BETÄNKANDE MED FÖRSLAG (Statens offentliga utredningar 1904:1)

BETÄNKANDE MED FÖRSLAG

TILL

PROPORTIONELLT VALSÄTT

VID VAL TILL RIKSDAGENS ANDRA KAMMARE

JAMTE

VISSA ÄNDRINGAR I REGERINGSFORMEN OCH
RIKSDAGSORDNINGEN,

AFGIFVET DEN 27 OKTOBER 1903

DÄRTILL FÖRORDNADE KOMMITTERADE.

STOCKHOLM

IVAR HytfGGSTRÖMS BOKTRYCKERI A. B., 1903.

Innehållsförteckning.

Sid.

Underdånig skrifvelse ............................................................................................. 5

Författningsförslag................................................................................................... 9

Andrad lydelse af vissa §§ i regeringsformen och riksdagsordningen ............ 11

Förslag till lag om val till Riksdagens andra kammare ................................. 17

Motiv ........................................................................................................................... 53

Inledning .............................................................................................................. 55

Allmän motivering ................................................................................................ 63

Speciell motivering ................................................................................................ 91

Förslaget till vallag.......................................................................................... 91

» till grundlagsändringar ..................................................................... 142

Särskilda meningar................................................................................................... 149

Af herr Berg ......................................................................................................... 151

» » von Friesen ................... 166

» » Svensén....................................................... 170

Bilagor ........................................................................................................................ 183

Bilaga I: Proportionella val, systematisk framställning.

Bilaga II: Utländska riksförsamlingar, kort redogörelse.

TILL KONUNGEN.

Genom beslut den 10 oktober 1902 har Eders Kungl. Maj:t uppdragit
åt en kommitté, bestående af undertecknade, att utarbeta förslag till ett
för vårt lands förhållanden afpassadt proportionellt valsätt alt användas

vid val till Riksdagens andra kammare äfvensom i sammanhang därmed
föreslå den valkretsindelning, som kan vara för ett sådant valsätt mest
lämpad.

I riksdagsordningens natur af grundlag torde ligga att den i fråga om
valen till kamrarna endast bör upptaga hufvuddragen af de regler, som
bestämma dessa val, men öfverlämna de närmare föreskrifterna härom
till särskild lag. Då icke destomindre nu gällande riksdagsordning upptager
alla rörande kamrarnas bildande gifna bestämmelser, torde detta
hufvudsakligen hafva berott på valbestämmelsernas beskaffenhet och den
omständigheten att i fråga om valen till andra kammaren föreskrifterna
därom kunnat stödja sig på kommunalförfattningarna.

En af de förutsättningar, från hvilka kommitterade vid sitt arbete
haft att utgå, är att de nya valbestämmelser rörande andra kammaren,
hvilka må blifva antagna, icke längre kunna byggas på grundvalen af
kommunalförfattningarna. För öfrigt kräfver det proportionella valsättet,
om det skall verka nöjaktigt, noggranna föreskrifter rörande valens utförande.
Dessa förhållanden i förening föranleda att de nya föreskrifterna
måste erhålla en betydligt större omfattning, än de nu gällande. Att införa
dessa nya föreskrifter i grundlagen torde af skäl, som nyss anförts,
icke vara riktigt. Det skulle ej heller vara lämpligt att där intaga dem,
ty de detaljbestämmelser, som ordna valet, synas böra äga större rörlighet,
än som med ett grundlagsstadgande är förenligt.

Kommitterade hafva således ansett att grundlagen i afseende å valen
till andra kammaren endast må innehålla hufvudreglerna och att däremot
alla öfriga föreskrifter, som röra dessa val, böra intagas i en särskild
vallag.

Till fullgörande af det nådiga uppdraget få kommitterade nu i underdånighet
härmed öfverlämna:

dels

l:o) förslag till ändrad lydelse af §§ 49 och 87 regeringsformen samt
§§ 10 till och med 25 äfvensom §§ 27, 28 och 38 riksdagsordningen;

2:o) förslag till lag om val till Riksdagens andra kammare;
jämte motiv och de skiljaktiga meningar, som inom kommittén yppats;
dels en på kommitténs uppdrag författad systematisk öfversikt af de
viktigaste metoderna för proportionella val;

dels ock en likaledes efter kommitténs uppdrag utarbetad kort framställning
rörande sådana utländska statsförfattningar, som till jämförelse
med svenska förhållanden kunnat antagas äga något större intresse, därmed
varit afsedt att för de olika stater, framställningen omfattar, angifva,
jämte hufvuddragen af representationens sammansättning, hvad som i
hvarje lands valbestämmelser synts vara af mera egendomlig art.

Underdånigst
A. ASKER.

Gustaf Axel Rerg.

Elof Riesért.

Sixten von Friesen.

Carl Morerg.

Ivar Månsson.

E. Phragmén.

Chr. Rappe.

Emil Svensén.

Carl Berg.

Stockholm den 27 oktober 1903.

FÖRFATTNINGSFÖRSLAG.

FÖRSLAG

till

ändrad lydelse af §§ 49 och 87 regeringsformen samt
§§ 10 till och med 25 äfvensom §§ 27, 28 och 38

riksdagsordningen.

Regeringsformen.

§ 49.

Riksdagen representerar svenska folket. De rättigheter och åligganden,
som gällande lag tillägger Rikets Ständer, tillkomma hädanefter Riksdagen.
Den fördelas i två kamrar, hvilkas ledamöter väljas, på sätt Riksdagsordningen
angifver. Kamrarne — — — — — — — — — — — sammankalla.

Hos urtima riksdag — — — — — — — — — — sammanhang.

§ 87.

l:o. Riksdagen — — — — — — — — — sägs.

2:o. Riksdagen — — — — — — — — — antagande.

3:o. Riksdagen äge äfven gemensamt med Konungen stifta, förändra,
förklara eller upphäfva lag om val till riksdagsmän.

Riksdagsordningen.

§ to.

Val till Första Kammaren förrättas med slutna sedlar. Finnes valsedel
lyda å person, som ej är valbar, eller på flera eller färre, än som vid valtillfället
böra väljas, eller innefattar valsedel någon tvetydighet i anseende till
den eller de valdes namn, skall samma sedel anses ogin.

Åro valsedlar till större antal än hälften ogilla och tinnes det inverka
på valets utgång, varde nytt val anställdt.

Valsedlar, som vid riksdagsmannaval afgifvits, skola af valets förrädare
inläggas under försegling och förvaras, till dess valets giltighet vederbörligen
afgjorts.

Förslag till grundlagsändringar.

§ 11.

För den, som — — — (lika med nuvarande § 10)--— Ort och tid.

§ 12.

Är någon missnöjd — — — (lika med nuvarande § 11) —--afgöras.

§ 13.

Riksdagsman —--(lika med nuvarande § 12) — — — befallnings hafvande.

b) Andra Kammaren.

§ 14.

Andra Kammarens ledamöter skola till ett antal af tvåhundratrettio
väljas för en tid af tre år, räknade från och med januari månads början
året näst efter det, under hvilket valet skett.

§ 15.

1. Hvart och ett af rikets län, till hvilka i fråga om riksdagsmannaval
Stockholms stad är att hänföra, utgör med undantag för de fall, hvarom
nedan förmäles, en valkrets.

2. Stad, hvars folkmängd vid början af andra året före en treårsperiod
uppgår till eller öfverstiger tre tvåhundratrettiondelar af rikets folkmängd,
skall från och med denna treårsperiod utgöra en valkrets. Inträffar sedermera
vid början af andra året före en treårsperiod att folkmängden i sådan stad ej
längre uppgår till en nittiondel af rikets folkmängd, skall den stad icke vidare
bilda egen valkrets.

3. Där ett län eller, om eu eller flera af ett läns städer bilda egna
valkretsar, öfriga delen af sådant län till följd af särskilda omständigheter,
såsom folkmängdens storlek eller samfärdsförhållandena, finnes lämpligen böra
delas, må dylikt län eller dylik länsdel utgöra högst två valkretsar.

4. Rikets indelning i valkretsar innehålles i lagen om val till Riksdagens
Andra Kammare.

§ 16.

1. Inom hvarje valkrets väljes, efter folkmängden vid början af året
näst före den treårsperiod för hvilken valen gälla, en riksdagsman för hvarje

Förslag till grundlagsändringar.

fullt tal, motsvarande en tvåhundratrettiondel af rikets folkmängd; och skola
för ernående af hela antalet tvåhundratrettio riksdagsmän de valkretsar,
hvilkas folkmängd mest öfverskjuter de tal, som, efter hvad nyss är sagdt,
äro bestämmande för riksdagsmännens antal inom valkretsarna, hvar för sig i
ordning efter öfverskottens storlek vara berättigade att välja ytterligare en
riksdagsman. Äro öfverskottstalen lika för två eller flera valkretsar, afgöres,
där så är nödigt, företrädet genom lottning på sätt i § 6 mom. 7 är stadgadt.

2. Det antal riksdagsmän, hvarje valkrets enligt ofvan angifna grunder
äger utse, fastställes af Konungen.

§ 17.

Valrätt tillkommer

§ 18.

1. Val till riksdagsmän i Andra Kammaren verkställas under september
månad året näst före början af de tre år, för livilka valen gälla.

2. Förordnar Konungen nya val, verkställas dessa ofördröjligen för den
återstående tiden.

§ 19.

Valen till Andra Kammaren äro proportionella och omedelbara.

Valkrets, som vill begagna proportionellt medelbart valsätt äger dock
rätt härtill, därest af de röstberättigade så beslutas. Då förslag härom af
de röstberättigade i en kommun väckes medelst beslut, fattadt inför kommunalstämmans
ordförande eller magistrat, varde sådant meddeladt Konungens
befallningshafvande, som från öfriga till valkretsen hörande kommuner infordrar
de röstberättigades röster och utfärdar kungörelse om utgången, efter
som de flesta afgifna rösterna varit för bifall eller afslag. I sist nämnda fall
kan frågan icke förr, än en tid af fem år därefter förflutit, å nyo upptagas.
Beslutas åter förändringen, träder den i kraft vid det val, som näst efter en
månad från kungörelsens utfärdande utsättes, och gäller för en tid af minst
fem år; hvarefter beslut om dess upphörande kan på lika sätt som om dess
införande fattas.

I valkrets, där medelbart valsätt användes, skall jämte stadgadt antal
riksdagsmän väljas lika många suppleanter.

Närmare bestämmelser om valen meddelas i vallagen.

Förslag till grundlagsändringar.

§ 20.

Till ledamöter i Andra Kammaren kunna endast väljas----—

I fråga om de suppleanter, som vid medelbara val utses, galle samma
bestämmelse.

§ 21.

För en hvar, som blifvit utsedd till ledamot i Andra Kammaren, utfärdas
ofördröjligen af Konungens befallningshafvande fullmakt i två exemplar, af
hvilka det ena öfverlämnas åt den valde och det andra insändes till justitiedepartementet.

§ 22.

Riksdagsman, som för Andra Kammaren vald blifvit, må ej denna befattning
sig undandraga, med mindre han företer giltiga skäl för afsägelse.
Såsom sådana anses:

1. de hinder allmänna lagen upptager såsom laga förfall;

2. ålder öfver 60 år;

3. att den valde tillförene såsom riksdagsman bevistat tre lagtima riksdagar.

Afsägelse af riksdagsmannauppdrag, ehvad den göres vid valtillfälle eller
efteråt, mellan riksdagar, pröfvas af Konungens befallningshafvande.

§ 23.

Är någon missnöjd med val till riksdagsman i Andra Kammaren eller
sådan Konungens befallningsliafvandes åtgärd, som står i omedelbart samband
med själfva valet, eller vill någon klaga öfver beslut, hvarigenom af honom
gjord afsägelse af riksdagsmannauppdrag ej blifvit godkänd, må han däröfver
hus Konungen anföra besvär. För sådant ändamål äger klaganden hos Konungens
befallningshafvande äska behörigt protokollsutdrag, hvilket inom högst
tre dagar därefter bör till klaganden utlämnas; och skall han, vid förlust
af talan, sist inom tio dagar efter valförrättningens slut sina till Konungen
ställda besvär ingifva till befallningshafvande^ som, på sätt i § 12 stadgas,
lämnar vederbörande tillfälle att sig förklara. Sedan den för förklarings
afgifvande bestämda tid tilländalupit, har Konungens befallningshafvande att
besvären jämte alla målet rörande handlingar ofördröjligen till Konungen
insända, hvarefter med målet vidare så förhålles, som i § 12 sägs.

Förslag till grundlagsändringar.

§ 24.

Hvarje ledamot — — — (lika med nuvarande § 23) — — — af
arfvodet.

c) Gemensamma bestämmelser.

§ 25.

Rösträtt må ej utöfvas af annan valberättigad än den, som vid valtillfälle
personligen sig inställer; dock att, vid medelbara val till Andra Kammaren,
elektor äge utöfva rösträtt utan personlig inställelse, om och i den mån vallagen
sådant tillstädjer.

§ 27.

Därest någon varder för samma tid vald till ledamot af bägge kamrarna
eller till ledamot af Första Kammaren för två eller flera valkretsar, må på
honom ankomma att bestämma i hvilkendera kammaren han vill inträda eller
för hvilken valkrets han vill anses till riksdagsman vald. Dock åligger honom
att hos Konungens befallningshafvande i den ort, för hvilken han riksdagsmannauppdrag
ej mottager, därom göra skyndsam anmälan.

§ 28.

Hos Konungen göres af hvardera kammaren anmälan om de ledigheter
inom kammaren, hvilka skola under samma eller innan nästa riksdag fyllas,
hvarefter Konungen anbefaller Dess befallningshafvande föranstalta att annan
utses i den afgångnes ställe.

Om mellan riksdagar ledighet i någondera kammaren genom ledamots
afgång uppstår, åligger Konungens befallningshafvande, når den afgångne varit
ledamot af Första Kammaren, att om ledigheten göra anmälan hos Konungen,
som förordnar om nytt vals anställande; och då den afgångne tillhört Andra
Kammaren, att föranstalta om utseende af annan person i den afgångnes ställe.

§ 38.

1. Konstitutionsutskottet tillkommer att granska rikets grundlagar samt
att hos Riksdagen föreslå de ändringar däruti, dem utskottet anser högst
nödiga eller nyttiga och möjliga att verkställa, så ock att meddela utlåtande

Förslag till grundlagsändringar.

öfver de från kamrarna till utskottet hänvisade grundlagsfrågor samt förslag
till stiftande, ändring, förklaring eller upphäfvande af lag om val till riksdagsmän.

2. Utskottet — — — stadgadt.

3. Utskottet — — — proposition.

FÖRSLAG

till

LAG

om val till Riksdagens Andra Kammare.

1 kap.

Valkretsar.

l §.

För valen af Andra Kammarens tvåhundratrettio ledamöter indelas
riket i trettiotre valkretsar, nämligen:

1. Stockholms stad;

2. Stockholms län;

3. Uppsala län;

4. Södermanlands län;

5. Östergötlands läns norra valkrets, innefattande Finspånga läns härad,
Björkekinds, Östkinds, Lösings, Bråbo och Memmings härad, Hammarkinds
härad med Stegeborgs skärgård och Skärkinds härad samt Norrköpings
och Söderköpings städer;

G. Östergötlands läns södra valkrets, innefattande Aska, Dals, Bobergs,
Vifolka, Valkebo, Gullbergs, Åkerbo, Bankekinds, Hanekinds, Lysings, Göstrings,
Kinda och Ydre härad samt städerna Linköping, Motala, Vadstena och
Skenninge;

7. Jönköpings län;

Förslag till vallag.

8. Kronobergs län;

9. Kalmar läns norra valkrets, innefattande norra landstingsområdet;

10. Kalmar läns södra valkrets, innefattande södra landstingsområdet;

11. Gottlands län;

12. Blekinge län;

13. Kristianstads län;

14. Malmöhus läns norra valkrets, innefattande Luggude, Rönnebergs, Onsjö,
Harjagers, Frosta och Färs härad samt städerna Helsingborg och Landskrona;

15. Malmöhus läns södra valkrets, innefattande Torna, Bara, Oxie,
Skytts, Vemmenhögs, Ljunits och Härrestads härad samt städerna Lund,
Ystad, Trelleborg och Skanör med Falsterbo;

16. Malmö stad;

17. Hallands län;

18. Göteborgs och Bohus läns valkrets, innefattande länets landstingsområde
;

19. Göteborgs stad;

20. Älfsborgs län;

21. Skaraborgs län;

22. Värmlands län;

23. Örebro län;

24. Västmanlands län;

25. Kopparbergs läns södra valkrets, innefattande Folkare härad, Hedemora
och Garpenbergs, Säters, Stora Skedvi, Husby, Falu södra, Falu norra,
Söderbärke, Norrbärke och Grangärde tingslag samt städerna 1'' alun, Säter
och Hedemora;

26. Kopparbergs läns norra valkrets, innefattande Nås, Malungs, Gagnefs,
Leksands, Rättviks, Mora, Orsa, Älfdals samt Sårna och Idre tingslag;

27. Gäfleborgs läns södra valkrets, innefattande Gästriklands västra och
östra tingslag samt Gäfle stad;

28. Gäfleborgs läns norra valkrets, innefattande Södra Hälsinglands
västra och östra tingslag, Enångers, Forsa, Bergsjö, Delsbo, Ljusdals samt
Arbrå och Järfsö tingslag äfvensom städerna Söderhamn och Hudiksvall;

29. Västernorrlands läns södra valkrets, innefattande Tima, Selångers,
Torps, Njurunda, Sköns, Ljustorps och Indals tingslag samt Sundsvalls stad;

30. Västernorrlands läns norra valkrets, innefattande Säbrå, Gudmundrå,
Nora, Boteå, Sollefteå, Ramsele, Resele, Nätja, Nordingrå, Själevads och Arnäs
tingslag samt städerna Härnösand och Örnsköldsvik;

31. Jämtlands län;

32. Västerbottens län; samt

33. Norrbottens län.

Förslag till vallag. 19

II kap.

Om valdistrikt och om valnämnd.

2 §.

Inom de särskilda valkretsarna förrättas valen i allmänhet kommunvis,
och hvarje kommun bildar då ett valdistrikt; men kommun, som till följd af
folkmängdens storlek, samfärdsförhållandena eller andra orsaker finnes icke
lämpligen böra utgöra ett enda valdistrikt, må på därom gjord framställning
efter beslut af Konungens befallningshafvande delas i två eller liera valdistrikt.

3 §.

När förslag om en kommuns delande i skilda valdistrikt eller om ändring
i redan skedd indelning hos Konungens befallningshafvande väckes,
varde yttrande däröfver affordradt kommunalstämma på landet samt stadsfullmäktige
och magistrat i stad. Skall kommun på landet delas, bör därvid
iakttagas att delar af samma by eller hemman ej utan synnerliga skäl förläggas
till olika valdistrikt. Beslut om distriktsindelning skall af Konungens
befallningshafvande kungöras, men beslutet träder, sedan det blifvit gällande,
ej i tillämpning förr än i afseende å det val, som näst efter ingången af det
följande året skall enligt § 18 mom. 1 riksdagsordningen förrättas.

4 §.

Höra delar af samma kommun till olika valkretsar, bildar hvarje del
ett valdistrikt.

5 §.

För hvarje valdistrikt å landet skall finnas en valnämnd af fem inom
distriktet boende personel-. Ordförande i denna nämnd jämte suppleant för
honom förordnar Konungens befallningshafvande årligen före februari månads
utgång. De fyra ledamöterna jämte två suppleanter väljas å första ordinarie
kommunalstämma hvarje år i den ordning, som om nämndemansval är stadgadt.
Det åligger kommunalstämmans ordförande att ofördröjligen utan lösen
låta tillställa eu hvar af de valda ledamöterna och suppleanterna i valnämnden
ett utdrag af stämmoprotokollet, i hvad dem rörer. Om de personers
namn och bostad, som blifvit till ordförande och suppleant för honom

20 Förslag till vallag.

utsedda, låter Konungens befallningshafvande i länskungörelserna meddela
underrättelse.

När enligt denna lag valnämnd sammanträder, föres protokoll af ordföranden.
Såsom nämndens beslut gäller den mening, om hvilken de flesta
röstande sig förena, eller, vid lika rösttal, den mening ordföranden biträder.

b §.

De åligganden, som på landet tillhöra valnämnd eller dess ordförande,
fullgöras i stad af magistraten.

Ill kap.

Om röstlängd.

7 §.

För hvarje valdistrikt skall röstlängd upprättas på landet och i stad,
där magistrat ej finnes, af den tjänsteman, som verkställer debitering af
utskylderna till kronan, samt i annan stad af magistraten eller, där särskilda
tjänstemän äro för nämnda debitering förordnade, af dessa under magistratens
inseende.

8 §.

Röstlängd upprättas före den 15 maj hvarje år och skall efter mantalslängden
för samma år upptaga alla manliga invånare inom valdistriktet, hvilka

............. uppnått .... års ålder. En hvar sådan person, hvilken

den 30 april det året uppfyller de fordringar lag stadgar för utöfvande af
rösträtt, antecknas i längden såsom röstberättigad.

Närmare föreskrifter i afseende å röstlängdens upprättande så ock om
skyldighet för vederbörande myndigheter att lämna erforderliga uppgifter till
införande i längden meddelas af Konungen.

9 §.

Senast den 15 maj skall röstlängd vara afsänd eller aflämnad för landet
till ordföranden i valnämnden och i stad till magistraten, där denna ej själf
verkställt upprättandet.

Förslag till vallag.

10 §.

Från och med den 24 till och med den 31 maj skall röstlängden vara
å lämpligt ställe inom valdistriktet under behörig tillsyn framlagd för granskning.
Det åligger valnämndens ordförande eller magistraten att ej mindre i
god tid före den 24 maj kungöra, på sätt här nedan i 11 § sägs, tid och
ställe för framläggandet än äfven ofördröjligen efter röstlängdens mottagande
till eu hvar i röstlängden upptagen person, som däri icke antecknats såsom
röstberättigad, härom med allmänna posten sända underrättelse med angifvande
af den eller de omständigheter, på grund hvaraf han från rösträtt uteslutits.

Till dem, som åtnjuta fattigunderstöd eller äro till följd af fattigdom
eller sjuklighet befriade från erläggande af mantalspenningar eller sakna stadigt
hemvist, vare dock ej nödigt att sända underrättelse, som ofvan sägs.

I kungörelse samt underrättelse, hvarom i denna § förmäles, skall
jämväl intagas tiden, inom hvilken anmärkning mot röstlängd för att upptagas
till pröfning bör, jämlikt 12 § här nedan, vara till valnämndens ordförande
eller magistraten inlämnad, samt tid och ställe för pröfning enligt
15 § af sålunda gjorda anmärkningar.

11 §.

Kungörelse samt underrättelse, hvarom i 10 § förmäles, skola affattas enligt
formulär 1 och 2 vid denna lag. Blanketter till nämnda underrättelse tillhandahållas
vederbörande af Konungens befallningshafvande.

Nämnda kungörelse skall uppläsas i kyrkan; varde ock, där så kan
ske, i ortstidningar införd.

12 §.

Vill någon, hvilken rösträtt enligt längden ej tillkommer, för sig påstå
sådan rätt, eller anser någon att annan däri obehörigen upptagits såsom röstberättigad,
äger han att sina anmärkningar, skriftligen atfattade och åtföljda
af de bevis han vill åberopa, ingifva till valnämndens ordförande eller magistraten
före klockan 12 den 3 juni.

13 §.

tiar i rätt tid anmärkning af någon gjorts därom, att annan i röstlängden
upptagits såsom röstberättigad, skall härom till denne af valnämndens
ordförande eller magistraten ofördröjligen med allmänna posten sändas

Förslag till vallag.

underrättelse med angifvande af dagen för anmärkningens pröfning. Blanketter
till sådan underrättelse, affattade i öfverensstämmelse med formulär 3
vid denna lag, skola af Konungens befallningshafvande hållas vederbörande
till hända.

14 §.

Varder anmärkning ej ingifven inom föreskrifven tid, kommer den ej
under pröfning.

15 §.

Den 11 juni sammanträder på landet för hvarje valdistrikt valnämnden
och i stad magistraten för pröfning af de mot röstlängden framställda anmärkningar,
som i rätt tid ingifvits. Detta sammanträde, som är offentligt,
skall börja klockan 10 förmiddagen.

Sedan vid sammanträdet tillfälle lämnats dem, mot hvilka i fråga om
deras rösträtt anmärkningar blifvit framställda, att desamma bemöta, skall
valnämnden eller magistraten öfver alla i behörig tid framställda anmärkningar
omedelbart eller senast dagen efter slutad förhandling afkunna beslut, som,
med angifvande i korthet af skälen därför, intagas i det vid sammanträdet
förda protokoll.

I röstlängden införas de rättelser, som af dessa beslut föranledas.

Röstlängden, sålunda rättad, underskrifves af valnämnden eller magistraten,
hvarefter längden jämte protokollet och alla dithörande handlingar
ofördröjligen insändes till Konungens befallningshafvande.

10 §.

Har anmärkning mot röstlängden ej inom behörig tid framställts, varde
intyg därom af valnämndens ordförande eller magistraten tecknadt å längden, som
därefter insändes till Konungens befallningshafvande.

17 §.

1. Vill någon klaga öfver beslut, som i 15 § sägs, göre det medelst
besvär, som ingifvas till Konungens befallningshafvande före klockan 12 å
femtonde dagen från den dag, då beslutet afkunnades.

2. Afse besvären annan än klaganden, skola de ingifvas i två exemplar;
och vare i sådant fall klaganden skyldig att genast åter uttaga det ena
exemplaret af besvärshandlingarna och honom, som vederbör, det tillställa
samt inom den tid af minst två, högst fjorton dagar, som Konungens be -

Förslag till vallag.

fallningskafvande efter omständigheterna i hvarje särskilt fall bestämmer, till
Konungens befallningshafvande inkomma med bevis om dagen för delgifningen.

18 §.

Ingifvas ej besvären inom föreskrifven tid, eller inkommer ej bevis, som
i 17 § 2 mom. sägs, inom därför bestämd tid, varda besvären ej upptagna
till pröfning.

19 §.

Har före utgången af den för ingifvande af delgifningsbevis bestämda
tid klaganden låtit besvärshandlingarna tillställas honom, som vederbör, äge
denne att inom lika tid, räknad från den dag handlingarna honom tillställdes,
till Konungens befallningshafvande inkomma med förklaring.

20 §.

Hvad i afseende å besvärsliandlingars delgifning och bevis därom samt
förklarings afgifvande bör iakttagas så ock påföljden för försummelse att i
rätt tid ingifva delgifningsbevis skall tecknas på besvärsskriften.

21 §.

Så snart förklaring inkommit eller tid för afgifvande af sådan är ute,
teckne Konungens befallningshafvande å besvärshandlingarna, som ej må till part
återställas, sitt utslag och införe i röstlängden de rättelser, som däraf föranledas.

22 §.

Underrättelse om tiden för utslagets meddelande varde senast dagen
därefter införd i eu för ändamålet särskild! inrättad bok, som hålles för allmänheten
tillgänglig.

23 §.

Öfver Konungens befallningshafvandes utslag må klagan ej föras annat
än i sammanhang med besvär öfver själfva valet.

24 §.

När röstlängd, enligt hvad ofvan sägs, blifvit i föreskrifven ordning framlagd
och anmärkning däremot ej förekommit eller beslut i anledning af fram -

2 i Förslag till vallag.

stullcl anmärkning gifvits och behörig rättelse i längden gjorts, lände den röstlängd
vid de riksdagsmannaval, som därefter hållas, till ovillkorlig efterrättelse,
intill dess ny röstlängd på enahanda sätt kommit till stånd; dock att, där på
besvär öfver riksdagsmannaval röstlängden i någon del förklarats felaktig,
behörig rättelse däri af Konungens befallningshafvande verkställes.

IV Kap.

Om kungörande af omedelbara val samt om valförslag

och vallistor.

25 §.

När omedelbart val till Andra Kammaren skall äga rum, låter Konungens
befallningshafvande därom i god tid förut utgå kungörelse, som uppläses i
kyrkorna och införes i den eller de ortstidningar, däri Konungens befallningshafvandes
tillkännagifvanden vanligen intagas. 1 denna kungörelse upptages
antalet af dem, som skola väljas inom valkretsen, och utsättes, utom valdagen,
valstället inom hvarje valdistrikt samt tid och ställe för rösternas
sammanräknande.

Kungörelsen skall tillika innehålla, inom hvilken tid valförslag, på sätt
i 26 § sägs, samt anmälningar, hvarom i 33 § förmäles, böra till Konungens
befallningshafvande ingifvas.

26 §.

Från och med måndagen till och med lördagen i sjätte veckan före den,
i hvilken valet hålles, mottager Konungens befallningshafvande mellan klockan
10 förmiddagen och klockan 2 eftermiddagen förslag å kandidater. Dessa
valförslag böra innehålla tydlig uppgift å de föreslagnas namn, titel eller yrke
och hemvist. Hvarje förslag må upptaga högst dubbelt så många kandidater,
som valet afser riksdagsmän, och skall för att anses giltigt vara undertecknadt
af minst tjugu inom valkretsen röstberättigade personer, med angifvande
för en hvar af titel eller yrke och hemvist samt det valdistrikt, å hvars röstlängd
han är uppförd.

Förslag till vallag.

Förslagsskriften skcall tillika bemyndiga en af förslagsställarne att densamma
ingifva. Sådant uppdrag medföre utan vidare fullmakt befogenhet för
den utsedde att i allt, som angår förslaget, såsom ombud för öfriga förslagsställare
företräda dem hos Konungens befallningshafvande.

27 §.

Förslag skall af förslagsställarnes ombud personligen till Konungens befallningshafvande
ingifvas.

Är ett förslag i behörig ordning aflämnadt, må Konungens befallningshafvande
ej vägra att detsamma mottaga i annat fall, än att antalet röstberättigade
förslagsställare därå understiger tjugu, eller att förslaget upptager
flera kandidater, än som enligt 26 § är medgifvet.

28 §.

Yppas tvifvelsmål om hvem som med en föreslagen kandidat afses, eller
förekommer eljest någon otydlighet, meddele förslagsställarnes ombud Konungens
befallningshafvande erforderliga upplysningar och göre härom å förslaget
de anteckningar, som finnas nödiga.

29 §.

Konungens befallningshafvande åligger att ofördröjligen pröfva de föreslagna
kandidaternas valbarhet. Finnes därvid att någon ej är valbar, varde
hans namn från förslaget struket och beslutet härom förslagsställarnes ombud
meddeladt; ombudet sedan obetaget att inom utgången af den i 26 §
omförmälda mottagning å förslaget uppföra en valbar person i den uteslutnes
ställe.

30 §.

De ingifna förslagen skola hos Konungens befallningshafvande under behörig
tillsyn vara för en hvar tillgängliga.

31 §.

När förslagen, efter verkställd pröfning, äro i behörigt skick, låter
Konungens befallningshafvande å en förteckning uppföra dem i ordningsföljd
efter som de ingifvits och med utsättande för ett hvart af dem af förslags 4 -

Förslag till vallag.

ställarnes namn, titel eller yrke och hemvist. Denna förteckning kungöres
ofördröjligen på enahanda sätt, som i 25 § är föreskrifvet; varde ock med
allmänna posten till samtliga förslagsställare och kandidater öfversänd.

32 §.

På grund af de kungjorda förslagen fastställas offentliga vallistor på sätt
här nedan i 33 till och med 36 §§ sägs.

33 §.

1. Under tredje veckan före den, i hvilken valet sker, mottager Konungens
befallningshafvande från och med måndagen till och med lördagen mellan klockan
10 förmiddagen och klockan 2 eftermiddagen anmälningar om namn å kandidater,
hvilka skola tillhöra en och samma vallista.

2. Å vallista må ej upptagas andra namn på kandidater, än som finnas
å de enligt 31 § kungjorda förslag. För att kunna mottagas skall anmälningsskrift
vara undertecknad, om den upptager namn å kandidater från två
eller flera dylika förslag, af minst tio bland dem, som framställt dessa förslag,
och om den upptager namn å kandidater från ett enda förslag, af minst en
af dess framställare; varde ock inlämnad af den eller någon bland dem, som
gjort ifrågavarande anmälan.

3. Anmälningsskriften skall vara försedd med förklaring af samtliga
därå upptagna kandidater att de vilja tillhöra ifrågavarande vallista. Förklaringen
skall af hvarje kandidat egenhändigt underskrifvas och namnteckningen
af två personer bevittnas. Ej må någon kandidat underteckna mer än en
dylik förklaring.

34 §.

Upptager anmälningsskrift namn å kandidat, som ej finnes å de enligt 31 §
kungjorda förslag eller icke afgifvit sådan förklaring, som i 33 § 3 mom. afses,
eller är beträffande någon föreslagen kandidat förklaringen ej af beskaffenhet,
som sist nämnda lagrum föreskrifver, har Konungens befallningshafvande att
utesluta vederbörande kandidats namn från den anmälda vallistan.

Har kandidat å mer än eu anmälningsskrift tecknat sådan förklaring,
som i 33 § 3 mom. afses, skall hans namn af Konungens befallningshafvande
uteslutas från de enligt samma § anmälda vallistor, å hvilka det upptagits.

Saknas alldeles å anmälningsskrift sådan förklaring, som i 33 § 3
mom. afses, varde den ej mottagen.

Förslag till vallag.

35 §.

1. När anmäld vallista är i behörigt skick, har Konungens befallningshafvande
att utesluta därå upptagna kandidaters namn från de enligt 31 §
kungjorda förslag.

2. De namn å kandidater, som därefter återstå å nämnda förslag, anses
hvar för sig bilda en särskild vallista.

3. Upptager vallista namn å kandidat, som vid den i 33 § nämnda
mottagnings utgång är afliden eller finnes ej längre vara valbar, varde då
sådant namn af Konungens befallningshafvande från listan uteslutet.

36 §.

Vid utgången af den i 33 § nämnda mottagning läte Konungens befallningshafvande
ofördröjligen upprätta en förteckning å de särskilda vallistorna,
och iakttages härvid att vallistor, som tillkommit på anmälan enligt 33 §,
sättas främst och inbördes ordnas efter tiden för inlämnandet, att efteråt de
listor, som utgöras af fristående kandidatnamn, ordnas alfabetiskt efter namnens
begynnelsebokstäfver, samt att hvarje lista förses med tydlig nummerbeteckning.

Sålunda ordnade, varda listorna omedelbart af Konungens befallningshafvande
kungjorda såsom offentliga vallistor. Kungörelsen härom sker på
enahanda sätt, som i 25 § är föreskrifvet; varde ock inom hvarje valdistrikt
anslagen å dörren till vallokalen.

37 §.

Konungens befallningshafvande läte, med undantag för det fall, som i 39 §
här nedan sägs, i enlighet med formulär 4 vid denna lag trycka tillräckligt
antal röstsedlar, upptagande på en sida samtliga vallistor i noga öfverensstämmelse
med den i 36 § omförmälda förteckning.

38 §.

Finnes hela antalet å förslag uppförda valbara kandidater vara mindre
än det antal riksdagsmän, som skall väljas, varde med inställande af redan
kungjorda valåtgärder ny valdag utsatt att hållas så tidigt lämpligen kan ske;
och skola i »ifrigt beträffande sådant nytt val de bär ofvan i detta kapitel
gifna föreskrifter lända till efterrättelse.

Förslag till vallag.

39 §.

Uppgår hela antalet å förslag uppförda valbara kandidater till jämnt det
antal platser, som är att besätta, förklarar Konungens befallningshafvande
omedelbart dessa kandidater valda och inställer alla vidare valåtgärder. Kungörelse
härom sker på sätt i 25 § är stadgadt.

V Kap.

Om de omedelbara valens förrättande.

40 §.

1. Valet sker på landet inför den i 5 § omförmälda valnämnd och i
stad inför magistraten.

2. I valnämnden skola härvid alltid minst två ledamöter, utom ordföranden,
vara närvarande.

41 §.

Röstlängden för hvarje valdistrikt skall jämte erforderligt antal röstsedlar
i försegladt omslag med påskrift, utvisande omslagets innehåll, genom
Konungens befallningshafvandes försorg tillställas vederbörande ordförande
vid valförrättningen i god tid före valdagen. Detta omslag må först vid
valförrättningen brytas; och varde erinran därom jämväl tecknad å omslaget.

42 §.

I hvarje vallokal skola finnas särskilda skrifplatser, vid hvilka den röstande
kan med fullt bevarande af valhemligheten utmärka huru han röstar. För
sådant ändamål skola dessa skrifplatser vara inrättade med skärmar eller
annat dylikt, dock så anordnadt att för såväl valmyndigheten som allmänheten
är synligt, när en skrifplats är af en valman upptagen; och åligger det
valmyndigheten att vaka öfver att valmannens förehafvande där ej må af
någon kunna iakttagas.

Å tjänliga ställen i vallokalen skola exemplar af denna lag finnas anslagna.

Förslag till vallag.

43 §.

Valförrättningen äger rum inför öppna dörrar. Ej må därvid tal hållas
eller tryckta eller skrifta upprop till de väljande tillåtas inom vallokalen.

Det åligger de närvarande att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter,
som valmyndigheten för ordningens upprätthållande och valförrättningens behöriga
fortgång finner skäl meddela. Uppstår oordning, som ej kan afstyras,
äge valmyndigheten att afbryta förrättningen.

44 §.

Valet skall börja klockan 9 förmiddagen och fortgå till klockan 1
eftermiddagen samt därefter fortsättas från klockan 4 till klockan 8 eftermiddagen;
dock att, där allmän gudstjänst å valdagen hålles inom valdistriktet,
uppehåll göres för den tid gudstjänsten pågår.

Där å någon ort andra tider för valets förrättande finnas mera lämpliga,
äge Konungen att därom på framställning af vederbörande förordna.

45 §.

1. Innan röstsedlarna tillhandahållas valmännen, låter valmyndigheten
öfverst på sedlarnas blanka sida intrycka en stämpel, utvisande det valdistrikt,
där förrättningen äger rum.

2. Omedelbart före röstningens början skall ordföranden visa de närvarande
att valurnan är tom.

46 §.

En hvar, som anmäler sig till valet och är i röstlängden uppförd såsom
röstberättigad, erhåller vid valbordet en röstsedel.

Vid någon af de i 42 § omförmålda skrifplatser anbringar valmannen
å nämnda röstsedel med en penna af blåkrita, som där hålles för de röstande
tillgänglig, ett tydligt streck under hvart och ett af de namn, på hvilka
han vill rösta, och sammanviker samt tillsluter röstsedeln. Utan dröjsmål
öfverlämnar därefter valmannen personligen röstsedeln till valnämndens eller
magistratens ordförande, hvilken, sedan han förvissat sig om att sedeln är
behörigen stämplad, men eljest på utsidan omärkt, och efter det i röstlängden
vid den röstandes namn skett anteckning om aflämnandet, nedlägger sedeln
i valurnan.

Förslag till vallag.

47 §.

Valman, som på grund af kroppsligt fel är oförmögen att själf utmärka
huru han vill rösta eller att i föreskrifven ordning framlämna sin röstsedel, äge
att till biträde vid röstningen anlita den, han själf därtill utser.

48 §.

Ej må någon rösta på andra än dem, hvilkas namn äro på röstsedeln
tryckta.

Å röstsedeln må ej utmärkas flera, men väl färre, namn än det antal
riksdagsmän, som skall väljas.

År å röstsedel endast ett namn understruket, har den kandidat, som
därmed afses, erhållit den röstandes hela röst. Äro två namn understrukna,
har hvardera kandidaten erhållit 1j2 röst; äro tre namn understrukna, har en
hvar af de tre kandidaterna erhållit V3 röst och så vidare, så att den del af
en hel röst, som, när mer än ett namn å röstsedeln understrukits, tillkommer
en hvar af de på röstsedeln utmärkta kandidater, alltid motsvarar deras antal.

Valmannen vare ej bunden att rösta uteslutande inom en vallista på
röstsedeln, utan äge full frihet att rösta på kandidater å skilda listor.

49 §.

I annan ordning eller på annat sätt, än ofvan i 46 till och med 48 §§
är sagdt, må ej någon sin rösträtt utöfva.

Röstsedel, som saknar behörig stämpel eller på utsidan är försedd
med något af den röstande anbragt märke, varde ej mottagen.

50 §.

Har genom misstag vid namnunderstrykningen eller af annan orsak
röstsedel blifvit obrukbar, äge valmannen mot sedelns återställande utfå ny
röstsedel, när det pröfvas kunna ske utan förfång för de efteråt röstandes
rätt att erhålla röstsedlar.

51 §.

De valmän, som vid det klockslag, då uppehåll i valet göres eller valet
skall sluta, äro tillstädes i vallokalen eller, om utrymme där saknas, å
anvisad plats därintill men ej då hunnit deltaga i valet, äga rätt att aflämna
sina röstsedlar.

Förslag till vallag.

52 §.

När alla, som vid det för valförrättningens slut fastställda klockslag äga
tillträde till valet, aflämnat sina röstsedlar, förklarar ordföranden röstningen
afslutad.

Omedelbart därefter uttagas röstsedlarna ur valurnan och räknas oöppnade.
I det protokoll, som i öfverensstämmelse med det vid denna lag
fogade formulär 5 med därå gjorda anvisningar skall föras vid förrättningen,
antecknas antalet afgifna röstsedlar. Jämväl räknas och upptages i protokollet
antalet af de personer, som enligt anteckningarna i röstlängden deltagit
i valet.

De vid valet afgifna röstsedlarna inläggas härefter i ett hållfast omslag,
som omsorgsfullt förseglas under minst tre närvarandes sigill. De sålunda
åsätta sigillen skola jämväl i protokollet aftryckas.

Vid förrättningen öfverblifna röstsedlar skola genast förstöras.

53 §.

Då uppehåll i valförrättningen sker, skall valurnan omsorgsfullt förseglas
under minst tre närvarandes sigill samt därefter sättas i säkert
förvar; och bör innan förseglingen vid förrättningens fortsättande borttages
valnämnden eller magistraten inför öppna dörrar förvissa sig om att sigillen
äro obrutna.

54 §.

Sedan valprotokollet upplästs och dess riktighet bekräftats af ordföranden
och två af de närvarande, afslutas förrättningen med tillkännagifvande, att
röstsammanräkningen verkställes å tid och ställe, som därför blifvit utsatt.

Valnämnden eller magistraten insänder därefter ofördröjligen till Konungens
befallningshafvande röstsedlarna och valprotokollet jämte röstlängden.

VI kap,

Om rösternas sammanräkning efter omedelbart val samt kungörande
af valets utgång.

55 §.

Å utsatt tid och ställe verkställes af Konungens befallningshafvande
sammanräkning af de vid valet afgifna röster. Sammanräkningen sker inför

32 Förslag till vallag.

öppna dörrar. Såsom vittnen böra därvid deltaga de personer, Konungens befallningshafvande
därtill utser.

56 §.

Protokollen öfver röstningen granskas hvart för sig, och sigillen å omslaget
till de vid hvarje protokoll fogade röstsedlar jämföras med de sigill,
som äro å protokollet aftryckta. Förekommer därvid ej skälig anledning, att
omslaget efter tillslutningen blifvit öppnadt, brytes förseglingen. I annat fall
lämnas omslaget orubbadt, och de däri inneslutna röstsedlar inverka ej
på valet.

57 §.

Ej må valets afsilande uppehållas däraf, att protokoll och röstsedlar
icke inkommit från alla valdistrikt.

58 §.

Efter det röstsedlarna från de särskilda valdistrikten öppnats och granskats,
meddelar Konungens befallningshafvande de beslut, hvartill röstsedlarna
och protokollen må gifva anledning.

59 §.

Ogiltig är röstsedel:

hvilken icke är försedd med sådan stämpel, som i 45 § sägs;
å hvilken understrukits flera namn, än valet afser platser;
å hvilken intet namn utmärkts;

å hvilken tillagts och understrukits något namn, som ej är å sedeln tryckt;
å hvilken på annat sätt, än 46 § angifver, utmärkts huru den röstande
velat rösta;

å hvilken finnes något kännetecken, som kan antagas vara af den röstande
med afsikt där anbragt.

60 §.

För sammanräkningen böra de giltiga röstsedlarna ordnas i grupper efter
antalet af de å hvarje sedel gjorda namnunderstrykningar.

Förslag till vallag.

61 §.

Vid sammanräkningen begynnes med den grupp af röstsedlar, å livilka
Mott ett namn understrukits; och antecknas huru många röster hvarje kandidat
erhållit på dessa röstsedlar.

Från de röstsedlar, å hvilka två namn understrukits, antecknas likaledes
huru många gånger hvarje kandidats namn sålunda utmärkts. De härvid
antecknade talen delas med 2.

Från de röstsedlar, å hvilka tre namn understrukits, sker på enahanda
sätt anteckning för hvarje kandidat; dock att de härvid antecknade talen
delas med 3.

På samma sätt behandlas alla öfriga grupper af röstsedlar, därvid för
hvarje grupp iakttages, att de antecknade talen delas med det tal, som utvisar
antalet å röstsedlarna understrukna namn.

För sammanräkningen af de kvoter, som sålunda erhållas, böra uppkomna
bråktal uttryckas i hundradelar, så att x/2 räknas lika med 0.50, 1/s
lika med 0.33, ■j/3 lika med 0.67 och så vidare, allt i enlighet med den å
bilaga till denna lag intagna tabell.

De tal, som på ofvan angifna sätt erhållas för eu och samma kandidat,
sammanräknas. Summan utgör kandidatens rösttal.

62 §.

Rösttalen för de kandidater, som äro uppförda på samma vallista, sammanräknas,
och summan varde på det sätt jämnad till närmaste hela tal, att
hvad som öfverstiger 0.50 räknas för 1, och hvad som understiger eller blott
uppgår till 0,50 uteslutes. Det sålunda uppkomna talet är listans rösttal.
För lista, som upptager en enda kandidat, är hans rösttal, på enahanda sätt
jämnadt, listans rösttal.

63 §.

De platser, som äro att besätta, fördelas mellan de olika listorna efter
den grund, att, då någon lista tillerkännes eu plats för eu viss röstmängd,
samma röstmängd skall medföra lika rätt för hvarje annan lista.

Denna fördelning tillgår sålunda, att platserna, eu efter annan, tilldelas
den af de olika listorna, hvilken för hvarje gång uppvisar det största af nedan
angifna jämförelsetal.

Jämförelsetalet är för hvarje lista dess rösttal, så länge listan ännu icke
fått någon plats sig tillerkänd; därefter halfva rösttalet, så länge listan er -

34 Förslag till vallag.

hållit allenast en plats; därefter tredjedelen af rösttalet, så länge listan erhållit
allenast två platser; och så vidare i fortsatt följd.

Äro, i fråga om någon plats, två eller flera af jämförelsetalen lika, äge
den lista företräde, hvars rösttal är störst. Äro äfven rösttalen lika, skilje
lotten.

Har en lista redan erhållit så många platser, som listan upptager kandidater,
varde den från vidare jämförelse utesluten.

64 §.

De platser, som enligt nästföregående § tillkomma eu lista, tilldelas dem
af de valbara kandidaterna därå, som äga högsta rösttalen. Vid lika rösttal
eller i händelse plats skall tilldelas någon af två eller flera kandidater, som
icke personligen erhållit någon röst, skilje lotten.

65 §.

Vid förrättningen läte Konungens befallningshafvande föra protokoll, i
hvilket antecknas utom annat, som vid förrättningen förekommit, huru många
giltiga och ogiltiga röstsedlar afgifvits i hvarje valdistrikt, sammanlagda antalet
giltiga röstsedlar, hvarje kandidats rösttal, de särskilda vallistornas
rösttal, de öfriga jämförelsetal, som varit bestämmande vid fördelningen af
platserna mellan de olika listorna, det antal platser, som tilldelats hvarje
lista, samt slutligen de valda riksdagsmännens namn.

Samtliga röstsedlar inläggas, de godkända och de underkända hvar för
sig, i omslag, hvilka, innan förrättningen afslutas, förses med minst tre
närvarandes sigill, hvarom anteckning sker i protokollet. De sålunda inlagda
röstsedlarna jämte de enligt 61 § gjorda anteckningar skola förvaras
till dess valet vunnit laga kraft eller, i händelse af besvär, dessa blifvit
afgjorda.

66 §.

Kan förrättningen icke på en dag bringas till slut, eller varder eljest
nödigt att densamma uppskjuta eller afbryta, skola alla röstsedlar inläggas i
omslag, hvilka förseglas under minst tre närvarandes sigill. Dessa omslag
jämte andra till valet hörande handlingar skola därefter läggas i säkert
förvar; och må förrättningen ej ånyo företagas, innan de af Konungens befallningshafvande
tillkallade vittnen eller andra närvarande förvissat sig om
att de åsätta sigillen äro obrutna.

Förslag till vallag.

67 §.

Valets utgång kungöres omedelbart genom uppläsning af valprotokollet.
Med protokollets uppläsning är valförrättningen afslutad.

68 §.

Om utfärdande af fullmakt för de valda är stadgadt i riksdagsordningen.
Sådan fullmakt skall hafva följande lydelse:

»Vid riksdagsmannaval, som den . . . (dag, månad, år) . . . hållits i . . .
(valkretsens namn), har » N. N. »blifvit utsedd till ledamot af Riksdagens Andra
Kammare för eu tid af tre år, räknade från och med den 1 januari nästkommande
år» (eller om valet hållits efter treårsperiodens början: »för tiden
till den 1 januari år . . .»); »hvarom detta länder till bevis och fullmakt».
Ort och tid.

69 §.

Har någon, som blifvit vald till riksdagsman, afsagt sig uppdraget, och
pröfvas afsägelsen giltig, då inträde i hans ställe den af kandidaterna på
samma lista, som enligt de i 64 § angifna grunder kommer de valda riksdagsmännen
närmast.

Samma lag vare, då eljest ledig vorden plats i kammaren skall fyllas.

Finnes å den lista, som upptagit den afgångne, till fyllande af dennes
plats ingen valbar kandidat, skall platsen efter de i 64 § stadgade grunder
fyllas från den af de öfriga listorna, som vid fortsättande af det i 63 § angifna
förfarande finnes närmast berättigad till den obesatta platsen. Saknas
på samtliga listor valbar kandidat, skall platsen stå obesatt till nästa val.

70 §.

1 de »fall, som i nästföregående § afses, skall Konungens befallningshafvande
vid offentlig förrättning, som hålles så fort ske kan och hvarom
underrättelse minst åtta dagar förut meddelas genom anslag och medelst tryck
så som med Konungens befallningshafvandes kungörelser vanligen förfares, i
protokoll upptaga de föreliggande omständigheterna samt hvilken på grund
däraf skall inträda i den afgångnes ställe. Sedan detta protokoll vid förrättningen
upplästs, utfärde Konungens befallningshafvande omedelbart fullmakt
för den sålunda utsedde.

Domna fullmakt skall vara af följande lydelse:

»Sedan vid riksdagsmannaval den . . . (dag, månad, år) i . . . (valkretsens
namn)» N. N. »valts till ledamot af Riksdagens Andra Kammare för

Förslag till vallag.

tiden till den 1 januari år....., men denna plats blifvit ledig, har, enligt

bestämmelserna i 69 § af lagen om val till Riksdagens Andra Kammare»,
N. N. »blifvit utsedd att inträda såsom ledamot af samma kammare för tiden
till den 1 januari år....; hvarom detta länder till bevis och fullmakt».
Ort och tid.

VII kap.

Om medelbara val.

71 §.

I valkrets, där medelbart valsätt äger rum, utses elektorerna gemensamt
för hela valkretsen, men rösterna till elektorsval afgifvas särskildt för hvarje
valdistrikt.

72 §.

När medelbart val till Andra Kammaren skall äga ruin, låter Konungens
befallningshafvande därom i god tid förut utgå kungörelse, som uppläses i
kyrkorna och införes i den eller de ortstidningar, där Konungens befallningshafvandes
tillkännagifvanden vanligen intagas. I kungörelsen upptages antalet
riksdagsmän och suppleanter, som skola väljas inom valkretsen, och utsättes
dagen för utseende af elektorer, valstället inom hvarje valdistrikt, tid och
ställe för sammanräkningen af de vid elektorsvalet afgifna röster, samt slutligen
tid och ställe för riksdagsmannavalet, livilket å den utsatta dagen ej
må begynna senare än klockan It förmiddagen.

73 §.

Elektorsvalet sker på landet inför den i 5 § omförmälda valnämnd och i stad
inför magistraten; skolande ifråga om denna förrättning hvad i 40 §2 mom., 42, 43
och 44 §§, 45 § 2 mom. samt 51 och 53 §§ är för där afsedda fall föreskrifvet
äga motsvarande tillämpning.

74 §.

Vid elektorsvalet skola begagnas röstsedlar af hvitt papper utan kännetecken.
De aflämnas af de röstande i valkuvert af ogenomskinligt papper,
lil^a till storlek och beskaffenhet, hvilka vid förrättningen tillhandahållas
valmännen.

Förslag till vallag.

75 §.

Röstlängden för hvarje valdistrikt skall jämte tillräckligt antal valkuvert
i försegladt omslag med påskrift, utvisande omslagets innehåll, genom
Konungens befallningshafvandes försorg tillställas vederbörande ordförande
vid valförrättningen i god tid före valet. Detta omslag må först vid valförrättningen
brytas; och varde erinran därom jämväl tecknad å omslaget.

Innan valkuverten till valmännen utlämnas, låter valmyndigheten därå
intrycka en stämpel, utvisande det valdistrikt, där förrättningen äger rum.

76 §.

En hvar, som anmäler sig till elektorsvalet och är i röstlängden uppförd
såsom röstberättigad, erhåller vid valbordet ett valkuvert.

Vid någon af de i 42 § omförmälda skrifplatser inlägger valmannen sin
röstsedel i kuvertet och tillsluter detsamma. Utan dröjsmål öfverlämnar därefter
valmannen personligen kuvertet till valnämndens eller magistratens ordförande,
hvilken, sedan han förvissat sig om att kuvertet är behörigen stämpladt,
men eljest på utsidan omärkt, och efter det i röstlängden vid den röstandes
namn skett anteckning om utlämnandet, nedlägger kuvertet i valurnan.

77 §.

Om den, som på grund af kroppsligt fel är oförmögen att själf i föreskrifven
ordning framlämna sin röstsedel, gälle hvad i 47 § är stadgadt.

78 §.

Hvarje röstberättigad äge vid elektorsvalet en röst, hvilken han må gifva
odelad åt en eller fördela på liera olika personer; dock må i sistnämnda fall
röstsedel ej upptaga mer än dubbelt så många namn, som valkretsen äger
utse riksdagsmän. Äro å röstsedel två personers namn upptagna, har hvardera
erhållit 1/2 röst; äro tre personers namn upptagna, har en hvar af dem
erhållit x/3 röst och så vidare, så att den del af en hel röst, som, när röstsedeln
innehåller mer än en persons namn, tillkommer eu hvar af de på
röstsedeln angifna personer, alltid motsvarar deras antal.

71) §.

Till elektor må ej ulses annan än den, som själf är röstberättigad inom
valkretsen.

Förslag till vallag.

80 §.

Röstsedel bör innehålla tydlig uppgift på den eller de utseddes namn,
titel eller yrke och hemvist så ock den beteckning i öfrigt, som kan vara
nödig för att fullt otvetydigt utmärka, hvem eller hvilka inom valkretsen afses.

81 §.

1. Ej må någon i annan ordning, än i 76 och 77 §§ är föreskrifvet, sin
rösträtt utöfva.

2. Valkuvert, som saknar behörig stämpel eller å utsidan är försedt
med något af den röstande anbragt märke, varde ej mottaget.

82 §.

När alla, som vid det för elektorsvalets slut fastställda klockslag äga
tillträde till valet, aflämnat sina röstsedlar, förklarar ordföranden röstningen
afslutad.

Omedelbart därefter uttagas valkuverten in* valurnan och räknas oöppnade.
I det protokoll, som i öfverensstämmelse med det vid denna lag fogade formulär
6 med därå gifna anvisningar skall föras vid förrättningen, antecknas
antalet valkuvert. Jämväl räknas och upptages i protokollet antalet af de
personer, som enligt anteckningarna i röstlängden deltagit i valet.

Valkuverten inläggas härefter i ett hållfast omslag, som omsorgsfullt
förseglas under minst tre närvarandes sigill. De sålunda åsätta sigillen
skola jämväl i protokollet aftryckas.

83 §.

Sedan valprotokollet upplästs och dess riktighet bekräftats af ordföranden
och två af de närvarande, afslutas förrättningen med tillkännagifvande att
röstsammanräkningen verkställes å tid och ställe, som därför blifvit utsatt.

Valnämnden eller magistraten insänder därefter ofördröjligen till Konungens
befallningshafvande valkuverten och valprotokollet jämte röstlängden.

84 §.

Å utsatt tid och ställe verkställes af Konungens befallningshafvande
sammanräkning af de vid elektorsvalet afgifna röster; och skola härvid de i
55, 56, 57 och 58 §§ gifna bestämmelser i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

Förslag till vallag.

85 §.

Ogiltig i dess helhet är röstsedel:
hvilken är innesluten i kuvert, det där ej är försedt med stämpel, som i
75 § sägs, eller är på annat sätt, än i nämnda lagrum afses, märkt;

hvilken upptager mer än dubbelt så många namn, som valkretsen äger
utse riksdagsmän;

till hvilken användts annat än hvitt papper eller å hvilken finnes något
kännetecken, som kan antagas vara af den röstande med afsikt där anbragt.
Finnas i ett valkuvert två eller flera röstsedlar, vare de alla ogilla.

86 §.

Upptager röstsedel namn på någon, som ej är valbar, eller framgår i afseende
å något där förekommande namn ej fullt otvetydigt, hvem som därmed
afses, vare i fråga om sådana namn röstsedel ogin; men de öfriga namnen å
röstsedeln må upptagas allenast till det röstvärde de skulle ägt, om sedeln varit
i sin helhet giltig.

Är ett och samma namn å röstsedel upprepadt, räknas sådant namn
allenast en gång.

87 §.

Från de röstsedlar, som äro helt eller delvis giltiga, antecknas för en
hvar behörig person de honom tillfallna röster och röstdelar; och skola i afseende
å sammanräkningen däraf de grunder, som i 60 och 61 §§ angifvits,
äga motsvarande tillämpning. Den summa, som därvid för en hvar erliålles,
varde på det sätt jämnad till närmaste hela tal, att hvad som öfverstiger 0.50
räknas för 1, och hvad som understiger eller blott uppgår till 0.50 uteslutes.
Det sålunda uppkomna talet utgör vederbörandes rösttal.

88 §.

Eu hvar behörig person, som vid elektorsvalet erhållit ett rösttal af
minst 50, är vald till elektor.

89 §.

Vid förrättningen läte Konungens befallningshafvande föra protokoll, i
hvilket antecknas, utom annat, som vid förrättningen förekommit, huru många

Förslag till vallag.

ogiltiga samt helt eller delvis giltiga röstsedlar afgifvits i hvarje valdistrikt,
sammanlagda antalet helt eller delvis giltiga röstsedlar, de rösttal, som enligt
sammanräkningen tillfallit dem, som äro valbara, samt slutligen de utsedda
elektorernas namn.

Samtliga röstsedlar inläggas, de underkända för sig samt de helt eller
delvis godkända för sig, i omslag, hvilka, innan förrättningen afslutas, förses
med minst tre närvarandes sigill, hvarom anteckning sker i protokollet. De
sålunda inlagda röstsedlarna jämte de för sammanräkningen gjorda anteckningar
skola förvaras till dess valets giltighet vederbörligen afgjorts.

90 §.

Kan förrättningen icke på en dag bringas till slut, eller varder eljest nödigt
att densamma uppskjuta eller afbryta, galle härom hvad i 66 § är stadgadt.

91 §.

Elektorsvalets utgång kungöres genom uppläsning af Konungens befallningshafvandes
protokoll.

92 §.

Till en hvar, som blifvit utsedd till elektor, skall underrättelse därom
med angifvande af hans rösttal samt med erinran om tid och ställe för riksdagsmannavalet
af Konungens befallningshafvande meddelas genom särskildt
bevisligen honom tillställdt kallelsebref, hvithet tillika gäller såsom fullmakt
vid riksdagsmannavalet.

93 §.

Vid riksdagsmannavalet förfogar hvarje elektor öfver del rösttal, med
livilket han själf blifvit till elektor utsedd.

94 §.

Elektorer, som vid valet önska bilda en gemensam grupp, äge att
härom till Konungens befallningshafvande inkomma med skriftlig anmälan.
För sådant ändamål bestämmer Konungens befallningshafvande ej mindre den
tid, senast fyra timmar efter valförrättningens början, inom hvilken anmälan,
hvarom nu är nämndt, skall för att upptagas till behandling vara inlämnad,
än äfven den tid, senast fyra timmar därefter, då valhandlingen ånyo upptages.

Förslag till vallag.

95 §.

Öfver de olika grupper, som jämlikt 94 § blifvit anmälda, upprätte
Konungens befallningshafvande en förteckning med angifvande af hvarje grupps
rösttal. Detta erhålles genom sammanräkning af de elektorers rösttal, Indika
tillsammans utgöra en grupp.

Elektor, som ej tillhör viss anmäld grupp, anses bilda en grupp för sig,
och hans rösttal utgöre den gruppens rösttal.

96 §.

De platser, som vid valet skola besättas, fördelas mellan de särskilda
grupperna efter deras rösttal; och tillgår härvid på enahanda sätt, som i fråga
om fördelningen af antalet riksdagsmän på offentliga vallistor är i 63 § stadgadt.

97 §.

Å den i 95 § omförmälda förteckning läte Konungens befallningshafvande
efter verkställd uträkning utsätta det antal platser, hvarje grupp enligt 96 §
tillkommer.

98 §.

När elektorerna å utsatt tid ånyo sammanträda, framlägge Konungens
befallningshafvande förteckningen å de bildade grupperna jämte deras rösttal
och det antal platser, eu hvar grupp äger tillsätta; meddele ock, där så äskas,
de uträkningar, hvarå förteckningen grundas.

Sedan förteckningen godkänts eller, där anmärkning mot densamma framställes,
beslut däröfver afsagts, meddele Konungens befallningshafvande elektorerna
att det slutliga valet äger rum nästföljande dag å den tid, senast
klockan 11 förmiddagen, som Konungens befallningshafvande bestämmer.

99 §.

Vid val af riksdagsmän skall grupp med mindre rösttal välja före grupp
med större rösttal. Hafva två eller flera grupper lika rösttal, bestämmes
ordningen dem emellan genom lottning.

Utgången af valet inom hvarje grupp varde omedelbart efter skedd röstning
inom gruppen tillkännagifven.

Ej må inom efterföljande grupp röstas på förut vid valet utsedd riksdagsman.

Förslag till vallag.

100 §.

Valet sker efter upprop med slutna sedlar. Innan röstsedel nedlägges
i valurnan, skall vederbörande elektors rösttal därå antecknas.

101 §.

Hvarje elektor äger gifva sitt rösttal odeladt åt en eller fördela det på
flera olika personer; dock må i sistnämnda fall röstsedel ej upptaga flera
namn, än den grupp, till hvilken vederbörande elektor liörer, äger utse riksdagsmän.
Upptager elektor på röstsedel två personers namn, har hvardera
erhållit hälften af det rösttal, hvaröfver elektor förfogar; upptager han tre personers
namn, bär en hvar af dem erhållit eu tredjedel af samma rösttal och så
vidare, så att den del af elektors hela rösttal, som, när röstsedeln innehåller
mer än en persons namn, tillkommer eu hvar af de på röstsedeln angifna
personer, alltid motsvarar deras antal.

102 §.

Omedelbart efter slutad omröstning inom en grupp uttagas röstsedlarna
ur valurnan och granskas.

Innehåller röstsedel flera namn, än vederbörande grupp äger utse riksdagsmän,
vare den i sin helhet ogin.

Upptager röstsedel namn på någon, som ej är valbar till riksdagsman
eller som förut vid valet blifvit till riksdagsman utsedd, eller framgår ej i
afseende å något där förekommande namn fullt otvetydigt, hvem som därmed
afses, eller är ett och samma namn å röstsedel upprepadt, skall hvad i
86 § är för där afsedda fall stadgadt äga motsvarande tillämpning.

103 §.

Aro alla inom en grupp afgifna röstsedlar lika lydande, och upptaga de
jämnt så många personer, som gruppen äger utse riksdagsmän, varde dessa
omedelbart förklarade för valda.

104 §.

Kan valets utgång ej, på sätt i nästföregående § sägs, omedelbart bestämmas,
sker sammanräkning af hvars och ens rösttal, därvid de i 61 §
angifna grunder skola äga motsvarande tillämpning, dock med iakttagande att
hvarje röstsedel gäller för det rösttal, som å sedeln finnes antecknadt.

Förslag till vallag.

De, som härvid erhålla högsta rösttalen, vare lagligen valda till riksdagsmän
för de platser, vederbörande grupp äger att besätta. Vid lika rösttal
skilje lotten.

105 §.

Varda icke i ett val alla eu grupp tillkommande platser tillsatta, skall
gruppen genast företaga nytt val för tillsättande af den eller de återstående
platserna.

106 §.

Har någon, som blifvit till riksdagsman vald, före valförrättningens slut
afsagt sig uppdraget, och pröfvas vid själfva valtillfället afsägelsen giltig,
värde då af vederbörande elektorer nytt val anställdt för tillsättande af den
lediga platsen.

107 §.

När riksdagsmän för valkretsen blifvit utsedda, hafva elektorerna inom
hvarje grupp att välja lika många suppleanter, som gruppen äger utse riksdagsmän;
och skola vid sådant val de här ofvan i fråga om val af riksdagsmän
gifna bestämmelser i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

Äro af en grupp två eller flera suppleanter utsedda, bestämmes ordningen
dem emellan efter storleken af deras rösttal eller, vid lika rösttal,
genom lottning.

108 §.

Konungens befallningshafvande läte vid förrättningen föra protokoll, i
hvilket antecknas utom annat, som förekommit, dels, särskildt för riksdagsmannavalet,
och särskildt för suppleant valet, huru många ogiltiga samt helt
eller delvis giltiga röstsedlar afgifvits och de rösttal, som vid valet inom
hvarje grupp tillfallit olika personer, dels ock de valda riksdagsmännens
namn samt namnen å de af hvarje grupp utsedda suppleanterna med angifvande
af deras inbördes ordning; skolande i fråga om röstsedlarnas inläggande
samt sedlarnas och de för sammanräkningen gjorda anteckningars förvarande
hvad i 89 § är för där afsedda fall föreskrifvet äga motsvarande tillämpning.

109 §.

Valets utgång kungöres omedelbart genom uppläsning af valprotokollet.
Med protokollets uppläsning är valförrättningen afslutad.

Förslag till vallag.

no §.

I fråga om lydelsen af den fullmakt, Konungens befallningshafvande bär
att för vald riksdagsman utfärda, lände till efterrättelse livad i 08 § är
stadgadt.

in §.

Skall efter förrättadt val ledig vorden plats i kammaren fyllas, då inträde
i afgången riksdagsmans ställe den af de valbara suppleanterna från
samma grupp, som därtill är närmast berättigad.

I det fall, hvarom nu är nämndt, skall Konungens befallningshafvande
vid offentlig förrättning, som hålles så fort ske kan och hvarom underrättelse
minst åtta dagar förut meddelas genom anslag och medelst tryck så som med
Konungens befallningshafvandes kungörelser vanligen förfares, i protokoll upptaga
de föreliggande omständigheterna och hvilken på grund däraf skall inträda
i den algångnes ställe. Sedan detta protokoll vid förrättningen upplästs, utfärde
Konungens befallningshafvande omedelbart fullmakt för den sålunda
utsedde.

Denna fullmakt skall vara af följande lydelse:

»Sedan vid riksdagsmannaval den ..........(dag, månad, år) i . . .

(valkretsens namn)» N. N. »valts till ledamot af Riksdagens Andra Kammare
för tiden till den 1 januari år . . . ., men denna plats blifvit ledig, har, enligt
bestämmelserna i 111 § af lagen om val till Riksdagens Andra Kammare,»
N. N. »blifvit utsedd att inträda såsom ledamot af samma kammare för tiden
till den 1 januari år ... .; hvarom detta länder till bevis och fullmakt».
Ort och tid.

112 §.

Före val af riksdagsmän äge elektor till Konungens befallningshafvande
insända en af honom undertecknad och af två personer bevittnad anmälan att
han, därest han icke är vid valet närvarande, önskar sluta sig till samma
grupp, som annan namngifven elektor. Sådan anmälan skall vara innesluten
i försegladt kuvert med påskrift: »Anmälan enligt 112 § vallagen från

undertecknad elektor i......(valkretsens namn; elektors namn)»; och

må Konungens befallningshafvande ej bryta sådant kuvert i annan händelse,
än att å valdagen visar sig att afsändaren är af laga förfall hindrad att komma
tillstädes.

Har anmälan, som ofvan sägs, blifvit öppnad, tillägge Konungens befallningshafvande
den grupp, som därmed afses, vederbörande elektors rösttal

Förslag till vallag.

och uppföre det å den i 95 § omförmäla förteckning. Vid omröstning inom
samma grupp för utseende af riksdagsmän må dock valrätt för det rösttal ej
utöfvas, med mindre vederbörande elektor då själf är tillstädes och sin valrätt
utöfva!’.

113 §.

För inställelse vid riksdagsmannaval njute elektor af statsmedel ersättning
för resekostnaden fram och åter, beräknad efter skjutslega för eu häst,
där icke järnväg är alt tillgå eller ångbåtslägenhet begagnas, men efter afbiten
i tredje klassens vagn på järnväg, där sådan finnes, och för eu salongsplats
på ångfartyg, där resan såmedelst sker.

VIII Kap.

Allmänna bestämmelser och tillämpningsstadganden.

114 §.

Hvad i denna lag^ är stadgadt i afseende å magistrat vare i stad, där
magistrat ej finnes, gällande om den för sådan stad särskild! tillsatta styrelse.

115 §.

Äro i stad flera valdistrikt, skall magistraten för valets hållande dela sig
i lika många afdelningar med minst tre ledamöter i hvarje. Finnes i magistralen
ej tillräckligt antal ledamöter för en sådan fördelning, äge magistraten
att bland stadens invånare utse erforderligt antal personer att såsom extra
ledamöter af magistraten närvara vid valförrättningen.

År magistrat delad på afdelningar, föres vid valförrättning protokollet af
den, hvarje afdelning inom sig därtill utser.

116 §.

Uppdrag att vara ledamot i valnämnd eller extra ledamot af magistrat
vid valförrättning må ej annan afsåga sig, än ämbets- eller tjänsteman, som
af sin befattning år hindrad att uppdraget fullgöra; den, som uppnått sextio

Förslag till vallag.

års ålder; Statut den, hvilken eljest uppgifver hinder, som af kommunalstämman
eller magistraten godkännes.

117 §.

Menar någon att val af ledamöter i valnämnd icke skett i laga ordning,
eller vill någon klaga däröfver att af honom gjord afsägelse af uppdrag, som
i 11Ö § afses, icke godkänts, äge han att hos Konungens befallningshafvande
anföra besvär före klockan 12 å femtonde dagen från den dag, då valet
hölls eller det beslut meddelades, däri rättelse sökes; och må öfver Konungens
befallningshafvandes utslag i sådant mål klagan ej föras.

118 §.

Öfver beslut, som i 2 och 3 §§ afses, må besvär anföras i den ordning,
som är bestämd för Överklagande af Konungens befallningshafvandes utslag
i mål, hvilka bedömas efter förordningarna om konnnunalstyrelse.

119 §•

Om besvär öfver riksdagsmannaval eller sådan Konungens befallningshafvandes
åtgärd, som står i omedelbart samband med själfva valet, är stadgadt
i riksdagsordningen.

120 §.

Infaller å söndag eller annan allmän helgdag tid, då åtgärd för rätt att
framställa anmärkning mot röstlängd eller då pröfning af anmärkningar däremot
eller då åtgärd för rätt att fullfölja eller bevaka talan mot beslut vid
sådan pröfning eller för rätt till klagan, som i 117 § afses, sist bör företagas,
må den åtgärd eller pröfning ske å nästa söckendag.

121 §.

Valnämnden eller magistraten åligger ombesörja att de anordningar, som
i 42 § afses, ordentligen verkställas.

Kostnaden för dessa anordningar så ock de af denna lag föranledda
utgifter för skrifmaterialier och stämplar äfvensom kungörande, som åligger
valnämndens ordförande eller magistrat, skola gäldas af kommunerna, hvilka
jämväl hafva att tillhandahålla och anordna lämpliga vallokaler.

122 §.

Denna lag träder i kraft den.........

Förslag till vallag.

123 §.

Hvad i den för Stockholms stad fastställda valordning är stadgadt i fråga
om val af riksdagsmän i Andra Kammaren skall upphöra att gälla i afseende
å de val, som förrättas enligt denna lag.

Förslag till vallag.

Bilaga.

Tabell, utvisande huru vanliga bråktal skola i hundradelar

beräknas.

72 lika med 0,5 o

Va » » 0,33

2/3 » » 0,6 7

74 » » 0,2 5

74 » » 0,50

3/4 » » 0,7 5

Va » »0,20

Va * * 0,4°

3/B » »0,60

4/5 » »0,80

Ve » » 0,17

Va » 2 0,3 3

3/0 » » 0,50

V6 » »0,67

Va » * O-83

77 » » 0,14

7 7 » » 0,2 9

»/, » » 0,4 3

4/7 » » 0,5 7

7, » » 0,7 1

7, » » 0,8 6

Va » » 0,12

7g » » 0,2 5

3/8 > » 0,3 7

4/8 » » 0,5 0

78 » » 0,6 2

e/8 » » 0,7 5

7g » » 0,8 7

7b » » 0,i i

79 » »0,22

3/« :	lika med 0,33
79	»		0,4 4
7o	»	»	0,56
7o	»	»	0,6 7
79	»	»	0,7 8
7»	»	»	0,89
7io	»	»	0,10
7io	»	»	0,20
7io	»	»	0,30
7io	»		0,4 0
7io	»	»	0,50
Vid	»		0,60
7io	»		0,7 0
8/ /io	»	»	0,80
7l0	»	»	0,9 0
Vu	»	»	0,0 9
7n	»	»	0,18
3/n	»	»	0,2 7
7u	»		0,36
5/ /ll	»	»	0,4 5
6/n	»		0,5 5
7n	»	»	0,6 4
8/u	»	»	0,7 3
0/ /ll	»	»	0,8 2
10/ll	»	»	0,91
7l2	»		0,0 8
712	»	»	0,17
3/12	»	»	0,2 5
7l2	»	»	0,3 3
712	»	»	0,4 2

7l2	lika med	0,5 0
7l2	»	»	0,5 8
712	»	»	0,6 7
9/ /12	»		0,7 5
10/ /12		»	0,8 3
1V12	»	»	0,9 2
7l3	»		0,08
7l3		»	0,15
7l3		»	0,2 3
7l3	»	»	0,31
5/ /13		»	0,3 8
7l3	»	»	0,4 6
7l3	»		0,54
8/ /13	»	»	0,6 2
9/ /13	»	»	0,6 9
10/ /13	»	5>	0,7 7
11/ /13	»	»	0,8 5
J7l3	»	»	0,9 2
7X4		»	0,0 7
714	»	»	0,14
714	»	»	0,21
714	»	»	0,2 9
714	»	»	0,36
714	»	»	0,4 3
714	»	»	0,50
8/ /14		»	0,5 7
9/ /14	»	»	0,6 4
10/ In		»	0,71
11/ /14	»	»	0,7 9
12/ /14	»	»	0,8 6
S. V.

13/l4	lika	med	0,9 3
7x6	»		0,0 7
715	»	»	0,13
715	»	»	0,2 0
7l5	»	»	0,2 7
7l5	»		0,3 3
7l5	»		0,4 0
7l5	>		0,4 7
8/ /15			0,5 3
9/ /15		»	0,6 0
10/ /15		»	0,6 7
11/ /l5	»	»	0,7 3
12/ /l5	»	»	0,80
13/ /15	»	»	0,8 7
I4/ /15	»	»	0,9 3
7x6	»		0,0 6
7i«	»	»	0,1 2
3/io		»	0,19
7io	»	»	0,2 5
7l6	»		0,31
7io	»	»	0,37
7i«	»	»	0,4 4
8/ /lG	3>	7>	0,50
9/ /lG	»		0,5 6
10/ /ia	»	»	0,6 2
11/ /i6	»	»	0,6 9
12/ / IG	»	»	0,7 5
13/ /lG	»	»	0,8 1
14/ /16	»	»	0,8 7
15/ /16	»		0,94

Förslag till vallag.

Formulär 1.

Formulär till kungörelse om framläggande af röstlängd.

Kungörelse.

Härmed tillkännagifves, att röstlängd till ledning vid val i N. N. valdistrikt
till Riksdagens Andra Kammare finnes under tiden från och med den

24 till och med den 31 maj framlagd i---l) för att där vara för allmänheten

tillgänglig; och erinras tillika att den, hvilken rösträtt enligt denna längd
ej tillkommer, men som för sig vill påstå sådan rätt, eller den, som anser
att annan i längden obehörigen upptagits såsom röstberättigad, äger att sina
anmärkningar, skriftligen affattade och åtföljda af de bevis han vill åberopa,
ingifva till — —2) före klockan 12 å ... 3) dagen den — — —3), äfvensom
att pröfning af de mot röstlängden framställda anmärkningar, som i rätt
tid inkommit, äger rum i---4) . . .5) dagen den--—5).

Ort och tid.

Underskrift.

Anvisningar: *)

*) Här ana1fve.s deri lokal, i hvilken röstlängden kommer att framläggas; och iakttages i afseende
därå att behörig tillsyn öfver längden må kunna å det angifna stället utöfvas till förekommande
af att eljest anteckning i längden skulle af någon kunna verkställas.

2) Valnämndens ordförande, magistrat eller stadsstyrelse.

8) Här utsättes med angifvande af veckodag och datum den tid, inom hvilken anmärkningarna
sist skola vara ingifna; det är den 3 juni eller, om den dagen infaller å sön- eller helgdag,
näst påföljande söckendag.

4) Sockenstuga, rådhus eller annan lämplig lokal.

6) Här utsattes med angifvande af veckodag och datum den för anmärkningars pröfning bestämda
hd, som är den 11 juni eller, om denna dag infaller å sön- eller helgdag, näst påföljande
söckendag. J

Förslag till vallag.

Formulär 2.

Formulär till underrättelse enligt 11 §.

Jämlikt den röstlängd, som detta år upprättats för att i N. N. valdistrikt
tjäna till efterrättelse vid val till Riksdagens Andra Kammare, varder Eder
härigenom meddeladt att Ni — —--— — — — — — — —--—

icke är i röstlängden antecknad såsom röstberättigad.

Därest Ni vill för Eder påstå rätt till deltagande i det riksdagsmannaval,
vid hvilket nämnda röstlängd skall begagnas, äger Ni att Edra anmärkningar,
skriftligen affattade och åtföljda af de bevis Ni vill åberopa, ingifva

till — — —2) före klockan 12 å . . .3) dagen den--3) juni, och kommer

pröfning af sådana i rätt tid inkomna anmärkningar att äga rum i--—4)

. . .5) dagen den — — 5) juni med början klockan 10 förmiddagen.

Poststämpelns datum.

Undei-skrift.

Anvisningar:

1) Häl- införas den eller de omständigheter, på grund hvaraf vederbörande från rösträtt
uteslutits.

2) Valnämndens ordförande, magistrat eller stadsstyrelse.

3) Här utsättes med angifvande af veckodag och datum den tid, inom hvilken anmärkningarna
sist skola vara ingifna; det är den 3 juni eller om den dagen infaller å sön- eller helgdag,
näst påföljande söckendag.

4) Vederbörande lokal.

6) Här utsättes med angifvande af veckodag och datum den för anmärkningars pröfning bestämda
tid, som är den 11 juni eller, om denna dag infaller å sön- eller helgdag, näst påföljande
söckendag. __

Formulär 3.

Formulär till underrättelse enligt 13 §.

Att i rätt tid anmärkning . . framställts därom, att i den röstlängd, som
detta år upprättats för att i N. N. valdistrikt tjäna till efterrättelse vid val
till Riksdagens Andra Kammare, Ni upptagits såsom röstberättigad, varder
Eder till kännedom härigenom meddeladt, med underrättelse tillika att pröfning

af anmärkning . . . äger rum i — — — *) . . .2) dagen den--2) juni med

början klockan 10 förmiddagen, då tillfälle lämnas Eder att. . . samma bemöta.

Poststämpelns datum.

Underskrift.

Anvisningar:

!) Vederbörande lokal.

2) Här utsättes med angifvande af veckodag och datum den för anmärkningars pröfning bestämda
tid, som är den 11 juni eller, om denna dag infaller å sön- eller helgdag, näst påföljande
söckendag. _

ROSTSEDEL

Andersson, Johan, i Hör, folkskollärare.
Carlsson, Bengt, i Hög, hemmansägare.
Dahlström, N. K., kronofogde.

EsklSsson, Eskil, i Bosarp, hemmansägare.
Gustafsson, Nils, i Elgaröd, handlande.

Jansson, Per, i Borrby, nämndeman.

Larsson, P. A., å Köpingebro, ingeniör.

Nilsson, Nils, i Svensköp, landtbrukare.
Nordenskjöld, J. M., kapten.

Olsson, C. G., läroverksadjunkt.

Persson, Per, i Esarp, arrendator.

Svensson, Nils, i Åkarp, hemmansägare.
Svensson, C. J., boktryckare.

Thorssell, G. W., disponent.

Törne, M., rådman.

Uggla, Arvid, grosshandlare.

Östberg, G. F., lektor.

Bergman, Karl, verkmästare.

Johansson, S. M., skräddare.

Karlsson, Ivar, litteratör.

Magnusson, Sven, gjutare.

Nyström, G. E., typograf.

Olin, Oskar, snickeriarbetare.

Rosengren, Ernst, målare.

Söderman, Alfred, brännmästare.

Andersson, Anders, i Bjäresjö, hemmansägare.
Andersson, Per, i Esphult, landtbrukare.
Bengtsson, Ola, i Södra Mellby, hemmansägare.
Dahlberg, 0. W., å Källstorp, arrendator.

Enbom, Karl, å Hilmershus, godsägare.

Eriksson, Sven, kyrkoherde.

Falkenberg, Melcher, frih., godsägare.
Falkenberg, Wilhelm H., grefve, kammarherre.
Hagdahl, Axel, häradshöfding.

Hansson, Rasmus, i Lilla Harrie, hemmansägare.
Hansson, Hans, i Skurup, landstingsman.
Johnsson, Per, i Viken, landtbrukare.

Jönsson, Jöns, i Värn, hemmansägare.

Tull, C. A., godsägare, vice häradshöfding.

Björling, K. F., målaremästare.

Carlsson, Fredrik, grosshandlare.

Danielsson, Hj. G., skeppsklarerare.

Ekman, Hugo E. W., konsul.

Hammar, J. F., sjökapten.

Ö«

Eriksson, Gustaf, i Norra Rörum, f. d. häradsdomare.
Johansson, Sven, i Wallby, hemmansägare.

Nilsson, Sven, i Österslöf, landtbrukare.

Persson, Per, i Ilstorp, hemmansägare.

Svensson, Nils, i Önnarp, hemmansägare.

Svensson, Olof, i Södra Åby, nämndeman.

Larsson, Per, i Tullstorp, hemmansägare.

Månsson, Åke, i Solberga, hemmansägare.

Melin, Emil G., handlande.

Palm, Gustaf, bankkamrerare.

Cederström, 0. R., frih., generalmajor.

Johansson, Nils, i Espö, landtbrukare.

10.

Nordström, Erik, fil. doktor.

11.

Wallengren, Olof, byggmästare.

Anvisningar för tryckning af röstsedlar in. m.:

l-.o. Det till röstsedlarna använda papper skall vara ogenomskinligt.

2:o. Röstsedlarnas storlek och antalet spalter därå bestämmes af behofvet
i hvarje fall.

3:o. Kandidaternas namn må ej tryckas närmare intill hvarandra, än
formuläret utvisar.

4:o. Öfverst å röstsedlarnas blanka sida utmärkes med en cirkellinie
platsen för åsättande af valdistriktets stämpel.

5:o. Sedan tryckningen behörigen verkställts och hvarje röstsedel
åsatts en gummirand invid öfverstå kanten, sammanvikas sedlarna
en och en på sätt i hvarje fall finnes lämpligt.

Förslag till vallag.

Formulär 5.

Formulär till protokoll vid omedelbara val.

Protokoll, hållet i N. N. valdistrikt vid val af ledamöter till
Riksdagens Andra Kammare å — — — (vallokalen) i
— — — (orten) den — — — (dag, månad och år).

Till förrättande af det val af ledamöter i Riksdagens Andra Kammare,

som blifvit utsatt att hållas härstädes denna dag, sammanträdde klockan ---

förmiddagen den för sådant ändamål utsedda valnämnd (eller i stad, som utgör
ett valdistrikt: »stadens magistrat»; eller i stad, som bildar flera valdistrikt:
»den för sådant ändamål utsedda afdelning af magistraten»).
--------------------_i)

Omslaget till den röstlängd, som vid valet begagnades, bröts vid förrättningen.
De i omslaget jämväl inneslutna röstsedlar, som till valmännen utlämnades,
försågos före utlämnandet med valdistriktets stämpel.

Valet fortgick till klockan — — eftermiddagen med uppehåll — — 2)

Vid valet afgåfvos i vederbörlig ordning--- — röstsedlar af---

i röstlängden antecknade valmän. — — —--— — — — — — —3)

De afgifna röstsedlarna inlades efter verkställd räkning i ett omslag, som
förseglades under de . . .4) sigill, som här nedan finnas aftryckta.

---------------------5)

Vid förrättningen öfverblifna röstsedlar förstördes.

Vid protokollet
N. N.

Aftryck

sigill.

Aftryck

Att detta protokoll vid
bekräftas.

valförrättningen upplästs och befunnits riktigt
N. N.

Ordförande vid valet.

N. N. N. N.

Anvisningar:

t) Har valet ej kunnat börja å bestämd tid, värde anledningen därtill bär anmärkt.

s) Här angifvas klockslagen, under hvilka uppehåll i förrättningen, äfven på grund af gudstjänst,
ägt rum. Har valhandlingen eljest afbrutits, varde, med angifvande af orsaken, tiden för
u(brottet jämväl anmärkt.

8) Därest antalet afgifna röstsedlar ej öfverensstämmer med antalet af dem, som enligt anteckningarna
i röstlängden deltagit i valet, skall sannolika anledningen därtill här anmärkas.

4) Antalet, som skall vara minst tre.

5) Har röstsedel ej mottagits, varde det, med angifvande af orsaken, här anmärkt; och upptages
här jämväl hvad i öfrigt förekommit af beskaffenhet att böra till protokollet antecknas.

Förslag till vallag.

Formulär 6.

Formulär till protokoll vid elektorsval.

Protokoll, hållet i N. N. valdistrikt vid utseende af elektorer

till riksdagsmannaval å---(vallokalen) i---

(orten) den — — — (dag, månad och år).

Till förrättande af det elektorsval, som blifvit utsatt att hållas härstädes
denna dag, sammanträdde klockan — — förmiddagen den för sådant ändamål
utsedda valnämnd (eller i stad, som utgör ett valdistrikt: »stadens magistrat»;
eller i stad, som bildar flera valdistrikt: »den för sådant ändamål
utsedda afdelning af magistraten»).

--- i)

Omslaget till den röstlängd, som vid valet begagnades, bröts vid förrättningen.
De i omslaget jämväl inneslutna valkuvert, som till valmännen
utlämnades, försågos före utlämnandet med valdistriktets stämpel.

Valet fortgick till klockan — — eftermiddagen med uppehåll--—2)

Vid valet afgåfvos i vederbörlig ordning — — — valkuvert af —

— — i röstlängden antecknade valmän. — — —---— — —3)

De aflämnade valkuverten inlades efter verkställd räkning i ett omslag,
som förseglades under de . . .4) sigill, som här nedan finnas aftryckta.

----------------------5)

/ Aftryck \	/ Aftryck \	Vid protokollet N. N. / Aftryck \
( af \|	( 1	( )
V sigill. ]	\ sigill. J	\ sigill. )
Att detta protokoll vid	valförrättningen upplästs	och befunnits riktigt
bekräftas.	N. N.

Ordförande vid valet.

N. N. N. N.

Anvisningar:

b Har valet ej kunnat börja å bestämd tid, varde anledningen därtill här anmärkt.

2) Här angifvas klockslagen, under hvilka uppehåll i förrättningen, äfven på grund af gudstjänst,
ägt, rum. Har valhandlingen eljest afbrutits, varde, med angifvande af orsaken, tiden för
afbrottet jämväl anmärkt.

3) Därest antalet afgifna valkuvert ej öfverensstämmer med antalet af dem, som enligt anteckningarna
i röstlängden deltagit i valet, skall sannolika anledningen därtill här anmärkas.

4) Antalet, som skall vara minst tre.

5) Har valkuvert ej mottagits, varde det, med angifvande af orsaken, här anmärkt; och upptages
här jämväl hvad i öfrigt förekommit af beskaffenhet att böra till protokollet antecknas.

MOTIV.

Inledning.

Genom en år 1866 vidtagen grundlagsändring hade i Danmark beträffande
valen till landstinget stadfästs en redan därförut använd proportionell
valmetod, efter dess upphofsman kallad den Andrce’ska metoden.

Detta valsätt väckte genast uppmärksamhet i Sverige, och redan vid
1867 års riksmöte blef frågan föremål för behandling inom Riksdagen. Vid
nämnda riksmöte skulle förslag till arbetsordning för andra kammaren utarbetas,
och i sammanhang därmed väckte en af kammarens ledamöter

S. G. von Troll en motion (n:r 2), i hvilken han efter en kortfattad motivering
föreslog användande af det proportionella valsättet vid valen till konstitutions-,
stats- och bevillningsutskotten. Nämnda utskott ansåg han för de
i politiskt afseende viktigaste, och för att vid valen till dem undvika erfarenheterna
från ståndsriksdagarna, där utskotten ofta tillsatts så, att stånd stannat
mot stånd, önskade han proportionella val, närmast i enlighet med den danska
metoden. Förslaget fick emellertid förfalla, särskild! af det skäl att en så
viktig bestämmelse, som den om sättet för val till utskotten, ansågs hafva
sin rätta plats i grundlagen och icke i arbetsordningen. Utom dess ansågs
att en bestämmelse i den angifna riktningen borde få en mera utsträckt
tillämpning, än som af motionären föreslagits.

Frågan upptogs därefter ej förrän vid 1878 års riksdag, då ledamoten
af andra kammaren herr H. L. Bydin väckte motion (n:r 157) om proportionella
val till Riksdagens utskott. Till stöd för delta förslag åberopades att utskottsvalen
ensidigt afgjordes till förmån för härskande majoriteter till men för
frågornas allsidiga utredning. Äfven enligt Rydins mening borde det danska
valsättet användas. Men icke heller detta förslag lyckades tillvinna sig Riksdagens
bifall.

Sedermera dröjde det ända till år 1896, innan frågan om proportionella val
ånyo drogs under Riksdagens pröfning. I den kungl. proposition om utsträckning
af valrätten till andra kammaren, som då framlades för Riksdagen, föreslogs
bland annat införande af proportionella val i de större städerna, detta till
förebyggande af de ensidiga valresultat, som befarades följa af en utsträck -

56 Inledning.

ning af rösträtten, så beskaffad, som i nämnda proposition föreslogs. Bestämmelserna
om det tillämnade nya valsättet skulle innefattas i den för detta
ändamål omarbetade § 17 riksdagsordningen, hvari mom. 3 skulle erhålla
följande lydelse:

»Där vid riksdagsmannaval flere riksdagsmän skola väljas, iakttages vid
valet:

att, sedan aflämnandet af valsedlar afslutats, alla valsedlarna upptagas
och oöppnade räknas, hvarefter det erhållna antalet delas med antalet af
riksdagsmän, som skola väljas, och det sålunda uppkomna kvottal, med utelämnande
af bråk, lägges till grund för röstberäkningen;

att valsedlarna därpå, hvar efter annan, öppnas, förses med löpande
nummer, allt eftersom de öppnas, och fördelas efter det å hvarje valsedel
först förekommande namn, intill dess någon finnes vara först upptagen å så
stort antal valsedlar, som motsvarar kvottalet, då han förklaras vald;

att öppnandet af valsedlarna därefter fortsättes i enahanda ordning, men
med iakttagande däraf att, där den å valsedel först upptagne finnes vara
redan förklarad vald, hans namn öfverkorsas och närmast följande namn å
person, som icke redan är vald, räknas såsom det första å valsedeln;

att, där föreskrifvet antal riksdagsmän ej, sedan alla valsedlarna öppnats,
är valdt, de, som, med frånräknande af redan valde, funnits vara först
upptagne å största antalet valsedlar, skola, så framt detta antal tillika öfverskjuter
hälften af kvottalet, förklaras valde, samt

att, om ändock ej samtlige riksdagsmän för valkretsen blifvit utsedde,
antalet fylles af dem, som, oberäknadt de redan valde, vid förnyadt genomgående
finnas vara upptagne å de flesta afgifna valsedlar, utan afseende å
den ordning, hvari namnen förekomma.

Äro i något fall rösterna lika, skilje lotten».

Därjämte föreslogs i fråga om nyss angifna val en bestämmelse, enligt
hvilken valsedel, som innehölle ett färre antal namn, än det antal riksdagsmän,
som skulle väljas, ändock skulle antagas såsom giltig, hvarjämte namn
å person, som ej vore valbar, eller namn, som vore tvetydigt, ej skulle tagas
i beräkning.

Den af statsrådet och chefen för justitiedepartementet afgifna principiella
motiveringen för detta förslag lydde som följer:

»Det valsätt, hvilket under nutida förhållanden är bäst ägnadt att vid
val inom en valkrets samtidigt af flere representanter förhindra, att ett samhällsintresse
på bekostnad af öfriga lika berättigade intressen gör sig uteslutande
gällande vid valet, torde vara användningen af proportionella val.
Hvarje parti, så framt det äger någon betydligare styrka, är vid denna valmetod
tillförsäkradt att erhålla sin åskådning representerad, och härigenom

Inledning. 57

vinnas de fördelar, som äro förenade med klassvalen, utan de svårigheter i
fråga om klassernas särskiljande, hvilka under nuvarande samfundsförhållanden
äro förenade med sistnämda valmetod.»

»Vid valet emellan de olika metoder för proportionella val, som finnas
vare sig praktiskt utförda inom något främmande land eller af teoretiska författare
framställda, synes mig det valsätt, som i Danmark användes vid val
af ledamöterna i landstinget, höra hos oss komma till användning åtminstone
till en början och intill dess den allmänna uppfattningen kan förena sig om
något af de andra systemen, hvilka, om de ock i teoretiskt afseende kunna
anses riktigare, likväl i praktiskt afseende äro svårare afl genomföra, och af
hvilka flertalet dessutom förutsätta valförhållanden, för oss helt och hållet
främmande. Den vid de danska valen till landstinget tillämpade valmetoden
är däremot synnerligen enkel. Den förutsätter från valmännens sida icke något
annat, än att en hvar af dem upptager de personer, å hvilka han röstar, i
den ordning han önskar få dem valda till representanter, samt att valmännen
före valet sammanslutit sig i skilda partier, hvilka hvar för sig på förhand
upprätta vallistor, som af partiets ledamöter vid valet följas. Någon svårighet
för valmännen att uppfatta och vid valet efterfölja förstnämnda fordran
kan i vårt land icke tänkas vara förhanden, och de politiska förhållandena
hos oss hafva längesedan nått den utveckling, att sistnämnda förutsättning i
de större städerna förefinnes, oaktadt den driffjäder därtill, som ligger i användandet
af proportionella val, hittills saknats».

Förslaget utsattes emellertid för en ganska skarp kritik på grund af den
mindre riktiga tillämpning af den proportionella valprincipen, som det visat
sig innebära, och det ansågs oegentligt, att denna princip endast skulle genomföras
vid val af de större städernas riksdagsmän, således ett fåtal af kammarens
ledamöter. I och med det kungliga rösträttsförslagets förkastande föll
naturligen äfven denna del däraf. Men intresset för det proportionella valsättet
var nu väckt inom vidare kretsar, och kännedomen därom spriddes
genom föredrag och skrifter. Vid samma riksdag, eller år 1896, hade ledamoten
af andra kammaren herr Sven Palme (i motion n:r 113) föreslagit
proportionella val till Riksdagens utskott, utan att påyrka införande af någon
bestämd valmetod. Året därpå väcktes förslag i samma syfte af ledamoten
i andra kammaren herr J. Nydal (motion n:r 147). Han ville tillämpa eu
valmetod, hvilken utgjorde eu modifikation af den danska. Båda dessa förslag
blefvo likväl förkastade af Riksdagen.

Vid 1899 års riksdag väcktes motion (n:r 163) i andra kammaren af
herr Hjälmar Branting, som föreslog en skrifvelse till Kungl. Maj:t med anhållan,
att vid uppgörande af förslag till ändrade bestämmelser angående
rösträtten vid val till stadsfullmäktige Kungl. Maj:t äfven måtte taga i öfver 8 -

Inledning.

vägande systemet: »lika rösträtt — proportionella val». Till stöd för sitt
yrkande om användning af sistnämnda valsätt anförde motionären bland annat
följande:

»Kan ett valsystem införas vid våra stadsfullmäktigeval, som ger hvarje
grupp livad den tillkommer i mån af dess styrka bland valmännen, så blir
det för visso icke den nya demokratien, som kommer att göra svårigheter
mot detsamma. Och ett sådant valsystem finnes i de s. k. proportionella
valen. Jag har svårt att tänka mig annat, än att de, som af lojal omtanke
för en sakkunnig och framsynt skötsel af våra städers kommunala angelägenheter,
hysa betänkligheter mot att eventuelt helt utlämna dessa åt de hittills
i kommunalförvaltningen orepresenterade mindre skattdragande, måste finna
udden väsentligen bruten af sina invändningar mot den lika rösträtten, om
själfva valmetoden så förbättras, att äfven de nu ledande elementen alltid
blifva vederbörligt representerade. Den sociala position, dessa nu enväldigt
härskande intaga, borgar till och med för en afsevårdt fylligare representation,
än enbart deras numeriska antal skulle berättiga dem till». Motionären
bemötte därefter den invändningen mot proportionella val, att något praktiskt
antagligt och tillräckligt enkelt valsystem icke skulle vara uppställdt, och han
redogjorde för ett par föreslagna valsätt, som i detta afseende syntes honom
uppfylla alla billiga fordringar.

Sedan den sist omnämnda motionen blifvit af Riksdagen förkastad, upptog
herr Branting den åter vid 1901 års riksdag (motion n:r 125), hvarvid
han i fråga om de proportionella valen särskilt anmärkte, att de »numera
flerstädes praktiskt visats kunna förträffligt funktionera».

Vid 1902 års riksdag väcktes af ledamoten i andra kammaren herr
H. Hedlund motion (n:r 139) om proportionella val till städernas fullmäktige,
och vid 1903 års riksdag förnyade såväl han (i motion n:r 108) som herr
Branting (i motion n:r 76) hvar för sig de af dem förut väckta motioner.
Ledamoten af samma kammare herr Ernst Carlson väckte vid 1902 års
riksdag motion (n:r 174) om proportionella val till Riksdagens utskott och
öfriga delegationer, då sådant begärdes af minst en tiondel bland endera
kammarens ledamöter, och enligt en valmetod, som i väsentliga delar anslöt
sig till den af herr Nydal år 1897 föreslagna. Intet af dessa förslag har
tillvunnit sig Riksdagens bifall, men andra kammaren uttalade sig principiellt
för en reform af valsättet till utskotten i den sistnämnda motionens syfte.

Fullt aktuell har dock frågan om proportionella val först blifvit i och
med 1902 års riksdags behandling af frågan om reform af valrätten till andra
kammaren. I det yrkande om en möjligast fullständig och allsidig utredning
af denna fråga, som 1900 års konstitutionsutskott framställt och första kammaren
biträdt, hade bland en mängd garantier vid en rösträttsreform äfven

Inledning.

proportionella val antydningsvis omnämnts. Den genom 1901 års härordningsreform
införda ökningen af de värnpliktiges öfningstid hade medfört ett
stegradt kraf på utsträckning af rösträtten, och ett lifligare intresse för en
mera omfattande rösträttsreform gjorde sig nu gällande. Tanken på de proportionella
valen trädde därvid allt mer och mer i förgrunden.

Bland de många motionärer, som vid 1902 års riksdag framlade förslag
rörande den politiska rösträtten, förekom herr Branting, som då äfven i en
särskild motion (n:r 182) väckte fråga om en ny valkretsindelning vid valen
till andra kammaren, grundad på att i samband med införandet af allmän
rösträtt olikheten i representationsrätt mellan stad och land skulle bortfalla.
Mot en möjlig farhåga att genom en ny valkretsindelning den nu inom Riksdagen
genom valsystemet vidmakthållna motsättningen mellan land och stad
då blott skulle flyttas ut till hvarje valkrets, framhöll motionären en lösning,
som äfven utan den antydda svårigheten vore värd att noggrant uppmärksammas,
nämligen systemet med större valkretsar och proportionella val.
Detta betecknade han såsom ett uppslag, hvilket håller sig kvar på rättvisans
mark, och han uttalade den vissheten att med en praktisk anordning af proportionella
val det aldrig mera kunde blifva tal om att afsevärda minoriteter
skulle trampas ned under ett befaradt massvälde.

Det proportionella valets tillämpning förordades i konstitutionsutskottet
af flera dess ledamöter. I ett motiveradt uttalande rörande den proportionella
valmetoden erkände utskottet väl att denna metod, om den kunde på
ett praktiskt sätt genomföras, möjligen skulle blifva ett medel att förebygga
majoritetsförtryck och trygga minoritetens rätt, men utskottet hade icke funnit
frågan vara så utredd, att utskottet därom kunnat bilda sig ett bestämdt
omdöme.

De ledamöter af utskottet, som på sätt förut är nämndt där bragt på
tal frågan om proportionella val, läto sig dock ej nöja härmed, utan framlade
i särskilda reservationer sina afvikande meningar. Hvar för sig yrkade sålunda
ledamöterna af första kammaren herrar C. O. Moberg och G. A. Berg
samt ledamoten af andra kammaren herr £. J. Boethius, att den omfattande
utredning af rösträttsfrågan, som de funno önskvärd, äfven måtte alse det
proportionella valsättet.

Efter att hafva uttalat sig om vissa ifrågasatta villkor för eu rösträttsreform,
yttrar herr Moberg i sin reservation: »Man måste — — söka eu ny
grund, som, utan att betaga Riksdagens andra kammare karaktären af en
verklig folkrepresentation, hvars pluralitet vid hvarje infallande val så troget
som möjligt representerar pluraliteten af valmännen, dock tillika bereder minoriteten
säkerhet att blifva hörd och få sina meningar offentligen pröfvade.
En sådan grund erbjuda de proportionella valen.

Inledning.

Herr Berg anför: »Då man anser rättvist att åt den samhällsklass, som
är den talrikaste, bereda ett betydligt förökadt politiskt inflytande, kan dock
naturligtvis anordningen ej ske på det sättet, att åt denna klass öfverlämnas
hela den politiska makten, med uteslutande af allt inflytande för de öfriga.
Regulatorn i detta hänseende utgöres af vissa garantier, genom hvilka — på
samma gång ett betydligt förökadt inflytande inrymmes åt nämnda klass —
jämväl för de samhällsklasser, som för närvarande hafva de flesta representanter,
lämnas rum för ett rättvist och befogadt inflytande. Det gäller att
skydda minoritetens rätt och tillse, att såväl minoritet som majoritet må intaga
det politiska inflytande, den representationsrätt, hvartill den ena och den
andra på grund af sin numeriska styrka och sin samhällighet måste anses
lagligen behörig.

Den mest pålitliga skiljedomaren i majoritetens och minoritetens strid om
inflytandet synes emellertid vara den proportionella valmetoden, genom hvilken
äfven åt minoriteten tillförsäkras en representationsrätt, svarande emot dess
verkliga styrka. Det utmärkande och kännetecknande för denna valmetod
är, som kändt, den principen att åt hvarje parti eller meningsgrupp vid valet
tillerkännes det antal representanter, som betingas af partiets styrka eller
numerär — en ståndpunkt, som är så rättvis, stark och oangriplig, att den
måste äga framtiden för sig.»

Herr Boéthius yttrar sig om de proportionella valen på följande sätt:
»Långt ifrån att stå i strid med den abstrakta personlighetsprincipen, är det
proportionella valsättet den enda riktiga konsekvensen af denna. Nämnda
princip innebär nämligen, att alla medborgare böra i förhållande till sitt antal
få utöfva inflytande på statslifvet, och detta sker, när genom proportionella
val hvarje grupp blir i förhållande till sin stylta representerad i riksförsamlingen,
men det sker icke, när en grupp vid ett majoritetsval besegras.»

Vid frågans behandling i första kammaren biföll kammaren ett under
öfverläggningen framställdt yrkande om aflåtande af en skrifvelse till Kungl.
Maj:t. I motiveringen till detta skrifvelseförslag framhölls behofvet af eu
fullständig undersökning af rösträttsfrågan och att vid en sådan undersökning
äfven borde komma under bedömande, huruvida en reform af landets representation
skulle hellre än på ändring i gällande censusbestämmelser kunna,
med upphäfvande af den olika representationsrätten för stad och land, grundas
på allmän rösträtt i förening med införandet af en proportionell valmetod.

Med alldeles samma motivering i de delar, hvarom nyss är nämndt,
gjordes äfven i andra kammaren yrkande om skrifvelse till Kungl. Maj:t,
innehållande enahanda hemställan, som den i första kammaren beslutade, och
detta yrkande blef af andra kammaren antaget. Enär det likväl förelåg

Inledning.

skiljaktighet mellan kamrarnas beslut beträffande motiveringen i annan del,
än ofvan är upptaget, aflat Riksdagen till Kungl. Maj:t en skrifvelse, dagtecknad
den 20 maj, däri Riksdagen utan någon motivering anhöll att Kungl.
Maj:t ville låta verkställa en från alla synpunkter fullständig utredning af
frågan om utsträckt valrätt till Riksdagens andra kammare samt för Riksdagen,
om möjligt, vid början af 1904 års riksmöte framlägga resultatet af
denna utredning jämte de förslag, Kungl. Maj:t funne däraf föranledas.

Ehuru således denna skrifvelse icke vidrör frågan om det proportionella
valsättet, hade likväl, såsom framgår af det ofvan sagda, båda kamrarna
ansett frågan om införande af proportionella val i förening med allmän
rösträtt böra komma under allvarligt öfvervägande.

Vid underdånig anmälan den 10 oktober 1902 af Riksdagens berörda
skrifvelse uttalade statsrådet och chefen för justitiedepartementet bland annat
att en varaktig lösning af rösträttsfrågan syntes lämpligast böra åstadkommas
genom borttagande af alla censusbestämmelser, hvarefter departementschefen
anförde:

»På senare tider har emellertid från skilda håll såväl i Riksdagens bägge
kamrar som annorstädes med styrka framhållits, att en rösträttsreform af så
genomgripande beskaffenhet som den nu till sina grunddrag angifna borde vara
förenad med införandet af proportionellt valsätt. Detta valsätt, hvars ändamål är
att, i den mån möjligt och lämpligt kan vara, låta äfven sådana meningsriktningar,
som äro i minoritet, blifva representerade, förtjänar utan tvifvel ett
synnerligt beaktande. Det närmare anordnandet af ett sådant valsätt är dock
förknippadt med betydliga svårigheter, och synes mig frågan härom vara af
beskaffenhet att lämpligen böra utredas af en kommitté, bestående af dels
politiskt erfarna personer, dels ock sådana, som gjort spörsmålet om proportionella
valmetoder till föremål för särskild! studium. Tydligen måste man,
då fråga nu är att första gången här i landet införa ett dylikt valsätt, söka
att göra detsamma enkelt och lättfattligt, utan att man dock får bortse från
hufvudsaken, eller att ett i möjligaste mån rättvist resultat vinnes. I sammanhang
med uppgörande af förslag till själfva valsättet torde ock höra i detalj
utredas frågan om en därefter afpassad valkretsindelning».

Med anledning af hvad sålunda förekommit har Kungl. Maj:t funnit godt
att för åstadkommande af utredning och förslag rörande frågan om proportionella
val tillsätta den kommitté, hvars betänkande nu föreligger. I

I detta sammanhang torde böra anmärkas att det proportionella valsystemet
nu tillämpas — förutom i Danmark vid val till landstinget — i
Belgien vid val till såväl deputerade kammaren som senaten (se bilagan II
sid. 17) samt i liera åt Schweiz’ kantoner för val af kantonsförsandingen;

Inledning.

att i fråga om valen till deputerade kammaren såväl i Spanien som i Portugal
bestämmelser gifvits till tryggande af minoritetens rätt (s. k. limitativt valsätt;
se bilagan II sid. 48); samt att slutligen flerstädes vid val af förberedande
utskott och kommissioner äfvensom vid kommunala val (t. ex. i Norge)
olika proportionella metoder kommit till användning.

Allmän motivering.

Deri svenska ståndsrepresentationen torde från början hafva varit ett
lika naturligt som lyckligt .uttryck för den åskådning, som fordrar att de
olika samhällsklasser, hvaraf folket består, skola, så vidt möjligt, vara
inom folkrepresentationen företrädda. Uppdelningen i fyra stånd gaf på
sin tid en ganska trogen bild af dåvarande samhällsförhållanden. Det
fanns ingen betydande samhällsklass utanför dessa fyra stånd; ståndsriksdagen
var alltså i stort sedt en representation för hela folket. Hvarje
stånd ägde vetorätt till skydd för sina särskilda rättigheter och vissa
garantier mot att påtvingas skatter, som det själft icke beviljat. Därmed
var hvarje samhällsklass tillförsäkrad icke blott en viss andel i representationen
utan också ett verkligt inflytande på dess beslut.

Detta representationsskick led dock af en brist, som förr eller senare
måste förorsaka dess fall. Ståndsindelningen saknade den böjlighet, den
anpassningsförmåga, utan hvilken inga samhällsformer i längden kunna
motsvara det lefvande samhällets behof. Genom den ekonomiska och
sociala utvecklingen skapades nya samhällsklasser, som ingen plats funno
i den gamla ståndsindelningen och som därför kommo att stå utanför
representationen. Allt efter som dessa samhällsklasser växte i betydenhet,
blef naturligtvis ett sådant sakernas läge allt mera ohållbart. Under det
gamla representationsskickets senaste period 1809—1866 gjordes också
en mängd försök att bereda de utanför stående klasserna en plats inom
ståndsförfattningens ram, men dessa försök ledde till ytterst ringa resultat.
Det visade sig allt tydligare att man på den vägen aldrig skulle åstadkomma
en representation, som företrädde hela folket. Man fann äfven
all. antagandet af en ny klassindelning, i stället för ståndsindelningen, icke
heller skulle gifva någon hållbar grund för representationens samman -

Det proportionella
valsättets
ändamål.

64- Allmän motivering.

sättning. För öfrigt insågs redan då, hvad nu torde vara allmänt erkändt,
att representanten i främsta rummet företräder nationen och endast i andra
rummet en särskild meningsgrupp, en särskild närings intressen. På
grund häraf öfvergafs helt och hållet ldassvalsprincipen, och den nuvarande
representationen byggdes på grundvalen af samfällda val.

Den nya samhällsordningen beredde väl möjlighet för alla medborgare,
hos hvilka något politiskt intresse förutsattes, att aktivt deltaga i valen,
men däraf följde icke att hvarje mening, som stöddes af någon mera
betydande grupp af medborgare, också skulle få sitt tillbörliga inflytande
i representationen. I och för sig erbjuda de samfällda valen ingen säkerhet
för att representationen verkligen återspeglar de skiftande meningarna
bland de väljande; härutinnan torde ståndsrepresentationen i sitt första
skede vida bättre hafva uppfyllt fordringarna på en representativ församling.

De samfällda valen hafva hittills förrättats efter majoritetsprincipen.
Man har med andra ord öfverlämnat åt den största meningsgruppen inom
hvarje valkrets att ensam bestämma öfver valets utgång. De valkretsar,
hvari riket uppdelats, välja mestadels hvar för sig allenast eu representant.
Genom denna valkretsindelning hafva nog i början, åtminstone till
viss grad, de olika hufvudintressena inom landet varit representerade i
riksdagen. Städerna bibehöllo sin afsöndrade ställning gent emot landet
och tillerkändes ett inflytande, som i förhållande till folkmängden var
betydligt större än landsbygdens. Hvarje valkrets utgjorde ett tämligen
likartad! helt; några större intressemotsatser, några mera djupgående olikheter
i afseende på uppfattningen af samhällets intressen gjorde sig där
ej gällande. En valordning med samfällda val efter majoritetsprincipen
kunde under sådana förhållanden tillförsäkra hvarje mera betydande meningsgrupp
andel i representationen.

De förutsättningar, som möjliggjort bildandet af den nu gällande ordningen
för val till Riksdagens andra kammare, hafva emellertid till icke
oväsentlig del förlorat den giltighet, de en gång ägt. I det nuvarande samhället
blanda sig de olika näringarna allt mera med hvarandra, och samtidigt
försvinna de gamla geografiska gränslinierna mellan motsatta ekonomiska
intressen. Inom de gamla landtvalkretsarna hafva uppstått industrisamhällen
och handelsplatser, som i lifaktighet och betydenhet icke

Allmän motivering. 65

sällan öfverträffa åtskilliga städer. Inom snart sagdt hvarje valkrets dela sig
valmännen numera i partier med skilda åsikter och motsatta intressen; frågan
är icke allenast hvem som värdigast och bäst skall kunna företräda valkretsen,
utan äfven och kanske i främsta rummet hvilket parti som skall
blifva representeradt. Enligt den gällande ordningen afgöres denna fråga
så, att det största partiet tillsätter valkretsens riksdagsman, under det att
de mindre partierna blifva orepresenterade. De samfällda valen kunna
således lätt leda till en representation, som icke är ett troget uttryck för
de olika meningarna inom landet, och som därför måste sakna det säkra
stöd hos valmännen, hvarpå hvarje representativ församlings styrka och
lifskraft dock ytterst beror. Af sådan orsak har man velat fullständiga
de samfällda valens idé med en ny politisk grundsats: det proportionella
valsättet.

Insikten om den nuvarande valordningens brister har föranledt att
man från vissa håll framkastat tanken på en ny indelning af riket i syfte
att skapa valkretsar med så vidt möjligt likartade intressen. Sålunda
skulle exempelvis köpingar och municipalsamhällen skiljas från landsbygden,
så att jordbruksintresset i landtvalkretsar skulle komma till sin
rätt utan att dock andra intressen därstädes blefve åsidosatta. Bakom
hvarje sådant förslag måste ligga den uppfattningen att den nuvarande
valordningen ej låter de olika intressena inom valkretsarna tillbörligt göra
sig gällande. Medlet att vinna det åsyftade målet kan dock af skäl, som
nyss antydts, ej vara annat än otillräckligt. Att med några geografiska
gränslinie!’ åstadkomma eu naturlig uppdelning af det nuvarande samhället
lärer icke vara möjligt. Och äfven om man i nuvarande ögonblick
på ett något så när tillfredsställande sätt skulle kunna lösa den uppgiften
att skapa en valkrets, hvars hela valmanskår kunde känna sig representerad
af en och samma riksdagsman, så hade man därmed i alla fall icke
erhållit en varaktig grund för andra kammarens sammansättning. Det
nutida samhället med sin starka utveckling och häraf följande stora rörlighet
skulle inom mycket kort tid växa ifrån en indelning af den konst
hide art, som här är i fråga.

Det proportionella valsättet utgör eu vida mera djupgående lösning
af den föreliggande uppgiften. Det afser alt med uppgifvande af hvarje
på förhand gjord mer eller mindre godtycklig uppdelning af valmanskåren

Allmän motivering.

efter skilda intressen, en gång för alla gifva åt valen en sådan form, att
de väljande själfva må kunna gruppera sig så, som för hvarje särskildt
tillfälle synes dem mest naturligt. När valkretsindelningen icke längre
kan tjäna det ändamålet att särskilja olika intressegrupper för att sålunda
garantera hvar och en af denp andel i representationen, så bortfaller hvarje
skäl för den gamla uppdelningen af landet i enmanskretsar, liksom ock
för en åtskillnad mellan land och stad. Vore det möjligt för alla valmän
i riket att vid representanternas utväljande samarbeta, så behöfde någon
indelning i valkretsar ej förekomma. Denna möjlighet torde dock, hvad
vårt land vidkommer, vara utesluten. Den nya indelningen har då i
främsta rummet att taga hänsyn till att valmännen utan allt för stora
svårigheter kunna träda i förbindelse med hvarandra. Samfärdsförhållandena
komma således nu att öfva en betydlig inverkan på valkretsindelningen;
men i öfrigt är det naturligt att denna indelning så nära som
möjligt ansluter sig till bestående historiska förhållanden. Det proportionella
valsättet förutsätter alltså tämligen stora valkretsar, där alla valmän
utan hänsyn till samhällsklass eller näring rösta gemensamt. Från den
synpunkten kan det proportionella valsättet betraktas såsom den slutpunkt,
till hvilken de samfällda valens idé konsekvent måste leda.

Men samtidigt är detta valsätt också en fullgod ersättning för alla
de yttre uppdelningar af valmanskåren, som de samfällda valen undanträngt.
Vid proportionella val blir det icke längre den talrikaste meningsgruppen,
det största partiet, som ensam bestämmer, utan hvarje mera
betydande grupp af valmän får så många af valkretsens platser, som den
i förhållande till sin storlek kan anses hafva rätt att besätta. Det mål,
som skulle vinnas genom att på förhand särskilja olika intressegrupper,
har man således uppnått. Men man har nått målet på ett långt
mera fulländadt sätt, ty ingen lagstiftning lärer kunna gruppera de
väljande så väl som de kunna göra det själfva. Under det att lagstiftningens
gränslinie!’ alltid måste komma att brista i rörlighet och anpassningsförmåga,
så har det proportionella valsättet lämnat åt valmännen
att för hvart särskildt valtillfälle göra den nya gruppering, som förhållandena
kunna påkalla. Det proportionella valsättet kan därför göra anspråk
på att vara det enda valsätt, som besitter tillräcklig böjlighet för att äfven
under framtida förändrade förhållanden kunna tjäna till grundval för andra

Allmän motivering.

kammarens sammansättning. Med det proportionella valsättets införande
förfaller för öfrigt den olikhet, som råder mellan städernas och landets
inbördes representationsrätt; en olikhet, som i sig själf är godtycklig och
för hvars berättigande numera icke torde kunna åberopas annan grund
än den historiska.

Vill man med valen uppnå en möjligast allsidig och för nationen i
dess helhet representativ sammansättning af andra kammaren; erkänner
man att det nuvarande valsättet icke kan skänka tillräcklig garanti för
vinnandet af detta mål; och inser man att de proportionella valens innebörd
just är att i angifna riktning fullständiga de samfällda valen, då
torde man ock vara villig att omfatta det proportionella valsättets idé.
Huru denna idé må utan betydande olägenheter kunna omsättas i verkligheten,
det vilja kommitterade i det följande söka besvara.

Till försvar för det nuvarande systemet med enmanskretsar och
majoritetsval plägar stundom anföras alt ett parti, som förlorar i en krets,
vinner i en annan, och att därför andra kammaren i sin helhet tämligen
väl motsvarar de olika riktningarna inom valmanskåren. Visserligen kan,
det medgifves, slumpen foga så, att ett parti, hvars anhängare i åtskilliga
valkretsar blifva orepresenterade, dock i hela landet vinner så många
platser, som det i förhållande till hela antalet af dess anhängare bör
besätta. Och tänkbart är äfven att den rätta proportionen samtidigt inträffar
för hvart och ett af de öfriga partierna. Men detta är uppenbarligen
mycket osannolikt och torde i verkligheten aldrig inträffa. Det mest
sannolika resultatet är att det största partiet segrar i ett större antal
valkretsar, än som motsvarar dess relativa styrka. Vore de olika partierna
fullkomligt jämnt fördelade på de olika valkretsarna, så skulle ju
det största partiet segra i alla valkretsarna. Nu är partiställningen aldrig
så lika i skilda delar af landet, och därför blir resultatet ett annat. Huru
det blir, det kan aldrig med säkerhet sägas. Men att maktfördelningen
inom representationen kan komma att slå i det skarpaste missförhållande
till partifördelningen inom valmanskåren, mot detta finnes i det nuvarande
systemet ingen garanti; det är till och med tänkbart att majoriteten inom
valmanskåren blir minoritet inom kammaren.

Det bör vidare framhållas att, om än de stora partierna genom en
händelse skulle komma att blifva representerade något så när i proportion

Allmän motivering.

till sin styrka, detta likväl icke är detsamma, som att hvarje grupp af
valmän blir representerad. Bakom partinamnet står sällan ett alldeles
likartad! intresse. Valmän af visst parti på en ort kunna i partifrågor
hafva en uppfattning, skild från den, som inom samma parti gör sig
gällande å en annan ort. Man får därför ej förbise betydelsen af att en
hvar af dessa uppfattningar får sitt rätta uttryck inom representationen.

Det är slutligen ganska säkert att valmännen själfva uppfatta saken
på detta sätt. En stark minoritet, som blir utan representant i en valkrets,
lärer alltid känna detta såsom en orättvisa, isynnerhet om samma
parti råkar befinna sig i minoriteten äfven i de angränsande valkretsarna.
Det torde emellertid ur det allmännas synpunkt böra betraktas såsom en
utomordentligt viktig sak att valmännen rundt om i landet känna sig
öfvertygade om valordningens rättvisa och gå till valet med fullt förtroende
för att deras genom röstsedeln uttalade vilja skall få sitt rätta och tillbörliga
inflytande på representationens sammansättning. Brister detta
förtroende, så kommer intresset för valet att i längden slappas och deltagandet
icke blott i själfva valet utan ock i förberedelserna därtill att
blifva allt för ringa. Men detta kan tydligen icke ske utan stor skada
för landets politiska lif. En folkrepresentation, som icke uppbäres af
folket, som saknar en säker grund i en politiskt vaken valmanskår, förlorar
sin representativa karaktär och kan omöjligen i längden fylla sin
konstitutionella uppgift. Dessa yttersta följder af en valordning efter
majoritetsprincipen förekommas genom de proportionella valen.

Tid efter annan hafva kraf på en utvidgning af rösträtten till Biksdagens
andra kammare blifvit framställda; och denna fråga har på sista
tiden alltmera tagit statsmakternas uppmärksamhet i anspråk. I sammanhang
med de olika förslagen till en utvidgning af rösträtten har tanken
på ett proportionellt valsätt trängt sig fram i vårt land. Häri torde man
icke böra se en tillfällig eller godtycklig sammankoppling af två för hvarandra
främmande frågor. För hvar och en, som något djupare tänker
sig in i ämnet, skall det proportionella valsättet visa sig stå i ett verkligt
inre samband med den allmänna rösträtten. Ty ändamålet med en rösträttsutvidgning
kan naturligtvis icke vara att blott utsträcka den formella
rätten att rösta. Meningen måste ovillkorligen vara att tillförsäkra

Allmän motivering. 69

olika samhällsklasser och mera betydande meningsriktningar ett verkligt
inflytande på representationens sammansättning. Men detta mål vinnes
endast ofullständigt genom den allmänna rösträtten, om man bibehåller
en valordning, som låter majoriteten ensam göra sig gällande. Den verkliga
medbestämmanderätten i landets angelägenheter innebär rätt för de röstande
att, så långt möjligt är, blifva representerade. En verklig allmän rösträtt
kräfver därför att denna rätt i den mån ske kan utsträckes äfven till
minoriteterna. Detta ändamål vinnes genom det proportionella valsättet.
Principiellt måste således detta valsätt anses såsom en från det hela
oskiljaktig del i den allmänna rösträttens program; och det är därför
ganska naturligt att fordran på ett proportionellt valsätt ställes i samband
med förslagen till en mera betydande utvidgning af rösträtten.

De brister, som, enligt hvad ofvan är antydt, vidlåda de samfällda
valen efter majori te tsprincipen, hafva osökt fört tanken på det proportionella
valsättet. Tillämpningen af detta valsätt, när del gäller större valmanskårer,
har emellertid visat sig medföra betydande svårigheter. Många
sins emellan mycket olika förslag hafva härutinnan uppgjorts, och de
hafva, sedan vetenskapen tagit frågan om hand, allt mer och mer fullkomnats
i teoretiskt hänseende. Af den systematiska öfversikt af de viktigaste
metoderna, som kommilterade låtit utarbeta och som återfinnes i
bilagan I vid detta betänkande, kan den i ämnet intresserade erhålla en
god vägledning vid det teoretiska studiet. Kommitterade kunna därför
inskränka sig till att i den delen hänvisa till denna öfversikt.

Den svårighet, som först framställer sig när man vill fördela ett visst
antal platser mellan särskilda partier, är den att platsernas antal i regel
icke låter jämnt fördela sig i propor tion till partiernas olika styrka. Om
sex platser skola fördelas mellan tre partier med respektive 300, 200 och
J00 röster, så är del för en hvar uppenbart att del första partiet bör erhålla
tre platser, det andra i ordningen två platser och det tredje partiet
en plats; men om mellan samma partier endast fem platser skola utdelas,
är frågan redan mera invecklad. Man måste då utfinna någon rättvis
grund för fördelningen af dessa platser. Olika regler hafva i sådant hänseende
föreslagits. En af dessa är redan i nu gällande riksdagsordning
tillämpad, nämligen i fråga om fördelningen af antalet riksdagsmän i första

Valkvot och
största öfverskott.

Allmän motivering.

D Hondts fördelningsregel.

kammaren på de olika valkretsarna. Den benämning, som vanligen
brukar tilldelas denna regel: »valkvot och största öfverskott», angifver
omedelbart sättet för fördelningen. Summan af de afgifna rösterna delas
med hela antalet platser, som skall besättas. Med den härvid uppkomna
kvoten delas de olika partiernas rösttal, och hvarje parti erhåller en plats
för hvarje gång kvoten innehålles i partiets rösttal. De platser, som
härefter återstå, tilldelas dem af partierna, hvilka efter nyssnämnda delning
visa de största öfverskotten af röster. Enligt denna regel skulle, om i det
nyss anförda exemplet fem platser vore att besätta, de båda största partierna
erhålla hvardera två platser och det minsta partiet en plats.

Mot rättvisan i en sådan fördelning är i och för sig ej något att
invända. Dock kan mot metoden särskildt anmärkas att den bereder
möjlighet för valmissbruk, i det att ett parti genom att dela sig i t. ex.
två partier kan på grund af öfverskottstalen tillvinna sig en plats mer, än
det skulle fått, om det röstat odeladt. (Se bil. I s. 12). Metoden är
således ej säker.

I senare tid har uppfunnits en annan fördelningsmetod, som efter sin
upphofsman kallas D’Hondts regel. Den består däri att de olika partiernas
röstsiffror delas med 1, 2, B, 4, 5 o. s. v., och att platsfördelningen sker
efter storleken af de sålunda uppkomna kvoterna. För att på enklaste
sättet belysa den tanke, som ligger till grund för metoden, och det resultat,
hvartill den kommer, antages att sju platser skola fördelas och att tre
partier A, B, och C uppträda med följande rösttal:

A ......................................................... 400.

B ......................................................... 199.

C ......................................................... 101.

Det säger sig själft att första platsen skall tillfalla partiet A. Äfven
andra platsen bör tillfalla partiet A, ty dess röststyrka är ju mer än
dubbelt så stor, som hvart och ett af de andra partiernas. Detta innebär
att, om siffran 400 delas med 2, och den sålunda uppkomna hälften vid
jämförelse med de öfriga rösttalen är större än dessa, denna hälft berättigar
till erhållandet af den andra platsen. Härmed är uppslaget gifvet till det

Allmän motivering. 71

fortsätta förfarandet. Är A-partiets styrka så stor, att hvarje 1/3 däraf är
större än någon af de öfriga röstsiffrorna, så bör på samma sätt A-partiet
tilläggas äfven den tredje platsen. Så är i förevarande fall ej händelsen,
utan B-partiets röstsiffra 199 är större. Således bör B erhålla tredje
platsen enligt följande tabell, å hvilken de understrukna siffrorna beteckna
redan utdelade platser:

	1	2	3
A.	400	200	1337a
B.	199
C.	101

Men liksom A-partiet var så starkt att dess halfva röststyrka räckte
till att besätta den andra platsen i ordningen, så kan, sedan B-partiet nu
på grund af sitt hela rösttal vunnit en plats, samma partis halfva rösttal
möjligen berättiga till någon af de återstående platserna. Jämförelsetalen
hafva således det utseende, som visas af nedanstående uppställning:

	1	2	3
A.	400	200	1337a
B.	199	9972
C.	101

De tal, som nu för besättande af den fjärde platsen skola jämföras,
äro 133Y3, 9972 och 101. Det största af dessa berättigar till den ifrågavarande
platsen; således har A-partiet tillagts ytterligare en plats, och
siffran 13373 kan understrykas. Därmed följer omedelbart att A-partiets
röstsiffra skall delas med det delningstal 4, som nu är närmast i ordningen,
och på detta sätt fortsättes till dess att sjunde platsen är utdelad.
Jämförelsetalens utseende vid tillsättandet af den sjunde platsen framgår
af följande tabell:

Allmän motivering.

	1	2	3	4	5
A.	400	200	133 V3	100	80
B.	199	99l/a
C.	101	5oy2

Då största jämförelsetalet nu är 99x/2, vinner B-partiet den sjunde och
sista platsen, och med understrykande af siffran 99x/2 är platsfördelningen
afslutad. Resultatet utvisas af nedanstående tabell, därå jämväl (med romerska
siffror) angifvits den ordning, i hvilken de sju platserna utdelats:

	1	2	3	4	5
A.	(I) 400	(II) 200	(IV) 1331/,,	(VI) 100	80
B.	(in) 199	(VID 99 Va
C.	(V) 101	50V2

A-partiet har således erhållit 4 platser, B-partiet två platser och C-partiet
en plats; en fördelning, hvars rättvisa ju är uppenbar vid ett ögonkast å
de för exemplet valda röstsiffrorna: 400, 199, 101.

Det ingår ej i planen för denna framställning att anställa någon jämförelse
mellan de resultat, som erhållas genom, å ena sidan, D’Hondts regel
och, å andra sidan, "andra fördelningsregler. Det ligger i sakens natur att
ingen metod kan för alla fall åstadkomma en fullt proportionell fördelning.
I vissa fall händer att, där D’Hondts regel är i någon mån fördelaktigare
för de större partierna, en annan fördelningsregel verkar i alldeles motsatt
riktning. Denna olikhet mellan metoderna kan framträda ganska skarpt,
när man rör sig med små siffror, men den försvinner i samma mån det
antal platser, som skall tillsättas, är stort. Orsaken härtill är den helt
naturliga att vid fördelningen af ett fåtal platser proportionaliteten aldrig
kan framträda så, som vid fördelning af ett större antal platser. Ju större
valkretsarna äro, desto bättre är det från pr o por tionalite tens synpunkt.

Med tillämpning af D’Hondts regel kan stundom inträffa, att alla

Allmän motivering. 73

platserna icke omedelbart besättas. Om i den förut exempelvis valda
partiställningen 300, 200 och 100 röster fem platser äro att fördela, komma
redan efter tillsättandet af den tredje platsen jämförelsetalen att erhålla
följande utseende:

	1	2	3
A.	300	150	100
B.	200	100
C.	100

Alla tre jämförelsetalen äro nu lika stora, och således måste något
yttre hjälpmedel tillgripas för att skilja mellan de tre partierna; antingen
lottning eller t. ex. den föreskrift att platsen tillägges det största partiet.
Oa man endast i nödfall synes böra tillåta lottning, torde den andra utvägen
vara att mest förorda. Således utdelas fjärde platsen till A. Men
då återstår ändock samma svårighet vid sista platstillsättningen, enär de
två största jämförelsetalen nu äfven äro lika stora. Med tillämpning af
nyss använda hjälpmedel tillägges B sista platsen. Resultatet blir således
att A får 3 platser, B 2 platser och C ingen plats.

Siffrorna i det anförda exemplet äro, såsom lätt inses, med afsikt så
valda, att hvad här skolat framhållas bäst skulle komma till synes. I
verkligheten torde vid ett riksdagsmannaval dylika röstsiffror ytterst sällan,
om ens någonsin förekomma. Det torde vidare vara tydligt att det anmärkta
fallet ej ådagalägger någon verklig brist hos metoden. Af partisiffrorna
300, 200, 100 framgår omedelbart att, om C-partiet skall få besätta
en plats, A-partiet äger rätt till tre och B-partiet till två platser.
Men då endast fem platser äro att fördela, måste nödvändigt ett af partierna
blifva lidande. Af DTfondts regel framgick direkt att alla tre partierna
i verkligheten hade lika rätt till de två sista platserna. Detta framgår
däremot ej af t. ex. fördelningsregeln »valkvot och största öfverskott».
Enligt den regeln skulle, såsom af det förut sagda torde vara i minne,
platserna fördelas så, att A-partiet skulle erhålla 2 platser, B-partiet 2 platser
och C-partiet 1 plats. Vill någon nu påstå att den metoden mera
rättvist fördelat platserna, då den gifvit C-partiet en plats, så kan här 10 -

Gemensamma

namn.

Offentliga

vallistor.

74 Allmän motivering.

emot invändas att det icke synes ligga någon högre grad af rättvisa däri
att B-partiet med sina 200 röster skall få lika rätt med A-partiet, som äger
300 röster. Långt ifrån således att, såsom i början kunde synas, det
valda exemplet ställer D’Hondts regel i någon ofördelaktig dager, är det
tvärtom ägnadt att ådagalägga, huru klart den belyser partiernas verkliga
styrka likasom ock metodens rättvisa innebörd. Denna kan i allmänna
ordalag uttryckas så, att om och när något parti tillerkännes en plats för
en viss röstmängd, samma röstmängd skall medföra lika rätt för hvarje
annat parti. Metoden gaf C-partiet rätt till en plats. Att partiet ändock
ej tick denna sin plats, berodde därpå att man ej kan dela två platser
mellan tre partier.

Den rättvisa innebörden i D’Hondts regel torde härmed vara ådagalagd.
Metoden är vidare enkel, lätt att förstå och lätt att tillämpa. Metoden
är slutligen säker i det afseendet, att den icke inbjuder till utan
tvärtom motar hvarje konstlad partiuppdelning. Utan någon som helst
tvekan kunna därför kommitterade förorda att, om ett proportionellt valsystem
hos oss införes, D’Hondts fördelningsregel då må komma till användning.

På den D’Hondtska regeln enbart kan man emellertid, då fråga är om
riksdagsmannaval, icke bygga ett proportionellt valsätt. Regeln förutsätter
för sin tillämpning partier, som äro så skarpt åtskilda, att de på sina
röstsedlar icke hafva något namn gemensamt. Då nu vid ett val mycket
ofta inträffar att ett och samma namn är upptaget på olika partiers röstsedlar,
måste antingen särskilda anordningar vidtagas, som möjliggöra regelns
användning äfven i sådant fall, eller regeln själf utvecklas så,
att den kan lösa äfven den nya svårigheten. Sinnrika metoder äro på
båda dessa vägar uppfunna, men mot dem alla kan mer eller mindre riktas
den anmärkningen att de äro svårfattliga och svåra att tillämpa. Dessa
olägenheter leda då osökt till en undersökning, om ej en enklare och mera
lättfattlig valmetod skall kunna vinnas genom någon åtgärd, hvarigenom
förhindras att vid valet förekomma namn, som äro för olika partier
gemensamma.

Det medel, hvarigenom denna verkan kan åstadkommas, skall kanske
vid ett första betraktande kännas något främmande för svensk uppfattning.
Detta medel är offentliga vallistor, offentlig kandidatur. I utlandet

Allmän motivering. 75

har den offentliga kandidaturen vid riksdagsmannaval ganska allmänt
kommit i bruk. Den erbjuder nämligen mycket afsevärda fördelar af allmän
natur. Först och främst kan genom en på förhand skeende anmälan
hvarje kandidats identitet konstateras. Därigenom undvikes all den oreda,
som annars ofta vållas däraf att en och samma kandidats namn, titel
eller yrke skrifves på olika sätt. Man blir äfven i tillfälle att åtminstone
preliminärt undersöka, huruvida en föreslagen kandidat är valbar. Och
slutligen blir det med den offentliga kandidaturen möjligt att trycka officiella
valsedlar, hvilka upptaga namnen på samtliga kandidater och kunna göras
fullständigt lika. Sådana röstsedlar hafva visat sig vara ett säkert skydd
för valhemligheten; de erbjuda äfven en annan, icke mindre betydande
fördel, hvarom närmare skall talas i annat sammanhang.

Saknaden i vårt land af de fördelar, den offentliga kandidaturen skänker,
har beredt de svenska valmännen många missräkningar, många ledsamma
erfarenheter. Hvad som orsakat, att hos oss införandet af den
offentliga kandidaturen icke allmännare ifrågasatts, kan möjligen hafva
varit en föreställning om att kandidaterna måste framställa sig själfva.
En sådan fordran behöfver dock icke uppställas. Det är för ändamålet
tillräckligt, om ett antal valmän i lagstadgad ordning anmäla de personer,
som vid ett förestående val skola blifva kandidater, och om dessa kandidater
på en skriftlig handling, afsedd att inlämnas till offentlig myndighet,
förklara sig antaga den erbjudna kandidaturen. I sådan form torde den
offentliga kandidaturen icke innebära något för vårt lynne främmande.

Genom systemet med offentliga vallistor vinnes ett medel att direkt
kunna tillämpa DTIondts regel. Om på de hos valförrättaren anmälda
kandidatlistor skulle förekomma namn, som äro för olika listor gemensamma,
så finnes nu, på sätt i den speciella motiveringen skall närmare
angifvas, utväg att befria dessa listor från de gemensamma namnen och
därigenom tekniskt lösa den svårighet, som uppreser sig mot begagnandet
af en enkel och, utan denna svårighet, fullt tillräcklig fördelningsregel.
Från proporlionalitetssynpunkt har, såsom längre fram skall belysas, detta
listsystem äfven en annan, mycket djupare innebörd.

I allmänhet kan förutsättas, att ett parti på sin lista uppställt flera
kandidater, än det antal platser, som slutligen tillfaller partiet. Af skäl,
som i den speciella motiveringen skola närmare utvecklas, är delta ock

Plats

fördelningen
inom listan.

Den enkla
kumulativa
metoden.

76 Allmän motivering.

afsedt. Det återstår då ännu att besvara den fråga, huru fördelningen
af platserna inom listan skall bestämmas, och såsom följd däraf, under
hvilken form själfva röstningen skall anordnas. Olika sätt kunna här
komma till användning. Man kan exempelvis föreskrifva att den ordning,
i hvilken kandidaterna stå upptagna på listan, skall vara afgörande.
Denna lösning, som med någon modifikation tillämpas i Belgien, synes
mindre lämplig, enär därigenom det afgörande inflytandet i väsentlig
mån undandrages valmännen. Eller man kan fördela platserna efter
majoritetsprincipen. Detta sista sätt har onekligen den fördelen att det
är enkelt, men denna enkelhet medför ock majoritetsvalets karaktäristiska
brister. En god valmetod bör ej lägga hinder i vägen för olika lokala
intressen, olika riktningar inom partiet att göra sig gällande. Men om
partiets majoritet enväldigt finge bestämma tillsättandet af de platser, som
tillfalla partiet, så är det fara värdt att ett sådant parti spränges sönder,
i det att hvarje riktning därinom till skada för partiet bryter sig ut och
bildar ett själfständigt helt. Alan har således i en proportionell valmetod
infört ett främmande element, som ej tillåter de väljandes önskningar att
komma till sin fulla rätt.

Skall valet äfven i denna del kunna gifva uttryck för valmännens
personliga önskningar, så måste på den metod, som bestämmer platsfördelningen
inom listan, ställas den fordran att den verkar proportionellt.
En sådan, därjämte synnerligen enkel, valmetod är den, som blifvit benämnd
den kumulativa metoden. Denna kan karaktäriseras så, att den
tillerkänner alla valmän en lika stor röstmängd med rättighet att däröfver
fritt förfoga. För att belysa hvad häri innefattas, torde det vara nödigt
att ställa i jämförelse den skillnad, som råder mellan det vanliga majoritetsvalet
och den kumulativa formen af det proportionella valet, beträffande
såväl deras yttre anordning som ock deras inre grundtanke.

Skall vid ett majoritetsval väljas sex representanter, så måste hvarje
valman, som ej vill kasta bort något af sin röstkraft, fördela denna på
sex personer. Det kan då sägas att han åt hvar af dessa skänker en
röst och således inalles utdelar sex röster. — Enligt nu gällande bestämmelse
måste han, därest hans röstsedel ej skall förklaras ogin, fördela
dessa röster på sex olika personer. — Om nu två partier stå emot hvarandra
med resp. 2,000 och 1,200 röster, så får, förutsatt att båda parti -

Allmän motivering. 77

ernå äro inom sig eniga, hvar och en af det första partiets kandidater

2,000 röster ocli hvar och en af del andra partiets kandidater 1,200
röster. Enligt regeln att de sex, som erhållit de flesta rösterna, äro valda,
hesätter det större partiet alla sex platserna.

Det har redan förut hlifvit antydt att denna utgång innebär en orättvisa.
Grunden härtill kan sökas i den bestämmelse, enligt hvilken val
mannen tvingas att fördela sina röster på lika många kandidater, som det
är platser att besätta. Låter man nämligen denna bestämmelse falla, blir
valresultatet ett annat. Förutsatt att båda partierna på förhand känna sin
styrka, kommer det mindre partiet att rösta på endast två kandidater:
hvar och en af partiets valmän kommer att dela sina sex röster mellan
två af partiets kandidater, så att de få tre röster hvar. Därigenom komma
dessa båda kandidater upp till ett rösttal af 3,600 röster. Huru det större
partiet än röstar, kan det ej ernå flera än fyra platser. Detta resultat är
tydligen fullt rättvist. Det möjliggöres därigenom att båda partierna tilllåtas
att förfoga öfver sina röster på det för dem bästa möjliga sätt.
Detta samlande af flera röster på samma kandidat är hvad som brukar
betecknas med namnet kumulation.

I det exempel, där den enkla kumulativa metoden nyss åskådliggjordes,
antogs — på den grund att valet då afsåg sex platser — afl
hvarje valman ägde sex röster. Den kumulativa metod, som då framställdes,
gick ut på att valmannen ägde skänka alla dessa röster åt en
kandidat eller dela dem lika på två eller flera kandidater. Vill man gifva
denna regel ett allmänt, för alla fall giltigt uttryck, så sker det enklast
genom att bestämma att hvarje valman äger eu röst, hvilken han må
gifva odelad åt en eller i lika delar fördela på flera olika personer. Önskar
således någon rösta på tre kandidater, har en hvar af dem erhållit 1/3 röst.
Under förutsättning att hvarje partis styrka är på förhand känd, verkar den
enkla kumulativa metoden i denna form alldeles lika med D’Hondts regel.
Inordnad såsom ett led i det valsystem, som lillämpar denna regel, kommer
således metoden att fullt logiskt ansluta sig till det hela; teoretiskt
måste den därför vara att föredraga framför andra metoder. I enkelhet
lämnar den intet öfrigt att önska. Sedan genom sammanräkning af det
rösttal, som en hvar af de på de särskilda listorna upptagna kandidater
erhållit, hvarje listas rösttal blifvit kändt, och med användning af D’Hondts

Allmän motivering.

regel antalet platser fördelats mellan listorna efter deras rösttal, äro inom
listan de valda till riksdagsmän, som erhållit högsta rösttalen.

Om valmännen, när de skrida till val, kände partiställningen tillräckligt
noga, så kunde man anse hela det proportionella valets problem löst
genom medgifvandet af den enkla kumulation, hvarom nyss är nämndt.
Men då detta icke kan förutsättas vara fallet, och då, såsom här nedan
skall fullständigare uppvisas, en öfver- eller underskattning hos ett parti
af dess styrka medför stor risk för partiet att förlora större eller mindre
del af dess rättmätiga andel i representationen, så låter denna metod icke
med fördel använda sig ensam, åtminstone icke när valet afser ett något
större antal platser. Tillämpad i ett listsystem, för att afgöra hvilka
kandidater som från hvarje lista skola anses valda, är metoden däremot
mycket användbar. De skäl, som göra den mindre lämplig såsom själfständig
valmetod, hafva kanske icke helt förlorat sin giltighet. En olägenhet
kan uppstå därigenom att en eller annan grupp inom ett parti, genom
öfver- eller underskattning af sin styrka i förhållande till andra grupper
af samma parti, förlorar någon plats till dessa andra grupper. Men denna
olägenhet är nu icke på långt när så kännbar, som när det var fråga om
motsatta partier. Äfven är antalet af de platser, som det gäller att fördela,
enligt sakens natur mindre nu än då, och därigenom är faran för
en på resultatet inverkande feluppskattning i väsentlig mån förminskad.
För öfrigt framträda vid nu afsedda användning af metoden delvis andra
synpunkter.

Det kan tänkas att ett stort parti innesluter en från partiets majoritet
något afvikande grupp och att denna håller enigt samman och röstar alldeles
likformigt. En sådan grupp kan då under vissa förhållanden erhålla
större inflytande på besättandet af de partiet tillkommande platserna, än
som med dess styrka i förhållande till partiets majoritet strängt taget är
förenligt. På åtskilliga sätt lärer dock en sådan händelse kunna förekommas,
och det mest verksamma medlet härvid torde måhända vara
att från början begränsa det antal representanter för en dylik grupp, som
partiet upptager på sin vallista.

Slutligen kan äfven en annan omständighet framstå. Ifall så godt
som alla medlemmar af ett parti rösta på alldeles samma personer, och
dessas antal öfverstiger antalet af de platser, som partiet får sig tilldeladt,

Allmän motivering. 79

så kan det komma att bero mer eller mindre af en slump, Indika af dessa
personer, som blifva valda. Mot en sådan utgång äger emellertid metoden
ett godt värn i den omständigheten, att hvarje valman söker göra sina
personliga önskningar så mycket som möjligt gällande. Denna naturliga
benägenhet bör dock vid valet på allt sätt understödjas. De officiellt
tryckta valsedlarna äro härvid en god bundsförvant.

Det kunde ligga nära till hands att, sedan vallistorna officiellt fastställts,
öfverlämna åt valmännen att, såsom nu sker, själfva draga försorg
om röstsedlarnas affattande. Men ett sådant förfaringssätt låter icke
utan stora olägenheter använda sig vid tillämpningen af listmetoderna.
Man kan med tämligen stor visshet förutse att en partistyrelse skulle
känna sig förpliktad att utsända tryckta röstsedlar, och att det öfvervägande
antalet af partiets anhängare skulle rösta med dessa tryckta sedlar.
Då kunna två fall inträffa. Antingen upptager partistyrelsen på den tryckta
röstsedeln endast så många af partiets kandidater, som med säkerhet
kunna antagas blifva valda. I detta fall blir det uppenbarligen partistyrelsen,
som så godt som enväldigt bestämmer platstillsättningen. Eller
partistyrelsen trycker en röstsedel lika lydande med partiets vallista. Men
i det fallet blir resultatet att partiets alla kandidater få lika många röster,
så när som på några stänkröster. Faktiskt blir det då dessa stänkröster,
som afgöra hvilka af partiets kandidater komma att intaga partiets platser.

I hvilket fall som helst visar sig alltså det vanliga förfaringssättet
otillfredsställande. Man kan ju säga, att det står valmännen fritt att rösta
med skrifna sedlar. Men erfarenheten lär, att det endast är ett fåtal som
så gör, åtminstone när vid valet flera platser skola besättas, ty det är
vida bekvämare att rösta med en tryckt sedel, och fara för felskrifning
är då äfven utesluten. Man måste därför söka att finna en sådan form
för röstsedeln, att valmannen tvingas att gifva ett personligt omdöme om
de kandidater, som vid valet kunna komma i fråga.

Detta mål vinnes enklast genom att valförrättare!! låter trycka alla
de fastställda vallistorna på en och samma röstsedel och att valmannen
tillförbindes att rösta med denna officiella röstsedel. Vid röstningen tillgår
på det sätt, att valmannen själf å röstsedeln utmärker de namn, på hvilka
lian vill rösta. Vidtagas tillika sådana anordningar, att andra valmän icke

Officiella

röstsedlar.

Röstning på
kandidater å
skilda listor.

Listmetoden,
uppfattad såsom
kumulativ
metod med
röstöfverflyttning.

80 Allmän motivering.

kunna iakttaga, huru den röstande använder sin röst, torde ett kraftigt
skydd mot befarade olägenheter vara vunnet; och man har fått det bästa
möjliga uttryck för valmännens önskningar i fråga om platstillsättningen
inom partiet.

I den hittills behandlade metodens idé ingår ej nödvändigt den fordran,
att valmännen skola vara förhindrade att rösta på kandidater å
skilda listor. Den belgiska lagen har visserligen uppställt denna fordran;
men detta innebär ett tvång på valfriheten, som svenska valmän nog
ogerna vilja tåla. Ehuru anhängare af ett parti, kan en valman önska
en viss person ur ett annat parti vald till riksdagsman; och det skulle
då för denne valman framstå såsom ett oförklarligt ingrepp i hans handlingsfrihet,
om han ej finge följa sina önskningar. Denna uppfattning
anse kommitterade vara så allmän och så rotfäst här i landet och tillika
så berättigad, att man icke bör träda den för nära. Den väljande må
således vara berättigad att, jämte det han gifver en del af sin röstkraft
åt personer af sitt eget parti, skänka den återstående delen åt en eller flera
personer, tillhörande annat parti.

Innan kommitterade öfvergå till att bemöta vissa invändningar, som
kommitterade förutse komma att riktas emot den ofvan framställda listmetoden,
vilja kommitterade söka att ytterligare belysa denna metod genom
att uppvisa huruledes, när man försöker af hjälpa de brister, som vidlåda
den kumulativa metoden, man helt naturligt ledes till förstnämnda metod.

För detta ändamål gäller det först att fullständigare än hittills skett
klargöra, hvari den kumulativa metodens fel består. Det har redan blifvit
antvdt att detta fel är, att ett parti, som öfver- eller underskattar sin
styrka, lätt kan gå miste om en eller annan plats, som rätteligen borde
tillkomma detsamma.

Ett typiskt exempel härpå är följande:

Tre partier om

4000, 3000 och 2000

medlemmar skola tillsammans välja 9 riksdagsmän. Den rättvisa fördelningen
af de 9 platserna mellan de tre partierna äro då uppenbarligen

4, 3, 2.

Så blir också resultatet, i fall de båda mindre partierna rösta på resp. 3
och 2 kandidater. Att de förlora en plats, i fall de rösta på en kandidat

Allmän motivering. Öl

mindre, är så själfklart att det endast för fullständighetens skull må nämnas.
Men äfven ifall de skulle rösta på flera kandidater, stå de en allvarsam
risk. Antager man t. ex. att de tre partierna fördela sina röster lika
mellan resp.

5, 3

kandidater, så erhålla det första (största) partiets kandidater hvardera
400% = 800 röster, det andra partiets kandidater hvardera 3000/4 = 750
röster, och det tredje (minsta) partiets kandidater hvardera 2000/3 — 666§
röster. De olika partierna erhålla således följande antal valda:

5, 4, 0.

Det minsta partiet blef således, i stället för att det hade bort erhålla 2
platser, fullständigt orepresenteradt, och det endast därför att det något
öfverskattade sin styrka.

Antoge man att de båda större partierna också hvar för sig öfverskattade
sin styrka så mycket, att de tre partierna röstade på resp.

6, 5, 3

kandidater, så inser man genom en liknande beräkning omedelbart, att
partierna komma att erhålla resp.

6, 0, 3

platser. I detta fall ginge således det mellersta partiet miste om all
representation.

Äfven det största partiet skulle kunna blifva lidande, dock endast
ifall det gjorde sig skyldigt till en rätt betydlig öfverskattning af sin styrka.
Röstade partierna exempelvis på

7, 5, 3

kandidater, så blefve resultatet för de olika partierna

1, 5, 3

platser, med eu förlust af 3 platser för det största partiet.

Det torde icke kräfvas ytterligare bevis för det påståendet, att den
enkla kumulativa metoden är af en myckel osäker verkan, så snart det
gäller att välja ett något större antal riksdagsmän på en gång.

Men kompletterar man denna valmetod genom att införa vallistor
med den bestämmelse att alla de röster, som afgifvas på en listas kandidater,
räknas listan till godo, så äro alla dessa svårigheter i ett slag
försvunna. Valmännen kunna nu rösta på huru många eller huru få

Parti organisationer.

82 Allmän motivering.

kandidater som helst, ulan att partiets rätt till representation äfventyr
as.

Detta resultat har vunnits, kan man säga, genom ett slags automatisk
kumulation, eller, rättare uttryckt, röstöfverflyttning mellan listans
kandidater inbördes, med bibehållande i öfrig! af den kumulativa metodens
grundsats.

Med listsystemets hjälp har man således gifvit partiet ett medel att,
huru det än splittrar sina röster på olika kandidater, ändock samla sin
röstkraft på det antal kandidater, som motsvarar dess verkliga styrka.
Äfven i ett annat afseende kan detta system visa en samlande förmåga.
Ehuru vid ett politiskt val det allmänna intresset bör komma i främsta
rummet, kan det dock ej undvikas att vissa lokalintressen samtidigt söka
göra sig gällande. I brist på enhetlig valledning kan från en del af valkretsen
framkomma en kandidatlista, från en annan del en annan, båda
dock af anhängare utaf samma parti. Äfven i följd af den frihet, valmännen
synas böra äga i fråga om rätten att framställa förslag å kandidater,
lärer nog, åtminstone i början af det proportionella valsättets
tillämpning, en sådan splittring ej så sällan förekomma. De fördelar, en
samlad lista erbjuder för partiet, äro dock så uppenbara, att det från de
särskilda partiledningarnas sida, på valmöten och genom pressen otvifvelaktigt
skall göras kraftiga ansträngningar för åvägabringande af en sådan
samling, förutsatt att utväg därtill tinnes. Splittrade, kunna listorna måhända
förvärfva endast en plats hvardera; förenade kunna de kanske
vinna ytterligare en plats. Den utväg, hvarigenom i det angifna fallet
en lista må kunna upptaga namn från en annan lista, är lätt alt bereda;
och således har då listsystemet gifvit partiet en fördel, som det eljest
icke skulle ägt.

Den samhörighet, som förutsättes hos alla kandidater på en och samma
lista, måste emellertid af dem själfva på något sätt bekräftas. Detta sker
enklast därigenom, att kandidaterna hos valförrättare!! förklara att de vilja
vara uppförda på den ifrågavarande listan. Men af skäl, som förut antydts,
torde denna förklarings afgifvande böra förmedlas af valmännen.

Kommitterade hafva härmed utvecklat grunderna för ett valsätt, som,
på samma gång det verksamt befordrar ett proportionellt val, kan anses
vara afpassadt efter svenska förhållanden. De brister, som vidlåda denna

Allmän motivering. 83

metod, hafva kommitterade i det föregående velat opartiskt framhålla.
Kommitterade hafva dock ansett dessa icke vara större, än som kan och
bör tillåtas. I allt fall torde bristerna vara vida mindre än dem, hvarmed
det nu gällande valsättet är behäftadt. Mot antagandet att metoden lämpar
sig för våra förhållanden lärer nog den invändning göras, att metoden för
sin tillämpning förutsätter partiorganisationer, som icke finnas och antagligen
icke komma att på lång tid uppstå. Denna invändning, som i viss
mån träffar alla proportionella valmetoder, är riktig däri, att partiorganisationer
nu ej öfverallt äro bildade, men kommitterade hålla före att i och
med införandet af det proportionella valsättet en ordnad partibildning skall
af sig själf uppstå i alla de valkretsar, där skilda partier stå emot hvarandra.
Finnes ingen partiåtskillnad, då är en partiledning öfverflödig, då
erfordras öfver hufvud taget inga proportionella val; metoden verkar då
ungefär som vid ett vanligt val. Men så snart bestämda intressemotsatser
göra sig gällande, och så snart genom själfva valsättets beskaffenhet utsikt
finnes för en intressegrupp att skaffa sig egna målsmän i representationen,
då blir det täflan mellan partierna, och då skall det ej dröja länge innan
partiledningar å ömse sidor taga saken i sin hand. Vi hafva redan nu
valmöten; mångenstädes, där utsikten till framgång i en strid mot majoritetsväldet
är ganska ringa, finnas ändock valorganisationer, och slutligen är
pressen en makt, stark i initiativ och samlingskraft. Huru partierna böra
sammansluta sig för uppnående af bästa möjliga resultat, det är en fråga,
som lagstiftningen synes böra öfverlämna åt den enskilda företagsamheten.
De, som politiskt anse sig hafva något att vinna, något att värna, finna
nog själfva det lämpligaste förfaringssättet.

Af större vikt är däremot den erinran, som företrädesvis plägar göras
mot alla listmetoder, den nämligen att de lägga allt för stor makt i partistyrelsernas
händer. Det ligger i sakens natur att det parti, som icke
vid valet kraftigt bevakar sitt intresse, skall ligga under för ett annat
parti, som är väl organiserad!. Det kan då naturligtvis icke undvikas att
partiledningen får ett visst inflytande vid upprättandet af partiets lista.
Men partiledningen torde härvid aldrig kunna handla mot den allmänna
meningen i valkretsen, sådan som den tager sig uttryck på partimöten
och i pressen. Skulle partiledningen ändock försöka att på listan uppföra
några namn, som icke åtnjuta valmännens förtroende, så blefve helt visst

Valkrets indelningen.

84 Allmän motivering.

ett sådant tilltag lönlöst. Det står valmännen fritt att inkomma med ett
motförslag, och i allt fall är ju valsystemet afsiktligt så ordnadt, att valmännens
personliga mening skall vid valet komma till sin rätt.

Kan således den nu bemötta invändningen icke tillerkännas någon
afgörande vikt, så torde det med än mindre fog kunna sägas att den listmetod,
kommitterade här afhandlat, lägger något afsevärdt tvång på den
enskilde valmannens själfbestämningsrätt.

Af hvad nu är sagdt följer att kommitterade ansett sig kunna förorda att
en proportionell metod, byggd på de grunder som ofvan blifvit utvecklade,
må komma till användning vid val af ledamöter till Riksdagens andra
kammare. Huru enligt kommitterades mening indelningen i valkretsar
lämpligen bör verkställas torde i detta sammanhang böra angifvas.

Kommitterade hafva förut antydt att det från proportionell synpunkt
öfver hufvud taget alltid är fördelaktigt, ju större valkretsarna äro, och
att särskildt det nu förordade valsystemet förutsätter stora valkretsar. Helt
naturligt ställer det sig då att låta valkretsarna sammanfalla med länen,
helst som dessas styrelser erbjuda lämpliga organ för valens administration.
Kommitterade vilja också föreslå att länsindelningen lägges till grund för
rikets indelning i valkretsar. Tydligt är emellertid alt en valkretsindelning,
som af praktiska skäl ansluter sig till bestående förhållanden, icke kan
göra anspråk på att verkligt rationellt lösa den henne förelagda uppgiften.
Många äro de omständigheter, som härvid äro att taga i betraktande.
Näringarna och kommunikationsväsendet i landets olika delar äro till följd
af geografiska och klimatiska förhållanden mycket olika utvecklade. Folkmängdens
täthet och samhällslifvet äro såsom följd däraf väsentligt olika
i olika trakter. Olika intressen, och främst bland dem de politiska, stå
på en ort ofta skarpt emot hvarandra. Den administrativa indelningen slutligen,
grundad som den är på urgamla historiska förhållanden, företer i
sig en mångfald af oregelbundenheter. Dessa omständigheter framkalla
därför själfmant den frågan, huruvida icke i vissa fall en afvikelse från
den antagna indelningsgrunden bör äga rum. Enligt kommitterades mening
är det i några fall nödvändigt och i några fall lämpligt att så göra.

Att Stockholms stad, som i administrativt hänseende är likställdt med
länen, såväl härigenom som på grund af sin folkmängd bör bilda egen
valkrets hafva kommitterade ansett själffallet. Äfven i Göteborgs stad är

Allmän motivering. 85

invånareantalet så stort, att staden böra välja själfständigt och således
såsom egen valkrets brytas ut ur länet. I fråga om rikets öfriga städer
hafva kommitterade ansett utan olägenhet kunna föreskrifvas att städer,
hvilkas folkmängd uppgår till minst 3/230 af folkmängden i riket, skola
bilda egna valkretsar. Dessa städer skulle då äga att välja minst tre
riksdagsmän hvar. Malmö är härvid den stad, som närmast kan komma
i fråga. Visserligen har folkmängden där ännu ej uppnått sådan storlek
att staden, efter nyss angifna grund, kan vara berättigad att välja själfständigt,
men det är fullt antagligt att, när en lag på grundvalen af kommitterades
förslag träder i tillämpning, invånareantalet i Malmö då skall
hafva uppnått 3/230 af rikets folkmängd. I fråga om länen och de afvikelser
från den antagna grundregeln, som där torde böra vidtagas, skall
närmare utveckling lämnas i den speciella motiveringen.

Sedan valkretsarna blifvit fastställda, återstår att afgöra huru antalet
ledamöter i kammaren skola mellan dessa valkretsar fördelas. I sådant
hänseende torde den regel: valkvot och största öfverskott, som redan finnes
i riksdagsordningen uttalad, vara den riktigaste och således fortfarande
böra tillämpas. De skäl, som föranleda att denna fördelningsregel ej
med fördel kan användas när vid ett val antalet riksdagsmän skall fördelas
mellan de skilda partierna inom valkretsen, äro här ej tillämpliga.
De siffror, som här bestämma fördelningen, äro på förhand gifna och
fixerade. En fördelning med tillhjälp af öfverskottstalen kan nu icke
medföra några olägenheter; och då genom användande af dessa öfverskottstal
medeltalet i de särskilda valkretsarna kommer riksmedeltalet närmast,
är denna fördelningsregel ju i detta fall ock den mest rättvisa. Inom
hvarje valkrets väljes således efter folkmängden en riksdagsman för hvarje
fullt tal, motsvarande Y230 af rikets folkmängd; och för ernåendet af hela
antalet 230 riksdagsmän böra de valkretsar, hvilkas folkmängd mest öfverskjuter
de tal, som, efter hvad sålunda är nämndt, äro bestämmande för
riksdagsmännens antal inom valkretsarna, hvar för sig i ordning efter
öfverskottens storlek vara berättigade att välja ytterligare en riksdagsman.

Ehuru riksdagsordningen såsom regel föreskrifver medelbara val å
landet och i de stadsvalkretsar, som bestå af två eller flera städer, hafva
dock småningom alla dessa stadsvalkretsar och nästan alla landtvalkretsar,

Fördelningen
af riksdagsmännens
antal
på de särskilda
valkretsarna.

Medelbara val.

Allmän motivering.

med begagnande af den i riksdagsordningen dem medgifna rättighet att
välja omedelbart, besluta införa detta valsätt. Endast tio valkretsar på
landet välja ännu medelbart. Inför detta sakförhållande, som tydligt ådagalägger
det omedelbara valsättets företräde framför det medelbara, kan det
vara öfverflödigt att här beröra skälen hvarför så är. Endast därom vilja
kommitterade erinra, att i fråga om de medelbara valen majoritetsprincipens
brister äro kanske ännu mera påfallande, än vid de omedelbara valen,
och att det vid elektorsval efter denna princip till och med kan inträffa
att en minoritet, som står majoriteten tämligen nära, ensam får tillsätta
valkretsens alla platser. Metoden har då skapat motsatsen till hvad den
bör åstadkomma.

Kan detta uppenbara fel genom tillämpning af en proportionell metod
undvikas, så synes den väsentligaste anmärkningen mot det medelbara
valsättet äfven vara undanröjd. Till försvar för de medelbara valen har
åberopats, att de lokala förhållandena eller andra yttre omständigheter i
vissa trakter kunna göra sådana val där särskildt behöfliga. Om detta
skäl nu kan tillmätas någon giltighet, så får det tydligen en mycket större
betydelse, då fråga blir att åstadkomma den samverkan, som är de proportionella
valens innersta mening. Det kan således vara möjligt att i
valkretsar, där afstånden mellan valkretsens delar äro stora eller samfärdsmedlen
mindre utvecklade, ett indirekt valsätt skulle vara att föredraga.
På grund häraf och då, trots alla försök som gjorts att få det medelbara
valsättet afskaffadt, gällande lag bibehåller detta valsätt, hafva kommitterade
ansett sig uppfordrade att undersöka, huru proportionella medelbara
val skola kunna anordnas.

Förutsättningen har härvid helt naturligt varit att det medelbara valet
endast undantagsvis skulle, därest de röstberättigade så själfva önskade,
komma till användning. Det har i följd däraf synts kommitterade nödvändigt
att detta valsätt icke får verka någon rubbning i den valkretsindelning,
som föranledes af det omedelbara valsättet, och att vidare
grunderna för de medelbara valen så nära som möjligt ansluta sig till
de principer, som kunna fastställas för de omedelbara. Utgående från
dessa förutsättningar hafva kommitterade i främsta rummet fäst sin uppmärksamhet
vid en metod, hvars hufvuddrag äro: att elektorerna skola
väljas gemensamt för hela valkretsen; att detta val sker efter en enkel

Allmän motivering. 87

kumulativ metod; att hvarje elektor förfogar öfver det rösttal, med hvilket
han själf blifvit vald; att, sedan på detta sätt erhållits en elektorskår,
som utgör en förminskad men eljest trogen bild af den stora valmanskåren,
elektorerna lämnas tillfälle att åstadkomma de partisammanslutningar,
som vid de proportionella valen blifva nödiga; att, när detta skett,
det antal platser, som vid valet skola besättas, fördelas mellan de sålunda
bildade grupperna i proportion till deras styrka; samt att slutligen hvarje
grupp väljer det antal riksdagsmän, som vid nyss nämnda fördelning
kommit på dess lott.

Det torde icke kunna bestridas att den nu utvecklade metoden är en
verkligt proportionell metod. Enkel till sin idé, är den lätt att förstå och
lätt att utföra. Omsatt i verkligheten måste dock metodens grundtanke
vidkännas någon modifikation. Sålunda torde det blifva nödvändigt att
uppdraga någon yttre gräns, hvarigenom från deltagande i riksdagsmannavalet
uteslutas de, hvilka vid elektorsvalet erhållit ett mindretal röster.
Huru långt denna begränsning skall sträckas är dock en fråga, vid hvars
afgörande tillbörlig hänsyn måste tagas därtill att röster ej onödigtvis
spillas. Äfven andra svårigheter möta vid metodens praktiska tillämpning;
härom skall dock närmare talas i den speciella motiveringen.

Den nu föreslagna metoden låter lätt infoga sig i de former, som kommitterade
tänkt sig för det omedelbara valsättet. Med undantag för de anordningar,
som äro en följd af listsystemet, blifva elektorsvalen till det yttre nära
identiska med de omedelbara valen. Elektorsvalet sker i kommunerna medelst
röstsedlar, å hvilka den röstande kan upptaga ett eller liera namn. I förra fallet
har den angifne kandidaten fått den röstandes hela röst; i andra fallet har
en hvar af de å sedeln upptagna kandidaterna fått 1/2, 1/3 eller 1/i röst o. s. v.,
allt efter som antalet kandidater är 2, B eller 4. Valda till elektorer äro
de, som uppnått en viss röstsiffra, af kommitterade föreslagen till 50.
När elektorerna sedan sammankomma till riksdagsmannaval, förfogar hvarje
elektor öfver det rösttal, med hvilket han själf blifvit vald. Elektorerna
lämnas nu tillfälle att sammansluta sig i partier. Summan af de elektorers
rösttal, hvilka tillsammans bilda ett parti, en grupp, utgör gruppens
rösttal. Antalet platser, som vid valet skall besättas, fördelas mellan de
särskilda grupperna efter deras rösttal med tillämpning af D’Hondts regel.
Hvarje grupp utser därefter det antal riksdagsmän, som tillfallit gruppen.

Allmän motivering.

Äfven detta val sker efter den enkla kumulativa metoden; och de, som
erhålla de flesta rösterna, blifva valda till riksdagsmän. Då hvarje elektor,
enligt metodens idé, är oförhindrad att rösta på sig själf, torde såsom
regel kunna antagas att de till riksdagsmän valda komma, åtminstone till
största delen, att sammanfalla med dem, hvilka vid elektorsvalet erhållit de
flesta rösterna; och således skulle valmännen äfven efter denna metod vinna
ett så direkt inflytande på valet, som med en indirekt metod är tänkbart.

Förslag att ersätta den nuvarande otillräckliga föreskriften i § 17
riksdagsordningen om röstlängd vid val till andra kammaren med utförligare
bestämmelser, åsyftande att trygga valens giltighet, hafva vid flera
tillfällen varit hos Riksdagen väckta. Att dessa förslag hittills ej ledt till
någon lagändring torde icke hafva berott därpå att nödvändigheten eller
nyttan af förbättrade bestämmelser ej varit insedd och erkänd, men man
har ansett vissa svårigheter i formellt hänseende vara förenade med en
mera vidtgående omarbetning af nämnda föreskrift.

Såsom i Riksdagen blifvit anmärkt, saknas nu närmare bestämmelse
om huru röstlängd skall upprättas, om dess granskning och justering samt
om sättet att i längden vinna behörig rättelse. Och den bristfälliga affattningen
har till och med kunnat föranleda att ett med iakttagande af
alla föreskrifna former förrättadt val förklarats ogiltigt till följd af fel i
röstlängderna, hvilka fel först efter valet blifvit anmärkta.

I Kungl. Maj:ts förslag till 1896 och 1902 års riksdagar rörande utsträckning
af valrätten till andra kammaren intogos föreskrifter till undanröjande
af de hufvudsakligaste af nu anmärkta oegentligheter. Det förslag
till ändrad lydelse af bland annat § 17 riksdagsordningen, som af konstitutionsutskottet
vid 1902 års riksdag afgafs men då förkastades, afsåg i nära
öfverensstämmelse med nyssnämnda förslag, att till efterrättelse vid riksdagsmannaval
skulle tjäna den för kommunen gällande röstlängd, försedd
med behöriga anteckningar och tillägg; att å landet kommunalstämmans
ordförande och i stad magistraten skulle hålla den sålunda uppgjorda
röstlängden för granskning tillgänglig under minst 14 dagar; att underrättelse
härom skulle i kyrkan eller kyrkorna kungöras så ock i stad,
där så kunde ske, i där utkommande tidning införas; samt att anmärkning
mot röstlängd skulle, för att komma under pröfning, å landet fram -

Allmän motivering.

ställas vid valförrättningens början och i stad skriftligen till magistraten
ingifvas sist å tredje dagen före valet; dock att anmärkning, däri yrkades
valrätt för den, som framställde anmärkningen, finge i stad göras äfven
under valförrättningens fortgång.

Då det samband, som hittills förefunnits mellan den politiska och den
kommunala rösträtten, är afsedt att upphöra, lärer däraf omedelbart följa
att den för kommunen gällande röstlängden ioke längre bör läggas till
grund för den röstlängd, som skall tjäna till ledning vid val af riksdagsmän.
De politiska valens vikt torde redan i och för sig kräfva upprättandet af
en särskild röstlängd för dessa val. Detta kraf växer till nödvändighet,
om den myndighet, som upprättar den kommunala röstlängden, i saknad
af tillgång på nödiga handlingar icke kan göra de anteckningar, som böra
tjäna till ledning vid riksdagsmannavalet. Och i allt fall synes det från
synpunkten, att största möjliga noggrannhet bör iakttagas, vara angeläget
att röstlängdens upprättande — såsom nu för städerna är fallet — äfven
för landet sker under tjänstemannaansvar.

Föreskrifter, gående ut på att röstlängd, sedan den blifvit upprättad,
skall framläggas viss tid för granskning samt huru justering af röstlängden
skall ske, anse kommitterade så nödiga, att några skäl därför
icke ens anföras.

I fråga om tiden för rätt att framställa anmärkning mot röstlängd
hafva de förslag, som hittills framkommit, i stort sedt endast åsyftat att
sådan anmärkning ej skulle kunna ske efter valet. Det var närmast på
behöfligheten af en bestämmelse i detta syfte, som erfarenheten gifvit anvisning.
Men dessa förslag, som således icke förutsatte att röstlängden
skulle äga laga kraft innan den finge vid valet användas, skulle, om de
antagits, icke hafva uteslutit att ett val kunnat upphäfvas på grund af
en kanske å själfva valdagen framställd och då ogillad, men sedermera
fullföljd anmärkning mot röstlängden. Att faran för eu sådan utgång till
följd af anmärkning vid valet strängt taget är mindre, än då anmärkning
framställes efter valet, torde knappast kunna med fog påstås. Men möjligheten
att före valet bereda vitsord åt röstlängden förutsätter vida mer
detaljerade föreskrifter, iin som ulan alltför stora rubbningar kunnat införas
i riksdagsordningen; och däri torde kunna sökas hufvudsakliga anledningen
till att man i förut nämnda förslag icke tog steget fullt ut.

Allmän motivering.

Saknaden af föreskrift om att röstlängd skall äga bindande kraft,
innan den må vid valet begagnas, kan således medföra kännbara olägenheter.
Att vid de val, som hos oss allmännast förekomma, dessa olägenheter
ej blifva så särdeles märkbara, sammanhänger tydligen därmed att
vid hvarje sådant val blott en plats skall besättas, att det är lätt att bedöma,
huruvida de ogiltiga rösterna inverka på valresultatet, samt att
sjkifva valförfarandet är enkelt och tager i anspråk jämförelsevis kort tid.
Men detta är blott den ena sidan af saken. A andra sidan torde det
för allmänheten medföra icke oväsentlig olägenhet att i händelse af omval
än en gång nödgas inställa sig vid valurnorna.

De skäl, som redan nu tala för att gifva röstlängd bindande kraft
före valet, vinna emellertid högst betydligt i vikt, när fråga uppstår alt
i sammanhang med införandet af proportionella val öfverallt anordna flermansvalkretsar.
Det är då ingalunda en oväsentlig sak, om till följd däraf
alt ett eller kanske samtidigt två val upphäfvas på grund af fel i röstlängden
ett tio- eller tjugutal representanter skola ställas under omval.
Och på grund af den vidlyftigare valprocedur, som alltid måste blifva
förenad med ett proportionellt valsätt, är det äfven från den synpunkten
önskvärd! att förekomma omval.

Principen om röstlängds bindande kraft, sedan den i behörig ordning
justerats, torde för öfrigt på ett område af vår lagstiftning, nämligen den
kommunala, redan vara införd. Förordningen om kommunalstämma på
landet utgår från denna princip och medgifver endast ett par undantag
från dess ovillkorliga tillämpning, för hvilken äfven finnes uttryckligt stöd
i åtskilliga rättsfall. Den åsikt, som tolkare af vår statsrätt uttalat, alt
jämväl med stadgandet i § 17 mom. 2 riksdagsordningen verkligen varit
afsedt att samma princip skulle vinna tillämpning, saknar icke ett visst
stöd i det knapphändiga stadgandets ordalydelse. Att slutligen de flesta
europeiska stater i fråga om riksdagsmannaval infört principen om röstlängdens
bindande kraft före valet är ännu ett skäl, som torde vara ägnadt
att bekräfta dess riktighet.

Jämte det att kommitterade finna tiden vara inne att i sammanhang
med ifrågasatt ny lagstiftning införa noggranna föreskrifter om röstlängds
upprättande, granskning och rättelse, anse kommitterade således viktiga
skäl tala för att göra röstlängden bindande före valet. Huru nära intill

Allmän motivering. 91

valet röstlängden må vinna denna bindande kraft, beror å ena sidan på
rösträttsbestämmelserna och å andra sidan på möjligheten att med iakttagande
af nödiga former få röstlängden pröfvad och fastställd i tillräckligt
god tid före valet. Härom få kommitterade tillfälle att redogöra vid den
närmare utvecklingen af bestämmelserna om röstlängdens upprättande.

Skall emellertid i öfverensstämmelse med kommitterades åsikt röstlängden
blifva bindande redan före valet, så torde däraf blifva en följd att
för fullgörandet af de skyldigheter, som för valrätts utöfvande kunna blifva
bestämda, en viss tid måste föreskrifvas. Äfven denna fråga står i omedelbart
samband med villkoren för utöfvande af valrätt, och det icke blott
så att den blir beroende af valrättsbestämmelserna, utan till och med så
att den direkt kan inverka på dessas effektivitet. Hvilken tid kommitterade
tänkt sig kunna hos oss fastställas, därom skall lämpligast talas i den
speciella motiveringen.

I fråga om de speciella stadgandena i förslagen hafva kommitterade följande
att erinra.

Förslaget till vallag.

I Kap.

Valkretsar.

1 §.

Det är förut framhållet att vid den tid, då tillämpning af en lag i öfverensstämmelse
med föreliggande förslag kan tänkas första gången inträda,
Malmö stad otvifvelaktigt uppnått sådan storlek, alt den äger bilda egen valkrets.
Frånräknas invånareantalet i Malmö stad från länets folkmängd, återstår
för det öfriga länet, enligt den för år 1902 offentliggjorda uppgift, 352,520
invånare. På denna folkmängd skulle komma ett. antal af 15 till tf» riksdagsmän.
Det har för kommitterade legat nära till hands att öfverväga om ej, praktiskt
sedt, detta antal blefve väl stort. Valets förberedande förutsätter inom hvarje
parti eu viss sammanslutning af de väljande, som gör det möjligt för partiet

Speciel!

motivering.

Speciell motivering.

att föra fram hela dess styrka och få uppmärksamheten riktad på de förnämsta
representanterna för dess intressen. En sådan sammanslutning är i
vissa afseenden svårare att genomföra i samma mån antalet valmän och således
äfven det antal representanter, som skall väljas, är stort, åtminstone
om valmännen ej tillhöra eu och samma kommun. Från denna synpunkt kan
det vara nyttigt om Malmöhus län — eller rättare hvad som återstår sedan
Malmö stad frånräknats — blefve deladt i två valkretsar. En sådan delning
hafva kommitterade äfven eljest funnit vara naturlig: den södra delen, Söderslätt,
och den norra delen torde lämpligen livar för sig kunna bilda en valkrets.

Det län, som i fråga om folkmängdens storlek kommer Malmöhus län
närmast, är Östergötlands län med 283,023 invånare, hvilket skulle erhålla
12 till 13 riksdagsmän. Samma skäl, som tala för eu delning af det förra
länet, synas fullt tillämpliga på Östergötlands län. Här synes delningen lämpligen
böra så utföras, afl den ena valkretsen utgöres af Aska, Dals och Bobergs,
Vifolka, Valkebo och Gullbergs, Åkerbo, Bankekinds och Hanekinds,
Lysings och Göstrings samt Kinda och Ydre domsagor jämte där inom belägna
städer, och den andra af återstoden af länet.

Hvad Kalmar län beträffar, är detta enligt kung!, brefvet 30 december
1864 deladt i två landstingsområden. Detta förhållande har bidragit till att
minska förbindelserna mellan dessa länets båda delar. I följd häraf hafva
kommitterade ansett länet böra delas i två valkretsar, sammanfallande med
de båda landstingsområdena.

Förhållandena i Kopparbergs, Gäfleborgs och Västernorrlands län hafva
föranledt kommitterade att föreslå att äfven dessa län hvar för sig delas i
två valkretsar. Genom att låta Kopparbergs län bilda två valkretsar, den
ena, den nedra delen, bestående af Hedemora, Fall! och Västerbergslags domsagor
jämte länets städer, och den andra, bestående af länets öfra del, skulle
man utan tvifvel erhålla eu naturlig och ändamålsenlig uppdelning af detta län.
Hvad Gäfleborgs och Västernorrlands län beträffar kan för en delning af dessa
län åberopas, utom afståndens längd, äfven den historiska indelning i landskap,
som där förekommer.

De tre nordligaste länen äro till ytinnehållet de största i riket. Detta
förhållande synes vid ett första betraktande kunna ensamt motivera att äfven
dessa län delas. För Jämtlands län torde emellertid länets enda stad i alla
hänseenden vara medelpunkten. De båda andra länen äro sönderdelade
genom älfdalar, som alla sträcka sig från kusten upp emot fjällen, och
trafiklederna gå till största delen i samma riktning. Till följd häraf skulle
en itudelning af dessa län icke i nämnvärd mån minska afstånden och
såmedelst underlätta de partisammanslutningar, som i en eller annan förn!
äro förutsättningar för ett proportionellt val. Härtill kommer att, om de

Speciell motivering.

nämnda tre länen skulle delas, det antal representanter hvarje valkrets skulle
äga att utse blefve väl litet för att det proportionella valsättet skulle komma
till sin fulla rätt. Af dessa skäl hafva kommitterade ansett de tre nordligaste
länen lämpligast böra, trots deras stora ytvidd, hvar för sig bilda en valkrets.

Enligt förslaget skall Gottlands l;in bilda en valkrets. Det antal representanter,
som kommer på denna valkrets, uppgår icke till mera än två.
Från proportionell synpunkt är detta antal naturligen otillräckligt, men det
torde svårligen låta sig göra alt sammanslå länet med någon del af fastlandet
till en valkrets, och i allt fall skall ju, såvida ej majoriteten är dubbelt så
stor som en minoritet inom den föreslagna valkretsen, denna minoritet alltid
blifva representerad.

Det är en naturlig sak att, när man af lämpligbetshänsyn anser sig böra
göra en afvikelse från den grund, som blifvit antagen för eu valkretsindelning,
meningarna skola blifva delade såväl om i ett ifrågasatt fall tillräckliga
skal föreligga för en afvikelse som ock huru långt man bör fortgå på afvikelsens
väg. Så har ock varit fallet inom kommittén. Röster hafva där
böjts mot att beträffande län, hvilka enligt kommitténs förslag delats i skilda
valkretsar, sådan delning skulle äga rum, och från annat håll har ansetts att
därutöfver åtskilliga län borde sönderdelas. Från det förra hållet har anförts
bland annat att en afvikelse från den fastslagna grunden ofta kan framstå
såsom mer eller mindre godtycklig, särskilt om jämförelse anställes mellan
län, hvilka itudelats, och andra, där dylik åtgärd ej vidtagits, ehuru förhållandena
ej synas kunna tillräckligt motivera en sådan olikhet. Denna invändning,
hvars vikt ej kan underkännas, torde dock icke få tillmätas den betydelse,
att på grund däraf verkliga fördelar i praktiskt hänseende skulle uppgifvas.
Då kommitterade i vissa fall afvikit från länsindelningen, har detta endast skett
i sådana fall, där man å ena sidan förutsett en större svårighet att behärska
det förberedande valarbetet och å andra sidan tillika på grund af bestående
förhållanden — naturliga, ekonomiska eller historiska — sett en möjlighet
att med verklig fördel kunna underlätta detta arbete. Men där förutsättningarna
för en sådan delning ej varit lika gynnsamma eller något verkligt behof
af en delning ej synts vara för handen, där har den antagna indelningsgrunden
lämnats orubbad, äfven om man funnit vissa skäl tala för eu delning. Den
oegentlighet, som kan sägas ligga i kommitténs förslag att dela Malmöhus’ och
Östergötlands län under det att Stockholms stad är odelad, oaktadt dess folkmängd
är ungefär lika stor som medeltalet af de båda andras, är därför endast
skenbar, ty förhållandena i (ifrigt äro vidt skilda. Och en invändning att, om
Östergötlands län skall vara delad! i två valkretsar, giltiga skäl ej finnas alt
lämna t. ex. Älfsborgs eller Skaraborgs län odelade bemötes därmed, att det
ej synts möjligt att åstadkomma eu tillfredsställande bodelning af dessa län.

94 Speciell motivering.

Med tillämpning af förut angifna grunder skulle efter 1902 års folkmängdssiffror
det antal riksdagsmän i andra kammaren, som komme att tillfalla de
olika valkretsarna, blifva följande:

1. Stockholms stad............................................................ 14

2. Stockholms län............................................................... 8

3. Uppsala län..................................................................... 6

4. Södermanlands län........................................................ 7

5. Östergötlands läns norra valkrets 6

6. Östergötlands läns södra valkrets 7

7. Jönköpings län............................................................... 9

8. Kronobergs län............................................................... 7

9. Kalmar läns norra valkrets ....................................... 4

10. Kalmar läns södra valkrets 6

11. Gottlands län.................................................................. 2

12. Blekinge län ......................... 7

13. Kristianstads län............................................................ 10

14. Malmöhus läns norra valkrets 9

15. Malmöhus läns södra valkrets 7

16. Malmö stad..................................................................... 3

17. Hallands län .................................................................. 6

18. Göteborgs och Bohus läns valkrets ........................ 9

19. Göteborgs stad............................................................... 0

20. Älfsborgs län................................................................ 12

21. Skaraborgs län............................................................ 11

22. Värmlands län.............................................................. 11

23. Oreltro län .................................................................... 9

24. Västmanlands län......................................................... 7

25. Kopparbergs läns södra valkrets.............................. 5

26. Kopparbergs läns norra valkrets.............................. 4

27. Gäfleborgs läns södra valkrets ................................. 4

28. Gäfleborgs läns norra valkrets ................................. 6

29. Västernorrlands läns södra valkrets........................ 4

30. Västernorrlands läns norra valkrets........................ 6

31. Jämtlands län ............................................................... 5

32. Västerbottens län ......................................................... 7

33. Norrbottens län ............................................................ 6

Summa 230

Speciell motivering.

II Kap.

Om valdistrikt och om valnämnd.

2—4 §§.

I fråga om rösternas hopsamlande afser förslaget icke att göra någon
.indiing i hvad nu gäller. Rösterna skola således i regel afgifvas på ett
ställe inom hvarje kommun. Åtskilliga kommuner finnas dock, där i anseende
till folkmängdens storlek rösterna måste uppsamlas på ett större eller mindre
antal ställen inom kommunen. Detta gäller i första rummet de städer, hvilka
enligt förslaget skola bilda egna valkretsar, men äfven i andra städer kan
det blifva nödigt att rösterna afgifvas på mer än ett ställe. På landsbygden
lärer i allmänhet icke på grund af folkmängdens storlek i de särskilda kommunerna
behöfva inrättas flera valställen för en kommun; dock torde nog
jämväl pa landet bär och hvar kommuner finnas, i hvilka det blir ändamålsenligt
att äfven af sådan orsak anordna flera valställen. Eu del landskommuner,
hufvudsakligen i öfra Sverige, äro däremot af en utsträckning i vidd
och samfärdsmedlen där så föga utvecklade, att det för invånarne kan tänkas
blifva en afsevärd lättnad, om kommunen delas i skilda områden, hvar med
sitt röstuppsamlingsställe.

För att i de fall, som nu hlifvit nämnda, bereda möjlighet att så indela
eu kommun i skilda områden, som kan vara nödigt eller lämpligt för att
underlätta rösternas hopsamlande, hafva kommitterade föreslagit att Konungens
befallningshafvande skall äga att om eu dylik indelning förordna. Det tillkommer
då dem, som i frågan äro intresserade, att hos befallningshafvanden
göra framställning om kommunens delning. Sedan Konungens befallningshafvande
infordrat yttrande från kommunalstämman på landet samt stadsfullmäktige
och magistraten i stad, meddelar befallningshafvanden sitt beslut på grund
af de löreliggande omständigheterna. I fråga om sättet för indelningens verkställande
i stad lärer Konungens befallningshafvande af de åsikter och påståenden,
som i ärendet framkomma, utan tvifvel erhålla tillräcklig ledning för sitt
beslut. I städerna komma helt naturligt de särskilda områdena att omfatta
vissa rotar eller kvarter eller begränsas af angifna gatulinjer. Någon anvisning
rörande sättet för indelningen torde därför, hvad städerna angår, vara
obehöflig.

Fn kommuns delning i skilda rustningsområden kominer naturligtvis
alltid att medföra upprättandet af särskild röstlängd för hvarje område. På
det alt detta skall för landet låta sig verkställas, är det tydligen af slör vikt

Speciell motivering.

alt hvarje område varder så noga bestämdt, att den, hvilken röstlängdens
upprättande åligger, må utan svårighet kunna särskilja dem af kommunens
invånare, hvilka skola höra till det ena eller andra röstningsområdet. Af
denna orsak torde några bestämda gränslinjer icke kunna uppdragas, utan
kommitterade antaga att by- eller hemmansbeteckningarna blifva bestämmande
för indelningen. Vid sådant förhållande synes det icke vara lämpligt att delar
af samma by eller hemman förläggas till olika rustningsområden. Utan synnerliga
skäl bör sådant därför ej ske.

När beslut meddelats om en kommuns delande, skall enligt förslaget
detta beslut kungöras, och kungörandet sker på det sätt, som för Konungens
befallningshafvandes kungörelser vanligen tillämpas. I följd af de särskilda
anordningar, som af beslutet föranledas, bör likväl beslutet, sedan det blifvit
gällande, ej träda i tillämpning förr än i afseende å det val, som näst efter
ingången af det följande året skall i den vanliga ordningen förrättas.

Sedan en kommun en gång blifvit delad, kunna sådana förhållanden
tänkas inträda, som göra en ändring i den redan skedda indelningen önskvärd.
Sådan ändring bör då ske i enahanda ordning, som förut blifvit följd.

Besvär öfver beslut, som i 2 och 3 §§ afses, torde böra anföras i den
ordning, som är bestämd för Överklagande af Konungens befallningshafvandes
utslag i mål, hvilka bedömas efter förordningarna om kommunalstyrelse. Bestämmelse
härom har intagits i 118 §.

På grund af ännu kvarstående oregelbundenheter i rikets administrativa
indelning komma vid den af kommitterade föreslagna valkretsindelning fyra
kommuner att hvar för sig tillhöra två valkretsar. Dessa äro Gårdstånga
socken, af hvilken en del ligger i Frosta och en del i Torna härad, allt af
Malmöhus län, Hisliults socken, af hvilken en del är belägen i Kristianstads
län och en del i Hallands län, Kylingareds socken, af hvilken en del ligger
i Älfsborgs län och en del i Skaraborgs län, samt Nysunds socken, som med
en del sträcker sig in i Örebro län och med eu annan in i Värmlands län.
Då i de minsta af dessa sockendelar invånarnas antal ej är lägre än i flera
af rikets kommuner, hafva kommitterade ansett dessa delar hvar för sig böra
bilda ett röstningsområde.

Om nu en kommun blifvit delad i skilda områden, så äro dessa i fråga
om riksdagsmannavalen i alla afseenden likställda med en odelad kommun;
de skola alla hvar för sig hafva en myndighet, som hopsamlar rösterna, eu
röstlängd och eu vallokal med sina särskilda anordningar. Såsom gemensam
benämning för hvarje sådant område och den odelade kommunen hafva kommitterade
föreslagit ordet valdistrikt. Valkretsen utgör sålunda det område,
som har att inom sig utse ett visst antal riksdagsmän; den är uppdelad i
ett antal valdistrikt, där rösterna afgifvas och uppsamlas.

Speciell motivering.

5 och 6 §§.

Inom hvarje valdistrikt bör finnas en valmyndighet, som skall hafva dels
vissa åligganden i afseende å röstlängderna dels ock att taga omedelbar befallning
med själfva valen. I fråga om städerna lärer denna befogenhet
lämpligast höra såsom hittills utöfvas af magistraterna. Dessa handla under
tjänstemannaansvar. Nödig författningskunskap skall där alltid finnas, och
deras sammansättning lärer få anses utgöra en borgen för opartiskhet och
ett samvetsgrant utförande af lagens föreskrifter. Bestämmes det således
att valmyndigheten i stad är magistraten, lära några andra föreskrifter i hithörande
afseende icke vara erforderliga, än i de fall, då i stad magistrat ej
finnes och då en stad utgör mer än ett valdistrikt. I stad, där magistrat ej
finnes, torde i öfverensstämmelse med hvad nu gäller valmyndighetens åligganden
böra utöfvas af den för staden särskildt tillsatta styrelse. Bestämmelse
härom är intagen i 114 §. Äro åter i en stad flera valdistrikt, måste magistraten
för valets hållande dela sig i lika många afdelningar som antalet
valdistrikt, och härvid torde det blifva nödvändigt att hvarje afdelning består
af minst tre ledamöter. Då nu i enstaka fall för en sådan delning ej finnes
tillräckligt antal ledamöter af magistraten, hafva kommitterade i 115 § föreslagit
att för sådana fall magistraten skall äga att bland stadens invånare
utse erforderligt antal personer att såsom extra ledamöter af magistraten
närvara vid valförrättningen. Det torde vara själfklart att åtminstone ordföranden
på hvarje sådan afdelning skall, såvidt möjligt, vara ordinarie
ledamot af magistraten; men det kan förutses att, särskildt beträffande
Stockholm, de ordinarie ledamöternas antal icke ens kommer att motsvara
antalet valdistrikt. I sådant fall måste naturligen i ett eller annat valdistrikt
ordförandeplatsen intagas af eu extra ledamot af magistraten.

För att, enligt de bestämmelser kommitterade föreslagit, valen må kunna
försiggå med önskad stadga är ett icke ringa ansvar lagdt i valmyndighetens
hand. Då nu på landet icke finnas några så beskaffade myndigheter, som
magistraterna i städerna, har det för kommitterade varit eu särskild omsorg
att tillse, huru ifrågavarande myndighet på landet lämpligast skall kunna
sammansättas.

Valmyndigheten har enligt förslaget att pröfva uppkomna frågor om valrätt ;
eu af dess uppgifter blir således att utöfva ett slags dömande befogenhet. I
sammansättningen af våra underdomstolar, såväl i stad som på landet, ingår
i allmänhet ett element, ordföranden, som är tillsatt af Kungi. Maj:t, och ett
element, ledamöterna, som väljas inom kommunerna. Med ledning af denna
ordning i vårt rättsväsen, lill hvilken äfven på andra områden motstycken ej
saknas, hafva kommitterade föreslagil all valnämndens ordförande skall utses

Speciell motivering.

af Konungens befallningshafvande och ledamöterna väljas på kommunalstämma
i enahanda ordning, som i fråga om val af nämndemän är stadgadt. Det
ligger i sakens natur att Konungens befallningshafvande till ordförande utser
en person inom valdistriktet, som med hänsyn till sakkännedom och egenskaper
i öfrigt är till denna befattning lämplig. Det torde ock kunna antagas
att valmyndigheten i dess helhet, eller valnämnden, såsom konnnitterade benämnt
den, skall med duglighet förena opartiskhet och samvetsgrannhet.''

Antalet ledamöter i valnämnden hafva konnnitterade ansett böra utgöra
fyra. Valet af dessa skall enligt förslaget ske hvarje år å den kommunalstämma,
som hålles i mars månad. Två suppleanter att, i händelse af förfall
för de ordinarie ledamöterna, i dessas ställe inträda i nämnden böra då ock
utses. Enär det synes vara i sin ordning att valnämndens ordförande är
utsedd innan val af ledamöter sker, har föreslagits att ordföranden äfvensom
suppleant för honom skola utses före februari månads utgång. På sätt
i redogörelsen om röstlängd närmare utvecklas, skall i afseende å denna
längd en särskild befogenhet tillhöra ordföranden. Det är närmast af sådan
orsak af vikt men torde äfven eljest vara lämpligt, att allmänheten får tillförlitlig
kännedom om hans och suppleantens namn och bostad. Enligt förslaget
skall därför underrättelse härom af Konungens befallningshafvande meddelas
i länskungörelserna.

På det att ledamöterna i valnämnden må erhålla kännedom om sitt eget
inval och om hvilka blifvil till suppleanter utsedda, bör protokollsutdrag
härom tillställas en hvar ledamot och suppleant. Ombesörjandet häraf torde
lämpligast uppdragas åt kommunalstämmans ordförande. Såsom under 116
§ närmare synes, hafva konnnitterade ansett det ej böra förmenas vald
ledamot i nämnden att på vissa bestämda grunder afsäga sig detta uppdrag.
Det är därför af vikt att tillställandet af protokollsutdraget sker utan tidsutdräkt.

Då för hvarje valdistrikt skola finnas tre suppleanter, nämligen en för
ordföranden och två för ledamöterna, hafva konnnitterade antagit att valnämnden,
när den sammanträder, alltid skall kunna vara fulltalig. Skulle
emellertid till följd af någon säregen händelse nämnden icke blifva fullsalt,
må sådant likväl ej utgöra hinder för förrättnings hållande å bestämd tid. I
följd af den vikt, som ligger därpå att det vid valnämndens sammanträde
förda protokoll klart och redigt affattas, hafva konnnitterade ansett alt protokollet
bör föras af ordföranden. Såsom nämndens beslut vid sammanträdena
torde böra gälla den mening, om hvilken de flesta röstande förena sig, eller,
vid lika rösttal, den mening ordföranden biträder.

Speciell motivering.

III Kap.

Om röstlängd.

7 och 8 §§.

Enligt koramitterades öfvertygelse är det för framgången af det proportionella
valsättet, huru detta än må varda fastställdt, af den största betydelse
att tvister om rösträtten ej må kunna uppstå vid eller efter själfva
valet och att således grunden för detta är fast. För vinnandet af detta mål
hafva kommitterade såsom eu oeftergiflig fordran uppställt att den i behörig
ordning upprättade, granskade och rättade röstlängden skall äga vitsord före
valet. Enär detta ej torde kunna ske utan bestämmande af en viss tidpunkt före
valet, då de villkor, som berättiga till deltagande däri, skola vara uppfyllda,
hafva kommitterade från ren valteknisk synpunkt och med ledning af utlandets
lagstiftning måst tänka sig möjligheten att i de bestämmelser rörande
valrätten, som komma att meddelas, varder utsatt en tid, till hvilken rösträttskvalifikationerna
skola anknytas. De fordringar, kommitterade måst uppställa
på röstlängden för att den må anses tillfredsställande, hafva emellertid
icke synts kunna blott antydningsvis angifvas, utan kommitterade hafva ansett
såväl sakens stora vikt som ett rätt fullgörande af det kommitterade
gifna uppdrag fordra att medelst utarbetad lagtext åskådliggöra, huru kommitterade
tänkt sig att med röstlängden bör förfaras. Utan kännedom om de
rösträttsbestämmelser, som kunna träda i stället för de nu gällande, hafva kommitterade
vid detta arbete saknat fördelen att äga en fast utgångspunkt. För
kommitterade har då icke återstått annan utväg än att söka för sig uppställa
de omständigheter, som på frågan om röstlängds upprättande synas kunna
inverka, och på hvad därvid förekommit halva kommitterade byggt sitt förslag
till lagbestämmelser om röstlängd. Af hvad kommitterade nu och förut
yttrat i denna fråga lärer emellertid framgå, att kommitterades förslag uteslutande
har till ändamål att trygga valens säkerhet, att de förutsättningar,
som härvid nödvändigt måst göras, icke få betraktas såsom uttryck för någon
af kommitterade intagen ställning till rösträttsfrågan och att således i
kommitterades uttalanden icke kan eller får inläggas något som helst politiskt
syfte.

Då det uppenbarligen är af vikt att röstlängden må kunna stödja sig
på de; rörande invånarne uppgjorda förteckningar, som senast upprättats,
hafva kommitterade haft att tillse huru detta lämpligast skall kunna ske.
Hvarje år mellan den 15 november och årets slut förrättas i hela riket —

100

Speciell motivering.

med undantag för Stockholm och Göteborg — mantalsskrifning, gällande för
näst följande år. Vid denna förrättning, som sker särskilt för hvarje stad,
socken eller, där socken tillhör flera fögderier, fögderidel af socken, upptagas
alla i mantalsdistriktet boende personer, med angifvande af deras ålder, äfvensom
andra, som skola i distriktet mantalsskrifvas. I längden sker äfven anteckning
om alla dem, hvilka till följd af fattigdom eller sjuklighet höra befrias
från mantalspenningar, äfvensom om de värnpliktige samt om dem,
hvilka sakna stadigt hemvist; hvarjämte i längden anmärkes om någon där
upptagen person icke är svensk medborgare. Sedan under det nya året
anteckning enligt en af vederbörande pastor insänd förteckning skett rörande
alla de förändringar, som inträffat från mantalsskrifningsförrättningen till årets
början, skall mantalslängden, behörigen upprättad, före den 25 mars af mantalsskrifningsförrättaren
aflämnas till pastor, hvilken då har att granska längden
och i eu särskild förteckning upptaga de vid granskningen förekommande
anmärkningar samt inom 12 dagar efter mottagandet afkimma samtliga handlingarna
å landet till kommunalstämmans ordförande och i stad till magistraten.
Dessa myndigheter åligger då att ofördröjligen kungöra att mantalslängden
finnes å uppgifvet ställe för granskning tillgänglig samt senast den
20 april tillställa ordföranden i ortens bevillningsberedning mantalslängden med
samtliga bilagor för det ändamål, som i bevillningsförordningen förmäles.
Mantalsskrifningsförrättaren är sedermera icke lagligen berättigad att återfå
mantalslängden förr än årets pröfningsnämnd afslutat sina göromål, d. v. s.
i september. De rättelser, som enligt pastors ofvannämnda förteckning skola
ske, kunna först härefter i mantalslängden införas.

För så vidt röstlängd till ledning vid riksdagsmannaval!!, hvilka ju
skola ske i september, skall kunna grundas på en för samma år upprättad
justerad mantalslängd, är det således enligt nu gällande ordning ej möjligt
att till grund för röstlängden lägga samma års mantalslängd. Blefve åter i
mantalsskrifningsförordningen den ändring vidtagen, att pastor, sedan han
verkställt den honom åliggande granskning, inom den ofvan angifna tiden af
12 dagar från längdens mottagande återsände densamma jämte den af honom
upprättade förteckning till mantalsskrifningsförrättaren, kunde denne då omedelbart
göra vederbörliga rättelser i mantalslängden, och, sedan denna sålunda
blifvit justerad, afkunna densamma till kommunalmyndigheterna. Då en sådan
ändring synes kunna ske utan olägenhet, skall således, under antagande
häraf, röstlängden kunna grundas på mantalslängden för det löpande året
och det grundläggande materialet vara tillgängligt i början af april. I Stockholm
och Göteborg, där mantalsskrifningen förrättas för det löpande året,
torde den nu gällande ordningen medgifva att vid samma tid hafva stommen
till röstlängden upplagd.

101

Speciell motivering.

Det ligger i sakens natur att ju närmare intill själfva valdagen den tidpunkt
kan förläggas, som bestämmer när villkoren för valrätt skola vara
uppfyllda, desto bättre kommer röstlängden att uppfylla sitt ändamål. På möjligheten
af en anordning, som från denna synpunkt är tillfredsställande, inverka
emellertid en mångfald omständigheter. Däribland må nämnas i främsta
rummet själfva rösträttsbestämmelserna; vidare beskaffenheten af de organ,
som stå till buds för afgörandet af uppkomna tvistefrågor om röstlängden;
samt slutligen det rättsförfarande, som beträffande fullföljd af sådana frågor
anses böra tillämpas. Äfven valsättets yttre anordning kommer härvid i betraktande.
Enligt kommitterades bestämda åsikt böra röstlängderna vara fullt
färdiga och bindande vid den tid, då förslag på kandidater skola till Konungens
befallningshafvande ingifvas. De åtgärder, som då vidtagas, utgöra nämligen
en förberedande del af valet, och den pröfning af valrätt och valbarhet, som
då sker, är af så ömtålig beskaffenhet, att den väl behöfver stödet af en
vitsord ägande röstlängd. Skall nu af skäl, som förut anförts, en tid bestämmas,
inom hvilken villkoren för rösträtts utöfvande skola vara fullgjorda,
torde denna tid lämpligast böra sättas till den 30 april. Denna tidsbestämmelse
skulle, enligt kommitterades tanke, jämte allt annat, som angår rösträtten,
införas i § 17 riksdagsordningen. I detta sammanhang torde det förtjäna
att anmärkas huru förhållandena ställa sig i Nederländerna, där bland
rösträtts villkoren ingår fullgjord skattskyldighet till staten. Röstlängden upptager
där alla, som den 1 februari uppfylla villkoren för utöfvande af rösträtt;
dock att till dem, som denna dag icke betalt sina utskylder för nästföregående
år, skall sändas en påminnelse att senast den 1 mars betala utskylderna,
vid äfventyr att eljest ej blifva upptagna i röstlängden. Å första
tisdagen i juni förrättas valet. Således kommer, oaktadt i Nederländerna
valen äro vanliga majoritetsval, mer än tre månader att förflyta mellan den
tid, som är bestämd för rösträttsvillkorens uppfyllande, och själfva valdagen.
Enligt kommitterades förslag skulle motsvarande tid hos oss blifva omkring
fyra och eu half månader, eu tidsskillnad, som väl motiveras dåra!'' att med
det al kommitterade föreslagna valsätt röstlängderna böra äga vitsord minst
sex veckor före valet.

I fråga om sättet för röstlängds upprättande anse kommitterade afl,
hvad städerna angår, upprättandet fortfarande såsom hittills bör anförtros åt
magistraten eller ske under magistratens inseende. Den tjänsteman, åt hvilken
pa landet detta arbete bör uppdragas, lärer icke kunna blifva någon
annan än den, hvilken verkställer debiteringen af kronoutskylderna, med
hvithet göromål i regel äfven är förenad t skyldighet att ombesörja mantalsskritningen.
Denne tjänsteman är på landet äfvensom i städer, där magistrat
ej finnes, häradsskrifvare!!. 1 vissa orter, såsom Stockholms stad samt Väster -

102

Speciell motivering.

bottens och Norrbottens lappmarker, lärer röstlängdens upprättande kräfva en
samverkan mellan de tjänstemän, hvilka mantalsskrifningen åligger, och dem,
livilka omhänderhafva debiteringen af uppbörden. Det närmare ordnandet af
detta samarbete torde lämpligast bestämmas genom särskilda föreskrifter,
meddelade af Konungen.

Kommitterade hafva vidare att undersöka när och huru, för den händelse
såsom villkor för rösträtts utöfvande kommer att stadgas fullgörandet af
skattskyldighet till stat eller kommun, anteckning om detta fullgörande skall
kunna ske i röstlängden. Hvad härvid först angår kronoutskylderna, så,
om därmed afses utskylder, som skolat erläggas före det år, då röstlängden
upprättas, erbjuder anteckningen härom ingen svårighet, enär uppbörden
af dessa utskylder då redan är afslutad. Gäller det åter den skatt,
som påförts för det år, som näst föregår det, då längden upprättas, är
att tillse när anteckning om fullgjord eller icke fullgjord skattskyldighet
skall kunna ske. Af uppbördsförfattningarna finnes då, att den allmänna
uppbörden af sådan skatt förrättas under januari, februari eller mars månader
eller, där särskilda omständigheter gifva anledning till längre anstånd med
uppbördens företagande, senast inom medlet af april månad det år, då röstlängden
skall vara upprättad. Öfver utskylder, som vid uppbördsstämma!!
blifvit restförda, skall uppbördsmannen genast efter stämmans slut upprätta
restlängd samt skyndsamt ombesörja indrifning af de i längden upptagna belopp.
Enär uppbördsmannen vid april månads utgång har att afsluta summarisk
redovisning öfver den under föregående delen af året till betalning
förfallna uppbörden, måste restlängderna sist den 30 april vara till honom
återställda. Efter sist nämnda dag möter således ej hinder att verkställa
anteckning om dem, hvilka icke fullgjort sin skattskyldighet till staten.

I fråga om kommunalutskylderna gäller för landet att å den ordinarie
kommunalstämma, som årligen hålles i oktober, beslut skall fattas om de belopp,
som för det löpande året skola utgöras. Sedan upprättad debiteringsoch
uppbördslängd blifvit å kommunalstämma granskad och rättad, hålles
uppbördsstämma före utgången af februari månad, såvida icke kommunalstämman
finner skäligt att om tiden eller sättet för uppbörden annorlunda
förordna. Öfver dem, som vid uppbördsstämman ej inbetalt sina kominunalutskylder
och för hvilka kommunalstämman ej beviljat afskrifning, upprättar
kommunalnämnden restlängd, som inom två månader efter uppbördsstämma^
afsilande skall till kronofogden öfverlämnas. Honom åligger därefter att de
resterande utskylderna i vederbörlig ordning indrifva och sist inom tre månader
efter det begäran härom framställts dem till nämnden redovisa. I stad
skall af stadsfullmäktige eller af allmänna rådstugan vid det sammanträde,
som under loppet af december månad hålles, beslut fattas om de bidrag, som

103

Speciell motivering.

höra af de skattskyldige uttagas; men bidragen utgå likasom på landet ej
förr ån under påföljande år. Sedan debiterings- och uppbördslängd blifvit
uppgjord, granskad och rättad, verkställes uppbörden på den tid, hvarje stad
kan finna för sig lämplig. Efter slutad uppbördsstämma aflämnas restlängd
öfver oguldna stadsutskylder till magistraten, som låter uttaga dem i laga
ordning.

Af den öfversikt, som bär ofvan lämnats, framgår att, för såvidt i röstlängden
skall antecknas, Indika som under det löpande året erlagt eller icke
erlagt då förfallna kronoutskylder, anteckning härom kan verkställas efter den
1 maj. Beträffande åter de kommunalutskylder, som förfalla till betalning
under det löpande året, så, om än på landet uppbörden af dessa utskylder i
allmänhet sker före den 30 april, är detta där långt ifrån alltid fallet, och i
städerna fördelas betalningen af utskylderna i regel på flera vid olika lider
under årets lopp hållna uppbördsstämmor. Vid sådant förhållande synes det,
såvida rösträttsvillkoren skola vara effektiva, knappast kunna blifva fråga om
att stadga fullgörande af skattskyldighet under det löpande året och således
att röstlängderna härom skola innehålla anteckning, åtminstone icke såvidt
angår de kommunala utskylderna.

Röstlängdens uppläggande bör enligt kommitterades tanke ske samtidigt
med mantalslängdens uppgörande. Så snart mantalslängden i början af april
återkommit till mantalsskrifningsförrättaren — kommitterade bortse här för
tillfället från tillvägagångssättet i Stockholm och Göteborg — skola såväl i
mantalslängden som i röstlängden införas de rättelser, som af pastors granskningsförteckning
föranledas. Mellan den 1 och den 15 maj böra till den, som
upprättar röstlängden, af vederbörande myndigheter insändas uppgifter om
omyndigförklarade, konkurser och dylikt, som ur mantalslängden ej kunna
erhållas. Dessa uppgifter varda ock nu i längden intagna. Under samma tid
införas i längden anteckningar om dem, som, förutsatt att för rösträtts utöfvande
fordras fullgörande af skattskyldighet, ej den 30 april fullgjort denna
skyldighet; och i längden kan nu slutligen antecknas, hvilka som äro röstberättigade.

Röstlängden skall således enligt kommitterades förslag upprättas före den
15 maj och efter mantalslängden upptaga alla (manliga) invånare inom valdistriktet,
hvilka vid en viss i grundlagen bestämd tidpunkt uppnått den ålder,
som för rösträtts utöfvande kan varda bestämd. Utöfver det allmänna stadgande,
som i 8 § intagits, erfordras helt naturligt i afseende på röstlängdens upprättande
noggranna detaljföreskrifter. Dessa komma säkerligen alt påkalla
vissa ändringar i mantalsskrifning»- och uppbördsförfattningarna, och utarbetandet
af föreskrifterna förutsätter eu noggrann kännedom om alla på frågan
inverkande förhållanden, som för olika orter äro ganska olika. Möjligt är

104

Speciell motivering.

att detaljföreskrifterna icke ens kunna definitivt atfattas förr än de nya valrättsbestämmelserna
blifvit antagna. Såväl åt dessa som af formella skäl
torde därför ifrågavarande och andra därmed sammanhängande föreskrifter
höra meddelas af Konungen.

Därest en blifvande grundlagsbestämmelse kommer att såsom villkor för
utöfvande af rösträtt föreskrifva fullgörande af skatteplikt, torde emellertid
8 § vallagen i dess nu föreslagna lydelse ej nöjaktigt iakttaga deras rätt,
som äro i kommunen så nyligen inflyttade, att de för den tid, som kan komma
i fråga, varit skattskyldiga i annan kommun.

I skrifvelse den 30 mars 1901 anhöll Riksdagen lins Kungl. Maj:t om
framläggande af förslag till sådan ändring i gällande bestämmelser rörande
grunderna för valrätt till andra kammaren, att enbart den omständigheten,
att en valberättigad person flyttar från en kommun till eu annan, ej må beröfva
honom valrätt. Med anledning häraf föreslog Kung]. Maj:t i proposition
till 1902 års riksdag att den, som efter flyttning från annan kommun blifvit
för det år valet hålles i kommunen mantalsskrifven, skulle, utan hinder däraf
att han ej vore i denna kommuns angelägenheter röstberättigad, äga valrätt
så framt han inom den kommun, hvarifrån han inflyttat, skulle vara valberättigad,
om lian fortfarande vore därstädes mantalsskrifven. Förslaget, ställdt
i samband med fråga om andra grundlagsändringar, blef emellertid ej antaget.

Är rösträtten ej bunden vid fullgörandet af viss skatteplikt, kan eu
persons flyttning från en kommun till en annan icke medföra något hinder
för hans upptagande i den senare kommunens röstlängd, därest ej andra
rösträttsvillkor, såsom t. ex. viss tids vistande i kommunen, ställa sig i vägen.
Skall åter såsom villkor för valrätts utöfvande uppställas fordran på fullgjord
skatteplikt, torde det böra föreskrifvas att den, som i annan kommun, än där
han för året mantalsskrifvits, varit skyldig att för den tid, som i § 17 riksdagsordningen
kan varda stadgad, betala däri omförmälda utskylder, ma vid
längdens upprättande antecknas såsom röstberättigad, där han eljest uppfyller
de för rösträtts utöfvande stadgade villkor, dock endast så framt han senast
någon viss dag hos den, hvilken upprättar röstlängden, behörigen styrker att
han den 30 april ej häftar för ofvan nämnda utskylder. Vill man åt den,
som för året mantalsskrifvits i kommunen, efter att hafva i annan kommun
varit skyldig att för tid, som vederbör, betala ifrågavarande utskylder, bereda
möjlighet att erhålla rösträtt i förstnämnda kommun, så torde det ej
vara att fordra för mycket, om man stadgar att han själf skall förebringa
den utredning rörande fullgjord skattebetalning, som erfordras för att han
skall kunna uppföras i röstlängden.

Det återstår nu endast att besvara den fråga, om det verkligen låter
sig göra att få röstlängden färdig till den 15 maj. Kommitterade hafva ej

Speciell motivering. 105

förbisett att svårigheter härvid kunna möta. Särskildt livad landet angår,
äro häradsskrifvarne under årets första månader, då bland annat uppbördsstämmorna
förrättas, strängt upptagna med göromål. Det är, enligt hvad
som uppgifvits, redan nu i många fögderier förenadt med svårigheter att få
mantalslängderna färdiga till den 25 mars. Om emellertid, såsom kommitterade
tänkt sig, röstlängdens upprättande sker alldeles jämsides med arbetet
på mantalslängdens upprättande, och häradsskrifvaren eller annan vederbörande
härtill anlitar biträde, lärer det dock, trots svårigheterna, blifva möjligt att
få röstlängden färdig till den föreslagna tiden. Att vid sådant förhållande
vederbörande tjänstemän måste erhålla ersättning för sitt ökade arbete och
aflönande af biträde är återigen en af de många förutsättningar, på livilka
kommitterades förslag i 7 och 8 §§ hvilar. Huru ersättningen skall utgå,
torde här icke vara platsen att undersöka.

Kommer röstlängdens upprättande i den föreslagna ordningen att på landet
mota svårigheter, så torde dessa särskildt i de största städerna icke blifva
mindre, men dessa svårigheter äro dock enligt kommitterades tanke ej heller
bär större än att de kunna öfvervinnas, förutsatt att tillräckliga arbetskrafter
ställas till vederbörandes förfogande.

Enligt kommitterades förslag skola fyllnadsval ej mera ifrågakomma. Det
kan vid sådant förhållande ifrågasättas, huruvida det ej vore tillräckligt om
röstlängd upprättades endast hvart tredje år, då nyval skola äga rum. Grundlagen
medgifver emellertid Konungen rätt att upplösa riksdag. Det synes då
vara angeläget att till de val, som i följd däraf skola äga rum, de medborgare
äga tillträde, hvilka, så vidt möjligt, kunnat å ny röstlängd uppföras. Och
då det ej är möjligt att under tiden mellan riksdags upplösning och sammanträdande
upprätta ny röstlängd, hafva kommitterade ej kunnat undgå att föreslå
röstlängds upprättande för hvarje år.

9-11 §§.

Sedan röstlängden upprättats, böra särskilda anordningar vidtagas för att
bringa dess innehåll till allmänhetens kännedom, på det att eu hvar må kunna
framställa de erinringar, hvartill han finner sig befogad. För sådant ändamål
bör, såsom vanligen sker, röstlängden framläggas till granskning på lämpligt
ställe inom valdistriktet. Att härvid behörig tillsyn skall utöfvas till förekommande
af att eljest anteckning i längden skulle af någon obehörig verkställas,
torde vara själfklart. Det syfte kommitterade velat ernå, eller att
röstlängd skall äga ovillkorligt vitsord, har emellertid föranledt att äfven
andra åtgärder ansetts böra vidtagas till tryggande af valmännens rätt till
deltagande i valet. Huru noggrant röstlängden än uppgöres, kunna i fråga

106 Speciell motivering.

om vissa omständigheter fel och misstag därvid insmyga sig. En valman, som
vet med sig att han i allo uppfyller de villkor, lag stadgar för utöfvandet
af rösträtt, har ej stor anledning att efterse huruvida han blifvit antecknad
såsom röstberättigad. Skulle hvar och en, för att förvissa sig därom, nödgas
själf taga del af längden, blclve det eu uppoffring, som ej stode i rimligt förhållande
till den erhållna vissheten. I större städer skulle det till och med,
såvida man ej ville anslå en mycket lång tid, under hvilken röstlängden skall
vara framlagd, blifva omöjligt att utföra eu dylik granskning. Lämpligt och
billigt torde då vara att till dem, hvilka ej äro i längden antecknade såsom
röstberättigade, härom sända skriftlig underrättelse med angifvande af den eller
de omständigheter, på grund hvaraf de från rösträtt uteslutits.

Såsom kommitterade ofvan anfört, skulle, för den händelse blifvande
röstbestämmelser uppställa fordran på fullgjord skatteplikt, de till kommunen
nyinflyttade vara skyldiga styrka att de i den kommun, hvarifrån de flyttat,
fullgjort dem åliggande skattskyldighet. Genom den nyss omförmälda anordningen
med underrättelsers utsändande, hvilken i andra länder, om än i
olika utsträckning, är tillämpad, komma de nyinflyttade nu att erhålla en påminnelse
om hvad de hafva att iakttaga, därest de vilja utöfva rösträtt.

De anförda skälen föranleda likväl att vissa medborgare, om hvilka
på grund af anteckningarna i röstlängden måste antagas att de icke kunna
äga rösträtt, ej böra på antydda.sätt underrättas. Bland dessa torde i främsta
rummet böra nämnas de, som åtnjuta fattigunderstöd, och de, som sakna
stadigt hemvist. Med de förra nära jämförliga äro de, som till följd af fattigdom
eller sjuklighet äro befriade från erläggande af mantalspenningar. Då det
antagande synes möjligt att blifvande rösträttsbestämmelser icke skola tillerkänna
dessa senare rösträtt, hafva kommitterade för fullständighetens skull
jämställt dem med öfriga undantagna.

Med jämkningar i den riktning, som sålunda antydts, lärer en föreskrift
att till dem, hvilka i längden icke antecknats såsom röstberättigade, skall
därom sändas underrättelse, i de allra flesta valdistrikt icke blifva betungande,
helst om blanketter till sådana underrättelser tillhandahållas vederbörande.
Det torde däremot ej kunna bestridas att i stora städer och vissa därintill
belägna landtdistrikt antalet underrättelser, som böra utsändas, kan blifva
ganska afsevärdt; men med de arbetskrafter, som där stå till buds, och de
hjälpmedel i form af stämplar och dylikt, som nu finnas, lärer utförandet af
detta arbete blifva jämförelsevis lätt.

Utan vidare stadgande torde det vara klart att magistraterna vid underrättelsernas
afsändande med posten äga att begagna den fribrefsrätt, som
redan är dessa myndigheter tillagd. Enligt kommitterades mening böra valnämndernas
ordförande, som på landet skola hafva att ombestyra underrättelsernas

S-peciéll motivering.

107

afsändande, äga motsvarande rätt; och således torde ett antagande af kommitterades
förslag i denna del böra föranleda att dessa ordförande tillerkännas
rätt att fritt afsända ifrågakomma försändelser.

Till följd af hvad om nämnda underrättelser blifvit föreslaget, torde den
tid, under hvilken röstlängden skall vara framlagd för granskning, kunna sättas
jämförelsevis kort. Kommitterade hafva ansett åtta dagar fullt tillräckliga.
Då det får antagas att röstlängderna, sedan de upprättats, öfverallt i riket
skola hafva den 24 maj framkommit till sina bestämmelseorter, hafva kommitterade
föreslagit att tiden för framläggandet skall börja nämnda dag. Att
denna tid äfvensom stället för framläggandet dessförinnan bör kungöras i kyrkan
torde vara för våra förhållanden lämpligt, men i öfrig! synes kungörelsen
äfven höra införas i ortstidningar, där så kan ske. Genom att föreskrifva
en viss bestämd dag för framläggandet vinnes, bland annat, den fördel att
någon hänsyn därtill, att gudstjänstdagarna på olika orter följa på hvarandra
med olika mellanrum, ej behöfver i lagen iakttagas. Vederbörande hafva nu
endast att tillse att kungörelsen kan blifva uppläst före den 24 maj. Med
hänsyn till vikten däraf att valmännen af kungörelsen må erhålla alla de
upplysningar, som för dem kunna vara behöfliga, hafva kommitterade ansett
lämpligt att formulär för dess affattning fastställes.

12 och 13 §§.

Efter röstlängdens framläggande höra de, som anse sig hafva fog till
erinran mot längden, äga att inom viss tid framställa sina anmärkningar.
Sista dagen för dessas ingifvande hafva kommitterade ansett kunna bestämmas
till den 3 juni, eller tredje dagen från den, då röstlängden skall indragas.
Om den 3 juni infaller å sön- eller helgdag, må enligt förslagets 120 § åtgärd
för rätt att framställa anmärkning ske å nästa söckendag. Anmärkning kan
afse att någon oriktigt uteslutits från rösträtt. I sådant fall skall han själf,
men ingen annan, äga att påkalla ändring. Eller anmärkningen kan gå ut
därpå att annan obehörigen i längden upptagits såsom röstberättigad. I båda
fallen höra anmärkningarna skriftligen affattas och ingifvas till valnämndens
ordförande eller magistraten. De bevis, någon vill åberopa för att styrka sin
rätt, skola då ock bifogas.

Af hvad förut är nämndt till stöd för den föreslagna åtgärden om underrättelses
afsändande till dem, som i röstlängden ej antecknats såsom röstberättigade,
lärer omedelbart följa att, om anmärkning af någon är gjord
därom att annan i röstlängden upptagits såsom röstberättigad, denne härom
hör särskildi underrättas. Dylik åtgärd måste till och med i detta fall oafvislig!
påfordras, ty därförutan skulle vederbörande icke erhålla tillfälle att

108

Speciell motivering.

försvara den rösträtt, som röstlängden en gång tillagt honom. Tillfälle härtill
torde lämpligen beredas honom vid det sammanträde, då pröfning af anmärkningarna
äger rum. Blanketter till nämnda underrättelser skola enligt förslaget
tillhandahållas vederbörande myndigheter.

15 och 16 §§.

Tiden för pröfning af de mot röstlängden gjorda anmärkningar hafva
kommitterade ansett kunna bestämmas till åttonde dagen från den, å hvilken
anmärkningarna sist skola vara ingifna. Infaller åttonde dagen på sön- eller
helgdag, skall enligt förslagets 120 § pröfningen börja å nästa söckendag.
Sedan, på sätt ofvan är nämndt, vid pröfningssammanträdet tillfälle lämnats
dem, mot hvilka i fråga om deras rösträtt anmärkningar blifvit framställda, att
desamma bemöta, och valnämnden eller magistraten i öfrigt inhämtat de upplysningar,
som den kan finna nödiga, bör valmyndigheten, såvidt möjligt är,
omedelbart afkunna beslut öfver alla mot röstlängden framställda anmärkningar,
som i rätt tid ingifvits. Skulle sådant ej medhinnas samma dag, förhandlingarna
äro afslutade, torde hinder ej möta att å nästa dag afkunna besluten.
De rättelser, som af dessa beslut föranledas, böra därefter införas i
röstlängden, hvarefter denna, sålunda rättad, underskrifves af valnämnden
eller magistraten.

Efter verkställd pröfning bör enligt förslaget röstlängden jämte det vid
sammanträdet förda protokoll och alla dithörande handlingar ofördröjligen insändas
till Konungens befallningshafvande. Detta sammanhänger i främsta
rummet därmed att befallningshafvanden behöfver äga tillgång till dessa
handlingar för den händelse besvär öfver valnämndens eller magistratens
beslut anföras; men äfven i öfrigt skall det vara nödigt för Konungens
befallningshafvande att vid de förberedande valåtgärder, som enligt det omedelbara
valsättet skola vidtagas, äga tillgång till röstlängden. Af sådan anledning
och då i hvarje händelse Konungens befallningshafvande af skäl, som
nedan framkommer, behöfver veta, huru många röstberättigade finnas i hvarje
valdistrikt, är föreslaget att äfven i det fall, att anmärkning mot röstlängden
ej inom behörig tid framställts, längden skall till Konungens befallningshafvande
insändas.

17-21 §§.

De föreskrifter, kommitterade ansett böra meddelas i fråga om sättet att
söka ändring i valnämndens eller magistratens beslut, äro i hufvudsak byggda
på gällande allmänna stadganden rörande fullföljd af talan. De afvikelse!''
därifrån, som förefinnas, åsyfta största möjliga förenkling och tids vimlande.

109

Speciell motivering.

Från sistnämnda synpunkt är föreslaget att, i fall besvären afse annan än
klaganden, de skola ingifvas i två exemplar och att klaganden skall vara
skyldig att genast åter uttaga det ena exemplaret och ombesörja delgifning
med den, besvären angå. Tiden för inkommande med delgifningsbevis likasom
för afgifvande af förklaring skall Konungens befallningshafvande äga att inom
vissa gränser bestämma, men i sakens natur ligger att denna tid ej bör
sättas längre, än som i hvarje fall är oundgängligen nödigt. Så snart förklaring
inkommit eller tid för afgifvande af sådan är ute, bör Konungens
befallningshafvande gifva sitt beslut. I afseende å formen för besluts meddelande
är i landshöfdingeinstruktionen tillstadt Konungens befallningshafvande
att, där omständigheterna det medgifva, meddela resolution, tecknad å handlingarna.
Hvad sålunda är stadgadt hafva kommitterade ansett höra i förevarande
mål alltid tillämpas. Till förekommande af att, såsom stundom äger
rum, klaganden utfår besvärshandlingarna jämte Konungens befallningshafvandes
beslut, hafva kommitterade dock uttryckligen velat utsäga, hvad eljest
väl torde vara själfklart, att i förevarande mål besvärshandlingarna ej må
till part återställas.

22 och 23 §§.

Ehuru, enligt kommitterades förslag, Konungens befallningshafvandes beslut
ej må kunna särskild! för sig öfverklagas, och således för parterna nu icke
finnes någon fatalietid att iakttaga, torde dock för ordningens skall vara
lämpligt att i en för ändamålet särskilt inrättad bok, som hålles för allmänheten
tillgänglig, Konungens befallningshafvande meddelar underrättelse
om tiden, när utslag gifvits.

24 §.

Det mål, kommitterade med nu angifna föreskrifter om röstlängd velat
ernå, har, såsom nämnts, varit att i allmänhet erhålla en fast grund för
själfva valet, men att dessutom särskildt få röstlängden ovillkorligt gällande;
och genom angifvande af det sätt, hvarpå kommitterade ansett detta kunna ske,
hafva kommitterade velat lämna sitt bidrag till denna frågas lösning. Det
har emellertid inom kommittén ifrågasatts, huruvida det skall vara nödigt
eller lämpligt att, sedan röstlängden framlagts, granskats och rättats, afskära
all möjlighet att sedermera vid valet vinna ändring i längden. Det har framhållits
att de föreslagna bestämmelserna nog äro nyttiga och nödiga för att
angående de förhållanden, som rådde den 30 april, gifva röstlängden vitsord;
men detta, har det sagts, utesluter ej att, där nya förhållanden inträdt efter
denna dag och någon på grund däraf vill för sig påstå rösträtt eller bestrida
annans rösträtt, pröfning däraf bör få äga ruin vid själfva valtillfället. Denna

Speciell motivering.

uppfattning, huru tilltalande den i sak än kan förefalla, hafva kommitténs
flertal dock ej kunnat dela. Bortsedt från det oegentliga däri att den en gång
afslutade röstlängden ånyo skulle kunna blifva föremål för tvist, måste den
åsyftade valsäkerheten betänkligt rubbas, om nya rösträttsanspråk skulle vid
valet få framställas.

I tider, då det politiska intresset vore särdeles starkt, konnne otvifvelaktigt
dylika anspråk att i stor utsträckning väckas. Pröfningen af dessa
anspråk, verkställd kanske i en brådska, som förhållandena gjorde oundviklig,
finge ej önsklig säkerhet. Den trygghet för ett riktigt resultat, som ligger
däri att den med valmyndighetens beslut missnöjde kan fullfölja tvisten till
eu mellaninstans, skulle ej heller kunna beredas. Olägenheterna af valets
upphäfvande blifva, när det gäller flera platser, större, än när blott eu plats
vid valet besättes. Och slutligen blifva försöken att hos högsta myndigheten
få valet upphäfdt helt naturligt kraftigare, i samma mån som verkningarna
af valets upphäfvande äro omfattande. Kommer så härtill att de framställda
rösträttsanspråken, äfven om beslut däröfver ej förr än vid valförrättningens
slut meddelades, skulle åtminstone till viss grad hindra själfva valförrättningen,
torde tillräckliga skäl vara anförda för den åsikt, som vill att röstlängden
tillerkännes ovillkorligt vitsord. En annan sak är att, om i sammanhang
med klagan öfver riksdagsmannaval talan af behörig person fullföljts
mot något af Konungens befallningshafvande meddeladt beslut rörande röstlängden
och i anledning af denna talan röstlängden i någon del förklarats
felaktig,.- antingen detta medfört valets upphäfvande eller icke, behörig rättelse
bör i längden verkställas i och för det nya val, vid livilket samma längd
kan komma till användning.

IV Kap.

Om kungörande af omedelbara val samt om valförslag

och vallistor.

25 §.

I riksdagsordningen finnes nu beträffande de omedelbara valen icke något
stadgadt, inom hvilken tid före valet uppläsandet af valkungörelsen bör
äga rum. Detta må i nuvarande grundlag vara en brist, men med de åt
kommitterade föreslagna valbestämmelser torde det ej vara behöfligt att fast -

Speciell motivering. 111

stulla någon till för kungörelsens uppläsande. I fråga om de omedelbara
valen lärer kungörelsen böra innehålla bland annat, inom hvilken tid valförslag
skola till Konungens befallningshafvande ingifvas. Enligt 26 § är denna
tid sjätte veckan före den, i hvilken valet hålles, och då naturligtvis någon tid
bör lämnas valmännen för upprättande af de förslag, som komma att ligga
till grund för valet, måste tydligen valet kungöras minst två månader förut.
Att i landsdelar med stora afstånd kungörandet måste ske ännu tidigare, är
likaledes själfklart. Med fog torde kunna antagas att Konungens befallningshafvande,
som handhafva valens förrättande, kungöra dessa så tidigt ske kan.
Enligt kommitterades förslag kommer riksdagsmännens antal i de särskilda
valkretsarna att af Konungen bestämmas för hvarje treårsperiod, och detta
antal måste då upptagas i valkungörelsen. Före valkungörelsens utfärdande
måste således Konungens befallningshafvande alltid invänta Kungl. Maj:ts kungörelse
angående fördelningen af riksdagsm ann aplatserna, hvilken kungörelse
icke lärer utkomma tidigare än i slutet af maj eller början af juni.

Såsom regel torde kunna antagas att valkungörelserna utfärdas i medlet
af juni månad eller omkring 3 månader före valet. I särskilda undantagsfall
måste det emellertid blifva nödvändigt att inskränka denna tid. Om Konungen
med upplösande af kammaren förordnar om nya val, skall enligt § 5 riksdagsordningen
den nya riksdagen sammanträda å den tid inom tre månader från
det upplösningen skedde, som Konungen bestämmer. För sådant fall skulle det
tydligen vara olämpligt, om tiden för kungörelsens uppläsande vore fastställd.

I fråga om sättet för valets kungörande hafva kommitterade föreslagit
att, såsom nu gäller, kungörelsen skall uppläsas i kyrkorna, men att den dessutom
bör införas i den eller de i orten utkommande tidningar, däri Konungens
befallningshafvandes tillkännagifvanden vanligen intagas. Vid sådant förhållande
och med hänsyn till den långa tid, som måste förflyta mellan kungörelsens
utfärdande och själfva valhandlingarna, torde den föreskrift vara
öfverflödig, som nu i riksdagsordningen innehålles därom att, om i någon
församling offentlig gudstjänst ej förrättas å söndag, då kungörelsen bör uppläsas,
vederbörande kronobetjänt har att på prästerskapets anmodan skyndsamt
kringsända kungörelsen.

26—28 §§.

Såsom ofvan i den allmänna motiveringen är nämndt, förutsätter det föreslagna
valsättet för sin tillämpning vallistor, som äro så skarpt åtskilda,
alt de icke hafva några namn gemensamma. För vinnande af detta mål hafva
kommitterade funnit sig böra förorda den offentliga kandidaturen; eu anordning,
som i och för sig är ägnad alt bringa reda och ordning vid valet samt
motverka allt för stor röstsplittring.

112

Speciell motivering.

Likasom hos oss redan nu, där det politiska intresset är mera utveckladt,
frivilliga valledningar under tidningspressens medverkan för allmänheten
framställa vissa kandidater för det ena eller andra partiet, så skulle enligt
kommitterades förslag ett antal kandidater föreslås af liknande organisationer
eller tillfälliga sammanslutningar af lika tänkande. Däri skulle icke ligga
någon nyhet eller något för vårt land främmande. I det hänseendet blefve
däremot en olikhet mot hvad nu gäller, att förslagen skulle erhålla en offentlig
karaktär och att valmännen icke finge rösta på andra än dem, som i viss
ordning blifvit uppställda såsom kandidater. Om än detta kan sägas vara
ett tvång på den enskildes fria själfbestämningsrätt, så lärer å andra sidan
erkännas att en obegränsad valfrihet icke befordrar den enighet inom partierna,
som är nödvändig, om de i en politisk valstrid skola hvar för sig vinna tillbörligt
inflytande. Förslaget afser emellertid ej att fråntaga den enskilde valmannen
allt initiativ, utan han skall själf äga att, jämte ett mindre antal lika
tänkande, uppställa förslag å kandidater. Från denna synpunkt hafva kommitterade
ansett det antal valmän, som skall erfordras för rätten att framställa
förslag, icke böra sättas högre än tjugu.

Men ehuru kommitterade således af vissa hänsyn velat göra rättigheten
att framställa förslag å kandidater lätt tillgänglig, hafva kommitterade ej förbisett
att i denna lätthet kan ligga en fara för sammanhållningen inom partierna.
Erfarenheten torde dock snart, bättre än alla inskränkningar, gifva valmännen
anvisning om den väg, de hafva att gå; den skall otvifvelaktigt lära
dem att ett oklokt framhäfvande af enskilda önskningar, som icke kufina
vinna större anslutning, är skadlig för partiets framgång.

Framställandet af valförslag hafva kommitterade ansett böra ske under
sjätte veckan före den, i hvilken valet sker. Är inom en valkrets ingen
nämnvärd partisplittring, och är eljest sammanhållningen god eller intresset
för valet ringa, så kan ett parti hafva utsikt att besätta alla platserna. Det
bör då alltid uppsätta minst lika många kandidater, som valet afser platser,
men därutöfver böra ännu några flera kandidater upptagas för att, i händelse
någon af de valda afsäger sig eller eljest afgår, alla platser må kunna besättas.
I och för sig är ej nödigt att fastställa någon viss gräns för kandidaternas
antal på ett valförslag, men för ordningens skull torde kunna föreskrifvas
att detta ej må upptaga flera än dubbelt så många, som valet afser
riksdagsmän.

Af vikt är att valförslagen, när de till Konungens befallningshafvande inlämnas,
äro fullt tydliga i afseende å de kandidater, som därmed afses. Förslagen
böra därför alltid innehålla, utom namnen å kandidaterna, deras titel
eller yrke och hemvist. För att ändock något misstag ej, såsom lätt kan
ske, skall kunna äga rum, hafva kommitterade ansett att förslagen böra in -

113

Speciell motivering.

gifvas personligen af någon af förslagsställarne. Detta ombud bör i själfva
förslagsskriften vara till uppdraget bemyndigadt. Af ombudet kan Konungens
befallningshafvande erhålla alla erforderliga upplysningar, och finnes därvid att
förslagsskriften bör i ett eller annat afseende kompletteras, torde det vara
på sin plats att ombudet själf verkställer denna komplettering. År den, som
inlämnar ett förslag, ej därtill i förslagsskriften bemyndigad, må skriften af Konungens
befallningshafvande ej mottagas. Ej heller må förslagsskrift, som insändts
till Konungens befallningshafvande, komma i betraktande. Men i öfrigt må,
enligt kommitterades mening, Konungens befallningshafvande äga att tillbakavisa
ett förslag, endast när antalet röstberättigade förslagsställare därå understiger
tjugu, eller när förslaget upptager mer än dubbelt så många kandidater,
som valet afser riksdagsmän.

Vid mottagandet af ett förslag har Konungens befallningshafvande således
att tillse först och främst att förslagets ingifvare i förslagsskriften erhållit uppdrag
att inlämna detsamma samt vidare att förslaget är undertecknadt af minst
tjugu inom valkretsen röstberättigade personer och att antalet därå uppförda
kandidater ej är större, än som enligt 26 § är medgifvet. Därefter skall
Konungens befallningshafvande i ombudets närvaro förvissa sig om hvilka
personer i förslaget uppställts såsom kandidater. Framgår vid jämförelse med
röstlängderna ej fullt otvetydigt hvem som med eu eller annan föreslagen
kandidat afses, eller förekommer eljest någon otydlighet, har ombudet därvid
att meddela erforderliga upplysningar samt att å förslaget göra nödiga anteckningar.

Den granskning, hvarom nu är taladt, afser hvarje förslag i och för sig.
Men Konungens befallningshafvande har härvid att taga i betraktande jämväl alla
tidigare under mottagningen ingifna förslag. Att denna jämförelse sker med
största möjliga uppmärksamhet är af synnerlig betydelse. Ty då en af liufvuduppgifterna
för det förfarande, som inledes med valförslagen, är att åstadkomma
vallistor utan gemensamma namn, har Konungens befallningshafvande
att, så snart på ett ingifvet förslag är upptaget ett namn, som är lika med
ett eller flera namn på tidigare förslag, förvissa sig om huruvida därmed afses
eu och samma eller olika personer.

29 §.

Den offentliga kandidaturen medför, såsom förut är nämndt, bland andra
fördelar äfven den, att därigenom beredes möjlighet att före valet pröfva
kandidaternas valbarhet. Fn officiell bekräftelse före valet, att de föreslagna
kandidaterna verkligen öro valbara, måste i hög grad befordra valets
säkerhet.

114-

Speciell motivering.

Den pröfning af valbarhet, som i hvarje fall bör åligga valförrättare^
hafva kommitterade ansett böra förläggas till den för valförslagens ingifvande
bestämda mottagning. En god ledning vid denna pröfning äger Konungens befallningshafvande
alltid i röstlängderna, som ju vid denna mottagnings början
skola vara granskade och rättade. Det torde nämligen kunna antagas att
valbarheten i stort sedt kommer att sammanfalla med valrätten. Af riksdagsmannauppdragets
beskaffenhet torde emellertid följa att Konungens befallningshafvande
vid denna pröfning icke uteslutande kan rätta sig efter röstlängden.
Ty ehuru kommitterade af praktiska skäl velat förorda att röstlängden i fråga
om valrätten skall äga ovillkorligt vitsord, torde det vid pröfning af valbarheten
blifva nödvändigt att äfven taga hänsyn till andra kända förhållanden.

I regel torde Konungens befallningshafvande redan vid mottagandet af ett förslag
kunna meddela beslut i fråga om valbarheten. Finnes därvid någon icke vara
valbar, har Konungens befallningshafvande att i ombudets närvaro från förslaget
stryka denne persons namn. Någon gång kan Konungens befallningshafvande
däremot finna nödigt att inhämta närmare upplysningar, eller ock blir kandidatens
diskvalifikation för riksdagsmannauppdraget först senare för Konungens
befallningshafvande veterlig. Med beslutets meddelande bör dock i dessa fall
ej dröjas längre, än som är oundgängligen nödigt. Det har nämligen synts
kommitterade billigt att valmännen genom sitt ombud berättigas att, å förslaget
uppföra en valbar person i stället för den kandidat, som funnits icke vara
valbar; men då något särskilt anstånd utöfver den för mottagningen bestämda
tid icke ansetts kunna för detta ändamål medgifvas, bör ombudet, såvidt möjligt
är, före nämnda tids utgång erhålla besked därom att den ifrågavarande
kandidaten strukits från förslaget. Enär partierna i regel uppställa flera
namn, än det antal platser de hafva utsikt att vinna, är den i förevarande
§ dem medgifna rätt att komplettera förslaget tydligen ej af någon större
betydelse. Åt Konungens befallningshafvande torde därför utan olägenhet
kunna öfverlänmas att i fråga om sättet för beslutets meddelande åt ombudet
förfara så, som i hvarje fall finnes lämpligast.

30 och 31 §§.

Sedan de särskilda förslagen af Konungens befallningshafvande granskats och
pröfvats och, dill- så varit af nöden, behörigen fullständigats eller rättats, böra
de bringas till allmänhetens kännedom. Då förslagen antagas i allmänhet
blifva uppgjorda af de olika partiledningarna eller af mera inflytelserika valmän,
måste tydligtvis kännedomen äfven om förslagsställarnes namn för allmänheten
underlätta bedömandet af partiställningen. Förslagen synas därför
böra i sin helhet kungöras. För sådant ändamål uppföras förslagen å en förteck -

115

Speciell motivering.

ning i ordningsföljd efter som de ingifvits och med utsättande för hvarje förslag
af förslagsställarnes namn, titel eller yrke och hemvist. Denna förteckning
har Konungens befallningshafvande därefter att ofördröjligen offentliggöra,
därvid kungörandet lämpligen torde böra ske på samma sätt, som föreslagits
i fråga om den angående valet utfärdade kungörelsen. Enär det enligt kommitterades
förslag skall åligga alla de kandidater, som vilja gemensamt tillhöra
en vallista, att därom afgifva förklaring till Konungens befallningshafvande,
samt denna förklaring bör förmedlas af några af de ursprungliga förslagsstållarne,
har det synts lämpligt att samtliga förslagsställare och kandidater
genom Konungens befallningshafvandes försorg direkt erhålla del af den kungjorda
förteckningen.

Att det äfven före förslagens kungörande skall stå valmännen eller andra
inti esserade öppet att hos Konungens befallningshafvande taga del af desamma,
lärer nog vara en gifven följd af dessa handlingars beskaffenhet, men det har
ansetts icke vara olämpligt att i lagen framhålla denna rättighet med erinran
att förslagen icke lämnas utan behörig tillsyn.

32 — 35 §§.

Det torde ej sällan inträffa att ett och samma namn upptages på skilda
förslag. Något sätt måste då finnas att befria dessa listor från det gemensamma
namnet. Äfven kan ett förslag hafva uppställts från eu trakt af valkretsen
och ett annat från eu annan trakt, allt utaf anhängare af ett och
samma parti. En sådan söndring är emellertid högst skadlig för partiet. Båda
partigrupperna böra därför beredas möjlighet att sammansluta sig om en
gemensam vallista. Att dessa åtgärder icke kunna komma till stånd utan
kandidaternas egen medverkan torde utan vidare vara påtagligt. Då i öfrigt
hvarje sammanslutning af kandidater till en lista icke synes kunna ske utan
kandidaternas uttryckliga samtycke, hafva kommitterade ansett att för konstituerandet
af en vallista, som upptager två eller liera namn, nödvändigt erfordras
en förklaring från kandidaterna själfva att de vilja tillhöra ifrågavarande
vallista. Men likasom kommitterade ansett med svensk uppfattning
mest öfverensstämmande att kandidaterna ej uppställa sig själfva, utan föreslås
af valmännen, så har i konsekvens därmed ansetts att valmännen, vare
sig en organiserad partiledning finnes eller ej, förmedla upprättandet af de
slutliga vallistorna.

De åtgärder, som böra vidtagas för åvägabringande af dessa listor, skola
enligt kommitterades mening vara fullgjorda under tredje veckan före den, i
hvilken valet sker. Konungens befallningshafvande mottager då anmälningar om
namn å kandidater, som slutligen skola tillhöra en och samma vallista. Om å

116

Speciell motivering.

en vallista upptagits namn å kandidater från flera valförslag, skall anmälningen
härom vara undertecknad af ett visst antal bland dem, som framställt dessa
förslag. Då kommitterade i fråga härom stannat vid att föreslå minst tio,
har det skett under antagande att det kan vara tillräckligt om af dem, som
undertecknat de tidigare förslagen, blott några få förtroendemän med sina
namns underskrift bekräftade vallistans egenskap att angifva en allmännare
mening inom partiet. Men därjämte hafva kommitterade velat förekomma att
genom föreskrift om ett allt för stort antal underskrifter vallistans bildande
möjligen skulle kunna försvåras. I det fall att en vid den första mottagningen
föreslagen lista oförändrad skall bilda en slutlig vallista, synes det vara tillräckligt,
om denna lista vid andra mottagningen anmäles af blott en af de
ursprungliga förslagsställarne. Detta fall torde, åtminstone sedan allmänheten
blifvit fullt förtrogen med det proportionella valsättet, utan tvifvel ganska allmänt
förekomma. Ett parti kan vara väl organiseradt, dess lista är redan
från början fullt bestämd. Det skulle då förefalla onödigt om den senare
anmälningen, hvars hufvudsakliga ändamål i detta fall blir att styrka kandidaternas
samhörighet, behöfde ske under medverkan af ett flertal förslagsställare.
Äfven där något eller några namn blifvit från ett valförslag uteslutna,
torde det vara tillräckligt om blott en af de ursprungliga förslagsställarne
gjorde anmälan härom.

Kommitterade hafva således ansett att, om anmäld vallista upptager
namn å kandidater från ett enda förslag, anmälningsskriften bör vara undersklufven
af minst en af förslagets framställare, men att, om vallistan upptager
namn å kandidater från två eller flera förslag, anmälningsskriften bör vara
undertecknad af minst tio bland dem, som framställt dessa förslag. Det är
härvid ej afsedt att dessa anmälare ovillkorligen skola hafva förekommit å
skilda valförslag. Af anmälningsskriftens ändamål följer att därå ej må upptagas
andra namn på kandidater än som finnas å de enligt 31 § kungjorda
förslag.

Ehuru kommitterade afsett att de definitiva vallistorna skola anmälas af
valmännen, är det dock tydligt att kandidaternas inflytande på listornas sammansättning
varder högst betydelsefullt. Det är i sista hand kandidaterna,
som bestämma samhörigheten sig emellan. Den förklaring de härom afgifva,
synes böra tecknas å själfva anmälningsskriften. På grund af förklaringens
stora betydelse torde det äfven vara lämpligt föreskrifva att förklaringen skall
af hvarje kandidat egenhändigt underskrifvas och att namnteckningen af två
personer bevittnas. Af förklaringens ändamål följer omedelbart att en kandidat
ej må teckna förklaring å mer än en anmälningsskrift. I lagtexten synes
detta emellertid tydligt böra utsägas. En erinran därom skall för öfrigt enklast
och bäst framhålla förklaringens hufvudändamål,

117

Speciell motivering.

Hvad i första stycket af 34 § föreslagits afser vissa formella åtgärder
för de fall att i afseende å anmälningsskriften icke iakttagits hvad 33 § innehåller.
Konungens befallningshafvande har då att genom utstrykning af vederbörande
kandidats namn från den anmälda vallistan däri meddela behörig
rättelse. En anmälningsskrift, som alls icke innehåller någon förklaring af
däld nämnda kandidater, kan tydligen ej betraktas såsom någon laga anmälan
och bör därför ej mottagas. De öfriga fall, när enligt kommitterades förslag
eu anmälningsskrift skall tillbakavisas, äro dels då den ej är så undertecknad,
som med afseende å listornas sammansättning blifvit i 33 § föreslaget, och
dels då den ej inlämnas personligen af den eller någon bland dem, hvilka
gjort ifrågavarande anmälan. Skulle åter någon kandidat å mer än en anmälningsskrift
hafva tecknat sådan förklaring, som i 33 § 3 mom. afses,
eller, med andra ord, har han, trots uttryckligt förbud, motverkat själfva
syftet med förklaringen, torde Konungens befallningshafvande böra äga att
utstryka hans namn från de vallistor, å hvilka det upptagits, hvaraf följer
att kandidaten blir fristående.

Har nu, enligt 33 §, en vallista behörigen anmälts, och är den i behörigt
skick eller är den af Konungens befallningshafvande behörigen rättad, då innefattar
den eu justering af tidigare ingifna förslag. Från alla dessa böra då
genom Konungens befallningshafvandes försorg utstrykas de namn, som finnas
upptagna å den ifrågavarande vallistan. Alla kandidater, livilkas namn ännu
kvarstå å tidigare förslag, upptagas hvar för sig såsom fristående, och hvarje
sådant namn anses bilda eu särskild vallista. Kandidater, som äro för olika
vallistor gemensamma, kunna nu ej förekomma.

Ehuru de föreslagna kandidaternas valbarhet redan blifvit af Konungens
befallningshafvande pröfvad, kunna emellertid förändringar däri hafva inträffat
vid den tidpunkt, då vallistorna skola definitivt fastställas. Skulle då en föreslagen
kandidat vara afliden eller finnas icke längre vara valbar, bör Konungens
befallningshafvande äga att från den lista, som upptager detta namn, utstryka
detsamma.

36 och 37 §§.

I afseende å uppgörandet af den förteckning, som upptager de särskilda
vallistorna, torde böra iakttagas: att vallistor, som tillkommit på anmälan
enligt 33 § sättas främst och inbördes ordnas efter tiden för inlämnandet;
att efteråt de listor, som utgöras af fristående kandidatnamn, ordnas alfabetiskt
efter namnens begynnelsebokstäfver; samt att hvarje lista förses
med tydlig nummerbeteckning. Namnen å de anmälda listorna åter upptagas
i den ordning, hvari de anmälts. Konungens befallningshafvande torde i
fråga om personbeteckningarna därå icke äga att göra andra afvikelser, än

118

Speciell motivering.

behöfliga förkortningar, när ändå varder fullt tydligt hvem eller hvilka med
beteckningarna afses. Vallistorna, sålunda ordnade, kunna nu kungöras. De
upptaga då alla de namn på kandidater, som vid valet kunna komma i fråga.

När vallistorna på detta sätt blifvit fastställda och kungjorda, har
Konungens befallningshafvande att låta trycka erforderligt antal röstsedlar.
Dessa böra upptaga de särskilda vallistorna på alldeles samma sätt, som den
kungjorda förteckningen, så att, när valmännen vid valet erhålla dessa
röstsedlar, de äro fullt förtrogna med deras uppställning. Då det torde
få antagas att anmälda vallistor i allmänhet upptaga kandidaterna alfabetiskt
efter namnens begynnelsebokstäfver, har denna ordning blifvit följd vid
affattande! af formuläret till röstsedlarna. Men härmed är icke afsedt att
vallistorna ovillkorligen skola vara så uppställda. Vill således något parti,
med afvikande från bokstafsordningen, uppställa sina kandidater i annan ordning,
skall det härtill äga full frihet, och den kungjorda vallistan äfvensom
röstsedeln kommer då naturligtvis att upptaga namnen i den ordning, partiet
själft angifvit.

38 och 39 §§.

Ehuru det ej lärer kunna antagas att i verkligheten ett tillräckligt antal
valbara kandidater icke skulle blifva föreslagna eller vid utgången af den i
33 § nämnda mottagning kvarstå, är detta dock ej uteslutet. I sådan händelse
lärer det icke vara någon annan utväg, än att på nytt kungöra valet och
därför utsätta annan lämplig tid samt i öfrigt förfara såsom vid ett nytt val.

Kan antalet föreslagna kandidater tänkas blifva mindre än det antal
riksdagsmän, som skall väljas, så är det ock tänkbart att vid utgången af
den första mottagningen hela antalet valbara kandidater är jämnt lika stort
som nyssnämnda antal riksdagsmän. I dylikt fall kunna tydligen inga andra
blifva valda, än de sålunda föreslagna kandidaterna. Ett val blefve då fullständigt
onödigt. Konungens befallningshafvande bör följaktligen äga att i
sådan händelse omedelbart förklara de föreslagna kandidaterna valda och inställa
alla vidare valåtgärder. Hvad nu är sagdt torde ock gälla, om vid
slutet af första mottagningen antalet valbara kandidater är större, än som
skall väljas, men af någon anledning detta antal vid utgången af den andra
mottagningen blifvit jämnt lika stort som det antal riksdagsmän, valkretsen
äger utse.

Speciell motivering.

119

V Kap.

Om de omedelbara valens förrättande.

41 §.

Sedan röstsedlarna färdigtryckts, bör Konungens befallningshafvande i god
tid före valdagen låta tillställa vederbörande ordförande vid valförrättningarna
tillräckligt antal däraf samt jämväl återställa röstlängden. För ordningens
skull och för att från valmyndigheten afvända hvarje skymt af misstanke att
den i fråga om röstlängden icke noga iakttagit laga former, synes det vara
lämpligt att omslaget till röstlängden och röstsedlarna förseglas och att detta
omslag först vid valförrättningen brytes. Rörande det antal röstsedlar, som
af Konungens befallningshafvande bör afsändas, torde någon föreskrift icke
vara behöflig. Af röstlängden framgår huru många röstberättigade finnas i
hvarje valdistrikt. Emellertid kan en utlämnad röstsedel till följd af misstag
eller annan händelse blifva obrukbar. Enligt förslaget skall i sådant fall den
valman, som mottagit denna sedel, äga utbyta den mot annan röstsedel.
Sådant utbyte af röstsedlar torde dock endast undantagsvis ifrågakomma,
för öfrigt kan det knappast förutsättas att alla röstberättigade inställa sig vid
valet för att rösta. Det lärer emellertid kunna antagas att Konungens befallningshafvande
för säkerhets skull höjer antalet afsända röstsedlar med visst
procenttal, t. ex. tio procent af de röstberättigades antal.

42 §.

I de flesta länder hafva på senare tider särskilda åtgärder vidtagits för
att vid valet trygga valhemligheten. I sådant hänseende har föreskrifvits
antingen användande af officiellt tryckta röstsedlar, hvilka erbjuda ett godt
skydd för valhemligheten, eller också att röstsedlarna skola vid valet aflämnas
i officiellt stämplade kuvert, som tillhandahållas valmännen vid valbordet.
Men dessutom förekomma andra försiktighetsmått. Än bestå dessa däri att,
såsom i Danmark är föreskrifvet, valmannen, innan han aflämnar sin röstsedel,
har att inträda i ett särskildt rum, där han alldeles ensam inlägger
röstsedeln i ett kuvert; än äro vissa andra anordningar vidtagna, därvid mer
eller mindre noggranna bestämmelser äro gifna rörande vallokalens inredning.

Ehuru i vårt land känslan för valfrihetens helgd torde vara så stark,
att man i allmänhet icke tillåter sig att göra eller af andra tål något intrång
i denna frihet, kan det dock ej förnekas att i följd af lättheten att kontrollera,
huru eu valman röstar, ett visst tvång på valfriheten kan utöfvas och någon

120 Speciell motivering.

gång verkligen blifvit uiöfvadt. Är detta erkändt, torde det vara lagstiftningens
uppgift att i tid trygga valhemligheten, äfven om något allmännare
behof i sådan riktning ej förekommit. De åtgärder, som härvid komma i
fråga, synas dock ej böra vara af sådan art, att de gifva intryck af en fara,
hvars ängsliga undvikande den menige mannen ej förstår, eller af en hemlighetsfullhet,
som förefaller honom onödig.

Hvilket valsätt än tillämpas, bör i vallokalen finnas tillfälle för valmannen
att där skrifva sin röstsedel eller eljest på sin röstsedel utmärka, huru han
vill rösta. Detta, helt naturligt i och för sig, varder nödvändigt, när man
inrättar valsättet så, att den röstande skall i själfva vallokalen medelst eu
officiell röstsedel afgifva sin röst. 1 vanliga fall torde härvid ett antal smärre
skrifbord eller skrifpulpeter, uppställda med något mellanrum från hvarandra
och försedda med skärmar, lämpligen kunna användas. Dessa enkla anordningar
i förening med sättet för ordnande af själfva valhandlingen torde vara
fullt tillräckliga för det afsedda ändamålet.

Inredningen i vallokalen bör således, enligt kommitterades mening, bestå af
ett bord för valmyndigheten, och i en halfkrets framför eller vid sidan af detta
bord uppställas, efter behofvet i hvarje fall, ett antal smärre skrifbord eller
skrifpulpeter, hvar och en framtill och på sidorna försedd med en skärm, som
döljer valmannens förehafvande. Dessa skärmar, som kunna göras af olika
ämnen, såsom trä eller ogenomskinligt glas, afpassas naturligen efter befintliga
bord eller pulpeter och anbringas så, att de efter valförrättningen kunna löstagas
för att vid följande val åter användas. Kan på någon ort eu annan anordning
vara mera lämplig eller med förut befintlig inredning i vallokalen mer
förenlig, skall det enligt förslaget stå vederbörande fritt att annorlunda inrätta
skrifplatserna, blott valhemligheten ej äfventyras. I hvarje fall skola
dessa skrifplatser dock alltid vara så anordnade, att för så väl valmyndigheten
som de röstande är synligt, när eu skrifplats är af en valman upptagen.
Då valmyndigheten enligt sakens natur skall hafva att vaka öfver att någon
ej, trots de vidtagna anordningarna, söker utforska en annans förehafvande,
bör valmyndigheten från sin plats kunna öfverblicka de särskilda skrifplatserna
och tillbakavisa en valman, som vill intaga en redan upptagen skrifplats.

I 121 § hafva kommitterade velat ålägga kommunerna att, såsom nu
öfver allt i riket torde vara brukligt, tillhandahålla och anordna lämpliga
vallokaler. I öfverensstämmelse härmed och af praktiska skäl hafva kommitterade
föreslagit att äfven de anordningar, som i 42 § afses, skola bekostas
af kommunerna. Erforderliga föreskrifter rörande dessa anordningar
skola dock enligt förslaget meddelas af vederbörande valnämnd eller magistrat,
och det skall åligga valnämnden eller magistraten att noga vaka öfver att
gifna föreskrifter behörigen utföras.

Speciell motivering.

44 §.

121

För de väljande måste det tydligen vara af stor vikt att en viss tid på
dagen är bestämd för valets afslutande. En hvar kan då välja den för honom
lägligaste tiden för inställelsen vid valurnan. Lika påtagligt, som därigenom
beredes en lättnad för de väljande, lika påtagligt är att denna lättnad blifver
större, i samma mån tidrymden mellan valets början och dess afslutande är
lång. I olika yrken och samhällsklasser är den egentliga arbetstiden ofta
mycket olika; den tid på dagen, då den ena lättast kan inställa sig vid valet,
lämpar sig därför mindre väl för den andra. Uppenbarligen är detta anledningen
till att i nu gällande valordning för Stockholms stad bestämts att
riksdagsmannavalet skall börja kl. 9 f. in. och fortgå till kl. 2 e. in. samt
därefter fortsättas från kl. 6 till kl. 9 e. in.

Enligt kommitterades mening bör vid valet så tillgå, att valmännen få
i tur och ordning efter som de inställa sig aflämna sina röstsedlar. Af skäl,
som förut anförts, och då det måste vara angeläget att förebygga att genom
valhandlingens för tidiga afslutande en del valmän, som senare inställt sig
för att rösta, vägras att afgifva sina röster, anse konnnitterade nödigt att en
viss tid bestämmes, under hvilken förrättningen skall fortgå. Att i en lag,
som skall gälla för hela riket, stad som land, finna en tidrymd härför, som
skall tillfredsställa alla, är naturligen icke möjligt, men, om tiden sättes från
kl. 9 f. in. till kl. 8 e. in. med afbrott från kl. 1 till kl. 4 e. in., torde
härigenom valmännens berättigade intressen vara fullt tillgodosedda. Kominitterade
antaga ock att denna tid i allmänhet skall lämpa sig för hela riket.
Då emellertid i Stockholm behof af en något längre tid får antagas vara för
handen, och det möjligen kan inträffa att äfven för annan ort annan tid kan
finnas mera lämplig, än den af kommitterade föreslagna, hafva kommitterade
för sådant undantagsfall velat bereda möjlighet att få andra tider bestämda.
Framställning härom torde böra ske bos Konungen och kunna göras såväl af
de myndigheter, hvilka hafva att taga befattning med valen till andra kammaren,
som ock af enskilda i frågan intresserade personer. Om på sådan
framställning Kungl. Maj:t finner skäl bestämma andra tider för valförrättnings
hållande, än de i lagen fastställda, lärer förordnandet härom böra lända till
efterrättelse tillsvidare och intill dess annorlunda varder bestämdt.

Huruvida, därest ifrågavarande förslag varder lag, val må ske å söndag,
är en fråga, om hvilken kommitterade icke hafva anledning att direkt yttra
sig. Emellertid torde det vara lämpligt stadga att, där allmän gudstjänst å
valdagen hålles inom valdistriktet, uppehåll i valet skall göras för den tid
gudstjänsten pågår.

122

Speciell motivering.

45 §.

Kommitterade hafva föreslagit att röstsedlarna, innan de tillhandahållas
valmännen, skola förses med en officiel! stämpel. Genom en sådan stämpling
skall valmyndighet äga möjlighet att, när röstsedeln af den väljande aflämnas,
öfvertyga sig om att icke obehörig röstsedel användes. Då det kan vara
nödigt att, sedan vid röstsammanräkningen röstsedlar från olika valdistrikt
sammanblandats, kunna åter urskilja röstsedlarna från ett visst valdistrikt,
hafva kommitterade ansett stämpeln böra utvisa det valdistrikt, där förrättningen
äger rum, och stämplingen ske vid valtillfället. Att det skall åligga
valmyndigheten att anskaffa den föreskrifna stämpeln torde utan vidare vara
uppenbart.

46—49 §§.

Vid röstningen skall, enligt förslaget, tillgå så, att valmännen i tur och
ordning efter som de inställa sig framträda till valbordet och nämna sina
namn jämte den bostadsbeteckning, under hvilken de äro i röstlängden upptagna.
Sedan af röstlängden inhämtats att vederbörande person är röstberättigad,
utlämnas till honom en stämplad röstsedel. Med denna begifver
han sig till en ledig skrifplats och anbringar med eu penna af blåkrita, som
där hålles tillgänglig, ett tydligt streck under hvart och ett af de namn, på
hvilka han vill rösta. Då det måste antagas att valmannen på förhand
känner röstsedelns uppställning och äfven bestämt sig för hvilka kandidater,
han vill utse, lärer det ej för honom möta någon svårighet att utan tidsutdräkt
verkställa namnunderstrykningen. Sedan denna är verkställd, äger
valmannen ej att visa de i valsalen närvarande huru han röstat, utan han
skall vid skrifplatsen tillsluta sedeln. Det är honom ej heller tillåtet att
medelst åsättande af något märke på röstsedeln göra den igenkännelig. Utan
dröjsmål skall valmannen personligen öfverlämna röstsedeln till valnämndens
eller magistratens ordförande. Sedan denne förvissat sig om att sedeln är
behörigen stämplad, men eljest på utsidan omärkt, och efter det i röstlängden
vid den röstandes namn skett anteckning om aflämnandet, nedlägger ordföranden
sedeln i valurnan. Skulle en valman uppehålla sig längre tid vid
skrifplatsen, än valmyndigheten finner vara nödvändigt, skall, jämlikt 43 §,
valmyndigheten till förekommande af uppehåll i valförrättningens behöriga
fortgång äga att meddela nödiga föreskrifter, dem valmannen då har att åtlyda.

Med föreskriften att kritpenna skall användas vid namnunderstrykningarna
har afsetts att dessa skola framträda så tydligt som möjligt. Från synpunkten
af valhemlighetens bevarande är det af vikt att pennorna icke innehålla olika

Speciell motivering. 123

färgade kritor utan endast krita af en färg, lika för alla de pennor, som vid
förrättningen skola användas.

Då emellertid eu valman på grund af kroppsligt fel kan vara oförmögen
att själf utmärka, huru han vill rösta, samt att tillsluta och framlämna röstsedeln,
torde det i sådant fall böra medgifvas honom att anlita annans biträde.
I vanliga fall lärer en sådan valman alltid vara åtföljd af någon
honom närstående person, och lämpligt synes då vara att denna person, om
valmannen så önskar, äfven hjälper honom vid röstningen. På valmannen
förete således böra ankomma att själf bestämma, hvem han vill hafva till
hjälp vid röstningen; följaktligen skall han äga att anlita äfven kvinnligt
biträde.

I intet annat fall, än då eu valman verkligen ej själf kan till följd af
något kroppsligt lyte utföra röstningshandlingen, må det vara tillåtet att annan
person åtföljer honom till skrifplatsen. Ej heller synes det böra vara någon
tillåtet att utanför de anordnade skrifplatserna utmärka, huru han vill rösta.
Har en valman ej fogat sig i denna ordning, bör valmyndigheten ej äga att
nedlägga hans röstsedel i valurnan, men valmyndigheten torde böra affordra
honom röstsedeln och, om han sedan vill underkasta sig den föreskrifna ordningen,
till honom utlämna eu ny röstsedel. Saknar aflämnad röstsedel behörig
stämpel eller är den på utsidan försedd med något af den röstande
anbragt märke, bör den icke mottagas.

Det är redan förut (sid. 112) anmärkt, att vid listmetodens användande
valmännen ej få rösta på andra namn, än dem hvilka blifvit i stadgad ordning
anmälda före valet. Förbud mot sådan röstning är intaget i 48 §.

Huru åter valmannen skall äga att på de kandidater, röstsedeln upptager,
använda sin röstkraft, hafva kommitterade angifvit i den allmännna motiveringen
(sid. 77). I den enkla kumulativa metodens idé ingår, att hvarje
röstande äger eu viss röstkraft, som han må samla på en eller dela mellan
flera personer. I ordningens intresse torde det dock böra föreskrifvas att å
röstsedeln ej må utmärkas flera namn, än det antal riksdagsmän som skall
väljas. Då vidare den af kommitterade föreslagna tillämpningen afser att valmannen
endast i lika delar äger fördela sin röstkraft, innefattar detta tydligen
ännu eu begränsning af den enkla kumulativa principen. Genom denna begränsning
ernås emellertid i främsta rummet att metoden praktiskt blir högst
väsentligt förenklad. Själfva röstningen kan ske med möjligast enkla anordning,
och röstsammanräkningen erbjuder inga svårigheter.

I enlighet med denna form af den kumulativa metoden tillerkännes hvarje
valman en röst med rätt åt! samla denna röstkraft helt på eu kandidat, eller
alt ål en hvar af liera kandidater gifva så stor bråkdel däraf, som motsvarar
kandidaternas antal. Denna fördelning ombesörjer metoden automatiskt; val -

124 Speciell motivering.

mannen har endast att utmärka, hvilken eller hvilka kandidater han vill
hafva till riksdagsmän. Har således valmannen understrukit fem namn
på röstsedeln, så betyder det, att en hvar af de fem kandidaterna erhållit
Vo röst.

I den allmänna motiveringen är äfven anmärkt, att metoden ej velat
förhindra valmannen att rösta på kandidater å skilda listor. Om han så gör,
delas hans röst på alldeles samma sätt, som nyss är angifvet.

På annat sätt, än ofvan är nämndt, må valmännen ej utmärka, huru
de vilja rösta. Häraf följer att, om å en röstsedel understrukits flera
namn, än valet afser platser, eller om å röstsedeln tillagts och understrukits
något namn, som ej är å sedeln tryckt, eller om den röstande ej genom
sådan understrykning, som i 4fl § afses, utan i någon annan form angifvit
sin vilja, sådan röstsedel skall vara ogin.

50 §.

Förut år angifvet ett fall (sid. 123), då valmyndigheten kan äga att till
eu valman utlämna ännu en röstsedel utöfver den han först erhållit. Men
äfven andra fall åro tänkbara. Genom något misstag eller någon oförsiktighet
från den röstandes sida kan den till honom utlämnade röstsedeln hafva blifvit
obrukbar. Har han t. ex. råkat att understryka en kandidats namn, som
han alls icke vill hafva utsedd till riksdagsman, eller har han på något sätt
råkat skada sedeln, synes valmannen böra äga att mot återställande af samma
sedel utfå ny röstsedel. Såsom förut antydts lärer kunna antagas att Konungens
befallningshafvande till valmyndigheten öfverlämnat ett antal röstsedlar
utöfver antalet röstberättigade. I de flesta fall lärer valmyndigheten
kunna utan svårighet beräkna, om tillgång finnes att genast till valmannen
utlämna ny röstsedel. Något hinder härför torde då ej möta. Men om någon
ovisshet härutinnan råder, om det — i följd däraf att andra valmän tidigare
under förrättningen erhållit två röstsedlar — kan befaras att till en hvar af
de efteråt röstande icke skulle kunna utdelas åtminstone en röstsedel, så torde
det vara i sin ordning att de valmän, som påfordra att utfå ny röstsedel,
vänta till valets slut och då, en hvar i sin tur, erhålla möjligen öfverblifna
röstsedlar. På valmyndighetens pröfning torde alltså få bero, om ny röstsedel
genast må kunna utlämnas till valman, som sådant påfordrar. Genom denna
pröfningsrätt skall valmyndigheten ock, om mot förmodan försök afsiktligt
skulle göras att hindra efteråt kommande valmän att utöfva sin rösträtt, äga
makt att afvända ett sådant försök.

Speciell motivering.

51 och 53 §§.

125

När af anledning, som i 44 § sägs, uppehåll i valet skall äga rum,
blifva dörrarna till vallokalen tillstängda. Likaså vid det klockslag, då valet
skall sluta. I bägge fallen höra emellertid, i öfverensstämmelse med hvad
nu är i valordningen för Stockholms stad stadgadt, alla de valmän, som förut
infunnit sig i vallokalen, eller, om utrymme där saknas, å anvisad plats därintill
men ej hunnit deltaga i valet, äga rätt att aflämna sina röstsedlar. På
sätt nu i valordningen för Stockholms stad äfven är stadgadt torde det vara
lämpligt föreskrifva att, då uppehåll i valförrättningen sker, valurnan skall
omsorgsfullt förseglas under minst tre närvarandes sigill samt därefter sättas
i säkert förvar, och att valmyndigheten bör, innan förseglingen vid förrättningens
fortsättande borttages, inför öppna dörrar förvissa sig om att sigillen
äro obrutna.

52 och 54 §§.

När alla, som vid det klockslag då valet skall sluta, ännu, efter hvad
under 51 § sagts, äga tillträde till valet, aflämnat sina röstsedlar, skall enligt
förslaget ordföranden förklara röstningen afslutad.

Då enligt förslaget Konungens befallningshafvande skall vara valförrättare,
hafva konnnitterade ansett riktigast och lämpligast att röstsedlarna oöppnade
insändas till Konungens befallningshafvande för att på en gång där sammanräknas.
Särskilda försiktighetsmått torde dock därvid höra iakttagas. I sin
ordning är att valnämnden eller magistraten räknar de oöppnade röstsedlarna
och jämför deras antal med antalet af de personer, som enligt anteckningarna
i röstlängden deltagit i valet, samt i valprotokollet antecknar de sålunda erhållna
siffrorna. Skulle någon olikhet i antalet därvid förekomma, torde valmyndigheten
enligt den anvisning, som gifvits i det af konnnitterade affattade
formulär till valprotokoll, i protokollet angifva sannolika anledningen till detta
förhållande. Men på det att ingen misstanke sedan må kunna uppstå därom
att allt icke försiggått riktigt och lagligt, hafva kommilterade ansett nödigt
att de vid valet afgifna röstsedlarna inläggas i ett hållfast omslag, som omsorgsfullt
förseglas under minst tre närvarandes sigill; att för behörig kontroll
de åsätta sigillen aftryckas i protokollet; samt att alla obegagnade eller eljest
öfverblifna röstsedlar förstöras, allt detta vid själfva förrättningen. Sedan dessa
åtgärder vidtagits och anteckning därom gjorts i protokollet, torde protokollet
böra vid förrättningen högt uppläsas och dess riktighet bekräftas af ordföranden
och två af de närvarande, antingen valmän, utom valmyndigheten,
eller ledamöter af denna myndighet. Efter förrättningens afstötande skall
det därefter enligt förslaget åligga valnämnden eller magistraten att oför -

126

Speciell motivering.

dröjligen till Konungens befallningshafvande insända de inslagna röstsedlarna
och valprotokollet jämte röstlängden. Det lärer härvid kunna antagas att
valmyndigheten utan särskild föreskrift inlägger alla dessa handlingar i ett
gemensamt yttre omslag och därvid särskilt iakttager att de å röstsedelsomslaget
och protokollet åsätta sigillen få sådant läge, att de skyddas för
yttre skada.

VI Kap.

Om rösternas sammanräkning efter omedelbart val samt
kungörande af valets utgång.

55 §.

Om tiden och stället för sammanräkningen af de vid valet afgifna röster
skall underrättelse hafva meddelats såväl i den utfärdade valkungörelsen som
ock genom tillkännagifvande i de särskilda valdistrikten vid valförrättningarnas
afslutande.

I fråga om stället för sammanräkningen kommer denna naturligtvis i
regel att hållas i den stad, där länsstyrelsen har sitt säte. För det fall, att
ett län är deladt i olika valkretsar, vore det otvifvelaktigt fördelaktigt, särskildt
med hänsyn till den pröfning rörande valbarhet, som vid förrättningen
förekommer, om beträffande den valkrets, som icke omsluter residensstaden,
förrättningen kunde hållas äfven inom denna valkrets. En sådan anordning
afser förslaget ock att främja. Förhållandena kunna likväl tänkas vara
sådana, att det icke utan största olägenhet skulle låta sig göra att hålla förrättningen
utom residensstaden, och kommitterade hafva därför icke velat
lägga något hinder i vägen för att i sådant fall sammanräkningen sker i
residensstaden, utan ansett det böra öfverlämnas åt Konungens befallningshafvande
att därom lämpa efter omständigheterna.

För sammanräkningsarbetets riktiga utförande lärer Konungens befallningshafvande
i de flesta fall behöfva anlita biträde af flera personer. Då det utan
tvifvel vore lämpligt, om några valmän eller andra personer under arbetets
gång kontrollerade anteckningarna och räkningarna samt äfven i (ifrigt tjänade
till vittnen vid förrättningen, hafva kommitterade föreslagit att Konungens
befallningshafvande skall äga utse en eller flera personer att såsom vittnen
deltaga i sammanräkningen. Att denna bör ske inför öppna dörrar torde följa
af förrättningens allmänna karaktär och ändamål.

127

Speciell motivering.

56 §.

Konungens befallningsliafvandes första åtgärd vid förrättningen torde vara
att granska de insända valprotokollen samt i vittnenas närvaro öfvertyga sig
om att omslaget till de vid hvarje protokoll fogade röstsedlar är i behörigt
skick. För sådant ändamål böra sigillen å omslaget jämföras med de i protokollet
aftryckta sigillen. Till följd af hvad kommitterade förut under 54 §
anfört rörande handlingarnas inläggande och afsändande, kan det ej gärna
tänkas att sigillen under transporten skola hafva så förstörts, att det skall
vara omöjligt att afgöra om de äro orubbade. Endast ett uppsåtlig! öppnande
torde vara att befara. Förekommer ej skälig anledning att omslaget
efter tillslutningen blifvit öppnadt, har Konungens befallningshafvande att bryta
förseglingen, men i motsatt fall lämnas omslaget orubbadt; de i detta omslag
inneslutna röstsedlar kunna således ej medräknas.

57 §.

Då förrättningen naturligen lärer utsättas till sådan tid, att röstsedlarna
och valprotokollen från samtliga valdistrikt nödvändigt måste hinna inkomma,
kan det ej gärna inträffa att från något valdistrikt röstsedlar eller protokoll
skola uteblifva. Skulle så emellertid ske, torde, i öfverensstämmelse med
hittills följd rättstillämpning, valets afslutande icke höra däraf uppehållas.

58 och 59 §§.

Innan röstsammanräkningen vidtager, bör Konungens befallningshafvande
meddela de beslut, hvartill röstsedlarna och protokollen må gifva anledning.
Det är förut (sid. 124) angifvet några fall, då röstsedel lärer vara ogin. Att
med det tillvägagångssätt, kommitterade föreslagit, någon röstsedel skulle kunna
sakna valdistriktets stämpel torde knappast kunna förekomma. Sådant skulle,
om det skett utan valmannens vilja, innebära en rad af förbiseenden, som
gränsar till det omöjliga.'' Det antagande ligger därför närmare att valmannen
afsiktligt sökt insmuggla eu icke officiell röstsedel. Hvad han därmed
skulle vilja vinna är svårt att förstå, ty eu sådan insmugglad röstsedel blefve
naturligtvis förklarad ogin, men för fullständighetens skull torde ett stadgande
härom i lagen icke böra saknas. Skulle å röstsedel intet namn vara understruket,
är den naturligen att betrakta såsom blank. Röstsedel, å hvilken
finnes något kännetecken, som kan antagas vara af den röstande med afsikt
där anbragt, torde jämväl böra anses såsom ogin. Eljest skulle valmännen
liga eu utväg att, där de af eu eller annan bevekelsegrund kunde finna sådant
önskligt, angifva huru de röstat.

128 Speciell motivering.

60—62 §§.

Enligt den metod, kommitterade ansett böra tillämpas vid röstningen,
skall hvarje röstsedel, å hvilken ett flertal namn understrukits, gälla såsom en
viss bråkdel af en röst för hvarje sålunda utmärkt kandidat. För att på ett
enkelt och bekvämt sätt sammanräkna de bråkdelar, som från olika röstsedlar
tillfalla en och samma kandidat, torde det vara lämpligt att först gruppera
de olika röstsedlarna efter antalet namnunderstrykningar därå. Sammanräkningen
erbjuder sedan inga svårigheter. I en grupp läggas således alla de
röstsedlar, å hvilka blott ett namn understrukits; i eu annan grupp alla de
röstsedlar, å hvilka två namn understrukits, i en tredje grupp alla de röstsedlar,
å hvilka tre namn understrukits o. s. v. Sedan denna gruppering
skett, vidtager sammanräkningen. Från röstsedlarna i den första gruppen
antecknas på vanligt sätt huru många röster hvarje kandidat erhållit från
denna grupp af röstsedlar. Från de röstsedlar, å hvilka två namn understrukits,
antecknas likaledes huru många gånger hvarje kandidats namn sålunda
utmärkts. Då dessa senare röstsedlar gifvit V2 röst åt hvarje där
utmärkt kandidat, framgår antalet hela röster genom att dela de antecknade
talen med 2. På samma sätt antecknas antalet af de bråktal, som röstsedlarna
i de öfriga grupperna tillagt hvarje kandidat, och de antecknade talen
delas med det tal, som utvisar antalet å röstsedlarna understrukna namn.

Då kandidaternas namn äro på förhand gifna, kan Konungens befallningshafvande,
om så finnes lämpligt, före förrättningen låta iordningställa
blanketter att därå för de olika kandidaterna införa de ifrågakommande anteckningarna.
Indelas dessa blanketter i ett visst antal kolumner, och afses
med hvarje kolumn ett visst antal antecknade röster eller röstdelar, underlätta
blanketterna i hög grad summeringen af dessa antal röster och röstdelar,
enligt nedanstående anvisning:

Listan 1.	20	40	60	80	100	120	140	160	180	200	Summa.
Andersson, Johan	m m in
Carlsson, Bengt...	n
Dahlström, N. K.	itu rm nu nu	III
Eskilsson, Eskil... 0. s. v.	nu

Speciell motivering. 129

För hvarje kandidat erhålles således ett antal röster och röstdelar: t. ex.
för en af kandidaterna 323 röster å sedlarna i första gruppen, 2441/2 röster
å sedlarna i andra gruppen och å sedlarna i de följande grupperna resp.:
2552/3, 19574, 1792/5, 1671/« röster 0. s. v. För att underlätta sammanräkningen
af dessa tal synes det lämpligt att bråktalen uttryckas i hundradelar,
så att Va räknas lika med 0,50, 2/s lika med 0,67, 1/i lika med 0,25, 2/5 lika
med 0,40, Ye lika med 0,17 o. s. v., allt i enlighet med den tabell, som är
intagen såsom bilaga till lagförslaget. Sammanräkningen kan nu ske på en
gång utan svårighet. Den summa, som därvid erhålles, utgör kandidatens
rösttal.

När alla kandidaternas rösttal äro uträknade, erhålles hvarje vallistas
rösttal genom sammanräkning af rösttalen för de kandidater, som äro uppförda
på samma lista. Kommitterade hafva med hänsyn till bekvämligheten föreslagit
att utjämna summan för hvarje lista till närmaste hela tal på det sätt, att
hvad som öfverstiger 0,50 räknas för 1 och hvad som understiger eller blott
uppgår till 0,50 uteslutes. Det sålunda uppkomna hela talet är listans rösttal.

Det kan emellertid hända att en kandidat vid sammanräkningen är afliden,
eller det finnes att han dåmera ej är valbar. Sådan händelse bör tydligen ej
verka till förminskning af listans rätt att tillgodoräkna sig denne kandidats
rösttal, och vid den sammanräkning, hvarom nu talats, må den anmärkta
omständigheten ej öfva inflytande. Har således å en lista fyra kandidaters
namn understrukits, och är en af dessa kandidater vid sammanräkningen afliden
eller ej valbar, så hänföres denna röstsedel ändå till den grupp, som upptager
sedlar med fyra namnunderstrykningar, och den aflidne eller icke valbare
kandidatens rösttal antecknas och medräknas i listans rösttal.

63 och 64 §§.

När kandidaternas och vallistornas rösttal äro sammanräknade, är fördelningen
af antalet platser emellan de olika listorna en mycket lätt åtgärd;
den sker, såsom ofvan är nämndt, med tillämpning af D’Hondts regel. För
att med ett exempel belysa det förfarande, som nu följer, vilja kommitterade
antaga att i eu valkrets, som har att tillsätta I 1 riksdagsmän, användts röstsedlar
af det innehåll, formuläret vid förslaget upptager, och att vid sammanräkningen
de ifrågavarande kandidaterna samt de olika listorna befunnits
hafva erhållit de rösttal, som utvisas af följande tabell:

ISO

Speciell motivering.

	Kandi-
	daternas
	rösttal
1. Andersson, Johan, i Hör, folk-skollärare .................................	267	33
Carlsson, Bengt, i Hög, hemmans-	35
Dahlström, N. K., kronofogde......	753	78
Eskilsson, Eskil, i Bosarp, hem-mansägare .................................	16	1 1
Gustafsson, Nils, i Elgaröd, hand-	8	07
Jansson, Per, i Borrby, nämndeman	11	50
Larsson, P. A , å Köpingebro, in-	891	56
Nilsson, Nils, i Svensköp, landt-	5	30
Nordenskiöld, J. M., kapten	23
Olsson, C. G., läroverksadjunkt ...	1160	25
Persson, Per, i Esarp, arrendator	5	Öl
Svensson, Nils, i Åkarp, hemmans-	967	74
Svensson, C. J., boktryckare ......	0	67
Thorssell, G. W., disponent.........	5	78
Törne, AV, rådman .....................	68	44
Uggla, Arvid, grosshandlare.........	789	02
Ostberg, G. F., lektor..................	3	07
Summa	5011	63
Listans rösttal	5012
2. Bergman, Karl, verkmästare ......	5	12
Johansson. S. M , skräddare ......	62	4 3
Karlsson, Ivar, litteratör ............	468	5 0
Magnusson, Sven, gjutare .........	26	05
Nyström, G. E, typograf ............	179	—
Olin, Oskar, snickeriarbetare ......	12	1 9
Rosengren, Ernst, målare............	no	7 1
Söderman, Alfred, brännmästare	252	1 2
Summa	1116	1 2
Listans rösttal	1116

3. Andersson, Anders, i Bjäresjö, hemmansägare ...........................	Känd datern rösttE 192	1- as 11 12
Andersson, Per, i Esphult, landt-	695	38
Bengtsson, Ola, i Södra Mellby, hemmansägare...........................	59	02
Dahlberg, 0. W., å Källstorp, arrendator .................................	40	1 7
Enbom, Karl, å Hilmershus, gods-	831	50
Eriksson, Sven, kyrkoherde.........	15	—
Falkenberg, Melcher, frih., gods-	759	02
Falkenberg, Wilhelm H, grefve, kammarherre..............................	35	_
Hagdahl, Axel, häradshöfding......	75	—
Hansson, Rasmus, i killa Harrie, hemmansägare ...........................	54	1 6
Hansson, Hans, i Skurup, lands-	1230	84
Johnsson, Per, i Viken, landt-	85	2 5
Jönsson, Jöns, i Våm, hemmans-	161	07
Tolk C. A-, godsägare, vice härads-höfding ....................................	453	1 3
Summa	4686	66
Listans rösttal 4. Berling, K. F., målaremästare ...	4687 67	13
Carlsson, Fredrik, grosshandlare	83	1 7
Danielsson, Hj. G., skeppsklarerare	490	0 2
Ekman, Hugo E. W., konsul ......	171	1 3
Hammar, J. F., sjökapten............	90	—
Summa	902	0 5
Listans rösttal	902

Speciell motivering.

131

5. Eriksson, Gustaf, i Norra Rörum f. d. häradsdomare.................... Johansson, Sven, i Vallby, hem-mansägare ................................ Nilsson, Sven, i Österslöf, landt-brukare ....................................	Kan dater röstl 13 17 176	li- ias al 05 1 3 50
Persson, Per, i Ilstorp, hemmans-
ägare .......................................	275

Svensson, Nils, i Önnarp, hem-
mansägare .................................	20	67
Svensson, Olof, i Södra Åby,
nämndeman ..............................	5	03
Summa	807	3 8
Listans rösttal	807
6. Larsson, Per, i Tullstorp, hem-
mansägare .................................	39	07
Månsson, Åke, i Solberga; hem-
mansägare .................................	41	03
Summa	80	10
Listans rösttal	80
7.
Melin, Emil G., handlande .........	1	_
Palm, Gustaf, bankkamrerare......	5	67
Summa	6	67
Listans rösttal	7

	Kandi- daternas rösttal
8. Cederström, 0. R., frih., general-major ......................................	0
Listans rösttal	0
9. Johansson, Nils, i Espö, landt-brukare ....................................	0
Listans rösttal	0
10. Nordström, Erik, fil. doktor ......	1372	3 3
Listans rösttal	1372
11. Wallengren, Olof, byggmästare ...	31	33
Listans rösttal	31

132

Speciell motivering.

Fördelningen af de 11 platserna mellan de olika listorna framgår nu af
följande tabell, å hvilken första kolumnen upptager listornas rösttal och i de
andra kolumnerna införts de öfriga jämförelsetalen, allt efter som, i den ordning
kommitterade förut i den allmänna motiveringen närmare utvecklat,
plats efter plats blifvit utdelad:

		i	2	3	4	5
Listan	1 (17 namn) ...............	5012	2506	1670 2/8	1253	1002 2/s
»	2 (8 namn)..................	1116	558
»	3 (14 namn) ...............	4687	2343 Va	1562 V3	1171 3/4	937 2/5
»	4 (5 namn)..................	902
»	5 (6 namn)..................	807
»	6 (2 namn)..................	80
»	7 (2 namn)..................	7
	8 (1 namn)..................	0
»	9 (1 namn)..................	0
»	10 (1 namn).................	1372
	11 (1 namn).................	31

Listan 1 har således erhållit fem platser, listan 2 en plats, listan 3 fyra
platser och listan 10 en plats. Den sist utdelade platsen är den, som tilldelats
listan 1 för jämförelsetalet 1002 2/5. Närmast i ordningen var listan
3 med 9372/5 röster. Den sjunde platsen i ordningen tilldelades listan 10
för jämförelsetalet 1372. Denna lista skulle därefter haft att deltaga i täflingen
med sitt halfva rösttal, och vid understrykandet af siffran 1372 skulle
således i kolumnen 2 hafva utförts siffran 686; men då listan upptager allenast
en kandidat, har den på grund däraf uteslutits från vidare jämförelse.

Enligt regeln att de platser, som tillkomma en lista, tilldelas dem af
kandidaterna därå, hvilka äga högsta rösttalen, blifva således i det exempel -

Speciell motivering. 133

vis valda fallet till riksdagsmän valda: från listan 1: Olsson, Nils Svensson,
Larsson, Uggla och Dahlström; från listan 2: Karlsson; från listan 3: Hans
Hansson, Enbom, friherre Falkenberg och Per Andersson samt från listan 10:
Nordström.

Om å listan 3 endast namnen Hans Hansson, Enkom och friherre Falkenberg
understrukits, skulle för tilldelandet af den fjärde plats, som tillkom
denna lista, lottning hafva anställts mellan alla de öfriga namnen på listan.
Det torde emellertid vara tydligt att en sådan händelse icke.har mycken
utsikt att i verkligheten förekomma.

I detta sammanhang torde det måhända icke vara olämpligt att här något
skärskåda de framställda siffrorna och det valresultat, som däraf framgått.
Fullständigt bortkastade äro de på listan 5 afgifna rösterna. Om likväl
ifrågavarande intressegrupp kunnat eller vågat förena sig med det parti, som
representeras af listan 3, så hade detta förenade parti och ej listan 1 erhållit
den elfte platsen och Sven Nilsson (nu å listan 5) intagit den plats,
som tillföll Dahlström. Att Ivar Karlsson å listan 2 kunnat blifva vald,
under det att t. ex. Danielsson å listan 4 med större rösttal föll igenom, är
en händelse, som icke torde kunna väcka någon förvåning. Det är ju icke
enbart på sina 468,5 röster, Karlsson blifvit vald, utan till hans val hafva
alla de röster bidragit, som afgifvits å öfriga på samma lista upptagna kandidater.

Till sist torde böra anmärkas att den såsom exempel tänkta röstsedeln
nog upptager flera kandidater, än som kunna antagas i verkligheten blifva
uppställda. Afsikten har emellertid varit att visa huru lätt DTIondts regel,
alldeles oberoende af listornas utseende, verkställer platsfördelningen mellan
listorna och huru åskådligt hela valresultatet framstår.

66 och 67 §§.

Det torde kunna antagas att, åtminstone i de största valkretsarna, röstsammanräkningen
icke på eu dag skall kunna bringas till slut. Måste således
förrättningen uppskjutas eller af annan orsak afbrytas, torde det vara
i sin ordning att alla röstsedlar inläggas i omslag och förseglas, att alla valet
rörande handlingar läggas i säkert förvar och att, när förrättningen ånyo
företages, de af Konungens befallningshafvande tillkallade vittnena eller andra
närvarande förvissa sig om att förseglingen å röstsedlarna är obruten.

Förrättningen skall enligt förslaget pågå ända till dess afl valprotokollet
blifvit uppsatt. I regel lärer denna protokollsföring blifva föga besvärlig.
Sedan de beslut, Konungens befallningshafvande kan hafva fattat, blifvit införda
och antalet afgifna röstsedlar antecknats, framgår valresultatet omcdcl -

134

Speciell motivering.

bart af tabeller, uppställda så som af kommitterade bär ofvan under 63 och
64 §§ angifvits. Intagas då dessa tabeller såsom bilagor till protokollet, lära
icke många ord behöfvas för dess afsilande.

Valets utgång torde omedelbart kungöras genom uppläsning af protokollet.
Valförrättningen är då afslutad.

68 §.

Det formulär till fullmakt för vald riksdagsman, som nu i riksdagsordningen
är intaget, hafva kommitterade med någon obetydlig redaktionsförändring
bibehållit.

69 och 70 §§.

Vid ett proportionellt valsätt är det uppenbarligen af vikt att, om en
plats i kammaren genom afsägelse, dödsfall eller annan orsak blir ledig, denna
plats må kunna fyllas från samma parti, som utsett den afgångne. Detta
mål hafva kommitterade ansett kunna enklast vinnas därigenom att någon
af de icke valda kandidaterna på den lista, som den afgångne tillhört, berättigas
att inträda i den afgångnes ställe, och det torde härvid vara själffallet
att den, som enligt de i 64 § angifna grunder kommer de valda riksdagsmännen
närmast, skall utses till riksdagsman. Om således i det förut
valda exemplet C. G. Olsson (å listan 1) aflidit, så bör i hans ställe inträda
Johan Andersson, som efter de valda erhållit högsta rösttalet. Har åter
Nordström (å listan 10) aflidit, så kan tydligen platsen ej besättas med någon
af samma parti, som Nordström tillhörde. För att då platsen ej skall stå
obesatt, torde den utväg lämpligen böra anlitas, att platsen fylles från den
af de öfriga listorna, som vid fortsättande af det i 63 § angifna förfarande
tinnes närmast berättigad till den obesatta platsen. I det exempelvis valda
fallet tillföll sista platsen listan 1, och således blir denna listas jämförelsetal
5012

nu —-— = 8352/6. Största jämförelsetalet har alltså listan 3, och följaktligen
äger nu denna lista rätt till den lediga platsen. Med tillämpning af
förut antagna grunder intages platsen af Tolk

Emellertid hafva kommitterade naturligen afsett att den lediga platsens
fyllande skall ske vid en offentlig förrättning. I regel kommer väl valhandlingen
att uteslutande grundas på det röstsedelsmaterial, som framkom vid
själfva valet; men någon gång åtminstone kan det tänkas inträffa att företrädet
mellan två kandidater måste afgöras genom lottning. Alltid skall dock
Konungens befallningshafvande hafva att pröfva de kandidaters valbarhet, som
kunna komma i fråga. Att på samtliga listor saknas valbar kandidat och

135

Speciell motivering.

att således den lediga platsen icke kan besättas, är en förutsättning, som
knappast kan komma att i verkligheten inträffa.

Af hvad nu är sagdt följer att Konungens befallningshafvande bär att i
ett protokoll upptaga de föreliggande omständigheterna och hvilken på grund
däraf skall inträda i den afgångnes ställe. Detta protokoll torde vid förrättningen
högt uppläsas. Valhandlingen är därmed afslutad, och från förrättningsdagen
räknas tiden för valhandlingens Överklagande.

VII Kap.

Om medelbara val.

71—77 §§.

Det är redan i den allmänna motiveringen antydt att det medelbara valsättet
noga ansluter sig till de former, kommitterade föreslagit i fråga om
det omedelbara valet. Offentliga vallistor torde dock här ej vara erforderliga;
elektorsvalet sker således ej med begagnande af officiella röstsedlar. Till
tryggande af valhemligheten synes nu kunna föreskrifvas att, på sätt i utlandet
ofta tillämpas, valmannen vid förrättningen tillhandahålles ett officiellt
valkuvert, i hvilket han skall inlägga sin röstsedel. Denna kan vara tryckt
eller skrifven, blott den är af hvitt papper och utan kännetecken. I öfrigt
tillgår röstningen vid elektorsvalet i samma ordning, som vid det omedelbara
valet.

78—80 §§.

Elektorsvalet sker medelst tillämpning af den enkla kumulativa metoden.
Hvarje röstberättigad äger således en röst, hvilken han må gifva odelad åt en
eller fördela i lika delar på flera olika personer. I fråga om denna fördelning
torde af ordningsskäl någon begränsning böra föreskrifvas. I öfverensstämmelse
med hvad i afseende å de omedelbara valen tillstyrkts därom att
hvarje valförslag får upptaga högst dubbelt så många kandidater, som valet
afser riksdagsmän, torde böra stadgas att röstsedel ej må upptaga mer än
dubbelt så många namn, som valkretsen äger utse riksdagsmän. Att göra
begränsningen trängre, än nu är nämndt, torde icke vara lämpligt. Om en
partisammanslutning redan i detta skede kan finnas önsklig, bör valsättet ej
hindra en sådan genom en för stark begränsning; ty häri skulle otvifvelaktigt
ligga eu fara för splittring inom den tilltänkta partisammanslutningen.

136

Speciell motivering.

Röstsedeln bör naturligtvis så tydligt som möjligt upptaga hvem eller
hviika den röstande afser att utse. Uå identiteten ej nu, såsom vid det
omedelbara valet, utrönes före valet, bör valmannen så långt han kan själf
söka förebygga misstag. Och det bör därvid stå klart för honom att elektorerna
utses gemensamt för hela valkretsen och att det af sådan anledning
ej alltid kan vara nog att inom den kommun eller det valdistrikt, där valmannen
röstar, identiteten är tillräckligt tydlig. Utom namn, titel eller yrke
och hemvist kan det därför blifva nödigt att angifva äfven annan beteckning,
som utesluter misstag på person.

Att till elektor ej må utses annan än den, som själf är röstberättigad
inom valkretsen, torde vara en gifven följd af det medelbara valsättets grundtanke.

84-86 §§.

Röstsammanräkningen efter elektorsvalet torde af samma skäl, som gälla
i afseende å det omedelbara valet, böra verkställas af Konungens befallningshafvande.
Före den egentliga räkningen har Konungens befallningshafvande
att pröfva de afgifna röstsedlarnas giltighet. I fråga härom torde vara att
skilja mellan de fall, då röstsedel år i sin helhet ogin, och de fall, då röstsedel
endast delvis är ogiltig. Är röstsedel innesluten i kuvert, som ej är behörigen
stämpladt, eller som kan anses märkt; eller upptager röstsedeln mer
än dubbelt så många namn, som valkretsen äger utse riksdagsmän; eller har
till röstsedeln användts annat än hvitt papper eller kan röstsedeln eljest
anses märkt, torde sådan röstsedel ej kunna godkännas. Ej heller torde det
vara skäl att, om i valkuvertet inlagts två eller flera röstsedlar, godkänna
någon af dessa, äfven om de alla äro lika lydande.

Om däremot röstsedel upptager namn på någon, som ej är valbar, eller
om i afseende å något där förekommande namn ej fullt otvetydigt framgår,
hvem som därmed afses, synes det vara både onödigt och obilligt att af
dylik orsak underkänna hela sedeln; det torde vara nog att röstsedeln endast
i fråga om det sålunda angifna namnet är ogin. För enkelhetens skull torde
de öfriga namnen å röstsedeln ej vid sammanräkningen böra upptagas till
högre röstvärde, ån de skulle ägt, om röstsedeln varit beträffande alla namnen
giltig. Om således fyra namn äro upptagna på eu röstsedel, men denna
förklarats ogin beträffande ett af namnen, beräknas för ett hvart af de öfriga
tre namnen 1/i röst.

Skulle ett och samma namn hafva blifvit upprepadt på röstsedeln, lärer
med det af kommitterade föreslagna valsätt kunna antagas att upprepandet
skett af misstag; sådan röstsedel torde då få anses som om det ifrågavarande
namnet endast en gång därå förekomme.

Speciell motivering.

137

87 §.

Beträffande själ (Va sammanräkningen afses att de grunder, som föreslagits
i fråga om de omedelbara valen, här skola äga motsvarande tillämpning.
Röstsedlarna böra således ordnas i grupper efter antalet därå upptagna namn,
och från röstsedlarna i hvarje grupp antecknas huru många röster eller röstdelar
hvarje person erhållit. För sammanräkningen af de kvoter, som sålunda
erhållas, böra uppkomna bråktal uttryckas i hundradelar. Den summa,
som därvid för en hvar erhålles, torde, för undvikande af att elektorerna
skulle själfva komma att rösta med brutna tal, böra jämnas till närmaste hela
tal. Detta utgör då vederbörandes rösttal.

88 §.

Kommitterade hafva i den allmänna motiveringen antydt att det ej bör
tillåtas alla, som vid elektorsvalet erhålla röster, att deltaga i riksdagsmannavalet.
Detta är nödvändigt ur den synpunkten att de utsedda elektorerna ej
skola förlora den öfverblick öfver partiställningen, som metoden afser att vid
riksdagsmannavalet befordra. Då det medelbara valets syfte år att på ett
fåtal personer öfverflytta de olika partiernas röststyrka, skulle det verka högst
skadligt om de lokala intressena finge göra sig allt för mycket gällande.
Och om, såsom kommitterade förutsatt, kostnaden för elektorernas inställelse
vid detta val skall utgå af allmänna medel, ligger häri ytterligare ett skäl
att begränsa elektorernas antal. Å andra sidan åter måste metoden, om den
skall fylla sitt ändamål, tillse att de röster, som vid elektorsvalet afgifvas,
ej onödigtvis spillas. Fn medelväg mellan dessa sins emellan så olika synpunkter
bör då intagas, och på sådan grund hafva kommitterade ansett den
fordran kunna uppställas, att ingen må anses vald till elektor, så vida han
ej erhållit ett rösttal af minst 50.

91 och 92 §§.

Sedan röstsammanräkningen bragts till slut, torde elektorsvalets utgång
kungöras genom uppläsning af det vid förrättningen förda protokoll. Men
dessutom torde det vara i sin ordning att Konungens befallningshafvande till
eu hvar, som blifvit utsedd till elektor, låter meddela honom underrättelse
härom med angifvande af hans rösttal samt med erinran tillika om tid och
ställe för riksdagsmannavalet. Denna underrättelse synes i form af kallelsebref
höra genom kronobetjäningens försorg bevisligen tillställas vederbörande elektor.
Detta kallelsebref kan sedan gälla såsom fullmakt vid riksdagsmannavalet.

138

Speciell motivering.

93-97 §§.

Såsom förut i den allmänna motiveringen är nämndt afses att den
gruppering i partier, som det proportionella valet förutsätter, skall vid tillämpning
af det medelbara valsättet åstadkommas vid det slutliga val, ur
hvilket riksdagsmännen framgå. På det att denna gruppering må, såvidt
möjligt, kunna försiggå utan störande inverkan af elektorernas enskilda sträfvande^
torde det vara nödigt att så anordna riksdagsmannavalet, att grupperingen
blir en valhandling för sig och valet af riksdagsmän en annan, senare
valhandling. När således elektorerna sammankomma, torde en viss anståndstid
böra lämnas dem att åstadkomma de nödiga sammanslutningarna. För sådant
ändamål torde icke behöfva anslås längre tid än högst fyra timmar. Konungens
befallningshafvande har således vid förrättningens början att bestämma en viss
tid, högst fyra timmar därefter, inom hvilken elektorerna skola inlämna skriftlig
anmälan om huru de vilja sammansluta sig i partier eller grupper. Då
Konungens befallningshafvande behöfver någon tid för att uträkna gruppernas
olika styrka och det antal riksdagsmän, som bör tillkomma hvarje grupp,
kan valhandlingen ej fortsättas omedelbart efter utgången af den tid, som för
ingifvande af anmälan om gruppering blifvit bestämd. Senast fyra timmar
efter sistnämnda tid torde dock valhandlingen ånyo kunna upptagas.

När de gjorda sammanslutningarna blifvit anmälda, torde Konungens
befallningshafvande hafva att uppföra de olika grupperna å en förteckning
med angifvande af hvarje grupps rösttal. Då hvarje elektor nu äger att förfoga
öfver det rösttal, med hvilket han själf blifvit till elektor utsedd, erhålles
gruppens rösttal genom att sammanräkna alla de elektorers rösttal, hvilka
tillsammans utgöra en grupp. Har någon elektor ej anslutit sig till viss
grupp, bör han anses bilda en grupp för sig, och hans rösttal utgör då den
gruppens rösttal.

De platser, som vid valet skola besättas, kunna nu fördelas mellan de
skilda grupperna. Denna fördelning torde, i öfverensstämmelse med hvad i afseende
å platsfördelningen mellan de olika listorna vid det omedelbara valsättet
föreslagits, böra ske enligt D’Hondts regel. Sedan fördelningen är verkställd,
kan Konungens befallningshafvande å nyss nämnda förteckning utsätta det
antal platser, som tillkommer hvarje grupp.

98 §.

Såsom ofvan är nämndt skola elektorerna ånyo sammanträda senast åtta
timmar efter valförrättningens början, eller senast klockan 7 e. m. För

Speciell motivering. 139

dem bör då framläggas förteckningen å de bildade grupperna jämte deras
rösttal och det antal platser, en hvar grupp äger tillsätta. Då emellertid
partiställningen först nu kan anses vara offentliggjord, och någon tid synes
böra beredas elektorerna att öfverväga huru de vilja rösta, hafva kommitterade
föreslagit att det slutliga valet skall äga rum nästföljande dag å den
tid, senast klockan It förmiddagen, som Konungens befallningshafvande skulle
äga bestämma.

99 §.

Vid det slutliga valet torde det blifva nödvändigt att röstningen inom de
olika grupperna sker i viss ordning. Härvid torde det vara lämpligt att grupp
med mindre rösttal väljer före grupp med större rösttal. I händelse att två
eller flera grupper äga lika rösttal, synes ordningen dem emellan böra bestämmas
genom lottning.

100 och 101 §§.

Förutsättningarna för tillämpning af den enkla kumulativa metoden äro
vid det slutliga valet ganska gynnsamma. De väljande äro till antalet jämförelsevis
få. Antalet platser, som tillkommer en grupp, är kändt, och de
särskilda elektorerna veta ock röstsiffrorna inom gruppen.

Valet kan nu ske efter upprop. Hvarje elektor må gifva sitt rösttal
odeladt åt en eller fördela det i lika delar på flera olika personer. Då i
sistnämnda fall det icke kan ligga någon mening i att sträcka fördelningen
utöfver det antal riksdagsmän, gruppen äger utse, torde en begränsning i
sådan riktning vara lämplig och naturlig.

103 och 104 §§.

Om, såsom mången gång kan antagas blifva händelsen, alla inom en
grupp afgifna röstsedlar äro lika lydande och de upptaga jämnt så många
personer, som gruppen äger utse riksdagsmän, kunna dessa personer omedelbart
förklaras valda. Men kan valets utgång ej på detta sätt omedelbart
bestämmas, måste sammanräkning ske af hvars och ens rösttal. Denna sammanräkning
verkställes på förut angifvet sätt. Dock, då det möjligen icke
skulle bereda någon lättnad att särskildt sortera röstsedlarna efter antalet
därå upptagna namn, kunna rösttalen nu måhända direkt uppskrifvas.

De som härvid, intill det antal gruppen äger utse, erhålla högsta rösttalen,
äro valda till riksdagsmän. Vid lika rösttal torde utgången bestämmas
genom lottning.

140

Speciell motivering.

105 och 106 §§.

Den möjlighet är emellertid ej utesluten att elektorerna vid valet inom
en grupp kumulera så starkt, att ej alla gruppen tillkommande platser blifva
på en gång tillsatta. I sådant fall bör genast inom gruppen företagas nytt
val för tillsättande af den eller de återstående platserna.

Äfven kan inträffa att en af de valda riksdagsmännen före valförrättningens
slut afsäger sig uppdraget. Om då vid själfva valtillfället afsägelsen pröfvas
giltig, torde inom den grupp, som utsett den afgångne, jämväl anställas nytt
val för tillsättande af den lediga platsen. Elektorerna inom en grupp, som
redan utsett riksdagsmän, böra således kvarstanna till dess att valförrättningen
i sin helhet afslutats.

107 §.

Den utväg, listsystemet erbjuder att utan anställande af ett direkt val fylla
de ledigheter inom kammaren, som efter valet uppkomma, står ej till buds
vid tillämpning af det medelbara valsättet. Det synes då, för att de olika
partierna inom valkretsen fortfarande skola vara proportionellt representerade,
blifva nödvändigt att samtidigt med valet af riksdagsmän utse suppleanter.
Dessa torde böra väljas till samma antal som riksdagsmännen, men valet af
suppleanter torde icke böra ske förr, än alla grupper utsett riksdagsmän.
När således alla valkretsens riksdagsmän blifvit utsedda, hafva de olika
grupperna att i enahanda ordning, som förut iakttagits, skrida till val af
suppleanter, hvarje grupp till det antal, som den utsett riksdagsmän. Detta
val sker i öfrigt på alldeles samma sätt som riksdagsmannavalet. Äro af
en grupp två eller flera suppleanter utsedda, utrönes ordningen dem emellan
efter storleken af deras rösttal, eller, vid lika rösttal, genom lottning.

in §.

Af hvad förut är sagdt följer att, om efter förrättadt val en ledig blifven
plats i kammaren skall fyllas, denna plats bör besättas från samma grupp,
som utsett den afgångne. Den af suppleanterna, som är närmast i tur och
finnes vara valbar, inträder då på den lediga platsen. I fråga om själfva
förfarandet vid den offentliga förrättning, hvarigenom den lediga platsen besättes,
torde böra gälla hvad under 70 § anförts.

Speciell motivering.

141

112 §.

Det är i allmänna motiveringen framhållet att den afhandlade medelbara
metoden verkar proportionellt. Förutsättningen härvid är dock att alla utsedda
elektorerna infinna sig vid riksdagsmannavalet. Men om någon elektor
skulle uteblifva, kan valresultatet däraf blifva märkbart beroende. Faran fölen
oriktig utgång är naturligtvis större, i samma mån den uteblifne elektorns
rösttal är stort, och skulden för den oriktiga utgången skulle med fog kunna
tillskrifvas metoden, om den uteblifne haft laga förfall. Det ligger då nära till
hands att tillåta elektorer att på andra elektorer öfverlåta sin röstkraft. Det
uppdrag, elektorerna af sina valmän erhållit, synes dock vara af den personliga
art, att rätt att på annan öfverlåta hela detta uppdrag ej torde vara med
uppdragets natur förenligt. Då det emellertid i främsta rummet är partiet,
som utsättes för den befarade olägenheten, vore det önskvärdt om partiets rätt
kunde på något sätt tillvaratagas. Svårigheten härvid är att partisammanslutningarna
ske vid själfva valet och att dessförinnan ett visst parti ej kan
med något namn betecknas. En lämplig utväg synes likväl kunna beredas,
om hvarje elektor före valet ägde att till Konungens befallningshafvande insända
eu skriftlig anmälan att han, därest han icke är vid valet närvarande,
önskar sluta sig till samma parti, som annan nanmgifven elektor. Och om då
den grupp, till hvilken denne sistnämnde elektorn vid valet ansluter sig, tillgodoräknas
den uteblifne elektorns rösttal, synes den befarade olägenheten
vara för partiet undanröjd. Anmälningsskriften torde böra inneslutas i ett
försegladt kuvert med påskrift, utvisande kuvertets innehåll. På det att den
föreslagna utvägen ej må i onödan komma till användning, torde det vara
nödvändigt att anmälningsskriften icke får brytas i annan händelse, än att å
valdagen visar sig att afsändaren är af laga förfall hindrad att komma tillstädes.
Af hvad nu är sagdt följer att vid omröstningen inom gruppen för
utseende af riksdagsmän valrätt för den uteblifne elektorns rösttal ej må utöfvas,
såvida han då icke själf kommit tillstädes och begagnar sin valrätt.

113 §.

Kommitterade hafva förut uttalat såsom sin uppfattning att elektorerna
böra för inställelsekostnaden tilläggas ersättning af statsmedel. Denna ersättning
torde dock höra utgå endast såsom elt bidrag till kostnadernas utgörande.
Kommitterade hafva därför föreslagit alt ersättningen endast skall
afse resekostnaden.

142

Speciell motivering.

VIII Kap.

Allmänna bestämmelser och tillämpningsstadganden.

116 och 117 §§.

I hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad i kommunalförordningarna är för
liknande fall stadgadt torde inga andra äga att afsäga sig uppdrag att vara ledamot
i valnämnd eller extra ledamot af magistrat vid valförrättning, än de under
116 § upptagna personer.

Menar någon att val af ledamöter i valnämnd icke skett i laga ordning,
torde han äga att hos Konungens befallningshafvande anföra besvär före
klockan 12 å femtonde dagen från den dag, då valet hölls. År någon missnöjd
därmed att af honom gjord afsägelse af uppdrag, som nyss är nämndt,
icke godkänts, torde han äga att söka rättelse i beslutet inom lika besvärstid,
räknad från dagen för beslutets meddelande.

121 §.

Kommitterade hafva förut såsom sin åsikt uttalat att kostnaden för de anordningar
inom vallokalerna, som afse valhemlighetens tryggande, bör bestridas af
kommunerna. Af samma skäl torde kommunerna äfven böra gälda utgifterna
för skrifmaterialier och stämplar äfvensom för kungörelse rörande röstlängdens
framläggande till granskning.

Förslaget till ändring af vissa §§ i regeringsformen och

riksdagsordningen.

Regeringsformen.

§ 49.

Då, beträlfande valen till andra kammaren, riksdagsordningen enligt
kommitterades förslag endast skulle innehålla grunderna för kammarens bildande,
men öfverlämna de närmare bestämmelserna härom åt vallagen, har
ordet »stadgar» i förevarande § utbytts mot »angifver».

Speciell motivering. 143

§ 87.

I fråga om den föreslagna vallagen hafva kommitterade utgått från att
den skall stiftas af Konung och Riksdag gemensamt. Bestämmandet häraf
torde hafva sin rätta plats i regeringsformen. Lämpligt sjmes härvid vara
att § 87, som omnämner flertalet af de lagar, hvilka stiftas af Konung
och Riksdag gemensamt, äfven innehåller bestämmelse om sättet för vallagens
tillkomst. Då likväl denna lag är af annan natur, än de i § 87 omförmälda
lagar, har bestämmelsen intagits i ett särskildt moment, hvars affattning gjorts
så vidsträckt, som med ett grundlagsstadgandes allmänna karaktär torde
öfverensstämma.

Riksdagsordningen.

§§ 10-13.

I § 25 af gällande riksdagsordning upptages såsom för båda kamrarna
gemensam en bestämmelse om valsedlars beskaffenhet och giltighet med mera.
Enär denna bestämmelse enligt kommitterades förslag icke längre skall äga
tillämpning på valen till andra kammaren, har bestämmelsen med en däraf
föranledd redaktionsförändring blifvit under § 10 intagen bland de stadganden,
som hafva afseende på första kammarens bildande, och i sammanhang därmed
hafva nuvarande §§ 10—12 erhållit förändrad paragrafbeteckning.

b) Andra Kammaren.

§ 14.

Enligt kommitterades förslag till vallag kommer den nu gällande åtskilnaden
mellan stad och land att bortfalla. Hvad nuvarande § 13 mom. 1
därom innehåller bör således upphöra att gälla. Men i öfrigt återfinnes stadgandets
innehåll i den af kommitterade föreslagna § 14.

§ 15.

Såsom i den allmänna motiveringen (sid. 84) närmare utvecklats, hafva
kommitterade velat föreslå alt länsindelningen i allmänhet skall läggas till
grund för valkretsindelningen, men att lagen i vissa fall bör medgifva undantag
från denna regel. I afseende härå hafva kommitterade föreslagit att
städer, hvilkas folkmängd uppgår till minst 3/23o af rikets folkmängd, skola

144

Speciell motivering.

bilda egna valkretsar. Då kommitterade afsett att valkretsindelningen skall
verkställas af Konung och Riksdag gemensamt, torde förutsättningen för
att en stad må bilda egen valkrets icke lämpligen böra göras beroende af
folkmängdens storlek vid början af det år, som närmast föregår en treårsperiod.
Uppgift rörande folkmängden i rikets olika delar offentliggöres i regel
först omkring medlet af maj månad, och det skulle kunna tänkas att, om vid
början af året näst före eu valperiod folkmängden i en stad uppnått V230
af rikets folkmängd, detta förhållande icke blefve kändt så tidigt, att Riksdagen
under då pågående riksmöte skulle hinna att behandla fråga om denna
stads utbrytande från omgifvande valkrets. Äfven i annat hänseende är det
af vikt att tidpunkten, vid hvilken den folkmängdssiffra skall vara uppnådd,
som berättigar stad att välja själfständigt, ej förlägges alltför nära intill valperiodens
början. Om ett län är deladt i två valkretsar, och någon af länets
städer skall bilda egen valkrets, kan det möjligen blifva lämpligt att återstoden
af länet sammanslås till en valkrets, och det är då antagligt att förslag
därom väckes i sammanhang med frågan om stadens utbrytning ur den omgifvande
valkretsen. Antagligen komme meningarna om en ifrågasatt sammanslagning
att blifva ganska mycket delade. I alla händelser torde frågan vara
af beskaffenhet att böra noga utredas och öfvervägas. Det skulle därför vara
mindre lämpligt, om beslutet ovillkorligen måste i en hast fattas omedelbart
efter det stadens rätt att bilda egen valkrets blifvit känd.

Har en stad en gång uppnått sådan folkmängdssiffra, att den på grund
däraf må välja själfständigt, lärer det sällan inträffa att den sedermera ej
skulle kunna uppvisa en folkmängd af minst tre gånger riksvalkvoten. Eu
öfvergående olycka eller annan tillfällighet skulle dock kunna orsaka att
stadens folkmängd vid en viss tidpunkt ej'' fullt når upp till den erforderliga
storleken. Då eu sådan tillfällighet ej synes böra verka till rubbning af
valkretsindelningen, hafva kommitterade afsett att staden fortfarande skall
utgöra egen valkrets, helst den ju i alla händelser, så länge öfverskottstalet
utöfver 2/23o af rikets folkmängd ännu icke alltför mycket understiger riksvalkvoten,
"på grund däraf bör få välja tre riksdagsmän. Men skulle vid början
af andra året före en treårsperiod stadens folkmängd hafva i förhållande till
rikets folkmängd så nedgått, att den understiger V90 af folkmängden i riket,
kan det befaras att staden ej längre får välja tre riksdagsmän. Enligt
förslaget skall den då ingå i omgifvande valkrets, och 1 § vallagen i öfverensstämmelse
därmed ändras.

Under 1 § vallagen äro de skäl anförda, som enligt kommitterades
mening böra föranleda att vissa län delas i två valkretsar. Den allmänna
bestämmelse, på grund hvaraf sådan delning må kunna ske, hafva kommitterade
intagit i nu förevarande §.

Speciell motivering.

145

§ 16.

I den allmänna motiveringen (sid. 85) hafva kommitterade angifvit den
grund, enligt hvilken fördelningen af riksdagsmännens antal på de särskilda
valkretsarna synts böra ske. Denna grund är densamma, som nu tillämpas
i afseende å fördelningen af första kammarens ledamöter.

Genom folkmängdens olika tillväxt i olika valkretsar måste emellertid
den fördelning, som en gång uppgjorts, tid efter annan underkastas vissa
jämkningar. Från rättvisans synpunkt torde det vara bättre, ju oftare dessa
jämkningar vidtagas. Rubbningarna blifva då ock mindre märkbara. Af
dessa skäl hafva kommitterade föreslagit att fördelningen skall verkställas för
hvarje riksdagsperiod och grundas på folkmängden vid början af året näst
före en hvar af dessa perioder. I öfverensstämmelse med hvad nu för motsvarande
fall gäller torde fördelningen böra fastställas af Konungen.

§ 18.

Om ledamot af andra kammaren afgår innan den tid tilländalupit, för
hvilken han blifvit vald, skall enligt nuvarande § 15 mom. 2 riksdagsordningen
nytt val anställas för den återstående tiden. Enligt kommitterades förslag
kommer däremot något nytt val ej att erfordras för den lediga platsens
fyllande. Med bortseende från denna olikhet är förevarande § i öfrigt lika
med nuvarande § 15 riksdagsordningen.

§ 19.

I fråga om det valsätt, som skall lända till efterrättelse vid valen till
andra kammaren, torde i riksdagsordningen böra såsom regel stadgas att
valen åro proportionella och omedelbara.

Likasom enligt nuvarande § 16 riksdagsordningen vissa kommuner med
frångående af det såsom regel där föreskrifna medelbara valsätt äga att begagna
del omedelbara valsättet, om beslut därom fattas af de röstberättigade,
så torde på motsvarande sätt nu kunna stadgas att valkrets, som vill begagna
proportionellt medelbart valsätt, må äga rätt därtill, därest af de röstberättigade
så beslutas. De i § 16 riksdagsordningen gifna föreskrifter rörande tillkomsten
af sådant beslut hafva kommitterade oförändradt upptagit; dock att,
då beslutet torde böra träda i kraft först vid det val, som näst efter eu
månad från utfärdandet af den därom utgångna kungörelse utsättes, kommitterade
utbytt ordet »inträffar» mot »utsättes».

146

Speciell motivering.

Beslut om antagande af det medelbara valsättet i stället för det omedelbara
skall således fattas af de vid riksdagsmannaval röstberättigade. För så
vidt det skall blifva möjligt för eu valkrets att, när det proportionella valsättet
första gången tillämpas, därvid få begagna medelbara val, är det tydligen
af vikt att röstlängd finnes i alla kommuner upprättad så tidigt före
valets hållande, att de röstberättigade kunna fatta beslut om förändringen.
Det är härvid ej tillräckligt att röstlängd finnes upprättad för det år, då valet
skall hållas, utan de röstberättigade böra i röstlängd uppföras åtminstone året
näst före valåret. Då emellertid bestämmelserna om röstlängd äro föreslagna
att intagas i vallagen, blir häraf en följd att vallagen måste träda i kraft
ungefär samtidigt med ändringarna i grundlagen eller senast ett år före det,
då proportionellt val första gången skall hållas.

Den i 107 § vallagen föreslagna bestämmelse, enligt hvilken jämte
stadgadt antal riksdagsmän skola väljas lika många suppleanter, torde innefatta
en nyhet, som synes böra förutsätta att grundlagen därom innehåller
stadgande.

Utöfver hvad nu är nämndt bör grundlagen icke ingå på föreskrifter
om själfva valen, utan den lärer i fråga om de närmare bestämmelserna
därom kunna hänvisa till vallagen.

§ 20.

Kommitterade hafva antagit att de bestämmelser rörande valbarhet, som
kunna varda gifna, skola äga tillämpning äfven i fråga om de suppleanter,
som vid medelbara val utses.

§ 21.

Ehuru den i nuvarande § 20 riksdagsordningen intagna föreskrift om utfärdande
af fullmakt för vald riksdagsman icke lärer vara af den betydelse,
att dess bibehållande i grundlag är i sig själft befogadt, hafva kommitterade
ändock med hänsyn till det sammanhang, denna föreskrift äger med § 32
riksdagsordningen, ansett det hufvudsakliga i föreskriften kunna med nödig
förändring kvarstå, hvaremot formulär till fullmakt intagits i vallagen.

§ 22.

Förevarande § motsvarar nu gällande § 21 riksdagsordningen med den
redaktionsförändring, som är eu följd däraf att enligt kommitterades förslag
Konungens befallningshafvande skall vara valförrättare.

Speciell motivering.

§ 23.

147

Om, såsom kommitterade föreslagit, Konungens befallningshafvande skall
vara valförrättare, torde däraf följa att besvär öfver val till andra kammaren
höra i likhet med besvär öfver val till första kammaren anföras direkt bos
Konungen. Äfven i fråga om andra åtgärder, som Konungens befallningshafvande
vidtagit och som stå i omedelbart samband med själfva valet, —
t. ex. de beslut Konungens befallningshafvande kan hafva meddelat vid
pröfning af besvär öfver anmärkning mot röstlängd eller vid pröfning af
föreslagna kandidaters valbarhet, — torde klagan föras i enahanda ordning.
Likaså lärer, där någon vill klaga öfver beslut, hvarigenom af honom gjord
afsägelse af riksdagsmannauppdrag ej blifvit godkänd, sådan klagan höra ske
direkt hos Konungen. Vid affattande! af förevarande stadgande hafva kommitterade
sökt att bibehålla så mycket som möjligt af de i nu gällande § 22
riksdagsordningen gifna föreskrifter. Dock hafva kommitterade med hänsyn
till den blifvande valförrättningens något vidlyftigare beskaffenhet ansett att
utlämnande af protokollsutdrag till klaganden bör ske inom högst tre dagar
efter det begäran därom framställes, och att besvären böra ingifvas senast
inom tio dagar efter valförrättningens slut.

c) Gemensamma bestämmelser.

§ 25.

Förevarande § motsvarar nuvarande § 24 med det tillägg, som föranledes
af den bestämmelse, kommitterade föreslagit i 112 § vallagen.

§ 27.

Under förutsättning att såsom villkor för att någon skall kunna väljas
till ledamot i andra kammaren stadgas att han äger valrätt inom den valkrets,
för hvilken han väljes, kan någon icke blifva vald till ledamot af denna
kammare för två eller flera valkretsar. Ordet: »endera» i förevarande § har
därför i kommitterades förslag utbytts mot: »Första Kammaren».

§ 28.

Den förändrade redaktion, förevarande § erhållit, sammanhänger därmed
att sådana ledigheter, hvarom bär talas, enligt kommitterades förslag icke,

148

Speciell motivering.

såvidt angår andra kammaren, skola fyllas genom val, utan på det sätt,
hvarom i förslaget till vallag närmare utvecklats.

§ 38.

Kommitterade hafva antagit att det skall åligga konstitutionsutskottet
att meddela utlåtande öfver väckta förslag till stiftande, ändring, förklaring
eller upphäfvande af vallag.

Det skulle kunna ifrågasättas, huruvida icke äfven § 53 regeringsformen
borde undergå eu mot förevarande lagrum svarande förändring; men då förstnämnda
lagrum, såsom af en jämförelse med riksdagsordningen synes framgå,
icke afser att fullständigt uppdraga gränserna för de särskilda utskottens verksamhet,
hafva kommitterade ansett sådan åtgärd obehöflig.

SÄRSKILDA MENINGAR.

151

Särskilda meningar:

af herr Berg:

Bland de talrika metoder för proportionella val, som kommitterade genomgått
och granskat, synes mig ingen i allmänhet äga så stora förtjänster och
verka så fullt tillfredsställande exakt för olika meningsgruppers representation
i förhållande till hvar och ens genom eu omröstning ådagalagda styrka som
professor Phragméns så kallade andra metod. Men äfven om denna metod,
hvilken icke är förenad med listval utan sålunda lämnar full frihet för de
röstande att välja sina kandidater, ställer sig enkel och lättfattlig i fråga om
själfva omröstningen och förberedelserna därtill, så är dock metoden förenad
med eu så invecklad och svårfattlig procedur i fråga om de räkneoperationer,
som måste verkställas för utrönande af valets resultat, att det för den stora
mängden af valmän skulle förefalla såsom en olöslig gåta, huru detta resultat
vunnits; och under sådana förhållanden torde metoden icke kunna förordas
till antagande.

Ty alldeles tydligt är, att det förslag kommitterade nu hafva att afgifva,
måtte, såsom äfven vid kommittéens tillsättning af föredragande departementschefen
framhölls, icke allenast föra till ett i möjligaste måtto rättvist resultat
utan äfven vara enkelt och lättfattligt. Utan att sådan enkelhet och lättfattlighet
förefinnas i fråga om en valmetod, kan någon verklig tilltro till den
rättvisa innebörden däri icke påräknas; och utan att en föreslagen valmetod
lyckas tillvinna sig en sådan tilltro, kan den icke påräkna den behöfliga
sammanslutning, som utgör villkor och nödvändig förutsättning för metodens
antagande.

Finnas då dessa egenskaper — rättvisa, enkelhet och lättfattlighet —
hos det åt kommitterade framlagda förslag till omedelbara val? Jag skall
söka i korthet besvara denna fråga, under det att jag vill till annat sammanhang
uppskjuta mitt bedömande beträffande kommitterades förslag om de
medelbara valen.

Vid besvarande af den uppställda frågan vill jag, hvad först angår enkelheten
och lättfattligheten, obetingadt medgifva och påstå, att förslagets bestämmelser
rörande de omedelbara valens förrättande inom kommunerna och hvad

152

Herr Berg.

som bör föregå denna valprocedur erhållit den klara och tydliga sammanfattning,
att dessa bestämmelser kunna lätt förstås af hvarje valman med
nutida folkskolebildning. Bestämmelserna åter rörande slutliga omrangeringen
af vallistorna (35 §) samt tillvägagåendet vid rösternas sammanräknande och
platsernas fördelning (§§ Öl — 63), hvilket allt verkställes af Konungens befallningshafvande,
äro väl af en betydligt mera invecklad beskaffenhet; och
för det stora flertalet af valmän fordras det nog mycken vakenhet och eftertanke
för att komma till insikt, huru och hvarför maskineriet bör verka på
föreskrifvet sätt och på Indika grunder det vunna valresultatet måste anses
motsvara den proportionaliter man uppställt såsom ett rättvisans kraf; men
detta räkneproblem, med tillämpning af eu gifven regel och belyst af exempel,
är dock icke svårare än att det bör kunna förstås af hvarje person med
vanlig fattningsgåfva och någon skolunderbyggnad. De nu ifrågavarande bestämmelserna
äro för öfrigt icke mera invecklade utan tvärtom helt visst
lättare att fatta än hvad fallet är med t. ex. bestämmelserna i Belgiens vallag
af 1899 med sin instruktion för valmännen, omfattande 267 paragrafer, och
de särskilda vallagarne i de Schweiziska kantonerna; och hvem vågar väl
påstå, att folkbildningen i vårt land och den däraf härflytande förmågan att
uppfatta sådana bestämmelser skulle stå lägre än uti nämnda och andra
länder.

Jag tror sålunda, att man icke bör hysa några farhågor att den af kommitterade
föreslagna metoden skulle vara allt för invecklad, äfven om man
måste erkänna att ännu enklare och lättfattligare metoder gifvas och icke
får lämna ur räkningen att en eller annan af dessa kan leda till lika tillfredsställande
resultat.

Och hvad angår rättvisan uti den föreslagna metoden, så har jag ingen
anledning att i hufvudsak skilja mig från kommitténs uppfattning om lämpligheten
af D’Hondts fördelningsregel, äfven om jag uti ett par speciella punkter
icke kan ansluta mig till de fördelningsregler, som uti §§ 63 och 64 äro
föreslagna.

Jag anser nämligen tvifvelaktigt om det stadgandet i 63 § är lämpligt,
som bjuder att, om i fråga om någon plats två eller flere jämförelsetal äro
lika, den lista äger företräde, hvars rösttal är störst. Bättre torde då vara
att lotten får afgöra frågan likasom vid ett annat i 4 mom. af 63 § angifvet
fall. Och jag kan icke annat än finna betänklig den föreskriften i § 64 att
mandat såsom riksdagsman kan tillerkännas en kandidat, som icke personligen
erhållit något röstetal, d. v. s. en kandidat, som, efter hittills vanligt
sätt att betrakta saken, icke erhållit någon enda röst och åt hvilken personligen,
efter den föreslagna nya ordningen, någon valman icke heller gifvit sin
röst eller del däraf.

Herr Berg.

153

Dock, dessa nu framställda anmärkningar äro af den beskaffenhet, att,
om man finner dem befogade, de kunna undanrödjas utan att kommitténs
metod därigenom faller eller ens väsentligen rubbas.

Men härförutom förekomma ett par omständigheter, som bos mig framkallat
en allvarsam tvekan, huruvida detta förslag är i alla hänseenden lämpligt
och ändamålsenligt. Jag är nämligen tveksam, huruvida ett listvalssystem,
sådant som det föreslagna, kan vara med vår uppfattning om politisk
frihet öfverensstämmande och huruvida de stora valkretsarna äro för våra
förhållanden passande och i öfrigt lämpliga.

Listvalen äro ju icke i vårt land fullkomligt främmande, då ett frivilligt
begagnande af vallistor länge förekommit vid sådana riksdagsmannaval, där
flera representanter på eu gång blifvit utsedda. Redan denna art af listval
har emellertid blifvit hårdt bedömd och klandrad af en motionär i riksdagen*),
som uti en år 1888 väckt motion därom, att alla riksdagsmannaval i städerna
skulle företagas på det sätt, att vid hvarje val utsåges endast en riksdagsman,
bland annat framhöll, att det vore nogsamt kändt, att det nu föreskrifna
sättet för val af politiska personer tillintetgjorde all själfständighet och
egen ompröfning af valmannen, som därigenom tvingades att helt viljelöst
bära fram den tryckta lista, man stucke i hans hand eller ock nedlägga eller
bortkasta sin röst.

För min del kan jag väl icke dela denna uppfattning, i all synnerhet då
uttalandet afser eu frivillig form af listva]. Likasom uti så många andra af
lifvets förhållanden är äfven, då frågan gäller val af representanter i riksförsamlingen,
sammanslutning af nöden för att individen skall betyda något
och härutinnan komma till sin rätt; och eu sådan sammanslutning vid riksdagsmannaval,
hvilken sker genom partibildningen, finner ju sitt kraftigaste
och verksammaste uttryck genom gemensamma listor, som stå till buds för
dem, Indika finna med sin åsikt öfverensstämmande att däraf begagna sig.
Jag vill sålunda icke på något sätt förneka nyttan och ändamålsenligheten
eller — i vissa fäll — nödvändigheten af partilistor, då begagnandet däraf är
fakultativt frivilligt. Men något annorlunda ställer sig nog saken, då, såsom
uti kommitténs förslag, frågan blir om obligatoriska listor, hvilka valmannen
måste frambära, om han vill deltaga i valet. Valmannen ställes då ofta inför
alternativet, att antingen rösta på någon eller några af de kandidater,
som andra valmän i lagstadgad ordning föreslagit eller ock nedlägga sin röst.
Väl är det sant, att hvarje valman har rättighet att i förening med eif
visst antal andra valmän föreslå kandidater; men gifvet är att af eu sådan

*) O. H. Forssell.

154

Herr Berg.

rätt kommer endast ett fåtal valmän att begagna sig, och de öfriga blifva då
icke sällan försatta i den ställningen att de äro förhindrade att gifva sina
röster åt den eller dem, som de finna värdigast och för hvilka de hysa det
största förtroendet. — I sådana fall kan den ofvannämnde motionärens, yttrande
komma att kännas såsom en bitter sanning.

Af dessa skäl är jag, såsom jag förut antydt, tveksam om en sådan
anordning med listval öfverensstämmer med vår urgamla uppfattning och
välgrundade fordran att man äfven i politiska ting må äga rätt att handla
endast efter egen öfvertygelse.

Jag kommer nu till frågan, huruvida de af kommittén föreslagna stora
valkretsarna äro för våra förhållanden passande och lämpliga.

Kommittén har utgått från den synpunkten att, ju större valkretsarna
äro, desto bättre kommer vid fördelningen af platserna proportionaliteten mellan
partierna till sin rätt; och därför har kommittén i regeln antagit länet såsom
valkrets. Det kan icke förnekas att nämnda synpunkt i viss mån har
sitt berättigande; men anordningen med valkretsar, uti hvilka ett större antal
representanter skola väljas, lämpar sig näppeligen för glest befolkade
bygder, där hvarje valkrets sålunda måste omfatta mycket stora ytvidder, i
vissa fall uppgående för en valkrets till 50,000, ja, i ett fall till mera än

100,000 kvadratkilometer. Man kan nämligen icke i allmänhet hos valmannen
uti ett så stort territorium vänta eller begära den personalkännedom,
som är nödvändig för att bedöma hvilka kandidater inom det stora territoriet
böra uppställas såsom, från valmannens politiska ståndpunkt sedt, de lämpligaste
och som tillika hafva utsikt att blifva valda. Man kan icke heller
med någon sannolikhet antaga, att valmännen från de så långt från hvarandra
skilda delarna inom en så stor valkrets skulle underkasta sig den uppoffring
af tid och kostnader, som ovillkorligen skulle erfordras för åstadkommande
af en partiledning, hvilken, grundad på allmännare förtroende, borde utgöra
ett sant uttryck för partiets uppfattning och åskådning. Men utan sådan
personalkännedom, som ofvan säges, och utan verklig partiledning skulle valmannen
så lätt falla för den nära till hands liggande frestelsen att välja sina
kandidater bland sin närmaste omgifning: en s. k. lokalpatriotism blefve så ofta
den för honom bestämmande och härigenom komme att uppstå socken-,
härads- och bygdekandidater. Genom ett sådant tillvägagående skulle emellertid
krafterna inom den meningsgrupp, hvars valmän handlade på detta sätt,
blifva ohjälpligt splittrade och valet leda därhän att den gruppen icke finge
några representanter eller åtminstone icke det tillbörliga antal, hvartill dess
styrka borde berättiga.

Det kan äfven tänkas såsom en ingalunda osannolik möjlighet att vid

155

Herr Berg.

val uti mycket störa valkretsar ett större antal af de utsedde representanterna
komme att tillhöra en och samma del af länet. Blott proportionaliteten
mellan partierna härvid blefve tillbörligen tillgodosedd och de utsedde representanterna
vore lämpliga, tinnes ju icke något väsentligt att anmärka emot
den antydda möjligheten; men om eu sådan möjlighet blefve verklighet, skulle
förhållandet allt bra mycket strida mot den häfdvunna och alltjämt förhärskande
uppfattningen att, i den mån sådant lämpligen kan ske, representanter
höra finnas från de skilda delarne af ett län — en uppfattning som alls icke
är något utslag af den obehöriga lokalpatriotism, hvarom förut talats, utan
motiveras däraf att sakkunskap om förhållandena i alla trakter af vårt land
bör finnas inom representationen. — Genom tre- och fyramansvalkretsar
blefve den antydda eventualiteten naturligtvis betydligt begränsad, så att därigenom
större garantier funnes att representanter från skilda delar af ett
län ingå.

Hela naturen hos de proportionella valen, vare sig de nu anordnas uti
stora eller små valkretsar, krafvel1 en väl genomförd valledning för olika
meningsgrupper. Med en sådan valledning verka dessa val väl; utan en sådan
ledning öfverlämnas mycket åt slumpen. Men huru mycket svårare är
det icke att genom samverkan af valmän från många skilda orter åstadkomma
eu sådan valledning uti stora valkretsar med ett representantantal af
8, 10, 12 och därutöfver, än hvad det skulle vara uti smärre valkretsar,
med tre eller fyra representanter. Och huru lätt faller icke till följd af dessa
svårigheter uti de stora valkretsarna hela makten och inflytandet i händerna på
några få kanske själfvalde ledare, som sålunda få det öfvervägande afgörande! i
sina händer. Uti smärre valkretsar, omfattande t. ex. ett par domsagor jämte
en eller två städer, är det jämförelsevis en ganska lätt sak för olika meningsgrupper
att hvar för sig bilda en valledning, uti hvilken de särskilda orterna
inom valkretsen kunna blifva representerade och till hvars sammansättning
valmännen inom dessa orter lämnas tillfälle att samverka och utan svårighet
äfven kunna detta. Förtroendet till valledningen växer i samma mån som
valmannen känner att han medverkat eller varit i tillfälle att medverka till
ledningens bildande och sammansättning.

Ännu eu omständighet, som är förenad med de stora valkretsarna, hatjag
att påpeka, den nämligen, att, om upphäfvande! af ett val uti eu enmansvalkrets
redan åstadkommer mycket besvär och understundom många andra
olägenheter, så skapar naturligtvis upphäfvande! af ett val, hvilket afser 10
kanske 14 representanter, mångfaldigt mycket större besvär och olägenheter
och alldeles säkert mera sådana än om valet afsett 8 eller 4 representanter.
Och om ett sådant val uti den stora valkretsen af den dömande myndigheten
icke upphäfdes, men till sitt resultat förändrades, möjligen till följd af

156

Iierr Berg.

någon utaf Konungens befallningshafvande icke uppmärksammad oformlighet
hos partiets lista --t. ex. vittnena kunna vara jäfviga eller på »god tro» hafva
underskrifvit vittnesmeningen — så kunde inträffa att detta parti inom ett helt län
blefve utan någon representant. Alldeles gifvet torde vara att, om nu vid valen
i enmansvalkretsar spekulationer för upptäckande af felaktigheter uti valet icke
saknas utan tvärtom stundom med ifver bedrifvas, skola dessa spekulationer
helt visst tilltaga uti intensitet och styrka, då det kan gälla att rubba ett
stort antal representanter och befrämja utsikten att få andra män valda.
Och icke må man föreställa sig, att en välbehöflig lag om röstlängd skall
omintetgöra de mera eller mindre berättigade klagomålen öfver riksdagsmannaval.
Många stötestenar skall en sådan lag undanrödja, det är att
hoppas och förutse; men många skiljaktiga tolkningar och tvisteämnen skola
i allt fall uppkomma. — Man vill i allmänhet så gärna antaga, att angående
en lag, som innehåller detaljerade bestämmelser, anledningarna till olika tolkning
skola blifva färre än uti eu lag med mera generellt affattade bestämmelser,
men erfarenheten gifver understundom vid handen ett helt annat förhållande.

Jag har nu i korthet framhållit de synpunkter, som framkalla min
tveksamhet angående kommitténs förslag rörande de omedelbara valen. Beträffande
kommitténs förslag till medelbara val vill jag fatta mig ännu
kortare.

Man torde utan tvekan kunna uppställa den satsen, att de proportionella
valen i allmänhet lämpa sig bättre för omedelbara val än för medelbara.
Skall den medelbara formen användas, blir ju nästan eu nödvändighet att
elektorn vid riksdagsmannavalet representerar samma röststyrka som den,
hvilken åstadkommit hans eget val. Detta åter kan föranleda därtill att ett
fåtal elektorer kunna uppträda med sådan styrka, att de behärska hela valet.
Hvad nu kommitténs förslag angår, så synes det gynna de stora meningsgrupperna
på bekostnad af de små, ett förhållande, som visar sig redan före
riksdagsmannavalet därutinnan, att elektorer, som erhållit mindre än 50 röster,
ej ens få deltaga uti riksdagsmannavalet och hvilket förhållande sedermera
vid själfva valet resulterar däruti att vid gruppbildningen alla vilja söka
allianser med de stora, inga med de små. — Den medelbara valmetoden i
denna form tilltalar mig därför icke.

Efter fullgörandet af hvad jag sålunda ansett vara min skyldighet: framläggandet
af de principiella betänkligheter jag hyser rörande några få delar
af kommitténs förslag, anser jag mig böra framställa konturerna till ett förslag,
som är betydligt enklare än kommitténs. Jag tillåter mig sammanfatta
dessa konturer uti nedannämnda punkter.

Herr Berg.

157

1. Antalet af andra kammarens ledamöter fördelas på rikets län, till
hvilka i fråga om riksdagsmannaval Stockholms stad är att hänföra, enligt
de grunder, som omförmälas i kommitterades förslag till §§15 och 1Ö riksdagsordningen.

2. Sedan denna fördelning ägt rum och sålunda blifvit bestämdt, huru
många riksdagsmän skola inom de särskilda länen utses, sker efter folkmängden
indelning i valkretsar för hvarje län gemensamt för stad och land, med
iakttagande däraf, att stad, som ej deltager i landsting, äger bilda särskild
valkrets eller valkretsar, om staden på grund af sitt invånareantal i förhållande
till hela länets invånareantal är berättigad till minst tre representanter;
att annan stad ej må delas inom särskilda valkretsområden; att
härads- eller tingslagsområdena bibehållas ostyckade inom samma valkrets
och undantag härutinnan endast må medgifvas om förhållandena därtill gifva
alldeles bestämd anledning; samt att valkretsarna utgöras antingen af tremansvalkretsar
(där tre representanter skola utses) eller af fyramansvalkretsar
(där fyra representanter skola utses) och endast, där sådant oundgängligen
för indelningens genomförande erfordras, af tvåmansvalkretsar (där två representanter
skola utses).

Efter 1902 års folkmängdssiffror borde valkretsindelningen ställa sig sålunda: -

Län e	11 e r stad.	Antal representanter.	Tremans- valkretsar.	Fyramans- valkretsar.	Tvåmans- valkretsar.
Stockholms stad.................................	14	2	2
Stockholms	län...........................	8	—	2	—
Uppsala	»	G	2	—	—
Södermanlands	»	7	1	1	—
Östergötlands	»	13	3	1	—
Jönköpings	»	9	3	—	—
Kronobergs	»	7	1	1	—
Kalmar	» ...........................	10	2	1	—
Gotlands	»	2	—	—	1
Blekinge	»	7	1	1	—
Kristianstads	»	10	2	1	—
Malmöhus	»	IG	4	1	—
Malmö stad.......		3	1	—	—
Hallands län		G	2	—	—
	Transport	118	24	11	1

158 Herr Berg.

Lä u eller stad.	Antal representanter.	Tremans- valkretsar.	Fyramans- valkretsar.	Tvåmans- valkretsar.
Transport	118	24	11	1
Göteborgs och Bohus län...............	9	3	—	—
Göteborgs stad .................................	6	2	—	—
Älfsborgs län...........................	12	4	—	—
Skaraborgs » ...........................	it	l	2	—
Värmlands » ...........................	It	1	2	—
Örebro » ...........................	9	3	—	—
Västmanlands » ...........................	7	1	1	—
Kopparbergs » ...........................	9	3	—	—
Gäfleborgs » ...........................	10	2	1	—
Västernorrlands » ...........................	10	2	1	—
Jämtlands » ...........................	5	1	—	1
Västerbottens » ...........................	7	1	1	—
Norrbottens » ...........................	6	2	—	—
Summa	230	50	19	2

Sålunda 50 st. tremansvalkretsar =150 representanter,

19 » fyramansvalkretsar =76 »

2 » tvåraansvalkretsar =_4 »

230

3. Den närmare indelningen i valkretsar bestämmes hvart nionde år af
Konungen efter Riksdagens hörande.

4. Kommitterades förslag i fråga om valdistrikt och om valnämnd
(IT kap.) antagas; hvaremellertid i fråga om valnämnd bör tilläggas den bestämmelsen
att — likasom beträffande denna nämnd uti § 40 föreskrifves,
att vid de omedelbara valens förrättande uti valnämnden alltid skola vara
tillstädes minst två ledamöter utom ordföranden — äfvenledes bör stadgas,
att vid den i § 15 afsedda pröfning af anmärkningar mot röstlängd skola
vara närvarande minst samma antal ledamöter jämte ordföranden eller hans
suppleant.

5. Likaledes godkännes kommitterades förslag om röstlängd (III kap.);
dock att beträffande röstlängdens ovillkorliga vitsord uttryckligen föreskrifves,
att besvär öfver röstlängd ej må bos Konungen anföras i andra delar än
sådana, emot livilka anmärkning blifvit gjord i den ordning, § 12 i kommitterades
förslag anvisar.

159

Herr Berg.

6. Valet kungöres på så sätt, som kommitterades förslag i § 24
(IV kap.) bestämmer.

7. Valet förrättas inför valnämnd eller magistrat såsom i §§ 40, 43
och 44 (V kap.) af kommitterades förslag stadgas.

8. Vid valet tillkomma i två- och tremansvalkretsarna hvarje valman två
röster, som han äger afgifva antingen odelade på en kandidat eller lika fördelade
mellan två kandidater, samt i fyramansvalkretsarna hvarje valman tre röster,
som han äger afgifva antingen odelade på en kandidat eller lika fördelade
mellan två eller tre kandidater; eller med andra ord: valmannen äger på sin
röstsedel uppföra, i tvåmansvalkretsarna ett eller två namn, i tremansvalkretsarna
likaledes ett eller två namn och i fyramansvalkretsarna ett, två
eller tre namn.

9. Alla inom valkretsen boende, vid valet röstberättigade personer äro
valbara.

10. I fråga om uppehåll under valet, valets afslutande, valprotokolls
uppläsande o. s. v. stadgas i öfverensstämmelse med kommitterades förslag
uti §§ 51, 52, 53 och 54 (V kap.).

11. Sammanräkning af de afgifna rösterna, hvarvid göras de beräkningar,
som af mom. 8 här ofvan föranledas, äger rum, särskild! för hvarje
valkrets, inför Konungens befallningshafvande, hvarom stadgande!! meddelas
i hufvudsaklig öfverensstämmelse med kommitterades förslag i §§ 55, 56,
57, 58, 65, 66 och 67 (VI kap.) i tillämpliga delar; dock att uppå framställning
af befallningshafvande!! Konungen äger förordna att sammanräkning
för särskilda fall och valkretsar må äga ruin inför annan myndighet, som
Konungen därtill utser.

12. Till proportionalitetsprincipen torde höra, att den proportionalitet,
som vid ett allmänt val erhållits, bibebålles under hela riksdagsperioden,
äfven om en eller flere riksdagsmän afsåga sig sina platser eller af annan
orsak ledig vordna platser i kammaren skola fyllas. För sådant ändamål bör
i och för eu konsekvent tillämpning af principen uppställas den fordran, att,
när en riksdagsman under riksdagsperioden afgår, den, som inträder i hans
ställe för återstående delen af perioden, bör tillhöra samma parti som det,
till hvilket den afgångne hört. Denna fordran torde endast kunna tillgodoses
därigenom, att vid riksdagsmannaval för hvarje valkrets utses lika många
suppleanter som riksdagsmän samt att tillika föreskrifves, att, om riksdagsmannen
med högsta röstetalet (n:r 1) afgår, suppleanten med högsta röstetalet
(n:r 1) ingår; att om riksdagsmannen n:r 2 (i förhållande till röstetalet)
afgår, suppleanten n:r 2 inträder o. s. v., samt att vid lika röstetal mellan
två riksdagsmän eller mellan två suppleanter ordningen bestämmes genom
lottning.

160

Herr Berg.

Då emellertid eu anordning med suppleanter för riksdagsmän är för oss
främmande och kanske icke så lätt kan inarbetas i vår uppfattning, torde
man åtminstone till en början kunna förlikas med eu bestämmelse därom,
att, då ledigheter inom kammaren af nu angifna anledning uppstå, de lediga
platserna skola fyllas genom majoritetsval, såsom nu sker. Proportionaliteten
skulle genom sådana val endast i regeln komma i fråga att rubbas för det
fall att den afgångne tillhört ett minoritetsparti.

Enligt statistiken för de senaste riksdagsperioderna, äro fyllnadsvalen
icke så synnerligen talrika. De hafva nämligen utgjort:

Riksdagsperioden	1885-	1887........................	...................... 24
»	1888—	-1890........................	...................... 16
	1891—	-1893........................	...................... 19
»	1894—	-1896........................	...................... 21
»	1897 —	1899.......................	...................... 12
»	1900-	1902........................	...................... 24.

13. Allmänna bestämmelser och tillämpningsstadganden meddelas i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med §§ 114, 115, 110, 117, 118, 119, 120, 122
och 123 (VIII kap.) i kommitténs förslag.

14. Uti riksdagsordningen intagas de allmänna och konstitutiva bestämmelserna
rörande indelning i valkretsar och valdistrikt, den eller de
myndigheter, inför Indika röstning för val af riksdagsman sker, kungörande
af tid och ort för val och röstsammanräkning, antalet röster hvarje valman
äger afgifva och huru lian må fördela dem, den myndighet inför hvilken
rösternas sammanräkning skall äga rum, fyllnadsval (eventuellt) och ordalydelsen
af fullmakt; hvaremot i Vallag införas de mera speciella bestämmelserna
i en del af förenämnde hänseenden såsom om valnämnd och magistrats
funktioner vid riksdagsmannaval, stadgande!! om röstlängd in. in.

Den af mig sålunda föreslagna valmetod är en kombination af den enkla
kumulativa metoden och den limitativa.

Den enkla kumulativa metoden (röstkumuleringen eller rösthopningen)
kännetecknas däraf, att valmannen äger lämna de röster, som stå till hans
förfogande, antingen odelade till en kandidat eller lika fördelade till flere
kandidater. Uti mom. 8 här ofvan återfinnes detta kumulativa element såväl
i fråga om tre- och fyrmansvalkretsar som i fråga om tvåmansvalkretsar.

Den limitativa metoden (röstinskränkningsmetoden), som kännetecknas däraf,
att valmannen får på sin röstsedel uppföra ett mindre antal namn än antalet
af de representanter, som genom valet skola utses, har, såsom allmänt kändt
torde vara, till ändamål att förhindra att majoriteten må besätta alla platserna
vid valet och såmedelst åt minoriteten bibehålla möjligheten att tillsätta

Herr Berg.

161

en eller flera platser. Uti det här ofvan angifna förslag (mom. 8) representeras
det limitativa elementet däraf att valmannen har till sitt förfogande
endast två röster, då tre representanter skola väljas, och endast tre röster,
då fyra representanter skola utses.

Den limitativa metoden har blifvit använd, bland annat i Storbritannien
under åren 1867 —1884 för val till underhuset i de valkretsar, som ägde
utse tre representanter, samt i Londons city med fyra representanter. Det
var sålunda endast inom ett fåtal valkretsar inom Storbritannien (13 stycken)
där metoden infördes, under det att annan metod gällde för de öfriga valkretsarna.
Afskaffande! berodde icke allenast därpå att man funnit olämpligheten
däraf att olika metoder samtidigt användes i olika valkretsar utan äfven
däraf att man funnit och börjat tillämpa ett tillvägagående, som omintetgjorde
minoritetens rätt. Om nämligen en väl ledd majoritet uppdelade sig i vissa
grupper, kunde den i vissa fall tillskansa sig de platser, minoriteten eljest
borde fått besätta.

Härigenom blef en våldsam stöt gifven åt den enkla limitativa metoden;
men genom denna metods kombinerande med den kumulativa upphäfves fullkomligt
den limitativa metodens omnämnda svaga punkt. Någon möjlighet till
sådan uppdelning som den nyssnämnda finnes då ej mera.

Om nu dessa båda metoder sålunda kombineras till en blandad limitativkumulativ
metod, så vinner man, efter mitt förmenande, en enkel, lättfattlig
och rättvis metod.

Det limitativa elementet bar här blifvit tillsatt för att betrygga minoritetens
rätt och förekomma allt för stor röstsplittring.

Exempel på denna kumulativa-hmitativa metod innehållas uti Bilagan
n:r 1.

Det enda man emot den enkla kumulativa metoden har med något fog
kunnat anmärka, är den omständigheten, att det är svårt att före ett val
kunna beräkna, huruvida ett parti tillhör ett majoritets- eller minoritetsparti
och sålunda bestämma, t. ex. i en tremansvalkrets, om partiet bör såsom
majoritetsparti uppställa och rösta på två kandidater eller såsom minoritetsparti
samla sig om en kandidat. Äro partierna flere än två och platserna
flere än tre, blir frågan ändå något svåi*are. Och den anmärkning, som sålunda
riktats mot den enkla kumulativa metoden, kommer möjligen att göras gällande
äfven emot den blandade kumulativa-limitativa metoden. Men i dessa fall
likasom uti alla valfrågor får man öfverlåta åt valledningen att bestämma,
huruledes klokast bör förfaras; och jag vågar påstå, afl, ehuru bedömandet
i detta hänseende ofta i fråga om den kumulativa metoden kan för valledningen
blifva både grannlaga och ömtåligt, svårigheterna härvid icke kunna

162

Herr Berg.

beräknas i allmänhet blifva större än de svårigheter, som för en valledning
måste uppkomma vid andra metoder. Äfven vid uppgörandet af partilistor
enligt kommitterades förslag skall helt säkert icke sällan möta stora svårigheter.
Vid alla val och efter alla metoder kunna i viss mån och under vissa
förhållanden felaktiga beräkningar alltid spela in.

Om nu vid den blandade kumulativa-limitativa metodens tillämpning någon
gång skulle kunna inträffa att genom sådana felaktiga beräkningar ett parti
kunde få en plats mindre än hvad det möjligen kunnat erhålla, om det röstat
på annat sätt, och detta berott på illa beräknad kumulation, så frågas: i huru
väsentlig grad kan icke en oriktigt afvägd kumulation eller röstfördelning inverka,
äfven vid ett val enligt kommitténs metod, därvid de röstande tillåtas
att inverka icke allenast vid fråga om tillsättande af kandidater, upptagna på
egen partilista, utan äfven vid tillsättande af kandidater, upptagna å en annan
partilista. Jag skall tillåta mig att i detta hänseende åberopa ett exempel,
som med någon förändring sluter sig till det af kommittén vid den speciella
motiveringen under §§ 63—64 vallagen framställda. Äfven här skola It representanter
utses.

Listan 1 (17 namn) ...............	i	2	O	4	5
5012	2506	1670 2/3	1253	1002 2/5
»	2 (8 namn)..................	1116	558
»	3 (14 namn) ...............	4687	2343 Va	1562 Va	11713U	937 2/5
»	4 (5 namn)..................	1002
»	5 (6 namn)..................	807
»	6 (2 namn)..................	80
»	7 (2 namn)..................	6
»	8 (1 namn)..................	0
»	9 (1 namn)..................	0
»	10 (1 namn)..................	1372
»	11 (1 namn)..................	31

163

Herr Berg.

Af detta exempel synes att listan n:r 4 med ett jämförelsetal af 1002
icke fått någon röst, under det att listan n:r 1 för ett jämförelsetal af 10022/5
fått sin femte plats. Sålunda utgjorde skillnaden här endast 2/5 röst. Men
huru antagligt är det icke att någon eller några af de valmän, som medverkat
till listan n:r 4 och hvilka måst hafva utgjort ett antal af minst 1003, kan
hafva gifvit något af sin röstkraft (det hell öfver ej hafva varit mera än något
öfver 2/5 röst) åt kandidat på annan lista; och då har ju den felaktiga beräkningen
— vi kunna bär kalla den slumpen — härigenom beröfvat listan n:r 4
en representant.

Uti sin allmänna motivering framhåller kommittén, att den enkla kumulativa
metoden är af en mycket osäker verkan, så snart det gäller att välja
ett något större antal riksdagsmän på en gång, och kommittén har såsom
bevis för detta sitt påstående framhållit åtskilliga fall, som kunna tänkas då
ett val afser nio representanter. Jag delar fullständigt kommitténs mening
härutinnan. '' Metoden duger icke uti stora valkretsar med ett stort antal representanter,
men häraf kan icke dragas den slutsats att metoden icke är
god uti små valkretsar med ett så ringa antal representanter som tre eller
fyra. Härom yttrar kommittén (pag. 78) att den enkla kumulativa metoden
icke låter med fördel använda sig ensam, »åtminstone icke när valet afser ett
något större antal platser».

Ingen torde nu kunna förneka, att den af mig till sina konturer antydda
metoden är ännu enklare och lättfattligare än den af kommittén föreslagna;
och då jag håller före att förstnämnda metod, som vid en genomarbetning
helt visst bör undergå modifikationer och förändringar, äfven tillfredsställer
rättvisans fordringar, har jag, såsom förut är sagdt, ansett mig icke böra
fördölja mina tankar i detta hänseende. Men på samma gång finner jag mig
äfven böra uttala att, för den händelse en metod i den af mig föreslagna
riktning icke vinner anslutning och om vid den offentliga diskussionen utom
och inom riksdagen det visar sig att en anordning med obligatoriska vallistor
och stora valkretsar icke strider mot allmänna uppfattningen i vårt land om
hvad som är för våra förhållanden tjänligt och passande, samt jag sålunda
härom blir öfvertygad, jag icke längre skall tveka att jämväl i dessa delar
ansluta mig till kommitténs förslag om omedelbara val med vissa smärre här
ofvan antydda modifikationer.

164

Herr Berg.

Bilaga n:r 1.

Exempel på proportionella val enligt blandade kumulativ limitativ

metod.

l:o Tremansvalkretsar med två partier.

Allmänna antaganden:

a) vid valet skola tre representanter utses;

b) valmännen utgöra ett antal af 5,000;

c) hvarje valman disponerar 2 röster, som kunna afgifvas antingen odelade
på en kandidat eller lika fördelade mellan två kandidater;

d) de väljande äro delade i två partier, af hvilka det ena här nedan
betecknas med A och det andra med B.

Exempel 1.

Pax-tiet A omfattar 3,000 valmän, partiet B 2,000 valmän.

Partiet A uppställer -två kandidater, X och Y, partiet B likaledes två
kandidater, L och M.

De uppställda kandidaterna erhålla då:

X = 3,500 röster,

Y= 2,500 » ,

L — 2,000 » och

M= 2,000 » .

I detta fall skulle partiet A tillsätta två representanter och partiet B
en, L eller M efter lottning.

2:o Tremansvalkretsar med tre partier.

Allmänna antaganden:

Valmännen utgöra ett antal af 6,000, delade i tre partier, af hvilka det
tredje betecknas med C.

För öfrigt lika med här ofvan uti tremansvalkretsar med två partier.

Herr Berg.

165

Exempel 2.

Partiet C omfattar 1,000 valmän, hvilka uppställa två kandidater, P och
Q. För öfrigt lika med exempel 1 här ofvan.

X erhåller 3,500 röster,

Y » 2,500 » ,

L » 2,800 » ,

M » 1,200 » ,

P » 1,900 » och

Q 100 » .

Sålunda skulle partiet A tillsätta två representanter och partiet B en
representant.

3:o Fyramansvalkretsar med två partier.

Allmänna antaganden:

a) fyra representanter skola utses;

b) valmännen utgöra ett antal af 5,000.

c) hvarje valman disponerar tre röster, som kunna afgifvas antingen
odelade på en kandidat eller lika fördelade mellan två eller tre kandidater;

d) de väljande äro fördelade i två partier, A och B.

Exempel 3.

Partiet A omfattar 3,000 valmän, partiet B 2,000.

Partiet A uppställer fyra kandidater, X, Y, Z och W. Partiet B uppställer
tre kandidater, L, M och N.

De uppställda kandidaterna erhålla då:

X = 2,500 röster,

Y — 1,900 » ,

Z = 2,200 » , och

W = 2,400 » samt

L = 2,000 » ,

M = 2,500 » och

N = 1,500 » .

På detta sätt skulle partiet A insätta tre representanter och partiet B
en representant.

160

Herr Berg.

4:o Fyramansvalkretsar med tre partier.

Allmänna antaganden:

a) fyra representanter skola utses;

b) valmännen utgöra ett antal af 6,000;

c) hvarje valman disponerar tre röster, som kunna afgifvas antingen
odelade på en kandidat eller lika fördelade mellan två eller tre kandidater;

d) de väljande äro fördelade i tre partier, A, B och C.

Exempel i.

Partiet A omfattar 3,000 valmän, partiet B 2,000 och partiet C 1,000.
Partiet C uppställer en kandidat, P. För öfrigt lika med exempel 3
här ofvan.

De uppställda kandidaterna erhålla i detta fall:

X =	3,500	röster
Y =	2,900	»
Z =	2,200
W =	400	»
L =	3,000	»
M =	2,500	»
N =	500	»
P =	3,000	»

På detta sätt insätter partiet A två representanter (X och Y), partiet B
en representant (L) och partiet C en (P).

af herr von Frusen:

vid 24 §:

I kommitterades förslag till vallag, 24 §, finnes ett stadgande af det
hufvudsakliga innehåll, att den före valet i föreskrifven ordning upprättade
och granskade röstlängden skall vid valet lända till ovillkorlig efterrättelse.

Om man vill närmare undersöka innebörden af detta stadgande, måste
man jämföra det med åtskilliga andra bestämmelser i vallagen, och man skall
då finna, att af detsamma följer, att rättigheten att rösta vid valet, som äger

Herr von Friesen.

167

ruin någon dag i september, helt och hållet bestämmes af förhållanden, som
förefunnos 4 till 5 månader förut eller den 30 april — och detta både positivt
och negativt. Den, som den 30 april uppfyllt villkoren för rättigheten att
deltaga i valet, hvilka nu än dessa vid den förestående rösträttsreformen
månde blifva, han äger rätt att vid valet i september utöfva rösträtt, om
han ock under tiden, som förflutit sedan den 30 april, blifvit än så diskvalificerad
härför, men den, som den 30 april var hemfallen under någon
i sig själf mindre betydande diskvalifikation, lian får icke, äfven om diskvalifikationen
på ett allom uppenbart sätt blifvit häfd före valet, deltaga i detta.
Man må sålunda, enligt kommitterades förslag, väl kunna kräfva ändring i
den i början af maj upprättade röstlängden, men endast på den grund, att
förhållandena sådana de voro före den 1 maj blifvit i något afseende genom
röstlängden oriktigt återgifna eller i densamma förbisedda, icke på den grund,
att förhållandena sedan den 1 maj ändrat sig.

Såsom skäl för detta stadgande, hvars mindre fördelaktiga sidor tydligen
icke heller af kommitterade helt och hållet förbisetts, anföres hufvudsakligen,
att den omständigheten, att den justerade vallängden hittills icke haft vitsord,
medfört valtrassel och att olägenheten af valtrassel hädanefter skulle blifva
större än förr, på den grund att samtliga valkretsar hädanefter skulle blifva
flermansvalkretsar, äfvensom själfva valproceduren vidlyftigare, än den nu är.
Klart är nämligen, att om på grund af vals upphäfvande en eller flere flermansvalkretsar
skulle vara orepresenterade under pågående riksdag, detta
skulle vara ett större missförhållande, än om för det närvarande af liknande
grund en eller annan enmansvalkrets under någon del af riksdagen skulle
sakna representant, äfvensom att olägenheten är desto större, ju längre det
dröjer, innan platserna Rinna att å nyo blifva besatta.

Jag erkänner nu, att röstlängdens bristande auktoritet hittills mången
gång förorsakat besvärligt valtrassel, och äfven att ändrade bestämmelser i
detta hänseende erfordras, men jag tror ej, att för ändamålets vinnande så
drakoniska stadgande)! äro af nöden som de af kommitterade föreslagna.

Om jag nämligen söker erinra mig, på hvad sätt man hittills genom
anmärkningar mot den justerade röstlängden sökt och ej sällan lyckats att
få ett val upphäfdt, så synes mig de egentliga felen i nu gällande bestämmelser
vara dels att formen för röstlängdens granskning och pröfning ej erbjuder
tillräckliga garantier dels att, måhända just på grund af denna brist,
det är medgifvet att efter valet framkomma äfven med sådana anmärkningar
mot röstlängden, som ej före eller ens vid valet blifvit framställda. I förstnämnda
hänseende äro äfven enligt min mening de bestämmelser kommitterade
nu föreslå fullt betryggande, och jag är därför af den åsikten, att det
icke bör medgifvas att i annan ordning än kommitterade föreslagit framkomma

168

Herr von Friesen.

med anmärkningar mot röstlängden, för så vidt dessa vidkomma förhållanden,
som redan före den 1 maj förefunnits och sedermera ej undergått någon förändring.
Ensamt ett fastslående häraf skulle omöjliggöra att i sista stund
mot vallängden göra principiella anmärkningar, berörande enskilda valmän
eller mer eller mindre omfattande kategorier af valmän, och härmed är redan
mycket vunnet. Men om man så därtill helt och hållet utesluter möjligheten
att få till pröfning upptagen en anmärkning mot röstlängden, som först efter
det röstningen försiggått framstäUes, så har man betagit den, som med röstlängden
i hand skulle vilja söka få ett för honom oangenämt val upphäfdt,
så godt som hvarje utsikt att lyckas. Kommitterade synas visserligen anse,
att faran för valtrassel är lika stor, om det medgifves att göra anmärkningar
vid röstningstillfället som om sådana få framställas efter detta. Jag tror, att
så ingalunda förhåller sig, utan gillar jag fastmera den uppfattning, som i
Liberala samlingspartiets rösträttsmotion vid 1902 års riksdag fick ett uttryck
genom ett där framställdt förslag i ämnet, hvilket förslag i hufvudsak accepterades
af konstitutionsutskottets eljest mot berörda förslag föga vänligt stämda
majoritet. Med nämnda förslag öfverensstämmer det nu af mig förordade
emellertid icke fullständigt, beroende därpå, att jag nu kan utgå från eu i
formellt hänseende mera tillfredsställande förberedande behandling af röstlängden
än som då var ifrågasatt. Å ena sidan innebär mitt förslag en inskränkning
däruti, att anmärkning som framställes efter röstlängdens fastställande
af Konungens befallningshafvande och senast vid röstningstillfället
icke skulle få göras med hänsyn till förhållanden, som redan före den 1 maj
förefunnits, utan endast med hänsyn till sådana som inträdt efter nämnda
tidpunkt, å andra sidan innebär det en utvidgning däruti, att sådan anmärkning
skulle få gälla äfven andras, icke blott egerf rösträtt. Till yttermera
visso skulle jag ock önska att den, som vill påstå, att efter den 30 april
inträdda förändrade förhållanden böra föranleda ändring i röstlängden, bör
fullständigt styrka, att en sådan ändring af förhållandena, som han uppgifver,
verkligen ägt rum. Om så sker, ligger ej heller någon fara däruti, att frågan
nu endast kunde pröfvas i en instans.

Med sådana bestämmelser, som jag nu antydt, tror jag, att faran för
valtrassel skall, hvad röstlängden beträffar, vara utan betydelse, och vid sådant
förhållande anser jag mig kunna lämna utan afseende hvad kommitterade
anfört därom, att olägenheterna af valtrassel skulle blifva vida större efter
införandet öfverallt af flermansvalkretsar med proportionella val, än hvad de
för närvarande äro.

Jag anser mig emellertid böra vidröra ännu en sak. I sitt yttrande till
statsrådsprotokollet vid det tillfälle, då proportionella valkommittén tillsattes,
antydde statsrådet och chefen för justitiedepartementet bland villkor, som

Herr von Friesen.

169

borde fordras för rösträtt, jämväl fullgjord skatteplikt till stat och kommun.
Om nu ett villkor af denna art, till större eller mindre omfattning, verkligen
skulle komma att grundlagfästas, så skulle de bestämmelser med afseende
på röstlängdens vitsord, som kommitterade föreslagit, ovillkorligen medföra,
att ifrågakommande skatt måste af den, som vill deltaga i höstens val, vara
erlagd före den i maj. Det är uppenbart, att detta innebär en betänklig
skärpning af nu gällande bestämmelser i förevarande hänseende och således
måste anses såsom ett steg bakåt. Den fordran på fullgörande af skatteplikt,
som för det närvarande är uppställd för deltagande i valet, anses med rätta
vara uppfylld, om blott valmannen betalat sin skatt, innan han afgifver sin
röst. Om man nu påstår, att införandet af en proportionell valmetod — och
endast ur den synpunkten hafva kommitterade ägt fog att skärskåda frågan
med nödvändighet för med sig en sådan ändring härutinnan, som blir en
följd af komimtterades förslag, så har man enligt min mening belastat det
proportionella valsättets konto med en post, som egentligen borde påföras
annat konto.

Med stöd af de skäl jag sålunda anfört, har jag inom kommittén påyrkat,
att densamma ville utarbeta bestämmelser angående röstlängdens vitsord
i sådant syfte, att röstlängden, när den blifvit i föreskrifven ordning
framlagd och anmärkning däremot ej förekommit eller beslut i anledning af
framställd anmärkning gifvits och behörig rättelse i längden gjorts, väl må
eljest, i enlighet med kommitténs förslag, lända till ovillkorlig efterrättelse,
men att om någon på grand af förhållanden, som efter den 30 april otvifvelaktigt
inträdt, vill antingen för sig påstå rösträtt eller bestrida annans
rösträtt, fråga härom må kunna upptagas till pröfning och afgörande, dock
att den skall senast vid röstningstillfället väckas.

vid 46 §:

Af hvad jag vid 24 § anfört följer, att jag icke kan gilla första stycket
af denna paragraf. Jag anser, att detta borde lyda:

»En livar röstberättigad, som anmäler sig till valet, erhåller vid valbordet
en röstsedel».

vid 76 §:

I öfverensstämmelse med mitt yrkande vid 46 § anser jag, att första
stycket här borde lyda:

»Eu hvar röstberättigad, som anmäler sig till elektorsvalet, erhåller vid
valbordet ett valkuvert».

170

Herr von Frusen.

vid vissa delar af motiveringen:

På grund af den uppfattning jag vid 24 § uttalat måste jag ogilla de
delar af den af kommitterade anförda motivering, som komma i strid med
mina sålunda uttalade åsikter.

af herr Svensén:

Enär den valmetod, hvarom kommittén förenat sig, i allt väsentligt synes
mig uppfylla det af regeringen vid kommitténs tillsättande uppställda krafvel,
att den skulle vara »för vårt lands förhållanden afpassad», har jag, med
särskild hänsyn till önskvärdheten af ett enigt uttalande i detta stycke, funnit
mig böra utan inskränkning ansluta mig till kommitténs uttalande och förslag,
i hvad det afser nämnda metod. För min del kan jag däremot icke finna,
att den i samband därmed föreslagna valkretsindelningen uppfyller den fordran,
att den skall »vara för ett sådant valsätt mest lämpad», och jag har alltså
funnit mig böra mot denna del af kommitténs förslag, äfvensom hvad därmed
i öfrigt står i samband, nedlägga min reservation.

I vårt vidsträckta land med dess långa afstånd och delvis glesa befolkning
synes mig den första fordran på en efter det proportionella valsättet
lämpad valkretsindelning höra vara, att valkretsarna icke göras större än
nödigt är, för att nämnda valsätt må kunna med önskad verkan användas.
I landets tätare befolkade bygder, således nästan öfver allt i dess sydliga och
mellersta delar, kunna valkretsarna sålunda utan afsevärd olägenhet göras så
stora, att ett i god mening proportionellt val där kan äga rum, hvilket ju
förutsätter, att ett något större antal riksdagsmän väljes för hvarje krets. I
de glesare bebyggda, alltså särskilt de nordligare landsdelarna blir det
däremot nödigt alt göra valkretsarna så små som öfver hufvud möjligt och
lämpligt är.

Skälen härtill ligga i öppen dag. Valkretsarna få icke vara så stora,
att valmännen förlora möjligheten af en någorlunda lätt och obehindrad personlig
beröring med hvarandra och med sina kandidater. Men denna möjlighet
kan näppeligen sägas vara för handen i de af våra vidsträcktare län,
som kommittén lämnat odelade. I åtskilliga af dem, såsom exempelvis
Jämtlands län, stå visserligen länets flesta delar i någorlunda bekväm förbindelse
med dess medelpunkt och hufvudstad, men däraf följer icke, att
beröringen är lika liflig och bekantskapen lika förtrolig mellan ett sådant
läns yttersta delar. Men där denna beröring och denna bekantskap saknas

Herr Svensén.

171

eller icke i tillräcklig grad förefinnas, blir den valkrets, som bildas af länet,
alldeles för stor. I saknad af nödig personalkännedom kunna valmännen
hvarken med önsklig framgång uppsöka lämpliga kandidater eller förena sig
om nödiga valförberedelser. Följaktligen nödgas de vid sådana tillfällen i en
utsträckning, som icke egentligen stämmer öfverens med det svenska lynnet,
sätta sin lit till de öfvervalmän, som benäget åtaga sig att främja deras sak.
Ett företräde, som alldeles icke är förenligt med de proportionella valens
syfte, kan då lätteligen komma att beredes de riktningar eller grupper, som
redan hafva en valorganisation till hands i någon för annat ändamål bildad
sammanslutning med ett verksamhetsfält, som sträcker sig öfver hela valkretsen.
Vi kunna sålunda föreställa oss, att exempelvis inom landstingen
eller hushållningssällskapen någon viss politisk riktning kan vara eller blifva
förhärskande, och på andra områden framträda sådana med öppet uttalade
syften i arbetareorganisationer, nykterhetsföreningar, frikyrkosamfund o. d.
Meningen med det nu sagda är ingalunda att i minsta mån underkänna eller
underskatta den rätt, som dessa och andra organisationer kunna äga att vid
valen främja de politiska syften, som kunna ligga ett flertal af deras medlemmar
om hjärtat. Men faktiskt måste det försprång, som dessa redan på
förhand färdiga valorganisationer kunna bereda sina anhängare i vidsträckta
valkretsar, blifva allt för stort i jämförelse med de meningsgrupper, hvilka
icke inom sig äga några dylika närmast för andra ändamål afsedda sammanslutningar,
som genast från början stå färdiga att taga deras valrörelse om
hand.

Särskild! må framhållas det mer än vanligt stora inflytande på valen,
som i så beskaffade kretsar kan komma att utöfvas af tidningspressen. Nu
hör jag visserligen kanske minst af alla kommitténs ledamöter ha förutsättningar
att underskatta pressens betydelse i allmänhet och dess rätt till ett
behörigt inflytande på politiska val i synnerhet. Men å andra sidan bör
denna rätt icke öfverskattas och än mindre öfverdrifvas. Den får nämligen
icke sträcka sig så långt, att valmännen suspendera sin egen mening och
endast blindt lita på sin tidning. Men så kan lätt gå, om valkretsarna blifva
så stora, att valmannen får svårt att sätta sig i den beröring med liktänkande,
som erfordras för valrörelsens och de nödiga förberedelsernas rätta
bedrifvande.

Alltså synas de län, där en nära beröring mellan valmännen är utesluten
eller försvårad, höra-upplösas i mindre valkretsar. Om kretsarna icke höra
vara så stora, att nyss antydda olägenheter kunna inträda, få de icke heller
vara så små, att ett i egentlig mening proportionellt val omöjliggöres. Äfven
i de vidsträcktare länen, där förbindelsen mellan olika bygder är minst utvecklad,
kunna valkretsarna sålunda icke göras så små, att ej eu hvar af

172

Herr Svensén.

dem på grund af sin folkmängd får rätt att välja åtminstone tre riksdagsmän.
I våra nordligaste län kan detta antal icke mycket öfverskridas, om
en indelning i valkretsar öfver hufvud skall blifva möjlig. Men i dessa landsdelar
har befolkningen af gammalt vant sig vid samfärdsförhållanden af helt
annat slag än inom öfriga delar af riket. Om Jämtlands, Västerbottens och
Norrbottens län hvardera delades i två valkretsar, komme ej förhållanden
att inträda, som af orternas befolkning skulle kännas såsom abnorma. I
Västerbottens län finnes redan nu en valkrets, den största i riket, med ett
omfång af 385 kvadratnymil, och i Jämtlands län fanns redan före 1878 års
omreglering en valkrets, som omfattade vid pass hälften af det vidsträckta
länet. Den nybildade Gellivare domsaga skulle redan under nuvarande
ordning icke obetydligt öfvergå den nyss nämnda Västerbottens västra domsaga.

Äfven där det varit möjligt, bar jag icke velat gå så långt i afvikelse
från kommitténs förslag, att jag tillstyrker bildandet af mer än två valkretsar
i samma län, utom i Malmöhus län, där jag bibehållit kommitténs tre valkretsar.
Jag har endast ökat antalet af de till delning föreslagna länen med
åtta, nämligen Jönköpings, Kronobergs, Älfsborgs, Värmlands, Örebro, Jämtlands,
Västerbottens och Norrbottens, hvarigenom de af kommittén föreslagna 33
valkretsar skulle ökas till 41. Medeltalet riksdagsman för hvarje krets
skulle väl därmed minskas från nära 7 till ej fullt 6, och utsikten att ernå
ett fullt proportionellt val skulle därmed i motsvarande mån förminskas.
Detta är visserligen en olägenhet, men den torde till fullo uppvägas af den
fördel, som uppstår genom de allt för stora valkretsarnas reducerande.
Hufvudvikten vid proportionella val synes mig dessutom icke böra läggas
därpå, att så många skiftningar som möjligt inom valmanskåren få sin talan
förd, utan därpå, att de hufvudsakliga riktningarna inom landets politiska lif
varda representerade, hvilket redan inträffar, då allenast tre riksdagsmän
väljas.

Af det ökade antalet valkretsar behöfde väl icke nödvändigt följa en
större ändring i den formulering, som kommittén föreslagit för riksdagsordningens
bestämmelser rörande valkretsindelningen, och som återfinnes i förslagets
§15 riksdagsordningen. Men dessa bestämmelser synas mig dock kunna göras
mera fasta, så att det tydligen framgår, att vid valkretsarnas bildande bestämda
grunder blifvit följda. Stockholms stad har jag ansett böra föras
under samma regel som de öfriga städer, hvilkas folkmängd berättigar dem
att bilda egna valkretsar. I fråga om den folkmängdsgräns, där detta förhållande
inträder, bar jag icke funnit nödigt att afvika från de af kommittén
föreslagna tre tvåbundratrettiondedelar af rikets folkmängd. Sådan stads rätt
att bilda egen valkrets har jag däremot i olikhet med kommittén ansett böra

Herr Svensén.

173

upphöra, icke då dess folkmängd understiger eu nittiondedel af hela rikets,
utan först då, när staden ej längre äger rätt att välja minst tre riksdagsmän.
Enligt den beräkningsgrund för riksdagsmännens fördelning, som jag
följt, och lör hvilken nedanför skall redogöras, skulle efter folkmängden vid
1902 års val denna rätt upphöra först för sådan stad, hvars folkmängdstal
minskades under 48,929, mot 57,503 enligt kommitténs förslag. Meningen
med denna afvikelse är alt ytterligare och till ett minimum inskränka de fäll,
där en rubbning af den föreslagna valkretsindelningen kan varda af nöden,
ehuruväl sistnämnda bestämmelse näppeligen torde behöfva i verkligheten
tillämpas.

Rörande länen åter bör enligt sakens natur den af kommittén såsom
regel uppställda föreskrift (§ 15 mom. 1) bortfalla, enligt hvilken hvarje län
utgör eu valkrets. Enligt mitt förslag skulle nämligen detta blifva undantag
och icke regel, då endast nio af rikets tjugofyra län skulle förblifva odelade.
Sedan jag sålunda i ett första moment af den nya § 15 sammanfört bestämmelserna
om de städer, som skola bilda egna valkretsar, uppställer jag i ett
andra moment för rikets län, med frånräkning af nämnda städer, den allmänna
regel, att de böra bilda två valkretsar. Enär det synes mig något
sväfvande att i likhet med kommittén föreslå, att ett län må delas »till följd
af särskilda omständigheter, såsom folkmängdens storlek eller samfärdselförhållandena»,
har jag velat lämna den bestämda föreskrift, att delning af
ett län bör ske, »så framt dess ytinnehåll uppgår till minst nittio kvadratnymil
eller dess folkmängd uppnår minst en sextondedel af hela rikets».
Vidsträckta län synes mig nämligen snarare böra delas efter ytinnehållet än
efter samfärdsförliållandena, ty det förra är konstant, men de senare äro i
vår tid stadda i en oupphörlig förändring till det bättre, som mer och mer
lättar förbindelsen mellan aflägsna delar af samma valkrets. Gränsen mellan
de län, hvilka anses böra delas eller lämnas odelade, har jag som sagdt satt
vid nittio kvadratnymil, af det skäl, att bland de delade länen då äfven medtages
Örebro län, som i följd af sin sammansättning från olika landskap
synes mig icke kunna lämnas odeladt. Såsom det största af de odelade
länen följer näst därefter Skaraborgs län. Med afseende på folkmängden har
jag visserligen icke själf ansett dess storlek såsom giltig grund för elt läns
delning, helst eu större folkmängd inom eu valkrets ju möjliggör ett mera
proportionellt valresultat. Men då inom kommittén med särskild styrka och
från sakkunnigt håll påyrkats delning af Malmöhus län, har jag i denna del
icke ansett mig böra afvika från kommitténs förslag. Enligt min uppfattning
om mera bestämda grunder för valkretsindelningen inträder därmed skyldighet
för mig att lämna särskild föreskrift rörande det fall, att ett län i följd
af folkmängdens storlek anses böra delas. För att äfven här till ett mini -

174

Herr Svensén.

mura inskränka möjliga rubbningar i valkretsarnas indelning, har jag ansett
mig böra sätta den folkmängdsgräns, vid hvilken delning skall inträda, så
nära som möjligt intill den faktiska folkmängden i Malmöhus läns landstingsområde,
för hvars räkning denna föreskrift särskild! blifvit uppställd. Nämnda
folkmängd uppgick vid 1902 års val till 350,467. Sättes nu delningsgränsen
vid eu femtondedel af hela rikets folkmängd, erhålles för samma tid talet
345,015. Men här får den möjlighet tagas i betraktande, att områdets
folkmängd i framtiden kunde sjunka under en femtondedel af hela rikets,
i hvilket fall eu sammanslagning af dess båda valkretsar måste inträda.
För att undanskjuta denna möjlighet torde den folkmängdsgräns, vid hvilken
delning inträder, böra sättas till en sextondedel af hela rikets folkmängd,
hvilket för samma tid motsvarar ett antal af 323,452.

Närmare bestämmelser rörande det sätt, hvarpå länen höra i valkretsar
fördelas, har kommittén icke ansett sig behöfva lämna. Äfven i detta fall
är jag af olika mening. Sedan förut anförda bestämmelser så noga som
möjligt angifvit de fall, där valkretsindelning bör ske, utan att lämna något
som helst spelrum för lagstiftarnes vilja eller godtycke, synes mig äfven sättet
för själfva delningen böra så noggrant som möjligt bestämmas. Jag har därför
ansett, att delningen bör verkställas »efter landstingsområden, landskap eller
domsagor». Att ännu närmare precisera dessa bestämmelser synes mig stöta på
nästan oöfverstigliga svårigheter, och i likhet med kommittén finner jag därför
eu förteckning å de särskilda valkretsarna böra intagas i själfva vallagen. I
likhet med kommittén föreslår jag en delning efter landstingsområden i
Kalmar län och en delning efter landskap i Gäfleborgs och Västernorrlands
län. Men i olikhet med kommittén föreslår jag delning efter landskap äfven
i Alfsborgs och Örebro län, under det öfriga län, som innehålla olika landskap
eller delar af dylika, på grund af ojämn folkmängd icke synas medgifva
sådan indelning. 1 likhet med kommittén föreslår jag indelning efter domsagor
i Östergötlands och Malmöhus’ län, men i olikhet med densamma äfven
i Jönköpings, Kronobergs, Värmlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens
län. Att för sistnämnda fall i grundlagens text äfven omnämna städerna
har jag ansett onödigt, då de återfinnas i vallagens förteckning öfver
kretsarna.

Rörande grunderna för riksdagsmännens fördelning mellan valkretsarna
finnes intet formellt hinder för tillämpningen af de bestämmelser kommittén i
sin lydelse af § 16 riksdagsordningen upptagit. Men ett reellt hinder förefinnes
däri, att dessa bestämmelser utsätta åtskilliga bland de af mig föreslagna valkretsar
för risken att nu genast eller framdeles få utse ett så litet antal
riksdagsmän, att ett verkligt proportionellt valresultat därmed i det närmaste
omöjliggöres. Enligt en allmän mening kan ett sådant resultat endast i

Herr SvensSn.

175

sällsynta fall uppnås, där blott två riksdagsmän skola väljas. Men om
kommitténs fördelningsgrunder skulle förenas med min valkretsindelning, så
visar en blick på den öfversiktstabell öfver valkretsarna, som åtföljer denna
reservation, att Gottlands län allenast skulle få välja två riksdagsmän, och
att fara vore för handen, att detsamma när som helst kunde komma att inträffa
med endera eller båda af Jämtlands läns valkretsar. Enär detta icke
med nödvändighet betingas af dessa valkretsars folkmängdsförhållanden, synes
denna fara böra förebyggas genom uppställande af annan lämplig grund för
riksdagsmännens fördelning.

Härvid har jag till utgångspunkt tagit det förhållande, som äger rum
vid val till ledamöter i landsting. Enligt § 3 i kungl. förordningen om landsting
af den 21 mars 1862 väljer stad en landstingsman för hvarje begynnande
tal af 2,500 invånare, och härad eller tingslag eu landstingsman för
hvarje begynnande tal om 5,000 invånare. En liknande beräkningsgrund
skulle kunna användas vid val af ledamöter i andra kammaren, om blott
hänsyn tages till, att det därvid använda fördelningstalet måste blifva rörligt,
eftersom riksdagsmännens antal är konstant. Vid landstingsvalen äro, som
vi sett, fördelningstalen konstanta, och därför måste landstingsmannens antal
blifva rörligt. Men antalet ledamöter i andra kammaren föreslås att hädanefter
som hittills förblifva oförändrad!, eller tvåhundratrettio, och det fördelningstal,
som skall läggas till grund för beräkning af antalet ledamöter från
de särskilda valkretsarna, måste alltså väljas så, att sammanlagda antalet
blir just jämt tvåhundratrettio, hvarken mer eller mindre. Vid en granskning
af valkretsarnas folkmängd vid 1902 års val enligt bifogade öfversiktstabell
visar det sig, att det högsta hela tal, som vid dessa val sålunda kunnat
läggas till grund för riksdagsmännens fördelning mellan så beskaffade valkretsar,
utgör 24,464. Med andra ord, om riket vid 1902 års val haft en
sådan indelning i valkretsar, och hvarje valkrets fått utse en riksdagsman
för hvarje begynnande 24,464-tal af sin folkmängd, så skulle antalet sålunda
utsedda riksdagsmän för hela riket uppgått till 230. Hade fördelningstalet
det året varit 24,465, så skulle Blekinge län fått en riksdagsman mindre,
och hela antalet sjunkit till 229. Hade åter fördelningstalet blifvit satt så
lågt som till 24,431, så skulle Kopparbergs läns södra valkrets fått eu riksdagsman
mer, och hela antalet hade stigit till 231. Båda delarna vore
naturligtvis grundlagsvidriga, och för att det bestämda antalet riksdagsmän
skulle uppnås, måste alltså fördelningstalet för det året vara minst 24,432
och högst 24,464. Bet önskade resultatet kan tydligen lika väl nås med
hvilket som helst af dessa eller mellanliggande tal. För den skull vore det
likgiltigt, om det största eller det minsta fördelningstalet valdes, eller om
bestämmandet af detta tal för hvarje gång öfverlätes åt konungen, hvilket

176

Herr Svensin.

sistnämnda kanske medgåfve den enklaste formulering af lagbestämmelsen i
fråga. För att emellertid undgå äfven skenet af godtycke, bär jag bestämt
mig för att till fördelningstal antaga det högsta hela tal, som kan läggas till
grund för fördelningen af det bestämda antalet riksdagsmän. Så ofta detta
tal innehålles i valkretsens folkmängd vid början af det år, då val enligt §
18 mom. 1 verkställas, alltså vid början af året näst före den treårsperiod,
för hvilken valen gälla, väljes en riksdagsman, och dessutom en riksdagsman
för den återstående folkmängden.

Blekinge län hade vid 1902 års val en folkmängd af 146,787. I denna
folkmängd skall fördelningstalet 24,464 uppgå sex gånger, och valkretsen får
alltså till en början rätt att utse sex riksdagsmän. Men vid fördelningen uppstår
en rest af 3, och för denna rest tillkommer således ytterligare en sjunde
riksdagsman. Kopparbergs läns södra valkrets hade samtidigt en folkmängd
af 122,159. I denna folkmängd uppgår fördelningstalet fyra gånger, hvarvid
uppstår en rest af 24,303, och skulle valkretsen alltså till en början utse
fyra riksdagsmän, hvartill kommer en femte för resttalet. Till jämförelse
härmed må nämnas, att enligt landstingsförordningen äger stad med 2,500
invånare utse en landstingsman, medan stad med 2,501 utser två, och härad
med 5,000 invånare utser en landstingsman, medan härad med 5,001 utser
två o. s. v.

Om kommitténs beräkningsgrund för riksdagsmännens fördelning jämföres
med den af mig uppställda och tillämpas på den valkretsindelning jag
föreslagit, så måste gifvetvis några olikbeter uppstå. Enligt min fördelning
få några folkrikare valkretsar utse ett något minskadt antal riksdagsmän,
men några mindre folkrika kretsar utse ett ökadt antal, jämfördt med kommitténs
fördelning. Efter folkmängden vid 1902 års val skulle enligt min
fördelning riksdagsmännen minskas med en från Stockholms stad (från 14 till
13), Kristianstads län (från 10 till 9), Skaraborgs län (från 11 till 10) och
Gäfleborgs läns norra valkrets (från 7 till 6), hvaremot de skulle ökas med
en från Gottlands län (från 2 till 3), Örebro läns norra valkrets (från 3 till
4), Kopparbergs läns norra valkrets (från 4 till 5) och Norrbottens läns södra
valkrets (från 3 till 4), — allt i jämförelse med det antal, som skulle erhållas
enligt kommitténs fördelningsgrund.

Härvid är likväl att märka, det ofvanstående jämförelse, såsom framgår
af det nyss sagda, blifvit uppställd på grund af folkmängden vid 1902 års
val, alltså med ledning af folkmängdsuppgifterna från årsskiftet 1901—1902,
under det kommittén ansett sig böra bygga på de nyaste folkmängdsuppgifter,
som stått till buds, eller de från årsskiftet 1902—1903. Det förstnämnda
har synts mig närmare ansluta sig till den af kommittén föreslagna bestämmelse
i den nya § 16, som äfven jag med en oväsentlig afvikelse i redak -

Herr Svensén.

177

tionen upptagit, nämligen att riksdagsmännens fördelning skall Tätta sig efter
folkmängden vid början af året näst före den treårsperiod, för hvilken
valen gälla.

Knappast torde det ytterligare behöfva erinras, att dessa tal äro tillfälliga
och i viss mån växla vid hvarje ny fördelning. Däremot torde böra
påpekas, att olikheten i fördelningsgrund saknar politisk betydelse, då ändringarna
växla för hvarje nytt val. Enär min fördelningsgrund förefaller
att i någon mån gynna de mindre folkrika valkretsarna, må nämnas, att
efter folkmängden vid 1902 års val sammanlagda antalet riksdagsmän för
de norrländska länen blir 40 enligt min och 39 enligt kommitténs beräkningsgrund,
men för de tre småländska länen lika i båda fallen. Enligt min
fördelning skulle i de norrländska och småländska länen valkretsar med blott
få riksdagsmän oftast förekomma, och det visar sig alltså, att dessa län icke
skulle i nämnvärd mån gynnas genom denna kretsindelning. Gifvet är, att
fördelningen vid den af kommittén valda senare tidpunkten i enstaka kretsar
skulle ställa sig något olika med hvad här är sagdt.

Vid redaktionen af vallagens första kapitel om valkretsarna har jag i
anledning däraf, att delning efter domsagor upptagits i mitt förslag till grundlagstext,
angifvit valkretsarnas beståndsdelar icke efter härad, såsom i kommitténs
förslag, utan efter domsagor. Enär det anmärkts, att rikets indelning
i domsagor är mera växlande än indelningen i härad, har jag bifogat
detta kapitel en förklaring, att domsagorna upptagits enligt den indelning, som
är gällande, när denna lag träder i kraft.

En viktig följd af de förändringar i valkretsarnas indelning, som jag
föreslagit, är att det villkorliga medgifvandet af det medelbara valsättets användning
synes kunna bortfalla. Af de skäl, som anföras för en fortfarande
tillämpning af detta valsätt, torde knappast några andra hålla stånd inför en
strängare granskning än de, som göra gällande, att val i större kretsar böra
få ske genom elektorer, som kunna personligen öfverlägga om sina kandidater.
Men behofvet af medelbara val såsom nödfallsutväg i vidsträckta valkretsar
förringas eller försvinner, när de största kretsarna delas. Det sätt för elektorsval,
som kommittén föreslagit, måste också enligt sakens natur blifva
vida skildt från det nu ölliga, och hela den nya indirekta valmetoden blir
ännu mera främmande för den allmänna uppfattningen än de omedelbara
valen med proportionellt valsätt. Med de mindre valkretsar, som jag föreslagit,
anser jag mig sålunda fullt befogad att stryka de medelbara valen
från kommitténs förslag och yrka uteslutande tillämpning af det omedelbara
valsättet. Härmed vinnes bland annat eu högst betydande förenkling af vallagen
i jämförelse med kommitténs förslag, i ty att hela det kapitel utgår,
som handlar om medelbara val, och som innefattar en dryg tredjedel af kom 23 -

178

Herr Svensén.

mittéförslagets paragrafer. Äfven öfriga delar af kommitténs förslag, i den
mån de beröra användningen af detta valsätt, torde böra underkastas den
förändring, som betingas af dess bortfallande. Men i saknad af nödig juridisk
skolning, och särskild! för att icke göra mig skyldig till något förbiseende,
har jag icke tilltrott mig att själf vidtaga de uteslutningar och omarbetningar
i öfriga delar af vallagen, som härmed skulle blifva af nöden, utan nöjer
mig där vid lag med att framställa ett enkelt yrkande. Med afseende å öfriga
förändringar, för hvilka här redogjorts, äfvensom de ställen i riksdagsordningen,
som enligt kommitténs förslag skulle beröra det medelbara valsättet,
har jag däremot tillåtit mig att försöksvis lämna en i vanliga lagparagrafer
uppställd formulering.

Med stöd af det nu sagda anser jag alltså:

l:o) att kommitténs förslag till ändringar i riksdagsordningen i
nedan angifna delar borde erhållit följande afvikande lydelse:

§ 15.

1. Stockholms stad utgör en valkrets, så ock annan stad, hvars folkmängd
uppgår till minst tre tvåhundratrettiondedelar af rikets folkmängd, och
skall detta förhållande fortfara, så länge sådan stad äger välja minst tre
riksdagsmän.

2. Hvarje län, sådan stad oräknad, som nu nämnd är, fördelas efter
landstingsområden, landskap eller domsagor i två valkretsar, så framt dess
ytinnehåll uppnår minst nittio kvadratnymil eller dess folkmängd uppgår till
minst en sextondedel af hela rikets, men utgör i annat fall eu valkrets.

3. (Lika med mom. 4 i kommitténs förslag.)

§ 16.

1. Inom hvarje valkrets skall väljas eu riksdagsman för hvarje gång
det högsta hela tal, som kan läggas till grund för fördelningen af det bestämda
antalet riksdagsmän, innehålles i valkretsens folkmängd vid början
af det år, då val enligt § 18 mom. t riksdagsordningen verkställas, och eu
riksdagsman för den återstående folkmängden. Finnas därvid två eller flera
valkretsar icke kunna utse fullt antal riksdagsmän, utan att det i § 14
fastställda antal öfverskrides, då skall företrädet dem emellan afgöras genom
lottning, på sätt i § 6 mom. 7 sägs.

2. (Lika med kommitténs förslag.)

§ 19.

Valen till andra kammaren äro proportionella och omedelbara. Närmare
bestämmelser meddelas i vallagen.

Herr Svensén.

179

§ 20.

(Orden: »I fråga . . . bestämmelse» utgå.)

§ 25.

Valrätt må ej utöfvas af annan valberättigad än den, som vid valtillfälle
personligen sig inställer.

2:o) att kommittéförslagets lag om val till Riksdagens andra
kammare, första kapitlet om valkretsar borde erhållit följande
ändrade lydelse:

För val val till andra kammaren indelas riket, intill dess ändring jämlikt
§ 15 mom. 1 riksdagsordningen sker, i fyratioen valkretsar, nämligen:

1. Stockholms stad;

2. Stockholms län;

" •

3. Uppsala län;

4. Södermanlands län;

5. Östergötlands läns norra valkrets, innefattande Finspånga läns, Björkekinds
med flere härads och Hammarkinds med flere härads domsagor, Norrköpings
och Söderköpings städer;

6. Östergötlands läns södra valkrets, innefattande återstoden af länet;

7. Jönköpings läns östra valkrets, innefattande Norra och Södra Vedbo,
Östra härads och Västra härads domsagor samt Eksjö stad;

8. Jönköpings läns västra valkrets, innefattande återstoden af länet;

9. Kronobergs läns östra valkrets, innefattande Östra och Mellersta
Värends domsagor samt Växjö stad;

10. Kronobergs läns västra valkrets, innefattande återstoden af länet;

11. Kalmar läns norra valkrets, innefattande norra landstingsområdet;

12. Kalmar läns södra valkrets, innefattande södra landstingsområdet;

13. Gottlands län;

14. Blekinge län;

15. Kristianstads län;

10. Malmöhus läns norra valkrets, innefattande Luggude härads, Rönnebergs
med flere härads, Frosta härads och Färs härads domsagor, städerna
Helsingborg och Landskrona;

17. Malmöhus läns södra valkrets, innefattande återstoden af landstingsområdet; 18.

Malmö stad; ,

19. Hallands län;

180

Herr Svensén.

20. Göteborgs och Bohus läns valkrets, innefattande länets landstingsområde
;

21. Göteborgs stad;

22. Älfsborgs läns norra valkrets, innefattande Södra och Norra Bals
domsagor samt Åmåls stad;

23. Älfsborgs läns södra valkrets, innefattande återstoden af länet;

24. Skaraborgs län;

25. Värmlands läns västra valkrets, innefattande Södersysslets, Nordmarks,
Jösse och Fryksdals domsagor;

26. Värmlands läns östra valkrets, innefattande återstoden af länet;

27. Örebro läns södra valkrets, innefattande Öster-Nerikes och VästerNerikes
domsagor, Örebro och Askersunds städer;

28. Örebro läns norra valkrets, innefattande återstoden af länet;

29. Västmanlands län;

30. Kopparbergs läns södra valkrets, innefattande Falu, Hedemora och
Västerbergslags domsagor samt städerna Falun, Hedemora och Säter;

31. Kopparbergs läns norra valkrets, innefattande återstoden af länet;

32. Gäfleborgs läns södra valkrets, innefattande Gästriklands domsaga
och Gäfle stad;

33. Gäfleborgs läns norra valkrets, innefattande återstoden af länet;

34. Västernorrlands läns södra valkrets, innefattande Medelpads Västra
och Östra domsagor samt Sundsvalls stad;

35. Västernorrlands läns norra valkrets, innefattande återstoden af länet;

36. Jämtlands läns södra valkrets, innefattande Jämtlands Östra och
Härjedalens domsagor samt Östersunds stad;

37. Jämtlands läns norra valkrets, innefattande återstoden af länet;

38. Västerbottens läns södra valkrets, innefattande Västerbottens Södra
och Västra domsagor samt Umeå stad;

39. Västerbottens läns norra valkrets, innefattande återstoden af länet;

40. Norrbottens läns södra valkrets, innefattande Piteå och Luleå domsagor
och städer; samt

41. Norrbottens läns norra valkrets, innefattande återstoden af länet.

Domsagorna upptagas här enligt gällande indelning vid denna lags trädande
i kraft.

3:6) dels att ur kommitténs förslag till vallag det sjunde kapitlet
Om medelbara val måtte utgå, dels att öfriga delar af
samma förslag, i den mån de beröra det medelbara valsättets
antändning, måtte underkastas motsvarande förändring.

Herr Svensén.

181

Förslag till valkretsindelning.

		Folkmängd Vi 1902.	Riks- dugs-
	Kretsar.	män.
1.	Stockholms stad .....................................................................	303,356	13
2.	Stockholms län........................................................................	176,281	8
3.	Uppsala län..............................................................................	125,043	6
4.	Södermanlands län..................................................................	167,888	7
5.	Östergötlands läns norra......................................................	129,678	6
6.	Östergötlands läns södra......................................................	151,979	7
7.	Jönköpings läns östra............................................................	87,946	4
8.	Jönköpings läns västra........................................................	115,800	5
9.	Kronobergs läns östra .........................................................	90,522	4
10.	Kronobergs läns västra.........................................................	68,744	3
11.	Kalmar läns norra..................................................................	91,643	4
12.	Kalmar läns södra..................................................................	136,474	6
13.	Gottlands län...........................................................................	52,828	3
14.	Blekinge län ...........................................................................	146,787	7
15.	Kristianstads län.....................................................................	219,459	9
16.	Malmöhus’ läns norra............................................................	189,980	8
17.	Malmöhus’ läns södra............................................................	160,487	7
18.	Malmö stad ..............................................................................	62,954	3
19.	Hallands län ...........................................................................	141,344	6
20.	Göteborgs och Bohus län, landstingsområdet..................	208,291	9
21.	Göteborgs stad ........................................................................	132,111	6
22.	Älfsborgs läns norra...............................................................	72.464	3
23.	Älfsborgs läns södra ............................................................	207,637	9
24.	Skaraborgs län ........................................................................	240,907	10
25.	Värmlands läns västra .........................................................	118,787	5
26.	Värmlands läns östra............................................................	136,188	6
27.	Örebro läns södra ..................................................................	120,829	5
28.	Örebro läns norra ..................................................................	75,633	4
29.	Västmanlands län ..................................................................	149,332	7
30.	Kopparbergs läns södra.........................................................	122,159	5
31.	Kopparbergs läns norra.........................................................	97,957	5
32.	Gäfleborgs läns södra............................................................	96,030	4
33.	Gäfleborgs läns norra............................................................	145,390	6
34.	Västernorrlands läns södra...................................................	94,788	4
35.	Västernorrlands läns norra...................................................	140,180	(i

182

Herr Svensén.

	Kretsar.	Falkmängd Vi 1902.	Riks- dags- män.
36.	Jämtlands läns södra............................................................	57,033	3
37.	Jämtlands läns norra............................................................	55,728	3
38.	Västerbottens läns södra......................................................	82,152	4
39.	Västerbottens läns norra......................................................	63,809	3
40.	Norrbottens läns södra..............:..........................................	73,754	4
41.	Norrbottens läns norra.........................................................	64,876	3

BILAGOR.

BILAGA I

PROPORTIONELLA VAL

. 4

SYSTEMATISK FRAMSTÄLLNING

G. CASSEL.

STOCKHOLM

ISÄAC MARCUS* BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG
1903

INNEHÅLL.

Inledning.

Majoritetsvalens brister och försök att afhjälpa dem .............................. Sid. 3

Förutsättningar för ett proportionellt val ................................................ » 5

Proportionella val ....................................................................................... » 7

Första afdelningen, fördelningsregler......................................................... » 9

A. Fördelningsregler som utgå från valkvoten....................................... » 10

Valkvot och största öfverskott ............................................................ » 10

Valkvot och Majoritetsval för restplatserna.......................................... » 12

B. Fördelningsregler som utgå från lägre fördelningstal ..................... » 14

D’Hondt’s regel .................................................................................... » 15

Andra afdelningen. Metoder för proportionella val.

I. Partimetoder.......................................................................................... » 17

A. Listmetoder......................................................................................... » 18

a. Den stränga listmetoden ......................................................... » 19

b. Friare listmetoder

«. Listmetoder med fritt val inom listan ................................. » 19

Listmetod med röstning på ett namn....................................... » 20

fl. Listmetoder med frihet att gå utanför listan........................ » 21

Om kumulation.......................................................................... » 23

Den norska metoden.................................................................. » 26

Förbundna listor ........................................................................ » 29

Siegfried’s metod....................................................................... » 31

B. Partimetoder som stödja sig på indirekta val ................................. » 33

a. CassePs indirekta metod............................................................ » 34

b. Indirekt metod med Flodströms fördelningsregel .................. » 37

c. Flodströms ettnamnsmetod......................................................... » 38

II. De förgrenade listornas metod............................................................ » 38

III. Fria metoder .................................................................................... » 42

A. Metoder som utgå från ett fast fördelningstal................................. » 44

a. Ändras metod........................................................................... » 44

b. Phragmén’s första metod............................................................ » 47

B. Metoder som utgå från d’Hondt’s regel

a. Thiele’s metod........................................................................... » 51

b. Phragméns andra metod............................................................ » 54

. .. iRV .ilo; )

:.i; /•;.

• vv.

Bilaga I: Proportionella val.

INLEDNING.

Majoritetsvalens brister och försök att afhjälpa dem.

Vid val till riksdagens Andra Kammare hafva hittills majoritetsval varit använda.
I kretsar, där endast i representant skall väljas, blir den kandidat vald, som det
största antalet valmän röstat på. De öfriga valmännen i kretsen bli orepresenterade,
äfven om de tillsammans uppgå till en aldrig så stor del af hela antalet röstande.
Detta är ett fel i valmetoden, som alltid måste kännas som en orättvisa i den
enskilda valkretsen, och som kan leda till en fullkomligt skef sammansättning af
hela folkrepresentationen.

Det är omedelbart klart att detta fel icke kan afhjälpas, med mindre valkretsame
göras så stora, att flere representanter kunna väljas för hvar krets.
Detta sker ju redan nu för vissa kretsar, men äfven här är det majoriteten som
ensam bestämmer valets utgång. Detta tillgår på följande sätt. Om t. ex. 5
representanter skola väljas, ger man hvarje valman 5 röster, som han är skyldig
att fördela mellan 5 olika kandidater. De kandidater, som på detta sätt erhålla
de flesta rösterna, anses valda. Om nu valmännen uppdela sig i flere partier, så
blir det tydligen det största partiets 5 kandidater som få de flesta rösterna. De
öfriga partierna bli orepresenterade, äfven om de i numerär komma det största hur
nära som hälst, ja äfven om de tillsammans ha ett röstetal, som är större än
maj oritetspartiets.

Ett primitivt sätt att bryta detta majoritetens envälde må omnämnas redan
här. Det är den s. k. limitativa valmetoden, som från 1867 till 1884 delvis
användes för val till engelska underhuset. Man bildade 12 s. k. trekantiga valkretsar,
alltså kretsar med 3 representanter.*) Men i stället för att såsom vid
vanliga majoritetsval ge hvarje valman lika många röster, som valet afser platser,
alltså i detta fall 3, ger den engelska metoden hvarje valman endast 2 röster.
Ingen valsedel får således uppta mer än 2 namn. Därigenom trodde man sig
kunna förhindra att majoriteten tillsatte mer än 2 platser.2)

Tänka vi oss för ett ögonblick att detta resultat verkligen skulle kunna
vinnas, så ha vi starka skäl att ifrågasätta om det alls vore önskvärdt. Att majori *)

Dessutom en med fyra, nämligen Londons City.

s) Den limitativa idén har under andra former kommit till användning vid olika slags val i Brasilien,
Spanien, Portugal och Italien.

Bilaga 1: Proportionella val.

teten får 2 platser, minoriteten 1, förhållandet mellan deras antal må vara hvilket
som hälst, synes i själfva verket föga mer rättvist, än att majoriteten alltid får
alla 3 platserna. Om majoriteten t. ex. är 5,000, minoriteten 1,000, så måste
majoriteten få besätta alla 3 platserna; att ge en minoritet, som utgör endast \''5
af majoriteten 1 kandidat mot majoritetens 2 är orimligt. Eller om 3 nästan lika
stora partier uppträda, låt oss säga med medlemstalen 1002, 1001 och 1000, är
det då rättvist att ge det största partiet 2 platser, det andra 1 och det tredje

ingen? Nej, regeln att det största partiet skall ha 2 platser, det nästa 1, och

möjligen återstående'' partier eller grupper helt och hållet lämnas ur räkningen kan

omöjligen godkännas, ens som ett steg mot en riktig lösning af valproblemet.

Emellertid visade sig snart vid användning af den engelska metoden att man
icke ens kunde vara säker att nå det mål man afsett. Ett majoritetsparti kan
visserligen icke fördela sina 2 röster på 3 kandidater; men det kan i stället fördela
sig själft i 3 ungefär lika stora grupper, på det sätt att första gruppen röstar
på kandidaterna A och B, andra gruppen på B och C, samt tredje gruppen på
C och A. Därigenom har majoriteten likformigt fördelat sitt totala röstetal på de
3 kandidaterna A, B, C. Om majoriteten t. ex. har 6,000 valmän, hvardera

med 2 röster, så är dess totala röstetal 12,000. Fördelar detta parti sig i 3
grupper om 2,000 valmän, som rösta som nyss sagts, så får hvar och en af A,
B och C 4,000 röster. Har nu minoriteten mindre än 4,000 valmän, så vinner
majoriteten alla 3 platserna.

Det måste framhållas att majoriteten här icke på något sätt gjort sig skyldig till
ett oriktigt eller mindre hederligt uppförande. Den har endast gjort hvad det är hvarje
förnuftig valmetods förnämsta uppgift att åstadkomma, nämligen en sådan fördelning af
de disponibla rösterna, att de så vidt möjligt alla komma till nytta. Det är just den
väsentliga anmärkningen mot majoritetsvalen att de låta minoriteternas röster gå förspillda,
då dessa röster, om de endast samlades och gåfves åt ett lagom stort antal
kandidater, skulle komma till användning. I stället för att nu börja reformverket vid
detta den gamla valmetodens grundfel, söker den engelska metoden att också förhindra
majoriteten från ett riktigt utnyttjande af sina röster. Om majoriteten har

6,000 valmän och minoriteten 3,000, så vill den engelska metoden att majoriteten
skall ge alla sina röster åt 2 kandidater A och B, så att de få 6,000 röster hvar.
Men för att komma öfver minoritetens kandidater behöfva A och B icke mer än
något öfver 3,000 röster; öfriga röster, som deras parti ger dem, äro helt enkelt
bortkastade, likasåväl som hälften af minoritetspartiets röster. Att majoriteten icke
finner sig i ett så oändamålsenligt slöseri med röster är helt naturligt.

Möjligheten af dénna valmanöver gör emellertid att den engelska metoden
icke med säkerhet når sitt mål. Och då därtill detta mål, som vi sett, är af mer
än tvifvelaktigt värde, torde denna valmetod kunna lämnas åsido.

Bilaga I: Proportionella val.

Förutsättningar för ett proportionellt val.

Det torde framgå af hvad som nu sagts att en duglig valmetod icke kan
erhållas genom att vidtaga vissa mer eller mindre godtyckliga inskränkningar i majoritetens
nuvarande maktställning. Det skydd, som på sådant sätt möjligen kan beredas
en minoritet, kan aldrig i tillräcklig grad lämpas efter verklighetens mångskiftande
förhållanden. Det återstår oss då ingenting annat än att välja den väg,
som man ju för öfrigt omedelbart inser vara den rätta, och där målet är en delning
af representantplatserna mellan partierna i proportion till deras styrka. Vi måste
med andra ord ställa oss den uppgiften att skapa en metod för proportionella val.

Det är då först och främst klart, att om hvarje parti skall få ett antal
platser, som står i proportion till dess styrka, hela antalet platser, som skall fördelas,
icke får vara för litet. Äfven om i en valkrets funnes endast 2 partier,
kunna de stå i mycket olika förhållanden till hvarandra. Det ena partiet kan ju
vara flere gånger så stort som det andra. Skall man då ta någon hänsyn
alls till det mindre partiet, så måste det få åtminstone en plats; och då måste det
större partiet få rätt många platser, om det skall bli någon riktig proportion.
Antåg t. ex. att det större partiet har 4 gånger så många anhängare som det
mindre. Det blir då nödvändigt att valkretsen har åtminstone 5 representanter,
så att det större partiet kan få 4 platser, medan det mindre får 1. Men äfven
om valkretsen har 5 representanter, kan ett minoritetsparti, som utgör V5 eller en
ännu mindre del af majoriteten, icke få någon plats. Frågan är alltså hur långt
man skall gå i hänsyn till minoriteterna. Tänker man sig att partifördelningen
vore fullkomligt lika öfver hela landet, så skulle en minoritet, som utgjorde 1/6 af
majoriteten, ha rätt till V6 af samtliga 230 platser i Andra Kammaren, alltså 38
platser. En sådan minoritet kan man icke så alldeles utan vidare undertrycka,
hvilket dock skulle bli fallet, om landet vore indeladt i 5-mans-kretsar. För
ett proportionellt val äro alltså valkretsar med 5 representanter väl små. Med
6 å 7 representanter för hvar valkrets kan man redan ta hänsyn till något smärre
minoriteter.

Vidare måste man i allmänhet räkna med flere partier. Man kan ju visserligen
hänvisa till våra nuvarande enmanskretsar och säga att där mestadels endast
två partier pläga stå mot hvarandra. Men detta faktum saknar hvarje betydelse
för bedömandet af hur dan ställningen skulle komma att bli, om valkretsarne vore
större, och om valsättet vore proportionellt. När blott en representant skall väljas,
måste olika grupper sluta sig tillsammans för att ha några utsikter alls; och saken
kan då för den flyktige betraktaren te sig som om endast 2 partier funnes i valkretsen.
Men redan den mängd af ofta ganska onaturliga kompromisser, som
slutas vid sådana val, vittnar om att bakom den skenbara tudelningen finnes en
mångfaldigt större splittring. Detta visar sig också i våra större valkretsar, där

Bilaga I: Proportionella val.

vi ofta se höger, moderata, liberala och socialister uppträda som själfständiga
grupper, ehuru kanske med vissa gemensamma kandidater. Och trots denna fyrdelning
måste ändå åtskilliga rätt viktiga element, såsom nykterhetsvänner, frireligiösa
o. s. v. nöja sig med att uppgå i något för dem mer eller mindre
främmande parti. Det är ganska antagligt att sådana grupper vid proportionella
val skulle bryta sig ut och uppträda oanständigt. Förutsättningen härför är endast
att valkretsame äro tillräckligt stora för att dessa grupper skola kunna påräkna
åtminstone i plats.

Man kan också tänka sig att valmännen fördela sig mera efter yrke och
samhällsställning än efter rent politiska synpunkter. Vi skulle då ha att räkna med
åtminstone 3 hufvudgrupper: landtman, de borgerliga näringarnes utöfvare samt
arbetare.

Hur man än ser saken, måste man således utgå från att det finns minst 3
eller 4 olika grupper, mellan hvilka representantplatserna skola fördelas. Om 3
grupper äro olika stora, kunna de icke stå i något enklare förhållande till hvarandra
än 1: 2: 3. Skola de 3 grupperna representeras i detta förhållande, måste
valkretsen ha åtminstone 6 representanter; då kunna grupperna få 1, 2 och 3
representanter respektive. Finnas 4 grupper och stå de i det särskildt enkla förhållandet
1: 1: 2: 3, så måste valkretsen ha åtminstone 7 platser att fördela.

Vi finna alltså att valkretsame knappast få ha mindre än 6 å 7 platser, om
man skall kunna åstadkomma ett proportionellt val. Och ändå kan man med ett sådant
antal i allmänhet icke åstadkomma den önskvärda noggrannheten i proportionen. Om
t. ex. 4 partier uppträda med respektive 2,000, 2,000, 3,000 och 4,000 anhängare,
så kan en verklig proportion mellan deras representation åstadkommas, endast om
valkretsen har åtminstone 11 representanter. Om man icke har mer än 6, så
får man t. ex. ge 1 plats åt hvardera af de mindre partierna och 2 åt hvardera
af de större. Dessa få då lika många representanter, trots den betydliga skillnaden
i styrka. Sådana ojämnheter kunna naturligtvis aldrig helt undvikas. Men
som allmän regel gäller att ju större valkretsame göras, desto mera hänsyn kan
tagas till små minoriteter, och desto noggrannare kunna platserna fördelas i proportion
till partiernas styrka.

Man kan till försvar för de små valkretsame invända att de ojämnheter,
som uppstå i hvar särskild valkrets, utjämnas genom det stora antalet valkretsar.
Detta kan inträffa; men man har alldeles ingen säkerhet därför. Den politiska
ställningen i landet kan mycket väl vara sådan, att förlusterna i de små valkretsarne
i alldeles öfvervägande grad drabba ett och samma minoritetspard. Med
små valkretsar erbjuder ingen proportionell valmetod någon verklig garanti för
minoriteternas rätt.

Bilaga I: Proportionella val.

PROPORTIONELLA VAL.

Om i en valkrets 8 representanter skola väljas, och två partier stå mot
hvarandra med en röststyrka af 500 och 300 respektive, så kommer med den hittills
vanligen tillämpade majoritetsregeln det större partiet att besätta samtliga 8 platserna.
Och dock är det i detta fall alldeles klart att det större partiet borde ha 5, det
mindre 3 representanter. Rättvisan i en sådan proportionell fördelningsprincip synes
så i ögonen fallande, att knappast någonting behöfver sägas till dess försvar. Själfva
principen synes också så enkel att man kanske i första ögonblicket känner sig böjd
att undra öfver att frågan om proportionella val kunnat föranleda så mycken diskussion
och kommit att betraktas som så svår. Vid närmare undersökning finner
man emellertid att saken icke alltid ställer sig så enkel som i det här betraktade
fallet. Det är hufvudsakligen två omständigheter som bidraga att försvåra frågan
om propotionella val. De äro:

1:0) att antalet representanter, som skall väljas, icke låter dela sig i delar,
som stå i precis samma förhållande som partiernas röststyrka;

2:0) att de olika partierna icke äro fullt skilda från hvarandra, utan uppträda
med delvis gemensamma kandidater.

För att lösa den ena eller den andra af dessa båda hufvudsvårigheter har man
framställt en mängd olika förslag. De olika metoderna för proportionella val karaktäriseras
i själfva verket bäst genom det sätt, på hvilket de söka reda sig med de
nämnda hufvudpunkterna. Det är därför helt naturligt att studiet af frågan om
proportionella val i enlighet härmed skall sönderfalla i två stora hufvudafdelningar.

I den första af dem ha vi att utgå från antagandet af rena partier, utan
gemensamma kandidater och undersöka hur ett gifvet antal representanter skall fördelas
mellan de olika partierna, för att antalet af hvarje partis representanter skall
std sd nära som möjligt i proportion till partiets röststyrka.

Bilaga I: Proportionella val.

Det är tydligt att behandlingen af denna fråga icke leder till en fullständig
metod för proportionella val, utan endast till hvad man lämpligen kan kalla en
fördelningsregel.

I den andra hufvudafdelningen ha vi att undersöka hur man skall möta den
svårighet, som uppstår, om valmännen icke gruppera sig i skarpt särskilda partier
utan gemensamma kandidater.

En lösning af detta problem kan i allmänhet kombineras med olika fördelningsregler;
och genom en sådan kombination kommer man fram till en fullständig
metod för proportionella val. I andra afdelningen ha vi följaktligen att
diskutera sådana fullständiga metoder.

Bilaga I: Proportionella val.

FÖRSTA AFDELNINGEN.

FÖRDELNINGSREGLER.

Enligt hvad som nu sagts ha vi i denna afdelning genomgående att tänka
oss rena partier, utan gemensamma kandidater. Vi ha här alltså icke att befatta
oss med frågan på hvad sätt en sådan partifördelning skall kunna åstadkommas;
utan vi rikta hela vår uppmärksamhet på frågan hur ett gifvet antal representantplatser
skall fördelas mellan de förhandenvarande partierna — som antagas sakna
gemensamma kandidater — för att fordran på proportionalitet må bli tillgodosedd.

Vi betrakta samma exempel som förut. Vi hade där att fördela 8 platser
på två partier, hvaraf det ena hade 500, det andra 300 röster. Inalles ha här
afgifvits 800 röster, och eftersom valet gäller 8 platser, böra ju 100 röster räcka
till för att få besätta en plats. Enligt den principen får det större partiet 5 platser,
det mindre 3, hvilket ju omedelbart inses vara en fullt proportionell fördelning.
Om det funnes 8 olika partier med hvardera 100 röster, skulle enligt samma
princip hvarje parti få en representant. Om dessa partier sammansluta sig till
större grupper, bör uppenbarligen hvar sådan grupp få lika många representanter,
som dess olika delar sammanlagdt ha anspråk på. Därför böra exempelvis tre
partier om respektive 400, 300 och 100 röster ha hvardera 4, 3 och 1
representant.

Hvad man egentligen behöfver veta är alltså endast hur många röster ett
parti skall behöfva ha för att få tillsätta en plats. Vet man det, så är det omedelbart
klart hur många röster som berättiga till två, tre eller flere platser. Det
antal röster, som berättigar till en plats, spelar alltså en grundläggande roll i läran
om fördelningsreglerna, och har därför också erhållit ett särskildt namn, nämligen
fördelningstalet.

Emellertid kan man tänka sig flere olika sätt att bestämma ett fördelningstal,
och det är förnämligast i detta afseende som de olika fördelningsreglerna skilja

Bilaga I: Proportionella val.

sig från hvarandra. Det enklaste sättet torde vara att dividera hela antalet afgifna
röster med det antal representanter som skall väljas. Den kvot, som framgår af
denna division, benämnes valkvot. Alla fördelningsregler, som använda valkvoten
som fördelningstal, kunna lämpligen sammanföras i en grupp. Det synes fördelaktigast
att börja våra undersökningar med denna grupp.

A. Fördelningsregler som utgå från valkvoten.

I vårt ofvan begagnade exempel ha inalles 800 röster afgifvits; 8 representanter
skola väljas; valkvoten är alltså 100, och hvarje parti bör ha rätt till så
många representanter, som det har fulla 1 oo-tal röster. Den allmänna regeln att
ett parti får en plats för hvarje gång dess röstetal innehåller valkvoten, har fått
namn af valkvotsregeln. Emellertid ser man genast att det icke alltid är möjligt
att efter denna regel besätta alla platserna. Om t. ex. det större partiet har 450
röster, det mindre 350 röster, så innehålles valkvoten i det första talet 4 gånger,
i det andra talet 3 gånger. Det större partiet får då 4 platser, det mindre 3
platser. Men då återstår en plats att besätta. Funnes i stället 3 olika partier
med respektive 380, 260 och 160 röster, skulle de på grund af valkvoten ha
rätt till respektive 3, 2 och 1 plats. Med hjälp af valkvotsregeln kan man alltså
i detta fall endast besätta 6 platser af de 8. Ju flere partier som uppträda, ju
större blir det antal platser, som under ogynnsamma förhållanden kan bli öfver,
sedan hvarje parti fått en plats för hvarje gång dess röstetal innehåller valkvoten.
Om det finns 9 partier, alltså ett mer än antalet platser som valet afser, kan det
hända att intet parti uppnår valkvoten, och att alltså valkvotsregeln ej leder till
val af någon representant.

Af det nu sagda synes att valkvotsregeln icke ensam för sig är tillräcklig
såsom fördelningsregel. Den behöfver kompletteras genom någon bestämmelse om
fördelningen af restplatserna, d. v. s. de platser som återstå, sedan partierna erhållit
de platser, som de på grund af valkvotsregeln kunna göra anspråk på. De
olika fördelningsregler, som utgå från valkvoten, skilja sig just i afseende på deras
behandling af restplatserna. Den enklaste af dessa fördelningsregler är den, som
hvilar på principen:

Valkvot och största öfverskott.

Denna fördelningsregel kan formuleras på följande sätt: Hvarje parti erhåller
en representant för hvar gång dess röstetal innehåller valkvoten; därefter återstående
platser tilldelas de partier, som ha de största öfverskotten af röster i ordning efter
dessa öfverskotts storlek. I det ofvan anförda exemplet, då 8 representanter skulle

Bilaga I: Proportionella val.

väljas, och tre partier uppträdde med respektive 380, 260 och 160 röster, kan
man som vi sett på grund af valkvotsregeln tilldela det första partiet 3 platser,
det andra 2 och det tredje 1. För att besätta dessa platser förbrukar första partiet
300 röster, andra partiet 200 röster och tredje partiet 100 röster. De olika
partierna ha därefter oanvända öfverskott af respektive 80, 60 och 60 röster.
Enligt regeln om största öfverskotten bör alltså det första partiet erhålla den första
af de båda återstående platserna. Den sista platsen bör tilldelas det parti, som
därefter har det största öfverskottet. Men då befinnes att det andra och tredje
partiet ha samma öfverskott nämligen 60 hvar. För sådana fall måste öfverskottsreglen
fullständigas med någon bestämmelse om hvilket parti som skall ha företräde,
då öfverskotten äro lika. Man kan tänka sig att afgöra detta genom lottning.
Men det har också föreslagits att låta det större partiet ha företräde. Med
tillämpning af den bestämmelsen skulle i vårt exempel den sista platsen tillfalla det
andra partiet, då ju detta med sina 260 röster är starkare än det tredje med sina
160 röster. Skulle de täflande partierna i något fall vara lika stora, måste
naturligtvis lotten afgöra.

Mot regeln att ge restplatserna till de största öfverskotten har invändts att
ett parti därigenom lätt kan få en plats på grund af ett ganska ringa öfverskott.
I allmänhet fordras ju en hel valkvot för att få en plats, och det kan då synas
oriktigt att ett parti stundom skall kunna få en plats för en ringa bråkdel af en
valkvot. Det har därför föreslagits att begränsa tillämpningen af de största öfverskottens
regel till de öfverskott, som äro större än t. ex. halfva valkvoten. Antag
t. ex. att valet afser 10 platser och att 1,000 röstsedlar afgifvas, fördelade på
följande sätt:

Valkvoten är i detta fall 100, och på grund af valkvotsregeln erhåller partiet A
omedelbart 4 platser, partiet B 2 platser, partiet C 1 plats och partiet D 1 plats.
Då återstå emellertid 2 platser att besätta. Den första af dem erhåller partiet B,
som har ett öfverskott af 90 röster, hvilket dels är det största öfverskottet, dels
också är större än halfva valkvoten. Den sista platsen skulle tillfalla något af
partierna C eller D på grund af deras öfverskott af hvardera 40 röster. Men då
detta öfverskott är mindre än halfva valkvoten, kan den sista platsen icke tillsättas
på denna väg. Uppställer man alltså den fordran att ett öfverskott för att komma
i betraktande skall vara större än halfva valkvoten, så måste man också träffa någon
bestämmelse för det fall, då icke alla platser med tillämpande af denna regel kunna
besättas. Man kan till exempel bestämma att de ännu återstående restplatserna skola
tillfalla det största partiet, i vårt exempel alltså partiet A. Resultatet skulle då bli:

partiet A .

„ B .

„ C .

„ D .

430 röster
290 „

140 „

140

Bilaga I: Proportionella val.

partiet A ..................................................................... 5 platser

>> B .................................................................. 3 >>

Vid tillämpningen af principen »valkvot och största öfverskott» kan ett parti stundom
vinna en fördel genom ett valknep, som består däri att partiet vid valet delar upp
sig i två grupper, som till det yttre uppträda som själfständiga partier. Det kan
nämligen hända att partiet därigenom förvärfvar sig ett större antal platser än det
annars skulle fått. Antag t. ex. att 4 representanter skola väljas, och att 5,600
röster afges så, att

partiet A får 3,700 röster
,, B ,, 1,900 ,,

Då är valkvoten 1,400, och A-partiet får omedelbart på grund af valkvotsregeln
2 platser; röstöfverskottet blir 900. B-partiet får omedelbart 1 plats; dess röstöfverskott
blir 500. Återstår 1 restplats att besätta; den får A-partiet på grund
af sitt större öfverskott. Resultatet blir alltså: A-partiet 3 platser och B-partiet 1

plats. Men om B-partiet delar opp sig i två lika stora partier, låt oss kalla dem

B,-partiet och Ba-partiet, får det en plats mera. A-partiet får fortfarande 2 platser
på grund af valkvotsregeln; de båda B-partierna få därvid ingen plats. Men då
återstå 2 restplatser, och de tillfalla båda B-partiernä, emedan de nu ha de största
öfverskotten, nämligen 950 hvar gentemot A-partiets öfverskott af 900. Resultatet
blir alltså: A-partiet 2 platser, B-partiet 2 platser. Det måste naturligtvis
alltid betraktas som en svaghet hos en lag, om dylika fördelar kunna uppnås på

omvägar tvärt emot lagens egentliga mening och afsikt.

Valkvot och Majoritetsval för restplatserna.

Det finns emellertid de som äro ännu strängare och som resonera på ungefär
följande sätt: »Vi ha nu majoritetsval; vi äro så till vida villiga att frångå
denna princip, att vi inrymma hvarje parti en plats för hvar gång dess röstetal
innehåller valkvoten. Men längre vilja vi absolut icke gå; de återstående platserna
måste besättas på samma sätt som hittills varit brukligt, alltså genom majoritetsval.
» Denna uppfattning har särskildt gjorts gällande af Flodström.

Ett proportionellt valsystem kan under vissa förutsättningar tänkas leda därhän,
att någon eller några af de allra förnämsta kandidaterna bli uteslutna. Det kan tänkas
att de flesta valmännen gärna skulle se en person vald, som är mycket betydande
och duglig, men icke ansluter sig till något särskildt parti. Trots denna allmänna
önskan kan det vid ett proportionellt val hända att intet parti tar upp denne man
på sin lista. Vänstern resonerar t. ex. som så: »Vi ha ingenting emot att personen
i fråga blir vald; men han är icke vår specielle kandidat, och vi vilja icke
offra en af de platser, som kan komma att tillerkännas oss, för att välja honom;

Bilaga I: Proportionella val. 13

är det så att högern vill välja honom, skulle vi se det med glädje.» Om nu högerpartiets
valledning å sin sida resonerar på samma sätt, så blir följden att den ifrågavarande
kandidaten aldrig blii uppställd på någon partilista och alltså icke heller blir
vald. Frågan är nu: hur skall man kunna förekomma en så onaturlig och från det
allmännas synpunkt otillfredsställande utgång af valet? Den frågan kan, som vi i följande
afdelning skola se, besvaras på flere olika sätt. Ett svar är emellertid detta: Låt

proportionalitetsprincipen tillämpas, så långt valkvotsregeln räcker; men låt restplatserna
tillsättas efter majoritetsprincipen genom särskilt val i en eller annan
form (se t. ex. sid. 3 6). Då kan ju en person, som icke blir upptagen på någon
särskild partilista, likväl hoppas bli vald, på den grund att han i alla fall har det
största anseendet inom valmanskären i dess helhet. Om förhållandena gestalta sig
så, blir den eller de allmänt populära kandidaterna valda på restplatserna. Att dessa
restplatser tillsättas på grund af majoritetsprincipen behöfver alltså icke betyda att
de lämnas till det största partiet. Valet kan tänkas tillgå på följande sätt: På
partilistorna upptas endast rena partikandidater. Sedan man konstaterat hur många
röster hvarje parti förfogar öfver, uträknas valkvoten och sedan på grund af valkvotsregeln
det antal platser, som tillfaller hvart särskildt parti. Restplatserna besättas
genom majoritetsval.

Mot hela denna anordning kunna två invändningar resas. Den första: det
är icke säkert att det finns några sådana allmänt omtyckta kandidater, kring hvilkas
namn flertalet valmän samla sig; när inga sådana finnas, leder metoden endast till
ett oproportionerligt gynnande af det starkaste partiet; detta kan t. o. m., om
splittringen är stor, bli i tillfälle att besätta alla platserna, trots det att partiet
måhända utgör en ringa bråkdel af det totala antalet röstande. Om valet t. ex.
afser 4 platser, och om rösterna fördelas på följande sätt:

partiet A .................................................................. 160 röster

” ^ .................................................................. 148 ,,

” C .................................................................. 147 „

” D .................................................................. 145 »

så ha inalles 600 röster afgifvits, och valkvoten är följaktligen 150. På
grund af valkvotsregeln får A-partiet omedelbart 1 plats. De öfriga 3 platserna
måste behandlas som restplatser. Om nu ingen kandidat förmår samla röster från
mer än ett parti, så blir följden af majoritetsvalet, att de 3 restplatserna alla tillfalla
partiet A. Slutresultatet blir alltså att partiet A får 4 platser; de öfriga partierna,
som äro nästan lika stora, få inga. Detta resultat står ju i bestämd motsättning
till det proportionella valsättets grundtanke.

Den andra invändningen mot principen »valkvot och majoritetsval för restplatserna»
är att man icke på förhand vet hur många restplatser komma att finnas;

''4

Bilaga I: Proportionella val.

m. a. o. det är icke på förhand bestämdt i hvilken utsträckning majoritetsprincipen
skall tillämpas, utan detta kommer att bero på tillfälliga omständigheter,
som växla från fall till fall, och öfver hvilka slumpen har ett mycket stort inflytande.

B. Fördelningsregler som utgå från lägre fördelningstal.

Orsaken till att man med användande af valkvotsregeln i allmänhet måste få
ett större eller mindre antal restplatser, är naturligtvis att valkvoten är för stor
som fördelningstal. Botemedlet ligger alltså i att använda ett mindre fördelningstal.
Hagenbach-Bischoff har föreslagit att dividera antalet afgifna röster med antalet
platser, som skola besättas, plus ett. Blir kvoten ett helt tal, skall detta ökas med
ett; blir kvoten ett blandadt tal, skall den höjas till närmaste hela tal. Det Hagenbach-Bischoffska
för delningst niet är i alla förekommande fall mindre än valkvoten;
det är endast en obetydlighet större än den valkvot, som skulle uppstå om antalet
representanter ökades med ett. Nu får man vid tillämpningen af valkvotsregeln
så godt som alltid åtminstone en restplats; höjer man valkvoten aldrig så
litet, så är det absolut säkert att man måste få åtminstone en restplats. Om man
således använder det Hagenbach-Bischoff’ska fördelningstalet, så är man säker att
det antal platser, som omedelbart bli besatta, är åtminstone ett mindre än den divisor,
som användts för beräkningen af fördelningstalet. Då nu denna divisor är lika med
antalet platser plus ett, så inses att man aldrig med det Hagenbach-Bischoff’ska fördelningstalet
kan komma att besätta flere platser än valet afser. Man kan således
alltid tilldela hvarje parti en plats för hvar gång dess röstetal innehåller detta
fördelningstal.

Man kan betrakta denna fördelningsregel som ett framsteg i jämförelse med
valkvotsregeln; ty i åtskilliga fall leder den till besättandet af ett större antal
platser än valkvotsregeln, stundom till besättandet af alla. Men det fundamentala
felet med valkvotsregeln finns kvar, det nämligen att man icke är säker på att den
en gång gifna regeln leder till ett definitivt resultat; utan blir nödsakad att, för den
händelse icke hela antalet platser blir besatt, uppställa tilläggsbestämmelser, som icke
stå i något nödvändigt sammanhang med hufvudregeln, och som därför ge godtycket
ett fritt spelrum. Man måste i själfva verket fordra af en fördelningsregel
att den omedelbart leder fram till målet, d. v. s. att den under alla omständigheter
leder till besättandet af just så många platser som valet afser. Denna ideala fordran
uppfylles af

Bilaga I: Proportionella val.

J0’Hondt’s regel.

Man kan icke genom någon enkel division finna ett fördelningstal, som under
alla omständigheter är tillräckligt litet, utan att dock någonsin vara för litet. D’Hondt
har därför slagit in på en annan väg. Hans regel är följande:

Dela hvarje partis röstetal med 1, 2, ], 4 0. s. v.} så långt som det
visar sig nödigt. Ordna de så uppkommande kvoterna i följd efter deras storlek.
Medtag i denna följd sä många kvoter, som valet af ser platser. Gif hvarje parti
en plats för hvar gång någon af dess kvoter är upptagen i denna följd.

Det är för det första klart att på detta sätt hela antalet platser blir tillsatt,
hvarken mer eller mindre. Låt oss emellertid tillämpa regeln på ett exempel, innan
vi diskutera den vidare. Antag att 1 o representanter skola väljas, samt att rösterna
fördela sig på följande sätt:

partiet A har......................................................... 8,400 röster

” ^ >> ......................................................... 55400 5>

>5 C >5 ......................................................... 3,200 ,,

Man har då att dividera dessa röstetal med 1, 2, 3, 4 o. s. v. Räkningen
kan uppställas i följande schema:

8.400

5.400
3,200

4,200

2,700

1,600

2,800

1,800

2,100

r>3 5°

1,680

1,400

- 1

De 10 största kvoterna äro i ordning 8,400, 5,400,4,200,3,200,2,800
2,700, 2,100, 1,800, 1,680, 1,600. Partiet A erhåller alltså 5 platser, partiet
B 3 platser, partiet C 2 platser.

Den d’Hondtska. regeln kan betraktas som en fördelningsregel. Det räknar
med ett fördelningstal, som är lika med den minsta af de kvoter, som medtagas.
Hvarje parti erhåller i själfva verket en plats, för hvar gång dess röstetal innehåller
detta fördelningstal. I vårt exempel är fördelningstalet 1600. Detta tal innehålles
jämt 2 gånger i C-partiets röstetal, och detta parti får också 2 platser. B-partiet
har fått med 3 kvoter, hvaraf den minsta är 1,800; detta tal innehålles alltså 3
gånger i partiets röstetal. Detsamma gäller då om talet 1,600, som är mindre
än 1,800; å andra sidan kan 1,600 ej gå upp i B-partiets röstetal mer än 3
gånger, då enligt förutsättningen en division af detta röstetal med 4 leder till en
kvot, som är mindre än i,6oo. På samma sätt kan A-partiet få en plats för

16 Bilaga I: Proportionella val.

hvar gång dess röstetal innehåller talet 1,600, ty 1,600 är mindre än 1,680 och
större än 1,400 och innehålles därför lika många gånger i 5,400 som 1,680 gör,
d. v. s. 5 gånger.

Man ser häraf att d’Hondt’s regel innehåller en verklig metod för att uppsöka
ett effektivt för delningst al, d. v. s. ett fördelningstal, som leder till besättande
af precis så många platser som valet afser. I allmänhet finnas emellertid flere
sådana effektiva fördelningstal. I vårt exempel är hvarje tal från och med 1,401
till och med 1,600 ett effektivt fördelningstal; ty hvarje sådant tal går 5 hela
gånger opp i A-partiets röstetal, 3 hela gånger upp i B-partiets röstetal och 2
hela gånger upp i C-partiets röstetal samt leder därför till besättande af de 10
platser valet afsåg. Det fördelningstal, som vi använde, och som d’Hondt’s regel
lär oss att finna, är tydligen det största effektiva fördelningstalet.

Den d’Hondt’ska regeln leder som vi sett alltid och omedelbart till målet.
Men det kan naturligtvis inträffa att två eller flere kvoter äro lika stora; det uppstår
då fråga om hvilken af dessa skall ha företräde. Denna fråga afgöres vanligen
så, att företräde ges åt den kvot, som tillhör det större partiet, och om äfven
partierna äro lika stora, lotten skiljer. Om t. ex. 15 platser skola tillsättas, och
vid röstningen

partiet A får ............................................................... 77 röster

„ B „ ............................................................... 14 »

,, C „ ............................................................... 14 »

„ D „ ............................................................... 8 „

blir räkningen följande: partiernas röstetal divideras med 1, 2, 3, 4 o. s. v.; man
finner att det d’Hondt''ska fördelningstalet är 7. Därför får A-partiet 11 kvoter,
då ju dess inte kvot tydligen är 7; B-partiet får 2 kvoter, likaledes C-partiet,
ty för dessa båda partier är 2:dra kvoten = 71 D-partiet får 1 kvot, nämligen

8. Detta gör tillsammans 16 kvoter; men då endast 15 platser skola besättas,
få endast två af de tre kvoter medtagas, som äro — 7. Hvilken af dem skall
ha företräde? I främsta rummet A-partiets kvot, emedan detta parti är störst;
sedan står valet mellan B- och C-partiema; deras kvoter äro båda = 7, och deras
röstetal äro lika; då kan naturligtvis endast lotten afgöra. Detta exempel är hämtadt
från ett utskottsval i det danska folketinget; där ägde dock lottning rum mellan
alla de tre partier, som hade en kvot = 7. Vid val af riksdagsmän är ju antalet
röstande i regeln mycket större, och det torde då ytterst sällan inträffa att man
kommer i tvifvelsmål om hvilka kvoter som böra medtagas.

D’Hondt’s regel är en fullt rationell fördelningsregel, hvilande på en enda,
konsekvent utförd princip. Därför lämnar den heller icke något rum för valknep.
Ett parti kan, då d’Hondt’s regel tillämpas, aldrig vinna något genom att dela upp
sig på det ena eller andra sättet. Däremot kan detta, som vi sett, ske vid den
fördelningsregel, som utgår från principen »valkvot och största öfverskott». Den

Bilaga I: Proportionella val.

inre grunden härtill är att denna regel är sammansatt af två olikartade, för hvarandra
främmande principer. I själfva verket finner man så godt som alltid vid
studiet af proportionella valmetoder, att en metod, som tillkommit på sådant sätt,
som m. a. o. icke är det logiska resultatet af en enda klar grundtanke, har luckor
och kryphål, som en skicklig partiledning kan begagna sig af för att vinna orättmätiga
fördelar.

ANDRA AFDELNINGEN.

METODER FÖR PROPORTIONELLA VAL.

I. Parti metoder.

Idén om proportionella val har tydligen uppstått på grund däraf att valmännen
pläga sammansluta sig i partier. Funnes inom valmanskåren ingen tydlig
partigruppering, skulle det aldrig ha blifvit fråga om proportionella val. Själfva
termen innebär ju att man önskar att hvarje parti skall bli representeradt i proportion
till sin styrka. Låt oss tänka oss att vid ett val, som afser 5 platser,

två partier med respektive 750 och 500 röster stå mot hvarandra, och att det
större partiets lista upptar namnen A, A2 A3 A4 A6, det mindre partiets lista namnen
B, B2 B3 B4 B5. Vid vanligt majoritetsval bli som bekant alla A-kandidatema valda.
Man finner det orättvist att t. ex. A5 blir vald och icke B icke på grund af
dessa kandidaters egna röstetal, ty A. har nu en gång flera röster än Bx; men på
den grund att B4 representerar ett parti, som bör ha rätt till två platser. Vi
komma till samma resultat, om vi utgå från en annan synpunkt. B-partiet kan
sägas skänka 500 röster åt hvar och en af sina kandidater, förfogar sålunda inalles
öfver 5x500 = 2,500 röster. Tänker man sig att B-partiet kunde koncentrera
alla dessa röster på två namn, t. ex. B4 och B2, så skulle hvar och en af

dem ha 1,250 röster. På samma sätt skulle A, A., A3 ha 1,250 röster hvar, om

A-partiet kunde samla alla sina 5x750 röster på dessa 3 namn. Resultatet af
valet borde alltså bli att A4 A2 A3 Bj och B2 blefve valda. Men då blir ingen af dessa
vald på grund af de röster, som fallit på honom personligen, utan på den grund
att hans namn står på en partilista, och att han därför i viss mån får tillgodoräkna
sig röster, som fallit på hans partikamrater.

t 8 Bilaga I: Proportionella val.

Hur vi än se på saken, så finna vi att partibegreppet är af grundläggande
betydelse för hela läran om proportionella val. Det är därför naturligt att vårt
problem skall gestalta sig enklast i det fall, då de olika partierna uppträda fullt
rena, d. v. s. utan några gemensamma kandidater. Alla valmetoder, som söka
förverkliga denna förutsättning, skola i det följande betecknas som partimetoder.

Under vissa förhållanden, t. ex. vid val af utskott i parlamentariska församlingar,
är detta villkor uppfylldt af sig själft. Sedan med den ena eller andra
fördelningsregeln fastställts hur många platser i utskottet tillkomma de olika partierna,
ha dessa helt enkelt att meddela talmannen hvilka personer de önska insätta
i utskottet. Det ligger då i sakens natur att hvarje parti sätter in egna
medlemmar; gemensamma kandidater kunna alltså icke komma i fråga. På sådant
sätt ske utskottsvalen t. ex. i tyska riksdagen och i danska folktinget.

I så enkla fall är hela den proportionella valmetoden gifven i och genom
fördelningsregeln. Vid val af riksdagsmän är emellertid partigrupperingen aldrig
så genomförd, utan dels ha partierna en eller annan gemensam kandidat, dels
förekomma mindre grupper, som inta en förmedlande ställning och upptaga namn
från flere skilda partier, dels slutligen förekomma enstaka skrifna listor af blandadt
innehåll.

Vill man jämna väg för proportionalitetsprincipen genom att tillförsäkra sig
en ren och klar partifördelning, så ligger det onekligen närmast till hands att förbjuda
gemensamma namn på röstsedlar från skilda partier. Men detta är uppenbarligen
omöjligt, utan att de skilda partierna och deras kandidatlistor fastställas
på förhand. Vi ha därför att börja med sådana partimetoder, som stödja sig på
förslagslistor, officiellt inlämnade före valet från de olika partistyrelserna till den
valförrättande myndigheten. Sådana metoder kunna vi benämna listmetoder.

A. Listmetoder.

Dessa metoder innehålla alltid den bestämmelsen att valstyrelsen intill en
viss dag före valet skall mottaga förslagslistor. Dessa få inlämnas af hvilken valman
som helst, men för att förekomma att listor inlämnas, utan att bakom dem står
åtminstone en grupp af valmän, fordras vanligen, att listan skall vara undertecknad
af flere valmän, t. ex. 20. Ingen valman får underteckna mer än en lista. Det
bör också stadgas att valförrättaren genom underhandling med förslagsställarne skall
laga, att listan kommer i full öfverensstämmelse med vallagens föreskrifter, så att t. ex.
namn på icke valbar person strykes och möjligen ersättes med annat af förslagsställarne
uppgifvet namn. Då hufvudändamålet med hela denna institution är att förhindra
gemensamma kandidater, så måste valförrättaren tillse att icke samma person uppföres
som kandidat af två olika grupper af förslagsställare. Sker detta, skall val -

Bilaga I: "Proportionella val. 19

förrättaren anmoda denne dubbelkandidat att själf välja på hvilken förslagslista han
önskar stå. Sedan förslagslistorna på detta sätt vederbörligen justerats, låter valstyrelsen
kungöra dem som officiella vallistor.

a. Den stränga listmetoden.

Härefter kan metoden utvecklas på olika sätt. Enklast är att fordra att
valsedlarne skola öfverensstämma med någon officiell lista, och att således hvarje
valsedel, som icke uppfyller detta villkor, skall ogillas. Gör man detta, så kommer
valsedelsmaterialet att utvisa att det finns ett visst antal partier med fullkomligt
skilda listor, och att hvart och ett af dessa partier har så eller så många röster.
För att då kunna beräkna hur många platser hvarje parti bör ha måste man
bestämma sig för någon viss fördelningsregel. Men i detta afseende finnas som vi
sett flere möjligheter. Af dem är det hufvudsakligen regeln »valkvot och största
öfverskott» samt d’Hondt’s regel, som kunna komma i fråga.

Är fördelningsregeln en gång gifven, blir därigenom det antal platser bestämdt,
som bör tillkomma hvart särskildt parti. Återstår då endast att afgöra hvilka
personer skola intaga dessa platser. Uppehälles parti-principen med den stränghet
vi här förutsatt, så att valmannen i själfva verket endast röstar på en partilista,
så måste samtliga kandidater på en och samma lista alltid erhålla lika röstetal.
Det är alltså nödvändigt att kandidaterna uppställas på den ursprungliga förslagslistan
i den ordning partiet önskar se dem valda. Om det t. ex. sedan befinnes
att partiet får 4 platser, skola de 4 första kandidaterna anses valda.

Detta är den stränga listmetoden. I denna form kan en listmetod emellertid
knappast användas. Det är ju icke vidare tilltalande att absolut tvinga valmannen
att ta den ena eller andra listan oförändrad. Därigenom inrymmer man åt partistyrelserna
en alldeles orimlig makt. Man har därför gjort många försök att något
lossa på de band, som fjättra den enskilde valmannens personliga frihet, utan att
därför uppge listmetodens grundtanke.

b. Friare listmetoder,
ct. Listmetoder med fritt val inom listan.

Först och främst har man då sökt att bereda valmännen inflytande på den
ordning, i hvilken partiets kandidater skola ha företräde, så att icke denna viktiga
angelägenhet helt och hållet lägges i partistyrelsens hand. Man skulle kunna
tänka sig att hvarje valman ägde att uppföra sitt partis kandidater i den ordning
han föredrog dem. Fördelningen af platser mellan partierna tillgår då på samma
sätt som förut; frågan är endast hvilka af ett partis kandidater skola besätta de
platser partiet erhållit. Denna fråga kan lösas på följande sätt. Antag att ett

Bilaga I: Proportionella val.

parti fått 4 platser. Då medräknas på hvarje valsedel endast de 4 första namnen.
(Hade partiet lyckats vinna 5 platser, så skulle de 5 första namnen på hvarje
valsedel medtagits; det är alltså icke öfverflödigt att flere namn finnas upptagna än
som möjligen till sist bli medräknade.) Sedan undersökes hvilka 4 kandidater som
vid en sådan sammanräkning erhållit de flesta rösterna; dessa 4 förklaras valda
för partiet. Med denna metod kan man otvifvelaktigt bereda den enskilde valmannen
icke så liten frihet. Förutsätta vi att hvarje parti uppställer så många
kandidater, som valet afser platser, så blir ju i regeln knappast hälften af dessa
kandidater valda. Partiets medlemmar ha då ett afgörande inflytande på personalfrågan.
Man kan säga att partistyrelsen — naturligtvis i samråd med partiet —
föreslår ett jämförelsevis stort antal kandidater, och att valmännen bland dem välja
sina representanter. Denna metod kan kallas listmetod ?ned ordningsval inom listan.

Ett sådant ordningsval kan med fördel göras successivt, så att listans platser
besättas en i sänder. Kandidat, som icke blifvit vald på första platsen, bör då vid
besättandet af andra platsen tillgodoräknas de röster han erhållit för den första, o. s. v.

Frågan om hvilka af ett partis kandidater skola besätta de platser partiet
vunnit kan också lösas på ett annat sätt. Hvarje valman har, såsom vid den
förra metoden, rätt att uppställa partiets kandidater i hvilken ordning han önskar.
Den som ställts först på en valsedel anses därmed ha fått en röst; den andra en
half röst, den tredje en tredjedels o. s. v. Man har då endast att räkna ut hur
många röster hvar och en af partiets kandidater efter denna beräkningsgrund erhållit.
De som ha flesta rösterna förklaras valda i tur och ordning efter röstetal, till dess
partiets alla platser blifvit besatta. Denna metod kan kallas listmetod med rangval
inom listan.

Listmetod med röstning på ett namn.

I båda dessa fall har valmannen att ordna partiets kandidater eller åtminstone
så många af dem, som rimligen kunna antas bli valda, i en följd, allteftersom
han föredrar den ene framför den andre. Detta är onekligen att fordra rätt mycket
af valmännen. Särskildt är det ju i vidsträckta valkretsar ganska svårt för den
röstande att känna sitt partis samtliga kandidater. Från den synpunkten är det
nog en fördel, om valmannen endast behöfver afgöra hvilken han sätter främst,
om han m. a. o. endast behöfver rösta på en enda af sitt partis kandidater. Denna
princip kan uttryckas så att valmannen skall rösta på endast en person, så att
valsedeln icke får uppta mer än ett namn; sådan röst räknas närmast det namn
till godo, till förmån för hvilket den afgifvits; men på samma gång räknas den
såsom afgifven för det parti, på hvars lista detta namn står, och kan således under
vissa omständigheter komma partiets öfriga kandidater till godo.

Samma princip kan emellertid också uttryckas så att valmannen skall rösta
med den officiella partilistan, men att han där äger på något sätt utmärka den
kandidat, som han sätter i främsta rummet.

Bilaga I: Proportionella val.

Denna form användes i den belgiska vallagen (29 dec. 1899). Valmannen
har att rösta på den ena eller den andra af de officiella partilistorna. Men om
han så vill, kan han genom att göra ett litet märke för något namn tillkännagifva
att han i främsta rummet önskar få denna kandidat vald. Gör han intet
sådant märke anses han ha röstat för listan, hvilket i själfva verket innebär att han
föredrar den kandidat, som partistyrelsen satt främst. Röstsammanräkningen tillgår
så, att man för hvarje parti bestämmer hur många valmän som röstat på dess lista,
vare sig rent eller med märke för något särskildt namn. Sedan fördelas de platser,
som valet afser, på de olika partierna efter deras röststyrka enligt d’Hondt’s regel.
Återstår sedan att för hvarje parti bestämma hvilka kandidater skola inta de platser,
som tillfallit partiet. Såsom vi sett, erhåller enligt d’Hondt’s regel hvarje parti en
plats, för hvar gång dess röstetal innehåller det d''Hondt’ska fördelningstalet. En
kandidat bör alltså anses vald, så snart hans röstetal uppgår till detta fördelningstal.
Nu föreskrifver den belgiska vallagen att »liströsterna», d. v. s. de som gifvits åt
listan utan märke för något särskildt namn, i främsta rummet skola tillgodoräknas
det första namnet på listan. Dessutom finnas måhända röstsedlar med särskildt
märke för det första namnet, som alltså böra betraktas som »nominativröster» för
detta namn. Om den förste kandidaten icke behöfver alla liströstema för att bli
vald, öfverföres resten af dem till nästa kandidat och sammanslås med hans nominativröster.
På detta sätt fortsättes, så länge som man erhåller röstetal, som åtminstone
uppgå till fördelningstalet. Behöfver man medtaga ändå flere namn, tar man dem,
som därefter ha största röstetalen. Antag t. ex. att fördelningstalet är r0,000,
och att ett parti erhållit 32,000 röster, hvaraf 19,000 liströster och följande
nominativröster för de olika kandidaterna:

A—2,000 röster
B—1,000 „

C—2,500

D—7>5°° „

De 19,000 liströsterna tillräknas då i främsta rummet A, som dock af dem
endast behöfver 8,000 för att komma upp till fördelningstalet 10,000. De öfriga

11,000 rösterna gå till B, som däraf förbrukar 9,000; resten 2,000 röster gå
till C, som likväl ej når upp till fördelningstalet. A och B äro alltså valda, därför
att de uppnått fördelningstalet; de återstående kandidaterna C och D ha respektive
4,500 och 7,500 röster; D är alltså vald i 3:dje rummet. Man ser alltså att en
större grupp af valmän, genom att samla sig kring ett särskildt namn på partilistan,
kan drifva fram detta, trots det att partistyrelsen satt det i ett ogynnsamt läge.

/?• Listmetoder med frihet att gd utanför listan.

Den som anser att valmannen bör ha rätt att rösta på kandidater från olika
partilistor, ja t. o. m. på hvilka valbara personer som helst, kan naturligtvis icke

Bilaga I: Proportionella val.

vara nöjd med den frihet, som de nu behandlade listmetoderna erbjuda. Man har
därför sökt konstruera listmetoder, som tillåta den enskilde valmannen att gå utanför
sitt partis officiella lista.

Den schweiziska kantonen Tessin’s vallag (24 nov. 1891) ger ett exempel
härpå. Valmannen förfogar här öfver lika många röster som valkretsen äger utse
representanter, och dessa röster kan han efter behag tilldela kandidater från olika
partilistor. Han behöfver icke heller på sin valsedel uppta så många namn som han
har röster; men de röster, som han sålunda ej tilldelat någon bestämd kandidat,
skola räknas en af de officiella partilistorna till godo. För detta ändamål skall
valmannen också på valsedeln ange hvilket parti han vill sluta sig till. Vid röstsammanräkningen
beräknas först hvarje kandidats röstetal på vanligt sätt. Sedan
summeras för hvarje partilista de röstetal, som sålunda tillfallit listans kandidater.
Därtill läggas de röster, som tillfallit listan utan att ha afgifvits för någon bestämd
kandidat. Sålunda erhålles listans röstetal. Sedan fördelas platserna mellan
de olika partierna med hjälp af Hagenbach-Bischof s fördelningstal; därvid uppkommande
restplatser ges i ordning efter deras storlek åt de partier, som öfverstiga
fördelningstalet.

Vid denna metod är det icke så nödvändigt som vid de föregående strängare
listmetoderna att valmannen ges tillfälle att utöfva ett inflytande på hvilka af ett
partis kandidater som skola bli valda, genom att särskildt utmärka den eller de
kandidater han föredrar. Ty så snart valmännen ha frihet att gå utanför partiets
lista, komma partiets kandidater i regeln att få olika röstetal, och man kan då,
såsom också Tessin’s vallag gör, bestämma att partiets platser skola tilldelas dess
kandidater efter röstetal.

Liknande listmetoder ha sedan början af 1890-talet införts i åtskilliga
schweiziska kantoner, dels för val af kantonsförsamlingen (stora rådet) dels också
för kommunala och andra val. De använda metoderna skilja sig något i afseende
på fördelningsregeln. Valkvoten användes som fördelningstal vid de kommunala
valen i Tessin och Freiburg samt vid kantonsvalen i Neuenburg och Geneve.
Däremot användes det Hagenbach-Bischof ska fördelningstalet vid kantonsvalen i
Solothum och Tessin samt vid kommunalval i staden Bern. De restplatser, som
uppstå vid användning af något af dessa fördelningstal, fördelas stundom efter de
största öfverskottens regel (t. ex. vid kommunalval i Tessin), stundom efter partiernas
röststyrka (t. ex. vid kantonalval i Tessin och Neuenburg). I Tessin och
Freiburg uteslutes lista, som icke uppnått fördelningstalet, från konkurrensen om
restplatserna. I Neuenburg fordras dessutom för att en kandidat skall kunna bli
vald att han uppnått ett y>quorumy>, d. v. s. att han upptagits på minst 15 io af
afgifna giltiga röstsedlar.

I allmänhet förfogar valmannen öfver lika många röster som valet afser
platser och kan ge dessa röster åt kandidater från olika listor. Därvid är kumulation
(se nedan) stundom tillåten (t. ex. i Zug), men oftast icke. Röstning på
särskild lista förekommer, såsom ofvan nämnts, i Tessin samt i Geneve. Kandi -

Bilaga I: Proportionella val.

dat, som blifvit uppställd på flere listor, har i allmänhet att välja hvilken lista
hans röster skola räknas tillgodo. Har han icke träffat sådant val, föreskrifves i
Neuenburg att alla hans röster tillgodoräknas den af de hans namn upptagande
listorna, som uppnått högsta röstetalet, hvarvid röster som tillfallit gemensamma
kandidater icke medräknas.

Till denna grupp af metoder hör också den, som användes vid de norska
kommunalvalen (hvarom mera nedan). Valmannen förfogar öfver så många röster
som valet afser representanter; dessa röster kan han ge åt hvem han vill, äfven
åt kandidat, som icke varit uppförd på någon officiell lista. Vid sammanräkningen
räknas hvarje röst, som tillfallit ett partis kandidat, detta parti till godo. Röstning
på särskildt parti förekommer icke.

Om kumulation.

Förfogar den röstande öfver lika många röster som valet afser platser, kan han
genom kumulation samla dessa röster på ett mindre antal kandidater. Detta tillgår
vanligen så att ett och samma namn upptas flere gånger på samma valsedel.
Därigenom koncentrerar den röstande hela sin röstkraft på de kandidater, som hans
parti möjligen kan hoppas att drifva igenom, i stället för att såsom vid vanliga
majoritetsval splittra sina röster på ett så stort antal namn som valet afser platser.

Kumulation kan, teoretiskt sedt, användas för att åstadkomma ett proportionellt
valresultat. Antag att 12 representanter skola väljas, samt att tre partier uppträda
med respektive 600, 400 och 200 anhängare. Vid vanligt majoritetsval
får då det första partiet besätta alla 12 platserna. Om hvarje valman har 12
röster och ger dem åt 12 olika personer, så får hvar och en af det första partiets
kandidater 600 röster; men en kandidat från något af de öfriga partierna når ej
öfver 400 eller 200 röster. Om däremot den röstande tillätes samla sina röster
på ett färre antal kandidater, så kommer exempelvis det andra partiet att uppställa
endast 4 namn, och på hvarje valsedel ge 3 röster åt hvart och ett af dessa. Därigenom
får hvar och en af detta partis 4 kandidater inalles 3x400=1,200 röster.
Det tredje partiet gör klokast i att uppstäda endast 2 kandidater och på hvarje
valsedel ge dem 6 röster hvar. Dessa kandidater få då inalles 6x200=1,200
röster. Det största partiet måste i själfva verket också förfara på samma sätt;
annars stanna dess kandidater på en röstsiffra af 600; partiet bör uppställa 6
kandidater och ge hvar och en af dem 2 röster på hvar valsedel, alltså inalles
2x600=1,200 röster. Resultatet blir då att partierna erhålla respektive 6, 4 och 2
representanter, alla valda med 1,200 röster.

Detta är i korthet innebörden af den enkla kumulativa metoden, som i olika
former tillämpats i åtskilliga utomeuropeiska länder, särskildt i staten Illinois i Nordamerika,
där den infördes år 1870. Metoden förutsätter att hvarje valman i ett
parti, som kan drifva igenom 4 kandidater, skall skänka hvar och en af dem 1/i

24 Bilaga I: Proportionella val.

af sina röster. Men detta går icke riktigt bra, om detta hela antal röster icke
kan delas med 4. I sådant fall skulle valmännen nödgas dela sina röster i bråkdelar.
Det är då en förenkling att från början ge hvarje valman endast en röst,
och anse att han delar den lika mellan alla kandidater, som han skrifver på sin
lista. Tillhör valmannen då ett parti, som har rätt till 4 platser, så har han
endast att på sin valsedel uppta sitt partis 4 kandidater. Därigenom fördelas hans
röstkraft, och således också hela partiets, lika på dessa kandidater. Enligt denna
beräkningsgrund skulle partierna i vårt förra exempel ha en samlad röstkraft af
respektive, 600, 400 och 200. Uppställa de respektive 6, 4 och 2 kandidater,
får alltså hvar och en af dessa 12 kandidater en röstkraft lika med 100 och blir vald.
Detta är den Rosengren ska metoden, som alltså i grunden är en kumulativ metod.

I praktiken kan naturligtvis ingen af dessa kumulativa metoder tillämpas,
åtminstone icke för vanliga direkta riksdagsmannaval. Ty partierna kunna icke på
förhand veta hvilket röstetal de komma att uppnå, och således ej heller hur de
på lämpligaste sätt skola kumulera sina röster. Kunde man förutsätta att partistyrelserna
kände sina valmän och kunde kommendera dem att rösta så, som situationen
kräfde, då skulle öfverhufvud intet proportionellt valproblem existera. Man
kunde då använda den enklaste af alla valmetoder, ett-namns-metoden, som låter
hvarje valman rösta på en enda kandidat och förklarar dem valda, som erhållit de
flesta rösterna. Partistyrelserna i vårt exempel skulle då endast ha att dela opp
sina valmän i respektive 6, 4 och 2 lika stora grupper. Hvarje sådan grupp
skulle rösta på 1 kandidat, som därigenom skulle få 100 röster, och partierna
skulle då få respektive 6, 4 och 2 representanter.

Dylika valmetoder ha den förtjänsten att de kasta ett klart ljus öfver grundfelet
i de vanliga majoritetsvalen; men något praktiskt värde kan man icke tillerkänna
dem.

Vid ett proportionellt val bör hvarje parti för säkerhetens skull uppställa
något fler kandidater än det är visst på att kunna drifva igenom. Det är valmetodens
sak att automatiskt koncentrera partiets faktiska röststyrka på de kandidater,
som partiet på grund af denna röststyrka bör anses berättigadt till. Det
kan ju betecknas som det proportionella valsystemets grundtanke att kandidater,
som tillhöra samma parti eller grupp, skola stödja hvarandra, så att de som kunna
bli valda dra nytta af röster, som tillfallit dem som ej kunna bli valda, eller af de
redan valdes öfverflöd af röster. Denna automatiska röstkumulation sker vid listmetoderna
vanligen så, att alla röster, som tillfallit någon af partiets kandidater,
i första rummet räknas partiet till godo; på grund af denna samlade röststyrka
beräknas sedan hur många platser partiet skall besätta; slutligen insättas på dessa
platser partiets förnämsta kandidater. Men då har man ju i själfva verket kumulerat
alla de röster, som öfverhufvud fallit på partiets kandidater, på dessa som bli valda.
Denna metod tillåter alltså partiet att utan fara rösta på ett för stort antal kandidater.

Bilaga I: Proportionella val.

Kumulationsprincipen i inskränkt mening, d. v. s. den enskilde valmannens rätt
att koncentrera sin röststyrka på det antal kandidater han finner lämpligt, behöfver
alltså icke tas i bruk för uppnåendet af ett proportionellt valresultat. Den kan dock
med fördel användas för vissa andra ändamål. Vid listmetoderna kan ett partis styrka
beräknas antingen så, att man räknar de röstsedlar, som på ett eller annat sätt särskilt
betecknats såsom afgifna för partiet; då har det ju icke för partiets styrka någon betydelse
hur många namn som äro uppförda på röstsedlarne. Eller också kan partistyrkan
beräknas genom att man sammanräknar alla röster, som fallit på partiets
kandidater; och då är det ju af vikt att hvarje röstsedel är helt utfylld, så att hvarje
valman begagnar alla de röster, öfver hvilka han förfogar. I detta senare fall är det
naturligt att tillåta kumulation. Antag att det gällde att välja 12 representanter.
Ett parti kan då reda sig genom att fylla ut sin lista med 12 olika
kandidater; men det är meningslöst att fordra att ett litet parti, som t. ex. kan
hoppas drifva igenom en representant, skall nämna 11 andra namn; och därför
bör valmannen ha rätt att upprepa ett och samma namn hela valsedeln igenom.
Detta kan allmännare uttryckas så: så snart valmetoden föreskrifver att hvarje valman
förfogar öfver så många röster som valet afser platser, så är det lämpligt att valmannen
får frihet att efter behag fördela dessa röster på ett mindre antal kandidater,
eller att åtminstone partiet får rätt att göra detta på den officiella partilistan.

Kumulationen har också en annan viktig användning nämligen till att förhindra
dekapitering. Denna valmanöver kan beskrifvas på följande sätt. Antag att
ett parti har röstat rent eller temligen rent efter en partilista (vare sig officiell eller
icke). Då måste ju detta partis kandidater ha lika eller temligen lika röstetal.
Häraf kan nu någon eller några utanförstående valmän begagna sig för att vinna
ett obehörigt inflytande öfver valet. De behöfva endast rösta på dem af partiets
kandidater, som äro dem minst misshagliga, för att genomdrifva dessas val, med
uteslutande af partiets främsta namn, kanhända af partiets egentlige chef. Antag
t. ex. att partiet uppställt 4 kandidater A, B, C, D, af hvilka A är partiets chef;
och att partiet hållit samman om denna lista, så att alla 4 kandidaterna erhållit
i det närmaste samma röstetal. Antag vidare att partiet vid valet eröfrar 3 platser.
Då kan en handfull af partiets afgjorda motståndare, genom att rösta på B
C och D förskaffa dem en röstöfvervikt öfver A; det blir då dessa som intaga
partiets platser, under det partiets verklige chef och erkändt främste man blir utesluten.
Det kan icke vara riktigt att utanförstående på detta sätt få inblanda sig
i ett partis inre angelägenheter. Hvarje parti bör själft ha det afgörande inflytandet
på besättandet af de platser, som vid fördelningen tillfalla partiet. Detta inflytande
kan på åtskilliga sätt garanteras, och därmed möjlighet till dekapitering uteslutas.
Vid de metoder, där kandidaternas inbördes ordning på partilistan i främsta rummet
afgör hvilka kandidater skola besätta partiets platser, kan faran för dekapitering
anses utesluten; ty då är partiet själft i tillfälle att klart och tydligt markera hvilka
af sina kandidater det sätter före de öfriga.

Bilaga I: Proportionella val.

Samma möjlighet kan nu genom kumulationsrätten beredas i de fall, då de
till samma parti hörande kandidaternas inbördes företräde afgöres genom deras enskilda
röstetal, och då, såsom vi sett, den egentliga faran för dekapitering föreligger.
Antag såsom förut att ett parti kan besätta 3 platser, men att det för
säkerhetens skull uppställer 4 kandidater A, B, C, D. Af dessa är A den förnämsta,
B, C och D ungefär likvärdiga — naturligtvis från partiets synpunkt sedt.
Antag vidare att valet gäller 6 platser, och att hvarje valman i enlighet härmed
förfogar öfver 6 röster. Om nu partiet fördelar dessa röster så att 3 röster ges
åt A, och 1 röst till hvardera af B, C och D, så är det uppenbarligen omöjligt
för några främmande grupper att förhindra A:s val. Skulle man försöka att rösta
på B, C och D i så stor skala, att deras röstetal komme att öfverstiga Ars, så
skulle detta endast ha till följd att partiet finge ett röstetal, som berättigade till
minst 4 platser, och att alltså alla 4 kandidaterna blefvo valda; och detta är ju
för partiet det allra mest tillfredsställande resultatet.

Den norska metoden.

Den norska metoden är ett godt exempel på hur kumulation kan förbindas
med en listmetod, som lämnar största möjliga frihet åt den enskilde väljaren.
Det proportionella valsättet infördes i Norge vid kommunala val genom lag af den
27 juli 1896. Metoden, som i sina allmänna drag härrör från Hagenbach-Bischoff,
innehåller hufvudsakligen följande bestämmelser.

Antalet representanter skall i städerna vara från 20 till 84 alltefter stadens
storlek, på landsbygden från 12 till 48. De väljas alla på en gång; omval sker
hvart tredje år. Valet sker i december och kungöres i oktober.

Den proportionella valmetoden tillämpas, då begäran därom framställes af ett
visst antal valmän.

Officiella vallistor. Förslag till vallistor böra vara inlämnade före 13 :de
november, underskrifna af minst 20 valmän. Dessa vallistor skola under fortlöpande
nummer uppta så många namn, som valet afser platser. Listorna få ej
innehålla gemensamma kandidater. År en kandidat uppförd på mer än en lista,
har han själf att välja på hvilken lista han önskar stå. Sedan listorna genom
förhandling med förslagsställame brakts i öfverensstämmelse med lagen, låter valförrättaren
senast 7 dagar före valdagen kungöra dem som officiella vallistor, hvarvid
hvarje lista skall vara försedd med öfverskrift, som anger förslagsställarnes namn
och den grupp, från hvilken listan utgått.

Valsedlar ne kunna endera vara de officiella vallistorna eller andra. Valsedel
skall uppta så många fortlöpande nummer, som valet afser platser. Är en
valsedel ej utfylld, skola de upptagna namnen anses upprepade så långt och så
ofta, som behöfves för att få den utfylld. Andra tryckta valsedlar än de officiella
få ej under valet eller under de sista 14 dagarne före valet bringas i omlopp.

Bilaga I: Proportionella val.

[Denna bestämmelse afser tydligen att så mycket som möjligt inskränka afvikelsema
från de officiella listorna, men har ingen väsentlig betydelse för metoden.]

Röstsatnmanråkningen. Först undersökes hur många röster hvar kandidat har
fätt ( kandidatens röstetal1). Sedan bestämmes hvarje listas röstetal genom sammanslagning
af röstetalen för listans kandidater. Namn, som ej är upptaget på någon
officiell lista, betraktas som en lista för sig. Sådan listas röstetal är därför lika
med kandidatens röstetal.

På detta sätt erhålles ett antal listor utan gemensamma kandidater, och hvarje
lista har sitt bestämda röstetal. Fördelningen af platser på de olika listorna sker
enligt d Hondt s 1 eget. Skulle flera listor därvid komma att konkurrera om en
plats, tillfaller platsen den lista, som har högsta röstetalet, men om detta är lika,
afgör lotten. Skulle en lista få flere platser än den har kandidater, skola dess
kandidater betraktas som valda på förhand, och de öfriga platserna fördelas på de
öfriga listorna efter d’Hondt’s regel.

Bestämning af hvit k a som bli valda. De platser, som tillfallit en lista,
besättas i ordning med dem af dess kandidater, som ha de högsta röstetalen; i
händelse af lika röstetal afgör ordningsföljden på listan.

Listans öfriga kandidater intill samma antal som dess representanter utgöra
dess suppleanter, i ordning som bestämmes på samma sätt.

Exempel. Vid ett val, som afser 12 platser, ha följande 3 partilistor blifvit
registrerade såsom officiela:

A-partiet: At A2 A3 A4 Aft (2 ggr) A3 AT ;

B-partiet: B, B2 B3 (3 ggr) B4 (2 ggr) B5 ;

C-partiet: C4 C2 (6 ggr).

A-partiet har alltså kumulerat 2 röster på hvar och en af sina första 5
kandidater, under det att A6 och A7 blott upptas en gång hvar. På samma sätt

har B-partiet samlat 3 röster på Bt, B2 och B3, 2 på B4 men endast en på Bä.

C-partiet nöjer sig med 2 kandidater, men ger hvar och en af dem 6 röster.

Vid valet aflämnas följande röstsedlar:

A-partiets officiella
B-partiets officiella
C-partiets officiella
As A7 B, (4 ggr)

C, X (6 ggr) .....

Y C12 ggO ........

2,400

1,500

600

450

300

420

28 Bilaga I: Proportionella val.

Sammanräkningen sker då enligt följande schema:

A4 ..... 4,800

A2 ...... 4,800

As ...... 4,800

Ai ...... 4,800

A5 ...... 4,800

A6 ...... 4,200

A7 ..... 4,200

Bi ...... 4.S00

B2 ...... 4,300

B3 ..... 4,5°°

B4 ...... 4,800

B5 ...... 1,500

Q 5,400

C2 3,600

X 1,800

Y 5,040

A-listan 32,400

B-listan l9,8oo|C-listan 9,000 X-listan 1,800 Y-listan 3,040

Man beräknar alltså hvarje kandidats röstetal för sig och uppställer kandidater
tillhörande samma lista i en särskild kolumn. Därefter adderar man siffrorna i
denna kolumn och erhåller sålunda listans röstetal. [Då X och Y icke anmälts
som officiella kandidater, måste hvar och en af dem räknas som en lista för sig,
äfven om de stått på samma röstsedlar.]

Fördelningen af de 12 platserna på de olika listorna sker nu enligt d’Hondt’s
regel och efter följande schema:

32,400 (1)

19,800 (2)

9,000 (6)

1,800

5,040 (11)

16,200 (3)
9,900 (5)
4,500

2,520

10,800 (4)
6,600 (8)

8,100 (7)

4,950 (12)

6,480 (9)

5,400 (10)

4,629

Sedan ett tillräckligt antal kvoter uträknats, ordnar man dem i följd efter
storlek och anger denna ordning medels en siffra i parentes. Den första platsen
tillfaller alltså första partiets första kvot; den tolfte platsen andra partiets fjärde
kvot. Resultatet af fördelningen blir följande:

A-listan får 6 platser.

B-listan får 4 platser.

C-listan får 1 plats.

X-listan får o plats.

Y-listan får 1 plats.

För att bestämma hvilka som bli valda från hvarje lista har man att i
ordning ta ut de kandidater som ha högsta röstetalen. Dessa äro på A-listan
Ai A2 A3 A4 As; på 6:te platsen skall insättas antingen A6 eller A7; A6 har företräde,
då han står först på listan. B-listans 4 platser tillfalla i ordning B4 B4 B^
och B3. C-listans enda plats tillfaller Q, och Y-listans naturligtvis Y.

Bilaga I: Proportionella val.

Denna norska metod af 1896 har sedermera så till vida ändrats genom
en lag af den 29 maj 1901, att rätten till kumulation inskränkts. Man synes
därigenom ha velat förhindra att en liten grupp genomdrifver en kandidat genom att på
honom kumulera alla sina röster. Men detta kan icke förhindras genom inskränkning
i kumulationsrätten, då, som vi sett, denna öfverhufvud icke behöfs för att
åstadkomma ett proportionellt valresultat. Är en grupp tillräckligt stor för att
enligt d’Hondt’s regel kunna göra anspråk på en plats, så kan den alltid genomdrifva
sin kandidat genom att efter hans namn upptaga en mängd politiskt obekanta
personer. Själfva metoden sörjer då för att gruppens alla röster koncentreras på
dess första namn. Villkoret härför är dock att gruppen officiellt anmäler sin lista,
ty annars kunna de röster, som tillfallit de öfriga namnen, aldrig komma det första
namnet till godo.

Den norska metoden är af stort intresse såsom varande en listmetod med
full frihet för valmannen att rösta hur han behagar. Man får sålunda att göra
med ett röstsedelsmaterial, som åtminstone teoretiskt sedt kan innehålla valsedlar
med namn blandade på alla möjliga sätt. Ur detta material får man fram ett
proportionellt valresultat hufvudsakligen därigenom att kandidater på förhand kunna
anmälas såsom samhöriga. Hvad vinnes då genom en sådan samhörighet? Jo att
röster icke onödigtvis bortkastas, vare sig på kandidater, som redan fått nog röster
för att bli valda, eller på kandidater, som icke kunna bli valda. Sådana öfverskottsröster
bli till följd af samhörigheten öfverförda på andra kandidater, som därigenom,
om möjligt, bli valda. Isolerade kandidater sakna denna fördel. De kunna visserligen
bli valda, om ett tillräckligt antal valmän kumulera sina röster på dem; men
den grupp, som vill genomdrifva en sådan isolerad kandidat, kan lätt råka att
förspilla sina röster. Antingen helt och hållet, om det visar sig att gruppen är
för liten; det finns då ingen möjlighet att dess röster komma någon närstående
kandidat till godo. Eller endast delvis, om nämligen gruppen är större än som
behöfs för att få en kandidat vald; detta öfverskott i röstkraft kan gruppen då
icke tillföra någon annan kandidat. Tänker man sig att vid ett val enligt den
norska metoden inga officiella förslagslistor inlämnas, att alltså alla kandidater uppträda
isolerade, så bli vid tillämpningen af dHondt s regel de personer i ordning
valda, som ha största röstetalen. Man har då ett val enligt den enkla kumulativa
metoden. Den på förhand fastställda samhörigheten mellan vissa kandidater är det
alltså som ställer den norska metoden, liksom öfverhufvud listmetoderna, på en
högre nivå än de primitiva försök till proportionsval, som endast basera sig på
kumulationsidén.

Förbundna listor.

Vi ha funnit att nyttan af listmetoderna väsentligen ligger i den möjlighet
de bereda att konstatera en samhörighet mellan skilda namn. Denna tanke har af

Bilaga I: Proportionella val.

Hagenbach-Bischoff generaliserats på det sätt, att en samhörighet också kan etableras
mellan skilda listor. För detta ändamål behöfs endast att olika listor af förslagsställarne
förklaras vara »förbundna». Naturligtvis måste alla förslagsställarne vara
eniga om en sådan förklaring, ty ingen grupp bör kunna påtvinga sig förbund
med en annan. Verkan af att två listor officiellt kungjorts såsom förbundna är
en samhörighet mellan listorna af samma natur som den samhörighet mellan enskilda
namn vi förut lärt känna. Denna samhörighet kommer närmast till uttryck
vid användningen af fördelningsregeln. Då skall nämligen hvarje grupp af förbundna
listor till en början räknas som en lista; först sedan genom fördelningsregeln fastställts
hur många platser denna grupp af listor på grund af sitt samlade röstetal
har rätt till, öfvergår man till att fördela dessa platser mellan de olika förbundna
listorna, hvilket naturligtvis sker med hjälp af samma fördelningsregel.

Ett enkelt exempel skall visa hvilken fördel förbundna listor kunna ha af
en sådan samhörighet. Antag att regeln valkvot och största öfverskott tillämpas.
Tio representanter skola väljas. Rösterna fördela sig på rena partilistor på följande
sätt:

partiet A får 525 röster

„ B „ 215 „

)> C ,, 3 50 >>

,, D ,, 200 ,,

„ E „ 210 „

3 x 150 + 75

1 x 150 + 65

2 x 150+50

I x 150 + 50

I x 150 + 60

Om här inga förbundna listor förekomma, blir räkningen följande: Summan
af alla afgifna röster är 1,500; då 10 representanter skola väljas, är alltså valkvoten
150. På grund af valkvotsregeln få alltså partierna respektive 3, 1, 2,
1 och 1 plats. Inalles fördelas på detta sätt 8 platser. De två återstående platserna
gå till partierna A och B, som ha de största öfverskotten nämligen 75 och
6 5. Om däremot partierna C, D och E från början förklarat sig förbundna, hade
räkningen blifvit en annan. Gruppen C D E hade då förfogat öfver 760 röster;
hade alltså på grund af valkvotsregeln fått 5 platser, med ett öfverskott af 10
röster. Gruppen får alltså nu en plats mer, än de 3 skilda partierna förut fingo
tillsammans, beroende därpå att partiernas öfverskott, som förut gingo förlorade,
nu samlas till en hel valkvot. De 5 platserna skola sedan fördelas mellan partierna
C, D och E. Valkvoten blir vid denna fördelning 152; partierna få respektive
2, 1 och 1 plats på grund af valkvotsregeln; E får den 5:te platsen på grund
af största öfverskott. Partiet A får redan vid den första fördelningen 3 platser,
B 1 plats. Alltså äro nu 9 platser tillsatta. Den io:de platsen erhåller A på
grund af sitt största öfverskott 75. Slutresultatet blir alltså att E får en af öfverskottsplatserna
i stället för B.

Detta resultat rättfärdigas däraf, att partiet E understödes af partierna C
och D, och att således den kandidat, som blir vald på E:s nya plats, i viss mån

Bilaga I: Proportionella val.

kan sägas representera äfven partierna C och D. Är detta icke fallet, så har de
förbundna listornas princip intet berättigande. Man kan därför med skäl fordra
att förbundna listor icke skola tillåtas annat än mellan partier, som verkligen stå
hvarandra nära. Huru en sådan fordran på skilda sätt kan realiseras skola vi i
det följande lära känna.

Siegfried’ s metod.

Denna metod hvilar på en alldeles egenartad användning af de förbundna
listornas princip, och just en sådan där man kan förutsätta att motsatta partier icke
begagna sig af den fördel, som principen erbjuder. I själfva verket tillåter icke
Siegfried olika politiska partier att uppträda som »förbundna», utan endast lokala
grupper af samma politiska parti.

Siegfried s metod är speciellt utarbetad för valen till den Wurttembergiska
landtdagen, men har hittills icke vunnit tillämpning. Den förutsätter att hela landet
utgör en enda valkrets; men att hvarje parti för sig efter eget skön uppdelar
landet i en mängd valdistrikt, hvart och ett med sin lokalstyrelse. Det egendomliga
för Siegfried’s metod är nu att de förslagslistor, som uppställts för ett
partis särskilda valdistrikt, få inlämnas som förbundna listor. Det är alltså meningen
att en grupp af förbundna listor skall uppta alla kandidater, som partiet öfverhufvud
uppställer i landet. Listor från skilda partier få ej innehålla gemensamma namn;
däremot kunna förbundna listor uppta en och samma kandidat, förutsatt att de
göra det alla. Sådan kandidat skall särskildt betecknas som »landskandidat». Som
landskandidater bör partiet naturligtvis uppställa sina främsta män, hvilka böra uppbäras
af alla valdistrikt. För öfrigt uppställer hvarje distrikt sina lokalkandidater.

Röstningen tillgår så att hvarje valman röstar på en af de officiellt uppställda
kandidaterna. Röstsammanräkningen är gemensam för hela landet och går
närmast ut på att fastställa hur många röster hvar enskild kandidat fått. Sedan
summeras för hvarje parti dess kandidaters röstetal, och sålunda erhålles partiets
röstetal. Sedan fördelas de 93 platserna i landtdagen på partierna efter deras
röstetal i enlighet med d Hondt s regel. Därefter har man att fördela hvarje partis
platser på de olika förbundna listorna. Men då uppträder den svårigheten att dessa
listor kunna innehålla gemensamma kandidater, nämligen de s. k. landskandidaterna.
För att afgöra öfver deras val ordnar man partiets samtliga kandidater efter deras
röstetal; ur denna följd afskiljer man sedan dem med de högsta röstetalen till ett
antal, som motsvarar antalet af partiets platser; de landskandidater, som befinna
sig bland de sålunda afskilda, äro valda, de öfriga icke. Sedan man på detta
sätt befriat de förbundna listorna från gemensamma kandidater, beräknar man först
det antal platser, partiet har kvar att besätta; därefter beräknas hvar och en af de
förbundna listornas röstetal genom addition af röstetalen för listans lokalkandidater.
Sedan sker fördelningen af platserna listorna emellan efter d’Hondt’s regel. På

32 Bilaga I: Proportionella val.

de platser, som sålunda tillfallit en lokallista, insättas listans kandidater i ordning
efter deras röstetal.

Detta är endast de viktigaste dragen i den SiegfriedPka. metoden; åtskilliga
detaljer ha här lämnats åsido. Det som sagts är dock tillräckligt för att låta
metodens grundtanke komma fram. Denna grundtanke är samhörighetsprincipen,
som i Siegfried''s metod är genomförd för alla politiskt samhöriga element i ett

helt land. Den enskilde valmannen röstar blott på ett enda namn. Det skulle

alltså väl kunna hända att röster i ganska stor skala kastades bort på personer,
som i alla fall icke blefvo valda, och kanske i ändå större skala på personer, som
om sig samlade alldeles onödigt många röster. Detta förekommes genom den

samhörighet, som på förhand fastställts mellan kandidater tillhörande samma officiella
förslagslista. Om nu landet på vanligt sätt vore indeladt i smärre valkretsar,
och om antalet representanter för hvar valkrets fördelades mellan listorna efter

deras röstetal, skulle i hvarje sådan valkrets ett större eller mindre antal röster
gå förlorade såsom öfverskott vid fördelningen. Dessa onyttiga röster göras fruktbringande
genom de förbundna listornas institution. Samhörigheten mellan listorna
medför att alla öfverskott så långt möjligt samlas ihop till ett eller flere fördelningstal
och sålunda komma till nytta. Betydelsen häraf framgår kanske klarast, om
man tänker på ett parti, som är så litet, att dess röstsiffra vid en vanlig valkretsindelning
skulle stanna under fördelningstalet i kanske hvarenda valkrets. Gifves
det en möjlighet för detta partis alla små lokala grupper att konstatera sin samhörighet
och att sålunda samla sina röstetal till ett helt, så är det ganska säkert
att partiet får en eller annan plats i folkrepresentationen.

Man kunde nu fråga, om icke dessa förbundna listor ändå äro onödiga, om
man icke skulle kunna uppnå samma resultat genom att hvarje parti uppställde
en enda lista öfver alla sina kandidater i hela landet. Svaret är: Partiet uppnår

genom en sådan anordning precis samma antal platser; men dessa platser bli då fördelade
inom partiet efter majoritetsprincipen, hvilket kan leda till undertryckande
af lokala intressen, på samma sätt som rena majoritetsval leda till undertryckande
af minoritetspartierna. Siegfried fordrar inom partiet en proportionell representation
af landets olika delar. I ett mycket litet parti kan detta ej ske, men i ett stort
är saken af eminent betydelse. Därför måste landets uppdelning i valkretsar bli
en privatsak för hvarje parti. Garantin för att en sådan uppdelning verkligen kommer
att ske ligger i de lokala intressen, som måste fordra sin proportionella andel
af de platser partiet kan komma att tillkämpa sig. Därför, menar Siegfried, måste
i olika delar af landet uppstå valkommittéer för ett och samma parti, hvilka, utom
att de arbeta för partiet, också söka tillvarataga sin landsändas särintressen. Hvarje
sådan kommitté kommer för detta ändamål att inlämna särskild förslagslista, som
anmäles såsom förbunden med öfriga lokala förslagslistor från samma parti.

Verkan af detta system åskådliggöres bäst genom ett exempel. Antag att

Bilaga I: Proportionella val.

två skilda lokala grupper tillhörande samma parti ha uppställt 5 kandidater hvar,
och att dessa vid valet erhållit följande röstetal:

A3 -	1,050	Bi	— 680
A2 —	1,010	B3	— 6 70
a3 —	630	b3	-— 660
Ai -	610	Bi	—• 650
A5 —	600	b5	—■ 640
Summa —	3,900	Summa	— 3,300

Antag vidare att det d''Hondi''ska fördelningstalet vid fördelningen af landtdagens
platser mellan de olika partierna visar sig vara 1,000. Då förefinnas tre möjligheter
n:o 1: Grupperna uppträda alldeles skilda. A-gruppen får då 3 platser och
3 representanter Aj A3 A3. B-gruppen får likaledes 3 platser och representanterna
Bi B2 B3. För A-gruppen gå 900 röster, för B-gruppen 300 röster förlorade.
N:o 2: Grupperna uppträda med förbundna listor. De representera då
tillsammans 7,200 röster, få alltså vid den första fördelningen 7 platser mot 6
i förra fallet. De onyttiga rösternas antal är inskränkt till 200. Af dessa 7 platser
får A-gruppen vid en andra tillämpning af d’Hondt’s regel 4, B-gruppen 3. Valda
bli A! Ao A3 Ai Bt B2 B3. Detta är otvifvelaktigt det resultat, som bör härledas
ur den faktiska röstningen. N:o y Grupperna slå sig tillsammans till ett enda
parti utan någon lokal åtskillnad. De få då såsom i förra fallet 7 platser. Men
då dessa nu måste fördelas efter majoritetsprincipen, bli Aj A2 Bi B2 B3 B4 Bä valda
såsom hafvande högsta röstetalen. Resultatet af sammanslagningen blir alltså att
A-gruppen, som är den större, får 2 platser, B-gruppen däremot 5. Detta visar
af hvilken väsentlig betydelse de lokalt förbundna listornas institution är för ett
rättvist tillgodoseende af särskilda lokala intressen inom ett stort politiskt parti.

B. Partimetoder som stödja sig på indirekta val.

Vi ha sett att proportionalitetsproblemet låter lösa sig utan vidare svårigheter,
så snart man endast försäkrat sig om att de röstande fördela sig i rena och
skarpt skilda partier. Skall detta mål nås med hänsyn till den ursprungliga valmanskåren,
så måste tydligen partierna på något sätt på förhand fastställas, och
man kommer med nödvändighet till en mer eller mindre utpräglad listmetod.

Men målet kan också nås på en annan väg, nämligen genom indirekta val.
Har man först genom ett elektorsval så att säga koncentrerat valmanskåren till ett
litet fåtal personer, så möter det ingen svårighet att få en klar partigruppering
till stånd. Elektorerna komma af sig själfva att sluta sig samman partivis. Man

Bilaga I: Proportionella val.

kan då med någon fördelningsregel utröna hur många platser hvarje parti har rätt
till och sedan låta partierna anmäla sina kandidater. Bestämmer man t. ex. att
detta skall ske i ordning efter partiernas storlek, så kan ett följande parti naturligtvis
icke nämna en kandidat, som redan presenterats af ett föregående parti och
som därför redan är vald. På detta sätt leder alltså fördelningsregeln omedelbart
till ett proportionellt valresultat.

Vid proportionella valmetoder af denna natur är det hufvudsakligen två
punkter man behöfver fästa sig vid. Den ena är sättet för val af elektorer; den
andra är den fördelningsregel, som skall användas för val af representanter.

Valet af elektorer afser ju endast att åstadkomma en förminskad bild af
valmanskåren, en bild som alltså bör vara det trognast möjliga uttryck för de olika
politiska strömningarne och deras relativa styrka. Detta mål vinnes bäst genom
användning af den Carrrfska metoden för åstadkommande af en proportionell
representation. Det är karaktäristiskt för denna metod att antalet platser i folkrepresentationen
icke är på förhand bestämdt, utan att hvar och en förklaras vald,
som öfverhufvud uppnått ett visst minimiantal röster. Denna metod måste lämnas
åsido vid en framställning af metoder för proportionella val; ty det ligger ju i
naturen af ett proportionellt val att det skall fördela ett gifvet antal platser mellan
partierna efter deras styrka. Men metoden kan indirekt användas för detta ändamål
genom att tillämpas vid val af elektorer. Reglerna för ett sådant val bli i
hufvudsak följande.

a. CasseVs indirekta metod.

Valkretsarne böra vara tämligen stora, i Sverige t. ex. sammanfalla med
länen. Från proportionalitetens synpunkt är det som vi veta alltid bättre, ju
större valkretsarne äro; och de indirekta valen äro ägnade att undanröja de olägenheter,
som annars möjligen kunna följa med valkretsar af stor geografisk utbredning.

Elektorer utses genom samfällda val för hela valkretsen. Hvarje valman har
en röst, som han dock vid val af elektorer har rätt att lika fördela mellan ett
godtyckligt antal elektorskandidater. Röstar han t. ex. på 5 kandidater, anses han
alltså därmed ha gifvit hvar och en af dem V5 röst. Röstar han endast på 1 kandidat,
har denne fått en hel röst.

Till elektor är hvarje röstberättigad person inom hela valkretsen valbar.

Hvar och en, som vid elektorsvalet fått t. ex. minst 50 röster, förklaras
vald till elektor. Då denna nedre gräns för elektors röstetal endast afser att någon
smula begränsa antalet elektorer, bör den sättas så lågt som möjligt.

Vid val af riksdagsman röstar hvarje elektor med ett antal röster, som är
lika med det röstetal han vid elektorsvalet erhållit. Härigenom vinnes att partiställningen
inom elektorskåren med nära nog absolut noggrannhet återspeglar partiställningen
inom valmanskåren.

Bilaga I: Proportionella val.

Metoden är alltså utomordentligt enkel. Icke heller träffas den af några
af de svåra anmärkningar, som kunna riktas mot vanliga elektorsval efter majoritetsmetoden
och som gjort dessa så impopulära i vårt land. Låt oss tänka oss att
en valkrets för vanligt elektorsval är uppdelad i 20 elektorskretsar, och att hvarje
sådan krets har 5 o röstberättigade. Låt oss vidare anta att högern i 11 af dessa kretsar
har en majoritet af t. ex. 30 mot 20, men att de öfriga 9 äro rena vänsterkretsar.
Högern har då i hela valkretsen inalles 330 röster; vänstern har 220 + 9 x 50 =
670 röster och är alltså mer än dubbelt så stark som högern. Icke desto mindre
får högern 11 elektorer, vänstern endast 9. Om sedan vanligt majoritetsval
tillämpas, är det högern, minoriteten, som ensam afgör riksdagsmannavalet. Det
är naturligt att dylika orimligheter måste bringa den vanliga indirekta valmetoden
i misskredit. Vid ett elektorsval efter den Cassel’ska metoden skulle högerelektorerna
komma att förfoga öfver 330 röster, vänsterelektorerna öfver 670, hvilket
ju en hvar inser vara fullt korrekt.

En annan viktig anmärkning mot vanliga elektorsval är att ett sådant val
är så ointressant; deltagandet blir efter hvad erfarenheten visat ganska ringa, och
detta bör rent objektivt betraktas som en allvarlig olägenhet. Men äfven denna
olägenhet bortfaller vid sådana elektorsval, som här är fråga om. Ty dd kunna
och böra valmännen direkt rösta på dem de verkligen vilja hafva till riksdagsmän.
På det sättet bli till en början något flere representanter föreslagna för hvarje
parti, än partiet slutligen förmår drifva igenom. Detta är, som vi förut sett,
nödvändigt, då partiet ej på förhand kan noga känna sin styrka och alltså icke
heller det antal platser, som kommer att tillfalla det. Vid de metoder vi förut
studerat ha särskilda anordningar varit vidtagna för att fastställa en samhörighet
mellan kandidater tillhörande samma parti och dymedels koncentrera partiets hela
röstkraft på de kandidater, som kunna bli valda. Sådana anordningar saknas vid
den indirekta metoden. Ben nödvändiga samhörigheten får där i stället ordnas af
elektorerna, som för ändamålet ha att sammansluta sig i grupper. Då det slutliga
valet af riksdagsmän skall företagas, har hvarje sådan grupp att anmäla sig
hos valförrättaren. Den elektor, som ej vill sluta sig till någon sådan grupp,
betraktas som en grupp för sig, men han utestänger sig därigenom från de särskilda
fördelar, som följa med samhörigheten. Sedan genom fördelningsregeln
bestämts hur många platser hvar grupp får besätta, har hvar grupp att afgöra hvilka
af dess medlemmar skola intaga dessa platser. I allmänhet böra naturligtvis de,
som vid elektorsvalet erhållit de flesta rösterna, bli partiets riksdagsmän. Ett stadgande
härom kan t. o. m. upptagas i vallagen. I så fall behofs öfver hufvud ingen
omröstning mellan elektorerna, utan valet är afgjordt i och med partigrupperingen.

Det är ju tydligt att ett val af denna karaktär har bra liten likhet med ett
vanligt indirekt val. Egentligen ligger det närmare till hands att jämföra det med
ett direkt val efter listmetoden. Hela skillnaden är den att medan samhörigheten
vid listmetoderna bestämmes före valet genom de officiella förslagslistorna, bestäm -

Bilaga I: Proportionella val.

mes den vid indirekta val efter valet genom elektorerna, eller rättare genom de
försöksvis valda representanterna. Den naturliga indelningsgrunden för alla metoder,
som stödja sig på en fulländad partibildning, synes alltså vara den, om samhörigheten
mellan olika kandidater etableras före eller efter valet. Det förra alternativet
leder till listmetoderna; det senare till den indirekta valmetoden.

Hur denna metod verkar förstås kanske bäst genom ett exempel. Antag
att io representanter skola väljas för ett län. Hvarje valman har en röst, och då
denna delas mellan flere kandidater, komma dessas samlade rösttal i allmänhet också
att innehålla ett bråk. För enkelhetens skull har dock i exemplet tämligen afrundade

blifvit	valda.	Vid	valet få	följande personer följande antal röster:
A. —1	,230	B»-	-900	C,—408	D(—250 E—960
a2-	800	B,-	-900	C2 — 392	Da—250
a3-	S 5°	b3-	-900	C3 — 200
A4-	520		-300
a5-	500
A6-	500
A?	100

Då de alla fått mer än 50 röster, inkallas de till det definitiva riksdagsmannavalet
inför länsstyrelsen. Där förklara sig alla A-kandidaterna för en grupp;
likaledes B-kandidaterna, o. s. v. E däremot uppträder isolerad och betraktas som
en grupp för sig. Då skall först uträknas hur många ursprungliga valmansröster
hvar och en af dessa grupper representerar. Det befinns att

gruppen A har 4,200 .................................................. röster

B 3>000 .................................................. >>

j) C ,, 1,000 .................................................. ,,

>> D ,, 500 ,,

E ,, y6o ................................................. ,,

Därefter skola de 10 platserna fördelas mellan dessa grupper efter d’Hondt’s
regel. Räkningen blir följande:

1 2 | 3 | 4

4,20° (1)

3.000 (2)

1.000 (8)
500

960 (9)

2,100 (3)

i»5oo (4)
500

480

1.400 (5)

1,000 (7)

1,050 (6)
750

840 (10)

Bilaga I: Proportionella val.

De io största kvoterna äro här försedda med hvar sitt ordningstal inom
parentes. Af dessa tillhöra 5 A-gruppen, 3 B-gruppen, 1 C-gruppen och 1 E-gruppen.
Resultatet blir alltså att

gruppen A får 5 ............................................................ platser

« D ” y .......................................................... »

>> C „ 1 ...........................................................

Valda äro alltså A, A2 A3 A4 A5 B, B., Ba C( E. Beträffande A. och A(.
kan tvekan uppstå hvilken som bör ha företräde, då de ha lika många röster’.
Man kan låta lotten afgöra; men det synes vara riktigare att frågan afgöres genom
omröstning mellan A-gruppens medlemmar.

b. Indirekt metod med Flodström9s fördelningsregel.

Vid indirekta val kan naturligtvis hvilken fördelningsregel som helst tillämpas.
Önskar man använda den Blodström’ska fördelningsregeln, är det indirekta valsättet
särskildt lämpligt. Denna fördelningsregel är som vi erinra oss fotad på principen
valkvot och majoritetsval för öfverskottsplatserna. Det bör ju alltid betraktas som
en fördel, om detta majoritetsval kan äga rum, sedan man fått veta hur många
restplatser det är frågan om att besätta. Därigenom mildras i någon mån de
olägenheter vi förut funnit vidlåda den Flodström’ska fördelningsregeln. Denna
fördel kan tydligen vinnas genom användning af elektorer, valda på grundval af
den Cassel’ska metoden. Hvarje elektor deltager alltså i riksdagsmannaval med
det röstetal, som han själf vid elektorsvalet erhållit.

Sedan elektorerna sammanträdt, beräknas deras samfällda röstetal. Detta
divideras med det antal representanter, som valkretsen äger tillsätta. Därigenom
fås valkvoten. Därefter anmodas elektorerna att fördela sig i grupper, och hvarje
grupps röstetal beräknas. Man undersöker hur många gånger valkvoten innehålles
i hvar grupps röstetal, och i enlighet härmed bestämmes det antal platser, som
skall tillfalla gruppen. På detta sätt bli emellertid icke alla platser besatta, utan
en eller flera restplatser återstå. Dessa platser tillsättas genom ett vanligt majoritetsval,
i hvilket samtliga elektorer äga deltaga, hvar och en naturligtvis med det
röstetal, hvarmed han blifvit vald. Elektorernas uppmärksamhet bör därvid särskildt
fästas på att de kunna rösta på sig själfva, att i själfva verket hela metoden
hvilar på den förutsättningen att de göra så. Sedan restplatserna sålunda tillsatts,
väljer hvarje parti inom sig de representanter, som skola intaga partiets platser.

I denna metod har man utan tvifvel ett godt medel att trygga valet af kandidater,
som icke sluta sig till något särskildt parti, men till följd af hela sin föregående
offentliga verksamhet och sin personliga betydenhet förmå samla flertalet

3«

Bilaga I: Proportionella• val.

af valmännen kring sina namn. Att likväl detta problem kan lösas på ett naturligare
och mera tillfredsställande sätt skola vi finna i nästa afdelning.

c. Flodströms ettnaninsmetod.

Flodström har föreslagit en indirekt valmetod, där hvarje valman har att
rösta på en enda elektorskandidat. Som elektor betraktas en hvar, som öfverhufvud
erhållit någon röst. Vid riksdagsmannavalet äger hvarje elektor disponera
så många röster som han själf vid elektorsvalet erhållit. Elektor, som erhållit
mindre än 300 röster, kan öfverlåta sina röster till annan elektor att af denne
vid riksdagsmannavalet disponeras. Därigenom undvikes att personer, som vid
elektorsvalet endast fått några stänkröster, nödgas infinna sig vid riksdagsmannavalet.

Vid riksdagsmannavalet, som sker gemensamt för hvarje län, har elektor
antingen att skänka hela sitt röstetal odeladt till en kandidat, eller ock att dela det
mellan två kandidater så som honom för godt synes. Till riksdagsmän valde äro,
intill det antal som skall väljas, de som vid valet erhållit de högsta röstsummorna.
Själfva riksdagsmannavalet förrättas alltså i hufvudsak enligt den ofvan (sid. 24)
beskrifna ett-namns-metoden. Förutsättningarne för att en sådan metod skall kunna
användas äro i detta fall särskildt gynnsamma, då alla de väljande äro tillstädes,
och då alltså personer tillhörande samma meningsgrupp på förhand med tämlig
säkerhet kunna beräkna det antal platser, som kommer att tillfalla gruppen, och
med hänsyn härtill fördela sig på undergrupper, af hvilka hvar och en röstar på
en riksdagsmannakandidat.

II. De förgrenade listornas metod.

Vi ha hittills endast sysselsatt oss med sådana metoder, som söka förhindra
gemensamma kandidater i afsikt att jämna vägen för användningen af någon fördelningsregel.
Vi komma nu till en metod, som tillåter gemensamma kandidater,
men under sådana villkor, att det ändå blir möjligt att tillämpa en fördelningsregel.
Detta är de förgrenade listornas metod, hvartill första uppslaget gifvits af
Phragmén. Denna metod är en listmetod, där förbundna listor äro tillåtna, dock
endast under förutsättning att de upptaga ett eller flere gemensamma namn, och
att dessa namn ställas först på de förbundna listorna.

Förslagslistor inlämnas såsom vid alla listmetoder, en viss tid före valet till
valförrättaren. De få icke uppta flere, men väl färre namn än valet afser platser.
För att listor skola betraktas såsom förbundna, måste de inlämnas såsom sådana,
och förbundet alltså vara godkändt af alla förslagsställare. Ingen kandidat kan upptas

Bilaga I: Proportionella val.

på två listor, om icke dessa äro förbundna. Vi kunna exempelvis äntå att valet
afser 12 platser, och att valförslagen ha följande utseende:

0 A, A* Bi B, B,

2) A, A2 C, C,

3) KLM, Mä

4) KLN

5) KO, 0„

6) X, Xä X3

Listorna 1 och 2 äro förbundna och ha A, och A„ som gemensamma kandidater.
Detta förbund beteckna vi som förbundet n:o I. Listorna 3, 4 och 5
äro förbundna med den gemensamma kandidaten K. Detta är förbundet n:o II.
Listan 6 är isolerad, men betecknas ändå som förbundet n:o III. Inom förbundet
n:o II finnes ett underförbund, nämligen mellan listorna 3 och 4, som uppta ytterligare
en gemensam kandidat L. Detta betecknas som andra förbundets första
underförbund, hvaremot listan 5 gäller som andra förbundets andra underförbund.
Sammanhanget mellan listorna blir tydligast, om de ordnas i följande schema.

O, X,

M. N X3

På listor, som på detta sätt förgrena sig, kan en fördelningsregel tydligen
användas, om man endast går steg för steg med fördelningen. Man fördelar nämligen
det gifna antalet platser till en början mellan de 3 förbundna listorna efter
deras samlade röstetal. Af de platser, som tillfallit första förbundet, gå två till
Ai ocB A2. De, som sedan möjligen äro öfver, fördelas mellan B-listan och
C-listan efter deras samlade röstetal.

Emellertid måste vi för att göra metoden riktigt åskådlig följa valet i dess
detaljer.

Sedan valförslagen inlämnats och justerats, kungöras de såsom officiella vallistor.
Vid valet har hvarje valman att rösta med en af de 6 ingifna listorna
oförändrad. Valresultatet kommer då till en början att ha den formen att hvar
och en af dessa listor har ett bestämdt röstetal. Antag att

listan 1 får 3,000 ............................................ röster

>> 2 >> 2,100 ()

v> 3 >> 3>6oo ........................................................... .

” 4 >> 7°° „

>> 5 >> 1,100 ,#

„ 6 „ 2,000 ...........................................................

4° Bilaga I: Proportionella val.

Sedan detta fastställts, har man att räkna ut röstetalen för de olika förbunden.
Man finner att

förbundet I har 5,100
„ II „ 5,400

III ,, 2,000

Tillämpar man nu d’Hondt’s regel, så fördelas de 12 platserna mellan förbunden
enligt följande räkning:

1234

5,100 (2) 2,550 (4) 1,700 (7) 1,275 (9)

5,400 (1) 2,700 (3) 1,800 (6) 1,350 (8)

2,000 (5) 1,000 (12}.

Resultatet af denna delning blir alltså att

förbundet I får 5 platser

j» D >> 5 >>

m >> 2 ,,

Af första förbundets 5 platser ges de 2 första omedelbart å At och Aä. De
3 återstående skola fördelas mellan listorna 1 och 2 efter deras röstetal och med
hjälp af d’Hondt’s regel. Räkningen blir följande:

Delning med 1 2

1) 3,000 1,500

2) 2,100 1,050

Fördelningstalet blir 1,500, listan x får 2 platser, listan 2 får 1 plats. På
hvar särskild lista afgör kandidaternas ordningsföljd deras inbördes företräde. Valda
bli nu alltså Bi BÄ Cr Af andra förbundets 5 platser tillfaller den första genast K.
De öfriga 4 platserna delas enligt d’Hondt’s regel mellan första och andra underförbundet
efter deras röstetal.

Första underförbundet har 4,300 röster

Andra „ „ 1,100 „

Delning med 1 2 3 4

4,300 (1) 2,150 (2) 1,433 (3) 1,075
1,100 (4)

Första underförbundet får alltså 3 platser, andra 1 plats. Af första underförbundets
3 platser tillfaller en omedelbart L. De öfriga 2 fördelas mellan listorna
3 och 4 efter deras röstetal, som äro 3,600 och 700. Det är klart att båda
platserna tillfaller listan 3. Valda bli alltså och Ms- Listan 4 får med sina

5 6
1,020 (11) 850
1,080 (10) 900

röster

Bilaga I: Proportionella val.

700 röster visserligen ingen specialrepresentant, men dess valmän representeras ju
i alla fall både af K och L. Andra underförbundets enda plats tillfaller CV Tredje
förbundet har 2 platser och dessa tillfalla omedelbart Xt och X2.

Resultatet blir alltså att Ax A2 Bj B, Q K L Mt M2 Oi X! X2 bli valda.

Denna metod utmärker sig för enkelheten i de beräkningar den fordrar och
öfverskådligheten af dess sätt att verka. Man skulle mot densamma kunna rikta
samma anmärkning som mot den stränga listmetoden, att den pålägger valmannen
tvånget att rösta med en officiell lista oförändrad. Men hårdheten af detta tvång
minskas högst väsentligt genom rätten att inlämna förslagslistor med gemensamma
kandidater. Detta medför för det första den fördelen att olika partier kunna ena
sig om att välja en framstående och dugande man, som icke sluter sig till något
särskildt parti, men åtnjuter stor popularitet bland valmännen.

Rätten att uppställa förgrenade förslagslistor låter också hvarje skiftning inom
ett politiskt parti komma till uttryck. Så kunna t. ex. frireligiösa och nykterhetsvänner
inom ett stort liberalt parti ansluta sig till de liberala hufvudkandidaterna,
men för öfrigt uppställa egna kandidater för sina speciella önskemål. Har hvarje
fraktion inom ett parti begagnat sig af de möjligheter, som förslagsrätten erbjuder,
kan den enskilde valmannen sedan knappast ha skäl att klaga öfver tvånget att
rösta på någon af de officiella listorna. Om han också hade rätt att gå utanför
dem, skulle denna rätt i vanliga fall bli rent formell, ity att valmannen ändå icke
kunde utöfva något verkligt inflytande, om han icke röstade med någon parti- eller
fraktionslista.

Med mera skäl kan man anmärka att tvånget att rösta med de officiella
listorna beröfvar valmannen allt inflytande på den ordning, i hvilken hans partis
kandidater skola ha företräde. Denna ordning bestämmes som vi sett af den ordning,
i hvilken kandidaterna äro uppförda på de officiella listorna; det finns ingen
riktig säkerhet för att vid fastställandet af denna ordning tillbörlig hänsyn tas till
önskningame inom valmanskåren. Det kan tänkas att den ordning, som föreslås
af partistyrelsen, icke är den, som gillas af partiets flertal. Denna olägenhet kan
emellertid lätt afhjälpas, genom att man tillåter att »ordningsvarianter» af de olika
förslagslistorna inlämnas. Dessa varianter måste naturligtvis fylla det allmänna
villkoret att de gemensamma kandidaterna skola stå först. Men de följande specialkandidaterna
kunna vara ordnade på annat sätt än på hufvudlistan. Om t. ex.
hufvudlistan A! A2 B, B2 B3 inlämnats, så kan sedan, utan särskildt medgifvande
af hufvudlistans förslagsställare, ordningsvarianten A1 A2 B3 B2 Bj inlämnas. Antag
att, såsom i vårt exempel var fallet, denna lista får 2 platser för sina specialkandidater.
Frågan är då hvilka af B, B2 eller Ba skola intaga dessa 2 platser.
Man medräknar då på alla valsedlar, som öfverhufvud ansluta sig till listan, endast de
två första B-namnen. De två B-kandidater, som vid en sådan sammanräkning
befinnas ha de flesta rösterna, äro valda. Genom en sådan tillämpning af »ord -

Bilaga I: Proportionella val.

ningsval» inom partierna tillförsäkras uppenbarligen valmännen ett effektivt inflytande
på hvilka personer som skola insättas på partiets platser. — Äfven i detta fall är
det fördelaktigare att använda ordningsvalen i den successiva formen (sid. 20.)

Den princip, som ligger till grund för de förgrenade listornas metod, kan
uppenbarligen utan svårighet tillämpas vid indirekta val. Närstående elektorsgrupper
kunna ju sammansluta sig till större grupper, emellan hvilka platserna i
första hand fördelas. På de platser, som tillfallit en sådan grupp, insättas den
eller de kandidater, hvarom hela gruppen enar sig. Gruppens öfriga platser fördelas
sedan på dess undergrupper efter d’Hondt’s regel.

III. Fria metoder.

[Metoder som icke förutsätta någon skarp partigruppering.]

Problemet att åstadkomma proportionella val är i sin ursprungliga gestalt
liktydigt med uppgiften att låta olika partier bli representerade i förhållande till
deras styrka. Lösningen af denna uppgift ligger som vi sett däri att man med
hjälp af någon fördelningsregel fördelar det gifna antalet platser på de olika partierna.
Men detta kan endast ske, där man antingen har att göra med rena partier eller
åtminstone med partier, som gruppera sig efter de förgrenade listornas schema.
Det torde af vårt studium af detta sistnämnda problem framgå att därmed alla
möjligheter att använda en fördelningsregel för åstadkommandet af proportionella
val äro uttömda. M. a. o. om partibildningen icke uppfyller något af de nämnda
villkoren, så kan en fördelningsregel ej användas.

Men än mer: själfva det proportionella valproblemet, sådant vi hittills fattat
det, förutsätter en skarp partibildning; utan en sådan kan problemet icke ens uppställas,
än mindre lösas. Om vi alltså önska behandla äfven sådana fall, där ingen
skarp partibildning förefinnes, eller kanske bättre, om vi önska skapa sådana
metoder, som icke tvinga till en ren eller förgrenad partigruppering, så måste vi
börja med att formulera den uppgift vi ställa oss. Man kan visserligen angifva
som allmänt mål att den representation, som framgår ur valet, skall, så
vidt möjligt, troget återspegla de olika riktningame inom valmanskåren. Men
denna formulering är alldeles för obestämd, för att på den skulle kunna byggas
en valmetod.

Bilaga I: Proportionella val.

Man kan på olika vägar komma fram till en mera bestämd formulering af
uPPgtften- Ehuru fördelningsreglerna icke här kunna få någon direkt användning,
är det likväl de som bilda utgångspunkten för problemets generalisering. För vårt
nuvarande ändamål indelar man lämpligen fördelningsreglerna i sådana, där fördelningstalet
kan beräknas utan kännedom om partibildningen, och sådana, där detta
icke är fallet. Vi erinra oss att valkvoten erhölls genom att dividera hela antalet
afgifna röster med antalet representanter. Det Hagenbach-Bischoff-ska fördelningstalet
erhölls på liknande sätt; men divisorn var en enhet större än vid beräkning
af valkvoten. I båda dessa fall är alltså fördelningstalet kändt, så snart man räknat
de afgifna rösterna. Ett sådant fördelningstal skola vi i det följande beteckna som
ett fast fördelningstal. Annorlunda förhåller det sig vid den d’Hondt’ska regeln.
Det d’Hondt’ska fördelningstalet erhålles ju efter en division af de olika partiernas
röstetal med r, 2, 3, o. s. v. och kan alltså icke beräknas förr, än partifördelningen
är känd.

Det är icke svårt att se hvarför denna skillnad måste få en grundläggande
betydelse för våra försök att generalisera de proportionella valens problem, så att
vi äfven bli i stånd att behandla ett röstsedelsmaterial utan skarp partigruppering.
Frånvaron af en sådan partigruppering hindrar ju icke beräkningen af ett fördelningstal
af den första arten; men gör det omöjligt att på förhand beräkna det
d’Hondt’ska fördelningstalet. Vi måste alltså i det följande skilja på sådana metoder,
som utgå från valkvoten eller något analogt fördelningstal, och sådana, som äro
att betrakta som en generalisering af den d’Hondt’ska regeln.

Innan vi gå till den speciella behandlingen af dessa olika metoder, ha vi
emellertid att fästa oss vid en sak, som rör dem gemensamt. Vi ha sett hurusom
idén om en samhörighet mellan olika kandidater bildar liksom kärnan i hela teorin
för proportionella val. Vid partimetoderna skapas en sådan samhörighet mellan
kandidater, som tillhöra samma parti; och den medför att röster, som tillfallit
någon af partiets kandidater, komma till nytta för dem som bli valda. Vid de
metoder vi nu ha att sysselsätta oss med kan något sådant icke ske, af det enkla
skäl att vi icke längre ha några strängt afgränsade partier. Vi måste nu alltid
gå till den enskilda valsedeln i stället för till partiet. Och den samhörighet mellan
vissa kandidater, som är en oundgänglig förutsättning för hvarje proportionellt val,
måste nu bli en samhörighet mellan de namn, som stå upptagna på samma valsedel.
Valmannen måste därför anses lämna sin tillåtelse till att hans röstkraft
användes för den eller de kandidater, bland dem han röstat på, som på grund af
hela valsedelsmaterialet och på grund af valmetodens föreskrifter i främsta rummet
kunna bli valda. Detta utesluter naturligtvis icke att metoden på det ena eller
andra sättet kan lämna valmannen tillfälle att ge tillkänna om och i hvilken mån
han ger företräde åt den ene eller andre kandidaten, eller att göra någon inskränkning
i samhörigheten mellan de namn han upptar på sin valsedel. Det följer af
detta betraktelsesätt att det är likgiltigt om valmannen upptar ett större eller

Bilaga I: Proportionella val.

mindre antal namn på sin valsedel. Hans röstkraft är ändå densamma, och så
snart den är förbrukad för val af någon eller några af de upptagna namnen,
betyder det ingenting om flere namn stå på valsedeln. Valmannen kan alltså vid
de metoder vi i det följande komma att behandla uppta hur många namn han
vill på sin sedel; om någon begränsning härutinnan göres, så sker det endast ur
ordningssy npunkt.

Då valet af en representant tar en valsedels röstkraft mer eller mindre i
anspråk, och då de öfriga kandidaternas val är beroende häraf, blir det vid dessa
metoder en praktisk nödvändighet att vid beräkningen af valresultatet tillsätta
platserna successivt.

A. Metoder som utgå från ett fast fördelningstal.

Fördelningsregler med fasta fördelningstal kunna sägas utgå från den principen
att hvarje parti bör ha en plats för hvar gång dess röstetal innehåller fördelningstalet.
Men detta är uppenbarligen detsamma som att säga att hvarje grupp af
valmän, som uppgår till fördelningstalet, skall ha rätt till en representant. Tänker
man sig att hvarje valsedel besitter en röstkraft lika med i, så kan denna sats
också uttalas så, att hvarje kandidat, som om sig förmår att samla en röstkraft
motsvarande fördelningstalet, skall anses vald. Och i denna form kan fördelningsreglernas
grundtanke användas för att ge ett bestämdt innehåll åt krafvet på
proportionalitet i sådana fall. där ingen skarp partigruppering förefinnes.

a. Ändras metod.

Den Andra’ska metoden, som användes vid val till danska landstinget1),
innehåller hufvudsakligen följande bestämmelser. Valsedeln kan upptaga hur många
namn som helst, dock icke fler än det antal landstingsmän, som skall väljas. De
afgifna sedlarna räknas, och deras antal divideras med det antal landstingsmän, som
skall väljas. Kvoten, med bortkastande af bråktalet, är valkvoten. Sedan nedläggas
valsedlarna i en urna och omblandas, hvarefter de framtagas en i sänder
och numreras. Därvid uppläses på hvarje valsedel det namn, som står först. Detta
namn antecknas. De sedlar, på hvilka samma namn står först, läggas i en hög.
Så snart någon sådan hög uppgår till valkvoten, förklaras den kandidat, hvars
namn står öfverst på dessa sedlar, för vald, och denna hög lägges tillsvidare åsido.

'') Se Bilaga II, sid. 5.

Bilaga I: Proportionella val.

Därefter fortsättes uppläsningen. Finnes därvid någon sedel såsom första namn
upptaga en kandidat, som redan är vald, skall detta namn strykas, och nästa namn
skall betraktas som det första. Så snart ånyo någon hög uppnått valkvoten, blir
dess kandidat förklarad för vald, och högen lägges åsido. På detta sätt fortsätter
man, till dess alla valsedlarna äro genomgångna.

Naturligtvis blir det vid detta förfaringssätt i allmänhet en eller annan plats
öfver. Då den sista sedeln lagts till sin hög, händer det ju att man har åtskilliga
högar liggande, af hvilka ingen uppgår till valkvoten. Kunde man slå dem tillsammans,
skulle man få ut valkvoten en eller flere gånger till och sålunda besätta
alla platserna: men nu ha högarna olika första namn och få alltså icke sammanslås.
Därför får man en eller flere restplatser att besätta.

Dessa restplatser ger man i ordning till de ännu icke valda kandidater, som
ha de flesta upplästa röster, eller, hvilket är detsamma, till de kandidater, som ha
de största högarna liggande på bordet. Dock måste en sådan hög för att komma
i betraktande vara större än halfva valkvoten. Till följd af denna sista bestämmelse
kan det ännu hända att icke alla platser bli besatta. Om t. ex. 2 platser återstå,
hämtar man fram de förut undanlagda högarna och företar nu en ny uppläsning,
hvarvid på hvarje sedel uppläses de 2 första namn, som ännu ej blifvit valda.
De 2 restplatserna ges åt de kandidater, hvilkas namn vid denna uppläsning förekommit
de flesta gångerna.

Innan vi närmare diskutera den Andra’ska metoden torde det vara lämpligt
att belysa den med ett exempel. Antag att 6 representanter skola väljas, och att
följande valsedelstyper förekomma till följande antal:

A] A2 A3 A4 Aä Ag ......................... 40

Bi Bä B3 B.j B5 Bb ........................ 30

Ci C2 A( A2 A3 A4 ........................... 30

Bx Bi A3 A4 Aä Ag .......................... 20

Hela antalet afgifna röster är då 120, och valkvoten alltså 20. Nu beror
det på i hvilken ordning valsedlarna händelsevis upptas ur urnan. Komma de
upp i den ordning de här anförts, får Ai först 20 röster och är vald. På de
följande sedlarna betraktas A2 som skrifven öfverst. Han får därför de följande
20 rösterna och är vald. Nästa man blir Br Sedan han valts, kommer B2, som
likväl endast förmår samla 10 valsedlar på sin hög. Nästa man är Q, som blir
vald. Därefter få vi en hög med C2 som första namn; men den når ej öfver 10
sedlar. Slutligen komma vi till sedlarne af den 4:de typen. Där står Bj först;
men då han redan är vald, anses B2 såsom skrifven öfverst. De nu följande
sedlarne läggas alltså på B2:s hög, till dess den uppgår till 20, då B2 är vald.
Därefter få vi en ny hög, nämligen för A3. Han får dock endast 10 röster.
Valda äro alltså A{ A, Bt C] Bo. Af de 6 platserna äro sålunda 5 besatta.
Återstår 1 restplats. C2 och A:) ha 10 sedlar hvar i sina högar; men dessa röstetal

Bilaga I: Proportionella val.

öfverskrida icke halfva valkvoten. Man måste därför företaga en ny uppläsning af
i namn på hvar sedel, nämligen det första ännu ej valda namnet. Man finner
följande röstetal; A3 40, B3 30, C3 30, As 20. Alltså har A3 majoritet med 60
röster och är vald på 6:te platsen.

Ändras metod tillsätter alltså platserna successivt. Den hvilar också på
det betraktelsesätt att hvarje valsedel har en röstkraft lika med en enhet, och på
den principen att en kandidat bör anses vald, så snart han för sig samlat en
röstkraft fika med valkvoten. Denna princip garanterar en viss generell proportionaliter.
I det fall då vi ha att göra med rena partier med absolut lika valsedlar
inom partiet och intet gemensamt namn för olika partier, leder också Andra s
metod till samma resultat, som valkvotsregeln gör, då den tillämpas på en sträng
listmetod. Ty om ett parti vid en sådan metod skulle få t. ex. 3 platser på
grund af valkvotsregeln, så måste det också få 3 platser efter Andra s metod.
Partiets röstetal innehåller nämligen enligt förutsättningen valkvoten 3 gånger. Om
dess valsedlar alla uppta namnen At A2 A3 A4 i denna ordning, måste dessa
röstsedlar komma upp så många gånger att först A^ sedan A2, och sist A., blir
vald; ty därvid förbrukas ett antal valsedlar, som just är lika med 3 gånger valkvoten.
Hvad beträffar den ordning i hvilken partiets kandidater skola ha företräde
framför hvarandra, låter Andra den bero på kandidaternas ordning på valsedlame. Är
denna ordning, såsom här förutsättes, lika på partiets alla sedlar, så blir valresultatet
detsamma som vid den stränga listmetoden, där, som vi erinra oss, ordningen
på partilistan var afgörande.

Emellertid är det ju vid Andra’s metod icke alls säkert att valmännen, äfven
om de tämligen skarpt fördela sig i partier, bry sig om att följa samma ordning
mellan partiets kandidater vid uppställningen af sina valsedlar. Just därför att den,
som står före, har företräde, kommer hvarje själfständig valman att sätta den eller
de kandidater först, som han personligen föredrar. Om valmännen i detta afseende
verkligen begagna sin frihet, kommer den Andra’ska metoden icke att leda till det
åsyftade resultatet. Antag t. ex. att valkvoten är 100, och att ett parti har 300
röster; det bör då på grund af valkvotsregeln få 3 platser. Antag emellertid att
partiet uppställt 4 kandidater A j A2 A3 A4 samt att det delar sig i 4 lika stora
grupper, som rösta på följande sätt:

Då kommer ingen af partiets kandidater opp till valkvoten. Vid den första
fördelningen af platser blir partiet alltså utan någon plats. Det kan ju hända att
skadan kan repareras genom att partiet får platser på grund af största öfverskott;
men detta är ganska osäkert. Är splittringen inom alla partier lika stor, så blir
ingen kandidat vald på grund af metodens hufvudregel, på grund af valkvot, utan

A A A A

A0 A„ A, A

A„ A, A, A

A A. A. A

7 5 röster

75 »
75 »
75 »

Bilaga I: Proportionella val.

alla måste tillsättas med hjälp af mer eller mindre irrationella tilläggsbestämmelser.
Detta är uppenbarligen en stor brist i metoden.

Den Andra’ska metoden lider emellertid af ett annat, än mera betänkligt
fel, som bäst illustreras genom följande exempel: Antag att 4 representanter skola
väljas. Följande röstsedlar afges:

‘) A B C D.............................................................. 40 röster

!) A B X Y............................................................... 40 „

Hela antalet sedlar är då 80 och valkvoten 20. Nu beror valresultatet helt och
hållet af den ordning, i hvilken röstsedlarne händelsevis tas upp.

Om valsedlarne af typen !) komma opp först, bli A, B, X och Y valda

>> >> >. *) >> >> >> >> A.» C och D ,,

,, „ „ „ *) och *) „ hvarannan gång „ A, B, C och X „

Om nämligen valsedlarne af typen *) komma opp först, förbrukas deras röstkraft
helt och hållet för att välja A och B. Valsedlarne af typen 2) bidraga icke
på något sätt till valet af dessa kandidater, utan få dem så att säga valda gratis.
Den Andra’skä. metoden lämnar alltså ingen garanti för att olika partier, som ha
en gemensam kandidat, bidraga i någon bestämd proportion till dennes val. Detta
är öfver hufvud en af de svåraste stötestenarne för alla försök att åstadkomma ett
proportionellt valresultat, då gemensamma kandidater tillåtas. En metod, som icke
på ett tillfredsställande sätt löser den svårigheten kan utan vidare förklaras dömd
och behöfver icke upptas till diskussion. Den Andra’ska metoden står dock på
denna punkt icke alldeles utan försvar. Om nämligen ett mycket stort antal
röster afges, är det mycket sannolikt att röstsedlar från två lika stora partier komma
att upptagas tämligen blandade och alltså bli tvungna att i något så när lika mån
bidraga till valet af en gemensam kandidat. Men naturligtvis är detta försvar
ganska svagt: valmetoden måste verka fullt säkert och får icke innehålla något
element af lotteri.

För öfrigt tillämpas Andra’s metod i Danmark i samband med indirekta val.
Antalet röster blir därför ganska ringa. Betydligt säkrare blir resultatet vid det af
engelsmannen Hare föreslagna valsättet. Detta skiljer sig från det Andra’ska däri
att valet är direkt och att hela landet utgör en enda valkrets; antalet röster blir
naturligtvis vid detta valsätt mycket stort.

b. Phragménls första metod.

Phragtnén har ställt sig den uppgiften att befria den Andra’ska metoden''från
de två hufvudfel, som, enligt hvad vi funnit, vidlåda densamma. Det första af
dessa fel berodde på metodens föreskrift att en valsedel i främsta rummet skall
gälla för den kandidat, som står först på valsedeln. Då ett parti just i afseende
på ordningen af sina kandidater kan splittra sig högst betydligt, medför denna före -

Bilaga I: Proportionella val.

skrift att måhända ingen af partiets kandidater uppnår valkvoten, trots det att
partiets röstetal innehåller denna valkvot flere gånger. Detta fel förebygger Phragmén
genom att beständigt låta den kandidat ha företräde, som enligt metodens beräkningsgrunder
har det högre röstetalet. Den förste som blir vald är då den, som har
det största antalet röster.

Den Andra’ska metodens andra hufvudfel beror ytterst därpå att de valsedlar,
som vid uppläsningen händelsevis komma att bilda en kandidats hög, ensamma få
uppbära denne kandidat och med hans val förlora all sin röstkraft (åtminstone för
så vidt det gäller den första uppläsningen). Det riktiga är naturligtvis att alla
valsedlar, som öfverhufvud innehålla en kandidats namn, bidraga att få denne kandidat
våld, därigenom att de afstå så mycken röstkraft, som behöfs, för att den samlade
röstkraften skall uppgå till valkvoten. I vårt sista exempel har A 80 röster och
blir (efter lottning med B) vald i första rummet. Dä skall den röstkraft af 20,

som A behöfver, icke tas från den ena eller andra gruppen eller efter en slump,

utan till precis lika stor del från hvar och en af de 80 valsedlar, som uppta hans
namn. Hvarje sådan valsedel skall således afstå en röstkraft lika med Vso af valkvoten,
d. v. s. 1/i, och har sedan kvar en röstkraft lika med s/4. Röstkraften för
hvardera partiet är därefter 30, alltså just så stor, som den skulle blifvit vid
Andra s metod, om händelsevis de 20 först upptagna röstsedlarne, som behöfvas
för A:s val, bestått af 10 röstsedlar från hvardera partiet.

Utgående från dessa grundtankar kommer Phragmén till följande regler:

Hvarje valsedel anses ha en röstkraft lika med ett, men kan för öfrigt uppta ett

större eller mindre antal namn. Platserna tillsättas successivt. För hvar gång en
plats skall tillsättas, undersökes hvilken kandidat som skulle förfoga öfver den största
röstkraften, om han finge tillgodoräkna sig all den röstkraft, som återstår på de
valsedlar, där hans namn finnes upptaget. Denne kandidat förklaras vald. Emellertid
behöfver han ju för att bli vald icke större röstkraft än valkvoten. År hans
disponibla röstkraft större, så förbrukar han af denna endast så mycket, som motsvarar
valkvoten. Af den röstkraft han förfogar öfver på hvarje valsedel behöfver
han således endast förbruka en så stor del, som valkvoten utgör af hela hans
disponibla röstkraft. Är valkvoten t. ex. Va af hela hans disponibla röstkraft,
så förbrukas för hans val endast 7S af den röstkraft, han på hvarje valsedel förfogar
öfver.

Till sist inträffar i allmänhet att platser måste tillsättas, utan att för någon
kandidat kan samlas en röstkraft, som uppgår till valkvoten. Man måste på en
sådan restplats ändå förklara den kandidat vald, som förmår disponera öfver den
största röstkraften. Återstå sedan ytterligare platser att besätta, måste hvarje valsedel,
som upptar en kandidat, hvilken blifvit vald på en restplats, alltså utan full
valkvot, anses som fullkomligt förbrukad.

Exempel på Phragmén’s första metod. Tre platser skola besättas, 1,090

Bilaga I: Proportionella val.

röster ha afgifvits, valkvoten	är alltså	563,3- Följande olika typer af valsedlar
ha afgifvits:
Typ.	Kandidaternas	Antal	Samlad
namn	valsedlar	röstkraft
A	a b c	i,°34	I>°34
B	p q r	s 19	s 19
C	a b q	90	90
D	a p q	47	47

För bekvämlighetens skull bör man vid räkningen sammanföra alldeles lika
valsedlar i typer eller grupper och för hvarje steg beräkna den samlade röstkraften
för hvar sådan grupp. Då hvarje valsedel från början har en röstkraft lika med
i, blir den ursprungliga röstkraften för hvar grupp lika med det antal valsedlar
gruppen innehåller.

Här är det tydligen a som för sitt namn kan samla den största röstkraften.
Han kan nämligen disponera hela röstkraften från typerna A, C och D, alltså 1,171.
Därför är a vald. Emellertid behöfver han för att bli vald endast röstkraften

563,3. Alltså behöfver han endast begagna ^’3 af sin på hvarje valsedel dispo 1,

171

nibla röstkraft. Då denna utgör 1, så återstår efter a:s val på hvar valsedel, som

upptagit hans namn, en röstkraft af r—— ^,3 —0,519.

1,171

Man har nu att undersöka hvilken af de återstående kandidaterna för sig
kan samla den största röstkraften. För detta ändamål beräknas den samlade röstkraft
hvar grupp numera besitter. Den befinnes vara:

A (a) b c

B p q r

C (a) b q

D (a) p q

536,6 (—1,034x0,519).
519

46,7 (= 90 x 0,519)-24,4 (= 47 x 0,519)-

Nu är q den kandidat, som kan förfoga öfver största röstkraften, nämligen
öfver gruppernas B, C och D samlade röstkraft 590,1; han är således vald. För
att bli vald behöfver han endast en röstkraft af 563,3; han förbrukar således

af sin disponibla röstkraft, och kvarlämnar alltså 1 — _ 0>045 af

590,1 590,1

denna. Efter q:s val ha följaktligen de olika grupperna följande röstkraft:

A (a) b c

B p (q) r

C (a) b (q)

D (a) p (q)

S 3 6,6

23,6 = (519 X 0,045).

2.1 = ( 46,7 X 0,045).

1.1 = ( 24,4 x 0,045).

S° Bilaga I: Proportionella val.

Nu kan ingen kandidat för sitt namn samla en röstkraft lika med valkvoten
563,3. Men den, som kommer närmast därtill är b; han blir alltså vald i tredje
rummet, och valet är afslutadt.

Denna metod afhjälper fullständigt de båda fel, som vi funnit vidlåda den
Andra’ska metoden. Men den lider af ett annat fel, nämligen att valmannen saknar
hvarje tillfälle att ge tillkänna hvilken eller hvilka kandidater han föredrar framför
de öfriga. Hvad som gäller om den enskilde valmannen gäller också om ett helt
parti. Om partiet upptar t. ex. 5 namn på sin lista, har det ingen möjlighet att
göra någon skillnad mellan dem. Om partiet sedan icke får mer än 3 platser, så
utöfvar det intet inflytande öfver hvilka af dess kandidater skola insättas på dessa
3 platser, utan detta bestämmes af sådana valmän, som endast delvis rösta med
partiet. Det kan då inträffa att saken afgöres af partiets verkliga motståndare.
Genom att skänka några få röster åt de 3 af partiets kandidater, som äro dem
minst misshagliga, förmå dessa motståndare genomdrifva dessa kandidaters val, och
alltså förhindra valet af de öfriga 2, som måhända äro partiets hufvudkandidater.

För att förekomma dylik dekapitering har Phragmén angifvit ett medel, som
synes fullt effektivt. Hvarje valman uppsätter först på sin sedel de kandidater han
framför allt vill ha valda. Sedan drar han ett streck och efter detta streck uppför
han ytterligare några kandidater af sitt parti. Därmed har han tillkännagifvit att
hans röstkraft i främsta rummet skall användas till förmån för de kandidater, som
stå före strecket. Först sedan de alla äro valda, får den röstkraft, som möjligen
ännu kan återstå, användas till förmån för namnen efter strecket. Om ett stort
parti med tilämpning af denna regel ställer sina förnämsta kandidater före (strecket,
är det tydliglen fullkomligt omöjligt att förhindra att dessa i främsta rummet komma
att inta de platser, som vid valet tillfalla partiet.

Det är synnerligen lätt att tillämpa denna regel på Phragmén’s första metod.
Man behandlar endast hvarje valsedel så, som om den icke innehölle något mer
än kandidaterna före strecket. Metoden är då precis densamma som förut. Först
då någon valsedel fått alla sina kandidater före strecket valda, gäller denna valsedel
med sin återstående röstkraft för kandidater efter strecket.

Den på detta sätt fullständigade Phragmén’ska metoden är otvifvelaktigt den
mest fulländade metod, som kan byggas på ett fast fördelningstal. Men den lider
i alla fall af samma grundfel, som öfverhufvud är oskiljakligt från hvarje på ett
fast fördelningstal byggd metod, och som vi närmare analyserat vid vår diskussion
af fördelningsreglerna. Detta fel är att valmetoden icke direkt leder till val af
det antal representanter, som skall väljas, utan behöfver kompletteras med mer
eller mindre godtyckliga bestämmelser om besättningen af restplatserna. Detta fel
kan man endast bli kvitt, om man besluter sig för att fota valmetoden på den
d’Hondt’ska. fördelningsregeln.

Bilaga I: Proportionella val.

5«

B. Metoder som utgå från d’Hondt’s regel.

a. Thiele’8 metod.

D Hondt s regel säger att hvarje partis röstetal skall delas med i, 2, 3 o. s. v.,
samt att platserna skola ges till de så uppkomna kvoterna i ordning efter deras
storlek. Denna regel kan också uttryckas i en annan form, som vi vilja kalla
reduktionsjormen: Sedan ett parti erhållit 1 plats, skall dess röstetal reduceras till
hälften, sedan partiet erhållit 2 platser, skall dess röstetal reduceras till yg, sedan
partiet erhållit 3 platser, skall dess röstetal reduceras till */«» o. s. v. En plats
skall för hvar gång ges åt det parti, som efter denna beräkningsgrund har största
röstetalet. Antag t. ex. att

partiet A har 420 röster

», ® yy ,,

,, C ,, 200 ,,

samt att 4 platser skola tillsättas. Partiet A får första platsen, emedan det
har största röstetalet. Därefter reduceras dess röstetal till 210. Nästa plats
får därför partiet B, hvarefter dess röstetal reduceras till 180. Nu ha partierna
alltså 210,180 och 200 röster respektive. Tredje platsen tillfaller således partiet
A, och dess röstetal reduceras till 140. Fjärde platsen tillfaller partiet C. Fastän
formen är något olika, är detta i grunden precis samma räkning, som den vi vanligen
brukat vid tillämpningen af den d’Hondt’ska regeln. Denna räkning skulle

ju se ut så: Delning med	1 2	3
A ...............	420(1) 210(3)	140
B ...............	360(2) 180
C ...............	200 (4)
Det har till och	med någon fördel att	begagna reduktionsformen, ty där be-

räknas kvoterna successivt, allt efter som de behöfvas; och man slipper att beräkna
onödigt många kvoter.

Om den d’Hondt’skz regeln uppställes i reduktionsformen, kan den lätt generaliseras
till att gälla äfven för sådana fall, då ingen sträng partigruppering förefinnes.
Vi komma då till en regel, som vi kunna benämna den Thiele’ska. Den
lyder på följande sätt: En valsedels ursprungliga röstkraft anses vara lika med 1,
och platserna tillsättas succesivt. Sedan en valsedel fått 1 af sina kandidater vald,
reduceras dess röstkraft till V»; sedan en valsedel fått 2 af sina kandidater valda,
reduceras dess röstkraft till Vs, o. s. v. En plats skall för hvar gång ges åt
den kandidat, som efter denna beräkningsgrund kan disponera öfver största röstkraften.

Bilaga I: Proportionella val.

Exempel på den Thiele’ska regeln. Antag att valet afser 3 platser, och
att följande grupper af valsedlar förekomma:

Grupp.	Kandidater	Antal valsedlar.
A	a b C	84
B	a b d f	120
C	a d e	36
D	b c e	72
E	b f	9
F	d e f	48

Första sammanräkningen.

a .................... 240

b ................... 285

c ..................... 156

d ................. 204

e ..................... 156

f ..................... 177

Denna visar att b kan förfoga öfver största röstkraften (285); b är alltså
vald. Därefter reduceras röstkraften för alla valsedlar med b:s namn till V*. De
olika gruppernas röstkraft blir då:

A ..................... 42

B ..................... éo

C .................... 36

D ..................... 36 .

E ..................... 4 V*

F ..................... 48

Andra sammanräkningen,
a ..................... 138

(b) ..................... -

c ..................... 78

d ..................... 144

e ..................... 120

f ..................... 112 Vi

Nu är det d, som förfogar öfver största röstkraften och därför blir vald i
andra rummet. Gruppen B har alltså fått två kandidater valda, och dess röstkraft
skall alltså reduceras till Vs, d. v. s. till 40. Röstkraften för grupperna C och
F reduceras till hälften, alltså till 18 och 24 respektive. De olika gruppernas
röstkraft blir alltså:

A ..................... 42

B ..................... 40

Bilaga I: Proportionella val.

C ..................... 18

D ..................... 36

E ...............

Tredje sammanräkningen.

100

(b) -

(<0

78
6 8 Vi

Nu är det a som förfogar äfver största röstkraften och därför blir vald i
tredje rummet.

Som man ser leder den Thiele’skz regeln till jämförelsevis enkla räkningar
Emellertid visar en närmare undersökning att den icke med säkerhet för till ett
proportionellt valresultat. I själfva verket måste Thiele’s regel utdömas som en
falsk generalisering af den d’Hondt’ska regeln. Man inser detta lättast, om man
tänker sig två lika stora partier, låt oss säga med 90 röster hvar, som rösta på
olika kandidater:

Om nu andra partiet har kandidaten Bf gemensam med ett tredje parti, så
uppoffrar detta andra parti i och för Bj-s val i alla fall lika mycket, som första
partiet uppoffrar för valet af At. Båda partierna kunde först disponera de d’Hondt’ska
kvoterna

90, 45, 30, o. s. v.,
och nu kvoterna

De befinna sig alltså i precis samma läge, sedan det första partiet fått en
egen kandidat vald, det andra en kandidat, som det har gemensamt med ett tredje
parti. Detta är uppenbarligen oriktigt. Det andra partiet måste ha någon fördel
af att ett tredje parti upptar en af dess kandidater. M. a. o. den gemensamma
kandidaten bör endast till någon del uppbäras af det andra partiet. Hvarje proportionell
valmetod, som skall gälla för det fall att gemensamma kandidater uppträda,
måste innehålla någon bestämmelse om hur en sådan kandidat skall tänkas
fördelad på de olika partierna. Den Thieleskz regeln söker så att säga komma
ifrån att explicite yttra sig i denna kärnfråga, och därför blir den förfelad.

Om ett parti får t. ex. 3 af sina kandidater valda, så mister det sina 3
första d’Hondt’skz kvoter, vare sig det har dessa 3 kandidater för sig eller gemensamt
med något annat parti. Om alltså två partier ha några gemensamma kan -

0 A. K \

2) Bt Bä Bs

45, 30, o. s. v.

Bilaga I: Proportionella val.

didater, så blir hvardera partiet efter deras val behandladt på samma sätt, som om
det fått sina specialkandidater valda, d. v. s. de båda partierna få hvardera uppoffra lika
många af sina d’Hondt’ska kvoter, utan att någon hänsyn tas till partiernas relativa
styrka. Hur orättvist detta verkar kan ses af följande exempel. Antag att 9 platser
skola besättas, och att två partier uppträda med 4,200 och 1,7x0 röster respektive.
Antag vidare att partiernas 3 första kandidater äro gemensamma. Efter de förgrenade
listornas regel skola då dessa kandidater först anses valda, och de öfriga
6 platserna delas mellan partierna efter d’Hondt’s regel. Detta är också det enda
riktiga. Partierna skilja sig endast med hänsyn till de 6 sista platserna; valet kan
därför anses omfatta endast dessa platser, och de böra därför delas mellan partierna
i proportion till deras styrka.

De d’Hondt’ska kvoterna äro i vårt fall:

1 2 3 4 56789 10

4,200 2,100 1,400 1,050 840 700 600 525 466 420

1,710 8 S S 570 427

Om alltså de 6 sista platserna skola fördelas efter d’Hondt’s regel, får första
partiet 4 platser, andra partiet 2. Detta är den riktiga fördelningen. Den Thiele’skoregeln
leder till ett helt annat resultat. De 3 första platserna tillfalla de gemensamma
kandidaterna. Härvid förbruka båda partierna sina 3 första d’Hondt’ska
kvoter. De 6 återstående platserna tillfalla de 6 följande d’Hondt’ska kvoterna i
ordning efter deras storlek; men dessa kvoter tillhöra alla första partiet. Resultatet
blir alltså att första partiet ensamt får besätta alla de 6 platser, för hvilka det
uppställt speciella kandidater; det andra partiet får ingen speciell representant. Följden
af en sådan valordning blir naturligtvis att ett mindre parti aktar sig för att ingå
förbund med ett större. Hade det andra partiet i vårt exempel uppträdt själfständigt,
skulle det eröfrat 2 platser, på hvilka det kunnat insätta sina egna män.
Den Thiele’ska regeln skulle därför i praktiken komma att verka som ett förbud
mot gemensamma kandidater, åtminstone mellan partier af mycket olika storlek.

Det bör kanske anmärkas att den regel vi här kallat den Thiele sko. icke
exakt uttrycker Thiele*s egentliga metod. Thiele s hufvudmetod lider emellertid af
ett ännu svårare fel. Den kan nämligen leda till att en kandidat, som varit upptagen
på alla valsedlame, icke blir vald. Då metoden dessutom är fotad på eu
oklar princip och leder till räkningar, som i praktiken bli så godt som omöjliga
att genomföra, torde den här kunna förbigås.

b. Phragméns andra metod.

Om en representant är vald af 1,000 valmän, så kan man säga att han
till en tusendel stöder sig på eller uppbäres af hvar och en af dessa valmän.
Samma tanke kan också uttryckas så, att den enskilda valmannen belastas med en

Bilaga I: Proportionella val. 55

tusendels representant. Då det är fråga om hvilken af två kandidater skall ha
företräde till en plats, ge vi ju alltid företräde åt den som efter den ena eller
andra beräkningsgrunden har största röstetalet. Men den som har större röstetal,
belastar ju 1 genomsnitt hvar och en af sina väljare mindre, än den som har lägre
röstetal. Vår princip kan alltså uttalas så att företräde bör ges åt den kandidat,
hvars val betyder den minsta belastningen för den enskilde valmannen.

Den dlHondt’ska regeln kan sägas vara ett uttryck för denna princip. Antag
att vi ha två partier med respektive 3 6 och 20 medlemmar. Den första platsen
skall då ges åt det större partiet; ty för en representant blir belastningen på hvar

valman i detta parti minst, nämligen För 2 representanter skulle alltså be 2 lastningen

bli Men då ger 1 representant för det mindre partiet en mindre

belastning, nämligen —. Detta parti får därför andra platsen. För 2 represen -

2 2

tanter blir belastningen i detta parti —> hvilket är mer än —•

20 3 6

måste därför ges åt det större partiet, som alltså nu har 2 representanter. En

Tredje platsen

ytterligare representant skulle här bringa opp belastningen till hvilket ännu är

36’

mindre än ^ Den fjärde platsen tillfaller därför också det större partiet. Regeln

blir alltså att man uppställer de belastningar, som uppstå genom att det ena eller
andra partiet får 1, 2, 3, 4, o. s. v. representanter. För 1 representant är belastningen
1 första partiet —, i andra partiet — J för 2, 3, 4 representanter är

den naturligtvis 2, 3, 4 gånger så stor. De möjliga belastningame bli alltså:

J_ 3 4 5

36 36 36 36 36

J_ _3_ 4 X

20 20 20 20 20

De platser, som skola tillsättas, ges åt dessa belastningar i ordning efter
deras storlek, så att den mindre alltid har företräde. Men detta är ju uppenbarligen
detsamma som att ge platserna åt de d’Hondt’skz kvoterna

363636 36

2 3 4 S

20 20 20 20

, . r , ''2 3 4 5

1 ordning efter deras storlek, så att den större alltid har företrädet.

56 Bilaga I: Proportionella val.

Den dlHondt’ska regeln kan alltså uttalas på följande sätt: Om ett visst

antal platser skall fördelas mellan vissa skarpt skilda partier sä nära som möjligt
i proportion till dessa partiers röstetal, sä skrifver man opp de belastningar, som
skulle uppkomma i hvart och ett af dessa partier, om de finge i, 2, j, 4, 0. s. v.
representanter. Sedan ger man platserna i ordning åt de minsta belastningarne.

Ger man den d’Hondt’ska regeln denna form, så kan den generaliseras till
att gälla äfven de fall, då gemensamma kandidater uppträda. För detta ändamål
är det emellertid nödvändigt att träffa någon särskild bestämmelse om i hvilket förhållande
en gemensam kandidat skall anses belasta valmännen i det ena eller andra
partiet. Härom bestämmer Phragmén, att valmännen i de olika partier, som medverka
till en kandidats val, skola belastas så, att den totala belastning, som efter
detta val kommer att hvila på hvar och en af dem, blir lika stor. Är ingen af
dessa valmän på förhand belastad, så betyder ju denna regel att hvarje valman,
som medverkar till en kandidats val, skall lika mycket belastas af detta val, hvilket
är själfklart.

D’Hondt’s regel, uttalad i belastningsformen, och fullständigad med denna
bestämmelse rörande gemensamma kandidater, är Phragmén’s andra metod. Denna
metod uppnår således i afseende på antalet bestämmelser största möjliga enkelhet.
Den förutsätter ingenting angående valsedlarnes beskaffenhet. De få innehålla många
namn eller få namn och behöfva icke ansluta sig till några på förhand anmälda
listor. De olika fraktionerna inom valmanskåren kunna uppträda själfständigt eller
ingå hvilka förbund som helst. Metoden leder alltid och direkt till ett definitivt
resultat. Hvarje grupp af valmän röstar på de kandidater den verkligen vill ha
fram och når på denna väg det för sig bästa resultatet. Dock lider metoden just
på denna punkt af en brist, som det emellertid är lätt att afhjälpa. Metoden
lämnar nämligen en möjlighet för den valmanöver vi lärt känna under namn af
dekapitering. Men denna möjlighet kan fullständigt afskäras med hjälp af den bestämmelsen
att valmännen kunna skänka vissa kandidater företräde genom att ställa
dem före strecket. Ett på detta sätt markeradt företräde betyder att till en början
endast de kandidater, som stå före strecket, få belasta valsedeln; först sedan de
alla äro valda, tillåtas de efter strecket stående kandidaterna att belasta valsedeln.
Om ett stort parti sålunda sätter sina hufvudkandidater före strecket, kan det ej
af utanförstående hindras, att dessa i främsta rummet komma att intaga de platser,
som tillfalla partiet. Därmed är faran för dekapitering förebyggd.

Här är icke platsen att visa hur man af den Phragmén’ska metodens principer
härleder den enklaste formen för räkningarnes verkställande. Däremot må
själfva dessa räkningar belysas med ett par exempel.

Antag att i en valkrets, som har att välja 4 representanter, de olika politiska
fraktionerna rösta på följande sätt:

liberala A B C D............................... 3,000

moderata D E F....................................... 1,800

Bilaga I: Proportionella val.

moderata högern E F	............. 200
högern	F G................	................. 500
socialister	X Y A ................	............... 1,500
radikala	A B X ..................	500

Vi tänka oss att sedlame ordnas hundhus, så att alldeles lika sedlar läggas
i samma bundt. När man sedan räknar sedlema i hvar bundt, framkommer ofvanstående
resultat.

Man har då först att beräkna hur många röster hvar kandidat har fått.
Man finner

5.000

3.500

3.000
4,800

2.000

2.500
500

2,000

1.500

Vald i första rummet är då A, som har de flesta rösterna. Man antecknar:
A:s rösttal: j,ooo. Därefter företas en andra sammanräkning för att utröna
hvilken som skall bli vald i andra rummet. Man ordnar då först bundtarne i två
afdelningar, alltefter som de innehålla A:s namn eller icke, och gör upp följande
schema, där första kolumnen alltid skall innehålla de bundtar, som ännu icke fått
någon kandidat vald, och andra kolumnen innehåller de bundtar, som fått A vald.

Röstsedlar.

A B C D
D E F
E F
F G
X Y A
A B X

— 3,000

1,800 —

200 -

500 -

— 1,500

- 500

Sedan räknar man efter hur många röster hvar kandidat erhållit, dels i
bundtar, som icke innehålla A. dels i bundtar, som innehålla A. Man får därigenom
följande schema:

Bilaga I: Proportionella val.

Röster.

	Från första	Från kolumn
	kolumnen.	A.
B	—	3,500
C	—	O O CD ees
D	1,800	JjOOO
E	2,000	—
F	2,500	—
G	500	—
X	—	2,000
Y	—	1,500

För val af nästa representant skall hela antalet röster, som tillfallit hvar enskild
kandidat, divideras med en viss divisor. Denna divisor sammansättes såsom
en summa af flere termer, en term för hvar kolumn. Första kolumnens term ar
är alltid = i. A-kolumnens termer bildas genom att dividera de rosttal, som
stå i A-kolumnen, med det rösttal, hvarmed A blifvit vald. För kandidaten B

blir alltså A-kolumnens term Vi erhålla på detta sätt följande

Divisortr:

	Första		Kolumn
	kolumnen.	A.
B	I	+	Vid
C	I	+	3/ / 5
D	I	+	s/s
E	I
F	I
G	I
X	I	+	2/ / 5
Y	I	+	3/ /10

Man har nu att dividera kandidaternas ursprungliga rostral med dessa divisor.
På detta sätt får man kandidaternas oberäknade rösttal». Den kandidat, som har
största beräknade rösttal, blir vald i andra rummet. Det är alltså icke nödvändigt
att räkna ut alla de beräknade rösttalen; man behöfver ju endast öfvertyga sig om
hvilket som är störst. Detta är i vårt fall det beräknade rösttalet för D. Hans
ursprungliga rösttal var 4,800; hans divisor är 1 + 75 = It- Att dividera med
8/5 är detsamma som att multiplicera med Va; men /8 af 4,800 ar 3,000.
Detta tal är, som man lätt finner, större än något af de öfriga kandidaternas be -

Bilaga I: Proportionella val. 59

räknade rösttal. Därför är D vald i andra rummet. Man antecknar: D:s rösttal:
j,ooo.

För att finna hvem som bör bli vald i tredje rummet har man först att i schemat
öfver röstsedlarne göra en ny kolumn, D-kolumnen, dit man för alla bundtar, som
innehålla D:s namn, vare sig de förut varit upptagna i 1 :sta kolumnen eller i Akolumnen.
Vi få då följande schema:

Röstsedlar.

			Första	Kolumn	Kolumn
			kolumn.	A.	D.
A	B	C D	—	—	3,000
D	E	F	—	—	1,800
E	F		200	—	_
F	G		500	— -	—
X	Y	A	—	1,500	—
A	B	X	—	500	—

Med ledning af detta schema gör man upp en tabell, som visar hur många
röster hvar och en af de återstående kandidaterna har fått i hvarje kolumn. Man
får då följande

Rösttabell.

Första	Kolumn	Kolumn
kolumn.	A.	D.
—	500	3,000
—	—	3,000
200	—	1,800
700	—	1,800
O O 1/-N	—	—
—	2,000	—
—	0 0	—

Sedan bildar man för hvar kandidat en divisor, hvilken erhålles genom att
summera vissa termer. Den första af dessa termer är alltid = 1. Nästa term
fås genom att dividera kandidatens rösttal i A-kolumnen med det rösttal, hvarmed
A antecknats som vald. Har kandidaten intet rösttal i A-kolumnen, är den motsvarande
termen — 0. Nästa term fås genom att dividera kandidatens rösttal i
D-kolumnen med det rösttal, hvarmed D antecknats såsom vald. Har kandidaten
ingen röst i D-kolumnen, är termen = 0. Man erhåller på detta sätt följande
schema öfver termerna:

Bilaga I: Proportionella val.

	lista	kol.	kol.	Divisorer.
	kol.	A.	D.
B	I	7l0	I	21/ !10
C	I	0	I	2
E	I	0	3I / 5	8/ / 5
F	I	0	3 A	8/ / 6
G	I	0	0	I
X	I	75	0	7/ / &
Y	I	3/10	0	13/ /10
Divisorn	för hvarje	kandidat	erhålles

norizoinairau.

dividera hvar kandidats ursprungliga rösttal med hans divisor. Kvoten är då hans
beräknade rösttal. Den, som har det största beräknade rösttalet, får tredje platsen.
Det är B. Hans ursprungliga rösttal var nämligen 3,500. Divideras detta tal
med 21/10, blir kvoten = 1,666 73. Man finner genom en liknande räkning att de
öfriga kvoterna bli mindre. B är alltså vald i tredje platsen. Man antecknar
hans beräknade rösttal 1,666 % (= 5000/3).

För att nu besätta den fjärde platsen går man tillväga på alldeles samma
sätt. Man gör en ny kolumn innehållande alla de bundtar, som uppta B:s namn.
Med ledning af den gör man upp en rösttabell, som visar hur många röster hvar
och en af de återstående kandidaterna fått från hvar och en af de 4 kolumnerna.
Därefter bildar man divisorerna. Man har alltså i den fjärde sammanräkningen
följande tabeller:

Röstsedlar:

		lista	Kol.	Kol.	Kol.
		Kol.	A.	D.	B.
A	B C D	—	—	—	3,000
D	E F	—	—	1,800	—
E	F	200	—	—	—
F	G	500	'' —	—	—
X	Y A	—	>—< v* O O	—	—
A	B X	—	—	—	500
		Röster.			Termer.		Divisorer.
	lista	Kol.	Kol.	Kol.	lista	Kol.	Kol.	Kol.
	Kol.	A.	D.	B.	Kol.	A.	D.	B.
C	—	—	—	3,000	I	0	0	75	14/ '' 5
E	200	—	1,800	—	I	0	3/ ''5	0	8/ / 5
F	700	—	1,800	—	I	0	3/ 5	0	8/ / 5
G	500	—	—	—	I	0	0	0	I
X	_	*S\ O O	—	500	I	3/ no	0	3/ no	8/ ! b
Y	—	1,500	—	—	I	3/ ho	0	0	13/ /10

Bilaga I: Proportionella val.

Sedan dividerar man kandidaternas ursprungliga rösttal med dessa divisorer.
Kvoterna äro de beräknade rösttalen. Största beräknade rösttalet har denna gång
F, nämligen 1,562 1/i. F är därför vald i fjärde rummet, och valet är afslutadt.

För beräkning af valresultatet enligt Phragmén’s andra metod kan man alltså
uppställa följande allmänna regler: *)

1:0) Röstsedlarne ordnas bundtvis, så att lika röstsedlar bilda en bundt.
Härvid räknas röstsedlarne som lika, så snart de innehålla alldeles samma namn;
till ordningen tas ingen hänsyn. Antalet röstsedlar i hvar bundt räknas och uppskrifves
jämte de namn, hvarpå dessa röstsedlar lyda.

2:0) Med hjälp af den så erhållna tabellen beräknas det rösttal hvar
kandidat fått.

3:0) Den, som fått högsta rösttalet, förklaras vald i första rummet.

4:0) De öfriga platserna tillsättas successivt, på det sätt att för hvar gång
den kandidat förklaras vald, som erhållit det högsta rösttalet. Därvid användas
dock icke kandidaternas verkliga rösttal, utan vissa beräknade rösttal.

5:0) För att bestämma dessa rösttal ordnar man röstsedlarna i kolumner,
så att första kolumnen upptar de röstsedlar, som ännu icke fått någon kandidat
vald, andra kolumnen röstsedlar, som varit med om att välja den förste representanten
men ingen af de följande, tredje kolumnen röstsedlar, som varit med om
att välja den andre representanten, men ingen af de följande, o. s. v. Den sista

kolumnen, som kommer ifråga för besättandet af en särskild plats, innehåller alla

röstsedlar, som varit med om att besätta den näst föregående platsen. Man har
alltså för besättandet af hvar särskild plats att räkna med ett antal kolumner, som

är lika med platsens ordningsnummer. Andra kolumnen benämnes med den i:ste

representantens namn, tredje kolumnen med den 2:dre representantens namn o. s. v.

6:0) Sedan gör man en tabell, som visar hur många röster hvar och en
af de ännu icke valde kandidaterna fått i hvar och en af nyss de uppställda kolumnerna.

7:0) Utgående från denna tabell, upprättar man en ny tabell på följande
sätt: På hvarje rum i den första kolumnen sättes en etta. På hvarje rum i någon
af de följande kolumnerna sättes den kvot, som erhålles genom att dividera det
rösttal, som står där, med det rösttal, hvarmed kolumnens representant blifvit vald.
Finnes på ett rum i någon af dessa kolumner intet rösttal, sättes på motsvarande
rum i den nya tabellen en nolla.

8:0) De tal, som i den sålunda bildade tabellen stå i en kandidats horisontalrad,
summeras, och summan benämnes denne kandidats divisor.

9:0) Hvarje kandidats verkliga rösttal divideras med hans divisor. Kvoten
är hans beräknade rösttal för den ifrågavarande platstillsättningen.

10:0) Den, som har det högsta beräknade rösttalet, förklaras vald. På
detta sätt fortgår man, till dess alla platserna äro besatta.

*) Dessa äro utarbetade med hänsyn till största möjliga öfverskådlighet i denna framställning. Vid
den praktiska tillämpningen kan en betydande förenkling ernås genom ett något modifieradt förfaringssätt.

Bilaga I: Proportionella val.

Exempel på Phragméns andra metod med försteg för de kandidater, som std
före strecket. Hade valmännen i vårt förra exempel haft tillfälle att markera ett
försteg för vissa kandidater, kan man t. ex. anta, att följande röstsedlar afgifvits.

liberala ABC	D	3,000
moderata D E \| ''	F	1,800
moderata högern	E F	200
högern F G		500
socialister X Y \|	A	i,5°°
radikala A X \| B		500

Beräkningen af valresultatet är nu densamma som i förra fallet med den
enda skillnaden att till en början endast de namn tas i betraktande, som stå
före strecket på hvar valsedel. Först sedan de alla äro valda, tas hänsyn till det
eller de namn, som stå efter strecket.

Man beräknar först kandidaternas verkliga rösttal:

A 3,500

B 3,000

C 3,000

D 1,800

E 2,000

F 700

G 500

X 2,000

Y 1,5 00

A har största rösttalet och är vald på första platsen. Man antecknar. A.s
rösttal = 3,500.

Andra sammanräkningen.

Röstsedlar.

A B	C j D	i:sta Kol.	Kol. A. 3,000
D E 1	F	1,800	—
E F		200	—
F G		O O	—
X Y	A	1,500	—
A X	B	—	O O

Bilaga I: Proportionella val.

Röster.

Termer.

Divisorer.

	lista	Kol.	lista	Kol.
	Kol.	A.	Kol.	A.
B	—	3,000	I	«/, i 7	"it
C	—	3,000	r	6/ It	11/ It
D	1,800	—	I	0	I
E	2,000	—	r	0	I
F	700	—	I	0	I
G	JOO	—	r	0	X
X	1,5 00	500	r	1/ It	8/ It
Y	1,500	—	r	0	I

Sedan divisorema beräknats, divideras kandidaternas verkliga rösttal med
deras divisorer. Kvoterna äro de beräknade rösttalen. Största beräknade rösttal
befinnes nu E ha, nämligen 2,000. E förklaras vald på andra platsen. Man
antecknar: E:s rösttal — 2,000.

lista kol.

A B C | D —

D E | F —

EF _

F G 500

X Y | A 1,500

A X i B —

		Röster.			Termer.		Divisorer
	lista	Kol.	Kol.	lista	Kol.	Kol.
	Kol	A.	E.	Kol.	A.	E.
B	—	3,000	—	I	G/ 7	O	"it
C	—	3,000	—	I	%	O	13It
D	—	—	1,800	I	0	7u>	19/io
F	O O \s\	—	200	I	0	Vio	11/ /10
G	0 0	—	—	I	0	0	I
X	1,500	500	—	I	Vt	0	8/ It
Y	1,500	—	—	I	0	0	I

De verkliga rösttalen divideras med dessa divisiorer; kvoterna äro de beräknade
rösttalen. Högsta beräknade rösttal har X, nämligen 7/8 2,000 = 1,750.
Han är alltså vald på tredje platsen. Man antecknar: X:s rösttal — 1,7 SO.

Tredje sammanräkningen.
Röstsedlar.

Kol. A. Kol. E.

3,000 —

— 1,800

— .»200

500

Bilaga I: Proportionella val.

Fjärde sammanräkningen.

				Röstsedlar.
		lista kol.	Kol. A.	Kol. E.	Kol. X.
A	B CJD	—	3,000	—	—
D	EF	—	—	1,800	—
E	F	—	—	200	—
F	G	O O	—	—	—
X	Y \| A	—	—	—	i,5°°
A	X B	—	—	—	O O

För sista bundten af röstsedlar äro båda kandidaterna före strecket redan
valda. Därför bortfaller strecket, och B anses nu som dessa röstsedlars kandidat.
B får alltså 500 röster till, så att numera 3,/00 gäller som hans verkliga rösttal.

Foster. Termer. Divisor er.

	lista	Kol.	Kol.	Kol.	lista	Kol.	Kol.	Kol.
	Kol.	A.	E.	X.	Kol.	A.	E.	X.
B	_	b 0 0	_	O O	I	8/ m	0	2'' It	18/7
C	-	3,000	—	—	I	61 in	O	O	13A
D	_	1,800	—	I	0	9/ ''10	O	19/ /10
F	O O	—	200	—	1	0	Vid	O	11/ /10
G	500	_	—	—	I	0	0	O	I
Y	—	—	1,5°°	1	0	0	8/ in	13/n

De verkliga rösttalen divideras med dessa divisorer; kvoterna äro de beräknade
rösttalen. Högsta beräknade rösttal har B, nämligen /15 x 3,500 1,633 >s*

Han är alltså vald på fjärde platsen, och därmed är valet afslutadt.

BILAGA II.

KORT REDOGÖRELSE

SAMMANSÄTTNINGEN OCH BILDANDET AF

UTLÄNDSKA RIKSFÖRSAMLINGAR,

UTARBETAD

CARL BERG.

STOCKHOLM

IVAR IIjEGGBTRÖMS BOKTRYCKERI A B.
1908.

Öfversi kt.

De stater, för hvilkas författningar redogörelse här lämnas, äro:

Sida.

Norge .......................................................................................... 1

Danmark.......................................................................... 3

Storbritannien och Irland ............................................................ 6

Nederländerna .............................................................................. 10

Belgien.......................................................................................... 14

Frankrike .................................................................................... 20

Tyska riket.................................................................................... 22

Preussen ....................................................................................... 24

Saehsen ..................................-.................................................... 27

Bayern.......................................................................................... 30

Baden ........................................................................................... 32

Schweiz ....................................................................................... 34

Österrike-Ungern ........................................................................... 36

Italien .......................................................................................... 41

Spanien ....................................................................................... 46.

Norge.

Norges representation är, enligt dess grundlag af den 4 november 1814,
byggd på enkammarsystemet. Endast vid behandling af egentliga lagfrågor
delar stortinget sig på två afdelningar, odelsting och lagting. Representationens
kontrollerande myndighet utöfvas af odelstinget.

I Norge är liksom i Sverige indelningen i valkretsar byggd i främsta
rummet på motsättningen mellan stad och land. Af hela antalet 117 representanter
i stortinget skola 2/3 väljas på landsbygden och 1/3 i städerna,
lör öfrigt äro valkretsarna liksom i Sverige territoriella. Antalet representanter,
nämligen 30 från köpstäderna och 78 från de 18 amten och därinom
belägna så kallade ladesteder, är i grundlagen fastställdt. Men därjämte
upptager grundlagen äfven själfva kretsindelningen och det antal representanter
en hvar krets äger att välja (§§ 57 och 58). Denna senare anordning,
en följd af parlamentariska strider, är utan motsvarighet i andra
europeiska konstitutioner. Köpstäderna bilda 27 valkretsar, hvaraf 3 med
fyra, 3 med två representanter och de öfriga 21 med en representant. Af
de 18 amten sända 9 hvar och en fem, 7 hvar och eu fyra, 1 amf tre och
1 amt två representanter. Af stortingets alla medlemmar utses således endast
21 genom enmansval.

Enligt de bestämmelser, som den 4 juli 1884 och den 28 juni 1889 i
grundlagen infördes, fordrades för rätt alt välja representanter till stortinget
alt vara norsk medborgare, att hafva fyllt 25 år, att hafva varit bosatt i
landet under fem på hvarandra följande år, att vistas i landet och att offentligt
hafva svurit eller, där någon genom lag var fritagen från afläggande af
ed, högtidligen lofvat konstitutionen trohet; men därjämte var valrätten bunden
antingen vid egenskapen hos vederbörande att vara eller hafva varit ämbetsman
eller vid fastighet af visst värde eller viss skattebetalning.

Genom den grundlagsändring, som antogs den 30 april 1898, hafva
emellertid alla censusbestämmelser och äfven föreskriften om ed eller löfte
om trohet mot konstitutionen bortfallit, så att i Norge allmän rösträtt nu
tillämpas. Enligt 50 § i Norges grundlag tillkommer således rösträtt de

’) Norges befolkning uppgick År 1900 till 2,239,880 invånare på en areal af 325,429 kv.-kilometer
eller 7 på 1 kv.-kilometer. Motsvarande siffror för Sverige voro 5,136,441; 460,547; 11.

Utländska Riksförsamlingar.

norska medborgare, som fyllt 25 år och varit bosatta i landet i 5 år samt
vistas i Norge. Rösträtt kan likväl ej utöfvas af den, som l:o är under
åtal för straffbara handlingar, hvilka kunna medföra att rösträtten förloras;
2:o är förklarad omyndig; 3:o ej råder öfver sitt bo och 4:o njuter eller
under sista året före valet njutit fattigvård (G. L. § 52). Rösträtten förlorar
den, som l:o blifvit dömd för straffbara handlingar, hvarom särskild lag förmäler;
2:o gått i främmande makts tjänst utan regeringens samtycke; 3:o
förvärfvat borgarerätt i en främmande stat samt 4:o öfverbevisats om att
hafva köpt röster, sålt sin egen röst eller röstat i flera än eu valförsamling
(valting). (G. L. § 53).

Valen till stortinget företagas emellertid icke omedelbart af de röstberättigade,
utan indirekt genom valmän. Föreskrifterna härom äro gifna i särskild lag
(lov om mandtal og storthingsvalg af den 24 februari 1900, sådan den lyder enligt
lag den 10 mars 1903). Valen hållas i Norge liksom i Sverige hvart tredje
år. Senast fem veckor före det första stortinget i hvarje valperiod hålles å dag,
som valstyrelsen utsätter, valting för utseende af valmän. Sådant valting äger i
allmänhet rum på ett ställe inom hvarje kommun, men valting kunna äfven hållas
samtidigt på flera ställen inom kommunen, om valstyrelsen finner sådant antingen
nödvändigt för att röstningen skall kunna slutas på en dag eller påkalladt
till lättnad för väljarne (§ 9). Vid valtinget är den justerade röstlängden afgörande
för frågan om rösträtten (§ 17). Själfva valet tillgår så, att en
hvar, som är upptagen i röstlängden, erhåller ett med offentlig stämpel försedt
konvolut och anvisas ett afskildt rum i vallokalen, där han osedd af
alla andra kan instoppa sin röstsedel i konvolutet, innan detta af honom
lägges i valurnan (§ 18). Valsedeln, som skall vara omärkt, kan lyda antingen
på nanmgifna personer eller på en i föreskrifven ordning anmäld partilista.
Lyder eu röstsedel på flera personer, än som skola väljas, anses det
eller de namn, som stå sist på röstsedeln, såsom oskrifna (§ 20). Något för
Norges författning egendomligt är att sådana röstberättigade, hvilka vid valet
antingen uppehålla sig i riket, men på grund af sjukdom, militärtjänst eller
annat laga förfall icke kunna infinna sig vid valet, eller äro utanför rikets
gränser, äga alt skriftligen insända sina röster (G. L. § 60; M. L. §§ 23 29,

Lag af den 5 juni 1897 § 2, sådan den lyder enligt lag den 9 maj 1903).

De vid valtingen genom enkel röstöfvervikt utsedda valmännen sammanträda
på kallelse af amtmannen eller magistraten och stadsstyrelsen till
valmansting och rösta därvid på så många personer, som valkretsen är
berättigad att utse till representanter (M. L. § 45). Den eller de, som därvid erhålla
de flesta rösterna, äro valda till stortingsmän. Hafva två eller flera
fått samma rösttal, sker omval mellan dessa. Rlifver icke heller detta afgörande,
bestämmer lotten företrädet (§ 48). Uteblifver valman från val -

Ullän dska Riksförsam lin gar.

mansting, är han förfallen till böter (§ 67). Valmännen erhålla af staten
ersättning för resekostnad äfvensom dagtraktamente.

Mellan valperioderna förekomma i allmänhet inga val i Norge, såsom
förhållandet är i Sverige, då någon ledamot af andra kammaren afgår inom
de tre årens förlopp. Denna olikhet beror därpå att i Norge samtidigt med
de allmänna valen i allmänhet anställas val af suppleanter, hvilka, i händelse
af förfall för de valda representanterna eller af andra orsaker, inträda i dessas
ställe. Har åter särskild! suppleantval ej ägt rum, skola de, som näst de
valda representanterna erhållit de flesta rösterna, vara suppleanter (G. L. § 63).
Enligt 49 § i 1900 års lag utses suppleanterna (varamaendene) på valmanstinget
genom särskilt val efter samma regler, som gälla för valet af stortingsmän.
Denna institution med suppleanter, som har sitt upphof i Frankrikes
författning af år 1789 och därifrån spridde sig till andra länder, särskilt
Tyskland, har för länge sedan borttagits i dessa utländska konstitutioner.
Af större stater är Norge den enda, där institutionen ännu hållit sig
kvar. Dock har i nyaste tid i Belgien genom lag af den 29 december 1899
systemet med suppleanter införts.

Konungen äger icke i Norge att upplösa stortinget, och konungen tager
ingen del i utlysande af valen till lagtima storting.

Valbara till norska stortinget äro i allmänhet blott de, som äro röstberättigade
inom valkretsen, när de hafva fyllt 30 år och uppehållit sig 10
år i riket. Statsrådets medlemmar och vissa ämbetsmän kunna icke väljas
till representanter. Däremot kan den, som varit statsminister eller statsråd,
vidjas till representant äfven i valkrets, hvarest han icke är röstberättigad,
så framt han för öfrigt är valbar och icke redan är vald för någon annan
valkrets. Ingen valkrets kan likväl samtidigt hafva mer än en representant
utanför sitt eget område (G. L. §§ 57, 58, 61, 62). Likasom i Sverige fordras
således i allmänhet äfven i Norge för att någon skall vara valbar, att
lian är bosatt inom valkretsen. Denna grundsats, som förut gällde i de flesta
andra europeiska stater, har man där allt sedan år 1848 öfvergifvit.

Hvarje stortingsman är berättigad till ersättning för resekostnaden till
och från stortinget äfvensom till arfvode för den tid, han där uppehåller sig
(G. L. § 65).

Danmark.

Danmarks inträde bland de konstitutionella monarkierna är att räkna
från midten af 1800-talet, då grundlagen af den 5 juni 1849 tillkom. Efter

Utländska Riksförsamlingar.

krigshändelserna år 1864 vidtogos i denna lag en del förändringar, och den
28 juli 1866 stadfästes nu gällande författning under benämning: »Danmarks
i''iges gennemsete grundlov af den 5 juni 1849».

Enligt denna författning representeras det danska folket af eu riksdag,
fördelad i två kamrar, folktinget och landstinget. Den förra af dessa bildas
helt och hållet, den senare endast delvis genom val.

Antalet medlemmar i folktinget är i grundlagen fastställdt ungefärligen
efter förhållandet åt en medlem på 16,000 invånare1) (§ 32). Valen försiggå
i valkretsar, af hvilka hvarje valkrets väljer endast eu representant.
Indelningen af valkretsar och valsättet bestämmes genom lag. 1 likhet med
vår andra kammare och Norges storting förnyas folktinget fullständigt hvart
tredje år (G. L. § 33).

Enligt den ursprungliga lagen om val till riksdagen den 12 juli 1867
voro valkretsarnas och således äfven representanternas antal i folktinget 102,
däraf nio för Köpenhamn. Till följd af de ändringar i denna lag, som därefter
och senast den 1 februari 1901 ägt rum, utgör valkretsarnas antal nu
114, däraf 13 för Köpenhamn. Staden Odense bildar två valkretsar, hvardera
förenad med närliggande landsbygd. Aarlius bildar likaledes med ett närgränsande
landdistrikt två valkretsar. Horsens utgör för sig en valkrets. En hvar
af de öfriga städerna är förenad med kringliggande landsbygd till en valkrets.
Vid landsbygdens fördelning på valkretsar synes indelningen i socknar
i allmänhet hafva legat till grund. Oaktadt en del valkretsar äro ganska vidsträckta,
förrättas likväl valen i allmänhet på ett enda, i vallagen angifvet
ställe inom valkretsen. Endast för en valkrets finnas två valställen.

Valen till lolktinget äro direkta. Valrätt äger eu hvar oberyktad* 2) man,
som har infödingsrätt och fyllt 30 år; dock ej den, som l:o utan att hafva
eget hushåll står i privat tjänsteförhållande; 2:o njuter fattigvård eller njutit
sådan, utan att eftergift eller återbetalning däraf ägt rum; 3:o icke råder
öfver sitt bo; 4:o icke under ett år haft stadigt hemvist i den valkrets eller
den stad, där han uppehåller sig på den tid, då valet äger rum (G. L. § 30).
Denna valrätt, i hufvudsak oförändrad sedan år 1849, kommer tydligen den
allmänna rösträtten så nära som möjligt. Särskildt genom den höga åldersgränsen,
utan motstycke i andra länder, är dock antalet valmän i Danmark
jämförelsevis lågt.

Rörande valsättet äro utförliga bestämmelser meddelade i vallagens 23 —
46 §§. För hvarje valkrets finnes en valstyrelse, som utses, i Köpenhamn

!) Danmarks befolkning år 1901: 2,464,770 invånare på en areal af 39,780 kv.-kilom. eller 62
på 1 kv.-kilom.

2) Enligt Y. L. § 2 kan ingen anses, såsom oberyktad, som genom dom är förklarad skyldig
till en i den offentliga meningen vanärande handling.

Utländska Riksförsamlingar.

dels bland medlemmar af kommunalstyrelsen och dels bland de i valkretsen
bosatta väljare, samt i öfriga valkretsar i allmänhet bland medlemmar från
de till kretsen hörande kommuners styrelser. Ingen kan väljas till ledamot
af folktinget med mindre han skriftligen, senast innan klockan J 0 fjärde aftonen
före valet, uppställt sig såsom kandidat och föreslagits af någon bland
kretsens röstberättigade (§ 29). Såväl kandidaten som förslagsställaren äro
skyldiga att personligen infinna sig vid valet (§ 30). År blott en kandidat
uppställd, skall han anses såsom vald, såvida ej efter afslutandet af de vid
valförrättningens början skeende förhandlingar begäran om röstning framställes
af minst 50 vid förrättningen närvarande väljare inom loppet af eu
kvarts timme efter förhandlingarnas slut. Framställes sådan begäran, skrides
genast till röstning, och för att då blifva vald skall vederbörande hafva erhållit
öfver hälften af de afgifna rösterna. Har han ej uppnått sådant rösttal,
sker omval. Om då icke efter behörig anmälan någon annan kandidat uppställt
sig, betraktas den förste såsom vald utan röstning (§ 30). När flera
kandidater anmält sig, skrides genast till röstning. För röstsedlarnas afkunnande
äro särskilda anordningar vidtagna i syfte att förebygga utöfvande af
tvång på den röstandes handlingsfrihet samt att bevara valhemligheten. Den,
som vid röstningen erhållit de flesta rösterna, är vald (§ 44).

De förhandlingar, som närmast föregingo utfärdandet af den nuvarande
danska författningen af den 28 juli 1866, rörde sig hufvudsakligen om sammansättningen
af landstinget. Resultatet häraf blef en sammansättning, som
i högst betydlig mån främjar de konservativa intressena.

Af landstingets medlemmar, hvilkas antal är i grundlagen fastställdt till
66, utnämnas 12 af konungen på lifstid; de öfriga väljas för åtta år i sänder,
7 i Köpenhamn, 45 i större valkretsar, omfattande landsbygd och städer, 1
på Bornholm och 1 af Färöarnas lagting (G. L. §§ 34, 39). Antalet af de
representanter, som tillkommer eu hvar af valkretsarna, utom Köpenhamn,
Bornholm och Färöarna, är bestämdt i vallagen (§ 49) och utgör från 3 till
och med 8 representanter. Hvart fjärde år afgår hälften af landstingets valda
medlemmar enligt viss i vallagen angifven ordning (§ 50).

De representanter i landstinget, som ej af konungen utnämnas, framgå
genom indirekta val. I Köpenhamn utses valmännen till ena hälften af alla
dem, hvilka äga valrätt till folktinget, och till andra hälften af dem, hvilka
skatta för eu årlig inkomst af minst 4,000 kronor (G. L. §§ 35, 36. V. L.
§§ 56, 68). I de öfriga valkretsarna väljas representanterna af valkollegier,
sammansatta dels af särskild! för landsbygden och särskild! för städerna
utsedda valmän, däraf för städerna hälften så många som för landsbygden,
och dels af de högst beskattade i valkretsens landdistrikt (G. L. § 37. V. L.
§ 69). Där eu valkrets har alt utse liera representanter, sker valet efter den

Utländska Riksförsamlingar.

Andrceska valmetoden1) (G. L. § 40. V. L. §§ 82—84). Skall i landstingskrets
väljas endast en representant, fordras för att blifva vald att man erhåller
öfver hälften af de afgifna rösterna. Eljest sker ny röstning; varder ej heller
då någon vald, röstas tredje gången mellan de två, som vid andra röstningen
fått största antalet röster (V. L. § 85).

Villkoren för valbarhet äro i Danmark i det hela taget desamma som för
valrätt. Dock inträder för val till folktinget valbarheten redan vid 25 års ålder
och är ej beroende af att vederbörande är bosatt inom valkretsen (G. L.
§ 31). Valbar till landstinget är eu hvar, som är valbar till folktinget och
under sista året varit bosatt i valkretsen (G. L. § 38).

Såväl folktingets som äfven landstingets medlemmar erhålla, så länge
riksdagen är samlad, en daglig godtgörelse, hvilken en hvar riksdagsman är
pliktig att mottaga. Därjämte få de ersättning för resekostnaderna (G. L. §
39; V. L. § 99).

Beträffande frågan, huru nya val komma till stånd, gälla samma bestämmelser
för val till landstinget som till folktinget. När allmänna val skola
företagas, i följd däraf att antingen valtiden är ute eller hela riksdagen eller
ett af tingen blifvit upplöst, utsätter konungen i ett öppet bref valen att hållas
på eu viss dag för hela riket. Skola enstaka val (fyllnadsval) företagas, utgår
kungörelse om valdagen från vederbörande minister (V. L. § 90).

Storbritannien och Irland,

I de egendomliga bestämmelser, som från äldsta tider gällt för sammansättningen
af Englands folkrepresentation, hade genom en reformakt af år
1832 och en andra reformakt af år 1867, till hvilka båda lagar anslöto sig
likartade lagar för Skottland och Irland, åtskilliga ändringar vidtagits, hvarigenom
en del missförhållanden och oegentligheter i afseende å valkretsarna
undanröjdes, aristokratiens dittills allena härskande inflytande på valen minskades
samt genom utvidgning af rösträtten i städerna åt en del af den arbe.
tande befolkningen inrymdes rätt att deltaga i valen till parlamentet. Den
rätt, som sålunda tillädes de arbetande klasserna i städerna, kunde naturligtvis
i längden icke undanhållas motsvarande befolkning i grefskapen. Äfven
i afseende å fördelningen af representanterna på de särskilda valkretsarna
voro många smärre städer och andra orter gynnade framför grefskapen och de
större städerna. Dessa förhållanden föranledde en tredje reform, uttryckt i två

9 Se bilagan I sid, 44.

Utländska Riksförsamlingar.

särskilda lagar: »the representation of the people act» af år 1884 samt »the
^distribution of seats act» afår 1885, livilka nu gälla för valen till underhuset.

Genom sistnämnda lag hafva de tidigare oregelbundenheterna beträffande
valkretsarna i det hela taget försvunnit. Enligt den ursprungliga valordningen
hade i regel hvarje grefskap samt hvarje stad eller ort med egen representationsrätt
att välja två representanter utan hänsyn till storlek och folkmängd.
Genom de båda första valreformerna hade man sökt råda hot på de största
missförhållandena genom att fråntaga en stor mängd städer och orter deras
representationsrätt, genom att inskränka antalet representanter för andra städer
och orter från två till en samt genom att tillägga en del andra städer
äfvensom grefskapen de sålunda vunna platserna. Den nuvarande indelningen
åter är byggd på grundsatsen att eu representant utses för hvarje antal af
50,000 — 54,000 invånare1). I sammanhang härmed hafva grefskap och större
städer i allmänhet delats i särskilda valkretsar, livilka hvar och en hafva att
utse en enda representant. Detta system, the single seat system, är genomfördt
i hela konungariket med undantag af Londons city och 23 städer samt
universiteten i Oxford, Cambridge och Dublin1 2), livilka alla hvar för sig välja
två representanter. Genom denna förändring förlorade öfver etthundra städer
och orter den själfständiga valrätt, de förut innehaft.

Af de 070 medlemmar, hvaraf underhuset (House of Commons) nu beslår,
komma 405 på England, 30 på Wales, 12 på Skottland och 103 på
Irland. De 405 representanterna för England väljas: 234 i grefskapskretsar,
111 i städer med enmanskretsar, däraf 59 i London, 42 i städer med tvåmanskretsar,
74 i andra orter och 4 af universiteten i Oxford och Cambridge.
Ehuru vid den nya fördelningen väsentlig hänsyn tagits till folkmängden, har
man dock, särskild! beträffande städerna, icke alltför strängt fasthållit därvid,
i det att t. ex. en del städer med föga mer än 15,000 invånare fått behålla
sin själfständiga representationsrätt. Grefskapet York består nu af 20
valkretsar, grefskapet Lancasliire af 23, staden Liverpool af 9 valkretsar,
Indika hvar och eu utse en representant.

Likasom alltså öfver hufvud taget valkretsarna blifvit likformigt fördelade
på hela riket, har äfven valrätten genom lagen af år 1884 erhållit ett enhetligare
utseende, än förut var fallet. Denna utjämning afser ej blott förhållandet
mellan städer och grefskap, utan äfven mellan de tre hufvuddelarna England,
Skottland och Irland. Eu fullständigt ny reglering af valrätten, såsom
i öfriga europeiska stater ägt rum, har dock ej skett i England, utan bestärn 1)

Englands (med Wales) befolkn. år 1901: 32,520,075 på en areal af 151,015 kv.-km. eib 215pål kv.-km.

Skottlands............... » » » 4,472,000 » » » » 78,748 » » 50 » »

Irlands..................... » » ■» 4,450,540 » » » » 83,792 » » 53 » »

2) Dessa universitet hafva af ålder bildat särskilda valkorporationer vid sidan af de vanliga
kretsarna. — Universitetet i London väljer sedan år 1867 en representant.

Utländska Riksförsamlingar.

melserna om valrätten återfinnas i ofvan nämnda och andra alltsedan år 1429
tillkomna lagar. Endast själfva hufvuddragen i dessa bestämmelser kunna
här angifvas1).

Valrätt tillkommer: l:o hvar och eu, som under 12 månader varit innehafvare
(occupier) af fastighet med eu årlig afkastning af 10 £; 2:o alla personer,
som besitta ett boningshus eller en del af ett boningshus såsom särskild
bostad (householders, inhabitant occupiers), för så vidt huset eller lmsdelen
är åsatt fattigskatt och denna är betald; 3:o alla, hvilka under 12 månader
hyrt en ocli samma boningslägenhet eller i samma lins flera lägenheter
mot eu årlig hyra af 10 £ (så kallade lodgers). Men härförutom äro röstberättigade:
l:o i grefskapcn: a) i England: »freeholders» (d. ä. innehafvare
af besittningsrätt till fri jord, antingen ärftlig eller på lifstid* 2); ungefär motsvarande
frälsemän), hvilkas egendom afkasta!- 40 shillings3 4) om året, förutsatt
att besittningen är ärftlig eller på visst angifvet sätt förvärfvats; öfriga
freeholders, »leaseholders» (innehafvare af viss tids besittningsrätt till jord)
på minst 60 år och »copyholders» (innehafvare af jord, som är besvärad med
vissa onera; motsvarande ungefär skattefrälse), hvilkas egendom årligen afkastar
5 £\ slutligen leaseholders på minst 20 år, när egendomen lämnar
eu årlig afkomst af 50 £; b) i Skottland: ägare af jordegendom med eu årlig
afkomst af 5 leaseholders med en årlig afkomst af 10 £, därest the
leaseliold afser lifstid eller 57 år, och med en afkomst årligen af 50 £, om
the leasehold gäller för minst 19 år; c) i Irland: freeholders, hvilkas egendom
årligen afkastar 5 <£; innehafvare af jordränta och lifstidsstädja till ett
årligt värde af 20 £; leaseholders på 60 år, när egendomen årligen afkastar
10 £; leasehold på 14 år med en årlig afkastning af 20 ■£; 2:o i städerna:
alla borgare (freemen), förutsatt att egenskapen af borgare före år 1832 medförde
valrätt; och 3:o i städer, som bilda särskilda grefskap*): freeholders,
hvilkas egendom årligen afkastar 40 shillings.

Såsom allmänna förutsättningar för utöfvande af valrätt gälla slutligen:
manligt kön, ålder af 21 år och engelsk medborgarerätt. Uteslutna från valrätten
äro: l:o personer, hvilka under sista året före röstlängdens upprättande
af allmänna medel njutit fattigvård; 2:o de, hvilka blifvit dömda för vissa
brott; 3:o valförrättaren utom i de fall då lian har att gifva utslagsröst (se
sid. 9); 4:o personer, hvilka af en kandidat till en representantplats blifvit mot
betalning använda såsom agenter för det ifrågavarande valet; 5:o i Skottland
de tjänstemän i städer och grefskap, till hvilkas åliggande hörer att upprätta

■) Anson: Law and Mistom of the constitution, del I s. 99—112; jfr Meyer: Das parlam.
Wahlrecht, s. 388 o. följ.

2) I England anses konungen (kronan) såsom ägare af all jordegendom.

3) Beloppet fastställdes år 1429.

4) Dessa äro fyra: Bristol, Exeter, Norwich och Nottingham.

Utländska Riksförsamlingar. Ö

röstlängd; samt G:o, på grund af sedvanerätt, pärer, med undantag af sådana
irländska pärer, livilka mottagit val till underhuset. I detta sammanhang
torde böra anmärkas, att i England kandidaterna enligt lag (se bl. a. lag af
den 13 augusti 1875) hafva alt själfva härå alla kostnader för valet.

Rörande själfva valförfarandet hade den andra reformakten af år 18G7
infört den bestämmelsen, att i valkretsar, i livilka skulle väljas tre representanter,
hvarje väljare skulle få rösta blott på två namn och att i Londons
city, hvarest fyra representanter skulle väljas, blott finge röstas på tre namn.
Denna anordning, hvarigenom åsyftades att åt minoriteten inom valkretsen
tillförsäkra åtminstone en plats, har numera bortfallit, sedan genom lagändringen
af år 1885 valkretsar med mer än två representanter ej vidare förekomma.

De allmänna valen till underhuset påbjudas af regeringen och hållas
hvart sjunde år; om hållandet af öfriga val förordnar underhuset eller under
parlamentets ferier talmannen å underhusets vägnar. Själfva valdagen utsättes
af valförrättare!!. Skriftliga förslag på kandidater till den eller de
platser, som skola besättas, ingifvas till valförrättare!!. Anmälningen härom
skall vara underskrifven af två på valkretsens röstlängd upptagna väljare
såsom förslagsställare samt af åtta andra väljare, som instämma i förslaget.
Såvida efter förloppet af eu timme efter den för valet utsatta tid icke föreslagits
flera än eu kandidat (två kandidater i städer, som bilda valkrets för
två representanter), förklarar valförrättaren den föreslagna kandidaten vald,
men när liera kandidater äro föreslagna, skall valförrättare!! utsätta skriftlig
röstning att å viss senare dag äga rum. Vid denna röstning, som sker på
flera ställen inom valkretsen, erhåller hvarje väljare eu med officiell stämpel
försedd röstsedel, upptagande de föreslagna kandidaternas namn i bokstafsföljd.
I ett afskildt rum utmärker nu väljaren den kandidat (i städer, som
utgöra eu valkrets för två representanter, de båda kandidater), som han vill
utse, genom att vid sidan af namnet (namnen) sätta ett kryss (x) med blyertspenna.
Väljaren sammanviker därpå röstsedeln, uppvisar den officiella
stämpeln å sedelns baksida samt nedlägger sedeln i eu urna. Sedan röstningen
afslutats, insändas valurnorna förseglade till valförrättaren, som verkställer
röstsammanräkningen. Den eller de kandidater, som erhållit de flesta
rösterna, äro valda. Om två eller flera kandidater fått lika många röster,
äger valförrättaren, om han själf år uppförd i röstlängden, all afgifva sin
röst för eu af kandidaterna och således afgöra valet. (Redistrib. of seats ad
är 1885, jämförd med lag af den 18 juli 1872).

Från valbarhet till underhuset äro uteslutna: 1) de som ej fyllt 21 år,
2) utländingar, som ej naturaliserats; 3) vissa ämbetsmän; 4) personer, livilka
af staten uppbära »pension», hvarunder dock ej inbegripes pension till civila

Utländska Riksförsamlingar.

ämbetsmän och diplomater; 5) leverantörer till staten; 7) pärer med undantag
af de irländska, som icke äro medlemmar af öfverhuset; 8) personer, som
redan innehafva plats i underhuset; 9) personer, som äro i konkurs; 10) för
vissa brott dömda personer.

Öfverhuset (House of Lords), som jämte underhuset bildar parlamentet,
sammansättes uteslutande af myndiga prinsar af konungahuset, den engelska
kyrkans högsta ämbetsmän (2 ärkebiskopar och 24 biskopar) samt engelska
och brittiska pärer. Dessa senare intaga sina platser i allmänhet med ärftlig
rätt efter uppnådd myndig ålder; dock finnas 44 valda pärer, »representative
peers», däraf 10 skottska och 28 irländska.

Hvarken underhusets eller öfverhusets medlemmar njuta af staten något
arfvode; i stället har det för arbetarnas representanter i underhuset blifvit
bruk att dessa erhålla godtgörelse af sina väljare.

Nederländerna.

Konungariket Nederländerna* 1) både år 1815 erhållit en författning, enligt
hvilken folket skulle representeras af en riksförsamling, generalstaterna, delad
på två kamrar. Denna representation uppfyllde likväl endast i ringa mån
fordringarna på en folkets representation.

Först under inverkan af den franska februarirevolutionen erhöll Nederländerna
den 3 november 1848 en författning, som åt folket tillerkände verkligt
inflytande på statsärendenas skötsel. Enligt denna författning bestodo
generalstaterna af två kamrar, af hvilka den ena valdes af provinsialstaterna
och den andra framgick genom folkets direkta val. Om dessa val innehöll
författningen endast några konstitutiva bestämmelser; öfriga valbestämmelser
innefattades i en särskild vallag. Författningen af år 1848 tiar under år
1887 undergått betydliga ändringar, men dess hufvuddrag återfinnas ännu i
den nuvarande grundlagen (grondwet) af den 30 november 1887. Valbestämmelserna,
som ursprungligen inrymde en ganska inskränkt rösträtt, hafva efter
de ändringar, som i senaste tid genom lagar af den 7 september 1896 och
den 8 december 1900 vidtagits, betydligt utvidgat rösträtten, så att denna
numera i verkligheten icke mycket skiljer sig från den allmänna rösträtten.

Enligt grundlagen (art. 81) är medlemmarnas antal i andra hammaren

1 Nederländernas befolkning år 1901: 0,179,072 invånare på 33,000 kv.-kilom. eller 150 på

1 kv.-kilom.

Utländska Riksförsamlingar.

fastställdt till 100. De väljas för eu tid af fyra år (art. 85). Såsom villkor
för valrätt bestämmes i grundlagen eu minimiålder af 23 år, och de fall angifvas,
när valrätt ej må utöfvas (art. 80). Allt annat, som angår valrätten,
äfvensom indelningen i valkretsar och valsättet ordnas genom vallagen (kieswet).

Valrätt till andra kammaren tillkommer nu en hvar manlig, i riket bosatt
nederländare, som är 25 år gammal och under nästföregående år varit påförd
antingen grundskatt till belopp af en gulden eller skatt för inkomst af
kapital eller arbete eller personlig skatt i en eller liera af de fem första
skatteklasserna samt sist den 1 mars det ifrågavarande året gnidit skatten.
I fall någon ej är taxerad till hvad sålunda angifvits, fordras för valrätt ett
af följande villkor: l:o att man såsom hufvud för sin familj eller ensam person
från den 1 augusti till den 31 januari bebott antingen ett förhyrd t boningshus
eller del af ett sådant, för hvilket verkliga hyresbeloppet, beräknadt
för vecka, uppgått till ett för olika orter olika bestämdt belopp (från 0,80
till 2,50 gulden) eller ock två sådana hus eller husdelar eller hvarandra i en
och samma kommun eller på grund af ägande-, nyttjande- eller hyresrätt ett
och samma fartyg af minst 24 kub.-meters storlek eller 24,000 kilograms
dräktighet; 2:o att man under 13 månader före den 31 januari varit hos
högst två personer eller bolag eller offentliga eller enskilda företag efter hvarandra
anställd eller såsom inneboende son biträdt sina föräldrar i deras yrke
och i hvardera fallet njutit en årlig inkomst, äfvenledes olika för olika orter
(från 275 till 550 gulden), eller att man den 1 februari år i åtnjutande af
en pension eller lifränta å samma belopp; inkomst, pension och lifränta må
sammanräknas; 3:o att man den 1 februari sedan ett års tid med fri dispositionsrätt
äger minst 100 gulden, inskrift^ i riksgäldshufvudböckerna, eller
minst 50 gulden, insatta i postsparbanken eller vissa andra sparbanker; 4:o
att man genomgått den för utöfvande af ett ämbete eller yrke lagligen föreskrifna
pröfning (K. W. art. 1, 2). — Uteslutna från valrätt äro: J:o de, som
genom laga kraft vunnen dom äro beröfvade rätten att välja; 2:o de, Indika
undergå frihetsstraff eller äro häktade; 3:o de, hvilka genom domstolsbeslut
icke äga att förfoga öfver sin egendom; samt 4:o de, som under loppet af
ett år före röstlängdens fastställande njutit understöd af någon välgörande
stiftelse eller af kommunen (ibm art. 3). Valrätten hvilar för de vid hären
och flottan tjänstgörande under sergeants grad; hit räknas dock icke sådana
frivilliga, som på grund af erlagd skatt eller hyra äro röstberättigade
(ibm art. 5).

Valkretsindelningen är byggd på grundsatsen af enmanskretsar. Till eu
början bildade de fem största städerna tillsammans med dem närmast liggande
landtkomnniner valkretsar, hvilka hvar och eu hade att utse liera representanter.
Genom lagändringen år 1896 hafva dock dessa större valkretsar

Utländska Riksförsamlingar.

delats, så att numera systemet med enmanskretsar är helt och hållet genomfördt.
Amsterdam bildar 9 valkretsar, Rotterdam 5, Haag 3 och Utrecht 2
valkretsar. De öfriga städerna utgöra antingen en själfständig valkrets (Arnhem,
Haarlem och Leiden) eller bilda i förening med närgränsande orter särskilda
valkretsar (K. W. art. 127). Valkretsarna åter sönderdelas af inrikesministeriet
efter vederbörandes hörande i röstdistrikt. I regel må ett röstdistrikt
ej omfatta liera än 1,000 valmän. Kommuner eller delar af skilda
kommuner må i intet fall sammanslås (art. 128).

Generalstaternas ordinarie sammanträden börja hvarje år den tredje tisdagen
i september (G. W. art. 100). De allmänna valen till andra kammaren
ske den första tisdagen i juni (K. W. art. 129). Om andra kammaren upplöses,
sker nytt val inom 40 dagar efter upplösningen. Fyllnadsval hällas
inom 30 dagar efter ledighetens inträffande å dag, som inrikesministeriet bestämmer
(ibm art. 130, 131).

Förslag på kandidat till andra kammaren skall skriftligen enligt fastställdt
formulär afgifvas af minst 40 röstberättigade personer (K. W. art. 51).
De inlämnade förslagen framläggas omedelbart till påseende samt offentliggöras
snarast möjligt (art. 53). Alla föreslagna kandidater uppföras i alfabetisk
ordning å eu kandidatlista (art. 54). Från valkretsens hufvudort sändas uppgifter
om de föreslagna kandidaterna till hvarje kommun inom valkretsen.
Där varda dessa uppgifter på enahanda sätt, som i hufvudorten, framlagda
och offentliggjorda (art. 55). Förslag på kandidater må inlämnas på själfva
valdagen till borgmästaren i den kommun, som är valkretsens hufvudort, från
kl. 9 f. m. till kl. 4 e. m. (art. 51). Så snart på valdagen tiden för inlämnandet
af förslag är ute, afslutas kandidatlistan af borgmästaren i hufvudorten.
Är dä ingen kandidat upptagen på listan, måste ny valdag utsättas (art. 132,
140). Innehåller lislan endast en kandidat, så förklaras denne vald till ledamot
af kammaren. Åro däremot flera kandidater föreslagna, sker röstning
om dessa inom 14 dagar efter valdagen (art. 133). Vid denna röstning kan
ingen blifva vald med mindre han erhållit absolut majoritet. I annat fall
sker inom 14 dagar därefter ny röstning mellan de två kandidater, som erhållit
de flesta rösterna, eller, om till följd af lika rösttal flera kandidater
kunna komma i fråga, dessa kandidater (art. 134). Vid den förnyade röstningen
blifver den vald, som erhåller de flesta rösterna; vid lika rösttal anses
den vald, som är äldst (art. 133). Dagarna för röstning och förnyad
röstning till de allmänna valen bestämmas på förhand och äro desamma för
hela riket (art. 131).

Fyllnadsval anställes då någon ej antager ett honom gifvet mandat eller
då ett val upphäfves eller i följd af dödsfall eller andra dylika orsaker äfvensom
då någon efter valet mottager ett aflönadt statsämbete (art. 130, 144).

Utländska Riksförsamlingar.

Angående själfva röstningen finnes i vallagen utförliga bestämmelser.
Minst tre dagar före tiden för röstningen mottager hvarje röstberättigad ett
kallelsekort, som innehåller bland annat valmannens namn, hans nummer i
röstlängden, det röstdistrikt, till hvilket han hörer, tid och ställe för röstningen
samt i alfabetisk ordning de föreslagna kandidaternas namn (art. 55).
Röstningen äger rum mellan kl. 8 f. in. och kl. 5 e. in. (art. 56). Ingen annan
får därvid tillträde än den, som är berättigad till valet enligt röstlängden och
uppvisar sitt kallelsekort (art. 74). Sedan valmannen aflämnat detta kort
vid valbordet och hans namn där högt upplästs, mottager han en röstsedel,
innehållande de föreslagna kandidaternas namn i alfabetisk ordning och på
baksidan försedd med officiell stämpel (art. 75, 76, 72).

Röstsedlarna skola hafva följande utseende:

På framsidan:

Röstsedel.

NySröstning! ^ Vil* en ledamot till generalstaternas andra kammare
i.......................................valkrets den................................................(dag, månad, år).

Kandidater (i alfabetisk ordning).

För utmärkande
på hvilken man
röstar.

N a m n.

Förnamn

På baksidan:

Föreskrift om stämpel.

Vid en skrifpulpet, till hvilken tillträdet är synligt för såväl valstyrelsen
som allmänheten men där den röstandes förehafvande är doldt, svärtar
denne med blyerts den hvita pricken bredvid den kandidats namn, som han
vill välja. Röstsedeln sammanvikes, och sedan valbyråns ordförande öfver -

Utländska Riksförsamlingar.

tyga! sig om att röstsedeln är behörigen stämplad på yttersidan, nedlägges
den af valmannen i valurnan (art. 69, 77).

Till ledamöter af andra kammaren kunna väljas endast manliga nederländare,
som fyllt 30 år och äga att råda öfver sitt gods samt icke dömts
förlustiga sin valrätt (K. W. art. 126; jfr. G. W. art. 84).

Första kammarens medlemmar, hvilkas antal är i grundlagen (art. 82)
fastställdt till 50, väljas för en tid af nio år och afgå med en tredjedel hvart
tredje år. De utses af provinsialstaterna, d. ä. styrelserna för de 11 provinser,
hvilka tillsammans bilda det nuvarande riket. Valbara äro dels de
högst beskattade, dels ock personer, hvilka bekläda eller beklädt vissa högre
statsämbeten, samt borgmästarne i de större städerna och föreståndarne för
de större liandelskamrarna (G. W. art. 90; K. W. art. 99—125).

Båda kamrarnas medlemmar hafva att svära eller lofva trohet mot grundlagen
(G. W. art. 87, 91).

Under det att andra kammarens medlemmar uppbära ett visst årligt
arfvode (G. W. art. 89), erhålla enligt lag af den 4 maj 1889 första kammarens
medlemmar ersättning för dag. Båda kamrarnas medlemmar undfå
därjämte godtgörelse för resekostnader.

Belgien.

Med Holland hade enligt Wien er-kongressens beslut de belgiska provinserna
blifvit förenade till konungariket Nederländerna. Sedan emellertid
under intryck af franska julirevolutionen dessa provinser lösryckt sig från
föreningen, antogs den 7 februari 1831 af nationalkongressen i det belgiska
folkets namn konungariket Belgiens konstitution. Denna erkänner väl en ärftlig
konungamakt, men uttalar tydligt (i art. 25) folksuveränitetens grundsats.
För valrättens utöfning stadgades då ännu en ganska betydlig census.

Af de revolutionära rörelserna år 1848 berördes Belgiens statsförfattning
icke mycket. Såväl denna som vallagen bibehöllos i det hela taget oförändrade
ända tills början af 1890-talet. Länge både emellertid eu stark
sträfvan gjort sig gällande till utvidgning af rösträtten. Denna sträfvan växte
under år 1893 till allvarliga arbetareoroligheter. Under det tryck, dessa
utöfvade på representationen, samt i följd däraf att det visat sig omöjligt att
vinna majoritet för en författningsändring på grundvalen af ett af regeringen
framlagt rösträttsförslag, vann den allmänna rösträtten insteg i den belgiska

Utländska Riksförsamlingar.

grundlagen. De nya författningsändringarna kungjordes den 7 september 1893.
De särskilda valbestämmelser, som däraf blefvo eu följd, innefattades i lagar
af den 12 april och den 28 juni 1894. I dessa lagar hafva sedermera
ändringar blifvit gjorda, särskilt genom lagen den 29 december 1899, som
införde proportionellt valsätt.

Enligt grundlagen (constitulion beige) och gällande valbestämmelser (code
électoral) är valrätten, ehuru allmän, dock icke lika för alla. En röst tillkommer
hvarje infödd eller naturaliserad belgier, som fyllt 25 år och sedan
minst ett år tillbaka varit bosatt i samma kommun. Ytterligare en röst tillkommer
den, som l:o antingen fyllt 35 år, är gift, eller änkling med afkomling
i äkta led, samt betalar till staten minst fem francs i personlig skatt
för hyressumma, dörrar och fönster samt lösöre i bostäder och hus, förutsatt
att han icke på grund af sitt yrke är hefriad från personlig skatt, 2:o eller är
25 år gammal och äger fastighet till värde af minst 2,000 francs eller upphär
en årlig ränta af minst 100 francs af belgiska statspapper eller allmänna
spar- och pensionskassan. Ännu en röst, således inalles tre röster, hafva
de personer, hvilka fyllt 25 år och antingen kunna förete bevis om vissa
högre kunskaper, eller innehafva eller innehaft vissa ämbeten och tjänster
(C. B. art. 47; C. E. art. 1 — G). Varaktiga eller öfvergående hinder förvalrättens
utöfning utgöra vissa i vallagen (art. 20 — 23) uppräknade omständigheter,
såsom brott, icke fullgörande af värnplikt, konkurs, intagande på fattigasyl
m. m. Röstningen är i Belgien obligatorisk för hvarje valberättigad
(C. B. art. 48), och den, som utan att kunna visa laga förfall uraktlåter att
rösta, gör sig förfallen till straff (C. E. art. 220—223).

Den belgiska representationen består af två kammare, representantkammaren
och senaten. Den förra bildas genom direkta val. Vallagen bestämmer
antalet ledamöter i representantkammaren (representanter, deputerade) efter
folkmängdens storlek så, att detta antal ej öfverstiger förhållandet af eu
deputerad på 40,000 invånare1) (C. B. art. 49). Valen till representantkammaren
gälla för fyra år; halfva antalet deputerade afgå hvart annat år enligt den
ordning, som i vallagen är bestämd (C. B. art. 51; C. E. art. 250, 251).

Senatens medlemmar utses till en del genom val af samma väljare,
hvilka utse deputerade (C. B. art. 53). Dock har vallagen i kraft af den
befogenhet, som författningen gifvit lagen, stadgat en ålder af 30 år för rätt
alt välja till senator (C. E. art. 1). De senatorer, som väljas på detta
sätt, skola vara hälften så många, som medlemmarna i representantkammaren.
Den andra delen senatorer utses af provinsstyrelserna så, att för en provins
med mindre än 500,000 invånare väljas 2, för eu provins, som har mellan

‘) Belgiens befolkning ur 1900: G,093,810 invånare på en areal af 29,450 kv.-kilometer. eller
227 på 1 kv.-kilometer.

Utländska Riksförsamlingar.

500,000 och en million invånare, väljas 3 och för provinser med mera än
en million invånare väljas 4 senatorer. Medlemmarna i senaten väljas för
åtta år; hälften afgår hvart fjärde år i den ordning, vallagen bestämmer.

För valen till såväl representantkammaren som senaten sker för hvarje
provins indelning i valkretsar, enligt bestämmelser i vallagen. Denna valkretsindelning
försiggår efter de hvart 10:e år förekommande folkräkningarna.
Antalet deputerade, som år 1892 enligt den då utfärdade vallagen utgjorde
152, har enligt den genom lagen den 18 april 1902 verkställda nya indelningen
vuxit till 106. Af de uio provinser, hvaraf Belgien består, väljer
genom folkvalen provinsen Anvers 20 representanter i tre valkretsar och 101)
senatorer i två valkretsar, Brabant 31 representanter i tre valkretsar och tf»
senatorer likaledes i tre valkretsar, Vest-Flandern 20 representanter i fem
valkretsar och 10 senatorer i fyra valkretsar, Ost-Flandern 26 representanter
i fem valkretsar och 13 senatorer i tre valkretsar, Hainaut 28 representanter
i fem valkretsar och 14 senatorer i tre valkretsar, Liége 21 representanter
och 10 senatorer i tre gemensamma valkretsar, Limbourg 6 representanter i
två valkretsar och 3 senatorer i en valkrets, Luxembourg 5 representanter i
två valkretsar och 3 senatorer i eu valkrets och Namur 9 representanter i
två valkretsar och 4 senatorer i en valkrets.

Antalet valkretsar för val af 166 representanter är således 30; för val
af 83 senatorer finnas 21 valkretsar. Somliga af dessa valkretsar bildas af
ett enda arrondissement; i andra fall äro tvä eller flera arrondissement förenade
till eu valkrets (jfr C. E. art. 136). Af kretsarna väljer t. ex. en
(Bruxelles) 21 representanter och 11 senatorer; eu annan (Neufckäteau-Virton)
blott 2 representanter och i förening med tre andra arrondissement 3 senatorer.
Kretsarna åter uppdelas i valafdelningar (cantons électoraux). Röstningen
sker i kommunen eller i förenade smärre kommuner. Därest antalet
väljare i kommunen eller de förenade kommunerna öfverstiger 400, eller antalet
af deras röster öfverstiger 600, delas de i valsektioner (sections de
vote). Denna delning verkställes af arrondissementets styresman i förening
med arrondissementets kommunalförvaltningar (bourgmestre et échevins). (C.
E. art. 139, 140).

De allmänna valen ske på viss i vallagen utsatt dag (C. E. art. 153).
I händelse en eller båda kamrarna upplösts, likasom när en plats blir ledig
och ingen suppleant finnes att fylla den ledigblifna platsen, hålles nytt val
inom 40 dagar efter upplösningen eller ledighetens inträffande. Dagen utsättes
genom kungl. förordning, och därom underrättas de valberättigade genom
kungörelse och särskilda kallelsebref (C. E. art. 154, 155). i)

i) I detta och följande antal senatorer äro ej de inbegripna, som väljas af provinsråden. De
af dessa valda voro år 1892 till antalet 26.

Utländska Riksförsamlingar.

Valen, på sätt de förrättades enligt vallagen af år 1894, voro vanliga
majoritetsval. Genom den ändring häri, som kungjordes genom lagen den
29 december 1899, bär, såsom nämnts, i stället införts proportionellt valsätt.

Själfva valförfarandet är enligt det senare valsättet i hufvudsak detsamma
som förut. Minst fjorton dagar före valet inlämnas till valförrättare]!
listor, upptagande namnen å de föreslagna kandidaterna i den ordning, hvari
förslagsställarne önska se dem valda (art. 163, 254). Det är äfven tillåtet
att på dessa listor upptaga suppleanter till visst antal (art. 254). Ingen lista
får innehålla större antal kandidater, än som skall väljas. I händelse val
till senaten skall ske samtidigt med val till representantkammaren, skola
listorna vara fullständigt skilda från hvarandra (art. 164). Hvarje förslag
skall vara undertecknadt af minst 100 behöriga väljare. Ingen kan uppföras
såsom ordinarie kandidat på mer än en lista vid samma val. Däremot är
det tillåtet att på en lista upptaga samma namn både såsom hufvudkandidat
och suppleant, och likaså kan man samtidigt vara hufvudkandidat till eu
kammare och suppleantkandidat till en annan (art. 256). Kandidaterna tillkännagifva
skriftligen, om de vilja antaga kandidaturen. Efter listornas mottagande
kungör valförrättare!! namnen på de kandidater, å hvilka med giltig
verkan kan röstas, med utsättande af deras yrke och hemvist (art. 167).
Han låter vidare trycka valsedlar, upptagande i alldeles samma ordning som
kungörelserna de olika listorna med deras kandidater och suppleanter (art.
169). Endast tryckta, officiellt stämplade valsedlar få användas. Valsedlarnas
utseende är fastställdt genom formulär, hvaraf omstående utgör eu förminskad
afbildning (se nästa sida). Om väljaren vill rösta på en listas kandidater
och suppleanter i den ordning, hvari de föreslagits, svärtar han med eu
blyertspenna den hvita pricken öfverst på listan. Vill han afvika från den
ordning, i hvilken kandidaterna äro upptagna, utmärker han detta genom
att svärta den hvita pricken bredvid det namn, som han vill sätta främst.
På samma sätt, om han vill ändra ordningen på en listas suppleanter. Gillar
lian åter icke ordningen mellan vare sig kandidaterna eller suppleanterna,
utmärker han namnet på eu kandidat och eu suppleant på eu och samma
lista. Ingen får på samma valsedel afgifva mer än en röst för kandidatval
och eu röst för suppleantval (art. 259). Det är ej heller tillåtet att rösta
för eu hufvudkandidat på eu lista och för eu suppleant på eu annan lista
(art. 261).

Vid röstningen tillgår så, att väljaren vid valbordet uppvisar sitt kallelsebref,
som innehåller bland annat huru många röster honom tillkommer enligt
röstlängden (art. 155). Han erhåller därpå eu, två eller tre röstsedlar, allt
efter antalet af sina röster. I händelse val till senaten sker samtidigt, erhåller
väljaren, om han är berättigad att välja senator, äfven lika många

Utländska Biksförsamlingar.

Arrondissementet......

Val af . . . representanter.
Val af .. . senatorer.

Den . ... 19 .

Terlbois.

Ds bala.

Amman.

Colli»

llaenhont.

Delval. Jean

Dncanee

Herm and.

Eyterelst.

Habllle.

Jacques.

Helsot).

(.Ingaek.

Delcampo.

Hlemand.

Pepla.

SUPELÉANTS

Celrts,

Xlioffer.

SUPPLÉANT

Tillåta.

Varme?,

Tan Diest.

Bobin.

NScolas.

SUPPLÉANT.» f

SUPPLÉANT

Utländska Riksförsamlingar.

röstsedlar att användas till senats valet. Dessa senare sedlar äro tryckta
på färgadt papper (art. 169). Vid ett afsides beläget bord i vallokalen utmärker
väljaren, på sätt ofvan är nämndt, huru lian röstar. Efter att hafva
sammanvikit röstsedeln eller röstsedlarna så, att den officiella stämpeln är
synlig på baksidan, återvänder han till valbordet, får där sitt kallelsebref
afstämpladt och nedlägger sedeln eller sedlarna i valurnan för deputeradevalet
och, om samtidigt väljes till senaten, i valurnan för senatsvalet (art. 174).

Alla giltiga röster, som äro afgifna för en lista, kommer denna lista till
godo, äfven om röster äro afgifna blott för ett namn på listan. Antalet valsedlar
för denna lista visar således listans röstsumma. De röster, som äro
afgifna för en ensamt uppställd kandidat, räknas såsom röster för en särskild
lista (art. 262). Fördelningen af platserna mellan de olika listorna sker
efter UHonclts regel (art. 263). För att bestämma hvilka personer på en
lista skola besätta de platser, som tillkomma samma lista, tillämpas en särskild
fördelningsregel, (mode dévolutif), enligt hvilken den ordning, i hvilken
kandidaterna uppförts på listan, är af hufvudsaklig betydelse för platsfördelningen
(art. 265).

Om en segrande lista upptager namn på suppleanter, äro, i mån af tillgång
på suppleantnamn, lika många suppleanter, som listan fått tillsätta
ordinarie medlemmar, valda på samma lista. Ordningen mellan suppleanterna
på samma lista bestämmes af valförrättare!! enligt en fördelningsregel, motsvarande
den, som gäller för bestämmande af ordningen mellan de ordinarie
medlemmarna (art. 266).

För valbarhet till senaten fordras en ålder af minst 40 år. De senatorer,
som väljas genom de direkta folkvalen, skola därjämte för att vara valbara
besitta jordegendom till visst värde eller till staten betala visst belopp i
direkt skatt (C. B. art. 56). Beträffande de senatorer, som väljas af provinsstyrelserna,
gäller däremot icke sistnämnda census (C. B. art. 56 bis).
För att kunna väljas till ledamot af representantkammaren fordras att hafva
fyllt 25 år (C. B. art. 50). I öfrigt gälla för båda kamrarna i afseende å
valbarhet såsom villkor l:o att vara belgier till födsel eller genom naturalisation,
2:o att åtnjuta borgerliga och politiska rättigheter samt 3:o att vara
bosatt i Belgien.

Arfvode tilldelas i Belgien blott ledamöterna af representantkammaren,
ej senatorerna (C. B. art. 52, 57).

Utländska Riksförsamlingar.

Frankrike.

I Frankrike hade februarirevolutionen år 1848 åter infört den republikanska
styrelseformen. Rösträtten blef allmän och direkt, och valen till den
lagstiftande nationalförsamlingen skedde genom listval (scrutin de liste) så,
att alla representanter från ett departement utsågos genom en enda valhandling.
Den allmänna rösträtten bestod äfven efter det Napoleon III återupprättat
den franska kejsarevärdigheten; dock skulle, enligt författningen
af den 14 januari 1852, valen till folkrepresentationen, den så kallade lagstiftande
kåren, nu ske, icke genom listval, utan i enmanskretsar (scrutin
uninominal eller individuel). Dessa senare bestämmelser bibehöllos äfven
sedan republiken år 1870 ånyo blifvit proklamerad.

Enligt Frankrikes nu gällande författning af den 25 februari 1875 (loi
constitutionelle) utöfvas lagstiftande makten af senaten och deputeradekammaren.
Om den senare innehåller författningen endast att den bildas på grund
af den allmänna rösträtten enligt de bestämmelser, som äro gifna i vallagen.
Dessa bestämmelser återfinnas i lag af den 30 november 1875 (loi organique),
men bestämmelserna hafva genom senare lagar undergått ändring i åtskilliga
hänseenden, särskildt beträffande frågan om listval eller enmansval. 1 detta
hänseende stadgade lagen den 30 november 1875 i art. 14 le scrutin uninominal.
Genom lag den 10 juni 1885 återinfördes le scrutin de liste, i det
att hvarje departement skulle bilda en enda valkrets, men redan den 13 februari
1889 blefvo listvalen afskaffade, så att valen till deputeradekammaren
numera för hela Frankrike äga rum i enmanskretsar.

Antalet medlemmar i deputeradekammaren år 591, däraf för Belfort,
Algérie och kolonierna 17. Af det antal, som kommer på moderlandet, eller
574, väljes i regel en medlem för hvarje arrondissement, och arrondissement,
hvilkas invånareantal öfverstiger 100,000, delas i särskilda valkretsar 1). Det
folkrikaste departementet (Seine) väljer ej mindre än 50 representanter, däraf
i Paris 40.

Valrätt tillkommer hvarje fransman* 2), hvilken fyllt 21 år och åtnjuter
borgerliga och politiska rättigheter. För att någon skall kunna såsom röst 1)

Frankrikes befolkning år 1901: 38,982,350 invånare på 536,882 kv.-kilom. eller 72 på 1

kv.-kilom. _ .

2) Utländing. som förvärfvat infödingsrätt i Frankrike, är i allmänhet ej valbar till någon af
representationens kamrar förrän tio år förflutit från det infödingsrätten förvärfvades (Loi den 26
juni 1889).

Utländska Riksförsamlingar.

berättigad uppföras ä röstlängden fordras dock bland annat att han varit
bosatt i kommunen minst sex månader (Loi den 5 april 1884 art. 14).
Som emellertid röstlängden upprättas under tiden mellan den 1 januari och
den 31 mars samt gäller från sistnämnda dag och till den 31 mars påföljande
år, (Décret regi. den 2 februari 1852 art. 1 — 8), tillkommer valrätt i
verkligheten blott dem, som före den 31 mars varit boende sex månader i
kommunen. I röstlängden uppföras icke personer, som blifvit antingen dömda
till vissa straff eller vissa angifna brott eller fällda för lösdrifveri eller bettleri,
ej heller dem, som äro omyndiga förklarade eller i konkurs (Décret organique
af den 2 februari 1852 art. 15 och 16). Militärer och deras vederlikar i aktiv
tjänst få deltaga i valet endast för så vidt de vid valtillfället hafva fullständig
frihet att välja uppehållsort, äro försatta ur tjänstgöring eller åtnjuta en längre
tids permission (Loi org. den 30 november 1875 art. 2).

Medlemmarna af deputeradekammaren väljas för fyra år; kammaren förnyas
hvarje gång helt och hållet. En gemensam valdag för hela riket utsättes
genom dekret af den utöfvande makten (republikens president), såvidt
möjligt å en sön- eller helgdag. De allmänna valen skola alltid äga rum
inom de närmaste sextio dagarna före de äldre mandatens utlöpande (Loi den
16 juni 1885). Röstningen, som är sluten, får icke räcka öfver en dag (Loi
org. art. 4 och 5). För att någon vid första röstningen skall blifva vald

fordras att han erhållit antingen absolut majoritet eller ock så stort antal

röster, som motsvarar 1/i af de på röstlängden upptagna valmännens antal.
Blifver ingen vald första gången, hålles omval å andra söndagen efter det
utgången af den första omröstningen blifvit kungjord. Vid den andra röstningen
är enkel röstöfvervikt tillräcklig för alt afgöra valet. Vid lika rösttal
är den vald, som är äldst (Loi den 16 juni 1885 art. 4, 5; loi org.
art 4). 1 följd af lagen den 17 juli 1880, som stadgar att ingen må vara

kandidat till deputerad i mer än en valkrets, är numera uteslutet att någon
kan blifva vald till deputerad i flera valkretsar.

Valbar till deputeradekammaren är i allmänhet hvarje valberättigad, som
uppnått 25 år (Loi org. art. 6). Uteslutna från valbarhet äro dock — utom
medlemmarna af de familjer, som hafva regerat i Frankrike — militärer i
aktiv tjänst (ibm art. 7) samt personer, livilka icke fullgjort värnpliktslagens

föreskrifter (Loi den 20 juli 1895 arl. 1). Härförutom gäller, med vissa

undantag, att utöfvandet af ett offentligt, af staten aflönadt ämbete icke kan
förenas med uppdrag att vara deputerad, hvadan i regeln hvarje ämbete,
hvilkets innehafvare mottagit val till deputeradekammaren, skall uppehållas
af vikarie till dess att representantuppdraget upphört. Omvändt upphör i
allmänhet äfven hvarje deputerad, som mottager ett offentligt aflönadt ämbete,
att vara medlem af kammaren, • men lian kan omväljas, därest det ifråga -

22 Utländska Riksförsamlingar.

varande ämbetet eljest är förenligt med uppdraget att vara deputerad (Loi
or g. art. 8 —12).

Senaten består af 300 medlemmar, som hädanefter skola väljas i departementen
och kolonierna till det antal för hvarje, som är bestämdt i lag af
den 9 december 1884. Enligt de bestämmelser, som tidigare gällde (Loi constit.
den 24 februari 1875), utsågos 75 af senatens medlemmar på lifstid. De
sålunda valda skola emellertid äfven efter nya lagen behålla sina mandat
under hela den tid, för hvilken de valts (art. 1). Inom hvarje departement
utses det bestämda antalet senatsmedlemmar af en valförsamling, sammansatt
af l:o de deputerade, 2:o medlemmarna af departementsrådet (conseillers
généraux), 3:o medlemmarna af arrondissementsråden (conseillers d’arrondissement)
samt 4:o valmän, utsedda af hvarje kommunalslyrelse bland kommunens
röstberättigade, till visst antal i förhållande till kommunens storlek. När
inom ett departement mer än eu medlem till senaten skall väljas, sker det
genom listval. Valens utgång bestämmes af enahanda villkor, som gälla i
fråga om val af deputerade; dock att det hålles två omröstningar, innan vid
den tredje röstningen enkel majoritet får bestämma utgången. Senatens medlemmar
väljas för nio år och förnyas hvart tredje år i bestämd ordning. De
erhålla samma arfvode, som tillkommer medlemmarna af deputeradekammaren
(Loi d. 9 december 1884 art. 6, 7; loi org. den 2 augusti 1875 art. 15, 26).

Ingen kan blifva medlem af senaten med mindre han är fransman, minst
40 år gammal, fullgjort värnpliktslagens föreskrifter samt åtnjuter borgerliga
och politiska rättigheter. Uteslutna från valbarhet äro dock medlemmarna
af de familjer, som regerat i Frankrike, äfvensom, med vissa undantag, personer
vid arméen och flottan (Loi d. 9 december 1884 art. 4, 5).

Med senatens samtycke kan republikens president upplösa deputeradekammaren
före utgången af den bestämda fyraårsperioden. I sådant fall
hållas de nya valen inom loppet af två månader därefter, och den nyvalda
kammaren sammanträder inom tio dagar efter det valen afslutats (Loi constit.
art. 5). Blifver åter i deputeradekammaren en plats ledig genom dödsfall,
afsägelse eller af annan orsak, skall fyllnadsval äga rum inom tre månader
därefter (Loi org. art. 16).

Tyska riket.

I syfte att ombilda det »tyska förbundet» till en förbundsstat hade
nationalförsamlingen i Frankfurt antagit en riksförfattning och en vallag för
det tyska riket, den senare kungjord den 12 april 1849. Det åsyftade målet

Utländska Biksföi samlingar.

kunde emellertid då ej vinnas. Genom freden i Prag 1866 upplöstes det
»tyska förbundet». Det efterföljdes af eu verkligt enhetlig sammanslutning:
det »nordtyska förbundet», hvars författning utfärdades den 25 juni 1867.
Sedan efter utbrottet af fransk-tyska kriget år 1870 äfven de sydtyska staterna:
Baden, Hessen, Bayern och Wurtemberg inträdt i detta förbund, och
det sålunda utvidgade förbundet under benämning det tyska riket återställt
den tyska kejsarevärdigheten, sammanfattades de på olika tider tillkomna
bestämmelserna rörande riksförfattningen i nu gällande: »Verfassung des
Deutsclien Reiches», utfärdad den 16 april 1871.

Den lagstiftning, som i öfverensstämmelse med denna författning kommer
till stånd, gäller framför de särskilda förbundsstaternas lagar. Rikslagstiftningen
utöfvas af förbundsrådet och riksdagen. Lagarna tillkomma genom
sammanstämmande • beslut af båda församlingarna (R. Verk art. 5).

Förbundsrådet består af representanter för förbundets medlemmar (regeringar),
af hvilka en hvar äger ett visst antal röster, Preussen 17, Bayern 6,
Sachsen och Wurtemberg hvardera 4, Baden och Hessen hvardera 3, Mecklenburg-Schwerin
och Braunschweig hvardera 2, och en hvar af de sjutton öfriga
1 röst (R. Verk art. 6).

Antalet medlemmar i riksdagen utgör 397 (R. Verk art. 20; R. G. den
25 juni 1873 § 3), af hvilka ett visst antal tillkommer eu hvar af de särskilda
förbundsstaterna. Oberoende af de bestämmelser, som gälla för sammansättningen
af de olika staternas representationer, framgår riksdagen ur allmänna
och direkta val (R. Verk art. 20). Sitt rotfäste har denna allmänna
rösträtt i 1849 års vallag; dess införande i den tyska riksförfattningen blef
närmast af denna orsak en politisk nödvändighet.

Eldigt den för det nordtyska förbundet utfärdade, men sedermera såsom
rikslag erkända vallagen af den 31 maj 1869 väljes i hvarje förbundsstat
eu representant i medeltal för 100,000 invånare af den befolkningssiffra, som
låg till grund för valen till 1867 års riksdag. En ökning af antalet representanter
såsom följd af växande befolkning kan emellertid fastställas genom
lag (art. 5). Representanterna väljas hvar för sig i en valkrets. Valkretsarna
delas i smärre distrikt, hvilka såvidt möjligt är böra sammanfalla med kommunerna
(art. 6). Dock kunna smärre kommuner förenas med angränsande
kommuner till ett valdistrikt, likasom stora kommuner kunna delas i liera
valdistrikt. Intet distrikt må omfatta flera än 3500 invånare enligt sista
allmänna folkräkning* 1) (Valreglementet af den 28 maj 1870 § 7).

Valrätt tillkommer hvarje tysk man, som fyllt 25 år, i den förbundsstat,
hvarest han är bosatt (W. G. § 1). Uteslutna från deltagande i valen äro

'') Tyska rikets befolkning år 1900: 66,307,178 invånare på 540,712 kv.-kilom. eller 104 på

1 kv.-kilom.

Utländska Riksförsamlingar.

de, hvilka l:o stå under förmynderskap; 2:o äro försatta i konkurs; 3:o njuta
eller under sista året före valet njutit fattigvård; 4:o sakna medborgerligt
förtroende. Är någon förlustig medborgerligt förtroende på grund af politiska
förbrytelser, inträder valrätten ånyo så snart det straff är utståndet, som
jämte nämnda straffpåföljd blef honom ådömdt, eller när straffet genom benådning
efterskänkes (3 §). Valrätten hvilar för dem, som höra till befälet
eller gemenskapen vid hären och flottan, så länge de stå under fanorna (2 §).

Medlemmarna af riksdagen väljas för en tid af 5 år (R. G. den 19 mars
1888 ang. ändring i R. Verb art. 24). De allmänna valen företagas för
hela riket på den dag, förbundspresidiet (kejsaren) utsätter. För upplösning
af riksdagen under valperioden fordras förbundsrådets beslut och kejsarens
samtycke. 1 händelse af riksdagens upplösning skola nya val utsättas att
äga rum inom 60 dagar och riksdagen sammankallas inom 90 dagar efter
upplösningen (R. Verb art. 24, 25). När fyllnadsval skall äga rum, föranstaltar
vederbörande myndighet om det nya valet (Regi. § 34).

Genom den ändring af valreglementet, som den 28 april 1903 kungjorts,
hafva i fråga om röstningen meddelats åtskilliga föreskrifter till valhemlighetens
bevarande. Sedan röstningen, som försiggår med slutna sedlar, förklarats
afslutad, vidtager i hvarje valdistrikt röstsammanräkningen, däröfver
protokoll föres. Dessa insändas till den för valkretsen utsedde valförrätt aren,
som med biträde af tillkallade kontrollanter sammanräknar de slutliga röstsiffrorna
och kungör valresultatet (Regi. §§ 17, 22, 25 27). Detta afgöres

genom absolut Övervikt af samtliga i valkretsen afgifna röster. Erliålles icke
sådan röstöfvervikt, sker omval mellan de två kandidater, som erhållit de
bestå rösterna. I händelse af lika rösttal skiljer lotten (R. W. G. § 12).
Omvalet utsättes af valförrättaren och må ej uppskjutas längre än 14 dagar
(W. Regi. § 29).

Valbar till riksdagen är en hvar, som äger rösträtt och sedan ett år
tillbaka tillhör en tysk förbundsstat.

Enligt riksförfattningen (art. 32) må riksdagens medlemmar såsom sådana
ej uppbära någon ersättning. Dock hafva de sedermera tillagts fria resor på
de tyska järnbanorna från hemorten till riksdagsorten.

Preussen.

I Preussen bibehöllo sig den absoluta monarkien och ståndsrepresentationen
ända till år 1848. Den nämnda år till Berlin sammankallade förenade landtdagen
hade i april antagit eu vallag, hvilken till grund för valen till den

Utländska Éiksför samlingar.

preussiska nationalförsamlingen hide den allmänna rösträtten och indirekta
val. Den 5 december 1848, samtidigt med att konungen upplöste nationalförsamlingen,
gaf lian Preussen dess konstitution, den s. k. oktrojerade författningsurkunden.
Sedan emellertid år 1849 andra kammaren ånyo blifvit
af konungen upplöst, utfärdades den 30 maj samma år såväl ett påbud om
anställande af nya val som ock en förordning, hvars bestämmelser skulle
gälla för de nya valen till andra kammaren. Denna förordning bibehöll väl den
allmänna rösträtten och det indirekta valsättet, men indelade de röstberättigade
med hänsyn till deras skatteförmåga i tre klasser, af hvilka en hvar hade att
välja en tredjedel af valmännen, och därjämte stadgades att röstningen, som
förut skett hemligt, skulle vara öppen. Efter det dessa bestämmelser erhållit
kamrarnas gillande, och själfva författningsurkunden undergått en i 1848 års
författning utlefvad revision, utfärdade konungen nu gällande författning af
den 31 januari 1850. En mängd senare lagar hafva dock upphäft denna
författning i viktiga delar, särskilt i fråga om representationens sammansättning,
och äfven valförordningen af den 30 maj 1849 har undergått förändringar.
Dessa senare, vidtagna genom lagar af den 24 juni 1891 och
den 29 juni 1893, hafva dock föranledts af förändringar i skattelagstiftningen
och endast jämkat de grundsatser i afseende å valen, som år 1849 stadgades.

Den lagstiftande makten utöfvas af konungen och landtdagens båda kamrar
i förening. Andra kammaren, »das Kaus der Abgeordneten», består af 433
medlemmar. Valkretsarna med sina valställen och det antal medlemmar, som
i hvarje krets skall väljas, äro fastställda genom särskild lag af den 27 juni
1860 och ytterligare tillkomna lagar för de områden, som efter år 1860 införlifvats
med Preussen. Valkretsarna åter uppdelas i urvalkretsar. För
hvarje fulla tal af 250 inbyggare enligt sista folkräkning1) väljes en elektor.
Landtråden eller, i särskilt fall, de kommunala förvaltningsmyndigheterna
hafva att för hvarje femårs period i sammanhang med föranstaltande om
röstlängdernas upprättande fastställa urval kretsarna och det antal elektorer,
som tillfaller hvarje sådan krets. Urvalkretsarna ordnas så, att antalet elektorer
för hvarje krets är, såvidt möjligt, jämnt delbart med 3 och att högsta
antalet elektorer i hvar och en är 6. Ingen urvalkrets må således omfatta
färre än 750 eller liera ån 1,749 invånare (Valförordn. §§ 4 — 7; valregi. den
18 september 1893 §§ 1, 2).

Hvarje sjelfständig* 2) preussare, som fyllt 24 år och åtnjuter medborgerligt
förtroende, är i den kommun, hvarest han sedan sex månader hor eller

9 Preussens folkmängd år 1900: 34,472,509 invånare på 348,058 kv.-kilom. eller 99 på 1 kv.-kilom.

2) Om betydelsen af detta ord hafva meningarna varit mycket delade. Enligt nu vedertagen
tolkning afses med osjälfständiga sådana personer, hvilka äro vansinniga eller omyndigförklarade,
häktade, i fängelse eller i konkurs, men däremot icke tjänstefolk, hemmavarande söner eller andra,
som sakna eget hushåll.

26 Utländska Riksförsamlingar.

uppehåller sig, röstberättigad urväljare, såvida lian ej åtnjuter fattigvård
(Valförordn. § 8).

Dessa urväljare indelas i förhållande till de på dem hyllande direkta
stats-, kommunal-, krets-, distrikts- och provinsskatter i tre afdelningar eller
klasser, så att på hvarje afdelning faller 1/3 af hela skattebeloppet. Detta
belopp beräknas numera för hvarje särskild urvalkrets (Lag den 29 juni
1893). Den första afdelningen består af de urväljare, som utgöra de största
skatterna intill 1/3 af del hela; den andra afdelningen af dem, som därnäst
hafva de största skattebeloppen intill den andra tredjedelen, och den sista
afdelningen af de minst beskattade äfvensom af dem, hvilka öfver hufvud
icke betala någon direkt skatt. I följd af den skattereform, som år 1891
infördes och enligt hvilken skattskyldigheten började först med en inkomst
af 900 mark, är numera stadgadt att för hvarje person, som icke till staten
betalar inkomstskatt, skall beräknas ett belopp af 3 mark (Lag den 29 juni
1893 § 1). Anledningen härtill är att man förutsåg att, om ej ett sådant
fmgeradt skattebelopp upptoges, en förskjutning mellan de tre afdelningarna
skulle inträffa, särskild! så att en mängd urväljare, som före nya skattelagen
valde inom den andra afdelningen, skulle komma att tillhöra den tredje. De
urväljare, som icke betala skatt, välja alltid i tredje afdelningen. Hvarje afdelning
väljer en tredjedel af de elektorer, som komma på hvarje urvalkrets.

Samtliga urväljare sammankallas till viss dag och timme. I valförsamlingen
må hvarken någon diskussion äga rum eller något beslut fattas
(Valförordn. § 22). Den tredje afdelningen väljer först, den första sist.
Namnen uppropas i den ordning, hvari de uppförts i afdelningslängden. Den
uppropade framträder till valbordet och nämner tydligt namnet på den eller
dem, åt hvilka han vill gifva sin röst. Det röstas på lika många namn,
som valet afser elektorer (Regi. §§ 10, 14, 15). Elektorerna utses inom
hvarje afdelning bland urvalkretsens röstberättigade urväljare (Valförordn.
§ 18). Valet afgöres genom absolut majoritet. Vinnes ej sådan röstöfvervikt
vid den första röstningen eller vid en därpå följande andra röstning,
företages val mellan visst antal af dem, som erhållit de flesta rösterna. Äro
rösttalen i första röstningen alldeles lika för två eller, om valet afser två
elektorer, för fyra personer, sker äfven omval (Regi. § 17). Med undantag
för den händelse att andra kammaren upplöses, varar elektorernas befogenhet
under hela valperioden, d. v. s. fem år (Valförordn. § 18).

Urvalsprotokollen insändas till den för valkretsen utnämnde valförrättare!!.
Denne sammankallar elektorerna till val af ledamöter till andra kammaren.
Hvarje ledamot väljes för sig. Röstningen sker på samma sätt, som vid
elektorsvalet, d. v. s. muntligt. Absolut majoritet erfordras för att blifva

Utländska Riksförsamlingar. 27

vald, och om sådan ej erhålles, sker ny röstning efter vissa bestämda grunder
(Regi. §§ 24—28).

Valbar är hvarje preussare, som uppnått sitt 80 lefnadsår, åtnjuter medborgerligt
förtroende och sedan ett år tillhör den preussiska staten (Valförordn.
§ 29).

Första kammaren, »das Herrenhaus», bildas uteslutande genom eu yttring
af konungens maktbefogenhet (Lag af den 7 maj 1853, som upphäft art.
05 — 68 i författningsurkunden). Medlemmarna utgöras dels af prinsar af det
kungl. huset, dels af medlemmar, som med ärftlig, af konungen förlänad rätt
där intaga sina platser, dels ock af personer, hvilkas ämbete berättigar till
medlemskap i kammaren eller som konungen antingen själfmant eller efter
åtskilliga korporationers eller institutioners förslag utnämner på lifstid1) (Förordn.
den 12 oktober 1854). Medlemmarna af första kammaren åtnjuta i
motsats till andra kammarens ledamöter, Indika erhålla dagtraktamente och
ersättning för resekostnad, intet arfvode.

Båda kamrarna skola regelbundet af konungen sammankallas för tiden
från början af november månad hvarje år till midten af påföljande januari
månad och i öfrig! så ofta omständigheterna det fordra. Endast andra kammaren
kan numera upplösas; sker det, ajourneras första kammaren (Verb art.
76, 77; jfr lag den 7 maj 1853). Tiden för de allmänna valens hållande
beror helt och hållet af regeringen. Valdagen utsättes af inrikesministern
(Valförordn, §§ 17, 28); således äfven i händelse fyllnadsval skall äga rum.
Men om en nyvald ledamot af andra kammaren, efter erhållen underrättelse
om att han blifvit vald, afsäger sig valet, eller om han finnes vara icke
valbar, skall vederbörande administrativa myndighet föranstalta om det nya
valet (Regi. § 30).

Sachsen.

Konungariket Sachsens* 2) representation, landtdagen, består af två likaberättigade
kamrar.

Beträffande andra kammarens sammansättning innehåller författningsurkunden
den 4 september 1831 med däri sedermera gjorda ändringar, att
kammaren skall bestå af 37 representanter för städer och 45 representanter

'') Hela antalet medlemmar ur enligt Alm. de Gotlia 303, utom prinsarna af det kung], huset.

2) Sachsens folkmängd år 1900: 4,202,210 invånare på eu areal af 14,993 kv.-kilom. eller 280
på 1 kv.-kilom.

Utländska Riksförsamlingar.

för landtvalkretsar (§ 68). De närmare bestämmelserna återfinnas i vallagen
af den 3 december 1868 jämte eu särskild lag af den 28 mars 1896, som
i åtskilliga viktiga delar upphäft den äldre vallagen, äfvensom i en af inrikesministeriet
den 10 oktober 1896 utfärdad förordning.

Röstberättigade enligt gällande valbestämmelser äro alla manliga sachsiska
medborgare af minst 25 års års ålder, hvilka utgöra grundskatt eller inkomstskatt
till staten — likgiltigt till hvilket belopp — och sedan minst sex månader
före röstlängdens upprättande bo eller uppehålla sig på orten (W. G.
§§ 1, 18; lagen den 28 mars 1896 § 8). Uteslutna från valrätt äro: l:o
kvinnor; 2:o de, som stå under förmynderskap; 3:o personer, som njuta eller
under sista året före valet njutit offentligt fattigunderstöd; 4:o personer i
konkurs; 5:o den, hvilken suspenderats från ett offentligt ämbete, så länge
suspensionen varar, och afsätta ämbetsmän eller rättsadvokater under fem år
från tiden för afsättningen; 6:o personer, som äro förlustiga medborgerligt
förtroende eller förklarats ovärdiga alt bekläda ett offentligt ämbete; 7:o för
vissa brott åtalade personer äfvensom de, hvilka vid tiden för valet äro i
häkte eller undergå frihetsstraff eller tvångsarbete; 8:o personer, hvilka stå
under polisuppsikt1); och 9:o de, hvilka sedan mer än 2 år tillbaka äro uppförda
på restlängd för underlåtenhet att helt eller delvis betala grund- eller
inkomstskatt till staten (W. G. § 2).

Genom lagen af år 1896 bar, i stället för det dittills sedan år 1868
tillämpade direkta valsättet, införts indirekta val enligt det i Preussen använda
treklass-systemet. De sachsiska valreglerna synas dock i liög grad hafva
aflägsna! eller minskat de oegentligheter, som vidlåda den preussiska valordningen.

Valet sker således genom valmän i valkretsen; valmännen utses af urväljare
i urvalkretsar (§ I). För hvarje fullt tal af 500 invånare utses en
valman (§ 2). Urväljarne delas efter skattskyldigheten i tre afdelningar.
Denna indelning är i Sacbsen grundad allenast på de till staten utgående grundocli
inkomstskatterna, under det att i Preussen kommunala in. fl. skatter komma
i betraktande. I öfrigt gäller för ifrågavarande indelning i Sacbsen att skatt
öfver 2,000 mark beräknas allenast till sistnämnda belopp. Under det att
vidare i Preussen alla valmän, som komma på eu afdelning, kunna utses af
en enda väljare, nämligen om den högst beskattade ensam betalar x/3 af
hela skattesumman, stadgar sachsiska lagen att antalet urväljare i eu afdelning
alltid skall vara minst fem; nödiga antalet fylles i mån af behof från närmaste
afdelning. Likasom i Preussen höra i Sachsen till första afdelningen de högst
beskattade urväljare, på hvilka V3 af hela skattesumman faller, men dit skola

'') Härmed afses den i 38 § riksstrafflagen omförmälda uppsikt, som varar högst 5 år efter
det ådömdt frihetsstraff slutar.

Utländska Riksförsamlingar. 29

i hvarje fall i Sachsen räknas alla urväljare, hvilka i grund- och inkomstskatt
hafva att utgöra minst 300 mark. Den andra afdelningen bildas af de därnäst
beskattade, på hvilka belöper x/2 återstående skattesumman, men i
hvarje fall de, hvilka i grund- och inkomstskatt utgöra minst 38 mark. Till
tredje afdelningen höra alla öfriga väljare (§ 8). Under det att slutligen
i Preussen hela skattesumman beräknas för hvarje särskild ur valkrets, sker
beräkningen i Sachsen i regeln för hela orten (kommunen), nämligen när denna
för sig bildar en urvalkrets1) eller är delad i flera urvalkretsar* 2); hela skattesumman
beräknas i Sachsen för urvalkretsen, endast om den omfattar flera
orter3), och för valkretsen, när eu ort sönderfaller i flera valkretsar4) (§ 9).
Hvarje afdelning väljer för sig x/3 af valmännen. Är deras antal ej delbart
med tre, väljes en öfverskjutande valman af den andra afdelningen; af två
Överskjutande valmän utses den ene af första och den andre af tredje afdelningen
(§ 10).

Enligt vallagen (§ 16) äga städerna Dresden och Leipzig att hvardera
välja fem representanter, Chemnitz två och Zwickau en representant. I de
förstnämnda tre städerna bildas af stadsstyrelsen så många valkretsar, som
det är representanter att välja. De öfriga städerna indelas af inrikesministeriet
med hänsyn till läge och näringsförhållanden i 24 såvidt möjligt lika valkretsar.
1 hvarje valkrets väljes endast en representant. På samma sätt
bildas på landet 45 valkretsar, hvilka en hvar sända en representant (ibm
§17). De särskilda valkretsarna äro angifna i en bilaga till ofvannämnda
förordning5) af den 10 oktober 1896.

Af andra kammarens medlemmar afgår hvart annat år eu tredjedel6)
(Verb § 71). På en gång varder kammaren således förnyad endast i händelse
den upplöses. Tidpunkten för valmännens utväljande fastställes af inrikesministeriet.
Röstningen vid urvalet sker medelst röstsedlar. Äro på röstsedeln
för många eller för få namn upptagna, inverkar detta ej på röstsedelns
giltighet; i förra fallet lämnas de sista öfvertaliga namnen utan afseende.
Absolut majoritet fordras för valet. Om någon valman ej uppnår sådan röstmängd,
sker omval, därvid relativ majoritet och, vid lika röstetal, lotten bestämmer
utgången (Lagen år 1896 §§ 15, 18—20). Likasom i Preussen
varar elektorernas befogenhet under hela valperioden, utom i händelse kammaren
upplöses (ibm § 23).

•) Orter med 1,600—3,499 invånare.

2) » » 3,600 invånare och därutöfver,

3) » » mindre ån 1,600 invånare.

4) Dresden, Leipzig och Chemnitz (se nedan).

f) Af större stater i Europa är det, utom Sachsen, endast Bayern, som öfverlåter valkretsindelningen
åt regeringen.

6) Partiell förnyelse af andra kammaren äger ruin äfven i Buden och Hessen.

Utländska Riks fö rsamling av.

Jämväl dagen för valet af representanter fastställes af inrikesministeriet.
Valet sker äfven nu skriftligt. Röstsedel, som vid detta val upptager flera
namn, är ogiltig. Absolut majoritet erfordras. Om vid två röstningar sådan
röstmfingd ej erhålles, må vid en tredje röstning relativ majoritet afgöra
valet. Valmännen erhålla af staten ersättning för resekostnad samt dagtraktamente
(Lagen år 1896 §§ 26, 29, SO, 82).

För att vara valbar till andra kammaren fordras att äga valrätt och
treårig sachsisk medborgarerätt samt hafva uppnått 80 års ålder (W. G. § 4;
jfr Verf. § 73). Men dessutom kräfves utgörandet till staten af minst 30
mark i antingen grund- eller inkomstskatt eller båda tillsammans (W. G. § 20).

Medlemmarna af första kammaren äro dels myndiga prinsar af konungahuset
samt ett visst antal på grund af börd eller ämbetsställning utsedda
personer dels ock valda på lifstid, antingen af konungen eller af innehafvarne
af riddaregodsen och andra större egendomar (Verf. § 631). Af medlemmarna
i första kammaren erhålla de flesta, hufvudsakligen de valda, i likhet med
andra kammarens ledamöter reseersättning och dagtraktamente, såvidt de ej
bo på landtdagsorten (Verf. § 120).

Bayern.

I konungariket Bayern* 2), hvars representation, landtdagen, består af två
kamrar, bildas, likasom i Sachsen, den folkvalda kammaren genom indirekta
val, dock utan användande af det preussiska treklass-systemet. Bayerns författning
är utfärdad den 26 maj 1818.

Angående valen till andra kammaren, Klammer der Abgeordneten, äro
bestämmelser gifna i särskild vallag af den 4 juni 1848, hvilken med däri
den 21 mars 1881 vidtagna ändringar äro af grundlags natur. Antalet medlemmar
i kammaren framgår af folkmängden i de särskilda regeringskretsarna3).
För hvarje 31,500 invånare i en regeringskrets enligt folkräkningen den 1
december 1875 väljes eu representant4) (art. 1). Valet af representanter

'') Frånseclt de kungl. prinsarna, uppgår antalet medlemmar i första kammaren till 46.

2) Bayerns befolkning år 1900: 6,176,057 invånare på on areal af 75,870 kv.-kilom. eller 81
på 1 kv.-kiiom.

3j Med hänsyn till förvaltningen är riket indeladt i 8 regeringskretsar med sina kretsstyrelser
(Kreisregierungen); kretsarna sönderfalla i förvaUningsdistrikt med sina dislriktsförvaltningsmyndigheter
(Bezirksämter, resp. Magistrate der unmittelbaren Städte).

4) Antalet representanter uppgår till 159.

Utländska Riksförsamlingar. 31

sker i valkretsar. Regeringskretsarnas indelning i valkretsar verkställes af
regeringen efter nyssnämnda fördelningstal och med iakttagande i (ifrigt: att
ingen valkrets må räkna mindre än 28,000 invånare; att ingen valkrets må
bildas för flera än fyra representanter och att i hvarje regeringskrets må
finnas högst två valkretsar, som hvardera sända en representant; att slutligen
hvarje valkrets bildar ett sammanhängande helt, men att tillika liäradseller
sockengränser lämnas orubbade. Munchen kan delas i två valkretsar
(art. 2). Valkretsarna åter delas af distriktsförvaltningsmyndigheterna1) i
nrvalkretsar. På 500 invånare kommer en valman eller elektor. Ingen urvalkrets
må bildas för mindre än 3 och för mera än 7 valmän (art. 14—17).

Valberättigad såsom urväljare är hvarje fullmyndig manlig bayersk medborgare,
som till staten sedan minst 6 månader, räknadt från dagen för röstlängdens
framläggande, betalar direkt skatt. I Öfrigt fordras för att någon
skall kunna utöfva sin rösträtt att han är bosatt i Bayern, är uppförd i röstlängden
och bevisligen aflagt ed på författningen (art. 4 — 6). Uteslutna från
deltagande i valen äro: l:o de, Indika stå under förmynderskap, eller (i Pfalz)
de, till hvilkas biträde god man blifvit förordnad; 2:o de, som äro i konkurs;
3:o personer, hvilka njuta eller sedan ett år före röstlängdens offentliga framläggande
njutit fattigvård; 4:o de, hvilka äro förlustiga medborgerligt förtroende2)
(art. 5).

Hvart sjette år, räknadt från dagen för det sistå allmänna valet, skall
andra kammaren förnyas; dock äger konungen att när som helst upplösa
kammaren. I sist nämnda fall måste det nya valet företagas senast inom
tre månader (Verk VI § 13, VII § 23). De allmänna urvalen utsättas af
regeringen till eu och samma dag för hela riket. Likaså de allmänna
valen af representanter. (W. G. art. 18). Valhandlingarna äro offentliga. Röstningen
sker hemligt genom röstsedel. Om en röstsedel upptager flera namn,
än det är platser att besätta, är den ogiltig. För valets giltighet fordras absolut
majoritet (ibm art. 24, 25). — Den, som blifvit vald till valman kan
ej afsåga sig valet. För att valet af representant skall vara giltigt fordras
alt 2/3 af valmännen äro närvarande. Om valet i brist på tillräckligt antal
valmän ej kan på den bestämda dagen försiggå, äro de valmän, som
ulan att kunna visa laga förfall uteblifvit, skyldiga att ersätta kostnaderna
för det sålunda omintetgjorda valet. Före valhandlingen har hvarje valman
att aflägga ed (ibm art. 21, 23). Hvar och eu, som blifvit vald till representant,
skall inom 8 dagar efter erhållen underrättelse om valet förklara
huruvida han mottager detsamma (art. 27). I annat fall har kretsstyrelsen

1) Se not 3) å förog. sida.

“) Dessutom livilar valrätten för befäl och manskap vid hären, så länge de stå under fanorna
(Reichs Mil. Gesetz den 2 maj 1874 § 49).

lMän dska Riksförsamlingar.

att sammankalla valmännen för anställande af nytt val. Varder ett val till
andra kammaren upphäfdt eller skall eljest fyllnadsval äga rum, förordnar
inrikesministeriet om valmännens sammankallande för anställande af det erforderliga
valet (ai''t. 35).

Valbar till representant i andra kammaren är hvarje bayersk medborgare,
som uppnått 30 års ålder och till staten utgör direkt skatt, förutsatt att
något af ofvan nämnda i afseende å valrätten omförmälda uteslutningsskäl
ej föreligger (art. It).

Till första kammaren, »Kaminer der Reichsräte», höra såsom medlemmar:
myndiga prinsar af konungahuset, vissa på grund af börd eller ämbetsställning
utsedda personer, ärftliga medlemmar samt af konungen på lifstid
utnämnda personer. Antalet, af de sist nämnda må ej öfverstiga 1/3 af de
ärftliga medlemmarne (Verb VI §§ 2, 4). I motsats till andra kammarens
ledamöter, hvilka uppbära dagtraktamente (art. 36), åtnjuta ledamöterna af
första kammaren i Bayern intet arfvode.

Baden.

Äfven enligt den för storhertigdöme! Badenx) gällande författning af den
22 augusti 1818 ske valen till andra kammaren indirekt genom valmän (§ 34).
Riket är med hänsyn till valen genom särskild lag den 16 april 1870 indeladt
i valkretsar, af hvilka i allmänhet en hvar utser eu representant; endast
de största städerna utse flera representanter, nämligen Karlsruhe och Mannheim
hvardera 3 samt Freiburg, Pforzheim och Heidelberg hvar för sig 2.
Hela antalet valkretsar är 56, hvilka således tillsammans välja 63 representanter.
Städerna utse tillsammans 20 representanter. De äro i indelningen
helt och hållet skilda från landet* 2).

Valkretsarna sönderfalla i valdistrikt. I hvarje sådant distrikt utses,
enligt landtdagsvalordningen af den 23 december 1818 i dess senast genom
lag af den 24 juni 1898 ändrade lydelse, en valman för hvarje 200 invånare.
Kommuner med minst detta antal invånare bilda hvar och en ett valdistrikt.
Smärre kommuner förenas till ett distrikt. Kommuner, hvilka hafva att välja
mer än 8 valmän, indelas efter invånareantalet i två eller flera distrikt, så
att i hvarje distrikt väljas minst 4 och högst 8 valmän. Mindre än 48 valmän
må icke i någon valkrets utses (§ 34).

1) Badens befolkning år 1900: 1,867,944 invånare på en areal af 15,081 kv.-kilom. eller 124
på 1 kv.-kilom.

2) Med staden Lörrach är dock förenad die Gemeinde Stetten.

Utländska Riksförsamlingar.

Rösträtten är i Baden sedan år 1869 allmän ocli lika för alla. En hvar
badensisk medborgare, som uppnått 25 års ålder och är bosatt i valdistriktet,
är röstberättigad och själ!’ valbar till valman, förutsatt att han blifvit upptagen
på röstlängden (Verf. §§ 36, 44). Uteslutna från valrätt och valbarhet
vid valmansvalet äro: l:o omyndigförklarade; 2:o personer i konkurs; 3:o de,
Indika njuta eller under sista året före valet njutit fattigvård, därest denna
ej är föranledd af en tillfällig olycka; 4:o personer, som genom dom äro förlustiga
valrätten eller valbarheten. För befäl och manskap vid hären hvilar
valrätten så länge, som de stå under fanorna (L. W. O. §§ 35, 36).

Representanterna i andra kammaren väljas för fyra år. De förnyas till
halfva antalet hvart annat år. Hvarje nytt val, som föranledes af kammarens
upplösning eller eu representants utträde i föreskrifven ordning, medför eif
nytt val af valmän (Verf. §§ 38, 39). Äfven om af sådan orsak nyval af
samtliga valmän icke behöfver ske, skola före hvarje representantval i stället
för sådana valmän, som till följd af dödsfall, afflyttning eller andra orsaker
afgått, nya valmän väljas, såvidt det utan större dröjsmål med representantvalet
kan ske (L. W. O. § 34).

Valmansvalen påbjudas af inrikesministeriet. Enligt den ändring i valordningens
45 §, som vidtagits genom lag den 10 juli 1896, är valhandlingen
offentlig, men röstningen hemlig. Röstsedeln inlägges i ett officiellt afstämpladt
kuvert, som vid valbordet tillhandahålles väljaren. I ett afsöndradt rum inlägger
denne sin röstsedel i kuvertet, öfverlämnar sedan detta till valförrättaren,
som nedlägger det i valurnan. Innehåller en röstsedel flera namn,
än valet afser platser, anses rösten afgifven för de först nanmgifna till vederbörligt
antal. Är ett och samma namn upprepadt på en röstsedel, räknas
det blott eu gång. Valmansvalet afgöres genom relativ majoritet (L. W. O.
§§ 46, 47 a). Utan laga förfall må ingen afsåga sig valmansskapet (L. W.
O. § 52).

Valet af representanter sker likaledes genom hemlig röstning. Utan att
minst 3/é af valmännen äro närvarande kan valet på den utsatta valdagen
ej äga rum. På eu andra valdag är däremot tillräckligt om flera än hälften äro
närvarande. För att blifva vald fordras absolut majoritet. Kan sådan röstmängd
ej vinnas vid första röstningen eller en andra röstning, må vid eu
tredje röstning relativ majoritet bestämma utgången (L. W. O. §§ 55 — 68).
De af valmännen, som icke bo på valorten, erhålla af den kommuns medel,
i hvilken de bo, ersättning för resekostnaden och därjämte dagtraktamente
(förordn. den 2 nov. 1874).

Valbar till representant är utan hänsyn till boningsort hvarje badensisk
medborgare, som fyllt, 30 år och är valbar till valman (Verf. § 37).

Landtdagens första kammare består af dels prinsar af del storhertigliga

Utländska Riksförsamlingar.

huset samt hufvudmännen för den högsta adeln (Standesherren), dels ärkebiskopen
af Freiburg och en af storhertigen på lifstid vald protestantisk
andlig, dels två på fyra år utaf universiteten valda medlemmar, dels åtta af
det adliga mellanståndet (der Grundherrlichen Adel) för åtta år valda representanter
och dels slutligen högst åtta af storhertigen utan hänsyn till stånd
eller börd utnämnda medlemmar (Verk §§ 27 — 32).

Båda kamrarnas medlemmar, med undantag af prinsarna och de högadliga
(Standesherren), äfvensom de på landtdagsorten bosatta, erhålla för
sin närvaro vid landtdagen en daglig ersättning och dessutom godtgörelse
för resekostnad (Lag den 10 februari 1874).

Schweiz.

Under inverkan af den franska julirevolutionen hade i Schweiz* 1) flertalet
kantoner antagit nya författningar, enligt livilka kantonens representation (det
stora folkrådet, kantonsrådet) bildades genom folkval på grund af allmän
och lika rösträtt. Det schweiziska förbundet åter bibehöll sin gamla organisation,
die eidgenössische Tagsatzung, till dess en år 1848 antagen författning
åvägabragte en verklig folkrepresentation och på samma gång åstadkom eu
enhetlig sammanslutning mellan de förut helt löst förbundna kantonerna.

Enligt nu gällande författning af den 29 maj 1874 utöfvas den högsta
myndigheten i förbundets angelägenheter af förbundsförsamlingen, som består
af två afdelningar, nationalrådet och ständerrådet (art. 71). Den högsta
verkställande makten i förbundsstaten är det af sju medlemmar bestående
förbundsrådet (art. 95).

Nationalrådet framgår ur folkval enligt bestämmelser dels i författningen
och dels i särskild vallag af den 19 juli 1872 med däri sedermera gjorda
ändringar. Valen, som afse en tidrymd af 3 år, ske direkt. För hvarje

20,000 invånare väljes eu representant, och hvarje hel eller delad kanton
äger att sända minst en representant. De valkretsar, i livilka förbundsstaten
indelas, kunna icke sammansättas af delar utaf olika kantoner (förf. art. 72,
73). Enligt lag den 4 juni 1902 är Schweiz deladt i 49 valkretsar, som
tillsammans välja 167 representanter. Åt dessa utse Bern 29 representanter

l) Schweiz’ befolkning år 1900: 3,325,023 invånare på en areal af 40,820 kv.-kilom. eller 80 på

1 kv.-kilom.

Utländska Riksförsamlingar.

i 7 valkretsar, Ztlrich 22 representanter i 4 valkretsar, Vand 14 representanter
i 3 valkretsar, St. Gallen 13 representanter i 5 valkretsar, Argali 10
representanter i 4 valkretsar, Luzern 7 och Freiburg 6 representanter i 3
valkretsar samt Tessin 7 och Wallis 6 i 2 valkretsar. De delade kantonerna
bilda hvar för sig en valkrets, af Indika Baselstadt sänder 6 och Baselland
3 representanter, Appenzell Ausser-Rhoden 3 och Inner-Rhoden 1 samt Unterwalden
ob och nid dem Wald hvardera 1 representant. Alla öfriga 10 kantoner
bilda hvar för sig en valkrets. Antalet representanter, som komma
på hvarje krets, växlar i Schweiz mellan 1 och 9.

Valrätt tillkommer hvarje schweizisk medborgare, som fyllt 20 år och
enligt lagarna i den kanton, där han är bosatt, icke är utesluten från aktiv
borgarrätt. De grunder, som medföra uteslutning af valrätten, äro i det hela
taget lika för alla kantoner och afse hufvudsakligen de fall, då någon l:o
är försatt i omyndighetstillstånd; 2:o genom dom förklarats hafva begått vandrande
handling; 3:o är försatt i konkurs; 4:o njuter fattigvård och 5:o är
sinnessjuk. Emellertid har i förbundsförfattningen (art. 74) gjorts uttryckligt
förbehåll om rätt för förbundsstaten att fastställa enhetliga bestämmelser för
rösträttens utöfning.

De allmänna valen börja alltid på sista söndagen i oktober. Om de
icke vid första valhandlingen kunna bringas till slut, fortsättas de å den dag,
kantonsrådet för detta ändamål utsätter. Tiden för hållande af fyllnadsval
bestämmes för hvarje gång af kantonsrådet. Valen ske genom skriftlig och
hemlig samt personlig röstning. De, om hvilka det, absoluta flertalet förenat
sig, äro valda. Har sådan majoritet ej uppnåtts, sker omval. Enligt de bestämmelser,
som gällde före den 30 mars 1900, fordrades äfven vid detta
omval absolut majoritet, men enligt lag sist nämnda dag skola vid omvalet
de'' personer anses såsom valda, hvilka erhållit de flesta rösterna (V. G art
8, 16-21).

Valbar är hvarje röstberättigad schweizisk lekman; personer af andligt
stånd kunna däremot ej väljas (förf. art. 75).

Ständer rådet1) består af 44 medlemmar, af hvilka hvarje kanton väljer
två; delade kantoner välja hvar för sig en representant (förf. art. 80). I författningen
finnas inga bestämmelser rörande dessa val, utan åt: de särskilda
kantonerna är öfverlåtet att därom efter eget skön afgöra likasom ock att
fastställa valperioden. 1 följd häraf utses medlemmarna i några kantoner1 2)
genom direkta folkval i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad för sammansättningen
af kantonens egen representation gäller, men i de flesta kan -

1) d. il. kantonernas råd.

2) Se t. ex. Ztlrich, Zug, Schaffhausen, Schwyz, Basel (staden).

36 Utländska Riksförsamlingar.

toner däremot af kantonsråden. Valperioden är i regeln ettårig, men i enstaka
fall treårig1).

Medlemmarna af nationalrådet erhålla från förbundskassan ersättning för
hvarje dag de närvara vid förhandlingarna (förf. art. 79); medlemmarna af
ständerrådet åter undfå godtgörelse från de särskilda kantonerna (ibm art. 83).

I de särskilda kantonerna utgöres representationen af en enda församling,
det stora rådet, kantonsrådet, landtrådet. Denna församling bildas
genom direkta folkval på grund af allmän och lika rösträtt. Den fastställda
åldersgränsen är i allmänhet 20 år, men understiger i några kantoner äfven
denna gräns. Lägst är den i Unterwalden nid dem Wald och Schwyz, där
en ålder af fyllda 18 år berättigar till deltagande i valen.

Under det att förbundsförsamlingen, såsom nämnts, bildas genom majoritetsval,
hafva i 9 af de 22 kantonerna, nämligen Geneve, Tessin, Neuenbiu-g,
Freiburg, Zug, Solothurn, Bern, Schwyz och Basel, för sammansättningen af
kantonsförsamlingen införts proportionellt valsätt.

Österrike-Ungern.

De demokratiska strömningar, som år 1848 från Frankrike utbredde sig
öfver hela Europa, voro i Österrike af kort varaktighet och utan större verkan.
Först de allt starkare vordna nationalistiska sträfvandena inom de särskilda
kronländerna föranledde till införande af konstitutionella styrelseformer. Genom
ett kejserligt patent af den 26 februari 1861 sökte regeringsmakten åvägabringa
en representation för hela riket, och på samma gång erhöllo hvart
och ett af de västra, så kallade cisleithanska kronländerna ny författning,
»landesordnung», och ny landtdagsvalordning. Försöket att till en riksenhet
samla de stridiga intressena strandade dock, hufvudsakligen till följd af det
motstånd, som från Ungerns sida däremot gjordes. Sedan emellertid detta
land år 1867 tillvunnit sig konstitutionell representation, den ungerska riksdagen,
och egen regering, hafva genom lag den 21 december 1867, »das
Grundgesetz (iber die Reichsvertretung», de cisleithanska länderna erhållit en
gemensam representation, riksrådet. Det österrikiska kejsaredömet består
således numera af en förening mellan det ungerska riket, innefattande Ungern, 9

9 Ziirich, Unterwalden ob dem Wald, Solothurn, Appenzell A. Rh., Schaffhausen, Schwyz.

Utländska Riksförsamlingar. 37

Siebenbttrgen, Slavonien och Kroatien1), samt det österrikiska väldet* 2), innefattande
de 15 cisleithanska kronländerna, af hvilka åter hvart och ett har
sin egen representation, landtdagen. I fråga om de angelägenheter, som äro
gemensamma för den österrikisk-ungerska monarkien, medverka till besluts
fattande delegationer från det österrikiska riksrådet och den ungerska riksdagen.

Sammansättningen af de cisleithanska ländernas landtdagar bestämmes
fortfarande af de författningar, som år 1861 utfärdades, om än samtliga valordningarna
genom senare lagar undergått större eller mindre förändringar.
I Schlesien har en fullständigt ny redaktion af valordningen utgått år 1875.
För den fria riksstaden Triest är en särskild författning utgifven år 1850.

Den nybildade landtdagen bär ännu tydliga spår af den gamla ståndsrepresentationen;
dess sammansättning hvilar på en indelning efter stånd
eller intressegrupper. Dessa äro antingen ett fåtal själfskrifna personer,
nämligen ärkebiskopar och biskopar samt universitetsrektorer (förut prelatkurian),
eller medlemmar, som väljas dels af innehafvare utaf den stora
jordegendomens klass3) (förut herre- och riddareståndet) eller (i Dalmatien) åt
de högst beskattade, dels i städerna, dels af handels- och industrikamrar
och dels i landtkommunerna. De olikheter, som förefinnas mellan de särskilda
ländernas författningar och valordningar, äro icke af större betydenhet
än att, med bortseende från eu eller annan detalj, hufvuddragen kunna angifvas
gemensamt för alla länderna.

För valen af representanter ur den stora jordegendomens klass, hvilken
på landtdagens sammansättning öfvar stort inflytande, i några landtdagar utgörande
ända till 30 °/0 och därutöfver af hela antalet representanter, bildar
i regel hela kronlandet eu enda valkrets. Dock förekomma länder, i hvilka
antingen eu territoriell indelning i valkretsar äger rum (Galizien, Görtz-Gradiska
och Dalmatien) eller de valberättigade, tillhörande denna klass, efter egendomarnas
beskaffenhet eller annan grund delas i två valkårer (Böhmen,
Makron, Schlesien och Bukowina). Städer, köpingar och vissa större industriorter
indelas enligt valordningen i valkretsar, af hvilka i regel eu hvar väljer
blott eu representant; endast de största städerna bilda valkretsar, som hvar
och en utse flera representanter. I landtkommunernas valkretsar, hvilka i
valordningen äfven äro fastställda, utses antingen en eller flera representanter
i hvarje. Likaså välja handels- och industrikamrarna dels en dels
flera representanter.

De villkor, som gälla för utöfvandet af valrätt, kunna, såsom i en val >)

Ungerns befolkning år 1900: 19,203,531 invånare på 325,325 kv.-kilom. eller 69 på 1 kv.-kilom.

2) Österrikes » » 26,107,304 » » 300,193 » » » 87 » » »

3) I Vorurlberg och Triest saknas den stora jordegendomens klass,

Utländska Riksförsamlingar.

ordning1) skett, uppdelas i allmänna villkor, i regel lika för alla klasser af
valberättigade, samt särskilda villkor för de olika klasserna. De allmänna
villkoren ii ro österrikisk medborgarrätt, manligt kön* 2), fullmyndighet (24 år)
samt »Eigenberechtigung», d. ä. förmåga att ingå privaträttsliga aftal. Särskilt
villkor för valrätt i den stora jordegendomens klass är besittningen
af en jordegendom, som utgör skatt till visst belopp, olika för olika länder,
från 50 till 250 gulden, men dessutom kräfves i regel att godset är ett
»land- oder lehntäfliches», d. v. s. att därmed är förbundet utöfvandet af den
gamla ståndsrepresentationen3). I Tyrolen fordras, förutom den föreskrifna
skattskyldigheten, att godsets innehafvare är af adligt stånd.

I städerna och landtkommunerna äro med valrätten förbundna två särskilda
fordringar: rösträtt i kommunens angelägenheter samt i regel utgörandet
och betalandet till staten af en viss skatt. 1 en del österrikiska
kronländer indelas de i kommunens angelägenheter röstberättigade efter beloppet
af deras till staten utgående skatter i tre eller två valkårer. På hvar
och en af dessa faller i förra fallet 1/3 och i senare fallet 1/i af hela skattebeloppet.
Vissa personer äga dock valrätt utan hänsyn till deras skatteförmåga,
nämligen sådana som vunnit en högre bildning eller bekläda vissa
ämbeten eller tjänster. Politisk rösträtt tillkommer nu dels i kommuner med
tre valkårer dem, som tillhöra den första och den andra valkåren, i kommuner
med mindre än tre valkårer dem, som betala de första 2/3 af de direkta skatterna
till staten, dels ock dem, som enligt hvad nyss är nämndt äga rösträtt
i kommunens angelägenheter utan hänsyn till skattebetalning. Härtill kommer
slutligen i de flesta af ifrågavarande kronländer de personer, som väl icke
tillhöra förutnämnda grupper, men sedan minst ett år i direkt skatt till
staten betalt ett visst belopp, hvilket för landtkommunerna är i regel bestämdt
till 5 gulden och i städerna ofta uppgår till ännu högre belopp. I ett par
länder (Kärnthen, Mähren) har man utan hänsyn till indelning i valkårer medgift
valrätt åt eu hvar, som betalt det föreskrifna direkta skattebeloppet. I
en del länder äga dessutom hedersborgare rösträtt såsom sådana. Uteslutna
från valrätt äro de, som blifvit dömda för vissa brott, äfvensom de personer,
hvilka äro försatta i konkurs eller — dock icke i alla länder — i omyndighetstillstånd4).

Valbar är en hvar, som äger valrätt i någon af landets valklasser och
uppnått 30 års ålder (Österr. L. W. O. § 16 m. 11.).

fl L. W. O. för Kram § 10.

2) I den stora jordegendomens klass äger dock äfven kcinna rösträtt; dock får hon ej utöfva
denna annat än genom ställföreträdare.

3) I Salzburg och kustlandet Istrien-Görtz-Gradiska gäller icke denna särskilda fordran.

4) För Schlesien gälla numera utförligare bestämmelser; se därom anm. 1) å sid. 41.

Utländska Riksförsamlingar. 39

Valen ske i landtkommunerna indirekt1) genom valmän; i de öfriga valklasserna
direkt. De allmänna valen hållas hvart sjätte år. Valdagen utsättes
af landets högste styresman (Statthalter, Landeschef). Först hållas valen i
landtkommunerna, därnäst i städerna och industriorterna samt2) i handelsort!
industrikamrarna och sist i den stora jordegendomens klass. Sedan valförberedelserna
afslutats och röstlängd för hvarje valkår upprättats, utfärdas
till de direkta valen för hvarje röstberättigad ett legitimationskort, hvilket.
upptager den röstberättigades nummer å röstlängden, namn och boningsort
samt stället, dagen och timmen för valet. I flertalet länder sker röstningen
muntligt, och i sådant fall verkställes alltid upprop i ordningsföljd efter röstlängden;
en hvar uppropad företer sitt legitimationskort samt nämner på
hvem eller hvilka han röstar. Där röstningen ej sker muntligt, åtföljes
legitimationskortet eller kallelsen till valet af eu röstsedelsblankett, som vid
valet skall begagnas (Kram L. W. O. § 34; Öfre Österr. L. W. O. § 31;
Schlesien L. W. O. § 31). I Tyrolen erhåller hvarje väljare ett kuvert, i
hvilket han inlägger sin röstsedel. Äfven vid den skriftliga röstningen händer
att de väljande uppropas efter ordningen i röstlängden (Schlesien L. W. O.
§ 42; Tyrol. L. W. O. § 40). Innehåller eu röstsedel flera namn än valet
afser platser, anses de Överskjutande sista namnen såsom icke skrifna; är
namnens antal färre, är röstsedeln ändock icke ogiltig. På samma röstsedel
må röster ej hopas på en och samma person. Valet afgöres genom absolut
majoritet. Vinnes ej för någon eller några sådan röstöfvervikt vid första
röstningen, sker omval mellan dubbelt så många af dem, hvilka efter de valda
erhållit de flesta rösterna. Äfven vid omval fordras absolut majoritet.

Landtdagen består af endast en kammare. Den deltager med kejsaren
i lagars stiftande och utöfvar genom ett inom sig valdt utskott den förvaltande
myndigheten.

Enligt grundlagen af den 21 december 1867 är det österrikiska riksrådet
sammansatt af två kamrar, das Herrenhaus och das Haus der Abgeordneten.
Medlemmarna af andra kammaren valdes till en början åt de särskilda ländernas
landtdagar till ett antal af 353. Detta förhållande visade sig snart
vara olämpligt, och genom lag den 2 april 1873 infördes i stället direkta
folkval. Härvid blefvo öfver hufvud laget samma grundsatser tillämpade,
som gälla för valen till landtdagarna. Emellertid framställdes upprepade kraf
på utvidgning af rösträtten. Efter flera fruktlösa försök till lösning af frågan,
blef slutligen genom lagar den 14 juni 1896 bestämdt, att antalet represen '')

I Krain och Nedre Österrike ske dock valen direkt äfven i landtkommunerna.

2) I Böhmen ske valen i handels- och industrikamrarna å särskild dag efter det valen för
släderna hållits.

Utländska Riksförsamlingar.

tanter i andra kammaren skulle ökas med en ny grupp af 72 medlemmar,
valda på grund af allmän rösträtt.

.Antalet medlemmar i andra kammaren är sålunda numera 425. Af dessa
väljas 85 i den stora jordegendomens klass, 139 i städerna samt af handelsoch
industrikamrarna1), 129 i landtkommunerna och 72 genom allmänna val.

1 grundlagen är fastställd! såväl antalet medlemmar från hvarje kronland, som
ock fördelningen af detta antal på de olika valklasserna (§§ G, 7). Fördelningen
åter af de hvarje valklass i ett kronland tillkommande medlemmar på
särskilda valkretsar och valkårer bestämmes genom riksrådsvalordningen den

2 april 1873 med däri sedermera gjorda ändringar och tillägg. Med undantag
för valkårerna i den stora jordegendomens klass, af hvilka i regel en hvar
utser flera representanter* 2), ske valen i allmänhet i enmanskretsar; endast i
de fem största städerna samt i fyra handels- och industrikamrar finnas valkretsar,
som utse mera än en representant. Valen i den allmänna valklassen
ske alla i enmanskretsar. Dessa omfatta antingen hela kronlandet (Vorarlberg)
eller del af stad (Wien) eller en eller flera städer, eller stad och landsbygd
eller uteslutande landsbygd (R. W. O. §§ 6 a, 7 och 7 a).

Villkoren för utöfvande af valrätt till riksrådets andra kammare äro liksom
i de särskilda kronländerna dels allmänna och dels särskilda. De förra
äro mankön3), österrikisk medborgarerätt, ålder af 24 år samt Eigenberechtigung
(G. G. § 7 D; R. W. O. § 9). Härtill kominer för väljare i den allmänna
valklassen att han vid tiden för valets kungörande varit bosatt i kommunen
sex månader (R. W. O. § 9 a). De särskilda villkoren för de öfriga
valldasserna bestämmas i allmänhet af de föreskrifter i de olika länderna,
som vid tiden för riksrådsvalordningens af år 1873 trädande i kraft gällde i
afseende å valen till landtdagen. Dock har riksrådsvalordningen tillagt några
bestämmelser, som för en valklass något inskränker och för en annan utsträcker
rösträtten (R. W. O. § 9). Valrätt i någon af ett lands intressegrupper
utesluter icke valrätt i landets allmänna valklass, men i öfrigt kan
den, som äger rösträtt i en valklass eller valkår, icke utöfva rösträtt i en
annan. Undantag från denna regel utgöra endast medlemmar af handels- och
industrikamrar samt af valberättigade korporationer eller bolag; dessa medlemmar
äga att utöfva äfven den rösträtt, som tillkommer dem personligen i
deras valklass (R. W. O. §§ 17, 18).

Valbara äro alla män, hvilka sedan tre år äga österrikisk medborgarerätt
och uppnått 30 års ålder samt äro valberättigade till riksrådet eller val !)

I ett flertal kronländer välja städerna tillsammans med handels- och industrikamrarna
gemensamma representanter till riksrådet (Dalmatien, Krain, Salzburg m. fl.).

‘-) I Galizien är dock den stora jordegendomens klass indelad i 20 enmanskretsar.

3) Äfven vid valen till riksrådet gäller hvad förut nämnts därom att kvinna i den stora
jordegendomens klass är röstberättigad (R. W. O. § 9).

Utländska Riksförsamlingar. 41

bara till landtdagen (G. G. § 7 E). Uteslutna från såväl valrätt som valbarhet
äro l:o de, som stå under förmynderskap eller kuratel, 2:o de, som njuta
eller under nästföregående år njutit fattigvård, äfvensom de, hvilka fallit den
offentliga välgörenheten till last, 3:o de, som äro i konkurs, 4:o de, som
blifvit straffande för vissa brott1), samt 5:o krigsbefäl och manskap samt militära
tjänstemän i aktiv tjänst; dock kunna de, som tillhöra den stora jordegendomens
klass, under aktiv tjänstgöring välja genom fullmäktig (R. W. O.
§ 14), och för sådana personer, som endast på grund af värnpliktslagen äro
i aktiv tjänst, må detta ej utgöra hinder för valbarhet (R. W. O. § 20, 20 a).

Valen i den stora jordegendomens klass och i städerna äro direkta; i
landtkommunerna och i den allmänna valklassen på landet indirekta. Om
likväl i något kronland direkt val i landtkommunerna skulle genom landslag
införas, så kommer samma valsätt att tillämpas äfven för valen till riksrådet
såväl i landtkommunerna som i den allmänna valklassen (G. G. § 7 C). Vid
de indirekta valen utses alltid valmännen bland de valberättigade i den valklass,
för hvilken valet äger rum (R. W. O. § 10).

Andra kammaren väljes för sex år. Efter förloppet af denna period
likasom i händelse kammaren af kejsaren upplöses, påbjuder inrikesministern
nya val. Under valperioden påbjudas på samma sätt fyllnadsval, när en
medlem förlorat valbarhet eller aflidit, eller afsagt sig mandatet eller eljest
upphört att tillhöra kammaren. Dagen för valens hållande i de särskilda
länderna utsättes af ståthållaren eller landshöfdingen (G. G. § 18; R. W. O.
§ 21). Valen skola ske i följande ordning: först de allmänna valen, därnäst
i landtkommunerna, därefter i städerna, sedan i handels- och industrikamrarna,
och sist i den stora jordegendomens klass. Valdagen är inom hvarje valklass
densamma för hela landet (R. W. O. § 22). Valförfarandet och allt öfrigt,
som angår valen, äro i hufvudsak liknande hvad härom tillämpas i fråga om
valen till landtdagen; dock att vid de direkta valen röstningen alltid sker
medelst röstsedel och efter upprop (R. W. O. §§ 41, 42).

Medlemmar af första kammaren, das Herrenhaus, äro genom födsel de
fullmyndiga prinsarne af det kejserliga huset. Själfskrifna medlemmar äro
äfven alla ärkebiskopar och furstbiskopar i de länder, som företrädas i riksrådet.
Ärftlig riksrådsvärdighet äger kejsaren förläna hufvudmännen för sådana
inländska adelssläkter, som äro i besittning af betydligare jordagods,
och slutligen kunna utmärkta män, som gjort sig förtjänta om stat eller
kyrka, vetenskap eller konst, af kejsaren kallas såsom medlemmar på lifstid

*) Hufvuddragen till dessa genom lag den 14 juni 1896 bestämda fall återfinnas i L. W. O.
den 22 november 1875 för Schlesien, § 18.

42 Utländska Riksförsamlingar.

af första kammaren (G. G. §§ 2—5). Medlemmarna af denna kammare1) åtnjuta
naturligtvis icke något arfvode.

Genom lagartiklar af åren 1847 —1848 hade i Ungern konstitutionella
styrelseformer införts. De blefvo dock af kort varaktighet. Den snart efteråt
utbrutna ungerska frihetskampen slutade med Ungerns nederlag och återinförandet
af den absoluta regeringsmakten. Genom den slutliga förlikningen
år 1867 blefvo likväl lagarna af år 1848 med några modifikationer åter
gällande, särskilt lagartikeln V rörande valen till den ena af riksdagens
kamrar, underhuset. Dessa lagar hafva sedermera undergått väsentliga ändringar
genom lagartikel XXXIII år 1874 och lagar!. I år 1875 rörande
valen till underhuset samt genom lagart. VII af år 1885 rörande öfverhusets
sammansättning.

Enligt lagart. V af år 1848 med däri åren 1877 och 1881 gjorda
ändringar består riksdagens andra kammare, underhuset, af 453 medlemmar,
däraf den kroatisk-slavonska landtdagen väljer 40 medlemmar. Af de öfriga
413 representanterna väljas i de ungerska komitaten 332, i städer med egen
jurisdiktionsrätt 41 och i de öfriga, själfständig representationsrätt tillagda
städerna 40. Städerna välja i allmänhet en representant hvar. Några af
de större städerna välja 2 eller 3; Budapest väljer 9 representanter. I komitaten
utses från 2 till och med 12 representanter för hvarje. Fördelningen
är grundad på befolkningsmängd samt territoriella- och näringsförhållanden.

Alla representanter till underhuset framgå i Ungern ur enmansval. Äfven
om i eu valkrets röstningen företages på afdelningar, sker den, likasom i
Danmark, alltid på ett ställe, nämligen valkretsens hufvudort. För hvarje
jurisdiktion och för hvarje stad, som sänder en representant, finnes ett centralutskott,
som har att inom den af inrikesministern fastställda tidrymd utsätta
dagen för de allmänna valen, utnämna valföreståndare inom de särskilda
valkretsarna och, där så erfordras, uppdela de valberättigade i en valkrets
på afdelningar (Lag-art. XXXIII år 1874 §§ 65, 17, 56—61).

Valrätten är i Ungern tämligen inskränkt. Såsom allmänna villkor för
utöfvande af denna rätt gälla till en början: manligt kön, medborgarerätt och
ålder af 20 år (ibm § 1). Uteslutna från valrätt äro l:o de, livilka stå under
faders, förmyndares eller husbondes välde; såsom under husbondevälde lydande
räknas handels- och handtverkslärlingar, samt tjänare i enskild eller
offentlig tjänst; 2:o personer, som äro för vissa brott dömda till frihetsstraff,
så länge detta varar, eller som undergå rannsakning för brott, eller som äro
dömda till förlust af sin valrätt, under den därför bestämda tid; 3:o de, som

Antalet medlemmar är nu enligt Alm. de Gotha 242.

Utländska Riksförsamlingar.

äro i konkurs; samt 4:o soldater, matroser och lionvéds1) i aktiv tjänst, tullbetjänte
och vissa vaktbetjänte, gendarmer samt polisbetjänte (ibm §§ 10 —12).

Bredvid dessa allmänna bestämmelser gälla emellertid särskilda villkor
för olika delar af konungariket. I fristäderna* 2) samt köpstäderna äro de
personer valberättigade, hvilka besitt a antingen ett bus, innehållande åtminstone
tre våningsdelar, som äro föremål för lmsskatt, eller en tomt för hvilken
utgår en grundskatt af minst 16 gulden. I det egentliga Ungern tillkommer
valrätt dem, som besitta 1/i urbarialsession3) eller annan jordegendom af lika
storlek. I Siebenburgen beror valrätten på betalande af vissa belopp i hus-,
grund- eller inkomstskatt. Härförutom gäller för hela konungariket att personer,
som skatta för en årsinkomst af visst belopp, äga valrätt. Slutligen
äga vissa personer valrätt utan hänsyn till deras inkomst, nämligen medlemmar
af vetenskapsakademien, professorer, akademiska konstnärer, doktorer,
advokater in. 11. (ibm §§ 3 — 9).

Valbar är en hvar röstberättigad väljare, som fyllt 24 år och behärskar
ungerska språket (ibm § 13).

Valet sker direkt. Valhandlingen börjas å den utsatta dagen klockan 8
på morgonen. Hvarje väljare äger att skriftligen föreslå en kandidat såväl
före valet som ock intill 1/2 timme efter valets början. Å andra än sålunda
föreslagna kandidater må ej röstas. Om nu efter nyssnämnda halftimmes
förlopp endast eu kandidat blifvit föreslagen, förklaras denne vald. Äro flera
kandidater föreslagna, sker röstning, om begäran därom framställes af 10
väljare. Röstningen är muntlig. För att någon skall blifva vald fordras
absolut majoritet. Vinnes ej sådan, sker omval mellan de två, som erhållit
de flesta rösterna (ibm §§ 69—71, 76, 78, 82).

Valen till underhuset gälla för fem år (Lag-art. I af år 1886). Om
fyllnadsval i påkommande fall förordnar underhuset själf. Sedan beslutet
härom ingått till centralutskottet, utsätter detta valdagen inom en i lagen
angifven tidrymd (ibm § 57).

Öfverhuset, magnaternas bus, bildas dels af ärftliga medlemmar (ärkehertigar
och medlemmar af magnatfamilj er) dels af personer, hvilka till följd af sin
värdighet eller sitt ämbete där taga säte och stämma, dels af medlemmar,
som konungen utnämner på lifstid, och dels af tre delegerade från kroatiskslavonska
landtdagen (Lag-art. Vil år 1885 §§ 1 — 5). Medlemmarna af
öfverhuset4) åtnjuta intet arfvode.

9 D. ä. hörande till det ungerska landtvärnet.

2) D. ä. stader, som från äldre tid utgjort själfständiga kommuner.

::l D. ä. en före år 1848 i jordeboken, urbariet, uppförd skattepliktig egendom.

4) Antalet medlemmar är nu enligt Alm. de Gotha 39C.

Vtländska Riksförsamlingar.

Italien.

Enligt den för konungariket Italien gällande författning af den 4 mars
1848 — ursprungligen konungariket Sardiniens grundlag — består det italienska
parlamentet af två kamrar, senaten och deputerade kammaren.

För valen till den senare kammaren användes före den 7 maj 1882
systemet med enmanskretsar. Genom lag nämnda dag öfvergafs detta system,
och i stället infördes valkretsar, som utsågo från 2 till och med 5 representanter.
Dessa tillfördes kammaren i allmänhet genom vanliga majoritetsval,
men i de valkretsar, som hade alt sända 5 representanter — de utgjorde
35 af 135 — blef minoritetens rätt på det sättet tillgodosedd, att hvarje
väljare fick rösta blott på 4 kandidater (art. 65). Listvalen hlefvo dock af
kort varaktighet. I nu gällande vallag (legge elettorale) af den 28 mars 1895
har listvalssystemet öfvergifvits och hela riket indelats i enmanskretsar.

1 vallagen är fastställdt såväl antalet medlemmar i deputerade kammaren,
508, som ock det antal däraf, hvarje af rikets 69 provinser1) äger att utse
(art. 44). På provinsen Milano med största folkmängden kommer 20 representanter.
I allmänhet äro städerna sammanslagna med landsbygden; endast
de större städerna bilda en eller flera valkretsar. I Neapel är valkretsarnas
antal 12, i Milano 6, i Rom och Turin 5* 2). Fördelningen af antalet deputerade
på hvarje provins och dithörande valkretsindelning revideras efter den
hvart 10:e år skeende officiella folkräkningen i riket. Hvarje valkrets åter
delas i sektioner. Antalet röstberättigade inom hvarje sektion må ej öfverstiga
600 och icke understiga 100; dock att, där särskilda afstånds- eller
kommunikationsförhållanden försvåra utöfvandet af rösträtten, sektioner med
mindre antal, ej understigande 50 valmän, kunna inrättas. Om eljest de röstberättigade
inom en kommun understiga 100, förenas de med en närgränsande
kommun (art. 46, 47).

För utöfvande af valrätt fordras: l:o att vara italiensk medborgare;
2:o ålder af 21 år; 3:o att kunna läsa och skrifva; 4:o att äga en viss bildning
därutöfver eller viss förmögenhet eller inkomst. Den erforderliga bildningen
ådagalägges genom godkändt betyg vid den författningsenliga pröf 9

Italiens folkmängd år 1901: 32,484,788 invånare på en areal af 286,709 kv.-kilom. eller 113
på 1 kv.-kilom.

2) Antalet representanter för dessa städer stå ej i proportion till folkmängden, som för år
1901, i tusental räknadt, utgjorde: i Neapel 564, i Milano 491, i Rom 463 och i Turin 336.

Utländska Riksförsamlingar.

ningen i de ämnen, som ingå i den obligatoriska folkskoleundervisningen.
Befriade från företeende af sådant kunskapsbetyg äro likväl dels vissa i
vallagen angifna klasser, som på grund af personernas ämbete eller ställning
förutsättas äga en högre grad af bildning, dels ock personer, som gjort
sig om riket förtjänta, såsom innehafvare af förtjänstmedalj och dylikt (L. E.
art. 1, 2). Rösträtt på grund af förmögenhet eller inkomst utan företeende
af kunskapsbetyg äga: l:o de, hvilka årligen i direkt skatt betala
minst 19 lire 80 centesimi; 2:o förpaktare af jordbruksegendom, hvilka själfva
bruka jorden och årligen utgöra afrad, ej understigande 500 lire; 3:o de, som
på vissa angifna villkor bruka jordegendom, från hvilken årligen i skatt utgöres
minst 80 lire; 4:o personer, som för bostad — inberäknadt verkstad,
magasin och butik — betala ett i förhållande till ortens storlek bestämdt
hyresbelopp, minst 150 och högst 400 lire (ibm art. 3). Rösträtten förloras
genom vissa straffdomar (ibm art. 96, 97). Uteslutna från rösträttens utöfning
äro: köpmän i konkurstillstånd, personer, hvilka förklarats omyndiga eller
äro sinnessvaga, samt de, hvilka äro intagna i eller njuta understöd af
oflentliga välgörenhetsanstalter (art. 98). Rösträtten hvilar för underofficerare
och manskap, tillhörande hären eller flottan, så länge de stå under vapen,
äfvensom för polismän och andra dylika i statens, provinsens eller kommunens
tjänst anställda personer (ibm art. 14).

Valbar är ingen med mindre han är italiensk undersåte, har fyllt 30 år
och är i besittning af borgerliga och politiska rättigheter (förf. art. 40). De
personer, som förlorat sin valrätt eller äro uteslutna från dess utöfning, äro
icke heller valbara (L. E. art. 96 o. följ.). I allmänhet kan i Italien innehafvaren
af ett aflönadt statsämbete icke tillika vara deputerad; dock undantagas
från denna regel vissa högre ämbetsmän (L. E. art. 82, 83). Äfven är beträffande
antalet valbara ämbetsmän i kammaren stadgadt ett visst maximum:
flera än 10 domare få ej finnas där, ej heller flera än 10 professorer; hela
antalet valbara ämbetsmän må ej öfverstiga 40, däri dock ej inberäknadt
statsministern och understatssekreterarne. Hafva flera ämbetsmän invalts, än
som där må taga plats, reduceras antalet genom lottdragning (L. E. art. 88).

Valen till deputerade kammaren äro direkta och afse en tid af 5 år
(förf. art. 42). De utlysas af konungen (L. E. art. 49). Åtta dagar före
valdagen tillställes hvarje valberättigad ett bevis att han blifvit uppförd på röstlängden
(art. 43). Delta bevis tjänar sedan såsom legitimationskort för tillträde
i vallokalen. Inga andra tillåtas att rösta än dem, som äro upptagna i röstlängden;
dock att den, som styrker att han på grund af domstols beslut eller
eljest af angifven viss orsak tillhör valmanskåren eller visar att i röstlängden
för honom antecknadt hinder upphört, äfven äger att rösta (art. 55, 57).
Röstningen sker i sektionerna medelst officiella röstsedlar. Dessa äro på

Utländska Riksförsamlingar.

baksidan försedda med såväl en officiell stämpel som ock en af ledamöternas
i valnämnden namnteckning (art. 63). Hvar och en valman uppropas i den
ordning, hvari han finnes uppförd i röstlängden. Sedan den uppropade valmannens
identitet bekräftats, erhåller han af valnämndens ordförande en röstsedel,
skrifver därå vid ett afskildt bord namnet på den, åt hvilken han vill
gifva sin röst, samt aftämnar röstsedeln, hopviken, till ordföranden, som nedlägger
den i en för alla synlig urna af genomskinligt glas (art. 64—66).
Sedan valprotokollen inkommit till valförrättaren, verkställes den slutliga röstsammanräkningen.
Den förklaras vald, som erhållit större antal röster än 1/6
af hela antalet i valkretsens röstlängd upptagna valmän samt mer än 1/2 af de
afgifna rösterna. Om sådan röstmängd ej ernås, sker ny röstning å en på
förhand bestämd dag, minst 4 och högst 8 dagar senare. Härvid må blott de
två kandidater komma under omröstning, hvilka vid första röstningen erhållit
de flesta rösterna. Valet afgöres nu genom relativ majoritet. Vid lika rösttal
äger den äldste af kandidaterna företräde (ärt. 74—77).

I senaten hafva prinsar af det kungl. huset rätt till inträde vid fyllda
21 år; de äga dock ej att deltaga i besluten förrän efter uppnådda 25 år
(förf. art. 34). Öfriga medlemmar utnämnas för konungens lifstid från vissa
i författningen angifna klasser. Dessa äro: de högsta andliga, de högre
ämbetsmännen, medlemmar af deputerade kammaren, vissa representanter för
vetenskap och undervisning, andra, som genom framstående förtjänst gagnat
staten, samt personer, som i 3 år betalt 3,000 lire i direkt skatt för egendom
eller näring (ibm art. 33). Senatorerna likasom äfven deputerade skola, innan
de få utöfva sitt mandat, edligen lofva att hålla författningen och lagarna i
lydnad samt att verka till konungens och landets väl (ibm. art. 49).

Hvarken senatorer eller deputerade erhålla i Italien någon godtgörelse
för deltagandet i parlamentets förhandlingar (förf. art. 50); dock åtnjuta
deputerade kammarens medlemmar fri resa på statsbanorna samt på de ångbåtar,
hvilka tillhöra bolag, subventionerade af staten.

Spanien.

Konungariket Spaniens nu gällande grundlag af den 30 juni 1876 antogs
såsom följd af det bourbonska husets återuppsättande på den spanska tronen.
Enligt denna lag utöfvas lagstiftande makten gemensamt af konungen och
cortes. De senare bestå af två kamrar: senaten och de deputerades kongress.

Utländska Riksförsamlingar. 47

Beträffande sammansättningen af deputeradekongressen innehåller grundlagen
(art. 27) att en deputerad väljes för minst 50,000 invånare1) och att
valen ske för 5 år (art. 30). I öfrigt finnas så godt som inga bestämmelser
om deputeradevalen, utan hänvisas till vallagen.

Enligt de valbestämmelser, som voro gällande närmast före nya grundlagen,
bildades deputeradekongressen på grundvalen af allmän rösträtt.
Denna afskaffades genom restaurationen, och valrätten gjordes beroende af en
viss census. Länge kunde det dock ej dröja innan krafven på den en gång
vunna allmänna rösträtten skulle åter framställas. I nu gällande vallag (ley
electoral) af den 26 juni 1890 har den allmänna rösträtten ånyo vunnit inträde,
men på samma gång har man genom bildandet af särskilda valkollegier
bredvid de egentliga valkretsarna tillförsäkrat vissa element ett större
inflytande på valen. Under det att, såsom nämnts, i valkretsarna väljes en
deputerad för 50,000 invånare, äga nämligen vissa korporationer rätt att
inom sig utse en deputerad för hvarje 5000-ial af väljare (art. 21, 24).
Dessa korporationer äro universiteten, ekonomiska föreningar af visst slag
(las Sociedades econömicas de Amigos del Fals) samt handels-, industri- och
jordbrukskamrar. Korporationer, som ej räkna 5000 medlemmar, förenas med
en närgränsande korporation till ett valkollegium. På samma gång kan man
icke tillhöra en valkrets och ett särskild! valkollegium.

Den nya vallagen tillerkänner valrätt åt alla spanioner af manligt kön,
livilka fyllt 25 år och äro i åtnjutande af borgerliga rättigheter samt i två
år varit bosatta i kommunen. Befäl och manskap vid hären och flottan äro
icke valberättigade så länge de stå under fanorna, ej heller de, livilka tillhöra
andra beväpnade kårer (art. 1). Uteslutna från valrätt äro: l:o sådana
personer, hvilka förlorat medborgerligt förtroende; 2:o de, livilka äro dömda
till vanärande straff och icke två år före införandet i röstlängden återfått
medborgerligt förtroende; 3:o öfriga för brott dömda personer så länge de ej
aftjänat straffet; 4:o de, som äro i konkurs; 5:o de, hvilka äro på restlängd
för uraktlåten betalning af skatt och 6:o personer, som äro intagna på offentliga
välgörenhetsanstalter eller fått tillstånd att anropa den offentliga välgörenheten
(art. 2).

Valbar är enligt författningen (art. 29) hvarje spansk lekman, som är
myndig och i besittning af borgerliga rättigheter. Likasom i Italien kan i
allmänhet i Spanien med ett aflönadt ämbete icke förenas uppdraget att vara
deputerad; endast vissa högre ämbetsmän i Madrid till ett antal af högst 40
få inväljas i deputeradekongressen.

För deputeradevalen är riket indeladt i ett stort antal valkretsar, som i

'') Spaniens befolkning år 1900: 17,786,984 invånare på 497,244 kv.-kilom. eller 36 på en kv.-

kilom.

48 Utländska Riksförsamlingar.

allmänhet hvar för sig utse en deputerad; dock utses i en hvar af 22 valkretsar
3 deputerade, i en valkrets 4, i hvardera af två valkretsar 5 och i
en valkrets (Madrid) 8 deputerade. Hela antalet medlemmar i kammaren uppgår
nu1) till 432. 1 de valkretsar, som välja mer än en deputerad, tillämpas
en limitativ valmetod. Om 2 — 4 deputerade skola väljas, har väljaren att
rösta på en person mindre än antalet deputerade; om 5 — 8 deputerade skola
väljas, har väljaren att rösta på två mindre, och om flera än 8 deputerade
skola väljas, har väljaren att rösta på tre mindre än antalet deputerade (L. E.
art. 22) ''). För röstningen delas valkretsarna i valsektioner. Hvarje kommun
bildar en sektion, om antalet väljare icke öfverstiger 500, två sektioner, om
antalet ej öfverstiger 1000, tre sektioner, om antalet ej öfverstiger 1500 o. s. v.
(art. 23). Sedan röstningen afslutats i sektionerna, insändas valprotokollen
till valförrättare!!, som sammanräknar rösterna. Valda äro de, som erhållit
de flesta rösterna (art. 67). I händelse af lika rösttal beslutar deputerade
kongressen själf hvem som skall anses såsom vald. Afgörande härvid är:
l:o föregående mandat; 2:o desammas tidslängd; 3:o åldern (art. 78).

Senalen består af tre grupper: l:o själfskrifna. Dessa äro: konungens
och tronföljarens -myndiga söner; personer, livilka bekläda vissa högre statsocli
kyrkliga ämbeten; samt sådana grander, som icke äro någon främmande
makts undersåtar och som i årlig inkomst af jordegendom uppbära 60,000
pesetas. 2:o af konungen utnämnda på lifstid inom vissa klasser; och 3:o inom
samma klasser valda medlemmar. Dessa sistnämnda utses: 9 af prästerskapet,
6 af akademierna, 10 af universiteten, 5 af ekonomiska föreningar och 150
af provinsförsamlingarna i förening med elektorer, valda af kommunalstyrelserna
och de högst beskattade i städerna. De valda medlemmarna uppgå
således till 180. Af dem afgår hvart 5:te år hälften. Den valda delen af
senaten kan af konungen upplösas i sin helhet. Antalet medlemmar från de
båda förstnämnda grupperna må ej öfverstiga 180 (förf. art. 20—24; ley
electoral af den 8 februari 1877).

Hvarken senatorer eller deputerade uppbära något arfvode (se L. E.
art. 8).

0 enligt Alm. de Gotha.

2) I Portugal gäller en liknande bestämmelse, i det att i valkretsar, där 3—6 deputerade väljas,
den väljande har att rösta på en person mindre, än antalet deputerade, och i valkretsar, där 7—8
deputerade skola väljas, väljaren har att rösta på två mindre än antalet deputerade. (Lag den 8
augusti. 1901 § (58).

Äfven i Italien hade en kort tid före år 1895 i enstaka fall användts limitativa val (se sid.
44; jfr ock beträffande England s. 9 här ofvan).