för Statens egen
räkning och till dess vinst, och att derför det skydd, som .begäres för
Norrlands skogar, på bästa sätt vinnes, om man i främsta rummet ställer
sig till uppgift att bevara Kronans dervarande skogsmarker för förskingring.
Frågan huruvida nybyggen med rätt till skogsanslag fortfarande
skola få anläggas, eller icke, är med ett ord ej längre en fråga,
huruvida skogen bör bevaras för att utgöra en stormkappa mot vindarne,
eller om åkerbruket och boskapsskötseln skola få obehindradt
tränga sig fram till beredande af utrymme åt ökad befolkning, icke
längre en tvist mellan ödemarkens och odlingens rätt, utan väsentligen
en fråga, huruvida Kronan skall åt sina afnämare, de stora sågverken,
på fördelaktigaste vilkor, och med bibehållande af sin eganderätt till
skogen, afyttra för afverkning mogen skogstillgång, eller låta samma
afnämare nästan för intet, under förevändning af odling, sätta sig i besittning
af samma skogsmarker. Det synes mig, som i det senare fallet
Statens rättighet att öfvervaka den blifvande afverkningen å de af
enskilde förvärfvade markerna vore en föga afsevärd ersättning för en
ovilkorligen och för alltid förlorad inkomstgifvande egendom. Deremot
ligger uti Statens skyldighet att genom sina tjenstemän låta öfver hela
Lappmarken och en stor del af det öfriga Norrland utsyna all den skog,
som sedan den från Kronans mark utbrutits för enskildes räkning, kan
komma att afverkas, endast ytterligare ett skäl för den åsigten, att hvad
Kronan af dessa skogsmarker ännu kan hafva i behåll bör så vidt möjligt
är för dess egen räkning bevaras. Sedan nämligen all afverkning
till afsalu i de egentliga lappmarkerna numera blifvit ställd under Statens
tjenstemäns kontroll och endast efter deras utsyning kan försiggå,
och då dermed allt ostämpladt timmervirke kan uti flottningslederna
tagas i beslag, synes den väsentligaste betänkligheten hafva försvunnit
moii att för Statens räkning behålla icke blott de stora sammanhängande

parkerna, utan äfven sådana mindre skogslotter, som efter afvittringens
verkställande hafva ett läge, som under andra förhållanden skulle vara för
bevakning och afverkning mindre tjenlig!. Sådana skogsområdens upplåtande
åt enskilde under hittills gällande nybyggesvilkor skulle hädanefter
blott beröfva Staten den fördel, han sjelf af dem nu och framdeles
kunde vinna, men icke befria Staten från dess befattning med utsyning
och bevakning å desamma. Vid dylika skogslotters föryttrande
torde derför hädanefter alltid böra göra sig gällande åtminstone samma
grundsats, som för öfrigt erkännes riktig för allt afhändande af kronoegendom,
eller att derför bör betingas en köpesumma lämpad efter
verkliga värdet. En sådan grundsats, hvilken utesluter allt tilldelande
af skogsanslag åt nybyggen i och för odlingens uppmuntran, behöfver
för öfrigt, efter min uppfattning, alls icke hämmande inverka på den
verkliga åker- och ängsodlingens utveckling å de trakter, der densamma
förmånligt kunde bedrifvas. Åt nybyggare, som verkligen hafva för
afsigt att odla åker och äng, kunna dertill tjenliga lägenheter fortfarande
på dertill lämpliga vilkor upplåtas, åt sådane nybyggare kan
Kronan medgifva rätt att till husbehof få virke åt sig utsvnadt, äfvensom,
der så ske kan, det för kreaturen nödiga bete, och derigenom att
afverkningen till afsalu förbehålles Kronan, der ej genom verkligt köpeaftal
annorlunda kan förfogas, vinner man, efter min uppfattning, en
trygghet för att de anlagda nybyggena verkligen afse en sådan odling,
som allt hittills varit syftemålet med nybyggesväsendets befrämjande.
Hvad beträffar den farhågan, att den sålunda endast med åker och äng
försedde samt till husbehofs afverkning berättigade nybyggaren i tid
af missväxt skulle stå utan tillgång att sig försörja, synes det mig som
om, med den utveckling trävarurörelsen numera erhållit, tillfälle till
arbetsförtjenst med skogshygge för Kronans eller för enskilde skogsegares
räkning icke gerna torde kunna fela den arbetsduglige nybyggaren,
utan tvärtom under en ordnad skogshushållning i Statens hand
varda säkrare påräknelig, än när skogsbeståndet lemnas till nybygga -

rens eget förfogande. Måhända skulle det ock för Kronan såsom stor
skogsegare vara gagneligt att, genom dylika upplåtelser af till odling
tjenlig mark, i de stora skogarne fästa en befolkning, hvilken kunde
ständigt påräknas såväl för bevakningen af Kronans skogar som för
den afverkning, hvilken kan komma att af en ordnad hushållning derstädes
påkallas.

Med antydan sålunda af de hufvudsakliga synpunkter, ur hvilka
jag anser, att nu ifrågavarande ämnen påkalla en närmare utredning,
hemställer jag att Eders Kongl. Maj:t täcktes uppdraga åt en särskild

Vidare har Eders Kongl. Maj:t dels genom nådig remiss den 13
December 1875 behagat låta till komitén öfverlemna Eders Kongl. Maj:ts
och Rikets Kammar-Kollegii underdåniga skrifvelse den 22 Mars samma
år, för att tagas i öfvervägande i sammanhang med afgifvandet af underdånigt
betänkande angående öfriga till komitén hänskjutna frågor;
varande nämnda skrifvelse af följande innehåll:

»Vid utarrendering af Kronans egendomar har Kammar-Kollegium
hittills följt en från äldre tider vedertagen plägsed att uti arrendekontrakten
befria arrendatorerne från utgörande af de egendomarne enligt
jordeboken åsätta räntor, hvaremot kronotionden, der sådan funnits åsatt,
måst utgöras. Orsaken till detta förhållande är att söka dels deruti,
att enligt de äldre föreskrifter rörande arrendets bestämmande, som
varit meddelade, räntan blifvit inbegripen under arrendet, dels ock uti
de intill sednare tider gällande stadganden rörande kronotiondens utgörande.
Sålunda föreskrefs i Kongl. brefvet den 4 April 1728 angående
kungsgårdarnes bortarrenderande, att arrendesumman skulle bestämmas
på det sätt, att den i skattläggningsinstrumenten efter kronovärdering
införda jordeboks- och mantalsräntan skulle i stället för förvandlingen
och markegången förökas med en fjerdedel samt för säterifriheten
med ytterligare en åttondedel, i Kongl. brefvet den 12 April

1748, enär det dåmera befunnits,, att Kronan af kungsgårdsarrenden icke
åtnjöte sin skäliga inkomst, att kungsgårdarne skulle genom offentlig
auktion på arrende upplåtas åt den mestbjudande, hvarvid grunden till
insättningssumman skulle tagas af kungsgårdens ränta efter förvandlingen
uträknad, nämligen spanmålen till fem daler silfvermynt tunnan
och de ofri ga räntepersodlarne efter 1735 års markegång och tionden
efter viss tiondesättning; men i de landsorter, der endast penningoräntor
förekommo, skulle dessa utgöra grunden för minimiarrendet i
samma proportion, som 1735 års markegång hade till kronovärderingen,
samt i Kongl. brefvet den 13 Augusti 1766, till efterrättelse kungjordt
genom Kollegii cirkulär den 31 Oktober samma år, att när någon kungsgård
blefve ledig, densamme skulle på arrende upplåtas åt den, som å
offentlig auktion erbjöd högsta städjan att på en gång för hela arrendetiden
erläggas, med vilkor att såsom årligt arrende betala jordeboksoch
man tals räntan efter markegång.

Hvad kronotionden åter vidkommer, så voro kungsgårdarne i allmänhet
derifrån befriade, och fråga om densamma förekom således hufvudsakligen
endast vid utarrendering af kronohemman. Så länge ännu
skyldigheten att leverera kronotionden in natura förefanns, ålåg det
Kronofogdarne att, der icke all kronotionden inom en kyrkosocken var
någon särskild stat på vinst och förlust anslagen, årligen uppgöra och
till behörig pröfning och fastställelse anmäla förslag, till hvilken tiondetagare
inom lagsagan hvarje tiondeskyldigt hemman borde utgöra sin
kronotionde; och borde härvid iakttagas, att den tiondegifvare, som det
ena året måste forsla sin tionde lång väg, det andra året borde få aflemna
densamma hos någon närboende tiondetagare, så att en rättvisa
i afseende å forslingsbesväret kunde emellan alla tiondegifvare iakttagas.

Vid sådant förhållande kunde vid utarrendering af Kronans egendomar
kronotionden, der sådan var åsatt, icke inbegripas under arrendet,
utan måste af arrendatorn särskildt utgöras. Väl upphörde i följd
af Kongl. kungörelsen den 11 Maj 1855, angående sättet för utgörande

af grundräntor och kronotionde, skyldigheten för tiondegifvaren att in
natura utgöra och till anvist ställe inom lagsagan forsla kronotionden,
men skyldigheten att erlägga värdet af densamma efter medel markegångspris
direkte till vederbörande tiondetagare qvarstod. Sedan emellertid
jemlikt Kongl. förordningen den 23 Juli 1869 all kronotionde med
undantag af den, som fri njutes vare sig af boställsinnehafvare eller
såsom ersättning för något besvär, numera blifvit till statsverket indragen,
synes kronotionden, i likhet med hvad i afseende på räntan hittills
egt rum, böra vid utarrendering af de till statsverket indragne
egendomar under arrendet inbegripas, helst derigenom någon minskning
i statsverkets inkomster icke kan antagas komma att inträffa, enär
arrendet, vare sig detsamma utbjudes å auktion, eller erbjuden optionsrätt
begagnas, utan tvifvel kommer att höjas med ett mot kronotionden
svarande belopp, samt den förenkling i kronoräkenskaperna derigenom
kommer att vinnas, att någon grundskatt för Statens utarrenderade egendomar
icke behötVer debiteras och redovisas. Som likväl en sådan förändring
i vilkoren vid utarrendering af ifrågavarande egendomar innefattar
rubbning af en hittills iakttagen allmän grundsats, har Kollegium
icke ansett sig tillkomma att derom besluta, hvarföre Kollegium underdånigst
får underställa detta ärende Eders Kongl. Maj:ts nådiga pröfning
samt hemställa att vid hädanefter skeende utarrendering af de till
statsverket indragne egendomar, i likhet med hvad beträffande räntan
hittills egt rum, skyldigheten för arrendatorn att särskildt utgöra kronotionde
jemväl må upphöra;»

dels uti nådigt bref den 17 December 1875, jemte förmälan att
Eders Kongl. Maj:t den 12 nästföregående November beslutat i nåder
föreslå Riksdagen, att — med undantag beträffande hemmanen Marskog,
de af Fru Rosencrantz och Friherre Adelsvärd donerade kapital samt
kyrkofonden —• de hospitalen tillhörande fastigheter, frälseräntor och
andra afgälder af fast egendom skulle, i öfverensstämmelse med hvad
särskilda komiterade för afgifvande af betänkande angående hospitals -

väsendets fårändrade organisation föreslagit, till statsverket indragas,
anbefallt komitén, att, under förutsättning det ofvan berörda nådiga
framställning komme att vinna Riksdagens bifall, afgifva yttrande och
förslag jemväl rörande förvaltningen af de fastigheter, som i sådan händelse
komma att till statsverket öfvergå;

dels ock den 15 sistlidne Mars i nåder låtit tillställa komitén, för
att komma till dess kännedom, Skogsstyrelsens underdåniga memorial
af den 13 i samma månad, deruti Styrelsen — under anförande att uti
till Riksdagen afgifven berättelse om statsverkets tillstånd, styrelse och
förvaltning under år 1873 Riksdagens revisorer, med anledning af den
betes- och utsyningsrätt å kronoparkerna Halle- och Hunneberg, som
tillerkänts åtskilliga boställs- och hemmansinnehafvare i Elfsborgs och
Skaraborgs län, fästat uppmärksamhet uppå, att dylika för skogshushållningen
hinderliga tjenstbarheter, för livilka endast en obetydlig afgift
erlades, borde afskaffas, såväl å ofvan nämnda, som, der de förefunnos,
å öfriga kronoparker; att Skogsstyrelsen, på sätt i dess med
afseende å revisorernes berättelse afgifna underdåniga memorial af den
16 November 1875 blifvit. anfördt, redan för längre tid sedan vidtagit
åtgärder för utredande af hvad som med tjenstbarheterna sammanhängde,
i ändamål att i detta för skogshushållningen synnerligen vigtiga ämne
göra de underdåniga framställningar, som kunde påkallas af berörda
utredning, hvilken nu så fortskridit, att blott två skogsdistrikt återstode;
men att, oberoende af hvad härvid kunde förekomma, det synts Skogsstyrelsen,
som sådana tjenstbarheter, livilka tillerkänts för statsverket
utarrenderade egendomar, vare sig kungs- och kungsladugårdar eller
indragna civila och militieboställen, borde vid de nu allt jemt pågående
utarrenderingarna kunna bortfalla, helst vid reglering af tjenstbarheterna
å kronoparkerna i annat fall hvad som genom de tjuguåriga arrendekontrakten
tillförsäkrades arrendatorer komme att i ej ringa mån fördröja
servitutfrågans slutliga lösning; — af sådan anledning och i den
öfvertygelse, att högre inkomst skulle beredas statsverket genom till -

godogörande för skogsväsendet^ räkning af de här i fråga varande förmånerna,
hvilka såsom ett ofta oväsentligt bihang vid utarrendering af
egendomarne åtföljt jordarrendet, under åberopande af sitt underdåniga
memorial den 28 sistlidne Februari rörande en likartad fråga vid f. d.
öfverstelöjtnantsbostället Alvastra och Ombergs kronopark, underdånigst
hemställt, huruvida ej Eders Kongl. Maj:t skulle i nåder finna skäligt
meddela föreskrift derom, att vid utarrendering af egendomar för statsverkets
räkning all den rätt till förmån från kronopark, hvaraf egendom
särskild eller såsom tillhörande förmånsberättigad kommun varit i åtnjutande,
måtte från arrendet undantagas.

Komiterade, som först till behandling företagit frågan om krono- Lagstiftning

rörande de för

egendomarnes utarrendering och sättet för deras förvaltning, hafva trott statsverket ut arrenderade sig

icke böra underlåta att till en början gifva en sammanfattad fram- egendomar,
ställning af de bestämmelser, som rörande kronoegendomarnes utarrendering
varit och nu äro i vårt land gällande.

I äldre tider förvaltades kronogodsen genom gårdsfogdar för Kronans
egen räkning till hofförtäringens och hofstallets underhåll, eller
ock upplätos de såsom förläning åt Kronans embetsmän, eller åt enskilde
mot utgörande af tjenstbarheter. Först i det 17:de århundradet
och egentligen under konung Carl XI:s regering skedde början med
deras utarrendering. Så blefvo under bemälde konung en del kungsoch
ladugårdar, som icke anslagits till indelningsverket, antingen upplåtna
på perpetuela arrenden mot en viss årlig arrendesumma, eller ock
efter föregången skattläggning och derpå verkställd auktion utarrenderade
till den mestbjudande på vissa år. Aid sist nämnda arrenden var
åt arrendator, som ordentligt erlagt arrendeafgifterna under arrendetiden
och vid utgången deraf befanns hafva väl förestått godset, genom
nådiga rescriptet af den 8 Oktober 1689 den förmån medgifven, att han

icke behöfde från arrendet drifvas blott och bart derför, att en annan
bjöd något högre arrendebelopp. Detta stadgande gällde dock endast
godsen i Estland, Lifland och Ingermanland. För såväl arrendets ordentliga
erläggande som godsens försvarliga häfd och vidmakthållande
ställdes af arrendatorerne borgen. Kunde de icke anskaffa sådan, hvilket
ofta var fallet vid de perpetuela arrendena, fmgo de i stället afgifva
skriftlig förbindelse, deri de till Kronan förskrefvo all sin egendom såsom
säkerhet för arrendekontraktets uppfyllande. Ett betydligt antal
kungsgårdar blefvo under krigsoroligheterna på 1600-talet och korning
Carl XII:s derpå följande krig förpantade för lån till Kongl. Maj:t och
Kronan. Ofri ga kronogods, utgörande sådana, till hvilka man icke funnit
någon arrendator, som var villig erlägga den bestämda skattläggningssumman
i årligt arrende, fortforo att på ett eller flere år af betjente
förvaltas för Kronans räkning.

Efter det fred i början af 1720-talet blifvit återstäld, började uppmärksamheten
riktas på landtbrukets upphjelpande. Man hade funnit
det vara mera i enlighet med Statens fördel, att kronogodsen utarrenderades
för en viss årlig afgift till statskassan, än att de sköttes af betjente
mot skyldighet allenast att aflemna obetydliga leveranser till hofförtäringen;
och sedan i anledning häraf genom nådiga brefvet den 28
November 1727 förklarats, att de kungs- och ladugårdar, som dittills
icke blifvit till skatte eller perpetuel arrende upplåtna, skulle refvas
och skattläggas samt sedan utarrenderas på vissa år, utkommo under
loppet af 1700-talet åtskilliga författningar, som närmare reglerade sättet
och vilkoren för utarrenderingen. Nådiga brefvet den 3 April 1728
bestämde härutinnan, att såsom arrendesumma skulle beräknas den
kungsgårdarne åsätta jordeboks- och mantalsränta efter kronovärdi med
en fjerdedels förhöjning derutöfver för förvandlingen, samt att säterifriheten
jemväl skulle beräknas till en fjerdedel af räntan. Af det belopp,
hvartill säterifriheten sålunda uppskattades, skulle dock endast
hälften tillfalla Kronan, men återstoden lemnas arrendatorn till husens

underhållande, så framt ej betydligare nybyggnad tarfvades, då arrendatorn
kunde helt och hållet befrias från utgifvande af berörda belopp
under vissa år. Allmogen, som af ålder utgjort dagsverken till kungsgårdarnes
bruk och skötsel, skulle dermed fortfara, dock icke till större
antal än 9 öke- och 18 drängdagsverken för hvarje tunnas utsäde af
sådana hemman, som voro belägna inom 2 mil från kungsgården. För
dessa dagsverken borde arrendatorn betala Kronan dubbla värdet efter
kronovärdi. Arrendetiden utsattes till 10 å 12 år. Denna senare bestämmelse
ändrades till femton år i nådiga brefvet den 4 Maj 1739,
genom hvilket i förening med det af den 26 September 1741 arrendatorerne
tillika ålades att vid kungsgårdarne anlägga schäfferier med
visst antal får, lämpadt efter höbergningens storlek.

Vid 1748 års riksdag läto Rikets Ständer genom deputerade besigtiga
en del kungsgårdar, för att närmare tillse, huru dessa författningar
efter!efdes. Tillika verkställdes uträkning af de belopp, hvartill
jordeboks- och mantalsräntan samt säterifriheten för de enligt 1728 års
vilkor utarrenderade kungsgårdar skulle uppgått, i händelse de skolat
erläggas efter markegångspris. Härvid befanns, att Kronan genom detta
utarrenderingssätt till följd af penningevärdets fall tillskyndades betydlig
förlust. Ersättning för säterifriheten gick förlorad endast derför,
att arrendatorn byggde hus åt sig sjelf, eu skyldighet, som likväl ålåg
såväl officerare för deras boställen som andra jordbrukare; och, hvad
beträffade de kungsgårdarne anslagna dagsverken, belöpte sig deras
värde efter markegången till dubbelt, ibland tre gånger så mycket som
Kronan derför erhöll.

Sedan Rikets Ständer hos Kong!. Maj:t gjort underdånig framställning
i ämnet med angifvande af de förändringar i gällande stadganden,
de på grund af ofvan omförmälda förhållanden ansågo nödiga, utkom
nådiga brefvet den 12 April 1748. Deri bestämdes, att de kungsgårdar,
som voro eller blefvo lediga, så framt de icke voro vissa bruk
eller bergverk anslagne, skulle bortarrenderas genom auktion mot hög -

sta årliga arrende, hvarvid till grund för arrendesumman skulle tagas
kungsgårdens ränta, beräknad efter 5 daler silfvermynt tunnan för spanmålen,
1735 års ständiga markegång på persedlarne och viss tiondesättning
för kronotionden. De mindre gårdarne borde dock fortfarande
upplåtas emot räntans utgörande. Arrendetiden skulle ej utsättas till
längre tid än 50 år och ej kortare än 15 till 12 år. Alla hjelpedagsverken,
för hvilka allmogen icke åtnjöt någon ersättning eller lindring
i kronobesvären, borde upphöra, och arrendatorn tillhållas att rödja och
bygga torp, då lägenhet dertill fanns, utan att den gamla odalåkern
och ängen derigenom till kungsgårdens skada förminskades. Åker, äng
och skog egde han häfda och bruka enligt lag och förordningar, skogen
till husbehof men ej till afsalu. Laga hus för legohjon, gröda och
kreatur skulle åligga arrendatorn att bygga och underhålla, på sätt om
officerares boställen var föreskrifvet, och årlig nybyggnad påföras efter
hemmantalet. För att icke nedtrycka arrendeanbuden genom en alltför
betungande byggnadsskyldighet, medgafs dock den lindring, att der
karaktersbyggnad af sten fanns uppförd, skulle den visserligen af arrendatorn
underhållas, men när nybyggnad å kungsgårdarne derefter
komme i fråga, borde byggningarna så mycket möjligt inskränkas. Till
upphjelpande af kreatursracerna skulle vid kungsgårdarne anläggas antingen
schäfferi, stuteri eller holländeri. Hvilkendera af nämnda inrättningar
arrendatorn för framtiden skulle underhålla, egde han att efter
omständigheterna vid auktionen bestämma i samråd med Kronans embetsmål!.
Såsom en hjelp för arrendatorerne fingo de öfvertaga de vid
kungsgårdarne befintliga, Kronan tillhörande kreatur och redskap, mot
skyldighet allenast att i lika godt stånd aflemna dem till efterträdaren,
ett medgifvande, som afsåg Kronans fördel mera än arrendatorns, emedan
man derigenom ville såväl befordra kungsgårdens behöriga vård
och skötsel, som lemna flere personer tillfälle att täfla om arrendet.
För de kungsgårdarne underlagda bondehemman skulle räntorna betalas
efter årlig markegång; hvarjemte, till utrönande af huru arrendatorerne

fullgjort de enligt kontrakten dem åliggande skyldigheter, stadgades,
att ekonomisk besigtning skulle å kungsgårdarne hållas hvart tredje
och laga syn hvart sjette år. Dylik syn borde äfven förrättas vid atocli
tillträde, äfvensom när vid ekonomisk besigtning utröntes, att arrendatorn
låtit komma sig något till last, hvarigenom han möjligen förverkat
kontraktet.

Enligt 1748 års författning biefvo dock endast några få kungsgårdar
bortarrenderade. De fleste disponerades på särskilda vilkor dels
vid dels mellan riksdagarne.

1765 års Ständer läto genom deputerade verkställa förnyad besigtning
å kungsgårdarne, och sedan de tagit i öfvervägande livilka mått
och steg borde vidtagas, på det. största fördel för Kronan af dem skulle
kunna vinnas, utfärdades i enlighet med deras underdåniga tillstyrkande
nådiga brefvet den 13 Augusti 1766, kungjordt genom Kammar-Kollegii
bref den 31 Oktober samma år. Detta bref förändrade till en del bestämmelserna
i 1748 års författning och påbjöd till en del nya sådana.
Deri förordnades, att jordeboks- och mantalsräntan af såväl förut utarrenderade
kungsgårdar, som dem, hvilka derefter komme att utarrenderas,
skulle betalas efter årliga markegången. De senare skulle genom
offentlig auktion upplåtas åt den, som bjöd högsta kontanta städja
att på en gång erläggas för hela arrendetiden; och skulle detta gälla
samtlige kungsgårdar, så att derefter ingen skillnad komme att göras
mellan mindre och större. Författningarna af åren 1728 och 1748 hade
ej innehållit annan bestämmelse rörande Kronans säkerhet för arrendesummans
behöriga utgörande eller kontraktets fullgörande i öfrigt, än
att arrendatorn skulle årligen i förskott erlägga arrendetf utan rätt att
derå tillgodonjuta något ränteafdrag. Förutom att detta stadgande i
1766 års nådiga bref upprepades, ålades deri tillika arrendatorn ej mindre
vid auktionstillfället förete borgen af två bofasta personer för städjesumman,
hvilken vid tillträdet borde erläggas, än äfven ställa borgen
för kungsgårdens lagliga häfdande och all den skada, arrendatorn

kunde densamma tillfoga, hvilken borgen skulle förnyas vid hvarje laga
syn. I fråga varande författning bestämde vidare, att ingen utarrendering
skulle ske på längre tid än 15 år. De karaktersbyggnader, för hvilka
arrendatorerne dittills varit ansvarige, borde framgent af dem underhållas,
men inga nya sådana uppföras utan särskildt tillstånd. Till laga
åbyggnaden skulle upprättas förslag, lämpadt efter hemmantalet och
gårdens oundgängliga behof, och arrendatorn vara ansvarig för nybyggnad
och underhåll deraf utan . afskrifning på arrendesumman. De på
viss längre tid förut ingångna kontrakter skulle sålunda jemkas, att
oaktadt längre tid af dem ännu kunde återstå, de likväl borde upphöra
efter femton år, räknadt från 1767 års midfasta, samt perpetuela arrenden
äfvensom skatteköp efter samma tid till Kronan återgå, för de senare
emot köpeskillingens återställande.

De sålunda gilua bestämmelser om upphörande efter viss tid af
längre arrenden och om återgång af skatteköpen, gåfvo emellertid anledning
till en mängd klagomål, hvilka Rikets Ständer vid 1769 års
riksdag funno så befogade, att de för sin del förklarade, det alla hemman,
säterier och lägenheter, som efter 1723 års skatteköps förordning
bli t v it till skatte upplåtna, skulle åter försättas i samma ställning, do
innehaft före utfärdandet af 1766 års författning; äfvensom att de arrenden,
som voro ställda på vissa år och af Rikets Ständer eller på
grund af deras åtgärd ingångna, skulle af innehafvarne, så vida de icke
lörbrutit kontrakten, få njutas till godo mot förut bestämda vilkor. 1
afseende ä de kungsgårdar, som af Rikets Ständer blifvit, upplåtna under
perpetuela arrenden, gjordes äfven någon jemkning efter hörande
af åtskilliga innehafvare af dylika arrenden. Uppå Ständernas derom
1 ramställd a underdåniga anhållan 1 örständi gades Kammar-Kollegium genom
nådiga brefvet den 13 Mars 1770 att befordra dessa beslut till
verkställighet och efterrättelse.

En del Kronan förbehållna fisken, qvarnar och andra smärre lägenheter
hade man äfven börjat utarrendera till undvikande af den förlust,

Kronan för deras underhåll fick vidkännas. Föreskrift härom meddelades
först i nådiga brefvet den 3 April 1728. I afseende ä dylika odisponerade
lägenheter förordnades vidare i 1766 års nådiga bref, att de
skulle åt deri högstbjudande å offentlig auktion utarrenderas på sex år.
Sedan det emellertid visat sig, att vid en del af dessa lägenheter tarfvades
åtskilliga byggnader och förbättringar, för att af dem skulle
kunna dragas tillbörlig nytta, samt att kostnaderna härför icke kunde
under så kort arrendetid återvinnas, i följd hvaraf arrendatorerne i stället
läto lägenheterna förfalla och arrendeafgiftcrna minskades, meddelades
genom nådiga brefvet den 8 Januari 1788 Kammar-Kollegium frihet
att efter omständigheterna få utsätta arrendetiden för sådana lägenheter
från sex till högst femton år, hvilket stadgande fortfarande tilllämpas
med den ytterligare genom nådiga brefvet den 3 December 1823
gifna bestämmelse, att Kronans strömmingsfisken icke må på kortare
tid än femton år utarrenderas.

De förändringar, som, på sätt ofvan nämnts, vidtogos vid 1769 års
riksdag, angingo endast enskilde personers redan förvärfvade rätt, men
upphäfde icke de genom 1766 års författning stadgade grunder för nya
arrenden, hvadan ock dessa grunder, så vida icke Kongl. Maj:t af särskilda
orsaker om någon kungsgårds utarrendering annorlunda förordnade,
sedermera vid arrendeaftals ingående iakttogos, intill dess Kongl.
kungörelsen den 17 December 1799 utfärdades, hvilken författning i
vissa delar ännu är gällande.

Kronan hade befunnits vara i saknad af den inkomst, henne rätteligen
borde tillkomma af de utarrenderade kronogodsen, emedan de fleste
voro skattlagda efter egor, som varit i häfd vid slutet af 1600- och
början af 1700-talet, samt dessutom godsens afkastning betydligt ökats
genom den förbättring, landtbruket vunnit under de närmast förut gångna
20 till 30 åren. För att åstadkomma rättelse härutinnan och för framtiden
göra arrendeafgiften oberoende af myntvärdets stigande och fallande,
uttalades i 1799 ars författning den nya grundsats, att arrendet

skulle för hvarje kungsgård efter dess storlek utsättas till visst tunntal
spanmål, hälften råg och hälften korn, att levereras in natura eller
betalas med penningar efter markegången. Myckenheten spanmål borde,
olika för olika provinser, bestämmas efter vidden af gårdens öppna
åkerjord och dervid tillika tagas i beräkning de särskilda hemman, öfver
hvilka arrendatorn hade lika fri disposition, som öfver kungsgården;
men lör öfriga under arrendet inbegripna, särskildt skattlagda
qvarnar och andra lägenheter, tillika med de hemman, af hvilka arrendatorn
emot räntans utgörande blott njöt vissa biträden af åboerne,
skulle räntan erläggas efter förvandling och årlig markegång. Vinsten
derutöfver af dessa lägenheter, äfvensom af oskattlagda torp, öar och
fisken, samt inkomsten af ladugård och andra förmåner skulle deremot
ställas under auktion för penningeafgift. Vidare föreskrefs, att den vid
auktionen mestbjudande borde genast vid inropet ställa antaglig säkerhet
för ett års arrende samt vid tillträdet lemna borgen för kontraktets
behöriga uppfyllande. Arrendetiden utsattes till 30 år, för att lemna
arrendatorn tillfälle draga nytta af sina uppodlingar och förbättringar.
Endast der det på grund af särskild pröfning funnes oumbärligt, skulle
han undfå rättighet att nyttja visst antal kronodagsverken mot betalning
derför till Kronan efter markegången. Till hästafvelns upphjelpande
ålades hvarje arrendator hålla en målfyllig, felfri hingst till allmogens
tjenst, hvarjemte upprepades förut gifna bestämmelser om skyldighet
att underhålla antingen schäfferi, stuteri eller holländeri, anlägga
trädgårdar och trädskolor, samt plantera ekar och andra för handaslöjder
nyttiga trädslag, såsom ask, oxel, alm och apel. Det antal sådana
träd, som ålåg arrendator plantera, bestämdes till fem årligen för hvarje
mantal, och planteringen borde vara fullbordad inom de tio första arrendeåren
vid vite af en riksdaler för hvarje bristande träd. För att
hos landtmannen genom uppmuntrande efterdöme väcka håg för ängsuppodling
till boskapsskötselns och åkerbrukets förbättring, samt för
att åstadkomma tillgång på frö af tjenliga grässlag, skulle tillika åligga

arrendator]! årligen upptaga ett stycke af den minst bärande, till odling
tjenliga ängsmark, samt igenlägga det samma med goda svenska
grässlag, hvaraf sedan frön borde till afsalu hållas ortens invånare till
handa. Vidkommande arrendatorns rätt att bruka åker, äng och skog,
samt byggnadsskyldigheten, så skulle förblifva vid de i lag och förordningar
derom förut gifna stadganden, dock med tillägg, hvad angick
nämnda rättighet, att han skulle få tillåtelse att till anläggande af nya
torp använda någon del af gårdens aflägset belägna odalåker och äng,
men deremot till skogens besparande alla tegelbruk nedläggas, samt
beträffande byggnadsskyldigheten, att uppförande af ny karaktersbyggnad,
der sådan pröfvades nödig, skulle utgöra ett kontraktsvilkor för
arrendatorn, på sätt derom för hvarje fall blefve föreskrifvet. Sådan
byggnad skulle dock icke vid ombyggandet tilltagas större eller annorlunda
beskaffad, än för arrendatorn skäligen tarfvades, samt i sådant
afseende lämpligen böra bestå, vid de mindre gårdarne af 5 till 6 och
vid de större af 8 till 9 rum, hvartill ritning borde upprättas och fastställas.
Ekonomisk besigtning skulle endast hållas hvart femte, och
laga syn hvart tionde år.

Sedan genom 77 § i 1809 års Regeringsform Rikets Ständer blifvit
tillförsäkrad rätt att föreskrifva de grunder, efter hvilka Statens
egendomar skulle förvaltas, blef det hos 1809 och 1810 årens riksdag
föremål för öfverläggning, huru dessa egendomar borde förmånligast
användas med afseende på ej mindre en förökad inkomst för Staten än
äfven bibehållandet af innehafvarnes lagliga rätt. De rådande nationalekonomiska
åsigterna gåfvo anledning till tvifvelsmål om fördelarne af
egendom i Statens hand, hvilka tvifvelsmål äfven vunno stöd af den
omständighet, att Staten, enligt hvad erfarenheten visat, dittills aldrig
af kronogodsen dragit en mot deras värde någorlunda svarande inkomst.
De egendomar, som blifvit utarrenderade efter 1799 och i öfverensstämmelse
med de i samma års författning stadgade grunder, hade väl betingat
högre arrenden än förut, och Ständerna ansågo äfven nämnda

författning ega ett afgjordt företräde framför alla föregående, men icke
förty funno de med Statens sanna fördel mest öfverensstämmande att
åt enskilde öfverlåta eganderätten till kronogodsen, emedan dessa allenast
derigenom kunde tillförsäkras den högsta odling och Staten sålunda
medelbart den högsta vinst. På grund häraf fattade Ständerna
det beslut, att kungs- och kungsladugårdar, i den mån de blefvo ledige,
borde till den mestbjudande på offentlig auktion försäljas till
skatte i större eller mindre delar. Då Kong!. Maj:t emellertid icke ansåg
sig kunna å detta beslut meddela nådig fastställelse, öfverlemnades
genom nådig proposition åt Rikets Ständer vid 1810 års urtima riksdag
att bestämma, huru vida några nya grunder för framtida hushållningen
med kronogodsen borde utstakas. Efter öfvervägande häraf
stannade Ständerna i den mening, att Kronans vinst i förening med
ökad befolkning och vidsträcktare odlingsföretag skulle befordras, derest
de till arrende ledige kungsgårdar, hvilka hvar för sig innefattade
flere mantal, blefvo klufne och bortarrenderade i lägenheter af endast
ett till två mantal. Till vinnande af detta ändamål borde vid blifvande
ledigheter efter föregången undersökning pröfvas, huru sådan klyfning
kunde verkställas, samt derefter de särskilda kungsgårdshemmanen, äfvensom
de hemman, som förut lydt under kungsgårdarne, tillika med
skattlagda qvarnar och andra lägenheter samt fisken hvar för sig genom
auktion till arrende utbjudas. Härvid borde dock iakttagas, att
hela kungsgården med underlydande vid samma tillfälle utbjödes, till
utrönande af hvilketdera för Kronan blefve förmånligast, antingen kungsgårdens
utarrenderande odelad eller i lotter. Vidare ansågs inkomsten
af de bortarrenderade godsen göras säkrare och än mera oberoende af
myntvärdet, om de under arrendet inbegripna förmåner, hvilka förut
bortauktionerats i penningar, utbjödes mot afgift i spanmål att levereras
in natura eller betalas i penningar efter årlig markegång, eller ock,
der omständigheterna sådant föranledde, emot afgift i hö, som alltid
borde lösas efter markegång. De arrendatorerne åliggande särskilda

skyldigheter att hålla hingst, att underhålla schäfferi, stuteri eller holländeri
med flera förbindelser i allmännyttigt syfte, borde för framtiden
upphöra. Derigenom finge å ena sidan arrendatorn friare händer att
till sin fördel bruka den arrenderade lägenheten, och kunde å den andra
Kronan påräkna högre arrendeafgift. Slutligen voro Ständerna af
den åsigt, att den allmogen åliggande skyldighet att åt arrendatorerne
utgöra dagsverken var ett så tryckande besvär, att rätt till dylika
dagsverken icke under något vilkor borde arrendatorerne medgifvas;
att den kontanta betalning, som enligt föregående kontrakter skulle såsom
ersättning för kronodagsverke!! utgifvas, borde efter det års markegång,
då kontraktet ingicks, reduceras till spanmål, att betalas efter
årlig markegång; att den arrendatorerne medgifna rätt att få emottaga
lvronans vid gårdarne befintliga kreatur och redskap skulle försvinna;
samt att, derest kungsgård styckades, arrendatorerne skulle åläggas
uppföra deraf förorsakad nybyggnad. På derom af Ständerna hos Kongl.
Maj: t i underdånighet gjord anhållan utfärdades härefter nådiga kungörelsen
den 3 December 1810 med bestämmelser i nu angifna syftning
samt bibehållande i öfrigt af hvad Kongl. kungörelsen den 17 December
1799 innehöll.

De genom 1799 och 1810 års författningar stadgade grunder angående
sättet för antagande af arrendator och arrendebeloppets bestämmande
tillämpades härefter inemot fyratio år. Den under tiden vunna
erfarenhet hade visat, att i följd af den vid utarrenderingen medgifna
obegränsade täflan arrendeanbuden icke sällan blifvit uppdrifna till ett,
i förhållande till egendomens värde, allt för högt belopp, hvilket oftast
föranledt antingen arrendatorns oförmåga att fullgöra arrendevilkoren,
eller ock att egendomen vid arrendetidens slut aflemnats vanskött och
i försämradt skick. En förändring i gällande stadganden, åsyftande ej
mindre att förekomma de förluster, Staten i berörda afseenden måste
vidkännas, än äfven att försäkra honom om den högsta inkomst, som
af de utarrenderade lägenheterna kunde erhållas utan äfventyr för de -

ras ändamålsenliga bruk och skötset, var derför af behofvet påkallad.
Dessa ändamål ansågo Rikets Ständer vid 1844 och 1845 årens riksdag
lämpligast kunna vinnas genom bestämmande af ett maximum för arrendets
belopp i förening med företrädesrätt för förre arrendatorn, hans
enka eller barn att emot berörde maximum öfvertaga arrendet. En dylik
optionsrätt borde tillika innebära en fördel för Staten, såsom utgörande
en kraftig uppmuntran för arrendatorn att egna ökade omsorger
och kostnader åt jordens odling och skötsel samt egendomens förbättrande.
I öfverensstämmelse med de sålunda antydda och i öfrigt vid
nämnda riksdag af Ständerna faststälda grunder förordnades ock i nådiga
kungörelsen den 17 Juli 1847, att vid utarrendering af Kronans
egendomar skulle utsättas ett minimum, hvarunder, och ett maximum,
hvaröfver det årliga arrendet ej finge gå. Vid bestämmandet af dessa
belopp skulle tagas hänsyn icke blott till lägenhetens beskaffenhet enligt
kartor, egobeskrifningar m. m., utan äfven till beloppet af de för
andra egendomar i trakten utgående arrenden, hvilka med arrendatorns
utkomst och egendomens behöriga skötsel ansågos förenliga. Derest
förre innehafvaren väl brukat lägenheten, hvilket tillkom Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande att bedöma, skulle arrendet liembjudas honom, eller,
i händelse af hans frånfälle, hans enka eller barn, emot den faststälda
maximisumman jemte öfriga vilkor enligt författningarna. I händelse
den sålunda bestämda optionsrätt icke inom förelagd tid begagnades,
skulle arrendet genom auktion upplåtas åt den, som utöfver minimibeloppet
bjöde högsta årliga arrende, eller, om flera anbud till
maximisumman gjordes, den, som derjemte bjöde högsta kontanta städja,
att vid tillträdet på en gång erläggas. Kunde åter anbud till det
utsatta minimum icke erhållas, borde lägenheten utan förbehåll af visst
minimum eller maximum genom ny auktion på arrende utbjudas och
antagligheten af då skeende högsta anbud pröfvas. Utsättandet af minimi-
och maximibelopp uppdrogs åt Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
efter hörande af vederbörande kronobetjente; och hade Kongl. Maj:ts

Befallningshafvande att sedan underställa de sålunda utsatta beloppen
Kammar-Kollegii pröfning och fastställelse.

Det dröjde emellertid icke länge, förr än klagan å nyo förspordes
öfver att Kronans egendomar icke lemnade en mot deras värde svarande
afkomst. En härtill medverkande orsak var den i 1799 års författding
stadgade långa arrendetiden, i följd hvaraf förhöjning i arrendet
endast kunde i fråga komma hvart tretionde år. På den ståndpunkt
jordbruket vid tiden för nämnda författnings tillkomst befann sig,
var det af behofvet påkalladt, att arrendator!) tillförsäkrades en så lång
besittningsrätt, på det han derigenom måtte lemnas tillfälle draga nytta
af sina å egendomen gjorda förbättringar och såmedelst vinna uppmuntran
till dess förkofran. Detta skäl hade till en del förlorat sin giltighet,
derigenom att odlaren till följd af den utveckling, jordbruket till
in emot slutet af 1850-talet vunnit, kunde för nedlagda mödor och kostnader
påräkna snabbare godtgörelse. Härtill kom ock, att fastighetsvärdet
steg hastigare än förr, så att det vid början af en tretioårig arrendetid
åtagna arrende mot slutet deraf utgjorde en vida ringare procent
af egendomens värde. Kongl. Maj:t aflät derför vid 1859 och 1860
årens riksdag nådig proposition om arrendetidens inskränkande till 20
år, hvilket ock af Rikets Ständer bifölls och derefter påbjöds genom
nådiga kungörelsen den 12 Juli 1860.

Genom arrendetidens förkortande kom Kronan visserligen i tillfälle
att oftare betinga de högre arrenden, hvartill egendomarnes förbättring
och stegrade fastighetsvärden kunde föranleda; men Ständerna ansågo
likväl grunden till det missförhållande, man ville afhjelpa, än mera vara
att söka uti en annan omständighet, den nemligen, att bestämmandet
af maximiarrendet enligt 1847 års författning skedde på ett mindre tillfredsställande
sätt. De derutinnan gällande bestämmelser lemnade ingen
säkerhet för, att någon i landtbruk fullt hemmastadd person blef i
tillfälle att yttra sig angående i fråga varande angelägenhet. Det hade
också ej sällan inträffat, att arrendatorer, hvilka med begagnande af

den dem tillförsäkrade optionsrätt fått arrendet af Kronans egendomar
åt sig förlängdt, öfverlåtit det samma på annan person mot erhållande
af ganska betydlig godtgörelse. De skäl, som vid 1844 och 1845 årens
riksdag åberopats för optionsrättens införande, ansågos väl ännu ega
den giltighet, att ett frånträdande af de i 1847 års författning derutinnan
uttalade grundsatser vore betänkligt. Men då erfarenheten visat,
att förre innehafVaren eller den i afseende å arrendets öfvertagande
med honom lika berättigade, nästan alltid begagnat sig af rättigheten
att få öfvertaga arrendet efter det på föreskrifvet sätt bestämda maximum,
och arrendebeloppen följaktligen sällan bestämdes genom fri täflan,
utan hufvudsakligen berodde af bestämmandet af berörda maximum,
funno Ständerna, med afseende å den vigt som hvilade på nämnda
förrättning, det vara angeläget, att detta åliggande verkställdes på ett
fullt ändamålsenligt sätt. Uti underdånig skrifvelse den 5 Oktober 1860
framhölls derför önskvärdheten af att stadgandena i berörda hänseende
så till vida förändrades, att personer med verklig sakkännedom komme
att jemte kronobetjeningen höras i ämnet, innan minimi- och maximiarrendena
bestämdes af vederbörande myndigheter. Sedan Rikets Ständer
sålunda angifvit den riktning, i hvilken de ansågo lagstiftningen
böra utvecklas, föreslogs i nådig proposition till 1862 och 1863 årens
riksdag, att förfaringssättet vid utsättandet af minimi- och maximiarrendet
skulle så förändras, att, hvad angick jordbrukslägenhet, förslag dertill
borde upprättas af kronofogden i orten med biträde af landtmätare,
samt, efter egendomens större eller mindre betydenhet, en eller två i
landtbruk kunnige män, de der tillika borde tillse, huru vida egendomen
genom odlingar, anläggning af torp eller dylika företag kunde
märkeligen förbättras, och då tillika föreslå hvad i sådant afseende ansåges
ändamålsenligt. Sålunda upprättadt förslag borde af Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande jemte eget yttrande insändas till Kammar-Kollegium,
som hade att fastställa minimi- och maximiarrendenas belopp och besluta
öfver möjligen föreslagna förbättringar. Vid utarrendering af

fiske skulle likaledes sakkunnig person tillkallas; men för lägenheter,
hvartill ej hörde jord, kronobetjent ega ensam upprätta förslag. Dessa
stadganden, hvilka af Ständerna godkändes, återfinnas i nådiga kungörelsen
den 7 Augusti 1863.

Sedan sålunda blifvit redogjordt för de hufvudsakliga förändringar,
1799 års författning undergått, återstår att omnämna ytterligare några
stadganden, som i afseende å arrendeväsendet tillkommit.

Den säkerhet, som enligt 1799 års författning af en blifvande arrendator
skulle lemnas vid auktionstillfället, afsåg, såsom förut närnndt,
endast ett års arrende, och den egentliga borgen för arrendevilkorens
fullgörande ålåg honom först ställa vid tillträdet. Som det likväl understundom
inträffade, att arrendator icke förmådde anskaffa sådan borgen,
förordnades genom nådiga brefvet den 20 Maj 1808, att i stället
borgen vid auktionstillfället skulle lemnas för de första fem arrendeåren,
samt sedan i stadgad ordning förnyas. Hvad angår denna borgens
form har till följd af praxis derå tillämpats bestämmelserna i
Krigs- och Kammar-Kollegiernas kungörelse den 14 Augusti 1811, oaktadt
denna egentligen endast afser militieboställen. Enligt nådiga brefvet
den 2 Mars 1827 förvaras borgensförbindelse för arrende af Kronans
egendom i länets ränteri.

Till förekommande af ett hänsynslöst användande af så kallad flåhackning
och bränning vid nyodlingar, hvilket odlingssätt allt efter
jordmånens olika beskaffenhet befunnits vara än skadligt, än nyttigt,
föreskrefs i nådiga brefvet den 8 Maj 1821, att å ängsmark nämnda
odlingssätt endast skulle få användas, sedan Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
uppå anmälan och efter inhemtadt. yttrande af länets hushållningssällskap
dertill lemnat tillstånd, hvarjemte viss växtföljd å den
sålunda odlade marken skulle iakttagas. Å ouppodlade kärr och mossar
medgafs deremot flåhackning och bränning utan inskränkning.

I sammanhang med nådigt utlåtande i anledning af gjord underdånig
ansökning, att Kronan måtte antingen helt och hållet bestrida,

eller ock deltaga i kostnaden för uppförande af nya byggnader å en
arrenderad kronoegendom, i stället för de förut varande, som genom
vådeld till större dolen nodbrunnit, har Kong!. Maj:t i nådigt bref den
25 April 1826 förklarat, att i derefter utfärdade arrendekontrakter om
Kronans egendomar tydligen borde bestämmas, att vid vådliga händelser
af omförmälda eller likartad beskaffenhet Kronan icke skulle vara
skyldig att förse arrendatorn med hus för egendomens räkning, utan
att arrendatorn borde sjelf uppföra sådana mot afräkning på hans byggnadsskyldighet
samt med rätt att af efterträdande arrendator bekomma
den ersättning för öfverbyggnad, som enligt lag och författningar kunde
honom tillkomma.

I ändamål att för en arrendator underlätta möjligheten att inlåta
sig i vattenaftappnings- eller sjösänkningsföretag, blef genom Kongl.
förordningen den 6 Juli 1849 stadgadt, att ej mindre den kostnad, arrendator
för sjelfva företaget får vidkännas, än äfven den ytterligare
kostnad, som kan erfordras för den tillvunna eller förbättrade jordens
odling och inhägnande samt uppförande af de byggnader, som i följd
af åkerbrukets utvidgning äro af nöden, skall fördelas till godtgörande
på vissa år, dock ej mer än tjugu, äfvensom att arrendator, som afträder
egendomen, innan de bestämda åren gått till ända, eger för de återstående
af efterträdaren njuta ersättning. Enahanda rätt till godtgörelse
tillkommer, på grund af Kongl. kungörelsen den 16 Januari 1863, arrendator,
som under sin arrendetid fått vidkännas betydligare kostnad
för nybyggnad af kyrka, prestgård eller andra allmänna hus, uppförande
af större broar eller anläggning af nya vägar.

I sammanhang med det af Rikets Ständer vid 1850 och 1851 årens
riksdag på nådig proposition lättade beslut om de uti ordinarie räntan
ingående persedlars omsättning och förenkling, samt om förändring i
gällande stadganden i afseende å indelta räntors och kronotiondes utgörande
och de årliga markegångsprisens bestämmande, funno Ständerna
det leda till största enkelhet äfvensom bäst befordra arrendato -

rernes fördel, om arrendena af Kronans egendomar, der ej särskilda
omständigheter fordrade leverering af naturapersedlar, utsattes antingen
i penningar eller i spanmål eller i begge delarne. Denna förändring
påbjöds ock sedermera uti nådiga brefvet den 11 Maj 1855, samt blef
genom det nådiga bref, som utfärdades den 14 Januari 1871, än vidare
utsträckt, så att nu mera alla arrenden af Statens egendomar skola bestämmas
i penningar. Det sedan gammalt bibehållna stadgandet att
arrendet skulle förskottsvis betalas, hade redan genom nådiga brefvet
den 8 Augusti 1829 blifvit upphäfdt såsom endast betungande för arrendatorerne
och verkande till nedsättning i arrendeanbuden, utan att
vara erforderligt för statsverkets säkerhet, emedan borgen för arrendets
utgörande alltid borde lemnas. Jemlikt sist omförmälda bref skola alla
arrenden årligen erläggas, i den för annan grundskatt föreskrifna ordning.

I afseende å sättet för arrendeauktions förrättande innehåller nådiga
brefvet den 13 Maj 1864 den ytterligare bestämmelse, att dervid få afgifvas
förseglade anbud, hvilka, sedan klubbslag fallit för muntliga anbud,
böra öppnas och i sammanhang med de sist nämnda komma under
pröfning.

Sedan behofvet af en ordnad hushållning å Statens skogar gjort
sig allt mera känbar!, riktades ock uppmärksamheten på, huru de till
de utarrenderade egendomarne hörande skogar borde lämpligast skötas.
I sådant afseende föreskrefs genom nådiga brefvet den 19 Juni 1830
att, der sådant funnes lämpligt och användbart, skogarne skulle indelas
till trakthuggning. Stegrade bekymmer för följderna af skogarnes fortfarande
vanvård och en öfverdrifven afverkning föranläto vidare Rikets
Ständer att i underdånig skrifvelse den 5 December 1854 hos Kongl.
Maj:t anhålla om införande af ett på vetenskapliga grunder bygdt skogshushållningssätt
å Statens egendomar; med anledning hvaraf ock nådigt
förslag blef i ämnet utarbetadt och för Ständerna vid näst följande
två riksdagar framlagdt. I detta uttalades den grundsats, att ett lika
och gemensamt hushållningssätt för dessa skogar icke lämpligen kunde

användas, utan att de båda olika systemen kontroll eller omedelbar förvaltning
allt efter omständigheterna borde tillämpas, det förra i allmänhet
och på egendomar, som hade mindre skogsareal, och det senare
der sådana vidlyftigare skogar funnos, att en sjelfständig skogsförvaltning
kunde bära sig. I enlighet med denna grundsats, som äfven af
Ständerna gillades, förordnades genom nådiga förordningen den 29 Juni
1866, att å de utarrenderade egendomarne skulle, så vidt hinder ej mötte,
en regelbunden skogshushållning införas och, der Skogsstyrelsen pröfvade
sådant tjenligt, indelning till trakthuggning ega rum. Der skogen
var af större betydenhet och så belägen, att den lämpligen kunde
ställas under skogsstatens omedelbara vård och förvaltning, skulle den,
med undantag af tillräcklig skogsmark för husbehof, afsöndras såsom
kronopark och efter fastst.älda grunder förvaltas. De skogar, som ej
voro till sådant ändamål tjenliga, äfvensom de till husbehof undantagna
skulle fortfarande stå under arrendatorernes vård och skötas enligt fastställd
hushållningsplan, öfver hvars efterlefnad vederbörande skogstjenstemän
borde hålla uppsigt. Öfver sådan skog erhöll arrendatorn
en vidsträcktare dispositionsrätt än förut, i det han skuIle få fritt förfoga
öfver hvad af skogens årliga afkastning icke erfordrades för gårdens
behof. Härför borde dock vid arrendevilkorens bestämmande årligt
skogsarrende beräknas.

Slutligen har Eders Kong]. Maj:t uti nådig kungörelse den 24 Maj
1875 förklarat, att någon optionsrätt ej vidare må vid kronoarrenden
arrendatorerne tillförsäkras.

Med tillämpande af de nu angifua grunder hafva äfven utarrenderats
de tid efter andra indragna boställen, hvaraf inkomsterna gå till
statsverket, nemligen militieboställen (K. B. till K. K. den 17 Dec. 1831
och den 19 Juli 1832), fjerdingsmansboställen (K. B. till K. K. den 11
Okt. 1843), samt med någon skiljaktighet de så kallade hofstallängar
(K. B. till K. K. den 14 Maj 1810) och kronobeten i Malmöhus och
Christianstads län (K. B. till K. K. den 18 Nov. 1817).

Förvaltningen af i fråga varande egendomar liar städse handhafts
af Kammar-Kollegium och Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande enligt
de tid efter annan för nämnda myndigheter utfärdade instruktioner.

Till vinnande af upplysning om nu i allmänhet gällande vilkor vid^''^^"^
arrenden af annan jord inom landet, än den, som hittills skötts för stats- bandet1*
verkets räkning, hafva komiterade från en del myndigheter, som handhafva
utarrenderingen af allmänna hemman, äfvensom från godsegare i
olika delar af landet förskaffat sig del af deras arrendekontrakter eller
derföre använda formulär; och har vid granskning af dessa inhemtats
följande.

Beträffande arrendeupplåtelsen, ankommer för en del allmänna hemman
på vederbörande myndighet, att, derest den redan varande arrendatorn
uppfyllt alla sina kontraktsförbindelser och väl häfdat hemmanet,
medgifva honom företrädesrätt framför andra att å nyo öfvertaga
arrendet till ett för sådant ändamål faststäldt maximibelopp. Äfven uti
enskildes kontrakter förekommer ett medgifvande i dylik riktning.

Arrendetiden är för allmänna hemman nästan utan undantag 20 år,
för enskilda äfven kortare, såsom 16, 15 eller 10 år.

Af- och tillträdet eger i öfverensstämmelse med allmänna lagen rum
den 14 Mars. Undantagsvis sker det den 1 eller 25 Mars, eller den
1 Maj.

Arrendeafgiften är för större delen af allmänna hemman bestämd i
spanmål att med penningar lösas efter det för orten gällande medelmarkegångspris.
För en del erlägges tillika årlig penningeafgift, eller
nedsätter arrendatorn ett städjekapital, utan rätt att derå åtnjuta ränta.
Arrendeafgiften erlägges vid allmänna uppbördsstämmorna, eller ock i
länets ränteri, eller direkte till vederbörande myndigheter. Afradstiden
infaller vanligen i Februari månad eller vid arrendeårets slut, men i

några fall å Thomedag. För enskilda egendomar utgår arrendet med
ett eller annat undantag i penningar och erlägges halfårsvis.

Föreskrifterna om jordens häfd äro i nu gällande kontrakter om allmänna
hemman obestämda och gå gemenligen ut på »att hemmanets
egor, såväl åker och äng som utegorna, skola väl häfdas, brukas, stängas,
dikas, rödjas och förbättras, så att hemmanet må vid arrendetidens
slut vara genom god och försigtig hushållning satt i fullgodt stånd.»
Uti några kontrakter finnes bestämmelse om att under de sista fem
arrendeåren minst en femtedel af åkerjorden årligen skall trädas och
gödslas, samt minst en femtedel besås med gräsfrö, hvilken senare del
under sista arrendeåret icke får användas till betning. Enskilde jordegare
meddela utförligare bestämmelser i afseende å växtföljd, gödsling
med såväl naturliga som konstgjorda gödningsämnen, visst antal kreaturs
hållande på egendomen, betning m. m. Allmänt antagen är hos
dem den föreskrift, att viss del af åkerjorden årligen skall användas
till foderväxter eller till träda och foderväxter; hvarjemte meddelas
förbud mot foders och gödsels förande från bole. Flåhackning med
bränning är förbjuden utom i händelse af särskildt tillstånd.

Bränntorf, der sådan finnes, är arrendator endast tillåtet upptaga
antingen till viss myckenhet, eller till husbehof.

I afseende å dikning ålägges arrendator af allmänna hemman att
»tillbörligen» verkställa sådan och samma föreskrift meddelas om stängsel.
I åtskilliga enskilda kontrakter finnas intagna bestämmelser om
täckdikning, åsyftande fördelning af kostnaden derför mellan jordegaren
och arrendatorn. Uti ett fall är arrendator af enskild egendom medgifvet-,
att efter hand och i samråd med egaren få borttaga gärdesgårdarna
å egendomen.

Vid några egendomar är arrendatorn förbjudet att anlägga tegelbruk.

Skogen eger arrendatorn å de flesta allmänna hemman använda till
husbehof, dels utan, dels efter utsyning, och å en del derjemte till afsalu
emot skogsarrende. A en klass af i fråga varande hemman är all

skog från arrendet undantagen, men arrendatorn likväl skyldig ombesörja
dess vård och skötsel i enlighet med lemnade föreskrifter. Endast
för den händelse att skogens framtida bestånd det medgifver, erhåller
han utsyning till vedbrand och gärdsel, samt till byggnadsvirke
för hemmanets oundgängliga behof, det senare likväl mot betalning.

För enskilda arrenden meddelas stränga bestämmelser rörande skogen.
Vid en del ingår den alls icke i arrendet, vid andra är arrendatorn
endast berättigad att derifrån erhålla viss utsyning. I åtskilliga
kontrakter äro föreskrifter gifna om verkställande af plantering och åtgärder
för .ungskogens fredande.

Åbyggnaden vid allmänna hemman är arrendatorn pligtig att såväl
underhålla som i enlighet med lag och författningar nybygga, och skall
densamma aflemnas i fullgodt stånd. Vid en del boställen utsökes husrötebristen
hos afträdaren af vederbörande styrelse, och vid dessa är
arrendatorn frikallad från ansvar för den husröta, som afträdare eller
hans löftesmän ej förmå ersätta. Uti enskilde jordegares kontrakter
ålägges arrendatorn vanligen blott underhållsskyldighet, och der bestämmelser
om nybyggnad förefinnas, afse de fördelning af kostnaden
derför. I vissa fall bidrager jordegaren dertill med bestämdt penningebelopp,
och arrendatorn ombesörjer uppförandet samt svarar för kostnaden
i öfrigt. I andra sker fördelningen så, att jordegaren lemnar byggnadsämnen,
och arrendatorn bekostar arbetet. I andra åter svarar den
sist nämnde endast för framforsling af byggnadsämnen.

Brandförsäkring af åbyggnaden skall i allmänhet verkställas af arrendatorn.
För en del allmänna hemman gälla i detta afseende stadgandena
i Kongl. kungörelserna den 23 Februari 1847 och den 7 Februari
1856. Brandskada afhjelpes antingen af arrendatorn mot ställande
af borgen för lyftad brandskadeersättning, eller ock upplåtes dess
botande på auktion till den minstbjudande. Några få enskilde jordegare
ombesörja sjelfve brandförsäkring och förbehålla sig iståndsättandet af
brandskada.

För olyckshändelser, som vid allmänna hemman bevisligen utan arrendatorns
förvållande inträffa, ansvarar lian icke.

Samtliga af egendomen utgående onera och utskylder utgöras af arrendatorn.
För några enskilda egendomar erlägger han jemväl eganderättsbevillning.

I afseende å vattenafledning är för en klass af allmänna hemman
den regel antagen, att jordegaren bestrider hemmanets andel i kostnaden
för dylikt företag, men att arrendatorn skall å det utgifna beloppet
erlägga sex procent ränta under arrendetiden.

Rörande afträdande arrendators skyldigheter gäller i allmänhet, att
han skall aflemna egendomen höstplöjd samt besådd med höstsäd och
gräsfrö, antingen å bestämd areal eller i enlighet med begagnad växtföljd.
Vid en del arrenden är afträdaren berättigad till ersättning för
tillbrukning och utsäde, vid andra åter icke. Några enskilda kontrakter
stadga, att gode män skola pröfva, huru vida afträdaren uti i fråga
varande hänseende fullgjort sina skyldigheter, samt bestämma den godtgörelse,
hvartill tillträdaren i motsatt fall är berättigad.

Vid såväl allmänna som enskilda arrenden förekommer bestämmelse
om att afträdaren skall utan ersättning lemna vårfoder åt tillträdaren.

Transport af arrendekontrakt är i intet fall medgifven utan vederbörande
jordegares samtycke.

Såsom säkerhet lemnas för de allra flesta arrenden borgen, gällande
för längre eller kortare tid, vanligen fem år, och som viss tid innan
den går till ända, eller om borgesmännen upphöra att vara vederhäftige,
bör af arrendatorn förnyas eller atbytas mot annan. Någre enskilde
jordegare fordra, att arrendatorn skall hos dem såsom säkerhet
nedsätta visst penningebelopp. Ett enskildt kontrakt föreskrifver till
jordegarens ytterligare betryggande, att arrendatorn skall brandförsäkra
sina kreatur och redskap, äfvensom säd och foder.

Inventarium af såväl kreatur som redskap hålles vid några, enskilda
egendomar arrendatorn till handa af egaren.

För kontraktsbrott stadgas arrenderättens förlust och skyldighet att
utan åtnjutande af fardag från egendomen aflyfta samt att ersätta all
skada; vid allmänna hemman särskildt den förlust, som vid hemmanets
upplåtande på nytt arrende kan uppkomma genom arrendeafgiftens nedgående.

Uti kontrakterna rörande nästan alla enskilda egendomar finnes
stadgadt, att tvister mellan jordegaren och arrendatorn skola slitas genom
kompromiss. Detta gäller äfven för några få allmänna hemman.

Ekonomisk besigtning hålles hvart femte år eller oftare, till utrönande
af huru arrendatorn fullgör sina skyldigheter i afseende å byggnader
och jordens häfd; laga syn vid af- och tillträdet, samt å allmänna hemman
när vid ekonomisk besigtning befunnits, att arrendatorn så å sido
satt sina förpligtelser, att fråga kan vara om hans skiljande från arrendet.
Vid en del allmänna hemman hålles dessutom laga syn hvart
tionde år.

Rörande domänväsendet i främmande länder har komitén inhemtat
hufvudsakligen följande. lagstiftning

Den Preussiska Staten är egare af ett betydligt antal landtbruks- Preussen,
domäner. De få icke utan representationens samtycke Staten afhändas,
och då försäljning deraf sker, skall köpeskillingen ovilkorligen användas
till inköp af annan inländsk jordegendom. Högsta styrelsen öfver domänerna
utöfvas af Finansministeriet, under hvilket de Kongl. Kretsregeringarna
handhafva förvaltningen i orterna med biträde af landtbrukskommissarier
samt byggnads- och skogstjenstemän. Utarrendering
af landtbruksdomänerna har befunnits i alla afseenden tjeuligare än
omedelbar förvaltning, hvilken derför också endast undantagsvis användes;
t. ex. då egendom skall såsom mönsterfarm skötas eller landtbruksskola
derå anläggas, eller när det är nödigt att å egendom verkställa
genomgripande förbättringar.

Utarrenderingen bestämmes icke af några särskilda lagar och författningar,
utan man följer dervid vissa allmänna grundsatser, som tid
efter annan utvecklats. Arrendevilkoren ega de öfverordnade myndigheterna
att i hvarje fall bestämma på sätt, som med Statens fördel
finnes bäst förenligt. En del arrendebestämmelser, som i allmänhet
tillämpas, äro sammanfattade i ett reglemente, hvaraf ett exemplar till
arrendatorn öfverlemnas, och hvilket han har att ställa sig till efterrättelse,
så vida icke undantag från en eller annan af de deri innehållna
föreskrifter blifvit medgifvet. Dylika undantag kunna påkallas af en
egendoms särskilda beskaffenhet eller lokala förhållanden och införas
då i det med arrendatorn upprättade kontraktet tillika med de särskilda
arrendevilkor, som ytterligare pröfvas nödiga. Af de ofvan omförmälda
grundsatser, som vid utarrenderingen tillämpas, må här anmärkas följande.

Upplåtelse å arrende af egendom sker genom offentlig auktion, likväl
ej så att den dervid högstbjudande är ovilkorligen berättigad till
arrendets erhållande, utan är det Finansministeriet förbehållet, att af de
tre personer, som afgifvit högsta anbuden, till arrendator utse den, som
med hänseende till kunskap i landthushållning, förmögenhetsvilkor, redbarhet
och personlighet i öfrigt kan anses dertill mest lämplig. Innan
auktion hålles, verkställes af de underordnade myndigheterna uppskattning
af arrendet, hvarvid tages i betraktande beloppet af den arrendeafgift,
siste arrendatorn erlagt, och de af honom å egendomen gjorda
förbättringar, så ock den afkastning, egendomen enligt af arrendatorn
förda böcker under de senaste åren lemnat. Egendomen utarrenderas
i det skick, den befinnes, utan rätt för blifvande arrendator att på de
uppgifter, som rörande densamma meddelats, grunda något ersättningsanspråk
mot Staten.

Frågan om lämplighetan af att utarrendera en större egendom under
ett eller flere arrenden har blifvit afgjord till förmån för det förra alternativet.
Ett mindre antal byggnader göres härigenom behöfligt, och
inträffande missväxt inverkar mindre å arrendatorns af en större egen -

dom förmåga att fullgöra sina förbindelser till Staten, emedan till öfvertagande
af ett sadant arrende fordras jemförelsevis större förmögenhet
och en mera oberoende ställning.

Arrendetiden bestämmes vanligen till 18 år, hvilken tidrymd ansetts
ej mindre bereda arrendatorn möjlighet att draga fördel af å egendomen
gjorda förbättringar och uppmuntra honom till dess förkofran, än äfven
tillgodose Statens anspråk på att komma i åtnjutande af den högre
arrendeafgift, som kan betingas af penningevärdets lallande och de nu
mera snabba framstegen på landthushållningens område.

Arrendatorn åligger att på i orten brukligt sätt så sköta egendomen,
att dess af kastnings förmåga icke försämras, utan så vidt möjligt höjes.
Införd hushållningsplari skall af honom följas; dock eger han med behörigt
medgifvande ändra densamma. Lera, kalksten, torf, kol och
andra mineralier får han använda till jordens gödning, men ej till annat
ändamål. Skulle det anses fördelaktigt, att dylik tillgång på annat sätt
tillgodogöres, är arrendatorn pligtig att mot skälig nedsättning i arrendeafgiften
afstå den mark, som för sådant ändamål fordras.

Det vanliga förbudet mot bortförande från egendomen af hö, halm,
andra foderväxter och gödsel, utsträcker man äfven till vass, potatis,
rofvor och det affall, som vid rotfrukters förarbetning till bränvin, stärkelse
eller socker återstår.

A egendomen skall arrendatorn, utöfver det inventarium, som vid
tillträdet af Staten möjligtvis till honom öfverlemnas, hålla kreatursoch
hushållningsinventarium till värde, som i kontraktet varder fastställdt,
med rätt för Staten att deri ega förmånsrätt för arrendeafgiften
och den skada, som för Staten kan uppstå genom arrendatorns uraktlåtenhet
att fullgöra öfrigä sina förbindelser. Såsom ytterligare säkerhet
härför skall han aflemna reda penningar eller värdepapper till för hvarje
fall bestämdt belopp, dock aldrig understigande tredjedelen af den årliga
arrendeafgiften.

Till de å arrendeområdet växande träd och buskar, hvarå förteck -

ning vid tillträdet upprättas, och livilka det åligger arrendatorn att
vårda, eger han ej annan rätt än att å derför anvisade träd och häckar
samt lågskog verkställa toppning och qvistning efter fastställd omdrefstid,
samt att använda det dervid erhållna virke. Deremot är han förbunden
att årligen plantera träd till visst antal, bestämdt i förhållande
till arrendeafgiftens storlek. Har arrendatorn derutöfver verkställt plantering,
godtgöres honom vid afträdet de kostnader, han haft för inköp
och plantering af det öfverskjutande antalet träd; men han får ej bortföra
något träd från egendomen.

Samtliga till egendomen hörande byggnader och andra inrättningar,
såsom broar, diken, brunnar, pumpar, rörledningar m. m., skall arrendatorn
försätta i godt skick och under arrendetiden underhålla. Särskilt
är stadgadt, att han årligen skall verkställa taktäckning till viss
qvotdel af befintliga tak, varande denna qvotdel större eller mindre allt
efter olika slag af tak. Ifrågakommer nybyggnad af hus till följd af
brandskada eller annat olycksfall, såsom vattenflöde eller stormvind,
eller på grund deraf, att det trots af arrendatorn vederbörligen fullgjord
underhållsskyldighet ej mera kan vidmakthållas, bekostas nybyggnad
till större eller mindre del af Staten. Arrendatorn bidrager dertill i
allmänhet med nödiga körslor samt påläggande af tak, och i det ofvan
sist omförmälda fall har lian dessutom att i kostnaden deltaga med en
femtedel af beloppet. Nybyggnad af öfriga inrättningar verkställes af
arrendatorn; och får denne ej af Staten fordra uppförande af förut ej
befintliga byggnader och inrättningar, eller utvidgning af redan varande.

Rörande brandförsäkring af åbyggnaden gälla olika stadganden.
Den ombesörjes i vissa provinser af Staten, i andra åter af arrendatorn.
Den senare är deremot alltid pligtig att emot hagelskada försäkra stråoch
skidfruktsgrödor, samt oljeväxter (raps).

Någon, förlängning af arrendetiden är icke arrendatorn medgifven,
men kan genom ömsesidig öfverenskommelse ega rum. Dör arrendatorn
under arrendetiden, kan arrendet fortsättas antingen af någon af sterb -

husdelegarne, dock endast en bland dem, eller ock af annan person, å
hvilken arrenderätten af dem öfverlåtes, detta likväl alltid under förutsättning
att sådan blifvande arrendator af Kretsregeringen godkännes.
Rätt att öfvertaga arrendet tillkommer i främsta rummet arrendatorns
enka, dock får hon icke sjelf ombestyra egendomens skötsel, utan skall
denna handhafvas af dertill föreslagen och godkänd person. Detta senare
stadgande gäller äfven annan qvinlig sterbhusdelegare. Åtskilliga
vilkor, hufvudsakligen med afseende å säkerheten, äro dock fästade vid
arrendets fortfarande i nu omförmälda fall, och det ankommer alltid på
Kretsregeringen att pröfva, huru vida dessa blifvit nöjaktigt uppfyllda,
eller att i annat fall upplåta egendomen på nytt arrende.

Slutligen har arrendatorn att i enlighet med fastställda formulär
verkställa bokföring öfver årlig taktäckning, gödsling, gjorda utsäden
och derfif skördade grödor, erhållen inkomst af ängar och betesmarker,
den å egendomen hållna kreatursstock m. m. Dessa böcker böra vid
anfordran tillhandahållas Regeringens ombud, hvilka arrendatorn vid
deras besök skall förse med nödigt hus- och stallrum, äfvensom skjuts
emot ersättning i händelse af behof.

Tillfredsställande säkerhet för de utarrenderade egendomarnes tillbörliga
häfd har man ansett sig vinna genom stadgande af strängt ansvar
för äfven jemförelsevis obetydliga afvikelser från arrendevilkoren,
samt en noggrann tillsyn öfver att arrendatorn fullgör sina förpligtelser.
Denna tillsyn utöfvas af Regeringens kommissarier vid med korta mellantider
företagna inspektioner.

I Wurtemberg sker utarrenderingen af landtbruksdomänerna efter wurtemberg.
hufvudsakligen samma grunder som i Preussen. Åt den förvaltande
myndigheten, Finansministeriet, är enahanda frihet lemnad, att efter
omständigheterna bestämma de arrendevilkor, som med afseende å de

Danmark.

särskilda egendomarne kunna anses för Staten fördelaktigast. Utarrenderingen
sker genom auktion till den högstbjudande, men täflan inskränkes
till sådana personer, som kunna förete offentliga intyg, dels
att de disponera den förmögenhet, som erfordras ej mindre för ställande
af säkerhet, än äfven för en driftig landthushållning, dels ock att de
besitta nödiga kunskaper i landtbruk. Der Finansministeriet vid utarrendering
af större egendomar anser det nödigt, göres till och med
val af arrendator bland samtlige de vid auktionen bjudande, oberoende
af anbudens storlek, och man fäster då mindre afseende vid erhållande
af en hög arrendeafgift, än derpå att egendomen kommer i händerna
på en duglig, med nödigt rörelsekapital försedd arrendator, hvilken
man har skäl antaga icke allenast genom en lämplig hushållning förbättrar
egendomen, utan äfven genom sitt föredöme bidrager till höjande
af landtbrukets ståndpunkt i orten.

Danska Kronan eger endast ett fåtal landtbruksdomäner, hvilka af
Finansministeriet för Kronans räkning utarrenderas på vilkor, som i
hvarje särskildt fall af Ministeriet bestämmas. Enligt hvad framgår af
en del för komitén tillgängliga förslag till arrendekontrakt angående
nämnda domäner, följas dervid, bland andra, här nedan antydda grundsatser.

I afseende å egendoms häfd har arrendatorn att ställa sig till efterrättelse
en fullständigt uppgjord kulturplan, som bestämmer ej mindre
den växtföljd, som å särskilda eg or bör iakttagas, utan äfven hvarest
och till hvad utsträckning nyodling skall af arrendatorn verkställas.

Någon nybyggnad åligger icke arrendatorn. Deremot ansvarar han
för underhållet af samtliga byggnader och inrättningar. Vissa så kallade
hufvudreparationer, såsom ommurning af skorstenar och yttermurar,
isättning af nytt timmer samt omläggning af brädtak och golf, om -

besörjas likväl af Kronan, och till sådana reparationer bidrager arrendatorn
endast med forsling af nödiga byggnadsämnen. Årliga besigtningar
verkställas å byggnaderna af en byggnadsinspektör, och de dervid
anmärkta brister är arrendatorn pligtig inom viss tid afhjelpa.

Till arrendatorn öfverlemnas vid tillträdet ett egendomen åtföljande
inventarium af kreatur, redskap, utsädesspanmål och foder, som vid afträde!,
återställes. Af kreatursstocken skall arrendatorn årligen omsätta
ett visst antal, och han ansvarar till en del för den förlust af kreatur,
som genom inträffande boskapssjuka kan förorsakas.

Till egendomen hörande skog undantages från arrendet, och arrendatorn
tillerkännes ingen rätt att derifrån erhålla bränsle eller virke.
Han är förbunden hindra, att gårdens kreatur inkomma på skogen, men
eger för sådant ändamål ej af Kronan fordra uppförande af någon hägnad.
Inom arrendeområde'': växande träd får han endast med vederbörandes
tillstånd fälla.

Slutligen åligger arrendatorn, att, när Kronans ombud infinna sig
på egendomen för verkställande af inspektion eller i och för skogen
rörande angelägenheter, mot ersättning förse dem äfvensom deras betjening
med föda och husrum samt tillhandahålla stallrum och foder
för deras hästar.

För så vidt komitén har sig bekant, är den Engelska Kronan inom
Storbrittanien icke egare af andra landtbruksdomäner än sådana, som
äro anslagna åt konungahuset såsom utgörande del af dess underhåll.
Dessa domäner utarrenderas, dock icke efter några vissa regler, utan
såsom vore de enskild egendom. De vilkor, under hvilka upplåtelsen
sker, äro beroende af bruket i den ort, der egendomen är belägen.
Detta bruk vexlar betydligt uti olika landsdelar, men en del arrendebestämmelser,
bland hvilka några här nedan omnämnas, hafva vunnit
en mera allmän tillämpning.

Eugland.

Utarrenderingen sker på viss längre tid, eller på ett år ined förlängning
år efter år och sex månaders ömsesidig uppsägningstid.

Från arrendet undantagas växande träd, äfvensom kalk, lera och
andra mineralier, hvilka kunna särskildt tillgodogöras.

Mot egendomens försämring har man sökt skydda sig genom speciela
bestämmelser i afseende å det brukningssätt och den växtföljd,
som af arrendatorn skola iakttagas. Denna utväg har dock senare tiders
erfarenhet visat sig benägen att förkasta, emedan härigenom för stort
band lägges på arrendatorn, och man anser sig numera kunna nå samma
mål genom blotta föreskriften, att en del af åkerjorden årligen skall
besås med foderväxter, samt atl allt skördadt foder skall å egendomen
uppstillas. En del arrendatorer, nemligen de, som äro i besittning af
rörelsekapital och hufvudsakligen lägga an på att medelst jordens starka
gödning åstadkomma rika skördar, vilja dock ej underkasta sig ens
sist nämnda inskräkning, utan fordra helt och hållet fria händer i afseende
å brukningssätt. För att tillmötesgå denna klass af arrendatorer,
som af de Engelska jordegarne högt värderas, har man utfunnit tvenne
utvägar. Den ena består deri, att man i arrendekontraktet blott inför
det allmänna vilkor, att arrendatorn skall väl häfda egendomen, men
tillika förbehåller jordegaren rätt att åter inträda i besittning, derest
arrendatorn fortsätter med ett brukningssätt, som af gode män förklaras
vara lör egendomen skadligt. Det andra utgöres af bestämmelsen, att
slagtboskap till viss vigt årligen skall å egendomen uppfödas, samt all
erhållen gödsel derå användas.

De ofvan omförmälda, år från år fortlöpande arrendena, hvilka i
England äro serdeles vanliga, kräfva utförliga bestämmelser om arrendator
rätt till ersättning för å egendomen gjorda förbättringar, emedan
han icke med någon säkerhet kan påräkna att genom en längre tids
besittning af egendomen återvinna derå nedlagda kostnader och arbete.
Numera regleras denna arrendatorns rätt af en år 1875 utkommen lag,
som hufvudsakligen är byggd på följande grunder. Förbättringar delas

1 tre klasser, allt efter större eller mindre varaktigheten af den fördel,
som genom desamma tillskyndas egendomen; och beräknas denna varaktighet
för första klassen till 20, för andra till 7 och för tredje till

2 år. Såsom exempel på förbättringar af första klassen må nämnas:
torrläggning af jord, uppförande eller utvidgande af byggnader, anläggning
af naturliga betesmarker (permanent pastures), ängsvattningar,
trädgårdar och stängsel, nyodling. Till andra klassen höra, bland
andra, påförande å jorden aflera, kalk eller mergel; samt till den tredje:
gödsling med artificiel eller annan gödsel, äfvensom gödning af boskap
å egendomen medelst oljekakor eller andra der ej producerade foderämnen.
Kostnaden för gjord förbättring fördelas på det antal år, hvartill
förbättringen är uppskattad, och om arrendatorn afträder egendomen,
innan lika många år efter förbättringens verkställande förflutit, är han
för det återstående antalet berättigad till godtgörelse, dock under vissa
vilkor, hvaribland må nämnas, att han till förbättring af första klassen
skall hafva utverkat j or degarens skriftliga tillstånd, och, beträffande dylik
af andra klassen, att han, innan han börjar anläggningen deraf, inom
viss tid derförut bör hafva lemnat jordegaren underrättelse, att han
ämnar företaga sådan.

Någon skyldighet att verkställa nybyggnad har arrendatorn icke,
och af byggnadernas underhåll åligger honom vanligen endast sådana
reparationer, som äro nödiga för att hålla byggnaderna vind- och vattentäta.
Då särskild öfverenskommelse om underhållet träffas, fördelas
detta gemenligen så, att jordegaren tillsläpper byggnadsämnen och
arrendatorn arbetet.

Vid uppgörandet af förhållandet mellan af- och tillträdare åsyftar
man så mycket som möjligt förekomma, att ombyte af arrendator
må förorsaka rubbning i åkerbrukets jemna gång. De bestämmelser,
som med minsta kostnad för tillträdaren leda till detta mål, anses för
de bästa.

Frankrike.

Öfversigt af
Statens
fastigheter.

I Frankrike, del'' domänväsendet så till vida synes ega mindre fasthet,
som landtbruksdomäner äfven af betydligt värde under vissa förhållanden
kunna afyttras, handhafves högsta förvaltningen af Finansministeriet,
och de derunder lydande myndigheter ega antingen genom
enskild öfverenskommelse eller ock å offentlig auktion upplåta i fråga
varande domäner å arrende.

Med ledning af inkomna upplysningar hafva komiterade låtit genom
t. f. Kammarskrifvaren i Kongl. Kammar-Kollegium H. Cavalli upprätta
ej mindre fyra tabeller, omfattande: N:o 1 de Kronans fastigheter, som
vid 1875 års utgång stodo under Kammar-Kollegii förvaltning och
för statsverkets räkning utarrenderats, eller af hvilka afkomsten annorledes
till statsverket ingått; N:o 2 dem, om hvilkas indragning till
statsverket beslut är fattadt, men vid nämnde tid ännu ej gått i verkställighet;
N:o 3 de under Serafimer Ordens Gillets vård stående fastigheter,
om hvilkas indragning till Statsverket Eders Kongl. Maj:t till
innevarande års Riksdag aflåtit nådig proposition; och N:o 4 landsstatens
ännu icke indragna boställen; än äfven två tabeller, innefattande sammandrag
af de föregående, dels länsvis och dels för hela riket.

Anordningen af i fråga varande tabeller är gjord närmast med hänsyn
till den tillökning i förvaltningsbestyr, som dels med säkerhet, dels
under vissa förutsättningar är att förvänta vid handhafvandet af vården
om de Kronans fastigheter, som ej äro till särskilda statsändamål anslagne
och på sådan grund från den allmänna förvaltningen undantagne.
Flera i tabellerna förekommande uppgifter och särskildt de, som röra
arealen af de olika egoslagen, kunna icke, oaktadt all deråt egnad omsorg,
hafva den fullständighet och vara så i allo tillförlitliga, att vitsord
kan dem i detaljerna tillerkännas. För de allmänna slutsatser, som
man deraf kan önska draga, torde de deremot vara fullt pålitliga.

Ur dessa tabeller framgår, att under det att antalet af de vid 1875
års slut för statsverkets omedelbara räkning förvaltade fastigheter uppgår
till 803 med en areal i åker och äng af

	Antal.	Åker.	Äng.	Summa.	Antal.	Åker.	Äng.	Summa.
qvadratref........................... sä utgör antalet af de boställen,	—								157,609	30	171,801	52	329,410	82
hvilkas indragning redan är beslutad, 2,337 med en areal af af de förut under Serafimer Ordens Gillet lydande fastig-	—	624,503	50	511,718	57	1,136,222	07
heter 426 med en areal af ...	—	33,560	40	11,375	51	44,935	91
samt af landsstatens ännu icke indragna boställen 307 med en areal af.............................		50,803	04	25,396	73	76,199	77		708,866	94	548,490	81	1,257,357	75
Hela antalet sålunda 3,873 med
en areal af .........................	—			—					866,476	24	720,292	33	1,586,768	57
Af de i fråga varande fastig-heterna belöper sig på
Stockholms län
enligt tabell 1.....................	—	—	—	—	—	—	—	108	17,081	44	19,609	68	36,691	12
» » 2 ...................	46	9,502	90	8,684	91	18,187	81
» » 3....................	1	—	—	21	87	21	87
» » 4...................	25	7,908	18	3,703	95	11,612	13	72	17,411	08	12,410	73	29,821	81
Summa								180	34,492	52	32,020	41	66,512	93
Upsala län
enligt tabell 1 ...................	—						—	97	7,110	85	8,902	89	16,013	74
» » 2.....................	115	32,163	29	15,373	59	47,536	88
» » 3...................	15	1,953	24	2,387	70	4,340	94
» » 4 ...................	17	3,621	78	2,664	02	6,285	80	147	37,738	31	20,425	31	58,163	62
Summa								244	44,849	16	29,328	20	74,177	36
Södermanlands län
enligt tabell 1....................	—	—	—	—	—	—	—	57	15,566	16	20,905	77	36,471	93
» 7> 2.....................	111	27,971	41	14,000	59	41,972	—
» » 3....................	7	309	60	338	20	647	80
» » 4.....................	20	—	—			—	—	138	28,281	01	14,338	79	42,619	80
Summa	-I ........I-..I........U............1...	195	43,847	17	35,244	56	79,091	73

	>							i»
		Åker		Äng		Summa.		Åker.		Äng.		Summa.
Östergötlands län
enligt tabell 1 ......................	—	—	—	—	—	—	—	80	23,879	42	15,026	29	38,905	71
» 2........................	181	58,622	60	23,667	28	82,289	88
» » 3.....................	78	7,980	78	3,357	48	11,338	26
» » 4 ......................	49	10,539	42	3,857	49	14,396	91	308	77,142	80	30,882	25	108,025	05
Summa								388	101,022	22	45,908	54	146,930	76
Jönköpings län
enligt tabell 1 .......................	—	—	—	—	—	—	—	26	2,495	08	6,575	55	9,070	63
» » 2...................	275	30,312	84	80,670	78	110,983	62
» » 3.......................	6	370	80	391	—	761	80
» » 4 .....................	17	1,907	82	5,558	24	7,466	06	298	32,591	46	86,620	02	119,211	48
Summa								324	35,086	54	93,195	57	128,282	11
Kronobergs län
enligt tabell 1 .......................	—						—	24	1,778	85	9,939	28	11,718	13
» » 2........................	183	18,225	19	47,957	56	66,182	75
» » 3........................	4	408	02	318	61	726	63
» » 4.......................	4	434	54	942	82	1,377	36	191	19,067	75	49,218	99	68,286	74
Summa								215	20,846	60	59,158	27	80,004	87
Kalmar län
enligt tabell 1 ......................	—						—	41	8,238	69	13,072	69	21,311	38
» » 2........................	84	24,594	29	27,710	60	52,304	89
» » 3........................	5	221	69	52	99	274	68
» 4 ....................	26	—	—	—	—	—	—	115	24,815	98	27,763	59	52,579	57
Summa								156	33,054	67	40,836	28	73,890	95
Gotlands län
enligt tabell 1 ........................	—	—	—	—	—	—	—	17	1,924	23	3,706	19	5,630	42
» » 2........................	2	529	03	1,061	71	1,590	74
» » 3....................	62	2,738	66	441	41	3,180	07
» » 4.......................	3	478	79	629	10	1,107	89	67	3,746	48	2,132	22	5,878	70
Summa	... \|.........	-1.......	-I.........		86	5,670	71	5,838	41	11,509	12

	>							>
	3	Åker.		Äng.		Summa		P £L	Åker.		Äng.		Summa.
Blekinge län
enligt tabell 1 .....................	—						—	6	385	26	661	21	1,046	47
» » 2 ........................	2	657	03	469	48	1,126	51
» 4 .......................	4	771	59	467	97	1,239	56	6	1,428	62	937	45	2,366	07
Summa								12	1,813	88	1,598	66	3,412	54
Kristianstads län
enligt tabell 1 .......................	—	—	—	—	—	—	—	34	4,447	10	3,914	17	8,361	27
» » 2 ........................	189	62,669	75	48,105	81	110,775	56
» » 3.....................	46	1,138	35	844	62	1,982	97
» » 4 ....................	5						—	240	63,808	10	48,950	43	112,758	53
Summa	—							274	68,255	20	52,864	60	121,119	80
Malmöhus län
enligt tabell 1 ......................	—						—	42	8,348	58	2,416	81	10,765	39
» » 2 ......................	144	80,419	68	21,568	15	101,987	83
» » 3 ............... ......	118	15,130	06	788	26	15,918	32
» » 4......................	13	4,292	77	490	32	4,783	09	275	99,842	51	22,846	73	122,689	24
Summa								317	108,191	09	25,263	54	133,454	63
Hallands län
enligt tabell 1 .......................	—	—	—	—	—	—	—	27	10,599	85	15,135	46	25,735	31
» » 2.......................	2	195	01	1,369	39	1,564	40
» » 3.......................	23	837	20	1,044	70	1,881	90
» » 4 .......................	2	509	83	379	06	888	89	27	1,542	04	2,793	15	4,335	19
Summa								54	12,141	89	17,928	61	30,070	50
Göteborgs och Bohus län
enligt tabell 1 ......................	—						—	14	1,868	53	1,332	80	3,201	33
» » 2 ......................	149	44,564	42	9,125	49	53,689	91
» » 3 .......................	20					----	—
'' » » 4 ........................	20						—	189	44,564	42	9,125	49	53,689	91
Summa			■1........1-..I .....I-	203	\| 46,432195	10,458	29	56,891	24

		>
		3 P	Åker.	Äng		Summa.	as	Åker.		Ang		Summa.
	Elfsborgs län
enligt tabell 1 ........................	~				—	—	—	43	6,027	82	8,345	66	14,373	48
»	» 2........................	211	43,472	45	48,808	57	92,281	02
»	» 3 ................: ......	9						—
»	» 4 ....................	35	—	—	—	—	—	—	255	43,472	45	48,808	57	92,281	02
	Summa								298	49,500	27	57,154	23	106,654	50
	Skaraborgs län
enligt	tabell 1 ......................	—	—	—	—	—	—	—	84	23,594	91	20,750	36	44,345	27
»	» 2 .................	249	94,620	26	59,150	12	153,770	38
»	» 3 ....................	10	1,209	80	518	48	1,728	28
	» 4 ......................	34	13,353	94	4.347	54	17,701	48	293	109,184	—	64,016	14	173,200	14
	Summa								377	132,778	91	84,766	50	217,545	41
	Vermlands län
enligt	tabell 1 .......................	—	—	—	—	—	—	—	12	4,283	69	755	54	5,039	23
»	» 2 .......................	61	29,230	34	9,532	73	38,763	07
,	» 3.......................	8	91	46	—	—	91	46
>''	» 4 .......................	9	4,084	12	318	28	4,402	40	78	33,405	92	9,851	01	43,256	93
	Summa						........I-	90	37,689	61	10,616	55	48,296	16
	Örebro län
enligt	tabell 1 .......................	—						—	22	3,394	75	2,131	87	5,526	62
»	» 2.......................	76	24,277	95	14,277	27	38,555	22
»	» 3 .....................	6	166	64	406	—	572	64
»	» 4........................	11	2,773	45	1,406	77	4,180	22	93	27,218	04	16,090	04	43,308	08
	Summa						.........I-	115	30,612	79	18,221	91	48,834	70
	Vestmanlands län
enligt	tabell 1 ......................	—	—	—	—	—	—	—	51	16,019	30	10,097	73	26,117	03
»	» 2........................	76	17,742	95	14,239	07	31,982	02
>''	» 3.......................	7	979	15	434	84	1,413	99
»	» 4.......................	n						—	94	18,722	10	14.673	91	33,396	01
	Summa	... i.........		........u.........		145	34,741	40	24,771	64	59,513	04

	Antal.	Åker.	Äng.	Summa.	Antal.	Åker.	Äng.	Summt	.
Kopparbergs län
enligt tabell 2........................	44	12,839	67	6,260	16	19,099	83
» » 4........................	1						—	45	12,839	67	6,260	16	19,099	83
Summa								45	12,839	67	6,260	16	19,099	83
Gefleborgs län
enligt tabell 1 .......................	—						—	2						—
» » 2....................	23	4,633	10	3,755	09	8,388	19	23	4,633	10	3,755	09	8,388	19
Summa								25	4,633	10	3,755	09	8,388	19
Vestemorrlands län
enligt tabell 3 .......................	1	24	95	29	35	54	30	i	24	95	29	35	54	30
Summa								i	24	95	29	35	54	30
Jemtlands län
enligt tabell 1 .......................	—						—	6	541	17	8,365	82	8,906	99
» » 2........................	86	4,948	14	46,885	23	51,833	37
» » 4.....................	1	126	81	631	17	757	98	87	5,074	95	47,516	40	52,591	35
Summa								93	5,616	12	55,882	22	61,498	34
Vesterbottens län
enligt tabell 1 .......................	—						—	6	23	62	155	75	179	37
» » 2 ..................	14	1,184	10	4,283	92	5,468	02	14	1,184	10	4,283	92	5,468	02
Summa								20	1,207	72	4,439	67	5,647	39
Norrbottens län
enligt tabell 1.....................				—				4						-
» » 2......................	14	1,127	10	4,761	07	5,888	17	14	1,127	10	4,761	07	5,888	17
Summa	-!........	.1.........U.........!■•■	18	1,127	10	4,761	07	5,888	17

Skogsarealen å fastigheterna utgör:

Qv.-refvar. Qv.-stänger.

enligt tabell 1

}> )> 2

ii » 3

» )> 4

.................. 404,102 17

2,450,679 11
36,211 61

101,190 72 2,588,081 44

Summa 2,992,183 61

Taxeringsvärdet är bestämdt för fastigheterna:

uti tabell 1 till .................................................................... Kr. 11,936,104: —

» )) 2 » Kr. 39,611,157: —

)’ » 3 » » 2,379,030: —

» » 4 » » 3,529,275: » 45,519,462: --

Summa Kr. 57,455,566: —

Inkomsterna anses för närvarande utgöra för fastigheterna:
uti tabell 1 ........................................................................... Kr. 540,468: 56

»	)) 2.....................	................. Kr.	2,063,193:	05
))	)) 3.....................	.................... »	127,366:	59
J>	» 4..................	.................... »	148,447:	94	» 2,339,007:	58
			Sum	ma	Kr. 2,879,476:	14

Under nästföljande tio år blifva till arrende lediga följande antal

fastigheter, nemligen:

år	1877	enligt tabell	1 ................................	................................ 45
		»	»	2 ................................	................................... 53
		»		3 ....................................	................................. 2	100
år	1878	»	»	1 ................................	.............................. 14
		»		2 .................................	................................. 36
		)>		3 ................................	................................... 15	65
år	1879	»	»	1 ............................	................................. 24
		»	y>	2 ................................	................................. 37
		y>	»	3 ...........................	.............................. 15	76
år	1880	»	»	1 ............................	................................ 21
		»	»	2 ................................	.............................. 38
			)>	3 ............................	.............................. 9	68
år	1881	)>	))	1 ...........................	.................................... 24
		»		2 ..................................	............................... 312
		))	»	3 ....................................	...................................... 3	339

fil

år	1882	enligt tabell	1..........................	............................. 24
		»	»	2..................................	..................................... 38
			»	3..................................	..................... 12
år	1883	»		1.....................................	............................... 21
			»	2............................	.......................... 29
			»	3 .................................	...................... 35
år	1884			1...............................	.............................. 15
			»	2..................................	............................ 61
			»	3 .....................................	.............................. 10
år	188,5	»	»	1 ............................	.............................. 59
		»	»	2 ......................................	..................... 81
		))	))	3 .....	........................... 4
år	1886	»	»	1............................	......................... 39
		»	»	2 ....................................	................................. 53
		»	»	3.......................................	............................. 6

144

Den fasta egendom, Svenska Staten utöfver de stora kronoskogarne
eger, är, såsom af ofvanstående synes, ganska betydlig. Ju större värde srunder''
denna egendom har, desto vigtigare är det ock, att densamma varder
efter riktiga grunder förvaltad. Fastställandet af dessa grunder tillkommer,
enligt 77 § Regeringsformen, Riksdagen, hvaremot tillämpningen
deraf jemte meddelandet af derför erforderliga föreskrifter falla
inom administrationens område. Vid uppgörande af förslag till omförmälda
grunder hafva komiterade deri upptagit vissa stadganden af
ganska minutiös beskaffenhet, hvilket förfarande finner sin förklaring
ej mindre i svårigheten att utbryta dessa ur sitt sammanhang med de
grundläggande bestämmelserna, än ock i det föredöme, som härutinnan
varit från de föregångna tiderna gifvet. Komiterade, som anse sig pligtige
att afgifva yttrande äfven i den del, som efter deras uppfattning

hörer till den administrativa sidan, och till följd häraf erna framlägga
ett för Eders Kongl. Maj:ts fastställelse afsedt förslag till »Allmänna
vilkor vid kronoarrenden», upptaga här först till behandling frågan om
grunderna för förvaltningen, i sammanhang hvarmed den rörande ordnandet
af den förvaltande myndigheten torde böra förekomma, för så
vidt densamma dels står i ovilkorlig förbindelse med sjelfva förvaltningsgrunderna,
dels, i hvad nödiga anslag beträffar, är af Riksdagens
pröfning beroende.

Såsom allmängiltig regel vid förvaltningen af Kronans fastigheter
torde böra erkännas, att alla de förfoganden, som i fråga om fastigheterna
vidtagas, ske med tillbörligt afseende på framtiden, så att icke
möjligheten af en tillfällig besparing i utgift eller af en öfvergående
tillökning i inkomst må på åtgärderna utöfva ett inflytande, som den
icke rätteligen tillkommer. Af erfarenheten är nogsamt bekräftadt, att
en landtegendom, der jordbruket blifvit i godt skick försatt, rikligen
återgäldar de kostnader, som på ett klokt sätt blifvit till dess förbättrande
använda. Icke mindre visst är, att byggnader, uppförda med
omsorg och af goda materialier, om än i början medförande en större
utgift, dock i längden blifva billigare än de med mindre omsorg och af
sämre materialier uppförda. Med undantag för något mindre antal fastigheter,
hvilka, när tillfälle sig yppar, torde för vinnande af lättnad i
tillsynen mot andra utbytas, lära utan tvifvel Kronans egendomar i allmänhet
förblifva i dess ego, och någon fara är således icke för handen,
att genom tillfälligt sjunkande försäljningsvärden de kostnader, som å
egendomarne nedläggas, skola gå för statsverket förlorade. Det hinder
för en egendoms höjande i kultur, som icke sällan för den enskilde
jordegaren möter uti bristande tillgångar, förefinnes icke heller för Staten,
och ett missförstådt nit att af dess egendomar för stunden tillvinna
Kronan den högsta möjliga nettobehållning, må alltså icke afhålla från
de uppoffringar, som äro nödiga, vare sig för åstadkommande och bibehållande
af en väl ordnad, med tillräckliga krafter försedd, klok och

insigtsfull förvaltning, eller för fastigheternas uppbringande genom denna
förvaltning till sådan ståndpunkt, vid hvilken först deras rätta värde
gör sig gällande.

Om, såsom hittills på senare tid iakttagits, arrendetiden för Kronans
jordegendomar inskränkes till tjugu år, hvilket till följd af penningevärdets
föränderlighet torde vara rådligt, kan icke med skäl förväntas,
att Kronans arrendatorer skola vidkännas kostnader för andra
förbättringar än dem, hvilka antagas blifva på en jemförelsevis kortare
tid genom ökad afkastning fullt ersatta. För så vidt egentlig kapitalstyrka
icke kan hos arrendatorerne af Kronans egendomar påräknas,
blifver ock ytterligare nödigt att, när fråga uppstår om sådana förbättringar,
hvilkas verkan sträcker sig utöfver arrendetiden, Kronan
icke undandrager sig att under de vilkor och kontroller, som försigtigheten
bjuder, deltaga i kostnaden, utan fasthellre gör detta på sådant
sätt, att en driftig och duglig arrendator derigenom uppmuntras i sina
bemödanden för egendomens förkofran.

På erhållande af arrendatorer med vilja och förmåga att föra egendomarne
framåt beror väsentligen domänväsendets utveckling och framgång.
Medelbart torde härpå inverka den behandling, som från förvaltningens
sida kommer arrendatorerne till del, men i första rummet
måste tillses, att sjelfva sättet för arrendatorernes antagande blifver sådant,
att redan deri de nödiga garantierna, så vidt möjligt, äro till
finnandes.

Såsom förut är anfördt, var syftemålet med 1847 års stadganden attutarrradcHng
förekomma en sådan från den fria täflan om arrendena härrörande upp-af''iorddomäncr''
stegring af arrendeafgifterna, hvarigenom, till förlust för Staten, arrendatorn
blefve oförmögen att arrendevilkoren, i förening med den arrenderade
lägenhetens behöriga bruk och skötsel fullgöra. För detta ändamål
infördes bestämmelsen om ett maximum, hvaröfver det årliga
arrendet ej finge gå; och uppenbart är, att när, på sätt vanligast skedde,
optionsrätten af förre innehafvaren, hans enka eller barn begagnades,

var dermed äfven syftemålet vunnet. Annorlunda blef förhållandet, när
optionsrätten ej begagnades, i hvilken händelse arrendet skulle å auktion
utbjudas, och om dervid flera anbud till maximisumman gjordes, den
erhålla arrendet, hvilken derjemte bjöd högsta kontanta städja att vid
tillträdet på en gång erläggas. Den fria täflan var här åter inrymd och
med skäl kan anmärkas, att om, såsom i författningen förutsättes, en
arrendator genom högt uppdrifna arrendeafgifter lätteligen bringas på
obestånd till förlust för sig och sannolik skada för den arrenderade
egendomen, så skall detta obestånd endast så mycket säkrare inträffa,
om han redan vid arrendets början nödgas i form af kapital betala
det oskäliga öfverskottet på arrendeafgiften samt derigenom urståndsättes
att bereda egendomen den kraftigare kultur, som eljest varit
honom möjlig. I alla händelser torde uti ett land med icke större och
mera utbredd kapitalrikedom, än förhållandet är i Sverige, anspråket
att någon del af den eljest på de särskilda åren fördelade arrendeafgiften
skall såsom kapital vid arrendetidens början i förskott erläggas,
ovilkorligen verka till minskning i spekulanternas antal och dermed
äfven till nedsättning i den afkomst, som eljest varit att för statsverket
påräkna. Komiterade äro alltså af den mening, att äfven om optionsrätten
för framtiden skulle qvarstå, eller obegränsad täflan blifva den
allmänna regeln vid kronodomäners utarrendering, 1847 års stadgande
om kontant städja, att vid tillträdet på en gång erläggas, icke bör
bibehållas.

Med afseende å hvad under sistlidna års riksdag blifvit emot optionsrätten
anmärkt, vilja emellertid komiterade icke tillstyrka, att sådan
rätt vidare må arrendatorerne tillerkännas. Men lika litet äro komiterade
benägna att såsom allmän regel vid utarrenderingen uppställa den fria
täflan. Det kan icke för Kronan mera än för den enskilde vara likgiltigt,
huru beskaffade arrendatorer hon å sina egendomar erhåller, och
sällsynta skola de fall befinnas, då en omtänksam jordegare på arrendeauktion
utbjuder sin egendom, för att upplåtas till den högstbjudande,

som för vilkorens fullgörande ställer säkerhet. För komiterade är icke
okändt, att Boställs-Direktionerna i allmänhet, och det utan kännbara olägenheter,
vid utarrendering af de under dem ställda boställen låtit högsta
anbuden gälla; men dessa direktioner hafva dock haft sig förbehållen
och någon gång äfven utöfvat rätten att antaga annat anbud än det
högsta, och i allt fall har skötseln af nämnda boställen kunnat öfvervakas
på ett sätt, som icke för de talrika och spridda kronodomänerna
lärer blifva möjligt. Komiterade anse följaktligen, att vid sidan af det
inflytande, som, när val är mellan flere spekulanter, alltid måste inrymmas
åt arrendeafgiftens belopp, jemväl andra förhållanden böra
komma i betraktande. Förutgången redbar verksamhet, god affärsställning,
likasom insigter i landthushållning äro qvalifikationer, som göra
sig gällande ej blott emot högre anbud af annan person, utan äfven till
stöd för det egna, måhända eljest öfverdrifvet högt ansedda anbudet,
men hvilket för det särskilda fallet, med det kapital arrendatorn har
att i sin rörelse nedlägga och den urskilning och beräkning, han vet
att dervid använda, icke är högre, än att han må anses kunna gå det
väl igenom. Ett icke mindre berättigadt inflytande vid val mellan särskilde
spekulanter tillkommer, enligt komiterades uppfattning, den omständighet,
hvarpå den gamla optionsrätten hvilade, eller att någon bland
dem redan arrenderar samma egendom och den väl skött. Kärleken
till den jord, man under en följd af år brukat, och förhoppningarna att
besittningen deraf framgent må kunna inom familjen bevaras äro alltför
mäktiga driffjädrar till fortfarande omsorgsfull vård om den anförtrodda
statsegendomen och alltför helsosamma och lifskraftiga element inom
samhällskroppen, för att vid en allmän reglering af domänförvaltningen
kunna helt lemnas å sido. Hvilka fel eller ofullständigheter må hafva
kunnat vidlåda stadgandena af år 1847, särskildt i fråga om sättet för
bestämmande af maximiafgiften, upphofsmännen af samma stadganden
länder det till icke ringa heder att hafva uppmärksammat och framdragit
beröi''da, ytterst vigtiga omständighet. På denna måste ock i

sanning tagas vara, derest man, i likhet med komiterade, önskar se ettsystem
för utarrendering af Kronans egendomar fastställdt, hvarigenom
det ej mindre ur allmän ekonomisk, än ur social synpunkt önskvärda
målet, framkallandet af en redbar, intelligent och välburgen arrendatorsklass,
må kunna vinnas.

Blifver, i enlighet med komiterades sålunda uttalade åsigt, arrendators
antagande ej ovilkorligen på högsta anbudet beroende, måste
framgent sådana företeelser vara att förvänta, som nu i viss mån medverkat
till optionsrättens upphäfvande, eller att sedan arrendator antagits,
denne genom arrendets afträdande till annan person bereder sig
större eller mindre penningevinst. Sådana företeelser utgöra likväl
desto mindre bevis på systemets felaktiga verkan, som ernåendet för
tillfället af högsta möjliga arrendeafgift ingalunda utgjort dess förnämsta
mål. Deras fullkomliga förebyggande blifver icke heller på annan
väg möjligt, helst, enligt hvad komiterade hafva sig bekant, anbud af
i fråga varande art förekomma äfven efter arrendes upplåtande till den
högstbjudande på auktion. Skulle emellertid under det nu ifrågasatta
systemets tillämpning visa sig, att en allmännare spekulation i den
antydda riktningen vore på väg att uppkomma, torde det kunna ligga
i den blifvande Förvaltningens skön att hindra dess utveckling, genom
att vägra samtycke till transport af arrende vid de tillfällen, då beräkning
af nämnda beskaffenhet kan antagas hafva legat under såsom
motiv vid arrenderättens förvärfvande.

Af den vigt, komiterade vid val af arrendator vilja fästa å den
bjudandes personliga egenskaper och ställning, följer, att för den myndighet,
af hvilken arrendator för Kronans räkning antages, skulle stå
öppet att välja mellan flere eller färre af dem, som på arrendet gjort
anbud. Vid en sådan begränsning af anbudens betydelse kommer den
muntliga auktionen att förlora sin egentliga karaktär. Det gällde nemligen
då för spekulant hufvudsakligen blott att hålla sig bland det antal
högstbjudande, mellan hvilka valfrihet finge ega rum, och arrende -

anbuden kunde stanna långt under hvad de bjudande i verkligheten
voro beredde att utfästa. När dertill tages i betraktande å ena sidan
den tidsspillan och de kostnader, hvilka genom inställelse vid en ofta
på aflägsen ort förrättad auktion tillskyndas spekulanter, af hvilka endast
en genom arrendets erhållande vinner lön för sin möda, och å den
andra den lugnare besinning, som vid afgifvande af skriftligt anbud
kan antagas ligga till grund derför, samt tillfället att vid dylikt anbud
fästa erbjudande af egendomens bebyggande eller annan till höjande
af dess värde ländande åtgärd, af successivt stigande arrendeafgift
o. s. v., tveka icke komiterade att framför den muntliga auktionen gifva
företräde åt infordrandet af skriftliga anbud.

Innan sådana anbud infordras, måste åtgärder vidtagas för att bereda
tillfälle för den utarrenderande myndigheten att bestämma den
arrendeafgift, som skäligen bör fordras, samt för spekulanter att undfå
kännedom om beskaffenheten af den egendom, hvars utarrendering är
i fråga.

På grund af hvad nu blifvit anfördt föreslå komiterade att, när
Kronan tillhörig egendom skall på nytt arrende upplåtas, dervid bör
så tillgå:

att öfver egendomen befintlig egokarta öfverses och i nödiga delar
undergår rättelse, eller, om karta icke finnes, sådan af landtmätare upprättas,
dervid jemväl tillses att rågångarne blifva bestämda;

att genom sakkunnig person egendomen derefter undersökes och
noggrant beskrifves i afseende å byggnader, egornas beskaffenhet och
häfd, läge, särskildt hvad angår afstånd från jernvägsstation eller hamnplats,
tillfälle till afsättning samt öfriga förhållanden, som kunna verka
till arrendeafgiftens höjande eller sänkande, hvarjemte på grund häraf
och med beräkning af de förbättringar, bland annat genom uppodling
af ängs- och hagmark, som kunna af arrendatorn förväntas, en detaljerad
kalkyl uppgöres för bestämmande af den arrendeafgift, till hvilken
egendomen skall utbjudas;

Arrendetiden.

att, sedan denna afgift blifvit af den förvaltande myndigheten fastställd,
samt arrendevilkoren i öfrigt noggrant bestämda, kungörelse om
egendomens utarrendering varder utfärdad, med uppgift tillika å hvilket
ställe inom orten karta jemte öfriga handlingar, hvaraf kännedom om
egendomen samt blifvande arrendators rättigheter och skyldigheter kan
inhemtas, finnas att tillgå; samt

att bland dem, hvilka inom förelagd tid, med ställande af erforderlig
säkerhet, erbjudit omförmälda arrendeafgift eller högre belopp, myndigheten
enligt förut angifna grunder arrendator utser.

Det nu beskrifna sättet för arrendators antagande vid Kronans
egendomar hafva komiterade ansett böra blifva det allmänna. Finnes
i redan gällande kontrakt optionsrätt förre arrendatorn tillförsäkrad,
måste, om villkoret derför är uppfylldt, det vill säga, om han egendomen
väl brukat, hvilket såsom hittills torde få tillkomma Konungens
befallningshafvande att pröfva, hembud af arrendet till det fastställda
arrendevärdet ske i enlighet med kontraktets innehåll, innan arrendet
offentligen utbjudes, samt med dettas utbjudande anstå, till dess sig
visat, om optionsrätten begagnas eller ej. Skulle åter efter arrendets
offentliga utbjudande anbud, uppgående till det fastställda arrendevärdet,
icke göras, torde det få bero på den förvaltande myndigheten att
antingen kungöra ny tid för mottagande af skriftliga anbud, vare sig
med eller utan nedsättning af förut bestämda arrendeafgiften, eller ock
låta egendomen genom auktion till den högstbjudande utarrenderas,
eller tills vidare om egendomens skötsel på annat sätt förordna.

I enlighet med hvad förut är antydt, hafva komiterade ej funnit
skäl till utsträckning af den allmänna tiden för arrenden af Kronans
jordegendomar. Under afvaktan af skiftes eller vattenaflednings fullbordan,
äfvensom då under närmaste tiden annat sådant förhållande
förmodas inträda, som på arrendevärdet kan utöfva väsentlig inverkan,
torde utarrendering böra vara tillåten på kortare tid än tjugu år. Vid
sådan utarrendering på kortare tid lärer det böra lemnas den förval -

tande myndigheten öppet att förfara, på sätt för hvarje fall lämpligast
synes.

Till frågan om sättet för arrendators antagande höra äfven de fall,
att arrendator af kronoegendom under arrendetiden önskar att arrendet
på annan öfverlåta, eller dör, eller kommer på obestånd, eller ock förverkar
arrenderätten. På det att en arrendator icke må från nedläggande
af kostnader på den arrenderade egendomen af hållas af fruktan,
att dessa kostnader i ingen händelse, huru vigtigt det än genom förändrade
förhållanden för honom blefve, kunde varda honom ersatta,
annorledes än medelst arrenderättens utöfvande för egen del till den
bestämda tidens utgång, eller än mera att de samma skulle i händelse
af dödsfall eller möjligen iråkadt obestånd gå för hans rätts innnehafvare
förlorade, synes det komiterade nödigt, att ej mindre medgifva,
att transport af arrendekontrakt må kunna ske, dock endast med Styrelsens
samtycke, än äfven tillåta död eller i konkurs försatt arrendators
rätts innehafvare, eller i vissa fall hans löftesmän att öfver arrenderätten
för återstående tiden disponera, alltid dock under förbehåll, att
i förhållande till Kronan endast en person framstår såsom arrendator,
samt att denne i sådan egenskap kan af förvaltande myndigheten godkännas
och för arrendevilkorens fullgörande ställer erforderlig säkerhet.
Skulle åter sådant icke inom föreskrifven tid ega rum, lärer, derest
ersättningsanspråk för möjligen minskad arrendeafgift skall kunna mot
arrendatorns bo eller hans löftesmän väckas, blifva nödigt, att arrendet
på de återstående åren genom offentlig auktion åt den högstbjudande
upplåtes; dock torde på den förvaltande myndigheten böra ankomma
att pröfva, huru vida det för Staten må i det särskilda fallet vara förmånligare
att med egendomens förvaltning annorledes förfara.

Varder arrenderätt förverkad, kan arrendator ej förunnas rätt att
öfver arrendet förfoga. Finnes nödigt att mot honom bevara rätt till
godtgörelse för möjlig nedsättning i arrendeafgiften, lärer äfven i detta
fall arrenderättens upplåtande medelst offentlig auktion blifva af nöden.

Fortsatt arrende.

Utarrendering
af fiskedomäner,
m. ni.

Hvad hittills är yttradt om sättet för kronoarrendatorers antagande,
anse komiterade ej hafva sin fulla tillämpning å Kronans fisken och
andra, till jordbruk ej hänförliga lägenheter, i afseende hvarå förhållandena
kunna så olika gestalta sig, att en allmän regel derför svårligen
låter sig med fördel uppställas, utan torde bäst vara att lemna
Förvaltningen fria händer att i hvarje fall efter sig företeende omständigheter
förfara. Äfven tiden för arrende af dessa kronolägenheter lärer
böra för hvarje särskild! fall på pröfning af den förvaltande myndigheten
bero.

Efterräkning
för oriktiga
uppgifter.

Arrendets omfattning.

Vid det förfaringssätt, som för de tjuguåriga arrendena blifvit föreslaget,
torde sa vidt möjligt vara sörjdt för, att de för spekulanterne
tillgängliga upplysningar om den utbjudna egendomen blifva fullt tillförlitliga.
Egendomen lärer mellertid böra utarrenderas, sådan den i
verkligheten befinnes vara, utan rätt till efterräkning för de felaktigheter
i uppgifterna, som arrendatorn möjligen tror sig sedermera hafva
upptäckt, men hvilka aldrig torde kunna blifva af någon betydenhet.
Skulle rätt till efterräkning arrendatorn medgifvas, kommer det att
ligga i den förvaltande myndighetens intresse att lemna färre upplysningar,
enär dermed vore förbunden större säkerhet att undvika misstag,
under det att tvertom i det allmännas intresse ligger, att upplysningarna
blifva så fullständiga som möjligt.

Med enahanda fog, som hittills varit medgifvet, att en egendom finge
i flera lotter utarrenderas, synes det böra stå förvaltande myndigheten
öppet att under ett arrende upplåta flera egendomar. Statens fördel
lärer nämligen kunna föranleda en sådan sammanslagning, hvarigenom
minskning i byggnad, förhöjd afkomst samt lättnad i förvaltningen må
vinnas. Likaledes torde en högre inkomst för statsverket stundom kunna
påräknas, om qvarnverk, vattenfall, fiske, sten- eller kalkbrott, eller
annan lägenhet vid utarrendering af den egendom, hvartill densamma
hörer, jemte nödigt utmål undantages och på särskildt arrende upplåtes,
hvadan frihet härtill lärer böra Förvaltningen meddelas.

Under senare tid liar allt större omtanke blifvit egnad åt landetsSk"g<‘nsn1,"lan''

o tagande.

skogstillgångar, och uppmärksamheten allt mera riktats å angelägenheten
deraf, att ej mindre med dessa ordentligen hushållas, än äfven
att den mark, som till egentlig skogsbörd afsos, för sitt ändamål behörigen
användes. Komiterade, som med lifligt intresse omfatta frågan
rörande våra skogar, finner ur båda de anförda synpunkterna särdeles
ensidigt, att vid utarrendering af Kronans landtegendomar från arrendet
helt och hållet undantagas de områden, som böra till uteslutande skogsbörd
afses.

. Hvad nemligen först hushållningen med egendomarnes befintliga
skogstillgångar vidkommer, så, derest skogen ej har den omfattning,
att densamma ansetts böra till ordnad hushållning indelas, eller indelning,
derföre att'' sådan i främsta rummet måste förrättas å de större
och värdefullare skogarne, ej medhunnits, vore det utan tvifvel att ställa
sina anspråk för högt, om af innehafvare!! af ett tjuguårigt arrende i
allmänhet skulle fordras, att han vid begagnande af skogen gåfve sin
fördel och beqvämlighet en underordnad ställning i förhållande till deras,
som efter honom blifva arrendatorer af samma egendom. Ett successivt
nedgående i grundmassan och afkastningsförmågan eller tillväxten
hos sådana skogstillgångar skall alltså i de allra flesta fall blifva
en följd af den hittills lemnade friheten att utan föregående utsyning
afverka skog för husbehof till oinskränkt belopp.

Har deremot skogen blifvit indelad, och således hushållningsplan
för densamma fastställd, bortfaller väl till en del omförmälda olägenhet,
men, i de flesta fall, då skogens afkastning öfverstiger en måttlig förbrukning
till husbehof, vare sig att skogsarrende medgifvits, eller oj,
lider Staten ändock, så länge nuvarande stadganden om rättighet till
oinskränkt belopp husbeliofsvirke och skogarnes ställande under innehafvares
och arrendatorers vård och förvaltning tillämpas, betydliga förluster,
dels genom slöseri med skogsalster till husbehof, dels till följd
deraf, att för hög beräkning af husbehofvet i och för bestämmande af

skogsarrende-afgift icke kunnat undvikas, och dels genom försummade
eller vårdslöst utförda åtgärder för skogsåterväxten och skogens vård,
hvaraf minskning i skogens grundmassa och tillväxt äfven uppkommer.

Förluster uppstå tillika derigenom, att Kronan i ganska få fall undfår
full godtgörelse för det virkesbelopp, som vid dess egendomar åtgår
till husbehofvet, eller med andra ord att arrendeafgiften för sjelfva
jorden sällan höjes med så stort belopp, som motsvarar värdet af
nämnda virke utöfver den ersättning, arrendatorn bör tillkomma för
skogens bevakning. Utom dessa förluster, hvilka således i de flesta
fall nu tillskyndas statsverket, torde ännu en omständighet härvid böra
tagas i betraktande. Att i allmänhet hushållningen med skogsprodukter
å landsbygden är långt ifrån hvad den borde vara, är en beklaglig
sanning. Om vid utarrenderingen af Kronans jordegendomar skogen
icke såsom bihang medföljer, blifva arrendatorerne nödgade att inköpa
sitt virkesbehof, och att dervid detta i allmänhet kommer att begränsas
till det nödtorftiga, samt gagnvirkes användande till bränsle ej vidare
ega rum, torde såsom en följd deraf få antagas. Den omgifvande ortens
befolkning lärer icke undgå att taga en sådan vinstgifvande sparsamhet
till föredöme, hvarigenom ock förbättrad hushållning med skogens alteter
omsider mera allmänt bör blifva rådande, samt en betydligt ökad nationalvinst
uppkomma genom minskad konsumtion och större belopp värdefulla
produkter till afsalu.

I fråga derefter särskildt om skogsodling å kalmarker och efter
afverkningar måste denna erkännas vara ett för arrendatorn helt främmande
göromål, af hvilket han för sin jemförelsevis korta arrendetid
icke kan hafva fördel att påräkna och hvaråt han i följd deraf, äfven
om insigterna ej fela, icke kan antagas egna någon synnerlig omsorg,
såsom äfven vid de flesta arrenden lärer visat sig.

Komiterade föreslå alltså, att skogsmarken icke må på arrende upplåtas,
utan städse för Kronans räkning omedelbart förvaltas. För åtskilliga
orter i riket, der skog saknas, blifver ett sådant stadgande

öfverflödigt och således utan betydelse. Å andra orter blifver betydelsen
deraf desto större. Dock har det för komiterade varit en tillfredsställelse
att finna, hurusom, på sätt redan är anfördt, ej mindre enskilde
personer, än äfven förvaltare af allmänna institutioners fastigheter uti
de under senaste åren upprättade kontrakt slutit sig till den af komiterade
nu förordade grundsatsen, i det att de från arrendet undantagit
skogsmarken, om ock dervid i allmänhet blifvit från egendomens skogtillförsäkrad
utsyning af ett visst qvantum skogseffekter. Skulle i några
delar af landet, såsom särskildt do norrländska, svårighet till en början
möta att finna arrendatorer, om ej något skogsanslag dem tillförsäkras,
lärer det alltid kunna stå Förvaltningen öppet, såsom en öfvergång till
principens fulla tillämpning, att utfästa tillhandahållandet af ett visst
belopp skogseffekter under hvarje år.

Der jordbruket, och i sammanhang dermed boskapsskötseln uppnått
någon större utveckling, beredas i allmänhet, om ej goda naturliga
ängar finnas, de för gården erforderliga fodertillgångar från den kultiverade
jorden, och de endast ett svagare bete gifvande hagmarkerna
kunna utan afsaknad till skogsmark utläggas, under det att, der kulturen
är lägre, hagmarken fortfarande anses vara af värde såsom lemnande
en del af den nödiga fodertillgången Med aktgifvande å dessa
förhållanden bör, enligt komiterades uppfattning, före egendoms utbjudande
å tjuguårigt arrende undersökas, huru stor del af hagmarken,
som ej är till odling tjenlig, fortfarande kan anses böra till arrendatorns

begagnande upplåtas, samt beslut fattas om hvad som skall för uteslu tande

skogsbörd samt möjligen till boplatser för skogsbetjening afsättas,
så att sådant på förhand må vara för arrendatorn bekant.

Vid förvaltningen af de från arrende undantagna större och mindre
skogsområden synes i främsta rummet böra gälla, att de, så vidt

ske kan, införlifvas med befintliga kronoparker eller till nya sådana

sammanföras. Der sådant icke låter sig göras, torde alltid blifva tillfälle
att med arrendatorn af den egendom, hvartill området hörer, eller

Nybyggnad ocli
underhåll.

någon annan närboende träffa särskild! aftal om skogens bevakande och
jemväl, der så skulle behöfvas, om dess skötsel; och lärer hinder ej
möta för anordnande af sådan hushållning å dessa områden, att arbeten
derå endast mera sällan förekomma, såsom genom flera smärre skogars
hänförande till ett gemensamt omdref o. s. v.

Utan tvifvel kommer den myndighet, åt hvilken förvaltningen af
Kronans talrika egendomar kan varda uppdragen, att ombesörja, det
dessa, för så vidt de ännu kunna ligga i samfällighet med enskild egendom,
varda, så fort omständigheterna medgifva, derifrån skilda. För
kronoegendom, med hvars utarrendering anses icke kunna anstå, till
dess samfälligheten upphört, är hvad ofvan i fråga om skogen är yttradt
ej tillämpligt, hvadan i afseende ä sådane tillsvidare måste förblifva
vid nu gällande stadganden, så långt samfälligheten sig sträcker.

Med frågan om arrendators rätt att begagna den arrenderade egendomens
skog sammanhänger så till vida den om hans skyldighet att
underhålla och efter behof nybygga de egendomen tillhörande byggnader,
som denna skyldighet blifver väsentligen tyngre, i den mån arrendatorn
nödgas sjelf anskaffa och bekosta alla derför erforderliga materialier.
Att befria arrendatorn från underhållsskyldigheten skulle
emellertid vara i högsta måtto äfventyrligt, helst underhållet icke blott
till stor del beror af den aktsamhet, som egnas byggnaderna, utan
äfven betydligt minskas genom tidigt afhjelpande af hvarje uppkommen
bristfällighet. Deremot hysa komiterade den mening, att arrendatorerne
böra vara från nybyggnad befriade. För en sådan befrielse tala utom
det redan anförda ytterligare två skäl, det ena att när nybyggnaden
på statsverkets bekostnad ombesörjes, den med full frihet kan lämpas
efter egendomens beskaffenhet samt för framtiden motsedda utveckling
och behof, det andra att ju mera en arrendator på förhand är tryggad
mot ovissa kostnader under arrendetiden, desto högre arrendeafgift skall
han finnas beredd att underkasta sig. Lika litet som Kronan har att
af arrendatorn påfordra nybyggnad, lika litet bör han kunna sådan af

Kronan påfordra eller vara skyldig att låta sådan verkställas, med mindre
bestämmelse derom i kontraktet intagits, eller byggnad genom vådeld
eller annan olyckshändelse utan arrendatorns förvållande blifvit förstörd.
Ofta skall det dock inträffa, att arrendator, vare sig af verkligt
behof för egendomen, eller af begär efter större beqvämlighet och trefnad,
önskar att erhålla en eller flera byggnader utvidgade eller nybyggda,
eller kostsammare inredning eller förändring deraf verkställd,
samt är villig att i kostnaden derför deltaga. Komiterade hafva föreställt
sig, att i sådant fall det bör stå den förvaltande myndigheten
öppet att med arrendatorn i ämnet sluta det aftal, hvartill Kronans intresse
såsom jordegare kan föranleda.

Ett oeftergifligt vilkor för nybyggnadsskyldighetens upphörande är
dock, att arrendatorerne allvarligen tillhållas att på det noggrannaste
fullgöra sitt åliggande i fråga om byggnadernas underhåll, enär i annat
fall Kronan otvifvelaktigt kan komma att drabbas af ganska betydliga
förluster för egendomarnes bebyggande.

1 händelse nybyggnadsskyldigheten för arrendatorerne kommer att
upphöra, torde vara uppenbart, att den ersättning för verkställd öfverbyggnad,
hvartill nuvarande arrendatorer vid arrendetidens slut kunna
finnas berättigade, skall af Kronan gäldas.

Med den af komiterade beträffande nybyggnad uttalade åsigt om
fördelen deraf, att arrendatorn på förhand är tryggad mot ovissa kost- mnR

nader, kan väl synas hafva bort följa, att komiterade föreslagit en ändring
jemväl uti den hittills följda grundsatsen, att arrendatorn, hvilken
åligger att städse hålla egendomens byggnader i fullgodt skick, skall
i afseende å ersättningen för den vid hans tillträde af egendomen befintliga
husröta hafva att hålla sig endast till afträdaren och den af
honom ställda säkerhet. En förändring härutinnan synes dock icke
kunna ske utan väsentliga olägenhetar, vare sig för afträdande arrendatorn,
eller för Kronan. Komiterade hafva ej trott sig böra tillstyrka
frångående af lagens stadgande, att af- och tillträdessynen skall hållas

före den tid, då arrendatorsombytet sker, och som vintern i allmänhet
är en otjenlig årstid för syners förrättande, föreslås såsom yttersta tiden
derför September månads utgång året innan arrendet afträdes, hvarmed
jemväl följer fördelen för afträdaren, att någon tid för honom finnes
till afhjelpande af anmärkta brister. Vid omförmälda syn varder visserligen
husrötan till beloppet bestämd, ehuru äfven klagan öfver synen
kan föras af såväl till- som afträdaren. Mot afträdaren, som använder
den återstående arrendetiden till bristfälligheternas afhjelpande, vore
onekligen mycket strängt, om honom skulle åligga att efter synen till
säkerhet för tillträdaren nedsätta den då hestämda husröteersättningen
samt derefter vara i mistning af densamma, intilldess tillträdaren i bästa
fall godkänt de verkställda förbättringarna, men möjligen ock en lång
rättegång derom hunnit afslutas. Godkännes hvad komiterade å annat
ställe föreslå, att afträdare skall under senaste arrendeåret verkställa
höstsådden för tillträdaren, med rätt att af denne undfå godtgörelse för
utsädet, så kommer afträdaren alltid att hos tillträdaren få en fordran,
derför ingen annan säkerhet gerna kan ifrågasättas, än den som ställes
för arrendevilkorens fullgörande i allmänhet. Komiterade vill det synas,
som om afträdaren, hvilken jemväl ställt dylik säkerhet, destohelire
borde vara fri från anskaffande af särskild sådan för fastställd husröteersättning,
som ovisst är, om någon skuld för husröta vid tiden för
egendomens afträdande kommer att hvila på honom, och ännu mera
om den öfverstiger den fordran, han hos tillträdaren har för utsädet.
Enligt hvad komiterade ytterligare å annat ställe föreslå, skall afträdande
arrendator under sista året plöja en del af åkerjorden samt vid
afträdestiden lemna tillträdaren en viss qvantitet foder. Dessa förhållanden
kunna åtminstone icke i sin helhet blifva föremål för synerättens
bedömande, icke ens om synen hölles på sjelfva afträdesdagen, hvilket
dessutom för de många kronolägenheterna vore alldeles omöjligt, hvadan
icke kan undvikas, att till- och afträdaren nödgas med hvarandra
förhandla äfven i sådant, som till värde lätteligen kan öfverstiga den

i fråga kommande husröteersättningen. Skulle nu Kronan åtaga sig att
träda emellan i alla dessa förhandlingar och uppgörelser, dervid hennes
egentliga uppgift blefve att tillse, att de anspråk, som ställdes på henne
från ena parten, af henne äfven gjordes gällande mot den andra, och
så i denna föga afundsvärda ställning jemväl deltaga i alla rättegångar,
som kunna uppkomma, måhända till en del just derigenom att de verkliga
parterne ej vore omedelbart hänvisade till hvarandra, samt i dessa
rättegångar medfölja instanserna igenom, såsom åt ena sidan kärande
och åt den andra svarande, då synes komiterade, att man mindre väl
tillgodosett det allmännas intresse, och detta endast för afhjelpande af
en olägenhet, som, sedan nybyggnadsskyldigheten upphört, och med
den skärpta eftersyn, komiterade tänkt sig, torde blifva ringa om ens
någon.

Enahanda grundsats, som varder tillämpad på byggnaderna, lärer stängsel,
böra gälla om stängseln, så att allt underhåll af stängsel uteslutande
åligger arrendatorn, hvaremot, om stängsel skall upprättas der sådan
förut icke funnits, det tillkommer Kronan att sådan bekosta, i sammanhang
hvarmed dock är af nöden, att stängselvitsord förmenas arrendatorn.
Då önskligt är, att stängselskyldigheten alltmera inskränkes,
hafva komiterade ansett stängsel å kronoegendom icke behöfva uppehållas
inom arrenderade området eller i gränsen mot annan dylik egendom,
hvars arrendator ej heller eger rätt att påyrka stängsel; dock att
derstädes redan befintlig stängsel af sten ej må nedtagas.

På grund af det stora antalet byggnader, som å Kronans fastighe- Bra"j^s&k''
ter förefinnas, kunna de mer än väl mot vådeld försäkra hvarandra, och
således deras ytterligare försäkrande anses öfverflödigt. Sker sådan
försäkring i brandstodsförening, som icke är på enskild vinst för delegarne
beräknad, kan emellertid, då dessa byggnader icke lära mera
än andra likartade vara skyddade mot eldfara, en dylik åtgärd icke
medföra annan kostnad än det jemförelsevis obetydliga förvaltningsbidraget.
Då onekligen omförmälda föreningar, såsom medförande stor

nytta, äro förtjenta af uppmuntran från det allmännas sida, ligger redan
deruti ett skäl för kronoegendomarnes försäkrande derstädes. Men
äfven en annan fördel kan i sammanhang dermed vinnas. Då Kronan
ansvarar för nybyggnad, bör äfven brandförsäkringen å dess vägnar
tagas, samt afgifterna af Kronans medel gäldas. Arrendatorn åter bör
vid sitt tillträde genom mottagande af dels en afskrift utaf försäkringsbrefvet
och dels ett exemplar af föreningens reglemente erhålla kännedom
så väl om försäkringen, som om de för dess giltighet uppställda
fordringar, hvilka det derefter, med undantag af utgifternas gäldande,
åligger honom att ställa sig till noggrann efterrättelse. Blifver arrendatorn
derjemte genom kontraktet förpligtad att, derest till följd af fel
eller försummelse hos honom ersättningen efter timad brandskada alls
icke eller endast till någon del utgår, bristen gälda, så är Kronan alltid
tillförsäkrad ersättningen och det blifver brandstodsföreningens uppgift
att, der skäl anses förefinnas, mot arrendatorn ådagalägga de omständigheter,
på grund hvaraf föreningen vore från ersättningsbeloppets
utgifvande befriad, hvaremot, om försäkring ej vora tagen, det i förekommande
fall blefve Förvaltningens obehagliga och i dess ställning
vida svårare uppgift att till ersättningens utbetalande söka binda ar -

Arrendcafgiftens
erläggande.

rendatorn.

I stället för den nu följda ordningen, att arrendeafgifterna för Kronans
egendomar erläggas till Kronans uppbördsmän vid de allmänna
uppbördsstämmorna, anse komiterade sig böra föreslå, att de skola erläggas
i länets ränteri hvarje år före den 15 Januari. Det måste för
den allmänna affärsverksamheten vara en förmån, att uppbörden fördelas
på olika tider, så att icke allt för stora summor på en gång dragas
ur rörelsen. Mot den arrendator, som försummar betala arrendeafgiften
och derför lärer, om Förvaltningen så yrkar, anses hafva kontraktet
förverkat, blifver och på sådant sätt tid att anställa talan om
afflyttning nästföljande fardag.

Vid det förhållande att arrendeafgifterna ingå omedelbart till stats- onera.
kassan, synes det, på sätt jemväl Kongl. Kammar-Kollegium i dess
underdåniga skrifvelse anfört, leda till förenkling, om den hittills från
en del egendomar utgående kronotionde kunde få anses inbegripen i
den utfästa arrendeafgiften, och således arrendatorn, som i öfrigt ansvarar
för alla utskylder och besvär, från särskildt erläggande af tionden
befriades; hvilket alltså af komiterade förordas.

Beträffande säkerheten för arrendevilkorens fullgörande tro komi- .f^eudtuiko''
terade det lända till ökad trygghet för Staten, om borgensförbindelsen ren’
aldrig finge ställas på längre tid än 8 år, hvarigenom undvekes faran,
att löftesmännen genom tioåriga preskriptioner blefve från sin borgen
fria. Komiterade föreslå sålunda, att borgen må ställas på högst 8 år
samt minst 5 år, derest arrendet är afsedt att så länge fortfara. Med
afseende emellertid å önskligheten att borgensväsendet i vårt land
kunde, så långt omständigheterna medgifva, begränsas, hemställa komiterade
tillika, att i stället för borgen må ''få lemnas räntebärande obligationer
till värde motsvarande två års arrendeafgifter, hvarvid i fråga
om obligationernas antaglighet och uppskattning torde böra gälla enahanda
bestämmelser, som i fråga om obligationer vid uppbörds-borgen
äro meddelade. Genom föreskrift om arrendeafgiftens erläggande i förskott
skulle väl fordringarna på säkerhets ställande kunnat ytterligare
inskränkas, men en sådan föreskrift hafva komiterade af fruktan för
minskning i arrendeinkomsten ej vågat föreslå. Ännu mindre hafva
komiterade i saknad af föreskrift i omförmälda hänseende, och innan
ringaste erfarenhet vunnits om verkningarna af nu föreslagna system
för utarrendering af Kronans egendomar, tilltrott sig att hemställa om
eftergift af anspråket på säkerhet, oaktadt ej lärer kunna förnekas, att
med den frihet i val mellan särskilda spekulanter, som är afsedd att
åt den förvaltande myndigheten inrymmas, behofvet deraf ej mera med
samma oafvislighet som förut framstår.

Ekonomisk besigtning.

Syn.

Förvaltningen.

Utom den mera tillfälliga tillsyn, som kan vid särskilda tider
komma att egnas åt arrendatorns sätt att vårda den arrenderade egendomen,
torde ekonomisk besigtning hvart femte år i allmänhet kunna
vara tillfyllestgörande. Sådan på bestämd tid återkommande besigtning
synes emellertid icke böra åsidosättas, enär Styrelsen derigenom beredes
en noggrann underrättelse om egendomens skötsel och det brukningssätt,
som derstädes följes. Föranleda särskilda omständigheter
dertill, att besigtning oftare hålles, bör detta stå Förvaltningen öppet.

Jemte den förut omnämnda af- och tillträdessynen skall, enligt nu
gällande föreskrift, laga syn hvart tionde år hållas. Denna senare torde
kunna undvaras, och således särskild laga syn förrättas endast när vid
ekonomisk besigtning befunnits, att egendomen vanhäfdas, eller att arrendator
eljest öfverträder sina rättigheter eller åsidosätter sina skyldigheter.
Förrättandet af syner å kungsgårdar och andra utarrenderade
kronolägenheter är för närvarande uppdraget åt Häradshöfding och
Nämnd. Ehuru berörda lägenheters antal blifver betydligt ökadt, torde
ändock under vanliga förhållanden synerna, särskildt med afseende å
den föreslagna indragningen af deras återkommande hvart tionde år,
kunna af Domaren medhinnas, hvadan komiterade ej finna tillräckligt
skäl att angående förrättningsmännen föreslå någon ändring i gällande
bestämmelse.

Den stora tillökning i antalet af de för statsverkets omedelbara
räkning utarrenderade egendomar, som af boställenas indragning är en
följd, ingifver redan i och för sig tvifvelsmål, huru vida Kongl. Kammar-Kollegium,
som hittills haft vården om dylika egendomar sig anförtrodd,
kan utan att i sin öfriga verksamhet förryckas dermed under
de förändrade förhållandena fortfara. För att statsverket af Kronans
egendomar må för den närvarande och kommande tiden draga all den
fördel, som deraf skäligen kan väntas, ligger ock synnerlig vigt deruppå,
att förvaltningen af fastigheterna ledes af en myndighet så organiserad,
att den icke blott må kunna lätt och säkert tillse, att alla

föreskrifter noggrant iakttagas, utan jemväl sättes i stånd att med begagnande
af de tillfällen, som under olikartade förhållanden kunna å
det ena och det andra stället bjuda sig, till allt högre fulländning
bringa dessa egendomar. För detta ändamål bör Förvaltningen sjelf
icke vara af trånga föreskrifter bunden; den bör allt efter omständigheternas
kraf kunna för särskilda fall göra afvikelser från de allmänt
gällande arrendevilkoren och tillägg dertill; den bör kunna hastigt fatta
och utföra sina beslut och den bör genom resor och inspektioner kunna
utöfva kontroll samt genom beröring med personer å de särskilda orterna
vinna den kännedom, som för det vigtiga kallets utöfvande erfordras.
Med en sådan uppfattning af fordringarna på en Förvaltning
af Kronans fastigheter, förmena komiterade den kollegiala formen ej
vara den mest passande, utan föredraga den, enligt hvilken beslutande
rätten är förlagd i en enda persons hand. För förvaltningen af Statens
skogsegendomar finnes redan en sådan inrättad, och komiterade se intet
hinder för dessa egendomars förening med Kronans öfriga domäner
under en gemensam Styrelse, uti hvilken dock måste finnas särskilda
föredragande för frågor, som röra skogarne, och för dem, som röra
jordbruksegendom, fiske m. m. Väl kommer en väsentlig åtskilnad att
i förvaltningen ega rum mellan skogarne och fastigheterna i öfrigt så
till vida, som de förra skola omedelbart genom dertill antagna tjenstemän
och betjente, eller den så kallade skogsstaten, handhafvas, under
det att de senare varda på arrende upplåtna, men verkan af denna
olikhet i förvaltningen förringas icke obetydligt genom den äfven i de
mindre detaljerna ingående omvårdnad, som enligt komiterades tanke
bör åt hvarje egendom af Styrelsen egnas. Föremålen för den gemensamma
Styrelsens verksamhet kunna icke heller antagas vara af den
olikartade beskaffenhet, att deri ligger något hinder för deras sammanförande
under en Chef med specielt sakkunniga personer vid sin sida.
Tvärtom kan med skäl påstås, att de båda förvaltningarna redan hafva
och framgent få så många beröringspunkter, att deraf nära nog med

nödvändighet påkallas en gemensam högste Chef med afgörande röst
och med myndighet att låta de båda förvaltningslinierna ömsesidigt
vara hvarandra till biträde.

Komiterade förorda alltså, att i hufvudstaden upprättas en Domänstyrelse
för förvaltningen af alla Statens fasta egendomar, livilka icke
till följd af särskild disposition må derifrån vara undantagna, samt att
nuvarande Skogsstyrelse med denna Domän-Styrelse införlifvas, i följd
hvaraf äfven under sistnämnda Styrelse skulle förläggas den redan anordnade
skogsstaten, som dock under förutsättning af skogarnes frånskiljande
från de egendomar, hvartill de höra, erfordrade en icke ringa
successiv tillökning i sin personal. Vid förvaltningen af jordegendomarne
och öfriga fastigheter, som ej äro till skog hänförlige, måste
Styrelsen jemväl hafva biträden i landsorterna. I detta afseende föreslå
komiterade anställande af Landtbruksinspektörer samt desses medhjelpare
eller Assistenter. De egenskaper, som hos desse, synnerligen
de förre, boi''de finnas, vore insigter och erfarenhet i landtbruk, som
komme att utgöra förnämsta föremålet för deras verksamhet, samt affärskännedom,
helst i förening med något mått af tekniska kunskaper.
Landtbruksinspektörerne, livilka åtminstone till en början borde tillsättas
endast på förordnande, skulle i enlighet med för dem utfärdad instruktion
och de särskilda befallningar, som af Domän-Styrelsen gifvas,
städse med skyndsamhet Styrelsen tillhandagå, hvarvid dem särskildt
tillkomme:

att verkställa den undersökning och beskrifning af egendom samt
upprätta den detaljerade kalkyl öfver dess arrendevärde, som böra föregå
upplåtandet på tjuguårigt arrende;

att föreslå så väl det område, hvilket för uteslutande skogsbörd
eller boplatser för skogsbetjening bör före egendomens utarrendering
afsättas, som ock till de närmare bestämmelser samt de afvikelser
ifrån eller tillägg till de vanliga arrendevilkoren, hvilka han anser böra
i fråga komma;

att, sedan skriftliga anbud å egendomen blifvit öppnade, afgifva
yttrande om företrädet mellan de bjudande;

att, när skäl förefinnas till utarrendering af jordegendom på kortare
tid än 20 år, derom göra hemställan hos Styrelsen samt föreslå sättet
för utarrenderingen;

att likaledes föreslå sätt för utarrendering af fiske eller annan lägenhet,
som ej är att till jordegendom hänföra, äfvensom den tid, på
hvilken upplåtelsen må ske;

att i afseende å tillåten njmdling efter jordens beskaffenhet pröfva
och besluta, huru vida flåhackning, skumplöjning eller annat odlingssätt
med åtföljande bränning dervid må begagnas;

att å utarrenderade kronoegendomarne efter den fördelning, Styrelsen
på hans förslag mellan honom och Assistenten uppgör, förrätta
ekonomisk besigtning; samt

att i öfrigt, allt eftersom föreskrifvet varder, sjelf låta utföra eller
genom annan ombesörja alla de åtgärder i fråga om byggnad och annat,
som vid egendomarne skola ske, till Styrelsen göra de hemställanden,
som af omtanke för Kronans rätt och bästa i afseende å egendomarne
anses påkallade, och i öfrigt utgöra den nödiga och förmedlande länken
mellan Domän-Styrelsen och arrendatorerne.

I fråga om afsättande af skogsmark före utarrenderingen, arrendevilkoren
samt sjelfva arrendevärdet finna komiterade dock, till vinnande
af erforderlig trygghet, nödigt, att yttrande afgifves jemväl af två i
landtbruk och affärsförhållanden kunnige män, hvilka för detta ändamål
af hvarje hushållningssällskaps förvaltnings-utskott för sällskapets område,
antingen i dess helhet eller efter viss fördelning deraf, årligen utses.
Dessa gode män anse komiterade jemväl, då fråga är om tjuguårigt
arrende, böra yttra sig om företrädet flere bjudande emellan.
Någon annan godtgörelse till dem skulle efter komiterades mening icke
i fråga komma, än att vid resor, som de kunde firma nödigt att till särskild
egendom företaga, eller hvartill uppdraget eljest föranledde, undfå

reseersättning och dagtraktamente efter 6:te klassen i gällande resereglemente.

Assistenten skulle åligga att efter förut omnämnd fördelning verkställa
ekonomiska besigtningar å Kronans egendomar, vara Landtbruksinspektören
behjelplig vid de utarrendering föregående åtgärder, samt
i öfrigt enligt instruktion utföra de uppdrag, som kunna honom lemnas.

För de ytterligare bestämmelser och mindre förändringar i de nu
gällande, som komiterade tro sig böra föreslå, torde särskild motivering
vara öfverflödig, och då komiterade trott det böra leda till enkelhet och
reda, om de spridda stadgandena sammanfördes, få komiterade i underdånighet
föreslå fastställandet af följande grunder för förvaltningen af
Statens nu i fråga varande egendomar, hvilka med afseende å den privaträttsliga
ställningen af deras förvaltning synas kunna sammanfattas
under benämningen Kronans privat-domäner.

Grunder för förvaltningen af Kronans privat-domäner.

1:°) All kronans fasta egendom, som ej är till visst statsändamål
anslagen och i följd deraf antingen till omedelbart begagnande upplåten
eller ställd under särskild embetsmyndighets vård, skall stå under
inseende af en i hufvudstaden förlagd Domän-Styrelse, hvilkens biträde
i landsorten utgöres af dels den redan organiserade skogsstaten med
erforderlig tillökning i personalen, dels Landtbruksinspektörer jemte
deras medhjelpare till det antal och med de tjenstgöringsområden, som
i vederbörlig ordning bestämmas.

2:o) I likhet med hvad redan för kronoparker samt Kronans flygsandsfält
är iakttaget, skall all till Kronans landtegendomar hörande
skogsmark för statsverkets räkning omedelbart förvaltas, hvaremot fastigheterna
i öfrigt upplåtas på arrende i den mån, de blifva dertill

lediga; och kommer alltså uti arrende, som framdeles afslutas, icke att
vara inbegripet det område, som uteslutande för skogsbörd afses eller
till boplatser för skogsbetjening erfordras.

Hvad i denna punkt om skogsmark stadgas ege ej tillämpning,
då den samma ligger i samfällighet med enskild egendom.

3) De vid utarrendering af Kronans egendomar undantagne skogsområden
skola, der så ske kan, med redan befintliga kronoparker införlifvas
eller till nya sådana sammanföras. Om kronoparks och flygsandsfälts
vård och behandling galle hvad särskildt är stadgadt. Angående
bevakningen och skötseln af de skogar, hvilka till följd af belägenheten
ej kunna i kronoparker ingå, må Styrelsen träffa aftal med
arrendatorn af den egendom, hvartill skogen liörer, eller annan närboende,
som finnes lämplig; och anordnas hushållningen med dessa
skogar på sådant sätt, som oberoende deraf, huru vida oftare återkommande
afkastning bl ifver att påräkna, i det hela med jemförelsevis
ringa kostnad bereder Kronan största varaktiga inkomst.

4:o) Arrendetiden för Kronan tillhörig jordegendom blifver 20 år;
dock må i afbidan på skiftes eller vattenaflednings fullbordan, så ock
i händelse under närmast följande åren annat sådant förhållande antages
inträda, som på arrendevärdet väsentligen inverkar, utarrendering
ske på kortare tid.

För arrende af annan Kronans fastighet må tiden i hvarje fall efter
för handen varande förhållanden af Domän-Styrelsen bestämmas.

5:o) När Kronans fördel anses sådant fordra, må flere egendomar
under ett arrende upplåtas, eller en egendom i flere lotter utarrenderas.
Likaledes må qvarnverk, vattenfall, fiske, sten- eller kalkbrott, eller annan
lägenhet vid utarrendering af den egendom, hvartill densamma hörer,
jemte nödigt utmål undantagas och på särskildt arrende upplåtas, om
högre afkomst derigenom kan påräknas.

6:o) Innan Kronan tillhörig jordegendom på tjuguårigt arrende upplåtes,
skall deröfver befintlig egokarta öfverses och, om så erfordras,

rättelse deri göras, eller, derest karta icke finnes, sådan af landtmätare
upprättas, hvarvid jemväl tillses, att rågångarne blifva bestämda.

Af distriktets Landtbruksinspektör varde derefter med erforderligt
biträde egendomen undersökt samt noggrant beskrifven, ej mindre i
afseende å byggnader samt egornas beskaffenhet och häfd, än äfven
beträffande läge och öfriga å egendomens arrendevärde inverkande förhållanden;
hvarjemte Inspektören efter samråd med två i landtbruk och
affärsförhållanden kunnige män, de der för sådant ändamål af hvarje
hushållningssällskaps förvaltningsutskott för sällskapets område, antingen
i dess helhet eller efter viss fördelning deraf, årligen utses, samt
med omförmälande af de särskilda meningar, som af dem kunna blifvit
yttrade, till Styrelsen afgifver förslag:

a) till det område, som, derest ej egendomen till sina utegor ligger
i samfällighet med enskild egendom, bör för skogsbörd eller till
boplatser för skogsbetjening afsättas;

b) till de närmare bestämmelser samt tillägg till de af Kong]. Maj:t
fastställda allmänna vilkor vid kronoarrenden, hvilka anses böra i kontraktet
i fråga komma; och

c) till den arrendeafgift, hvarför egendomen skall utbjudas.

7:o) Sedan Styrelsen i nyssnämnda frågor fattat sitt beslut, utfärde
Styrelsen arrendekungörelse, innehållande:

a) kort beskrifning öfver egendomen;

b) uppgift å det af Styrelsen fastställda arrendevärdet;

c) underrättelse att karta öfver egendomem eller kopia deraf jemte
öfriga handlingar, hvaraf närmare kännedom kan inhemtas om egendomen
samt blifvande arrendators rättigheter och skyldigheter, finnas
att tillgå dels hos Styrelsen och dels å uppgifvet ställe inom orten;

c/) hänvisning till spekulanter att senast å viss dag till Konungens
Befallningshafvande i länet inkomma med skriftligt, försegladt arrendeanbud,
åtföljdt af så beskaffad säkerhet, som i 28:de punkten sägs.

Vid den utsatta tidens förlopp varda inkomna anbud inför Konun -

gens Befallningshafvande öppnade, och sedan såväl Landtbruksinspektören
som de i öde punkten omnämnde, af hushållningssällskapets förvaltningsutskott
utsedde män till protokollet deröfver sig yttrat, jemte
utdrag af samma protokoll, innefattande tillika Konungens Befallningshafvandes
eget utlåtande i ämnet, öfversända till Styrelsen, som bland
dem, hvilka bjudit arrendevärdet eller derutöfver, eger att arrendator
utse. Vid pröfning af de inkomna anbuden skall hänsyn tagas dertill,
huru vida bjudande är känd för redbar verksamhet, god affärsställning
och insigter i landthushållning, om han redan arrenderar samma egendom
och den väl skött, äfvensom å storleken af den bjudna arrendeafgiften.
Ej må någon klaga deröfver, att hans anbud ej blifvit antaget.

Erhålles ej inom utsatta tiden antagligt anbud, ankomme på Styrelsen
att utsätta ny tid för mottagande af skriftliga anbud på arrendet,
dervid nedsättning i arrendevärdet kan ske, eller egendomen medelst
offentlig auktion till den högstbjudande utarrendera, eller ock tillsvidare
om egendomens skötsel på annat sätt förordna.

8:o) De i näst föregående två punkter föreskrifna åtgärder böra,
der ej hinder mota, så tidigt företagas, att nye arrendatorn må kunna
vid den i 33:dje punkten stadgade af- och tillträdessyn efter kallelse
vara tillstädes, för att sin rätt bevaka.

9:o) Ar genom gällande kontrakt optionsrätt till arrende innehafvaren
tillförsäkrad, och har han egendomen väl brukat, hvilket tillkommer
Konungens Befallningshafvande att bedöma, då bör, innan arrendet
offentligen utbjudes, hembud deraf till det fastställda arrendevärdet ske
i enlighet med kontraktets innehåll.

Göres ej inom förelagd tid anmälan om arrendets öfvertagande,
anses optionsrätten förfallen, och förfares då såsom i 7:de punkten sägs.

10:o) Vid utarrendering af fiske eller annan lägenhet, som ej är
att till jordegendom hänföra, äfvensom då, af anledning som i 4:de
punkten sägs, jordegendom skall på kortare tid än 20 år utarrenderas,
förfare Styrelsen på sätt för hvarje fall lämpligast finnes.

ll:o) Arrendeafgiften skall alltid vara i penningar bestämd och
under hvarje arrendeår erläggas i länets ränteri senast den 15 Januari,

12:o) Ej må anspråk på ersättning eller minskning i utfästa arrendeafgiften
af arrendatorn grundas på möjligen felaktiga uppgifter i de
handlingar, hvilka före arrendets ingående för upplysning om utbjudna
egendomen tillhandahållas.

13:o) Ligger arrenderad kronoegendom i sin helhet eller till någon
del i samfällighet med enskild egendom, när arrendet tager sin början,
må arrendatorn å samfälda området äfvensom, sedan samfälligheten
upphört, å det område, som dervid blifvit egendomen tillagd!, Kronans
rätt för den arrenderade egendomens nytta begagna; iakttage dock
hvad för thy fall lag bjuder samt de af samfälligheten, så länge den
fortfar, härrörande förpligtelser.

14:o) Hörer till arrenderad egendom andel i Härads- eller Sockneallmänning
eller rätt till annan förmån utom egendomens område,
komme det arrendatorn till godo; dock ege han i ingen händelse anspråk
på dagsverken från jord, som ej till egendomen hörer, eller på
ersättning derför.

15:o) I enlighet med de anvisningar och bestämmelser, som varda
arrendator meddelade, eger han, om tillgång å egendom finnes, upptaga
torf till bränsle för husbehof samt dyjord, mergel, lera eller andra jordens
beståndsdelar till åkerns och ängens förbättrande.

Till anläggande och drifvande af tegelbruk eller kalkbränning erfordras
tillåtelse af Styrelsen, som jemväl bestämmer vilkoren derför.

16:o) Arrendatorn skall städse i fullgod! stånd underhålla de vid
egendomen befintliga byggnader och anläggningar. På honom sjelf
ankommer att för den husrötebrist, hvarför föregående innehafvare vid
egendomens afträdande häftat, af denne eller hans löftesmän utsöka
godtgörelse; åliggande dock arrendatorn att, om än större eller mindre
belopp deraf icke kunnat utbekommas, befintliga bristfälligheter afhjelpa,
utan rätt att derför af Kronan varda ersatt.

17:o) Från don i allmän lag stadgade ny byggnadsskyldighet vare
arrendatorn befriad. Han vare under arrendetiden icke eller berättigad
att af Staten påfordra någon nybyggnad, med mindre bestämmelse derom
finnes i kontraktet införd, eller byggnad genom vådeld eller annan
olyckshändelse blifvit förstörd.

Ersättning för verkställd öfverbyggnad, hvartill nu varande arrendatorer
enligt de för deras arrenden gällande föreskrifter kunna finnas
berättigade, skall af Kronan gäldas.

18:o) De Kronans fastigheter tillhörande byggnader böra på det
allmännas bekostnad genom Styrelsens försorg vara brandförsäkrade,
företrädesvis uti brandstodsförening för länet eller orten, om sådan finnes.
Af reglementet för det verk eller den förening, hvarest försäkringen är
tagen, öfverlemnas ett exemplar tillika med afskrift af försäkringsbrefvet
åt tillträdande arrendator, hvilken åligger att å stället hålla erforderlig
brandredskap samt i öfrigt ställa sig till noggrann efterrättelse reglementets
föreskrifter, så att, om brandskada inträffar, ersättningsbeloppet
må till fullo utbekommas. Skulle till följd af fel eller försummelse hos
arrendatorn ersättningen alls icke eller endast till någon del utgå, vare
arrendatorn skyldig att bristen gälda.

19:o) Inträffar brandskada och är den af mindre betydenhet, vare
arrendatorn pligtig att, mot åtnjutande af den uppburna ersättningen,
skadan bota. Vid inträffad större brandskada drager Styrelsen om dess
afhjelpande försorg; dock åligge arrendatorn, der uppförande af nytt
hus erfordras, att utan ersättning rödja hustomten, samt om tillgång
på egorna finnes, kostnadsfritt framforsla don till byggnaden erforderliga
grundläggningssten, sand och lera.

20:o) De olyckshändelser, som eljest bevisligen utan arrendatorns
förvållande kunna inträffa, skola icke ligga honom till last, utan förfares
dervid, när fråga är om egendomens byggnader, i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med hvad i näst föregående punkt stadgas.

21:o) Uppstår under arrendetiden af annan anledning, än i 19:de

och 20:de punkterna sägs, behof af ny byggnads uppförande, eller af
utvidgning, eller kostsammare inredning, eller förändring af redan befintlig
byggnad, må uppgörelse med Domän-Styrelsen kunna träffas
rörande Kronans medverkan och vilkoren derför.

22:o) När ny byggnad skall uppföras bör den samma, oberoende af
den förras storlek och inredning, så anordnas, som med egendomens
beskaffenhet samt för framtiden motsedda utveckling och behof närmast
öfverensstämmer.

23:o) Inom det arrenderade området, likasom i gränsen mot Kronans
under Domän-Styrelsens förvaltning stående skog, eller mot egendom,
som af nämnda Styrelse blifvit på arrende upplåten, vare arrendatorn
ej skyldig att underhålla stängsel; dock må ej derstädes redan
befintlig stängsel af sten nedtagas. I områdets gränser mot enskild
egendom, samt mot annan Kronans egendom, än den förut i denna
punkt omförmälda, åligger arrendatorn att egendomens stängsel i laggildt
skick vidmakthålla. Ej må arrendator mot granne fordra att
stängas skall. Begagnar granne stängselvitsord, bör Kronan bekosta
upprättandet af den på egendomen belöpande stängsel, hvilken sedermera
af arrendatorn underhålles.

24:o) För alla arrenderad kronoegendom åliggande utskylder och
besvär, af hvad namn och beskaffenhet de vara må, ansvare arrendatorn
utan afkortning på arrendeafgiften; dock befrias han från erläggande
af den egendomen genom skattläggning åsätta ränta, äfvensom af
kronotionde.

25:o) Har, efter det arrendator antagits, fråga uppstått om vattenafledning,
deraf arrenderade egendomen tillskyndas fördel, men arrendatorn
undandragit sig att i företaget deltaga, och det samma derefter
under Kronans medverkan kommit till stånd, då skall arrendatorn å
det belopp, Kronan fått för ändamålet utgifva, erlägga ränta efter fem
för hundra om året från det arrendeårs början, då företaget kan anses
fullbordadt, eller den dermed för egendomen afsedda fördel vunnen;

börande denna ränta, för helt år räknadt, i sammanhang med arrendeafgiften
gäldas.

26:o) Arrendator vare förbunden att, der sådant för allmännyttigt
ändamål å Kronans vägnar fordras, afstå arrenderad kronoegendom tillhörig
mark äfvensom inkomst gifvande lägenhet emot åtnjutande af
minskning i arrendeafgiften, motsvarande den förlust, som honom tillskyndas.

27:o) Öfverlåtelse af arrende må endast med Styrelsens medgifvande
kunna ske.

Dör arrendator, eller varder han i konkurs försatt, ege i förra
fallet den aflidnes rätts innehafvare, och i det senare konkursboet, att
för den del af arrendetiden, som eljest skolat återstå, arrendet på viss
person öfverlåta, likasom, i händelse arrendator vid sitt frånfälle efterlemna!
endast en sterbhusdelegare, denne må öftertaga arrendet, under
vilkor dock i båda fallen att anmälan derom göres hos Domän-Styrelsen
inom sex (6) månader efter dödsfallet eller konkursens början,
samt att den nye arrendatorn af Styrelsen godkännes. Hafva i konkurs
försatt arrendators löftesmän på grund af sin borgen nödgats något
utbetala, samt derför ej af konkursboet undfått godtgörelse, eller har
konkursboet ej, sedan löftesmännen inom två månader från konkursens
början derom gjort framställning, senast två månader derefter utfäst
sig att hålla löftesmännen för deras borgen skadeslöse och derför ställt
säkerhet, då bör åt löftesmännen tillerkännas den rätt att öfver arrendet
förfoga, som i annan händelse varit konkursbpet förbehållen. Underlåtes
anmälan, hvarom här är sagdt, eller framställes ej inom den
bestämda tiden ny arrendator, som antages, kommer arrendet att upphöra
första fardag, sedan ett år förflutit från den Thomedag, som infaller
näst efter dödsfallet eller konkursens början, så framt ej arrendetiden
redan dessförinnan till ända gått; och varder egendomen, om
Styrelsen pröfvar skäl dertill vara, för de återstående arrendeåren genom
offentlig auktion till den högstbjudande utarrenderad, för hvilket

fall i arrendatorns bo, äfvensom hos löftesmännen för den tid, som
deras borgen omfattar, fordringsrätt förbehålles för den förlust, som,
genom arrendesummans nedgående under hvad förut bestämdt varit,
dervid kan uppkomma.

28:o) Såsom säkerhet för fullgörande af arrendevilkoren bör städse
för en tid af minst fem år, derest arrendet så länge skall fortfara, och
högst åtta år vara ställd borgen af två män, de der borga, en för begge
och begge för en, och hvilkas vederhäftighet är af Konungens Befallningshafvande
eller Domaren styrkt. I stället för sådan borgen må arrendatorn
aflemna räntebärande obligationer till värde motsvarande två års
arrendeafgift, hvarvid i afseende å obligationernas antaglighet och uppskattning
gälla enahanda bestämmelser, som i fråga om obligationer
vid uppbördsborgen äro meddelade.

Minst åtta månader före utgången af den tid, för hvilken borgen
bli t vit ställd, skall ny borgen aflemnas, så beskaffad som ofvan sägs;
hvarförutan arrendatorn alltid är pligtig att, derest någon af löftesmännen
dör eller upphör att vara vederhäftig, inom tre månader efter
erhållet föreläggande ny vederhäftig borgen anskaffa.

29:o) I alla de fall då anbud sker på arrende af kronocgendom,
eller anmälan göres om arrendes öfverlåtande eller öfvertagande enligt
9:de eller 27:de punkten, bör, såvida afseende derå skall fästas, aflemnas
säkerhet, så beskaffad som i näst föregående punkt är stadgadt.

30:o) Underlåter arrendator att inom föreskrifven tid erlägga arrendeafgiften,
eller att iakttaga sina skyldigheter i afseende å säkerheten
för arrendevillkorens fullgörande, vare arrenderätten förverkad,
och ankomme på Styrelsen att påfordra egendomens afträdande den näst
derefter följande 14 Mars.

hafvo ock förverkat arrenderätten och afträde, derest sådant yrkas,
och sedan Rätten derom meddelat beslut, egendomen nästföljande flyttningstid.

31:o) När arrenderätt förverkad är, gälle i afseende å egendomens
utarrendering och Kronans rätt till godtgörelse för möjligen skeende
nedsättning i arrendeafgiften hvad i 27:de punkten finnes stadgadt för
det fall, att död eller gäldbunden arrendators rätts innehafvare försumma
sådan anmälan om arrendets öfverlåtande eller öfvertagande, som der
omförmäles.

32:o) Hvart femte år eller oftare, om så aktas • nödigt, skall utaf
dertill af Styrelsen utsedd person ekonomisk besigtning å hvarje utarrenderad
kronoegendom verkställas, till utrönande huru den af ar rendatorn
häfdas, och derå befintliga byggnader underhållas. Hvad vid
dessa förrättningar förekommer upptages korteligen uti protokoll, deraf
ett exemplar till Domän-Styrelsen insändes.

33:o) Laga syn skall, året innan arrenderad kronoegendom afträdes,
senast före September månads utgång derå verkställas af Häradshöfding
med Nämnd å landet samt af Rådstufvu-Rätt i stad. Den kallas afoch
tillträdessyn, och skola dervid alla skyldigheter för arrendatorn, så
vidt de då ännu kunna blifva föremål för pröfning, bestämmas.

Kostnaden för syn, som nu sagd är, skola af-, och tillträdaren till
hälften hvardera gälda.

Särskildt laga syn skall ock på Domän-Styrelsens föranstaltande
förrättas, när vid ekonomisk besigtning befunnits, att egendomen vanhäfdas,
eller att arrendatorn eljest öfverträder sina rättigheter eller
åsidosätter de honom åliggande skyldigheter.

34:o) Genom hvad ofvan är stadgadt sker icke någon rubbning i
nu varande arrrendatorers rättigheter och skyldigheter enligt de för
dem utfärdade kontrakt, hvaremot upphäfvas alla de stadganden, som
rörande utarrendering af Kronans fastigheter finnas meddelade genom
Kongl. Kungörelserna den 17 December 1799 och den 3 December 1810,

angående hvad vid kungs- och kungsladugårdars utarrenderande iakttagas
bör, den 17 Juli 1847 och den 7 Augusti 1863, angående förändrade
föreskrifter till iakttagande vid utarrendering af kungs- och kungsladugårdar
samt andra kronolägenheter, hvaraf arrenden till Statsverket
ingå, och den 12 Juli 1860, angående förkortning af den tid, hvarå
kungs- och kungsladugårdar samt andra Kronans egendomar utarrenderas,
äfvensom genom Kungl. Brefven den 8 Januari 1788, angående
kronolägenheters bortarrenderande, den 20 Maj 1808, angående borgen
vid arrenden af kungsgårdar och andra kronolägenheter, den 9 April
1810, angående disposition af åtskilliga kungs- och kungsladugårdar,
den 14 Maj samma år, angående disposition af de så kallade hofstallängar,
den 3 December 1823, om tiden för strömmingsfiskens utarrenderande,
den 8 Augusti 1829, angående förändring i tiden för kronoarrende-afgifternas
utgörande för kungsgårdar och andra kronolägenheter,
och den 14 Juni 1871, angående bestämmande i penningar af
arrendeafgifterna för Statens egendomar.

Derest förestående förslag, efter framställning af Eders Ivongl. Maj:t,
varder af Riksdagen gilladt, lärer i sammanhang med promulgationen
deraf Eders Kongl. Maj:t vilja förklara, att de för tillämpning af förut
gällande grunder af Eders Kongl. Maj:t gifna bestämmelser uti Kongl.
Brefvet den 25 April 1826, angående återuppbyggande af nedbrända
hus vid kungsgårdar, den 4 Maj 1850, om vidtagande af förberedande
åtgärder vid kungsgårdars och andra kronolägenheters utarrenderande,
den 13 Maj 1864, angående förseglade anbuds mottagande vid auktion
å kronoarrenden, och den 13 Juli 1866, angående insändande till Kongl.
Kammar-Kollegium af instrumenten öfver syner och besigtningar å utarrenderade
kronoegendomar, till all kraft och verkan förfallit, äfvensom
att ändring skett, ej mindre af Kongl. Brefvet den 2 Mars 1827,

angående stället, hvarest borgensskrift för arrende af kungsgård, boställe
eller annat kronans hemman bör förvaras, samt Kong]. Förordningarna
den 6 Juli 1849, om deltagande i vattenafledningsföretag för boställen
och annan Staten tillhörig jord, och den 29 Juni 1806, angående hushållningen
med de allmänna skogarne, än ock Kongl. Instruktionerna
för Kammar-Kollegium den 16 Februari 1838, för Landshöfdingarne i
Rikets län samt de vid länsstyrelserna anställde tjenstemän den 10 November
1855, och för Skogsstyrelsen och Skogsstaten den 19 November
1869, samt af hvad i öfrigt finnes stadgadt stridande mot de till
efterrättelse kungjorda förvaltningsgrunderna.

Angående organisationen af Domän-Styrelsen och dess underlydande
i landsorten få komiterade, utöfver hvad redan är yttradt, på
förut anförda skäl i underdånighet föreslå:

att chefskapet i Domän-Styrelsen uppdrages åt en General-Direktör,
med rätt att ensam besluta, då han inom Styrelsen sitt embete utöfvar;

att, förutom redan för ärende rörande Statens skogar i den nuvarande
Skogsstyrelsen anställde Sekreteraren och Kamreraren, jemväl för
ärenden rörande Kronans jordegendomar samt öfriga, ej till skog hänförliga
fastigheter, i Domän-Styrelsen anställes en särskild föredragande,
hvilken tillika med förenämnde Sekreterare torde kunna benämnas ÖfverDirektör,
hvarjemte den nu inom Skogs-Styrelsen varande tjenstemannapersonalen
förstärkes i förhållande till de ökade göromålen;

att under General-Direktörens frånvaro, eller vid inträffadt förfall
för honom att sitt embete förvalta, Styrelsen kollektivt utöfvas af de
båda Ofver-Direktörerne;

att till Domän-Styrelsens biträde i landsorten vid förvaltningen af
Kronans jordegendomar jemte öfriga ej till skog hänförliga fastigheter
anställas:

a) Landtbruksinspektörer, som af Eders Kong], Maj:t utses, en för
hvartdera af följande distrikt, nemligen:

Första distriktet eller Stockholms, Upsala och Södermanlands län,
omfattande enligt de upprättade tabellerna kronoegendomar till ett antal
af 619 stycken, med en areal i åker af 123,188 qvadratref, i äng af
96,593 qv.-ref, och i skogs- och hagmark af 274,170 qv.-ref, samt med
ett sammanräknadt taxeringsvärde af 8,653,485 kronor;

Andra distriktet eller Östergötlands, Kalmar och Gotlands län, omfattande
enligt de upprättade tabellerna kronoegendomar till ett antal
af 628 stycken, med en areal i åker af 139,747 qv.-ref, i äng af 92,583
qv.-ref, och i skogs- och hagmark af 457,801 qv.-ref, samt med ett
sammanräknadt taxeringsvärde af 9,259,545 kronor;

Tredje distriktet eller Jönköpings, Kronobergs och Blekinge län,
omfattande enligt de upprättade tabellerna kronoegendomar till ett antal
af 551 stycken, med en areal i åker af 57,747 qv.-ref, i äng af
153,952 qv.-ref, och i skogs- och hagmark af 560,272 qv.-ref, samt med
ett sammanräknadt taxeringsvärde af 5,410,300 kronor;

Fjerde distriktet, eller Kristianstads, Malmöhus och Hallands län,
omfattande enligt de upprättade tabellerna kronoegendomar till ett antal
af 645 stycken, med en areal i åker af 188,588 qv.-ref, i äng af
96,056 qv.-ref, och i skogs- och hagmark af 219,958 qv.-ref, samt med
ett sammanräknadt taxeringsvärde af 14,002,800 kronor;

Femte distriktet eller Göteborgs och Bohus samt Elfsborgs län, omfattande
enligt de upprättade tabellerna kronoegendomar till ett antal
af 501 stycken med en areal i åker af 95,933 qv.-ref, i äng af 67,612
qv.-ref och i skogs- och hagmark af 259,613 qv.-ref, samt med ett
sammanräknadt taxeringsvärde af 6,349,900 kronor;

Sjette distriktet eller Skaraborgs, Örebro och Wermlands län, omfattande
enligt de upprättade tabellerna kronoegendomar till ett antal
af 582 stycken, med en areal i åker af 201,081 qv.-ref, i äng af 113,594

qv.-ref, och i skogs- och hagmark af 351,195 qv.-ref, samt med ett
sammanräknadt taxeringsvärde af 9,693,660, kronor; och

Sjunde distriktet eller Westmanlands, Gefleborgs, Stora Kopparbergs,
Wester-Norrlands och Jemtlands län, omfattande enligt de upprättade
tabellerna kronoegendomar till ett antal af 309 stycken, med en areal
i åker af 57,855 qv.-ref, i äng af 90,698 qv.-ref, och i skogs- och hagmark
af 826,544 qv.-ref, samt med ett sammanräknadt taxeringsvärde
af 3,578,370 kronor;

b) Landtbruksinspektörernes medhjelpare eller Assistenter, hvilka
af Domän-Styrelsen utses en för livartdera af omförmälda distrikt;

att för Westerbottens och Norrbottens län de Landtbruksinspektörerne
å andra orter och deras medhjelpare åliggande göromål efter
omständigheterna uppdragas åt några vid skogsstaten anställda eller
andra personer, som kunna finnas dertill lämpliga;

att hvarje Landtbruksinspektör tillerkännes årlig lön och tjenstgöringspenningar
till sammanräknadt belopp af 6000 kronor, samt resepenningar
i ett för allt af 1500 kronor, då honom åligger att jemväl
bekosta Assistentens resor och underhåll vid de tillfällen, då denne är
Landtbruksinspektören följaktig; samt

att Landtbruksinspektörens Assistent åtnjuter i lön och tjenstgöringspenningar
1800 kronor om året, samt resekostnad och traktamentsersättning
enligt 7:de klassen i gällande resereglemente vid alla de
förrättningar, som han i omförmälda egenskap, enligt Domän-Styrelsens
förordnande, ensam verkställer.

I det föregående hafva komiterade tillkännagifvit sig hafva för•JJ''
afsigt att framlägga ett för Eders Kongl. Maj:ts fastställelse afsedt för- Tllkor''
slag till allmänna vilkor vid kronoarrenden. Komiterade hafva härvid
utgått från den åsigt, att lämpligt vore på sådant sätt sammanföra de

arrendevilkor, hvilka vore en ovilkorlig följd af de utaf Riksdagen beslutade
förvaltningsgrunder, med dem, hvilka Eders Kong]. Maj:t funne
för godt att ytterligare fastställa, hvarigenom det speciella arrendekontraktet
för hvarje egendom, utöfver bestämmelserna om tiden för arrendet
samt den årliga afgiftens belopp jemte hänvisning till de allmänna
vilkoren, endast komme att innehålla de närmare bestämmelser,
som i ett eller annat hänseende af de nyss nämnda vilkorens innehåll
föranledas, samt de tillägg dertill, som i de särskilda fallen af omständigheterna
påkallas.

Uti det sålunda uppgjorda förslaget hafva rörande gårdstomt med
trädgård, åker samt äng och betesmark intagits stadganden, hvilka,
jemte det de åsyfta arrendatorns egen nytta och trefnad samt förebyggande
af jordens försämring, tillika gå ut på att lemna honom så fria
händer, som utan våda kan ske. Äfven till foders förande från bole
har tillåtelse ansetts böra under vissa förhållanden medgifvas, såsom
då höet låter sig i närheten med fördel realiseras, och tillfälle finnes
att till billigt pris erhålla gödningsämnen. Å andra sidan har det
funnits nödigt, att för Förvaltningen bibehålla rätt att, om så i särskildt
fall erfordras, för egendomens skötsel fastställa viss kulturplan, som
dock i sådan händelse skall bland arrendevilkoren upptagas.

Då planlösa nyodlingar kunna lända egendom till skada, har det
föreslagits, att nyodling må ske endast å de områden och under de
vilkor, som antingen i arrendekontraktet eller ock sedermera på arrendatorns
ansökan af Förvaltningen bestämmas, samt att hvad som blifvit
till åker upptaget, skall under arrendetiden fortfarande såsom åker anses
och behandlas.

För åstadkommande af lämplig afdikning äfvensom af ängsvattning
har Kronans medverkan ansetts böra påräknas, på sätt i förslaget finnes
upptaget.

Icke sällan torde inträffa, att ängar och hagmark, hvarå betydligare
skogstillgångar förefinnas, sådant oaktadt anses icke böra från arrende

undantagas, för att uteslutande till skogsbörd användas. Vid sådana
förhållanden synes en nödig omsorg om Kronans rätt och bästa fordra,
antingen att dessa tillgångar helt och hållet förbehållas Kronan, eller
åtminstone att särskilda föreskrifter för deras användande lemnas. För
de träd, som arrendatorn eger fälla, tyckes hittills gällande inskränkning
i rätten till deras användande kunna bortfalla. På dessa grunder
hafva förslagets föreskrifter i nu i fråga varande hänseende blifvit
byggda.

För tillträdande arrendator möter ofta stor svårighet att året före
den arrenderade egendomens mottagande besörja brukande och besående
af trädesjorden, äfvensom erforderlig höstplöjning af åkern. Icke
mindre svårighet förefinnes ofta för kreaturens framfödande från tillträdestiden
och till dess nya fodertillgångar hunnit framkomma, derest
ej afträdaren är pligtig att efter sig lemna ett visst qvantum foder.
Komiterade hafva inhemtat, hurusom genom en del af nu gällande
kontrakt om kronoegendomar arrendatorn i dessa delar fått sig ålagda
förpligtelser till förmån för efterträdaren; och tro komiterade detta förfarande
böra till allmän regel upphöjas. Visserligen kunna derigenom
till en början åtskilliga arrendatorer komma i den ställning, att de vid
afträdandet få vidkännas skyldigheter, utan att vid tillträdet hafva åtnjutit
motsvarande förmåner, men dels torde det kunna få ankomma
på Förvaltningen att med nuvarande arrendatorer, som ej hafva dylika
förpligtelser, söka i sådant afseende träffa uppgörelse, och dels lärer
det blifva arrendatorernes egen angelägenhet att vid de beräkningar,
hvarå de grunda sitt anbud, taga i öfvervägande de förmåner och skyldigheter,
som arrendet åtfölja.

Det uppgjorda förslaget är af följande lydelse.

Allmänna vilkor vid kronoarrenden.

l:o) Tillträdestiden blifver den i allmän lag bestämda eller den
14:de Mars.

Allmänna arrendevilkor.

100

.2:6) I arrendet inbegripes ej det område, som för skogsbörd eller
till boplatser för skogsbetjening blifvit före upplåtelsen afsatt.

3:o) Arrendeafgiften skall under hvarje arrendeår erläggas i länets
ränteri senast den 15 Januari.

4:o) Ej må anspråk på ersättning eller minskning i utlasta arrendeafgiften
af arrendatorn grundas på möjligen felaktiga uppgifter i de
handlingar, hvilka före arrendets ingående för upplysning om egendomen
tillhandahållits.

5:o) Arrendatorn åligger att hålla gårdstomten i städadt skick samt
med lämplig trädplantering försedd. Likaledes skall allé genom nödig
återplantering underhållas, samt trädgården för sitt ändamål begagnas
och väl vårdas. Finnes icke trädgård, vare arrendatorn skyldig att å
ett efter egendomens storlek afpassadt, invid eller nära tomten dertill
afsatt jordstycke efter anvisning verkställa de för trädgårdsanläggning
nödiga jordarbeten samt plantera erforderligt antal fruktträd och buskar.

Gödselstaden skall vara inrättad på ett för dess tillgänglighet med
åkdon alla tider på året samt gödselns tillvaratagande tjenligt sätt.

6:o) Åkern skall af arrendatorn väl häfdas och i god växtkraft
hållas. Der ej viss kulturplan är af Domän-Styrelsen i kontraktet föreskrifven,
eller dylik af arrendatorn sedermera blifvit föreslagen och af
Styrelsen gillad, vare arrendatorn väl berättigad att begagna den växtföljd,
han anser för sig förmånligast, dock med vilkor att högst två år
i rad mognade sädesgrödor få å samma fält tagas, och att minst halfva
åkerarealen användes till träde och gräs eller andra foderväxter, som
på stället uppfodras, samt att tillämpad växtföljd ej må under senaste
sex år af arrendetiden utan Styrelsens medgifvande ändras.

7:o) Å äng och betesmark är arrendatorn skyldig verkställa erforderlig
röjning, så att de icke till men för gräsväxten blifva skog och
mossbelupna; ställe sig dock till efterrättelse de föreskrifter, som, derest
Kronan förbehållits rätt till de växande träden, eller dylika eljest till

101

betydligare myckenhet der förekomma, af sådan anledning äro honom
i kontraktet meddelade.

8:o) Från det i lag stadgade förbud mot foders förande af bole må
undantag kunna ega rum med Styrelsens begifvande samt under de
vilkor och kontroller, som af den samma föreskrifvas. Bortförande af
gödsel vare ej under något vilkor tillåtet.

9:o) Nyodling må ske endast på de områden och under de vilkor,
som antingen i arrendekontraktet eller ock sedermera på arrendatorns
ansökan af Styrelsen bestämmas; ankommande på vederbörande Landtbruksinspektör
att i afseende å tillåten nyodling efter jordens beskaffenhet
medgifva, att flåhackning, skumplöjning eller annat odlingssätt
med åtföljande bränning dervid må begagnas.

Ej må tillåtelse till nyodling arrendatorn förmenas, der den ej är
af beskaffenhet, att egendomen anses deraf lida skada. Hvad till åker
blifvit upptaget skall under arrendetiden fortfarande såsom åker anses
och behandlas.

10:o) Befintliga afloppsdiken skola af arrendatorn underhållas. Vill
arrendatorn för hela det arrenderade området eller viss del deraf i
väsendtlig mån förändra sättet för dess torrläggning, bör det ske efter
plan af sakkunnig person, hvars biträde honom genom Styrelsens försorg
kostnadsfritt beredes. Uppstår fråga om underdikning eller ängsvattning,
må uppgörelse med Styrelsen kunna träffas om deltagande .i
kostnaden derför.

ll:o) I enlighet med de anvisningar och bestämmelser, som varda
arrendator meddelade, eger han, om tillgång dertill å det arrenderade
området finnes, upptaga torf till bränsle för husbehof samt dyjord,
mergel, lera eller andra jordens beståndsdelar till åkerns och ängens
förbättrande.

Ej må utan Styrelsens medgifvande tegelbruk å egendomen anläggas
eller drifvas, eller kalkbränning derstädes företagas.

12:o) Träd, som i åkern möjligen förefinnas, må arrendatorn bort -

102

taga och till sin nytta använda. Enahanda rätt tillkommer honom i
afseende å de på gårdstomten samt uti trädgården och allé förekommande
träd, när deras fällande af vederbörande föreskrifves, äfvensom
å träd i äng och betesmark, så vidt ej derom i kontraktet annorledes
bestämmes.

Toppning och qvistning, der de ej äro arrendatorn uttryckligen
medgifna, må ej verkställas å andra träd än sådana, till hvilkas fällande
han är berättigad.

Angående de å egendomen befintliga ekar gälle hvad om Kronans
ekskog särskildt är stadgadt.

13:o) Ligger arrenderad kronoegendom i sin helhet eller till någon
del i samfällighet med enskild egendom, när arrendet tager sin början,
må arrendatorn å samfälda området äfvensom, sedan samfälligheten
upphört, å det område, som dervid blifvit egendomen tillagdt, Kronans
rätt för den arrenderade egendomens nytta begagna; iakttage dock
hvad för thy fall lag bjuder samt de af samfälligheten, så länge den
fortfar, härrörande förpligtelser.

14:o) Hörer till arrenderad egendom andel i Härads- eller Sockneallmänning,
eller rätt till annan förmån utom egendomens område,
konune det arrendatorn till godo; dock ege han i ingen händelse anspråk
på dagsverken från jord, som ej till egendomen hörer, eller på
ersättning derför.

15:o) Arrendatorn skall städse i fullgodt stånd underhålla de vid
egendomen befintliga byggnader och anläggningar. På honom sjelf ankommer
att för den husrötebrist, hvarför föregående innehafvare vid
egendomens afträdande häftat, af denne eller hans löftesmän utsöka
godtgörelse; åliggande dock arrendatorn att, om än större eller mindre
belopp deraf icke kunnat utbekommas, befintliga bristfälligheter afhjelpa,
utan anspråk att derför af Kronan varda ersatt.

16:o) Från den i allmän lag stadgade nybyggnadsskyldighet vare
arrendatorn befriad. Han vare under arrendetiden icke eller berättigad

103

att af Staten påfordra någon nybyggnad eller skyldig att låta sådan
verkställas, med mindre bestämmelse derom finnes i kontraktet införd,
eller byggnad genom vådeld eller annan olyckshändelse blifvit förstörd.

17:o) Af reglementet för det verk eller den förening, hvarest egendomens
byggnader genom Styrelsens försorg äro försäkrade, öfverlemnas
ett exemplar tillika med afskrift af försäkringsbrefvet åt arrendatorn,
hvilken åligger att å stället hålla erforderlig brandredskap samt
i öfrigt ställa sig till noggrann efterrättelse reglementets föreskrifter,
så att, om brandskada inträffar, ersättningsbeloppet må till fullo utbekommas.
Skulle till följd af fel eller försummelse hos arrendatorn ersättningen
alls icke, eller endast till någon del utgå, vare arrendatorn
skyldig att bristen gälda.

De från försäkringen härrörande afgifter erläggas af Styrelsen.

18:o) Inträffar brandskada och är den af mindre betydenhet, vare
arrendatorn pligtig att, mot åtnjutande af den uppburna ersättningen,
skadan bota. Vid inträffad större brandskada drager Styrelsen om dess
afhjelpande försorg; dock åligge arrendatorn, der uppförande af nytt
hus erfordras, att utan ersättning rödja hustomten, samt om tillgång
på egorna finnes, kostnadsfritt framforsla den till byggnaden erforderliga
grundläggningssten, sand och lera.

19:o) De olyckshändelser, som eljest bevisligen utan arrendatorns
förvållande kunna inträffa, skola icke ligga honom till last, utan förfares
dervid, när fråga är om egendomens byggnader, i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med hvad i näst föregående punkt stadgas.

20:o) När ny byggnad enligt näst föregående två punkter skall
uppföras, varder den samma, oberoende af den förras storlek och inredning,
så anordnad, som Domän-Styrelsen anser med egendomens
beskaffenhet samt för framtiden motsedda utveckling och behof närmast
öfverensstämma.

21:o) Uppstår af annan anledning, än i 18:de och 19:de punkterna
sägs, behof af ny byggnads uppförande eller af utvidgning eller kost -

104

sammare inredning eller förändring af redan befintlig byggnad, må
öfverenskommelse med Styrelsen kunna träffas rörande Kronans medverkan
och vilkoren derför.

22:o) Inom det arrenderade området, likasom i gränsen mot Kronans
under Domän-Styrelsens förvaltning stående skog, eller mot egendom,
som af nämnda Styrelse plifvit på arrende upplåten, vare arrendatorn
ej skyldig att underhålla stängsel; dock må ej derstädes redan
befintlig stängsel af sten nedtagas. I områdets gränser mot enskild
egendom samt mot annan Kronans egendom, än den förut i denna
punkt omförmälda, åligger arrendatorn att egendomens stängsel i laggildt
skick vidmakthålla. Ej må arrendator mot granne fordra att stängas
skall. Begagnar granne stängsel vitsord, bekostar Kronan upprättandet
af den på egendomen belöpande stängsel, hvilken sedermera af
arrendatorn underhålles.

23:o) För alla arrenderad kronoegendom åliggande utskylder och
besvär, af hvad namn och beskaffenhet de vara må, ansvare arrendatorn
utan afkortning på arrendeafgiften; dock befrias han från erläggande
af den egendomen genom skattläggning åsätta ränta, äfvensom af kronotionde.

24:o) Uppstår fråga om vattenafledning, deraf arrenderade egendomen
tillskyndas fördel, men arrendatorn undandrager sig att i företaget
deltaga, och det samma derefter under Kronans medverkan kommer
till stånd, då skall arrendatorn å det belopp, Kronan får för ändamålet
utgifva, erlägga ränta efter fem för hundra om året från det arrendeårs
början, då företaget kan anses fullbordadt, eller den dermed
för egendomen afsedda fördel vunnen; börande denna ränta, för helt
år räknadt, i sammanhang med arrendeafgiften gäldas.

25:o) Arrendator vare förbunden att, der sådant för allmännyttigt
ändamål å Kronans vägnar fordras, afstå arrenderad kronoegendom tillhörig
mark äfvensom inkomst gifvande lägenhet, emot åtnjutande af

105

minskning i arrendeafgiften, motsvarande den förlust, som honom tillskyndas.

26:o) Den jord, som enligt tillämpad kulturplan ligger i träde
sommaren före egendomens afträdande, skall af arrendatorn efter omsorgsfull
brukning och gödsling besås med ren och strid vintersäd.
Likaledes skall arrendatorn, året innan egendomen afträdes, hafva utsått
klöfver och gräsfrö å dertill genom växtföljden anvisadt skifte. År
ordnad växtföljd ej införd, då skall minst en åttondedel af åkerjordens
hela areal under sista året trädas och besås med höstsäd, samt klöfveroch
gräsfrö på lika stor rymd vara utsådt. Af åkerjorden skall arrendatorn
dessutom under hösten näst före afflyttningen hafva höstplöjt
enligt kulturplanen, eller, om sådan ej tinnes, minst tre åttondedelar.
Utsäde af så väl vintersäd, som sista årets klöfver- och gräsfrö skall
tillträdaren ersätta efter det vid tiden, då såningen verkställdes, i orten
gällande pris. För det å jorden nedlagda arbete samt den utförda gödseln
undfås deremot ej ersättning.

Arrendatorn åligger derjemte vid egendomens afträdande att utan
godtgörelse till efterträdaren lemna vårfoder af hö och halm till den
myckenhet, som efter gårdens storlek i kontraktet bestämmes.

27:o) De kostnader, afträdaren af arrenderad kronoegendom kan
hafva fått vidkännas för verkställdt egoskifte, vattenafledning, nybyggnad
af kyrka, prestgård eller andra allmänna hus, uppförande af större
broar eller anläggning af nya vägar, och som enligt gällande författningar
böra till godtgörande på vissa år fördelas, åligger tillträdande
arrendator att till den del, som på afträdaren ej belöper, ersätta, äfvensom
arrendator bör ansvara för do kostnader af nämnda slag, som under
hans besittningstid uppkomma, med lika rätt till ersättning af blifvande
efterträdare; kommande Kongl. Kungörelsen den 4 Maj 1827,
angående beräkning och fördelning af den ersättning, som boställsinnehafvare
i anledning af verkställda egoskiften för husflyttning, odling,

106

hägnad och dikning kunna erhålla eller få vidkännas, att lända arrendatorn
till efterrättelse.

28:o) För all inkräktning och åverkan skall arrendatorn söka skydda
• de arrenderade egorna, och om sådan förmärkes, genast derom underrätta
Landtbruksinspektören eller Kronobetjeningen för vidtagande af
behöriga åtgärder.

29:o) Transport af arrendekontrakt må endast med Styrelsens tillåtelse
kunna ske.

Dör arrendator, eller varder han i konkurs försatt, ege i förra fallet
den aflidnes rätts innehafvare, och i det senare konkursboet att för den
del af arrendetiden, som eljest skolat återstå, arrendet på viss person
öfverlåta, likasom, i händelse arrendator vid sitt frånfälle efterlemnat
endast en sterbhusdelegare, denne må öfvertaga arrendet, under vilkor
dock i båda fallen att anmälan derom göres hos Domän-Styrelsen inom
sex (6) månader efter dödsfallet eller konkursens början, samt att den
nye arrendatorn af Stj^relsen godkännes. Hafva i konkurs försatt arrendator
löftesmän på grund af sin borgen nödgats något utbetala,
samt derför ej af konkursboet undfått godtgörelse, eller har konkursboet
ej, sedan löftesmännen inom två (2) månader från konkursens början
derom gjort framställning, senast två (2) månader derefter utfäst
sig alt hålla löftesmännen för deras borgen skadeslöse och derför ställt
säkerhet, då bör åt löftesmännen tillerkännas den rätt att öfver arrendet
förfoga, som i annan händelse varit konkursboet förbehållen. Underlåtes
anmälan, hvarom här är sagdt, eller framställes ej inom den bestämda
tiden ny arrendator, som antages, kommer arrendet att upphöra första
fardag, sedan ett år förflutit från den Thomedag, som infaller näst efter
dödsfallet eller konkursens början, så framt ej arrendetiden redan dessförinnan
till ända gått; och varder egendomen, om Styrelsen pröfvar skäl
dertill vara, för de återstående arrendeåren genom offentlig auktion till
den högtbjudande utarrenderad, för hvilket fall i arrendatorns bo,
äfvensom hos löftesmännen för den tid, som deras borgen omfattar,

107

fordringsrätt förbehållas för den förlust, som, genom arrendesummans
nedgående under hvad förut bestämdt varit, dervid kan uppkomma.

30:o) Såsom säkerhet för fullgörande af arrendevilkoren bör städse
för en tid af minst fem år, derest arrendet så länge skall fortfara, och
högst åtta år, vara ställd- borgen af två män, de der borga, en för
begge och begge för en, och hvilkas vederhäftighet är af Konungens
Befallningshafvande eller Domaren styrkt. I stället för sådan borgen
må arrendatorn aflemna räntebärande obligationer till värde motsvarande
två års arrendeafgift, hvarvid i afseende å obligationernas antaglighet
och uppskattning gälla enahanda bestämmelser, som i fråga
om obligationer vid uppbördsborgen äro meddelade.

Minst åtta månader före utgången af den tid, för hvilken borgen
blifvit ställd, skall ny borgen aflemnas, så beskaffad som ofvan sägs;
hvarförutan arrendatorn alltid är pligtig att, derest någon af löftesmännen
dör eller upphör att vara vederhäftig, inom tre månader efter
erhållet föreläggande ny vederhäftig borgen anskaffa.

31:o) I de fall då anmälan göres om arrendes öfverlåtande eller
öfvertagande enligt 29:de punkten, bör, så vida afseende derå skall fästas,
aflemnas borgen, så beskaffad som i näst föregående punkt är
stadgadt.

32:o) Underlåter arrendator att inom föreskrifven tid erlägga arrendeafgiften,
eller att iakttaga sina skyldigheter i afseende å säkerheten
för arrendevilkorens fullgörande, vare arrenderätten förverkad,
och ankomme på Styrelsen att påfordra egendomens afträdande den
näst derefter följande 14 Mars.

Beträdes arrendator med vanhäfd af egendomen till jord eller
byggnader, gör han sig skyldig till skogsåverkan, eller befinnes han
eljest öfverträda de rättigheter, honom i kontraktet medgifvas, eller
åsidosätta de på grund af det samma honom åliggande skyldigheter,
hafve ock förverkat arrenderätten och afträde, derest sådant yrkas, och
sedan Rätten derom meddelat beslut, egendom nästföljande flyttningstid.

108

33:o) När arrenderätt förverkad är, gälle i afseende å egendomens
utarrendering och Kronans rätt till godtgörelse för möjligen skeende
nedsättning i arrendeafgiften hvad i 29:de punkten finnes stadgadt för
det fall, att död eller gäldbunden arrendator rätts innehafvare försumma
sådan anmälan om arrendets öfverlåtande eller öfvertagande, som der
omförmäles.

34:o) Hvart femte år eller oftare, om så aktas nödigt, skall ekonomisk
besigtning å hvarje utarrenderad kronoegendom verkställas, till
utrönande huru den af arren datorn häfdas och derå befintliga byggnader
underhållas.

Så väl vid nu omförmälda besigtningnar som vid de tillfällen, då
tillsyn eller anordningar vid egendomen å det allmännas sida eljest i
fråga komma, åligger arrendatorn att beredvilligt gå vederbörande till
handa.

35:o) Laga syn skall, året innan arrenderad kronoegendom afträdes,
senast före September månads utgång derå verkställas af Häradshöfding
med Nämnd å landet samt af Rådstufvu-Rätt i stad. Den kallas afocli
tillträdessyn, och skola dervid alla skyldigheter för arrendatorn,
så vidt de då ännu kunna blifva föremål för pröfning, äfvensom hans
rättigheter i förhållande till tillträdaren bestämmas.

Kostnaden för syn, som nu sagd är, skola af- och tillträdaren till
hälften hvardera gälda.

Särskild laga syn varder ock förrättad, om vid ekonomisk besigtning
befunnits, att egendomen vanhäfdas, eller att arrendatorn eljest
öfverträder sina rättigheter eller åsidosätter de honom åliggande skyldigheter.

Derest dessa vilkor varda af Eders Kongl. Maj:t godkända, lärer
deraf föranledas ändring af Kongl. Brefvet den 8 Maj 1821, angående

109

nyodlingar genom flåhackning och torfbränning å kungsgårdars och
*

boställs egor.

I förevarande ämne hafva komiterade slutligen ansett sig böra i
underdånighet fästa Eders Kongl. Maj:ts uppmärksamhet derå, att vid
den stora tillökning, som förestår uti den för Statsverkets omedelbara
räkning utarrenderade fasta egendom, och de betydligt ökade göromål,
som deraf för underdomarne förorsakas, billigheten synes fordra, att
desse vid all handläggning af ärenden rörande omförmälda, enligt fullkomligt
privaträttsliga grunder förvaltade egendom, må vara berättigade
till ersättning och lösen, såsom om egendomen vore enskild man tillhörig.

af mark till Komiterade öfvergå nu till behandling af frågan, på hvilka vilkor

nybyggen i . . .... • .

Norrland, hädanefter må till enskilde upplåtas till odling tjenlig, Kronan tillhörig
mark i de norrländska länen. Ehuru såväl Eders Kongl. Maj:ts och
Rikets Kammarkollegium, som den för de norrländska skogsförhållandena
nedsatta komité uti de af dem afgifna underdåniga betänkanden
rörande nybyggesväsendet lemnat en utredning om det sammas uppkomst
och utveckling, anse sig komiterade dock böra förutskicka följande
historik.

Den första egentliga tillåtelse till nyhemmans upptagande i Norrland
meddelades i Konung Gustaf I:s Plakat den 20 April 1542. Jemte
det deri uttalades den grundsats, att »sådana egor, som obyggda ligga,
höra Gud, Konungen och Sveriges Krona till», förklarades tillika, att
de, som voro dertill hugade, skulle ega å ödeskogarne anlägga nya
hemman och för framtiden få njuta dem till godo mot skyldighet allenast
att erlägga skatt till Kronan. Denna författning föranleddes deraf,
att de gamla bygdelagen vid denna tid gjorde anspråk på milsvida
sträckor af kringliggande trakter och derigenom lade hinder i vägen
för odlingens spridning, hvilket var så mycket menligare, som de gamla
hemmanen lemnade den tid efter annan ökade befolkningen en ganska
knapp bergning. Under de följande Wasakonungarne gjordes ingen
inskränkning i det sålunda lemnade tillstånd till Norrlands bebyggande,
men i medlet af 1600-talet ansåg man sig böra vidtaga åtgärder till
förhindrande af, att skogarne genom nybyggesanläggningar skulle allt
för mycket medtagas till skada för den tilltagande bergverks-rörelsen.
Så anbefalldes i Skogsordningarna den 22 Mars 1647 och den 29
Augusti 1664 Kronans embetsmål! i Norrland att flitigt hålla ransak -

111

ningar å skogarne. De Finnar, som derstädes nedsatt sig och röjt åker
och äng, der det utan skada för landet kunde ske, eller som ville för
framtiden dertill utfästa sig eller till att betjena bergverken, skulle få
behålla sina torp och tilldelas områden att bygga på; men de torp, som
befunnos mera »hinderliga än beforderliga» för landet och bergverken,
skulle utrifvas. Den omtanke för bergverksintresset, som röjes i dessa
stadganden, gjorde sig än mera gällande i Skogsordningarna af den
19 December 1683 och den 12 December 1734, i hvilken senare föreskrefs,
att af de Finnar, som utan särskildt tillstånd nedsatt sig på skogarne,
endast de skulle få behålla sina torp, som kunde och ville utfästa
sig att betjena bergverken. Icke långt derefter började man likväl
fästa större vigt vid skogarnes uppodling. De ansågos icke kunna
förmånligare användas än till främjande af befolkningens förökande;
och genom Kongl. Förklaringen den 5 April 1739 ålades derför Landshöfdingarne
tillse, att de stora skogarne och ödemarkerna blefve bebyggda
och till åker och äng uppodlade; hvarjemte särskild uppmuntran
lemnades till upptagande af ödesland inom Westerbotten, derigenom
att odlarne af dylik jord, jemlikt Kongl. Kungörelsen den 20 November
1741, förutom andra förmåner, tillförsäkrades frälsefrihet för deras nybyggen
under all framtid. Äfven enligt Skogsordningen den 10 December
1793 fin g o Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i de norrländska
länen till åliggande att befordra nybyggesanläggningar; och i den
Skogsordning, som derefter utkom den 1 Augusti 1805, föreskrefs, att
sedan de hemman och byar, som stötte intill de stora skogarne och
icke hade afvittrad mark, fått sig så stort område tillagdt, som enligt
gällande författningar kunde dem tillkomma, skulle Kongl. Majts Befallningshafvande
låta afmäta, beskrifva och å karta lägga de öfriga,
Kronan tillhöriga markerna, samt i mån af de tillfällen till nyttig odling,
som inom de samma sig företedde, i underdånighet föreslå, livad
antal nybyggen, hvardera med ett område af omkring Vs mantals egovidd,
derstädes kunde anläggas, hvarefter Kongl. Maj:t ville i nåder

112

sig utlåta, huru och under hvad vilkor sådana nybyggen till hugade
odlare finge upplåtas.

Beträffande lappmarkerna så hafva särskilda åtgärder vidtagits för
deras befolkande. Redan Hertig Carl anbefallde uti instruktion den 3
December 1603 fogdarne uti Piteå och Luleå lappmarker att utlofva
hvarjehanda förmåner till dem bland befolkningen å nedre bygden, som
ville bosätta sig uppe i fjällen. Detta och andra försök i samma riktning
lära dock icke haft, någon väsentlig påföljd, utan framkallades den
verkliga början till nyhemmans upptagande i Lappland af den bergverksrörelse,
som redan före medlet af 1600-talet derstädes uppstod. Denna
gjorde behofvet af en bofast befolkning allt mera känbart och föranledde
sålunda den första förordning om Lapplands bebyggande, som
är af den 27 September 1673. Nämnda förordning hade dock endast
några få nybyggesanläggningar till följd, hvarföre Ivongl. Maj:t fann
för godt att förnya den samma den 3 September 1695. Efter denna tid
tilltogo bosättningarna efter hand, men de ojemförligt flesta hafva likväl
uppkommit efter utfärdande af Kongl. Reglementet den 24 November
1749 »för dem, som antingen redan bo och bygga i Lappland eller ock
hädanefter derstädes sig nedsätta vilja».

För att främja Norrlands uppodling och bebyggande hafva nybyggarne
tid efter annan tillförsäkrats en del förmåner. Genom ofvan
nämnda reglemente meddelades nybyggarne i Lappland bekräftelse på
åtskilliga genom äldre författningar dem beviljade friheter: såsom från
utgörande af skatt och ränta till Kronan under 15 år, samt derpå att
nybyggarne efter deras utgång icke skola »läggas för högre skatt än
sjelfve Lapparne»; på rättigheten till fiske och jagt; på frihet från
knekte-utskrifning i alla tider och från erläggande af mantalspenningar
m. m. Förutom skattefrihet under vissa år hafva nybyggarne inom det
öfriga Norrland jemväl fått komma i åtnjutande af odlingsunderstöd i
spanmål och penningar. Och bland andra fördelar, som äfven kommit
nybyggarne i lappmarken till godo, må nämnas rätt att efter fullbor -

113

dåde odlingsskyldigheter utan särskild skattelösen få nybygge omfördt
till skatte, äfvensom en vidsträcktare rätt till skogens begagnande än
andra kronoåboer, hvilka enligt äldre författningar i allmänhet blott
egde använda den samma till husbehof.

Denna korta sammanfattning af de föreskrifter, som från 1540-talet
tid efter annan utfärdats rörande användandet af de vidsträckta ödemarkerna
uti Norrland, ådagalägger, att åsigterna under tidernas lopp
undergått väsentliga vexlingar. Från medlet af 17:de till inemot medlet
af förra århundradet var nemligen upptagande af nyhemman, der
det icke af särskilda förhållanden påbjöds, snart sagdt otillåtet, i ty
att Kronans allmänningar förnämligast skulle användas till bergverksindustriens
upphjelpande och befrämjande, hvaremot efter denna tid
och till början på 1860-talet den åsigten allt mera vann insteg, att
dessa marker icke kunde ändamålsenligare användas än till nya hemmans
anläggning. Afvittringen, som i dess början snarare kunde
kallas en skogsransakning, blef derför äfven mer och mer en uppsökning
och uppmätning af för odling tjenlig mark, samt tick ändteligen
genom de på 1820-talet utfärdade stadgar till ändamål, bland
annat, att, jemte skiljandet af kronans marker från enskildes egor, af
krono-allmänningar och öfverloppsmarker indela och utstaka nybyggen,
på det att tjenliga tillfällen för hugade odlare att sig nedsätta när som
helst måtte vara att tillgå. De privilegier, genom hvilka skogstrakter
under 17:de och 18:de århundradena öfverlemnades åt enskilde i och för
befordrandet af bergverksrörelsen, bidrogo icke i någon nämnvärd mån
till Norrlands uppodling. Icke eller kan detta sägas hafva blifvit en
följd af 1741 års förordning om ödeslands upptagande i Vesterbotten,
hvilken, ehuru den i främsta rummet afsåg landets uppodling och bebyggande,
dock genom öfverlemnande af stora landsträckor under namn
af odlingsdistrikt åt enskilde, hvilka ej mäktade något egentligt åt uppodlingen
åtgöra, lade hinder i vägen för hugade odlare af mindre områden
att sig derstädes nedsätta. Deremot har till följd af den sist

114

nämnda grundsatsens tillämpning under de senast förflutna hundra åren
och i synnerhet under detta århundrade mark blifvit odlad, och bygd
bruten, samt befolkningen dermed fördubblad uti Norrland.

Ännu år 1860 uttalade Rikets Ständer uti underdånig skrifvelse af
den 5 Oktober den åsigten, att lämpligaste sättet för åstadkommande
af landets uppodling i sammanhang med skogens behöriga vårdande
syntes vara att lemna allmogen tillfälle till nybyggens anläggande; och
detta oaktadt redan förut uppmärksamheten blifvit fästad derå, att tillåtelsen
till anläggning af nybyggen, hvarmed alltid följt rättighet att
tillita omkring liggande skogsmark för hemmanets behof och att vid
skogsransakning och afvittring erhålla skogsanslag, icke, om denna tillåtelse
lemnades obegränsad, vore med god och betryggande skogshushållning
förenlig. Trävarurörelsen hade nemligen under den närmast
före gående tiden vunnit stor utveckling och utbredning i Norrland.
Skogsprodukter hade börjat hemtas från långt in i landet belägna trakter,
och skogen hade dymedelst nästan öfverallt erhållit värde i och för
sig, hvartill kom, att den obegränsade tillåtelsen till ny bygge sanläggningar,
i förening med saknaden af all verklig pröfning vid tillståndets
meddelande, ej sällan ledt. derhän, att nybyggen uppkommo, vid hvilkas
anläggning mera afsågs åtkommandet af skog, än varaktig uppodling.
Den fara, som detta afsteg från det egentliga målet, Norrlands
uppodling och befolkande, innebar, framställes i Kongl. Maj:ts nådiga
skrifvelse till Kammarkollegium den 25 Maj 1860. I denna skrifvelse
bestämdes ock derföre, att undersökning skulle verkställas å de afvittrade
öfverloppsmarkerna, för att utröna det sätt, på hvilket de borde
disponeras, i sammanhang hvarmed ytterligare anläggningar af nybyggen
på dessa marker förbjödos, intill dess den anbefallda undersökningen
försiggått. Förbudet utsträcktes äfven till de oafvittrade kronomarkerna
genom förordningen om kronoparkers bildande af den 21
December 1865. Denna utsträckning af förbudet upphäfdes visserligen
genom Kongl. kungörelsen den 29 Juni 1866, men påbjöds åter tills

115

vidare genom Kongl. Brefvet den 13 December 1867 för de delar af
Vester- och Norrbottens läns lappmarker, som komme att falla ofvanför
den provisionela gränslinie!! mellan lappmarkens kulturland och fjällbygd,
samt genom.Kongl. kungörelsen den 19 December 1872 för den
återstående delen af dessa lappmarker; och kan nu mera enligt nådiga
Afvittringsstadgan för lappmarkerna den 30 Maj 1873 nybyggesanläggniug,
med iakttagande af vissa föreskrifria vilkor, derinom ega rum
endast i sammanhang med den allmänna afvittringen och efter denna
förrättnings fullbordande på odisponerad mark inom de till odling tjenliga
delarne af landet.

Afvittringen är nu mera afslutad uti Gefleborgs, Vesternorrlands
och- Jemtlands län, samt äfven i Vester- och Norrbottens läns kustland
med undantag af Pajala socken, der förrättningen dock så fortskridit,
att mätning och gradering är afslutad, hvarjemte frågan om den egovidd,
som skall tillkomma hvarje helt hemman är beroende på Eders
Kongl. Maj:ts nådiga pröfning. Det är således uti Vester- och Norrbottens
läns lappmarker, som afvittring egentligen återstår; och för de
redan afvittrade öfverloppsmarkerna i Norrland qvarstår ännu det genom
ofvan berörda nådiga Bref den 25 Maj 1860 tills vidare meddelade
förbudet mot nybyggens anläggande. Den förut omnämnda undersökning,
som, enligt samma nådiga Bref och Kongl. Förordningen den 21
December 1865 om kronoparkers bildande, skall föregå frågan om dispositionen
af de efter afvittringen i de norra länen Kronan tillhöriga
öfverloppsmarker, är äfven verkställd i alla de län, der afvittringen är
slutad, samt uti Vester- och Norrbottens läns kustlandssocknar med
undantag af Pajala. De förslag, som enligt nådig föreskrift skola med
ledning af undersökningen upprättas, äro jemväl dels af Eders Kongl.
Maj:t slutligen pröfvade, dels af vederbörande länsstyrelser till nådig
pröfning öfverlemnade, och dels så förberedda (för Piteå socken i Norrbottens
län), att de i närmaste framtiden antagligen blifva inför Eders
Kongl. Maj:t framlagda. Till följd deraf att det vida öfvervägande an -

116

talet odlingslägenheter under tidernas lopp redan tagits i. besittning,
och att vid dispositionen al‘ do alvittrade öfverloppsmarkerna dessa,
eldigt gällande stadganden, i första rummet användas till bildande af
kronoparker, der sådant, i anseende till sammanhängande läge, skogsmarkens
äfvensom sjelfva skogens allmänna beskaffenhet, lägenhet till
flottled, tillfälle till afsättning af skogsalster, virkesbehofvet i orten och
andra dylika omständigheter, befinnes lämpligt, kunna nya hemmans
anläggningar dervid endast till mycket ringa fåtal, samt allenast med
Eders Kongl. Maj:ts begifvande för hvarje särskildt fall, i fråga komma.
Nu anförda förhållanden hafva hos komiterade föranledt den åsigt, att
de vid fullgörande af sitt uppdrag rörande nybyggesanläggningen i de
norrländska länen hufvudsakligen hafva att fästa sig vid förhållandena
i Vester- och Norrbottens läns lappmarker, hvilken åsigt vunnit ytterligare
stöd deraf, att handlingarne i de på Eders Kongl. Maj:ts pröfning
beroende ärenden rörande dispositionen af öfverloppsmarkerna ej
blifvit till komiterade öfverlenmade. I fråga åter, huru vidt uppdraget
inom detta område må anses sträcka sig, hafva komiterade med ledning
af det yttrande, Chefen för Kongl. Finans-Departementet till Statsrådsprotokollet
afgifvit samt vid betraktande af den utredning, hvarför under
senaste tiden nybyggesväsendet i öfrigt gjorts tills föremål, kommit
till den uppfattning, att de hade att uttala sig egentligen öfver
frågan om beviljande af skögsanslag åt nybyggen, som hädanefter
kunna anläggas, och hvad dermed eger gemenskap.

De författningar om dels kronoparkers bildande, dels afvittring och
skogshushållning, som utkommit efter år 1860, hafva alla utgått från
den grundsatsen, att den mark, der tjenliga odlingslägenheter i tillräcklig
mängd förekomma, skall användas till anläggning af nya hemman,
och den mark, der detta icke är förhållandet, såsom kronopark
bibehållas och vårdas, på samma gång som de under det allmännas
hägn och under skogsstatens omedelbara uppsigt ställt de skogstrakter,

117

som enskildo'' erhållit eller ega rätt att erhålla. Do mest beaktansvärda
och vigtiga stadganden i omförmälda afseenden äro:

det uti 3 § af nådiga Förordningen om kronoparkers bildande den
21 December 1865, huru förfaras skall, då afvittring eller storskifte i
någon socken företages. Dervid skall icke allenast den mark, som är
företrädesvis tjenlig för odling, till ny byggeslägenheter indelas eller åt
äldre nybyggen och hemman anslås, utan ock den mark, der jemförelsevis
färre odlingslägenheter förekomma, och som i öfrigt är lämplig till
kronopark, till sådan afsättas och från enskildes egor skiljas. Kronans
rätt i detta senare hänseende skall bevakas af vederbörande skogstjensteman,
hvilken skall vara närvarande vid alla afvittringssammanträden,
der fråga är om markens fördelning, och hvilken eger väcka fråga om
kronoparks afsättande; och skall landtmätaren, efter fullbordad mätning
och kartläggning, men innan det slutliga afvittringsförslaget uppgöres
och skiftesläggningen sker, i samråd med skogstjenstemannen uppgöra
provisionelt förslag till område för en eller flere kronoparker, hvilket
förslag underställes Skogsstyrelsens bedömande, som deremot har att
framställa de anmärkningar, hvartill skäl kan förefinnas. Frågan pröfvas
derefter af länsstyrelsen i sammanhang med förrättningen i dess
helhet;

stadgandet i 4 § af samma förordning, att kronopark äfven kan afsättas
före den allmänna afvittringen, derest Skogsstyrelsen pröfvar
sådant nödigt, och ändå tillräckligt utrymme finnes för redan anlagda
hemman och nybyggen;

bestämmelsen i Kongl. Förordningen den 29 Juni 1866 att ä skattehemman,
uppkommet af nybygge, hvilket efter den tiden från Kronan
upplåtits, eller af sådant äldre nybygge, för hvilket föreskrifna byggnads-
och odlingsskyldigheter icke blifvit behörigen fullgjorda, skattemannen
ej eger annan rätt öfver hemmanets skog, än att han derifrån
får dels utan utsyning till husbehof hemta nödigt virke och bränsle,
dels efter utsyning och stämpling af vederbörande skogstjensteman fritt

118

taga eller försälja hvad derutöfver kan, med bevarande för framtiden
åt skogens bestånd, årligen afverkas; äfvensom att ej eller för uppodling
till åker och äng skog å hemmanet får fällas annorledes, än nu
sagd t är, med mindre skattemannen dertill erhållit särskildt tillstånd af
Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande;

samt följande föreskrifter i nådiga Afvittringsstadgau för Vesteroch
Norrbottens läns lappmarker den 30 Maj 1873, nemligen: att en
gräns skall bestämmas mellan de delar af lappmarken, som äro tjenliga
tor odling och den mark, der nybyggesanläggningar icke vidare må
tillåtas; att hemman och nybyggen skola, så vidt tillgång finnes, erhålla
skog ej blott till husbehof utan ock till afsalu; dock att egare af frälseoch
skattehemman och lägenheter ej må öfver den vid afvittring dem
tilldelade skog eg a vidsträcktare dispositionsrätt, än enligt § 1 i Kongl.
Förordningen den 29 Juni 1866, angående dispositionsrätten öfver skogen
å vissa skattehemman, är egare af deri omförmälda hemman förunnad;
att i fråga om kronoparkers bildande gäller hvad särskildt
derom är eller kan varda förordnadt; att vederbörande skogstjensteman
skall såsom kronoombud vid afvittringen föra talan i fråga om afsättande
af mark till kronopark, om utbrytning af skogsmark till sågverk
i ersättning för åtnjuten stockfångst och om skogsanslag för hemman
och nybyggen; att skogsanslag- må, med hänsyn till skogens och betets
bättre eller sämre beskaffenhet samt markens olika växtlighet, bestämmas
efter beräkning af 5000 eller derutöfver till högst 20,000 qvadratref af
skogsmark för helt mantal; samt att gemensamt område tilldelas hemman
och nybyggen, som höra till en by eller eljest hafva sådant läge,
att de synas lämpligen kunna utgöra ett skifteslag.

För Piteå och Luleå lappmarker uti Norrbottens län hafva med ledning
af den kännedom, som länets ekonomiska kartverk lemnat, efter
besigtning å marken och efter den utredning, som förrättningsmännen
för den provisionel gränsens bestämmande mellan lappmarkens skogsöda
fjäll-land gifvit, sammanhängande kronoparker genom nådiga Bref

119

af den 24 Oktober 1871 och den 30 Oktober 1874 blifvit afsätta till
sammanlagd ytvidd af omkring 88 qvadratmil, upptagande dessa kronoparker
en ganska stor del af nämnda lappmarkers skogsland. Inom
Vesterbottens läns lappmarker, der fråga om fyra kronoparkers afsättande
blifvit i enlighet med 1865 års Förordning väckt, är för tvenne
af dessa trakter genom nådigt beslut den 2 Februari 1872 förklarad!,
att de skola uppmätas, kartläggas och närmare undersökas i sammanhang
med allmänna afvittringsmätningen, samt att de återstående tvenne
skola ställas under skogsstatens omedelbara vård och förvaltning, för
att såsom kronoparker skötas; men då, enligt hvad Eders Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande upplyst, antagligt vore att vid nu pågående afvittring
inom Lycksele socken, der dessa sist nämnda kronoparker voro
belägna, mark än ytterligare korome att tilläggas de samma, har Eders
Kongl. Maj:t lemnat ärendet åter till Befallningshafvande, för att, sedan
hemmanen fått sina områden bestämda, inkomma med fullständigt förslag
till gränsen för dessa kronoparker. Af detta nådiga beslut synes,
att dessa tvenne kronoparker väl kunna erhålla större men ej mindre
ytvidd än den, de för närvarande omfatta.

Efter att sålunda hafva påvisat den ställning i fråga om rätt till
skog, som gifvits dem, hvilka erhållit tillåtelse till nybygges anläggning,
äfvensom de åtgärder för kronoparkers afsättning inom lappmarkerna,
hvarigenom redan en bestämd gräns för nybyggesanläggningar
blifvit uppdragen, tillåta sig komiterade att här intaga följande utaf den
ledamot, som företrädesvis om de norrländska förhållandena eger sakkännedom,
afgifna skildring.

»Möjligheten af hemmans upptagande betingas i Lappland, som
i öfriga delar af Norrland, af tillgång på ängslägenheter. Sådana förekomma
i stor myckenhet vid elfvarnas och bäckarnes utlopp i de stora
sjöarne, som vidtaga strax nedanför de egentliga fjällen, och som gifva
sitt skaplynne åt den stora trakt af Lappland, som man benämner sjöeller
myrlandet. Det är ock derför inom denna trakt, som de första

120

bosättningarna egt rum. Nybyggena, lagda i närheten af och mångenstädes
på holmar i de störa sjöarne, hafva derigenom erhållit såväl
jemförelsevis frostfria lägen, hvarigenom odling af korn och potatis
blifvit möjlig, som ock tillräckligt med slåtter vid bäckar och på myrar
för utfodring af kreatur. Nybyggarne i denna trakt idka derjemte fiske
såsom binäring, förse nomaden med de förnödenheter, som han måste
hemta från de bofasta, samt äro renegare. Sedan de förnämsta lägenheter
för nybyggesanläggningar inom nu omförmälda trakt blifvit upptagna,
började bosättningar, hvilka tillförene blott skett å de närmast
kustlandet liggande markerna genom inflyttningar från kustlandet, mera
allmänt uti Lapplands egentliga skogsland, hvilket omfattar den del af
Lappland, som ligger mellan kustlandet och sjö- eller myrlandet. För
höbordet är nybyggaren här hänvisad till de myrar, som äro beväxta
med starr, till uppröjning af bäckstränder och till odling af vallar.
Flertalet lägenheter af de tvenne först nämnda slagen är redan insynadt
under och upplåtet åt hemman, åtminstone inom de södra lappmarkerna,
och befolkningen har under senare åren, i mån som hemmanen sönderdelats,
och tillgången på oinsynade ängar blifvit inskränkt, måst nedlägga
arbete på ängarnas förbättring genom ängsvattning, röjsel och
utvidgade vallar. Kultivering af ängar medelst ängsvattning och öfversilning
har ock redan nått en stor utveckling i skogslandet af södra
Lappland, i Arvidsjaurs och Gellivare socknar af det norra; och i dessa
trakter har derför ock en icke obetydlig boskapsskötsel kommit till
stånd. Hvad åter sädesodlingen i den del af Lappland, som nu är i
fråga, vidkommer, så är den mer utsatt för frostens härjningar än i
sjölandet. Fullmogen skörd erhålles derför sällan, emedan säden måste
i förtid afmejas af fruktan för frost, hvilken dock hvart tredje år, om
ej hvart annat, lemnar mer än tydliga spår af hemsökelse i nästan förstörd
åkergröda annat än till foder. De, hvilka inom denna trakt bygga
och bo, måste derför i de allra flesta fall köpa spanmål jemte flere andra
lifsförnödenheter från kusten. Boskapsskötseln ensam kan icke ännu

121

på länge nå en sådan utveckling, att afyttring af ladugårdsprodukter
dertill lemnar nog medel, mycket derför att sommarbetet inom denna
trakt är magert. Annan binäring måste derför lemna tillgång till fyllande
af beliofven af lifsförnödenheter och till allmänna utskylder. Som
bär hvarken fiske i nämnvärd mån eller renskötsel dertill kan lemna
bidrag, måste det hemtas från skogen, från försäljning af och arbete
med skogsprodukter samt från tjärubränning. Det folk, som med lock
och pock förmåtts att börja odla uti Lappland, har emellertid der nu
mera blifvit, så att säga, husvarmt och söker att afvinna en karg natur
försörjelsemedel. Ända intill år 1865, då förbud mot nyhemmans anläggningar
på oafvittrad mark första gången emanerade, sökte hvarje
till mogen ålder kommen man antingen rättighet till upptagande af nyhemman
eller att genom arbete på föräldragården förbättra den så, att
delning deraf i flere lotter kunde medgifvas. Hjonelag byggdes ock
derför tidigt, och lös befolkning förekom ej. Denna fortgående uppodling
har blifvit märkbart störd genom ofvan nämnda förbud, under det
att en hastigt sig ökande folkmängd, synnerligast inom skogslandet,
skapat behofvet af att underlätta samfärdseln genom vägars anläggning
i flera riktningar och genom inrättande af gästgifverier och skjutsstationer,
äfvensom utvecklingen af det kommunala lifvet och de institutioner,
genom hvilka det verkar, i Lappland såväl som annorstädes, orsakat
ökade skatter, hvilka der mer än å andra orter drabba de i skattskyldighet
ingångna hemmanen».

På grund af hvad sålunda är anfördt samt af den allmänna kännedom
om förhållandena i de norrländska lappmarkerna, som komiterade
ega, framstår för dem såsom ovedersägligt, att en nybyggare, hänvisad
uteslutande till de inegor, som kunna blifva åt honom insynade, icke
skall vara i stånd att lifnära sig och familj, än mindre motse den möjlighet
af förkofran, som vid allt arbete är en mäktig häfstång. De
enklaste behofven af vedbrand och kreatursbete måste tillkomma honom
utifrån. Tillförsäkrandet af dessa behofs fyllande från angränsande

122

kronopark skulle innebära en afvikelse från de grundsatser om oblandad
eganderätt, hvilkas riktighet allt mera erkännes, och som i våra
dagar föranleda utbrytning af särskilda förmåner och rättigheter inom
annans område och dessas omsättning till en begränsad mindre jordrymd,
men under full eganderätt. Utom de i sjelfva sakens natur liggande
förhållanden, hvilka ovilkorligt måste verka derhän, att de skilda
områdena hvart för sig lättare, förmånligare och jemväl med större afseende
på framtiden vårdas, än som kan förutsättas, när rättigheterna
inom samma område äro på flera händer delade, kan här icke förbises
den särskilda fara för Statens skog, hvilken ligger uti nybyggarens
fördel af uppkommande skogseldar, hvarigenom betet för de närmaste
åren väsentligen förbättras. Ännu mera stridande mot före nämnda, af
komiterade till fullo gillade åsigt, vore tillerkännandet af rättigheten
att för en mer eller mindre obegränsad framtid få å Kronans skog på
förut bestämda vilkor hugga ett visst antal träd årligen. Kronan afhändes
derigenom den frihet i förvaltningen af sin egendom, som för
hvarje egare innebär så stort värde.

Om således efter komiterades uppfattning skogsområde fortfarande
skall anslås åt nybyggen, som hädanefter beviljas, så återstår att tillse,
huru vida detta område bör sättas lägre, än hvad åt de redan beviljade
nybyggesanläggningarna kan genom Afvittringsstadgan för lappmarkerna
anses vara tillförsäkrad!,, äfvensom huru vida öfverhufvud några
nybyggen vidare i dessa trakter må beviljas.

Det område, som enligt nämnda stadga skall, derest tillgång finnes,
hemman tilldelas, utgör för helt hemman räknadt 5,000 till 20,000 qv.-ref efter skogens och betets beskaffenhet samt markens växtlighet. Det
vanligast förekommande hemmantalet är Vs mantal, hvarå efter nämnda
beräkning belöpa G25 till 2500 qvadratref. Om än icke med något anspråk
på absolut giltighet kan sägas, huru stort det rätta måttet bör
vara, synes dock det här bestämda åtminstone icke så öfverskrida
gränsen af det skäliga, att komiterade finna sig föranlåtne att föreslå

123

en inskränkning deraf, desto mindre som bestämmelsen om skogsanslagets
omfattning, efter hvars emanerande ännu ej tre år förflutit, skall
tillämpas å alla redan lagligen tillkomna hemman och nybyggen, med
hvilka de nybildade komma att utgöra gemensamma skifteslag, och det
således utan tvifvel skulle medföra ej blott oformlighet, utan äfven svårigheter,
samt för de intresserade förefalla såsom obillighet och orättvisa,
om för delaktigheten i det såsom samfäldt afsätta skogsområdet
skulle gälla olika grunder allt efter den något tidigare eller senare tidpunkt,
då nybyggesanläggningen beviljats, grunder, hvilkas hållbarhet
vore försvagad genom vacklandet i lagstiftningen under senare tid mellan
medgifvandet af nybyggesanläggningar och förbudet deremot.

Mot ett fullkomligt afslutande eller afbrytande af nybyggesanläggningar
i lappmarkerna hysa komiterade äfven stora betänkligheter.
Befolkningen i lappmarkerna har hastigt tillväxt i senare tid. Ännu
lärer dock vara synnerligen önskvärdt, att innevånarnes antal ökas, men
ännu mera att detta sker med en jordegande befolkning, som ej saknar
utsigt till sin bergning. Icke blott ur synpunkten af landets uppodling,
i den mån det af förhållandena medgifves, är sådant önskligt, utan fast
mera med hänsyn till det behof af inbördes stöd och hjelp, som alltid
förefinnes i fråga om möjligheten att tillegna sig en stigande andlig
odling och dess frukter. Vore här fråga om en strid mellan det egennyttiga
begäret att, under förebärande af odlingens främjande, söka för
intet förvärfva Statens skogstillgångar samt intresset att skydda dessa
åt Staten, skulle komiterade visserligen ej tveka att ställa sig på den
senare sidan; men enligt hvad komiterade, åtminstone för Norrbottens
län, erfarit, lärer det vida öfvervägande flertalet af dem, hvilka hittills
anmält sig till anläggande af nybyggen å trakter, der nybyggesanläggningar
hädanefter verkligen kunna i fråga komma, och för detta ändamål
afbida den blifvande afvittringen, utgöras af sådana personer, om
hvilka kan antagas, att de för egen del ärna med allvar gripa sig an
med odlingsarbetet, och för personer med dylikt syftemål är, efter hvad

124

erfarenheten gifvit vid handen, i allmänhet skogen, huru högt värde
den än för dem må hafva, dock så långt ifrån att vara egentliga föremålet
för deras önskningar, att, ehuru skogsanslaget skall ställas iförhållande
till det hemmantal, som åsättes deras nybyggen, den önskan
allmännast förspörjes, att hemmantalet må bestämmas så lågt som möjligt
och icke tvärtom. En naturlig utslutning för nybyggesväsendets
fortgående ligger i afvittringsförrättningen, som har till föremål att förbereda
det slutliga afgörandet om eganderättens fördelning, och intill
dess denna förrättning inom en sannolikt ej mycket aflägsen framtid
hinner utföra sitt värf, anse komiterade skäl ej vara att sätta en gräns
för möjligheten af vidare uppodling under den hittills medgifna formen
af nybyggesanläggni ngnr.

Af stor vigt är dock otvifvelaktigt, att nybyggen hädanefter anläggas
endast å sådana trakter, der odlingen i ett större sammanhang
kan utbreda sig och ej å sådana, hvilka i saknad af tillfällen dertill
företrädesvis lämpa sig till skogsodling för Statens räkning. Afsättande
af dylika trakter till kronoparker torde dock kunna, mera än hitintills
skett, beaktas genom föreskrift, att frågor derom, oberoende af vederbörande
skogstjenstemans initiativ, skola företagas till afgörande, äfvensom
en bestämmelse att statsagronom skall uti den förslag till kronoparks
afsättande föregående undersökningen deltaga synes böra betrygga
eu omsorgsfullare utredning. Genom ett sådant tidigare afsättande
af kronoparker vinnes möjlighet för afvittringsväsendets raskare
framgång, enär sålunda både kunde och torde böra föreskrifvas, att afvittringsåtgärderna
i deras fortsättning skulle riktas på de egentliga
odlingstrakterna. Först när afvittringen å en ort framgår, kunna de på
sakkännedom grundade upplysningar erhållas, hvilka erfordras för bedömande,
om det i en nybyggesansökning uppgifna ställe verkligen är
till nybygge tjenlig!, eller om icke genom dess upplåtande svårighet
kan vid afvittringen af närbelägna äldre hemman och lägenheter uppstå
att bereda dem deras erforderliga utrymme. Under det att komi -

125

terade alltså finna de grunder giltiga, hvarpå det genom Kongl. kungörelsen
den 11) April 1872 gifna förbud tills vidare mot anläggning af
nybyggen i lappmarkerna hvilade, godkänna komiterade jemväl hvad
den för lappmarkerna år 1873 utfärdade Afvittringsstadga innehåller
derom, att nybyggen i lappmarkerna må i sammanhang med den allmänna
afvittringen medgifvas, men kunna deremot icke instämma med
deri norrländska skogskomitén uti dess uttalade åsigt, att nybyggesanläggningar
må tillåtas jemväl utan sammanhang med afvittringen.

Som emellertid vid afvittring af odlingstrakterna det utan tvifvel
skall inträffa, att icke all inom dem belägen mark varder tilldelad redan
befintliga och nya hemman, hvarigenom öfverloppsmarker komma att
uppstå, så är det af behofvet påkalladt, för att dessa icke skola varda
allt för mycket sönderstyckade, hvarigenom deras behöriga vårdande
skulle försvåras, att det egentliga skogsanslaget såväl för byar, hvilka
erhålla gemensamma områden, som för enstaka hemman, lägges så vidt
möjligt i ett skifte, hvilket dessutom icke kan annat än lända till fördel
för hemmanen. Hvad sålunda åsyftas skulle i icke ringa mån befordras
af ett stadgande, att, derest fråga uppstode om det egentliga skogsanslagets
läggande i mera än ett skifte, hemställan derom skulle göras
till Eders Kongl. Mapts Befallningshafvande.

Do öfverloppsmarker, som vid afvittringen uppkomma, torde väl,
till följd deraf att all skog till afsalu från såväl Kronans som enskildes
mark skall utstämplas, i de allra flesta fall kunna såsom kronoparker
bibehållas och vårdas, men då för något område undantagsvis kunde
vara fördelaktigt att annorlunda dermed förfara, synas de bestämmelser,
som enligt nådiga brefveu den 25 Maj 1860 och den 29 Juni 1866 samt
Kongl. förordningen om kronoparkers bildande den 21 December 1865
nu gälla med afseende å afvittrade öfverloppsmarker, fortfarande böra
tillämpas.

Om efter iakttagande af ofvan antydda förändringar nu gällande
hufvudsakliga föreskrifter i ämnet klokt och följdriktigt tillämpas, skall,

126

enligt komiterades öfvertygelse, icke allenast stor skogsmark varda inom
lappmarkerna bibehållen under Statens omedelbara vård och förvaltning,
samt ganska betydliga statsinkomster deraf i en ej aflägsen
framtid erhållas, utan äfven Statens behof att uti de delar af Lappland,
som egna sig för odling, hafva en bofast befolkning med oberoende
ställning varda till godo sedt, på samma gång som faran, hvilken för
denna stora landsträckas utveckling ligger i en plan- och hänsynslös
skogsafverkning, är häfven.

På de vidsträckta marker inom Lappland, som redan äro eller genom
ofvan omnämnda första afvittringsåtgärd varda Staten behållna,
och på öfriga kronoparker uti Norrland, eller med andra ord, på de
marker, som äro eller varda statsskogar, finnes här och hvar ängslägenheter
af sådan beskaffenhet att de böra tillgodogöras. Det hittills
begagnade sättet att på ett till tio år på auktion öfverlemna dem till
afbergning åt högstbjudande, har visat sig mindre fördelaktigt och
flerestädes till och med skadligt, derigenom att personer, under förevändning
af att berga och till sina hem föra fodret, satts i tillfälle att
åverka på Kronans skog. Bättre torde det derför vara, då det dertill
är af stor vigt för Staten att hafva bevakare bosatta på kronoparkerna
och arbetare nära till hands för utförande af de göromål, som tillhöra
en ordnad skogshushållning, att dessa lägenheter upplåtas till bevakare
och arbetare, hvilka derjemte skulle få rättighet att upptaga mark för
odling af åker, hvarå någon om ock ringa tillgång äfven derinom finnes.
Derigenom skulle möjligen på kronoparkerna kunna uppkomma en i
viss mån bofast befolkning, tillräcklig för deras behöriga bevakande,
hvilken jemte det bidrag, som kan erhållas från jorden, egentligen skulle för
fyllande af sitt behof af lifsförnödenheter m. m. vara hänvisad till aflöning
från Staten mot skyldighet till arbete i skogen. Som dylika upplåtelser
icke kunna hänföras under det begrepp, man fäster vid nybyggen, och
frågan således icke egentligen torde innefattas uti det uppdrag, komitén
erhållit, har det här blott skolat antydas, att det kan vara förmån -

127

ligt, att på kronoparkerna liggande, efter afvittringen odisponerade
odlings- och ängslägenheter till enskilde upplåtas i och för bildande af
skogstorp i enlighet med de föreskrifter, som derom kunna varda utfärdade.

I enlighet med hvad ofvan är yttradt anse komiterade alltså, att
nybyggen med rätt till skogsanslag äfven hädanefter må i lappmarkerna
kunna anläggas, men hemställa:

att, med ändring af Kong], förordningen om kronoparkers
bildande den 21 December 1865 och Kongl. Afvittringsstadgan
den 30 Maj 1873, måtte stadgas: dels att, sedan för afvittrings
verkställande uppmätning och kartläggning skett,
men innan annan afvittringsåtgärd vidtages, fråga om en
eller flera kronoparkers afsättande skall, oberoende af huru
vida förslag derom af närvarande skogstjensteman väckes,
till behandling och slutligt afgörande företagas; dels att den
undersökning af marken, som bör föregå afgifvande af förslag
till kronoparkers afsättande, skall förrättas af landtmätare,
en skogstjensteman och en Statens agronom, hvilka
derefter hafva att i samråd upprätta förslag med hänsyn
dertill, att hvarje kronopark erhåller ett sammanhängande
läge, att redan befintliga hemman kunna erhålla det skogsområde,
hvartill de äro berättigade, att de, som hafva rätt
till stockfångst, kunna få den utbruten, samt att områden,
som företrädesvis egna sig till odling, varda undantagna;
dels att, sedan kronoparker sålunda blifvit afsätta, afvittringen
å det öfriga området skall fortgå; dels att tillåtelse till nybygges
anläggande endast må i sammanhang med afvittringen
kunna meddelas, i följd hvaraf senare momentet af 6 § i
Afvittringsstadgan skulle upphöra att vara gällande; dels ock

128

att § 19 i nyss nämnda nådiga stadga måtte erhålla följande
lydelse:

»Vid områdes tilldelning skall iakttagas:

l:o) att gemensamt område tilldelas hemman och nybyggen,
som höra till en by eller eljest hafva sådant läge, att de synas
lämpligen kunna utgöra ett skifteslag;

2:o) att hvarje område lägges i ett skifte, innefattande både
skogsmark och inegor, eller der sådant utan verklig skada
för någon delegare ej kan ega rum, i så få skiften omständigheterna
médgifva; men skulle flera skiften än fyra anses
erforderliga, eller fråga uppstå om egentliga skogsanslagets
läggande i mera än ett skifte, underställes ärendet Vår Befallningshafvande,
som eger att derom förordna;

3:o)

odling tjenlig.

Af ledamöter uttalade särskilda meningar bifogas underdånigast;
hvarjemte Kammar-kollegii till komitén remitterade underdåniga skrifvelse
den 22 Mars 1875 återställes.

Med djupaste vördnad, trohet och nit framhärda
Stormäktigste, Allernådigste Konung!

Eders Kongl. Maj:ts

underdånigste, tropligtigste
tjenare och undersåter

H. A. WlDMARK.

O. A. Sjöqvist.

AXEL ADLERCREUTZ.
Axel Odelberg. P. v. Möller.

C. P. G-roth.

Stockholm den 19 Maj 1876.

Carl Peter sen.

BILAGOR.

Reservation af Herr Odelberg.

Då jag- i några punkter af förestående betänkande varit af en från
pluralitetens afvikande mening, tillåter jag mig härmedelst i korthet
anföra de af mig i bemälde punkter egande åsigter.

Hvad först beträffar organisationen af den Styrelse, åt hvilken bör
uppdragas förvaltningen af all Kronans, så väl landtbruks- som skogsegendom,
så är jag väl med pluraliteten ense deruti, att Central-Styrelsen,
som måste hafva sitt säte i hufvudstaden, skall bestå af en Chef
med nödiga biträden; men jag skiljer mig från pluralitetens mening
rörande betydelsen af de lokala biträden, som i orterna skola gå Styrelsen
tillhanda.

Beträffande den del af det åt Domän-Styrelsen lemnade uppdrag,
som rörer förvaltning af Statens, enligt Komiténs förslag, med alla
boställs- och andra krono-egendomars skogar ökade skogsområde, så
har Styrelsen uti den redan organiserade skogsstaten ett biträde, som
med någon tillökning i personalen och vissa förändrade bestämmelser
rörande tjensteutöfning torde vara tillfredsställande; men för den afdelning
af Styrelsen, som skall behandla landtbruksärenden och de ofta
ömtåliga och vigtiga frågor, som kunna uppstå vid utarrendering och
tillsyn öfver .Kvonans jordbruks-egendomar, måste, då allt bestyr dermed,
enligt Komiténs åsigt, skiljes från landsstatens personal, beredas
lokalt biträde, organisera dt på ett för uppnående af det afsedda ändamålet
tjenligt sätt.

Inom Komitén har den mening gjort sig enstämmigt gällande, att
förhållandet emellan Kronan och dess ärrendatorer bör ordnas på ett
sätt, som närmast öfverensstämmer med den ställning, som vanligen är
rådande emellan en stor godsegare och dess underhafvande, och att
följaktligen den utaf Kongl. Maj:t förordnade Domän-Styrelsen icke bör
uti sitt handlingssätt vara alltför strängt bunden af lagbestämda former.
Denna handlingsfrihet skulle dock ej till något gagna, om den alltför
mycket centraliseras. Eu Styrelse förlagd i hufvudstaden och med ett
förvaltningsområde, omfattande hela riket, kan ej alltid, efter rapporter
och förslag af underordnade tjenstemän, bedöma den verkliga ställningen
och ej utreda de under stundom ganska invecklade förhållanden,
som kunna och böra inverka på en frågas afgörande. Det torde derföre
vara nödvändigt, att de bestyr vid förvaltning och utarrendering
af Statens egendomar, som af Styrelsen skola utföras och öfvervakas,
fördelas så, att äfven på en lokal myndighet, som känner och på stället
kan bedöma förhållandena, kommer någon del deraf, icke direkt så att
denna myndighet skulle ega ensam råda och besluta, men indirekt,
genom betydelsen af utlåtanden och förslag, som från samma myndighet
till Central-Styrelsen ingå. För att ordna en sådan lokal myndighet
fordras, att den samma har en Chef med anseende i orten, och att
de i och för förvaltning af skogarne samt för egentliga landtbruksändamål
i samma ort anstäldo eller biträdande tjenstemän ställas uti
en till densamma underordnad ställning. Denna Chef, som jag vill
kalla Domän-Inspektör, bör förordnas af Kongl. Maj:t, och för att valet
af honom, om det någon gång tilläfventyrs skulle utfalla mindre lyckligt,
ej må under längre tid lända Kronan till skada, bör förordnandet
icke utsträckas längre i tid än 3 å 5 år, alltid under förutsättning att
förordnandet, efter den tidens förlopp, kan förnyas. Det följer häraf,
att till Domän-Inspektör icke i allmänhet bör utses en person, som, i
denna sin egenskap, skall åtnjuta lön på stat, utan en, hvars samhällsställning
och andra sysselsättningar lemna honom tillräcklig tid öfrig

att egna sina omsorger åt skötande af i fråga varande honorära befattning,
med hvilken dock alltid bör följa ersättning för resekostnad och
ett skäligt dagtraktamente vid befattningens utöfning. Då den, som
utöfvar den lokala myndigheten, såvida han skall verkligt gagna, ej
kan få vara alltför aflägse bosatt; då lokal- och person-kännedom, såvida
den hos honom finnes rörande ett län, troligen sällan kan vara
utsträckt till flere, och då det icke kan vara i adligt, att i alltför vidsträckt
mön taga en icke aflönad persons arbetskrafter i anspråk, har
jag ansett lämpligt att inom ett län inskränka samma myndighets
verksamhets-område, och att således en Domän-Inspektör tillförordnas i
hvarje län, vare sig att inom detsamma finnes många eller färre statsegendomar.
Då vidare utförande af småbestyr med emottagande och
registrering af inkommande handlingar, uppsättande och expedierande
af vanliga skrivelser, besigtningar på smärre gårdar m. m. dylikt icke
skäligen kan af Domän-Inspektören begäras, måste åt honom beredas
nödigt biträde, hvartill dels kunna påräknas de i länet anstälde Jägmästarne,
dels, i län med många utarrenderade statsegendomar, måste
antagas någon tjensteman, som med insigt i vanlig landtekonomi, förenar
någon skrifvarevana, hvarjemte Domän-Inspektören bör ega att, i
vissa mer maktpåliggande fall, reqvirera biträde af Statsagronom.
Den embetslokal, som ortmyndigheten måste hafva, antingen dess Chef
är aflönad eller icke, torde i de flesta fall kunna erhållas uti Länsresidens-huset.

. I de fyra nordligaste länen, der nästan endast skogsegendomar
förekomma, torde Domän-Inspektörs befattning lämpligen kunna anförtros
åt någon i länet anstäld Skogs-Inspektör.

Man har emot mitt förslag anmärkt, att de fleste administrationsbestyr,
som jag påräknar af Domän-Inspektören, skulle kunna utöfvas
af Domän-Styrelsens Chef och öfrige ombetsmän under resor, som de
tvifvelsutan måste årligen företaga. Jag vill visst ej bestrida att så
kan ske, men huru det kommer att ske, det blir en annan fråga. Om

ock tiden skulle medgifva, att ledamöter af denna Styrelse, som erhåller
en så vidsträckt verksamhet, kunna företaga inspektionsresor, kunna
dock dessa resor svårligen motsvara sitt ändamål, ty om ock inom
Styrelsen finnes den fackkännedom, som för bedömande af skogsskötsel
och af arrendeförhållanden i allmänhet erfordras, saknas dock säkerligen
oftast kännedom om de lokala förhållanden inom hvarje ort, ja
ofta särskildt för hvarje gård, hvilka kunna och böra bestämmande
inverka på besluten. Mig förefaller det dessutom nyttigt, förtroendeväckande
och med hela det tänkta systemet för statsegendomarnes förvaltning
öfverensstämmande, om den ställning såsom en hög statsmyndighet,
hvilken af Styrelsen intages, i någon mon representeras i
orterna af framstående män, till hvilka Kronans arrendatorer kunna
hänvända sig med samma förtroende, som arrendatorer under enskildes
gårdar samråda med godsherren, då han är känd såsom rättvis och
upphöjd öfver småsinnets beräkningar.

Man har ock invändt, att det torde blifva svårt finna tjenliga
personer, de der kunna vara villiga att åtaga sig befattning såsom
Domän-Inspektörer, utan att derföre åtnjuta någon direkt aflöning.
Jag deremot ser dervid ingen svårighet, ty dugliga, kunniga, redbara
och förmögna personer finnas säkerligen några inom hvart län, och
ehuru jag medger, att det ofta kan vara svårt, att öfvertala en i sin
ort något framstående person, att, åtaga sig befattningar, som medföra
endast besvär och kostnad, såsom t. ex. att vara ordförande i ett hushållningsgille,
att insamla statistiska uppgifter m. m. dylikt, har jagdock
aldrig hört, att någon vägrat emottaga ett uppdrag, som medför
ett icke obetydligt anseende och inflytande, i synnerhet om dess utöfvande
icke erfordrar direkt penningeuppoffring.

Hvad beträffar kostnaderna, så torde skilnaden i detta hänseende
emellan de olika sätten för lokalmyndigheternas organisation ej blifva
särdeles betydlig. I båda fallen är skogstjenstemännens aflöning lika,
äfvensom rese- och traktaments-ersättning åt de i punkterna 6 och 7

vir

i Komiténs förslag omnämnde gode män. Skilnaden blir då endast
emellan, å ena sidan, aflöning och resekostnads-ersättning åt 7 å 8
Landtbruks-Inspektörer och deras biträden, samt å den andra sidan
rese- och dagtraktamenten åt högst 20 Domän-Inspektörer äfvensom *
aflöning och resekostnad åt de dem biträdande tjensteman.

Förslagsvis uppställes följande kalkyl:

l:o) Enligt Komiténs förslag:

7 Landtbruks-Inspektörer, hvilkas löner beräknats till C,000

Kronor .............................................................................................. 42,000

Deras distrikter omfatta flere län, och respengar torde således

ej kunna anslås till mindre än 1,500 Kr. åt hvardera ......... 10,500

Landtbruks-Inspektörernes biträden, i löner å 1,500 .................... 10,500

Resor å 1,000 ........................................................................ 7,000

Summa Kronor 70,000

2:o) Enligt mitt förslag:

20 Domän-Inspektörer, hvilkas resor, ehuru inom inskränktare
områden, med anledning af den högre resekostnads-ersättning,
som måste dem tilldelas, upptages till lika belopp som

Landtbruks-Inspektörernes eller till i medeltal 1,500 Kr....... 30,000

20 Biträden, hvartill böra anställas personer med något större
kunskaper, än man kan nöja sig med hos dem som biträda
Landtbruks-Inspektören, af det skäl att af denna sednare,
såsom en aflönad tjensteman, bör påräknas större deltagande
i småbestyren än utaf Domän-Inspektören; åt hvardera

2,000 Kr................................................................................................. 40,000

För biträdenas resor, som äfvenledes inskränka sig inom länet,

torde ej behöfva anslås mer än öfverhufvud 500 Kr............. 10,000

Summa Kronor 80,000

Härvid torde dock böra iakttagas, att uti de län, der Kronans
egendomar ej uppgå till 100, sannolikt icke behöfves något ordinarie

VIII

biträde åt Domän-Inspektören, och då. dessa län utgöra 6, kan möjligen
antalet inskränkas till 14 å 15, och att således summan af deras aflöning
kan åtminstone till en början förminskas med 10,000 Kronor.

De i punkten 6 omnämnde gode män, som skola biträda vid förslags
uppgörande till egendoms arrende-värde och som skola, enligt
7:de punkten, yttra sig öfver de inkomna arrende-anbuden, torde böra
utses af länens Landsting. Långt ifrån att underskatta förmågan i
detta hänseende hos Hushållnings-Sällskapens Förvaltnings-Utskott, tror
jag dock, att val af Landstingen skänka allmännare förtroende. Dertill
kommer, att Landstingen äro en statsinstitution af betydenhet, hvars
bestånd i framtiden är genom grundlagen betryggad, då deremot Hushållnings-Sällskapen
icke hafva en så säker ställning, helst det till och
med kan befaras, att deras tillvaro i flera orter skulle sättas på spel,
om den andel i bränvinsförsäljningsskatten, som de för närvarande åtnjuta,
fråntages dem utan motsvarande ersättning.

I 7:de punkten lemnas åt Kongl. Maj:t Befallningshafvande bestyr
med emottagande och öppnande af arrendeanbuden, öfver hvilka han
äfvenledes skall afgifva utlåtande. Då Komitén icke ansett lämpligt
besvära Kongl. Maj:ts befallningshafvande eller landsstaten i öfrigt med
något annat uppdrag rörande förvaltning af Kronans egendomar, kan
jag icke förena mig uti förslaget, att endast häruti påkalla Kongl. Maj:ts
Befallningshafvandcs medverkan.

Jag medger, att Komitén ej haft annat val, ty Styrelsens enda
biträde i orten, Landtbruks-Inspektören, som är anstäld för flere län,
som således måste vistas än här än der, och icke med säkerhet kan
anträffas på ett bestämdt ställe, han är icke lämplig, då arrende-anbud
kunna inkomma hvilken dag som helst under hela tiden emellan kungörelsen
och den för emottagandet bestämda sista termin. Med den
fastare organisation och till vidden mindre utsträckta verksamhetskrets,
som jag vill gifva åt lokal-myndigheten, möter i detta hänseende icke
samma svårigheter.

Domän-Inspektörens biträde eller, om denne tillfälligtvis skulle af
tj en ste-åligganden på annan ort vara hindrad, någon af skogsstaten i
länet kan nemligen anmodas, att under den för anbuds emottagande
kungjorda tid, i egenskap af Sekreterare hos Domän-Inspektören, dagligen
några timmar närvara på embetslokalen för anbuds emottagande;
och jag finner derföre lämpligast föreslå, att Domän-Inspektörens embetslokal
må vara stället der, och hans tillförordnade Sekreterare den person,
af hvilken arrende-anbuden emottagas. Hvad beträffar anbudens
öppnande och det utlåtande öfver desamma, som skall till Styrelsen
afgifvas, så anser jag att, äfven i detta afseende, det kan vara tillfyllest,
om öppnandet sker inför Domän-Inspektören i närvaro af de två gode
männen, och om alla dessa tre uttala sin mening till det vid tillhållet
förda protokoll, hvilket skall till Styrelsen insändas.

Vid de stadganden rörande byggnadsskyldighet, som förekomma
uti 16:de, 17:de och 19:de punkterna, anser jag mig böra göra följande
anmärkningar.

Då en tillträdande arrendator, såsom rättvist är, förpligtas att städse
underhålla befintlig åbyggnad i fullgodt stånd, fordrar billigheten, att
han får emottaga densamma i godt skick, eller att, om brister å byggnaderna
vid tillträdet förefinnas, han må ega utbekomma de penningebelopp,
hvartill kostnaden för afhjelpandet af dessa brister blifvit uppskattad,
utaf den, med hvilken han kontraherat, d. v. s. af DomänStyrelsen.
Det af pluraliteten beslutade stadgandet, att tillträdaren må,
bäst han gitter, hos afträdaren eller dess löftesmän utsöka husrötebristen.
är visserligen öfverensstämmande med hvad hittills öfligt varit,
och har kunnat vara ganska lämpligt för den tid, då detta stadgande
tillkom, men förhållandena äro numera icke desamma som fordom, och
det förefaller mig icke väl öfverensstämmande med billighet och icke
ens med Kronans fördel, att en tillträdare, som icke haft någon befattning
med tillsyn eller kontroll öfver företrädarens hushållning, skall,
om denna hushållning varit vårdslös eller kontrakts vidrig, genast efter

emottagandet af den arrenderade egendomen inledas i en möjligen vidlyftig,
alltid obehaglig rättegång. Svårigheter af detta slag skola säkerligen
afskräcka mången hederlig och fredsälskande spekulant på
arrende af en Kronans egendom, som varit och vid den nya arrendeuppgörelsen
är i händerna på en vårdslös och illasinnad arrendator.
Jag kan således icke häruti instämma med pluraliteten, utan håller före,
att husröte-ersättningen bör tillhandahållas tillträdaren genom DomänStyrelsen,
som hos afträdaren må bevaka Statens rätt.

Uti 21:sta punkten förutsättes väl, att fråga kan under arrendetiden
uppstå rörande uppförande af nya eller förändring af befintliga byggnader,
men något annat stadgande rörande deltagande i kostnaderna
meddelas icke, än att uppgörelse derom kan med Domän-Styrelsen
träffas. Allmänna grunder för detta deltagande böra dock vara på förhand
bestämda, så att en arrendator, som önskar förändringar i gårdens
åbyggnad, må kunna, innan han gör framställning derom, bedöma om
de sannolika kostnaderna uppvägas utaf de fördelar, som genom ombyggnad
förväntas. Äfven för Styrelsen sjelf och isynnerhet för lokalmyndigheterna,
som väl alltid i första hand måste pröfva behofvet och
aftala med arrendatorn, torde det vara önskvärd!, att något finnes på
förhand bestämdt rörande detta ämne.

Fördelning emellan egare och arrendator af byggnadskostnad vid
en arrenderad egendom sker, enligt min åsigt, lämpligast och billigast
derigenom, att den förre bekostar alla materialier och den sednare allt
arbete och transporter. På denna grund vill jag ock föreslå deltagandet
i byggnadskostnad vid Kronans utarrenderade gårdar, likväl ej så
oeftergiflig!, att icke undantag må kunna ega rum, då skälig anledning
dertill förefinnes, såsom vid uppförande af byggnader, hvartill en stor
del af materialierna, utan annan kostnad än arbetet med deras forsling,
kunna hämtas på eller i närheten af det arrenderade området, t. ex.
hus af gråsten, kalksten eller af gammalt timmer efter andra nedrifna
hus. I sådant fall må af Styrelsen bestämmas en viss summa, hvarmed

Staten deltager uti eller ersätter den relatift till öfriga omkostnader
dryga arbetskostnad, hvarmed arrendatorn betungas.

Samma grund för deltagande i kostnaden vid uppförande af byggnader
i stället för hus, som blifvit förstörda genom eldsvåda, vill jag
äfven förorda, dock med den modifikation, att Styrelsen, som uppbär
brandskadeersättningen, tillhandahåller arrendatorn så stor del deraf,
som öfverskjuter byggnadsmaterialiernas värde, för så vidt de nya husen
uppföras på samma platser, till samma storlek och af samma materialier,
som de genom eldskadan förlorade. I fall förändring i byggnadsplan
eger rum torde säskild, efter förändringens storlek lämpad större ersättning
för arbetskostnad böra arrendatorn tillerkännas.

Ett stadgande i ofvan angifna riktning anser jag så mycket mer
angeläget, som det, efter all sannolikhet, är för båda parterne fördelaktigt,
för Kronan, som dymedelst kan för en måttlig och lätt beräknelig
kostnad få nya, ändamålsenliga hus på sina egendomar, och för
arrendatorn, som troligen alltid kommer att taga initiativet vid förslag
om nya byggnader, derigenom att han lättare kan erhålla behofvet
deraf tillfredsställdt, och att hans deltagande i byggnadskostnaden utgöres
på det sätt, som för honom är minst kännbart, då han naturligtvis
på stället har att tillgå, och i alla fall måste underhålla en arbetsstyrka
af folk och dragare, med hvilken han, om densamma på mindre
brådskande tider dertill användes, kan åstadkomma en stor del af det
arbete, som för byggnadernas uppförande erfordras.

Rörande förslaget till arrendators stängsel-skyldighet i punkten 23
vill jag anmärka, att denna skyldighet bör något vidare utsträckas, så
att han dels förpligtas underhålla den på egendomen belöpande andel
i stängsel, som vid tillfället förefinnes i gränserna för det arrenderade
området, dels att han, i händelse granne begagnar stängselvitsord, deltager
i kostnaden för den nya stängselns uppförande efter samma grunder,
som bestämmas för deltagande i kostnad för nybyggnad.

De uti punkten 33 förekommande stadganden om laga af- och till -

XII

trädessyn kan jag för min del icke gilla. Hvad först vidkommer den
för synens hållande bestämda tid, så, enär densamma inträffar vid pass
sex månader före tiden för tillträdet, och till och med kanske någon
gång innan ny arrendator blifvit antagen, innan de jordbruksarbeten
kunna vara utförda, som afträdaren, enligt åläggande i kontraktet skall
för tillträdarens räkning verkställa, och innan det ens är kändt, om ej
afträdaren kan komma att under de ifrågavarande sex månaderna vidtaga
åtskilliga byggnads- och reparations-arbeten, så inses lätt, att ny
syn eller besigtning måste verkställas vid eller straxt efter tiden för
tillträdet. Denna sednare besigtning blir naturligtvis den slutligen bestämmande
rörande ersättning, som skall tillkomma dels tillträdaren för
husröta, dels, enligt min mening, afträdaren för verkstäld höstsådd och
plöjning samt för lemnadt vårfoder. Den första synen tyckes mig således
vara alldeles öfverflödig, endast medförande tidspillan och kostnad,
hvadan stadgas bör, att af- och tillträdessyn skall hållas så snart
efter tillträdesdagen, som väderleks- och andra förhållanden det medgifva.

Vidare förekommer, att laga af- och tillträdessyn skall hållas af
Häradshöfding med Nämnd. Detta förefaller mig alltför högtidligt, är
ock alltför kostsamt, och man ger, genom en sådan föreskrift, åt dessa
förrättningar en onödigt stor betydelse; hvarförutan anmärkas må, att
Häradshöfding vanligen är af sina tingsgöromål hindrad, att vårtiden
hålla syner. Då de allra flesta egendomar, som komma ätt på arrende
upplåtas, äro små hemman med få hus och ringa egovidd, och endast
ett färre antal äro större gårdar, torde det böra öfverlemnas åt DomänStyrelsen
att bestämma, om betydenheten af den egendom, hvarå syn
skall hållas, krafvel- Domarens närvaro, eller om det kan vara tillfyllest
att utse annan pålitlig person, som, med biträde af två eller flere ojäfvige
Nämndemän, håller ifrågavarande syn. Den som ej nöjes med
bestämmelserna vid syn, hållen af annan person än Domaren, har alltid
Öppet att inom viss tid anhängiggöra sina påståenden vid Härads -

XIII

Rätten, som, i händelse tvisten ej kan derförutan slitas, må förordna
laga syn med Domare och Nämnd.

Det är visserligen fullkomligt i sin ordning, att Kronan, till förekommande
af förluster på oredliga eller slarfviga arrendatorer, uti arrendekontrakterna
inför stränga bestämmelser och ansvar, men af Kronan
bör ock förutsättas möjligheten att finna arrendatorer, som icke
allenast uppfylla sina skyldigheter, utan till och med göra mer till de
arrenderade gårdarnes förbättrande, än som kontraktsenligt kan fordras.
Åt sådane oegennyttige arrendatorer, hvilka visserligen äro sällsynta,
men som dock någon gång kunna påträffas, borde Styrelsen vara berättigad,
att tilldela någon efter förtjensten afpassad belöning. Då det
af mig inom Komitén i detta hänseende väckta förslag icke vunnit
Komiténs bifall, anser jag mig likväl böra framhålla detsamma till den
uppmärksamhet, det möjligen kan förtjena, helst det förefaller mig vara
för Kronan en ren ekonomisk fördel, om dess arrendatorer på något
sätt uppmuntras till att ordentligt och väl utföra husbyggnader, verkställa
odlingar och andra förbättringar, hvaraf Kronan har direkt nytta
uti ökadt arrende, hvaremot det icke kan vara Kronan värdigt, att utaf
en arrendator eller dess rättsinnehafvare, utan all godtgörelse, emottaga
sådana presenter. Det af mig i denna riktning framställda förslag, som
finnes formuleradt i nedan följande punkt 8, har till syfte att åt en arrendator,
som å egendom gjort förbättringar, af hvilka han ej sjelf
kunnat draga väsendtlig fördel, bereda ersättning genom afstående till
honom under vissa år af någon del af den summa, hvarmed det nya
arrendet öfverskjuter det förra arrendebeloppet. Att bedöma om någon
ersättning bör gifvas, och, i sådant fall, huru stor andel af arrendeöfverskottet
må komma afträdande arrendator tillgodo, och i huru lång
tid, det är naturligtvis en ganska svår uppgift, ty ett högre arrendevärde
efter tjugu år är en följd af flere samverkande faktorer, hvaribland
den under tidernas lopp oupphörligt fortgående minskning i
penningevärdet kanske är den mäktigaste, och att således misstag i

XIY

detta hänseende komma att ega rum, derom kan man icke tvifla; men
om också detta till Kronans skada någon gång skulle inträffa, bör denna
skada aldrig kunna blifva stor i jemförelse med Kronans fördel uti
egendomsförbättringar, som otvifvelaktigt skola framkallas af ett om
välvilja för arrendatorerne vittnande löfte.

Efter att sålunda hafva redogjort för min från pluralitetens inom
Komiten skiljaktiga mening, anser jag mig böra föreslå, att i öfverensstämmelse
dermed punkterna 1, 6, 7, 8, 16, 17, 19, 20, 21, 22, 23 och
33 uti de af Komitén föreslagna »Grunder för förvaltningen af Kronans
privatdomäner» måtte erhålla följande lydelse:

1:°) All Kronans fasta egendom, som icke är till visst statsändamål
anslagen och i följd deraf antingen till omedelbart begagnande upplåten
eller ställd under särskild embetsmyndighets vård, skall stå under inseende
af en i hufvudstaden förlagd Domän-Styrelse, under hvilken den
närmare tillsynen och de lokala bestyren inom hvarje län utöfvas och
handhafvas utaf en på vissa år af Kongl. Maj:t förordnad DoinänInspektör,
hvilken biträdes dels af den redan organiserade skogsstaten,
dels af agronom och kansli-biträde, och som i vissa fall, hvarom handlas
i punkterna 6 och 7, har att rådföra sig med två i landtbruk och affärsförhållanden
kunnige män, de der för sådant ändamål årligen af Landstinget
utses antingen för Landstingsområdet i dess helhet eller efter
viss fördelning deraf.

6:o) Innan Kronan tillhörig jordegendom på tjugu-årigt arrende
upplåtes, skall deröfver befintlig egokarta öfverses och, om så erfordras,
rättelser deruti göras, eller, derest karta icke finnes, sådan af Landtmätare
upprättas, hvarvid jemväl tillses, att rågångarne blifva bestämda.

Egendomen skall derefter, genom Domän-Inspektörens försorg,
noggrant beskrifvas, ej mindre i afseende å byggnader samt egornas
areal, beskaffenhet och häfd, än äfven beträffande läge och öfriga å
egendomens arrendevärde inverkande förhållanden. Domän-Inspektören

skall likaledes, med biträde af statsagronom och skogstjensteman, i
samråd med de i punkt 1 omnämnda sakkunnige män, jemte omförmalande
af de särskilda meningar, som af dessa kunna blifvit yttrade,
till Styrelsen afgifva förslag:

a) till det område, som, derest ej egendomen till sina utegor ligger
i samfällighet med enskild egendom, bör för skogsbörd eller till boplatser
för skogsbetjening afsättas;

b) till de närmare bestämmelser samt tillägg till de af Kongl. Maj:t
fastställda vilkor för krön oarrenden, hvilka anses böra i kontraktet i fråga
komma; och

c) till den arrendeafgift, hvarför egendomen skall utbjudas.

I sammanhang härmed bör utlåtande äfven meddelas om, och i
sådant fall på hvilka grunder afgående arrendator gjort sig förtjent af
sådan ersättning för byggnader och anläggningar, hvarom förmäles i
punkt 8.

7:o) Sedan Styrelsen i nyssnämnde frågor fattat sitt beslut, utfärde
Styrelsen arrendekungörelse, innehållande:

a) kort beskrifning öfver egendomen;

b) uppgift å det af Styrelsen fastställda arrendevärdet;

c) underrättelse, att karta öfver egendomen eller kopia deraf jemte
ofri ga handlingar, hvaraf kännedom kan inhemtas om egendomen samt
blifvande arrendators rättigheter och skyldigheter, finnas att tillgå dels
hos Styrelsen och dels å uppgifvet ställe inom orten;

d) hänvisning till spekulanter att senast å viss dag till DomänInspektören
å dess embetslokal i länets residensstad inkomma med
skriftligt försegladt arrendeanbud, åtföljdt af så beskaffad borgen, som
i 28:e punkten sägs.

Vid den utsatta tidens förlopp varda inkomna anbud af DomänInspektören
öppnade i närvaro af de i punkt 1 omförmälde sakkunnige
män, och skola så väl desse som Inspektören till det vid tillfället förda
protokoll afgifva yttranden om hvilket anbud, som, med tillämpning af

XVI

de här nedan stadgade grunder, kan anses mest antagligt. Protokollet
jemte öfriga handlingar öfversändes derefter till Styrelsen, som bland
dem, livilka bjudit arrendevärdet eller derutöfver, eger att arrendator
utse. Vid pröfning af de inkomna anbuden skall hänsyn tagas dertill,
huruvida bjudande är känd för redbar verksamhet, god affärsställning
och insigter i landthushållning, om han redan arrenderar samma egendom
och den väl skött, äfvensom å storleken af den bjudna arrendeafgiften.
Ej må någon klaga deröfver, att hans anbud ej blifvit antaget.

Erhålles ej inom utsatta tiden antagligt anbud, ankomme på Styrelsen,
att utsätta ny tid för mottagande af skriftliga anbud på arrendet,
dervid nedsättning i arrendevärdet kan ske, att egendomen medelst
offentlig auktion till den högstbjudande utarrendera, eller ock tills vidare
om egendomens skötsel på annat sätt förordna.

De i denna och nästföregående punkt föreskrifna åtgärder böra,
der ej hinder möta, så tidigt företagas, att nye arrendatorn må kunna
antagas och erhålla arrendekontrakt under sommaren eller hösten året
näst före tillträdestiden.

8:o) Styrelsen eger att, om afgående arrendator väsentligen förbättrat
den arrenderade egendomen genom af honom omsorgsfullt uppförda
byggnader eller andra anläggningar, som han bekostat och som
anses i någon betydligare mon hafva medverkat till högre arrendevärde,
åt samme arrendator eller dess rättsinnehafvare medgifva att
under vissa år, dock ej flere än tio, utaf det förhöjda arrendet åtnjuta
en viss andel, ej öfverstigande hälften af det belopp, hvarmed den förhöjda
öfverskjuter den förra lägre arrendesumman.

16:o) Arrendatorn skall städse i fullgodt stånd underhålla de vid
egendomen befintliga byggnader och anläggningar. Den husröteersättning,
som afträdaren enligt syn kan kännas skylig utgifva, må
tillträdaren uppbära på sätt och genom liqvid, hvarom stadgas i
punkt 33.

XVII

17:o) Anspråk på nybyggnad, tillbyggnad eller förändrad byggnadsinredning
kunna icke framställas, hvarken af arrendatorn mot Styrelsen
eller af denna mot arrendatorn; men om, vid ett förbättradt brukningssätt,
en större produktion föranleder ökadt behof af byggnadsutrymme,
eller om andra förändringar eller förhållanden göra det både för Kronan
och arrendatorn fördelaktigt och önskvärdt, att ombyggnad i större
eller mindre omfång eger rum, må Styrelsen, efter inhemtadt utlåtande
af Domän-Inspektören, med arrendatorn träffa aftal om uppförande eller
förändring af nödiga ansedda bj^ggnader, hvarvid såsom allmän regel
för deltagande i kostnaderna bör gälla, att Kronan bekostar erforderliga
materialier, och arrendatorn bestrider transporter och arbetskostnaden.
Undantag från denna allmänna regel kunna dock medgifvas, om giltiga
skäl äro för handen.

19:o) Inträffar brandskada, och är den af mindre betydenhet, vare
arrendatorn pligtig att, mot åtnjutande af den uppburna ersättningen,
skadan bota. Vid inträffad större brandskada då helt hus eller flere
nedbrinna, tillämpas, vid uppförande af andra byggnader i de nedbrunnas
ställe, den allmänna regel rörande deltagande i byggnadskostnaden,
som stadgas i punkt 17. Dock är arrendatorn berättigad
att, om husen uppföras till samma storlek och beskaffenhet som de
nedbrunna, såsom ersättning för transport och arbetskostnad undfå så
stor del af brandskadeersättningen, som öfverskjuter Kronans utgift för
byggnadsmaterialierna.

20:o) De olyckshändelser, som eljest bevisligen utan arrendatorns
förvållande kunna inträffa, skola icke ligga honom ensam till last, utan
förfares dervid, när fråga är om egendomens byggnader, i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med hvad i nästföregående 17:de och 19:de
punkter stadgas.

21:o) När ny byggnad skall uppföras, bör densamma, oberoende
af den förras storlek och inredning, så anordnas, som med egendomens

XVIII

beskaffenhet samt för framtiden motsedda utveckling och behof närmast
öfverensstämmer.

22:o) Ersättning för verkställd öfverbyggnad, hvartill nu varande
arrendatorer, enligt de för deras arrenden gällande föreskrifter kunna
finnas berättigade, skall af Kronan gäldas.

23:o) Inom det arrenderade området vare arrendator ej skyldig att
underhålla stängsel. I områdets gränser vare han deremot pligtig, att
redan befintlig stängsel i laggilt skick vidmakthålla. Ej må arrendator
fordra, att stängsel mot granne skall uppföras, der sådan förut ej funnits.
Begagnar granne stängselvitsord, förfares vid stängsels uppförande
och fördelning af kostnaderna derför såsom uti punkt 17 om deltagande
i byggnadskostnad stadgadt är.

33:o) Vid af- och tillträdes-tiden eller så nära derefter, som omständigheterna
det medgifva, skall syn hållas af den, som Styrelsen
för hvarje särskildt fall dertill förordnar, och som till sitt biträde kallar,
i mon af förrättningens storlek, två eller flere ojäfvige nämndemän,
hvarjemte, i händelse af behof, biträde af byggmästare och agronom
bör anlitas. Denna syn kallas af- och tillträdes-syn, och skola dervid
alla byggnader och anläggningar å egendomen noga beskrifvas, samt
alla skyldigheter för så väl afträdaren som tillträdaren komma under
pröfning och i penningar värderas. Synemännen skola äfven, vid samma
tillfälle, efter uppgjord, på de vid synen åsätta värden grundad liqvidations-räkning,
bestämma det ersättningsbelopp, som afträdaren kan
kännas skyldig att till tillträdaren gälda, eller som tvärtom denne skall
betala till den förre.

Det ersättningsbelopp för brister i byggnad och hägnad m. m.,
som tillkommer tillträdaren, efter afdrag af värdet å de för dess räkning
af företrädaren fullgjorda prestationer, tillhandahålles honom af
Styrelsen, som hos den betalningsskyldige genast utsöker beloppet.

Kostnaden för ofvan omnämnde syn skola af- och tillträdaren till
hälften hvardera gälda.

XIX

Särskild laga syn skall ock på Domän-Styrelsens föranstaltande
förrättas, när vid ekonomisk besigtning befunnits, att egendomen vanhäfdas,
eller att arrendatorn eljest öfverträder sina rättigheter eller
åsidosätter de honom åliggande skyldigheter.

Rörande de af Komiténs pluralitet beslutade allmänna vilkor vid
kronoarrenden gälla i tillämpliga delar alla de anmärkningar, som jag
i förestående reservation framställt emot grunderna för förvaltning åt
Kronans privat-domäner. Uti dessa arrende vilkor önskar jag dessutom
ett tillägg, samt ser mig föranlåten att emot dem särskildt göra några
smärre anmärkningar.

En af hufvudbestämmelserna uti Komiténs förslag är, att alla till
Kronans egendomar hörande skogar skola, vid gårdarnes utarrendering,
från desamma skiljas och för Statsverkets räkning omedelbart förvaltas.
En dylik åtgärd, hur välbetänkt och nödvändig den än må vara, skall
dock åstadkomma mången rubbning i bestående förhållanden och möjligen
der och hvar emottagas med ogillande, dels för de svårigheter,
som kunna uppstå för arrendatorerne att förse sig med behofvet af
skogens alster, dels ock för den ökade kostnad för Kronans skogsförvaltning,
som deraf blir en naturlig följd. Utaf de tusental större och
mindre skogar, som tillhöra dels indragna boställen, dels hittills pa
arrende upplåtna Kronans egendomar, äro mycket få, som åtnjutit någon
slags skötsel, de flesta äro genom vanvård och ändamålsvidrigt begagnande
mer eller mindre förstörda. Kronans första åtgärd med dessa
skogar måste blifva att bringa de samma uti ordentlig kultur, dels
genom röjning, gallring, berednings- och kal-huggning, dels genom
plantering och sådd. Om än Staten betydligt ökar personalen af skogstjenstemän
och betjening, förekommer dock vid de årligen återkommande
arbetena i skogarne behof af arbetsbiträden för verkställande af

desamma under skogsbetjeningens ledning, hvarjemte för skogens tillsyn
och vård måste i många fall anlitas personer utom skogsstaten. En
beaktansvärd omständighet är ock, att då flere, ja kanske många af de
små, på spridda håll belägna skogslotterna måste ställas under en och
samma skogvaktares tillsyn, denne måste tillbringa en stor del af sin
tid så aflägse från sitt hem, att han icke alltid kan der hafva husrum
och föda. Det är visserligen möjligt för en skogvaktare, som skall
anordna och tillse arbeten i flere små skogar inom ett visst distrikt,
att emot lega anskaffa nödigt arbetsbiträde, äfvensom han torde kunna
mot betalning förskaffa sig sjelf bostad och kost i grannskapet af arbetsstället;
men dels kan det understundom blifva svårt att erhålla nödigt
arbetsfolk, och en dyrbar tid kommer alltid att förspillas under uppsökande
och ackordering med arbetarne, dels torde arbetsbiträde, på
detta sätt anskaffadt, i de flesta fall blifva mycket d}u-t och skogvaktarens
arbetsräkningar svåra att kontrollera. Skogvaktarens lönevilkor
måste också bestämmas betydligt högre, om han under en stor del
af sin arbetstid nödgas betala för husrum och utom hemmet köpa
sig föda.

Det förefaller mig således nödvändigt att på något sätt ordna denna
angelägenhet så, att Statens förvaltning utaf sina många små skogar,
utaf hvilka på många år icke kan påräknas särdeles stora inkomster,
icke må falla sig afskräckande dyr. För min del har jag trott, att
ändamålet, en mindre kostsam skogsskötsel, kunde vinnas genom uppgörelse
på förhand med arrendatorerne om husrum och kost åt skogvaktare
vid deras besök, samt om anskaffande af nödigt arbetsbiträde
åt desamma. Och då arrendatorerne, som icke hafva skog till sin
disposition, men icke kunna alldeles undvara skogseffekter till bränsle
och andra behof, troligen skulle finna för sig fördelaktigt, att, såsom
godtgörelse för vissa i kontraktet bestämda prestationer, erhålla skogseffekter
äfven af sådan sämre beskaffenhet, att de, vid vanlig försäljning,
icke skulle inbringa särdeles stor kontant inkomst, har jag allt

XXI

skäl till den förmodan, att man genom intagande, der så erfordras, i
kontrakten utaf stadganden härom skulle vinna en dubbel fördel, nemligen
dels för Kronan en billigare skogsskötsel, och dels för arrendatorerne
mindre kostsamt anskaffande af åtminstone bränslet.

Enligt de föreslagna grunderna för förvaltning af Kronans privatdomäner,
punkt 6, skall före kungörelse om utarrendering af en Kronans
egendom, noggrann undersökning af samma egendoms beskaffenhet
ega rum. Denna undersökning kan naturligtvis, med tillämpning
af samma punkt mom. b, äfven sträcka sig till undersökning af skogens
beskaffenhet, hvarvid lätteligen torde kunna utrönas, huru denna skog
bör under de nästföljande 20 åren behandlas, och huru mycken arbetskraft
derå årligen eller under vissa år bör användas. Med ledning af
dylik beräkning kan, vid uppgörande af kontraktet, i detsamma intagas
så väl arrendatorns skyldigheter i detta hänseende, som den godtgörelse
i skogseffekter, som han derföre eger att bekomma. En antydan
om att sådant alltid skall ske, då skogsskötsel vid egendomen
förekommer, bör bland de allmänna vilkoren vid kronoarrenden förekomma
och kan lämpligen inflyta såsom ett senare moment i punkten
2.

Till punkten 6, som handlar om åkerns bruk, har jag gjort tillägg
genom en sista mening, hvaruti förklaras hvad med åker skall förstås.
Jag anser nemligen, att denna förklaring lämpligare förekommer i denna
än i punkt 9, som handlar om nyodling.

Uti vissa orter förekomma vidsträckta skogsängar och skogbevuxna
hagar eller betesmarker, hvilka väl tarfva röjning, såvida dessa marker
skola såsom ängar och hagar bibehållas, och icke blifva till uteslutande
skogsbörd afsatte, men den derstädes förekommande skog kan vara af
sådan betydenhet, att den bör, åtminstone till stor del, åt Kronan förbehållas.
Vid sådant förhållande torde den röjning, som må arrendatorn
medgifvas, böra ske under strängare kontroll, än den Komitén
föreslagit, helst dervid sorgfälligt böra aktas alla sådane behntlige unga

XXII

träd, som i en framtid skola ersätta sådana äldre, som skäligen kunna
borttagas. Att öfverlemna detta arbetes utförande åt arrendatorn och
hans folk utan sträng tillsyn är derföre icke rådligt, hvadan jag i 7:de
punkten föreslagit, att skogsbetjent skall dervid närvara. Dessutom
bör ock i denna punkt inflyta stadgande derom, att Kronan icke kan
hindras från de skogsarbeten i ängar och hagar, hvilkas utförande kunna
komma att af vederbörande föreskrifvas.

De uti punkterna 8, 9 och 11 föreslagna förändringar bestå hufvudsakligen
deruti, att, som jag icke anser nödigt besvära Styrelsen med
besvarandet af ansökningar om tillåtelse till odling, hvilka DomänInspektören
torde kunna emottaga och ensam afgöra, jag infört stadgande
i öfverensstämmelse dermed, hvarjemte jag uteslutit föreskriften,
att tillåtelse till nyodling icke må vägras, emedan ett sådant stadgande
lätteligen kan föranleda tvister emellan arrendatorn och Kronan, hvarjemte
för punktföljdens bibehållande en omflyttning af stadganden
måst ske.

Af nyss omförmälda skäl, nemligen för att förebygga tvister, har
jag ock åt punkten 12 gifvit en något förändrad redaktion, så att det
icke må vara arrendatorn sjelf, utan skogstjensteman, som skall, så i
ett som annat fall, bedöma och afgöra, hvilka träd som böra huggas.

Rörande arrendatorns byggnads- och stängselskyldighet, hvarom
handlas i punkterna 15, 16, 18, 19, 21, 22 har jag, uti reservation emot
samma stadganden i de af Komitén beslutade »Grunder för förvaltning
af Kronans privatdomäner)), anfört min från Komitén skiljaktiga mening,
hvartill jag derför hänvisar; och har jag i öfverensstämmelse dermed
föreslagit vissa ändringar i dessa punkter.

Uti punkt 26 stadgas, att afträdande arrendatorn skall bearbeta
och gödsla trädet, höstså, höstplöja samt till efterträdaren lemna vårfoder,
allt utan annan ersättning än för den utsådda säden och gräsfröet.
Jag finner uti detta stadgande föga billighet, och jag anser det
till och med kunna blifva skadligt för tillträdaren, till hvars fördel det

xxm

är afsedt. Trädets bearbetning och besåning äfvensom höstplöjningkunna
verkstöllas på mycket olika sätt, det vårfoder, som lemnas kan
också vara af mycket olika qvalitet, och säkert är, att afgående arrendatorn
icke nedlägger mycken omsorg på de arbeten, han för efterträdaren
utför, eller beflitar sig om en god bergning på det foder, han
skall lemna, om sådant skall ske utan all godtgörelse. Den skada,
som kan tillskyndas tillträdaren genom ett vårdslöst höstbruk eller
genom dålig bergning å fodret, torde oftast komma att öfverstiga den
ersättning han, i fall ersättning skulle gifvas, kunde kännas skyldig att
till företrädaren utbetala. Min åsigt är således, att afträdande arrendatorn
väl förpligtas verkställa alla ofvan uppräknade arbeten, bekosta
utsäde af säd och gräsfrö samt lemna vårfoder till bestämd qvantitet,
men att han derföre njuter ersättning, för säd och frö enligt vid utsädestiden
gångbart pris, och för arbete med trädesbruk, gödselutföring,
höstsådd och plöjning, äfvensom för det till behörig qvantitet lemnade
vårfoder enligt vid af- och tillträdessynen skedd värdering och uppgjord
liqvidationsräkning. Efter all anledning komma synemännen att
värdera ett godt arbete högre än ett, som blifvit vårdslöst utfördt, och
att å välbergadt hö sätta högre pris än på det, som genom bristande
omvårdnad vid bergningen är öfvermoget eller unket, hvaraf åter borde
följa att afträdaren kan finna förenligt med både egen och efterträdarens
fördel, att lemna både godt arbete och godt foder. Punkt 26 har
i öfverensstämmelse härmed af mig blifvit ändrad.

Om tid och sätt för hållande af af- och tillträdessyn har jag förut
yttrat mig och hänvisar dertill i afseende å de uti punkt 35 af mig
föreslagna ändringar.

I öfverensstämmelse med ofvanstående föreslås följande förändrade
redaktion af punkterna 2, 6, 7, 8, 9, 11, 12, 15, 16, 18, 19, 21, 22, 26
och 35 i Komiténs förslag till »Allmänna vilkor vid kronoarrenden».

2:o) I arrendet inbegripes ej det område, som för skogsbörd eller
till boplatser för skogsbetjening blifvit före upplåtelsen afsatt.

XXIV

För skogens på egendomen vård och skötsel är arrendatorn pligtig
till vissa prestationer i arbete m. in., hvilka, äfvensom den ersättning
i skogseffekter arrendatorn för fullgörande deraf eger bekomma, skola
före kontraktsuppgörelsen bestämmas.

6:o) Åkern skall af arrendatorn väl häfdas och i god växtkraft
hållas. Der ej viss kulturplan är af Domän-Styrelsen i kontraktet föreskrifven,
eller dylik plan sedermera af arrendatorn blifvit föreslagen
och af Styrelsen gillad, vare arrendatorn väl berättigad att begagna
den växtföljd, han anser för sig förmånligast, dock med vilkor att högst
två år i rad mognade sädesgrödor få å samma fält tagas, och att minst
halfva åkerarealen användes till träde och gräs eller andra foderväxter,
som på stället uppfodras, samt att tillämpad växtföljd ej må under sednaste
6 år af arrendetiden utan Styrelsens medgifvande ändras.

Såsom åker anses icke allenast all den jord, som är eller varit
såsom sådan begagnad, utan ock all jord, som genom ängsmarks uppbrytande
eller genom nyodling blifvit lagd under plog.

7:o) Å skogbevuxna ängar och betesmark eger arrendatorn att verkställa
röjning genom buskars borthuggande, dock endast i närvaro samt
efter anvisning af skogsbetjening. Har åt Kronan förbehållits afverkningsrätt
till skog i ängar och hagar, må arrendatorn icke hindra dess
fällning, upphuggning och bortförande.

8:o) Uppbrytning af äng samt nyodling må ske endast på de områden
och under de vilkor i afseende å framtida bruk, som antingen i
arrendekontraktet eller ock sedermera, på arrendatorns ansökning, af
Domän-Inspektören bestämmas; ankommande på denne att i afseende å
tillåten nyodling, efter jordens beskaffenhet, medgifva eller förbjuda
skumplöjning, flåhackning eller annat odlingssätt med åtföljande bränning.

9:o) I enlighet med de anvisningar och bestämmelser, som varda
arrendatorn meddelade, eger han, om tillgång dertill på de arrenderade
egorna finnes, upptaga torf till bränsle för husbehof samt dyjord, mergel,

XxV

lera eller andra jordens beståndsdelar till åkerns ocb ängens förbättrande.
Vill arrendatorn på egorna upptaga lera för tegeltillverkning,
eller bryta kalksten för kalkbränning, må det bero på Domän-Inspektören
om, och i sådant fall, på Indika vilkor sådant kan medgifvas.

ll:o) Från det i lag stadgade förbud mot foders förande från bole
må undantag kunna ega rum med Styrelsens begifvande, samt under
de vilkor ocb kontroller, som efter Domän-Inspektörens hörande af
densamma föreskrifvas. Bortförande af gödsel vare ej under något
vilkor tillåtet.

12:o) Träd, som möjligen i åkern förekomma, äfvensom de på gårdstomten,
i trädgård eller allé befintliga träd, må arrendatorn, när deras
fällande af vederbörande föreskrifves, borttaga och till sin nytta använda.
Likaledes eger arrendatorn rätt till de träd och buskar, som
blifvit fällda i äng och hagar vid af honom på föreskrifvet sätt verkställd
röjning. Toppning och qvistning, der de ej äro arrendatorn uttryckligen
medgifna, må ej verkställas å andra träd än sådana, till
hvilkas fällande han är berättigad. Angående de å egendomen befintliga
ekar gälle hvad om Kronans ekskog särskildt stadgadt är.

15:o) Arrendatorn skall städse i fullgodt stånd underhålla de
vid egendomen befintliga byggnader och anläggningar. Den husröteersättning,
som afträdaren enligt syn kan kännas skyldig utgifva,
må tillträdaren uppbära på sätt och genom liqvid, hvarom stadgas i
punkt 35.

16:o) Anspråk på nybyggnad, tillbyggnad eller förändrad byggnadsordning
kunna icke framställas, hvarken af arrendatorn mot Styrelsen
eller af denna mot arrendatorn; men om, vid ett förbättradt brukningssätt,
en större produktion föranleder ökadt behof af byggnadsutrymme,
eller om andra förändringar eller förhållanden göra det både för Kronan
och arrendatorn fördelaktigt och önskvärdt, att ombyggnad i större
eller mindre omfång eger rum, må Styrelsen, efter inhemtadt utlåtande
af Domän-Inspektören, med arrendatorn träffa aftal om uppförande eller

XXVI

förändring af nödiga ansedda byggnader, hvarvid såsom allmän regel
för deltagande i kostnaden bör gälla, att Kronan bekostar erforderliga
materialier, och arrendatorn bestrider transporter och arbetskostnaden.
Undantag från denna allmänna regel kunna dock medgifvas, om giltiga
skäl äro för handen.

18:o) Inträffar brandskada och är den af mindre betydenhet, vare
arrendatorn pligtig att, mot åtnjutande af den uppburna ersättningen,
skadan bota. Vid timad större brandskada då helt hus eller flera nedbrinna,
tillämpas, vid uppförande af andra byggnader i de nedbrunnas
ställe, den allmänna regel rörande deltagande i byggnadskostnaderna,
som i punkterna 16 och 20 stadgas, dock är arrendatorn berättigad att,
om husen uppföras till samma storlek och beskaffenhet som de nedbrunna,
såsom ersättning för transport och arbetskostnad, undfå så stor
del af brandskadeersättningen, som öfverskjuter Kronans utgift för
byggnadsmaterialierna.

19:o) De olyckshändelser, som eljest bevisligen utan arrendatorns
förvållande kunna inträffa, skola icke ligga honom ensam till last, utan
förfares dervid, när fråga är om egendomens byggnader, i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med hvad i nästföregående 16:de och 18:de
punkter stadgas.

21:o) Ersättning för verkställd öfverbyggnad, hvartill nuvarande
arrendatorer, enligt de för deras arrenden gällande föreskrifter, kunna
finnas berättigade, skall af Kronan gäldas.

22:o) Inom det arrenderade området vare arrendator ej skyldig att
underhålla stängsel. I områdets gränser vare han deremot pligtig att
redan befintlig stängsel i laggilt skick vidmakthålla. Ej må arrendator
fordra, att stängsel mot granne skall uppföras, der sådan förut ej funnits.
Begagnar granne stängsel-vitsord, förfares vid stängsels uppförande
och framtida underhåll såsom i punkterna 15 och 16 om byggnader
stadgadt är.

XXY11

26:o) Den jord, som enligt tillämpad kultiirplan ligger i träde sommaren
före egendomens afträdande, skall af arrendatorn efter omsorgsfull
brukning och gödsling besås med ren och strid vintersäd. Likaledes
skall arrendatorn året innan egendomen afträdes hafva utsått
klöfver och gräsfrö å dertill genom växtföljden anvisadt skifte. År
ordnad växtföljd ej införd, då skall minst en åttondedel af åkerjordens
hela areal under sista året trädas och besås med höstsäd, samt klöfveroclr
gräsfrö på lika stor rymd vara utsådt. Af åkerjorden skall arrendatorn
dessutom under hösten näst före afflyttningen hafva höstplöjt
enligt kulturplanen, eller, om sådan ej finnes, minst tre åttondedelar.

Arrendator åligger derjemte att till efterträdaren lemna vårfoder
af hö och halm till den myckenhet, som efter gårdens storlek bör i
kontraktet bestämmas.

För arbete med trädets bearbetning, gödsling och besåning samt
med höstplöjning, äfvensom för utsäde af säd, klöfver och gräsfrö samt
för lemnadt vårfoder åtnjuter afträdande arrendator ersättning af tillträdaren
enligt värdering och liqvidationsräkning, som vid af- och tillträdessynen
af synemännen uppgöres.

35:o) Vid af- och tillträdestiden eller så nära derefter, som omständigheterna
det medgifva, skall syn hållas af den, som Styrelsen för
hvarje särskildt fall dertill förordnar, och som till sitt biträde kallar, i
mon af förrättningens storlek, två eller flere ojäfvige nämndemän, hvarjemte,
i händelse af behof, biträde af byggmästare och agronom bör
anlitas. Denna syn kallas af- och tillträdessyn, och skola dervid alla
byggnader och anläggningar å egendomen noga beskrifvas, samt alla
skyldigheter för så väl afträdaren som tillträdaren pröfvas och i penningar
värderas. Synemännen skola äfven vid samma tillfälle eller så
nära derefter, som ske kan, enligt uppgjord, på de vid synen åsätta
värden grundad liqvidationsräkning, bestämma det ersättningsbelopp,
som afträdaren kan kännas skyldig att till tillträdaren gälda, eller som
tvärtom denne skall betala till den förre.

XXVIII

Kostnaden för ofvan nämda syn skola af- och tillträdaren till hälften
hvardera gälda.

Särskildt laga syn skall ock förrättas, när vid ekonomisk besigtning
befunnits, att egendomen vanhäfdas, eller att arrendator!) eljest
öfverträder sina rättigheter eller åsidosätter de honom åliggande skyldigheter.

Då pluraliteten ibland komiterade beslutat tillstyrka »att nybyggen
med rätt till skoganslag äfven hädanefter må i Lappmarken kunna anläggas»,
anser jag mig böra uttala min, från denna åsigt skiljaktiga
mening.

Att idka jordbruk i de nordligaste länens Lappmarker torde väl ej
någonsin, i och för sig, hafva haft något särdeles inbjudande, och det
må derföre hafva varit nyttigt, ja kanske nödvändigt, att genom skogsanslag
åt dem, som ville nedsätta sig i dessa ogästvänliga trakter, locka
till bosättning derstädes; men den tid torde nu kunna anses förbi, då
Staten för detta ändamål bör göra vidare uppoffringar, och det så
mycket mer, som Staten redan till enskilde öfverlåtit långt större skogsvidder,
än som, med hänsyn till skogens framtida bestånd och Statens
fördel, skäligt varit.

Det kan väl ej med full säkerhet bedömas, huru stor andel af den
skogbärande marken i de båda nordligaste länen återstår för Statens
räkning, men man kan sluta sig dertill af några kända förhållanden,
som jag torde få anföra.

XXIX

Öfver tvenne tingslag i Norrbotten, nemligen Öfver-Luleå, NederKalix
samt Torneå och Carl Gustafs socknar, hafva ekonomiska kartor
med beskrifningar blifvit utgifna och, enligt dessa beskrifningar, utgör
den dugliga skogsmarken: i Öfver-Luleå 2,167,000 qvadratref, deraf
enskild egendom, fördelad på 793 hemmansdelar och några lägenheter

1,665,000 ref, och kronoparker 502,000 ref, således icke fullt en fjerdedel
af det hela; i Neder-Kalix 1,040,500 ref, deraf enskild skog, fördelad
på 687 hemmanslotter och 14 lägenheter, 969,000 ref, och kronopark
71,500 ref, omkring en fjortondedel af det hela; i Torneå och
Carl Gustafs socknar 583,500 ref, deraf skog tillhörande 391 hemmansdelar
570,000 ref, och kronopark 13,500 ref eller vid pass en fyratiotredjedel
af tingslagets hela skogsareal. Hvad beträffar samma läns
Lappmarker, så äro kronoparker der afsätta, som uppgifvas -hafva en
ytvidd af 88 qvadratmil, en i sanning ganska ansenlig areal; men då
man känner, att länet i sin helhet innehåller 853 qvadratmil, att det
område, inom hvilket dessa kronoparker äro belägna, har sin hufvudsträckning
i norr och söder, således tvärt öfver många floddalar och
vattendelare, samt att uti de inom området belägna dalar, der bästa
jorden förekommer, stora sträckor äro afsätta, för att vid afvittringen i
första hand tilldelas hemman och nybyggen, torde man kunna befara,
att värdet af dessa kronoparker icke får bedömas endast efter den stora
arealen.

Rörande Westerbottens län, med en ytvidd af 477 qvadratmil, har
man sig i detta hänseende bekant, att i det nedre eller kustlandet finnas,
enligt uppgift från Skogsstyrelsen, 69 kronoparker med en sammanlagd
areal af 735,446 qvadratref, samt att, enligt 1870 års Skogskornité,
den till enskilde upplåtna mark i kustlandets socknar, fördelad
på 858 mantal och skattlagda nybyggen, utgör 15,607,810 ref, hvarjemte
stockfångst- och rekognitionsskogar ega en sammanlagd areal af
669,110 ref. Om från dessa sistnämnda summor, tillsammans 16,276,920
ref, afdrages all i nedre landet, enligt Skogskomitén, befintlig inrös -

XXX

ningsjord 1,535,300 ref, återstå 14,741,620 ref, hvilken siffra således
angifver arealen af enskilda skogar. Om man med denna summa jemför
ytinnehållet af de 69 kronoparkerna, så befinnes, att dessa motsvara vid
pass en tjuguendel af kustlandets hela skogsområde. Väl skola, enligt
Skogskomitén, i nedre landet finnas 3,163,000 ref öfverloppsmarker,
men huru dessa blifvit disponerade, sedan nämnde komité afgaf sitt
betänkande, derom har jag ingen kännedom, och derom lemnar icke
heller Skogsstyrelsen upplysning. Det troliga är, att dessa öfverloppsmarker
bestå af till odling och skogsbörd odugliga berg och mossar,
som enskilde icke eftersträfvat att få, och som icke ansetts värda att
till kronoparker afsättas. I Lycksele och Åsele Lappmarker äro fyra
kronoparker föreslagna till en sammanräknad ytvidd af vid pass 424,000
ref, hvilken ar.eal torde vid afvittringen komma att inom Lycksele något
ökas, men deremot lära inom Åsele så många nybyggare hafva nedsatt
sig, att, om skogsmark skall i öfverensstämmelse med 1873 års afvittringsstadga
tilldelas dem alla, föga- eller intet kommer att för Kronans
räkning återstå. Af ofvanstående synes, att man åtminstone i kustlandet
utaf de båda nordligaste länen redan närmat sig förhållandet i
rikets öfriga delar, d. v. s. att man också der till enskilde öfverlåtit
den ojemförligt största delen af all befintlig skogsmark.

I våra grannländer anses det af vigt, att större delen af befintliga
skogar innehafves af Staten och allmänna institutioner, hvarigenom
deras förstörande genom enskildes vanvård eller vinningslystnad anses
kunna förekommas. I Tyskland utgjorde år 1862 hela skogsarealen

26.300.000 tunnland, hvaraf öfver 14 millioner tillhörde Staten, kommuner
och korporationer, samt något öfver 12 millioner tunnland tillhörde enskilde.
I Frankrike utgjorde vid början af år 1874 arealen utaf Statens
och publika institutioners skogar, som utaf skogstjenstemän förvaltades,

3.013.000 hectares. Under loppet af samma år förvärfvades åt Staten
genom besåning af skoglös mark 60,000 hectares, så att vid årets slut
arealen af de allmänna skogarne belöpte sig till 3,073,000 hectares —

XXXI

6,145,000 sv. tunnland = 34,412,000 qvadratref. I Finland, hvarest
hushållningen i de gamla byggderna fordom bedrifvits på enahanda
sätt som i Sverige, har också resultatet blifvit enahanda, d. v. s. att
Staten der eger endast obetydligt skog; men i de norra orterna hafva
dock ostyckade bibehållits i Statens ego, enligt Blomqvists uppgift i
dess bok om skogsfrågan i Finland, 28,450,000 tunnland, motsvarande
43 procent af landets hela areal. I många länder har man ock aktat
nödigt, att fortfarande för Statens räkning inköpa skogsmarker, antydande
den vigt, man fäster vid att skogarne allt mer öfvergå från enskild
till statsegendom.

I Sverige har man under mer än ett århundrade följt en alldeles
motsatt hushållning. Tusental af kronohemman hafva blifvit för en
ringa penning till skatte försålde och följaktligen öfvergått till enskild
egendom, hvarigenom Staten förlorat många millioner tunnland skog i
alla rikets provinser. Sedermera, då i början af detta sekel den åsigt
gjorde sig gällande, att åt den enskilda omtanken borde öfverlåtas vården
äfven om skogarne, hafva kronoskogar och allmänningar i mellersta
och de södra länen blifvit dels försålde, dels på enskilda hemman uppdelade,
och sedan i dessa trakter nästan alla allmänna och hemmans
skogar öfvergått i enskilda händer, och det således ej der fanns något
mer att på det sättet disponera, vände man sig till de stora statsskogarne
i Norrland, af livilka, sedan millioner tunnland äfven der öfvergått
till enskild egendom och blifvit fördelade i tusentals små possessioner,
en jemförelsevis ringa återstod ännu finnes att åt Staten bevara.
Med hvilken påföljd allt detta skett, torde jag icke behöfva påvisa.
Det torde vara temligen allmänt bekant, att den enskilda omtanken
i allmänhet varit hufvudsakligen riktad på skogens tillgodogörande i
penningar så skyndsamt som möjligt, och att, der denna omtanke icke
uppenbarat sig, hafva i de flesta fall vanvård, okunnighet och liknöjdhet
för framtiden i ändå högre grad bidragit till skogskapitalets förstörande.

XXXii

Då jag alltid måst beklaga den sorglöshet, hvarmed man hos oss,
enligt min mening, låtit landets skogar, så väl enskildes som Statens,
på ett merendels onyttigt sätt förstöras och förskingras, och då det för
tillfället blifvit min pligt att uttala min åsigt uti det ämne, som närmast
har inflytande på den framtida hushållningen med återstoden af
Kronans skogar i de nordligaste länen, kan jag ej undgå att öppet förklara,
det jag anser hög tid vara att inslå på en annan bana och att
börja denna med förbud emot att ytterligare bortskänka något af Kronans
skogar i Lappland genom tillstånd till anläggande af nybyggen med
skogsanslag. Ehuru jag skulle önska, att ett sådant förbud genast
kunde tillämpas, inser jag dock, att de, som redan blifvit tillförsäkrade
skogsanslag genom på laglig väg tillkomna hemmans- och nybyggesanläggningar,
resolutioner på viss stockfångst m. fl. sätt, icke kunna
förvägras sin rätt, och det är således icke emot den på grund af gällande
författningar tillkomna lagliga rätten, jag uppträder, utan endast
den framtida tillämpningen af det hittills följda, af Komiténs pluralitet
tillstyrkta hushållningssättet, som jag vill motsätta mig.

Vid den i Norrbottens och Westerbottens Lappmarker fortgående
afvittring komma således troligen i alla händelser betydliga vidder af
der befintliga skogar att anslås till sågverks- och hemmansegare samt
nybyggare, som redan förvärfvat laglig rätt till skogsanslag, och äfven
om all nybyggesanläggning för framtiden förbjudes, torde det vara
ovisst, huruvida åt Kronan kan, åtminstone i Westerbottens Lappmarker,
bibehållas några jemförelsevis betydliga skogstrakter; men om så skulle
blifva händelsen, om inom alla eller några afvittringsdistrikt både enskilde
pretendenter och Kronan skulle kunna tillgodoses, är det af
mycken vigt, att de områden, som tillfalla Kronan, blifva så vidt möjligt
lagda i stora sammanhängande skiften, och att enskilda egor, i
synnerhet skogsegor, icke blifva med Kronans inblandade. Det torde
emellertid ofta vara händelsen, att nybyggare inom ett afvittringsdistrikt
bosatt sig å så skilda ställen, att om hvar och en erhölle sitt skogs -

XXXIII

anslag intill eller omkring sin boplats, de för Kronans räkning öfverblifvande
skogstrakterna komma att, likasom i kustlandet, utgöras af
jemförelsevis mindre skogsdelar, inblandade uti enskilda egor. Till
förekommande häraf anser jag mig böra föreslå, att, med tillämpning
af stadgandet i 19 § af 1873 års afvittringsstadga, de hemman och nybyggen,
som inom afvittringsområdet förekomma, må, der så ske kan,
förläggas med sina egor angränsande hvarandra, och att således nybyggen
med spridda lägen må undvikas, för så vidt kronopark kan inom
samma afvittringsområde bildas. Om denna regel tillämpas, torde vid
flere tillfällen utflyttningar från bostad och uppodlade egor förekomma,
och böra dessa af Kronan understödjas medelst ^flyttningshjelp och
odlingskostnadsersättning, hvaremot sådana bebyggda lägenheter, hvarifrån
flyttning mot ersättning måste ske, och som således böra tillfalla
Kronan, framdeles kunna lämpligen användas till bostäder åt skogvaktare
och skogsarbetare.

I öfverensstämmelse med hvad ofvan anförts är således min
mening:

l:o) att, vid skeende afvittring i Norrbottens och
Westerbottens Lappmarker, Statens rätt på det sorgfälligaste
bör bevakas, så att skogsanslag tilldelas
endast dem, som pröfvas till dylikt anslag hafva obestridlig
laglig rätt;

2:o) att nybyggen, som uti ett afvittringsdistrikt
ligga spridda inom skogstrakter, der kronoparker kunna
och böra afsättas, blifva, der så ske kan, på grund af
föreskriften i 19 § af 1873 års afvittringsstadga, förflyttade
så, att minsta möjliga inblandning af enskildes
egor med de åt Kronan behållne skogstrakter må
ega rum;

3:o) att all mark, som efter sålunda skedd afvittring
återstår, förklaras för kronpark; samt

XXXIV

4:o) att all vidare anläggning af nybyggen med
skogsanslag förbjudes.

Stockholm den 19 Maj 1876.

Axel Odelberg.

Reservation af Herr v. Möller.

Uti följande punkter är jag från Komiténs förslag skiljaktig.

12:e punkten (Grunder för förvaltningen af Kronans privat-domäner).
Denna punkt, lånad af Preussens lagstiftning, anser jag stöta det Svenska
rättsmedvetandet, och derföre böra ur förslaget utgå: om föreskrifterna
i 5:te, 6:te och 7:de punkterna iakttagas, torde anledning till befogade
anmärkningar icke förekomma; och då arrendator!! i så många
hänseenden är beroende af Domän-Styrelsen (se mom. 15, 17, 21 in. fl.)
torde man ej behöfva frukta några obefogade.

16:e punkten. Tillträdande arrendatorn, som genom kontraktet är
förbunden att underhålla husen i fullgodt stånd, bör vid tillträdet hafva
mottagit dem i samma skick eller erhållit nöjaktig godtgörelse för deras
i ståndsättande. Om 16:e mom. af Komiténs förslag blefve lag, skulle
tillträdande arrendatorn i de flesta fall blifva fordringsegare hos den
afträdande, ja, enligt 27:e punkten, äfven hos hans sterbhus eller konkursbo.

Då en större husröta m. m. förutsätter en bristande tillsyn af
landtbruks-inspektören, då gällande författningar, t. ex. Milithe-Boställsordningen
(§ 69), hafva helt motsatta föreskrifter, anser jag, att denna
punkt bör erhålla följande lydelse:

Arrendator skall städse i fullgodt stånd underhålla de vid egendomen
befintliga byggnader och anläggningar, och vare jemväl skyldig

XXXV

att mot erhållande af det penningebelopp, hvartill vid af- och tillträde,ssynen
förefintliga brister blifvit uppskattade, dessa iståndsätta.

27:e, 28:e och 31:a punkterna. Att vid arrendator» död giftostämma
standar för enka och barn, är i allmän lag stadgadt, och vid jemförelse
mellan 2 och 3 §§ af 16 kap. Jordabalken synes, att enka dertill har
företrädet. Komitén utsträcker denna rättighet till »rättsinnehafvare»,
således äfven aflägsna slägtingar eller testamentstagare. Ja, den går
än längre, då den, när arrendator varder i konkurs försatt, lemnar lika
rätt åt konkursboet och åt löftesmännen, som på grund af borgen nödgats
något utbetala. Och om efter arrendators död boet försättes i
konkurs, kunna trenne kategorier af till giftostämma berättigade uppstå,
nemligen enka och barn eller »rättsinnehafvare», fordringsegarne och
löftesmännen, åt hvilka senare Komitén lemnar företrädesrätt. Huruvida
konkursboet eger företräde till arrendets öfvertagande framför enka och
barn, eller om de senare genom'' boets försättande i konkurs förlorat
den enligt allmän lag hitintills gällande rätt till giftostämma, nämnes
väl icke med bestämdhet; men det framgår af hela denna punkt, att
Komitén anser ett arrende vara att betrakta såsom lösegendom.

En sådan uppfattning röjes icke i andra länders lagstiftning, uttalas
ej eller i något enda af de många enskilda arrendekontrakt, som
Komitén fått del utaf.

Wurtenbergska lagen af den 7 Februari 1820 förklarar DomänStyrelsen
berättigad att upphäfva arrendet, när arrendator gör konkurs,
och ålägger jemväl honom eller hans löftesmän att gälda den förlust,
som kan uppstå vid deraf vållad ny bortarrendering.

Preussiska lagen af den 23 April 1831, § 40, förklarar till och med
arrendekontrakt förverkadt, när, på borgenärens begäran, egendomens
inkomster eller arrendatorns inventarier beläggas med qvarstad.

Samma lands lagar stadga: att vid arrendators död enka har företrädesrätt
framför barnen till bibehållande af arrendet, dock vare hon
skyldig att, om förvaltande myndigheten så finner nödigt, framställa

XXXVI

en duglig förvaltare, som för hennes räkning sköter egendomen. Efter1''efver
ej enka, och har arrendatorn icke genom testamente till fördel för
något myndigt blifvande barn, förfogat öfver arrendet, eger Styrelsen
att bland de myndiga barnen utse efterträdaren. Men då enka sålunda

tillerkänts företrädesrätt till arrendets eftertagande, har lagen jemväl

föreskrifvit, att hon med mannen skall hafva undertecknat kontraktet
m. m. Då jag sålunda hvarken i andra länders lagstiftning eller i
inom landet gängse coutume finner något stöd för att åt borgenärer
inrymma rätt till öfvertagande af gäldenärs arrende, har jag mot
Komiténs förslag i detta hänseende reserverat mig, likasom mot förslaget
att åt »den aflidnes rättsinnehafvare» medgifva åtnjutande af
giftostämma.

Men då hustru, enligt nyare lagstadganden, eger att råda öfver
hvad hon sjelf förvärfvar, samt genom äktenskapsförord m. m. kan
vara i besittning af förmögenhet, öfver hvilken icke mannen eger full
disposition, så anser jag att hon, i likhet med hvad Preussiska lagen
stadgar, bör ikläda sig gemensam ansvarighet med mannen för arrendets
fullgörande.

Med anledning häraf vågar jag föreslå följande ändringar och tillägg
i punkterna 27, 28, 30 och 31.

27:o) Dör arrendator ege hans enka att, under den återstående arrendetiden,
öfvertaga arrendet eller det på annan öfverlåta, under vilkor:
att anmälan derom sker senast inom sex månader från dödsfallet,
och att säkerhet för fullgörandet af arrende-vilkoren samtidigt ställas,
samt att den föreslagna arrendatorn af Domän-Styrelsen godkännes.
Lika rätt ege arrendatorns barn, der enka ej efterlefver.

Underlåtes anmälan, så som här sagdt är, eller framställes ej inom
den bestämda tiden ny arrendator, kommer arrendet, om Styrelsen
pröfvar skäl dertill, att upphöra första fardag sedan ett år förflutit från
den Thommdag, som infaller näst efter dödsfallet, så framt ej arrendetiden
redan dess förinnan tilländagått.

XXXVI!

vederhäftig borgen anskaffa.

Arrendekontraktet bör jemväl af arrendatorns hustru undertecknas.
Ingår han giftermål under arrendetiden, skall han, senast inom en månad
derefter, till Domän-Styrelsen insända hustruns borgensförbindelse,
såsom för egen skuld, för arrende vi lkorens uppfyllande.

i afseende å säkerheten för arrendevilkorens fullgörande, eller varder
han i konkurs försatt, vare arrenderätten förverkad och ankomme på
Styrelsen att påfordra egendomens afträdande den näst derefter följande
14 Mars.

31:o) När arrenderätt förverkad är, ege Kronan fordringsrätt hos
arrendator!), och jemväl hos hans löftesmän under den tid, som deras
borgen omfattar, för den förlust, som genom arrendesummans nedgående
under hvad förut bestämdt varit, dervid kan uppkomma. (Se slutet af
27:o i Komiténs förslag.)

33:o) mom. 1. För ett land med en så stor utsträckning och deraf
föranledda klimat-förhållanden som Sverige, bör icke samma tidpunkt
fastställas för hållande af laga af- och tillträdessyner, vid hvilka ej
blott byggnadernas underhåll utan äfven jordens häfd, verkstäld höstplöjning,
sådd af vintersäd m. m. skall bedömas. Uti södra Sverige
kan dylik syn, hädanefter som hitintills, hållas i Mars månad och då
undvikes — hvad alltid måste ega rum, när synen företages en längre
tid före af- och tillträdet •— en förnyad besigtning, för att efterse, om
husbristen blifvit afhulpen m. m. Men då jag delar Komiténs åsigt,
att dessa syner böra hållas före afträdandet, vågar jag föreslå den ändring
uti punkten, att Domän-Styrelsen må ega bestämma tiden. Dä
ny arrendator bör vara antagen, innan af- och tillträdessyn hålles, och
detta icke alltid kan hafva skett minst tre fjerdedels år före tillträdet,
torde äfven häruti ligga ett stöd för min åsigt.

XXXVIII

33:o) Laga syn skall, innan utarrenderad egendom afträde» och å

tid, som af Domän-Styrelsen bestämmes, af Häradshöfding — --------- —

föremål för pröfning.

Afträdande och tillträdande arrendator böra om dagen för syneförrättningen
underrättas.

Ehuru jag i hufvudsak delar Komiténs åsigter eller: att nybyggen
äfven hädanefter böra få anläggas, »dock endast å sådana trakter, der
odlingen i ett större sammanhang kan utbreda sig» och »å mark, som
är företrädesvis dertill tjenlig», som ock att »skogsområden fortfarande
skall anslås åt nybyggen, som hädanefter beviljas», så har likväl mitt
anslutande till Komiténs förslag skett under förbehåll att få framhålla
mina skiljaktiga åsigter i vissa detaljfrågor.

Jag delar äfven Komiténs uppfattning, att »om efter iakttagande
af ofvan antydda förändringar — hvaribland kronoparkers afsättande
innan annan afvittrings åtgärd vidtages —- med gällande föreskrifter
klokt och följdriktigt tillämpas», en stoj- skogsmark skall varda inom
Lappmarken bibehållen under Statens omedelbara vård och förvaltning.

Men jag anser, i olikhet med Komitén, »att det egennyttiga begäret,
att under förebärande af odlingens främjande söka för intet förvärfva
Statens skogstillgångar» ej blott hitintills gjort sig gällande, utan
ännu fortlefver.

Granskar man den från Landskontoret i Luleå den 23 December
1875 utfärdade »förteckning öfver inom afvittrade delarne af länet med
behörigt tillstånd upptagna krononybyggen i Norrbottens län», så skall
man finna, att ehuru af densamma icke alltid framgår om nybyggarno
äro jordbrukande, den dock angifver flere sågverksegare, bolag, köpmän
m. fl., om hvilka med visshet kan antagas, att de icke för odlingens
främjande blifvit krön onybyggare.

XXXIX

Af dylika korporationer m. fl. innehafva^ sålunda:
inom Piteå socken 134,287 qv.-ref af 277,232 qv.-ref skog

» Öfver-Luleå » 211,731 » » 260,677 » »

» Råneå » 210,255 » » 237,459 » »

» Neder-Kalix » 10,514 » » 18,424 » »

» Öfver-Kalix » 60,890 » » 126,554 » »

Summa 627,677 qv.-ref af 918,346 qv.-ref skog
eller mera än två tredjedelar af skogsvidden.

Af dessa innehar The new Gellivare Company 160,241 qv.-ref

Skuthamns sågverksegare ....	. 73,741	»
Bodträskfors..............................	. 62,210	.»
Niemifors...................................	. 49,499	»
St.ockfors....................................	. 33,393	»
Holmfors ...............................	. 20,986	»
Storfors ................................	. 20,021	»
Bergman, Hummel & C:o... .	. 81,605	»
Sågverksegaren Österberg.....	. 20,404	»

Uppgiften från samma Landskontor af den 16 December 1875
»öfver till afvittringsförrättare remitterade ansökningar om nybyggeslägenheter»
upptaga

i Pajala socken 51, af hvilka 23 för Svanstens sågverksegare, och 15

för icke jordbrukare;

i Gellivare » 59, af h vilka inspektor Krook för 11;

i Jockmock » 81, af hvilka Bodträskfors sågverksegare för 13, Luleå

snickeribolag för 6, Handlanden Holmbom för 3,
F. Högman för 11;

i Arjeploug » 72, af hvilka sågverksegaren Lundblad för 33, Länsman

Skarin för 2, Herrar A. Måckstedt & Söner för 2,
eller af 263 ansökningar ej mindre än 119 af icke jordbrukande nybyggare.

Det sålunda fortlefvande begäret »att för intet förvärfva Statens
skogstillgångar» uppmuntras af det höga skogsanslag, som enligt afvittringsstadgan
åt nybyggen kan tilläggas och understödes af de ofullständiga
föreskrifterna i och för skogsmarkens taxering, som för mantalets
skogsanslag lemnar en utsträckning af från 5,000 intill 20,000
pvadratref. Om än ock, enligt Komiténs uttalande, numera »det vanligast
förekommande hemmantalet är ett åttondedels mantal», så framgår
dock att, af de i förstnämnda uppgift uppräknade nybyggen, endast 20
erhållit så litet hemmanstal.

Under antagande att ett åttondedels mantal är det vanligaste, hvartill
ett nybygge uppskattas, anse Komiterade, att det derföre bestämda
skogsanslag från 625 till 2,500 qvadratref (från nära 112 till 448 tunnland)
icke så öfverskrider gränsen af det skäliga, att den funnit sig föranlåten
att föreslå en inskränkning deraf.

Ett skogsanslag som det sistnämnda är, enligt min åsigt, mer än
tillräckligt äfven för ett nybygge, hvilket erhåller det högsta belopp af
odlings- och ängsmark, som detsamma kan tillerkännas, eller ett hälft
mantal; ty odlingen betingas icke af sko g sanslagets storlek. Jag anser
derföre att 625 till 2,500 qvadratref bör vara det högsta skogsanslag,
hvilket »i förhållande till skogstillgången» samt till följd af mera säkra
och ledande taxeringsgrunder bör åt något nybygge gifvas.

Med Komitén kan jag alltså icke instämma i den motivering, den
framlägger för bibehållandet af föreskrifterna rörande skogsanslaget.
Med lika skäl skall det »för de intresserade förefalla såsom obillighet
och orättvisa», om, till följd af säkrare taxeringsgrunder och dessas
trogna eller noggrannare efterföljd, skogsanslagen hädanefter såsom
hitintills icke alltid utföllo 2 å 3 gånger större än minimi-arealen. Då
jag sålunda vågar tillstyrka skogsanslagets inskränkning, sker detta
äfven för att i någon mon hindra sågverksegare och bolag, att i och
för vinnande af stora skogsanslag, undanskjuta de jordbrukande nybyggarne,
»för hvilka i allmänhet skogen, huru högt värde den än för dem

Xi.i

må hafva, dock är så långt ifrån att vara egentliga föremålet för deras
önskningar, att ehuru skogsanslaget skall ställas i förhållande till det
hemmantal, som åsättes deras nybyggen, den önskan allmännast förspörjes,
att hemmantalet må sättas så lågt som möjligt och icke tvärtom».
En sådan önskan skulle än ytterligare gås till mötes, om det i afvittringsstadgan
föreskrifna minimibeloppet för odlings- och ängslägenheter
ökades.

Det skall kanske invändas, att flera nybyggen, som nu äro i sågverksegares
hand, icke omedelbart af Staten blifvit dem tilldelade,
utan genom köp till dem öfvergått. Men af ofvanstående uppgift å
hvilande ansökningar för nybyggnadsanläggningar synes, att nära hälften
ingifvits af personer, för hvilka odlingens främjande endast är
svepskäl.

Då staten för ett visst ändamål — här främjandet af hitintills obebodda
och af klimatiska förhållanden missgynnade trakters odling —•
åt nybyggaren öfverlåter odlingslägenheter, hvilka endast genom derå
nedlagdt arbete blifva af något värde, men derjemte, ej blott till fyllande
af oundvikliga behof, bränsle och byggnadstimmer, utan jemväl såsom
bidrag till hans underhåll under odlingstiden eller vid timad missväxt,
till honom bortskänker annan egendom, växande skog, hvilken eger
ett högre eller lägre, men dock alltid absolut värde; så är Staten ej
blott berättigad, utan jemväl förpligtad, att vid öfverlåtelsen af sin
egendom göra sådana vilkor, hvarigenom dess syftemål, så vidt sig göra
låter, vinnes och betryggas.

Ett sådant stadgande förefinnes uti den begränsade utverkning för
afsalu, hvilken endast får ske efter utsyning af vederbörande skogstjenstemän;
och om detta stadgande rätt efterlefves eller på ett »först''mässigt))
sätt tillämpas, skall den fördel, som derigenom tillerkänts nybyggaren,
delvis uppnås.

Men det är kändt, att nybyggare till sågverksegare, på kortare

eller längre tid, öfverlåta sin rätt till utsyning af virke till afsalu, och

XLIt

genom en sådan åtgärd omintetgores helt och hållet Statens syftemål,
då den till betryggande af nybyggarens bergning till honom afträdde
sin egendom.

Giltigheten af sådan öfverlåtelse bör derföre genom lagstadganden
underkännas.

Stockholm den 19 Maj 1876..

P. v. Möller.

Reservation af Herr Sjöqvist,

Lika med Komitén anser jag det vara af stor vigt, icke allenast
för Norrland utan äfven för hela riket, att Lappmarken, hvarest nybyggen
hädanefter nästan uteslutande komma att anläggas, erhåller en
bofast befolkning, som icke allenast genom utgörande af skatter till
statsverket bereder detsamma inkomster, utan äfven genom tillgång på
arbetskrafter underlättar möjligheten för Staten att tillgodogöra sig de
rikedomar, som derstädes finnas hopade, hufvudsakligast uti dess skogar.
För att uppnå detta mål, eller Lapplands befolkande, vill jag dock icke
bortskänka en stor del af denna dyrbara egendom, hvaraf Staten nu
och framdeles har att påräkna säkra och högst betydliga inkomster,
synnerligast då jag anser, att detta mål på mycket billigare vilkor och
med jemförelsevis ringa uppoffringar kan på annat sätt uppnås.

Åf den för Westerbottens och Norrbottens läns Lappmarker utfärdade
afvittringsstadga samt den för samma Lappmarker gällande skattläggningsmetod
har jag inhemtat, att rättigheten att anlägga nybyggen
är beroende af tillgången på lämpliga odlingslägenheter, och att den
beräkneliga höafkastningen af dessa odlingslägenheter utgör grunden

XLIII

för det mantal, som bör nybygget åsättas, hvaremot skog, så väl till
husbehof som till afsalu, tilldelas nybygget efter beräkning af mantalet,
med från fem ända till tjugu tusen qvadratref. Den skatt eller grundränta,
som för ett helt mantal åsättes, är 6 Kronor 40 öre och i förhållande
dertill för mindre hemmantal, samt utgår i penningar utan
förvandling. Mot utgörande af denna ringa skatt, då frihetsåren tilländagått,
samt så länge grundränta åligger jorden, eger nybyggaren
att årligen på det tilldelade området erhålla utsyning af skog till afsalu.
Den inkomst, som härigenom '' beredes nybyggaren, uppgående
säkerligen till flera hundra kronor årligen på mantalet, öfverstiger sålunda
mångdubbelt den skatt, som han är skyldig att efter frihetsårens
slut till Staten erlägga. — Under sådana förhållanden synes det mig
vara tvifvelaktigt, om jordens uppodling, eller rättigheten att bekomma
skog, hvaraf årligen betydlig inkomst kan erhållas, äro mest verkande
motiv för den mängd ansökningar om rättighet att anlägga nybyggen,
som redan äro och under afvittringens fortgång utan tvifvel blifva aflemnade.
Visserligen är genom Kongl. förordningen om kronoparkers
bildande i de norra länen stadgadt, att redan innan afvittring öfvergår
en trakt och äfven under pågående sådan, skogsmark kan och skall
afsättas, för att såsom kronopark vårdas och behandlas, och få några
nybygges-anläggningar å de afsätta trakterna icke ega rum. Härigenom
har Staten skyddat sin rätt till en del skog, men på bekostnad af
landets uppodling och befolkande, enär utan tvifvel äfven å dessa trakter
odlingslägenheter icke saknas. —• Mig synes det icke vara omöjligt,
eller ens förenad! med stora svårigheter, att tillgodose dessa båda intressen;
men på det detta mål må kunna uppnås, anser jag det vara
högst nödvändigt, att nu gällande föreskrifter för nybygges-anläggningar
upphäfvas, och att genom nådig författning stadgas, att inga nybyggen
få på hittills gällande vilkor i Lappmarken anläggas. — Vidare
och då det är nogsamt kändt, att uti Lappmarkerna finnas en mängd
trakter, som äro lämpliga för odling, och hvilka, sedan de blifvit kulti -

XLIV

verade, kunna förskaffa sina innehafvare bergning och välstånd så väl
genom åkerbruk som företrädesvis genom boskapsskötsel, böra sådana
trakter, hvar de än finnas, äfven om de- skulle vara belägna å kronoparkerna,
och så vidt de efter pröfning kunna anses medföra besutenhet,
så väl före som under pågående samt äfven efter afslutad afvittring,
till odling upplåtas åt hugade sökande, som dertill sig anmäla.

— Från Statens sida borde dessa anläggningar underlättas derigenom,
att lägenheterna befriades från utgörande af alla onera under vissa,
vid upplåtelsen bestämda frihetsår; att nödigt byggnadsvirke efter kostnadsfri
utsyning anvisades dem; att de tillförsäkrades fri vedbrand efter
anvisning från Statens skogar; och att de skulle ega rättighet att,
likaledes efter anvisning, erhålla fritt mulbete å kronoparkerna. — För
att undvika den olägenhet, som möjligen skulle kunna uppstå derigenom,
att dessa nybyggen icke, i likhet med redan inom Lappmarkerna
befintliga hemman, erhålla skog till afsalu, anser jag det vara
lämpligt, att desamma icke åsättas hemmantal, hvarigenom de ock befrias
från utgörandet af de med hemmantal åtföljande onera och besvär.

— På det dock en bofast och sjelfständig befolkning, som hyser kärlek
till den jord, den odlar, måtte kunna erhållas, anser jag det vara nödvändigt,
att dessa nybyggen, hvilka under frihetsåren borde kallas för
kronotorp och efter metod såsom sådana till ränta skattläggas, måtte
efter fullgjorda odlings- och byggnadsskyldigheter få till skatte omföras,
hvarigenom åboerne, som å dem nedlagt arbete och kostnader,
betryggades i besittningsrätten. Den uppoffring, som Staten får vidkännas
genom att bevilja skog till nybyggnad, torde icke vara af någon
särdeles stor betydenhet, och det årliga skogsanslaget till vedbrand
torde icke ens förtjena något afseende, då härtill kan och bör användas
sådant virke, som med hänsyn till beskaffenheten i Statens hand har
ringa, om ens något värde. — Hvad beträffar rättigheten till mulbete,
så lärer det ännu icke vara fullt utredt, huruvida en sådan tillåtelse
är till någon skada för skogen, och om det skulle visa sig, att ny -

XLV

byggaren genom att anlägga skogseld söker att förbättra betet å den
skog, som blifvit honom anvisad, så torde detta lagbrott, utom ansvar
efter gällande lag, äfven kunna motverkas deraf, att allt bete å svedjad
skog vid ansvar förbjudes. Då allt virke, som från Lappmarkerna afyttras,
skall vara af vederbörande skogstjensteman stämpladt, samt
enda sättet att göra detta virke för handeln tillgängligt är medelst
flottning i elfvarna, hvarvid detsamma besigtigas, och om det befinnes
vara ostämpladt, tages i beslag, torde det icke vara att befara, att
lägenhetsinnehafvarne skola genom åverkan söka tillegna sig Statens
skogstillgångar; snarare synes det mig vara sannolikt, att desamma
genom att skydda skogen söka bereda sig en ständigt återkommande
arbetsförtjenst vid de för Statens räkning skeende afverkningarna, och
hvarigenom äfven en fördel för Staten beredes. Väl skulle man kunna
invända, att då man söker att, så vidt möjligt är, befria kronoparkerna
uti södra Sverige från utgörande af s. k. servituter, det vore olämpligt
att införa sådane uti Lappland, men olika lagstiftning torde betingas
af olika förhållanden.

Genom hvad jag här ofvan anfört, har jag sökt visa, huru nybyggesväsendet
i Norr- och Vesterbottens Lappmarker, efter min åsigt,
lämpligast och på det för Staten minst betungande sätt borde kunna
ordnas. Fördelarne af ett sådant tillvägagående synes mig vara att, å
ena sidan, Lappland erhåller en bofast befolkning, som bör kunna hafva
sin bergning af den jord, den odlar, samt genom arbete å Kronans skogar
än ytterligare förskaffa sig inkomst, och å andra sidan, att Kronan,
utan nämnvärd uppoffring och utan att behöfva bortskänka en med
hvarje år värderikare egendom, erhåller uti Lappmarken en befolkning,
som kan vara henne till stort gagn vid tillgodogörandet af derstädes
befintlig värderik egendom.

Slutligen och såsom en sammanfattning af hvad jag anfört får jag
underdånigst hemställa:

att nådig förordning utfärdas derom, att den inom Lappmarkerna

XLVI

varande skogsmark icke får på annat sätt användas än till bildande af
kronopark, till skogsanslag åt redan befintliga, dertill berättigade hemman
och nybyggen, och till stockfångst åt privilegierade sågverk;

att afvittring, så skyndsamt som möjligt är, derstädes bör företagas,
dervid de hemman och nybyggen, som äro berättigade till skog, såväl
till husbehof som till afsalu, sådan tilldelas, hvarvid dock största sparsamhet,
med skogsanslaget iakttages;

att sedan afvittringen blifvit afslutad, och såväl de skogberättigade
hemmanen och nybyggena, som de privilegierade sågverken erhållit
sina behöriga skogsanslag, all öfrig skogsmark förklaras vara under
Kronans omedelbara vård;

att sökande, som äro hugade att nedsätta sig å till odling tjenliga
lägenheter, hvar de än förefinnas och icke redan förut äro till andra
disponerade, ega att hos Konungens Befallningshafvande, såväl före
som under pågående afvittring samt äfven efter densammas afslutande,
ingifva sina ansökningar, hvilka af Konungens Befallningshafvande
pröfvas;

att dessa ny byggeslägenheter icke må åsättas hemmantal utan böra
såsom kronotorp skattläggas;

att desamma tilldelas skog från kronoparkerna efter utsyning till
byggnadsvirke samt efter anvisning till vedbrand, men ej till afsalu;
att desamma ega rätt till bete å kronoparkerna enligt anvisning;
och att desamma må kunna efter de vid upplåtelsen bestämda frihetsårens
utgång, och sedan de föreskrifna odlings- och byggnadsskyldigheterna
blifvit fullgjorda, till skatte omföras.

Stockholm den 19 Maj 1876.

O. A. Sjöqvist.

XLVI1

Reservation af Herr Groth,

l;o) I afseende på komiténs förslag till reglering af förvaltningen
af Kronans egendomar är jag med pluraliteten af olika åsigt, i följande
punkter.

Komitén har föreslagit, att Kronan skall ombesörja och bekosta all
nybyggnad, såväl då hus till följd af ålder måste ombyggas, som då
nybyggnad erfordras efter brandskada. Med hänsyn dertill, att landtmannabyggnader,
som af Kronan uppföras, blifva mycket dyra, i jemförelse
med hvad arrendatorer kunna åstadkomma, emedan dessa verkställa
en del af byggnadsarbetena med eget folk och egna dragare på
tider, då landtbruksarbeten ej taga deras arbetskrafter i anspråk, och
som arrendatorerne hafva fördel af att byggnaderna blifva väl uppförda
och derföre böra i byggnadsföretagen så mycket som möjligt intresseras,
samt då i hvilket fall som helst den principen ej behöfver frångås,
att en arrendator ej bör tillförbindas andra skyldigheter än som
vid arrendets ingående kunna beräknas, anser jag, att arrendator bör
åläggas verkställa alla byggnadsarbeten, med undantag för de fall, som
omförmälas i 20:de punkten af förslaget till »grunder för förvaltningen
af Kronans privatdomäner» och 19:de punkten af förslaget till »allmänna
vilkor för kronoarrenden», dock så att han derför erhåller skälig Bisättning.

För detta ändamål erfordras, att vid arrendevärdering förslag blifver
uppgjordt äfven öfver beskaffenheten af och kostnaden för den under
arrendetiden, eller egentligen under de första åren deraf, erforderliga
nybyggnad eller förändring af befintliga byggnader, och att arrendatorn
tillförbindes verkställa dessa byggnadsarbeten, äfvensom botande
af å byggnaderna under arrendetiden tärnande brandskador, hvarföre i

XLVI1I

6:te punkten af de omförmälda »grunderna», der fråga ar om förslag,
som vid arrendevärdering skall upprättas, bör inflyta ett moment af
följande lydelse:

till den nybyggnad eller den förändring i befintliga byggnader, som kan
anses erforderlig, samt till kostnaden derför, äfvensom till brandförsäkringsbelopp,
och till borttagande af öfverjlödiga backstugor och torp.

Detta, nemligen förslag till borttagande af öfverflödiga backstugor
och torp och beslut derom, är nödvändigt icke allenast för den mark,
som afsättes till uteslutande skogsbörd under skogsstatens omedelbara
förvaltning, utan äfven för arrendeområdena, emedan arrendatorn har
större svårighet att blifva utaf med dessa på egendomens skogstillgång
m. m. tärande snyltgäster, om icke derom blifvit beslutadt, innan arrendet
ingås.

Vidare bör 17:de punkten i »grunderna» och 16:de punkten i »allmänna
vilkoren» erhålla följande förändrade lydelse:

Från den i lag stadgade ny byggnadsskyldighet vare arrendatorn befriad.
Han vare under arrendetiden icke berättigad, att af Staten påfordra
någon nybyggnad, ej heller att sådan verkställa, med mindre bestämmelse
derom finnes i kontraktet intagen, eller under arrendetiden byggnad genom
vådeld, (orden »eller annan olyckshändelse» uteslutas) blifvit skadad eller
förstörd. »Den ersättning — — — — •— — af Kronan gäldas.»

Af omnämnde orsaker, — och emedan med de af komitén föreslagna
bestämmelser är att befara, det mången arrendator gerna
skulle se en byggnad nedbrinna, med hvilken han ej finner sig belåten,
och i stället för hvilken han genom branden kostnadsfritt erhölle en ny
och bättre byggnad, vid hvars uppförande han äfven kunde bereda sig
inkomst, — erfordras följande förändrade lydelse af 19:de punkten i
»grunderna» och 18:de punkten i »allmänna vilkoren».

Inträffar brandskada, skall densamma alltid afhjelpas af arrendatorn.
Styrelsen uppbär brandskade-er sättning en och utbetalar densamma till arrendatorn
mot borgen, eller i den man han brandskadad byggnad reparerar

xux

eller återuppför. Skulle brandskade-ersättningen alls icke eller endast till
någon del utbeko mmas, blifve detta, sd vidt det ej härrör af vederbörande
tjenstemäns fel eller försummelse, arrendatorns förlust.

Som brandförsäkrings-afgifterna, om desamma skulle af Staten betalas,
komme att erfordra omkring 40,000 kronors årlig utgift utan
motsvarande böjning i arrendebeloppen, anser jag att arrendatorerne
böra åläggas betala nämnde afgifter, och att vid brandförsäkring förhålles,
såsom här nedan föreslagna förändrade lydelse af 18:de punkten
i »grunderna)) och 17:de punkten i »allmänna vilkoren» antyder.

De Kronans fastigheter tillhörande byggnader böra genom Styrelsens
försorg brandförsäkras, företrädesvis uti brandstodsförening för länet eller
orten. Styrelsen bestämmer det belopp, hvartill brandförsäkring bör sökas,
och det bolag, hvarest densamma bör ske. Brandförsäkrings-afgifterna
gäldas af arrendatorn. I de fall, då brcmdförsäkringsafgift ej upptages å
kronodebetsedeln eller kommer å restlängd, förskotteras afgiften af allmänna
medel, men återgäldas af arrendatorn.

Med uteslutande af sista momentet i sistnämnde tvenne punkter
af komiténs förslag, torde desamma i öfrigt böra bibehållas oförändrade.

I öfverensstämmelse med hvad ofvan föreslagits bör 20:de punkten
i »grunderna» och 19:de punkten i »allmänna vilkoren» erhålla följande
förändrade lydelse:

De olyckshändelser, som eljest bevisligen utan arrendatorns förvållande
inträffa, skola icke ligga honom till last, utan afhjelpes i sådant fall skada
å egendomens byggnader på Kronans bekostnad.

Som kronoegendoms andel i härads- eller sockne-allmänning vanligen
är af så ringa betydenhet, att den icke inverkar på arrendebeloppet,
torde den i 14:de punkten föreslagna rättighet för arrendatorn
till åtnjutande af afkastning från sådan skog icke böra bibehållas, ej
heller förmåner från kronopark. Åtminstone borde i afseende å allmänning
tilläggas: sä vidt ej annorlunda varder i kontraktet bestämdt,

på det Kronan må vara oförhindrad att, der så anses lämpligt, från
allmänning utskifta den andel, som dess egendomar tillkommer.

I 7:de och 12:te punkterna af »allmänna vilkoren» har komitén
lemnat arrendator en viss frihet i afseende på röjning och afverkning
af träd på arrendeområdet. Som ingen svårighet möter att vid
arrendevärdering bestämma en viss kubikmassa till årlig af verkning å arrendeområdet,
äfvensom uppfredning och plantering af träd, och, utan
att utsyning verkställes, någon säkerhet ej blifver för att arrendatorn
icke nedhugger de största och värdefullaste träden och derigenom
sköflar den skogstillgång, som finnes derstädes, så att egendomen, i
stället för att äfven i detta afseende blifva ett mönster för god hushållning,
kommer att framte dessa skoglösa och under torka all gräsväxt
saknande betesmarker, hvilka, der de ej redan äro beväxta med
för bete otjenliga och hinderliga växter, såsom ljung m. in., snart blifva
det, anser jag oundvikligen nödvändigt: att röjning bör af arrendator få
verkställas endast efter anvisning; att afverkning af träd å arrendeområde
ej får ske utan föregången, behörig utsyning; att vid arrendevärderingar
noga bör bestämmas, hvilka delar böra bära sluten skog, gles löfskog för
gräsväxtens skull, eller användas uteslutande för gräsväxt; att äfven bestämmes,
hvarest skog eller träd skola uppdragas eller uppfredas; att arrendator
ålägges bevaka sko g stilig äng en på arrendeområdet; att utom ansvar
enligt lag den arrendator enligt kontraktet tillerkända utsyning minskas, i
den mån åverkan eller oloflig afverkning sker derstädes; samt att Kronan
förbeliålles rätt till afverkning och afforsling af de träd, som utöfver hvad
arrendatorn blifvit tillerkändt, kunna af verkas.

Beträffande särskildt komiténs förslag om att träd å tomt och i
allé, då deras afverkning af vederbörande föreskrifves, skola tillfalla
arrendatorn, så blifver det derigenom i hans intresse att medelst föröfvande
af skador å dessa träd påskynda deras afverkning och, om
detta ej sker, uppstår i alla händelser den orättvisa, att hvad en eller

flere arrendatorer uppfredat och vårdat kommer en efterföljande arrendator
helt oförskylt till godo.

Jag anser mig äfven böra erinra, att förbud mot svedning och ljungbränning
samt hopsamling af sä kalladt skogsströ å arrendeområdena icke
blifvit af komitén föreslaget. Dessa missbruk äro så allmänt erkända
såsom skadliga, att något vidare derom ej behöfver här anföras.

2:o) I afseende på lämpligheten att med den af komitén föreslagna
Domän-Styrelsen införlifva den nuvarande Skogsstyrelsen befarar jag,
att förvaltningen såväl af Statens skogar som dess landtbruksegendomar
skulle af en sådan sammanslagning komma att lida, enär med
hänsyn till hvarderas betydenhet nämnda förvaltningar utan tvifvel
kräfva hvar sin sakkunnig Chefs hela uppmärksamhet och omtanke.

Den lättnad i förvaltningen, som genom en gemensam styrelse
skulle kunna uppstå, är enligt min åsigt icke af någon afsevärd betydenhet,
emedan de vigtigaste frågorna, för hvilka en sådan styrelse
vore fördelaktig, nemligen frågor om mark, som bör afsättas för uteslutande
skogsbörd och ställas under skogsstatens omedelbara förvaltning
såsom kronoparker, i alla fall torde böra underställas Kongl. Maj:ts
nådiga pröfning, helst afsedt är att, oaktadt skogsmarken från arrendena
undantages, arrendatorerne ändock skola bestrida egendomens alla skatter
och onera.

3:o) I afseende på frågan »på hvilka vilkor hädanefter må till enskilde
upplåtas för odling tjenlig, Kronan tillhörig mark i de norrländska
länens hafva de upplysningar, som inom komitén vunnits, stadgat min
öfvertygelse derom, att nybyggesväsendet, sådant det hittills bedrifvits,
icke vidare erfordras, hvarken för Norrlands befolkning och odling eller
tillgodogörande med vinst för Staten af dess norrländska skogars produktion.
Jag kan således icke biträda den del af komiténs betänkande
och förslag i denna fråga, som förordar afsättande af större odlingsområden
och upplåtande inom dessa äfven hädanefter af med skogs -

LII

anslag försedda nybyggeshemman enligt nu gällande grunder derför,
utan föreslår jag i stället:

att all Kronans mark i Norrland, som icke lagligen tillkommer
dels sågverk i ersättning för privilegierad stockfångst och dels redan
beviljade hemman och nybyggen i skogsanslag, skall för Statens räkning
såsom kronoparker eller skogsdomäner omedelbart förvaltas;

att således upplåtelse af mark för anläggning af hemman eller
andra lägenheter, afsedda att tilldelas skogsanslag eller att omföras till
skatte, icke vidare bör ega rum;

att mark derstädes ej heller på annat sätt bör Kronan afhändas,
för så vidt ej, på hemställan af Skogsstyrelsen, Kong]. Maj:t finner för
Kronan fördelaktigt, att medgifva försäljning af aflägset belägna mindre
delar, i likhet med hvad om Kronans öfverloppsmarker redan är
föreskrifvet;

att redan beviljade och insynade hemman och nybyggen, hvilka
genom tilldelning af skogsanslaget skulle förorsaka sönderstyckning
eller eljest blifva hinderliga för vården af kronoparkerna, skola antingen
för Statens räkning inköpas eller ock, så vidt lagligen ske kan, mot
erhållande af utflyttningshjelp och odlingsersättning, vid afvittringen
utflyttas och förläggas intill förut befintliga af flere hemman bestående
skattejords-områden, och att nybyggen eller hemman, hvilka sålunda
återfölle till Kronan, äfvensom å kronoparkerna befintliga, utbytta eller
ännu ej upplåtna ängs- och odlings-lägenheter användas till kronojägareboställen
eller sådana skogsarbetaretorp, som i nästa punkt omförmälas
;

samt att de, hvilka på grund af Kongl. Maj:ts nådiga afvittringsstadga
för Norr- och Vesterbottens läns lappmarker af år 1873 och
derförinnan gjort ansökan om tillåtelse till nybyggens anläggande, men
hvilkas ansökningar, ehuru öfverlemnade till vederbörande afvittringsförrättare,
ännu icke blifvit bifallna, och de, hvilka möjligen utan tillstånd
bosatt sig eller odlat på Kronans marker, skola höras, huruvida

LIII

de vilja utan jordeganderätt eller stadgad åborätt och utan skogsanslag,
men med erhållande å Kronans skogar af bete för sina kreatur
efter anvisning, husbehofsvirke efter utsyning och arbetsförtjenst dels
af Kronan och dels af enskilde, som från Kronans skogar köpa skogsalster,
upptaga och bosätta sig eller qvarblifva på de lägenheter, som
kunna befinnas lämpligen böra åt dem upplåtas: dock att de: hvilka
utan behörigt tillstånd bosatt sig på område, som vid afvittringen blifver
tilldeladt redan beviljade nybyggen och hemman eller såsom stockfångstskog
åt sågverk, icke kunna der få qvarblifva utan medgifvande
af den, som marken erhåller; hvarjemte Skogsstyrelsen bör ega att utfärda
tillståndsresolutioner om sådana skogsarbetaretorp och bestämma
de närmare vilkoren antingen för arrende eller annan rätt till odling,
bebyggande och nyttjande af dessa lägenheter, hvilka icke böra skattläggas,
utan förblifva en Kronans skogsdomäners tillhörighet, så att
innehafvarne må kunna från lägenheterna skiljas, om de försumma sina
skyldigheter, eller begå åverkan eller andra olagligheter.

Såsom de hufvudsakligaste motiven för hvad jag här ofvan, angående
upplåtelse till enskilde af Kronan tillhörig mark i Norrland, anfört
och föreslagit må framhållas: dels det högre värde skogsalster numera
ega, till följd hvaraf Staten kan erhålla mångdubbelt större vinst af att
förvalta skogarne för egen räkning, än att upplåta dem till förmån för
skattehemman, helst dessa, der afvittringen numera återstår, det är
hufvudsakligen i Norr- och Vesterbottens läns lappmarker, äro nästan
fria från skatter och allmänna onera, hvartill kommer att dessa hemmans
indirekta skatter jemte bidragen till kommunerna icke kunna beräknas
till högre belopp än af dem i mark motsvarande, ofvan föreslagna
lägenheter bör komma att vinnas; dels den omständigheten att,
för så vidt sköfling af hemmanens skogsanslag och deraf följande ödesmål
vill undvikas, Kronan, på sätt redan är stadgadt, måste för all
framtid hålla personal för bevakning och utsyning å dessa skogsanslag,
från hvilka dock all inkomst för afsalu af skog kommer enskilde till

LIV

godo; dels att, emedan afsättning af skogsalster till lönande priser ej
saknas, tillräcklig arbetsförtjenst för lägenhetsinnehafvarne alltid bör
vara att tillgå vid flottningsleders byggande och upprensning, vägars
anläggande samt skogs utverkning, forsling och flottning, för hvilka
arbetens utförande äfvensom för biträde vid skogsbevakningen är nödvändigt
hafva arbetsmanskap när som helst att tillgå, och som det är
lika nödvändigt att dessa arbetare förses med ängs- och odlingslägenheter,
så beskaffade att å hvarje skogsarbetaretorp kunna vinterfödas
tvänne kor och en häst, synes det vara af vigt, att dylika lägenheter
icke vidare afhändas Kronan, helst skäl finnes till det antagande, att
alla ännu icke upplåtna ängslägenheter knappast förslå till i fråga varande
arbetaretorp, om dessas antal skall blifva tillräckligt; dels att om
lägenheterna skattläggas och upplåtas med jordegande eller stadgad
åborätt för innehafvarne, dessa, i stället för att underlätta skogsbevakningen,
försvåra densamma, emedan de icke kunna från lägenheterna
skiljas, om, till följd deraf att de begå åverkan, anlägga skogseldar,
idka löunkrögeri m. m., så skulle erfordras; och dels att sådana icke
jordegande eller med stadgad åborätt försedda lägenhetsinnehafvares i
Norr- och Vesterbottens lappmarker bergning med säkerhet kan antagas
vara mera tryggad än innehafvarnes af skatt ej ord derstädes, emedan
skattejorden kan för skuld pantsättas och utmätas, men icke sådana
lägenheter, som här föreslagits, der Kronan är egare såväl af jorden
som byggnaderna, hvilka dock utan kontant bidrag af Staten böra af
åbon uppföras och underhållas. — Derjemte äro just de trakter, der
oupptagna lägenheter ännu återstå, till hemman och skattelägenheter
minst tjenliga, och det är der, som redan befintliga nybyggare mest
behöfva anlita den allmänna välgörenheten och understöd af statsmedel
i missväxtår, ett förhållande, som äfven tydligen hänvisar på nödvändigheten
af att dessa trakter, hvilka hufvudsakligen finnas inom det så
kallade skogslandet af lappmarkerna, till skogsproduktion för Statens
räkning användas. Tänkes möjligheten af grundskatternas afskrifning,

samt en allmän fördelning af allmänna onera, framträder det ofördelaktiga
uti att hädanefter upplåta mark derstädes till skatte ännu mera.

För frångående af nybyggesväsendet torde någon lämpligare tidpunkt
än den närvarande icke kunna väljas, ty den lösa befolkning,
som till följd af det under sednare åren gällande förbudet mot nybyggesanläggningar
nu förefinnes, och den i norrländska skogsorterna uppväxta
yngre generationen, som icke gerna vill lemna sin födelsebygd,
skall säkert med tacksamhet begagna sig af tillfället att få bosätta sig
på i fråga varande lägenheter, å hvilka innehafvarne, såvida de uppfylla
sina skyldigheter och ej begå åverkan m. fl. olagligheter, böra
vara lika bofasta som å skattejord.

Beträffande åter lös befolkning, som hädanefter kunde uppkomma
till följd deraf att en del innehafvare af sådana oskattlagda lägenheter,
som här föreslagits, blefve från lägenheterna skilda, så finnas många
varningsgrader, böter med flera åtgärder, hvilka derförinnan böra tilllämpas
och torde verka derhän, att de felaktige bringas till förbättring
och i de flesta fall kunna vid lägenheterna bibehållas. Då emellertid,
såsom förut är antydt, dessa lägenhetsinnehafvare böra komma att
berga sig lika väl om icke bättre än hemmans- eller skattelägenhetsinnehafvarne,
finner jag icke något skäl till det antagande, att fattigvården
skulle komma att betungas mera af de förra än af de sednare.
Dessutom kunna dels medel till understöd samlas genom inflytande
böter och innehållande af vissa procent af lägenhetsinneliafvarnes arbetsförtjenst,
dels ock, om behofvet så skulle kräfva, fattigvård ar inrättas.
Dessa medel torde ock i vissa fall böra anlitas för byggnadernas iståndsättande
efter afliden eller afskedacl skogsarbetare.

Hvad angår det befarade förhållande, att dessa lägenhetsinnehafvare
skulle anlägga skogseldar, för att förbättra betet för sina kreatur,
så erfordras till förekommande deraf endast förbud mot bete på brandfält
och svedjor, emedan dylika förbrytelser vanligen upphöra, så snart
påräknade fördelarne deraf icke erhållas; och ehuru denna åtgärd af

LVI

många anses omöjlig att till fullo genomföra, torde, om, såsom jag
tänkt mig, förbudet åtföljdes af ett stadgande om betesfred i skog utan
hägnad, den med förbudet åsyftade verkan icke uteblifva.

Då således upplåtande af mark i Norrland till skattehemman och
skattelägenheter, hvilket under de tider, då Statens norrländska skogar
voro nästan utan värde, var det enda sättet att af dem draga någon
ehuru obetydlig fördel, numera är förenadt med betydlig minskning i
Statens inkomster, så anser jag, att upplåtande hädanefter åt enskilde
af Kronan tillhörig mark derstädes icke bör ske på andra vilkor, än jag
här ofvan föreslagit, nemligen antingen såsom boställen för sJcogspersonalen,
såsom arbetstorp eller på arrende under visst antal år, dock sä att
jorden allt framgent bör tillhöra kronoparkerna och stå under Skogsstyrelsens
förvaltning.

C. P. Groth.