BETÄNKANDE OCH FÖRSLAG (Statens offentliga utredningar 1873:2)

UNDERDÅNIGT

BETÄNKANDE OCH FÖRSLAG

AFGTFNA DEN 23 JULI 1872

AF DEN FÖR REVISION AF GÄLLANDE LÅROVERKSSTADGA OCH DE SÄRSKILDA, TID
EFTER ANNAN MEDDELADE FÖRESKRIFTER RÖRANDE DENNA STADGAS TILLÄMPNING

I NÅDER FÖRORDNADE KOMITÉ.

STOCKHOLM

IVAR HAäGOSTRÖMS BOKTRYCKERI
1 872.

Stormäktigste Allernådigste Konung!

Sedan Eders Kongl. Maj:t, uppå Riksdagens underdåniga framställning,
beslutat att åt en komité uppdraga att verkställa en revision af
nu gällande Stadga för rikets allmänna elementarläroverk och de särskilda,
tid efter annan meddelade föreskrifter rörande denna Stadgas
tillämpning, täcktes Eders Kongl. Maj:t under den 21 Oktober 1870 till

INLEDNING.

ledamöter i denna komité i nåder förordna undertecknade jemte Bruksegaren
m. m. Hj. Petré, som likväl den 14 Februari 1871, uppå derom
gjord underdånig ansökning, från detta förordnande entledigades. I enlighet
med Eders Kongl. Maj:ts nådiga befallning sammanträdde Komitén
första gången i lmfvudstaden den 15 November först nämnda år och
bär sedan fortsatt sina arbeten endast med de afbrott, som varit af
andra offentliga uppdrag med nödvändighet påkallade.

Vid sitt första sammanträde fick Komitén genom Eders Kongl. Maj:ts
Ecklesiastik-departement mottaga Riksdagens underdåniga skrifvelse af
den 13 Maj 1870, angående revision af nu gällande Läroverksstadga, i
hvilken skrifvelse Riksdagen framhållit, hurusom, oaktadt de förslag till
en förändrad anordning af undervisningen vid rikets elementarläroverk,
hvilka, alltsedan dessa år 1856 erhöllo den organisation, de ännu hufvudsakligen
bibehålla, gång efter annan blifvit hos Riksdagen framställda, haft
till följd flera jemkningar i läroverkens inrättning och undervisningsordning,
en i alla samhällsklasser rådande oro beträffande ändamålsenligheten
af den plan, efter hvilken elementarläroverken äro inrättade, icke kunnat
bringas till lugn. Såsom stöd för sitt antagande, att denna oro icke
torde sakna all befogenhet, anförer Riksdagen de anmärkningar, som i
omförmälda hänseende förekommit, nemligen:

att de efter år 1856 timade förändringar och omkastningar i undervisningsplanen
bidragit till att rubba tron på riktigheten af de grundsatser,
på hvilka skollagen stöder sig, eller åtminstone på deras fulla
ändamålsenlighet för vårt folk och våra förhållanden;
att språkundervisningen i de nedre klasserna af skolan utvidgats till
att på ett betänkligt sätt upptaga barnens tid och anstränga deras
föga utbildade krafter;

att så väl härigenom, som genom mängden af ämnen, hvilka i skolan
samtidigt läsas, och framför allt genom deras föredragande af särskilde
lärare lärjungarne ytterligare och på ett stundom för deras
helsa betänkligt sätt blifvit öfver ansträngda;

INLEDNING.

att från flera orter klagomål förspörjas deröfver, att lärokurserna äro
så ordnade, att i verkligheten någon afslutad undervisning icke erhålles
förr än efter genomgåendet af skolans alla klasser, under det
att det stora flertalet af lärjungarne, hvilket icke har tillfälle att
fullständigt genomgå skolan, tvingas att vid den tid, då de för sin
framtida utkomst måste se sig om efter arbete, lemna densamma
med, i vissa ämnen åtminstone, ganska ofullständiga kunskaper;
att slutligen sammanförandet i samma läroverk såväl af skola och gymnasium,
som ock af båda bildningslinierna, den klassiska och den
reala, vållat, att åtskilliga läroverk blifvit så öfverfyllda, att disciplinen
icke alltid torde kunna nöjaktigt öfvervakas, hvarjemte denna
förening på de flesta ställen ansetts menlig för undervisningen, särskildt
å den reala linien. Riksdagen antager, att sist nämnda förhållanden
torde hafva gifvit upphof till den tanken, att det vore
önskligt att skolan så kunde ordnas, att undervisningen i de nedre
klasserna blefve i möjligaste måtto för alla gemensam, men deremot
i de öfre, motsvarande de fordna gymnasierna, kunde fullständigt
särskiljas ända derhän, att, om möjligt, dessa klasser frånskildes
den öfriga skolan och upptoges i fristående, sjelfständiga läroverk,
afsedda särskildt för bibringande af den klassiska bildningen och
särskildt för undervisning å den reala linien.

Riksdagen, som icke ansett sig kunna afgöra, huruvida dessa anmärkningar
verkligen hafva den betydelse för ynglingarnes uppfostran,
som man allmänt synes vara böjd att tillmäta dem, har likväl funnit
något äfven från Riksdagens sida böra göras för deras afhjelpande eller,
i fall de efter närmare pröfning skulle visa sig mindre befogade, för
allmänhetens upplysande derom, att de fel, som man nu anmärker, i
sjelfva verket icke förefinnas, och att anmärkningarne således haft sin
grund i missuppfattning af förhållandena. Det läge nemligen, enligt
Riksdagens förmenande, makt uppå, att folket är förvissadt derom, att
den undervisning, som meddelas dess söner i landets offentliga läro -

INLEDNING.

anstalter, icke allenast är den fullständigaste, som, med afseende å landets
tillgångar och behof, kan åstadkommas, utan äfven att denna meddelas
på ett sätt och under vilkor, som icke tvinga ynglingen att vid
skolan tillbringa alltför lång tid af sin ungdom, och som ej heller
öfver liöfvan anstränga hans krafter. Riksdagen, som ansett en undersökning,
verkställd i syfte att vinna klarhet i dessa frågor och omfattande
tillika en pröfning af vårt skolväsende, i hvad det rörer elementarläroverken,
vara af omständigheterna påkallad och böra föregå alla
beslut om mer eller mindre genomgripande förändringar i den hittills
följda planen för dessa läroverks ordnande, har, på grund af hvad sålunda
blifvit anfördt, i underdånighet anhållit, det täcktes Eders Kongl.
Maj:t genom sakkunnige män låta företaga en revision af nu gällande
Stadga för rikets allmänna elementarläroverk och de särskilda, tid efter
annan meddelade föreskrifter rörande dess tillämpning.

Genom Eders Kongl. Maj:ts Ecklesiastik-departement har Komitén
jemväl fått mottaga en till Eders Kongl. Maj:t ingifven, med talrika
underskrifter försedd underdånig ansökning, åsyftande, på anförda skäl
och i öfverensstämmelse med Riksdagens omförmälda underdåniga skrifvelse,
utarbetandet af förslag till genomgripande förändringar i afseende
å undervisningens ordnande vid rikets elementarläroverk, hvilka vore
af behof högt påkallade.

Vid fullgörandet af det åt Komitén i nåder gifna uppdrag hafva
Komiterade visserligen icke funnit detta inskränkt allenast till en granskning
af enskilda bestämmelser i nu gällande Läroverksstadga och de
rörande dess tillämpning meddelade föreskrifter, utan i sjelfva verket
omfatta en undersökning och pröfning af den allmänna elementarundervisningen
i dess helhet. Till en sådan pröfning hafva Komiterade ock
utan tvifvel i ofvan omförmälda af Eders Kongl. Maj:t till deras kännedom
öfverlemnade handlingar haft en kraftig uppmaning. Komiterade
hafva emellertid icke kunnat förbise, att en fullständig omdaning af de
allmänna läroverken, — äfven om en sådan i ett eller annat afseende

INLEDNING.

'' skulle befinnas önskvärd, — likväl dels i hela sin uppfattning icke
skulle kunna vara lämplig, dels ock måste medföra sådana svårigheter
och för de ynglingar, hvilka redan åtnjuta undervisning i dessa läroverk,
så stora, möjligen på hela deras framtid menligt inverkande olägenheter,
att Komiterade icke tvekat att lägga elementarläroverkens nu
varande inrättning till grund för sitt förslag, hvilket således åsyftar att
utan en våldsam och med betydliga kostnader förenad rubbning af det
bestående undanrödja åtminstone dess väsentliga brister samt åstadkomma
en organisation, som på en gång kan motsvara statens behof
och tillfredsställa föräldrars eller målsmäns berättigade anspråk.

Frågan om läroverkens organisation är företrädesvis en praktisk
fråga, vid hvars lösning hvarje steg måste grundas på en vunnen erfarenhet,
hvarförutan man löper fara, att landets ungdom göres till ett
experimentalfält, af hvilket man enligt sakens natur har att vänta endast
osäkra skördar. För att rätt kunna bedöma ej mindre ändamålsenligheten
för vårt folk och våra förhållanden af den omdaning af de
svenska elementarläroverken, som Kongl. Cirkuläret den 6 Juli 1849
medfört och 1856 års Läroverksstadga var afsedd att närmare bestämma,
än de uti Riksdagens ofvan omförmälda skrifvelse antydda förändringar
i gällande undervisningsplan, hafva Komiterade derföre ansett nödigt
att taga i betraktande äfven den organisation, våra läroverk hade före
först nämnda tidepunkt, och hvilken hufvudsakligen egt bestånd, allt
sedan de svenska läroverken genom 1649 års skolstadga för första gången
erhöllo ett ordnadt skick. Till utgångspunkt härvid hafva Komiterade
tagit 1820 års Skolordning och skola endast i en kort öfversigt
framställa de vigtigaste förändringar, hvilka efter den tiden vidtagits
beträffande våra elementarläroverks allmänna'' inrättning och isynnerhet
den för dem fastställda undervisningsplan.

SVENSKA SKOLLAGSTIFTNINGENS UTVECKLING.

Öfversigt af svenska skollagstiftningens utveckling från år 1820.

Enligt 1820 års Skolordning voro Sveriges elementarläroverk delade
i två hufvudslag: apologistskolor och lärdomsskolor. De förras ändamål
var att »bereda till allmän medborgerlig bildning», de senares att
»derutöfver bereda till den högre vetenskap so dlingen samt till den bildning,
hvilken såsom vilkor för antagande och befordran till vissa statens
embeten erfordras och genom offentliga prof vid rikets högsta
läroverk skall styrkas».

Apologistskolorna voro af två slag, nemligen: lägre med rektor och en
kollega samt högre med rektor och två kolleger. Dessa skolor stodo,
om de voro belägna på samma ställe som en lärdomsskola, under dennas
rektor, men skulle likväl icke såsom följd deraf lida någon minskning
i det stadgade lärareantalet.

Lärdomsskolorna voro af tre slag: lägre med rektor och två kolleger,
högre med rektor, konrektor och tre kolleger samt högsta, eller
gymnasier, med minst sex lektorer och en adjunkt, samt omfattande
minst två afdelningar.

T de olika slagen af läroverk voro lärjungarne fördelade på följande
sätt: i de lägre apologistskolorna på två klasser, i de högre på tre, i
de lägre lärdomsskolorna på tre, i de högre på tre och en rektorsklass,
i gymnasium på minst två afdelningar. Huruvida dessa skolornas och
gymnasiernas afdelningar skulle vara ett- eller tvååriga, var icke i
Skolordningen stadgadt, men i praktiken blefvo de gemenligen tvååriga.

Apologistskolornas läroämnen voro: kristendom, välskrifning, sven -

SVENSKA SKOLLAGSTIFTNINGENS UTVECKLING.

ska språkets rättskrifning, matematik, historia och geografi med elementär
kännedom om naturens alster och allmänna fenomen samt hufvudbegreppen
af fäderneslandets lag- och statskunskap, franska och tyska
språken. Från dessa språks läsande kunde dock, på ansökning af lärjunges
målsman, befrielse lemnas af skolkollegiet.

Den lägre lärdomsskolans läroämnen voro: kristendom, välskrifning,
svenska språkets rättskrifning, latinska och grekiska språken, matematik,
historia och geografi jemte naturens elementära kännedom. För
den högre lärdomsskola» tillkommo såsom nya läroämnen teologi och
hebreiska språket; för gymnasierna franska och tyska språken, filosofi,
elementär fysik och naturalhistoria. Från intet af lärdomsskolornas läroämnen
kunde befrielse ega rum. Tillfälle till enskild undervisning i
teckning och engelska språket borde, der omständigheterna sådant
medgåfve, beredas lärjungar, som det åstundade. Undervisning i koralsång
skulle meddelas alla elementarläroverkens lärjungar, som icke voro
af naturen för sådan öfning alldeles oskicklige. °

Kunskap sfor dringarne för intagning i elementarläroverks nedersta
afdelning'' voro: att kunna utantill Luthers lilla katekes, att kunna ledigt
och rätt läsa innantill svenska, tryckt med latinsk eller svensk stil, och
tydligt skrifven latinsk handstil, att kunna skrifva latinsk stil någorlunda
läsligt, samt att skrifva och utnämna tal till tusen.

De kunskapsmätt, som i ofvan angifna läroämnen borde vara meddelade
lärjungar, hvilka efter afslutad lärokurs afgingo från de särskilda
slagen af läroverk, voro på följande sätt bestämda:

Vid lägre apologistskola fordrades: 1) att kunna utantill och väl förstå
stora katekesen med tillhörande bibelspråk; 2) att känna hela bibliska
historien efter läroboken; 3) att kunna på svenska språket rätt
sammansätta enkla meningar och läsa tydligt skrifven svensk handstil;

* Om gymnastiköfningar lemnar Skolordningen ingen ovilkorlig föreskrift, då
ännu de flesta läroverk saknade nödiga inrättningar för sådana öfningar.

SVENSKA SKOLLAGSTIFTNINGENS UTVECKLING.

4) att kunna ur gifna krestomatier öfversätta fransk och tysk prosa;

5) första boken af Euklides, bråkräkning äfven med decimaler samt enkel
regula de tri jemte den del af proportionsläran, hvarpå dessa räkneslag
grundas; 6) att kunna göra reda för kartorna öfver alla verldsdelarne,
Europas politiska indelning jemte de första och enklaste begreppen
i allmänna statskunskapen; 7) den äldre historiens hufvudepoker
och den svenska historien i kronologiskt sammanhang.

Vid högre apologistskola fordrades: 1) hela katekesen jemte ett
sammandrag af religionshistorien; 2) att kunna sammansätta svenska
af handlingar och känna åtskilliga formulär för sådana; 3) geometriens
element och deras användning, upplösning af algebraiska eqvationer
samt den aritmetiska kursen fullständigt; 4) att skrifva franska och tyska
språken samt med erforderlig färdighet öfversätta från desamma;
5) de enskilda staternas geografi, jordglobens bruk, naturens kännedom
i större omfattning än vid de lägre apologistskolorna; 6) medeltidens
och nyare tidens hufvudepoker samt fullständig kurs i svenska historien
jemte hufvudbegreppen af Sveriges lag- och statskunskap. — Med enskilde
lärjungar, som visade hog och fallenhet, medgafs läraren att
drifva undervisningen i ett eller annat ämne längre än till de här angifna
kunskapsmåtten, blott sådant kunde ske utan förfång för klassen
i dess helhet.

Vid lägre lärdomsskola utgjorde fordringarne: 1) hela katekesen; 2)
bibliska historien med tillhörande karta; 3) latinska grammatiken med
syntax och det enklaste af prosodien, halfva Cornelius Nepos, fullständig
färdighet i resolution samt att kunna någorlunda skrifva efter de
enkla syntaktiska reglorna; 4) de regelbundna grekiska paradigmen och
de enklaste syntaktiska reglorna samt att kunna på svenska öfversätta
och göra reda för konstruktioner af de lästa styckena i läroboken; 5)
geometrisk åskådningslära, såsom inledning till Euklides, qvattuor species
i hela tal, sorter och bråk, äfven med decimaler; 6) att kunna redogöra
för kartorna öfver alla verldsdelarne efter deras naturliga »be -

SVENSKA SKOLLAGSTIFTNINGENS UTVECKLING.

skrifning och indelning i länder» samt särskildt kartan öfver Palestina
och dess omgifning; 7) den första kännedomen af historiens allmänna
perioder i kronologisk ordning och svenska historien efter minnesbok.

Slutfordringarne i högre lärdomsskola, hvilka tillika utgjorde fordringarne
för inträde på gymnasium, voro: 1) det i rektorsklassen nyttjade
korta utdraget af den för gymnasium antagna latinska teologien;
2) att med tillhjelp af lexikon öfversätta de i skolan lästa latinska författarnes
skrifter, färdighet i hela grammatiken, ådagalagd genom felfri
skrifning efter de enkla syntaktiska reglorna samt kännedom om hela
prosodiens allmänna grunder; 3) att kunna med tillhjelp af lexikon
öfversätta ur den antagna grekiska läroboken samt att fullständigt känna
alla paradigmen; 4) att läsa hebreiska språket innantill och känna konjugationsparadigmen;
5) fullständig kännedom af Euklides’ första bok,
färdighet att använda de fyra räknesätten i hela tal, sorter och bråk
jemte enkel regula de tri samt den del af proportionsläran, hvarpå den
grundas; 6) att efter specialkartorna känna Europas allmänna indelning
i stater, dessas liufvudstäder och andra märkliga orter, hvarvid Skandinaviens
karta borde vara noggrannare studerad; dertill de enklaste
begreppen i statskunskapen och grunddragen af gamla geografien; 7)
hela svenska historien, den allmänna till Åugustus samt grunddragen
af den grekiska mytologien efter läroboken.

För afgång från gymnasium till universitet med rättighet att undergå
fullständig studentexamen fordrades: 1) i teologien och kyrkohistorien:
de antagna läroböckerna; 2) i latinska språket: att kunna säkert
öfversätta de på gymnasium lästa författarne, skrifva språket någorlunda
felfritt, ega öfning att begripligt yttra sig på latin, vä] känna
prosodien och de allmännaste begreppen af retoriken samt hafva kännedom
om grekiska och romerska mytologien och fornhäfderna; 3) i
grekiska språket: att kunna öfversätta både på svenska och latin ur
novum testamentum och profanförfattare de på gymnasium lästa styckena
med enkel grammatikalisk redogörelse; 4) i hebreiska språket:

SVENSKA SKOLL AGSTIFTNINGENS UTVECKLING.

minst de 9 första kapitlen af genesis; 5) i matematiken: Euklides’ 1, 5,
6 och 11 böcker, 1 och 2 gradens eqvationer med en obekant samt
hela aritmetiken efter läroboken; 6) i filosofien: logiken jemte allmän
språklära samt för öfrigt de filosofiska läroämnen, som blifvit på gymnasium
föredragna; 7) i historien: noggrann kännedom af svenska historien
efter läroboken och af den gamla till folkvandringarne samt allmän
öfversigt af medeltidens och nyare tidens hufvudepoker; 8) i geografien:
läran om jordgloben, de europeiska staternas specialkartor, de
öfriga verldsdelarnes statsfördelning samt en i historiskt afseende tillräcklig
kännedom om gamla verldens geografi; 9) i fysiken och naturalhistorien:
de stycken, som i dessa ämnen blifvit föredragna under
lärjungens vistande vid läroverket; 10) i moderna språk: att kunna rent
uttala och med tillhjelp af lexikon öfversätta franska och tyska språken.

Den allmänna lärotiden, fördelad i två terminer, om hvilkas början
och slut för särskilda orter särskilda stadganden voro gällande, utgjorde
minst 32 veckor, under hvilka dock lemnades två veckors ledighet vid
påskhelgen.

Läsetimmarne, deruti inbegripna 4 talöfningstimmar för gymnasierna,
utgjorde 32 i veckan, så fördelade, att alla förmiddagar lästes 4 timmar,
med 1 timmes uppehåll efter de två första, samt 4 eftermiddagar 2
timmar.

Om läsetimmarnes fördelning på de särskilda läroämnena innehöll
sjelfva Skolordningen ingen bestämmelse, hvarföre denna fördelning,
som af eforerna fastställdes, torde hafva företett betydliga skiljaktigheter
mellan de olika läroverken; men både af de föreskrifna lärokurserna
och det latinska språkets erkända vigt framför de öfriga läroämnena
följde, att detta språk vid lärdomsskolorna erhöll ett öfvervägande antal
timmar. I den läsordning, som är vidfogad de Skolordningen åtföljande
anvisningar och råd till lärare, befinnes också i lärdomsskolan
latinska språket tillgodosedt med 10 till 12 timmar i veckan. Näst
detta språk är matematiken i samma läsordning genom 8 timmars un -

SVENSKA SKOLLAGSTIFTNINGENS UTVECKLING.

dervisning i veckan alla klasserna igenom betecknad såsom ett hufvudämne
inom lärdomsskolan.

I apologist- och lärdoms skolans särskilda afdelningar skulle tillsvidare
undervisningen bestridas af klasslärare, hvilka undervisade alla
afdelningens lärotimmar, utom i rektorsklassen, der undervisningen var
delad mellan rektor och konrektor. Dock medgafs eforerna att med lärarnes
samtycke införa den s. k. ambulatoriska läsordningen, enligt
hvilken de särskilda ämnena skulle, så vidt möjligt vore, föredragas af
samma lärare genom alla klasser. Denna läsordning var på gymnasium
fullständigt genomförd. De flesta ämnena sköttes der af lektorer, hvilka
det ålåg att, hvar i sitt ämne, lemna 4 timmars undervisning i hvarje
afdelning. Gymnasii-adjunkten undervisade hvarje afdelning 2 timmar
i franska och tyska språken. Härtill kom vid en del gymnasier en
med särskild instruktion försedd lärare i naturalhistorien. Der sådan
icke funnes, föreskref Skolordningen, att en bland gymnasii-lärarne, om
någon af dem dertill vore villig och tjenlig, eller i annat fall någon
person utom läroverket skulle vidtalas att mot det af staten anslagna
arfvode meddela undervisning i naturalhistorien 2 timmar i hvarje afdelning
af gymnasium. — Genom den för gymnasii-lärarne fastställda
undervisningsskyldighet voro sålunda äfven de särskilda gymnasialämnenas
lärotimmar bestämda. Medan i lärdomsskolan en stark koncentration
af undervisningen på vissa hufvudämnen egde rum, voro gymnasiernas
läroämnen likställda, med undantag af moderna språken och
naturalhistorien, hvilka ämnen både genom det inskränktare timantal,
de erhållit, och genom de i dem undervisande lärarnes ställning betraktades
såsom underordnade.

Rektor sbefattning ar ne vid apologist- och lärdomsskolorna voro ständiga,
eller innehades på lifstid; vid gymnasierna beklädde lektorerna
turvis, hvar sitt år, rektorsembetet.

Enligt 1820 års Skolordning skulle hvart tredje år en revision öfver
elementarläroverken sammanträda, bestående af statssekreteraren eller

SVENSKA SKOLLAGSTIFTNINGENS UTVECKLING.

föredraganden vid Ecklesiastik-expeditionen såsom ordförande, en af
Kongl. Maj:t utnämnd ständig sekreterare och 5 genom val utsedde ledamöter,
nemligen en universitetsprofessor och 4 gymnasii- eller skollärare.
Såsom extraordinarie ledamöter egde biskoparne rättighet att
i revisionen inträda. Revisionens åliggande var dels att afgifva en allmän
berättelse om elementarläroverkens tillstånd, dels att föreslå åtgärder
till deras förbättring. Derjemte hade Revisionen att afgifva utlåtanden
öfver frågor, om hvilka Kongl. Maj:t kunde finna för godt att
inhämta dess tankar.

Dessa voro hufvudbestämmelserna af 1820 års Skolordning i de
delar, som här komma i betraktande. Med afseende å läroverkens
organisation var det egentligen anstalterna för meddelande af den allmänna
medborgerliga bildningen, eller apologistskolorna, som genom
denna skollag erhöll en bestämdare form. Den provisoriska Skolordningen
af 1807 hade hufvudsakligen genom tre bestämmelser sökt höja
dessa läroanstalter till en mot tidens fordringar svarande ståndpunkt,
då deruti stadgades, dels att de lägre lärdomsskolorna med rektor och
en eller två kolleger skulle förändras till uteslutande apologistskolor,
dels att trivialskolornas första afdelning skulle bilda en förberedande
klass för båda dessa skolor och de med dem förenade apologistskolorna,
hvilka senare härigenom borde blifva i stånd att utvidga sin undervisningskurs,
dels slutligen att apologistskolornas mera försigkomna lärjungar
skulle i vissa ämnen, såsom moderna språk och naturvetenskap,
erhålla undervisning tillsammans med lärjungarne i lärdomsskolornas
högre klasser och på gymnasium. Att i synnerhet det sista stadgandet
föga befordrade det afsedda ändamålet, hade den följande erfarenheten
tillräckligt visat. 1820 års Skolordning åter inskränkte apologistskolornas
antal, borttog den gemensamma förberedande klassen och skilde
helt och hållet de begge slagen af läroverk. Deremot ville man genom
höjande af apologistskolornas lärareantal till 2 eller 3 tillförsäkra dem
möjligheten att kunna motsvara billiga anspråk på en lägre medborger -

SVENSKA SKOLLAGSTIFTNINGENS UTVECKLING.

lig bildning. För den, som önskade ett högre mått af sådan bildning,
skulle lärdomsskolan fortfarande tjena, ej mindre än för dem, som ämnade
blifva vetenskapsidkare eller embetsman.

Emellertid var det just dessa anordningar, som hos många genast
framkallade missnöje med 1820 års Skolordning. Man klandrade dels
apologistskolorna, såsom otillräckliga att kunna motsvara tidens fordringar
på allmän medborgerlig bildning, dels lärdomsskolorna, såsom allt
för ensidigt riktade på de klassiska språken, dels ock det skarpa skiljandet
mellan båda, såsom stridande mot en god medborgerlighets anda.
Redan vid 1823 års riksdag framställdes åtskilliga anmärkningar mot
den nyss utfärdade Skolordningen, ehuru Rikets Ständer i sin skrifvelse
till Kongl. Maj:t inskränkte sig till att anhålla om upphäfvande af den
paragraf i Skolordningen, som föreskref såsom vilkor för intagning, att
sökande skulle styrka sig genom egna tillgångar eller andras understöd
ega medel att uppehålla sig vid läroverket, samt om befrielse för
medellösa lärjungar från vissa i Skolordningen stadgade afgifter.

Den första skolrevisionen sammanträdde år 1824. Af dess allmänna
berättelse om läroverkens tillstånd jemte åtföljande bilagor inhämtas, att
antalet lärjungar vid de olika slagen af landets elementarläroverk under
vårterminen 1824 varit, följande: vid de 12 gymnasierna 673, vid 41
lärdomsskolor (25 högre och 16 lägre) 2,923, vid 33 apologistskolor (3
högre, 19 lägre och 11 apologistklasser) 1,324. Under de tre läsår,
som förflutit, sedan den nya Skolordningen med höstterminen 1821 erhållit
gällande kraft, hade de inskrifnes antal utgjort vid gymnasierna
684, vid lärdomsskolorna 2,118 och vid apologistskolorna 1,331, eller
tillsammans 4,133; de afgångnes från gymnasierna 533, från lärdomsskolorna
1,677 och från apologistskolorna 1,191, eller tillsammans 3,401.
Så ofullständiga än dessa uppgifter äro, och huru vanskligt det än må
vara att af dem draga några slutsatser, då de omfatta endast de tre
första åren efter förändringen af apologistskolornas organisation, synas
de dock berättiga till ett icke ofördelaktigt omdöme om dessa läroverk.

Revisionen

1824.

SVENSKA SKOLLAGSTIFTNINGENS UTVECKLING.

Besinnar man, att apologistskolorna voro nybildade, och att de ännu icke
blifvit fullständigt utrustade med det föreskrifna lärareantalet, samt tager
i betraktande de högre lärdomsskolornas större klassantal; måste
de anförda siffrorna erkännas bevisa, att de först nämnda läroverken
jemförelsevis varit ganska starkt befolkade. Revisionens berättelse
ådagalade ock stora olikheter mellan de särskilda stiften och läroverken
i afseende å Skolordningens tillämpning, samt huru ofullständigt dess
föreskrifter bragtes till verkställighet, äfven der inga svårare hinder
stodo i vägen. Oftast hacle den ofullständiga tillämpningen sin grund
i de till läroverken anslagna medlens otillräcklighet. Endast vid ett
läroverk egde en ordnad undervisning i teckning och gymnastik rum,
och endast vid ett gymnasium meddelades undervisningen på tre skilda
afdelningar.

De af Revisionen framställda förslag till läroverkens förbättringrörde
dels en mängd enskilda bestämmelser i Skolordningen, hvilka Revisionen
ansåg böra förtydligas eller förändras, dels vidtagande af åtgärder,
som icke utgjorde föremål för Skolordningens föreskrifter. I
sammanhang med denna sin framställning upptog Revisionen till pröfning
både de vid näst förflutna årets riksdag och de från åtskilliga andra
håll uttalade yrkanden om förändringar af elementarläroverken.
Öfver hufvud ansåg Revisionen dessa läroverks inrättning god och bepröfvad.
Derföre fann Revisionen hvarje stor och genomgripande rubbning
af deras hufvudgrunder och form högst betänklig, innan ännu en
tillförlitlig erfarenhet ådagalagt nödvändigheten af en sådan förändring;
hvaremot Revisionen ansåg läroverkets fullkomnande säkrast vinnas genom
smärre och småningom vidtagna förbättringar.

Bland de förslag till ändring af Skolordningen, hvilka af Revisionen
framställdes, var dock ett af den beskaffenhet, att det måste anses på
ett betydelsefullt sätt ingripa i den bestående skolorganisationen. Det
innebar ett återupptagande af den i 1807 års Skolordning förekommande
föreskriften om en för lärdoms- och apologistskola!! förberedande klass,

SVENSKA SKOLLAGSTIFTNINGENS UTVECKLING.

i det Revisionen föreslog att göra elementarläroverkens första klass för
de begge skolorna gemensam. I denna klass skulle endast de läroämnen
förekomma, som voro för båda läroverken gemensamma, och
språkundervisningen begynna med modersmålet, »emedan dess grammatikaliska
lärande vore det naturligaste och lättaste för den åttaårige
gossen».

Såsom ett önskningsmål betecknade Revisionen, att de lägre lärdomsskolorna
måtte antingen förändras till högre eller indragas, och att
apologistskolor måtte finnas endast förenade med högre lärdomsskolor.

Då förnämsta vilkoret för en god undervisning vid läroverken
måste vara, att de egde duglige och skicklige lärare, ansåg Revisionen
den vigtigaste åtgärden för undervisningsväsendets höjande vara förbättring
af lärarnes otillräckliga löner och anslående af medel till uttjente
lärares pensionering. Under förutsättning af dessa åtgärders vidtagande
borde och kunde äfven lärarestatens dubbla tjenstårsberäkning
afskaffas. I fråga om lärometoden ansåg Revisionen vexelundervisningen,
hvilken vore vid många elementarläroverk använd i de lägsta klasserna,
kunna för vissa läroämnen med fördel begagnas af skicklige
lärare, i synnerhet i nämnda klasser och då lärjungeantalet vore stort;
men metodens lätt iråkade missbruk finge icke förbises. Mot den ambulatoriska
läsordningen, hvilken enligt Skolordningens medgifvande
varit vid en del elementarläroverk införd, under det dock vid flertalet
af dem det gamla klassläraresystemet bibehållits, hyste Revisionen stora
betänkligheter. Ännu mindre finner den sig kunna understödja förslaget
om hastigare partiel flyttning afdelningarne emellan, eller den s. k. fria
flyttningen. Slutligen hemställde Revisionen, det både för elementarläroverken
och universiteten sådana föreskrifter måtte stadgas, att genom
dem kunde förebyggas det redan nu öfverklagade för tidiga utlöpandet
till universiteten af skolynglingar, som antingen icke fullständigt genomgått
läroverket eller eljest lemnat det utan betyg om tillräckliga insigter
i de särskilda läroämnena med afseende å afgång till universitet.

SVENSKA SKOLLAGSTIFTNINGENS UTVECKLING.

cirk. a. is Maj En del af de förändringar och tillägg i Skolordningen, som af
Revisionen blifvit föreslagna, erhöll Kongl. Maj:ts stadfästelse genom
Cirkulärbrefvet den 18 Maj 1825, hvaruti, jemte medgifvande att biskop
och konsistorium finge på grund af lokala omständigheter föreslå förändringar
i det uti Skolordningen för de olika slagen af läroverk fastställda
lärareantalet, hvilket icke vore ovilkorligen föreskrifvet, stadgades,
bland annat: att de lärjungar i apologistskola, som blifvit befriade
från franska och tyska språkens läsande, skulle under de åt dessa ämnen
anslagna lärotimmar sysselsättas i skolan med andra för dem tjenliga
öfningar; att lektorn i filosofi skulle undervisa i elementen af empirisk
psykologi, logik, allmän språklära och sedolära; att exercitia stili
icke skulle, såsom Skolordningen stadgade, ovilkorligen försiggå i skolan,
utan äfven finge utarbetas i hemmen; att stadgandet om lärjunges
skyldighet, såsom vilkor för intagning, att styrka, det han kunde
sig vid läroverket uppehålla, skulle upphöra; att eforus och konsistorium
egde att en gång för alla, i öfverensstämmelse med gällande föreskrifter,
fastställa de kunskapsmått, som borde utgöra vilkor för flyttning
mellan gymnasiets afdelningar; samt att lärjunge, som ville från
gymnasium till universitet afgå, ovilkorligen skulle undergå särskild afgångsexamen.

Komitén 1825. Med anledning af de anmärkningar, som vid 1823 års riksdag blifvit
framställda både mot elementarläroverken och andra grenar af det offentliga
undervisningsväsendet, nedsatte Kongl. Maj:t den 21 December 1825
en komité under H. K. H. Kronprinsens ledning, med uppdrag att i ett
sammanhang granska tillståndet af rikets allmänna uppfostringsverk
och att i underdånighet föreslå de förändringar, som kunde anses behöfliga.
Ehuru denna komités betänkande icke omedelbart föranledde
några genomgripande förändringar af elementarläroverken, kunna dock
de af dess pluralitet0 framställda förslag sägas hafva utgjort program -

* Den utgjordes af B. F. Sparre, A. C. af Kullberg, C. E. von Weigel, E. Tegnér,

SVENSKA SKOLLAGSTIFTNINGENS UTVECKLING.

met för de yrkanden om en grundlig reform af skolväsendet, som under
de följande åren blefvo allt mera högljudda.

Inom Komitén, som, utom Kronprinsen, bestod af 23 medlemmar,
befunnos snart åsigterna så stridiga, att en förening mellan dem var
omöjlig. Under det minoriteten, bestående af 10 ledamöter, ansåg, att
hvarken Komiténs uppdrag eller det offentliga uppfostringsväsendets
tillstånd berättigade till mera genomgripande omgestaltningsförslag, önskade
deremot majoriteten en fullkomlig omstöpning af de svenska
undervisningsverken, i synnerhet elementarläroverken. Dessa borde
nemligen vara fördelade på två bredvid hvarandra fortlöpande linier,
hvilka begge skulle hafva till uppgift att meddela högre allmänt medborgerlig
bildning, men skilja sig deruti, att den ena linien utom de
för begge gemensamma läroämnena äfven skulle upptaga de klassiska
språken. I afseende å undervisningssättet yrkades, att icke blott den
ambulatoriska läsordningen skulle fullständigt genomföras, utan tillika
ämnesläsning för lärjungarne jemte fri flyttning stadgas; hvarmed såsom
konseqvens skulle förenas vexelundervisningen. På Komiténs förslag
påbjöd Kongl. Maj:t den 20 Juni 1827 inrättandet af ett nytt läroverk,
der den nya organisationen och det nya undervisningssättet skulle
genom erfarenheten pröfvas, — den s. k. Nya Elementarskolan i Stockholm,
hvilken med höstterminen 1828 började sin verksamhet.

Komiténs betänkande afgafs den 20 December 1828. Det omfattade,
i enlighet med den Komitén förelagda uppgift, alla slag af offentliga
undervisningsverk: folkskolorna, elementarläroverken, universiteten
och tillämpningsskolorna. Efter att hafva i korthet framställt sin uppfattning
af elementarläroverkens ändamål och den inrättning af dem,
som deraf borde vara en följd, utvecklade Komitén sina förslag med
de jemkningar, dess åsigter måst undergå för att kunna lämpas till
dessa läroverks då varande skick.

J. P. Lefrén, P. von Afzelius, N. M. af Tannström, A. von Hartmansdorff, J. Berzelius,
C. Agardh, S. P. Ågren, A. Fryxell och L. M. Enberg.

Betänkandet
år 1828.

SVENSKA SKOLLAGSTIFTNINGENS UTVECKLING.

Att apologistskolorna föga uppfyllde sitt ändamål att meddela allmän
medborgerlig bildning, ansåg Komitén vara faktiskt ådagalagdt,
genom de statistiska uppgifter, 1824 års Skolrevision meddelat. Dessa
visade nemligen, dels att apologistskolornas lärjungeantal utgjorde endast
hälften af lärdomsskolornas; dels att af de senares och gymnasiernas
sammanlagda lärjungeantal endast en tredjedel afgått till universiteten.
Komitén trodde sig häraf berättigad till den slutsats, att de
återstående två tredjedelarne af de sist nämnde skulle, om apologistskolorna
haft en tillfredsställande inrättning, vid dem sökt sin bildning.
Men enligt Komiténs förmenande ledo dessa läroverk af det grundfelet
att vara ett mellanting mellan folkskolor och vetenskapliga läroverk,
utan bestämdt syftemål och dermed utan förmåga att väcka allmänhetens
förtroende. Derföre borde apologistskolan sammanslås med lärdomsskolan
till ett läroverk med två bildningslinier, hvilka begge skulle
fortlöpa genom gymnasium och hafva sin slutpunkt vid universitetet
och begge ega till uppgift att grundlägga vetenskaplig bildning, den
ena med, den andra utan klassiska språk. »Sakkunskaperna» och de
moderna språken, äfven det engelska inbegripet, skulle för begge vara
gemensamma och ingen befrielse från något af dessa ämnen kunna
meddelas. Äfven teckning och gymnastik skulle vara för begge obligatoriska
läroämnen.

De fullständiga skolorna, af hvilka åtminstone en borde finnas i
hvarje stift, skulle omfatta en förberedande klass, tre mellanklasser
och rektorsklass. De ofullständiga skolorna borde, der de vore umbärliga,
indragas, men, der de bibehölles, ega minst tre klasser, inrättade
i öfverensstämmelse med motsvarande klasser af de fullständiga. Endast
i några rikets större städer borde fullständiga apologistskola* med tre
klasser bibehållas, i anseende till den för dessa städers ungdom särskildt
behöfliga bildning. Gymnasierna borde i allmänhet vara fördelade
på tre klasser och lektorernas undervisningsskyldighet höjas till
12 timmar, hvaremot de, om möjligt, borde befrias från de konsistoriela

SVENSKA SKOLLAGSTIFTNINGENS UTVECKLING.

göromålen. Katedralskolorna, hvilka såsom särskilda slag af skolor i
den gällande Skolordningen lemnats utan afseende, borde så utvidgas
och inrättas, att deras undervisningskurs motsvarade de fullständiga
skolornas och gymnasiernas sammanlagda lärokurs.

Bland de läroämnen, i hvilka enligt Komiténs förslag undervisningborde
lemnas i skola och gymnasium, var endast ett nytt, nemligen
kemien, hvarjemte två ämnen, engelska språket och teckning, skulle
öfvergå från tillfälliga till bestämda läroämnen. Deremot voro förändringarne
i läroämnenas följd och i de för hvart och ett af dem fastställda
kunskapsmåtten ganska betydliga. I den förberedande klassen skulle
språkundervisningen begynna med det enklaste af grammatiken och
svenska språkläran. Öfriga läroämnen skulle vara: biblisk historia och
kristendomskunskap, välskrifning, början till naturkännedom, aritmetik
och matematisk åskådningslära, geografi och svensk historia. På latinlinien
skulle latinska språket börja i den första, det grekiska i den andra
och franska i rektorsklassen, men det hebreiska språket och den
vetenskapliga teologien uppskjutas till gymnasium, der äfven de tyska
och engelska språken skulle inträda. För de lärjungar, som icke läste
klassiska språk, skulle det franska språket börja i första, det tyska i
andra och det engelska i tredje klassen. I alla ämnen utom språk
skulle undervisningen vara gemensam. På latinlinien skulle befrielse
kunna meddelas från grekiska och hebreiska språkens läsning, på reallinien
från ett af de moderna, men i de särskilda apologistskolorna
borde icke befrielse från franska och tyska språkens läsning medgifvas.

De kunskapsmätt, som i de särskilda läroämnena borde fordras för
lärjunges afgång till universitet med rättighet att undergå fullständig
studentexamen, vore, enligt Komiténs förmenande, i den gällande Skolordningen
dels för obestämda dels för inskränkta. Sålunda vore icke
bestämdt, hvilka latinska och grekiska författare eller huru mycket af
dem borde läsas. Komitén gaf i dessa afseenden noggrannt bestämda
föreskrifter. I matematik fordrade den: Euklides’ 6 första böcker, plani -

SVENSKA SKOLLAGSTIFTNINGENS UTVECKLING.

metri, första och andra gradens eqvationer samt hela läroboken i aritmetik;
i naturvetenskap: elementen af fysik, kemi och naturalhistoria
efter läroböckerna; i moderna språk: att kunna fullt tyda franska, tyska
och engelska språken; i filosofi: elementen af antropologi och sedolära
samt logiken i sammanhang med allmän språklära och lärdomshistoria.

I fråga om lärosätt ansåg Komitén den ambulatoriska läsordningen
och ämnesläsning med fri flyttning och vexelundervisning hafva ett afgjordt
företräde; men då ämnesläsningen ännu hos oss vore föga känd
och än mindre försökt, samt då den förutsatte vexelundervisningen i
stort, hvilken icke kunde med fördel verkställas, förrän monitorer hunnit
bildas, kurser utarbetas och lärorummen utvidgas, ville Komitén icke
afgifva något bestämdt omdöme om metodens tillämpning i hela dess
vidd, utan endast föreslå, att den ambulatoriska läsemetoden måtte vid
alla läroverken införas, utom i den förberedande klassen, hvilken borde
skötas af en lärare, och att flyttningar skulle tillåtas vid hvarje termins
slut, äfvensom att partiel flyttning i ett eller flera ämnen måtte, så vidt
den med läroverkets läsordning läte sig förenas, vid samma tider få
ega rum, dock icke högre än till afdelningen närmast öfver den, hvilken
lärjungen tillhörde. Men oafsedt hvilket lärosätt vid de särskilda
läroverken användes, vore ett vigtigt medel till undervisningens befrämjande,
att lärokurser utarbetades så afpassade, att hvar och en till omfånget
utgjorde ett helt, men till innehållet småningom utvidgades för
hvarje afdelning; hvarföre ock Komitén förordade, att Kongl. Maj:t
täcktes, genom en förlagsfond för läroböckers utgifvande af trycket, befordra
denna vigtiga angelägenhet.

Emot den majoritet, hvars förslag till det svenska elementarläroverkets
omskapning här ofvan blifvit till sina grunddrag antydt, stod
likväl, såsom redan är nämndt, en minoritet, utgörande inemot hälften
af samtlige komitéledamöternas antal. Denna minoritet förnekade icke
tillvaron af åtskilliga brister i elementarundervisningsväsendet; men den
ansåg dessa brister både kunna och böra undanrödjas utan rubbning

SVENSKA SKOLLAGSTIFTNINGENS UTVECKLING.

af läroverkens bestående organisation, hvilken hvilade på förnuftiga
grunder och vore genom flera sekels erfarenhet bevisad såsom ändamålsenlig.
°

Ehuru Komiténs betänkande icke hann afgifvas före början af 1828 riksdagen

1828

års riksdag, lemnades dock i Kongl. Maj:ts proposition till samma riksdag
behörigt afseende åt en af de punkter, om hvilka Komiténs samtlige
medlemmar varit ense, nemligen den, som rörde förbättring af
elementarlärarnes löner och ökade anslag för besättande af de nödiga
lärareplatserna, — en angelägenhet, som redan af den första Skolrevi-^
sionen med eftertryck framhållits. Hvad deremot Komiténs öfriga förslag
anginge, förklarade sig Kongl. Maj:t vilja fastställa en viss tid,
inom hvilken anmärkningar vid dessa förslag finge till Ecklesiastikexpeditionen
ingifvas, innan frågan företoges till slutligt afgörande.

Äfven Rikets Ständer funno, i sitt underdåniga svar härå, det vara af
vigt, att allmänna tänkesättet finge tid att stadga sig, innan förändringar
i en så vigtig sak företoges. Genom Kongl. Cirkulärbrefvet den 11
Februari 1832 bestämdes den tidepunkt, inom hvilken anmärkningar mot
komité-förslaget borde vara inlemnade, till den 1 påföljande September.

Den andra revisionen öfver rikets elementarläroverk, hvilken på Andra Revihösten
samma år sammanträdde, hade, utom sin i skollagen föreskrifna S1°Iie"’
uppgift, genom nyss nämnda cirkulär fått sig ålagdt att till pröfning
upptaga komité-betänkandet af år 1828 jemte de mot detsamma dels
i tryck kungjorda, dels till Ecklesiastik-expeditionen ingifna anmärkningar.

Revisionens berättelse upplyste, att under de sju läsåren 1825—

1832 de inskryfne lärjungarnes antal utgjort vid rikets 12 gymnasier

* Minoritetens åsigter funno ett uttryck i den af S. Grubbe författade reservationen,
hvilken åtföljde Komiténs betänkande, och i hvilken sju ledamöter, Claes
Plemming, C. von Rosenstein. C. F. af Wingård, Joh. Olof Wallin, C. P. Hagberg,

A. O. Lindforss och Josef Wallin instämde. Två af minoritetens ledamöter, H. Järta
och E. G. Geijer, utvecklade i särskilda från trycket utgifna skrifter sina från majoritetens
afvikande åsigter.

22 SVENSKA SKOLLAGSTIFTNINGENS UTVECKLING.

1,754, vid 43 lärdomsskolor (21 högre, 22 lägre) 5,742, vid 32 apologistskolor
(3 högre, 18 lägre iAr'' och 11 apologistklasser) 3,699; de afgångnes
antal under samma tid hade utgjort, från gymnasierna 1,467,
från lärdomsskolorna 5,014 och från apologistskolorna 3,083. De under
vårterminen 1832 närvarande lärjungarnes antal hade utgjort vid gymnasierna
694, vid lärdomsskolorna 2,934 och vid apologistskolorna 1,443.
Då under läsåren 1822—1824 inskrifvits vid gymnasierna 684, vid lärdomsskolorna
2,118 och vid apologistskolorna 1,268, hade under läsåren
1830—1832 vid samma läroverk inskrifvits resp. 751, 2,438 och 1,585.
Alla dessa siffror ådagalägga synbarligen en jemförelsevis betydligt
starkare tillväxt af lärjungeantalet i apologistskolorna än i de båda öfriga
slagen af läroverk.

De afvikelser från skollagen, som Revisionen funnit ega rum vid
läroverken, voro icke få, men hade fortfarande till det mesta sin grund
i bristande tillgångar. Undervisningen i naturvetenskap, i teckning och
gymnastik hade ännu icke allestädes kunnat åstadkommas. Blott 5
skolor hade gymnastikinrättningar med särskild lärare. Fyra gymnasier
saknade lärare i naturvetenskap. Endast vid 2 läroverk funnos
lärare i teckning. Vid två gymnasier voro nu lärjungarne fördelade på
tre klasser. Den ambulatoriska läsordningen hade på flera ställen blifvit
införd; på ännu flera hade vexelundervisningen mer eller mindre blifvit
använd, dock vanligen blott i vissa ämnen och i de lägsta klasserna.

I fråga om åtgärder för läroverkens förbättring ansåg denna Revision
lika litet som den förra någon omskapning af läroverken vara behöflig
eller nyttig. I motsats mot 1828 års Komité ansåg Revisionen
sålunda lärdoms- och apologistskolorna böra bibehållas såsom särskilda

* Till det senare slaget räknades här skolorna i Nyköping, Lund, Frösö, Piteå,
hvilka af första Revisionen förts till de högre, hvarjemte den i Skeninge här var
upptagen bland de lägre.

** Borås och Lidköping, såsom icke hörande under Revisionen, upptogos icke,
men Malmö tillkom.

SVENSKA SKOLLAGSTIFTNINGENS UTVECKLING.

läroverk, emedan en bestämd skilnad funnes dem emellan icke endast
i läroämnen, utan derjemte och ännu mera i undervisningens syfte och
mått samt den tid, inom hvilken lärokurserna borde vara afslutade.
Revisionen afstyrkte all befrielse från något af de för hvartdera slaget
af läroverk föreskrifna läroämnen, förkastade ämnesläsningen och den
fria flyttningen, fann den ambulatoriska läsordningens införande i skolans
lägre klasser betänkligt samt ansåg vexelundervisningen såsom en
nödfallshjelp, hvilken blott i de lägre klasserna och vid bibringandet
af vissa mekaniska färdigheter borde anlitas. Men ehuru Revisionen i
hufvudfrågorna intagit en motsatt ståndpunkt mot Komitén, fann Revisionen
sig likväl böra instämma i åtskilliga af Komiténs förbättringsförslag,
om ock med större eller mindre modifikationer. Sålunda ansåg
Revisionen, att inga offentliga skolor med mindre än tre klasser borde
finnas, och att de ofullständiga läroverkens antal borde, så vidt möjligt,
inskränkas. Men då de lägre lärdomsskolorna i allmänhet föga uppfyllde
sitt ändamål, ansåg Revisionen de treklassiga läroverken, der
sådana ensamma funnes på stället, alltid böra följa apologistskolans
läsordning, dock med latinundervisning i öfverstå klassen för lärjungar,
som sådant åstundade. Tyska språket borde i apologistskolorna alltid
läsas, men det franska eller engelska enligt det val, som eforus med
afseende å lokala omständigheter, efter lärarnes hörande, kunde träffa,
dock med rättighet för lärjunge, som det åstundade, att äfven i det
andra språket erhålla undervisning. Vid apologistskolorna borde jemväl
undervisning i teckning, gymnastik och koralsång lemnas. I afseende
å de fullständiga lärdomsskolornas klassindelning instämde Revisionen
med Komitén, anseende lärokurserna böra så bestämmas, att alla
klasserna blefve ettåriga, med undantag af rektorsklassen. Gymnasierna
borde alltid fördelas på tre afdelningar och katedralskolorna så inrättas,
att deras nedre klasser både till antal och kurser motsvarade lärdomsskolornas,
de öfre gymnasiernas klasser. I alla skolor och gymnasier
borde, i enlighet med Komiténs förslag, vid hvarje termins början

SVENSKA SKOLLAGSTIFTNINGENS UTVECKLING.

och slut flyttning medgifvas lärjunge, som egde de derför nödiga
insigterna.

Beträffande de kunskapsmått, som för afgång till universitet med
rättighet att undergå fullständig studentexamen borde fordras, anslöt
sig Revisionen, dock med åtskilliga modifikationer, till Komiténs förslag
äfven deruti, att Revisionen fordrade kunskap i engelska språket,
hvilket läroämne enligt dess läseplan skulle inträda i gymnasiets öfverstå
klass. Då Revisionen icke medgaf frikallelse från något läroämne och
bibehöll hebreiska språket på gymnasium, blef således antalet af språk,
som hvarje lärjunge vid sin afgång till universitet måste hafva till större
eller mindre mått inhämtat, icke mindre än sex utom modersmålet.

Komitén hade ansett, att det största antalet lärjungar, som skulle
af en lärare undervisas, borde utgöra 30, högst 40, och att, om detta
betydligt ökades, duplikanter borde anställas. Revisionen instämde med
Komitén beträffande detta antal, utom i afseende å förberedande klassen,
der antalet kunde vara högst 50, men ansåg klasserna böra vara slutna;
hvarföre, då det fastställda lärjungeantalet icke medgåfve upptagandet
af alla dem, som aflagt godkänd inträdesexamen i förberedande klassen,
de äldste borde hafva företräde, men i de öfre klasserna de, som redan
tillhörde läroverket och befunnits fullt skicklige till uppflyttning i den
i fråga varande klassen, de nykomne deremot efter åldern.

Komitén hade föreslagit, att lärarne vid skolorna borde vara pligtige
att hvar och en undervisa alla de i Skollagen föreskrifna 32 läsetimmarne
i veckan, och lektorerna hvar och en 12 timmar. Revisionen
fann denna unervisningsskyldighet obillig och ansåg, äfven, med afseende
å lärjungarnes öfverläsning i hemmen, en minskning i läsetimmarnes
antal önsklig. Revisionen föreslog derföre, att i de 32 veckotimmarne
äfven öfningstimmarne måtte inbegripas och läsetimmarne utgöra i lärdomsskolan:
för förberedande klassen 19, för första klassen 23, för andra
23, för tredje och rektorsklassen 26 hvardera; i apologistskolan: för
första klassen 24, för andra 26; i hvar och en af gymnasiets tre afdel -

SVENSKA SKOLLAGSTIETNINGENS UTVECKLING.

ningar likaledes 26. Enligt Revisionens timfördelning skulle vid lärdoms
skolorna rektor undervisa 12 timmar, konrektor 14, de öfrige lärarne
28 timmar eller något mindre; på gymnasierna lektor 10 timmar, gymnasii-adjunkt
6, lärare i naturkunnighet 3, lärare i moderna språk 9
timmar.

Revisionens öfriga förslag, till en stor del öfverensstämmande med
Komiténs, förbigås här, såsom af mera underordnad vigt i afseende å
läroverkens organisation och undervisningsplan.

Större delen af 1830-talet förflöt utan några vigtigare åtgärder på
skollagstiftningens område. Men i början af samma årtionde infördes
vid Upsala universitet och något senare vid Lunds en förändring, som
blef af stor betydelse för skolorna. Dittills hade studentinskrifning vid
universitet kunnat ske antingen utan inträdesexamen på någon af akademiska
styrelsen godkänd persons borgen, eller ock efter ett inför
filosofiska fakultetens dekanus undergånget förhör. Endast den, som i
detta förhör blifvit godkänd, egde rätt att vid universitetet aflägga
examina. Men inträdesexamen kunde vara antingen fullständig, då
godkända insigter ådagalagts i elementarläroverkets alla läroämnen,
eller ofullständig, då den inträdessökande befunnits i något eller några
ämnen icke ega nöjaktiga insigter, i hvilket fall han borde ega rätt
till afläggande af endast sådana universitetsexamina, för hvilka dessa
ämnen icke fordrades. Denna anordning medförde stora olägenheter
både för universiteten och elementarläroverken. Vid de förra klagade
man, att en stor del af studenterna icke egde den för akademiska
studier nödiga underbyggnaden; vid elementarläroverken åter, att en
mängd ynglingar från dem afginge till universiteten, utan att hafva
fullständigt genomgått skolkursen, eller åtminstone utan att hafva erhållit
betyg derom, att de med afseende å afgång till universitet egde
tillräckliga insigter i de föreskrifna läroämnena. En förändring af
studentexamen hade derföre länge varit påyrkad. Den Uppfostringskomité,
från hvilken förslaget till 1820 års Skolordning utgått, hade,

Student examen.

SVENSKA SKOLLAGSTIFTNINGENS UTVECKLING.

uppå erhållen nådig befallning, år 1822 ingifvit underdånigt betänkande
rörande en förändrad studentexamen, och 1824 års Skolrevision hade
äfven uttalat sig om nödvändigheten af en sådan förändring. Komitébetänkandet
af år 1828 innehöll ett nytt förslag till förändrade bestämmelser
rörande studentexamen. Sedan Akademiska Konsistoriet i Upsala
hos universitetets Kansler anhållit om införande af en studentexamen i
enlighet med sist nämnda förslag och efter erhållet bifall till denna sin
begäran inkommit med förslag till närmare reglementariska föreskrifter
för den nya examen, stadgade Kanslern den 18 Augusti 1831, att från
och med följande hösttermins början studentexamen skulle få anställas
på sätt Konsistorium föreslagit. Något senare infördes vid Lunds universitet
en motsvarande examen. Att den nya studentexamen, i synnerhet
i början, utöfvade en väckande inflytelse på elementarläroverken,
är obestridligt, äfvensom att den genom upprätthållande af någorlunda
bestämda kunskapsfordringar i de särskilda läroämnena bidrog till
åstadkommande af en önskvärd öfverensstämmelse i de kunskapsmått,
som borde vara uppnådda af elementarläroverkens till universiteten
dimitterade lärjungar. Det dröjde likväl icke länge, innan från läroverkens
sida missnöjet med den nya studentexamen blef ännu större,
än det varit med den gamla. Det förut öfverklagade förhållandet, att
ynglingar infunne sig vid universitetet, utan att från läroverket medföra
betyg om tillräckliga insigter med afseende å afgång till universitet,
fortfor oförändradt, och olägenheterna häraf hade till och med
blifvit förstorade genom studentexamens skärpande; ty härigenom hade
afgångsexamen vid läroverken sjunkit i betydelse och de sista årens
undervisning vid desamma allt mera förlorat intresse för lärjungarne,
hvilka trodde sig vinna en både hastigare och säkrare förberedelse för
studentexamen, om de i universitetsstaden anlitade de der erbjudna tillfällena
till en efter gällande examensfordringar noggrannt afpassad undervisning.
De smärre förändringar, som studentexamen gång efter annan

SVENSKA SKOLLA GSTIFTNINGENS UTVECKLING.

undergick, kunde icke afhjelpa dessa olägenheter, hvilka tvärtom allt
skarpare framträdde.

Den andra Skolrevisionens betänkande hade af Kongl. Maj:t blifvittirk''18d39* Nov''
meddeladt samtliga konsistorier jemte Direktionen öfver Stockholms
stads undervisningsverk, att deröfver afgifva utlåtanden. Sedan dessa
inkommit, blefvo genom Kongl. Cirkuläret den 1 November 1839 åtskilliga
förändringar i den bestående läroverksorganisationen stadgade.

Dessa förändringar, hvilka afsågo att, i mon af för handen varande tillgångar
och utan rubbning i den genom 1820 års Skolordning fastställda
grundplanen för elementarläroverken, åstadkomma förbättringar i undervisningsväsendet,
i synnerhet till befrämjande af den högre borgerliga
eller moderna bildningen, voro hufvudsakligen följande:

1) Vid gymnasierna, med vissa uppgifna undantag, skulle lärare
på stat, så vida sådane icke redan funnes, så väl i franska och tyska
språken som i naturvetenskap anställas, börande den förre undervisa
minst 4 timmar, den senare minst 2 timmar i hvar och en af gymnasii
afdelningar.

2) För hvarje gymnasium jemte den på samma ställe förlagda
skolan skulle äfven på stat anställas en gymnastiklärare.

3) De större och mera besökta gymnasierna, med 6 lektorer, adjunkt
och ofvan uppräknade lärare, borde, så vidt läroverkets utrymme det
medgåfve, fördelas på tre afdelningar med fullkomligt skild undervisning.

4) Fem högre eller fullständiga ap ologi stskolor * med en rektor, 3
apologister samt lärare i teckning, gymnastik och sang skulle inrättas.

För de två af dessa läroverk, som icke voro förlagda på samma ställe
som lärdomsskolor, ville Kongl. Maj:t, på efori förslag, förordna en
direktion, som jemte inspektor skulle ega att under efori öfverinseende
utöfva den närmaste tillsynen öfver läroverket. De fullständiga apolo *

Om till dessa lägges det genom Förordningen den 16 November samma år
organiserade Ateneum i Gefle, skulle således landet komma att ega 6 fullständiga
apologistskolor, eller högre realskolor.

SVENSKA SKOLLAGSTIFTNINGENS UTVECKLING.

Tredje Revisionen.

gistskolorna skulle lemna undervisning, utom i modersmålet, i tyska,
franska och engelska språken, så väl läsning som skrifning, samt för
öfrigt till nödigt omfång i alla de ämnen, som till studentexamen erfordrades.
Utom dessa fem skulle, såsom Cirkuläret antydde, ännu
andra fullständiga apologistskolor genom utvidgning af redan befintliga
framdeles bildas i mon af behof och tillgängliga medel.

5) Några nya apologistskolor skulle inrättas, till en del genom förvandling
af äldre lärdomsskolor, och några gamla utvidgas till treklass
iga.

6) Vid några till apologistier förvandlade lärdomsskolor skulle tillfälle
till inhämtande af latinska språkets första element beredas lärjungar,
som sådant önskade.

7) Vid tre med apologistskolor förenade lärdomsskolor skulle inrättas
en för begge gemensam förberedande klass.

8) Der bredvid lärdomsskola funnes 2 apologistklasser, borde i
dessa, så fort ske kunde, ambulatorisk läsordning införas.

Såsom sjelfva Cirkuläret angaf, voro de här föreskrifna anordningarne
endast provisoriska. Den högre apologistskolan i Westervik betecknades
uttryckligen såsom tillika ämnad att blifva ett normalläroverk
för anställande af fullständiga försök i afseende å den -så kallade
moderna bildningen; och införandet af en förberedande klass vid tre
läroverk var synbarligen en åtgärd, beräknad att genom erfarenhetsrön
pröfva en så väl af 1825 års Komité som af två skolrevisioner föreslagen
ändring i 1820 års skolorganisation. Antydningarne om en framtida
utvidgning af åtskilliga apologistskolor synas dock tillkännagifva
Kong!. Maj:ts afsigt att ännu en längre tid bygga vidare på den
genom 1820 års Skolordning fastställda grundvalen för de svenska
undervisningsverken.

Den tredje och sista Revisionen af rikets elementarläroverk sammanträdde
hösten 1843. Enligt dess berättelse hade under läsåren
1832 1843 de inskrifne lärjungarnes antal utgjort vid de tolf gymna -

SVENSKA ,SKOJ,LAGSTIFTNINGENS UTVECKLING.

sierna 2,320, vid 43 lärdomsskolor ö 8,275, vid 41 apologistskola* 6,188;
de afgångnes från gymnasierna 2,224, från lärdomsskolorna 6,617, från
apologistskolorna 5,108. De under nästförflutna läsetermin närvarande
lärjungarnes antal hade utgjort vid gymnasierna 599, vid lärdomsskolorna
3,161, vid apologistskolorna 2,057. Jemföras dessa uppgifter med dem,
som ofvan meddelats ur 1832 års revisionsberättelse, visar sig en icke
obetydlig minskning i gymnasiernas lärjungeantal. Orsaken till denna
minskning söker Revisionen dels i det för tidiga utlöpandet af lärjungar,
som ville vinna hastigare och beqvämare inträde vid universiteten,
dels deruti, att de fullständiga apologistskolorna eller andra läroanstalter
för realbildning eller ock de industriela yrkenas framsteg afvände ynglingarne
från gymnasierna. Deremot är synbart, att vid så väl lärdomssom
apologistskola- lärjungeantalet vunnit en ansenlig tillväxt. Medan
uppgifterna om inskrifne och afgångne lärjungar synas tyda på starkare
tillväxt å lärdomsskolornas sida, tyckas deremot uppgifterna om de vid
hvartdera slaget af läroverk under vårterminerna åren 1832 och 1843
närvarande lärjungar visa en starkare tillväxt hos apologistskolorna, i
synnerhet som den vid åtskilliga lärdomsskolor kort förut inrättade förberedande
klassens lärjungar synas blifvit räknade till dessa skolor,
under det dock en betydlig del af dem säkert skulle tillhört apologistskola^
om icke nyss nämnda klass funnits. Denna starkare tillväxt hos
apologistskolorna synes ock vara en naturlig följd af den utvidgning
och den tillökning i antal, som de erhållit under den sist förflutna
tiderymden.

De afvikelse!- från skollagen, hvilka Revisionen anmärkte hafva egt
rum vid läroverken, röjde å ena sidan en stor frihet i tillämpningen af
lagens föreskrifter, men också å andra sidan ett aktningsvärdt bemödande
att tillfredsställa orternas kraf på läroverken. Medan somliga
apologistskola- för detta ändamål frikallade från föreskrifna ämnen,

* Bland dem äro inberäknade de två katedralskolorna, men med afdrag för
Upsala katedralskolas apologistklass, hvilken hänfördes till apologistskolorna.

SVENSKA SKOLLAGSTIFTNINGENS UTVECKLING.

drefvo andra undervisningen i dessa ämnen vida öfver det i lagen anbefallda
mått och upptogo ämnen, hvilka icke voro föreskrifna, såsom
t. ex. engelska språket. En del lägre lärdomsskolor, i synnerhet der
brist på högre läroverk rådde inom stiftet, hade utsträckt sin undervisning
till den högre lärdomsskolans ämnen och kurser, medan högre
lärdomsskolor stundom icke lemnat undervisning i ämnen, som dem
ålegat. I många lärdomsskolor, lägre och högre, hade undervisningmeddelats
vanligast både i franska och tyska, i andra blott i ettdera
språket.

Den ambulatoriska läsordningen hade blifvit afskaffad vid några
af de läroverk, der den vid tiden för föregående revision funnits, men
införts vid ett vida större antal, som då icke haft den. Deremot hade
vexelundervisningen blifvit använd vid ett långt mindre antal läroverk
än under förra revisionsperioden, och vanligtvis blott då ett stort lärjungeantal
gjort den nödig.

Vid ett stifts läroverk hade lärdoms- och apologistskola blifvit
sammanslagna till ett enda läroverk med två skilda bildningslinier för
lärjungar, som läst, och dem, som icke läst klassiska språk, samt med
gemensam undervisning, så vidt möjligt, i de begge liniernas gemensamma
ämnen. Äfven lärjungar, som icke läst klassiska språk, kunde
vinna inträde i gymnasium, der de förblefvo befriade från läsningen af
dessa språk.

I fråga om åtgärder för läroverkens förbättring uttalade sig denna
Revision, likasom den föregående, men med mera utförlig motivering,
mot alla våldsamt ingripande förändringar i läroverkens inrättning och
undervisningssätt. Under erkännande af Nya Elementarskolans i Stockholm
förtjenster, ansåg Revisionen dock dess inrättning och lärosätt
vara allt för litet af erfarenheten pröfvade och från teoretisk synpunkt
erbjuda allt för stora betänkligheter för att kunna förordas till
allmänt antagande. Revisionen yrkade således gymnasiernas, lärdomsocli
apologistskolornas bibehållande såsom särskilda slag af läro -

SVENSKA SKOLLAGSTIFTNINGENS UTVECKLING.

verk v och instämde hufvudsakligen med 1832 års Revision beträffande
den fria flyttningen, ämnesläsningen för lärjungar, vexelundervisningen
och den ambulatoriska läsordningen. 90 Revisionen ville dock icke, att
lärdoms- och apologistskolorna skulle vara från början åtskilda, enär
denna anordning för en lärjunge, hvars anlag och böjelser ännu icke
hunnit framträda, ofta måste föranleda till tvekan och misstag vid valet
mellan de båda skolorna. Såsom ofvan blifvit nämndt, hade den första
Revisionen velat göra lärdomsskolans första klass för begge skolorna
gemensam, den andra hade framför begge velat sätta en förberedande
klass; den tredje Revisionen föreslog nu att göra lärdomsskolans två
lägsta klasser gemensamma äfven för apologistskola!!. I dessa klasser,
begge ettåriga, skulle språkundervisningen begynna med latinska språket
i den första, hvarefter det tyska skulle inträda i den andra. T den härefter
vidtagande första klassen af apologistskolan skulle franska språket
begynna, på samma gång det latinska upphörde. Äfven för lärjungar,
som efter två år lemnade skolan, ansåg Revisionen detta latinstudium
vara vida nyttigare, än om samma tid egnades åt modersmålets eller
de moderna språkens läsning. Jemväl i fristående lärdomsskolor och
apologistskolor borde de båda nedersta klasserna följa en sådan läsordning.
Dock ville Revisionen icke bestämdt tillstyrka ett ovilkorlig^
upptagande af latinska språket för andra apologistskolor än dem, som
vore med lärdomsskolor förenade, icke heller att insigt i detta språk
skulle af dem, som sökte inträde i apologistskolans högre afdelningar,

* Oaktadt dessa sina åsigter ville dock Revisionen tillstyrka, att det måtte vara
eforus, med lärarnes samtycke, obetaget att om lärdoms- och apologistskolas förening,
med deraf möjligen följande valfrihet af läroämnen m. m., till Kongl. Maj:t ingifva
underdånig ansökning, åtföljd af fullständig läsordning. Härigenom skulle med
minsta fara för läroverken en tillförlitlig erfarenhet om den nya läroverksinrättningens
och lärometodens användbarhet kunna vinnas.

** Ehuru Revisionen önskade klassläraresystemet genomfördt i de lägre klasserna,
ansåg den dock afvikelse!'' kunna och böra medgifvas i följd af tillfälliga omständigheter
eller vissa läroämnens natur, såsom matematikens, hvilket ämne Revisionen
trodde, så vidt möjligt, böra skötas af samma lärare genom hela skolan.

SVENSKA SKOLLAGSTIFTNINGENS UTVECKLING.

nödvändigt fordras, blott de uppfyllde öfriga kunskapsfordringar, men
väl att vid alla apologistskolor utan undantag, tillfälle till undervisning
i latinska språket skulle stå öppet för lärjungar, som ville begagna sig
deraf. Bland Revisionens öfriga förslag torde böra anföras: om allmänna
lärotidens utsträckande till 36 veckor på året (inberäknad en
veckas ledighet vid påskhelgen); om inskränkning af gymnasiernas läsoch
talöfningstimmar till 30 i veckan; om höjande af fordringarne för
intagning i läroverks nedersta klass; om närmare bestämmande af
gymnasiernas kunskapsfordringar för dimission till universitet; om afskaffande
af specialbetyg öfver kunskaper inom skolan och deras ersättande
af ett totalbetyg, hvaremot betyget öfver examen för afgång till
universitet borde omfatta ej mindre specialbetyg i de särskilda ämnena
än ett derpå grundad! totalbetyg: mogen eller omogen; om åtgärder
vid universiteten till förekommande af omogne lärjungars för tidiga utlöpande
från läroverken; om upphörande af infödingsrätten vid ansökningar
till läraresysslor så inom skolan som särskildt vid gymnasium
och katedralskolas rektorsklass; om förbättring af elementarlärarries
löner; om förändrade bestämmelser rörande elementarlärares fackbildning.
I sist nämnda hänseende föreslog Revisionen, att dessa lärares
bildningskurs borde blifva en teoretisk vid universitetet, hvilken antingen
kunde ingå i studierna för filosofie kandidat-examen, om denna
examens i fråga satta omgestaltning gjorde sådant tjenligt, eller bilda
en särskild studii-kurs, som dock öfver hufvud icke borde blifva mer än
tvåårig. För högre lärareplatser skulle dock fordras större insigter i
de kunskapsgrenar, som dem tillhörde; särskildt skulle'' för lektorsbefattning
i teologi fordras teologie kandidat-examen och för sådan befattning
i klassiska språk eller matematik en tvåårig kurs i ett filologiskt
eller matematiskt seminarium vid universitetet. Skollärarnes praktiska
bildningskurs skulle vara ettårig och genomgås vid pedagogiska
seminarier, som borde inrättas vid universitetsstädernas katedralskolor.
För ordinarie anställning vid elementarläroverk ville Revisionen föreslå,

SVENSKA SKOL LAGSTIFTNINGENS UTVECKLING.

att, intill dess anstalter för skollärares bildning kommit till stånd, såsom
vilkor måtte fordras en tids tjenstgöring vid allmänt läroverk under
vederbörande lärares tillsyn.

Sedan Revisionens betänkande blifvit tryckt, utdelades det till alla
elementarläroverk, hvarjemte konsistorierna och Direktionen öfver Stockholms
stads undervisningsverk anbefalldes att under loppet af år 1845
inkomma med utlåtanden öfver Revisionens förslag och hemställanden.

Dessa utlåtanden inkommo ock under samma år.

Under tiden hade den nu med stor ifver från alla håll omfattade ix-u års rits dag.

läroverksfrågan erhållit en vändning, hvarigenom den utveckling af de
svenska elementarläroverken, som Revisionen vid sina förslag haft i
sigte, blef fullständigt afbruten. Af Rikets Ständer framställdes nemligen
den 15 Februari 1845 hos Kongl. Maj:t önskan, dels att Kongl.

Maj:t vid den utlofvade definitiva organisationen af rikets undervisningsanstalter
täcktes förordna om en sådan förändring af elementarläroverken,
att då varande apologist- och lärdomsskola samt gymnasium
måtte komma att utgöra en enda fullständigt sammanhängande skola
med två bildningslinier, dels att ambulatorisk läsordning, eller ämnesläsning,
hvad lärarne anginge, hvilken redan på gymnasium egde rum,
måtte vid de förenade undervisningsverken införas; börande det dock
få bero på närmare pröfning, huruvida detta lärosätt äfven i den första
eller förberedande klassen skulle tillämpas; och anhöllo Rikets Ständer
derjemte, att, då eforus och lärarne voro derom ense, ämnesläsning
jemväl för lärjungarne måtte vid de allmänna läroverken i nåder tillåtas.

I detta beslut förenade sig dock icke Presteståndet, hvilket den 23
Maj samma år till Kongl. Maj:t ingaf en särskild skrift, i hvilken Ståndet
upptog till vederläggning de uti Rikets Ständers skrifvelse anförda skäl
mot den bestående läroverksorganisationen och för den nya samt uttalade
såsom sin åsigt, att, om den sista Skolrevisionens förslag till en
partiel förening af lärdoms- och apologistskola antoges och utväg tillika
bereddes att dels inrätta nya fristående apologistskolor dels utvidga de

SVENSKA SKOLLAGSTIFTNINGENS UTVECKLING.

Cirkuläret (len
« Juli 1849.

med lärdomsskolor på de flesta ställen redan förenade, sådant vore en
förbättring af undervisningsväsendet, hvilken Ståndet ansåge ändamålsenligast
motsvara tidsfordringarne och samhällsbehofvet. Ståndet anhöll
derföre, att Rikets Ständers förslag om elementarläroverkens ombildning
måtte underkastas den noggrannaste undersökning och omdöme af dessa
läroverks erfarne målsmän, innan några försök i denna syftning blefve
anbefallda. Det högsta, som Ståndet ville tillstyrka i afseende å den
af de öfriga Stånden begärda omskapning, vore, att, på sätt Revisionen
föreslagit, der eforus och lärare vore derom enige, försök, efter inhämtadt
tillstånd af Kongl. Maj:t, måtte få anställas.

Sedan Kongl. Maj:t den 9 November 1847 fastställt hufvudgrunderna
för den omgestaltning af läroverken, som skulle komma att vidtagas,
och Rikets Ständer vid 1847 års riksdag anslagit betydliga medel
till löneförbättringar åt elementarlärarne under vissa angifna vilkor, utfärdades
Kungliga Cirkuläret den 6 Juli 1849, hvarigenom den organisation,
de svenska elementarläroverken dittills egt, upphäfdes och grundvalen
lades till den nu varande. Cirkulärets hufvudpunkter, så vidt de
här behöfva anföras, voro följande:

1) Vid rikets elementarläroverk skulle befrielse från latinska, grekiska
och hebreiska språkens läsning medgifvas ynglingar, som med
föräldrars eller målsmäns bifall det önskade.

2) Åmnesläsning för lärare, eller s. k. ambulatorisk läsordning, skulle
vid alla elementarläroverk införas med vårterminen 1850; dock vore
eforus obetaget att med lärarnes samtycke bibehålla klassläsningen i
skolor med två eller tre lärare äfvensom i större läroverks två nedersta
klasser.

3) Åmnesläsning för lärjungar efter den vid Nya Elementarskolan
i Stockholm använda metod finge vid läroverken införas, om eforus eller
vederbörande lärare det önskade och hinder för sakens ändamålsenliga
verkställighet icke förefunnes.

4) Lärdoms- och apologistskola borde förenas till ett läroverk,

SVENSKA SKOLLAGSTIFTNINGENS UTVECKLING.

hvarest, i alla dessa skolor tillhörande ämnen och med ofvan medgifna
valfrihet, skulle meddelas så fullständig undervisning, som läroverkets
omfång medgåfve.

5) Gymnasium skulle med lärdoms- och apologistskola förenas till
ett sammanhängande läroverk, hvarest skulle, under samma valfrihet i
läroämnen, meddelas de för undergående af studentexamen erforderliga
kunskaper.

Det Kongl. Cirkuläret hade endast angifvit de allmänna grunddragen
af läroverkens nya form samt åt eforer, konsistorier och lärarekollegier
öfverlemnat det närmare utförandet. Genom den sålunda medgifna
friheten mildrades visserligen i någon mon de svårigheter, som
från en så genomgripande förändring måste vara oskiljaktiga. Men vid
försöket att verkställa Cirkulärets föreskrifter stötte man snart på andra
svårigheter, än dem, som voro en följd af brytningen mellan den gamla
och nya formen: man fann, att dessa föreskrifter i sjelfva verket inneburo
uppgifter, som med de tillgängliga lärarekrafterna icke kunde lösas.
Genom lärjungarnes frikallelse från läsning af alla de gamla språken
eller af ett eller två bland dem, bildades nemligen flera linier efter
det olika antalet af läroämnen, i hvilka lärjungarne skulle undervisas.
De dispenserade lärjungarne kunde icke af lärarne undervisas under
de timmar, då läroämnen förehades, från hvilka de voro befriade; och
der sådant lät sig göra, blef följden, att desse lärjungar hunno längre,
än deras kamrater, i de gemensamma ämnena, i hvilka de således icke
heller kunde med fördel undervisas tillsammans med dem. För att
minska olägenheterna af valfriheten, uteslöt man latinska språket från
de två, stundom från de tre nedersta klasserna;* men detta medel be *

Öfver detta uppskjutande af det latinska språkets läsning klagades vid 1850 års
riksdag med den påföljd, att Ständerna hos Kongl. Maj:t, — under erkännande deraf,
att det vore lika obilligt, som med nyare tidens åsigter rörande offentlig undervisning
och uppfostran oförenligt, att åt de föräldrar, som vore öfvertygade om nödvändigheten
af klassisk grund för bildningen, förneka en rätt, som vore medgifven den motsatta

SVENSKA SKOLLAGSTIFTNINGEtfS UTVECKLING.

fanns otillräckligt. På många ställen försökte man derföre tillika att
hjelpa sig med Nya Elementarskolans ämnesläsning, hvars införande
Cirkuläret medgaf. Men denna metod befanns snart otjenlig, i synnerhet
vid de mera besökta läroverken, och den blef inom kort öfvergifven,
utom vid några få läroverk. Förvirringen var således allmän, och man
afvaktade med otålighet den nya skolordningen för vinnande af stadga
och fasthet i läroverkens organisation. Vid riksdagen 1853 ingåfvo
Ständerna till Kongl. Maj:t en skrifvelse, deruti de, — under åberopande
af de stora olikheter, som rådde mellan läroverken i tillämpningen af
af 1849 års Cirkulär, och af behofvet att åstadkomma enhet i undervisningen,
— anhöllo, att en ny skolstadga måtte utfärdas i enlighet
med de af Kongl. Maj:t och Rikets Ständer gemensamt gillade grunder,
samt att undervisningen måtte så ordnas, att den reala bildningen kunde
utvecklas till all den fullständighet, som läroverkets omfång medgåfve,
utan att den humanistiska förlorade i grundlighet, då den senare icke
mindre än den förra borde af staten omsorgsfullt vårdas. I samma
skrifvelse anhöllo Ständerna äfven, att vid den definitiva regleringen af
läroverken måtte tagas i öfvervägande, huruvida pedagogierna kunde
sättas i närmare förhållande till rikets öfriga läroverk.
i85B *rs stadga. Sedan sju år förflutit, under hvilka erfarenheten hunnit gifva anvisningar
för ett närmare utförande af den genom 1849 års Cirkulär
påbjudna omskapningen af elementarläroverken, utfärdades Läroverks meningen,

att studium af språk såsom undervisningsämne innebure den säkraste grund
för själsgåfvornas utveckling, att således, då för lärjungen afsåges klassisk bildning,
studium af ett klassiskt språk och företrädesvis det latinska vore den själsöfning, som
för denna dess grundbildande bestämmelses skull borde så tidigt som möjligt begynnas,
samt att hindren för ett sådant begynnande redan i skolans första stadium alldeles
häfdes, om, såsom önskligt vore, särskilda läroverk för de två s. k. linierna
funnes, och dernäst i betydlig mon undanröjdes, äfven om dessa linier funnes inom
samma läroverk, — i underdånighet anhöllo, att genom den utlofvade nya skolstadgan
tillfälle måtte beredas .för dem, som det önskade, att i latinska språket så tidigt njuta
undervisning, att denna verkligen kunde utöfva sin åsyftade, för hela bildningen
grundläggande betydelse.

SVENSKA SKOLLAGSTIFTNINGENS UTVECKLING.

stadgan den 14 Augusti 1856, hvars hufvudbestämmelser rörande läroverkens
inrättning och arbetsplan voro följande:

Elementarläroverken, som alla skulle vara af samma slag, delades
med afseende å det kunskapsmått, som de hade att meddela, i högre,
eller fullständiga, och lägre, som motsvarade ett visst antal, högst fem,
af de förras nedre klasser. De lägre elementarläroverkens klassantal
bestämdes för hvarje särskildt läroverk efter antalet af de vid hvart
och ett anställde lärare. De högre omfattade 8 klasser, af hvilka den
högsta tvåårig.

Läroämnena i första klassen voro: kristendom och biblisk historia,
svenska språket, aritmetik, naturkunnighet, historia och geografi. I öfriga
klasser tillkommo latinska, grekiska, hebreiska, franska, tyska och
engelska språken, filosofi, matematik, naturvetenskap. Vid elementarläroverken
lemnades ock undervisning i musik, teckning och gymnastik
af på stat anställde lärare i dessa ämnen.

I första och andra klassen, i hvilken senare franska språket inträdde
såsom nytt läroämne och grundläggande det egentliga språkstudiet, var
undervisningen gemensam för alla lärjungar. I de öfriga klasserna
kunde befrielse lemnas från alla språk i en mängd olika kombinationer.
Den, som icke läste klassiska språk, måste läsa det franska, men hade
valfrihet mellan tyska och engelska språken. Den, som läste latinska
språket, kunde befrias från det grekiska och hade bland de moderna
språken valfrihet mellan det franska och tyska.. Den, som läste de
klassiska språken, kunde om han det önskade, under de två sista åren
af skoltiden erhålla undervisning i hebreiska och engelska språken,
dock utom läroplanen. De läroämnen, som icke förekommo i de två
första klasserna, inträdde i följande ordning:

i tredje klassen latinska och tyska språken samt geometri;
i fjerde för dem, som läste latinska språket, det grekiska samt för
de öfrige engelska språket och algebra;
i femte klassen för de förre algebra, för de senare fysik och kemi;

SVENSKA SKOLLAGSTIFTNINGENS UTVECKLING.

i sjette klassen för de förre fysik och för alla lärjungar filosofi;
hvarefter antalet af ämnen förblef oförändradt under den återstående
delen af skoltiden.

T de ämnen, från hvilka befrielse icke medgafs, undervisades alla
klassens lärjungar tillsammans, såvidt sådant lämpligen lät sig göra och
icke olika lärokurser borde inom klassen medhinnas af dem, som läste,
och dem, som icke läste klassiska språk. Mötte svårigheter för den
gemensamma undervisningen, borde, i mon af tillgång på lärarekrafter
vid läroverket, särskild undervisning i större eller mindre del af dessa
läroämnen meddelas hvardera liniens lärjungar.

I hvar och en af elementarläroverkets båda nedersta klasser undervisade
en lärare i alla eller de flesta ämnen. I de öfriga klasserna bestreds
undervisningen, åtminstone vid de högre läroverken, af ämneslärare.
Införande af ämnesläsning för lärjungar enligt Nya Elementarskolans
metod var tillåtet i samma fall, som 1849 års Cirkulär stadgat
och äfven nu gällande Läroverksstadga medgifver.

Inträdesfordringarne fastställdes något högre, än de enligt förra
Skolordningen varit, och inträdesåldern bestämdes till minst 9 år.

De kunskapsmått, som under det fullständiga elementarläroverkets
nioåriga kurs i de särskilda läroämnena borde medhinnas, voro i latinska
språket, matematik och naturvetenskap betydligt utvidgade, icke blott
utöfver det i 1820 års Skolordning föreskrifna utan äfven utöfver det,
som i 1828 års komitébetänkande, och det, som af sista Skolrevisionen
hade blifvit föreslaget. Sålunda skulle i latinska språket, utom Cornelius
Nepos, Ovidius och Caesar, hvilka tillhörde det tidigare stadiet,
under sjunde och åttonde klassens tre år läsas: Curtius 2 böcker, Ciceros
Catilinariska tal eller bref, tal pro Milone, de officiis eller en del
deraf jemte första boken af Qvaestiones Tusculanae eller tionde boken
af Qvintilianus, Livius 5 böcker, Virgilii Aeneid 6 böcker och Horatii
oder 2 böcker eller första boken jemte de. arte poetica. I matematik
stadgades för latinlinien: aritmetik, Euklides’ 6 första samt elfte och

SVENSKA SKOLLAGSTIFTNINGENS UTVECKLING.

tolfte böcker, plan trigonometri, algebra till och med eqvationer af andra
graden med flera obekanta, serier och logaritmer; för reallinien
dessutom elementen af analytisk och deskriptiv geometri. I naturvetenskap
bestämdes för latinlinien botanik och zoologi samt fysik under de
tre sista åren; för reallinien fysik och oorganisk kemi under de fem sista
åren af skolkursen.

Den allmänna lärotiden ökades nu, enligt sista Skolrevisionens förslag,
till 36 veckor, deruti dock icke inberäknad en veckas ledighet
under påskhelgen. Läs- och talöfningstimmarnes antal utgjorde under
veckan för första klassen 30 timmar, för andra till och med sjunde 32
samt för åttonde klassen 28 timmar.

Då 1820 års Skolordning icke medgifvit, att flera än två läsetimmar
finge omedelbart följa på hvarandra, och dessutom förlagt en del af
dessa timmar på eftermiddagen, medgaf 1856 års Läroverksstadga, att
tre läsetimmar finge omedelbart följa på hvarandra, och anbefallde icke
eftermiddagsläsning.

Rektorerna vid de lägre läroverken skulle vara ständige, men vid
de högre förordnas på fem år.

Redan i följd af 1849 års Cirkulär hade man börjat klaga öfver
lärjungarnes öfveransträngning vid elementarläroverken. Långt ifrån
att afhjelpa denna öfveransträngning, syntes den nya Stadgan nödvändigt
komma att förvärra detta tillstånd genom utvidgningen af lärokurserna
i förening med minskning af läroårens antal, genom läroämnenas, särskildt
språkens, ordningsföljd och i synnerhet deras hopande i de lägre
klasserna samt slutligen genom de ytterligare ökade dispenserna, som
gjorde det ännu omöjligare för lärariie att leda och underlätta lärjungarnes
arbete. Ehuru Läroverksstadgan genom sin bestämda undervisningsplan
syntes böra bereda en hjelp ur den vid läroverken rådande
allmänna förvirringen och osäkerheten, visade det sig dock sålunda, att
försöket att vinna denna fördel åstadkom större olägenheter, än dem,
af hvilka man förut led, hvartill kom, att Stadgans efterlefnad genom

SVENSKA SKOLL AGSTIFTN IN GENS UTVECKLING.

det utsträckta dispensväsendet visade sig vara alldeles omöjlig. Det
befanns derföre snart nödvändigt att medgifva större eller mindre undantag
från Stadgans föreskrifter. *

* Sålunda meddelades genom Kongl. Cirkuläret den 23 Maj 1857 följande föreskrifter:
1) att vid läroverk, der främmande språk dittills icke utgjort undervisningsämne
för lägsta läsekursens lärjungar, skulle från och med derpå följande hösttermin
den nja Stadgan tillämpas i första och andra klassen; hade läroämne, som enligt
Stadgan borde förekomma i första klassen, dittills antingen icke ingått i undervisningen
för lägsta läsekursens lärjungar eller ock blifvit meddeladt till inskränktare
omfång, än Stadgan föreskrefve, borde lärjunges uppflyttning följande höstterminen
till andra klassen derigenom icke hindras, men undervisningen inom denna klass
under läsåret 1857—1858 i möjligaste måtto så ordnas, att lärjunge, som vid slutet
af vårterminen eller början af höstterminen 1858 derifrån uppflyttades till tredje
klassen, kunde der fortgå i studier enligt Stadgans föreskrift; 2) att vid läroverk,
der annat främmande språk än det franska dittills utgjort undervisningsämne för
lägsta läsekursens lärjungar, eller hvarest i allmänhet något läroämne blifvit meddeladt
tidigare, än detsamma enligt Stadgan borde i läsordningen upptagas, skulle fortfarande
åt detta ämne egnas så mycken lärotid, som erfordrades för underhållande
af hvad lärjungarne derutinnan redan inhämtat, intill dess samma ämne komme att i
sin af Stadgan föreskrifna ordning inträda i undervisningen; dock skulle af rektor
och läroverkskollegium pröfvas samt efori afgörande underställas, huruvida sådant
läroämne, i anseende till förekomna omständigheter, kunde med större fördel tillsvidare
helt och hållet bortläggas, än på ofvan nämnda sätt fortsättas; 3) att till tredje
eller någon af följande högre klasser borde vid följande läsårs början lärjunge, som
fullständigt inhämtat de enligt dittills gällande läsordning för läroverket bestämda
pensa i de ämnen, hvilka utgjort föremål för undervisning inom den klass, hvari han
varit intagen, kunna uppflyttas utan hinder deraf, att något af de uti Stadgan för
behörighet till sådan uppflyttning föreskrifna kunskapsämnen icke i undervisningen
ingått, eller att det genomgångna pensum icke fullt motsvarade Stadgans fordringar;
på enahanda sätt borde förfaras, vid början af läsåret 1858—1859, i afseende å do
under föregående läsår i tredje eller någon följande högre klass intagne lärjungars
uppflyttning till fjerde eller följande klasser o. s. v. år efter annat, intill dess Stadgans
tillämpning hunnit fullständigt genomföras; den inskränkning i pensa, som kunde
blifva en följd af denna småningom skeende tillämpning utaf Stadgans föreskrifter,
borde tagas i betraktande vid lärjunges afgång från läroverket efter fullbordad lärokurs
och icke utgöra hinder för honom att vid behörig afgångsexamen godkännas;
af yngling, som under öfvergångstiden anmälde sig till intagning i läroverk, borde
icke fordras annan eller vidsträcktare kunskap, än af de vid läroverket förut inskrifne
lärjungar, hvilka från lägre klass uppflyttades till den, hvari den nykomne sökte eller

SVENSKA SKOLLAGSTIFTNINGENS UTVECKLING.

Läroverksstadgan i öfrig! skulle med höstterminen 1857 erhålla gällande
kraft, men torde endast vid få läroverk blifvit fullt tillämpad. Rikets
Ständer vid 1856—1858 års riksdag anhöllo i underdånig skrifvelse den
27 Januari 1858, på grund af de mot nämnda Stadga hos Ständerna
framställda anmärkningar, att, innan den läsordning, som i denna Stadga
innehölles, till fullo tillämpades, Stadgan måtte, sedan den undergått
behöflig granskning af en komité, sammansatt af erfarne vetenskapsoch
skolmän, så förändras, att dels de s. k. bildningsliniernas antal behörigen
inskränktes, dels läroämnena inom hvarje klass icke blefve flera
eller lärokurserna större, än att de kunde af lärjungarne utan skada för
deras fysiska och intellektuela utveckling medhinnas. ° Till följd af
denna anhållan förordnades den 17 påföljande Juli en komité att företaga
den granskning af Läroverksstadgan, hvarom Rikets Ständer gjort
framställning. Redan den 17 December samma år afgaf Komitén sitt
betänkande, hvarefter dess förslag till förändrad läroverksstadga, sedan
det underkastats åtskilliga jemkningar, erhöll Kongl. Maj:ts stadfästelse.

De allmänna grundsatser, som Komitén angaf sig vid verkställandet
af sitt uppdrag hafva följt, voro:

1) att läroämnenas antal vid elementarläroverken, hvilket genom
1856 års Stadga icke undergått någon väsentlig förändring, icke borde * *

kunde vinna inträde; 4) att undervisningen vid lägre läroverk borde så ordnas, att
öfvergång till ett högre läroverk, hvarest de från det lägre afgående lärjungar vanligen
fortsatte sina studier, i möjligaste måtto underlättades; 5) att hvad Stadgan (i
§. 13) föreskrefve angående valfrihet för lärjungar att läsa ett eller flera lefvande
språk icke skulle under det med derpå följande hösttermin ingående läsår tillämpas.
(Genom Kongl. Cirkuläret den 17 Juli 1858 blef sist nämnda föreskrift för det derpå
följande läsåret förnyad.)

* Tillika erinrade Rikets Ständer om sin i underdånig skrifvelse den 20 Oktober
1848 framställda anhållan om ett ändamålsenligare ordnande af styrelsen öfver elementarläroverken
(hvarigenom sakkunnige personer äfven utom ecklesiastikståndet
kunde deruti få inträde), — en erinran, hvartill Ständerna förmälde sig hafva hämtat
anledning derutaf, att genom den nya Läroverksstadgan revisionen öfver rikets elementarläroverk
blifvit upphäfd.

1856 års riksdag.

1858 års
komité.

SVENSKA SKOLLAGSTIFTNINGENS UTVECKLING.

förminskas, då så väl inre grunder som andra länders erfarenhet syntes
bekräfta, att dessa läroämnen just utgjorde den krets af vetande, som
säkrast egnade sig att bibringa det unga sinnet den bildning, skolans
undervisning åsyftade;

2) att icke heller de i dessa ämnen stadgade lärokursernas omfång
kunde i väsentlig mon nedsättas under den måttstock, som Läroverks-’
Stadgan fastställt, då denna vore ungefär lika med andra bildade länders
och dessutom en nedsättning häruti hvarken skulle åstadkomma
en mera ändamålsenlig undervisning eller en besparing i tid och kostnader
vare sig för staten eller den enskilde, hvilken senare finge vid
universitetet inhämta kunskaper, som lämpligen kunnat i skolan förvärfvas; 3)

att en utsträckning af den i Läroverksstadgan föreskrifna lärotiden
förordades både af vår egen erfarenhet och af andra länders
exempel, och att, då en sådan utsträckning icke syntes böra vinnas
genom feriernas förkortning, skoltiden borde förlängas;

4) att genom en ändamålsenligare ordningsföljd mellan ämnena och
genom kursernas lämpligare fördelning på de särskilda klasserna en betydlig
lättnad i lärjungarnes arbete kunde åstadkommas;

5) att genom undervisningens koncentration på vissa hufvudämnen
och genom enhet i behandlingen af läroämnena så väl lärjungarnes
arbete kunde lättas som deras insigter vinna i stadga och sammanhang;
och att af detta skäl flera ämnens förening hos en lärare vore att föredraga
framför ämnesläsning, i synnerhet i skolans lägre klasser;

6) att lärjungarnes valfrihet i afseende å skolans läroämnen vore
lika förderflig för dem sjelfva som stridande mot en god skolorganisation,
— en sats, som äfven af skollagstiftningens historia i andra länder blifvit
bekräftad. Skolan, sådan hon af staten vore organiserad, kunde omöjligen
anses ega en så vexlande gestalt, att den böjde och förändrade
sig efter fordringarne hos hvarje enskild lärjunge; hon måste, sedan
hon gjort sig reda för det inre sammanhanget mellan de kunskaper,

SVENSKA SKOLLAGSTIFTNINGENS UTVECKLING.

hennes undervisningsplan borde omfatta, med fasthet utveckla denna i
en för lärjungarne bestämd ordning. Afveke skolan från denna ordning,
så hämnade sig ett sådant förfarande genom en oreda i undervisningen
och en brist på sammanhållning i disciplinen, som medförde
olägenheter, större än de förmenta fördelarne. Liniernas antal borde
derföre i möjligaste måtto inskränkas och ingen annan befrielse från
bestämd undervisningstid medgifvas, än den, som vore en ovilkorlig
följd af de båda bildningsliniernas verksamhet och arbetssätt;

7) att, hvad än genom lag stadgades rörande skolornas verksamhet,
beskaffenheten och resultatet af denna verksamhet dock förnämligast
berodde af lärarnes sinnesart, skicklighet och nit, Hvad staten i detta
afseende borde och kunde göra, vore att på bästa möjliga sätt sörja
för lärarebildningen;®

8) att de menliga verkningar, som den då varande studentexamen
utöfvade på elementarläroverken, läge i sjelfva naturen af all utom
skolan förlagd examen med bestämmelse att utgöra kontroll å hennes
verksamhet; hvarföre de endast genom examens förläggande till läroverken
kunde fullt afhjelpas;®* **

9) att slutligen gymnastiska öfningar borde af elementarläroverkens
lärjungar företagas hvarje dag och, så vidt sådant kunde med undervisningens
fordringar stå tillsammans, helst på förmiddagen.

Dessa voro de ledande grundsatserna vid Komiténs revision af

* I följd af Rikets Ständers underdåniga skrifvelse den 25 Februari 1858 angående
bildningsanstalter för lärare vid elementarläroverken hade Kongl. Maj:t anbefallt
Komitén att inkomma med utlåtande och förslag. Sedan detta den 21 December
samma år afgifvits, infordrade Kongl. Maj:t deröfver utlåtanden af de akademiska
myndigheterna och läroverksstyrelserna äfvensom af samtliga läroverkskollegierna.
Med anledning af dessa utlåtanden tog Komitén ärendet under förnyad pröfning och
afgaf derefter den 18 November 1859 underdånigt utlåtande i frågan om upprättande
af bildningsanstalter för blifvande elomentarlärare.

** Med Komiténs betänkande följde ock dess särskilda yttrande i denna fråga
jemte förslag till stadga för afgångsexamen från elementarläroverken.

SVENSKA SKOLLAGSTIFTNINGENS UTVECKLING.

Läroverksstadgan, hvilken härigenom undergick följande väsentliga förändringar
i afseende å läroverkens allmänna organisation och undervisningsplan.

De högre läroverken skulle vara dels sådana, som på begge linierna
vore fullständiga, dels sådana, som endast i de realbildningen tillhörande
ämnen meddelade fullständig undervisning. ° Vid de högre läroverken
skulle lärjungarne vara fördelade i 7 klasser, af hvilka de tre högsta
skulle vara tvååriga och de två sista, der lärarekrafterna det medgåfve,
fördelade på två ettåriga afdelningar med skild undervisning. Den fullständiga
lärokursen vid dessa skolor skulle således normalt omfatta 10
år. De lägre elementarläroverken skulle vara fem-, tre- eller tvåklassiga,
motsvarande de högres lägre klasser.

I första klassen skulle språkundervisningen grundläggas med tyska
språket. Historia skulle icke i denna klass läsas, utan endast geografi.
Först i andra klassen, der läroämnena för öfrigt skulle vara desamma,
som i den första, skulle historien begynna, hvarvid början borde ske
med fäderneslandets. Med tredje klassen skulle de båda linierna dela
sig. På latinlinien skulle här latinska språket inträda, derefter det
grekiska i fjerde, det franska med femte, fysik (tillsammans med matematik)
med sjette klassen samt slutligen i öfre afdelningen af sjunde
klassen filosofisk propedevtik. På reallinien skulle engelska språket inträda
i tredje klassen, det franska i fjerde, fysik vid sidan af naturalhistoria
i femte, kemi med sjette (jemte mineralogi med sjunde) samt
filosofisk propedevtik i nedre afdelningen af sjunde klassen, hvarjemte
på denna linie teckning, hvilken enligt den gällande Läroverksstadgan
upphörde med andra klassen, skulle fortgå genom alla klasser. Deremot
skulle på begge linierna tyska språket och naturalhistorien upp- * **

* Det senare slaget af högre läroverk hade tillkommit i följd af Rikets Ständers
vid näst förflutna riksdag fattade beslut och Förordningen den 29 Mars 1858.

** I 1859 års förnyade Läroveksstadga framsköts dock tyska språket till andra
klassen.

SVENSKA SKOLL AGSTIFTN1NGENS UTVECKLING.

höra med sjette klassen, på det trängseln af ämnen i sjunde klassen
måtte undvikas samt mera tid och arbete der kunna egnas åt de återstående
ämnena.

I de kunskapsmått, som vid afgång från högre elementarläroverk
efter fulländad lärokurs borde vara förvärfvade, föreslog Komitén endast
några mindre nedsättningar. Deremot voro de förändringar, den föreslog
i de särskilda klassernas lärokurser till åstadkommande af lindring
och jemnare fördelning af lärjungarnes arbete, icke obetydliga. För
den tvååriga femte klassen, beräknad att utgöra en hvilotid i midten
af skolkursen, voro pensa bestämda endast något högre, än de för en
ettårig klass kunnat vara.

Äfvenledes var genom timfördelningen mellan läroämnena större
möjlighet beredd för undervisningens koncentration kring vissa hufvudämnen
och en jemnare fortgång i de särskilda ämnena utstakad. Det
öfvervägande timantal, som Läroverksstadgan tilldelade svenska språket
i de två nedersta klasserna, nedsatte Komitén betydligt, emedan den
ville hafva språkstudierna grundlagda med tyska språket och för modersmålet
fordrade en helt annan behandling, än den, som utgjort förutsättningen
för Stadgans bestämmelse i detta afseende. °

Valfrihet medgafs endast i afseende å de begge bildningslinierna,
hvaremot de för hvar och en af dessa föreskrifna ämnen och kurser
skulle vara obligatoriska. Endast engelska och hebreiska språken på
latinlinien gjorde härifrån undantag, men dessa ämnen voro förlagda
utom läroplanen.

I afseende å lärarnes undervisningstid föreslogs en nedsättning för
adjunkt eller kollega från 28—30 till 26—28 timmar, för lektor, som
icke vore domkapitelsledamot, från 22 till 20—22, för domkapitelsledamot
från 20 till 16—18, för rektor vid högre elementarläroverk från 16 till
12—16 timmar.

* Den förnyade Läroverksstadgan, hvilken uppsköt, tyska språket till andra
klassen, afvek äfven häruti från Komiténs förslag.

SVENSKA SKOLLAGSTIFTNINGENS UTVECKLING.

Inom hvar och en af elementarläroverkens begge nedersta klasser
skulle undervisningen bestridas helst af en enda lärare. Beträffande
fordringarne för intagning i elementarläroverks första klass föreslogs
ytterligare en förhöjning utöfver hvad Läroverksstadgan fastställt: i
stället för en ren och flytande innanläsning skulle fordras att läsa väl
och flytande; i stället för att skrifva läslig latinsk handstil att skrifva
en jemn och ledig latinsk stil; i stället för additions- och subtraktionsräkning
jemte multiplikationstabellen att räkna quattuor species i hela tal.

Rörande lärareplatsers tillsättning föreslogos åtskilliga nya bestämmelser,
föranledda af läroveitkens förändrade organisation. Sålunda skulle
icke lärareplatserna vara fästade vid vissa ämnen, utan skulle vid tillsättande
af läraresyssla, till hvilken biskop och konsistorium egde utnämningsrätt,
dess läroämnen för hvarje gång bestämmas och vid ledighetens
kungörande tillkännagifvas. För lektorstjenster skulle två läroämnen
på detta sätt fastställas, jemte hvilka den sökande borde aflägga
prof i ännu ett tredje efter eget val; för adjunkts- eller kollegabefattning
tre ämnen, utom hvilka den sökande, om han så önskade, finge
aflägga prof i ännu ett eller flera. Sökande till sist nämnda befattning
borde hafva aflagt godkänd filosofie kandidatexamen, hvilket Läroverksstadgan
icke fordrade. Derjemte skulle hvarje sökande till läraresyssla
vid statens elementarläroverk förete betyg derom, att han vid behörigen
genomgånget profår vid högre elementarläroverk, under rektors och
vederbörande lärares ledning, följt undervisningens gång och deruti
sjelf såsom lärare deltagit. 0

Vid de högre elementarläroverken skulle finnas ständige rektorer,
utnämnde af Kongl. Maj:t. 00 Kompetensvilkor för dessa befattningar

* Detta förslag om profår vann icke afseende i 1859 års Läroverksstadga.

** Redan den 20 Mars samma år hade Kongl. Maj:t, med bifall till Rikets Ständers
yttrande i ämnet, förordnat, att rektorerna vid de högre elementarläroverken
skulle vara ständige.

SVENSKA SKGLLAOSTIFTNINGENS UTVECKLING.

skulle vara, utom omfattande lärdom ock bepröfvad erfarenhet, att hafva
aflagt latinskt disputationsprof och lektorsprof.

Till förebyggande af lärjungarnes öfveransträngning skulle stadgas,
att rektor och klassföreståndare borde tillse, det icke i något ämne
hemlexor ålades lärjunge till ett mått, som kunde betaga honom nödig
tid till hvila och förströelse eller hindra förberedelse i andra läroämnen.
Äfvenledes borde rektor med vederbörande lärares biträde utöfva tillsyn
öfver lärjunges enskilda studier, särdeles då för deras idkande ledighet
från den offentliga undervisningen blifvit medgifven.

I stället för den genom 1856 års Stadga afskaffade skolrevisionen
föreslog Ivomitén inrättande af en lärarekonferens med ungefär samma
uppgift. Denna konferens, bestående af en ordförande och fem ledamöter,
hvilka alla skulle af Kongl. Maj:t utses, borde en gång hvarje
år sammanträda i hufvudstaden. 0

Genom Kongl. Maj:ts förnyade Nådiga Stadga för rikets allmännatsroverksstadelementarläroverk
den 29 Januari 1859 erhöllo dessa läroverk en fast
organisation på den grundval, som genom 1849 års Cirkulär blifvit
fastställd.00 De förändringar, som efter denna tid vidtagits rörande
läroverkens organisation och undervisningsplan, innebära, med undantag
af några på Riksdagens yrkande anbefallda, öfver hufvud en närmare * **

* Icke heller detta förslag upptogs i den förnyade Läroverksstadgan.

** I närmaste sammanhang med Läroverksstadgan stod frågan om afskaffandet
af studentexamen, hvilken allt från dess omskapning i början af 1830-talet varit
föremål för ett ständigt växande missnöje, och dess ersättande genom en afgångsexamen
vid läroverken. Såsom redan blifvit nämndt, hade Komitén ingifvit ett förslag
till stadga för denna examen, och § 42 i Läroverksstadgan hänvisar på en sådan
stadga; men till följd af anmärkningar, som mot detta förslag blifvit uti infordrade
utlåtanden framställda, undergick det en omarbetning af samma Komité, öfver hvilken
omarbetning vederbörande blefvo å nyo hörde. Utfärdandet af stadgan om afgångsexamen
blef af denna anledning fördröjd och skedde först den 11 April 1862. Med
början af år 1864 erhöll denna Stadga gällande kraft och har hittills icke varit underkastad
någon förändring.

och trognare tillämpning af de i den senaste Skolkomiténs betänkande
framställda grundsatser och förslag.

1859 års riks- Den 25 Augusti 1860 ingingo Rikets Ständer till Kongl. Maj:t med
en skrifvelse, deruti de, — på grund af de skäl, som blifvit anförda
mot rektorsbefattningarnes uppförande på stat, och den fruktan för
följderna häraf, som delades af många, samt i betraktande deraf, att
hvad som kunde vara ändamålsenligt, sedan en ny reglering vunnit
stadga, icke alltid kunde vara lämpligt under en öfvergångstid, och att
vådan af misstag vid rektorers tillsättning på stat vid de högre läroverken
vore särdeles stor och långvarigt verkande, — anhöllo, att vid
högre elementarläroverk rektor tillsvidare måtte tillsättas endast på förordnande.
Med bifall till denna anhållan stadgade Kongl. Maj:t genom
Kungörelsen den 12 Juli 1861, att rektorsbefattning vid högre elementarläroverk
skulle utan föregången ansökning, efter det eforus med förslag
inkommit, af Kongl. Maj:t besättas genom förordnande för viss tid.

De närmast följande ändringarne i Läroverksstadgan ° föranleddes
af den underdåniga skrifvelse, som Rikets Ständer den 17 November
1863 afläto, och i hvilken de anhöllo, att Kongl. Maj:t täcktes
dels utfärda en förordning, hvarigenom föreskrefves:

a) att lärjunge, som begagnade sig af undervisningen i latinska
språket, finge på målsmans anhållan frikallas från grekiska språkets
läsning och i stället under de lärotimmar, då sådan befrielse egde rum,
på sätt rektor och lärare med billigt afseende på målsmans uttryckta
önskan funne för honom lämpligt, undervisas inom den afdelning, der
latinska språket icke lästes, eller ock utom skolan njuta sådan undervisning,
som af rektor godkändes; 00

* Genom Kongl. Brefvet den 23 Januari 1863 erliöllo de två- och treklassiga
läroverken frihet att, der sådant kunde med redan anställd lärarepersonal utan olägenhet
ske, utsträcka undervisningen utöfver de i Läroverksstadgan för deras klasser
fastställda kunskapsmått.

''** Såsom skäl för denna begäran anfördes, att, då enligt Läroverksstadgan under -

SVENSKA SKOLLAGSTIFTNINGENS UTVECKLING.

b) att den förändring af läsordningen och den inskränkning af
deruti anvisade pensa skulle vidtagas, som till förekommande af lärjungarnes
öfveransträngning syntes af behofvet påkallas;0

c) att ingen borde till ordinarie lärare antagas, som icke under
minst ett läsår tjenstgjort vid högre elementarläroverk samt under
rektors och vederbörande lärares ledning följt undervisningens gång
och sjelf i densamma deltagit eller ock medelst tillförlitligt vittnesbörd
styrkt sig ega annorledes genom öfning förvärfvad, mot nyss nämnda
prof svarande undervisningsskicklighet; 00

dels ock taga i öfvervägande lämpligaste sättet att för elementarläroverken
åstadkomma en närmare gemensam tillsyn och vård samt
i detta ämne till Rikets näst sammanträdande Ständer aflåta nådigt
förslag.

Med anledning af denna Rikets Ständers skrifvelse utfärdade Kongl.
Maj:t, efter det läroverks styreis erna och lärarekollegierna blifvit hörda,
Nådiga Kungörelsen den 12 Maj 1865 angående åtskilliga ändringar
i Läroverksstadgan. Dessa voro hufvudsakligen följande:

1) Tyska språket skulle inträda i första klassen.

2) Grekiska språket skulle inträda i nedre och det franska i öfre
afdelningen af femte klassen på latinlinien.

3) Lärjunge på latinlinien, som icke vore utan svårighet i stånd * * * * * **

visning vid elementarläroverken meddelades i andra icke obligatoriska ämnen, konseqvensen
syntes fordra, att icke någon ålades grekiska, derföre att han läste latin,
och att, då för inträde i åtskilliga statens tjenster fordrades kunskap i latinska, men
icke i grekiska språket, tillfälle äfven borde lemnas att inhämta undervisning i det
förra språket utan att belastas med det senare.

* Rikets Ständer anförde såsom sannolika orsaker till den i detta hänseende

ofta icke utan skäl förda klagan dels ett ovist nit hos lärare, dels sättet, på hvilket

undervisningen meddelades, dels ock de i Läroverksstadgan för särskilda klasser före skrifna

kursernas allt för stora vidlyftighet.

** Denna anhållan öfverensstämde med det förslag, som 1858 års Komité i detta
hänseende framställt.

Kung. (len 12
Maj 1865.

SVENSKA SKOLLAGSTlFTNINGENS UTVECKLING.

att följa undervisningen, kunde på målsmans ansökning, och efter det
läroverkskollegiet yttrande afgifvit, af eforus befrias från grekiska språkets
läsning och skulle, i händelse af sådan befrielse, på de åt detta
språk anslagna lärotimmarne under lärares tillsyn sysselsättas med
skriftliga arbeten på lärorummet.

4) I hvar och en af elementarläroverkens två nedersta klasser
skulle undervisningen bestridas af en enda lärare, der icke särskilda
omständigheter föranledde undantag; i hvar och en af de två följande,
efter för handen varande förhållanden, af två eller flere, dock högst
fyra; och om för verkställigheten af dessa föreskrifter sådant pröfvades
nödigt, skulle adjunkt eller kollega vara pligtig att undervisa äfven i
andra ämnen, än dem, i hvilka han aflagt prof.

5) Den allmänna lärotiden af 36 veckor på året förkortades derigenom,
att en veckas ferier vid påskhelgen inberäknades i densamma.

6) Efter två timmars fortsatt arbete på lärorummet borde minst en
timmes uppehåll i undervisningen göras; dock skulle tre lärotimmar
kunna följa på hvarandra, om både före deras början och efter deras
slut minst två timmars ledighet lemnades lärjungarne.

7) Sökande till lärareplats skulle förete betyg om behörigen genomgånget
profår eller styrka sig ega annorledes genom öfning förvärfvad,
deremot svarande undervisningsskicklighet; hvarföre rektor ålades att
med sin ledning tillhandagå de lärarekandidater, som blifvit till hans
läroverk hänvisade för genomgående af profår. °

8) I instruktionen för lärare infördes, utom åtskilliga nya metodiska
föreskrifter, °° det stadgande, att i första klassen hemlexor icke finge

* Genom Kongl. Kungörelsen den 27 November 1868 förklarades, att LäroverksStadgans
föreskrift i § 67, att fullmakt å läraresyssla icke finge genast utfärdas, om
icke den utnämnde minst ett år tjenstgjort vid universitet eller elementarläroverk,
icke egde tillämpning på den, som behörigen genomgått profår.

** I Cirkuläret den 5 December 1867 utvecklades dessa föreskrifter närmare i
sammanhang med erinran om angelägenheten deraf, att lexor och öfver hufvud hem -

SVENSKA SKOLLAGSTIFTNINGENS UTVECKLING.

gifvas och i näst följande klasser endast sparsamt begagnas, samt att
lärare i beslägtade ämnen borde tid efter annan samråda med hvarandra
om en likformig behandling af sina läroämnen.

Vid 1865—1866 års riksdag gjorde icke Rikets Ständer några vigtigare
hemställanden rörande elementarläroverken. I skrifvelsen den
14 April 1866 anhöllo de om sådan ändring i Stadgan angående afgångsexamen,
att lärjunge vid öfversättningsprofven finge använda
äfven grammatikaliska hjelpredor och vid det matematiska profvet
äfven egen samling af formler. Denna anhållan föranledde icke till
någon ändring i Stadgan för afgångsexamen; men i följd af öfriga i
samma skrifvelse gjorda framställningar äfvensom af dem, hvilka af
1867 års Riksdag0 gjordes, utfärdades Kongl. Kungörelsen den 27
November 1868, genom hvilken §§ 31, 37 och 67 af Läroverksstadgan
erhöllo sin nu gällande lydelse. Ändringen af § 37 afsåg att bereda
lättnad vid lärjunges öfvergång från ett läroverk till ett annat och
dervid äfven i någon mon förekomma det allt för starka tillströmmandet
af lärjungar i de högre elementarläroverkens lägre klasser.

Vid 1868 års riksdag framställdes åtskilliga förslag till genomgripande
förändringar i läroverkens organisation och undervisningsplan;00
men Kamrarne blefvo ense endast i två punkter, hvilka framställdes
i Riksdagens skrifvelser den 29 April och den 15 Maj. Den
förra innehöll ett förnyande af Rikets Ständers vid 1862 års riksdag
framställda anhållan om lärjunges rätt att på målsmans begäran varda

arbeten, som föresattes lärjungarne, gjordes till föremål lör en tillräcklig förberedande
behandling.

* I underdåniga skrifvelser den 24 April och den 8 Maj.

** Såsom om borttagande af elementarläroverkens två nedersta klasser, om de
en- och tvåklassiga läroverkens ombildande till folkskolor, om latinska och grekiska
språkens uppskjutande ett par klasser längre, än Läroverksstadgan föreskref,
m. m. Äfven ett förslag om inrättande af bildningsanstalter för blifvande elementarlärare
framställdes vid samma riksdag.

SVENSKA SKOLLAGSTIFTNINGENS UTVECKLING.

Kung. den 10
Mars 18S9.

befriad från grekiska språkets läsning; ° hvilken rättighet ansågs icke
hafva blifvit fullt medgifven genom Kongl. Kungörelsen den 12 Maj
1865. Riksdagens senare skrifvelse innefattade en anhållan, att Kongl.
Maj:t täcktes taga i öfvervägande, dels huruvida icke efter hand då
varande första klassen i rikets elementarläroverk kunde indragas och
undervisningen i tyska språket begynna i då varande andra, hvilken i
sådant fall blefve läroverkets första klass, med inträdesfordringar i öfrigt
hufvudsakligen motsvarande dem, som då gällde för inträde i den
andra; dels ock huruvida efter omständigheterna de mindre elementarläroverken
borde bibehållas, med tillökning uppåt af en klass för den
indragna nedersta, eller ock till annan ort förflyttas.

Sedan med anledning af dessa skrivelser läroverks styreis erna och
läroverkskollegierna blifvit hörda, utfärdades Kongl. Kungörelsen den
10 Mars 1869, i hvilken Kongl. Maj:t, med bifall till de två först anförda
punkterna af Riksdagens framställning, föreskref åtskilliga förändringar
i den gällande Läroverksstadgans bestämmelser, nemligen:

1) Elementarläroverkens nedersta klass borttogs derigenom, att den
förut varande andra klassen gjordes till den första o. s. v. Klassernas
antal förblef orubbadt derigenom, att den förut tvååriga femte klassen
gjordes ettårig; men lärokursen förkortades vid de högre och de femklassiga
läroverken med ett år. De tre- och tvåklassiga läroverken behöllo
sina klasser orubbade, ehuru med förändrade läropensa.

2) Endast i första klassen skulle undervisningen vara gemensam
för alla lärjungar (med undantag för barn af främmande trosbekännelse

* De skäl, Riksdagen denna gång åberopade för sin anhållan, voro, dels att
elementarläroverken i första rummet hade till sin uppgift att meddela allmän medborgerlig
bildning, och att dessa läroverk, som på offentlig bekostnad och genom
alla samhällsklassers skattebidrag mot ringa afgift hölles öppna för alla, borde lämpas
efter de fleste lärjungars behof af uppfostran, dels att undervisningen i grekiska
språket genom dess inskränkning till sådane lärjungar, som frivilligt sökte den, skulle
vinna betydligt i omfång och grundlighet samt lärarnes nit och skicklighet utöfva
ett icke ringa inflytande på tilloppet af dem, som önskade att undervisas i detta språk.

SVENSKA SKOLLAGSTIFTNINGENS UTVECKLING.

i afseende å religionsundervisning); i andra klassen skulle lärjungarnes
fördelning på latin- ock reallinie inträda.

3) Från läsning af grekiska språket, k vilket skulle inträda i fjerde
klassen, medgafs befrielse åt lärjurfge, som med målsmans bifall sådant
önskade; och skulle sådan lärjunge vara pligtig att under de lärotimmar,
då denna befrielse egde rum, begagna den undervisning, som

1 stället för läsningen af nämnda språk bestämdes. °

4) Föreskriften om undervisningens bestridande genom en enda
lärare inskränktes nu till första klassen,, och de bestämmelser om ett
mindre lärareantal, som förut gällt tredje och fjerde klasserna, fastställdes
nu för andra och tredje, likasom förbudet mot liemlexor i första
klassen ersattes af samma föreskrift om sparsamma hemlexor, som förut
gällt de närmast följande.

5) Rektors befogenhet att åt öfverstå klassens lärjungar bevilja
hel dags ledighet utsträcktes så, att denna ledighet kunde medgifvas

2 eller 3 gånger i månaden.

6) Intagningsåldern höjdes från 9 till 10 år.

7) Kunskapsfordringarne för inträde i elementarläroverks första
klass blefvo förhöjda med afseende på förut gällande fordringar för
inträde i den andra.

8) Lärjunge, som med målsmans bifall önskade vinna befrielse
från latinska och grekiska språkens eller blott det senares läsning,
skulle derom göra anmälan vid läseterminens början, likasom ock lärjunge,
som ville från klassiska linien öfvergå till reallinien.

Detta är den sista förändring, Läroverksstadgan till denna dag
undergått. De till en del högst genomgripande förslag till förändringar
i elementarundervisningsväsendet, °° som vid riksdagarne 1869 och 1870

* Genom ett Cirkulär af samma dag gåfvos närmare föreskrifter angående
denna undervisning.

** Andra Kammaren hade vid riksdagarne 1867 och 1868 fattat beslut om en
skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan om det tyska och de klassiska språkens

SVENSKA SKOLLAGSTIFTNINGENS UTVECKLING.

framställdes, ledde icke till någon annan åtgärcj från Riksdagens sida,
än den underdåniga skrifvelse af 1870 års Riksdag, hvaruti anhålles
om den revision af Läroverksstadgan, som Komitén fått sig uppdragen.

Den nu lemnade öfversigt af vår skollagstiftnings utveckling från
år 1820 jemte de förhållanden, som derpå inverkat, har ådagalagt, huru
allt sedan reformen 1849 förändringarne följt hvarandra med en hastighet,
som icke kunnat annat än menligt inverka på läroverken och på
allmänhetens tillit till ändamålsenligheten af deras inrättning. Under
de närmaste åren efter den nya organisationens införande egde dessa
förändringar sin naturliga förklaring i behofvet att i mon af vunnen
erfarenhet närmare utföra en plan, som, till en början mindre klart
fattad, måste i praktiken leda till icke få misstag. Likaså måste erkännas,
att många af de förändringar, som följt efter år 1859, endast
utgöra en följdriktig utveckling af de grundsatser, som för sist nämnda
års reviderade Läroverksstadga legat till grund. Men de mer eller
mindre genomgripande reformförslag, som under de sist förflutna åren
både inom och utom Riksdagen så ofta framkommit, och det samtidigt
allt mera högljudt uttalade missnöjet med det bestående elementarundervisningsväsendet
synas, äfven om de till en del kunna skrifvas
på räkningen af individers oberättigade anspråk att få statens allmänna
uppfostringsverk lämpade efter sina enskilda tycken eller intressen,
likväl berättiga till det tvifvelsmål, som i 1870 års Riksdags underdåniga
skrifvelse framställes: huruvida den gällande Skollagen stöder
sig på riktiga grundsatser, eller åtminstone huruvida dessa grundsatser
äro. fullt ändamålsenliga för vårt folk och våra förhållanden.

Komitén öfvergår nu till en närmare pröfning af de anmärkningar,

framskjutande vid elementarläroverken. En motion i samma syftning vid 1869 års
riksdag föranledde icke till förnyande af dessa beslut; deremot antog Kammaren vid
denna riksdag ett väckt förslag angående en skrifvelse med anhållan om en sådan
ändring af undervisningsplanen, att med femte klassen afslutade kurser i matematik
och naturalhistoria kunde uppnås.

OM ÖFVERANSTRÄNGNING OCH MÅNGLÅSER1.

som i Riksdagens skrifvelse framställas såsom sannolikt angifvande
grunderna till den allmänna oron beträffande ändamålsenligheten af
den plan, efter hvilken elementarläroverken äro inrättade.

Om öfyeransträngning och mångläseri.

Riksdagen har i sin underdåniga skrifvelse erinrat om tillvaron af
en temligen allmänt utbredd åsigt derom, att »språkundervisningen i
de nedre klasserna af skolan utvidgats till att på ett betänkligt sätt
upptaga barnens tid och anstränga deras föga utbildade krafter», samt
att »såväl härigenom som genom mängden af ämnen, hvilka i skolan
samtidigt läsas, och framför allt genom deras föredragande af särskilde
lärare lärjungarne ytterligare och på ett stundom för deras helsa betänkligt
sätt blifvit öfveransträngda», och i den ofvan nämnda underdåniga
ansökningen har åsigten om öfveransträngningens befintlighet
funnit ett bestämdt uttryck.

Då Komiterade nu skola yttra sig om den sålunda omordade öfveransträngningen,
blifver det nödigt att först söka utreda, hvilket begrepp
bör fästas vid detta ord, allrahelst som den allmänna meningen om
öfveransträngningens verklighet synes i någon mon äfven bero derpå,
att man i uttrycket inlagt många och olikartade föreställningar. Tager
man ordet »öfveransträngning» i och för sig, kan det uppenbarligen icke
betyda annat än ett ansträngande af lärjungarnes krafter i högre grad,
än de tåla. Men för att kunna inse, om och när ansträngningen öfverskrider
det rätta måttet, måste man noga gifva akt på de i det yttre
framträdande följderna af arbetet vid läroverket. Dessa kunna vara af

OM ÖFVERANSTRÄNGNING OCH MÅNGLÅSERI.

rent fysisk art, d. v. s. visa sig i försvagadt helsotillstånd, eller ock
gifva sig tillkänna i och genom förslappning af den andliga lifsverksamheten.
Hvad de förra angår, finna Komiterade det icke möjligt att
under nu varande förhållanden afgifva ett ur erfarenheten hämtadt bestämdt
yttrande. Ty för att erhålla visshet om lärjungarnes helsotillstånd,
fordras en under flera år fortsatt följd af planmässigt gjorda
iakttagelser vid alla eller åtminstone större delen af elementarläroverken,
— ett förarbete, hvartill ännu blott en svag begynnelse kan sägas hafva
skett vid ett eller annat läroverk. Och om äfven fullt tillförlitliga och
fullständiga uppgifter i det i fråga varande hänseendet funnes att tillgå,
kunde dock orsakerna till ett möjligen yppadt svaghetstillstånd icke med
säkerhet utrönas, förr än kännedom vunnits om hels oförhållandena hos
den med elementarläroverkens lärjungar jemnåriga ungdomen. Först
genom sammanställande af de på det ena och andra området iakttagna
förhållandena kunde möjlighet vinnas att uppdaga, om och till hvilken
grad skolarbetet kan anses ■ skadligt inverka på ynglingarnes fysiska
helsa.

Men om det ock, i saknad af nödiga förarbeten, befinnes omöjligt
att vare sig bekräfta eller förneka tillvaron i allmänhet af fysisk öfveransträngning,
eller med andra ord en nu mer än förr anmärkningsvärd
kroppskrafternas svaghet hos elementarläroverkens lärjungar, så kan
det dock i betraktande af de närmast förgångna årens erfarenhet icke
bestridas, att under tillämpningen af den år 1856 utfärdade och af nu
gällande Läroverksstadga fall af öfveransträngning, tagen i här ofvan
angifna betydelse, icke sällan förekommit och ännu, om ock mindre ofta,
förekomma. I hvad mon emellertid skolarbetet bidragit att framkalla
sådana fall, finna sig Komiterade icke kunna afgöra, enär härvid afseende
måste fästas på flera omständigheter, som icke kunna vara utan
inflytande på helsotillståndet. Sådana äro osunda bostäder, otillräcklig
eller otjenlig föda, olämplig beklädnad, nödvändigheten att vid sidan
af det arbete, skolan ålägger, genom meddelande af enskild undervis -

OM ÖFVERANSTRÄNGNING OCH MÅNGLÅSERI.

ning eller på annat sätt söka bereda sig uppehälle, mycket annat att
förtiga. Uppenbart är, att de först nämnda bland dessa omständigheter,
hvilka äro ganska vanliga och vida oftare förekomma, än man i
allmänhet föreställer sig, redan i och för sig måste utöfva en högst
menlig inverkan på de uppväxande barnens eller ynglingarnes helsa,
likasom ock, att, när till dem kommer ett allvarligt och alltid i viss
mon ansträngande tankearbete, denna inverkan härigenom måste stegras
och förökas, äfven om af det sist nämnda under andra gynnsammare förhållanden
föga eller intet men behöfde befaras.

Att emellertid de tecken till fysisk svaghet, som hos den vid
elementarläroverken studerande ungdomen stundom visa sig, kunna hafva
andra förklaringsgrunder än de redan angifna, är tydligt deraf, att
yttringar af ett visst svaghetstillstånd äfven förekomma inom områden,
der förhållandena äro helt andra än de vid läroverken rådande. Man
har till och med under försöken att utforska anledningarne till det ej
sällan mindre goda helsotillståndet hos det uppväxande slägtet gått
längre tillbaka och hänvisat på förhållanden inom den äldre generationen,
hvilka skulle hafva kunnat bidraga till eller alstra sjuklighet eller
svaghet hos dess afkomlingar. Utan att vilja eller kunna närmare yttra
sig i detta ämne anse sig Komiterade dock böra fästa uppmärksamheten
derpå, att denna synpunkt icke bör helt och hållet förbigås, när det
gäller att söka upptäcka orsakerna till det onda, hvaröfver man klagar.

Ännu mera förtjenar det att tagas i öfvervägande, i hvilken grad
hemmen kunna anses bära skulden för de hos ungdomen förekommande
fallen af sjuklighet. Det kan icke undgå den uppmärksamme betraktaren,
att andan inom hemmen mer än förr gynnar en förklemande uppfostran,
som naturligtvis i ganska väsentlig mon måste bidraga till förslappning
af krafterna, hvilka tydligen i sådant fall ännu mindre än
eljest kunna vara i stånd att motstå den tryckning, som det under längre
tid fortsatta oundgängliga själsarbetet vid läroverken med nödvändighet
på dem utöfvar.

OM ÖF VERAN STRÅN GrNIN G OCH MÅNGLÅSERI.

År det sist nämnda ogynnsamma förhållandet af märkbar inflytelse
i fråga om ungdomens fysiska befinnande, så visar det måhända ännu
tydligare sin inverkan i andligt afseende. I det föregående har blifvit
angifvet, att man under öfveransträngning har att inbegripa förslappning
af den andliga lifsverksamheten. Att hos elementarläroverkens
lärjungar en sådan förekommer, yttrande sig i brist på uthållighet vid
arbetet samt i saknad af kraft till sjelfverksamhet och af ungdomlig
lefnadsfriskliet, anse Komiterade icke utan fog kunna påstås. Och om
detta kan till en stor del förklaras genom de af skolan icke beroende
omständigheter, som förut blifvit anförda, särskildt den sist angifna,
i förening med en allt mer öfverhand tagande njutningslystnad, hvilken
dödar de unges andliga intresse och förlamar deras psykiska kraft,
torde dock läroverket icke kunna helt och hållet fritagas från beskyllningen
att i viss mon medverka till det onda, åtminstone genom att
icke göra tillräckligt afseende på och söka motverka en redan för handen
varande svaghet hos det slägte, som det har att bilda. En sådan
beskyllning måste ock redan i det fall anses berättigad, om uppnåendet
af det med undervisningen åsyftade resultatet kräfver större ansträngning,
än det vid en fullt ändamålsenlig anordning af arbetet skulle
fordra. Så mycket angelägnare bör det anses att söka göra sig reda
för de förhållanden i skolans organisation, af hvilka ett skadligt inflytande
i förevarande hänseende kan befaras, som den psykiska öfveransträngningen
är vida svårare att upptäcka än den fysiska och ofta
icke uppenbarar sig förr än efter förloppet af flera år, under hvilka den
kan hafva fortgått obemärkt och just derigenom ohämmad. Men emot
ett ondt, hvars tillvaro och orsaker endast med stor svårighet låta upptäcka
sig, fordras de största försigtighetsmått. Ett sådant, som framför
alla kan och bör användas, och hvilket för öfrigt påkallas af den i det
föregående omtalade allmänna och i vissa fall af erfarenheten bekräftade
åsigten om lärjungarnes otillfredsställande helsotillstånd, är att, såsom
ofvan blifvit antydt, söka utforska, hvilka anledningar till farhågor före -

OM ÖFVERANSTRÄNGNING OCH MÅNGLÅSERI.

finnas i elementarläroverkets inrättning samt i det sätt, hvarpå gällande
föreskrifter i allmänhet blifvit i verkligheten tillämpade. Komiterade
hafva, i betraktande häraf och med fästadt afseende å hvad Riksdagen
i sin underdåniga skrifvelse anfört, ansett sig böra företaga en undersökning
angående följande förhållanden vid elementarläroverken, såsom
kunnande hvart och ett i sin mon föranleda eller befordra öfveransträngning,
vare sig fysisk eller psykisk, nemligen a) läroämnenas antal;
b) språkundervisningens omfång i de nedre klasserna; c) läroämnenas
ordningsföljd och gruppering; d) kursernas mått och anordning; e) lärotidens
längd och fördelning; f) måttet och beskaffenheten af lärjungarnes
hemarbeten; g) de särskilda läroämnenas metodiska behandling i undervisningen;
h) ämnesläraresystemets utsträckning; samt i) de båda
bildningsliniernas förhållande till hvarandra och dermed sammanhängande
omständigheter.

a) Läroämnenas antal. För ett riktigt bedömande af de förhållanden, Läroämnena*

antal.

som röra läroämnenas antal, blifver det nödigt att anställa en jemförelse
mellan äldre och nyare skolordningar.

I Skolordningen af den 7 Augusti 1649 föreskrifvas såsom läroämnen
a) i skolan: kristendom, latinska språket med logik och retorik,
grekiska språket, aritmetik, välskrifning och sång; b) i gymnasium: teologi,
latinska, grekiska och hebreiska språken, matematik, logik, naturlära
med botanik och läran om menniskokroppens delar, historia med
samhälls- och rättslära, sång.

Enligt Förordningen angående Gymnasier och Scholar i riket af
den 31 Januari 1693 upphörde i gymnasium läran om menniskokroppens
delar jemte samhälls- och rättslära att vara undervisningsämne.

Deremot tillkommo kyrkohistoria, metafysik i förening med logik, etik
och politik i förening med historia samt geografi och astronomi i förening
med matematik.

Gymnasii- och Scholae-ordningen den 4 Februari 1724 utesluter i
gymnasium botanik och astronomi.

OM ÖFVERANSTRÄNGNING OCH MÅNGLÅSERI.

Scholae-ordningen af den 7 December 1807 föreskrifver samma läroämnen
i skolan, men bestämmer särskildt i kristendom katekes och
biblisk historia, äfvensom i matematik geometri samt hufvud- och sifferräkning.
I gymnasium infördes enligt samma skolordning tyska (eller
franska) och (mot särskild vedergällning) engelska språket; till filosofi
räknades sedolära, naturrätt, psykologi, logik och kosmologi; till matematik
aritmetik, geometri, kosmografi, fysik och astronomi samt till
historia och geografi statskunskap, hvarjemte ånyo upptogos botanik och
naturalhistoria. Till skrifundervisningen räknas brefkoncepter, berättelser,
beskrifningar o. s. v.

I Skolordningen af den 16 December 1820 räknas såsom nytt läroämne
i skolan hebreiska språket. I gymnasium upptagas samma läroämnen
som i föregående skolordning, men utan särskilda discipliner
under filosofi och matematik, med undantag af elementär fysik. Tyska
och franska språken förekomma begge, icke alternativt. Utom de i
skolordningen föreskrifna ämnen lästes vid ett och annat läroverk svensk
grammatik.

I Läroverksstadgan af den 14 Augusti 1856 föreskrifves såsom nytt
läroämne i elementarläroverket svenska språket samt för reallinien kemi
och engelska språket.

I nu gällande Läroverksstadga af den 29 Januari 1859 äfvensom
i Kongl. Kungörelserna den 12 Maj 1865 och den 10 Mars 1869 föreskrifvas
samma läroämnen, som i föregående Stadga, utom att filosofisk
propedevtik upptages i stället för filosofi.

I båda de sist nämnda stadgarne är med undervisningen i modersmålet
förenad undervisning i Norges och Danmarks språk och literatur,
hvaremot hebreiska språket icke är upptaget bland de ovilkorligt föreskrifna
ämnena.

Af denna jemförelse visar det sig, att på den senaste tiden egentligen
blott ett nytt ämne tillkommit, nemligen kemi, samt engelska
språket så till vida, som det blifvit ovilkorligen föreskrifvet för lärjun -

OM ÖFVERANSTRÄNGNING OCH MÅNGLÄSERI.

garne å den reala linien, hvaremot hebreiska språket blifvit satt utom
läroplanen. Också synes det knappast rådligt att af de nu bestämda
ämnena utesluta något, enär de alla i större eller mindre mon antingen
ingå i den bildning, som för en blifvande statens, kyrkans eller vetenskapens
tjenare är nödig, eller tillhöra området af de kunskaper, som
i tillämpningsskolorna eller i det praktiska lifvets olika yrken äro oumbärliga.
Undersöker man förhållandet i andra länder, bvilkas bildningsanstalter
kunna jemföras med de svenska, befinnes det, att läroämnenas
antal i de flesta sådana är ungefär detsamma som i Sverige, dock med
den skilnad, som betingas deraf, att hos de större kulturfolken i flertalet
af läroverken språkens antal är mindre, i det att ett af de främmande
lefvande språk, som i de svenska skolorna läsas, hos dem är
modersmål, hvaremot i Finland, utom de två modersmålen, ännu ett
språk, det ryska, tillkommer. På ett och annat ställe, t. ex. i Norge,
har man ansett sig kunna utesluta naturvetenskapen från den klassiska
liniens högre klasser, och flerestädes, såsom i Preussen och Bayern,
läses i dessa klasser icke naturalhistoria. Men ehuru ett uteslutande af
naturvetenskapen från läroverkets högre afdelning å den klassiska linien
otvifvelaktigt skulle befordra läroämnenas koncentration, anse sig Komiterade
likväl icke böra föreslå något sådant för Sverige i annan mon,
än att fysiken må utgå från antalet af nämnda linies undervisningsämnen,
utom för dem, som äro frikallade från det grekiska språkets läsning.
Detta ämne synes nemligen med så mycket större skäl kunna borttagas,
som det med hänsigt till den tid, hvilken blifvit för dess studium å
klassiska linien tillmätt, svårligen kan behandlas på ett i någon mon
vetenskapligen grundläggande sätt. De allmänna fysikaliska begreppen
kunna deremot bättre inhämtas i och genom en populär framställning
eller genom en så kallad naturlära, hvarom Komiterade å annat ställe
yttra sig.

Hvad åter naturalhistorien beträffar, är detta ämne, rätt behandladt,
af så stor betydelse, att dess borttagande från den klassiska liniens öfre

OM ÖFVERANSTRÄNGNING OCH MÅNGLÅSERI.

klasser skulle vara betänkligt icke blott för de enskilde lärjungarne,
hvilkas uppmärksamhet genom undervisningen i detta ämne ledes till
iakttagande af naturens sig sjelfmant erbjudande företeelser, utan måhända
ännu mera för hela den nationela bildningen. Härigenom skulle
nemligen naturalhistoriens studium vid universiteten komma att lida
betydligt afbräck och detta ämne, livilket i vårt land funnit så många
och så utmärkta bearbetare, blifva, om ej alldeles åsidosatt, dock föga
odladt af dem, som genom sin bildning för öfrigt vore i stånd att med
verkligt gagn för vetenskapen bedrifva dess studium. För öfrigt anse
Komiterade, att af de valfria ämnena för den klassiska linien hebreiska
språket kan med fullt skäl uteslutas, emedan elementarundervisningen i
detta språk numera blott har betydelse såsom förberedelse för ett specialstudium.

Om sålunda ämnenas antal icke kan sägas vara större än förr, så
röjer sig dock en icke ovigtig skilnad emellan den nu varande och de
äldre skolordningarne derutinnan, att dessa ämnen nu äro på helt annat
sätt inom skolans klasser fördelade. Komiterade få i detta afseende
hänvisa till bilagda tabell (A. 1, 2), angifvande antalet undervisningsämnen
inom läroverkets särskilda årsafdelningar på olika tider. Af
denna tabell framgår, att det enligt 1820 års Skolordning var i läroverkets
högre afdelning, som många ämnen samtidigt förekommo, under
det att på det lägre stadiet, som då omfattade flera årsafdelningar än
nu, undervisningen var koncentrerad på några få ämnen, hvaremot för
närvarande antalet kunskapsgrenar redan i de lägre klasserna är rätt
stort. Det är måhända just detta förhållande, som gifvit upphof åt den
klagan öfver mångläserij hvilken så ofta förspörjes. Väl synes denna
klagan i många fall utgå från en oriktig uppfattning af läroverkets uppgift,
i det man antingen icke fattar eller icke vill erkänna nödvändigheten
att göra de unge någorlunda förtrogne med elementen af tidens
bildning. Deremot torde den kunna erkännas såsom berättigad i det
afseende, att väl många ämnen måste studeras på en gång under de

OM ÖFVERANSTRÄNGNING OCH MÅNGLÅSFRI.

år, då själskrafterna äro allt för litet utvecklade att kunna mottaga och
smälta en mångfald af olikartade kunskaper. Det är klart, att härigenom
lätt kan vållas en öfveransträngning, hvilken, utan att medföra försämrad
kroppshelsa, deremot allt mera försvagar förmågan och förminskar
högen att uppfatta och tillgodogöra sig den meddelade undervisningen,
och detta just vid en tid, då denna förmåga skulle småningom utvidgas
och befästas. En blick på den redan åberopade tabellen gifver vid handen,
att i detta afseende mot Läroverksstadgan af år 1856 grundade
anmärkningar kunna göras. En bestämd förbättring inträdde visserligen
i och genom 1859 års skolorganisation, men äfven denna, likasom de
1865 och 1869 genomförda förändringarne, synes icke hafva undanröjt
alla olägenheter och faror af mångläseri i de lägre klasserna. Komiterade
hafva derföre ansett antalet af ämnen i dessa klasser böra och
kunna inskränkas och, såsom på annat ställe skall närmare angifvas,
ämnena så anordnas, att ynglingarne inom det lägre stadiet af läroverket
måtte kunna vinna den stadga i kunskaper och den själsmognad, som
för det svårare arbetet i den högre afdelningen äro oundgängliga, om
själskraften skall kunna bibehålla sin spänstighet och det ungdomliga
sinnet sin friskhet. Att deremot för de lägre klasserna helt och hållet
återgå till det antal ämnen, som Skolordningen af 1820 upptog, låter
sig nu icke göra, och Ivomiterade vilja särskildt hafva erinrat, att det
ökade antalet äfven beror derpå, att modersmålet, ehuru det naturligtvis
jemväl förr ingick i undervisningen, då icke var upptaget såsom särskildt
läroämne, hvilket deremot nu är förhållandet i alla klasserna.

b) Språkundervisning ens omfång i de nedre klasserna. För en riktig Språkundervts J

^ ./c/ . ningens om uppfattning

af de förhållanden, som angå språkundervisningens utsträck- fång i de nedre
ning uti de i fråga varande klasserna, torde det vara af behofvet påkalladt
att lemna en kortfattad framställning af den allmänna betydelse,
som språkundervisningen på skolans lägre stadium eger.

Elementarläroverket, såsom grundläggande högre bildning, måste
för uppnåendet af sitt mål i främsta rummet befrämja förståndsodlingen,

OM ÖFVER AN STRÅN G-NIN G OCH MÅNGLÅSERI.

emedan förståndet är organet för vinnande af den begrepp smässig a insigten
i de särskilda ämnen, som höra till den högre bildningen. Nu
innebär all stu dii-verksamhet ett öfvande af förståndet; men i hvilken
grad den bidrager till förståndets uppodlande, beror af verksamhetens
egen beskaffenhet och af dess förhållande till den lärandes ståndpunkt
i intellektuel utbildning. För det späda barnets tankeverksamhet är
utvecklingen af dess språkförmåga, yttrande sig i möjligheten att af
andra blifva förstådd och sjelf förstå, ett nödvändigt vilkor, ty tanken
har sitt uttryck i och genom språket. Enahanda är förhållandet med
den bildningssökande ynglingen i läroverket. Skall han kunna uppfatta
det, som meddelas, och i sitt inre ombilda detta så, att han kan visa
sig hafva med förståndet tillegnat sig detsamma, så måste han ega
herravälde öfver det språk, som bildar uttrycket för den andliga verksamheten
hos det folk, han tillhör; och detta herravälde måste blifva
allt större och större, ju mindre lättfattliga de ämnen äro, som han
skall genomtränga med sin tanke, och åt hvilkas medvetna uppfattning
han skall gifva uttryck i muntlig och skriftlig framställning. Han måste
således hafva klar insigt i sitt modersmåls lagar och former, väl känna
dess ord och uttryckssätt i deras olika användning samt tillika ega förmåga
att sjelfständigt göra bruk af allt detta. En sådan insigt och
förmåga kan naturligtvis blott vinnas genom ett under en eller annan
form fortsatt studium i förening med öfning; men det är ingalunda likgiltigt,
huru grunden till studiet lägges. Bedrifves den egentliga språkundervisningen
från början eller under de tidigare skolåren på samma
sätt, som den skulle kunna bedrifvas med mognare ynglingar, blifver
följden häraf, att det resultat, man vill vinna, fördröjes; hvarjemte det
lätt kan inträffa, att genom den oriktiga behandlingen af lärjungen denne
icke blifver mäktig af den utveckling, han under andra förhållanden
skulle hafva uppnått. Yäl kunna de utomordentliga anlagen stundom
bryta sig fram genom en olämplig metods hinder, men om äfven de
härigenom icke på något sätt hämmas eller skadas i sin utveckling,

OM ÖFVERANSTRÄNGNING OCH MÅNGLÅSERI.

hvilket torde vara högst sällsynt, så måste det med afseende på ynglingar
med vanliga anlag, för hvilka undervisningen skall beräknas, vara
af högsta vigt att välja den väg, som lättast och säkrast leder till målet.
På språkundervisningens område är denna väg studiet af främmande språk
jemte modersmålet, hvaremot det senare i och för sig icke gör till fyllest
i fråga om utvecklande af tankekraften hos de ynglingar, elementarläroverket
på sitt lägsta stadium har att utbilda. Ty dess ord och uttryck
hafva betydelse för lärjungarne omedelbart eller i och genom sitt innehåll,
hvarföre desse hafva svårt att göra formen till föremål för sin reflexion.
Det är likväl just genom studiet af den formela sidan af språket, d. v. s.
detta betraktadt såsom form eller uttryck för tanken, som den medvetna
insigten i språkets företeelse skall åstadkommas, på samma gång som
den uppfattning af begrepp vinnes, i hvilken förståndsodlingen egentligen''
består. Modermålets språkmaterial fattas af lärjungen utan uppsökande
och begripande af det logiska eller formela elementet, hvilket deremot
vid undervisningen i främmande språk måste i större eller mindre mon
komma till användning. De ordformer, som i ett sådant språk förekomma,
framstå nemligen för lärjungen, i olikhet med modersmålets,
der ordens betydelse tager uppmärksamheten så i anspråk, att formen
fördunklas, såsom något yttre eller såsom åskådningar, ur hvilka språkbegreppen
framgå och fattas med desto större lätthet och säkerhet, ju
större klarhet, fullständighet och bestämdhet åskådningarne ega, och ju
mera sjelfva dessa former antaga karakteren af igenkänningstecken för
gifna begrepp. Vidare är uppenbart, att mångfalden af de förbindelser,
som kunna ega rum emellan begreppen och alla de skiftningar, som
dessa i följd häraf kunna förete, fattas och förstås blott i samma mon,
som de i den yttre språkformen funnit bestämda och lätt igenkännliga
uttryck. Men sådana fördelar för undervisningen erbjuder icke modersmålet;
de stå endast att vinna genom studium af ett främmande språk,
hvars åskådligt framträdande och derigenom klart uppfattade uttrycksformer
gifva ljus och ledning åt verksamheten hos den, som söker bringa

OM ÖFVERANSTRÄNGNING OCH MÅNGLÅSERI.

till reda och klarhet för sig de medel och sätt, genom hvilka modersmålet
är i stånd att gifva uttryck åt det menskliga tänkandet.

Hvad nu blifvit anfördt torde vara tillräckligt för att visa, hurusom
språkundervisningen, på samma gång den bildar förutsättningen för
allt fortgående i kunskap, måste blifva ett det kraftigaste medel att
uppodla förståndet. J detta afseende bör det icke lemnas utan uppmärksamhet,
att språkstudiet utbildar förståndet allsidigt, då det sysselsätter
sig med begrepp och begreppsförbindelser af alla slag, under
det att t. ex. matematiken, hvilken äfven är ett för förståndsutbildningen
högst vigtigt ämne, dock berör blott en sida deraf, i det den endast
sysselsätter sig med storhetsbegreppen.

Språkundervisningen har emellertid äfven en annan uppgift, nemligen
den att väcka och utveckla inbillningskraften, hvars verksamhet
vid språkets bildande varit så djupt ingripande, att hvarje allvarligt
studium af språkets väsende måste för den enskilde leda till det utbildande
af inbillningskraften, förutan hvilket en verklig förståndsodling
knappast kan vinnas, och som är oundgängligen nödvändigt för själsförmögenheternas
harmoniska daning.

Lägges härtill, att språken måste studeras i och för sitt bildningsinnehåll
eller såsom källor för kännedomen om folkens literatur, statsförfattningar,
seder, bruk och öfriga förhållanden, så kan det icke anses
tvifvelaktigt, att åt språkundervisningen måste tillerkännas en högst
betydande ställning äfven i skolans lägre klasser, inom hvilken den
redan i sin egenskap af formelt bildningsmedel, såsom ofvan blifvit
ådagalagdt, är oumbärligt.

Men med allt erkännande af språkundervisningens stora vigt och
betydelse i de nämnda klasserna, får dock icke bestridas, att en öfverdrift
här är möjlig och icke varit utan exempel i undervisningsväsendets
historia. Språkens studium kan nemligen bedrifvas till en sådan
utsträckning, att det inkräktar på den tid, som kunde och borde egnas
åt andra ämnen, hvilka genom sitt bildningsinnehåll med nödvändighet

OM ÖFVERANSTRÄNGNING OCX! MÅNGLÅSERI.

fordra en plats i undervisningen, allrahelst om många språk samtidigt
förekomma såsom läroämnen för ännu föga utvecklade lärjungar. Vid
jemförelse af de undervisningsplaner, som från 1820 blifvit uppgjorda
för dem, som läsa klassiska språk, visar sig följande förhållande för
språk och för öfriga undervisningsämnen.

Enligt 1820 års Skolordning bestämdes af samtliga undervisningstimmar
i veckan 48,3 procent för språk mot 51,7 procent för de öfriga
ämnena; enligt 1856 års Stadga: 58,8 mot 41,2; enligt Stadgan af år
1859: 55,9 mot 44,1; enligt Kongl. Kungörelsen den 12 Maj 1865: 56,6
mot 43,4 samt enligt Kongl. Kungörelsen den 10 Mars 1869: 59,3 procent
för språk mot 40,7 för öfriga ämnen (enligt Komiterades förslag
53 mot 47). För de fem nedre klasserna användes efter 1820 af undervisningstiden
52,2 procent för språk mot 47,8 för öfriga ämnen; efter
1856: 56,6 mot 43,4; år 1859: 48,6 mot 51,4; år 1865: 50 mot 50 (undervisningstiden
lika fördelad), år 1869: 56,3 mot 43,7 (efter Komiterades
förslag 44,67 mot 55,33).

Häraf synes, att antalet undervisningstimmar, som i de högre klasserna
på den senare tiden användts för språkstudier, icke är synnerligen
olika med det, som förr var åt dessa studier anvisadt, utan, om
man fäster afseende på den längre tid, lärjungarne förr tillbragte å det
lägre stadiet, till och med mindre än förr. Men då nu mera de öfriga
ämnena framträda med större anspråk, som icke kunna afvisas, måste man
befara, att, om ej ökad tid beredes åt dem i undervisningsplanen, häraf
skall föranledas lärjungarnes betungande med hemarbeten, som blifva
nödvändiga, om undervisningen skall kunna fylla sin uppgift. Det torde
följaktligen vara välbetänkt, om vid arbetet inom sjelfva läroverket dessa
ämnen erhålla en något ökad tid.

Äfven en annan omständighet förtjenar härvid att tagas i betraktande.
Enligt 1820 års Skolordning var undervisningen så anordnad,
att lärjungen under de första 7 å 8 åren blott sysselsattes med två
främmande språk — om nemligen det hebreiska icke tages i beräk -

OM ÖFVERANSTRÄNGNING OCH MÅNGLÅSERI.

ning, — hvaremot för närvarande dessas antal utgör på den klassiska
linien 4, på reallinien 3. Klart är, att häraf kunna »vållas svårigheter
och fara för öfveransträngning, allrahelst om språken inträda efter så
korta mellantider, att lärjungarnes språkuppfattning derigenom förvillas,
samt om de behandlas efter skiljaktiga metoder eller så, att de, i stället
för att stödja hvarandra såsom likartade och samverkande undervisningsämnen,
uppträda såsom alldeles skilda och mot hvarandra kämpande,
hvilket måste föranleda oreda och begreppsförvirring hos lärjungarne.
Det bör härutinnan icke förbises, att faran af språkens hopande i de
nedre klasserna blifvit större, sedan, på Riksdagens begäran, den första
klassen blifvit borttagen. Härigenom har nemligen tiden för studiet
af de främmande språk, som i dessa klasser läsas, förkortats med ett
år, hvarjemte latinska språket kommit att inträda redan under det andra
skolåret, och således innan lärjungarne hunnit blifva fullt hemmastadde
i begynnelsespråket, det tyska. För undvikande af de nu angifna
olägenheterna torde tvänne åtgärder kunna vidtagas, hvilka med hvarandra
stå i det närmaste samband, nemligen att antalet af främmande
språk i de nedre klasserna minskas till 3, samt att dessa få följa hvarandra
på sådant sätt, att mellan de särskilda språk, som i undervisningen
inträda, en tid af 2 år beräknas. Det är nemligen antagligt,
att under dessa två år lärjungarnes insigter i det språk, som sist
börjat att studeras, kunna erhålla tillräcklig säkerhet och stadga, så att
de icke af det nya språkets inträdande lida något men.

Läroämnenas c) Läroämnenas ordningsföljd och gruppering. I afseende på den

ordningsföljd . . ,

och gruppé- ordning, hvari de olika undervisningsämnena inträda, kunna nu varande

ring.

förhållanden icke anses i allo tillfredsställande, särdeles hvad naturvetenskapen
angår. Erfarenheten kan nemligen anses hafva ådagalagt,
att detta ämne i den form, hvari det nu studeras, d. v. s. såsom speciel
botanik och zoologi, icke egnar sig för undervisningen i skolans
lägre klasser. Lärjungarne äro här . icke så utvecklade, att de äro mäktige
af ett vetenskapligt naturstudium, hvilket förutsätter en mera upp -

OM ÖFVERANSTRÄNGNING OCH MÅNGLÄSERI.

öfvad förmåga af iakttagelse och kombination i fråga om det enskilda
i dess förhållande till de allmänna lagar och former, som ur det förra
skola fattas, än man på detta stadium i allmänhet kan vänta, och hvilket,
äfven om denna förmåga i och genom detta studium sjelft kunde vid
en tidigare ålder vinnas, skulle föranleda till försummande af andra
ännu vigtigare ämnen. Härtill kommer, att detta studium, för att kunna
idkas med sannt intresse och deraf beroende framgång, till en ej obetydlig
del måste ske i den lefvande naturen, hvartill föga tillfälle gifves
under läsåret. Denna sista olägenhet förefinnes naturligtvis äfven i de
högre klasserna, men den motverkas derstädes af den omständigheten,
att lärjungarne hafva vida lättare att på egen hand under dertill lämplig
tid af året egna sig åt studiet af naturen sjelf, hvaremot hos de mindre
försigkomne förmågan af sjelfverksamhet härutinnan icke svarar mot
behofvet. Vidare förutsättes för ett rätt fruktbringande studium af hvar
och en bland naturvetenskapens olika delar åtminstone någon kännedom
om dennas samband med de öfriga, en kännedom, som för närvarande
i de lägre klasserna saknas.

De svårigheter, som, enligt hvad nu blifvit visadt, åtfölja naturvetenskapens
studium på det lägre stadiet af undervisningen, och som
äro af beskaffenhet att i ganska väsentlig mon bidraga till lärjungarnes
betungande, derigenom att desse tvingas att inhämta en mängd minneskunskaper,
som, långt ifrån att befordra deras själsutveckling, snarare
hämma densamma, kunna lätt undanrödjas, om detta studium från specielt
förvandlas till allmänt eller kommer att omfatta naturlära, tänkt
såsom en sammanfattning af de skilda naturvetenskapernas grundbegrepp.
Genom en sådan anordning vinnes äfven den fördel, att de lärjungar,
som lemna läroverket före inträdet i sjette klassen, erhålla en till
den allmänna bildningen numera nödvändigt hörande, nödtorftig kännedom
om den naturvetenskapliga forskningens allmännaste resultat, hvilken
de nu icke kunna sägas besitta. Deremot torde studiet af fysiken på
reallinien lämpligen kunna uppskjutas till det högre stadiet af läroverket.

OM ÖFVERANSTRÄNGNING OCH MÅNGLÅSERI.

Upphörandet af ett läroämne, som eu gång ingått i undervisningen,
har både hos oss och i andra länder framkallat anmärkningar mot läroverksinrättningen
i detta hänseende. Man bör dock härvid skilja mellan
det fall, då ämnet.helt och hållet försvinner, och det, då detsamma, om
ock ej längre behandladt såsom sjelfständigt och specielt undervisningsämne,
fortfarande studeras, ehuru under annan form. Så är det tydligt,
att i och med algebrans inträde i undervisningen aritmetiken kan upphöra
att vara särskildt läroämne af det naturliga skäl, att den är helt
och hållet inbegripen i algebran. Likaledes skulle det latinska språket
kunna på den reala linien under några år användas i och för språkstudiernas
grundläggande samt derefter lemna plats åt de främmande
lefvande språken, hvilkas studium, rätt bedrifvet, i visst hänseende är
att betrakta såsom en fortsättning af det först nämndas.

Olika är deremot förhållandet med de ämnen, som efter tillryggaläggande!
af ett visst stadium icke vidare äro föremål för undervisning,
såsom för närvarande är fallet med tyska språket och naturalhistorien,
hvilka upphöra efter sjette klassen, utan att på något'' sätt vidare i
skolan förekomma. Detta upphörande medför den kännbara olägenheten,
att de i fråga varande ämnena i den klass, der deras studium
afslutas, nödvändigtvis komma att få en betydelse, som föranleder ett
visst tillbakasättande af andra samtidigt förekommande kunskapsgrenar
och bidrager att mer, än skäligt är, upptaga ynglingarnes tid och anstränga
deras krafter på ett utvecklingsskede, der läroverket för öfrigt
på sina lärjungar ställer ganska stränga fordringar. Erfarenheten vid
de svenska läroverken har lemnat ovedersägliga bevis derpå, att förhållandet
verkligen är sådant, på samma gång som den visat, att resultatet
af dessa ämnens, åtminstone naturalhistoriens, studium ändock
blifvit mindre tillfredsställande. Olägenheterna i det sist nämnda hänseendet
skulle visserligen kunna förekommas eller motverkas, om man
vidtoge en anordning, hvarigenom tyska språket, sedan det upphört
att vara särskildt läroämne, blefve organ för undervisningens meddelande

OM ÖFVERANSTRÄNGNING OCH MÅNGLÅSERI.

samt naturalhistorien återkomme såsom repetitionskurs i geologisk undervisning;
men en sådan anordning medgifves icke af förhållandena för
öfrigt. Det blifver följaktligen nödigt att låta undervisningen i de
ämnen, om hvilka nu är fråga, naturligtvis med iakttagande af passande
kursafdelningar dessförinnan, fortgå till och med den högsta årsafdelningen.
En sådan anordning skall äfven befinnas nödig, om man besinnar
vigten deraf, att de insigter, som en lärjunge vid läroverket bör
hafva förvärfvat, vid hela lärokursens slut bilda ett verkligt helt, såsom
samtidigt resultat af undervisningen.

Den ordning, i hvilken ämnena skola följa hvarandra, bestämmes
tydligtvis icke af yttre förhållanden, utan af deras inre samband med
hvarandra och deras större eller mindre lämplighet för de olika utvecklingsskedena.
Man kan i detta afseende icke undgå att finna den stora
olägenhet, som för latinlinien är förenad med det tyska språkets inträdande
före det latinska. Då nemligen för denna linie det sist nämnda
är hufvudspråk för kursen i dess helhet, borde häraf vara en gifven
följd, att det äfven skulle användas såsom begynnelsespråk och på sådant
sätt bilda sjelfva grunden för språkundervisningen. Efter nu
varande anordning blifver det deremot företeelserna i tyska språket,
som först inläras, och det är således den vunna insigten i uppfattningen
af dessa, på hvilka de följande språkstudierna skulle stödja sig. Men
då latinska språket redan efter ett års förlopp inträder, ändras med
nödvändighet detta förhållande, ty det latinska språkets lagar och former
framträda för uppfattningen på ett vida klarare sätt och tilltvinga sig
derigenom herraväldet hos ynglingen framför det tyska språkets, livilket
sålunda förlorar sitt intresse och skjutes åt sidan, så att resultatet af
det föregående årets undervisning till en del går förloradt. Att emellertid
detta icke kan ske utan vissa, isynnerhet i början förekommande,
svårigheter och olägenheter, är redan på annat ställe antydt och ligger
för öfrigt i sakens natur. Åtskilligt, som redan blifvit inlärdt och
fästadt i medvetandet, måste nu läras om och ses från nya, förut främ -

OM ÖFVERANSTRÄNGNING OCH MÅNO RASERI.

mande synpunkter. Men all olägenhet härutinnan skulle vara förebyggd,
om en motsatt ordning mellan de nämnda språken iakttoges.
I sådant fall skulle nemligen lärjungen gå till studiet af det senare inträdande
språket fullt förberedd och stärkt i och genom den utbildning,
hans språkuppfattning och språkförmåga vunnit medelst det härför så
väl egnade latinska språkets studium, och lian skulle finna tyska språket
lätt att lära, hvarjemte ingen förvirring behöfde befaras genom de
båda språkens kamp med hvarandra.

Ännu vigtigare än ordningsföljden emellan läroämnena är måhända
deras gruppering såsom hufvud- och biämnen. Om nemligen alla ämnen
framträda med lika anspråk på lärjungen, kan lätt deraf blifva följden,
att dennes själskraft, splittrad åt olika håll, förlamas och förslappas i
stället för att stärkas och öfvas. Helt olika blifver deremot förhållandet,
om på hvarje stadium af läroverket ett eller två ämnen finnas,
som bilda kärnan i undervisningen, och omkring hvilka de öfriga
kunna sluta sig tillsammans. En sådan koncentration af ämnena är
så mycket angelägnare, ju flera dessa äro. För närvarande finnas dock
i detta afseende kännbara brister, hvilkas menliga inflytande förökas
genom en oriktig metodisk behandling, härrörande af otillräcklig lärarebildning.
På den klassiska linien framstår visserligen latinska språket
såsom egentligen bestämmande för undervisningens karakter; men utom
den olägenhet, som, enligt hvad redan blifvit framstäldt, ligger deri,
att latinska språket icke är begynnelsespråk, måste lärjungarne röna
stor svårighet genom de särskilda språkens behandling i undervisningen,
i hvilken icke tages tillbörlig hänsyn till latinska språkets egenskap
att vara hufvudspråk. Ännu större blifva olägenheterna af den
bristande likformigheten i språkundervisning på reallinien, der intet
hufvudspråk finnes; ty såsom sådant lär tyska språket knappast kunna
betraktas, enär det icke fått en för detta ändamål tillräcklig tid åt sig
anslagen. För undanrödjande af denna brist på reallinien torde det befinnas
mest ändamålsenligt att åt denna linie bereda samma fördel, som

OM ÖFVERANSTRÄNGNING OCH MÅNGLÅSERI.

tillkommer den klassiska, nemligen att på den förra låta latinska språket
inträda såsom grundläggande och sålunda bygga språkundervisningen
på ett i de fyra lägre klasserna fortgående studium af detta språk,
ett studium, som sedan får sin naturliga fortsättning i och genom de
lefvande språken. Härigenom ernås för skolans lägre stadium verklig
koncentration, i det att latinska språket och matematik blifva hufvudämnen.
För latinlinien kan och bör den förändring göras, att åt matematiken
gifvas flera timmar i de nedre klasserna, hvarigenom icke blott
möjlighet åstadkommes att låta undervisningen blifva gemensam för de
båda linierna, utan äfven för latinlinien den förståndsbildande kraft, som
matematiken eger, gör sig fullt gällande på en tid, då denna kraft har
så mycket att betyda. På skolans högre stadium blifva för reallinien
de matematiska och naturvetenskapliga kunskapsgrenarne hufvudämnen,
under det att på latinlinien undervisningen helt naturligt kommer att
sluta sig omkring de båda klassiska språken.

d) Kursernas mått och anordning. Det följer nu att tillse, i hvadKnrsemas matt
mon lärokursernas mått och anordning kunna anses betungande för S

lärjungarne. Hvad först måttet beträffar, är det svårt att anställa en
fullt noggrann jemförelse mellan den nu gällande Stadgan och 1820
års Skolordning, emedan i den senare i vissa fall intet bestämdt mått
är angifvet. Afser man emellertid kursernas omfång i det hela för den
klassiska linien, d. v. s. fordringarne i de särskilda ämnena för mogenhetspröfningen,
så torde icke någon väsentlig tillökning befinnas hafva
skett. Väl har i de klassiska språken en eller annan författare tillkommit,
men å andra sidan bör det ihogkommas att fordringarne i dessa
språk i vissa afseenden, t. ex. i fråga om latinska språkets talande,
äfvensom hvad angår de grekiska skriföfningarne, blifvit inskränkta,
hvarjemte kursen i hebreiska språket för de fleste lärjungar försvunnit.

1 de främmande lefvande språken hafva något större anspråk gjort sig
gällande, likasom ock i afseende på modersmålet; men på samma gång

OM ÖFVERANSTRÄNGNING OCH MÅNGLÅSERI.

hafva lärometoderna förbättrats och hjelpmedlen för undervisningen
blifvit rikhaltigare och mera ändamålsenliga än förr.

Deremot bör det icke bestridas, att i 1856 års Stadga kursernas
omfång hade blifvit mycket förstoradt; men det mått, som i denna var
bestämdt, inskränktes betydligt 1859 och minskades ytterligare genom
de 1865 och 1869 vidtagna förändringarne. Dessutom bör härvid icke
lemnas utan afseende .den omständigheten, att kurserna icke äro till
hela sin vidd i nu gällande Läroverksstadga uttryckligen föreskrifna,
enär det heter, att kurser skola bestämmas »med hufvudsaklig ledning»
af de upprättade undervisningsplanerna; hvarföre ock kurserna i verkligheten
mångenstädes icke haft det i dessa planer angifna omfånget.
Och om äfven i detta omfång med afseende å ett eller annat ämne,
särskildt inom de klassiska språken, ännu någon mindre betydande
nedsättning, med stöd af den erfarenhet, som under de senare åren
vunnits, skäligen kan göras, hufvudsakligen i ändamål att möjliggöra
ett säkrare inlärande af det, som fordras, eller att borttaga en eller
annan speciel del af läroämnet, så är deremot en förändring af afgångsfordringarnes
allmänna karakter ingalunda rådlig. År nemligen för
den klassiska linien undervisningens slutmål det, att den utgående lärjungen
må hafva tillräckligt kunskapsförråd och tillräcklig mogenhet
för att idka studier vid universitet, så kan detta mål svårligen anses
uppnådt, utan att lärjungen befinner sig ungefärligen på den ståndpunkt
af utveckling och insigter, som för närvarande bör vara uppnådd af
dem, som skola för mogne förklaras. Inskränkning i fordringarne härför
skulle otvifvelaktigt hafva den följd, att tiden för universitetsstudierna
förlängdes, i det att förmågan af sjelfständigt arbete vid universitetet
förminskades, — utan att räkna de öfriga olägenheter, som äro
oundvikliga, då man vid universitetet får mottaga omogne lärjungar.

En bekräftelse på riktigheten af den här uttalade åsigten vinnes
genom aktgifvande på hvad andra länders skollagstiftning i detta afseende
innehåller. I de flesta af Europas kulturstater, såsom i norra

OM ÖFVERANSTRÄNGNING OCH MÅNGLÅSERI.

och södra Tyskland, Schweiz, Österrike och Belgien, äro fordringarne
för afgång från läroverkets högsta klass efter vederbörlig pröfning icke
obetydligt högre än hos oss, särskildt i klassiska språk, och i Norge
är, till och med efter den sista förändringen i skollagstiftningen, det
knnskapsmått, som af abiturienterna fordras, i det hela motsvarande
det hos oss stadgade. Vid sådant förhållande måste det vara högst
betänkligt att i Sverige nedsätta fordringarne så, att de, som idka studier
vid våra universitet, komma att stå långt efter utlandets studerande,
hvilket, såsom lätt inses, skulle sträcka sina verkningar till hela vår
nations bildning och kunde komma att utöfva ett ogynnsamt inflytande
på Sveriges ställning såsom kulturstat.

Beträffande rcallinien är det icke möjligt att anställa någon jemförelse
mellan de nu varande förhållandena och dem, som tiden mellan
1820 och 1856 företedde, emedan realbildningen i elementarläroverken
egentligen fick sitt upphof genom 1849 års Cirkulär och man af de få
år, som efter dettas utfärdande förflöto, till dess den nya Skolordningen
utkom, icke kan bilda sig en klar föreställning om dess beskaffenhet och
omfång. Efter år 1856 har icke någon förändring af verklig betydelse
gjorts i afseende på realkurserna, utan äro dessa nu ungefär lika stora
som vid den nämnda tiden. Också törcle icke heller nu någon inskränkning
behöfva komma i fråga, helst som äfven, hvad denna linie angår,
kunskapsfordringarne ingalunda kunna anses alltför höga, om man ställer
dem vid sidan af de i utlandet gällande.

I afseende på kursernas anordning och fördelning förekomma, hvad
beträffar den klassiska linien, icke några andra anledningar till anmärkningar
än de, som redan blifvit i fråga om båda linierna framhållna
rörande undervisningen i naturvetenskap samt i språk inom de lägre
klasserna. Deremot förefinnes på reallinien ett förhållande, som är ganska
betänkligt, nemligen den alltför stora vidden af den matematiska
kurs, som är bestämd för skolans fem lägre klasser. I dessa skall
nemligen genomgås ett pensum, som blott helt obetydligt skiljer sig

OM ÖFVERANSTRÄNGNING OCH MÅNGLÅSERI.

Lärotidens
längd ocli fördelning.

från den för latinliniens sju klasser föreskrifna kursen. Härigenom
faller den för reallinien så vigtiga matematiska undervisningens största
tyngd på de år, under hvilka ynglingen mindre är i stånd att uthärda
den härmed förenade ansträngningen. Eättelse härutinnan är så mycket
mera af behofvet påkallad, som erfarenheten ådagalagt, att lagens fordran
icke kunnat uppfyllas, och en sådan rättelse kan utan svårighet
vinnas äfven i och genom sammanhållandet af de båda liniernas fem
lägre klasser vid den matematiska undervisningen.

e) Lärotidens längd och fördelning. Frågan om kursernas större eller
mindre omfång står uppenbarligen i närmaste sammanhang med den
om lärotidens längd och fördelning. Efter 1820 års Skolordning var
hela lärotiden för skola och gymnasium beräknad till 11 å 12 år. Denna
tid förkortades 1856 till 9 år, oaktadt, såsom redan är anmärkt, kursernas
mått, ej obetydligt förökades; men 1859 tillädes ett år, livilket
dock åter borttogs 1869, så att för närvarande 9 år äro bestämda. Tydligt
är, att denna förkortning af lärotiden, när kurserna äro oförminskade,
till och med i någon mon ökade, och derjemte anspråken på insigternas
beskaffenhet blifvit stegrade, måste hafva till följd ett starkare ansträngande
af skolungdomens krafter. Härtill kommer, att arbetet inom läroverket
nu blifvit mera betungande, då årsafdelningarne, åtminstone å
den klassiska linien, i allmänhet äro skilda, under det att förr de båda
afdelningarne inom hvarje klass af skolan undervisades af samma lärare
och i samma rum vanligen på sådant sätt, att de olika afdelningarnes
uppmärksamhet skiftesvis togs i större anspråk. Att dock den nu varande
anordningen måste hafva medfört lättnad i ett annat afseende är
tydligt deraf, att den satt lärjungarne i tillfälle att fullt tillgodogöra
sig lärarnes biträde och ledning i undervisningen. Men öfverläsningen
af lexorna har härigenom nästan helt och hållet blifvit förlagd till hemmet,
i följd hvaraf arbetet inom detta torde hafva förökats. Dessa
ogynnsamma förhållanden motverkas dock af andra omständigheter,

OM ÖFVERANSTRÄNGNING OCH MÅNGLÅSERI.

nemligen läsårets förlängning med 4 å 5 veckor, livilket för en tid af
9 å 10 år gör ungefär ett helt läsår, samt den förut omtalade rikare tillgången
på hjelpmedel för undervisningen och den i vissa ämnen förbättrade
lärometoden.

Det kan emellertid icke förnekas, att lärotiden nu mera är ganska
kort i förhållande till det, som skall medhinnas. Den nioåriga kurs,
som hos oss är bestämd, motsvarar ingalunda en dylik i främmande
länder. Läseveckorna äro i dessa vanligen 42 å 43 eller ännu flera, d.
v. s., om påskveckan frånräknas, 7 å 8 flera än i Sverige, hvilket för
9 skolår gör 63 å 72 veckor, eller i det närmaste 2 svenska läsår. Det
skulle vid sådant förhållande kunna sättas i fråga att föröka läseveckornas
antal så mycket, att derigenom en arbetstid nära motsvarande ett
helt läsår kunde vinnas. Men om ock andra länders, särskildt Norges
och Danmarks, exempel talar härför, så får det dock tagas i betraktande,
att förhållandena i Sverige äro i många afseenden ganska olika dem,
som äro rådande i de flesta bland dessa länder, och att en sådan förändring
ur familjelifvets synpunkt skulle vara föga önskvärd, emedan
derigenom hemmets vigtiga inflytande på uppfostran skulle försvagas.
Den minskning i lärjungarnes dagliga ansträngning, som härigenom
kunde åstadkommas, skulle dock motsvaras af en minskning i hvilotid.
Det har förut blifvit anmärkt, att de förhållanden, under hvilka ynglingarne,
särskildt de på landsbygden boende, lefva vid läroverken, icke
kunna anses tillfredsställande. Finnes redan nu anledning att häraf
befara ett menligt inflytande på ungdomens helsotillstånd, så bör man
väl taga sig till vara för att inskränka den tid, då lärjungarne under
vistelse i hemmet genom frihet från strängt reglementeradt arbete och
tillfälle att på ändamålsenligt sätt befrämja sin kroppsutveckling kunna
hämta nya krafter till verksamheten under terminerna. För öfrigt torde
mellanterminerna, rätt använda, kunna blifva till nytta med afseende på
utbildandet af ynglingarnes sinne för det praktiska och öppna deras
blick för det lif, som rör sig utom skolan, hvarjemte de synnerligen

OM ÖFVERANSTRÄNGNING OCH MÅNGLÅSERI.

lämpa sig för de liemstudier, som böra åtfölja skolarbetet, om sann
bildning skall kunna vinnas.

Men om sålunda någon betydligare förlängning af läsåret icke bör
komma i fråga, så kan dock något vinnas genom en lämpligare anordning
af arbetstiden. För närvarande är på många, om icke de flesta,
ställen läsårets första vecka till större delen upptagen genom pröfning
af inträdes- ock flyttningssökande, i följd hvaraf den går förlorad för
den egentliga undervisningen, och der så icke sker, blifver naturligtvis
denna pröfning, på hvilken synnerlig vigt ligger, ofullständig. Om nu
en vecka tillägges läsåret, egentligen afsedd för den nyss nämnda pröfningen,
kommer undervisningen, deri dock inberäknade examina vid terminernas
slut, att omfatta fulla 35 veckor i stället för 34, utan att dock
lärjungarne i allmänhet skulle komma att vistas vid lärosätet längre tid
än nu, emedan under pröfningsveckan blott de skulle behöfva vara närvarande,
som vore underkastade examen. Derjemte skulle påsklofvet,
såsom enligt Skolordningen af 1820 var fallet, kunna omfatta två veckor,
men i stället en vecka tilläggas vid vårterminens slut. Härigenom vinnes
den fördel, att omkring midten af den långa och ansträngande vårterminen
en verklig hvilotid beredes åt lärjungarne, under hvilken tid
åtminstone de allra fleste bland dem, som ej äro boende i läroverksstaden,
kunna besöka sina hem, hvilket nu, då påskferierna vara blott
en vecka, för många lärjungar icke låter sig göra.

Vill man undersöka, om och i hvad mon antalet af de veckotimmar,
under hvilka ynglingarne sysselsättas med arbete inom läroverket, på
senare tider tillväxt, så tyckes vid första påseendet förhållandet vara
i det närmaste enahanda som enligt 1820 års Skolordning (jfr bilagorna
B. 1—4). Men i verkligheten eger en bestämd skilnad rum. Ty
af de många öfningstimmar, som äro upptagna i den till nyss åberopade
Skolordning hörande undervisningsplan, torde det i allmänhet blott
hafva varit en del, hvarunder lärjungarne voro upptagne med öfningar,
medan de nu äro faktiskt sysselsatte under all den tid, som finnes åt

OM ÖFVERANSTRÄNGNING OCH MÅNGLÅSERI.

öfningarne anvisad. Vidare är, såsom å annat ställe blifvit visadt, arbetet
inom läroverket nu vida mer ansträngande och tröttande än förr.
Lägger man härtill sysselsättningen med lexor i hemmen, och besinnar
man derjemte, att arbetet i skolan icke medgifver någon samlad ledighet,
utan endast korta stunder mellan arbetstimmarne, så inses lätt, att
ynglingarnes krafter nu måste vara i vida högre grad anlitade än fordom.
Med afseende härpå torde någon minskning i de stadgade arbetstimmarnes
antal kunna med skäl sättas i fråga; och om äfven en sådan
ingalunda får anses oundgängligen nödvändig för lärjungarnes helsa, så
kan den dock betraktas såsom ett medel att undanrödja några anledningar
till farhågor och klagomål, för hvilka läroverket icke kan vara likgiltigt.
Den förlust af tid, som härigenom uppkommer, torde rikligen blifva ersatt
genom det vunna tillfället att bättre ordna arbetstimmarne och den
deraf betingade möjligheten för lärjungarne, hvilka härigenom erhålla
något större ledighet och komma att känna sig friare i afseende på tidens
användande, att på lämpligt sätt inrätta och med full kraft bedrifva
hemarbetet. Den i fråga varande minskningen kan beredas genom nedsättning
af lärotimmarnes antal från 32 till 30 i veckan för klasserna
II—VI; samt från 30 till 28 för klassen VII, äfvensom genom gymnastiktimmarnes
minskning till 2 i veckan, fördelade på 4 dagar. Hvad
det sist nämnda angår, kan invändas, att derigenom går förlorad den
fördel, som ligger i en regelbundet hvarje dag återkommande, för helsan
gagnelig kroppsöfning; men besinnar man å andra sidan, huru angeläget
det är att icke pålägga ynglingarne allt för mycket efter bestämda föreskrifter
ordnadt arbete, skall man nödgas erkänna, att äfven för gymnastiken,
likasom för undervisningsämnena, någon inskränkning i tiden
kan och bör ske. En jemförelse mellan de här bilagda arbetsordningar
(C. i, 2 och I).), hvilka äro uppgjorda med beräknande af 6 gymnastikstunder
i veckan, och dem, som upptaga blott 4 sådana, visar också, att för
arbetets anordnande denna förändring i gymnastiktimmarnes antal är
nyttig, eller till och med nödvändig. Härigenom beredes ock för yng -

OM ÖPVEEANSTEÅNGrNING OCH MÅNGLÅSERI.

lingarne tillfälle till fritt företagna rörelser och öfningar i fria luften,
hvilka för kroppens utveckling äro särdeles vigtiga och kunna utgöra
full ersättning för de tvänne halftimmar, som gå förlorade för den gymnastiska
undervisningen.

Endast för reallinien i sjette klassen har någon minskning i timantalet
icke ansetts behöflig. Flertalet af lärjungar i denna klass torde
komma att lemna läroverket utan att genomgå sjunde klassen, i följd
hvaraf de vida lättare än kamraterna på den klassiska linien, hvilka
hafva en kurs af flera år att genomgå, kunna bära en något större ansträngning,
i afseende på hvars beskaffenhet det dessutom icke bör förgätas,
att i de 32 veckotimmarne ingå 2 timmar obligatorisk teckning,
hvilka på latinlinien motsvaras af frivillig sådan.

Den större lätthet att anordna arbetet, som vinnes genom timantalets
minskning, är i sjelfva verket af behofvet högligen påkallad. Uppgörandet
af läsordning, hvilket fordom var ganska lätt, är nemligen nu
i följd af flera samverkande omständigheter, hvilka på särkilda ställen
i detta betänkande skola närmare angifvas, förenadt med så stora svårigheter,
att det icke sällan är rent af omöjligt att upprätta en med
afseende på lärjungarnes behof fullt ändamålsenlig sådan. Och då förr
i allmänhet tvänne sammanhängande timmar voro åt ett och samma ämne
anslagna, måste nu rätt ofta s. k. enkeltimmar användas, hvaraf följer,
att ofta dubbla hemlexor måste gifvas, och att större ansträngning kräfves
äfven inom läroverket. Vidare kunna dessa enkeltimmar ej alltid
så inpassas, att den ansträngning, de förorsaka, blifver motvägd genom
lindring i annat afseende. De olägenheter, som sålunda vållas af nödvändigheten
att anordna enkeltimmar, kunna naturligtvis icke helt och
hållet försvinna; men till eu stor del kunna de dock undanrödjas samt
deras menliga inverkan försvagas, om de inskränkas till dem, som äro
alldeles oundgängliga, om genom en förändrad organisation af bildningslinier
och afdelningar läsordningen förenklas, om tillräckliga lärarekrafter
beredas och lättnad för lärjungarne i andra afseenden åstadkommes.

OM ÖFVERANSTRÄNGNING OCH MÅNGLÅSERI.

I senare tider har And många läroverk Andtagits en anordning af
läsetimmarne, om hvars nytta starka tvifvelsmål kunna hysas. Man
har nemligen förlagt undervisningstimmarne nästan uteslutande till förmiddagarne,
i den öfvertygelse, att genom beredande af ledighet på eftermiddagarne
lärjungarnes hemarbete skulle i väsentlig mon lättas. Härvid
bör dock icke förbises, att ledigheten på eftermiddagarne ej är fullständig,
i det att dels tvänne läsetimmar, dels vissa öfningstimmar måste
förekomma på eftermiddagarne, hvartill kommer svårigheten för lärjungarne,
i synnerhet de yngre, att i en följd inlära och sammanhålla det
ofta icke ringa antal lexor, som de för den följande dagen hafva att
genomgå. Redan dessa omständigheter göra värdet af anordningen
något mindre, men ännu vigtigare är en annan omständighet. Sammanträngandet
af skolarbetet på förmiddagarne kan nemligen lätt medföra
alltför stor ansträngning för lärjungarne, åtminstone i de lägre klasserna.
Ett under tre timmar utan större uppehåll fortgående intellektuelt arbete
måste blifva ganska tröttande för ynglingar med ännu föga öfvad själskraft,
hvilket bäst kan inses deraf, att äfven för lärarne ett dylikt arbete,
enligt hvad erfarenheten visat, kännes ansträngande. Också torde
det icke kunna förnekas, att under den tredje förmiddagstimmen lärjungarne
ej arbeta med samma ifver och fördel som under de föregående.
Dessutom kan genom den s. k. förmiddagsläsningen lätt inträffa,
att lärjungarne komma att intaga sin föda med brådska, på olämpliga
tider eller i otillräckligt mått. Olägenheterna af middagsmålets
försenande kunna visserligen i någon mon förekommas genom intagande
af starkare föda under frukostlofvet, men erfarenheten torde hafva visat,
att man i allmänhet icke kan med säkerhet påräkna, att detta blifver fallet.
Frukostfödan måste af många lärjungar intagas i läroverkshuset eller i dess
närhet, ofta till följd häraf i en föga lämplig form, och blifver för öfrigt
icke sällan alldeles otillräcklig med afseende på den långa förmiddagen.
Följden är, att många af lärjungarne, åtminstone under de sista timmarne
på förmiddagen, måste känna sig hungrige, hvilket naturligtvis försvårar

OM ÖFVERANSTRÄNGNING OCH MÅNGLÅSERI.

det intellektuela arbetet och allt för mycket anlitar kroppskrafterna till
skada för helsan. Huruvida förmiddagsläsningen i någon högre grad
bidragit att framkalla öfveransträngning, är svårt att säkert afgöra, då
de omständigheter, som härvid böra tagas i betraktande, icke äro med
visshet kända. En inskränkning i förmiddagsläsningen måste dock, till
följd af hvad här ofvan blifvit anfördt, anses nödig, och såsom regel
synes den s. k. eftermiddagsläsningen åter kunna utan svårighet införas.
Deremot torde det knappt vara rådligt att helt och hållet borttaga rättigheten
till att förlägga läsetimmarne på förmiddagen, emedan på ett och
annat ställe lefnadsvanorna hos befolkningen synas lägga hinder i vägen
för eftermiddagsläsning. Men i sammanhang med den här behandlade
fråga står en åtgärd, som i följd af minskningen i timantalet öfver allt
kan vidtagas, nemligen att två eftermiddagar i veckan lemnas fria från
säväl undervisning som obligatoriska öfningar, hvilket förr varit vanligt.
Fördelarne häraf äro naturligtvis, att ynglingarne åtminstone tvänne
gånger i veckan få känna sig visserligen icke lediga, ty detta medgifves
icke af hemlexorna och är för öfrigt icke nödigt, men fria från tvånget
af föreskrifna lektioner och i tillfälle att någorlunda efter eget val förfoga
öfver sin tid.

Hemarbetenas f) Hemarbetenas mått och beskaffenhet. Att hemarbetena äro betydligt
skaffeniiet. utvidgade och mera ansträngande än förr, har redan i det föregående
blifvit visadt. I synnerhet är detta fallet i de högre klasserna, för
hvilkas lärjungar 4 å 5 timmars dagligt arbete i hemmet icke sällan
förekommer. Tyngden af detta ökas ock derigenom, att lexorna vanligen
måste blifva ojemnt fördelade på de särskilda dagarne i följd af
de svårigheter, som upprättandet af en ändamålsenlig arbetsordning
möter. Någon nämnvärd minskning i hemarbetet kan dock icke med
säkerhet påräknas utan väsentliga förbättringar i undervisningsmetoderna
och i sammanhang dermed af läroböckernas beskaffenhet, förbättringar,
som naturligtvis betingas af lärarebildningens tillgodoseende.
Dock bör det erkännas, att den förberedande behandlingen af hem -

OM ÖFVERANSTRÄNGNING OCH MÅNGLÅSERI.

lexorna, som i Nådiga Cirkuläret den 5 December 1867 blifvit anbefalld,
innebär, då den rätt iakttages, ett steg i den riktning, som nu är
antydd, och att ynglingarnes arbete i hemmet härigenom icke litet
underlättas. För öfrigt skola utan tvifvel de åtgärder till undervisningens
koncentration och arbetsordningens förenklande, som här ofvan blifvit
framställda, verka till att göra hemarbetet på en gång lättare och mera
fruktbringande. Att deremot, utöfver hvad Komiterade föreslagit, söka
inskränka detta skulle icke vara nyttigt, emedan det kunde försvaga ynglingarnes
sjelfverksamhet, hvilken är af högsta vigt för deras utbildning.

En högst väsentlig del af hemarbetet utgöres af de skrifningar,
som försiggå utom lärorummet. Af hosföljande tabell (bil. E.) synes,
huru många de skriftliga arbetena på olika tider varit. Att dessa, rätt
skötta, för närvarande kunna föranleda väl stark ansträngning, torde
med fog kunna påstås. Genom lindring i detta afseende, särskildt borttagande
af hemskrifning i franska språket, skulle helt säkert rätt mycket
vinnas, och lärjungarne erhålla ökad hog samt ökade krafter till uppfyllande
af de fordringar, som fortfarande anses böra på dem ställas.
Dessutom synes det vara lämpligt att medgifva lärarne rättighet att
stundom, såsom jemväl nu flerestädes sker, låta lärjungarne under fristunderna
verkställa skriftliga arbeten på lärorummet, hvilket icke blott
bereder möjlighet till väl behöflig kontrolls åstadkommande, utan äfven
kan och bör medföra någon lättnad i arbetet, emedan anspråken på detta
måste blifva något mindre, i den mon kortare tid för dess verkställande
medgifves.

g) De särskilda läroämnenas metodiska behandling i undervisningen. De särskilda

. . . * . . . läroämnenas

De stora och vigtiga framsteg, som x senare tider blifvit gjorda i af- metodiska be .

. , „ handling i an seende

på sättet att meddela undervisning, förtjena otvifvelaktigt allt dervisningen.

erkännande. Men ännu finnas många ofullkomligheter och brister att
afhjelpa. Lärarnes verksamhet försvåras i många ämnen genom saknaden
af fullt ändamålsenliga läroböcker, och i trots af de aktningsvärda
bemödanden och den skicklighet, enskilde lärare på många ställen

OM ÖFVERANSTRÄNGNING OCH MÅNGLÅSERI.

lägga i dagen, kan det dock svårligen förnekas, att en någorlunda likformig
praxis, byggd på sanna och klart fattade pedagogiska grundsatser
samt på erfarenhet, ännu icke blifvit vid de svenska läroverken
utbildad. Undersöker man de särskilda ämnenas metodik, sådan denna i
allmänhet visar sig, förekommer åtskilligt att anmärka. Ett vanligt fel,
som, ehuru nu aftagande, dock är märkhart, är, att alltför stor vigt
lägges på lexläsningen i förhållande till undervisningen i det hela,
hvarigenom minnet betungas med ett kunskapsförråd, som lärjungen
icke förmår ombilda och sammansluta till ett helt, och hvars inhämtande
således icke gifver nödigt stöd åt det, som vidare inläres.

I afseende på kristendomsundervisningen bör det icke lemnas oanmärkt,
att utanläsningen, om den ock redan är något inskränkt och bedrifves
utan de beklagliga missbruk, som förr åtföljde densamma, dock ännu
eger rum i större omfattning, än som kan vara nödigt eller för lärjungarne
nyttigt. I den matematiska undervisningen har icke tillräckligt
stor vigt blifvit lagd på användandet af åskådningslära såsom förberedelse
för geometriens studium, och äfven i fråga om aritmetiken kan
stor lättnad vinnas genom förenklad behandling af dess element. Om
naturvetenskapen har å annat ställe blifvit taladt; här torde endast böra
tilläggas, att måhända i intet annat ämne undervisningen lidit så mycket
afbräck och ynglingarne blifvit i så hög grad ansträngde genom nödvändigheten
att sammanhopa en mångfald af notiser, hvilkas sammanhang
icke blifvit klart fattadt. Hvad beträffar undervisningen i historia;
och geografi tillåta sig Komiterade att hänvisa till hvad Kommisionen för
behandling af de undervisningen i detta ämne rörande frågor i sitt
underdåniga betänkande anfört angående de olägenheter, som varit förenade
med ensidigt bruk af den s. k. förhörsmetoden, hvilket haft till
följd ett slafviskt och andelöst inpreglande af den begagnade lärobokens
innehåll. Inom språkundervisningens område, der onekligen särdeles
mycket blifvit på den sista tiden uträttadt både till minskande af lärjungarnes
ansträngning och till befordrande af deras andliga utveckling,

OM ÖFVEKANSTKÅNGNING OCH MÅNGLÅSEKI.

qvarstår ännu det betänkliga förhållande, hvarom Komiterade på andra
ställen haft tillfälle att yttra sig, nemligen att språken behandlas hvart
för sig och utan det samband, som de kunde och borde hafva i och
för undervisningen.

Att allt detta i förening haft till följd att göra lärjungarnes arbete
tyngre och undervisningens resultat mindre godt, än det bort blifva,
är lätt insedt, likasom ock att det enda botemedlet häremot är en fullständig
och grundlig lärarebildning, på hvars behöflighet äfven i andra
afseenden uppmärksamheten redan i det föregående blifvit fästad, och
till hvars åstadkommande Komiterade ansett sig böra föreslå de åtgärder,
som å annat ställe skola angifvas.

h) Ämnes- och klassläraresystemens förhållande till hvarandra. Den
grundsats, som före 1849 nästan uteslutande följdes för de lägre klasserna,
var, att en lärare undervisade i alla ämnen inom klassen. Denna
anordning hade stora fördelar dels derutinnan, att ämnena kunde behandlas
i sammanhang med hvarandra, så att undervisningen blef ett
helt, dels ock deri, att läraren kunde vinna säker kännedom om sina
lärjungars anlag, karakter och förhållanden i öfrigt samt hade tillfälle
att under den ständiga beröringen genom sin personlighet på dem utöfva
ett vigtigt inflytande. Men då ämnena började fördelas mellan
särskilde lärare, uppkom härigenom splittring i undervisningen. Hvarje
lärare behandlade nu sitt ämne utan afseende på de öfriga, och i följd
af ett lätt förklarligt sträfvande att så mycket som möjligt se sitt ämne,
vare sig detta var hufvud- eller biämne, till godo, tog han lärjungarnes
tid och krafter i anspråk för hvad han ansåg sig böra fordra, utan att
undersöka, hvilket dessutom icke var lätt, om fordringarne för öfrigt
medgåfvo att pålägga lärjungarne det arbete, hans ämne sålunda kräfde.
Då nu ett dylikt sträfvande gjorde sig gällande hos alla lärarne i en
klass, måste naturligtvis följden blifva, att lärjungarnes arbetskraft spändes
till det yttersta, på samma gång som deras utveckling till tankestyrka
och förmåga att arbeta sig in i de särskilda ämnena hämmades

Ämnes- oeh
klassläraresystemens
förhållande
till
hvarandra.

OM ÖFVERANSTRÄNGNING OCH MÅNGLÅSERI.

och högen förströddes genom de många olika undervisningssätten och
inflytelserna från skilda håll. En förändring till det bättre har visserligen
i detta afseende redan inträdt derigenom, att lärareantalet i de
lägre klasserna inskränkts i vanliga fall till en för den första och högst
4 för de två följande; men detta kan ej anses tillfyllestgörande. Då
de särskilda ämnena för att rätt behandlas nu i allmänhet kräfva speciela
insigter och särskild metodisk förberedelse, kan icke med fog
sättas i fråga, att åter införa det gamla systemet, men deremot kan och
bör den grundsats tillämpas, att, med bibehållande af nu varande anordning
för den första klassen, i en hvar af de 3 följande klasserna en
lärare erhåller ett öfvervägande antal timmar och härigenom sättes i
stånd icke blott att upprätthålla nödigt samband mellan ämnen, som
ligga hvarandra nära, utan äfven att för sin klass blifva klassföreståndare
i detta ords fulla mening. Att åter föreskrifva ett bestämdt antal
af t. ex. högst två lärare i en eller annan klass skulle icke vara rådligt,
emedan tillämpningen af en sådan föreskrift kunde möta stora och ofta
oöfvervinneliga svårigheter. För att rätt kunna fatta, hvilka dessa äro,
måste man ega en fullständig öfversigt af lärarnes tjenstgöringsskyldighet
i dess fördelning, och till detta ändamål hafva Komiterade upprättat
flera olika förslag till en sådan fördelning, hvilka finnas bilagda under
F. 1—6. Dessa få dock ingalunda betraktas såsom framställda i den
mening, att de skidle ovilkorligen iakttagas eller utgöra mönster; de
angifva endast några sätt för verkställandet af de föreskrifter, som ansetts
kunna och böra meddelas. Komiterade hafva vid de nämnda förslagens
uppgörande utgått från det antagande, att i vissa ämnen, såsom
kristendom och matematik jemte naturvetenskap (naturlära), ämneslärares
anställande är önskvärdt, åtminstone från och med den andra klassen,
— ett antagande, som torde kunna anses riktigt i allmänhet, ehuru
naturligtvis härutinnan, likasom i andra fall, undantag gifvas. Af detta
antagande följer, att möjlighet måste finnas att i hvarje klass anställa
flere lärare äfven af det skäl, att hufvudläraren i en klass icke inom

SVENSKA SKOLLAGSTIFTNINGENS UTVECKLING.

denna blifver upptagen under bela den honom åliggande undervisningstiden,
utan måste erhålla fyllnadstimmar i en annan, hvarjemte behörigt
afseende måste göras på möjligheten att rätt sköta de större skriflagen.

Men äfven med erkännande af de svårigheter, som nu angifvits, kan
mycket göras för att inom klasserna koncentrera undervisningen, särskildt
i språken, hvilka så länge som möjligt böra vara förenade hos
en och samma lärare. På det att de här uttalade grundsatserna må
kunna, till verkligt gagn för undervisningen genomföras, är det dock
nödvändigt, att lärarne i de lägre klasserna, i stället för att hafva fackbildning,
ega nöjaktiga insigter i de flesta ämnen, som förekomma vid
undervisningen, hvilket bör kunna motses i och genom den nyss inrättade
filosofie kandidatexamen, samt dertill erhålla tillfredsställande
pedagogisk förberedelse för sitt kall. Uppfyllas dessa vilkor, bör genom
en klokt åvägabragt förening af klass- och ämnesläraresystemet, hvilken
äfven i de lägre klasserna låter tillämpa sig, en af de för närvarande
kanske mest verkande orsakerna till lärjungarnes ansträngande kunna
undanrödjas.

i) Bildningsliniernas förhållande till hvarandra har hittills utgjort ett Biidningsiuiistort
hinder för undervisningens framgång. Uppenbart är, att det tidiga laude,
åtskiljandet af den klassiska och den reala linien icke skulle vara till
något men i detta afseende, om det vore genomfördt antingen fullständigt
eller åtminstone till så stor del, som förhållandena nödvändigt fordra,
så att afdelningarne kunde särskildt undervisas. Men detta har i
allmänhet varit omöjligt i följd af bristen på lärarekrafter. Dessa hafva
i allmänhet icke beräknats med hänseende till antalet afdelningar, som
bort särskildt undervisas, utan med afseende å lärjungeantalet i dess
helhet, hvilket icke är någon tillförlitlig beräkningsgrund härför. Följden
har varit, att de båda bildningsliniernas lärjungar ganska ofta måste
undervisas gemensamt i ämnen, som kräft helt olika behandlingssätt för
den ena och den andra, och att lärjungar sammanförts, hvilka befunnit
sig på mycket olika grader af insigt eller utveckling, samt att upp -

OM ÖFVEKANSTKÅNGNING OCH MANGLA SKET.

görandet af läsordningen ytterligare försvårats. Härtill kommer, att
genom det alltför starka tillströmmandet till den klassiska linien, det
ofta blifvit nödigt att jemte en afdelning, bestående af lärjungar från
båda linierna, eller jemte två skilda real- och latinafdelningar upprätta
ännu en vanligen s. k. parallelafdelning. Behofvet af sådana har dock
ingalunda varit lika för hvarje år, utan än har den ena, än den andra
årsklassen måst delas i dylika jemnlöpande afdelningar, hvilket vållat
täta rubbningar och omkastningar i lärarnes tjenstgöring, hvilken sålunda
fått bero af mer eller mindre tillfälliga omständigheter, ofta framträdande
först i sista ögonblicket. Huru mycket undervisningen häraf
lidit, är måhända svårt att inse för den utom läroverket stående, men
det är deremot till fullo insedt och allmänt erkändt af dem, som tagit
noggrann kännedom om skolundervisningens tillstånd och beskaffenhet.

Botemedel mot de nu uppgifna olägenheterna hafva Komiterade sökt
i fullständigt sammanhållande af de båda bildningslinierna i de fyra
lägsta klasserna samt deras åtskiljande från och med den femte klassen
i alla ämnen, som bestämdt påkalla särskild undervisning, anordnande
af klasser och årsafdelsningar med ett antal lärjungar, som icke får
öfverskridas, samt beräkning af lärarekrafterna efter de timmar, under
hvilka undervisning skall meddelas.

Sedan Komiterade sålunda genomgått de förhållanden i fråga om
läroverkens nu varande organisation, hvilka i ett eller annat afseende
ansetts kunna vara vållande till de farhågor, man hört uttalas beträffande
den ansträngning, som skolans lärjungar äro underkastade, anhålla
Komiterade, hvilka i det följande komma att föreslå en och annan
åtgärd i samma syfte, att på detta ställe få i en kort öfversigt framställa
de redan framlagda förslag till förändringar, som de funnit vara
af behofvet påkallade. Dessa äro:

a) inskränkning i läroämnenas antal genom borttagande från klassiska
linien af fysiken äfvensom af hebreiska språket, hvilket för närvarande
är upptaget såsom valfritt ämne;

OM ÖFVERANSTRÄNGNING OCH MÅNGLÅSERI.

b) inskränkning af antalet främmande språk i de fem lägre klasserna
till tre för hvardera linien, med iakttagande af 2 års mellantid
för hvarje språk, som i undervisningen inträder;

c) införande af naturlära såsom läroämne i de lägre klasserna i
stället för speciel botanik och zoologi samt fysik; lärjungarnes befrielse
från den särskilda slutpröfning i naturalhistoria och tyska språket,
som för närvarande eger rum vid sjette klassens slut; upptagande af
det latinska språket såsom begynnelsespråk i stället för det tyska, undervisningens
koncentrering derigenom, att i de lägre klasserna latinska
språket och matematik blifva hufvudämnen samt å skolans högre stadium
för klassiska linien de gamla språken, för reallinien matematik och
naturvetenskap;

d) minskning i kursernas mått i ett och annat ämne, särskildt
latinska och grekiska språken; nedsättning i den matematiska kursen
för de fem lägre klasserna å reallinien;

e) minskning af undervisningstimmarnes antal i klasserna I—VI
(med undantag för sjette klassen) å reallinien till 30 från 32 och i klassen
VII till 28 från 30 samt af gymnastikstundernas antal till 4 i
veckan i stället för 6; härigenom vunnen möjlighet att förenkla och förbättra
arbetsordningen samt särskildt att bereda lärjungarne minst två
från obligatoriska lektioner fria eftermiddagar i veckan; läsårets förlängning
med en vecka, beräknad för pröfningarne vid höstterminens början;
beredande af tillräcklig hvilotid under vårterminens lopp genom påsklofvets
förlängning med en vecka, som ersättes genom tilläggande af en
vecka vid samma termins slut; inskränkning af förmiddagsläsningen;

f) lättnad i de skriftliga hemarbetena genom borttagande af hemskrifningar
i ett språk m. m.;

. g) möjlighet till bättre metodisk behandling af läroämnena genom
lärarebildningens tillgodoseende.

h) inskränkning i ämnesläraresystemets användning inom de fyra

lägre klasserna genom anställande af en hufvudlärare för hvarje klass.

SKOLANS GRUNDLÄGGANDE AF MEDBORGERLIG BILDNING M. M.

i) bilclningsliniernas sammanhållande till och med den fjerde klassen,
äfvensom åtskiljande från och med den femte i alla de ämnen, der
sådant måste anses nödvändigt; inrättande af klasser och årsafdelningar
med fast maximi-antal af lärjungar samt i sammanhang härmed lärarekrafternas
beräkning efter antalet undervisningstimmar.

De åtgärder, som här blifvit angifna, äro, såsom en hvar lätt inser,
hvarken få eller oväsentliga. Också är det Komiterades öfvertygelse, att,
om de genomföras, deras kraftiga samverkan icke skall förfela att underlätta
lärjungarnes arbete och inom kort undanrödja allmänhetens bekymmer
och farhågor i afseende på elementarundervisningen, så att de
svenska läroverken, befriade från misstroende och trygga för störande
rubbningar, få med kraft och framgång arbeta för sitt mål och sålunda
på ett för landet fruktbringande sätt befrämja ungdomens utveckling.

Skolans uppgift att grundlägga medborgerlig bildning samt förbereda
för akademiska och tekniska studier.

Uti Riksdagens ofvan nämnda underdåniga skrifvelse är vidare anfördt,
att »från flera orter klagomål förspörjas deröfver, att lärokurserna
äro så ordnade, att i verkligheten någon afslutad undervisning icke erhålles
förr än efter genomgåendet af skolans alla klasser, under det att
det stora flertalet af lärjungarne, hvilket icke har tillfälle att fullständigt
genomgå skolan, tvingas att vid den tid, då de för sin framtida utkomst
måste se sig om efter arbete, lemna densamma med, i vissa ämnen åtminstone,
ganska ofullständiga kunskaper.»

Miiand/tiii De klagomål, som af Riksdagen omförmälas, äro icke för Komitedeii™a
rade främmande. De hafva tvärtom ofta blifvit upprepade; och då de

SKOLANS GRUNDLÄGGANDE AF MEDBORGERLIG BILDNING M. M.

utan tvifvel icke sakna allt fog, anse sig Komiterade med anledning af
dem böra här uttala sin åsigt om möjligheten af deras undanrödjande
eller, hvad som i sjelfva verket är detsamma, om skolans förhållande
till det medborgerliga lifvet.

Då skolan har till uppgift att bilda för lifvet, kan hon icke, utan
att förfela sitt ändamål och förlora sin betydelse, hålla sig oberörd af
den utveckling, som föregår utom henne. Olika tider hafva fordrat och
skola framgent komma att fordra en både till innehåll och omfattning
olika bildning. Skolbildningens innehåll är likväl å andra sidan icke
mindre bestämdt af de psykologiska förutsättningar, som hafva sin grund
i lärjungarnes ålder och utvecklingsgrad, likasom dess mått bestämmes
af den tid, inom hvilken skolan har att bibringa dem den bildning, hon
kan meddela. Derföre äro icke alla de grenar af menskligt vetande,
som i samtidens bildning intaga en framstående plats, redan derigenom
berättigade att ingå bland skolans ämnen. Äfven de, som kunna och
böra i större eller mindre mått upptagas i en skolkurs af längre utsträckning,
egna sig icke alltid för de lägre läroverken. Man kan således
såsom allmän regel endast säga, att innehållet af den bildning,
skolan har att meddela, utgöres utaf grunddragen af samtidens bildning
i den form och uppfattning, som af lärjungarnes ålder och utveckling
samt af lärotidens längd bestämmes. Detta innehåll är dock icke skolbildningens
hufvudsyfte, utan fastmer ett medel för uppnåendet af detta.
Skolans hufvudsakligaste ändamål är nemligen att bereda lärjungens
psykiska och fysiska krafter en utbildning, som sätter honom i stånd
att uppfylla sin bestämmelse i lifvet. Att gifva lärjungens vilja en
stadig riktning åt det goda, att lifva och rena hans sinne för det sköna
samt att leda honom till en klar och sjelfständig uppfattning af det
sanna, detta är all offentlig uppfostrans väsentligaste mål, till hvilket
hvarje allmänt läroverk har att efter sitt mått sträfva. Icke vidden och
mångfalden af kunskaper, som meddelas, utan sättet, hvarpå de meddelas,
bestämmer huru skolan uppfyllt sitt ändamål att bilda för lifvet;

92 SKOLANS GRUNDLÄGGANDE AF MEDBORGERLIG BILDNING M. M.

ty endast de kunskaper, som lärjungen med klar ocli lefvande insigt
tillegnat sig, utgöra hans verkliga, för lifvet fruktbärande egendom; och
endast om han så tillegnat sig dem, har han i och med detta tillegnande
vunnit den allmänna utbildning, som gör honom i bästa mening
praktiskt duglig inom det område, der han i lifvet får sin verksamhet.

I sammanhang härmed torde äfven böra vidröras det ej sällan framställda
anspråket, att skolan skall bibringa endast sådana kunskaper,
som finna en omedelbar användning vid lärjungens utträdande i det
praktiska lifvet. Komiterade kunna ej undgå att häri se ett väsentligt
misstag. Att skolan icke kan afse de rent individuela förhållanden, i
hvilka lärjungen, när han lemnar skolan, skall inträda, är uppenbart;
men äfven något allmännare fattad, blir uppgiften olöslig. De verksamhetsarter,
som möta lärjungen i lifvet, äro så mångfaldiga, att icke säga
oräkneliga, att, om skolan ville, jemte sitt egentliga, här ofvan antydda
ändamål att lemna en allmän förberedelse för lifvet, tillika eftersträfva
att gifva en speciel förberedelse för hvarje särskild art af offentlig eller
enskild verksamhet, den oundvikliga följden deraf utan tvifvel skulle
blifva, att hon förfelade sitt hufvudsyfte utan att vinna biändamålen.
Erfarenheten har redan längesedan ådagalagt fruktlösheten af försök i
denna riktning, och man har derföre vid sidan af de allmänna läroverken
satt specialskolor, som hafva till uppgift att meddela en särskild
förberedelse för vissa hufvudarter af verksamhet, eller de s. k. tillämpningsskolorna.
Äfven mellan dessa och den yrkesverksamhet, de äro
afsedda att förbereda, måste likväl alltid förblifva en klyfta, som individen
sjelf har att fylla; och ännu mer måste förhållandet vara sådant
mellan de allmänna läroverken och det praktiska lifvet.

Om ock sålunda elementarläroverkets ändamål är mindre att meddela
kunskaper, som finna sin omedelbara användning vid lärjungens
utträdande ur skolan än att åstadkomma en allsidig och harmonisk utveckling
af hans själskrafter, så är dock tydligt, dels att sist nämnda

SKOLANS GRUNDLÄGGANDE AF MEDBORGERLIG BILDNING M. M. 93

ändamål endast kan vinnas i och genom inhämtande af vissa kunskaper,
dels att denna själskrafternas utbildning i intellektuelt hänseende, eller
hvad man plägar kalla lärjungens formela utveckling, måste framträda
med mer eller mindre anspråk i mon af lärotidens längd och vidden af
det kunskapsmått, som skolan vill bibringa. Folkskolan, hvilken icke
hos sina lärjungar får förutsätta någon förberedande undervisning, hvilken
under deras lärotid blott med betydliga inskränkningar får taga
deras arbete i anspråk, och hvilken slutligen i vanliga fall ej har till
sitt förfogande mot lärjungeantalet svarande lärarekrafter, blifver genom
alla dessa förhållanden hänvisad till det ringare mått af kunskaper och
färdigheter, som af lärjungens framtida lefnadsställning oundgängligen
kräfves. På hans formela utveckling kan hon icke fästa samma afseende
som elementarläroverket, hvarföre ock hennes bildningskurs hvarken kan
eller får betraktas såsom förberedande för det senares, utan utgör ett i
sig afslutadt helt, som har sitt ändamål i sig sjelft och är beräknadt
att utgöra det minimum af kunskapsmått, som hvarje medborgare måste
föra med sig ut i lifvet.

Gäller detta om folkskolan i förhållande till elementarläroverket,
synes äfven detsamma böra gälla om lägre elementarbildningsanstalter
i förhållande till högre, så vida de förra skola afse det stora flertalet
af sina lärjungar, som icke vid de senare fullföljer sin skolbildning.
Visserligen kunna, såsom hos oss, dessa läroanstålter fordra samma
kunskapsmått hos de lärjungar, som der söka inträde, och utgångspunkten
således vara för dem alla densamma; men olikheten i den tidslängd,
under hvilken de högre och de lägre elementarbildningsanstalterna
förfoga öfver sina lärjungar och den derigenom gifna olikheten i
det mål, till hvilket de hafva ati föra dem, synes med nödvändighet
fordra en alldeles olika undervisningsplan för hvartdera slaget af läroverk.
Det högre läroverket behåller genom en lång följd af år sina
lärjungar, hvilka härunder tillryggalägga menniskolifvets kraftigaste och
rikaste utvecklingsperiod; och det har till uppgift att under denna tid

94 SKOLANS GRUNDLÄGGANDE AF MEDBORGERLIG BILDNING M. M.

bibringa den grundläggande vetenskapliga bildning, som utgör förutsättningen
för fortsatta studier vid universitet och högre tillämpningsskola,
eller öfver hufvud för ett sjelfständigt tillegnande af samtidens
högre medborgerliga bildning. Det måste derföre redan från lärokursens
början med hänsyn härtill fastställa sin undervisningsplan, bestämmande
läroämnenas antal och omfång, deras inbördes förhållande, ordningsföljd
och behandlingssätt. Det måste härvid alltid, och företrädesvis under
den tidigare delen af skolkursen, hafva till ögonmärke lärjungens formela
utveckling, emedan denna dels lämpligast eger rum. under denna
ålder till följd af den menskliga andens utvecklingslagar, dels utgör
vilkor för en vetenskaplig insigt i de^lärostycken, som under den senare
delen af skolkursen meddelas.

Helt annorlunda synes förhållandet böra blifva vid uppgörandet af
undervisningsplanen för en bildningsanstalt, som efter en två- till treårig
lärokurs utsänder sina lärjungar, innan de ännu hunnit begynnelsen
af den egentliga ynglingaåldern. Väl kan och bör slutmålet för en sådan
kurs vara betydligt högre än folkskolans, emedan lärjungarne redan
vid inträdet i läroverket måste vara i besittning af ett kunskapsmått,
hvars inhämtande fordrar en icke ringa tid, och emedan de under lärokursen
kunna egna sin tid mera uteslutande åt skolarbetet och dervid
kraftigare understödjas af sina lärares hjelp. Äfven dessa läroverk
måste dock åt skolbildningens innehåll inrymma en öfvervägande betydelse
och hufvudsakligen inskränka sig att åt sina lärjungar meddela de
kunskapsmått, som vid desses snart förestående utgång i lifvet allmännast
tagas i anspråk inom de samhällsklasser, hvilkas bildning de i
dess allmänna grunddrag velat inhämta; ty en starkare riktning på
lärjungens formela utveckling förbjudes ej mindre af den korta lärotiden,
hvilken i första hand fordrar bibringandet af de för lärjungen oundgängligaste
kunskaper och färdigheter, än ock af den grund, att en sådan
formel utveckling ej här förutsättes för vetenskapliga insigter, som under
en senare del af skolkursen skola föryärfvas. Men det är icke blott

SKOLANS GRUNDLÄGGANDE AF MEDBORGERLIG BILDNING M. M.

undervisningens allmänna karakter och syfte, som fordra en helt annan
undervisningsplan för de lägre elementarläroverken än för de högre,
utan de förras inskränkning i läroämnenas antal och omfattning måste
redan i och för sig medföra en grundskiljaktighet i de gemensamma
ämnenas behandlingssätt och inbördes förhållande vid det ena och det
andra läroverket. Sanningen häraf skulle lätt kunna ådagaläggas genom
en granskning af alla dessa läroämnen med hänsyn till den olikhet i
behandling, som vid hvart och ett af dem måste ega rum, under förutsättning
af å ena sidan en två- till tre-årig, å den andra en sju- eller
nio-årig lärotid; men då saken i sig sjelf synes temligen uppenbar,
torde redan några korta antydningar göra till fyllest. Vid våra elementarläroverk
inträder tyska språket redan i första klassen. Betraktas detta
språk såsom grundläggande språkbildningen inom en sju- eller nioårig
lärokurs, måste undervisningen häri under största delen af de
tre första åren af lärotiden hafva till öfvervägande syftning att främja
lärjungens förståndsutveckling och formela bildning samt sålunda mindre
afse bibringandet af ord- och uttrycksförråd eller öfver hufvud den
språkkännedom, som bäst motsvarar det praktiska lifvets fordringar.
Deremot måste sist nämnda syfte inom en blott tre-årig lärokurs blifva
öfvervägande. Modersmålet såsom läroämne bör under de tre första
åren af den längre lärokursen så behandlas, att undervisningen icke
blott omfattar öfning i modersmålets läsning, talande och skrifvande,
hvilken öfning inom den blott tre-åriga lärokursen måste förblifva nästan
uteslutande hufvudsak, utan ock lärjungens successiva förberedande för
den begreppsmässiga insigten af modersmålets språkliga art och grammatiska
byggnad.

Den matematiska undervisningen bör under den tre-åriga lärokursen
stadigt riktas på de i det praktiska lifvet vanligaste användningarne af
denna vetenskap. Kortligen: vid hvarje läroämne framträder redan vid
den flyktigaste betraktelse nödvändigheten af ett olika behandlingssätt
under förutsättningarne af den längre eller af den kortare lärokursen.

96 SKOLANS GRUNDLÄGGANDE AF MEDBORGERLIG BILDNING M. M.

Eger en sådan grundåtskilnad rum mellan de begge slagen af läroverk,
synes äfven omöjligheten vara gifven att åstadkomma en tillfredsställande,
för begge gemensam undervisningsplan.

Den ställning, som de två- och treklassiga elementarläroverken
enligt nu gällande Läroverksstadga hos oss intaga, måste Komiterade
på nu anförda grunder anse såsom olämplig. Dessa läroverk äro nemligen
i sjelfva verket ingenting annat än parallelafdelningar till de högre
elementarläroverkens lägsta klasser. De äro visserligen berättigade*)
att sträcka sin undervisning utöfver de för motsvarande klasser af de
högre läroverken fastställda kunskapsmåtten; men denna frihet medför
icke någon sådan väsentlig förändring i undervisningsplan en, som skulle
rubba deras ställning till de högre. De äro således egentligen och
hufvudsakligen att betrakta såsom lägre klasser af sist nämnda läroverk
och deras undervisning beräknad på en omedelbar fortsättning vid dessa.
Men denna sin hufvuduppgift kunna de i allmänhet icke lösa på ett lika tillfredsställande
sätt som de motsvarande klasserna af det högre elementarläroverket,
hvilka vida lättare kunna lämpa sin undervisning efter de
följande klassernas behof och, såsom ingående i det högre läroverkets
organism, härigenom röna en lifvande och stärkande inflytelse, som de
afskilda smärre läroverken måste sakna. Härtill kommer, att sist nämnda
läroverk, i följd af sin beroende ställning och saknaden af ett sjelfständigt
bildningsmål, icke kunna ega den känsla af ansvar, som endast
under en fri verksamhet kan finnas, och som utgör den kraftigaste driffjedern
till ett fruktbringande arbete. I följd af dessa ogynnsamma förhållanden
hafva de två- och treklassiga läroverkens undervisningsresultat
icke kunnat undgå att blifva otillfredsställande. Man har ofta klagat,
att deras nytta icke motsvarade den kostnad, de medförde för staten,
och ej sällan hafva yrkanden blifvit framställda om deras indragning.

Beiiofvet af Det synes emellertid obestridligt, att dessa läroverk blifvit fram liigre

real- J

skolor, kallade af ett verkligt behof, äfven om de med sin närvarande inrätt -

*) Genom Kongl. Brefvet den 13 Januari 1863.

SKOLANS GRUNDLÄGGANDE AF MEDBORGERLIG BILDNING M. M.

ning icke förmå att uppfylla detsamma. Ahd de högre elementarläroverken
utgöra de fyra första klassernas lärjungar betydligt mer än hälften
af hela lärjungeantalet; vid de femklassiga läroverken har redan med
tredje klassen öfver halfva lärjungeantalet afgått; och betraktar man
förhållandet öfver hufvud vid samtliga elementarläroverken, befinnes
antalet af de tre lägsta klassernas lärjungar betydligt öfverstiga hälften
af lärjungarnes totalsumma. För att tillgodose detta flertals bildningsbehof,
har man påyrkat en afslutning med tredje klassens lärokurs, så
att de tre lägsta klasserna skulle meddela ett mindre, men, så vidt
möjligt, i sig afslutadt bildningsmått, hvilket i de följande klasserna skulle
fullföljas och utvidgas för de lärjungar, som qvarstadnade vid läroverket.
Äfven för femte klassen, ehuru de med denna afgående lärjungarnes
antal mindre synes påkalla en sådan anordning, har man fordrat en
dylik afslutning. Den nu gällande undervisningsplanen för elementarläroverken
utvisar ock ett bemödande att på båda dessa ställen åstadkomma
relativa afslutningspunkter; och Komiterade hafva i sitt förslag
icke heller lemnat detta yrkande utan afseende. Att likväl sådana kursafrundningar
ingalunda kunna ersätta mindre läroverk, beräknade att
under ett motsvarande antal år meddela de derefter utgående lärjungarne
den ändamålsenligaste förberedelsen för lifvet, torde af det ofvan
anförda vara klart. I den mon undervisningsplanen för högre läroverks
nedersta klasser bestämmes af syftemålet att ersätta lägre läroverk, i
samma mon måste detta medföra en rubbning i de först nämnda läroverkens
undervisningsplan i det hela, då denna från början till slut
måste vara bestämd af det mål, de hafva sig föresatt; och ju mindre
dessas plan rubbas, desto mindre kunna afslutningarne motsvara det
med dem afsedda ändamålet. Men häraf synes följa, att om man vill
tillfredsställa det ganska allmänna och kännbara behofvet af en lägre
elementarbildningskurs, utan att för detta ändamål uppoffra den högre
skolbildningens intressen, borde man, i stället för att upphäfva de tvåoch
treklassiga läroverken, tvärtom inrätta nya sådana vid sidan af de

SKOLANS GRUNDLÄGGANDE AF MEDBORGERLIG BILDNING M. M.

Lägre realskolor
i främmande
länder.

högre. Man hänvisas sålunda på en skolorganisation, som i detta hänseende
skulle likna den, som genom 1849 års skolreform uppliäfdes.

Att de fordna apologistskolorna icke illa uppfyllde sitt ändamål att
.sörja för en lägre elementarbildnings kraf, torde med fog kunna slutas
af de i den föregående historiska öfversigten meddelade statistiska uppgifterna.
Vill man förneka det berättigade i en sådan slutsats, måste
man erkänna deras, i jemförelse med latinskolornas och gymnasiernas,
stora lärjungeantal innebära ett så mycket starkare bevis för beliofvet
af läroanstalter för meddelande af en sådan bildning. Man klagade
visserligen mycket öfver dessa skolors otillfredsställande skick; men
deras vedersakare synas icke tillräckligt hafva besinnat, att en del af
dessa klagomål med samma skäl kunde riktas mot latinskolorna, och
att samma åtgärder, som kraftigt bidrogo att höja sist nämnda läroverk,
såsom förökande af läuarnes löner, förbättring af undervisningsmetoder,
noggrannare tillsyn m. m., kunnat medföra samma välgörande inflytelse
på apologistskolorna. Förnämsta felet hos dessa skolor och det, hvarifrån
deras dåliga skick hufvudsakligen härrörde, antog man vara deras
alltför korta och knapphändiga bildningskurs. Derföre fordrade man
deras upptagande i en reallinie med en vidsträckt och mångårig lärokurs,
förmenande sig så kunna tillfredsställa både den lägre och högre
allmänt medborgerliga bildningens fordringar. Man förbisåg, att genom
en sådan anordning den lägre elementarbildningen, hvaraf dock behofvet
var vida allmännare, skulle i väsentlig mon uppoffras för en af ett
jemförelsevis ringa fåtal eftersträfvad högre realbildning, då anstalterna
för den förra förvandlades till högre klasser af anstalterna för den
senare. Om ej Komiterade alltför mycket misstaga sig, har den erfarenhet,
som efter reformens genomförande vunnits, tillräckligt ådagalagt
olämpligheten af en förändring, genom hvilken landet beröfvades sina
sjelfständiga läroanstalter för den högre realbildningens meddelande.

Behofvet af sådana anstalter vitsordas äfven af andra länders skolväsende.
Bland Europas kulturstater torde få finnas, som icke genom

SKOLANS GRUNDLÄGGANDE AF MEDBORGERLIG BILDNING M. M. 99

ett särskildt slag af läroverk sörja för meddelandet af en elementarbildning,
vidsträcktare än folkskolans, men mindre omfattande än den,
som lemnas af de högre anstalterna för bibringande af klassisk eller
real skolbildning. Detta slags läroanstalter, gemenligen kallade borgareskolor
eller (lägre) realskolor, äro, om man bortser från de betydliga
bidrag, som ingå genom skolafgifterna, och dem, som härflyta ur enskildes
stiftelser, än helt och hållet bekostade af kommunerna, i hvilket
fall deras inrättning och undervisningsplan ofta uteslutande bestämmas
af de senare; än bekostas de till en del af kommunen, till en del af
staten, då den sist nämnda vanligen öfvervakar och ofta till de allmänna
grunddragen bestämmer läroverkets inrättning och undervisning, men
likväl så, att den tillika medgifver kommunen ett ej obetydligt inflytande
derpå. En följd af denna läroverkens ställning till kommunerna är, att
den bildning, de meddela, företer stora olikheter mellan läroverken med
hänsyn till sitt omfång och beskaffenhet. I allmänhet skilja sig dessa
läroverk från folkskolan derigenom, att de upptagit ett eller flera främmande
lefvande språk bland sina läroämnen; men under det somliga i
öfrigt föga höja sig öfver folkskolans bildningsmått, gifves det deremot
andra, som i läroämnenas antal och lärokursernas omfattning närma sig
till det mått, som för de högre statsskolorna är föreskrifvet.

De nu anförda allmänna bestämningarne eg a närmast sin tillämpning
på våra skandinaviska grannländers borgareskolor. I Norge®)
tillhöra dessa skolor kommunerna, men äro i allmänhet af dem ställda
under stifts direktionens tillsyn. I Danmark00) ega de flesta städer jemte
och ofta i förbindelse med sina folkskolor äfven borgareskolor, hvilka
vanligen också hafva samma eller likartad tillsyn med de förra. I begge

*) Folkmängden i riket år 1870 utgjorde 1,738,000. De högre elementarläroverken
(fullständiga och ofullständiga) uppgå till 16.

**) De högre elementarläroverken (fullständiga med undantag af ett) utgöra 14.
Rikets folkmängd år 1870 utgjorde 1,784,741.

100 SKOLANS GRUNDLÄGGANDE AF MEDBORGERLIG BILDNING M. M.

dessa länder meddelas så väl den lägre som den högre elementarbildningen
till en stor del genom privata läroverk.

Närmare äro i fråga varande skolors inrättning och läroplan bestämda
i åtskilliga andra länder, bland livilka Komiterade inskränka sig
till dem, som synas närmast jemförliga med vårt fädernesland.

I Belgien''5 äro de staten tillhörande skolorna af detta slag (écoles
moyennes) till antalet 50. De omfatta i allmänhet 3 ettåriga klasser.
Inträdesåldern är 10 år. Kunskapsfordringarne för inträde i dessa skolor
äro desamma som för inträde i de högre elementarläroverken (ateneerna),
nemligen: att kunna läsa innantill, skrifva efter diktering ortografisk!
felfritt, räkna quattuor species i hela tal samt känna franska grammatiken
till konjugationerna. Läroämnena äro: 1) religion, 2) franska språket
(jemte flamländska och tyska språken i de landsdelar, der dessa
talas), 3) aritmetik, elementen af algebra och geometri, teckning (förnämligast
linearteckning), fältmätning och öfriga användningar af den
praktiska geometrien, 4) skrifning, bokhålleri, begrepp ur handelsrätten,
5) begrepp ur naturvetenskaperna, tillämpliga i det praktiska lifvet, 6)
elementen af historien och geografien, i synnerhet Belgiens, samt 7)
vokalmusik och gymnastik. Läroplanen utvisar sålunda en stark riktning
på det praktiska lifvets behof. Dessa läroverks närmaste styrelse
(le bureau administratif) är sammansatt af ortens magistrat (borgmästare
och råd) jemte vissa af Konungen nämnde ledamöter. Den har sig
ålagdt att öfvervaka undervisningen samt att hvarje år till kultusministern
afgifva berättelse om skolans verksamhet. Utom dessa läroverk
finnas »établissements communaux d’instruction moyenne», understödda
af staten, dels högre, 17 till antalet och motsvarande till större eller
mindre del ateneerna, dels lägre, till antalet 12 och motsvarande statens
écoles moyennes. Vidare finnas »établissements d’instruction moyenne

* Landets folkmängd (år 1866) 4,827,833. Den högre elementarundervisningen
meddelas vid 10 ateneer med 2 alldeles skilda linier för den humanistiska och reala
bildningen.

SKOLANS GRUNDLÄGGANDE AF MEDBORGERLIG BILDNING M. M.

101

exclusivement communaux», endast lägre och till antalet 3, samt slutligen
»établissements d’instruction moyenne patronnés», af kommunerna understödda
privatskolor, 10 högre och 7 lägre.°

I Nederländerna00 äro borgareskolorna dels lägre (borgaredagsoch
aftonskolor eller borgareaftonskolor), dels högre. De förra, hufvudsakligen
att betrakta såsom handtverksskolor, äro till antalet 40 och
hafva enligt lagen000 en tvåårig kurs, hvilken dock ofta utvidgas till
treårig, stundom till fyra- eller femårig. Omfånget af lärokurserna vexlar
vid de olika läroverken efter lärotidens längd. På några ställen undervisas
i franska språket, på några i botanik och zoologi, i bokhålleri
m. fl. ämnen, som eljest icke ingå i den allmänna läroplanen. De högre
borgareskolorna, hvilka hafva till uppgift att meddela en allmän realbildning,
äro till antalet 45. Af dessa äro 17 statens, de öfriga 28 tillhöra
kommuner, men åtnjuta, med undantag af 3, alla understöd från
staten. Lärokursen är vanligast femårig, stundom fyra-, ofta treårig.
Läroämnena äro vid läroverk med treårig kurs: matematik, de första
grunderna af naturkunnighet och kemi, grunderna af botanik och zoologi,
af hushållningslära och bokhålleri, geografi och historia, nederländska,
franska, engelska och tyska språken, skönskrifning, frihands- och linearteckning
samt gymnastik; vid läroverken med femårig kurs: matematik,
grunderna af teoretisk och använd mekanik, verktygskännedom och
teknologi, naturkunnighet och kemi med deras vigtigaste användningar,
grunderna af mineralogi, geologi, botanik och zoologi, geografi och
statistik, isynnerhet Nederländernas och deras koloniers, historia, grunderna
af statshushållningsläran, nederländska, franska, engelska och

* De rent privata läroverken äfvensom de af andliga bekostade och skötta
äro i denna öfversigt lemnade å sido.

** Folkmängden (år 1859) 3,293,577. För den högre skolbildningen finnas,
utom 33 latinskolor, 23 definitiva och 7 provisoriska gymnasier, hvartill komma de
4 ateneerna, som utgöra ett mellanting mellan universitet och gymnasium.

*** Genom denna lag, utfärdad den 2 Maj 1863, erhöllo borgareskolorna, så väl
de högre som de lägre, sin nu varande organisation.

102

SKOLANS GRUNDLÄGGANDE AP MEDBORGERLIG BILDNING M. M.

tyska språken, grunderna af handelsvetenskap erna, inbegripande varukännedom
och bokhålleri, skönskrifning, frihands- och linearteckning samt
gymnastik. Inträdesfordringarne, ej i lag bestämda, äro i allmänhet:
modersmålet, fäderneslandets historia, Europas geografi, isynnerhet
fäderneslandets, räkning, skrifning och de första grunderna af franska
språket. Styrelsen öfver dessa begge slag af lägre och högre borgareskolor
tillhör, när de helt och hållet eller till en del bekostas af kommunerna,
närmast kommunalråden, hvilka, genom en af dem tillsatt kommission,
utöfva tillsynen öfver kommunens skolor, och, såsom närmast
öfverordnad myndighet, provincialråden, hvilka i sin ordning lyda under
inrikesministeriet. Vid de af kommunen underhållna skolorna eger
kommunalrådet inom vissa gränser att bestämma öfver skolans läroämnen.
De af staten bekostade borgareskolorna lyda direkt under ministeriet,
som genom inspektörer utöfvar tillsyn öfver samtliga borgareskolorna.

Bayerns realskoleväsen erhöll sin närvarande organisation genom
den år 1864 utfärdade »Schulordnung fur die technischen Lehranstalten.»
De lägre realskolorna, med hvilka efter lokala förhållanden förenas
afdelningar för handel, landtbruk o. s. v., omfatta en treårig kurs på 3
klasser och mottaga ynglingar af 12—14 års ålder. Inträdesfordringarne
äro: tillräcklig religionskunskap, färdighet i läsning och i skrifning efter
diktering samt nödig färdighet i de 4 räknesätten med obenämnda och
benämnda tal. Utom de fasta lärjungarne få äfven andra tillträde till
undervisningen i enskilda ämnen. Med dessa skolor finnas äfven förenade
söndags- och aftonskolor. — I konungariket Sachsen omfatta
borgareskolorna en sexårig kurs och äro dels lägre (»Mittelschule») med
treklassig lärokurs, beräknad för barn från 7—8 till 10—11 års ålder;
dels högre, de egentliga borgareskolorna, hvilka bilda fortsättningen af
de förra och likaledes omfatta en treklassig kurs, beräknad för barn
från 10—11 till 14—15 års ålder. — I begge dessa stater, likasom öfver
hufvud i de tyska staterna, utgöres styrelsen öfver de i fråga varande

SKOLANS GRUNDLÄGGANDE AF MEDBORGERLIG BILDNING M. M.

103

läroverken af under- och öfverordnade kollegiala (lokal-, krets-) styrelser,
såsom mellanlänkar mellan läroverket och kultusministeriet.

Denna hastiga sidoblick på borgareskolornas, eller de lägre realskolornas,
inrättning i några främmande länder, torde lemna en tillräcklig
bekräftelse på det, som ofvan blifvit yttradt om våra två- och
treklassiga elementarläroverk, äfvensom en hänvisning på de förändringar,
dessa synas böra undergå för att kunna rätt motsvara sitt ändamål.

Den ådagalägger, att dessa läroverk utgöra en vigtig länk i vårt undervisningsväsende,
enär de afse tillfredsställandet af ett bildningsbehof,
som för en stor del af samhällets medlemmar måste vara gemensamt,
men också att de för att kunna göra detta måste helt och hållet inrättas
med afseende på denna sin uppgift. Olämpligheten af två- och treklassiga
latinskolor har, såsom den historiska öfversigten visat, ofta hos
oss varit framhållen, och att Komiterade dela denna åsigt, är en gifven
följd af det här ofvan anförda. Befrias dessa elementarläroverk från
latinundervisningen, hvilken för deras fleste lärjungar måste anses ändamålsvidrig,
då den endast såsom förberedande för en högre elementarbildningskurs
försvarar sin plats i skolans lägsta klasser, så skola dessa
läroverk härigenom blifva i tillfälle att odeladt egna sitt arbete åt
meddelande af sitt inskränktare bildningsmått och resultatet af detta
arbete utan tvifvel blifva långt mera tillfredsställande, än det hittills
befunnits.

Men då denna bildnings kraf torde gestalta sig något olika inom Pedagogiernas

° o o o inrättning och

olika delar af riket, synes åt de nämnda lägre elementarläroverken böra ,ills-™''“8fver
medgifvas en viss frihet att inom fastställda gränser sjelfva bestämma sin
läroplan. Sålunda hafva Komiterade, i öfverensstämmelse med den andra
Skolrevisionens förslag i detta hänseende, föreställt sig, att medan föreskriften
om undervisnings meddelande i främmande lefvande språk
skulle vara för alla dessa läroverk bindande, både kunde och borde
valet af det eller de språk, som skulle upptagas, lemnas fritt, att bestämmas
efter orternas behof och önskningar. Äfvenledes synes läro -

104

SKOLANS GRUNDLÄGGANDE AF MEDBORGERLIG BILDNING M. M.

kursernas större eller mindre utsträckning i de obligatoriska läroämnena
kunna, under iakttagande af ett visst minimum, utan skada lämpas efter
lokala förhållanden, likasom man äfven, under förutsättning af ett lifligare
deltagande för dessa läroverk från kommunernas sida, torde kunna
hoppas, att undervisningen blefve genom lärare, på kommunens bekostnad
anställde, utvidgad till ännu andra ämnen, hvilka orten funne
vara af hög vigt för den vid läroverket meddelade bildningen, såsom bokhålleri
m. m. Det är med afseende på en sådan rörlighet i läroplanen,
som Komiterade för dessa läroverk föreslagit en benämning, som sedan
länge är hos oss häfdvunnen för ett i detta hänseende likartadt slag af
läroverk. På det att läroplanens lämpande efter orternas behof och
önskningar må kunna behörigen iakttagas, synes det vara nödvändigt
att åt kommunerna, inom hvilka dessa lägre elementarläroverk äro belägna,
tillerkännes rättigheten att deltaga i bestämmandet öfver beskaffenheten
af den bildning, som af läroverket borde meddelas, och i öfvervakandet
af de träffade bestämmelsernas efterlefnad. På dessa grunder
hafva Komiterade föreslagit, att den närmaste tillsynen öfver pedagogierna
må tillhöra en kollegialstyrelse, till en del tillsatt genom kommunernas
val och egande den] befogenhet, §§ 7 och 74 af förslaget till
Läroverksstadga angifva.

Genom sitt nu framställda förslag om lägre realskolor äfvensom
''nsningspian'' genom de i elementarläroverkens undervisningsplan vid tredje och femte
klassens slut anbragta kursafrundningarne anse sig Komiterade hafva
knm^afsfut-anvisa,t de enda tillförlitliga medlen för undanrödjande af de i Riksnillg-
dagens skrifvelse omförmälda klagomålen rörande lärjungarnes utgående
ur skolan med ofullständiga kunskaper. Att, äfven om; Koiniterades
förslag skulle vinna afseende, en mängd ynglingar kommer att lemna
elementarläroverket utan en afslutad, större eller mindre bildningskurs,
är otvifvelaktigt; men detta hör till olägenheter, som inga förändringar
af läroverkens inrättning och inga afslutningspunkter inom läroplanerna
kunna förebygga.

Omöjligheten
att inrätta läro -

SKOLANS GRUNDLÄGGANDE AF MEDBORGERLIG BILDNING M. M.

105

Lika omöjligt som det är, att läroverket skulle rätta sin undervisnings
innehåll efter hvarje lärjunges individuela behof med afseende
på de förhållanden, i livilka han vid utträdande ur skolan skall försättas,
lika litet kan läroverket rätta sina lärokursers mått efter den tidepunkt,
som hvarje lärjunge väljer för sin afgång från läroverket; ty de kunskaper,
som skolan bibringar, utgöra icke ett aggregat, hvars tillökning
kan efter godtycke utan skada afbrytas när som helst, utan hennes
undervisningsämnen äro, både hvart för sig och i sin sammanfattning,
organiska, bildande ett helt, hvars delar ömsesidigt bestämma och förutsätta
hvarandra.

De i bilagan G. l, 2 upptagna medeltalsberäkningar af elementarläroverkens
freqvens under åren 1869—71 visa, att för hvarje årsafdelning
från och med den tredje klassen lärjunge antalet allt mer och mer
nedsjunkit från sitt i andra klassen uppnådda maximi-antal. Så var å
den klassiska linien lärjunge antalet i tredje klassen nedgånget till 96
procent af den andras, i fjerde till 85,9 % af den tredjes, i kl. V till
86,8 % af den fjerdes, i VI: l till ''84,1 % af den femtes, i VI: 2 till 83,5 %
af den näst föregående afdelningens, i VII: l till 85,9 % af det i VI: 2
och i VII: 2 till 75,7 % af det VII: l. Å reallinien var lärjungeantalets
procentförhållande i hvarje följande årsafdelning, jemfördt med hvarje
föregående årsafdelnings från och med den andra klassen, följande:
kl. II 100; III 63,9; IV 59,5; V 54,8; VI: l 63,8; VI: 2 61,5; VII: l
83,0; VII: 2 79,5.

Många af de ynglingar, som sålunda ur de särskilda årsafdelningarne
utgått, hafva utan tvifvel lemnat skolan under pågående termin, många
vid höstterminens slut. Ville man än inskränka anspråken på en afslutad
undervisningskurs till dem, som med läsårets slut afgått, lär det
dock för hvar och en, som icke är alldeles okunnig om vilkoren för
möjligheten af en förnuftig undervisningsplan för ett läroverk, vara tydligt,
att sådana anspråk omöjligen låta sig tillfredsställa. De ofvan anförda
uppgifterna om antalet af lärjungar, som före skolkursens slut af 14 -

106 SKOLANS GRUNDLÄGGANDE AF MEDBORGERLIG BILDNING M. M.

gått, synas nemligen innebära fordran på en afslutning med hvarje
klasskurs, om också behofvet af en sådan vid somliga klasser framträder
något starkare än vid andra. Men ett sådant sönderstyckande af
undervisningsplanen skulle nödvändigt medföra dess upphäfvande såsom
ett inom sig sammanhängande helt. Komiterade hysa den öfvertygelse,
att de kursafrundringar, som i elementarläroverkens nu gällande läroplan
äro anbragta vid tredje och femte klassernas slut, och som i Komiterades
förslag blifvit i så hög grad genomförda, som hänsynen till
denna plan såsom ett helt kunnat medgifva, äro de enda, som inom
densamma rimligen kunna åstadkommas. Om en yngling, som någon
tid begagnat det allmänna läroverkets undervisning, afgår derifrån utan
att uppnå någon af de i undervisningsplanen förekommande afslutningspunkterna,
och om han i följd deraf finner sig, vid öfvergången till någon
det medborgerliga lifvet tillhörande sysselsättning, ega i ett eller
annat afsende ofullständiga insigter, kan läroverket ej åtaga sig skulden
derför eller af sådant skäl vara färdigt att ändra sin undervisningsplan.
Ofta kan skälet till en sådan för tidig afgång vara det, att lärjungen
saknar förmåga eller hog att uppfylla de anspråk, läroverket måste ställa
på hans flit och framsteg; och i denna händelse måste ofullständigheten
i den afgångnes kunskaper skrifvas på hans egen räkning. De fall
åter, då lärjungen afgår, antingen emedan lian finner skolans undervisning
icke gå i riktningen af hans tilltänkta lefnadsbana, eller emedan
han — en händelse, som i Riksdagens skrifvelse antydes — måste för
sin framtida utkomst se sig om efter arbete, — dessa fall kunna endast
då påkalla en ändring i de allmänna läroverkens inrättning och undervisningsplan,
om de så ofta förekomma och äro så likartade, att de nu
måste anses häntyda på tillvaron af ett visst allmännare gängse bildningsbehof.
Endast så till vida hafva ock Komiterade ansett sig kunna och
böra vid sitt förslags uppgörande afse klagomålen öfver lärjunges afgång
från läroverket med ofullständiga kunskaper.

Riksdagen anför dernäst, bland omständigheter, som kunna vara

SKOLANS GRUNDLÄGGANDE AF MEDBORGERLIG BILDNING M. M.

107

vållande till den gängse misstron mot elementarläroverken, att »sammanförandet
i samma läroverk så väl af skola ock gymnasium som ock af
båda bildningslinierna, den klassiska och den reala, vållat, att åskilliga
läroverk blifvit så öfverfyllda, att disciplinen icke alltid torde kunna nöjaktigt
öfvervakas, hvarjemte denna förening på de flesta ställen ansetts
menlig för undervisningen, särdeles å den reala linien». Härefter tilllägges:
»Sistnämnda förhållande torde äfven hafva gifvit upphof till den
tanken, som synes alltmera hafva vunnit insteg, att det vore önskligt,
att skolan så kunde ordnas, att undervisningen i de nedre klasserna
blefve i möjligaste måtto för alla gemensam, men deremot i de öfre,
motsvarande de fordna gymnasierna, kunde fullständigt särskiljas ända
derhän, att, om möjligt, dessa klasser frånskildes den öfriga skolan och
upptoges i fristående, sjelfständiga läroverk, afsedda särskildt för bibringande
af den klassiska bildningen, och särskildt för undervisningen
å den reala linien.»

Om den första af de här anmärkta olägenheterna, det allt för stora
lärjungeantalet vid en del högre elementarläroverk, skola Komiterade
längre fram i detta betänkande underdånigst yttra sig och i sammanhang
dermed föreslå åtgärder till afhjelpande af densamma. Här utbedja
sig Komiterade att få i korthet framställa sina tankar rörande de
begge bildningsliniernas inbördes förhållande och möjligheten af deras
förening.

Komiterade hafva såsom en oriktig förutsättning, från hvilken man
vid omorganisationen af elementarläroverken utgick, betecknat den, att
anstalterna för den lägre realbildningens meddelande skulle utan men
för uppfyllandet af detta sitt ändamål kunna göras till en lägsta, grundläggande
afdelning af högre realbildningsanstalter. Icke mindre oriktiga
förutsättningar för samma omorganisation voro, enligt Komiterades åsigt,
dels den, att den högre realbildningen antogs lämpligen kunna fortsättas
på denna grundval utan väsentlig omdaning af densamma, dels den, att
den högre realbildningen antogs vara från grunden så olika den s. k.

De begge bildningsliniernas

förhållande till
hvarandra och
möjligheten af
deras förening.

108 SKOLANS GRUNDLÄGGANDE AF MEDBORGERLIG BILDNING M. M.

klassiska, att, då tillgången på lärarekrafter icke medgaf en från början
skild undervisning för de begge bildningslinierna, den första delen af
skolkursen borde lämpas endast efter realbildningens fordringar och
den klassiska bildningslinien, såsom mindre lidande af en sådan förening,
först på ett senare stadium af skolkursen framträda såsom särskild. Det
oriktiga i den förra af dessa förutsättningar torde kunna anses vara i
det föregående tillräckligt, belyst genom framställningen af de lägre
realbildningsanstalternas ändamål och den derigenom bestämda beskaffenheten
af deras undervisning i motsats mot de högres. Hvad deremot
beträffar olikheten mellan den klassiska och den högre reala elementarbildningen
och den deraf beroende skilnaden mellan de läroverk, som
hafva till uppgift att meddela den ena eller den andra af dessa bildningsarter,
torde det vara obestridligt, att, såvida dessa arter verkligen äro
väsentligen skilda, äfven de för deras meddelande bestämda läroverken
helst borde vara fullständigt skilda och följa hvartdera en från början
till slut mer eller mindre olika undervisningsplan. Men för vårt vidsträckta
och glest befolkade land skulle det medföra allt för stora kostnader
att åstadkomma dessa begge slag af läroverk i så stort antal,
att icke blott de kunde mottaga alla lärjungar, som vid dem sökte inträde,
utan också dessa lärjungar kunde vid dem undfå sin bildning
utan att behöfva vidkännas allt för stora kostnader och allt för långt
allägsnas från sina hem. Samma skäl gäller äfven, om ock i något
mindre grad, mot den i Riksdagens skrifvelse antydda utvägen att förlägga
den senare delen af begge bildningskurserna till särskilda läroanstalter,
motsvarande de fordna gymnasierna, hvartill komma åtskilliga
andra skäl, hvilka göra en återgång till den gamla gymnasialinrättningen
betänklig, och om hvilka Komiterade å annat ställe i detta betänkande
uttalat sin åsigt. Då sålunda de begge bildningsliniernas förening torde,
åtminstone tillsvidare, få betraktas såsom en ekonomisk nödvändighet,
vilja Komiterade här icke inlåta sig på framställningen af de läroplaner,
de anse bäst motsvara den klassiska och den reala bildningsliniens

SKOLANS GRUNDLÄGGANDE AF MEDBORGERLIG BILDNING M. M.

109

ändamål, tänkta såsom sjelfständiga och från hvarandra skilda läroverk,
utan i stället söka först besvara frågorna, om och till hvilken utsträckning
en förening af de begge linierna utan större olägenhet för någondera
låter sig genomföras för att derpå grunda sitt förslag till liniernas
ändamålsenligaste anordning.

Möiliffheten af en sådan förening mellan anstalterna för klassisk De beggelinie»-

•’ ö ° nas bildnings ocli

för högre real bildning måste bero på öfverensstämmelsen mellan mai.
de mål, som de begge slagen af läroverk hafva sig föresatt att eftersträfva.
Att denna öfverensstämmelse är ganska betydlig, torde lätt
inses. Till en början äro dessa anstalter deruti hvarandra lika, att de,
i motsats mot de lägre läroverken, vilja bibringa en högre elementarbildning
eller meddela vetenskaplig insigt i den krets af läroämnen, de
omfatta, och att de under en längre följd af år behålla sina lärjungar.

Af denna likhet följer ock en annan, att de begge, i synnerhet under
den tidigare delen af sin bildningskurs, måste hafva till hufvudsyfte
sina lärjungars formela utveckling, i följd hvaraf också de läroämnen,
som kraftigast bidraga till befordran af denna utveckling, böra blifva
för begge gemensamma. Vidare äro läroämnena, i hvilka begge hafva
att meddela en grundläggande vetenskaplig insigt, till det mesta der
samma, hvilket är en naturlig följd deraf, att begge åsyfta att bibringa
sina lärjungar elementen af samtidens bildning. Visserligen är det just
rikedomen af denna bildning och omöjligheten lör elementarläroverket
att meddela en vetenskaplig och derigenom verkligt fruktbärande insigt
i dess mångskiftande innehåll, som på senare tider gjort nödvändig en
arbetsfördelning mellan två särskilda slag af högre elementarläroverk.

Det ena slaget har sålunda till föremål den vetenskapliga grundläggning,
som gemenligen vid universitet fortsättes såsom en förberedelse
till inträde i statens, kyrkans eller vetenskapens tjenst; och det betraktar
samtidens bildning i dess historiska sammanhang med de s. k. klassiska
folkens kultur såsom den förras grund och förutsättning. Det
andra slaget, de högre reala bildningsanstalterna, meddelar den veten -

110

SKOLANS GRUNDLÄGGANDE AF MEDBORGERLIG BILDNING M. M.

skapliga förberedelsen dels för de studier, som vid högre tillämpningsskolor
idkas, dels för ett direkt utträdande i det industriela lifvets högre
verksamhetsområden. Äfven dessa läroverk åsyfta ett tillegnande af
samtidens bildning, men mindre med hänsyn till dess historiska förutsättningar
än till dess närvarande form och.till dess väsentligaste yttringar
inom de vetenskapsgrenar, som för den högre närings- och yrkesverksamheten
företrädesvis äro af vigt. Men oaktadt denna olikhet mellan
den klassiska och den reala bildningen utgöra de dock begge väsentligen
samma bildning, endast med relativ öfvervigt åt den ena eller
den andra sidan; och ehuru olikheten i slutmålet otvifvelaktigt måste
för den senare delen af studii-banan fordra en skild undervisning och
en olika behandling af läroämnena inom de begge slagen af bildningsanstalter,
äro dock å andra sidan de nyss påpekade likheterna så stora,
att en förening af dessa anstalter i deras lägre klasser måste vara möjlig,
utan att någondera derigenom behöfver lida svårare intrång af den andra.

Möjligheten af Denna förenings möjlighet bekräftas ytterligare vid en närmare

samfäld under- .

visning för de pröfning af de läroämnen, som bereda grundläggningen för hvardera

begge linierna

öfriga ämnen bildnmgskursen. Bland den reala bildningsliniens hufvudämnen är ma utom

språk.

tematiken äfven för den klassiska af största vigt. Om sålunda sist
nämnda linie skulle till fördel för den förra nödgas, vid en förening af
•båda, upptaga ett något större timantal för detta ämne, än den, såsom
sig bestående läroverk, skulle velat egna åt detsamma, så kan häri
icke ligga någon större olägenhet för denna linie, då äfven för henne
nämnda vetenskap utgör ett hufvudämne. Icke heller kan med afseende
på detta läroämnes behandlingssätt de begge liniernas förening medföra
för någondera någon uppoffring af det för henne ändamålsenliga; ty det
är först under den senare delen af skolkursen som detta ämne, medan
det på latinlinien träder något tillbaka, på reallinien fastmera tilltager i
vigt och erhåller en skiljaktig behandling. Naturvetenskapen är deremot
ett för reallinien särskildt hufvudämne; men den kan icke såsom sådant
framträda inom den tidigare skolkursen, emedan lärjungen der saknar

SKOLANS GRUNDLÄGGANDE AF MEDBORGERLIG BILDNING M. M.

111

tillräcklig mognad för ett vetenskapligt naturstudium och derföre detta
ämnes formelt bildande inflytelse här blifver jemförelsevis ringa. Hvarken
i timantal eller undervisningssätt behöfver sålunda med afseende på
detta ämne någon olikhet ega rum mellan de begge liniernas lägre
klasser. Ännu mindre kan detta vara fallet med afseende på historia
och geografi, kristendom eller modersmålet.

Deremot synas de egentliga språkämnena erbjuda så mycket större Möjligheten af
svårigheter vid en förening af de begge bildningslinierna. De utvägar, ernås samfälda

. . „ . . undervisning i

som hos oss hittills försökts, hafva vant antingen att ur de lägsta Idas- språk,
serna utskjuta alla främmande språk och inskränka sig till modersmålet
eller att låta ett af de främmande lefvande språken blifva grundläggande
för begge liniernas språkbildning; men hvarken den ena eller den andra
utvägen har befunnits fullt tillfredsställande.

Komiterade hafva på ett föregående ställe i detta betänkande haft Modersmålets
tillfälle att erinra om språkundervisningens stora betydelse, särskildt mande lefvande
inom de första klasserna af det högre elementarläroverket, likasom äfveniighetattgrnmi .

lägga språlc Om

den nu mera allmänt erkända sanningen, att all egentlig språk- Midningen in .

o e . om

undervisning här måste utgå från ett främmande språk. Endast i följd eiementarmro .

. . . i verket.

af en förvänd metod vid undervisningen i modersmålet kunde under en
tid den föreställningen göra sig gällande, att denna undervisning borde
utgöra grundvalen för språkbildningen inom elementarläroverket; med
en riktigare behandling af modersmålet såsom undervisningsämne har
äfven följt insigten om dess olämplighet för nämnda ändamål. Enligt
1856 års Läroverkstadga skulle franska språket, inträdande med andra
klassen, blifva det grundläggande språket. Försöket blef kort, men
torde hafva varit tillräckligt för att ådagalägga vanskligheterna vid detta
språks användning för det i fråga varande ändamålet. 1859 års förnyade
Läroverksstadga införde i dess ställe tyska språket, hvilket genom
förändringen af 1865 nedflyttades i första klassen. Den erfarenhet,
som vid våra läroverk vunnits rörande tyska språkets användning såsom
grundval för språkbildningen, har emellertid icke kunnat undgå att väcka

112

SKOLANS GRUNDLÄGGANDE AF MEDBORGERLIG BILDNING M. M.

tvifvelsmål om dess lämplighet för detta ändamål. Visserligen synes
det otillfredsställande resultat, som tyska språkundervisningen i detta
hänseende hittills haft att hos oss uppvisa, i någon mon böra tillskrifvas
de brister i undervisningsmetoden, som helt naturligt måste åtfölja behandlingen
af ett med afseende på dess nu föresätta ändamål så godt
som nytt och oförsökt ämne. Men svårigheterna vid att använda tyska
språket såsom grundläggande inom våra högre elementarläroverk måste
dock alltid förblifva stora i följd af detta språks egen natur och dess
förhållande till vårt modersmål. Ty om också tyska språket med hänsyn
till förrådet af böjningsformer eger ett afgjordt företräde framför
det engelska och äfven i vissa delar öfverträffar det franska, är det
dock, likasom dessa och vårt modersmål, ett jemförelsevis ungt språk
och delar derföre dessas allmänna karakterer. Medan de äldre grenarne
af vår språkstam — till exempel de klassiska språken — genom sin
rikedom på böjningsformer ega en stor förmåga att gifva ett åskådligt
uttryck åt de relationer, som genom ordens förbindning i språket uppkomma,
är denna förmåga ojemförligt mindre hos de moderna språken,
hvilka till stor del aflagt böjningsformerna och ersätta bristen på sådana
genom särskilda ord, genom ordställning och andra medel eller alldeles
icke lemna någon ersättning. Man må gerna medgifva, att denna utvecklingsprocess
icke medfört någon skada för språket med afseende på
dess egentliga uppgift att vara meddelelsemedel menniskor emellan;
men obestridligt är, att de moderna språken, jemförda med de klassiska,
äro vida underlägsna i sinlig uttrycksfullhet, hvaraf synes följa, att de
mindre egna sig att grundlägga språkstudiet, då åskådligheten hos
kunskapsobjektet ju alltid måste erkännas såsom en väsentlig fördel.
De moderna språken äro vidare hvarandra lika deruti, att de tillhöra
folk, som befinna sig på samma skede af mensklighetens utveckling.
Den europeiska kulturen bryter sig i olika skiftningar efter de särskilda
folkens individualitet; men den är i grunden densamma, och
gemensamheten i föreställningssätt måste nödvändigt framkalla en mot -

SKOLANS GRUNDLÄGGANDE AF MEDBORGERLIG BILDNING M. M.

113

svarande öfverensstämmelse i det språkliga uttrycket, språken må för
öfrigt synas huru skilda som helst till ord, ordböjning och ordfogning.
Dertill äro de moderna språken lefvande och, såsom allt lefvande, stadda
i utveckling. Denna utveckling är visserligen bunden af lagar; men
dels brytas dessa lagar ofta, åtminstone skenbart, af godtycket, dels
kunna de till stor del icke uppdagas förr än utvecklingsserien är genomlupen
och språket dödt. Det är tydligt, att begge de sist nämnda
egenskaperna hos de moderna språken äfven bidraga att göra dem
mindre tjenliga för ett begynnande språkstudium. Ty språkkunskapen,
likasom all annan kunskap, vinnes genom motsättning och jemförelse
af föremål, tillhörande samma slag. Ju bestämdare de jemförda föremålen
skilja sig från hvarandra, och ju skarpare differenspunkterna framträda,
desto fullständigare blifver föremålens ömsesidiga belysning, desto rikare
skörden af begrepp rörande det högre slag, till hvilket de begge höra.
Således: ju bestämdare skiljaktigheten från modersmålet är hos det
språk, som med detta jemföres, och ju fastare dess grammatiska byggnad,
— naturligtvis dock under den af lärjungens utvecklingsgrad betingade
förutsättning, att det tillhör samma hufvudstam af språk, — desto större
blifver lärjungens insigt så väl i dessa begge språk som i språkets allmänna
natur och väsen. Bland de moderna språk, som rimligtvis kunna
sättas i fråga såsom begynnelsespråk vid våra elementarläroverk, synes
det tyska, ur synpunkten af dess likhet med vårt modersmål, vara
det minst tjenliga. Denna likhet har icke sällan blifvit åberopad såsom
ett skäl för tyska språkets användande i nämnda egenskap, i det man
ansett, att detta språk i följd af sin likhet med det svenska skulle för
oss erbjuda större lätthet än något af de öfriga, som i våra skolor läsas.
Men den lätthet, tyska språket erbjuder, är endast en skenbar fördel;
ty genom den likhet, som förefinnes mellan de begge språken, förledes
lärjungen att vara mindre uppmärksam det främmande språkets
former och ordbetydelser; lian lockas att med tillhjelp af modersmålet
gissa sig fram och sålunda sätta oklara föreställningar i stället för säker

114

SKOLANS GRUNDLÄGGANDE AF MEDBORGERLIG BILDNING M. M.

Latinska
språket såsom
grundläggande
språk för de
begge bildningslinierna.

och bestämd kunskap. Då det just är en sådan kunskap, som afses vid
skolans språkstudium, synnerligast af det begynnande språket, hvilket
tillika har att förmedla kännedomen af modersmålet, så visar sig den
åberopade lättheten hos tyska språket i sjelfva verket vara en väsentlig
olägenhet.

Latinska språkets företräde framför öfriga språk i det afseende, som
nu är i fråga, grundar sig icke blott på flera århundradens häfd och
en under långvarig öfning utbildad och fullkomnad undervisningsmetod,
utan det är än mera grundadt i detta språks egen beskaffenhet och i
dess förhållande till vårt. De egenskaper, livilkas saknad göra de
moderna språken öfver hufvud och särskildt det tyska otjenliga att
grundlägga språkbildningen inom våra högre elementarläroverk, finnas
nemligen, såsom allmänt erkännes, hos latinska språket i en lycklig förening.
Derjemte eger detta språk framför de nyss nämnda ett företräde,
som kanske icke så ofta åberopas, men som • dock synes alltför vigtigt
att förbigås. Dessa språk erbjuda nemligen alla genom sina för vårt
modersmål främmande ljud stora svårigheter i uttalet, hvilka isynnerhet
vid ett begynnande språkstudium lätt kunna verka förvirrande på den
inom detta område ännu outvecklade lärjungen. Det latinska språket
medför deremot inga sådana svårigheter, och lärjungen kan derföre, då
språkstudierna begynna med detta, odelad egna sin uppmärksamhet åt
inhämtandet af det främmande språkets grammatiska former och lagar
samt åt dess jemförelse med hans modersmåls. Latinska språkets öfriga
företräden synes Komiterade obeliöfligt att här utveckla, då detta ämne
så ofta och fullständigt blifvit utredt, att det måste förutsättas såsom
bekant. Också torde väl nu mera knappt någon meningsskiljaktighet
finnas angående latinska språkets lämplighet framför andra språk att
grundlägga den klassiska bildningsliniens språkstudium. Men då denna
grundläggning ansetts kunna på ett någorlunda nöjaktigt sätt vinnas
äfven genom ett främmande språk, som för begge linierna vore gemensamt,
och deremot ett latinstudium för realliniens lärjungar synts rent

SKOLANS GRUNDLÄGGANDE AF MEDBORGERLIG BILDNING M. M. 115

af ändamålsvidrigt, har man funnit sig böra hellre välja en mindre
olägenhet för den klassiska linien än en större för den reala. Likväl
är denna latinstudiets ändamålsvidrighet för sist nämnda linie ingalunda
någon så afgjord sak, som man förr vanligen antog och ännu ofta antager.
Så vida reallinien, lika väl som den klassiska, har att meddela
en grundlig och vetenskaplig språkundervisning, och såvida det, som
förut blifvit af Komiterade anfördt dels rörande de båda liniernas uppgift
att företrädesvis på sitt lägre stadium afse lärjungarnes formela
utveckling, dels rörande språkundervisningens betydelse för denna utveckling,
eger sin riktighet, vill det snarare synas, som skulle latinska
språket, på grund af sina nyss antydda egenskaper, ega framför öfriga
språk ett lika afgjordt företräde inom den reala liniens nedersta klasser,
som inom den klassiska liniens. För begge är dess uppgift här densamma;
och om den förra liniens undervisningsmål anses fordra latinska
språkets bortlemnande under senare delen af lärokursen, skall likväl
detta studium, så framt det inom de lägre klasserna fått intaga den
framstående plats, det i följd af sin stora vigt bör ega, under denna
tid hafva åstadkommit en nytta, vida öfvervägande de skenbara olägenheter,
som den förmenta omvägen förorsakat. Genom den själskrafternas
allmänna utbildning, som detta studium medfört, skall nemligen
lärjungen ega en betydligt större förmåga att grundligt och snabbt
tillegna sig de vetenskapsgrenar, som hans bildningskurs omfattar, och
särskildt skola hans framsteg i de främmande lefvande språken, efter
den förut vunna allmänna språkbildningen, blifva ojemförligt mera säkra
och hastiga, än de utan en sådan förberedelse skulle varit; och han
skall på vida kortare tid vinna en, om icke mera omfattande, dock till
hälften bättre insigt, än om hans språkstudier varit från början inskränkta
till dessa.

Utom den nu åberopade hufvudsakliga fördelen af latinska språkets
införande på reallinien, utbedja sig Komiterade att få anföra ännu några
andra. Med den nämnda sammanhänger närmast en fördel, som, ehuru

116 SKOLANS GRUNDLÄGGANDE AF MEDBORGERLIG BILDNING M. M.

af mindre vigt, dock icke bör lemnas å sido, den nemligen, som ett,
om också blott elementärt, latinstudium måste medföra vid inhämtande
af de icke språkliga vetenskaperna derigenom, att de alla mer eller
mindre röra sig med namn och begrepp, hämtade ur latinska språket.
Af största vigt är deremot en annan synpunkt, hvilken redan på ett föregående
ställe i detta betänkande blifvit. framhållen, att genom latinska
språkets upptagande på reallinien en koncentration af denna linies
språkliga studier skulle vinnas, hvilken för närvarande saknas och utgör
en af de svåraste bristerna i dess undervisningsplan. Vidare blifver
genom den i fråga varande anordningen liniernas sammanhållande möjligt
till större utsträckning än med något annat förslag, som ej alltför mycket
vill åsidosätta endera liniens intressen; ty efter en grundläggande språkbildning
genom latinska språket läras de främmande lefvande språken
hastigt och lätt till den omfattning, som af elementarläroverket rimligen
kan begäras; hvaremot, om språkbildningen begynt med ett af de sist
nämnda språken, detta lemnar en långt ringare hjelp för latinska språkets
lärande. Den besparing af lärarekrafter, som skulle ATinnas genom att
göra undervisningen gemensam för alla lärjungar i de 4 första klasserna
enligt Komiterades förslag, inskränker sig icke till dessa klasser. Möjligheten
att bereda de härefter vidtagande begge linierna en fullkomligt
skild undervisning skulle visserligen genom denna anordning betydligt
underlättas; men en sådan fullständig skilsmessa skulle ändock mångenstädes
medföra, i förhållande till lärjungarnes antal, väl dryga kostnader
och vore icke heller nödvändig. Der de förenade liniernas lärjungeantal
icke blefve för stort att af en lärare skötas, kunde deras undervisning
i en del ämnen fortfarande blifva gemensam, så länge ej en
större olikhet mellan linierna i det åt ämnet anslagna timantalet eller i
vidden och beskaffenheten af det föreskrifna kunskapsmåttet inom hvarje
klass gjorde ett skiljande nödvändigt. Sålunda skulle icke blott i kristendomen
och naturalhistorien, utan äfven i modersmålet och franska språket
enligt Komiterades förslag undervisningen kunna utan synnerligt men

SKOLANS GRUNDLÄGGANDE AF MEDBORGERLIG BILDNING M. M.

117

för någondera linien förblifva gemensam under den senare delen af lärokursen.
En ytterligare fördel af latinska språkets gemensamhet för de
begge linierna torde böra påpekas, om den också måste blifva af mera
underordnad betydelse, i händelse att Komiterades förslag om realliniens
förkortande med två år skulle vinna afseende. Komiterade hafva nemligen
vid en i mon af tillgängliga källor möjligast noggrann undersökning
(se bil. G. 3) funnit, att bland de ynglingar, som efter den fordna
studentexamens afskaffande undergått mogenhetspröfning på reallinien,
en stor del (41,5 procent) fortsatt sina studier vid universitet, och att
bland de vid universiteten inskrifne, från reallinien utgångne studenterna
åtminstone 56,2 procent, eller mer än hälften, här börjat läsa latin för att
kunna aflägga universitetsexamina. De hafva sålunda nödgats att egna
liera år af ett ansträngande arbete på ett elementarstudium, som är för
universitetet främmande. Skulle deremot en yngling, som under de fyra
första åren af sin skolkurs hunnit säkert tillegna sig latinska språkets
element, vilja vid universitetet återtaga studiet af detta språk, skulle
det arbete och den tid, han åt detsamma behöfde egna för uppnående
af det åsyftade ändamålet, naturligtvis blifva betydligt mindre. Slutligen
må det tillåtas att erinra derom, huruledes äfven utom de vetenskapliga
Studiernas område i det praktiska lifvets vanligaste förhållanden
en under den första skolkursen vunnen bekantskap med latinska språket
skall fylla mången eljest rätt ofta kännbar lucka i den högre medborgerliga
bildningen.

Till bekräftelse på de nu framställda grunderna för latinska språkets
införande på reallinien anse sig Komiterade böra anföra några bevis,
hämtade ur realskoleväsendets utveckling i främmande länder.

I Preussen, der anstalterna för den reala elementarbildningens meddelande
obestridligen stå högre än i något annat land, räkna dessa
anstalter också de äldsta anorna 0. Redan vid medlet af förra århundradet
inrättades i detta land en realskola, hvars utvecklingshistoria afspegla]-

* Här är tydligtvis endast fråga om offentliga läroverk af detta slag.

118 SKOLANS GRUNDLÄGGANDE AF MEDBORGERLIG BILDNING M. M.

de vexlande teorier, som under olika tider varit rådande i fråga om
den lämpligaste organisationen af en sådan skola. Efter att under den
första perioden af sin tillvaro hafva eftersträfvat att vara en tillämpningsskola
för de särskilda slag af närings- och yrkesverksamhet, som
hennes lärjungar i framtiden kunde önska, men utan att lyckas i detta
bemödande, oaktadt lärares nit och statens rikliga understöd, råkade
hon i allt djupare förfall och kunde, i saknad af ett bestämdt bildningsmål,
under en lång tid icke lyfta sig derur. Först i tredje decenniet
af detta århundrade, sedan begreppet om en realskolas ändamål hunnit
bringas till klarhet, och sedan läroverket erhållit en föreståndare, som
visste att med insigt och kraft fullfölja detta mål, började det lyfta sig
till ståndpunkten af en realskola efter nutidens fordringar. Till en början
ingick ej latinska språket i det reorganiserade läroverkets undervisningsplan;
men det dröjde icke länge, innan man fann sig icke kunna eller
böra undvara det. I följd af det allt starkare framträdande behofvet af
högre realbildning inrättades under den följande tiden i Preussen en
stor mängd realskolor, dels förenade med gymnasierna, dels och vanligast
såsom fristående läroverk. Vid en stor del af dessa blef latinska språket
upptaget såsom undervisningsämne antingen obligatoriskt eller valfritt,
medan andra uteslöto det, och en häftig strid, hvilken ännu icke synes fullt
afstannad, fördes om latinska språkets plats vid realläroverken. År
1859 fastställdes de preussiska realskolornas och högre borgareskolornas
nu gällande organisation och läroplan. Realskolorna äro af två slag:
af första och andra ordningen. De förra hafva, likasom gymnasierna,
en nioårig lärokurs. Latinska språket ingår här såsom obligatoriskt
ämne, under första året med 8 timmar i veckan, under andra och tredje
med 6, under fjerde och femte med 5, under sjette och sjunde med 4,
under åttonde och nionde med 3. De senares lärokurs omfattar i allmänhet
blott 5 år; latinska språket är här valfritt ämne. Med realskolorna
af andra ordningen öfverensstämma till det mesta de högre borgareskolorna
så väl i läroplanen öfver hufvud som särskildt i afseende på

SKOLANS GRUNDLÄGGANDE AF MEDBORGERLIG BILDNING M. M.

1 19

latinska språkets ställning. Ehuru enligt lagen blott valfritt, torde dock
latinska språket vara upptaget såsom läroämne vid flertalet af de till
de begge sist nämnda slagen börande läroverken.

Hvad nu anförts om de preussiska gäller i allmänhet de nordtyska
realskolorna. Vid de österrikiska deremot, äfvensom vid en del andra
sydtyska realskolor, är latinska språket icke upptaget. I Bayern meddelas,
enligt den år 1864 vidtagna omorganisationen af denna stats realskoleväsende,
den högre realbildningen vid så kallade realgymnasier,
hvilka omfatta 4 ettåriga klasser och mottaga ynglingar, som genomgått
latinskolan, hvilken bildar det gemensamma underlaget för både latinoch
realgymnasierna. Ehuru sålunda latinska språket icke är upptaget
bland de sist nämnda läroverkens undervisningsämnen, utgör det dock
en beståndsdel i den högre realbildningskursen.

I Danmark blef genom Förordningen den 2 September 1855 vid
statens lärda skolor inrättad en reallinie, nära liknande vår, men med
kortare lärokurs. De två första klasserna skulle vara gemensamma för
begge linierna och med tredje året fördelningen inträda. Latinliniens
återstående kurs skulle vara sexårig, fördelad på 5 klasser, den sista
tvåårig; realliniens endast fyraårig, fördelad på 3 klasser, den sista
likaledes tvåårig. De begge liniernas undervisning skulle vara skild i
alla de ämnen, der sådant vore nödvändigt. Denna inrättning tillfredsställde
emellertid icke den allmänna meningen. Genom en af Riksdagen
antagen lag, hvilken den 1 April sistlidna år erhållit kunglig stadfästelse,
komma Danmarks lärda skolor att undergå en genomgripande
förändring. Medelst do två lägsta klassernas borttagande förkortas lärokursen
från 8 till 6 år, hvarjemte intagningsåldern höjes från 10 till 12
år. Undervisningen fördelas under de två sista åren af lärokursen på två
afdelningar, en öfvervägande språklig-historisk och en öfvervägande
matematisk-naturvetenskaplig. Under de fyra första åren är undervisningen
gemensam, blott med det undantag, att för lärjungar, som bestämma
sig för den senare af nämnda afdelningar, grekiska språket bort -

120

SKOLANS GRUNDLÄGGANDE AF MEDBORGERLIG BILDNING M. M.

faller, för lärjungar, som bestämma sig för den förra, geometrisk teckning
och naturlära. Derjemte eger undervisningsministern att göra ett af de
lefvande språken till valfritt ämne, der han så finner tjenlig! T de två
öfverstå klasserna blifva inom den ena afdelningen latinska och grekiska
språken samt naturlära, i den andra de matematiska disciplinerna med
geometrisk teckning och naturlära samt, der omständigheterna det
medgifva, en gren af naturalhistorien särskilda ämnen, hvaremot modersmålet,
inbegripande fornnordiska språket (och det svenska), franska
språket och historien förblifva gemensamma ämnen. I dessa klasser
eger valfrihet rum mellan engelska och tyska språken.

I Norge voro intill år 1869 de högre elementarläroverken dels sådana,
som uteslutande meddelade så kallad lärd bildning med klassiska
språk, dels sådana, som uppkommit genom en förening af statens skolor
med de merendels af kommunerna bekostade real- eller s. k. handelsklasserna.
Dessa kombinerade lärda och realskolor hade undervisningen
gemensam i de två nedersta klasserna; i de tre följande fördelades lärjungarne
på en klassisk och en reallinio med dels skild, dels gemensam
undervisning. Med femte klassen upphörde den reala linien, hvarefter
latinliniens undervisning ensam fortgick i ytterligare 2 år. Genom lagen
rom offentlige Skoler for den höiere Ahnendannelse» af den 17 Juni
1869 blefvo dessa läroverk fördelade i två hufvudafdelningar: en lägre
och en högre. Den förra, mellanskolorna, dels förbereder för den senare,
dels har den till uppgift att meddela en afslutad bildningskurs åt de
lärjungar, som härifrån utgå i det praktiska lifvet. För desses behof
kan äfven med mellanskolan vara förenad eu så kallad praktisk klass,
hvars lärokurs kan omfatta ett eller två år, men i senare fallet bör vara
så inrättad, att det första årets kurs tillika bildar ett helt för sig. Mellanskolornas
kurs är sexårig, men kan förkortas ända till 3 år, om på
samma ställe, der mellanskolan är förlagd, finnes en lägre skola, så
inrättad, att hon motsvarar den förras lägre klasser. Inträdesåldern är
bestämd till minst 9, högst 16 år. Mellanskolans läroämnen äro: religion,

SKOLANS GRUNDLÄGGANDE AF MEDBORGERLIG BILDNING M. M.

121

modersmålet, historia och geografi, aritmetik, skrifning, tyska språket,
naturvetenskap, geometri, teckning, franska samt latinska eller engelska
språken. De begge sist nämnda språken begynna med fjerde året och
äro alternativa, så att här en fördelning inträder, efter lärjungarnes val,
på en latinsk och en engelsk linie. I de öfriga ämnena är undervisningen
gemensam för alla lärjungar och obligatorisk. Dock kunna frikallelser
från en del läroämnen i vissa fall eg a rum. Då endera af de
nyss nämnda linierna är föga anlitad, kan den efter regeringens bestämmande
upphäfvas. Den högre hufvudafdelningen (af elementarläroverket)
utgöres af 2 slags läroverk, latin- och realgymnasier, begge med treårig
lärokurs, hvilka kunna bestå såsom skilda läroverk eller vara förenade
med hvarandra och med mellanskolor till ett läroverk. Latingymnasiernas
läroämnen äro: religion, norska språket (inbegripande det fornnorska),
latinska och grekiska språken, historia, matematik samt franska och
engelska språken, af hvilka lärjungen måste lära åtminstone det ena,
efter eget val. Öfriga ämnen äro obligatoriska, Realgymnasiernas läroämnen
äro: religion, norska (inbegripande det fornnorska), tyska (hvari
undervisningen upphör med andra året), franska och engelska språken,
historia, geografi, naturvetenskap, matematik, teckning.

Af denna öfversigt visar sig sålunda, att latinska språkets upptagande
i en högre realkurs, sådan som våra elementarläroverks, alldeles
icke är något oförsökt eller ovanligt, utan tvärtom inom de främmande
länder, der realskoleväsendet nått en högre utveckling, hör till den vanliga
anordningen.

Grenom den nu gjorda framställningen af skälen för latinska språkets Latinstudiets
användande såsom begynnelsespråk inom de högre elementarläroverkens på reallinien.
nedre, för de begge bildningslinierna gemensamma klasser är äfven
antydt svaret på den frågan, till hvilken utsträckning en fullständig gemensamhet
i de begge liniernas undervisning kan utan större olägenhet
för någondera eg a rum, då det måste vara inom språkstudiets område,
som olikheten i de begge liniernas bildningsmål först gör behofvet af

122 SKOLANS GRUNDLÄGGANDE AF MEDBORGERLIG BILDNING M. M.

en skilsmessa kännbart. Realliniens latinstudium synes icke böra fortsättas
längre än till den*tid, då lärjungen kan anses hafva förvärfvat
säker insigt i språkets formlära och allmänna syntaktiska reglor jemte
nödig öfning i deras användande samt hunnit fast tillegna sig ett ordförråd,
omfattande språkets vanligare ord. Men då latinstudiet från en
öfvervägande riktning på språkets allmänna lagar börjar mera vända sig
till latinska literaturen såsom uttryck för det romerska folkets kulturlif,
på samma gång det afser ett djupare inträngande i språkets anda och
karakter, egnar det sig icke längre såsom en förberedelse för realliniens
återstående bildningskurs, och dermed inträder äfven nödvändigheten
af en skilsmessa mellan linierna. Väl skulle latinstudiets fortsättande
med ett mindre timantal, såsom vid de preussiska realskolorna sker,
under andra förhållanden kunna hafva goda skäl för sig; men då, enligt
Komiterados förslag, efter de båda liniernas skiljande den återstående
realkursen i vanliga fall endast skall komma att omfatta 3 år, medgifver
icke den korta tiden, att några undervisningstimmar dragas från
realliniens egentliga läroämnen, och latinska språket måste derföre, sedan
det uppfyllt sitt ändamål såsom grundläggande språk, bortfalla, der
nämnda linie framträder med sin särskilda undervisningsplan.

Det förslag till undervisningens anordnande inom elementarläroverkens
lägre klasser, som i det föregående blifvit till sina grunddrag antydt,
innebär icke den enda möjliga utvägen för lösning af den uppgift, som
i sist anförda punkt af Riksdagens underdåniga skrifvelse är angifven.
Utom den af Komiterade valda finnas i hufvudsaken ännu två utvägar,
hvilka begge varit föremål för Komiterades omsorgsfulla pröfning. Denna
pröfning har icke inskränkt sig till de allmänna grunderna för de i fråga
varande båda lösningssätten, utan Komiterade hafva efter bästa insigt
utarbetat fullständiga förslag till undervisningsplaner, sådana dessa syntes
böra ändamålsenligast gestalta sig under den ena eller don andra förutsättningen.
Genom en sådan utredning hafva Komiterade afsett icke
blott att göra sin egen pröfning så noggrann och omfattande som

SKOLANS GRUNDLÄGGANDE AF MEDBORGERLIG BILDNING M. M.

123

möjligt, utan ock att bereda andra tillfälle att vid fråga om valet mellan
de gifna möjligheterna bilda sig ett sjelfständigt omdöme.

Berörda två förslag, hvilka af Komiterades pluralitet blifvit förkastade,
öfverensstämma deruti, att de, med bibehållande af de lägre
elementarläroverkens närvarande ställning i förhållande till de högre,
uppställa en undervisningsplan, som för alla elementarläroverken blefve
gemensam; men de skilja sig derigenom, att enligt det ena undervisningens
gemensamhet i de nedersta klasserna blefve fullständig, då den
enligt det andra endast blefve partiel. Det sist nämnda förslaget, om
hvilket Komiterade torde få yttra sig först, igenfinnes under bil. N. 1,2,
innehållande timfördelning och lärokurser för de särskilda undervisningsämnena.

Det hufvudsakligen utmärkande för detta förslag är, att, medan Kritik af un .

.. .. o oi , t derasningspla olnga

ämnen aro för alla larjungar gemensamma, pa språkstudiernas nen med latinområde
ett särskiljande inträder redan med första klassen, i det latinska språken såsom
och tyska språken här införas såsom begynnelsespråk, det förra för dem, raiieit löpande,
som välja den klassiska linien, det senare för dem, som välja den reala.

Franska språket inkommer med tredje klassen; med den femte det
grekiska (dock såsom valfritt ämne) för dem, som läsa latin, det engelska
för dem som läsa tyska. Först med sjette klassen, der tyska språket
inträder för latinlinien, blifver de begge liniernas undervisning skild i
de flesta ämnen.

Utgående från den förutsättning, att de båda bildningslinierna kunna
i de lägre klasserna förenas till gemensam undervisning i alla ämnen,
med undantag af de grundläggande språken, har detta förslag otvifvelaktigt
afgjorda företräden framför den nu varande organisationen, enligt
hvilken liniernas sammanhållande eller åtskiljande till en stor del beror
af tillfälliga omständigheter. Det bevarar åt reallinien rätt till sjelfständig
och ändamålsenligt anordnad undervisning i de ämnen, som
egentligen grundlägga dess skillnad från den klassiska, utan att denna
senare behöfver lida något intrång i afseende å den undervisning, som

124 SKOLANS GRUNDLÄGGANDE AF MEDBORGERLIG BILDNING M. M.

af dess ändamål betingas. Den gemensamhet, som i undervisningen
eger rum, besparar lärarekrafter och gör det härigenom möjligt att utan
allt för stora uppoffringar i de högre klasserna bereda de båda linierna
skild undervisning i de flesta ämnen, hvilket här, der olikheten i deras
uppgift tydligen framträder, är nödvändigt för båda, om de skola motsvara
sin bestämmelse. Dessutom bör de båda liniernas öfvervägande
gemensamhet kunna förekomma den enas tillbakasättande för den andra
i ett eller annat afseende och bidraga att genom kamratskapets band
med hvarandra förena de olika slagen af lärjungar, hvilket bör utöfva
en god och helsosam inverkan på det medborgerliga samfundslifvet,
der de fordna kamraterna återfinna hvarandra i olika lefnadsförhållanden.
Äfven bör genom den gemensamma undervisningen vinnas den fördel,
att öfvergången mellan linierna på läroverkets lägre stadium blifver
lättare, — en omständighet af högsta vigt, då valet mellan dem måste
göras redan vid inträdet i läroverket.

Dessa fördelar, som sålunda synas åtfölja det i fråga varande förslaget,
visa sig dock, vid en närmare granskning af detta, såsom mera
skenbara än verkliga. Förslaget hvilar nemligen på den förutsättning,
att olikheten i språkundervisning i läroverkets lägre klasser icke lägger
något hinder i vägen för gemensamhet i öfrig undervisning. Men denna
förutsättning kan icke antagas såsom riktig, så vida som det latinska
språket i pedagogiskt hänseende för nybegynnaren är af vida större
gagn, än det tyska eller något annat språk, som kunnat väljas. Då
Komiterade på annat ställe i detta betänkande sökt framlägga bevis
härför, torde någon vidare utveckling af frågan icke här vara behöflig.
Deremot torde här böra erinras, att, om så förhåller sig, som Komiterade
antagit, den reala liniens lärjungar i förmåga att uppfatta och göra sig
till godo den gemensamma undervisningen nödvändigt skola befinnas
underlägsna den klassiska liniens, hvaraf följden måste blifva, att antingen
på de förre lägges en börda, som öfverstiger deras krafter och
leder till öfveransträngning, eller ock de senare hämmas och tillbaka -

SKOLANS GRUNDLÄGGANDE AF MEDBORGERLIG BILDNING M. M.

125

hållas i sin utveckling. Tydligast uppenbarar sig detta missförhållande
vid undervisningen i modersmålet, der läraren för den ena liniens lärjungar
måste vädja till deras kunskap i latinska språket, men för den andras
anlita insigten i det tyska. Och hvad beträffar lärarehandledningen,
uppstår den olägenheten, att endera liniens lärjungar — så vida icke
klassen tänkes delad i två parallela afdelningar — redan från början
måste undervisas af olika lärare i det främmande begynnelsespråket och
modersmålet. Läraren i detta senare kan nemligen icke på samma gång
vara lärare i både de tyska och latinska språken, emedan i dessa måste
undervisas samtidigt på skilda rum.

När . det tredje språket, det franska, tillkommer, blifver det nästan
omöjligt att till samfäld undervisning förena lärjungar, som i två år
läst latin, med sådana, som under samma tid läst tyska. Såsom moderspråk
till det franska, erbjuder nemligen latinska språket betydlig lättnad
vid studiet af det senare. Denna lättnad sakna naturligtvis realliniens
lärjungar, hvilka till följd häraf icke äro i stånd att hålla jemna
steg med sina kamrater på den klassiska linien.

Men det torde icke blott blifva språkämnena, i hvilka den klassiska
liniens lärjungar komma att visa sig öfverlägsna; den tankeöfvande kraft,
som studiet af det latinska språket eger, skall nemligen helt visst, om
ock i något mindre grad, göra sig gällande äfven vid undervisningen i
andra ämnen.

Om nu vid sådant förhållande realliniens lärjungar komma att befinnas
och sjelfve känna sig underlägsne den klassiska liniens vid den
samfälda undervisningen, så måste detta verka tryckande på den förra
linien icke blott under de år, om hvilka nu är fråga, utan allt framgent, i
det att känslan af och förtroendet till den egna kraften försvagas. Sannolikt
är ock, att vid den gemensamma undervisningen de i afseende å
uppfattningsförmåga öfverlägsne lärjungarne komma att af lärarne företrädesvis
afses, i hvilket fall resultatet af denna undervisning för realliniens
lärjungar kommer att blifva vida mindre tillfredsställande, än det

126 SKOLANS GRUNDLÄGGANDE AF MEDBORGERLIG BILDNING M. M.

skulle hafva blifvit, om de varit fullständigt skilda från den klassiska.
Detta förhållande, vare sig endast förutsatt eller af erfarenheten bekräftadt,
kan icke undgå att inverka på valet af linie. För närvarande
finnes, såsom bekant är, hos föräldrar och målsmän en stark benägenhet
att låta sina barn och myndlingar ingå på den klassiska linien. Denna
benägenhet skulle för visso icke minskas, om den reala liniens lärjungar
antoges komma att af undervisningen hämta mindre fördel, än deras
kamrater på den klassiska, eller befunnes i afseende å sina kunskaper
icke kunna uthärda jemförelse med dessa. Realliniens ställning skulle
således icke förbättras vare sig i afseende å bildningsresultatet för dess
lärjungar eller i afseende å allmänhetens intresse för och anlitande af
densamma.

Genom det i fråga varande förslaget skulle vidare tidepunkten för
bestämmande af lefnadsbana förflyttas till en ännu tidigare ålder än den,
vid hvilken sådant bestämmande nu måste ske. Före den förändring i
läroverkens organisation, som genomfördes år 1869, voro två år af skoltiden
för de båda linierim gemensamma, hvilket medförde den fördel,
att valet af linie icke behöfde ske förr, än ynglingens anlag och förmåga
blifvit i någon mon pröfvade under en visserligen kort, men i
detta afseende icke helt och hållet betydelselös skolgång. För närvarande
omfattar pröfvotiden blott ett år, men detta förhållande har
också gifvit anledning till klagomål från föräldrars eller målsmäns sida
deröfver, att de nödgas alltför tidigt, och innan anlagen hunnit gifva
sig tillkänna, bestämma öfver barnens framtid. Om detta bestämmande
måste försiggå redan vid inträdet i läroverket, skulle naturligtvis klagomålen
blifva ännu mera berättigade, emedan från lärarnes sida ingen
upplysning skulle kunna vinnas i afseende å det lika svåra som vigtiga
valet af linie.

Yäl kan det synas, såsom i det föregående är angifvet, att olägenheterna
af det tidiga valet skulle i någon mon motvägas af den större
lätthet till öfvergång från den ena till den andra linien, som skulle

SKOLANS GRUND LÄGGANDE AF MEDBORGERLIG BILDNING M. M.

127

blifva en följd deraf, att undervisningen till största delen vore gemensam.
Men denna lätthet skulle i sjelfva verket finnas endast för den
klassiska liniens lärjungar, för hvilka svårigheterna vid att ombyta linie
skulle blifva högst obetydliga, under det att lärjungarne å den reala
linien, åtminstone sedan några år af skoltiden gått till ända, blott med
stor möda skulle inlära så mycket latin, som erfordrades för deras mottagande
i motsvarande klass å den klassiska linien, och i de flesta fall
skulle för detta ändamål nödgas uppoffra en eller annan termin eller
möjligen ett och annat år. Följden häraf är lätt att förutse. Då den
klassiska linien erbjöde bestämda fördelar såväl i andra afseenden som
särskildt genom den större lättheten till öfvergång på den reala, om
så funnes lämpligt, skulle de flesta föräldrar och målsmän föredraga
denna linie; och långt ifrån att befrämja ett allmännare omfattande af
realstudierna eller åstadkomma önsklig likställighet mellan linierna,
skulle förslaget tvärtom bidraga till bibehållande eller snarare ökande
af den öfvervigt, som den klassiska linien för närvarande eger, om man
tager i betraktande antalet af lärjungar å ena och andra sidan.

Att ej heller den fördel, som man trott sig kunna i medborgerligt
hänseende vinna af detta förslag, skulle blifva verklig, bör vara tydligt
deraf, att, såsom visadt är, reallinien i allmänna tänkesättet icke skulle
räknas jemngod med den klassiska.

På grund af hvad nu är anfördt, och med särskildt afseende å realliniens
ställning, anse sig Komiterade icke kunna till antagande förorda
här omförmälda förslag.

Det andra förslaget, som Komiterade likaledes haft under ompröf-Kritik af linning,
men ansett sig böra förkasta, återfinnes under bil. O. i, 2. Dess mestnTnTedlyska
utmärkande drag i jemförelse med Komiterades förslag och det nyssiäggåndfspräk.
granskade äro följande. Undervisningen i de tre nedersta klasserna är
fullständigt gemensam för alla lärjungar. Det enda främmande språket
är här det tyska, hvars studium begynner redan med första klassen.

Med fjerde klassen inträder skilsmessa!! mellan linierna, i det latinska

128 SKOLANS GRUNDLÄGGANDE AF MEDBORGERLIG BILDNING M. M.

och franska språken införas såsom alternativa ämnen. På latinlinien
upptagas vidare i sjette klassens nedre afdelning grekiska språket (såsom
valfritt ämne), i den öfre afdelningen af samma klass det franska; på
latinlinien engelska språket i sjette klassens nedre afdelning. Från och
med nämnda klass är de begge liniernas undervisning till det mesta
skild, likasom enligt det förra förslaget.

Det är obestridligt, att det föreliggande förslaget, jemfördt med
den bestående anordningen af vårt elementarläroverks undervisning, erbjuder
betydliga fördelar, likasom ock att det eger vissa företräden icke
blott framför det förra förslaget, utan ock framför det af Komiterade
antagna; men å andra sidan äro också dess olägenheter högst väsentliga.

Till en början medför det, i likhet med Komiterades förslag, fördelen
af fullständigt gemensam undervisning genom elementarläroverkets
nedersta klasser. Den besparing af lärarekrafter, som härigenom åstadkommes,
blir ännu större än den, som genom det förra förslaget kan
vinnas, och bereder således i ännu högre grad än detta möjlighet att
förskaffa de begge linierna skild undervisning i de öfre klasserna. I detta
hänseende torde det äfven framför Komiterades förslag kunna åberopa
något företräde.

En annan fördel hos förslaget är, att det endast innebär en sådan
modifikation af läroplanen, som utan väsentlig rubbning af elementarläroverkets
närvarande organisation låter sig genomföras. Då likväl
Komiterade, såsom den föregående framställningen visat, måste anse
den plan, efter hvilken vårt elementarläroverk för närvarande är ordnadt,
lida af så väsentliga brister, att de kräfva en i vissa delar genomgripande
förändring af densamma, kunna Komiterade icke heller å det
i fråga varande företrädet tillmäta någon större betydelse.

Såsom en förtjenst hos den närvarande organisationen af elementarläroverket
har både vid dennas införande och ofta sedermera blifvit
åberopad den välgörande inverkan, en sådan organisation måste utöfva
på samfundsandan derigenom, att ynglingar, som önska tillegna sig ett

SKOLANS GRUNDLÄGGANDE AF MEDBORGERLIG BILDNING M. M. 129

bildningsmått öfverstigande folkskolans, alla erhålla en likartad bildning
vid samma slags läroverk. Samma förtjenst synes ock tillkomma det
förevarande förslaget, och i ännu högre grad, emedan bildningsliniernas
skilsmessa inträffar senare än enligt den gällande undervisningsplanen.
Utan att vilja helt och hållet förneka vårt elementarläroverk en sådan
förtjenst, måste dock Ivomiterade anse den vara af mycket underordnad
betydelse. Den sociala reform, genom hvilken skilnaden mellan de olika
samhällsklasserna allt mer utplånas, har fortgått både före och efter
år 1849, lika oberoende af de fördomar, latinskolans lärjungar hyste
mot apologistiernas, som af dem, hvilka möjligen funnits eller finnas
mellan latin- och realliniens alumner. Den i fråga varande förtjensten
synes så mycket mindre böra vinna något synnerligt afseende, som
skilnaden mellan elementarläroverk och folkskola, vida större än den
mellan olika slag af elementarläroverk, bestått och väl fortfarande måste
bestå. I ett land, der elementarläroverken kostnadsfritt stå öppna för
höga och låga, fattiga och rika, der den högre klassiska bildningen,
hvilken företrädesvis betraktas såsom förnäm, ingalunda minst sökes af
fattigas och allmogens barn, der i elementarläroverkens olika afdelningar,
vare sig lärda och apologistskolor eller latin- och reallinier, barn af
skilda samhällsklasser mötts och mötas; der kan i läroverkens inrättning
intet hinder ligga för utjemningen af skilnaden mellan dessa klasser,
helst om lärarne fullgöra sin pligt att troget vårda, den ena afdelningen
af läroverket lika väl som den andra och att icke genom styfmoderlig
behandling af någondera nedsätta dess anseende hos lärjungar eller
allmänhet.

Af vida större betydelse är en annan fördel, som detta förslag
synes ega, i synnerhet framför det af Komiterade omfattade. Den består
deruti, att det bereder möjlighet för den lärjunge, som sådant önskar,
att efter genomgående af elementarläroverkets tre första klasser kunna
utgå i lifvet med en någorlunda afslutad bildningskurs, och detta utan
att hans tid blifvit upptagen med något för honom jemförelsevis ej

130 SKOLANS GRUNDLÄGGANDE AF MEDBORGERLIG BILDNING M. M.

oundgängligt ämne. Att denna fördel finnes, kan icke bestridas; men
dels är den i verkligheten mindre, än den vid första påseende visar
sig, dels måste den vinnas genom uppoffringar, som göra den alltför
dyrköpt. Såsom bekant är, förefinnes redan nu en sådan relativ afsilning
af lärokursen med tredje klassen. Att på reallinien engelska
språket är upptaget i denna kurs, kan svårligen anses göra den mindre
ändamålsenlig såsom en förberedelse för det praktiska lifvet; snarare
torde väl de fleste vilja betrakta detta såsom en förtjenst framför det i
fråga varande förslaget. Men granskar man de senare årens uppgifter
om lärjungeantalet i de första klasserna af de högre och femklassiga
läroverkens reallinie, skall man finna, att antalet af de lärjungar, som
med tredje klassen afgå, alldeles icke tyder på tillvaron af en sådan
kursafslutning med denna klass, utan är proportionsvis lika med antalen
af dem, som afgå med den näst föregående och den näst efterföljande
klassen. Detta synes ådagalägga, att den afslutning, som nu förefinnes,
ingalunda uppfyller det afsedda ändamålet. Och det kan icke vara
annorlunda. Lärjungen i dessa läroverks nedersta klasser kan icke
undgå att märka, huruledes hans eget och hans lärares arbete är riktadt
på fortsättningen genom de öfre klasserna; och allmänheten har en
naturlig känsla af att läroverket måste utgöra ett helt, inom sig ordnadt
efter en sammanhängande plan från början till slut, och att derföre, då
lärjungen af ett eller annat skäl icke får hinna detta slut, hans skolbildningskurs
måste blifva oafslutad, hans afgång må ske i den ena
klassen eller den andra. Komiterade hafva på ett föregående ställe i
sitt betänkande sökt ådagalägga oförenligheten af de begge uppgifter,
som den gällande Läroverksstadgan förelägger elementarläroverkets tre
nedersta klasser, nemligen att på en gång ersätta sjelfständiga lägre
realskolor och tillika utgöra en ändamålsenlig grundläggning af de
föregående högre klassernas lärokurs. Den bevisning, som der lemnades,
gäller äfven mot det förevarande förslaget, och det i än högre grad
med afseende på den senare af de nämnda uppgifterna, på grund af

SKOLANS GRUNDLÄGGANDE AP MEDBORGERLIG BILDNING M. M.

131

tyska språkets otjenlighet såsom grundläggande språk i en högre
elementarbildningskurs, — en sak, hvarom Komiterade likaledes haft
tillfälle att i det föregående uttala sin åsigt. Förslagets svaghet i dessa
delar torde således icke vidare behöfva påpekas. Granskar man nu de
timantal, som åt de särskilda språken blifvit anslagna, skall man finna
ytterligare anledningar till misstro mot den språkbildning, förslaget
erbjuder, vare sig det jemföres med den gällande Läroverksstadgan eller
med Komiterades förslag. På den klassiska linien är det åt franska
språket tilldelade antalet af veckotimmar från 19, som det enligt nu
gällande undervisningsplan utgör, nedsatt till 10, under det att de franska
språkets inträde föregående klassernas latinstudium, livilket eljest kunde
medföra en stor skilnad i lättheten att inhämta franska språket, icke
blifvit förstärkt, så vidt man får döma af latinska språkets timantal i
dessa klasser, hvilket enligt förslaget är blott 28, eller lika med det nu
varande. På reallinien är franska språkets timantal nedsatt från 30 till
18, eller med mer än en tredjedel. Enligt Komiterades förslag erhåller
detta språk visserligen icke mer än 10 timmar på hvardera linien; men
när det inträder, i sjette klassens första afdelning, hafva de begge
liniernas lärjungar genom det föregångna latinstudiet, hvilket på den
klassiska linien upptager 37, på den reala 30 timmar, erhållit en språkbildning,
genom hvilken de vida hastigare och säkrare kunna tillegna
sig det mått af kunskap i franska språket, som nu uppnås. Ännu större
är nedsättningen i timantal för engelska språket enligt det förevarande
förslaget, ty detta språk upptager för närvarande 22 veckotimmar, men
erhåller enligt förslaget endast 10. Enligt Komiterades undervisningsplan
deremot skulle nedsättningen endast utgöra 6 timmar, hvilka otvifvelaktigt
mer än ersättas genom den fördel, latinstudiet medför äfven för
inhämtande af engelska språket. Betänkligast är dock nedsättningen i
de klassiska språkens timantal. Latinska språket börjar först med fjerde
klassen, men har ändock icke för denna och de följande klasserna tillsammans
erhållit flera timmar, än det för närvarande inom samma rymd

132 SKOLANS GRUNDLÄGGANDE AF MEDBORGERLIG BILDNING M. M.

upptager, ehuru nu de föregångna andra och tredje klasserna hafva
hvardera för detta språk anslagna 10 timmar. Besinnar man, att det
kunskapsmått, som för närvarande fordras i latinska språket såsom vilkor
för afgång till universitet, icke tål någon väsentlig minskning, om man
icke vill kasta en del af elementarläroverkets börda på universitetet,
och att detta mått nu ej utan möda kan uppnås med de anslagna 66
veckotimmarne — ett antal, som redan står betydligt under det, som i
de flesta andra länder är åt detta språk anvisadt —, så måste förslagets
nedsättning af latintimmarnes antal till 46, eller med nära en tredjedel,
innebära ett yrkande på latinstudiets sänkande djupt under den ståndpunkt,
som det för närvarande intager både hos oss och hos öfriga
bildade folk, och som af elementarläroverkets och universitetets ömsesidiga
förhållande är föreskrifven. Grekiska språket, hvilket nu är inskränkt
till det mycket låga timantalet 33, erhåller enligt förslaget 26. All den
ersättning, som förslaget inom språkbildningens område erbjuder för de
nu uppräknade förlusterna, utgöres af den förhöjda skicklighet i tyska
språket, som genom timantalets höjande från 22 till 34 på den klassiska
linien och från 26 till 40 på den reala möjligen kan åstadkommas.

Ännu en fördel innebär det i fråga varande förslaget, en fördel
som väl torde i allmänhet blifva betraktad såsom dess största, då den
lättast gör sig kännbar för den enskilde inom dennes erfarenhetskrets.
Det är den, att genom den föreslagna anordningen af läroverkens undervisningsplan
valet mellan de olika slagen af elementarbildning, den högre
och den lägre, den klassiska och den reala, blir uppskjutet till en tid,
då under några års skolgång ynglingens anlag och förmåga hunnit
pröfvas; hvaremot enligt förslaget N valet mellan den klassiska och den
reala bildningen, enligt det af Komiterade antagna förslaget valet mellan
den högre och den lägre, måste träffas redan vid lärjungens intagande
i elementarläroverket.

Villigt erkännande det behjertansvärda i nu anförda skäl för det
förslag, som är i fråga, måste Komiterade likväl deremot framställa

SKOLANS GRUNDLÄGGANDE AF MEDBORGERLIG BILDNING M. M.

133

några erinringar, hvilkas betydelse icke heller torde kunna jäfvas. Hvad
först angår valet mellan de begge linierna, faller detta, enligt Ivomiterades
förslag, ännu ett år senare än efter det föreliggande; och det torde
tillika få erkännas, att, när valets tidepunkt är inne, lärjungen enligt
det förra förslaget bör vara bättre förberedd för sin återstående bildningskurs,
hvilkendera riktningen han än må välja. Men den största svårigheten
i valet vid den af Komiterade föreslagna anordningen af läroverken
infaller vid lärjungens första inträde i läroverket. Denna svårighet är
dock icke så stor, som vid förslaget N, hvilket ålägger honom vid
samma inträde valet mellan de begge fullständiga bildningslinierna, —
ett val, för hvilket nästan ingen ledning står att hämta ur ynglingens
föregående utveckling. Det val åter, som enligt Komiterades förslag
honom föreligger, är ett val mellan högre och lägre elementarbildning;
och med afseende på detta böra de studier, som ynglingen måst göra
för uppfyllande af de icke så små inträdesfordringarne, kunna lemna en
i de flesta fall någorlunda tillförlitlig anvisning. Dertill kommer, att
det, enligt hvad erfarenheten lärer, ofta, kanske oftast, är föräldrars och
målsmäns egen lefnadsställning, förmögenhetsvilkor, åsigter om den ena
eller andra bildningsarten m. m., som utgöra de bestämmande grunderna
för valet, så länge icke barnets anlag alltför uppenbart gå i en annan
riktning. Man klagar ofta deröfver, att ett alltför stort antal af elementarläroverkens
lärjungar, icke sällan i strid med naturliga anlag, äflas att
fullständigt genomgå elementarläroverket och derefter vid universitetet
aflägga examina för att slutligen trängas på embetsmannabanan. Om
detta, såsom Komiterade anse, till en stor del har sin grund i läroverkens
närvarande inrättning, i det att de äro af samma slag och alla
ega sitt bildningsmål vid det högre elementarläroverkets slutpunkt, så
träffar denna anmärkning, enligt hvad ofvan blifvit visadt, äfven det förevarande
förslaget. Beträffande möjliga misstag vid valet mellan de olika
slagen af elementarbildning, bör icke heller förglömmas, dels att sådana
misstag äfven vid ett uppskof af valet icke sällan skola förekomma,

134

SKOLANS GRUNDLÄGGANDE AE MEDBORGERLIG BILDNING M. M.

dels att, om ett sådant vid inträdet i läroverket begås, det ingalunda
är ohjelpligt och svårligen kan medföra särdeles stor skada, om blott
de olika läroverken väl uppfylla sin bestämmelse. Vid den af Komite■
rade föreslagna läroverksorganisationen skulle lärjunges öfvergång från
elementarläroverk till pedagogi icke medföra synnerliga svårigheter,
och den motsatta öfvergången, hvilken visserligen blefve svårare, skulle
i vanliga fall icke företagas af andra än dem, som egde synnerliga anlag
och hog för studier, och för hvilka derigenom öfvergången skulle
betydligt underlättas. Slutligen synes det Komiterade vara uppenbart,
att, om den i fråga varande fördelen icke kan vinnas annorlunda än
genom en undervisningsplan, som bevisligen icke tillfredsställer någon
bildningsarts fordringar, denna fördel bör försakas. Om staten med
afseende på vissa bildningsarters behof, hvilka den från sin synpunkt
erkänner såsom väsentliga, på ändamålsanligaste sätt inrättat sina
elementarläroverk, så har den härigenom äfven bäst sett den enskildes
sanna intressen till godo och kan med skäl tillbakavisa vidare anspråk
såsom oberättigade.

“r I nära sammanhang med de i det föregående behandlade frågorna
halandeVinstår den punkt i Riksdagens underdåniga skrifvelse, hvaruti antydes
V]"gten deraf, att undervisningen vid de offentliga läroverken meddelas
framskriden P:i ett sätt och under vilkor, som icke tvinga ynglingen att vid skolan
alder'' tillbringa allt för lång tid af sin ungdom. Komiterade utbedja sig
derföre att'' nu få öfvergå till en framställning af sina åsigter dels om
befogenheten af den anmärkning, som i de anförda orden riktas mot
elementarläroverkets närvarande skick, dels om de åtgärder, som till
afhjelpande af den anmärkta olägenheten synas böra vidtagas.

För att, så mycket tillgängliga materialier det medgifva, utreda den
frågan, om och i hvad mon elementarläroverken kunna anses skyldiga
till den anklagelsen att qvarhålla lärjungen under en allt för lång tid
af hans ungdom, hafva Komiterade upprättat bifogade tabeller (bil.
H 1—4 och I 1—4), hvilka redogöra för förhållandena vid samtliga

SKOLANS GRUNDLÄGGANDE AF MEDBORGERLIG BILDNING M. M. 135

elementarläroverken vårterminen 1870, samt bil. K, hvilken utvisar de
från läroverken afgående lärjungarnes medelålder från och med vårterminen
1864, då afgångsexamen vid läroverken tog sin början, till och
med vårterminen 1870.

Enligt nu gällande Läroverksstadga bör en lärjunge för att vid höstterminens
början vinna inträde i första klassen vara 10 år gammal eller
hafva hunnit så nära denna åldersgräns, att den skulle under näst
följande termin af honom uppnås. Kunskapsfordringarne för inträdet
kunna ingalunda anses vara för höga med hänsyn till denna ålder, utan
böra tvärtom beqvämligen medhinnas, så vida icke den förberedande
undervisningen antingen blifvit oskäligt länge uppskjuten eller blifvit
meddelad under sådana förhållanden, att dertill åtgått betydligt längre
tid, än med hänsyn till kunskapsfordringarne sjelfva erfordras. På
grund häraf bör en ålder af 10 år kunna anses vara normalålder för en
lärjunge, som vid läsårets början inträder i första klassen. Då vidare
Läroverksstadgan beräknat kursernas längd på sådant sätt, att hvarje
afdelning bör af lärjunge med medelmåttiga anlag kunna genomgås på
ett år, blir således vid läsårets slut normalåldern i första klassen 11 år,
i andra 12, i tredje 13 o. s. v. samt i öfre sjunde 19 år.

Af bil. I synes, att lärjungarnes ålder i medeltal öfverskjuter normalåldern
med 1,54 år, samt att särskildt i öfverstå afdelningen medelåldern
öfverskjuter normalåldern med 1,92 år. Anledningen till denna öfverårighet
är dock icke att söka endast eller ens till hufvudsaklig del i
skolans organisation, utan snarare i den omständigheten, att lärjungarnes
ålder redan vid inträdet i första klassen är för hög. Medelåldern är
nemligen derstädes 1,34 år högre än normalåldern, hvilket, då kunskapsfordringarne
för inträde vid 10 års ålder ingalunda kunna anses för
höga, måste bero på orsaker, som ligga utom det offentliga läroverket®.

* Den omständigheten, att under det läsår, som tabellen omfattar, lärjungarne i
första klassen dels utgjordes af nyinskrifne, dels af sådana, som tillhört förut varande
första klassen, är ej af någon väsentlig vigt, alldenstund inträdesåldern förut utgjorde 9 år.

136 SKOLANS GRUNDLÄGGANDE AF MEDBORGERLIG BILDNING M. M.

Om man endast tager i betraktande de tal, som utmärka öfverårigheten
i lägsta afdelningen (1,34) och i den öfverstå (1,92), så skulle man, då
skilnaden dem emellan är 0,58 år, kunna föranledas till den slutsatsen,
att orsaken till öfverårigheten i den öfverstå afdelningen ligger till fulla
två tredjedelar utom läroverken och till endast en knapp tredjedel inom
desamma. Det är likväl (oafsedt svårigheten att i detta hänseende
draga någon säker slutsats af förhållandena under ett enda läsår) otvifvelaktigt,
att äfven detta sist nämnda tal vore för högt beräknadt, ty man
har härvid icke fästat afseende vid det inflytande, som kunnat utöfvas
af öfverårigheten hos de lärjungar, som inträdt på mellanstadierna.
Naturligt är dock, att någon del af öfverårigheten beror på förhållanden
inom läroverket, i det att åtskilliga lärjungar måste stadna mer än ett
år i en årsafdelning, emedan lärokurserna icke kunna bestämmas med
hänsyn dertill, att äfven den svagast utrustade lärjunge måtte medhinna
dem på den för de medelmåttiga förmågorna beräknade tiden.

Af bil. H ser man, att förhållandena med öfverårigheten äro ganska
olika vid olika läroverk. Om man t. ex. sammanslår samtliga de 10
läroverken inom Westergötland, finner man 1,697 lärjungar med en öfverårighet
i medeltal af 2,09 år. Deremot fås till medeltal endast 0,98 år
på de 1,204 lärjungarne i Stockholms 8 elementarläroverk. Då dessa
läroverks organisation är alldeles densamma, synes äfven af denna olikhet
framgå, att orsaken till öfverårigheten icke är att väsentligen söka inom
läroverken, och att de utom läroverken befintliga orsakerna dertill förefinnas
i olika hög grad inom olika orter.

Resultatet af den anställda undersökningen synes sålunda vara, att
öfverårigheten hos elementarläroverkets lärjungar så väl i öfriga klasser
som särskildt i den sista hufvudsakligen beror på förhållanden, som ligga
utom läroverket. Att fordringarne för intagning i första klassen skulle
vara för högt ställda, lär svårligen kunna sättas i fråga. Icke heller
torde med fog kunna påstås, att läroverkets genomgående på den
beräknade tiden af 9 år innebär för en med vanliga gåfvor utrustad

SKOLANS GRUNDLÄGGANDE AF MEDBORGERLIG BILDNING M. M.

137

yngling någon svår eller ansträngande uppgift. Om skilnaden mellan
normalåldern och den faktiska medelåldern hos lärjungarne i läroverkets
högsta afdelning, jemförd med samma skilnad hos den första klassens
lärjungar, kunde synas i någon mon häntyda derpå, att fordringarne för
läroverkets genomgående på den antagna normaltiden vore något höga,
så bör å andra sidan tagas i betraktande det lika allmänt kända som
öfverklagade förhållande, att under större delen af den tid, som förflutit
efter den nya afgångsexamens införande, en ovanligt stor mängd af svagt
utrustade och till studier otjenliga ynglingar sammanströmmat till de högre
elementarläroverken och der äflats att genomgå fullständig lärokurs. Detta
förhållande synes dock på de sista åren hafva i någon mon förbättrats,
och dermed skall sannolikt äfven den i fråga varande skilnaden i medelålderns
öfvervigt öfver normalåldern inom det högre elementarläroverkets
lägsta och högsta årsafdelningar reduceras till det mått, som alltid måste
förblifva en följd af en eller annan ynglings qvarsittande öfver ett år i
samma klass.

Frågan torde således blifva denna: är den i nu gällande Läroverksstadga
beräknade normalåldern för ynglings utträdande ur det högre
elementarläroverket efter genomgången fullständig skolkurs så hög, att
läroverket kan med skäl sägas behålla ynglingen under för lång tid af
hans ungdom? Komiterade anse svaret på denna fråga ställa sig väsentligen
olika med hänsyn till den ena och den andra bildningslinien.

Den klassiska linien är visserligen icke uteslutande afsedd att för- Den klassiska

. ,, Iiniens kurs b8r

bereda för universitetsstudierna; men dess bildningskurs måste dock nä-icke förkortas,
stan helt och hållet bestämmas af denna dess egenskap, och erfarenheten
visar, att det stora flertalet af ynglingar, som genomgått mogenhetspröfningen
på denna linie, vid universitetet fortsätta sina studier. Komiterade
hafva redan på ett annat ställe i detta betänkande uttalat sin
åsigt, att det kunskapsmått, som för närvarande fordras af yngling, som
fullständigt genomgått denna linie, icke kan i någon betydlig mon inskränkas,
så vida ynglingen med fördel skall kunna idka universitets \ -

138

SKOLANS GRUNDLÄGGANDE AF MEDBORGERLIG BILDNING M. M.

studier, äfvensom att detta mått af grundläggande bildning icke synes
kunna lämpligen uppnås på kortare lärotid än nio år. Komiterade kunna
icke heller anse, att den ålder af 19 år, hvilken den gällande Läroverksstadgan
förutsätter såsom normalåldern för ynglingens inträde vid universitet,
är för hög, så vida ynglingen vid detta sitt inträde verkligen
eger den studiernas och karakterens mognad, som universitetet tager i
anspråk hos sina lärjungar. Denna ålder är också den i Preussen och
flerestädes, antagna normalåldern för ynglings öfvergång från skola till
universitet. Men då den faktiska medelåldern väl fortfarande kommer
att utfalla icke obetydligt högre än normalåldern, och då den nioåriga
lärokursen vid vårt elementarläroverk synes utan något strängt anlitande
af ynglingens krafter kunna begynna ett år tidigare, än nu medgifves,
hafva Komiterade ansett sig böra, med någon nedsättning i inträdesfordringarne,
återupptaga den bestämmelse om en lägsta intagningsålder
af nio år, som före 1869 var gällande. Härigenom blifver, enligt
Komiterades förslag, normalåldern för lärjunges utträdande ur skolan,
efter afslutad fullständig lärokurs på den klassiska linien, sänkt till 18
år och således lika med den, som våra skandinaviska grannländers senast
antagna skollagar föreskrifva.

ReaMnienskurs Den fördel, som den klassiska linien eger, att vid inrättningen af
sin undervisningsplan nästan uteslutande hafva att afse en enda högre
läroanstalt, vid hvilken dess fleste lärjungar kunna antagas komma att
fortsätta sina studier, tinnes icke för reallinien. Då denna linie vid
elementarläroverkets omorganisation erhöll sin närvarande inrättning,
lät man sig angeläget vara, att den i intet afseende skulle stå tillbaka
för den klassiska linien: dess lärokurs bestämdes sålunda lika lång som
den senares och erhöll likasom denna sin slutpunkt vid universitetet.
Erfarenheten har emellertid ådagalagt, att få af realliniens lärjungar efter
genomgången mogenhetspröfning vid universitet fortsätta sina reala
studier, enär, såsom förut blifvit anfördt, största delen af de vid universitetet
inskrifne fordne lärjungarne af reallinien här begynna att

SKOLANS GRUNDLÄGGANDE AF MEDBORGERLIG BILDNING M. M.

139

studera latin för afläggande af universitetsexamina. Det synes således
uppenbart, att realliniens inrättning endast i mindre mon bör bestämmas
med hänsyn till en fortsättning af lärjungarnes studier vid universitet.
Mera befogadt synes att lämpa denna inrättning efter vissa högre
tillämpningsskolor, vid hvilka en betydligare del af realliniens lärjungar
med skäl kunna antagas skola söka inträde, företrädesvis i Teknologiska
Institutet och Krigsskolan. Härmed skulle, beträffande större delen af
läroämnena, följa en nedsättning i fordringarne på det kunskapsmått,
som med realliniens genomgång skulle vara uppnådt. En sådan nedsättning
synes äfven tillrådlig med afseende på realliniens ändamål att
meddela en grundläggande bildning för dem, som vilja direkt utträda
i det praktiska lifvet. En så lång och omfattande realbildningskurs,
som den hos oss för närvarande föreskrifna, synes, så vidt den af ett
betydligare lärjungeantal skall blifva anlitad, förutsätta ett rikare och
mera befolkadt land än vårt. Endast få ynglingar äro hos oss i den
lyckliga ställning, att de utan men för sin framtida utkomst kunna egna
nio år af sin ungdom åt en allmän realbildningskurs.

I de anförda omständigheterna ligger en tillräcklig förklaring af
lärjungeantalets ringhet i realliniens öfverstå årsafdelningar, äfvensom
en antydan om beskaffenheten af den förändring, som synes af behofvet
påkallad. Realliniens förkortande torde också vara den förändring i
elementarläroverkets närvarande inrättning, om hvars behöflighet allmänhetens
åsigter äro mest öfverensstämmande. Man har länge klagat, att
realliniens lärjungar så länge qvarhållas vid ett nästan uteslutande intellektuelt
arbete och vid hufvudsakligen åt det teoretiska riktade allmänna
förstudier, att de derunder förlora icke blott den bildbarhet och
det handlag, som merendels tagas i anspråk vid de förberedande öfningarne
för inträde i det industriela lifvets särskilda yrkesgrenar, utan
ock högen att underkasta sig dessa förberedelser, hvilka dock äro oundgängliga
vilkor för uppnående af en rätt duglighet såsom yrkesidkare.

Komiterade hafva ansett realliniens kurs böra i vanliga fall för -

140 SKOLANS GRUNDLÄGGANDE AF MEDBORGERLIG BILDNING M. M.

kortas med två år. Härigenom skulle normalåldern för en yngling, som
efter afslutad realbildningskurs öfvergår till tillämpningsskola eller utträder
i det praktiska lifvet, blifva fyllda 16 år. Ofta torde denna ålder
i verkligheten komma att något öfverskridas; men äfven en vid 17 års
ålder afslutad högre realbildningskurs torde svårligen kunna anses hafva
medtagit för stor del af lärjungens ungdom eller kommit honom att
förlora den nödvändiga bildbarheten för sitt framtida lefnadsyrke.

Denna betydliga förkortning af reallinien skall, enligt Komiterades
förslag och under förutsättning att reallinien förses med fullt tillräckliga
lärarekrafter, kunna verkställas, utan att det kunskapsmått, som vid
kursens slut bör vara uppnådt, behöfver sättas mycket under det nu
föreskrifna. Komiterade hafva derföre ansett sig kunna föreslå, att godkänd
afgångsexamen, aflagd vid sjette klassens slut, måtte, med undantag
af rättigheten att inskrifvas vid universitet, medföra samma kompetens,
som nu åtföljer godkänd afgångsexamen på reallinien. °

Ehuru för de fleste af realliniens lärjungar den sjuåriga lärokursen
utan tvifvel skall befinnas fullt tillräcklig, torde likväl möjligheten att
erhålla en ännu fullständigare realbildning och dermed äfven att från
denna linie vinna tillträde till universitetet icke böra helt och hållet afskäras.
Antalet af lärjungar, som under senare åren aflagt afgångsexamen
på reallinien, är visserligen ringa i jemförelse med hela summan
af denna linies lärjungar, men det synes dock vara tillräckligt stort för
att förtjena afseende vid en i fråga satt omorganisation af reallinien;
hvartill kommer det betänkliga i att alldeles upphäfva en inrättning,
som eger det beståendes rätt utan att hafva visat sig till sin grundplan
förkastlig. Af dessa skäl hafva Komiterade trott sig böra föreslå bibehållande
vid några läroverk af en sjunde klass å reallinien, med rättighet
att dimittera ynglingar till universitet.

* En närmare utredning af det förhållande, i hvilket enligt Komiterades åsigt
elementarläroverket och tillämpningsskolorna böra ställas till hvarandra, skola Komiterade
längre fram i detta betänkande underdånigst lemna.

GRUNDERNA FÖR KOMITERADES FÖRSLAG TILL ORGANISATION.

141

Då flertalet af lärjungar torde komma att afgå från sjette realklassen
ocli besökande af läroverk med sjunde realklass få anses såsom undantagsförhållande,
bar det synts Komiterade tillräckligt, om fyra läroverk
med fyraårig reallinie finnas. Dessa fyra läroverk skulle förläggas i
Stockholm, Göteborg, Örebro och Malmö. Å de tre först nämnda ställena
har reallinien redan utvecklat sig till en viss styrka. Om än detta
icke är förhållandet i Malmö, så fordrar dock afseende å södra Sveriges
behof, att i denna del af riket förlägges ett läroverk med fyraårig reallinie;
och uppenbarligen lämpar sig härtill ingen stad bättre än Malmö,
hvilket har en stor folkmängd och betydande industri.

Närmare utveckling af grunderna för Komiterades förslag till
de allmänna läroverkens organisation.

Riksdagen anför i sin underdåniga skrifvelse, att »sammanförandet
i samma läroverk såväl af skola och gymnasium som af båda bildningslinierna,
den klassiska och den reala, vållat, att åtskilliga läroverk blifvit
så öfverfyllda, att disciplinen icke alltid torde kunna nöjaktigt öfvervakas,
hvarjemte denna förening på de flesta ställen ansetts menlig för
undervisningen, särdeles å den reala linien».

Senare tider hafva i vårt land företett det utan tvifvel anmärkningsvärda
förhållande med afseende å de offentliga läroverken, att nästan i
samma mon, som missnöje låtit sig förnimmas med de tid efter annan
vidtagna åtgärderna för det offentliga undervisningsväsendets ordnande,
anstalterna för denna undervisnings meddelande tagits i ständigt ökadt
anspråk genom ett år efter år stigande tillopp af lärjungar. Följden
häraf har varit den, att från åtskilliga håll försports olägenhet af den

Läroverkens
stat och gruppering
samt
lärjungarnes
antal.

142 GRUNDERNA FÖR KOMITERADES FÖRSLAG TILL ORGANISATION.

sålunda uppkomna öfverbefolkningen i läroverken. Ehuru derföre det
vid flera läroverk i oförmodad grad ökade lärjungeantalet gifvit anledning
till mångfaldiga klagomål, må likväl bland föremålen för dessa
klagomål naturligen icke räknas den omständigheten, att den bildningssökande
ungdomens antal allt mer och mer tillvuxit. Den upplysta
meningen i landet synes nemligen vara fullt ense derom, att bildning
är ett godt, som, ju ymnigare det vinnes och ju vidsträcktare det sprides,
desto mera måste befordra folkets framsteg i odling samt landets
fortgång till allt större utveckling och välstånd. Hvad som härvid blifvit
föremål för mycken både enskildt och offentligen uttalad missbelåtenhet,
är deremot den benägenhet, man trott sig finna hos flertalet af föräldrar och
målsmän att för sina barn eller myndlingar välja en sådan bildningsväg,
som företrädesvis synts vara egnad att leda in på embetsmannabanan,
medan det jemförelsevis mindre antalet valt den bildningsväg, som anses
förbereda för andra medborgerliga värf än embetsmannens. Så vidt
som den förra bildningsvägen inom elementarläroverket sammanfaller
med den klassiska bildningslinien och den senare med den reala, har
också hittills visat sig en afgjord benägenhet att företrädesvis söka den
förra, om h vil ket förhållande de af Komiterade upprättade tabellariska
öfversigterna öfver lärjungeantalet vid läroverken inom de särskilda
stiften lemna närmare upplysning.

Af hvad Komiterade nu i underdånighet anfört framgår, att de orsaker,
som genom öfverbefolkning kunna för elementarläroverket försvåra
eller hindra den behöriga gången af dess verksamhet, äro att finna
dels i den omständigheten, att läroverken besökas af ett flerestädes större
antal lärjungar, än de utan olägenhet kunna undervisa, dels deri, att
den ena bildningslinien blifver så öfvervägande anlitad, att lärjungeantalets
öfvermått på denna linie vållar kännbara, om ej oöfvervinneliga
svårigheter såväl vid undervisningsplanens uppgörande som vid undervisningens
meddelande. Skulle en ändring i de nu omnämnda förhållandena,
såvidt de härröra vare sig från allmän åstundan af högre

GRUNDERNA FÖR KOMITERADES FÖRSLAG TILL ORGANISATION.

143

bildning eller från öfverdrifven åtrå efter embetsmannabildning, befinnas
vara önsklig eller af behofvet påkallad, synes den emellertid icke böra
åvägabringas genom vidtagande af direkta åtgärder å skollagstiftningens
sida. Ty kan det icke med rätta anses vara önskvärdt, att någon svensk
yngling hindras från begagnande af det tillfälle, han möjligen kan ega
eller förskaffa sig, att i större eller mindre mon komma i åtnjutande af
den bildning, elementarläroverket har att meddela, så synas icke heller
andra gränser för lärjungetilloppet i läroverken böra sättas än de, som
bestämmas å ena sidan af folkets förtroende till läroverken, ådagalagdt
genom deras anlitande, och å andra sidan af utsigten för hvarje läroverk
att kunna vederbörligen uppfylla sin bestämmelse. Blifver åter
antalet af ämnessvenner för embetsmannavärfvens uppgift större än behofvet
kräfver, kan det verksamma motarbetandet af ett sådant missförhållandes
uppkomst, fortvaro eller tillväxt icke vara att vänta från
undervisningslagstiftningen, utan från folkets vunna erfarenhet och öfvertygelse
om den här i fråga varande bildningens förmåga att motsvara
de förhoppningar, den i ett eller annat afseende ingifver. I detta fall
kunna tillgång och efterfrågan endast genom att obehindradt få bestämma
hvarandra komma i det förhållande inbördes, som är det på en
gång naturliga och önskvärda.

På föranledande af Riksdagens underdåniga skrifvelse den 15 Maj
1868 blef genom Eders Kongl. Maj:ts Nådiga Kungörelse den 10 Mars
1869, bland annat, den ändring i stadgarne för den offentliga undervisningen
införd, att den hittills varande första klassen af elementarläroverket
indrogs. Om betydelsen af denna ändring i andra hänseenden
hafva Komiterade haft tillfälle att på annat ställe i detta betänkande
underdånigst yttra sin mening; men så vidt derför i någon mon legat
till grund afsigten att minska elemetarläroverkens stora lärjungeantal,
synes ändamålsenligheten af en sådan åtgärd hvarken vara i sig sjelf
påtaglig eller hafva blifvit i sina följder ådagalagd. Hvarken har lärjungeantalet-
blifvit minskadt så, att läroverken derigenom öfvervunnit de

144 GRUNDERNA FÖR KOMITERADES FÖRSLAG TILL ORGANISATION.

olägenheter, öfver hvilka man klagat, ej heller har tilloppet på den
klassiska bildningslinien blifvit i någon mera betydande mon minskadt.

Ett närmare aktgifvande på beskaffenheten af nu i fråga varande
olägenheter torde emellertid bäst leda till utrönande af de hjelpmedel,
genom hvilka de lämpligen kunna undanrödjas. Beträffande de allmänna
läroverkens närvarande inrättning är, såsom redan förut blifvit antydt,
egentligen icke afseende gjordt på deras förmåga att meddela undervisning
åt ett i någon mon närmare bestämdt lärjungeantal. Så angifves,
enligt den af Rikets Ständer i deras underdåniga skrifvelse den 23
Februari 1858 uttalade åsigt, förhållandet mellan lärjungeantal och
lärarekrafter på det sätt, att, då vid de högre elementarläroverken »antalet
lärjungar stiger till 200, ett normalantal af 16 lärare torde böra
antagas», samt att, »då det nu uppgifna antalet lärjungar tillökas med
30 eller 40, en lärare utöfver detta antal torde böra påräknas». Denna
Riksdagens åsigt i frågan vann ock sådant afseende, att de föreskrifter
härutinnan, som i Kongl. Maj:ts Nådiga Cirkulär den 20 Mars 1858 för
läroverken utfärdades, helt och hållet grundade sig derpå.

Att denna grund för upprättande af läroverkens stat fullkomligen
lemnar å sido de oafvisliga fordringar, som afseendet på ett ändamålsenligt
ordnande af sjelfva undervisningen måste ställa derpå, torde tillräckligt
komma att visa sig af den framställning, som här nedan skall
följa; och att den derpå hvilande regleringsföreskriften icke kunnat fullt
tillämpas, har blifvit af erfarenheten ådagalagdt, hvarom några få
exempelvis anförda fall kunna aflägga vittnesbörd. Vårterminen 1871
funnos vid ett högre elementarläroverk 364 lärjungar och 17 ordinarie
lärare. Enligt den gällande grundsatsen för lärarekrafternas beräkning
skulle här hafva behöfts tre eller till och med fyra extra lärare: läroverket
hade två. Detta gifver grundad anledning till den förmodan, att
det stora lärjungeantalet för tillfället var så fördeladt på klasser, afdelningar
och linier, att icke mer än ungefär hälften af det annars påräkneliga
antalet extra lärare behöfde tagas i anspråk. Motsatt var på

GRUNDERNA FÖR KOMITERADES FÖRSLAG TILL ORGANISATION. 145

samma tid förhållandet vid två andra högre elementarläroverk. Vid det
ena af dessa fnnnos 402 lärjungar och 23 ordinarie lärare. Enligt
gällande beräkningsgrund skulle det befintliga lärareantalet vara fullt
tillräckligt, och likväl hade en extra lärare visat sig vara behöflig, ty
läroverket hade en sådan. Vid det andra funnos 428 lärjungar och 23
ordinarie lärare. Gällande beräkningsgrund likmätigt skulle således
läroverket för undervisning af detta antal lärjungar möjligen vara
befogadt att erhålla en extra lärare: det hade fyra. Liknande förhållanden
hafva åtskilliga bland landets högre elementarläroverk nästan
för hvarje år att uppvisa. Denna i fråga varande beräkningsgrund synes
sålunda redan hafva ådagalagt sin outförbarhet. I öfverensstämmelse
dermed talas emellertid äfven i Ivongl. Maj:ts Nådiga Cirkulär den 29
December 1860 mom. 3., beträffande de lägre elementarläroverken,
endast om dessa läroverks lärjungeantal i det hela såsom uteslutande
norm för beräkning af behöfliga lärarekrafter utan hänsigt till lärjungarnes
fördelning på klasser och bildningslinier; och först i en
cirkulär-not den 26 Januari 1870 till eforalstyrelserna öfver rikets
elementarläroverk omnämnas dessa sist berörda omständigheter såsom
behöriga att härvid afses. Det har också inträffat, att månget läroverk,
när det vid ett läsårs eller en termins början blifvit i tillfälle att beräkna
antalet af då inexaminerade lärjungar, funnit sig vara ur stånd
att med de tillgängliga ordinarie lärarekrafterna vederbörligen bestrida
undervisningen. Genom mängden af de i läroverket nyintagne kan
nemligen antalet af lärjungar i en och annan klass hafva blifvit så stort,
att de måst fördelas i parallelafdelningar. Skall undervisning af de
sålunda tillkomna afdelningarne behörigen kunna ega rum, blifver det
då nödigt att för tillfället anställa extra lärare. Det är naturligt, att
tillfälligtvis anlitade lärarekrafter, huru dugliga eller till och med utmärkta
de i sig sjelfva må kunna vara, i och genom sin egenskap af
tillfälliga komma i ett annat förhållande till läroverket än de ordinarie,
ett förhållande, som icke alltid kan påräknas vara till förmon för den

146

GRUNDERNA FÖR KOMITERADES FÖRSLAG TILL ORGANISATION.

jemna gången af läroverkets verksamhet. Kommer så härtill, att det
lärjungeantal, som i en lägre klass nödvändigt kräfde lärjungarnes fördelning
på två parallelafdelningar, plötsligt i en följande högre sjunker
ned till en siffra, som gör fortfarandet af en sådan fördelning obehöfligt;
då blifva under en enda lärares handledning lärjungar sammanförde,
som förut varit i samma ämnen inom samma läroverk af olika, lärare
undervisade; och äfven denna omständighet måste i någon mon utöfva
sitt inflytande på undervisningens och ledningens jemnhet inom läroverket.

Den tid efter annan olika utsträckningen af lärjungarnes s. k.
dispens från läsningen af ett eller annat läroämne verkar äfven störande
på undervisningens planmässigt ordnade arbete.

Af liknande beskaffenhet är ock den vid många läroverk i följd af
otillräckliga lärarekrafter inträdande nödvändigheten att åtminstone tidtals
i vissa läroämnen antingen helt och hållet eller delvis sammanföra
undervisningen af båda bildningsliniernas lärjungar, oafsedt huruvida de
å båda sidor befinna sig på samma ståndpunkt af utveckling och insigt,
ja huruvida de ens i det förevarande ämnet hafva samma kurser sig
förelagda, Af en eller flera bland nu nämnda omständigheter blifver
också ej sällan följden, att lärarne måste allt efter de inbrytande tillfälligheternas
kraf dela sitt arbete än pa ett, än på ett annat håll,
hvarigenom det kan inträffa, att samma lärjungar allt för ofta i samma
ämne komma att undervisas af olika lärare. Erfarenheten har emellertid
ådagalagt, att sådana omkastningar eller rubbningar, som förorsaka
tillfälliga eller i allmänhet oförutsedda och plötsliga ändringar i ett
läroverks arbetsplan, inverka menligt på det hela; läroverket lider härigenom
afbräck i sitt bemödande att med den uppfostrande makt, som
ligger i regelbunden ordning, understödja såväl disciplin som undervisning.

Grundar sig för öfrigt afvägningen af förhållandet mellan lärjungeantal
och lärarekrafter blott på lärjungeantalets allmänna summa, så

GRUNDERNA FÖR KOMITERADES FÖRSLAG TILL ORGANISATION.

147

blifver naturligen följden, att deri bildningslinie, som företer det minsta
antalet lärjungar, blifver, i fråga om de nämnda åtgärderna för lärarekrafternas
användande vid undervisningen, den först i andra rummet
tillgodosedda ö.

Med undantag för vissa klasser, eger det förhållande i allmänhet,
dock mest vid de högre elementarläroverken, rum, att antalet af dem,
som söka sin bildning på den klassiska linien, är betydligt öfvervägande.
Att sålunda genom trängseln å den ena linien och fåtaligheten å den
andra otvifvelaktigt kan uppstå svårighet att särdeles å den förra vederbörligen
uppehålla disciplinen och att till full båtnad för båda liniernas
lärjungar ordna och meddela undervisningen, ligger nära till hands att
förmoda. Hvad angår den andel i denna olägenhet, som särskildt kan
falla på realliniens lott, är möjligheten dertill gifven redan af nu gällande
Läroverksstadgas föreskrifter. Denna har nemligen, hvad reallinien i
dess helhet angår, af det i 1856 års Stadga genomförda dispenssystemet
bibehållit det, att den principielt icke erkänner reallinien såsom en
särskild och för sig bestående samt med den andra linien likställd
bildningslinie inom läroverket, utan såsom en undantagsvis medgifven
bildningsväg, som kan beträdas af dem, för hvilka, såsom det heter i
nu gällande Nådiga Stadga för rikets elementarläroverk (§ 12), )>medgifves
befrielse från klassiska språkens läsning.»

Till undanrödjande af de olägenheter, för hvilka elementarläroverken
i nu omnämnda hänseenden äro utsatta, angifver Riksdagen i sin underdåniga
skrifvelse två åtgärder, nemligen dels sammanhållande af undervisningen
så länge som möjligt i läroverkets nedre klasser, dels sär *

Så till exempel var höstterminen 1871 vid sex högre elementarläroverk lärjungeantalet
i andra klassen å reallinien större än det i motsvarande klass af den
andra linien befintliga, och vid ett var förhållandet mellan linierna detsamma äfven
i tredje klassen. Vid två tredjedelar (14) af de femklassiga elementarläroverken,
funnos i någon eller några realklasser flere lärjungar än i motsvarande klasser af den
klassiska linien. Vid tio af de sexton befintliga treklassiga elementarläroverken var
ingen klass å reallinien mera besökt än motsvarande klass å den andra linien.

148 GRUNDERNA FÖR KOMITERADES FÖRSLAG TILL ORGANISATION.

skiljande af de öfre klassernas begge limer och deras förläggande till
olika och af hvarandra oberoende läroverk. Om möjligheten och ändamålsenligheten
af så väl den ena som den andra af dessa åtgärder hafva
Komiterade redan i det föregående talat och vilja derföre, med
åberopande af hvad sålunda blifvit framstäldt, inskränka sig till att
anföra följande.

De vigtiga skäl, som tala för den offentliga undervisningens ordnande
på det sätt, att den i läroverkets nedre klasser blifver för alla
lärjungar gemensam, och som förmått Komiterade att om ett sådant
ordnande göra underdånig framställning, äro på annat ställe i detta
underdåniga betänkande omnämnda. Men deraf, att undervisningen
inom de nedre klasserna ordnas på en enda samfäld bildningslinie,
torde läroverket hvarken kunna vänta fullständigt skydd mot vådan af
öfverbefolkning eller betrygga utsigten till disciplinens ovilkorliga upprätthållande.
Icke heller torde utväg till dessa olägenheters undanrödjande
vara helt och hållet beredd dermed, att läroverkets öfre klasser utbrytas
och förvandlas till två skilda slag af fristående läroverk, klassiska och
reala. Ty i den mon det klassiska gymnasial-läroverket blefve en
motsvarighet till den nu varande klassiska bildningslinien, i samma mon
komme det utan tvifvel att besväras af en motsvarande öfverbefolkning.
Det reala gymnasial-läroverket skulle efter all sannolikhet komma att
arbeta under ytterst gynnsamma förhållanden i så måtto, som dess lärjungars
fåtal måste medföra möjligheten af undervisningens fullt ändamålsenliga
ordnande och meddelande. Men de stora kostnader, dessa undervisningsanstalters
organiserande till fristående läroverk skulle, enligt
hvad förut är visadt, medföra så väl för staten genom behörig lärareuppsättning,
som för de städer, i hvilka de komme att förläggas, genom
anskaffande af nödiga läroverkshus, torde uppställa öfvervinneliga hinder
för hvarje försök att gifva verkställighet åt tanken härpå.

Om sålunda de rubbningar, af hvilka läroverkets arbete hotas genom
tillfälliga och plötsliga förändringar i lärjunge antalet samt genom bild -

GRUNDERNA FÖR KOMITERADES FÖRSLAG TILL ORGANISATION. 149

ningsliniernas obestämda ställning till hvarandra i fråga om undervisningens
ordnande, icke kunna förekommas vare sig genom att göra
summan af lärjungarnes antal till måttstock för lärarekrafternas beräkiring
eller genom att utsöndra vissa öfre klasser af det nu varande elementarläroverket
och göra dem till skilda läroverk, är dermed likväl icke all
möjlighet utesluten att så inrätta läroverket, att det genom beskaffenheten
af sin inrättning blifver satt i stånd att skydda sig mot tillfälliga
och oberäkneliga omkastningar i sin utstakade arbetsplan. Tvärtom är
detta det enda sätt, hvarpå skollagstiftningen kan göra försök att lösa
sin för ifrågavarande fall föreliggande uppgift. För vinnande af det
ändamål, som här åsyftas, behöfver läroverket en fast organisation, som
icke af tillfälliga orsaker och utan nödig förberedelse behöfver jemkas
efter uppkommande förändringar vare sig i lärjungarnes mängd eller i
lärarekrafternas sammansättning. En sådan organisation erhålles icke
blott genom åtskiljande af anstalterna för den högre och den lägre
allmänna bildningen samt genom liniernas bestämda afskiljande från
hvarandra, hvarom å annat ställe i detta underdåniga betänkande är
taladt, utan äfven genom uppgörande för hvarje läroverk af en normalstat,
hvilken, med förutsättning af ett visst antal lärjungar såsom det
högsta tillåtna för hvarje klass eller afdelning, upptager ett ordinarie
lärareantal, som bestämmes efter det antal undervisningstimmar, som
för behörig undervisning af hvar och en bland läroverkets särskilda
klasser och afdelningar är erforderligt. Härtill bidrager vidare så väl
lektorstjensternas som i viss mon äfven adjunktsbefattningarnes fixerande
vid vissa bestämda läroämnen, på sätt i § 56 af Komiterades underdåniga
förslag till reviderad Läroverksstadga säges. Komiterade utbedja
sig att få i underdånighet anföra de grunder, på hvilka de i nu angifven
syftning framställda förslagen hvila.

De omständigheter, som kunna verka närmare bestämmande på
beskaffenheten af den för hvarje läroverk behöriga normalstaten, äro
den genom några förutgångna års erfarenhet vunna kännedomen om

150

GRUNDERNA FÖR KOMITERADES FÖRSLAG TILL ORGANISATION.

medeltalet af de lärjungar, som besöka läroverket, (se bil. L. i.) samt
befolkningsförhållandena i den ort, som innefattar det område, hvilket
förser eller kan sägas hafva att förse läroverket med lärjungar. För
belysning af dessa förhållanden hafva Komiterade upprättat tabellariska
öfversigter (bil. L. 2—ö), utvisande förhållandet inom hvarje stift mellan
läroverkens, lärjungarnes och lärarnes antal, jemförd dels med stiftets
folkmängd, dels med arealen af läroverkens sammanlagda områden inom
stiftet, till hvilka öfversigter Komiterade få i underdånighet hänvisa.
De sålunda på normalstaten inverkande omständigheterna hafva visat
sig vara för flera läroanstalter så i det hela lika, att rikets samtliga
allmänna läroverk kunnat utan synnerlig svårighet uppdelas i särskilda
grupper, hvar och en innefattande sådana läroverk, för hvilka gemensam
normalstat låter sig upprätta. Vid det på dessa grunder förslagsvis
företagna upprättandet af den normalstat för rikets samtliga allmänna
läroverk, som här i underdånighet skall framläggas, hafva Komiterade
utgått från den af erfarenheten både hos oss och i andra länder vitsordade
åsigten, att det, i allmänhet beräknadt, högsta antal lärjungar,
som kan på en gång af en lärare behörigen undervisas, är, såvidt fråga
är om läroverkets fem nedre klasser, 40, så vidt åter frågan är om
sjette och sjunde klassernas särskilda afdelningar, 30. På grund häraf
hafva Komiterade antagit, att maximi-antalet, eller det högsta antal af
lärjungar, som i regeln kan vinna inträde, bör för hvar och en af de
fem lägre klasserna bestämmas till 40 samt till 30 för hvardera afdelningen
af de två följande klasserna. I öfverensstämmelse härmed är
för pedagogi med en lärare lärjunge antalets maximum antaget till 40,
för en med två lärare till 80 och för en med tre till 120.

Med afseende på de två första årskurserna vid ett elementarläroverk,
med hvilket pedagogi är förenad, kunna således 80 lärjungar för hvarje
årskurs vid läroverket undervisas, derest de fördela sig med den ena
hälften af sitt antal på elementarläroverkets och med den andra på
pedagogiens årskurs. Jemförelsevis sällsynta äro de fall, då lärjungarnes

GRUNDERNA FÖR KOMITERADES FÖRSLAG TILL ORGANISATION.

151

antal i någon af de två första klasserna öfverstigit eller ens uppgått till
denna siffra. Det liar visat sig, att efter den andra eller åtminstone
den tredje årskursens slut lärjungeantalet vanligen nedgår till en betydligt
lägre siffra än den förut varande högsta. Enligt de i procentberäkning
tillgodogjorda uppgifterna om samtliga läroverkens freqvens
för treårsskiftet 1869—71, hvilka finnas i bil. Gr. 1, 2, hafva af lärjungeantalet
i den bland de lägre klasserna, som i regeln varit mest besökt,
nemligen den andra, 36,9 procent med tillryggalagd årskurs i tredje
klassen från läroverket afgått; hvad klassiska linien angår, hafva 17,5
procent och, hvad beträffar den reala, 62,1 procent af lärjungeantalet i
dess lägsta eller i läroverkets andra klass vid nämnda tid lemnat läroverket.
De, som sålunda efter två till tre års skolstudier lemna läroverket,
äro tydligen sådane, för hvilka pedagogiens lärokurs är den
särskildt lämpade. Antalet af dem åter, som efter nämnda tid fortsätta
sina elementarstudier, öfverstiger vid de allra flesta läroverk icke det
föreslagna maximum. — Vid ett och annat läroverk har emellertid lärjungeantalet
ännu vid ifrågavarande tid stadnat öfver denna maximigräns,
hvilket i sådant fall utvisar, att antalet af dem, om hvilka det
kan antagas, att de redan från början önska inträda i elementarläroverkets
första klass, är större än det i normalstaten medgifna största.
Förutsatt, att så framgent skulle komma att inträffa, torde såsom utväg
att förekomma olägenheten häraf kunna sättas i fråga det alternativ, att
antingen inträdessökande, som möjligen utöfver detta antal kunde infinna
sig, afvisades, eller en parallelklass med anställd extra lärare upprättades.

Med antagande af det senare alternativet är läroverket å nyo lemnadt
öppet för alla de olägenheter och svårigheter, som, enligt hvad i det föregående
blifvit visadt, äro den oundvikliga följden af parallelklassers
införande. Det förra alternativet torde befinnas vara mera antagligt, än
det vid första påseende synes, derest man tager i betraktande de omständigheter,
som vid ett och annat läroverk vålla ett så stort lärjunge -

152 GRUNDERNA FÖR KOMITERADES FÖRSLAG TILL ORGANISATION.

antal. Till de läroverk, vid hvilka nämnda förhållande eger ruin, sändas
nemligen ofta nog lärjungar från vidt aflägsna bygder, vanligen tillhörande
annat stift. Så till exempel utgjorde vårterminen 1869 vid
Upsala högre elementarläroverk de från annat stift eller läroverksområde
komne lärjungarne nära sjundedelen af läroverkets hela lärjungeantal.
(För några andra läroverk, vid hvilka förhållandet är likartad!, hafva
fullständiga uppgifter härom icke varit för Komiterade tillgängliga.)
Anledningarne dertill, att så sker, kunna vara lika mångfaldiga, som de
merendels äro på enskilda tycken eller förhållanden beroende. Till
ifrågavarande läroverk sända också ofta föräldrar och målsmän barn
eller myndlingar, som för de fem första läroåren kunnat undervisas vid
ett närbelägnare ingalunda öfverbefolkadt lägre elementarläroverk, af
skäl, att de vilja hafva dem redan från början intagne vid det läroverk,
der de blifva i tillfälle att både begynna och i oafbruten fortgång fullfölja
sin elementära lärokurs. Men på dylika rent individuela och utan
objektiv befogenhet framträdande afsigter eller tillgöranden från föräldrars
och målsmäns sida kunna icke med skäl sådana anspråk grundas, som
skulle förmå staten att vidkännas de kostnader och det allmänna läroverket
de olägenheter, som vidlåda inrättningen af parallelklasser. Den
väsentligaste olägenheten af klasser med bestämdt maximi-antal lärjungar
synes sålunda efter all sannolikhet icke kunna blifva någon annan
än den, att en eller annan aflägset boende inträdessökande måste afvisas.
Man skulle emellertid härvid af farhåga äfven för en sådan olägenhet
kunna göra den invändningen, att parallelklasser för den nedre femklassiga
delen af läroverket, der undervisningen är antingen på en enda
linie eller blott delvis på två särskilda linier ordnad, icke borde innebära
några oöfvervinneliga svårigheter för undervisningen eller disciplinen
inom läroverket, enär dels denna anordning vore på ordinarie stat grundad
och således icke utsatt för tillfälliga rubbningar, dels lärjungeantalet
utan tvifvel med femte klassen blefve så minskadt, att behof af parallelklasser
derefter icke gerna kunde komma i fråga. Men en sådan

GRUNDERNA FÖR KOMITERADES FÖRSLAG TILL ORGANISATION. 153

anordning- skulle helt visst medföra svårigheter af betänklig art. Om
nemligen vid ett starkt besökt högre elementarläroverk ungefär fulltaliga
parallelklasser funnes de fem nedre klasserna igenom, kan man visserligen
på grund af redan vunnen erfarenhet i liknande fall antaga, att
efter femte årskursens slut så många från läroverket utginge, att de
qvarblifvande kunde rymmas på enkla afdelningar i de öfre klasserna.
Tillträde till dessa öfre klasser lemnas och bör äfven med förmonsrätt
näst efter läroverkets egna lärjungar lemnas åt de ynglingar, som från
det kringliggande områdets lägre eller femklassiga läroverk blifvit utexaminerade
för flyttning till nedre afdelningen af det högre elementarläroverkets
sjette klass och anmälde till intagning derstädes. De sålunda
tillkomne skulle mångenstädes göra parallelafdelningar äfven i de
öfre klasserna nödvändiga; och detta förfogande skulle i ytterst betänklig
grad inveckla och försvåra läroverkets arbete för fullgörande af dess
uppgift. Såväl undervisning som disciplin skulle lida derpå. Ty om
också undervisningens olägenheter kunde lindras genom att anslå extra
lärarekrafter till att vid förefallande behof upprätta fullständiga parallelklasser
med särskild undervisning, så skulle likväl kostnaderna för en
sådan åtgärd blifva ganska stora, hvarjemte de på det sättet anskaffade
lärarekrafterna vore tillfälliga och derigenom erbjöde alla de vanskligheter,
som äro från hvarje rent tillfälligt åtgörande oskiljaktiga. På
sidan om det så till sägandes ordinarie och fastställda läroverket skulle
sålunda en ständig apparat af extraordinarie och rörlig undervisning
finnas, som grepe störande in i läroverkets normala verksamhet, desto
mera störande, som den genom sin tillfälliga och rörliga beskaffenhet
gjorde sig oåtkomlig för hvarje på konstant erfarenhet grundadt försök
till regelbunden så väl inrättning som ledning. Det stora och i mångfaldiga
afdelningar och biafdelningar splittrade lärjungeantalet skulle
dessutom göra öfvervakandet af disciplinen till en uppgift, som svårligen
kunde af någon rektor på ett tillfredsställande sätt lösas. Om deremot
folkmängden inom något läroverksområde finge en sådan tillökning, att

154 GRUNDERNA FÖR KOMITERADES FÖRSLAG TILL ORGANISATION.

dubbla klasser vid läroverket blefve behöfliga för att kunna mottaga
alla, som från detta område sökte inträde, då fordrade i sådant fall afseendet
på undervisningens sanna intresse upprättande antingen ytterligare
af ett särskildt femklassigt eller tilläfventyrs af ännu ett högre
elementarläroverk för samma område. Ty ordnas icke läroverken inom
sig så, att det genom sjelfva detta ordnande blifver dem möjligt att
motsvara alla de anspråk, som samhället med fog ställer på dem, då
kunna de kostnader, som för läroverken göras, naturligtvis icke blifva
uppvägda af motsvarande gagn för samhället. Det ligger derföre enligt
Komiterades åsigt mycken makt deruppå, att läroverken i det hänseende,
hvarom nu är fråga, blifva så inrättade, att de ostörda af tillfälliga rubbningar
kunna, äfven de, likaväl som lärjungarne, utan öfveransträngning
jemnt och planmässigt, utöfva sin verksamhet och dymedelst blifva satta
i stånd att vederbörligen uppfylla sin bestämmelse.

Dessa äro de skäl, på hvilka Komiterade stödt sin åsigt om behöfligheten
af en sådan regleringsåtgärd, hvarigenom vid hvarje allmänt läroverk
dels ett lärjungeantal af 40 för hvar och en af de fem lägre klasserna
samt 30 för hvardera af de öfriga klassernas afdelningar bestämmes
såsom det högsta tillåtna, dels s. k. parallelklasser eller parallelafdelningar
komma att upphöra och endast enkla klasser eller afdelningar
finnas. Härigenom beredes möjlighet att ordna läroverkets arbete så,
att en fast undervisningsplan kan uppgöras och följas samt lärarekrafterna
konstant beräknas. Öfvergången från det nu vid läroverken rådande
förhållandet i detta hänsende till det här föreslagna torde befinnas
blifva så mycket lättare, som Komiterade vid uppgörande af förslagettill
normalstat ständigt tagit hänsyn till läroverkens nu varande storlek,
lärjungeantal och lärarepersonal samt endast vid fall af särdeles tvingande
skäl väsentligen afvikit derifrån.

Såsom förut å annat ställe i detta underdåniga betänkande blifvit
med anförande af grunden nämndt, hafva Komiterade föreslagit realliniens
afkortning med två år, således dess afslutning med sjette klassens

GRUNDERNA FÖR KOMITERADES FÖRSLAG TILL ORGANISATION.

155

öfre års afdelning, utom för fyra högre elementarläroverk, för hvilket sist
nämnda förslag skälen dels äro i annat sammanhang anförda, dels här
nedan ytterligare skola i underdånighet andragas. Vidare hafva, i enlighet
med vederbörligen stadfästadt förslag till undervisningsväsendets
ordnande i hufvudstaden, blifvit förutsatta såsom i Stockholm befintliga
(Nya Elementarskolan oberäknad) två högre elementarläroverk jemte tre
lägre (femklassiga). Hvad angår alla de nu varande högre elementarläroverken
i öfrigt hafva Komiterade antagit dem böra såsom å båda
linierna fullständiga bibehållas, med undantag af det i Nyköping befintliga,
hvilket antagits kunna förvandlas till ett femklassigt elementarläroverk.
De skäl, på hvilka Komiterade grundat ett sådant antagande,
äro läroverkets anmärkningsvärda fåtal af lärjungar, synnerligen i de
öfre klasserna, och framför allt det missförhållande i afseende på anstalter
för meddelande af elementarbildning, hvari Strengnäs stift står
till öfriga stift i riket, om man beträffande antalet af dess läroverk samt
dess folkmängd och areal ställer det i jemförelse med dessa (jfr bil.
L. 2—5). Enär sålunda Strengnäs stift äfven efter reduktion af ett bland
dess nu varande högre elementarläroverk ändock står i fråga om läroanstalter
för meddelande af elementarbildning i fullt jemngod ställning
med de öfriga stiften, synes all billighet tala för en sådan indragning.
Att åter intet annat läroverk än Nyköpings härvid bör komma i fråga,
synes antagligt i betraktande deraf, att, hvad de två öfriga högre elementarläroverken
beträffar, det i Örebro är starkt besökt och ligger i
en folkrik ort, det i Strengnäs åter är dels i stiftsstaden beläget och
redan af detta skäl der oundgängligt, dels ett bland landets äldsta läroverk
och intager ett aktadt rum i vår kulturhistoria.

Rörande de högre elementarläroverken i Norrland hafva Komiterade,
ehuru icke utan all tvekan, likväl efter närmaro öfvervägande ansett
skäl vara för handen, som tala för bibehållande af dem alla, oaktadt
deras närvarande lärjungeantal ingalunda i jemförelse med landets öfriga
läroverk synes förorda allas fortbestånd såsom högre elementarläroverk.

156 GRUNDERNA FÖR KOMITERADES FÖRSLAG TILL ORGANISATION.

I en landsdel, så vidsträckt, så glest befolkad och så vanlottad med
hänsigt till kommunikationer som Norrland, synes emellertid det afseende
böra fästas på behofvet af lättadt tillfälle till bildnings erhållande,
att icke samma beräkningsgrund för förhållandet mellan folkmängd och
lärjungeantal samt antal af högre läroverk bihehålles, hvad Norrland
angår, som hvad angår öfriga landsdelar. Samma undantagsställning
synes äfven Gotland fordra i anseende till sin från fastlandet afskilda
belägenhet.

Beträffande de närvarande femklassiga elementarläroverken hafva
Komiterade icke tänkt sig någon annan förändring än den förut angifna,
att af Stockholms fem sådana, ett blefve genom tilläggande af sjette och
sjunde klass förvandladt till högre samt ett förenadt med gymnasium
till gemensamt högre elementarläroverk. Vidkommande de lägre läroverken
anse sig Komiterade böra på skäl, som å annat ställe i detta
betänkande finnas angifna, i underdånighet föreslå de två- och treklassiga
elementarläroverkens förvandlande till pedagogier med samma lärareantal,
som de förut haft, samt de nu varande pedagogiernas bibehållande
såsom pedagogier med två lärare för hvardera, dock med den inskränkning,
att det lägre elementarläroverket i Örnsköldsvik samt pedagogierna
i Öregrund, Ulricehamn, Mariefred, Lindesberg, Säter, Cimbrishamn,
Kongelf, Kongsbacka, Falkenberg och Laholm i underdånighet föreslås
till indragning. Såsom skäl härtill få Komiterade i underdånighet anföra,
att samtliga dessa läroverk, der de icke i följd af sitt ringa lärjungeantal
föra ett tynande lif, äro förlagda å orter, som genom sin
närbelägenhet intill andra läroverk icke synas sjelfva hafva oundgängligt
behof af egna sådana.

Beträffande Stockholm hafva Komiterade i det ofvan nämnda förslaget
till reglerande af hufvudstadens undervisningsväsende utgått från
förutsättningen af de inom Nikolai, Adolf Fredriks och Kungsholms församlingar
belägna lägre elementarläroverkens indragning.

Vid samtliga de till bibehållande föreslagna elementarläroverken,

GRUNDERNA FÖR ICOMITERADES FÖRSLAG TILL ORGANISATION.

157

såväl lägre som högre, blifva för de fem klasser, som helt och hållet
utgöra de förra och bilda underbyggnaden för de senare, enligt Komiterades
underdåniga förslag, grunderna för arbetsordningen fullkomligt
lika i följande hänseenden: klasserna äro enkla; de fyra första sammanhållas
på en samfäld grundläggande bildningslinie, der undervisningen
är för alla lärjungar gemensam; den femte fördelar sig på två bildningslinier,
hvilka emellertid kunna under ungefär hälften af den bestämda
lärotiden undervisas gemensamt. Undervisandet af de fyra första klasserna
kräfver lärarekrafter för 114 undervisningstimmar i veckan, den
femte fordrar 43 undervisningstimmar, af hvilka 15 äro gemensamma
för båda linierna, 15 anslagna för den klassiska samt 13 för den reala
liniens räkning. Fördelen häraf består icke blott deri, att undervisningsplanen
kan konstant uppgöras, utan äfven deri, att klassläraresystemet
kan för de lägsta klasserna vinna den tillämpning, som är af vigt så
väl till förebyggande af öfveransträngning som för undervisningens
koncentration i dessa klasser, hvilket förhållande belyses af det uppgjorda
förslaget till undervisningsskyldighetens fördelning (bil. F. l—6),
samt derjemte deri, att, enär undervisningsplanens tillämpning, på
sätt ofvan är nämndt, blifver i regeln lika för alla elementarläroverk,
högre som lägre, de fem nedre klasserna igenom, undervisningen fålen
likformighet och en enhet, som göra, att lärjungar, hvilka från ett
femklassigt läroverk öfvergå till sjette klassen i ett högre, der inträda
efter erhållande af en förberedelse för de högre klassernas studier,
som är i möjligaste måtto både jemförlig och öfverensstämmande
med den, som den till det högre läroverket redan förut hörande
stammen af lärjungar undfått. Härigenom minskas, om ej helt och
hållet undanrödjes, den annars ofta nog kännbara olägenheten deraf, att
lärjungar, som erhållit en både till art och ordning olika förberedande
undervisning, sammanföras för att gemensamt bygga på den så ojemnt.
lagda grunden. De ämnen, i hvilka den femte klassens båda bildningslinier
kunna med fördel gemensamt undervisas, äro kristendom (2 timmar),

158 GRUNDERNA FÖR KOMITERADES FÖRSLAG TILL ORGANISATION.

modersmålet (2 t.), matematik (6 t.), naturlära (2 t.) samt historia och
geografi (3 t.). Sannt är, att timantalet för reallinien i modersmålet och
matematik samt historia och geografi med en timme för hvart och ett af
dessa ämnen öfverskjuter det för den klassiska linien bestämda, under
hvilken timme reallinien sålunda måste särskildt undervisas. Men dermed
är ingen olägenhet förenad, ty i modersmålet behöfver reallinien
redan här med hänsigt till den vid utgången ur sjette klassen försiggående
afslutningen särskildt en timme i veckan öfva sig i modersmålets
skriftliga behandling, den särskilda timmen i matematik användes
lämpligen till de för realliniens kurs tillkommande praktiska räkneöfningarne,
och den i historia och geografi till inhämtande af den för reallinien
tillkomna utförligare beskrifningen af de vigtigare kulturländerna.

Beträffande de vid de högte elementarläroverken befintliga klasser,
som följa efter den femte, kan allt efter lärjungeantalets olikhet undervisningen
genom statens uppgörande på olika sätt ordnas.

Vid de fyra högre elementarläroverken, som antagits skola bibehålla
en sjunde klass äfven på reallinien, och som, redan nu starkt
anlitade, allt framgent kunna väntas äfven i de öfre klasserna komma
att temligen fulltaligt besökas, blifver undervisningen från och med sjette
klassens nedre afdelning för hvardera bildningslinien fullkomligen skild.

För bestridande af en sådan undervisning erfordras för den klassiska
linien lärarekrafter till 30 timmar i veckan inom hvardera af den
sjette klassens samt till 29 inom hvardera af den sjunde klassens afdelningar,
och för den reala linien till samma timantal inom den sjette
klassens samt till 28 timmar inom den sjunde klassens särskilda afdelningar.
Dessa läroverk bilda med afseende på gruppering i och för
normalstatens uppgörande den första läroverksgruppen.

Den andra gruppen bildas af sådana högre elementarläroverk, vid
hvilka den reala bildningslinien sträcker sig till och med den sjette klassens
öfre afdelning, och omfattar alla de öfriga högre elementarläroverken.
Inom denna grupp särskilja sig förnämligast med afseende på

GRUNDERNA FÖR KOMITERADES FÖRSLAG TILL ORGANISATION.

159

det för närvarande befintliga lärare- och lärjungeantalet tre slag af läroverk.
Vid det första af dessa är undervisningen inom de högre klasserna
för de båda bildningslinierna, likasom inom den första gruppen,
fullkomligen skild. Skilnaden mellan den första gruppens läroverk och
de nu i fråga varande inskränker sig derföre dertill, att de senare
sakna realliniens sjunde klass; och de skulle sålunda kunna umbära så
mycket af lärarekrafter, som erfordras för bestridande af undervisningen
i denna sjunde klass, så vida icke med dem, som blifvit befriade från
grekiska språkets läsning, särskild undervisning i engelska språket och
i fysik erfordrade ett tillskott i lärarekrafter af sammanlagdt fem timmar
i veckan för hvardera afdelningen. Sålunda måste här för sjunde klassen
i hvardera afdelningen ett antal af 34 undervisningstimmar i veckan
vara att tillgå. Det nu anförda gäller äfven det andra och tredje slaget
af denna grupps läroverk, hvilka dessutom förete likhet med hvarandra
deruti, att de båda linierna i sjette klassen hafva kombinerad undervisning,
hvilket innebär, att de undervisas i några ämnen gemensamt
och i de öfriga hvar för sig. De äro för öfrigt i så måtto olika, som
det förra slaget för närvarande företer öfver hufvud ett något större
lärjungeantal vid hvarje läroverk än det senare, hvilket såväl derigenom
som i allmänhet genom en på belägenheten sig grundande undantagsställning
i förhållande till landets öfriga högre elementarläroverk medgifver,
jemnfördt med det andra, en något olika sammansatt lärarepersonal.

Genom den nämnda kombinationen af undervisningen i sjette klassens
båda afdelningar kunna lärarekrafter till sammanlagdt 18 timmar i
veckan eller 9 timmar i hvardera afdelningen inbesparas. De ämnen,
i hvilka kombinerad eller gemensam undervisning kan ega rum, äro
kristendom (2 timmar), modersmålet (2 timmar), franska språket (3 timmar)
och naturalhistoria (2 timmar). Den för reallinien ensamt öfverblifna
undervisningstimmen i modersmålet användes här på samma sätt
som motsvarande timme i den femte klassen. Att utan något slags

160

GRUNDERNA FÖR KOMITERADES FÖRSLAG TILL ORGANISATION.

slags olägenhet för någondera liniens lärjungar undervisningen här kan
vara gemensam i dessa ämnen beror dels, såsom förut blifvit visadt,
derpå, att läroverkets alla lärjungar i de fyra första klasserna erhållit
en gemensam grundläggande underbyggnad, dels derpå, att lärjungeantalets
låga siffra i dessa båda slag af läroverk medgifver en sådan
anordning.

Den tredje gruppen utgöres af de femklassiga elementarläroverken,
om hvilkas normalstat förut är taladt, och den fjerde af pedagogierna,
hvilka äfvenledes förut äro omnämnda.

Efter förutskickande af dessa anmärkningar rörande den gruppering
af läroverken, hvarpå uppgörande af deras normalstat beror, utbedja sig
Komiterade att få i fullständig öfversigt meddela denna grupperings
grunder och tillämpning på de nu bestående förhållandena.

Läroverkens gruppering.

Gruppen I

utgöres af högre elementarläroverk med klassisk och real linie, båda till
och med sjunde klassen; undervisningen bedrifves från och med den
sjette på två helt och hållet skilda linier. Med det högre elementarläroverket
är pedagogi förenad, så vida icke sådan finnes i samma stad,
fästad vid ett lägre elementarläroverk.

Antal undervisningstimmar.

Gemens. Kl. lin. Real-lin. S:a.

Kl.

-IV.

VI. i.
VI. 2.
VII. i.
VII. 2.

114 —

15 15

— 30

— 29

Summa 129 133

129

114

391.

Antal lärare.

1 rektor å 12 t:r ............... 12 t:r

7 lektorer å 205/7 t:r......... 145 »

9 adjunkter å 26 t:r ......... 234 ))

Summa 391 t:r.

Anm. Då pedagogi är med läroverket
förenad, tillkomma ytterligare två adjunkter
och i de stiftsstäder, der lektorer ega
säte i konsistorium, teologie lektor.

GRUNDERNA FÖR K0M1TERADES FÖRSLAG TILL ORGANISATION.

161

Maximi-antal af lärjungar:

i klass. I—V.................................................................... 200

i » VI—VII ....................................................... 240

i pedag. afd. (der sådan finnes) ................................. 80

Summa 520.

Gruppen II

utgöres af högre elementarläroverk med klassisk linie till och med den
sjunde klassen samt reallinie till och med den sjette. Med det högre
elementarläroverket är pedagogi förenad, såvida ej sådan finnes i samma
stad, fästad vid ett lägre elementarläroverk.

A. Undervisningen bedrifves i sjette klassen på två helt och hållet
skilda lini er.

Antal undervisningstimmar. Antal lärare.

		Gemens. !	Kl. lin. Reallin. S:a.	1 rektor å 12 t:r ............... 12 t:r
Kl.	I—IV.	114	—	— 114	7 lektorer å 204/7 t:r......... 144 »
	V.	15	15	13 43	7 adjunkter å 27 t:r ......... 189 »
»	VI. t.	—	30	30 60	Summa 345 t:r.
»	VI. 2.	—	30	30 60	Anm. Då pedagogi är med läroverket
»	VII.i.	—	34	34	förenad, tillkomma ytterligare två adjunk-
»	VII. 2.	—	34	— 34	ter och i de stiftstäder, der lektorer ega
					säte i konsistorium, teologie lektor.
	Summa 129	143	73 345.
		Maximi-antal af lärjungar:
	i klass. I—	-V..........		............................ 200
	i	» VI	—VII		........................................... 180
	i pedag. afd. (der	såd. finnes) ................................. 80

Summa 460.

B. Undervisningen bedrifves i sjette klassen delvis gemensamt för
båda liniernas lärjungar.

162

GRUNDERNA FÖR KOMITERADES FÖRSLAG TILL ORGANISATION.

Antal undervisning stimmar.

Antal lärare.

	Gemens.	Kl. lin.	Reallin.	S:a.
ki. :	I—IV.	114	—	—	114
»	V.	15	15	13	43
	VI. i.	9	21	21	51
>>	VI. 2.	9	21	21	51
	VII.i.	—	34	—	34
»	VII. 2.	—	34	—	34
	Summa	147	125	55	327.

«) 1 rektor å 12 t:r............ 12 t:r

6 lektorer å 21 t:r......... 126 »

7 adjunkter å 27 t:r ... 189 »

Summa 327 t:r.

/?) 1 rektor å 13 t:r............ 13 t:r

4 lektorer å 20 t:r......... 80 »

9 adjunkter å 26 t:r...... 324 »

Summa 327 t:r.

Anm. För den med läroverket förenade
pedagogien tillkomma ytterligare
två adjunkter och i de stiftstäder, der
lektorer ega säte i konsistorium, teologie
lektor.

Maximi-antal af lärjungar:

i klass. I—V....................................................................... 200

i » VI—VII ........................................................... 120

i pedag. afd....................................................................... 80

Summa 400.

Gruppen III

utgöres af lägre elementarläroverk
pedagogi.

Antal undervisningstimmar.

Gemens. Kl. lin. Reallin. S:a.

Kl. I—IV. 114 — — 114

» V. 15 15 13 43

Summa 129 15 13 157.

med fem klasser i förening med
Antal lärare.

1 rektor å 22 t:r .............. 22 t:r

5 adjunkter å 27 t:r ........ 135 »

Summa 157 t:r.
Anm. För den med läroverket förenade
pedagogien tillkomma a) tre
adjunkter eller /9) en.

GRUNDERNA FÖR KOMITERADES FÖRSLAG TILL ORGANISATION.

163

Maximi-antal af lärjungar:

«) i klass I—V........................... 200 /?) i klass I—V........................ 200

i pedag. afd.............................. 120 i pedag. afd............................ 40

Summa 320. Summa 240.

Gruppen IV

utgöres af fristående pedagogier med minst två lärare, nemligen rektor
och adjunkt. Lärjungarnes maximi-antal utgör 40 i hvarje särskild afdelning
af pedagogien.

Tabellarisk öfversigt öfver läroverkens fördelning på de särskilda

grupperna m. m.

			Nu	varande	F öreslagne
		& 5		lärare			lärare		g
		i P-							§= m
Högre	Elementarläroverk.	>-> p? G© ^ P* p	50 CD Vt	cd Vt	Å B	W CD Vt	tH CD Vt et-	É> ''B'' p	p B p p 09 ö P P ^ P
		p >-i	O	CD •-i	c+- CD	O	CD	c-f- CD
Grupp I.	Stockholm A...................	196	1	7	—	1	7	9	440
	Örebro..............................	499	1	7	17	1	7	11	520
	Malmö .............................	342	1	5	14	1	7	11	520
	Göteborg .......................	526	1	7	15	1	8	9	440
Grupp II. A.	Stockholm B.................	—	—	—	-	1	7	7	380
	Upsala........;.....................	482	1	7	16	1	7	9	460
	Linköping.......................	437	1	7	14	1	8	9	460
	Skara ..............................	370	1	7	15	1	8	9	460
	Strengnäs ...................	164	1	7	7	1	8	9	460

	(Nyköping) .....................	161	1	6	8	-	—	—	—
	Westerås ......t.................	275	1	7	10	1	8	9	460
	Wexiö..............................	385	1	7	12	1	8	9	460
	Transport	3837	11	74	128	11	83	101	5060

164

GRUNDERNA FÖR KOMITERADES FÖRSLAG TILL ORGANISATION.

Grupp II. A.

	>	Nu	varande	Föreslagne
	0 l-r1 ^ F P,		lärare			lärare		g g i eg p
	c+ ,_, P= t—* M	W	F CD	> Pi	W	tT< CD	31.
	2 P CTQ P >-t	& c+- O	ct- O CD	0 K c+ CD i-i	PT1 e-*- O t-J	O CD	0 p? ct- CD	p Hj
Transport	3837	11	74	128	11	83	101	5060
Jönköping..................	515	1	6	13	1	7	9	460
Lund..........................	404	1	7	15	1	7	9	460
Kalmar........................	403	1	7	14	1	8	9	460
Karlstad .....................	389	1	7	9	1	8	9	460
Gefle...........................	224	1	7	8	1	6	9	400
Norrköping ...............	244	1	5	10	1	6	9	400
Falun .......................	212	1	5	11	1	6	9	400
Karlskrona..................	282	1	5	10	1	6	9	400
Kristianstad ...............	297	1	5	10	1	6	9	400
Hernösand..................	212	1	6	7	1	7	9	400
Hudiksvall..................	139	1	4	7	1	4	11	400
Westervik..................	116	1	2	7	1	4	11	400
Wenersbore...............	226	1	4	10	1	4	11	400
Helsingborg...............	247	1	4	7	1	4	11	400
Halmstad ..................	173	1	4	7	1	4	11	400
Östersund ..................	133	1	5	8	1	4	11	400
Umeå ........................	160	1	5	8	1	4	11	400
Luleå ........................	94	1	4	5	1	4	11	400
Wisby.......................	214	1	4	10	1	5	11	400

Summa	8521	30	170	304	30	187	290	12900

GRUNDERNA FÖR KOMITERADES FÖRSLAG TILL ORGANISATION

165

Lägre Elementarläroverk,	Antal lärjungar h. t. 1871	Nu varande lärare	Föreslagne lärare	Maximum af lärjungar
tö CD c4- O	Adjunkter	Rektor	Adjunkter
Grupp III. Stockholm	(Klara) .............................	211	1	7	—	—	—
)>	(Maria) .............................	145	1	7	—	—	—
»	Jakob................................	207	1	6	1	8	320
»	Katarina ...........................	323	1	7	1	8	320
»	Ladugårdslandet...............	184	1	6	1	8	320
Norrtelje		65	1	5	1	6	240
Enköping		57	1	5	1	6	__ 240
Ekesjö......		100	1	5	1	6	240
Mariestad		66	1	5	1	6	240
Borås ......		69	1	5	1	6	240
Lidköping		67	1	5	1	6	240
Nyköping		—	—	—	1	6	240
Eskilstuna		84	1	5	1	6	240
Arboga ...		57	1	5	1	6	240
Ystad ......		102	1	5	1	6	240
Karlshamn		93	1	5	1	6	240
Landskrona ..........................................	55	1	5	1	6	240
Uddevalla		94	1	5	1	6	240
Göteborg		89	1	5	1	6	240
• Kristinehamn ......................................	61	1	5	1	6	240
Sundsvall		82	1	5	1	6	240
Piteå.........		44	1	4	1	6	240
	Summa	2255	1 21	112	20	126	5040

166 GRUNDERNA FÖR KOMITERADES FÖRSLAG TILL ORGANISATION.

Fristående Pedagogier.	Antal lärjungar h. t. 1871	Nu varande lärare	Föreslagne lärare	Maximum af lärjungar
Rektor	Adjunkter	Rektor	Adjunkter
Grupp IV. (Stockholm Nikolai)*...........................	30	1	1	—	_	_
» (Adolf Fredrik) ...............	7	1	1	—	—	—
» (Ulrika Eleonora) ...........	—	1	1	—	—	'' -
Söderhamn ........................................	49	1	2	1	2	120
(Oregrund)............................................	18	—	1	—	—	—
Söderköping........................................	38	1	2	1	2	120
Wadstena ............................................	44	1	2	1	2	120
Wimmerby ..........................................	18	1	2	1	2	120
Alingsås..............................................	53	1	2	1	2	120
Sköfde...................................................	71	1	2	1	2	120
Hjo ......................................................	30	1	1	1	1	80
Falköping ............................................	26	—	1	1	1	80
(Ulricehamn) .....................................	15	—	1	—	—	—
Askersund.............................................	40	1	2	1	2	120
Södertelje ............................................	27	1	1	1	1	80
(Mariefred) ..........................................	16	—	1	—	—	—
Sala ............................................	52	1	2	1	2	120
Köping .................................	32	1	1	1	1	80
Nora .....................................................	43	1	1	1	1	80
Hedemora ... .........................................	23	1	1	1	1	80
(Lindesberg)..........................................	20	—	1	—	—	—
(Säter)...................................................	12	—	1	—	—	—
(Avesta) ...............................................	11	—	1	—	—	—
Wernamo ........................	38	1	1	1	1	80
Grenna...............................................	9	1	1	1	1	80
Sölvesborg............................................	23	1	1	1	1	80
Ronneby..............................................	21	1	1	1	1	80
Trelleborg............................................	37	1	1	1	1	80
Transport	803	21	36	19	27	1840

GRUNDERNA FÖR KOMITERADES FÖRSLAG TILL ORGANISATION.

167

	Antal lärjungar h. t. 1871	Nu varande lärare	Föreslagne lärare	Maximum af lärjungar
Rektor	Adjunkter	Rektor	Adjunkter
Transport	803	21	36	19	27	1840
Grupp IV. Engelholm............................................	30	1	1	1	1	80
(Cimbrisliamn).....................................	10	—	1	—	—	—
Göteborg ...........................................	82	1	2	1	2	120
W ar b er g................................................	40	1	2	1	2	120
Strömstad ............................................	23	1	1	1	1	80
Marstrand ............................................	23	1	1	1	1	80
(Kongelf) ............................................	21	1	1	—	—	—
(Kongsbacka) ......................................	14	1	1	—	—	—
(Falkenberg) .......................................	13	—	1	—	—	—
(Laholm)..............................................	21	—	1	—	—	—
Oskarshamn ..........................................	44	1	2	1	. 2	120
Borgholm .............................................	24	1	1	1	1	80
Mönsterås .............................................	25	—	1	1	1	80
Amål......................................................	59	1	2	1	2	120!
Filipstad................................................	20	1	2	1	2	120''
Arvika ...............................................	38	1	2	1	2	120;
Haparanda........... .................................	34	1	3	1	2	120
Skellefteå .............................................	30	1	2	1	2	120
(Örnsköldsvik).....................................	21	1	1	—	—	— i
Summa	1375	36	64	32	48	3200!

Kostnadsberäkning.

Nu varande kostnad:

29 rektorer vid b. elem.-lärov.

1 »

å rdr 4,000 116,000 rdr

» » 3,500 3,500 »

119,500 rdr.

» ))

Transport

168

GRUNDERNA FÖR KOMITERADES FÖRSLAG TILL ORGANISATION.

Transport 119,500 rdr

170 lektorer vid	h. elem.-lärov. å	rdr	2,000	340,000	»
304 adjunkter »	» »	»	»	1,000	304,000	»
5 rektorer »	5-klassiga	elem.-lärov. »	»	3,500	17,500	»
16 » »	»	» »	»	3,000	48,000
112 adjunkter»	»	» »		1,000	112,000	»
16 rektorer »	3-klassiga	» »		2,500	40,000	»
33 adjunkter »	»	» »	»	1,000	33,000	»
10 rektorer »	2-klassiga	» »	»	2,000	20,000	»
10 adjunkter »	»	» »	»	1,000	10,000	»
10 rektorer »	»	pedagogier »	»	2,000	20,000	»
10 adjunkter »	»	» »		1,000	10,000	)•
11 lärare »	1-klassiga	» »	»	1,000	11,000	»
60 extra lärare.			»	750	45,000	)>
				Summa	1,130,000	rdr.
Blifvande kostnad enligt Komiterades	förslag:
30 rektorer	vid h.	elem.-lärov. å	rdr	4,000	120,000	rdr
15 rektorsbiträden » »	» »	»	300	4,500	»
187 lektorer	» )>	» )>	»	2,000	374,000	»
290 adjunkter	» »	» )>	»	1,000	290,000	»
3 rektorer vid	5-klassiga elem.-lärov. »	»	3,500	10,500	))
17 » »	»	» »	»	3,000	51,000	»
126 adjunkter »	»	» »	»	1,000	126,000	»
16 rektorer »	fristående pedagogier »	»	2,500	40,000	»
16 » »	»	» ))	»	2,000	32,000	))
48 adjunkter »		» »	»	1,000	48,000	»
				Summa	1,096,000	rdr,

Således uppkommer.en besparing af............................. 34,000 rdr.

Enligt nu meddelade öfversigt af läroverkens normalstat är en
pedagogi beräknad såsom tillhörig hvarje både lägre och högre elementar -

GRUNDERNA FÖR KOMITERADES FÖRSLAG TILL ORGANISATION. 169

läroverk, undantagandes de högre elementarläroverken i Stockholm och
Göteborg. I dessa städer finnas nemligen jemte de högre elementarläroverken
äfven lägre sådana; och då de förra, såsom förhållandena för
det närvarande påtagligen antyda, utan tvifvel komma att fortfarande
blifva talrikt besökta ända upp i de öfverstå klasserna, torde möjligheten
för dem att både i undervisning och disciplin sammanhålla sina
lärjungar bäst tillgodoses derigenom, att vid sidan af dem icke någon
pedagogi inrättas. Som emellertid i båda dessa städer efter all sannolikhet
tillfället till erhållande af en lägre realbildning kommer att med
begärlighet omfattas och således tilloppet af lärjungar, som åstunda en
mot pedagogiers lärokurs svarande bildning, icke blifva ringa, har det
synts Komiterade lämpligt, att de till Stockholms tre femklassiga elementarläroverk
anslutna pedagogierna förses med tre lärare hvar, på
det att dessa pedagogier må kunna äfven åt ett större antal lärjungar
meddela en nöjaktigt anordnad undervisning, hvaremot det femklassiga
läroverket i Göteborg ansetts kunna lösa sin uppgift med endast en
lärare i pedagogien, om staden derjemte erhåller en fristående pedagogi,
försedd med tre lärare.

Landets öfriga femklassiga elementarläroverk hafva ansetts för de
med dessa förenade pedagogier icke behöfva mer än en lärare på stat
anvisad af det skäl, att, så vidt man får döma efter förhållandena med
deras hittills företedda lärjungeantal, ett af två fall sannolikt inträffar,
nemligen antingen att lärjungeantalet i pedagogien blifver så inskränkt,
att en lärare der blifver i stånd att vederbörligen undervisa tre särskilda
årsafdelningar af lärjungar, eller att, derest i början få intagas i elementarläroverket
och många i pedagogien, lärjungarne i de två öfverstå klasserna
af det förra blifva så få, att en lärare beqvämligen kan undervisa
bådas lärjungar och derigenom en för detta beräknad lärare blifver att
tillgå för betingande af undervisningen i den mera besökta pedagogien.

Med den anordning, som läroverken genom nu förslagsvis uppgjorda
stat erhålla, torde mera sällan behof af extra lärare komma att

170 GRUNDERNA FÖR KOMITERADES FÖRSLAG TILL ORGANISATION.

visa sig. Der ett sådant beliof möjligen komme att göra sig gällande,
skulle det i alla fall icke, såsom nu vanligen är händelsen, framträda
under sådana förhållanden, som gjorde behofvet lika beky mmerväckande
som dess afhjelpande vanskligt. Det i fråga varande behofvet kan nemligen
svårligen inträda annars än antingen i det fall, att vid de högre
elementarläroverken inom grupperna I. och II. A. de på den klassiska
linien från läsning af grekiska språket befriade lärjungarnes antal blefve
så betydligt, att de icke alla lämpligen kunde i de mot nämnda språk
utbytta ämnena tillsammans med realliniens lärjungar undervisas, eller
i det, att vid de femklassiga elementarläroverken lärjungarne både i
pedagogien och i elementarläroverkets båda öfverstå klasser blefve så
många, att ingen lärare, som för det senare vore beräknad, kunde tagas
i anspråk för bestridande af undervisning i den förra, eller slutligen i
det fall, att vid läroverk, der profårskurs genomgås, minskningen af
antalet undervisningstimmar för de i handledningen af lärarekandidaterna
deltagande lärarne blifver så stor, att extra lärares anskaffande derigenom
påkallas. I intet af dessa fall skulle nödvändigheten af extra lärares anställande
kunna störande inverka på läroverkets normala undervisningsordning
i det hela. Den fyllnad i undervisningstimmarnes antal, som
genom afräkning af fyra timmar i veckan å de vid stiftsstädernas läroverk
såsom konsistorii-ledamöter i stifsstyrelsen deltagande lektorernas
undervisningstid blifver nödvändig, behöfver ej åstadkommas genom
extra lärare, ty de vid dessa läroverk tillkomne teologie lektorernas
undervisningstimmar utgöra just denna fyllnad. Vid de med de högre
elementarläroverken förenade pedagogierna hafva Komiterade ansett två
lärare åtminstone tills vidare kunna fylla behofvet,

Vid sådant fall, att ett genom stigande folkmängd å någon ort förökadt
lärjungeantal vid något elementarläroverk, tillhörande en lägre
grupp i normalstaten, komme att ådagalägga behofvet af detta läroverks
förflyttande till en högre grupp eller annat slag inom gruppen, kan
sådant, enligt hvad i det föregående blifvit framstäldt, lätteligen utan

GRUNDERNA FÖR KOMITERADES FÖRSLAG TILL ORGANISATION.

171

någon rubbning af läroverkets undervisningsordning i det hela och utan
förorsakande af synnerligen stora kostnader försiggå. Äfven sjelfva
behofvet af ett sådant förfogande kan med iakttagande af här uppställda
och för dylika fall tillämpliga beräkningsgrunder utan svårighet underkastas
all den pröfning, som kan för sakens utredning befinnas nödig.

Komiterade hafva härmed sökt ådagalägga, att det förslag till Lärarebefattnormalstat
för läroverken, som nu blifvit framstäldt, och som afser åstad- stande viii bekommande
af en ändamålsenlig undervisningsordning, innebär verkligt S Tmnen!™
skydd mot de störande hinder och obehöriga rubbningar, som för närvarande
i så hög grad försvåra läroverkets arbete för uppnående af dess
ändamål. I samma syftning verkar ock, såsom ofvan blifvit antydt, den
föreslagna anordningen af bestämda läroämnens fästande vid de särskilda
lektorsbefattningarne, för hvilket förslag till anordning en kort redogörelse
torde vara erforderlig.

Lektorerna, hvilkas undervisningsskyldighet gäller företrädesvis de
öfre klasserna, böra ega de fackstudier, som äro behöfliga för undervisningen
å det högre stadiet af elementarbildningens lärokurs, och derjemte
hafva erhållit den pedagogiska utbildning, som sätter dem i stånd
att, på samma gång de i sin mon äro hvar sina läroämnens vetenskaplige
målsmän, tillika hafva åliggande att vara hufvudlärare och såsom
sådana öfvervaka undervisningens gång och metodiska handhafvande i
dessa ämnen inom de nedre klasserna. Då för behörigt fullgörande af
detta värf fordras en förutgående lång och allvarlig bildningskurs, är
det af stor vigt, att de, som bilda sig för lärarekallet, på förhand veta,
i hvilka bestämda ämnen särskild facklärdom och didaktisk färdighet
fordras för en viss bestämd verkningskrets vid elementarläroverket.
Fordringarne på ådagalagd skicklighet och kompetens för erhållande af
en sådan verkningskrets kunna härigenom ställas så högt, att möjlighet
städse må vara för handen att förskaffa läroverket fullgoda lärarekrafter,
hvarjemte alla slags tillfälliga och olämpliga sammanställningar af läroämnen
för någon viss ledigblifven lektorsbefattning blifva omöjliga.

172 GRUNDERNA FÖR KOMITERADES FÖRSLAG TILL ORGANISATION.

Genom denna anordning vinnes dessutom den fördel, att utom i de
sannolikt få fall, som i Komiterades förslag till Läroverksstadga § 13 afses,
hvarje tillfälligt och opåräknadt arbetsskifte eller undervisningsutbyte
lektorerna emellan bör kunna blifva alldeles obehöflig! Hvad angår
sammanställningen af ämnen, som blifvit för de särskilda lektorsbefattningarne
bestämda, torde Komiterade böra i underdånighet erinra derom,
att den blifvit gjord med ständig hänsyn till den sammanställning af
närbeslägtade eller ömsesidigt hvarandra berörande vetenskapsgrenar,
som ligger till grund för föreskrifterna i Eders Kongl. Maj:ts Nådiga
Kungörelse den 16 April 1870 angående filosofie licentiatexamen. Hvar
och en, som bereder sig för afläggande af nämnda examen, blifver alltså
i tillfälle att, der han finner så lämpligt vara, jemka sin stu dii-verksamhet
på samma gång efter fordringarne för denna och efter vilkoren för
kompetens till lektorsbefattning, — en omständighet, som utan tvifvel
är egnad att framkalla väl förberedda sökande till dessa befattningar.

De särskilda ämnena äro med afseende på sin vigt för undervisningen
i förevarande fall så anordnade, att de fördelas på sju hufvudlärarebefattningar,
hvilka tillhöra lektorstjenst; och intet i elementarundervisningen
ingående läroämne är härigenom i saknad af hufvudlärare
med högre vetenskaplig bildning. Skälen till den i underdånighet
föreslagna anordningen skola å annat ställe i detta betänkande angifvas,
äfvensom dertill, att hufvudläraren i kristendom icke är lektor
vid andra läroverk än de i stiftsstäder belägna, hvilkas lektorer hafva
säte i den kollegiala stiftsstyrelsen. Vid läroverk, der lärjungeantalet
är äfven i de högre klasserna fulltaligt eller närmande sig fulltalighetens
gräns, blifver detta antal af sju lektorer jemte teologie lektorn
vid de i universitetsstäder icke belägna stiftsläroverken nödvändigt derföre,
att den till undervisningsskyldigheten hörande ledningen af de
särskilda afdelningarnes skriföfningar och exkursioner samt öfvervakandet
af läroämnets metodiska behandling och undervisningens gång i de
nedre klasserna vid ett mera besökt läroverk taga vederbörande lärares

GRUNDERNA FÖR KOMITERADES FÖRSLAG TILL ORGANISATION.

173

både tid och krafter så strängt i anspråk, att, om de hade sådant målsmanskap
för flera ämnen på en gång förenadt med sin undervisningsskyldigliet,
de icke skulle vara i stånd att på ett mot sakens fordringar
svarande sätt fullgöra sina åligganden. Vid de läroverk, som äro jemförelsevis
mindre besökta (svarande mot normalstatens grupp II. B. a),
kan på grund af de för hufvudlärarens arbete i någon mon lindrande
omständigheter, som i nyss nämnda hänseenden inträdt, lektorernas antal
något minskas. Dock hafva Komiterade icke vågat att vid läroverk af nu
angifna storlek minska antalet allt för mycket; genom sammanförande af
båda de klassiska språken under en enda lektors ledning har det kunnat
nedgå till sex. Vid de, efter närvarande förhållande räknadt, minst besökta
eller i mera aflägsna bygder befintliga läroverken åter (svarande
mot normalstatens grupp II. B. /?) hafva Komiterade, på skäl, som framgå
af hvad nyss blifvit anfördt, icke tvekat att i underdånighet föreslå bestämmandet
af lektorernas antal till fyra, på sätt i det föreslagna stadgandet
under § 57 säges.

För adjunktsbefattningarne hafva Komiterade ej ansett sig kunna
föreslå ämnenas fastställande på samma sätt eller i samma grad som för
de ofvan berörda lärarebefattningarne. Sådant torde ej heller kunna
med fördel ske annorlunda, än nu i underdånighet blifvit föreslaget,
nemligen så, att de till hvarje adjunktsbefattnings verksamhetskrets hörande
läroämnen bestämmas i hvarje enskildt- fall samt, så långt nödigt
och möjligt är, efter de särskilda ämnenas vetenskapliga frändskap inbördes.
Härom är å annat ställe i detta underdåniga betänkande ytterligare
nämndt. Naturligt är emellertid, att de grunder för ämnenas
sammanförande, som bestämt den vid lektor sb efattningarne fästade undervisningsskyldigheten,
komma att, i den mon sådant lämpligen kan ske,
äfven härvid tjena till föredöme. Endast hvad kristendomsundervisningen
angår, hafva Komiterade ansett erforderligt, att något närmare bestämma
vilkoren för erhållande af lärarebefattning deri. Saknaden af bestämda
kompetensföreskrifter med afseende på lärarebefattning i kristendom vid

174

GRUNDERNA FÖR KOMITERADES FÖRSLAG TILL ORGANISATION.

Fullständigheten
af elem.-läroverkens
undervisning.

elementarläroverken har ofta nog gjort sig ganska kännbar och stadgat
öfvertygelsen om det angelägna behofvet af sådana. Redan af detta
skäl hafva Komiterade i underdånighet föreslagit de närmare bestämmelser,
som ansetts erforderliga för befogenhet att i en eller annan egenskap
vid elementarläroverken bestrida undervisning i kristendom. Men
Komiterade hafva funnit sig manade härtill äfven deraf, att senaste
kyrkomöte med stort eftertryck framhöll nödvändigheten af sådana bestämmelsers
införande i skollagstiftningen. Rörande beskaffenheten af
dessa bestämmelser i deras särskilda delar utbedja sig Komiterade att
å annat ställe i detta betänkande få i underdånighet anföra skälen derför.

Rektorn vid ett högre elementarläroverk är icke blott lärare och
öfvervakare af undervisningen i det hela samt ordningens upprätthållare
inom hela läroverket, utan tillika protokollsförande vid lärarekollegiets
sammanträden och har att uppgifva berättelser och redogörelser öfver
läroverkets verksamhet i alla riktningar samt är den räkenskapsförande
och redovisningsskyldig^ förvaltaren af läroverkets ekonomi. I den sist
nämnda egenskapen har han en mängd kamerala och ekonomiska göromål
att bestrida, hvilken mångfald och besvärlighet naturligen ökas i
mon af lärjungeantalet. Med anledning häraf hafva Komiterade trott sig
böra i sammanhang med frågan om förslaget till stats uppgörande för
läroverken hemställa, att vid hvarje högre elementarläroverk, hvars
lärjungeantal är 300 eller derutöfver, rektor må uppbära ett årligt arfvode
af 300 riksdaler till anskaffande af biträde i och för räkenskapsföringens
samt i allmänhet de ekonomiska och kamerala göromålens
bestridande.

I det närmast föregående hafva Komiterade sökt i fråga om lärjungars
antal och fördelning samt lärarekrafters beräkning och anlitande
framställa vilkoren för elementarläroverkets arbete i och för uppfyllande

GRUNDERNA FÖR KOMITERADES FÖRSLAG TILL ORGANISATION.

175

af sin bestämmelse, hvarjemte de förslag med afseende på läroverkets
inrättning, som dessa vilkor synas påkalla, blifvit i underdånighet
framlagda samt med anförande af skäl belysta och förordade. Dermed
är läroverksinrättningens yttre anordning i sina grunddrag gifven. Beskaffenheten
af dess inre anordning framträder i den allmänna undervisningsplanen
med tillhörande utkast till lärokurser i de särskilda ämnena
för hvarje särskild klass af läroverket. På detta senare slag af
anordning häntyder Riksdagen i sin underdåniga skrifvelse med följande
ord: »enligt Riksdagens förmenande ligger det magt deruppå, att folket
är förvissadt derom, att den undervisning, som meddelas dess söner i
landets offentliga läroanstalter, är den fullständigaste, som, med afseende
å landets tillgångar och behof, kan åstadkommas.» Hvad beträffar
fullständigheten af elementarläroverkens undervisning med afseende å
landets tillgångar, anse sig Komiterade på grund af det nådiga uppdrag,
de erhållit, hvarken uppfordrade eller befogade att yttra sig annorlunda,
än i det föregående skett vid uppgörande af förslag till läroverkens
gruppering, hvarvid beräkningen i och för lärarekrafternas disposition
alltid tager hänsyn till faktiskt bestående förhållanden och
vederbörligen anslagna medel. Komiterade anse sig härvid endast behöfva
i underdånighet hänvisa till den här ofvan upptagna kostnadsberäkningen
för den af Komiterade förslagsvis upprättade normalstaten,
hvilken beräkning visar, att de nu för läroverkens behof anslagna och
tillgängliga medel äro för det i Komiterades förslag afsedda ändamålet
fullt tillräckliga. Hvad åter angår den fullständighet, som utmärker den
vid de allmänna läroverken meddelade undervisningen med hänseende
till landets behof, måste denna bedömas efter den måttstock, som
undervisningens utstakade mål bestämmer derför; och detta mål finnes
angifvet i § 1 af det underdåniga förslaget till Stadga för rikets allmänna
läroverk. Med iakttagande häraf kan fullständigheten bedömas
efter undervisningens längd samt läroämnenas antal och kursernas mått
äfvensom efter bildningsarbetets fördelning på den åt undervisningen

176 GRUNDERNA FÖR KOMITERADES FÖRSLAG TILL ORGANISATION.

anslagna tiden och efter sjelfva sättet för undervisningens meddelande
så väl med afseende på läromaterialets anordning för hvarje ämne, som
med hänsigt till undervisningens lämpande efter denna anordning, hvithet
innefattas i hvad man kallar undervisningsmetoden.

Undervisningstidens längd kan uppmätas genom att taga i beräkning
det antal år, för hvilket lärokursen är beräknad, och den anpart af
året, som läseterminerna upptaga, samt medeltalet af det belopp timmar,
som hvarje undervisningsdag kräfver. Det i nu gällande Läroverksstadga
bestämda läsåret och det af Komiterade föreslagna skilja sig i
afseende på längd, såsom förut är erinradt, med två veckor. Medeltalet
af den nu lagbestämda undervisningsdagens timmar är deremot större
än det timtal, som i medelberäkning angifver den af Komiterade föreslagna
undervisningsdagen. I betraktande af så väl den ena som den
andra af nu nämnda omständigheter kan ett läsår enligt nu gällande
bestämmelse och ett, som bestämmes i enlighet med Komiterades underdåniga
förslag, anses upptaga i det närmaste lika lång tid. I det föregående
hafva Komiterade redan anfört skälen till sin i underdånighet
uttalade åsigt, att den nu för den klassiska bildningsliniens hela lärokurs
bestämda tiden af nio år icke med bibehållen möjlighet att nöjaktigt
förbereda för akademiska studier kan förkortas, likasom äfven
dertill, att särskildt med afseende på förberedelse för åtskilliga tillämpningsskolor
äfvensom civila tjenstebefattningar, på sätt i § 22 af det
underdåniga förslaget till stadga för mogenhetspröfning närmare är angifvet,
den reala liniens lärokurs deremot lämpligen kan blifva två läsår
kortare, samt slutligen dertill, att lärokursen å sist nämnda bildningslinie
fortfarande, såsom hittills, så vidt den skall medföra rättighet att
i egenskap af akademisk medborgare idka studier vid universitet,
äfven bör, såsom hittills, vara nioårig. Om betryggande af undervisningens
fullständighet genom lärotidens behöriga längd torde alltså
någon ytterligare framställning från Komiterades sida här icke vara
erforderlig.

GRUNDERNA FÖR KOMITERADES FÖRSLAG TILL ORGANISATION.

177

Rörande behöfliglieten eller nödvändigheten af de läroämnen, som
skola anses utgöra den elementära bildningens innehåll, synes icke heller
något uttalande af Komiterade ytterligare påkallas efter den framställning
härom, som i det föregående blifvit gjord. Likaledes är förut i sammanhang
med behandlingen af frågan om öfveransträngningens tillvaro i
skolorna och om åtgärderna till dess undanrödjande eller förekommande
taladt om lärokursernas mått. Att dettas betydelse är väsentlig, med
afseende på fullständigheten af den undervisning, som det allmänna
läroverket afser att meddela, kan icke förnekas. Allmänt torde också
medgifvas, att det af nu gällande Läroverksstadga föreskrifna kunskapsmåttet
i de särskilda läroämnena icke kan med afseende på det ändamål,
som dermed åsyftas, anses vara för ringa. Vid jemförelse mellan
detta kunskapsmått och det nu af Komiterade föreslagna visar sig, såsom
förut blifvit anmärkt, att det senare är för den klassiska linien
förminskadt i latinska och grekiska språken fenom inskränkning af det
obligatoriska studiet af vissa författare och i naturvetenskapen genom
borttagande af fysik såsom specialämne, samt för båda linierna i historia
genom föreslagen föreskrift om en mer än hittills kortfattad öfversigt af
den allmänna historien, särdeles medeltidens. Att denna afkortning i
lärokurserna icke betager elementarundervisningen den för dess ändamål
nödiga fullständigheten, är å annat ställe i det föregående visadt.

Hvad särskildt beträffar måttet af den vid afgången från sjette
klassens öfre afdelning å reallinien inhämtade elementarbildningen, torde
det icke kunna sägas vara för det dermed afsedda ändamålet otillräckligt.
Den från detta stadium af reallinien utgående och i vederbörlig
mogenhetspröfning godkände lärjungen har beträffande kristendomskunskapen
hunnit genom katekisation och bibelläsning samt öfversigt
af de vigtigaste skedena i den kristna kyrkans utvecklingshistoria blifva
nödtorfteligen införd i kännedomen af kristendomens grundsanningar; i
afseende på sitt modersmåls literatur och behandling gjort bekantskap
med alster af vårt folks utmärkte författare och erhållit någon öfning

178 GRUNDERNA FÖR KOMITERADES FÖRSLAG TILL ORGANISATION.

att i tal och skrift begagna sitt fosterlands språk för att gifva vårdadt
uttryck åt sina tankar; lärt i kort öfversigt känna gången af menskliglietens
utveckling och beskaffenheten af jordens vigtigaste kulturländer;
har den kunskap i tre de förnämsta närboende samtida kulturfolkens
språk, att han kan läsa deras lättfattligare skriftställare, och vunnit någon
färdighet att skriftligen uttrycka sig på ett af dessa språk; fått icke
blott en öfversigtlig kännedom om lagarne för den yttre naturens
företeelseformer samt om jordens utseende och skapnad, utan äfven en
något närmare insigt särskildt i djur- och växtriket samt i de enklaste
elementen af fysik och kemi; och i matematik förvärfvat färdighet att
lösa eqvationer af andra graden med en obekant, inhämtat något af
läran om potenser, logaritmer och serier, lärt känna proportionsläran
med dess tillämpning på geometrien samt något sysselsatt sig med
lösning af planimetriska och stereometriska räkneexempel.

Med afseende på färdigheter har han blifvit öfvad både i frihandsteckning
af rät- och krokliniga figurer efter förläggsplanscher samt af
solida figurer efter klotsar äfvensom af naturföremål efter gipsmodeller
och i teckning, med tillhjelp af instrument; erhållit någon kunskap och
någon öfning i de musikaliska konsttermernas betydelse och tillämpning
i och för sången, samt något deltagit i militäriska och vapenöfningar.

En yngling, som inhämtat sådant kunskapsmått och vunnit sådan
utbildning i öfrigt, bör icke kunna anses omogen att begagna sig af den
undervisning, som högre tekniska läroverk eller i allmänhet högre
tillämpningsskolor afse att meddela, likasom han äfven bör anses vara
tillräckligt utvecklad för att omedelbart kunna begynna utöfning af
månget värf, som tillhör det allmänna medborgerliga lifvet.

Det förhåller sig visserligen så, att de för närvarande gällande
fordringarne för inträde vid Teknologiska Institutet, äfvensom vid en
och annan tillämpningsskola, äro med afseende på kunskapsmått i ett
eller annat ämne satta något högre, än hvad som motsvarar de vid
utgången från öfre avdelningen af sjette klassen å reallinien inhämtade

GRUNDERNA FÖR KOMITERADES FÖRSLAG TILL ORGANISATION. 179

lärokurserna. Dessa fordringar kunna emellertid utan tvifvel lätt blifva
afpassade efter här i underdånighet föreslagen anordning. Förmågan
att tillgodogöra sig den utbildning, som en och annan tillämpningsskola
har att meddela, beror nemligen, såsom uppenbart är, mindre på det
för närvarande såsom erforderligt gällande kunskapsmåttets qvantitativa
beskaffenhet än på den utveckling i det hela i förening med nödiga
insigter i förberedande ämnen, som lärjungen kan hafva vunnit.

Hvad nu från kunskapsmåttets synpunkt blifvit yttradt om fullständigheten
af den förberedande bildning, som skulle vara vunnen vid
afgången från öfre afdelningen af den klassiska bildningsliniens sjunde
och realliniens sjette eller sjunde klass, gäller om hvar och en af dessa
lärokurser, betraktad såsom hel och såsom i sin art afslutad, samt med
afseende på det mål, som är undervisningen i hvarje art af lärokurs
föresatt, men kan, såsom naturligt är, icke i egentlig mening gälla om
godtyckligen tillmätta större eller mindre delar af någon bland dessa lärokurser.
Att emellertid under kursens lopp någon hvilopunkt eller så att
säga afrundning af en förberedelsevis genomgången del af det hela vid
undervisningsplanens uppgörande kan till en viss grad afses, är redan förut i
ett annat sammanhang af Komiterades underdåniga framställning angifvet.
Denna afrundning låter sig göra i någon mon vid slutet af tredje, men
lättare vid slutet af femte klassens kurs, särskildt å reallinien. I hvart
och ett af der förekommande ämnen har lärjungen vunnit sådana insigter,
att de i sin mon utgöra ett helt. I kristendom har han nått konfirmationsstadiets
utveckling, i modersmålet har han fått lära sig känna och
tillämpa lagarne för dettas grammatiskt riktiga användning, kan på
egen hand studera lättare tyska författare, har inhämtat elementen af
engelsk språkkunskap, erhållit en för det praktiska lifvets mindre omfattande
verksamhetskretsar tillräcklig grundläggande insigt i matematik
äfvensom i historia och geografi; och hvad naturvetenskapen angår, har
han deri förvärfvat en visserligen mycket elementär, men såsom sådan
fullständig kännedom af naturen i hela omfattningen af dess lifs- och

180 GRUNDERNA FÖR KOMITERADES FÖRSLAG TILL ORGANISATION.

förel eelseformer, en kännedom i det kela långt fullständigare än den,
som en enligt nu gällande Stadga från läroverket med mogenhetsförklaring
afgången lärjunge besitter. Komiterade hafva tänkt sig
möjligheten af det fall, att, derest Komiterades underdåniga förslag i
nu förevarande delar vinner nådigt afseende, Eders Kongl. Maj:t skulle
finna skäligt att tillerkänna yngling, som med godkända insigter utgått
från elementarläroverkets femte klass, rättighet att utan ytterligare pröfning
blifva till elev antagen vid vissa tillämpningsskolor, såsom de
tekniska elementarskolorna, Kongl. Sjökrigsskolan m. fl., likasom äfven
å någon högre afdelning af folkskolelärareseminariet. Den jemkning i
föreskrifterna för nämnda och andra tillämpande undervisningsanstalters
lärokurser och arbetsplan, som skulle möjliggöra en med afseende på
uppställda inträdesfordringar afpassad anknytning till de undervisningsoch
öfningskurser, som betinga inträde i elementarläroverkets sjette
klass å ena eller andra bildningslinien, vore, såsom det synes, lätt att
åstadkomma och skulle utan tvifvel blifva i sina följder lika erkändt
gagnelig, som den anordning redan visat sig vara, hvarigenom yngling,
som afgått från elementarläroverket med undfången mogenhetsförklaring,
berättigas till inträde vid vissa högre tillämpningsskolor samt
till anställning i vissa civila tjenstebefattningar. Derigenom att landets
samtliga af staten underhållna eller understödda anstalter för tillämpningsundervisning
med afseende på begynnelsepunkten för denna sin undervisning
bestämdt anslöte sig, hvar efter sitt behof och sitt ändamål,
till vissa vare sig afrundnings- eller afslutningsstadier inom det allmänna
läroverkets undervisningskurs, skulle folket utan tvifvel bäst och
till sin största fromma blifva förvissadt derom, att den undervisning,
som meddelas dess söner i landets offentliga allmänna läroanstalter, är
så fullständig, som nödigt är med afseende å de bildningsbehof, som
för en mängd arter af medborgerlig verksamhet gjort sig gällande och
fått ett uttryck i de undervisningsanstalter, hvilkas uppgift är omedelbar
förberedelse för denna verksamhets utöfning.

GRUNDERNA FÖR KOMITERADES FÖRSLAG TILJL ORGANISATION.

181

Skall det allmänna läroverket framgångsrikt och på ett sätt, som
blifver öfvertygande för den i kännedomen om vilkoren för möjligheten
af ändamålsenlig, offentlig uppfostran och allmän grundläggande
bildning icke invigda delen af svenska folket, kunna arbeta för uppnående
af sitt mål och dymedelst uppfylla sin pligt, synes det vara icke
alldeles oberättigadt till den fordran, att det må blifva stäldt i ett förhållande
till nu i fråga varande läroverk, hvarigenom det för egen del
får såsom användbar förberedare räcka handen åt dessa, och de å sin
sida blifva i tillfälle att taga detta förberedande arbete i tillbörligt
anspråk. Det allmänna läroverket har under gången af sin fortskridande
utveckling gjort hvad på detsamma ankommit att åvägabringa ett sådant
förhållande. Det har nemligen för länge sedan upphört att vara en
anstalt, enkom afsedd för prestbildning eller för prest- och embetsmannabildning;
det torde, särdeles i det underdåniga förslag till dess
anordning, som här är framlagdt, kunna i egentlig mening sägas vara
en anstalt för bibringande af allmänt grundläggande medborgerlig bildning.
De tillämpande läroverken hafva emellertid hittills icke röjt någon
bestämdt fattad grundsats om lämpligheten eller behöfligheten att, så
vidt ske kan, ansluta sig till de allmänna läroverken och göra sig deras
undervisningsresultat till godo. Det ligger i sakens natur, att vid de
läroanstalter, som afse en bildning lämpad för vissa fack eller yrken,
undervisningen äfven i ämnen, som äro för dessa och för det allmänna
läroverket gemensamma, dock vid de förra och vid det^ senare bedrifves
på olika sätt, Så framträder språkstudiet i det allmänna läroverket
alltid''och särdeles i början mer eller mindre afgjordt i sin egenskap af
allmänt grundläggande bildningsämne; i tillämpningsskolan deremot
afser det mera den omedelbara användningen i och för det medborgerliga
värf, till hvilket skolan bildar. Samma är förhållandet med andra
ämnen, som ingå i undervisningen vid båda slagen af läroverk. Ja,
äfven med olika slag af tillämpningsskolor förhåller det sig mer eller
mindre så, att icke heller i dem alla samma läroämne behandlas på

182 GRUNDERNA FÖR KOMITERADES FÖRSLAG TILL ORGANISATION.

alldeles samma sätt. Icke läres matematik alldeles lika vid Teknologiska
Institutet, som i handels- eller landtbruksskolor, icke kräfver de främmande
språkens studium alldeles samma behandlingssätt vid den ena
som vid den andra tillämpningsskolan, ja, icke ens naturvetenskapens
eller historiens studium är vid alla lika; alla studier idkas vid dessa
anstalter såsom specialstudier för ett bestämdt fack. Något måste emellertid
i undervisningen finnas, som för hvarje läroämne är gemensamt
eller lika, och som bör komma den ena tillämpningsskolan lika väl som
den andra till godo; och detta är det, som måste föregå hvarje specialstudium
i ämnet, och som möjliggör detta, med ett ord det, som hör
till den allmänna grundläggningen. Ålägger man tillämpningsskolan
att bibringa äfven detta, förrycker man derigenom hennes naturliga
verksamhet och hindrar mer eller mindre den i sin art fullständiga
framgången deraf. Åliggandet att meddela detta och just detta i den
olika grad och till den olika utsträckning, som för hvarje här i fråga
varande fall är nödigt, kan och bör det allmänna läroverket öfvertaga.
Detta skall i sådant fall få tillfälle att ådagalägga, hvilken och hurudan
den fullständighet i undervisning är, som det har att bibringa. Tager
man kännedom härom, skall man dermed lära sig inse beskaffenheten
och akta resultatet af det arbete, som det allmänna läroverket uträttar,
på samma gång man gifver de andra slagen af läroverk anledning att
ostörda af hvarje för dem främmande uppgift egna sin tid och sina
krafter odelade åt uppnåendet af sitt särskilda mål. Om sålunda de
allmänna läroverken härigenom kunna blifva i tillfälle att på ett nöjaktigt
öfvertygande sätt ådagalägga den ur olika synpunkter för olika fall
behöriga fullständigheten af den undervisning, de meddela, kunna de
dock aldrig göra sig ovilkorlig! förvissade om ett sådant tillfälle med
afseende på de afslutningspunkter i den allmänna undervisningens lärokurs,
som än här än der sättas af godtycket eller af det genom plötsligt
nödtvång framkallade sökandet efter omedelbar utkomst i lifvet.

Fullständigheten af den undervisning, läroverket bibringar, bestäm -

GRUNDERNA FÖR KOMITERADES FÖRSLAG TILL ORGANISATION. 183

nies icke blött af lärokursernas mått i det hela, utan äfven af bildningsarbetets
fördelning på den åt undervisningen i och för bibringande och
inhämtande af detta kunskapsmått anslagna tiden. Kännedom om ett
visst kunskapsmått, som skall meddelas, och om längden af den tid,
inom hvilken detta skall vara meddeladt, lemnar icke full visshet derom,
att de kunskaper, hvilkas summa innefattas i det uppgifna måttet, också
äro i nöjaktig fullständighet meddelade. Dertill fordras ock kännedom
om graderna af den fortgång, hvari kunskapernas särskilda delar kommit
lärjungen till godo, jemförda hvar med sina motsvarande delar af
den tid, som är för de fordrade kunskapernas inhämtande bestämd. På
qvaliteten af kunskaperna beror nemligen äfven deras fullständighet.

Om den kunskap, som läroverket småningom skall bibringa sina
lärjungar, föres under en enda synpunkt i sammanfattningen af de särskilda
läroämnena, kan det sägas, att studii-arbetets begynnelse riktigt
anordnas, så vidt de särskilda läroämnena blifva till en början få; ty
derigenom blifver kunskapsmaterialet enkelt och för lärjungens ännu
outvecklade fattningsförmåga lätt tillgängligt. I enlighet med denna
obestridt erkända pedagogiska grundsats hafva i Ivomiterades underdåniga
förslag till Läroverksstadga läroämnena för första klassen blifvit
fem, under det de för närvarande räknas till sex. Det nu varande sjette
ämnet är fysisk geografi, angifven under den allmänna benämningen
naturvetenskap. Det är sannt, att någon liten del deraf, eller »det allmännaste
om verldsdelarne efter jordgloben», qvarstår äfven i Komiterades
förslag och har förts under benämningen historia och geografi.
Dermed har ämnet fått en helt annan karakter, oafsedt att det blifvit
till sin vidd för denna klass inskränkt. Det har från att vara ett särskildt
ämne blifvit en i det geografiska studiet ingående del af det
historiskt-geografiska läroämnet. Naturvetenskapen i sin egenskap af
egentlig fysisk geografi har i det förevarande underdåniga förslaget fått
en naturligen lämpligare plats sig anvisad i femte klassen i sammanhang
med de delar af naturläran, som der till undervisning förekomma.

184 GRUNDERNA FÖR KOMITERADES FÖRSLAG TILL ORGANISATION.

Studii-arbetets riktiga anordning beror likväi icke blott derpå, att
det börjar med få ämnen, utan äfven derpå, att den kunskap, som genom
undervisningen skall meddelas, i början bibringas utan all brådska och
i små delar, af hvilka hvarje föregående bör vara så noga och väl
inhämtad, att den med all trygghet kan läggas till grund för hvarje
följande. Med afseende härå har nu gällande Läroverksstadga i fördelningen
af läroämnena på särskilda klasser iakttagit mycken varsamhet,
och Komiterade hafva derföre, särdeles hvad första klassen angår, icke
funnit nödigt att i underdånighet föreslå några synnerligen betydande
nedsättningar i nu föreskrifna kurser. Rörande lärokursen i kristendom
inom första klassen hafva Komiterade emellertid trott rådligt vara, att
föreskrifterna innehålla anvisning derom, att de bibelspråk, som föreläggas
lärjungarne till läsning, böra vara lämpade till det, som för
hvarje gång genomgås i katekesen, och att likaledes derefter lämpade
psalmverser, ej ovilkorlig^ hela psalmer, kunna till läsning förekomma.
Det underdåniga förslaget till föreskrift om lärokurs är också affattadt
i enlighet härmed. ''

I föreskriften om lärokursen för andra klassen och äfven för den
tredje hafva Komiterade deremot funnit nödigt att föreslå större jemkningar
i det nu gällande, särskildt i fråga om dessa klasser å den nu
varande reallinien, allt i syftning att bereda tillräcklig tid att utan
öfveransträngning, men likväl noga och säkert inhämta hvarje del af
det kunskapsmaterial, som förelägges. Den utveckling, lärjungarne erhålla,
blifver härigenom, i hvad på undervisningens åtgörande ankommer,
så successivt främjad och den grundval, som lägges, så fast, att
möjlighet beredes att i de högre klasserna låta undervisningsarbetet, så
väl hvad intensitet som omfång angår, utan fara för öfveransträngning
och med all utsigt till framgång fortskrida i något ökad proportion.

Studii-arbetets riktiga anordnande hvilar slutligen äfven derpå, att
de särskilda läroämnena i fråga om kursernas vidd samt deraf härflytande
anspråk på lärjungens arbetstid och arbetskraft så afpassas i

GRUNDERNA FÖR KOMITERADES FÖRSLAG TILL ORGANISATION.

185

förhållande till hvarandra, att ett eller två bland dem bilda likasom
medelpunkter, omkring hvilka de öfriga samla sig. Härmed vinnes
fördelen af undervisningens koncentration. De i fråga varande ämnena
häfda en sådan ställning genom sin merendels konstant framträdande
kraft att bilda och utveckla lärjungen på ett sätt, som gör dem till
föregångare eller vägbrytare åt de andra. Härom hafva Komiterade från
synpunkten af medels utfinnande mot möjlig öfveransträngning redan
förut yttrat sig och vilja nu, till hvad sålunda blifvit sagdt, blott tillägga
något ur synpunkten af lärokursernas lämpliga afpassande inbördes i
mon af läroämnenas relativa vigt och betydelse i och för uppnående af
undervisningens mål. Af skäl, som förut blifvit anförda, äro klassiska
språken, matematik och naturvetenskap att anse såsom sådana ämnen.
Enligt det förevarande underdåniga förslaget till Läroverksstadga äro
också, hvad elementarläroverkets fyra lägre klasser angår, latinska
språket och matematik, såsom principala bildningsmedel, bestämda att
vara hufvudämnena inom hvar sin krets af lärostycken, hvilka till dem
ansluta sig såsom jemförelsevis biträdande ämnen. Å den klassiska
bildningslinien äro latinska och grekiska språken, å den reala matematik
och naturvetenskap hufvudämnena. Dermed utvisar sig också elementarläroverket
vara från början i sina fyra nedre klasser den gemensamma
grundvalen för båda bildningslinierna, likasom sedermera å ena sidan
den klassiska liniens och å den andra realliniens utmärkande egenskaper
med full klarhet framträda. Det torde få antagas vara allmänt erkändt,
att en sådan läroämnenas anordning, hvarigenom de såsom principala
ansedda bildningsmedlen få i läroplanen en afgjordt öfvervägande vigt
framför de öfriga, gifvcr mycken styrka och fasthet åt undervisningen
i dess helhet. Vidkommande det sätt, hvarpå nu gällande Läroverksstadga
löst sin uppgift i detta hänseende, äro i första klassen tyska
språket och matematik hufvudämnena. Men redan i andra klassen gifver
å den klassiska linien tyska språket plats åt det latinska såsom hufvudämne.
Härigenom förlorar det först nämnda språket ett inflytande, som

186 GRUNDERNA FÖR KOMITERADES FÖRSLAG TILL ORGANISATION.

det icke hunnit stadga, och det senare skall förvärfva sitt genom att
på visst sätt motverka eller tillintetgöra det andras, — en anordning,
som icke kan vara till förmon för undervisningens resultat å denna
linie. Hvad angår reallinien, hvilken enligt nu varande läroverksinrättning
begynner redan med andra studii-året, framträder intet språkämne
med så afgörande inflytande framför de öfriga, att det kan anses
såsom hufvudämne. Detta sätt att uppgöra vår realbildnings undervisningsplan
är visserligen befogad! i så måtto, som vårt folk icke står i
det förhållande till något af de nutida folken, att det behöfver påkalla
dess språk framför andras såsom grundläggande beståndsdel i vår offentliga
uppfostran; men att den så tidigt begynnande reallinien på detta
sätt blifver i saknad af något centralämne för de humanistiska kunskapsgrenarne,
kan svårligen deraf hämta sin rättfärdigande förklaringsgrund.

Nyttan af en sådan studiernas koncentration, hvarom nu är fråga,
kommer på alldeles särskildt sätt språkstudierna till del. Till studiet
af hvarje språk, om det tänkes ordnadt för sig och utan samband med
andra, hör nemligen åtskilligt förberedande och inledande studii-arbete,
som afser kännedom om de grammatikaliska begreppen, om språkförrådets
organiska uppdelning, om satsen och dess delar, om så väl
satsdelarnes som satsernas förbindelse med hvarandra och dylikt. Denna
inledande del af språkstudiet är i sig sjelf allmän och abstrakt samt
såsom sådan för de outvecklade själskrafterna svårfattlig; men derigenom
att en sådan inledning eller förberedelse anknytes till den konkreta
företeelsen af ett visst språks ord, böjningsformer och uttryckssätt,
blifver den i någon mon så att säga delaktig af de konkreta egenskaperna
hos språket samt dermed för lärjungen lika lätt uppfattlig som
detta; och en gång i och genom detta språk blifven lärjungens andliga
egendom, gör den samma gagn äfven för studiet af andra, i fall och
i den mon äfven andra språk inträda i undervisningen. I samma mon
det språk, som sålunda först upptages till undervisning, är i sina former
för lärjungen konkret utpregladt, åskådligt och bestämdt, blifver derföre

GRUNDERNA FÖR KOMITERADES FÖRSLAG TILL ORGANISATION.

187

också denna för hvarje språkstudium gemensamma inlednings- och förberedelsedel
af det först i undervisningen ingående språkets studium
lätt att tillegna sig; och i samma mon god tid och välberäknad omvårdnad
egnas detta språkliga begynnelsestudium, blifver den också
säkert och fast i lärjungens uppfattning qvarstående samt dermed egnad
att komma de sedermera i undervisningen inträdande språkens studium
fullständigt till godo. I båda nu nämnda hänseenden är i Komiterades
underdåniga förslag sörjdt för språkstudiernas vederbörliga koncentration.
Begynnelsespråket är det latinska, hvilket ingår under de två första
läsåren i undervisningen med åtta timmar i veckan. Till jemförelse
dermed gäller hvad nyss här ofvan är sagdt om nu gällande Läroverksstadgas
anordning i detta hänseende.

Med bestämdt fasthållande af den nu uttalade grundsatsen hafva
Komiterade uppgjort det underdåniga förslaget till språkämnenas och
språkundervisningskursernas fördelning på vissa klasser och viss tid.
När efter två års förlopp läsningen af det andra främmande språket,
det tyska, vidtager, kan den ofvan nämnda inlednings- och förberedelsedelen
här så mycket säkrare bortfalla, som den genom de två föregående
årens under ständig jemförelse med modersmålet bedrifna latinstudier
blifvit fullständigt och fast inlärd samt sålunda färdig och
användbar äfven för tyska språkstudiet, för hvars räkning den icke
behöfver å nyo inläras eller omläras, utan blott tillämpas. Det i tredje
klassen begynnande studiet af tyska språket kan och bör derföre till
och med så nära ansluta sig till de resultat, som studiet af latinska
språket hunnit för det i fråga varande ändamålet lemna, att det omedelbart
afser språkets realinnehåll och egnar åt det formela blott så mycken
uppmärksamhet, som är nödig för ett säkert förvärfvande af detta realinnehåll
; hvilket förhållande har sin grund äfven deruti, att tyska
språket, likasom öfriga i elementarundervisningen ingående främmande
lefvande språk, sedan den formelt bildande grundläggningen genom
latinska språket är påbörjad, inläres med ändamål mera att vara medel

188 GRUNDERNA FÖR KOMITERADES FÖRSLAG TILL ORGANISATION.

för literaturkännedom, än att i första hand tjena såsom grundläggande
bildningsmedel. Att emellertid genom en sådan anordning af studiet
tiden blifver så noga tillgodogjord, att jemförelsevis mycken språkinsigt
kan förvärfvas på jemförelsevis liten tid, är utan ytterligare bevisning
klart, i följd af hvad förut är ådagalagdt. Att de sedermera i undervisningen
inträdande språkens studium har af det grundläggande latinska
språket i sin mon samma gagn att påräkna, som det tyska språket,
är tydligt. Till hvarje i undervisningen nyinträdande språk medför
lärjungen dessutom genom föregående studier vidgade insigter och uppöfvad
språkförmåga samt vunnen allmän utveckling; och äfven denna
omständighet är af väsentlig vigt för bestämmande icke blott af den
tid, som bör anslås till läsningen af hvart och ett språk vid elementarläroverket,
utan äfven af den tid, inom hvilken ett nytt språk bör
inträda i undervisningen efter inträdet af det näst förutgångna. Huruvida
å nu nämnda omständigheter vid undervisningens praktiska handläggning
fästes det afseende, de förtjena, beror väsentligen på lärarebildningens
ståndpunkt i allmänhet. Det är en ofta under beklagande
erkänd sanning, att åt lärarebildningen i vårt land icke egnats den
uppmärksamhet, som en så vigtig del af det offentliga undervisningsväsendet
påkallar; man har också ofta ända intill senare tider haft
anledning att beklaga, det språkundervisningen vid våra elementarläroverk
icke företett tillbörlig enhet och samstämmighet de särskilda
språken emellan. På sista tiden har man emellertid insett denna brist
och på flera håll bemödat sig att i möjligaste måtto afhjelpa densamma.
Vid de förändringar i undervisningslagstiftningen, som efter år 1856
blifvit vidtagna, har, lika som i annat, äfven i föreskrifterna angående
lärokurser den förbättring åstadkommits, att i sjelfva de ordalag, med
hvilka dessa föreskrifter äro gifna, röjer sig förutsättningen af nödig
likformighet vid behandlingen af de särskilda språken i undervisningen;
och Komiterade hafva i sitt underdåniga förslag till Läroverks stadga
sökt fortgå på den sålunda beträdda vägen.

GRUNDERNA FÖR KOMITERADES FÖRSLAG TILL ORGANISATION.

189

Häraf torde vara förklarligt, hvarföre Komiterade kunnat nedsätta
antalet af de främmande lefvande språkens undervisningstimmar, utan
att behöfva sänka fordringarne på sådan språkkunskap under den ståndpunkt
af bildning, som har afslutade elementarstudier till förutsättning.
Om den nedsättning i antal undervisningstimmar, som Komiterade till
förebyggande af öfveransträngning föreslagit nästan för hvarje läroämne
och sålunda äfven för språken, är å annat ställe taladt. I de nedre
klasserna hafva Komiterade mellan hvarje nytt språks inträde i undervisningen
icke vågat föreslå kortare tid än två år, hvaremot i de öfre
klasserna en lika långvarig mellantid icke ansetts vara af behofvet
påkallad.

Komiterade hafva i det föregående sökt uppvisa, hvilket inflytande
den omständigheten, att bildningsarbetet ändamålsenligt fördelas, utöfvar
på undervisningens fullständighet, samt huru i förevarande underdåniga
förslag till Läroverksstadga detta inflytande blifvit närmare regleradt.
Men af stor vigt och betydelse härvid är äfven sättet för undervisningens
meddelande. Detta kan dels afse sjelfva anordningen af läromaterialet inom
hvarje läroämne, dels tillämpandet af denna anordning i och genom undervisningens
handläggande. Det är naturligt, att en skolstadga icke kan innehålla
någon i enskildheter ingående föreskrift, som angifver undervisningsmetoden
så väl med afseende å anordningen af läroämnets innehåll och
dess särskilda delar i förhållande till hvarandra som med afseende å
utförandet af denna anordning i undervisningen. Men i den mon stadgade
föreskrifter haft till förutsättning en gifven metod, kunna föreskrifterna
vara så affättade, att de bestämdt röja denna förutsättning.
Beträffande hvad nu i underdånighet blifvit föreslaget angående de för
hvarje klass af läroverket anvisade lärokurserna i hvarje ämne, hafva
Komiterade också vid denna omständighet fästat särskild uppmärksamhet
och i detta hänseende sökt fullfölja hvad i förut gifna föreskrifter
redan är åtminstone delvis iakttaget.

Bland de anvisningar i och för ett riktigt ordnande af elementar -

190 GRUNDERNA FÖR KOMITERADES FÖRSLAG TILL ORGANISATION.

undervisningens angelägenheter, som den pedagogiska erfarenheten
lemnar, är den i hög grad vigtig, som ledt till kännedom icke blott
derom, att hvarje läroämnes innehåll bör vid undervisningen så ordnas,
att det enklare och lättfattligare deruti föregår det svårare och för en
oöfvad uppfattningsgåfva mer otillgängliga eller invecklade, utan äfven
derom, att vid detta ordnande läroinnehållets delar böra bibehållas i det
sammanhang med den lefvande verkligheten, som dem tillkommer, och
att följaktligen läraren å sin sida bör klart fatta sitt mål såsom en uppgift
att undervisa icke för skolan, utan för lifvet, och lärjungen å sin
sida få ständig anledning att fatta uppgiften äfven för sitt skolarbete i
enlighet härmed. För att finna denna obestridligt riktiga väg vid undervisningen
har man vidkommande läromaterialets anordning funnit sig
för hvarje ämne böra utgå från det befintliga eller sig företeende, vare
sig att ämnet rör sig inom naturens eller inom andens verld. Man får
derföre icke välja utgångspunkten för framställningen af ett läroämne
på det sätt, att man abstrakt schematiserar dess innehåll och begynner
undervisningen med denna schematiserings första moment för att derifrån
fortgå till dess sista. Så t. ex., om man började kristendomsundervisningen
med lärobokens definition eller religionens begrepp och
derifrån ledde sig moment efter moment till kristendomslärans alla
delar, eller om man i modersmålet begynte med en ordnad böjningseller
satslära för att sedan komma till tillämpningen, eller man i främmande
språk först föreläde lärjungen nästan uteslutande ljud- och formlära
och genomginge dessa steg för steg i akt och mening att efter
sådan förberedelse sedermera öfvergå till mer uteslutande explikation af
språket, eller i aritmetik och algebra läte lärjungen först lära sig
reglorna och sedan efter dessa företaga räkningen, eller i naturvetenskap
gjorde början med botaniken och inledde undervisningen deruti med en
systematiserad terminologi, — skulle allt detta kunna erkännas vara i
sig sjelft både enkelt, följdriktigt, lättfattligt och intresseväckande; men
detta erkännande kan svårligen göras annat än från synpunkten af en

GRUNDERNA FÖR KOMITERADES FÖRSLAG TILL ORGANISATION.

191

lärjungekrets, som, med besittningen af åtskilliga insigter, redan befinner
sig på reflexionens ståndpunkt, icke från synpunkten af en sådan, som
skall dit försättas. Annorlunda måste i sist berörda fall arbetet inledas
för att framgångsrikt kunna komma till sitt mål. T kristendom begynnes
undervisningen med biblisk historia, som är en framställning af vissa
enkla fakta, utgörande ett sammandrag af hvad den Heliga Skrift förtäljer
oss om mensklighetens successiva förande från syndens fall till
frälsningens upprättelse. Med kännedomen af bibliska historien kan
kristendomens hela innehåll sägas hafva i sina enklaste drag fått träda
fram för lärjungens själ; och nu kan han begynna att tillegna sig detta
innehåll i en form, som gör det tillgängligt för hans ordnande förstånds
uppfattning och genom anknytning af ett och annat deri till hans egen
lefnadserfarenhet visar honom tillämpningen deraf på lifvet. Sålunda
gifver sig af sig sjelf kristendomsundervisningens fortgång från bibliska
historien till Luthers katekes jemte hänvisning till vår församlings sångbok
samt framför allt till sjelfva källan för all kristlig både insigt och
erfarenhet, den Heliga Skrift. I mon af lärjungens framskridande utbildning
göres nemligen denna till föremål för allt noggrannare kännedom
och allt närmare begrundande, hvilka hämta stöd äfven af en
systematiserad insigt i troslärans sanningar samt af kunskap om kristenhetens
utveckling i lära och lif. — I modersmålet såsom ämne för
undervisningen förelägges lärjungen till en början icke något frånskildt
stycke af dess språkliga organism, utan språket sjelft såsom lefvande
helt, företeende sig i framställningar, hvilka, afpassade efter hans ståndpunkt
af förståndsutveckling, kunna taga hans intresse i anspråk och
finna väg till hans uppfattning. Någon annan skilnad mellan språkets
innehåll och form är honom här icke möjligt att med full klarhet och
säkerhet fatta, än den, att hans öga ser eller hans öra hör ord, dels så
sammanställda, att de af honom begripas såsom en underrättelse om
något, hvarom han kan göra sig en föreställning, att det eger eller egt
rum, dels hvart för sig så sammansatta, att han kan urskilja alla deras

192 GRUNDERNA FÖR KOMITERADES FÖRSLAG TILL ORGANISATION.

beståndsdelar, så vidt dessa utgöras af ljud och bokstäfver. Denna
skilnad mellan form och innehåll är för honom emellertid vigtig att
iakttaga och bedöma. Öfning dertill erhåller han genom att sjelf få
inför lärararen med egna ord återgifva hvad han läst eller hört föreläsas
eller talas för sig samt genom att i skrift med vederbörliga
bokstafstecken söka återgifva ord, som han hör eller ser, och hvilkas
betydelse han fattar. Förmågan att visserligen oreflekteradt, men ändock
allt mer och mer säkert i språkligt riktig form framställa sina egna
eller andras af honom återgifna tankar vinner ökad utveckling, i samma
mon han genom ^tigande bekantskap med ett främmande språks ord
och ordformer får erfarenhet derom, att modersmålets ord vexla former
i en viss bestämd motsvarighet till det främmande språkets olika formvexlingar
för särskilda fall af vexlande mening och uttryck. Under de
två första åren af undervisningstiden får han sålunda genom studium af
latinska språket föreställning om talets delar, om genus, numerus,
tempus, modus, om de första grunderna för satsens byggnad o. s. v.,
allt medan han fortgår i öfningen att på riktigt sätt begagna sig af
språket; och i tredje klassen, sedan studiet af tyska språket inträdt,
får han ock tillfälle att iakttaga de lagbundna förändringar, modersmålets
ordformer eller ordfogningar undergå för att återgifva tyska
språkets artiklar. Han bör dessutom nu vara så utvecklad, att han
kan börja försöket att i sammanhängande skrift återgifva lästa eller
afhörda berättelser. Först härefter torde han anses hafva vunnit den
styrka i reflexionen, att han med full framgång kan begynna skilja
mellan det på modersmålet meddelade tankeinnehållet och den deri sig
företeende språkformen. På grund häraf hafva Komiterade ansett tjenligt
att först i fjerde klassen af elementarläroverket förelägga lärjungen
en grammatisk lärobok i modersmålet. På den grundval, som härmed
är vunnen, kan derefter modersmålets studium fortgå till kännedom af
literaturen och ytterligare öfning i språkets skriftliga behandling. —
Latinstudiet begynnes med läsning af elementarbok. Inrättningen af en

GRUNDERNA FÖR KOMITERADES FÖRSLAG TTLL ORGANISATION. 193

sådan lärobok, hvarom i Språkundervisningskommissionens underdåniga
betänkande den 1 September 1866 tillräcklig upplysning är meddelad,
erbjuder lärjungen en i ordnad följd sammanfattad och för nybegynnarens
ståndpunkt lämpad fullständig öfversigt öfver lagarne för språkets
form- och satsbyggnad, åskådliggjord i konkreta exempel, så vidt lämpligen
kunnat ske, hämtade från de forntida författarne. Hvarje sats,
lärjungen der inhämtar, nödgar honom att taga kännedom icke blott om
de särskilda ordens betydelse, art och form, utan äfven om deras plats
och förbindelse i den sats, till hvilken de såsom organiska beståndsdelar
höra, och erinrar honom derigenom kraftigt om den grammatiska kunskapens
behöflighet och ändamål. Af detta skäl hafva Komiterade ansett
sig icke böra i sitt underdåniga förslag till lärokurser, på sätt i nu
gällande föreskrifter skett, låta det grammatikstudium, som läsningen
af elemenfarboken nödvändigt framkallar, inskränkas till formläran, om
också läsningen af syntax efter lärobok icke vid undervisningens början
förekommer. Äfven här är det af vigt, att lärjungen redan i sin första
bekantskap med ämnet får lära känna det såsom ett lefvande helt, icke
såsom söndertagna stycken af en organism, från hvilken lifvet till följd
af söndertagningen flyktat. Äfven namnet elementarbok hafva Komiterade
föreslagit i stället för det i nu gällande föreskrifter förekommande
ordet läsöfningar för att genom namnet påminna om saken. Om latinstudiets
sammanhang med modersmålet är redan erinradt. På grundvalen
af en sådan utgångspunkt för latinundervisningen kan sedan fortsättas
under första åren så, att studiets formbildande egenskap företrädesvis
göres gällande, och derefter så, att lärjungen allt mer och
mer införes i kännedomen af den romerska kulturens egendomlighet. —
I aritmetik bör lärjungen icke, såsom hittills ofta skett och nu gällande
bestämmelser icke heller i tydliga ord förebygga, få af sjelfva undervisningen
bestämd anledning till den oriktiga föreställningen, att tre
särskilda slag af de fyra räknesätten finnas, nemligen enkla tal, decimalräkning
och bråk, utan genast från början lära sig inse, att hvad man

194 GRUNDERNA FÖR KOMITERADES FÖRSLAG TILL ORGANISATION.

kallar decimalräkning och bråkräkning, likasom äfven så kallad regula
de tri, intresseräkning m. m., endast är en speciel tillämpning af qvattuor
species. Likasom vid undervisningen i modersmålet det icke är
nog, att lärjungen får läsa och med egna ord återgifva det lasta samt
med iakttagande af riktig stafning skrifva hvad han förut sett skrifvet
eller läst tryckt, utan äfven måste öfva sig i att höra något föreläsas
samt uppfatta och återgifva det afbörda äfvensom uppskrifva dikterade
ord och satser, på det att öfningen må blifva tillräckligt mångsidig;
likaså bör lärjungen äfven här få flitigt sysselsätta sig med att läsa
räkneuppgifter, som han icke fått upptecknade för sig, utan endast muntligt
uppgifna, eller med andra ord öfvas i hvad man kallar hufvudräkning.
Denna öfning har till ändamål icke blott för lärjungen förvärfvande
af snabbhet och säkerhet i uppfattning samt färdighet i räkneoperationernas
verkställande, utan äfven, hvad läraren angår, beredande
af tillfälle att med föreläggande af vissa för lärjungen redan bekanta
räkneuppgifter småningom leda denne dertill, att han af sig sjelf upptäcker
regeln för lösning af uppgifter, som äro i ordning att till undervisning
förekomma, men med hvilka han ännu icke haft att sysselsätta
sig. I sjelfva den förslagsvis affattade föreskriften om lärokurser i aritmetik
för de tre första klasserna torde ock grundsatsen för den aritmetiska
undervisningens handhafvande på nu nämnda sätt tillräckligen
kunna skönjas. — I geometrien bör all vetenskaplig undervisning inledas
genom en med tillhjelp af åskådningsmateriel meddelad undervisningskurs,
hvilken bör så inrättas, att lärjungen derunder får i behörig
ordning göra bekantskap med alla de slag af storheter (kroppar,
ytor, linier o. s. v.), om hvilka i geometrien handlas, och närmast med
de företeelser af dem, som möta honom eller stå honom till hands i det
dagliga lifvet, samt något sysselsätta sig med uppgifter, tillhörande hvart
och ett af dessa slag, allt i enlighet med de grunder för undervisning
i geometri, som den matematiska och naturvetenskapliga Kommissionen
i sitt till Eders Kong!. Maj:t afgifna underdåniga betänkande angifvit

GRUNDERNA FÖR KOMITERADES FÖRSLAG TILL ORGANISATION.

105

och närmare utvecklat. — 1 fråga om historia och geografi är naturligt,
att lärjungens intresse skall företrädesvis fästas vid det, som ligger
honom närmast, hvarföre berättelser ur fäderneslandets historia samt,
efter en kort med ledning af jordgloben gjord öfversigt af det allmännaste
om verldsdelarne, fäderneslandets och derefter det öfriga Europas
geografi böra först i undervisningen förekomma. Om den betydelse,
Komiterade här vilja hafva åt den fysiska geografien tillerkänd, är i
det föregående nämndt. Beträffande uppgörandet af förslag till lärokurser
i historia och geografi få Komiterade anmärka, att de begagnat den
ledning, som Kommissionens för undervisningen i histora och geografi
underdåniga betänkande i detta hänseende lemnar. — I afseende å naturvetenskapen
hafva Komiterade, härvid vägledda af den matematiska och
naturvetenskapliga Kommissionens ofvan nämnda underdåniga betänkande,
blifvit satte i tillfälle att genom de föreslagna föreskrifterna angående
lärokurser för andra, tredje, fjerde och femte klasserna äfven åt den
inledande undervisningen i detta ämne bereda samma förmon, som åt
de öfriga redan i första undervisningen ingående ämnena, nemligen den
att icke nödgas efter normen af en obekant schematisering af kunskapsinnehållets
särskilda moment till studium företaga någon enskild del,
hvars sammanhang med det hela lärjungen icke kan inse, utan få genom
öfversigter af sammanhörande naturföremål och naturkrafter successivt
införas i det lefvande sammanhanhanget af naturens alla lifs- och företeelseformer.
Härmed vinnes, såsom äfven i det föregående blifvit antydt,
icke blott en fullständigt afrundad lärokurs vid slutet af femte
klassen, utan äfven den naturvetenskapliga undervisningens pedagogiska
syfte. Genom studium af allmän naturlära beredes nemligen för fortsatt
studium af naturvetenskapen nödig öfversigt af det hela, enär en
viss elementär kunskap i den ena delen deraf fordras för ett närmare
ingående i kännedomen af den andra. Vidare får lärjungen genom företagna
exkursioner under lärarens ledning sjelf med sin iakttagelse bekräfta
och utvidga den naturkännedom, han kan hafva vunnit, och dy -

196 GRUNDERNA FÖR KOMITERADES FÖRSLAG TILL ORGANISATION.

medelst skärpa sin blick för forskning i naturen, — en omständighet
icke ovigtig, särdeles under de år, då ungdomssinnet är som mest mottagligt
för intryck, med livilka naturstudiets intresse har många beröringspunkter.
Rörande den ordning, i hvilken naturlärans särskilda
delar enligt de föreslagna kurserna böra i undervisningen förekomma,
utbedja sig Komiterade att få hänvisa till ofvan nämnda underdåniga
betänkande af den matematiska och naturvetenskapliga Kommissionen,
hvilken härom lemnar en fullständig utredning.

Af hvad nu blifvit anfördt torde kunna anses ådagalagdt, att stor
fördel för den läroverksbesökande ungdomens utbildning är att vinna
af det lärosätt i hvarje kunskapsämne, som ligger såsom förutsättning
till grund för de bestämmelser angående lärokurser, som Komiterade
dels från nu gällande Läroverksstadga med större eller mindre förändringar
upptagit, dels såsom nya i underdånighet föreslagit. Om,
såsom förut nämndes, undervisningen inom hvarje ämne utgår från det
befintliga eller sig företeende, vare sig inom andens eller naturens verld,
så .skall lärjungen deraf, att han får lära sig iakttaga och urskilja detta
samt efter måttet af sin utbildning och sin vunna insigt redogöra derför,
också lära sig inse, att allt kunskapssökande har sin anledning i den
verld, som finnes inom eller utom honom, likasom det äfven hämtar sitt
intresse derifrån; och han skall utan tvifvel bibehålla denna insigt oförryckt,
äfven sedan han inlåtit sig på det mera abstrakta eller speciala
inträngandet i hvarje förhållandes eller företeelses natur och väsen.
Genom ett sådant anordnande af undervisningen vinnes, fastän hvarje
ämnes egendomliga karakter och väsen såsom läroämne sorgfälligt bibehålies,
likväl en efter vilkoren för möjligheten af all uppfostrande
själsodling lämpad likformighet i behandlingen af de särskilda ämnena,
hvilken är egnad att befordra en allsidig och harmonisk utveckling,
helst när öfningsämnena äfven komma att härvid göra sitt inflytande
på behörigt sätt gällande.

GRUNDERNA FÖR KOMITERÅDES FÖRSLAG TILL ORGANISATION.

197

Angående de förändringar i de föreslagna lärokurserna, för livilka
icke i det föregående nödig redogörelse är lemnad, torde följande särskildt
med afseende å den undervisningsmetod i hvarje ämne, som af
Komiterade blifvit förutsatt, vara att anföra. Hvad som härvid först
påkallar något ytterligare omnämnande, rör latinska språket. Beträffande
detta språk användes elementarboken i tre efter hvarandra följande läseterminer.
Läsningen deraf fortgår, på sätt ofvan blifvit antydt, beledsagad
af grammatikstudiet och i jemnbredd med undervisningen i modersmålet,
hvars språkföreteelser iakttagas, i sammanhang med hvad latinstudiet
gifver vid handen. År elementarboken väl genomgången, må
under fjerde terminens lopp läsning af Cornelius Nepos begynna. — I
tredje klassen fortsättes läsningen af Cornelius Nepos, hvarjemte syntaxen,
hvilken förut inhämtats endast delvis samt med afseende på öfversättningens
behof och på nödvändigheten att utreda satsens förhållanden,
nu blir föremål för särskild! studium, som bör fördelas i olika kurser.
Detta fortgår äfven i följande klasser och består dels i inhämtande af
lärobokens reglor, dels i dessas tillämpning genom öfningar efter en
ändamålsenligt inrättad extemporaliebok. — I fjerde klassen fortfares
med läsningen af Cornelius Nepos, hvarifrån vid vårterminens början
öfvergång sker till Julius Csesar. Utom de extemporerade öfningarne
bör här förekomma skrifning på lärorummet öfver lämpligen valda temauppgifter.
Komiterade anse nemligen för denna klass endast skrifning på
lärorummet böra komma i fråga, med afseende derpå, att härigenom all
fara för ett alltför tidigt ansträngande med skriftliga arbeten i hemmet
undvikes. — Deremot kunna dessa utan svårighet begynnas i femte
klassen, der ynglingarne genom de förberedande skriftliga öfningarne i
den fjerde måste anses fullt mogna för dem. I femte klassen fortsättes
för öfrig! med läsningen af Julius Caisar, hvarjemte urval ur Ovidii
Metamorfoser förekommer, naturligtvis i förening med behöflig handledning
i prosodik och metrik. — I sjette klassen bör början göras med
läsning af någon lättare skrift af Cicero t. ex. De amicitia eller De se -

Knrser i
undervisningsämnena.

198 GRUNDERNA FÖR KOMITERADES FÖRSLAG TILL ORGANISATION.

nectute, hvilka båda genom lättfattligheten i sitt innehåll och enkelheten
i framställningssättet väl egna sig till lärjungens införande i den ciceronianska
literaturen. Härefter läsas valda tal eller bref af Cicero. Under
andra året böra ynglingarne ega den kunskap i språket och den mogenhet,
att de kunna genomgå en bok i Livius och dervid få det historiskt
antiqvariska fältet öppnadt för sig. I poesien torde kursen för denna
klass utom urval ur Ovidii Metamorfoser endast böra omfatta två böcker
af Virgilii Aeneid, hvilka för ett noggrannt studium erfordra all den
tid, som deråt kan anslås. Grammatikens studium fortsättes efter samma
plan som förut, ehuru naturligt är, att de extemporerade öfningarne i
samma mon, som reglorna redan inhämtats, blifva hufvudsak. — I sjunde
klassen fortsättes med läsning af valda tal eller bref af Cicero, hvaremot
den hittills anbefallda delen af dennes Disputationes Tusculanae bör från
kursen utgå, emedan denna skrift för en riktig uppfattning kräfver mera
omfattande insigter, än lärjungarne i denna klass i allmänhet ega. Två
böcker i Livius komma härtill, samt i poesien två böcker af Virgilii
Aeneid och två dylika af Horatii O der, hvilka sist nämnda dels för kännedomen
af den lyriska poesien hos romarne, dels ock för den närmare
bekantskapen i den latinska metriken måste anses särdeles vigtiga. Det
grammatikaliska studiet bedrifves på samma sätt, som i föregående klass.
I båda klasserna skrifves ett tema i veckan; angående beskaffenheten af
temauppgifterna anhålla Komiterade att få hänvisa till språkundervisningskommissionens
här ofvan åberopade betänkande. Att den nedsättning
och förändring i nu varande kurser, som Komiterade föreslagit, i och
genom borttagandet af en bok i Livius och två böcker i Virgilii Aeneid
samt utbytandet af en bok i Disputationes Tusculanae emot bref eller
tal af Cicero, icke kan anses vara af beskaffenhet att menligt inverka
på det bildningsresultat, som skall vinnas, är förut i annat sammanhang
ådagalagdt.

Efter dessa antydningar rörande det latinska språkets behandling
i öfverensstämmelse med den föreslagna lärokursen torde blott några

GRUNDERNA FÖR KOMITERADES FÖRSLAG TILL ORGANISATION. 199

ord om det grekiska språket i förevarande hänseende vara af beliofvet
påkallade. Studiet af detta språk ansluter sig på det närmaste till studiet
af det latinska. Det inträder i undervisningen vid en tidepunkt, då
dels latinstudierna börja i någon väsentligare mon rikta sig på literaturen
och på kännedomen om den forntida romerska odlingen i dess
helhet, så vidt studiet af literaturen dertill gifver anledning, dels lärjungarne
nått den utveckling, att genom reflexion på de likheter och
olikheter, som förefinnas mellan det latinska och det grekiska språkets
form- och satsbildning, särskild! det grammatiska studiet kan inträda
i ett högre stadium. — I anseende till lärjungarnes vunna språkbildning
bör med andra läsårets början från ämnets inträde i undervisningen
läsning af Xenofons Anabasis kunna begynna i förening med
fortsatta grammatiska studier. — I sjunde klassen böra under fortsatt
läsning af Xenofon lärjungens insigter i attiska dialektens former och
ordasätt hafva vunnit den stadga, att efter en termins förlopp läsningen
af Homerus, understödd af nödig kännedom om den episka dialektens
egendomligheter, kan taga sin början och leda till det resultat, att lärjungen
vid afgång från läroverket i regeln genomgått sex sånger i
någotdera af de stora Homeriska sagoqvädena. Att de anledningar, som
lärjungens studii-kurs gifver till att erhålla kännedom om det forntida
Greklands kultur, särdeles i jemförelse med Roms, böra med all uppmärksamhet
begagnas, är af sig sjelft klart.

Komiterade öfvergå härefter till omnämnande af det tyska språkstudiet.
Då det tyska språket enligt Komiterades förslag icke är det
först inträdande främmande språket och således icke bildar grundvalen
för språkundervisningen på den reala linien, måste naturligtvis dess
behandling, såsom äfven förut är antydt, blifva helt annan än för närvarande.
Hvad som skall vinnas med dess studium är förmågan att
förstå literaturen samt att kunna öfversätta från svenska till tyska,
hvarvid öfningen härmed bör betraktas såsom ett slags förberedelse till
språkets talande. Början sker naturligtvis äfven här med elementarboken,

200 GRUNDERNA FÖR KOMITERADES FÖRSLAG TILL ORGANISATION.

hvilken jemte den dertill hörande grammatikaliska kursen bör kunna
genomgås i tredje klassen. Sedan öfver går man till läsöfningar i någon
handbok eller till läsning af stycken ur någon lättlästare författare och
samtidigt fortgår det grammatikaliska studiet, men hufvudsakligen på
praktisk väg eller genom extemporerade öfningar efter en lämpligt inrättad
extemporaliebok. I femte klassen kan och bör läsningen omfatta
valde författares arbeten. Jemte de extemporerade öfningarne begynna i
denna klass å den reala linien, för hvilken tyska språket nu blifver hufvudspråk,
skrifning på lärorummet, utgörande en lämplig förberedelse till
de i den följande klassen vidtagande skriftliga öfningarne i hemmet
eller i läroverket på tid utom lärotimmarne. Då åt reallinien i femte
klassen två timmar utöfver latinliniens timantal äro anslagna, böra de
extemporerade öfningarne utsträckas längre och anordnas så, att de afse
möjligheten för lärjungarne att kunna muntligen uttrycka sig pa det
tyska språket eller åtminstone att utan alltför stor svårighet kunna vid
behof tillegna sig denna färdighet. — I sjette och sjunde klasserna fortsättes
kursen för den klassiska linien efter ungefärligen samma plan
som i den femte. Läsningen blir naturligtvis allt mera kursorisk, i
samma mon som kunskapen i formläran blir fast och säker. De extemporerade
öfningarne fortgå äfven i den sjunde klassen, der timantalet
är inskränkt, tydligtvis omvexlande med läsningen af författares arbeten.
Å den reala linien bedrifves likaledes undervisningen efter samma metod
som i den femte klassen, med undantag deraf, att skrifningen får större
betydelse. Då tyska språket här utgör ett slags centrum för språkundervisningen,
måste naturligtvis åt studiet af grammatiken på denna
linie egnas mera särskild uppmärksamhet än på den klassiska, dock så,
att det mål, hvartill undervisningen syftar, aldrig förloras ur sigte, och
att reglornas tillämpning blir hufvudsak.

Studiet af engelska och franska språken bedrifves i fullkomlig anslutning
till det tyska språkstudiet, hvad läro sättet angår, endast med
iakttagande af den skilnad, att temaskrifning icke i dessa språk före -

GRUNDERNA FÖR KOMITERADÉS FÖRSLAG TILL ORGANISATION. 201

kommer, och. att vid franska språkets studium särskild hänsyn bör tagas
till lärjungarnes förvärfvade kunskap i det latinska. Att för öfrigt fortgången
från ett lägre till .ett högre stadium i fråga om dessa språkstudier
bör med hänsigt till lärjungarnes vunna förståndsutveckling och
språkbildning kunna blifva snabbare än i fråga om det tyska språket,
är naturligt.

Undervisningen i historia och geografi hafva Ivomiterade tänkt sig
kunna fördelas i tre särskilda kurser, af livilka utom den första jemväl
den andra är gemensam för den klassiska och den reala linien, men
den tredje anordnas för hvardera linien olika. Den första kursen genomgås
i de tre lägsta klasserna och omfattar, såsom förut är nämndt,
fäderneslandets historia samt utom nödig förberedande fysisk geografi
äfven Europas geografiska beskrifning jemte en kort öfversigt af de
öfriga verldsdelarnes geografi. I afseende på det geografiska studiet
utbedja sig Ivomiterade särskildt få fästa uppmärksamhet på vigten af
af att rätt använda kartor, angående hvilkas betydelse och begagnande
i det underdåniga betänkandet af den historiska Kommissionen alla erforderliga
upplysningar lemnats. — Den andra kursen, som genomgås
i fjerde och femte klasserna, omfattar en kort öfversigt af allmänna historien,
särskildt med afseende på deras behof, som från femte klassen
utgå i det praktiska lifvet. Komiterade hafva föreställt sig, att en sådan
kurs, hvilken redan nu är föreskrifven för reallinien, men i följd af
missgynnande omständigheter, till en stor del förorsakade af liniernas
nödtvungna sammanhållning, vid många läroverk icke kunnat genomgås,
skulle vara lika gagnelig för den klassiska liniens lärjungar.
Den bildar nemligen en väl behöflig grundval för den historiska
undervisningen i de följande klasserna, hvilken omfattar särskilda
vigtigare delar af den allmänna historien. Den geografiska kunskapen
bör samtidigt härmed genom repetition underhållas och befästas. —
Den tredje kursen, hvilken genomgås i sjette och sjunde klasserna, omfattar
för klassiska linien fullständig kännedom af gamla tidens historia,

202 GRUNDERNA FÖR KOMITERADES FÖRSLAG TILL ORGANISATION.

hvilken just på detta stadium får sin rätta betydelse genom sambandet
med studiet af den klassiska forntidens lif i och genom läsningen af de
gamle författarne, livilkas skrifter här behandlas från en annan synpunkt
än förut. Vidare hör till denna kurs fäderneslandets historia i utförligare
framställning, och bör den, för att kunna rätt inläras och utöfva sitt i
nationelt hänseende så vigtiga inflytande, studeras i begge de i fråga
varande klasserna, icke endast, såsom nu är fallet, i den sjunde. Medeltidens
historia, såsom egentligen vigtig i det afseendet, att den utgör
föreningsbandet mellan den gamla och den nya tidens, kan lämpligen
behandlas i kort öfversigt, hvaremot den nyare tidens historia kräfver
en noggrann och fullständig behandling, hvilken bäst kan åt densamma
gifvas i sjunde klassen, der det mogna omdömet är i stånd att fatta
dess företeelser i deras rätta sammanhang med den föregående verldsutvecklingen.
För den geografiska kunskapens befästande har icke någon
särskild repetitionskurs ansetts behöflig, under förutsättning deraf, att
det geografiska aldrig lemnas ur sigte vid historiens studium. Å reallinien
hafva Komiterade ansett böra i den sjette klassen genomgås dels
nyare tidens historia, dels fäderneslandets historia i utförligare framställning.
Då från denna klass afgång sker till högre tillämpningsskolor,
äfvensom till yrken, är det nödvändigt, att kursen i densamma blir afslutad.
Tiden medgifver i följd häraf icke att genomgå andra delar af
historien än de nu nämnda, hvilka för den medborgerliga bildningen
äro vigtigast. En repetition af den geografiska kursen, hvilken för reallinien
har särskild betydelse, bör härtill ansluta sig. I sjunde klassen
blir kursen naturligen en utvidgning af den sjette klassens, hvartill
komma grunddragen af Sveriges statskunskap, tydligen anslutande sig
till studiet af fäderneslandets historia, hvilken just härigenom bör blifva
så mycket klarare för lärjungarne.

Hvad studiet af matematik angår, hafva Komiterade redan förut
angifvit de pedagogiskt lämpliga utgångspunkterna för detta studium
i fråga så väl om aritmetik som om geometri. Kursen i matematik

GRUNDERNA FÖR KOMITERADES FÖRSLAG TILL ORGANISATION.

203

är gemensam för de fem nedre klasserna med undantag deraf, att för
femte klassen å den reala linien tillkomma, såsom förut är anmärkt,
praktiska räkneöfningar med en timme i veckan. Metoden för undervisningen
är ock naturligen densamma, äfven sedan linierna blifvit åtskilda,
i så måtto som den teoretiska grundläggningen ständigt bör
hafva stödet af praktisk tillämpning. Om det, som sålunda blifvit i detta
ämne till föreskrift föreslaget beträffande lärokurserna, ställes i jemförelse
med hvad för närvarande är gällande, befinnes vid utgången ur femte
klassen realliniens kurs vara något afkortad och latinliniens något tillökad.
Afsigten härmed har varit icke blott försöket att genomföra liniernas
förening de fyra nedre klasserna igenom, utan äfven nödvändigheten
af en jemkning af det nu bestående å ömse sidor. Uppenbarligen
måste å sj elfva grundläggnings stadiet matematik vara ett bland hufvudämnena
både för blifvande realister och för dem, som komma att
genomgå den klassiska linien. I denna sin egenskap måste läroämnet
å det i fråga varande stadiet icke blott i tillräcklig omfattning studeras,
utan äfven under tillräckligt lugn samt med nödig noggrannhet och
säkerhet inhämtas. Det förra kan knappast anses enligt nu gällande
föreskrifter ega rum i fråga om den ''klassiska linien, det senare eger i
fråga om reallinien icke rum. Till grund för de gällande föreskrifterna
i nu förevarande fall ligger den utan tvifvel förhastade beräkning, att
realliniens lärjungar i andra klassen med åtta timmar i veckan under
ett år skola kunna lika noggrannt och till lika stor fromma för sin utveckling
inhämta samma kurs, som den klassiska liniens lärjungar i
andra och tredje klasserna hafva att inhämta på två år med fyra timmar
i veckan, äfvensom att de förre i tredje klassen skola kunna inom likaledes
ett års tid med åtta undervisningstimmar i veckan nöjaktigt inhämta
detsamma, som de senare i fjerde och femte klasserna på tid
lika lång med den i den andra och tredje klassen använda. Ännu omöjligare
måste det blifva för realliniens lärjungar i fjerde klassen att under
ett år med blott sju timmar i veckan nöjaktigt medhinna samma kurs,

204 GRUNDERNA FÖR KOMITERADES FÖRSLAG TILL ORGANISATION.

för hvars genomgående latinliniens lärjungar hafva sig anslagen en tid
af fyra timmar i veckan under två år. Erfarenheten intygar nemligen,
att ett visst sammanlagdt belopp af undervisningstimmar, fördeladt på
dubbelt så lång tid, åtminstone på det lägre stadiet åstadkommer bättre
resultat än samma belopp, fördeladt på hälften så lång tid. Dels lemnar
nemligen den längre tiden mera rådrum åt lärjungen att öfvertänka och
smälta det inhämtade, dels drager han nytta af den förkofran i ålder
och utveckling, som ett längre tidsförlopp måste förläna honom. Det
är obilligt fordradt, att en realliniens lärjunge i femte klassen skall hafva
inhämtat lika stor och lika säker insigt i matematik, som en den klassiska
liniens lärjunge vid afgången från läroverket. Endast det i tillbörligt lugn
inhämtade kunskapsmåttet och den säkra besittningen af kunskapen möjliggöra
ett hastigare framåtskridande på ett högre stadium. — Den grundläggande
kursen i den elementära aritmetiken är förlagd till de tre första
klasserna; och den bör så mycket säkrare kunna vara afslutad med tredje
klassen, som, enligt hvad förut blifvit yttradt, vid undervisningen tydligt
måste framhållas, att denna kurs endast omfattar fyra räknesätt, hvilka
tillämpas på hela tal, decimaler och bråk, dessa må nu vara benämnda
eller obenämnda. Redan från och med första klassen bör räkneoperationernas
verkställande åtföljas af öfning i deras tillämpning på blandade
uppgifter, förnämligast regula-de-tri-frågor. Dessa öfningar, hvilka naturligtvis
småningom fortgå från lättare till svårare och mera invecklade, böra
tillika vara så inrättade, att vid räkningen endast sådana tal förekomma,
hvilkas räknelagar äro förut af lärjungen klart fattade. När besvarandet
af en regula-de-tri-fråga icke kan ske genom endast en enkel
multiplikation eller division, bör hvarje sådan uppgift af lärjungen delas
i enklare frågor, hvarigenom ändamålet med hvarje särskild räkneoperation
tydligt framträder för honom. — Sedan i de tre första klasserna
lagarne för de fyra räknesätten blifvit tillämpade på siffertal, vidtager
i den fjerde klassen tillämpningen af samma räknesätt på tal, betecknade
med bokstäfver, så vidt dessa representera hela tal, decimaler eller

GRUNDERNA FÖR KOMITERADES FÖRSLAG TILL ORGANISATION.

205

bråk. Med den femte klassen bör sålunda de rationela talens allmänna
räknelagar vara inhämtade. Samtidigt med denna första kurs i algebra
fortgå aritmetiska öfningar, omfattande vanliga i praktiska lifvet förekommande
frågor, hvilka lösas dels såsom regula-de-tri-frågor dels med
stöd af de första grunderna till eqvationsläran, hvilka i femte klassen
meddelas. Då ofta inträffar, att något inveckladt problems uppställande
i eqvationsform underlättas genom införandet af flera obekanta, hafva
Komiterade ansett, att i sammanhang med läran om eqvationer af första
graden med en obekant en förberedande behandling af eqvationer af
första graden med flera obekanta bör ega rum, oaktadt den fullständiga
teoretiska grundläggningen af läran om eqvationssystem med flera obekanta
ansetts tillhöra ett högre stadium af elementarundervisningen. I
läroverkets fem nedre klasser har lärjungen således lärt känna de storheter
inom talserien, som äro kommensurabla med enheten. I den
sjette klassen föres han till insigt deraf, att dessutom i talserien finnas
åtskilliga storheter, som med enheten icke ega något gemensamt mått
och derföre icke kunna uttryckas medelst hela tal eller bråk. Han lär
sig nu inse, att de rationela talens räknelagar äfven kunna tillämpas på
de irrationela talen, och i sammanhang härmed uppvisas dessa lagars
tillämpning på proportionsläran, hvilken i egenskap af allmän storhetslära
bör erhålla sin teoretiska grundläggning inom algebran och icke
inom geometrien. Till den elementära kursen i algebra bör, enligt
Komiterades åsigt, äfven å den klassiska bildningslinien en, åtminstone
nödtorftig, kännedom af läran om potenser, logaritmer och serier med
allt skäl räknas. Eqvationsläran utsträckes nu till eqvationer af andra
graden samt för realliniens sjunde klass till eqvationssystem med flera
obekanta.

Hvad kurserna för den geometriska undervisningen beträffar, hafva
Komiterade icke föreslagit någon egentlig förändring med afseende på
omfånget i det hela, men väl med afseende på fördelningen. — I öfverensstämmelse
med den matematiska och naturvetenskapliga Kommissio -

206 GRUNDERNA FÖR KOMITERADES FÖRSLAG TILL ORGANISATION.

liens uttalanden har, enligt hvad förut blifvit nämndt, större vigt blifvit
lagd på den geometriska åskådningsläran såsom inledning till geometrien.
Många af dennas sanningar kunna nemligen utan tvifvel på åskådningens
och i allmänhet på erfarenhetens väg inses, för hvilka först på ett senare
stadium ett strängt vetenskapligt bevis lemnas. Genom enkla konstruktioner,
direkt mätning eller till och med genom vågning kunna de vigtigaste
af planimetriens och stereometriens grundsanningar på ett för lärjungen
fullt fattligt sätt meddelas. Då lärjungen sålunda redan från början
lär sig inse geometriens mångfaldiga anknytningspunkter till det praktiska
lifvet, torde långt snarare högen för detta ämnes studium väckas och
underhållas, än det är att befara, att det stränga beviset för sanningen
af en redan förut på åskådningens väg vunnen insigt skall förlora i
intresse. Inom tredje klassen torde den geometriska åskådningsläran
böra vara afslutad och lärjungen dessutom hafva erhållit någon öfning
i genomförandet af ett enklare geometriskt bevis, så väl direkt som
indirekt. Sålunda förberedd, öfvergår lärjungen i den fjerde klassen till
studiet af den plana geometriens element, hvilka till hufvudsaklig del
böra medhinnas inom denna och följande klass, så vidt som detta studium
icke förutsätter kännedom af proportionsläran.

Den fjerde och femte klassens kurs torde till en början i sjette
klassen böra dels repeteras dels något utvidgas, under hvilken tid den
algebraiska kursen bör hafva så fortskridit, att proportionsläran blifvit
i sina grunddrag inhämtad. Derpå öfvergår lärjungen till proportionslärans
tillämpning på den plana geometrien, hvarvid bland annat vinnes
en strängt vetenskaplig grundläggning af planimetrien. Med de planimetriska
räkneöfningarne böra äfven stereometriska ställas i samband.
Den frihet i valet af lärobok för den geometriska undervisningen, som
enligt nu gällande Läroverksstadga är medgifven med afseende på reallinien,
hafva Komiterade ansett äfven böra tillkomma latinlinien, helst
i fråga varande studium icke kan annat än vinna derpå, att mera tidsenliga
läroböcker utarbetas, i hvilka dels vetenskapens framsteg inom

GRUNDERNA FÖR KOMITERADES FÖRSLAG TILL ORGANISATION. 207

dess elementära delar dels fordran på satsernas mera naturliga anordning
blifva rätt tillgodosedda.

Om naturvetenskapens studium i de fem nedre klasserna är i det
föregående nämndt. Med afseende å detta studium i sjette och sjunde
klasserna å den klassiska linien kan valet mellan fysik och naturalhistoria
sättas i fråga. Komiterade hafva valt den senare icke blott
derföre, att denna hittills ingått i undervisningen, utan framför allt derföre,
att denna kunskapsgren mer ovilkorligt än fysiken fordrar en grundläggning
för universitetsstudierna. Fysiken kan studeras på ett fysiskt
kabinett; men zoologiens och botanikens studium förutsätter en långvarigare
förut gående bekantskap med den yttre naturen, en bekantskap,
som måste redan vid elementarläroverket vara gjord för att möjliggöra
dessa vetenskapsgrenar såsom fackstudier vid universitetet. För öfrigt
sysselsätter sig naturalhistorien med naturföremål, fysiken med naturföreteelser.
De förra, såsom lättfattligare, lämpa sig jemförelsevis mera
för elementarstudier. Zoologiens studium bör föregå botanikens, emedan
dess kunskapsföremål ligga närmare menniskan. Af samma skäl bör
studiet börja med de högre ordningarne af dit hörande föremål. Dertill
kommer, att det är lättare att fatta ett organs uppgift och förrättningar
hos ett fullkomligare organiseradt naturföremål än hos ett lägre, hvilket
ofta först kan rätt uppfattas genom studiet af de mellanliggande länkarne
i serien. Botanikens studium bringas till större öfverensstämmelse
med zoologiens, om det börjar med kännedomen om de vigtigaste naturliga
familjerna. Först efter vunnen kännedom om växtverlden i systematisk
öfversigt kan man med fördel öfvergå till den komparativa organläran
och läran om organens förrättningar. — Med afseende å afgång
från sjette klassens öfre afdelning på reallinien är lärokursen i fysik
för denna klass förslagsvis så bestämd, att den kan anses utgöra ett
helt för sig, och har för sjunde klassen endast blifvit i någon mon utvidgad.
— Ehuru kurserna i zoologi och botanik icke kunnat på samma
sätt bestämmas, innefattar dock hvad som i dessa ämnen är afsedt att

208 GRUNDERNA FÖR KOMITERADES FÖRSLAG TILL ORGANISATION .

inom sjette klassen studeras det jemförelsevis vigtigaste af det, som i
dessa ämnen vid elementarläroverket meddelas. — Att det för de ynglingar,
som med utgången ur sjette klassen på reallinien afsluta sina
elementarstudier, kan vara i många fall af vigt att vid elementarläroverket
hafva fått någon kunskap i kemien, torde vara obestridligt. Af
detta skäl hafva Komiterade föreslagit detta ämnes inträde i undervisningen
redan för sjette klassens första årsafdelning, ehuru då med tillsvidare
endast en undervisningstimme i veckan. I sjunde klassen vinnes
en med afseende å förberedelse för akademiska studier någorlunda afslutad
kurs i detta ämne. — För hvad i öfrigt är föreslaget rörande
lärokurserna i naturvetenskap och metoden för deras bibringande, som
kan fordra en närmare förklaring, få Komiterade i underdånighet hänvisa
till den framställning i ämnet, som af den matematiska och naturvetenskapliga
Kommissionen i dess ofvan berörda underdåniga betänkande
är lemnad.

Det under namn af filosofisk propedevtik i elementarundervisningen
ingående ämnets lärokurs är af Komiterade föreslagen att bibehållas vid
det omfång, den för närvarande har, och som synes vara nödvändig för
att tillförsäkra de från läroverket afgående lärjungarne möjligheten af
akademiska studiers idkande. Denna kurs är med afseende på tidens
längd för så väl den ena som den andra bildningslinien förslagsvis bestämd
till två år med en timme i veckan under hvartdera året. De
studii-föremål, som utgöra detta läroämne vid läroverket, äro antropologi
och logik. Komiterade anse inhämtande af nödig elementarkunskap i
dessa lärogrenar under den sålunda anslagna tiden vara möjligt, så vidt
som logik, hvilken skall vid läroverket studeras, bör anses utgöra en
sammanfattad teoretisk öfversigt af de lagar för tänkandet, som ynglingen
under studiet af de särskilda läroämnena blifvit vand att praktiskt
tillämpa, samt antropologien en sammanfattad redogörelse för de yttringar
af menniskans andliga krafter, för hvilkas utbildning lärjungen
användt sin studii-tid vid elementarläroverket. Så vidt som nu kunskapen

GRUNDERNA FÖR KOMITBRADES FÖRSLAG TILL ORGANISATION.

209

i modersmålet jemte förmågan att deraf göra behörigt bruk är, enligt
hvad i det föregående blifvit antydt, det samlade uttrycket och innefattar
det vunna resultatet af lärjungens utveckling och insigt i det
hela, är det naturligt, att framför allt modersmålets studium skall draga
nytta af de insigter uti nu i fråga varande läroämne, som lärjungen kan
förvärfva. Af detta skäl hafva Komiterade ansett sig böra föreslå den
föreskrift, att undervisningen i filosofisk propedevtik ständigt skall sättas
i samband med studiet af modersmålet och särskildt med de talöfningar,
som i läroverkets öfverstå klass anställas. Sambandet mellan dessa två
ämnen å detta stadium innebär en icke betydelselös motsvarighet till
det af Komiterade afsedda sambandet mellan modersmålets studium och
latinstudiet å läroverkets första stadium. Det senare afser den högre
elementarbildningens vederbörliga grundläggning, det förra dess nöjaktiga
afslutning.

De af Komiterade föreslagna ändringarne i kristendomsundervisningen
inom sjette och sjunde klasserna bestå deri, att nya testamentets
läsning på grundspråket borttages, och att den kyrkohistoriska kursen
förlägges till den förra af dessa klasser, men dogmatikens studium till
den senare.

Hvad beträffar den först nämnda af dessa ändringar, torde dess
ändamålsenlighet lätt inses. Äfven om sjunde klassens lärjungar egde
större kännedom i grekiska språket, än de med det åt detta ämne
anslagna timantal skäligen kunna. anses hafva uppnått, skulle ändock
nya testamentets läsning på grundspråket för dem innebära en alltför
svår uppgift, emedan den otillräckliga bekantskapen med detta språk
måste förorsaka, att uppmärksamheten dragés ifrån de lästa skrifternas
innehåll. Att denna läsning i de flesta fall burit jemförelsevis ringa
frukter, torde också vara af erfarenheten tillräckligt bestyrkt.

Enligt nu gällande läroplan läsas i sjette klassen både kyrkohistorien
och dogmatiken. Detta samtidiga inträdande af två nya ämnen
synes redan i och för sig vara nog betungande för lärjungarne i denna

210 GRUNDERNA FÖR KOMITERADES FÖRSLAG TILL ORGANISATION.

klass, hvars öfriga lärokurser äro ganska dryga. Vidare synes med
fog kunna anmärkas, icke mot den bestående läroplanens föreskrifter,
men mot det sätt, hvarpå de gemenligen verkställas, att de kurser, som
uti de i fråga varande ämnena genomgås i sjette och sjunde klasserna
af våra elementarläroverk, äro öfverflödigt vidlyftiga. En god del af
det innehåll, som de kyrkohistoriska läroböckerna upptaga, synes kunna
och böra öfverlåtas åt den allmänna och svenska historien, och kyrkohistorien,
såsom läroämne vid elementarläroverket, inskränkas hufvudsakligen
till den kristna kyrkans äldsta tider och till reformationstiden,
såsom de företrädesvis vigtiga epokerna af kyrkans utveckling. Om
också en lärobok, innehållande kristna troslärans hufvudsanningar i
systematisk framställning torde böra anses nödig, synes dock den lärobok
i dogmatik, som för närvarande ensam användes vid läroverken, ej
obetydligt öfverskrida det mått, som inom elementarbildningen skäligen
kan åt detta ämne inrymmas.

Likasom inom det lägre skolstadiet bibliska historien kan sägas
utgöra underlaget för den religionslära, som der meddelas, så hafva
Komiterade ansett, att inom det öfre stadiet en kurs i kyrkohistorien
borde föregå och inleda dogmatikens studium. Dock skulle hvarken
det förra ämnet i sjette klassen eller det senare i sjunde, med uteslutande
af det andra, blifva ensamt ämne för kristendomsundervisningen.
Kyrkohistorien, framför allt dess ofvan nämnda begge tiderymder, kan
icke meddelas utan ingripande på dogmatikens område. Den för sjette
klassen föreskrifna läsningen af nya testamentet bör ock så anordnas, att
de skrifter eller skriftdelar, som läsas, blifva valda med hänsigt till en
närmare utveckling af vissa troslärans vigtigare satser, och att sålunda
äfven denna läsning bildar en inledning till det i sjunde klassen vidtagande
studiet af dogmatiken. Likaså bör detta ämne å sin sida .icke
heller behandlas utan sammanhang med kyrkohistorien, utan förbindas
med korta framställningar af dogmernas historiska utveckling, såsom i
den allmänt begagnade läroboken i dogmatik iakttages.

GRUNDERNA FÖR KOMITERADES FÖRSLAG TILL ORGANISATION.

211

Till nu anförda skäl för den af Komiterade föreslagna förändringen
komma ännu andra. Det stora flertalet af realliniens lärjungar kommer
utan tvifvel att med sjette klassen afsluta sin elementarbildningskurs.

För desse ynglingar kunde ett dogmatikstudium under de två sista åren,
i synnerhet med det ringa timantal, som åt kristendomsundervisningen
här kan egnas, icke vara annat än otjenligt. Äfven med afseende derpå,
att, enligt Komiterades förslag till läroverksstadga, normalåldern för
lärjungarne i denna klass skulle blifva 15—16 år, eller den vanliga
konfirmationsåldern, hafva Komiterade funnit mindre rådligt att här
införa trosläran under den nya vetenskapliga formen. Slutligen vinnes
genom den föreslagna anordningen af kristendomsundervisningen i sjette
och sjunde klasserna den fördel, att denna undervisning kan utan olägenheter
blifva för begge linierna gemensam.

Om de i lärokurserna föreslagna skriföfningar i vissa läroämnen på
tid utom lärotimmarne är å annat ställe taladt.

Med afseende å öfningarne i välskrifninq och teckninq hafva Komité- Kurser 1 iif °

. . . ningsämnena.

rade trott sig böra föreslå någon förhöjning i det timantal, som åt dessa
öfningar i läroverkets nedre klasser må anslås. Detta har skett dels i
betraktande af dessa öfningars stora vigt för mången yngling, som från
läroverket utgår i det medborgerliga lifvet eller inträder i tillämpningsskolor,
dels med hänsigt till den reglering, dessa öfningar erhållit genom
Nådiga Cirkuläret den 19 Juni 1866, efter hvars bestämmelser den af
Komiterade förslagsvis för dessa anvisade undervisningstid är lämpad.

— I hufvudsaklig öfverensstämmelse med de i samma Nådiga Cirkulär
gifna föreskrifter äro äfven kurserna angifna för de musikaliska öfningarne,
men med någon inskränkning i den åt koralsång anvisade tiden,
äfvensom för de gymnastiska och militäriska samt vapenöfningarne.

De militäriska öfningarne vid elementarläroverken hafva tvänne
ändamål, nemligen 1) att, i likhet med gymnastiken, utveckla ynglingarnes
kroppskrafter samt förekomma de skadliga verkningarne af allt för
mycket stillasittande och ett ensidigt ansträngande af ungdomens själs -

212 GRUNDERNA FÖR KOMITERADES FÖRSLAG TILL ORGANISATION.

förmögenheter; 2) att utgöra en förberedelse till de vapenöfningar, hvar
och en vapenför svensk man måste undergå, för att kunna uppfylla den
honom åliggande allmänna värnepligt. Om vigten af dessa ändamål
torde olika meningar icke förefinnas, och så vidt de militäriska öfningarne
äro af beskaffenhet att uppfylla dem båda, kunna de icke nog
varmt förordas. Något olika är förhållandet med de öfningar, som
uteslutande afse att bibringa skolugdomen insigter och färdighet i krigsyrket,
— ett ändamål, som, huru vigtigt det än erkännes vara, likväl
ligger utanför skolan, betraktad såsom sådan, hvarföre dess uppfyllande
icke bör af henne fordras i så vidsträckt mon, att hennes egna och
oeftergiflig^ åligganden till följd deraf blifva mindre väl vårdade. Om
den öfverklagade öfveransträngningen i skolan har redan i det föregående
blifvit taladt. Då nu denna, der den förefinnes, är beroende så väl af
den tid, ynglingen sysselsättes med läsning i skolan, som deraf, att
han icke får använda tillräcklig tid till hvila eller sjelfvald sysselsättning,
hafva Komiterade ansett sig böra föreslå en minskning icke blott af de
egentliga läsetimmarne och det ungdomen hittills åliggande arbete i
hemmen, utan ock af öfningstimmarne för sådana ämnen, i hvilka det
obestridligen tillkommer skolan att meddela undervisning. Med så
mycket större skäl hafva Komiterade funnit sig pligtige tillse, om ej
någon inskränkning i tiden för de militäriska öfningarne skulle kunna
'' ega rum. Detta skulle, efter Komiterades mening, utan olägenhet kunna
ske, om öfningarne begränsades till rekrytbildning, eller hvad som innefattas
i det sistlidna år fastställda exercis-reglementes första del, der
det till och med kan sättas i fråga, om bevakningstjensten bör i skolan
förekomma. Att bataljons-exercis icke på fullt ändamålsenligt sätt kan
i skolan öfvas, synes följa redan deraf, att, då styrkan af en bataljon i
regeln bör beräknas till 500 man, antalet af de ynglingar, som tillhöra
sjette och sjunde klasserna, vid 12 af rikets 31 högre elementarläroverk
icke uppgår till 50, vid 3 läroverk icke till 20, och vid intet är så stort,
att 2 kompanier deraf skulle kunna bildas. Man har derföre vid några

GRUNDERNA FÖR KOMITERADES FÖRSLAG TILL ORGANISATION.

213

läroverk sökt uppfylla gifna föreskrifter genom öfningar med så kallade
stång- eller streck-bataljoner, hvilka dock enligt reglementet tillhöra
regementenas befälsmöten och således förutsätta en större insigt och
färdighet, än tiden kan medgifva att bibringa skolans lärjungar, hvilka
i alla händelser, då de framdeles komma att ingå i deri allmänna beväringen,
icke der lära få börja sin bana såsom kompani- eller plutonschefer,
äfven om de då icke skulle hafva glömt, hvad de i skolan inhämtat.
— Sålunda utgående från antagandet, att militäröfningarne i
skolan böra motsvara dem i rekrytskolan, och följande den i reglementet
föreskrifna ordning, anse Komiterade, att undervisningen bör börja med
gymnastik, hvilken fortsättes genom skolans alla klasser, och att samtidigt
dermed de af Komiterade uti särskildt förslag till kurser i öfningsämnena
angifna militäriska öfningar verkställas. Iakttager man denna
ordning, är det utan tvifvel tillräckligt, om, jemte de vanliga gymnastiktimmarne,
årligen under en tid af 8 veckor, fördelad på senare delen
af vårterminen och början af höstterminen, för sjette klassen och sjunde
klassens första afdelning bestämmas två dagar i veckan, då lx/2 å 2
timmar särskildt anslås till militäriska öfningar. Då onsdags- och
lördags-eftermiddagarne, enligt Komiterades förslag, i regeln äro fria,
för att lemna ynglingarne tillfälle till lekar och rörelse i fria luften,
blifver, om sjette och sjunde klassens exercis förlägges till dessa eftermiddagar,
ingen rubbning i den för skolan under den öfriga delen af
läsåret gällande ordning behöflig. Skulle afgång blifva medgifven från
sjette klassens andra afdelning, torde de lärjungar, som vilja efter
genomgåendet af denna afdelning undergå mogenhetspröfning, böra befrias
från de särskilda militäröfningarne, åtminstone vid vårterminens slut.

214

GRUNDERNA FÖR FÖRSLAGET TILL LÅROVERKSSTADGA.

Grunder för särskilda §§ i Komiterades förslag till

läroverksstadga.

Sedan Komiterade i det föregående angifvit de allmänna grunder,
efter hvilka de anse elementarundervisningen böra ordnas, samt meddelat
de planer för undervisningen och dermed sammanhängande bestämmelser
om lärokurser, som de i öfverensstämmelse med nämnda
grunder uppgjort, gå Komiterade nu att redogöra dels för de förändringar
i den för elementarläroverken gällande Stadga, som häraf betingas,
dels för de jemkningar och rättelser af särskilda föreskrifter, som
Komiterade vid Stadgans granskning funnit nödiga, utan att de omedelbart
framkallats af den i fråga satta förändringen af läroverkens organisation.
Komiterade hafva härvid trott sig lämpligast kunna iakttaga
ordningsföljden af paragraferna i det förslag till Stadga för rikets allmänna
läroverk, som härjemte underdånigst bifogas, med förbigående
likväl af de §§, för hvilka särskild motivering icke ansetts nödig; anhållande
Komiterade att i öfrigt få hänvisa till hvad angående förekommande
ämnen redan i det föregående blifvit å särskilda ställen
anfördt.

§ 1. I öfverensstämmelse med de åsigter om elementarundervisningens
mål, som förut blifvit framställda, hafva Komiterade ansett sig
böra använda uttrycket grundlägga i stället för »meddela» medborgerlig
bildning, enär denna i och genom skolundervisningen väl kan förberedas,
men icke fullständigt vinnas.

§ 4. Enär kompetensvilkoren äro lika för de lärare, som vid sidan
af rektor undervisa i pedagogier samt lägre elementarläroverk, och dem,
som jemte lektorerna äro anställde vid de högre elementarläroverken,
hafva Komiterade ansett en olika benämning för det ena och andra
slaget icke vara lämplig,,utan föreslå, att den benämning, som nu till -

GRUNDERNA FÖR FÖRSLAGET TILL LÅROVERKSSTADGA.

215

kommer i fråga varande lärare vid de högre elementarläroverken, må
användas äfven för de öfrige.

§ 9. Enligt hvad å annat ställe blifvit utveckladt, är uppgiften för
undervisningen på den klassiska linien att meddela elementen af samtidens
bildning, betraktad i sitt sammanhang med den klassiska fornverldens
kulturlif såsom förutsättning för denna bildning. Kännedomen
om detta kulturlif vinnes likväl icke genom studiet endast af det latinska
språket; härtill fordras äfven bekantskap med den grekiska folkandan,
sådan denna framträder i literaturens och konstens alster. Väl kan
latinstudiet utan tillhjelp af det grekiska språket utöfva sin formelt
bildande inflytelse; men när det gäller att intränga i sjelfva väsendet
af antikens lif och blifva förtrolig med detta i dess härligaste blomstring,
äro det grekiska språket och den grekiska literaturen af så stor betydelse,
att utan bekantskap med dem all verklig kännedom om de förhållanden,
i afseende på hvilka man vill vinna klarhet, är omöjlig. Äfven hvad
latinstudiet i och för sig angår, blifver det genom undervisningen i
grekiska språket icke blott i kulturhistoriskt afseende mera fruktbringande
och lärorikt, utan ock i sjelfva verket underlättadt och befrämjadt.
Kännedom af grekiska språket är äfven i det hänseende
nyttig och under vissa förhållanden nödvändig, att ett stort antal vetenskapliga
och i allmänna lifvet använda benämningar är lånadt och dagligen
lånas från detta språk.

Det har ofta blifvit sagdt, att insigt i grekiska språket skulle vara
helt och hållet obehöflig för dem, som egna sig åt vissa lefnadsbanor,
på hvilka likväl en icke ringa grad af humanistisk bildning är behöflig;
och har man för detta påstående sökt ett stöd deri, att för en och annan
akademisk examen, såsom för blifvande läkare, jurister och embetsmän
inom den civila förvaltningen, kunskap i grekiska språket icke är ovilkorligen
föreskrifven. Att så förhåller sig, utgör emellertid ingalunda
ett bevis för grekiska språkets obehöflighet eller ett skäl att frikalla
från dess studium vid elementarläroverken. Om nemligen staten icke

216

GRUNDERNA FÖR FÖRSLAGET TILL LÅROVERKSSTADGA.

såsom vilkor för inträdet i dess tjenst fordrar det högre mått af kunskap
i grekiska språket, som en akademisk examen skulle förutsätta, bevisar
detta icke, att den allmänna humanistiska bildning, som på de ofvan
angifna lefnadsbanorna måste anses, om ej ovilkorligen nödvändig, åtminstone
i hög grad önskvärd, kan vinnas utan klassiska studier; och
blifva dessa ofullständiga, om icke kännedom af det grekiska språket i
dem ingår, så synes häraf följa,- att icke de lärjungar vid läroverken,
som på förhand hafva bestämt sig för den ena eller andra af dessa
banor, böra under skolåren godtyckligt kunna undandraga sig läsningen
af nämnda språk. Komiteracle våga till och med för sin del uttala den
öfvertygelse, att det icke blott för individerna, utan för hela samhället
vore en väsentlig fördel, om äfven de, som, utan att tillhöra den så
kallade arbetande klassen, ville egna sig åt ett rent praktiskt yrke,
mer än i allmänhet sker, vinnläde sig om förvärfvandet af en grundlig
humanistisk bildning, som satte dem i stånd att, efter skolålderns slut,
på egen hand utvidga sina kunskaper i den riktning, som hog eller
behof kunde för dem anvisa. Det har likväl redan blifvit erkändt, att
latinstudiet, ensamt, har sin stora vigt såsom formelt bildande; och
skulle en yngling af detta skäl anse sig böra läsa latin, men kunna
undvara det grekiska språket, är tillfälle, utan att rubbning behöfver
ske i skolans allmänna undervisningsplan, enligt Komiterades förslag,
honom dertill beredt på den reala linien, der latin studeras i fyra år,
under hvilken tid det just är afsedt att i nämnda hänseende utöfva sin
inflytelse.

Det finnes emellertid äfven andra skäl, som tala för återinförandet
af det grekiska språket såsom obligatoriskt undervisningsämne på den
klassiska linien. Hvarje frikallelse från ett för klassen i allmänhet föreskrifvet
läroämne kan icke undgå att störa undervisningens jemna gång
och vålla oreda inom läroverket. Detta kan icke rätta sig efter hugskotten
hos de enskilde eller rubba sin undervisningsplan för att tillfredsställa
mer eller mindre grundade åsigter om ett eller annat ämnes

GRUNDERNA FÖR FÖRSLAGET TILL LÅROVERKSSTADGA.

217

obehöflighet för enstaka lärjungar, helst svårighet måste uppkomma att
bereda lämplig undervisning för den eller de disperiserade, så vida icke
dessa skola blifva alldeles lediga på de timmar, ämnet för de öfriga
upptager. Erfarenheten har ock till fullo ådagalagt, att dylika svårigheter
uppstått i följd af frikallandet från läsning af grekiska språket,
då derigenom i sjelfva verket blifvit tillskapad en tredje linie, hvars
tillvaro åstadkommit bestämda olägenheter så väl i fråga om undervisningen
som i disciplinärt hänseende. Komiterade hafva sökt att ställa
de båda hufvudsakligen skilda bildningslinierna, den klassiska och den
reala, i sådant förhållande till hvarandra, att delningen måtte endast i
ringa mon försvåra uppgörandet af arbetsordning och hindra .undervisningens
handhafvande i allmänhet. Hvad man i dessa hänseenden
genom en ändamålsenlig anordning kunnat vinna, går likväl genom
några lärjungars frikallande från grekiska språkets läsning till en del
åter förloradt, då, så vida en förökning af lärarekrafter skall kunna
undvikas, de dispenserade måste på de åt grekiska språket anslagna
timmar undervisas tillsammans med reallinien. Vid arbetsordningens
uppgörande måste i följd häraf i främsta rummet afses möjligheten att
på vissa timmar gemensamt undervisa realister och dispenserade; och
hvilka svårigheter detta, äfven der det låter sig verkställa, skall förorsaka
för ett ändamålsenligt ordnande af öfriga lärotimmar, torde inses
äfven af den, som icke sjelf lagt handen vid ett sådant arbete.

På grund af här uttryckta åsigter skulle Komiterade, om de funnit
frågan öppen, icke kunnat föreslå befrielse från grekiska språket för
dem, som i öfrigt följa undervisningen på den klassiska linien; men
då Eders Kongl. Maj:t bifallit Riksdagens i detta hänseende framställda
önskan, hafva Komiterade ansett såsom en pligt att foga sig derefter,
och föreslå, att de dispenserade må, under de på klassiska linien åt
grekiska språket egnade timmar, gemensamt med reallinien undervisas
dels i engelska språket, dels i fysik. Skälen härtill äro att finna dels
i en nödvändighet vid arbetsordningens uppgörande, dels och hufvud -

218

GRUNDERNA FÖR FÖRSLAGET TILL LÅROVERKSSTADGA.

sakligen deri, att dessa ämnen synas företrädesvis lämpliga för de
ynglingar, som, oaktadt de kafva för afsigt att välja ett praktiskt yrke,
för vinnande af grundligare insigt i latinska språket fortsätta sina studier
på den klassiska linien.

Komiterade torde slutligen kär böra anmärka, att, om med afseende
derpå, att Riksdagens ankållan om rättigket för den klassiska liniens
lärjungar till befrielse från grekiska språkets läsning väsentligen haft
sin grund i farhåga för en öfveransträngning, som Komiterades förslag
åsyftar att på annat sätt förekomma, Eders Kongl. Maj:t skulle finna en
sådan rättigket hädanefter icke vara af bekofvet påkallad, derigenom
icke åstadkommes någon annan rubbning i Komiterades förslag, än ett
uteslutande af hvad detsamma i berörda hänseende innehåller, hvarjemte
en icke obetydlig minskning i behofvet af lärarekrafter vid flertalet af
rikets högre elementarläroverk kommer att ega rum.

§ 10. Komiterade hafva ansett sig böra i Stadgan bibehålla den
nu gällande föreskriften om rättighet för rektor att efter pröfning af
anförda skäl befria från undervisning och öfning i teckning, gymnastik
och vapenföring samt musik. Klart är, att denna befrielse blott kan
meddelas efter samråd med lärarne och, hvad gymnastiken angår, efter
särskild undersökning, hvarvid läroverkets läkare är närvarande och
meddelar sitt utlåtande, på sätt i § 118 omförmäles. I fråga om teckning
kan befrielse naturligtvis icke medgifvas i annat fall, än att någon
lärjunge måste anses oförmögen att i denna öfning deltaga.

§ 12. Då Komiterade föreslagit nedsättning i antalet läsetimmar i
veckan, så att dessa i allmänhet skulle minskas från 32 till 30, har det
synts lämpligt att äfven sätta i fråga minskning i lärarnes tjenstgöringstid.
För närvarande hafva adjunkter och kolleger sig ålagd en undervisningstid
af 28 till 32 timmar i veckan. Att detta timantal är allt
för högt, har erfarenheten tydligt visat, och i tillämpningen torde det
stadgade maximum ytterst sällan hafva förekommit. Då Komiterade
föreslagit en latitud af 26 till 30 timmar, har detta skett med afseende

GRUNDERNA FÖR FÖRSLAGET TILL LÅROVERKSSTADGA. 219

derpå, att en ytterligare nedsättning, ehuru visserligen önsklig och i
viss mon af behofvet påkallad, skulle hafva förutsatt ett förökande af
lärarnes antal, hvilket åter måste hafva medfört ökade kostnader. Vidare
hafva Komiterade ansett billigheten fordra, att minskning i antalet läsetimmar
äfven medgifves de rektorer och lektorer, som tillika äro
konsistorii-ledamöter, alldenstund desses särskilda embetspligter taga dem
ganska mycket i anspråk. Hvad rektorerna vid de lägre elementarläroverken
angår, synas de kunna utan svårighet bestrida samma tjenstgöring,
som de lektorer, hvilka icke äro ledamöter af konsistorium.

Komiterade hafva dessutom tillagt en bestämmelse, åsyftande att
bereda lättnad åt de lärare, som hafva sig ålagdt att granska och rätta
ett större antal skriföfningar. Billigheten häraf torde icke kunna förnekas,
men det bör tillika erinras, att sådant föreskrifves af läroverkets
rätt förstådda intresse; härigenom kan nemligen skriföfningarnes rättande
och ledande i de flesta fall uteslutande anförtros åt personer, som dertill
ega tillräcklig skicklighet, utan att de så betungas, att de svårligen
blifva i stånd att med bibehållande af helsa och kraft fullgöra sina
åligganden på ett i allo nöjaktigt sätt. Det stadgande, som Komiterade
i samma moment tillagt angående adjunkt, som undervisar i sjette eller
sjunde klassen, får sitt berättigande ur ungefär enahanda lätt insedda
grunder. Naturligt är, att dessa stadganden icke endast afse bestämmandet
af timantalet inom medgifven latitud, utan äfven innebära rättighet
att, der sådant kan anses nödvändigt, nedsätta detta antal med en
eller annan timme under föreskrifvet minimum.

§ 13. Det tillägg, Komiterade ansett sig böra göra i fråga om
skyldighet i visst fall för lektor att undervisa i ämne, hvari han icke
aflagt prof, har sin grund i det förhållande, att det understundom kan
inträffa, att lektor icke kan under hela den honom åliggande undervisningstid
sysselsättas med ämnen, i hvilka han undergått prof, med
mindre att hans tjenstgöring förlägges äfven inom de lägre klasserna,
hvarigenom försvåras tillämpningen af den grundsats, som Komiterade

220

GRUNDERNA FÖR FÖRSLAGET TILL LÄROVERKSSTADGA.

gjort gällande i afseende på anställande af lärare med öfvervägande
antal timmar derstädes. Vissa lektorsbefattningar, t. ex. i modersmålet
med filosofisk propedevtik samt naturalhistoria och kemi, medföra nemligen
vid ganska många läroverk en tjenstgöring af mindre än 20 å 22
timmar i de högre klasserna, äfven om till dessa räknas den femte.

Om nu inom dessa klasser undervisningen i det af lektorn sjelf valda

ämnet bör bestridas af annan person, nemligen särskild lektor i ämnet,
så blifver följden, att den förre måste sysselsättas med undervisning i
de lägre klasserna, hvilket, såsom ofvan blifvit visadt, icke kan anses
fullt lämpligt eller ändamålsenligt. Någon svårighet för en lärare med

den bildning, som en lektor i allmänhet eger, att biträda vid under visningen

i ett ämne, äfven om han på senaste tid icke gjort det till
föremål för särskilda studier, torde icke vara för handen; och klart är,
att stadgandet endast undantagsvis och naturligtvis med all möjlig
urskilning och grannlagenhet kommer att tillämpas, ehuru det, för att
icke göra upprättandet af en ändamålsenlig arbetsordning omöjligt, måste
i lagen finnas.

§ 14. Komiterade hafva trott, att den rektor och lärare nu åliggande
ovilkorliga skyldigheten att vid hvarje läsårs början uppgöra
förslag till pensa i de särskilda läroämnena kan borttagas, enär dessa
pensa hufvudsakligen bestämmas genom de i Stadgan till ledning meddelade
lärokurserna, dock med eforus förbehållen rätt att, när han finner
omständigheterna dertill föranleda, sådant förslag infordra. Hvad angår
öfriga i denna § föreslagna ändringar, torde skälen till desamma lätt
inses.

Den bestämmelse, som finnes intagen i § 20 af gällande Läroverksstadga,
angående rättighet för eforus och vederbörande lärare att införa
så kallad ämnesläsning enligt Nya Elementarskolans metod, hafva
Komiterade ansett sig böra utesluta. Rättigheten härtill innebär nemligen
endast rätt till att anställa ett försök, som vid våra elementarläroverk
redan blifvit gjordt med den påföljd, att man utom vid ett enda läro -

GRUNDERNA FÖR FÖRSLAGET TILL LÄROVERKSSTADGA.

221

verk funnit sig nödsakad att återgå till den äldre metoden. Då frågan
sålunda måste anses afgjord i och genom vunnen erfarenhet, kan det
tydligtvis icke vara skäl att tillåta ett eller annat läroverk att frångå
hvad man i allmänhet funnit fördelaktigt eller till och med nödvändigt.
För Nya Elementarskolan gälla naturligtvis fortfarande de undantagsstadganden,
som för densamma blifvit meddelade.

§ 15. I afseende på läsårets längd hafva Komiterade å annat ställe
yttrat sig. Der har äfven erinrats om, att den första veckan vid höstterminens
början egentligen är afsedcl för pröfningen af inträdessökande
och af dem, som anmäla sig för att till högre klass eller afdelning uppflyttas.
Uppenbart är emellertid, att, om icke hela denna vecka anses
nödig för det angifna ändamålet, vederbörande må ega att börja den
egentliga undervisningen inom veckans förlopp. Vid vårterminens slut
bör derföre tillkännagifvas, å hvilken dag allmänt upprop skall hållas;
och äro blott de lärjungar, med hvilka pröfning skall ske, skyldige att
dessförinnan vara vid läroverket närvarande, hvaremot de öfrige hafva
att inställa sig till uppropet. Beträffande den vid vårterminens slut,
under förutsättning af påsklofvets utsträckning, tillagda läseveckan, har
denna en särskild fördel i afseende på studiet af naturalhistorien, hvilket
under denna årstid bör kunna med framgång bedrifvas, hvarjemte den''
bereder lättnad i afseende på anordnandet af afgångsexamen vid de
olika läroverken.

§ 17. Stadgandet om rektors eller vederbörande lärares kontroll
öfver de studier, lärjungarne i sjunde klassen idka under de så kallade
månadslofven, hafva Komiterade ansett lämpligen kunna utgå, År genom
detta stadgande åt rektor och lärare endast tillförsäkrad rättighet att
öfvervaka nämnda studier, så är det obehöfligt, emedan en sådan rättighet
derförutom (enligt § 96) tillkommer dem. Innebär åter stadgandet
skyldighet för lärarne att utöfva kontroll, så må med skäl sättas i fråga,
huruvida en sådan skyldighet kan i allo uppfyllas, utan att studierna
ske på lärorummet eller inskränkas till lexläsning. Hvad det förra

222

GRUNDERNA FÖR FÖRSLAGET TILL LÄROVERKSSTADGA.

beträffar, kan det lämpligen ske i fråga om lärjungarne åliggande skriftliga
arbeten, åt hvilka också Komiterade ansett ledigheten, i likhet med
hvad nu sker, stundom böra egnas, men är för öfrigt lika litet ändamålsenligt
som det senare. Den i fråga varande ledigheten bör nemligen
betraktas såsom ett tillfälle till friare studier och i allmänhet få användas
på det sätt, som hvarje lärjunge finner för sig ändamålsenligast,
naturligtvis under förutsättning, att den verkligen egnas åt studier och
icke gagnlöst förspilles. Tydligt är ock, att lärarne kunna och böra gå
till handa med råd och anvisningar i afseende på studiernas rätta
anordnande.

Vidare hafva Komiterade trott sig böra utesluta stadgandet om
rättighet för rektor att bevilja så kalladt veckolof åt lärjungar, som åtnjuta
undervisning i klassiska språk och tillika i hebreiska eller engelska
språket. Under förutsättning, att hebreiska språket, såsom Komiterade
föreslagit, icke vidare kommer att vid elementarläroverken studeras,
skulle den ledighet, hvarom här är fråga, tillkomma endast de lärjungar,
som läsa latinska och grekiska språken samt derjemte det engelska.
Men att åt vissa bland lärjungarne medgifva ledighet från en eller två
timmars undervisning i veckan låter sig icke göra utan olägenhet för
undervisningen i dess helhet, hvarföre ock det nu gällande stadgandet,
der rektor ansett sig böra bringa det till användning, vanligen torde
hafva så tillämpats, att hela afdelningen åtnjutit ledigheten. Då nu
enligt Komiterades förslag antalet af de till sådan ledighet berättigade
skulle blifva än mera inskränkt än nu, synes det vara så mycket mindre
skäl att bibehålla ett med erkända olägenheter förenadt stadgande.
Tager man i betraktande betydelsen af den i fråga varande ledigheten,
befinnes den, i olikhet med månadslofvet, blott afse en lättnad i lärjungarnes
arbete, men denna lättnad, hvilken endast vinnes på bekostnad
af undervisningens jemna gång, är uppenbarligen mindre af behofvet
påkallad, då undervisningstiden för sjunde klassen är minskad med 2
timmar i veckan.

GRUNDERNA FÖR FÖRSLAGET TILL LÅROVERKSSTADGA. 223

§ 18. För närvarande är stadgadt, att bibelläsningen vid morgonbönens
förrättande skall åtföljas af nödig förklaring. Det synes dock
af flera skäl lämpligt att icke meddela någon bestämd föreskrift om
hållande af dylik förklaring. Att genom en sådan tiden för bönförrättningen
måste blifva i någon rnon utsträckt, är uppenbart. Redan detta
är en olägenhet, som förtjenar att tagas i betraktande. Men af ännu
större vigt är den omständigheten, att bibelförklaringen, om den äfven
kunde anses tillhöra bönestunden, hvilken är att betrakta såsom en
andaktsstund i detta ords egentliga mening, icke kan ske på sådant
sätt, att lärjungarnes olika utvecklingsstadier dervid tillbörligen afses.
Helt olika är förhållandet med bibelförklaringar, som anställas för fullvuxna,
emedan tolkaren vid dessa får förutsätta en viss minimi-kunskap
hos sina åhörare. I skolan deremot synas bibelförklaringarne böra vara
så nära som möjligt förenade med sjelfva undervisningen i kristendom,
i hvilket fall de kunna helt och hållet lämpas efter de särskilda afdelningarnes
vunna insigter och fattningsförmåga, Detta är, såsom nyss
blifvit visadt, icke möjligt vid den gemensamma förklaringen, hvilket
åter måste vålla bristande uppmärksamhet hos en del af lärjungarne
och derigenom störande inverka på andakten och minska uppbyggeisen,
äfven om denna bristande uppmärksamhet ej framträder så, att den kan
blifva föremål för tilltal och bestraffning. Dessutom bör det icke förbises,
att verkställandet af bibelförklaringarne ofta kan möta svårighet, i
det att ingalunda alla lärare äro denna uppgift vuxne, men att på några
få eller, såsom väl torde vara lämpligast för åstadkommande af verklig
enhet, på en enda lärare, nemligen en af dem, som undervisa i kristendom,
lägga bördan af morgonandaktens ledande hvarje dag är obilligt,
om icke motsvarande lättnad i tjenstgöringen för öfrigt beredes, hvilket
naturligtvis möter svårighet derutinnan, att härigenom tjenstgöringstiden
för de i kristendom särskildt anställde lärarne förminskas, hvaraf undervisningen
i sjelfva ämnet måste taga skada, utan att nämna de hinder,
som i andra afseenden kunna förefinnas. På dessa grunder hemställa

224

GRUNDERNA FÖR FÖRSLAGET TILL LÅROYERKSSTAD G A.

Komiterade, att endast läsning af bibeln må förekomma vid morgonandakten,
vederbörande lärare naturligtvis obetaget att vid denna läsning
lemna förklaring af ett eller annat dunkelt ord eller uttryck, om de
dertill finna skäl.

§ 19. Då särskild gudstjenst ofta i följd af bristande utrymme i
församlingens kyrka måste hållas i läroverkets samlingsrum, följer häraf,
att uttrycket »den offentliga gudstjensten» icke kan bibehållas. Komiterade
hafva ansett, att eforus i samråd med rektor lättast och bäst kan
i detta fall bestämma, huru högmessogudstjensten må för lärjungarne
anordnas. Hvad det så kallade predikoförhöret beträffar, har det synts
Komiterade, som om detta icke längre borde vara ovilkorligen föreskrifvet.
Redan den omständigheten, att gudstjensten, enligt hvad ofvan
är nämndt, ofta hålles i läroverkslokalen, gör detta förhör mindre behöfligt,
och på många ställen vållar det stora lärjungeantalet svårigheter
för anställande af ett sådant förhör på ett fullt ändamålsenligt sätt.
Dessutom händer lätt, att lärjungarne vid tanken på ett stundande
preclikoförhör hufvudsakligen fästa sin uppmärksamhet på sjelfva uppställningen
af predikan och andra enskilda punkter, för hvilka i förhöret redogörelse
antages böra lemnas, samt under aktgifvande på detta förlora
känslan af andakt och gå miste om den uppbyggelse, som gudstjensten
i sin helhet skulle hos dem åstadkomma. Att förslag till särskildt
stadgande om predikoförhör icke är meckleladt, innebär naturligtvis icke
hemställan om förbud för lärarne att, när de finna sådant nödigt, på
ett eller annat sätt förvissa sig om och i hvilken mon lärjungarne fattat
innehållet af det föredrag, de åhört. Särskildt kunna och böra lärarne
i kristendom i detta afseende vid lämpliga tillfällen sätta sig i förbindelse
med ungdomen.

§ 21. Komiterade hafva ansett sig böra föreslå nedsättning af den
till inträde i allmänt läroverk berättigande åldern till 9 år, icke blott
med afseende derå, att nu gällande Stadga, om den ock föreskrifver 10
år såsom lägsta inträdesålder, dock i sjelfva verket under vissa om -

GRUNDERNA FÖR FÖR8I-AÖET TTLT, T,ÄROYERKSSTADGA.

ständigheter medgifver lärjunges inskrifvande äfven före denna åldersgräns,
utan i synnerhet emedan erfarenheten visat, att förbudet mot ett
tidigare inträde i allmänt läroverk haft till följd, att föräldrar i stället
söka att i enskilda skolor tidigare bereda sina barn den undervisning,
som dessa med mera verkligt gagn kunnat vid allmänt läroverk erhålla;
hvartill jemväl kommer, att detta förhållande icke sällan hos föräldrar
framkallar en äflan att med den enskilda undervisningens biträde söka
förskaffa sina barn ett kunskapsmått, som kan vid den i lag medgifna
åldern bereda dem inträde i allmänt läroverks andra eller högre klass,
— en sträfvan, som torde mången gång hafva framkallat en öfveransträngning
af de späda krafterna, för hvilken sedermera den offentliga
läroanstalten fått bära skulden. Med den nedsättning i inträdesfordringarne,
som Komiterade i § 22 föreslagit, torde deremot icke skäl
finnas till någon farhåga i afseende på ynglingarnes ansträngande vid
alltför tidig ålder, och de lättnader, som Komiterade för öfrigt föreslagit
i afseende på läroverkets undervisning, torde aflägsna all oro i fråga
om möjligheten att utan fara för helsan genomgå läroverket under de
år, som dettas anordning i allmänhet afser.

Likaledes hafva Komiterade ansett sig böra hemställa, att från 1820
års Skolordning, med någon förändring, måtte i Läroverksstadgan intagas
föreskrift, att inträdessökande, som uppnått en högre ålder, bör
för att i någon af de fem nedre klasserna af ett elementarläroverk vinna
inträde befinnas ega ett mot hans ålder någorlunda svarande kunskapsmått.
Behofvet af ett sådant stadgandes återupptagande grunda Komiterade
på den kända omständighet, hvilken af bilagda tabeller I. 1—4
ovedersägligen bekräftas, att ynglingar långt utöfver den vanliga skolåldern
söka inträde i elementarläroverkens lägre klasser och der icke
allenast verka hinderligt derigenom, att läraren vid sin undervisning
får sysselsätta sig med ynglingar på helt olika utvecklingsståndpunkt,
hvilket nödvändigt leder till en viss splittring, utan äfven stundom utöfva
ett synnerligen ofördelaktigt inflytande i sedligt och disciplinärt

226

GRUNDERNA FÖR FÖRSLAGET TILL LÅROVERKSSTADGA.

hänseende genom de mindre lämpliga och för barnaåldern stötande eller
opassande sedvanor, som de till följd af sin framskridna ålder icke sällan
till läroverket medföra och vid detta bibehålla. Härtill kommer det af
erfarenheten likaledes ådagalagda förhållande, att sådane öfverårige lärjungar
ej sällan till följd af ovana vid studier och stillasittande ådraga sig
sjukdomar samt ofta göra blott ringa framsteg i studier, och att vid
flyttningar inom läroverket man kan befara, att med afseende å desse
lärjungars ålder en viss undfallenhet i afseende å kunskapsfordringarne
gör sig gällande, hvilket förhållande åter måste å de öfrige lärjungarnes
rättskänsla sårande inverka eller föranleda till nedsättning af kunskapsfordringarne
i allmänhet. Genom ett sådant stadgande skulle dock den
verkligt begåfvade icke utestängas från möjligheten att äfven vid mera
framskriden ålder inhämta bristande elementarkunskaper vid allmänt
läroverk.

För öfrigt är genom möjligheten att vädja till efori afgörande förebyggd
faran af godtycke eller förhastande hos vederbörande lärare.
Tilläggas kan dessutom, att, såsom redan å annat ställe blifvit nämndt,
denna föreskrift har sin motsvarighet i andra länders skollagstiftning.

Hvad de högre klasserna beträffar, har en bestämmelse af i fråga
varande art icke ansetts behöflig, emedan dels vidden af de kunskaper, som
för inträde i någon af dessa klasser äro nödiga, synes böra förekomma
de missbruk, som i de lägre lätt kunna ega rum, dels olägenheterna af
högre ålder icke äro så stora som i de sist nämnda klasserna. Att
undantagsvis en och annan yngling af alltför hög ålder kan komma att
inträda i sjette eller sjunde klassen, torde icke påkalla särskild lagstiftningsåtgärd
.

Enär för rektor är nödigt att känna så väl föräldrarnes vistelseort
för att kunna i förekommande fall meddela sig med dem, som ock
fadrens yrke eller stånd för anteckning i läroverkets matrikel, för statistiska
uppgifter m. m., anse Komiterade, att det af inträdessökande
företedda prestbetyg bör innehålla uppgift om hans föräldrar. Likaledes

GRUNDERNA FÖR FÖRSLAGET TILL LÅROVERKSSTADGA.

227

hemställa Komiterade, att, till förtydligande af hvad slags betyg bör
förebringas af den, som från ett till annat läroverk öfvergår, uttrycket
afgångsbetyg måtte användas.

§ 22. Då åldern för inträde i allmänt läroverk enligt Komiterades
förslag blifvit något förminskad, anse sig Komiterade äfven böra föreslå
någon nedsättning af de hittills föreskrifna fordringarne å det kunskapsmått,
som bör af sökande för inträde i nedersta klassen innehafvas. Så
torde det af ett barn vid den föreslagna åldern vara väl mycket fordradt,
att det skall läsa väl innantill, hvilket innebär icke allenast ett
obehindradt och flytande föredrag, utan äfven att åt hvarje ord eller sats
gifves dess rätta betoning och eftertryck. Kunskapsmåttet i räkneläran
anse Komiterade böra inskränkas till färdighet att använda fyrsiffriga
tal; innebärande en sådan föreskrift jemväl en antydning om den metod,
som bör vid första undervisningen i detta läroämne tillämpas. Af först
anförda skäl hafva Komiterade jemväl ansett dig böra från inträdesfordringarne
utesluta Norges och Danmarks geografi, hvilken lämpligare
genomgås i första klassen i förening med en repetitionskurs i fäderneslandets.

§ 23. Då i realliniens högre klasser undervisningen meddelas under
den förutsättning, att lärjungarne genomgått den grundläggande kursen
i latinska språket, torde det vara uppenbart, att den, som söker inträde
i någon af dessa klasser, bör hafva kunskaper i latinska språket, motsvarande
deras, tillsammans med hvilka han skall undervisas, så vida
han skall kunna hämta fördel af undervisningen, vid hvilken naturligtvis
ofta förekomma hänvisningar till latinska språklärans reglor eller till
språkföreteelser, som lärjungarne genom detta språks studium lärt känna,

§ 24. Under förutsättning af bifall till Komiterades på annat ställe
i detta betänkande framställda förslag om fastställande af ett högsta
lärjungeantal för hvarje klass inom läroverket, är det stadgande, som
i denna § innehålles, af behofvet oundgängligen påkalladt.

§ 29. För närvarande är icke i Stadgan uttryckligen föreskrifvet,

228

GRUNDERNA FÖR FÖRSLAGET TILL LÄROVERKSSTADGA.

att vid öfvergång från den ena limen tiii den andra lärjunge skall visa
sig ega de insigter, som fordras för flyttning till klass eller afdelning,
i hvilken han önskar att vinna inträde; men vid Stadgans tillämpning
har, såsom naturligt är, denna fordran gjorts gällande med hänsigt till
nödvändigheten för lärjungen att befinna sig på samma ståndpunkt, som
hans kamrater intaga. I denna syftning hafva Komiterade ansett sig
böra föreslå ett stadgande, med afseende å vigten deraf, att det som i
verkligheten måste ega rum, äfven finnes i sjelfva lagen tydligt uttryckt.
Enahanda är förhållandet med öfvergång från läsning af ''grekiska språket
till studium af de ämnen, som i stället för detta äro anvisade.

§ 30. Då vid vårterminens slut allmän flyttning oger rum, såsom
ett resultat af verksamheten under läsåret, synes det icke vara med
billighet öfverensstämmande att underkasta den lärjunge, som redan
blifvit i högre klass eller afdelning uppflyttad, en förnyad pröfning vid
höstterminens början, så vida denna pröfning skall bestämma lärjungens
plats inom den ena eller andra klassen. På grund häraf hemställa
Komiterade, att stadgandet derom må utgå. Helt annat är förhållandet
vid så kallad vilkorlig flyttning, då lärjungen flyttas endast med förbehåll
af blifvande pröfning i ett eller annat ämne.

§ 31. I afseende på denna § är tydligt, att den rättighet till inträde
vid annat läroverk, som för lärjunge grundas på flyttning inom det läroverk,
han förut tillhört, kan åtnjutas endast i det fall, att flyttningen
skett utan förbehåll af pröfning i vissa ämnen. Den inskränkning, som
för närvarande är gällande i afseende på rättighet till inträde i ett
elementarläroverks sjunde klass, kan naturligtvis icke komma i fråga
beträffande de lärjungar, som på den reala linien i vederbörlig ordning
blifvit vid mogenhetspröfning i sjette klassen godkände, enär denna
pröfning måste anses innefatta full säkerhet derför, att de sålunda godkände
lärjungarne kunna till verkligt gagn för sig och utan skada för
sina kamrater begagna sig af undervisningen inom den sjunde klassen,
vare sig inom det ena eller det andra läroverket.

229

GRUNDERNA FÖR FÖRSLAGET TILL LÅROVERKSSTADGA.

Då Komiterade icke kunnat finna något fullt gällande skäl till det
i sista punkten af motsvarande §, sådan den lyder i Nådiga Kungörelsen
den 27 November 1868, förekommande undantagsstadgande för de femklassiga
läroverken i Stockholm och Göteborg, hemställes, att denna
punkt måtte få utgå.

§ 32. Då de särskilda afdelningarne inom de tvååriga klasserna i
sjelfva verket äro att betrakta såsom vanliga årsklasser, hafva Komiterade
ansett det i fråga om de senare gällande stadgande äfven böra
gälla för de förra. Härigenom beredes visserligen en lindring för en
del lärjungar i de tvååriga klasserna; men dels kan denna lindring, i
och för sig betraktad, icke anses oberättigad, och dels förebygges härigenom
de svårigheter, som af nu varande Stadga kunna följa. Det
kan nemligen inträffa, att lärjunge på grund af detta stadgande kommer
_ att i en och samma afdelning tillbringa tre år, hvilket för närvarande
icke synes kunna förvägras; skolande dock samma lärjunge, om han
efter dessa tre års förlopp blifver till högre afdelning uppflyttad, vid
en noggrann tillämpning af lagbudet, från läroverket skiljas.

§ 33. Det torde vara lätt insedt, att afgångsbetyg, som innefattar
vitsord öfver lärjunges uppförande, icke kan meddelas åt den, som är
tilltalad för förbrytelse mot tukt och ordning, förrän närmare kännedom
vunnits om förbrytelsens beskaffenhet. Likaså är tydligt, att förmonen
af afgångsbetygs erhållande endast tillkommer den, som uppfyllt de
skyldigheter, på hvilkas fullgörande de honom såsom lärjunge vid läroverket
tillhörande rättigheter äro grundade.

§ 34. Då Komiterade föreslagit att för hvarje klass eller årsafdelning
skall vara bestämdt ett antal lärjungar, som icke får öfverskridas,
är det tydligen oundgängligt att vid hvarje termins början med säkerhet
veta, huru många lärjungar i klassen verkligen finnas. För närvarande
är detta icke möjligt, enär det egentligen icke är rektor medgifvet
att förr än efter två terminers förlopp såsom afgångne betrakta
lärjungar, som uteblifvit’ utan att göra någon anmälan, huruvida de

230

GRUNDERNA FÖR FÖRSLAGET TILL LÅROVEKKSSTADGA.

afgått eller icke. För öfrigt måste det anses tillhöra god ordning, att
lärjunge, som sig icke vid terminens början inställer, ofördröjligen för
rektor uppgifver skälen dertill; och för försummelse härutinnan synes
den här stadgade påföljd icke ens under nu varande förhållanden kunna
anses oberättigad.

§ 35. Erfarenheten har visat, att det stundom icke varit möjligt
att ens i exsekutiv väg af vissa lärjungar utbekomma stadgade terminsafgifter.
Hufvudsakligen torde detta hafva varit fallet i fråga om afgiften
till ilen så kallade egna kassan, från hvilken afgift befrielse icke
för någon lärjunge bör komma i fråga. Då nu sådan befrielse faktiskt
vunnits genom underlåtenhet att inbetala afgiften, under det att lärjungen
det oaktadt tillgodonjutit de förmomer, läroverket haft att erbjuda,
kan det anses vara af behofvet påkalladt att genom ett stadgande
i den syftning, denna § angifvor, för framtiden söka förebygga åsidosättandet
af den skyldighet, från hvilken ingen ansetts böra frikallas.

§ 36. Det tillägg till förut varande stadgande, som i denna § blifvit
gjordt, har sin förklaringsgrund i Komiterades förslag om begränsandet
af lärjungeantalet i de särskilda afdelningarne.

§ 43. Allt för ofta återkommande examenspröfningar kunna lätt
inverka störande på undervisningens jemna gång. Visserligen kan å
andra sidan invändas, att de utgöra en väckelse till flit och ansträngning;
men då denna väckelse låter sig egentligen förmärka i de nedre
klasserna, der för öfrigt kurserna för hvarje termin lättare kunna afslutas,
synes det Komiterade lämpligt, att för de öfre klasserna endast
en examen om året föreskrifves, och att följaktligen mom. 2 i motsvarande
§ bortfaller. Detta bör så mycket hellre utan någon olägenhet
kunna ske, som erfarenheten gifver bestämdt stöd åt en dylik förändring,
i det att höstexamen för de högre klasserna under senare tiden sällan
eller aldrig förekommit.

§ 44. F ör befrämjande af ungdomens intresse för och framsteg i
öfningsämnena torde det befinnas lämpligt att vid hvarje termins slut

GRUNDERNA FÖR FÖRSLAGET TILL LÅROVERKSSTADGA.

231

meddela vitsord åt lärjungarne öfver deras insigter och färdighet i dessa
ämnen; dock att dessa betyg icke inverka på flyttningen.

§ 45. Det är allmänt erkändt, att de nu föreskrifna lägre betygsgraderna
i fråga om lärjungarnes uppförande äro mindre lämpliga. Svårt
är dock att härvid finna beteckningar, som fullt uttrycka hvad med dem
bör afses. Komiterade hafva föreslagit för den tredje betygsgraden i
stället för ))Oklanderligt» uttrycket Mindre godt och för den fjerde i stället
för »Mindre stadgadt» uttrycket Klandervärd,t, hvilket, ehuru icke helt
och hållet tillfredsställande, dock bör kunna anses för ändamålet användbart,
såsom angifvande, att grundade skål till ett bestämdt ogillande
från lärarnes sida förefinnes.

Hvad åter vitsorden för insigter beträffar, hafva Komiterade ansett
nödigt ett tillägg af de vanliga så kallade mellanbetygen. Erfarenheten
har nemligen ådagalagt, att de nu medgifna gradationerna äro tillräckliga
för att uttrycka de många olika skiftningarne af insigter hos olika
lärjungar; och man har i följd häraf på de flesta ställen, för att erhålla
nya grader, betjenat sig af de nu stadgade med vissa modifikationer,
t. ex. Icke utan beröm godkänd, Väl godkänd m. m. Bekant är ock, att
man till och med vid universiteten, der det varit fråga om att bedöma
högre kunskapsprof för speciela ändamål tagit sin tillflykt till vissa uttryck
i protokollet för att- på detta sätt angifva skiftningar af vitsord,
hvilka annars skulle omfatta temligen vidt skilda kunskapsgrader. Behofvet
af en sådan jemkning i de föreskrifna beteckningarne är dock
vida större vid elementarläroverken, der olikheten i kunskapsmått utan
svårighet låter sig märka af lärjungarne inom en klass, hvilka, om blott
några få betygsgrader finnas, icke kunna med iakttagande af full rättvisa
behörigen särskiljas från hvarandra. Svårast kännes i detta afseende
saknaden af en lagligt gällande betygsgradation mellan Godkänd
och Försvarlig. I praxis har mellan dessa infogats antingen Icke fullt
(knappt) godkänd eller Fullt (väl) försvarlig, af hvilka intetdera ansetts
berättiga till flyttning. Skulle ett sådant betyg icke få gifvas, vore,

232

GRUNDERNA FÖR FÖRSLAGET TILL LÅROYERKSSTADG A.

åtminstone efter nu vanlig uppfattning, fara för handen, att mången
lärjunge, hvars insigter icke ansåges rätteligen kunna bedömas med
ett så lågt vitsord som Försvarlig, skulle erhålla betyget Godkänd och i
följd deraf uppflyttas till nästa klass, till skada både för sig och medlärjungar.

Såsom tillhörande Stadgan om mogenhetspröfning, torde § 47 i nu
gällande Läroverksstadga böra utgå.

§ 46. Riksdagen har i sin skrifvelse gifvit en antydan derom, att,
enligt gängse meningar föreningen af skola och gymnasium inom samma
läroverk skulle hafva vållat, att disciplinen icke alltid kunnat nöjaktigt
öfvervakas; och man får stundom höra framställningar i den riktning,
att skolans lägre och högre stadium böra i disciplinärt hänseende åtskiljas,
emedan det icke skulle vara lämpligt att underkasta äldre ynglingar
om 20 år och barn om 10—11 år samma ordning. Vore förhållandena
sådana, att mellan skola och gymnasium för närvarande skilnad
funnes, kunde skäl vara för handen att icke göra ändring härutinnan;
men då nu de lägre och högre stadierna äro sammanförda, synes det
icke finnas någon fullt giltig grund att återgå till den förra anordningen,
af hvilken erkända olägenheter uppstått, helst som de disciplinära förhållandena
vid läroverken i allmänhet icke torde gifva anledning till grundade
anmärkningar, och i alla händelser ett framåtskridande till det
bättre egt rum. Att i vissa fall medgifva större frihet åt läroverkens äldre
lärjungar kunde dessutom hafva ganska betänkliga följder, i synnerhet
som andan utom läroverket väl mycket synes, om ej uppmuntra, åtminstone
icke motverka ett visst sjelfsvåld hos ungdomen, hvilket, i
allmänhet klandervärd! hos unge män, som hafva att fullborda sin uppfostran,
blifver det i dubbelt mått, när de unge redan genom sin ställning
såsom lärjungar vid ett läroverk, detta må nu hafva det ena eller
andra namnet, äro anvisade att iakttaga ett i allo blygsamt och värdigt
uppförande. Klart är emellertid, att vid sjelfva tillämpningen af
de föreskrifter, som röra skoltukten, nödig varsamhet kan och bör iakt -

GRUNDERNA FÖR FÖRSLAGET TII,L LÄROVERKSSTADGA.

233

tagas i afseende på behandlingen af olika åldrar, hvarigenom i sjelfva
verket de förmoner, som skulle beredas genom skiljande af de båda
stadierna, på annat sätt vinnas, utan att sammanhållningen af läroverkets
ungdom under samma lag göres omöjlig.

De ändringar, Komiterade ansett böra komma i fråga i afseende på
denna §, angå egentligen uppställningen och anordningen af de särskilda
momenten, såsom rörande dels lärjungens förhållande i läroverket,
dels hans enskilda lif, hvarjemte några uttryck förändrats af skäl, som
vid jemförelse med den förra lydelsen utan svårighet torde kunna inses.
Derjemte hafva Komiterade tillagt två nya moment, 9 och 10. Det förra
angår hållandet af sammankomster, hvilka naturligtvis icke böra få ega
rum utan rektors vetskap och tillstånd, enär de annars lätt kunna anställas
obehörigt och för ändamål, som af lärarne måste ogillas. Klart
är emellertid, att rektor kan en gång för alla under läsåret eller för
längre tid meddela lärjungar tillstånd att hålla sammankomst för uppgifvet,
af honom godkändt ändamål, så att för hvarje särskild gång
endast anmälan om samlingen behöfver ske. Det 10 mom. ålägger
hvarje lärjunge att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter eller erinringar,
rektor kan finna skäligt att meddela med afseende å det skick
och uppförande, som lärjungens ålder och ställning höfves. I L äro verks -stadgan kunna nemligen icke intagas bestämmelser angående alla de
fall, i hvilka skolyngling kan anses ådagalägga ett förhållande, som för
honom i egenskap af lärjunge vid läroverket kan befinnas mindre
passande, eller tillegna sig vanor, som med skäl anses för honom
otjenliga. I dessa fall synes rektor i och genom sin ställning såsom
styresman för läroverket, hvilken har att vaka öfver lärjungarnes seder
och skick, naturligen ega full rättighet att, när han finner förhållandena
dertill lemna anledning, gifva lärjungarne lämpliga erinringar och åstadkomma
nödig rättelse. Till förekommande af missförstånd härutinnan
bör dock en sådan rättighet genom uttryckligt lagstadgande vara honom

234

GRUNDERNA FÖR FÖRSLAGET TILL LÅROVERKSSTADGA.

medgifven, och det är med afseende härpå, som Komiterade funnit detta
moment böra tilläggas.

§ 47 innehåller de bestämmelser, som nu finnas i § 51, mom. 13
och 14, med de ändringar i sjelfva ordalydelsen, som betingas af förändrad
lagstiftning eller till åstadkommande af full tydlighet ansetts
nödiga.

§ 48. Då efori närvaro vid kungörandet af de i 3:e punkten omnämnda
bestraffningar icke kan ovilkorligen fordras i fråga om alla
läroverken inom stiftet, har en bestämmelse blifvit tillagd angående
inspektörs tillstädesvarande i efori ställe, der omständigheterna så fordra.

§ 49. Komiterade hafva ansett hvarje lärare böra medgifvas att
använda, utom de bestraffningssätt, som här särskildt nämnas, äfven
annan art af bestraffning, så vidt den är af rektor godkänd, på det å
ena sidan läraren icke i hvarje enskildt fall må behöfva inhämta rektors
medgifvande, men å den andra det icke må stå lärare fritt att begagna
hvilket sätt för bestraffning, som han för tillfället kan finna lämpligt.

Att lämpliga och mot behofvet svarande straffbestämmelser mellan
kroppsaga, hvilken för öfrigt icke gerna kan komma i fråga i de högre
klasserna, och förvisning på 2 år för närvarande saknas, är en allmänt
erkänd brist, och olägenheterna häraf hafva många gånger låtit
märka sig. Det händer nemligen stundom, att en lärjunge antingen
genom fortsatta förseelser eller genom svårare felsteg gör sig förfallen
till bestraffning, utan att enligt nu gällande Stadga någon fullt verksam
sådan kan honom ådömas, med mindre än att han från läroverket förvisas.
Men förvisning, sådan den för närvarande stadgas för två år,
är ett synnerligen hårdt straff, hvilket man icke i annat än yttersta
nödfall tillgriper, helst som det ofta hårdast drabbar föräldrar eller
målsmän. Komiterade hafva derföre ansett, att förvisning bör kunna
verkställas jemväl för en kortare tid, i hvilket fall olägenheterna af densamma
ingalunda skulle vara så kännbara, men straffet måhända fullt
lika verksamt till den bestraffades förbättring. I ett och annat fall

GRUNDERNA för förslaget till läkovekksstapga.

2sr»

torde möjligheten af denna lindrigare förvisning kunna förekomma användande
af den nu stadgade, hvilken, der den med fullt skäl kunde
’ tillämpas, man dock med afseende å den bestraffades framtid gerna
skulle undvika, om sådant vore förenligt med nödvändigheten att inom
skolan upprätthålla tukt och ordning.

§ 53. Nu gällande Läroverksstadgas bestämmelser äro icke fullt
tydliga i afseende på hvem som eger afgörande rätten i fråga om de
ämnen, som skola för de särskilda lärareplatserna bestämmas. Småningom
och med stöd af gifna prejudikat har dock den praxis utbildat sig, att
ämnena blifvit i sista hand bestämda af biskop och konsistorium gemensamt.
Komiterade hafva på grund häraf trott sig böra i lagen införa
föreskrift härom, hvarjemte ordalagen i fråga om rektors och läroverkskollegii
åtgärd i förevarande hänseende undergått den jemkning, som
påkallas af det förhållande, att ämnena för lektorsbefattning i vissa fall
äro genom sjelfva lagen fastställda. Komiterade hafva nemligen funnit
sig kunna och böra föreslå lektorsbefattningar i vissa hufvudämnen,
hvarigenom kan förebyggas det godtycke, som vid ämnenas bestämmande
understundom gjort sig gällande, och hvilket en och annan gång
haft till följd, att ämnen, som med hvarandra icke hafva närmare samband,
blifvit förenade.

Vid uppgörandet af grunderna för anordnande af lektorsplatser
hafva Komiterade utgått från den åsigt, hvilken å annat ställe finnes fullständigt
utvecklad, att vid olika slag af läroverk antalet lektorer kan
vara olika. För närvarande utgör det högsta antalet lektorstjenster
vid ett läroverk 8. Bland dessa befattningar är en, som till undervisningsämne
har utom andra vetenskaper äfven kristendom. Detta
ämne har emellertid en egendomlig ställning, i det att bland de vilkor,
som äro gällande för kompetens till lektorstjensts erhållande, icke ingår
någon föreskrift derom, att lektor i kristendom skall styrka sig ega
teologiska insigter i vidsträcktare mon, än hans prof för tjensten kan
utvisa. Det torde dock kunna anses nödigt, att undervisningen i detta

236

GRUNDERNA FÖR FÖRSLAGET TILL LÅROVERKSSTADGA.

för läroverket så vigtiga ämne bestrides af en person, som genom föregående
studier visat sig dertill skicklig. Detta innebär emellertid fordran
på vitsord af teologisk fakultet, en fordran, som för sökande till lektors- ’
tjenst i allmänhet icke kan göras gällande, emedan desses studier
vanligen gå i helt annan riktning. Följden häraf synes vara, att hufvudlärarebefattningen
i kristendom bör ställas utom lektorstjensterna och
för densamma särskilda kompctensvilkor uppställas, hvilka icke böra
blifva alltför stränga, om man skall kunna hoppas att erhålla så många
lärare, som äro nödige. Detta kan ock så mycket lättare ske, som
hufvudlärarebefattningen i kristendom, i hvilket, ämne blott elementen
meddelas, för att rätt kunna skötas, icke torde erfordras så djupa
vetenskapliga insigter, som i de öfriga ämnena äro behöfliga. Sådant
är dock icke förhållandet på alla ställen; i de stiftsstäder, der lektorn
i kristendom har säte och stämma i domkapitlet, fordras nemligen för
denna lektorsplats en person med grundlig och omfattande teologisk
bildning.

Af dessa skäl hafva Komiterade föreslagit, att lektorsbefattning med
kristendom till hufvudämne skall finnas blott vid de i stiftsstäderna,
med undantag af Upsala och Lund, belägna högre elementarläroverken.
För »ifrigt hafva Komiterade ansett hufvudämne na för lektorstjensterna
böra blifva desamma, som före utfärdandet af 1859 års Läroverksstadga
varit bestämda, nemligen modersmålet i förening med filosofisk propedevtik,
latinska språket, grekiska språket, de tre främmande lefvande
språken, matematik jemte fysik, naturalhistoria med kemi samt historia
och geografi, dessa betraktade såsom ett ämne. För vissa af dessa
tjenster, nemligen för dem, som omfatta två ämnen, böra biämnen
naturligtvis icke förekomma. Hvad äter angår de öfriga, hafva Komiterade
ansett sig böra bestämma biämnen, som ega frändskap med hufvudämnet.
I detta afseende ansluter sig latinska språket naturligen till
det grekiska och det grekiska till det latinska; beträffande lektorsbefattningen
i historia synes valfrihet böra medgifvas konsistorium mellan

GRUNDERNA FÖR FÖRSLAGET TILL LÄROVERKSSTADGA.

2.37

sådana ämnen, som utan svårighet kunna med det nämnda hufvudämnet
sammanställas.

För den grupp af läroverk, der lektorsbefattningarne lämpligen
ansetts kunna inskränkas till 6, behöfves ingen annan förändring, än
att latinska och grekiska språken ovilkorligen förenas, hvaremot å de
ställen, der blott 4 lektorer skola anställas, historia och geografi bör
förenas med modersmålet och filosofisk propedevtik, hvilket utan synnerlig
olägenhet bör kunna ske, samt naturalhistoria och kemi med matematik
och fysik, en förening af ämnen, som, ehuru förutsättande omfattande
insigter hos tjenstens innehafvare, dock torde få anses af beliofvet
oundgängligen påkallad.

Beträffande adjunktsbefattningarne, är det icke möjligt att på förhand
bestämma, h vilka ämnen må kunna förenas, emedan ett sådant
bestämmande skulle kunna medföra oöfvervinneliga svårigheter vid fördelning
af tjenstgöringsskyldigheten och lägga hinder i vägen för en
ändamålsenlig anordning af undervisningen; hvarföre möjligheten att
vid återbesättande af adjunktsplats göra tillbörligt afseende på de behof,
som för tillfället kunna finnas i afseende på undervisningen vid läroverket,
synes af dettas eget intresse betingas. Komiterade hafva dock
sökt förekomma godtycklighet genom de bestämmelser, de föreslagit,
angående grunderna för ämnenas sammanställning. I fråga om hufvudlärarebefattningen
i kristendom skola Komiterade på annat ställe
yttra sig.

§ 54. Enligt nu gällande Stadga kan kompetens till lärarebefattning
vinnas icke blott genom profårs genomgående, utan äfven annorledes
genom öfning i undervisningskallet. Då enligt Komiterades förslag profårskursen
blifvit ytterligare utvecklad och reglerad, synes det vara
berättigadt att uppställa dess genomgående såsom ovilkorlig fordran för
att kunna såsom lärare anställas. Ett undantag härifrån hafva Komiterade
dock ansett böra göras, nemligen för väl vitsordad undervisningsverksamhet
såsom lärare vid inländskt universitet. En sådan verksamhet

238

GRUNDERNA FÖR FÖRSLAGET TILL LÅROVERKSSTADGA.

bör, om den fortgår under minst 2 års tid, lemna tillräckligt många
tillfällen till öfning och utbildning i lärarekallet, för att befrielse från
genomgående af profårskurs må kunna medgifvas, så mycket hellre, som
universitetsläraren, då han öfvergår till elementarläroverk, i de flesta
fall inträder såsom lektor och således såsom lärare inom klasser, der
undervisningssättet icke synnerligen afviker från det, som vid universitetet
följes. Då
från universitetslärarens till elementarlärarens kall, hafva de ock haft
tanken fästad på den obestridliga fördel, som beredes elementarläroverket,
derigenom att detta till lärare erhåller män, som, på samma
gång de äro förtrogne med undervisningskallet, — något som vitsordet
öfver deras verksamhet, förutsatt att det meddelas på grund al verkligkännedom
och öfvertygelse, bör utvisa, — äro i besittning al grundliga
och vidsträckta vetenskapliga insigter.

Den ändring, som är föreslagen i första punkten, är en följd af
det stadgande, som grundlagen i detta afseende nu mera innehåller.

§ 56. Komiterade hafva med något förändrad ordalydelse bibehållit
den nu gällande föreskriften, att för behörighet till lektorstjenst i allmänhet
fordras fullständigt allagda prof för filosofisk doktorsgrad. Det
har emellertid blifvit nödigt att härvid afse såväl den äldre filosofie
kandidatexamen, som den för doktorsgrad föreskrifna licentiatexamen.
Denna senare omfattar, såsom bekant är, blott tre ämnen, hvilka med
hvarandra ega frändskap, allt efter den bestämning af ämnesgrupperna,
som Nådiga Kungörelsen den 16 April 1870 innehåller. Med afseende
härpå synes det vara af behofvet påkalladt att intaga ett stadgande
derom, att den sökande i licentiatexamen skall hafva erhållit betyg i
hufvudämnet för den sökta befattningen, på det att ingen må kunna
komma att bestrida lektorsundervisning i det till tjensten hörande
hufvudämne, utan att han undergått licentiatexamen i en ämnesgrupp,
i hvilken detta ingår. Åro hufvudämnena två eller flera, kan det vara
tillräckligt, att den sökande erhållit betyg i ett af dem, enär härigenom

GRUNDERNA FÖR FÖRSLAGET TILL LÅROVERKSSTAGGA.

239

full visshet kan anses vunnen, att hans studier varit riktade på några
af de ämnesgrupper, med afseende på hvilka aammanställningen af
ämnena för tjensten har skett. Komiterade hafva icke funnit skäl att
utesluta det disputationsprof, aflagdt efter förvärfvad rätt till doktorsgrad,
som för närvarande utgör ett af vilkoren för lektorsbefattnings
erhållande. Väl kunde det sättas i fråga, om icke detta prof vore
obehöflig!, i afseende på de sökande, som genomgått filosofie licentiatexamen
och derefter aflagt disputationsprof för doktorsgraden, enär dessa
prof i förening skulle kunna anses motsvara nu gällande fordringar.
Men härvid får icke förbises, att licentiatexamen är alldeles ny, och att
man i följd häraf icke har någon erfarenhet i fråga om den ståndpunkt
i vetenskaplig bildning, som för vinnandet af den nya doktorsgraden
af en och hvar med nödvändighet fordras. Vid sådant förhållande torde
det vara af läroverkens intresse påkalladt att bibehålla ett prof, som
bör kunna anses betryggande i afseende på halten af de vetenskapliga
insigterna. Deremot hafva Komiterade funnit detta prof, i stället för
att afläggas inför de särskilda stiftsstyrelserna, böra försiggå vid universitetet
och inför samma myndighet, som haft att bedöma den profvandes
i öfrigt ådagalagda insigter. Härigenom vinnes en nu saknad enhet
vid bedömandet af dylika prof; och från läroverkens sida kan häremot
intet vara att anmärka, alldenstund i fråga varande prof icke a Iser att
utröna den sökandes praktiska skicklighet i och för lärarekallet, utan
hans mognad och sjelfständighet i studier, hvaröfver filosofisk fakultet
bör vara i tillfälle att döma med större säkerhet än de särskilda konsistorierna,
Härigenom bero des ock för dem,''som vilja egna sig åt lärarekallet,
möjlighet att i ett sammanhang vid universitetet fullfölja och alsluta
den teoretiska bildningskurs, som skall föregå anställningen vid
läroverken. Hvad beskaffenheten af profvet angår, synes det vara
nödigt, att den, som icke aflagt licentiatexamen, i disputationen behandlar
något af de till den sökta befattningen hörande ämnen, emedan
detta innebär en visshet, som examensbetyget, såsom gällande den

240

GRUNDERNA FÖR FÖRSLAGET TILL LÅROVEKKSSTADGA.

äldre kandidatexamen, icke nödvändigt gafvel1, att hans studier sätta
honom i stånd att bestrida den med t. jons ten förenade undervisning;
hvaremot det för licentiat, hvilken enligt här föreslaget stadgande redan
förut måste hafva visat sin behörighet i afseende på studiernas riktning-,
kan vara tillfyllestgörande, om han aflägger ett disputationsprof, helst
som detta i de flesta fall naturligtvis kommer att omfatta något af de
ämnen, han till sin licentiatexamen studerat.

Komiterade hafva dock ansett sig böra föreslå medgifvande t af vissa
undantag från den allmänna föreskriften om afläggande af särskild!
disputationsprof efter för värfva d rätt till doktorsgrad. Detta prof afser,
såsom redan är antydt, att bestyrka den mognad i vetenskapliga insigter,
som för innehafvare af lektorstienst måste anses nödig, om han såsom
lml vudlärare i ett eller flera ämnen skall kunna öfvervaka undervisningen
i dessa vid läroverket. Om visshet i afseende pä denna mognad på
annat sätt är vunnen, synes frikallelse lrän det särskilda profvet med
fullt skäl kunna medgifvas. En sådan visshet kan i sj elfva verket anses
gifven i och genom den sökandes egenskap att vara universitetslärare,
likasom oek genom det högre vitsord öfver aflagd doktors disputation,
hvilket i vanliga fall anses berättiga till anställning vid universitetet.
Väl kan härigenom inträffa, att eu person, som, efter att hafva aflagt
filosofie kandidatexamen enligt de äldre bestämmelserna, för doktorsdispntation
erhållit vitsordet »Med beröm godkänd» eller högre, är behörig
sökande till lektorsbefattning, i hvars hufvudämne lian icke erhållit
betyg, men det får härvid icke lemnas utan afseende, att han liar
att aflägga praktiskt undervisniiigsprof. Skulle lian i detta visa- sig sä
förtrogen med de undervisningsämnen, han skall öfvertaga, att han är
fullt jemförlig med sina medsökande, om sådane finnas, eller i annat
fall anses förtjena att för profvet godkännas, torde man kunna hoppas,
att lian, som visat ett så vackert prof på vetenskaplig grundlighet, till
läroverkets båtnad skall kunna skota den tjenst, som kan blifva honom
anförtrodd.

GRUNDERNA FÖR FÖRSLAGET TILL LÅROVEKKSSTADGA.

241

För lektorsbefattning i kristendom hafva Komiterade af skäl, son!
i det föregående redan blifvit antydda, icke ansett filosofie licentiatexamen
böra fordras. Skulle åter endast teologie kandidatexamen jemte
disputation inför teologisk fakultet berättiga till kompetens i detta fall,
kunde det befaras, att brist på sökande skulle uppstå. Komiterade
hafva derföre trott sig böra uppställa ännu en möjlighet till vinnande
af den i fråga varande kompetensen, nemligen att hafva afiägt filosofie
kandidatexamen jemte godkändt disputationsprof inför teologisk fakultet,
i den öfvertygelse, att detta senare, hvilket tydligtvis förutsätter grundliga
studier i teologi, skulle vara fullt betryggande i afseende på halten
af den sökandes teologiska insigter och vetenskapliga sjelfständighet,
under det att filosofie kandidatexamen skulle gifva visshet i afseende på
vetenskaplig bildning i allmänhet.

Då med lektorsbefattningen i kristendom vid åtskilliga läroverk,
prebendepastorat är förenad!, och såsom vilkor för befordran till kyrkoherde
i allmänhet är föreskrifvet att hafva aflagt pastoralexamen, hafva
Komiterade ansett sig böra såsom kompetens vilkor för anställning såsom
lektor i kristendom vid dessa läroverk föreslå, att sökande skall hafva
undergått sådan examen.

Såsom kompetensvilkor för adjunktsbefattning i allmänhet hafva
Komiterade af lätt insedda skäl föreslagit filosofie kandidatexamen, i
afseende på hvilken, så vidt den är aflagd enligt Nådiga Kungörelsen
den 16 April 1870, naturligtvis måste vara iakttagna de föreskrifter,
som innehållas i det under samma dag utfärdade Nådiga Cirkuläret.
Komiterade hafva dessutom ansett sig böra föreslå, att kompetens till
lektorstjenst må medföra kompetens till adjunktsbefattning. Väl kan
det härigenom blifva fallet, att till adjunkt befordras en filosofie licentiat,
som icke aflagt filosofie kandidatexamen i enlighet med föreskrifterna i
det nyss åberopade Cirkuläret; men den brist, som häri kan förefinnas,
torde mer än väl ersättas genom de djupare studier i vissa ämnen, om

242

GRUNDERNA FÖR FÖRSLAGET TILL LÅROVERKSSTADGA.

hvilka aflagd filosofie licentiatexamen i förening med öfriga vilkor för
lektor skompetens lemna vittnesbörd.

För sökande till hufvudlärarebefattning i kristendom hafva Komiterade
föreslagit sådana kompetensvilkor, som kunna vara betryggande
i afseende på erforderliga teologiska insigter i förening med allmän
vetenskaplig bildning. T § 53 är stadgadt, att i sådan hufvudlärarebefattning
icke få ingå andra ämnen, än som äro ovilkorligen föreskrifna
i den theologico-filosofiska examen, naturligtvis i den afsigt, att personer,
som aflagt sist nämnda examen må, så vida de tillika visat sig
ega nödiga kunskaper i teologi, kunna vara att tillgå såsom sökande.

Till adjunktsbefattning, i hvilken kristendom ingår såsom biämne,
har icke ansetts nödigt att föreslå annat kompetensvilkor, än att den
sökande, utom öfriga fordringar för befattningen, skall hafva genomgått
pr ofår skurs i ämnet, — ett stadgande, hvars grund är lätt att inse.

§ 57. Till förekommande af den olikhet i lagens tillämpning, som
hittills gjort sig gällande, hafva Komiterade ansett nödigt att föreslå
ett bestämdt stadgande om pröfning af kompetensen för läraretjenst
omedelbart efter ansökningstidens utgång, hvarefter prof endast behöfver
utsättas för dem, som styrkt sin behörighet. Dessa prof hafva stundom
blifvit fördröjda längre, än för läroverket varit gagneligt, men då sådant
hittills hatt en naturlig grund deri, att de omfattat jemväl disputation,
torde deremot efter Komiterades förslag inga svårigheter möta för förkortande
af tiden mellan kompetensförklaringen och profven. Komiterade
hafva dock ansett en beredelsetid af två månader icke böra den sökande
förvägras, honom likväl obetaget att, om han det önskar, förut få aflägga
profvet.

I afseende på beskaffenheten af det praktiska undervisningsprofvet
synas flera förändringar vara af nöden. Detta prof har hittills ansetts
böra ske utan all förberedelse, hvarigenom alltför stor vigt blifvit lagd
på fyndighet och snabbhet i uppfattning. Äfven har föreskriften, att
profvet skall innefatta en föreläsning, gifvit det en karakter, som det

GRUNDERNA FÖR FÖRSLAGET TILL LÅROVERKSSTADGA.

243

icke bör ega. Detta prof bör nemligen, enligt Komiterades åsigt, så
mycket som möjligt är, likna en vanlig lektion och dymedelst sätta de
bedömande i tillfälle att bilda sig en föreställning om, i hvilken mon
den sökande är skicklig att bestrida den undervisning, som kan komma
att åligga honom. En gifven följd af denna åsigt är, att profvet icke
bör ske utan tillfälle till förberedelse, enär en samvetsgrann och duglig
lärare icke för sina vanliga lektioner försummar en sådan. Klart är,
att fordringarne på undervisningsprofvets beskaffenhet härigenom måste
höjas; men den visshet, som profvet skall gifva, blifver på samma gång
lättare vunnen.

Vidare bör profvet ansluta sig till de vanliga lektionerna så, att
det omfattar hvad vid dem förekommer, nemligen förhör af hvad ynglingarne
redan genomgått och preparation af något, som skall inläras.
Härtill kommer sammanhängande framställning af någon särskild punkt,
hvilken, om den ock ej erfordras för hvarje lektion under vanliga förhållanden,
dock i ett prof är oundgänglig, såsom lemnande vittnesbörd
om den sökandes förmåga af fritt föredrag, en förmåga, som hvarje
lärare i större eller mindre grad måste besitta.

Det genomgående och rättande af svenska uppsatser eller temaöfversättningar,
som hittills egt rum, har enligt gällande föreskrift
bort ske utan all förberedelse, — en fordran, som kan sätta äfven den
skickligaste och mest erfarne lärare i förlägenhet, och hvars obillighet
således ligger i öppen dag, utan att ändock en sådan fordran medför
full visshet om den sökandes förmåga eller skicklighet. Dessutom liar
detta genomgående och rättande blott omfattat en uppsats eller ett
scriptum. Härigenom har den myndighet, inför hvilken profvet aflagts,
gått miste om tillfället att bedöma, huru den sökande kunde hafva varit
i stånd att genomgå rättade skriföfningar med flere lärjungar på en
gång, hvilket i afseende på skriföfningarnes ledande måhända är det
allra svåraste. Komiterade hafva med afseende härpå föreslagit, att
uppsatser eller öfversättningar, författade af flere lärjungar inom samma

244

GRUNDERNA FÖR FÖRSLAGET TILL LÅR0VERKS8TADGA.

klass, skola föreläggas den sökande; att denne skall under behörigt
öfveryakande rätta desamma en eller två dagar före profvet samt vid
detta genomgå dem, på sätt i läroverken vanligen sker, med de lärjungar,
som skrifvit dem. På detta sätt åstadkommes full likformighet
med skriföfningarnes behandling i den dagliga undervisningen. Behofvet
af de föreskrifter, som blifvit föreslagna i afseende på de klasser, inom
hvilka profvet bör afläggas, torde lätt inses. Att prof för adjunktsbefattning
i ämne, som icke förekommer i de fem lägre klasserna bör
afläggas i den klass, der ämnet först inträder, är en föreskrift, hvars
behöflighet torde vara otvifvelaktig, enär så beskaffade ämnen verkligen
förekomma och undervisningen i dem icke alltid kan af lektor ensam
bestridas. I de stiftsstäder, der reallinie icke finnes i sjunde klassen,
måste profvet i kemi tydligen afläggas i den sjette.

§ 58. Komiterade hafva ansett sig böra förelägga borttagandet af
den hittills gällande bestämmelsen om afläggande af latinskt disputationsprof
i och för kompetens till rektorsbefattning, enär detta understundom
kunde utgöra hinder för erhållande af fullt lämpliga personer till sådan
befattning. Erfarenheten har också visat, att i ej få förekommande fäll
frikallelse från detta vilkor måst eg a rum.

Rättigheten att för vinnande af rektorsbefattning vid högre elementarläroverk
aflägga lektorsprof torde böra qvarstå, emedan härigenom
tillfälle kan vinnas att till sådan befattning använda erfarne och förtjente,
men ännu icke till lektorer befordrade adjunkter.

§ 59. Af lätt insedda skäl hafva Komiterade ansett nödigt, att,
der ej elementarlärare eg a säte och stämma i konsistorium, rektor vid
stiftsstadens högre elementarläroverk, såsom ock för närvarande sker,
bör tillkallas att undervisningsprofven öfvervara, hvarjemte en bestämmelse
om tillkallande för öfrigt af sakkunnige personer, der sådant finnes
nödigt, till stor del i öfverensstämmelse med hvad nu är stadgadt, ansetts
böra intagas.

§ 62. Något skäl att i fråga om tillsättning af lärareplats göra

GRUNDERNA FÖR FÖRSLAGET TILL LÅROVERKSSTADGA.

245

undantag från den i allmänhet gillande föreskriften om den ordning,
hvari konsistorii ledamöter skola afgifva sina röster, synes så mycket
mindre vara för handen, som efori inflytande i detta fall är fullt betr
yggadt genom de två röster, han eger, samt den afgörande rösten i
händelse af lika röstetal.

§ 63. Ordalagen i l:a mom. äro något förändrade i afsigt att lägga
större vigt vid den disciplinära sidan af lärarnes verksamhet.

§ 65. Komiterade hafva ansett sig böra föreslå tillägg af ett stadgande,
att underrättelse om utnämning och om fullmakts utfärdande
skall, i händelse den utnämnde förut är i statens tjenst anställd, meddelas
vederbörande embetsmyndighet, — ett stadgande, om hvars behöflighet
olika meningar icke torde kunna hysas.

§ 67. Komiterade hafva ansett, att, om läroverkens stat ordnas på
sätt, de föreslagit, extra lärare i allmänhet icke skulle vara behöfliga.
Dock torde fall kunna förekomma, såsom å annat ställe är närmare angifvet,
då extra lärare behöfva anställas, hvartill Kongl. Maj:ts bifall
naturligtvis är nödigt.

Den hittills varande § 76 har, såsom lätt inses, blifvit fördelad i
flera särskilda stadganden, livilka hvart på sitt ställe blifvit införda.

§ 72. Då Komiterade tillagt en ny afdelning angående styrelsen
och tillsynen öfver läroverken, har detta skett med hänseende dels till
de förhållanden, i fråga om hvilka konsistorium har bestämmande rätt,
dels ock till stadgandena i §§ 73 och 74.

§ 73. För hufvudstadens läroverk gälla nu i afseende på styrelsen
särskilda stadganden, hvilka likväl icke befunnits fullt tillfredsställande.
En synnerlig olägenhet är, att läraretjenster tillsättas af en annan
myndighet än den, som bedömer lärareprofven. Antalet af ledamöter i
Direktionen öfver Stockholms stads undervisningsverk synes också vara
större, än lämpligt är och behofvet kan fordra; i hvilket hänseende
Stockholms Stadsfullmäktige, under anförande äfven af andra skäl, redan
år 1866 hos Eders Kongl. Maj:t gjorde underdånig hemställan om den

246

GRUNDERNA FÖR FÖRSLAGET TILL LÅROVERKSSTADGA.

förändring i Direktionens sammansättning, att denna komme att bestå
af en utaf Eders Kongl. Maj:t utsedd ordförande jemte sex ledamöter, af
It vilka Eders Kongl. Maj:t täcktes nämna tre och Stadsfullmäktige skulle
välja tre, alla dessa ledamöter utsedde för tre år i sender på det sätt,
att en tredjedel komme att hvarje år afgå.

Vid öfvervägande af denna fråga hafva Komiterade funnit nödigt,
att en olikhet i sammansättningen af styrelsen öfver Stockholms stads
läroverk och de myndigheter, som hafva styrelsen öfver rikets öfriga
läroverk sig anförtrodd, fortfarande kommer att ega rum. Att öfverlemna
uppsigten öfver först nämnda läroverk åt Stockholms städs Konsistorium
kan icke anses lämpligt, då ledamöterna i detta konsistorium äro tillsatte
utan afseende på något dess förhållande till läroverken; och hvad
beträffar Upsala Konsistorium, torde man icke utan synnerlig betänklighet
kunna öka dess mångfaldiga och redan nog tunga åligganden. Då
hufvudstaden icke åtnjuter bidrag af något stifts byggnadskassa och
kommunen således måste ensam vidkännas alla kostnader för de många
läroverkshusens anskaffande och underhåll, synes det dessutom billigt
att åt Stadsfullmäktige, såsom kommunens målsmän, tillerkänna något
inflytande på läroverksstyrelsens sammansättning, helst lämpligheten af
ett sådant inflytande redan är i och genom Direktionens nu varande
organisation erkändt. Under dessa omständigheter och för att ändock
mellan den i fråga varande Direktionen och de öfriga läroverkens styrelse
i viss inon åstadkomma en öfverensstämmelse, hafva Komiterade
trott sig böra framställa det förslag, § 73 innehåller, och h vilket i afseende
på styrelseledamöternas antal öfverensstämmer med Stadsfullmäktiges
förslag, men skiljer sig från detta hufvudsakligen deri, att Komiterade
ansett rektorerna vid hufvudstadens båda högre elementarläroverk
böra vara sjelfskrifne ledamöter af styrelsen, hvilken derigenom tillförsäkras
den fullständiga erfarenhet af den dagliga verksamheten inom
läroverken, som icke utan skada kan i en sådan styrelse saknas. Det
torde knappt behöfva sägas, att då för närvarande blott ett högre ele -

GRUNDERNA FÖR FÖRSLAGET TILL LÅROVERKSSTADGA.

247

mentarläroverk i Stockholm finnes, Eders Kongl. Maj:t lärer bestämma,
hvilken bland hufvudstadens rektorer eller lärare må tills vidare i den
ene rektorns ställe i styrelsen inträda.

De af Stadsfullmäktige utsedde ledamöterna hafva Komiterade ansett
böra tillsättas för lika lång tid, som fullmäktige sjelfve äro valde, eller
för fyra år.

§ 75. Komiterade hafva i förslaget till Läroverksstadga intagit en
bestämmelse om den för närvarande saknade, ehuru af förhållandena
sjelfva betingade rättigheten för eforus att öfvervara mogenhetspröfningarne.

§ 81. Komiterade hafva ansett sig böra på ett ställe sammanföra
bestämmelserna rörande de uppgifter och framställningar, som af eforus
skola inom bestämd tid till Ecklesiastik-departementet och öfriga myndigheter
öfverlemnas.

§ 82. Någon skyldighet att afgifva särskild berättelse om läroverken
utöfver de redogörelser, rektorerna i tryck meddelat, synes icke
böra åläggas eforus, utan bör det på hans eget afgörande bero, om han
såsom berättelse finner sig böra insända endast de af rektorerna utgifna
årsprogrammen eller derjemte i särskild skrifvelse redogöra för läroverkens
förhållanden. Tydligt är, att i förra fallet vid årsredogörelsens
insändande kan angifvas, huruvida denna tillika bör såsom berättelse
från eforus anses.

§ 83. Då någon särskild författning angående inspektorsbefattningen
icke finnes, torde det vara obehöfligt att i Läroverksstadgan intaga det
förbehåll, som i § 85 för närvarande förekommer.

§ 90. Före den år 1849 vidtagna omorganisationen af rikets elementarläroverk
funnos vid högre och lägre lärdoms- och apologistskolor
ständige rektorer. Samma var ock förhållandet vid universitetsstädernas
katedralskolor samt vid de nyare elementarläroverken i Örebro och Jönköping.
Vid gymnasierna deremot var rektorsembetet årligt och förvaltades
turvis af dessa läroverks samtlige lektorer. På senaste tider

248

GRUNDERNA FÖR FÖRSLAGET TILL LÅKOVERKSSTADGA.

hade dock den förändring blifvit införd, att lektorerna årligen bland
sig utsago rektor, och att samma person kunde fortfarande återväljas.
1 följd af gymnasiers och skolors sammanslående blef det naturligtvis
nödvändigt att för de så förenade läroverken tillsätta en rektor i stället
för de förut varande två, 1856 års Läro verksstad ga före skref, att rektor
vid högre elementarläroverk skulle af Kong], Maj:t bland lektorerna utnämnas
för en tid af 5 år. I öfverensstämmelse härmed hade KongL
Maj:t vid 1856—1858 års riksdag föreslagit, att särskilda arfvoden för
rektorsgöromålens bestridande vid dessa läroverk måtte af Rikets Ständer
beviljas. Rikets Ständer beslöto deremot, att rektorer vid do högre
elementarläroverken skulle uppföras på stat med särskild lön och uttalade
såsom sin åsigt, att rektorerna borde vara ständige. Den 20 Mars 1858
förordnade Kong], Maj:t, att vid de högre elementarläroverken skulle
anställas ständige rektorer; och i Stadgan för rikets allmänna elementarläroverk
den 29 Januari 1859 egde § 94 denna lydelse: »Vid hvarje
elementarläroverk skall finnas ständig rektor, hvilken jemte sin lärarebefattning
skall hafva hela läroverkets närmaste styrelse sig anförtrodd».
Denna föreskrift blef dock icke länge gällande. I följd af en vid 1859
—1860 års riksdag väckt motion om återupptagande af 1856 års Läroverksstadgas
bestämmelse i berörda hänseende, ingingo Rikets Ständer
med en den 25 Augusti 1860 daterad underdånig skrifvelse, deri de
åberopade, att tänkvärda skäl mot de ständiga rektorsbetättningarne
blifvit anförda; att hvad som kunde vara ändamålsenligt, sedan en ny
reglering vunnit stadga, icke alltid vore det under en öfvergångsperiod,
särdeles när på en gång flera nya läroverk skulle inrättas och således
tillgången på erfarna personer icke alltid torde blifva tillräcklig; samt
slutligen att vådan af misstag vid tillsättandet af rektorer på stat vid
de högre elementarläroverken vore särdeles stor och långvarigt verkande;
hvarföre Rikets Ständer i underdånighet anhöllo, att vid högre elementarläroverk
rektor tills vidare måtte tillsättas blott på förordnande. Med
anledning häraf stadgades genom Nådiga Kungörelsen den 12 Juli 1861,

GRUNDERNA FÖR FÖRSLAGET TILL LÅROVERKSSTADGA.

249

att rektor vid högre elementarläroverk förordnas på viss tid, efter hvars
förlopp antingen nytt förordnande för sysslans senaste innehafvare utfärdas
eller ock ombyte sker.

De grunder, som bestämde Rikets Ständer vid 1856 — 1858 års riksdag
att anslå särskilda löner för rektorer på stat, finnas utvecklade i
den vid samma riksdag aflåtna underdåniga skrifvelsen angående reglering
af utgifterna under riksstatens åttonde hufvudtitel. Dessa grunder
ogillades icke heller af den följande Riksdagen, hvilken endast anhöll
om uppskof under öfvergångstiden med genomförande af den inrättning,
som af föregående riksdag erkänts såsom den ändamålsenligaste och
bästa. Komiterade, hvilka icke kunna annat än dela de åsigter, som i
Rikets Ständers nyss nämnda skrifvelse äro framställda, utbedja sig att
ur densamma få anföra följande: »Om i hvarje annan förvaltningsgren
bestämda styresmän med en fast ställning och icke blott tillförordnade
för några få år i sender, anses nödiga, så torde behofvet deraf icke
mindre göra sig gällande inom skolverket. Upprätthållande af ordning
ibland ett talrikt antal lärjungar af olika åldrar fordrar, just för att
mildhetens medel skola företrädesvis blifva för ändamålet tillräckliga,
en stark myndighet i den styrandes hand. Uppgift att framkalla och
befrämja en harmonisk samverkan mellan ett stort antal lärare, förutsätter
icke allenast en öfverlägsen, utan äfven en längre fortsatt och
jemnare personlig inflytelse. I afseende på undervisningen blir det, vid
den mångfald och det omfång, hvartill denna i sina särskilda grenar
numera utvecklat sig, af synnerlig vigt, att en enhet vid behandlingen gör
sig gällande, hvilken måste i första rummet utgå från skolans styresman
och från de djupare insigter i undervisningens konst och i undervisningsämnenas
inbördes sammanhang, som han endast genom länge fortsatt
studium och utvidgad erfarenhet kan förvärfva.» Sist nämnda två synpunkter
betonas ytterligare i slutorden af den i fråga varande motiveringen,
der det heter: »Särskild! torde man böra afse den svårighet,
som, ehuru nära sammanhängande med bildningens beskaffenhet,

250

GRUNDERNA FÖR FÖRSLAGET TILL LÅROVERKSSTADGA.

ostridigt för närvarande utgör en af skolans största olägenheter, nemligen
den stora mångfalden af läroämnen och den deraf lätt uppkommande
förslappande öfveransträngningen af lärjungens själskraft.
Den oaflåtliga syftningen till ett och samma mål vid undervisningens
behandling på olika områden, den måtta i särskilda lärares nit, som afhåller
från att ensidigt drifva ett ämne på de öfrigas bekostnad, den
gemensamma omsorg om bildningen såsom ett helt, till hvilket, de särskilda
ämnena böra sammanläggas såsom för hvarandra nödvändiga
delar, kunna svårligen åstadkommas, om icke af en rektor, som, helt och
hållet införlifvad med sitt embete, åt dess mångfaldiga och djupt
ingripande omsorger egnar sitt lif. Endast en sådan styresman kan ock
förvärfva den säkra menniskokännedom, den djupa insigt i undervisningens
natur och den omfattande erfarenhet af de särskilda läroämnenas
behandling, som, jemte karakterens styrka och renhet, utgöra
väsentliga egenskaper hos innehafvaren af detta för den offentliga uppfostrans
hela framtid så maktpåliggande embete. Till bekräftelse på
dessa skäl åberopas jemväl det erfarenhetsbevis, att i alla andra länder,
der den offentliga uppfostran vunnit en högre grad af utveckling, fasta
styresmän städse ansetts behöfliga för läroverken och företrädesvis för
de högre.

De invändningar mot ständige rektorers tillsättande, som vid de
begge nämnda riksdagarne framställdes, funno ock, enligt Komiterades
uppfattning, en tillfredsställande vederläggning.

Man invände, att ett misstag vid utnämningen kunde begås och
derigenom ett läroverk under en lång följd af år få till oberäknelig
skada behålla en olämplig styresman. Härpå svarades, att samma inkast
gällde mot tillsättandet af fasta embetsmän i hvilken förvaltningsgren
som helst, utan att man för de olägenheter, som undantagsvis kunde
uppkomma genom ett misstag vid utnämningen, velat uppoffra de stora
fördelar, som i allmänhet åtföljde regelns tillämpning. Om det också
måste medgifvas, att under den öfvergångsperiod, i hvilken läroverken

GRUNDERNA FÖR FÖRSLAGET TILL LÅROVERKSSTADGA.

251

då ännu befunno sig, svårighet att finna lämplig person icke utan skäl
kunde befaras, är dock förhållandet nu väsentligen förändradt, En
stadgad ordning råder sedan lång tid vid läroverken. De nya lärareplatserna
hafva länge sedan blifvit fyllda, och ingen brist på tjenliga
sökande förspörjes numera vid uppkomna ledigheters besättande. Genom
den noggrannare tillsyn öfver elementarläroverken, som för närvarande
utöfvas, eger Kongl. Maj:t en vida mer omfattande och tillförlitlig kännedom
än förr om lärarne vid dessa läroverk. Men skulle i något fall en
bepröfvad person icke vara att tillgå, lärer Kongl. Maj:t ej underlåta
att genom ett förordnande bereda sig möjlighet att på ett tillförlitligt
sätt utröna den i fråga varande personens lämplighet för rektorstjensten,
innan den definitiva utnämningen sker. Misstag vid utnämningen synas
sålunda nu mera högst sällan böi;a inträffa.

Man invände också, att en person, som i början af sin tjenstetid
varit en duglig rektor, kunde med tiden förslappas och blifva oduglig.
Denna invändning gäller, likasom den förra, fasta embetsmän i allmänhet,
om än det måste erkännas, att äfven i detta hänseende vådorna
äro större vid fråga om rektorsbefattningen i anseende till dess särskilda
vigt och betydelse. Härvid bör dock först öfvervägas, huruvida icke
en jemn och lugn, om ock något mindre kraftig ledning är för läroverket
helsosammare än den oroliga, feberaktigt ansträngande, som lätt kan blifva
en följd af vexlingen mellan unga och kraftiga rektorer. Vidare torde
sannolikheten af den befarade förslappningen i en ständig rektors
embetsverksamhet vara betydligt mindre, än man ofta föreställt sig.
Har en rektor under sina yngre dagar varit i sin embetsutöfning ledd
af en rätt kärlek till sitt kall, skall densamma äfven i hans senare år,
der icke sjukdomshinder inträda, gifva honom kraft att på ett tillfredsställande
sätt fylla sin plats. Dertill saknas icke heller yttre anledningar,
som kunna drifva honom till ett uppmärksamt iakttagande af hans
pligter. Jemte den ständiga tillsyn, som af eforalstyrelserna utöfvas,
innebära de inspektioner, som Chefen för Ecklesiastik-departementet nu -

252 GRUNDERNA FÖR FÖRSLAGET TILL LÅROVERKSSTADGA.

mera icke sällan låter anställa, och de årligen återkommande afgångsexamina
en kraftig maning för rektorerna till ett nitiskt handhafvande
af deras ansvarsfulla kall; och detta bör i så mycket högre grad blifva
fallet med den ständige rektorn, som han måste känna sitt ansvar vara
större. Rådfrågar man erfarenheten, synes icke heller den bekräfta farhågorna
för en med åldern inträdande slapphet hos rektorerna; ty både
hos oss och i främmande länder förekomma och hafva förekommit ålderstigna
kraftfulla rektorer i så stort antal, att de ingalunda kunna betraktas
såsom undantag.

Man torde invända, att rektorstjensterna vid våra högre elementarläroverk,
isynnerhet de mera besökta, äro besvärligare än andra dylika
befattningar, vare sig i vårt fädernesland eller i andra länder, och att
i följd häraf den svårighet, som redan nu ofta torde ega rum, när det
gäller att finna lämpliga personer, villiga att åtaga sig en fem- eller
tioårig rektorsbefattning, måste blifva betydligt förökad, om dessa befattningar
skulle besättas med ständige innehafvare. Komiterade underkänna
ingalunda vigten af detta inkast, men vilja först erinra, huruledes
Komiterade till lindring i de betungande rektorsgöromålen föreslagit,
att rektorerna vid de högre elementarläroverk, hvilkas lärjungeantal
öfverstiger ett visst belopp, måtte vara berättigade att erhålla ett biträde
vid de kamerala göromålen. En måhända ännu väsentligare lättnad,
hvarigenom utan tvifvel det afskräckande i de ständiga rektorsbefattningarne
till betydlig del skulle försvinna, blefve beredd, om pensionsåldern
för rektorer bestämdes något lägre än för öfrige lärare vid
elementarläroverken. En sådan anordning vore både billig med afseende
på rektorsbefattningens besvärlighet i jemförelse med öfriga lärareplatser
och tillika betryggande med afseende på farhågan för en genom
styresmannens höga ålder förorsakad slapphet i läroverkets ledning.
Härtill kommer, att, om en rektor, före inträdet i pensionsåldern skulle
önska blifva befriad från sin befattning och återtaga sin plats såsom
blott lärare, han i de flesta fall torde kunna påräkna att utan alltför lång

GRUNDERNA FÖR FÖRSLAGET TILL LÅROVERKSSTADGA.

253

väntan finna sin önskan uppfylld, enär hans stora tjenstemeriter böra
tillförsäkra honom goda utsigter att, vid första inträffande ledighet,
kunna erhålla någon af de lärareplatser, till hvilka han eger kompetens.
Slutligen må det tillåtas Komiterade erinra derom, att hvarje börda
blifver lättare genom vanan vid dess bärande, och att önskan att derifrån
befrias infinner sig mindre vid en verksamhet, som man åtagit sig
såsom sin lefnads uppgift, än vid en sådan, som man vet sig när som
helst eller efter några få år kunna bortlägga.

§ 91. mom. 1. Komiterade hafva ansett sig böra föreslå intagandet
af en bestämmelse om rättighet att till erhållande af rektorsbefattning
göra anmälan hos eforus, emedan härigenom verkligt tillfälle till täflan
öppnas, utan att vederbörande äro bundne af de föreskrifter, som gälla
i fråga om tjenst, till hvilken ansökning i vanlig ordning sker. På
detta sätt blifver det möjligt för Kongl. Maj:t, som naturligtvis måste
erhålla kännedom om dem, som anmält sig, att, i händelse Kongl. Maj:t
finner något mot förslaget att anmärka, utan ärendets återremitterande
välja bland de personer, som kunna hafva förklarat sig vilja komma i
åtanke.

Mom. 2. Något föreläggande af prof bör tydligen icke ske i och
för tillsättning af rektorsbefattning vid lägre elementarläroverk, emedan
blott den, som redan aflagt prof kan till denna befattning komma i
fråga; ej heller kunna särskilda undervisningsämnen vid kungörandet
bestämmas, emedan kompetensen är gifven i och genom förut aflagdt
prof, utan afseende på ämnenas beskaffenhet.

§ 95. Då det är af största vigt, att inga läroböcker begagnas, som
icke äro enligt den i § 80 stadgade ordning antagna, torde det böra
åligga rektor att häröfver hålla nödig kontroll, helst som erfarenheten
i ett och annat fall torde hafva visat behöfligheten af en sådan.

§ 98. Då det bör tillkomma polismyndighet att känna ej mindre
lagar och författningar än vidden af sin egen befogenhet i förhållande
till dessa, anse Komiterade det i motsvarande § nu intagna tillägg

254

GRUNDERNA FÖR FÖRSLAGET TILL LÅROVERKSSTADGA.

derom, att det hvilar på rektors ansvar, huru polismyndighets af honom
begärda handräckning användes, böra ur Stadgan utgå.

§ 100. I likhet med hvad i § 81 blifvit intaget beträffande vissa
efori skyldigheter, har äfven här en sammanställning af rektors åligganden
i liknande fall blifvit gjord.

§ 104. Den förändring, som här föreslagits i fråga om rektors afgörande
röst vid lika röstetal, följer af förändringarne i §§ 105 och 106,
enär ordföranden i vissa fall icke eger rätt att deltaga i besluten.

§§ 105 och 106. Då eforus är en kollegium öfverordnad myndighet,
som utom underställningsmålen har att afgöra de frågor, om hvilka
rektor och kollegium stadnat i olika meningar, synes det icke vara
skäl, att eforus skall deltaga i besluten och derigenom på förhand uttala
sin åsigt eller vara skyldig att genast meddela sitt utlåtande, helst han
härvid är i saknad af den noggranna utredning, frågorna kunna erhålla
genom den skriftliga affattningen af kollegii beslut med dervid möjligen
fogade reservationer. Lika litet synes inspektor böra eg a rösträtt i
kollegium, emedan eforus i sådant fall lätt skulle kunna gå miste om
den belysning och utredning af frågorna, inspektor, såsom icke egancle
del i kollegii beslut, kan lemna i ett embetsutlåtande, vid hvars afgifvande
han icke är bunden af någon i förväg uttryckt mening.

§ 107. Fråga om lärjunges skiljande från läroverket är ett så
vigtigt ärende, att man med fullt skäl kan fordra, att åtminstone två
tredjedelar af kollegii ledamöter dervid äro närvarande. Vid pedagogier,
der lärareantalet är ringa, synes deremot en annan grund böra följas,
nemligen densamma, som är tillämpad i nu gällande Stadga, enligt
hvilken minst tre ledamöter skola i omröstningen deltaga. Men för att
detta må blifva möjligt, måste medgifvande lemnas att adjungera en
eller två aktade män. Detta medgifvande kan dock uppenbarligen gälla
endast för det fall, att ledamöternas antal icke är tillräckligt, eller att,
der detta är fallet, laga förfall för någon af dem inträffar, men afser

GRUNDERNA FÖR FÖRSLAGET TILL LÅROVERKSSTADGA.

255

icke rättighet till komplettering i den händelse, att en eller annan ledamot
utan laga skäl uteblifvit.

§§ 110—112. De förändringar, som blifvit föreslagna i afseende
på dessa §§, angå till en del sjelfva anordningen af de ämnen, som i
dem behandlas, hvarjemte de åsyftat ett förtydligande af föreskrifterna
i vissa fall. Komiterade hafva i § 110 behandlat lärarens förhållande i
allmänhet och i följd häraf intagit de i särskilda §§ hittills meddelade
föreskrifterna om vördnad och lydnad för förmän; i § 111 meddelas
bestämmelser om lärarens uppfostrande verksamhet samt i § 112 om
ledningen af lärjungarnes arbete dels i allmänhet, dels på lärorummet.
I sist nämnda § hafva Komiterade ansett sig böra fästa särskild uppmärksamhet
vid vigten deraf, att lärjungarnes sjelfverksamhet städse
befordras. De föreskrifter och anvisningar, som meddelats, hafva till
allmänt syfte, att undervisningen må blifva så lefvande och verkligt
fruktbringande som möjligt, så att lärjungarne genom densamma må
föras derhän, att de verkligen förstå och kunna använda hvad de inhämtat,
och att lexornas inlärande bli]- medel, icke ändamål.

I mom. 3 af samma § äro intagna de särskilda bestämmelser, som
öfningsämnenas behandling synes fordra.

§ 114. Då lärare naturligtvis alltid bör vara tillstädes vid den
utsatta lärotimmen, men äfven dessförinnan kan infinna sig, torde den
förändring, som här föreslagits, vara lämplig, i det att genom densamma
uppmärksamheten fästas derpå, att den minut, då lektionen skall börja,
är den sista tid, då läraren kan komma tillstädes, utan att försumma
sin pligt.

§ 116. Då till lärares skyldigheter tydligen hör åliggande att, der
omständigheterna sådant påkalla, biträda vid ledningen af dem, som
genomgå profår, — ett åliggande, utan hvilket Stadgan angående profår
icke kan tillämpas, — hafva Komiterade ansett ett allmänt stadgande i
denna syftning här böra tilläggas. De särskilda skyldigheter, som detta
åliggande omfattar, äro i ofvan nämnda Stadga angifna.

256

GRUNDERNA FÖR FÖRSLAGET TILL LÄROVERK SSTADGA.

§ 118. Komiterade hafva i det föregående yttrat sig om klagomålen
angående öfveransträngning vid läroverken och dervid framställt nödvändigheten
deraf, att för tillförlitligt utrönande af lärjungarnes helsoförhållanden
fullt noggranna undersökningar anställas. Redan med afseende
härpå bör det anses nödigt, att vid hvarje läroverk finnes en
läkare, som kan hafva uppsigt öfver hels otillståndet hos ungdomen.
Också är det för närvarande förhållandet, att särskild läkare är anställd,
åtminstone vid de flesta af de högre elementarläroverken. Biträdet af
en sådan påkallas dessutom af den omständigheten, att mönstringar i
afseende på befrielse från gymnastik och vapenöfningar skola vid hvarje
termins början hållas. Vid sådant förhållande måste det anses af beliofvet
påkalladt att i lagen intaga ett stadgande om anställande af
läkare samt närmare bestämmande af dennes skyldigheter. Om redogörelserna
rörande lärjungarnes helsotillstånd skola kunna ske efter
samma plan, är det nödigt, att ett bestämdt formulär härför fastställes,
och bör detta naturligtvis ske af Sundhetskollegium.

§ 119. Då genom Nådiga Cirkuläret den 11 December 1863 är
bildad en särskild byggnadsfond för hvarje läroverk, hafva Komiterade
funnit sig böra föreslå, att bestämmelserna härom i sjelfva Läroverksstadgan
intagas och bringas i öfverensstämmelse med förut gällande
stadganden. Det synes i detta afseende billigt, att byggnad och underhåll
af läroverkshus bekostas i främsta rummet af de i fråga varande
byggnadsfonderna, hvilka äro till detta ändamål upprättade. Beträffande
förhållandet mellan stiftens byggnadskassor och läroverkens byggnadsfonder
skola Komiterade å annat ställe yttra sig. Städernas skyldighet
att bygga och vidmakthålla skolhus, der sådan skyldighet uttryckligen
finnes dem ålagd, synes böra anlitas endast i den mon läroverkens egna
tillgångar äro otillräckliga.

§ 122. Skyldigheten att vaka deröfver, att läroverkshusen hållas i
behörigt skick och motsvara sitt ändamål, bör fortfarande åligga konsistorium,
hvilket icke blott förvaltar stiftets byggnadskassa, utan i

GRUNDERNA FÖR FÖRSLAGET TILL LÅROVERKSSTAPGA.

257

allmänhet har styrelsen öfver läroverken i ekonomiskt afseende, och
hvilket embetsansvar kan åläggas, derest försummelse eger rum. På
denna grund hafva Komiterade ansett sig böra bibehålla bestämmelsen
derom, att, när större byggnadsföretag komma i fråga, detta ärende
skall af konsistorium behandlas och arbetets verkställande af detsamma
ombesörjas, samt föreslå, att äfven vid mindre sådant pröfningsrätt skall
tillkomma konsistorium, hvaremot åt rektor och delegerade för byggnadsfondens
förvaltning omsorgen om obetydliga reparationer, som icke tåla
uppskof, eller som utan svårighet låta sig verkställas, lämpligen kan
lemnas.

Komiterade hafva ansett stadgandet derom, huru förfaras bör, i händelse
tvist uppstår med stad, som skall bekosta eller lemna bidrag till
nybyggnads- eller reparationsföretag, kunna lämpligen uteslutas, enär
i sådant fall gällande författningar lända till efterrättelse.

§ 123. Föreskriften, att Kong!. Maj:ts befallningshafvande och biskop
skola ega att förordna, i händelse tvist uppkommer rörande beloppet
af rektors hushyra, synes böra ändras till närmare öfverensstämmelse
med hvad i allmänhet gäller i fråga om ärenden af kommunal natur,
så att afgörandet lemnas åt Kongl. Maj:ts befallningshafvande.

§ 125, mom. 4. Tillägget om ändamålet dermed, att biblioteket
på viss tid hålles öppet, synes icke vara behöflig!

§ 126. Vid åtskilliga läroverk finnas icke blott naturaliesamlingar,
utan äfven samlingar af annan art, t. ex. numismatiska och etnografiska.
Enligt nu gällande Stadga är vården om dessa senare icke ålagd någon
särskild lärare. För att emellertid sådana samlingar må kunna rätt
vårdas och blifva till verkligt gagn, är nödigt, att någon af lärarne har
sig ålagd skyldigheten att om dem hafva vård, enär det i annat fall
kan inträffa, hvilket ock erfarenheten bevittnar, att ingen vill åtaga sig
uppsigten öfver dem. Lämpligast synes vara att för sådan händelse
lägga ansvaret för dessa på hufvudläraren i historia, med hvilkens läroämne
de stå i närmaste förbindelse.

258

GRUNDERNA FÖR FÖRSLAGET TILL LÅROVERKSSTADGA.

§ 128, inom. 1. För närvarande finnes intet stadgande, som närmare
bestämmer, i livad mon stiftens byggnadskassor och de särskilda
byggnadsfonderna skola för byggnadsföretag användas, hvarföre också
tvister förekommit i fråga om bidrag från de förra. Till förebyggande
häraf och reglerande af förhållandet mellan de olika kassorna hafva
Komiterade ansett sig böra föreslå, att en viss del af stiftsbyggnadskassans
årliga inkomster skall utdelas till de särskilda byggnadsfonderna,
Indika, enligt hvad ofvan vid § 119 blifvit framstäldt, närmast skola
bestrida i fråga kommande byggnadskostnad^-. Denna del torde icke
böra i lagen fastställas högre än till tre fjerdedelar, dock med iakttagande
deraf, att de förbindelser, kassorna kunna hafva iklädt sig för
förräntande och amortering af erhållna lån, i främsta rummet gäldas.
Fördelningen af stiftsbyggnadskassans bidrag på byggnadsfonderna, vid
hvilken fördelning naturligtvis bör fästas afseende på hvad läroverken
förut erhållit, kan icke lämpligen bestämmas annat än för viss tid, och
bör konsistorii beslut i detta hänseende underställas Kongl. Maj:ts pröfning
och stadfästelse, på det att frågan må blifva bedömd af en myndighet,
som, utan att på något sätt beröras af de särskilda intressena,
har tillfälle att för hvarje stift taga hänsyn till den behandling, ärendet
fått i de öfriga, och kan tillse, att behörig likformighet iakttages.

Deremot hafva Komiterade ansett, att den återstående delen af
byggnadskas sans inkomster bör afsättas till en fond, ur hvilken, efter
Kongl. Maj:ts bepröfvande, bidrag kunde lemnas till det ena eller andra
läroverket vid byggnadsföretag af större omfattning. Man torde kunna
hoppas, att, då läroverken i allmänhet nu hafva nya eller i annat fall
åtminstone fullt användbara hus, kostnader för dylika större företag icke
skola så snart komma i fråga, och att på detta sätt fonder kunna bildas,
som i framtiden i förening med öfriga tillgångar kunna bespara statsverket,
eller de enskilda samhällena uppoffringar, som i annat fall möjligen
icke kunnat undvikas.

Mom. 4. Komiterade hafva funnit sig böra föreslå upprättandet af

GRUNDERNA FÖR FÖRSLAGET TILL LÅROVERKSSTADGA.

259

särskilda bibliotekshassor för stiften, hufvudsakligen med afseende på de
bestämmelser, som i § 135 af nu gällande Läroverksstadga äro meddelade,
och som till större delen ansetts böra bibehållas. Dessa föreskrifter
påkalla nemligen egen förvaltning för de medel, som från konsistorium
skola öfverlenmas till de olika läroverken för bibliotekens
räkning. De hittills af sterbhus utgående afgifterna till bibliotekskassan,
afgifter stundom svåra att utbekomma och vanligen med missnöje erlagda,
anse Komiterade böra försvinna.

Komiterade hafva ansett sig böra föreslå tillägg af ett stadgande,
som af omständigheterna påkallas, nemligen om undantag i afseende på
Stockholms stad från de föreskrifter, som gälla för de särskilda stiften
i fråga om elementarläroverkens rätt till andel i eller bidrag ur stiftskassorna,

§ 129. Vid hvarje elementarläroverk finnas för närvarande, med
byggnadsfonden, 5 särskilda kassor, och man har stundom hört sättas
i fråga, huruvida det icke vore skäl att för vinnande af enkelhet och
reda sammanslå dessa eller åtminstone två eller flera bland dem. Vid
noggrann undersökning af förhållandena hafva Komiterade för sin del
funnit, att detta icke låter sig göra. Hvad först byggnadsfonden angår,
har den sitt alldeles särskilda ändamål och står i sådan förbindelse med
stiftsbyggnadskassan, att den fordrar sin egen förvaltning.

Enahanda är förhållandet med bibliotekskassan samt med premieoch
fattigkassan, hvilken senare det för öfrigt måste anses omöjligt att
förena med någon annan kassa redan derföre, att hon på många ställen
till en del är bildad genom donationer. Lättare synes det vara att till
en förena den nu varande s. k. egna kassan, § 134, mom. 1 a, b, c,
och materielkassan, § 134, mom. 1 d, men äfven härvid möta svårigheter.
De afgifter, som lärjungarne åläggas för lyshållning, inköp af
ved m. in., äro för närvarande så olika, att de vexla mellan 5 rdr 50
öre och mindre än 1 rdr för terminen; på ett eller annat ställe behöfver
till och med ingen sådan afgift utskrifvas. Den så kallade egna kassans

260

GRUNDERNA FÖR FÖRSLAGEN TILL LÅROVERKSSTADGA.

tillgångar för öfrigt äro nemligen mycket olika i följd af donationer,
gjorda besparingar m. m., och de kostnader, som skola bestridas, vexla
allt efter olika förhållanden i städerna. Häraf inses lätt, att någon fast
och bestämd terminsafgift, omfattande dels de så kallade sammanskottsmedlen,
dels afgiften till materielkassan, icke kan införas, emedan beloppet
å vissa orter skulle blifva alltför högt, å andra åter alltför lågt.
Dessutom bör det icke lemnas utan afseende, att i fråga om vissa lärjungars
befrielse från afgifter svårigheter skulle uppkomma. För närvarande
äro nemligen inga lärjungar frikallade från afgiften till egna
kassan, hvilken har att bestrida utgifter, till hvilka alla kunna anses
skyldige att i lika mon bidraga, t. ex. till lyshållning m. m. Blifva åter
de i fråga varande kassorna sammanslagna till en och i följd deraf
gemensam afgift pålagd, kan det svårligen sättas i fråga att utkräfva
densamma af alla lärjungar; i följd hvaraf minskning i tillgångarne
skulle uppstå eller ock afgiften för de betalande uppdrifvas till oskäligt
belopp. Ansåge man sig åter kunna göra denna afgift obligatorisk,
skulle lätt kunna inträffa, att med afseende på de fattigare lärjungarne
densamma skulle blifva så låg, att den icke kunde fullt förslå till anskaffande
af fullgod och i allo lämplig materiel jemte öfriga omkostnader.
I betraktande af dessa förhållanden synes ingen annan åtgärd lämpligen
kunna vidtagas, än att de utgifter, som böra tillhöra den ena eller
andra kassan, noggrannt bestämmas, hvarigenom kan förekommas den
väsentliga olikhet, som för närvarande eger rum, då likartade utgifter
på olika ställen bestridas ur olika kassor. Komiterade hafva derföre
ansett sig böra under benämningen lärouerJcskassa, till betecknande af
dess mera generela ändamål i motsats till premie- och fattigkassan samt
bibliotekskassan och byggnadsfonden, sammanfatta den nu varande egna
kassan och materielkassan, dock så, att dessa äro till förvaltningen helt
och hållet skilda. Den förra, hvilken skulle kallas den särskilda kassan,
är uteslutande bestämd till att bestrida kostnaderna för lyshållning,
skolrummens uppvärmning samt aflöning åt en vaktmästare eller upp -

GRUNDERNA FÖR FÖRSLAGET TILL LÅROVERKSSTADGA.

261

passare, hvilken skall besörja eldning och städning m. m., dock med
möjlighet att för eldning, t. ex. i hus med särskild uppvärmningsapparat,
anställa särskildt biträde. Den andra kassan, den allmänna,
skall deremot bestrida alla andra kostnader, livilka icke enligt meddelade
föreskrifter skola af någon bland de öfriga betäckas. Med afseende
på de ökade utgifter, denna kassa fått att bestrida, hafva
Komiterade ansett nödigt att till densamma anslå jemväl den del af
inskrifningsafgiften, som hittills ingått till egna kassan, hvilket bör så
mycket mindre möta någon svårighet, som den särskilda kassan efter
Komiterades förslag skulle befrias från vissa utgifter, t. ex. för årsprograms
tryckning jemte annat, som hittills vanligen af denna kassa
bekostats.

Komiterade hafva dessutom föreslagit, att bidrag må kunna lemnas
till den allmänna kassan från den särskilda, såvida denna senare, utan
att sammanskottsmedel behöfva upptagas, är i stånd härtill, hvilket
stundom kan vara fallet i och genom befintliga donationer eller för
längre tid tillbaka besparade tillgångar.

Till skolrummens möblering skulle enligt mom. 4 bidrag kunna på
vederbörandes förslag efter konsistorii bepröfvande lemnas af byggnadsfonden,
för den händelse att någon betydligare utgift erfordras, hvilket
särskildt kan inträffa, då efter nybyggnad ny uppsättning af möbler
skall göras.

Mom. 2. Afgiften till premie- och fattigkassan af dem, som vid
läroverket inskrifvas, hafva Komiterade ansett böra fastställas till 2 rdr,
i stället för minst 1 rdr. Bestämmelsen om ett minimum har visat sig
föga lämplig, i det att detta sällan öfverskridits, och å andra sidan äro
denna kassas tillgångar vanligen så inskränkta, att en tillökning är väl
behöflig. Denna synes också lättast kunna vinnas på nu föreslaget sätt.

Mom. 3. För höjande af bibliotekskassans inkomster, helst som
sterbhusafgiften enligt Komiterades förslag skulle upphöra, har föreslagits
att öka inskrifningsafgiften med ytterligare 1 rdr. Genom denna

262

GRUNDERNA FÖR FÖRSLAGET TILL LÅROVERKSSTADGA.

och den med afseende på premiekassan föreslagna förökning skulle
inskrifningsafgiften uppgå till 8 rdr i stället för 6. En sådan förhöjning
synes vara fullt billig och icke böra förorsaka några svårigheter, enär
den i fråga varande afgiften, i olikhet med termins afgifterna, utgår blott
för en gång.

§ 130. Mom. 1 och 2. Komiterade hafva här intagit bestämmelserna
i Nådiga Cirkulärbrefvet den 11 December 1863 rörande befrielse
i vissa fall från afgiften till byggnadsfonden.

I afseende på rättigheten till befrielse från den ena eller andra
afgiften hafva Komiterade funnit sig böra föreslå ett tillägg, hvarigenom
denna rättighet göres beroende äfven af lärjungarnes flit och uppförande.
Skälen härtill äro lätt insedda. Det kan icke vara läroverkets
skyldighet att medgifva förmoner åt den lärjunge, som visat sig brista
i hvad honom åligger och, under det han blifvit satt i tillfälle att utan
betungande kostnader vinna sin utbildning, sjelf genom lätja eller dåligt
uppförande motverkar det ändamål, med afseende på livilket staten för
hans skull ansett sig böra göra en uppoffring. Härigenom torde också
förekommas missbruk och olägenheter, som äro en oundviklig följd deraf,
att ynglingar utan hog och lust för det intellektuela arbetet kunna
tvinga sig till ett slags friplatser vid läroverken, medan å andra sidan
möjlighet fortfarande är beredd för fattige, men flitige och välartade
ynglingar att nästan kostnadsfritt tillgodogöra sig den undervisning,
med hvars tillhjelp de sättas i stånd att genom egen kraft skapa sig
en verksamhet och en ställning, som kan blifva till heder för dem sjelfva
och till gagn för fosterlandet.

GRUNDER FÖR STADGAN OM MOGENHETSPRÖFNING.

263

Grunder för Komiterades förslag till Stadga angående

Mogenlietsprofning.

Benämningen afgångsexamen synes dels för omfattande, emedan
den äfven användes om sådan pröfning, som lärjunge vid afgång från
skolans lägre stadier undergår, dels för inskränkt, såsom icke egentligen
tillämplig på de examinander, som åtnjutit enskild undervisning. Den
af Komiterade föreslagna benämningen Mogmhetspr öfning lider icke af
dessa fel och synes derjemte genom sin betydelse bättre egnad att
uttrycka arten af den pröfning, som här är i fråga.

§ 1. Det torde knappt behöfva påpekas, att den föreslagna mogenhetspröfningen
med sjette klassens lärjungar å den reala linien så väl
till sin skriftliga som muntliga del måste betydligt skilja sig från den,
som anställes med sjunde klassens lärjungar, då hos de förre hvarken
kunskapsmåtten i de särskilda läroämnena eller den allmänna mogenheten
får antagas vara densamma, som hos de senare.

§ 3. Den nu gällande Stadgan angående afgångsexamen innehåller
ingen bestämmelse om den tid, för hvilken censorerna skola förordnas.
Allt sedan år 1864, då denna Stadga började att tillämpas, hafva censorer
förordnats för hvarje år särskild! Huru lämpligt ett sådant förfarande
än må hafva varit under de första åren efter den nya examensordningens
införande, hafva dock Komiterade ansett, att numera, sedan
denna ordning vunnit stadga, och sedan tillräcklig erfarenhet vid dess
handhafvande hunnit förvärfvas, censorerna böra, i enlighet med hvad
äfven Komitén för granskning af 1856 års Läroverksstadga föreslagit,
förordnas för en följd af år. Om också i regeln samma personer år
efter år erhålla denna befattning, synes det dock ligga i naturen af ett
sådant blott för ett år gifvet förordnande, att det icke kan för inne -

264

GRUNDER FÖR STADGAN OM MO GEN H UTSTRÖ F N IN G.

hafvaren medföra samma uppfordran till en planmässig och konseqvent
utöfning af hans befattning, som om denna på en gång för flera år
blefve honom uppdragen, äfvensom att det måste vara till hinder för
utvecklingen af den kollegiala verksamhet, som utgör ett nödvändigt
vilkor derför, att censorsinstitutionen må kunna uppfylla sitt ändamål,
och som äfven Komiterade i sitt förslag förutsatt. Dock torde tiden
för ett censorsförordnande icke böra utsträckas längre än till 5 år,
hufvudsakligen emedan det skulle mota svårighet att finna lämpliga
personer, som vore villiga att för längre tid åtaga sig ett sådant förordnande.

En instruktion för censorerna är redan i nu gällande Stadga antydd.
Komiterade hafva genom orden »den i enlighet med denna Stadga utfärdade
Nådiga Instruktion» endast velat gifva en antydan om denna
instruktions beskaffenhet, såsom icke innehållande annat än närmare
bestämmelser al Stadgans allmänna föreskrifter om censors åligganden.

§ 4. Gällande Stadga bestämmer för den skriftliga pröfningen 3
eller 4 dagar. Erfarenheten torde hafva ådagalagt, att de nu föreskrifila
profven svårligen låta sig verkställa på mindre än 4 dagar, helst som
å den reala linien, af hvars matematiska arbete den ena delen upptager
o, den andra 7 timmar, nödvändigt två skriftliga arbeten måste falla på
en dag, — ett förhållande, hvaröfver ofta klagomål försports. Enligt
Komiterades förslag skulle ett öfversättningsprof bortfalla och det matematiska
arbetet å begge linierna fördelas på två prof. Skrifprofvens
antal blefve sålunda 4 för hvardera linien. Då dessa fördelas på 4
dagar med ett prof på hvarje dag, synas alla anledningar till klagomål
öfver skrifprofvens hopande vara undanröjda.

Censorerna eg a för närvarande endast ledningen af den muntliga
pröfningen. Då emellertid denna del af mogenhetspröfningen, till följd
al examenstidens korthet och examinandernas mängd, eller äfven af
examinatorernas bristande vana att låta lärjungarnes insigter framträda,
i allmänhet icke kan lemna en fullständig ledning för bedömande af

GRUNDER FÖR STADGAN OM MOGENHETSPRÖFNING.

265

den examinerades kunskaper, måste vigten af de skriftliga profven blifva
så mycket större och censorerna för fastställande af sitt omdöme om
lärjungens mogenhet i väsentlig mon vara hänvisade till dessa. På det
att censorerna må erhålla en allmän öfversigt öfver beskaffenheten af
de skriftliga prof för mogenhetspröfning, som vid rikets samtliga
elementarläroverk afläggas, och derigenom sättas i tillfälle att efter en
gemensam måttstock bedöma alla dessa prof, är nödigt, att profvens
granskning verkställes af censorerna samfäldt. Derföre iakttages också
vid de ordinarie afgångsexamina, att censorerna, innan de utsändas till
läroverken för den muntliga pröfningens anställande, på kallelse af Chefen
föi- Ecklesiastik-departementet sammanträda i hufvudstaden för att
gemensamt taga kännedom om de aflagda skriftliga profven. Om emellertid
liufvudändamålet med dessa prof måste vara att tjena till ledning
för censorernas omdöme — de examinerande lärarne eg a ju redan förut
tillräcklig kännedom om sina lärjungars kunskaper och mogenhet —,
synes det ock vara med detta ändamål bäst öfverensstämmande, att
censorerna utgifva ämnena för skrifprofven; ty det torde vara obestridligt,
att den, som sjelf framställt frågan, äfven bäst är i tillfälle att
bedöma beskaffenheten af det afgifna. svaret, förutsatt, att hans kompetens
i öfrigt är jemngod med deras, som jemte honom skola döma.
Det torde väl äfven kunna antagas, att censorerna, hvilka i följd af
sin befattning böra eg a den noggrannaste kännedom om undervisningens
allmänna slutresultat inom de högre elementarläroverken, skola
vara framför andra egnade att utgifva ämnen, afpassade efter de lärjungars
ståndpunkt, för hvilka mogenhetspröfningen är afsedd. Likasom
censorerna samfäldt verkställa granskningen af skrifprofven, så
synas de äfven på samma grund böra samfäldt bestämma de ämnen,
som för dessa skola utgifvas. I den pröfning, som sålunda hvarje
skrifningsämne skulle inom censorskollegiet undergå, och i det gemensamma
ansvar, som censorerna måste vidkännas för de utgifna ämnenas
beskaffenhet, skulle ock den tillförlitligaste borgen vinnas för dessa

266

GRUNDER FÖR STADGAN OM MOGENHETSPRÖFNING.

ämnens ändamålsenlighet. På sådana grunder hafva Komiterade, i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med Komiten för granskning af 1856 års Läroverksstadga,
velat åt censorerna öfverlemna ledningen äfven af den
skriftliga pröfningen genom utgifvande af ämnena för denna.

Till undvikande af den kostnad, som skulle förorsakas, om censorerna
hvarje gång före tiden för de skriftliga prof'',''ens afläggande
skulle samlas för att bestämma ämnen för dessa prof, torde vid det
sammanträde af censorerna, som efter de muntliga pröfningarnes afslutning
eger rum, skrifningsämnena för den näst följande mogenhetspröfningen
böra af kollegiet bestämmas och förseglade till Ecklesiastikdepartementet
ingifvas.

Den nu gällande föreskriften, att den muntliga examen icke får utsträckas
öfver tre dagar, hafva Komiterade ansett böra utgå. Då den
tiderymd, inom hvilken dessa examina vid samtliga läroverken måste
afslutas, är ganska kort, bjuder nödvändigheten att åt hvarje sådan
examen endast anslå så lång tid, som behofvet oundgängligen kräfver.
Men on i lag gifven begränsning af tiden til] tre dagar skulle i åtskilliga
fall, då antalet af examinander vore stort, kunna dels medföra
hinder för pröfningens grundlighet och fullständighet, dels förorsaka
läroverken och lärarne olägenheter, som eljest icke behöfde vållas af
mogenhetspröfningen.

Det föreslagna stadgandet, att tiden för den muntliga pröfningens
fortgång och afslutning skall bestämmas af censorerna, synes redan vara
eu följd af desses rätt att leda examen och blifver så mycket nödvändigare,
om de erhålla rätt att, på sätt i § 10 är föreslaget, meddela
vissa ynglingar befrielse från den muntliga pröfningen.

§ 5. Med borttagandet af den öfversättning till franska eller tyska
språket, som nu fordras af lärjunge, tillhörande den klassiska luden,
hafva Komiterade afsett icke allenast att bereda lärjungen en omedelbar
lättnad vid profvets genomgående, utan ock att åt undervisningen i de
främmande lefvande språken på den klassiska linien gifva en i någon

GRUNDER FÖR STADGAN OM MOGENHETSPRÖFNING.

207

inon förändrad riktning. Fordran, att sådan lärjunge skall vid afgångsexamen
ådagalägga förmåga att skriftligen behandla icke blott det latinska
utan äfven det franska eller tyska språket, har, jemte det att den
ökat antalet af de skriftliga hemarbetena, verkat tillbaka på undervisningen
i sist nämnda språk inom läroverket på sådant sätt, att denna
undervisning alltför mycket upptages af ett i enskildheter ingående
grammatikstudium. Komiterade anse nemligen, af skäl, som i betänkandet
blifvit närmare utvecklade, att det djupare grammatikstudiet bör på den
klassiska linien inskränkas till latinska språket, och att undervisningen
i de främmande lefvande språken på denna linie hufvudsakligen bör
afse att för lärjungen öppna tillträdet till dessa språks literatur, samt
att sålunda det grammatikaliska studiet af de sist nämnda bör begränsas
till det mått, som för uppnående af detta ändamål är oundgängligt,

Komiterade hafva ansett, att det nu föreskrifna matematiska skrifprofvet
bör delas i tvä, dels emedan det. stundom visat sig vara svårt
att med ett gemensamt betyg vitsorda de begge arterna af matematiska
arbeten, dels emedan genom denna anordning, jemförd med föreskrifterna
i §§ 8 och 9 af detta förslag, för yngling, som icke blifvit i samtliga
skrifprofven godkänd, underlättas möjligheten att det oaktadt blifva
till undergående af det muntliga förhöret berättigad.

I öfverensstämmelse med Rikets Ständers vid 1865, 66 års riksdag
framställda underdåniga anhållan och för att vid lärjunges öfversättningsarbete
bereda en lättnad, som, då den icke bör kunna missledande inverka
på bedömandet af hans förmåga, synes utan fara kunna honom
medgifvas, hafva Komiterade föreslagit, att vid nämnda arbete jemte
ordböcker äfven grammatik måtte få användas.

§§ 5—12 af nu gällande Stadga äro så ordnade, att föreskrifterna
för den skriftliga och muntliga pröfningen å den klassiska linien innehållas
i §§ 5—9 och motsvarande föreskrifter beträffande den reala
linien i §§ 10—12. Komiterade hafva ändrat denna ordningsföljd, emedan
öfversigtligheten syntes bättre tillgodosedd, om dessa paragrafers

268

GRUNDER FÖR STADGAN OM MOGENHETSPRÖVNING.

ordning bestämdes med öfvervägande hänsyn till dessa pröfhingars förlopp
och sålunda motsvarande föreskrifter rörande de begge linierna
sammanställdes.

§ 6. Likasom för den klassiska linien hafva Komiterade äfven för
den reala inskränkt öfversättningsprofven till ett. Bland främmande
lefvande språk är det fjeska det, åt hvilket reallinien, enligt den föreslagna
undervisningsplanen, skulle egna den mesta tiden, och i hvilket
sålunda ett öfversättningsprof företrädesvis synes böra fordras. Men
då detta icke här intager samma förherrskande ställning, som latinska
språket på den klassiska linien, hafva Komiterade ansett, att lärjunge,
som i följd af särskilda förhållanden vunnit en större färdighet i franska
eller engelska språket, icke borde förmenas fördelen att för sitt öfversättningsprof
få begagna ett af sist nämnda språk. I afseende på hjelpredor,
som vid verkställande af detta prof få användas, innehåller förslaget
samma medgifvande, som beträffande det latinska öfversättningsprofvet,
då intet skäl finnes för olika föreskrifter härutinnan. För afhjelpande
af de ofta hörda klagomålen, att den tid, som nu finnes anslagen
för öfversättningen till främmande lefvande språk, vore för kort,
hafva Komiterade föreslagit dess ökande från 3 till 4 timmar.

Beträffande det matematiska arbetets delning i två, gäller i afseende
på den reala linien detsamma, som förut blifvit yttradt i afseende på
den klassiska. Det arbete, af mekaniskt eller fysikaliskt innehåll, som
för närvarande fordras, hafva Komiterade ansett böra borttagas för att
derigenom åstadkomma en lättnad i profvet, som i synnerhet med afseende
på sjette klassens lärjungar, hvilka skulle komma att utgöra
det stora flertalet, synes vara behöflig.

§ 7. Den i förslaget på detta ställe intagna föreskriften om förande
af protokoll öfver den skriftliga pröfningen finnes i §§ 14 och 18 af nu
gällande Stadga, men synes för större tydlighets vinnande böra få sin
plats häi’.

Komiterade hafva på grunder, som å sitt ställe blifvit anförda, före -

GRUNDER FÖR STADGAN OM MOGENHETS PRÖFNING.

269

slagit användande af vissa så kallade mellanbetyg inom de allmänna
läroverken. Sådana mellangrader mellan betygen Berömlig, Med beröm
godkänd och Godkänd synas vid den skriftliga och den muntliga
mogenhetspröfningen så mycket mindre böra saknas, som erfarenheten
redan länge ådagalagt deras önskvärdhet vid det ganska ofta förekommande
fall, att lärare och censorer vilja begagna den så väl enligt nu
gällande Stadga som enligt Komiterades förslag medgifna rättigheten
att för mogen förklara yngling, som i ett eller annat af sina läroämnen
blifvit underkänd. Att detta endast bör ske i den händelse, att en sådan
yngling i ett eller flera andra af sina ämnen ådagalagt insigter, som
förtjena högre vitsord än Godkänd, är en billig föreskrift; men att dessa
insigter skola uppnå det mått, som berättigar till betyget Med beröm
godkänd, synes vara en alltför sträng fordran, hvilken icke sällan måste
medföra antingen underkännandet af ynglingar, som i kunskaper öfver
hufvud äro jemngode med eller öfverlägsne åtskillige bland dem, som
förklarats mogne, eller ock pålägga lärarne tvånget att afgifva ett betyg,
som icke öfverens stämmer med den måttstock, de eljest pläga följa.

§§ 8 och 9. De här föreslagna eftergifterna i fordringarne på lärjungarnes
skriftliga prof motsvara i det närmaste dem, som nu gällande
Stadga medgifver.

§ 10 är nv. Den här omtalade befrielsen från det muntliga förhöret
skulle såsom en uppmuntran medgifvas ynglingar, som under sin tillryggalagda
lärotid utmärkt sig för flit och kunskaper, och som slutligen
genom beskaffenheten af sina vid mogenhetspröfningen fullgjorda skriftliga
arbeten gifvit en bekräftelse på de tidigare vitsord, de af sina lärare
erhållit. Utsigten till en sådan befrielse synes böra för hvarje lärjunge
innebära en kraftig uppmaning att under hela lärotiden genom
ett jemnt och ihärdigt arbete förkofra sina kunskaper i de särskilda
läroämnena, på samma gång han egnar en synnerlig omsorg åt de skriftliga
öfningarne. Den helsosamma inflytelsen på skolstudierna, som sålunda
skulle framkallas, utgör hufvudsyftet med den föreslagna rättig -

270

GRUNDEK FÖR STADGAN OM MOGENHETSPRÖFNING.

lioten att frikalla från den muntliga delen af mogenhetspröfningen. En
annan fördel skulle bestå deri, att, då en del examinander befriades från
det muntliga förhöret, så mycket mera tid kunde egnas åt pröfningen
af de återstående. Denna fördel synes så mycket mera förtjena afseende,
som erfarenheten visat, att i följd af examinandernas stora antal den
muntliga pröfningen, isynnerhet af sådane ynglingar, livilkas mogenhet
varit tvifvel underkastad, ofta endast med största svårighet kunnat
nöjaktigt utföras. Missbruk af den här medgifna rättigheten torde vara
tillräckligt förebyggda genom de närmare bestämmelser, som paragrafen
innehåller. Slutligen kan till stöd för förslaget åberopas, att den i fråga
varande rätten att befria i andra länder, t. ex. Preussen, länge varit
medgifven.

§§ 11 och 12. Då enligt den af Komiterade föreslagna läroplanen
undervisningen i tyska språket och naturalhistoria fortgår till skolkursens
slut, tillkomma dessa läroämnen till dem, som för närvarande
äro upptagna i den muntliga mogenhetspröfningen. Härigenom skulle
det redan nu nog stora antalet af examensämnen pa ett betänkligt sätt
ökas, om icke bland de nu förekommande enligt Komiterades mening
två ämnen både kunde och borde uteslutas. Dessa äro kristendom och
filosofisk propedevtik. I mogenhetspröfningen med sjette klassens lärjungar
kan det senare ämnet icke förekomma, då det icke hört till deras
lärokurs. Kristendomen skulle deremot kunna här förekomma dels i
den populära religionslärans form, hvarunder den meddelats i den
genomgångna skolkursen, dels under formen af kyrkohistoriska berättelser,
hvilka enligt Komiterades förslag skulle ingå i sjette klassens kurs;
men i ingendera af dessa former egnar sig kristendomen såsom examensämne
i mogenhetspröfningen. t sjunde klassen inträder filosofisk propedevtik
såsom nytt läroämne och kristendom under den nya formen af
dogmatik. Men dä dessa ämnen under blott två år och med ett ringa
antal veckotimmar ingå i skolkursen, synes redan härigenom deras
underordnade plats bland examensämnena vara gifven äfvensom deras

GRUNDER FÖR STADGAN OM MOGENHETSPRÖFNING.

271

begränsning till en mycket elementär kurs af nödvändigheten föreskrifven.
Då nu en inskränkning i examensämnenas antal är oundgänglig,
så vidt pröfningen, utan att blifva alltför ofullständig eller alltför
ansträngande för examinanderna, skall kunna på en dag afslutas, synas
de i fråga varande ämnena sålunda böra utgå ur den muntliga pröfningen.
Härigenom skulle möjligen också i någon mon kunna undanrödjas
en olägenhet, hvaröfver på åtskilliga ställen måhända ej utan skäl
klagats, den nemligen, att i dessa ämnen under sista delen af skolkursen
drifves en utanläsning, som i hög grad anstränger lärjungarnes
krafter och obehörigt inkräktar på den tid och det arbete, som borde
egnas åt andra läroämnen.

Rörande de främmande lefvande språken hafva Komiterade föreslagit,
att dessa språk skola, i likhet med hvad förr vid elementarläroverken
skedde och ännu vid universiteten sker, betraktas såsom ett examensämne
och sammanföras under ett gemensamt betyg. Härigenom skulle
dels en lättnad beredas lärjungen, i det en mindre grad af skicklighet
i ett språk finge uppvägas af en större i ett annat, dels den önskvärda
anordning befordras, att undervisningen i de främmande lefvande språken,
så vidt möjligt, förenades i en lärares hand. För reallinien hafva dock
Komiterade ansett, att ett sådant språkens sammanförande till ett examensämne
endast med afseende på engelska och franska språken borde ega
rum. Det tyska språket intager nemligen på denna linie dels genom
sitt tidiga inträde i undervisningen, dels genom sitt större timantal en
särskild plats framför de öfriga och kan betraktas såsom realliniens
hufvudspråk under senare delen af dess lärokurs. Det bör derföre gälla
såsom särskildt examensämne och lärjungens insigter deri bedömas med
särskildt vitsord.

§ 14. Den gällande Stadgan föreskrifver i motsvarande paragraf
(§ 13), att efter den muntliga pröfningens slut examinatorerna skola afgifva
betyg öfver lärjungens vid denna pröfning ådagalagda insigter.
Komiterade hafva borttagit orden »dervid ådagalagda», emedan det synes

272

GRUNDER FÖR STADGAN OM MOGENHETSPRÖVNING.

vara en nödvändig följd af det muntliga förhörets korthet, att detta i
de flesta fall icke kan ådagalägga mer, än att lärjungen icke är oförtjent
af det betyg, som läraren, på grund af sin förut vunna kännedom om
hans insigter, vill gifva honom. Erfarenheten torde också tillräckligt
hafva ådagalagt omöjligheten af ett strängt iakttagande af den nu
gällande föreskriften.

T stället för det obestämda uttrycket »mer än vanliga insigter»
hafva Komiterade föreslagit ett bestämdare, hvilket öfverensstämmer med
den tolkning, som vid Stadgans tillämpning plägat gifvas åt det nämnda
uttrycket.

§ 17. Rörande de handlingar, en yngling, som åtnjutit enskild
undervisning, bör bifoga sin ansökning om mogenhetspröfnings undergående,
innehåller Komiterades förslag några ändringar af den gällande
Stadgans föreskrifter. Prestbetyg synes böra uttryckligen fordras för
vinnande af likformighet och fullständighet uti de i fråga varande uppgifterna;
vidare betyg om flit och uppförande, då detta intyg dels icke
saknar betydelse i och för mogenhetspröfningen, dels skall, enligt formuläret,
ingå i mogenhetsbetyget; slutligen uppgift om de kurser, i hvilka
ynglingen önskar pröfvas, enär dessa kurser kunna betydligt afvika från
dem, som äro vedertagna vid det läroverk, till hvilket ynglingen hänvisas
att aflägga examen, och således hans examinatorer böra sättas i
tillfälle att träffa nödiga förberedelser för pröfningen. Då det tillhör
Chefen för Ecklesiastik-departementet att bestämma, vid liAnlket läroverk
sådan yngling skall mogenhetspröfningen undergå, synes det äfven vara
i sin ordning, att ansökningshandlingarne till samma Departement insändas,
på det att vederbörande må om dem kunna taga nödig kännedom.

De öfriga ändringarne i denna § hafva sin grund i den förändrade
ställning, som, enligt Komiterades förslag, å ena sidan tyska språket
och naturalhistorien, å den andra kristendom och filosofisk propedevtik
vid mogenhetspröfningen skulle komma att intaga, och om hvilken ofvan
är taladt.

GRUNDER FÖR STADGAN OM PROFÅR.

273

§ 18. För närvarande finnes ingen tid föreskrifven, inom hvilken
examensafgifterna skola till Statskontoret insändas. Komiterade hafva
ansett 2 veckor såsom en för ändamålet lämplig tidsbestämmelse.

§ 21 är ny. Om det också måste bero på Kongl. Maj:ts pröfning
i hvarje enskildt fall att meddela privata läroverk rättighet till anställande
af mogenhetspröfning, synes dock till sökandes efterrättelse böra
i denna Stadga fastställas vissa bestämmelser, innehållande de allmänna
vilkor, utan hvilkas uppfyllelse den nämnda rättigheten icke skäligen
kan medgifvas. Hufvudsyftet med de af Komiterade föreslagna bestämmelserna
har varit att, utan onödiga inskränkningar i privatläroverkens
frihet, söka åstadkomma tillräckliga garantier derför, att den bildning,
som vid dessa läroverk meddelas, må i möjligaste måtto blifva jemngod
med den, som statens högre elementarläroverk bibringa.

§ 22. Beträffande de rättigheter, som enligt denna § skola åtfölja
de tre särskilda slagen af mogenhetspröfning, hänvisa Komiterade till
den utredning af detta ämne, som i betänkandet blifvit lemnad.

Grunder för Komiterades förslag till Stadga angående profår.

Komiterade hafva funnit lärarebildning vara en angelägenhet, hvars
vigt för vårt undervisningsväsendes bestånd och utveckling särdeles i
sednare tider vunnit den uppmärksamhet och det erkännande, att den
synts påkalla särskilda åtgärder från lagstiftningens sida. Af denna
anledning hafva Komiterade utarbetat underdånigt förslag till Stadga
angående profår för lärarebefattning vid statens elementarläroverk.
Yigten af lärarens icke blott teoretiska utan äfven praktiska förberedelse
för utöfningen af hans maktpåliggande värf, hvarom Komiterade flere -

274

GRUNDEK FÖR STADGAN OM PROFÅR.

städes i detta underdåniga betänkande haft anledning att uttala sig, är
visserligen sedan lång tid tillbaka i vårt land insedd och behjertad.
År 1801 gjorde då varande kanslersgille underdånig framställning om
behofvet af någon anstalt för lärarebildning, på grund hvaraf Kongl.
Maj:t fann skäligt att den 15 Mars 1803 utfärda nådig »kungörelse angående
studerandes vid akademierne åliggande att vederbörligen bestyrka
deras inhemtade kunskap i undervisningsläran, innan de såsom
lärare eller informatorer finge med undervisningsyrket sig befatta». Vid
universiteten i Upsala, Åbo och Lund höllos från nämnda tid under
loppet af några år offentliga föreläsningar i pedagogik och didaktik,
och i Åbo kom till stånd ett »seminarium psedagogicum», för livilket
kanslersgillets handlingar under den 28 Augusti 1806 upptaga en af
Kongl. Maj:t stadfästad instruktion. Upsala universitet var vid samma
tid nära att med tillhjelp af en enskild mans gåfva erhålla en profession
i pedagogik och didaktik. Men försöket att bereda verkställighet åt de
af denna angelägenhet föranledda framställningar och förslag möttes af
sådana svårigheter, att hela saken för tillfället afstadnade och derefter
råkade i förgätenhet, till dess Skolrevisionen af år 1843 å nyo upptog
frågan och fann, »att inrättande af lämpliga anstalter för lärares teoretiska
och praktiska bildning vore att betrakta såsom en af de mest maktpåliggande
åtgärder till läroverkets förbättring». Revisionen uttalade sig
för lämpligheten af pedagogiska seminarier och angaf äfven den närmare
beskaffenheten af deras inrättning, ehuru Revisionen icke gjorde formlig
hemställan om denna inrättnings omedelbara åstadkommande, utan
inskränkte sig till att slutligen yrka såsom vilkor för befogenhet att vid
tillsättning af ordinarie lärarebeställning komma i fråga uppställande
tillsvidare af den fordran »för Skollärare att under någon tid hafva
deltagit i tjenstgöringen inom något elementarläroverk och för Gymnasiilärare
att på samma sätt vid motsvarande läroverk hafva biträdt med
undervisning, allt under inseende och ledning af vederbörande lärare.»
Sedan denna angelägenhet blifvit föremål för tre å särskilda tider

GRUNDER FÖR STÅDGAN OM PROFÅR.

275

hållna läraremötens öfverlaggningar samt föranledt i enhälliga mötesbeslut
uttalade önskningar, att för lärare vid elementarläroverken så väl
teoretiska som praktiska bildningsanstalter måtte i vårt land upprättas,
inkommo på grund af en vid Riksdagen 1856—58 gjord framställning
Rikets Ständer till Kongl. Maj:t den 25 Februari 1858 med underdånig
skrifvelse, deri de anhöllo, att Kongl. Maj:t täcktes låta uppgöra och
till följande riksdag aflemna nådigt förslag till inrättande af bildningsanstalter
för lärare vid elementarläroverken. Sedan denna skrifvelse
blifvit för afgifvande af underdånigt utlåtande remitterad till den i nåder
förordnade Komitén för granskning af 1856 års Läroverksstadga, och
denna under den 21 December 1858 afgifvit förslag om inrättande vid
universiteten af seminarier för särskilda vetenskapsgrupper och om
anordnande af vederbörlig ledning i lärarekallets praktiska handläggning
vid elementarläroverken, och sedan öfver det sålunda afgifna förslaget
blifvit från universiteten och läroverksstyrelserna samt lärarekollegierna
underdånigt yttrande infordradt, och nämnda Komité efter vunnen kännedom
om de infordrade yttrandena tagit ärendet under förnyad ompröfning
och med underdånigt utlåtande ytterligare den 18 November
1859 till Kongl. Maj:t inkommit; aflät Kongl. Maj:t till 1859-—60 års
riksdag nådig proposition om ett anslag af 12,000 rdr om året till
inrättande af lärareseminarier i Upsala och Lund samt stipendier för
lärarekandidater, hvilken proposition, tillstyrkt af statsutskottet, blef af
Rikets Ständer utslagen. Kongl. Maj:t utfärdade derefter i Nådig Kungörelse
af den 12 Maj 1865 föreskrift derom, att sökande till lärarebefattning
vid elementarläroverk skall hafva förvärfvat öfning och
erfarenhet i lärarekallet genom att minst ett år vid något högre elementarläroverk
under rektors och vederbörande lärares ledning hafva följt
undervisningens gång och deruti sjelf såsom lärare deltagit eller ock
kunna styrka sig ega annorledes genom öfning förvärfvad mot nyss
nämnda prof svarande undervisningsskicklighet. En af Kongl. Maj:t
sedermera till 1867 års Riksdag aflemnad nådig proposition om anslags

276

GRUNDER FÖR STADGAN OM PROFÅR.

beviljande till inrättande af två professioner i pedagogik, en vid Upsala
och en vid Lunds universitet, lyckades icke vinna Riksdagens bifall
och ledde alltså icke till någon närmare lösning af frågan.

Sådana äro de anstalter, som för lärarebildningens befrämjande
hittills blifvit i vårt land träffade. Emellertid hafva ytterligare tre
särskilda läraremöten med sällspord enstämmighet, under allt erkännande
af det gagneliga i den begynnelse till lärarebildning, som det nu anbefallda
profåret innebär, likväl i betraktande af det otillräckliga deri
uttalat den önskan, att för fullföljande af hvad sålunda påbegynts någon
åtgärd måtte från lagstiftningens sida vidtagas till beredande af en efter
våra förhållanden i möjligaste måtto nöjaktig lärarebildning. Vid frågan
om det lämpligaste sättet för åvägabringande häraf kan man ställa i
valet antingen inrättande af fristående lärarebildningsanstalt jemte tillhörande
normalskola eller vidtagande af anordningar för lärarebildnings
åstadkommande med anslutning till de undervisningsanstalter, som
finnas.

Antagandet af det förra alternativet är otvifvelaktigt förenadt med
så stora kostnader, utan att det ändock erbjuder utsigt till fullt vissa
deremot svarande fördelar, att, Komiterade för sin del icke vilja derom
afgifva underdånigt förslag. En fristående anstalt för lärarebildning
kan vara på olika sätt inrättad och hafva olika omfattning. Den kan
nemligen vara, i likhet med våra folkskolelärareseminarier och seminariet
för bildande af lärarinnor, så inrättad, att, de blifvande lärarne der
erhålla sin allmänna bildning eller det förråd af kunskaper, som måste
vara inhämtadt, innan någon omedelbar förberedelse för lärarekallet
tager sin början, jemte det, att de äfven undfå den pedagogiska och
didaktiska grundläggning och öfning, som utgöra det egentliga föremålet
för hvad man menar med lärarebildning. Anstalten får derigenom
den dubbla uppgiften att vara en skola för meddelande af allmän grundläggande
bildning och en tillämpningsskola för blifvande lärare. Dessa
båda uppgifter låta dock endast i det fallet, förena sig med ändamåls -

GRUNDER FÖR STADGAN OM PROFÅR.

277

enligheten af det hela, att den hirra innefattar en enkel lärokurs af
blott några få år. Sådant är förhållandet med de hos oss inrättade
folkskolelärareseminarierna. Möjligheten för en anstalt sådan som den
i fråga varande att inskränka sin allmänna bildningskurs till en motsvarande
tidslängd skulle väl hvila på den förutsättning, att anstalten
finge mottaga sina ämnessvenner från elementarläroverkets afslutningsstadium.
Men i sådant fall skulle den icke hafva att såsom läroanstalt
i det hänseende, hvarom nu är fråga, uträtta något annat, än hvad
universitetet uträttar eller åtminstone borde och kunde uträtta både
bättre och fullständigare. Hvad en blifvande lärare behöfver utom
omedelbar beredelse för lärareyrkets utöfning är nödiga vetenskapliga
insigter, såsom innebärande möjligheten till fortsatt vetenskapligt arbete,
samt vana vid sjelfständig vetenskaplig verksamhet, såsom utgörande
grunden för läroämnenas ändamålsenliga behandling vid undervisningen.
Tillfälle till vinnande af de förra lemna våra universitet; och medlen
härför äro afhörande af akademiska föreläsningar, studium af lämpliga
vetenskapliga arbeten samt redogörelse derför afgifven genom undergångna
tentamina och examina. Hvad åter angår förvärfvande af vana
vid sjelfständig vetenskaplig verksamhet, lemna vårt lands universitet
ännu ej i allmänhet bestämdt och i lagbunden ordning beredt tillfälle
dertill. Dertill fordras nemligen en akademisk undervisning motsvarande
den, som vid andra länders universitet, hvilka till inrättning äro med
våra närmast jemförliga, meddelas i de för särskilda vetenskaper eller
vetenskapsgrupper inrättade så kallade seminarierna. Begynnelser till
akademisk seminarii-inrättning i denna mening förekomma visserligen i
de ofta af universitetslärare ledda fackföreningsöfningarne, bestående,
hvad humanistiska vetenskaper beträffar, i diskussion öfver uppkastade
vetenskapliga frågor, och dessutom hvad angår naturvetenskaperna, i
öfningar på laboratorier, museer eller dissektionsrum, af hvilka senare
öfningar en eller annan till och med ingår i åtskilliga examensfordringar;
men en fullständigt ordnad sådan inrättning förete dessa begynnelser

278

GRUNDER FÖR STADGAN OM PROFÅR.

icke. Endast Lunds universitet har ett år 1864 inrättadt och genom
sanktion af universitetets kanslersembete tills vidare betryggadt seminarium,
ursprungligen afsedt för klassisk, men sedermera äfven för
nordisk filologi, hvars undervisningsverksamhet redan burit goda frukter
och lofvar att fortfarande blifva i hög grad befrämjande för de filologiska
universitetsstudier, som grundlägga duglighet för lärarekallet.
Komiterade torde icke behöfva inför Eders Kong]. Maj:t närmare redogöra
för beskaffenheten af detta slags seminarii-inrättning, då den i
nåder förordnade Komitén för granskning af 1856 års Läroverksstadga
i sina ofvan nämnda betänkanden af den 21 December 1858 och den
18 November 1859 derom lemnat en utredning, till hvilken Komiterade
utbedja sig att få i underdånighet hänvisa, och då dessutom i det vid
Lunds universitet inrättade filologiska seminariet föreligger en faktisk
utredning af frågan. Initiativ till utvidgande af den akademiska undervisningen
i nu nämnda riktning ligger för öfrigt i universitetets eget
intresse såsom vetenskaplig högskola, och förslag härom torde icke
kunna anses höra till det Komiterade i nåder meddelade uppdraget.
Hvad som emellertid synes fullt antagligt är, att, om en lärarebildningsanstalt
hade sig ålagdt att äfven bibringa lärarekallets ämnessvenner
vetenskaplig grundläggning och att utveckla deras förmåga af sjelfständig
vetenskaplig verksamhet, denna anstalt dermed skulle hafva ett
åliggande, som icke blott egentligen tillhörde universitetet, utan för
hvars behöriga fullgörande den äfven naturligen vore urståndsati att
uthärda täflan med universitetet, så vidt som ett universitet åtminstone
hos .''iss alltid bör kunna råda öfver mångsidigare vetenskapliga lärarekrafter
än en lärarebildningsanstalt, sådan som den i fråga varande,
huru frikostigt den än vore utrustad. De kostnader, upprättandet af en
sådan måste medföra, kornrne derföre också, såsom ofvan nämndt. är,
sannolikt aldrig att lemna ett mot sin betydenhet och det afsedda ändamålet
ens någorlunda svarande resultat. Skulle anstalten i någon mon
kunna anses uppfylla detta sitt ändamål, läge i ett sådant förhållande

GRUNDEK FÖR STADGAN OM PROFÅR.

279

en protest mot universitetets förmåga eller vilja att härutinnan åstadkomma
hvad det bör och kan åstadkomma, Förhållandet med de fristående
lärarebildningsanstalter, som finnas i ett och annat främmande
land, såsom i Frankrike, Belgien och England, rättfärdigar den framställning
af saken, Komiterade här ofvan gjort.

En fristående lärarebildningsanstalt kan äfven vara så inrättad, att
den under förutsättning, att der inträdande elever fullgjort dem åliggande
fordringar på akademiska studier, har till hufvudstomme en normalskola
och der bredvid en lärare, som hufvudsakligen undervisar i pedagogikens
teori, medan elevernas praktiska utbildning försiggår vid normalskolan
och i sammanhang med tillämpningen af dess undervlsningsordning.
En sådan inrättnings genomförande skulle kunna ske antingen så, att
något nu befintligt elementarläroverk blefve använclt till normalskola
och dess lärarepersonal förökades med en lärare i pedagogik, eller ock
så, att ett nytt läroverk upprättades med ändamål att vara normalskola.
Svårligen kunde emellertid mer än en sådan anstalt i vårt land upprättas.
Vid denna anstalt skulle utan tvifvel en jemförelsevis stor mängd
lärarekandidater söka inträde. Men derigenom, att ett elementarläroverk
anordnas icke blott för att vara en uppfostrings- och läroanstalt för
lärjungar, som der hafva att inhämta allmänt grundläggande bildning,
utan för att tjena hufvudsakligen det ändamålet att vara underlag för
bibringande af lärarebildning, göres det elementarläroverk, som skall
vara normalskola, till medel för ett ändamål, som icke är elementarläroverkets
egentliga, och det på ett sätt, hvarigenom det antagligen i
de flesta fall mer eller mindre förfelar detta senare ändamål. Efter nu
varande förhållanden torde ett antal af omkring 30 lärarekandidater om
året kunna vara att vänta. Skola dessa hvar för sig erhålla ett för
deras utbildning såsom blifvande lärare nödigt antal undervisningstirnmar,
blifver den ojemförligt öfvervägande delen af undervisningstiden
upptagen af kandidaternas lärareverksamhet. Följden häraf blifver
naturligen den, att de ordinarie lärarne, hvilkas undervisning skulle i

280

GRUNDER FÖR STADGAN OM PROFÅR.

sin egenskap af föredöme för andra göra både läroverket och undervisningsmetoderna
till lärorika mönster för kandidaterna, icke få tillräcklig
tid vare sig för att gifva läroverkets ordning den stadga, som
för ändamålet är nödvändig, eller för att inför kandidaterna utveckla
alla arterna eller sidorna af sin föredömliga verksamhet. Den svårighet,
hvarmed läroverket sålunda finge att kämpa i och för uppfyllande af
sitt ändamål såsom lärarebildningsanstalt, blefve ännu större i afseende
på fullgörandet af den pligt, det hade mot de lärjungar, som besökte
normalskolan. Det är mer än sannolikt, att normalskolan, långt ifrån
att blifva någon verklig normalskola, snarare skulle blifva ett fält till
sin betydligaste del upplåtet åt nybegynnares öfningsförsök. Finland
eger en lärarebildningsanstalt, hvars inrättning hufvudsakligen är den
nu angifna, och vid hvilken icke ofvan berörda olägenheter, såvidt man
derom erhållit någon offentlig underrättelse, låtit sig i någon kännbarare
mon förnimmas. Härvid torde dock böra tagas i betraktande,
att Finlands lärarebildningsanstalt dels i följd af landets innevånareantal
ej är besökt af så många lärarekandidater, att deras mängd kunnat
vålla oöfvervinneliga svårigheter, dels varit jemförelsevis så kort tid i
verksamhet, att omdömet derom ännu icke kan hafva en fullt stadgad
erfarenhets grundval att hvila på. — Äfven en sådan inrättning torde
sålunda hos oss icke gifva ett mot kostnaderna svarande resultat.

Af nu anförda skäl hafva Komiterade icke trott sig böra föreslå
sådana åtgärder för lärarebildnings åstadkommande, som skulle medföra
nödvändigheten af särskilda bildningsanstalter, utan sådana, som kunde
vidtagas med anslutning till de undervisningsanstalter, som finnas.
Detta senare hafva Komiterade för sin del ansett vara desto lämpligare,
som det äfven innebär en ytterligare utveckling af den begynnelse till
inrättning för lärarebildnings meddelande, som vi redan ega i det nu
föreskrifna profåret. Den utvidgning och det närmare anordnande deraf,
som Komiterade i underdånighet föreslagit, närmar profårets inrättning
till hvad i åtskilliga främmande länder finnes under namn af pedagogiska

GEUNDER FÖR STADGAN OM PROFÅR.

281

seminarier, hvilka, inrättade i universitetsstäder, för den teoretiskt pedagogiska
kursens meddelande taga i anspråk undervisningskrafter från
universitetet och för den praktiskt tillämpande kursen ansluta sig till
ett i universitetsstaden befintligt högre elementarläroverk (gymnasium)
ungefär på samma sätt, som Komiterade i sitt underdåniga förslag till
profårsstadga för sin del hemställt. Derigenom att denna senare del af
lärarebildningsinrättningen ansluter sig till ett elementarläroverk, få
lärarekandidaterna fördelen af att följa och taga till föredöme undervisningen
vid en läroanstalt, som är till inrättning, ändamål och arbetsordning
alldeles lika med alla öfriga elementarläroverk i landet, och som
icke gerna kan komma att lida af de olägenheter, hvilka lätt göra en
normalskola till blott och bart ett experimentalfält för oöfvade lärarekrafter,
särdeles som, enligt Komiterades förmenande, i profårsinrättningens
beskaffenhet innebäres den naturliga fordran med afseende på tillämpningen
deraf, att det antal lärarekandidater, som för hvarje gång erhåller
tillåtelse att vid ett och samma läroverk genomgå profår, icke får blifva
synnerligen stort. De undervisningstimmar, som vid läroverket öfverlåtas
åt ett fåtal lärarekandidater, kunna antagligen aldrig menligt inverka
på gången af läroverkets ändamålsenliga verksamhet, medan de
ändock böra kunna tillförsäkra kandidaterna nödig öfning i och för utbildning
till lärarekallet.

Det torde böra erinras, att det af 1843 års Skolrevision föreslagna
pedagogiska seminarium i väsentliga delar öfverensstämmer med den
anordning för beredande af lärarebildning, som genom nu i fråga varande
profårsinrättning blifvit föreslagen. Samma Revision uttalade sig ock
om vigten och angelägenheten af vetenskapliga seminariers inrättande
vid universiteten.

Hvad beträffar de föreskrifter, som förekomma i den föreslagna
profårsstadgans särskilda paragrafer, och för hvilka skäl och grunder
icke kunna anses vara i det föregående meddelade, utbedja sig Komiterade
att få i underdånighet anföra följande.

313

282

GRUNDER FÖR STADGAN OM PROFÅR.

§ 1. Af skal, som förut äro i underdånighet angifna, hafva Komiterade
icke ansett det dem i nåder meddelade uppdraget påkalla afgifvande
af något förslag till anordningar med afseende på den akademiska
undervisningen, genom hvilka lärarebildningens vetenskapliga
grundläggning komme att fullständigare, än hvad hittills i allmänhet eger
rum, af universitetet bibringas och öfvervakas. Profårets ändamål har
derföre angifvits vara att bibringa den efter erhållen vederbörlig akademisk
bildning följande särskilda teoretiskt och praktiskt pedagogiska
utbildning, som är erforderlig för lärarekallets vederbörliga handhafvande.

§ 2. Komiterade hafva ansett sig böra i första rummet föreslå
profårets genomgående i någon af universitetsstäderna, emedan i dessa
företrädesvis bör finnas tillgång så väl på bibliotek som på personer
lämpliga till handledare i pedagogikens teori, samt lärarebefattningarne
vid elementarläroverken i dessa städer äfven torde lättare än annorstädes
kunna med framstående förmågor besättas; hvarförutan det för
lärarekandidater bör utgöra en förmon att i sammanhang med sina öfriga
studier vid universitetet få genomgå profåret. Annat läroverk torde för
samma ändamål anvisas endast i den mon lärarekandidaternas antal gör
sådant nödigt.

§ 3. Hvad Komiterade uti sitt underdåniga förslag till Läroverksstadga
hemställt rörande universitetsexamina såsom kompetensvilkor för
särskilda lärarebefattningar, anse Komiterade jemväl böra föreskrifvas
för behörighet till profårs genomgående.

§ 4. På det att kandidat, som mot slutet af vårterminen fullgjort
sina akademiska examina, må få tid att till vederbörande ingifva ansökan
om profårs genomgående, beledsagad af nödiga handlingar, och
läroverksstyrelserna att vidtaga de förberedande anordningar, som med
afseende å kandidaternas handledning kunna blifva nödiga, anse Komiterade
den 15 Juni böra stadgas såsom den tid, inom hvilken i fråga
varande ansökning bör ingifvas.

Likaledes anse Komiterade det böra föreskrifvas, att lärarekandidat

GRUNDER FÖR STADGAN OM PROFÅR.

28."!

skall infinna sig vid det honom för profårs genomgående anvisade läroverk
före läsårets början, på det att rektor och vederbörande lärare må
hinna att uppgöra plan för hans blifvande arbete.

§ 5. Förloppet af ett läsår kan anses innebära en sådan del af ett
läroverksarbete, som i viss mon utgör ett helt för sig. Dess verksamhet
fortgår nemligen år efter år allt framgent på samma sätt både i afseende
på innehåll och form samt vidkännes inga andra förändringar, än dem,
som kunna blifva följder af det föreskrifna arbetets lämpande efter sig
företeende omständigheter eller af verksamhetskraftens successiva utveckling.
En lärarekandidat, som med uppmärksamhet följt undervisningen
vid läroverket under ett läsår, har derföre varit i tillfälle att
dels vinna kännedom om beskaffenheten och gången af ett läroverks
arbete i allmänhet, dels göra början med att sjelf deltaga i ett sådant
arbete. På grund häraf hafva Komiterade ansett erforderligt, att lärarekandidatens
profår begynner med läroverkets läsår och fortgår till dess
slut; hvaremot deltagande i läroverkets arbete t. ex. under sista hälften
af ett läsår och derefter under första hälften af ett annat visserligen
skulle innefatta tiderymden af ett helt läsår, men uppenbarligen icke
medföra samma nytta för kandidatens utbildning såsom lärare.

Att, deremot utsträcka profkursen utöfver ett år torde, med afseende
å den kostnad för kandidaten, hvarmed dess genomgående måste vara
förenadt, icke böra sättas i fråga och icke heller vara för det afsedda
ändamålet nödigt. Enär de egenskaper, som förutsättas hos den teoretiska
kursens föreståndare, icke äro att med full visshet påräkna hos
någon viss befattnings innehafvare, särdeles då läroverkets rektor i anseende
till sina många göromål i öfrigt icke kan tagas i anspråk äfven
för den teoretiska kursens ledning, torde denne föreståndare böra efter
omständigheterna särskildt, utses. Det arfvode, som dennes arbete såsom
ledare af den teoretiska kursen billigtvis erfordrar, synes icke kräfva
beviljande af några nya anslag åt elementarläroverken. Det öfverskott
å för detta ändamål redan anslagna medel, som enligt den af Komiterade

284

GRUNDER FÖR STADGAN OM PROFÅR.

förslagsvis uppgjorda staten för elementarläroverken visat sig skola
uppkomma, är mer än tillräckligt för bestridande af denna utgift.

§ 6. På det att kandidaten till en början må göra sig förtrogen
med sättet för undervisningen, bör hans första tid upptagas af auskultering,
eller åhörande af undervisningen. Af samma skäl börjar ock
hans kurs i nedersta klassen, från och med hvilken han vidare genom
hela läroverket följer gången af de ämnens behandling, i hvilka han
skall aflägga prof. — Deri undervisning, kandidaten skall meddela, är
af två slag: öfnings- och profundervisning, hvilka skiljas deruti, att den
förra har till ändamål kandidatens förberedande öfning, den senare tjenar
till afslutning af hans öfningsundervisning i ett ämne inom klassen
och såsom bevis på hans vunna färdighet och förmåga att undervisa. —
Enär vederbörande hufvudlärare i allmänhet öfvervakar undervisningen
i sitt ämne vid läroverket, synes det äfven böra tillkomma honom att
vid sidan af rektor bestämma de åtgöranden och skyldigheter, som med
afseende å kandidatens handledning skola tillhöra ämneslärarne.

§ 7. Lektorskandidat bör genomgå äfven de nedre klasserna af
läroverket och vinna kännedom om undervisningsmetoden i dem, dels
med afseende på vigten af nödig fullständighet i hans egen lärarebildning,
dels för att i egenskap af blifvande hufvudlärare kunna anordna
och leda undervisningen af dessa klasser.

För att icke undervisningens gång vid läroverket för mycket må
rubbas, hvilket kan blifva händelsen, om kandidaternas antal är jemförelsevis
stort, äfvensom med hänsyn till desses olika behof af öfning,
torde åt rektor böra öfverlemnas att bestämma, i hvilka klasser hvar
och en af kandidaterna må undervisa. Dock bör adjunktskandidat alltid
handlägga undervisningen i nedersta klassen, dels emedan han kan
komma att såsom ordinarie lärare undervisa inom densamma, dels emedan
undervisningen i denna klass fordrar särskild pedagogisk vana.

Det torde icke vara ovilkorligen erforderligt att ålägga kandidat,
som önskar vinna kompetens till lärarebefattning endast inom läro -

GRUNDER FÖR STADGAN OM PROFÅR.

285

verkens lägre stadier, att meddela profundervisning äfven i de öfverstå
klasserna, dock bör det stå honom öppet att, om han så önskar, i ett
eller annat ämne meddela sådan undervisning jemväl i dessa.

Deltagande i skriföfningar och exkursioner bör föreskrifvas, på det
att kandidaten må erhålla fullständig bekantskap med undervisningens
alla delar. Hvad särskildt de förra angår, bör kandidatens verksamhet
derföre sträcka sig så väl till utgifvande af skrifningsämnen och temauppgifter
som till rättande och genomgående af lärjungarnes skriftliga
uppsatser och öfversättningar.

En föreskrift, att den öfvervakande läraren meddelar kandidaten de
upplysningar eller rättelser, till hvilka öfningslektionen kan föranleda,
har synts Komiterade väl behöflig; dock att de nödiga rättelserna äfven
af grannlagenhetsskäl icke böra meddelas kandidaten under lektionen i
lärjungarnes närvaro, utan efter densamma.

Den här föreslagna diskussion angående lärarekandidats proflektion
afser att vinna en fullständigare belysning af undervisningssättet från
olika synpunkter, att fästa nödig uppmärksamhet på ådagalagda brister
och begångna misstag i undervisningen o. s. v. Vid denna diskussion
böra samtlige kandidater inom samma ämnesgrupp vara närvarande, för
att göra sig till godo de upplysningar, anvisningar och råd, till hvilka
densamma från de närvarande lärarnes sida kan gifva anledning. För
öfrigt böra kandidaterna icke blott såsom åhörare bevista dessa diskussioner,
utan uppfordras, om så behöfves, att hvar för sig dervid
meddela sina åsigter och sin uppfattning af den lämpligaste metoden
för undervisningen m. m.

§ 8. I den plan, Komiterade tänkt sig böra af lärarekandidat uppgöras,
bör angifvas, huru efter kandidatens åsigt de stadgade årskurserna
skola i en viss klass och för någon bestämd tiderymd afpassas och fördelas
med afseende å lärjungarnes olika ståndpunkt, större eller mindre
antal, lärobokens vidd o. s. v. Uppgörandet af en dylik undervisningsplan,
som sålunda utgör en tillämpning för enskilda fall af allmänna

286

GRUNDER FÖR STADGAN OM PROFÅR,

föreskrifter, och hvartill en blifvande lärare måste förvärfva förmåga,
förutsätter dock, att kandidaten genom föregående auskultering och
egen undervisning vunnit nödig kännedom om beskaffenheten eller ståndpunkten
af den klass eller afdelning, hans undervisningsplan skall afse.

§ 9. Lärarekandidat bör i första klassen vara närvarande under
alla undervisningstimmar, emedan läraren här är klasslärare och följaktligen
måste vara förtrogen med undervisningen i alla inom klassen
förekommande ämnen. Detta åhörande af undervisningen bör dessutom
fortgå under minst 2 veckor, emedan kandidaten inom denna klass tager
de första, stegen på lärarebanan, och samma klass tillika erbjuder för
läraren jemförelsevis större svårighet, än de öfriga klasserna, att kunna
afpassa undervisningen så, att den blifver för lärjungarnes ståndpunkt
lämplig. — Åhörande af andra lektioner, än dem, som omfatta kandidatens
profämnen, torde i allmänhet vara nyttigt och nödigt. Dock
bör åt rektor öfverlemnas att med afseende å för handen varande förhållanden
bestämma, livilka och huru många dessa lektioner skola vara.
Utöfver två tredjedelar af klassens undervisningstimmar anse Komiterade
detta åläggande icke böra utsträckas, enär åt kandidaten bör lemnas
skälig tid öfrig till egna studier och till fullgörande af andra arbeten,
som under profåret åligga honom. — I likhet med hvad för närvarande
är stadgadt och i läroverkets eget intresse anse Komiterade, att lärarekandidats
öfnings- och profundervisving i en klass icke må upptaga
mer än åtta timmar i veckan, på det att undervisningens jemna gånginom
läroverket icke må utsättas för någon större rubbning.

§ 10. En föreskrift om uppgörande på förhand af en plan för kandidaternas
sysselsättning hafva Komiterade ansett nödig, för åstadkommande
af reda och bestämdhet i anordningen af deras handledning,
till fördel så väl för dem som för lärarne och läroverket.

§ 11. En sådan godtgörelse, som här blifvit föreslagen, har synts
billig med afseende å det ökade arbete, som genom lärarekandidaternas
handledning blifvit företrädesvis rektor och liufvudlärarne pålagdt. Of -

GRUNDER FÖR STADGAN OM PROFÅR.

287

rige lärare blifva genom sitt åliggande vid denna handledning mindre
betungade och kunna anses erhålla ersättning derför genom den ledighet
från en eller annan lektion, som kan dem beredas derigenom, att
lärarekandidat någon gång medgifves att ensam och på eget ansvarleda
undervisningen i klassen. En sådan anordning medför jemväl den
fördel, att kandidaten får tillfälle att i någon mon uppöfva den för en
lärare så maktpåliggande förmågan att bland en större samling lärjungar
upprätthålla ordning och tukt. Skulle i visst fall någon minskning
af hufvudlärares undervisningstid icke vara med läroverkets bästa
förenlig, torde hans genom lärarekandidaternas handledning ökade arbete
kunna med lämpligt arfvode godtgöras.

§ 12. Utan tvifvel är det af vigt, att en blifvande lärare erhåller
kännedom så väl om grunderna för uppfostran och undervisning i allmänhet
som om det sätt, hvarpå dessa grunder varit under särskilda
tider i olika länder och synnerligast i vårt land uppfattade och tilllämpade
både i afseende å läroverkens inrättning och förfarandet vid
undervisningen.

På det att kandidaten genom att sjelfverksamt arbeta sig in uti
sitt ämne må så mycket grundligare och säkrare vinna erforderlig insigt
deruti, hafva Komiterade ansett lämpligt att föreslå åläggande af två
skriftliga arbeten öfver pedagogiska ämnen.

De pedagogiska diskussionsämnen, som af föreståndaren bestämmas,
anse Komiterade böra kandidaterna på förhand delgifvas, för nödig förberedelse
till diskussionen, hvarigenom denna bör väsentligt vinna i
grundlighet och mångsidighet.

Här ofvan nämnda tre olika arter af öfningar hafva äfven annorstädes
visat sig bäst befordra det ändamål, som den teoretiskt pedagogiska
undervisningen afser att uppnå.

Att stadga mer än två dagar i veckan för dessa föredrag och diskussioner
har icke synts lämpligt, då så många åligganden i öfrigt taga
kandidatens tid i anspråk, och torde icke heller vara behöfligt för att

288

GRUNDER FÖR STADGAN OM PROFÅR.

under loppet af ett läsår bibringa åsyftad insigt och öfning. För öfrigt
innebär stadgandet icke, att föredrag och diskussion skola nödvändigt
förekomma hvardera en gång i veckan. De kunna efter föreståndarens
bepröfvande på olika sätt omvexla.

Den föreslagna pröfningen af lärarekandidats insigter afser att
utröna så väl huru han dragit fördel af undervisningen, som den utbildning,
han derjemte kunnat genom egna studier förvärfva, och bör
sålunda blifva i väsentlig mon bestämmande för graden af hans kunskapsbetyg.

För att bereda enhet och samverkan mellan ledarne af de teoretiska
och praktiska öfningarne, böra rektor och hufvudlärare få vara närvarande
vid de i fråga varande till den teoretiska kursen hörande
öfningarne.

§ 13. Med flit, fallenhet för lärarekallet och undervisningsskicklighet
anse Komiterade de tre synpunkter vara angifna, med afseende å
hvilka det i synnerhet är af vigt att lära känna en läraren Fliten afser
den punktlighet och ifver, lian i uppfyllandet af sina åligganden visat,
fallenheten den naturliga hog för lärarekallet, han ådagalagt, äfvensom
att denna hog icke i kandidatens väsende och skick möter något hinder,
som gör honom för lärarens kall mindre lämplig, samt slutligen undervisningsskickligheten
den tekniska färdighet, han i lärarekallets utöfvande
förvärfvat. Vitsordet för den praktiska kursen bör afgifvas i
samråd med lärarne; ty då desse med rektor dela åliggandet att handleda
kandidaten samt således ega kännedom om hans egenskaper och
större eller mindre duglighet, böra de ock öfver desamma uttala sin åsigt.

Enär kandidaten i den teoretiska kursen handledes af föreståndaren
ensam, synes denne äfven ensam böra deröfver afgifva betyg.

Mot Komiténs beslut äro i åtskilliga afseenden anförda reservationer,
hvilka härjemte i underdånighet bifogas.

SLUTET AF BETÄNKANDET.

289

Slutligen torde Komiterade få i underdånighet anföra, att, då de
trott sig böra ställa sig till efterrättelse uttalade önskningar angående
tiden, inom hvilken, för möjligheten af ärendets ytterligare behandling,
Komiténs arbete borde vara fullbordadt, Komiterade icke medhunnit att
åt sitt betänkande gifva den fulländning i formelt hänseende, som varit
önskvärd, ej heller att åstadkomma det jemnmått i behandlingen af här
berörda frågor, som under andra förhållanden kunnat och bort iakttagas.

Med djupaste vördnad, trohet och nit framhärda,

Stormaktigste, Allernådigste Konung!

Eders Kong]. Maj:ts

underdånigste och tropligtigste
tjenare och undersåter

HENNING- HAMILTON.

N. J. Berlin. C. W. Linder. Sigurd Ribbinci. C. A. Walberg.
Manfr. M. Floderus. Ragnar Törnebladh. G. Kolmodin.

J. E. Wahlström.

Bil. A. i.

Tabellarisk uppgift å antalet undervisningsämnen i läroverkets särskilda års afdelningar

på den klassiska bildningslinien.

Enligt Nådiga Förord-	Afd.	Afd.	\| Afd.	! Afd.	i j Afd.	Afd.	Afd.	Afd.	Afd.	Afd.	Afd.	\| Afd.
ningen af år:	1.	2.	3.	4.	5.	6.	7.	8.	9.	'' 10.	11.	j 12.
1820	2	2	2	2	1 2	2	i 3	3	1 5	5	5	5
1856	1	2	4	5	5	5	5	5	3	—	—	—
1859	1	2	3	4	5	5	5	5	4	4	—	—
1865	2	2	3	3	4	5	5	5	4	4		—	p5o
1869	2	3	3	4	5	5	5	4	4	—	—	—
Enl. Kohus förslag	2	2	3	3	4	5	5	5	5	—	—	—
1820	3	3	3	3	3	3	3	3	6	6	6	6
1856	4	4	4	4	4	4	4	5	5	—	—	—	O £+5
1859	4	4	4	4	4	4	5	5	4	5	—	—	crcT p
1865	4	4	4	4	4	4	5	5	4	5	—	—	p: 3
1869	4	4	4	4	4	4	5	4	5	—	—	—	3 a> P
Enl. Kohus förslag	O O	4	4	4	4	4	4	5	5		—
1820	5	5	5	5	5	5	6	6	11	11	11	11
1856	5	6	8	9	9	9	9	10	8	—		—	m SO 3
1859	5	6	7		9	9	10	10	8	9	—	—	e~S crq’
1865	6	6	7 \|	7 .	8 ;	9	10	10	8	9	_	_	3 p:
1869	6	7	7 !	8	9	9	10	8	9		i _ j	—	3 3
Enl. Kohus förslag	5 1	6 1	7	7 1	8	9 ;	9	10	10 i	—	j

Anm. Modersmålet är bänfördt till språken, naturalhistoria och fysik äro upptagna
såsom särskilda ämnen. Endast obligatoriska läroämnen äro här ofvan beräknade.

Bil. A. 2.

Tabellarisk uppgift å antalet undervisningsämnen i läroverkets särskilda års afdelningar

på den reala bildningslinien.

Enl. Nådiga Förordningen af år:	Afd. 1.	Afd. 2.	Afd. 3.	Afd. 4.	Afd. 5.	Afd. 6.	Afd. 7.	Afd. 8.	Afd. 9.	Afd. 10.
1856	1	2	3	4	4	4	4	4	4
1859	1 !	2	3	4	4	4	4	4	3	3
1865	2	2	3	4	4	4	4	4	3	3
1869	2	3	3	4	4	4	4	3	3	—
Enligt Komiterades förslag	2	2	3	3	3	4	4	4	4	"
1856	4	4	4	4	6	5	5	6	6	—
1859	4	4	4	4	5	5	6	6	6	6
1865	4	4	4	4	5	5	6	6	6	6
1869	4	4	4	5	5	6	6	6	6	—
Enligt Komiterades förslag	3	4	4	4	4	6	6	7	7
1856	5	6	7	8	10	9	9	10	10	—
1859	5	6	7	8	9	9	10	10	9	9
1865	6	6	7	8	9	9	10	10	9	9
1869	6	7	7	9	9	10	10	9	9
Enligt Komiterades förslag	5	6	7	7	7	10	10	11	11

Anm.

Kemi är npptagen såsom särskildt läroämne.

Språk. Öfriga ämnen. Samtliga ämnen.

Bil. B. i, 2.

Tabellarisk uppgift å antalet läse- och öfningstimmar inom de särskilda årsafdeln.

I. På klassiska bildningslinien.

Enligt Nådiga Förordningen	Afd.	Afd.	Afd.	Afd.	Afd.	Afd.	Afd.	Afd.	Afd.	Afd.	Afd.	Afd.
	af år:	1.	2‘	3.	4	5.	6.	7.	8.	9.	10.	11.	12.
	Läsetimmar ............	28	28	29	29	31	31	32	32	32	32	32	32
h-1	Öfningstimmar obl....	10	10	9	9	7	7	6	6	6	6	6	6
00 t>0	Summa	38	38	38	38	38	38	38	38	38	38	38	38
o	För valfria ämnen ...	4	4	4	4	4	4	4	4	4	4	4	4
	Summa	42	42	42	42	42	42	42	42	42	42	42	42
	Läsetimmar ............	27	30	30	32	32	32	32	30	30			—
h-i	Öfningstimmar obl.,..	8	7	7	5	6	7	7	7	4	_	—
OO Os	Summa	35	37	37	37	38	39	39	37	34	—	—	-—•
o	För valfria ämnen ...	2	2	2	4	4	4	4	6	6	—	—
	Summa	37	39	39	41	42	43	43	43	40	_	—	_
teJ p	Läsetimmar ............	26	27	28	28	30	30	30	28	28	—	—	—
w	Öfningstimmar obl.,..	7	6	5	51	41		41	41	3i	—	—	—
o 3	Summa	33	33	33	331	341	341	341	321	311	—	—	—
ce	För valfria ämnen ...	2	2	2	2	4	4	4	5	5	—
*~i CO	Summa	35	35	35	351	381	—IN co CO	381	371	361	—	—	—
II. På reala bildningslinien.
	Läsetimmar ............	27	30	30	30	30	30	30	30	30		—	_
	Öfningstimmar obl....	8	7	7	7	9	10	10	10	7	—	_	—
OO	Summa	35	37	37	37	39	40	40	40	37	—	—	—
JO	För valfria ämnen ...	2	2	2	■2	2	2	2	2	2	—		—
	Summa	37	39	39	39	41	42	42	42	39	—	—	—
tei	Läsetimmar ............	26	27	28	28	28	30	30	28	28		—	—
W	Öfningstimmar obl....	7	6	5	51	61	61	61	61	51		—	—
o 3	Summa	33	33	33	331	341	361	361	341	331	_	—	—
ce	För valfria ämnen ...	2	2	2	2	2	2	2	2	2		—	—
O: t-i ce	Summa	35	35	35	351	361	381	381	361	351		—	—

Bil. B. 3.

Tabellarisk uppgift å antalet läse- och öfningstimmar inom de särskilda års afdelningarne

på den klassiska bildningslinien.

Enligt Nådiga Förordningen	Afd.	Afd.	Afd.	Afd.	Afd.	Afd.	Afd.	Afd.	Afd.	Afd.	Afd.	Afd.
	af år:	l.	2.	3.	i.	5.	6.	7.	8.	9.	10.	11.	12.
	Läsetimmar*............	32	32	32	32	32	32	32	32	32	32	32	32
	Öfningstimmar obl....	6	6	6	6	6	6	6	6	6	6	6	6
GO	Summa	38	38	38	38	38	38	38	38	38	38	38	38
o	För valfria ämnen...	4	4	4	4	4	4	4	4	4	4	4	4
	Summa	42	42	42	42	42	42	42	42	42	42	42	42
	Läsetimmar *............	30	32	32	32	32	32	32	30	30	—	—	—
	Öfningstimmar obl. ..	5	5	5	5	6	7	7	7	4	—	—	—
GO 05	Summa	35	37	37	37	38	39	39	37	34	—	—	—
	För valfria ämnen...	2	2	2	4	4	4	4	6	6	—	—	—
	Summa	37	39	39	41	42	43	43	43	40	—	—
tei 3	Läsetimmar*...........	30	30	30	30	30	30	30	28	28	—	—	—
HH rN o	Öfningstimmar obl. ..	3	3	3	31	41	41	41	41	31
B pj	Summa	33	33	33	331	341	341	341	321	311	—	—	—
CO o?	För valfria ämnen ...	2	2	2	2	4	4	4	5	5	—
02 I—* &> qQ	Summa	35	35	35	351	CO GO	381	381	371	361	—	—

* Bland dessa läsetimmar äro de å undervisningsplanen upptagna öfningstimmar
för välskrifning och obligatorisk teckning inräknade.

Bil. B. 4.

Tabellarisk uppgift å antalet läse- och öfningstimmar inom de särskilda års afdelningarne

på den reala bildningslinien.

Bni. Nåd. Förordningen af år	Afd. 1.	Afd. 2.	Afd. 3.	Afd. 4.	Afd. 5.	Afd. 6.	Afd. 7.	Afd. 8.	Afd. 9.
	Läsetimmar * ................	30	32	32	32	32	32	32	32	32
	Öfningstimmar obligat. ...	5	5	5	5	7	8	8	8	5
oo	Summa	35	37	37	37	39	40	40	40	37
od
JO	För valfria ämnen............	2	2	2	2	2	2	2	2	2
	Summa	37	39	39	39	41	42	42	42	39
I—<	Läsetimmar * ..................	30	30	30	30	30	32	32	30	30
w o B. c+- CD *-t SO pu	Öfningstimmar obligat. ...	3	3	3	31	4^	4å	41	41	31
Summa	33	33	33	331	341	361	361	341	331
CD XJ1 3?	För valfria ämnen............	2	2	2	2	2	2	2	2	2
CO OQ	Summa	35	35	35	351	361	381	381	361	351

* Bland dessa läsetimmar äro de å undervisningsplanerna upptagna öfningstimmar
för välskrifning och obligatorisk teckning inräknade.

Bil. O.i.

Förslag till arbetsordning vid ett högre elementarläroverk under förutsättning

af eftermiddagsläsning.

Klockan	Måndag	Tisdag	Onsdag	Torsdag	Fredag	Lördag
7—9	Läsning	Läsning	Läsning	Läsning	Läsning	Läsning
9— no eller 10— ill	I—II. G.	I—II. G. III. S.	VI—VII.i. G. II. S.	I—II. G.	I—II. G. III. S.	VI—VII.i. G. II. S.
	•
ill—il	Läsning	Läsning	Läsning	Läsning	Läsning	Läsning
*1-1	III—Y. G.	VI—VII. 1. G.:	K. VI. Teck-ning ***	III—V. G.	VI—VII.i. G.	K. VI. Teck-ning***
» - »	VI—VII. S.*	IV—V. s.*	III—V. G.	VI-VII. S.*	IV—V. S.*	in—v. g.
» — »			I. S.			I. s.
3- 4 4— 5	Läsning**	Läsning V. Vap.	Teckning friv.	Läsning****	Läsning VL Vap.	Teckning friv.
	Musiköfn. friv. I—IV.		Musiköfn. friv. VI—VII.
	Mnsikbfn. friv. VI—VII.	Musiköfn. friv. I—V.
5—6	VII. Vap.	VII. 2. Vap.


	* il—2. * 3—4L.VII.2. Eng. friv., L. VII.l. lof.		*** _^2,	**** q a t VII.l. Eng. friv., L. VII.2. lof.

Obligatoriska lektioner:

för kl.

I—III ........

...... 4*

timmar 2 dagar; 55

timinai

2 dagar; &5

timmar 2 dagar.

» »

IV .......

...... 4 •

» ; 5f

» ; 6£

» »

V........

...... 4i

» ; 5|

» ; 65-

» ;

timmar 1 dag.

» »

L. VI.........

...... 4i

» ; 5^-

» ;

^ >

» 2 » .

» »

K. VI........

...... 5*

» ; 61

» ; 6}

» .

» »

L. VII.i .....

...... 4*

» ’ bi

» ; 5}

» i

» 1 » .

3> »

L. VII. 2 .....

...... 4

» ; 5

» ; 6|

» »

E. VII.i .....

...... 4*

» ; 55

» ; 6f

5 ;

» 1 » .

» »

R.VII.2 .....

...... 4

» ; 5

> ; 7?

Bil. C. 2.

Förslag till arbetsordning vid ett högre elementarläroverk under förutsättning

af endast förmiddagsläsning.

Klockan	Måndag	Tisdag	Onsdag	Torsdag	Fredag	Lördag
7—9	Läsning	Läsning	Läsning	Läsning	Läsning	Läsning
9—^10	I-II. G.	VI—VIL i. G. IV—V. s.*	m—v. g. II. s.	I—II. G.	VI—VII.i. G. IV—V. s.*	III-V. G. II. S.

ill—11	III-V. G.	I—II. G.	VI—VII.l. G.	III—V. G.	I—II. G.	VI—VII.l. G.
eller
2—i3	VI-VII. S.*	III. S.	I. s.	VI—VII. S.*	III. S.	I. S.
11—2	Läsning	Läsning **	Läsning	Läsning	Läsning**	Läsning
	E. VI. Teckn.	Teckning friv.		E. VI. Teckn.	Teckning friv.

VII. Vap.		VII.2. Vap.
* O 1 1 * lO
V. Vap.	VI. Vap.
Musiköfn. friv. VI—VII.		Musiköfn. friv. VI—VII.
	Musiköfn. friv. I—V.	Musiköfn. friv. I—V.

	* ill—11.	* 9—J10. ** 11—12 L. VII.2. Eng. friv., L. VII.l. lof.		* ill—11.	* 9—-f 10. ** 11—12 L. VII.l. Eng. friv., L. VII.2. lof.

			Obligatoriska	lektioner:
I-	III .........	..... 51	timmar dagligen.
	IV.........	..... 51	» 4 dagar; 5f timmar 2 dagar.
	V.........	..... 51	» 3 » ; 5f »	2 » ; 61 timmar	1	dag.
L.	VI.........	... . 51	» 4 » ; 5\| »	1 » ; 6f	1	» .
E.	VI.........	..... 51	» 4 » ; 6f .v	1 ; 7\| »	1	» .
L.	VII.l......	..... 41	» 2 » ; 51 »	2 » ; 5\| »	1	;> ; 6\| timmar 1 dag
L.	VII.2......	..... 4	* 2 » ; 5 *	2 * ;6f »	2	» .
E.	VII. i......	..... 51	» 4 » ; 5\| »	1 » ; 6\| »	1	2> .
E.	VII.2......	..... 5	» 4 » ; 6\| »	2 » .

Frukostlof åtminstone 11 timme dagl., med nndant. för kl. IV—VII. två dagar i veckan 1-j- timme.
Alla eftermiddagar fria från obligatoriska öfningar, med undant. för kl. V—VII.i. en eftermiddag
och för kl. VII.2. och E. VI. två eftermiddagar i veckan.

Onsdags- och Lördagseftermiddagar fria äfven från valfria öfningar.

Bil. D.

Utkast till arbetsordning vid ett högre elementarläroverk under förutsättning af

eftermiddagsläsning och gynmastiköfningar hvarje dag.

Klockan	Måndag	Tisdag	Onsdag	Torsdag	Fredag	Lördag
7—9 9—110	Läsning I—II. G. III. S.	Läsning VI—VII.l. G. II. S.	Läsning VI—VII.i. G. I. S.	Läsning I—II. G. III. S.	Läsning VI—VII.i. G. II. S.	Läsning VI—VII.l. G. I. S.
10— ill i-ll-il il-1 11— *2 il-i2	VI—VII.i. G. Läsning III—V. G.	III—V. G. Läsning I—II. G. VI—VII. S.	III- V. G. Läsning I—II. G. IV— V. S. R. VI. Teckn.	VI—VII.i. G. Läsning III—V. G.	III-V. G. Läsning I—II. G. VI—VII. S.	III- V. G. Läsning I—II. G. IV— V. S. R. VI. Teckn.


3— 4 4— 5 5— 6	Läsning * »	Läsning V. Vap. Musiköfn. friv. VI—VII.	Teckning friv.	Läsning **	Läsning VI. Vap. Musiköfn. friv. I—V.	Teckning friv.
Musiköfn. friv. I—V.	Musiköfn. friv. VI—VII.
VII. Vap.	VII.2. Vap.

	* 3—4 L. VII.2. Eng. friv., L. VII.l. lof.			** 3—4 L. VII.l. Eng. friv., L. VII. 2. lof.

Obligatoriska lektioner:

för

kl.

I .........

..... 5 timmar

2 dagar; 5|

timmar

2 dagar; 61

timmar

2 dagar.

II .........

...... 41

» ; 6

» ; 6-1

Ill .........

...... 41-

» \ 5^

» ; 7

IV .........

...... 51

» ; 51

» ; 61

» .

V ........

...... 51

» ; 51

» ; 6^

VI .........

...... 41-

» ; 6]

» ; 6i

" 7

7.1-

timmar 1 dag.

VI .........

......5;

» ; 6^

» ; 61

^ »

» 1 » .

VII. i.....

...... 4f

» ; 51

» ; 6|

^ 7

» 1 ■» .

VII. 2 ......

...... 4

» ; 5J

» ; 6

Vila ......

...... 41

» ; 6]

» ; 61

» ;

» 1 7/ .

VII. 2 ......

...... 4

:> ; 5f

• ; 7

Bil. E

Tabellarisk uppgift å antalet obligatoriska scripta inom de särskilda

årsafdelningarne för hvarje vecka.

Enl. Nåd. För.		Ä klassiska	1 i n i e n :			i	reala linien:
ordningen af år:	Afd.	Afd.	Afd.	Afd.	Afd.	Afd.	Afd.	Afd.	Afd.	Afd.	Afd.	Afd.	Afd.	Afd.
	4.	5.	6.	7.	8.	9.	10.	4.	5.	6.	7.	8.	9.	10.
1856	1	1	ll	2	2	2	—	1	1	ll	Ii	Ii	ll	—
1859	0	1	1	n	li	21*	21*	0	1	1	2	2	2*	2*
1865	0	1	1	ll	n	2l*:	91 *	1	1	1	2	2	2 *	2 *
1869	1	H	li	ll	21*	21*	—	1	n	11	ll	2*	2 *	—
Enl. Komiterades förslag...........	0	ll	li	lf	li	li	—	0	i	11	r-H I	11	n	—

* Oaktadt Nåd. Stadgan icke nämner matematiska skriföfningar i hemmet,
äro de här enligt vedertagen praxis beräknade till en hvarannan vecka.

■2

till rde

a de

e ii vid tt högre e m

Gruppen I,

er c

Lärare.

II.

III.

	V.	VI. i.	VI. 2.	VII.1.	VII. 2.	S c r	i p t a.		Klass-	SL TJI 11
IV.														förestån- dare.
kl.	r.	kl.	r.	kl.	r.	kl.	r-	kl.	r.	Svenska. Latinska	Tyska.	j Matem.	B 3 p B r* p
—	—	—	—	—	__		J6 Lat. \6 Grek.	—	—		------- L. VJI. 1	—	—	—	12
—	—		2 Mdm.	3 Mdm.	1 Mdm.	3 Mdm.	2 Mdm.	3 Mdm.	3 Mdm.	3 Mdm.	/ VII.2. ] R.VI.2.	—	—	—	20
—	—	—	—	—	7 Lat.	—	—	—	16 Lat. \6 Grek.		/ L. VI.2. ]& VII.2.	—	—	L. VII. 2	19
—	—	—	/7 Lat. \6 Grek.	—	6 Grek.		—	—	—	—	---- L. VI.i.	—	—	L. VI.l.	19
—	—	—	—	—	—	3 Tysk.	jl Tysk. \2 Fransk.	[2 Tysk. <2 Fransk. (2 Eng.	11 Tysk. (2 Fransk.	12 Tysk. <2 Fransk. (2 Eng.		fR. VI.2. \ & VII.	—	R. VII.2.	21
—	—	—	—	—	3 Mat.	—	3 Mat.	6 Mat.	3 Mat.	6 Mat.	---:---	—	1 VII. & j L. VI.2.	—	21
			•					12 Nath.		(2 Nath.
—	—	—	—	1 Kem.	—	1 Kem.	2 Nath.	<3 Kem.	2 Nath.	<3 Kem.	R. VII.i. —-	—	—	R. VII.i.	22
								13 Fys.		13 Fys.
—	—	—	—	4 Hist.	—	4 Hist.	(3 Hist. 11 Mdm.	3 Hist.	3 Hist.	3 Hist.	L. VII.i.	—	—	L. VII.i.	21
Krist.	2 Krist.	2 Krist.	2 Krist.	12 Krist. (1 Mdm.	2 Krist.	2 Krist.	2 Krist.	2 Krist.	2 Krist.	L. VI.2.--	—		L. VI.2.	25
—		—	3 Fransk.	[3 Tysk. <3 Fransk. (3 Eng.	(2 Tysk. \3 Fransk.	3 Fransk. 3 Eng.	[1 Eng.]	—	[1 Eng.]	—		R. VI.l.		R. VI.l.	25
				(6 Mat.		16 Mat.
—	—	—	3 Mat.	{3 Fys.	—	13 Fys.	—	—	—	—	R. VI. 1. —	—	R. VI.	R. VI.2.	25
				[2 Nath.		(2 Nath.					\|
Mdm. Lat.	17 Lat.										--L. V.			IV.	26
Tysk.	\ö Grek.
Natv.	( 2 N	atv.
Mat.	< 6 Mat.	2 Nath.	—	2 Nath.	—	—	—	—	—	L. VI.l.--	—	—	L. V.	27
Välskr.		1 Mat.
	r	4 Tysk.
Hist.	J 6 Eng. 3 Hist.	/2 Tysk. \3 Hist.	—	3 Hist.	—		—		—	--j--	B. V.	—	B. V.	26
		1 Hist.
	\|2 Tysk.	1 Mdm.									V. i--				28
—	1	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	in.
	\| 2 Mdm.
—			—	—	—	—		—		—	------ ----	—	—	11.	27
—	—	—	—	—	—		—	—	—	—			—	1.	28
Teckn.	___	2 Teckn.		2 Teckn.	—	2 Teckn. [		2 Teckn.		2 Teckn.	_	\|			15
30	30	30	30	32	30	32	29	30	29	30		—			407
13		(15)
13	14	13	11	7	11	12	8	12	8		\|
4	5	4	7		8	7 i	7	6	7	6	i	1

Rektor.........

1. Lektor ..

2. Lektor ..

3. Lektor ..

4. Lektor ..

5. Lektor ..

6. Lektor

7. Lektor ..

1. Adjunkt

2. Adjunkt

3. Adjunkt

4. Adjunkt

5. Adjunkt

6. Adjunkt

7. Adjunkt

8. Adjunkt

9. Adjunkt ...
Ritläraren..........

Summa

Största antal timmar förenade hos en lärare
Antal lärare i klassen utom ritläraren ......

4 Krist.

4 Mat.

8 Lat.

6 Mat.

4 Hist.

; 2 Välskr.

2 Teckn.

2 Natv.

3 Krist.

4 Mdm.

8 Lat.

6 Mat.

4 Hist.

2 Välskr.

3 Krist.

2 Natv.

1 Välskr.

2 Mdm.
7 Lat.

4 Tysk.
6 Mat.

4 Hist.

1 Teckn.

] Teckn.

or,

rer o c

Lära r e.

Rektor

1. Lektoi

2. Lektor

3. Lektor............

4. Lektor............

5. Lektor............

6. Lektor ...........

7. Lektor...........

1. Adjunkt.........

2. Adjunkt.........

3. Adjunkt.........

4. Adjunkt.........

5. Adjunkt.

6. Adjunkt

7. Adjunkt.
Ritläraren

Grnppen II. .A.,

II.

III.

IV.

4 Krist.

4 Mdm.

8 Lat.

6 Mat.

4 Hist.

2 Välskr.

2 Teckn.

4 Mdm.
8 Lat.

6 Mat.

2 Natv.
4 Hist.

1 Teckn.

1 I 3 Krist.

\ 2 Välskr.

3 Krist.

2 Natv.

2 Mdm.

7 Lat.

4 Tysk.

6 Mat.

4 Hist.

X Välskr.

1 Teckn.

3 Krist.

2 Mdm.

7 Lat.

4 Tysk.

1 Välskr.

6 Mat.

2 Natv.

4 Hist.

1 Teckn.

kl.

VI. i.	VI. 2.
kl.	r.	kl.	r.

Vilt.

kl.

icke gr.

VII.2.

kl. ; icke gr.

2 Tysk.

2 Tysk. !--

7 Lat.

6 Grek.

Tysk.

Eng.

Mat.

Nath.

Eys.

Kem.

2 Krist.

3 Hist.
2 Krist.

i 4 Hist.
2 Krist.

Lat.

Grek.

1 Mdm.

i 1 Mat.

6 Mat.

2 Natv.

I 1 Mdm.
1 Mdm.

! 4 Tysk.
6 Eng.

| 1 Hist.

i\ 3 Hist.

(S Mat.
12 Nath.

(2 Mdm. (3 Mdm.
13 Fransk. 03 Fransk.

Mdm.

Fransk.

Tysk.

Lat.

Grek.

3 Mat.

Hist.

Krist.

Mdm.

13 Mdm. |
\3 Fransk.!

16 Lat.

16 Grek.

2 Mdm.

3 Tysk.
3 Eng.

6 Mat.

2 Nath.

3 Fys.

1 Kem.

4 Hist.

ill Tysk. i
\2 Fransk.

2 Eng.

3 Mat.
2 Nath.

3 Fys.

3 Hist.
Mdm.

2 Krist. | 2 Krist.

2 Nath.

[1 Eng.]

2 Teckn.

Summa

Största antal timmar förenade
hos en lärare ........

(lä)

Antal lärare i klassen utom rit-läraren .....................

2 Teckn.

i 2 Teckn.--

3 Mdm.

16 La
\ 6 Gr

Lat.

Grek.

11 Tysk.
\2 Fransk.

3 Mat.

2 Nath.

3 Hist.

2 Krist.

2 Eng.

i 3 Fys.

[1 Eng.]

S c r i p t a.	Klass- förestån- dare.	GG 1 B
Svenska.	Latinska.	Tyska.	Matem.	p 3 r*
—	L. VII.i.	—		—	12
R.VI.2 L.V1I.2	—		—	R. VI.2.	21
—	L.VI.2.&VII.2		—	L. VII.2.	19
—	L. VI.i.	—		L. VI.l.	19
—	—	R. VI.	—	—	22
—	—	—	VI. & L. VII.	—	21
R, VI.i.	—			R. Vilt.	22
L. VII.i.	—	—	—	L. VII.i.	21
L. VI.2.	—	—	—	L. VI.2.	26
—	L. V.	—	—	IV.	27
V.	__	—	—	L. V.	27
L. VI.l.	—	R.V.		R. V.	25
—	—	—	—	III.	28
—	—	—	—	II.	28
—	—	—	. —	I.	28 11
					357

Förslag1 till fördelning af midervisningsslvyldigheten vid ett högre elementarläroverk med rektor, 4 lektorer och 9 adjunkter.

Gruppen II: B./?.

Bil. F.4.

Lärare.

II.

III.

IV.

kl.

YI..1

kl. r.

VI. 2.

kl.

VII.i.

kl. icke gr.

VII. a.

kl. | icke gr.

S c r i p t a.

Svenska. Latinska, j Tyska, i Matematik.

Klass förestån dare.

er. co
3 g
3 3

P D
P

Rektor .......................

1. Lektor.......................

2. Lektor........................

3. Lektor......................

4. Lektor.........................

1. Adjunkt ...................

2. Adjunkt......................

3. Adjunkt......................

4. Adjunkt...................

5. Adjunkt......................

6. Adjunkt .....................

7. Adjunkt.....................

8. Adjunkt.....................

9. Adjunkt....................

4 Krist.

4 Mdm.

8 Lat.

6 Mat.

4 Hist.

2 Välskr.

2 Natv.

8 Krist.

I 6 Mat,

/ 2 Natv.

f 2 Mdm.

| 7 Lat.

4 Tysk.

4 Hist.

1 Välskr.

3 Krist.

4 Mdm.

8 Lat.

6 Mat.

4 Hist.

2 Välskr.

f 7 Lat.

/ 4 Tysk.

6 Mat.
2 Natv.

3 Hist.
7 Lat.

1 Mdm.
1 Mdm.

4 Hist.

13 Tysk.
\3 Eng.

6 Mat.

3 Krist.

2 Mdm.

4 Hist.

1 Välskr.

(6 Lat.
(6 Grek.

13 Mdm.
\8 Hist.

L. VII.I.

Mdm.

Hist.

VII.i &VII.2.

- !{

Lat.

Grek.

13 Tysk. |/1 Tysk.
\3 Eng. :/2 Fransk.
1/3 Mat.

\2 Nath.

2 Eng.

6 Mat.

6
6
U
12
3 Mat.
Nät Ii.

L. VI 2& VII.2

Tysk.

Fransk.

2 Eng.

R. VI.

L. VII.i.

L. VII.2.
R. VI.

IR.VI&L. VII.

2 Krist.

1 Mdm.
1 Mdm.

4 Tysk.
6 Eng.

2 Krist.

2 Mdm.

i7 Lat. ! 1 Mdm.
6 Grek.

[3 Hist.

[3 Mat. | 3 Fys.

2 Nath.

! 1 Kem.

12 Tysk. I
i 3 Fransk.

17 Lat.

■h

K 6 Grek. j--

(2 Tysk.

j| | 1 Mat.

jl 6 Mat.

2 Natv.

1 Mdm.

| 1 Hist.
3 Hist.

2 Krist.
1 Mdm.

6 Grek. !--

3 Mat. j 3 Fys.

2 Nath.

1 Kem.

2 Krist.

2 Krist, j •—

VI.2. L.VII.i.

VI.l. L. VI.1.

--| 3 Fys.

12 T,

Tysk. j

3 Fransk.

[I Eng.]

[1 Eng.]

3 Fys.

L. V.

R. V.

— 4 Hist.

Ritläraren ......................	2 Teckn.	1 Teckn.	1 Teckn.	] Teckn.	—	2 Teckn.	—	j 2 Teckn. j	—	2 Teckn.	—	—	—	—	—	—	--1	—	—	9
Summa	30	30	30	30	30	30	30	32	30	32	29	5	29	5						337
Största antal timmar förenade						(18)		(23)		(21)
hos en lärare ..................... Antal lärare i klassen utom rit-	28	27	18	11	15	12	18	6	7	G	12	—	12	—
läraren.............................	1	2	3	3	5	4	4	6	6	5	5	--1	5	—

L. VI.2.

L. VI.i.

L. VI.2.

R. V.

L. V.

IV.

III.

TI.

Lära r e.

Rektor .............................

1. Lektor..........................

2. Lektor........................

3. Lektor........................

4. Lektor........................

5. Lektor.........................

6. Lektor.........................

1. Adjunkt........................

2. Adjunkt ......................

3. Adjunkt........................

4. Adjunkt.....................

5. Adjunkt......................

6. Adjunkt.......................

7. Adjunkt.......................

Ritläraren ........................

Summa

Största antal timmar förenade hos

en lärare ..........................

Antal lärare i klassen utom ritläraren
..............................

Förslag ti]] fördelning af undervisningsskyldigheten vid ett högre elementarläroverk med rektor, 6 loktoier och 7 Adjunktei.

Gruppen XI: IS.-z.

Bil. F.3.

II.

'' 4 Mdm.
8 Lat.

6 Mat.
2 Natr.
i 4 Hist.

4 Krist.

4 Mdm.

8 Lat.

6 Mat.

4 Hist.

2 Yäilskr.

2 Teckn.

III.

2 Mdm.
7 Lat.

4 Tysk.

4 Hist.

VI. i.

IV.

kl.

VI.2.

kl. r.

1 6 Mat. / 6

1 2 Naiv. \ 2

Mdm.

Lat.

Tysk.

Mat.

Natv.

4 Hist.

1 Teckn.

i J 3 Krist.	! f 3 Krist.	I f 3 Krist. J
! \ 2 Välskr.	! \ 1 Välskr.	1 \ 1 Välskr. \|

2 Krist.

2 Mdm.

1 Mdm.

j 1 Mdm.
2 Mdm.

2 Tysk. |

3 Tvsk.
3 Eng.

j 2 Nath.

3 Eys.

: 1 Kem.

3 Hist. 4 Hist.
2 Krist.

11 Mdm.
1 Mdm.

(i Grek.

2 Tysk.

7 Lat. ——

2 Natli.
i 3 Eys.

; 1 Kem.

j 1 Mdm.

\3 Hist. 4 Hist.

2 Krist.

i j 7 Lat

6 Grek.

2 Tysk. {

! 1 Mat.

6 Mat.

2 Natv.

; 1 Hist.

3 Hist.

j 4 Tysk.
j 6 Eng.

:/7 Lat.
j6 Grek.

3 Mat. !--

3 Eransk.

3 Fransk.

2 Teckn.

--- 2 Teckn. i

| 2 Teckn.

116)

(23)

(21)

VII.i.	VII	.2.		S c r i i	t a.		Klass- förestån-	EL DQ 3 £ S B
kl.	icke gr.	kl.	icke gr.	Svenska.	Latinska.	Tyska.	Matem.	dåre.	B B p
/6 Lat. \6 Grek.	• 1	i	—	—	L VII.i.	—	—	—	12
3 Mdm. !	—	8 Mdm.	—	L. VII.	—	—	—	L. VI.i.	21
—	—	f6 Lat. \6 Grek.	—	—	L. VI.2 & VII.2	—	—	l. vn.2.	19
fl Tysk. \2 Fransk.	2 Eng.	fl Tysk. \2 Fransk.	2 Eng.	—	—	R. VI.	—	R. VI.	22
3 Mat.	—	3 Mat.	—	—	—	—	VI &L. VII.	L. VII.I.	21
2 Nath.	3 Eys.	2 Nath.	3 Eys.	VI. 1.	—	—	—	—	22
3 Hist.		3 Hist.	—	VI,2.	—	—	—	L. VI.2.	21
2 Krist.	—	2 Krist.	—	V	—	—	—	R. V.	26
		__	—	—	L. VI.J.		—	III.	26
__		—		—	L. V.		—	IV.	28
				—	—	—	—	L. V.	28
[1 Eng.]	—	[1 Eng.]		—		R. V.	—	—	26
''								II.	28
i			—	—	—	—		I.	28
				__	___	__	—	—	9
29	5	29	5	—		—	—	—	337
i 12 7	—	12 7	—

Bil. P.5.

Förslag till fördelning af undervisningsskyldigheten vid ett lägre elementarläroverk med

rektor och 5 adjunkter.

Gruppen III: a.

						V.	S c	r i p	a.	O? i- E	££ GG
					IV.		GC			s s
Lärare.		I.		II. III.	kl. r.	c	p et-	P ce	a P
					p CO	p*	CO pr	g-•	p p -i p
							p	pr p	F	>s
						\| 2 Krist.
					3 Krist.	2 Mdm.					21
				—— 3 Krist, i	:2 Mdm.	/ jl Mdm.	V.	—	—	R. V.
					\|l Hist. :	3 Hist.
						\|1 Hist.
					(7 Lat.	\|7 Lat.					27
1. Adjunkt ......		--- 1			4 Tysk. [l Välskr.	2 Tysk. \|-- [6 Grek.		L. V.		L. V.
j 2. Adjunkt ......		—	2	v . /6 Mat. \| Natv'' 12 Natv. j	(6 Mat. \2 Natv.	f jl Mat. 6 Mat. \| 2 Natv.	—	—	—	IV.	27
				\|2 Mdm.
3. Adjunkt .....		—		7 Lat. ---- \|n 1 Tysk. 14 Hist.	—	j/l Tysk. \|\|6 Eng.	—	—	R. V.	111.	28
				\|l Välskr.
			3	Krist.
			1	Mdm.
4. Adjunkt ......		—	8 \6	Lat. Mat.	—	------ . ----	—	—	—	II.	27
			U	Hist.
			(2	Välskr.
	fl	Krist.
	1	Mdm.
5. Adjunkt ......	8 l6	Lat. Mat.		— —	—	---- t---	—	—	—	I.	28
	u	Hist.
	u	Välskr.
Ritlävaren.........	2	Teckn.	1	Teckn. 1 Teckn.	1 Teckn.	--j2 Teckn.	—	—	—	—	7

Summa

Största antal timmar
förenade hos
en lärare. .........

Antal lärare i klassen
utom ritläraren.
.................

(15)

165

Bil. F.e.

Förslag till fördelning af undervisningsskyldigheten vid ett lägre elementarläroverk med

rektor och 4 adjunkter.

Gruppen III: (3.

					V.
Lärare.	I.	II.	III.	IV.	kl. r.

S c r i p t

g- S

r g

§■ g

Er. od

B g

3 a

p B

h a

Rektor ......

1. Adjunkt

2. Adjunkt

3. Adjunkt

4. Adjunkt

Ritläraren.

3 Krist.

(6 Mat.
|2 Natv.

2 Mdm.

7 Lat.

4 Tysk.

4 Hist.

1 Välskr,

1 Krist, j

2 Kristendom
7 Latin
, 1 Välskr. j 6 Grek.

2 Modersmål
2 Tyska I 1 Mdm.

2 Tysk. j | 4 Tysk.

6 Matematik

| 1 Mat.

2 Naturvet.

6 Eng.

3 Historia
1 Hist. : 1 Hist.

3 Krist.

4 Mdm.

8 Lat.

6 Mat.

2 Natv.

4 Hist.

12 Välskr.

4 Krist. |

4 Mdm.

8 Lat.

6 Mat. ;

4 Hist. i
2 Välskr.]

2 Teckn. I 1 Teckn. 1 Teckn. 1 Teckn.

2 Teckn.

L. V. —

R. V.

L. V.

/ R. V.
\L.IV.

III.

Summa	30	30	30	30	30	30
Största antal tim-					Mi,	(15)
mar förenade hos en lärare .........	28	29	18	14	15	16
Antal lärare i klas-
sen utom ritlära-
ren.................	1	1	3	3	3	3

11.

141

Bil. G. i.

Tabellarisk öfversigt öfver lärjungeantalet vid elementarläroverken. Medium för

höstterminerna 1869—1871.

I. För båda bildningslinierna.

A. Verkliga antalet.

	Klasser och afdelningar.
						VI.	VII.	Summa.
	T.	II.	III.	IV.	V.
						1.	2.	1.	2.
31 fullst. elem.-läroY.........	1030	1434	1337	1226	1024	985	791	677	616	9019
21 femkl. » » .........	693	660	496	336	201	—	—	—	—	2276
16 trekl. » *> .........	266	247	198	—	—	—	—	—	—	711
9 tvåkl. x> » .........	86	146	—	—	—	—	—	—	—	231
Summa	1974	2477	2031	1562	1225	985	791	677	515	12237
B. Antalet beräknadt i procent	af summan i andra klassens	samt	i hvarje
föregående klass till	och med den andra.
31 fullst. elem.-lärov.........	71,8	100	93,2	85.5	71,4	68,7	55,2	47.2	35,9	—
21 femkl. » » .........	91,2	100	76,3	51,7	30,9	—	—	—	—	—
16 trekl. » » .........	107,7	100	80,2	—	—	—	—	—	—	—
9 tvåkl. >'' » .........	58,2	100	—	—	—	—	—	—	—	—
	79,7	100	82,0	63,1	45,4	39,8	31,9	27,3	20,8	—
	—	—	100	76.9	—	—	—	—	—	—
	—	—	—	100	78,4	—	—	—	—	—
Samtliga » » ...... <	—	—	—	—	100	80.4	—	—	—	-
	—	—	—	—	—	100	80,3	—	—	—
	—	—	—	—	—	—	100	85.6	—	—
	—	—	—	—	—	—	—	100	76.1	—

Bil. G. 2.

II. För hvardera bildningslinien särskilda

C. Verkliga antalet.

			Geni. kl.			Klassiska.	linien.			Reala linien.	P g 3
																						p
								VI.	VII.	U) P					VI		VII.	w c	m
			1.	ii.	III.	IV.	V.					B	II.	III.	IV.	V.					B
							B					B''
								1.	2.	1.	2.	p			''		1.	2.	1.	2.	p	B
Fullst.	elem.-lärov.	1030	958	988	948	863	842	703	604	467 6363	476''	349	278	161	143''	88	73	58	1626	9019
Femkl.		i)	593	288	260	205	138	—	—	—	—	891	362,	236	131	63	-1	—	—	—	792	2276
Trekl.		»	266	110	94	—	—	—	—	—	—	204	137:	104	—	—	—	—	—	—	241	711
Tvåkl.	»	»	85	42	—			__		—	—	42	104								104	231
		Summa	1974 1398 1342 1153 1001	842	703	604	457i 7500	1079	689	409	224	143	88	73	5812763	12237
				u.	Antalet beräknadt i	procent	af	;otalsumman
Fullst.	elem.-lärov.	11.4	10,6	11,0	10.5	9,6	9.3	7,8	6,7	5,1	70,6	5,3	3,8	3.1	1,8	1,6	1.0	0.8	0.6	18,0	100
Femkl.			26,1	12,6	11,4	9,0	6,1	—		—	39.1	15,9	10,4	5.7	2,8	-!	—	—	—	34,8	100
Trekl.	»		37.4	15,5	13,2	—		—	—	—	—	28.7	19,3	14.6	—	—	-j	—	—	—	33,9	100
Tvåkl.	»	»	36,8	18.2	—	—	—	—	—	—	—	18,2	45,0	—	—	—	-.	—	—	—	45,0	100
Samtl.		»	16,1	11,4	11,0	9,4	8,2	6,9	5,8	4,9	3,7	61,3	8,8	5, C	3,4	1,8	1.2	0.7	0,6	0,5	22,0	1.00
		E.	Antalet	beräknadt i	procent af hvardera liniens	totalsumma	för	sig
Fullst.	elem.-lärov	_	15,1	15,5	14.9	13,6	13.2	11,0	9,5	7,2	100	29,3	21,4	17,i	9,9	8.8	5.4	4.5	3,6	100	_
Femkl.			—	32,3	29,2	23,0	15.5	—	—	—	—	100	45,7	29.8	16,5	8,0	—;	—	—	—	100	—
Trekl.	»	»	—	53,9	46,1	—	—	—	—	—	—	100	56.9	43,1	—	—	—:	—	—	—	100	—
Tvåkl.	»	X)	—	100	—	—	—	—	—	—	—	100	100	—	—	—	—;	—	—	—	100	—
Samtl.	X)		—	18,6	17,9	15,4	13,3	11,2	9,4	8.1	6,1	100	39,1	24,9	14,8	8,1	5,2	3,2	2,6	2.1	100	—
F.	Antalet beräknadt i procent	rf summan i	andra klassen samt	i hvarje	föregående klass
								till	och med den andra.
Fullst.	elem.-lärov	-i	100; 103,1	99,0	90.1	87.9	73,4	63,0	47,7	_	100	73,3	58,4	33,8	30. o i	18.5	15,3	12.2	__	_
Femkl.	»	)>	-1	100	90,3	71.2	47,9	—	—	—	—	100	65,2	36,2	17.4	—!	—	—	—	—
Trekl.	X)	)>	—	100	85,5	—	—	—	—	—	—	—	100	75,9	—	—	—1	—	—	—	—	—
			--!	ioo;	96,0	82,5	71,6	60.2	50,2	43.2	32.7	—	1.00	63,9	37,9	20.8	13,3	8.2	6,8	5,4	—	—
			—	—1	100	85,9	—	—	—	—	—	—	—	100	59,6	—	—j	—	—	—		—
			—!	—	—	100	86.8	—	—	—	—	—	—	—	100	54,8	— i	—	—	—		—
Samtl.		»	—''	—i	—	—	100	84,1	—	—	—	—	—	—	—	100	63.8	—	—	—	—	—
				—	—	—	—	100	83,5	—	—	—	—	—	—	—	100	61,5	—	—	—	—
			—;	—i	—	—	—	—	100	85,9	—	—	—	—	—	—	-1	100	83.0	—	—	—
			—	—i	—	—	—	—	—	100	75,7	—	—	—	—	—	-1	—	100	79,5	—	—

Bil. G. s.

Tabell, utvisande antalet in. in. af de ynglingar, som undergått uiogenhetspröfning
å den reala linien åren 1864—1869.

Examen aflagd år:	g3 g B S 55	Inskrifne vid universitet efter nedan-stående antal terminer.	Summa inskrifne.	Antalet af dem, om Indi-ka medsäker-het utrönts, att de efter aflagd exam. studerat lat.
b x • P g.	i.	2.	3-	4.	O.	6—7.
1864	vårterminen ...........	14	6	1	1	—	—	2	10	3
1864	höstterminen............	2	—	—	—	—	—	—	—	—
1865	vårterminen ...........	32	8	2	4	1	1	—	16	9
1865	höstterminen..........	1	—	—	—	—	—	1 —	—	—
1866	vårterminen .......	66	19	4	2	2	1	2	30	23
1866	höstterminen............	2	—	1	—	—	—	—	1	1
1867	vårterminen ............	63	10	3	2	1	1	1	18	11
1867	höstterminen...........	7	2	3	—	—	—	—	5	4
1868	vårterminen ...........	86	17	5 ''	5	3	3	—	33	14
1868	höstterminen......	2	2	—!	—	—	—	—	2	1
1869	vårterminen ...........	52	13	3	3	1	—	—	20	1J
1869	höstterminen............	3	1	l ,	—	—	—		2	—
	Summa	330	78	23	17	8 >	6	5	137	77

Således hafva

41,5 % af dem, som undergått mogenhetspröfning, inskrifvits vid universiteten
samt

23,s % af alla de examinerade och

56,2 % af de vid universiteten inskrifne efter aflagd examen med visshet
studerat latin.

Lärjungarne vid de högre elementarläroverken vårterminen 1870.

Bil. H.i.

Läroverk.	Under normal-åldern	I normal-						Ö f	v e r	n o i	m a 1	å 1 d	e r n							Summa	Är öfver normalåldern.
3 år.	2 år.	1 år.	åldern.	1 är.	2 är.	3 är.	4 år.	5 år.	6 år.	7 ar.	8 år.	9 år.	10 år.	11 år.	12 år.	13 år.	14 år.	15 år.	16 år.	17 år.	lärjungar.	Summa.	Medeltal.
1. Stockholms gymnasium .........	—	4	22	54	55	30	12	7	1	—	i	—		—	—	—	—	—	—	—	—	186	161	0,87
2. Upsala ...........;........................	—	6	52	111	122	93	48	27	7	—	i	—	1	—	—	1	—	—	—	—	—	469	559	1,19
3. Gefle.........................................	—	3	12	74	64	52	37	7	i	3	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	--	253	312	1,23
4. Hudiksvall ..............................	—	—	6	29	44	25	24	9	2	3	i	2	1	1	—	—-	—	—	—	—	—	147	266	1,8 1
5. Linköping.................................	—	1	35	98	124	86	51	28	9	9	7	2	1	_	—	—	—	—	—	—	—-	451	697	1,55
6. Norrköping ..............................	—	1	23	65	82	76	32	10	3	4	_	2	—	1	—	—	—	—	—	—	—	299	410	1,37
7. Westervik.................................	—	—	10	23	29	31	19	6	1	2	—	_	—	—	—	—	—	—	—	—	—	121	179	1,48
8. Skara .......................................	1	4	18	76	80	85	66	42	20	16	7	9	2	1	1	—	1	—	—	—	—	429	956	2,23
9. Wenersborg..............................	—	—	21	50	68	42	27	18	14	9	2	4	i	—-	—	—	—		—	—	—	256	463	1 ,81
10. Strengnäs .................................	—	2	19	35	32	27	21	6	2	—	—	1	—	—	—	—	—	—	—	—	—	145	168	1,16
11. Örebro ...................................	—	2	39	151	157	103	53	24	10	2	—	1	—	—	—	—	—	1	—	—	—	543	659	1,21
12. Nyköping .................................	—	—	18	50	34	31	16	2	—	3	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	154	152	0,9 9
13. Westerås ...............................	—	4	36	72	75	53	39	15	9	1	1	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	305	372	1,22
14. Falun ......................................	—	1	15	60	75	53	35	13	3	2	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	257	348	1,3 5
15. Wexiö.......................................	—	—	33	75	94	74	43	27	13	8	12	O	3	1	—	—	—	—	—	—	—	386	704	1,8 2
16. Jönköping.................................	—	7	41	114	97	85	62	37	18	9	4	3	1	1	—	1		—	—	—	—	480	773	1,61
17. Lund .......................................	—	o O	47	105	116	92	67	26	6	5	1	1	---	—		—	—	—	—	—	—	469	627	1,34
I 18. Malmö ......................................	—	l	39	68	95	79	60	23	7	2	1	1	1	—	1	—	—	—	—	—	—	378	566	1,50
19. Karlskrona ..............................	—	l	19	79	80	49	22	12	2	i	—		—	—	—	—	—	—	—		—	265	287	1 ,08
20. Kristianstad.............................	—	2	25	62	76	60	47	23	7	5	2	—	—	—		—	—	—	—	—	—	309	479	1,5 5
21. Helsingborg..............................	—	7	28	50	41	38	17	3	5	6	—	—	1	3	—	1	—	—	1	—	1	202	282	1,40
22. Göteborg .................................	—	2	21	67	111	93	80	46	33	16	16	11	2	3	1	—	—	—	—	—	—	502	1216	2,42
23. Halmstad .................................	—	—	4	35	54	42	32	9	19	2	3	1	—	—	—	—-	—	—	—	—	—	201	402	2,00
24. Kalmar ....................................	—•	—	16	68	83	92	56	38	24	17	6	3	2	1	—	—	—	--	—	—	—	406	887	2,1 8
25. Karlstad....................................	—	5	51	74	71	Q Q O O	42	21	17	6	4	2	1	—	1	—	—	—	—	—	—	328	471	1,44
26. Hernösand ..............................	—	—	5	31	47	32	35	24	11	3	2	1	—	—	—	1	—	—	—	—	—	192	414	2.16
27. Umeå .......................................	—	—	10	45	51	43	33	20	11	—	9	1	—	-—	—	—	—	—	—	—	—	216	383	1,7 7
28. Luleå .......................................	—	—	2	12	15	20	14	3	2	—	—	1	—	—	—•	—	—	—	—	—	—	69	125	1,81
29. Wisby......................................	—	—	6	53	55	56	29	19	2	1	—	—		—	—	—	—	—	—	—	—	221	340	1,54
Summa	1	56	673	1886	2127	1675	1119	545	259	135	73	49	17	12	4	4	1	1	1	—	1	8639	13658	1,5 8
S:a år öfver eller under normal-åld.	—3	-112	-673	+ 0	2127	3350	3357	2180	1295	810	511	392	153	120	44	48	13	14	15	—	17	—	13658	—
30. Nya elementarskolan...............	2	22	69	70	69	52	13	3	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	300	105	0,35
31. Östersund.................................	2		7	23	22	32	22	20	13	5	3	3	1	1								154 9093	378	2,45

Bil. H.2.

Lärjungame vid de 5-klassiga elementarläroverken vårterminen 1870.

Läroverk.	Under normal-åldern	I nor-		Öfver	n o i	ni a 1 å 1 d	e r n		S:a	Är öfver nor-malåldern.
05 S5o	to po		mal- åldern	po	to po	OJ po »-i	po	Or po	Ci po	po	CO	lär- jungar	Summa.	Medeltal.
1. Stockholm, Klara ............	1	1	20	60	56	32	17	c	1	—			191	163	0,85
2. » Maria..............	—	4	23	49	49	47	13	3	1	—	—		189	168	0,89
3. » Jakobs ............	—	—	9	47	74	44	22	14	2	—	—	—	212	285	1,34
4. » Katarina .......	—	1	29	92	91	50	26	5	3	1	—	—	298	279	0,94
5. » Ladugårdslands*	—	—	9	19	22	21	6	3	1	—	—	—	81	90	1,11
6. Norrtelje........................	-	—	3	13	25	12	21	1	4	2	—	—	81	145	1,79
7. Enköping......................	—	2	6	14	16	11	8	2	1	2	—	—	62	77	1,24
8. Ekesjö .........................	—	—	8	10	22	11	16	6	2	2	2	—	79	144	1,82
9. Mariestad ....................	—	—	2	9	21	11	19	7	2	1	—	—	72	142	1,97
10. Borås ..........................	—	—	—	10	18	14	14	7	2	3	1	1	70	159	2,27
11. Lidköping ...................	—	1	2	21	18	15	14	6	1	—	—	—	78	115	1,47
12. Eskilstuna ....................	—	—	4	12	25	24	11	4	2	—	—	—	82	128	1,56
13. Arboga..........................	—	—	3	16	16	21	12	2	1	—	—	—	71	104	1,46
14. Ystad ...........................	—	1	7	34	28	23	13	—	1	—	—	—	107	109	1,02
15. Karlshamn .....................	—	—	1	19	26	20	15	3	7	1	—	—	92	163	1,77
16. Landskrona.....................	—	2	9	23	20	17	8	2	—	—	—	—	81	73	0,90
17. Uddevalla .....................	—	—	2	10	26	30	26	12	4	1	1	—	112	243	2,17
18. Göteborg* .....................	—	—	1	13	26	31	15	12	3	—	—	—	101	195	1,93
19. Kristinehamn..................	—	1	6	16	7	9	9	2	1	2	—	1	54	77	1,43
20. Sundsvall ....................	—	—	8	28	23	22	19	3	2	1	1	—	107	151	1,41
21. Piteå ...........................	—	—	2	10	13	20	7	4	—	—	—	—	56	88	1,57
Summa	1	13	154	525	622	485	311	101	41	16	5	2	2276	3098	1,36
Summa år öfver eller under normalåldern	— 3	— 26	— 154	± o	622	970	933	404	205	96	35	16	__	3098	____

Ladugårdslands och Göteborgs läroverk omfattade under läsåret endast klasserna 1—4.

Bil. II. 3.

Lärjungame vid de 3-, 2- och 1-klassiga elementarläroverken vårterminen 1870.

Läroverk.	Under normal- åldern	I nor- m al-åldern.				Öfver	n o	r m	a 1 å 1 d	e r n				S:a lär- jungar.	Är öfver normal-åldern.	Klasser enligt stat.
to po >1	po	£	to	CO po	po	cn po	C5 po	po	CO po	CO	o po	po	H-* to	CO po	cn £ 5 B So	g n> Oj cd S»
i.	Sthlm, Storkyrkans ...	2	13	8	G	1	1											24	1	0,04	2
2.	» Adolf Fredriks	1	3	2	8	2	5	1	1	—	—	—	—	—	—	—	—	23	31	1,35	2
3.	Söderhamn..............	—	6	9	19	13	4	1										52	55	1,06	3
4.	Söderköping ............	—	4	10	15	4	2	2	1									38	38	1	3
5.	Wadstena ...............	—	1	9	8	4	8	8	—	1	—	—	—	—	—	—	—	39	77	1,97	3
G.	Wimmerby...............	—	1	14	9	2	3	—										29	21	0,72	3 1
7.	Skeninge .................	—	3	6	6	3	5	—										23	24	1,04	1 2
S.	Alingsås..................	—	3	21	9	8	6	4	—	—	1	—	—	—	—	—	—	52	63	1,21	3
9.	Sköfde.....................	1	1	12	16	23	9	7	—	1	1							71	127	1,7 9	3
10.	Askersund ...............	—	2	5	16	10	3	3	—									39	55	1,41	3
11.	Sala........................	—	1	14	11	9	5	3	2	1	1	—	—	—	—	—	—	47	78	1,66	3
12.	Wernamo .............	—	3	7	12	5	8	6	1	1	—	2	—	1	—	—	—	46	104	2,26	2 3
13.	Sölvesborg ...............	—	2	(i	3	5	4	3	2									25	45	1,80	2
14.	Ronneby ..................	1	4	7	6	5	—	1	1									25	19	0,7 6	2 3
15.	Trelleborg ..............	—	4	4	9	9	5	7	1	—	—	—	—	—	—	—	—	39	71	1,82	2 3
16.	Göteborg..................	—	2	14	20	17	5	3	2	2	—	1	—	—	—	—	—	66	109	1,65	3 4
17.	Warberg..................	—	2	7	12	9	6	1	2	1	—							40	66	1,65	3
18.	Strömstad ..............	—	—	—	6	(3	5	3	2									22	55	2,50	2
19.	Marstrand ...............	—	1	6	7	7	4	i	—	—	—	—	—	—	—	—	—	26	36	1,38	2
20.	Oskarshamn ............	—	—	6	9	.7	10	8	—	2	—	—	1	—	—	—	—	43	106	2,47	3 5
21.	Amål .....................	—	5	12	15	14	11	5	—	2	—						1	65	116	1,78	3
22.	Filip stad..................	—	3	11	4	—	7	1	—	i	—	-	—	—	—	—	-	27	32	1,19	3
23.	Arvika.....................	—	4	9	6	8	8	3	8	2								48	106	2,21	3
24.	Haparanda..............	—	—	7	8	5	9	5	1	1	—	1	—	—	—	—	—	37	84	2,27	3
25.	Skellefteå ..............	—	3	5	4	ii	7	7	—	—	—	—	—	—	—	—	—	37	72	1,95	3
26.	Örnsköldsvik............	—	2	5	3	4	2	4	1									21	36	1,71	2
	Summa	5	66	216	217	191	142	87	25	15	3	4	1	1	—	—	1	1004	1627	1,62
	Summa år öfver eller
	under normalåldern	—10	- 66	± 0247	382	426	348	125	90	21	32	9	10	—	—	13	—	1627	—

1 Wimmerby undervisade på 4 klasser.

2 Skeninge undervisade på 2 klasser.

3 Wernamo, Ronneby och Trelleborg undervisade på 3 klasser.

4 Göteborg har enligt särskild föreskrift endast realister.

5 Oskarshamn undervisade endast på 2 klasser (förutom förberedningsklass-katalogens »T.A»), ehuru så val första
klassen (»7.B») som andra klassen voro enligt katalogen delade i en öfre och en nedre afdelning.

Lärjungarne vid samtliga elementarläroverken vårterminen 1870.

Bil. H. 4.

Läroverk.	Under	normalåldern.	I normal-						Öfver n	0 r m	a 1 å 1	der	n.						Summa	Ar öfver normal-åldern.
3 år.	2 år.	1 år.	åldern.	1 år.	2 år.	3 år.	4 år.	5 år.	6 år.	7 år.	8 år.	9 år.	10 år.	11 år.	12 år.	13 år.	14 år.	15 år.	16 är.	17 är.	lärjungar.	Summa.	Medel- tal.
29 högre......................................	1	56	673	1886	2127	1675	1119	545	259	135	73	49	17	12	4	4	1	1	1	—	1	8639	13658	1,58
21 5-klassiga ..............................	1	13	154	525	622	485	311	101	41	16	5	2	—	—	—	—	—	—	—	—	—	2276	3098	1,36
16 3-klassiga ..............................\|
9 2-klassiga .............................I	—	5	66	216	247	191	142	87	25	15	3	4	1	1	—	—	1	—	—	—	—	1004	1627	1,62
1 1 • klunsigt..............................j
76. Summa	2	74	893	2627	2996	2351	1572	733	325	166	81	55	18	13	4	4	2	1	1	—	1	11919	18383	1,54
Summa år öfver eller under
normalåldern ..................	6	148	893	0	2996	4702	4716	2932	1625	996	567	440	162	130	44	48	26	14	15	—	17	—	18383	—
77. Nya Elementarskolan.........	2	22	69	70	69	52	13	3	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	300	105	0,35
78. Östersund ..........................	2	—-	7	23	22	32	22	20	13	5	3	3	1	1								154 12373	378	2,45

Anm. Bil. H. och I. ådagalägga, huru de verkliga förhållandena under vårterminen 1870 ställde sig med hänsyn till normalåldern. Lärjungarnes ålder har beräknats efter födelseåret,
men utan hänsyn till datum eller månad. Då likväl tabellerna, afse förhållandena vid vårterminens slut, således nästan alldeles vid årets midt, så kan nämnda beräkningssätt betraktas såsom fullt
exakt, förutsatt att lärjungarnes födelsedagar få anses vara likformigt fördelade på årets särskilda tider. -— Det införda begreppet normalålder samt hänförandet dertill af lärjungarnes ålder medför
framför uppställandet af verkliga åldersklasser inom de särskilda afdelningarne den fördel, att verkligen upplysande slutsummor kunna bildas för ett helt läroverk eller samtliga läroverken
(hvaremot sådana slutsummor, bildade af ålderklass-summorna, tydligen härvid gagna till intet). Då man således för ett särskildt läroverk funnit, huru många lärjungar inom en viss afdelning
befinna sig i normalåldern, huru många äro 1, 2 o. s. v. år yngre, samt huru många 1, 2 o. s. v. år äldre, och man vidare gjort samma beräkning för alla afdelningarne, erhåller man äfven en
på samma grunder hvilande fördelning af samtlige lärjungarne vid detta läroverk. Då vidare de antal år, med hvilka samtlige lärjungarnes ålder öfverskjuter vederbörande normalålder, sammanläggas
och summan divideras med lärjungarnes antal, finner man, huru mycket lärjungeåldern i medeltal öfverskjuter normalåldern. På alldeles samma sätt erhålles en dylik öfversigt öfver
samtliga läroverken, såsom ett enda läroverk betraktade. Denna är lemnad i bil. I., hvaremot man i bil. H. finner, huru det förhåller sig med de särskilda läroverken, då afseende icke fästes
på de särskilda afdelningarne. —■ Pedagogierna hafva icke kunnat medtagas vid upprättandet af dessa tabeller, emedan undervisningen derstädes icke är bunden vid de eljest gällande kurserna
och der befintliga afdelningar således icke kunna sammanställas med de andra. Det förra gäller visserligen äfven till en viss grad om de tvåklassiga läroverken, men olikheterna äro likväl icke
större, än att der befintliga afdelningar kunnat med ledning af uppgifterna i programmen sammanställas med motsvarande afdelningar vid de andra läroverken. Hvad särskildt beträffar
Nya Elementarskolan i Stockholm, äro hennes förhållanden i flera hänseenden så afvikande från de andra läroverkens, att hon icke kunnat lämpligen sammanslås med dem. Dessa förhållanden
äro: latinska språkets inträde först i femte klassen, den fria flyttningen samt läroverkets fördelning på endast 7 afdelningar, af hvilka enligt uppgift, som af läroverkets rektor meddelats,
två kunna anses i medeltal erfordra IV2 år hvardera samt en 2 år. För att likväl möjliggöra någon jemförelse med de andra läroverken hafva samtlige lärjungarne blifvit af läroverkets
rektor efter sin ståndpunkt vid medlet af vårterminen fördelade på 9 (delvis fingerade) årsafdelningar. Äfven läroverket i Östersund har fri flyttning och är derföre icke sammanslaget
med de öfriga läroverken. — Den på bil. I. befintliga »förberedningsklassen» har sin förklaring i de undantagsförhållanden, som under läsåret 1869—70 egde rum på grund af den gamla första
klassens indragning från detta läsårs början. De lärjungar i den förut varande första klassen, som vid åtskilliga läroverk icke kunde uppflyttas i den nya första klassen, erhöllo under detta
läsår undervisning i en s. k. förberedningsklass. Att sammanräkna denna klass med första klassen låter sig naturligtvis icke göra, emedan det antal år, hvarmed lärjungeåldern öfverskjuter
normalåldern, då tydligen skulle blifva lägre än det rätta. —- Slutligen må nämnas, att tabellerna endast upptaga de lärjungar, som verkligen varit under hela vårterminen eller en del af densamma
närvarande, så vidt detta kunnat i hvarje särskildt fall utrönas, samt att den återstående ovissheten rörer så ytterst få lärjungar, att den icke på något märkbart sätt inverkar på resultaten.

Lärjungarne vid de högre elementarläroverken vårterminen 1870.

Bil. I. i

Under normalåldern -

I normal -

Öfver n o rmalåldern

Nya Elementarskolan)
Östersund /

JY Idobcli	3 år.	2 år.	1 år.	åldern.	1 år.	2 år.	3 år.	4 år.	5 år.	6 år.	7 år.	8 Si''.	9 år.	10 år.	11 år.	12 är.	13 år.	14 år.	15 år.	16 år.	17 år.	lärjungar.	Summa.	Medeltal.
år.
Förberednings..........................	—	—	—	O O	10	16	2	_	_	_	_	_	_	_			_					31	48	1,55	10
Första .......................................	—	—	92	374	337	227	151	63	26	12	4	1	2	—	—	1	—	—	—	—	—	1290	1672	1,30	11
Andra latin ..............................	—	4	104	280	229	153	91	42	16	11	8	2	5	1	_	_	_	_	_	_		946	1137	1,20	12
» real .............................	—	—	16	50	95	109	79	32	7	1	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	389	703	1,81	12
Summa	—	4	120	330	324	262	170	74	23	12	8	2	5	1	—	—	—	—	—	—	—	1335	1840	1,38	12
Tredje latin............................		12	117	188	210	170	124	49	20	11	11	6	_	_	__	_	_					918	1268	1,38	13
» real ............................	—	1	7	39	73	75	40	24	3	2	1	—	—	--	--	—	—	—	—	—	—	265	464	1,7 5	13
Summa	—	13	124	227	283	245	164	73	23	13	12	6	—	—	—	—	—	—	—	—	—	1183	1732	1,46	13
Fjerde latin .............................	—	7	63	198	224	185	107	61	33	15	8	2	_		_		__	1				904	1423	1,57	14
» real ..............................	—	—	11	37	66	48	25	8	3	3	1	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	202	298	1,48	14
Summa	—	7	74	235	290	233	132	69	36	18	9	2	—	—	—	—	—	1	—	—	—	1106	1721	1,56	14
Femte latin .............................	1	9	65	169	196	140	107	55	31	11	6	6	1	2		_						799	1271	1,59	15
» real ..............................	—	—	5	20	39	39	26	10	3	—	1	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	143	252	1,7 6	15
Summa	1	9	70	189	235	179	133	65	34	11	7	6	1	2	—	—	—	—	—	—	—	942	1523	1,62	15
Nedre sjette latin.....................	—	9	63	162	186	149	99	63	32	15	12	7	2	1	2	1						803	1404	1,75	16
». » real .....................	—	—	10	26	30	33	19	7	3	3	1	—	—	-		—	—	—	—	—	—	132	211	1,60	16
Summa	—	9	73	188	216	182	118	70	35	18	13	7	2	1	2	1		—	—	—	—	935	1615	1,73	16
Öfre sjette latin.......................	—	2	55	121	145	112	88	44	37	18	6	7	3	5	1	2	1	__				647	1266	1,96	17
» » real........................	—	—	3	17	26	20	15	5	2	2	—	—	—	—	—	—		—	—	—	—	90	150	1,67	17
Summa	—	2	58	138	171	132	103	49	39	20	6	7	3	5	1	2	1	—	—	—	—	737	1416	1,92	17
Nedre sjunde latin ..................	—	10	31	102	138	98	67	45	21	16	8	14	_	1	1	_	__		_		1	553	1071	1,94	18
» » real ..................	—	—	1	12	13	12	20	4	1	3	—	—		—	—	—	—	—	- ''	—	—	66	135	2,05	18
Summa	—	10	32	114	151	110	87	49	22	19	8	14	—	1	1	—	—	—	—	—	1	619	1206	1,95	18
Öfre sjunde latin.....................	—	2	28	81	91	78	46	26	15	11	6	4	4	2	__	_	__		1			395	743	1,88	19
)) » real .....................	—	—	2	7	19	11	13	7	6	1	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	66	142	2,? 5	19
Summa	—	2	30	88	110	89	59	33	21	12	6	4	4	2	—	—	—		1	—	—	461	885	1.92	19
S:a gemensamma klasser........	—	—	92	377	347	243	153	63	26	12	4	1	2		—	1						1321	1720	1,30
» latinlinien...........................	1	55	526	1301	1419	1085	729	385	205	108	65	48	15	12	4	3	1	1	1	_	1	5965	9583	1,6 1
» reallinien ...........................	—	1	55	208	361	347	237	97	28	15	4	—	—	—	—	—	—			—		1353	2355	1,74	—
Summa	1	56	673	1886	2127	1675	1119	545	259	135	73	49	17	12	4	4	1	1	1 —	1	8639	13658	1,5 8	—

Summa

Är öfver
normalåldern.

& B

Se anm. under bil. H.

Bil. 1.2.

Lärjungarne vid de femklassiga elementarläroverken vårterminen 1870.

Klasser.	Under normal-åldern	I nor- mal- åldern.	Öfver normalåldern	S:a lärjun- gar.	Ar öfver nor-malåldern.	Normalålder
po	2 år.	gso	i—* po i-S	bo po i-S	po	rf* po	Öl po >-s	05 po	-4 po	OO po	Summa.	Medeltal.
år.
Förberednings ...............	—	—	—	2	10	11	9	8	2	—	—	—	42	101	2,40	10
Första ...........................	—	—	50	204	200	144	101	26	16	4	1	1	747	964	1,29	11
Andra latin ................	—	7	31	83	75	46	26	7	3	G	—	1	285	287	1,01	12
real ..................	—	1	15	62	82	83	74	27	3	—	1	—	348	583	1,68	12
Summa	—	8	46	145	157	129	100	34	6	6	1	1	633	870	1,3 7	12
Tredje latin .................	—	1	19	65	58	42	25	4	2	4	2	—	222	260	1,17	13
» real....................	—	2	3	28	62	66	30	8	5	—	—	—	204	334	1,64	13
Summa	—	3	22	93	120	108	55	12	7	4	2	—	426	594	1,39	13
Fjerde latin ..................	—	—	19	32	53	34	15	11	3	—	—	—	167	206	1,23	14
» real ....................	—	—	4	16	21	33	15	3	1	1	—	—	94	151	1,61	14
Summa	—	—	23	48	74	67	30	14	4	1	—	—	261	357	1,37	14
Femte latin.....................	1	2	10	24	46	18	13	5	6	1	—	—	126	160	1,27	15
» real ....................	—	—	3	il	15	8	3	2	1	—	1	—	41	52	1,27	15
Summa	1	2	13	33	61	26	16	7	6	1	1	—	167	212	1,27	15
S:a gemensamma klasser...	—	—	50	206	210	155	110	34	18	4	1	1	789	1065	1,35	—
» latinlinien ...............	1	10	79	204	232	140	79	27	14	11	2	1	800	913	1,14	—
» reallinien..................	—	3	25	115	180	190	122	40	9	1	2	—	687	1120	1,6 3	—
Summa	1	13	154	525	622	485	311	101	41	16	5	2	2276	3098	1,36	—

Bil. I. 3.

Lärjilngame vid de 3-, .2- oeh 1-ldassiga elementarläroverken.

Klasser.	Under normal- åldern	I nor- mal- åldern.				Öfvei	normalåldern					S:a lärjun- gar.	År öfver normal-åldern.	Normalålder
po	to po ps	1—< po	to po	CO	rf** po	O* po \|-s	05 po	•^1 po	8 år.	CO po i-i	10 år.	11 år.	to po		Summa.	Medeltal. !
Förberednings .........	—	—	3	10	9	5	4	—	1	—	—	—	—	—	—	—	32	65	2,03	10
Första .................	1	34	103	105	75	50	36	12	7	2	2	1	i	—	—	—	429	664	1,55	n
Andra latin ............	1	14	41	37	21	15	8	5	3	1	1						147	198	1,35	12
» real ............	3	8	31	42	46	40	22	4	1	—							197	354	1,80	12
Summa	4	22	72	67	55	30	30	9	4	1	1						344	552	1,60	12
Tredje latin ...........	—	5	18	24	16	11	9	2	2	—	1	—	—	—	—	—	88	150	1,70	13
» real ............	—	5	17	26	24	21	8	2	1	—	—	—	—	—	—	1	105	193	1,84	13
Summa	—	10	35	50	40	32	17	4	3	—	1	—	—	—	—	1	193	343	1,7 8	13
Fjerde latin * ........	—	—	3	3													6	3	0,50	14
S:a gemens, klasser...	1	34	106	115	84	55	40	12	8	2	2	1	i	—	—	—	461	729	1,58	—
» latinlinien .........	1	19	62	64	37	26	17	7	5	1	2						241	351	1,46	—
» reallinien .........	3	13	48	68	70	61	30	6	2	—	—	—	—	—	—	1	302	547	1,81	—
Summa	5	66	216	247	191	142	87	25	15	3	4	1	i	—	—	1	1004	1627	1,62	_

Se anm. om Wimmerby under bil. H. 3.

Lärjungarne vid samtliga elementarläroverken vårterminen 1870.

Bil. 1.4.

Under normalåldern -

1 normal -

Öfver normalåldern

Klasser.	3 år.	2 år.	1 är.	åldern.	1 ar.	2 år.	3 ar.	4 år.	5 ar.	6 år.	7 år.	8 år.	i 9 år. : 1	10 ar.	11 år.	12 år.	IS år.	14 år.	15 är.	16 år.	i 7 är.
Förberednings..........................	_	_;	_	8	30	36	16	12	2	1	—	—	—!	—-		—	—	—	—	—	—
Första ............:........................	—	i	176	681	642	446	302	125	54	23	7	4	3	1	i	1
Andra latin ..............................	_	12	149	404	3411	220	132	57	24	20	9	4	5	1	—	—	—	—	—	—	—
» real ............................	—	4	39	143	219	238	193	81	14	2	1	- I	1	—
Summa	—	16	188	547	560	458	325	138	38	22	10	4	5	1	—	—	—	—	—	—	—
Tredje latin .............................	_	13	141	271	292	228	160	62	24	17	13	7	—	—	—	—	—	—	—	—	—
» real ..............................	—	3	15	84	161	165	91	40	10	3	1	—	—	—			1
Summa	_	16	156	355	453	393	251	102	34	20	14	7	—	—	—	—	1	—	—	—	—
Fjerde latin ..............................	__	7	82	233	280	219	122	72	36	15	8	2	—	—	....	—-	—	1	—	—	—
» real ..............................	—	—	15	53	87	81	40	11	4	4	1	—	—	—
Summa	—	7	97	286	367	300	162	83	40	19	9	2	—	—	—	—	—	1	—	—	—
Femte latin ..............................	2	h	75	193	242	158	120	60	37	12	6	6	i	2	—	—	—	—	—	—	—
» real .............................	—	—	8	29	54	47	29	12	3	—	2	—	—	—
Summa	2	ii	83	222	296	205	149	72	40	12	8	6	i	2	—	—	—	—	—	—	—
Nedre sjette latin.....................	_	9	63	162	186	149	99	63	32	15	12	7	2	1	2	1		—	--	—-	—-
j> » real .....................	—	—	10	26	30	33	19	7	3	3	1	—	—
Summa	_	9	73	188	216	182	118	70	35	18	13	7	2	1	2	1	—	—-	—	—	—
Öfre sjette latin........................	__	2	55	121	145	112	88	44	37	18	6	rr i	3	5	1	2	1	—	—	—
» )i real ........................	—	—	3	17	26	20	15	5	2	2	—	—		—		—
Summa	—	2	58	138	171	132	103	49	39	20	6	7	3	5	1	2	1	—	—	—	_
Nedre sjunde latin ..................	_	10	31	102	138	98	67	45	21	16	8	14	—	1	1	—	—	—	—	—■	i
» » real ..................	—	—	1	12	13	12	20	4	1	3	—	—	—
Summa	_	10	32	114	151	110	87	49	22	19	8	14	—	1	1	—	—	—	—	—	i
öfre sjunde latin .....................	_	2	28	81	91	78	46	26	16	11	6	4	4	2	—	--		—	1	—	--
» » real .....................	—		2	7	19	11	13	7	6	1	—	—	—	—	—	—
Summa	_	2	30	88	110	89	59	33	21	12	6	4	; 4.	2	—	—	—	—	1	—	—
Summa gemensamma klasser...	_	1	176	689	672	482	318	137	56	24	7	4	3	1	—	1	—	—	—	—	—
» latinlinien.....................	2	66	624	1567	1715	1262	834	429	226	124	68	51	15	12	4	3	1	1	1		1
» reallinien .....................	—	7	93	371	609	607	420	167	43	18	6	—	—	—	—		1
Summa	2	74	893	i 2627	2996	2351	1572	733	325	\| 166	81	\| 55	18	13	4	4	2	\| 1	\| 1	1 -	1

Summa

lärjungar.

Ar öfver
norm al-åldern.

105

2466

214

3300

1378

934

1622

1640

2312

3262

2,0 4
1,34

1,18

1,76

1.41

1228

574

1678

991

1802

1077

296

1373

925

184

2669

1632

449

2081

1431

304

1109

1735

803

132

935

647

73/

553

619

1404

211

1,37

1,73

1,48

1,52

1,55

1,68

1,56

1,7 5
1,60

1615 I

1,7 3

1266

150

1,96

1.67

1416

1071

135

1,92

1,94
2,0 5

J 206

395

461

743

142

885

2571

7006

2342

11919

3514

10847

4022

18383

1,95

1,88

2,15

poo

Summa. Medeltal. I -

1,9 2

1,37

1.5 5

1,7 2

1,54

Nya Elementarskolan) „ , , Tt

vlj , ,■ De anm. under bil. ii.

Östersund I

Anm. Om »förberedningsklassen» se anm. under bil. H.

Lärjungarnes antal och medelålder i öfre sjunde klassen af elementarläroverken

		Vårterminen	1864.		Vårterminen	1865.		Vårterminen	1866.		Vårterminen	1867.	Vårterminen 1868.		Vårterminen	1869.		Vårterminen	1870.
Latinlinien.	Reallinien.	Latinlinien.	Reallinien.	Latinlinien.	Reallinien.	Latinlinien.	Reallinien.	Latinlinien.	Reallinien.	Latinlinien.	Reallinien.	Latinlinien.	Reallinien.
> 3 p: c" 3 aq P	pH O g 3 p	g Ctl Pj fö P° pH fö	> B P: 3 aq p	pH fö CO B 3 3 P	g fö p-. ro po pH fö	> B w 3 aq p	pH fö CO B 3 P	g CD Pj fö po pH fö	> B p: *B B aq 57	£3 fö co 3 3 P	g cL fö pS pH <ö -i	> B B aq 05	pH Cö 3 P	fö fö"1 po pH fö	p: C B aq 05	>o pH o -i g s	g fö Pj fö S fö	B P? B aq p	pH fö B g 3 • P	fö ‘ fö g ph	> B b'' B Oq P	pH fö ■/- B 3 3 P	g fö CD . S	> B B aq P	p B 3	g fö fö_i pH CD	> B P? B aq p	b° cd CO B 3 B P	& ro Pj cö P° fö	> C B Oq P	S fö ;/ g 3 P	g fö P-. fö pH a>	> pj" Oq P	S fö B 3 p	g fö Pj Cö Po pH CÖ	> B ''b'' B Oq P	b° pH a i 3 P	g fö Pj fö po Cö	> p: B 3 aq P	pH fö <» B 3 3 p	g Pj fö pH CD
Upsala............................	0	__	—	0	—	—	10	193	19,30	0	—	—	15	30C	20	0	...	_____	19	388	20,4 2	4	82	20,50	23	474	20,6 1	3	60	20	29	591	20,38	l	20	20	36	714	19,83	10	220	22
Gefle ....... ...........	4	75	18,7 5	4	78	19,50	3	59	19,67	0	—	—	9	174	19,33	0	—	—	7	136	19,4 3	0	—		7	138	19.71	3	61	20,33	13	261	20,08	0	_		16	318	19,88	2	39	19,50
Hudiksvall........................	2	40	20	0	—	—	2	42	21	0	—	—	3	61	20,33	1	19	19	3	57	19	0	—	—	3	61	20,33	C	—	__	2	41	20,50	0	_	____	3	6C	20	0
Linköping ...................	8	153	19,13	1	20	20	17	361	21,24	3	60	20	14	294	21	5	101	20,2o	15	308	20,5 3	4	83	20,75	21	442	21,05	3	62	20,67	26	553	21,3 7	1	23	23	19	401	21,11	2	46	23
Norrköping .................	2	41	20,50	0	—	—	5	94	18.80	1	20	20	3	65	21,07	2	39	19,50	4	84	21	3	57	19	13	271	20,85	0	_	__	7	144	20,5 7	3	59	19,67	8	162	20,3 5	1	20	20
Westervik ........................	End.	på B.-lin. fullst.	4	79	19,75	End. på R.-lin. fullst.	3	56	18,07	End. på R.-lin. fullst.	6	120	20	End. på R.-lin. fullst.	3	60	20	End.	på R.-!iu. fullst.	0	—	—	lind. på R.-lin. fullst.	9	197	21,89	Eud.	på R.-lin. fullst.	3	62	20,6 7
Skara .............................	16	327	20,44	0	—	—	32	682	21,31	2	40	20	24	508	21,17	3	63	21	31	703	22,08	2	41	20,50	34	751	22,0 9	1	22	22	28	632	22,57	3	58	19,33	32	697	21,78	2	40	20
Wenersborg ...................	1	18	18	0	—	—	1	19	19	3	57	19	6	124	20,67	1	20	20	6	131	21,83	2	40	20	8	171	21,38	4	79	1<I,75	10	202	20,3 0	4	82	20,50	7	160	22,8 0	3	63	21
Strengnäs ......................	3	55	18,33	0	—	—	5	97	19,40	1	21	21	6	126	21	1	21	21	10	212	21,20	3	63	21	7	147	21	1	21	21	6	127	21,17	1	19	19	6	131	21,83	1	20	20
Örebro ..........................	8	147	18,38	0	—	—	14	266	19	6	114	19	20	387	19,35	13	256	19,69	22	415	18,8 6	16	314	19,63	21	425	20,24	6	115	19,17	18	361	20,06	4	81	20,25	27	530	19,63	6	122	20,3 3
Nyköping .......		lä 1! -lin flillrf	0			(3	125		2	43																									-u n			20,80 20,44
Westerås..........................	0		—	0	—	—	8	164	20,50	0			5	109	21,80	0			16	319	19,94	0	_	____	18	367	20,3 9	2	41	20,5 0	19	399	21	1	OO 20	iy,33 20	16	104 327	J 1	21 20	21 20
Falun .............................	0	—	—	0	—	—	3	58	19,8:!	1	18	18	0	—	—	O O	60	20	9	189	21	2	42	21	4	84	21	0	—	—	15	317	21,1 3	2	41	20,50	14	287	20,50	0	_	__
Wexiö .......................	7	138	19,71	0	—		8	173	21,63	1	21	21	16	335	20,04	4	84	21	20	444	22,20	1	21	21	15	328	21,87	2	41	20,5 0	20	441	22,05	0	_	__	18	378	21	0		__
Jönköping .......................	6	119	19,83	1	18	18	10	192	19,20	0	—	—	6	120	20	0	—	—	3	54	18	0	—	—	23	492	21,3 9	0	—	---	17	388	22,83	1	22	22	18	381	21,11	2	38	19
Lund ............................	0	—	—	0	—	—	11	211	19,18	1	20	20	19	374	19,68	3	63	21	8	167	20,88	1	20	20	24	501	20,83	0	—	—	21	423	20,14	0	_	__	28	576	20,5 7	0	_	__
Malmö ..........................	0	—	—	0	—	—	5	94	18,80	1	18	18	7	132	18,8 6	2	40	20	13	266	20,4 6	0	—-	—	5	105	21	1	18	18	18	366	20,33	2	42	21	12	254	21,17	3	56	18.07
Karlskrona........................	3	59	19,07	0	—	—	0	—	—	0	—	—	2	39	19,50	2	39	19.50	5	99	19,80	6	129	21,50	4	85	21,25	6	126	21	5	101	20,30	0	_	__	5	97	19,40	3	61	20,3 8
Kristianstad ...................	7	138	19,7 1	2	41	20,50	7	138	19,71	0	—	—	6	121	20,17	1	19	19	13	283	21,77	3	61	20,3 3	11	216	19,64	0	—	—	18	393	21,8:;	1	24	24	12	25S	21,5 0	1	25	25
Helsingborg .....................	End.	ni R.-lin. fullst.	0	—	—	End. på R.-lin. fullst.	0	—		End.	på R.-lin. fullst.	1	20	20	End. på R.-lin. fullst.	1	21	21	5	99	19,80	7	142	20,2 7	10	217	21,7 0	2	47	23,50	10	242	24,20	3	65	21,07
Göteborg..........................	5\| 112\| 22,40	0	—	—	121 2571 21,42	1	21	21	131 266120,46	3	60	20	19	412	21,68	0			17	369	21,71	4	80	20	16	351	21,94	6	132	22	12	266	22,17	5	111	22,3 0
Halmstad ........................	Ännu	endast 5-	dassigt.	Ännu endast 6-klassigt.	Ännu endast 6-klassigt.	0	—		0	—	—	3	61	20,33	0	—	—	2	41	20,50	1	20	20	3	57	19	2	42	21
Kalmar .........................	0	—	—	0	—	—	9	197	21,80	0	_	—	9	194	21,5 6	0	—	—	15	328	21,87	4	84	21	15	315	21	1	23	23	30	649	21,63	1	20	20	18	402	22,33	0	_	__
Karlstad........................	7	154	22	2	38	19	4	90	22,50	2	43	21,50	13	259	19,92	2	42	21	5	105	21	0	—	—	8	175	21,88	2	40	20	15	303	20,2 0	0	_		13	269	20,69	2	44	22
Hernösand.....................	3	62	20, G 7	1	20	20	12	252	21	2	41	20,50	10	220	22	1	23	23	6	129	21,50	1	22	22	11	221	20,0 9	3	64	21,33	11	227	20,64	0	—	__	10	221	22,10	3	69	23
Östersund ........................	0	—	—	0	—		4	87	21,7 5	0	—	—	0	—	—	0	—	—	3	71	23,6 7	0	—	—	5	107	21,4 0	0	—	—	4	89	22,35	1	22	22	3	70	23,3 3	0	__	__
Umea ..............................	1	17	17	0	—	—	9	178	19,7 7	0	—	—	10	198	19,80	2	41	20,50	5	101	20,20	3	65	21.67	12	248	20,67	0	—	__	13	272	20,92	0	_	___	13	269	20,6 9	1	22	22
Lulea ..............................	End.	iå R.-lin. fullst.	0	—	—	End. på R.-lin. fullst.	0	—	—	End. på R.-lin. fullst.	0	—	—	End. på R.-lin. fullst.	2	40	20	Eud. på R.-lin. fullst.	0	—	—	End. på R.-lin. fullst.	0	—	__	lind. på R.-lin. fullst.	2	44	22
Wisby............................	0		—	0	—	—	2	40	20	4	84	21	4	81	20,25	4	86	21,50	3	66	22	3	60	20	5	103	20,60	1	21	21	5	100	20	1	21	21	2	44	22	3	62	20,0 7
Stockholms Gymnasium .....	4	77	19,25	0	—	—	11	211	19,18	3	58	19,33	20	385	19,25	4	76	19	20	388	19,4(1	3	59	19,67	23	464	20,17	10	198	19,80	31	606	19,55	0	_	__	32	643	20,09	4	84	21
» Nya Klem.-skola	3	54	18	1	20	20	1	21	21	1	20	20	11	206	18,73	0	—	—	15	289	19,27	1	23;	23	19	371	19,53	2	39	19,50	14	276	19,71	5	105	21	15	305	20,33	1	21	21
Samtliga högre läroverken...	90	1786	19,84	16	314	19,6 3	211	4301	20,3 8	38	755	19,87	251	5078	20,2 3	66	1393	21,u	296	6163	20,82	68\|l387\|20,40	369	7694	20,85	6611329	20,14	431	1034	20,9g\|	53 1113 21	413	862;;	20,8 8	G7 1417	21,1 5
D:o d:o för båda lin. tills, j	Antal lärjungar	M	edelålder	Antal lärjungar	Medelålder	Antal lärjungar	Medelålder	Antal lärjungar	Medelålder	Antal lärjungar	Medelålder	Antal lärjungar	Medelålder	Antal lärjungar	M	edelålder
		106.		19,81.		249.		20,30.		317.		20,41.		364.		20,7 4.		435.		20,74.		484.		20,96.		480.		20,9 3.

Bil. L.i

Medium af antalet lärjungar för åren 1866—1870 vid de fullständiga läroverken.

Läroverkens namn.	Antal lärjungar.	Läroverk.	Antal gymnasister.	Läroverk.	Antal realgymnasister.	Läroverk.
Ofverstiger medium.	Medium.	Understiger medium.	Ofverstiger medium.	Medium.	Understiger medium.	Ofverstiger medium.	Medium.	Understiger medium.
Stockholms gymnas.1	387	i			151	i	_		28	i	_	_
D:o JM. Liem.-sk.	295	—	—	i2	61	—	—	i	12	—	i	—
Upsala.......................	500	i	—	—	154	i	—	—	19	i	—	—
Gefle...........................	281	—	—	i	65	—	—	i	11	—	—	i
Hudiksvall..................	128	—	—	i	22	—	—	i	2	—	—	i
Linköping .................	500	i	—	—	145	i	—	—	15	i	—	—
Norrköping ........ .....	304	—	—	i	57	—	—	i	12	—	i3	—
Westervik..................	156	—	—	i	24	—	—	i	24	i	—	—
Skara ........................	482	i	—	—	181	i	—	—	16	i	—	—
V enersborg...............	261	—	—	i	65	—	—	i	18	i	—	—
Strengnäs ..................	151	—	—	i	40	—	—	i	8	—	—	i
Örebro ........................	567	i	—	—	162	i	—	—	37	i	—	—
Nyköping ..................	168	—	—	i	35	—	—	i	9	—	—	i
Westerås ..................	311	—	i	—	91	i	—	—	9	—	—	i
Falun .......................	158	—	—	i	52	—	—	i	5	—	—	i
Wexiö........................	413	i	—	—	106	i	—	—	9	—	—	i
Jönköping..................	455	i	—	—	100	i	—	—	12	—	i	—
Lund...........................	529	i	—	—	143	i	—	—	10	—	—	i
Malmö........................	402	i	—	—	79	—	i	—	13	—	i	—
Kristianstad ...............	310	—	i	—	72	—	—	i	6	—	—	i
Karlskrona..................	276	—	—	i	56	—	—	i	22	i	—	—
Helsingborg...............	183	—	—	i	40	—	—	i	13	—	i	—
Göteborg .................	526	i	—	—	122	i	—	—	25	i	—	—
Halmstad ..................	198	—	—	i	25	—	—	i	7	—	—	i
Kalmar.......................	447	i	—	—	105	i	—	—	7	—	—	i
Karlstad4 .................	291	—	—	i	794	—	i	—	8	—	—	i
Hernösand..................	190	—	—	i	59	—	—	i	7	—	—	i
Östersund ..................	157	—	—	i	23	—	—	i	2	—	—	i
Umeå ......................	209	—	—	i	68	—	—	i	8	—	—	i
Luleå .......................	80	—	—	i	9	—	—	i	3	—	—	i
Wisby ........................	222	—	—	i	36	—	—	i	13	—	i	—
Allmänt me dium. S: a	311	ii	2	18	79	u	2	18	135	9	6	16

1 Gymnasium jemte ett medium af de fyra 5-klassiga läroverken,

2 Får ej emottaga öfver 300.

3 Kan upptagas så, emedan medium är ej fullt 13.

4 För åren 1868—70 medium 325 och 93.

5 Egentligen ungefär 12 3/4-

Bil. L.2.

Folkmängd. Läroanstalter. Lärare. Lärjungar.

Stiftens namn.	Folkmängd 1868.	Antal (v. t. 1870.)	Antal (v. t. 1870.)	Antal (v. t. 1870.)
Gymnasier.	5-klassiga läroverk.	Elementar- läroverk och pedagogier.	Lektorer.	Adjunkter.	Lärare.	Gymnasister.	Scholares.	Lärjungar.
Stockholms stad...	131,918	2	6	9	16	47	69	247	1221	1518
Upsala stift.........	365,566	3	5	7	21	43	68	305	731	1097
Linköpings ........	384,298	3	4	8	17	35	62	272	726	1135
Skara ..................	345,464	2	5	10	13	43	66	267	657	1136
Strengnäs ............	268,673	3	4	7	22	38	66	272	664	1025
Westerås ............	317,140	2	3	10	14	26	52	149	489	845
W exiö..................	307,799	2	2	4	14	25	43	238	636	938
Lunds..................	664,696	5	8	13	31	74	114	475	1453	2071
Göteborgs............	458,758	2	4	12	13	34	63	188	727	1151
Kalmar ...............	143,721	1	1	4	8	14	28	129	288	517
Karlstads ...........	364,867	1	2	5	8	15	32	99	283	552
Hernösands .........	366,151	4	6	9	24	40	72	200	591	887
Wisby..................	54,029	1	1	1	5	10	15	39	182	221
Summa	4,173,080	31	51	99	206	444	750	2,880	8,648	13,093

»Gymnasier» = klasserna VI och VII; »Gymnasister» = lärjungar i dessa klasser; »5-klassiga
läroverk» = klasserna I—V; »Scholares» = lärjungar i dessa klasser; »Adjunkter» = lärare anställde
för dessa klasser; »Elementarläroverk och pedagogier» = fristående läroverk.

Bil. L.s

Folkmängd i förhållande till läroanstalter och lärare.

Stiftens namn.	Ett gymna-sium	Ett 5-klassigt läroverk	Ett el.-lärov. ellerpedagogi	En lektor	En adjunkt	En lärare
å antal innevånare.	å antal innevånare.
Stockholms stad...	65,959	21,986	14,657	8,245	2,807	1,912
Upsala stift .........	121,855	73,113	52,224	17,408	8,502	5,376
Linköpings.........	128,099	96,074	48,037	22,606	10,980	6,198
Skara ..................	172,732	69,093	34,546	26,574	8,034	5,386
Strengnäs ............	89,558	67,168	38,382	12,212	7,070	4,071
Westerås...............	158,570	105,713	31,714	22,653	12,198	6,099
Wexiö..................	153,899	153,899	76,950	21,985	12,312	7,158
Lunds ..................	132,939	83,087	51,130	21,442	8,982	5,831
Göteborgs ............	229,379	114,689	38,230	35,289	13,493	7,282
Kalmar ...............	143,721	143,721	35,930	17,965	10,266	5,133
Karlstads ...........	364,867	182,433	72,973	45,608	24,324	11,402
Hernösands .........	91,538	61,025	40,683	15,256	9,154	5,085
Wisby................	54,029	54,029	54,029	10,806	5,403	3,602
Medium	134,616	81,825	42,152	20,258	9,399	5,564

Bil. L.4.

Folkmängd i förhållande till lärjungar. Lärjungar i förhållande till lärare.

Stiftens namn.	En gymnasist	En scholaris	En lärjunge	En lektor å antal gymnasister.	En adjunkt å antal scholares.	En lärai’e å antal lärjungar.
å antal innevånare.
Stockholms stad ..	534	108	87	15,4	26,0	22,0
Upsala stift ........	1199	500	333	14,5	17,0	16,1
Linköpings............	1413	529	339	16,0	20,7	18,3
Skara ..................	1294	526	304	20,5	15,3	17,2
Strengnäs ...........	988	405	262	12,4	17,5	15,5
Westerås..............	2128	649	375	10,6	18,8	16,2
Wexiö .................	1293	484	328	17,0	25,4	21,8
Lunds ..................	1399	457	321	15,3	19,6	18,1
Göteborgs ............	2440	631	398	14,5	21,4	18,1
Kalmar ..............	1115	499	278	16,1	20,6	18,5
Karlstads ...........	3685	1289	661	12,4	18,9	17,2
Hernösands .........	1831	620	413	8,3	14,8	12,3
Wisby..................	1386	297	244	7,8	18,2	14,7
Medium	1449	483	319	14,0	19,5	17,0

Bil. L.s.

Areal i förhållande till läroanstalter, lärare och lärjungar.

Stiftens namn.	1 Areal i i □-mil.	Ett gymnasium	_ Cl O js- H CD Ce <"*- pt f-g.''	Ett elementar- läroverk eller en pedagogi	Eu lektor. \|	Un adjunkt	t=J C3 0>	l W Sg g 5 CÄ oo*	En scholaris	En lärjunge —-
ii antal □-mil.	å antal D-mil.	å antal □-mil.
Stockholms stad........ I	0,327	0,163	0,051	0,036	0,0 20	0,007	0,0 0 5	0,0 01	0,0 00	0,o oo
Upsala stift...............	206,85 9	88,95 3	53,37 2	38,143	12,708	6,2 0 6	0,924	0,87 5	0,365	0,243
Linköpings ..............	161,090	53,0 97	40,27 2	20,136	9,476	4,003	2,598	0,592	0,222	0,142
Skara .....................	113,312	56,65 6	22,662	11,331	8,716	2,635	1,717	0,424	0,172	0,100
Strengnäs ..............	111,292	37,097	27,823	15,899	5,059	2,929	1,686	0,409	0,168	0,108
Westcrås..................	339,216	169,608	113.072	33.922	24,230	13,047	6,5 23	2,277	0,694	0,401
Wcxiö ....................	154,7 04	77,35 2	77,352	38,6 7 6	11,050	6,188	3,598	0,650	0,243	0,165
Lunds .....................	122,911	24,583	15,364	9,455	3,965	1,661	1,079	0,259	0,085	0,059
Göteborgs ...............	131,868	65,934	32,967	10,989	10,144	3,878	2,093	0,701	0,181	0,115
Kalmar .................	50,423	50,423	50,423	12,606	6,3 03	3,602	1,801	0,391	0,175	0,09 7
Karlstads.................	191,093	191,093	95,546	38,219	23,887	12,740	5,972	1,930	0,67 5	0,346
Hernösands...............	2106,115	526,529	351,01!!	234,013	87,755	52,653	29,252	10,531	3,564	2,3 7 4
Wisby .....................	27,483	27,483	27,483	27,483	5,497	2,748	1,832	0,7 0 0	0,150	0,123
Medium för hela riket ............	124,307	75,559	38,924	18,706	8,679	5,138	1,338	0,446	0,294
Medium p. p. Hernösands stift uteslutet ...........................	64,719	38,831	19,416	9,601	4,315	2,57 7	0,652	0,217	0,143

Hela rikets areal — 3853,520 □-mil.

Bil. M.

Tabellarisk öfversigt öfver lärjungeantalet vid elementarläroverken och
pedagogierna inom de särskilda stiften.

A. Medium för höstterminerna 1869 —1871.

Stift.	K 1 a s s e r.	Summa.
I.	II.	III.	IV.	V.	VI. i.	VI. 2.	VII. i.	VII. 2.
j Stockholms stad*............ jUpsala ........................... Linköping ..................... Skara .............................. Strengnäs....................... Westerås ........................ Wexiö ........................... Lund .............................. Göteborg ........................ Kalmar .......................... Karlstad ........................ Hernösand .................... Wisby ..........................	258 181 149 222 190 189 104 303 280 128 88 173 49	315 195 216 195 188 171 168 431 296 87 105 185 52	235 180 167 158 151 104 150 300 191 60 102 147 38	156 130 119 129 114 89 147 259 122 53 63 88 22	84 94 112 96 95 75 115 219 76 52 59 63 18	61 91 85 73 87 55 92 169 66 46 38 61 12	46 73 76 67 72 42 77 145 56 41 30 58 10	44 63 67 73 63 37 54 112 42 28 28 42 9	39 58 47 47 52 28 48 83 30 23 18 30 8	1238 1065 1038 1060 1012 790 955 2021 1159 518 531 847 218
Summa	2314	2604	1983	1491	1158	936	793	662	511	12452

B. Maximi-antalet enligt Komiterades förslag.

Stift.				K 1	a s s	e r.				Summa.
I.	II.	IH.	IV.	V.	VI. i.	VI. 2.	VII. i.	VII. 2.
j Stockholms stad*............	320	320	320	200	200	120	120	90	90	1780
\Upsala	440	360	240	200	200	120	120	90	90	1860
Linköping .....................	440	400	280	160	160	120	120	90	90	1860
Skara..............................	560	440	280	200	200	90	90	60	60	1980
Strengnäs........................	400	320	200	160	160	120	120	90	90	1660
Westerås ........................	400	360	160	120	120	90	90	60	60	1460
Wexiö ..........................	240	240	80	80	80	120	120	60	60	1080
Lund ..............................	800	680	320	320	320	210	210	180	180	3220
Göteborg ........................	440	360	240	160	160	90	90	90	90	1720
Kalmar ...........................	200	200	80	40	40	60	60	30	30	740
Karlstad ......................	280	240	200	80	80	60	60	30	30	1060
Hernösand .....................	560	480	320	240	240	120	120	120	120	2320
Wisby ...........................	80\| 80	40	40	40	30	30	30	30	400
Summa	5160	4480	2760	2000	2000	1350	1350	1020	1020	21140

Nya Elementarskolan är ej i beräkningen upptagen.

Bil. M.i.

Medium af antalet Lärjungar vid elementarläroverken och pedagogierna under höstterminerna
18(59—1871, jemfördt med maximi-antalet enligt Komiterades förslag.

	I.	11.	111.	IV.	V.	VI. 1.	VI.2.	Vll.i.	VII.2.	Summa	“ CO p p
Stockholm. Nu varande läroverk: Gymnasium ...........................T.......	kl.	r.	kl.	r.	kl.	r.	kl.	r.	kl.	r.	kl.	r.	kl.	r.	kl.	r.	kl.	r.	c 3 3 5 • p
_	_	_	_	_	_	_	_	_	47	14	37	9	37	7	34	5	155	35	190
Klara............................................	45	29	25	26	19	24	K	20	4									99	58	202
Maria...........................................	35	16	39	17	25	13	18	8	6	—								54	88	177
Jakob............................................	59	19	43	20	29	10	15	6	1	—	—	—						55	91	205
Katarina .......................................	65	33	49	39	38	32	23	18	13							—	—	122	123	310
Ladugårdslandet ..............................	37	24	18	15	7	8	3	3	2	—	—	—	—	—	—	—	—	5C	30	117
Nikolai ... ......................................	10	0	14															0	14	24
Adolf Fredrik ................................	7	0	6	—	—	—	—	—	—	—	—	—	--	—	—	—	—	0	6	13
Summa	258	121	194	117	118	87	69	55	29	47	14	37	9	37	7	34	.5	535	445	1238
Föreslagna läroverk:
Stockholm: h. elementarläroverk A.......	40		40		40		40		40	30	30	30	30	30	30	30	30	_	_	440
i) » B.......	40	40	40	40	40	30	30	30	30	30	—	30	—	—	—	380
3 st. 1. 5-kl. elementarlärov.	120	120	120	120	120											600
» pedagog, afdeln..........	120	120	120															360
Summa	320	320	320	200	200	60	60	60	60	60	30	60	30	—	—	1780
Upsala stift.
Nu varande läroverk:
Upsala ..........................................	62	65	9	61	9	52	6	48	4	55	4	43	3	34	3	38	6	386	44	492
Gefle ............................................	35	24	18	25	13	25	7	17	3	17	5	17	2	14	3	13	3	152	54	241
Hudiksvall.......................................	26	23	8	21	4	16	2	8	0	9	i	7	1	8	1	7	I	99	18	143
Norrtelje .......................................	19	14	6	10	6	6	3	5	1	—	—	—	—	—	—	—	—	35	16	70
Enköping —...................................	10	13	1	13	2	12	1	8	0	—	—	—	—	—	—	—	—	46	4	60
Söderhamn .................................	17	9	5	10	6		—											19	11	47
Oregrund, pedagogi..........................	12																			12
Summa	1S1	148	47	140	40	111	19	86	8	81	10	67	6	56	7	48	10	737	147	1065
Föreslagna läroverk:
Upsala: elementarläroverk ..................	40		10		10		10	40	30	30	30	30	30	—	30	—	—	—	—
pedagogi..............................	40	40											—	—	—	JL.	—	—	460
Gefle: elementarläroverk .....................	40	40	40	40	40	30	30	30	—	30	—	—	—	—
pedagogi.................................	40	40											—	—	—	—	—	—	400
Hudiksvall: elementarläroverk ............	40	40	40	40	40	30	30	30	—	30	—	—	—	—
pedagogi ........................	40	40											—	—	—	—	—	—	400
Norrtelje: elementarläroverk ...............	40	40	40	40	40					—	—	—	—	—	—	—
pedagogi ...........................	40										—			—	—	—	—	—	—	240
Enköping: elementarläroverk...............	40	40	40	40	40
pedagogi..........................	40													—	—	—	—	—	—	240
Söderhamn: pedagogi ........................	40	40	40									—	—	—	—	—	—	120
Summa	440	360	240	200	200	120	120 \|	90	—	90	—	—	—	1860

Bil. M. 2

		I.	II.	III,	IV.	V.	VI. 1.	VI	.2.	VII.l.	VII.2.	Summa	?? & p d d 3 3 B
Linköpings stift.		kl.	r.	kl.	r.	kl.	r.	kl.	r.	kl.		kl.	r.	kl.	r.	kl.	r.	ld.	r.
N u v a r ;i n d c 1 ä r o v e r k:
Linköping..........................		40	42	9	43	8	51	4	60	4	50	6	50	3	43	2	30	i	369	37	446
Norrköping .........................		42	31	29	29	14	21	12	20	7	19	3	16	2	15	3	10	3	161	73	276
West er vik.........................		14	11	22	11	10	10	8	7	5	—	7	—	5	—	4	—	3	39	61	117
Ekesjö ...............................		21	19	12	14	5	10	3	6	3	—	—	—	—	—	—	—	—	49	23	93
Söderköping ........................		14	9	C	5	5	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	14	11	39
Wadstena ..........................		12	6	12	6	8												—	12	20	44
Wimmerby ........................		6	8	0	il	0	—	—	—			—	—	—	—	—	—		17	0	23
	Summa	149	126	90	117	60	92	27	93	19	69	10	06	.1.0	58	9	40	7	661	228	1038
Föreslagna läroverk:
Linköping: elementarläroverk...		40		40		40		40	40	30	30	30	30	30	—	30	—	—	—	—
pedagogi .............		40	40										—	—	—	—	—	—	—	460
Norrköping: elementarläroverk		40	40	40	40	40	30	30	30	—	30	—	—	—	—
pedagogi.............		40	40											—	—	—	—	—	—	400
Westervik; elementarläroverk...,		40	40	40	40	40	30	30	30	—	30	—	—	—	—
pedagogi .............		40	40											—	—	—	—	—	—	400
Ekesjö: elementarläroverk .......		40	40	40	40	40
pedagogi ...................		40													—	—	—	—	—	—	240
Söderköping: pedagogi ..........		40	40	40									—	—	—	'' -	—	—	120
Wadstena: pedagogi................		40	40	40									—	—	—	—	—	—	120
Wimmerby: pedagogi .............		40	40	40		—							—	—	—	—	—	—	120
	Summa	440	400	280	160	160	120	120	90	—	90	—	—	—	1860
Skara stift.
Nu varande läroverk:
Skara...............................		26	39	5	40	O	48	5	45	5	45	4	43	5	50	4	31	2	341	35	401
Wenersborg ........................		25	25	13	24	11	29	12	21	4	19	5	16	3	15	4	11	3	160	55	240
Mariestad ...........................		21	11	7	8	3	10	2	10	1	—	—	—	—	—	—	—	—	39	13	73
Borås..............................		20	8	9	10	7	9	4	3	2	—	—	—	—	—	—	—	—	30	22	72
Lidköping...........................		25	7	11	6	8	6	4	2	3	—	—	—	—	—	—	—	—	21	26	72
Alingsås .............................		14	6	13	5	12													11	25	50
Sköfde ..............................		26	12	13	8	11													20	24	70
Hjo, pedagogi .....................		18	8	8					—				—						8	8	34
Falköping, pedagogi...............		35																			35
Ulricehamn, pedagogi ............		13	—																		13
	Summa	222	116	79	101	57	102	27	81	15	64	9	59	8	65	8	42	5	630	208	1060
Föreslagna läroverk:
Skara: elementarläroverk ......		40		40		40		40		40	30	30	30	30	30	—	30	—	—	—	—
pedagogi ..................		40	40											—	—	—	—	—	—	460
Wenersborg: elementarläroverk		40	40	40	40	40	30	30	30	—	30	—	—	—	—
pedagogi ...........		40	40											—	—	—	—	—	—	400
Mariestad: elementarläroverk...		40	40	40	40	40
pedagogi...............		40													—	—	—	—	—	—	240
Borås: elementarläroverk .......		40	40	40	40	40					—	—	—	—	—	—	--
pedagogi ...................		40													—	—	—	—	—	—	240
Lidköping: elementarläroverk		40	40	40	40	40
pedagogi .............		40													—	—	—	—	—	—	240
Alingsås: pedagogi ................		40	40	40									—	—	—	—	—	—	120
Sköfde: pedagogi.................		40	40	40									—	—	—	—	—	—	120
Hjo: pedagogi .....................		40	40										—	—	—		—	—	—	80
Falköping: pedagogi .............		40	40											—	—	—	—	—	—	80
	SnmmalööO	440	280	200	200	90	90	60	—	60	—	—	—	1980

Bil. M. 3.

		II.	III.	IV.	V.	VI1.	VI.2.	VII.l.	VII. 2.	Summa	» CTi P C
Strengnäs stift.		kl.	r.	kl.	r.	kl.	r.	kl.	r.	kl.	r.	kl.	r.	kl.	r.	kl.	r.	kl.	r.	a ^ 31

Strengnäs .......................................	16	16	4	16	5	16	3	16	9	18	i	17	i	16	i	9	i	124	18	158
Örebro ..........................................	61	41	45	48	38	47	24	44	12	48	7	36	6	3(	4	29	4	323	140	524
Nyköping ......................................	24	19	9	20	5	14	5	13	4	11	2	11	1	12	C	9	(	109	26	159
Eskilstuna......................................	38	9	14	4	s	3	2	3	1									1<	25	82
Askersund.......................................	18	2	13	1	6													3	19	40
Södertelje, pedagogi..........................	15	8	8									—						8	8	31
Mariefred, pedagogi.........................	18					—														18
Summa	190	95	93	39	62	80	34	76	19	77	10	64	8	58	5	47	5	586	236	1012
Föreslagna läroverk:
Strengnäs: elementarläroverk...............	40		40	40		40		40	30	30	30	30	30	—	3C	—	—	—	—
pedagogi ........................	40	40							—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	460
Örebro: elementarläroverk ..................	40	40		40		10	40	30	30	30	30	30	30	30	30	—	—	—
pedagogi..............................	40	40																	520
Nyköping: elementarläroverk...............	40	40	40	40	40	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—
pedagogi...........................	40									—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	240
Eskilstuna: elementarläroverk ..........	40	40		10		40	40
pedagogi ........................	40									—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	240
Askersund: pedagogi .......................	40	40	40												—			120
Södertelje: pedagogi ........................	40	40																	80
Summa	400	320	200	160	160	60	60	60	60	60	30	60	30	—	—	1660
Westerås stift.
Nu varande läroverk:
Westerås .....................................	25	37	3	34	3	44	3	38	3	35	1	26	1	23	1	17	1	254	16	295
Falun.............................................	32	32	15	28	12	25	5	23	4	17	2	14	1	12	1	10	0	161	40	233
Arboga ........................................	15	8	10	7	7	7	5	O	2									27	24	66
Sala ......................................... ..	18	40	8	6	7				—									16	15	49
Köping, pedagogi..............................	IT	8	8															8	8	33
Nora, pedagogi.................................	in	9	9			—					—				—			9	9	37
Hedemora, pedagogi ........................	L3	7	7	—	—	--	—	—		—	—	—	—	—	—	—	—	7	7	27
Lindesberg, pedagogi .......................	26																			26
Säter, pedagogi................................	12																			12
Avesta, pedagogi ............................	12	—				—		—						—						12
Summa	189	111	60	75	29	76	13	66	9	52	3	40	2	35	2	27	1	482	119	790
Föreslagna läroverk:
Westerås: elementarläroverk ...............	40		10		10		10		10	30	30	30	30	30	—	30	—	—	—	—
pedagogi..........................	40	40											—	—	—	—	—	—	460
Falun: elementarläroverk ..................	40	40	40	40	40	30	30	30	—	30	—	—	—	—
pedagogi ..............................	40	40											—	—	—	—	—	—	400
Arboga: elementarläroverk.................	40	40	40	40	40
pedagogi..............................	40													—	—	—	—	—	—	240
Sala: pedagogi................................	40	40	40									—	—	—	—	—	—	120
Köping: pedagogi.............................	40	40											—	—	—	—	—	—	80
Nora: pedagogi ................................	40	40											—	—	—	—	—	-	80
Hedemora: pedagogi .......................	40	40											—	—	—	—	—	—	80
Summa	400	360	160	120	120	90 j	90	60	-!	6o\|	-1	—	-1	1460

Bil. M. 4

Wexiö stift. Nu varande läroverk:	I.	II.	III.	IV.	V.	VI. i.	VI. 2.	VII.l.	VII. 2.	Summa	Summa s:arum.
kl.	r.	kl.	r.	kl.	r.	kl.	r.	kl.	r.	kl.	r.	kl.	r.	kl.	r.	kl.	r,
Wexiö .....................................	37	61	4	58	3	55	3	46	2	37	9	23	4	24	i	23	0	337	19	393
Jönköping ...................................	41	47	20	70	19	72	17	56	11	43	10	36	4	28	i	24	1	376	83	500
Wernamo ....................................	17	26	0															26	0	43
Grenna, pedagogi..........................	0	5	5	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	5	5	19
Summa	104	139	29	128	22	127	20	102	13	80	12	69	8	52	2	47	1	744	107	955
Föreslagna läroverk:
Wexiö: elementarläroverk ...............	40		40	40	4	0	1	0	30	30	30	30	30	—	30	—	—	—	—
pedagogi ...........................	40	40						—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	460
Jönköping: elementarläroverk .........	40	40	40	40	40	30	30	30	30	30	—	30	—	—	—	—
pedagogi ...................	40	40							—	—	—	—	—	—	—		—	—	460
Wernamo: pedagogi.......................	40	40																	80
Grenna: pedagogi ..........................	40	40							—	—	—	—	—	__	—	—	—	—	8(
Summa	240	240	80	80	80	60	60	60	60	60	—	60	—	—	—	1080
Lunds stift.
Nu varande läroverk:
Lund..........................................	41	38	10	49	6	58	7	52	7	51	7	46	4	34	i	29	0	357	42	44(
Malmö .....................................	50	35	38	39	15	33	7	36	6	29	6	30	5	18	3	14	1	234	81	365
Karlskrona .................................	37	28	29	26	20	21	17	14	ii	12	11	13	7	15	7	7	3	136	105	278
Kristianstad ..............................	42	46	12	43	8	33	6	31	4	28	3	20	3	17	i	14	2	232	39	313
Helsingborg .................................	18	19	24	19	17	16	16	16	10	17	5	14	3	13	3	11	2	125	80	223
Ystad.........................................	25	14	10	11	11	12	7	7	7									44	35	104
Karlshamn....................................	24	10	18	12	6	12	2	8	2	—	—	—	—	—	—	—	—	42	28	94
Landskrona .................................	9	7	13	7	11	5	7	4	4	—	—	—	—	—	—	—	—	23	35	67
Sölvesborg....................................	7	4	11										—					4	ii	22
Ronneby ...................................	4	0	21															0	21	25
Trelleborg...................................	14	10	12										—					10	12	36
Engelholm, pedagogi .....................	22	11	11							—								11	11	44
Cimbrishamn, pedagogi .................	10																			10
Summa	303	222	209	206	94	190	69	168	51	137	32	123	22	97	15	75	8	1218	500	2021
Föreslagna läroverk:
Lund: elementarläroverk..................	40		40		40		40	40	30	30	30	30	30		30	—	—	—	—
pedagogi ...........................	40		40							—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	460
Malmö: elementarläroverk ..............	40		10		40	40		40	30	30	30	30	30	30	30	30	—	—
pedagogi...........................	40		40						—					—	—	—	—	—	—	520
Karlskrona: elementarläroverk .........	40		40	40	40	40	30	30	30	—	30	—	—	—	—
pedagogi .....................	40	40		—									—	—	—	—	—	—	400
Kristianstad: elementarläroverk.........	40		40		40	40	40	30	30	30	—	30	—	—	—	—
pedagogi.....................	40		40											—	—	—	—	—	—	400
Helsingborg: elementarläroverk.........	40		40	40	40		40	30	30	30	—	30	—	—	—	—
pedagogi.....................	40		40											—	—	—	—	—	—	400
Ystad: elementarläroverk..................	40		40	40	40	40
pedagogi ..........................	40													—	—	—	—	—	—	240
Karlshamn: elementarläroverk .........	40		40	40	40	40				—	—	—	—	--	—	—	—
pedagogi .....................	40													—	—	—	—	—	—	240
Landskrona: elementarläroverk .........	40	40	40	40	40
pedagogi .....................	40						—				—			—	—	—	—	—	—	240
Sölvesborg: pedagogi .....................	40	40											—	—	—	—	—	—	80
Ronneby: pedagogi ........................	40	40											—	—	—	—	—	— -	80
Trelleborg: pedagogi .....................	40	40											—	—	—	—	—	—	80
Engelholm: pedagogi ....................	40	40											—	__	—	—	—	—	80
Summa	800	680	320	320	320	210	210	150	3o\| 150	30	—	—	3220

Bil. M. 5.

		II.	III.	IV.	V.	VI.i.	VI. 2.	VII.l.	VII. 2.	Summa	5®
	r.
																			2 B
Göteborgs stift.		kl.	r.	kl.	r.	kl.	r.	kl.	r.	kl.	r.	kl.	r.	kl.	r.	kl.	r.	kl.	r.	3 \|
Nu varande läroverk:
Göteborg ........................ ........ .....	66	50	47	50	33	46	23	30	15	38	8	43	5	32	6	21	5	310	142	518
Halmstad .....................................	26	20	19	22	13	21	7	18	3	18	2	8	0	4	0	3	1	114	45	185
Uddevalla .......................................	26	10	24	12	13	7	6	6	2									35	45	106
Göteborg, 5-kl..................................	41	3	30	3	15	2	10	0	2									8	57	106
3-kl..................................	30	0	23	0	16									—				0	39	69
Warberg .......................................	12	6	8	6	8													12	16	40
Strömstad......................................	10	3	9															3	9	22
Marstrand.....................................	5	0	20															0	20	25
Kongelf, pedagogi ..........................	12	6	6															6	C	24
Kongsbacka, pedagogi ........................	11	6	6															6	6	23
Falkenberg, pedagogi .......................	16																			16
Laholm .........................................	25																			25
Summa	280	104	192	93	98	76	46	54	22	56	10	51	5	36	6	24	6	494	385	1159
Föreslagna läroverk:
Göteborg: elementarläroverk ...............	40		40		40		40		40	30	30	30	30	30	30	30	30	—	—	440
Halmstad: elementarläroverk...............	40	40	40		10	40	30	30	30	—	30	—	—	—	—
pedagogi...........................	40	40											—	—	—	—	—	—	400
Uddevalla: elementarläroverk...............	40	40	40	40	40
pedagogi...........................	40													—	—	—	—	—	—	240
Göteborg: elementarläroverk ...............	40	40	40	40	40				—	—	—	—	—	—	—	—
pedagogi...........................	40				—									—	—	—	—	—	—	240
d:o ...........................	40	40	40									—	—	—	—	—	—	120
Warberg: pedagogi ..........................	40	40	40									—	—	—	—	—	—	120
Strömstad: pedagogi ........................	40	40											—	—	—	—	—	—	80
Marstrand: pedagogi ........................	40	40											—	—	—	—	—	—	80
Summa	440	360	240	160	160	90	90	60	30	60	30	—	—	1720
Kalmar stift.
Nu varande läroverk:
Kalmar ........................................	57	47	12	47	8	46	7	48	4	42	4	38	3	27	1	23	0	318	39	414
Oskarshamn ...................................	24	8	6	2	3													10	9	43
Borgholm ......................................	12	7	7															7	7	26
Mönsterås.......................................	35																			35
Summa	128	62	25	49	11	46	7	48	4	42	4	38	3	27	1	23	0	335	55	518
Föreslagna läroverk:
Kalmar: elementarläroverk..................	40		40	4	0	4	0	4	0	30	30	30	30	30	—	30	—	—	—	—
pedagogi ..........................	40	40							—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	460
Oskarshamn: pedagogi.......................	40	40	40															120
Borgholm: pedagogi ........................	40	40															—	—	80
Mönsterås: pedagogi .......................	40	40							—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	80
Summa	200	200	80	40	40	30	30	30	30	30	—	30	—	-		740

Bil. M. 6.

Karlstads stift.	i.	II.	111.	IV.	V.	VI. l.	VI.2.	VII.l.	VII.2.	Summa	“ C/D pa g
										kl.		kl.		kl.		kl.		c 2
	kl.	r.	kl.	r.	kl.	r.	kl.	r.	kl.	r.	r.	r.	r.	r.	3 3
Nu varande läroverk:
Karlstad..........................................	26	36	9	42	n	44	ii	41	u	30	8	26	4	25	3	16	2	260	59	346
Kristinehamn ...............................	13	8	9	6	6	5	3	5	2	—	—	—	—	—	—	—	—	24	20	57
A mål............................................	26	14	7	13	3					—								27	10	62
Filipstad .......................................	8	5	2	5	3													10	5	23
Arvika ........................................	16	6	9	7	6	—	—								—			13	15	44
Summa	88	69	36	73	29	49	14	46	13	30	8	26	4	25	3	16	2	334	109	531
Föreslagna läroverk:
Karlstad: elementarläroverk ...............	40		40		10	4	0	4	0	30	30	30	30	30	—	30	—	—	_	—
pedagogi ...........................	40	40												—					460
Kristinehamn: elementarläroverk .........	40	40	40	40	40			—						—
pedagogi ....................	40									—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	240
Amål: pedagogi ..............................	40	40	40															120
Filipstad: pedagogi ...........................	40	40	40					—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	120
Arvika: pedagogi..............................	40	40	40							—								120
Summa	280	240	200	80	80	30	30	30	30	30	—	30	—	—	—	1060
Hernösands stift.
Nu varande läroverk:
Hernösand ....................................	26	26	5	26	3	22	2	16	1	24	1	19	1	16	0	12	2	161	15	202
Östersund ......................................	33	32	4	18	4	15	1	10	1	7	0	11	0	4	0	1	0	98	10	141
Umeå.............................................	21	27	4	26	3	17	3	16	]	21	1	19	1	16	1	12	1	154	15	190
Luleå............................................	14	14	3	12	1	It	0	8	0	7	0	6	1	4	1	2	0	64	6	84
Sundsvall ......................................	29	12	10	13	9	8	3	6	]						—	—	—	39	23	91
Piteå.............................................	15	13	4	9	1	5	1	2	1							—	—	29	7	51
Haparanda.......................................	16	6	4	7	3					—							—	13	7	36
Skellefteå ......................................	9	3	8	6	6												—	9	14	32
Örnsköldsvik....................................	10	5	5	—														5	5	20
Summa	173	138	47	117	30	78	10	58	5	59	2	55	3	40	2	27	3	572	102	847
Föreslagna läroverk:
Hernösand: elementarläroverk ............	40		40		40		lo		10		10		10	30	—	30	—	—	—	—
pedagogi .......................	40	40								—			—	—	—	—	—	—	400
Östersund: elementarläroverk ............	do	40	40	40	40	30	30	30	—	30	—	—	—	—
pedagogi ........................	40	40											—	—	—	__	—	—	400
Umeå: elementarläroverk ..................	40	40	40	40	40	30	30	30	—	30	—	—	—	—
pedagogi .............................	40	40											—	—	—	—	—	_	400
Luleå: elementarläroverk ..................	40	40	40	40	40	30	30	30	—	30	—	—	—	—
pedagogi .............................	40	40		—									—	—	—	—	—	—	400
Sundsvall: elementarläroverk ...............	40	40	40	40	40					—	•—	—	—	—	—	—
pedagogi..........................	40										—		—		—	—	—		—	240
Piteå: elementarläroverk ..................	40	40	40	40	40
pedagogi .............................	40													—	—	—	—	—	—	240
Haparanda: pedagogi ........................	40	40	40									—	—	—	—	—	—	120
Skellefteå: pedagogi...........................	40	40	40						—			—	—	—	—	—	—	120
Summa	560	480	320	240	240	120	120	120	—	120	—	—	—	2320
Wisby stift.
Nu varande läroverk:
Wisby .........................................	49	24	28	24	14	15	7	15	3	9	3	8	2	7	2	6	2	108	61	218
Föreslaget läroverk:
Wisby: elementarläroverk .................	40	4	0	4	0	40	4	0	3	0	3	0	30	—	30	—	—	—	—
pedagogi ..............................	40	40											—	—	—	—	—	—	400
Summa	80	80	40	40	40	30	30	30	—	30	—	—	-	400

U ndervisningsplan.

Antal nndervisningstimmar i hvarje vecka för särskilda läroämnen.

Bil. N.i.

					Kla	s s i s k a	! i n i	e n.					Reala			Summa
	Läroämnen.																			timmar.
		I.	II.	III.	IV.	V.	VI. i.	VI.2.	VII.i.	VII.2.	I.	II.	III.	IV.	v.	VI. 1.	VI.2.	VII.i.	VII. 2.	kl. 1.	r. 1.
Kristendom ..................	4	3	3	3	2	2	2	2	2	4	3	3	3	2	2	2	2	2	23	23
Modersmålet..................	4	4	2	2	2	2	2	/ 2	( 2	4	4	2	2	2	3	3	J 2	1 2	22	24
Fil	propedevtik ............	—	—	—	—	—	—	—	1 1	i 1	—	—	—	—	—	—	—	i 1	i 1	2	2
Latin...........................	8	8	8	8	7	7	7	6	6	—	—	—	—	—	—	—	—	—	65	—
Tyska ......................	—	—	—	—	—	3	3	2	2	8	8	6	6	5	2	2	2	2	10	41
Franska .....................	—	—	4	4	2	2	2	1	1	—	—	4	4	2	2	2	2	2	16	18
Grekiska .....................	—	—	—	—	6	6	6	6	6										30	—
Engelska .....................	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	6	2	2	2	2	—	14
Matematik .................	6	6	6	6	6	3	3	3	3	6	6	6	6	6	6	6	6	6	42	54
1	'' Naturlära ...............	—	2	2	2	2	—	—	—	—	—	2	2	2	2	—	—	-----	—	8	8
i	Naturalhistoria........	—	—	—	—	—	2	2	2	2	—	—	—	—	—	2	2	2	2	8	8
re a	Fysik.....................	—	—	—	—	—	—	—	—	_	_	_	_	_	_	3	3	3	3	__	12
tK1 to
T3	Kemi....................	—	—	—	—											2	2	2	2	—	8
Historia och Geografi......	4	4	4	4	3	3	3	3	3	4	4	4	4	3	4	4	4	4	31	35
Välskrifning..................	2	I	1	1	—	—	—	—	—	2	1	1	1	—	—	—	—	—	5	5
Teckning .....................	2	2	—	—	—	—	—	—	—	2	2	2	2	2	2	2	2	2	4	18
	1 Summa	30	30	30	30	30	SO	30	28	28	30	30	30	30	30	30	30	30	30	266	270
Gymnastik ..................	72	Va	%	4/ / 2	%	4/ / 2	4/ / 2	4/ / 2	—	4/2	72	4/2	4/>	4/2	4/2	4/ / 2	%	—	16	16
Vapenöfning..................	—	—	—	—	1	i	l	1	2	—	—	—	—	1	1	1	1	2	6	6
Säng ...........................	i	1	1	H	14	H	H	H	14	1	1	1	H	14	14	H	14	14	12	12
	2 Summa	33	33	33	334	344	344	344	324	314	33	33	33	334	344	344	344	344	334	300	304
5	Engelska ...............	—	—	—	—	—	—	—	1	1	—	—	—	—	—	—	—	—	—	2	—
i	Teckning ....... .......	—	—	2	2	2	2	2	2	2	—	—	—	—	—	—	—	—	—	14	—
CTQ
r	Instrum. spel .........	2	2	2	2	2	2	2	2	2	2	2	2	2	2	2	2	2	2	18	18
	3 Summa	35	35	37	374	384	384	384	374	364	36	35	35	354	364	364	364	364	354	334	322

Bil. N.2.

Förslag till lärokurser med två från början parallelt löpande linier.

A) Klassiska linien.

Första klassen.

Kristendom: Biblisk historia. Första hufvudstycket af katekesen jemte dertill lämpade
bibelspråk och psalmverser.

Modersmålet: Uppläsning och förklaring af valda stycken, jemte öfning för lärjungarne
att med egna ord redogöra för innehållet af det lästa. Föreläsning
eller fri framställning af berättelser, helst ur nordiska sagohistorien, till öfning
för lärjungarne att uppfatta och återgifva det afhörda. Rättskrifning.

Latinska språket: Läsning af elementarbok jemte grammatik under jemförelse med
modersmålet.

Matematik: Aritmetik: De fyra räknesätten i hela tal jemte någon öfning i användandet
af decimaler. Tillämpning på sorter. Hufvudräkning.

Historia och Geografi: Berättelser ur fäderneslandets historia efter lärarens muntliga
framställning och med begagnande af en kort lärobok såsom stöd för lärjungens
minne. Fysisk geografi: det allmännaste om verldsdelarne efter jordgloben.
Fäderneslandets geografi. Det öfriga Europas geografi efter en kort lärobok
påbörjad.

Andra klassen.

Kristendom: Biblisk historia. Andra hufvudstycket af katekesen jemte dertill lämpade
bibelspråk och psalmverser.

Modersmålet: Ofningar såsom i föregående klass. Rättskrifning.

Latinska språket: Läsning af elementarbok och grammatik såsom i föregående klass.
Cornelius Hepos.

Matematik: Aritmetik: de fyra räknesätten i bråk jemte tillämpning på sorter. Hufvudräkning.
Geometrisk åskådningslära.

Naturlära: Inledning till djurrikets kännedom. Öfversigt af dess hufvudafdelningar
och vigtigare klasser. Exkursioner.

Historia och Geografi: Fäderneslandets historia såsom i föregående klass. Europas
geografi fortsatt.

Tredje klassen.

Kristendom: Biblisk historia. 3:e, 4:e och 5:e hufvudstyckena af katekesen jemte
dertill lämpade bibelspråk och psalmverser.

Modersmålet: Läsöfningar. Öfning att skriftligen återgifva lästa eller muntligen
meddelade berättelser.

Latinska språket: Cornelius Nepos. Syntax med extemporerade öfningar. Temaskrifning
på lärorummet.

Franska språket: Läsning af elementarbok jemte det hufvudsakligaste af grammatiken.

Matematik: Aritmetik: Tillämpning af de båda föregående årens kurser på s. k. regula
de tri, intresse- och bolagsräkning m. m. Geometri: Geometrisk åskådningslära
med tillämpning på planimetriska och stereometriska uppgifter. Enklare
geometriska satser.

Naturlära: Inledning till växtrikets kännedom. Öfversigt af dess hufvudafdelningar
och vigtigare grupper. Grunddragen af Linnés sexualsystem. Repetition af
2:a klassens kurs. Exkursioner.

Historia och Geografi: Fäderneslandets historia fortsatt och afslutad. Europas geografi
afslutad. Grunddragen af de öfriga verldsdelarnes geografi.

Fjerde klassen.

Kristendom: Nya testamentets läsning jemte underrättelser om de bibliska böckernas
innehåll och författare. Katekisation.

Modersmålet: Läs- och skriföfningar såsom i föregående klass. Grammatik efter en
kort lärobok.

Latinska språket: Cornelius Nepos, Julius Gassar de bello gallico. Fortsättning af
syntaxen med extemporerade öfningar. Temaskrifning på lärorummet.

Franska språket: Läsöfningar. Grammatik fortsatt i förening med extemporerade
öfningar.

Matematik: Algebra: De fyra räknesätten i hela tal; läran om bråk påbörjad. Geometri:
läran om trianglar och parallelogrammer. Aritmetiska öfningar.

Naturlära: Framställning af de fysiska och kemiska grundbegreppen dels till förklaring
af de vanligaste naturföreteelserna, dels såsom inledning till stenrikets
kännedom. Exkursioner.

Historia och Geografi: Allmänna historien i kortare öfversigt påbörjad. Geografi:
repetition.

Femte klassen.

Kristendom: Nya testamentets läsning. Katekisation.

Modersmålet: Läsöfningar. Hvarannan vecka och på tid utom lärotimmarne smärre
uppsatser öfver lättare ämnen efter lärarens anvisning i afseende å behandlingen.
Grammatik såsom i föregående klass.

Latinska språket: Julius Caesar de bello gallico. Urval ur Ovidii Metamorfoser.
Fortsättning af syntaxen med extemporerade öfningar. På tid utom lärotimmarne
ett tema i veckan.

Franska språket: Läsning af valda författare. Extemporerade öfningar.

Grekiska språket: Läsöfningar. Grammatik.

Matematik: Algebra: Läran om bråk afslutad. Första gradens eqvationer med en
och flera obekanta, jemte problem. Geometri: läran om cirkeln jemte repetition
af den föregående klassens kurs. Planimetriska och stereometriska
räkneexempel. Aritmetiska öfningar.

Naturlära: Grunddragen af läran om jordens byggnad. Det allmännaste om vårt
planetsystem och himlakropparne i öfrigt. Allmän repetition. Exkursioner.
Historia och Geografi: Allmänna historien i kortare öfversigt afslutad. Geografi:
fortsatt repetition.

Sjette klassen.

Kristendom: Nya testamentets läsning jemte öfversigt af den kristna kyrkans utveckling,
företrädesvis under hennes äldsta tider och reformationstiden.

Modersmålet: Läsning af valda stycken ur svenska literaturen i förening med lämpliga
förklaringar samt underrättelser om författarne. Stycken ur norsk och
dansk literatur. Hvarannan vecka på tid utom lärotimmarne en uppsats efter
lärarens anvisning i afseende å behandlingen eller en öfversättning från främmande
språk. Talöfningar.

Latinska språket: Cicero de senectute eller de amicitia samt valda tal eller bref.
Livius en bok. Virgilii iEneid 2 böcker. Grammatik i förening med extemporerade
öfningar. På tid utom lärotimmarne ett tema i veckan.

Tyska språket: Läsöfningar. Läsning af valda författare. Grammatik. Extemporerade
öfningar.

Franska språket: Läsning af valda författare. Extemporerade öfningar.

Grekiska språket: Xenofons Anabasis. Grammatik.

Engelska språket: Läsning af valda författare. Grammatik i förening med extemporerade
öfningar.

Matematik: Algebra: Qvadratrotutdragning. De irrationela talens räknelagar. Proportionslära.
Eqvationer af andra graden med en obekant, i hvilka den obekanta
icke förekommer under rotmärke. Geometri: Proportionslärans tillämpning
på geometrien.

Afd. 2 dessutom: På tid utom lärotimmarne en lättare uppsats i månaden.

Naturvetenskap: Naturalhistoria: Zoologi: de vigtigaste ryggradsdjurens naturalhistoria
i systematisk öfversigt. Botanik: Läran om växtrikets vigtigaste naturliga
familjer. Kort öfversigt af växternas geografiska utbredning. Zoologiska
och botaniska exkursioner. Fysik (för lärjungar, som icke läsa grekiska
språket): Läran om fasta, flytande och gasformiga kroppars jemnvigt samt om
deras allmänna fysiska och kemiska egenskaper. Kortfattad framställning af
läran om ljudet, ljuset, värmet, magnetismen och elektriciteten.

Historia oeh Geografi: Gamla historien, öfversigt af medeltidens historia, fäderneslandets
i utförligare framställning.

Sjunde klassen.

Kristendom: Nya testamentets läsning. Troslärans hufvudsanningar efter en kort
lärobok och med hänvisningar till den Heliga Skrift.

Modersmålet: Läsning såsom i föregående klass. På tid utom lärotimmarne en utförligare
uppsats i månaden. Talöfningar i sammanhang med undervisningen
i filosofisk propedevtik.

Filosofisk propedevtik: Antropologi. Logik.

Latinska språket: Cicero valda tal eller bref. Livius 2 böcker. Virgilii iEneid 2
böcker. Horatii Oder en till två böcker. Extemporerade öfningar. På tid
utom lärotimmarne ett tema i veckan.

Tyska språket: Läsning af valda författare. Grammatik i förening med extemporerade
öfningar.

Franska språket: Läsning af valda författare.

Grekiska språket: Xenofons Anabasis fortsatt. Homeri Odyssé eller Iliad 6 rapsodier.
Det vigtigaste af episka dialektens formlära.

Engelska språket: a) för de lärjungar, som icke åtnjuta undervisning i grekiska
språket: Läsning af valda författare. Extemporerade öfningar. Temaskrifning
på lärorummet; b) för dem, som tillika läsa grekiska: Läsöfningar. Grammatik.

Matematik: Algebra: Eqvationer, i hvilka den obekanta förekommer under rotmärke.
Läran om potenser, logaritmer och serier. Geometri: Proportionslärans tillämpning
på geometrien till det omfång, som innefattas i Euklides’ 6:e bok. Planimetriska
och stereometriska räkneexempel. Allmän repetition, hufvudsakligen
medelst problem. På tid utom lärotimmarne en uppsats i månaden.

Historia och Geografi: Nyare tidens allmänna historia. Fäderneslandets historia
fortsatt och afslutad.

B) Reala linien.

Första klassen.

Kristendom: Biblisk historia. Första liufvudstycket af katekesen jemte dertill lämpade
bibelspråk och psalmverser.

Modersmålet: Uppläsning och förklaring af valda stycken, jemte öfning för lärjungarne
att med egna ord redogöra för innehållet af det lästa. Föreläsning eller
fri framställning af berättelser, helst ur nordiska sagohistorien, till öfning för
lärjungarne att uppfatta och återgifva det afhörda. Rättskrifning.

Tyska språket: Läsning af elementarbok jemte grammatik under jemförelse med
modersmålet.

Matematik: Aritmetik: de 4 räknesätten i hela tal jemte någon öfning i användandet
af decimaler. Tillämpning på sorter. Hufvudräkning.

Historia Och Geografi: Berättelser ur fäderneslandets historia efter lärarens muntliga
framställning och med begagnande af en kort lärobok såsom stöd för lärjungens
minne. Fysisk geografi: Det allmännaste om verldsdelarne efter jordgloben.
Fäderneslandets geografi. Det öfriga Europas geografi efter en kort lärobok
påbörjad.

Andra klassen.

Kristendom: Biblisk historia, 2:a hufvudstycket af katekesen jemte dertill lämpade
bibelspråk och psalmverser.

Modersmålet: Öfningar såsom i föregående klass. Rättskrifning.

Tyska språket: Läsning af elementarbok och grammatik såsom i föregående klass.

Matematik: Aritmetik: de 4 räknesätten i bråk jemte tillämpning på sorter. Hufvudräkning.
Geometrisk åskådningslära.

Naturlära: Inledning till djurrikets kännedom. Öfversigt af dess hufvudafdelningar
och vigtigare klasser. Exkursioner.

Historia och Geografi: Fäderneslandets historia såsom i föregående klass. Europas
geografi fortsatt.

Tredje klassen.

Kristendom: Biblisk historia. 3:e, 4:e och 5:e hufvudstyckena af katekesen jemte
dertill lämpade bibelspråk och psalmverser.

Modersmålet: Läsöfningar. Öfning att skriftligen återgifva lästa eller muntligen
meddelade berättelser.

Tyska språket: Läsning af valda författare. Grammatik. Bxtemporerade öfningar.

Franska språket: Läsning af elementarbok, jemte det hufvudsakligaste af grammatiken.

Naturlära: Inledning till växtrikets kännedom. Öfversigt af dess hufvudafdelningar
och vigtigare grupper. Grunddragen af Linnés sexualsystem. Repetition af
2:a klassens kurs. Exkursioner.

Historia och Geografi: Fäderneslandets historia fortsatt och afslutad. Europas geografi
afslutad. Grunddragen af de öfriga verldsdelarnes geografi.

Fjerde klassen.

Kristendom: Nya testamentets läsning jemte underrättelser om de bibliska böckernas
innehåll och författare. Katekisation.

Modersmålet: Läs- och skriföfningar såsom i föregående klass. Grammatik efter en
kort lärobok.

Tyska språket: Läsning af valda författare. Grammatik. Extemporerade öfningar.
Temaskrifning på lärorummet.

Franska språket: Läsöfningar. Grammatik fortsatt i förening med extemporerade
öfningar.

Matematik: Algebra: De 4 räknesätten i hela tal; läran om bråk påbörjad. Geometri:
Läran om trianglar och parallelogrammer. Aritmetiska öfningar.

Naturlära: Framställning af de fysiska och kemiska grundbegreppen dels till förklaring
af de vanligaste naturföreteelserna, dels såsom inledning till stenrikets
kännedom. Exkursioner.

Historia och Geografi: Allmänna historien i kortare öfversigt påbörjad. Geografi:
repetition.

Femte klassen.

Kristendom: Nya testamentets läsning. Katekisation.

Tyska språket: Läsning af valda författare. Grammatik med extemporerade öfningar
På tid utom lärotimmarne ett tema i veckan.

Franska språket: Läsning af valda författare. Extemporerade öfningar.

Engelska språket: Läsöfningar jemte det hufvudsakligaste af grammatiken.

Matematik: Algebra: Läran om bråk afslutad. Första gradens cqvationer med en
och flera obekanta, jemte problem. Geometri: Läran om cirkeln jemte repetition
af den föregående klassens kurs. Planimetriska och stereometriska
räkneexempel. Aritmetiska öfningar.

Naturlära: Grunddragen af läran om jordens byggnad. Det allmännaste om vårt
planetsystem och himlakropparne i öfrigt. Allmän repetition. Exkursioner.

Historia och Geografi: Allmänna historien i kortare öfversigt afslutad. Geografi:
Fortsatt repetition.

Sjette klassen.

Kristendom: Nya testamentets läsning jemte öfversigt af den kristna kyrkans utveckling,
företrädesvis under hennes äldsta tider och reformationstiden.

Modersmålet: Läsning af valda stycken ur svenska literaturen i förening med lämpliga
förklaringar samt underrättelser om författarne. Skriföfningar pä lärorummet.
Stycken ur norsk och dansk literatur. Hvarannan vecka på tid utom
lärotimmarne en uppsats efter lärarens anvisning i afseende å behandlingen
eller en öfversättning från främmande språk.

Tyska språket: Läsning af valda författare. Extemporerade öfningar. På tid utom
lärotimmarne ett tema hvarannan vecka.

Franska språket: Läsning af valda författare. Extemporerade öfningar.

Engelska språket: Läsning af valda författare. Grammatik i förening med extemporerade
öfningar.

Matematik: Algebra: Qvadratrotutdragning. De irrationela talens räknelagar. Proportionslära.
Eqvationer af 2:a graden med en obekant. Läran om potenser,
logaritmer och serier. Problem. Geometri: Proportionslärans tillämpning på
geometrien till det omfång, som innefattas i Euklides’ 6:e bok. Problem. På
tid utom lärotimmarne en uppsats i månaden.

Naturvetenskap: Naturalhistoria: Zoologi: De vigtigaste ryggradsdjurens naturalhistoria
i systematisk öfversigt. Botanik: Läran om växtrikets vigtigaste naturliga
familjer. Kort öfversigt af växternas geografiska utbredning. Zoologiska
och botaniska exkursioner. Fysik: Läran om fästa, flytande och gasformiga,
kroppars jemnvigt samt om deras allmänna fysiska och kemiska egenskaper.
Kortfattad framställning af läran om ljudet, ljuset, värmet, magnetismen och
elektriciteten. Kemi: Inledning till den oorganiska kemien efter kortfattad
lärobok och med tillhjelp af experiment.

Historia och Geografi: Nyare tidens och fäderneslandets historia i utförligare framställning.
Geografi. Repetition.

Sjunde klassen.

Kristendom: Nya testamentets läsning. Troslärans hufvudsanningar efter en kort
lärobok och med hänvisningar till den Heliga Skrift.

Modersmålet: Läsning såsom i föregående klass. På tid utom lärotimmarne en
utförligare uppsats hvarannan vecka. Talöfningar i sammanhang med undervisningen
i filosofisk propedevtik.

Filosofisk propedevtik: Antropologi. Logik.

Tyska språket: Läsning och öfningar såsom i föregående klass.

Franska språket: Läsning och öfningar såsom i föregående klass.

Engelska språket: Läsning och öfningar såsom i föregående klass.

Matematik: Läran om potenser, logaritmer och serier fortsatt. Eqvationssystem med
flera obekanta. Plan trigonometri. Stereometri. Allmän repetition, hufvudvudsakligen
medelst problem. På tid utom lärotimmarne en uppsats hvarannan
vecka.

Naturvetenskap: Naturalhistoria: Zoologi: De vigtigaste ryggradslösa djurens
naturalhistoria i systematisk öfversigt. Botanik: Kort framställning af växtens
byggnad samt dess organs utveckling och förrättningar. Zoologiska och botaniska
exkursioner. Fysik: De första grunderna af mekaniken, matematiskt
behandlad. Föregående klassens kurs repeterad och utvidgad. Kemi: Det
vigtigaste af den oorganiska kemien, jemte laborationsöfningar. Repetition af
den i 4:e och 5:e klasserna genomgångna inledningen till stenrikets kännedom
och grunddragen af läran om jordens byggnad.

Historia och Geografi: Föregående klassens kurs repeterad. Grunddragen af Sveriges
statskunskap.

U ndervisningsplan.

Antal imdervisningstimmar i hvarje vecka för särskilda läroämnen

Bil. O.i.

	Läroämnen.	Gemensamma klasser.		Ek 1 a s s i s	ka 1 i n i e n.		Reala	1 i n i e n.		Summa timmar.
		i.	II.	III.	IV.	V.	VI. 1.	VI. 2.	VII.l.	VII.2.	IV.	V.	VI. l.	VI.2.	VII.l.	VII.2.	kl. lin.	r. lin.
Kristendom .................	i	3	3	3	3	2	2	2	2	3	3	2	2	2	2	24	24
Modersmålet .................	i	4	4	2	2	2	2	1 2	f 2	2	2	3	3	1 2	I 2	24	26
Filos, propedevtik .........								1 1	i 1	—	—	—	—	1 1	i 1	2	2
Tyska ........................	8	8	6	3	3	2	2	1	1	5	5	2	2	2	2	34	40
Latin ........................	—	—	—	10	10	8	6	6	6	—	—	—	—	—	—	46	—
Grekiska ....................	—	—	—	—	—	8	6	6	6	—	—	—	—	—	—	26	—
Franska.......................	—	—	—	—	—	—	4	4	2	6	4	2	2	2	2	10	18
Engelska .....................												4	2	2	2	—	10
Matematik ..................	6	6	8	6	6	3	3	3	3	6	8	6	6	6	6	44	68
Säl	Naturlära..............	—	2	2	2	2	—	—	—	—	2	2	—	—	—	—	8	8
et- C <	Naturalhistoria.........	—	—	—	—	—	2	2	2	2	—	—	2	2	2	2	8	8
§ CO ?r JB V	Fysik..................... Kemi.....................												3	3 2	3 3	3 3	—	12 8
Historia och Geografi......	4	4	4	4	4	3	3	3	3	4	4	4	4	3	3	32	34
Välskrifning..................	2	I	1													4	4
Teckning .....................	2	2	2	—	—	—	—-	—	—	2	2	2	2	2	2	6	18
	1 Summa	30	30	30	30	30	30	30	30	28	30	30	30	30	30	30	268	270
Gymnastik ..................	4/ / 2	Va	%	Va	Va	Va	Va	Va	—	Va	4/ il	Va	4/ / 2	Va	—	16	16
Vapenöfning..................	—	—	—	—	1	1	1	1	2	—	1	1	1	1	2	6	6
Sång ...........................	1	1	1	H	11	11	11	il	11	11	il	11	11	11	It	12	12
	2 Summa	33	33	33	331	341	341	341	341	311	331	341	341	341	341	331	302	304
	Engelska ...............	—	—	—	—	—	—	—	—	2	—	—	—	—	—	—	2	—
d5‘	Teckning ............... Instrum. spel ........	2	2	2	2 2	2 2	2 2	2 2	2 2	2 2	2	2	2	2	2	2	12 18	18
	3 Summa	35	35	35	371	381	381	381	381	371	351	361	361	361	361	351	334	322

Bil. 0. s.

Förslag'' till lärokurser med gemensam undervisning i de tre första klasserna och
med tyska såsom först inträdande främmande språk.

A) Gemensamma klasser.

Första klassen.

Kristendom: Biblisk historia. Första hufvudstycket af katekesen jemte dertill lämpade
bibelspråk och psalmverser.

Modersmålet: Uppläsning och förklaring af valda stycken jemte öfning för lärjungarne
att med egna ord redogöra för innehållet af det lästa. Föreläsning
eller fri framställning af berättelser, helst ur nordiska sagohistorien, till öfning
för lärjungarne att uppfatta och återgifva det afhörda. Rättskrifning.

Tyska språket: Läsning af elementarbok jemte grammatik under jemförelse med
modersmålet.

Matematik: Aritmetik: De fyra räknesätten i hela tal jemte någon öfning i användandet
af decimaler. Tillämpning på sorter. Hufvudräkning.

Historia och Geografi: Berättelser ur fäderneslandets historia efter lärarens muntliga
framställning och med begagnande af en kort lärobok såsom stöd för lärjungens
minne. Fysisk geografi: Det allmännaste om verldsdelarne efter jordgloben.
Fäderneslandets geografi. Det öfriga Europas geografi, efter en kort
lärobok, påbörjad.

Andra klassen.

Kristendom: Biblisk historia. Andra hufvudstycket af katekesen jemte dertill lämpade
bibelspråk och psalmverser.

Modersmålet: Öfningar såsom i föregående klass. Rättskrifning .

Tyska språket: Läsning af elementarbok och grammatik såsom i föregående klass.

Matematik: Aritmetik: De fyra räknesätten i bråk jemte tillämpning på sorter.
Hufvudräkning. Geometrisk åskådningslära.

Naturlära: Inledning till djurrikets kännedom. Öfversigt af dess hufvudafdelningar
och vigtigare klasser. Exkursioner.

Historia och Geografi: Fäderneslandets historia såsom i föregående klass. Europa»
geografi fortsatt.

Tredje klassen.

Kristendom: Biblisk historia. Tredje, fjerde och femte hufvudstyckena af katekesen
jemte dertill lämpade bibelspråk och psalmverser.

Modersmålet: Läsöfningar. Öfning att skriftligen återgifva lästa eller muntligen
meddelade berättelser. Grammatik efter en kort lärobok.

Tyska språket: Läsning af valda författare. Grammatik. Bxtemporerade öfningar.

Matematik: Aritmetik: Tillämpning af de båda föregående årens kurser på s. k.
regula de tri, intresse och bolagsräkning m. m. Geometri: Geometrisk åskådningslära
med tillämpning på planimetriska och stereometriska uppgifter.
Enklare geometriska satser.

Naturlära: Inledning till växtrikets kännedom. Öfversigt af dess hufvudafdelningar
och vigtigare grupper. Grunddragen af Linnés sexualsystem Repetition af
andra klassens kurs. Exkursioner.

Historia och Geografi: Fäderneslandets historia fortsatt och afslutad. Europas geografi
afslutad. Grunddragen af de öfriga verldsdelarnes geografi.

13) Klassiska linien.

Fjerde klassen.

Kristendom: Nya testamentets läsning jemte underrättelser om de bibliska böckernas
innehåll och författare. Katekisation.

Modersmålet: Läs- och skriföfningar samt grammatik såsom i föregående klass.

Tyska språket: Läsning af valda författare. Extemporerade öfningar.

Latinska språket: Läsning af elementarbok. Grammatik.

Matematik: Algebra: De fyra räknesätten i hela tal; läran om bråk påbörjad. Geometri:
Läran om trianglar och parallelogrammer. Aritmetiska öfningar.

Naturlära: Framställning af de fysiska och kemiska grundbegreppen dels till förklaring
af de vanligaste naturföreteelserna, dels såsom inledning till djurrikets
kännedom. Exkursioner.

Historia och Geografi: Allmänna historien i kortare öfversigt påbörjad. Geografi:
Repetition.

Femte klassen.

Kristendom: Nya testamentets läsning. Katekisation.

Tyska språket: Läsning af valda författare. Extemporerade öfningar.

Latinska språket: Cornelius Nepos. Grammatik. Extemporerade öfningar.

Matematik: Algebra: Läran om bråk afslutad. Första gradens eqvationer med en
och flera obekanta, jemte problem. Geometri: Läran om cirkeln jemte repetition
af föregående klassens kurs. Planimetriska och stereometriska räkneexempel.
Aritmetiska öfningar.

Naturlära: Grunddragen af läran om jordens byggnad. Det allmännaste om vårt
planetsystem och himlakropparne. i öfrigt. Allmän repetition. Exkursioner.
Historia och Geografi: Allmänna historien i kortare öfversigt afslutad. Geografi:
fortsatt repetition. Utförligare beskrifning af de vigtigaste kulturländerna.

Sjette klassen.

Kristendom: Nya testamentets läsning jemte öfversigt af den kristna kyrkans utveckling,
företrädesvis under hennes äldsta tider och reformationstiden.

Tyska språket: Läsning af valda författare. Extemporerade öfningar.

Latinska språket: Cornelius Nepos. Julius Gassar de bello gallico. Urval ur Ovidii
Metamorfoser. Syntax med extemporerade öfningar. På tid utom lärotimmarne
ett tema i veckan.

Grekiska språket: Läsöfningar. Xenofons Anabasis. Grammatik.

Franska språket: (Afd. 2): Läsöfningar. Grammatik.

Afd. 2 dessutom: På tid utom lärotimmarne en lättare uppsats i månaden.

Historia och Geografi: Gamla historien, öfversigt af medeltidensjhistoria. Fäderneslandets
historia i utförligare framställning.

Sjunde klassen.

Kristendom: Nya testamentets läsning. Troslärans hufvudsanningar efter en kort
lärobok och med hänvisningar till den Heliga Skrift.

Modersmålet: Läsning såsom i föregående klass. På tid utom lärotimmarne en utförligare
uppsats i månaden. Talöfningar i sammanhang med undervisningen
i filosofisk propedevtik.

Filosofisk propedevtik: Antropologi. Logik.

Tyska språket: Läsning af valda författare.

Latinska språket: Cicero de senectute eller de amicitia samt valda tal eller bref.
Sallustius. Yirgilii iEneid 3 böcker. Extemporerade öfningar. På tid utom
lärotimmarne ett tema i veckan.

Grekiska språket: Xenofons Anabasis fortsatt. Homeri Odyssé eller Iliad 2 å 3
rapsodier. Grammatik.

Franska språket: Läsning af valda författare. Grammatik i förening med extemporerade
öfningar.

Engelska språket: (afd. 2, för de lärjungar, som tillika läsa grekiska): Läsöfningar.
Grammatik.

Matematik: Algebra: Eqvationer, i hvilka den obekanta förekommer under rotmärke.
Läran om potenser, logaritmer och serier. Geometri: Proportionslärans tillämpning
på geometrien till det omfång, som innefattas i Euklides’ sjette bok.
Planimetriska och stereometriska räkneexempel. Allmän repetition, hufvudsakligen
medelst problem. På tid utom lärotimmarne en uppsats i månaden.

Historia och Geografi''. Nyare tidens allmänna historia. Fäderneslandets historia fortsatt
och afslutad.

De lärjungar, som icke åtnjuta undervisning i grekiska språket, deltaga i läsning
af engelska och fysik samt i teckning (1 timme) inom realliniens motsvarande klasser.

C) Reala linien.

Fjerde klassen.

Kristendom: Nya testamentets läsning jemte underrättelser om de bibliska böckernas
innehåll och författare. Katekisation.

Modersmålet: Läs- och skriföfningar samt grammatik såsom i föregående klass.

Tyska språket: Läsning af valda författare. Grammatik. Extemporerade öfningar.
Temaskrifning på lärorummet.

Franska språket: Läsning af elementarbok. Grammatik.

Matematik: Algebra: De fyra räknesätten i hela tal; läran om bråk påbörjad. Geometri:
Läran om trianglar och parallelogrammer. Aritmetiska öfningar.

Naturlära: Framställning af de fysiska och kemiska grundbegreppen dels till förklaring
af de vanligaste naturföreteelserna, dels såsom inledning till stenrilcets
kännedom. Exkursioner.

Historia och Geografi: Allmänna historien i kortare öfversigt påbörjad. Geografi:
Repetition.

Femte klassen.

Kristendom: Nya testamentets läsning. Katekisation.

Modersmålet: Läsöfningar. Hvarannan vecka på tid utom lärotimmarne smärre uppsatser
öfver lättare ämnen efter lärarens anvisning i afseende å behandlingen.
Grammatik såsom i föregående klass.

Tyska språket: Läsning af valda författare. Grammatik med extemporerade öfningar.
På tid utom lärotimmarne ett tema i veckan.

Franska språket: Läsöfningar. Grammatik i förening med extemporerade öfningar.

Naturlära: Grunddragen af läran om jordens byggnad. Det allmännaste om vårt
planetsystem och himlakropparne i öfrigt. Allmän repetition. Exkursioner.

Historia och Geografi-. Allmänna historien i kortare öfversigt afslutad. Geografi:
Fortsatt repetition. Utförligare beskrifning af de vigtigaste kulturländerna.

Sjette klasseu.

Kristendom: Nya testamentets läsning jemte öfversigt af den kristna kyrkans utveckling,
företrädesvis under hennes äldsta tider och reformationstiden.

Tyska språket: Läsning af valda författare. Extemporerade öfningar. På tid utom
lärotimmarne ett tema hvarannan vecka.

Franska språket: Läsning af valda författare. Extemporerade öfningar.

Engelska språket: Läsöfningar. Grammatik.

Matematik: Algebra: Qvadratrotutdragning. De irrationela talens räknelagar. Proportionslära.
Eqvationer af andra graden med en obekant. Läran om potenser,
logaritmer och serier. Problem. Geometri: Proportionslärans tillämpning på
geometrien till det omfång, som innefattas i Euklides’ sjette bok. Problem.
På tid utom lärotimmarne en uppsats i månaden.

logiska och botaniska exkursioner. Fysik: Läran om fasta, flytande och gasformiga
kroppars jemnvigt samt om deras allmänna fysiska och kemiska egenskaper.
Kortfattad framställning af läran om ljudet, ljuset, värmet, magnetismen
och elektriciteten. Kemi: Inledning till den oorganiska kemien efter kortfattad
lärobok och med tillhjelp af experiment.

Historia och Geografi: Nyare tidens och fäderneslandets historia i utförligare framställning.
Geografi: Såsom i föregående klass, repetition.

Sjunde klassen.

Kristendom: Nya testamentets läsning. Troslärans hufvudsanningar efter en kort
lärobok och med hänvisningar till den Heliga Skrift.

Modersmålet: Läsning såsom i föregående klass. På tid utom lärotimmarne en utförligare
uppsats hvarannan vecka. Talöfningar i sammanhang med undervisningen
i filosofisk propedevtik.

Filosofisk propedevtik: Antropologi. Logik.

Tyska språket: Samma kurs som i föregående klass.

Franska språket: Läsning och öfningar som i föregående klass.

Engelska språket: Läsning af valda författare. Extemporerade öfningar.

Matematik: Läran om potenser, logaritmer och serier fortsatt. Eqvationssystem
med flera obekanta. Plan trigonometri. Stereometri. Allmän repetition,
hufvudsakligen medelst problem. På tid utom lärotimmarne en uppsats hvarannan
vecka.

Naturvetenskap: Naturalhistoria: Zoologi: De vigtigaste ryggradslösa djurens
naturalhistoria i systematisk öfversigt. Botanik: Kort framställning af växtens
byggnad och dess organs utveckling och förrättningar. Zoologiska och botaniska
exkursioner. Fysik: De första grunderna af mekaniken, matematiskt
behandlad. Föregående klassens kurs repeterad och utvidgad. Kemi: Det
vigtigaste af den oorganiska kemien jemte laborationsöfningar. Repetition af
den i fjerde och femte klasserna genomgångna inledningen till stenrikets
kännedom och grunddragen af läran om jordens byggnad.

Historia och Geografi: Föregående klassens kurs repeterad. Grunddragen af Sveriges
statskunskap.

Förslag till Stadga

för i''ikets allmänna I&i^overk.

FÖRSTA KAPITLET.

Stadga för undervisningen och ordningen vid läroverken.

Ändamål, indelning- ocli lärare.

§ 1. §1*

De af staten bekostade allmänna läroverken hafva till ändamål så
väl att utöfver omfånget för folkskolans verksamhet grundlägga medborgerlig
bildning, som ock att meddela de vetenskapliga insigter, som
äro erforderliga för inträde i tillämpningsskolor eller vid universitet.

§ 2. §§ 2 o n 3.

1. Dessa läroverk äro: dels elementarläroverk, i hvilka undervisning
och öfningar meddelas efter samma plan, och hvilka, omfattande minst
fem, högst sju klasser, hafva undervisningen från och med den femte
klassen fördelad på två bildningslinier, en klassisk och en real; dels
pedagogier, i hvilka, under en lärotid af två till tre år och inom de

* Motsvarande § i nu gällande Stadga.

FÖRSLAG TILL LÅROVERKSSTADGA.

gränser i afseende å läroämnen, som i § 7 stadgas, undervisning och
öfningar meddelas efter en för hvarje sådant läroverk särskildt fastställd
plan, dock med iakttagande, att i samtliga dessa ämnen afslutade lärokurser
genomgås.

2. Elementarläroverken äro dels högre, i hvilka undervisningen antingen
för båda bildningslinierna utsträckes till och med den sjunde
klassen eller för den klassiska linien till och med den sjunde samt för
den reala till och med den sjette klassen; dels lägre, i hvilka undervisningen
meddelas till och med den femte klassen.

3. Pedagogierna kunna antingen vara med elementarläroverk under
samma rektor förenade eller fristående och utgörande särskilda läroverk.

§ 4. § 3.

Lärotiden för hvar och en af elementarläroverkets fem nedersta
klasser vare beräknad till 1 år och för en hvar af de två följande till
2 år, dock så att hvardera af dessa senare fördelas på två ettåriga
afdelningar, hvilka hvar för sig undervisas.

§ 5. § 4.

Lärare vid högre elementarläroverk vare rektor, lektorer och
adjunkter; vid lägre elementarläroverk och pedagogier rektor och
adjunkter.

§ C- § 5.

Utom ofvan nämnde lärare anställas vid elementarläroverken och
pedagogierna lärare i teckning, gymnastik och musik, i enlighet med

hvad staten för hvarje särskildt läroverk upptager.

Läroämnen och undervisningens fördelning.

—io. § 6.

Läroämnen vid elementarläroverk vare: kristendom, modersmålet,
latinska, grekiska, tyska, engelska och franska språken, matematik,

FÖRSLAG- TILL LAROVERKSSTADGA.

naturvetenskap, historia och geografi, filosofisk propedevtik, välskrifning,
teckning, gymnastik, vapenöfningar och militäriska öfningar samt musik,
livilka läroämnen inträda i den ordning och med det antal timmar,
undervisningsplanen bil. 1. utvisar. Med undervisningen i modersmålet
förbindes vid de högre elementarläroverken jemväl läsning af norska
och danska författare. Lärjunge, tillhörande främmande trosbekännelse,
vare frikallad från deltagande i kristendomsundervisningen, om målsman
det önskar.

§ 7. Ny §.

1. Läroämnen vid pedagogi vare: kristendom, modersmålet, minst
ett främmande lefvande språk, matematik, naturlära, historia och geografi,
välskrifning, teckning, gymnastik och musik. För hvarje sådant läroverk
uppgöres af inspektor och de jemlikt § 74 med honom i tillsynen
öfver läroverket deltagande kommunalfullmäktige tillsammans med rektor
särskild undervisningsplan, upptagande dessa läroämnen i den omfattning
och i det förhållande inbördes, som med beräkning af lärotiden
och de tillgängliga lärarekrafterna bäst motsvara ortens behof i afseende
å beskaffenheten af den bildning, ett sådant läroverk är afsedt att meddela.
Denna plan skall till granskning underställas eforus, hvilken ege
att densamma stadfästa för en tid af minst sex år.

2. För lärjunge vid fristående pedagogi skall tillfälle beredas att,
der han det önskar, utom den för pedagogien fastställda läroplanen
erhålla undervisning i latinska språket.

§ 8. §§11 och 13.

I hvar och en af elementarläroverkens fyra nedersta klasser är
undervisningen gemensam för alla lärjungar. Likaledes skall i de öfriga
klasserna undervisningen, der den för läroverket fastställda staten sådant
förutsätter, vara gemensam i ämnen, som i samma omfattning tillhöra
båda linierna.

FÖRSLAG TILL LÄROVERKSSTADGA.

§§ 12 och 14.

§ 15.

$ 16.

§ 17.

§ 9.

På den klassiska limen medgifves befrielse från grekiska språkets
läsning åt de lärjungar, som med bifall af målsmän önska sådan befrielse
erhålla; och vare desse lärjungar skyldige att under de lärotimmar, då
denna befrielse eger rum, begagna den undervisning, som i stället för
läsningen af nämnda språk är bestämd.

§ io.

Från undervisning och öfning i teckning, gymnastik och vapenföring
samt i musik eger rektor, efter pröfning af anförda skäl, medgifva
befrielse.

§ 11.

Inom elementarläroverks första klass bestrides undervisningen, der
ieke särskida omständigheter föranleda undantag, af en enda lärare.
Undervisningen inom hvar och en af de tre näst följande klasserna må
efter för handen varande omständigheter åt två eller flere, men högst
fyra lärare öfverlemnas; dock bör äfven i dessa klasser under så många
lärotimmar, som lämpligen ske kan, undervisningen af en enda lärare
bestridas. Inom öfriga klasser vare vid de högre elementarläroverken
undervisningen i allmänhet efter läroämnena mellan lärarne fördelad.

§ 12.

1. Oberäknad den tid, som erfordras att utom lärorummet granska
och rätta lärjungarnes skriföfningar, vare lektor, som tillika är konsistoriiledamot,
förpligtad att vid läroverket hvarje vecka lemna undervisning
16—18, lektor, som icke är konsistorii-ledamot, 20—22, adjunkt 26—30
timmar.

2. Rektor åligge följande undervisningsskyldighet:

vid högre elementarläroverk, om rektor tillika är konsistorii-ledamot,
8—12 timmar, i annat fall 12—16 timmar;

FÖRSLAG TILL LÅROVERKSSTADGA.

vid lägre elementarläroverk 20—22 timmar;

vid fristående pedagogi enligt den fastställda läroplanen.

3. För lärare, hvilken åligger att granska och rätta ett större antal
skriföfningar, äfvensom för adjunkt, som meddelar undervisning i sjette
eller sjunde klassen, må skälig nedsättning i ofvan stadgade antal undervisningstimmar
ega rum.

§ 13. Ny §.

Hvar och en lärare vare skyldig att i de kunskapsgrenar, i hvilka
han för sin lärarebefattning aflagt prof, meddela undervisning, efter som
läroverkets behof kräfver, i flera eller färre klasser. Adjunkt vare ock
pligtig att, derest sådant med hänseende till de i § 11 gifna föreskrifter
pröfvas nödigt, efter kollegii förslag och efori förordnande, till större
eller mindre del öfvertaga undervisningen äfven i andra inom läroverket
förekommande ämnen. Samma skyldighet åligge ock lektor, så vida
vid läsordningens uppgörande hans tjenstgöring befinnes, med iakttagande
af de i § 12 meddelade föreskrifter, icke lämpligen kunna
inskränkas till de ämnen, i hvilka han prof aflagt.

§ 14. § 19.

1. Vid elementarläroverk skall i öfverensstämmelse med den undervisningsplan,
som i bil. 1 finnes upptagen, och vid pedagogi i öfverensstämmelse
med den i § 7 nämnda undervisningsplan förslag till
ordning för undervisning och öfningar samt till fördelning af skyldigheten
att granska lärjungarnes skriftliga arbeten vid hvarje läsårs början
uppgöras af läroverkets rektor och lärare samt efori granskning och
stadfästelse underställas. Eforus ege ock, der han så skäligt finner,
att infordra förslag till pensa i de inom hvarje klass förekommande
särskilda läroämnen.

2. Godkänd ordning för undervisning och öfningar, upptagande
för hvarje särskild klass och afdelning samt för hvarje timme i veckan
så väl det bestämda undervisnings- eller öfningsämnet, som lärarens

FÖRSLAG TILL LAROVERKSSTADGA.

namn, varde genom efori försorg ofördröjligen till Ecklesiastik-departementet
insänd.

3. Sådan ordning vare äfven i läroverkshuset tillgänglig, och skall
derjemte i hvarje lärorum vara anslagen arbetsordning för den eller de
klasser eller afdelningar, som der undervisas.

Lä rotide r.

§21. § 15.

1. Läsåret fördelas i två terminer. Höstterminen börjar inom Augusti,
och vårterminen slutar inom Juni månad, der icke särskilda omständigheter
föranleda undantag.

2. Lärotiden utgöre hvarje år 38 veckor och må icke utan Kong].
Maj:ts tillstånd vid något läroverk förkortas. Dag för termins början
och slut bestämmes, efter rektors förslag, af eforus.

3. Under den öfriga delen af året vare allmänna ferier, minst tre
veckor vid julhelgen och den återstående tiden under sommaren. Dessa
ferier må lärjunge tillbringa, hvarhelst målsman för godt finner; dock
bör vistelseorten rektor tillkännagifvas.

4. I lärotiden inberäknas den ledighet af två veckor, som vid påskhelgen
lärjungarne lemnas. Åstundar lärjunge att under denna ledighet
vistas utom lärosätet, anmäle det hos rektor.

§ 22. § 16.

1. I hvarje vecka vare vid elementarläroverken inom första till
och med femte klassen 30, inom sjette klassen å den klassiska linien
30 och å den reala 32 samt inom sjunde klassen å den klassiska linien
28 och å den reala 30 offentliga lärotimmar; häruti dock icke inbegripen
tiden för öfning och undervisning i gymnastik och musik samt för böns
förrättande.

2. Ej må flera än 6 timmar på samma dag till undervisning
användas, ej heller under någon hel söknedag all undervisning ute -

FÖRSLAG TILL LÅROVERKSSTADGA.

blifva. Efter två timmars fortsatt arbete på lärorummet bör minst eu
timmes uppehåll göras i undervisningen. Mellan två omedelbart på
hvarandra följande undervisningstimmar medgifves lärjungarne fem till
tio minuters ledighet, hvilken i lärotiden inberäknas. Vid arbetsordnings
uppgörande bör tillses, att lärjungarne under två eftermiddagar i veckan,
så vida icke särskilda omständigheter föranleda undantag, må vara
ledige från så väl undervisning som öfningar. För öfrigt skola undervisningstimmarne
förläggas antingen på både för- och eftermiddagar
eller, om sådant pröfvas oundgängligen nödigt, endast på förmiddagarne,
i hvilket fall äfven tre undervisningstimmar kunna följa på hvarandra,
om så väl före deras början som efter deras slut minst två timmars
ledighet från undervisningen lemnas. Efter olika orters sed och årstidernas
beskaffenhet må Iärotimmarne i öfrigt ordnas, på sätt eforus
efter rektors och lärares förslag godkänner.

§ 17-

1. Ej må lärare utbyta föreskrifven offentlig lärotimme mot annan,
under hvilken lärjungarne enligt vid läroverket stadgad ordning böra
ega ledighet, ej heller utan hos rektor anmäldt och af honom godkändt.
förfall sådan ledighet under en eller flera timmar lärjungarne meddela
eller anmoda någon annan att i sitt ställe undervisningen bestrida.

2. För hela läroverket gemensam ledighet från undervisningen
under en eller flera timmar eller hel dag må, dock endast af eforus
eller rektor, kunna medgifvas, när hård väderlek, marknad, allmän
högtidlighet eller annan giltig anledning förekommer.

3. Åt öfverstå klassens lärjungar vid högre elementarläroverk må
rektor två, högst tre gånger i månaden bevilja en hel dags ledighet,
hvilken bör användas till de skriftliga arbetena eller till enskilda
studier.

4. Om lärjunge för någon sin angelägenhet behöfver ledighet från
undervisningen en eller annan timme, anmäle det hos den eller de

FÖRSLAG TILL LÅROVERKSSTADGA.

lärare, som undervisningen dessa timmar bestrida, hvilka ege att behofvet
pröfva och ledigheten medgifva. Dock göre lärare, som sådan
frihet beviljat, derom anmälan hos rektor före veckans utgång.

5. Behöfver lärjunge en eller flera dagars ledighet från undervisningen,
begäre sådan hos rektor.

§ 25. § 18.

Bön med sång och bibelläsning förrättas hvarje morgon så tidigt,
att derigenom icke någon del af följande lärotimme upptages; och må
tiden för sådan förrättning icke utsträckas öfver en fjerdedels timme.
Bön med sång förrättas äfven efter sista undervisningstimmens slut å
lördagarne och å öfriga dagar, då eftermiddagsläsning eger rum. Lärarne
lede dessa andaktsöfningar på det sätt och i den ordning, rektor
bestämmer.

§ 26. § 19.

Lärjungarne beviste, under tillsyn af en eller flere lärare, å sönoch
högtidsdagar högmessogudstjensten, enligt rektors af eforus godkända
bestämmande; dock ege rektor att, efter pröfning af omständigheterna
meddela lärjunge tillåtelse att vara från gudstjenst frånvarande.

Intagning'' i läroverk.

§27. § 20.

Intagning i läroverk må icke ske å annan tid, än vid början af
hvarje läsetermin, så vida icke inträdessökande kan styrka sådant förfall,
som skäligen föranleder undantag från detta stadgande. Af den, som
önskar intagas vårterminen, fordras jemte öfriga för inträde nödiga
kunskaper att kunna nöjaktigt redogöra för de lärostycken, som under
höstterminen blifvit genomgångna i den klass, der inträde sökes.

§ 28. § 21.

1. Ej må i statens allmänna läroverk till lärjunge antagas någon,
som icke uppnått nio års ålder.

FÖRSLAG TILL LÅROVERKSSTADGA.

2. Anmäler sig den, som är öfver 15 år gammal, till inträde i
någon af de fem lägre klasserna af ett elementarläroverk och befinnes
icke ega mot sin ålder någorlunda svarande kunskaper, må rektor i
samråd med vederbörande lärare, efter pröfning af omständigheterna,
honom antaga eller afvisa; och eger i senare fallet inträdessökande, der
han med beslutet icke åtnöjes, att omedelbart eller genom läroverkets
inspektor sådant hos eforus anmäla, hvilken den slutliga pröfningen tillkommer.

3. Inträdessökande skäll förete ej mindre intyg af vederbörande
presterskap, innehållande uppgift om föräldrar, födelseort, ålder och
uppförande, än ock bevis derom, att han haft naturliga eller vaccinkoppor
och icke veterligen är med smittosam sjukdom behäftad. Har han förut
varit i annat allmänt läroverk intagen, vare från företeende af nämnda
intyg och bevis frikallad, men deremot ovilkorligen pligtig att förebringa
vederbörligt afgångsbetyg från det läroverk, han senast bevistat.

§ 22. § 29.

1. För inträde i lägsta klassen af elementarläroverk eller pedagogi
fordras:

a) att kunna säkert och flytande läsa innantill svenska i så väl
latinskt som svenskt tryck samt med egna ord redogöra för innehållet
af en uppläst enkel berättelse;

b) att kunna skrifva redig latinsk stil;

c) att ega någon färdighet i rättskrifning;

d) att hafva inhämtat kännedom i bibliska historien efter en kortare
lärobok samt i kristendomens hufvudläror enligt Luthers lilla katekes;

e) att ega färdighet i användandet af de fyra räknesätten i fyrsiffriga
hela tal äfvensom hafva förvärfvat någon öfning i hufvudräkning;

f) att känna grunddragen af fäderneslandets geografi.

2. Inträdessökande, som tillhör främmande trosbekännelse, må
aflägga prof på sin religionskunskap, på sätt rektor lämpligt finner.

FÖRSLAG TILL LÅROVERKSSTADGA.

§ 30. § 23.

1. Deri, som söker inträde i elementarläroverks första klass eller
i pedagogi, varde af rektor med vederbörande lärares tillhjelp pröfvad.
Rektor granske de i § 21 föreskrifna betyg, hvilka antecknas och förvaras,
samt afgöre, om den sökande må antagas.

2. Med den, som söker inträde i någon af elementarläroverkets
öfriga klasser, ege lärarne, hvar och en i sitt undervisningsämne, pröfning
anställa och derefter omdöme öfver den sökandes insigter i ämnet
afgifva. Aro bland lärarne meningarne delade, om och i hvilken klass
den sökande må intagas, afgöre det rektor. Dock bör sökande, för att
vinna inträde, hafva undfått vitsord om godkända insigter i matematik
och latinska språket. Härvid iakttages, att för inträde i femte, sjette
eller sjunde klaSkS å den reala linien fordras att hafva nöjaktigt genomgått
den för ijerde klassen bestämda kurs i latinska språket.

Ny §• § 24.

Vid intagning af inträdessökande skall rektor tillse, att det lärjungeantal,
som för hvarje klass eller afdelning kan hafva blifvit bestämdt
såsom det högsta medgifna, icke öfverskrides.

§ 31. § 25.

1. Vid inskrifning i läroverk erlägge den antagne de utgifter, som

i § 129 1. B, 2. c) och 3. a) äro föreskrifna.

2. Bevisligen medellöse äfvensom de, som från ett till annat läroverk
öfvergå, äro från dessa afgifter frikallade.

§ 32. § 26.

Ej må någon, som icke enligt stadgad ordning blifvit i läroverket
intagen, såsom lärjunge begagna sig af undervisningen derstädes; annan
än lärjunge likväl obetaget att med vederbörande lärares bifall vid
lärotimme vara tillstädes.

FÖRSLAG TILL LÅROVERKSSTADGA.

§ 27. § 33.

Vid lärjunges intagning i läroverk, till hvilket han från ett annat
öfvergår, iakttages hvad i §§ 24 och 31 derom stadgas.

Flyttning inom läroverk och från ett till annat läroverk.

§ 28. §34.

Lärjunge må icke till högre klass eller afdelning uppflyttas förr,
än han kan nöjaktigt redogöra för lärokursen inom den närmast lägre
klassen eller afdelningen; dock att öfningsämnena dervid icke tagas i
betraktande.

§ 29. § 35.

1. Pröfning af de för lärjunges flyttning inom läroverk erforderliga
kunskaper verkställe rektor jemte lärare i de klasser eller afdelningar,
mellan hvilka flyttningen skall ske. Åro lärarne al olika tankar, skilje
rektor.

2. Lärjunge, som vill från en linie till annan öfvergå, skall
ådagalägga, att han eger de insigter, som fordras för flyttning inom
samma linie till den klass eller afdelning, der han söker inträde.

3. Lärjunge, som efter att hafva begynt läsningen af grekiska
språket, önskar att vinna befrielse derifrån, anmäle sådant hos rektor
vid läsårets början och ådagalägge sådana insigter i engelska språket
och fysik, som i den klass, han tillhör, fordras åt dem, som icke läst
grekiska språket.

§ 30. § 36.

Allmän flyttning inom läroverk ege rum vid hvarje vårtermins slut.

Med lärjunge, som vid vårterminens slut blifvit till högre klass uppflyttad
med vilkor af förkofran i ett eller annat ämne, eller som icke
blifvit flyttad, men vid höstterminens början sig till flyttning anmäler,
bör af rektor och lärare anställas pröfning, och ega desse äfven att vid

FÖRSLAG TILL LÅROVERKSSTADGA.

vårterminens början från lägre klass till högre uppflytta, lärjunge, som
sig i sådant afseende anmält och anses dertill skicklig.

§ 31.

1. Lärjunge, som på grund af den i § 29 föreskrifna pröfning
blifvit vid vårterminens slut från en lägre klass eller afdelning inom
läroverket flyttad till en högre, eger, om han till annat allmänt läroverk
afgår, att derstädes vid näst följande termins början utan särskild pröfning
vinna inträde i den klass eller afdelning, som motsvarar den, till hvilken
han enligt honom meddeladt betyg blifvit flyttad; dock att detta icke
gäller i fråga om inträde i högre elementarläroverks öfverstå klass utom
för lärjunge, som vid öfvergång till annat högre elementarläroverks
sjunde klass å den reala linien kan styrka sig hafva vid undergången
mogenhetspröfning i sjette klassens öfre afdelning å nämnda linie blifvit
godkänd.

2. Likaledes må lärjunge, som önskar från ett lägre elementarläroverks
öfverstå klass för studiernas fortsättning afgå till ett högre
och enligt vederbörligt afgångsbetyg innehar dertill erforderliga kunskaper,
för intagning vid nästföljande läsårs början i närmast högre klass
inom det senare njuta detta betyg till godo, såsom hade han blifvit
inom samma läroverk uppflyttad från lägre klass. Sådant betyg skall
innehålla dels de vitsord, som blifvit honom tilldelade för kunskaper
och uppförande under de två nästföregående läseterminerna, dels de
vitsord, han i särskild med honom vid vårterminens slut anställd afgångspröfning
erhållit. Denna pröfning verkställes af rektor och lärare i
skolans öfverstå klass, i närvaro af läroverkets eforus eller inspektor,
hvilken bör öfver pröfningens utgång meddela särskildt yttrande.

§ 32.

Lärjunge, som tillbragt två år i en ettårig klass eller i endera utdelningen
af en tvåårig, men likväl icke befinnes ega de kunskaper,

FÖRSLAG TILL LÅROVERKSSTADGA.

som för uppflyttning till högre klass eller afdelning erfordras, varde, så
vida icke sjuklighet eller andra giltiga skäl undantag föranleda, med
vederbörligt betyg från läroverket skild.

Afgång från läroverk.

§ 33.

1. Astundar lärjunge, innan han genomgått fullständig lärokurs vid
det läroverk, i hvilket han blifvit intagen, att derifrån afgå, anmäle hos
rektor sin önskan och uppvise dervid, om han omyndig är, målsmans
skriftliga samtycke; egande rektor att honom, med betyg öfver kunskaper
enligt senaste examenskatalog samt öfver flit och uppförande
från läroverket utskrifva.

2. Om lärjunge, som önskar att under terminens lopp afgå från
läroverket, med anförande af giltiga skäl begär att få examen undergå
och betyg erhålla, varde pröfning ofördröjligen med honom anställd af
vederbörande lärare, och derefter betyg honom meddeladt.

3. Afgångsbetyg må icke åt lärjunge, som är tilltalad för förbrytelse
mot tukt och ordning, meddelas förr, än undersökning i saken
hållits och beslut fattats, ej heller åt lärjunge, som häftar för obetald
terminsafgift.

§ 34.

Lärjunge, som icke vid läroverket sig inställt eller giltigt förfall
hos rektor anmält inom två veckor efter det vid terminens början anställda
allmänna uppropet, skall anses hafva från läroverket afgått.

§ 35.

Underlåter lärjunge någon termin att erlägga föreskrifven afgift,
ege rektor att, derest afgiften icke är vid påföljande termins början
erlagd, honom från läroverket afvisa.

§ 39-

Ny §■

Ny g.

FÖRSLAG TILL LÅROVERKSSTADGA.

§ 40. § 36.

Lärjunge, som afgångsbetyg från läroverk erhållit, ege, om han å
nyo inom ett år sig derstädes inställer, rättighet att utan ny inskrifningsafgift
återtaga sitt rum vid läroverket, så vida lärjungeantalet inom
klassen eller afdelningen sådant medgifver.

§41. § 37.

Afgångsbetyg, i enlighet med formuläret bil. 4 utfärdas af rektor
och påtecknas af eforus eller inspektor.

§42. § 38.

Lärjunge, som efter fullbordad lärokurs afgår från högre elementarläroverk,
eger att undergå mogenhetspröfning och erhålla betyg enligt
den stadga, som för sådan pröfning särskildt är utfärdad.

Offentliga förrättningar.

§ 43. § 39.

Den dag och timme, då, enligt tillkännagifvande vid föregående
termins slut, samtlige lärjungar skola vara tillstädes, infinne sig rektor
jemte öfrige lärare å läroverkets samlingsrum, anställe upprop med

ungdomen och göre, sedan bön med sång blifvit förrättad, lärjungarne
uppmärksamme på hvad de vid läroverket hafva att iakttaga.

§ 44. § 40.

1. Vid slutet af hvarje läsår anställe lärarne, hvar och en i sitt
undervisningsämne, offentlig examen med läroverkets alla klasser i närvaro
af dem, som enligt denna Stadga ega styrelse och tillsyn öfver
läroverket, samt af såclane för sakkunskap och oväld kände män, som
eforus anmodar att såsom ledare och vittnen examen öfvervara.

2. Examen må med afseende å undervisningsämnenas vigt och

FÖRSLAG TILL LÅROVERKSSTADGA.

lärjungarnes antal förrättas på en eller flera dagar, dock icke upptaga
öfver fyra timmar i följd efter hvarandra.

3. Eforus utsatte årsexamen att hållas inom de fyra dagar, som
närmast föregå eller efterfölja läsårets slut. Lärjungarnes skriftliga
uppsatser under året höra jemte prof på deras skicklighet i teckningvid
examen företes.

§ 4-1. § 45.

Sedan årsexamen är afslutad, kungöres offentligen inför den samlade
ungdomen flyttningarne inom läroverket samt de belöningar och understöd,
som blifvit lärjungar tillerkända.

§ 42. §46.

1. Före årsexamen utgifve rektor vid hvarje högre elementarläroverk
en inbjudningsskrift, innehållande redogörelse för vigtigare
tilldragelser inom läroverket under det förflutna läsåret, för de lärometoder
och läroböcker, som derstädes varit begagnade, för de i hvarje
klass genomgångna lärostycken, för lärjungarnes antal m. m. jemte
underrättelse om de för årsexamen bestämda tider. Rektor vid högre
elementarläroverk åligge jemväl att beträffande samtliga inom stiftet
varande lägre elementarläroverk och pedagogier förberörda uppgifter
meddela, derest icke inom samma stift flera högre elementarläroverk
finnas, i hvilket fall hvar och en af dessa läroverks rektorer bör för de
lägre elementarläroverk och pedagogier, som eforus efter gjord fördelning
bestämt, nämnda redogörelse lemna. Inbjudningsskrift innehålle
äfvenledes, åtminstone hvart tredje år, en af rektor eller annan lärare
vid de läroverk, för lrvilka den redogör, författad vetenskaplig afhandling.

2. Inbjudningsskriften vare minst åtta dagar före årsexamens början
utgifven. Den insändes ofördröjligen genom efori eller, i hans frånvaro,
inspektörs försorg till Ecklesiastik-departementet i nödigt antal exemplar;
hvarjemte före Juni månads utgång skall till hvarje stiftsstyrelse öfver -

FÖRSLAG TILL LÅROVERKSSTADGA.

lemnas ett så stort antal exemplar af samma inbjudningsskrift, att den
kan till alla läroverk inom stiftet utdelas.

§ 48. § 43.

Vid höstterminens slut skall inom pedagogi, lägre elementarläroverk
samt högre elementarläroverks fem nedersta klasser offentlig examen
anställas i närvaro af dem, som enligt denna Stadga ega styrelse och
tillsyn öfver läroverket, äfvensom af de ledare och vittnen, eforus tillkallar.

§ 49. § 44.

Vid hvarje termins slut erhålle lärjunge skriftligt, af klassföreståndare
undertecknadt betyg öfver uppförande och flit samt insigter i
hvarje undervisnings- och öfningsämne. Detta betyg skall lärjungen,
då han följande termin till läroverket återkommer, medföra, påtecknadt
af hans målsman, och för rektor eller klassföreståndare uppvisa.

§ 50. § 45.

I alla vid allmänna läroverk utfärdade betyg bedömes lärjungens
uppförande medelst vitsorden: Mycket godt, Godt, Mindre godt, Klandervärdt;
hans flit med vitsorden: Mycket god, God, Mindre god, Ringa;
och hans insigter med vitsorden: Berömliga, Med utmärkt beröm godkända,
Med beröm godkända, Icke utan beröm godkända, Godkända,
Icke fullt godkända, Försvarliga, Otillräckliga.

Ordning och tukt.

§ 5i. § 46.

1. Lärjunge briste aldrig i vördnad för det, som hörer till religion,
allmän lag och fastställd ordning, iakttage i sitt uppförande livad sedlighet
och anständighet fordra, samt mot äldre den aktning, som ungdomen
är dem skyldig. Sina lärare vise han alltid aktning och ovilkorlig

FÖRSLAG TILL LÅROVERKSSTADGA.

lydnad samt mottage utan gensägelse eller motstånd deras föreskrifter,
varningar eller aga.

2. Lärjunge inställe sig vid läroverket till den dag och timme, då
läsetermin enligt derom gjordt tillkännagifvande begynner. Inträffar
för honom laga förfall, anmäles det utan dröjsmål skriftligen hos rektor.

3. Lärjunge infinne sig vid lärotimmarne på utsatt klockslag, snygg
och anständigt klädd samt med nödiga läroböcker försedd, iakttage i
lärorummet stillhet och sedighet samt följe undervisningen med oafbruten
uppmärksamhet. Sker genom lärjunges förvållande skada å de vid
undervisningen begagnade saker eller å lärorummets öfriga inventarier
och inredning, ersättes den ofördröjligen af den skyldige. Åstadkommes
sådan skada i ondt uppsåt eller af okynne, straffes den skyldige dessutom
efter vederbörande lärares bepröfvande. Kan icke den vållande
uppifvas, ersättes skadan genom sammanskott af de lärjungar, under
hvilkas sammanvaro den skett.

4. Lärjunge infinne sig å utsatt tid så väl vid de dagliga bönestunderna,
som ock sön- och högtidsdagar på anvisadt rum vid högmessogudstjensten
samt öfvervare dessa andaktsöfningar med stillhet
och tillbörlig uppmärksamhet.

5. Lärjunge hålle snyggt och ordentligt i sin bostad samt värde
med aktsamhet så väl egna som andras till hans begagnande lemnade
tillhörigheter.

6. Allt vistande på värdshus, källare, biljarder eller dylika allmänna
ställen vare lärjunge förbjudet utom i de särskilda fall, då rektor
kan finna skäligt att från denna föreskrift undantag medgifva.

7. Åstundar lärjunge att bevista allmänna nöjen, begäre rektors
tillåtelse.

8. Allt spel med kort eller tärning vare lärjunge förbjudet, så vida
det icke sker i föräldrars, lärares eller målsmäns närvaro och under
deras tillsyn; dock må lärjunge i intet fall idka sådant eller annat spel
om penningar eller penningars värde.

FÖRSLAG TILL LÅROVERKSSTADGA.

Ny §.

9. Vilja lärjungarne för särskild! ändamål hålla sammankomst, bill
äm te rektors tillstånd.

10. I öfrig! vare lärjunge pligtig att ställa sig till efterrättelse de
föreskrifter eller erinringar, rektor kan firma skäligt att honom meddela
med afseende å det skick och uppförande, som lärjungens ålder och
ställning höfves.

11. Lärjungarne lefve med hvarandra i fördragsamhet och sämja.
Våldsam eller skymfande behandling af medlärjunge vare under alla
omständigheter förbjuden.

12. Skulle alla de lärjungar, som veterligen varit tillstädes vid
någon mot föreskrifven ordning och tukt begången förbrytelse, antingen
med förnekande af hvarje delaktighet deri eller under förklarande, att
de äro i lika grad skyldige, af tredska vägra att den brottslige uppgifva,
varde medelst lottning afgjordt, hvilken eller hvilka bland lärjungarne,
allt efter som antalet af kollegium bestämmes, må förbrytelsen
umgälla.

§ 47.

1. Anklagas lärjunge vid domstol för brott, vare vid rättegången
närvarande ett af kollegium förordnadt ombud, hvilket ege rätt till talan
i allt, hvad lärjungen angår. Pröfvas den anklagade af domstolen
skyldig till sådant brott, som enligt lag medför förlust af medborgerligt
förtroende eller eljest är af beskaffenhet, att lärjungen anses ovärdig att
vid läroverket vistas, varde han af kollegium förklarad från läroverket
förvisad, i först nämnda fall med den påföljd, att han icke kan der återvinna
inträde under den tid, han enligt dom, som vunnit laga kraft, är
medborgerligt förtroende förlustig.

2. Begår lärjunge brott af beskaffenhet att endast af målsegande
eller efter hans angifvelse kunna vid domstol åtalas, vare kollegium,
äfven om sådant åtal icke sker, oförhindradt att döma den skyldige till
bestraffning, som, efter hvad här nedan säges, af rektor eller kollegium
åläggas må.

FÖRSLAG TILL LÅROVERKSSTADGA.

§ 48.

§ 52.

Bestraffhingsgraderna vid allmänna läroverk vare tre: 1) bestraffningar,
som hvarje lärare eger ålägga och verkställa; 2) bestraffningar efter
rektors särskilda beslut, hvilka af honom kungöras och verkställas inför
den församlade klassen eller inför hela läroverkets ungdom; 3) bestraffningar
efter kollegii dom, hvilka kungöras och verkställas i efori
eller inspektörs närvaro inför hela läroverkets församlade lärjungar;
börande domen jemte föregående ransakning i protokoll upptagas.

§ 49.

§ 53.

Inom alla dessa bestraffningsgrader vare varning och tilltal den
lindrigaste bestraffningen. Vid fortsatt eller svårare felaktighet må nedflyttning
under medlärjungar, förvisning från lärorummet eller annan af
rektor godkänd art af bestraffning användas. Lärjunge, som genom
fortfarande okynne och sjelfsvåld visat andra straff vara utan verkan,
må, efter af rektor gifven varning för påföljden i händelse af ny förseelse,
med lämplig kroppsaga bestraffas. Har lärjunge två terminer
efter hvarandra för uppförande erhållit betyget Klandervärdt, bör han af
rektor erinras, att, om han till läroverket återkommer och sitt uppförande
icke bättrar, han då blifver derifrån förvisad, och skall rektor
härom lärjunges målsman underrätta. Lärjunge, som det oaktadt icke
förbättrar sig, eller som genom fortsatt osedlighet utöfvar skadligt inflytande
på sina medlärjungar eller i öfrigt gör sig ovärdig att vid
läroverket vistas, eller som begår svårare förbrytelse, varde af kollegium
dömd att från läroverket för en eller flera, dock högst fyra, terminer
förvisas utan annat betyg än afskrift af domen, och må sedermera icke
förr än efter förvisningstidens slut vid allmänt läroverk mottagas, och
detta endast i den händelse, att han kan förete intyg derom, att han
under tiden ådagalagt godt uppförande.

FÖRSLAG TILL LÅROVERKSSTADGA.

§ 54. § 50.

Alla ådömda bestraffningar gånge genast i verkställighet, med
undantag af kollegii förvisningsdom, som underställes eforus, hvilken
eger att densamma stadfästa eller upphäfva samt i senare händelsen
att i stället för förvisningen ålägga en eller flera af ofvan stadgade
bestraffningar. Från den dag, då kollegii förvisningsutslag fälles, må
den dömde tillsvidare icke begagna sig af undervisning och öfningar
vid läroverket. Varder förvisningsdomen af eforus gillad, kungöres
den offentligen för läroverkets ungdom, såsom ofvan stadgadt är.

§ 55. § 51.

Såsom lärarnes biträde vid upprätthållande af skick och ordning
tillsättes inom hvarje klass eller afdelning af klassföreståndaren eller
af rektor bland lärjungarne utsedde ordningsmän, hvilka det åligger att
hafva uppsigt öfver medlärjungarnes uppförande inom lärorummet, vårda
dettas inventarier m. m.

§56. § 52.

Rektors och lärares uppsigt öfver lärjunges skick och uppförande
utom lärorummet vare noggrannare, i den mon denne under vistelsen
vid läroverket saknar nödig vård och tillsyn af föräldrar eller målsmän.

ANDRA KAPITLET.

Befordringslag,

*■

Om ansökning ocli prof.

§ 57. § 53.

1. Då sådan befattning vid allmänt läroverk skall tillsättas, till
hvilken eforus och konsistorium ega utnämningsrätt, göre rektor hos

FÖRSLAG TILL LÅROVERKSSTADGA.

eforus anmälan om ledigheten och afgifve tillika, då fråga är om lektorseller
adjunktsbefattning, efter läroverkskollegii hörande, angående de
läroämnen, i hvilka den blifvande läraren bör undervisa, uppgift eller
förslag, hvilket af konsistorium pröfvas.

2. Vid de i stiftsstäderna, med undantag af Upsala och Lund,
belägna högre elementarläroverken skall finnas lektorsbefattning med
kristendom till hufvudämne, med hvilket vare såsom biämne förenadt
antingen modersmålet eller ettdera af de klassiska språken eller historia
och geografi. Oberäknad denna skola lektorsbefattningarne omfatta
följ ande hulvudämnen:

a) vid läroverk med 7 lektorer:

1. Modersmålet och filosofisk propedevtik.

2. Latinska språket.

3. Grekiska språket.

4. Tyska, engelska och franska språken.

5. Matematik och fysik.

6. Naturalhistoria och kemi.

7. Historia och geografi.

Såsom biämne vare förenadt med latinska språket det grekiska,
med grekiska språket det latinska, med historia och geografi antingen
modersmålet eller ettdera af de klassiska språken.

b) vid läroverk med 6 lektorer:

1. Modersmålet och filosofisk propedevtik.

2. Latinska och grekiska språken.

3. Tyska, engelska och franska språken.

4. Matematik och fysik.

5. Naturalhistoria och kemi.

6. Historia och geografi.

Såsom biämne vare förenadt med historia och geografi antingen
modersmålet eller ettdera af de klassiska språken.

FÖRSLAG TILL LÅROVERKSSTADGA.

§ 58.

c) vid läroverk med 4 lektorer:

1. Modersmålet, filosofisk propedevtik samt historia och geografi.

2. Latinska och grekiska språken.

3. Tyska, engelska och franska språken.

4. Matematik och fysik samt naturalhistoria och kemi.

3. Vid bestämmandet af undervisningsämnen för ledig adjunktsbefattning
iakttages, att dessa skola vara tre och sammanställas efter
deras vetenskapliga frändskap, med särskild! afseende å den för filosofie
kandidatexamen gällande stadga, jemförd med Kongl. Cirkuläret den
16 April 1870, samt att, då den lediga sysslan inbegriper hufvudlärarebefattning
i kristendom, inga andra ämnen med det sist nämnda förenas,
än sådana, som äro ovilkorligen föreskrifna i den theologicofilosofiska
examen.

4. Ledigheten kungöres, med tillkännagifvande af de läroämnen,
som till befattningen höra, genom stiftets konsistorium, i den tidning,
hvari officiela meddelanden böra införas. Befattningen sökes hos nämnda
konsistorium inom den tid, som för ansökning till ecklesiastika tjenster
i allmänhet är bestämd.

§ 34.

Sökande till lärarebefattning vid allmänt läroverk skall 1) vara
känd för gudsfruktan och goda seder samt, derest han söker lärarebefattning
i kristendom, bekänna sig till den rena evangeliska läran;

2) utmärka sig för det allvar och den stadga i karakteren samt foglighet
i lynnet, att han må kunna tillvinna sig lärjungarnes aktning och tillgifvenhet;
3) ega grundlig insigt i de stycken, som till den sökta
sysslan höra; 4) besitta förmåga att lätt och tydligt meddela undervisning;
samt 5) hafva behörigen förberedt sig för lärarekallet under
genomgånget profår eller genom minst två års väl vitsordad undervisningsverksamhet
såsom lärare vid inländskt universitet.

Hvad i mom. 5) är stadgadt gäller icke för lärarebefattning i teckning,
i gymnastik och i musik.

FÖRSLAG TILL LÅROVERKSSTADGA.

§ 55. § 59.

Sökande till rektors-, lektors- eller adjunktsbefattning vid allmänt
läroverk bör vid den tid, då befattningen är att tillträda, hafva uppnått
23 års ålder. Vid ansökningen skola bifogas: 1) prestbetyg om ålder;

2) behörigen styrkt meritförteckning, innehållande uppgift om föregående
befattningar, utgifna arbeten, af offentliga myndigheter meddelade betyg
äfvensom andra omständigheter, som den sökande anser sig böra och
kunna såsom befor drings skäl åberopa; 3) i original eller behörigen styrkt
afskrift: a) vederbörliga examensbetyg i enlighet med föreskrifterna i
nästföljande §, b) betyg öfver genomgånget profår, enligt särskild Stadga,
eller motsvarande undervisningsverksamhet, c) betyg från universitet
om flit och uppförande, om han efter derstädes afslutade studier icke
varit i tjenst anställd, men, om han varit anställd i tjenst under annan
myndighet än den, som eger att den sökta sysslan tillsätta, vederbörligt
tjenstgöringsbetyg. Dessutom vare den sökande medgifvet att, innan
den tid tilländalupit, som för profs afläggande bestämmes, förete sådana
skrifter och handlingar, som kunna ådagalägga hans före eller efter
ansökningstidens utgång förvärfvade förtjenst och skicklighet.

§ 56. § 60.

1. Särskilda kompetensvilkor äro :

a) för sökande till lektorsbefattning i annat undervisningsämne
än kristendom:

att hafva aflagt fullständiga prof för vinnande af filosofisk doktorsgrad;
att i licentiatexamen, der den sökande sådan aflagt, hafva erhållit
betyg i hufvudämnet för den sökta befattningen eller, der hufvudämnena
äro två eller flera, i ett af dem; samt

att, om han undergått filosofie licentiatexamen, efter förvärfvad rätt
till doktorsgrad hafva inför filosofisk fakultet aflagt godkändt disputationsprof
eller, om han icke sådan examen undergått, efter förvärfvande af

FÖRSLAG TILL LÅROVERKSSTADGA.

nämnda rätt hafva inför filosofisk fakultet aflagt godkändt disputationsprof,
som behandlar något af de till den sökta befattningen hörande
ämnen, eller som, i annat fall, blifvit bedömdt åtminstone med vitsordet
Med beröm godkänd. Från sist nämnda prof vare akademisk lärare
befriad, äfvensom den, h vilkens doktors disputation blifvit vitsordad
åtminstone med betyget Med beröm godkänd;

b) för sökande till lektorsbefattning i kristendom:

att hafva aflagt teologie eller filosofie kandidatexamen jemte godkändt
disputationsprof inför teologisk fakultet samt, der till sådan lektorsbefattning
hörer prebende-pastorat, att jemväl hafva aflagt pastoralexamen; c)

för sökande till adjunktsbefattning i andra ämnen än kristendom:

att vara kompetent till lektorsbefattning eller att hafva aflagt

filosofie kandidatexamen, i afseende å hvilken iakttages föreskrifterna i
Kongl. Cirkulärbrefvet den 16 April 1870;

d) för sökande till hufvudlärarebefattning i kristendom vid högre
elementarläroverk, der icke lektorsbefattning i detta ämne finnes, och
vid de femklassiga läroverken:

att hafva aflagt theologico-filosofisk eller filosofie kandidatexamen
jemte examen inför teologisk fakultet;

e) för sökande till adjunktsbefattning, som omfattar kristendom såsom
biämne:

att, utom hvad i punkten c) stadgas, hafva genomgått profårskurs
i detta ämne.

2. Kompetens till lektorsbefattning i kristendom medför kompetens
äfven till adjunktsbefattning i samma ämne.

§ 57.

1. Sedan ansökningstiden utgått, pröfve konsistorium de sökandes
kompetens och utsätte derefter genom offentligt anslag tid, å hvilken
de sökande, som blifvit kompetente förklarade, skola aflägga under -

FÖRSLAG TILL LÅROVERKSSTADGA.

visningsprof. Profvet bör försiggå, så fort lämpligen ske kan; dock
vare sökande icke pligtig att detsamma aflägga förr, än två månader
efter ansökningstidens utgång förflutit.

2. Undervisningsprofvet sker sålunda, att den sökande med någon
del af lärjungarne vid det i stiftsstaden belägna högre elementarläroverket,
dels under form af förhör och af preparation, dels i sammanhängande
framställning, behandlar uppgifter, valda inom området af
hvart och ett bland de läroämnen, i hvilka han skall prof aflägga. Af
dessa uppgifter eger den sökande att ett dygn förut erhålla del.

3. Sökande till lektorsbefattning aflägge prof i de ämnen, som
blifvit vid ledighetens kungörande angifna, samt, der dessa icke äro
liera än två, derjemte i ett, som han sjelf eger välja. Profven afläggas
inom läroverkets sjunde klass, men i ämne, som der icke förekommer,
inom den sjette.

4. Prof för adjunktsbefattning aflägges i de ämnen, som blifvit vid
ledighetens kungörande bestämda, och dessutom, om den sökande det
önskar, i ett eller liera andra. Dessa prof afläggas i läroverkets femte
klass, men i ämne, som först i en högre klass inträder, inom denna.
Sökande till hufvudlärarebefattning i kristendom vid högre läroverk
vare pligtig att i detta ämne prof aflägga inom läroverkets öfverstå
klass.

5. Hvarje sökande till lärarebefattning skall rätta några af lärjungar
inom den klass, der profvet sker, öfver ett och samma ämne
på modersmålet författade uppsatser och med dessa lärjungar dem
genomgå.

6. Sökande, som aflägger prof i latinska eller grekiska språket,
skall derjemte rätta och genomgå några efter samma temauppgift verkställda
öfversättningar till latin, äfvensom sökande, som aflägger prof i
främmande lefvande språk, öfversättningar till hvart och ett af de språk,
i hvilka han profvet undergår.

7. Rättandet af dessa uppsatser och öfversättningar skall under

§ 62 mom. 4

§ 63.

26 FÖRSLAG TILL LÅROVERKSSTADGA.

behörigt öfvervakande verkställas en eller två dagar före undervisningsprofvet,
men genomgåendet ske i sammanhang med detta.

§ 58.

1. För att kunna till rektor vid högre elementarläroverk nämnas
fordras att hafva aflagt godkändt lektorsprof samt för kompetens till
rektorsbefattning vid lägre elementarläroverk eller pedagogi att hafva
aflagt godkändt lektors- eller adjunktsprof.

2. Hvarje ordinarie lärare, som enligt § 56 mom. 1 eger befogenhet
att söka lektorsbefattning, vare berättigad att för vinnande af behörighet
till rektorsbefattning vid högre elementarläroverk, efter derom
hos vederbörande konsistorium gjord anmälan, aflägga undervisningsprof
för lektorsbefattning i de ämnen, i hvilka han, med iakttagande af
bestämmelserna i § 53, sjelf önskar att profvet undergå.

§ 59.

1. Alla prof ske, efter derom genom offentligt anslag gjordt tillkännagifvande,
vid stiftsstadens högre elementarläroverk, under varande
läsetermin, för öppna dörrar. Dervid vare konsistorii samtlige ledamöter
närvarande, så vida icke laga förfall för någon af dem inträffar.
Sedan sökande prof aflagt, sammanträde konsistorii ledamöter och afgifve
till protokollet vitsord öfver den sökandes i hvarje ämne ådagalagda
undervisningsskicklighet medelst något af betygen: Berömlig, Med
beröm godkänd, Godkänd, Icke godkänd.

2. Till öfvervarande af de prof, som afläggas, skall konsistorium,
der icke elementarlärare hafva i konsistorium säte och stämma, kalla
rektor vid stiftsstadens elementarläroverk samt, der i öfrig! så nödigt
finnes, en eller flera sakkunniga personer utom konsistorium; och skola
de sålunda tillkallade då jemväl deltaga i betygs afgifvande öfver
samma prof.

FÖRSLAG TILL LÅROVERICSSTADGA.

§ 60.

§ 64-

Har sökande till lärarebefattning en gång aflagt godkändt prof för
densamma inför det konsistorium, som befattningen tillsätter, vare han
från nytt prof frikallad, så vida han icke sjelf önskar att, till ådagaläggande
af vunnen förkofran i insigter och erfarenhet, sådant undergå,
eller så framt icke sedan förra profvets afläggande fem år förflutit, utan
att den sökande under tiden varit vid statens allmänna läroverk såsom
lärare anställd.

§ 61.

§ tö.

1 afseende å kompetens till lärarebefattningar i teckning, i gymnastik
och i musik iakttages:

att sökande till lärarebefattning i teckning, hvilken befattning vid
lägre elementarläroverk och pedagogier qvinna är berättigad att söka,
bör förete af Akademien för de fria konsterna utfärdadt betyg deröfver,
att den sökande 1) behörigen genomgått nämnda Akademis elementartecknings-
samt antik- och modellskolor; 2) känner grunderna för
landskapsritning och kan teckna landskap efter naturen; 3) känner
grunderna för perspektivet och kan med cirkel eller lineal upprita de
enklare konstruktionerna deraf;

att sökande till lärarebefattning i teckning vid högre elementarläroverk
bör hafva betyg om åtminstone godkända insigter i föreskrifna
ämnen;

att betyg öfver genomgången fullständig lärokurs inom den pedagogiska
eller militära afdelningen vid Gymnastiska Centralinstitutet medför
kompetens till gymnastiklärarebefattningar vid alla offentliga läroverk
i riket;

att till gymnastiklärare vid lägre elementarläroverk och pedagogier
äfven de må antagas, som genomgått endast första årets kurs vid
nämnda institut;

FÖRSLAG TILL LÅROVERKSSTADGA.

att sökande till lärarebefattning i musik vid de högre elementarläroverken
bör förete betyg af Musikaliska Akademien, att han eger
åtminstone godkända kunskaper så väl i harmoni och sång, som i behandling
af violin, violoncell och pianoforte; samt

att till musiklärarebefattning vid öfriga läroverk, hvilken qvinna är
berättigad att söka, de sökande hafva företräde, som förete betyg öfver
godkänd vid Musikaliska Akademien aflagd examen.

Om befattnings tillsättning.

65. § 62.

1. Sedan alla sökande aflagt sina prof, företages i konsistorium
den lediga befattningens tillsättning, hvarvid hvar och en af konsistorii
ledamöter i vanlig ordning afgifver till protokollet sitt yttrande, hvilken
bland de sökande han på förekomna skäl anser böra till befattningen
utnämnas; och vare den utnämnd, som de flesta rösterna undfått.
Biskopen ege härvid två röster utom den honom i händelse af lika
röstetal tillkommande afgörande rösten.

2. Ej må tillsättning af lärarebefattning företagas i biskopens frånvaro,
utan att han derom blifvit underrättad och skriftligen afgifvit sina
röster, hvilka på ofvan stadgade sätt till beräkning upptagas.

3. Under biskopsledighet tillsättes lärarebefattning i konsistorium
genom de flesta rösterna, då ordföranden vid lika röstetal eger afgörande
röst.

66. § 63.

1. Vid lärares utnämning galle i främsta rummet såsom befordringsgrund
sökandes ådagalagda skicklighet och nit i ungdomens undervisning
och handledning, så vida de stödjas af tillräckliga kunskaper.

2. Konsistorium fäste afseende på de betyg, som af sökande
företes, men vare icke förbundet att dem ovilkorligen såsom befordrings -

FÖRSLAG TILL LÅROVERKSSTADGA.

skal antaga, så framt de icke genom den sökandes prof eller kända
föregående tjenstgöring bekräftas och vid anställd jemförelse finnas till
företräde framför medsökande berättiga.

3. Vid lektors utnämning fästes synnerlig vigt vid sökandes
lärdomsförtjenster, dock så, att dessa icke gifva företrädesrätt, med
mindre de äro åtföljda af alla öfriga egenskaper, som hos lärare
erfordras.

4. Endast i den händelse, att alla andra befor drings skäl äro lika,
må företräde tillerkännas den lärare, som längsta tiden tjenstgjort.

5. Vid tillsättning af rektorsbefattning vare konsistorium förbundet
att hufvudsakligen afse de egenskaper, som företrädesvis erfordras hos
styresmannen för ett läroverk.

§ 64. § 76 mom.

Lärarebefattningar i teckning, i gymnastik och i musik skola, sedan
ledighet blifvit kungjord, på sätt i § 53 säges, och ansökningar, åtföljda
af erforderliga betyg, blifvit till konsistorium ingifna, tillsättas af eforus
och konsistorium, efter vederbörande läroverkskollegii hörande.

§ 65. '' § 67.

1. Öfver ordinarie lärarebefattnings tillsättning kan sökande anföra
underdåniga besvär inom den tid och på det sätt, som i afseende å
ecklesiastika befordringar i allmänhet föreskrifves.

2. Fullmakt å lärarebefattning må icke utfärdas förr, än utnämningen
vunnit laga kraft, men skall förses med datum för den dag, då utnämningen
skett; dock att, om Kongl. Maj:t i anledning af underdåniga
besvär, finner annan sökande, än den af konsistorium utnämnde, berättigad
att tjensten erhålla, fullmakten dateras för den dag, då Kongl.

Maj:t besvären pröfvat.

3. Underrättelse om utnämning äfvensom om fullmakts utfärdande
bör af konsistorium till Ecklesiastik-departementet insändas samt, om

FÖRSLAG TILL LÅROVERKSSTADGA.

den utnämnde förut är i statens tjenst anställd, vederbörande myndighet
meddelas.

§ 68. § 66.

Ej må någon innehafva mer än en på stat uppförd ordinarie lärarebefattning;
dock kunna förordnanden att undervisa i teckning, gymnastik
och musik, både sins emellan och med annan lärarebefattning förenas,
såvida icke någonderas utöfning derigenom lider.

§ 69. § 67.

1. Eforus ege, efter inhämtadt utlåtande af vederbörande rektor, att
inför konsistorii protokoll förordna så väl vikarie som ock, der sådant
blifvit af Kongl. Maj:t medgifvet, extra lärare. Öfver sådan åtgärd få
besvär icke anföras; konsistorii öfrige ledamöter dock obetaget att sina
erinringar till protokollet afgifva.

'' 2. Saknar läroverk medel till vikaries aflöning, må eforus hos

Kongl. Maj:t göra underdånig anmälan om behofvet.

Om befordringsrätt och löneförmoner.

§ 71. § 68.

Vikarie, som med fullt ansvar bestrider ordinarie lärares befattning,
åtnjute under tiden en fjerdedel af den till befattningen hörande lön,
och ordinarien uppbäre de öfriga tre fjerdedelarne, så vida icke annorlunda
med efori bifall dem emellan öfverenskommes.

§ 72. § 69.

Prebendehemman och boställen, der sådana finnas, samt andra
lärarebefattning åtföljande förmoner ege lärarne vid ett läroverk att
efter hittills gällande grunder tillgodonjuta.

FÖRSLAG TILL LÅROVERKSSTADGA.

§ 70. § 73.

1. Vid ansökning till prestlägenhet eller annan till ecklesiastikståndet
hörande syssla räkne hvarje på ordinarie stat uppförd lärare
vid de allmänna läroverken presterliga tjenstår från den dag, han blifvit
till lärarebefattning utnämnd.

2. Vikarie och extra lärare räkne jemväl presterliga tjenstår, så
vida han uppnått 23 års ålder. Den, som tjenstgjort blott en termin,
räkne tjenstår endast för den verkliga tjenstgöringstiden. Den åter,
som två eller flera omedelbart efter hvarandra följande terminer varit
vid allmänt läroverk anställd, ege att i sin tjenstålder inberäkna äfven
de på hvarje termin följande ferier.

3. Till regalt pastorat ege hvarje ordinarie lärare vid statens all- § 74.
män na läroverk rättighet att omedelbart och utom förslag sig i underdånighet
anmäla på sätt och under vilkor, som af Kongl. Maj:t äro
eller blifva i nåder föreskrifna.

4. Hvad i denna § stadgas gäller icke lärare i teckning, i gymnastik
och i musik.

§ 71. § 75.

1. I afseende å lärares afsked med åtnjutande af pension å allmänna
indragningsstaten gälle hvad derom är eller varder stadgadt.

2. Lärare, som, utan att vara till sådan pension berättigad, af
ålderdom eller obotlig sjukdom blifvit oförmögen att sin befattning
förestå, erhålle från densamma afsked med åtnjutande af de förmoner,
som författningarne honom i ty fall tillförsäkra.

3. Ingår lärare, som erhållit afsked med pension, i presterlig eller
annan offentlig befattning med åtföljande löneformoner, afräknas från
pensionen så stort belopp, som motsvarar berörda löneförmoner.

4. Afsked med bibehållande af löneförmoner å läroverkens statmå
icke, utan derom förut hos Kongl. Maj:t gjord underdånig hemställan,
för lärare utfärdas.

FÖRSLAG TILL LÅROVERKSSTADGA.

TREDJE KAPITLET.

Styrelse och tillsyn öfver de allmänna läroverken, Läroverkskollegium.

Lärare, Läkare.

§ r<. § 72.

Styrelsen öfver statens allmänna läroverk handhafves, med det
undantag, som i nästa § säges, inom hvarje stift af biskop, såsom
eforus, och konsistorium med den myndighet, som dem enligt denna
Stadga tillkommer.

Ny §■ § 73.

Styrelsen öfver Stockholms stads allmänna läroverk utöfvas af en
direktion, bestående af en utaf Kongl. Maj:t utsedd ordförande, såsom
dessa läroverks högste inspektor, jemte sex ledamöter, af hvilka Kongl.
Maj:t utser två, Stockholms Stadsfullmäktige ega välja likaledes två,
dock blott för fyra år hvarje gång och med iakttagande, att eu af desse
ledamöter hvart annat år afgår, samt de två öfrige vare rektorerna vid
hufvudstadens båda högre elementarläroverk; och tillkommer denna
direktion i allt samma befogenhet, som i denna Stadga konsistorium
tillägges.

Ny §. § 74.

Närmaste tillsynen öfver pedagogi utöfvas af den utaf eforus förordnade
inspektor och två af kommunalstyrelsen utsedde, för kunskap
och nit om undervisningsväsendet kände män; och åligge desse att
jemte rektor upprätta förslag till undervisningsplan för läroverket, att
pröfva det af rektor och lärare uppgjorda förslag till läsordning, att
följa undervisningens gång, att närvara vid examina, samt att i öfrigt
främja hvad till läroverkets ändamål hörer.

FÖRSLAG TILL LAROVERKSSTADGA.

Om eforus.

§ 75. § 78.

Efori pligt äx- att tillse, att de under hans uppsigt varande lärovei''k
motsvara sitt ändamål, och att deras lärare noga fullgöra sina åligganden.
Han besöke läroverken, så ofta hans tid det tillåter, granske och
stadfäste uppgjordt förslag till läsordning, bestämme dag för läseterminernas
början och slut, utsätte termins- och årsexamina, tillkalle
ledare och vittnen vid dessa examina äfvensom vittnen vid mogenhetspröfningarne
samt öfvervare, så vidt ske kan, så väl de förra som de
senare. Der eforus icke kan examina eller mogenhetspröfningar öfvervara,
förordne han i sitt ställe inspektor eller annat ombud. Hvarje
brist eller försummelse, den vare af eforus sjelf bemärkt eller hos honom
anmäld, skall han söka afhjelpa och rätta eller lagligen beifra; börande
han äfven i öfrigt vaka öfver iakttagandet af hvad denna Stadga i afseende
å undervisning och ordning föreskrifver.

§ 76. § 79.

Skulle i något förekommande fall icke finnas genom lag bestämdt,
hvilken åtgärd vederbörande må vidtaga, ege eforus att för tillfället
besluta och stadga.

§77. §80.

I alla mål, som böra efori pröfning och afgörande underställas, skall
han ofördröjligen sitt beslut vederbörande rektor eller rättsökande tillkännagifva;
egande sådant efori beslut, äfven om det i laga ordning
öfverklagas, likväl gällande kraft, intill dess det kan varda af Kongl.
Maj:t ändradt eller upphäfdt.

§ 78. § 8L

Eforus ege rätt att bevilja lärare tjenstledighet, dock icke för längre
tid än en läsetermin.

FÖRSLAG TILL LÅROVERKSSTADGA.

§ 82. § 79.

Eforus åligge omsorgen, att hvarje vid stiftets läroverk ledigblifven
befattning varder inom laga tid och i vederbörlig ordning tillsatt samt
under ledighet eller innehafvaren beviljad tjenstfrihet genom vikarie
bestridd. Finner eforus, att vid något läroverk de lärarekrafter, som
enligt ordinarie stat skola vara att tillgå, äro otillräckliga att behörigen
upprätthålla undervisningen, bör han hos Kongl. Maj:t göra framställning
om extra lärares anställande.

§ 83. § 80.

Eforus bestämme, på förslag af vederbörande rektor och lärare, läroböcker
för undervisningen, derest icke i ett eller annat hänseende är
eller varder för läroverken i allmänhet annorlunda förordnadt, samt ege
tillse, att vid undervisningen lärometoder begagnas, som med iakttagande
af denna Stadgas föreskrift, finnas till ändamålet ledande; och bör hvarje
förändring i dessa afseenden ofördröjligen till Ecklesiastik-departementet
inberättas.

Ny §. § 81.

För hvarje läroverk inom stiftet skola genom efori försorg insändas :

a) till Ecklesiastik-departementet: uppgift å antalet lärjungar i
hvarje klass och afdelning, så väl å den klassiska som å den reala
bildningslinien, äfvensom å antalet af de lärjungar å den klassiska linien,
som icke begagna undervisningen i grekiska språket, inom sex veckor
efter hvarje termins början; 2) årsredogörelse, enligt hvad i § 42 är
närmare bestämdt, jemte terminskataloger för läsåret; 3) tabellariska
uppgifter för sist förflutna termin, före den 15 Februari och den 15
Augusti; 4) uppgift å de dagar, som blifvit bestämda för årsexamina,
inom första veckan af Maj månad; 5) framställning om extra arfvode
åt gymnastiklärare, der sådant kommer i fråga, före den 15 Juni.

b) till Sundhetskollegium: uppgift om de sanitära förhållandena
för sist förflutna termin, före den 15 Februari och 15 Augusti.

FÖRSLAG TILL LÅROVERKSSTADGA.

c) till Gymnastiska Centralinstitutet: uppgift om gymnastik och
vapenöfningar för sist förflutna termin, före den 15 Februari och den
15 Augusti.

§ 82. §84

För hvarje tilländalupet läsår afgifve eforus om stiftets allmänna
läroverk berättelse, hvilken bör till konsistorii protokoll aflemnas och
före medlet af Juli månad genom konsistorium till Ecklesiastik-departementet
insändas.

§ 83. § 85

För hvarje allmänt läroverk, med undantag af de i stiftsstad belägna
högre elementarläroverken, förordne eforus en inspektor, och ege
han att genom denne utöfva sin allmänna uppsigt öfver läroverket, samt
meddela de föreskrifter, till hvilka han finner sig befogad.

§ 84. §88

År biskopsembete ledigt, eller inträffar för biskop laga förfall, tillkomme
konsistorium alla de rättigheter och skyldigheter, som eforus
tillhöra; dock att betyg påtecknas endast af främste ledamoten, hvilken
för öfrigt vid alla offentliga tillfällen föreställe efori person.

§ 85. 8 88

Alla de allmänna läroverken rörande ärenden, hvilkas slutliga afgörande
icke, enligt denna Stadga, tillkommer eforus eller honom underordnad
myndighet, inlemnas till Ecklesiastik-departementet, för att af
Kongl. Maj:t afgöras. Underdåniga besvär i mål, som läroverken angå,
ingifvas till samma departement inom den tid, som för besvärs anförande
hos Kongl. Maj:t öfver konsistoriernas beslut är stadgad.

Om inspektor.

§ 86. 8 89

Inspektor vid läroverk vare pligtig att följa undervisningens gång,
öfvervara termins- och årsexamina samt förefallande mogenhetspröfningar,

FÖRSLAG TILL LÅROVERKSSTADGA.

inhämta noggrann kännedom om hvad till läroverkets förvaltning hörer
och att om allt detta för eforus redogöra.

§ 90.

§ 87.

Inspektor ege fritt tillträde till läroverket och dess handlingar.
Skulle han finna något att anmärka, tillkomme honom icke att sjelf i
ämnet besluta, utan må han sin anmärkning, sedan den blifvit läroverkets
rektor meddelad, hos eforus anmäla samt hans föreskrift afvakta
och verkställa. Endast vid de tillfällen, för hvilka eforus särskildt
förordnande meddelar, utöfve inspektor i efori ställe hans myndighet.

§ 91- § 88.

I mål, som från läroverkets kollegium skall, enligt denna Stadgas
föreskrift, efori afgörande underställas, men i hvars handläggning inspektor
icke deltagit, åligge honom att afgifva särskildt betänkande,
hvilket jemte öfriga handlingar till eforus insändes.

§ 92. § 89.

Då i ämne, som läroverket rörer, hos inspektor klagomål anmäles
eller annan framställning sker, för att till efori afgörande öfverlemnas,
vare inspektor pligtig att, sedan ärendet blifvit rektor delgifvet, detsamma
jemte eget utlåtande ofördröjligen till eforus insända och efori
beslut målseganden skyndsamt tillställa.

Om rektor.

§ 9-i. § oo.

Vid hvarje allmänt läroverk skall finnas ständig rektor, hvilken
jemte sin undervisningsskylclighet skall hafva den närmare styrelsen af
hela läroverket. Pedagogi, som är med elementarläroverk förenad, lyde
under dess rektor.

FÖRSLAG TILL LÅROVERKSSTADGA.

§ 91. § 95.

1. Fullmakt att vara rektor vid högre elementarläroverk, till erhållande
af hvilken befattning anmälan kan ske hos läroverkets eforus,
meddelas af Kongl. Maj:t, efter det eforus med utlåtande och förslag
inkommit, åt någon för omfattande lärdom och bepröfvad erfarenhet
känd lärare, som uppfyllt de i § 57 för behörighet till sådan befattning
föreskrifna vilkor.

2. Rektorsbefattning vid lägre elementarläroverk och vid fristående
pedagogi tillsättes efter gjord ansökning af eforus och konsistorium
utan föreläggande af prof, och gälle i afseende å kungörandet af ledigheten
och den tid, inom hvilken ansökningar böra inlemnas, hvad i §

53 rörande ansökning till lärarebefattning är stadgadt, dock med iakttagande,
att icke något tillkännagifvande om undervisningsämnen dervid
eger rum.

§ 92. §96.

År rektorsbefattning ledig, eller inträffar för dess innehafvare laga
förfall, vare vid högre elementarläroverk äldste lektor, vid ofri ga läroverk
äldste adjunkt pligtig att befattningen förestå, intill dess eforus
rektors vikarie förordnat.

§ 93. § 97.

Rektor vake deröfver, att undervisningen efter allmänna stadganden
och särskilda föreskrifter ändamålsenligt fortgår, att lärarne fullgöra
sina skyldigheter, och att ibland lärjungarne gudsfruktan, sedlighet,
flit och god ordning befordras och iakttagas. Hvarje försummelse eller
öfverträdelse, som till rektors kunskap kommer, skall lian, så vidt ske
kan, genast rätta eller efter omständigheterna hos eforus anmäla.

§ 94. § 98.

Rektor ege att ibland lärarne i hvarje klass till sitt biträde utse
en klassföreståndare, hvilken det åligge att hafva närmaste tillsynen

FÖRSLAG TILL LÅROVERKSSTADGA.

öfver ordningen inom klassen och öfver de till densamma hörande lärjungars
flit, anteckna lärjunges frånvaro från undervisningstimmarne,
uppgöra examenskatalog enligt formuläret bil. 5, utfärda terminsbetyg
samt för öfrigt i allt, hvad till uppsigten öfver klassen hörer, gå rektor
tillhanda.

§ 99. § 95.

1. Under de timmar, då rektor icke meddelar undervisning, bör
han, så ofta ske kan, närvara vid de öfrige lärarnes undervisning och
meddela de föreskrifter, råd eller upplysningar, till hvilka han finner
sig befogad.

2. Rektor skall tillse, att endast i vederbörlig ordning godkända
läroböcker begagnas, och att, der flere lärare undervisa i samma ämne,
behörig likformighet i undervisningen iakttages.

3. Rektors pligt vare ock att taga kännedom om lärjungarnes
skriftliga arbeten.

§ loo. § 96.

1. Rektor och klassföreståndare böra noga tillse, att icke i något
ämne hemlexor åläggas lärjunge till ett mått, som kan betaga honom
nödig hvila och förströelse eller hindra förberedelse i andra läroämnen.

2. Öfver lärjunges enskilda studier må rektor med vederbörande
lärares biträde utöfva nödig tillsyn.

§ ioi. § 97.

För de lärjungar, som under läsetermins lopp skola första gången
begå Herrans Nattvard, besörje rektor tillfälle till värdig beredelse; och
ege han att i samråd med vederbörande själasörjare afgöra, i hvad mon
ledighet från de allmänna lärotimmarne må för sådant ändamål medgifvas.

§ 98.

1 hvarje mål, som lärjunge angår, det vare hos rektor ensam eller
hos läroverkskollegium anhängigt, ege rektor att infordra och erhålla

§ 103.

FÖRSLAG TILL LÅROVERKSSTADGA.

upplysningar, af hvem det vara må, som sådana kan meddela, Skulle
rektor vid något tillfälle finna sig befogad att af vederbörande polismyndighet
fordra handräckning, skall sådan på framställd begäran till
hans förfogande ställas.

§ 99. § 104.

Rektor vare inför eforus och konsistorium ansvarig, att läroverkets
tillhörigheter vårdas, dess inkomster till vederbörliga ändamål användas,
och att redogörelser, med behöriga verifikationer försedda, inom laga
tid aflemna s.

§ 100. * § 105.

Rektor åligge att

1) föra matrikel öfver de vid läroverket intagne lärjungar, enligt
formuläret bil. 6;

2) föra diarium enligt formuläret bil. 7;

3) hålla läroverkskollegii protokollsbok i vederbörligt skick; *

4) ansvara för terminskatalogs upprättande enligt faststäldt formulär
samt nödigt antal exemplar deraf till eforus insända;

5) i behörig tid affatta och utgifva samt till eforus insända årsredogörelse
för läroverket, enligt hvad i § 42 är närmare bestämdt;

6) inom åtta dagar efter hvarje termins slut till eforus insända afskrift
af examenskatalogen;

7) inom fyra veckor efter hvarje termins början till eforus insända
uppgift å lärjungarnes antal i hvarje klass och afdelning så väl på den
klassiska som på den reala bildningslinien äfvensom å antalet af de
lärjungar på den klassiska linien, som icke begagna undervisningen i
grekiska språket;

8) inom Januari och Juli månader likaledes till eforus insända

a) tabellarisk uppgift för sist förflutna läsetermin enligt formuläret bil. 8;

b) uppgifter angående gymnastik- och vapenöfningarne samt om do sanitära
förhållandena vid läroverket enligt fastställda formulär;

FÖRSLAG TILL LÅROVERKSSTADGA.

9) utfärda afgångsbetyg enligt formuläret bil. 4;

10) i läroverkets arkiv förvara inkomna samt afskrift af utgående
skrifvelser och betyg;

11) med sin ledning tillhandagå lärarekandidater, på sätt särskildt
stadgadt är.

§ 106. § 101.

Skulle för något fall i afseende å läroverkets styrelse tydlig och
lagbestämd föreskrift saknas, anmäle rektor sådant hos eforus och begäre
hans förordnande; egande rektor emellertid att för tillfället stadga; och
gäl le hans föreskrift till ovilkorlig efterlefnad, intill dess efori beslut
hunnit meddelas.

Om läroverkskollegium.

§ 108. § 102.

1. Ledamot af kollegium är hvarje vid läroverket tjenstgörande
ordinarie lärare; dock ege lärare i teckning, i gymnastik och i musik
endast vid de tillfällen, då frågor förekomma, som deras undervisning
angå, att i kollegii öfverläggningar och beslut deltaga. Läroverkets
rektor sammankalle kollegium, vare vid dess sammanträden föredragande
och för protokollet ansvarig samt i efori eller inspektörs frånvaro ordförande.

2. Den, som ensam med fullt ansvar såsom vikarie förestår läraresyssla,
vare jemväl ledamot af kollegium. Lärare, som icke är kollegiiledamot,
må, om rektor dertill finner skäl, kollegii sammanträden öfvervara
och i öfverläggningarne, men icke i besluten deltaga.

3. Ej må ledamot utan laga förfall sig från kollegii sammankomst
afhålla.

§ m § 103.

Ärenden, som undervisningen, skoltukten eller läroverkets angelägenheter
i allmänhet röra, handläggas af kollegium med den myndighet,
denna Stadga medgifver.

FÖRSLAG TILL LÄROVERK S STAD GA.

§ 104. § no.

Vid omröstning inom kollegium galle, i händelse af lika röstetal,
den mening, rektor biträder.

§ 105. § in.

År eforus vid lärosätet närvarande, varde han genom rektor om
kollegii sammankomst underrättad. Kommer eforus vid kollegii sammanträde
tillstädes, deltage han såsom ordförande, der han så vill, i målens
behandling och utredning, men icke i besluten.

§ 106. § H2.

Inspektor varde hvarje gång om kollegii sammankomst underrättad
och ege, i efori frånvaro, der han så för godt finner, såsom ordförande
i dess öfverläggningar, men icke i besluten deltaga.

§ 107. § H3.

År fråga om lärjunges skiljande från läroverket, vare vid elementarläroverk
kollegium icke domfört, med mindre än att två tredjedelar af
dess ledamöter äro närvarande. Vid pedagogi må sådant mål icke afgöras
af färre än tre ledamöter, egande rektor, der så nödigt är, att en
eller två för allmänt förtroende inom orten kända personer såsom ledamöter
tillkalla.

§ 108. § HL

Vid målens behandling i kollegium iakttages den skyndsamhet och
vid protokollets affattande den korthet, som med hvarje ärendes behöriga
utredande äro förenliga.

§ 109. § H5.

Anser rektor sig icke kunna biträda kollegii beslut, må det af honom
bero att detsamma efori pröfning underställa, äfven om ärendet är af
beskaffenhet att i annat fall kunna af kollegium afgöras.

FÖRSLAG TILL LÅROVERKSSTADGA.

Om lärare,

§ 116.

§ no.

Läraren erinre sig städse, att han vid utöfningen af sitt ansvarsfulla
kall i förhållande till lärjungen företräder faders ställe. Sorgfälligt
befordre han lärjungens förkofran i gudsfruktan, sedlighet, flit och
lydaktighet, i kunskaper och färdigheter, och besinne dervid alltid, att
till det mål, som han vid lärjungens ledning bör hafva i sigte, förer
lian honom säkrast genom eget föredöme. Sina förmän vise han tillbörlig
vördnad och i tjensten ovilkorlig lydnad. För öfrigt ställe lian
sig till noggrann efterrättelse hvarje i denna Stadga gifven föreskrift
rörande hans befattning.

§ Hl -

§ 117.

I sin uppfostrande verksamhet läte sig läraren alltid ledas af gudsfruktan,
pligttrohet, rättrådighet, saktmod och kärlek till den ungdom,
som är honom anförtrodd. Mildt, men allvarligt rätte han lärjunges
förseelser, fästande noggrann uppmärksamhet på skilnaden mellan de
fel, som härflyta från dennes ålder, och dem, som komma af vanart
eller, lemnade utan rättelse, kunna dertill leda, Då läraren begagnar
den bestraffningsrätt, som så väl enligt denna Stadga, som enligt
naturen af all uppfostran honom tillkommer, tage han sig väl till vara,
att den icke utöfvas af nyck eller med öfverilning. I synnerhet hafve
han akt derpå, att icke bestraffningen genom missförhållande till felets
beskaffenhet och den felandes sinnesart må alstra ökadt sjelfsvåld eller
förställning, bitterhet eller modlöshet.

§ H2.

§ 118.

1. Vid ledningen af lärjungens arbete vare lärarens förnämsta
syfte att utveckla hans anlag och förmögenheter. Med noggrannt öfvervägande
af lärjungens krafter och deras vunna utbildning handlede lian

FÖRSLAG TILL LÅROVERKSSTADGA.

denne så, att han städse öfvar honom till sjelfverksamhet. I behandlingen
af sitt undervisningsämne skilje han alltid hufvudsak från bisak
och gifve den förra tillbörlig vigt, utan att förbise den senare.

2. Under läsetimmarne på lärorummet utgöre den i frågor och
svar fortgående muntliga undervisningen det vigtigaste medlet att utvidga
och befästa lärjungens insigter. Läroboken vare hufvudsakligen
ett hjelpmedel att fästa i minnet, hvad som redan blifvit uppfattadt;
dess begagnande bör af läraren ställas i nära sammanhang med hans
muntliga undervisning. Ej må lexor eller öfver hufvud hemarbeten lärjungen
föresättas utan tillräcklig förberedande behandling. Hemlexor
må i de nedersta klasserna sparsamt begagnas och endast småningom
ökas, i den mon lärjungens kropps- och själskrafter utvecklas till förmåga
så väl af ett mera ansträngdt arbete, som af en icke blott till
minnesöfning inskränkt studii-verksamhet på egen hand. I alla läroämnen
och på alla de utvecklingssteg af undervisningen, der sådant
med fördel låter sig göra, skall åskådningen användas till lättnad för
lärjungarnes uppfattning. Lärare tillhålle städse lärjungen att redigt,
tydligt och fullständigt afgifva sina svar samt att uttrycka sig riktigt.
De skriftliga arbetena böra, såsom en hufvuddel af undervisningen,
sättas i noggrann öfverensstämmelse med den fortgående utvidgningen
af lärjungens kunskapsmått och städse syfta till att befrämja utvecklingen
af hans förmåga att rätt tillegna sig, ordna och använda hvad han lärt.

3. Vid ledningen af tecknings- och musik- samt de gymnastiska
och militäriska öfningarne iakttage läraren städse nödig varsamhet, så
att han genom en efter lärjungens ålder och framsteg noga atpassad
fortgång utan öfveransträngning af hans krafter må främja den utveckling,
dessa öfningar afse att, befordra.

§ 113-

Lärare vare förpligtad att under läsetermin bo inom den stad, der
läroverket, vid hvilket han tjenstgör, är beläget.

§ 119-

FÖRSLAG TILL LÅROVERKSSTADGA.

§ 120. § 114.

Senast vid utsatt lärotimme infinne sig läraren i lärorummet, och
må lian icke utan giltigt skäl derifrån aflägsna sig före timmens slut.

§ 122. § 115.

1. Vid läroverk, der lektor eller annan ordinarie lärare i undervisningen
biträdes af adjunkt eller annan lärare, tillhöre lektorn eller
ordinarie läraren samtlige lärjungarnes ledning i honom åliggande läroämne,
och liafve han i följd deraf tillsyn öfver det sätt, hvarpå biträdande
läraren undervisningen meddelar, men ege icke att utan rektors
vetskap och bifall derutinnan göra några anordningar.

2. Lärare i de ämnen, som eg a närmare sammanhang, böra tid
efter annan under rektors ledning med hvarandra samråda om ett i
möjligaste måtto likformigt sätt att behandla dessa läroämnen.

Ny §• § 116.

Lärare vid allmänt läroverk, till hvilket lärarekandidat för profårs
genomgående blifvit hänvisad, vare pligtig att, på sätt särskildt stadgadt
är, biträda rektor vid sådan kandidats handledning.

§123. § ny.

Vikarier och extra lärare ege i afseende å tjenstens utöfning, med
det undantag, som i § 102 säges, samma rättigheter och skyldigheter,
som ordinarie lärare.

Om läkare.

Ny §■ § 118.

Vid hvarje elementarläroverk anställes genom rektors försorg en
läkare, hvilken det skall åligga att mot det arfvode, hvarom med honom
kan öfverenskommas, hafva uppsigt öfver lärjungarnes helsotillstånd,

FÖRSLAG TILL LÅROVERKSSTADGA.

efterforska de omständigheter, som kunna menligt derpå inverka, samt
tillhandagå rektor med råd och upplysningar om deras undanrödjande.

Vid hvarje läsetermins början och mot dess slut bör läkaren å läroverkets
samtlige lärjungar anställa besigtning, hvaröfver anteckning
föres, och på grund deraf icke allenast afgifva utlåtande, hvilka bland
dem böra från samtliga gymnastik- och vapenöfningar eller från vissa
utaf dem afhållas, utan ock senast en månad efter hvarje läsetermins
slut till rektor aflemna redogörelse för helsotillståndet bland lärjungarne
under terminen, enligt formulär, som af Sundhetskollegium varder medcleladt.
Dessa redogörelser skola i sin helhet eller åtminstone till sitt
väsentligaste innehåll i årsredogörelsen intagas, hvarefter desamma
genom rektors försorg till Sundhetskollegium insändas.

FJERDE KAPITLET.

Ekonomisk stadga.

Om lärohus och emhetsgårdar.

§ 119. § 124.

Byggnad och underhållande af lärohus skola ske på bekostnad af
läroverkens byggnadsfonder och, der dessa icke äro för ändamålet tillräckliga,
genom bidrag från stiftens byggnadskassor eller vederbörande
städer, så vida dessa enligt gällande bestämmelser äro dertill förbundna.

Dock vare städerna alltid skyldiga att för lärohusen kostnadsfritt upplåta
byggnadsplatser, som äro fria, sunda och välbelägna, samt så vidsträckta,
att utrymme för gymnastik-inrättningar, äfvensom för lärjungarnes
lekar och rörelse i fria luften der finnes.

§ 120.

I hvarje lärohus böra lärorummen vara tillräckliga till antal och
rymlighet, ljusa, luftiga, försedda med eldstäder eller annan inrättning

§ 125.

FÖRSLAG TILL LÅROVERICSSTADGA.

§ 126.

§ 127.

för deras uppvärmande, lämpliga sittplatser, pulpeter eller bord och för
öfrigt anordnade med sorgfälligt afseende på lärjungarnes helsa samt
nödig beqvämlighet vid undervisningen. En sal skall finnas nog rymlig
att kunna begagnas vid offentliga förrättningar och till samlingsrum för
hela läroverkets ungdom. Rum till inventariers, instruments och öfriga
tillhörigheters förvarande, äfvensom för bibliotek och gymnastik böra
inom lärohuset eller i eu invid detsamma belägen byggnad finnas att
tillgå.

§ 121.

Lärohus skall vara brandförsäkradt.

§ 122.

1. Om lärohus behöfver antingen nybyggas eller ock undergå
sådan större reparation, som förändrar husets form och utrymme, åligge
konsistorium att anmälan derom samt förslag och tillräckliga upplysningar
i afseende å det erforderliga byggnadsföretaget till Ofverintendentsembetet
insända. Sedan vederbörligen fastställd ritning jemte
kostnadsförslag erhållits, och så snart befintliga tillgångar medgifva
byggnadens företagande, loge konsistorium anstalt om verkställigheten.
Till andra betydligare reparationer, som endast afse lärohusets vidmakthållande
eller förbättring, må kostnadsförslag i samråd med delegerade
för byggnadsfondens förvaltning, efter kollegii hörande, uppgöras al
rektor, hvilken ege att dervid mot ersättning begagna sakkunniges
biträde. Förslaget insändes derefter till konsistorium, livilket ege att
detsamma pröfva. Gillas förslaget, öfverlemnes det till rektor, hvilken
drage försorg om arbetets behöriga verkställande. Mindre reparationer
ege rektor att efter samråd med delegerade ombesörja.

2. Om byggnads- eller reparationsföretag, hvartill vederbörande
stad skall lemna bidrag, göre konsistorium anmälan hos magistraten,
hvilken det åligger att öfverlemna ärendet till kommunalstyrelsens af -

FÖRSLAG TILL LÅROVERKSSTADGA.

görande. Önskar staden att sjelf besörja sådant företags utförande i
vederbörlig ordning mot erhållande af utfäst bidrag från byggnadsfonden,
vare härtill oförhindrad.

§ 123. § 128.

1. Embetshus och gårdar, skolhemman, egor och andra lägenheter,
som blifvit af kronan eller af kommunerna anslagna, eller ock af enskilde
donerade till allmänna läroverkens tjenstemän, skola desse i kraft af författningarne
oqvalde behålla.

2. I hvarje stad, der allmänt läroverk redan är eller framdeles
blifver inrättadt, skall, så framt staden icke är från sådan skyldighet
uttryckligen befriad, af stadens medel antingen embetsgård för läroverkets
rektor anskaffas och bekostas, eller ock, der utrymme och
lägenhet medgifva, skolhusbyggnaden utvidgas, så att rektor derinom
erhåller tillräckliga bonings- och hushållsrum. Saknas embetsgård, uppbäre
rektor ur stadens kassa en efter hans samhällsställning och
värdighet samt ortens förhållanden afpassad årlig hushyra, hvarom i
händelse af uppkommande tvist Kongl. Maj:ts befallningshafvande ege
att förordna.

Om inventarier och bibliotek.

§ 124. § 129.

Vid hvarje läroverk skall finnas ett af rektor ordentligen upprättad!
inventarium på all läroverket tillhörig fast egendom, äfvensom
på allt hvad löst är och i dagligt bruk, samt på privilegier, husesynsprotokoll,
donationer, testamenten, förordningar om skolstatens löner
och inkomster m. m.; hvilket inventarium skall öfverses så väl vid
hvarje ombyte af rektor, som vid de visitationer, som förrättas af biskop
eller den han i sitt ställe dertill förordnar.

FÖRSLAG TILL LÄROVERKS,STADGA.

§ 130.

§ 125.

1. Vid hvarje högre elementarläroverk skall finnas ett bibliotek,
hvilket till begagnande upplåtes så väl för läroverkets lärare och lärjungar,
som för andra inom staden eller orten bosatta personer.

2. Bibliotekarie tillsättes af eforus, på rektors och kollegii förslag,
och ntses dertill helst någon bland läroverkets lärare.

8. Biblioteket skall vara försedt med tre särskilda kataloger: a)
en acqvisitionskatalog, hvari böckerna, med utsatt inköpspris eller, i
händelse af gåfva, med gifvarens namn, upptagas i den ordning, de inkomma;
b) en norninalkatalog, hvari böckerna införas i alfabetisk ordning;
och c) en realkatalog, hvari de förtecknas efter olika kunskapsarter.

4. Under läseterminerna och, så vidt möjligt är, äfven under
ferierna hålles biblioteket hvarje vecka på viss tid öppet.

5. Utlåning af böcker sker på bibliotekariens ansvar; dock ege
lärare alltid rätt till bibliotekets begagnande. Till lärjunge må utlåning
ega rum på någon lärares begäran och ansvar. Af person, som icke
tillhör läroverket, vare bibliotekarien berättigad att vid boklån fordra
den säkerhet, han finner nödig; kunnande jemväl frågan derom af
honom underställas kollegii pröfning och afgörande. Handskrifter, dyrbara
planschverk och sådana sällsynta böcker, som, i händelse de förkomme,
svårligen skulle kunna ersättas, må ej utlånas, utan endast på
stället begagnas.

6. För hvarje särskild bok eller verk, som från biblioteket på
huru kort tid som helst lånas, med undantag af de böcker, kartor eller
planscher, som vid lärotimmarne derifrån hämtas lör att vid undervisningen
i lärorummen begagnas, skall låntagaren afgifva skriftlig förbindelse
att inom viss tid lånet i oskadadt skick återställa eller i annat
fall dess vederbörligen utrönta bokhandelspris jemte öfriga bevisliga
anskaffningskostnader ovägerligen ersätta.

7. Vid slutet af hvarje läsetermin böra alla under halfåret utlånta

FÖRSLAG TILL LÄROVERKSSTADGA.

böcker återställas. Önskar någon behålla låntaget arbete utöfver sagda
tid, skall han likväl då detsamma uppvisa och ny lånesedel lemna.

8. Bokinköp bestämmes, efter kollegii hörande, af rektor på bibliotekariens
förslag.

§ 126. § 131.

Naturaliesamlingar äfvensom glober och instrument skola vårdas
med ansvar af den, som är hufvudlärare i de undervisningsämnen, vid
hvilka de begagnas. Utlåning af naturaliesamling eller delar deraf vare
icke tillåten; utlåning af glober och instrument må endast med tillstånd
af rektor och kollegium samt mot ställd säkerhet ega rum. Finnas vid
läroverket numismatiska eller etnografiska samlingar, skola dessa vårdas
af hufvudläraren i historia, så vida icke annan ledamot af kollegium
med eget begifvande dertill utses.

§ 127. § 132.

Lärare i musik, i teckning och i gymnastik värde, en hvar på sitt
ansvar, de instrument, böcker m. in., som äro nödiga för den honom
åliggande undervisning.

Om kassor, afglfter och redovisning.

§ 128. § 133.

Hvarje stift skall för de allmänna läroverkens behof ega

1. Byggnadskassa, hvars inkomster äro: a) de från statsverket dertill
utgående medel; b) två årliga kollekter öfver hela stiftet; c) ett års
behållen inkomst, sedan aflöning och utskylder blifvit vederbörligen
bestridda, efter ecklesiastik tjensteman utom läroverket, som genom
erhållet afsked eller genom afsättning från tjensten afgått, eller som
aflidit utan att efterlemna enka eller omyndiga barn, hvilka äro till
nådår lagligen berättigade; d) bidrag af städerna; e) tillfälliga inkomster
och odisponerade medel, som konsistorium kan finna lämpligt att låta
till denna kassa ingå.

FÖRSLAG TILL LÅROVERKSSTADGA.

Af denna kassas årliga inkomster skall en viss del, dock icke öfverstigande
tre fjerdedelar, till de särskilda inom stiften belägna läroverkens
byggnadsfonder utdelas i det förhållande, som genom konsistorii
af Kongl. Maj:t stadfästade beslut kan vara för viss tid bestämdt. Do
från statsverket eller städerna till kassan inflytande, för särskilda ändamål
afsedda bidrag skola i utdelningen icke ingå, utan oförryckt för
dessa ändamål användas. Har kassan ildädt sig förbindelser för upptagna
byggnadslån, skall ränta och amortering för dessa i första rummet
bestridas, hvarefter med återstoden af de årliga inkomsterna förfares,
såsom ofvan är sagdt. Den del af kassans inkomster, som icke till
läroverken utdelas, skall afsättas till en fond, ur hvilken vid nybyggnadsföretag
af mera omfattande beskaffenhet de särskilda läroverken inom
stiften kunna erhålla det understöd, som Kongl. Maj:t, efter pröfning al
för handen varande förhållanden, finner'' skäligt bevilja.

2. Premie- och fattigkassa, hvars inkomster vare kollekter och de
medel, som blifvit såsom ersättning för djeknepenningar och helgonskyld
till ’ elementarläroverken anslagna, med undantag af det belopp, som är
i staten till lärarnes aflöning upptaget. Ersättning för lärjungarnes
helgonskyld utgår till hvarje skola enligt särskild nådig föreskrift; öfriga
inkomsters fördelning mellan de i stiftet varande särskilda läroverks
premie- och fattigkassor må af konsistorium, med afseende å lärjungarnes
antal och öfriga omständigheter, årligen uppgöras. Beloppet af kassans
inkomst bör årligen i det närmaste utdelas samt hvarje läroverks andel
till vederbörande rektor i rätt tid öfversändas.

3. Emeriti-kassa, hvilken inom de särskilda stiften tillsvidare
behåller sina hittills varande inkomster; börande konsistorium, derest
vid förefallande behof emeriti-lön icke kan till fulla beloppet al kassan
utbetalas, sådant hos Kongl. Maj:t anmäla.

4. Bibliotekskassa, hvars inkomst vare en afgift af hvarje ecklesiastik
tjensteman, som inom stiftet vinner befordran. Biskop erlägge tretiotvå
riksdaler, domprost eller kyrkoherde i första klassens pastorat sexton

FÖRSLAG TILL LÅROVERKSSTAPGA.

riksdaler, hvarje annan kyrkoherde åtta riksdaler, rektor vid högre
elementarläroverk tio riksdaler, lektor utta riksdaler, rektor vid lägre
läroverk sex riksdaler, regementspastor två riksdaler 50 öre, adjunkt
vid allmänt läroverk samt komminister en riksdaler. Annan tjensteman
med lön, såsom bataljonspredikant, konsistorii-notarie, domkyrkosyssloman,
slotts- eller fångpredikant m. fl., erlägge enahanda afgift, som den
bland ofvan uppräknade, med hvilken han i afseende å lönevilkor är
närmast jemförlig. Hvar och en, som prestviges, erlägge 50 öre. Finnas
flera högre läroverk inom samma stift, fördelas denna inkomst lika dem
emellan, med det undantag, att de i universitetsstäderna belägna läroverks
bibliotek erhålla hälften mot hvart och ett af de öfriga.

Förvaltningen af samt redovisningen och ansvaret för dessa kassor
åligge konsistorium.

För Stockholms stad gäller icke hvad i denna § stadgadt är.

§ läi).

Hvarje allmänt läroverk skall ega

1. Läroverkskassa, hvilken omfattar

A. En särskild kassa, af hvilken skola bestridas kostnaderna för
lyshållning, skolrummens uppvärmning och aflöning åt eu vaktmästare
eller uppassare, hvilken besörjer eldning och städning, jemte hvad annan
tjenst rektor kan för läroverkets räkning honom ålägga; skolande, der
för eldning särskildt biträde erfordras, detta af samma medel bekostas.

Denna kassas inkomster vare a) afkastningen af donationer, så vida
dessa icke äro afsedda för andra behof än dem, som skola af denna
kassa fyllas; b) en terminlig afgift, som i mon af behof hvarje lärjunge
ålägges.

B. En allmän kassa, af hvilken skola bestridas kostnaderna för
skolrummens möblering, för anskaffande af böcker och annan nödig undervisningsmateriel,
aflöning af läkare, tryckning af årsredogörelser m. m.

184.

FÖRSLAG TILL LÅROVERKSSTADGA.

Xu)

O Li

samt alla öfriga utgifter, som icke enligt här meddelade föreskrifter
böra af andra kassor bekostas.

Denna kassas inkomster vare a) fyra riksdaler 50 öre af lärjunge,
som vid läroverket inskrifves; b) en afgift af fyra riksdaler 50 öre för
terminen af hvarje lärjunge.

Till denna kassa må, på rektors och kollegii förslag samt efter
konsistorii bepröfvande, bidrag kunna lemnas från den särskilda kassan,
så vida detta kan ske utan upptagande af den under mom. A. b) omnämnda
terminliga afgift.

2. Premie- och, fattigkassa, hvars årliga inkomster må af rektor och
kollegium användas dels såsom belöning till lärjungar för flit och framsteg,
dels till understöd, sjukvård och begrafningshjelp för de mest
behöfvande bland skolungdomen.

Denna kassas inkomster vare a) frivilliga gåfvor och afkastningen
af donationer, afsedda för bestridande af sådana utgifter, som till denna
kassa höra; b) den läroverket tillfallande andel af allmänna premie- och
fattigkassans inkomster, som enligt nästföregående § mom. 2 blifvit af
konsistorium bestämd; c) en afgift af två riksdaler af lärjunge, som vid
läroverket inskrifves.

Vården af samt ansvaret och redogörelsen för de under mom. 1
och 2 nämnda kassor åligge rektor.

3. Bibliotekskassa, hvars inkomster vare a) en afgift af en riksdaler
50 öre af lärjunge, som vid läroverket inskrifves, hvilken afgift infordras
af rektor; samt vid högre elementarläroverk b) den andel i stiftsbibliotekskassans
arliga inkomster, som enligt näst föregående § läroverket tillkommer.

Vården af samt ansvaret ocli redovisningen för bibliotekskassan
tillhöre bibliotekarien.

4. Byggnadsfond afsedd för de ändamål, som i § 119 omtalas, samt
för bestridande af brandstodsafgifter och andra läroverkets fastighet
åliggande onera. På förslag af rektor och här nedan nämnde delegerade

FÖRSLAG TILL LÅROVEBKSSTADGA. 53

kunna efter konsistorii bepröfvande ur denna kassa i särskilda fall
jemväl bidrag lemnas till skolrummens möblering, så vida för denna
någon betydligare utgift erfordras.

Denna kassas inkomster vare a) en terminlig afgift, som af hvarje
lärjunge erlägges med fem riksdaler; b) de bidrag, som af stiftets
byggnadskassa enligt bestämmelserna i § 128 lemnas.

Denna kassa förvaltas af rektor jemte en af läroverkskollegium och
två af vederbörande kommunalstyrelse utsedde delegerade.

Hvad i detta mom. stadgas gäller icke för fristående pedagogier.

För läroverken i Stockholms stad gälle hvad derom särskildt är
föreskrifvet.

§ 130.

1. Befrielse från den i § 129 mom. 1. B. b) omnämnda afgift må,
enligt rektors och kollegii beslut, hvilket underställes efori pröfning,
medgifvas åt bevisligen medellöse lärjungar, så vida de med särskildt
fästadt afseende å flit och uppförande anses deraf förtjente.

2. Från den i § 129 mom. 4 omnämnda afgift må befrielse i samma
ordning och med iakttagande af samma vilkor i afseende å flit och
uppförande medgifvas icke blott åt medellöse, utan äfven åt mindre
bemedlade lärjungar.

§ 131.

I den mon sådant utan väsentlig olägenhet kan ega rum, skola de
i §§ 128 och 129 nämnda kassornas medel, der de icke på annat sätt
kunna göras fruktbärande, uti bankinrättning på deposition eller uppoch
afskrifning insättas, för att efter behof derifrån uttagas.

§ 132.

All behållen inkomst vid ecklesiastik syssla utom läroverken, som
till följd af tvist eller annan omständighet kommer att stå ledig utöfver
den lagliga tillträdestiden, samt vederlag under extra nådår uppbäras

Nj §■

Ny g.

g 136.

§ 137.

§ 138.

FÖRSLAG TILL LÅROVERKSSTADGA.

af konsistorium, hvilket, efter i underdånigliet framstäldt, af Kongl. Maj:t
gilladt förslag, anordnar dessa medel till den bland ofvan nämnda kassor,
som finnes deraf vara i största behof.

§ 133.

Stipendii-medel skola noggrannt användas efter gifvares föreskrift.
För sådana, som stå under ett läroverks omedelbara förvaltning, ansvare
och redovise rektor.

§ 134.

1. De allmänna läroverkens räkenskaper löpa från och med den
1 Januari till och med den 31 December.

2. Räkenskaperna vid de kassor, för hvilka rektor eller bibliotekarie
ansvara, skola af läroverkskollegium granskas och underskrifvas. Göres
icke anmärkning vid räkenskapernas beskaffenhet eller i afseende å
någon för medlen ställd säkerhet, och uppkommer i följd af försummelse
härutinnan för kassan förlust, vare kollegii ledamöter, en för alla och
alla för en, för densamma ansvarige.

3. Räkenskaperna öfver förvaltningen af läroverkens byggnadsfonder
skola granskas af två revisorer, af hvilka konsistorium eger utse
den ene och vederbörande kommunalstyrelse den andre.

4. Efter skedd granskning och underskrift insändas läroverkets
samtliga räkenskaper med tillhörande verifikationer före den 1 Mars till
konsistorium, för att, efter der undergången förnyad granskning, jemte
dess egna räkenskaper till Kammarrätten ingifvas.

Bil. 1.

Undervisningsplan.

Antal undervisningstimmar i hvarje vecka för särskilda läroämnen.

	L ii r o ä m n e n.	n Gemensamma klasser.	Klassiska	lin ien.	Reala lin ien.	S u m m a timmar.
		i.	][.	111.	IV.	V.	VI.l.	VI.2.	VII.l.	V11.2.	V.	VI.l.	VI.2.	VII.l.	VII.2.	kl. lin.	r. lin.
	4	3	3	3	2	2	2	2	2	2	2	2	2	2	23	23 j
Modersmålet ...............	4	4	2	2	2	2	2	r	J2	3	3	3	j2	j2	22	25
Filos, propedevtik .........	—	—	—	—	.....	—	—	i i	1 1	—	—	—	1 1	U	2	2
Latin .......................	8	8	7	7	7	7	7	6	6	—	—	—	—	—	63	30
Grekiska .....................	—	—	—	—	o	6	6	6	6	—	—	—	—	—	30	—
Tyska .......................	—	—	4	4	2	2	2	1	1	4	3	3	2	2	16	22
Engelska....................	--	—	—	—	—	—	—	—	—	6	3	3	2	2	—	16
Franska ....................		—	—	—	—	3	3	2	2	—	3	3	2	2	10	10
	6	6	tf	6	o	3	3	3	3	7	(i	0	6	6	42
P	Naturlära............		2	2	2	2					2		—			8	8
3	Naturalhistoria ......	—	—	—	—	-	2	2	2	2	—	2	2	2	2	8	8
rs	Fysik ..................	—		—	—	—	—	—	—	—	—	3	3	3	3	■ T—	12

		_	—	__	—	—	—	—	—	—	—	1	1	3	3	_	8
Historia och Geografi ...	i	4	4	4	3	3	3	3	3	4	4	4	3	3	31	34
Välskrifning ...............	2	2	1	1									—	—	6	6
Teckning.....................	2	1	1	1	; -	—	—	—	—	2	2	2	2	2	5	15
	1 Summa	80	30	30	30	30	30	30	28	28	30	32	32	30	30	266	274
Gymnastik ..................	4/ / 2	4/ / 2	4A	4 ! i 2	4	4/	4/ / 2	V2	—	4/	4/ / 2	4/ /2	4/ / 2	—	16	16
Vapenöfning ..............	—	—	—	—	1	1	i	1	2	i	1	1	i	2	6	6
Sån	^......................	i	i	i	4	11	1*	i*	4	4	4	4	4	4	4	12	12
	2 Summa	33	33	33	33*	34*	84*	34*	32*	31*	34*	36*	36*	34*	33*	300	308
	Engelska...............								1	1	—	—	—	—	—	2	—
,	Teckning...............	—	—	—	—	2	2	2	2	2	—	—	-	—	—	10	—
	Jnstrnm. spel-.........	2	2	2	2	2	2	2	2	2	2	2	2	2	2	18	18
	3 Summa	35	35	35	35*	CO ot	38*	38*	37*	36*	36*	38*	38*	36*	35*	330	326

Bil. 2.

Undervisningsämnenas fördelning på särskilda klasser.

A) Gemensamma klasser.

Första klassen.

Kristendom: Biblisk historia. Första hufvudstycket af katekesen jemte dertill lämpade
bibelspråk och psalmverser.

Modersmålet: Uppläsning och förklaring af valda stycken jemte öfning för lärjungarne
att med egna ord redogöra för innehållet af det lästa. Föreläsning eller fri
framställning af berättelser, helst ur nordiska sagohistorien, till öfning för lärjungarne
att uppfatta och återgifva det afhörda. Rättskrifning.

Latinska språket: Läsning af elementarbok jemte grammatik under jemförelse med
modersmålet.

Matematik: Aritmetik: de fyra räknesätten i hela tal jemte någon öfning i användandet
af decimaler. Tillämping på sorter. Hufvudräkning.

Historia och Geografi.: Berättelser ur fäderneslandets historia efter lärarens muntliga
framställning och med begagnande af en kort lärobok såsom stöd för lärjungens
minne. Fysisk geografi: det allmännaste om verldsdelarne efter jordgloben.
Fäderneslandets geografi. Det öfriga Europas geografi, efter en kort lärobok,
påbörjad.

Andra klassen.

Kristendom.: Biblisk historia. Andra hufvudstycket af katekesen jemte dertill lämpade
bibelspråk och psalmverser.

Modersmålet: Öfningar såsom i föregående klass. Rättskrifning.

Latinska språket: Läsning af'' elementarbok och grammatik såsom i föregående klass.
Cornelius Nepos.

Matematik: Aritmetik: de fyra räknesätten i bråk jemte tillämpning på sorter. Hufvudräkning.
Geometrisk åskådningslära.

Naturlära: Inledning till djurrikets kännedom. Öfversigt af dess hufvudafdelningar och
vigtigare klasser. Exkursioner.

Historia och Geografi: Fäderneslandets historia såsom i föregående klass. Europas
geografi fortsatt.

Tredje klassen.

Kristendom: Biblisk historia. Tredje, fjerde och femte hufvudstyckena af katekesen
jemte dertill lämpade bibelspråk och psalmverser.

Modersmålet: Läsöfningar. Öfning att skriftligen återgifva lästa eller muntligen meddelade
berättelser.

Latinska språket: Cornelius Nepos. Syntax med extemporerade öfningar. Temaskrifning
på lärorummet.

Tyska språket: Läsning af elementarbok. Grammatik.

Matematik: Aritmetik: tillämpning af de båda föregående årens kurser på s. k. regula
de tri, intresse- ocli bolagsräkning in. m. Geometri: geometrisk åskådningslära
med tillämpning på planimetriska och stereometriska uppgifter. ■ Enklare geometriska
satser.

Naturlära: Inledning till växtrikets kännedom. Öfversigt af dess hufvudafdelningar
och vigtigare grupper. Grunddragen af Linnés sexualsystem. Repetition af andra
klassens kurs. Exkursioner.

Historia och Geografi: Fäderneslandets historia fortsatt och afslutad. Europas geografi
afslutad. Grunddragen af de öfriga verldsdelarnes geografi.

Fjerde klassen.

Kristendom: Nya testamentets läsning jemte underrättelser om de bibliska böckernas
innehåll och författare. Katekisation.

Modersmålet: Läs- och skriföfningar såsom i föregående klass. Grammatik efter en
kort lärobok.

Latinska språket: Cornelius Nepos. Julius Caesar, de bello gallico. Fortsättning af syntaxen
med extemporerade öfningar. Temaskrifning på lärorummet.

Tyska språket: Läsöfningar. Grammatik fortsatt i förening med extemporerade
öfningar.

Matematik: Algebra: de fyra räknesätten i hela tal; läran om bråk påbörjad. Geometri:
läran om trianglar och parallelogrammer. Aritmetiska öfningar.

Naturlära: Framställning af de fysiska och kemiska grundbegreppen dels till förklaring
af de vanligaste naturföreteelserna, dels såsom inledning till stenrikets kännedom.
Exkursioner.

Historia och Geografi: Allmänna historien i kortare öfversigt påbörjad. Geografi:
repetition.

B) Klassiska linien.

Femte klassen.

Kristendom: Nya testamentets läsning. Katekisation.

Latinska språket: Julius Caesar de bello gallico. Urval ur Ovidii Metamorfoser. Fortsättning
af syntaxen med extemporerade öfningar. På tid utom lärotimmarne ett
tema i veckan.

Grekiska språket: Läsöfningar. Grammatik.

Tyska språket: Läsning af valda författare. Extemporerade öfningar.

Engelska språket (för lärjungar, som icke läsa grekiska): Läsöfningar jemte det hufvudsakligaste
af grammatiken.

Matematik: Algebra: läran om bråk afslutad. Första gradens eqvationer med en och
flera obekanta, jemte problem. Geometri: Läran om cirkeln jemte repetition af
den föregående klassens kurs. Planimetriska och stereometriska räkneexempel.
Aritmetiska öfningar.

Naturlära: Grunddragen af läran om jordens byggnad. Det allmännaste om vårt
planetsystem och himlakropparne i öfrigt. Allmän repetition. Exkursioner.

Historia och Geografi: Allmänna historien i kortare öfversigt afslutad. Geografi: fortsatt
repetition.

Sjette klassen.

Kristendom: Nya testamentets läsning jemte öfversigt af den kristna kyrkans utveckling,
företrädesvis under dess äldsta tider och reformationstiden.

Modersmålet: Läsning af valda stycken ur svenska literaturen i förening med lämpliga
förklaringar samt underrättelser om författarne. Stycken ur norsk och dansk
literatur. Hvarannan vecka på tid utom lärotimmarne en uppsats efter lärarens
anvisning i afseende å behandlingen eller en öfversättning från främmande språk.
Talöfningar.

Latinska språket: Cicero, de senectute eller de amicitia samt valda tal eller bref.
Livius, en bok. Virgilii iEneid, 2 böcker. Grammatik i förening med extemporerade
öfningar. På tid utom lärotimmarne ett tema i veckan.

Grekiska språket: Xenofons Anabasis. Grammatik.

Tyska språket: Läsning af valda författare. Extemporerade öfningar.

Engelska språket, (för lärjungar, som icke läsa grekiska): Läsning af valda författare.
Grammatik i förening med extemporerade öfningar.

Franska språket: Läsöfningar. Läsning af valda författare. Grammatik. Extemporerade
öfningar.

Matematik: Algebra: Qvadratrotutdragning. De irrationela talens räknelagar. Proportionslära.
Eqvationer af andra graden med eu obekant, i hvilka den obekanta
icke förekommer under rotmärke. Geometri: Proportionslärans tillämpning på
geometrien.

Afd. 2 dessutom: På tid utom lärotimmarne en lättare uppsats i månaden.

Naturvetenskap: Naturalhistoria: Zoologi: De vigtigaste ryggradsdjurens naturalhistoria
i systematisk öfversigt. Botanik: Läran om växtrikets vigtigaste naturliga familjer.

Kort öfversigt af växternas geografiska utbredning. Zoologiska och botaniska
exkursioner. Fysik (för lärjungar, som icke läsa grekiska språket): Läran om
fasta, flytande och gasformiga kroppars jemnvigt samt om deras allmänna fysiska
och kemiska egenskaper. Kortfattad framställning af läran om ljudet, ljuset,
värmet, magnetismen och elektriciteten.

Historia och Geografi: Gamla historien. Öfversigt af medeltidens historia. Fäderneslandets
historia i utförligare framställning.

Sjunde klassen.

Kristendom: Nya testamentets läsning. Troslärans hufvudsanningar efter en kort lärobok
och med hänvisningar till den heliga skrift.

Modersmålet: Läsning såsom i föregående klass. På tid utom lärotimmarne en utförligare
uppsats i månaden. Talöfningar i sammanhang med undervisningen i
filosofisk propedevtik.

Filosofisk propedevtik: Antropologi; Logik.

Latinska språket: Cicero, valda tal eller bref. Livius, 2 böcker. Virgilii yEnekl, 2
böcker. Horatii öder, en till två böcker. Extemporerade öfningar. På tid
utom lärotimmarne ett tema i veckan.

Grekiska språket: Xenofons Anabasis fortsatt. Ilomeri Odyssé eller Iliad. 6 rapsodier.
Det vigtigaste af episka, dialektens formlära.

Tyska, språket: Läsning af valda författare.

Engelska språket: a) För lärjungar, som icke läsa grekiska. Läsning af valda författare.
Extemporerade öfningar. b) för dem, som tillika läsa grekiska språket:
Läsöfningar. Grammatik.

Franska språket: Läsning af valda författare. Grammatik i förening med extemporerade
öfningar.

Matematik: Algebra: Eqvationer, i hvilka den obekanta förekommer under rotmärke.
Läran om potenser, logaritmer och serier. Geometri: Proportionslärans tilllämpning
på geometrien till det omfång, som innefattas i Euklides 6:e bok.
Planimetriska och stereometriska räkneexempel. Allmän repetition, hufvudsakligen
medelst problem. På tid utom lärotimmarne en uppsats i månaden.

utvidgad. _ .

Historia och Geografi: Nyare tidens allmänna historia. Fäderneslandets historia fortsatt
och afslutad.

C) Reala linien.

Femte klassen.

Kristendom: Nya testamentets läsning. Katekisation.

Tyska språket: Läsning af valda författare. Extemporerade öfningar. Temaskrifning
på lärorummet.

Engelska språket: Läsöfningar jemte det hufvudsakligaste af grammatiken.

Matematik: Algebra: Läran om bråk afslutad. Första gradens eqvationer med en och
flera obekanta, jemte problem. Geometri: Läran om cirkeln jemte repetition af
den föregående klassens kurs. Planimetriska ocli stereometriska räkneexempel.
Aritmetiska öfningar.

Naturlära: Grunddragen af läran om jordens byggnad. Det allmännaste om vårt
planetsystem och himlakropparne i öfrigt. Allmän repetition. Exkursioner.

Historia och Geografi: Allmänna historien i kortare öfversigt afslutad. Geografi: Fortsatt
repetition. Utförligare beskrifning af de vigtigaste kulturländerna.

Sjette klassen.

Kristendom: Nya testamentets läsning jemte öfversigt af den kristna kyrkans utveckling,
företrädesvis under dess äldsta tider och reformationstiden.

Modersmålet: Läsning af valda stycken ur svenska literaturen i förening med lämpliga
törklaiingar samt underrättelser om författarne. Skriföfningar på lärorummet.
Stycken ur norsk och dansk literatur. Hvarannan vecka på tid utom lärotimmarne
en uppsats efter lärarens anvisning i afseende å behandlingen eller en
öfversättning från främmande språk. Talöfningar.

Tyska språket: Läsning af valda författare. Extemporerade öfningar. På tid utom
lärotimmarne ett tema hvarannan vecka.

Engelska språket: Läsning af valda författare. Grammatik i förening med extemporerade
öfningar.

Franska språket: Läsöfningar. Läsning af valda författare. Grammatik. Extemporerade
öfningar.

Matematik: Algebra: Qvadratrotutdragning. De irrationela talens räknelagar. Proportionslära.
Eqvationer af andra graden med en obekant. Läran om potenser, logaritmer
och serier. Problem. Geometri: Proportionslärans tillämpning på geometrien
till det omfång, som innefattas i Euklides’ sjette bok. Problem. På tid utom
lärotimmarne en uppsats i månaden.

Naturvetenskap: Naturalhistoria: Zoologi: De vigtigaste ryggradsdjurens naturalhistoria
i systematisk öfversigt. Botanik: Läran om växtrikets vigtigaste naturliga
familjer. Kort öfversigt af växternas geografiska utbredning. Zoologiska
och botaniska exkursioner. Fysik: Läran om fasta, flytande och gasformiga
kroppars jemnvigt samt om deras allmänna fysiska och kemiska egenskaper.
Kortfattad framställning af läran om ljudet, ljuset, värmet, magnetismen och
elektriciteten. Kemi: Inledning till den oorganiska kemien efter kortfattad lärobok
och med tillhjelp af experiment.

Historia och Geografi: Nyare tidens och fäderneslandets historia i utförligare framställning.
Geografi: Repetition.

Sjunde klassen.

Kristendom: Nya testamentets läsning. Troslärans hufvudsanningar efter en kort lärobok
och med hänvisningar till den heliga skrift.

Modersmålet: Läsning såsom i föregående klass. På tid utom lärotimmarne en utförligare
uppsats hvarannan vecka, Talöfningar i sammanhang med undervisningen
i filosofisk propedevtik.

Filosofisk propedevtik: Antropologi; Logik.

Tyska språket: Läsning och öfningar såsom i föregående klass.

Engelska språket: Läsning af valda författare. Extemporerade öfningar.

Franska språket: Läsning af valda författare. Grammatik i förening med extemporerade
öfningar.

Matematik: Läran om potenser, logaritmer och serier fortsatt. Ekvationssystem med
flera obekanta. Plan trigonometri. Stereometri. Allmän repetition, hufvudsakligen
medelst problem. På tid utom lärotimmarne en uppsats hvarannan vecka.

Naturvetenskap: Naturalhistoria: Zoologi: De vigtigaste ryggradslösa djurens naturalhistoria
i systematisk öfversigt. Botanik: Kort framställning af växtens byggnad
samt dess organs utveckling och förrättningar. Zoologiska och botaniska exkursioner.
Fysik: De första grunderna af mekaniken, matematiskt behandlad.
Föregående klassens kurs repeterad och utvidgad. Kemi: Det vigtigaste af den
oorganiska kemien, jemte laborationsöfningar. Repetition af den i fjerde och
femte klasserna genomgångna inledningen till stenrikets kännedom och grunddragen
af läran om jordens byggnad.

Historia och Geografi: Föregående klassens kurs repeterad. Grunddragen af Sveriges
statskunskap.

Bil. 3.

Öfningsämnenas fördelning på särskilda klasser.

I. Teckning.

Klass. 1 och II: Frihandsteckning af räta limer och rätliniga figurer samt kroklinier
och krokliniga figurer efter förteckning på skottafla eller efter väggplanscher.

Klass. III och IY: Frihandsteckning af sammansatta rät- och krokliniga figurer
efter vägg- eller förläggsplanscher samt af solida figurer efter klotsar.

Klass. Y—VII å klassiska linien: Valfritt ämne.

Klass. V å reala linien: De två föregående klassernas kurs fortsatt. Dessutom
teckning med tillhjelp af instrument.

Klass. VI och YII å reala linien: Frihandsteckning af växter, djur och menniskor
samt landskap med och utan skuggläggning efter förläggsplanscher och gipsmodeller.
Teckning med tillhjelp af instrument. Perspektivlärans första grunder.

II. Gymnastik och Yapenöfningar.

A. Gymnastik.

Klass. 1—VII. j : Öfningar utan och med redskap.

Klass. VII. 2: Valfritt ämne.

It. Yapenöfningar,

Dessa, öfningar, hvilka inskränkas till rekrytbildning, eller det som innefattas i
första delen af det utaf Kongl. Maj:t den 21 Mars 1871 i nåder fastställda Exercisreglemente
för infanteriet, ega rum samtidigt med undervisningen i gymnastik, utom för
klass. VI och VII. i.

Klass. I och II: Enskild mans ställning och rörelser (Exercisregi. kap. I).

Klass. III och IV: En trupps uppställning och rörelser i sluten ordning (Regi.
kap. II).

Klass. V: Gevärets handterande och bruk (kap. III).

Klass. VI: Bajonettanfall och ställning mot rytteri (kap. IV). Spridd ordning (kap.
V. art. XI). Målskjutning med salongsgevär.

Klass. VII. i: Spridd ordning (kap. V. art. XII). Målskjutning med infanterigevär.

Klass. VII. 2: Bajonettfäktning samt fäktning med värja (florett) och sabel, hvilka
öfningar kunna såsom frivilliga medgifvas äfven åt klass. VI: 2 och VII: i.

III. Musik.

A. Sång.

Klass. I—III: Läran om de musikaliska tecknen, om tonslag och tonarter. Öfning
i tonträffning och enstämmig sång. Koralsång.

Klass. IV—VII: Läran om tempo och rytm, om de musikaliska termerna, om
ackordet och om föredraget. Öfning i två- och flerstämmig sång.

B. Instrumentalspel.

(Valfritt ämne).

Undervisningen meddelas på två afdelningar, af hvilka den lägre, företrädesvis omfattande
de fem nedersta klasserna, och den högre, motsvarande de två öfverstå, hvar
för sig erhåller två timmars undervisning i veckan på tid utom de åt sångundervisningen
anslagna timmarne.

Bil. 4.

Formulär till afgångsbetyg.

Som Ynglingen N. N. anmälts att från N. N. elementarläroverk vilja afgå och i
sådant afseende erhålla betyg, varder enligt befintliga handlingar intygadt, att N. N.,
son af (fadrens namn och titel eller yrke) är född den i

(stad eller socken och län); intagen i N. N. elementarläroverk höstterminen (vårterminen)
; derstädes genomgått första, andra (här uppräknas så många klasser, som
lärjungen i detta läroverk genomgått) klassen (-s nedre [öfre] afdelning)*; intagen
vid här varande läroverk höstterminen (vårterminen) ; härstädes genom gått

första, andra (här uppräknas de klasser, lärjungen genomgått) klassen (-s nedre
[öfre] afdelning), hvilken sist nämnda han till afgångsdagen den
tillhört terminer (deraf frånvarande).

Vid med N. N. den (enligt § 33 i Stadgan för rikets

allmänna läroverk)** anställda pröfning har han befunnits förtjena följande betyg för
sina insigter;

Kristendom o. s.

Berömliga.

Med utmärkt beröm godkända.

Med beröm godkända.

Icke utan beröm godkända.
Godkända.

Icke fullt godkända.

Försvarliga.

Otillräckliga.

och på grund häraf blifvit till N. N. klass (afdelning) flyttad***.

Under den tid N. N. vid läroverket vistats, har han ådagalagt
flit och uppförande, t

stad den

N. N.

Rektor vid N. N. elementarläroverk.
(Kollegii sigill).

* Orden: »intagen.....klassen (-s nedre [öfre] afdelning)», införas, endast i händelse lärjungen

förut bevistat annat läroverk.

** Dessa ord begagnas, då lärjungen undergått afgångspröfning från ett lägre elementarläroverks
öfverstå klass. 1 detta fall skola terminsbetygen för de två sist förflutna terminerna bifogas afgångsbetyget,
å hvilket skall tecknas: Terminsbetygen för terminen 18 och terminen 18

äro bilagda under lit. A. och B.

*** Orden: »och.....flyttad» införas, endast i händelse lärjungen blifvit till högre klass eller

afdelning flyttad.

t Vid lärjunges afgång från pedagogi utfärdas för honom betyg efter enahanda formulär med
iakttagande af nödiga ändringar.

Examenskatalog vid slutet af vår-(höst-)terminen

för

klassen (-s nedre [öfre] afdelning) i N. N. elementarläroverk (pedagogi).

Lärjungens namn.

Född.

Tillbragt terminer i klassen

Ankomst till läroverket

efter terminens början.

Anmäldt förfall för ute-

blifvande.

Afgång under terminens

lopp.

Anmäld orsak dertill.

Frånvaro un-der terminens
lönn.

Allmänt vitsord om flit.

Vitsord om

-------—-—■——----——- '' ~ ‘

insigter och flit i förekommande läroämnen (hvilka ämnen efter hvarje läroverks olika beskaffenhet anföras).

Första betygstecknet utmärker insigter, det andra flit.

Uppförande.

Anmäld vistelse-ort under

blifvande ferier.

Med giltigt förfall.

Utan giltigt förfall.

Kristendom.

Modersmålet.

Klassiska

språk.

Främmande lefvande
språk.

Historia och

Geografi.

Matematik.

Naturvetenskap.

Filosofisk pro-

pedevtik.

Öfningsämnen.

Latinska.

Grekiska.

Tyska.

Engelska. ^

Franska.

Naturlära.

Natural-

historia.

Fysik.

Kemi.

Teckning.

Gymnastik.

Musik.

N. N.

(år

(an-

(da-

(antal

Bc. B.

B. A.

Ab.B.

a. A.

B. B.

C. c.

A. A.

D. B.

A. B.

C. I).

Ba. B.

Bc. C.

Ab. A.

a. B.

B. B.

C. B.

Ab. A.

N. N.

och

tal).

tum).

tim-

da-

mar).

tum).

stad den ........................................... 18

N. N.

Klassföreståndare.

BokstäfVernas bemärkelse i afseende på Uppförande:	b) Flit	Mycket god.
A. Mycket godt.	A.
B. Godt.	B.	God.
C. Mindre godt.	C.	Mindre god.
D. Klandervärdt.	D.	Binga,

c) Insigter:

A. Berömliga.

a. Med utmärkt beröm godkända.
Ab. Med beröm godkända.

Ba. Icke utan beröm godkända.

B. Godkända.

Bc. Icke fullt godkända.

C. Försvarliga.

D. Otillräckliga. *) **) ***)

*) Under uppgifvet förfall anmärkes, om det är gilladt eller ogilladt. Har lärjunge varit frånvarande hela terminen, blifva alla kolumnerna för honom öppna utom denna

**) Här antecknas i ty fall sista dagen, då lärjungen bevistade undervisningen.

***) Här anföres, om någon blifvit förvisad från läroverket, med hänvisning till kollegii protokoll för den dag, da domen falides.

Bil. 6.

Matrikel öfver de vid N. N. elementarläroverk (pedagogi) intagne lärjungar.

Intagen i läroverket.

Klass.

c’

a<?

{

| Födelseort samt födelsear

och datum.

Fadrens namn, hostad, titel

eller yrke.

Senast bevistadt läroverk.

j Åsatt nummer på medfördt

betyg.

Afgång från läroverket.

i Klass, i hvilken lärjungen

1 befann sig vid afgången.

Anmäld afsigt vid afgången.

Tiden, när afgångsbetyget

utfärdades.

Åsatt nummer på afgångs-

betyget.

Allmänna

anmärkningar.

(år

(stad

(år

och

eller

och

da-

socken

da-

tum).

och

tum).

län).

'') Här antecknas äfven, om fadren är afliden.

2) Har lärjungen ieke förut bevistat läroverk eller folkskola, blifver denna kolumn öppen.

3) Om lärjungen utan anmälan afgår från läroverket, antecknas den läsetermin, då han i de
föreskrifva tabellariska uppgifterna upptages såsom afgången.

4) Anmäles ingen afsigt, blifver denna kolumn öppen.

6) Begäres icke afgångsbetyg, blifver kolumnen öppen. Har lärjungen blifvit förvisad från läroverket,
antecknas sådant här jemte förvisningsdomens år och datum.

6) Ehuru det icke kan vara ett åliggande för rektorerna att hålla framtida biografiska anteckningar,
men sådana skulle blifva af mycken nytta för nekrologien m. m. och derföre torde intressera mången
rektor, bör i matrikeln vid hvarje lärjunges namn tillräckligt rum för sådant ändamål lemnas.

Obs. Matrikeln inbindes, folieras och förvaras i läroverkets arkiv.

Bil. 7.

Diarium vid N. N. elementarläroverk (pedagogi).

År och datum.

Expeditioner.

Af rektor lärjungarne lemnad frihet
från undervisningen.

Lärares från-varo från
undervisningen.

Anmärkningar.

Ankomna.

Afgångna.

Åtgärd.

För hela
läroverket.

Särskildt
för öfverstå
klassen.

Kör öfrigt.

Lärarens

namn.

Antal timm.

Anmäldt för-fall.

Antal

timm.

Or-

sak.

Antal

timm.

Or-

sak.

Klass.

Antal

timm.

Or-

sak.

*) Är denna kolumn lenmad öppen, utmärker detta förfallolös frånvaro.
Obs. Diarium inbindes, folieras och förvaras i arkivet.

Uppgift angående N. N. elementarläroverk för vår-(höst-)terminen 18

Bil. 8.

Klasser och	^ Vid förliden termins slut tillhörde klassen eller afd. -——-----	Inskrifne.	b) Till nedan stående klasser eller afdeln:gr flyttade	Summa.	b) Från nedan stående klasser eller afdelntgr flyttade	a) Afgångne	Vid terminens slut till- hörande klassen eller afdelningen.	Summa.	d) Lärjungar, som under term. åt-njutit under-visning i nedan ståen-de klasser eller afdel-ningar.	Lärjungar å klassiska linien, som icke åtnjutit undervis-ning i grekiska.	Öfver- gångne från	Inskrifne	e) Till nedan stående klasser eller af-delningar flyttade efter att hafva tillhört den närmast föregående.		Afgång	a) ne	Afgift till all-männa kassan	Afgift till byggnads-fonden.	Anmärkningar.
^ vid terminens början.	O: ds'' CD	klassiska till reala linien.	reala till klassiska linien.	som förut be-vistat	O: oT CD	efter godkänd mogenhetspröfn.	öfrige	har erlagts af	har icke erlagts af	har erlagts af	har icke erlagts af
Ar a	e l n i n g a r.	vid term:s början.	vid terin:s slut.	vid terims början.	vid term:s slut.	folk- skola.	offentl. läro- verk.	f) 0 termin.	1 termin.	2 termi- ner.	3 termi- ner.	ö) 4 termi- ner.	till annat läro- verk.	af an-nan an- ledn.
i.	Gemen-	39	8	—	—	47	2	25	5	2	13	47	40	—	—	—	2	i	5	..	_					2	5	29	n	27	13
n.	samma	37	5	2	25	69	1	29	6	1	32	69	37	—	—	—	—	3	2	—	i	17	4	5	_	3	4	28	9	25	12
in.	klas-	40	3	1	29	73	1	31	5	3	O o OO	73	38	—	—	—	—	2	1	—	4	22	1	3	_	2	6	30	8	27	11
IV.	ser.	33	1	—■	31	65	—	26	2	2	35	65	32	—	—	—	—	1	—	—	2	25	2	2	__	1	3	24	8	21	11
V.	Lat.-imien.	25	3	1	20	49	—	19	1	2	27	49	28	8	—	—	—	2	1	i	_	17	1	2		1	2	21	7	19	9
	Keallinien.	9	1	—	6	16	—	7	--	3	6	16	10	—	_	_	_	1	_	_	1	4		1			3	7		6	4
VI. 1.	Lat.-Iinien.	23	6	—	19	48	—	17	4	2	25	48	25	7	—	—	_	6	_	_	_	15	2	2		2	4	19	6	16	9
	Keallinien.	7	o O	—	7	17	—	5	1	1	10	17	9	—	_	—	_	3	_	_	__	5	1	1			2	6	O	5	4
VI. 2.	Lat.-imien.	21	—	—	17	38	—	15	1	—	22	38	20	5	—	—	—	—	—	—	4	11		2			1	14	6	13	7
	Keallinien.	7	—	—	5	12	-—	6	—	3	3	12	7	—	—	—	—	—	_	_	1	o O	1		2		1	5	2	4	3
VII. 1.	Lat.-Iinien.	19	1	—	15	35	—	15	1	—	19	35	19	8	—	—	—	1	_	_	_	12	1	2			1	12	7	10	9
	Keallinien.	5	—	—	6	11	—	3	—	—	8	11	5	—	—	—	—	—	—	—	_	5	_	1				3	2	2	3
VII. 2.	Lat.-Iinien.	20	—	—	15	35	—	—	—	19	16	35	20	5								12	_	3.	18		1	16	4	14	6
*	Keallinien.	4	—	—	3	7	—	—	—	3	4	7	4	—	—	—	—	—	—	—	—	2	—	1	3	_		3	1	2	2
Sum-	Gem. ki:r	149	17	3	85	254	4	111	18	8	113	254	147	—	—	—	2	7	8	—	7	64	7	10	_	8	18	111	36	100	47
ma	Lat.-Iinien.	108	10	1	86	205	—	66	7	23	109	205	112	33	—	—	—	9	1	i	4	67	4	11	18	3	9	82	30	72	40
	Keallinien.	32	4	—	27	63	—	21	1	10	31	63	35	—		—	—	4	—	—	2	19	2	4	5		6	24	11	19	16
Summa	289	31	4	198	522	4	198	26	41	253	522	294	33	—	-I	2	20	9	i	13	150	13	25	23	9 1 11	33	217	77	191	103	1

°) I denna kolumn anses höstterminen omfatta tiden från och med den 13 Juli till och med den 31 December samt vårterminen tiden från och med den 13 Januari till och med den 30 Juni.
De afgångnes namn upptagas i särskildt bilagd förteckning.

b) Har inräknas såsom flyttade äfven de lärjungar, som från den ena bildningslinien öfvergått till den andra, vare sig härvid flyttning till högre klass eller afdelning egt rum eller icke.

c) Häi upptagas de lärjungar, som afgått under tiden från och med den 13 Juli eller Januari intill 14 dagar efter det allmänt upprop vid läseterminens början egt rum.

cl) Om siffrorna i denna kolumn ej öfverensstämma med dem, som bort framgå af den föregående delen af tabellen, bör anledningen härtill i anmärkningskolumnen angifvas.

e) Lärjunge, som från en klass eller afdelning å ena bildningslinien öfvergått till motsvarande klass eller afdelning å den andra, upptages här, såsom hade han i närmast lägre klass eller afdelning
äfven tillbragt det antal terminer, som han tillhört den, från hvilken öfvergång sker. Summorna af de här i särskilda vertikalkolumner upptagne böra blifva lika med de summor, som erhållas, om siffrorna
i vertikalkolumnerna 3 och 4 summeras.

f) Här upptagas de lärjungar, som uppflyttats till klassen eller afdelningen, utan att i den närmast föregående hafva åtnjutit undervisning.

g) Har någon tdl följd af särskilda omständigheter tillbragt flera än 4 terminer i en och samma klass eller afdelning, upptages sådant i anmärkningskolumnen.

Förslag till Stadga

»iig-åeiide mogenhetspröfnmg- vid rikets högre

elementarläroverk.

§ 1. § i*.

Vid rikets högre elementarläroverk anställes hvarje år mellan den
15 April och den 21 Juni mogenhetspröfning med de lärjungar i öfverstå
afdelningen å båda linierna samt i sjette klassens öfre afdelning å reala
linien, som till undergående af sådan pröfning sig behörigen anmält.

§ 2. § 2.

Anmälan till mogenhetspröfning skall före den 15 Mars göras hos
läroverkets rektor, hvilken det åligger att inom slutet af samma månad
till Ecklesiastik-departementet insända förteckning på de anmälde; och
utsätter Chefen för nämnda Departement derefter tiden för pröfningen.

§ 3. § 3.

Mogenhetspröfning är dels skriftlig, dels muntlig och anställes, på
sätt här nedan stadgas, under ledning af censorer, hvilka af Kong!.
Maj:t för en tid af fem år utses, och hvilka vid fullgörande af sitt
uppdrag hafva att ställa sig till efterrättelse den för dem i enlighet
med denna Stadga utfärdade Nådiga Instruktion.

* Motsvarande § i nu gällande Stadga.

2 FÖRSLAG TILL STADGA ANGÅENDE MOGENHETSPRÖFNING.

§4. § 4.

1. Deri skriftliga pröfningen fördelas på fyra dagar och sker
samtidigt vid alla läroverken. Ämnena för de till denna pröfning
hörande arbeten bestämmas af censorerna gemensamt och meddelas
vederbörande genom Ecklesiastik-departementet. Uppsigten vid dessa
arbetens verkställande utöfvas af läroverkets lärare i dem emellan af
rektor stadgad ordning.

2. Den muntliga pröfningen tager sin början å dag och timme,
som Chefen för Ecklesiastik-departementet eger att för hvarje särskildt
läroverk utsätta. Censor eller, der flere censorer vid samma läroverk
pröfningen öfvervaka, desse gemensamt tillhöre det närmare bestämmandet
af tiden för pröfningens fortgång och afslutande. Vid denna
pröfning böra jemväl närvara minst tre andra för insigt och oväld kände
män, dem eforus utser.

§ 5. § 5.

1. Af lärjunge, tillhörande den klassiska lini en, fordras i den
skriftliga pröfningen följande arbeten, nemligen:

a) en på modersmålet författad uppsats öfver något uppgifvet ämne,
liggande inom omfånget af den bildning och de insigter, som det högre
elementarläroverket å den klassiska linien har till ändamål att meddela.
Denna uppsats .bör, för att kunna godkännas, vara skrifven på ett felfritt
språk samt innefatta en följdriktig anordning och utveckling af det
gifna ämnet;

b) en öfversättning från svenska till latinska språket; börande
denna öfversättning vittna om säker bekantskap med det senare språkets
allmänna lagar;

c) två matematiska arbeten, nöjaktigt behandlande, det ena två
geometriska, det andra två algebrarska problem eller teorem.

2. Vid det under mom. 1 a) upptagna arbete må intet hjelpmedel,
men vid arbetet lit. b) grammatik och ordböcker samt vid de matematiska

FÖRSLAG TILL STADGA ANGÅENDE MOGENHETSPRÖFNING.

arbetena logaritmiska tabeller användas. Lärjunge, som andra hjelpmedel,
än nu medgifvet är, eller annans hjelp anlitar eller hjelp åt
annan lemnar, har förverkat rättigheten att utan ny, i enlighet med
föreskrifterna i denna Stadga gjord anmälan mogenhetspröfning undergå;
hvarom det åligger rektor att lärjungarne erinra.

3. För verkställande af de under inom. 1 a) och b) upptagna
arbeten medgifves till hvartdera en tid af sex timmar och för hvartdera
arbetet under samma mom. c) fyra timmar. År arbete vid den föreskrifna
tidens utgång icke afslutadt, må det ändock till pröfning upptagas
och jemväl kunna godkännas, om det i sitt ofullbordade skick
anses deraf förtjent.

§ 6- §

1. Af lärjunge, som tillhör den reala linien, fordras i den skriftliga
pröfningen följande arbeten, nemligen:

a) en på modersmålet författad uppsats öfver något uppgifvet ämne,
liggande inom omfånget af den bildning och de insigter, som det högre
elementarläroverket å den reala linien har till ändamål att under den
föreskrifna lärokursen meddela. Denna uppsats bör, för att kunna godkännas,
vara skrifven på ett felfritt språk samt innefatta en följdriktig
anordning och utveckling af det gifna ämnet;

b) en öfversättning från svenska till tyska eller, der lärjunge så
önskar, till franska eller engelska språket; börande denna vittna om
säker bekantskap med det använda språkets allmänna lagar;

c) två matematiska arbeten, nöjaktigt behandlande, det ena två
geometriska, det andra två algebraiska problem eller teorem.

2. Vid det under mom. 1 a) omförmälda arbete må icke något
hjelpmedel, men vid arbetet lit. b) grammatik och ordböcker samt vid
de matematiska arbetena logaritmiska tabeller begagnas; och skall lärjunge,
som otillåtna hjelpmedel eller annans hjelp anlitar eller hjelp åt
annan lemnar, vara förfallen till den påföljd, som i § 5 säges.

FÖRSLAG TILL STADGA ANGÅENDE MOGENHETSPEÖFNING.

3. För verkställande af det under mom. 1 a) upptagna arbete eger
lärjungen använda sex, för öfversättningsprofvet fyra och för livartdera
af de matematiska arbetena fem timmar; och gäller i afseende på alla
dessa arbeten, derest de icke inom bestämd tid afslutas, hvad i § 5
finnes för sådant fall stadgadt.

6. § 7.

1. De skriftliga arbetena genomses och rättas, de matematiska af
hufvudläraren i ämnet och de öfriga af hufvudläraren i det språk, hvarpå
arbetet är författadt. Hvarje särskildt arbete pröfvas och bedömes
derefter samfäldt af den lärare, som detsamma genomsett och rättat,
samt en lärare, som läroverkskollegium inom sig utser. Uppstå dem
emellan olika meningar, tillkallas rektor eller, om han i pröfningen redan
deltagit, en annan af kollegium utsedd lärare, och gäller den mening,
den sålunda tillkallade biträder.

2. Öfver bedömandet af de skriftliga profven före rektor protokoll,
hvilket af honom och vederbörande lärare undertecknas.

3. Såsom betyg användes något af uttrycken: Berömlig, Med utmärkt
beröm godkänd, Med beröm godkänd, Tcke utan beröm godkänd,
Godkänd, Icke godkänd.

7- § 8.

Med lärjunge, som erhållit betyget Godkänd för de i § 5 mom. 1.

a) och b) upptagna arbeten och dessutom för ettdera af de matematiska
skrifprofven, skall å derför bestämd tid muntlig pröfning anställas; dock
må äfven lärjunge, som endast för de två först nämnda arbetena blifvit.
godkänd, nämnda pröfning undergå, så framt två tredjedelar af de
lärare, som under sista året honom undervisat, anse sådant böra honom
medgifvas.

i. § 9.

Lärjunge, som blifvit godkänd för de i § 6 upptagna arbeten, eger
likaledes muntlig pröfning undergå; och må denna pröfning, i händelse

FÖRSLAG TILL STADGA ANGÅENDE MOGENHETSPKÖFNING.

minst två tredjedelar af de lärare, hvilka under sista året honom undervisat,
sådant medgifva, jemväl anställas med lärjunge, som för uppsatsen
på modersmålet jemte två af de öfriga skrifprofven blifvit godkänd.

§ 10. Ny

Om någon lärjunge under lärotiden ådagalagt särdeles god flit och
utmärkta kunskaper, må de lärare, som under sista året honom undervisat,
så vida de till minst två tredjedelar härom förena sig, med afseende
så väl å de vitsord, de finna skäl att honom tilldela, som ock
å beskaffenheten af hans skriftliga prof, hos censor göra framställning
derom, att denne lärjunge må utan afläggande af muntlig pröfning för
mogen förklaras. Denna framställning skall af censorn till pröfning och
afgörande företagas vid sammanträde med vederbörande lärare; hvaröfver
protokoll föres af rektor. Der flere än en censor förordnade äro, må
befrielse från muntlig pröfning icke meddelas, med mindre censorerna
derom äro ense.

§ 11. §8.
För lärjunge, tillhörande klassiska linien, skall den muntliga pröfningen
omfatta följande läroämnen: latinska, grekiska, franska och tyska
språken, matematik, naturalhistoria samt historia och geografi, men, om
lärjungen varit från läsning af grekiska språket frikallad, i stället för
detta, engelska språket och fysik; och bör denna pröfning, hvilken
hufvudsakligen skall hafva till föremål de i läroverkets högsta klasser
genomgångna lärostycken, afse att utröna måttet af lärjungens kunskaper
i de särskilda ämnena, och på samma gång halten af den bildning, han
derigenom tillegnat sig. Vid denna pröfning böra jemväl till öfversättning
lärjungen föreläggas i latinska, franska och tyska språken
arbeten, som icke blifvit vid läroverket lästa.

§ 12. § 12
1. Den muntliga pröfningen med lärjunge, tillhörande den
reala linien, omfattar följande läroämnen: tyska, franska och engelska

FÖRSLAG TILL STADGA ANGÅENDE MOGENHETSPRÖFNING.

språken, matematik, fysik ocli kemi, naturalhistoria samt historia och
geografi.

2. Vid pröfningen i de främmande språken böra till öfversättning
lärjungen föreläggas äfven arbeten, som icke blifvit vid läroverket lästa;
gällande i afseende å förhörets hufvudsakliga föremål och syfte den
föreskrift, som i näst föregående § innefattas.

§ 9. § 13.

Lärarne i den afdelning, som lärjungen senast genomgått, verkställa,
en hvar i sitt läroämne, den muntliga pröfningen inom det omfång, som
af censor bestämmes; egande censor jemväl, derest han så för godt
finner, att uti pröfningen sjelf deltaga.

§ iä § 14.

1. Sedan den muntliga pröfningen, på sätt i §§ 11 och 12 säges,
blifvit förrättad, afgifves öfver lärjungens insigter så väl i de ämnen,
pröfningen omfattat, som äfven i kristendom och modersmålet, för sjunde
klassens lärjungar i förening med filosofisk propedevtik, betyg af vederbörande
lärare med något af följande vitsord: Berömlig, Med utmärkt
beröm godkänd, Med beröm godkänd, Icke utan beröm godkänd, Godkänd,
Icke godkänd. Härefter skall med afseende ej mindre å dessa
och öfriga under de två sista läsåren lärjungen tilldelade vitsord, än å
hans i den muntliga och skriftliga pröfningen visade bildning, af bemälde
lärare medelst omröstning bestämmas, huruvida lärjungen eger
den mogenhet, som pröfningen afsett att utröna; gällande, derest rösterna
äro lika delade, den mening rektor biträder. Härvid iakttages, att lärjunge,
som i ett eller annat bland läroämnena i den afdelning, han senast
genomgått, icke blifvit godkänd, sådant oaktadt må kunna mogen förklaras,
så vida han erhållit högre vitsord än Godkänd i ett eller flera
andra ämnen, företrädesvis, om han tillhör den klassiska linien, i någotdera
af de klassiska språken eller matematik, om åter den reala, i
matematik, naturvetenskap eller lefvande språk.

FÖRSLAG TILL STADGA ANGÅENDE MOGENHETSPRÖFNING. 7

2. Finner censor, att någon lärjunge, den examinatorerna ansett
böra mogen förklaras, saknar derför erforderliga insigter och bildning,
åligger det honom att dennes pröfning underkänna, och må för lärjunge,
som blifvit af censor eller, der flere än en censor förordnade äro, af mer
än halfva antalet bland dem underkänd, mogenhetsbetyg icke utfärdas.

3. Mogenhetsgraden bestämmes af lärarne med något af vitsorden:
Berömlig, Med beröm godkänd, Godkänd.

§ 15. § 14.

Öfver mogenhetspröfningen förer rektor protokoll, hvilket af honom
och lärarne i den afdelning, lärjungen senast tillhört, undertecknas. I
detta protokoll, hvilket jemväl af censor med hans underskrift förses,
skola för hvarje lärjunge upptagas de vitsord, som honom blifvit i de
skriftliga profven och de särskilda läroämnena tilldelade, samt, i händelse
han i pröfningen blifvit af censor underkänd, skälen dertill.

§ 16. 8 15.

För lärjunge, som blifvit mogen förklarad, utfärdas af rektor betyg
i enlighet med faststäldt formulär. Betyget påtecknas af eforus eller
den, som eger att hans person företräda.

§ 17. 8 16.

1. Den, som åtnjutit enskild undervisning och önskar undergå
mogenhetspröfning, skall derom göra anmälan hos rektor vid det
högre läroverk, der han åstundar pröfningen undergå; och bör han vid
denna anmälan foga prestbetyg, intyg om flit och uppförande, uppgift
om bostad, om den undervisning, han begagnat, och om de kurser, i
hvilka han önskar att blifva pröfvad. Uppgift på de ynglingar, som sig
sålunda anmält, jemte de af dem företedda handlingar aflemnar rektor,
då han insänder den i § 2 föreskrifna förteckning; egande Chefen för
Ecklesiastik-departementet att., vid utsättandet af tiden för mogenhets -

FÖRSLAG TILL STADGA ANGÅENDE MOGENHETSPRÖFNING.

pröfningen, tillika bestämma vid hvilka läroverk de, som åtnjutit enskild
undervisning, skola pröfning undergå.

2. Vid pröfning med yngling, som begagnat enskild undervisning,
äfvensom vid bedömande af hans skriftliga arbeten, kunskaper ocb
mogenhet förfares i enlighet med de grunder, som ofvan stadgade äro;
börande likväl den muntliga pröfningen för sådan yngling äfven omfatta
kristendom och modersmålet, det senare, vid pröfning motsvarande den
för sjunde klassens lärjungar föreskrifna, i förening med filosofisk
propedevtik.

§n. § 18. ''

En hvar, som till mogenhetspröfning sig anmäler, skall dervid erlägga
tjugo riksdaler, hvilken afgift, afsedd att användas till bestridande
af kostnaderna för censorernas resor och arfvoden, af rektor uppbäres
samt till Statskontoret inom två veckor insändes. Yngling, som enskild
undervisning åtnjutit, skall derutöfver, innan den muntliga pröfningen
begynnes, till rektor inbetala ett lika belopp, att fördelas mellan de
lärare, som pröfningen verkställa.

§ 18- § 19.

Inom två veckor, sedan de till den skriftliga pröfningen hörande
arbeten blifvit af lärjungarne afslutade, skola dessa arbeten tillika med
det vid deras bedömande förda protokoll insändas till Ecklesiastikdepartementet,
för att hållas vederbörande censorer tillhanda. Af protokollet
öfver mogenhetspröfningen bör eforus inom en månad efter densammas
fullbordande till nämnda departement insända en afskrift, jemte
det yttrande, hvartill eforus i anledning af denna pröfning finner sig
föranlåten.

§ 19- § 20.

Lärjunge, som enligt- § 1 varit berättigad att anmäla sig till
mogenhetspröfning å den i samma § utsatta tid, men under vårterminen

FÖRSLAG TILL STADGA ANGÅENDE MOGENHÉTSPRÖFNING.

sådan pröfning icke undergått eller i densamma icke blifvit godkänd,
äfvensom yngling, som enskild undervisning åtnjutit, må, i händelse
han önskar att under höstterminen undergå mogenhetspröfning, före
den 15 September derom göra framställning hos vederbörande rektor;
och åligger det rektor att inom samma månads slut till Ecklesiastikdepartementet
insända uppgift på dem, som sig sålunda anmält, tillika
med de af dem jemlikt § 17 företedda handlingarne; ankommande det
på Chefen för nämnda Departement att utsätta tid och ort för pröfningen,
i afseende hvarå de i denna Stadga ofvan meddelade föreskrifter skola
i lämpliga delar tjena till efterrättelse.

§ 21.

1. Åstundar föreståndare för enskild läroanstalt, som omfattar minst
4 klasser, motsvarande de högre elementarläroverkens fyra öfverstå årsafdelningar,
och der undervisningen, åtminstone i dessa klasser, meddelas
efter hufvudsakligen enahanda grunder, som i statens läroverk
följas, att erhålla rättighet till anställande af mogenhetspröfning med
läroanstaltens lärjungar enligt här ofvan meddelade föreskrifter, må han
derom göra ansökning hos Kongl. Maj:t, hvarefter det på Kongl. Maj:ts
pröfning ankommer, om och för huru många år en sådan rättighet må
kunna meddelas.

2. Vid ansökningen skola fogas:

a) bestyrkta uppgifter om läroanstaltens organisation och de för
de särskilda afdelningarne bestämda lärokurser jemte afskrifter af examens-
och flyttningskataloger för de fyra nästförflutna åren;

b) vitsord om så väl föreståndarens som lärarnes insigter och
undervisningsskicklighet;

c) intyg derom, att under minst tre efter hvarandra följande år
från läroanstaltens öfverstå afdelning dimitterats lärjungar, som, efter
att åtminstone två år omedelbart förut hafva tillhört anstalten, under -

Ny §.

FÖRSLAG TILL STADGA ANGÅENDE MOGENHETSPRÖFNING.

§ 20.

gått mogenhetspröfning enligt § 17 af denna Stadga, tillika med bestyrkta
afskrifter af dessa lärjungars dervid erhållna betyg.

§ 22.

1. Yngling, som blifvit vid mogenhetspröfning å den klassiska
linien godkänd, eger icke allenast behörighet att utan ytterligare pröfning
varda såsom studerande vid universitet inskrifven, utan derjemte de
rättigheter och förmoner, som hittills åtföljt godkänd afgångsexamen.

2. Yngling, som blifvit vid mogenhetspröfning i sjette klassens
öfre afdelning å den reala linien godkänd, eger behörighet icke allenast
att ulan vidare kunskapsprof vinna inträde i sjunde klassens nedre afdelning
å samma linie samt såsom elev vid Veterinär-, Landtbruks-,
Skogs- och Teknologiska Instituten, Gymnastiska Centralinstitutet, Landtmäteristaten,
Krigsskolan å Carlberg och Chalmerska Slöjdskolans i
Göteborg vetenskapliga afdelning, utan derjemte att i statens civila
tjenstebefattningar erhålla sådan anställning, till hvilken enligt Kongl.
Kungörelsen den 12 Maj 1865 mom. 8, 9, 10, 13 godkänd afgångsexamen
hittills medfört berättigande.

3. Yngling, som blifvit vid mogenhetspröfning i sjunde klassens
öfre afdelning å den reala linien godkänd, eger förutom de i näst föregående
mom. nämnda rättigheter befogenhet att utan ytterligare pröfning
varda såsom studerande vid universitet inskrifven.

Formulär till betyg öfver undergången mogenlietspröfnmg.

a. För yngling å den klassiska linien.

Ynglingen N. N., hvilken, född den ............................................ 18.............

i ................................., vår- (höst-)terminen 18........... intogs i........

elementarläroverk, i hvars högsta klass han tillbragt läseterminer,

har vid den i enlighet med föreskrifterna uti Nådiga Stadgan den.....-..........-.........

anställda och denna dag afslutade mogenhetspröfning erhållit följande
vitsord:

för uppsatsen på modersmålet
)) öfversättningen till latinska språket
» det geometriska arbetet
» det algebraiska »
för insigter i kristendom

» » i modersmålet och filosofisk propedevtik

» » i latinska språket

» )> i grekiska »

» » i främmande lefvande språk

» )’ i matematik

» » i fysik

» » i naturalhistoria

» » i historia och geografi.

Och har bemälde N. N., under den tid han vid läroverket vistats,

ådagalagt flit samt ........................ uppförande.

På grund häraf har N. N. befunnits, i afseende å den mogenhet

pröfningen afsett att utröna, förtjena vitsordet .....................

......................den...................18.......

Rektor vid

högre elementarläroverk.

b. För yngling å den reala linien.

Ynglingen N. X., hvilken, född den ........................................... 18.............

i ................................-...................., vår- (höst-)terminen 18............ intogs i ......................................

elementarläroverk, i hvars högsta (sjette) klass han tillbragt ............ läse terminer,

har vid den i enlighet med föreskrifterna i Nådiga Stadgan

den ............................................ anställda och denna dag afslutade mogenhets pröfning

å den reala linien i sjunde (sjette) klassen erhållit följande vitsord:
för uppsatsen på modersmålet

» öfversättningen till tyska (franska, engelska) språket
» det geometriska arbetet
» det algebraiska »
för insigter i kristendom

i modersmålet och filosofisk propedevtik
i tyska språket

i franska och engelska språken
i matematik
i fysik och kemi
i naturalhistoria
i historia och geografi.

» »

Och har — — — vitsordet
yngling å klassiska linien).

(lika med motsvarande för

den

18.

Bektor vid ................. högre elementarläroverk.

Anm. I mogenhetsbetyg för yngling, som åtnjutit enskild undervisning,
iakttages den ändring i förestående formulär, att ordet »hvilken»

på första raden samt orden »vår- (höst-)terminen---läseterminer»

uteslutas, hvarjemte i stället för orden »under den tid han vid läroverket
vistats» sättes: »enligt företedda intyg».

Förslag till Stadga

angående Profår ior lärarebefattning'' vid
statens elementarläroverk.

§ 1.

Profårets ändamål är bibringande af den särskilda utbildning för
lärarekallet, som utgör vilkor för erhållande af lärarebefattning vid
statens elementarläroverk.

§ 2.

Profår skall genomgås vid högre elementarläroverk i någondera af
rikets universitetsstäder eller vid annat sådant, hvilket Kongl. Maj:t
med afseende å antalet af lärarekandidater, kan finna skäligt att, utom
de ofvan nämnda, för viss tid utse.

§ 3.

Rättighet att genomgå profår tillkommer filosofie kandidat och
licentiat samt, der kristendom bland de valda profämnena ingår, jemväl
teologie kandidat och den, som aflagt theologico-filosofisk examen jemte
dimissionsexamen.

§ 4.

1. Den, som vill genomgå profår, skall till Chefen för Ecklesiastikdepartementet
inom den 15 Juni det år, under hvilket han önskar

FÖRSLAG TILL STADGA ANGÅENDE PROFÅR.

profårskursen begynna, derom ingifva ansökning, åtföljd af vederbörliga
intyg om aflagda examensprof samt af uppgift på tre läroämnen, i hvilka
han önskar aflägga prof såsom lärarekandidat, hvarefter Chefen för
Ecklesiastik-departementet bestämmer, vid hvilket läroverk den sökande
eger att profåret genomgå, samt meddelar vederbörande eforalstyrelse,
så fort ske kan, underrättelse härom.

2. Lärarekandidat infinne sig före läsårets början vid det läroverk,
till hvilket han blifvit hänvisad.

§ 5.

Profåret omfattar ett läsår och inbegriper två samtidigt fortlöpande
kurser, en praktisk och en teoretisk. För den förra är läroverkets
rektor föreståndare. Den teoretiska kursens föreståndare utses af Chefen
för Ecklesiastik-departementet.

§ 6.

Den praktiska kursen innefattar så väl åhörande af undervisningen
i läroverkets alla klasser, hvarvid början göres med den lägsta, som
äfven meddelande af undervisning dels till öfning, dels såsom prof.
Vid denna kurs bestrides lärarekandidats handledning, under föreståndarens
inseende, af vederbörande hufvudlärare, med biträde af
ämneslärarne i de särskilda klasserna.

§ 7.

1. Ofnings- och profundervisning, hvilken i allmänhet bör omedelbart
föregås af auskultering i samma klass, sker:

a) af lärarekandidat, som vill vinna behörighet till erhållande af
lektorstjenst eller af hufvudlärarebefattning i kristendom, dels i de af
läroverkets fem lägre klasser, som rektor finner skäligt bestämma, dels
ock i läroverkets sjette och sjunde klasser;

FÖRSLAG TILL STADGA ANGÅENDE PROFÅR.

b) af lärarekandidat, som vill vinna behörighet till erhållande af
adjunktsbefattning, dels i läroverkets första klass, dels inom klasserna
II—V, efter rektors bestämmande. På sådan kandidats önskan ankommer,
om denna undervisning skall utsträckas till de högre klasserna.

2. I första klassen skall kandidat meddela undervisning i alla der
förekommande undervisningsämnen, inom öfriga klasser endast i de af
honom valda profämnena.

3. Öfnings- och profundervisningen omfattar jemväl lärjungarnes
skriftliga uppsatser på modersmålet samt derjemte de skriföfnihgar, som
till kandidatens profämnen höra. Ingår bland dessa naturvetenskap,
vare kandidaten skyldig att i exkursioner deltaga.

4. Lärare, som öfvervakar kandidats öfningslektion, är pligtig att
meddela honom de upplysningar, anvisningar eller rättelser, till hvilka
lektionen kan hafva gifvit anledning.

5. Vid lärarekandidats proflektion, äfvensom vid den diskussion,
som skall för dess granskning och bedömande på särskild tid eg a ruin,
närvaro vederbörande hufvudlärare, ämnesläraren i klassen, öfrige
kandidater, som genomgå profårskurs i samma ämne eller i ämne närbeslägtad!
med det, hvari lektionen hålles, samt föreståndarne för deri
praktiska och den teoretiska kursen, så vidt deras tid det medgifver.

§ 8.

Lärarekandidat åligger att efter rektors föreläggande skriftligen
uppgöra plan för ordnande af undervisningen i hvarje profämne inom
någon klass, om hvilken han hunnit inhämta närmare kännedom; och
bör denna plan afse längre eller kortare del af läsåret. Granskning af
sådan undervisningsplan verkställes af rektor med biträde af vederbörande
lärare.

§ 9.

Lärarekandidats auskultering skall omfatta i första klassen samtliga
läs- och skriftimmar under minst två veckors tid, i hvar och en af de

FÖRSLAG TILL STADGA ANGÅENDE PROFÅR.

öfriga klasserna de timmar, som hans profämnen upptaga, samt, enligt
rektors bestämmande, derutöfver intill två tredjedelar af klassens undervisningstimmar
i veckan. Dock skola i den här ofvan bestämda tiden
inbegripas de timmar, under hvilka lärarekandidat bestrider öfningsoch
profundervisning, och må dessa sist nämnda icke utsträckas utöfver
åtta timmar i veckan.

§ 10.

Vid läsårets början uppgör rektor, så fort ske kan, i samråd med
vederbörande lärare samt efter lärarekandidaternas hörande, allmän plan
för anordningen af de sist nämndes auskultering samt öfnings- och
profundervisning.

§ U.

Med afseende å den tillökning i göromål, som af lärarekandidaters
handledning förorsakas, medgifves rektor och vederbörande hufvudlärare
skälig minskning i antalet af dem åliggande undervisningstimmar.

§ 12.

1. Den teoretiska kursen innefattar:

a) föredrag, hvilka af föreståndaren hållas öfver pedagogikens teori
och historia, med särskildt afseende på det svenska undervisningsväsendets
utveckling;

b) minst två skriftliga arbeten af hvarje lärarekandidat; behandlande
pedagogiska ämnen, hvilka han sjelf i samråd med föreståndaren eger
välja;

c) diskussion öfver de under lit. b) nämnda uppsatserna samt öfver
pedagogiska ämnen, som af föreståndaren blifvit bestämda.

2. Ofvan nämnda föredrag och diskussioner skola hållas två gånger
i veckan, och äro samtlige till läroverket hänvisade lärarekandidater
pligtige att vid dem närvara.

FÖRSLAG TILL STADGA ANGÅENDE PROFÅR. 5

3. Den teoretiska kursen afslutas med pröfning af kandidaternas
förvärfvade insigter i pedagogikens teori och historia. Denna pröfning
anställes af föreståndaren.

4. Rektor och hufvudlärare ega att, der de så önska, närvara vid
de till denna kurs hörande föredrag och diskussioner, äfvensom vid den
slutliga pröfningen.

§ 13.

1. Betyg öfver genomgånget profår, innefattande särskildt vitsord
för hvardera kursen, utfärdas enligt faststäldt formulär af föreståndarne
gemensamt.

2. Vitsordet för den praktiska kursen, afseende lärarekandidats
dervid ådagalagda flit, fallenhet för lärarekallet och undervisningsskicklighet,
afgifves af rektor i samråd med de lärare, som deltagit i
kandidatens handledning. Undervisningsskickligheten vitsordas i afseende
å första klassen för alla der förekommande undervisningsämnen
gemensamt, i afseende å de öfriga klasserna för hvarje ämne särskildt.

3. Vitsordet för den teoretiska kursen afgifves af föreståndaren
ensam.

4. Betygsgrader äro, med afseende å undervisningsskicklighet, flit
och teoretiskt pedagogiska insigter, Berömlig, Med beröm Godkänd,
Godkänd, Försvarlig, Otillräcklig; med afseende å fallenhet för lärarekallet
Utmärkt, Mycket god, God, ''hemligen god, Ringa.

§ 14.

Lärarekandidat är skyldig att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter
och anvisningar, som i enlighet med bestämmelserna i denna
Stadga kunna honom meddelas af föreståndare eller lärare.

Formulär till betyg öfver genomgånget profår.

N. N., hvilken, för behörighet att varda såsom lektor (hufvudlärare
i kristendom, adjunkt) anställd vid rikets elementarläroverk, härstädes
i enlighet med gällande föreskrifter genomgått profår, har derunder
ådagalagt

I. Vid den praktiska kursen

i klass I
i klasserna II

i kristendom
i modersmålet

undervisningsskicklighet

flit samt

fallenhet för

lärarekallet;

II. Vid den teoretiska kursen

.......................... insigter.

.................................................... den ......................

Rektor,

Föreståndare för den praktiska kursen.

Föreståndare för den teoretiska kursen.

Reservationer.

Af Grefve Henning Hamilton.

Sedan Komitén efter sorgfällig granskning af gällande Skol-Stadga funnit henne
behäftad med brister, hvilkas skyndsama afhjelpande vore af behofvet påkalladt,
har jag ansett ett försök dertill böra göras på ett sådant sätt, att ej ökade kostnader
eller en allt för stor rubbning af läroverkens nu varande organisation kunde föranleda
ett uppskof med frågans afgörande. På grund af denna uppfattning af Komiténs
åliggande har jag ock i alla hufvudsakliga delar biträdt det förslag, som af Komiténs
flertal underställes Kongl. Maj:ts nådiga pröfning. Jag vågar likväl icke tro, att den
så högst vigtiga frågan om organisationen af rikets offentliga läroverk genom detta
förslag erhållit en fullständig och för en längre framtid tillfredsställande lösning.
Det är nemligen min öfvertygelse, som jag anser mig pligtig att uttala, att det mål,
hvartill man vid en förändring af läroverkens organisation har att sträfva, icke kan
vinnas med mindre än att man åt de båda till sitt väsende skiljaktiga bildningslinierna,
den klassiska och den reala, anvisar skiljda läroverk. Sammanförda i ett
gemensamt läroverk kunna de ej undgå att störande inverka på hvarandra. Önskan
att sammanhålla dem till gemensam undervisning skall alltid föranleda eftergifter å
hvarderas fordringar, hvaraf följden slutligen måste blifva att båda förlora sin utmärkande
karakter och att ingendera fullständigt och på lämpligaste sätt uppfyller
sitt ändamål.

Bn af de olägenheter, som hittils varit en följd af liniernas sammanförande,
nemligen svårigheten att ordna undervisningen utan att allt för mycket öka lärarnes
antal, synes vara i Komiténs förslag nöjaktigt öfvervunnen. Undersöker man emellertid
förhållandet närmare, torde det visa sig, att denna fördel icke kunnat vinnas utan
uppoffringar.

För många bland dem, som vilja egna sig åt statens, kyrkans eller skolans tjenst
är en klassisk bildning oundgängligen nödig, för alla önskvärd och gagnande. I en
del af de offentliga läroverken bör derföre en sådan bildning kunna grundläggas,
utan att hinder och tidsutdrägt vållas deraf, att i samma läroverk äfven en annan
art af bildning skall meddelas. En blick på den af Komitén för den klassiska linien
uppgjorda studieplan ådagalägger likväl den ofördelaktiga verkan, real-linieri här

BESEKVATION AF HENNING HAMILTON.

utöfvat. De klassiska språken, hvilka dock för den klassiska linien äro det grundläggande
hufvudämnet, hafva icke kunnat erhålla nödig tid åt sig anslagen, emedan
behofvet af liniernas sammanhållande gjort det omöjligt. Särdeles synes Grekiska
språket hafva blifvit på ett betänkligt sätt vanlottad!. IJå man härtill lägger, att
Komiterade, om ock motvilligt, ansett sig böra föreslå medgifvandet af befrielse från
sistnämnda språk, måste jag betvifla att läroverket hos flertalet af dem, som följa
undervisningen på den klassiska linien, kommer att grundlägga en klassisk bildning,
utan blir det vanliga resultatet af dess arbete en allmän humanistisk bildning, visserligen
i och för sig ganska god och nyttig, men icke motsvarande hvad behofvet under
vissa förhållanden kräfver och hvad man med skäl väntar af undervisningen på en
linie, som kallas klassisk.

Bättre har i visst hänseende den reala linien blifvit tillgodosedd, men äfven vid
denna synes mig mer än en anmärkning med skäl kunna göras.. Med afseende å
nödvändigheten att göra undervisningen å båda linierna så mycket, som möjligt,
gemensam, samt å fördelarne af det latinska språkets begagnande vid meddelandet
af grammatikens grundbegrepp, hafva Komiterade föreslagit, att detta språk skulle
bland de främmande blifva för båda linierna det första och af dem i de fyra nedre
klasserna gemensamt läsas. Jag har deltagit i detta förslag såsom, enligt min uppfattning,
bäst egnadt att lösa flera af de svårigheter vid undervisningens ordnande,
som under elementar-läroverkens närvarande organisation måste uppstå. Jag nödgas
likväl erkänna, att då man befriar den klassiska linien från läsning af det grekiska
språket och föreskrifter läsning af latin för den reala, blir karaktersskilnaden mellan
linierna icke synnerligen skarp, åtminstone vida mindre än hittils, hvaraf jag befarar
att en olägenhet för framtiden kan uppstå. Den reala linien är för närvarande hos
oss tillbakasatt och jemförelsevis föga begagnad. Det har för både föräldrar och
lärjungar blifvit en hederssak, att de senare skola följa undervisningen på den klassiska
linien, och om detta i visst hänseende kan anses såsom godt, torde det likväl vara
tvifvelaktigt, huruvida ej samhället i det hela förlorat derpå, att allt för många
ynglingar på detta sätt blifvit ryckta ur den bana, som af föräldrars yrke och tillgångar
samt deras egna själsgåfvor varit dem anvisad. Endast erfarenheten kan
ådagalägga, huruvida den ökade benägenheten att fortgå på den klassiska linien, som
måste blifva en följd af undervisningens gemensamhet i de fyra nedersta klasserna,
kan motvägas af det tillfälle, som enligt Komiténs förslag är öppnadt för lärjungarne
på den reala linien att undergå mogenhetspröfning redan i den sjette klassen.

Vidare kan jag icke föreställa mig, att ej en under vissa omständigheter och för
många lefnadsyrken tillfredsställande, ganska omfattande bildning skulle kunna vinnas
utan läsning af de klassiska språken, eller utan att hafva studiet af dem till grund.
Latinets och grekiskans företräde framför de lefvande språken såsom formelt bildande
må erkännas vara huru stort som helst, är likväl dermed ingalunda afgjordt, att den
brist, som i detta hänseende vidlåder de senare, icke kan för mången yngling nöjaktigt
ersättas genom ett vidsträcktare studium af ämnen, livilka det äfven för andra ändamål
är honom nödigt att känna. Hvad åter angår de klassiska språkens literatur, har

BESEHYATION AF HENNING HAMILTON.

denna obestridligen dyrbara skatter att erbjuda, men svårligen torde någon vilja påstå,
att icke hela den kristna tiden eger författare, hvilkas läsning med afseende på innehållets
bildande förmåga öfverträffar hvad ynglingen på latin läser i skolans fyra
nedre klasser. För min del vågar jag ej förneka, att de lefvande språken kunna för
dem, som egna sig åt industriela yrken, ega ett omedelbart gagn, för hvilket kännedomen
af latin och grekiska icke lemnar dem ersättning. Kunna de ej under sin
ofta nog korta skoltid inhemta både lefvande och döda språk, hafva de således giltig
anledning att heldre välja de förra till föremål för sina studier. Ett erkännande häraf
ligger i Komiténs förslag till inrättande af pedagogier, men detta steg är ännu
uppenbarligen blott ett hälft, och skolreformen hvarken kan eller bör, efter min
mening, stanna förr, än fullständiga offentliga läroverk äro egnade uteslutande åt
den reala bildningen, som numera för samhället blifvit af allt för stor vigt, att utan
skada kunna lemnas utan all den uppmuntran och vård, som för dess blomstring
äro nödige.

Utan att ingå i en utförligare framställning af de olägenheter, som af de båda
liniernas sammanförande äro en följd, och hvilka, enligt min uppfattning, icke motvägas
af fördelen att ynglingarnes val af rigtning för sina studier kan uppskjutas till
det 13:e eller 14:e året, — en ålder, vid hvilken de i allmänhet icke kunna i detta
hänseende bilda sig ett sjelfständigt omdöme — får jag blott tillägga, att om min
åsigt rörande angelägenheten af bildningsliniernas fullständiga åtskiljande förr eller
senare skulle af Kongl. Maj:t godkännas, en öfvergång härtill lämpligen torde kunna
ske sålunda, att i de städer, som hafva eller erhålla tvenne fullständiga elementarläroverk,
det ena egnas uteslutande åt den klassiska, det andra åt den reala linien,
med de ändringar i hvarderas undervisningsplan, som befinnas önskvärda och endast
på detta sätt blifva möjliga. Hade en sådan anordning under några få år egt rum,
skulle man hafva vunnit en erfarenhet, på hvilken läroverkens fullständiga reorganisation
med trygghet kunde byggas.

Af Generaldirektören N. J. Berlin.

1. Ehuru jag delar öfrige Komiterades åsigt om nödvändigheten att så länge
som möjligt, och åtminstone i de tre eller fyra högsta klasserna, sammanhålla Elementarläroverkets
lärjungar till gemensam undervisning så väl i afseende på ämnen som
kurser, så att de båda bildningslinierna först vid fjerde eller femte klassen åtskildes,
kan jag icke instämma i det af pluraliteten antagna förslag att till första och grundläggande
språk i skolan använda Latinet.

Såsom skäl för detta förslag anför Betänkandet först dels bristen på hufvudspråk
å reallinien dels den omständigheten, att då Latinska språket, såsom nu sker å den
klassiska linien, inträder året efter det Tyska, det förra tillvinner sig herraväldet i
ynglingens själ framför det senare, som härigenom mister sitt intresse oeh skjutes
åt sidan, så att resultatet af den föregående undervisningen till en del går förloradt.
Dessa onekligen behjertansvärda olägenheter synas mig dock kunna lika väl blifva
afhjelpta, om det Tyska språket under tillräckligt lång tid får vara det grundläggande
språket, som om man dertill använder det Latinska.

De skäl, hvilka i Betänkandet blifvit anförda för Latinets företräde i detta afseende,
äro hufvudsakligen desamma, som under många år andragits i striden angående dessa
båda språks företräde såsom första och grundläggande språk vid skolundervisningen.
Att bemöta dessa skäl, af hvilka jag ingalunda funnit mig öfvertygad, vore att upprepa
en stor del af hvad som under samma strid blifvit anfördt till fördel för det
Tyska språket och torde icke heller hafva sin plats inom omfånget af en reservation.
Sjelf har jag erhållit min skolbildning under användande af Latinet och skattar detsamma
högt såsom bildningsmedel för förståndet, så vida undervisningen rätt bedrifves;
men jag kan icke jäfva min egen erfarenhet såsom mångårig lärare i Tyska språket,
hvilken öfvertygat mig att äfven detta språk, användt såsom det första, förmår medföra
lika goda resultat. Och denna erfarenhet har af många andra blifvit bekräftad.
Uppenbarligen beror likväl resultatet i väsendtlig mån på undervisningsmetoden;
man skulle sålunda förfela ändamålet, om man vid det Tyska språkets användning
såsom grundläggande för förstånds och språkbildningen anlitade samma metoder,
som kunna passa rätt väl vid endast Tysk språkkunskaps bibringande. Men alldeles
detsamma lärer väl förhållandet vara äfven med det Latinska språket, hvars verkan
såsom förståndsbildande medel till stor del förspilles genom origtiga lärometoder,
antingen man såsom förr skedde inskränker sig till glosors, paradigmers och syntaktiska
reglers utanläsning eller ock, såsom på senare tider icke sällan händer, för tidigt

RESERVATION AF K. J. BERLIN.

eller i för vidsträckt mån upptager lärjungens uppmärksamhet med mycket abstrakta
framställningar och hårfina distinktioner.

Det har vidare blifvit anfördt att Tyska språket vid våra Elementarläroverk befunnits
vara otjenligt såsom grundläggande språk och att språkbildningens resultat
för dess skull blifvit otillfredsställande. Några uppgifter härom, stödda på bestämda
facta, känner jag för min del icke och vågar betvifla att sådana kunna framläggas.
Ty hvad den klassiska linien angår torde väl skulden svårligen kunna skjutas på det
Tyska språket, utan fastmer på det Latinska, enär detta senare så tidigt börjar blifva
undervisningsämne, att detsamma, enligt hvad Betänkandet uppgifver, tilltvingat sig
herraväldet i ynglingens själ öfver det Tyska; och beträffande reallinien har såsom
en väsendtlig brist blifvit anmärkt att denna linie saknat hufvudspråk. Det torde
ock härvid böra tagas i betraktande hurusom undervisningen å reallinien hittills egt
rum under sådana förhållanden, härrörande dels af lärjungarne, dels af lärarne, dels
af sjelfva skolstadgan, att några fördelaktigare resultat än de vunna i allmänhet icke
kunnat påräknas, antingen det första språket varit Latin eller Tyska.

Till stöd för införandet af Latinet såsom grundläggande språk äfven på reallinien
åberopas exemplen af Preussens och åtskilliga andra Tyska länders äfvensom Danmarks
realskolor, vid hvilka Latinet ingår såsom första undervisningsämne. Härvid torde
böra tagas i betraktande att Tyska språket i de förra länderna utgör modersmålet och
således icke kan komma i fråga att användas vid den första språkundervisningen så
vida man der, såsom numera hos oss, är öfvertygad att modersmålet härtill är mindre
passande. Hyser man dertill såsom skäligt är samma åsigt angående det Franska
språket, återstår intet annat att välja än det Latinska. Huru stor del nationela antipatier
kunna ega i Latinets nyligen skedda införande i den Danska realskolan i stället för
Tyskan torde böra lemnas oafgjordt.

På öfvertygelsen att det Tyska språket, om det vid undervisningen med samma
omsorg behandlas som det Latinska, förmår lemna lika goda resultat i afseende på
lärjungens förståndsbildning, grundar jag min åsigt att detsamma icke allenast hör
bibehållas såsom första språk i våra elementarläroverk, utan äfven med uteslutande
af andra lefvande språk användas för båda linierna åtminstone i läroverkets tre
lägre klasser. Om derefter, och intill dess de båda linierna i de båda öfverstå
klasserna i alla ämnen åtskiljas, lika många sammanlagda timmar i Latin och Tyska
anvisas åt de lärjungar, hvilka skola läsa Latin, som åt de öfriga lärjungarne i Tyska
och Franska, beredes derigenom tillfälle att i alla de andra ämnena sammanhålla
samtliga lärjungarne till gemensam undervisning; och Latinet bör likväl erhålla tillräckligt
utrymme för att bibringa den insigt deri, som icke kan anses tillhöra
universitetsbildningen. Genom en sådan anordning skulle valet af undervisningslinie
för lärjungen blifva mindre svårt, emedan det inträffade senare, rubbningen i den
nuvarande ordningen i skolan skulle så väl för lärare som för lärjungar blifva mindre
känbar, och de senare skulle kunna ur den femte klassen utgå i lifvet med en större
behållning särskildt af språkbildning och språkkunskap. Men äfven de lärjungar,
som qvarstanna vid läroverket efter att hafva genomgått den femte klassen, skola,

RESERVATION AF N. J. BERLIN.

antingen de tillhöra den klassiska eller den reala linien, hafva en stor vinst af en
grundligare bekantskap med det Tyska språket. Den största delen af vår vetenskapliga
och tekniska bildning hemtas ur Tyska källor eller åtminstone ur böcker skrifna
på det Tyska språket; många vetenskapsgrenar kunna i brist på nog signifikativa ord
och uttryck icke skriftligen behandlas på något annat bland kulturspråken. Latinet
har upphört att vara de lärdas språk; Tyskan har trädt i dess ställe, och hvad hon
ännu icke är skall hon snart blifva.

2. Betänkandet innehåller en framställning angående de svårigheter och den
oreda inom läroverket, hvilka förorsakas genom den 1869 medgifna valfriheten i
afseende på det Grekiska språket, hvarigenom i sjelfva verket en tredje undervisningslinie
blifvit införd. Till alla delar instämmande häruti anser jag likväl att just hvad
härutinnan blifvit anfördt bort föranleda ett uttalande och förslag om upphörandet af
denna valfrihet. Härifrån torde Komiterade så mycket mindre behöft låta afhålla sig
af den omständigheten, att Riksdagen begärt hvad som 1869 påbjöds, som Koiniténs
förslag i andra fall ingalunda öfverensstämma med de önskningar föregående Riksdagar
yttrat, och i synnerhet som flere bland de nu föreslagna åtgärderna måste i
betydlig grad underlätta Grekiska språkets läsande vid Elementar-läroverket. Min
öfvertygelse är, och jag tror densamma vara delad af de fleste om ej alla skolman,
att den fördel föräldrar och målsmän förmena sig bereda sina barn och myndlingar
genom befrielse från Grekiska språkets läsande i regeln är illusorisk, men att i bästa
fall denna fördel ingalunda uppväger de stora olägenheter derigenom tillskyndas
Elementar-läroverket.

3. Fullkomligt rigtigt, enligt min åsigt, både ur pedagogisk och sanitär synpunkt,
hafva Komiterade föreslagit att läsningen i läroverket skall försiggå både före
och efter middagen, utom på Onsdagar och Lördagar, då eftermiddagarne borde vara
fria från alla obligatoriska läroämnen. Men då derjemte åt Eforus medgifvits att på
Rektors och Lärares förslag göra ändring härutinnan, måste man med skäl befara att
endast förmiddagsläsning på de flesta ställen äfven hädanefter likasom hittils kommer
att ega rum. Föreskriften synes mig dock vara af så stor vigt, att, då en sådan
ändring uti den bestämda läsordningen af lokala förhållanden oundgängligen påkallas,
ingen annan än Kgl. Maj:t må kunna dertill lemna tillåtelse.

4. Den årliga lärotiden, som enligt nu gällande Stadga är bestämd till 36
veckor, deruti inberäknad 11/2 veckas ledighet vid Påsk och Pingst, har visserligen
af Komiterade blifvit utsträckt till 38 veckor; men då derifrån afräknas såväl 2
veckors ledighet vid Påskhelgen som de båda första veckorna a.f hvarje lästermin,
blir den tid, hvarunder alla lärjungarne måste vara närvarande vid läroverket, knappast
längre än förut. Enligt mitt förmenande hade lärotiden bort utsträckas längre. Man
hade deraf icke behöft befara någon förökad ansträngning för lärjungen, om årskurserna
icke utsträcktes; men den dagliga lärotiden kunde derigenom blifva förkortad,
det lärda skulle bättre smältas och lärjungen skulle icke vänjas att anse en stor del
af året ämnad att göra så godt som ingenting; ty detta senare fruktar jag vara fallet
med de flesta. Jag har aldrig kunnat rätt fatta nödvändigheten eller nyttan af de

RESERVATION AP N. J. BERLIN.

långa ferier, hvilka i vårt land medgifvas; fastmera befarar jag af dem ett alltför
ojemnt, och derföre skadligt anlitande af själsverksamheten hos ynglingen, som
dessutom hinner under ferierna väl glömma en god del af hvad han under läseterminerna
inhemtat. Man klagar öfver de många år som ynglingen behöfver använda
för att hinna genomgå Elementar-läroverket, men man betänker icke att inemot en
tredjedel af denna tid förnötes utom detsamma. På samma sätt förhåller det sig med
ferierna vid våra Universitet, hvarest, om de båda för examina afsedda månaderna
afdragas från läseterminerna, den akademiska undervisningen upptager endast det
halfva året. Vid jemförelse med förhållandet härutinnan i andra länder måste man
förvånas öfver den misshushållning med tid, som sålunda eger rum. Icke torde kunna
påstås att Sveriges ungdom skulle i mindre grad än andra länders förmå fördraga
den ansträngning, som erfordras för att vinna sin bildning. De skäl, hvilka vanligen
anföras för nödvändigheten särskildt för vårt land af så långa ferier, synas mig
stödja sig mindre på giltiga grunder, än på vanans eller ovanans magt. Men den fara
ligger alltid nära till hands, att ynglingen skall medföra denna vana från skolan och
Universitetet in i det praktiska lifvet; och hela frågan torde fördenskull med afseende
på sina konseqvenser ega vida större betydelse, än man i allmänhet synes vilja åt
henne tillmäta.

5. Mot Komiterades förslag att inskränka de nu påbjudna gymnastikhalftimmarnes
antal från sex till fyra i veckan måste jag icke allenast reservera mig, utan rent af
protestera. Komiterade synas hafva betraktat gymnastiken som ett läroämne, hvaruti
en viss kurs bör på en gifven tid genomgås, och att den tid kursen hittils upptagit
borde jemte kursen inskränkas i ändamål att förminska öfveransträngningen, eller
för de många andra läroämnenas skull. Man bör dock betänka att jemte den uppfostrande
verkan, som afser kroppens och kroppskrafternas jemna och harmoniska
utveckling och som redan i och för sig icke fordrar någon gifven, afslutad kurs, har
gymnastiken, det ganska vigtiga dietiska syftemålet, att efter ett organs ensidiga
ansträngning under läsningen, under detta organs relativa hvila gifva de öfriga tillfälle
till verksamhet och befordra en jemn fördelning af blodtilldppet och omsättningen
inom organismens alla delar; och det ligger i sakens natur att ett dietiskt
medel måste dagligen användas, om det skall medföra åsyftad verkan. Komiterade
uppgifva att genom den föreslagna förminskningen i gymnastiktimmarnes antal,
hvilken förklaras »vara nyttig eller till och med nödvändig» äfven den fördel skulle
vinnas att »för ynglingen beredes tillfälle till fritt företagna rörelser och öfningar i
fria luften, hvilka för kroppens utveckling äro särdeles vigtiga och kunna utgöra
full ersättning för de två halftimmar som gå förlorade för den gymnastiska undervisningen»;
således undervisningen! Emellertid hafva Komiterade förbisett att just
dylika rörelser och öfningar enligt gällande föreskrifter räknas till de gymnastiska
och således kunna och böra företagas äfven på de halftimmar man velat från gymnastiken
inknappa. Kgl. Brefvet af den 19 Juni 1866 stadgar nemligen i § 1 att de
gymnastiska öfningarne skola bestå af a) öfningar utan redskap, b) öfningar med
redskap och c) öfningar med vapen; samt i § 2: »Öfningar utan redskap omfatta

RESERVATION AF N. J. BERLIN.

såväl fritt utförda lekar, såsom kapplöpning, bollkastning, brottning o. d., som ock
efter kommando utförda rörelser eller s. k. fristående gymnastik. Dessa öfningar
verkställas, när årstid och väderlek ej hindra, under bar himmel.» Om dessa stadganden
vid något läroverk icke efterlefvas, så är det icke den föreskrifna skolgymnastikens,
utan gymnastiklärarens fel och dens, som har att tillse att lärarne
fullgöra sina åligganden. Det vore illa om man af Komiterades förslag skulle taga
sig anledning sluta till lärda mäns obenägenhet mot annan öfning i skolan än hjernans.

Visserligen har jag äfven i andra punkter hyst olika åsigter med Komiterade,
men anser hvarken dessa punkter vara så vigtiga eller mina åsigter om dem så säkra
gent emot andras större insigt och erfarenhet, att jag bordt här anföra något derom.

Äf Domprosten C. W. Under.

I det hela och hufvudsakliga har jag den förmonen att kunna instämma i de
beslut, som tillhöra komiténs majoritet. Jag erkänner, att jag i fråga om en och annan
punkt endast genom någon jemkning i det stränga tillämpandet af de åsigter, som
tillhöra min personliga öfvertygelse, kunnat vinna denna förmon. Jag vågar nämligen
ej hysa den tillit till resultatet af alla mina egna erfarenheter eller iakttagelser, att
jag ansett mig böra för min ringa del söka bryta den enhet i beslut, som genom
mindre meningsskiljaktigheters ömsesidiga utjemning kan åstadkommas. I några fall
har det emellertid varit mig omöjligt att ansluta mig till den mening, hvaråt komiténs
majoritet gifvit ett uttryck i vissa föreslagna stadganden. De punkter, i hvilka jag
nödgas tillkännagifva min afvikelse från komiténs sålunda uttryckta mening, äro
följande och röra komiténs beslut:

l:o) att föreslå valfrihet i fråga om läsning af det grekiska språket;

2:o) att i fråga om kristendomsundervisningen i läroverkets öfre klasser, tvärt
emot hvad hittills egt rum, så skilja kunskapen om troslärans hufvudsanningar från
kännedomen om den kristna kyrkans utveckling, att den ena och den andra hänvisats
till hvar sitt olika stadium af lärokursen;

3:o) att förhålla elementarläroverkets lärjungar hvarje tillfälle att vinna någon
kännedom om vårt fornspråks, fornnordiskans, literatur;

och torde det tillåtas mig att inför komitén i ödmjukhet angifva skälen till min
afvikande mening i dessa stycken.

Om Grekiska språkets valfrihet.

I § 9 af den föreslagna stadgan har komitén medgifvit lärjunge, som med
målsmans bifall det önskar, att varda befriad från läsning af grekiska språket.
Komitén är likväl så långt ifrån att blunda för de vanskligheter, ett sådant stadgande
innebär icke blott med afseende på beskaffenheten af den klassiska bildning, som
derigenom kommer på de från grekiska språkets läsning befriade lärjungarnes lott,
utan äfven med afseende på fastheten af läroverkets organisation, enär genom detta
läroämnes valfrihet en tredje mer eller mindre tillfällig och oberäknelig bildningslinie
uppkommer, att jag skulle kunna åtnöja mig med att åberopa komiténs egen
till förklaring af det föreslagna stadgandets bibehållande gjorda framställning såsom

HESEKVATION AE O. AV. LINDER.

tillräckligt skäl för befogenheten af mitt yrkande, att denna valfrihet måtte ur stadgan
utgå. Men äfven i komiténs förfarande för öfrigt med afseende på detta stadgande
har jag för min del ej v7elat deltaga. Efter att hafva föreslagit detsamma säger sig
komitén i de anförda motiven derför hafva gjort detta endast med hänsyn till Riksdagens
inför Kongl. Maj:t uttalade underdåniga önskan och Kongl. Maj:ts en gång
nådigst gifna bifall till den uttalade önskan, att grekiskan måtte blifva ett valfritt
ämne på den klassiska linien; och gifver komitén slutligen den antydan, att, för den
händelse Kongl. Maj:t finner skäligt hädanefter föreskrifva ämnet såsom obligatoriskt,
ingen annan ändring behöfves i den föreslagna stadgan än borttagande af den extra
läsning, som är föreslagen att för de från grekiskt språkstudium befriade lärjungarne
inträda i undervisningen såsom surrogat för detta. Komitén har alltså på det hela
afgifvit ett alternativt förslag i frågan.

Vill man i den nämnda af Riksdagen inför Kongl. Maj:t uttalade önskan om
ämnets A7alfrihet sc uttrycket af en uppfostringsgrundsats, som kan vara för Aråra
förhållanden önsklig, så måste, enligt mitt förmenande, en helt annan väg än den
af komitén A7alda beträdas för att gifva lämplig Amrkställighet åt en sådan önskan.
Anser man det Arara för den å den klassiska linien studerande ungdomens allmänna
bildning främjande, att den ifrågavarande A7alfriheten finnes, och man sålunda har
verkligt skäl att önska en sådan, så bör tillfället att göra bruk af denna valfrihet
vara i undervisningens anordning på det sätt beredt, att det ej stör läroArerkets arbete
i öfrigt. Grekiska språket bör derföre i det fallet till läroverkets ordinarie undervisning
stå i liknande förhållande med det, hvari hebreiska språket för närvarande
befinner sig: undervisning deri bör åt dem, som önska deraf begagna sig, anordnas
utom den vanliga läsordningen samt oberoende af och utan störande inverkan på donna.
Endast på detta sätt låter grekiskans \ralfrihet förena sig med en ändamålsenlig arbetsordning
Add elementarläroAmrket. Men ett A7alfritt och utom den vanliga läsordningen
stående läroämne kan ej till undervisning förekomma mer än några få timmar i veckan
under högst ett par år, de sista af läroverkets undervisningskurs, emedan det annars
skulle göra intrång på den tid, som för de ordinarie undervisningsämnena är behöflig.
Följdriktigt handladt skall man alltså från synpunkten af läroverkets ändamålsenliga
inrättning, derest man A7ill göra det grekiska språket till ett A7alfritt ämne, inskränka
läsningen deraf till två högst tre timmar i A7eckan under loppet af ett eller tA7å år.
Sådant blifver derföre efter min öfvertygelse det alternativ, som medgifVer ämnets
valfrihet i undervisningen.

Om komitén ryggat tillbaka för dessa konseqA7enser, vret jag ej; mig synas de
A7ara oundvikliga. Men då jag lrvarken finner det vara för läroverkets arbete gagneligt
att, på sätt komitén föreslagit, anordna grekiskans valfrihet genom am7ändande af det
all ordning undergräfvande dispenssystemet, eller kan anse det Arara med fordringarna
på vår offentliga uppfostran förenligt att meddela en underhaltig kunskap i det för
den klassiska bildningen så betydelsefulla grekiska språket, kan jag för min del icke
deltaga i något förslag till stadgande, hvarigenom nämnda språk göres till ett valfritt
ämne vid elem.-läroverket.

RESERVATION AF 0. TV. LINDEK.

Jag liar härvid betraktat saken endast nr synpunkten af läroverkets ändamålsenliga
organisation och läseordningens lämpliga uppgörande. Men äfven i öfrigt torde
det föreslagna stadgandet innebära stora olägenheter. Man måste antaga, att en lärjunge.
som följer den klassiska bildningslinien vid elem.-läroverket, förbereder sig för
sådana framtida lefnadsuppgifter, för Indika den klassiska bildningens grundläggning
är af vigt. Genom att endast läsa latin får han blott half, ja, mindre än half grundläffo-nine
af klassisk bildning, och ett läroverk, som meddelar en så beskaffad antik
språkbildning, blifver i. det hela ett realläroverk.

Om man tager i betraktande beskaffenheten af den ersättning, läroverket erbjuder
för friheten från kunskap i grekiskan, befinnes denna ersättning bestå i två nya ämnen,
fysik och engelska, hvilkas inflytande på lärjungens utveckling i och för fullföljande
af den klassiska bildningslinien väl icke kan komma i någon jemnförelse med det först
nämnda ämnet, men hvilka med all säkerhet bidraga till att splittra hans uppmärksamhet
åt olika håll och föra honom intill den gräns, der utsigten till öfveransträngning
med thy åtföljande andlig förslappning öppnar sig. Äfven de nu anförda
omständigheterna tala emot det af komitén föreslagna stadgandet.

Om kristendomsundervisningen i läroverkets öfre klasser.

Hvad som genast faller i ögonen vid jemnförelse mellan de hittills föreskrifna
och de af komitén föreslagna studiekurserna i kristendom inom de två öfre klasserna
är, att kyrkohistoria och troslära blifvit så skilda åt, att den förra skall till läsning
förekomma i sjette, och den sednare i sjunde klassen, medan för närvarande båda
följas åt genom dessa klasser. Det är att antaga, att bevekande skäl förefunnits för en
så påtaglig förändring af det bestående. Dä jag emellertid ej kommit i tillfälle att
utan fara för misstag uppgifva, hvilket eller hvilka dessa skäl varit, anhåller jag att
få upptaga sådana, om hvilka jag har anledning förmoda, att de kunnat vara bestämmande.
Sålunda skulle skälet kunna anses hafva varit behofvet att i betraktande af
den knappa tid, som är åt ämnet anslagen, inskränka lärokursen. I femte klassen
är kursen minskad genom borttagande af föreskriften om läsning af lcyrkohistoriska
berättelser; men denna minskning synes hafva varit en nödvändig följd deraf, att
äfven lärotiden blifvit i denna klass minskad och nedgått till två i stället för tre
timmar i veckan. Hvad deremot angår sjette klassen, är timantalet för ämnet detsamma
i komitens förslag och i nu gällande föreskrifter; någon anledning till nedsättning
af kunskapsfordringarne synes sålunda ej vara att söka deri, och studiekursen
synes också snarare vara ökad än minskad, så vidt man får döma efter de ordalag,
komitén begagnat. Ty då för närvarande »öfversigt af kristna kyrkans utveckling»
är såsom lärokurs jemte troslära föreskrifven för sjette och sjunde klasserna tillsammans,
och i förslaget ensamt för sjette klassen är ensamt föreslaget »öfversigt al
den kristna kyrkans utveckling företrädesvis under dess äldsta tider och reformationstiden»
är sålunda för hälften af tiden föreslagen hela den hittills föreskrifna läro -

RESERVATION AF C. W. LINDEK.

kursen, dock, såsom det synes, med tillägg deraf, att den kyrkoliistoriska öfversigten
skall företrädesvis dröja vid två angifna skeden af den kristna kyrkans utveckling,
under det hon hittills fått sträcka sig jemnmätigt öfver hela kunskapsfältet. Som
emellertid komiténs egen afsigt måhända ej varit att skärpa kursen, kan man
åtminstone i betraktande af hvad som blifvit anfördt antaga, att förändringen ej
medför minskning deraf. År komiténs mening, att den till studium förekommande
kyrkoliistoriska öfversigten skall uteslutande eller i det närmaste uteslutande omfatta
kyrkans första tider och reformationstiden, borde komitén, till förekommande af misstag,
på bestämdare sätt hafva formulerat sjelfva kursbestämmelsen. Hvad för öfrigt sjelfva
saken angår, kan man helt visst inskränka omfånget af den kyrkoliistoriska lärokursen.
Men om man söker åvägabringa detta antingen genom att blott upptaga
vissa delar af kyrkohistorien till studium eller genom att i kristendomsundervisningen
upptaga vissa delar deraf och låta de öfriga höra till undervisningen i den allmänna
historien, så löper man fara att dels på ett för lärjungens arbete betungande sätt
utvidga kursen i denna sednare dels göra undervisningen i kyrkohistorien såsom
kristendomsämne c tillfredsställande. Man får nämligen ej förutsätta, att läraren i
historia skall hafva nödiga teologiska studier eller åtminstone nödig erfarenhet såsom
undervisare i kristendomen, för att kyrkohistoriens studium under! hans ledning må
blifva hvad det bör vara, heldst det på grund af numera gällande lag icke är
ovilkorligen antagligt, att denne lärare ens skall höra till den evangeliskt lutherska
trosbekännelsen. Således möter äfven från denna omständighet ej ringa svårighet i
afseende på det nöjaktiga genomförandet af den föreslagna föreskriften under nu i
fråga varande förutsättning, och torde ändringsförslaget härigenom visa sig vara
mindre tillfredsställande.

Anledning förefinnes till det antagande, att den föreslagna kursbestämmelsen
blifvit uppställd så, som skett, derföre, att med sjette klassen å reallinien kursen
afslutas och mogenhetspröfning anställes; och som en öfversigt af kyrkohistorien
kan synas vara något helt, och något helt eller afrundadt måste utmärka sjelfva
afslutningsstadiet, har den föreslagna kursen måhända deri sin grund. Då nu gällande
bestämmelser föreskrifva kyrkohistoria och troslära parallelt med hvarandra sjette och
sjunde klasserna igenom, kan man anse, att, om man under sådana förhållanden anbringar
en afslutning vid sjette klassens slut, man likasom klipper af kursen midt i
dess förlopp samt dermed åstadkommer något blott hälft, hvarföre man tager de båda
ämnesdelarne särskildt samt låter den ena komma först och den andra efteråt. Så vidt
nu en sådan betraktelse af saken föranledt det i fråga varande förslaget, hvad reallinien
angår, så eger rörande den klassiska linien icke samma förhållande rum. Finge man
för öfrigt tänka sig, att komitén för möjligheten deraf, att båda linierna skulle under
vissa förutsättningar kunna i detta ämne undervisas gemensamt, låtit på den klassiska
linien tillämpa samma kursfördelning, som på den reala, så skulle det kunna synas,
som om komitén låtit sig bestämmas af något så yttre och mekaniskt som några lärotimmars
kombinerad undervisning. Såsom skäl till denna kursbestämmelse kan vidare
änföras, att lärjungarne i regeln vid tiden för genomgåendet af sjette, klassen äro i

RESERVATION AF C. TV. LINDER.

konfirmationsåldern, och att de i konfirmationsundervisningen få sysselsätta sig med
inliemtande af troslära samt derföre kunna undvara densamma vid läroverket. Dock
torde detta skäl befinnas vid närmare påseende ej vara fullt giltigt. Såsom äfven tydligt
är, får nämligen den betraktansvärda omständigheten ej förbises, att ynglingar, som
uppfostras till mottagande af högre bildning, företrädesvis hafva behof af en fast
och tillräcklig grundläggning för sin religiösa öfvertygelse och sålunda under sin
konfirmationsålder väl behöfva både på lärorummet och inför konfirmandberedaren
med all sorgfällighet införas i vår kristna läras trossanningar. Den af komitén föreslagna
anordningen härutinnan synes mig vara alster af en mekanisk åtgärd, som
förutsätter en sådan behandling af kristendomsämnets lärodelar vid undervisningen
i de öfre klasserna, att de tagas hvardera för sig, och inpassas den ena i sjette klassen,
den andra i sjunde; och räknar man dessa tillsammans, utgöra de ändock till sluts
lärokursen i dess helhet. Annorlunda synes komitén hafva förfarit vid lärokursernas
bestämmande för de fem nedre klasserne. Der börjas städse med läsning af bibeln,
till en början under den för ännu outvecklade lärjungars uppfattning särskildt lämpade
formen af biblisk historia, och dertill ansluter sig städse en öfversigt af den kristna
reliedonens läroinnehåll i den form detta förekommer i Luthers kateches med till o hörande

förklaring. I första klassen bör större delen af gamla testamentets heliga
historia hafva hunnit att inhemtas, och dertill fogar sig synnerligen lämpligt innehållet
af katechesens första hufvudstycke. I andra klassen afslutas och repeteras det
gamla samt läses till en del det nya testamentets bibliska historia. Dermed har
lärjungen vunnit så mycken bekantskap med den gudomliga frälsningsordningens
utveckling i verlden, att han fått så att säga bevittna de tilldragelser, som i ögonskenliga
företeelser för menniskorna uppenbarade Gud såsom treenig; och härtill
anknyter sig särdeles lämpligt katechesens andra hufvudstycke såsom den för lärjungens
utveckling afpassade, dogmatiskt ordnade öfversigten af den treenige Gudens
nådesvälgerningar mot det frälsningsbehöfvande menniskoslägtet. I tredje klassen
afslutas och repeteras nya testamentets bibliska historia. Den för lärjungens ståndpunkt
egnade dogmatiska sammanfattningen af de frälsningsfakta, som innebära den
kristliga bönens gåfva åt menniskorna samt döpelsens instiftelse och stiftelsen af
Christi åminnelse i den heliga nattvarden kommer härtill såsom fulländande byggnaden
af den lärokurs, hvilken sträcker sig genom de tre första klasserna. Med sjelfva
bibelordet har lärjungen härunder äfven fått göra bekantskap dels i kapitelläsning dels
i särskildt anvisade och efter katechesstyckenas innehåll samt till deras bestyrkande
och upplysande valda bibelspråk. Men med fjerde och femte klasserna införes lärjungen
i läsningen af nya testamentets heliga skrifter och vinner öfversigt af hvar
och en skrifts innehåll samt kännedom om anledningen till dess tillkomst och om
dess författares personlighet m. m., allt under förnyad och djupare gående bekantskap
med katechesens läroinnehåll, och han förberedes härmed för det direkta uppsökandet
af skriftens ord såsom källan för både sin kristliga tro och sitt kristliga vetande.

Efter en så systematiskt ordnad förberedelse för det högre elem.-studiet af
kristendomskunskapens läroämne sker enligt komiténs uppgjorda förslag i dess nu

RESERVATION AF C. AV. LINDER

följande fortsättning ett afbrott, som stör hela den förut så väl anlagda kursen. Nya
testamentets läsning fortsattes, och dertill ansluter sig kyrkohistoria. Dermed är sammanhållnings-
och föreningslänken mellan läsningen af det förra och studiet af den sednare
borttagen. Jag har föreställt mig detta ämnes studium i läroverkets två öfverstå klasser
ordnadt i något närmare anslutning till hvad nu eger rum, ungefär på följande sätt. Nya
testamentets läsning företages dels kursivt och i förening med de för innehållets uppfattning
alldra nödvändigaste förklaringar, dels i urval af vissa sammanhängande afdelningar,
som innefatta i lefvande bilder eller i dogmatiskt utvecklande framställning grundstyckena
af kristendomens lära, och som föreläggas lärjungen till närmare utredning
och djupare begrundande, åtföljda stycke för stycke af en dogmatiskt sammanfattande
öfversigt öfver det bibliska ordets lär oinnehåll. Såsom exempel på sådana stycken
tillåter jag mig blott nämna Jesu bergspredikan och parabler, inledningen till Epheserbrefvet,
vissa afdelningar af bref?en till Romarne, Galaterne, Hebreerne m. m. I närmaste
sammanhang härmed ställes en öfversigt af den kristna kyrkans utveckling i lära
och lif, hvilken i och genom sin nära anslutning till nu angifna form för den kristna
troslärans inhemtande naturligen kommer att förnämligast afse den kristna kyrkans
första tider och reformationsskedet, såsom utgörande de tidsskiften, under hvilka kyrkan
först fann och sedan återfann formen för sin instiftelseenliga tillvaro. Så blifver för lärjungen
studiet af kristendomsämnet något sammanhängande helt, hvars lefvande medelpunkt
alltigenom är den Heliga Skrift, och så synes mig detta studium kunna blifva i sann
mening ett studium för lifvet och ej blott för skolan. Kristendomsundervisningen för de
två öfverstå klasserna, meddelad på sätt jag nu haft äran framställa, kan med fördel
ordnas på två kurser, en för den sjette och en för den sjunde klassen. Så väl den
förra som den sednare innefattar en afslutad behandling af sitt kunskapsföremål: och
de förhålla sig till hvarandra så, att den sednare genom sin större omfattning och
djupare begrundning utgör en närmare utveckling af den förre.

Är komiténs mening att här föreslagna sätt för kristendomsundervisningens meddelande
äfven enligt komiténs förslag till föreskrift för lärokurs i sjette klassen kan
användas, får jag häremot anmärka, dels att sådant ej framgår af ordalagen i sjelfva
föreskriften, dels att ett verkligt bibliskt dogmatiskt äfven för ifrågavarande lärjungars
utvecklingsståndpunkt lämpadt studium af nya testamentet synes blifva vid sidan af
kyrkohistoria såsom med sjette klassen för läroverket anvisadt afslutningsämne omöjligt
att utan lärjungarnes öfveransträngning på ett nöjaktigt sätt anordna och genomföra.

Af hvad jag nu tagit mig friheten andraga framgår visserligen förutsättning å min
sida af andra hjelpmedel för detta ämnes studium, än de nu gängse. Eu enda lärobok
för både troslära och kyrkohistorisk öfversigt torde nämligen blifva erforderlig. Men
dels torde nödvändigheten af andra sådana hjelpmedel* anskaffande förr eller sednare
visa sig ändå, dels innebär icke ens denna förutsättning så afgjord brytning med det
hittills stadgade som det af komitén föreslagna.

På nu i ödmjukhet anförda skäl kan jag ej instämma i det förslag till anordning
af lärokurs för kristendomsämnet i sjette och sjunde klasserna, som af komitén blifvit
framstäldt.

RESERVATION AF C. Yt. LINDER.

Om tillfälle till läsning af fornnordisk literatur vid elementarläroverket.

Vid den öfverläggning, som förekom inom komitén angående bestämmande af lärokurser
i modersmålet för sjette ech sjunde klasserna, yrkade jag, att kursuppgiften
»stycken ur norsk och dansk literatur» skulle med tilläggande af ett par ord erhålla
följande lydelse: »Stycken ur fornnordisk samt norsk och dansk literatur». Detta yrkande
blef af komitén afslaget. De skäl, som anfördes för afslaget, voro, så vidt jag kunde
fatta, att dermed skulle ett nytt ämne införas i undervisningen, med fornnordisk literatur
skulle följa inhemtande af språkets grammatik, och med allt detta tillsammans skulle
följa öfveransträngning. Mot detta komiténs beslut anser jag mig nödsakad att inlägga
min reservation. Jag yrkar alltså fortfarande det ofvan nämnde tillägget rörande läsning
af fornnordisk literatur i läroverkets två öfverstå klasser. Att jag härvid ej framträder
med något så nytt, att det kan såsom förment paradoxt med skäl väcka förvåning eller
åstadkomma förskräckelse, kan ådagaläggas genom framdragande ad andra länders analogier.
Det torde tillåtas mig erinra derom, att i åtskilliga tyska skolor läses forntysk
literatur, och i engelska fornengelsk, för att ej tala derom, att i franska, spanska,
italienska och grekiska bildningsanstalter läses den literatur, som tillhör dessa folks
klassiskt antika odling. Jag anser mig för mitt yrkande ej behöfva åberopa annat skäl
än det, att, så vidt vi äro och fortfarande vilja gälla för att vara ett folk med förmåga
af sjelfständig odling, vi också äro skyldige vår nationella odlings framtida bestånd och
förkofran den omtanke, att vi ur minnesmärkena af dess utvecklingskraftiga forntid
hemta all den näring och hjelp, vi i detta afseende behöfva. Vårt fornspråks literatur
är af så högt värde, att vi i det afseendet ej behöfva stå tillbaka för något af de nutida
europeiska folken, det grekiska och det romerska undantagna. Att i denna literatur
ligger förvarad en rik skatt af odlingskraft, som väl förtjenar att af kommande slägten
tillgodogöras, är derföre lika tydligt, som det är naturligt, att, om denna kraft skall
kunna blifva tillgodogjord, början bör göras dermed redan i elem.-läroverket.

Man säger, att ett nytt ämne härmed införes, enär en sjelfgifven följd af den fornnordiska
literatur ens läsning vid elem.-läroverket blefve den, att äfven fornnordisk språkkunskap
komme att åtminstone i någon mon göras till föremål för lärjungens kunskapssökande
uppmärksamhet. Vi äro emellertid för bedömande af bevisningskraften i detta
inkast icke i saknad af stödet från en ganska god analogi. Stycken ur norsk och dansk
literatur läsas för närvarande vid elem.-läroverket. Det är naturligt, att vid de tillfällen,
då dessa stycken till läsning förekomma, läraren meddelar nödig underrättelse om norska
och danska språkens egendomligheter i böjningsformer och ordasätt. Klart är, att en
sådan å lärorummet meddelad underrättelse blifver föremål för ungdomens uppmärksamhet
och kunskap, en uppmärksamhet, desto naturligare, som lärjungen från och med sjette
klassen befinner sig på en ståndpunkt af utveckling, hvarigenom han med lätthet kan
tillegna sig hvad sålunda meddelas, och en kunskap desto gagneligare, som han kan
sprida mången intresseväckande belysning öfver modersmålets språkbyggnad och innebära

Reservation af c. w. linder.

mången välkommen vink med afseende på rätta behandlingen. Ingen grammatikläsning,
intet arbete utom lärorummet har härvid kommit i fråga. Det har icke heller någonsin
låtit sig förmärka, att detta slags meddelande och mottagande af kunskap varit af beskaffenhet
att vålla lärjungen öfveransträngning. Hela det hithörande studiearbetet har
varit så införlifvadt med modersmålets studium, att det icke fallit någon in och icke
heller synts komitén skäligt att räkna föremålet derför såsom något särskildt i undervisningen
ingående läroämne. När så förhåller sig, hvaraf hemtar man sannolikt stöd
för den förmodan, att den yrkade läsningen af fornnordisk literatur skulle komma att
uppträda med anspråk på betydelsen af ett nytt ämne och med öfveransträngning i
följe? Jag erkänner mig vara ur stånd att finna något sådant i sjelfva den sak, hvarom
här är fråga. Ty alldeles på samma sätt, som nu tillgår i fråga om norsk och dansk
literatur, skulle det naturligtvis komma att tillgå med läsningen af den fornnordiska
literaturen. Blefve någonting härvid förändradt, så kunde förändringen svårligen komma
att bestå i något annat än dels det, att tiden för den förra läsningen blefve något
inskränkt till förmon för den sednare, dels det, att gagnet för modersmålet och dess
behandling komme att visa sig blifva ojemnförligt mycket större genom den sednare än
genom den förra. Ingendera af dessa nu antydda utsigter bör väl kunna afskräcka från
att ingå på hvad det framställda yrkandet afser. Våre stamfränder Norrmän och
Danskar hafva i det hänseende, hvarom nu är fråga, gått mycket längre än hvad här
blifvit yrkadt. Det är komitén icke obekant, att de sednaste skolordningarna i Norge
och Danmark föreskrifva läsning af fornnordiska språket såsom ett särskildt läroämne.
Denna föreskrift har tillkommit ej mindre på grund af skollärares än i följd af folkets
genom sina riksdagsombud uttalade önskningar. Både i Norge och Danmark inser man
nämligen och uppskattar formspråkets stora och djupt ingripande betydelse såväl i
pedagogiskt hänseende för det allmänna läroverket som för fosterlandet i afseende på
lifvande och stärkande af den anda, hvarpå all sannt nationell utveckling så väsentligen
beror. Illa vore, om våre stamfränder i en sä ädel täflan som denna skulle komma
att lemna oss allt för långt efter sig. De skäl, jag nu haft äran anföra för mitt i
ödmjukhet framställda yrkande, skulle tilläfventyrs kunna anses vara tillräckliga. Vågade
jag taga komiténs tid och tålamod vidare i anspråk, skulle jag likväl vilja andraga skäl,
som efter mitt förmenande ytterligare måste ådagalägga angelägenheten af här ifrågavarande
sak. Som emellertid ett i någon mon fullständigt utförande af mina motiv
härvid utan tvifvel skulle taga ett större utrymme i komiténs handlingar, än hvad jag
ens reservationsvis dristar påräkna, torde det tillåtas mig att endast i några få ord
antyda de skäl, jag här åsyftar.

Bland de snart sagdt i oräkneliga skiftningar framträdande olika fordringar på det
offentliga undervisningsväsendets ordnande, hvilka låta sig höra eller söka göra sig
gällande, är hufvudsumman af många, som på det hela gå i visst afseende åt samma
håll, ungefär följande: AU offentlig undervisning bör vara så ordnad, att hon från folkskolan
till universitetet bildar ett sammanhängande helt. Till afslutningen af folkskolans
lärokurs bör noga ansluta sig den till elem.-läroverket hörande undervisningens begynnelsepunkt.
A den sistnämnda undervisningens kurs bör anbringas afslutnings- eller

RESERVATION AF C. VV. LINDER.

rättare afrundningsställen, från hvilka antingen hvarjehanda tekniska och tillämpningsskolors
undervisning tager vid, eller utgång kan ske omedelbart till sysselsättningar i
det medborgerliga lifvet. Från elem.-läroverkets yttersta afslutningspunkt tages steget
omedelbart till universitetet.

Sådana äro, i kort sammmanfattning angifna, de fordringar på det offentliga undervisningsväsendets
ordnande, som vilja anses vara uttrycket af framtidens angelägnaste
kraf i det hänseende, hvarom nu är fråga. Det förfarande, som med afseende på dem
låter sig lättast iakttaga, är utan tvifvel att vid uppgörande af plan för undervisningsväsendets
ordnande lemna dem alldeles å sido: men om det också är det rådligaste och
rättaste, lemnar jag derhän.

Jag kan af skäl, som redan äro nämnda, bär ej företaga en på utförda bevis grundad
utredning af hithörande frågor; en antydan om sjelfva hufvudsaken torde vara för
tillfället uog. Den grundsats för undervisningens ordnande, hvarur nyss nämnda fordringar
framgått, låter verkligen till en viss grad genomföra sig, om man blott iakttager de
vilkor för genomförandet, som sakens natur krafvel''. Ser man på de fordringar, som vanligen
uppställas för inträde såsom lärjunge i elem.-läroverkets lägsta klass, och med dem
jemnför hvad gällande föreskrifter fordra af folkskolans lärjungar, finner man, att fordringarne
å båda håll till en del sammanfalla. Vägen till möjligheten att tillfredsställa båda
slagen af fordringar kan tydligtvis ej vara mer än en. Alltså torde till en början åtminstone
det få anses vara afgjordt, att hvad som sammanfaller i den lärokurs, hvilken innefattar
kunskapsfordringarna för inträde vid elem.-läroverket, och i den, hvilken tillhör folkskolan,
kan och hör meddelas på samma sätt. Om man vidare jemnför den af komitén för första
och andra klasserna föreslagna lärokursen i alla ämnen, undantagandes det främmande
språket latin, med fortsättningen af den lärokurs, som är anordnad för folkskolan, skall
man finna, att den enes och den andres fordringar nästan helt och hållet sammanfalla.
Kunde man alltså afstå från införande i undervisningen af det främmande språket vid
elem.-läroverket under de två första åren, skulle lärokurserna blifva för det ena och det
andra slaget af undervisningsanstalter hvarandra så lika, att redan deraf följde nödvändigheten
äfven af ett sätt för dessa kursers bibringande, som. vore å begge hållen
lika. Om så förhåller sig, finnes ju intet skäl för skollagstiftningen att inrätta två olika
slag af läroanstalter, hvilka meddela så till innehåll som form alldeles samma undervisning;
men dä är ock tydligt, att den läroanstalt, som är afsedd att med sin undervisning
betjena alla landets barn, bör fortfarande hafva de i fråga varande lärokurserna
anordnade för sig, medan den åter, som är afsedd blott för en del af dem, kan få sin
hela lärokurs af kortad just med så mycket, som den förra behåller. Sålunda skulle den
anordning kunna vidtagas, hvarigenom elem.-läroverkets lärokurs toge sin början, der
den nu föreslagna tredje klassen begynner. Min öfvertygelse är ock, att under vissa
vilkor och förhållanden, om hvilka jag här nedan skall något nämna, elem.-läroverkets
nu föreslagna lärokurs skulle i det närmaste kunna förkortas så, att de två första begynnelseåren,
såsom motsvarande den lärokurs, folkskolan kan och bör bibringa, borttoges.
Dermed är likväl icke sagdt, att folkskolans lärokurs är såsom sådan afslutad
der, hvarest elem.-läroverkets begynner, eller rättare der, hvarest hon slutar att för -

RESERVATION AF C. W. LINUKE.

bereda för elem.-läroverket. Folkskolaa skall i sin mon förbereda äfven för det medborgerliga,
lifvet. Den afrundning i lärokurs, som för sådant ändamål är nödig, kräfver
helt visst ett års tid. Detta sista läroår vid folkskolan omfattar derföre en lärokurs, som
löper parallelt med elem.-läroverkets första årskurs men ingalunda sammanfaller med
denne, utan är för sitt särskilda ändamål särskildt anordnad. Sådant skulle under här
förutsatta omständigheter förhållandet vara mellan folkskola och elem.-läroverk, ett förhållande,
som utan tvifvel vore för det medborgerliga lifvets utveckling i önskvärd riktning
främjande.

Enligt den analogi, som nu antydda förhållande erbjuder, kan man med full rätt
säga, att vid anställd jemförelse mellan de fordringar på kunskaper och bildning, som
gifvit upphof åt de två bildningslinierna vid elem.-läroverket, mycket meddelas å den
ena limen, som är gemensamt äfven för den andra. Kunde så anordnas, att detta
gemensamma också meddelades samfäld!: och på så att säga en gemensam undervisningslinie,
och liniernas skilnad följaktligen ej vidtoge förr, än behofvet att afse hvardera
bildningsartens olika behof i undervisningen med nödvändighet inträdde, så skulle det
rätta förhällandet äfven mellan elem.-läroverkets bildningslinier vara funnet, och dermed
en stor fördel beredd det offentliga undervisningsväsendet, Det skulle då möjligen
komma att visa sig, att elem.-läroverkets undervisning kunde från nyss angifna begynnelsepunkt
meddelas på en enda samfäldt linie så länge, att realliniens utbrytning skedde
blott för ett års tid och endast för åstadkommande af en afrundning i lärokurser, som
vore för realbildningens afslutning vid elem.-läroverket nödvändig. Bletve derjemte
undervisningen anordnad så, att lärjungen kunde från ett och annat stadium af den
förutgående lärokursen utgå till vissa tillämpningsskolor eller omedelbart till det medborgerliga
lifvet, så är tydligt, att en så beskaffad anordning derigenom ytterligare
styrkte sin lämplighet,

Med antagande af latinet såsom grundläggningsämne för språkbildningen låter nu
antydda undervisningsordning icke genomföra sig. Efter min öfvertygelse kan sådant till
fromma för vårt undervisningsväsende ske endast genom antagande af fornnordiska
språket såsom grundläggningsspråk vid elem.-läroverket. Äfven af skäl att bereda möjlighet
för ett framtida ombildande af vår offentliga undervisning i denna riktning har
jag derföre framställt mitt yrkande, att läsning af fornnordisk literatur måtte i sammanhang
med studiet af modersmålet införas i elem.-läroverkets kurser för sjette och sjunde
klasserna, Det goda och verkligen hållbara, som finnes i ofvannämnda fordringar på det
offentliga undervisningsväsendets ombildande, kan derigenom, men efter mitt förmenande
endast derigenom, göras för elem.-läroverket användbart. Af hvad jag nu haft äran
yttra torde emellertid framgå, att jag ej för närvarande anser de förutsättningar vara
för banden, som möjliggöra ett sådant ombildande på ändamålsenligt sätt, För närvarande
synes mig nämligen intet annat sätt för det allmänna läroverkets inrättande
vara att välja än ett, som är i väsentlig öfverensstämmelse med det af komitén föreslagna,
till hvilket förslag jag ock med full öfvertygelse sökt i min ringa mon bidraga.
Men fornnordiska liter atur en, en gång till läsning införd vid våra elem .-läroverk, skulle
af sig sjelf i sinom tid befordra fornnordiska språket till den plats vid elem.-läroverket,
der enligt komiténs förslag latinet nu befinner sig. En utveckling af här i fråga varande

RESERVATION AF C. W. LINDER.

förhållande i sådan riktning vore ock efter min åsigt något, som skulle blifva för vår
nationella odlings framtid synnerligen välgörande och i sin mon betryggande. Söker
man i detta fall på den plats, som tillkommer latinet eller fornnordiskan, insätta något
af de främmande lefvande språken, begår man i min tanka lika mycket det felet att
gifva ett i öfrigt lofvärdt bildningsmedel en i sig sjelf oberättigad betydelse för vår
nationella kultur, som man förgäter att lyssna till de goda råden af den erfarenhet, hvilken
experimenterandet med moderna språk till grundläggniugsämne vid våra elem.-läroverk
redan i tillräckligt rikt mått skänkt oss. — Några få ord till stöd för nu angifna åsigt
utbeder jag mig att få i ödmjukhet anföra.

Vid genomförandet af planen till inrättning för meddelande af elenn-undervisning,
-om innebär allmän förberedelse för högre medborgerlig bildning, är framför allt att
göra afseende på två omständigheter. Den ena leder till aktgifvande på lagarne för
den enskilda menniskans fortgång från blott anlag eller från en såväl i kroppsligt som
andligt hänseende outvecklad tillvaro till en i möjligaste måtto utvecklad och fulländad;
den andra manar till iakttagande af lagarne för den fortgång, hvarigenom en under
namn af folk eller nationalitet befintlig och för sig bestående samling af menniskor
uppstiger från naturlifvets tillstånd till ståndpunkten af vunnen odling eller kultur.
Intetdera slaget af lagar har sitt upphof i förhållanden, som bero på menniskan sjelf;
men båda äro till för menniskans räkning och fordra alltså iakttagande å hennes sida
såväl i teoretiskt som'' praktiskt hänseende. Ingå de såsom bestämmande moment i den
allmänna uppfostran, gör man bruk af dem på det sätt, att man genom särskilda förfoganden
söker anordna en utvecklingskurs motsvarig den, som erfarenheten i afseende
på individers och folks utveckling uppvisat. Den menskliga individens utvecklingskurs
fortskrider under vanliga förhållanden i en viss ordning, derom lemnar oss de antropologiska
iakttagelsernas erfarenhet upplysning; och motsvarig!, är förhållandet med
den utvecklingskurs, folken genomgå, derom ölvertygar oss kulturhistoriens viinesbörd.
Den, som skall uppfostras till allmän bildning, har att lör detta ändamål genomgå en
utvecklingskurs, hvilken till form och innehåll utgör i viss mon ett sammandrag af båda
de nyss nämnda i så måtto, som han dels måste uppfylla vilkoren för den menskliga
individens utveckling öfver hufvud, dels i sin mon tillegna sig de förutsättningar, hvilka
gjort det folk, han tillhör, till hvad det i kulturhistoriskt hänseende är vordet. Hvarje
individs utveckling hemtar näring och anledning dels frän den bildbarhetskraft, som
finnes nedlagd hos hvarje förnuftsbegåfvad varelse, dels från kraften af den samhällighetsdrift,
som har sin naturliga form i nationaliteten och sitt omedelbara förnuftiga
uttryck i språket. Likasom en individ genom sin inneboende kraft och sitt tillgodogörande
af denna kraft i och för faktisk utveckling höjer sig öfver sina likar och
dymedelst gifver riktning för längre eller kortare tid åt de med honom under samma
naturliga bildningsvilkor lefvande individer; så höja sig också intellektuel begåfvade
och lifskraftiga nationaliteter öfver andra sina jemnbördingar, och sedan de för egen
del fulländat sin egen utvecklingsbana, trycka de pregeln af sin egen odlings uppnådda
resultat på den lifsverksamhet, som sedermera utvecklas hela tidskiften igenom. Sådana
voro, såsom kulturhistorien utvisar, de forntida Greker ne och Romarne. Hvad sadana
med odlingens eröfrande vapen utrustade nationaliteter utfört tjenar efterkommande dels

RESERVATION AF C. W. LINDER.

i rätt nedstigande lime dels i sidoleder till föredöme och hjelpmedel för vinnande af utveckling
och för framåtskridande i odling. Hvarje lifskraftigt bildbar nationalitet mottager
arfvet af ett sådant hjelpmedel och förarbetar det med kraften af egen bildningsgåfva;
och sii mångdubblas det odlingsarbete, som utgör arfvet af en sådan nationalitets
föredöme, i fortsatt utveckling från olika synpunkter allt efter egendomligheterna hos
de olika nationer, som äro arftagare. Den afkastning, som en god förvaltning af
det öfvertagna arfvet lemnar, utgör resultaten af denna fortsatta utveckling. Alla en
samtids bildningskraftiga nationer, som befinna sig i dylika lefnadsvilkor. hemta således
näring för sin odlings tillväxt dels ur det ursprungliga gemensamma arfvet dels ur det
derpå sig stödjande egna forvärfvets besparingar. Den ärfda grundplåten får emellertid
ej bortkastas eller läggas a sido och göras ofruktbar, sä. länge han har kurs. De egna
besparingarne få ej heller förslösa.-, utan böra uppläggas för att i sin tur bära afkastning.
Arbetet i och för besparingarnas bästa möjliga tillgodogörande kan och bör
äfven rikta sig på verkställande af utbyte med andra samtida odlingsarbetare. Menför
att i utbyte kunna få något måste man äfven hafva något att gifva.

Den klassiska kulturen utgör i ofvan antydd mening don samtida odlingens grundplåt,
gemensam för alla nutida kulturfolk, de egna besparingarna bestå i frukterna af
den hvarje folk särskildt utmärkande nationella kulturen. 1 sammanhang och öfverensstämmelse
med hela det närvarande kulturtillständets förhållanden tillgodogöras fördelare
häraf. Ändring deri kan ej ske utan i enlighet med gången af den allmänna
kulturens utveckling. De nu varande formerna för uppnådd odling, inneburna i de nu
varande kulturfolkens språk och literatur, äro uttryck för den ståndpunkt, hvart och ett
af dessa folk lyckats intaga genom resultatet af det arbete, som det nedlagt dels på de?
fortsatta tillgodogörandet af det gemensamma arfvet, dels på utvecklingen af de egna
besparingarna från detta arbete, förvarade i den utvecklade nationalkulturen.

På grund af nu angifna förhållanden blifver det hvarje kulturfolks pligt att vid
ordnandet af det offentliga högre uppfostringsväsendet fästa afseende ej mindre a
vilkoren för den mensklig;! individens utveckling än ä lagarna för folken?’ fortkomst i
odling, ådagalagda dels i de folks språk och literatur, hvilka bildat verldshistoriska
epoker i den allmänna utvecklingen, dels i de hvarje särskildt folks språk och literatur
utmärkande resultaten af bemödandet att tillgodogöra den allmänna odlingen. Hvad
angår det förstnämnda afseendet, har komitén derom lemnat nödig utredning vid angifvande
af grunderna för de föreslagna läsekurserna och den i sammanhang dermed
gjorda framställningen af sättet för undervisningens meddelande. Hvad åter angår det
sistnämnda, äi atc märka, att det latinska språket, uttrycket för den forntida romerska
kulturen, icke genom någon godtycklig öfverenskommelse eller af någon tillfällig anledning,
utan genom kulturutvecklingens egen inre föranledning blifvit den gemensamma
grundvalen för de nu bildningsbekerrskande folkens fortgång i odling. Deri ligger ock
det pedagogiska skälet dertill, att alla nutida kulturfolk grundlägga sina individers
högre allmänna medborgerliga bildning med latinets språk och literatur. Kastar något
folk bort denna för alla gemensamma grundläggning, har det dermed afträdt från sin
kulturhistoriska jemnlikhetsställning med de andra folken. Det blifver emellertid möjligt
att vid bemödandet att bibehålla denna ställning gå tillväga på två olika sätt, näm -

RESERVATION AF C. W. LISPEB.

ligen antingen så, att man vid den högre allmänna uppfostran utgår från den gemensamma
grunden och upptager det bildningsfrö, som hemtas derifrån, och inför det i sin
egen nationalitets odlingsform i afsigt att låta det komma så väl kännedomen som
utvecklingen af sitt eget folks språk och literatur till godo, eller så, att man ur momenten
af sin egen nationalitets ursprungligare odlingsform såsom grundval hemtar
utvecklingens första stöd och ledning för att derefter öfvergå till inhemtande af de
kulturelement, som den klassiska fornverlden har att erbjuda. I intetdera fallet förfar
man i strid med kulturens fordringar. Ty man anlitar de omedelbara källorna till den
odling, man har att tillegna sig och förkofra. Men afviker man härifrån, får man
nöja sig med odlingsarbetets resultat, hemtadt ur andra eller tredje hand, i alla händelser
åtminstone ur andra.

Ordnar man den offentliga elern.-undervisningen på två från början skilda linier,
eger således hvardera bildnin gslinien att'' taga hvar sin af dessa synpunkter för sig i
anspråk. A den ena luden bör undervisningen grundläggas med latinet, å den andra
med det nationella fornspråket, derest detta är i stånd att öfvertaga en uppfostrares
värf, hvilket det förmår, så vidt det har en literatur att uppvisa. Det fornnordiska
språket har, såsom bekant är, en både till omfång och innehåll aktningsbjudande
literatur. För våra förhållanden blifver sålunda i det fall, som nu är nämndt, naturligt,
att latinet inträder såsom begynnelsespråk på den klassiska linien, fornnordiskan på den
reala. Vidtager man härvid den jemnkning, att på den sednare linien ett främmande
lefvande språk, till exempel tyskan, inträder såsom begynnelsespråk, så har man dermed
för den ena linien tillämpat en helt annan uppfostringsgrundsats, hvars fullföljda tilllämpning
förr eller sednare måste medföra en betänklig ojemnhet i den medborgerliga
bildningens grundläggning. Genom upptagande af »latin såsom grundläggningsämne vid
elem .-läroverket, erkänna vi faktiskt, hvad hela den bildade samtiden erkänner, nämligen
att vår nutida odling hvilar på grundvalen af den klassiska, genom upptagande al
tyskan åter måste vi anses erkänna den tyska kulturen ligga till grund för vår egen,
och vi införa det uppväxande slägtet i en bildningsart, som visserligen har sitt berättigande
bredvid vår egen, men som ej är af den kulturhistoriska betydelse, att hon
i något hänseende bildar förutsättningen för denna, och som genom att insättas i uppfostrarens
rättigheter med nödvändighet påtrycker oss en främmande kulturform till
skada för vår egen. Ännu betänkligare blefve förhållandet, om tyskan blefve det enda
grundläggande språkämnet i hela vår elem.-undervisning. Vår redan uppnådda grad af
odling skulle visserligen lägga hinder i vägen för ett allt för hastigt förtyskande af vårt
språk och dermed äfven af vår kultur; men ginge förtyskandet derigenom långsammare,
ginge det i stället desto säkrare. Historien erbjuder i fulländade tilldragelser en
analogi för hvad här kunde komma att inträffa. Den gamla romerska kulturen biet
genom det politiska inflytandets allt bestämmande magt införd bland de Hispaniska,
Lusitaniska och Galliska folkstammarne, och all högre uppfostran bland dessa sistnämnde
hade romerskt språk och romersk kultur till grundval. Följden blef, att dessa
stammars egna språk så småningom utplånades och gingo upp i de nu varande spanska,
portugisiska och franska språken. Germanien höll sig okufvadt af det romerska språkets
och kulturens öfverdrifna inflytande för att i stället draga nytta deraf, sedan så väl den

BESEKYATIOJ» AF C. TV. LUNDER.

romerska som den grekiska kulturen fulländat sin utvecklingskurs och förelåg såsom
ett bildningsarf färdigt att af den det vederbör lyfta och sjelfständigt tillgodogöra.
Tyska kulturens lifaktighet och styrka äro bevis härpå. Hvad de andra ofvan nämnda
folken angår, tvungos de att inlåta sig på ett kulturens varuutbyte, der de ej hade
mycket att utbyta. Hvad de undfingo af den samtida romerska kulturen, tingo de derföre
till låns mot inteckning i eget bo. Utgången har visat, alt de ej kunnat infria
inteckningen: fordringsegaren öfvertog boet, Ligger måhända häri en bland orsakerna
till de flesta romaniska folkens omisskänneliga afmattningstillstånd i andligt hänseende,
och såsom det synes, småningom aftagande inflytelse på den europeiska kulturens gång?
Vestigia terrent. Den fördel eller skada, som tillämpningen af en viss uppfostringsgrundsats
medför, kommer ej i hela styrkan af sin ödesdigra följdenlighet att erfaras af
den samtid, som gjort tillämpningen. Men desto större ansvar har denna samtid. Här.
om annars någonsin, kan det heta: seris in altera ssecula. Den inre rättsligheten af eu
undervisningsorganisation kan ej dekreteras af någon myndighet för dagen: hon får sin
sanktion eller sin dom af det allmänna kulturmedvetandet, hvilket intet folk kan lemna
å sido utan att sjelft i någon mon degradera sig, men hvilket det till sin fromma bevarar
genom att erkänna en viss solidaritet med andra kulturfolk i fråga om den
offentliga uppfostrans allmänna principer. De afvikelser härifrån, som kunna anses befogade,
äro sådana, som härröra från ett lands lokala eller ekonomiska förhållanden.

Vi kunna ej hafva läroverk med två fullt skilda bildningslinier å hvarje ort, der
för närvarande s. k. fullständigt elementarläroverk finnes. De derför erforderliga kostnaderna
lägga svåra hinder deremot, Ett annat hinder ligger i de flesta föräldrars och
uppfostrares fordran på sådan läroverksinrättning, som gifver dem tillfälle att uppskjuta
valet af bildningsväg för de unge, till dess de nått en högre ålder än den, som motsvarar
tiden för deras första inträde vid läroverket. Inrättas latinskolor i några orter
och reala skolor å de öfriga, eller tvärtom, anser man sig å hvarje ort endast hafva
fått något hälft. Det på en gång mest utförbara och pedagogiskt berättigade är en
läroverksinrättning, som till en början företer endast en bildningslinie, men sedan fördelar
sig på två hvar för sig organiserade linier. Undervisningen å den gemensamma
begynnelselönen kan grundläggas med latinska eller med fornnordiska språket. Hvarje
annat sätt att i detta hänseende ordna undervisningen synes ej leda till önskvärd! mål.
Med hänsigt till de fördelar, som för inrättningen af elem.-läroverket i dess helhet vore.
enligt hvad ofvan blifvit yttradt, att påräkna deraf, att undervisningen vid våra elem.-läroverk i sinom tid kunde komma att grundläggas med det fornnordiska språket, har
jag alltså ansett omtankan om vårt uppfostringsväsendes, ja, om hela vår nationella
odlings framtid fordra att såsom förberedelse för möjligheten af en sådan inrättning till
en början införa läsning af fornnordisk literatur. Äfven af detta skäl har jag funnit
mig föranledd till det yrkande, jag framställt. Våra elem.-läroverks lärare synas icke
heller i allmänhet ännu vara tillräckligt förberedde för bestridande af en undervisning
i vårt fornspråk, som tills vidare går längre än så.

Af Professorn Sigurd Ribbing.

Då jag ansett mig böra till föreliggande Betänkande foga en reservation, är anledningen
dertill icke den, att jag i alla eller i de flesta fall hyser och vill uttala en från
pluralitetens inom Committéen afvikande mening. Fastmer är jag i afseende på den
aldra största delen af hvad betänkandet innehåller med Committerade fullt ense; och
äfven der jag, vid en eller annan föreslagen förändring af nu gällande stadga för
elementarundervisningen af jemförelsevis mindre vigt, ej i allo delat Committerades åsigt,
har jag dock, på ett enda undantag när, ej funnit tillräckliga skäl vara förhanden, för
att till betänkandet foga min särskilda mening. Af de förslag till mera genomgripande
förändringar vid läroverkets organisation och den i detsamma meddelade undervisningen,
som af Committerade blifvit framlagda, är det egentligen blott ett, hvilket jag ej kunnat
inse vara det, med förenadt afseende på hvad sakens natur kräfver och på befintliga
förhållanden hos oss, i allo lämpligaste: förslaget angående hvad som i vidsträckt mening
kan kallas elementarläroverkets läseordning och hvad deri bestämmes om undervisningens
fördelning och läroämnenas ordningsföljd vid denna undervisning. Icke så, som ansåge
jag Comitterades åsigter härutinnan i de delar, hvari dessa åsigter äro andra än dem,
jag hyser, till dessa sistnämnda förhålla sig såsom det, som saknar grunder till hvad
som för sig kan anföra sådana. Jag erkänner tvertom tillfullo, att ganska goda och
starka grunder kunna förebringas och i betänkandet blifvit utvecklade för Committerades
förslag, liksom att detta förslag, enligt mitt omdöme, har ett afgjordt företräde framför
den nu föreskrifna läseordningen; hvadan ock uppgiften för mig, såvidt jag hyst och
velat försöka att göra gällande en från Committerades afvikande mening, varit, ej att
sätta skäl mot oskäl, utan att mot hvarandra väga skälen för hvardera. Men då denna
min afvikande mening angår en i elementarläroverkets hela form och i dess verksamhet
så djupt ingripande fråga, som den nämnda, har jag ansett att, der vid en afvägning
eller jemförelse af skälen för det ena och för det andra af de båda förslagen, fördelen
syntes luta åt min sida, vore det för mig, såsom ledamot i Committéen, en skyldighet
att offentligt uttala min från pluralitetens afvikande åsigt. Väl förlorar, genom anförda
reservationer, — det inser jag utan svårighet — betänkandet något af den auctoritet,
som må bero på enhälligheten i afgifna röster. Deremot torde det af den sakkunnige
ej kunna anses annorlunda än såsom en vinst för hela det vigtiga ärendet i fråga:
ordnandet af rikets offentliga elementarläroverk, om en uppgift dervid, som är af
prineipiel betydelse och derjemte måhända bland de mera svårlösta, underkastas en
utredning och vinner en belysning från olika synpuncter. Vid framställning af min

RESERVATION AF SKiUlil) KIBBING.

särskilda mening i förevarande fråga och angifvandet af de skal, kvilka synas mig tala
för densamma, har jag föröfrigt i afseende på dessa ej inskränkt mig till utförande
allenast af dem, som motivera min åsigt i dess skilnad från Committerades, utan med
dessa tillika förenat erinran om vissa allmänna grundsatser i afseende på elementarundervisningen.
En följd häraf blir nu visserligen, att åtskilligt, som af Committerade
blifvit framstäldt, här ånyo vidröres. Detta oagtadt har jag dock ansett nödigt, att
åtminstone i korta ordalag — samt derföre ock alltid under förutsättning af den utförligare
utveckling, som innehålles i betänkandets motsvarande delar — påminna om
dylika grundsatser. Ehuruväl nemligen den åsigt, för hvilken jag härmed går att redogöra,
i mycket med Committerades öfverensstämmer, innefattar den likväl ett från det
af dem framstälda förslaget till läseordning särskild! sådant, hvilket jag derföre önskade
få framlägga i ett sammanhang, sådant det framgår ur de grunder, af h vilka det utgör
en tillämpning.

Beträffande det allmänna af den uppgift, elementarläroverket omedelbart har att
lösa, äfvensom medlen att närma sig eller vinna en sådan lösning, finnas vissa af erfarenheten
gifna och ur den psychologiska vetenskapen lätt förklarliga, principiela
sanningar, h vilka i våra dagar torde kunna anses såsom af de sakkunniga enhälligt
erkända och hvilka dermed ock framträda såsom allmänna fordringar, stälda på, elementarundervisningen.
Till sådana hörer. hvad först angår elementarläroverkets omedelbara
uppgift, att denna, till sin tlieoretiska betydelse sedd eller, såvidt man dervid afser en
genom undervisningen utvecklad insigt och intelleetuel bildning hos lärjungarne, innefattar
tvenne väsendtliga sidor eller momenter och af dessa utgör den odelbara enheten.
Undervisningen skall, å ena sidan innebära en öfning af sjelfva de intellectuela förinögenhetorna
hos lärjungen eller medföra en utveckling af hans förstånd till klarhet
och styrka, — hvarmed i sjelfva verket följer öfning och utveckling af uppmärksamhet,
minne och inbildningskraft, hvilka för det förra utgöra den oundgängliga förutsättningen
och vilkoret. Den skall, å andra sidan, utgöra en lärjungens handledning i förvärfvandet
af vissa och bestämda, till omfattning och användning begränsade kunskaper, i vetenskaplig
ordning och form inhemta de, eller af elementerna till sådana. Jemför man nu
sinsemellan dessa båda momenter i elementarundervisningens uppgift i anseende till
hvartderas ställning till samma uppgift i det hela, kan ej nekas, att det förra, från
denna synpunkt sedt, framför det sednare eger företrädena af ett alltid lika värde och
en allsidig användbarhet, liksom det, att, engång af lärjungen förvärfvadt, utgöra en
oförlorbar besittning, hvadan det ock till måttet bestämmes endast af vilkoren för sin
egen utveckling och tillvaro på de särskilda stadierna af lärjungens bildning. Klart
förstånd, öfvad tankekraft, säkert omdöme, ordning och reda i sättet att uppfatta och
uttrycka sig utgöra vilkor och borgen för duglighet och framgång i hvilket läge och
med hvilken uppgift som helst; en gång vunna, tillhöra de egaren såsom egenskaper
tullt införlifvade med hans person, och om ett för mycket i deras utveckling i och med
undervisningen kan man ej tala i annan bemärkelse, än att samma utveckling, på för
lärjungens ålder och bildningsståndpunct förvändt sätt försökt, ledde till och innebure
endast skenet, ej verkligheten af deras närvaro. Deremot gäller, hvad angår särskilda

RESERVATION AF SIGURD RIBBINÖ.

kunskaper, ej blott, att sådana, redan till följd af sin mångfald och af hvarderas omfång,
i bådadera hänseendet, såsom ämnen för elementarundervisningen, måste begränsas,
och att härvid hvad scholan har att meddela kan och måste vara vexling underkastadt
efter olika tidsomständigheter och särskilda syften med undervisningen liksom ock den
fortfarande besittningen, dermed ock gagnet af det kunskapsförråd, man i scholan hunnit
inhemta, väsendtligen beror af tillfälle och anledning till dess ytterligare förkofran och
utvidgning, hvarförutan det snart åter förloras. Dertill kommer, att måttet för meddelandet
och inhemtandet af dessa kunskaper faller utom dem sjelfva och i sjelfva verket
måste hemtas ur den utveckling, som på hvarje stadium finnes hos lärjungen, af förmåga
att klart fatta och till sin verkliga tillhörighet förvandla det lärda, hvarförutan detta,
om ock i sina särskilda beståndsdelar både njutbart och nyttigt, stannar vid att för den
unge adepten utgöra en massa af ofruktbara minneskunskaper. — Betragtade åter i
förhållande till hvarandra, visar sig lätt, att den formela bildning, scholan har att hos
lärjungen framkalla, i och med detsamma tillika innefattar ett förvärfvande och en utvidgning
af det kunskapsförråd, lärjungen, med tillhjelp och ledning af undervisningen,
skall vinna. Öfning af lärjungens intellectuela krafter kan nemligen ej ega rum, utan
ett material, hvarpå de rigtas; och det är derföre så långt ifrån att afseende på denna
öfning vid undervisningen skulle hindra, minska eller fördröja bibringandet af kunskaper,
att fastmer först genom samma afseende eller såvida undervisningen i hvarje läroämne
tillika utgör tankekraftens öfning, kunskaperna vinna och ega vetenskaplig och sammanhängande
form, under det att, å andra sidan, uteslutande eller öfvervägande hänsyn till
formell öfning förfelar äfven detta sitt mål. Deremot kan man ej omvända satsen: det
är ej blott möjligt att, såsom en minnets tillhörighet eller resultatet af instinctmessig
öfning, förvärfva och besitta kunskaper, utan att sådant medför någon förståndsodling
eller tankekraftens ökade styrka. Ett sådant inlärande, hopande vid undervisningen al
mångahanda och olikartade ämnen, utan tillbörligt afseende på lärjungens förmåga, på
hvarje stadium af utveckling, af det inhemtades omsättning till verklig egen besittning,
verkar otvifvelaktigt på sjelfverksamheten hindrande och förlamande. — Det var eller
är derföre — hvad här med afseende på gifna förhållanden i förbigående må anmärkas —
ett bland de största misstag i paedagogiken, som man begick, då man för afgörande af
hvilka kunskapsämnen och pensa i scholundervisningen borde ingå, såsom måttstock
ansåg sig böra begagna den practiska nytta, insigt i det ena eller andra kunde medföra.
Nyttiga för det practiska lifvet äro så många kunskaper — det finnes i sjelfva verket
ej någon, som derifrån gör ett undantag, — att lärjungen under bördan af all den
lärdom, man sålunda proppar på honom för practikeu, till denna sjelf blir oduglig.
Omedelbart och direct kan practisk duglighet endast genom practik förvärfvas; såsom
medel och vilkor åter för sådan duglighet i hvarje fall tillkommer inom sphseren af
theoretisk bildning företrädet, långt framför hvarje inlärd theori, det öfvade och säkra
omdömet, utan hvilket ej ens förmåga finnes af theoriens rigtiga tillämpning på det
enskilda fallet.

Af nu gjorda erinringar i afseende på elementarläroverkets omedelbara uppgift
framgår, hvad dernäst beträffar undervisningens ordnande i enlighet med samma uppgift,

RESERVATION AF SIGURD RIBBING.

att denna, utan att dervid vigten och betydelsen af de särskilda kunskapsämnena och
af en i bestämda sådana förvärfvad insigt förbises, dock väsendtligen måste bestämmas
och inrättas med hänsyn till utbildningen af sjelfva de intellectuela krafterna hos lärjungen.
Den fordran, som i detta afseende ställes på läroverket, kan i allmänhet uttryckas
dermed, att den utvidgning af sitt kunskapsförråd, lärjungen under scbolans
handledning skall vinna, eller den i scholan meddelade undervisningen alltid tillika för
den förstnämnda skall ega betydelsen af en fortsatt tankeöfning eller utgöra ett framkallande
till verksamhet och en utveckling af hans tankeförmåga, — detta föröfrigt
såväl i den formela bildningens eget intresse, som i sjelfva verket ock såsom vilkor för,
att det i hvarje ämne inhemtade hos lärjungen må utgöra en verkligt begripen insigt
i saken, eller elementerna af en sådan. Denna allmännaste fordran på undervisningens
art och rigtning afser föröfrigt ej blott sättet för densamma; den verkar äfven bestämmande
på begränsningen, ordningsföljden och grupperingen af de särskilda läroämnen,
undervisningen har att omfatta. I enlighet med nämnda fordran blir nemligen
undervisningen i alla dess momenter och genom hela läroverket ett sammanhängande
helt, och den måste såsom ett sådant, i anseende till innehåll och omfattning eller till
de läroämnen, vid hvilka den är fästad och dessas förhållande såsom sådana, på hvarje
stadium inom läroverket vara ordnad med hänsyn till lärjungens fattningsförmåga och
den naturliga ordningen för dennas utveckling. Kort sagdt, vid undervisningen måste,
såsom man uttryckt sig, finnas vissa och bestämda hufvudämnen, för att den sålunda
må kunna vinna enhet och concentration, och kring dessa skola de öfriga —• utan att
sådant innebure ett försummande, eller åsidosättande af dessa — gruppera sig såsom
biämnen; och denna de särskilda läroämnenas ställning och förhållande till hvarandra
måste på hvarje stadium af undervisningen bestämmas efter lärjungens ståndpunct och
graden af hans formela utveckling. — Att ingen vetenskap utgör endast en samling
notiser eller vid undervisningen får betragtas och behandlas såsom blott minneslexa;
att, i följd häraf, hvarje vetenskap vid undervisningen Jean begagnas såsom hufvudämne
och sålunda företrädesvis utgöra medlet för att lära konsten att tänka: detta lider
visserligen intet tvifvel, det följer fastmer deraf, att den är vetenskap och såsom sådan
innefattar ett från en synpunet vunnet samt i bestämd ordning och nödvändigt sammanhang
utfördt helt af insigter om sitt föremål. Men detta erkännande å ena sidan hindrar
dock ej att, å den andra, mellan särskilda vetenskaper en ganska stor olikhet förefinnes
i graden af lämplighet och lätthet vid begagnandet af den ena eller den andra såsom
formelt bildningsmedel för en ännu jemförelsevis föga öfvad tankekraft, följaktligen i
lämpligheten af att göra den ena eller den andra till föremål och hufvudämne för en
begynnande vetenskaplig undervisning. Det företräde, vissa vetenskaper i nämnda hänseende
ega framför andra, har sin grund i sjelfva naturen af den menskliga tankeverksamheten
och de vilkor, vid hvilka dennas utveckling är fästad, och kan i allmänhet
sägas bero på tvenne i olika vetenskaper på olika sätt framträdande characterer. Då
nemligen all begreppsinsigt i åskådningen eger sin anledning eller innebär begripande
af ett åskådadt och, omedelbart eller medelbart, på ett sådant är refereradt; så följer
af detta tänkandets nödvändiga förhållande till åskådningen, för det första, att, studiet

RESERVATION AF SIGURD RIBBING.

af en vetenskap är mera allsidigt formelt bildande i samma mån, som dess föremål fullständigare
i åskådlig form återgifver och uttrycker de begreppscombinationer, i och med
hvilka förstånd och omdöme ega sin verklighet. Och likaledes följer af samma tänkandets
förhållande till åskådningen, för det andra, att en vetenskap är lättare, väl ej att minnas
eller såsom minneskunskap, men att i begrepp eller såsom vetenskap fattas, dermed ock
mera lämplig att, åtminstone vid den tidigare undervisningen, såsom formelt bildningsmedel
begagnas i samma mån det allmänna begreppet i vetenskapens föremål på ett
mera åskådligt sätt framträder och vid detta är fästadt, det vill säga, i samma mån
föremålet, för att äfven för åskådningen ega någon betydelse och något sammanhang,
mera ovilhorUgt fordrar den sistnämndas completterande medelst begreppsinsigt. . Eller,
för att med andra ord uttrycka de särskilda vetenskapernas olika lämplighet i ifrågavarande
piedagogiska hänseende: ju färre och mera ständigt återkommande de begieppscombinationer
äro, i och med hvilka vetenskapens innehåll i dess särskilda momenter
bringas till vetenskaplig insigt och vetenskapligt sammanhang, desto ensidigare blir ock
den förståndsbildning, som genom vetenskapens studium vinnes, samt: i samma mån de
satser, som bilda vetenskapens innehåll, äro mera abstracta och mindre kunna till sin
betydelse och giltighet åskådligt uppvisas, i samma mån blir ock vetenskapen för den
ännu mest i åskådning och phantasi lefvande nybörjaren svårfattlig; och, å andra sidan,
i samma mån de enskilda föremålen redan såsom sådana eller lör åskådning och sinne
synas ega en sjelfständig betydelse och ett sammanhang, i samma män få vetenskapens
allmänna bestämningar om desamma för nybörjaren utseendet af ett yttre påhäng eller
en nomenelatur, som han väl kan inlära, men vid sin egen uppfattning eller sin användning
och sitt bedömande af saken ej begagnar.

Sin vigtigaste användning vid ordnandet af elementarundervisningen — på samma
gång som en exemplification — ega de anförda, ur det förenade afseendet på sättet och
vilkoreu för det menskliga tänkandets utveckling, samt på de särskilda vetenskapernas
factiskt gifna olika förhållande till h vard eras föremål framgående, satserna i fiåga om
språkstudierna, samt om valet mellan sådana och andra vetenskaper såsom hufvudämne
vid den tidigare undervisningen. Då språket innehåller och utgör uttryck för alla tankeconibinationer,
är det nemligen klart, att intet annat läroämne såsom egentligt bildningsoch
hufvudämne vid den tidigare undervisningen kan i allsidigt bildande förmåga mäta
sig med språkstudierna, under det t. ex. mathematiken, trots sin strängt vetenskapliga
form och sin stora magt att rena och skärpa tänkandet på ett sednare stadium af
undervisningen, likväl med sin blott på qvantiteten rigtade betragtelse och sina i det
hela ständigt efter samma schema i detta hänseende utförda bevis, användt såsom det
första formela bildningsmedlet eller hufvudämnet företrädesvis, ger en torftig och ensidig
förståndsbildning och en logisk uppfattning af verkligheten, som är inskränkt till ett
enda slag af dennas begreppsmessigt bestämbara förhållanden. Icke mindre afgjordt är
det företräde såsom första vetenskapliga undervisnings- och bildningsämne, som från den
sednare af de tvenne ofvan angifna synpuncterna tillkommer språk, eller egentligen främmande
sådana. Liksom, å ena sidan, språket utgör och till sin ursprungliga betydelse
sammanfaller med det menskliga medvetandets innehåll i åskådligt framträdande gestalt,

KESEKVATION AB'' SIGUKD BIBBING.

följaktligen i hvarje sitt uttryck omfattar, ej blott exempel på detta innehåll, utan sjelfva
dess närvaro och verklighet i sinnlig form, samt alltså eger större logisk åskådlighet
eller lättfattlighet än något annat läroämne; så hänvisar vid detsamma den sinnliga
företeelsen, det enskilda fallet, ovilkorlig! på det deri åskådliggjorda andliga, i det orden
äfven för den, som känner hvad hvartdera betyder, ändå först få verklighet såsom ord
(ej blotta läten) eller ega någon »mening» derigenom, att man »förstår» deras ställning
och förhållanden såsom momenter af ett helt, satsen. Det sagda låter sig genom jcmförelser
visa. Väl kunna och böra t. ex. logikens abstracta lärosatser i exempel eller
sinnliga analogier åskådliggöras; icke desto mindre är, ifall logiken skulle begagnas
såsom undervisnings- och bildningsämne vid den tidigare undervisningen, den fara nära
förhanden, att, just i följd af exemplens betydelse såsom blott exempel på saken, ej
denna sjelf, det egentliga föremålet för lärjungens uppmärksamhet och intresse blefve
exemplen och analogierna sjelfva — den mycket omtalade »Cajus» och hans sällskapande
med »Titus» och »Sempronius» — långt mer än det, som genom dem skulle exemplifieras
och åskådliggöras. Af aldeles motsatt skäl ega, å andra sidan, t. ex. naturhistoriens
föremål, redan i sin omedelbara tillvaro, för den öfvervägande och barnsliga
åskådningen och phantasien så tillräcklig betydelse och intresse, att hela studiet af dessa
lätt inskränker sig till ett nöjsamt insamlande eller betragtande, plus inlärande i minnet
af ett antal latinska namn, och först längre fram på studie-banan kan idkas i vetenskaplig
betydelse. Lika afgjordt, som af anförda skäl språkstudiernas företräde visar
sig framför hvarje annan vetenskap såsom egentligt hufvudämne eller grundläggande
bildningsmedel vid den första vetenskapliga undervisningen; lika säkert låter sig, om
man härifrån öfvergår till en jemförelse i nämnda hänseende mellan språken sins emellan,
deras inhördes ställning bestämmas. Af aldeles likartade skäl, som de i afseende på de
naturhistoriska vetenskaperna anförda, inses det ändamålsvidriga i att binda den första,
egentliga grammatikaliska och formelt bildande språkundervisningen vid modersmålet:
detta har man instinctmessigt och ex usu lärt och kan, med tillhjelp af några, till ej
ringa del genom vana inhemtade minnesreglor, använda, utan grammatik. Men just
derföre framstå denna sistnämndas regim-, d. v. s. det logiska elementet vid språkstudiet,
för nybörjaren såsom ett yttre och obehöfligt påhäng, som han vid det verkliga begagnandet
af modersmålet ej heller särdeles, om ens något anlitar. Meningen med det
sagda är föröfrigt naturligen icke, att modersmålet skulle uteslutas från läroämnena i
elementarläroverkets nedersta class eller classer, eller att öfning och utbildad färdighet
i dess correcta begagnande i tal och skrift icke skulle utgöra en bland den första
undervisningens uppgifter. Hvad deremot angår de grammatiska reglorna, är det i
sjelfva verket först ur studiet af främmande språk, man säkrast och lättast lär sig dessas
egentliga betydelse och användning äfven på modersmålet, under det dettas begagnande
såsom vehikel för den första egentliga grammatiska och språkbildande undervisningen
för lärjungen förvandlar grammatiken till s. k. allmän, eller en slags använd logik, och
dermed, långt ifrån att lätta, fastmer, i samma mån det logiska elementet skiljer sig
från det åskådliga, otroligt försvårar dess studium. — Inom de främmande språken åter
intager latinet, i och för sig, såsom språkbildande och formelt bildande undervisnings -

RESERVATION AF SIGURD RIBBING.

ämne betragtadt, obestridligen första rummet: derföre, att å ena sidan dess former eller
böjningar äro reducerade till uttryck af logiska eller begreppsmessiga combinationer ocb
differenser, å den andra, de sistnämnda fullständigt återgifvas i språkets former, det vill
säga samtliga åskådligt i det framträda. Ock likaså eger, i samma afseende, på formlära
och deraf beroende mera omvexlande satsbyggnad, bland de moderna språken t, ex.
tyskan företräde framför engelskan. I samma mån det sistnämnda språket utbytt former
och böjningar mot särskilda ord, praepositioner eller sammansättningar, blir detsamma
lättare fattligt och brukbart blott genom att i minnet qvarhålla de särskilda ordens
betydelse, utan behof af grammatiska reglor eller utan att dessa, strängt taladt, på detsamma,
såsom grammatiska, utan endast till den allmänna logiska betydelse, de beteckna,
ega användning, under det tyskan för uppfattning och begagnande fordrar och tvingar
till eftertänkande af den ställning och det sammanhang, ordet i hvarje fall eger och
genom de bibehållna formerna uttrycker. Det är denna olikhet, som eger sitt uttryck
i den ofta hörda anmärkningen, att engelskan är så mycket lättare än tyskan, — att
ej tala om latinet, — för vanligt meddelande i tal och skrift. I lätthet såsom medel för
språkbildning och logisk öfning stå de visserligen, af anförda skäl, i motsatt förhållande.

Till ofvan anförda grundsatser och bestämmande reglor rörande elementarundervisningens
syfte och vilkoren för dettas förverkligande i och med densamma, må här, i afseende
å samma angelägenhet och sättet att ordna den, fogas ett par lika allmänna,
secundära — secundära nemligen ingalunda i anseende till sin vigt och giltighet med
hänsyn till undervisningen, men i den mening, att de i sjelfva verket af de förra utgöra
omedelbara följder och utan all svårighet skulle ur dem kunna uppvisas, — om de ej i
sjelfva verket framstode såsom sjelfklara, fordringar på all undervisning. Man har i våra
dagar, tvifvelsutan ej utan skäl, ansett sig ega särskild anledning att erinra derom, att
elementarundervisningen ej får vara så inrättad, att den medför vare sig kroppslig eller
andlig öfveransträngning, d. v. s. ej, i stället för en genom öfning af lärjungens physiska
ocb intellectuela krafter vunnen styrka, bos densamme medför deras försvagande och
förslappning; i stället för handledning till ernående af verkliga och klara insigter, åstadkommer
en öfvermättnad och leda vid studierna genom inproppande af en osmältbar
massa af minneskunskaper. I närmaste sammanhang med denna fordran torde man
likaledes, utan fara af gensägelse, vidare kunna uppställa såsom en andra, ur elementarundervisningens
hela betydelse följande, att då läroverket ej utgör sitt eget ändamål,
utan den i detsamma, åtminstone i det offentliga, lemnade undervisningen ytterst eger
sin betydelse såsom ett medel för bildande af dugliga medlemmar i samhället, denna
undervisning ej, utöfver hvad ändamålet i hvarje fall kräfver, bör eller lår försvåras, —
den måste erinra sig den gamla anmärkningen: ars longa, vita brevis. — Använda såsom
allmänna reglor för ordnandet af elementarundervisningen, innebära dessa sist anförda
fordringar beträffande densamma föröfrigt så litet någon stridighet mot de ofvan framställda,
att de förstnämnda fastmer i sjelfva verket, endast från annan synpunct, ådagaägga
giltigheten af dem, som härflyta ur elementarläroverkets omedelbara, allmänna
uppgift, och närmare anvisa sättet för dessas användning. Sålunda följer, såsom lätt är
att finna, äfven af dessa, af mig så kallade secundära fordringar i afseende på elementar -

BESEftVÅTION AF SIGUBB BTBBING.

undervisningen i det hela, att densamma till omfattning, föremål och method måste rättas
efter det bestämda syfte, hvars uppnående i hvarje fall och vid hvarje läroämne i förhållande
till de öfriga, med den alses, — ej bestämmas t, ex. efter afseendet på det
i allmänhet nyttiga eller angenäma, som kan ligga i att ega en viss kunskap, i hvarje
dess detalj på det grundligast möjliga sätt inliemtad. Då likaväl alltför stor enformighet
i föremål för uppmärksamhet och tankearbete tröttar och slappar, som mycket och
planlöst utbredande på en mångfald af olikartade föremål verkar lörsvagande och förvirrande
på uppfattningsförmågan, leder, vidare, äfven fordran af undervisningens måttbestämdhet
i anseende till lärjungens tid och arbete dertill, att densamma, synnerligen
den tidigare och åt ännu mindre öfvade krafter lenmade, å ena sidan, skall con centreras
på ett eller några få, bestämdt såsom sådana framträdande hufvudämnen, men att, å
den andra, kring dessa andra såsom biämnen grupperas — d. v. s. det fordras, att
undervisningen lika litet uteslutande till ett enda inskränkes (hvilket i allt fall tiden ej
medgifver), som att den med samma grad af utförlighet eller grad af till botten gående
grundlighet samtidigt omfattar många sinsemellan olikartade eller genom deras behandling
vid undervisningen såsom sådana framstående. Ur donna fordran följer ändtligen,
likaledes, att vid bestämmande af hvilket eller hvilka, som skola utgöra hufvudämnen,
inom hvarje afdelning ai läroverket endast de höra komma i fråga, som med hänsyn
till lärjungens fattningsförmåga och i förhållande till hans föregående studier kunna
uppfylla det ofvan angifna syfte, hvars vinnande med sådana ämnen afses.

Vänder jag mig nu, efter dessa allmänna satser och under förutsättning af desamma
till frågan om elementarläroverkets organisation i anseende till ordningen och fördelningen
af undervisningen, eller med ett ord uttryckt, till dess läseordning, i ofvan angifna
bemärkelse, och detta specielt med hänsyn till särskilda så kallade bildningslinier:
så kan ett giltigt svar på denna fråga endast vinnas genom utredning af, huruvida, inom
den allmänna och för all elementarundervisning gemensamma uppgiften, speciela syften
framträda i så bestämd skilnad från hvarandra, att cn efter livartdera lämpad undervisning
i ett eller annat hänseende kan och bör medföra modificationer i tillämpningen af
de allmänna reglorna för densamma, Innan jag emellertid öfvergår till att söka ett från
sådan synpunct vunnet svar på den framstälda frågan, anser jag mig likväl höra dels i
förväg bemöta en invändning från en åsigt om scholan, med hvilken hvarje undersökning
om läroämnenas ordningsföljd, gruppering och fördelning i sjelfva verket blefve öfverflödig,
då allt sådant omedelbart finge sitt afgörande ur de practiska yrkenas behof;
dels ock bifoga en anmärkning till undanrödjande af möjliga missförstånd.

Det utgör ett ej alldeles sällsynt föreställningssätt beträffande scholan ucli scholundervisningen
i det hela, att ehuru den sistnämnda anses och erkännes innefatta flera
speciela syften, afseende på livartdera af dessa likväl först inom scholans sednast» stadier
bör inträda. Liksom dess första, närmaste och vigtigaste ändamål anses ega sitt uttryck
i meddelandet af allmänt medborgerlig bildning, så vill man ock att bibringande af sådan
eller elementerna dertill ensamt skall vara uppgiften för den tidigare, för alla fullt lika
eller gemensamma undervisningen, och att först inom scholans sednare afdelningar denna
allmänbildning successivt och i olika grader skall specificeras eller öfvergå till en slut -

RESERVATION AF SIGURD RIBBING.

0 1

ligen på särskilda undervisningslinier inhemtad »fackbildning». Denna åsigt står i närmaste
sammanhang med den ofvan vidrörda, som vid bestämmande af elementarundervisningens
egentliga uppgift endast tager i betragtande bibringandet af ett visst
quantum kunskaper, och den utgör i sjelfva verket en användning häraf i fråga om
undervisningens ordnande. Med en sådan synpunct i fråga om undervisningens betydelse
och uppgift, blir det ett mycket naturligt sätt för dess ordnande, att, sedan först ett
minimum af allmänbildande insigter af alla vore förvärfvadt, detta förråd af för alla
nödig bildning, hos flera eller färre, som sådant åstunda, kunde ytterligare ökas, och
det med kunskaper i olika ämnen, efter olika intentioner och med hänsyn till blifvande
olika ställning och verksamhet i samhället.

Det grundfel, hvaraf denna åsigt lider, består i en ensidig och derigenom origtig
uppfattning af den uppgift, som för scholan och scholundervisningen är den närmaste
och omedelbara, eller ett alltför ringa afseende, rid bestämmandet af denna uppgift, på
sjelfva de intellectuela krafternas utveckling och öfning. Härom är ofvanföre taladt.
Men derjemte och utom det, att sålunda det formela bildningselementet vid undervisningens
anordnande ej kommer till sin rätt, gör sig samma åsigt skyldig till ett förbiseende
på en gång af det verkliga förhållandet mellan scholbildning och medborgerlig
bildning i det hela eller den förras betydelse och ställning till den sednare, och af förhållandet
inom den genom scholan vunna bildningen mellan de särskilda kunskapsämnen,
flera eller färre med afseende på olika speciela syften dervid, scholundervisningen
omfattar, och den torde i detta dubbla förbiseende till ej oväsendtlig mån hafva sin
anledning. Man rigtar, i fråga om medborgerlig bildning, uppmärksamheten så uteslutande
på den bildning, scholan skall meddela, eller mäter i föreställniugen den förra
i sjelfva verket så exclusivt efter den sednare, att man sålunda förledes att förbise eller
i fråga om den medborgerliga bildningen liksom ej taga med i beräkningen den betydelse
och det inflytande på utvecklingen och beskaffenheten al den sistnämnda, som
böra. tillkomma och i verkligheten alltid tillkomma den verksamhet och öfning, livilka
falla bredvid sysselsättningen i scholan. Det är ett factum, att vissa slag af scholor
eller vissa afdelningar af scholan fullt ändamålsenligt begränsa sin undervisning till
meddelande, i olika grader, af elementerna till allmänt medborgerlig bildning, cl. v. s.
elementerna af de, genom scholan meddelade insigter och till den af denna framkallade
förståndsbildning, som förutsättas hos alla eller ett större antal af statens medlemmar.
Men skälet till en sådan begränsning af scholbildningen och dess ändamålsenlighet är i
verkligheten aldeles icke det, att särskilda samhällsmedlemmar eller classer af sådana i
medborgerlig bildning böra eller rätteligen kunna skilja sig från andra i den grad af
medborgerlig bildning, den ene och den andre bör förvärfva och besitta, så att t. ex.
under det den ene stannade vid en blott allmän, den andre derutöfver tillika förvärfvade
och egde en speciel. Hvad som föranleder den nämnda inskränkningen i scholundervisningen
samt gör densamma ändamålsenlig och oundgänglig, är, att endast sålunda
tid och tillfälle beredas lärjungarne till den undervisning och öfning bredvid scholan
och dess undervisningsämnen, som för deras blifvande yrke och verksamhet äro nödvändiga,
men med hvilka de då ock samtidigt med den i scholan vunna allmänna med -

RESERVATION AF SIGURD BIBB1N6.

borgerliga bildningen ernå en speciel eller yrkesbildning. Just häraf är emellertid klart,
att deremot för sådana, i hvilkas allmänt medborgerliga bildning det complement, genom
livilket denna tillika blir en speciel eller en bildning till bestämdt yrke, med hänsyn
till beskaffenheten af detta yrke, i mer eller mindre man består i sådana insigter, som
också i scholan kunna och böra vinnas, — att, säger jag, för dessa den schola icke är
lämplig, hvars undervisning är begränsad till den allmänna medborgerliga bildningen.
Dermed blefve de lärjungar, som för sin medborgerliga bildning behöfva ett plus af
scholbildning, i saknad af ett lequivalent till hvad de förut nämnda ega i practiska
öfningar bredvid scholan, eller finge åtminstone ej genom scholan och under scholtiden
ett sådant och vore sålunda, med hänsyn till sin medborgerliga bildning i det hela, i
sjelfva verket stälda i sämre läge än dessa, Det är lätt att genom ett exempel visa
det sagda. Den till få ämnen begränsade lärocursen i folkscholan — hvilken väl företrädesvis
f‘år betragtas såsom scholan för den allmänna medborgerliga bildningen, —
med jemförelsevis fä lärotimmar i veckan utsträckt och fördelad på 5 å 7 år eller derutöfver,
är just dermed utan tvifvel fullt ändamålsenligt ordnad för dem, som, med
hänsyn till blifvande verksamhet, dermed ämna afsluta sin scholbildning, och detta
nemligen af det skäl, att de sålunda på samma gång få tid att tillegna sig det lärda
och att ändock derjemte ega tid och krafter öfriga till vinnande af andra practiska
insigter och öfningar. Deremot måste just samma anordning i undervisningen medföra
förlusten af en dyrbar tid och försummad utbildning och uppoffring af lediga krafter
för dem, som, med hänsyn till blifvande lefnadsyrke, behöfva en högre grad af theoretisk
bildning och derföre mera böra concentrera sina krafter på arbetet för dennas
vinnande.

Med det sagda sammanhänger på det närmaste den, andra anmärkning, som måste
rigtas mot nu ifrågavarande åsigt om elementarläroverket: beträffande uppfattningen af
de särskilda läroämnenas förhållande vid scholundervisningen till hvarandra och till
denna undervisning i det hela. Skall en rigtig anordning af scholan och den deri lemnade
undervisningen blifva möjlig, får man, såsom redan blifvit visadt, ej lemna ur sigte,
att dessa särskilda kunskapsarter eller läroämnen, scholundervisningen skall omfatta,
vare sig att de betragtas såsom elementer i en redan vunnen bildning, eller såsom föremål
för undervisning, ej stå utan sammanhang med hvarandra, utan bilda ett helt, och
att sålunda inhemtandet af det ena högst väsendtligt inverkar på lättheten eller svårigheten
att vinna insigt i det andra, och detta i en viss, af läroämnenas egen beskaffenhet
beroende ordning. Yrkar man nu, icke desto mindre och under förbiseende häraf, att
scholan med dess undervisning i det hela eller åtminstone ända till dess sista afdelningar
skall utgöra en enda, för alla gemensam, att den dervid i sina särskilda stadier, det
ena såsom en omedelbar fortsättning af det andra, skall vara ordnad med hänsyn till
läroämnenas mer eller mindre allmänna och practiska vigt och betydelse; skall alltså,
från och med dess första, för alla gemensamma afdelning, hvarje sednare omfatta och
till slut bringa allenast en curs i de ämnen, som anses nödiga för ett visst lefnadsyrke
eller tillhöra ett visst stadium af medborgerlig bildning: så är en sådan anordning af
undervisningsväsendet utan fråga fullt lämplig för dem, som aldrig ämna sig öfver den

RESERVATION AF SIGURD RIBBING.

första, för blott allmänbildning afsedda afdelningen, och sedermera mindre olämplig i
samma grad, man stannar på ett jemförelsevis lägre'' stadium inom scholan. 1 samma
mån scholbildningen, med afseende på blifvande yrke, kan reduceras till ett minimum
af allmänt bildande ämnen, och, vidare, i samma mån en mera rent practisk verksamhet
endast fordrar sådana theoretiska insigter, som för densamma utgöra oundgängliga förutsättningar
och deri komma till omedelbar användning: i samma mån äro naturligen
öfversigtliga och afslutade curser i de ämnen, som ega den ena eller andra af dessa
betydelser, lämpliga, utan att lärjungens scholtid förlänges eller hans krafter tagas i
anspråk eller splittras med studium tillika af andra ämnen. Men detta hindrar dock
ej, att alldeles samma anordning, så i afseende på ämnen, som i afseende på fullt afslutade
curser i hvartdera af dessa inom bestämda afdelningar af scholan, skall mångdubbla
arbetet ocli curserna för dem, hvilkas scholcurs i det hela skall omfatta andra
ämnen tillika, med hvilkas studium möjligen eu stor del af arbetet med de förstnämnda
vore undangjordt. Sålunda må det t, ex. villigt erkännas vara aldeles i sin ordning,
att med afseende på vissa practiska yrkens behof språkstudierna begynna med och endast
omfatta de moderna språken. Icke desto mindre blir det för den, som någon
gång skall lära de gamla, en förlust på tid och arbete, om han skall börja med de
förstnämnda derföre, att de ega större practisk användning, och sålunda i sina språkstudier
gå motsatt väg mot den enligt sakens natur bestämda och af den historiska utvecklingen
betingade.

Följden af det föreställningssätt, som härmed blifvit vidrördt, beträffande scholun
der visningens ordnande blir i sjelfva verket, att detsamma, tillämpadt i verkligheten,
medför ett försenande af scholbildningens afslutande och ett försvårande af arbetet dervid.
i samma mån större som frågan är om en till omfattning och djup större scliolbildning,
d. v. s. ett försenande och försvårande just för de lärjungar, hvilka i allt fäll
i scholan behöfva använda den längsta tid och den största ansträngning. — Ej ens den
analogi är rigtig, som af ifrågavarande åsigt för dess anordning af schola och undervisning
blifvit lagd till grund, eller den bild, som dervid föresväfvat. Denna analogi
eger sitt uttryck i den mycket begagnade jemförelsen af den såsom medborgerlig bildningsanstalt
ordnade scholan, och på samma gång af de i densamma bildade medborgarne,
med en byggnad och dess särskilda delar. Dervid borde da först finnas en tillräckligt
bred och rymlig basis, sammanfogad af för alla gemensamma kunskapsämnen och ett
för alla passande mått af insigter i dessa, den så kallade »bottenscliolan», med hvilken
de slutade, som skulle stanna vid blott allmän medborgerlig bildning. På denna basis
skulle sedermera, enligt samma åsigt, uppföras olika lager af allt högre bildningsämnen,
för det successivt aftagande antal blifvande medborgare, som i olika grader behöfva en
större bildning, vare sig nu att dessa lager — enligt äldre författares favoritbild —
pyramidaliskt slutade med en spets, eller — enligt sednare tiders erfarenheter — med
flera sådana, af bredvid hvarandra stälda fackstudier. — I fråga om scholans ordnande
såväl som om medborgerlig bildning och samhälle är den enda ädaequata bilden den af
ett organiskt helt. Inom organismen har hvarje del utan undantag sin bestämda function
och detta i sådant förhållande till det hela och de andra, att han väl för båda

RESERVATION AE SIGURD RIBBING.

utgör medel och vilkor, men tillika ändamål. Det finnes ej i samhället — eller bör
åtminstone ej finnas, finnes det de facto, så är sådant ett fel och ett samhällsondt —
några medlemmar, som endast vore medborgare i allmänhet eller som med afseende på
sin medborgerliga bildning endast utgjorde basis för de öfriga; — öfverhufvud ej någon
gradskilnad i annan mening, än den af skilnaden mellan bättre och sämre medborgare.

I närmaste sammanhang med det nu anförda vill jag dernäst, till undvikande af
möjliga missförstånd, erinra om, att den af mig uppstälda frågan uttryckligen angår
elementarundervisningens eller läroverkets ordnande. Att nemligen folkscholan, äfvensom
tillämpningsscholor böra vara från elementarläroverket skilda, torde man kunna få
anse såsom sjelfklart. De förras syftemål, säger en mycket skarpsinnig och sakkunnig
författare i detta ämne, är att meddela en nationel bildning, den fond af de insigter
jemte den utveckling af andliga gåfvor och färdigheter, som af hvarje värdig och nyttig
medlem af en culturnation måste egas, men som ock gör tillfyllest för hvar och en,
hvars blifvande verksamhet i samhället ej är andligt arbete, ej heller sträcker sig utom
nyssnämnda gräns. Men att inrätta en och samma undervisning så, att den på samma
gång bildar en fulländad curs, beräknad för lärjungar, som vid dennas afslutande äro
14 å 15 år — eller, der folkscholan kan utsträckas till högre eller till folkhögschola,
nått en ännu högre ålder — samt tillika förbereder eller meddelar elementerna för en
bildning och för insigter, som derjemte skola sträcka sig utöfver gränsen af det rent
nationela, åt 9 å 10-åringar: detta utgör helt enkelt ett olösligt problem. Folkscholan
och elementarläroverket, fortfar han, behöfva derföre ej stå utan beröring med hvarandra,
ej heller möjlighet och tillfälle till öfvergång från den förra till det sednare
saknas, men denna öfvergång sker då från det medlersta stadiet af folkscholan, ej från
dess slut till elementarläroverket såsom en fortsättning från folkscholan i sin helhet. —
Likaså står tillämpningsscholan i dess särskilda former naturligen skild från elementarläroverket.
Ej derföre att icke i den förra undervisningen kan behöfva inrättas på ett
i ganska hög grad vetenskapligt sätt, men af det skäl, att vetenskaperna i tillämpningsscholan
framställas och studeras i den form, hvari de framträda i tillämpning på ett
visst slags objecter eller användning i en viss rigtning, hvilket icke kan eller, med bibehållande
af dess character och uppgift, får ske i elementarläroverket.

Jag återgår, efter dessa erinringar och anmärkningar, till den ofvan framstälda
frågan: om elementarläroverkets organisation i anseende till undervisningens ordnande
och fördelning, och detta särskildt med hänsyn till särskilda så kallade bildningslinier,
dermed ock till den, likaledes ofvan angifna, med den förra omedelbart förknippade,
om särskilda, speciela syftemål inom det för all elementarundervisning allmänna och
gemensamma, hvilka elementarundervisningen har att tillgodose, och dessas förhållande
till hvarandra. Rigtar man i detta hänseende blicken på den historiska utvecklingen
af elementarläroverket, så utgjordes detta, såsom bekant, i äldre tider ensamt af den
sä kallade lärda scholan, från sin första inrättning, till bildande af prester, småningom
öfvergående till att utgöra en statens läroanstalt för dess blifvande embetsmän. Jemte
denna för det offentliga lifvet afsedda undervisning fanns endast den, som på enskild
väg kunde vinnas eller, i religionsläran, af vederbörande presterskap meddelades och

RESERVATION AF SIGURD RIBBING.

som sedermera, under det allmännas ledning och genom lagstiftning bestämd, utgör
folkscholans allmänna uppgift. Först sednare gjorde sig småningom gällande behofvet
af en, att jag så må säga, mellan de båda nämnda slagen liggande scholundervisning,
afsedd för dem, som, utan afsigt att ingå i det offentliga lifvet, likväl önskade att
komma i besittning af ett större mått kunskaper och större theoretisk bildning, än
hvad alla medborgare utan undantag borde ega och folkscholan skall meddela. Det
var denna undervisning, som hos oss afsågs i de så kallade Apologistscholorna, och
samma behof, som framkallade dessa, att börja med ofta såsom en särskild class eller
afdelning förenade med den lärda scholan, har sedermera och på ett långt fullständigare
sätt afsetts med den så kallade reala linien i våra nuvarande elementarläroverk.

Denna scholundervisningens och scholans historiska utveckling visar sig tydligen i
statens och det statsborgerliga lifvets egen vara grundad och af denna utgöra ett
uttryck. Äldre tiders anordning af elementarläroverket såsom en embetsmannaschola
var utan tvifvel fullt ändamålsenlig och tillfyllestgörande, så länge den egentligen practiska
verksamheten i staten i allmänhet föga kräfde några andra, genom särskild undervisning
förvärfvade kunskaper, än de, hvarje medlem i ett bildadt samhälle rätteligen
tillkommande, hvilkas meddelande numera tillhör folkscholan, möjligen förenade med
vissa i omedelbart practiska tillämpnings- eller öfningsscholor inhemtade, ej heller annan
formell bildning, än det, oftast i och med sjelfva practiken utvecklade sunda practiska
förstånd, som för hvarje enskild! fall vet att finna en rigtig synpunct för omdömet,
regel för handlingen. Helt annat blir förhållandet i den mån sådana practiska yrken
uppstå eller, med fortgående utveckling, det practiska lifvet i sina särskilda yttringar
alltmera gestaltar sig till yrken, hvilka, utöfver den allmänna folkbildningen och omedelbart
practiska dugligheten, hos sina idkare förutsätter en på förhand inhemtad, utförligare
eller inskränktare, theori, samt dermed ock de för denna grundläggande, större eller
mindre, theoretiska insigter och den utvecklade förmåga och vana att röra sig med allmänna,
ej blott för det enskilda fallet lämpade, reglor, hvilka äro beköfliga ej mindre
för theoriens uppfattning, än för dess tillämpning. Med detta behof af en större theoretisk
bildning, ej blott för det offentliga lifvet, utan äfven för den privata medborgerliga
verksamheten i dennas olika rigtningar, uppstår nu ock det berättigade anspråket, att
staten, såsom ej blott en rättsanstalt, utan derjemte äfven en culturanstalt, som har att
vårda och tillgodose alla sina medlemmars bästa och välbefinnande, ock skall bereda
tillfälle till inhämtande af sådana insigter, förvärfvande af en theoretisk bildning för
practiken, hvilka, ehuru öfverskridande måttet för folkscholans eller de directe practiska
öfningsscholornas undervisning, likväl, enligt sjelfva sin nyss nämnda betydelse och uppgift,
ej heller sammanfalla med dem, som af den egentligen lärda scholan afses. Det
är behofvet och fordran af hvad man med ett från utlandet lånadt, mer eller mindre
lyckligt uttryck kallat undervisning och schola för medelclassen, som härmed blifvit påpekade.

Yi hafva härmed, vid frågan om scholans form och gestalt eller dess läseordning i
vidsträckt bemärkelse, från betragtelse af dessa sjelfnödvändigt blifvit förda till en betragtelse
af staten. Detta bör ej heller förefalla öfverraskande; schola och undervisning

RESERVATION AF SIGIJRD RII5BING.

utgöra, såsom redan blifvit anmärkt, ej sitt eget ändamål, utan de hänvisa, åtminstone
såvidt de tillhöra föremålen för det offentligas omvårdnad och lagstiftning, med sitt
ändamål på statens totala, kunna och böra derföre ock endast med hänsyn till detta
bestämmas. Eller, med andra ord uttryckt, scholans och den deri lemnade undervisningens
ändamål äro, ytterst, att i hvad på dem ankommer och på det sätt, genom dem kan
ske, bidraga till att bilda goda och dugliga medborgare i staten, och detta nemligen,
såvida ensidighet och obillighet skola undvikas, i alla de rigtningar, som på samma
gång för statsändamålet är nödigt och i livilka scholbildning i den ena eller andra formen
kräfves. Men den allmännaste olikheten i medborgerlig verksamhet, det allmännaste
uttrycket för den i samhället nödvändiga arbetets fördelning eller indelningen af särskilda
yrken är, såsom erfarenheten visar och i öfverensstämmelse med den menskliga
naturen, den relativa motsatsen eller skilnaden mellan den öfvervägande theoretiska,
ideela och den öfvervägande practiska, reela verksamheten, arbetet eller yrkena. Att
härvid ej kan vara frågan om en total motsats mellan theori och praxis, torde knappast
behöfva erinras och är lika klart af sjelfva uttrycket theoretisk verksamhet eller ideelt
arbete, yrke, som deraf, att verksamhet, utan hvarje theoretiskt element, vore blindt
mechanisk, ej mensklig. Lika litet kan meningen med det nyss sagda rimligen vara
att förneka, det en förening af båda slagen af verksamhet hos samma person kan finnas,
liksom en öfvergång i olika grader från det ena till det andra, eller att man mom
hvartdera slaget af verksamhet ej skulle kunna skilja mellan mera rent theoretiska eller
ideela yrken och sådana, som mera närma sig de practiska, reela, och tvertom. Men
dessa erinringar upphäfva ej den allmänna giltigheten af den anförda indelningen af
yrken eller den bestämmande olikheten mellan det slag af verksamhet, hvars omedelbara
innehåll och föremål just utgöres af theorien och som sålunda kan sägas i första
hand hafva denna sjelf till syfte, vare sig under form af dess vidare utvecklande, dess
meddelande eller decisionen för dess rigtiga tillämpning i särskilda fall — genom den
egentlige vetenskapsmannen, läraren, den högre civile embetsmannen; — samt, å andra
sidan, den, hvars föremål och uppgift omedelbart är den yttre verldens bestämmande
och förändrande och af hvilken theorien, sådan den finnes färdig eller utvecklad, användes
såsom regel och medel för förverkligande och vinnande dervid af bestämda
syften.

Ar nu härmed angifven en befintlig och af den menskliga naturen sjelf beroende
grundskilnad i verksamhet eller tvenne slag af till deras omedelbara rigtning och syfte
olika arbete, lärer likalitet kunna förnekas, att hvartdera ock hänvisar på och fordrar
en olika förberedelse och utbildning i det hela hos dem, som med full framgång åt det
ena eller andra skola egna sig, således ock en olikhet i den bildning, som i scholan
skall meddelas och vinnas. Vill man göra sig reda för de ur olikheten i sjelfva de
båda nämnda slagen af arbete härflytande olikheterna i den för hvartdera afsedda
elementarundervisningen, så torde dessa, i allmänhet uttryckta, kunna sammanfattas till
följande. Beträffande, först, den formela bildningen, är det lätt att inse, det den behöfver
utvecklas och egas i jemförelsevis mera abstract form hos dem, som skola röra
sig i sjelfva theorien såsom sådan, under det den bildning, de reala yrkena kräfva,

RESERVATION AF SIGURD RIBB IN G.

alltid kommer att bestå i förmågan och vanan att uppfatta, använda och bedöma theorien
i den form och tillämpning, hvari denna framträder i ett åskådligt material. I enlighet
härmed måste derföre öfverhufvud, vid en utveckling till de ideela yrkena, den formela
bildningen intaga ett jemförelsevis större utrymme vid undervisningen, liksom denna i
det hela här ega en mera rent theoretisk character. Detta gäller föröfrigt ej blott den
blifvande egentlige vetenskapsmannen och läraren; en fond af allmänt och rent vetenskaplig
bildning är icke mindre nödvändig äfven för den offentlige embetsmannen, såvida
han ej under tjenstens utöfning skall nedsjunka till en blott routinier. Utan att
formell bildning i de practiska yrkena vore mindre behöflig och vid dessa i verkligheten
gjorde sig mindre gällande, än vid en mera theoretisk verksamhet; utan att, sålunda,
detta bildningselement i mindre mån skulle böra tillgodoses och ingå i uppfostran till
duglighet för de förra, än för den sednare: kan och bör deremot framkallandet och
utvecklingen af denna formela bildning, i full öfverensstämmelse med det sätt, hvarpå
den i sjelfva det practiska lifvet framträder och kommer till användning, i den för de
practiska yrkena afsedda och efter deras behof lämpade undervisningen, än mera omedelbart,
än vid en för de theoretiska beräknad, vara fästad vid inhemtandet af insigter i
de till samma undervisning hörande kunskapsämnena och liksom sjelfmant ur undervisningen
i dessa framgå. Just sålunda erhåller denna undervisning i det hela den
practiska character, genom hvilken ensamt den motsvarar sin uppgift. Det bör, vidare,
kunna inses, att då ett vilkor för att fullt hemmastadt och säkert kunna röra sig inom
en vetenskaplig theori är, att känna dennas ursprung och successiva utveckling, den så
kallade lärda scholan eller linien i allmänhet måste ega en, att jag så må uttrycka mig,
historisk tendens och vid sin undervisning i öfvervägande grad rigta sig på ämnen, som
äro egnade att bibringa ett klart medvetande om den äldre culturen och en derigenom
vunnen insigt om betydelsen och beskaffenheten af den nuvarande. Man har trott sig
anföra en invändning mot studierna af antiken med den erinran, att vi ju dock i vår
bildning upptagit och sålunda i den ega närvarande hvad af värde, som må hafva funnits
i de äldre folkens. Denna i sig tvifvelsutan rigtiga erinran må vara fullt bevisande
hvad beträffar culturens och de vunna culturresultaternas tillgodogörande och användning
i och för det practiska lifvet; i fråga deremot om dem, som skola vidmagthålla det bestämda
medvetandet om den historiskt sanna culturen och hvilkas arbete deruti är rigtadt
på denna culturs vidare utbildning och fullkomnande, ådagalägger den anförda påminnelsen,
af nyss anförda skäl, motsatsen af den slutsats, man deraf velat draga beträffande
elementarundervisningens rigtning och föremål. Att sä förhåller sig är ock
tillfullo erkändt inom andra afdelningar af undervisning och bildning. Det är t. ex.
factiskt, att 1734 års lag utgör eu product, ett uttryck och en codification af det Svenska
folkets föregående culturarbete inom den privata rättens område: just derföre fordras
för den grundligare juridiska vetenskapliga och embetsmannabilclningen insigter i den
Svenska laghistorien och de äldre lagarne. Liksom deremot det practiska lifvet är rigtadt
på det närvarande, dess förändring och bearbetning, så concentrerar sig den för
de practiska yrkena afsedda undervisningen ock naturligen i långt högre grad på detta
närvarande, för att sålunda leda till noggrann och correct bekantskap ej mindre med

RESERVATION AF SIGURD RIBBING.

materialet för denna verksamhet, än med de hjelpmedel och reglor för det förras behandling,
som vetenskap och bildning i allmänhet vunnit och anvisa. — I närmaste
sammanhang med det sednast sagda är, ändtligen, ännu en tredje olikhet mellan den
för de ideela och den för de reela yrkena nödiga bildningen och grundläggande undervisningen
att angifva. Då de ideela yrkena, jemte theoriens egen utveckling, hafva till
uppgift dels dennas meddelande eller ett ej oväsendtlig^ element af de blifvande statsborgarnes
handledning och bildning, dels ock decisionen vid theoriens tillämpning och
rätta uppfattning i och för samhället; då dessa yrken alltså inom omfånget för sin verksamhet
hufvudsakligen omfatta den menskliga individen och den menskliga samfundsordningen:
så intaga de humanistiska vetenskaperna naturligen ett större rum i bildningen
till samma yrken. Och lika naturligt måste, å andra sidan, utan att den humanistiska
bildningen åsidosattes, dock de vetenskaper, som hafva till föremål den yttre
naturen samt sättet och medlen för den practiska samfärdseln menniskor emellan, ega
en större betydelse och intaga ett större rum äfven i den elementära undervisningen för
yrken, som rigta sig på denna yttre natur, dess bearbetning och användning för menskliga
syften.

Äro nu båda de angifna och i största allmänhet i deras olikhet characteriserade
slagen af samhälleligt arbete för det allmännas så väl som för den enskildes bestånd och
utveckling nödvändiga och berättigade; fordras derjemte, ej blott för det ideela arbetet,
utan, med stigande utbildning och fullkomnande, likaledes för det reela, en grundläggande
theoretisk bildning utöfver den, som rätteligen tillhör alla statens medlemmar,
äfvensom den, hvilken directe afser en viss fackbildning: så framträder ock den berättigade
fordran af staten och uppgiften för densamma, att i ,sin ordnande verksamhet
för undervisningsverken se båda de nämnda slagen af yrken och deras blifvande idkare
till godo. Det är, såsom redan blifvit nämndt, det sålunda framstående behofvet af
en elementär och grundläggande scholbildning ej blott med hänsyn till mera theoretisk
och ideel verksamhet inom staten, utan ock till mera practisk och reel, som eger sitt
första uttryck hos oss i inrättande af de så kallade apologist-scholorna eller -classerna
jemte den så kallade lärda scholan. Otillräckligheten af den i dessa scholor lemnade
undervisningen för det med densamma afsedda ändamålet i samma mån som — såsom
man uttryckt sig — intelligensen alltmera genomträngt och beherrska!’ äfven den materiel
productionen, visar sig emellertid factiskt i det ojemförligt större afseende och
inflytande, behofvet af elementarbildning äfven för de practiska yrkena utöfvat på sednare
och på nu gällande scholordningar. Att emellertid äfven denna sist nämnda scholordning,
om ock till en del af andra anledningar, ännu lemnar mycket att önska i afseende
på den sida åt elementarläroverket, som här sysselsätter oss: dess organisation
eller läseordning och följderna af denna för läroverket och undervisningen i det hela,
derom torde meningarne numera vara föga delade, derom vittna talrika, offentliggjorda
uttalanden och yrkanden om ändring af det bestående, liksom de talrika förslag till
omgestaltning af det befintliga läroverket, hvilka såväl i skrift som vid riksdagen upprepade
gånger blifvit framstälda. En product, såsom det vill synas, af considerationer
för tvenne bildningsrigtningars olika anspråk och grundad på tanken att mellan dessa

RESERVATION AF SIGURD KIBBING.

åstadkomma en compromiss, vidtog den nya scholordningen, liksom dess närmaste föregångare,
ej blott en välbehöflig utvidgning i den reala undervisningen; den förenade
dermed tillika en förändring i dennas ställning till den classiska. Under det apologistscbolan
och den egentliga lärdomsscholan, ehuru inom den gamla trivialscholan stälda
bredvid hvarandra, dock, hvad ordnandet af undervisningen beträffar, oberoende af hvarandra,
verkade hvardera för sitt specifika ändamål, förvandlades båda genom nu gällande
scholordning till tvenne s. k. linier, hvilka inom samma läroverk skulle ega en
för båda gemensam, mer eller mindre combinerad undervisning. Af detta ömsesidiga
beroende af hvarandra, hvari de båda bildningslinierna sålunda försattes och hvari de
hvarken framträdt såsom ett verkligt helt, eller till hvarandra intagit en sjelfständig
ställning, hafva emellertid de menliga följderna ej mindre för den ena, än för den
andra på ganska känbart sätt framträdt. Då hvardera linien, så hvad angår ordningen
för de särskilda läroämnenas inträdande i scholans undervisning, som i fråga om den
tid och det arbete, dervid åt hvartdera skulle egnas, måst anordnas så, att, vid den
för båda linierna combinerade undervisningen, den andra i sina berättigade anspråk
dermed ej åsidosattes, har detta i samma mån inneburit en afprutning i bådadera hänseendet
af hvarderas fordringar för att fullt motsvara sitt eget syftemål, med den naturliga
följd, att den ur afseendet på ett tvåfaldt syfte framgångna läseordningen tillfredsstält
intetdera och från försvararne af det ena, såväl som af det andra framkallat
lika bittra klagomål. Men framförallt har härvid undervisningen i det hela lidit. Under
det concentration och begränsning i detta fall, såsom i hvarje annat utan undantag,
utgör det oundgängliga vilkoret för verklig framgång och duglighet, har elementarundervisningen,
som på en gång skolat tjena tvenne combinerade ändamål, alltför mycket
skattat åt considerationen af »nödiga och nyttiga» insigter med hänsyn till båda dess
syftemål, liksom den i första hand måst afse viss omfattning eller fullständighet i särskilda
läroämnen, med hänsyn till dubbla, sinsemellan ej alltid lika fordringar i sådant
afseende. Mot denna rigtning, åskådligt framträdande i den, den Kongl. Stadgan för
Elementarläroverken bifogade »undervisningsplanen» och »läroämnenas fördelning» och
genom båda till laga bud och bestämda föreskrifter upphöjd, hafva alla, i samma
stadga intagna vackra och väl sagda råd och anvisningar till läraren i motsatt syftning
brutit sig, såsom helt enkelt vanmägtiga omöjligheter bredvid de förra. Följderna härai
hafva visat sig deri, att den med hvarje ändamålsenlig anordning af undervisningen
nödvändiga åtskilnaden mellan hufvudämnen och biämnen i practiken till en viss grad
utplånats och att med de många lärostycken, som på bestämd dag och termin skola
vara genomgångna, stor svårighet visat sig att kunna ega tid och krafter öfriga för fullständigare
inträngande i något och för den förståndsodling, som ensamt på sådant sätt
står att vinna, Det är, kort sagdt, dessa följder, som fått sitt uttryck i hvad man, såsom
character på elementarundervisningen och factiskt resultat af densamma, betecknat
med mångläseri, kroppslig och andlig öfveransträngning samt nivellering af särskilda
kunskapsarter i deras psedagogiska betydelse och ställning, såväl som af olika anlag, —
och som dermed ock framkallat yrkandena på inskränkning dervid af läroämnen och
-curser. Att man nemligen i en sådan trott sig hafva funnit vilkoret och sättet för af -

RESERVATION AF SIGURD RIBBING.

hjelpande af det öfverklagade onda, kan ej väcka förvåning. Det må tvertom villigt
erkännas, att, har man öfvertygat sig om befintligheten vid den nuvarande elementarundervisningen
af de sednast nämnda felen, så ligger den tanke nära förhanden, att,
liksom man förut i denna undervisning inmönstrat eller utvidgat det ena eller andra
läroämnet såsom af en eller annan anledning nödigt eller nyttigt, kunde ock den enklaste
utvägen för felens undanrödjande väl bestå i att helt enkelt från samma undervisning
utmönstra flera eller färre läroämnen, som af en eller annan anledning kunna befinnas
i mindre grad ega nyssnämnde egenskaper, eller åtminstone inskränka undervisningen
och tiden för densamma i. sådana. Detta oagtadt visar sig, vid närmare eftersinnande,
vidtagande utan vidare af en sådan utväg föga tillrådligt. Det är ej alldeles osannolikt,
att felet vid den omtalade inmönstringen till ej ringa del torde hafva haft sin grund
deri, att densamma företogs utan fullt bestämda principer, eller med hänsyn till fordringarne
hos tvenne med hvarandra ej fullt samstämmiga syften. Skulle nu ett likartadt
fel vid utmönstringen ej vara undanröjdt, skulle denna verkställas utan ledning
af en fullt säker, eller åtminstone af en norm, så är fara värdt, att vid dess företagande
på tillfälligheter kan komma att bero, huruvida ej det utmönstrade eller reducerade
ämnet, om ock från en synpunct eller i förhållande till ett af elementarundervisningens
syftemål i det hela mindre nödigt och nyttigt, dock, med hänsyn till ett annat eller till
det andra momentet i samma totaländamål, utgjorde ett högst väsendtligt och oundgängligt.

Om det nu erkännes, att försöket i gällande scholordning att på samma gång isärhålla
och sammanlänka de tvenne bildningsrigtningar, elementarundervisningen omfattar,
utgör ett grundfel hos denna scholordning och i sjelfva verket, enligt erfarenhetens intyg,
innefattar ett olösligt problem; om det, å andra sidan, visar sig, att en blott qvantitativ
minskning af undervisningsämnen eller -pensa för att afhjelpa de mest i ögonen
fallande olägenheterna, med hänsyn till de ur elementarundervisningens uppgift härflytande
fordringarne på densamma blir ett företag på måfå: så framstår den fråga
sjelfmant, om ej de båda så kallade bildningslinierna, för att, hvardera på samma gång
med säkerhet svara mot sitt ändamål och derjemte kunna begränsas till de läroämnen
och den proportion emellan dessa, hvilka för denna linea äro nödvändiga, fordra ett
fullständigt oberoende af hvarandra, om ej elementarläroverket i det hela sålunda borde
delas i en s. k. lärd eller classisk och en realschola. Svaret på denna fråga kan, såvidt
man endast afser saken sjelf, ej vara tvetydigt. Olika ändamål betinga och medföra
med säkerhet olikhet i medel. En sådan olikhet mellan en s. k. lärd schola och
en realschola, hvardera ordnad och verksam blott med afseende på sin uppgift, skulle
i sjelfva verket ej stanna vid delvis olika läroämnen för undervisningen i den ena och
den andra, successionen mellan dessa ämnen och fördelningen af tid och arbete på det
ena i proportion till de öfriga. Af hvad som förut blifvit yttradt beträffande undervisningen
i hvartdera slaget af scholor inses lätt, att äfven vid flertalet af läroämnen, som
för båda äro gemensamma och der den åt dessa anslagna tid är lika, der alltså bådas
olikhet ej i läroplanen åskådligt framträder, likväl dessa ämnens förhållanden till de
för hvardera scholan egna, liksom dennas uppgift och syfte medföra en olikhet i sjelfva

RESERVATION AF SIGURD RIBBING.

sättet och charakteren af en för den ena eller för den andra af dessa slags scholor
lämpad undervisning, större och mera oafvislig i samma mån undervisningen, öfver de
första elementerna, längre framskridit i hvarje läroämne. I fråga om läroverkets sednare
stadier synes man derföre också numera vara temligen ense om nödvändigheten af
att ställa den lärda och den reala linien oberoende af hvarandra, såsom enda och rätta
medlet för att sålunda bereda tillfälle för hvardera till en efter dess uppgift lämpad
organisation och verksamhet, utan att derutinnan förryckas genom hänsyn till den andras.
En sådan fullständig skilsmessa mellan de båda linierna inom VI:e och VII:e
classerna, motsvarande den förra (Jrymnasial-afdelningen, har ej blott af sakkunniga
skriftställare i ämnet blifvit upprepadt yrkad; den har ock, i enlighet med vid 1870 års
riksdag afgifven motion i läroverksfrågan, af vederbörande Utskott blifvit tillstyrkt och
af Riksdagens Andra Kammare godkänd, och af Första Kammaren i dess beslut i frågan
åtminstone ej blifvit bestridd. Samma skilsmessa inom scholans högre afdelningar
är ock Committéens förslag, — till hvilket jag för min del, i fråga om ordnandet af
undervisningen i nyss nämnda afdelning i det hela blott har att ''hänvisa.

Men läroverksfrågan har ej blott en pedagogisk, den har äfven en ekonomisk sida. _
Med afseende härå visar sig nu utan svårighet, att liksom behofvet att i afseende på
undervisningens allmänna sätt och method, såväl som i afseende på läroämnen ställa
den lärda och den reala linien af hvarandra oberoende, framträder mera oafvisligt i
samma mån undervisningen, inom elementarläroverkets högre afdelningar, sträcker sig
utöfver de första elementerna, ock en anordning i enlighet dermed af undervisningen
inom nämnda afdelningar, äfven med ganska begränsade tillgångar, skall kunna lata sig
verkställa, till följd af den stora minskning i lärjungeantal inom scholans högre afdelningar,
erfarenheten visar. Denna minskning gör det nemligen möjligt, att, derest
de ekonomiska resurserna det fordra, minska antalet af de läroverk, der undervisning
ända till och med YII:e classen meddelas, vare sig på båda, eller på endera af linierna,
för att sålunda heldre ega färre, men goda och ändamålsenliga, än flera, men mer eller
mindre olämpligt ordnade högre läroverk. Annat blir deremot förhållandet med de
lägre läroverken eller de nedre afdelningarne af läroverk. Da hvarje nämnvärd minskning
i antalet af befintliga läroverk, som lemna undervisning i de 5 första classerna, i
följd af den starka frekvensen i dessa classer, förbjuder sig sjelf, och då dertill ytterligare
kommer de särskilda orternas intresse» att, åtminstone i dessa första och mest besökta
classer, inom sig ega läroverk för både lärd och practisk bildning; skulle en elementarläroverkets
delning, äfven i dess lägre afdelningar, i tvenne från hvarandra skilda scholor,
en lärd och en real, medföra tillökning i kostnader, till hvilkas betäckande för det
närvarande sannolikt ingen utsigt finnes. Under sådant förhållande återstår att, hvad
beträffar scholans första afdelning, till och med V.e classsen, tillse, huru denna, efter
befintliga resurser, må lämpligast kunna ordnas på ett sådant sätt, att, om dervid ock
någon jemkning af den stränga conseqvensens fordringar blir nödvändig, dock ingendera
bildningsrigtningen i sina väsendtliga anspråk må lida, eller åtminstone blifva så litet
lidande som möjligt. Ledande principer vid försök till ett förslag i sådant hänseende
kunna naturligen endast hemtas ur den allmänna uppgiften för all elementarundervisning

RESERVATION AE SIGURD RIBBING.

och de olikheter i denna, som betingas af särskilda, med densamma afsedda syftemål
inom det allmänna och gemensamma; och vid det närmast följande utgör derföre hvad
som ofvan blifvit visadt och framstäldt i det ena och andra hänseendet förutsättning
och grund, äfven om ej på hvarje ställe uttryckligen dertill är hänvisadt. Men då vid
ändringar af undervisningsväsendet, lika litet som vid några andra angelägenheter, frågan
rimligen är, att ur abstracta principer construera ett nytt, utan fastmer att med
ledning af gifven erfarenhet förbättra eller omgestalta det befintliga, kan och bör hvarje
användning af de allmännare grundsatserna till bestämda anordningar ansluta sig, för
att, enligt de anvisningar, dessa gifva vid handen, vinna en vidare deras utveckling och
ett undanrödjande af erkända och constaterade brister, hvaraf de lida. Ändtligen har,
vid det förslag, jag härmed i dess grunddrag går att afgifva, af nyss ofvan angifna skäl,
afseende ock blifvit fästadt derpå, att om i framtiden en, mer eller mindre fullständigt
genomförd, läroverkets delning äfven i dess lägre classer i ett classiskt och ett realt
skulle beslutas, densamma, utan större rubbningar, må kunna låta sig verkställas. Att
föröfrigt scholans V:e class lämpligen tagits till afskärningspunct mellan tvenne, på
olika sätt ordnade afdelningar i scholan, har sin anledning på en gång i den minskning
i lärjungeantalet, som företrädesvis vid en jemförelse mellan classerna till och med
den V:e å ena sidan, samt, å den andra, dem, som komma efter denna, visar sig och
i flera samverkande omständigheter har en gifven grund, och i den olika character,
undervisningen till och med förstnämnde class samt ofvanför densamma, i följd af lärjungarnes
ålder och framsteg, i alla fall antager. I båda dessa afseenden synes V:e
classen utgöra en naturlig, relativ afslutningspunct; en anordning, som föröfrigt ock
står i full enlighet med och motsvarighet till den äldre indelningen af läroverket i den
egentliga scholan och gymnasialafdelningen, samt derjemte, såsom nedanför skall visas,
med en viss afrundning i läroämnena, hvilken liksom sjelfmant framträder och lättare
låter sig genomföra med slutet af V:e classen, än på något annat stadium af elementarläroverket.

Utgår man nu, vid frågan om en organisation, enligt nyss anförda synpuncter
såsom bestämmande, af elementarläroverket i dess fem nedersta classer, sådan denna
organisation med hänsyn tillika till påräkneliga ekonomiska resurser låter sig verkställa,
närmast från den närvarande anordningen; så eger den förändring i denna, som bör
vidtagas, enligt mitt omdöme, sitt allmännaste Uttryck deri, att de båda bildningslinierna
på samma gång, fast i olika afseenden, böra ställas mera oberoende af hvarandra och
närmare förenas, än hvad som nu är fallet. — Första fordran af förändring i nu gällande
läseplan för elementarläroverket är den, att vid undervisningen, långt bestämdare,
än hvad som enligt nu fordrade och föreskrifna pensa är möjligt, en skilnad må finnas
och framträda mellan hufvudämnen och biämnen. Man måste sålunda vid undervisningen
och på hvarje dess stadium ega vissa och bestämda läroämnen, hvilka på samma gångföreträdesvis
skola utgöra vehikel för den formela bildningens utveckling och tillika,
med afseende på det med undervisningen afsedda syfte, åt denna skola gifva bestämd
rigtning och character. Kring dessa böra de öfriga, så till succession, som mått ordnas.
Tillåter läroplanen ej ett tydligt framträdande vid undervisningen af denna skilnad --

RESERVATION AF SIGURD RIBBING.

som för öfrigt aldeles icke innebär försummande eller slarf vid biämnena; — medgifves
ej 110g tid och utrymme åt de förstnämnda ämnena, för någon krafternas concentration
och bestämda rigtning, blifva följderna lika oundvikligt mångläseri och indifferentism i
studierna, som bristande planmessighet och bristande practisk anordning och character
af scholundervisningen. Just derföre måste ock, hnad hufvudämnena angår, hvardera
liuien få röra sig sjelfständigt enligt sin egen uppgift och för samma ämnen ega ett för
denna uppgift tillräckligt antal lärotimmar, utan att i någotdera hänseendet inskränkas
och hindras af för densamma sjelf främmande considerationer.

Att nu, vidare, vid elementarundervisningens början språkstudier, och nemligen
studier af främmande språk, utgöra det första naturliga hufvudämnet. i nyss ofvan anförda
betydelse af detta uttryck: följer redan af hvad ofvan blifvit yttradt om dessa
studiers betydelse och ställning till den formela bildningen. Men aldeles detsamma får
ock en afgörande giltighet af den omständighet, att lärjungen sålunda införes i den
menskliga cultur, som i språkets litteratur träder honom till mötes i en concret och
åskådlig gestalt, som åt inga, vare sig mer eller mindre compendiariska eller utförliga,
underrättelser om samma litteratur och bildning lian ersättas. Sannt är visserligen,
att språkstudierna, enligt hvad ofvan blifvit erinradt, för den reala eller practiska bildningslinien
i det hela ej hafva fullt samma betydelse, som för den lärda; men detta hindrar
ej att studiernas början äfven för denna lineas lärjungar bör omfatta eller utgöra en
form och ett uttryck af humanistisk bildning. Det språk åter, som i sådan egenskap
för den lärda bildningslinien eger obetingadt företräde framför hvarje annat, är latinet.
Detta latinets företräde följer redan af den likaledes ofvanföre påpekade dess beskaffenhet
och utbildning, genom hvilka det, bättre än något annat språk, vid elementarundervisningen
lämpar sig till vehikel för formel bildning och pa samma gång till föremål
för grundläggande spsåkstudium. Det är häri det förhållande eger sin förklaring, att
latinet i sjelfva verket, sä snart ett verkligt studium af detsamma börjar, de facto för
lärjungen öfvergår till hufvudspråk i nyss nämnda bemärkelse. Men detta faetiska förhållande
visar på samma gång det obilliga och ändamålsvidriga i en anordning, enligt
hvilken de lärjungar, som någon gång skola studera latin, ändock införas i det egentliga
språkstudiet genom läsning af ett annat språk. 1 detta hänseende äro den classiska
liniens lärjungar af nu gällande scholstadga satta i en afgjordt sämre ställning, än den
reala liniens: under det de sistnämnda genast få börja med samma språk, som sedan
för dem förblir det för språkstudierna grundläggande, komma deremot de förstnämnda
att efter ett eller tvenne års scholgång i samma hänseende göra ett ombyte, således att
ånyo och med samma grundlighet börja med de första elementerna i ett nytt språk,
hvilket nödvändigt skall verka förvirrande och fördröjande. Men till nu anförda, mera
formela skäl kommer ett ej mindre vigtigt sakskäl, hvarföre de, som någongång i sina
studier skola omfatta latinet, och redan från början i detta böra ega ett hufvudämne.
De införas nemligen sålunda genast i ett läroämne, som under studiernas fortgång, sedan
de första elementerna blifvit inhemtade och svårigheterna öfvervunna, alltmer jemte sin
formbildande och för språkstudiet i det hela grundläggande betydelse, utvidgar sig till
den af studium af den classiska fornverlden och sålunda, i enlighet med den lärda

RESERVATION AF SIGURD RIBBING.

liniens hela uppgift, blir ett historiskt studium af en fulländad och afslutad cultur, som
i alla rigtningar på vår egen utöfvat och ännu utöfvar ett väsendtligt inflytande. Slutligen
må ej heller den omständigheten lemnas ur sigte, att då de nyare språken, främst
visserligen de romaniska, men i stil och byggnad äfven de germaniska, utvecklat sig ur
och under inflytande af latinet; då sålunda studiet af de förstnämnda i högst betydlig
mån lättas genom bekantskapén med det sistnämnda: det fördem, som skola lära äfven
detta, blir en onödig, försvårande och försinkande omväg, att i sina språkstudier iakttaga
den mot den historiska utvecklingen motsatta ordningen. — Då deremot, af skäl,
bvilka jag får tillfälle att i det följande angifva, latinet, enligt min åsigt, icke bör utgöra
det grundläggande språkstudiet på den reala bildningslinien, tvekar jag icke att
dertill föreslå tyskan; detta, såväl med hänsyn till dess lämplighet såsom formelt bildningsmedel
framför franskan och engelskan, som i följd af dess betydelse för oss för
det practiska lifvet och den practiska samfärdseln, liksom ändtligen på grund af vår
hela bildnings förhållande i alla dess vigtigaste grenar till Tysklands.

I det språk, i och med hvars studium undervisningen från dess början i elementarläroverket
skall, sä att säga, introducera lärjungen i de studier, han der har att idka,
och lära honom hvad egentligt studium innebär och fordrar, blifva linierna alltså af
hvarandra oberoende, hvardera, ostördt af den andra, verksam för sitt specifika ändamål.
Undervisningstimmarne motsvara dervid till antalet hvarandra på båda linierna, med
det undantag allenast, att de tyska i den reala liniens III:e, IV:e och V:c classer, sedan
i I:a och II:a classerna de första svårigheterna blifvit besegrade, något minskas mot
latintimmarne i motsvarande classer på den lärda; detta såväl med hänsyn dertill, att
språkstudiet i det hela på reallinien intager ett jemförelsevis mindre ram, än på den
lärda, samt tillika på den större vigt, teckning på förstnämnda linea eger, åt hvilket
öfningsämne de från tyskan lediga timmarne anslås. Samma förhållande, som mellan
latin och tyska från seholundervisningens början, inträder från och med dess V:e dass
mellan grekiska, i dess väsendtliga cultur- och språksammanhang med latinet, på den
classiska, och engelska på den reala, under det sistnämnda, för den practiska yrkesidkaren
högst vigtiga, språk deremot för den lärda liniens lärjungar utan skada torde
kunna blifva allena ett valfritt ämne, hvilket de med grundliga språkstudier samt bekantskap
med franska och tyska, utan alltför stor svårighet böra kunna inhemta i den
män tid och behof sådant medgifva och fordra.

I alla andra läroämnen deremot bör undervisningen för båda linierna vara densamma,
bada alltså i afseende på den utgöra en enda. Hafva båda linierna inom scholans
högre afdelningar, liksom hvad beträffar det första hufvudämnet äfven inom de
lägre till hvarandra erhållit den sjelfständiga ställning, som möjliggör en på hvardera
fullt ändamålsenlig anordning af undervisningen, och derjemte det timantal för sistnämnda
ämne, hvarmed nödig concentration står att vinna; så äro, der ett fullständigt
skiljande af den lärda och den reala scholan ej låter sig medgifva, olägenheten af en
fullständig enhet i undervisningen i öfrigt inom scholans nedre afdelningar såtillvida
mindre känbar, som samma undervisning i de särskilda läroämnena mera rör sig inom
elementer, hvilka för alla lärjungar blifva desamma. Klart är emellertid, att detta

RESERVATION AF SIGURD RIBBING.

endast gäller med det vilkor, att denna undervisning i hvarje läroämne begränsas till
det, som för alla lärjungar är behöflig!; en begränsning, som, föröfrigt, långt ifrån att
vara skadlig, fastmer medför den bestämda fördelen af en väl behöflig reduetion i detaljerna
och utbredningen inom hvarje ämne. Aldra lättast och mest naturlig faller sig
denna fulla enhet vid christendomsundervisningen, i samma mån detta läroämne, synnerligast
på det stadium af scholan, hvarom här är fråga, minst bland alla eger vetenskaplig
form, mest af alla deremot en för alla lärjungarne lika vigtig, practisk pedagogisk
betydelse. Detsamma kan, om ock i annan mening, sägas om undervisningen i
modersmålet; så mycket heldre, som den börjande mera vetenskapliga insigten i detsamma,
som vid undervisningen naturligen anknyter sig till det grundligare studiet af
ett främmande språk, står hvardera liniens lärjungar i lika mån till buds genom eu
rigtigt ordnad undervisning i det språk, som för hvardera linien utgör det grundläggande
språkstudiet. Att, såsom Committerade anmärkt, det främmande språk, med hvilket
jemförelserna härvid ske, ej för alla lärjungar blir detsamma, är en sanning. Dock må
jag erkänna, att häruti ej synes mig ligga någon väsendtlig olägenhet, synnerligen då
frågan är om de lägre classerna i scholan, för hvilkas mera elementära studier man
väl hos läraren torde få förutsätta bekantskapen med både latin och tyska vara fullt
tillräcklig, för att sätta honom i stånd till lämpliga hänvisningar till båda dessa språk.
Bland de öfriga läroämnena framträder mathematiken, jemte språkstudiet, i betydelsen
af ett hufvudämne, i man af mera utvecklad förmåga hos lärjungarne att röra sig i
allmänna begrepp och satser, men då ock för läroverkets alla lärjungar. ?Naturvetenskaperna
böra, enligt Committerades förslag, härutinnan öfverensstämmande med mången
erfaren scholmans uttalade åsigter, på detta stadium af scholan befriade från detaljocli
fackstudier, begränsas till insigt och öfversigt af naturen i dess ordning och företeelser:
detta föröfrigt med hänsyn till hela elementarundervisningen inom scholans lägre
afdelningar. Hvad angår historien, så ligger det särskildt i naturen af denna vetenskap,
att undervisningen i densamma, äfven för dem, som sedermera i större utförlighet skola
idka dess studium, lämpligast börjar med kortare och mera summariska öfversigter,
bildande den kärna eller stam, kring hvilken den större mångfalden sedan kan slutas
utan fara att dervid förlora enheten och sammanhanget ur sigte, dill följd häraf börjar
studiet af densamma i scholans nedre afdelning för alla lämpligen med dylika kortare
öfversigter, äfven om detsamma af somliga lärjungar idkas i afsigt att, åtminstone
hvad vissa delar af historien angår, vid dessa öfversigter stanna, under det de för andra
ega betydelsen af begynnelser till ett större fördjupande och till mera omfattning i
ämnet. Största svårigheten vid nu framstälda förslag erbjuder, såsom ock af Committerade
blifvit anmärkt, onekligen fransyskan såsom ett för alla gemensamt undervisningsämne,
då nemligen de, som före detsamma läst latin, på franskan skola behöfva använda långt
mindre tid och arbete, än de, som utan insigter i nämnda språk, skola studera det
förra. Detta är ej att förneka. Å andra sidan torde dock betydelsen och inflytandet
på undervisningen af denna olägenhet i ej alldeles obetydlig mån minskas, om dervid
den, ej mindre af Commissionen för ordnande af språkundervisningen, än af Committerade
af andra skäl yrkade och för undvikande af förvirrande mångläseri nödvändiga, regel

RESERVATION AF SIGURD RIBBING,

strängt iakttagas, att, med undantag af det språk, som vid undervisningen för hvardera
linien utgör grundläggningen för språkstudier, undervisningen i de öfriga inrättas och
ordnas från synpunden af att bibringa lärjungen elementerna af de insigter, som fordras
för uppfattning af hvartdera språkets litteratur och tillika kan tjena till underlag för
den, som sedermera vall vidare fortgå i dess studium.

Det är under förutsättning af nyss anförda regel för undervisningen i de främmande
språken och nämnda betydelse af språkstudierna i scholan, som antalet af främmande
språk inom de fem första classerna af scholan är förslagsvis bestämdt till tre, dock med
två års mellantid mellan hvarje i undervisningen inträdande nytt språk. Hafva tillräcklig
tid och utrymme blifvit lemnade lärjungen för att, under två år göra sig hemmastadd
med ett språk och, med ett på ändamålsenligt sätt handledt och äfven sedermera
framgent fortsatt grundligt studium af det första bland, dessa, tillika inhemta grunderna
för allt språkstudium; så bör sedermera ett nytt språks studium, ordnadt på anförda
sätt, hvartannat år ej hafva någon lära med sig. Deremot finnas bestämda anledningar
till att ej längre än behöiligt uppskjuta med inhemtande af någon bekantskap med de
språk, som någon gång skola af lärjungen läras. Början af hvarje språks studium innefattar
alltid tillika en hel hop minnesarbete och genom vana forvärfvad färdighet i
uttal, inhemtande af ordförråd, formlära. Liksom å ena sidan öfningame häri bättre
lämpa sig för en tidigare ålder och då förefalla mindre tråkiga; så finnas, å andra sidan,
onekligen flera ämnen och studier af mera vetenskaplig eller abstract art, som,
med full fördel, först i scholans högre afdelningar kunna idkas och för hvilka derföre
ock tid bör finnas i dessa afdelningar. Och ehuruväl hvarje mera detaljeradt eller
längre fördt studium i flera språk, än ett, hör till fackstudier, som falla utom elementarläroverket,
kan och bör likväl, af nyss anförda skäl, lärjungen inom detsamma hafva
kommit i besittning af de elementer för ett sådant studium, hvarpå den, som sedermera
behöfver det, kan bygga vidare. Beträffande slutligen ordningsföljden mellan språken,
kan det visserligen sättas i fråga, om ej på den lärda linien grekiskan lämpligast borde
blifva det närmaste språket efter latinet, i följd af bådas nära sammanhang med hvarandra.
Likaså torde väl engelskan vara practiskt vigtigare än fransyskan och dermed
ett skäl vara angifvet, att på den reala linien göra det förstnämnda till det andra språket
i ordningen. Såvida likväl, som af ekonomiska skäl nödigt är, att liniema inom
scholans nedre afdelningar så litet som möjligt i undervisningen skiljas, och då samma
slags skäl bjuda, att inskränka det behof af särskilda lärarekrafter, som uppstår genom
den medgifna dispensen från studium af grekiska, till det minsta möjliga: så är häri
anledningen angifven att sätta fransyskan såsom det andra språket och framskjuta grekiskan
och engelskan till femte classen. En i saken grundad fördel har ock denna anordning,
hvad beträffar förhållandet mellan fransyskan och engelskan, med sig: såvida
nemligen, som den franska formläran är betydligt svårare och således fordrar längre
tid och öfning, än den engelska, eller i allmänhet väl torde kunna sägas, att det för
den, som har någon bekantskap med fransyskan, går betydligt lättare att lära sig engelska,
än tvertom. Föröfrigt finnes intet hinder att ombyta den här föreslagna ordningen
så snart man vill bekosta de ökade utgifter, en sådan förändring medför.

RESERVATION AF SIGURD RIBBING.

I öfrigt synes anordningen af studierna och undervisningen på den lärda linien i
det hela af elementarläroverket jemförelsevis enkel, då denna linea, med bibehållet enahanda
förhållande mellan hufvudämnen och biämnen, oafbrutet bör fortgå till ett mål,
vid dess slutpunct: mogenhet att, efter fulländad curs vid elementarläroverket, derifrån
afgå till universitetet. Något annorlunda visar sig uppgiften och fordringarne beträffande
den reala linien. I följd af relativt olika behof af elementarundervisningens beskaffenhet
och omfattning för olika practiska yrken, måste denna linea, ej blott vid sitt slut, utan,
att jag så må uttrycka mig, på flera dess stadier utmynna till det practiska lifvet eller
tillämpningsscholor, liksom på olika stadier af denna linea ett och samma läroämne ej,
i lika grad, som på den classiska, framstår såsom hufvudämne. I den förstnämnda omständigheten
ligger anledningen till fordran af sä kallade afslutningar på särskilda stadier
inom den reala linean. Dervid kan naturligen, till och med om denna linea bildade
en alldeles fristående realschola, ej vara frågan om att särskilda afdelningar skulle
bilda ett fullt afslutadt hell af lärocurser och en derefter bestämd läroplan och method:
den skulle då sönderfalla i särskilda läroverk, ej bilda ett helt, deri den sednare afdelningen
utgjorde en fortsättning af den föregående. Utan frågan är blott derom, att
undervisningen vid slutet af vissa classer skall förete en mer eller mindre genomförd
afdelning af de särskilda läroämnen eller en afrundning af desamma, så att de vunna
insigterna till en viss grad kunna betragtas såsom ett helt af nödig scholbildning för
ett practiskt yrke eller såsom elementargrundläggning för fackstudier. I enlighet med
hvad erfarenheten synes gifva vid handen i afseende på afgång från läroverken, olika
practiska yrken och tillämpningsscholor samt behofvet af elementarinsigter för det ena
eller andra bilda lllre och Yre classernas slut dylika, relativa afslutningar för utträde
ur elementarläroverket, vid 12 å 14 eller vid 14 å 16 års ålder. Också synes det ingalunda
omöjligt, att med slutet af hvardera bland dessa classer ega dylika, relativa afslutningar.
Vid slutet af HLe classen har lärjungen (enligt nedanstående läseordning)
i christendom —• utom den under bönestunderna genom hela läroverket fortgående
läsningen af Nya Testamentet — genomgått katekesen och bibliska historien; i modersmålet
ex usu förvärfvat färdighet i läsning och skrifning; i tyska, jemte grammatisk
öfning och bildning, hunnit till läsning af lättare författare samt extemporerade tal- och
skriföfningar; med franskan eger han en första elementär bekantskap; i mathematik har
han genomgått de 4 räknesätten, decimaler, regula de tri och bolagsräkning samt de
första elementerna af geometrien i åskådlig form och användning; i naturlära fått öfversigt
af vext- och djurriket; samt i historia hunnit slutet af fäderneslandets och i geographi
af den physiska, Europas politiska och en öfversigt af de öfriga verldsdelarnes.
Härtill kommer vid slutet af V:e classen: i christendom underrättelser om Nya Testamentets
författare och innehållet af dess böcker; i modersmålet grammatiskt studium
jemte öfning i egna smärre uppsatser; i tyska öfning i dess skrifvande; i franska läsning
af lättare författare samt extemporerade öfningar i talande och skrifvande; i
engelska de första elementerna; i mathematik algebra l:a gradens mqvationer; geometri
svarande mot Euclidis fyra första böcker, samt elementerna af planimetri och stereometri;
i naturlära stenriket, planetsystemet, meteorologi och mathematisk geographi; i historia
den allmänna i kort sammandrag.

RESERVATION AF SIGURD RIBBING.

Härmed äro grunddragen angifna af en läseordning eller en läroplan för elementarläroverket,
som, om ock ej den i sig sjelf bästa, dock icke heller står i strid mot principerna
för elementarläroverkets syfte och af detta beroende anordning, och som, då
den tillika är ekonomiskt möjlig att genomföra, efter mitt omdöme, är den för det närvarande
för oss lämpligaste. Den står föröfrigt i hufvudsaklig öfverensstämmelse med
hvad flera erfarna scholmän i saken offentligt yttrat och yrkat, och aflägsnar sig ej
heller i sina grunddrag väsendtligen från de satser och åsigter, som innehållas i Riksdagens
Andra Kammares, på grund af ingifven motion (vid 1870 års riksdag) beslutade
skrifvelse i ämnet.

Det återstår att anställa en jemförelse emellan detta förslag till läseordning för
elementarläroverkets nedre afdelning samt det af Committerade afgifna, med afseende
på hvad som i hvartdera utgöra bestämmande och ledande principer. Endast genom
en sådan jemförelse mellan båda, ej ur partiela eller mindre omfattande, med det ena
eller andra förknippade fördelar eller nachdelar, blir det möjligt att mot hvarandra
väga de skäl, som tala för hvartdera, och att stadga sitt omdöme om det enas eller
andras företräde, på samma gång som dermed tillfälle erbjuder sig att taga hänsyn till
de anmärkningar, Committerade rigtat mot det, äfven af dem alternativt uppstälda, förslag,
som härofvan blifvit framlagdt. — Vid en sådan jemförelse synes nu aldra först
den principiela anmärkning i afseende å Committerades förslag ej sakna befogenhet;
att Committerades första indelning af elementarläroverket, eller anordning af olika slag
af elementarundervisning icke framgår ur afseende! på de båda liufvudrigtningar inom det
menskliga och medborgerliga lifvet, för hvilka elementarläroverket skall meddela en, för
hvardera nödig och ändamålsenlig, förberedande bildning. Under det dessa båda hufvudrigtningar,
enligt hvad ofvan blifvit erinradt, ovedersägligen torde få anses vara en
mera theoretisk, åt det ideela, samt en mera praktisk, åt det reela vänd, hvilar deremot
Committerades första indelning på motsättningen af qn jemförelsevis lägre och en högre
scholbildning, den förra tillgodosedd i de föreslagna psedagogierna med hänsyn till vissa
practiska yrkens behof, den sednare i de egentliga elementarläroverken, hvilka, efter
fullständigt gemensam undervisning under de fyra första åren och med latin såsom
grundläggande språkstudium för alla, från och med femte classen, dela sig i en lärd
och en real linea. Genom denna sistnämnda linea inom elementarläroverket är nu
visserligen äfven en högre scholbildning för blifvande practisk verksamhet tillgodosedd;
derigenom skiljer sig Committerades förslag i denna punct från den äldre indelningen i
lärdoms- och apologist-schola. Men äfven med fullt erkännande häraf, synnes mig
mycket tvifvel underkastadt, huruvida den indelning, som sålunda uppstår af den reala
linien i en lägre och en högre afdelning, från hvarandra skilda genom fyra års studium
af latin såsom ett hufvudämne, kan för samma linea och för dess motsvarighet mot sitt
ändamål vara lämplig. För sitt förslag i denna punct hafva Committerade ej blott anfört
vigten af latinstudium såsom grundläggande för hvarje högre, äfven real bildning,
under det hvarken tiden medgåfve eller behofvet kräfde ett studium af detta språk för
dem, hvilkas scholbildning inskränktes till några få års undervisning i scholan. Ett
positivt skäl för inrättande af från de egentliga elementarläroverken fristående, lägre

RESERVATION AF SIGURD RIBBING.

real-läroverk hafva Committerade, under erinran om de fordna apologistscholorna, derjemte
funnit i det af erfarenheten bekräftade behofvet af att ega tillgång till förvärfvande
af en, till omfattningen inskränktare och inom få år begränsad, elementär och
för viss practisk verksamhet förberedande scholbildning. Detta behof vore nemligen ej
tillfullo fyldt medelst begagnande af undervisningen inom elementarläroverkets egna första
classer eller tillgodosedt af relativt begränsade och afslutade curser vid undervisningen
i dessa, då i hela elementarscholan, äfven i dess lägsta classer, ett större afseende lastades
vid det formela bildningselementets utveckling, än som gjordes behof för dem,
hvilka inom kortare tid från läroverket utginge i det practiska och hvilkas första behof
vore inhemtande af vissa insigter. — Jag kan för min del ej erkänna rigtigheten af
det sednast refererade, genom hvilket likväl först det föregående skulle få bevisningskraft
till förmån för de föreslagna psedagogierna. Villigt erkänner jag, att det formela
bildningselementet vid undervisningen framträder något olika och, att jag så må säga,
på mera märkbart sätt inom elementarläroverkets högre afdelningar, än inom dess
lägre, der afseende! derpå liksom mera omedelbart är sammanväfdt med undervisningen
i de särskilda läroämnena. Deremot synes ingen undervisning, som skall kallas elementär
eller vara allmänt förberedande, kunna eller få släppa detta formela bildningselement
ur sigte eller, mer eller mindre, sätta detsamma tillbaka för bibringande af vissa
insigter. Det är nemligen just hänsynen, äfven vid scholans lägre stadier, på den formela
bildningen såsom ett hufvudmoment i undervisningens uppgift, som skiljer en
schola för allmän bildning, äfven om dess undervisning är inskränkt till allenast de
första elementerna af en sådan, från en lägre technisk eller folkschola, hvars uppgift
uttryckligen är bestämd och begränsad till meddelande af insigter i vissa ämnen för
bestämda yrken. Härmed är naturligen ingalunda förnekadt det gagneliga i de af
Committerade föreslagna psedagogierna eller, såsom de i andra länder kallas, af lägre
borgarescholor, hvilka på visst sätt kunna betragtas såsom ett medium mellan lägre
elementarläroverk och egentliga eller mera speciela folkscholor. Just i följd af dessa
psedagogiers nu nämnda character synes likväl frågan om dem böra förblifva en från
den om statens allmänna läroverk fristående, äfven ifall omsorgen om deras inrättande,
i den mån behofvet sådant kräfver, icke skulle kunna lemnas åt communerna. I allmänhet
torde kunna anmärkas, att elementer till lägre borgarescholor redan nu hos oss
finnas i de af communerna mångenstädes anordnade afton-, söndags-, lägre handtverkarescholorna.
Och det synes mig lika litet omöjligt, som osannolikt, att dessa successivt
kunna sammanslutas och utvidgas till större likhet med de lägre borgarescholor, som
redan finnas hos folk med mera omfattande industriel verksamhet, än vi ännu ega.
Ått de gamla apologistscholorna för sin tid voro både gagneliga och ändamålsenliga,
ämnar jag lika litet förneka. Detta hindrar dock ej, att i fråga väl kan sättas huruvida
en anordning till i hufvudsak en reproduction af hvad som, med hänsyn till de
practiska yrkenas behof i ifrågavarande hänseende, gjorde tillfyllest för 40 år sedan,
äfven i närvarande tidpunct skulle göra det. I sammanhang med frågan om psedagogierna
får, ändtligen, ej förbises, att Committerade, med förslaget om inrättande af sådana,
tillika förordat upphörande af paralel-afdelningar inom särskilda classer af

RESERVATION AF SIGURD RIBBING.

elementarläroverken. Jag underskattar ej vigten al en sådan förändring i det nu bestående.
Såsom skäl för psedagogierna synes den mig deremot mindre afgörande, af
den anledning, att, liksom Committerade föreslagit tillsättning af ordinarie lärare för
nyssnämnda läroverk, kunde väl ock, der beliofvet af paralelafdelningar ej är blott tillfälligt,
utan under viss tid visat sig constant, medläraren utan svårighet ställas på mindre
rörlig fot, än han nu eger, och dermed den största olägenheten vid nämnda inrättning
vara undanröjd.

Det må tillåtas mig att i sammanhang med det sednast anförda, till hvad som förut
blifvit sagdt i afseende på den elementarundervisning, som afser en för de practiska
yrkena förberedande bildning, foga tvenne ur närvarande tids erfarenhet hemtade iakttagelser,
beträffande samma angelägenhet i det hela, hvilka synas mig lemna ett ej
oväsendtligt bidrag för ett allmänt bedömande af Committerades förslag i förevarande
punct och derföre här lämpligen ega sin plats. Den ena af dessa erinringar är den,
att på samma gång det föreligger såsom ett factum, att practiska yrken, till hvilkas
idkande förr routine ofta gjorde tillfyllest, i våra dagar vunnit en utveckling, som medfört
beliofvet för deras idkare så af en långt större formell bildning, som af kunskaper,
äfven af allmännare art, än egentliga fackkunskaper, på samma gång torde det böra
erkännas, att fordringarne på sådan bildning och af sådana kunskaper, i anseende till
det mått och den slutpunct af båda, hvaraf hvarje yrke göres behof, ännu förete något
sväfvande och obestämdt. Med fullt erkännande af att graden af behöflig bildning och
omfattningen af nödiga förberedande insigter för olika yrken naturligen äro olika, torde
dock, just till följd af det nya och hastiga i dessa yrkens utveckling i våra dagar,
knappast ännu med anspråk på säkerhet några fixa eller bestämda gränser kunna uppgifvas
för den förberedande bildning, såsom »lägre» eller ((högre», som för idkare af det
ena eller andra yrket må förklaras och bestämmas vara tillräcklig. Till denna erinran
vill jag lägga en andra, i nära sammanhang med den förra. Med stigande utveckling
af de särskilda yrkena framträder ock alltmera beliofvet och nödvändigheten af större
bildning, liksom af en tidigare och längre practisk öfning enkom för det yrke, hvarom
fråga är, och med afseende på hvad till dess idkande fordras. Det är detta behof,
som eger sitt uttryck i den i våra dagar ofta hörda fordran af, att scholundervisningen
måste inrättas mera practiskt; en fordran, som, så vidt jag kan finna, ej kan ega annan
betydelse, än den, att den undervisning, som skall utgöra förberedelsen för practiska
yrken, utan att förlora i grundlighet eller sakna fullständighet för sitt ändamål, dock
redan från början bör ordnas med bestämdt och strängt afseende på detta ändamål.
Stäld i jemförelse med nu gällande stadganden för den reala undervisningen eller betragtad
såsom en critik af dessa, synes mig alltså samma fordran innebära den åsigt,
att lärjungarne på den nuvarande reala linien måhända längre sysselsättas med allmänna
elementarstudier, utan bestämdare relation till deras blifvande yrke, än som
för detta och för det practiska intresset och den practiska dugligheten äro lämpliga.
Måhända hänvisar samma fordran derjemte på en sådan anordning så af reallinien och
elementarläroverken, som af tillämpningsscholorna i bådas inbördes förhållande till hvarandra,
att tidigare, än som nu sker, den fortgående undervisningen i vissa läroämnen

RESERVATION AF SIGURD RIBBING.

må öfverflyttas från elementarläroverket till tillämpningsscholan, för att i denna antaga
den form af framställningens och studiets lämpande efter bestämdt praktiskt syfte och
användning samt ställas i ett mera direct förhållande till practisk öfning i visst yrke,
som i eu sådan läroanstalt billigtvis böra förekomma. Af båda nu anförda iakttagelser,
livilka, enligt min öfvertygelse, ej få förbises vid ordnandet af den undervisning i
elementarläroverket, som skall utgöra förberedelse för practiskt yrke, drager jag den
slutsats, att nämnda undervisning, utan att den derföre behöfver sakna relativa afslutningspuncter
vid vissa stadier, dock bör sä inrättas, att en fortgång är möjlig och
tillåten från dess lägsta, ända till dess högsta stadium inom elementarläroverket utan
afbrott eller mellaninsatser, såsom vilkor, af läroämnen, som åt studierna gifva en för
deras eget, närmaste syfte främmande rigtning eller, utöfver hvad detta fordrar, fördröjer
desammas afslutande vid elementarläroverket.

Det sist sagda ger en osökt anledning att, vidare, taga i särskildt betragtande förslaget
att latinet för alla lärjungar inom det egentliga elementarläroverket, äfven för
dem, som efter IV:e dassen vända sig till reallinien, under de fyra första scholåren
skall utgöra ett obligatoriskt läroämne och såsom sådant bilda det grundläggande språkstudiet.
Det förstnämnda och af Committerade ock såsom sådant angifna skälet för en
sådan åsigt är att söka i öfvertygelsen om ett sådant latinstudiets företräde, såsom formelt
bildningsmedel i allmänhet och såsom grundläggande språkstudium isynnerhet, att
på samma gång detta studium ej i någotdera hänseendet af något annat språkstudium
kunde ersättas, förvärfvandet af insigter i latinet i det hela skulle utgöra en tidbsesparing,
ej en tidsförlust vid studierna af de öfriga inom elementarundervisningen förekommande
språken. Åt sina yttranden om latinstudiets betydelse i förra hänseendet hafva Committerade
till och med, i sina anmärkningar mot det förslag till läseordning, jag förordat,
gifvit den utsträckning, att detta förslag vore olämpligt äfven af det skäl, att de lärjungar,
som ej lärt latin, på grund deraf vore oförmögna att i något ämne vid eu
gemensam undervisning hålla jemna steg med dem, som fått undervisning i nämnda
språk, -lag har ej kunnat öfvertyga mig om den fulla rigtigheten af Committerades åsigt
i detta hänseende, minst i den utsträckning, de åt densamma gifvit, helst en tillförlitlig
ledning för omdömet i detta afseende icke kan hemtas ur den närvarande, i flera afseenden
erkändt bristfälliga anordningen af undervisningen på reallinien, och sålunda
någon fullständig erfarenhet ej föreligger om de resultater, som med en fullt ändamålsenligt
ordnad undervisning i tyskan, liksom i öfriga läroämnen på nyssnämnda
bildningslinea, stå att vinna. Min från Committerades afvikande åsigt, beträffande latinstudiet,
består icke deri, att ju icke latinet i och för sig betragtadt, skulle utgöra det
lämpligaste hufvudämnet såväl såsom grundläggande för språkstudium, som såsom formelt
bildningsmedel vid den begynnande undervisningen i allmänhet deruti, såväl som
i de derföre, ofvan anförda, grunderna är jag med Committerade fullt ense. Icke heller
skiljer jag mig från Committerade i den, likaledes på ofvan anförda grunder stödda
öfvertygelse, att för dem, som någon gång skola läsa latin, det ej mindre är ändamålsenligt
med hänsyn till deras studier i det hela och språkstudier isynnerhet, än det för
dem innebär en besparing i tid och arbete, att begynna sina egentliga språkstudier med

KESEBVATION AF SIGUHD BIBBIXG.

latinet och i allmänhet ega detta till första hufvudämne. Deremot har det synts mig
högst tvifvelaktigt om latinstudiet skulle medföra någondera af nyssnämnda dubbla fördelar
ät sådana, för hvilka detsamma blott egde betydelsen af formbildande och grundläggande,
ifall det, pa sätt Committerade föreslagit, blefve ett obligatoriskt läroämne för
alla i scholans fyra första classer. Jag har härvid icke kunnat finna tillräckliga skäl
vara anförda, för att i afseende på latinet göra ett undantag från den allmänna regel,
att intet ämne i undervisningen bör införas utan förenadt afseende på det formela och
det reela momentet i dennas uppgift.

fäster jag mig till att börja med vid frågan om tid och arbete med latinet för
dem, som sedermera ämna öfvergå till realstudier, så lider det visserligen intet tvifvel,
att de vid läseboken eller lättare författare fästade grammatiska öfningarne i latinets
correcta och bestämda former för lärjungen på en gång blifva öfniugar i tänkandets
former, åskådligt framträdande, och i lagarne för hvarje språk. Men icke mindre
ovedersägligt är ock, att med dessa elementära studier af allmänt formell betydelse
oundvikligen måste förenas inlärandet af enskildheter för det latinska språket (t. ex.
genusreglorna i detta språk och undantagen från dessa, irreguliera verber m. m.), hvilka
med afseende på andra språks studium äro utan användning. Huruvida den ej obetydliga
tid och det arbete, härtill fordras, ej allenast äro godtgjorda genom den förberedelse
till moderna språkstudier, latinstudiet innebär, utan detta studium till och med, trots
först nämnda tid och arbete, för lärjungen i det hela innebär en besparing af båda:
detta kan synas ovisst. Säkert är åtminstone, att samma tid och arbete, användt på
ett språk, hvari lärjungen skall fortgå vidare, skulle hafva fört honom ett godt stycke
fram i eller öfver elementer, med hvilka han i stället har att börja ornigen.

Men jag har, för det andra, en anmärkning att göra vid latinstudiet såsom obligatoriskt
och ett hufvudämne också för dem, hvilka icke ämna fortsätta dermed, äfven
från rent formell synpunct eller med hänsyn till dess formel t bildande betydelse betragtadt.
Det formelt bildande i språkstudier innesluter, enligt min tanke, ej ensamt formoch
satslärans betydelse i sådant hänseende, om ock detta är det första och mest rent
formela. Skall språkstudiets nämnda betydelse fullständigt framträda, måste detta studium
tillika innebära en uppfattning af egentligheten och fulländningen i en god författares
uttryckssätt, medföra eller uppöfva sinne och öra för hans stil, och sålunda för lärjungen
tillika blifva ett medel att stöda och utbilda sin egen. Men då denna sida af
språkstudiet, utan hvilken den deraf påräknade formela bildningen endast blir halffärdig,
ej kan framträda eller göra sig gällande förr, än man någorlunda lätt rör sig med
sjelfva språkmaterielet, så går den, med Committerades förslag, för den reala liniens
lärjungar förlorad sa vid latinet, hvilket af lärjungen lemnas då han deri hunnit så
långt, att en verkan af dess studium i nämnda rigtning skulle kunna börja att framträda,
som i sjelfva verket äfven vid den inträdande tyskan, hvars timmar äro alltför
få (enligt Committerades eget förslag 4 timmar i III:e—V:e classerna, 2 i de följande),
för att nämnda språk skulle gå utöfver betydelsen af ett biämne, såsom ock af den
föreslagna lärocursen visar sig, eller af undervisningen deri kunna begäras mer, än bibringande
af en mycket elementär bekantskap med ämnet. I detta afseende inträder.

RESERVATION AF SIGUBB RIBBIXG.

enligt Committerades förslag, för den reala liniens lärjungar en sämre ställning, än för
den lärda liniens, af aldeles liknande art, som den, i hvilken, enligt nu gällande scholstadga,
de sistnämnda i samma afseende äro stälda, i jemförelse med de förstnämnda.
Visserligen må det vara sannt att, med hänsyn till de särskilda språkens beskaffenhet
och betydelse för hvardera af de båda linierna, det för den lärda liniens lärjungar är
af större vigt att få börja språkstudierna med latin, än för den reala liniens med ett
modernt. Men af ombytet af språk och af fördelningen af språktimmarne enligt Committerades
förslag blir dock verkan den, att vid språkundervisningen i det hela på den
reala linien intet språk blir ett dugligt hufvudämne. Detta åter medför en svaghet åt
språkstudiet på denna linea, till följd hvaraf hvarken den vid detta studium fastade formela
bildningen fullständigt blir tillgodosedd, eller språkstudiets humanistiska bildningskraft
kan göra sig gällande. Åskådligt framträder denna språkstudiets svaghet på reallinien
i det Committerades förslag, att vid skrifprofvet i språk i maturitetsexamen val
skall lemnas den från den reala linien afgående lärjungen mellan tyska, franska och
engelska; ett stadgande, som åtminstone icke synes motiveradt ur grundsatsen om ett
språk såsom vid undervisningen grundläggande och de öfriga för tillträde till litteraturen,
och som för öfrigt torde varit aldeles obehöfligt, om ett hufvudspråk vid undervisningen
verkligen funnits. Committerade hafva sjelfva anmärkt, att en större concentration af
språkstudierna på reallinien, än den, som finnes i afseende på de moderna språken, vore
önskvärd, och de hafva anfört detta såsom ett skäl för obligatoriskt studium af latin
på denna linea. Något hinder att uppnå samma mål synes emellertid ej finnas, äfven
om dervid ett annat språk, än det nämnda, begagnas såsom medel.

Till det beträffande latinets ställning, enligt Committerades förslag, nu sagda, anser
jag ändtligen ännu en tredje anmärkning böra läggas, om den ock, jemförd med de
tvenne anförda, är af secundär vigt. Latinet är i början ett temligen torrt läroämne,
men som behöfver ej ringa arbete. Kommer dertill medvetandet om, att detsamma
endast utgör ett förberedande läroämne, som snart nog såsom sådant upphör och i
samma mån framträder mera såsom af blott formel betydelse, utan för lärjungen sjelf
märkbar frukt, är fara värdt, att dess studium af de lärjungar, för hvilka det egde
endast en sådan betydelse, det vill säga af dem, som ämna sig till den reala linien,
skall med föga intresse omfattas. En sådan opinion och deraf alstrad önskan att på
lättaste sätt komma ifrån saken vore lika ofördelaktiga i practiskt psedagogiskt hänseende,
som särskildt för det grundläggande språkstudiet sjelft.

Såsom skäl för att göra latinets studium för alla obligatoriskt har någon gång blifvit
anförda, och finnas äfven af Committerade nämnda, fördelen och nyttan af att känna
betydelsen af en mängd inom alla grenar af bildningen förekommande, från latinet liemtade
termer. Jag förnekar ingalunda rigtigheten af sistanförda anmärkning. Men till
och med om man ville tillerkänna den en sådan vigt, att man med anledning af densamma
ansåge nödigt att ålägga dem, som ämna sig in på den reala linien, något
studium af latinet, är det klart, att detta språk dock dermed endast finge betydelsen
af ett biämne, hvari undervisningen på intet sätt kunde sammanföras med den, som i
samma ämne på den lärda linien är nödig och behöflig.

RESERVATION AF SIGURD RIBBING.

Bättre, än det af mig framstälda förslag till läroplan för de fem första classerna
i elementarläroverket, kan måhända vid första betragtandet Committerades tyckas tillgodose
tvenne ofta upprepade föreställningssätt eller fordringar beträffande scholundervisningen,
båda ledande till dess fullständiga likhet, inom liera eller färre af
seholans lägre classer, för alla lärjungar. Man anser en sådan likhet eller fullständig
gemensamhet i alla läroämnen utgöra ett oundgängligt vilkor för utbildningen åt en
sann medborgerlig anda och en känsla af ömsesidig aktning eller likstäldhet, under det
olikhet i linier eller undervisningsämnen skulle åstadkomma ståndssplittring och skråanda,
synnerligen studiet af de gamla språken, högdragenhet mot och ringaktning för dem,
som icke sysselsätta sig med desamma. Man anser — hvad äfven åt Committerade
blifvit anfördt — en fullständig gemensamhet i alla läroämnen åtminstone under de
första tre å fyra scholåren likaledes nödvändig af det skäl, att endast derigenom möjlighet
beredes de unga eller deras målsmän att sednare kunna träffa ett af de förres
anlag motiveradt val af studiebana och lefnadsyrke. Hvad nu angår dessa föreställningssätt
och på grund af dem uppstälda fordringar på undervisningen, betragtade
i och för sig, synas de mig föga berättigade. En anledning till skråanda och till ringaktning
af realliniens lärjungar kunde möjligen i seholans anordning vara gifven, sä
länge vid dess undervisning var sämre sörjdt för den praetiska bildningen, än för den
lärda. Men denna anledning upphör så snart båda slagen al undervisningen inrättas så,
att hvartdera svarar emot sitt ändamål. I. nämnda afseende tillskrifver man i sjelfva
verket scholan hvad som utan tvifvel har sin grund utom densamma. Eger den praetiska
verksamhet och arbetet i det hela af samhället om sig en ringa opinion, då importeras
denna opinion i scholan, men alstras ej der. Har man åter i allmänhet kommit
till insigt om, att det mera theoretiska och icleela samt det mera praetiska och på det
materiela rigtade arbetet båda äro lika berättigade, för samhället nödvändiga och aktningsvärda,
då gränsar det nästan till det barnsliga att föreställa sig, att en sådan
öfvertygelse skulle kunna rubbas derigenom, att några scholynglingar inhemtade elementerna
i latinet, under det de andra inhemtade motsvarande insigter i tyskan, liksom att,
om samma öfvertygelse icke i staten vore rådande, den skulle komma till stånd ifall
alla eller några finge studera latinsk formlära och syntax. Och, om sådana märkliga
verkningar verkligen häraf åstadkommas, huru skulle det väl då med den i seholans
nedre afdelning förvärfvade medborgerligheten gå i dennas öfre afdelningar, der olikheten
i studierna för båda linierna ändå blir och medgifves böra blifva mycket större.
— Beträffande åter nödvändigheten af att tvä å tre år efter börjad scholgång uppskjuta
med val af bildningsrigtning, för att kunna göra detta val enligt anlag, vill jag mindre
fästa mig vid, hvad som dock är faetiskt, att valet af studiiväg i de flesta fall bestämmes
af föräldrarnes eller målsmännens ekonomiska förhållanden, medborgerliga
ställning, af lokala omständigheter och af opinioner, olika på olika orter och tider.
Vigtigare är den af erfarenheten bekräftade omständigheten, att de äro högst få, hvilka
ega så bestämdt utpreglade anlag, att med någon större grad af säkerhet eller sannolikhet
kan visas, det de endast eller företrädesvis till ett visst lefnadsyrke äro lämpliga;
ännu långt färre de, der sådana anlag tydligt och afgörande framträda så tidigt, som i

RESERVATION AF SIGURD EIBBING.

scholaris lll:e eller V:e dass, eller nämnvärdt mera visa sig t. ex. vid 12 å 14 års ålder,
än vid 9 å 10 (vid intagning i scholan). Der åter undantagsvis mycket bestämda anlag
timras, der bryta de sig, såsom erfarenheten ock visat, i allt fall väg. Men låt vara,
att ett misstag någon gång skedde i val af bildmngsrigtning på den grund, att detta
ej kunde uppskjutas från I:a till III:e eller V:e classen, så är det lika orimligt att, för
undvikande af den möjliga faran af ett sådant, alla scholaris lärjungar under flera år
skulle hållas tillbaka i studier för sitt blifvande lefnadsyrke, som att deras tid och
krafter skulle upptagas med sådana, som för detta ej vore nödiga, och sålunda, i båda
fallen, skulle försenas och uppehållas i sina elementarstudier. Undantag, till törmån för
en och annan, få ej bilda regel till nachdel för det stora flertalet.

Fäster man emellertid afseende vid nu anförda föreställningssätt och på detsamma
stödda fordringar, så äro båda, genom Committerades förslag, i sjelfva verket mera skenbart
en verkligt tillgodosedda. Väl äro, enligt detta förslag, alla lärjungar inom elementarläroverkets
fyra första classer fullkomligt likstälda, utan ens det undantag, i studiet af
två språk, mitt förslag innehåller. Men blott så mycket bestämdare återkommer olikheten
mellan dessa elementarläroverkets lärjungar å ena sidan, samt psedagogiernas å
den andra, och här på ett sätt, som, i följd psedagogiernas underordnade uppgift och
betydelse, för dess lärjungar knappast kan undgå att kännas nedtryckande, åtminstone
der båda läroverken äro omedelbart bredvid hvarandra stälda. Likartadt blir förhållandet
beträffande val af linea eller bildmngsrigtning. Inom elementarläroverket kan
detta uppskjutas till slutet af IV:de classen; valet deremot mellan detta läroverk och
pitdagogien måste ske genast, och detta val är af så mycket större betydelse, som det
innebär ett val ej blott mellan lärd och practisk bildningslinea, utan tillika mellan lägre
och högre ståndpunct inom den sistnämnda, eller m. a. o. som ett latinstudium, svarande
mot fyra år i scholan, utgör vilkoret ej blott för att öfvergå till den lärda linien från
den reala, utan äfven för att fortgå på den reala linien utöfver måttet eller gränsen af
de insigter, psedagogien meddelar. Och af aldeles samma skäl blir ock öfvergång för
den, som ångrar sitt en gång gjorda val, mycket lättare från tyska till latin inom en
schola, der undervisningen i alla öfriga ämnen är gemensam och lika, än från psedagogien
till elementarläroverket, då undervisningen i det hela i båda är ordnad efter
aldeles skilda läroplaner.

Efter att sålunda hafva framstält mitt förslag till läseordning i elementarläroverkets
fem lägsta classer, jemte de motiver, hvilka synas mig tala för detsamma, bifogar jagtill
detta förslag en tabell, utvisande undervisningstimmarne i veckan i hvarje läroämne
och class inom hela läroverket. Väl hafva Committerade i betänkandet också för detta
förslag framlagt en dylik tabell. Men, hvad den lägre afdelningen af scholan angår,
skiljer sig den, som här nedan är uppstälcl, från den nyssnämnda deruti, att den förra
för de fyra första class erna endast upptager 28 timmar i veckan i de egentliga undervisningsämnena
jemte teckning, under det Committerades för samma classer och ämnen upptager
30, och i ingen class öfver 30. Denna inskränkning af lärotiden, hvilken jag för
min del, för de yngsta bland scholans lärjungar, anser såsom en gifven fördel till
sparande af deras ännu späda krafter, har vunnits genom tvenne utvägar i förening.

RESERVATION A.F SIGURD RIBBING.

Den första består deri, att i vissa ämnen och classer upptager Committerades egen tabell
ett mindre antal timmar, än den alternativt af dem uppstälda, som närmast motsvarar
mitt förslag. Men då min mening ej är, att scholan i några classer och ämnen skall
meddela större insigter, än Committerade föreslagit, har jag dragit den slutsats, att det
timtal, Committerade sjelfva i sitt förslag upptagit, vore tillräckligt, och derföre dertill
reducerat motsvarande timtal i min tabell. Detta gäller om undervisningen i Christendomen
i classerna III—IV, i hvardera minskad med 1 timme. Detsamma gäller visserligen
äfven om latin i classerna I—II, men häri är den i dessa classer borttagna timmen
ersatt medelst tillökning af 1 timme i hvardera af classerna III—IV, så att det totala
timtalet enligt båda förslagen blir lika, och enda olägenheten blir det mindre vackra
utseendet på tidtabellen af, att timtalet inom classerna I—V en gång höjer sig från 7
till 8, för att åter i classen V nedgå till 7. För det andra hafva Committerade i den
alternativt uppstälda timtabellen, som närmast motsvarar deri nedanstående, utan att
minska curserna i det hela mot hvad dessa äro upptagna enligt deras eget förslag och
timtabell, upptagit 1 undervisningstimme i veckan i dass V på reallinien mindre, än i
timtabellen till deras förslag, i modersmålet samt historia och geographi, äfvensom de
för dem, som läsa latin, inskränkt teckningstimmarne till de två första classerna. Jag
har härvid gjort samma slutsats, som ofvan blifvit nämnd. Men härtill kommer nu likväl
undervisningen i ett par ämnen och classer, der jag minskat timtalet med 1 timme i
veckan under hvad Committerade i båda sina timtabeller hafva. Detta har skett i tyska
i classerna I & II på reallinien från 8 till 7 timmar (motsvarande latintimmarne i samma
classer); i Christendom i class II, från 3 till 2; i välskrifning i class I, från 2 till 1;
samt i franska i classerna III & IV, från 4 till 3. Skälet till att i dessa ämnen och
classer någon minskning af timtalet skett, är, det måste erkännas, hufvudsakligen endast,
att i alla de fyra första classerna kunna reducera timtalet till detsamma: 28 timmar;
ehuru, hvad franskan angår, dertill kommer det skäl, att detta språk på ingendera
limen utgör ett hufvudämne eller grundlägger språkstudierna, och att derföre undervisningen
deri, utan skada, kan tåla nämnda lilla afprutning; det har enligt Committerades
förslag endast 10 timmar, liksom engelskan, som, enligt samma förslag, är det tredje
främmande språket på reallinien, endast 12. Jag vågar för öfrigt hysa den öfvertygelse,
att denna nämnda minskning ej skall medföra någon omöjlighet, att antingen i samma
curs, eller ock i en följande taga skadan igen: i betragtande af de båda omständigheter
i förening, att å ena sidan minskningen är mycket obetydlig, å den andra, att om krafterna,
enligt mitt förslag, blifva något skonade och derigenom möjligen äro något
friskare, arbetet i samma mån skulle med något större intensitet kunna bedrifvas.
Skulle, detta oagtadt, de föreslagna minskningarne anses olämpliga, är intet lättare, än
att återinsätta det af Committerade föreslagna timtalet. Hvad åter angår timtalet Irån
och med sjette classen, är detta föreslaget aldeles lika med den till Committerades eget
förslag fogade timtabell, med de undantag allena, som följa af tyskans olika ställning i
de 4 lägsta classerna på reallinien, hvaruti timtabellen till det af dem alternativt gjorda
förslag, som närmast motsvarar det af mig framstälda, är följd (hvilket åter icke skett
i de andra olikheter, som finnas mellan sistnämnda tabell och den till Committerades

RESERVATION AF SIGURD IilBBING.

förslag fogade i de högsta classema, då jag, såsom redan är nämndt, i afseende på
undervisningen i dessa classer i det hela är ense med den anordning Committerade
föreslagit såsom sin, ej såsom en annan derifrån afvikande). Deremot har jag från
realliniens timtabell uteslutit sjunde classen: detta enligt Committerades eget förslag
beträffande alla rikets elementarläroverk med undantag allenast af fyra, och, efter min
åsigt, enligt hvad som utan undantag bör ske — af skäl, som straxt nedanföre skola
anföras. Icke heller har jag upptagit någon timtabell för öfningsämnena utom teckning,
eller för dem, som ej äro obligatoriska: då min åsigt i intetdera fallet skiljer sig från
Committerades. Beträffande slutligen ämnenas fördelning och lärocurserna inom hvarje
class, får jag hänvisa till hvad Committerade härutinnan för deras förslag till läseordning
framställ, betänkandet, bil. 2; samt vid de olikheter i vissa ämnen, som af
läseordningens olikhet följa, till betänkandet, bil. N.a; äfvensom till de grunder för dessa
förslag, som finnas anförda i betänkandet.

RESERVATION AE SIGURD RIBBING.

Förslag till lärotinnnarnes fördelning i veckan.

C 1 a s s.	Med latin till lista främmande språk och VII classer.	Med	tyska till och	l:a främmande VI classer.	språk	Samma.
i.	II.	III.	IV.	V.	VI.l.	VI. 2.	VII.i.	VII.2.	i.	ii.	III.	IV.	V.	VI.i.	VI. 2.	Latin- linien.	3" ^ a T
Christen dom ...........	4	2	2	2	2	2	2	2	2	4	2	2	2	2	2	2	20	16
Modersmålet............	4	4	2	2	2	2	2	i *	l2	4	4	2	2	2	3	3	22	20
Philos. Propedevtik ..	—	—	—	—	—	—	—	1 1	1 1	—	—	—	—	—	—	—	2	—
Latin .....................	7	7	8	8	7	7	7	6	G	—	—	—	—	—	—	—	63	—
Tyska...................	—	—	—	—	—	3	3	2	2	7	7	G	6	5	2	2	10	35
Franska...................	—	—	3	3	2	2	2	1	1	—	—	3	3	2	2	2	14	12
Grekiska...............	—	—	—	—	6	G	G	6	6	—	—	—	—	—	—	—	30	—
En	gelska ...............	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	G	3	3	—	12
Mathematik ............	G	6	6	6	6	3	3	3	3	G	6	6	6	6	G	(i	42	42
§<	'' Naturlära .........	—	2	2	2	2	—	-	—	—	—	2	2	2	2	—	—	8	8
§	Nat.-historia ......	—	—	—	—	—	2	2	2	2	—	—	-	—	—	2	2	8	4
<v ''	Physik...............															3	3	—	6
cS £	Chemi .............															1	1	—	2
Historia o. Geographi	4	4	4	4	3	3	3	3	3	4	4	4	4	3	4	4	31	27
Välskrifning''............	1	1	1	1	—	—	—	—	—	1	1	1	1	—	—	—	4	4
Teckning ...............	2	2	—	-	—	—	—	—	—	2	2	2	2	2	2	2	4	14
	Summaj 28	28	28	28	30	30	30	28	28	28	28	28	28	30	30	30	—	—

RESERVATION AP SIGURD RIBB1NG.

Jemförelsetabell mellan veckotiiumarne i hvarje ämne inom hela läroverket, reallinien dock

endast upptagen till Yl classer.

	Enligt Committerades förslag.	Enligt mitt förslag.
		Latin-linien.	W CD EL CD*	Summa.		Latin-linien.	W CD P CD* =3	Summa.
Latin- linien.	Real- linien.	Latin- linien.	Real- linien.
Cltristendom..............	Ii class I—V. jfr. o. in. class VI.	13 8	4)	23	19	ji class I—V. jfr. o. m. class VI.	12 8	121 4f	20	16
Modersmålet.............	Ji class I—V. jfr. o. in. class VI.	14 s	W	22	21	fi class I—V. jfr. o. in. class VI.	14 8	''8	22	20*
Latin.......................	/i class I—V. jfr. o. in. class VI.	37 26	30 J — 1	63	30	ji class I—V. jfr. o. m. class VI.	37 26	=!	63	—
Tyska.......................	Ji class I—V. jfr. o. m. class VI.	10 6	‘t	16	18	Ji class I—V. jfr. o. m. class VI.	10	3U il	10	35
t ranska....................	Ji class I—V. jfr. o. m. class VI.	10	Ti	10	6	Ji class I—V. jfr. o. m. class VI.	8 6	»I i)	14	12
Grekiska ..................	Ji class I—V. jfr. o. m. class VI.	6 24	1}	30	—	Ji class I — V. jfr. o. m. class VI.	6 24	-\ -1	30	—
Engelska ..................	J i class I— V. jfr. o. m. class VI.	—	ii	—	12	Ji class I—V. jfr. o. m. class VI.	—	8	—	12
Mathematik ...............	fi class I—V. jfr. o. m. class VI.	30 12	Si	42	43	Ji class I—V. jfr. o. m. class VI.	30 12	301 12/	42	42
Naturlära ..................	Ji class I—V. jfr. o. m. class VI.	8	31 -J	8	8	Ji class I—V. jfr. o. m. class VI.	8	-3	8	8
Nat.-historia.............	Ji class I—V. jfr. o. m. class VI.	8	~i)	8	4	Ji class I—V. jfr. o. m. class VI.	8	1}	8	4
Physik ...................	\|i class I—V. jfr. o. in. class VI.	—	1}	—	6	ji class I—V. jfr. o. m. class VI.	—	Ti	—	6
Chemi .....................	ii class I—V. Jfr. o. m. class VI.	-	ll	—	2	Ji class I—V. jfr. o. m. class VI.	—	~2J''	—	2
Historia och Geographi	ji class I—V. jfr. o. m. class VI.	19 12	201 8/	31	28	fi class I—V. jfr. o. m. class VI.	19 12	i9\ 8/	31	27*
Välskrifning...............	ji class I—V. Jfr. o. in. class VI.	5	5	5	5	Ji class I—V. jfr. o. m. class VI.	4	4	4	4
Teckning ..................	Ji class I—V. jfr. o. m. class VI.	8	■ti	8	14	fi class I—V. jfr. o. m. class VI.	4	4	4	14*

* Detta timtal i enlighet med Committerades alternativt uppstälda förslag.

RESERVATION AF SIGURD KIBBIKG.

Det finnes ock en a,nära punct i den af Committerade framstälda läseordning, om
ock långt mindre vigtig, än den hittills omhaudlade, mot hvilken jag anser mig böra,
under hänvisande till hvad förut blifvit yttradt och i stöd deraf, anföra en från pluralitetens
afvikande mening. Det är den, som angår anordningen af den reala liniens
högre afdelning inom elementarläroverket och i afseende på denna föreslår, att densamma
i fyra bland rikets högre elementarläroverk skulle bestå af tvenne tvååriga classer
eller att vid dessa läroverk undervisningen å densamma skulle utsträckas till fyra år
utöfver läroverkets femte class, under det samma linea vid alla andra läroverk endast
skulle omfatta en tvåårig class eller tvenne år efter V:e classen. Jag anser Committerade
till ett sådant undantagsstadgande hafva saknat tillräckliga skäl. Det syfte, efter
hvilket den offentliga scholans anordning ytterst måste bestämmas är, såsom redan blifvit
uämndt, det medborgerliga lifvet eller verksamheten och ur denna härflytande allmänna
behof och fordringar. Men några sådana af allmän art för inrättande af en
tvåårig VlL-e realclass hafva af Committerade icke blifvit uppvisade, och jag vågar påstå,
att de, för det närvarande, ej finnas. Tvertom. Ofvan hafva skäl blifvit anförda, till
följd af hvilka det måste anses önskvärdt att, såvidt med en för reallinien afsedt ändamål
tillräcklig och grundlig allmän scholbildning kan stå tillsammans, förkorta den tid,
samma linea i elementarläroverket för det närvarande upptager, liksom alldeles detsamma
synes vara anvisadt ur erfarenheten om det jemförelsevis ytterst ringa antalet
lärjungar i realliniens sista class och år. Dessa skäl kunna i allmänhet sammanfattas
deruti, att ju mera de särskilda practiska yrkena, med stigande utveckling, fordra på
eu gång större specialinsigter och utbildadt handlag eller konstmessighet, desto oafvisligare
framträder fordran, att ordna det allmänt grundläggande elementarläroverket,
såvidt detta afser blifvande practiska yrkesidkare, så, att det ej borttager intresset för
den practiska yrkesverksamheten, blicken för hvad denna kräfver, icke heller den rätta
tiden, vare sig för tillämpningsscholan eller för inöfvandet och utbildningen af handlaget
— ordet taget i vidsträcktaste mening. Det är detta, som, såsom redan ofvan
blifvit anmärkt, fått sitt uttryck i fordran, att ordna elementarundervisningen på ett
mera practiskt sätt. Det sagda cger för öfrigt sin giltighet i afseende på alla yrken, i
mån af dessas större utbildning; — äfven t. ex. det större landtbruket, för hvilket man
i det längsta velat anse det vara nog att ega capital och allmän bildning, fordrar numera,
enligt hvad upprepad erfarenhet visar, för att med framgång kunna bedrifvas,
ej mindre än andra yrken, förmåga att sjelf kunna lägga hand vid verket och insigt
om huru hvarje till detsamma hörande göromål rätteligen fullgöras, för att, hvilket
endast sålunda är möjligt, kunna bedöma hvad och huru något dervid bör företagas;
kort sagdt, det, fordrar numera, ej mindre än hvarje yrke, yrkesinsigt och yrkesskicklighet.
I sjelfva verket är det ock ganska naturligt och lätt begripligt, att den allmänna
elementarbildningen för blifvande practiska yrkesidkare kan och bör på något kortare
tid afslutas, än för dem, som ämna vända sig till mera theoretisk verksamhet. Detta
följer deraf, att liksom å ena sidan studiet af sjelfva hufvudämnena i tillämpningsscholan
fortsättes, och detta just i den form, som för theoriens tillämpning i det practiska yrket
år det mest passande, äfvensom — der i elementarläroverket en rigtig grund blifvit lagd

RESERVATION AF SIGURD RIBB ING.

— sjelfva utöfningen af yrket innefattar en sådan fortsättning; så fordrar, å andra sidan,
förvärfvandet af den practiska yrkesskickligheten en jemförelsevis längre tid och större
föröfningar bredvid studierna, än som vid den theoretiska verksamheten är händelsen.
Till och med, med hänsyn till det formela elementet i scholbildningen, eger det sagda
sin giltighet, då sjelfva yrkets utöfning och den lifligare beröringen med menniskor, det
practiska lifvet medförer, hos den practiske mannen utvecklar förståndets klarhet och
omdömets skärpa i den practiska rigtning och användning, som hos honom motsvarar
den mera abstracta form, hvari båda hos den tlieoretiske, endast i och med längre fortsatta
studier, kunna och behöfva framträda. Uå nu Committerade sjelfva föreslagit, att,
efter genomgången VI:e realclass, afgångsexamen med lärjungen skall anställas och godkänd
sådan berättiga honom till inträde vid alla offentliga tillämpningsscholor eller läroinrättniugar,
så synes den dermed sjelf hafva anvisat åt VH:e classen, på de fä ställen,
der eu sådan skall finnas, betydelsen af ett unclantagsförhållande, — ett undantagsförhållande,
som i sjelfva verket komme att tjena ett eller annat enskild t intresse, hvilkct
svårligen för anordningen af de offentliga läroverken kan anses bestämmande. Skulle
föröfrigt en eller annan hafva något sådant intresse och önska fortgå i sina studier och
sin bildning vid elementarläroverket, utan speciel hänsyn till något visst practiskt syfte,
kunde det väl ej anses såsom eu alltför stor olycka eller skada i hans bildning, att läsa.
något latin, så mycket mindre, som han ju i allt fall kunde erhålla dispens i grekiskan.
Med Committerades förslag uppstå ej mindre än fem sorter lärjungar i scholan: de, som
läsa latin och grekiska; de, som läsa förstnämnda språk, men ega dispens i det sistnämnda;
lärjungar på sexclassiga reala linier, och på sjuclassiga; och slutligen lärjungar
i psedagogierna. Det synes ej olämpligt om alla dessa kategorier åtminstone kunde
reduceras till tre.

En tredje punct i Committerades förslag, väl ej angående den egentliga läseordningen,
men dock beträffande undervisningens ordnande, i hvilken detta förslag ej
synes mig lyckligt funnet, är stadgandet om Rectorerna vid högre elementarläroverk.
Såsom bekant, gäller för det närvarande angående rectors tillsättning, att Kong! Maj:t
dertill kan tillförordna en lector från hvilket elementarläroverk i riket som helst; att
om rector väljes från annat läroverk, det lectorat, han der innehar, väl tillsättes, men
med skyldighet för den utnämnde, att låta transportera sig till annat läroverk, i fall
den på annat ställe tillförordnade rectorn återgår till sin förra befattning; samt, att
rector förordnas, för hvarje gång, på 5 eller 10 år. Committerade föreslå deremot, att
rector tillförordnas på obestämd tid; att han, vidare, tillsättes oberoende af viss lectorstjensts
upprätthållande; att fördenskull en lectorslön vid det läroverk, der han är rector,
besparas till hans aflöning, och att ett lectorat sålunda skötes af en bland läroverkets
adjuncter på förordnande. För min del föreslår jag, att stadgandena om rectoratet i
öfrigt bibehållas, men att dels competens till rectorsbefattning utsträckes jemväl till
adjunct; dels rector alltid tillika skall innehafva en viss lärarebefattning vid det läroverk,
der han är rector, och att alltså till § 94 i nu gällande scholstadga må fogas
följande tillägg: med rectorsbefattning vid högre elementarläroverk vare alltid förenad
lärarebefattning vid samma läroverk med dertill hörande lönetursberäkning, och der

RESERVATION AF SIGURD RIBBIXG.

rector sin befattning såsom rector frånträder, utan att från sin beställning i öfrig t vid
läroverket afgå, bibehåll e lian sin lärarebefattning.

En, för såväl den af Gommitterade, som den af mig föreslagna förändringen af nu
gällande stadga beträffande rector gemensam, anledning, är, att dymedelst skulle försvinna
den nu befintliga olägenheten för en utnämnd lector, att när som helst kunna
transporteras till annat ställe och plats (om en säkerhet för honom finnes att erhålla
någon sådan, hvilket ej synes aldeles afgjordt), äfvensom den af den nyssnämnda uppståndna
olägenheten för sjelfva det läroverk, vid hvilket han är utnämnd, att nödgas
ombyta lärare alltför ofta, då naturligt är, att den, som blifvit utnämnd med ett vilkor,
som gör hans ställning så osäker, vid första sig yppande tillfälle skall söka sig från eu
sådan plats till en säkrare. — En fördel vid Committerades förslag, framför det af mig
framstälda, är, att Kongl. Maj:t vid tillförordnande af rector har större valfrihet, Enligt
Committerades förslag kan Kongl. Maj:t nemligen i hvarje fall välja mellan alla lectorer
i riket, Enligt mitt förslag ställer sig denna valfrihet på följande sätt: afträder rector
på samma gång äfven såsom lector, eller är samtidigt något annat lectorat vid läroverket
ledigt, har Kongl. Maj:t att välja mellan l:o) alla lärarne vid samma läroverk;
2:o) adjuncter vid alla andra läroverk; 3:o) lectorer vid andra läroverk i det ämne,
eller närbeslägtade, deri lector splats är ledig (deri inskränkningen i detta fall mot
Committerades förslag och nuvarande stagda). Qvarstår åter afträdande rector vid sin
lärarebefattning och är ingen annan lärarebefattning vid läroverket ledig, är Kongl.
Maj:t i sitt val inskränkt inom lärarecorpsen vid läroverket.

Jag förbiser ej, att den inskränktare valrätten kan medföra olägenheter. Men i
valet mellan dessa och dem, som, å andra sidan, äro fastade vid Committerades förslag,
har jag dock ej kunnat komma ifrån den öfvertygelse, att de förstnämnda borde föredragas
såsom de mindre. Olägenheterna vid Committerades förslag kunna, efter mitt
omdöme, angifvas såsom tre väsendtligt. För det första, att rector tillförordnas på
obestämd tid, hvilket i verkligheten, på rara undantag när, vill säga på lifstid. I afseende
härå hänvisar jag till Herr Rector Törnebladhs reservation i ämnet, i hvilken jag, så till
motiver, som resultat, tillfullo instämmer. För det andra blir med Committerades förslag
vicariatsystemet upphöjd! till ordinarie, permanent och i lag stadgad anordning.
Detta är ej blott en oegentlighet, det medför derjemte, såsom hvarje vicariatsystem, för
undervisningen flera väsendtliga olägenheter, då t, ex. det ej är att begära, att vicarie
med samma säkerhet eller ens intresse skall sköta befattningen, som den, hvilken på
fullt och eget ansvar såsom ordinarie innehar den, då sålunda ett lectorat hufvudsakligen
kommer att skötas af person, som för sådan plats ej aflagt competensprof, under det
lagen dock stadgar olika vilkor för competens till adjunets- och till leetorsbeställuing,
o. s. v. Slutligen och för det tredje medför Committerades förslag en väsendtlig rubbning
i den af Gommitterade sjelfva yrkade grundsats, att de särskilda läroämnena inom
elementarläroverkets högre afdelning böra, på bestämdt och på förhand faststäldt sätt
grupperade, ega hvar sin hufvudlärare eller representant bland de ordinarie lärarne,
eller, med andra ord, att lectorsplatser och -löner böra vara fastade vid bestämda läroämnen,
om ock med skyldighet för vederbörande lärare att tillika kunna lemna under -

RESERVATION AF SIGURD EIBBING.

visning i vissa andra. Enligt Committerades förslag, minskas å ena sidan lectorsbefättningarne
vid hvarje läroverk med en d. v. s. ett läroämne inom scholans högre
afdelning blir utan representant bland lectorerna och skötes i stället af vicarie, såvidt
ej tillfälligtvis den utnämnde reetorn väljer detta till sitt ämne. Å andra sidan och
om de ämnen, i hvilka reetorn vill undervisa, redan förut i en leetor hafva sin reprsesentant,
måste, då bådas öfvertagande af visst antal lectionstimmar i undervisningsplanen
och staten är påräknadt, en jemkning eller en partiell öfverflyttning af läroämnen från
det ena leetoratet till det andra ske, — hvarmed den fixa grupperingen af läroämnen
i princip är upphäfd. För min del anser jag denna fixa gruppering eller t ommitterades
ofvan anförda grundsats och do för densamma i betänkandet anförda skäl vara af sådan
vigt, för att tillförsäkra läroverket tillgång på verkligt qualificerade lärare i de särskilda
läroämnena, utan att det ena eftersattes för det andras skuld, att jag icke kan med min
röst tillstyrka något stagdande, som lägger hinder i vägen för grundsatsens upprätthållande.
Jag kan det i förevarande fall så mycket mindre, som den fördel af större valfrihet vid
rectors utnämnande, som för detta pris skall köpas, synes mig mera komma att finnas
på papperet, än i verkligheten. Det. förefaller mig nemligen ej otroligt, att om ock
Kongl. Maj:t enligt lagen har rätt att välja rector utan afseende på läroämne och behof
vid det läroverk, som är i fråga, af lärare i ett visst sådant, detta afseende likväl i
praetiken, hädanefter såsom hittills, skall, just med afseende på ofvan påpekade svårigheter,
så starkt göra sig gällande, att valet, på sällsynta undantag när, de facto ej
kommer att sträcka sig utom den sphser, det eger enligt mitt förslag. Men den stora
skilnaden beträffande läroverksordningen blir den, att den i läroverksstadgan bestämda
grupperingen af läroämnen, fastade vid vissa läraresysslor, i ena fallet star fast, i det
andra dess upprätthållande, om ock sannolikt, beror af tillfälligheter, som icke innebära
någon visshet.

Det återstår att gifva en öfversigtlig framställning af ofvan gjorda förslag från
ekonomisk sida, samt dermed tillika en jemförelse i nämnda afseende mellan detta och
såväl nuvarande utgiftsstat för elementarläroverken, som den med Committerades förslag
förenade.

Fullt exaeta resultater i ifrågavarande hänseende kunna endast vinnas genom detaljerad!’
beräkningar öfver möjliga combinationer af undervisningen i särskilda läroämnen
och classer i särskilda scliolor, med visst förutsatt maximiantal läijungar och
bestämdt förhållande mellan undervisningen på hvardera af linierim i hvarje särskild!
läroämne.

För att åter vinna en allmän öfversigt i ekonomiskt hänseende, är tillräckligt att
liksom Committerade beräkna timantalet för undervisning i särskild scholafdelning eller
med särskild lärare; att vidare, efter det af Committerade föreslagna timantal, hvarje
lärare är skyldig att i veckan lemna undervisning, beräkna det nödiga antalet af lärare,
samt slutligen, summan af deras löner, hvarvid jag liksom Committerade, för beräkningen
lagt till grund första lönegraden. På förhand må föröfrigt erinras derom, att jag liksom
Committerade, anser två- och tre-classiga läroverk samt paedagogier, i alla dessa läroverks
nuvarande form och betydelse, icke böra bibehållas; att mitt förslag af ofvan an -

RESERVATION AF SIGURD 1! IB Ii IN G.

förda skäl icke heller upptager några sådane psedagogier, som af Committerade blifvit
föreslagna, samt att någon minskning i lärarekrafter äfven beredes derigenom, att den
reala linien på intet ställe omfattar flera än 6 classer. A andra sidan tynger på den
efter mitt förslag lämpade ntgiftsstaten, jemförd med Committerades, tvenne omständigheter.
Den ena är det ökade timantalet i läroverkets 4 nedersta classer, som är en
följd af från början skild undervisning i latin på den classiska linien, i tyska på den
reala. ''Dertill kommer det möjliga behofvet af paralellafdelningar inom scholans lägre
classer.

Med förslag till inrättande af psedagogier hafva Committerade ansett sig kunna
borttaga paralellafdelningar, således ock lärare för sådana. Huruvida psedagogierna
verkligen göra sådana afdelningar undvikliga, vill jag lemna derhän. Då emellertid mitt
förslag ej upptager psedagogier, liar jag ej vågat förutsätta borttagande af alla paralellafdelningar,
följaktligen ock i min utgiftsstat tillagt löner för lärare i sådane afdelningar,
beräknade till det största antal sådane, som med den af Committerade föreslagna classiiicationen
af elementarläroverken i anseende till de båda liniernas förhållande till hvarandra,
rimligen bör kunna komma i fråga.

Med iakttagande af hvad här ofvan blifvit anmärkt och under anslutning till Committerades
classification af läroverken, gestaltar sig mitt förslag, i anseende till utgiftsstat
för lärarne i de särskilda undervisningsämnena, i största allmänhet, på följande sätt:
14 läroverk med i VI:e dassen fullt skild undervisning, classiska linien 7, den reala 6
classer, u 1 rcctor, G lectorer plus 1 i hvardera af 7 stiftsstäder och 12 adjuncter, alltså:

14 rectorer å 4,000 rdr ..................................................................... 56,000

91 lectorer å 2,000 ....................................................................... 182,000

168 adjuncter å 1,000 ....................................................................... 168,000 406,000;

7 läroverk med combinerad undervisning i VI:e classen, samma
antal classer, k 1 rector, 6 lectorer, plus 1 i hvardera af två stiftsstäder,
8 adjuncter, alltså:

7 rectorer å 4,000 rdr ..................................................................... 28,000

44 lectorer å 2,000 ........................................................................ 88,000

56 adjuncter å 1,000 „ .................................................................. 56,000 172,000;

antal classer, å 1 rector, 4 lectorer, plus 1 i en stiftsstad; 9 adjuncter,
alltså:

9 rectorer å 4,000 rdr...................................................................... 36,000

37 lectorer å 2,000 „ ........................................................................ 74,000

81 adjuncter å 1,000 „ ...................................................................... 8l’oQQ 191,000:

20 femclassiga läroverk å 1 rector, 6 adjuncter, alltså:

20 rectorer, hvaraf 17 å 3,000, 3 å 3,500 rdr.................................... 61.500

120 adjuncter å 1,000 rdr ..................................................................... 120,000 181,500;

Transport 950,500.

HESEKVATION AF SIGUKD KIBBING. 65

Transport 950,500.

vid 10 å 12 läroverk möjligt behof af paralell-classer:

30 adjuncter å 1,000 rdr ................................................................................ 30,000

14 rectorsbiträden ä 300 rdr .............................................................................. 4,200-

S:a 984,700.

Eller i sammanhang

30 rectorer å 4,000 rdr...................................................................................... 120,000

20 hvaraf 17 ä 3,000, 3 å 3,500 .................................................................... 61,500

172 lectorer å 2,000 rdr..................................................................................... 344,000

455 adjuncter å 1,000 rdr........................................................................... 455,000

S:a 980,500

hvartill 14 rectorsbiträden å 300 rdr ............................................................... 4,200.

S:a 984,700.

Då nuvarande lönestat, extra lärames antal pr medium efter sista åren beräknadt,
efter l:a lönegraden skulle utgöra 1,130,000; lönestaten enligt Committerades förslag
åter blir 1,096,000; understiger alltså lönestaten enligt mitt förslag den förra med
145,300 den sednare med 111,300 rdr.

För öfrigt tillåter jag mig att anmärka, det jag ej är lika öfvertygad, som Committerade,
om nödvändighelen af att hvarje högre elementarläroverk i dess öfre afdelning
(classerne Yl & VII) borde ega båda bildningslinierna, utan tvertom anser att, der ej
större tillopp af lärjungar gör sådant nödvändigt, synnerligen vid särskilda högre
elementarläroverk i till hvarandra närbelägna orter, det ena alltför väl kunde hafva
blott en klassisk, det andra blott en real öfverafdelning. Men då bestämda förslag i
detta afseende torde ligga utom Committéens uppgift, samt antalet af och ställena för
båda linierna, eller på blott den classiska, eller blott den reala linien fullständiga läroverk
endast af Kongl. Maj:t, efter genom erfarenheten sig företeende behof och förhållanden
kunna afgöras, har jag ej ansett mig böra ingå i några beräkningar eller afgifva
några förslag i denna fråga. Det endast må nämnas, att då timantalet i veckan för
undervisningen i VI:e och VII:e classerna å den classiska linien ä,r 116, (hvartill ytterligare
komma de för lärjungar, som åtnjuta dispens från Grekiska); i VLe classen å den
reala 56, medför indragningen af den förstnämnda å hvarje ställe en besparing af minst
10,000 rdr, af den sednare af 5 å 6000 rdr vid läroverk med fullt skild undervisning å
de båda linierna; vid dem åter, der undervisningen, enligt Committerades förslag, i några
ämnen är gemensam något mindre.

Endast i ett enda bland mindre omfattande förslag till ändringar af nu gällande
scholstadga, vid hvilka min åsigt ej varit fullt öfverensstämmande med Committerades,
har jag ansett mig böra anföra min afvikande mening: i fråga nemligen om förhållandet
mellan ärotid och ferier vid elementarläroverket, hvilkets bästa möjliga bestämmande synes
mig från flera synpuncter mycket vigtigt. Såsom bekant, utgör lärotiden hvarje år enligt

RESERVATION AF SIGURD RIBBING.

nu gällande scholstadga 36 veckor, dock att i denna lärotid inberäknas en veckas ledighet
vid påsk och 4 dagar vid pingst, så att alltså arbetstiden i verkligheten blir 34 J/2 veckor.
Committerade åter föreslå lärotiden till 38 veckor, men deri inberäknadt ett till 14 dagar
förlängdt påsklof, hvarförutan de 5 första dagarne under höstterminen skulle användas
till inexaminerande, hvarunder läroverkets öfriga lärjungar ej behöfde infinna sig och alltså
för dessa arbetstiden i verkligheten blefve 35 veckor 2 dagar, dock likväl så, att sommarferierna
blefve kortare i samma mån påskferierna förlängdes. Utan att förbise de skäl,
Committerade för sitt förslag anfört och hvilka återfinnas i betänkandet sid. 221, kan
jag dock ej instämma i Committerades mening. För det första vill jag i betraktande af
den öfveransträngning, eller, om man heldre så vill benämna den, förslappning, hvars befintlighet
för det närvarande ej kan förnekas, icke med en enda dag förlänga arbetstiden
utöfver hvad den nu är, och jag erinrar härvid särskildt derom, att förlängningen blefve
något större, än hvad i förslaget synes, aldenstund de 5 dagar af höstterminen, som
förslaget frånräknar den verkliga lärotiden, i sjelfva verket äfven nu på flera ställen
lära utgöra ferier af samma skäl, som sådant af Committerade föreslås, således måste
afdragas äfven från den föreskrifna, verkliga arbetstiden. Väl har blifvit anfördt, att
förkortning af ferier vore ett vilkor för förhindrande af lättja och sjelfsvåld i hemmena.
Till att börja med måste jag härvid göra den anmärkning, att hela den anförda betragtelsen
sträcker sig utöfver den sphser, som tillhör scholan. Denna tillhör visserligen,
att practiskt och theoretiskt handleda lärjungarne inom densamma, äfvensom att gå
föräldrar och målsmän till handa med råd och dåd i bådadera hänseendet: att deremot
ersätta hemmet eller öfvertaga föräldrars och målsmäns skyldigheter ligger utom dess
uppgift, befogenhet och förmåga. Men dertill kommer att det testimonium paupertatis,
man sålunda gifvit hemmen och familjelifvet i dessa, åtminstone hvad landet angår föga
torde uttrycka det verkliga förhållandet. Det är i hemmet och från lifvet der gossen
skall hämta och med sig föra i scholan och sedan i lifvet, den sedliga kraft och de
sedliga affectioner, hvilka äro vigtigare än all lärdom och yttre disciplin. Derföre få
tid och tillfälle för de förras utveckling ej borttagas till förmån för de sednare. För
det andra kan jag på intet sätt anse en lärjungarnes in på sommaren förlängda vistelse
vid läroverket och en förkortning af längre sammanhängande ferier under den vackra
årstiden på något sätt godtgjord genom ett tillägg till påskledigheten, vare sig att man
betragtar sommarferierna från synpuncten af hvila och recreation till kropp och själ,
eller med afseende på det tillfälle, de lemna till practiska öfningar och sysselsättningar, —
hos och med sina närmaste, ■— och hvilka dock äfven ega ej så liten betydelse för en
sund uppfostran. Till och med om man afser idkande af studier under ledigheten, äro
längre ferier på en gång fördelaktigare, såvida en längre tid naturligen föranleder till
uppgörande af bestämd plan för dess användning, hvilket deremot för några dagar ej
synes löna mödan. En hvilopunct under loppet af vårterminen erbjuder påskledigheten
i alla fall äfven nu. Ungefär samma företräden, som för lärjungarne, ega ändtligen
äfven för lärarne längre sommarferier på en gång, framför utportionerandet af ledigheter
i små afdelningar. Önskar läraren t. ex. att under sommaren företaga en resa, vistas
på landet eller ock att ostördt egna sig åt eget arbete, så uppväges den förkortade

RESERVATION AE SIGURD RIBBING.

tiden härför ej af en något förlängd ledighet under påsk. Väl må vara sannt, att examinatorerna
i maturitetsexamen någon gång, när denna examen sent inträffar, uppehållas
vid läroverket in i Juni. Deremot medför Committerades förslag tillökning i
arbete och ett längre qvardröjande inpå sommaren vid läroverket, ännu, såsom constant
regel för lärarne vid lägre elementarläroverk och för adjuncterna vid de högre, samt
för lectorerna alla de år, maturitetsexamen vid läroverket icke inträffar sent. Huruvida
under sådant förhållande det för det sistnämnda utgör en ersättning för detta längre
qvardröjande, att de år, då maturitetsexamen inträffar sent, få invänta densamma under
fortsatt arbete i scholan i stället för att nu invänta den under en eller annan veckas
ledighet efter läsningens slut, skall jag lemna derhän.

Af Rektorn Ragnar Törnebladh.

1. Då jag hyser tvifvelsmål i afseende på den åtgärd, som Kommitterades pluralitet
föreslagit i fråga om sättet att sörja för den lägre realbildningen, har jag ansett
det vara min pligt att uttala de betänkligheter, som i detta fall hos mig uppstått, och
framställa det förslag, hvarigenom, enligt min åsigt, den ifrågavarande bildningens behof
skulle kunna tillgodoses.

Gällde det att utan afseende på bestående förhållanden och utan hinder af dryga
kostnader gifva åt de svenska elementarläroverken den bästa organisation, som kunde
upptänkas, borde man helt visst ingalunda draga i betänkande att upprätta särskilda
för den lägre realbildningen afsedda undervisningsanstalter. Men då en fullständig omskapning
af elementarläroverken icke nu synes kunna ifrågasättas, och det således gäller
att förändra de nuvarande förhållandena på ett sådant sätt, att elementarundervisningen,
utan större uppoffringar rån statens sida, må så väl, som möjligt är, lösa sin uppgift
att grundlägga den i och för lifvet, med afseende på de olika hufvudriktningar, som i
detta skola följas, behöfliga bildningen, synes mig det icke vara en oafvislig nödvändighet
att tillskapa särskilda skolor för den lägre realbildningen, hvars kraf torde kunna någorlunda
nöjaktigt fyllas i och genom en i vissa afseenden förändrad organisation af de
läroverk, som för närvarande äro inrättade. Skulle åter sjelfständiga läroverk för det
nu angifna ändamålet anses vara af behofvet påkallade, borde de, enligt min öfvertygelse,
vara beräknade lör en femårig eller åtminstone fyraårig kurs, under förutsättning
af samma ålder och kunskapsfordringar för inträdet i skolan, som af Kommitterade antagits.
Om deremot denna kurs, enligt hvad Kommitterades pluralitet föreslagit, skulle
blifva högst treårig, kunde det befaras, att den icke skulle motsvara sitt ändamål. De
tre undervisningsår, som följa omedelbart efter inträdet i skolan, när detta tänkes ske
vid 9 k 10 års ålder, synas nemligen hafva betydelse hufvudsakligen såsom förberedande
för arbetet i de följande klasserna, der det först kan blifva fråga om att meddela kunskaper
med hänsigt till deras användbarhet i det praktiska lifvet. Sådana kunskaper kunna
deremot svårligen vinnas i de lägsta klasserna eller vid den ålder, för hvilken dessa
äro afsedda, utom i vissa ämnen t. ex. räkning, geografi m. m„ hvilka elementarläroverket
har gemensamma med folkskolan. Inträder på detta stadium i undervisningen
ett främmande språk, det må vara dödt eller lefvande, så har det under de ifrågavarande
åren sin egentliga vigt och betydelse såsom läggande grunden för språkstudierna
och såsom förståndsöfvande, hvaremot förmågan att finna ord och uttryck för språkets
användning i tal och skrift eller att fatta literaturinnehället föga blifver tillgodosedd,

RESERVATION AF RAGNAR TORNEBLADH.

och detta af det naturliga skäl att lärjungarne ännu ej ega tillräcklig mognad härför.
Men det, som här vinnes, är af beskaffenhet att underlätta ett fortsatt arbete och gilva
möjlighet till vidare förkofran åt det ena eller andra hållet. Just detta bildar den
väsentliga skilnaden emellan elementarläroverkets lägsta klasser och folkskolan, i hvilken
man blott inhämtar det, som kan anses oundgängligt för hvarje ställning i lifvet.

Ivommitterade hafva visserligen sökt ådagalägga, hurusom den första undervisningen
måste gestalta sig olika, när det är fråga om förberedelse till en kortare kurs, och när
det ■ gäller att lägga grunden för en längre sådan. Men om ock detta i viss mån kan
anses riktigt, så måste dock afseende fästas på de möjligheter till utveckling, hvilka hos
lärjungarne under de tidigare åren förefinnas. Anordnas den kortare bildningskursen
så, att den skall vara afslutad på tre år efter det 9:de eller ''10:de åldersåret, sa måste
den, enligt min åsigt, dock blifva ofullständig, såvida som lärjungen ej är mäktig att
inhämta och smälta det kunskapsförråd, som i kursen skall meddelas för användning
i lifvet. Deremot bör han utan svårighet kunna tillegna sig det behöfliga förrådet, om
kursen ökas med ett eller helst två år, hvarigenom säker förberedelse och deraf betingad
verklig utbildning kan vinnas och sålunda en lägre realbildning åstadkommas specifikt
skild från den, som folkskolan har att meddela både genom beskaffenheten af de förvärfvade
insigterna och genom den vida större möjligheten till ett, ehuru pa annat sätt,
fortsatt kunskapsinhämtande, hvilket alltid måste åtfölja och för fullständiga skolbildningen,
om denna skall bära verklig frukt i lifvet.

Kommitterade hafva för att ådagalägga behofvet af den kortare bildningskurs, för
hvilken de ansett pedagogier böra inrättas, åberopat sig derpå, att de förr befintliga
s. k. apologistskolorna varit jemförelsevis ganska talrikt besökta. Det synes mig dock,
som om denna omständighet icke gifver ett bestämdt stöd åt antagandet, att man kan
vänta sig ett allmännare besökande af de ifrågasatta pedagogierna. Vid den tid, da
apologistskolorna hade att glädja sig åt en temligen talrik lärjungeskara, stodo folkskolorna
ännu så lågt, att utan tvifvel äfven deri låg en anledning till de förres blomstring.
För närvarande hafva deremot folkskolorna, särskildt i många städer, vunnit en
sådan utveckling, att af de ynglingar, som vilja vid en så tidig ålder som 12 a 13 år utgå
i yrkena, helt visst en ej obetydlig del kommer att vända sig till dem, äfven om pedagogier
finnas att tillgå. Derjemte bör det kunna antagas, att reallinien, som under
apologistskolornas tillvaro ej fans, skall draga till sig många lärjungar. Vidare bör man
taga i betraktande den farhåga, som ej torde vara alldeles obefogad, att pedagogierna
vid sidan af elementarläroverken kunna komma att anses såsom underordnade, sa att
föräldrar och målsmän i allmänhet skola föredraga att låta sina barn och myndlingar
besöka de senare bildningsanstalterna, helst när valet af lefnadsbana i dessa ej behöfver
ske genast vid inträdet. För öfrigt synas de lärarekrafter, som blifvit anvisade åt de
pedagogier, hvilka äro med elementarläroverk förenade, knappast tillräckliga att uppehålla
den undervisning, som är behöflig i och för en treårig kurs, åtminstone såvida
pedagogien blifver besökt af ett någorlunda stort antal lärjungar, och redan denna omständighet
kan för mången komma att fålla utslaget till elementarläroverkets fördel, da
det gäller att bestämma sig i valet emellan detta och pedagogien. Väl kan det här -

RESERVATION AP RAGNAR TOHNEBLADH.

emot invändas, att elementarläroverket endast skulle emottaga ett begränsådt antal lärjungar,
men detta stadgande blir i längden omöjligt att bibehålla, om ej pedagogierna
genom sin egen inrättning och beskaffenheten af den undervisning, som i dem lemnas,
kunna tillvinna sig allmänhetens förtroende. I fråga om de fristående pedagogierna,
der dock tillfälle medgifves att kunna bereda sig till inträde vid elementarläroverken,
skulle det lätt kunna inträffa att de så anordnas, att detta tillfälle företrädesvis afses,
hvarigenom naturligtvis det med dem afsedda ändamålet till en stor del kommer att
förfelas.

Kommitterade hafva fästat uppmärksamheten derpå, att afgång från läroverken i
de lägsta klasserna ofta förekommer, ett förhållande, som skulle antyda, att ett allmänt
behof af en bildningskurs på. 2 å 3 år förefinnes. Häremot bör anmärkas, att lärjungar
afgå ur alla klasser i elementarläroverken, och att hvad de en-, två- samt treklassiga
läroverken vidkommer, afgången i de flesta fäll beror just på sjelfva inrättningen
af dessa läroverk. Beträffande åter de femklassiga och de högre elementarläroverken,
har lärjungarnes utträdande ur l:a, 2:a eller 3:e klassen oftast sin grund i omständigheter
af tillfällig art, såsom bristande anlag eller motvilja för studier, föräldrarnes
knappa ekonomiska vilkor m. m., sä att man svårligen kan spåra någon allmän sträfvan
dertill eller åsigt derom, att ynglingen efter en viss tids (2 ä 3 års) skolgång skall
utgå i det praktiska lifvet. Snarare låter detta förspörja sig i fråga om afgång vid
slutet af 4:de eller 5:te klassen eller 6:te klassens nedre afdelning. Men i allmänhet
synes icke genom någon lagstiftning kunna förebyggas, att ynglingar utgå från läroverken
utan att hafva genomgått fullständig bildningskurs, vare sig af det ena eller
andra slaget, helst som tillfället till erhållande af anställning härutinnan har så mycket
att betyda.

På grund af hvad jag nu anfört, anser jag mig icke kunna biträda förslaget om
upprättande af pedagogier. Det följer nu att tillse, huru lägre realbildning skall kunna
åstadkommas utan anlitande af särskilda anstalter derför. Detta kan, enligt min åsigt,
bäst ske, om man inrymmer större plats, än Kommitterade tänkt sig, åt de reala kunskaperna
i de vanligen så kallade mellanklasserna, särskildt den 4:de. Härigenom vinnes
den fördel, att de, som vid slutet af 5:te klassen eller omkring den tiden, från läroverket
utträda i det praktiska lifvet, äro förberedda för detta, i det de hafva genomgått
en jemförelsevis fullständig kurs. Men för vinnandet af detta ändamål är det
nödigt att låta linierna skiljas — naturligtvis dock blott i vissa ämnen — redan med
4:de klassen, hvarigenom det latinska språket skulle komma att af realliniens lärjungar
studeras blott i tre år. Med afseende härpå tillåter jag mig att i korthet angifva min
åsigt om latinets ställning och betydelse inom den reala linien. I full öfverensstämmelse
med Kommitterades pluralitet anser jag, att latinet äfven för reallinien bör vara grundläggande
språk. Om de båda linierna under de första åren skola sammanhållas, en
åtgärd, hvars ömklighet riksdagen i sin underdåniga skrifvelse i viss mån antydt, kan
detta svårligen utan skada för undervisningen ske på annat sätt, än att latinet blifver
begynnelsespråk. Om man också erkänner, att språkbildning lian vinnas utan studium
af latinska språket, bör det dock icke kunna förnekas, att detta språk är bättre än

RESERVATION AF RAGNAR TORNEBLADH.

uågot annat till grundläggande af sådan bildning. För den klassiska linien, der latin
måste studeras, skulle således bestämd olägenhet och skada uppstå, om något annat
språk valdes till grundläggande. Denna omständighet har tydligen synnerlig vigt, då
man är ense om nödvändigheten att till en början sammanhålla bildningslinierna. Men
härtill kommer, att genom latinets upptagande på reallinien, denna linie icke lider någon
skada, utan tvärtom vinner en fördel, Genom den bättre grund, som lägges, bör
nemligen realundervisningens resultat blifva mera tillfredsställande, i följd hvaraf också
allmänhetens öfvertygelse om denna undervisnings förmåga att utveckla ynglingar till
tankestyrka och meddela dem grundliga kunskaper bör blifva mera rotfästad och benägenheten
att begagna sig af reallinien större. Korteligen reallinien får en starkare
ställning gent emot latinlinien, derigenom att den tillegnan sig en del af det, som utgör
den senares styrka, nemligen latinstudiet i dess egenskap att grundlägga formell bildning.
Men ett stärkande af realliniens ställning är just nu af behofvet påkalladt och
utgör en af de vigtigaste uppgifterna i fråga om organisationen af läroverken. För
detta ändamål vore det visserligen önslcligt, att latinstudiet kunde fortsättas till och med
4:de klassen, men om detta studium bedrifves rätt, bör den grundläggning, som i de
tre klasserna åstadkommes, blifva så beskaffad, att man utan fara för bildningens soliditet
kan på den sålunda lagda grunden bygga de studier, som i följande klasserna
måste förekomma. Härigenom blir det ock möjligt att låta latinet studeras af dem,
som ämna utgå ur skolan, innan dennas högre. stadium vidtager, och på detta sätt undvika
upprättandet af särskilda läroverk för dessas behof. Den nytta, som de ifrågavarande
lärjungarne skola hämta af latinstudiet, kommer att ligga dels i allmänhet i
befrämjandet af förståndsodlingen, dels särskildt i den insigt, som vinnes om de allmänna
språklagarne, hvarigenom det blifver möjligt att bedrifva studiet af de lefvande
språken på ett sätt, som afser deras praktiska användning, medan deremot i händelse
latinstudiet ej föregått, en stor del af tiden måste egnas åt inlärande af språklagarne
och den s. k. allmänna grammatiken i och genom det lefvande språket. I fjerde klassen
skulle i stället för latinet det engelska språket inträda, såsom varande det vigtigaste
i det praktiska lifvet. Härigenom kommer visserligen blott ett år att förflyta emellan
det tyska och det engelska språkets inträde, men den svårighet, som häraf kan vållas,
synes fullt motvägas deraf, att latinet, som hittills studerats, nu upphör att vara föremål
för undervisningen. Hufvudspråket på den reala linien skulle derefter blifva det tyska.

I öfverensstämmelse med här uttalade åsigter har jag upprättat här bilagda förslag
(Ditt, Å.) till undervisningsplan, hvilket äfven i vissa andra fall skiljer sig från det af
Kommitterades pluralitet framställda. Skiljaktigheterna för öfrigt äro dock ej så stora,
att särskild motivering kan anses nödig.

Hvad de en-, två- och treklassiga läroverken beträffar, anser jag det icke höra till
min uppgift att angående dem framställa något bestämdt förslag. Dock må det tillåtas
mig att fästa uppmärksamheten derpå, att ordnandet af dessa läroverks förhållanden
synes i väsentlig mån kunna och böra bero af de förändrade omständigheter, som den
nu pågående utvecklingen af vårt lands kommunikationsväsende med nödvändighet synes
komma att medföra. Orter, som förut haft en viss betydenhet, torde nemligen härigenom

RESERVATION AF RAGNAR TÖRNEBLADH.

förlora densamma, under det att andra komma att framträda med berättigade anspråk
på att blifva föremål för statens omvårdnad i afseende på inrättning af läroverk.

Val kan det synas, som om de ifrågavarande läroverken icke kunna motsvara sitt
ändamål, då deras bildningskurs är alltför kort. Men hvad särskildt angår de treklassiga,
torde dessa med begagnande af den rättighet, som de på många ställen äfven nu tilllämpat,
kunna utan större svårighet, då lärjungeantalet i allmänhet ej torde blifva
synnerligen stort, utsträcka sin undervisning utöfver omfånget af de tre klasserna ocli
derigenom blifva i tillfälle att meddela en bildning, som åtminstone motsvarar fyraårig
kurs på reallinien.

Då jag icke anser, att pedagogier böra inrättas, är häraf en gifven följd, att jag
icke i allo delar pluralitetens åsigt i afseende på inskränkningen af lärjungeantalet i de
lägre klasserna. Dock synes mig i fråga om de lägre läroverken samt om en stor del
af de högre (Kommitterades 2:dra grupp B.) ett stadgande kunna göras gällande angående
enkla klasser med undervisningen i 4:de och 5:te klasserna delvis skild, samt
ett maximiantal af 40 lärjungar i de lägre och BO i de högre årsklasserna. Tager man
nemligen i betraktande medium af lärjungeantalet vid de ifrågavarande läroverken för
de senare åren, synas inga svårigheter härför möta, enär inträde knappast skulle behöfva
förvägras någon lärjunge. Något olika är förhållandet med de öfriga högre läroverken,
i afseende på hvilka det knappast kan vara rådligt att göra en inskränkning,
som skulle kunna för mången yngling omöjliggöra inträdet i läroverket. Med tanken
fästad härpå anser jag, att vid dessa läroverk, som utgöra Kommitterades l:a och 2:a
grupp A, parallelklasser borde få finnas, dock med beräkning af högst två jemnlöpande
serier. Bäst skulle det vara, om dessa serier — derest de verkligen visa sig behöfliga —
från och med 4:de klassen kunde sammanfalla med de särskilda bildningslinierna, så
att dessa kunde erhålla alldeles skild undervisning. Men då full frihet i valet vid öfvergången
från den gemensamma 3:dje klassen tydligen måste finnas, kan det inträffa, att
antalet af dem, som öfvergå på den ena linien — och för närvarande sannolikt den
klassiska — blifver större än det för en enkel afdelning såsom det högsta faststälda.
I denna händelse måste serierna uppenbarligen omfatta en särskild (klassisk eller real)
linie, och en linie med delvis gemensam, delvis skild, eller m. a. o. med kombinerad
undervisning, hvarigenom större lärarekrafter komma att behöfvas. Småningom torde
dock förhållandet ändra sig, så att, om ock för tillfället den klassiska linien har öfvervigten
i fråga om lärjungeantalet, med tiden den reala blifver jemnstark med densamma,
sedan öfvertygelsen om den senares ändamålsenlighet hunnit blifva allmännare och linien
i följd häraf mera anlitad. Serierna torde då komma att helt och hållet motsvara
linierna.

För de tvenne föreslagna högre läroverken i Stockholm samt det i Göteborg torde
i de lägre klasserna blott enkla serier behöfva ifrågakomma, om de i dessa städer förlagda
femklassiga läroverken erhålla dubbla serier. Härigenom vinnes den fördel, att
lärjungeantalet vid de högre ej blifver öfverdrifvet stort. Med hänseende till de svårigheter,
som vållas al ett allt för stort antal lärjungar, torde ock maximisiffran för de
öfriga högre läroverken i samma grupp böra något nedsättas, så att 36 bestämmes för

RESERVATION AF RAGNAR TOHNEBIADH.

de lägre och 28 för de högre årsklasserna, hvarigenom summorna i det hela — hvilka
summor dock torde ytterst sällan uppnås — skulle blifva 584 och 528, allt som reallinie
finnes i 7:de klassen eller ej.

Om staten för dessa läroverk skulle fastställas med afseende på det mest ogynsamma
fallet eller det, då både en klassisk och en kombinerad linie erfordras, skulle kostnaderna
blifva i någon mån större än de nuvarande, men detta behöfver tydligtvis ej ske för
närvarande, utan bör utvecklingen af förhållandena afvaktas, innan en definitiv reglering
företages. Vid jemförelse emellan kostnaderna för en tilltänkt ny skolorganisation och
för den nuvarande måste ock afseende göras på öfvergångstiden. Många af de läroverk,
om hvilka här är fråga, hafva för närvarande ett betydligt antal lärare, hvilka fortfarande
måste njuta lön, äfven om de blifva öfverflödiga i och genom en reduktion af
lärjungeantalet. Om den här framstälda planen antoges, skulle för tillfället och intill
visshet vunnits om följderna af den nya anordningen, ej synnerligen stora förändringar
behöfva vidtagas, utom hvad Stockholms läroverk beträffar, i fråga om hvilkas organisation
redan nu ändringar äro bestämda att ega rum. Jag anser mig emellertid höra
beräkna kostnaderna för genomförande af planen i dess helhet, dock med iakttagande
deraf, att ett medeltal af lärarekrafter upptages med hänsigt till de olika fall, om hvilka
i det föregående är taladt, eller seriernas olika förhållande till linierim..

1. Gruppen;

A) Högre Elementarläroverk med reallinie äfven i 7:de klassen, dubbla serier
i alla eller en del klasser.

2 läroverk med dubbla serier i alla klasser:

timantal: 526 å 628; lärarepersonal: 1 rektor, 6 lektorer, (15 a 18 eller i medeltal)
16 adjunkter;

2 läroverk med dubbla serier blott i de högre klasserna:

timantal: 401 å 483; lärarepersonal: 1 rektor, 6 lektorer, (10 a 13 eller i medeltal)
11 adjunkter;

B) Högre Elementarläroverk med reallinie till och med 6:te klassen, dubbla
serier i alla eller en del klasser.

10 läroverk:

timantal: 480 ä 592; lärarepersonal: 1 rektor, 6 lektorer, (13 å 17 eller i medeltal)
15 adjunkter;

1 läroverk:

timantal: 335 å 447; lärarepersonal: 1 rektor, 6 lektorer, (8 å 12 eller i medeltal)
10 adjunkter;

il. Gruppen;

Högre Elementarläroverk med reallinie till och med 6:tc klassen, enkel serie:

15 läroverk:

timantal: 337; lärarepersonal:

6 läroverk: 1 rektor, 6 lektorer, 7 adjunkter;

9 D:o : 1 D:o , 4 D:o , 9 D:o.

RESERVATION AF RA SNAR TÖRNEBLADH.

III. Gruppen:

Lägre Elementarläroverk med fem klasser:

A) med dubbel serie:

4 läroverk:

timantal: 286 å 306; lärareantal: 1 rektor, 10 (å 16) adjunkter;

B) med enkel serie:

16 läroverk:

timantal: 165; lärarepersonal: 1 rektor, 5 adjunkter.

För 10 i stiftsstäder förlagda läroverk tillkomma 10 lektorer.

Summa:
30 Rektorer .................	.. .. å 4,000	Rdr.........	..... 120,000 Rdr
172 Lektorer ...............	..... å 2,000	)) .........	...... 344,000 »
457 Adjunkter................	..... å 1,000	» .........	...... 457,000 »
4 Rektorer ...............	.. . å 3,500	» .....	14,000 »
16 D:o .........	.... ä 3,000	» ....	48,000 »
			983,000 »
15 Rektorsbiträden.......	.... å 300	)> .........	4,500 Rdr

S:a 987,500 Rdr.

Anm. Öfningstimmarne äro här ej inberäknade, ej heller »i lärarepersonalen»
öfningslärame upptagne.

Nuvarande kostnad för lärarepersonalen, utom öfningslärame, vid de högre och de
femklassiga läroverken samt vid de 3 till indragning bestämda tvåklassiga läroverken i
Stockholm, (nya elementarskolan ej inberäknad) uppgår till 995,000 Rdr. En besparing
skulle således uppstå, men då, enligt här framstäldt förslag, lektors- och adjunktsbeställningarna
äro ökade med 40 platser, och medeltalet af lönerna torde belöpa sig
till 3000 och 2000 Rdr, uppkommer i sjelfva verket en något ökad kostnad, om staten
skulle i sin helhet blifva gällande. Men då, enligt hvad ofvan är angifvet, förhållandet
icke genast skulle blifva sådant, utan nya tjenster inrättas endast i mån af behof, och
sannolikhet finnes, att detta ingalunda skall fordra så många platser, som här upptagits,
då dubbla serier torde visa sig icke vara erforderliga i alla klasser eller vid alla derför
beräknade läroverk, är någon nämnvärd tillökning i kostnaden för elementarläroverken
icke att befara, äfven om alla de nuvarande tvä- och enklassiga läroverken bibehållas.

2. Jag anser mig icke kunna instämma i hvad Kommitterades pluralitet föreslagit
angående inrättande af fast Rektorsembete vid de högre elementarläroverken. De göromål,
som åligga en rektor vid högre elementarläroverk^ äro så omfattande och så olikartade,
att de taga i anspråk den mognade mannens fulla kraft, om embetet skall kunna skötas
til! läroverkets sanna gagn och båtnad. Väl kan det stundom vara fallet, att en rektor,
som ej är i besittning af full verksamhetsförmåga, bestrider sina åligganden på ett sätt,
hvilket ej gifver skäl till klander, åtminstone för dem, som icke på närmare håll be -

RESERVATION AF RAGNAR TORNEBLADH.

trakta förhållandena, men detta gör icke tillfyllest, då det gäller styrandet af ett högre
elementarläroverk, hvilket har hela sin verksamhet koncentrerad i och genom Rektors
embete och person. Om nu förhållandenu äro så ordnade, att Rektor icke kan afgå
från sin plats, när han antingen sjelf känner sig höra lemna rum för yngre krafter,
eller högre myndighet finner detta om ej oundgängligt, åtminstone med afseende på
läroanstaltens bästa önskvärdt, utan måste antingen fortfara att utöfva styresmannabefattningen
eller ock med bibehållande af embetet åtnjuta tjenstledighet, under det att
tjensten bestrides af vikarie, så inses lätt, att sådant måste innebära ett bestämdt hinder
för läroverkets utveckling. Dessutom kan häraf lätt svårighet uppkomma att erhålla
den dugligaste person till Rektor, emedan kännedomen deraf, att det ej står fritt att i
tid återgå till en mindre ansträngande befattning icke kan undgå att utöfva inflytande,
när det kommer i fråga att bestämma sig för mottagandet af en plats, hvilkens beskaffenhet
i och för sig är föga lockande.

För närvarande, då Rektor förordnas på viss tid, vanligen 5 å 10 år, är möjlighet
beredd såväl för läroverksstyrelsen att kunna, utan kränkande af någons rätt, tillgodose
läroverkets intresse i afseende på den närmaste ledningen af detsamma, som ock för
Rektorsembetets innehafvare att draga sig tillbaka till en lugnare verksamhet, när han
känner sina krafter ej längre vara tillräckliga eller sitt lynne ej psssande för en befattning,
som utom öfriga svårigheter har olägenheten att regelbundet vid vissa tillfällen
på året fordra ett på mycket kort tid koncentreradt ovanligt strängt och intensivt arbete
samt att derförutom medföra ständig oro och spänning.

Men mot den närvarande anordningen kan bland annat det anmärkas, att det i
vissa fäll är omöjligt att tillsätta Rektor utom läroverkskollegium samt att äfven, der
detta kan ske, svårighet möter derutinnan, att tjensten ej är fast. Kongl. Cirkuläret af
den 11 Juli 1862 söker dock i viss mån undanrödja denna svårighet, då det stadgar,
att i händelse till Rektor vid högre elementarläroverk blifver utsedd någon lärare, som
vid annat läroverk innehafver ordinarie tjenst, denna tjenst må i vanlig ordning tillsättas,
dock att den, som dertill utnämnes, skall, när förre innehafvaren återtager utöfningen
af densamma, vara skyldig att träda i tjenstgöring vid det läroverk, Kongl.
Maj:t med afseende på förekommande omständigheter finner skäligt bestämma, hvilket
förbehåll bör intagas i den fullmakt, som utfärdas. Vid tillämpningen af detta Cirkulär
torde likväl lätt kunna uppstå förvecklingar, som knappast låta sig lösas, ehuru visserligen
hittills några sådana icke synas hafva förekommit.

På grund af hvad ofvan blifvit anfördt anser jag nödigt, att till Rektor förordnas
en ordinarie lärare, som må ega rättighet att, när han från Rektorsbefattningen afträder,
återgå till sin ordinarie plats. Detta kan åstadkommas genom ett stadgande,
att Rektor alltid skall tillika vara ordinarie lärare vid samma läroverk, der han tjenstgör
såsom Rektor. Ett sådant stadgande förutsätter dock, att, da ny Rektor förordnas,
om han ej kan väljas bland Kollegiets ledamöter, en lärareplats, vare sig lektors- ellei
adjunktsbeställning, skall vara vid läroverket ledig och att Rektor skall väljas bland de
lärare, som äro skicklige att bestrida den för tillfället lediga befattningen, så att om
lektorstjenst är ledig i matematik eller i latin den, som till Rektor förordnas, bör

BESEBVATION AF RAGNAR TORNEBEADH.

kunna undervisa i det förra eller det senare ämnet. Någon lättnad kan dock beredas
genom det medgifvande, som redan nu är gjordt, att adjunkt, som visat kompetens till
lektorsbefattning, kan till Rektor förordnas, men svårigheter återstå dock. En annan
utväg finnes, bestående i att, der någon till Rektor förordnas, låta hans tjenst på förordnande
bestridas af särskild, något bättre än vanligt aflönad, vikarie och sålunda
sätta Rektorstjensten utom lektorsstaten. Denna utväg medför dock den olägenheten,
att omkring 30 lektorstjeiister, ehuru naturligtvis vexlande, måste på förordnande bestridas,
hvilket för undervisningen är mera eller mindre ofördelaktigt.

Men med erkännande af de olägenheter, som äro oskiljaktiga från så väl den ena som
den andra af de här angifna utvägarne, anser jag dem dock, för min del, vida mindre
förtjena afseende än de faror, som åtfölja införandet af fäst Rektorsembete. Till de betänkligheter,
som redan blifvit framstälda i detta afseende, vill jag här foga ännu en,
nemligen vådan af misstags begående. Väl har det häremot blifvit anmärkt, att faran
härför finnes i fråga om hvarje fäst embete, men det bör härvid ej förgätas, att denna
fara är vida större än vanligt i afseende på tillsättandet af rektor vid högre elementarläroverk,
emedan svårigheten att finna lämplig person är större än i de flesta andra fall,
der det ej är fråga om förtroendeembeten, hvarjemte följderna af ett misstag om detta
begås, synas vara betydligt skadligare än eljest. Kommitterades pluralitet tyckes också
hafva i viss mån erkänt detta, då den hänvisat på den möjligheten att skydda sig för
misstag, som kunde vinnas i och genom förordnande på kortare tid i ändamål att förvissa
sig om dugligheten hos den person, som anses böra ifrågakomma. Detta förslag,
om hvars verkställbarhet i vissa fall, t. ex. när Rektor skall tagas från annat läroverk,
tvifvel kunna hysas, innebär i sjelf va verket i viss mån en afvikelse från den princip,
som pluraliteten för sig uppställt i afseende på Rektorsembetets beskaffenhet. Det är
denna princip, som jag icke anser böra följas, emedan jag fruktar, att dess tilllämpning
kan komma att ställa de svenska elementarläroverkens nu så lifaktiga utveckling
i beroende af omständigheter, som lätt kunna visa sig öfvermäktiga äfven de
mest allvarliga bemödanden från läroverksstyrelsens sida.

3. Fullt instämmande i hvad Kommitterades pluralitet anmärkt mot upptagande af
bataljonsexercis vid läroverken, måste jag deremot uttala mina tvifvelsmål i afseende på
nödvändigheten att helt och hållet utesluta kompaniexercisen, hvilken synes mig derstädes
kunna förekomma, helst öfningarna i och för rekrytskolan, om de ensamma bedrifvas,
måste i längden blifva väl enformiga.

4. Kommitterades pluralitet har föreslagit, att 2:a § i Profårsstadgan skall erhålla
följande lydelse:

»Profår skall genomgås vid högre offentligt elementarläroverk i någondera af rikets
universitetsstäder eller vid annat sådant, hvilket Kongl. Maj:t med afseende på antalet
af lärarekandidater kan finna skäligt att utom de ofvan nämnda för viss tid utse.»

För min del hyser jag den åsigt, att denna § bör vara affattad på följande sätt:

»Profår skall genomgås vid något, af de offentliga högre elementarläroverk, hvilka
Kongl. Maj:t för viss tid dertill utser.»

BE8EKVATI0X ÄF RAGNAR TÖBXEBLADH.

Jag erkänner vigten af de skäl, som tala för, att profår skall genomgås företrädesvis
vid läroverk i universitetsstad, särskildt de större vetenskapliga hjelpmedleu, det lättare
tillfället till teoretisk undervisning, fördelame för kandidaterne i ekonomiskt afseende
samt önskvärdheten deraf, att en fast tradition utbildar sig i fråga om sättet för profårskursens
genomgående. Men dessa skäl leda följdriktigt derhän, att profår icke borde
få genomgås på något annat ställe. Då Kommitterades pluralitet icke desto mindre
ansett sig böra föreslå ett medgifvande af detta senare — i min tanke ganska välbetänkt,
äfven med afseende derpå, att ensidighet i lärarebildningen derigenom lättare
kan förebyggas — kan jag icke inse, att något hinder finnes för att Kongl. Maj:t må
hafva oinskränkt frihet i valet af högre elementarläroverk till profårs genomgående,
helst detta sker för viss tid. Genom den af mig föreslagna ordalydelsen vinnes den
bestämda fördel, att, om, i följd af särskilda förhållanden, ett universitetsläroverk för
någon tid ej skulle befinnas fullt lämpligt för emottagande af lärarekandidater — och
att ett sådant fäll kan inträffa, torde ej böra betviflas — lagens stadgande ej läggethinder
i vägen för att till det ifrågavarande använda ett annat för detsamma mera
tjenlig! läroverk. I mån af stigande pedagogisk bildning hos lärarne skall utan tvifvel
möjlighet yppa sig att erhålla handledare för den teoretiska kursen äfven bland de vid
läroverken anstälda, såsom uppfostrare och undervisare praktiserande lärarne. Det af
mig föreslagna stadgandet hindrar naturligtvis icke att företrädesvis använda universitetsläroverken
för profårs genomgående: i de flesta fall torde också dessa komma att härtill
utses af Kongl. Maj:t, som bäst är i tillfälle att bedöma förhållandena och icke lär
underlåta att, om ej hinder möta, fästa afseende vid de omständigheter, som kunna gorå
universitetsläroverken framför andra användbara i det afseende, som nu är i fråga.

I ofvanstående reservation, så vidt den rör tillsättningen af rektorsbefattningarne
vid de högre elementarläroverken, instämmer

Manfr. M. Floderus.

RESERVATION AF RAGNAR TÖRNEBLADH.

Litt. A.

Förslag till undervisningsplan, upptagande lärotinnnames fördelning i veckan med antagande

af gemensam undervisning i klasserna I—III.

	Ä m n c n.	Gemensamma klasser.	Klassiska 1	i n i e n.		Real-	1 i n i e ii.		Summa.
	Klass:	T.	II.	III.	IV.	V.	VI.l.	VI.2.	VII.l.	VII.2.	IV.	V.	VI.l.	VI.2.	VII.l.	VII.2.	kl. 1.	r. 1.
Kristendom .................	4	4	2	2	2	2	2	2	2	2	2	2	2	2	2	22	22
Modersmålet ..................	4	4	3	3	3	2	2	1	\|	3	4	3	3	\|	1
									3	1 3						3	27	30
Fil. Propedevtik..............								1	1	—	—	—		i	1
Latin ........................	8	7	7	9	7	7	7	6	6	—	—	—	—	—	—	64	22
Tyska .........................	—	—	4	4	3	2	2	i	i	6	4	4	3	2	2	17	25
Grekiska .......................	—	—	—	—	4	6	G	G	6	—	—	—	—	—	—	28	—
Engelska ........................									—	4	4	2	2	2	2	—	16
Franska .......................	—	—	—	—	—	3	Q O	3	3	—	—	4	4	3	3	12	14
Matematik ...................	6	6	6	6	6	3	3	o O	3	G	7	6	G	G	6	42	55
P	Naturlära..................	—	2	2	2	2	—	—	—	—	2	2	—	—	—	—	8	8
c" •-i <	Naturalhistoria .........	—	—	—	—	—	2	2	2	2	—	—	2	2	2	2	8	8
sr d
p	Fysik........................	—											3	3	3	3	—	12

	Kemi........................	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	2	2	2	—	6
Historia och Geografi ......	4	4	4	4	3	3	3	3	3	4	4	4	3	3	i.3	31	33
Välskrifning .................	\|									1		_	_	_	_	1	1
		4	3	2	—	—	—	—	—	—	\ 3	3					\ 9	123
Teckning.......................	1									1		2	2	2	2	1	1
	1 Summa	30	30	30	30	30	30	30	29	29	30	30	32	32	30	30	268	274
Sång..............................	1	1	1	H	It	4	l!	1!	4	4t	lf	lf	4	4	4	12	12
Gymnastik ....................	4/ 12	4/ / 2	4	%	4	4	4/ / 2	4/ / 2	—	k 2	4	%	V2	4/	—	16	16
Vapenöfning ..................	—	—	—	—	1	1	1	1	2	—	1	1	1	1	2	6	6
	2 Summa	33	33	33	33i	34!	34!	34!	33!	32!	334-	34!	36!	36.j	34!	33!	302	308
	'' Engelska .................	—	—	...	—	—	—	—	1	1	—	—	—	—	—	—	2	—
g,	Teckning .................	—	—	—	2	2	2	2	2	2	—	—	—	—	—	—	12	—
CTQ	. Instrum. spel ............	2	2	2	2	2	2	2	2	2	2	2	2	2	2	2	18	18
	3 Summa	35	35	35	37\|	CO CO ICj-	38!	38!	38!	37!	35!	36!	38!	38!	36!	35!	334	326

RESERVATION AF RAGNAR TÖRNEBLADH. 79

Anm. 1. Real-linien skild i IV. Tyska 2, Engelska 4, Välskr. och Teckn. 3... = 9.

V. Modersm. 1, Tyska 1, Engelska 4, Välskr. och

Teckn. 3, Matem. 1, Hist. och Geogr. 1......= 11.

VI. i. Modersm. 1, Tyska 4, Engelska 2, Franska

1, Matem. 6, Fysik 3, Historia och Geogr.

4, Teckn. 2...................................................=23.

VI. 2. Modersm. 1, Tyska 3, Engelska 2, Franska

1, Matem. 6, Fysik 3, Kemi 2, Historia och
Geografi 3, Teckn. 2....................................=23.

VII. i. Tyska 2, Engelska 2, Matem. 6, Fysik 3,

Kemi 2, Historia och Geografi 3, Teckn. 2 = 20.

Anm. 2. Från Grekiska språkets läsning frikallade läsa Engelska och Fysik med Reallinien
(i V klassen torde dessa böra särshildt undervisas i Engelska).

Anm. 3. Under de timmar, då Reallinien har särskild undervisning i lefvande språk
(Tyska i IV och V, Franska i VI), kunna praktiska öfningar anställas. Likaledes
kunna de särskildt anvisade timmarne i Modersmålet samt i Matematik
(V) och Historia (V) användas till öfningar af praktisk art eller till inlärande
af särskilda för Reallinien mera vigtiga delar af ämnet.

Anm. 4. Kurserna kunna blifva ungefär enahanda med dem, som af Kommitterade
blifvit föreslagna. De jemkningar, som äro erforderliga, torde här ej behöfva
närmare angifvas. Modersmålets grammatik anser jag kunna förekomma
tidigare än i 4:de klassen.

Af Landtbrukaren G. Kolmodin.

Da jag ej kunnat instämma i åtskilliga af de åsigter, livilka inom komitén gjort
sig gällande rörande de vigtiga frågor, som varit föremål för dess behandling; så nödgas
jag på detta sätt angifva sa väl sjelfva skiljaktigheterna som grunderna för desamma.
Ått detta sker med stor tacksamhet, behöfver knappast sägas. Det är helt
naturligt, att man — sjelf i saknad af alla andra erfarenheter från skolan än dem,
minnet från ens egen skoltid erbjuder — skall känna sig synnerligen besvärad af att
uppträda mot all den lärdom och pedagogiska erfarenhet, som onekligen representeras
af komiténs majoritet. Detta förhållande, huru nedslående det än kan vara, lemnar
mig dock å andra sidan en fördel. Befinnes jag i någon punkt hafva rätt, så innebär
sådant en ganska lycklig omständighet; har jag åter misstagit mig, så bör detta under
nu gifna förhållanden, lika litet förundra någon annan, som det skall förundra mig
sjelf. Men utan allt afseende på de svårigheter, eller fördelar, min ställning erbjuder,
är det för mig en nödvändighet, att uttala min mening i den vigtiga frågan om våra
elementarläroverks organisation, emedan det numera är vordet min oeftergifliga pligt.
Att jag härvid ej kommer att följa komiténs utlåtande i dess särskilda momenter, har
sin grund i en fullt berättigad farhåga, att en dylik metod skulle föra mig in i en allt
för stor vidlyftighet.

Då man skall bedöma komiténs arbeten, torde det vara skäl, att i minnet återkalla
de omständigheter, hvilka närmast föranledt dess tillsättning. Det är nemligen
klart, att komitén kan anses hafva lyckats lösa den förelagda uppgiften endast i den
mån dess förslag innebär verkliga och under närvarande förhållanden verkställbara förbättringar
i vårt skolväsende. En framtidsbild af detsamma, sådant det möjligen kan
komma att efter en hel eller half mansålder gestalta sig, gör således icke tillfyllest,
äfven om den vore aldrig så väl utförd; ännu mindre ett konterfej af dess tillstånd
under en förfluten tid, aftecknande förhållanden, hvilka efter mogen pröfning och på
goda skäl måst lemna rum för andra. Allra olyckligast vore dock, om man i syfte,
att åstadkomma något stort i den förra riktningen, råkade till att utföra något helt
alldagligt i den senare, så att alla de profetiska bilderna, vid närmare pröfning, visade
sig vara idel reminiscenser från en förgången tid.

Att en komité blifvit tillsatt, har, så vidt man af föreliggande handlingar kan
finna, hufvudsakligen varit en följd af framställningen från representationens sida. Sedan
motioner vid flere föregående riksdagar blifvit väckta, hvilka afsågo mer eller
mindre genomgripande förändringar i vårt skolväsende, men hvilka, om jag minnes rätt,

RESERVATION AF G. KOLMODIN.

endast medfört två sådana af större betydelse: en verklig valfrihet i afseende på det
grekiska språket samt borttagandet af elementarläroverkets nedersta klass; så var det
en på grund af 1870 års riksdags beslut till Kongl. Maj:t aflåten underdånig skrifvelse,
som föranledde tillsättandet af en komité för revision af den gällande skolstadgan. I
nämnde skrifvelse uttalas önskvärdheten af en utredning hufvudsakligen i trenne riktningar:
l:o rörande befogenheten af de ofta upprepade klagomålen öfver ungdomens
öfveransträngning; 2:o rörande giltigheten af den anmärkning, som blifvit framstäld mot
elementarläroverkens organisation derutinnan, att de lärjungar, hvilka af en eller annan
orsak ej kunna genomgå hela skolan, måste, hvarhelst de än stadna, lemna densamma
utan ''någon afslutad undervisningskurs; och 3:o rörande möjligheten att på de lägre
klasserna göra undervisningen gemensam för alla lärjungar, medan man i de högre, så
vidt sig göra lät, skiljde de båda linierna — den klassiska och den reala — från
hvarandra.

Huru har nu komitén löst de förelagda uppgifterna? Sedan behöriga utredningar
blifvit gjorda i alla de förenämnda riktningarne, och sedan komitén vid alla sina förberedande
arbeten försökt att gå de af riksdagen framställda önskningarne till mötes;
så har den med ens lemnat tvenne af dessa alldeles åsido och endast i frågan om
»öfveransträngningen» sökt att åstadkomma sådana tryggande bestämmelser, att vådorna
i den vägen böra vara undanröjda, utan att undervisningen i sin helhet kan anses hafva
lidit någon betänkligare rubbning. Dessa bestämmelser äro: dels minskningen i läsetimmames
antal öfver hufvud och deras fördelning på de särskilda dagarne, dels den
begränsning, man gifvit åt ämneslärararesystemets användning inom de lägre klasserna
genom anställandet af en liufvudlärare för hvarje klass; ännu vigtigare torde dock de
stadganden vara, genom hvilka tvenne år blifvit lagda mellan hvarje inträdande nytt
språk och en inskränkning, om än ringa, beredd i de skriftliga öfningar, som skola
verkställas i hemmet. Att lindringen i sistnämnde afseende ej kunnat vinna den utsträckning
jag önskat, beror, såsom snart sagdt alla andra bestämmelser i komiténs förslag,
hvilka synas mig mindre ändamålsenliga, på den ställning och betydelse, majoriteten
inrymt åt det latinska språket.

Jag har förut yttrat mig, att komiténs majoritet lemnat de tvenne andra af riksdagens
framställningar å sido. Detta har dock ej skett derföre, att man ansåg dem
obefogade eller omöjliga att genomföra; tvertom torde mitt påstående i detta fall mötas
af det inkast, att man på bästa möjliga sätt sökt att gå desse berättigade anspråk till
mötes. Genom uppställandet af pedagogierna bredvid elementarläroverken anser man
sig hafva sörjt för en afslutningspunkt vid ett tidigare stadium och genom sammanhållningen
af undervisningen i de fyra nedersta klasserna menar man sig hafva gjort
mera i denna riktning, än riksdagen vid affärdandet af den underdåniga skrifvelsen
skäligen kunnat hoppas. Det kan vid första påseendet förefalla, som om förhållandet
verkligen vore sådant. Man kan till en början tycka, att Andra Kammarens majoritet,
med sin anspråkslösa framställning om gemensam undervisning i de två nedersta klasserna,
förhåller sig till komiténs majoritet, med linierna förenade hela fyra klasser
igenom, såsom den rädde nybörjaren till den fulländade operatören, hvilken för att hela

RESERVATION AF G. KOLMODIN.

såret tager stygnen mycket djupare och åtdrager dem vida hårdare än den förre. Men
allt detta är blott en illusion. Ser man rätt på saken, så är konststycket det rent
motsatta. I stället för att sammanfoga, har man skurit det förut till en del söndrade
fullkomligt itu. Elementarläroverket har sålunda i sin lägre afdelning blifvit en ren
latinskola, medan den gamla reallinien, behörigen sammanpressad till en två- eller treklassig
pedagogi, blifvit stäld helt och hållet utanför dess område. Tanken är icke ny.
Hvar och en, som minnes våra skolor för några tiotal af år sedan, skall i den föreslagna
organisationen igenkänna en gammal bekant — vår gamla lärdomsskola med dess
bredvid stående apologistklasser. Det nya namnet gör ingenting till saken; dragen äro
så igenkänneliga, att intet misstag kan ega rum. Det var emellertid helt visst ej detta,
som riksdagen begärde. Bland dess många ledamöter fanns det väl knappast någon,
som föreställde sig att den gjorda framställningen skulle kunna gifva anledning till
framläggandet af ett så beskaffadt förslag.

Ej bättre förhåller det sig med de ofta omtalade afslutningspunkterna, vid hvillca
de ynglingar, som af en eller annan orsak nödgas lemna skolan före dess slut skidle
kunna utgå med ett sammanhängande och afrundadt mått af kunskaper. Det är visst
sannt, att för dem, som tidigt måste utgå i lifvet, är tillfälle beredt att inhemta en afslutad
kurs i pedagogierna, i fall de nemligen råkat komma in i dem från början; men
för dem, som en gång inträdt i elementarläroverket, finnes ingen slutpunkt under hela
vägen genom skolan, förr än alla klasserna äro genomgångna. Komitén ansåg dock vid
början af sin verksamhet, att dylika afslutningspunkter borde för realisterna beredas
vid slutet af tredje och femte klasserna. Finge man än antaga, att pedagogierna skulle
kunna ersätta den förra, hvilket dock alls icke är fallet, så saknas emellertid all naturlig
afslutning vid utgången ur femte klassen. Lärjungen har då nyss inträdt på reallinien
och är i sjelfva verket ännu en främling på detta område. Han har kommit
ifrån sitt hittillsvarande hufvudämne: latinet, och ännu ej, af brist på tid, hunnit att
tillegna sig något nytt sådant.

Jag har nu i största korthet sökt visa, det komiténs förslag, i stället för att syfta
till en sammanslutning mellan båda lim erna i de lägre klasserna, innebär en fullständig
skilsmessa dem emellan, samt att undervisningen blifvit så ordnad, att för elementarläroverkens
lärjungar ingen s. k. afslutningspunkt finnes före mogenhetspröfningen.

Detta kan synas högst betänkligt, men är dock icke afgörande. Komiténs förslag
kunde ju i andra afseenden hafva så stora företräden framför hvarje annat, att det,
trots de anmärkta olägenheterna, förtjente att vinna framgång. Hvilka äro dä dessa
företräden? Jag har med största opartiskhet försökt att utfinna dem, men tror, att de
alla sammanfälla i ett enda: latinets nedflyttande i första klassen. Denna förbättring
förefaller mig dock temligen ensidig. Jag kan nemligen ej räkna det som en fördel,
att realisterna erhålla grundläggningen för sina språkstudier medelst latinet på det sätt,
att detta ensamt inkräktar omkring tre sjundedelar af hela den tid, som blifvit på denna
linie anslagen åt främmande språk. Vinsten måste således uteslutande tillfalla den
klassiska linien. Man må ej här tvista om vidden af denna förmån; det vissa är, att
det ej är den klassiska liniens tillstånd, som framkallat en önskan om förändring.

reservation af g. kolmodin.

Denna linie har genom hela sin ställning inom skolverlden och den höga uppskattning,
man fortfarande egnar densamma, städse blifvit så omhuldad, att den presterat allt,
hvad som skäligen kunnat fordras. Jag har visserligen, jag måste bekänna det, hört en
och annan lärare i de klassiska språken uttala en vemodig klagan öfver den brist på
färdighet i latinskrifning, som numera lärer uppenbara sig vid mogenhetspröfningame;
men lika uppriktigt måste jag tillstå, att detta förhållande, som beror på helt andra
omständigheter, än tidpunkten för latinstudiets begynnande på skolan, ej hos mig förmått
väcka det ringaste bekymmer, enär jag, sedan lärarne i klassiska språk vid våra
akademier och skolor blifvit undantagne, anser det temligen likgiltigt, huru pass stor
färdighet i latinets skriftliga behandling Sveriges öfriga söner kunna besitta.. Jag vet
allt för väl, att man härvid skall hänvisa mig till den »tankens rykt och odling», som
man tror sig kunna åstadkomma genom den i fråga varande öfningen, och skall derföre
taga mig friheten att, litet längre ned, återkomma till detta ämne. För närvarande
kan det vara nog att hafva visat, att, medan farhågorna hos det stora flertalet af dem,
som intressera sig för skolväsendet, gällt och gälla reallinien, så har komitén i sitt
förslag egentligen afsett den klassiska och således kommit med sin hjelp, der den
hvarken varit påkallad eller, så vidt man kan finna, är behöflig.

Har den nya läroverksorganisationen endast en fördel, och denne till på köpet
ganska tvifvelaktig, så är den deremot, efter min uppfattning, behäftad med flera
olägenheter. Det måste alltid för föräldrar och målsmän innebära en stor svårighet,
att genast vid inträdet i skolan bestämma den väg, lärjungen bör gå. En nio års
gosse, som i hemmet tagit endast de allra första stegen på kunskapernas bana, har
blott i undantagsfall kunnat aflägga sådana prof på fallenhet eller oförmåga för studier,
att man på den sålunda vunna erfarenheten kan grunda ett beslut om gossens hela
framtid. Det är blott de verkliga snillena eller deras fullständiga motsatser, som vid
en så tidig ålder afgjordt kunna gifva sina andliga förmögenheter tillkänna; men dessa
båda ytterligheter höra till undantagen, och den stora mängden af dem, som besöka
skolorna, måste pröfvas och vinna en viss grad af utveckling, innan man kan fälla ett
säkert omdöme om den riktning, till hvilken de medfödda anlagen i hvarje fall hänvisa.
Detta var utan tvifvel ett af de skäl, som verkade till upphäfvandet af de gamla
apologistskolorna och framkallade införandet af gemensam undervisning i de nybildade
elementarläroverkens tvenne nedersta klasser. Att nu, med förbiseende af detta förhållande,
genast vid inträdet i skolan uppdraga en skarp skiljegräns mellan de båda
bildningsriktningarne, synes mig under alla förhållanden vådligt, men synnerligast med
den af komitén föreslagna anordningen, genom hvilken ett här begånget misstag blir
mera afgörande och svårt att rätta än någonsin. Endast en blick på systemets planritning
bör öfvertyga hvar och en, att, i skolans lägre stadium, stoia svårigheter äro
förbundna med öfvergången från realstudier till klassiska och tvertom, ett förhållande,
som i det följande skall erhålla en fullständigare belysning.

En annan betänklighet med afseende på tidsenligheten af komiténs förslag ligger
deri, att de framsteg, industri och näringar på senare tider gjort, i väsentligaste mon
bero på den ledning, de erhållit från naturvetenskapernas sida. Denna har numera

BESERVATION AF G. KOLMODIN.

blifvit så betydelsefull, att yrkesidkaren, för att å ena sidan kunna göra sig till godo
de meddelade lärdomarne och it, den andra skydda sig mot det under vetenskaplighetens
mask framträdande puffsystemets lockelser, måste ega en viss grad af teoretisk underbyggnad
i dessa grenar af menskligt vetande. Detta är ett faktum, hvarom ej kan
tvistas. Att under sådana förhållanden sönderbryta den ännu föga utvecklade grundläggningskursen
för dessa kunskapers inhemtande, synes mig vara ett så svårt misstag,
att komiténs förslag redan för den skull, innan det antages, måste undergå en ganska
genomgripande omarbetning. Jag har yttrat, att komitén i sitt förslag brutit sönder
realliniens kurs, och jag förmodar, att ingen,; som uppmärksamt granskar förhållandet,
skall motsäga mig i detta afseende. Det nedersta stadiet, pedagogien, har man ställt
såsom en liten nödhjelpsanstalt utanför den egentliga skolan, mellanstadiet har man
helt och hållet kastat bort, och åt det högsta har man upplåtit ett par vindskupor i
elementarläroverkets för öfrigt rent fornklassiska byggnad. Dä förhållandet är sådant,
kan det ej förefalla underligt, att den undervisning, realisterna komma att erhålla, i en
eller annan riktning blir ganska otillfredsställande. Detta gäller hufvudsakligen i afseende
på de moderna språken. Och säkerligen skall den yngling, som inträder vid en
högre tillämpningsskola — teknologiska institutet, veterinärinrättningen eller något af
våra högre landtbruksläroverk — finna sig särdeles redlös vid begagnandet af de utländska
arbeten, hvilka vid undervisningen i dessa bildningsanstalter rätt ofta måste
användas. Helt visst skall den unge teknikern, veterinären eller landtbrukaren vid mer
ån ett tillfälle fa skal att önska, det hans latinstudier varit ogjorda, och att den derigenom
besparade tiden blifvit fördelad mellan t. ex. de tyska och engelska språken.

En tredje svårighet framträder hos detta skolsystem, så snart man fasthåller den enkla
och oemotsägliga satsen, att inrättandet af pedagogier omöjligen kan förhindra, det ganska
många ynglingar, af missräkning vare sig på ekonomiska eller intellektuella krafter,
komma att ingå vid elementarläroverken, utan att kunna afsluta hela kursen derstädes.
När detta förhållande efter ett eller två år börjar framträda för dem, sakna de hvarje
utväg att ändra sina studier efter framtidens oafvisliga kraf. Från pedagogierna utestängas
de af tyskan,;; sä vida de ej derstädes vilja börja från början, och först i
elementailäroverkets femte Klass, till hvilken de fleste bland desse vilsekomne aldrig
skola hinna, lemuas behörigt utrymme åt de ämnen, som närmast öfverensstämma med
deras verkliga bildningsbehof. För dem återstå alltså intet annat, än att efter tre till
fyra års skolgång utträda i lifvet med den grundläggning för praktisk verksamhet, som
bekantskapen med latinska grammatikan kan skänka. Den har, naturligtvis med tillhörande
läse- och skriföfningar, utgjort det centrala läroämnet under hela deras skoltid
och, såsom sådant, upptagit ej mindre än en fjerdedel af densamma.

Den nya skolorganisationen torde ock från en annan synpunkt lemna rum för anmärkningar.
Man klagar ofta i vart land, att mycken intelligens och bildning, till följe
af det öfverdrifna filtandet att komma in på embetsmannabanan, gå förlorade under
gagnlös äflan utanför portarne till statens tempel, medan de mera anspråkslösa ingångarne
till fabriker och verkstäder lemuas obesökta. Det är dock ej först på denna
punkt, som det allmänna tänkesättets riktning gifver sig tillkänna i detta afseende.

RESERVATION AF G. KOLJIODIN

Redan på skolans lägsta stadium uppenbarar den sig. Der införes den allra största
delen af den bildningssökande ungdomen på den linie, som leder till det af alla eftertraktade
målet. Att ej mogen pröfning härvid bestämmer föräldrars och målsmäns
beslut, är alldeles klart och visar sig bland annat deri, att dessa uppåtsträfvande försök
till största delen kulminera redan i andra, tredje eller fjerde klassen. Men försöken
förnyas af de efterföljande skarorna i förhoppning, att de någon gång skola lyckas.
Det är visserligen att förutse, att detta missförhållande inom en ej alltför aflägsen
framtid skall ändras, emedan i detta, såsom i andra liknande fall, öfverdriften innebär
sitt eget säkraste korrektiv. Man skall å andra sidan tröttna vid dessa fåfänga bemödanden
att vinna delaktighet i statens bröd, under det man på den andra, allt efter
som industrien utvecklar sig till ett kraftigare lif och i sammanhang dermed erbjuder
en genare och säkrare väg till oberoende och bergning, skall finna förhållandena mera
inbjudande. Men denna kris är ännu ej på långt när passerad, och man kan derföre
sätta starkt i fråga, om ej dessa pedagogier, hvilka al komitén sjelf ansetts såsom nödvändiga
beståndsdelar i dess nya skolsystem, helt enkelt skola komma att under nuvarande
förhållanden stå tomma, hvarvid det arbete, som för dem varit afsedt, naturligtvis
måste blifva ogjordt. Under tiden skola elementarläroverken, så långt utrymmet medgifver,
fyllas af den bildningssökande ungdomen, bland hvilken, såsom ofvan blifvit
antydt, ganska många, sedan de genom den stränga erfarenheten blifvit upplysta om,
att de öfverskattat sina resurser, vare sig i intellektuel! eller ekonomiskt afseende, snart
nog skola anträda sin färd ut i lifvet med ett litet förråd af latinska glosor som hufvudsaklig
resekost. Ej heller skall pedagogiernas ställning blifva bättre sedan den antydda
krisen är genomgången. De skola fortfarande stå lika öfvergifna, emedan industrien då
skall oafvisligt fordra en vida högre bildning hos sina ämne-svenner än den, som kan
åstadkommas af dessa läroverk i förening med den lilla reala utbyggnaden på latinskolan.
Denna rättmätiga fordran skall ej kunna tillfredsställas med mindre än en
fullständig reorganisation af hela den reala bildningslinien.

Ej synnerligen starkt synes mig det stöd vara, som komitén försökt att anbringa
under pedagogierna, genom förklaringen, att dessa ej äro att betrakta såsom elementarläroverk,
utan såsom verkliga borgareskolor, skilda från de förra så till undervisningssätt
som syfte. Derigenom vill man på förhand utestänga hvarje försök att i elementarläroverkets
nedersta klasser så ordna undervisningen, att borgareskolans uppgift der med
detsamma må vinna sin lösning. Skilnaden mellan elementarskolan och borgareskolan
må emellertid vara aldrig så fullständigt utpreglad i Belgien, Holland och öfrige af
komitén anförda länder; visst är dock, att den ej förefinnes i den organisationsplan,
som komitén sjelf uppställt. Komitén synes förutsätta — jag sluter dertill från det
ringa belopp af lärarekrafter, man åt pedagogierna anslagit — att, der båda arterna af
bildningsanstalter förefinnas, samme lärare under vissa förhållanden kunna komma att
undervisa i dem båda. Redan detta kan väcka tvifvelsmål, huruvida lärarne i kristendom,
tyska, aritmetik och naturvetenskap komma att göra någon märkbar förändring i
undervisningssättet, när de förflytta sig från det ena skolrummet till det andra och i
båda finna gossar af ungefärligen samma ålder och bildningsgrad. Detta är dock ej

RESERVATION AF G. KOLMODIN.

afgörande. Ett mera oemotsägligt bevis, att pedagogierna ej äro annat än små reala
elementarläroverk, har komitén sjelf lemnat i den anordning, den fastställt för de fristående
bland dessa skolor. Der skall, utanför den bestämda läseordningen, beredas
lärjungarne tillfälle att erhålla undervisning i det latinska språket. Utan tvifvel afses
härmed att för dem, som ämna fortsätta vid elementarläroverket, skapa en möjlighet
att inkomma i dess tredje eller fjerde klass; de skulle nemligen i annat fall, till följe
af bristande kunskap i latinet, ohjelpligen blifva hänvisade till den första. Men skall
detta välvilliga syfte ernås, så måste både kurser och undervisningssätt i öfriga ämnen
vara så likartade soin möjligt; hvilket skulle bevisas. Hvad åter intet bevis behöfver
är, att dessa skolor, om de i denna riktning skulle komma att allmännare anlitas,
måste blifva verkliga hemvist för det onda —- öfveransträngning —, som komitén just
var kallad att förebygga. Man tänke sig blott de bestämda ämnena fördelade med
afseende på skolans samtlige lärjungar, och sedan latinet såsom en särskild tilläggsbörda
för dem, hvilka ämna fortsätta sina studier utöfver pedagogiernas trånga gränser,
och man skall lätt finna, att den bördan måste blifva för tung för de unga skuldror,
som äro afsedda att bära den. För pedagogiernas lärjungar tyckes alltså öfvergången
ej blott till klassiska, utan äfven till högre realstudier vara så godt som stängd.

Till sist torde det kunna anmärkas, att det i allmänhet är ytterst vanskligt att
försöka återinföra en sak, som, redan förut pröfvad, förlorat krediten och derföre blifvit
afskaffad. Misstroendet är då på förhand vaket, och den allmänna meningen, utan att
besvära sig med någon närmare undersökning, stämd för opposition. Man hade för ett
par tiotal af år sedan att välja emellan en fristående utveckling af apologistskola
bredvid lärdomsskalan eller en kombination mellan båda, ordnad på tvenne linier. Man
valde det senare alternativet af flera skäl, till någon del måhända derföre, att man på
denna väg ansåg sig med minsta kostnad kunna bereda den uppväxande ungdomen den
största valfrihet i afseende på bildningsriktningen. Det må nu gerna medgifvas, att
detta första försök ej slagit fullt tillfredsställande ut, men så olyckligt har det dock ej
visat sig vara, att vi, för att rädda oss ur de för handen varande svårigheterna, måste
anse oss tvungna att återvända precis till den punkt, från hvilken vi vid nämnde tillfälle
utgingo. Detta är dock just hvad komitén föreslår, utan att betänka, att denna
ståndpunkt, om den för tjugu år sedan var ohållbar, mycket mera skall vara det nu,
samt att ett försök, att åter intaga den, endast skall blifva uppslaget till ett nytt och
mera intensivt reformarbete.

Från hvilket håll jag än skärskådar dessa pedagogier, känner jag mig ganska tveksam
om deras gagn för den allmänna undervisningen, medan jag med stor säkerhet kan
beräkna de kostnader, statsverket för dem kommer att få vidkännas. Skulle donna min
tvekan vara berättigad och mina anmärkningar förtjena afseende, torde man lätt nog
kunna stadga sitt omdöme om komiténs hela förslag. Dessa små realskolor utgöra nemligen
så nödvändiga beståndsdelar i detsamma, att jag är viss på, att komitén sjelf ej
skall anse sin grundritning till elementarläroverken antaglig dem förutan.

Hvarföre har man då egentligen insnärjt sig i alla dessa svårigheter, hvilka ligga i
sä öppen dag, att de ej gerna kunna undgå någon — allra minst den högtärade ma -

RESERVATION AF G. KOLMODIN. 87

joritetens uppmärksamhets Så vidt jag kunnat fatta, har detta förhållande berott derpå,
att man såsom en oemotsäglig sats antagit, att latinets uppskjutande till skolans tredje
eller fjerde klass, ja, att hvarje minskning i det timantal, som för detsamma nu är anslaget,
'' måste medföra den klassiska och dermed äfven den nationela bildningens undergång
i vårt land. Det är visst sannt, att de bildningskällor, som erbjuda sig så i Roms
som" Greklands literatur, äro många och rika; men deraf följer alls icke, att latinet
måste inträda i skolans första klass, ej heller att det antal timmar, som nu för dess
studium är anslaget, utgör det minimum som nödvändigt erfordras, för att åt vårt land
bevara det enda slag af klassisk lärdom, som eger ett sannt värde, d. v. s. innebär en
verklig bekantskap med antikens folk och kultur. »Men», säger man, »det är ej blott
»detta, som afses. Latinet, med sin skarpt utpreglade formlära och sin högt utbildade
»syntax, är den allra yppersta gymnastik för tanken, och tager man derjemte i be»traktande
den utbildade metodik, som århundradens erfarenhet lemnat i arf; så hafva
»vi fullt skäl, att genast vid skolans början införa studiet af detta språk». Jag vill alls
icke bestrida en enda af latinets här uppräknade förtjenster; utan blott uppställa ett
par satser, som synas mig fullt giltiga. Den första lyder sålunda: skulle det verkligen
visa sig, att latinets införande, såsom grundläggande språk, i skolans nedersta klasser
gör det omöjligt, att ordna den allmänna undervisningen i öfverensstämmelse med närvarande
tids oundgängliga kraf; så måste detsamma, trots alla sina förträffligheter, maka
åt sig. Den andra sammanhänger i viss mån härmed och är af följande innehåll: genom
latinstudiets uppskjutande vållas ingen olycka, ty med alla sina utmärkta egenskaper är
latinet dock blott pff språk, och den tankeutveckling, som genom dess studium kan
åstadkommas, måste derföre äfven kunna vinnas genom användande af något bland do
främmande, moderna språken. Detta torde till en början förorsaka läraren litet mera
besvär; men så bör det å andra sidan ock bidraga dertill, att metodiken med afseende
på de lefvande språken erhåller en högst behöflig utveckling. Denna mening förefaller
måhända så kättersk, att jag vid dess frambärande, af loflig försigtighet, bör skydda
mig bakom den upplysningen, att jag hört den uttalas af lärare, hvilka med mycken
berömmelse undervisat ej blott i lefvande språk, utan ock i latin. Jag kan således
omöjligen föreställa mig att någon våda ligger i det af mig förordade uppskofvet.

De verkliga farhågorna röra sig väl också egentligen på ett helt annat håll. Man
fruktar, att de klassiska studierna skola lida afbräck, om de först få inträda på ett
senare stadium, samt att den prestige, som hittills omgifvit dem såsom grundläggande
för all högre bildning, med ens skall försvinna, om ett någorlunda lyckadt försök i den
motsatta riktningen genomföres. Dermed vare alls icke sagdt, att man här vid lag
clrifyer något falskt spel. Man är på detta håll så lifligt öfvertygad om latinets pedagogiska
kraft och förträfflighet, att man ej hyser ringaste tvifvel, det sjelfva realisterna,
genom bekantskapen med dess grammatik samt med Cornelius och Cmsar, skola erhålla
rikligt vederlag för de brister i realstudierna, hvilka nödvändigt måste vållas genom
latinets inkräktningar på de andra ämnenas undervisningstid. Man vill, i största korthet
sagdt, på samma gång bevara de klassiska studierna åt den nationela kulturen och latinets
formela bildningskraft åt skolan. Äro emellertid dessa här ofvan antydda far -

RESERVATION AF (?. KOLMOIMX.

iiågor grundade på verkliga skäl? Kan man verkligen föreställa sig, att en gosse, som
vid 12 års ålder tår börja med latinska språket, ej skall medhinna, att, under sin återstående
studiitid vid skolan och akademien, göra en ganska fullständig bekantskap med
romersk och grekisk bildning, ifall han deråt egnar sina krafter? Han kommer till
latinska språkets studium, sedan han förut blifvit förtrogen med de allmänna grammatiska
begreppen samt genom ålder och öfning erhållit en mera utvecklad tankeförmåga.
Man har visserligen förklarat, att det skulle föranleda ett svårt uppehåll för den blifvande
klassikern, om han först måste börja med ett lefvande språk, och ej genast finge
gripa till latinet såsom det grundläggande. För mig synes detta ej kunna vara menadt
på fullt allvar, då frågan gäller gossar mellan nio ocb tolf års ålder. De båda formlärorna
måste naturligtvis inhemtas hvar för sig, och de finnesser i satslära m. m.,
hvilka latinet med sin utbildade syntax gifver vid handen, måste väl sparas för en
mera mognad tankeutveckling än den, som skäligen kan förutsättas hos barn af ifrågavarande
ålder. Det är således icke att befara, det vi, genom att flytta latinet från
skolans nedersta klasser, skola komma att lida brist på goda latinare; än mindre tvifvelaktigt
synes det, att juristerna med den underbyggnad, som sålunda erbjudes, skola
kunna ur sjelfva källorna hemta sin kännedom om den romerska rätten: och allra minst
kan man frukta, att läkare och naturforskare oj hädanefter som hittills skola vinna tillräcklig
insigt i det vördnadsvärda språket, för att med tillhjelp af detsamma kunna
bilda en massa barbariska namn med latinska ändelser.

De klassiska språkens ställning till den allmänna bildningen är ej densamma nu
som förr, och jag tror, att man, utan fara att misstaga sig, kan säga, att de ej kunna
bibehålla sin nuvarade plats ens i den närmaste framtiden. Aterupplifvandet af deras
studium föregick och anslöt sig på det närmaste till en af de märkligaste revolutioner,
som blifvit upptecknade i mensklighetens häfder, det sextonde århundradets reformation.
Intressen, som i högsta mening voro allas, sökte under en tid, då folken jemförelsevis
ännu stodo mycket isolerade, efter uttryck, som kunde göra dem hörda i alla land.
Här erbjöd sig osökt ett föreningsband, och latinet blef innan kort kyrkans, vetenskapens
och statens språk samt derigenom i viss mening medelpunkten för all bildning. Denna
plats behöll det länge och, efter min ringa mening, längre än nyttigt var. Emellertid
förbereddes förändringen. Stora nationela rörelser framträdde och mäktiga folk försökte,
efter Horns föredöme, bilda ej blott verldsvälden utan verldsspråk. Det ena, som
det andra, misslyckades; men de mägtiga ansträngningar, hvilka dervid på alla håll
togos i anspråk och kallade en mängd förut fördolda krafter i dagen, inpreglade djupt kos
hvarje folk begreppet om dess nationela betydelse och dermed äfven kärleken för dess
eget tungomål. Äfven inom forskningens område gjordes stora eröfringar, och de gamla,
en gång för alla stelnade formerna ville ej rätt passa till de nya begrepp, som skulle betecknas.
Derjemte trädde vetenskaperna på flera håll i så nära beröring med det praktiska
lifvet, att de nödvändigtvis måste iklädas en drägt, som gjorde dem tillgängliga
för menniskor, hvilka stodo utanför de akademiska lärosalarne. Vetenskapen måste i
hvarje land tala till folket på folkets eget språk. På samma sätt inom kyrkan. Huru
tjockt än orthodoxismeus falaska gång efter annan lagt sig öfver den reformatoriska

RESERVATION AF G. KOLMODIN.

8V>

glöden, slog elden städse fram på nytt. Om den ej vårdades, kunde det lätt bli eldsvåda.
Och härvid fann man, att hela den lärda apparaten i och för sig var af långt
mindre styrka, än man föreställt sig. Med bibeln i hand slogo män af folket lärde
doktorer på fingrarne.
rustning, som motståndame. Man fann med ett ord, att i kyrkans heliga strid den
klassiska lärdomen — vare det sagdt med allt erkännande af dess stora värde ej
på långt när egde den höga betydelse, dess ställning antydde.

Latinet försvarade emellertid med äkta romerk ihärdighet sin plats och vek undan
endast steg för steg. Alla medelålders män kunna ju minnas, huru de latinska afhandligarne
och disputationsprofven ända intill senaste tider utgjorde ovilkorliga prestanda
för all befordran i kyrkans och vetenskapens tjenst. Missförhållandet trädde emellertid
allt bjertare i dagen. Man tanke sig blott en stackars komminister från landet, som,
anländ till stiftsstaden, skulle aflägga sitt disputationsprof, sedan han i sitt anletes svett
arbetat ihop fem å sex svaga theser — svaga kanske endast derföre, att han nödgats
författa dem pä ett språk, med hvilket han aldrig lyckats blifva rätt förtrogen, och
hvilket, under en lång och trägen tjenstgöring nödvändigtvis lagdt å sido, för närvarande
var honom mera främmande än någonsin. I sj elfva thesema funnos »bockar» och ännu
flera framträdde vid försvaret. Hvad betydde det, om respondenten var en rätt evangelisk
predikare och sin församlings trogna föresyn i helig umgängelse? Han tick vara
glad, om han, med sin stora svaghet i latinet, erhöll ett betyg, som lemnade honom utsigt
till ett tredje klassens pastorat, medan en gammal utsliten akademiker eller skolkarl,
hvilken i all sin tid uteslutande sysselsatt sig med att svarfva Ciceronianska fraser och
var förtrogen med allt romerskt, utom måhända med Pauli bref till de Romare, naturligtvis
tog sitt laudatur både för afhandling och försvar, samt dermed rättighet till
någon af de förnämligaste platserna inom kyrkan. På ett liknande, om ock mindre i
ögonen fallande sätt gick det till på vetenskapens område, och fä äro ej de historier
som väckt mycken munterhet genom att skildra omständigheterna vid vissa lärda afhandlingars
omklädnad i romersk drägt samt alla derpå följande missöden vid deras
försvar. Orimligheterna blefvo till sist för stora, för att kunna bestå. De måste vika.
Men så länge de förefunnos, främjade de på det kraftigaste studiet af det latinska
språket; ty hvilken intelligent yngling kunde väl åse alla dessa jemmerligheter, utan
att fast föresätta sig, att först och främst blifva en utmärkt latinare. Han såg ju
städse, huru den högt drifna färdigheten på detta område kunde ersätta den fulländade
sakkännedomen på många andra, samt huru lätt man med några klangfulla romerska
ordställningar kunde betäcka en lucka i sin egen bildning och derigenom tvinga motståndaren
att anfalla på en punkt, der man var honom vuxen. Men, som sagdt är,
dessa tider äro gångna. Rörelserna inom kyrkan hade framkallat hehofvet af helt andra
vapen, än dem, som kunna hemtas ur de klassiska auktorerna, och inom den nyare vetenskapen
framträdde män, hvilka voro allt för stora att kunna umbäras och allt för svaga
i romersk vältalighet för att inlåta sig på latinska disputationsprof. De gällande bestämmelserna
blefvo ändrade, och man kan numera uppnå både kyrkans och vetenskapens
högsäten, utan att specielt för dessa syften behöfva sammansätta en enda latinsk fras.

RESERVATION AF K. KOLMODIN.

Till följe af clessa förändrade förhållanden måste latinet komma i en ny ställning
till den allmänna undervisningen. Konsten att tala och skrifva latin är numera för de
allra flesta, som besöka våra skolor, ganska betydelselös. Det är endast för dem, hvilka
ämna att blifva lärare i nämnde språk eller specielt egna sig åt filologiska studier,
som dessa färdigheter kunna vara nödvändiga; men ej bör man till fördel för detta fatal,
sä ordna den allmänna undervisningen, att det stora flertalet bland skolans lärjungar
nödgas att spilla tid och krafter på nästan helt och hållet ofruktbara öfningar.

Man må här ej söka ett rättfärdigande, genom att hänvisa till dessas betydelse
från synpunkten af den grammatikaliska undervisningen. Detta torde kunna gälla med
afseende på de s. k. extemporalierna, hvilka måhända ej intaga större utrymme, än som
erfordras för att medelst praktisk tillämpning inskärpa gifna regler eller kontrollera det
sätt, hvarpå de blifvit uppfattade. Skriföfningarne åter hafva allt hittills drifvits på. ett
sätt, som ej finner sin förklaring i det här angifna syftet. Vore frågan blott om den
grammatikaliska säkerhet, som erfordras, för att kunna rätt uppfatta och på svenska
troget återgifva de romerska auktorernas innehåll, hvartill skulle då detta fikande efter
elegans i uttrycket tjena, som onekligen förefinnes och på allt sätt uppmuntras? Skulle
här blott framläggas bevis på den riktiga uppfattningen af språkets syntax, hvad gagn
skulle väl då den städse strängt anbefalda och oftast med slafvisk trohet utförda efterbildningen
af Ciceros uttryckssätt medföra? Tillerkände man ej färdigheten att skrifva
latin ett sjelfständigt värde, hvarföre fordrade man då ett särskildt prof i detta afseende
vid matur i te tsexamen ? Här om någonsin, borde man väl fästa sig, ej vid medlet, utan
vid målet. Bakom allt detta står otvifvelaktigt den åsigten, att latinskrifningen i och
för sig är ett särdeles kraftigt bildningsmedel samt nyckeln till en rigtig behandling af
alla öfriga språk. Huru ofta får man ej ännu i denna stund höra, att »endast den,
som studerat latin, kan riktigt behandla det svenska språket.» Deri kan så till vida
ligga en sanning, som de bland den närvarande generationens män, hvilka idkat författareskap
i någon högre mening, i allmänhet hemtat hela sin språkvetenskapliga bildning
från latinstudiet. Detta var nemligen den enda vägen i detta fall, ty ända in på
senaste tider kunde man passera både skola och akademi, utan att erhålla någon undervisning
eller aflägga något prof i behandlingen af det svenska språket. Det är alltså
ej underligt om våra skriftställare känna sig stå i skuld hos latinet, hvilket i förening
med lyckliga anlag och ett utan tvifvel sedermera företaget sjelfstudium af modersmålet,
fört dem till den lysande ståndpunkt de intaga. Men månne ej alla andra, hvilka ej
varit i besittning af dessa rika anlag och ej heller under utöfningen af en praktisk
verksamhet varit i tillfälle att göra sig förtrogne med det kära modersmålets art och
behandling, deremot hafva en fordran hos det mångbeprisade latinet just med afseende
på den dryga anpart af deras skoltid, det tagit i anspråk för sin räkning. För dem
hade det varit en stor förmån, om en del af nämnde tid blifvit använd till modersmålets
studium och öfningar i dess behandling; do skulle derigenom i väsentlig mån
blifvit befriade från den osäkerhet, som nu plågsamt låter sig känna så snart de skriftligen
skola behandla ett ämne, hvilket ligger aldrig så litet utanför hvardagslifvets råmärken.
Detta med afseende på våra författare! Men hurudant är förhållandet med

RESERVATION AF G. KOLMODIN.

våra författarinnor? De stå, så vidt jag kan finna, såsom lefvande protester gentemot
den bär ofvan uppställda regeln, enär oberoendet af latinska språket vid behandlingen
af det svenska omöjligen kan vara en förmån, som tillhör ensamt qvinnan, utan måste
bero på det enkla och ofta bekräftade förhållandet, att man genom öfning och aktgifvenhet
kan uppnå ganska stor färdighet i behandlingen af ett språk, utan att ens
känna ett annat, synnerligast om dessa äro från hvarandra sä vidt skilda som latinet
och svenskan.

Efter min uppfattning kunde således alla dessa latinska hemtemata utan skada försvinna,
och latinskrifningen, liksom de extemporerade öfningarne förekomma endast på
lärorummet i närmaste sammanhang med den grammatikaliska undeivisningen. Grenom
denna förändring skulle dessutom den »öfveransträngning», som väckt sä mycken oro
bland föräldrar och målsmän, i ej ringa grad vara undanröjd. Den afkortning i veckans
läsetimmar, komitén föreslagit, motsvarar i de allra flesta fall ej den tid, som för närvarande
åtgår ensamt vid fullgörandet af här i fråga varande hemarbete. Från en förändring
i denna riktning måste följdriktigt härflyta en annan, genom hvilken det latinska
stilprofvet uteslötes vid maturitetsexamen och ersattes af ett skriftligt öfversättningsprof
från latin till svenska. Våra grannar, Danskarne, hafva vågat företaga denna reform,
och jag tror, att vi gjorde väl uti att följa deras föredöme. Vi skulle derigenom befria
våra elementarläroverk från en för de allra flesta bland deras lärjungar lika gagnlös
som tidsödande öfning. Dessutom synes det mig visst, att ingen lagstiftning skall kunna
hejda den rörelse, genom hvilken det latinska språket, såsom här olvan i ofullständiga
drag blifvit antydt, af omständigheternas makt undantränges från den centrala ställning,
det af gammalt intagit, för att helt anspråkslöst inordnas i kretsen af öfriga läroämnen.

Af det anförda framgår, att man, efter min uppfattning ej har många utvägar att
välja på vid reorganisationen af våra elementarläroverk. Då man ej med ringaste utsigt
till framgång kan under närvarande förhållanden föreslå, att de båda oildningslinierna
skola fullständigt skiljas samt förläggas till särskilda läroverk, och ändå vill i möjligaste
måtto undanrödja de för handen varande svårigheterna, så återstår väl endast två utvägar
att följa. ^ Antingen måste man låta latinet, såsom ett gemensamt läroämne för
alla, med ett ringa antal timmar, t. ex. tre å fyra i veckan, ingå i skolans lägre afdelning
och der, om jag så får säga, bilda ett slags generel grammatik för hela språkundervisningen,
hvarvid skilnaden linierna emellan först inträdde i sjette klassen, ellei
ock måste man försöka att sammanhålla undervisningen i skolans nedersta klasser derigenom,
att man der meddelar undervisning endast i sådana ämnen, som nu äro gemensamma
för båda linierna, samt låta skilsmessan inträda så tidigt, att tillräckligt utrymme
för grundläggandet af de klassiska språkens studium erhålles. Då jag knappast vågar
tro, att någondera af de här tvistande parterna skulle bli belåten med det förra alternativet,
hvilket, likt alla förmedlingsförslag, löper fara att väcka opposition från båda
sidor, så har jag utan tvekan för min del antagit det senare såsom det i närvarande
stund enda möjliga. Frågan blir då, huru långt gemensamheten i undervisningen utan
skada kan utsträckas.

Erfarenheten i afseende på de en- och tvåklassiga läroverken har varit föga upp -

RESERVATION AF 6. KOLMODIN.

muntrande. Antingen hafva dessa fragmenter visat eu afgjord, lätt förklarlig, benägenhet
att sjunka under den nivå, der de bort hålla sig, eller ock hafva de medelst konstlade
utvägar töisökt att åstadkomma resultaten långt öfver dem, för hvilka de varit utsedda,
Den ena, som den andra af dessa afvikelser har vittnat om någonting bristfälligt eller
abnormt i sjelfva organisationen.

Om man lår antaga, hvad ock af flera erfarne skolman blifvit vitsordadt, att de
ofvan antydda svårigheterna äro väsentligen förminskade i de treklassiga läroverken, så
erbjöde sig vid slutet af tredje klassen eu lämplig gräns för liniernas sammanhållande.
Den läge dessutom ej blott i den yttre formen, utan hade sitt berättigande i andra vida
vigtigare förhållanden. Om man nemligen efter komiténs förslag bestämde åldern för
inträdet i skolan till nio år, skulle lärjungen efter regeln vid fylda tolf få börja studiet
af latinet, i fall han valde den klassiska liniera Härigenom skulle måhända de farhågor,
hvilka vid hvarje inskränkning af latinläsandet otvifvelaktigt skola uppstå hos klassicitetens
målsmän inom skolverlden, i någon män kunna bringas till ro. Det har vidare
under komiténs arbete, såsom de vidfogade förslagen till lärokurser utvisa, befunnits
möjligt att, vid skolans ställande på real grund, så ordna dessa kurser, att lärjungen
skulle kunna utgå, ej blott från femte, utan äfven från tredje klassen med ett sammanhängande
matt af kunskaper, afpassadt efter bebofVet inom yrkenas lägre afdelningar.
Dessutom erhölle man på detta sätt en, för utrönande af lärjungens håg och fallenhet,
mycket passande tidrymd, efter hvilken man kunde fatta ett på erfarenheten grundad!
beslut om den bildningsväg, som vid eu fortsatt skolgång borde väljas. Slutligen skulle
de fristående treklassiga skolorna härigenom vinna en förhöjd betydelse såsom på en
gång utgörande verkliga underafdelningar af elementarläroverken och tillika ett slags
lägre realskolor, samt således bättre än hittills komma att försvara sin plats inom vårt
skolväsende.

Om alltså undervisningen inom de tre första skolåren finge omfatta för båda linierim
verkligt gemensamma läroämnen, bland livilka ett modernt lefvande språk — tyskan —
borde ingå, sä skulle deremot skilsmessan taga sin början med fjerde klassen. Vid denna
punkt inträdde latinet för dem, som bestämde sig för klassiska studier, medan på reallinien
ett nytt lefvande språk — engelskan — intoge eu plats i läseordningen.

Vid inträdet i sjette klassen skulle undervisningen i. det grekiska språket för de
ynglingar, som välja detta ämne, taga sin början på latinlinien och i det franska på den
reala. Det sistnämnda kunde åter, med bevarande af grundsatsen om två års mellantid
föi hvarje inträdande nytt språk, ej förekomma på den klassiska linien förr än under
de två sista åren. Möjligen skulle dock här, med afseende så väl på lärjuugarnes fysiska
och intellektuela utveckling som på deras vunna språkliga underbyggnad, ett undantag
kunna göias, sa att franska språket finge inträda året efter det grekiska och således
komme att under tre års tid utgöra föremål för undervisning.

Jag torde bär böra möta en lätt förutsedd anmärkning, att det både i linguistiskt
och pedagogiskt afseende vore rigtigare, att på reallinien låta franskan inträda före
engelskan. Villigt erkännande betydelsen af detta inkast, har jag dock af andra skäl
bestämt mig för den motsatta ordningen. För dem, som bilda sig för de praktiska yr -

RESERVATION AE G. KOLMODIN. ■’’’

kemi, är det engelska språket, efter min uppfattning, af större vigt än det franska till
följe af den mängd utmärkta arbeten, som Englands literatur på nämnde område har
att erbjuda.

Genom bär ofvan förordade anordning skulle riksdagens samtliga framställningai
hafva rönt ett verkligt och väl förtjent tillmötesgående. Man finge all den lindring för
lärjungarne, som, med bevarande af skolans ändamål, kunde medgifvas; man erhölle
derjemte på den reala linien tvenne naturliga afslutningspunkter för dem, hvilka af en
eller annan anledning nödgades lemna skolan, innan de hunnit genomgå hela dess kurs;
och till sist vore härmed en verklig gemensamhet i undervisningen båda linierna emellan
genomförd i skolans tre lägsta klasser. Härvid får ej förbises, att allt detta vunnes
utan någon omstörtande förändring af det bestående, enär hela förslaget med allt skäl
kan betraktas såsom en enkel modifikation af 1859 års skollagstiftning.

För att rätt fatta den anordning jag här vågar förorda, behöfver man endast taga
i betraktande den undervisningsplan med tillhörande bestämmelser om lärokurser, som
finnes införd i komiterades betänkande under Litt. 0.1,2.

Den enda skilnaden är, att jag, på förut angifne grunder, i min reservation låtit
engelskan och franskan byta om plats på reallinien.

Då läroplaner och undervisning i moderna språk på reallinien nu äro i fråga, torde
det ej synas olämpligt att här anställa en jemförelse mellan de båda i fråga varande
förslagen just med afseende på deras förhållanden till nämnde språk och till dessas betydelse
för realbildningen. För att underlätta jemförelsen, måste dock lärotimmarnes antal
beräknas lika stort å båda sidor och således äfven i undervisningsplanen Litt. O.i. upptagas
till tretiotvå på realliniens båda afdelningar i sjette klassen. Den sålunda uppkomna
tillökningen af fyra timmar i veckan bör användas för undervisningen i franska
språket. Det inbördes förhållandet blir då följande:

1 : I tyska språket....................................................... » engelska » ....................................................... » franska »	Lärotimmarnes antal i veckan för alla sex klasserna inom reallinien.
Enligt komiténs förslag.	Enligt det af mig förordade förslaget.
22 16 10	40 18 14
Summa	48	72

Genom det tyska språkets förherrskande ställning enligt det senare förslaget är den
felaktighet — bristen på ett centralt språkämne, — som komitén anmärkt vid språkundervisningens
nuvarande anordning på reallinien, fullständigt afhjelpt. Man fåi på
detta vis ett språk, som, ej blott på grund af det tidiga inträdet, utan ock till följe af
lärotimmarnes antal, måste blifva grundläggande för hela språkundervisningen, om densamma
rätt vårdas. Vidare framgår af denna sammanställning, att komitén anser tretio

RESERVATION AF G. KOLMODIN.

timmars undervisning i det latinska språket, hvilket är det belopp som under hvarje
vecka bestås på den s. k. reallinien, vara af vida högre värde för den blifvande industrii
dkaren än sammanräknade tjugofyra timmars i de tre moderna språken. Efter den
erfarenhet jag vunnit inom min anspråkslösa verkningskrets, har jag emellertid aldrig
halt lingaste anledning att anlita det lilla matt al kunskap i latinska språket, som stått
till mitt förfogande. Deremot har jag vid mångfaldiga tillfällen, då fråga varit om inhemtande
af landthushållningens grunder och vilkoren för dess utveckling, haft att
kämpa med ganska betydliga svårigheter, närmast härflytande från den ytterst knapphändiga
undervisning i moderna språk, som på 1830-talet meddelades i våra skolor.
Det må derföre ej förtänkas mig, om jag, från yrkesidkarens ståndpunkt, förklarar mig
villig, att afstå de tretio latintimmarne mot en vida lägre ersättning än den här erbjudna.
Men det är ej blott vid utträdet ur sjette klassen, som resultaterna af den
språkundervisning, komitén bestämt för reallinien, visa sig mindre tillfredsställande.
Samma förhållande framträder i ännu högre grad vid den afslutningspunkt komitén
ansett sig böra bilda vid utgången ur femte klassen. En jemförelse här ställer sig på
följande sätt:

	Lärotimmarnes antal i veckan för de
	fem första	klasserna.
	Enligt	Enligt det af mig
	komiténs förslag.	förordade förslaget.
I tyska språket.................	12	32
» engelska » .......	6	10
Summa	18	42

Det torde då ej förefalla underligt, om jag med dessa siffror för ögonen vågat yttra,
att, enligt komiténs förslag, ingen afslutningspunkt på reallinien linnes före skolkursens
slut. Huru väl det må vara sörjdt för undervisningen i öfriga delar, måste dock åsidosättandet
al ett för realbildningen så vigtigt läroämne, som de moderna språken, utgöra
en betänklig brist i ett organisationsförslag, som vill omfatta äfven nyssnämnde bildningsart.

Sedan jag nu yttrat mig om komiténs förslag till konstruktion af våra elementarläroverk,
maste jag öfvergå till några mera partiela anmärkningar rörande frågor, som
ega sin betydelse, antingen man bygger skolan på real eller klassisk grund. Den första
gällt i komiténs hemställan, att fyra läroverk på den reala linien måtte fortfarande
bibehålla en sjunde klass med tvåårig kurs. Meningen med denna anordning är, att
föi läijungar på den reala linien bereda en öfvergång till universitet. Hvilken fördel
de deraf skola draga, förefaller mig emellertid temligen oklart, då bergsexamen är det
enda akademiska prof, som står dem öppet. De flesta, som på detta sätt vinna inträde
vid universitet, måste derföre känna sig ej så litet gäckade i sina förhoppningar, då
de finna snart sagdt alla vägar stängda och akademien, som till en början så välvilligt

RESERVATION AF G. KOLJIODIN.

öppnade sina portar, ändå till sist för dem vara ett ganska ogästvänligt område. Endast
för unge män, som ega en större förmögenhet och idka studier utan afseende pa
något bestämdt lefnadsmål, synes komiténs förslag innebära en positiv fördel; men åt
dessa lyckans skötebarn, för hvilka många andra vägar till ernående af kunskaper och
bildning stå öppna, kan ej staten anses förbunden att ordna särskilda läroanstalter,
synnerligast om dessa genom sin beskaffenhet lätt nog torde komma att i andra riktningar
utöfva ett menligt inflytande på undervisningsväsendet. Dessa sju-klassiga realskolors
tillvaro innebär nemligen för de högre tillämpningsskolorna en lockelse, att om
möjligt stegra sina inträdesfordringar till jemnhöjd med universitetens; och oiimligaie
sträfvanden hafva inom vår skolverld blifvit krönta med framgång. 1 sammanhang härmed
skulle ovilkorligen alla högre elementarläroverk, hvilka sakna den här i fraga varande
öfverbyggnaden, komma att yrka på delaktighet i dess förmåner. Den pa goda grundei
beslutade förkortningen af realliniens kurs skulle derigenom blifva om intet, och kostnaderna
för elementarläroverken komma att kräfva en ej obetydlig tillökning i anslagen
på åttonde hufvudtiteln. Då hela donna anordning synes mig afsedd endast för ett
ringa fåtal af individer, hvilkas ställning är allt annat än ömmande, samt deijemte
innebär vådor för beståndet af de förändringar, komitén i andra riktningar enhälligt
förordat; så nödgas jag på det bestämdaste afstyrka denna del af komiténs förslag.

Vill man för de ynglingar, som efter slutad realkurs möjligen kunna finna sig manade
att söka inträde vid universitet, bereda en antaglig utväg att vinna detta syfte,
så må man under närvarande förhållanden helt enkelt förklara, att hvarje realist,
som utgått ur elementarläroverkets sjette klass med behörigt mogenhetsbetyg, för vinnande
al'' inträde vid universitet skall vara skyldig att komplettera det förenämnda betyget
medelst undergående af mogenhetspröfning i latinska språket, eller — om han sjelf det
önskar — i latin och grekiska.

En annan fråga, hvari jag skiljer mig från komiténs majoritet, är den om rektorsembetenas
tillsättande vid de högre elementarläroverken, Vigten af att för dessa befattningar
erhålla fullt lämpliga personer är omisskännelig, och en felaktig bestämmelse
i denna punkt kan derföre blifva serdeles olycksbringande för den offentliga undervisningens
framtid i vårt land. Här är jag emellertid nog lycklig att kunna inskiänka
mig till ett instämmande i den reservation, rektor Törnebladh i ämnet afgifvit.

Man måste lemna allt erkännande åt komiténs bemödanden, att gifva fasthet åt
läroverkens organisation medelst begränsning af lärjungeantalet vid hvart och ett af dem
och den derigenom beredda möjligheten, att bestämma det för hvaije ställe eifoideiliga
antalet af lärare. Det mångfaldiga användandet af extra lärare och alla dermed sammanhängande
svårigheter skulle på detta sätt undvikas. Derjemte egde man trygghet,
det icke ett eller annat läroverk blefve så öfverfyldt af lärjungar, att både utrymme och
lärarekrafter befunnes otillräckliga för undervisningens obehindrade gång och disciplinens
upprätthållande. Emellertid vill det synas, som komitén, för vinnandet af dessa fördelar,
användt ett alltför radikalt medel, dä den, utan afseende på bestående förhållanden och
de särskilda orternas behof, för alla ställen — för Kalmar som för Östersund, för Upsala
som för Luleå — fastställt ett och samma maximiantal af lärjungar i de fem nedersta

RESERVATION AF 6. KOLHOJJIX.

klasserna. Härigenom undvikas visserligen de nu på detta stadium ofta förekommande
parallelafdelningarne, men månne ej denna vinst mångfaldigt uppväges af de olägenheter
och kostnader, som genom denna anordning måste tillskyndas föräldrar och målsmän i
åtskilliga delar af landet. Att svårigheter omedelbart skola uppstå inom Kalmar och
Wexiö stift, är otvifvelaktigt, så vida man ej vill förebygga dem genom anläggandet af
några nya femklassiga läroverk. Hvad användandet af parallelafdelningar angår, så har
detsamma ej visat sig medföra något egentligt men för undervisningen; och det torde
till och med vara lätt att ådagalägga, det åtskilliga läroverk, der en dylik anordning
allra mest förekommit, företrädesvis åtnjutit allmänhetens förtroende. Bibehållandet af dem
hindrar ej heller hvarken lärjungeantalets behöriga begränsning eller uppförandet af en
fast lönestat. Jag har vid nedskrifvandet af dessa ord framför mig ett dokument, som
bevisar riktigheten af detta påstående. Det är ett förslag till ordnande af elementarläroverken
i vissa grupper, hvilket, med bibehållande af parallelafdelningar, der sådane
kunna behöfvas, afser att bestämma sfi väl antalet lärare som maximiantalet af lärjungar
vid hvarje läroverk, och som, uppgjordt af komitén sjelf, ända in till sista tiden egt
dess fulla godkännande. Fastheten i organisationen är härmed bevarad, under det tillika
behörigt afseende blifvit fäst på för handen varande förhållanden. Tvenne fördelar eger
dock komiténs nu framlagda grupperingsförslag framför det nyssnämnda — den ena, att
utan öfverskridande af elementarläroverkens nuvarande tillgångar, lemna medel till
pedagogiernas underhåll, och den andra, att, genom inskränkande af utrymmet i det
lägre stadiet af de förra, tvinga en del af den bildningssökande ungdomen in i de senare.
Af dessa fördelar tillhör dock, såsom här ofvan blifvit antydt, den förstnämnde mera
den rena kalkylens område än verklighetens; enär vid tillämpningen af systemet anläggandet
af nya läroverk otvifvelaktigt kommer att erfordras. Sker detta, så. har äfven
den sistnämnde förlorat det mesta af sin betydelse. Den ene, som den andre, kan dessutom
rätt uppskattas endast af den, som godkänner sjelfva pedagogierna, hvadan också
jag alls icke känner mig frestad att ändra min åsigt med afseende på parallelafdelningarnes
användbarhet öfverallt, der sådane äro af nöden — en åsigt, som under största
delen af komiténs sammanvaro delats af alla dess ledamöter.

Det kan ej falla mig in, att här försöka framlägga ett fullständigt grupperings- och
kostnadsförslag. Jag är ej rätte mannen för ett dylikt arbete, och dessutom har min
reservation redan vuxit till en för min ställning till skolfrågan allt för pretentiös längd.
Det må dock vara mig tillåtet, att meddela det resultat, hvartill en noggrann beräkning
ledt mig, och hvilket eger sin kontroll i en af komitén verkstäld utredning att nemligen
den af mig förordade organisationen kan genomföras vid alla fullständiga fem- och treklassiga
elementarläroverk ungefär med de tillgångar, som för närvarande äro åt dessa
undervisningsanstalter anslagne.

Jag har hittills ej närmare yttrat mig om de tvåklassiga elementarläroverken och
de nu befintliga pedagogierna. Af det föregående torde dock kunna slutas, att jag ej
hyser synnerligt förtroende för dessa slag af undervisningsanstalter, äfvensom att, efter
min åsigt, den treklassiga skolan borde vara den lägsta formen af fristående allmänt
elementarläroverk. Följdriktigt skulle jag alltså föreslå, att alla dessa smärre skolor

RESERVATION AP G. KOLMODIN.

måtte indragas. Då emellertid åtskilliga ibland dem, vid reorganisation af vårt skolväsende
i den af mig antydda riktningen, otvifvelaktigt förtjena att förvandlas till treklassiga
elementarläroverk, och jag dessutom saknar den fullständiga kännedom om lokala
och öfriga förhållanden, som dervid bör vara bestämmande, så har jag ej vågat framställa
ett definitivt förslag. En reform, genom hvilken några af dessa skolor höjas till
treklassiga och andra indragas, kan emellertid ej gerna komma att taga i anspråk
ökade kostnader, hvarföre jag ansett mig saklöst kunna lemna dem utom räkningen.

Då jag nu afslutar min framställning, känner jag lifligt, att ämnet förtjent en långt
bättre behandling, än den jag kunnat deråt egna. Mycket hade sannolikt bort tilläggas;
ett och annat måhända uteslutas. Orsaken till det felaktiga ligger i min bristande insigt.
Att jag, fullt medveten af denna brist, ändå yttrat mig, har sin grund i mitt intresse
för sjelfva saken. Detta sammanlagdt får — så långt det kan — lända till ursägt både
för det, som är sagdt, och det som är glömdt.

Rättelser i Betänkandet.

Sid. 87, (öfverskriften), läs: Om öfveransträngning och mångläser
» 89, rad. 17, läs: sjette klassen & reallinien).

» 98,	» 29, »	lägre.
» 128,	» 4, »	reallinien.
» 148,	» 28, »	oöfvervinneliga.
» 231,	» 14, »	otillräckliga.

I Reservationerna.

Sid. i, rad. 3, läs: lägsta.