BETÄNKANDE MED FÖRSLAG (Statens offentliga utredningar 1921:2)

BETÄNKANDE MED FÖRSLAG

TILL

LAG OM MANIFESTATIONSED

STOCKHOLM 1920
K. L. BECKMANS BOKTRYCKERI
[8101 20]

Till KONUNGEN.

Sedan Eders Kungl. Maj:t den 11 juni detta år förordnat undertecknad
att såsom sakkunnig biträda inom justitiedepartementet med
verkställande av en förberedande utredning angående införande i svensk

rätt. av så kallad manifestationsed vid utmätning, får jag härmed i underdånighet
överlämna av motiv åtföljda förslag till

1) lag om manifestationsed;

2) lag om ändrad lydelse av 1 § i lagen den 7 maj 1918 om särskilda
_ tingssammanträden för handläggning av vissa mål och ärenden.

Vid förstnämnda förslags utarbetande har jag sökt utnyttja den
erfarenhet, man vunnit i Tyskland av där gällande lagbestämmelser av
likartad beskaffenhet och varom jag i enlighet med Eders Kungl. Maj:ts
uppdrag sökt att förskaffa mig underrättelse under en av mig under
sistförfluten sommar företagen resa.

.Det här framlagda förslaget synes nödvändiggöra ändringar i tvenne
administrativa författningar, nämligen dels förordningen angående expeditionslösen
den 7 december 1883, vari torde böra stadgas skyldighet
för borgenär, som påkallat manifestationsed, att lösa alla protokoll i ärendet,
och dels stadgan den 22 juni 1920 med vissa föreskrifter angående
domsagornas förvaltning, vari torde böra införas föreskrift om rätt för
förste notarie att i viss utsträckning handlägga manifestationsedsärenden.

Underdånigst
SVEN LAWSKI.

Stockholm den 25 november 1920.

Förslag

till

Lag om manifestationsed.

1 §•

Har vid utmätning hos gäldenär full tillgång till gäldande av skuld,
varför utmätningen skett, icke kunnat anträffas eller har uppgiven tillgång
funnits tvistig eller av annan orsak ej kunnat strax till betalning i
laga ordning användas, vare gäldenären pliktig att, där borgenären det
äskar, upprätta skriftlig förteckning över sina tillgångar samt med ed fästa
förteckningens riktighet. Sådan ed kallas i denna lag manifestationsed.

2 §-

Vill gäldenären avlägga manifestationsed, oaktat yrkande därom icke
framställts, stånde det honom fritt.

3 §•

Den, som vill påkalla avläggandet av manifestationsed, skall göra
skriftlig ansökning därom hos konkursdomaren i den ort, däi gäldenären
bör inför domstol svara i mål, som angå gäld i allmänhet. Vid ansökningen
foge sökanden i huvudskrift eller bestyrkt avskrift protokoll över
den utmätningsförrättning, som föranlett ansökningen. Göres ansökning
av gäldenär, skall vid densamma jämväl fogas förteckning över gäldenärens
tillgångar

Finner konkursdomaren, att han enligt 3 § ej är behörig att taga
befattning med ansökning, som där sägs, eller har sökanden ej iakttagit
vad i samma paragraf föreskrives eller kan ansökningen av annan orsak
icke upptagas, meddele konkursdomaren genast beslut i överensstämmelse
därmed och teckne det å ansökningen.

5 §•

Upptages ansökning, som gjorts av borgenär, teckne konkursdomaren
genast å ansökningen föreläggande för gäldenären att å viss tid och

4 §•

ort inför konkursdomaren avgiva förklaring över ansökningen, vid äventyr
att uraktlåtenhet därutinnan ej utgör hinder för målets avgörande;
skolande sagda äventyr utsättas i föreläggandet. Borgenären vare
pliktig att sist en vecka före den för förklarings avgivande bestämda
dagen tillställa gäldenären ansökningshandlingarna i huvudskrift eller
bestyrkt avskrift, så ock att före den för förklarings avgivande
utsatta tiden till konkursdomaren inkomma med sådant intyg, som i
11 kap. 38 § rättegångsbalken sägs, rörande delgivningen och dagen
därför. Har borgenären ej före sagda tid inkommit med bevis, att delgivning
skett inom föreskriven tid, vare ansökningen förfallen, där ej
gäldenären ändock avgiver förklaring å förelagd tid.

Delgivningsbevis må till. konkursdomaren insändas med posten, och
skall beviset, då det blivit sålunda insänt, anses hava inkommit å tid,
då det mottogs.

6 §•

Medgiver gäldenär ansökning, som gjorts av borgenär, eller utebliver
gäldenären med förklaring, meddele konkursdomaren genast beslut
över ansökningen. Bestrider gäldenären ansökningen, varde frågan, om
edgång skall äga rum, hänskjuten till rätten; åliggande det parterna att
utan särskild kallelse inställa sig vid rätten, vid äventyr att parts utevaro
ej hindrar frågans avgörande.

7 §•

Varder edgångsyrkande bifallet men kan eden ej genast avläggas,
meddele konkursdomaren beslut om tid och ställe, då gäldenären skall,
med företeende av förteckning över sina tillgångar, inför konkursdomaren
fullgöra edgången; skolande beslutet innehålla erinran om den påföljd,
som gäldenären enligt vad i 8 § stadgas är underkastad, därest han
tredskas att ställa sig beslutet till efterrättelse.

År gäldenären häktad eller avlägset boende, må konkursdomaren
tillåta honom att fullgöra edgången inför den domstol eller konkursdomare,
som är närmast; är gäldenären sjuk, äge konkursdomaren låta
honom hemma i sin bostad avlägga eden.

År gäldenären ej personligen närvarande, då beslut, som i första
stycket sägs, av konkursdomaren meddelas, skall konkursdomaren låta
delgiva gäldenären beslutet. År borgenären ej tillstädes, skall han, så
vitt ske kan, av konkursdomaren underrättas om beslutets innehåll.

8 §•

Tredskas gäldenär att inställa sig å tid och ställe, som bestämts
jämlikt 7 §, eller att, med företeende av förteckning över sina tillgångar,
avlägga ed, som blivit honom förelagd, må han efter omständigheterna
hämtas eller genom häkte tillhållas att fullgöra sin skyldighet.

9 §■

På konkursdomaren ankomme att förordna om vidtagande av åtgärd
enligt 8 §. Har gäldenär för tredska insatts i häkte, skall konkursdomaren,
då anledning till gäldenärens kvarhållande ej längre är för
handen, genast förordna om hans lösgivande.

Varder gäldenären, enligt vad ovan är stadgat, hållen i häkte, skall
kostnaden därför gäldas av allmänna medel.

10 §.

Tarvar gäldenär, som på yrkande av borgenär förpliktats att avlägga
manifestationsed, biträde vid upprättandet av förteckning över
sina tillgångar, varde av konknrsdomaren förordnande meddelat magistratsperson,
landsfiskal, rättens betjänt eller annan lämplig person att
därvid tillhandagå gäldenären.

Gottgörelse till den sålunda förordnade skall gäldas av borgenären.

11 §•

Har gäldenär gjort ansökning om att få avlägga manifestationsed,
bestämme konkursdomaren genast, när och var edgången skall, vid äventyr
att ansökningen varder förfallen, inför konkursdomaren fullgöras;
skolande därvid bestämmelserna i 7 § andra stycket och tredje stycket
sista punkten äga motsvarande tillämpning.

12 §.

Då manifestationsed skall avläggas, göre gäldenären först de tillägg till
den av honom upprättade förteckningen eller de ändringar däri, som
han må finna påkallade, och betyge därefter med ed, att förteckningen
(med däri av honom gjorda tillägg eller ändringar) är riktig, så att ej
gäldenären veterligen någon tillgång blivit utelämnad.

13 §.

Har gäldenär avlagt manifestationsed, vare han ej pliktig att innan
tre år förflutit ånyo avlägga sådan ed, där det ej göres sannolikt, att
ny tillgång efter edgången tillfallit honom.

Samma lag vare, då gäldenären avlagt bouppteckningsed i konkurs,
som avskrivits jämlikt 185 eller 186 § konkurslagen eller avslutats
genom slututdelning utan att icke förmånsberättigade borgenärer erhållit
full betalning; dock att i sagda fall tiden skall räknas från det konkursen
upphörde.

14 §.

Konkursdomaren skall föra förteckning över gäldenärer, som avlagt
manifestationsed eller förpliktats att avlägga sådan ed men uraktlåtit
att fullgöra edgången. Förteckningen skall upptaga varje gäldenärs
namn och bostad, dag, då edgången fullgjorts, samt av rätten eller konkursdomaren
i ärendet meddelade beslut eller däri eljest vidtagna åtgärder.

15 §.

Över beslut, som konkursdomaren meddelat i fall, då sådant enligt
denna lag ankommer på honom, må klagan föras i hovrätten; dock gånge
beslutet utan hinder av förd klagan i verkställighet, där ej förbud däremot
från hovrätten kommer.

Denna lag skall träda i kraft den dag, då nya konkurslagen träder
i kraft.

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av 1 § i lagen den 7 maj 1918 om särskilda
tingssammanträden för handläggning av vissa mål och ärenden.

Härigenom förordnas, att 1 § i lagen den 7 maj 1918 om särskilda
tingssammanträden för handläggning av vissa mål och ärenden skall i
nedan angivna del erhålla följande ändrade lydelse:

I-----slag:

1. — — — — — målsägande;

2. — — — — — check;

3. — — — — — räkning;

4. — — — — — boskillnad;

5. mål angående skyldighet för gäldenär att avlägga manifestationsed; 6.

ärenden — — — — — ärenden;

7. ärenden — — — — — stad.

Vid ■— — — — — närvarande.

Mål------behandling.

Denna lag träder i kraft den dag, då lagen om manifestationsed
träder i kraft.

3101 SS

MOTIV.

Förslag

till

Lag om manifestationsed.

Därest vid utmätning för gäld full och säker tillgång till täckande
av utmätningsborgenärens fordran icke kunnat anträffas, är det givetvis
av största intresse för borgenären att veta, huruvida utmätningsförrättningen
givit en riktig bild av gäldenärens ekonomiska situation eller
icke. I och för sig finnes ingen säkerhet härför. Gäldenären är enligt
gällande rätt icke skyldig att på något sätt medverka härutinnan. Han
är ej pliktig att närvara vid förrättningen och än mindre åligger det
honom att giva förrättningsmannen för denne erforderliga upplysningar
angående sina tillgångar. Frånsett, att enligt stadgandet i 22 kap. 2 §
strafflagen den, som under falskt sken av köp, gåva eller annat avtal
avhänder sig egendom för att förekomma utmätning, gör sig saker till
bedrägeri, finnes i svensk lag ingen bestämmelse, . som är ägnad att
direkt medverka till att en utmätningsförrättning blir tillförlitlig i här
ifrågavarande avseende. Endast på en omväg,, nämligen genom att
sätta gäldenären i konkurs och därigenom tvinga gäldenären att gå
bouppteckningsed, kan utmätningsborgenären få visshet om, huruvida
gäldenären verkligen icke har andra tillgångar än dem, som vid utmätningen
anträffats.

För borgenären står visserligen sällan något att vinna på en konkurs.
Då konkursanledningen är en resultatlös utmätning, kunna
frånsett möjligheten att återvinna egendom, vartill ju i detta sammanhang
hänsyn ej bör tagas, eftersom gäldenären förutsättes påkalla konkurs
blott för att få fram hos gäldenären förefintliga tillgångar, —
tillgångarna i konkursboet sällan bliva sa stora, att något nämnvärt är
att påräkna för borgenären, sedan konkurskostnaderna täckts. Men då
konkursen ej heller för borgenären medför några egentliga kostnader,
innefattar konkursen för borgenären i allmänhet ingen annan olägenhet
än att han måste dela med sig av vad som till äventyrs kan finnas,
något, varpå han även vid en utmätning maste vara beredd. Från
borgenärens synpunkt kan således icke så mycket vara att invända mot
det nuvarande systemet. Därtill kommer, att detta indirekt erbjuder
honom möjlighet att erhålla betalning, i det att det ibland genom blotta

konkurshötet lyckas honom att få gäldenären eller någon denne närstående
att betala. I vilken utsträckning konkurshotet varit tillräckligt
att framtvinga ^ betalning, kan givetvis ej statistiskt klarläggas, men att
antalet fall måste vara relativt obetydligt, synes framgå därav, att antalet
konkurser, som avskrivas jämlikt 125 § konkurslagen, är synnerligen
avsevärt. J

Sålunda avskrevos av

4,286	konkurser,	som	upphörde under	1910,	inalles	1,658 eller 38.7 %
4,409	»	»	»	»	1911,	»	1,733	»	39,3 %
4,136	»	»	»	»	1912,	»	1,621		39,2 %
4,327	»			»	1913,	»	1,873		43,3 %
3,869	»	»	D	»	1914,	x>	1,665	»	43,o %
4,386	»		»	»	1915,	D	1,960	»	44,7 %
3,514		»		»	1916,	y>	1,609	»	45,8 ?(,
2,571	»	»		!)	1917,	y>	1,286		50,o%
1,773	»	>j		»	1918,	»	1,014		57,2 %
1,864	»	»		»	1919,	»	1,119	»	60,o %x)

Ehuru de här anförda talen så till vida äro missvisande, som de
omfatta jämväl konkurser, vilka tillkommit på ansökan av gäldenär eller
starbhusdelagare, ävensom konkurser, vilka påkallats av vederbörande
borgenär men icke föregåtts av resultatlös utmätning, kan man dock
icke frånkänna dem en rätt stor betydelse; det stora flertalet av de avskrivna
konkurserna torde nämligen vara sådana, som föregåtts av dylik
utmätning. J

. . Det är emellertid endast för borgenären, som gällande lagstiftning
icke medför några egentliga olägenheter. Sedd från gäldenärens synpunkt
innefattar den åter betydande sådana. I det stora antalet fall, då
tillgångar av beskaffenhet att kunna tillgripas för gäld saknas, måste
galdenaren icke desto mindre underkasta sig alla de ekonomiska och
personliga obehag, som alltjämt äro förenade med en konkurs.

Härtill kommer, att de konkurser, som avskrivas, föranleda statsverket
samt domarne på landet och expeditionshavandena i städerna ei
o vasen niga kostnader och förluster, ävensom att de funktionärer, som
tillsattas i dylika konkurser, gå miste om gottgörelse för sitt arbete.

Sålunda utbetalades under åren 1910—1919 av allmänna medel ersättning
enligt 125 § konkurslagen med inalles 50,391 kronor 99 öre
eller i medeltal omkring 5,000 kronor om året. Beloppet fördelar sig
tämligen jämnt på de olika åren.

*) Siffrorna för åren 1917—1919 äro endast preliminära.

Att de här angivna talen vida understiga vad man bort vänta,
ligger i öppen dag. Endast kungörelsekostnaden för varje konkurs
översteg före 1916 sju kronor 50 öre och uppgår numera till mer än
tjugo kronor. Förklaringen till att de meddelade siffrorna äro så
låga är att söka dels däri, att storleken av de utbetalade beloppen på
sina håll icke framgår av vederbörande räkenskaper, och dels däri, att
domare och expeditionshavande i stor utsträckning underlåta att av allmänna
medel uttaga ersättning i här ifrågavarande hänseende. Betecknande
är, att under ifrågavarande tioårsperiod utbetalades i Uppsala län
inalles endast 28 kronor 97 öre, fördelade på tre poster, samt i Östergötlands
län allenast 140 kronor 47 öre, vilket sistnämnda belopp utanordnades
till två ordinarie och eu t. f. domare, medan övriga lantdomare
liksom samtliga rådstuvurätter i länet underläto att begära ersättning
av allmänna medel. Som emellertid med hänsyn till den starka
stegring, annons- och portokostnaderna under senare tid undergått,
nämnda utgifter blivit så kännbara, att man väl ej längre kan avstå
från att uttaga ersättning, kan det förväntas, att beloppen i framtiden
komma att stiga högst betydligt.

Av förestående redogörelse torde framgå, att vår lagstiftning i förevarande
avseende är bristfällig. En reform av densamma synes därför
böra ske i syfte att borgenären vid resultatlös utmätning må, utan att
behöva anlita den för gäldenären olägliga och för det allmänna dyrbara
konkursvägen, erhålla en garanti, likvärdig med den, som vinnes genom
konkursbouppteckningens beedigande, rörande tillförlitligheten av det
resultat, vartill utmätningsmannen kommit.

Innan spörsmålet, på vad sätt en dylik reform lämpligen bör äga
rum, behandlas, skall först lämnas en kortfattad redogörelse för äldre
svensk lagstiftning och vissa tidigare svenska lagförslag, ävensom för
viktigare utländsk lagstiftning i ämnet.

Den ovan anmärkta bristen i vår lagstiftning är så till vida ny,
som tidigare, om ock under en relativt kort period, hos oss gällt föreskrifter,
som voro ägnade att utan konkurs skaffa borgenären garanti
för tillförlitligheten av en resultatlös utmätning.

Stadgandena i 1734 års lag voro visserligen föga tillfredsställande
i här ifrågavarande hänseende. Det föreskrevs där i 5 kap. 10 § utsökningsbalken,
att om gäldenären ej hade något att gälda med, han
skulle bysättas, om borgenären det äskade ''). Någon maximitid för by -

*) De stadganden, som behandla bysättning såsom omedelbar påföljd av underlåten betalning
eller såsom säkerhetsåtgärd, frånses givetvis i det följande.

sättning fanns icke. Lyckades det icke gäldenären att anskaffa medel
till borgenärens förnöjande, fick lian kvarstanna i bysättningshäkte!, så
länge borgenären erlade betalning för hans kost. Någon visshet om att
gäldenären verkligen saknade tillgångar kunde borgenären få blott genom
att sätta gäldenären i konkurs, vilket enligt 1818''och 1830 års konkurslagar
kunde ske, då gäldenären varit bysatt minst två månader. Varken
konkursen eller avläggandet av gäldenärsed däri medförde i och för sig,
att gäldenär, som vid konkurstillståndets inträde var bysatt, försattes på
fri fot v).

Av de nya föreskrifter, som meddelades angående bysättning i förordningarna
den 10 juni 1841 och den 19 maj 1845, ha i detta sammanhang
blott föreskrifterna i 3 och 4 §§ av förstnämnda förordning betydelse.
Den förra stadgade bl. a., att om gäldenär vid konkursens början
var bysatt, han skulle lösgivas så snart han avlagt bouppteckningsed.
Den senare innehöll, att för fordran, som bevakats i gäldenärens konkurs
eller för vilken han en gång varit bysatt, bysättning ej kunde
honom senare åläggas, där ej borgenären visade skälig anledning att
gäldenären undandolde tillgångar, som tillfallit honom efter konkursen
eller bysättningen, samt gäldenären ej heller gitte hos Konungens befallningshavande
eller inför domstol med ed styrka, att han ej ägde sådan
tillgång "). 1 detta undantagsfall blev sålunda bysättningen ett tvångs medel

till framtvingande av en edgång, ägnad att giva visshet i förut
angivna avseende utan att konkursvägen behövde beträdas. Genom den
nya konkurslagen av den 18 september 1862 bereddes borgenären den
ytteiligare lättnad, att konkurs kunde påkallas redan efter tre veckors
bysättning. 1862 ars konkurslag innehöll för övrigt i sin ursprungliga
lydelse i huvudsak samma bestämmelser som 1841 års förordning angående
förhållandet emellan konkurs och bysättning 3).

Den lagstiftning, varigenom det, såsom förut antytts, blev möjligt
att utan konkurs vinna visshet om tillförlitligheten av en resultåtlös
utmätning, innefattas i förordningen den 1 maj 1868 angående förändrade
föreskrifter i fråga om bysättning, vari det heter: »Finnes vid

utmätning gäldenär sakna full tillgång till gäldande av skuld, för
vilken betalningsskyldighet är honom ålagd, eller finnes uppgiven tillgång
tvistig, eller kan den för annan orsak ej strax till betalning i laga

.. , h Jämför Kung! stadgan angående avträdes- och förmåns- samt boskillnads- och urarvamål
den 28 juni 1798, 5 § 3 mom., konkurslagen den 13 juli 1818, IV kap. 4 och 8 §§, och konkurslagen
den 12 mars 1830, 50 och 54 §§.

s\ förslag tin allmän civillag, 20 kap. 8 och 11 §§ handelsbalken.

) bo 2U, 66 OCH 126 §§.

ordning användas, då skall bysättning gäldenären åläggas, där borgenären
det äskar och gäldenären ej gitter hos Konungens befallningshavande
eller vid domstol å tid, som honom därtill föresättes, med ed styrka,
att han ej äger annan tillgång än den, som uppgiven är. Har gäldenär,
som ej gittat gå nämnda ed, blivit bysatt och fullgör han därefter edgången,
varde ur häktet lösgiven». Förordningen innehöll vidare, att
enligt densamma anordnat bysättningshäkte icke finge fortsätta längre
än sex veckor.

1868 års lagstiftning var ett led i det då pågående arbetet på bysättningstvångets
avskaffande. Initiativet till densamma hade ursprungligen
utgått från ständerna, som vid 1860 års riksdag i nära överensstämmelse
med 7 kap. 1 § i lagberedningens år 1850 framlagda förslag
till utsökningsbalk för sin del beslutade en författning av väsentligt enahanda
innehåll som förordningen den 1 maj 1868. Att Kungl. Maj:t
ej biträdde ständernas beslut, berodde på det vid författnings förslagets
granskning i Högsta domstolen framförda skälet, att Sverige icke borde
avskaffa bysättningstvånget för underlätet uppfyllande av växelförbindelser,
så länge detsamma funnes kvar »i de flesta, om ej alla främmande
länders lagstiftning». Då sedermera 1868 års lagstiftning genomfördes,
hade detta skäl i följd av ändrad lagstiftning i Frankrike och
ifrågasatt sådan i Preussen mistat sin betydelse. Att man vid berörda
lagstiftning fäste stor vikt vid behovet av ett tvångsmedel till förhindrande
av att en utmätningsförrättning bleve missvisande, framgår av
det yttrande, vari dåvarande justitiestatsministern friherre de Geer i
statsrådet hemställde om remiss till Högsta domstolen av det inom justitiedepartementet
utarbetade förslaget till omförmälda förordning. I yttrandet
heter det bl. a.: »Beträffande den medelbara bysättningen så hade
rikets ständer ej ifrågasatt, att bysättningstvånget borde ovillkorligen
borttagas för det fall, att en gäldenär vid utmätning fanns sakna tillgång
till gäldande av en borgenärs fastställda fordran. Men för dess
tillämpning var dock i rikets ständers förslag uppställt ett sådant villkor
— nämligen gäldenärs vägran att med ed intyga, det han uppgivit
alla sina tillgångar, — att ingen redlig gäldenär vidare behövde underkasta
sig denna påföljd; och bysättningstvånget skulle således komma
att faktiskt upphöra just i det fall, där dess tillämpning med skäl av
den allmänna rättskänslan ogillas. Instämmande i denna grundsats, finner
jag dock å andra sidan, lika med rikets ständer, ett särskilt tvångsmedel
emot tillgångars undanhållande från utmätning icke för närvarande
kunna undvaras. Ty så länge i lag ej finnes stadgad någon bestämd
skyldighet för gäldenären att till utmätning uppgiva alla sina tillgångar,

3101 20

samt deras förtigande förty icke kan beläggas med ansvar såsom för
svikligt förfarande, vilket ännu mindre kan tillämpas, om gäldenären vid
utmätningstillfället håller sig undan, skulle följden av bysättningens
borttagande utan alla villkor kunna bliva, att en gäldenär, som t. ex.
ägde endast en borgenär och således icke ovillkorligen kunde tvingas
till konkurs, saklöst vägrade att betala sin skuld, måhända under öppet
erkännande, att han därtill ägde fulla tillgångar, dem han undangömde.
Men förutom den förändrade karaktär, som genom meddelande av stadganden
i ovanberörda syfte skulle tilläggas bysättningstvånget i de
undantagsfall, där det kunde komma i fråga att vidare tillämpas, torde
en sådan lagförändring jämväl medföra fördelen av en icke obetydlig förminskning
i konkursernas antal. En gäldenär nödgas nu stundom, för
att undgå bysättning, till konkurs avträda sina tillgångar, ehuru dessa
icke ens förslå till omkostnaderna, och fordringsägare skulle sannolikt i
många fall icke tvinga sin gäldenär i konkurs, om de utan sådan kunde
bringa honom att på ed uppgiva sina tillgångar.»

I det sedermera år 1871 av en därför tillsatt kommitté framlagda
förslaget till ny utsökningslag förordades fullständigt borttagande ej blott
av bysättningstvånget utan ock av de då förefintliga stadgandena om
edgång. Kommittén anmärkte därvid, att man, kanske icke utan skäl,
påstått, att den bysättning, som kunde åläggas men ganska sällan verkställdes,
ej vore ändamålsenlig men innebure en icke ringa frestelse till
oriktiga edgångar. Kommittéförslaget innehöll såsom en konsekvens av
bysättningstvångets avskaffande förslag till sådan ändring i 3 § konkurslagen,
att konkurs skulle kunna begäras, då vid utmätning för borgenärs
fordran gäldenären ej uppgivit motsvarande tillgång.

Då sedermera nya lagberedningen år 1876 framlade sitt förslag till
utsökningslag, återgick man i viss mån till då gällande rätt. I 86 § av
förslaget hade nämligen upptagits följande stadgande: »Finnes vid utmätning
gäldenär sakna full tillgång till gäldande av skuld, varför utmätning
blivit sökt, eller finnes uppgiven tillgång tvistig, eller kan den
för annan orsak ej strax till betalning i laga ordning användas; då vare,
där borgenär det äskar, gäldenären pliktig att inom tid, som av överexekutor
bestämmes, hos överexekutor eller domstol med ed styrka, att han
ej äger annan tillgång än den, som uppgiven är. Har gäldenären gått ed,
som nu är sagt, vare han ej pliktig att för samma fordran ånyo sådan ed gå,
med mindre borgenär visar skälig anledning, att gäldenären undandöljer tillgang,
som honom därefter tillfallit och till gälds betalning gå bör.» Tvångsmedlet
till den föreslagna edgångens framtvingande var emellertid ej längre
bysättning, vars fullständiga avskaffande förordades, eller därmed jämförlig

frihetsförlust, utan konkurs. Det föreslogs nämligen, att i 2 § konkurslagen
skulle intagas föreskrift, att borgenär skulle äga påkalla konkurs,
»då gäldenär, vilken det varit förelagt gå sådan ed, som i 86 § utsökningslagen
sägs, underlåtit att inom föreskriven tid edgången fullgöra.»
De i 33 och 126 §§ konkurslagen i dess ursprungliga lydelse förekommande
bestämmelserna omredigerades samtidigt så, att de fingo avseende
å det föreslagna edsinstitutet. Till motivering av nämnda institut anförde
Nya lagberedningen: »Då bysättning ansetts kunna helt och hållet
avskaffas, måste enligt beredningens åsikt i stället stadgas något annat
tvångsmedel mot tillgångars undandöljande vid utmätning, ty eljest
skulle en gäldenär kunna saklöst vägra att betala en skuld, under öppet
erkännande, att han hade tillgångar, som han undangömde. Att såsom
dylikt tvångsmedel omedelbart anlita gäldenärens försättande i konkurstillstånd
torde ej vara lämpligt. Försättandet i konkurs skulle ofta
endast hava till syftemål att framtvinga en bouppteckningsed, och konkursernas
antal komme därav att betydligt ökas och företrädesvis just
med sådana, som konkurslagen i 126 § velat förhindra. Det synes därför
lämpligare att, i likhet med flera främmande lagstiftningar, stadga
skyldighet för gäldenär, som vid utmätning funnits sakna tillgångar
till sin skulds gäldande, att med ed betyga, det han ej äger andra
tillgångar än de uppgivna. För en redlig gäldenär medför denna skyldighet
vida mindre olägenhet än ett försättande i konkurs; men i fråga
om en gäldenär, som verkligen äger tillgångar, vilka han vill fördölja,
bör edgången utgöra ett verksamt medel att framtvinga desamma. Påföljden
för gäldenärens vägran att avlägga nämnda ed torde åter lämpligen
kunna bestå däri, att han ma i sadant fall försättas i konkurstillstånd.
Genom konkurslagens bestämmelser angående bouppteckningsed
och äventyret för tredska att gå sådan ed erhållas sedermera tillräckliga
tvångsmedel för att framtvinga en sanningsenlig uppgift angående tillgångarna.
»

Det föreslagna stadgandet, som av Högsta domstolen lämnades utan
anmärkning och oförändrat upptogs i den till 1877 års riksdag avlåtna
propositionen med förslag till ny utsökningslag, blev emellertid på grund
av den i riksdagen då härskande obenägenheten mot edgångar icke
godkänt. Riksdagen, vars ståndpunkt sålunda kom att överensstämma
med den, som kommit till uttryck i 1871 års kommittéförslag, måste i
enlighet med densamma låta resultatlös utmätning bliva konkursanledning
och beslutade därför för sin del den lydelse av nuvarande 2 § 1
mom. konkurslagen, som detta stadgande alltjämt äger. Riksdagens be -

slut godkändes av Kungl. Maj it1). Att den sålunda tillkomna, alltjämt
gällande anordningen är bristfällig, har redan förut framhållits. Ett synnerligen
starkt bevis för att densamma innebär en försämring gent emot
de . under, den närmast föregående tiden gällande föreskrifterna skulle
otvivelaktigt vara förebragt, därest det påvisades, att 1868 års lagstiftning
medförde en minskning av antalet konkurser och att dess upphävande
föranledde en ökning därav. Men ehuru den officiella statistiken
visar, att antalet konkurser var synnerligen lågt under de år,
nämnda lagstiftning var gällande, torde man icke vara berättigad att av
nämnda förhållanden draga någon bestämd slutsats. Härför skulle nämligen
erfordrats, att de ekonomiska förhållandena under den period, en
sådan jämförelse skulle omfatta, varit konstanta, vilket ju icke var fallet2).
Däremot skulle man måhända erhålla ett säkrare bevis, därest det kunde
påvisas,, att relativa antalet konkurser, som upphört i följd av avskrivning,
visat nedgång under den tid, 1868 års lagstiftning var vid makt.
Detta befinnes också vara förhållandet. Medan av de konkurser, som
bragtes till slut under åren 1869 — 1878, 8,6 till 12,4 3 utgjordes av
sådana, som avskrevos, växlade motsvarande tal under åren 18653)—1868

) föreslagna edsinstitutet hade ursprungligen tiUstyrkts av det särskilda utskott
som tillsatts för behandling av förslaget till utsökningslag. Sedan 86 § i förslaget återremitterats
till utskottet, föreslog utskottet den ändring i förslaget, som sedermera godkändes av riksdagen
Om utskottets senare utlåtande voro utskottets ledamöter med ett undantag ense, men vid utlåtandet
var fogad en reservation av utskottets ordförande, t. f. presidenten K. J. Berg tillika
ordförande i Nya lagberedningen. I reservationen, till vilken åtta av utskottets ledamöter helt
eI , J 1 huvudsak anslöto sig, yttrades bl. a.: Ändamålet med konkurs vore att utreda ett
gäldbundet bo och genom befintliga tillgångars realiserande åt borgenärerna, i den mån det
kund0 ske, bereda betalning för deras fordringar. Om under förvaltningens lopp bleve uppenbart,
att konkursboets tillgångar ej försloge till nödiga kostnaders bestridande, ägde rätten förordna,
att vidare behandling av konkurssaken ej skulle äga rum. Häremot stode nu den föreslagna
föreskriften, enligt vilken den omständigheten, att gäldenären saknade alla tillgångar, i
och för sig utgjorde anledning till konkurs, i uppenbar motsägelse. Konkursen måste kort efter
dess anhängiggörande avskrivas av samma anledning, som framkallat den, eller gäldenärens medellöshet,
°°k me<f hans försättande i konkurs hade således intet annat vunnits, än att han
blivit tvungen att gå just den ed, vilken, såsom innefattande en moralisk tortyr, man ville ur
utsökmngsiagen utesluta. För detta ändamål vore den vidlyftiga apparaten av en konkurs icke
erforderlig. Någon stämma hade ej inom riksdagen höjt sig för gäldenärsedens totala avskaffande.
Men ryggade man tillbaka för en sådan åtgärd, vågade man ej genom gäldenärsedens
borttagande lämna gäldenären tillfälle att saklöst undandraga sig att betala sin skuld, vore det
rättare att tydligt i lagen uttala hans skyldighet att gå en sådan ed än att tvinga honom därtill
på omvagar. °

2) Antalet konkurser utgjorde fr. o. m. år 1864, då nya konkurslagen trädde i kraft, till
och med år 1890:

1864: 2,784
1869: 3,085
1874: 862

1879: 3,193
1884: 2,445
1889: 2,625

1865: 3,982
1870: 1,967
1875: 1,297
1880: 2,058
1885 : 2,641
1890 : 2,303.

1866: 4,084
1871: 1,199
1876: 1,297
1881: 1,937
1886: 4,057

1867: 5,089
1872: 892

1877: 1,723
1882: 2,056
1887: 4,000

1868: 3,990
1873: 725

1878: 2,863
1883: 2,145
1888: 3,495

’) Det första år, från vilket statistiska uppgifter i förevarande avseende föreligga.

emellan 17,9 och 20,3 % och under tiden 1879—1890 emellan 9,8 och
23,4 V).

Efter nya utsökningslagens antagande fick frågan om en reform av
här ifrågavarande lagstiftning vila, till dess att densamma upptogs till
ny behandling i konkurslagstiftningskommitténs år 1911 framlagda betänkande.

Nämnda kommitté fann de av 1877 års riksdag mot det då föreslagna
manifestationsedsinstitutet anförda skälen föga vägande. Bortsett
från de motiv av religiös art, som syntes hava varit huvudsakligen bestämmande
för riksdagen, kunde enligt kommitténs mening delade meningar
knappast råda därom, att det medel till förstärkande av en utsagas
trovärdighet, som utgjordes av ed eller eu försäkran, som i avseende
å den kriminella påföljden vore jämställd med ed, icke kunde i
lagstiftningen undvaras och att rent teoretiskt det ifrågasatta edsinstitutet
ej kunde te sig annat än tilltalande.

Kommittén ansåg sig dock icke kunna föreslå upptagande av ett
dylikt manifestationsedsinstitut i svensk rätt. Anledningen härtill var, enligt
vad kommitténs motiv giva vid handen, att kommittén ej kunde
utfinna någon lämplig påföljd för underlåtenhet att avlägga eden.

De två påföljder, som enligt kommittén kunna komma i betraktande,
äro häkte och gäldenärens försättande i konkurs.

*) Sålunda avskrevos av

1,900	konkurser,	som	uppkörde år	1865, 366	eller 20,3	%
2,313	It	»	>»	»	1866, 465	»)	20,1	%
2,985	1»	»	»	»	1867, 552	»	18,5	%
3,340	»	»	))	»	1868, 601	»	17,9	%
3,481	»		))	))	1869, 396	»	11,0	%
2,919	»	»	)>	))	1870, 363	»	12,4	%
2,113	»	»	»	))	1871, 212	))	10,0 12,2	%
1,446	»	»	»	»	1872, 181	))	%
1,135	»	»	»	»	1873, 135	»	11,9	%
939	))	»	))	»	1874, 95	»	10,1	%
1,159	»	»	))	»	1875, 104	»	9,0	%
1.162	»	»	»	))	1876, 128	»	11,0	%
1,301	»	»	»	»	1877, 130	»	10,0	%
1.925	»	»	»	»	1878, 165	»	8,6	%
2,484	»	»	))	»	1879, 244	»	9,8	%
2,743	»	»	»	))	1880, 292	''»	10,6	%
2,188	»	»	»	»	1881, 287	))	13,1	%
2,144	»	»	»	»	1882, 264	))	12,3	%
2,179	»	»	»	)»	1883, 321	»	14,7	%
2,180	»	»	))	»	1884, 290	»	13,3	%
2,259	»	»	))	»	1885, 340	))	15,1	%
2,859	»	»	»)	))	1886, 472	))	16,5	%
3,374	))	»	»	))	1887, 510	»	13,9	%
3,876	»	»	»	»	1888, 684	))	17,6	%
3,532	»	»	»	))	1889, 692	»	19,6 23,4	%
2,955	»	»	»	»)	1890, 691	))	%

Beträffande den förra anförde kommittén, under framhållande av att
densamma vore den effektivare och följdriktigare: »Ett tvångsmedel av
så allvarlig beskaffenhet lärer ej låta försvara sig i andra fall än då
fråga är om verklig tredska. Med avseende härå kommer i betraktande,
hurusom för fullgörandet av edgången måste förutsättas, att gäldenären
avlämnar en förteckning över sina tillgångar, och att, huru ringa dessa
än må vara, upprättandet av en sådan handling för personer, tillhörande
de samhällsklasser, inom vilka nu ifrågavarande gäldenärer företrädesvis
torde vara att finna, ofta nog kan bliva ett bestyr, som ej är utan sina
svårigheter. Om man vidare besinnar den likgiltighet vid tillvaratagandet
av sina intressen, som ej sällan är tillfinnandes hos dem, vilka
leva i små och tryckta villkor, saknar man ej anledning att antaga, att
ifrågavarande stränga påföljd ofta komme att drabba personer, hos vilka
någon bestämd avsikt att undandraga sig fullgörandet av förevarande
skyldighet ej förelegat, utan vilkas försummelse härutinnan berott av
vårdslöshet eller oförstånd. Redan det, att en person skulle för en jämförelsevis
så lindrig försummelse som den, varom nu är fråga, nödgas
undergå en kanske långväga fångtransport och insättas i häkte, torde
vara stötande för svensk rättsåskådning. Häremot torde ej kunna åberopas,
att häkte dock är stadgat såsom äventyr för gäldenärs vägran att
avlägga bouppteckningsed i konkurs. Anledningen till att av nyssnämnda
stadgande några olägenheter ej försports torde nämligen ligga
däri, att i konkurs ifrågavarande tvångsmedel kommer till användning
allenast vid verklig tredska och ej vid en mera tillfällig försumlighet.»

Vad angår frågan om lämpligheten att göra konkurs till påföljd för
uraktlåtenhet att avlägga manifestationsed anmärktes till en början, att
man icke borde avstå från en sådan utväg av det enbart teoretiska
skälet, att eden i verkligheten utgjorde ett led i en special exekution
och att följaktligen gäldenärens försättande i konkurs allenast för att
framtvinga ed icke överensstämde med konkursens uppgift. Vidare
framhölls, att berörda utväg lämpligen kunde anlitas, därest man i allmänhet
förbjöde konkurs i fall, då gäldenärs tillgångar ej försloge till
konkurskostnaderna och säkerhet ej heller ställdes för dessa kostnader,
men tilläte konkurs utan hänsyn till nyssnämnda omständigheter, då
gäldenären underlåtit att fullgöra honom förelagd edgång. Kommittén
fann emellertid så starka skäl förefinnas mot att icke tillåta konkurs i
förstberörda fall, att kommittén ansåg sig förhindrad att föreslå bestämmelser
i sådan riktning. Vad åter anginge frågan, huruvida konkurs
kunde användas såsom påföljd, därest man lämnade borgenären öppet
att välja emellan att begära manifestationsed och att påkalla gäldenä -

närens försättande i konkurs, anförde kommittén, att någon avsevärd
minskning av antalet s. k. fattigkonkurser icke gärna på denna väg
kunde vinnas under annan förutsättning än att det för en borgenär
bleve förenat med mindre kostnader att utkräva manifestationsed än att
försätta gäldenären i konkurs, något som varken med gällande konkurslag
eller med kommitténs förslag till konkurslag skulle hava blivit fallet.
Kommittén yttrade härom bl. a., att i det stora flertalet fall, då borgenär
efter en resultatlös utmätning gjorde ansökning om gäldenärs försättande
i konkurs, huvudsakliga syftemålet därmed vore att framtvinga
betalning, att konkurshotet mången gång utgjorde ett det verksammaste
medel i sådant avseende samt att, då avläggandet av manifestationsed
i sammanhang med utmätning för flertalet gäldenärer måste framstå såsom
en mindre olägenhet än att försättas i konkurs, det vore uppenbart,
att en borgenär, som kunde välja emellan dessa alternativ, i regel skulle
vara mera benägen att söka gäldenären i konkurs, så mycket hellre som
han även på denna väg skulle kunna framtvinga en manifestationsed.
Tillika framhölls, att konkurs icke lämpligen kunde ifrågakomma såsom
äventyr för underlåtenhet att avlägga manifestationsed, därest ej samtidigt
stadgades, att om genom eden gäldenärens medellöshet konstaterades,
konkurs kunde påkallas endast under vissa särskilda förutsättningar,
såsom då det påvisades, att utsikt till återvinning förefunnes eller att
gäldenären förvärvat egendom efter edgången. Å andra sidan kunde
enligt kommitténs åsikt mot att i här avsedda fall utesluta konkurs anföras
samma skäl, som kunde åberopas mot att förbjuda konkurs i fall,
då tillgångarna icke räckte till konkurskostnadernas bestridande.

Då kommittén sålunda icke kunde föreslå upptagande av bestämmelser
om manifestationsed, fann sig kommittén, för att dock så vitt
möjligt minska vederbörandes kostnader och besvär av fattigkonkurser,
böra föreslå införandet av en förenklad procedur för dylika konkurser.

Kommitténs förslag underkastades sedermera överarbetning av särskilde
sakkunnige, i vilkas år 1919 framlagda betänkande frågan om
införande av manifestationsed icke berördes; däremot gjordes i de av
kommittén föreslagna bestämmelserna rörande fattigkonkurser den ändringen,
att i fall, då sådan konkurs tillkommit på ansökan av borgenär,
kostnaden för konkursen ålades honom. Sakkunnigförslagets bestämmelser
angående fattigkonkurser, vilka oförändrade ingingo i det till
lagrådet år 1919 remitterade förslaget till konkurslag och vid granskningen
i lagrådet föranledde allenast detaljanmärkningar, upptogos, efter
iakttagande av berörda anmärkningar, i det för 1920 års riksdag framlagda
konkurslagsförslaget. Vid riksdagsbehandlingen av förslaget,

vilken behandling resulterade i förslagets fall, voro omförmälda bestämmelser
icke föremål för diskussion.

I utländsk rätt har man på olika sätt sökt skapa garanti för ett
tillförlitligt resultat av en utmätningsförrättning.

Enligt norsk rätt är gäldenären vid utmätning pliktig att på anmaning
lämna de upplysningar angående sina förmögenhetsförhållanden,
som äro nödvändiga för att verkställighet må kunna äga rum. Föreskriften
kompletteras med en strafflagsbestämmelse, som stadgar straff,
böter eller fängelse i högst tre år, för den, »som ved forstikkelse, falske
foregiveuder eller fortielse unddrager nogen ham tilhörende formuesgjenstand
fra åt tjene en fordringshaver til fyldestgjörelse, eller som for
åt unddrage nogen fordringshaver saadan fyldestgjörelse flygter fra eller
hemmelig forlader landet». För straffbarhet fordras vidare, att utmätningssökanden
i följd av brottet förhindrats att erhålla betalning eller
icke erhållit sådan vid utmätningsförättningen (Se norska utsökningslagen,
§ 37, och norska strafflagen, § 281.). Resultatlös utmätning berättigar
borgenären att påkalla konkurs. I denna är gäldenären vid
äventyr av häkte pliktig att lämna alla erforderliga upplysningar samt
att förse bouppteckningen med påskrift om dess riktighet. Har gäldenären
därvid genom »forstikkelse, falske foregivender eller fortielse eller
paa anden maade» sökt undandraga någon av sina tillhörigheter från
att användas till betalning för gäld, kan han dömas till fängelse i högst
sex år. Saknas i konkursen tillgång till kostnadernas bestridande, skola
dessa gäldas av sökanden. Rätten torde f. ö. kunna i detta fall vägra
att låta konkurs komma till stånd, om ej säkerhet ställes för kostnaderna
(Se norska konkurslagen, §§ 3, 20, 30, 34, 35, och norska strafflagen,
§ 282.).

Enligt dansk rätt är gäldenären vid utmätning pliktig att på anmodan
redligt och sanningsenligt uppgiva vad han äger till gäldande
av den fordran, varför utmätningen äger rum, samt att i övrigt meddela
alla i sådant hänseende erforderliga upplysningar. År gäldenären
ej tillstädes, kan förrättningen uppskjutas för hans hörande. Vägrar
gäldenären att meddela uppgifter och upplysningar eller underlåter han,
utan laga förfall, att inställa sig vid ny förrättning, som utsatts för
hans hörande, kan han, till dess han fullgjort vad som i dylikt hänseende
åligger honom, hållas i fängelse, dock icke under längre tid än
sex månader. Liksom i Norge berättigar resultatlös utmätning borgenären
att påkalla konkurs. I denna är gäldenären pliktig att närvara
vid bouppteckningsförrättningen och därvid meddela alla erforderliga
upplysningar. Vägrar han att lämna dylika upplysningar, kan såsom

tvångsmedel mot honom användas fängelse i högst sex månader. Har
gäldenären sedan han kommit i konkurs eller på tid, då han måst förutse,
att konkurs förestod, i egennyttigt syfte företagit åtgärd, avseende att
undandraga borgenärerna boets egendom eller fordringar, kan gäldenären
dömas till straffarbete i högst sex år eller till fängelse på vatten och
bröd under minst två gånger fem dagar. Samma straff träffar en gäldenär,
som under en utmätningsförrättning eller å tid, då han måst
förutse en sådan, i egennyttigt syfte och för att undandraga borgenär
betalning företager åtgärd, avseende att undandraga egendom från utmätning.
Förslår konkursboet icke till konkurskostnaderna, är den borgenär,
på vars ansökning konkursen kommit till stånd, betalningsskyldig
för desamma (Se lov om rettens pleie den 11 april 1916, §§ 520 och
521, danska konkurslagen, §§ 42, 54, 82, 97, och danska strafflagen,

§ 260->-.

Enligt finsk rätt är gäldenär, om vid utmätning full tillgång till
gäldande av skuld saknas eller uppgiven tillgång är tvistig eller för
annan orsak ej strax kan till betalning i laga ordning användas, pliktig,
om borgenären det yrkar, att inom tid, som av överexekutor bestämmes,
hos överexekutor eller domstol med ed styrka, att han ej äger annan
tillgång än den, som uppgiven är. Vägrar gäldenären att avlägga eden,
kan överexekutor mot gäldenären såsom tvångsmedel använda häkte.
Fortfar gäldenärens tredska sedan han därför hållits häktad två månader,
skall han tilltalas och dömas såsom om han i konkurs ådagalagt dylik
tredska, vilket innebär, att han för oredlighet mot borgenärer kan
dömas till fängelse i högst två år. Gäldenär, som avlagt eden, är icke
pliktig att för samma sak ånyo avlägga ed, med mindre skälig anledning
visas, att han undandöljer tillgång, som tillfallit honom efter
edgången och bör gå till betalning av gäld. Om utmätning för skuld
hos gäldenär skett och tillgång till betalning därav icke funnits, kan
borgenären direkt påyrka konkurs. Sådan rätt tillkommer dock ej borgenären,
om gäldenären för hans fodran avlagt manifestationsed och
borgenären ej gitter visa skälig anledning, att gäldenären undandöljer
tillgång, som tillfallit honom efter edgången och bör gå till betalning
av gäld. Sedan gäldenärsed i konkurs avlagts, skall rätten, därest
tillgångarna i boet icke förslå till konkurskostnaderna, förordna om konkursens
avskrivning. Beträffande underlåtenhet att avlägga gäldenärsed
i konkurs gäller detsamma som beträffande underlåtenhet att gå
manifestationsed. Missbruk av eden föranleder i båda fallen menedsstraff.
För fordran, som blivit i konkurs godkänd eller kunnat däri
bevakas, är gäldenären efter konkursens slut ej pliktig att avlägga mani 4 -

3101 20

festationseci, med mindre borgenären fullgör bevisning av förut omnämnd
art. För borgenärerna oförmånliga rättshandlingar äro underkastade
återvinning ej blott vid konkurs utan även vid utmätning (Se finska
utsökningslagen, 3 kap. 33 §, promulgationslagen till utsökningslagen, § 29,
och finska konkurslagen, §§ 6, 15 18 och 85.).

I Tyskland är gäldenär, om utmätning icke lett till borgenärens
fulla förnöjande eller borgenär kan göra sannolikt, att han icke genom
utmätning kan erhålla full betalning, pliktig att, på yrkande av borgenären,
förete en förteckning över sina tillgångar, därvid i fråga om
fordran dess grund och tillgängliga bevismedel för dess existens skola
angivas, ävensom med ed betyga, att han uppgivit sina tillgångar efter
bästa förstånd och så fullständigt, som i hans förmåga stått. Edgångsyrkandet
göres skriftligen eller muntligen hos vederbörande Amtsgericht.

I samband med ansökningen skola ingivas vederbörlig exekutionstitel och
de andra handlingar, som konstituera edgångsplikt för gäldenären. Finner
rätten hinder för ansökningens upptagande icke möta, utsätter rätten för *

handläggningen viss dag, till vilken båda parterna kallas genom rättens
försorg. På den sålunda utsatta dagen har rätten att, därest gäldenären
inställer sig och är villig att gå eden, omedelbart upptaga densamma.

Bestrider gäldenären, att han är edgångspliktig, har rätten att besluta
över invändningen. Eden avlägges i sådant fall i allmänhet först sedan
rättens beslut vunnit laga kraft. Utebliver gäldenären eller vägrar han,
utan angivande av skäl, att avlägga eden, har rätten att på yrkande av
borgenären förordna om gäldenärens insättande i häkte, där han dock
ej må kvarhållas mer än sex månader. Häktad gäldenär kan när som
helst påfordra att få avlägga eden och lösgives, så snart edgången fullgjorts.
Då gäldenären lösgives på sådan grund, skall borgenären underrättas
därom. Har gäldenären avlagt ifrågavarande manifestationsed, är
han under de följande fem åren ej ens gent emot annan borgenär
pliktig att ånyo avlägga dylik ed, om det ej göres sannolikt, att gäldenären
under tiden förvärvat nya tillgångar. Med eds avläggande jämställes,
att gäldenären under sex månader varit häktad för vägran att
avlägga manifestationsed. Kostnaden för gäldenärens hållande i häkte
skall av borgenären månadsvis förskjutas. Slappes gäldenären på grund
av att förskott ej behörigen erlägges eller eljest utan egen tillskyndan
på begäran av borgenären, kan gäldenären ej på samma borgenärs begäran
ånyo insättas i häkte. Vid rätten skall föras förteckning över alla
personer, vilka avlagt ifrågavarande manifestationsed eller för vägran
att gå sådan ed insatts i häkte. Då förenämnda tid av fem år förflutit,
skall gäldenärens namn utplånas ur förteckningen eller denna förstö -

ras. Förteckningen är tillgänglig för en var, som önskar taga del av
densamma. Resultatlös utmätning är såsom insolvenssymptom konkursanledning;
rätten äger emellertid att avvisa konkursansökning,
därest rätten finner gäldenärens tillgångar icke förslå till konkurskostnaderna
och härför erforderligt belopp ej heller förskjutes. De ovan
refererade bestämmelserna angående manilestationsed äga i stort sett
tillämplighet jämväl å gäldenärsed i konkurs. Återvinningstalan är tilllåten
ej blott i konkurs utan även vid utmätning (Se tyska civilprocesslagen,
§§ 807 och 899—915, tyska konkurslagen, §§ 102, 107, 125,
samt den tyska lagen om återvinning utan konkurs av den 21 juli 1879.).

Enligt" österrikisk rätt har, då utmätning för fordran icke lett till
betalning, emedan hos gäldenären icke anträffats utmätningsbar egendom
eller ock hos gäldenären anträffad sådan egendom varit otillräcklig eller
tvistig, gäldenären skyldighet att framlägga en förteckning över sina
tillgångar med uppgift å det ställe, varest varje särskilt förmögenhetsobjekt
befinner sig och med angivande, i fråga om fordringar, av deras
grund och tillgängliga bevismedel för deras existens, varefter det åligger
gäldenären att med ed betyga, att hans uppgifter äro riktiga och fullständiga
och att han icke förtegat någon av honom känd egendom.
Eden avlägges inför vederbörande underrätt, som äger att i eden inrycka
uppgifter jämväl om andra omständigheter, som kunna tjäna till upplysning
angående utmätningsbar egendom. Bestämmelserna överensstämma
för ”övrigt i väsentliga delar med de tyska. Bland olikheter må nämnas,
att, ehuru maximitiden för häkte såsom tvångsmedel är högst sex
månader, häkte icke kan åläggas för längre tid i taget än två månader,
att för förnyad edgångsplikt saunolikhetsbevisning om nyförvärv alltid
erfordras, att vid brist på tillgångar konkurs kan tillåtas, därest sökanden
gör förefintligheten av ett återvinningsanspråk sannolikt, samt att, då konkurs
i följd av brist på tillgångar icke kommer till stånd, gäldenären i
allt fall är pliktig att avlägga bouppteckningsed (Se österrikiska utsökningslagen,
§§ 47—49 och 360—366, österrikiska konkurslagen, §§ 68,
73, 100, 101, samt österrikiska återvinningslagen den 10 december 1914.).

Vid en granskning av de olika system, som i det föregående refererats,
lärer man näppeligen kunna komma till annat resultat än att den
förut omförmälda bristen i vår lagstiftning lämpligen bör avhjälpas
genom att man, då utmätning icke lett till betalning, stadgar åliggande
för gäldenären att lämna sanningsenliga och fullständiga uppgifter angående
sina tillgångar samt belägger avgivandet av oriktiga eller ofullständiga
uppgifter med straff. Om man därvid i anslutning till bestämmelserna
i Norge och Danmark, i vilka länder bouppteckningsed i kon -

kurs icke förekommer,. ålägger gäldenären en under straffsanktion ställd
upplysningsplikt eller i överensstämmelse med det system, som antagits
i finsk, tysk och österrikisk lagstiftning och tidigare jämväl i svensk,
inför en särskild manifestationsed, vars missbruk föranleder menedsstraff,
är måhända utan större betydelse. Men så länge man i vår rätt i allmänhet
bibehåller eden och särskilt gäldenärsed i konkurs, skulle det
otvivelaktigt vara mindre konsekvent att välja en annan form för här
ifrågavarande uppgifters avgivande. Förutsättning för eu lagstiftning i
sådan riktning är emellertid, att man kan utfinna ett lämpligt tvångsmedel
mot en gäldenär, som tredskas att avlägga eden. Såsom av konkurslagstiftningskommittén
framhållits bär man härvid knappast att
välja emellan andra tvångsmedel än konkurs och häkte.

Eu förutsättning för att man skall kunna använda konkurs såsom
tvångsmedel är att det, då en gäldenärs tillgångar icke kunna antagas
förslå till konkurskostnaderna, för borgenären i allmänhet blir lättare
att få till stånd en manifestationsed än en konkurs. I annat fall kan man
knappast förvänta, att manifestationseden skulle komma till användning
i ^åsyftad utsträckning. Berörda förutsättning kan åvägabringas antingen
på det sättet, att man i allmänhet betager borgenären rätten att påkalla
konkurs i fall, då tillgångar till konkurskostnadernas bestridande icke
anses vara för handen och gäldenären icke vägrat att avlägga manifestationsed,
eller ock sa, att man i nämnda fall gör konkursen dyrare för
borgenären än manifestationseden. Den förra utvägen skulle, såsom
kommittén framhållit, nödvändiggöra bestämmelser om bl. a. återvinning
och ansvar för förbrytelser mot borgenärer utan konkurs; och då det
faller utom ramen för förevarande utredning att undersöka förutsättningarna
för en så vittgående lagstiftning, kan denna utväg icke här komma
i betraktande. Den senare utvägen står däremot till buds och nödvändiggör
ej ens utarbetandet av något nytt lagförslag, eftersom i
1919 års sakkunnigförslag och 1920 års därpå byggda proposition,
såsom förut omnämnts, föreskrift upptagits om skyldighet för borgenär,
på vars ansökan s. k. fattigkonkurs kommit till stånd, att vidkännas
kostnaderna för densamma. Då kostnaderna för åvägabringandet av en
manifestationsed otvivelaktigt måste bliva väsentligt mindre än för en s. k.
fattigkonkurs, behövdes tydligen blott en föreskrift om att borgenärs
ansvarsskyldighet för konkurskostnaderna skulle bortfalla, då gäldenären
vägrat att avlägga manifestationsed. Emellertid synes, även om det
skulle vara möjligt att genomföra en lagstiftning om manifestationsed
med konkurs såsom tvångsmedel vid tredska att avlägga eden, en dylik
anordning knappast vara att förorda. Den skulle nämligen i viss mån

komma att strida mot ett av huvudsyftena för ifrågavarande lagstiftning,
nämligen det att nedbringa fattigkonkursernas antal. Men kan så mycket
mera befara, att detta syftemål icke skulle bliva behörigen tillgodosett,
som konkurs under alla förhållanden måste betraktas såsom ett
ganska svagt tvångsmedel dels därför, att det är indirekt — det verkliga
tvångsmedlet är ju den i konkursen tillämpliga påföljden för vägran att
avlägga gäldenärsed — och dels, emedan gäldenären i allt fall maste riskera
att, sedan han fullgjort edgången, ändock bliva försatt i konkurs.

Vad åter beträffar häkte såsom tvångsmedel, ligger det otvivelaktigt
närmast till hands att tillämpa samma påföljd vid tredska att avlägga
manifestationsed som vid tredska att gå gäldenärsed i konkurs. De
skäl, som anförts emot en sådan utväg av kommittén, vilken dock
erkänner, att densamma är den mest konsekventa och mest effektiva,
synas knappast vara tillräckligt vägande. Under förutsättning att handhavandet
av ifrågavarande tvångsmedel liksom i konkurs överlämnas åt
domstolsmyndighet och möjlighet beredes gäldenären att vid upprättandet
av den för edgångens fullgörande nödvändiga bouppteckningen
erhålla erforderligt biträde, lärer det icke varit förenat med oöverstigliga
svårigheter att anordna manifestationsedsinstitutet så, att tvångsmedlet
kommer till tillämpning blott vid verklig tredska, och det kan
väl under sådana förhållanden näppeligen anses stötande för rättskänslan,
att en utmätningsgäldenär, som tredskas att avlägga manifestationsed,
underkastas samma påföljd som en konkursgäldenär, vilken söker undandraga
sig att gå gäldenärsed. Ett vägande skäl för att använda häkte
såsom tvångsmedel är för övrigt att finna i erfarenheten från Tyskland.
Där har något missnöje därmed icke försports, ehuru manifestationsedsinstitutet
kommit till användning i mycket stor omfattning.

Även om man väljer häkte såsom tvångsmedel, är det, därest manifestationseden
skall fylla ändamålet att minska fattigkonkursernas antal,
nödvändigt, att den nya lagstiftningen får sådant innehåll, att det
för borgenären blir en lättnad, om han äger påkalla manifestationsed i
stället för konkurs. I annat fall komma borgenärerna säkerligen att i
stor utsträckning gå den senare vägen, på vilken de ju också kunna
nå fram till en bouppteckningsed. Att man i Tyskland, såsom av redogörelsen
för den tyska rätten framgår, vederbörligen beaktat denna synpunkt,
torde utgöra en bidragande anledning till det goda resultat, man
där nått. De bestämmelser om skyldighet för borgenär, på vars ansökan
fattigkonkurs kommit till stånd, att vidkännas kostnaderna för förfarandet,
som upptagits i det för 1920 års riksdag framlagda förslaget, torde
emellertid vara tillräckliga att tillgodose det ifrågavarande syftemålet.

Genom desamma vinnes f. ö. jämväl den fördelen, att borgenärerna
kunna antagas bliva mindre benägna att, sedan genom manifestationseden
blivit konstaterat, att konkurs är meningslös, ändock påkalla sådan.
En lag om manifestationsed synes därför lämpligen böra anslutas till
nämnda förslag, och så har också skett med det förslag till en sådan lag,
som i det följande framlägges. Skulle berörda konkurslagsförslag icke
varda upphöjt till lag, torde någon lagstiftning om manifestationsed
icke böra komma till stånd, med mindre i gällande konkurslag införas
bestämmelser, varigenom en borgenär, som gör ansökan om gäldenärs
försättande i konkurs, får, om konkursboet icke förslår till kostnadernas
bestridande,, i större eller mindre utsträckning svara för desamma. Det
skulle därvid möjligen kunna ifrågasättas att efter mönster av 97 § i
danska konkurslagen ålägga den borgenär, på vars ansökan konkurs
kommit till stånd, att vidkännas kostnaderna för densamma med rätt
för borgenären att, för att kunna begränsa till ansvarighet, när som
helst påkalla konkursens avskrivande.

I den föregående framställningen, som torde visa, att behov av en
lagstiftning om manifestationsed vid utmätning förefinnes och att en
sådan lagstiftning kan genomföras, har fråga endast varit om edgångsplikt
för gäldenär i det fall, att vid utmätning för fordran borgenär ej
kunnat erhålla full betalning. Åven i ett annat fall kan emellertid en
dylik manifestationsed ifrågakomma, nämligen då vid verkställighet av
utslag, varigenom gäldenär förpliktats utgiva viss egendom eller bestämd
myckenhet av viss vara, vad gäldenären sålunda är pliktig utgiva icke
kunnat anträffas. Till behovet av en dylik manifestationsed har vid
förevarande utredning, som utgör ett led i det nu pågående arbetet på
en reform av vår konkurslagstiftning, någon hänsyn icke synts böra tagas.

.Vad beträffar frågan, huru lagbestämmelserna om manifestationsed
tekniskt böra utformas, må till en början framhållas, att det icke är
löjligt att, på sätt i Nya lagberedningens förslag till utsökningslag på
sin tid föreslogs, nöja sig med en kortfattad föreskrift i utsökningslagen.
Redan den omständigheten att, såsom förut antytts, handläggningen av
manifestationsedsärenden lämpligen bör anförtros åt domstolsmyndighet,
nödvändiggör stadganden om forum och om sättet för dylika ärendens
behandling. Ytterligare erfordras bestämmelser till förhindrande av att
edgång i oträngt mål avkräves gäldenär, som fullgjort dylik edgång,
ävensom föreskrifter angående påföljd vid tredska o. s. v. Därvid måste,
på grund av det nära sambandet emellan manifestationsed och gäldenärsed
i konkurs, det förra institutet regleras i huvudsaklig överensstämmelse
med det senare. I enlighet härmed föreslås här en särskild lag om mani -

festationsed av i huvudsak följande innehåll. Om vid utmätning icke kunnat
anträffas full och otvistig tillgång till gäldande av utmätningssökandens
fordran, är gäldenären pliktig att på yrkande av utmätningssökanden
upprätta en skriftlig förteckning över sina tillgångar samt att med manifestationsed
bestyrka förteckningens riktighet. Där så erfordras, äger
konkursdomaren att på sökandens bekostnad förordna lämplig person
att tillhandagå gäldenären vid förteckningens upprättande. Aven då utmätningssökanden
icke påkallat manifestationsed, är gäldenären berättigad
att efter sådan utmätning, som nyss nämnts, avlägga dylik ed.
Ärendet handlägges av konkursdomaren i den ort, där gäldenären har
sitt personliga forum, dock med det undantag, att därest gäldenären bestrider,
att edgångsplikt föreligger, denna fråga skall hänskjutas till avgörande
av rätten. Tredskas gäldenären att inställa sig å den för edgångens
fullgörande utsatta dag eller att, då han tillstädeskommit, med
företeende av förteckning över sina tillgångar avlägga eden, har konkursdomaren
att mot den tredskande såsom tvångsmedel använda hämtning
eller häkte. Har gäldenären avlagt manifestationsed, är han ej gent
emot någon borgenär pliktig att under de närmaste tre åren ånyo avlägga
manifestationsed, om det ej göres sannolikt, att ny tillgång efter
edgången tillfallit gäldenären. Jämställd med manifestationsed är i sist
omförmälda avseende gäldenärsed i konkurs, som avskrivits jämlikt 185
eller 186 § i konkurslagsförslaget eller avslutats genom slututdelning
utan att icke förmånsberätt:gade borgenärer erhållit full betalning. Över
gäldenärer, som avlagt manifestationsed eller förpliktats att avlägga
sådan ed men uraktlåtit att fullgöra edgången, skall förteckning föras
av konkursdomaren.

Beträffande detaljbestämmelserna hänvisas till den följande motiveringen
till de särskilda paragraferna.

1 §•

Förutsättningarna för borgenärs rätt att påkalla manifestationsed
hava upptagits i huvudsaklig överensstämmelse med de föreskrifter, som
innehöllos i förordningen den 1 maj 1868 och i Nya lagberedningens
förslag till utsökningslag, i vars 86 §, såsom dess andra stycke giver vid
handen, med borgenär avsågs utmätningssökanden. Av ordalagen torde
framgå, att någon undersökning om, huruvida en sökande, som i laga
ordning erhållit utmätning, verkligen har fordringsrätt, icke kan komma

i fråga. Att borgenärens fordran är tvistig, utgör således intet hinder för
bifall till yrkande om åläggande för gäldenär att avlägga manifestationsed.
Det skulle vara så mycket olämpligare att i edgångsärendet kräva bevisning
angående fordran, vilken icke är klar, som en dylik fordran jämlikt 15 §
i det för riksdagen framlagda förslaget till konkurslag kan utan vidare
bevisning åberopas såsom stöd för borgenärs behörighet att söka gäldenär
försättande i konkurs. Att däremot, i enlighet med vad som gäller
i Tyskland, tillåta varje borgenär, för vars fordran utmätning kan ske,
att även utan föregående utmätningsförsök påkalla avläggandet av manifestationsed,
skulle otvivelaktigt medföra allt för stor risk för långvariga
förhandlingar inför rätten rörande frågan, huruvida gäldenären
har eller icke har tillräckliga utmätningsbara tillgångar, och då kostnaden
för en utmätning i regel är föga betungande, torde skäl saknas
att uppgiva kravet på resultatlös utmätning såsom förutsättning för
rätten att framtvinga manifestationsed.

Att edgångsyrkande skall framställas inom viss kortare tid från
utmätningen, har icke synts böra föreskrivas. Skulle gäldenären hava
förvärvat tillgångar efter utmätningen, kan han alltid undkomma edgång
genom att betala utmätningssökanden eller, därest det är fråga om tvistig
fordran eller hinder för betalning eljest förefinnes, under hand söka
förmå borgenären att återtaga sin ansökning genom att anvisa egendom
till förnyad utmätning. Däremot kan gäldenären givetvis icke undandraga
sig edgång genom bevisning, att han efter utmätningen förvärvat
egendom.

Enligt förenämnda förordning och lagförslag hade gäldenären att
utan^ att förete bouppteckning med ed betyga, att han icke ägde annan
tillgång än »den, som uppgiven är», vilket sistnämnda uttryck väl måste
tolkas såsom avseende den egendom, som vid utmätningen uppgivits.
Ett sådant edstema borde egentligen förutsätta, att gäldenären varit
närvarande vid utmätningsförrättningen och att utmätningsmannen därvid
efter gäldenärens uppgifter antecknat all hans egendom, även sådan,
som är fritagen från utmätning. Då emellertid redan på grund av
gäldenärens frånvaro en dylik uppteckning ofta nog icke kan ske samt
även eljest anteckningarna i utmätningsprotokollet sällan äro sådana,
att gäldenären kan underlåta att, med hänsyn till den noggrannhet,
som han måste iakttaga vid edgången, avlämna åtminstone en kompletterande
förteckning, har här synts böra stadgas, att förteckning över
gäldenärens tillgångar alltid skall av honom företes. Någon synnerlig
svårighet för gäldenären att uppfylla det krav, som sålunda ställes på
honom, torde icke föreligga; dessutom har genom föreskriften i 10 §

möjlighet beretts gäldenären att erhålla biträde vid förteckningens upprättande.

Den föreslagna manifestationseden skiljer sig från gäldenärseden i
konkurs bland annat i det viktiga hänseendet, att den blott berör gäldenärens
aktiva, medan däremot gäldenärens passiva, vilka utmätningssökanden
icke kan antagas hava något direkt intresse att känna, icke
synts böra inbegripas under eden. Därvid bör emellertid beaktas, att
uppgifter angående intecknings- eller panträttigheter, varav gäldenärens
tillgångar besväras, uppenbarligen äro nödvändiga för att klargöra omfattningen
av dessa och alltså skola inflyta i förteckningen.

2 §■

1 avsikt såväl att bespara utmätningssökanden de kostnader, som
äro förbundna med en delgivning, som att giva gäldenären möjlighet
att i viss mån välja tid för edgångens fullgörande har gäldenären här
förklarats berättigad att själv gå i författning om att avlägga manifestationseden.
Det förutsättes därvid, att gäldenären handlar i samförstånd
med utmätningssökanden, vars intresse av att få närvara vid edgången
för att få tillfälle att framställa erforderliga frågor till gäldenären
givetvis måste iakttagas. Angående de föreskrifter, förslaget i
sådant ändamål innehåller, hänvisas till 11 §.

3 §•

Anledningen till att handläggningen av manifestationsedsärenden i
olikhet med vad som var fallet enligt förordningen den 1 maj 1868
överlämnats åt konkursdomarne är i första hand lämpligheten av att
ifrågavarande institut regleras i överensstämmelse med gäldenärsed i
konkurs. Eu bidragande anledning är jämväl, såsom förut antytts, att
härigenom större garanti torde vinnas för att påföljd för underlåtenhet
att avlägga eden kommer till tillämpning endast vid fall av verklig
tredska. Denna garanti består däri, att beslut om påföljdens användande
meddelas efter muntlig förhandling, vilken det onekligen är lämpligare
att överlämna åt de för allmänheten lättare tillgängliga konkursdomarne
än åt Konungens befallningshavande. Härtill kommer, att då tvist om
edgångsplikt uppstår, dennas avgörande icke gärna kan anförtros åt
annan myndighet än domstol och att för sådana fall en väsentlig tidsbesparing
möjliggöres, om edens upptagande överlämnas åt konkursdomaren.

3101 SO

Någon, ökning av konkursdomarens arbetsbörda lärer förslaget icke
förorsaka. Genom den minskning av fattigkonkurserna, som förslaget
bör medföra, kommer sannolikt tvärtom mera tid att vinnas än som erfordras
för handläggning av manifestationsedsärenden.

Beträffande föreskriften om att protokollet över den utmätningsförrättning,
som föranlett ansökningen, måste fogas vid denna, hänvisas till
vad som yttras vid 6 §.

4-5 §§.

De rent formella föreskrifter, som här meddelas, torde icke tarva
någon särskild motivering. De överensstämma för övrigt i väsentliga
delar med motsvarande stadganden i det för 1920 års riksdag framlagda
konkurslagsförslaget, till vars 10, 12 och 204 §§ hänvisas.

6 §.

Ehuru en ansökning, vari borgenär påkallar avläggandet av manifestationsed,
icke kräver en så skyndsam handläggning som en konkursansökning,
måste det dock tillses, att gäldenären ej erhåller tillfälle att
obehörigen fördröja proceduren. 1 sådant syfte har beträffande prövningen
av ansökning av det förra slaget gjorts den avvikelsen från
motsvarande stadgande i 93 § i konkurslagsförslaget, att då gäldenären
— givetvis utan anmält eller känt laga förfall — uteblivit med förklaring,
frågan om gäldenärens edgångsplikt får avgöras omedelbart av
konkursdomaren och ej behöver hänskjutas till rätten. Föreskriften
möjliggöres därigenom, att gäldenären jämlikt 3 och 5 §§ i förslaget
alltid skall hava erhållit del av det utav borgenären åberopade utmätningsprotokollet
samt fått erinran om att hans underlåtenhet att avgiva
förklaring icke hindrar målets avgörande. Man lärer med hänsyn härtill
i regel vara berättigad att antaga, att gäldenär, som underlåtit att
förklara sig, icke haft för avsikt att bestrida ansökningen, och det torde
därför ej heller ligga något stötande i att konkursdomarens ifrågavarande
beslut jämlikt 15 § i förslaget omedelbart skall gå i verkställighet.
Skulle i något undantagsfall nyssnämnda antagande vara ogrundat, får
i allt fall gäldenären på grund av stadgandet i 7 § tredje stycket en
förnyad erinran om att han själv har att vidtaga åtgärd och han har då
möjlighet att i samband med besvär över konkursdomarens beslut hos
hovrätten påkalla förbud mot verkställighet av detsamma. Vad gäldenären
har att hos konkursdomaren andraga till stöd för de besvär, han
anfört över edgångsföreläggandet, kan för övrigt vara av sådan beskaffenhet,
att vägran att avlägga eden icke kan betraktas såsom tredska.

7 §•

Därest en gäldenär, som avfordras manifestationsed och icke liar
något emot att gå eden, vill fortast möjligt avlägga densamma, har han
att personligen inställa sig a den för förklarings avgivande utsatta tiden,
eden blir då omedelbart upptagen. Har däremot gäldenären uteblivit med
förklaring eller medgivit edgångsyrkandet genom ombud eller har gäldenär,
som personligen medgivit edgångsyrkandet, begärt anstånd för företeende
av boförteckning eller har slutligen, i anledning av att gäldenären bestritt
edgångsyrkandet, detta hänskjutits till rätten och däi bifallits, kan någon
omedelbar edgång i regel icke äga rum. I samtliga fallen skall konkursdomaren
utsätta tid och ställe för edgångens fullgörande. Då gäldenären
medgivit edgångsyrkandet eller uteblivit med förklaring, har konkursdomaren
att meddela sitt beslut genast. Då däremot rätten bifallit edgångsyrkandet
och edgång alltså icke kan äga rum förrän rättens beslut
vunnit laga kraft, kan konkursdomaren antingen omedelbart utsätta edgången
till dag, då sökanden bör hava hunnit inkomma med bevis,
att °rättens beslut vunnit laga kraft, eller ock utsätta tid för edgången
först sedan sökanden inkommit med sådant bevis. Stadgandet lämnar
båda utvägarna öppna; den ena eller den andra kan lämpngen komma
till användning allt efter som man kan förutsätta, att gäldenären kommer
att fullfölja talan mot rättens beslut eller icke.

Påföljd för tredska kan icke drabba gäldenären för än han underlåtit
att ställa sig konkursdomarens jämlikt förevarande paragraf meddelade
beslut om tid och ställe för edgångens fullgörande till efterrättelse.
Dylik påföljd bör såsom tidigare betonats icke kunna komma till
tillämpning annat än vid verklig tredska och i sadant syfte lämnas här
föreskrifter om att konkursdomarens beslut antingen skall avsägas i gäldenärens
närvaro eller genom konkursdomarens försorg delgivas gäldenären
samt att erinran om den påföljd, som är stadgad vid tredska, skall intagas
i beslutet. . .

Då det för borgenären är av stort intresse att närvara vid manifestationsedens
avläggande, sa att han tar tillfälle att genom konkursdomaren
framställa nödiga frågor, bör borgenären hava kännedom om
tid och ställe för edgången. Sådan kännedom erhåller han i regel genom
kommunikationsresolutionen och därigenom, att han inställer sig dels
vid det tillfälle, då edgångsärendet första gången förekommer till handläggning
inför konkursdomaren, och dels vid rätten, om edgångsfrågan
varder dit hänskjuten. I ett fall är det honom emellertid omöjligt att på
detta sätt själv skaffa sig kunskap i förevarande avseende, nämligen då

gäldenär, som för tredska att avlägga eden insatts i häkte, anmäler sig
till edens avläggande. Att i detta fall ovillkorligen fordra, att borgenären
före edgången skall hava erhållit underrättelse om tid och ställe för densamma,
torde väl icke gå för sig; gäldenärens intresse att komma på
fri fot måste i första hand beaktas. Men i regel låter det sig dock
göra att på ett eller annat sätt, t. ex. genom brev eller telefon, underrätta
borgenären om edgången. Huru stor betydelse en dylik underrättelse
har, framgår därav, att det i Tyskland, där någon skyldighet
att underrätta borgenären icke förefinnes, förekommit, att gäldenärer
låtit häkta sig för att komma i tillfälle att avlägga manifestationsed i
borgenärens frånvaro. På grund härav och då det synts lämpligt att
borgenären jämväl eljest notificeras innehållet i konkursdomarens beslut, då
borgenären ej närvarit vid dess meddelande, föreslås, att konkursdomaren
i här omförmälda fall skall, tydligen utan kostnad för borgenären,
underrätta denne om sitt beslut, så vitt det kan ske.

8-9 §§.

Förevarande paragrafer innehålla regler, motsvarande dem, som
meddelas i 94 och 95 §§ i förenämnda konkurslagsförslag. Att kostnaden
för gäldenärens hållande i häktet liksom vid konkurs bör gäldas
av allmänna medel, är med konkurslagsförslagets ståndpunkt nödvändigt;
läte man borgenären vidkännas densamma, skulle han kanske, om tredska
vid edgångens fullgörande vore att befara, föredraga att försätta gäldenären
i konkurs.

Någon särskild föreskrift om underrättelse till vederbörande ämbetsmyndighet,
då konkursdomaren förordnar om häktande av ämbete- eller
tjänsteman, synes icke erforderlig. Det torde härutinnan vara tillräckligt
med det allmänna stadgandet i 19 § 5 mom. promulgationslagen
till strafflagen.

11 §•

Föreskriften i 2 § om rätt för gäldenär att av eget initiativ avlägga
manifestationsed har, såsom vid nämnda paragraf antytts, tillkommit
lika mycket i borgenärens som i gäldenärens intresse. Det måste därför
tillses, att borgenären erhåller tillfälle att inställa sig vid edgången.
Föreskrift i sådan riktning har också meddelats genom hänvisning till
stadgandet i 7 § tredje stycket sista punkten. Därest dylik föreskrift
icke upptagits, skulle bestämmelsen i 13 § icke gärna kunnat göras tilllämplig
å edgång, som skett på ansökan av gäldenären själv.

12 §.

Gäldenärer, som kunna antagas bliva förpliktade att avlägga manifestationsed,
torde ofta nog sakna närmare uppfattning om vad en boförteckning
bör innehålla. Frånsett de fall, då konkursdomaren särskilt
förordnar någon att biträda gäldenären, — fall, som med hänsyn till den
i allmänhet obetydliga omfattningen av de bon, varom här kan bliva
fråga, torde bliva sällsynta, — måste därför konkursdomaren vid edens
avläggande söka genom frågor förmå gäldenären att komplettera förteckningen.
För att åstadkomma fullständiga förteckningar gick man i Tyskland
tidigare till väga på det sätt, att man för ifyllning lämnade gäldenären
en tryckt blankett med anvisningar, vari dels gäldenären erinrades
om att han var pliktig att upptaga all sin egendom, även sådan, som
han ansåg fritagen från utmätning, och dels till gäldenärens ledning
uppräknades alla de olika slags egendom, som i allmänhet kan komma
i fråga. Blanketten var synnerligen detaljerad; sålunda uppräknades under
rubriken fordringar: fordringar på grund av värdepapper, sparkasseböcker,
lotterilotter, växlar, köpeavtal, hyresavtal, försträckning och försäkringsavtal,
fordringar på lön, arvode och ränta, fordringar på återbekommande
av föremål, som lämnats i förvar, utlånats, uthyrts, pantsatts, överlåtits
till fordringsägares säkerhet eller sålts genom skenavtal eller på avbetalning,
fordringar, som överlåtits genom skenavtal eller till säkerställande
av fordringsägare, arvsanspråk, rätt att bruka makes, barns eller annans
egendom samt fordran på grund av bolagsavtal. Blanketten befanns
emellertid med hänsyn till den ringa omfattning, här ifrågavarande bon
i allmänhet äga, vara alltför omständlig, och numera nöjer man sig t. ex.
vid Berlins största underrätt, Amtsgericht Berlin Mitte, med att förelägga
gäldenären en kort anvisning, vari gäldenären erinras om att han
bör upptaga pantsatt och på avbetalning köpt egendom, utestående
fordringar, försäkringar, fordringar på grund av borgen, lotter, å sparkasseräkning
innestående medel och kontanta penningar. Ett liknande förfaringssätt
torde måhända lämpa sig även för våra konkursdomare.

13 §.

På det att det föreslagna edsinstitutet icke skall kunna missbrukas
genom att samma gäldenär gång på gång förpliktas till edgång, föreskri
ves här, att gäldenären varken gent emot den ursprunglige edgångssökanden
eller gent emot annan borgenär är pliktig att under de närmaste
tre åren efter en edgång ånyo avlägga mauifestationsed, därest

det ej göres sannolikt, att ny tillgång efter edgången tillfallit gäldenären.
Den tid, under vilken edgångsyrkande icke må framställas, har satts
något kortare än i Tyskland. Ehuru man väl bör hoppas, att man i
vårt land icke skall göra samma erfarenhet som i nämnda land, varest
man inom köpmanskretsar klagar över, att domstolarna på sina håll
ställa så stora fordringar på utredning om nyförvärv, att ny ed praktiskt
sett icke kan komma i fråga förr än efter den föreskrivna tidens
utgång, torde det i allt fall vara fullt tillräckligt med den här föreslagna
tiden, under vilken väl i allmänhet en förändring i gäldenärens ekonomiska
situation kan antagas inträda.

Överensstämmelsen emellan en gäldenärsed i konkurs, som avskrivits
jämlikt 185 eller 186 § i den ifrågasatta nya konkurslagen eller
avslutats genom slututdelning utan att icke förmånsberättigade borgenärer
erhållit full betalning, samt en manifestationsed torde vara så stor, att
man icke gärna kan underlåta att giva den förra samma verkan i här
ifrågavarande avseende som manifestationseden. Däremot är det redan
på den grund, att gäldenärseden jämväl avser gäldenärens passiva, icke
möjligt att befria en gäldenär, som efter avlagd manifestationsed kommit
i konkurs, från att avlägga gäldenärsed i konkursen.

14-15 §§.

Föreskrifterna i dessa paragrafer böra jämföras med 208 och 210 §§
i konkurslagsförslaget. Utöver vad som yttrats vid 6 § torde desamma
icke behöva särskilt motiveras.

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av 1 § i lagen den 7 maj 1918 om särskilda
tingssammanträden för handläggning av vissa mål och ärenden.

I ändamål att påskynda handläggningen av manifestationsedsärenden
har här upptagits föreskrift om att prövningen av fråga, huruvida edgång
skall mot gäldenärs bestridande åläggas honom, vilken prövning i regel
icke torde bliva synnerligen svår, skall, liksom prövning av konkursansökningar,
kunna äga rum å s. k. tremansting.