BETÄNKANDE MED FÖRSLAG (Statens offentliga utredningar 1913:4)

BETÄNKANDE MED FÖRSLAG

TILL

FÖRORDNING OM ARFSSKATT OCH SKATT FÖR GÅFYA

AFGIFVET DEN 19 NOVEMBER 1910

DÄRTILL FÖRORDNADE KOMMITTERADE

STOCKHOLM 1910

CSAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI* AKTIEBOLAG

Till

Hot Statsrådet och chefen för Kungl. Finansdepartementet.

Enligt nådigt beslut den 14 maj 1910 bemyndigade Kungl. Maj:t
chefen för finansdepartementet att tillkalla högst fem sakkunniga personer
att dels utarbeta förslag till en särskild författning om arfsskatt med
iakttagande därvid af Riksdagens i afseende å skattens anordninguttalade
önskemål, dels i sammanhang med detta arbete verkställa
revision af bestämmelserna rörande stämpel för gåfva, dels uppgöra
förslag till ordning hvarigenom bindande förhandsupplysningar rörande
stämpelskyldigheten i förekommande fall skulle kunna lämnas allmänheten,
dels ock utreda, om och i hvad mån en fullständig omläggning
af stämpelförsäljningsväsendet lämpligen kunde äga rum i syfte
att, jämte det stämplarna gjordes lätt tillgängliga för de stämpelskatteskyldiga,
begränsa statsverkets med försäljningen förenade kostnader.
På grund af berörda nådiga bemyndigande har Herr Statsrådet tillkallat
undertecknade för utförande af ifrågavarande arbete, därvid åt undertecknad
Wachtmeister uppdragits att i egenskap af ordförande leda
arbetet och åt undertecknad Landcn, att förrätta sekreterargöromålen hos
de sakkunniga.

Med stöd af erhållet bemyndigande att antaga nödiga biträden vid
arbetets utförande hafva kommitterade till biträdande sekreterare antagit
amanuensen i finansdepartementet, filosotie doktorn Arvid Nordlindh.

Jämlikt Herr Statsrådets föreskrift hafva kommitterade först till
behandling företagit frågan om utarbetande af en särskild författningom
arfsskatt samt, i samband därmed, frågan om revision af gåfvostämpeln;
och få kommitterade, efter afslutad behandling af dessa frågor,
såsom resultat däraf öfverlämna Betänkande med förslag till förordning
om arfsskatt och skatt för gåfva, jämte särskildt yttrande af undertecknad
Ljungberg.

Kommitterade hafva ansett de af dem föreslagna skatteskalorna
böra kompletteras med hjälptabeller och hafva därför gått i författning
om sådana tabellers utarbetande. Arbetet härmed har emellertid icke
hunnit blifva färdigt så tidigt, att tabellerna kunna biläggas detta betänkande,
men de komma att under den närmaste framtiden till Herr
Statsrådet öfverlämnas.

Då nyssberörda författnings förslag förutsätter en utbrytning er
gällande stämpelförordning af däri förekommande bestämmelser i afseende
å bouppteckningsstämpeln äfvensom gåfvostämpeln, omfattar kommitterades
uppdrag jämväl att föreslå den lydelse, stämpelförordningen efter
denna utbrytning bör erhålla. Förslag i sådant hänseende är för närvarande
under utarbetande och torde inom kort föreligga färdigt.

Stockholm den 19 november 1910.

HANS WACHTMEISTER.

CARL EM. BENGTSSON.

OTTO V. LANDÉN.

LOUIS LJUNGBERG.

ERIK RÖING.

Arvid Nordlindh.

Förslag till -

förordning om a rf sskatt och skatt för gåfva.

i kai\

Om skattens omfång.

1 §•

Den, som erhåller egendom genom arf, testamente eller gåfva,
skall, på sätt i denna förordning närmare stadgas, erlägga skatt till
staten i förhållande till egendomens värde. Denna skatt utgår i form
af stämpelafgift.

Från skatt är kronan befriad.

2 §.

Konungen äger i särskilda fall medgifva, att skatt enligt denna
förordning icke skall utgå för värdet af sådan samling utaf historisk,
vetenskaplig eller konstnärlig beskaffenhet, som, utan att ersättning
eller vederlag till någon delägare i boet därför erlägges, på grund af
fideikommisstiftelse, testamente eller gåfva är afsedd att såsom dylik
samling bibehållas.

2 KAP.

Om arfsskatt.

Om föremål för arfsskatt och om värdering af arfallen egendom.

3 §•

1 mom. Skatt på grund af arf eller testamente (arfsskatt) utgår:

a) för egendom, som efterlämnats af svensk medborgare eller af

utlänning, hvilken vid dödsfallet varit eller bort vara bär i riket mantalsskriven,
med undantag af fast egendom i utlandet;

b) för här i riket nedlagd förmögenhet, som efterlämnats af annan
afliden utlänning. Med sådan förmögenhet förstås: fast egendom här i
riket, egendom, som utgör beståndsdel af anläggnings- eller driftkapital
för företag inom riket, samt aktier, lotter eller andelar i sådant företag.

2 mom. För egendom, som på grund af testamente tillfaller någon
vid annat tillfälle än förre rättsinnehafvarens dödsfall, utgår arfsskatt
såsom för efterlämnad egendom, hvarom i 1 mom. sägs, där icke skatt
för fånget beräknats i arfsskatten för testamentsgifvarens kvarlåtenskap.

4 §.

Egendom, som utgör föremål för arfsskatt, upptages till dess värde
vid dödstillfället eller i fall, som omförmäles i 3 § 2 inom., till värdet
vid tiden för tillträdet.

5 §•

Vid egendomens värdering tjäna till efterrättelse de värden, som
upptagits i bouppteckning eller, där sådan icke tinnes upprättad, i den
med anledning af egendomsförvärfvet afgifna deklarationen; dock må
värdet af fast egendom ej upptagas lägre än näst föregående årets
taxeringsvärde, ej heller värdet å sådana tillgångar, som omförmälas i
6 §, upptagas till lägre belopp än det värde, som bestämmes med tilllämpning
af de i nämnda paragraf angifna grunder. Har för viss egendom
särskildt penningvärde icke upptagits i bouppteckning eller deklaration,
beräknas värdet enligt intyg af trovärdiga män eller efter domarens
pröfning. Finnes för fast egendom icke särskildt taxeringsvärde, skall
såsom sådant anses det värde, hvartill egendomen skattas enligt intyg
eller pröfning, hvarom nyss sagts.

6 §•

Värdet beräknas:

å aktier, lottbref, obligationer och andra därmed jämförliga värdehandlingar,
som noteras å inländsk eller utländsk börs, efter det noterade
värdet, så framt omständigheterna föranleda till att detta verkligen
motsvarar pris, som under normala förhållanden kan antagas hafva
varit påräkneligt vid försäljning;

å fordran, som ej är förfallen och därå ränta ej skall beräknas
för tid före förfallodagen, till det belopp, som efter en räntefot af fem
för hundra om året utgör fordringens värde vid tidpunkt, som i 4 §
sägs, skolande detta värde beräknas enligt den vid denna förordningfogade
tabell I;

å annan fordran till det belopp, hvarå den lyder, dock att osäker
fordran icke åsättes något värde;

å för evärdlig tid utgående ränta, afkomst eller annan förmån
till tjugu gånger det belopp, hvartill den uppgått nästföregående ar,
å nyttjanderätt eller rätt till ränta, afkomst eller annan förmån,
som utgår på viss tid eller under någons lifstid, till rättighetens kapitalvärde,
som uppskattas efter det belopp, rättigheten motsvarat nästföregående
år, och en räntefot af fem för hundra om året, enligt de vid
denna förordning fogade tabellerna II, III och IV;

å rättighet, som icke är bestämd att utgå under någons lifstid
men ändock är af obestämd varaktighet, till tio gånger rättighetens
värde nästföregående år eller, om rättighetens innehafvare uppnått eu
ålder af sjuttiofem år, till fem gånger samma värde.

År rättighet beroende af varaktigheten af flera personers lif sålunda,
att rättigheten upphör vid den först aflidnes frånfälle, bestämmes
kapitalvärdet efter den äldstes lefnadsålder. Fortfar däremot rättigheten
oförändrad till den sist aflidnes frånfälle, beräknas värdet efter
den yngstes ålder.

Årliga värdet af nyttjanderätt till eller rätt till afkomsten af viss
egendom anses utgöra fem för hundra af det penningvärde, som åsatts
egendomen. Rättighet, som afser endast del af egendom eller hvars årliga
värde eljest icke kan enligt nyss angifna grund bestämmas, värderas
enligt intyg af trovärdiga män eller efter domarens pröfning.

7 §•

För fideikommitterad egendom skall värdet beräknas, såsom om
egendomen tillfallit fideikommissarien med äganderätt.

Från egendomens värde må därvid afdrag ske, utom för livad i
8 § sägs, för den i egendomen intecknade gäld, som vid näst föregående
fideikommissariens död kan vara obetald, samt för hvad den nye
fideikommissarien enligt fideikommissbrefvet är skyldig till annan utgifva.

8 §•

Häftar vid egendom förpliktelse på grund af nyttjanderätt eller rätt
till ränta, afkomst eller annan förmån, minskas egendomens enligt ofvan
angifna grunder beräknade värde med förpliktelsens kapitalvärde. För
beräkning af sistnämnda värde gälla de i afseende å beräkning af rättighets
kapitalvärde meddelade bestämmelser. År förpliktelse beroende af
varaktigheten af flera personers lif sålunda, att förpliktelsen upphör vid
den först aflidnes frånfälle, bestämmes kapitalvärdet efter den äldstes lefnadsålder.
Fortfar däremot förpliktelsen oförändrad till den sist aflidnes frånfälle,
beräknas värdet efter den yngstes ålder.

9 §•

Till styrkande af uppgift om egendoms värde tjäna:

# a) i fråga om fast egendom, af vederbörande tjänsteman utfärdadt
taxeringsbevis eller debetsedel, så upprättad som gällande uppbördsreglemente
föreskrifver; samt

b) i fråga om aktier, lottbref, obligationer och andra därmed jämförliga
värdehandlingar, intyg af mäklare eller andra med saken förtrogna
personer.

Om arfsandelar.

10 §.

Artsskatt utgår efter värdet af arfvinges eller testamentstagares
andel . af den dödes kvarlåtenskap, dock att för fast egendom af fideikommissnatur
arfsskatt särskildt utgöres.

11 §•

Såsom arfvinges eller testamentstagares andel af dödsbo, hvaröfver
bouppteckning skall ingifvas till svensk domstol, anses hvad å
sådan andel finnes böra belöpa enligt lag, fideikommissbref och sådant
den aflidnes testamente, som är intaget i bouppteckningen eller i liufvudskrift
eller bestyrkt afskrift fogats vid densamma eller ock före bo -

uppteckningens inregistrering bevakats vid domstol, dock att, där arfskifte
jämlikt 16 § lägges till grund för arfsskattens bestämmande, den
i arfskiftet gjorda fördelningen länder till efterrättelse.

Andel af kvarlåtenskap efter utlänning eller af egendom, som i
3 § 2 mom. sägs, beräknas enligt deklaration och handling, hvarigenom
fördelning af kvarlåtenskapen eller egendomen kan hafva blifvit verkställd.

12 §.

Har någon erhållit nyttjanderätt eller rätt till afkomst eller annan
förmån af egendom, men har äganderätten därtill tillfallit annan, anses
äganderätten och nyttjanderätten eller förmånen hvar för sig utgöra
föremål, därå särskilda värden skola beräknas. Skall nyttjanderätten
eller förmånen tillkomma två eller flera personer, hvar efter annan,
skall värdet af nyttjanderätten eller förmånen i dess helhet inräknas i
den förste rättighetsinnehafvareus arfsandel.

Upplåtelse af egendom med fri förfoganderätt under innehafvarens
lifstid behandlas såsom äganderätt.

13 §.

År i testamente förordnadt, att någon skall erhålla nyttjanderätten
till egendom eller njuta afkomsten däraf samt att äganderätten till
egendomen vid dennes död eller annan framtida tidpunkt skall tillkomma
testamentsgifvarens då lefvande arfvingar eller andra då lefvande personer,
och kan förty, då arfsskatt vid testamentsgifvarens frånfälle skall
erläggas, icke med ledning af testamentet afgöras, hvilken eller hvilka
personer komma att varda ägare till egendomen, skall endast värdet
af nyttjanderätten eller förmånen beräknas såsom tillgång i boet etter
testamentsgifvaren. Innebär förordnandet, att nyttjanderätten eller förmånen
skall tillkomma två eller flera personer, hvar efter annan, beräknas
värdet af den nyttjanderätt eller förmån, som på grund af innehafvares
dödsfall sålunda öfvergår till ny innehafvare, såsom tillgång i den
aflidnes bo.

När äganderätten till egendom, livarom i denna paragraf sägs,
enligt testamentet tillfaller den eller de därtill berättigade vid nyttjanderättsinnehafvares
eller förmånstagares död, skall äganderätten anses
såsom tillgång i boet efter denne.

14 §.

Behållning i dödsbo, hvaröfver bouppteckning skall ingifvas till svensk
domstol, beräknas med ledning af bouppteckningen jämte ö fri ga företedda
handlingar eller eljest inhämtade upplysningar, hvarvid särskilt iakttages:

1) att bland boets tillgångar inräknas:

a) lös egendom, som den aflidne innehaft såsom fideikommiss;

b) värdet af förmån eller rättighet, som i följd af dödsfallet
på grund af fideikommissbref skall tillfalla annan än den nye fideikommissarien; c)

egendom, som den aflidne innehaft med fri förfoganderätt under
sin lifstid;

d) hemföljd eller gåfva, som lämnats till delägare i boet under
sådana förhållanden, att den vid skifte af boet skall dit återbäras;

2) att bland boets tillgångar icke må inräknas:

a) fast egendom af fideikommissnatur;

b) egendom, som den aflidne på grund af testamentsförordnande
med nyttjanderätt innehaft utan att därtill vara ägare eller fideikommissarie,
dock med iakttagande af hvad i 13 § beträffande sådan egendom
för visst fall föreskrifves;

3) att bland boets skulder icke må inräknas gäld, som är intecknad
i fast egendom af fideikommissnatur eller häftar vid fast egendom
i utlandet.

Från behållningen må afdrag ske för begrafnings- och bouppteckningskostnader,
men icke för belopp, som skall betalas i arfsskatt.

15 §.

För den andel i boet, som tillfaller efterlefvande make såsom
fördel, giftorätt och morgougåfva, erlägges ej arfsskatt. Denna andel
beräknas till hälften af den gemensamma behållningen i boet, där den
icke blifvit annorlunda bestämd i arfskifte, som enligt 16 § lägges till
grund för skattens beräknande.

16 §.

År vid bouppteckning fogadt i behörig ordning upprättadt arfskifte
i hufvudskrift eller bestyrkt afskrift, hvilket, med angifvande af

storleken utaf den andel af behållningen i boet, som tillkommer hvarje
arfvinge eller testamentstagare, upptager och fördelar boets samtliga
tillgångar, skall arfskiftet i ifrågavarande delar läggas till grund för
beräkningen af arfsskatten, såvidt icke boets behållning enligt arfskiftet
upptagits till lägre värde än det, hvartill densamma uppgår enligt härofvan
angifna beräkningsgrunder, eller efterlefvande make för andel,
som i 15 § sägs, tillagts mer än honom eller henne lagligen tillkommer.

17 §.

Därest i bouppteckningen uppgifves, att, utom de i bouppteckningen
särskildt uppräknade arfvingarna, finnas andra arfvingar, men att deras
antal ej är kändt, skall arfsskatten för sistnämnda arfvingars sammanlagda
andelar beräknas, som om dessa andelar tillkomme allenast en
af dem.

År i bouppteckningen antecknadt, att kännedom saknas, om viss
uppgifven arfvinge efterlefvat, skall arfsskatt ändock beräknas för den ä
honom belöpande andel.

18 §.

Vid beräkning af andel i kvarlåtenskap, livarom förmäles i 3 §
1 mom. b), må afdrag ske endast för gäld, som är intecknad i den
fasta egendomen.

Om arfsskattens beräknande.

19 §.

Skatt beräknas icke för andel, som på grund af arf eller testamente
tillkommer bröstarfvinge eller på grund af testamente efterlefvande
make eller bröstarfvinges afkomling, där samma andels värde understiger
1,000 kronor, ej heller för annan andel, som icke uppgår till ett
värde af 200 kronor.

I öfrigt beräknas skatten enligt denna

T a r i f f.

Klass I. För andel, som på grund af arf eller testamente tillkommer
bröstarfvinge eller på grund af testamente efterlefvande make
eller bröstarfvinges afkomling.

			Ökning för hvarje fullt 100 i
Andelsbelopp kronor	Procenttal	Skattebelopp kronor	kronor, som faller mellan de i kol. 1 angifna
		andelsbeloppen
			kronor
1,000	0.6 0	6	1
2,000	0.8 0	16	1.20
4,000	1.00	40	1.60
6,000	1.20	72	2.oo
8,000	1.40	112	2.40
10,000	1.60	160	2.80
12,000	1.80	216	2.80
15,000	2.00	300	2.80
20,000	2.20	440	2.80
30,000	2.40	720	3.40
50,000	2.80	1,400	3.40
75,000	3.oo	2,250	3.80
100,000	3.20	3,200	3.8 0
150,000	3.40	5,100	4.oo
225,000	3.60	8,100	4.25
325,000	3.80	12,350	4.50
450,000	—	—

För andel, som uppgår till 450,000 kronor eller därutöfver, utgör
skatten 4 kronor för hvarje fulla 100 kronor.

Klass II. För andel, som på grund af arf eller testamente tillkommer
fader, moder, broder (halfbroder), syster (lialfsyster) eller broders
(halfbroders) eller systers (lialfsysters) afkomling eller på grund af testamente
. akademi, vetenskapligt samfund, allmänt undervisningsverk,
stipendiefond eller pensionsanstalt, likasom ock sjuk- eller fattigvårdsinrättning
eller annan from stiftelse.

Andelsbelopp	Procenttal	Skattebelopp	Ökning för hvarje fullt 100-tal kronor, som faller mellan de i kol. 1 angifna
kronor		kronor	andelsbeloppen
200	0.6	1.20	kronor 0.9 0
500	0.8	4.—	1.20
1,000	1.0	10.—	1.80
2,000 3,000	1.4	28.—	2.6 0
1.8	54.—	3.40
4,000	2.2	88.—	4.20
5,000	2.6	130.—	5.oo
6,000	3.0	180.—	5.50
10,000	4.0	400.—	5.60
25,000	5.0	1,250.—	7.oo
50,000	6.0	3,000.—	7.50
150,000	7.0	10,500.—	8.70
365,000	—	—	—
För andel,	som uppgår till	365,000 kronor	eller därutöfver, utgör

skatten 8 kronor för hvarje fnlla 100 kronor.

Klass III. För andel, som tillkommer annan arfvinge eller testamentstagare
än sådan, som omförmäles under klass I eller klass II,
så ock för andel, som är danaarf.

200	1.—	2.—	1.80
500	1.5	7.50	2.50
1,000	2.—	20.—	4.—
2,000	3.—	60.—	6.—
3,000	4.—	120.—	8.—
4,000	5.—	200.—	10.—
5,000	6.—	300.—	12.—
6,000	7.—	420.—	12.—
10,000	9.—	900.—	12.—
30,000	11.—	3,300.—	15.—
60,000	13.—	7,800.—	16.—
175,000	15.—	26,250.—	18.—
260,000	—	—	—

För andel, som uppgår till 260,000 kronor eller därutöfver, utgör
skatten 16 kronor för hvarje fulla 100 kronor.

Tillkommer andel kyrka, landsting, kommun eller hushållningssällskap
och uppgår andelen till 7,500 kronor eller därutöfver, nedsättes
skatten med hälften af det belopp, hvarmed densamma enligt ofvan
angifna grunder öfverstiger 8 procent af andelens hela belopp.

20 §.

Från arfsskatten afdrages lösen, som erlägges vid boupptecknings
inregistrering hos underdomstol i stad, eller, om på grund af gällande
förordning dylik lösen ej fordras, däremot svarande belopp.

21 §.

Där egendom på grund af testamente tillfaller äkta makar gemensamt,
skall vid beräkning af skatten så förfaras, som om egendomen
tillfallit endast en af dem och, där makarna tillhöra skilda klasser i
den i 19 § stadgade tariffen, den af makarna, som tillhör den lindrigast
beskattade af ifrågavarande klasser.

22 §.

Har nyttjanderätt eller rätt till ränta, afkomst eller annan förmån
tillfallit två eller flera vissa personer^ att oförändradt utgå så länge
någondera af dem lefver eller att af dem åtnjutas hvar efter annan
under deras lifstid, skall rättigheten i sin helhet anses hafva tillfallit
den af nämnda personer, som är yngst.

År rättighet afsedd att tillkomma två eller flera personer hvar
efter annan under annan persons lifstid, skall arfsskatten beräknas,
såsom om rättigheten i sin helhet tillfallit allenast en af förstnämnda
personer; skolande skatten, därest de personer, rättigheten är afsedd
att tillkomma, tillhöra särskilda klasser i tariffen, bestämmas enligt de
grunder, som gälla för den högst beskattade af ifrågavarande klasser.

Hvad här stadgats beträffande rättighet, som tillfallit två eller
flera, hvar efter annan, äger icke tillämpning i fall, som i 13 § sägs.

23 §.

För fideikommitterad egendom beräknas skatten, såsom om egendomen
öfvergått till fideikommissarien från hans närmaste företrädare.

24 §.

Där egendom på grund af testamente tillfaller någon vid annat
tillfälle än testamentsgifvarens dödsfall och skatt för egendomen icke
blifvit beräknad vid inregistrering af bouppteckning efter testamentsgifvaren,
utan skall utgå vid hvarje tillfälle då egendomen öfvergår
till ny innehafvare, bestämmes skattskyldigheten efter skyldskapsförhållandet
mellan tillträdaren och den förre innehafvaren.

I fall, som omförmäles i 13 §, bestämmes ny ägares skattskyldighet
med hänsyn till skyldskapsförhållandet mellan honom och den förre
ägaren.

25 §.

Har arfvinge eller testamentstagare inom två år före arflåtarens
dödsfall af honom erhållit gåfva, som icke jämlikt 32 § a) eller b)
är fri från skatt, skall värdet häraf sammanläggas med det värde, hvartill
arfvingens eller testamentstagarens andel af kvarlåtenskapen enligt
förut stadgade grunder fastställts, och arfsskatten beräknas som om allt
vore på en gång arffallet. För skatt, som förut särskildt erlagts, skall
afdrag ske.

Bouppteckning skall vid ingifvandet för inregistrering vara åtföljd
af uppgift å gåfva af här angifven beskaffenhet.

26 §.

Har vid arfsskatts beräknande hänsyn icke tagits

a) till testamente, som sedermera bevakats,

b) till testamente, som, ändock detsamma icke bevakats, blifvit åt
arfvingarna godkändt, eller

c) till gåfva af beskaffenhet, som i 25 § sägs,

skall, därest skatten, om hänsyn till testamentet eller gåfvan tagits,
blifvit högre än den som beräknats, ytterligare arfsskatt af testamentstagare
eller arfvinge erläggas med det belopp, som utgör skillnaden
mellan den förut beräknade arfsskatten samt den skatt, som skolat erläggas,
därest hänsyn till testamentet eller gåfvan tagits.

27 §.

Har testamente, som lagts till grund för beräkning af arfsskatt,
genom domstols laga kraftvunna beslut blifvit helt eller delvis ogillt

förklaradt, skall, därest skatten, om hänsyn icke tagits till de ändrade
eller upphäfda bestämmelserna i testamentet, skolat nppgå till högre
belopp än som erlagts, sålunda ogulden skatt erläggas af den eller de
delägare i boet, till hvilkas förmån ändringen skett.

28 §.

Skattskyldighet inträder

a) i fall, som i 26 § b) sägs, då arfvingarnas godkännande af
testamentet erhållits;

b) i fall, som i 27 § sägs, då domstolens beslut vunnit laga kraft; samt

c) för egendom, som efterlämnats af utlänning, för egendom, som
på grund af testamente tillfaller någon vid annat tillfälle än förre innehafvarens
dödsfall och för hvilken skatt skall utgå jämlikt 3 § 2 inom.,
äfvensom i fall, som i 26 § c) sägs,

då arfvinge eller testamentstagare äger tillträda egendomen.

29 §.

Skall skatt enligt denna förordning utgå för lös egendom, som
efterlämnats utom riket, och har arfsskatt för egendomen därstädes erlagts,
ankomme på Konungen att, efter ansökan, medgifva motsvarande
nedsättning i den skatt, som på samma egendom här belöper.

Hvad här är stadgadt äger icke tillämpning å skatt, som till
annan stat erlagts för här i riket nedlagd förmögenhet.

3 KAP.

Om skatt för gåfya.

30 §.

Skyldiga att erlägga skatt för gåfva äro:

a) svensk medborgare:

för gåfva af fast egendom inom riket samt lös egendom;

b) utlänning, som är eller bör vara här i riket mantalsskrifven:
för gåfva af fast och lös egendom inom riket;

c) landsting, kommuner och andra menigheter, samfund, stiftelser,

verk och inrättningar, bolag och föreningar för ekonomisk verksamhet
samt andra juridiska personer, med de i 31 § stadgade undantag:

för gåfva af fast egendom inom riket samt lös egendom.

31 §.

Från skatt för gåfva frikallas: kyrkor och religiösa samfund,
hushållningssällskap, akademier, vetenskapliga samfund, allmänna undervisningsverk,
stipendiefonder, sjuk- och fattigvårdsinrättningar samt andra
fromma stiftelser, sjuk- och begrafningskassor och andra dylika understödsföreningar,
som icke drifvas i affärsmässigt syfte, samt föreningar
och andra sammanslutningar, som, utan att hafva till ändamål att genom
ekonomisk verksamhet tillgodose medlemmarnas .ekonomiska intressen,
fullfölja öfvervägande religiösa, välgörande, politiska, sociala, vetenskapliga
eller konstnärliga syften eller afse att främja handel, industri
eller öfriga näringar inom landet.

Frihet från skatt äger dock icke rum:

a) då gåfva är gjord under villkor, att gifvaren skall under sin
lifstid eller under viss tid äga behålla egendomen i sin besittning eller
uppbära afkastningen däraf, eller

b) då afkastningen af den gifna egendomen är förbehållen vissa
familjer eller bestämda personer.

32 §.

Skattskyldighet äger icke rum för

a) gåfva af möbler, husgeråd och andra lösören, som äro afsedda
för gåfvotagarens eller hans familjs personliga bruk eller till prydande
af offentliga byggnader eller deras förseende med inredning;

b) hvad någon erhållit under form af periodiskt understöd eller
såsom bidrag till undervisning eller uppfostran;

c) annan gåfva, hvars värde icke öfverstiger ettusen kronor; dock
att, där gåfvotagaren af samma gifvare inom loppet af två år erhåller
flera sådana gåfvor, skattskyldighet inträder, så snart gåfvornas sammanlagda
värde öfverstiger ettusen kronor.

33 §.

Skattskyldighet äger rum, vare sig skriftlig handling om gåfvan
upprättats eller icke, och inträder vid tiden för gåfvans mottagande.

34 §•

Skattskyldighet såsom för gåfva inträder vid köp, byte, lega eller
annat sådant aftal, där af missförhållandet mellan de å ömse sidor utfästa
villkor är uppenbart, att aftalet hufvudsakligen har egenskap af
gåfva.

35 §.

Vid beräkning af skattens belopp skall hänsyn tagas jämväl till
öfriga skatt underkastade gåfvor, som den skattskyldige inom två år
före mottagandet af den gåfva, hvarom fråga är, erhållit från samma
gifvare, så att skatten beräknas å gåfvornas sammanlagda belopp, därvid
afdrag sker för den skatt, som redan må hafva erlagts för tidigare
erhållna gåfvor.

36 §.

Skyldskapsförhållandet mellan gifvare och mottagare lägges till
grund för beräkning af skatt enligt detta kapitel.

Egendom, som erhållits genonj gåfva, upptages till dess värde
vid mottagandet.

37 §.

De i fråga om skatt på grund af arf eller testamente i 5, 6, 8, 9,
12, 13, 19, 21, 22 och 24 §§ meddelade bestämmelser skola i tillämpliga
delar gälla beträffande skatt för gåfva.

4 KAP.

Gemensamma bestämmelser.

Om deklaration.

38 §.

Eu hvar, som är skyldig att erlägga skatt enligt denna förordning
i andra fall, än då bouppteckning efter arflåtare vid domstol inregistreras
eller testamente efter honom sedermera där bevakas eller lagfart sökes
å fast egendom af fideikommissnatur, är pliktig att inom tre månader
efter det skattskyldigheten inträdt afgifva deklaration till ledning vid
skattens bestämmande. Deklaration skall, då den afser gåfva eller artfallen
egendoms öfvergång vid annat tillfälle än förre rättsinnehafvarens
dödsfall, afhimnas till Kungl. Maj:ts befallningshafvande i det län, där
den skattskyldige är bosatt, eller, i fråga om juridisk person, där styrelsen
har sitt säte, samt, då deklarationen afser arffallen egendom i öfrigt,
till Kungl. Maj:ts befallningshafvande i det län, där arflåtaren varit
bosatt, eller, därest egendomen utgöres af här i riket nedlagd förmögenhet,
efterlämnad af utom riket bosatt utlänning, till Kungl. Mapts befallningshafvande
i det län, där förmögenheten i dess helhet eller till
hufvudsaklig del är nedlagd.

Vederbörande kronofogde och magistrat vare pliktiga att på anmodan
af skattskyldig mottaga deklaration och öfverlämna den till Kungl.
Maj:ts befallningshafvande.

39 §.

Deklaration skall afgifvas på heder och samvete samt innehålla
uppgift å namn och hemvist för den, från hvilken egendomen öfvergått,
skyldskaps förhållan det mellan denne och mottagaren samt egendomens
beskaffenhet och verkliga värde äfvensom, beträffande gåfva, upplysning
om ytterligare gåfvor, till livilka enligt 35 § hänsyn skall tagas
vid skattens beräknande. Skall afdrag ske för tidigare erlagd skatt,
åligger det den uppgiftspliktige att styrka livad han i sådant alseende
redan utgifvit.

Deklaration skall aflämnas i två exemplar och åtföljas af tillgäng -

liga handlingar, som innefatta npplysning om de förhållanden, på hvilka
skattskyldigheten grundas.

Bevis öfver verkställd deklaration med uppgift tillika om inbetald
skatt skall af vederbörande tjänsteman utan ersättning tillhandahållas
skattskyldig.

Om skattens erläggande.

40 §.

Skatt enligt denna förordning erlägges:

a) där bouppteckning öfver egendomen upprättats, vid bouppteckningens
inregistrering, med iakttagande att, där dödsbo omfattar å
flera orter befintlig egendom, däröfver särskilda bouppteckningar upprättats,
skatten erlägges vid inregistreringen i den ort, där den aflidne
vid dödsfallet varit eller bort vara mantalsskrifven;

b) där jämlikt 26 § a) skatt skall utgå på grund af testamente,
som bevakats efter bouppteckningens inregistrering, då protokollet öfver
bevakningen utlöses;

c) beträffande fast egendom af fideikommissnatur, då lagfart
sökes; samt

d) i de fall, då deklarationsplikt enligt 38 § äger rum, vid deklarationens
aflämnande till behörig myndighet.

Skatten erlägges genom stämpelbeläggning af den handling, som
ligger till grund för skattens beräkning, dock att i fall, som omförmäles
under b) härofvan, stämpeln anbringas å protokollet öfver testamentsbevakningen.

Vid stämpelbeläggningen användas dubbla beläggningsstämplar,
om hvilka i förordningen angående stämpelafgiften stadgas.

Den med stämpel försedda handlingen återställes till den, som
aflämnat densamma.

41 §.

Då ämbets- eller tjänsteman, hvilken har att å tjänstens vägnar
emottaga handling, som enligt 40 § skall vid ingifvandet förses med
stämpel, tillhandahåller stämplar, skola de till handlingen erforderliga
stämplar hos honom köpas; börande i sådant fall ämbets- eller tjänstemannen
verkställa stämpelbeläggningen.

42 §.

År bouppteckning eller fideikommissbref icke vid ingifvandet behörigen
åsatt stämpel och erläggas ej genast efter erhållen tillsägelse
penningar till det felande stämpelbeloppet eller, där ämbets- eller tjänstemannen
ej är stämpelförsäljningsman, nämnda stämpelbelopp, må handlingen
ej mottagas.

43 §.

År deklaration icke vid ingifvandet till Kungl. Maj:ts befallningshafvande
försedd med stämpel till erforderligt belopp eller åtföljes densamma
icke af penningar till stämpels anskaffande, äger Kungl. Maj:ts
befallningshafvande förordna om uttagande af skattebeloppet.

44 §.

Arfsskatt, som erlägges vid boupptecknings inregistrering, förskjutes
af boet. Skatten skall af delägare i boet sålunda gäldas, att
en hvar vid tillträde af den honom tillkommande andel i boet erlägger
så mycket af skatten, som enligt därför stadgade grunder å nämnda
andel belöper, jämte ränta efter fem för lnindra om året. Där skatt
utgått dels för äganderätten till egendom och dels för nyttjanderätt
till eller förmån af samma egendom, skall ägaren genast utgifva hvad
af skatten å äganderätten belöper, fastän tillträdet af egendomen sker
senare. Därest ny ttj anderätten eller förmånen tillkommer två eller flera,
hvar efter annan, åligger det efterföljande innehafvare att vid tillträdet
till företrädaren återbära hvad af skatten belöper å rättighetens återstående
värde.

Om anstånd med skattens erläggande.

45 §.

1 mom. A. Uppgå i dödsbo beloppet af kontanta medel samt
värdet af obligationer och andra lätt realiserbara värdepapper sammanlagdt
icke till dubbla beloppet af den arfsskatt, som för behållningen
i boet skall erläggas, eller föreligger i andra fall för någon, som är
skattskyldig enligt denna förordning, afsevärd svårighet att genast erlägga
hela den skatt, som belöper på honom tillfallen egendom, vare
han berättigad, såvida skatten uppgår till minst femhundra kronor, att

betala densamma genom högst fem lika årliga inbetalningar efter domarens
eller Konungens befallningshafvandes pröfning.

B. Skall skatt utgå för nyttjanderätt eller rätt till ränta, afkomst
eller annan förmån och pröfvas afsevärd svårighet föreligga att genast
erlägga skattebeloppet eller skull skatt utgå för egendom af fideikommissnatur,
äge skattskyldig jämväl rätt till anstånd såsom ofvan sägs; och
må, där den skattskyldige tillhör klass II eller klass III i tariffen, anståndet
kunna utsträckas till högst tio årliga inbetalningar.

2 mom, Önskar skattskyldig erhålla anstånd enligt denna paragraf,
skall begäran därom skriftligen göras senast vid ingifvandet af den
handling, som lägges till grund för skattens beräkning; skolande, därest
ansökningen skall vinna afseende, vid densamma fogas behörig till
Ivungl. Maj:t och kronan utfärdad skuldförbindelse å skattebeloppet. I
tall, som afses i 1 mom. A, skall därjämte ställas säkerhet, som af
domaren eller Kungl. Maj ds befallningshafvande godkännes.

3 mom. Sedan skattskyldig erhållit anstånd med skatts erläggande,
vare han berättigad att, mot aflämnande af den godkända skuldförbindelsen
med därtill i förekommande fall hörande säkerhet, hos
stämpel försälj are erhålla stämplar till det belopp, hvarför anstånd lämnats.
Skuldförbindelsen med säkerhet skall vid stämpelförsäljares redovisning
till statskontoret gälla såsom kontant betalning.

4 mom. Skattskyldig, som erhållit anstånd med skatts erläggande,
vare pliktig göra första inbetalningen vid tillfälle, som afses i 40 §, samt
att vid hvarje följande inbetalning erlägga ränta efter fem för hundra
om året för oguldet belopp.

Skattskyldig vare berättigad att göra inbetalning jämväl före förfallodag.

Varder genom löftesmäns död eller af annan orsak den ställda
säkerheten minskad och lämnas icke efter tillsägelse annan nöjaktig
säkerhet, vare ogulden del af skatten genast till betalning förfallen.

5 mom. Konungen äger utfärda närmare föreskrifter angående
ordningen för inbetalningar, hvarom i denna paragraf sägs.

Om eftergift af skatt.

40 §.

1 mom. Aflider någon, som är skyldig utgifva skatt enligt denna
förordning, inom sex månader från det arf fallit eller gåfva skett, eller

aflider innehafvare af fast egendom af fideikommissnatur, innan han
tillträdt egendomen, eftergifves skatten.

2 mom. Aflider fideikommissinnehafvare, hvilken är skattskyldig
enligt klass 1 i tariffen, inom två år från det han fideikommisset tillträdt
eller fideikommissinnehafvare, som är skattskyldig enligt klass II
eller klass III i tariffen, inom fem år från tillträdet, eftergifves hvad
af skatten icke förfallit till betalning vid dödstillfället. Därest fideikommissinnehafvare,
som, utan att hafva begärt anstånd med skattens
erläggande, på en gång inbetalt hela skattebeloppet, aflider innan nu
angifna tider förlupit, eftergifves så stor del af skatten, som, ifall anstånd
medgifvits vid arffall enligt klass I under tre år och vid arffall
enligt klass II eller klass III under sex år, icke skulle varit till betalning
förfallen vid dödstillfället.

Hvad sålunda stadgats äger tillämpning jämväl i fråga om den.
som på lifstid innehar nyttjanderätt eller rätt till ränta, afkomst eller
annan förmån.

Om restitution.

47 §.

1 mom. Är någon berättigad till eftergift af erlagd skatt eller
visar sig på grund af förhållanden, som antingen inträtiat efter tiden
för skatts erläggande eller ock därvid icke varit kända, att skatt utgått
med högre belopp än som på grund af bestämmelserna i denna förordning
bort erläggas, må skatten, i den män den icke bort utgå, på
ansökan kostnadsfritt återbekommas i den ordning, som i fråga om restitution
af kronoutskylder är föreskrifven. Har enligt 45 § skuldförbindelse
å skattebeloppet utfärdats, skall vid eftergift af skatten skuldförbindelsen
återställas och skola, där skatt utgått med högre belopp
än vederbort, de årliga inbetalningarna i motsvarande mån nedsättas.

Ansökan, hvarom ofvan sägs, skall, då den grundar sig därå, att
efter boupptecknings inregistrering guld yppat sig efter den aflidne,
göras inom två år efter det inregistreringen skett.

2 mom. Vill någon af annan anledning än i 1 mom. sägs föra talan
om återfående af skatt eller del däraf, skall ansökan därom inom sex
månader från det skatt blifvit erlagd ingifvas till vederbörande hofrätt.
Part, som med hofrätts beslut icke åtnöjes, så ock vederbörande
advokat fiskal, där han finner sådant nödigt för bevarande af kronans

rätt, äger att mot beslutet fullfölja talan genom besvär, hvilka skola
till nedre justitierevisionen ingifvas före klockan 12 å trettionde dagen
från den dag, då beslutet meddelades.

Styrker part, att ansökan om återfående af skatt, livarom i detta
mom. sägs, icke kunnat ingifvas inom föreskrifven tid, ankomme efter
därom gjord ansökning på Konungen att efter pröfning af föreliggande
omständigheter förordna om restitution af livad i skatt för mycket
erlagts.

Om tillsyn å skattens utgörande.

48 §.

Ambets- eller tjänsteman, till livilken stämpel underkastad handling
ingifves, bör tillse, att handlingen är behörigen försedd med stämpel.

49 §.

I det protokoll, hvari bouppteckning inregistreras, antecknas dels
beloppet af samtliga, på sätt förut stadgats, beräknade andelar af behållningen
i boet, dels den arfsskatt, som å hvarje andel belöjier, eller,
där frihet från skatt för visst fall är medgifven, uppgift därom, dels
beloppet af den stämpel, hvarmed bouppteckningen enligt sålunda angifna
grunder blifvit belagd, dels ock, där anstånd enligt 45 § meddelats,
uppgift därom. Har stämpelbeläggning skett enligt 26 § a), skola i
protokollet antecknas de grunder, hvarefter den särskilda stämpeln bei''äknats.

50 §.

Å brädden af det i 49 § omförmälda protokoll skall vid testamentsbevakning,
som äger rum, innan bouppteckning efter testamentsgifvaren
för inregistrering ingilvits, anteckning göras därom, att bouppteckningen
ännu icke blifvit inregistrerad, samt vid bevakning af testamente, efter
det bouppteckning inregistrerats, antecknas dagen för inregistreringen.,
Hvad i förordningen angående stämpelafgiften finnes stadgadt om

anteckningar å brädden åt underrätts protokoll skall iakttagas jämväl i
livad protokollen afse handlingar, sotn äro underkastade skatt enligt denna
förordning.

51 §.

1 mom. Redovisning af stämpel för i denna förordning afsedda
handlingar, som ingifvits till domstol, samt granskning af sådan redovisning
skall äga rum på sätt i förordningen angående stämpelafgiften
är stadgadt beträffande öfriga till domstol ingifna stämpel underkastade
handlingar.

2 mom. För kontroll å Kungl. Maj:ts befallningshafvandes uppbörd
enligt denna förordning skall föras särskild förteckning enligt fastställdt
formulär. Afskrift af denna förteckning jämte de med nr 2 betecknade
delar af de inköpta stämplarna insändas för hvarje år inom den 1 april
det nästföljande året till vederbörande hofrätt, hvarest granskning af
den verkställda stämpelbeläggningen äger rum.

Ansvarsbestämmelser.

52 §.

1 mom. Den, som uppgifvit död mans bo, men därvid uppsåtligen
dolt undan tillgång af det värde eller lämnat annan falsk uppgift
af sådan beskaffenhet, att arfsskatt uttagits med lägre belopp, än
eljest vederbort, böte två gånger det felande skattebeloppet, dock vare
minsta bot tjugufem kronor; och må den domstol, där bouppteckning
skall ingifvas, på yrkande vid underrätt af allmän åklagare och vid
hofrätt af advokatfiskal, vid vite tillhålla den, som uppgifvit boet, att
med ed fästa uppgiftens riktighet.

2 mom. Har någon mot bättre vetande i deklaration lämnat oriktig
uppgift och har däraf föranledts, att skatten utgått med lägre belopp
än vederbort, böte på sätt i 1 mom. stadgas.

3 mom. Underlåter någon att inom föreskrifven tid afgifva deklaration,
böte högst femhundra kronor, och äger domstol, på yrkande
af allmän åklagare, att vid vite tillhålla den försumlige att sin skyldighet
i sådant afseende fullgöra.

4 mom. I de fall, som i denna paragraf afses, följe ock skyldighet
att ersätta kronans förlust.

53 §.

De i 52 § omförmälda förseelser åtalas af allmän åklagare vid
allmän domstol.

54 §.

I fråga om skyldighet för vederbörande ämbets- eller tjänsteman
att makulera stämpel och att i vissa fall gifva kvitto å mottagna stämplar
eller stämpelmedel samt angående provision, påföljd för bristande redovisning
samt böters fördelning och förvandling skola föreskrifterna i
förordningen angående stämpelafgiften äga tillämpning.

Öfvergångsstadgande.

Hvad i 25 §, 32 § c) och 35 § stadgas därom, att vid skatts beräkning •
hänsyn skall tagas till vissa tidigare gjorda gåfvor, äger icke tillämpning
å gåfva, som fullbordats innan denna förordning trädt i kraft.

Tabell I

utvisande kapitalvärdet efter en räntefot af 5 %, af en efter förloppet af nedanstående
antal år till betalning förfallen fordran å 100 kronor, därå ränta ej skall

beräknas för tid före förfallodagen.

Antal år	Kapitalvärde	Antal år	Kapitalvärde	Antal år	Kapitalvärde	Antal år	Kapitalvärde
1	95,2 4	26	28,12	51	8,31	76	2,45
2	90,7 0	27	26,7 8	52	7,91	V i	2,3 4
3	86,3 8	28	25,51	53	7,53	78	2.2 2
4	82,2 7	29	24,2 9	54	7.1 7	79	2.12
5	78,35	30	23,14	55	6.83	80	2.02
6	74,62	31	22,04	56	6,51	81	1,92
7	71.07	32	20,9 9	57	6,2 0	82	1.83
8	67,6 8	33	19,9 9	58	5,90	83	1.74
9	64,4 6	34	19,04	59	5,6 2	84	1,66
10	61,3 9	35	18,13	60	5,35	85	1.58
11	58,4 7	36	17,27	61	5,10	86	1.51
12	55,6 8	37	16,4 4	62	4,86	87	1.43
18	53,0 3	38	15,6 6	63	4,62	88	1,37
14	50,51	39	14,91	64	4.40	89	1.3 0
15	48,10	40	14,20	65	4.1 9	90	1.24
16	45,8 1	41	13,53	66	3,99	91	1.18
17	43,6 3	42	12,88	67	3.80	92	1,12
18	41,55	43	12,27	68	3,62	93	1.07
19	39,5 7	44	11,69	69	3,45	94	1,02
20	37,69	45	11,13	70	3,29	95	0.9 7
21	35,8 9	46	10,60	71	3,13	96	0.92
22	34,18	47	10,0 9	72	2,9 8	97	0.8 8
23	32,5 6	48	9,6 1	73	2,84	98	0.84
24	31.oi	49	9,16	74	2,70	99	0.8 0
25	29,5 3	50	8,7 2	75	2,58	100	0.7 6

Tabell II

utvisande kapitalvärdet, efter en räntefot af 5 %, af en under nedanstående antal
år utgående, vid slutet af hvarje år till betalning förfallen ränta (afkomst, förmån)

å 1 krona.

Antal år	j I Kapitalvärde 1	Antal år	Kapitalvärde	Antal år	Kapitalvärde	Antal år	Kapitalvärde
1	0,9 5	26	14,38	51	18,34	76	19,51
2	1,86	27	14,64	52	18,4 2	77	19.5 3
3	2,72	28	14,90	53	18,49	78	19,5 6
4	3,55	29	15,1 4	54	18,57	79	19,58
5	4,33	30	15,37	55	18,63	80	19,60
6	5,08	31	15,59	56	18,70	81	19,62
7	5,79	32	15,80	57	18,7 6	82	19,6 3
8	6,46	33	16,00	58	18,82	83	19,65
9	7,11	34	16,19	59	18,88	84	19,6 7’
10	7,72	35	16,3 7	60	18,9 3	85	19,6 8
11	8,3 1	36	16,5 5	61	18,98	86	19,7 0
12	8,86	37	16,7 1	62	19,03	87	19,71
13	9,39	38	16,8 7	63	19,08	88	19,7 3
14	9,9 0	39	17,02	64	19,12	89	19,7 4
15	10,38	40	17,1 6	65	19,1 6	90	19,7 5
16	10,8 4	41	17,29	66	19,20	91	19,7 6
17	11,27	42	17,4 2	67	19,2 4	92	19,7 8
18	11,69	43	17,55	68	19,28	93	19,7 9
19	12,09	44	17,66	69	19.31	94	19,80
20	12,46	45	17,77	70	19,34	95	19,81
21	12,82	46	17,88	71	19,37	96	19,82
22	13,16	47	17,98	72	19,4 0	97	19,82
23	13,4 9	48	18,08	73	19,43	98	19,83
24	13,80	49	18,1 7	74	19,4 6	99	19,84
25	14,09	50	18,26	75	19,48	100	19,85

Utgår beloppet i stället vid början af hvarje år, erhålles kapitalvärdet genom
att öka närmast föregående tal med 1.

Tabell III

utvisande kapitalvärdet, efter en räntefot af 5 %, af en lifränta eller annan förmån,
som vid slutet af hvarje år under en persons af mankön lifstid utgår med belopp
eller till värde af 1 krona (grundad å Statistiska Centralbyråns dödlighetstabell

för årtiondet 1891—1900).

Ålder	Kapitalvärde	Ålder	Kapitalvärde	Ålder	Kapitalvärde	Ålder	Kapitalvärde
0	14,9 9	30	15,54	60	9,58	90	1.70
1	16,70	31	15,43	61	9,29	91	1.58
2	17,07	32	15,3 l	62	8,99	92	1.43
3	17,23	33	15,1 9	63	8,68	93	1.34
4	17,32	34	15,05	64	8,38	94	1,2 7
5	17,37	35	14,91	65	8,07	95	1.23
6	17,3 8	36	14,77	66	7,77	96	1.19
7	17.37	37	14,62	67	i, 4 5	97	1.14
8	17,34	38	14.4 8	68	7,14	98	1.06
9	17,30	39	14,32	69	6,83	99	1.01
10	17,24	40	14,15	70	6,5 2	100	1.00
11	17,1 8	41	13,98	71	6,21	101	0.9 3
12	17,10	42	13,81	72	5,89	102	0.72
13	17,oi	43	13,6 2	73	5,5 9	103	0.36
14	16,92	44	13,4 4	74	5,29
15	16,82	45	13,24	75	4.98
16	16,72	46	13,04	76	4.69
17	16,63	47	12,83	77	4.40
18	16,55	48	12,62	78	4.1 3
19	16,46	49	12,40	79	3,87
20	16,3 9	50	12,1 8	80	3,61
21	16,32	51	11.95	81	3,36
22	16,26	52	11,71	82	3,12
23	16,1 9	53	11,46	83	2,91
24	16,1 1	54	11,30	84	2.71
25	16,03	55	10,95	85	2,53
26	15,94	56	10,6 9	86	2,34
27	15,85	57	10,4 2	87	2,1 5
28	15,76	58	10,15	88	1.96
29	15,6 5	59	9,8 7	89	1,81

Utgår lifräntan i stället vid slutet af hvarje halfår, ökas kapitalvärdet med
0,25. Utgår den vid slutet af hvarje kvartal, ökas det med 0,375. Utgår den vid
början af hvarje år, ökas det med 1.

Tabell IV

utvisande kapitalvärdet, efter en räntefot af 5 %, af en lifränta eller annan förmån,
som vid slutet af hvarje år under en persons af kvinnkön lifstid utgår med
belopp eller till värde af 1 krona (grundad å Statistiska Centralbyråns dödlighetstabell
för årtiondet 1891—1900).

Ålder	Kapitalvärde	Ålder	Kapitalvärde	Ålder	Kapitalvärde	Ålder	Kapitalvärde
0	15,41	30	15,84	60	10,09	90	1,96
1	16,82	31	15,74	61	9,7 9	91	1,82
2	17,1 7	32	15,64	62	9,49	92	1,69
3	17,32	33	15,53	63	9,1 7	93	1,58
4	17,40	34	15,41	64	8,85	94	1,47
5	17,46	35	15,29	65	8,5 3	95	1,38
6	17,48	36	15,17	66	8,21	96	1,29
7	17.47	37	15,04	67	7,89	97	1,21
8	17,45	38	14,90	. 68	7,59	98	1,17
9	17,42	39	14,76	69	7,24	99	1,15
10	17,37	40	14,62	70	6,9 2	100	1,14
11	17,31	41	14,47	71	6,61	101	1,09
12	17,2 4	42	14,31	72	6,2 8	102	0,94
13	17,1 7	43	14,15	73	5,9 8	103	0,68
14	17,11	44	13,9 7	74	5,66	104	0,3 3
15	17,02	45	13,7 9	75	5,3 6
16	16,95	46	13,6 0	76	5,0 7
17	16,88	47	13,40	77	4,7 8
18	16,80	48	13,19	78	4,50
19	16,7 3	49	12,9 7	79	4,23
20	16,6 6	50	12,75	80	3,97
21	16,59	51	12,52	81	3,7 3
22	16,52	52	12,28	82	3,48
28	16,44	53	12,04	83	3,2 5
24	16,37	54	11,79	84	3,03
25	16,2 9	55	11,52	85	2,82
26	16,21	56	11,25	86	2,62
27	16,1 3	57	10,9 7	87	2,43
28	16,04	58	10,68	88	2,27
1 29	15,94	59	10,3 9	89	2,12

Utgår lifräntan i stället vid slutet af hvarje halfår, ökas kapitalvärdet med
0,25. Utgår den vid slutet af hvarje kvartal, ökas det med 0,3 7 5. Utgår den vid
början af hvarje år, ökas det med 1.

Allmänna motiv.

Då chefen för finansdepartementet den 14 januari 1910 inför
Kungl. Maj:t föredrog frågan om aflåtande af en kungl. proposition
med förslag till vissa ändringar i allmänna stämpelförordningen, afseende,
bland annat, höjning af skattesatserna för bouppteckningsstämpeln, meddelade
departementschefen, att under år 1909 inom finansdepartementet
påbörjats utarbetandet af förslag till en författning, däri alla bestämmelser
rörande bouppteckningsstämpeln äfvensom gåfvostämpeln skulle
sammanföras. Att i sammanhang med revision af skatteskalorna för
bouppteckningsstämpeln ur stämpelförordningen utbryta alla bestämmelser
rörande samma stämpel hade, såsom departementschefen vid
samma tillfälle angaf, fallit sig så mycket naturligare, som i och med
arfsskattens ökade belastning en del spörsmål af kompletterande natur
framträdde, som borde, om ock icke nödtvunget i sammanhang med
nämnda revision, dock utan längre dröjsmål, erhålla sin lösning. Bland
dessa spörsmål omnämnde departementschefen frågan om revision af
gåfvostämpeln samt frågan om anstånd i vissa fall med skattens utgörande.

Det arbete,'' som sålunda i samband med utarbetandet af ofvannämnda
proposition till 1910 års Riksdag inom finansdepartementet påbörjades,
hafva kommitterade erhållit i uppdrag att fullfölja och slutföra.

Vid lösande af denna uppgift hafva kommitterade haft att i främsta
rummet ställa sig till efterrättelse det yttrande, som chefen för finansdepartementet
den 14 maj 1910, vid anhållan om bemyndigande att tillkalla
sakkunniga för uppdragets utförande, afgaf till statsrådsprotokollet.

I berörda anförande erinrade departementschefen till en början
om sitt ofvan omförmälda yttrande till statsrådsprotokollet den 14 januari
1910 och hänvisade vidare, efter att hafva berört tvenne frågor, som
först senare komma att blifva föremål för kommitterades behandling,
till Riksdagens skrifvelse den 22 april 1910, däri Riksdagen, i anledning

Kommitterades
uppdrag.

af ofvanberörda proposition, anmält sitt beslut om vissa ändringar i
gällande stämpelförordning. 1 nämnda skrivelse hade Riksdagen anhållit,
att Kungl. Maj:t måtte, försåvidt hinder däremot ej mötte, till
nästkommande års Riksdag afgifva förslag, dels i syfte att åt arfvinge och
testamentstagare måtte kunna i vissa fall medgifvas anstånd med stämpelskattens
erläggande, då boets tillgångar utgjordes hufvudsakligen af
fastighet med tillbehör eller annan egendom, som ur anstånd ssynpunkt
skäligen borde därmed likställas, dels ock i syfte att förhindra att genom
gåfva förmögenhet undandroges arfsbeskattning.

I fråga om gåfvostämpeln framhöll departementschefen i samma
anförande, att under utredningsarbetet borde tagas under öfvervägande,
huruvida stadgandena beträffande denna stämpel borde bibehållas i allmänna
stämpelförordningen eller inarbetas i författningen om arfsskatt.

Utom berörda anförande och Riksdagens nämnda skrivelse hafva
kommitterade vidare haft att taga hänsyn till Riksdagens skrivelse den
27 februari 1901, däri Riksdagen anhållit, att Kungl. Maj:t täcktes efter
verkställd utredning för en kommande Riksdag framlägga förslag till
bestämmelser angående arfsskatts utgörande dels för egendom, som utländsk
undersåte efterlämnade i Sverige, dels ock för egendom, som
svensk undersåte efterlämnade i utlandet, äfvensom till de lagbestämmelser
i öfrigt, som för reglerandet af frågan om arfsskattens föremål
kunde finnas erforderliga.

Till en närmare redogörelse för hvad Riksdagen i såväl sistnämnda
som ofvan berörda skrivelse beträffande de till kommitterades behandling
nu föreliggande frågor uttalat torde kommitterade få återkomma
vid behandlingen af de särskilda frågorna.

Kommitterades närmaste uppgift är sålunda att ur gällande stämpelförordning
utbryta de bestämmelser, som röra bouppteckningsstämpeln
och sammanföra dem i en särskild författning, samt att därvid ställa
sig till efterrättelse hvad, enligt hvad ofvan anförts, Riksdagen och
departementschefen beträffande vissa frågor uttalat.

Emellertid torde, i och med det att uppdraget afser afgifvande
af förslag till en ny författning, detsamma äfven få anses innebåra, att
kommitterade hafva att föreslå ändringar i gällande bestämmelser jämväl
i andra delar än dem, som af Riksdagen eller departementschefen särskildt
berörts. I anslutning till denna uppfattning af uppdragets innebörd
hafva kommitterade i förslaget dels intagit eu del nyheter och
ändringar, för hvilka redogörelse kommer att lämnas i hufvudsakligen
den speciella delen af motiveringen, dels ock, ur principiell synpunkt,

sökt att tillvarataga de möjligbeter, som erbjudit sig att fullfölja den
utveckling i riktning mot en arfsskatt i egentlig mening, livilken med
1884 års stämpelförordning inleddes.

Arfsbeskattningen kan anordnas efter två skilda principer, antingen
såsom en kvarlåtenskapsskatt, det vill säga en skatt på den arffallna
egendomen i dess helhet, eller ock såsom en arfsskatt i egentlig mening,
en skatt å hvarje särskild andel af kvarlåtenskapen.

Den svenska arfsbeskattningen var ursprungligen en ren kvarlåtenskapsskatt
och bibehöll denna karaktär utan afvikelser till ineråneren af
år 1885.

I 1884 års stämpelförfattning infördes bestämmelser, som bröto
bouppteckningsstämpelns karaktär af en ren kvarlåtenskapsskatt och
närmade den i någon mån till den rena arfsskatten. Då stadgades
nämligen, att fideikommissarie och testamentstagare skulle vara pliktiga
att till boet återgälda hvad af stämpelafgiften belöpte på deras andelar
i boet. Tillika infördes eu liten början till en gradering af stämpelafgiften
efter skyldskapsgraden genom bestämmelsen, att bouppteckningsstämpeln
skulle för hvarje fulla 100 kronor af behållningen i boet
utgöra, då arflåtaren efterlämnat bröstarfvinge, 50 öre och, då arflåtaren
efterlämnat fjärmare arfvinge eller aflidit utan känd arfvinge, 60 öre.

Då statsverkets inkomstbehof sedermera påkallade ett kraftigare
anlitande af arfsbeskattningen, visade det sig nödvändigt att i fråga om
bouppteckningsstämpeln införa sådana bestämmelser, som ytterligare
närmade densamma till den rena arfsskatten. De af chefen för tinansdepartementet
år 1893 tillsatta kommitterade, hvilkas förslag låg till
grund för 1894 års stämpelförordning, angåfvo i sitt betänkande uttryckligen
såsom syfte med det af dem uppgjorda förslaget, att — med fasthållande
af vissa med civillagstiftningen sammanhängande grunder för
arfsbeskattningen — »i möjligaste man närma sig en på rationella
grunder fotad arfsskatt».

Ur den motivering härför, som återfinnes i 1893 års nyssberörda
betänkande, tillåta sig kommitterade anföra följande utdrag:

»Tillser man, hvilken uppgift arfsskatten inom skattesystemet bar
att fylla, synes denna vara af dubbel art, nämligen dels att utgöra ett
komplement till den mer eller mindre ofullständiga inkomstbeskattning,
som den aflidne i lifstiden varit underkastad, dels äfven att utgöra en
skatt å den tillväxt i förmögenhet, som arftagaren i följd af dödsfallet
erhåller. Tillägger man den förra synpunkten afgörande betydelse,
utfaller tydligen valet mellan den ena eller den andra af de bägge

Kvarlåtenskapsskatt
och
skatt på
ar fslott.

nämnda formerna för skattens anordnande till förmån för den förstnämnda,
hos oss nu rådande, hvilken i tillämpningen har företrädet af
vida större enkelhet än beskattningen af hvarje lott i boet särskildt.
Uppfattar man skatten allenast eller väsentligen såsom ett komplement
till den inkomstbeskattning, arflåtaren haft att utgöra, äro nämligen de
verkningar, skatten medför med afseende å dem, som tillträda arfvet, af
jämförelsevis underordnad betydelse. Vill man däremot genom denna
skatt vinna äfven andra ändamål och i densamma se jämväl en skatt
å den förmögenhetstillväxt, som kvarlåtenskapens tillträdare i följd af
dödsfallet vinna, hvilket torde vara riktigare, kan man däremot svårligen
stanna vid den hos oss nu rådande formen för arfsskattens upptagande.
Sant är visserligen, att äfven en sådan skatt i viss mån verkar på samma
sätt som en arfsskatt i egentlig mening, då, såsom hos oss finnes stadgadt,
boet äger att hos fideikommissarie eller testamentstagare uttaga
den del af skatten, som å den honom tillfallande egendomen belöper.
Åfven med ett sådant stadgande kan det dock icke lörnekas, att en
skatt å boets egendom i dess helhet, betraktad ur synpunkten af en
skatt å delägarne i boet, verkar ytterst ojämnt. Detta inses lätt genom
ett exempel. Om en person vid sin död efterlämnar tillhopa 5,000
kronor, verkar skatten därå tydligen mycket olika, om arfvet tillfaller
en person, eller om detsamma skall fördelas på tio eller ännu flera
händer. En sådan ojämnhet i skattens verkan står uppenbarligen illa
tillsammans med den grundsats, som numera inom skattelagstiftningen
framträder med ett allt starkare kraf på erkännande, nämligen den, att
skatten bör lämpas efter skatteförmågan.

Hufvudsakliga anledningen till att arfsskatten hos oss icke redan förut
omdanats till en arfsskatt i egentlig mening synes ock hafva varit den obestridliga
svårigheten att finna en lämplig form för skattens upptagande, en
svårighet, som sammanhänger med grunderna för vår civila arfslagstiftning.

Enligt livad förut är sagdt, uppbäres arfsskatten nu hos oss under
form af stämpel å bouppteckningen efter den aflidne. Enligt lag åligger
det efterlefvande make, arfvingarne eller den, som eljest har boet i
vård, att inoi^^.^viss. tid pftpT ;!död^fallet föranstalta om bouppteckning.
Förs,upan|plsp;. hä^tinnän.,,äp förenad, ipjeddäfyentyr,,,olika allt efter den
förfqpfligps. j ^tiilliupg , till ^aet/, ^Jnoip, .yjs-ss ..ticj eft§f. det bouppteckningen
sjkptt^.skfiU ideus^ipmal^jll yederbörlig dpimfiol .jngifvas , ,oph| därvid v$$a.
föpjéfcfped ’(sb^ppel,,, billdd^ <.b^opp,..st$mp4förprdippge:p t föreskrifter^
Ö^aptippa,.ftpy.atfrt Jiapdiäig.efl,, bpr , bpbjöri,gffn f$8%

ijii^bjtfdgt •,£<>*..tdojmq,x^i ,:mpjttagfi,l!^tämpelpliktig./handliing,utan fa1jU

denna är med föreskrifven stämpel försedd, dels i den kontroll, som
underdomarne äro underkastade med afseende å stämpelbeläggningen af
vissa enskilda handlingar, bland dem bouppteckningar.

Att det sålunda stadgade uppbörd ssättet äger fördelarne af att
vara synnerligen enkelt samt att medgifva en lätt och säker kontroll,
är obestridligt.

Arfsskatt i egentlig mening fordrar däremot en utredning af huru
mycket af kvarlåtenskapen på hvarje delägare i boet belöper. Denna
form för skattens upptagande förutsätter därför egentligen, så snart
delägarne i boet äro flera än en, att skifte af boet försiggår, innan
skatten till statskassan inbetalas. Först genom skiftet vinnes nämligen
upplysning om storleken af den andel i boet, hvarje delägare tillkommer.
Bouppteckningen i och för sig ger därom ej full visshet. Arfskiftet
åter är i allmänhet — på landsbygden och numera i ett stort
antal städer — en rent privat åtgärd utan all offentlig kontroll. Arfvingarne
kunna dessutom huru länge som helst lefva i bo oskifto, och
det sätt, hvarpå arfvet fördelas, kommer, då arfvingarne fritt kunna om
fördelningen öfverenskomma, i allmänhet icke till offentlig kännedom.
Införande af en verklig arfsskatt är således förbundet med den svårighet,
ått ingen af de civilrättsliga formaliteter, som äro med dödsfallet
förbundna, bildar eu lämplig anknytningspunkt för skattens upptagande.

Att för genomförande af den ifrågavarande reformen vidtaga en
så pass väsentlig rubbning i grunderna för arfslagstiftningen, som en
omskapning af arfskiftesinstitutet skulle innebära, torde knappast vara
lämpligt eller tillrådligt. Vill man skrida’ till en sådan åtgärd, torde
man svårligen kunna undvika att tillskapa eu särskild myndighet i och
för arfskiftens verkställande å landet. Åfven om man icke af andra
skäl vore obenägen att för ifrågavarande ändamål inrätta en särskild
myndighet, får man ej förbise, att en sådan anordning skulle kräfva
kostnader, som utan tvifvel komme att medtaga en icke oväsentlig del
af de inkomster, arfsskatten må komma att tillföra statsverket.

Då det således icke synes vara lämpligt, att den ifrågasatta förändringen
i grunderna för arfsskattens utgående må föranleda till
rubbningar i en viktig gren af den civila lagstiftningen samt det tillika
måste vara ur alla synpunkter önskvärdt, att reformen må kunna genomföras
på sådant sätt, att dess finansiella resultat icke alltför mycket
reduceras genom de kostnader, densamma skulle komma att medföra,
återstår icke något annat än att, med bibehållande af den nuvarande i
flere afseenden förmånliga formen för skattens uppbärande, eller bouppteckningsstämpeln,
söka i möjligaste män närma sig en på rationella

grunder fotad arfsskatt. Med denna utgångspunkt hafva kommitterade
uppgjort sitt förslag i ämnet.»

Såväl den kungl. propositionen som Riksdagens beslut anslöto
sig i allt väsentligt till de af 1893 års kommitterade sålunda angifna
principerna.

Det med afseende på utvecklingen till en ren arfsskatt grundläggande
stadgandet i 1894 års författning, var det, livarigenom bestämdes,
att bouppteckningsstämpeln, som dittills fastställts i förhållande
till behållningen i boet i dess helhet, nu skulle utgå med belopp, motsvarande
hvad sammanlagdt belöpte å värdet af samtliga arfvingars och
testamentstagares andelar af behållningen. I syfte att af dessa kunna
uttaga högre skattebelopp i förhållande till skyldskapens aflägsenliet
utvecklades indelningen efter skyldskapsgrader ytterligare, hvarjämte
progressionsprincipen kom till användning icke blott i klassernas
förhållande inbördes utan äfven inom hvarje klass, i förhållande till
andelens storlek.

Åfven andra bestämmelser i 1894 års författning innebära en
utveckling i angifven riktning.

Såsom framgår af det utdrag af 1893 års kommitterades betänkande,
som ofvan anförts, ville kommitterade fasthålla vid bouppteckningen
såsom grundval för stämpelberäkningen.

Då arfsskifte vid bouppteckningens inregistrering funnes upprättadt,
skulle emellertid detta enligt kommitterades förslag och 1894
års författning läggas till grund för stämpelberäkningen. För att nu
möjliggöra en beräkning af andelarna i alla de fall, då arfskifte icke
vore att tillgå, måste ett hvad kommitterade kallade »provisoriskt arfskifte»
anordnas. Vid detta skifte, som endast skulle hafva betydelse
för stämpelberäkningen, skulle hänsyn tagas till bouppteckningen samt
till sådant testamente, som funnes i bouppteckningen intaget eller vid
densamma fogadt eller ock före inregistreringen vid domstol bevakats.
Såsom arfvinges eller testamentstagares andel skulle anses livad å sådan
andel funnes böra sig belöpa enligt lag och sådant testamente, hvarom
nyss är sagdt.

Ytterligare ett år 1894 infördt stadgande är att anteckna i detta
sammanhang, nämligen bestämmelsen, att vid beräkning af behållningen
i dödsbo skulle undantagas fideikommiss och däri intecknad gäld. Härigenom
vanns, dels att vid beräkning af skatt för den fideikommitterade
egendomen skuld, som vidlådde kvarlåtenskapen i öfrigt, icke kunde afdragas,
dels ock att boet icke vidare blef betungadt med erläggande
i första hand af skatten för den fideikommitterade egendomen.

Det är tydligt, att samtliga nu anförda bestämmelser i 1894 års
författning innebära en utveckling i riktningen att med skatten trätfa
de särskilda andelarna i boet.

Samtliga ifrågavarande bestämmelser återfinnas, i hufvudsak oförändrade,
i nu gällande stämpelförfattning.

De förändringar, vår arfsbeskattning efter 1894 undergått, innefatta
icke någon vidare utveckling i nu ifrågavarande afseende.

Kommitterade hatva icke ansett det ligga inom ramen för deras
uppdrag att föreslå en omläggning af arfskiftesinstitutet, något, som,
enligt livad af det ofvan lämnade utdraget ur 1893 års betänkande
rörande arfsbeskattningen framgår, skulle vara erforderligt för införande
af en fullt utvecklad ren arfsskatt. Kommitterade hafva fastmera utgått
från förutsättningen, att bouppteckningen bör fortfarande läggas till
grund för arfsskattens beräkning i de fall, där sådant nu äger rum.

Det gifves emellertid redan enligt nu gällande lagstiftning fall, då
arlsskatten icke kunnat uttagas genom stämpel vid boupptecknings inregistrering.
I flertalet af dessa fall bar stämpelafgiftens uttagande kunnat
bindas vid en annan rättslig åtgärd än bouppteckningens inregistrering.
Så är förhållandet, då fideikommiss i fast egendom tillträdes, därvid
fideikommissbrefvet förses med stämpel, då lagfart sökes. I fråga om
testamente, hvartill vid boupptecknings inregistrering liänsyn icke tagits
och som skall beläggas med tilläggsstämpel, gäller samma förhållande
i de fall, då testamentet bevakas vid domstol, i det att skatten då uttages
genom stämpel å protokollet öfver bevakningen. Det förekommer
emellertid i gällande stämpelförordning ett fall, då man saknat möjlighet
att binda arfsskatten vid någon åtgärd af domstol, och därför måst
inskränka sig till att ålägga den enskilde skyldighet att belägga viss
handling med föreskrifven stämpel. Detta fall föreligger, då sådant
testamente, som nyss nämndes, utan att vara bevakadt, godkännes af
vederbörande arfvingar. Det åligger då testamentstagare att, därest
han vill begagna sig af testamentet, förse detsamma med stämpel.

I detta sammanhang bör erinras om en annan bestämmelse i
gällande stämpelförordning, enligt hvilken stämpelbeläggning icke är
knuten vid domstols åtgärd, nämligen bestämmelsen att, vid gåfva af lös
egendom, häröfver upprättad afhandling skall af den, som utfärdar handlingen,
förses med stämpel.

I fråga om nu angifna bägge tillfällen har gällande stämpelförordning
icke haft annan utväg än att åt den skattskyldige själf anförtro
stämpelbeläggningen och icke förutsatt annan garanti för skyldig -

hetens fullgörande än den, som ligger i den skattskyldiges goda vilja
och den straffpåföljd, som blifvit stadgad för uraktlåten stämpelbeläggning.
Dessa tillfällen äro emellertid enligt nu rådande lagstiftning af
ringa praktisk betydelse. Men saknaden af en lämplig anordning, som
möjliggör skatts uttagande äfven utan samband med bärofvan angifna
rättsliga åtgärder, har otvifvelaktigt lagt hinder i vägen för en omläggning
i rationell riktning af åtskilliga bestämmelser om skatten
såväl vid arf som vid gåfva.

Kommitterade, i hvilkas uppdrag det, såsom ofvan är berördt,
ingår att afgifva förslag till en revision af gåfvostämpeln, hafva såväl
vid den bäraf påkallade utredningen som beträffande åtskilliga nyheter
i fråga om arfsbeskattningen, hvilka ingå i kommitterades förslag,
kommit till insikt om nödvändigheten att skapa en ny form för uttagande
af skatt för gåfva och i vissa fall äfven af arfsskatt.

Kommitterade hafva därvid tagit till förebild den deklarationsskyldighet,
som beträffande inkomstbeskattningen hos oss infördes geuom
1902 års förordning om inkomstskatt och som innebär, att sistnämnda
beskattning i stor omfattning grundas på de skattskyldigas egna uppgifter.
Erfarenheten har visat, att denna anordning vid inkomstbeskattningen
varit för sitt ändamål tillfredsställande, och det torde icke
vara oberättigadt att antaga, att införande af en liknande skyldighet
beträffande skatt vid arf och gåfva äfvenledes skall föra till ett gynnsamt
resultat. Det föreliggande förslaget innebär sålunda, att en hvar,
som genom arf, testamente eller gåfva erhåller egendom, hvarför skatt
skall erläggas i annan ordning än i sammanhang med boupptecknings
inregistrering, lagfart eller testamentsbevakning, skall vara skyldig att
till viss myndighet afgifva deklaration på heder och samvete om förvärfvet
äfvensom om de omständigheter, som äro af betydelse för skattskyldighetens
bestämmande.

Såsom den föregående framställningen gifver vid handen, stå
arfsskattens uttagande i form af stämpel å bouppteckningen och den
därmed sammanhängande anordningen, att stämpeln förskjutes af boet,
icke väl tillsammans med principerna för den rena arfsskatten. Deklarationsinstitutet
däremot, hvilket ålägger den enskilde skattskyldige förpliktelse
att lämna de uppgifter, som för bedömande af honom åliggande
skatteplikt äro erforderliga, står i full öfverensstämmelse med
berörda principer, och dess införande i lagstiftningen vore därför enligt
kommitterades uppfattning att anse såsom en utveckling i önskvärd
riktning.

Bland de fall på arfsbeskattningens område, i hvilka enligt föreliggande
förslag deklarationsinstitutet kommer till användning, är först
att nämna det ofvan berörda, då tilläggsstämpel skall utgöras för testamente,
som, utan att vara bevakadt, godkänts af arfvingarna. Afven
under en annan förutsättning skall, enligt kommitterades förslag, utöfver
den stämpel, som erlagts vid boupptecknings inregistrering, ytterligare
stämpel erläggas. Detta förekommer i vissa fall, då testamente,
som lagts till grund för beräkning af andel i dödsbo, genom domstols
lagakraftvunna beslut blifvit helt eller delvis ogillt förkiaradt. Afven
här ålägger förslaget den skattskyldige deklarationsplikt.

Enligt gällande stämpelförordning uttages vid boupptecknings inregistrering
skatt för samtliga andelar af kvarlåtenskapen, äfven för
dem som enligt testamente icke förrän vid senare tidpunkt tillfalla i
testamentet angifna personer. Om än deklarationsinstitutet bereder
möjlighet att frångå denna anordning och att i öfverensstämmelse med
den rena arfsskattens karaktär icke beskatta nagon andel, förrän densamma
tillfaller den därtill berättigade, hafva kommitterade dock icke ansett sig
böra föreslå en så långt gående afvikelse från nu gällande förfaringssätt.
Någon praktisk olägenhet torde nämligen knappast vara med detsamma
förenad i de fall, då samtliga andelsägare i dödsboet äro genom testamentet
individuellt angifna. För dessa fall hafva kommitterade sålunda
bibehållit nu gällande bestämmelser om stämpelbeläggningen. Hvad
åter angår det genom en särskild bestämmelse i gällande stämpelförordning
[8 § Å) 14 punkten] afsedda fall, då nyttjanderätten till viss
egendom skall vid testamentsgifvarens död tillfalla någon, men äganderätten
till egendomen vid viss framtida tidpunkt tillkomma vissa då
lefvande personer, hafva kommitterade ansett giltiga skäl föreligga att
frånträda den anordning, som för detta fall nu är föreskrilven. Densamma
innebär, att såsom ägare skola anses den eller de, sonp skolat
i egenskap af arfvingar eller på grund af testamente såsom ägare tillträda
egendomen, därest den framtida tidpunkt, som enligt förordnandet skulle
vara i ifrågavarande hänseende bestämmande, inträffat samtidigt med
testamentsgifvarens -död. Till en ändring af denna bestämmelse hafva
kommitterade funnit en särskild anledning i den omständigheten, att
densamma redan vid sin tillkomst betecknades såsom otillfredsställande.
Detta framgår af hvad chefen för finansdepartementet vid förediagning
af den proposition (nr 160 år 1908), däri förslag om stadgandets införande
i stämpelförordningen framställdes, i frågan anförde, ur hvilket
anförande kommitterade tillata sig att här införa följande.

»Under erinran, hurusom i testamente ofta förekomme förord -

nande, att egendom i första hand skulle med nyttjanderätt tillkomma
eu person och äganderätten vid en viss framtida tidpunkt en annan,
sasom exempel hvarå anförts det fall, då äkta makar i inbördes testamente
förordnade, att den af dem, som öfverlefde den andre, skulle
sitta i orubbadt bo, samt att äganderätten efter bådas död skulle tillfalla
deras då lelvande arfvingar eller andra personer, hafva sakkunniga '')
framhållit, att det i sadana fall mötte svårighet att afgöra, livilka ägarna
vore; Stämpelförordningen, anföra de sakkunniga vidare, lämnade föga
ledning för lösning af hithörande spörsmål. Lagskipningen hade ock
härutinnan visat sig synnerligen vacklande, i det att man än hade beskattat
endast den kapitaliserade ny ttj anderätten och lämnat äganderätten
obeskattad, än betraktat ny ttj anderätten såsom en fideikommissrätt
och följaktligen beskattat densamma såsom äganderätt. Det förstnämnda
förfaringssättet innebure, att den del af egendomens värde, som
motsvarade själfva äganderätten, icke alls blefvo föremål för arfsskatt.
Egendomen behöfde nämligen icke och borde väl, konsekvent, icke heller
upptagas i bouppteckningen efter nyttjanderättshafvaren, men resultatet
häraf stode tydligen icke väl tillsammans med grunderna för den nuvarande
stämpelförordningen, enär redan den allmänna regeln, att bouppteckning
skall förses med stämpel till belopp, motsvarande livad
sammanlagdt belöper å värdet af samtliga arfvingars och testamentstagares
andelar af behållningen i boet, pekade åt annat håll. Åfven §
17 mom. f) antydde, att ett sådant förfarande icke varit afsedt, utan
att fasthellre författningens mening varit, att egendomens värde i dess
lielhet skulle beskattas.

Ehuru i senare tid det andra af ofvan omförmälda tillvägagångssätt,
eller att beskatta ny ttj anderätten såsom fideikommiss, alltmera
syntes hafva gjort sig gällande och ehuru detta förfarande onekligen
ägde fördelen af enkelhet och konsekvens samt ock i allmänhet lände
statsverket till förmån, hade dock sakkunniga ansett det knappast vara
med en på billiga grunder fotad arfsbeskattning öfverensstämmande att
vid arfsbeskattningen tillämpa fideikommissprincipen jämväl å här afsedda
fall. Under fideikommitterad egendom borde nämligen med afseende
å stämpelbeskattning icke inbegripas annat än så kallade fämiljefideikommiss
i egentlig mening eller sådan egendom, därtill fideikommissrätten
enligt fideikommissbrefvet skulle öfvergå från den ene till den

'') De af chefen för finansdepartementet, jämlikt nådigt bemyndigande den 7 december
1900, tillkallade sakkunniga, hvilkas på hösten 1901 afgifna förslag låg till grund för
nyssberörda proposition, i hvad den rörde arfsskatten.

andre inom en viss släkt eller flera släkter, utan att en sådan öfvergång
begränsats till vissa bestämda personer.

Af de flera utvägar, som kunde tänkas, då det gällde att finna
en regel för ifrågavarande fall, hade sakkunniga ansett den lämpligaste
vara att stadga, att äganderätten efter testator skulle anses hafva tillfallit
den eller dem, som på grund af arf eller testamente skulle varit
ägare, därest nyttjanderättshafvaren aflidit samtidigt med testator eller
den framtida tidpunkt, som eljest vore i fråga, inträffat samtidigt med
testators död. Enligt hvad sakkunniga påpeka, skulle detta visserligen
stundom leda till nackdel för statsverket, i det att t. ex. de verkliga
ägarna i följd af mellankommande dödsfall eller andra omständigheter
sedermera kunde befinnas tillhöra en högre beskattad klass i skattetariffen,
och i vissa fall till nackdel för de skattdragande, i den mån
nämligen andelarna inom samma skatteklass i anledning af dödsfall
eller eljest till antalet ökats. Men å andra sidan borde i en stor mängd
fäll det här förutsatta antagandet sammanfalla med testamentets tillämpning
i verkligheten, i många andra fall åter den afvikelse, som därifrån
uppkomme, föga inverka å stämpelns belopp. Därjämte skulle
ett dylikt förfaringssätt i allmänhet icke för de skattepliktige framstå
såsom en obillighet. Väl kunde det invändas, att ett sådant stadgande,
som ofvan nämnts, hvilade på antaganden, samt att det icke kunde
vara rättvist att ålägga personer skattskyldighet, som måhända aldrig
finge tillträda egendomen. Härvid borde man dock enligt sakkunnigas
mening icke förbise, att, så länge arfsskatten uttoges i dess nuvarande
form eller medelst stämpel å bouppteckning utan föregående boutredning,
man svårligen i vissa fall kunde undvika att tillgripa fiktioner.
Skulle emellertid de gjorda antagandena visa sig strida mot verkligheten,
komme ju dock onekligen skatten, därest densamma i vanlig
ordning fördelats, att drabba andra än de verkliga ägarne. Denna
olägenhet syntes dock kunna undvikas, i fäll ett sådant stadgande som
det föreslagna kombinerades med en bestämmelse, att den stämpel,
som belöpte å den ifrågavarande egendomen, skulle förskjutas af den,
som i första hand bekomme egendomen (nyttjanderättshafvaren), och
till denne eller hans rättsinnehafvare af (de verkliga) ägarna med ränta
återgäldas i den mån och i det förhållande dem emellan, som de sedermera
i verkligheten finge tillträda egendomen. Väl kunde, såsom ofvan
nämndt, inträffa, att vid tillämpningen häraf ägarna finge vidkännas
en något högre beskattning än den, som skulle utgått, därest den
verkliga fördelningen af egendomen vid skattens uträknande varit känd,
men i regel borde de afvikelser i sådan riktning, som kunde förekomma,

visa sig blifva tämligen ringa och föga kännbara. Att statsverket i följd
af förskjutningar i motsatt riktning stundom ginge miste om någon mindre
del af det skattebelopp, som eljest rätteligen skulle till statskassan inflyta,
borde enligt sakkunnigas åsikt icke tillerkännas någon afgörande vikt.

Därest beskattningen i nu afsedda fall ordnades på detta sätt,
syntes det de sakkunniga, som om man skulle hafva funnit en i det
hela tämligen tillfredsställande lösning.

Att med bibehållande af bouppteckningsstämpeln såsom form för
arfsskatten kunna åstadkomma en regel, som innefattade en för alla
här åsyftade fall fullt rättvis lösning torde knappast vara möjligt. Den
af de sakkunniga föreslagna bestämmelsen synes mig emellertid på ett
ganska praktiskt sätt lösa det ifrågavarande spörsmålet; och har jag
därför i denna punkt anslutit mig till deras förslag.»

Hvad sålunda vid tillkomsten af berörda stadgande anförts visar,
att detsamma tillgreps såsom en nödfallsutväg, hvilken, så länge bouppteckningsstämpeln
var den enda formen för arfsskatten, torde hafva varit
den bästa. Att i detta fall tillvarataga den i och med deklarationsförfarandet
gifna möjligheten att införa ett, med såväl statens som den
enskildes rätt mera öfverensstämmande stadgande har sålunda varit kommitterade
angeläget. Enligt kommitterades förslag är ifrågavarande fall,
i öfverensstämmelse med den rena arfsskattens principer, regleradt så att
vid testators död arfsskatt skall utgå endast för ny ttj anderättens kapitaliserade
värde. Skattskyldigheten för äganderätten skall åter inträda vid
den tidpunkt, då densamma tillfaller den därtill berättigade, vare sig
detta sker vid nyttjanderättsinnehafvares död eller vid annat tillfälle.
I det förra af sistnämnda bägge fall utgår skatten i form af stämpel å
bouppteckningen efter nyttjanderättsinnehafvaren. I det senare fallet
däremot stämpelbelägges den deklaration, som det enligt förslaget åligger
den skattskyldige att aflämna.

Med de i sådant afseende föreslagna bestämmelserna hafva kommitterade
äfven afsett att reglera det fall, då enligt testamente afkomsten
af viss egendom skall åtnjutas imder vissa antal år eller på annat sätt
bestämda tidrymder af flera personer, den ena efter den andra, samt
äganderätten till egendomen, då ingen för ny ttj anderättens åtnjutande
kvalificerad vidare finnes, på visst sätt disponeras. Hvarje ny afkomsttagare
blir enligt förslaget först vid sitt tillträde till rättigheten skattskyldig
för densamma och skattskyldigheten knytes vid den honom ålagda
förpliktelsen att vid tillträdet afgifva deklaration.

Såsom ofvan är omförmäldt omfattar kommitterades iippdrag, bland

annat, att verkställa utredning om den skattskyldighet, som bör kunna
åläggas för egendom, som utländsk undersåte efterlämnar i Sverige.
Med de resurser, den nuvarande lagstiftningen erbjuder, möter eu lagstiftning
i sådant syfte stora svårigheter. Någon skyldighet att atgitva
bouppteckning efter utlänning, som här efterlämnat egendom, stadgas
nämligen icke i svensk lag. Komniitterade, hvilka icke ansett sig böra
afgifva förslag till sådan bestämmelse af civillags natur, enligt hvilken
bouppteckning till svensk domstol i vissa fall skulle afgifvas efter utlänning,
hafva i stället äfven i detta fall låtit deklarationsförfarandet
komma till tillämpning. 1 de fall, då enligt kommitterades förslag skattskyldighet
åligger arfvinge eller testamentstagare efter utlänning, skall
sålunda enligt förslaget deklaration af den skattskyldige afgifvas.

Enligt gällande lagstiftning åligger det vederbörande domstol att
öfva tillsyn öfver stämpelafgiftens utgörande i alla fall, då afgiften
skall erläggas i samband med någon dess rättsliga åtgärd. Hvad härutinnan
är stadgadt föreslås att oförändradt bibehållas. Däremot har
det icke ansetts möjligt eller åtminstone mindre lämpligt att utsträcka
denna domstolens öfvervakande myndighet till de fall, då enligt förslaget
arfsskatt eller skatt för gåfva skall uttagas utan sådant samband.
Domstolens uppgift är ju icke att ombesörja statens skattenppbörd, och
dess skvldighet att öfvervaka stämpelbeläggningen af de handlingar,
som till densamma ingifvas, bör icke utsträckas till fall, som icke på
grund af sin natur höra under dess handläggning. För sådana fall bör
staten påkalla medverkan af de administrativa myndigheter, hvilka hafva
till åliggande att verkställa eller öfvervaka den allmänna uppbörden.
Vid valet mellan de myndigheter, som för närvarande taga befattning
med statens uppbördsväsen, hafva komniitterade för sin del ansett Kungi.
Maj:ts befallningshafvande bäst skickade att öfvertaga bestyret med deklarations
mottagande och granskning samt den därmed förenade tillsynen
öfver skattebetalningen.

Då man, såsom i kommitterades förslag sker, söker så långt som
möjligt genomföra principen om skatt på arfslott, kunde det måhända
synas följdriktigast att, då det gäller att reglera, hvad som skall utgöra
föremål för den svenska statens anspråk på arfsskatt, i främsta rummet
taga hänsyn till den persons förhållande till staten, som arfslott tillfaller.
En sådan konsekvens af berörda princip torde emellertid icke böra
dragas. När frågan är att bestämma, hvad som skall utgöra föremål

Omfattningen
af statens
rätt till
arfsskatt.

för statens anspråk på artsskatt, gäller det nämligen att angifva de
kategorier af egendom, som staten anser sig böra beskatta. För denna
frågas afgörande är den omständigheten, till hvem egendomen på grund
af dödsfall öfvergår, af en mera tillfällig betydelse. Det gäller för
staten i första hand att med arfsskatten söka nå den egendom, som
befinner sig inom dess territorium eller som förvärfvats under skyddet
af dess statshöghet. Och för sådant ändamål är gifvet, att arflåtarens
förhållande till staten bör, åtminstone i främsta rummet, läggas till grund för
de bestämmelser, som skola reglera omfattningen af statens rätt till arfsskatt.

För en sådan anordning tala äfven viktiga skattetekniska skäl.
Dels har nämligen staten lättare att utöfva sin skatterätt öfver sådan
egendom, som genom arflåtarens person redan tillhör dess maktområde,
dels kunde olika staters arfsskattelagar eljest komma att träffa boets särskilda
delar, hvaraf omgångar och svårigheter måste uppstå.

I utländsk lagstiftning är också genomgående principen den, att arflåtarens
förhållande till staten är det i ifrågavarande hänseende afgörande.

Två olika liufvudprinciper komma i den utländska lagstiftningen till
tillämpning härvidlag: personalitetsprincipen och territorialitetsprincipen.

Enligt den förra är det arflåtarens personliga förhållande till
staten, som är afgörande. Därvid kan hänsyn tagas antingen till arflåtarens
medborgarskap (den rena personalitetsprincipen) eller till hans
hemvist vid dödstillfället (domicilprincipen).

Enligt territorialitetsprincipen är platsen för egendomens befintlighet
afgörande.

Sällan torde någon af dessa principer vara allenuhärskande inom
något lands arfsskattelagstiftning.

Territorialitetsprincipen kommer nästan öfverallt till användning
beträffande fast egendom. Arfsskatt uttages af den stat och i allmänhet
endast af den stat, där egendomen är belägen. 1 Danmark (Lov om
Arveafgift den 27 maj 1908) och i Norge (Lov om Afgift af Arv den 8
april 1905) kommer dock äfven personalitetsprincipen i visst afseende
till tillämpning beträffande fast egendom. I bägge länderna uttages arfsskatt
för all fast egendom inom riket, men därutöfver äfven för fast
egendom i utlandet, som efterlämnats af eu inom riket bosatt person,
i ISorge dock endast under förutsättning att arfsskatt icke uttages af
den stat, där egendomen är belägen. I Danmark har finansministeriet
befogenhet att under motsatt förutsättning medgifva afdrag för den
utomlands erlagda skatten.

Beträffande lös egendom är personalitetsprincipen i någon af dess

angifna former den företrädesvis tillämpade. I Danmark och Norge
är arflåtarens hemvist vid dödstillfället afgörande. Arfsskatt uttages
nämligen för all den lösa egendom, som efterlämnats af en person,
som haft sitt Hjemsted (Danmark) eller Bopael (Norge) inom riket.
Arflåtarens statsborgarskap saknar däremot all betydelse och någon
skatt på egendom, som efterlämnats af i utlandet bosatt dansk eller
norsk undersåte utkräfves icke.

I Tyskland (Erbschaftssteuergesetz den 3 juni 1906) är arflåtarens
såväl hemvist som statsborgarskap af betydelse. Där gäller, med visst
undantag beträffande egendom, som finnes inom tyskt skyddsområde, att
lös egendom, som efterlämnats af tysk medborgare, är underkastad arfsskatt,
hvar arflåtaren än varit bosatt och oberoende af egendomens
befintlighet inom eller utom riket. Dock må från skattens belopp afräknas
beloppet af den skatt, som erlagts utomlands för där befintlig egendom.
Därjämte beskattas lös egendom inom riket, efterlämnad af utlänning,
som haft sitt hemvist (Wohnsitz) eller i saknad af hemvist sitt vanliga
uppehåll (gewöhnlicher Aufenthalt) i en tysk förbundsstat. Än vidare
utgår arfsskatt för inom tyska riket befintlig lös egendom, som efterlämnats
af utlänning, hvilken vid tiden för dödsfallet icke hade sitt
hemvist eller sitt vanliga uppehåll i en tysk förbundsstat, för så vidt och
i den mån egendomen tillfaller en person, som vid tiden för artfallet
har sitt hemvist eller sitt vanliga uppehåll i Tyskland. Afdrag medgifves
i detta fall för skatt, som erlagts utomlands för samma egendom.
Den tyska lagen föreskrifver vidare, att för utlännings kvarlåtenskap skatt
i samma mån efterskänkes, som i utlänningens hemland i motsvarande
fall nedsättning eller befrielse från skatt efter tysk arflåtare medgifves.
Ytterligare tillerkännes rikskanslern befogenhet att med förbundsrådets
samtycke, i syfte att åstadkomma ömsesidighet i förhållande till andra
länders arfsbeskattning äfvensom att undvika dubbelbeskattning, föreskrifva
afvikelser från bestämmelserna om arfsskatt å lös egendom, som
efterlämnats af i Tyskland bosatt utlänning.

Tyska lagen har särskilda bestämmelser för att afgöra, när egendom
skall anses befintlig inom eller utom riket. Den skiljer därvid på
föremål och anspråk. Föremål gäller såsom befintligt i Tyskland, om
af tysk myndighet föres bok eller register för upptagande af de med
afseende därå berättigade. Anspråk gäller såsom befintligt inom riket,
om tysk domstol är behörig att upptaga tvist därom. Med »föremål»
menar den tyska lagen icke blott saker, kroppsliga föremål, utan äfven
vissa rättigheter. Enligt den första af nyssnämnda regler äro sålunda
samtliga till fastigheter knutna rättigheter, hvilka böra införas i tysk

fastiglietsbok — med nedan angifvet undantag — att anse såsom befintliga
i Tyskland, hvar än de handlingar finnas, på hvilka rättigheterna i öfrigt
må grunda sig. Motsvarande förhållande gäller beträffande patenträttigheter
och rättigheter till mönster och modeller. Lösöre däremot
räknas såsom befintligt på den plats, där det i rummet befinner sig.
Enahanda är förhållandet med innehafvarpapper — äfven på innehafvaren
ställda inteckningar i fast egendom (Grundschuldbriefe) — samt orderpapper,
försedda med indossament in blanco. Enligt regeln om anspråks
befintlighet äro andelsrättigheter i bolag och föreningar, hvilka kunna tala
och svara för domstol, belägna i Tyskland, därest bolaget eller föreningen
därstädes har sitt säte. Härefter bestämmes särskildt befintlighetsorten
för aktier, ställda till viss man.

1 England (Finance Act 1894) förekommer dels eu kvarlåtenskapsskatt
(estate duty), dels en arfsskatt i egentlig bemärkelse (legacy duty).
1 fråga om den förra är det i första hand egendomens natur af engelsk
eller utländsk som är afgörande. Estate duty utgår nämligen för all
lös egendom af engelsk natur, oberoende af arflåtarens och arftagarens
hemvist och nationalitet och vare sig egendomen vid arffallet förvaras
i eller utom England. Estate duty drabbar emellertid dessutom äfven
utländsk lös egendom, därest arflåtaren varit domicilierad i England.
Beträffande legacy duty är arflåtarens hemvist vid dödsfallet ensamt afgörande.
Hade han sitt hemvist i England, utgår denna skatt af all
hans lösa egendom, vare sig den befinner sig utom eller inom landet.

Ett af finska lagberedningen år 1908 afgifvet förslag till lag om
arfsskatt följer i fråga om bestämmande af skattens föremål samma
grundsatser som den tyska lagen, dock att inom landet befintlig lös
egendom, tillhörig utomlands bosatt utlänning, under inga förhållanden
beskattas. Arfsskatt för lös egendom, som redan utrikes erlagts, får afdragas
från den arfsskatt, som iför samma egendom skall erläggas i Finland.

. v, ttnfisähx; rno surt.

Efter denna redogörelse! i för''ilagstiftningen på ifrågavarande område
i några ‘Vaka tgrannländtetrn ftörde< . kommit terade få erinra om livad
Riksdagen i sin ofvhtaberörda ; skrivelse den 27 februari 1901 uttalade
i förevarän^é affpifrifäåeöm;ostöd-nJärgdén hemställan . Jill Kung]. Maj:t,
som likaledesijfflffyaåKjpfmnäiinntäidyftiksdågeåiC^ttraå^moxlgii
. -AidImieri svenska ilagstiftnm^bip såkmaSiibestähiniélSöpjföm-pfevilka,'' personer
n skola'' > Mara i underkastad© ;arf^skatt r.tilii nevfinfekö; sta tern. j > Allt vbeliof
afl veu n sådafix i lagstiftning; |förefinne® , hor! lädgé xvarit ejckändfiebcaui thari
frågahAiäröm/ i pen iaraevänande år vä®kti moMolrpifitåtnställifesiiijifitens Rifeäv
dbgéni eErahan prinfcipiéE/1 synpurikfllsiodfr; iböari lirfsskatk i föri s Ä magéige ur -

dom ej utgå till mer än ett land; men intill dess internationell öfverensstämmelse
kan uppnås, måste för hvarje land fastställas de regler,
som där anses riktiga. Därvid torde i första rummet hänsyn böra tagas
till arffallen egendoms beskaffenhet af lös eller fast samt egendomens
befintlighet utom eller inom landet; hvarjämte kan ifrågasättas, huruvida
skyldighet att erlägga arfsskatt bör vara beroende på arfiåtarens
egenskap af svensk eller utländsk undersåte eller på hans bostad utom
eller inom landet, Beträffande fast egendom torde dennas belägenhet
inom eller utom landet böra vara afgörande för frågan, huruvida arfsskatt
för densamma skall erläggas till svenska staten eller icke, och
detta utan hänsyn till, huruvida arflåtaren är svensk eller utländsk medborgare
eller bosatt inom eller utom landet. Hvad åter angår lös egendom,
kunna meningarna vara delade; och anser sig Riksdagen i detta
hänseude icke utan föregående utredning kunna uttala uågot bestämdt
omdöme. Så mycket torde dock kunna sägas, att, om den lösa egendom,
som utländsk medborgare efterlämnar i Sverige, här göres till
föremål för beskattning, svenska staten ej bör utkräfva skatt för sådan
lös egendom, som svensk man efterlämnar i utlandet, samt att däremot,
om arfsskatt ej utkräfves för utländsk mans här i landet befintliga lösa
egendom, skäl ej förefinnes för svenska staten att afstå från skatt för
den lösa egendom, som svensk man efterlämnar i utlandet; och den
omständigheten, att ett annat land arfsbeskattar egendom, som svenska
staten anser sig berättigad att beskatta, kan ej utgöra tillräckligt skäl
för svenska staten att afstå sin beskattningsrätt, men måhända kan det
anses billigt, att i sådant fall det i utlandet erlagda skattebeloppet
må afdragas från behållningen i boet.

Huruvida denna fråga kan lösas genom ändringar allenast i gällande
föreskrifter angående arfsbeskattningen, eller om i sammanhang därmed
erfordras ändringar äfven i allmän civillag, är emellertid en fråga, för
hvars besvarande erfordras utredning rörande alla hithörande omständigheter.
Uppenbart är ock, att, då frågan är af internationell natur,
med främmande makter redan ingångna traktater möjligen äfven kunna
på densamma inverka.»

-no; ,! möbler 1 .

yl, pfvprengstänamelse med Riksdagens salunda uttalade mening, att

fråni^ppiucipjelk^syjnpunkt axfssk^jtt jpJsfr.,bör,, utgå för samma egendom
till.pa,er? anuptfijand^ ippn:att,.jnjålji^essInternationell öfverensstämmelse
kan .uppi^as^ ,fpr hyi\rjö; fond^ste ;d^ nom där anses

riktign^iiMyniio^j^erä^ fö?;s|t,sö:fct ut^ed^ frågan,,efter ihyilkä grund-,
sats^.ydenf ''pvqn^a., fifflen^(krgöya anspråk på,.arfsskatt, prfi i,andra

hand sett till, i hvad mån med hiinsyn till utländsk lagstiftning afvikelser
från de sålunda uppställda principerna må vara påkallade.

Hvad först beträffar fast egendom hafva kommitterade anslutit sig
till den af Riksdagen i berörda skrivelse uttalade mening, att egendomeus
belägenhet inom eller utom landet bör vara afgörande för frågan,
huruvida arfsskaft för densamma skall eiläggas till svenska staten eller
icke, utan hänsyn till huruvida arflåtaren är svensk eller utländsk
medborgare eller bosatt inom eller utom landet. Denna grundsats har
ju också vunnit tillämpning i de flesta utländska lagstiftningar. De
undantag härifrån, som dansk och norsk lagstiftning på något olika sätt
genomfört, mana så mycket mindre till efterföljd, som med de danska
och norska reglerna aifsskatt för i utlandet belägen fast egendom
endast i undantagsfall torde komma att uppbäras.

Beträffande frågan om de grundsatser, efter hvilka beskattningen
af lös egendom bör ordnas, torde böra uppmärksammas, att, då England
genom estate duty beskattar all lös egendom af engelsk natur,
detta kan anses innebära en tillämpning af territorialitetsprincipen.
Egendom af engelsk natur torde nämligen, åtminstone delvis, sammanfalla
med egendom, som, om den tyska lagens ofvan refererade bestämmelser
om hvad som är att anse såsom inom riket befintligt tillämpades,
komrae att anses vara befintlig inom England.

Vid öfvervägande af frågan, huruvida territorialitetsprincipen bör
få någon tillämpning i vår arfslagstiftning beträffande lös egendom,
hafva kommitterade tagit i betraktande, hurusom den af innevarande
års Riksdag antagna förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt
stadgar skattskyldighet under alla förhållanden för icke blott fast egendom
inom riket, utan äfven förmögenhet, som utgör beståndsdel af
anläggnings- eller driftkapital för företag, som här i riket bedrifves,
äfvensom aktier eller andelar i sådant företag. Det synes kommitterade,
att samma skäl, som tala för förmögenhetsbeskattning af sådan egendom,
äfven böra tillmätas afgörande betydelse i fråga om deras arfsbeskattning.
1 öfverensstämmelse med denna uppfattning hafva kommitterade
affattat sitt förslag i denna del.

Vidkommande arfsbeskattning i öfrigt af lös egendom hafva kommitterade
icke kunnat helt följa de anvisningar Riksdagen gifvit, då
den uttalat, att, om den lösa egendom, som utländsk medborgare efterlämnade
i Sverige, här gjordes till föremål för beskattning, svenska
staten ej borde utkräfva skatt för sådan lös egendom, som svensk man
efterlämnade i utlandet, samt att däremot, om arfsskatt ej utkräfdes för
utländsk mans här i landet befintliga lösa egendom, skäl ej förefunnes

för svenska staten att afstå från skatt för den lösa egendom, som
svensk man efterlämnade i utlandet.

Vid valet mellan de tvenne hufvudprinciper beträffande beskattning
af lös egendom, som i utländsk lagstiftning tillämpas, hafva kommitterade
stannat vid den, enligt hvilken arflåtarens domicil vid tiden för dödsfallet
bör vara afgörande, och sålunda föreslagit, att svenska staten
skall uttaga arfsskatt af all den lösa egendom, som efterlämnas af en
person, som vid dödsfallet varit eller bort vara här mantalsskrifven.
Det har nämligen synts kommitterade, att den egendom, som efterlämnas
af en här i riket domicilierad person, bör underkastas arfsskatt i samma
utsträckning, vare sig han är svensk medborgare eller icke, helst en här
fast bosatt utlänning kanske förvärfvat all sin förmögenhet i Sverige
och utöfvat långvarig verksamhet under det svenska samhällets skydd.
Ytterligare ett tungt vägande skäl för sin ståndpunkt hafva kommitterade
funnit i den omständigheten, att såväl Danmark och Norge som England
tillämpa denna princip; det torde nämligen vara synnerligen önskvärdt
att såvidt möjligt i ifrågavarande afseende erhålla stadganden, som
stämma öfverens med grundtanken i dessa grannländers lagstiftning. Att
åtskilliga främmande lagstiftningar — så den tyska lagen, liksom det
finska förslaget — utgå från den andra grundsatsen, enligt hvilken
skattskyldigheten i främsta rummet göres beroende af arflåtarens statsborgarskap,
hafva kommitterade icke lämnat obeaktadt. Utgående från
den uppfattningen, att den svenska lagstiftningen bör låta det skatteanspråk,
som den svenska staten gör gällande med afseende på utomlands
befintlig lös egendom, träda tillbaka för det anspråk på skatt för samma
egendom, som framställes af den stat, där arflåtaren varit domicilierad,
föreslå kommitterade nämligen, att skatt, erlagd för lös egendom i utlandet,
skall afdragas från den skatt, som för samma egendom här skall
erläggas. Därigenom undvikes den dubbelbeskattning, som eljest skulle
komma att drabba i hemlandet befintlig lös egendom, efterlämnad af här
domicilierade medborgare i tyska riket eller andra stater, där den rena
personalitetsprincipen kommer till tillämpning. Beträffande frågan, livar
lös egendom skall anses befintlig, må anmärkas, hurusom, i öfverensstämmelse
med den ofvan uppställda grundsatsen om skatt å här i riket
nedlagd förmögenhet, sådan förmögenhet alltid torde böra anses såsom
här befintlig, äfven om de handlingar, som grunda eller utgöra bevis
om rättighet till densamma, finnas i utlandet.

Om kommitterade sålunda ansett sig böra i arfsbeskattningshänseende
jämställa egendom, som efterlämnats af här bosatt utlänning,
med egendom, som efterlämnats af här bosatt svensk medborgare, hafva

kommitterade dock icke ansett svenska statens anspråk på arfsskatt böra
inskränkas bärtill. Enligt nu gällande rätt uttages skatt på arf efter
hvarje svensk medborgare, oberoende af lians bosättning inom eller
utom landet, så snart bouppteckning efter honom ingifves till svensk
domstol. Krafvet på arfsskatt efter en i utlandet domicilierad svensk
medborgare torde icke böra uppgifvas, äfven om i många fall stadgandet
härom blir illusoriskt. Med tillämpning af den nyss uppställda
principen bör emellertid nu ifrågavarande skatteanspråk, i hvad det angår
lös egendom i utlandet, eftergifvas för den utländska statens anspråk
på skatt för samma egendom. Genom denna bestämmelse torde man
för de flesta fall lyckas förebygga den dubbelbeskattning, som den af
kommitterade föreslagna tillämpningen af den rena personalitetsprincipen
eljest skulle medföra. Beträffande Tyskland gäller i sådant hänseende,
att dubbelbeskattning icke behöfver förekomma, då ju Tyskland beskattar
därstädes bosatt svensk medborgares lösa egendom endast för så vidt den
befinner sig inom Tyskland, och kommitterades förslag, såsom nämndt,
innebär, att Sverige för sådant fall skulle medgifva afdrag för skatt,
erlagd för samma egendom. Vidkommande Danmark, Norge och England
ställer sig saken något annorlunda, då dessa länder uttaga arfsskatt af all
lös egendom, efterlämnad af inom något af dessa länder domicilierad
svensk medborgare. För den skatt, som belöper på i Sverige befintlig lös
egendom, skulle sålunda dubbelbeskattning icke kunna undvikas. Förekommer
i ett dödsbo efter en utomlands domicilierad svensk medborgare
lös egendom, som är att anse såsom i Sverige befintlig, torde den emellertid
sannolikt i de flesta fall utgöras af sådana tillgångar som i kommitterades
författningsförslag inbegripas under benämningen »här i riket nedlagd
förmögenhet» och hvilka, enligt hvad kommitterade ofvan anfört, alltid
synas böra göras till föremål för arfsskatt. Det torde böra anmärkas,
att dubbelbeskattning, äfven med de af kommitterade föreslagna bestämmelserna
om afdrag för utomlands erlagd skatt, ytterligare kan
tänkas förekomma i fall, då den utländska lagstiftning, som kommer
ifråga, tillämpar andra regler än de för Sverige föreslagna beträffande
afgörandet, hvar lös egendom skall anses befintlig.

Genom att föreslå bestämmelser i syfte att staten må i ofvan omnämnda
fall medgifva afdrag för skatt, som erlagts till utländsk stat, tro
sig kommitterade liafva i hufvudsak och så långt, enligt kommitterades
mening, hänsynen till den svenska statens intresse i ifrågavarande afseende
medgifver liafva följt den anvisning, som Riksdagen med sitt
ofvan senast anförda yttrande lämnat, om än kommitterade icke kunnat i
de föreslagna bestämmelsernas bokstaf ansluta sig till berörda uttalande.

I vissa fördrag- med främmande makter förekomma bestämmelser,
enligt hvilka egendom, som efterlämnas af bär domicilierad utlänning
eller som utlänning här erhåller i arf eller på grund af testamente, icke
får af den svenska staten beskattas högre, än om egendomen efterlämnats
af och gått i arf till svensk medborgare. Genom kommitterades förslag
i förevarande del har hänsyn tagits till hvad ingångna traktater i sådant
afseende innehålla.

Såsom kommitterade i början af detta betänkande anmärkt, omfattar
deras uppdrag vidare att utreda frågan om medgifvande i vissa
fall af anstånd med erläggande af arfsskatt äfvensom att afgifva förslagtill
bestämmelser i sådant syfte. Innan kommitterade ingå på en redogörelse
för uppdragets närmare innebörd, torde äfven här eu kort redogörelse
för hvad lagstiftningen i vissa främmande länder i ämnet innehåller
kunna vara af intresse.

Enligt den danska arfsskattelagen har finansministern befogenhet
att, därest ett enligt lagen skattepliktigt förvärf omfattar fast egendom
inom riket, medgifva, att skatten helt eller delvis må erläggas i lika
många årliga afbetalningar, som skattens procenttal utgör i hela tal.
Skattebeloppet skall höjas med två procent för ett hvart af de år, anståndet
omfattar. I regel skall härvid fordras, att säkerhet för skatten
ställes genom pant i ifrågavarande fastighet efter de förut vid densamma
häftande förpliktelser. Då arfslotten utgöres af fideikommiss, viss afkomst
af familjestiftelse, vissa lifräntor och andra dylika, särskilt angifna
rättigheter, har vederbörande skattemyndighet, därest skatten uppgår
till minst två procent, befogenhet att medgifva anstånd på enahanda
villkor, dock att säkerhet icke fordras.

I Norge gäller, att vederbörande regeringsdepartement kan, där
omständigheterna det påfordra och mot godkänd säkerhet, bevilja anstånd
med arfsskattens utgörande, därvid ränta skall erläggas under anståndstiden.

Tyska arfsskattelagen innehåller, att i de fall, då skattens omedelbara
erläggande skulle vara förbundet med afsevärda svårigheter (erhebliche
Härten) för den skattepliktige, anstånd med skattens erläggande
må medgifvas äfvensom dess erläggando genom afbetalningar tillåtas.
Om så pröfvas nödigt bör säkerhet fordras. För skatt, som skall utgå
för fastighet, gälla dessutom särskilda bestämmelser. Försåvidt nämligen
den skattskyldiges förmögenhetsförhållanden icke utesluta, att skattens
omedelbara erläggande kan för honom vara förenadt med svårigheter
(Härte), har den skattskyldige rätt till skattens fördelning på högst tio

Om anstånd
med skattens
crläggandc.

inbetalningar. Anståndet kan i detta fall upphäfvas, därest skälen för
detsamma bortfalla, och i fråga om säkerhet stadgas, att hypotek i
fastigheten, hvilket kommer närmast efter de vid förvärfvet på fastigheten
hvilande förpliktelser, skall godkännas.

Enligt engelsk lagstiftning gäller, att, där det visas, att den på viss
kvarlåtenskap hvilande estate dnty icke utan största uppoffring kan på
en gång göras disponibel, skattemyndigheten äger lämna anstånd med
betalningen så länge och i den omfattning, som myndigheten aktar
skäligt. Ränta skall erläggas och villkoren i öfrigt skola bestämmas
af skattemyndigheten.

Enligt ofvan omförmälda finska förslag till lag om arfsskatt äger
guvernören, där ett omedelbart erläggande af arfsskatten skulle vara
förenadt med svårigheter för de skattepliktige, efter ansökan bevilja
betalning i årsrater, att erläggas under förloppet af högst fem år
eller, för den del som faller på fastighet, under högst tio år. Antaglig
borgen skall ställas och ränta betalas under anståndstiden.

Vid föredragning inför Kungl. Maj:t af den proposition till 1910
års Riksdag däri, bland annat, en förhöjd arfsskatt föreslogs, berörde
chefen för finansdepartementet med några ord frågan om anstånd med
skattens utgörande, i det han, under framhållande att detta spörsmål
sammanhängde med de höjda skattesatserna å arf, vidare anförde, att
sådant anstånd särskildt ansetts erforderligt för lott, därpå faller fast
egendom, då svårighet alltemellanåt kunde tänkas uppstå för vederbörande
att redan vid bouppteckningsinstrumentets inregistrering vid domstol
anskaffa reda penningar. Denna svårighet gjorde sig, enligt departementschefens
mening, framför allt gällande vid mindre förmögna stärbhus
och vore särskildt ömmande, då fastighet öfverginge från hvarandra
mera närstående, alltså till personer, hvarom i klass I af den beträffande
arfsskattens beräkning föreslagna tariff förmäldes, eller efterlefvande
make eller bröstarfvinge. Ehuru den skatteskala, som enligt det i
propositionen gjorda förslaget skulle tillämpas med afseende å nämnda
kategorier stärbhus och stärbhusdelägare, ej kunde sägas vara ovanligt
hög, förklarade sig departementschefen dock afse att i det förslag till
förordning om arfsskatt och gåfvostämpel, som han ställt i utsikt, inrymma
bestämmelser i angifna syfte.

I anledning af berörda proposition framställdes vid 1910 års
Riksdag i tre särskilda motioner förslag, som åsyftade bestämmelser i
nu ifrågavarande syfte.

I två af dessa motioner, afgifna en i hvardera kammaren och af

samma lydelse, berördes frågan om anstånd med arfsskattens erläggande
endast beträffande andel, som liufvudsakligen består af fast egendom
med tillbehör. I den tredje motionen, väckt inom första kammaren,
framhölls i samband med ett yrkande på förhöjning af de af Knngl.
Maj:t föreslagna högre skattesatserna, hurusom behof af anstånd med
skattens erläggande kunde föreligga icke blott, då arfvet utgjordes af
fast egendom, utan äfven då tillgångarna i boet vore fastlåsta i affärsverksamhet.
Det i denna motion beträffande anstånd gjorda yrkandet
gick ut på, att i stämpelförordningen måtte införas bestämmelse därom,
att, därest bouppteckningsstämpel, som belöpte å viss andel i boet,
öfverstege tre procent af samma andel samt boets hufvudsakliga inkomst
härflöte antingen af fast egendom eller ock af handel, fabrik
eller annan industriell verksamhet, vederbörande domstol skulle äga på
ansökan af arfvingen eller testamentstagaren medgifva stämpelafgiftens
erläggande i skilda poster med viss tids, högst ett års, mellanrum och
efter fördelning, som af domstolen bestämdes. Af domstolen godkänd
säkerhet för afgiftens erläggande skulle ställas. Förslaget afsåg äfven
ett ytterligare medgifvande för det fall, då behållningen i boet till
största delen utgjordes af fäst egendom. Anstånd mot säkerhet borde
då kunna oberoende af nyss angifna villkor beviljas för en tid af högst
sex månader.

I anledning af dessa motioner gjorde Riksdagen i sin ofvan omförmälda
skrivelse den 22 april 1910 följande uttalande:

»Det torde icke kunna förnekas, att i åtskilliga fall, såsom då
arfs- eller testamentslott utgöres hufvudsakligen af fast egendom med
inventarier, särskildt af fideikommissnatur, eller af egendom, som är
bunden i affärsrörelse eller eljest icke med lätthet kan realiseras, svårigheter
kunna uppstå för vederbörande att utan direkt skuldsättning på
eu gång utgöra den å lotten belöpande stämpelafgiften. Det lärer
fördenskull få anses med billighet öfverensstämmande, att något göres
till minskande af de antydda svårigheterna. Emellertid har, såsom
framgår af det nu ifrågavarande statsrådsprotokollet, chefen för finansdepartementet
riktat sin uppmärksamhet å nu anförda förhållanden.
Det kunde måhända därför synas icke vara erforderligt att här upptaga
denna fråga, men då Riksdagen anser dess lösning icke böra längre än
nödigt undanskjutas, har Riksdagen i de väckta motionerna funnit anledning
till en anhållan hos Eders Kungl. Maj:t, att förslag i ämnet
måtte om möjligt föreläggas nästkommande års Riksdag samt att vid
den utredning, som lärer komma att föregå ett dylikt förslag, hänsyn
tages till icke allenast sådana fall, då boets tillgångar utgöras hufvud -

sakligen af fastighet med tillbehör, utan äfven då tillgångarna bestå af
annan egendom, som ur anståndssynpunkt skäligen bör därmed likställas.»

I anslutning härtill framställde Riksdagen den anhållan om förslag
i ämnet till nästkommande års Riksdag, hvarom kom mittera de förut
erinrat.

Vid anordnandet af en inkomst- eller förmögenhetsskatt får naturligtvis
skattesatsen icke sättas högre än att skatten kan utgå i förra
fallet af årsinkomsten och i det senare fallet af den befintliga förmögenheten.
Tillämpningen af denna själfklara sats möter ingen svårighet
ifråga om inkomstskatten, och, på grund af den egentliga förmögenhetsskattens
i allmänhet relativt låga belopp, i regeln ej heller i fråga om
denna skatt. Annat blir i vissa fall förhållandet vid uttagandet af det
särskilda slag af förmögenhetsskatt, som utgöres af arfsskatten.

Vid tillämpning af nutidens i förhållande till den arffallna egendomens
storlek och skyldskapens aflägsenhet progressiva arfsskatter
kunna ej sällan inträffa fall, då skatten uppgår till så höga belopp, att
densamma, på grund af den särskilda arten af den egendom, af hvilken
skatten skall utgå, i brist på medel till skattskyldighetens fullgörande
icke kan utgå eller åtminstone drabbar oskäligt hårdt.

I syfte att förebygga dylika obilliga verkningar af arfsskatten har
i utländsk lagstiftning i ganska stor omfattning beredts möjlighet för
de skattskyldige att i eu eller annan form erhålla anstånd med skattens
erläggande. Idvad vårt land beträffar, kunde redan vid tillämpningen
af de före den 1 maj innevarande år gällande bestämmelser om arfsskatt
svårigheter i nu angifna hänseende uppstå och torde väl äfven Imf va i
ett eller annat fall uppstått. Men en helt annan räckvidd imfva dessa
svårigheter erhållit, sedan genom nådiga förordningen den 23 april
1910 en högst väsentlig höjning i skattesatserna inträdt.

Särskildt med hänsyn härtill torde det vara af synnerlig vikt att
äfven i vår lagstiftning införas bestämmelser om anstånd med erläggande
af arfsskatt.

Beträffande frågan om den utsträckning, hvari anstånd bör kunna
medgifvas, hafva kommitterade att ställa sig till efterrättelse Riksdagens
anvisning, att hänsyn härvid bör tagas icke allenast till sådana fall, då
boets tillgångar utgöras hufvudsakligen af fastighet med tillbehör, utan
äfven till sådana, där tillgångarna bestå af annan egendom, som ur
anståndssynpunkt skäligen bör därmed likställas.

Hå kommitterade haft att i öfverensstämmelse härmed affatta sitt
förslag, har först den utvägen erbjudit sig att, såsom flerstädes i utländsk

lagstiftning tillämpas, åt vederbörande myndighets fria pröfning i hvarje
särskilt fall öfverlämna, huruvida för den skattskyldige så afsevärda
svårigheter kunna anses vara förbundna med hela skattens omedelbara
erläggande, att anstånd bör honom beviljas. En sådan affattning af
bestämmelserna om anstånd hafva kommitterade emellertid ansett sig
icke böra förorda och detta redan af den anledning, att enligt kommitterades
mening vissa fall förekomma, då det näppeligen är skäligt
att låta anstånds medgifvande bero på myndighets fria pröfning, utan
där det, under gifna objektiva förutsättningar, bör vara den skattskyldiges
ovillkorliga rätt att erhålla anstånd. Kommitterade afse därvid i främsta
rummet fideikommiss. Riksdagen har ju äfven i sin ofvan anförda skrifvelse
framhållit, att svårigheterna vid den förhöjda arfsskattens erläggande i
särskildt hög grad komme att framträda i fråga om fideikommitterad
egendom. Kommitterade gå nu att yttra sig rörande arfsskattens inverkan
ifråga om fideikommiss.

I 17 § af gällande stämpelförordning stadgas, att för fideikommitterad
egendom värdet skall vid stämpelafgifts bestämmande beräknas såsom
om egendomen tillfallit fideikommissarien med äganderätt. Den fiktion,
som ligger i denna bestämmelse, är föranledd af den omständigheten,
att då fideikommitterad egendom icke är afsedd att, så länge fideikommissstiftelsen
varar, öfvergå med full äganderätt till någon innehafvare, staten
skulle, sammanlagdt för en längre tidsperiod beräknadt, komma att af
sådan egendom upphämta väsentligt mindre skattebidrag än af annan,
så vida icke den fideikommitterade egendomens öfvergång från en innehafvare
till en annan i skattehänseende likställdes med öfvergång med
full äganderätt. Om nyssnämnda fiktion sålunda ur statsfinansiell synpunkt
har sitt berättigande, är det emellertid gifvet, att densamma för den
person, till hvilken fideikommisset öfvergår, föranleder en mycket betydande
skärpning af arfsskatten i förhållande till den skatt, som utgår
vid andra arffall. Om ett fideikommiss till värde af 1,000,000 kronor
med en beräknad afkastning af 5 procent, öfvergår till en person af
25 års ålder, motsvarar fideikommissets värde, enligt de vid gällande
stämpelförordning fogade tabeller, för den nye innehafvaren ett värde af
779,650 kronor; är den nye innehafvarens lefnadsålder 50 år, blir värdet
för honom 578,275 kronor, men i hvarje fall skall skatten utgå för ett
värde af 1,000,000 kronor. Om detta förhållande, att arfsskatten vid
öfvergång af fideikommiss under alla förhållanden är högre och i många
fall betydligt högre än den vid andra arffall utgående arfsskatt — ett
förhållande, i hvilket kommitterade icke ifrågasätta någon ändring —

hafva kommitterade i detta sammanhang ansett sig böra erinra. Vid
öfvergång af fideikommiss i fast egendom tillkommer därjämte lagfartsstämpeln
af 60 öre för hvarje fulla 100 kronor af egendomens värde,
hvilken skatt icke har någon motsvarighet vid arffall af annan fast
egendom annorlunda än på grund af testamente.

Arfsskatten för fideikommiss i fast egendom skall utgöras då lagfart
å fånget sökes, och sådan lagfart skall enligt lagfartsförordningen sökas
å landet sist vid det lagtima ting, som infaller näst efter sex månader,
och i stad inom tre månader sedan fånget skedde; och beräknas ifråga
om fideikommiss denna tid från dagen för bouppteckningens upprättande.
Då nu i regeln stärbhuset efter den föregående fideikommissarien åtnjuter
rätt till fardagsår, skall i de flesta fall arfsskatten erläggas någon, stundom
rätt lång tid före tillträdet af fideikommisset och så godt som alltid
innan någon som helst inkomst från detta vunnits. Hvilka svårigheter,
som uppkomma för erläggande af en sålunda anordnad arfsskatt, torde
klart framgå af det följande. För ett fideikommiss om t. ex. 2,000,000
kronors taxeringsvärde utgör, enligt förordningen den 23 april 1910,
arfsskatten jämte lagfartsstämpeln vid arffall enligt klass I i tariffen
92,000 kronor, vid arffall enligt klass II 172,000 kronor och vid arffall
enligt klass III 332,000 kronor *). Om, såsom naturligtvis lätt kan
inträffa, den nye fideikommissarien är i saknad af nämnvärda egna tillgångar
måste det, med mindre alldeles exceptionella förhållanden föreligga,
för honom möta synnerlig svårighet att vid tidpunkten för lagfarten
erlägga arfsskatten, en svårighet, som i talrika fall måste öfvergå till
omöjlighet. För det lån, som den nye fideikommissarien för arfsskattens
erläggande skulle nödgas upptaga, kan han nämligen icke erbjuda säkerhet
af inteckning i fideikommisset, emedan intecknandet af fideikommiss för
sådant ändamål icke medgifves, och ringa utsikt torde föreligga att
erhålla borgenssäkerhet för ett lån å tilläfventyrs flera hundra tusen
kronor, för hvars gäldande i händelse af fideikommissariens kort efter
länets upptagande inträffande död måhända inga tillgångar förefunnes.
Förbises bör ej heller, att den nye fideikommissinnehafvaren för uppsättning
af inventarier, inlösen'' af inneliggande förråd samt ersättning
för höstbrukning af jorden m. in. måste anskaffa driftkapital till ett
belopp, som i det fall, då innehafvaren själf brukar egendomen, vid
ett fideikommiss af ofvan antagna värde af 2,000,000 kronor oftare

’) För det enligt senaste uppgifter högst taxerade fideikommisset, hvars värde
utgör 4,793,600 kronor skulle, om fideikommisset t. ex. öfverginge till ett syskonbarn
till förre innehafvaren, arfsskatten jämte lagfartsstämpeln uppgå till 795,737 kronor
60 öre.

torde öfver- än understiga 300,000 kronor. Skulle äfven möjlighet
förefinnas att genom lån bereda tillgång till arfsskattens erläggande,
lärer, där skatten uppgår till mycket högt belopp, en fideikommissarie,
som hunnit till något framskriden ålder och bildat familj, svårligen kunna
våga begagna sig'' af en sådan utväg, hvilken vid hans förtidiga död
skulle kunna medföra fullständig ruin för hans efterlämnade familj.

Af det anförda torde med full tydlighet framgå, att bestämmelserna
i förordningen af den 23 april 1910 ej sällan måste komma att leda
därtill, att personer, som enligt gällande fideikommisstiftelse skidle äga
rätt tillträda fideikommiss, i saknad af förmåga att utgöra skatten komme
att afsäga sig sin berörda rätt, samt att efter eu serie sådana afsägelser
fideikommisset komme att stå utan innehafvare. Där fideikommissfastighet
är af högre värde och densamma skulle öfvergå till annan än descendent,
torde, så vidt icke alldeles särskilda förhållanden föreligga, verkan af
nyssberörda bestämmelser vid deras tillämpning å fideikommiss varda,
icke den, att statskassan tillföres det stadgade skattebeloppet, utan den,
att fideikommisstiftelsen faktiskt uppliäfves. Hvilken åsikt man än må
hysa rörande frågan om önskvärdheten af afskaffandet af fastighetsfideikommiss,
torde få anses ostridigt, att, därest en sådan åtgärd bör
vidtagas, detsamma bör ske genom en på ändamålet särskildt riktad
lagstiftning, genom hvilken samtliga hithörande förhållanden kunna
ordnas, och icke genom återverkan af en i helt annat syfte tillkommen
författning. Särskildt bör erinras, att synnerligen svårlösta rättsfrågor
måste uppstå, då det gäller att afgöra, hvem äganderätten till ett fideikommiss,
som genom därtill berättigades afsägelse blifvit utan innehafvare,
lagligen bör tillkomma.

Hvad nu anförts torde få anses innebära starka skäl för att sättet
för uttagande af arfsskatt för fideikommiss städse bör anpassas efter
den arffallna egendomens särskilda natur och att sålunda tillträdande
fideikommissarie bör få åtnjuta ovillkorlig rätt till anstånd med skattens
erläggande.

Något principiellt skäl hvarför eu sådan anpassning icke skall
äga rum, torde icke förefinnas. I detta sammanhang torde icke vara
ur vägen att erinra, att, i olikhet med livad i åtskilliga andra länder
äger rum, familjefideikommissinstitutionen i Sverige icke i någon mån
grundar sig på något slags länsrätt eller privilegielagstiftning, utan har
en helt och hållet privaträttslig karaktär, i det att samtliga svenska
fideikommiss utgöras af egendom, som innehafts under enskild äganderätt
och med stöd af allmän lag, för alla samhällsklasser lika gällande,
förklarats skola gå i arf enligt särskildt bestämd arfsföljd. Sker en

sådan anpassning- på ett väl afvägdt sätt, lärer densamma komma att
leda icke allenast till billighet mot den skattskyldige, utan äfven till
ökad inkomst för statsverket, i det att de stundom mycket stora skattebelopp,
om hvilka här är fråga, åtminstone till större delen kunna
antagas komma att verkligen inflyta, hvilket, såsom ofvan blifvit nämndt,
med tillämpning af nu gällande bestämmelser säkerligen ganska ofta
icke skulle blifva fallet.

Under det att staten för utfående af skatt för fideikommiss är
uteslutande hänvisad till fideikommissariens skatteförmåga, äger staten i
fråga om skatt för annan arffallen egendom att anlita hela boets skattekraft.
När det gäller en annan skattskyldig än lideikommissarie, sjmes
därför såsom villkor för ovillkorlig rätt att erhålla anstånd böra uppställas,
att boets ställning i det hela är sådan, att skattebeloppet icke
utan obillig hårdhet kan ur detsamma genast uttagas. Huruvida så är
fallet, torde kunna anses bero af förhållandet mellan, å ena sidan, beloppet
af den skatt, som skall erläggas, och å andra sidan, värdet af de kontanta
eller lätt realiserbara tillgångar, som ingå i boet. Emellertid
torde, äfven om boets tillgångar utvisa ett ogynnsamt förhållande i
berörda hänseende, anstånd icke böra få medgifvas skattskyldig, därest
icke tillika den skatt, som af honom skall utgöras, uppgår till ett
tämligen högt belopp. Anskaffandet af ett mindre belopp kan nämligen,
enligt kommitterades mening, icke förutsättas medföra så stora svårigheter,
att dess omedelbara utkräfvande kan anses såsom en obillighet.
Och det är af största vikt att tillse, att anståndsinstitutets tillämpning
icke utsträckes till sådana fall, där det icke är af verkligt behof påkalladt
utan endast af bekvämlighetshänsyn kan anses för den skattskyldige
önskvärdt. Man får nämligen icke förbise, att anståndsförfarandet
vållar dels genom den pröfning, som h varje särskildt fall
förutsätter, dels ock genom de på kanske ett flertal år fördelade inbetalningarna
ej ringa möda och tidspillan för de myndigheter, som
skola taga befattning därmed.

Kommitterade hafva emellertid icke ansett sig böra stanna vid nu
omförmälda förslag i fråga om anstånd. Det torde nämligen kunna
förekomma åtskilliga fall, på hvilka de förutsättningar, som hittills uppställts,
icke passa in och som dock äro väl ägnade att göras till föremål
för anståndsinstitutets tillämpning. Det kan nämligen inträffa, att ett
dödsbo omfattar betydande värden af sådan natur, att de lätt kunna
realiseras, under det att en testamentstagare på sin lott erhållit endast

fast egendom ■ eller ock en nyttjande- eller afkomsträtt till fast egendom.
Om än staten har rätt att för sin skattefordran hos hvarje enskild andelsägare
i dödsbo hålla sig till boet i dess helhet, bjuder dock billigheten,
att staten äfven tager hänsyn till den enskilde skattskyldige och ser till,
att denne icke oskäligt hårdt drabbas af skatten. Denna synpunkt måste
göra sig gällande med särskild styrka i eu lagstiftning, hvilken söker
såvidt möjligt genomföra den rena arfsskatten och vid skattesatsernas
beräknande tager hänsyn till den enskilda andelsägarens skattekraft.

Den, som genom testamente på lifstid erhållit nyttjanderätt eller rätt
till ränta, afkomst eller annan förmån, är visserligen i regeln icke i samma
ofördelaktiga läge i fråga om tillgång till skattens erläggande som
fideikommissarie. Dels utgår skatten endast efter rättighetens kapitaliserade
värde, dels äger rättighetsinnehafvaren dispositionsrätt öfver
nämnda värde. Men rättighetens verkliga kapitalvärde är alltid beroende
af en tillfällig omständighet, nämligen innehafvarens lifstid, och kan
därför oftast blott i ringa omfattning tagas i anspråk för anskaffande
af kontanta medel. Enda utvägen för rättighetsinnehafvaren att komma
ut med arfsskatten kan under ogynnsamma omständigheter blifva rättighetens
försäljning.

Åfven för den, som med äganderätt erhållit fast egendom, kan det
vålla svårigheter att omedelbart anskaffa medel till skattens erläggande.

För bägge nu nämnda fall, i hvilka den enskilde andelsägaren i
dödsbo med afseende på de möjligheter att skaffa reda penningar, hans
andel erbjuder, är ofördelaktigare ställd än boet i det hela, torde det
sålunda var nödvändigt att bereda möjlighet till anstånd. Men utom
dessa kunna många andra fall af liknande natur förekomma. Kommitterade
hafva också afsett, att äfven vid fråga om skatt för gåfvn anstånd,
då sådant kan anses erforderligt, må kunna medgifvas, om än kommitterade
hysa den uppfattningen, att tvingande behof däraf mera sällan
kommer att göra sig gällande. Med afseende på alla dessa fall förmena
kommitterade, att man icke utan att komma till en för snäf begränsning
kan närmare precisera de förutsättningar, under hvilka anstånd bör få
meddelas. Det torde i stället kunna öfverlämnas till vederbörande
myndighet att i dessa fall afgöra, huruvida hela skattens omedelbara
erläggande skulle för den skattskyldige vara förenadt med afsevärd
svårighet, och att, om så tinnes vara förhållandet, medgifva anstånd.

A id den fria pröfning af hithörande fall, som sålunda enligt förslaget
skulle ankomma på vederbörande myndigheter, lära dessa icke underlåta
att taga ledning af de särskilda förutsättningar, som enligt livad ofvan
är utredt ansetts böra för vissa fall medföra ovillkorlig rätt till anstånd.

Eftergift

skatt.

Såsom den lämpligaste formen för anstånd hafva kommitterade
tänkt sig skattens erläggande genom flera lika inbetalningar, fördelade
med ett års mellantid. Antalet inbetalningar skulle bero på domarens
pröfning, därvid för flertalet fall en maximigräns af fem inbetalningar
ansetts kunna sättas. Då skatten utgår för nyttjanderätt eller rätt till
ränta, afkomst eller annan förmån eller för egendom af fideikommissnatur,
har denna gräns dock synts kunna vara för låg i fall, då skatten
kan uppgå till särskildt höga belopp i förhållande till rättighetens årliga
afkastning, såsom förhållandet är då klass II eller klass IIL i tariffen
kommer till tillämpning. För dessa fall har därför föreslagits en maximigräns
af tio inbetalningar.

Med anstånds beviljande bör infriandet af statens skattefordran
icke äfventyras. Därför måste i regel kräfvas, att säkerhet ställes, som
kan af vederbörande myndighet godkännas. Att uppställa några föreskrifter
beträffande arten af sådan säkerhet har icke synts kommitterade
erforderligt.

I vissa fall torde staten dock icke böra fordra säkerhet. Om man
utgår från den ofvan uppställda satsen, att skattebeloppet vid en förmögenhetsskatt
icke får sättas högre, än att detsamma verkligen kan
utgå af den befintliga förmögenheten, så kan med samma skäl sägas,
att staten icke utan obillighet kan för ett visst skattebelopp fordra eu
säkerhet, som icke kan utgå ur den egendom, för hvilken skatten skall
erläggas. Erkännes riktigheten häraf, torde därmed också vara gifvet,
att hvad ofvan anförts beträffande fideikommiss äfvensom i fråga om
nyttjanderätt och rätt till ränta, afkomst eller annan förmån innefattar
tillräckliga skäl för att eftergifva statens anspråk på säkerhet för skatt,
som skall utgå för fideikommiss eller rättighet af nyss berörda slag.
Det torde i många fall, kanske de flesta, medföra lika stor svårighet
för fideikommissarie eller rättighetsinnehafvare att ställa antaglig säkerhet
för anstånd som att anskaffa det erforderliga kontanta beloppet.

Väsentligen enahanda skäl, som föranledt den moderna arfsskattelagstiftningen
att upptaga bestämmelser om anstånd under gifna förutsättningar
med skattens utgörande, har i åtskilliga länder gifvit anledning
att i vissa fäll helt eller delvis eftergifva skatten.

I den danska arfsskattelagen stadgas, att, där förvärfvaren af egendom,
därför arfsskatt skall utgå, aflider innan afgiften eller någon
del af densamma enligt lagens bestämmelser skall vara erlagd, arfsskatt
endast en gång skall erläggas. Ofvergår egendomen till personer, som

stå i närmare eller fjärm are sky 1 d s k a p s f ör h å 11 a n cl e till den förste förvärfyaren
än denne till den ursprunglige arflåtaren, skall skatten beräknas
efter det skyldskapsförhållande, som medför de högsta skattesatserna.
Därest den, som erhållit anstånd med skatts erläggande, dör
sedan inbetalning af skattebeloppet påbörjats men icke afslutats, eftergifves
i vissa fall det resterande beloppet, i andra fall skall den nye
förvärfvaren erlägga sistnämnda belopp tillika med den skatt, som
belöper på haDS förvärf, dock att den skatt, han sålunda skall erlägga,
icke må blifva högre än om närmast högre klass i skattetariffen skolat
tillämpas.

I Tyskland medgifves eftergift för skatt uteslutande i fråga om
fast egendom och endast då den skattskyldige tillhör första skyldskapsklassen,
hvilken omfattar föräldrar, syskon och halfsyskon samt syskons
afkomlingar i första led. Förutsättning för fullständig eftergift är vidare,
att egendomen under de fem år, som närmast föregått arfsöfverlåtelsen,
varit föremål för förvärf, därför arfsskattelagen stadgar skatteplikt. Nedsättning
till halfva skattebeloppet sker, där berörda tidrymd utgör mera
än fem men icke mera än tio år. Befrielse eller nedsättning inträder
icke, om egendomen under angifna tider mot vederlag öfverlåtits till
personer, som icke till öfverlåtaren stå i sådant förhållande, som föranleder
frihet från arfsskatt.

Den norska arfsskattelagen innehåller den bestämmelsen, att, om
en afkomsträtt upphör, innan ett år gått till ända, kapitalvärdet beräknas
efter den tid, hvarunder rättigheten verkligen åtnjutits.

Vid af vägandet af skattesatserna för egendom, som tillfaller någon
genom arf eller testamente, torde man, teoretiskt sedt, hafva byggt på
den förutsättningen, att vederbörande arfvinge eller testamentstagare
under någon längre tid får innehafva egendomen och draga nytta af
densamma. För ett sådant antagande talar bland annat den omständigheten,
att i de flesta länders skattelagstiftning särskilda bestämmelser
ansetts behöfliga för åstadkommande af lägre värdesättning å egendom,
som enligt sannolikhetsberäkning kommer att innehafvas under en begränsad
kortare tid. Gifvet är ock, att en förmögenhet icke kan, utan
att så småningom helt förtäras, bära en alltför ofta återkommande beskattning
af den afsevärda storlek, som arfsskatten åtminstone i vissa
fall utgör. Att på grund af två eller flei’e tätt på hvarandra följande
dödsfall uttaga dubbel eller än större arfsskatt i ett sammanhang är
onekligen något för tanken motbjudande. I sådana fall kan man näppeligen
grunda statens rätt till skatt på den skattskyldiges förmåga att

bära skatten, då lian i själfva verket ju icke fått njuta någon egentlig
lördel af den lionom tillfallna egendomen, utan endast förmedlat egendomens
öfvergång till sin närmaste efterträdare i arfsrätten. Starka skäl
synas fördenskull tala för att staten i vissa fall fullständigt och i vissa
andra fall åtminstone till någon del eftergifver sitt anspråk på skatt.
Afven i fråga om skatt för gåfva torde eftergift böra ifrågakomma.
Med ledning af de sålunda angifna synpunkterna liafva kommitterade
atfattat ett förslag till bestämmelser om eftergift i vissa fall af skatt för
arf eller gåfva.

Skatt för
gåfva.

Kommitterade öfvergå nu till frågan om revision af gåfvostämpeln,
hvars utredande enligt hvad ofvan nämnts blifvit kommitterade
anbefalld.

Skatt för gåfva af såväl fast som lös egendom har hos oss tidigare
uttagits i form af bevillning, hvarjämte gåfva af fast egendom
sedan gammalt varit underkastad lagfartsstämpel.

År 1861 uteslöts, i samband med den omläggning af bevillningen,
som då företogs, bevillning för gåfva af lös egendom ur bevillningsförordningen.
Först med 1883 års stämpelförordning infördes stämpelbeskattning
af gåfva, hvilken då kom att gälla gåfva såväl af fast som
af lös egendom. Beträffande stämpeln för gåfva af lös egendom angafs
därvid af dåvarande chefen för finansdepartementet såsom motiv för dess
införande afsikten att söka förebygga försök att genom gåfvor med
varm hand undgå den samtidigt höjda arfsskatten.

Sedermera har gåfvostämpeln för både fast och lös egendom alltjämt
bibehållits i våra stämpelförordningar.

Skatten för gåfva af såväl fast som lös egendom utgör enligt nu
gällande stämpelförordning 60 öre för hvarje fulla 100 kronor af egendomens
värde, då egendomen gifvits till skyldeman i rätt nedstigande led,
samt 1 krona 60 öre i andra fall. För gåfva af fast egendom uttages
skatten genom stämpelbeläggning, då lagfart å egendomen sökes. Gåfva
af lös egendom beskattas endast, då afhandling därom upprättas, och
uttages genom stämpel å sådan afhandling.

Efter dessa korta erinringar, som endast afsett att visa, hurusom
skatt för gåfva af såväl fast som lös egendom sedan lång tid tillbaka
haft plats i vår skattelagstiftning, torde kommitterade få, för bestämmande
af det uppdrag i fråga om denna skatt, som meddelats kommitterade,
anföra de uttalanden i frågan, som afgifvits af chefen för
finansdepartementet och af Riksdagen.

Enligt det statsrådsprotokoll, som fanns vidfogadt den ofvan flere
gånger omförmälda proposition till 1910 års Riksdag, däri höjning af
arfsskatten föreslogs, anförde chefen för finansdepartementet, vid propositionens
föredragning inför Kungl. Maj:t, beträffande frågan om gåfvostämpelns
reviderande följande:

»Vid anordnande af arfsskatt får icke lämnas obeaktad benägenheten
att genom gåfvor med varm hand undandraga förmögenhet arfsbeskattningen.
Denna benägenhet växer tydligtvis med ökning af nämnda
beskattning. De åtgärder, som till mötande häraf i flera länder vidtagits,
afse mindre att direkt höja stämpelskyldigheten för gåfva än att
till arfsskattepliktig egendom hänföra gåfvor, som den aflidne i lifvet
bortgifvit. Sålunda föreskrifves, att dylik gåfva, gifven viss tid, i regel
högst 5 år, före dödsfallet, skall inräknas i kvarlåtenskapen, såvidt
angår skattskyldigheten. Åfven om faran för att arfsskattebestämmelserna
eljest skulle förlora i värde icke torde vara så synnerligen stor,
synes mig dock behöfligt att jämväl hos oss stadganden i omförmälda
riktning lämnas. Bestämmelser härom hade jag tänkt mig böra införas
i samma författning som stadgandena om arfsskatten; och syntes mig
lämpligt, att gåfvostämpeln, oafsedt dess förhållande till arfsskatten,
i nämnda sammanhang underkastades särskild granskning. Under nu
nämnda förhållanden kan förslag i ämnet icke föreligga utarbetadt
förrän till nästkommande års Riksdag. De dispositioner dessförinnan,
som kunna liafva träffats i det af mig nyss angifna syfte, torde i stort
sedt, hvad staten vidkommer, icke blifva af någon nämnvärd betydelse.
I hvarje fall lärer nämligen den tid före dödstillfället, inom hvilken af
den aflidne i lifstiden gifven gåfva skall räknas till arfslott och sålunda
lika med kvarlåtenskapen drabbas af bouppteckningsstämpeln, komma
att omfatta öfver ett år.»

I en af de motioner, som vid berörda Riksdag väckts i anledning
af nämnda proposition, framhölls, i anslutning till departementschefens
uttalande i frågan, att den nuvarande gåfvostämpeln icke vore tillfyllestgörande
för att råda bot för eventuellt kringgående af stämpelförordningens
bestämmelser om arfsskatt, och yrkades, att Riksdagen måtte
besluta införande i stämpelförordningen af en af motionären föreslagen
bestämmelse, som var afsedd att förebygga, att genom gåfvor, som
komme till vederbörande myndigheters kännedom, arfsskatt undginges.

Med anledning af livad sålunda förekommit anförde Riksdagen i
den skrivelse, hvari Riksdagen anmälde sina beslut i anledning af ofvanberörda
proposition, att det finge anses vara ställdt utom allt tvifvel,
att med en höjning af arfsskatten benägenhet att genom gåfvor med

varm hand undandraga förmögenhet arfsbeskattning, komme att växa.
Uppenbart vore ock, att under sådana förhållanden särskilda åtgärder
måste vidtagas till förhindrande af dylika transaktioner. Under hänvisning
till att frågan vore föremål för chefens för finansdepartementet
uppmärksamhet förklarade sig Riksdagen emellertid vilja afvakta det
förslag, som vore att förvänta, helst spörsmålet kunde sägas vara ett
problem af svårlöst natur. Med hänsyn till frågans stora vikt och betydelse
ville Riksdagen emellertid framhålla angelägenheten af att förslag
i ämnet om möjligt förelädes nästkommande Riksdag.

Den närmaste anledningen till den revision af gåfvostämpeln, som
nu anbefallts, är sålunda den höjda arfsskatten, och det uppdrag, som
beträffande berörda stämpel i detta sammanhang åligger kommitterade,
innebär att verkställa utredning om hvad som kan göras för att staten
icke genom gåfvor med varm hand må gå miste om en del af de inkomster,
som arfsskatten afser att inbringa. Men i samband därmed
åligger kommitterade tillika att underkasta gåfvostämpeln granskning
jämväl oafsedt dess förhållande till arfsskatten.

Innan kommitterade ingå på en redogörelse för den utredning,
som till fullgörande af deras uppdrag i förevarande del blifvit verkställd,
torde kommitterade få i korthet redogöra för hvad i några våra
grannländers lagstiftning på ifrågavarande område förekommer.

De danska och norska arfsskattelagarna likasom det finska lagförslaget
innehålla bestämmelser, som åsyfta att förhindra att genom
gåfva skatten undvikes. Bestämmelserna innebära att vid uttagande af
skatt för arf skatt ålägges jämväl vissa angifna kategorier af gåfvor,
hvilka anses böra i beskattningshänseende likställas med arf.

I Danmark gäller, att samma skatt som för arf erlägges, bland
annat, för

a) legater och gåfvor för dödsfalls skull (dödsgaver);

b) förskott på arf äfvensom vissa till bröstarfvingar lämnade försträckningar,
hvilka afräknas på arfvet;

c) gåfvor, af hvilka gifvaren förbehållit sig afkomsten eller nyttjanderätten
under sin lifstid eller för en tidrymd, som icke utlupit vid lians
död; samt

d) öfverlåtelser, som skett för att undgå arfsskatt.

Vid bestämmandet af de särskilda arfslotternas storlek skall allt,
som samma person erhåller från samma arflåtare, betraktas som en
samlad arfslott. Har en arfvinge eller testamentstagare tidigare mottagit
arf, legat eller skattepliktigt förskott eller försträckningar från

samma arflåtare, skall såsom följd häraf livad sålunda mottagits medräknas
vid bestämmandet af den skattepliktiga lotten, men från den
arfsskatt, som härvid framkommer, må afräknas den skatt, som redan
kan vara erlagd.

I den norska kungörelsen om arfsskattens belopp, hvilken årligen
utfärdas och sedan år 1904 icke undergått någon förändring, stadgas,
att med arf skall likställas förskott på arf, vidare legater och gåfvor,
som tillfalla någon vid dödsfall, därunder innefattade kontraktsenliga
gåfvor, hvilka ej äro fullbordade vid gifvarens död, gåfvor på dödsbädden
eller i den sista månaden före gifvarens död samt slutligen
alla gåfvor, livilkas afkastning eller disposition gifvaren för sin lifstid
förbehållit sig.

Ofvan omförmälda finska lagförslag innehåller följande bestämmelser.

Har arflåtare gifvit arfvinge något förut, som skall afräknas på
arfvet, så skall denne därför erlägga arfsskatt, såsom om sådan gåfva
vore arflallen på en gång jämte arfvet.

Har någon inom de två senaste åren, förrän han aflider, till annan,
skyld eller oskyld, gjort gåfva, skall ock arfsskatt därför erläggas. Detsamma
gäller, där någon till annan gör gåfva med det villkor, att densamma
skall förblifva i gifvarens besittning till hans död. Har stämpelskatt
redan erlagts för gåfvobref, må densamma afdragas från arfsskatten.

Falla arf, testamente och sådan skattepliktig gåfva i en hand eller
erhåller någon efter samma arflåtare egendom genom två eller flera
sådana fång, skall arfsskatt härför beräknas, som om allt vore på en
gång arffallet.

Enligt den tyska arfsskattelagen äro gåfvor (Schenkungen unter
Lebendeu) underkastade samma skatt som arf, med iakttagande att
i stället för förhållandet mellan arflåtaren eller testamentsgifvaren,
å ena sidan, och arfvingen eller testamentstagaren, å den andra, förhållandet
mellan gifvaren och mottagaren skall lända till efterrättelse
vid skattens beräknande.

Hvad någon i en eller flera poster förvärfvat från samma arflåtare
under fem år före arflåtarens dödsfall, skall med afseende å skattskyldigheten
anses såsom ett förvärf, om det är antagligt, att sådan
fördelning af arfvet skett för att undgå skatt eller för att undvika
skattens beräkning efter en högre skatteprocent.

I Frankrike gäller enligt lag den 25 februari 1901, att gåfva
beskattas progressivt efter aflägsenheten i släktskap mellan gifvare och

mottagare enligt en särskild skala, men däremot icke progressivt efter
gåfvans storlek. Skatten erlägges såsom inregistreringsafgift.

Såsom ofvan är nämndt, uttages hos oss skatt för gåfva af fast
egendom i form af lagfartsstämpel. Denna beskattningsform lämnar
gifvetvis intet öfrigt att önska i fråga om effektivitet.

Däremot ligger det i öppen dag, att det sätt för uttagande af
skatt för gåfva af lös egendom, som enligt gällande stämpelförordning
tillämpas, är synnerligen otillfredsställande. Endast i undantagsfall utfärdas
någon afhandling'' om sådan gåfva. Den, som vid gåfva af lös
egendom vill fastställa sådana villkor och bestämmelser, att skriftlig
form därför är erforderlig, har dessutom andra möjligheter att kringgå
lagens bestämmelser om stämpelbeskattning. Därom vittnar, bland
annat, en af justitieombudsmannen till Konungen den 29 april 1910
aflåten skrivelse, som öfverlämnats till kommitterade för att vid utredningen
af förevarande fråga beaktas. Justitieombudsmannen har i
berörda skrivelse redogjort för följande fall. En gåfva af lös egendom
hade gifvits i tillkallade vittnens närvaro, inför hvilka gifvaren muntligen
tillkännagifvit de vid gåfvan fästa villkoren. Vittnena hade därefter
blifvit hörda inför domstol öfver livad sålunda förefallit. Domstolen
hade beslutit stämpelbelägga vittnesattesten såsom gåfvobref och
vägrat att utan likvid för stämpeln, hvilken skulle debiteras å utdrag
af protokollet öfver vittnesförhöret, utlämna vare sig protokollsutdraget
eller vittnesintyget. Den som föranstaltat om vittnesförhöret hade i
anledning häraf i en till justitieombudsmannen ingifven skrift, under
framhållande af, bland annat, att gåfvan ifråga varit muntlig samt att
vittnesintyget ingalunda kunde likställas med en afhandling om gåfva,
anhållit att blifva förhjälpt till sin rätt att utan stämpels erläggande
utbekomma berörda handlingar. I afgifven förklaring vidhöll domstolen
sin uttalade mening beträffande stämpelskyldigheten, men förklarade sig,
därest justitieombudsmannen hyste annan uppfattning i frågan, vara
beredd att till vederbörande omedelbart utlämna handlingarna utan
annan afgift än protokollslösen. Af ett vid förklaringen fogadt utdrag
af protokollet öfver vittnesförhöret, hvilket protokollsutdrag finnes bilagdt
justitieombudsmannens skrifvelse, framgår, att den bortskänkta egendomen
haft det värde, att om gåfvohandling däröfver upprättats, den
ostridigt bort beläggas med stämpel till ett belopp af mer än 2,800
kronor. Vid pröfning af detta ärende hade justitieombudsmannen funnit,
att ofvanberörda handling icke borde förses med stämpel, såsom vore

den en afhandling om gåfva; och hade justitieombudsmannen underrättat
domstolen om denna sin uppfattning.

En annan utväg att undgå stämpel för gåfva af lös egendom
ligger äfven ganska nära till hands. Gåfvan kan nämligen göras genom
en afhandling, som har form af köp, byte eller lega, men i verkligheten,
på grund af förhållandet mellan de å ömse sidor lämnade vederlag, icke
är annat än gåfva.

Den närmaste uppgiften beträffande gåfvostämpeln blir sålunda
för kommitterade att se till, att densamma, i livad den afser gåfva af
lös egendom, må göras i möjligaste mån effektiv.

Det har därvid stått klart för kommitterade, att en anordningmåste
träffas, hvarigenom skatten kan uttagas oberoende af huruvida
någon handling rörande gåfvan upprättas eller icke. En sådan anordning
hafva kommitterade funnit i det ofvan omförmälda deklarationsförfarandet.
Förslaget innebär i denna del, att en hvar, som mottagit
gåfva, därför skatt skall utgå, skall vara skyldig att inom viss tid efter
mottagandet till vederbörande myndighet afgifva deklaration till ledning
vid skattens bestämmande. Denna bestämmelse, hvars behöriga
tillämpning kommitterade ansett sig hafva betryggat genom böter för
uraktlåten deklaration, hvarom förslaget innehåller stadgande, bereder
möjlighet att uttaga skatt för gåfva af lös egendom vare sig afhandling
därom upprättas eller icke.

För att förhindra att genom fingeradt köp, byte, lega eller annat
sådant aftal gåfvoskatten kringgås, hafva kommitterade föreslagit en bestämmelse,
hvars ordalydelse med en mindre afvikelse är hämtad från
konkurslagens 36 § 1 mom. och som innebär, att, därest af missförhållandet
mellan de å ömse sidor utfästa villkor är uppenbart, att aftalet liufvudsakligen
har egenskap af gåfva, skattskyldighet inträder såsom för gåfva.

Med de sålunda föreslagna bestämmelserna torde möjlighet vara
beredd att utveckla gåfvobeskattningen på sätt, som med hänsyn till
arfsbeskattningen eller eljest må finnas önskvärdt.

Med afseende på det berörda förhållandet till arfsbeskattningen
torde då till en början vara klart, att den beskattning af gåfva, som
skall kunna fylla sitt syfte att förebygga arfsskattens kringgående,
måste röra sig med samma skattesatser, som tillämpas vid arfsskatten.
Vare sig skattskyldigheten för gåfva hålles inom snäfva gränser eller
får en vidsträckt omfattning, alltid måste densamma därför regleras
efter samma tariffer som arfsskatten. I öfverensstämmelse härmed är
också kommitterades förslag affattadt.

Frågan gäller härefter, huruvida, med hänsyn till de högst väsentliga

höjningarna af skatten för gåfva, hvilka sålunda innefattas i kommitterades
förslag, någon begränsning bör företagas, så att icke alla gåfvor blifva
föremål för skatt.

Med hänsyn därtill att gällande stämpelförordning beskattar all
gåfva, så snart afhandling därom upprättats, ligger det närmast till
bands att se till, huruvida äfven under förutsättning, att beskattningsker
vare sig afhandling upprättats eller icke, en allmän beskattning
utan inskränkningar kan anses lämplig.

De invändningar, som kunna tänkas framställda mot en beskattning,
som gäller all gåfva, torde kunna hänföras till två olika synpunkter.
Ur den ena af dessa ser man i gåfvobeskattningen ett oberättigadt
och förhatligt intrång i det enskilda lifvets förhållanden. De
ytterst ofta förekommande gåfvorna släktingar och vänner emellan,
särskildt vid vissa högtider eller bemärkelsedagar i det privata lifvet,
finner man icke komma offentligheten vid; och man vill för en oinskränkt
beskattning af gåfva icke godtaga analogien från den förmögenhetsöfverflyttning,
som beskattas genom arfsskatt. Att död mans
efterlämnade kvarlåtenskap skall uppgifvas för offentlig myndighet och
beläggas med skatt, har ingått i det allmänna rättsmedvetandet. Men
att, där någon under lefvande lifvet, i det fria valet mellan att själf
behålla eller bortgifva viss egendom, väljer det senare alternativet, uppgift
om gåfvan skall lämnas till offentlig myndighet och skatt erläggas, det
har man svårt att förlika sig med.

Ur en annan rent praktisk synpunkt invänder man, att gåfvor till
allmännyttiga och välgörande ändamål icke böra beskattas. Det ligger,
säger man, i statens intresse, att företag, som arbeta för dylika ändamål,
blifva tillgodosedda med frivilligt understöd; men en beskattning liäraf
kunde med skäl befaras afhålla mången från att skänka till sådana
ändamål. Man framhåller särskildt fall, då för ett visst syfte en bestämd
summa är erforderlig, hvilken någon kunde vara villig att skänka; då
utgiften för skatten komme till, kunde det hända att hela gåfvan uteblefve.
I samma syfte påpekas, hurusom, om staten afstår från skatt
på gåfvor för ifrågavarande ändamål, detta icke behöfver innebära, att
den egendom, som bortgifves, kommer att undgå en skatt, som eljest
skulle hafva drabbat densamma. Man kan nämligen icke utan vidare
antaga såsom själffallet, att ifrågavarande egendom, om den icke bortgifves,
finnes kvar, då arfsskatt för densamma skulle komma i fråga.

De sålunda anförda invändningarna torde icke kunna frånkännas
betydelse, och det gäller sålunda att se till, i hvad män de böra föranleda
inskränkning i gåfvobeskattningen. Därvid måste man emellertid

i främsta rummet se till, att icke det syfte förfelas, hvars förverkligande
närmast afsetts med den kommitterade anbefallda revisionen af gåfvostämpeln,
nämligen syftet att förebygga arfsskattens kringgående.

Inskränkning af gåfvobeskattningen med hänsyn till berörda invändningar
kan tänkas genomförd på två olika sätt, antingen så att beskattningen
inskränkes att gälla endast vissa slag af gåfvor eller ock så att
allmän gåfvobeskattning uppställes såsom princip, från hvilken afvikelser
stadgas genom undantag för vissa slag af gåfvor.

Det förra sättet tillämpas, såsom ofvan erinrats, i den norska och
den danska lagstiftningen och förekommer i skilda former, därvid man
på olika sätt sökt angifva de fall, då gåfva kan anses innebära ett
kringgående af arfsskatt. Man har därvid, såsom ock den ofvan lämnade
redogörelsen för vissa främmande länders lagstiftning utvisar, gått så
tillväga, att man föreskrifvit, att vid uttagande af arfsskatt samma skatt
som för arf skall uttagas för vissa slag af gåfvor.

Efter pröfning af de olika sätt, som försökts för åstadkommande
af en sådan begränsning, måste kommitterade till en början taga bestämdt
afstånd från tanken att åt vederbörande myndighet öfverlämna
att i det individuella fallet söka utforska, huruvida den, som gjort
gåfvan, haft för afsikt att därigenom undvika arfsskatt. Utom det att
för en sådan undersökning sällan några hållpunkter torde finnas, måste
densamma ovillkorligen få en synnerligen förhatlig karaktär, allrahelst
den finge till föremål viljeyttringar af en person, som vid tidpunkten
för undersökningens verkställande vore död.

Om man begränsar skattskyldigheten till sådana gåfvor, som gifvits
för dödsfalls skull eller i förskott på arf eller därvid gifvaren förbehållit
sig att under sin lifstid eller under viss tid behålla egendomen i sin
besittning eller uppbära afkomsten däraf, så torde man därmed visserligen
ernå, att en del gåfvor, som ostridigt böra beskattas, också drabbas
af skatt, men ingalunda lyckas träffa ens tillnärmelsevis alla de gåfvor,
som kunna tänkas gifna i syfte att undgå arfsskatten. Att ytterligare
bland beskattningsbara gåfvor upptaga sådana, som gifvits under viss
tid af ett, två eller flera år före gifvarens död, har icke heller synts
kommitterade tilltalande. En sådan gräns har ju en rent tillfällig karaktär
och skulle säkerligen träffa synnerligen ojämnt. En man, som i sin ålders
sena höst, i tanke att han icke har långt kvar att lefva, skänker bort en
del af sin förmögenhet, men sedan oförmodadt kommer att lefva ännu
åtskilliga år, skulle för berörda förmögenhetsdelar undgå beskattning,
under det att gåfvor, gjorda af en ung man utan minsta tanke på döden,
skulle blifva föremål för skatt, därest gifvaren kort därefter, kanske

till följd af olyckshändelse, miste lifvet. En begränsning, som kan få
sådana verkningar, anse sig kommitterade icke böra förorda för afgörande
af en så viktig fråga, som den, huruvida en gåfva bör beskattas
eller icke. Emellertid hafva kommitterade icke tilltrott sig att alldeles
lämna åsido det förhållandet, att gåfva, som inom viss kort tid före
arflåtares dödsfall gifvits till arfvinge eller testamentstagare, kan hafva
skett i syfte att åstadkomma lindring i arfsbeskattningen, och hafva
fördenskull i förslaget upptagit stadgande, att till skattepliktiga gåfvor
åt arfvingar eller testamenttagare, som skett inom två år före arflåtares
dödsfall, skall tagas hänsyn vid beräkning af skatten å gåfvotagarnas
arfsandelar.

Ungefär samma invändningar torde kunna göras mot andra möjligheter
att begränsa skattskyldigheten till vissa kategorier af gåfvor.

Det gäller därför att se till, huruvida det andra af ofvan omförmälda
sätt att begränsa skattskyldigheten leder till bättre resultat.
Uppgiften är med andra ord att undersöka, om man, med uppställande
af allmän skattskyldighet för gåfva såsom grundsats, kan genom undantag
härifrån taga behörig hänsyn till de invändningar mot en sådan beskattning,
som ofvan anförts.

Hvad beträffar de anspråk på inskränkningar, som framställts
hufvudsakligen ur synpunkten, att staten icke bör göra onödiga intrång
i det enskilda lifvets förhållanden, torde man kunna tillfredsställa dem
genom att från skattskyldighet undantaga sådana slag af gåfvor, som
kunna sägas ofta förekomma släktingar eller vänner emellan.

De invändningar, som, enligt hvad ofvan anförts, blifvit gjorda ur
synpunkten af vissa gåfvotagares intresse, torde utan större svårighet
kunna afvärjas genom att från skattskyldighet undantaga vissa samfund,
inrättningar, föreningar och andra juridiska personer, hvilka verka i
välgörande syfte, eller ock för ändamål, som för den kulturella utvecklingen
inom landet, vare sig den ideella eller den materiella, kunna
anses vara af allmännare betydelse.

Kommitterade hafva sålunda kommit till det resultatet, att skatt
på gåfva utan inskränkning till vissa slag af gåfvor bör i vår lagstiftning
bibehållas såsom princip samt att härifrån undantag ur två olika synpunkter
böra stadgas. I sådant hänseende innefattar kommitterades
förslag undantag dels i fråga om den objektiva skattskyldigheten, dels
ock i fråga om den subjektiva.

Med hänsyn till gällande föreskrift om lagfartsstämpel vid fast
egendoms öfvergång såsom fideikommiss eller på grund af testamente
torde enahanda stämpel för gåfva af fast egendom böra bibehållas.

Gifvet är emellertid, att kommitterades förslag i fråga om skatt för
gåfva bör föranleda upphörande af det tillägg af eu krona till den
vanliga lagfartsstämpeln, som för närvarande uttages i de fall, då fast
egendom gifves åt annan än skyldeman i rätt nedstigande led.

Slutligen gäller det att äfven beträffande skatt för gåfva afgöra
frågan, hvad som bör utgöra föremål för den svenska statens anspråk
på°sådan skatt. Under det att arfsskatten är en förmögenhetsskatt,
står skatt för gåfva närmare inkomstskatten. Det synes därför vara
naturligast att i fråga om skatt för gåfva lata mottagarens föihallande
till staten vara afgörande för frågan, huruvida beskattning bör itrågakomma
eller icke. I öfverensstämmelse med denna grundtanke torde
svensk medborgare äfvensom utlänning, som är eller bör vara här i
riket mantalsskrifven, böra vara skattskyldiga för af dem mottagna gåfvor,
• dock med den inskränkning, att skatt icke synes böra utkräfvas af utlänning
för gåfva af egendom utom riket.

I chefens för finansdepartementet ofvan berörda anförande till
statsrådsprotokollet den 14 maj 1910 uttalades, såsom kommitterade i
början af detta betänkande erinrat, att det borde tagas under öfvervägande,
huruvida stadgandena beträffande gåfvostämpeln borde bibehållas
i allmänna stämpelförordningen eller inarbetas i författningen om arfsskatt.
I betraktande däraf att, enligt kommitterades förslag, skatten för gåfva
skall vara underkastad samma tariff och i det hela äfven i öfrigt enahanda
bestämmelser som arfsskatten, är det gifvet, att de bestämmelser,
som äro afsedda ritt reglera skatten för gåfva, i förslaget fått sin plats
i samma förordning, som behandlar arfsskatten.

I en af de förut omförmälda, i anledning af den kungl. propositionen om
arfsskatten väckta motionerna framkastades, vidkommande skatteskalorna
och den i dem föreslagna progressionen, den tanken, att för undvikande
af olämpliga språng i stegringen och åstadkommande af kontinuerliga
skattesatser en omläggning af skatteskalorna borde ske i öfverensstämmelse
med den progressionsmetod, som vunnit tillämpning i gällande
inkomstskatteförordning. I anledning häraf uttalade bevillningsutskottet
i sitt öfver propositionen afgifna betänkande, att utskottet visserligen
funne, att en riktig tillämpning af den ifrågasatta metoden skulle aflägsna
nyssnämnda i motionen antydda olägenheter och att i följd häraf den
af motionären framhållna synpunkten vore förtjänt af beaktande.. Da
emellertid tillräckliga skäl att frångå den hittills använda progressionsmetoden
ej kunde anses förebragta, hade utskottet anslutit sig till Kungl.

Skatte skalorna.

Maj:ts förslag i denna del. Utskottet hade emellertid icke kunnat undgå
att beakta, hurusom det kungi. förslaget i denna del företedde afsevärda
språng i skatteskalorna. Förslag hade ock inom utskottet framställts,
hvilka utan att principiellt afvika från nuvarande anordning varit ägnade
att i väsentlig mån af hjälpa denna brist, men då i andra afseenden
anmärkningar framkommit mot samma förslag och det i hufvudsak borde
vara fråga allenast om eu formell förbättring af den nuvarande tariffen,
hade det synts utskottet lämpligast, att frågan finge underkastas en mera
ingående behandling i samband med det arbete, som, enligt livad departementschefen
till det vid berörda proposition fogade statsrådsprotokollet
omförmält, påginge i och för en formell omgestaltning af bestämmelserna
rörande arfsskatten. Utskottet hade nämligen ansett siv kunna
antaga, att, sedan uppmärksamheten riktats å nu ifrågavarande olägenhet,
Kungl. Maj:t icke skulle underlåta att i samband med omförmälda aids- *
beskattningen rörande arbete vidtaga erforderliga åtgärder till olägenhetens
afhjälpande.

Riksdagens skrifvelse i anledning af nyssberörda proposition innehåller
intet uttalande i ifrågavarande ämne.

Kommitteräde hafva emellertid af chefen för finansdepartementet
erhållit i uppdrag att utreda, hvilka ändringar i de af Riksdagen antagna
skatteskalorna må kunna vidtagas till afhjälpande af de af bevillningsutskottet
påpekade olägenheterna.

Till fullgörande häraf hafva kommitteräde låtit utarbeta nya skatteskalor
efter en progressionsmetod, som tämligen nära öfverensstämmer
med den metod, som tillämpades i den år 1902 antagna förordningen
om inkomstskatt. Genom de af kommitteräde sålunda föreslagna skatteskalorna
åstadkommes — utan väsentlig rubbning af skattesatserna för
de andelsbelopp, som inleda de särskilda skattegrupper, hvari andelarna
med hänsyn till sin storlek blifvit indelade — en kontinuerlig stegring
af skatten för hvarje hundratal kronor inom hvarje sådan grupp, och
de stora språng i stegringen, som i gällande skatteskalor framträda vid
öfvergången, särskild! från de högre andelsbeloppen i en lägre grupp
till de andelsbelopp, hvarmed närmast högre grupp begynner, hafva
undanröjts, om än ojämnheter icke kunnat helt och hållet undvikas.

Beräkning
af arfs- och
gåfvoskatternas

afkastning.

Kommitterades förevarande förslag torde föranleda, att de belopp,
som genom beskattning af arf och gåfva inflyta till statsverket, komma
att uppföras under särskild titel i riksstaten. Det är af största vikt,

att den statistik, som skall läggas till grund för beräkningen af denna
skattetitel, lämnar noggrann kännedom om ifrågavarande skatters afkastning.
För erhållande af uppgifter rörande beloppet af den arfsskatt,
som inflyter genom bouppteckningsstämpel, lagfartsstämpel och stämpel
å protokoll öfver testamentsbevakning, är sörjdt genom föreskriften om
skyldighet för underdomstolarna att till hofrätterna afgifva stämpelredovisning.
Bestämmelser rörande den statistiska behandlingen af sålunda
inkomna uppgifter äfvensom af de hithörande stämpelbelagda
handlingar, som ingifvas direkt till hofrätterna, finnas meddelade i
nådiga skrifvelsen till statskontoret den 12 september 1884 angående
statistiska uppgifter öfver inkomsten af stämpelpapper, som användes
till beläggning af lagfarts-, intecknings- med flera handlingar. För att
statistiken öfver beloppet af ifrågavarande skatters af kastning skall
blifva fullständig, erfordras emellertid ytterligare, att hvad i nyssnämnda
hänseende föreskrifves i 1884 års författning utsträckes att gälla äfven
beträffande de uppgifter öfver upptagen skatt, som enligt den af kommitterade
föreslagna förordningen äro afsedda att inkomma från Kungl.
Maj:ts befallningshafvande. Om behofvet af att föreskrift i sådant hänseende
meddelas, hafva kommitterade härmed velat erinra.

Special-motiv.

1 KAP.

Om skattens omfång.

1 §•

Här angifves i sina hufvuddrag omfattningen af den skattskyldighet,
som förslaget afser att reglera och som till sina detaljer närmare bestämmes
genom de följande paragraferna. Principen att skattskyldigheten
för andel i dödsbo påhvilar vederbörande arfvinge eller testamentstagare
har blifvit mera bestämdt framhållen än som skett i de tidigare förordningarna
om arfsskatt (stämpelförordningarna); såsom föremål för
skatt har angifvits förvärf af egendom ej blott genom arf och testamente,
utan äfven genom gåfva och såsom i grunden bestämmande för
skattens storlek har angifvits egendomens värde. Åfven har ansetts
lämpligt att i denna paragraf framhålla, att skatten så till vida är eu
stämpelskatt, att den utgår i form af stämpelafgift, hvilken form kommitterade
af historiska och praktiska skäl funnit lämpligt att för arfsskattens
vidkommande bibehålla och jämväl trott sig kunna föreslå att
tillämpas å skatten för gåfva äfven i den ökade omfattning, skattskyldighet
för sådant förvärf enligt förslaget blifvit bestämd.

Att och huru skyldskapsförhållandet mellan arflåtare och arfvinge
samt mellan gifvare och mottagare jämte egendomens värde har inverkan
på skattens storlek, angifves i 19 §.

2 §

innehåller samma stadgande, som återfinnes i 8 § A) 5 i gällande
stämpelförordning.

2 KAP.

Om arfsskatt.

Om föremål för arfsskatt och om värdering af arfallen egendom.

3 §•

För de grundsatser, som kommitterade ansett sig böra följa vid
normerandet af dels svensk medborgares dels utlännings skyldighet att
vidkännas arfsskatt till svenska staten, har redogörelse lämnats i den allmänna
motiveringen. Skattskyldigheten har gjorts beroende åt arflåtarens
medborgarskap eller bosättningsort utan afseende å arfvingens förhållanden
i denna del. Sålunda uttages enligt förslaget arfsskatt för all
kvarlåtenskap efter svensk medborgare, med undantag för fast egendom
i utlandet. Enligt stadgandet skall alltså, med nämnda undantag, skatt
erläggas jämväl för kvarlåtenskap efter utrikes bosatt svensk medborgare,
vare sig kvarlåtenskapen tinnes inom eller utom riket. Hvad
paragrafen i denna del innehåller torde måhända blifva utan praktisk
betydelse i de många fall, då bouppteckning efter i utlandet afliden
svensk man icke blir till svensk domstol ingifven, men tillräckliga skäl
synas icke tala för en förändring af nu gällande bestämmelser härutinnan,
helst som staten enligt kommitterades mening icke bör afstå från sin
rätt att uttaga skatt af de egna undersåtarna, för så vidt icke särskilda
omständigheter därtill föranleda. Sådana kunna emellertid föreligga
och särskildt den omständigheten är då af betydelse, att en främmande
stat uttager skatt för kvarlåtenskap, som efterlämnats inom dess område.
I sådant fall kommer, vid strängt fasthållande af krafvet på skatt härstädes
för all den aflidnes kvarlåtenskap äfven till den del densamma
utgöres af egendom i utlandet, dubbel beskattning att träffa den del
af egendomen, som finnes utom riket, och det synes vara en enkel gärd
af rättvisa att svenska staten afstår sin rätt till skatt af sådan kvarlåtenskap,
i den mån skatten icke öfverstiger den i utlandet erlagda.
I syfte att förebygga sådan dubbelbeskattning har ock i 29 § införts
ett härför lämpligt stadgande. Bestämmelsen att fast egendom i utlandet
icke träffas af arfsskatt till svenska staten är ny och har sin
motsvarighet i det föreslagna nya stadgandet om skatteplikt för här i
riket belägen fast egendom, som efterlämnats af utlänning, vare sig
denne vid dödstillfället haft sin bostad inom riket eller icke. Dessa

bestämmelser öfverensstämma med den princip, som tämligen allmänt
vunnit erkännande i främmande länders lagstiftning:.

I Iråga om skattskyldighet för kvarlåtenskap efter utlänning saknas
i stämpellörordningen alla bestämmelser, men i rättspraxis bär frågan
härom blifvit löst sålunda, att arfsskatt för sådan kvarlåtenskap icke
härstädes uttages. Kommitterade hafva emellertid ansett sig böra föreslå,
att skatt för kvarlåtenskap efter utlänning, som varit eller bort
vara mantalsskrifven här i riket, skall utgå i samma omfattning som
för afliden svensk medborgares efterlämnade egendom, alltså, med undantag
för utrikes belägen fast egendom, för kvarlåtenskapen i dess helhet,
oberoende af dess befintlighet inom eller utom riket.

En särskild ställning intages af sådan kvarlåtenskap i utlandet,
som utgöres af egendom »af svensk natur» — såsom aktier i svenska
aktiebolag, svenska obligationer, depositionsbevis af svenska banker och
annat dylikt. Af åtskilliga skäl, på livilka det torde vara öfverflödigt
att här ingå, hafva kommitterade ansett olämpligt att införa skattskyldighet
vid öfvergång genom arf eller testamente af sådana tillgångar,
som representera utlänningars fordringar i Sverige, exempelvis
på grund af försträckningar till svenska staten, svenska kommuner,
inländska företag eller svenska medborgare o. s. v. Däremot tala åtskilliga
skäl för att aktier i svenska bolag och förmögenhet, som eljest
nedlagts i svenska affärsföretag, vid öfvergång på grund af dödsfall
träffas af arfsskatt.

Det må emellertid framhållas, att de föreslagna bestämmelserna för
att blifva fullt effektiva hafva behof af stöd i bestämmelser i civillag
angående t. ex. villkoren för inregistrering af aktier, som från afliden
utlänuing öfvergått till ny innehafvare, om skyldighet för utlännings
här i riket bosatta ombud att ansvara för skatt, som vid dödsfall bör
utkräfvas af utlänningens här nedlagda förmögenhet o. s. v., och torde
förslag till sådana bestämmelser böra utarbetas, därest de af kommitterade
föreslagna principerna vinna godkännande.

I 18 § meddelas bestämmelser om den rätt till afdrag för gäld,
som må ifrågakomma vid uppskattning af värdet å egendom, som efterlämnats
af utlänning, hvilken icke varit bosatt inom riket.

I 3 § 2 mom. har införts en ny bestämmelse om skyldighet att
erlägga arfsskatt för egendom, som på grund af testamente tillfaller
någon vid annat tillfälle än förre rättsinnehafvarens dödsfall. Beträffande
fäst egendom, som på grund af fldeikommissbref eller annat testamente
öfvergår till flera personer efter hvarandra, är redan i gällande stämpelförordning
denna princip tillämpad genom föreskriften i 18 §, att stämpel

skall erläggas hvarje gång, då, efter det egendomen öfvergått till ny
innehafvare, lagfart därå sökes. Den nu föreslagna bestämmelsen afser
emellertid att gälla icke blott i berörda fall, utan får äfven tillämpning,
då lös egendom på grund af fideikommissbref eller annat testamente
tillfaller någon vid annat tillfälle än förre rättsinnehafvarens dödsfall,
utan att skatt för egendomens värde för den nye innehafvaren beräknats
vid testamentsgifvarens död. I hvilka fall skatten beräknas vid testamentsgifvarens
död, framgår af 12, 13 och 14 §§, jämförda med 22 §. Tilltälle
att i fall, som sägs i 3 § 2 inom., uttaga arfsskatt har möjliggjorts
genom det föreslagna deklarationsförfarandet beträffande vissa förvärf,
som i förslaget afses.

4-6 §§.

Enligt gällande stämpelförordning skall vid beräkning af stämpel
å bouppteckning egendomens värde upptagas med ledning af bouppteckningen,
dock med iakttagande att värdet af fast egendom icke må
upptagas lägre än nästföregående årets taxeringsvärde samt att värdet
af aktier, lottbref, obligationer och andra därmed jämförliga värdehandlingar
icke må beräknas lägre än det, som vid dödstillfället var det i
allmänhet gällande, och meddelas därjämte i stämpelförordningen särskilda
föreskrifter angående uppskattning af värdet af nyttjanderätt och
rätt till ränta, afkomst och annan förmån. Åfven gifvas i samma förordning
föreskrifter, huru värdet å viss egendom, som i bouppteckningen
icke blifvit åsatt särskildt värde, skall beräknas. Motsvarande bestämmelser
hafva, i hufvudsak oförändrade, införts i arfsskatteförordningen.
Det har emellertid ansetts följdriktigt att såsom hufvudregel införa bestämmelse
därom, att all arffallen egendom skall beräknas till det värde
den har vid tidpunkt, då densamma öfvergår till den nye innehafvaren,
och stadganden, som uttrycka denna uppfattning, hafva blifvit föreslagna
i 4 §. I fråga om gåfva återfinnes motsvarande bestämmelse i 36 §.
Vidare har bestämmelse gifvits om, hvilket värde skall träda i stället för
taxeringsvärdet, när särskildt sådant värde ej finnes för viss fast egendom.

Den nya formuleringen af de bestämmelser, som fått plats i 6 §,
öfverensstämmer i det väsentliga med den lydelse, motsvarande bestämmelser
erhållit i den nya förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt.

1-9 §§

motsvara hvad gällande stämpelförordning i hithörande delar innehåller.

Om arfsandelar.

Enär arfsskatten enligt förslaget — på sätt jämväl enligt gällande
lagstiftning äger rum — i regel kommer att uttagas genom stämpel å
bouppteckning, innan ännu genom arfskifte verklig uppdelning af kvarlåtenskapen
mellan bodelägarna företagits, måste, för skattebeloppets
bestämmande, genom vederbörande myndighets åtgärd en beräkning företagas,
huru arfskiftet bör ske enligt lag eller särskilda bestämmelser i
testamente. För detta ändamål måste i första rummet åstadkommas utredning
om värdet af de tillgångar, som skola skiftas mellan de därtill
berättigade, hvarefter med detta värde såsom utgångspunkt värdet å
livarje arfslott eller annan andel i boet beräknas med stöd af tillämpliga
bestämmelser. De föreskrifter, som skola följas vid andelarnas beräkning
och värdering, hafva i förslaget erhållit sin plats i 10—17 §§, hvarjämte
i 18 § gifvits en särskild bestämmelse att tillämpas vid beräkning af
värdet å andel i kvarlåtenskap efter utlänning.

10-14 §§.

Gifvet är att i fall, då den andel, som skall tillkomma någon
testamentstagare eller fideikommissarie, utgöres endast af viss egendom
eller då arfsskatt eljes utgår endast för vissa förmögenhetsobjekt, t. ex. för
af utlänning efterlämnade aktier i svenska aktiebolag, allenast värdet å
sådan egendom behöfver utredas för att därå belöpande skatt skall kunna
till sin storlek beräknas. Någon beräkning af denna egendoms värde i
förhållande till den öfriga behållningen i boet behöfver sålunda ej äga
rum. Ej heller behöfver i andra fall domstolen verkställa särskild beräkning
af arfslotternas värde, då behörigen upprättadt arfskifte omedelbart
kan läggas till grund för skattebeloppens bestämmande. Måste
emellertid för arfsandelarnas bestämmande skifte företagas och föreligger
ej ett sådant, har domaren att räkna med ett fingeradt arfskifte, byggdt
på den förutsättningen att boets tillgångar skola skiftas enligt lag eller
bestämmelser i de vid tiden för skattens erläggande kända testamentariska
förordnandena. Därvid skola boets tillgångar beräknas med ledning
af bouppteckningen och andra handlingar eller inhämtade upplysningar,
med iakttagande att hvad som ej skall inräknas såsom skattepliktig
tillgång varder behörigen frånskildt. Af den utrönta skattepliktiga
behållningen uppdelas på rättsägarna hvad å en livar linnes böra
belöpa, och hvarje sålunda beräknad andel påföres därå belöpande skatt.

Detta nu gällande förfaringssätt, som ju i många fall kan leda
till oriktig beräkning af skattebeloppen, hafva kommitterade det oaktadt
ansett sig böra i förslaget bibehålla, särskildt med hänsyn till den
lättnad som det ostridigt för med sig i fråga om skattens upptagande.
Det är uppenbarligen en stor fördel för staten att kunna uttaga arfsskatten
genom en så enkel åtgärd som bouppteckningsinstrumentets
stämpelbeläggning vid det tillfälle, då detsamma ingifves till domstolen
för att där inregistreras. Ett frångående af denna metod skulle påkalla
en del mer eller mindre komplicerade anordningar för skatteuppbörden,
som det åtminstone för närvarande icke torde vara lämpligt
att sätta i fråga.

öfver den kvarlåtenskap, som efterlämnats af här i riket bosatt
utlänning, upprättas icke bouppteckning för att ingifvas till svensk
domstol och där inregistreras. För beräkning af värdet å andel af
sådan kvarlåtenskap har vederbörande myndighet vid skattens beräkning
att rätta sig efter uppgifterna i den deklaration, som det ålagts arfvingar
och testamentstagare att afgifva och som väl torde komma att grunda
sig på en uppteckning och fördelning af kvarlåtenskapen. Fn sådan
uppteckning och fördelning måste uppenbarligen äga rum, där flera
delägare i boet finnas, för tillvaratagandet af deras särskilda intressen,
men äfven eljes för att deklarationsplikten skall kunna fullgöras.

Hvad nu beträffar sådan kvarlåtenskap, hvaröfver bouppteckning
ingifves till svensk domstol, är det att märka, att bouppteckningens
uppgifter om boets behållning icke alltid kunna läggas till grund för
skattens bestämmande. Dels kan i bouppteckningen upptagas egendom,
hvilken skall lämnas utan afseende vid bestämmandet af den skatt, som
skall erläggas af de vid tiden för bouppteckningens inregistrering skattskyldiga
bodelägarna, dels kunna sådana fall föreligga, att vid inträffad t
dödsfall arfsskatt skall erläggas för egendom, som icke upptagits såsom
tillgång i bouppteckningen efter den aflidne. De fall, då afvikelser
från bouppteckningens uppgifter i nämnda afseenden ansetts böra ifrågakomma,
angifvas i 13 och 14 §§. Där gifna bestämmelser öfverensstämma
delvis med bestämmelserna i 8 § A) 2 och 3 i stämpelförordningen,
men för visst fall afser förslaget därjämte att åstadkomma en
tämligen betydelsefull förändring i de nu bestående grunderna för behållningens
och arfsandelarnas beräkning. Af de angifna paragrafernas
innehåll torde framgå, att förändringen afser fall, då om kvarlåtenskap
gifvits sådant förordnande, att icke hvarje testamentstagare kan omedelbart
inträda i besittning af den rätt till kvarlåtenskapen, som blifvit

honom tillförsäkrad, särskild! af den anledning, att den blifvande ägaren
till yiss egendom icke blifvit i testamente individuellt bestämd.

Enligt bestämmelserna i stämpelförordningen skall skatt omedelbart
vid bouppteckningens inregistrering erläggas för hela kvarlåtenskapens
värde. För beräkning af skattens storlek uppdelas berörda
värde emellan arfvingar och testamentstagare, men skatt uttages icke
blott för den andel, som verkligen tillfaller de förhandenvarande rättsägarna,
utan äfven för värdet af hvad, som i en framtid skall på grund
af föreskrifter i testamente tillfalla efterföljande rättsägare. Skatten
förskjutes i sin helhet af boet, som bär att i sin ordning göra sig ersatt
för det förskjutna beloppet af en hvar, som tillträder honom tillkommande
andel, vid den tidpunkt, då tillträdandet sker. På grund af
särskilda bestämmelser i 8 § A) 12 och 14 § i stämpelförordningen får
den, hvilken tillträder nyttjanderätt till egendom, som vid en framtida
tidpunkt skall med samma rätt öfvergå till ny innehafvare eller hvartill
äganderätten först efter ny ttj anderättens upphörande skall tillfalla annan,
erlägga den andel af skatten, som belöper icke blott å värdet af den
rätt, som tillkommer honom, utan äfven den skatt, som beräknas belöpa
såväl å de efterföljande testamentstagarnas andel i rättigheten som å
själfva äganderätten. Aro de efterföljande rättsinnehafvarne icke kända
vid tiden för stämpelbeläggningen, skola enligt förordningens bestämmelser
vissa personer helt enkelt anses såsom de blifvande testamentstagarna
och skatten grundas på denna förutsättning.

Sin grund torde bestämmelserna hafva dels i den gällande anordningen,
enligt hvilken arfsskatt i regel uttages endast i sammanhang
med inregistrering af bouppteckning efter den aflidne arflåtaren, dels i
den ännu icke helt öfvergifna uppfattningen att statens anspråk på arfsskatt
är i främsta rummet riktadt mot den aflidnes kvarlåtenskap och
endast i andra rummet bör ställas i beroende af de torfoganden, som
träffats angående kvarlåtenskapens uppdelning emellan arfvingarna och
testamentstagarna. Men principen står icke väl öfverens med ett skattesystem,
hvilket, såsom det i Sverige från och med år 1895 gällande,
afser att uttaga skatt på arfslott och enligt hvilket skatten är progressiv
såväl i förhållande till arfslottens storlek som med hänsyn till arfvingens
eller testamentstagarens personliga förhållanden. Kommitterade hafva
därför sökt att finna utvägar för att, såvidt möjligt är, afhigsna de nu
bestående olägenheterna härutinnan. Till fullo har det emellertid icke
kunnat ske, då kommitterade af praktiska hänsyn funnit sig böra bibehålla
nu tillämpade förfaringssätt för de fall, då samtliga på grund af
testamente hvarandra efterträdande rättsägare äro individuellt angifna,

så att de vid tiden för skattens erläggande äro fullt kända. I alla öfriga
fall skall däremot enligt förslaget skatt uttagas endast å värdet af den
egendom, som tillfaller hvarje arfvinge eller testamentstagare, och erläggas
vid de särskilda tidpunkter, då samma egendom enligt gifna
regler och i förekommande fall enligt den bestämda successionsordningen
tillfaller den därtill berättigade. För möjliggörande af denna anordningbar
i 13 § träffats bestämmelse, huru egendom, b varom bär sägs, skall
upptagas vid beräkning af behållningen i dödsbo såväl efter testamentsgifvaren
som efter en livar af de personer, som med nyttjanderätt innehaft
egendomen. Någon svårighet att tillämpa, hvad sålunda föreslagits,
synes näppeligen vara att befara, och statens rätt att erhålla skatt af
hvarje testamentstagares andel af kvarlåtenskapen i förhållande till dess
värde för testamentstagaren synes genom de föreslagna bestämmelserna
hafva erhållit de garantier, som under föreliggande omständigheter
kunna anses erforderliga och lämpliga, på samma gång som skattskyldigheten
öfverflytt-ats på de personer, som rätteligen böra träffas af
densamma.

Om nyttjanderätt till egendom i fall, som här afses, vid annan
tidpunkt än innehafvarens död öfvergår till ny innehafvare eller förvandlas
till äganderätt, skall med tillämpning af bestämmelsen i 3 §
2 mom. skatt erläggas af den, som sålunda tillträder egendomen. Skattskyldigheten
inträder vid tidpunkten för tillträdet och skatten uttages
genom stämpelbeläggning af den deklaration, som enligt 38 § skall atgifvas
af den skattskyldige.

Vissa af de föreslagna detaljbestämmelserna torde erfordra någon
förklaring.

Stadgandet i 10 § att den del af kvarlåtenskapen, som utgöres
af fideikommiss i fast egendom, alltid skall behandlas såsom eu särskild
arfslott och draga sin särskilda skatt afser att uttryckligen angifva, att
i detta afseende nu tillämpade grunder för stämpelbeläggning af fideikommissbref
skola lämnas orubbade. Värdet af egendom, som här afses,
skall alltså icke tagas i beräkning vid bestämmandet af skatten för
lideikommissarien i öfrigt tillfallande andel åt den dödes kvarlåtenskap.

I 12 § har inrymts ett stadgande därom, att upplåtelse af egendom
med fri förfoganderätt under innehafvarens lifstid skall i skattehänseende
anses såsom upplåtelse med äganderätt. Den sålunda upplåtna rätten
innebär ju ingen annan inskränkning i egendomens disponerande än
den, att testamentstagaren icke kan genom testamente förfoga öfver
egendomen på annat sätt än testamentsgifvaren bestämt. Däremot kan
egendomen säljas, bortgifvas eller på annat sätt föryttras och den efter -

följande testamentstagaren har ingen trygghet för att egendomen finnes
kvar vid den tidpunkt, då densamma skulle tillfalla honom. Redan nu
lär enligt tämligen allmänt vedertagen praxis ett sådant förfogande öfver
egendomen behandlas såsom upplåtelse med äganderätt och bestämmelsen
afser att åt denna praxis gifva stöd i författningen.

Bestämmelsen för med sig, att egendom af här angifven beskaffenhet
bör inräknas bland tillgångarna efter den, som innehaft egendomen
med fri förfoganderätt, hvarom bestämmelse jämväl gifvits i 14 § 1) c).

Hvad 14 § 3) innehåller därom, att gäld, som häftar vid fast
egendom i utlandet, ej må inräknas bland boets skulder, är en naturlig
följd af förslagets bestämmelse, att arfsskatt icke skall erläggas för sådan
egendom.

15 §.

Enligt nu gällande stämpelförordning skall den andel af kvarlåtenskapeu,
hvilken såsom fördel, giftorätt och morgongåfva tillkommer
efterlefvande make, alltid anses motsvara hälften af egendom och rättigheter,
som tillhört makarna gemensamt eller den afiidne enskildt. Denna
bestämmelse, som torde hafva föranledts af svårigheterna att vid stämpelbeläggningen
beräkna giftorättens storlek i hvarje särskildt fall, i synnerhet
under den tid då densamma beräknades efter olika grunder i
afseende å äktenskap som ingåtts före och efter den 14 september
1845, synes numera ej behöfva bibehållas, helst som densammas tillämpning
är ägnad att skapa svårigheter i andra afseenden, och kommitterade
hafva ansett sig hafva giltig anledning att föreslå bestämmelser
om beräknande af ifrågavarande andel i dödsboet efter grunder, som
mera öfverensstämma med gällande lagstiftning om andelens verkliga
storlek.

16 och 17 §§

innefatta bestämmelser, som i stämpelförordningen återfinnas, i hufvudsak
lika lydande, i 8 § A) 19 och 20. Emellertid har 16 § kompletterats
med ett tillägg, som hänför sig till det nya stadgandet i 15 §
om beräkning af efterlefvande makes fördel, giftorätt och morgongåfva.

18 §.

När arfsskatt uttages endast af viss egendom, som tillhör kvarlåtenskapen
efter en utom riket bosatt utlänning, uppstår utan tvifvel
en viss svårighet att reglera rätten till afdrag för gäld, som livilar å
samma kvarlåtenskap. Beträffande den del af kvarlåtenskapen, som
utgöres af fast egendom här i riket, synes denna svårighet kunna lösas
på det af kommitterade föreslagna sättet, att afdrag medgifves endast
för den i egendomen intecknade gälden. Beträffande åter annan egendom
såsom aktier i inländska bolag och annan här i riket nedlagd förmögenhet
hafva kommitterade af praktiska hänsyn, särskilt af hänsyn
till svårigheten att afgöra i livad mån befintlig'' gäld rätteligen hänför
sig till sådan egendom, ansett sig icke kunna medgifva något afdrag
för gäld.

Om arfsskattens beräknande.

19 §•

De nya skatteskalorna äro så anordnade, att hvarje ökning af
arfslotten med 100 kronor inom hvarje intervall framkallar en proportionsvis
skeende ökning af skatteprocenten. För att med ledning af
skalan i klass I uträkna skatten å en arfsandel af t. ex. 5,900 kronor
förfar man på följande sätt: Skatten på det i skalan upptagna närmast
lägre andelsbeloppet 4,000 kronor är 40 kronor. För hvarje hundratal
kronor, hvarmed det föreliggande andelsbeloppet öfverstiger nyssnämnda
andelsbelopp, ökas skatten med 1 krona 6Ö öre, i det valda exemplet
alltså med 19 x 1.60 = 30 kronor 40 öre. Lägger man tillsammans de
två skattebeloppen 40 kronor och 30 kronor 40 öre erhåller man den
sökta skatten å 5,900 kronor, som utgör 70 kronor 40 öre.

Huru de föreslagna nya skatteskalorna verka vid jämförelse med
de nu gällande skalorna framgår af här intagna tablå, hvilken särskild!,
afser att visa, jiuru förhållandet ställer sig vid öfvergången från en
intervall till en annan. Af densamma torde framgå, att den nu ånmärkningsvärdt
ojämna stegringen vid dessa öfvergångar i det stora hela
försvunnit.

Jämförelse mellan de nu gällande och de föreslagna skattesatserna beträffande

vissa andelsbelopp.

Andelsbelopp	Klass I	Klass 11	Kl	a s s III
a		b	a	b	a	b
200				i	20	1	20	2		2
300	—	—	- -	i	80	2	10	3		3	80
400	—	—	- 1-	2	40	3	—	4	—	5	60
500	—	—	- -	4	—	4	—	7	50	7	5 0
600	—	—	- ''-	4	80	5	2 0	9	—	10	—
700	—	—	- -	5	60	6	40	10	50	12	50
800	—	—	- -	6	40	7	60	12	—	15	—
900	—	—	- -	7	20	8	80	13	5 0	17	5 0
1.000	6	—	6!—	10	—	10	—	20	—	20	—
1.100	6	60	7 j—	11	—	11	80	22	—	24	—
1.200	7	20	8 —	12	—	13	60	24	—	28	—
1.300	7	80	9 —	13	—	15	40	26	—	32	—
1.400	8	40	10 -	14	—	17	2 0	28	—	36	—
1.500	9	—	11 -	18	—	19	—	37	50	40	—
1,600	9	60	12 —	19	20	20	80	40	—	44	—
1,700	10	20	13 -	20	40	22	60	42	50	48	—
1.800	10	80	14 -	21	60	24	40	45	—	52	—
1.900	11	40	15 -	22	80	26	20	47	50	56	_
2.000	16	—	16 —	28	—	28	—	60	—	60	—
2,100	16	80	17 20	29	40	30	60	63	—	66	—
3,900	31	20	38 so	78	_	84	60	175	50	192
4,000	40	—	40 -	88	—	88	—	200	—	200	—
4,100	41	—	41 60	90	20	92	20	205	—	210	—
5,900	59	_	70 4 0	165	20	175	_	383	50	408	_
6.000	72	—	72 J~	180	—	180	—	420	—	420	—
6,100	73	20	74 \|-	183	—	185	50	427	—	432	-

a) enligt kungl. förordningen den 23 april 1910.

b) enligt förslaget.

Andelsbelopp	Klass 1	Klass II	Kl	a ss III
a		b		a	b	a		b
7,900	94	80	no		284	40	284	50	671	50	648	_
8,000	112	—	112	—	304	—	290	—	680	—	660	—!
8,100	113	40	114	40	307	80	295	50	688	50	672	_;
9,900	138	60	157	60	396	_	394	50	841	50	888
10,000	160	—	160	—	420	—	400	—	900	—	900	—
10,100	161	60	162	80	424	20	405	60	909	—	912	—
14,900	268	20	297	20	655	60	674	40	1,341	__	1,488	_
15,000	300	—	300	—	690	—	680	—	1.425	—	1,500	—
15,100	302	—	302	80	694	60	685	60	1,434	50	1,512	—
20,000	440	—	440	--	960		960	—	2,000	—	2,100	—
24,900	547	80	577	20	1,195	20	1,234	40	2,490	_	2,688	_
25,000	600	—	580	—	1,250	—	1.250	—	2,625	—	2,700	—
25,100	602	40	582	80	1,255	_	1,257	—	2,635	50	2,712	—
80,000	720	-	720	—	1,560	-	1,600	—	3,300	—	3,300	—
50,000	1,300	—	1,400	—	3,000	—	3,000	—	6,250	—	6,300	—
59,900	1,677	20	1,736	60	3,594		3,742	50	7,487	50	7,785	_
60,000	1,680	—	1,740	—	3,720	—	3,750	—	7.500	—	7.800	—
60,100	1,682	80	1,743	40	3,726	20	3,757	50	7,512	50	7,816	—
74,900	2,097	20	2,246	60	4,643	80	4,867	50	9,737	_	10,184	_
75,000	2,250	—	2,250	—	4,800		4,875	—	9,750	—	10,200	—
99,900	2,997	_	3,196	20	6,593	40	6.742	50	13,486	50	14.184	_
100,000	3,200	—	3,200	—	6,600	—	6,750	—	13,500	—	14,200	—
149,900	4,796	80	5,096	20	10,193	20	10,492	50	21,735	50	22,184	—
150,000	5,100	—	5,100	—	10,500	_	10,500	—	21.750	—	22,200	—
150,100	5,103	40	5,104	—	10,507		10,508	70	21,764	50	22,216	—
174,900	5,946	60	6,096	_	12,243	_	12,666	30	25,360	50	26,184
175,000	5,950	—	6,100	—	12,250	j-	12,675	—	26,250	—	26,250	—
175,100	5,953	40	6,104	—	12,257	1 —	12,683	70	26,265	—	26.268	—

Andelsbelopp	Klass I	Klass II	Klass III
a	b	a	b	a		b
224,900	7,646	60	8,096 -	16,192	..	17,016	30	34,859	50	35,232
225,000	8,100	—	8,100 j—	16,650	—	17,025	—	34,875	—	35,250	—
225,100	8,103	60	8,104 2 5	16,657	40	17,033	70	34,890	50	35,268	—
259,900	9,356	40	9,583 25	19,232	60	20,061	30	40,284	50	41,532	_
260,000	9,360		9,587 so	19,240	—	20,070	—	41,600	—	41,600	—
260,100	9,363	60	9,591 75	19,247	40	20,078	70	41,616	—	41,616	—
324,900	11,696	40	12,345 75	25,342	20	25,716	30	51,984	_	51,984	_
325,000	12,350	_	12,860 -	25,350	—	25,725	—	52,000	—	52,000	—
325,100	12,353	80	12,354 50	25,357	80	25,733	70	52,016	—	52,016	—
364,900	13,866	20	14,145 so	28,462	20	29,196	30	58,384	_	58,384	_
365,000	13,870	—	14,150,—	28,470	—	29,200	—	58,400	—	58,400	—
365,100	13,873	80	14,154 so	28,477	80	29,208	—	58,416	—	58,416	—
449,900	17,096	_	17,970 so	35,992	__	35,992	_	71,984	_	71,984	_
450,000	18,000	—	18,000 -	36,000	—	36,000	—	72.000	—	72,000	—
450,100	18,004	—	18,004 -	36,008		36,008	—	72,016	—	72,016	—

Den nya anordningen för emellertid med sig ändrade skattesatser
för de flesta andelsbelopp under de gränser, vid h vilka skatten når sitt
maximum, och kan med anledning häraf jämväl antagas åstadkomma
någon förändring i skattens beräknade af kastning. För utredning om
de nya skalornas sannolika verkningar i detta afseende hafva kommitterade
låtit verkställa en beräkning på grundvalen af tillgängliga uppgifter
för åren 1906—1908, hvars resultat framgår af följande af docenten
Gustaf Kobb upprättade tablå:

Ökning i skattebeloppen enligt den föreslagna nya skalan.

1906 1907 1908

Klass 1
„ II
„ III

88,267

26,617

50,201

kr.

4 %
2.4 %
5.7 %

105,712

44,648

48,103

kr.

2.9

4.g

4.2

°/

101,407

45,490

63,718

kr.

, 2.7
3.1
3.8

Summa

165,085

kr.

3.9 %

198,463

kr.

3.5

210,615

kr.

. 3.1

medeltal —. 191,388 kr., 3.4 %•

De af kommitterade föreslagna nya skatteskalorna torde böra
kompletteras med hjälptabeller och. kommitterade hafva gått i författning
om sådana tabellers utarbetande. Nämnda arbete har emellertid
ej hunnit blifva färdigt så tidigt, att tabellerna kunna biläggas detta
betänkande, utan skola de särskild! öfverlämnas.

20 och 21 §§.

De häri meddelade bestämmelserna hafva öfverflyttats från stämpelförordningen
8 § A) 17 och 21. Det nya stadgandet i 21 § har tillkommit
för att åstadkomma enhetlighet i fråga om beskattning af egendom,
som tillfaller äkta makar gemensamt.

22 §.

Bestämmelserna i denna paragraf öfverensstämma med bestämmelserna
i andra och tredje styckena af 8 § A) 12 i stämpelförordningen.
Att deras tillämpning blifvit i viss mån begränsad, öfverensstämmer
med de principer för beskattning af successivt öfvergående rättigheter,
som förslaget afser att genomföra och för hvilka redogörelse lämnats
vid behandlingen af 10—14 §§.

23 §

motsvarar hvad 17 § stämpelförordningen stadgar i hithörande del.

24 §.

Såsom tidigare framhållits, är det föreliggande förslaget byggdt på
den principen, att den, som på grund af arf eller testamente erhåller
egendom af en eller annan beskaffenhet, därför skall erlägga arfsskatt
vid den tidpunkt, då egendomen tillfaller honom med den rätt, som för
hans vidkommande må vara närmare bestämd, och denna princip har
alltigenom blifvit följdriktigt genomförd med det undantag, som afses i
12 §. För komplettering af hithörande bestämmelser bär i nu förevarande
paragraf lämnats föreskrift om, hvilken skall anses såsom arflåtare
i förhållande till den nye innehafvaren i fall, där egendom på
grund af testamente tillfaller någon vid annat tillfälle än testamentsgifvarens
död, sålunda vid en i förhållande till den nye tillträdaren
föregående innehafvares dödsfall eller annan tidpunkt, som icke hänför
sig direkt till testamentsgifvarens död.

Från den i denna paragraf angifna allmänna regeln, att skyldskapsförliållandet
mellan två omedelbart efter hvarandra följande nyttjanderättsinnehafvare
skall vara afgörande för bestämmandet af skattens storlek,
för så vidt af skyldskapen beror, har undantag skett beträffande sådana
fall, som afses i 12 §. I dessa fall skall nämligen skatten för värdet
af såväl äganderätt som alla upplåtna nyttjanderätter beräknas och
erläggas i sammanhang med inregistreringen af bouppteckningen efter
testamentsgifvaren, med iakttagande därvid af de i 22 § gifna föreskrifterna
för vissa fall, och testamentsgifvarens skyldskap till testamentstagarna
eller vissa af dem blir bestämmande för skattens beräkning.

25 §.

Frestelsen att i lifstiden genom gåfvor till sina närmaste undandraga
staten större eller mindre del af den arfsskatt, som enligt gifna
bestämmelser skall utgå, kan, såsom ofta framhållits, antagas blifva
större i samma mån som skattesatserna blifvit höjda. Genom den föreslagna
skatten för gåfva hafva kommitterade sökt förekomma ett kringgående
på denna väg af bestämmelserna om arfsskatt. Som emellertid
en obehörig lindring i skatten kan vinnas därigenom, att en person
genom tid efter annan gjorda gåfvor i lifstiden i smärre belopp uppdelar
den förmögenhet, som efter hans frånfälle skall genom arf eller
på grund af testamente tillfalla arfvingarna eller andra närstående, hafva
kommitterade sökt finna utväg att göra sådana åtgärder betydelselösa,
för så vidt med dem åsyftats att vinna en lindrigare beskattning än
eljest bort ifrågakomma. Bestämmelsen i 25 § innebär, att de gåfvor,
som en arfvinge eller annan delägare i boet må hafva erhållit af arflåtaren
inom två år före hans död, skola sammanläggas med den andel
af kvar låtenskapen, som tillfaller honom vid dödsfallet, och sålunda
träffas af den högre skatteprocent, som gäller för det beräknade större
andelsbeloppet. Någon undersökning, huruvida afsikt att undandraga
staten någon del af skatten förelegat, behöfver icke företagas. Fn
sådan undersökning är alltid förhatlig och torde dessutom i det stora
flertalet fall icke kunna leda till något säkert resultat. När gåfvan
gifvits inom viss kortare tid före arflåtarens dödsfall, föreligger åtminstone
i många fall en viss sannolikhet för att, utom annat, äfven en
lindring i blifvande arfsskatt varit åsyftad.

Den valda tiden af två år före dödsfallet har synts kommitterade
vara för det afsedda ändamålet väl afpassad.

26 och 27 §§.

De i stämpelförordningen gifna bestämmelserna om särskild''stämpel
å testamente, hvartill hänsyn icke tagits vid boupptecknings inregistrering
och hvars innehåll påkallar en förhöjning af den redan erlagda skatten,
hafva öfverförts till 26 § i föreliggande förslag. I fråga om testamente,
som af arfvingarna godkännes, ändock detsamma icke bevakats, har föreslagits
skyldighet för vederbörande testamentstagare att göra anmälan
om detsamma i den ordning, som gäller för deklaration, och torde härigenom
vinnas större garanti för skattens erläggande än nu gällande
bestämmelser erbjuda.

Vidare har här inrymts ett stadgande om efterbeskattning al gålva,
hvartill behörig hänsyn icke jämlikt 25 § tagits vid beräknande åt den
arfsskatt, som erlagts vid boupptecknings inregistrering, vare sig detta
skett af den anledning, att gåfvan då icke varit känd, eller därför att
hänsyn till densamma icke då behöft tagas, enär gåfvotagaren vid denna
tidpunkt icke varit att anse såsom delägare i boet. När i sistnämnda
fall denna lians ställning emellertid blir konstaterad t. ex. därigenom
att ett testamente, som grundlägger densamma, göres gällande, skall
tilläggsskatt för gåfvan utgöras i sammanhang med den på grund af
testamentet utgående skatten. Till ledning för skattens beräkning tjänar
den skattskyldiges deklaration om de förhållanden, som grunda skattskyldigheten.

För det fall att ett testamente, hvartill hänsyn tagits vid boupptecknings
stämpelbeläggning, genom domstols beslut blifvit helt eller
delvis ogillt förklaradt, innehåller stämpelförordningen visserligen bestämmelse
om restitution af stämpelafgift, som uttagits till för högt
belopp därför, att vid afgiftens bestämmande hänsyn tagits till de upphäfda
testamentsbestämmelserna, men förordningen synes icke förutsätta,
att ett testamentes upphäfvande eller ändrande i vissa delar äfven
kan medföra en ökad skattskyldighet. Som emellertid äfven sådana
fall kunna inträffa, har i 27 § meddelats föreskrift om fullgörande af den
ökade skattskyldighet, som kan uppstå därigenom, att bestämmelser i
ett testamente, hvartill hänsyn tagits vid arfsskattens beräknande, blifva
upphäfda.

28 §.

När skatt skall erläggas vid boupptecknings inregistrering, vid
lagfart å fast egendom eller vid bevakning af testamente, uttages

skatten oberoende af tiden för skattskyldighetens inträdande. Berörda
tid sammanfaller emellertid med arffallet och några särskilda bestämmelser
därom torde icke erfordras. Däremot torde bestämmelser
angående tiden för skattskyldighets inträdande icke kunna undvaras i
de fall, som omförmälas i denna paragraf och med afseende å hvilka
kommitterade föreslagit, att skatten skall erläggas vid afgifvandet af
deklaration om de förhållanden, som grunda skattskyldighet. Den
tidpunkt, som är bestämmande för skattskyldighetens inträdande i de
särskilda fallen, måste i förordningen noggrant angifvas, på det att
äfven den tid, inom hvilken deklarationsplikten bör fullgöras, må erhålla
sin nödvändiga bestämning.

Med afseende å de i förslaget angifna tidpunkterna för skattskyldighetens
inträdande i olika fall torde någon motivering icke erfordras.

29 §.

Med anledning af den svårighet, som för visso skulle vara att
emotse med afseende å beräknandet af den i denna paragraf omförmälda
nedsättning i viss skatt, därest beräknandet skulle ske vid skattens erläggande
och verkställas af domare, hvilka efter livad i allmänhet
kan antagas icke hafva tillgång till den utländska lagstiftning, hvartill
vid frågans bedömande hänsyn bör tagas, har det ansetts lämpligt att
till Konungens pröfning hänskjuta frågor om efterskänkande af skatt,
som här sägs. Skatten måste vid sådant förhållande till fullo erläggas i
vanlig ordning, därest icke Konungen före tiden för skattens erläggande
medgifvit nedsättning i skattebeloppet, och den nedsättning i skatten,
som senare må medgifvas, får komma vederbörande till godo genom
restitution.

3 KAP.

öm skatt för gåfva.

Med afseende å de grundsatser, som enligt kommitterades meningböra
vara bestämmande vid revision af de nu gällande bestämmelserna
om skatt för gåfva, hänvisas till den allmänna motiveringen. Här
lämnas därjämte redogörelse för åtskilliga af förslagets detaljer.

30 och 31 §§.

Den subjektiva skattskyldigheten normeras i 30 och 31 §§• Såsom
regel gäller, att en hvar svensk medborgare äfvensom här i riket bosatt
utlänning är skyldig att erlägga skatt för af honom erhållen gåfva
efter ungefärligen enahanda grunder, som gälla beträffande arfsskatt.
Äfven juridiska personer hafva med vissa undantag underkastats samma
skattskyldighet.

Från skattskyldighet hafva, under visst förbehåll med afseeude å
de vid gåfvan fästa villkoren, frikallats till en början de icke fysiska
personer, som enligt de vid innevarande års Riksdag antagna ändringarna
i stämpelförordningen blifvit hänförda till klass II i tariffen,
samt därjämte kyrkor, religiösa samfund och hushållningssällskap, vissa
sjuk- och begrafningskassor samt understödsföreningar, äfvensom föreningar
och andra sammanslutningar, som hufvudsakligen fullfölja
religiösa, välgörande, politiska, sociala, vetenskapliga eller konstnärliga
syften eller afse att höja landets näringslif. Den omständigheten att
samtliga dessa äro underkastade arfsskatt för livad de erhålla på grund
af testamente, kräfver enligt kommitterades mening icke med nödvändighet,
att de jämväl skola vara underkastade skatt för donationer, som
göras i lefvande lifvet. Afsikt att genom donationer till fromma stiftelser
eller andra välgörande eller allmännyttiga institutioner kringgå bestämmelserna
om arfsskatt torde väl ytterst sällan vara för handen. Däremot
torde det kunna antagas, att benägenheten att genom gåfvor understödja
sådana institutioner skulle i hög grad minskas, om på grund af
stränga bestämmelser om skatt på gåfva en under alla förhållanden afsevärd
del af det skänkta beloppet skulle indragas till staten. Den offervillighet,
hvilken visar sig i donationer till ändamål, som främjas af de
i 31 § uppräknade stiftelserna och inrättningarna m. fl., synes emellertid
böra på allt sätt främjas och ingalunda genom skattelagstiftningen
motarbetas.

Det kan ju blifva föremål för tvekan, huruvida icke andra institutioner
och sammanslutningar än de, som falla under bestämmelserna i
31 §, kunde vara berättigade att komma i åtnjutande af enahanda skattefrihet,
som för dessa blifvit föreslagen. Kommitterade hysa dock den
uppfattningen, att med den lydelse paragrafen erhållit ramen för skattefrihet
gjorts så vid, att alla gåfvor, som gifvas till främjande af ett för
samhället såsom helhet bebjärtansvärdt ändamål, undantagas från skattskyldighet
enligt detta kapitel, och hålla före, att, då i tvifvelaktiga

fall pröfning af rätten till skattefrihet skall äga rum, den pröfvande
myndigheten med ledning af de här angifna allmänna synpunkterna
skall komma till ett resultat, som öfverensstämmer med förslagets anda.

Därest vid en gåfva till institution eller sammanslutning, som här
afses, knutits sådana villkor, att gåfvan i själfva verket kommer att
främja enskilda intressen, eller gåfvan gifvits under förbehåll om rätt
för gifvaren att under bestämd tid eller under sin lifstid draga nyttan
af den gifna egendomen, kan af lätt förklarliga skäl skattefrihet icke
medgifvas. I förstnämnda fallet saknas ju själfva grunden för den
skattefrihet, som kommitterade afsett att införa, i senare fallet synes
afsikten att kringgå arfsskattebestämmelserna åtminstone kunna antagas
icke vara alldeles utesluten. Af skäl, som antydts vid behandlingen af
25 §, synes man äfven här böra undvika att efterforska, huruvida sådan
afsikt kan anses föreligga, och låta sig nöja med de yttre tecken, som
i det stora flertalet fall torde nifva starkt stöd för det antagandet, att
gåfvan egentligen är af samma natur, som om densamma gifvits i ett
testamente, och förty bör i skattehänseende underkastas samma bestämmelser,
som gälla för testamenterad egendom.

Äfven då man erkänner, att skattskyldigheten för gåfva i regel
bör afse alla sådana gåfvor, som innebära en öfverflyttning af förmögenhet
från eu till annan, och sålunda icke bör begränsas till fält, då gåfvan
kan antagas vara gifven för att undandraga staten större eller mindre
del af den arfsskatt, hvarå från dess sida anspråk ställes, torde man,
såsom i den allmänna motiveringen redan berörts, icke böra sträcka
skattekrafvet så långt, att skatten utan motsvarande gagn för staten
skapar berättigadt missnöje eller föranleder ett alltid förhatligt intrång
i familjelifvets hvardagliga förhållanden. För att förebygga sådana
verkningar af gåfvoskatten i dess nu föreslagna större omfattning hafva
kommitterade föreslagit vissa begränsningar i den objektiva skattskyldigheten
vid sidan af de begränsningar i den subjektiva skattskyldigheten,
som behandlats i 31 §. De nu ifrågakommande begränsningarna afse
att från skatt fritaga dels gåfvor, som vanligen gifvas af släktingar
och vänner, såsom julgåfvor eller gåfvor till firande af namnsoch
födelsedagar eller andra bemärkelsedagar, till hjälp åt makar vid
deras bosättning och så vidare, dels gåfvor, som gifvas under form af
periodiskt understöd eller såsom bidrag till undervisning eller uppfostran.
Af de i 32 § angifna undantagen höra till den förstnämnda gruppen

gåfvor af'' lösören för personligt bruk och därmed likställda lösören,
som gifvas till prydande af offentliga b}7ggnader eller deras förseende
med inredning, äfvensom andra gåfvor af ett visst mindre värde; till
den andra gruppen hänföras de gåfvor, som afses i 32 § b). I de fall
då gåfvor af sistnämnda slag icke gifvas under sådana förhållanden,
att skattefrihet för dem i alla afseenden bör medgifvas, träffas de af
inkomst- och förmögenhetsskatt enligt bestämmelserna i den vid innevarande
års Riksdag antagna förordningen om sådan skatt och det synes
icke lämpligt att därutöfver låta dem äfven drabbas af skatt enligt föreliggande
förordning.

33 §.

Denna paragraf fastställer den i den allmänna motiveringen närmare
berörda grundsatsen, att skatten för gåfva skall utgå oberoende
af den form gåfvan erhållit.

Hvad paragrafen vidare innehåller om tiden för skattskyldighetens
inträdande står i öfverensstämmelse med livad beträffande förvärf på
grund af arf eller testamente i motsvarande fall stadgats i 28 §.

34 §.

Att vid uppskattning af gåfvans värde i här omnämnda fall
afdrag får ske för värdet af motprestationen, torde, utan att särskildt
stadgande därom gifves, få anses själffallet.

35 §.

Skatten för gåfva växer med gåfvans storlek efter samma progressionsmetod,
som gäller för arfsskatten. Genom uppdelning af en gåfva
i flera smärre gåfvor, hvilka hvar för sig träffas af skatt efter en lägre
skatteprocent än den, som gäller för gåfvans sammanlagda belopp, kan
således på en lätt väg en obehörig skattelindring beredas den skattskyldige,
därest icke i förordningen meddelas lämpliga bestämmelser,
som äro ägnade att förebygga ett sådant kringgående af densamma.
Kommitterade hafva fördenskull sökt finna sådana bestämmelser, och
hvad i sådant afseende föreslagits innebär, i öfverensstämmelse med
hvad i 25 § föreslagits beträffande där omförmälda fall, att alla gåfvor,
som någon inom en viss tidrymd, här föreslagen till två år, erhåller
från samma gifvare, skola med afseende å skattskyldighet anses såsom

eu gåfva och sålunda träffas af skatt enligt den skatteprocent, som
gäller för det sammanlagda beloppet. För tillämpning af denna föreskrift
hafva gifvits särskilda anvisningar i sammanhang med deklarationsförfarandets
reglerande.

36 och 37 §§.

Principen att skatt för egendom, som erhålles genom gåfva, skall
utgå, såsom om egendomen förvärfvats på grund af arf eller testamente,
framhålles ytterligare genom de här gifna stadgandena, som i sak innebära,
att flertalet af de med afseende å arfsskatten gifna bestämmelserna
i tillämpliga delar skall gälla äfven i fråga om gåfvoskatten.

4 KAP.

Gemensamma bestämmelser.

Om deklaration.

Likasom bouppteckning, fideikommissbref och afhandling om gåfva
bilda underlag för beräknande af den skatt, som på grund af dessa
handlingars innehåll skall uttagas, och äfven förmedla skatteuppbörden
genom handlingarnas stämpelbeläggning, skall, enligt förslaget, deklarationen,
då den är upprättad i behörig- ordning och åtföljes af erforderliga
handlingar till styrkande af däri lämnade uppgifter, i regel tillmätas
en afgörande betydelse med afseende å beräkning och uppbörd af skatten
för förvärf, hvarom densamma innehåller upplysning. Deklarationen
skall sålunda tagas för god, därest den ej visas vara oriktig, och skatt
på grund af densamma skall erläggas genom deklarationshandlingens
stämpelbeläggning. Om deklarationen innehåller medvetet oriktiga uppgifter,
som föranleda att skatt uttages med för lågt belopp, skall den
som meddelat de oriktiga uppgifterna vara underkastad ansvar enligt
särskilda bestämmelser och underlåtenhet att aflämna uppgift skall likaledes
medföra ansvarspåföljd. Bestämmelserna härom hafva i allt väsentligt
affattats i full öfverensstämmelse med hvad som gäller beträffande
deklaration enligt förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt;
dock tovde böra anmärkas, att där stadgade påföljd af talans förlust för

underlåtenhet att afgifva deklaration i förslaget måst ersättas med andra
bestämmelser, då det torde möta synnerligen stora svårigheter att finna
en anordning, som gör det möjligt att utan ledning af deklaration bestämma
skattskyldigheten i de fall, i hvilka kommitterade föreslagit
deklarationsförfarandet såsom den lämpliga utvägen att vinna kännedom
om de olikartade förhållanden, som inverka på skattens beräkning. För
att framtvinga deklaration, som trots den stadgade ansvarspåföljden icke
aflämnats inom behörig tid, har sålunda domstol tillagts befogenhet
att på yrkande af allmän åklagare vid vite tillhålla den uppgiftspliktige
att fullgöra sin skyldighet.

Till lättnad för de skattskyldige har medgifvits, att deklaration
må afhimnas till vederbörande kronofogde eller magistrat, hvilka det
åligger att till Kungl. Maj:ts befallningshafvande öfversända de mottagna
handlingarna.

Blanketter till deklaration torde böra tillhandahållas de skattskyldige
genom Kungl. Maj:ts befallningshafvandes försorg.

Om skattens erläggande.

De meddelade bestämmelserna om tiden och sättet för skattens
erläggande stå i hufvudsak i öfverensstämmelse med de grundsatser,
som med afseende härå äro gällande enligt stämpelförordningen, hvilken
kommitterade ansett sig böra taga till ledning äfven vid normerandet
af den skatteuppbörd, som äger rum i samband med deklarations
aflämnande. Såsom redan i 1 § betonats erlägges skatten i form af
stämpelafgift. Beträffande sättet härför stadgas i 40 §, att skattebetalningen
sker genom stämpelbeläggning af den handling, som ligger till
grund för skattens beräkning, dock att i fråga om testamente som
bevakas stämpeln anbringas å protokollet öfver bevakningen. ATd
stämpelbeläggningen användas dubbla beläggningsstämplar och kontrollen
öfver densamma utöfvas enligt bestämmelserna i 48—Öl §§ på
samma sätt som enligt stämpelförordningen äger rum. Föreskriften att
handling, som icke är behörigen stämpelbelagd, icke må. mottagas,
har bibehållits beträffande de handlingar, som ingifvas till domstol.
Beträffande åter deklaration torde ett dylikt stadgande näppeligen kunna
antagas medföra den verkan, som därmed åsyftas, eller att framtvinga
skattebetalningen, och kommitterade hafva fördenskull ansett sig böra
föreslå ett annat förfaringssätt för framtvingande af skatt på grund af
deklaration, hvilken vid aflämnandet icke blifvit försedd med stämpel

till behörigt belopp, i det alt åt Kungl. Maj:ts befallningshafvande
inrymts befogenhet att låta uttaga det felande skattebeloppet.

I det åt kominitterade lämnade uppdraget ingår älven att verkställa
utredning, om och huru en omläggning af gällande bestämmelser
angående stämpelpappersförsäljningen lämpligen kan äga rum. Denna
fråga har emellertid ännu icke varit föremål för kommitterades öfverläggningar
och kominitterade hafva fördenskull ansett sig böra vid
afgifvande af förslag till förordningen om arfsskatt och skatt för gåfva
taga hänsyn till det sätt, hvarpå stämpelförsäljningen för närvarande
är ordnad. I enlighet härmed har 42 § blifvit affattad i öfverensstämmelse
med de grunder, som varit bestämmande för 35 § i stämpelförordningen.

Boets skyldighet att förskjuta arfsskatt har bibehållits i sin nuvarande
omfattning, likaså nu gällande bestämmelser om ordningen för
det förskjutna skattebeloppets återgäldande till boet. Bestämmelsen i
13 § och'' däraf föranledd ordning för skattskyldighets inträdande i vissa
fall torde dock i nämnda fall åstadkomma en faktisk lindring med
afseende såväl å boets som å vissa bodelägares skyldigheter härutinnan.

Om anstånd med skattens erläggande.

Till närmare utförande af livad i den allmänna motiveringen anförts
beträffande anstånd må här ytterligare anföras följande.

Svårighet att på en gång erlägga skatten torde enligt kommitterades
mening göra sig gällande framför allt, då i dödsbo icke
finnes någon nämnvärd tillgång på kontanta penningar eller lätt realiserbara
värdepapper. Dödsboet företräder samtliga arfvingarna och är äfven
skyldigt att för deras räkning i första hand betala hela den arfsskatt,
som belöper å samtliga andelar i boet. Med hänsyn härtill hafva
kommitterade ansett boets tillgång på eller saknad af bekväma betalningsmedel
vara eu omständighet, som bör tillmätas en synnerlig betydelse
vid bedömandet af frågan, huruvida behof af anstånd, i afseende som
här är i fråga, föreligger eller icke. Boet må i öfrigt bestå af fastighet,
kapital som bundits i affärsrörelse eller nedlagts i inventarier eller
lösören, eller hvad annan egendom som helst, så torde, därest betalningsmedel
af nyssnämnda art saknas, svårighet att på en gång erlägga ett
större skattebelopp, kunna antagas vara för handen. Kommitterade
hafva därför framhållit denna omständighet såsom i första hand värd
att beakta. Men då hänsyn äfven bör tagas till de särskilda arfvingarnas

(testaments- eller gåfvotagarnas) svårigheter att på en gång gälda de
skattebelopp, som skola af dem erläggas, har den föreslagna bestämmelsen
erhållit ett rymligare innehåll, afsedt att, oberoende af boets större eller
mindre tillgångar på användbara betalningsmedel, i förekommande fall
bereda de verkligen skattskyldiga den lindring, som ett anstånd med
skattebetalningen får anses innebära.

Enligt kommitterades mening torde rätt till anstånd emellertid
icke böra medgifvas, därest icke skattebeloppet är något så när stort.
Denna rätt kan gifvetyis icke ntöfvas utan att medföra afsevärdt arbete
och besvär för de myndigheter, som hafva att taga befattning med
skattens beräknande och indrifvande. Pröfningen af ett stort antal ansökningar
om betalningsanstånd skulle särskild! vålla domstolarna så stor
ökning i deras vanliga göromål, att mycket kännbara olägenheter för
den rättssökande allmänheten skulle kunna uppstå, och besväret att bokföra,
bevaka och indrifva en mängd fordringar på smärre skattebelopp
skulle för de administrativa myndigheterna medföra en ökad arbetsbörda,
hvars verkningar för närvarande ej kunna beräknas. Då vidare svårigheten
att eidägga ett mindre skattebelopp i allmänhet icke torde vara
alltför''stor, särskild! med hänsyn därtill, att den skattskyldiges ekonomiska
ställning i och med förvärfvet af den egendom, hvarför skatten
skall utgå, får antagas vara stärkt i förhållande till egendomens värde,
hafva kommitterade ansett sig böra göra rätten till anstånd i någon
mån beroende af skattens storlek. Såsom minimigräns har föreslagits
ett skattebelopp af femhundra kronor, som ungefärligen motsvarar skatten
enligt klass III i tariffen å en andel af 6,700 kronors värde.

Rätten till anstånd har gjorts beroende af ansökning, som för att
komma under pröfning bör vara åtföljd af skuldförbindelse å det belopp,
med hvars erläggande anstånd begäres, samt antaglig säkerhet för betalningen.

Hvad här anförts afser emellertid icke förvärf, som omfatta nyttjanderätt
eller rätt till ränta, afkomst eller annan förmån af egendom, ej
heller förvärf af egendom af fideikommissnatur. För den som erhåller
egendom af sådan beskaffenhet föreligger en alldeles särskild svårighet
att på en gång erlägga ett stort skattebelopp, så mycket mera påtaglig,
som förvärfvet omfattar endast af kastning af egendom och själfva egendomen
icke kan tagas i anspråk för att bereda medel till skatten eller
ens kan ställas såsom säkerhet för skattebeloppet. Några exempel kunna
vara ägnade att belysa detta.

En tjugufemårig man, som på grund af sjukdom är oförmögen att
bidraga till sin försörjning, tillträder enligt en aflägsen släktings testa 13 -

mente en lifränta på 1,000 kronor, hvars kapitalvärde enligt tabellen III
uppgår till 16,030 kronor. Skatten för denna arfsandel utgör enligt
klass III i tariffen 1,620 kronor. Utan andra tillgångar än lifräntan,
hvars årsbelopp rätt mycket understiger skattebeloppet, måste denne
person anses urståndsatt att gälda hela det i förhållande till hans bärkraft
stora skattebeloppet på en gåDg. Däremot skulle han uppenbarligen,
om än med uppoffring, kunna fullgöra sin skyldighet, om skattebetalningen
finge ske genom afbetalningar under vissa år, hvilkas antal
bestämdes med hänsyn till de föreliggande omständigheterna.

En femtiotvåårig tjänarinna tillförsäkras i sin aflidna matmoders
testamente en lifränta å 500 kronor, hvars kapitalvärde enligt tabell IV
uträknats till 6,140 kronor. Skatten härför enligt klass III i tariffen
utgör 432 kronor, ett belopp, som uppenbarligen icke kan af den fattiga
tjänarinnan på en gång erläggas, därest hon för sitt uppehälle är hänvisad
till den erhållna lifräntan.

En fideikommissarie, som icke har egen förmögenhet, får tillträda
en fideikommissegendom till ett värde af 1,000,000 kronor och med en
årlig afkastning af 40,000 kronor. Arfsskatten för egendomen utgör
enligt klass III i tariffen 160,000 kronor, men dessutom har han att
erlägga lagfartsstämpel med 6,000 kronor. Ytterligare måste han för
anskaffando af inventarier upplåna 200,000 kronor, som med ränta och
amortering draga en årlig utgift af minst 12,000 kronor. Att under
sådana förhållanden anskaffa penningar till inbetalning på en gång af
hela arfsskattebeloppet torde bereda honom så stora svårigheter, att det
i vissa fall till och med torde inträffa, att han icke kan tillträda sin
egendom.

I dessa och liknande fall, där den förvärfvade egendomen utgöres
af rättigheter, hvilkas bestånd är beroende af att innehafvarna äro i
lifvet, lärer det alltid möta svårigheter att genom lån af enskilda eller
penninginrättningar anskaffa de medel, som erfordras för utgifter af här
antydd art. Den enda säkerhet, som kan ställas, eller själfva rättigheten
är ju beroende af något så ovisst som en människas lifstid och
hvarje långifvare måste ställa sig mer eller mindre betänksam mot att
utlämna penningar mot en så tvifvelaktig garanti för deras återbekommande.
Af samma skäl torde det äfven blifva svårt eller omöjligt
att anskaffa borgen för att mot sådan säkerhet upplåna erforderliga
medel till skattelikviden, med ett ord, förhållandena kunna te sig så
olidliga, att räntetagaren eller fideikommissarien ser sig nödsakad att
afstå sin rätt till den erhållna egendomen på grund af svårigheten eller

omöjligheten att uppfylla de skyldigheter till staten, som egendomens
öfvertagande medför.

En sådan verkan af den beslutade skatteförhöjningen har ju icke
kunnat vara åsyftad och behöfver icke heller inträda, om sättet för skattskyldighetens
fullgörande normeras med hänsyn till hvad som är möjligt
och skäligt att i sådant afseende kräfva. Kommitterade hafva också,
med beaktande af de antydda svårigheterna, för sin del föreslagit en
utväg att lösa frågan utan den skattskyldiges onödiga betungande. Förslaget
återfinnes i 45 § 1 mom. b) och innebär endast en utvidgning
af bestämmelserna om rätten till anstånd, sådana de under a) i samma
moment blifvit gifna för de allmännast förekommande fallen. De särskilda
förmåner, som vid förvärf af afkomsträtt eller fideikommissegendom
anses i förevarande afseende böra få åtnjutas, äro dels frihet från skyldighet
att ställa säkerhet för betalning af skatt, hvarmed anstånd erhållits,
dels skattens fördelning på ett större antal år, då skatten utgår enligt
de två dyrare klasserna i tariffen. Den risk, staten genom de sålunda
föreslagna medgifvandena torde kunna löpa, är endast den, att skatt
måhända icke erlägges till fullo i det fall att den skattskyldige aflider,
innan han i afkomst eller ränta hunnit intjäna så mycket som behöfves
för skattens fulla gäldande. Men den risken synes staten i förevarande
fall böra löpa, då dess rätt till skatt icke torde kunna sträcka sig längre
än till att utbekomma i det närmaste hela värdet af den förmögenhet,
som kommit den skattskyldige till godo; eu vidsträcktare rätt torde
näppeligen kunna med framgång försvaras.

Den ifrågasatta anstånd srätten synes icke böra få åtnjutas under
sådana villkor, att den faktiskt kommer att medföra minskning af skattens
storlek därigenom, att endast skattens kapitalbelopp återbetalas. Ändamålet
med anståndet är att i någon mån underlätta den skattskyldiges
svårigheter att genast inbetala skatt, till hvars gäldande han saknar reda
penningar eller andra lätt användbara betalningsmedel. För att vinna
denna lättnad synes han gifvetvis böra underkasta sig skyldighet att
betala ränta å det belopp, hvarmed anstånd lämnats, och kommitterade
hafva för sin del föreslagit, att ränta skall utgå samt beräknas till fem
procent å oguldet belopp.

Beträffande beskaffenheten^af den säkerhet, som skall ställas, när
anstånd beviljas enligt 45 § 1 mom. a), har i förslaget ingen annan
fordran blifvit uppställd än att den skall godkännas af den pröfvande
ämbetsmyndigheten, detta gifvetvis beroende därpå, att nämnda myndighet
måste antagas vara bättre än någon annan i stånd att bedöma, om
den erbjudna säkerheten innebär tillräcklig trygghet för skattebeloppets

100

inbetalning, och fördenskull bör liafva i möjligaste mån fria bänder att
härvid handla efter bästa förstånd. Det kunde ju sättas i fråga, huruvida
icke i förordningen kunde uttryckligen föreskrifvas, att inteckning
i fast egendom under alla förhållanden skall godkännas såsom säkerhet
för skatt, som belöper å samma egendom, därest inteckningen nämligen
medför förmånsrätt närmast efter de inteckningar i egendomen, som
gälla vid arffallet. Ett sådant stadgande synes emellertid obehöfligt
i det fall, då arfvet hufvudsakligen utgöres af den fasta egendomen;
inteckning af angifven beskaffenhet utgör då uppenbarligen så god
säkerhet, att någon tvekan om dess godkännande icke torde kunna uppstå.
I andra fall åter, då eu arfslott exempelvis utgöres af en högt
intecknad fastighet och därjämte annan egendom af högt värde, skulle
det uppenbarligen vara ett synnerligen dåligt tillvaratagande af statens
intresse att godkänna eu inteckning med sämre rätt än de förut bestående
såsom säkerhet för skatten, hvars storlek ju väsentligen komme
att bestämmas af den icke intecknade egendomens värde. Vore den fasta
egendomen med därå hvilande gäld alldeles afskild från arfsandelen i
öfrigt och påförd sin särskilda skatt, vore ingen olägenhet att befara, men
andelen utgör ju eu enda massa och det är i många fäll mycket svårt
att bestämdt afgöra, huru skulderna rätteligen böra på de särskilda
förmögenhetsandelarna uppdelas och följaktligen ock, huru stor del af
hela skatten belöper å viss egendom. Ån svårare förefaller det att i
förordningen gifva fullt tillfredsställande regler, huru i olika fall sådan
uppdelning af skuld och skattebelopp å särskilda tillgångar skall verkställas;
och kommitterade hafva fallit undan för denna svårighet så
mycket hellre som den föreslagna bestämmelsen om vederbörande
myndighets obundna pröfningsrätt synes erbjuda den lämpligaste utvägen
att utan den skattskyldiges onödiga betungande trygga statens rätt.

Genom 45 § 3 mom. hafva kommitterade sökt reglera förfarandet
med stämpelbeläggning i fäll, där anstånd med skattens erläggande
gifvits. Utgående från den förutsättning, att en handling, som är underkastad
skatt enligt denna förordning, under alla förhållanden skall beläggas
med stämpel vid därför bestämdt tillfälle, äfven om skatten icke
kontant erlägges, hafva kommitterade ansett ett sådant förfarande kunna
möjliggöras genom bestämmelsen därom, att godkänd skuldförbindelse
å ogulden skatt med därtill hörande säkerhet skall gälla som kontant
betalning vid inköp af stämplar och vid stämpelförsäljares redovisningför
erhållna stämplar.

Hvad i öfrigt stadgats i 45 § torde icke erfordra någon särskild
motivering.

101

Om eftergift af skatt.

«§■

De föreslagna bestämmelserna om eftergift af skatt aise i främsta
rummet att reglera det fall, då en arfvinge (testaments- eller gåfvotagare)
aflider så tidigt efter det skattepliktiga förvärfvet, att han ännu
icke hunnit tillgodogöra sig någon nämnvärd afkastning af den erhållna
egendomen eller i öfrigt bereda sig afsevärdt gagn af densamma. Sådant
fall torde i regeln kunna antagas föreligga, därest döden träffar honom,
innan skyldighet att betala skatten inträdt, således innan laga tid för
boupptecknings inregistrering, för deklarations afiämnande o. s. v. gatt
till ända. Det kunde därför synas lämpligt, att rätten till eftergift
gjordes beroende däraf, att den skattskyldige aflidit före utgången af.
berörda tid. Men tidpunkterna för betalningsskyldighetens fullgörande
växla i olika fall och äro exempelvis olika beträffande kvarlåtenskap
på landsbygden och i städerna, beträffande förvar!, hvarom deklaration
skall afgifvas o. s. v., och ett stadgande, enligt hvilket rätten till eftergift
blefve sålunda bestämd, skulle följaktligen verka tämligen ojämnt
i särskilda fall. Med hänsyn härtill hafva kommitterade gjort ifrågavarande
rätt beroende däraf, att dödsfallet inträffat inom en bestämd
tidrymd, från förvärfvet räknadt, och vid fastställandet af denna tidrymd
låtit de i allmänhet gällande bestämmelserna om tiden för betalningsskyldighetens
fullgörande vara vägledande. Sålunda har i 46 §
1 inom. tidrymden i regeln bestämts till sex månader från arffallet
eller annat förvärf, som grundar skattskyldighet.

Denna tidsbestämning kan emellertid icke anses tillräckligt rymlig
i de fall, som behandlas i 46 § 2 mom. I dessa fall består den tillgång,
som träffas af skatten och kan tagas i anspråk för skattens gäldande,
allenast af den begränsade rätt till viss egendom, som tillkommer en
fideikommissane, nyttjanderättsinnehafvare eller af komsttagare. Staten
synes icke kunna göra anspråk på att af sådan egendom uttaga skatt
till högre belopp än som motsvarar behållen afkastning under den skattskyldiges
besittningstid. Aflider sålunda den skattskyldige, innan hans
åtnjutna inkomst af egendomen kan antagas hafva uppgått till sä stort
belopp, som erfordras för att täcka skatten och andra med egendomens
öfvertagande nödvändigt förbundna utgifter, synes han böra befrias från
skyldighet att gälda skatt, som icke kunnat betalas med de uppburna
inkomsterna, och bestämmelserna om eftergift af skatt för sådana tall
hafva i enlighet med denna, af kommitterade gillade uppfattning atlattats
på sätt i förslaget angifves.

102

Om restitution.

47 §.

Enligt 24 § stämpelförordningen är restitution af erlagd bouppteckningsstämpel
medgifven, endast om efter stämpelbeläggningen visar
sig, att afgiften blifvit för högt beräknad på grund däraf,

att testamente, livartill hänsyn tagits vid stämpelbeläggningen,
sedermera blifvit genom domstols beslut helt eller delvis ogillt förklaradt,
eller

att, efter det bouppteckning för inregistrering ingifvits till domstol,
gäld efter den döde yppat sig.

Då det emellertid kan inträffa, att arfsskatt i andra fall än de
sålunda angifna beräknas till för högt belopp på grund af förutsättningar,
som sedermera visat sig vara oriktiga, och den för mycket
erlagda delen af skatten äfven i sådana fall synes böra restitueras,
hafva bestämmelserna om restitution i 47 § 1 mom. i förslaget erhållit
ett något rymligare innehåll.

Härigenom har äfven beredts möjlighet för vederbörande att återfå
arfsskatt, som för mycket erlagts på grund af de i 15 § stämpelförordningen
omförmälda omständigheterna, och något behof af särskilda
bestämmelser för de i nämnda paragraf afsedda fall synes efter antagande
af de föreslagna mera omfattande restitutionsbestämmelserna
icke längre föreligga.

I 47 § 2 mom. har föreslagits ett med innehållet i 25 och 20 §§
i stämpelförordningen öfverensstämmande stadgande om återbekommande
af skatt i vissa fall, då bestämmelserna i 47 § 1 mom. icke finna användning.
Af stadgandets innehåll i förra delen följer, att därmed afsedda
ansökningar om restitution äfven i stämpelärenden, som handlagts af
Kungl. Maj:ts befallningshafvande, hädanefter skola behandlas af hofrätt.
Bestämmelsen står i nära sammanhang med hvad i 51 § 2 mom. föreslagits
om förläggandet till hofrätt af kontrollen öfver Kungl. Maj:ts
befallningshafvandes stämpeluppbörd enligt denna förordning; härför
har motivering gifvits vid redogörelsen för nämnda paragraf.

103

Om tillsyn å skattens utgörande.

48—51 §§.

De här gifna bestämmelserna äro Imfviidsakligen hämtade nr
stämpelförordningen (se 3 § under rubrik »Protokoll angående bevakning
af testamente)), 8 § A) 23, 35 § och vissa paragrafer i V art.) och
kompletterade med hänsyn till de nya bestämmelser, förslaget i öfrigt
innehåller.

Enligt stämpelförordningen skola vid insändandet till hofrätt af
renoveradt exemplar af underrätts protokoll öfver vissa ärenden, bland
dem bouppteckningar, testamentsbevakningar och lagfarter, tillika öfverlämnas
de med nr 2 märkta delarna af de dubbla beläggningsstämplar,
med hvilka de till protokollen hörande handlingar blifvit försedda, och
skall med ledning af protokollen och de insända stämpeldelarna den
verkställda stämpelbeläggningen i liofrättens advokatfiskalskontor granskas.
Hvad sålunda är stadgadt hafva kommitterade ansett fortfarande böra
gälla för vinnande af kontroll öfver den uppbörd af arfsskatt, som enligt
förslaget skall öfvervakas af domstol. Men kommitterade hafva funnit
det ändamålsenligt, att äfven kontrollen ölver den skatteuppbörd, som
enligt förslaget skall ske i sammanhang med deklarations aflämnande
till Kungl. Maj:ts befallningshafvande, utöfvas af samma myndighet, som
har att granska stämpelbeläggning, då den sker i sammanhang med
någon rättslig åtgärd af vederbörande domstol. Det synes nämligen
ligga i öppen dag, att härigenom kan vinnas enhetlighet i tillämpningen
af de i allmänhet likartade bestämmelser, som enligt förslaget gälla för
stämpelbeläggning i det ena eller andra fallet, och det synes knappast
antagligt, att den ökning i göromål, som på denna väg kan åläggas
vederbörande tjänstemän i hofrätterna, kan blifva särdeles betungande.
I enlighet med denna uppfattning hafva ock kommitterade i 51 § 2 inom.
föreslagit bestämmelser om skyldighet för Kungl. Maj:ts befallningshafvande
att till hofrätt insända redovisningar öfver stämpelbeläggningen
äf mottagna deklarationer och därvid förutsatt, att nämnda redovisningar
skola undergå granskning i samma ordning, som gäller beträffande den
af domstol öfvervakade stämpelbeläggningen.

104

Ansvarsbestämmelser.

52 och 53 §§.

Åfven här föreslagna bestämmelser äro affattade med ledning af
stämpelförordningens motsvarande bestämmelser (se 52 och 55 §§), hvarjämte
särskilt stadgats om ansvar för meddelande af oriktig uppgift i
deklaration och för underlåtenhet att ailämna sådan handling.

54 §.

I den män öfriga föreskrifter i stämpelförordningen tinna användning
å de förhållanden, som regleras genom den nya förordningen,
skola de enligt hänvisningen i 54 § lända till efterrättelse.

Öfvergångsstadgande.

Bestämmelserna, att för skattens beräkning hänsyn skall tagas till
gåfva, som gifvits inom två år före vissa särskildt angifna tidpunkter,
böra, enligt kommitterades mening, icke erhålla retroaktiv verkan med
afseende å gåfvor, som skett innan denna förordning trädt i kraft.
Ofvergångsstadgandet afser att förekomma en sådan tillämpning.

105

Särskild! yttrande af herr Ljungberg.

I fråga om rätt till eftergift af skatt liar jag, i olikhet med öfriga
kommitterade, icke funnit tillräckliga skäl att åt bestämmelserna därutinnan
gifva den omfattning, som det upprättade skatteförslaget innehåller.

De förhållanden, som betinga en dylik modifikation i skatteplikten,
äro å ena sidan dels att vid tätt på hvarandra följande dödsfall samma
förmögenhet kunde komma att alltför hårdt drabbas af arfsskatt och
dels att det vore obilligt att i visst fäll uttaga skatt af den, som ej
ens kommit att tillträda honom tillfallen egendom, samt å andra sidan
att, då erhållen egendom utgöres af fideikommiss eller på lifstid bestående
nyttjanderätt, rätt till ränta, afkomst eller annan förmån, innehafvaren
kan till påhvilande aids- eller gåfvoskatts gäldande vara uteslutande
eller i väsentlig mån hänvisad till fideikommissets eller rättighetens
afkastning, hvadan billigtvis åt honom bör, utöfver rätt till
anstånd med skattens erläggande, tillika, för den händelse han aflider
innan anståndstiden är ute, beredas befrielse från utgifvande af oguldna,
vid dödstillfället ej förfallna skattebelopp. Grunden till skattens eftergifvande
i sist anförda fall är gifvetvis den skattskyldiges oförmåga
att komma ut med densamma.

Men om skattskyldig, som erhållit fideikommissegendom eller rättighet
af sagda slag, är i tillfälle att ntan svårighet med kontanta medel
erlägga därför utgående skatt och äfven sålunda fullgör sin betalningsskyldighet-,
torde praktiskt taget för staten icke finnas fullgiltiga skäl
att vid inträffande dödsfall, under annan förutsättning än som gäller
för öfriga aids- eller gåfvotagare, återbära någon del af den sålunda
erlagda skatten. Stadganden i sådant syfte blifva också af invecklad
beskaffenhet, såsom framgår af förslagets affattning härutinnan.

Teoretiskt sedt kan kommittémajoritetens ståndpunkt i frågan
visserligen hafva godt fog för sig, men enligt min mening äro de skäl
af öfvervägande betydelse, som ur rent praktisk skattesynpunkt tala
för en begränsning af kontant gulden skatts eftergifvande till de i
46 § 1 mom. angifha fall.

106

Med tillämpning af min uppfattning i saken skulle första stycket
af 2 mom. i 46 § erhålla följande lydelse: »Aflider fideikommissinnehafvare,
hvilken är skattskyldig enligt klass I i tariffen, inom två år från
det han fideikommisset tillträdt eller fideikommissinnehafvare, som är
skattskyldig enligt klass II eller klass III i tariffen, inom fem år från
tillträdet, eftergifves så stor del af skatten, som vid dödstillfället är
ogulden och icke till betalning förfallen.»