Banksammanslagningar

Statens offentliga utredningar 1919:8

Banksammanslagningar.

1917 års Bankkommitté.
Betänkande n:r 3.

FÖRSLAG TILL ÄNDRINGAR

LAGEN OM BANKRÖRELSE

DEN 22 JUNI 1911

STOCKHOLM 1918

A.»B. HASSE W. TULLBERGS BOKTRYCKERI

Till Konungen.

1917 års bankkommitté, som enligt statsrådsprotokollet över finansärenden
den 22 september 1917 har att utreda bland annat frågan angående bankkoncentrationen,
får i detta ämne härmed i underdånighet anföra följande.

2

tfoaniiks0nb“nrea'' Med bankkoncentratio11 i vidsträcktare mening förstås sammanförande
9 pp av en huvudsaklig del av ett lands bankverksamhet under ledning av en
eller ett tåtal stora enheter. Eu sådan utveckling i ett lands bankväsen
sker genom kapitalökning, filialbildning, kartell- och koncernbildning eller
sammanslagning med eller inköp av annan bank.

Sistnämnda tillvägagångssätt har under senare årtionden i stor och mycket
uppmärksammad omfattning förekommit i de flesta länder med ett utvecklat
bankväsen. På grund härav torde man numera ofta använda ordet bankkoncentration
i den mera inskränkta bemärkelsen koncentration genom banksammanslagning.

Binkkoncentrationen

I Sverige.

•/

Bankkoncentrationen
i utlandet.

Sedan kommittén givit ledamoten av dess arbetsutskott professor
G. fnassel i uppdrag att utarbeta eu redogörelse för den svenska bankkoncentrationens
i ordets vidsträcktaste bemärkelse — hittillsvarande förlopp,
omfattning och resultat, lämnas eu sådan framställning omfattande tiden
till mitten av år 1918 i bifogade skrift »Stordriftens utveckling inom det
svenska bankväsendet». Till grund för detta arbete ligga de utredningar,
som verkställts inom kommittén. Kommittén har emellertid icke ansett erforderligt
att i annan mån, än som angives i dess yttrande, taga ståndpunkt
till materialets behandling och de därur dragna slutsatserna.

Beträffande bankkoncentrationen i utlandet inskränker sig kommittén
till att endast i korthet beröra vissa förhållanden beträffande banksammanslagningarna,
som kunna vara av intresse att känna vid bedömandet av
denna fråga i Sverige.

Bankkoncentrationen i Tyskland och England behandlas å sidorna 16—
19 i förenämnda skrift. I töver vad där meddelas erinrar kommittén, att
eu av engelska regeringen tillsatt kommission i maj detta år avgivit ett betänkande
rörande banksammanslagningar. T detta ägnas ringa uppmärksamhet
åt småbankers i landsorten uppgående i större banker, men fästes så
mycket mera avseende vid fusioner mellan storbanker. Kommissionen gör
enhälligt det uttalandet, att det ekonomiska samhällslivet i dess helhet är
så beroende av företeelserna inom bankverksamheten, att staten bör tillförsäkra
sig nödigt inflytande på frågor angående banksammanslagningar. Sedermera
har också föreskrivits regeringens medgivande såsom förutsättning för
banksammanslagning. Anmärkningsvärt är, att detta likväl icke medfört
något försvagande av sammanslagningstendensen. Ångra av de mest betydande
sammanslagningarna i engelsk bankhistoria hava ägt rum efter den
nya lagstiftningens tillkomst.

Inom bankväsendet i Danmark hava storbankerna i huvudstaden hittills

3

intagit eu särställning i förhållande till landsortsbankerna, bland vilka kolt
få uppnått eu mera betydande omslutning. I senaste tid har den största
bland, den danska huvudstadens storbanker, Den danske landmandsbank,
företagit en rad uppköp av mindre banker i landsorten. Denna bank torde
numera disponera över cirka 25 % av allmänhetens i samtliga 1 50 banker
inlånade medel. Hankens nyssnämnda förfarande har föranlett protester
inom de av uppköpen berörda orterna, ocli farhågor hava även uttalats för
den koncentration av makten över landets kreditliv, till vilken detsamma
ansetts tendera.

1 Norge har bankväsendet hittills karakteriserats av ett mycket stort
antal banker, som i allmänhet saknat filialer. På senare tiden hava nya
banker tillkommit och kapitalökningar i de gamla ägt rum i sådan utsträckning,
att man funnit nödigt att genom provisorisk lagstiftning föreskriva
regeringens tillstånd för nybildning eller kapitalökning.

Kommittén anser sig böra begränsa detta sitt utlåtande till den koncentration
genom banksammanslagning, som på senare tid gjort sig gällande
inom det svenska bankväsendet.

Visserligen hava under samma tid stora kapitalökningar ägt rum i de
svenska bankerna. Men dessa hava i stort sett knappast haft någon större
betydelse för bankkoncentrationen.

Ej heller hava tendenser till kartell- eller koncernbildningar hittills framträtt
i någon större omfattning. Ett friare samarbete mellan svenska banker
förekommer dock. Svenska bankföreniugen utgör sålunda ett inflytelserikt
organ till bevakande av vissa gemensamma intressen, t. ex. genom fastställande
av usancer, inkassotariffer och andra avgifter. Erinras bör också
om de överenskommelser rörande gemensamma inlåningsräntor, som under
senare tid upprätthållits av som regel samtliga större banker. Till sådana
former för friare samverkan mellan banker, beträffande vilka något omedelbart
behov av lagstiftningsåtgärder icke synes föreligga, torde kommittén
jämlikt sitt uppdrag framdeles återkomma. Beträffande filialbildningar har
kommittén den 12 sistlidna mars redan avgivit yttrande.

Kommittén vill, innan den närmare ingår på innebörden och betydelsen
av de hittills skedda banksammanslagningarna, erinra om den synnerligen
starka utveckling, som vårt bankväsende uuder de senaste femton åren
företett. För gången av denna utveckling lämnas eu detaljerad redogörelse
i förut omnämnda skrift. Kommittén får, delvis med användande av de i
densamma förekommande uppgifterna, framhålla följande.

Kommittén.

4

Det av de svenska privatbankerna förvaltade kapitalet, som år 1903
belöpte sig till 1,219 miljoner kronor, hade år 1913 stigit till 2,345 miljoner
kronor och uppgår nu till cirka 5,397 miljoner kronor. Härav utgöres
nära eu femtedel av bankernas egna fonder och cirka fyra femtedelar av
inlåning från allmänheten. Under denna väldiga ökning av bankmedlen,
vid vars bedömande man dock har att taga hänsyn till penningvärdets fall,
har antalet banker icke ökats, utan tvärtom minskats. Bankerna voro vid
1903 års utgång 70. Antalet banker nådde år 1908 sin kulmen med 84,
men hade vid 1917 års utgång nedgått till 53. Dessa förändringar hava
åstadkommits med tillkomsten av 45 nya banker och upphörandet av ett
70-tal förutvarande banker, som regel genom rörelsens överförande till
annan bank. Samtidigt har antalet bankkontor inom landet oerhört ökats.
Dessas antal var år 1900 280, år 1914 641 och i medio av år 1918 1,367.

Under denna utvecklingsperiod har samtidigt en förskjutning mellan de
förutvarande banktyperna ägt rum och nya sådana tillkommit. Antalet provinsbanker
och små lokalbanker har undan för undan starkt nedgått. Så
småningom hava framträtt mycket stora banker, som sträcka sin verksamhet
över större delen av landet, och vid sidan av dem eu rad banker av mellanslorlek
med verksamhetsområde över derå provinser.

Den hastiga utveckling och utbredning av sin verksamhet, som de
större bankerna i vårt land kunnat under senare tid uppvisa, har i mycket
stor utsträckning ägt rum genom övertagande av andra bankers verksamhet.
Så hava 3 av de största bankerna övertagit resp. 12, 7 och 6 banker. Några
av dessa övertagna banker hade förut med sig förenat andra banker. Inalles
hava, som förut påvisats, cirka 70 banker övertagits av andra sådana.

Bankernas fördelning i storleksgrupper efter deras egna fonder vid
utgången av år 1917 framgår av följande tabell, som uppgjorts efter bankinspektionens
årssammandrag.

Egna fonder	Antal banker	Tillsammans i procent av samtliga tan-kers fonder
Minst 500,000 kr. men under 1 milj. kr.........................	G	0.4
> 1 milj. » » * 6 » » ........................	22	5.3
» G » » » » 18 * » ........................	10	11.3
» 18 » * » > 30 » > ........................	4	9.7
» 30 » * ..............................................	11	73.3
Summa fonder 950,933,390 kr.	53	lOO.o

5

Vid utgången av år 1917 hade de sistnämnda 11 största bankerna
med uteslutning av Stockholms Inteekuingsgarantiaktiebolag, den elfte
i ordningen, vars verksamhet icke är fullt jämförbar med de övrigas — och
de 4 näst största, eller tillsammans våra 14 största banker fonder, inlåning,
utlåning och omslutning i följande proportioner.

Banker	Egna	fonder	Inlåning1	Utlåning2	< linslutning
Milj. kr.	i procent av alla bankers	Milj. kr.	i procent! av alla bankers j	Milj. kr.	i procent av alla bankers	Milj. kr.	i procent av alla bankers
Skandinaviska kredit A.-B.....	150	16.n	443.3	13.7	563.»	14.7	925.7	17.3
A.-B. Stockholms handelsbank	140	14.ii	464.9	14.*	572.8	14.9	788.1	14.7
Stockholms enskilda bank .. ..	72	7.7	232.0	7.2	227.9	5.9	403.1	7.6
A.-B. Göteborgs bank........	67	7.2	219.li	6.8	231.8	6.0	346.8	6.5
Bank-A.-B. Södra Sverige .. ..	45	4.8	207.5	6.4	212.3	5.5	295.5	5.5
A.-B. Mälareprovinsernas bank	42	4.5	190.9	6.2	207.9	5.4	274.8	5.1
Värmlands enskilda bank .. ..	68	4.i	143.5	4.*	170.1	4.4	210.0	3.9
Sydsvenska kredit-A.-B.......	34	3.6	168.+	5.2	191.7	5.0	244.3	4.6
Sundsvalls enskilda bank .. ..	34	3.(i	74.1	2.3	98.8	2.6	119.2	2.2
A.-B. Industribanken ........	33	3.5	77.0	2.+	102.4	2.7	126.9	2.4
A.-B. Skånska handelsbanken	27	2.9	125.fi	3.9	156.9	4.i	188.3	3.5
Upplands enskilda bank......	25	2.7	81.5	2.5	100.7	2.6	126.9	2.4
A.-B. Göteborgs handelsbank ..	19	2.o	111.0	3.4	120.7	3.2	153.2	2.9
| Smålands enskilda bank......	19	2,o	74.1	2.3	90.3	2.4	104.7	2.o

Till jämförelse upptagas i följande tabell uppgifter om fonder och omslutning
i landets största banker vid utgången av år 1903 efter bankinspektionens
december rapport.

“ ......■	Egna fonder	Omslutning
Banker		i procent		i procent
	Milj. kr.	av alla	Milj. kr.	av alla
	bankers *		bankers
Skånes enskilda bank..............................	23.8	7.8	130.4	8.3
Skandinaviska kreditaktiebolaget....................	22.5	7.4	107.2	6.8
Stockholms enskilda bank..........................	14.3	4.7	93.7	5.9
Bank-A.-B. Stockholm—Övre Norrland..............	18.4	6.o	64.fi	4.1
A.-B. Stockholms handelsbank......................	18.0	5.9	63.8	4.o
Bank-A.-B. Södra Sverige ..........................	14.3	4.7	56.2	3.K
Härnösands enskilda bank ........................	12.8	4.2	70.9	4.5
Göteborgs enskilda bank ..........................	11.9	3.9	57.2	3.B 3.4
Sundsvalls enskilda bank...................... .. ..	10.9	3.fi	53.4
A.-B. Skånska handelsbanken ......................	8.9	2.9	29.8	1.9
| Mälareprovinsernas enskilda bank..................	8.1	2.7	46.8	3.o

1 Inhemsk, från allmänheten.

2 Inhemsk, till allmänheten.

6

Under perioden 1904—19 L 7 liar, såsom av jämförelser mellan procenttalen
för omslutningen 1903 och 1917 torde framgå, eu betydande koncentration
försiggått. Medan landets största bank vid utgången av år 1903
behärskade föga mera än 8 % av omslutningen i samtliga svenska banker,
utgjorde motsvarande procenttal vid utgången av år 1917 över 17 %, och
eu motsvarande stegring kan iakttagas även för derå av de efter storleken
närmast kommande bankerna. Medan de 10 största bankerna vid uteåniren
av år 1903 tillsammans representerade 46.i % av omslutningen i samtliga
banker, kom däremot samma del av omslutningen (46.i %) vid utgången av
år 1917 på de 4 största bankerna ensamt.

Av banksammanslagningarna under år 1918 hava de båda preliminärt
beslutade fusionerna mellan Skandinaviska kreditaktiebolaget och Skånska
handelsbanken samt mellan Stockholms handelsbank och Bankaktiebolaget
Södra Sverige tilldragit sig den största uppmärksamheten. Dessa båda sammanslagningars
innebörd torde framgå av följande uppgifter ur bankinspektionens
månadsrapport för den 30 september 1918.

Egna fonder	Inlåning	Utlåning	Omslutning
Skandinaviska kreditaktiebolaget . .	155.5	604	750.5	1.038
A.-B. Skånska handelsbanken . . . .	45	161	186.8	230
Summa	200.5	765	937.3	1.268
A.-B. Stockholms handelsbank . . .	140.5	620.8	737.4	947.5
Bankaktiebolaget Södra Sverige . . .	63.i	269.4	248.6	344.6
Summa	203.6	890.2	986.o	1.292.1

Om dessa sammanslagningar komma till stånd, representera de båda
ovannämnda storbankerna därefter tillsammans cirka 40 % av samtliga de
svenska bankbolagens omslutning.

Mot denna koncentration inom bankväsendet, vilken på senaste tiden
synes hava vunnit i styrka, hava uttalats vissa farhågor. Sålunda har man
framhållit, att minskningen av antalet bauker och tillkomsten av storbanker,
vilkas medel ocli omfattning hastigt ökades, alltmer tenderade mot en
maktkoncentration på det ekonomiska och kommersiella området, som kunde
komma att innebära faror för näringslivet. Självständiga ortsbanker med
stora förtjänster om bygdernas ekonomiska utveckling förvandlades till
filialer för större banker, genom vilka, till förfång för kreditbehovet inom de

områden, där kapitalet uppsamlades, detsamma överfördes till mera avlägsna
låntagare och till för hemorten främmande uppgifter. Vidare har man
anfört, att den mindre ortskredit, som förut på ett til It redsställande sätt
handhafts av små lokalbanker, förbisåges och kom me i ett sämre läge.
En annan anmärkning innebar, att storbanker, som samtidigt underhölle
förbindelser med ett flertal industri- och affärsföretag, ej sällan förbände
dessa till koncerner med eu samlad makt, som vore i stånd att
behärska vidsträckta områden av landets näringsliv och otillbörligen försvåra
konkurrensen för utomstående företag, samt att ifrågavarande banker
jämväl kunde anses medföra eu viss fara för de företags självständighet,
över vilka de förskaffade sig kontroll. Slutligen hava uttalats farhågor för,
att en allt för långt gången koncentration av det privata bankväsendet
skulle försvaga riksbankens förmåga att fylla sina uppgifter som centralbank.

Kommittén, som anser dessa farhågor värda uppmärksamhet, vill
i detta sammanhang uttala följande.

Stora bankenheter hava i vårt land, liksom i de flesta andra länder, framträtt
i samband med näringslivets expansion och stordriften inom industrien.
Storbankernas betydelse för denna utveckling torde icke böra underskattas.
De kunna tillförsäkra sig eu högt kvalificerad bankledning och möjliggöra
vidsträckt överblick över den ekonomiska situationen inom landet och i
utlandet samt äga större möjligheter att tillgodose kreditbehoven inom
stordriften i handel och industri. Genom utsträckning av verksamheten
över stora delar av landet kan uppnås en mera ändamålsenlig fördelning
av kapitalet och eu fullständigare och mera mångsidig placering av detsamma
än vad vid den mera lokala verksamheten kan åstadkommas.
Det torde också kunna sägas, att den större banken med sitt kapital placerat
uti eu mångfald olika företag inom vitt skilda orter har en väsentligt
större förmåga att stå emot de påfrestningar, som kriser inom vissa näringsgrenar
eller å viss ort kunna medföra, än den mindre bank, vars huvudsakliga
verksamhet är begränsad till ett mera speciellt område.

Med allt detta må emellertid icke vara sagt, att dessa bankkoncentrationens
fördelar skulle berättiga till eu stadigt stegrad koncentration av
landets bankmedel på ett fåtal stora bankenheter. Att eu mindre grupp
storbanker intager eu ledande ställning inom ett lands bankväsen kan anses
riktigt och naturligt, men det är icke lämpligt, att dessa, som fallet är
exempelvis i England och Frankrike, praktiskt taget behärska hela bankverksamheten
inom landet. Man får heller icke glömma, att även om stora
banker i allmänhet äro i tillfälle att för sin ledning förvärva de bästa

8

krafter, så medföra å andra sidan misstag i en sådan banks skötsel eller en
missriktad bankpolitik från densammas sida desto vidsträcktare och allvarligare
konsekvenser för det allmänna.

Antalet småbanker har genom banksammanslagningarna starkt nedgått.
Enligt professor Cassels framställning hava 41 småbanker under perioden
1903—1917 övertagits av andra banker. I några fall har detta nog varit
beroende på bristande bärighet av den övertagna bankens verksamhet.
Erfarenheterna med de småbanker, som kring det senaste sekelskiftet i stort
antal bildades i vårt land, voro i dera fall mindre gynnsamma. Erinras
kan i detta sammanhang, att 1907 års bankkommitté i sitt år 1908 avgivna
betänkande nr ett utlåtande av bankinspektionen anförde, att behov
av nya bankförbindelser å mindre ansenliga orter, där bildandet av eu
större bank icke kunde ifrågakomma, bäst tillgodosåges genom avdelningskontor
av en större bank. Detta uttalande avsåg emellertid att motivera
uppbringandet av de s. k. folkbankernas minimifond till en halv miljon
kronor och att varna för grundandet av mycket små banker i allt för stort
antal. Ortsbankernas ekonomiska underlag är nu starkare, och dessa banker
hava numera ofta kapital, som uppgå till flera miljoner kronor. Ortsbanker
kunna, om de iakttaga nödig begränsning av sin verksamhet och
ledas med försiktighet, hava betydelsefulla uppgifter att fylla. Kommittén
anser därför önskvärt, att tillvaron av dylika banker icke äventyras genom
banksammanslagningar.

Då banksammanslagningarna i stor utsträckning medfört upphörandet
av självständiga provinsbanker, så synes detta icke alltid hava stått i
överensstämmelse med allmänhetens och näringslivets intressen i orterna.
Dylika banker, vilka under mångårig verksamhet förvärvat sig kännedom
om och samhörighet med olika landsdelars näringsliv, hava visat sig
på ett förtjänstfullt sätt kunna fylla viktiga uppgifter för detsamma. Den
intima kontakten med näringslivet och allmänheten lämnar sådana banker
förutsättningar att tillgodose kreditbehov, för vilkas fyllande mera lokala
synpunkter kunna vara av en vikt, som icke lika lätt beaktas av huvudledningen
för en storbank, även om dess lokala representation icke är
främmande för ortens traditioner. Då man velat avvärja de farhågor i
berörda avseende, som vid övertagande av dylika banker ofta framträtt,
genom att i den nya ordningen bibehålla den gamla ledningen och lämna
densamma en viss frihet och självständighet vid avgörandet av kreditfrågor,
så bör erinras, att några garantier för det framtida fortbeståndet av sådana
anordningar icke kunna lämnas och att en dylik självständighet kan
komma att förr eller senare bliva mer eller mindre formell. Enligt kom -

mittens mening bör tillvaron av dylika provinsbanker även för framtiden
tillmätas den betydelse för den svenska bankverksamheten, att deras successiva
försvinnande genom övergång till storbankstypen eller uppgående i
storbanker skulle vara att betrakta som eu förlust för landets bankväsen
och näringsliv.

De svenska bankernas inflytande inom svensk industri tiar ökats med
bankernas egen tillväxt och givetvis bidragit till skapandet av industrikoncerner.
I vilken mån banksammanslagningarna utgjort eu förutsättning
för eller eu avgörande faktor vid denna utveckling, är det icke möjligt att
avgöra. Som bekant bär kartell-, koncern- och trustbildningen natt eu
relativt tidigare utveckling och större omfattning i Förenta Staterna med deras
lokala banksystem än exempelvis i England, där banksammanslagningarna
gatt längre än i andra länder, men bankernas inflytande över industrien
är jämförelsevis svagt.

Som ovan nämnts hava farhågor i vårt land gjorts gällande med hänsyn
till industrien och det beroende av storbankerna, i vilket den ansetts komma,
då den blivit hänvisad till allt färre banker för sin kredit. För så vitt
dessa farhågor motiverats med hänvisningar till banksammanslagningarna,
hava de sistnämnda enligt kommitténs mening tillmätts eu allt för stor vikt.
Det torde icke böra förbises, att vidsträckt kreditgivning alltid och av vem
den än förmedlas, ställer kredittagaren i visst beroende av långivaren, men
även gör långivaren intresserad av, att det understödda företaget skötes
och utvecklas på bästa möjliga sätt. Storindustriella företag med betydande
och endast långsamt realiserbara naturtillgångar — talrika i vårt land —
måste i regel anlita vidsträckt stöd av kapitalstarka förlagsgivare. Det
torde icke kunna undvikas, att dessa förlagsgivare, vare sig de äro storbanker
eller andra penning- och kreditinstitut eller enskilda finansmän,
understundom måste betinga sig inflytande över företagens ledning. Ett
dylikt inflytande har otvivelaktigt gagneliga verkningar, om det utövas med
all den insikt, över vilken kreditgivaren kan förfoga, men givetvis kan
inflytandet missbrukas.

Yad som synes vara av betydelse beträffande bankverksamhetens förhållande
till industrien är, att ett system av tillräckligt antal med varandra
konkurrerande stora banker upprätthålles, så att därigenom i möjligaste mån
förhindras, att industriella koncerner med stöd av ett mäktigt bankintresse
undertrycka besvärliga konkurrenter och betydelsefulla nybildningar genom
att dessa vägras den kredit, varav de borde anses förtjänta.

Givetvis kan en allt för långt gången koncentration av den privata
bankverksamheten komma att medföra svårigheter för riksbanken. Kom -

10

mitten, som i annat sammanhang torde återkomma till frågorna om riksbankens
ställning och verksamhet, vill emellertid redan nu uttala, att det
kan anses riktigt att vid beslut om mera betydande banksammanslagningar
hänsyn tages till de synpunkter, som riksbankslédningen eventuellt beträffande
sådana sammanslagningar kan göra gällande.

Om man får gå ut ifrån, att det svenska bankväsendet överhuvud
har kunnat tillgodose kreditbehoven för det svenska näringslivet i dettas
nuvarande utvecklingsskede och att bankverksamheten sålunda visat sig
kunna på ett tillfredsställande sätt anpassa sig efter utvecklingen, så
uppstår den frågan, vilken betydelse banksammanslagningarna i detta avseende
kunna hava ägt. Det har då gjorts gällande, att samma resultat
sannolikt icke skulle kunna hava på samma tid uppnåtts genom bildande
av njm banker och genom utvidgning av äldre sådana medelst kapitalökning
och filialbildning, i varje fåll icke utan avsevärda olägenheter. A
andra sidan har det anförts, att de viktigaste av de vunna utvecklingsresultaten
skulle hava kunnat nås med bevarande i huvudsak av vårt gamla
system med provinsbanker. Kommittén vill för sin del icke uttala någon
mening i denna fråga. Om vissa banksammanslagningar kunnat anses ändamålsenliga
vid det forcerade utvecklings tern po på det kommersiella och industriella
området, som de senare åren haft att uppvisa i vårt land, så följer
såsom ovan antytts därav icke, att fortsatta sammanslagningar av detta skäl
kunna anses lika lämpliga. Om banksammanslagningar kunna anses betydelsefulla
och förmånliga som en utvecklingsfaktor, så är detta fallet endast
till eu viss grad. Var gränsen bör sättas under varje utvecklingsskede och
om denna för tillfället bör anses vara nådd i vårt land, är icke lätt att
bedöma. Under alla omständigheter anser sig dock kommittén kunna uttala,
att ett okontrollerat fortskridande som hittills på banksammanslagningarnas
väg synes vara ägnat att ingiva betänkligheter.

Det är kommitténs uppfattning, att de banksammanslagningar, som
hittills ägt rum, ofta nog planlagts och genomförts efter väl ensidiga
synpunkter. Vid desamma har som regel i allt för hög grad hänsyn
tagits endast till den övertagande bankens och de säljande aktieägarnas
ekonomiska intressen. Vid bedömandet av sammanslagningarna har däremot
vanligen icke lämnats något utrymme för de synpunkter från
det allmännas sida, som kunnat göras och ej sällan gjorts gällande beträffande
den övertagande bankens utvidgning eller upphörandet av den
övertagna bankens verksamhet. Den förra har i allmänhet endast till sig

anslutit den senare för att vidga sitt verksam hetsområde och hastigt kunna
öka omfattningen av sina bankmedel genom att komma i besittning av
en sedan lång tid tillbaka upparbetad inlåningsverksamhet eller för att
förvärva eu god affärsklientel. Därvid har den övertagande banken som
regel funnit med sin fördel förenligt att erbjuda ett högre pris för den
övertagna bankens aktier, än som motsvarats av deras marknadsvärde vid
tidpunkten för sammanslagningen. Ej sällan har detta pris genom konkurrens
mellan dera köpande banker uppdrivits till eu höjd, som för den
övertagande banken knappast synts försvarligt. För den övertagna bankens
aktieägare har ett så högt pris för deras aktier inneburit eu lockelse, som
från deras sida blivit av avgörande betydelse för sammanslagningens genomförande.
I vissa fall har eu större eller mindre rubbning i den övertagna
bankens ekonomiska förhållanden eller trycket av en befarad eller tillkommen
konkurrens medverkat till sammanslagningen. Någon gång hava rent
personliga motiv givit uppslaget till eu sammanslagning. Emellertid torde
man kunna säga, att banksammanslagningarna hittills som regel framkallats
av utvidgningstendenser från den övertagande och aktieägareintressen från
den övertagna bankens sida.

Kommittén anser, att anläggandet av uteslutande sådana motiv för banksammanslagningar,
som hittills gjort sig gällande, icke kan vara gagneligt
för den svenska bankverksamhetens sunda utveckling och icke heller är förenligt
med andemeningen i den lagstiftning, på vars grundval denna verksamhet
nått sin hittillsvarande utveckling. Så viktiga allmänna intressen
äro förbundna med det svenska bankväsendets organisation, att mera ingripande
förändringar i detsamma icke böra få undandragas inflytande av
allmänna synpunkter. Bankrörelsen i Sverige har alltid varit underkastad särskild
lagstiftning och kontroll. Jämlikt 1911 års banklag, som upptagit
och utvidgat eu bestämmelse i kungörelsen angående enskilda banker den 9
januari 1846, kräves för bildande av bank Kungl. Maj:ts prövning, huruvida
den planerade banken kan anses nyttig för det allmänna. Samma
synpunkt bör kunna göras gällande, då fråga uppstår om upphörande av
banks verksamhet. Enligt kommitténs åsikt bör sålunda Kungl. Maj.t
tilläggas rätt att pröva, huruvida en ifrågasatt banksammanslagning bör
komma till stånd.

Genom de på kommitténs förslag år 1918 genomförda ändringar i banklagen
skall tillstånd att driva bankrörelse å ort, där bank förut icke haft kontor,
jämväl prövas av Kungl. Maj:t ur allmänna synpunkter. Tillämpningen
av detta lagstadgande kan i vissa fall redan nu medföra att för genom -

12

förande av banksammanslagning indirekt erfordras Kung! Maj:ts medgivande,
något som jämväl är förhållandet, när för sammanslagning erfordras ökning
av den övertagande bankens maximikapital. Då ifrågavarande bestämmelser
emellertid icke tillkommit för att reglera förhållandena vid banksammanslagningar
och då desammas räckvidd, som ovan nämnts, endast i vissa fall
skulle komma att utöva inflytande vid sådana, synes det kommittén påkallat,
att särskilda bestämmelser om eu sådan prövningsrätt införas i banklagen.

hn sådan föreskrift får framför allt sin betydelse därigenom, att
den bereder möjlighet till förhindrande av bankväsendets utveckling i en
för det allmänna och näringslivet skadlig riktning. Den ledande synpunkten
vid prövning av ifrågasatta banksammanslagningar bör därför vara, att
endast sådana sammanslagningar skola medgivas, vilka icke kunna befaras
medföra större olägenheter för staten, näringslivet eller allmänheten, än
den nytta, som måste anses följa med desamma. Sådana olägenheter kunna
uppstå genom försvårandet eller förminskandet av kreditmöjligheterna för de
näringsgrenar och näringsföretag, vilka för tillfredsställandet av sina kreditbehov
varit hänvisade till de respektive bankerna, genom försämrandet av
allmänhetens bekvämligheter i fråga om bankförbindelserna eller genom
befordrandet av allenaherravälde över penning- och kreditväsendet inom mer
eller mindre vidsträckta områden.

Med avseende härpå torde sammanslagning mellan två mycket stora
banker vara särskilt ägnad att ingiva betänkligheter.

Kommittén anser, att de banktyper, som nu finnas i Sverige, var för
sig äga sitt berättigande och att det är angeläget att tillse, att det svenska
bankväsendet under sin vidare utveckling så vitt möjligt bibehålies vid ett
väl balanserat system av dylika olika banktyper. Det måste anses viktigt,
att även de mellanstora och småbankerna få tillräckligt utrymme för sin
utveckling och att denna icke på ett oberättigat sätt försvåras eller avstänges
genom de större bankernas övermakt. Konkurrensen på bankväsendets
område bör i möjligaste mån hållas öppen och åtgärder, som uppenbart syfta
till ett undertryckande av sund och samhällsnyttig konkurrens, förhindras.

Dessa omständigheter synas kommittén förtjäna särskilt beaktande vid
fusion mellan en större bank och en sådan provins- eller lokalbank, som
själv äger eu god ställning och av gammalt ägt och alltjämt äger intima
förbindelser med näringslivet inom sitt historiska verksamhetsområde samt
tillräckliga förutsättningar att kunna tillgodose kreditbehovet.

I åtskilliga fall har på en bankfusion av här antydd art mer eller
mindre omedelbart följt bildandet av eu njT provins- eller lokalbank. En
dylik konsekvens av en företagen fusion kan i allmänhet anses såsom

mindre lycklig. Ett verkligt behov av eu lokalbauk tillgodoses säkerligen
bättre genom upprätthållandet av ett självständigt äldre bankinstitnt med
dess soliditet och traditioner än genom nybildning av eu ortsbank, vars
framgång måste försvåras av den övertagna bankens fortbestånd som avdelning
inom den större övertagande banken, på samma gång som tusionens
avsedda fördelar delvis förringas och oförutsedda olägenheter stundom uppkomma.
Erfarenheter av sådant slag torde giva vid handen, att eu ifrågasatt
sammanslagning av eu större bank och eu mindre ortsbank bör prövas
jämväl med beaktande av näringslivets behov och av allmänhetens önskningar
inom de bygder, dill- den mindre banken företrädesvis bedrivit sin
verksamhet. Har efter sådan prövning sammanslagning medgivits, bör å
andra sidan oktroj icke beviljas för bildandet av en ny ortsbank av samma
slag inom den övertagna bankens naturliga område, förrän förändrade förhållanden
eller nya behov gjort nyttan för det allmänna av en sådan nybildning
uppenbar.

Att söka uppställa vissa närmare grunder, efter vilka Kungl. Maj:ts
prövning av banksammanslagningsfrågor bör liga rum, låter sig knappast
göra. Varje särskild sådan fråga bör nämligen beredas en fristående
behandling, med iakttagande av alla de synpunkter, som från det allmännas
och bankverksamhetens sida kunna göras gällande beträffande
såväl den ena bankens utvidgning som den andras upphörande. För att
göra denna prövning så allsidig som möjligt torde man böra bereda målsmännen
för de intressen, som kunna vara berörda av ifrågavarande förändringar,
tillfälle att framlägga sina synpunkter. Sålunda böra, innan bankinspektionens
utlåtande avgives, som regel fullmäktige i riksbanken, Konungens
befallningskavande och vederbörande handelskammare lämnas tillfälle
att yttra sig. Sammanslagningsvillkoren böra givetvis offentliggöras, så att
vederbörande myndigheter och allmänheten erhålla kännedom om alla de
omständigheter och förhållanden, till vilka hänsyn böra tagas vid bedömandet
av sammanslagningens förutsättningar och motiv. Skälen för och emot
sammanslagningen böra omsorgsfullt vägas mot varandra vid bedömandet
av densammas lämplighet.

Het synes önskvärt, att tillfälle beredes vederbörande banker att på
ett så tidigt skede som möjligt få frågan angående en mellan bankstyrelserna
överenskommen sammanslagning prövad av Kungl. Maj:t. Att härför avvakta
ärendets behandling på respektive bolagsstämmor skulle ofta komma
att medföra eu mycket avsevärd tidsutdräkt och därmed förenade praktiska
olägenheter för bankverksamheten. l)å Kungl. Maj:ts prövning^givetvis

14

icke bör omfatta ett bedömande av, i vilken mån de ekonomiska villkoren
för sammanslagningen kunna anses tillfredsställande för respektive bankers
aktieägare, så synas de formella betänkligheter, som kunna göras gällande
beträffande tidpunkten för ett sådant ärendes prövning hos Kungi. Maj:t,
kunna tillmätas mindre vikt i jämförelse med de praktiska fördelar, som
en sådan tidigare prövning otvivelaktigt i många fall skulle komma att medföra
för vederbörande banker.

De syften, som avses med en banksammanslagning,kunna även, åtminstone
i viss utsträckning, nås genom bauks förvärv av aktiemajoriteten i
annan bank. Ett dylikt tillvägagångssätt är ej sällsynt i andra länder,
särskilt i Tyskland, där det underlättas därigenom, att eu bank stundom
utövar rösträtt för hos banken belånade aktier i annan bank. Exempel å
dylikt förvärv hava, som förut nämnts, även förekommit hos oss. För att
tillförsäkra Kungl. Maj:t åsyftat inflytande på bankkoncentrationen synes
det kommittén erforderligt, att förbud stadgas för bank att — förutom i
sådant fall, som omnämnes i § 46 banklagen — utan Kungl. Maj:ts medgivande
förvärva eller besitta aktier i annan bank. En sådan ändring i
banklagen synes även utan olägenhet för bankerna kunna genomföras.

T de fall, då Kungl. Maj:t har att pröva ansökning om förändring i
banks bolagsordning beträffande storleken av dess kapital, böra även de
synpunkter, soin ovan berörts, i tillämpliga delar komma under beaktande.

Kommittén får, på grund av vad ovan anförts, i underdånighet hemställa,
att det täcktes Eders Kungl. .Maj:t föreslå riksdagen att genom ändringar
och tillägg i banklagen föreskriva,

1) att bankbolag icke må övertaga annan banks rörelse med
mindre Kungl. Maj:t lämnar tillstånd därtill;

2) att bank — förutom i sådant fall, som omnämnes i § 46
banklagen — ej må utan Kungl. Maj:ts medgivande förvärva eller
besitta lotter eller aktier i anuan inhemsk bank.

Kommittén anser, att den lagstiftning, som kan komma att beslutas,
bör bli tillämplig även på de banksammanslaguingar, angående vilka vid
tiden för lagens ikraftträdande preliminära avtal träffats, men definitiva
beslut ännu icke fattats.

15

Herrar Bernsten», Josephson, Lindmark och Philipson hava varit förhindrade
att deltaga vid slutbehandlingen av detta ärende.

Stockholm den 29 november 1918.

Underdånigst

ADOLF AF JOCHNICK.

Carl Ahlström.
Gustav Cassel.

F. v. Krusenstjerna.
Emil Sommarin.

Tor Berggult.
11. Ek halm.
Tick. Lindgren.
Malte Sommelius.
Anders Örne.

Helge Bäckström.
Gustaf Kubb.

O. Bydbeck.
Hare. Wallenberg.

Bilaga.

STORDRIFTENS UTVECKLING INOM DET
SVENSKA BANKVÄSENDET.

(Denna redogörelse avser tiden från utgången av 1903 till mitten av 1918 och
har icke kunnat ta hänsyn till senare företeelser).

Tiden efter 1903, då de enskilda bankernas sedelutgivningsrätt upphörde,
betecknar för det privata bankväsendet i Sverige en stark utveckling. Graden
av denna utveckling karaktäriseras kanske säkrast av tillväxten av det kapital,
som förvaltats av bankerna. I huvudsak består detta kapital dels av bankernas
egna fonder, dels av bankernas inlåning från allmänheten. Summan
av dessa båda poster skall i det följande betecknas som bankmedel. I nedanstående
tabell angives för vart och ett av åren 1903—1918 privatbankernas
sammanlagda fonder enligt bankrapporten för den 31 december, privatbankernas
inlåning från allmänheten för samma dag samt under rubriken bankmedel
summan av dessa båda poster. Siffrorna för 1918 hänföra sig till den
29 juni. (Alla siffror i miljoner kronor.)

Privatbankerna vid utgången av åren 1903—1918.

Årtal	Fonder	Inlåning	Bankmedel	Årtal	Fonder	Inlåning	Bankmedel
1903	304	915	1,219	1911	605	1,516	2,121
1904	351	957	1,308	1912	630	1,602	2,232
1905	388	1,042	1,429	1913	653	1,692	2,345
1906	493	1,174	1,667	1914	657	1,794	2,451
1907	534	1,314	1,847	1915	671	1,998	2,669
1908	553	1,395	1,948	1916	717	2,497	3,215
1909	560	1,414	1,975	1917	936	3,221	4,157
1910	585	1,465	2,050	1918	1,026	4,006	5,032

För att göra sig en riktig bild av den utveckling, som här försiggått, måste
man skilja mellan perioden 1903—1913 och den följande perioden till mitten av
1918. Under den sistnämnda perioden vållar inflationen av valutan, som intill
slutet av år 1917 torde hava uppgått till nära 250 och vid mitten av 1918 till
drygt 290 (i förhållande till 100 före kriget), en stark förhöjning av de
flesta i penningvärden uttryckta siffror. Stegringen av bankmedlen under

2

denna period ger därför icke något uttryck för den verkliga utvecklingen
under densamma. Under perioden 1903—1913 utgör emellertid tillväxten av
bankmedlen 1,125 null. kronor eller i procent av 1903 års siffra 92,2 procent.
Tillväxten av fonderna utgjorde under samma period 348 mill. kronor eller i
procent av 1903 års siffra 114,3 procent. Tillväxten av inlåningen utgjorde
777 mill. kronor eller i procent av 1903 års siffra 84,9 procent. Inlåningen
har alltså vuxit långsammare än bankernas egna fonder.

Undersöker man tillväxten under perioden något närmare, faller genast
i ögonen, att tillväxten varit mycket starkare under den första femårsperioden
än under den senare. Bankmedlen växte nämligen under femårsperioden 1903
—1908 med 729 mill. kronor eller i procent av siffran för 1903 med 59,7 procent.
Samtidigt växte fonderna med 249 mill. kronor eller 81,8 procent och
inlåningen med 480 mill. kronor eller 52,4 procent. Under den nästföljande
femårsperioden från 1908—1913 voro motsvarande stegringssiffror för bankmedlen
397 mill. kronor eller 20,4 procent av siffran för 1908, för fonderna

99.3 mill. kronor eller 17,9 procent och för inlåningen 297 mill. kronor eller

21.3 procent. Under den första femårsperioden har alltså tillväxten icke blott
relativt, utan även absolut varit betydligt starkare än under den senare.

Vill man få en föreställning om vad denna tillväxt egentligen betyder, har
man att jämföra den med andra för den nationella hushållningen viktiga tillväxtsiffror
under samma tid. Närmast till hands ligger då att göra en jämförelse
med ökningen av riksbankens sedelcirkulation under motsvarande tid.
Riksbankens sedelcirkulation utgjorde vid utgången av åren 1903, 1908, 1913
och 1917 resp. 165,8 mill. kronor, 201,5 mill. kronor, 234,5 mill. kronor och
572,7 mill. kronor. Stegringen från 1903—1908 har alltså utgjort 21,5 %,
från 1908—1913 16,4 %, från 1903—1913 41.4 % och från 1913—1917
144,2 %.

Stegringen av de privata bankernas medel har under perioden 1903—1908
vida överträffat denna ökning av riksbankens sedelcirkulation, då den som
nämnt uppgick till 59,7 %. Ifrågavarande period har tydligen varit en tid av
stark utveckling för vårt bankväsen, som medfört en vittgående ombildning av
betalnings- och kassahållningsvanorna, varvid stegringen av riksbankens sedelcirkulation
kunnat hållas betydligt lägre än den stegring, som i verkligheten
utmärkt landets näringsliv. Omkring 1908 är denna utveckling tydligen
i huvudsak fullbordad. Stegringen av bankmedlen under den följande femårsperioden
är endast 20,4 % och överträffar alltså icke mycket den samtida
ökningen av sedelcirkulationen 16,4 %. Efter 1913 behärskas utvecklingen
av riksbankens sedelcirkulation av inflationen och uttrycker alltså icke på
något sätt ett verkligt ekonomiskt framåtskridande. Medan sedelcirkulatio -

3

nen ökats med 144,2 %, ökas privatbankernas medel endast med 77,0 %. Därvid
utgör fondernas ökning endast 43,4 %, medan inlåningen vuxit med 00,4
%. 1 den sistnämnda ökningen hava giroräkningarnas ökning den största

andel. Inflationen verkar tydligen sä att de egentliga betalningsmedlen omedelbart
ökas ungefär i det tempo, som inflationen anger. De fastare insättningarna
och bankernas fonder följa relativt långsammare efter. Blir det
förändrade penningvärde, som inflationen åstadkommit, bestående, så måste
bankmedlen i allmänhet väntas komma att växa i förhållande till det förändrade
penningvärdet.

Stegringen av den bevillningstaxerade inkomsten har, såsom framgår av
nedanstående tablå, under perioden 1903—1908 utgjort 44,7 %, under perioden
1908—1913 39,0 %, under hela perioden 1903—1913 97,0 %. Sistnämndasiffra
överstiger endast obetydligt den motsvarande ökningen av bankmedlen
92,2 %. Det torde därför kunna sägas, att bankernas utveckling under denna
tid i stort sett motsvarat den verkliga ekonomiska utvecklingen. Emellertid
framgår också av denna jämförelse att bankväsendets utveckling, såsom nyss
framhölls, under den första femårsperioden varit betydligt starkare än den
reala utvecklingen av näringslivet. Under den senare femårsperioden har
snarare motsatsen varit fallet. (Den bevillningstaxerade inkomsten är här
beräknad efter resultatet av nästföljande års taxering).

Sveriges utrikeshandel, alltså totalvärdet av landets import och export,
har under perioden 1903—1908 stigit med allenast 11,2 %, under perioden
1908—1913 med 54,6 % och under hela perioden 1903—1913 med 71,3 %. Totalstegringen
under tioårsperioden är, som man finner, avsevärt mindre än
bankmedlens stegring, men fördelar sig mycket ojämnt på de båda femårsperioderna.

Söka vi slutligen en måttstock för landets ekonomiska utveckling, som är
oberoende av penningvärdet, så kunna vi finna en sådan i järnvägstrafikens
omfattning, Antalet personkilometer steg under perioden 1903—1913 med
89,1 %, antalet tonkilometer med 89,2 %. Båda dessa tal överensstämma, som
man finner, mycket nära med den samtida utvecklingen av bankmedlen.

I nedanstående tabell äro sammanförda de absoluta tal (i null. kronor,
resp. null. andra enheter) och stegringsprocenter, som ligga till grund för nu
gjorda jämförelser. Ett närmare betraktande av dessa siffror torde göra klart
att det icke kan vara tal om att privatbankerna under denna period haft en i
förhållande till landets näringsliv i övrigt oproportionerligt stark utveckling,
en utveckling, som på något sätt kunde ge anledning till den farhågan, att
bankernas växande kapitalmakt skulle tillåta dem att i växande grad behärska
näringslivet.

4

	Absoluta tal	Stegring i %
	1903	1908	1913	1917	1903/08	1908/13	1903/13	1913/17
Privatbankerna: Fonder ......	304	553	653	936	81,8	17,9	114,4	43,+
Inlåning......	915	1,395	1,692	3,221	52,+	21,3	84,9	90,+
Bankmedel	1,219	1,948	2,345	4,157	59,7	20,+	92,2	77,o
Riksbankens sedelcirkulation ..	166	201	234	573	21,5	16,+	41,+	144,2
Bevillningstaxerad inkomst. ..	895	1,268	1,763		41,7	39,0	97,o
Utlandshandel...............	,971	1,080	1,664		11,2	54,«	71,3
Järnvägarna: Personkm.......	978	1,443	1,849		47,5	28,i	89,i
Tonkm.........	1,672	2,139	3,164		27,9	48,o	89,2

Det har från sistnämnda synpunkt ävenledes ett stort intresse att gorå
jämförelser mellan privatbankernas utveckling och utvecklingen av andra privata
företag, som äro organiserade i aktiebolagsformen. Enligt den av byråchefen
Flodström upprättade statistiken över de svenska aktiebolagens ekonomiska
förhållanden *) kan man beräkna, vilken procentsats bankerna representera
i förhållande till samtliga aktiebolag (såvitt de kommit med i statistiken)
såväl med hänsyn till antal som med hänsyn till det vid årets början
inbetalda aktie- eller lottkapitalet. Statistiken, som omfattar åren 1906—1908,
gestaltar sig på följande sätt.

		1906		1907		1908
	Antal	Kapital i 1,000 kr.	Antal	Kapital i 1,000 kr.	Antal	Kapital i 1,000 kr.
Samtliga bankbolag............ Samtliga aktiebolag och bank-	71	281,313	79	328,377	82	342,967
bolag ......................	4,106	1,644,450	4,542	1,790,987	4,937	2,150,710
Bankerna i % av samtliga ......	1,73	17,2	1,7+	18,3	1,61	16,o

I medeltal för de tre åren hava alltså bankernas aktie (lott-) kapital utgjort
omkring 17 % av samtliga bolags aktiekapital. Tyvärr föreligger icke för
senare år någon statistik, som är fullt jämförlig med denna.

De offentliggjorda taxeringsresultaten för åren 1909 och 1913, som alltså
avse driftsåren 1908 och 1912, giva oss en möjlighet att beräkna bankbolagens
kapital i förhållande till samtliga bolags kapital, därvid begreppet kapital
tages i taxeringsförordningens mening, alltså även omfattar reservfonderna.

'') Finansstatistiska utredningar utgivna genom Kungl. Finansdepartementet. IV.

Resultaten äro följande (i null. kronor):

Banker.......

Samtliga bolag
Kvot .........

1908 1912

523,5 577,3

2,170,2 2,760,5

24,1 % 20,9 %

Det bör observeras att i denna statistik endast äro medtagna sådana
bolag, som gått med vinst. Då detta väl så gott som undantagslöst är fallet
med bankerna, måste deras procentuella andelar visa högre siffror än enligt
den förutnämnda statistiken. Att döma av dessa taxeringssiffror bär emellertid
bankernas relativa betydelse bland svenska bolag relativt förminskats från
1908 till 1912.

Med den ekonomiska utvecklingen i Sverige har givetvis följt icke blott
en stegring av bankernas affärsverksamhet i dess helhet, utan även en mycket
stark tillväxt i de särskilda bankernas storlek. Antalet banker i Sverige utgjorde
vid mitten av 1870-talet, närmare bestämt vid ingången av 1876, 41.
Detta antal förblev under de följande åren tämligen konstant och utgjorde vid
ingången av 1890 likaledes 41. Under senare hälften av 1890-talet finner man
däremot en stark stegring av antalet banker, en stegring som sedan fortsättes
under det första årtiondet av det nya århundradet. År 1900 hade bankernas
antal nått siffran 64, år 1906 77, varefter maximum, om man alltjämt
räknar med siffrorna från årens början, uppnåddes 1909 med ett antal av 84.
Från denna tid inträder en nedgång i antalet banker, som 1915 är 68, 1916
66, 1917 59 och 1918 53. Med sistnämnda siffra är antalet banker nedbrägt
ungefärligen till 1897 års nivå (54 banker), men står ännu alltjämt betydligt
över det antal, som före 1890 var normalt.

Då summan av bankernas fonder under hela denna tid befunnit sig i stark
tillväxt, så betyder nedgången i antalet banker efter 1909 givetvis en stegring
i bankernas genomsnittliga fonder. Detta genomsnittstal steg från 6,7 null.
kronor år 1909 till 17,7 mill, kronor år 1918. Men även under den föregående
perioden med dess starka ökning av antalet banker hade detta medeltal varit
statt i ökning, t. ex. från 3,9 mill. kronor år 1900 till 6,7 mill. kronor år 1909.

Mer än dylika medeltal säger oss emellertid ett närmare studium av bankernas
storlek. Ännu 1898 hade ingen bank för summan av sina fonder uppnått
siffran 20 mill. kronor. Först år 1899 överskreds denna gräns av en bank.
Gränsen 30 mill. kronor överskreds först 1905, gränsen 50 mill. kronor först
1907 och gränsen 100 mill. kronor först 1917. (Allt enligt statistiken för
ingången av åren).

Hur bankerna under de olika åren fördela sig på olika storleksgrupper
framgår närmare av nedanstående tablå:

6

Bankbolagen fördelade efter summan egna fonder per ultimo december
enligt bankinspektionens årsberättelse.

Egna fonder	1904	1905	1906	1907	1908	1909	1910	1911	1912	1913 1914	1915	1916	1917
Under 1 mill.............	23	26	20	26	33	33	29	26	26	25	22	20	13	6
1 mill. under 3 mill.....	15	11	18	16	15	13	15	19	18	16	13	13	13	16
3 mill. under 5 mill.....	7	8	2	3	4	4	4	4	5	4	3	4	4	4
5 mill. under 10 mill.....	14	13	15	15	15	15	13	10	10	9	9	9	6	6
10 mill. under 15 mill.....	2	2	5	3	3	2	4	4	6	8	8	8	9	5
15 mill. under 20 mill.....	5	4	3	3	2	5	4	2	1	0	0	0	1	3
20 mill. under 30 mill.....	2	3	5	5	4	3	3	6	7	8	7	5	4	2
30 mill. under 50 mill.....	1	2	2	3	4	5	4	4	4	3	2	4	6	7
50 mill. och däröver......	0	0	1	1	1	i	1	1	1	2	3	3	3	4
Antal banker: Summa.. ..	69	69	71	75	81	81 77	76	78	75 67	66	59	53
1 mill. eller däröver......	46	43 51	49	48	48	48	50	52	50	45	46	46	47
under 10 mill...........	59	58	55	60	67	65	61	59	59	54	47	46	36	32
10 mill. eller däröver .. ..	10	u	16 | 15	14	16	16	17	19	21	20	20	23	21

Man finner härav, att antalet banker med fonder under 1 mill. kronor nedgått
från 33 vid utgången av 1909 till 6 vid utgången av 1917. Denna utomordentligt
starka nedgång är den huvudsakliga förklaringen till den nedgång
i hela antalet banker, som vi förut konstaterat. Antalet banker med sammanlagda
fonder på 1 mill. kronor eller däröver har under perioden varit anmärkningsvärt
konstant. Det utgjorde 46 år 1904, 48 år 1909 och 47 år 1917.
Emellertid hade detta antal år 1912 stegrats till 52, efter vilken tid således en
viss nedgång ägt rum. Av särskilt intresse är att följa antalet banker med
fonder på 10 mill. kronor eller däröver. Detta antal utgjorde 1904 endast 10,
men har sedan dess befunnit sig i så gott som oavbruten stegring. Vid utgången
av 1914 hade det fördubblats, uppgick alltså till 20. Vid ungefär samma
siffra stod antalet vid slutet av år 1917. Den sammanslagning av banker, som
ägt rum i Sverige, har alltså icke medfört någon minskning av de större bankernas
antal, utan tvärtom har detta antal befunnit sig i en stark stegring. I
detta avseende har alltså banksammanslagningen i Sverige tillsvidare icke inneburit
något undertryckande av konkurrensen de större bankerna emellan.

De särskilda bankernas tillväxt har naturligtvis i viss omfattning ägt rum
på det sätt att bankernas fonder ökats genom nyteckningar eller avsättning
av vinstmedel. I mycket stor utsträckning innebär emellertid tillväxten en
sammanslagning av olika banker. Denna rörelse bar fortgått under hela
perioden 1904—1918, men har särskilt på sista tiden tagit ett anmärknings -

7

viirt omfång. Banksammanslagningen liar flock icke medfört (ien koncentration
inom bankverksamheten, som man skulle tänka. Vid sidan av banksam
manslagningen går nämligen eu annan rörelse, som verkar i motsatt riktning,
nämligen bildandet av nya banker. Så bildades under perioden 1904—1917
icke mindre än 45 nya banker, medan samtidigt 60 försvunno. Omsättningen
är alltså på detta område mycket livlig. Den starka nybildningen av banker
iir i och för sig ett tydligt tecken på, att det icke lyckas bankerna att genom
uppsugning av andra banker utestänga konkurrens.

För att närmare studera banksammanslagningens innebörd måste man
följa de särskilda sammanslagningarna. Här skall därför upptagas en förteckning
över samtliga banksammanslagningar fr. o. in. 1903 t. o. m. första
halvåret 1918.

Banksammanslagningar 1903—1918.

År	Övertagande bank	Övertagen bank
1903	Härnösands Enskilda Bank	Norrbottens Enskilda Bank
	Aktiebolaget Göteborgs Handelsbank	Svenljunga Folkbank
1904	Skånes Enskilda Bank	Aktiebolaget Göteborgs Köpmansbank
	Borås Enskilda Bank	Norra Kinds Folkbank
	Aktiebolaget Göteborgs Handelsbank	Unnaryds Sparbank
1905	Härnösands Enskilda Bank	Aktiebolaget Örebro Handelsbank
	Aktiebolaget Göteborgs Bank	Hallands Enskilda Bank
	D:o	Bohusläns Enskilda Bank
	Aktiebolaget Wästerviks Handelsbank	Aspelands Besparingsbank
	Sydsvenska Kreditaktiebolaget	Lysinge Härads Sparkassa o. Kreditbolag
1900	Aktiebolaget Göteborgs Handelsbank	Aktiebolaget Jönköpings Handelsbank
	Sydsvenska Kredit Aktiebolaget	Hvetlanda Bankaktiebolag
	Aktiebolaget Stockholms Diskontobank	Gamleby Folkbank
	D:o	Aktiebolaget Vimmerby Folkbank
	Bankaktiebolaget Södra Sverige	Kalmar Enskilda Bank
	D:o	Aktiebolaget Oskarshamns Folkbank
1907	Skandinaviska Kreditaktiebolaget	Industri-Kredit-Aktiebolaget i Stockholm
	Bankaktiebolaget Södra Sverige	Gottlands Enskilda Bank
1903	Bankaktiebol. Stockholm—Övre Norrland	Aktiebolaget Dalarnes Bank
	Enskilda Banken i Vänersborg	Herrljunga Kreditbolag
1909	Aktiebolaget Jämtlands Folkbank	Aktiebolaget Ströms Folkbank
	Aktiebolaget Skånska^ Handelsbanken	Aktiebolaget Västerviks Handelsbank
1910	Skandinaviska Kreditaktiebolaget	Skånes Enskilda Bank
	Svdsvenska Kredit Aktiebolaget	Aktiebolaget Linköpings Bank
1911	Bankaktiebolaget Norra Sverige	Gävleborgs Enskilda Bank
	Värmlands Enskilda Bank	Kristinehamns Enskilda Bank
	Aktiebolaget Malmö Folkbank	Tranås Bankaktiebolag
1	Aktiebolaget Göteborgs Handelsbank	Halmstads Bankaktiebolag

8

År	Övertagande bank	Övertagen bank
i	Sundsvalls Enskilda Bank	Aktiebolaget Sollefteå Folkbank
1912	Aktiebolaget Skånska Handelsbanken	Aktiebolaget Stockholms Köpmannabank
1913	Upplands Enskilda Bank	Folkärna Folkbank
	Aktiebolaget Skånska Handelsbanken	Aktiebolaget Ängelholms Lantmannabank
1914	Aktiebolaget Mälareprovinsernas Bank	Aktiebolaget Föreningsbanken i Stockholm
	Aktiebolaget Stockholms Handelsbank	Bankaktiebolaget Norra Sverige
	Aktiebolaget Norrlandsbänken	Aktiebolaget Gävleborgs Handelsbank
	Sydsvenska Kredit Aktiebolaget	Aktiebolaget Filipstads Bank
	Sundsvalls Enskilda Bank	Aktiebolaget Ljusdals Folkbank
	Upplands Enskilda Bank	Aktiebolaget Avesta Folkbank
1915	Aktiebolaget Norrlandsbänken	Aktiebolaget Söderhamns Folkbank
	Aktiebolaget Sundsvalls Handelsbank	Aktiebolaget Hammerdals Folkbank
1916	Aktiebolaget Mälareprovinsernas Bank	Aktiebolaget Bergslagsbanken
	Aktiebolaget Stockholms Handelsbank	Aktiebolaget Jämtlands Kreditbank
	Aktiebolaget Sundsvalls Handelsbank	Aktiebolaget Bergsjö Folkbank
	Smålands Enskilda Bank	Aktiebolaget Varbergs Bank
	D:o	Mellersta Hallands Bankaktiebolag
	Borås Enskilda Bank	Aktiebolaget Herrijunga Lantmannabank
1917	Bankaktiebolaget Södra Sverige	Borås Enskilda Bank
	Aktiebolaget Mälareprovinsernas Bank	Hälsinglands Enskilda Bank
	Sundsvalls Enskilda Bank	Aktiebolaget Hudiksvalls Bank
	Aktiebolaget Göteborgs Bank	Aktiebolaget Stockholms Diskontobank
	D:o	Aktiebolaget Marks Bank
	Upplands Enskilda Bank	Aktiebolaget Sundsvalls Handelsbank
	Aktiebolaget Mälareprovinsernas Bank	Aktiebolaget Hallsbergs Folkbank
	Aktiebolaget Norrlandsbänken	Aktiebolaget Östersunds Diskontobank
	Aktiebolaget Stockholms Handelsbank	Aktiebolaget Norrlandsbänken
	D:o	Aktiebolaget Arbrå Folkbank
|	Aktiebolaget Sveriges Privata Centralbank	Aktiebolaget Nordiska Kreditbanken
	Skandinaviska Kreditaktiebolaget	Aktiebolaget Sveriges Privata Central!lank
	Aktiebolaget Industribanken	Aktiebolaget Malmö Folkbank
	D:o	Bankaktiebolaget Kullen
	Aktiebolaget Svenska Lantmännens Bank	Åkers och Selebo härads sparbank
	D.o	Aktiebolaget Blekinge Bank
	D:o	Aktiebolaget Halmstads Folkbank
	Skandinaviska Kreditaktiebolaget	Örebro Enskilda Bank
	Kopparbergs Enskilda Bank	Aktiebolaget Tjänstemannabanken
	Aktiebolaget Industribanken	Aktiebolaget Roslagens Folkbank
	Enskilda Banken i Vänersborg	Aktiebolaget Borås Folkbank
	D:o	Aktiebolaget Vara Bank
	D:o	Aktiebolaget Värmlands Folkbank
	Aktiebolaget Mälareprovinsernas Bank	Aktiebolaget Medelpads Lantmannabank 1

Anm. Rörande de
ininära avtal träffats.

fyra sistnämnda sammanslagningarna ha ännu så länge endast preli -

De förnämsta av de banker, som uppkommit genom dessa sammanslagningar,
utgöra alltså sammanslutningar av följande banker:

	Sammanslutning av följande banker:	Antal
Skandinaviska Kreditaktiebolaget	Skandinaviska Kreditaktiebolaget Industri-Kredit-Aktiebolaget Skånes Enskilda’Bank Aktiebolaget Göteborgs Köpmansbank Aktiebolaget Sveriges Privata Centralbank Aktiebolaget Nordiska Kreditbanken Örebro Enskilda Bank Hallsbergs Folkbank	8 Ht.
Aktieboi. Stockholms Handelsbank	Aktiebolaget Stockholms Handelsbank Bankaktiebolaget Norra Sverige (f. d. Härnösands Enskilda Bank) Norrbottens Enskilda Bank Aktiebolaget Örebro Handelsbank Gävleborgs Enskilda Bank Aktiebolaget Norrlandsbänken (f. d. Bankaktie-bolaget Stockholm—Övre Norrland) Aktiebolaget Dalarnes Bank Aktiebolaget Gävleborgs Handelsbank Aktiebolaget Söderhamns Folkbank Aktiebolaget Östersunds Diskontobank Aktiebolaget Jämtlands Kreditbank Aktiebolaget Arbrå Folkbank Fällingsbro Kreditkassa	13 st.
Aktiebolaget Göteborgs Bank	Aktiebolaget Göteborgs Bank Hallands Enskilda Bank Bohusläns Enskilda Bank Aktiebolaget Marks Bank Aktiebolaget Stockholms Diskontobank Gamleby Folkbank Aktiebolaget Vimmerby Folkbank	7 st.
Bankaktiebolaget Södra Sverige	Bankaktiebolaget Södra Sverige (f. d. Kristian-stads Enskilda Bank) Kalmar Enskilda Bank Gottlands Enskilda Bank Aktiebolaget Oskarshamns Folkbank Borås Enskilda Bank Norra Kinds Folkbank Aktiebolaget Herrljunga Landtmannabank	7 st.

10

	Sammanslutning av följande banker:	Antal
Aktiebolaget Mälareprovimernas Bank	Aktiebolaget Mälareprovinsernas Bank (f. d. Mä-lareprovinsernas Enskilda Bank) Aktiebolaget Föreningsbanken i Stockholm Aktiebolaget Bergslagsbanken Hälsinglands Enskilda Bank Aktiebolaget Hallsbergs Folkbank Aktiebolaget Medelpads Lantmannabank	f> st.

Huvudresultatet av dessa banksammanslagningar har varit en utbredning
av de större bankernas verksamhetsområde. Det har därvid uppkommit
storbanker, som sträcka sin verksamhet utöver större delen av landet, och vid
sidan av dem en råd banker av mellanstor lek, likaledes med stora verksamhetsområden,
i varje fall sträckande sig över liera provinser. Endast några
ia av de större bankerna hava hållit sig utanför denna geografiska utbredning.
Främst bland dem står Stockholms Enskilda Bank, som alltjämt begränsar
sin verksamhet till huvudstaden. Bland de mellanstora bankerna finnas
fyra, som i huvudsak förblivit provinsbanker, i den mening att de begränsat
sin verksamhet till sin egen provins. Den största av dem är Värmlands Enskilda
Bank. Till den gruppen höra vidare Östergötlands Enskilda Bank,
Skaraborgs Enskilda Bank och Kopparbergs Enskilda Bank. De båda sistnämnda
hava dock så tillvida gått utöver sina provinsgränser som de upprättat
kontor i huvudstaden.

Bland banker med mera utsträckta verksamhetsområden stå de båda
storbankerna Skandinaviska Kreditaktiebolaget och Stockholms Handelsbank
i främsta rummet. Det första bolaget sträcker redan sin verksamhet över
hela riket från övre Norrland till Skåne. Stockholms Handelsbank har hittills
nöjt sig med norra och mellersta Sverige, men har på allra sista tiden
vidtagit åtgärder för upprättandet av kontor även i Göteborg och Malmö.
Näst i ordningen efter dessa storbanker kommer Aktiebolaget Göteborgs Bank
med ett vidsträckt verksamhetsområde i södra och mellersta Sverige. Med
hänsyn till sin storlek och arten av sin verksamhet torde denna bank böra
räknas till samma kategori som de egentliga storbankerna.

Därefter komma icke mindre än tio stycken banker av mellanstorlek
med verksamhetsområden, som sträcka sig utöver flera provinser. Bland
dessa finnas två, som genom sin organisation och tendenserna i sin ledning
tydligen syfta till att sträcka sin verksamhet utöver hela landet. Dessa äro
de båda nybildade bankerna Aktiebolaget Industribanken samt Aktiebolaget
Svenska Lantmännens Bank.

Enligt denna indelning skulle alltså i Sverige i mitten av 1918 finnas fyra
storbanker, därav en lokalbank, och fjorton mellanbanker, varav fyra provinsbanker.
Till mellanbankerna bör dessutom med hänsyn till sin storlek
räknas Stockholms Intecknings Garanti Aktiebolag, ehuruväl denna bank
har en särskild karaktär. Man får då femton mellanbanker.

Vid utgången av 1917 ställde sig omslutning, fonder och inlåning för de
fyra storbankerna absolut och i jämförelse med samtliga banker på sätt
nedanstående tablå utvisar:

Storbankernas relativa betydelse.

(Utgången av 1917).

	Omslutning	Fonder	Inlåning
	mill. kr.	mill. kr.	mill. kr.
Skandinaviska Kredit A.-B.................	925,7	150,o	303,8
A.-B. Stockholms Handelsbank ............	788,i	139,9	464,9
Stockholms Enskilda Bank................	403,2	72,0	231,9
A.-B. Göteborgs Bank ....................	346,9	67,2	219,7
Storbankerna tillsammans ................	2,463,9	429,i	1,219,8
Samtliga 55 banker ...... ................	5,342,0	936,3	3,220,6
Storbankerna i % av samtliga..............	45,5	45,8	37,8

Med hänsyn till omslutning och fonder faller alltså en mycket stor andel
på storbankerna. Deras andel i bankernas inlåning från allmänheten är
däremot relativt mindre.

Någon monopolställning intaga storbankerna icke. Dels konkurrera de
med varandra och tävla i att utvidga sig såväl genom kapitalökningar och
anläggande av nya bankkontor som ock genom upptagande av mindre banker.
Hur livlig denna konkurrens alltjämt är synes redan av stegringen i omslutssiffrorna
för de två största bankerna från utgången av 1917 till mitten av
1918. För Skandinaviska Kreditaktiebolaget steg omslutssiffran under denna
tid från 925,7 till 988,4 mill. kronor, för Stockholms Handelsbank var den
motsvarande stegringen från 788,1 till 898,0 mill. kronor, i förra fallet alltså en
stegring på 62,7 mill. kronor, i senare fallet en stegring på 109,9 mill. kronor.

Gränsen mellan storbankerna och de större mellanbankerna är heller icke
skarp. För de fyra största mellanbankerna, som alltså kommo närmast efter
Göteborgs Bank, voro omslutssiffrorna vid utgången av 1917:

12

Bankaktiebolaget Södra Sverige .............. 295,5

Mälareprovinsernas Enskilda Bank .......... 274,8

Sydsvenska Kreditaktiebolaget ................ 244,3

Värmlands Enskilda Bank .................. 210,0

Summa 1,024,6

Avståndet mellan den minsta storbanken och de närmast följande mellanbankerna
är alltså tämligen obetydligt, och vilken som hälst av dessa mellanbanker
skulle genom sammanslutning med någon mindre bank uppnå eu
omslutning, som ställde den framför den minsta av storbankerna. Två av
de nämnda mellanbankerna överträffa tillsammans redan Stockholms Enskilda
Bank, de tre största tillsammans överträffa Stockholms Handelsbank och
alla fyra tillsammans även Skandinaviska Kreditaktiebolaget.

Även mellanbankerna sinsemellan består en mycket skarp konkurrens
under en hastig stegring av omslutssiffrorna. För ultimo juni 1918 voro omslutssiffrorna
för de fyra största mellanbankerna:

Bankaktiebolaget Södra Sverige .............. 313,9

Mälareprovinsernas Enskilda Bank .......... 317,3

Sydsvenska Kreditaktiebolaget ................ 294,1

Värmlands Enskilda Bank .................. 233,5

Summa 1,158,8

Stegringen är för samtliga banker mycket betydande och uppgår för de
fyra bankerna tillsammans till 134,2 mill. kronor eller 13,1 % av omslutningen
vid utgången av år 1917.

Den samtida stegringen för de fyra storbankerna har också varit betydande.
För dem äro omslutssiffrorna vid mitten av 1918 följande:

Skandinaviska Kredit A.-B................... 988,4

A.-B. Stockholms Handelsbank................ 898,0

Stockholms Enskilda Bank ....... 416,3

A.-B. Göteborgs Bank........................ 400,1

Summa 2,702,8

Stegringen i omslutssumman utgör alltså för första halvåret 1918 238 9
mill. kronor eller 9,77 % av siffran för ultimo 1917. Stegringen är alltså
relativt långsammare för storbankerna än för de fyra efterföljande mellanbankerna,
vilka alltså visa en fullt livskraftig utveckling vid sidan av storbankernas.

13

Det är härav tydligt att storbankerna utsättas för en effektiv konkurrens
av de större mellanbankerna och att genom sammanslagningar när som hälst
kunna bildas nya banker, som inträda i storbankernas led. Därutöver uppträda
också nybildade banker med storbanksprogram. Eu typisk sådan bildning
är Aktiebolaget Industribanken, som redan vid utgången av 1917 ägde
en omsättning på 127,0 null. kronor och vid mitten av 1918 hunnit stegra
denna siffra till 201,5 mill. kronor. Den sista tiden har också visat ett par
exempel på banker, som ämna sträcka sin verksamhet över hela riket, ehuruväl
de närmast vända sig till en särskild krets av näringsidkare och alltså
åtminstone till sitt program i viss mån äro att uppfatta som specialbanker.
Den första av dem är Aktiebolaget Svenska Lantmännens Bank, som vid
mitten av 1918 hunnit upp till en omslutning av 81,9 mill. kronor, samt Aktiebolaget
Köpmannabanken, närmast avsedd för minuthandelns behov, med eu
omslutning vid mitten av 1918 på 52,7 mill. kronor. Dylika banker kunna
tydligen, därest de lyckas realisera sitt program, tillfullo upptaga tävlan med
storbankerna på sitt särskilda verksamhetsområde.

Vill man bilda sig ett riktigt omdöme om den socialekonomiska betydelsen
av stordriftens tillväxt inom bankväsendet, så måste man se denna utveckling
i jämförelse med motsvarande utveckling inom övriga delar av näringslivet.
Då i Sverige så gott som all stordrift drives under aktiebolagsformen,
kan en sådan jämförelse göras genom en sammanställning av de större bankerna
å ena sidan och de övriga större aktiebolagen å andra sidan.

Enligt den ovannämnda aktiebolagsstatistiken för åren 1906—1908 funnos
år 1908 23 bolag med inbetalt aktie- eller lottkapital vid årets början av 10
mill. kronor eller därutöver. (Luossavara-Kirunavara aktiebolag är härvid
på grund av detta bolags särställning utelämnat). Av dessa 23 bolag voro 14
banker och 9 andra aktiebolag. Det sammanlagda kapitalet var 514,7 mill.
kronor, varav på bankerna kom en summa av 225,4 mill. kronor och på andra
bolag 289,3 mill. kronor. Bankernas andel i totalsumman utgjorde alltså
43,8 %.

För en motsvarande statistik föreligger nu intet officiellt material. Jag
har emellertid låtit sammanställa en möjligast fullständig förteckning över
samtliga svenska aktiebolag (med undantag av banker), vilkas aktiekapital
vid mitten av 1918 uppgick till 10 mill. kronor eller därutöver. Jag har därvid
medräknat alla kapitalökningar, som beslutits före utgången av juni 1918.
Materialet är hämtat ur finanspressen och är möjligen icke alldeles fullständigt,
kanske även behäftat med en eller annan oriktighet, men torde dock i stort
sett giva en riktig bild av läget. Det visar sig nu att antalet aktiebolag andra

14

än banker, med mer än 10 mill. kronors aktiekapital vuxit från den blygsamma
siffran 9 vid ingången av år 1908 till 77 vid mitten av 1918. Antalet
banker med en grundfond på 10 mill. kronor eller därutöver utgjorde enligt
bankstatistiken vid mitten av 1918 17 stycken, mot 14 vid ingången av 1908.
Stegringen är här alltså ganska obetydlig. Totalbeloppet av dessa bankers
grundfonder utgjorde 4/1,4 mill. kronor. Totalbeloppet för de övriga bolagens
aktiekapital hade stigit till 1,761,4 mill. kronor. Hela kapitalsumman
för banker och andra bolag var alltså 2,232,8 mill. kronor. Av denna summa
representerade bankernas kapital 21,1 %. Då motsvarande siffra för 1908
var 43,8 %, finner man, att bankkapitalets relativa betydelse högst väsentligt
gått tillbaka. Bankkapitalet har sedan 1908 vuxit med 109,3 %, medan det
övriga bolagskapitalet vuxit med 509 % •

Det har sitt intresse att särskilja de allra största bolagen, exempelvis de
vilkas kapital uppgår till 20 mill. kronor eller mer. Av sådana bolag funnos
1908 7 stycken, varav 4 banker och 3 andra bolag. Vid mitten av år 1918 steg
antalet bolag med kapital på 20 mill. kronor eller därutöver till 38, varav 11
banker och 27 andra bolag. Utvecklingen av stordriften visar sig alltså hava
varit ofantligt mycket starkare på andra verksamhetsområden än inom bankväsendet.
Kapitalsumman för de 4 banker, som 1908 hade ett kapital på 20
mill. kronor eller därutöver, uppgick till 95 mill. kronor. Motsvarande kapitalsumma
utgjorde vid mitten av 1918 385,3 mill. kronor. Stegringen av detta
bankkapital utgör alltså 306 %. Motsvarande kapitalsumma för andra bolag
utgjorde 1908 217,7 mill. kronor, vid mitten av 1918 ] ,068,9 mill. kronor. Stegringen
är här 391,8 %. Frånräknar man emellertid vid båda tidpunkterna
Svenska Sockerfabriksaktiebolaget, så är kapitalsumman 1908 endast 83,9 mill.
kronor, men vid mitten av 1918 933,9 mill. kronor. Stegringen är då 1,013 %.

Naturligtvis vore det vid sådana jämförelser av intresse att för företagens
ekonomiska betydelse välja en säkrare måttstock än deras aktiekapital. För
börsnoterade aktier kan man få en sådan måttstock i dessa aktiers totala börsvärde.
Med hjälp av en statistik häröver för juni 1914 och juni 1918, som
riksbankens statistiker kamrer Hultman benäget ställt till mitt förfogande, har
jag kunnat vinna vissa resultat, som något belysa den fråga, som här sysselsätter
oss. 1914 upptar listan 1 bank, vars aktier hade ett börsvärde på över
100 mill. kronor, samt 2 banker, för vilka börsvärdet låg mellan 50 och 100
mill. kronor, alltså sammanlagt 3 banker med ett börsvärde över 50 mill. kronor.
Av andra bolag hade 1 ett börsvärde på över 100 mill. kronor, 4 ett börsvärde
på mellan 50 och 100 mill. kronor och således 5 ett börsvärde på över
50 mill. kronor. Det totala börsvärdet för de 3 bankerna var 243,3 mill. kronor,
medan det totala börsvärdet för de 5 andra bolagen var 913,1 mill. kronor. Av

sistnämnda summa kom dock ensamt på Grängesbergsbolaget 599,7 null.
kronor och alltså på de fyra övriga bolagen endast 913.4 null. kronor. År
1918 ställde sig motsvarande siffror på följande sätt: 3 banker både ett börsvärde
på över 100 null. kronor, 4 ett börsvärde mellan 50 och 400 null. kronor,
alltså 7 ett börsvärde över 50 null. kronor. Av andra bolag funnos 7 med ett
börsvärde över 100 null. kronor, 10 med ett börsvärde mellan 50 och 100 mill.
kronor och alltså 17 med ett börsvärde över 50 mill. kronor. Antalet pa listan
upptagna banker med ett börsvärde över 50 mill. kronor har alltså vuxit från
3 till 7, medan antalet andra bolag med dylikt börsvärde vuxit från 5 till 17.
Det totala börsvärdet för de 7 banker, som 1918 kommo över 50-millionersgränsen,
utgjorde 831,5 mill. kronor. Det totala börsvärdet för de 17 andra bolag,
som vid samma tidpunkt kommo över 50-millionersgränsen, utgjorde 2.918,7
mill. kronor. Av denna summa kom ett belopp av 604.9 mill. kronor på Grängesbergsbolaget
och alltså på övriga bolag 1.613.8 mill. kronor. Stegringen
sedan 1914 är för bankerna 242 % och för andra bolag 143 %. Frånräknas
emellertid Grängesbergsbolaget, blir stegringen för andra bolag 415 % .

Det synes av dessa siffror framgå att utvecklingen av stordriften inom
bankväsendet, så stark den än varit, dock icke nått den styrka, som motsvarande
utveckling inom andra näringsgrenar. Detta gäller särskilt också
ifråga om bankväsendets mycket uppmärksammade utveckling under krigsåren.

Tillväxten av det egna kapitalet är emellertid knappast i och för sig tillräcklig
för att karaktärisera stordriftens utveckling inom bankväsendet. En
dylik utveckling kan nämligen också äga rum allenast genom en ökning av
insatta medel. På denna väg bar utvecklingen till stordrift till väsentlig del
försiggått i England, där de insatta medlen vuxit ojämförligt hastigare än fonderna
och förhållandet mellan egna och insatta medel sålunda oavbrutet försämrats.
Hur förhåller det sig i detta avseende med det svenska bankväsendet?
För perioden 1903—1908 är ovan (sid. 2) visat att inlåningen vuxit väsentligt
långsammare än bankernas egna fonder, i det tillväxtsiffrorna voro
resp. 52.4 % och 81.8 %. För den följande femårsperioden är däremot tillväxten
i inlåning något, ehuru obetydligt övervägande, 21.3 % mot 17,9 %.
Från slutet av 1913 till mitten av 1918 bar tillväxten av de insatta medlen
(enligt siffrorna i tabellen sid. 1) vuxit med 137 %, medan fonderna vuxit med
57 %. Övervikten för tillväxten i de insatta medlen är nu betydlig. Detta
bär medfört, att, medan fondmedlen under perioden multiplicerats med siffran
1.57, »bankmedlen» multiplicerats med siffran 2.15. Fondmedlens tillväxtkvot
bör alltså höjas med 37 % för att man skall få den siffra, som anger
bankmedlens tillväxt. För hela perioden från slutet av 1908 till mitten av

1918 äro tillväxtkvoterna för fondmedlen 1,85 och för bankmedlen 2,58, vadan
alltså den senare är 39,5 % större än den förra.

Det torde av dessa siffror vara tydligt att, om man ville bedöma stordriftens
utveckling inom bankväsendet efter tillväxten av hela det kapital, som
bankerna arbeta med, denna utveckling visserligen skulle framstå något kraftigare,
än den i ovanstående sammanställningar gör, men att det väsentliga
resultatet av jämförelsen med övriga aktiebolags utveckling ändå icke skulle
rubbas.

Det vore givetvis också av betydelse att kunna jämföra utvecklingen av
stordriften inom det svenska bankväsendet med motsvarande utveckling i andra
länder. Förhållandena äro emellertid så olikartade och bankstatistiken i
andra länder ofta nog så ofullständig, att en direkt jämförelse med statistiska
siffror knappast låter sig genomföras. Här skall därför endast några få
data till belysande av saken givas.

För Tyskland finnes en sammanställning av de banker, som offentliggöra
balansräkningar enligt med riksbanken överenskommet schema. Sådana banker
funnos vid utgången av 1916 till ett antal av 79. I detta antal ingår dock
eu mängd småbanker. Antalet banker med mer än 10 mill. mark inbetalt kapital
uppgick endast till 35. Antalet banker med ett kapital på mer än 10 mill.
kronor (räknat efter markkursen vid slutet av 1916) uppgick till 25. Över
50 mill. marks kapital kommo 16 banker. I betraktande av den decentralisation,
som på andra områden utmärker Tyskland, är det tyska bankväsendet i
mycket hög grad koncentrerat i Berlin. Man brukar räkna med åtta berlinska
storbanker, men bland dem intaga de fyra största den ojämförligt främsta
platsen. Dessa äro: Deutsche Bank, Disconto Gesellschaft, Dresdner Bank
och Darmstädter Bank. Deutsche Bank hade vid slutet av 1917 ett aktiekapital
på 275 mill. mark, reserver på 225 mill. mark, alltså egna fonder på
500 mill. mark, samt en inlåning på 3,503 mill. mark. För Disconto Gesellschaft
uppgingo de egna fonderna vid samma tidpunkt till 444 mill. mark.
Främmande medel och antalet filialer (depositionskassor oberäknade) ställde
sig för de fyra nämnda storbankerna vid slutet av 1917 på följande sätt:

Deutsche Bank ...........	...... 5.669	mill.	M.	102
Disconto Gesellschaft ......	...... 3,631	»	»	72
Dresdner Bank ............	...... 2,948	»	»	91
Darmstädter Bank ........	...... 1,436	»	y>	73

Storbankernas betydelse är emellertid i verkligheten vida större, än dessa
siffror ge vid handen. I Tyskland är det nämligen rätt vanligt att de större
bankerna intressera sig i mindre banker genom innehav av större eller mindre

17

aktieposter. Pa detta sätt bildas bankgrupper av mycket stor omfattning. Den
bankgrupp, som representeras av Deutsche Bank, hade vid slutet av 1917
främmande medel till ett belopp av 8,217 null. mark. Motsvarande siffra för
Diseonto Gesellschafts bankgrupp uppgick till 5,858 null. mark. DeutscheBank-gruppen
förfogade vid slutet av 1917 över egna fonder på 1,050
null. mark.

Antalet filialer var för Deutsche Bank och Disconto-Gesellschaft länge
mycket begränsat, men har på sista åren hastigt ökats, därigenom att betydande
landsortsbanker med stora filialnät upptagits. Dresdner Bank och
Darmstädter Bank ha redan tidigare förskaffat sig filialer, men fortsätta att
utveckla sina filialnät genom införlivandet av den ena landsortsbanken efter
den andra. Även åtskilliga landsortsbanker, särskilt Miinchener banker, ha
upprättat stora filialer.

Den ständiga ökningen av storbankernas egna kapital, det fortsatta förvärvet
av kontrollerande inflytande i landsortsbanker, ävensom den starka
utbredningen av filialnätet samverka till eu utomordentligt stark utveckling av
stordriften inom det tyska bankväsendet och särskilt till stärkande av de ledande
beriinerbankernas kapitalstyrka och inllytande.

Ännu starkare har sammanslutningsrörelsen inom bankväsendet varit i
England. År 1890 funnos i England med Wales 104 aktiebanker. Detta antal
har sedermera oavbrutet nedgått, så att vid utgången av 1917 endast återstodo
34 aktiebanker. Antalet avdelningskontor har samtidigt stigit från 2,203
till 6,004. Ökningen av aktiebankernas egna fonder har däremot varit mycket
långsam. Medan de egna fonderna år 1890 uppgingo till 67,8 null. pund,
hade de intill utgången av 1917 endast stigit till 84,5 null. pund. Denna utveckling
står icke i något förhållande till den samtida ökningen av depositionerna.
Dessa hava nämligen under den nämnda perioden stigit från 368,7 mill. pund
till 1,365,3 mill. pund. Till följd av denna utveckling har de egna fondernas förhållande
till förbindelserna nedgått på ett ganska betänkligt sätt, nämligen från
14,5 °/o 1890 till 5,5 % 1917. Skulden för denna ogynnsamma utveckling anses
åtminstone delvis falla på de ständiga banksammanslagningarna, som icke tillfört
bankerna egna fonder i samma proportion, som de ökat förbindelserna.

Av de 34 aktiebankerna, som ännu bestodo vid utgången av 1917, hade
endast 18 ett kapital på 1 mill. pund eller därutöver. Detta för ett så stort land
uppenbarligen starkt begränsade antal banker har emellertid under innevarande
år genom sammanslagningar ytterligare minskats. Vid slutet av 1917 räknade
London ännu 11 storbanker. Genom sammanslutningar dem emellan
har detta antal under innevarande år nedbragts till 5. Medan tidigare upptagandet
av småbanker i landsorten spelade en stor roll för tillväxten av stor -

18

driften inom det engelska bankväsendet, har på sista tiden en sammansmältning

bildandet av verkliga jättebanker. Dessa engelska storbankers betydelse
mätes bäst av deras inlåning. Denna torde efter siffrorna för utgången av
1917 för Llyods Bank komma att uppgå till 286 mill. pund, för London Joint
City and Midland Bank till 279 mill. pund, för London County Westminster
and Parr’s Bank 211 mill. pund, för Barclays Bank 204 mill. pund samt för
National Provincial Bank 145 mill. pund.

Chefen för London City and Midland Bank gav vid den bolagsstämma, där
bankens sammanslagning med London Joint Stock Bank beslöts (den 13 sept.
1918), en framställning av storbankernas utveckling i England, särskilt i jämförelse
med Tyskland, och uppskattade därvid de fem största bankernas inlå -

ning vid den tiden på följande sätt:

Tyskland.

Deutsche Bank ...............! .. . . 450 mill. pund

Diskonto Gesellschaft .............. 300 » »

Dresdner Bank .................... 220 » »

Bank fur Handel und Industrie...... 90 » »

Commerz- und Diskontobank........ 80 » »

Summa 1,140 mill. pund

England.

London Joint City and Midland...... 314 mill. pund

Lloyds ............................ 300 » »

London County Westminster and Parr’s 250 » »

Barclays .......................... 220 » »

National Provincial and Union of England.
............................. 180 » »

Summa 1,264 mill. pund

Det bör här tillfogas att, medan i Tyskland vid sidan av storbankerna består
en mängd andra banker av större eller mindre betydenhet, de mindre bankerna
i England med få undantag försvunnit, så att praktiskt sett så gott som
hela det engelska bankväsendet hädanefter ligger i händerna på de nämnda
fem Londonbankerna. De självständiga mindre bankerna ha ersatts av ett
utomordentligt omfattande och ständigt växande nät av avdelningskontor, uppgående
tillsammans till omkring 5,000.

Ett särskilt anmärkningsvärt drag i den senaste utvecklingen av stordrif -

l!t

ten inom det engelska bankväsendet är upptagandet av banker och grundandet
av filialer utom England. De stora Londonbankerna ha börjat förvärva kontrollerande
inbytande i skottska och irländska banker, äga betydande filialer
i Frankrike och äro i färd med att upprätta dotterbolag i andra europeiska
länder, men framför allt i transmarina länder. Sålunda har exempelvis Lloyds
Bank vid sin senaste utvidgning upptagit London & River Flåte Bank och
därmed förvärvat ett betydande inflytande i Syd Amerika.

Angående verkningarna av stordriftens utveckling inom det svenska bankväsendet
är följande att märka.

Utvecklingen av stordriften inom det svenska bankväsendet bär visserligen
medfört att eu mängd mindre banker uppgått i större. Men då nya småbanker
samtidigt bildats, har stordriften ingalunda helt och hållet undanträngt
smådriften. Banker med mindre än 1 null. kronor i fonder äro visserligen
numera icke på långt när så talrika som förr. Deras antal, som utgjorde 23
vid utgången av 1904 och sedermera steg till ett maximum av 33 åren 1908 och
1909, hade vid utgången av 1917 nedgått till 6. Däremot har antalet banker
med fonder fr. o. m. 1 mill. kronor, men under 3 null. kronor, som vid utgången
av 1904 var 15, med vissa variationer bibehållits tämligen oförändrat och
utgjorde vid slutet av 1917 16. I betraktande av penningvärdets fall torde
gränsen 3 mill. kronor numera få anses ungefärligen likvärdig med den gamla
gränsen för »folkbankerna» 1 mill. kronor. Av banker med fonder under 3
mill. kronor funnos 1917 22 mot 23 banker med fonder under 1 mill. kronor
1904. Härmed är naturligtvis icke sagt, att icke i en mängd fall ortsbanker,
som närmast haft folkbanks karaktär och som varit av betydelse för det mindre
näringslivet, undanträngts av storbanker. Huruvida dessa storbanker lyckats
att ersätta de forna småbankerna kan naturligtvis icke med säkerhet avgöras.
Men då konkurrensen mellan bankerna är synnerligen stark, så torde det få
anses sannolikt, att eu bank, som förvärvat ett verksamhetsområde och, såsom
mestadels varit fallet, härför gjort avsevärda uppoffringar, också vårdar sig
om att få behålla den kundkrets, den vunnit. Skulle i nämnvärd utsträckning
ett behov av bankrörelse av visst slag inom någon ort gjort sig gällande, så
har detta behov med afl sannolikhet mycket snart blivit tillgodosett, antingen
därigenom att andra banker förlagt avdelningskontor inom orten eller därigenom,
att en ny bank bildats för tillgodoseende av ortens eller något speciellt
kreditbehovs intressen. Den utomordentligt livliga utvecklingen i avseende å
anläggning av avdelningskontor ävensom den raska nybildningen av banker
göra det mycket sannolikt, att något verkligt behov av bankrörelse i Sverige
icke på senare åren lämnats obeaktat. Den på sista tiden framträdande

20

tendensen att bilda hela riket omfattande banker för speciella kreditbehov,
såsom jordbruksnäringens eller minuthandelns, bör ju också vara eu borgen
för att näringslivets alla behov av bankrörelse verkligen blir tillgodosett. I
utvecklingen av stordriften inom det svenska bankväsendet kan man alltså icke
spåra någon tendens till eu monopolställning för storbankerna av den art, att
den skulle stå i vägen för annan bankverksamhet, som på något sätt kan vara
av behovet påkallad.

Anläggning av nya avdelningskontor liar under den period, som här är i
fråga, fortgått med synnerlig fart. Antalet bankkontor inom riket var vid utgången
av följande år:

År 1900................................ 280 kontor

» 1905......... 400 »

» 1910................................ 584 »

» 1915................................ 713 »

» 1917................................ 1,011 »

Under första halvåret 1918 liar denna utveckling varit ändå långt starkare,
i det antalet bankkontor intill den sista juni drivits upp till 1,367 stycken.
Dessa bankkontor äro fördelade över rikets samtliga län på det sätt, att knappast
någon ort torde vara tillbakasatt. Landet måste numera anses ytterst
väl försett med bankkontor. Då denna utveckling i tiden sammanfaller med
utvecklingen till stordrift, så finner man, att storbanksväsendet icke minskat
de mindre orternas bankbekvämligheter utan tvärtom i hög grad ökat dem.
Att härvid också den mindre rörelsens behov blivit väl tillgodosett torde
vara uppenbart.

Den starka utvecklingen av privatbankerna under den period, som här är
ifråga, har icke häller på något sätt trängt sparbankerna åt sido. För att
bedöma, hur sparbankerna trivts vid sidan av privatbankerna, torde det vara
lämpligast att sammanställa insättarebehållningen i sparbankerna med allmänhetens
tillgodohavanden på sparkasse-, depositions- och kapitalräkning i privatbankerna.
Vid utgången av följande år ställa sig dessa siffror på följande
sätt:

År	Sparbankerna mill. kr.	Privatbankerna mill. kr.
1903 ................	531,5	777,5
1908 ................	713,fi	1,224,0
1913................	952,0	1,465,0
1917 ................	1,381,0	2,377,0

21

Perioden 1903—1908, som enligt vad i det föregående visats betecknar en
mycket stark utveckling för privatbankerna, bär även för sparbankerna medfört
en utveckling, ehuru avsevärt långsammare än för privatbankerna. Under
den följande tiden 1908—1917, under vilken den egentliga utvecklingen till
stordrift inom privatbankväsendet infaller, har sparbankernas insättar ebehållning
ökats i så gott som precis samma grad som allmänhetens tillgodohavande
hos privatbankerna på sparkasse-, depositions- och kapitalräkningar, eller med
omkring 94 %. Denna utveckling till stordrift inom privatbankväsendet synes
alltså icke på något sätt ha varit till skada för sparbankernas utveckling.
Sparbankerna torde fastmer i allmänhet ha haft ett gott stöd hos privatbankerna.

I detta sammanhang torde böra anmärkas att småbankernas existens ingalunda
blott hotats av storbaidcernas utveckling utan kanske lika mycket av
konkurrensen från sparbankerna, som i vissa avseenden varit gynnsammare
ställda. Sålunda anses att småbankernas inlåning relativt hämmats av den
3,000-kronorsgräns, som lagen fastställt för inlåning på sparkasseräkning och
som icke gäller för sparbankernas inlåning.

Det skulle givetvis vara av stort intresse att närmare lära känna, huruvida
utvecklingen till stordrift medfört ett åsidosättande av det mindre kreditbehovet.
Det kan ju anses sannolikt, att små ortsbanker, vilkas ledning ägt
en ingående personalkännedom och förtrogenhet med ortens alla ekonomiska
förhållanden, kunnat tillgodose kreditbehov, som enligt en storbanks synpunkt
icke varit fullt bankmässiga. Att åtskilliga mindre kredittagare kunnat bli
lidande, då en sådan ortsbank övertagits av en storbank, är därför ganska
troligt. I åtskilliga fall ha naturligtvis dessa kreditbehov också varit sådana,
som icke borde tillgodses. Den osunda konsumtion skredit, som tidigare frodats
i vårt land, har sannolikt i avsevärd grad inskränkts genom de små lokalbankernas
uppsugande av större provinsbanker eller storbanker. Att en välskött
lokalbank kan ha vissa företräden framför en storbank i fråga om tillgodoseendet
av den mindre ortens kreditbehov torde emellertid vara uppenbart.
Men även de större platserna erbjuda säkerligen småbankstypen ett verksamhetsområde
av betydelse. Ty om också de större bankerna på ett tillfredsställande
sätt tillgodose kreditbehoven på de orter, där de ha avdelningskontor,
så torde de dock knappast vid sina huvudkontor kunna ägna tillräckligt
intresse åt det mindre kreditbehovet.

Av genomsnittsbeloppet för växlar i bankernas portföljer under olika
perioder skulle man möjligen kunna finna någon vägledning för bedömandet
av frågan, huruvida det mindre kreditbehovet blivit relativt tillbakasatt under
stordriftens utveckling. Man stöter här emellertid på den svårigheten att siffrorna
för slutet av 1913 och slutet av 1917 alldeles icke är o jämförbara, dels

22

på grund av penningvärdets fall. men dels också på den grund, att antalet
växlar över huvud under denna period gått tillbaka, i det att betalning i långt
större utsträckning än förr verkställts kontant, genom checker eller postremissväxlar.
Den föregående perioden från 1904 till 1913 visar för Skandinaviska
Kreditaktiebolaget-en nedgång i växlarnas genomsnittsbelopp från 1,230
kronor till 885 kronor, för Stockholms Enskilda Bank en nedgång från 2,630
kronor till 1,810 kronor.

Genomsnittsbeloppet för växlarna är mycket olika för olika banker, men
i de siffror, som förelegat, finner man knappast något stöd för den uppfattningen,
att det mindre kreditbehovet skulle åsidosättas till följd av småbankernas
uppgående i större banker.

Till samma negativa resultat kommer man, om man betraktar lånens
genomsnittsbelopp. För Skandinaviska Kreditaktiebolaget var denna siffra
vid utgången av 1904 31,600 kronor, vid utgången av 1913 32,400 kronor.

Frågar man efter de orsaker, som framdrivit stordriften inom bankväsendet,
så måste man observera att dessa i första rummet äro gemensamma med
dem, som äro bestämmande för all stordrift, nämligen kommunikationernas
utveckling, som möjliggör större verksamhetsområden för de enskilda företagen
och därför också i längden gör en utvidgning av de enskilda företagens
omfattning ekonomiskt nödvändig. För det svenska bankväsendet var
under större delen av 1800-talet provinsen ett naturligt avgränsat område för
ett bankföretag, och när man närmare fördjupar sig i de enskilda bankernas
historia i vårt land, får man ett mycket starkt intryck av huru nödvändig eu
provinsiellt organiserad bankrörelse, även innefattande sedelutgivning, var för
det dåtida svenska näringslivet. Med hänsyn till kommunikationernas utveckling
är hela riket numera ingalunda ett vidsträcktare område än provinsen
var då. Tvärtom kan en huvudstadsbänk nu tack vare dagliga telefonförbindelser,
telegraf och post stå i vida intimare förbindelse med varje bankplats i
riket, än tidigare för en provinsbank var möjligt inom dess egen provins.

Därtill kommer att de ekonomiska förbindelserna inom näringslivet självt
nått en helt annan utveckling än förr och att de enskilda företagen numera ofta
sträcka sin verksamhet långt utöver proviusens gränser eller träda i intimt
samarbete med företag inom andra delar av landet. Särskilt har behovet
av att trygga och kontrollera tillförseln av råmaterial och halvfabrikat samt
att sörja för en jämn avsättning befordrat sammanförandet av olika led i produktionen
under enhetlig ledning, varmed ofta följt att produktiv verksamhet
i skilda delar av landet uppgått i en ekonomisk enhet. Inom det bankväsen,

som skall betjäna eu på detta sätt utvecklad produktion, måste tydligen eu motsvarande
utsträckning av verksamhetsområdet framstå såsom ett oavvisligt
behov.

En bankrörelse, som omfattar hela riket, blir givetvis väsentligen allsidigare
än en bankrörelse, smil är begränsad till en viss ort. Bankväsendets förnämsta
uppgift är ju att uppsamla medel, där de finnas disponibla, för att göra
dem fruktbärande, där de för ögonblicket kunna få den bästa användningen.
Det är givet, att eu bank, som sträcker sin verksamhet över mycket stora områden,
förmår att lösa denna uppgift fullständigare än en lokalt mera begränsad
bank. Därav den starka strävan bos våra banker att utbreda sig över
sådana områden, som ha ett överskott av kapital att ställa till förfogande, för
att därmed fylla, det kapitalbehov, som på andra orter gör sig gällande. I viss
mån kan naturligtvis denna utjämning vinnas genom en samverkan mindre
banker emellan, men det är tydligt att storbanken, som sträcker sin verksamhet
över hela riket, eller någon större del därav, i detta avseende bär ett bestämt
företräde.

På grund av hela sin ställning kan storbanken också dra till sig tillfälliga
överskottsmedel från de mindre banker, som den står i förbindelse med, ävensom
bos dessa placera medel, som den för ögonblicket icke har användning för.
Att denna ställning skänker storbanken ett betydande krafttillskott samtidigt
som den medför avsevärda fördelar för med densamma samverkande mindre
banker ligger i öppen dag och har också av erfarenheten bekräftats.

Provinsbanken är en lämplig banktyp på orter, där inlåning och utlåning
ungefär täcka varandra. Men om kreditbehovet i en provins väsentligen överstiger
provinsens kapitaltillgångar, blir provinsbanken beroende av andra banker
och kan då knappast i längden bevara sin självständighet. Omvänt, om provinsens
kapitalbildning visar överskott gentemot dess kapitalbehov, måste provinsbanken
söka användning för detta överskott på annat håll och kommer då
lätt in på vägar, som leda till utvidgning av bankens verksamhetområde eller
till dess uppgående i en större bank. För folkbanker, som icke ha rätt till
utlåning utanför sin ort, kan en överskottsinsättning lätt bli anledning till att
uppgå i annan bank.

Det stora verksamhetsområdet medför också möjligheten av en mångsidigare
placering av de medel, storbanken har till sitt förfogande. Medan en provinsbank
i huvudsak kan vara hänvisad till en enda industri, så kan en hank
med större verksamhetsområde fördela sina placeringar på en mängd olika
företagsgrenar. Givetvis blir risken härvid mindre. Fn kris, som drabbar den
enskilda industrin, kan lättare överkommas av en storbank med en sådan allsidigare
verksamhet. Tydligen kan också en storbank i långt större utsträck -

24

ning tillgodse extra ordinärt stegrade kreditbehov, sonr tillfälligtvis göra sig
gällande inom en enstaka industrigren. Att storbanken uppnår en fullständigare
och jämnare användning av sitt lediga kapital är härav tydligt.

Utvecklingen av stordriften inom bankväsendet har också i väsentlig grad
framdrivits av nödvändigheten för bankerna att i avseende å kapitalkraft hålla
något så när jämna steg med sina större kunder. När stordriften inom industri
och handel tagit sådana jättesteg framåt, som under senaste årtiondena varit
fallet, var det nödvändigt för bankerna att följa denna utveckling. Erfarenheten
har visat, att större industriella företag gärna sökt sig till storbanker
för att vara försäkrade om att under alla omständigheter kunna få sina kapitalbehov
tillfredsställda. Den mindre banktyp, som ofta av brist på medel
måste vägra krediter, vilka i övrigt voro fullt bankmässigt och ekonomiskt
grundade, passar icke längre för eu tid, då mycket stora kapitalbehov dagligen
och stundligen framträda och kräva att omedelbart tillgodoses. Utvecklingen
av stordriften inom bankväsendet måste ur denna synpunkt iitan tvivel
anses ha varit en oundgänglig förutsättning för den storindustriella utveckling,
som sätter sin stämpel på Sveriges nutida ekonomiska liv. Den undersökning,
som i det föregående har gjorts angående den relativa tillväxten av
stordriften inom bankväsendet och övriga företagsgrenar, visar tydligt att vårt
bankväsende i avseende å stordriftens utveckling i själva verket knappast
hållit jämna steg med industrin och att av denna grund en ytterligare utveckling
av stordriften inom bankväsendet måste anses sannolik.

Om man sålunda måste erkänna, att utvecklingen till stordrift varit nödvändig.
så kunde man möjligen dock vilja göra gällande, att denna utveckling
kunnat försiggå utan sammanslagning av banker, endast genom att några välskötta
banker ökat sitt kapital och dragit till sig mera insättningar. Det
synes emellertid tvivelaktigt, huruvida en sådan utveckling skulle varit önskvärd.
Den skulle medfört att vi ännu liksom 1908 skulle haft 81 banker och
kanske ändå några tiotal, vilket sannolikt hade varit väl mycket, därest några
av dem hade vuxit till verkliga storbanker med rörelse över hela landet. Konkurrensen
hade då blivit så stark, att det är fara värt att den kommit att ta
ganska osunda yttringar. Även hade en sådan utveckling av bankväsendet
tydligen inneburit ett slöseri med personal och lokaler och medfört avsevärda
svårigheter i fråga om anskaffandet av en verkligt god ledning för bankerna.

Utan tvivel har den ekonomiska makt. som koncentrerats hos storbankerna,
understundom lett till att som man säger »bankerna blivit industriens
herrar». Undersöker man emellertid närmare den realitet, som ligger under
detta slagord, så torde man i en mängd fall finna, att svaga eller illa skötta
företag tagits om hand av en bank och av den försetts icke blott med nödigt

25

kapital utan också med en ledning, som bättre motsvarat sin uppgift, och
att banken med den mera omfattande erfarenhet och de vidsträcktare förbindelser,
som stått den till buds, under oavlåtligt intresse följt och främjat utvecklingen
av det företag, den sålunda intresserat sig för. Även om olägenheter
verkligen kunnat framträda av att eu bank sålunda behärskar ett industriellt
företag, så äro de sannolikt icke att skatta högt i jämförelse med den
olägenhet, som uppstår, då ett industriellt företag kommer att behärska eu
bank. Erfarenheten har visat att denna fara icke är alldeles utesluten, där
bankerna förbli relativt små företag vid sidan av storindustriella företag av
inodärna dimensioner. Man kan då lätt komma därhän, att ett mäktigt industriföretag
disponerar över en banks medel temligen ensidigt i sitt intresse, vilket
tydligen alldeles strider mot de första grunderna för ett sunt bankväsen. Sådana
faror kunna knappast helt avvärjas med mindre bankernas utveckling
till stordrift håller något sånär jämna steg med industrins.

Det har i detta sammanhang sitt intresse att se, hur banksammanslagningarna
motiveras i det land, där de gått längst, England. Chefen för London
City and Midland Bank anförde i sitt ovan omnämnda meddelande särskilt
följande skäl till förmån för stordriften: Under det småbankssystem, som

tidigare förhärskat i England, voro betalningsinställelser mycket vanliga. De
sista 20 åren av 1800-talet, då banksammanslagningen började göra sig gällande,
visa i detta hänseende en betydande förbättring och under de första
åren av innevarande århundrade intill krigsutbrottet förekommo praktiskt taget
inga bankfallissemang. Den kraftigaste utvecklingen av Englands utrikeshandel
har sammanfallit med stordriftens utveckling inom bankväsendet, och
de anspråk, som efter kriget komma att ställas på bankerna, kunna tillgodoses
endast av banker med mycket stora resurser, banker som kunna upptaga tävlan
med utlandets storbanker, särskilt Tysklands. Endast med hjälp av verkliga
storbanker blir det möjligt att efter kriget uppehålla Londons gamla ställning
som världens finansiella centrum. För det inre näringslivet har storbanksväsendet
bestämda fördelar däri, att allmänhetens insättningar på ett mera
effektivt sätt kunna utnyttjas, om de äro samlade, än om de äro spridda. I en
storbank kunna insättningarna lättare överföras från orter, där de icke behövas,
till orter, där de behövas. Midlandbanken själv har 1,100 avdelningskontor,
som samla inlåning från alla delar av landet, och kan därigenom ge den mest
effektiva användning åt dessa medel. Banksammanslagningarna ha icke lett
till en minskning av antalet avdelningskontor eller av konkurrensen bankerna
emellan. Näringslivet har blivit bättre försett med bankbekvämligheter och
särskilt ha kunderna en fördel av att genom sin bank komma i förbindelse med
ett mycket stort antal platser över hela landet. Invändningen att de små. lån -

26

tagarna försummas är icke berättigad. Midlandbanken bär över 40,000 låntagare,
som erhållit lån till belopp av 500 pund och därunder, och till större
delen ligga dessa lån t. o. m. under 50 pund.

Förhållandena i vårt eget land ge anledning till ytterligare några iakttagelser
angående verkningarna av banksammanslagningar. De nämnda
fördelarna av stordriften ha drivit bankerna till en ständig utvidgning av
sina verksamhetsområden. Vinsten av ett nytt område har tydligen ofta
synts en livskraftig bank så viktig, att den uppköpt andra lokala banker till
pris, som icke så sällan avsevärt överstigit det verkliga värdet av den köpta
banken. Försäljningspriset för en lokal bank har också i åtskilliga fall drivits
i höjden genom konkurrens från liera köpande banker. Vid sådana köp
bär den köpande bankens handlingssätt väl emellanåt påverkats av dess direktörers
strävan efter maktutvidgning och högre tantiéme. Aktieägarne i den
säljande banken ha å sin sida lockats av det höga priset. Dylika, mera personliga
motiv ha givetvis icke alltid varit till nytta för den ur samhällsekonomisk
synpunkt mest önskvärda utveckling av vårt bankväsen. Och fall finnas
utan tvivel, då en ort med skäl kunnat beklaga sig över att på detta sätt bli av
med en lokal bank, som den lyckats bygga upp och vars verksamhet varit till
verklig nytta för orten. Den besparing i omkostnader, som man i allmänhet
brukar vänta av stordriften, synes knappast ha vunnits inom bankväsendet.
Styrelse- och direktörsplatser ha icke vid sammanslutningarna kunnat indragas
i den omfattning, man måhända väntat, och övriga omkostnader ha knappast
kunnat minskas, då den större banken naturligtvis låtit sig angeläget vara,
att i största möjliga utsträckning tillgodose kundernas behov av bankbekvämligheter.

Olägenheterna av storbanksväsendet framträda måhända ej, så länge storbanken
är ung och bevarar hela den livskraft, som fört den framåt. Men
uppenbarligen föreligger alltid den faran, att storbanken småningom stelnar
i byråkratisk administration, som gör den mindre benägen att fylla allmänhetens
anspråk och mindre duglig att motsvara näringslivets behov av stöd
från en vaken och framsynt bankledning. Den bästa garantien mot dessa
faror ligger givetvis i eu effektiv konkurrens med andra storbanker och i eu
städse förhandenvarande möjlighet att nya storbanker uppkomma. Denna
konkurrens och denna möjlighet äro hos oss såsom av det föregående framgår
ännu fullt aktuella. Särskilt bildar tillvaron av ett relativt stort antal mellanbanker,
som redan i sin nuvarande omfattning, men därutöver genom utvidgningar
och sammanslutningar kunna göra storbankerna effektiv konkurrens,
eu borgen för att storbankerna även allt framgent måste hålla sig fullt livsdugliga.

Någon monopolistisk tendens kan så vitt föreliggande fakta ge vid handen
icke spåras i den svenska banksammanslagningen. Englands exempel visar
emellertid, varthän eu långt driven banksammanslagning på mycket kort tid
kan gå. Det torde därför vara nödvändigt även för oss att uppmärksamt följa
utvecklingen inom vårt bankväsen och vara beredda på de ingripanden, som
eventuellt kunna finnas oundgängligen nödiga för bevarandet av en verklig''
konkurrens inom vårt bankväsen och av de olika typer av större och mindre
banker, som det på varje utvecklingsstadium kan anses för landet gagneligt
att äga. Koncessionsväsendet bör tydligen handhas på det sättet och med
det särskilda syftet för ögonen att konkurrensen på bankväsendets område
i möjligaste mån hålles öppen och ett eventuellt ingripande mot banksammanslagningar
torde likaledes i första rummet böra ledas ur den synpunkten att
åtgärder, som uppenbart syfta till ett undertryckande av en sund och samhällsnyttig
konkurrens, förhindras.

Rättelse till sid. 6.

] Skandinaviska kreditaktiebolaget . A.-B. Skånska handelsbanken . .	Egna fonder . 155,5 . 35	Inlåning 604,8 161,5	Utlåning 7 50,5 186,8	Omslutning 1,038,0 230,8
Summa 190,5	7 65,8	937,8	1,269,»
A.-B. Stockholms handelsbank . .	. 140,5	620,s	737,4	947,5
Bankaktiebolaget Södra Sverige .	45,2	263,6	248,c	344,6
Summa 185,t	884,4	986,0	l,292,i