BANKKOMITÉNS BETÄNKANDE.L (Statens offentliga utredningar 1886:2)

BANKKOMITÉNS BETÄNKANDE.
L

UNDERDÅNIGA

FÖRSLAG TILL FÖRÄNDRAR ORGANISATION

BÄNKAN ST ALTEMA.

AFGIFVET DEN 14 DECEMBER 1883.

STOCKHOLM, 1883.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Bankkomiténs underdåniga skrifvelse .............................. I.

Lit. A.

N:o 1. Förslag till lag angående bankbolag________________________ 1.

N:o 2. Förslag till förordning angående förändrad lydelse af

17 kap. 3 § lrandelsbalken _____________________________________ 23.

N:o 3. Förslag till förordning angående förändrad lydelse af
14 § förordningen angående aktiebolag den 6 oktober
1848__________________"______________________"___________________ »

N:o 4. Förslag till förordning angående bankbolags och sparbanks
konkurs____________ 24.

N:o 5. Förslag till förordning angående förändrad lydelse af

9 och 52 §§ konkurslagen_________________________________ 35.

N:o 6. Förslag till förordning angående tillägg till och ändring

i lagen för Rikets Ständers bank den 1 mars 1830 ____ 38.

N:o 7. Förslag till förändrad lydelse af § 72 regeringsformen

och § 71 riksdagsordningen......................._............ 41.

Lit. B.

N:o 1. Förslag till lag för Sveriges riksbank________________________ 43.

N:o 2. Förslag till ansvarighetslag för fullmägtige i Sveriges

riksbank_________________ 77.

N:o 3. Förslag till ändringar i regeringsformen och riksdagsordningen
_______________________________ 79.

N:o 4. Förslag till lag angående bankbolag ________________________ 90.

N:o 5. Förslag till förordning angående förändrad lydelse af
14 § förordningen angående aktiebolag den 6 oktober
1848 _________________________________________1.................. 92.

Sid.

N:o 6. Förslag till förordning angående bankbolags och sparbanks
konkurs......................-............................... 92.

N:o 7. Förslag till förordning angående förändrad lydelse af

9 och 62 §§ konkurslagen------.---------------------------..... 94.

Motiv.

Historisk öfversigt ----------------------------------------------...... 97.

Allmänna grunder till komiténs förslag .............................. 225.

Allmänna grunder till förslaget angående riksbanken------------ 246.

Allmänna grunder till förslaget angående enskilda sedelutgif vande

bankbolag...........................-........................... 270.

Motiv till lagförslagen under Lit. A...............................— 285.

Motiv till lagförslagen under Lit. B___................................ 325.

Till Konungen!

Den 18 november 1881 täcktes Eders Kongl. Maj:t
tillsätta en komité för att afgifva yttrande och förslag
dels i fråga om ny lag för enskilda banker med rätt att

utgifva egna sedlar, dels rörande erforderlig lagstiftning
för aktiebolag som bedrifva bankrörelse, men ej ega
sedelutgifningsrätt, dels ock angående de förändringar,
hvilka med alseende å riksbanken böra ifrågakomma, i
händelse en större eller mindre inskränkning skulle komma
att ske i den sedelutgifningsrätt, som för närvarande tillkommer
enskild bank.

Redan innan denna bankkomité börjat sin verksamhet,
anhöll en af de vid komiténs tillsättning förordnade
ledamöter, bruksegaren A. de Maré, om entledigande
från detta uppdrag, och blef under den 4 januari 1882 i
hans ställe undertecknad Iierslow förordnad till ledamot
af komitén.

Innan komiténs arbeten afslutats, har en af komiténs
ledamöter, fullmägtigen i riksbanken A. W. Dufwa, allidit.

Komitén, som den 25 januari 1882 första gången
sammanträdde, har sedan dess med undantag af kortare
tider, då endast komiténs kansli varit i verksamhet, dels
samfäldt dels genom en för ombesörjande af redaktionsgöromålen
utsedd afdelning varit sysselsatt med de åt
komitén anförtrodda arbeten. Vid sammanträde den 31
januari 1882 kallade komitén till sekreterare vice häradshöfdingen
C. Westman.

Till komitén öfverlemnades vid dess tillsättning det
af särskilde komiterade, enligt nådigt uppdrag utarbetade,
den 7 oktober 1880 afgifna underdåniga förslag till förordning
angående enskild sedelutgifvande banks, aktiebanks
och sparbanks konkurs och i sammanhang dermed
erforderliga författningar, tillika med bankstyrelsernas
och Högsta domstolens deröfver afgifna yttranden.

III

Genom skrifvelse den 8 januari innevarande år har
nådig befallning meddelats komitén att, i sammanhang
med förslag till lagstiftning rörande de enskilda bankerna,
jemväl taga under öfvervägande, huruvida, på sätt skatteregleringskomitén
ifrågasatt, ökad bevillning å sedelutgifningsrätten
borde ifrågakomma, derest de enskilda
bankerna skulle anses böra vid denna rätt i större eller
mindre utsträckning bibehållas.

Vid fullgörande af det komitén nådigst lemnade uppdrag
har i första rummet framstäf; sig det spörsmål,
huruvida och till hvilken utsträckning enskild sedelutgifning
borde framgent få eg a rum.

Inom komitén har dervid af skäl, som i motiven
till de af komitén afgifna lagförslag närmare utvecklats,
den åsigt utan meningsskiljaktighet gjort sig gällande,
att det mål, hvartill lagstiftningen på bankväsendets
område bör sträfva, måste vara upphörandet af den
enskilda sedelutgifningen och koncentrerandet af sedelutgifningsrätten
hos en enda bank. Härvid har komitén
likväl icke bort förbise, att för närvarande sedelutgifningsrätt
i vidsträckt omfattning finnes i värf land medgifven
åt enskilda bankinrättningar, att en plötslig
indragning af denna rättighet antagligen icke skulle kunna
eg a rum utan att gifva anledning till rubbningar i vår
nationela hushållning, hvilkas utsträckning icke kunna på
förhand beräknas, samt att derjemte föga sannolikhet förefinnes,
att sådana förändringar i afseende å riksbankens
organisation och verksamhet under den närmaste framtiden
kunna genomföras, som, enligt komiténs tanke, erfordras
för att göra densamma skickad att ensam öfvertaga

hela sedelutgifningsrätten i landet. Det har derför synts
komitén, att ett lämpligt öfvergångsskede borde skapas
genom eu lagstiftning, som beredde den enskilde sedelinnehafvaren
den största möjliga trygghet för att under
alla förhållanden få sin sedel inlöst och tillika, genom att
för den enskilda sedelutgifningsrätten uppdraga en gräns,
som under öfvergångstiden ej finge öfverskridas, förebygde
de menliga verkningarna för landet i dess helhet
af en för långt drifven enskild sedelutgifning. En
sådan lagstiftning skulle dessutom genom att öfverlemna
åt riksbanken att förse landet med allt det sedelmynt,
som utöfver den sålunda faststälda gränsen erfordrades,
vara egnad att låta riksbanken växa in uti den ställning,
som en ensam sedelutgifvande centralbank måste intaga.

Det är i sådant syfte, som komitén upprättat det
förslag till lag angående bankbolag, betecknadt med Lit.
A N:r 1, hvilket komitén anser böra komma att träda i kraft
omedelbart efter det den längst fortlöpande af de enskilda
bankernas nuvarande oktrojer tilländagått. Enligt detta
förslag skulle nemligen sedelutgifningsrätt icke få medgifvas
utöfver ett sammanlagdt belopp för samtliga bankbolag
af femtio millioner kronor, hvarjemte till säkerhet
för hvarje sedel, som af bankbolag utgifves, skulle finnas
i allmänt förvar satt pant, bestående af guld eller af
värdepapper.

För att ett sådant förslag skall kunna vinna tillämpning
och icke hela det dermed afsedda ändamål, eller den enskilda
sedelntgifningens begränsning, för ytterligare en
lång tid undanskjutas, lär det uppenbarligen blifva nödigt
att de förlängningar af nu löpande oktrojer, som kunna

ifrågakomma, innan den nya lagstiftningen träder i kraft,
ställas så, att oktroj erna för samtliga enskilda banker komma
att samtidigt tilländagå. Utan eu sådan åtgärd skulle nemligen
den inskränkning i sedelutgifningen, som vid oktroj er
enligt den nya lagen stadgades, säkerligen endast föranleda
till en motsvarande utsträckt sedelutgifning från de
banker, hvilka fortfarande drefve sin verksamhet på grund
af oktroj enligt den äldre lagstiftningen, som för sedelutgifningen
medgifver vida rymligare och efter bankens
skön mera tänjbara gränser. Derjemte torde det icke
kunna i något hänseende anses lämpligt, att tvänne slag
af enskilda bankers sedlar äro i den allmänna rörelsen
samtidigt utelöpande af så väsentligt olika beskaffenhet,
att för den ena bankens sedel särskild pant blifvit satt,
då deremot den andra bankens sedel icke är för sin inlösen
bättre betryggad än hvarje annan bankens förbindelse.

Enär komitén sålunda funnit sig böra föreslå en icke
obetydlig inskränkning i de enskilda bankernas nuvarande
sedelutgifningsrätt och tillika stadganden, som göra begagnandet
af denna rätt mindre vinstgifvande än hittills,
har den saknat anledning att derjemte tillstyrka, det beskattningen
skulle etter förhöjd procentsats utgå. Men då,
enligt komiténs förslag, sedelutgifningsrätt skulle till bestämd
siffra af Eders Kongl. Maj:t tilldelas hvarje sedelutgifvande
bankbolag inom det föreslagna gemensamma
beloppet af femtio millioner kronor, och hvarje bank, som
erhållit sådan rätt, antagligen bör kunna tillgodogöra sig
den honom lemnade andel, vare sig i form af utelöpande
sedlar eller såsom inneliggande räntefritt kassaförlag, har
komitén ansett deraf följa, att den särskilda beskattningen

på sedlame bör utgå, icke såsom för närvarande efter det
högsta belopp af bankens sedlar, som på eu gång varit
utlemnade i rörelsen, utan efter hela beloppet af den hvarje
bank medgifna sedelutgifningsrätt.

Den vidgade verksamhet och det större inflytande på
landets ekonomiska förhållanden, som riksbanken i följd
af den enskilda sedelutgifningens inskränkning måste komma
att erhålla, har synts komitén betinga förändringar i
lagstiftningen äfven för riksbanken, och har komitén i sådant
afseende utarbetat förslag (Lit. A N:ris 6 och 7).

Vidkommande derefter den del af det komitén lemnade
uppdrag, som afser utarbetande af förslag till lagstiftning
för bolag, som drifva bankrörelse, men ej ega
sedelutgifningsrätt, har komitén funnit lämpligast att uppgöra
förslag till eu för såväl sedelutgifvande som icke
sedelutgifvande bankbolag gemensam lag, i hvilken de
stadganden, som angå bankbolags sedelutgifningsrätt, blifvit
i särskild! kapitel sammanförda.

På sådana grunder har komitén utarbetat och får
härvid öfverlemna följande med Lit. A betecknade lagförslag,
nemligen:

N:o 1. Förslag till lag angående bankbolag;

N:o 2. Förslag till förordning angående förändrad lydelse
af 17 kap. 3 § handelsbalken;

N:o 3. Förslag till förordning angående förändrad lydelse
af 14 § förordningen angående aktiebolag den 6
oktober 1848;

N:o 4. Förslag till förordning angående bankbolags och
sparbanks konkurs;

VII

N:o 5. Förslag till förordning angående förändrad lydelse
af 9 och 52 §§ konkurslagen;

N:o 6. Förslag till förordning angående tillägg till och
ändring i lagen för Rikets Ständers bank den 1
mars 1830, samt

N:o 7. Förslag till förändrad lydelse af § 72 regeringsformen
och § 71 riksdagsordningen.

Beträffande åter den förändring i de enskilda bankernas
sedelutgifning, som skulle bestå i upphörande af dessa
bankers rätt att utgifva sedlar å tio kronor, liar korn!ten,
som på annan väg sökt vinna både en omsorgsfullare afvägd
begränsning och en fastare grund för den enskilda
sedelutgifningen under öfvergångstiden till det af komitén
förordade systemet med en enda sedeln (''gifvande bank,
icke kunnat såsom lämplig öfvergångsform förorda förslaget
om en dylik indragning. Ivomitén har så mycket mindre
kunnat såsom sådan godkänna detta förslag, som komitén
på grunder som i motiven angifvits, måste antaga, att
upphäfvandet af bankernas rätt att utgifva sedlar å den
nuvarande lägsta valören, skall i sina verkningar visa sig
vara eu åtgärd liktydig med hela den enskilda sedelutgifningsrättens
indragning och sålunda endast böra beslutas
under samma förutsättning som legat till grund för
de af komitén uppgjorda med Lit. B betecknade lagförslag.

Dessa lagförslag utgå nemligen från den förutsättning,
att tiden pröfvas vara inne, då, med indragning af all
enskild sedelutgifning, rätten att inom landet utgifva banksedlar
kan och bör anförtros åt ett enda bankinstitut och
innehålla derför förslag till den förändrade organisation
af riksbanken, samt till de förändringar uti den af komitén

Vill

under Lit. A föreslagna lagstiftning för enskilda bankinrättningar,
hvilka under sådan förutsättning funnits erforderliga;
och får komitén nu jemväl i underdånighet
öfverlemna dessa med Lit. B betecknade lagförslag, nemligen:
N:o 1. Förslag till lag för Sveriges riksbank;

N:o 2. Förslag till ansvarighetslag för fullmägtige i
Sveriges riksbank;

N:o 3. Förslag till ändringar i regeringsformen och riksdagsordningen
;

N:o 4. Förslag till lag angående bankbolag;

N:o 5. Förslag till förordning angående förändrad lydelse
af 14 § förordningen angående aktiebolag den 6
oktober 1848;

N:o 6. Förslag till förordning angående bankbolags och
sparbanks konkurs, samt

N:o 7. Förslag till förordning angående förändrad lydelse
af 9 och 52 §§ konkurslageu.

Härjemte för komitén i underdånighet öfverlemna
motiv till förenämnda förslag jemte statistiska tabeller,
hvilka blifvit upprättade med ledning dels af de officiela
redogörelserna för bankinrättningarna, dels ock af särskild!
infordrade uppgifter.

Underdånigst

G. LAGERBJELKE.

J. Stjernbild. L. Annerstedt. Oboe Wijk.
Theod. Mannheimer. J. W. Arnberg. I. Lyttkens.
G. Giiil. Eduard Heckscher. Carl Heeslow.

Claes Westman.

Stockholm den 14 december 1883.

Lit. A.

N:o 1.

Förslag

till

Lag angående bankbolag.

Med upphäfvande af förordningen angående vissa lagbestämmelser
med afseende på enskilda banker den 6
oktober 1848 samt förnyade nådiga kungörelsen angående
enskilda banker med rätt att utgifva egna banksedlar den
12 juni 1874, så ock med ändring af hvad lag och författningar
i öfrigt innehålla mot denna lag stridande,
stadgas som följer:

I Kap.

Om bankbolags bildande och om delegarnes ansvarighet.

1 §-.

De som vilja ingå bolag i ändamål att genom vald
styrelse drifva bankrörelse skola begära Konungens stadfästelse
af bolagets ordning och dervid styrka, att det
belopp, hvartill enligt bt »lagsordningen grundfonden minst
skall uppgå, blifvit tecknadt samt att bolagsmännens antal
ej understiger det som för bankbolags bildande i denna
lag är föreskrifvet.

Konungen pröfvar bolagsordningens öfverensstämmelse
med denna lag samt lag och författningar i öfrigt,
så ock om och i hvad man derutöfver, med hänsyn till
vidden och beskaffenheten af bolagets rörelse, särskilda
bestämmelser må erfordras.

LAG ANGÅENDE BANKBOLAG.

Stadfästes bolagsordningen, meddelar Konungen tillåtelse
till bankrörelsens drifvande under en tid af högst
tjugu år och derutöfver intill slutet af då löpande kalenderår.

2 §.

Önska de som vilja ingå bolag för drifvande af bankrörelse,
att bolaget jemväl må erhålla rätt att utgifva egna
banksedlar, skola de bos Konungen söka tillåtelse dertill,
då fastställelse af bolagsordningen begäres.

Finner Konungen, att bolagsordningen är öfverensstämmande
med donna lag samt lag och författningar i
öfrigt; att rätt till utgifvande af egna banksedlar kan bankbolaget
medgifvas utan öfverskridande af det i 3 § stadgade
högsta beloppet för bankbolagens sammanlagda sedelutgifningsrätt,
samt att den bankinrättning är för landet
nyttig, meddelar Konungen bolaget tillåtelse till bankrörelsens
drifvande under högst tio år och derutöfver
intill slutet af då löpande kalenderår och fastställer dervid
beloppet af den sedelutgifningsrätt, som under nämnda
tid må bankbolaget tillkomma.

3 §•

Sedelutgifningsrätt må ej medgifvas utöfver ett sammanlagclt
belopp af femtio millic mer kroi i or för samtligabankbolag.

4 §.

I bolagsordningen skall angifvas den benämning,
hvarunder bankbolaget drifver sin rörelse; och skall benämningen
utmärka bolagets egenskap af bank.

5 §•

Delegarne i bankbolag skola vara svenske medborgare
och till antalet minst trettio. De kallas solidariske bolagsmän.

LAG ANGÅENDE BANKBOLAG.

6 §.

Bankbolags grundfond skall af de solidariske bolagsmännen
insättas och utgöra minst ett hundra tusen kronor.

Sedelutgifningsrätt må icke meddelas bankbolag med
grundfond understigande en million kronor.

7 §■

Utöfver den andel i grundfonden, hvilken enligt den
i 13 § omförmälda registerbok belöper å solidarisk bolagsman,
ansvare han för bolagets samtliga förbindelser, i bankbolag
som bildats med grundfond uppgående till minst en
million kronor med lika belopp som hans andel i grundfonden,
och i bolag som bildats med grundfond mindre
än en million kronor med två gånger denna andel.

År sedelutgifningsrätt bankbolaget. medgifven, ansvare
solidarisk bolagsman derjemte särskildt för de af
bolaget utgrina sedlar med lika belopp som hans andel
i grundfonden.

Den ansvarighet utöfver andel i grundfonden, hvarom
i denna § är stadgadt, må ej göras gällande i annan
ordning än i förordningen angående bankbolags och sparbanks
konkurs finnes föreskrifven.

8 §•

De solidariske bolagsmännen stånde öppet att med
sig förena bolagsmän, hvilkas ansvarighet för bolagets förbindelser
begränsas af deras lotters fulla belopp. De
kallas kommanditlottegare; och må ej sådana i bolaget
inrymmas för större belopp än som motsvarar hälften af
grundfonden.

LAG ANGÅENDE BANKBOLAG.

Kommanditlottegare må ej deltaga i andra beslut å
bolagsstämma än val af revisorer. Till revisor må kommanditlottegare
kunna utses.

9 §•

Solidarisk bolagsman eller hans sterbhusdelegare
vare ej berättigad att under oktrojtiden från bolaget
afgå eller någon af sina lotter å annan person öfverlåta,
med mindre bolaget dertill samtyckt. Begäran
derom skall anmälas skriftligen hos bolagets styrelse och
pröfvas å den ordinarie bolagsstämma, som hålles under
nästföljande räkenskapsår.

Bolaget må dock eg a att å bolagsstämma åt styrelsen
uppdraga att godkänna öfverlåtelse af lotter i bolaget. Ej
må öfverlåtelse anses vara af styrelsen godkänd, derest
icke minst tre fjerdedelar af dess vid sammanträdet närvarande
ledamöter biträdt beslutet derom. Ledamot af
styrelsen ege ej utan bolagsstämmas samtycke öfverlåta
någon af de lotter som af honom innehades, då han sist
i styrelsen invaldes.

10 §.

Kommanditlottegare må sina lotter till annan person
öfverlåta; skolande anmälan om sådan öfverlåtelse af den
nye egaren göras hos bolagets styrelse.

n §■

Bolagsordningen och Konungens beslut om stadfästelse
derå samt förteckning öfver de solidariske bolagsmännen,
med uppgift tillika å det antal lotter en hvar af
dem innehar, skola företes hos den rådstufvurätt, under

LAG ANGÅENDE BANKBOLAG.

hvilken bolaget enligt 64 § lyder. Rätten intage ordagrannt
innehållet af dessa handlingar i .protokollet angående
bouppteckningar, morgongåfvobref och lösöreköp
samt läte i allmänna tidningarna införa kungörelse om
det ingångna bolaget jemte förteckningen öfver bolagsmännen
och det antal lotter en hvar af dem innehar.

12 §.

Förr än bankbolag öppnar sin rörelse, skall inför
Konungens befallningshafvande styrkas:

att hvad i 11 § är föreskrifvet i afseende å kungörelse
om bolaget blifvit behörigen fullgjordt;

att å lotterna blifvit inbetaide minst tjugu procent
af grundfonden och säkerhet stäld för inbetalning af återstoden
i enlighet med hvad i 15 § stadgas, samt

att uppgift å de personer, hvilka utgöra bolagets
styrelse äfvensom å dem, hvilka eg a att underskrifva
bolagets förbindelser, blifvit i allmänna tidningarna införd.

13 §.

I banken skall finnas en särskild bok, i hvilken samtlige
såväl solidariske bolagsmän som kommanditlottegare
skola inregistreras tillika med anteckning om de lotter
en hvar innehar.

I registerboken skola alla i behörig ordning godkända
förändringar i eganderätten till lotter genast antecknas.
Ej må någon uppbära vinstutdelning å lott, för
hvilken han ej är i registerboken införd såsom egare.

En hvar som sådant önskar stände fritt att, å de tider
banken hålles för allmänheten öppen, af registerboken
taga kännedom äfvensom att, mot afgift, erhålla till

LAG ANGÅENDE BANKBOLAG.

rigtigheten af vederbörande tjensteman bestyrkt utdrag
derur.

När i registerboken anteckning skett om förändring
i eganderätten till solidarisk bolagsmans lott, skall uppgift
härom genom styrelsens försorg ofördröjligen aflemnas
till rådstufvurätten, som låter intaga uppgiften i protokollet
angående bouppteckningar, morgongåfvobref och
lösöreköp. Efter utgången af hvarje år skall rådstufvurätten
låta i allmänna tidningarna införa kungörelse om
de under året i dess protokoll antecknade förändringar
i eganderätten till de solidariske bolagsmännens lotter.

Af grundfonden skola inbetalas minst tjugu procent
innan bankbolag öppnar sin rörelse, ytterligare minst
tjugu procent inom tre månader och återstoden inom ett
år från öppnandet af bolpgets rörelse.

Har ej grundfonden blifvit till hela sitt belopp inom
ett år från bankens öppnande inbetald, vare oktroj en förverkad.

Hafva kommanditlottegare blifvit i bankbolag inrymde,
skall det belopp, som dem åligger att tillskjuta,
inbetalas inom ett år, räknadt från den dag, då teckningen
till sådan delaktighet i bolaget afslutats.

Grundfonden skall i lika lotter fördelas. Lottbref
skall ställas på viss person, och må ej utfärdas förr än
grundfonden blifvit till fullo inbetald.

14 §.

15 §.

LAG ANGÅENDE BANKBOLAG.

18 §.

Så länge bankrörelsen fortfar, må ej inbetald grundfond
minskas genom utdelning eller annan återbetalning
till lottegarne.

19 §.

Ej må i bolagsordning medgifvas bankbolag rätt att
öka sin grundfond utöfver dubbla beloppet af hvad samma
fond enligt bolagsordningen minst skall utgöra.

20 §.

Af bankbolags behållna årliga vinst skola minst tio
procent afsättas för bildande af en reservfond. Sedan reservfonden
uppgått till minst tjugu procent af bolagets
grundfond, må vidare afsättning till reservfonden kunna
hpphöra; nedgår den under detta belopp, skall afsättning
dertill ånyo vidtaga.

Reservfonden må endast användas till betäckande af
den förlust, som å bankbolagets rörelse i dess helhet under
något år kan hafva uppstått.

II Kap.

Om bankbolags rörelse.

21 §.

Bankbolag må ej drifva handel med annat än guld
och silfver, in- och utrikes vexlar samt räntebärande
papper.

LAS ANGÅENDE BANKBOLAG.

22 §.

Ej må bankbolag ega annan fastighet än som för
bankens inrymmande är behöflig. För bankbolags fordran
pantsatt eller utmätt, fast eller lös, egendom som
å auktion försälj es, dervid bolagets rätt kan vara beroende,
må bolaget vara oförhindradt att inropa; vare
dock skyldigt att densamma åter afyttra, så snart det
utan förlust kan ske.

Bankbolag må ej ega eller såsom säkerhet för försträckning
mottaga egna lottbref.

23 §.

Bankbolag utan sedelutgifningsrätt må ej utfärda
tryckta eller graverade, till viss man eller order eller
till innehafvaren stälda förbindelser att betalas vid anfordran,
ej heller sådana förbindelser att betalas efter
uppsägning eller efter viss tid å mindre belopp än fem
hundra kronor.

24 §.

Bankbolag med rätt att utgifva egna banksedlar må
ej utfärda räntebärande förbindelser, stälda till viss man
eller order eller till innehafvaren, lydande å mindre belopp
än fem hundra kronor.

25 §.

Af bankbolag utfärdadt insättningsbevis, med eller
utan ränta, skall ställas till viss man och innehålla att
öfverlåtelse må ske endast till viss man.

LAG ANGÅENDE BANK.BOLAG.

Qvitto å insatta medel galle endast såsom bevis öfver
insättningen, men må icke genom öfverlåtelse såsom betalningsmedel
användas.

26 §.

Till lånereversal, qvittenser, kontrakter och bevis må
begagnas tryckta eller graverade blanketter.

III Kap.

Om bankboiags sedelutgifningsrätt.

27 §.

För sedlar, livilka af bankbolag utgifvas, skall finnas
i allmänt förvar satt pant, bestående af guld eller af
värdepapper, som blifvit af Konungens befallningshafvande
godkända.

Inom den bankbolag af Konungen medgifna sedelutgifningsrätt
må bolaget i allmänna rörelsen hålla på en
gång utelöpande banksedlar till ett belopp, som motsvarar
värdet af den för sedlame satta panten.

28 §.

Pant, som af bankbolag sättes för dess sedlar, skall
bestå till minst sjuttio procent af guld eller af statens,
allmänna hypoteksbankens eller hopoteksföreningars
mellan jordegare å landet obligationer, och må till den
öfriga delen utgöras af skuldebref, intecknade i jord -

LAG ANGÅENDE BANKBOLAG.

egendom å landet eller fastighet i stad inom hälften af
senast fastställa taxeringsvärde, så framt Konungens
befallningshafvande finner inteckningen medföra full säkerhet
för förskrifna beloppet; skolande likväl byggnad
i stad, för att inteckning deri må sättas såsom pant
för sedlarne, vara brandförsäkrad uti någon med vederbörligen
faststäldt reglemente försedd brandförsäkringsinrättning
inom landet. Konungen bestämmer det värde,
hvartill hvarje särskild! slag af obligationer må godkännas
såsom pant för sedlarne.

29 §.

Den af bankbolag för dess sedlar satta pant eller
någon del deraf må, på begäran af bolaget, utbytas mot
guld eller mot värdepapper, hvilka äro af den beskaffenhet,
som i 28 § sägs och af Konungens befallningshafvande
blifvit godkända.

30 §.

Guld och värdepapper, som utgöra pant för banksedlarne,
skola, afskilda från bankens öfriga tillgångar,
vara vid hufvudkontoret satta i förvaringsrum, som är
försedt med tre olika lås och blifvit af Konungens
befallningshafvande godkändt. Konungens befallningshafvandes
ombud, bankbolagets styrelse samt en ledamot
af magistraten, eller, i stad der magistrat ej finnes, den
Konungens befallningshafvande förordnar, skola innehafva
nyckeln till hvar sitt lås.

LAG ANGÅENDE BANKBOLAG.

31 §.

Uti guld och värdepapper, som af bankbolag, på
sätt i 30 § sägs, äro satta i allmänt förvar såsom pant
för dess sedlar, njute innehafvare af bolagets sedlar
den förmånsrätt, som i 17 kap. handelsbalken stadgas.

32 §.

Finnes bankbolag hafva sedlar på en gång utelöpande
utöfver det belopp, som af Konungen blifvit bolaget
medgifvet eller till större belopp än det, hvartill värdet af
den för sedlarne satta pant uppgår, skall bolaget till
statsverket erlägga ett tusen kronor för hvarje dag dess
utelöpande sedlar öfverskridit det tillåtna beloppet, och
åligge Konungens befallningshafvande att förhållandet
hos Konungen genast anmäla. På Konungen ankommer
att, der han pröfvar förseelsen vara af svårare beskaffenhet,
återkalla det bolaget lemnade tillstånd att
egna banksedlar utgifva.

33 §.

De sedlar, som af bankbolag må utgifvas, skola ställas
till innehafvaren att utan ränta vid anfordran inlösas.

Banksedlar må lyda endast å femtio, ett hundra, fem
hundra och ett tusen kronor samt tillsvidare och intilldess
Konungen annorlunda förordnar jemväl å tio kronor.

34 §.

Om längd och bredd å de sedlar, som af bankbolagen
må utgifvas, förordnar Konungen. Till sedlar må tryckta
eller graverade blanketter användas, och skola sed -

LAG ANGÅENDE BANKBOLAG.

larne vara underskrifna af minst två bland styrelsens
ledamöter samt en af bolagets tjensteman; ej må bankbolags
sedlar tillverkas till likhet med riksbankens sedlar.
Innan sedlar af bankbolag utgifvas, skola profblanketter
dertill inlemnas till finansdepartementet.

35 §.

Banksedel skall ovilkorligen, då den i bankens hufvudkontor
till invexling företes, inlösas med lagligen i
riket gällande guldmynt,

36 §.

Vägras inlösen, vare innehafvare!! af banksedeln berättigad
att jemte kapitalet åtnjuta ränta efter sex för
hundra om året, från den dag inlösen blifvit vägrad,
intilldess betalning kan erhållas, och ege innehafvaren
efter protest, verkstäld genom notarius publicus,
anmäla förhållandet hos Konungens befallningshafvande,
som, derest det ej genast kan visas, att hindret af tillfällighet
härrört, ofördröjligen skall om förhållandet till
Konungen inberätta och under tiden bankrörelsen inställa.
På Konungen ankommer att besluta, huruvida den bolaget
meddelade tillåtelse till bankrörelses drifvande i sådant
fall skall vara förverkad.

37 §.

Har bankbolag, medelst bestyrkt utdrag af bankens
böcker, hos Konungens befallningshafvande visat, att bolaget
har sedlar utelöpande till mindre belopp än det,

LAG ANGÅENDE BANKBOLAG.

hvartill värdet af den för sedlarne satta pant uppgår, ege
bolaget att utbekomma så stor del af panten, som i
värde öfverstiger de utelöpande sedlarne. Ej må bankbolag
derefter öka sin sedelutgifning, förr än pant för
sedlarne till motsvarande belopp åter blifvit i allmänt
förvar satt.

38 §.

Vill bankbolag afstå sin sedelutgifningsrätt eller någon
del deraf, göre bos Konungen derom anmälan.

39 §.

Förr än bankbolag börjar att utgifva egna banksedlar,
skall inför Konungens befallningshafvande styrkas:

att pant för sedlarne blifvit, på sätt i 30 § sägs, satt
i allmänt förvar;

att profblanketter till banksedlarne blifvit till finansdepartementet
inlemnade, samt

att uppgift å de personer, som skola banksedlarne
underskrifva, blifvit uti allmänna tidningarna införd.

40 §.

Uppgift på dem, h vilka ega att underskrifva bank,
bolags sedlar, skall, så ofta förändring deri inträffar,
så ock efter hvarje ordinarie bolagsstämma, lemnas till
Konungens befallningshafvande och införas i allmänna
tidningarna.

LAG ANGÅENDE BANKBOLAG.

IV Kap.

Om bankbolags förvaltning och styrelse samt om bolagsstämma
och revision.

41 §.

Bankbolags hufvudkontor skall vara beläget i stad.

42 §.

De solidariske bolagsmännen skola inom sig utse en
styrelse, hvilken eger att, under det ansvar och den kontroll
af offentlig myndighet som i denna lag stadgas,
banken förvalta samt att i alla mål för bolaget lagligen
tala och svara.

Styrelsens ledamöter skola vara minst fem.

43 §.

För att kunna väljas till ledamot af styrelsen eller
till suppleant för styrelseledamot skall bolagsman i bankens
registerbok vara antecknad såsom innehafvare af lotter
till belopp af minst fem tusen kronor.

44 §.

Uppgift på styrelsens ledamöter samt på dem, hvilka
eg a att underskrifva bankbolagets förbindelser, skall, så
ofta förändring deri inträffar, så ock efter hvarje ordinäre
bolagstämma, lemnas till Konungens befallningshafvande
och införas i allmänna tidningarna.

LAG ANGÅENDE BANKBOLAG.

45 §.

Styrelsen åligger:

att ställa sig till noggrann efterrättelse denna lag,
den för bankbolaget faststälda bolagsordning samt den
af bolaget för styrelsen utfärdade instruktion;

att när som helst hålla bankens räkenskaper och
handlingar tillgängliga för Konungens befallningshafvande
eller dess ombud samt för den särskilda undersökning,
Konungen eller chefen för finansdepartementet kan finna
för godt att låta anställa;

att genast efter hvarje månads slut i närvaro af Konungens
befallningshafvande eller dess ombud, enligt formulär,
som från finansdepartementet meddelas, upprätta en
öfversigt, utvisande bankens tillgångar och skulder, och
att derefter ofördröjligen till nämnda departement insända
denna öfversigt;

att jemväl i öfrig! meddela chefen för finansdepartementet
alla de upplysningar rörande banken, som af
honom äskas;

att vid hvarje kalenderårs slut låta upprätta fullständigt
bokslut öfver bolagets ställning;

att, efter verkstäld revision, till finansdepartementet
insända revisionsberättelsen och låta införa densamma i
allmänna tidningarna, samt

att, der styrelsen under löpande räkenskapsår finner
anledning till antagande, att bankbolaget gjort sådana
förluster, att reservfonden <>ch tio procent af grundfonden
förlorats, ofördröjligen låta upprätta bokslut och kalla
revisorerne att granska bokslutet.

LAG ANGÅENDE BANKBOLAG.

46 §.

Alla skriftliga afhandlingar, som styrelsen för bolags
ingår, skola underskrifvas å bolagets vägnar och med
utsättande af dess antagna benämning, vid äfventyr
att eljest styrelsens ledamöter, som afhandlingen underskrifvit,
skola för fullgörande af bolagets derpå grundade
förbindelse ansvara såsom för egen skuld, en för alla
och alla för eu.

47 §.

Sker afvikelse från denna lag eller från bolagets
ordning, och varder ej den anmärkta afvikelsen inom en
månad rättad, ankommer på Konungen att förklara bolaget
hafva förverkat rättigheten att bankrörelse drifva.

48 §.

Ledamot af styrelsen kan från sin befattning skiljas
genom i behörig ordning fattadt bolagsstämmobeslut.

49 §.

Afgående styrelseledamot förblifver ansvarig för de
åtgärder, i hvilka lian deltagit, till dess, efter i vanlig
ordning skeende revision, ordinarie bolagsstämma beviljat
ansvarsfrihet.

50 §.

Ordinarie bolagsstämma skall minst en gång årligen
hållas.

51 §.

Ansvarsfrihet för styrelsens ledamöter må endast af
bolagsstämma meddelas, och må ej styrelseledamot i beslut
derom deltaga.

A. LAG ANGÅENDE BANKBOLAG.

52 §.

Revision skall årligen förrättas. Val af revisorer
skall årligen ske vid ordinarie bolagsstämma och dervid
minst en af revisorerne ombytas.

53 §.

Öfverträda styrelseledamöter eller andra bolagsmän
denna lag eller bolagets ordning, vare de skyldige att ersätta
all genom sådan öfverträdelse uppkommen skada,
en för alla och alla för en.

Y Kap.

Om bankbolags upplösning och om förlängning af
bankbolags oktroj.

54 §.

Har bankbolag, enligt behörigen revideradt bokslut,
gjort sådana förluster, att reservfonden och tio procent af
grundfonden förlorats, skall styrelsen, senast den dag revisionsberättelsen
aflemnas, sammankalla bolagsstämma till
första dag sådant enligt bolagsordningen kan ske, och läte
styrelsen dessutom om bolagsstämman ofördröjligen underrätta
de solidariske bolagsmännen genom särskilda bref, som
med posten afsändas. I kallelsen till bolagsstämman skall
uppgifvas, att bolaget gjort sådan förlust som här är sagd.

Beslutar bolagsstämman med två tredjedelar af de å
stämman afgifna röster att inom tre månader tillskjuta
hvad som erfordras för att återställa grundfonden till dess
behöriga belopp, ege bolaget att rörelsen fortsätta; i
motsatt fall skall bolaget ställas under utredning.

A. LAG ANGÅENDE BANKBOLAG.

Konungens befallningshafvande åligge att tillse, att
sådant bolagsstämmobeslut inom sagda tid blifvit fullgjordt.
Finner Konungens befallningshafvande att så
ej skett, varde bolaget ovilkorligen under utredning stäldt.

55 §.

Bolagsman, som vid den bolagsstämma, hvarom i 54
§ sägs, anmält sig icke vilja i beslutadt tillskott deltaga,
vare ej dertill pligtig. De bolagsmän, som tillskottet verkstält,
ega att af bolagets blifvande behållna vinstmedel
erhålla åter hvad af dem blifvit tillskjutet, jemte sex procent
årlig ränta, innan annan utdelning får ske. Upplöses
bolaget, förr än sådant tillskott blifvit till fullo
guldet, skall, sedan bolagets skulder blifvit betalda, tillskottet,
dock utan beräkning af ränta, gäldas af bankens
tillgångar, så långt de dertill förslå, innan någon utdelning
å lotterna må ega rum.

56 §.

Har Konungen förklarat bankbolag hafva förverkat
rättigheten att drifva bankrörelse eller varder i det fall,
hvarom i 54 § förmäles, bankbolag stäldt under utredning,
skall, der ej bolaget afträdt sin egendom till konkurs,
chefen för finansdepartementet förordna allmänt ombud
att såsom ledamot deltaga i bolagets styrelse under utredningen.

Ö -* rr O

57 §.

Har, under det bankbolag fortsätter sin rörelse, utdelning
blifvit beslutad och verkstäld, ändock att, enligt senast upprättade
bokslut, tillgång dertill icke finnes utan minskande
af bolagets grundfond eller reservfond, vare, i händelse af
bolagets oförmåga att fullgöra sina förbindelser, de bolags -

LAG ANGÅENDE BANKBOLAG.

män,_ som sådan -utdelning uppburit, skyldige att densamma
återbära; och ansvare derjemte de bolagsmän, som i beslutet
deltagit, en för alla och alla för en, för den brist
som vid återbäringen kan uppkomma.

Lag samma vare der, efter det bankbolag blifvit stäldt
under utredning eller beslut fattats om bolagets upplösning,
utdelning till bolagsmännen skett och bolaget sedermera
finnes oförmöget att sina förbindelser fullgöra.

58 §.

När bankbolag, som egt rätt att utgifva egna sedlar,
upplöses utan konkurs, låter Konungen, uppå anmälan härom,
genom allmän kungörelse förelägga en hvar, som innehar
af bolaget utgifven sedel eller annan löpande förbindelse,
som tryckt eller graverad är, att, vid förlust af all
betalningsrätt, inom två år från kungörelsens datum förbindelsen
förete till infriande i banken; kungörelsen skall
minst fyra gånger under hvartdera af dessa år från predikstolarne
i riket uppläsas och i allmänna tidningarna införas.

Lag samma vare, der annat bankbolag, som utgifvit
löpande, tryckta eller graverade förbindelser, upplöses utan
konkurs.

59 §.

Önskar bankbolag erhålla förlängning af bolaget
meddelad oktroj, göre i den ordning, som i 1 eller 2 §
är sagd, ansökning derom sist sexton månader, innan den
löpande oktrojen tilländagår.

Beslut om sådan ansökning skall fattas å ordinarie
bolagsstämma sist tjugu månader före utgången af den
löpande oktrojen; och åligger det styrelsen att om beslutet

LAG ANGÅENDE BANKBOLAG.

ofördröjligen underrätta de solidariske bolagsmännen
genom särskilda bref, som med posten afsändas.

60 §.

Solidarisk bolagsman, som ej vill under förlängd oktroj
i bolaget qvarstå, ege, derest lian sist aderton månader
före oktroj tidens utgång sådant för styrelsen anmält,
att, efter det den löpande oktrojen tilländagå^, ur bolaget
utträda samt att af bolagets tillgångar utbekomma livad på
honom belöper.

VI Kap.

Särskilda, bestämmelser.

Öl §•

Enskildes förhållanden till bankbolag må ej för allmänheten
yppas.

62 §.

Genom kungörelse i allmänna tidningarna skall tillkännagifvas,
när bankbolag börjar eller slutar sin rörelse;
och skall underrättelse om dagen, då sådant sker, till
finansdepartementet insändas.

63 §.

Vid fordringars utsökande njute bankbolag samma
rätt till handräckning, som för riksbanken är beviljad.

64 §.

Bankbolag vare uti de mål, för hvilka ej annorlunda
genom lag stadgas, lydande under rådstufvurätten i den
stad, der bolagets liufvudkontor är beläget, eller, der den

LAG ANGÅENDE BANKBOLAG.

stad lyder under landsrätt, under rådstufvurätten i den stad,
der Konungens befallningshafvande i länet har sitt säte.

Fråga om afträdande af bolagets egendom till konkurs
eller om årsstämning å dess borgenärer skall ock, oberoende
af bolagsmännens hemvist, tillkomma den rätt,
hvarunder bolaget lyder.

65 §.

Bolagsordning för bankbolag skall innefatta närmare
bestämmelser angående:

a) grundfondens belopp;

b) huruvida kommanditlottegare inrymmas i bolaget
samt, derest det medgifves, vilkoren derför och den andel
i årliga vinsten, som skall dem tillkomma;

c) reservfonden och den del af årliga vinsten, som
skall till reservfonden öfverföras;

d) bankens rörelsegrenar och vilkoren derför;

e) antalet af styrelsens ledamöter och suppleanter
för dem samt tiden för deras befattningar;

f) tiden för ordinarie bolagsstämma och vilkoren för
sammankallande af extra bolagsstämma;

g) rösträttighet vid bolagsstämma;

h) antalet revisorer och tiden för revisionen;

i) den ordning, i hvilken bolaget må besluta att före
oktrojtidens utgång sig upplösa, samt

k) sättet för vinnande af ändring i bolagsordningen.

66 §.

Drifver bolag bankrörelse utan att hafva erhållit
Konungens stadfästelse å bolagets ordning, gälle för bolaget
hvad i 15 kap. handelsbalken stadgas.

LAG ANGÅENDE BANKBOLAG.

Öfvergångsstadganden.

67 §.

Varder enligt denna lag sedelntgifningsrätt medgifven
bankbolag, som enligt äldre lag egt ridt att utgifva egna
banksedlar, skola följande särskilda bestämmelser lända
till efterrättelse:

l:o) Innan bankbolaget börjar sin rörelse på grund
af oktroj meddelad enligt denna lag, skall bolaget, medelst
styrkt utdrag af bankens böcker, inför Konungens befallningsbafvande
visa, att sedlar, utgrina under bolagets föregående
oktroj er, icke äro utelöpande till högre belopp än
den bolaget af Konungen medgifna sedelutgifningsrätt
samt att, i öfverensstämmelse med föreskrifterna i denna
lag, pant för bolagets sedlar blifvit i allmänt förvar satt
till ett värde, som ej understiger beloppet af de utelöpande
sedlarne.

2:o) Innehafvare af sedel, utgifven under någon af
bolagets föregående oktrojer, skall ega lika rätt i den för
bolagets sedlar satta pant, som innehafvare af sedel, utgifven
under oktroj enligt denna lag.

3:o) Under föregående oktrojer af bolaget utgrina
sedlar, hvilka icke blifvit infriade, skola inräknas i beloppet
af bolagets utelöpande sedlar.

4:o) Sedel, som af bolaget i allmänna rörelsen utgifves,
skall tydligt skilja sig från bolagets sedlar under
föregående oktrojer.

Denna lag träder i kraft den

N:o 2.

Förslag

till

Förordning angående förändrad lydelse af
17 kap. 3 § lian delsbal ken.

3 §■

Häfver någon lös pant i händer, njute han derutur
betalning framför alla andra. Samma rätt hafve innehafvarne
af banksedlar i guld och värdepapper, som äro
satta i allmänt förvar såsom pant för sedlarne.

Handtverkare hafve ock enahanda rätt för arfvode
å det gods, som hos honom qvar är.

1V:o 3.

Förslag

till

Förordning angående förändrad lydelse af 14
förordningen angående aktiebolag
den 6 oktober 1848.

14 §.

Om bolag, hvilka drifva bankrörelse, stadgas särskildt.

N:o 4.

Förslag

till

Förordning angående bankbolags och sparbanks

konkurs.

I bankbolags eller sparbanks konkurs skola, jemte
livad konkurslagen innehåller, som icke strider mot denna
förordning, tillämpas följande stadganden:

I Kap.

Om bankbolags konkurs.

1 §•

Har bankbolag, bildadt i öfverensstämmelse med lagen

angående bankbolag den......, afträdt sin egendom

till konkurs, varde det chefen för finansdepartementet af
rätten ofördröjligen kungjordt; och förordne chefen för
detta departement ett allmänt ombud att såsom god man
och syssloman i konkursboets förvaltning deltaga med de
gode män och sysslomän, som utses på sätt i konkurslagen
stadgas.

Chefen för finansdepartementet må, när så skäligt
pröfvas, ombudet entlediga och i dess ställe annan förordna.
Deröfver må klagan ej föras.

A. FÖRORDNING ANG. BANKBOLAGS OCH SPARBANKS KONKURS. 25

2 §.

Det allmänna ombud, som sålunda förordnadt blifvit,
ege, lika med rättens ombudsman, att sammankalla borgenärerne
att höras öfver ämnen, som boet och dess förvaltning
röra, samt att hos rätten anmäla, om annan god
man eller syssloman i konkursen visar motvilja eller försummelse
vid fullgörande af sitt uppdrag. Ej må gode
männen eller sysslomännen sig emellan dela förvaltningen
af boet.

3 §•

Arfvode för konkursboets förvaltning bestämme borgenärerne
särskildt för rättens ombudsman och särskildt för
gode männen och sysslomännen. Af arfvodet för gode
männen och sysslomännen tage det allmänna ombudet en
tredjedel.

'' 4§.

Under anslagstiden upprätte gode männen förteckning
öfver de borgenärer, hvilka enligt bankbolagets räkenskaper
hafva fordran hos bolaget på grund af insättning
å depositions-, upp- och afskrifnings-, sparkasse- eller
annan räkning; skolande denna förteckning för hvarje borgenär
upptaga beloppet af hans fordran, så ock, der ränta
å fordringen är utfäst, den dag, från hvilken räntan är
ogulden, jemte räntefoten.

Förteckningen skall i hufvudskrift af gode männen
ingifvas till den som, enligt hvad i konkurslagen stadgas,
har att bevakningshandlingar i konkursen mottaga;♦ och
skall förteckningen i afskrift, som af honom blifvit be -

26 A. FÖRORDNING ANG. BANKBOLAGS OCH SPARBANKS KONKURS.

styrkt, under de trettio sista dagame före inställelsedagen
hållas tillgänglig hos rättens ombudsman samt vid hvart
och ett af bankens kontor för en hvar som vill deraf
taga del.

5 §•

Förteckningen varde å inställelsedagen af ordföranden
uppläst; och skall fordran, som blifvit å förteckningen
upptagen, anses vara i konkursen bevakad så, som hade
borgenären densamma sjelf anmält.

6 §•

Så fort ske kan, skola bankbolagets samtliga tillgångar
eller, der bolaget egt rätt att utgifva egna banksedlar,
dess tillgångar med undantag af den för sedlarne
satta pant värderas af en nämnd, bestående af det enligt
1 § förordnade ombudet såsom ordförande samt två ledamöter,
utsedde den ene af borgenärerne och den andre
af de solidariske bolagsmännen. Tillgångarne skola dervid
upptagas till det värde de efter noggrann pröfning
anses ega, med iakttagande deraf att sådana tillgångar,
hvilka å fondbörs noteras, ej må uppskattas högre än till
senast noterade försäljningspris.

Hvad de fleste i nämnden säga gälle såsom nämndens
beslut.

7 §•

Borgenärerne välja ledamot i nämnden, i den ordning,
som i 60 § konkurslagen är föreskrifven för val af
gode män eller sysslomän.

A. FÖRGUDNING ANG. BANKBOLAGS OCH SPARBANKS KONKURS. 27

För val af den ledamot i nämnden, som skall af de
solidariske bolagsmännen utses, kalle rättens ombudsman
dem till sammanträde inför sig, och skall valet ske enligt
de bestämmelser i fråga om rösträtt, som i de för bolaget
faststälda bolagsreglor för val af styrelse äro gifna. Om
tid och ort för sådant sammanträde utfärde rättens ombudsman
kungörelse, som i allmänna tidningarna införes
tre gånger, första gången minst tio dagar före sammanträdet.

Underlåta borgenärerne eller de solidariske bolagsmännen
att utse ledamot i nämnden, varde ledamot i
stället förordnad af den rätt, der bankbolagets konkurs
är anhängig. Försummar utsedd ledamot att på ordförandens
kallelse vid nämndens sammanträde tillstädeskomma,
ege nämndens ordförande tillkalla annan person att i den
andres frånvaro i värderingen deltaga.

8 §.

Visar sig vid den värdering, hvarom i 6 § sägs, eller
sedermera under konkursens fortgång, att bankbolagets tillgångar
icke förslå till betäckande af bolagets kända gäld,
eller, der bolaget egt rätt att utgifva egna banksedlar,
att de tillgångar, som blifvit värderade, icke förslå till
betäckande af bolagets kända gäld, med undantag af bolagets
utelöpande sedlar, skall den ansvarighet för bolagets
samtliga förbindelser, som åligger de solidariske bolagsmännen,
mot dem göras gällande på sätt nedan stadgas.

9 §•

Det belopp, som erfordras till fyllande af bristen i
bankbolagets tillgångar, skola gode männen eller sysslo -

28 A. FÖRORDNING ANG. BANKBOLAGS OCH SPARBANKS KONKURS.

männen genast uttaxera å de solidariske bolagsmännen, så
långt desse äro för bristen ansvarige i förhållande till det
antal lotter, en hvar af dem enligt bolagets registerbok
innehar.

Kungörelse om uttaxeringen, upptagande det belopp,
som för hvarje lott skall inbetalas, varde genast i allmänna
tidningarna tre gånger införd; och läte gode männen eller
sysslomannen dessutom om uttaxeringen ofördröjligen underrätta
de solidariske bolagsmännen genom särskilda bref,
som med posten afsändas.

10 §.

Inom trettio dagar, efter det kungörelsen om uttaxering
blifvit första gången i allmänna tidningarna införd,
skall uttaxeradt belopp vara inbetaldt eller derför vara
stäld pant eller borgen, som af gode männen eller sysslomännen
godkännes.

Brister bolagsman i fullgörande häraf, vare han underkastad
utmätning utan dom eller utslag, då gode männen
eller sysslomännen med företeende af rättens ombudsmans
bevis om det uttaxerade belopp, för hvilket bolagsmannen
häftar, om utmätning lita utmätningsman till; vare
ock skyldig att på yrkande af gode männen eller sysslomännen
afträda sin egendom till konkurs; åliggande det
gode männen eller sysslomännen att ofördröjligen mot bolagsmannen
vidtaga erforderliga åtgärder för tillämpning
af här stadgad påföljd.

11 §•

Ställes pant eller borgen för uttaxeradt belopp, skall
detsamma inom sex månader efter utgången af den i 10 §

A. FÖRORDNING ANG. BANKBOLAGS OCH SPARBANKS KONKURS. 29

stadgade tid inbetalas, derest icke borgenärerne bevilja
anstånd, som dock ej må sättas till längre tid än ytterligare
sex månader. Varder ej det uttaxerade beloppet
inom bestämd tid inbetaldt, läte sysslomännen, till gäldande
af hvad bolagsmannen betala bör, ofördröjligen försälja
panten å offentlig auktion eller utsöka borgensförbindelsen
bos löftesmannen.

12 §.

Å uttaxeradt belopp, som ej inbetalas inom den i 10 §
stadgade tid, skall bolagsman gälda ränta efter sex för
hundra om året från utgången af nämnda tid till dess
betalning sker.

13 §.

Har uttaxeradt belopp ej influtit eller har säkerhet
derför icke blifvit stäld, eller har stäld säkerhet icke förslagit
till gäldande af belopp, hvarför den blifvit stäld,
och uppkommer förty brist i hvad för borgenärernes förnöjande
erfordras, skola gode männen eller sysslomännen,
intilldess bristen blifvit betäckt, eller det belopp, hvarför
de solidariske bolagsmännen äro ansvarige, till fullo blifvit
uttaxeradt, hos de solidariske bolagsmän, hvilka icke afträdt
sina tillgångar till konkurs, verkställa uttaxering i
förhållande till deras lotter i bolaget; skolande i fråga om
sådan fortsatt uttaxering i öfrigt gälla hvad i 9—12 §§
finnes stadgadt.

14 §.

För fordran som grundas å banksedel eller annan af
bankbolag utgifven löpande förbindelse, som tryckt eller

30 A. FÖRORDNING ANG. BANKBOLAGS OCH SPARBANKS KONKURS.

graverad är, vare bevakning’ enligt konkurslagen ej erforderlig.
Vill innehafvare af fordran på grund af banksedel
njuta rätt till betalning ur annan konkursboets egendom
än den för sedlarne satta pant, tillika med hvad som
kan inflyta på grund af bolagsmännens särskilda ansvarighet
för de af bolaget utgifna sedlar, vare dock pligtig
sin fordran bevaka i enlighet med hvad i konkurslagen
föreskrifves.

15 §.

När bankbolag, som egt rätt att utgifva egna sedlar,
råkat i konkurstillstånd, låter Konungen, uppå anmälan härom,
genom allmän kungörelse förelägga en hvar, som innehar
af bolaget utgifven sedel eller annan löpande förbindelse,
som tryckt eller graverad är, att vid förlust af all betalningsrätt
inom två år från kungörelsens datum sedeln eller förbindelsen
uppvisa inför det af chefen för finansdepartementet
förordnade ombud, som låter bokföra och med
kostnadsfri påskrift om uppvisandet förse sedeln eller förbindelsen.
Nämnda kungörelse skall minst fyra gånger
under hvartdera af dessa år från predikstolarne i riket
uppläsas och i allmänna tidningarna införas. Vill den som
sedel sålunda uppvisar densamma aflemna, ege dertill rätt
och erhålle bevis deröfver af ombudet. Sådant bevis medför
för den, till hvilken beviset blifvit utfärdadt, samma
betalningsrätt som sedel, hvilken enligt beviset blifvit
aflemnad.

Ej må bolagets konkurs afslutas, förr än nu stadgade
anmälningstid förflutit.

A. FÖRORDNING ANG. BANKBOLAGS OCH SPARBANKS KONKURS. 31

16 §.

Gode männen skola, så fort ske kan, låta försälja de
värdepapper, hvilka äro satta såsom pant för sedlarne,
antingen å offentlig auktion eller under hand, eftersom
de pröfva för konkursboet fördelaktigast.

17 §•

Visar sig under konkursen, att den för sedlarne satta
pant icke förslår till betäckande af hela det enligt bankens
räkenskaper utelöpande beloppet tillika med det ytterligare
belopp af sedlar, hvilket, utan att finnas i bolagets räkenskaper
upptaget, kan vara anmäldt, skall den särskilda
ansvarighet för bankens sedlar, som åligger de solidariske
bolagsmännen, mot dem göras gällande, och det belopp
som erfordras till fyllande af bristen å dem uttaxeras, så
långt de äro för denna brist ansvarige; skolande dervid
förfaras på enahanda sätt som i 9—13 §§ finnes stadgadt
i fråga om de solidariske bolagsmännens ansvarighet för
bolagets samtliga förbindelser, dock att borgenärerne ej
må bevilja anstånd med inbetalning af uttaxeradt belopp.

18 §.

I den mån medel influtit för den för sedlarne satta
pant eller genom uttaxering enligt 17 §, der sådan egt rum,
må, utan hinder deraf att den enligt 15 § föreskrifna anmälningstid
ej tilländagå!!, innehafvare af bolagets sedel,
sedan han iakttagit hvad i 15 § är stadgadt, uppbära den
derå belöpande utdelning. And utdelning för sedlarne,
hvilken eger rum förr än nämnda tid förflutit, skall utdelningen
beräknas å hela det enligt bankens räken -

32 A. FÖRORDNING ANG. BANKBOLAGS OCH SPARBANKS KONKURS.

skaper utelöpande beloppet tillika med det ytterligare belopp
af sedlar, hvilket, utan att finnas i bankens räkenskaper
upptaget, kan vara anmäldt.

Innehafvare af sedel, som vill utdelning lyfta före
inställelsedagen i bolagets konkurs, vare pligtig att ställa
borgen för hvad han lyfter.

19 §.

Har bankbolag, som egt sedelutgifningsrätt, utgifvit
andra löpande förbindelser, som tryckta eller graverade
äro, än sedlar, må utdelning i bolagets konkurs ega rum
utan hinder deraf att den enligt 15 § stadgade anmälningstid
ej förflutit. Vid utdelningsförslag, som upprättas,
förr än nämnda tid tilländagått, skall beräknas
utdelning å hela det enligt bolagets räkenskaper utelöpande
beloppet af sådana förbindelser tillika med det
ytterligare belopp, hvilket, utan att finnas i bolagets
räkenskaper upptaget, kan vara anmäldt; och ege borgenär,
sedan han iakttagit hvad i 15 § är stadgadt, att för
fordran som nu är nämnd uppbära den derå belöpande
utdelning.

20 §.

Har bankbolag, hvilket ej egt rätt att utgifva
egna sedlar, utfärdat löpande förbindelser, som tryckta
eller graverade äro, gälle om utfärdande af allmän kungörelse
angående anmälningsskyldighet för innehafvarne af
sådana förbindelser, om förbindelsernas bokföring och påskrift,
om innehafvarens rätt till utdelning och om utdelningsförslag
samt om afslutande af bankbolagets konkurs

A. FÖRORDNING ANG. BANKBOLAGS OCH SPARBANKS KONKURS. 33

hvad i 15 och 19 §§ finnes stadgadt i fråga om dylika
förbindelser, ntgifna af bankbolag med sedelutgifningrätt.

21 §.

Afträdas solidarisk bolagsmans tillgångar till hans
borgenärers förnöjande, må återvinningstalan, hvarom i 3
kap. konknrslagen stadgas, anställas jemväl af gode männen
eller sysslomännen i bankbolagets konkurs; och skall,
der sådan talan af dem föres och bolagsmannens konkurs
börjats inom sex månader från det offentlig stämning å
bolagets borgenärer utfärdades, tid, som i 36 § nämnda
lag sägs, räknas från den dag, bolagets konkurs börjades.

22 §.

Gode männen eller sysslomännen i bankbolagets konkurs
äro pligtige att, der solidarisk bolagsman blifvit i
konkurs försatt, i hans konkurs bevaka hvad bolagsmannen
på grund af sin delaktighet i bolaget är skyldig tillskjuta,
samt, intilldess bolagets konkurs blifvit afslutad, uppbära
derå belöpande utdelning.

II Kap.

Om sparbanks konkurs.

23 §.

Afträder sparbank sin egendom till konkurs, varde
anmälan derom af rätten eller domaren ofördröjligen gjord
hos Konungens befallningshafvande, som förordnar ett
allmänt ombud att i förvaltningen af konkursboet deltaga
på sätt i 1 och 2 §§ finnes stadgadt.

34 A. FÖRORDNING ANG. BANKBOLAGS OCH SPARBANKS KONKURS.

Konungens befallningshafvande må, när så skäligt
pröfvas, ombud et entlediga och i dess ställe annan förordna.
Deröfver må klagan ej föras.

24 §.

Under anslagstiden upprätte gode männen förteckning
öfver de borgenärer, hvilka enligt sparbankens räkenskaper
på grund af insättning hafva fordran bos sparbanken;
skolande denna förteckning för hvarje borgenär
upptaga beloppet af hans fordran, så ock, der ränta å
fordringen är utfäst, den dag, från hvilken räntan är ogulden,
jemte räntefoten.

Förteckningen skall i hufvudskrift af gode männen
ingifvas till den som, enligt hvad i konkurslagen stadgas,
har att bevakningshandlingar i konkursen mottaga; och
skall förteckningen i afskrift, som af honom blifvit bestyrkt,
under de trettio sista dagarne före inställelsedagen hållas
tillgänglig hos rättens ombudsman och vid sparbankens
hufvudkontor för en hvar som vill deraf taga del; skolande
derjemte vid hvart och ett af sparbankens afdelningskontor
under nämnda tid finnas tillgängligt bestyrkt utdrag
ur förteckningen, upptagande sparbankens fordringsegare
enligt afdelningskontorets räkenskaper.

25 §•

Hvad i 3 och 5 §§ är föreskrifvet i afseende å bankbolags
konkurs, gälle ock i sparbanks konkurs.

Denna förordning skall icke blifva gällande i de mål,
som göras anhängiga före.....

lY:o 5.

Förslag

till

Förordning angående förändrad lydelse af 9 och
52 §§ konkurs!agen.

Härigenom förordnas, att nedannämnda- paragrafer i
konkurslagen den 18 september 1862 skola erhålla följande
förändrade lydelse:

9 §.

Vid konkursansökning foge gäldenär uppteckning å
boets egendom och gäld, med uppgift å borgenärers namn
och hemvist, så ock å de böcker och handlingar som boet
röra; och vare uppteckningen med edsförpligtelse underskrifven.
År ej bouppteckning bifogad, eller uppstår konkurs
i följd af borgenärs yrkande, och aflemna!'' ej gäldenär
vid förklarings afgifvande bouppteckning; varde, i
stad af rätten och å landet af domaren, förordnande genast
meddeladt magistratsperson, kronofogde, länsman, rättens
betjent eller annan lämplig person att uppteckningen utan
dröjsmål förrätta; och åligge gäldenären att allt, som till
boet hörer, under edsförpligtelse redligen uppgifva. Kan
ej fullständig uppteckning genast ske, bör skriftlig uppgift
å borgenärerne och deras hemvist rätten eller domaren
ofördröjligen tillställas.

36 A. FÖRORDN. ANG. FÖRÅNDR. LYDELSE AF 9 O. 5 2 §§ KONKURSLAGEK.

•

Då konkurs uppstått, varde förordnande genast meddeladt
person, som nu nämnd är, att gäldenärs böcker och
andra handlingar, som hans rörelse angå, under försegling
sätta eller i förvar taga, så ock, der rätten eller domaren
så nödigt anser, att låta konkursboets kända egendom
under säker vård hållas, och boets angelägenheter bevakas,
intilldess, såsom framdeles sägs, gode män utsedde blifvit.
Åt ej bouppteckning af gäldenären ingifven, varde förordnande,
på sätt nyss nämndt är, alltid meddeladt.. År
gäldenären köpman, ege rätten eller domaren på yrkande
af gäldenären eller någon af borgenärerne att, i stället för
förordnande hvarom nu är nämndt, uppdraga åt eu eller
flere skicklige män att boet jemte de böcker och handlingar,
som nämnda äro, omhändertaga, och med den befogenhet,
som tillkommer gode män, boet förvalta, intilldess gode
män utsedde blifvit.

Varder annan än den, som domare- eller tjensteed
aflagt, till förrättningsman enligt denna § förordnad, svärj e
inför rätten eller domaren, att han det uppdrag redligen
fullgöra skall, och hafve sedan samma pligt och njute lika
skydd, som enligt lag tillkommer dem, hvilka rättens
ärenden gå.

52 §.

Sedan afgjordt är, att ackord ej kommer till stånd,
skall försäljning af boets egendom, så fort ske kan, ega
rum, der ej borgenärerne besluta uppskof med försäljningen.
Sådant uppskof må dock ej mot någon borgenärs eller
gäldenärens vid sammankomst gjorda bestridande bestämmas
till längre tid än ett år. Ej heller må sådant beslut lända

A. FÖRORDN. ANG. FÖRÅNDR. LYDELSE AF 9 O. 5 2 §§ KONKURSLAGEN. 37

till inskränkning i den rätt, i fråga om försäljning af egendom,
som enligt lag tillkommer inteckningshafvare eller
borgenär, hvarom i 54 § sägs.

Väckes fråga om sådant uppskof, skola borgenärerne
sammankallas att öfver frågan besluta; skolande i kallelsen
till borgenärssammanträdet utsättas, att dylik fråga å sammanträdet
förekommer till afgörande.

2F:o 6.

Förslag

till

Förordning angående tillägg till och ändring i
Lagen för Rikets Ständers Bank
den 1 mars 1830.

Härigenom förordnas, att nedannämnda §§ i lagen
för Rikets Ständers Bank den 1 mars 1830 skola erhålla
följande lydelse:

§ 5.

Mom. 1. Banken ege att utgifva sedlar till det belopp,
som motsvaras af följande kassatillgångar:

a) metallisk kassa så beräknad som i § 6 sägs;

b) på utrikes ort nedsatt eller under transport derifrån
varande, mot sjöfara försäkradt guldmynt eller
omyntadt- guld, och

c) hos bankinrättningar eller handelshus på utrikes
ort i löpande räkning innestående medel.

Mom. 2. Utöfver det enligt mom. 1 medgifna belopp
vare banken berättigad till en sedelutgifning af högst

A. FÖRORDN. ANG. TILLÄGG TILL O. ÅNDR. I LAGEN FÖR R. ST. BANK. 39

fjratiofem millioner kronor under vilkor att de på grund
häraf utgifna sedlar motsvaras af följande tillgångar
sammanräknade:

a) vexlar betalbara inom eller utom riket;

b) statens, allmänna hypoteksbankens och andra inhemska
obligationer som å utlandets börser noteras, samt

c) lätt säljbara utländska statspapper.

§ 6-

Såsom bankens metalliska kassa skall beräknas allt
inom landet befintligt, banken tillhörigt, svenskt och utländskt
guldmynt, omyntadt guld, samt i Sverige, Norge
eller Danmark i öfverensstämmelse med konventionen
den 27 maj 1873 prägladt silfvermynt.

Metalliska kassan må ej bibehållas vid lägre belopp
än femton millioner kronor. Derutöfver skall, då de på
grund af § 5 mom. 2 utgifna sedlar öfverstiga trettiofem
millioner kronor, banken hålla i metallisk kassa minst
trettio procent af det belopp, hvarmed de på sådan grund
utgifna sedlar öfverskjuta sistnämnda summa.

Den del af metalliska kassan, som utgöres af guld,
må ej bibehållas vid mindre belopp än som svarar mot
fyra femtedelar af den metalliska kassan i dess helhet.

§ 7.

Guld i plants, som för bandens räkning aflemnas till
myntverket, skall af banken inlösas med guldets värde
i svenskt mynt, eller två tusen fyra hundra åttio kronor
för ett kilogram fint guld, med afdrag af en fjerdedels
procent i myntningskostnad så ock, der smidbargöring

40 A. FÖRORD!!. ANG. TILLÄGG TILL O. ÅNDR. I LAGEN FÖR R. ST. BANK.

och skedning ifrågakomma, af derför stadgade afgifter;
dock må fullmägtige, när de så skäligt finna, befria
säljaren från myntningskostnaden eller någon del deraf.

§ 8.

Uppgifter rörande banken skola upprättas, tryckas
och med allmänna tidningarna utdelas:

a) för hvarje månad utvisande bankens tillgångar
och skulder vid månadens slut, och

b) efter hvarje års bokslut en öfversigt, som visar
bankens hela ställning.

§ 9.

Alla stadgar och reglementen angående bankens rörelse
och förvaltning skola upprättas i noggrann öfverensstämmelse
med de i denna lag faststälda grunder.

Denna lag må, såsom allmän civillag, ej annorlunda
ändras, än på sätt i regeringsformens 87 § 1 mom. stadgadt
är; och ege i afseende på verkställigheten samma
kraft och verkan som öfriga gällande lagar.

N:o 7.

Förslag

till

Förändrad lydelse af § 72 regeringsformen
och § 71 riksdagsordningen.

Regeringsformen.

§ 72.

Riksbanken förblifver under Riksdagens egen garantie
och vård, och skall enligt särskild lag, stiftad i den ordning
87 § 1 mom. föreskrifver, samt efter stadgar och
reglementen, hvilka fastställas af Riksdagen, förvaltas af
sju Fullmägtige, af hvilka en förordnas af Konungen och
sex väljas af Riksdagen. Den af Konungen förordnade
Fullmägtig skall vara ordförande bland Fullmägtige. Riksbanken
allena eger rätt att utgifva sedlar, som för mynt
i riket må erkännas. Dessa sedlar skola, vid anfordran,
efter sin lydelse, med guld af Banken inlösas.

Riksdagsordningen.

§ 71.

1. De sex Fullmägtige, hvilka, enligt 72 § regeringsformen,
skola af Riksdagen utses att förvalta Riksbankens

42 A. FÖRÄNDRAD LYDELSE AF § 72 It. F. OCH § 71 H. O.

medel och tillhörigheter, väljas å lagtima Riksdag för en
tid af tre år. Årligen skola tv änne af desse Fullmägtige
afgå och val till deras ersättande ega rum; dock
skall, der ansvarsfrihet blifvit Fullmägtige vägrad, nytt
val af samtlige de af Riksdagen utsedde Fullmägtige anställas.
Vid de tillfällen då på en gång val af samtlige
Riksdagens Fullmägtige eger rum, bestämmes genom
lottning den ordning Fullmägtige emellan, i hvilken de
skola afgå. Afgående Fullmägtig kan återväljas. Har af
Riksdagen utsedd Fullmägtig före utgången af den för
honom bestämda tjenstgöringstid aflidit eller af annan
orsak afgått, skall å nästa lagtima Riksdag fyllnadsval
anställas; och bör den sålunda valde tjenstgöra under
den tid, som för den afgångne återstått.

2. Hvarje lagtima Riksdag skall välja sju Fullmägtige
att, jemlikt särskildt reglemente, Riksgäldskontorets
medel och tillhörigheter förvalta. Valet sker sålunda,
att först utses den, som bland Fullmägtige skall blifva
ordförande, och sedan de öfrige sex.

3. Riksdagens Fullmägtige i Riksbanken och Riksgäldskontor
väljas genom fyratio åtta valmän, af hvilka
hvardera Kammaren inom sig utser tjugofyra. Valen till
Fullmägtige ske medelst slutna sedlar.

4. Ordföranden bland Fullmägtige för hvartdera
verket eger afgörande röst, derest i frågor, som hos Fullmägtige
komma under omröstning, rösterne för två skiljaktiga
meningar utfalla lika; tillkommande Fullmägtige
att sjelfve bland sig välja vice ordförande, att föra ordet
när hinder för ordföranden inträffar.

Lit. B.

W:o 1.

Förslag

till

Lag för Sveriges Riksbank.

I Kap.

Om delegarne och om grundfonden.

1 §•

Sveriges riksbank är af svenska staten och enskilde
delegare bildad för drifvande af bankrörelse enligt
denna lag.

2 §•

Riksbanken skall vara stäld under Riksdagens garanti.

Enskild delegare vare ej förbunden till ansvar för
riksbankens förbindelser med mera än han insatt.

3 §•

Riksbankens grundfond skall utgöra sextio millioner
kronor. Af grundfonden tillskjuter svenska staten f)rratio
millioner kronor och enskilde tjugu millioner kronor.

LAG FÖR SVERIGES RIKSBANK.

4 §•

Den del af riksbankens grundfond, som af enskilde tillskjutes,
skall fördelas i lotter, hvardera å ett tusen kronor.

Å lotterna utfärdas lottbref, hvilka skola vara stälda
till viss man; och må högst ett hundra lottbref utfärdas till
samma person.

Ej må annan än svensk medborgare vara lottägare
i riksbanken.

5 §•

Lott skall vara till fullo inbetald inom ett år efter
teckningen; och åligga den som lott tecknar att vid teckningen
inbetala tio procent af dess belopp. Återstående
inbetalningar skola fullgöras å de tider, som af fullmägtige
i riksbanken bestämmas och kungöras. Försummar
tecknare af lott att stadgad inbetalning i rätt tid fullgöra,
hafve han förverkat det vid teckningen inbetalda
beloppet äfvensom sin rätt till delaktighet i riksbanken.

6 §•

1 riksbanken skall finnas en särskild bok, i hvilken
samtlige lottegare skola inregistreras tillika med anteckning
om de lotter en hvar innehar.

Hvarje förändring i eganderätten till lott i riksbanken
skall hos bankrådet anmälas och styrkas; och läte
bankrådet införa den nye egaren i registerboken. Ej må
någon uppbära vinstutdelning å lott, för hvilken han ej är i
registerboken införd såsom egare. I registerboken må ej
någon införas såsom egare till flere än ett hundra lotter.

LAG FÖR SVERIGES RIKSBANK.

II Kap.

Om sedelutgifningsrätten.

7 §•

Riksbanken vare ensam berättigad att utgifva banksedlar.

Riksbanken åligger att, när helst sådant påfordras,
sina sedlar efter ordalydelsen vid hufvudkontoret inlösa.

8 §•

Sedel, som af riksbanken utgifves, skall innehålla förbindelse
för riksbanken att densamma vid anfordran inlösa
med mynt enligt lagen om rikets mynt den 30 maj 1873.

Så länge riksbankens sedlar vid anfordran med mynt
inlösas, utgöra de lagligt betalningsmedel i riket. Vid betalning
till riksbanken, statsverket eller riksgäldskontoret
utgöra de alltid lagligt betalningsmedel, ändå att de icke
af riksbanken sålunda inlösas.

9 §.

Riksbankens sedlar må lyda endast å femtio, ett hundra
och ett tusen kronor samt, tillsvidare och intilldess
genom särskild lag annorlunda varder förordaadt, jemväl
å fem och tio kronor.

10 §.

Vägrar riksbanken, under hvad sken det vara må,
att sedel vid uppvisandet inlösa, må den som innehar sedeln
derom göra skriftlig anmälan hos Svea hofrätt, hvil -

LAG FÖR SYEKIGES RIKSBANK.

ken, efter att deröfver hafva hört fullmägtige i riksbanken,
eger att med frågan enligt lag och författningar förfara.
Öfver hofrättens beslut må klagan genom besvär hos
Konungen fullföljas inom den tid och i den ordning,
som i 30 kap. 18 § rättegångsbalken sägs.

Finner hofrätten, att sedelns vägrade inlösen härrört
af bankens oförmåga att genast uppfylla sina förbindelser,
göre hofrätten hos Konungen derom anmälan. Konungen
pröfvar, hvilka utvägar, i öfverensstämmelse med
grundlagarne, lämpligast må vidtagas för att upprätthålla
allmänna förtroendet och åter sätta riksbanken i stånd
att sina sedlar vid anfordran inlösa.

På Konung och Riksdag ankommer att, i händelse af
riksbankens oförmåga att genast inlösa sina sedlar, förklara
banken hafva förverkat sin oktroj.

11 §■

Riksbanken ege rätt att utgifva sedlar till det belopp,
som motsvaras af följande kassatillgångar:

a) metallisk kassa så beräknad som i 13 § sägs;

b) på utrikes ort nedsatt eller under transport derifrån
varande, mot sjöfara försäkradt guldmynt eller omyntadt
guld, och

c) hos bankinrättningar eller handelshus på utrikes
ort i löpande räkning innestående medel.

12 §.

Utöfver det enligt 11 § medgifna belopp vare riksbanken
berättigad till en sedelutgifning af högst sjuttiofem
millioner kronor, under vilkor att de på grund häraf

B. LAG FÖR SYERIGES RIKSBANK.

utgifna sedlar motsvaras af följande tillgångar sammanräknade
:

a) vexlar betalbara inom eller utom riket;

b) statens, allmänna hypoteksbankens och andra inhemska
obligationer, som å utlandets börser noteras, och

c) lätt säljbara utländska statspapper.

Såsom riksbankens metalliska kassa skall beräknas
allt, inom landet befintligt, riksbanken tillhörigt, svenskt
och utländskt guldmynt, omyntadt guld samt i Sverige,
Norge eller Danmark i öfverensstämmelse med konventionen
den 27 maj 1873 prägladt silfvermynt.

Metalliska kassan må ej bibehållas vid lägre belopp
än tjugufem millioner kronor. Derutöfver skall, då de på
grund af 12 § utgifna sedlar öfverstiga sextio millioner
kronor, riksbanken hålla i metallisk kassa minst trettio
procent af det belopp, hvarmed de på sådan grund utgifna
sedlar öfverskjuta sistnämnda summa.

Den del af metalliska kassan, som utgöres af guld,
må ej bibehållas vid mindre belopp än som svarar mot
fyra femtedelar af den metalliska kassan i dess helhet.

Riksbanken drifver sin rörelse vid hufvudkontoret i
Stockholm samt vid afdelningskontor, inrättade inom riket.

13 §.

III Kap.
Om rörelsen.

14 8.

LAG FÖR SVERIGES RIKSBANK.

15 §.

Riksbanken eger att köpa och sälja guld och silfver.

Guld i plants, som för riksbankens räkning till myntverket
aflemnas, skall af riksbanken inlösas med guldets
värde i svenskt mynt, eller två tusen fyra hundra åttio kronor
för ett kilogram fint guld, med afdrag af en fjerdedels procent
i myntningskostnad, så ock, der smidbargöring och skedning
ifrågakomma, af de derför stadgade afgifter; dock
må fullmägtige i riksbanken, när de så skäligt finna, befria
säljaren från myntningskostnaden eller någon del deraf.

16 §.

Riksbanken eger att köpa och sälja vexlar, å utrikes
ort betalbara inom sex månader, äfvensom att öfvertaga
andra fordringar, å utrikes ort förfallna inom samma tid.

17 §■

Riksbanken eger att köpa och sälja svenska obligationer
samt sådana å utlandets börser noterade utländska
statspapper, som äro lätt säljbara.

18 §.

Riksbanken eger att drifva utlåningsrörelse medelst:

a) diskontering af accepterade vexlar, å inrikes ort
betalbara inom sex månader;

b) utlåning mot pant af löpande förskrifningar, obligationer,
aktier, andra värdepapper eller vågförda effekter
och mot förbindelse till återbetalning antingen å bestämd
tid af högst sex månader eller ock efter förutgången
uppsägning af högst tre månader;

B. LAG FÖR SVERIGES RIKSBANK. 49

c) beviljande af kassakreditiv på högst tolf månader
mot pant af obligationer, aktier eller i fast egendom intecknade
skuldebref;

d) utlåning mot förbindelse till återbetalning af minst en
femtedel af förskrifna beloppet hvar sjette månad och
mot säkerhet af löpande förskrifning, annat värdepapper
eller borgen såsom för egen skuld. Riksbanken må ej
utlemna afbetalningslån till högre sammanräknadt belopp
än tio millioner kronor. Afbetalningslån må ej beviljas
samma låntagare till högre belopp än fem tusen kronor,
ej heller å mindre än fem hundra kronor.

19 §.

Riksgäldskontor eger att vid riksbankens hufvudkontor
begagna kassakreditiv, dock ej till högre belopp
än en million fem hundra tusen kronor. Riksgäldskontor
vare ej skyldigt att för kreditivet ställa säkerhet eller erlägga
kreditivafgift.

20 §.

Vexeldiskontering, lån eller kassakreditiv må ej beviljas
fullmägtig i riksbanken eller ledamot af styrelse
vid afdelningskontor; dock må fullmägtig eller styrelseledamot
erhålla lån mot pant af vågförda effekter
äfvensom lån eller kassakreditiv mot säkerhet af statens,
allmänna hypoteksbankens eller hypoteksföreningars obligationer.

21 §.

Riksbanken må ej såsom säkerhet för lån eller kassakreditiv
mottaga lottbref i riksbanken.

LAG FÖR SVERIGES RIKSBANK.

22 §.

Af en hvar som sådant önskar skall riksbanken, såväl
vid hufvudkontoret som vid afdelningskontoren, mottaga
och å giroräkning föra penningar med förbindelse
att vid anfordran tillhandahålla räkningshafvaren hvad å
räkningen innestår.

För förande af giroräkning må ej riksbanken taga
afgift och ej heller godtgöra ränta för medel, som å giroräkning
innestå.

23 §.

Riksbanken vare pligtig att utan godtgörelse för statsverkets
räkning mottaga penningar och af statsverkets tillgodohafvande
verkställa utbetalningar. Närmare föreskrifter
angående insättning och uttagning å statsverkets
räkning meddelas af Konungen.

24 §.

Enskilde räkningshafvare skola för uttagning å giroräkning
eller kassakreditiv begagna anvisningar eller vexlar,
hvartill blanketter af riksbanken tillhandahållas. För
uttagning å statsverkets eller riksgäldskontorets räkningar
i riksbanken må begagnas antingen handskrifven
eller tryckt anvisning eller vexel.

25 §.

En hvar ege att i riksbankens hufvud- eller afdelningskontor
insätta penningar mot erhållande, utan afgift,
af vexel stäld att vid uppvisandet inlösas antingen
i hufvudkontoret eller i någotdera af afdelningskontoren.

LAG FÖR SVERIGES RIKSBANK.

26 §.

Riksbanken mottager till förvar:

a) penningar att utan räntegodtgörelse återbetalas
vid anfordran eller å tid, som vid insättningen bestämmes;
skolande bevis öfver sålunda insatta penningar ställas
till viss man;

b) guld eller silfver, myntadt eller i plants, mot bevis,
som skall ställas till viss man och innehålla såväl guldets
eller silfrets vigt och efter vigten beräknade värde
som ock förbindelse för riksbanken att, mot bevisets återbekommande
och betalning af stadgad förvaringsafgift,
återställa det till förvar mottagna guldet eller silfret
eller, om sådant ej kan ske, betala detsammas i beviset
upptagna värde;

c) obligationer, aktier eller andra värdepapper, af de
slag fullmägtige bestämma, mot bevis, som skall ställas
till viss man och innehålla såväl förteckning å de särskilda
värdepapperen jemte å dem satta värden som ock förbindelse
för riksbanken att, mot bevisets återbekommande
och betalning af stadgad förvaringsafgift, återställa de
i förvar mottagna värdepapperen eller lemna andra af
samma slag, beskaffenhet och belopp eller ock ersätta
de felande efter deras i beviset bestämda värden; skolande
af bankstämman fastställas riksbankens åtagande
i afseende å förvaltningen af obligationer, aktier och
andra värdepapper, som i förvar mottagits, samt

d) såvidt lägligt är och utrymme dertill gifves, paketer
eller annan flyttbar egendom under försegling och
med eller utan uppgift om värdet, mot bevis, som j''skall

LAG FÖR SVERIGES RIKSBANK.

ställas till viss man och innehålla beskrifning å det till
förvar aflemnade godsets yttre skick och rymd samt förbindelse
för riksbanken att för detsamma ansvara såsom
för förtrodt gods och detsamma återlemna mot bevisets
återställande och erläggande af bestämd förvaringsafgift.

27 §.

Riksbanken må ej deltaga i eller drifva annan rörelse
än den som i denna lag är riksbanken uttryckligen
medgifven; ej heller må riksbanken ega andra fastigheter
än de som äro nödige för inrymmande af riksbankens
kontor.

För riksbankens fordran pantsatt eller utmätt, fast
eller lös egendom, som å auktion försälj es, dervid riksbankens
rätt kan vara beroende, må riksbanken vara
oförhindrad att inropa; vare dock skyldig att densamma
åter afyttra, så snart sådant utan förlust kan ske.

IV Kap.

Om räkenskapernas afsilande och offentliggörande samt om
fördelningen af vinsten.

28 §.

Vid hvarje kalenderårs slut skall fullständigt bokslut
öfver riksbankens ställning upprättas; skolande på grund
af detta bokslut en öfversigt, som fullständigt utvisar riksbankens
ställning, så fort ske kan, tryckas och med allmänna
tidningarna utdelas.

LAG FÖR SVERIGES RIKSBAKK.

29 §.

Omedelbart efter hvarje månads slut skall, enligt formulär
meddeladt från finansdepartementet, upprättas en
öfversigt utvisande riksbankens tillgångar och skulder.
Denna öfversigt skall derefter ofördröjligen till finansdepartementet
insändas samt tryckas och med allmänna
tidningarna utdelas.

Derjemte skall för hvarje vecka upprättas och i allmänna
tidningarna införas uppgift om riksbankens metalliska
kassa och öfriga kassatillgångar, utelöpande sedlar
samt obegagnade sedelutgifningsrätt.

30 §.

Den af årets rörelse uppkomna vinst, sedan derifrån
afräknats förvaltningskostnader, öfriga utgifter samt förluster
och afskrifningar, skall, i den mån den dertill lemnar
tillgång, på följande sätt fördelas:

a) till statsverket och enskilde delegarne efter hvars
och ens tillskjutna andelar fyra och en half procent å
grundfonden;

b) till bankens reservfond tjugufem procent af återstående
vinsten, dock att sedan på detta sätt blifvit bildad en
reservfond, uppgående till tjugufem procent af bankens
grundfond, afsättning till reservfonden må kunna upphöra;

c) till statsverket och enskilde delegarne efter hvars
och ens tillskjutna andelar, såsom ytterligare vinstutdelning,
tre* och en half procent å grundfonden;

d) hvad derefter återstår skall tillfalla statsverket.

Vid fördelningen af vinsten skall iakttagas, att hvad

af bankens vinst, sedan den stadgade första vinstutdel -

LAG FÖR SVERIGES RIKSBANK.

ningen af fyra och en half procent å grundfonden samt afsättningen
till reservfonden egt rum, ej uppgår till fullt
en half procent af grundfonden skall till följande årets
vinst- och förlusträkning öfverföras.

31 §.

Förslår ej vinsten till den i 30 § stadgade första
vinstutdelning, må bristen fyllas af reservfonden, såvidt
densamma dertill lemnar tillgång. I öfrigt må reservfonden
endast användas till betäckande af förlust, som å
bankens rörelse i dess helhet under något år kunnat uppstå.

Nedgår reservfonden under tjugufem procent af grundfonden,
skall afsättning till densamma ånyo vidtaga.

V Kap.

Om bankstämman.

32 §.

Hvardera af Riksdagens Kamrar utser, på sätt i riksdagsordningen
föreskrifves, tjugufyra personer, och lottegarne
i riksbanken utse inom sig tjugufyra personer,
hvilka skola å bankstämma sammanträda att der om riksbankens
angelägenheter gemensamt besluta.

33 §.

Lottegarne skola, på kallelse af fullmägtige i riksbanken,
sammanträda i Stockholm första måndagen i
februari månad hvarje år för val af ledamöter i bank -

LAG FÖR SYEBIGES EIKSBANK.

stämman. Genom särskilt val ntses vid samma tillfälle
åtta suppleanter.

Vid dessa val ege lottegare en röst för hvar och en
af sina i registerboken behörigen antecknade lotter i riksbanken.
Målsman ege att utöfva rösträtt för den som
under hans målsmanskap står, äfvensom lottegare på grund
af fullmagt för annan lottegare; dock må ingen på grund
af målsmanskap och fullmagt utöfva rösträtt för flere än
ett hundra lotter.

De närvarande lottegarne välje efter hufvudtalet sig
emellan ordförande.

Öfver förrättningen skall föras protokoll, som genast
justeras och tillställes fullmägtige; och skall till en hvar
af de utsedde ledamöterne och suppleanterne i bankstämman
ofördröjligen genom fullmägtiges försorg sändas utdrag
af valprotokollet.

34 §.

Ordinarie bankstämma skall sammanträda å dag i
mars månad, som af hankrådet, i samråd med Kamrarnes
talmän, bestämmes.

Kallelse till ordinarie bankstämma skall utfärdas och
i allmänna tidningarna tre gånger införas, första gången
minst fjorton dagar före bankstämmans sammanträde.
Ledamöterne af hankstämman skola derjemte om dagen
för sammanträdet underrättas genom särskilda kallelsebref,
hvilka fullmägtige låta till dem med posten afsändas
så tidigt, att kallelserna må kunna komma ledamöterne
tillhanda minst tio dagar före bankstämman.

LAG FÖR SVERIGES RIKSBANK.

35 §.

Har ordinarie ledamot förfall, skall lian, så fort ske
kan, anmäla sådant hos fullmägtige, som i hans ställe
inkalla suppleant.

Suppleanterne för de af Riksdagens Kamrar utsedde
ledamöter inkallas i den ordning riksdagsordningen stadgar;
de af lottegarne utsedde i den ordning de vid valet undfått
röster.

36 §.

Bankstämman utser inom sig ordförande och vice
ordförande. Intilldess sådant val försiggått, föres ordet
af den bland de utaf Riksdagens Kamrar utsedde ledamöter,
hvilken de fleste riksdagar bevistat och, der två
eller flere i lika många riksdagar deltagit, af den af dem
som är till lefnadsåren äldst.

37 §.

Bankstämman upprättar reglemente för bankens styrelse
och förvaltning, hvilket reglemente skall stå i noggrann
öfverensstämmelse med de i denna lag gifna stadganden.

Bankstämman utfördar ock instruktion för riksba nken a
revisorer.

38 §.

Å hvarje ordinarie bankstämma skola följande ärenden
förekomma:

a) fullmägtiges berättelse angående riksbankens tillstånd,
rörelse och förvaltning under nästföregående år
jemte bankrådets deröfver afgifna yttrande;

LAG FÖR SVERIGES RIKSBANK.

b) af bankrådet eller af fullmäktige gjorda framställningar
angående bankens angelägenheter tillika med de
i anledning deraf afgifna yttranden;

c) revisorernes berättelse angående såväl hufvudkontorets
som afdelningskontorens förvaltning med deri
framstälda yttranden och förslag jemte fullmägtiges och
bankrådets deröfver afgifna utlåtanden;

d) frågan om ansvarsfrihet för fullmägtige, och

e) val af ledamöter i bankrådet, af fullmägtige samt
af revisorer för såväl hufvudkontoret som afdelningskontoren
jemte suppleanter.

39 §.

Efter föredragningen af revisorernes berättelse skall
bankstämman meddela fullmägtige ansvarsfrihet eller, i
motsatt fall, fatta de beslut som kunna påkallas.

Har ansvarsfrihet blifvit vägrad, ankomme det på
bankstämman att besluta, huruvida nytt val af samtlige
de af bankstämma utsedde fullmägtige bör ega rum.

40 §.

Ordinarie bankstämma tillhör att besluta:

a) inrättande eller indragning af afdelningskontor,
området för afdelningskontors verksamhet och de särskilda
slag af rörelse, som der skola drifvas;

b) arfvoden för fullmägtige och revisorerne;

c) efter af fullmägtige afgifvet förslag, arfvoden för
styrelseledamöterne vid afdelningskontoren, aflöningsstat
för riksbankens tjenstemän och betjente samt de belopp,
hvilka, särskild! vid hufvudkontoret och vid hvarje afdel -

LAG FÖR STERIGES RIKSBANK.

ningskontor, må af fullmägtige anordnas till bestridande
af omkostnaderna i öfrigt för rörelsens drifvande, samt

d) om afskrifning af de riksbankens fordringar, som
af fullmägtige blifvit dertill föreslagna.

41 §.

Vill ledamot af bankstämman väcka förslag till ändring
i riksbankens reglemente eller i ämne, som eljest
angår riksbankens rörelse eller förvaltning, ingifve sitt förslag
skriftligen till fullmägtige innan februari månads utgång.
Öfver förslaget afgifves yttrande af fullmägtige, hvarefter
förslaget, jemte detta yttrande, af bankrådet tillika
med eget utlåtande, innefattande bestämdt till- eller afstyrkande,
till bankstämman öfverlemnas. I annan ordning
än här är stadgad må ej ledamot af bankstämma
väcka förslag i ämne, som angår riksbanken, utan såvida
förslaget omedelbart föranledes af ärende, som å
bankstämman förekommer.

42 §.

Har Konungen infordrat bankstämmans utlåtande
öfver förslag till ändring i denna lag, skola, innan ärendet
till behandling företages, bankrådet och fullmägtige
hafva till bankstämman afgifvit yttrande i ämnet.

43 §.

Extra bankstämma sammanträder, då Konungen derom
förordnar eller bankrådet finner sådan nödig.

I kallelse till extra bankstämma skall uppgifvas
ärende, som dervid skall handläggas, och gälle i öfrigt

LAG FÖR SVERIGES RIKSBANK.

om kallelsen hvad om kallelse till ordinarie bankstämma
är stadgadt.

Ej må å extra bankstämma till behandling företagas
annat ärende än det eller de som i kallelsen till stämman
tillkännagifvits.

44 §.

Bankstämmans förhandlingar skola vara offentliga.

45 §.

Hvarje ledamot af bankstämman ege en röst.

Omröstning å bankstämman skall verkställas öppet
utom vid val, och skola rösterna afgifvas efter upprop.

Utfalla vid omröstning, hvarom i denna § sägs, rösterna
lika å begge sidor, gälle den mening som ordföranden
biträder.

46 §.

Alla val, hvarom i detta kapitel sägs, skola ske med
slutna sedlar, och skall, när så erfordras, genom lottning
bestämmas företrädet mellan dem, som vid valet erhållit
lika antal röster.

47 §.

Ledamot af bankstämman ege ej att för denna befattning
något arfvode uppbära.

VI Kap.

Om bankrådet.

48 §.

Af ordinarie bankstämma skall utses ett bankråd,
bestående af femton personer. Till ledamot af bankrådet

LAG FÖR STERIGES RIKSBANK.

må ej annan väljas än den som är ledamot af Riksdagen
eller lottegare i riksbanken.

49 §.

Ledamot af bankrådet väljes för tiden till den ordinarie
bankstämma, som infaller å tredje året efter valet.
Af de å första ordinarie bankstämma valde utträde dock,
efter lottning, en tredjedel vid hvar och en af de två
derefter följande ordinarie bankstämmorna. Afgående
ledamot af bankrådet kan återväljas.

50 §.

Har ledamot af bankrådet före utgången af den för
honom bestämda tjenstgöringstid upphört att vara ledamot
af Riksdagen eller lottegare i riksbanken, skall han
vid nästa ordinarie bankstämma utträda ur bankrådet
och val af ledamot i hans ställe företagas. Har ledamot
af bankrådet före utgången af den för honom bestämda
tjenstgöringstid aflidit, eller af annan anledning utträdt
ur bankrådet, skall likaledes å nästa ordinarie bankstämma
anställas fyllnadsval. Sålunda vald ledamot af
bankrådet tjenstgör under den tid, som för den afgångne
återstått.

51.

Fullmägtig i riksbanken må ej vara ledamot af
bankrådet.

52 §.

Bankrådet utser årligen inom sig ordförande och
vice ordförande.

LAG FÖR SVEEIGES RIKSBANK.

53 §.

Banlcrådet skall sammanträda kvar tredje månad å
den dag i månaden, som af bankrådet bestämmes.

Bankrådet sammanträde ock, när bankrådet eller
dess ordförande finner sådant nödigt, eller när fullmägtige
det begära.

54 §.

Vid bankrådets sammanträden skola fullmägtige närvara,
då de af bankrådet kallas eller eljest dertill finna
anledning, och eg a fullmägtige rätt att deltaga i öfverläggningarna,
men ej i besluten.

Förekommer hos bankrådet fråga om framställande
till bankstämman af anmärkning mot fullmägtige eller
någon af dem, må likväl fullmägtige ej närvara.

55 §.

Bankrådet åligger att med uppmärksamhet följa bankens
förvaltning och för sådant ändamål taga kännedom
om fullmägtiges såväl allmänna som hemliga protokoll;
att noga granska bankens ställning och särskild! de fullmägtiges
åtgärder, som afse metalliska kassans upprätthållande
samt myntutvexlingens fortgång och bestånd,
samt att från fullmägtige infordra de upplysningar och
till dem göra de framställningar, till hvilka bankrådet på
grund af dessa åligganden finner anledning.

56 §.

Bankrådet åligger vidare:

att till bankstäxnman göra de framställningar och
förslag angående bankens angelägenheter, hvartill bank -

LAG FÖR SVERIGES RIKSBANK.

rådet finner anledning; och skall sådant förslag vara åtföljdt
af fullmägtiges deröfver afgifna yttrande;

att afgifva yttrande i anledning af fullmägtiges till
bankrådet gjorda framställningar;

att till bankstämman öfverlemna, jemte eget utlåtande,
de framställningar och förslag angående bankens
angelägenheter, som af fullmägtige till bankstämman afgifvas
eller af ledamot af bankstämman blifvit väckta i
den ordning 41 § stadgar;

att granska det för förflutna året upprättade bokslut och
meddela yttrande öfver de förslag till afskrifning af riksbankens
fordringar som af fullmägtige blifvit afgifna, samt
att föra registerboken öfver riksbankens lottegare.

57 §.

Bankrådet skall öfver revisorernes berättelser inhemta
fullmägtiges yttrande och derefter till bankstämman
öfverlemna revisionsberättelserna jemte detta yttrande
och eget utlåtande, innehållande bestämdt till- eller afstyrkande
af ansvarsfrihet.

58 §.

Finner bankrådet anledning till sådan anmärkning
mot fullmägtig eller ledamot af styrelsen vid afdelningskontor
hafva förekommit, att åtal bör anställas, göre
derom framställning hos bankstämman.

59 §.

Omröstning inom bankrådet skall verkställas öppet,
och har dervid hvarje ledamot en röst. Utfalla vid om -

LAG FÖR SVERIGES RIKSBANK.

röstning rösterna lika på begge sidor, galle den mening
som ordföranden biträder.

60 §.

Ledamot af bankrådet ege ej att för denna befattning
åtnjuta annan godtgörelse än resekostnadsersättning,
i enlighet med hvad för ledamot af Riksdagens Andra
Kammare är stadgadt.

VII Kap.

Om fuiimägtige.

61 §.

Riksbanken förvaltas af sju fuiimägtige, hvilka skola
vara svenske medborgare.

En af fuiimägtige förordnas af Konungen för tre år.
Förordnandet återkallas af Konungen, när han så skäligt
pröfvar.

öfrige sex fuiimägtige utses å ordinarie bankstämma
för en tid af tre år. Årligen skola två af desse fuiimägtige
afgå och val till deras ersättande eg a rum. De af
bankstämma utsedde fuiimägtige utträda i den ordning de
blifvit valde; och skall å första ordinarie bankstämma, så
ock å bankstämma, vid hvilken, på grund af stadgandet
i 39 §, nytt val af samtlige de af bankstämma utsedde
fuiimägtige egt rum, genom lottning bestämmas den ordning,
i hvilken de skola anses blifvit valde. Afgående
fullmägtig kan återväljas.

62 §.

Har af bankstämma utsedd fullmägtig före utgången
af den för honom bestämda tjenstgöringstid aflidit, eller

LAG FÖR SVERIGES RIKSBANK.

af annan orsak afgått, anställes å nästa ordinarie bankstämma
fyllnadsval; och bör den sålunda valde tjenstgöra
under den tid, som för den afgångne återstått.

63 §.

Å hvarje ordinarie bankstämma skola bland svenske
medborgare utses tre suppleanter för fullmägtige. Har
af bankstämma vald fullmägtig afgått, inträde suppleant
såsom fullmägtig intill nästa ordinarie bankstämma.

Suppleant skall derjemte inkallas, när så nödigt finnes,
för att styrelsen må blifva så fulltalig som enligt
65 § erfordras för fattande af beslut.

Suppleanterne skola inkallas i den ordning de vid
valet undfått röster. Mellan dem som undfått lika antal
röster skilje lotten.

64 §.

Den af Konungen förordnade fullmägtig skall vara
ordförande bland fullmägtige. Fullmägtige utse årligen
inom sig vice ordförande.

65 §.

Vid behandling af allmänna ärenden skola minst
fem fullmägtige vara tillstädes; dock må ärenden som
böra skyndsamt handläggas kunna afgöras af allenast
fyra fullmägtige, derest tre af dem äro om beslutet ense.

Diskonterings- och utlåningsärenden må handläggas
af fullmägtig, som föredrager dessa ärenden, jemte två ,
af de öfrige fullmägtige.

LAG FÖR SVERIGES RIKSBANK.

66 §.

Vid förvaltningen af riksbanken hafva fullmägtige
att ställa sig till efterrättelse denna lag samt de för
riksbanken utfärdade stadgar och reglementen.

67 §.

Fullmägtige bestämma ränta och öfriga vilkor för
utlåning, utse afdelningskontorens styrelser, tillsätta och
afskeda riksbankens tjensteman och betjente såväl vid
hufvudkontoret som vid afdelningskontoren, bestämma
deras aflöning och öfriga förmåner inom de af bankstämman
i sådant afseende faststälda gränser, utfärda för dem
instruktioner, samt besluta i alla öfriga angelägenheter
rörande riksbankens förvaltning, i fråga om hvilka ej
finnes annorlunda stadgadt i denna lag.

Fullmägtige må, sedan bankrådet blifvit hördt, godkänna
ackord, som erbjudes af gäldenär, hvilken till
borgenärers förnöjande afträdt sin egendom.

68 §.

Minst en gång om året skola fullmägtige genom
ombud, som de inom eller utom sig utse, anställa inventering
och undersökning vid hvarje afdelningskontor,

69 §.

I enlighet med de af bankstämman faststälda grunder,
ege fullmägtige att meddela föreskrifter angående ärendenas
fördelning mellan fullmägtige samt att inom sig utse
dem, hvilka skola särskildt handhafva de olika slagen af

LAG FÖR SVERIGES RIKSBANK.

ärenden och ansvara för verkställigheten af fullmägtiges
beslut.

70 §.

En af fullmägtige skall deltaga i den inventering,
som å myntverket anställes enligt hvad särskildt finnes
stadgadt. Skulle dervid, i hvad riksbanken rörer, något
finnas att erinra, göre fullmägtige derom anmälan hos
Konungen.

71 §•

Efter hvarje års slut skola fullmägtige afgifva berättelse
angående riksbankens tillstånd, rörelse och förvaltning
och berättelsen tillika med bokslutet till bankrådet
öfverlemna.

Genom fullmägtiges försorg skall ock berättelsen
jemte bokslutet tryckas och tillställas ledamöterne af
bankstämman samt revisorerne.

72 §.

Har ledamot af bankstämma till fullmägtige ingifvit
förslag till ändring i riksbankens reglemente eller i ämne,
som eljest angår bankens rörelse eller förvaltning, skola
fullmägtige detsamma jemte eget utlåtande till bankrådet
öfverlemna så skyndsamt, att detta må kunna iakttaga
hvad i 41 § är föreskrifvet.

73 §.

Fullmägtige skola alltid vara beredde på sådana anstalter,
hvarigenom riksbankens redbarheter samt angelägna
handlingar må kunna, i händelse af behof, utan
tidsutdrägt till säker ort inom riket förflyttas.

LAG FÖR SVERIGES RIKSBANK.

74 §.

Fullmägtiges öfverläggningar och beslut skola antecknas
i protokoll.

Förekommer vid ärendes afgörande inom fullmägtige
skiljaktighet, böra de sina meningar till protokollet yttra.
Der rösterna äro lika, galle den mening ordföranden biträder.
Vid val till sådana förrättningar, hvartill fullmägtig
kan blifva utsedd, skall dock sluten omröstning ega rum,
och skall, när så erfordras, genom lottning skiljas mellan
dem, som vid valet erhållit lika antal röster.

75 §.

Öfverläggningar och beslut i ärenden, som angå metalliska
kassan och sättet för tillverkning af banksedlar,
skola i särskild! protokoll upptagas, hvilket skall hållas
hemligt och ej må yppas, förr än bankrådet anser sådant
kunna ske utan skada för riksbanken.

76 §.

Fullmägtiges öfverläggningar och beslut rörande
diskonterings-, låne- och kreditivärenden, köp och försäljning
af värdepapper samt af vexlar eller andra fordringar
betalbara i utländskt mynt skola hållas hemliga.

Till Kap.

Om Konungens ombudsman och om revisorer.

77 §.

Konungen förordnar en ombudsman, för hvilken bankstämmans,
bankrådets och fullmägtiges samtliga proto -

LAG FÖR SVERIGES RIKSBANK.

koll och handlingar äfvensom bankens böcker och räkenskaper
städse skola vid anfordran hållas i banken tillgängliga.

Konungens ombudsman skall kallas att öfvervara bankstämmans
och bankrådets sammanträden, och ege han att
i öfverläggningarna men ej i besluten deltaga.

78 §.

Finner Konungens ombudsman vid granskning af fullmägtiges
protokoll eller af riksbankens räkenskaper eller
eljest att mot denna lag stridande beslut fattats, åligge
honom att hos Konungen derom göra anmälan.

79 §.

Å hvarje ordinarie bankstämma skola bland svenske
medborgare utses dels fem revisorer, hvilka skola, enligt
af bankstämman upprättad instruktion, granska riksbankens
förvaltning och dess hufvudkontors räkenskaper för
löpande kalenderår, dels ock för hvarje afdelningskontor
minst två revisorer för granskning af kontorets förvaltning
och räkenskaper.

På samma gång utses för hufvudkontorets revisorer tre
samt för hvarje afdelningskontors revisorer två suppleanter.

80 §.

Riksbankens räkenskaper och handlingar samt bankrådets
och fullmägtiges protokoll, med undantag af det
enligt 75 § förda särskilda protokoll, skola hufvudkontorets
revisorer i banken tillhandahållas, när helst de
sådant påkalla.

På enahanda sätt skola hvarje afdelningskontors räkenskaper
och handlingar samt de hos styrelsen vid af -

LAG FÖR SVERIGES RIKSBANK.

delningskontoret förda protokoll tillhandahållas avdelningskontorets
revisorer.

81 §.

Revisorer^ vid hufvudkontoret och vid hvarje särskildt
afdelningskontor skola, på kallelse af fullmägtige
eller afdelningskontorets styrelse, inställa sig till företagande
af revisionen första helgfria dag i februari månad,
och skall granskningen inom samma månads utgång vara
fullbordad och berättelse deröfver till bankrådet aflemnad
eller afsänd.

Anmäler revisor förfall, kalle fullmägtige eller styrelsen
för afdelningskontoret i hans ställe suppleant.
Suppleanterne inkallas i den ordning de af bankstämman
blifvit valde.

IX Kap.

Särskilda bestämmelser.

82 §.

Ledamöterne af bankrådet, fullmägtige, Konungens
ombudsman, revisorerne, ledamöterne af afdelningskontorens
styrelser samt alla vid riksbanken anstälde tjenstemän
åligger att doldt och förtegadt hålla hvad som rörer enskilda
personers förhållande till riksbanken eller hvad i
öfrigt vid förvaltningen kan förefalla af sådan beskaffenhet,
att det, enligt lag, hemligt hållas bör.

83 §.

Ej må ledamot af statsrådet eller fullmägtig i riksgäldskontoret
vara ledamot af bankrådet eller fullmägtig
i riksbanken.

LAG FÖR SVERIGES RIKSBANK.

84 §.

Ledamot af bankrådet, fullmägtig i riksbanken, revisor
eller ledamot af bankstämman må ej den vara, som
icke råder öfver sig och sitt gods; ej den som all sin
egendom till borgenärer afträdt och icke, på sätt lag förmår,
visa gitter, att han från deras kraf fri är; ej den
som af allmän åklagare är tilltalad för brott, som kan
medföra förlust af medborgligt förtroende; ej heller
den som genom domstols beslut förklarats medborgligt
förtroende förlustig eller ovärdig att inför rätta föra
andras talan.

85 §.

Riksbanken vare uti de mål, för hvilka ej annorlunda
i lag stadgas, lydande under Stockholms rådstufvurätt.

86 §.

Riksbanken träder i verksamhet den 1 januari . . . .,
och gälle dess oktroj för en tid af tjugu år, räknadt
från nyssnämnde dag.

År ej genom lag, stiftad i den ordning 87 § 1 mom.
regeringsformen stadgar, ett år före oktrojtidens utgång
förordnadt, att riksbankens oktroj skall upphöra, vare oktroj
en förlängd med tio år.

Lag samma vare, der ej ett år före utgången af förlängd
oktroj, i samma ordning blifvit bestämdt, att riksbankens
oktroj skall upphöra.

LAG FÖR SVERIGES RIKSBANK.

X Kap.

Öfvergångsstadganden.

87 §.

Den enligt denna lag bildade nya banken, Sveriges
riksbank, öfvertager den hittills varande riksbankens
samtliga tillgångar och skulder med följande undantag:

a) riksbankens på indrifning eller konkursutredning
beroende eller inom linien förda fordringar; dessa skola
genom den nya banken bevakas och indrifvas, och skall
hvad af dem inflyter statsverket i särskild räkning tillgodogöras
och vid hvarje års slut till statskontoret redovisas’; b)

Tumba pappersbruk med dertill hörande jord
och inventarier; bruket med jord och inventarier upplåtes
utan ersättning under oktrojtiden till den nya banken
med skyldighet att detsamma drifva och underhålla samt
återlemna det i lika godt skick som det mottagits;

c) riksbankens inom linien bokförda utelöpande sedlar,
nemligen:

transportsedlar,

sedlar å 3 och 2 riksdaler på dubbla blad,
sedlar å 3 och 2 riksdaler på enkla blad,
sedlar å 16, 12 och 8 skillingar banko samt
14 och 10 skillingar i koppar;

äfvensom följande riksbankens såsom skuld upptagna likaledes
utelöpande sedlar:

LAG FÖR SVERIGES RIKSBANK.

å riksmynt:
på 1000 riksdaler
» 500 »

» 100

omlopp från den 28 mars 1859,

på 50 riksdaler i omlopp från den 4 april 1859,

»10 » » »

»5 » » »

»1 » » »

och. å banko:
på 500 riksdaler!

» 100

337. *	i omlopp
167., »
10 »	» »
67» »	»
2 . »	1 ■
32 skillingar	1 i omlopp
16, 12 och 8 skillingar
14 och 10	3»

» 1 augusti 1859,

» 28 mars 1859,

» 1 september 1859,

från den 2 april 1836,

» » 11 maj 1836,

5 » 1 december 1835,

från den 2 januari 1837,

af åren 1803—1849 och
* » 1803—1804;

dessa sedlar skola, enligt hittills gällande grunder, af
den nya banken vid anfordran inlösas, och skall hvad
som för sådant ändamål utbetalas i särskild räkning påföras
statsverket och vid hvarje års slut den nya banken
af statsverket godtgöras.

88 §.

De tillgångar och skulder, som af den nya banken
skola från riksbanken öfvertagas, beräknas dervid efter

LAG FÖR SVERIGES RIKSBANK.

deras bokförda värde vid tiden för öfvertagandet med
följande undantag:

a) riksbankens tillgång af in- och utländska obligationer
och aktier, hvilken skall öfvertagas efter värdering,
verkstäld med ledning af dessa obligationers och
aktiers börsnotering vid tiden för öfvertagandet;

b) riksbankens tillgång af silfvermynt, prägladt i enlighet
med myntordning, äldre än lagen om rikets mynt
den 30 maj 1873, hvilken tillgång skall öfvertagas enligt
den beräkningsgrund, som i sådant hänseende senast öfverenskommits
mellan riksbanken och myntverket.

89 §.

Den nya banken öfvertager riksbankens förbindelser
i afseende å förvar och förvaltning af obligationer,
aktier och andra värdepapper, utländskt guldmynt samt
andra värdeföremål, hvilka blifvit till förvar i riksbanken
nedsatta.

90 §.

Af den behållning, som uppkommit, sedan riksbankens
tillgångar och skulder blifvit, enligt de i 87 och
88 §§ stadgade grunder, af den nya banken öfvertagna,
utgöra fyratio millioner kronor statsverkets tillskott till
den nya banken, och skall återstoden till statsverket
inbetalas sist inom ett år från den dag den nya banken
träder i verksamhet jemte fem procent ränta derå från
nämnde dag till betalning sker.

LAG FÖR STERIGES RIKSBANK.

91 §.

De riksbanken tillhörande af dess egna kontor begagnade
fastigheter, hvilka icke äro till något värde
bland bankens tillgångar upptagne, upplåtas utan ersättning
under oktroj tiden åt den nya banken med skyldighet
att desamma vid oktrojtidens slut återlemna i lika
godt skick som de mottagits.

92 §.

Riksbankens möbler, husgeråd, tryckeriredskap och
dylikt öfvertagas af den nya banken efter värdering.

93 §.

Riksbankens förråd af nya sedlar, sedelpapper, räkenskapsböcker
och blanketter öfvertagas till det pris de
enligt riksbankens räkenskaper kostat.

94 §.

Silfver- och kopparmynt, prägladt i enlighet med
myntordning äldre än lagen om rikets mynt den 30
maj 1873, skola af den nya banken för statsverkets räkning
inlösas.

95 §.

De af Riksdagen på riksbankens medel redan anvisade
välgörenhetsbidrag skola af den nya banken erläggas,
så länge de af Riksdagen pröfvas böra utgå.

B. LAG FÖR SVERIGES RIKSBANK. 75

Likaledes är den nya banken skyldig:

att utbetala alla på riksbankens indragnings- eller
pensionsstat uppförda anslag, och

att utgifva de åt enke- och pupillkassorna vid riksbankens
hufvud- och afdelningskontor samt pappersbruk
af Riksdagen redan anvisade bidrag.

96 §.

De tjensteman, hvilka äro hos riksbanken anstälde
på ordinarie stat, skola af den nya banken bibehållas
vid samma aflönings- och pensionsförmåner samt rättigheter
i öfrigt vid afgång från tjensten, som efter senast''
utfärdade reglemente för riksbanken dem tillkommit.

Den nya bankens tjenstemän skola eg a rätt att i enlighet
med de närmare bestämmelser, som af Konungen
meddelas, vinna delaktighet uti de vid riksbanken inrättade
enke- och pupillkassor.

97 §.

År ej den andel af den nya bankens grundfond,
som enskilde ega rätt att tillskjuta, till fullo tecknad vid
tiden för den nya bankens öppnande, träde den nya banken
ändock i verksamhet, och förblifvo rätten till teckning
af lotter öppen, till dess det i 3 § stadgade belopp
blifvit tecknadt.

Konstituerande bankstämma skall, på kallelse af
fullmägtige i riksbanken, sammanträda under oktober

LAG FÖR SYERIGES RIKSBANK.

månad året näst före det, då den nya banken träder
i verksamhet, för utseende af fullmägtige och bankråd
för tiden till första ordinarie bankstämma äfvensom för
utarbetande af förslag till reglemente samt meddelande
af nödiga hestämmelser angående bankens förvaltning,
till dess reglemente blifvit af första ordinarie bankstämman
antaget.

De som tecknat lotter i den nya banken skola, på
kallelse af fullmägtig i riksbanken, första måndagen i
september månad samma år inför fullmägtige sammanträda
för val af ledamöter i den konstituerande bankstämman.

99 §.

De bankbolag, hvilka, förr än denna lag träd! i kraft,
egt rätt att utgifva egna banksedlar och, efter erhållen
förlängd oktroj utan sedelutgifningsrätt, fortsätta sin
rörelse, oga att, från den dag deras rätt att utgifva egna
banksedlar upphört, af den nya banken, mot säkerhet
som af fullmägtige godkännes, erhålla försträckning till
sammanlagdt belopp af tjugufem millioner kronor.

Konungen fördelar detta belopp mellan bankbolagen
med hänsyn till såväl hvarje banks förutvarande sedelutgifning
som antalet af dess afdelningskontor i landsorten.

Försträckningen skall återbetalas med en tiondedel
vid slutet af hvarje år; bankbolag vare dock obetaget att
inom kortare tid återbetala försträckningen, dock utan rätt
att åter undfå hvad sålunda blifvit inbetaldt. Å för sträckningen
erlägge bolaget vid hvarje års slut två procent
ränta.

LAG FÖR SVERIGES RIKSBANK.

Bankbolag, som sådan försträckning erhållit, må ej
utan medgifvande af fullmägtige, innan försträckningen
till fullo återbetalats, indraga något af de afdelningskontor
i landsorten, som vid tiden, då beloppet af Konungen
fördelades, var i verksamhet.

JY:o

Förslag

till

Ansvarighetslag för fullmägtige i Sveriges
Kikshank.

1 §•

Öfverträder eller eftersätter fullmägtige de pligter
honom i sådan egenskap åligga enligt lagen för Sveriges
riksbank eller det för förvaltningen af riksbanken utfärdade
reglemente, eller förbryter han sig eljest i utöfningen
af sin befattning, straffes derför så, som i allmän
lag om brott af embetsmän för hvarje fall stadgadt är;
svare ock till skadestånd.

2 §•

Konungen eller bankstämman ege förordna om åtal
för förbrytelse som i 1 § sagd är. Förordnar bank -

LAG FÖR SVERIGES RIKSBANK.

stämman om åtal, skall åtalet af Riksdagens justitieombudsman
anställas. Fullmägtig som varder under åtal
stäld afhålle sig från utöfningen af sin befattning, intilldess
målet blifvit genom laga kraftegande utslag afgjordt.

3 §.

Svea hofrätt vare laga domstol att åtal enligt denna
lag upptaga och afdöma.

Den som med hofrättens utslag icke åtnöjes, ege
att deröfver hos Konungen anföra besvär inom tid och i
den ordning som för fullföljd af talan i brottmål i allmänhet
stadgad är.

N:o 3.

Förslag

till

ändringar i regeringsformen ocli
riksdagsordningen.

Regeringsformen.

§ 50.

Riksdagen skall sammanträda i rikets hufvudstad,
utom i de fall, då fiendens framträngande eller pest eller
andra lika vigtiga hinder göra det omöjligt eller för Riksdagens
frihet och säkerhet vådligt. I dessa fall tillkommer
Konungen att, efter samråd med Riksdagens Fullmägtige
uti Riksgäldskontor^,, annan riksdagsort utsätta
och kungöra.

§ 53.

Lagtima Riksdag skall för ärendenas beredning tillsätta
dessa utskott: ett Konstitutionsutskott, att väcka
och upptaga frågor rörande förändringar i grundlagarne
och yttranden deröfver till Riksdagen afgifva, samt att
granska de i Statsrådet förda protokoll; ett Statsutskott,
att utreda och för Riksdagen uppgifva statsverkets och

80 B. FÖRSLAG TILL ÄNDR. I REG.-FORMEN O. RIKSD.-ORDN.

riksgäldsverkets tillstånd, förvaltning och behof; ett Bevillningsutskott,
att behandla bevillningsfrågor; samt ett
Lagutskott, att utarbeta de från Kamrarna remitterade
förslag till civil-, kriminal-, kommunal- och kyrkolagarnes
förbättring.

Å urtima riksdag skola ej flera utskott tillsättas, än
som erfordras för beredning af dervid förekommande
ärenden.

§ 70.

När i fråga om grundérna för någon bevillning, sättet
för deras tillämpning, eller bevillningens fördelning till
utgörande, Kamrarne stadna i stridiga beslut, skola Kamrarne
derom hvar för sig rösta såsom i nästföregående
§ sägs.

§ 71.

Sveriges Riksbank förblifver under Riksdagens garantie
och förvaltas enligt särskild lag, stiftad i den
ordning 87 § 1 mom. stadgar.

§ 72.

Riksbanken allena eger rätt att utgifva banksedlar;
dessa sedlar skola, vid anfordran, efter sin lydelse, med
guld af Banken inlösas, och må för mynt i riket erkännas,
så länge de af Banken sålunda inlösas.

§ 86.

Med tryckfrihet förstås hvarje svensk mans rättighet
att, utan några af den offentliga magten i förväg lagda
hinder, utgifva skrifter, att sedermera endast inför laglig

B. FÖRSLAG TILL ÅNDR. I REG.-FORMEN O. RIKSD.-ORDN. 81

domstol kunna tilltalas för deras innehåll, och att icke
i annat fall kunna derför straffas, än om detta innehåll
strider emot tydlig lag, gifven att bevara allmänt
lugn, utan att återhålla allmän upplysning. Alla handlingar
och protokoll i hvad mål som helst, de protokoll undantagna,
som uti Statsrådet och hos Konungen i ministeriella
ärenden och kommandomål föras, må ovilkorligen
genom trycket kunna utgifvas. Ej må tryckas Riksgäldskontorets
och Sveriges Riksbanks protokoll och handlingar
rörande ärenden, hvilka höra hemliga hållas.

§ 98.

I händelse Justitieombudsmannen, under det Riksdag
är församlad, afsäger sig det erhållna förtroendet eller
med döden afgår, skall Riksdagen i embetet genast insätta
den man, som blifvit till hans efterträdare utsedd. Skulle
Justitieombudsmannens utsedde efterträdare, under riksdag,
afsåga sig det erhållna förtroendet eller i justitieombudsmans-embetet
insättas eller med döden afgå, utväljes,
på ofvan stadgade sätt, en annan behörig man i
hans ställe. Inträffar något af dessa fall emellan riksdagarne,
skall Riksdagens rätt härutinnan genom dess
Fullmägtige i Riksgäldskontoret utöfvas.

§ 109.

Lagtima Riksdag kan ej utan egen begäran upplösas
förr än den varit fyra månader tillsammans, derest icke
Konungen, såsom i riksdagsordningen sägs, förordnar om
nya val till båda Kamrarne eller den ena af dem, i hvilka
fall Riksdagen skall, med bibehållande af sin egenskap

82 B. FÖRSLAG TILL ÅNDR. I REG.-FORMEN O. RIXSD.-ORDN.

utaf lagtima, sammanträda å den tid inom tre månader
från det Riksdagen blef upplöst, som Konungen bestämmer,
samt må ej vidare af Konungen upplösas förr än
efter fyra månader från det senare sammanträdets början.

Urtima Riksdag eger Konungen, när Han för godt
tinner, åtskilja, och vare urtima Riksdag alltid upplöst
innan tid för lagtima Riksdags sammanträde infaller.

Der så oförmodadt skulle hända, att Riksdag, när
den afslutas, icke hade staten reglerat eller någon ny
bevillning till bestämdt belopp sig åtagit, fortfare den
förra statsregleringen och bevillningen intill nästa riksdag.
År åter bevillningens hela belopp bestämdt, men
Kamrarne icke om fördelningen deraf ense, då skola,
efter den faststälda bevillningssummans förhållande till
den, som vid föregående riksdag blifvit fördelad, de i
den sista bevillningsförordningen stadgade artiklar jemlikt
ökas eller minskas; och uppdrage Riksdagen sine
Fullmägtige i Riksgäldskontoret, att en ny bevillningsförordning
på sådan grund uppgöra och utfärda.

Riksdagsordningen.

§ 32.

1. Den, som blifvit till riksdagsman vald, skall, första
gången han efter valet till riksdag sig inställer, inför
chefen för Justitie-departementet, eller den Konungen
i hans ställe förordnar, sin fullmagt till granskning uppvisa
å den dag Riksdagen sammanträder eller, om riksdagsman
senare sig inställer, så snart derefter ske kan.
Denna granskning, som skall ske i närvaro af tre bland

B. FÖRSLAG TILL ANOR. I REG.-FORMEN O. RIKSD.-ORDN. 83

Fullmägtige i Riksgäldskontoret, har till föremål att undersöka,
huruvida fullmagterne blifvit i föreskrifven form
utfärdade, och skall vid den riksdag, för hvilken nya val
af begge Kamrarnas eller endera^ samtliga ledamöter
egt rum, vara inom tre dagar fulländad, men vid andra
riksdagar samma dag, då fullmagterne uppvisas.

2. Hvardera Kammaren tillkommer dock sedan att
pröfva behörigheten till riksdagsmannakallets utöfvande,
ej mindre för sådana dess medlemmar, hvilkas fullmagter
ej blifvit godkända, än äfven för dem, emot hvilka eljest,
till följd af denna grundlag, anmärkning förekommer.
Den, om hvars riksdagsmannarätt fråga är hos Kammare
väckt, bibehåller emellertid sin befattning såsom ledamot i
Kammaren, intill dess han blifvit dertill obehörig förklarad.

§ 37.

1. A hvarje lagtima riksdag skola, inom åtta dagar
efter dess öppnande, tillsättas: ett Konstitutionsutskott,
ett Statsutskott, ett Bevillningsutskott samt ett Lagutskott.
Dessa Riksdagens ständiga utskott skola bestå: Konstitutionsutskottet
af tjugo, Statsutskottet af tjugofyra, Bevillningsutskottet
af tjugo och Lagutskottet af sexton ledamöter,
hvilka hvardera Kammaren till halfva antalet inom
sig väljer antingen omedelbart eller, om Kammaren så beslutar,
genom elektorer; ankommande på Kamrarnas sammanstämmande
beslut att, när sådant finnes vara af nöden,
tillsätta särskildt utskott för upptagande af fråga, som
tillhör ständigt utskotts behandling, så ock att, derest
utskott anmäler behof af förstärkning i ledamöternas antal,
sådant bevilja.

84 B. FÖRSLAG TILL ÅNDR. I REG.-FORMEN O. RIKSD.-ORDN.

2. Hvardera Kammareii eger ock inom sig utse
suppleanter, att, vid inträffadt förfall för utskottsledamöter,
i deras ställe inträda.

3. Derest i någondera Kammaren fråga väckes, som
icke tillhör förenämnda utskotts behandling, men är af
beskaffenhet att utskotts yttrande deröfver erfordras, skall
för frågans beredande ett tillfälligt utskott, bestående af
så många ledamöter, som Kammaren nödigt aktar, inom
Kammaren tillsättas.

4. Å urtima riksdag skola ej flera utskott tillsättas,
än som erfordras för beredning af de dervid, enligt 2 §,
förekommande ärenden.

§ 41.

Lagutskottet skall meddela utlåtande öfver de från
Kamrarna dit hänvisade förslag till stiftande, ändring,
förklaring eller upphäfvande af civil-, kriminal-, kommunal-
och kyrkolag; börande under civil- och kriminallag
äfven förstås de delar af krigslagar och författningar
rörande krigsväsendet, som ega tillämpning till medborgare
utom krigsstaten.

§ 42.

Lagutskottet skall ock granska Justitieombudsmannens
afgifria redogörelse, äfvensom hans embetsdiarier
och registratur, samt med utlåtande deröfver till Riksdagen
inkomma.

§ 65.

När i fråga om statsutgifter eller bevillning, eller
angående Riksgäldskontorets styrelse och förvaltning,

B. FÖKSLAG TILL ÄNDE. I REG.-FORMEN O. EIKSD.-ORDN. 85

inkomster ocla utgifter, Kamrarne fatta stridiga beslut,
som ej uppå vederbörligt utskotts förslag varda sammanjemkade,
skola begge Kamrarne livar för sig rösta om
de olika beslut, hvari hvardera förut stannat; kommande
den mening, som dervid erhåller de flesta ledamöters af
båda Kamrarna sammanräknade röster, att gälla såsom
Riksdagens beslut. För att vid sådan omröstning förekomma
lika antal röster, skall i Andra Kammaren afläggas
och förseglas en sedel, hvilken, i händelse de
öfrige sammanräknade rösterne utfalla lika, öppnas och
afgör frågan. År pluralitet redan vunnen, bör den aflagda
sedeln ouppbruten genast förstöras.

§ 68.

Till följd af regeringsformens 96 § skall hvarje lagtima
Riksdag förordna en för lagkunskap och utmärkt
redlighet känd man att hafva tillsyn öfver lagarnas efterlefnad
af domare och embetsmän samt att inför den Riksrätt,
som i bemälde grundlags 102 § till dess inrättning
och göromål beskrifves, eller vid andra vederbörliga domstolar,
i laga ordning tilltala dem, som i sina embetens
utöfning anses af veld, mannamån eller annan orsak hafva
någon olaglighet begått eller underlåtit att sina embetspligter
behörigen fullgöra.

Denne Riksdagens Justitieombudsman, livilkens rättigheter
och åligganden ytterligare så väl i regeringsformen
som genom särskild instruktion utstakas, väljes af fyratioåtta
för tillfället nämnde valmän, af hvilka hvardera
Kammaren inom sig utser tjugofyra. Desse valmän, hvilka

86 B. FÖRSLAG TILL ÅNDR. I REG.-FORMEN O. RIKSD.-ORDN.

höra till valförrättningen sammanträda samma dag, då de
blifvit utsedde, och. ej må åtskiljas förr än valet är fulländad^
skola först samfäldt, medelst slutna sedlar, hvarför
sig föreslå den man, som de anse böra komma under
omröstning. Falla dervid rösterne till mer än hälften på
en man, är han behörigen vald. Aro åter rösterne så
delade mellan flera, att sådan pluralitet för någon icke
eger rum, anställes ny omröstning med slutna sedlar till
antagande af den, som de flesta rösterna erhållit, eller,
om han icke antages, af den, som näst honom blifvit
af de flesta kallad o. s. v. Skulle, sedan alla omröstningarne
sålunda försiggått, likväl ingen hafva erhållit
den här föreskrifna pluralitet, anställes ny omröstning
öfver alla dom, som vid den första omröstningen blifvit
satte i fråga; skolande den, som erhållit de flesta rösterna,
anses behörigen vald.

Valmännen böra vid samma tillfälle, då Justitieombudsman
utses, och på enahanda sätt, välja en man
af de egenskaper, som hos denne embetsman erfordras,
för att honom efterträda, i fall han, innan nästa lagtima
Riksdag anstält nytt val af Justitieombudsman, skulle
med döden afgå, samt att utöfva embetet under den tid
Justitieombudsmannen kan vara af svår sjukdom eller
annat laga förfall derifrån hindrad.

I händelse Justitieombudsmannen, under det Riksdag
är församlad, afsäger sig förtroendet, eller med döden afgå!-,
insätter Riksdagen genast i embetet den man, som
blifvit till hans efterträdare utsedd. Skulle Justitieombudsmannens
utsedde efterträdare, under riksdag, afsåga sig
det erhållna förtroendet eller i justitieombudsmansembetet

B. FÖRSLAG TILL ÅNDR. I REG.-FORMEN O. RIKSD.-ORDN. 87

insättas eller med döden afgå, utväljes på ofvan stadgade
sätt en annan behörig man i hans ställe.

Inträffar något af dessa fall mellan riksdagarna, skall
Riksdagens rätt härutinnan genom dess Fullmägtige i
Riksgäldskontoret utöfvas.

§ 71-

1. Hvarje lagtima Riksdag skall genom fyratioåtta
valmän, af hvilka hvardera Kammaren inom sig utser
tjugofyra, välja Fullmägtige att, jemlikt särskildt reglemente,
Riksgäldskontorets medel och tillhörigheter förvalta.
Desse Fullmägtige skola vara sju; egande ordföranden
afgörande röst, derest i frågor, som hos Fullmägtige
komma under omröstning, rösterne för två skil j -aktiga meningar utfalla lika. Valen ske medelst slutna
sedlar sålunda, att först utses den, som bland Fullmägtige
skall blifva ordförande, och sedan de öfrige sex; tillkommande
Fullmägtige att sjelfve bland sig välja en vice
ordförande, att föra ordet när hinder för ordföranden inträffar.

2. Likaledes skall vid hvarje lagtima riksdag hvardera
Kammaren inom sig utse tjugofyra män att, jemlikt
lagen för Sveriges Riksbank, vara ledamöter i Riksbankens
bankstämma.

På samma gång utser hvardera Kammaren inom sig
jemväl tolf suppleanter, att vid inträffadt förfall för ledamöter
i bankstämman, i deras ställe inträda.

De af hvardera Kammaren utsedde suppleanter inträda
i den ordning de vid valet undfått röster.

88 B. FÖRSLAG TILL ÅNDR. I REG.-FORMEN O. RIKSD.-ORDN.

§ 72.

Å hvarje lagtima riksdag förordnas revisorer till ett
antal af tolf för hvart år, hvilka till halfva antalet af
hvardera Kammaren ntses, att enligt regeringsformen
och särskild instruktion granska Statsverkets och Riksgäldskontor
ets tillstånd, styrelse och förvaltning. Hvarje
revision skall omfatta ett års afskräde räkenskaper.
Revisionsförrättningen tager årligen sin början den 15
Augusti, eller, om helgdag då inträffar, dagen derefter
och skall inom två månaders tid vara fullbordad.

Revisorerne välja sjelfve inom sig ordförande, hvilken
eger afgörande röst, derest, vid omröstning, rösterne i
något fall äro lika.

De anmärkningar, som revisorerne finna sig befogade
att i sin berättelse till Riksdagen framställa, skola, sedan
förklaringar deröfver inkommit, af nästföljande lagtima
Riksdag öfverlemnas till vederbörande utskotts granskning
och vidare behandling.

§ 73.

På samma gång och på lika sätt, som Fullmägtige
i Riksgäldskontoret och Revisorer enligt föregående två
§§ utses, tillsättas jemväl suppleanter, att, vid inträffande
förfall för dem, träda i deras ställen, nemligen för Fullmägtige
i Riksgäldskontoret tre och för hvarje års revi -

sorer sex.

Särskild! stadgande

till iakttagande vid den riksdag, då de föreslagna grundlagsändringarna
varda af Konungen och Riksdagen slutligen
antagna, äfvensom derefter intill den dag då, enligt
lag stiftad i den ordning 87 § regeringsformen
stadgar, Sveriges Riksbank träder i verksamhet.

Vid den Riksdag, som hålles året näst före det, då,
enligt lag, stiftad i den ordning 87 § regeringsformen
stadgar, Sveriges Riksbank, bildad af svenska staten och
enskilde delegare, träder i verksamhet, skall hvardera
Kammaren inom sig utse tjugofyra män att vara ledamöter
i Riksbankens konstituerande bankstämma. I öfrigt
skola hittills gällande grundlagsbestämmelser angående
Riksbanken fortfarande tillämpas intill den dag, då enligt
förenämnda lag Sveriges Riksbank träder i verksamhet.

LAG ANGÅENDE BANKBOLAG.

mo 4.

Förslag

till

Lag angående bankbolag.

Förslaget lika lydande som förslaget Lit. A N:o 1 med
allenast följande förändringar:

2 och 3 §§ uteslutas.

6 §■

Bankbolags grundfond skall af de solidariske bolagsmännen
insättas och utgöra minst ett hundra tusen kronor.

7 §.

Utöfver den andel i grundfonden, hvilken enligt den
i 13 § omförmälda registerbok belöper å solidarisk bolagsman,
ansvare han för bolagets samtliga förbindelser, i
bankbolag som bildats med grundfond uppgående till minst
en million kronor med lika belopp som hans andel i grundfonden,
och i bolag som bildats med grundfond mindre
än en million kronor med två gånger denna andel.

Den ansvarighet utöfver andel i grundfonden, hvarom
i denna § är stadgadt, må ej göras gällande i annan ordning
än i förordningen angående bankbolags och sparbanks
konkurs linnes föreskrifven.

23 §.

Bankbolag må ej utfärda tryckta eller graverade, till
viss man eller order eller till innebafvaren stälda förbin -

LAG ANGÅENDE BANKBOLAG.

delser att betalas vid anfordran, ej heller sådana förbindelser
att betalas efter uppsägning* eller efter viss tid å
mindre belopp än fem hundra kronor.

24 § uteslutes.

27—40 §§ uteslutas.

58 §.

När bankbolag, som utgifvit löpande, tryckta eller
graverade förbindelser, upplöses utan konkurs, låter
Konungen, uppå anmälan härom, genom allmän kungörelse
förelägga en hvar, som innehar af bolaget utgifven
löpande förbindelse, som tryckt eller graverad är, att, vid
förlust af all betalningsrätt, inom två år från kungörelsens
datum förbindelsen förete till infriande i banken;
kungörelsen skall minst fyra gånger under hvartdera af
dessa år från predikstolarne i riket uppläsas och i allmänna
tidningarna införas.

59 §.

Önskar bankbolag erhålla förlängning af bolaget meddelad
oktroj, göre i den ordning, som i 1 § är sagd,
ansökning derom sist sexton månader, innan den löpande
oktrojen tilländagår.

Beslut om sådan ansökning skall fattas å ordinarie
bolagsstämma sist tjugu månader före utgången af
den löpande oktrojen; och åligger det styrelsen att
om beslutet ofördröjligen underrätta de solidariske bo -

92 B. FÖRORDNING ANGÅENDE BANKBOLAGS, OCH SPAKBANKS KONKURS.

lagsmännen genom särskilda bref, som med posten afsändas.

67 § uteslutes.

N:o 5.

Förslag

till

Förordning angående förändrad lydelse af 14 §
förordningen angående aktiebolag
den 6 oktober 1848.

Förslaget lika lydande som förslaget Lit. A N:o 3.

W:o 6.

Förslag

till

Förordning angående bankbolags och sparbanks

konkurs.

Förslaget lika lydande som förslaget Lit. A N:o 4 med
allenast följande förändringar:

6 §•

Så fort ske kan, skola bankbolagets samtliga tillgångar
värderas af eu nämnd, bestående af det enligt 1 §
förordnade ombudet såsom ordförande samt två ledamöter,
utsedde den ene af borgenärerne och den andre af de
solidariske bolagsmännen. Tillgångarne skola dervid upptagas
till det värde de efter noggrann pröfning anses ega,
med iakttagande deraf att .sådana tillgångar, kväka å

B. FÖRORDNING ANGÅENDE BANKBOLAGS OCH SPARBANKS KONKURS. 93

fondbörs noteras, ej må uppskattas högre än till senast
noterade försäljningspris.

Hvad de fleste i nämnden säga gälle såsom nämndens
beslut.

8 §•

Visar sig vid den värdering, hvarom i 6 § sägs,
eller sedermera under konkursens fortgång, att bankbolagets
tillgångar icke förslå till betäckande af bolagets
kända gäld, skall den ansvarighet för bolagets samtliga
förbindelser, som åligger de solidariske bolagsmännen,
mot dem göras gällande på sätt nedan stadgas.

14 §.

För fordran, som grundas å bankbolags löpande förbindelse,
som tryckt eller graverad är, vare bevakning
enligt konkurslagen ej erforderlig.

15 §.

När bankbolag, som utgifvit löpande, tryckta eller
graverade förbindelser, råkat i konkurstillstånd, låter
Konungen, uppå anmälan härom, genom allmän kungörelse
förelägga en hvar som innehar af bolaget utgifven
löpande förbindelse, som tryckt eller graverad är,
att vid förlust af all betalningsrätt inom två år från kungörelsens
datum förbindelsen uppvisa inför det af chefen
för finansdepartementet förordnade ombud, som låter bokföra
och med kostnadsfri påskrift om uppvisandet förse
förbindelsen. Nämnda kungörelse skall minst fyra gånger
under hvartdera af dessa år från predikstolarne i riket
uppläsas och i allmänna tidningarna införas.

94 B. FÖRORDNING ANGÅENDE BANKBOLAGS OCH SPARBANKS KONKURS.

Ej må bolagets bonkurs afslutas förr än nu stadgade
anmälningstid förflutit.

16, 17 och 18 §§ uteslutas.

-19 §.

Utan hinder deraf, att den i 15 § stadgade anmälningstid
ej förflutit, må utdelning i bolagets konkurs eg a
rum. Vid utdelningsförslag, som upprättas förr än nämnda
tid tilländagått, skall för de af bolaget utgifna löpande,
tryckta eller graverade förbindelser beräknas utdelning å
hela det enligt bolagets räkenskaper utelöpande beloppet
tillika med det ytterligare belopp af sådana förbindelser,
hvilket, utan att finnas i bolagets räkenskaper upptaget,
kan vara anmäldt; och ege borgenär, sedan han iakttagit
hvad nu är stadgadt, att för fordran, som nu är nämnd,
uppbära den derå belöpande utdelning.

20 § uteslutes.

N:o 7.

Förslag

till

Förordning angående förändrad lydelse af 9 och
52 §§ konkurslagen.

Förslaget lika lydande som förslaget Lit. A N:o 5.

MOTIV.

Innan komitén öfvergår till redogörelsen 1 för de allmänna
grunder, hvarpå de af densamma utarbetade lagförslag
hvila, har komitén, som vid afgifvandet af dessa
förslag måst taga hänsyn till den utveckling, hvilken icke
blott inom lagstiftningens utan äfven inom det allmänna
föreställningssättets område försiggått i uppfattningen af
vårt bankväsendes rätta organisation, ansett sig böra
lemna en kortfattad öfversigt af denna utveckling, särskilt
för så vidt densamma kan anses hafva banat vägen
för de nya lagbestämmelser, hvilka komitén går
att föreslå.

Komitén har emellertid icke ansett nödigt att i allmänhet
utsträcka denna öfversigt längre tillbaka än till
1809, då dylika redogörelser för den föregående tiden
förekomma i allmänt tillgängliga arbeten.

Den Ständernas magt och myndighet i afseende å
riksbanken, som genom det den 17 september 1668 utfärdade
tillståndsbref blifvit af Konungen till Rikets Ständer
öfverlemnad och som 1772 års regeringsform bekräftat,
bibehölls i 1809 års regeringsform orubbad. I 72 §
stadgades nemligen, att Rikets Ständers bank hädanefter,
som den hittills varit, skulle förblifva under Rikets Ständers
egen garanti och vård, så att den ostörd må för 7 -

Riksbanken„
ställning till
Rikets Ständer.

HISTORISK ÖFVERSIGT.

valtas af de fullmägtige hvarje Stånd dertill förordnar
efter de ordningar, stadgar och reglementen, hvilka redan
gjorda äro eller vidare af Rikets Ständer göras kunna,
hvartill ytterligare lades bestämmelsen att Rikets Ständer
allena eg a rätt att genom banken utgifva sedlar, som för
mynt i riket må erkännas.

I fråga om val af bankofullmägtige föreskrefs i 1810
års riksdagsordning, att Rikets Ständer skulle vid hvarje
riksdag genom slutna sedlar, hvart Stånd för sig, samfäldt
och ej medelst elektorer utse fullmägtige, tre af
hvarje Stånd. Fullmägtige, hvilka för hvarje Stånd borde
vara sådana af Ståndets ledamöter, hvilka kunde i detsamma
vara riksdagsmän och ledamöter af utskott, fingo
enligt 70 §, i och för sin befattning ej mottaga befallningar
af någon annan än Rikets Ständer, ej heller
annorledes än efter dessas beslut till redo och ansvar
ställas.

Förslag att inskränka denna Rikets Ständers dispositionsrätt
öfver riksbanken hafva tid efter annan framkommit.
Dessa hafva hufvudsakligen afsett dels att åt regeringen
bereda större inflytande på lagstiftningen för riksbanken
samt plats i förvaltningen och kontroll öfver densamma
och dels att i banken inrymma enskilde delegare vid
sidan af Rikets Ständer. Då de skäl, som till stöd för de sålunda
påyrkade förändringarna anförts, stå i nära samband
med hvarandra, har det synts komitén lämpligt att
i ett sammanhang redogöra för de i dessa syften framlagda
förslag och den behandling, som kommit dem
till del.

Frågan om bildande af eu association mellan enskilde
delegare och riksbanken går dock ännu längre
tillbaka än till 1809. Redan år 1756 förklarade fullmägtige
uti ett yttrande, som de afgåfvo i anledning af ett inom
sekreta utskottet väckt förslag om bildande af s. k. di -

HISTORISK ÖFVERSIGT.

skontinrättningar, att de förestälde sig, att det åsyftade
målet bäst skulle kunna vinnas derigenom, att ett bolag
bildades mellan enskilde förmögne män och banken. Denna
senare borde deltaga i fonden med fyrtio till femtio procent
af teckniugssumman eller med 1,000,000 till 1,500,000
daler silfvermynt. Direktionen borde utgöras af sex personer,
två af adeln, två handlande och två ståndspersoner.
Endast behörigen endosserade och accepterade papper
skulle få belånas; längsta belåningstiden skulle blifva
sex månader, och bolaget skulle ej få låna på sådana
panter som banken belånade. Förslaget kom emellertid
icke till verkställighet.

Icke heller vann denna tanke tillämpning, då Kongl.
Maj:t den 26 maj 1773 utfärdade privilegium på tolf år
för den första allmänna diskontinrättning i riket. Denna
skulle nemligen utgöras af ett utaf enskilde delegare
bildadt bolag, som med riksbanken icke stod i annan
förbindelse än att bolaget af denna erhöll en försträckning
af 100,000 riksdaler specie mot tre procent ränta.
Enligt privilegiet skulle denna försträckning utgå af statsverkets
medel; men som dettas tillstånd icke medgaf
lånets utbetalande, sökte och erhöll bolaget af banken
denna försträckning, som år 1777 ökades med 200,000
riksdaler specie till sex procent ränta.

Det år 1787 inrättade generaldiskontkontoret, som ersatte
nyssnämnda bolag, hvars privilegium icke förlängdes,
var deremot helt och hållet ett statens verk, som
för dess räkning dref diskonteringsrörelse och förvaltades
af fem utaf Konungen tillsatte direktörer. Af Konungen
skulle tillika förordnas ett särskildt ombud, hvilket,
utan befattning med utlåningsrörelsen, skulle ega att, när
och så ofta Konungen det nödigt funne, inhemta underrättelse
huruvida inrättningen rigtigt förvaltades och
säkerheten för Kongl. Maj:t och kronan behörigen iakttoges.

100

HISTORISK ÖFVERSIGT.

Första exemplet på en af staten och. enskilde för
gemensam räkning drifven bankrörelse erbjöd det diskontverk,
som den 26 oktober 1789 oktrojerades i ändamål
att drifva diskonteringsrörelse med det för riksgäldens
afbetalning inrättade riksgäldskontorets sedlar. Detta
diskontverks fond skulle nemligen bestå af 250,000 riksdaler
i riksgäldskontorets sedlar, hvaraf staten insatte

150.000 riksdaler och 100,000 riksdaler samlades genom
aktier lydande å 100 riksdaler. Förvaltningen
af kontoret öfverlemnades åt en direktion, bestående
af fem ledamöter, af hvilka tre utnämndes af Konungen
och två valdes af aktionärerne. Denna diskontinrättning
egde likväl icke bestånd längre än till år
1792, då genom eu Kongl. kungörelse af den 11 april
förordnades, att all diskontering med riksgäldskontorets
sedlar skulle detta kontor tillegnas. Riksgäldskontoret
dref dock icke omedelbart denna diskonteringsrörelse,
utan för detta ändamål inrättades ett nytt diskontkontor
med en fond af 250,000 riksdaler, af hvilket
belopp riksgäldskontoret tillsköt 200,000 riksdaler och

50.000 riksdaler samlades genom aktier å 100 riksdaler,
hvarförutom riksgäldskontoret skulle biträda med ett lån
å 100,000 riksdaler till tre procent ränta.

Äfven i det diskontverk, som, efter indragning af
såväl generaldiskontkontoret som riksgäldsdiskonten och
en år 1797 i Göteborg bildad diskontinrättning, under
benämning riksdiskontverket, af riksbanken öppnades på
grund af Kongl. kungörelsen den 26 augusti 1800, inrymdes
privata aktieegare. Detta diskontverks fond faststäldes
till 600,000 riksdaler, hvaraf banken tillsköt

400.000 riksdaler och aktionärerne 200,000 riksdaler,
fördelade i aktier på 50 riksdaler. Oktrojtiden bestämdes
till femton år. Direktionen skulle bestå af sex leda -

HISTOKISK ÖFVERSIGT.

101

möter, af hvilka fyra valdes af bankofullmägtige och. två
af aktieegarne.

Efter den första oktrojens utgång uteslötos de enskilde
aktieegarne ur diskontverket, hvars rörelse derefter
bedrefs ensamt för riksbankens räkning under benämning
af Rikets Ständers banks diskontverk, för hvilket
reglemente af Kong! Maj:t faststäldes den 7 februari 1816.

Förslaget om enskilde delegares inrymmande i banken
upptogs af den finanskomité, som i april 1822 förordnades
med uppdrag att afgifva såväl berättelse om det
närvarande tillståndet som förslag till framtida förbättringar.
Det af nämnda finanskomité framstälda förslag till
förändrad organisation af riksbanken har synts komitén
förtjent af synnerlig uppmärksamhet såsom det första
egentliga uppslag i den rigtning, hvilken sedermera i afgifna
förslag angående riksbankens organisation allt bestämdare
fullföljts.

Efter att hafva erinrat att Sveriges penningväsende
bestämdes genom Rikets Ständers bank, och att dess
styrelse berodde af Ständerna allena, utan att dessas
beslut vore underkastade Konungens pröfning och stadfästelse
samt att för landets hushållning synnerligen vigtiga
beslut i afseende å banken kunde vara beroende på en röst
i hvarje af de fyra Riksstånden, frayahöll finanskomitén,
hurusom blotta tillvaron af en sådan obegränsad magt,
om den också aldrig till ytterlighet utöfvades, vore
tillräcklig att undergräfva förtroendet. De farhågor,
som förflutna händelser i detta hänseende uppväckt, behöfde
komitén ej upprepa. Med all omvårdnad från
Ständernas sida om det vigtiga bankoverket, med all den
ordning och redlighet, som utmärkt dess speciela förvaltning,
hade afvikelser i principerna ofta egt rum,
hvilket syntes bevisa, att inrättningen ursprungligen vore
felaktig. Det uppgafs, att banken under krig och olyckor

1822 års finanskomités

förslag angående
riks
banken.

102

HISTORISK ÖFVERSIGT.

vant en nyttig utväg till hjelp och räddning. Enligt
komiténs mening vore det rättare att säga, att den varit
en lätt) men icke nyttig utväg. Bankens historia från dess
första inrättning företedde ett jemnt upprepande af tillfälliga
styrelsegrunder inom en beqväm nödhjelpsanstalt,
ömsom försträckningar och ömsom indragningar, under
det att ett vexlande värde på dess för metallisk valuta
utgifna representativ omflyttat förmögenheten medborgare
emellan, förminskande det helas kraft i stället för att
förkofra.

För att på en gång befästa förtroendet och bereda
en erforderlig förstärkning i bankens redbara fond ansåg
derför finanskomitén den bästa utvägen vara, att Ständerna
tilläto enskilde medborgare att genom aktieteckning
på vissa vilkor i banken deltaga. Det vore
nemligen uppenbart, att efter bankens nuvarande inrättning
ett grundelement deruti saknades, nemligen ansvarighet.
Förvaltarne voro utan tvifvel ansvarige, men
bufvudmännen kallades magtegande Ständer och både sig
ensamme förbehållen rättigheten att om grunderna för
bankens förvaltning förordna. Med en sådan magt hos
den ena kontrahenten att bryta eller förändra ingångna
förbindelser vore det svårt att förena ett kreditinstitut,
till hvilket enskilde uppmanades att öfverlemna sin egendom.
Genom enskildes associerande skulle ansvaiigheten
tillfogas. Ständerna skulle alltid bibehålla den största andelen,
och inrättningen fortfarande åstadkomma allt det
goda som hittills. Det vore endast godtycket som Ständerna
skulle afhända sig, och den mellan Ständerna och
aktieegarne på vissa år ingångna, af Konungen bekräftade
oktroj blefve grundvalen för en bank, som omöjligen
kunde komma att sakna förtroende, emedan kontraktet
och lagen vore dess stöd, ansvarigheten erkänd, kontrollen
icke allenast densamma som nu, utan äfven ökad genom.

HISTORISK ÖFVERSIGT.

103

regeringens uppsigt och aktieegarnes deltagande samt
publiciteten dess yttersta garanti.

Finanskomitén upptog vidare till besvarande åtskilliga
inkast, b vilka komitén ansåg skola komma att framställas
mot förslaget om enskilde aktieegares inrymmande i
banken. Bland dessa torde följande förtjena att, tillika
med komiténs vederläggning, bär återgifvas:

att det vore betänkligt att, på grund af en till fördel
för penningintresset framkastad spekulation, Ständerna
skulle afbända sig fri dispositionsrätt öfver banken, som
i långliga tider tillhört dem allena, som uträttat så mycket
godt i allmänt och enskildt afseende och som vid flere tillfällen
under påkommande nöd genom sedelstockens förökning
kunnat lemna ett kraftigt biträde, icke förenadt
med dryga skatter och uppoffringar;

att enskildes deltagande i bankens styrelse ej lemnade
någon större säkerhet för dess förvaltning efter
fullkomligare eller mera oföränderliga grunder, helst inrättningen
alltid komme att bero af högsta magten, samt
att enskildes associerande syntes strida mot 72 §
regeringsformen, som stadgade att banken hädanefter som
hittills skulle förblifva under Rikets Ständers garanti och
vård.

Till bemötande af dessa inkast anförde finanskomitén
hufvudsakligen följande:

Hvad först anginge den hjelp, som riksbanken vid
allmänna vådor lemnat staten och som Ständerna icke
borde afhända sig, så hade vid dessa finansoperationer
en öfverdrifven, men mindre rigtig hushållnings beräkning
gått i bredd med det befallande behofvet af biträde.
Man hade velat bespara räntor, som skulle tryckt folket
med nya bördor och derför utgifvit myntsedlar i stället
för statsskuldförbindelser, och häruti läge den väsentliga
orsaken till påföljande oredor, men derjemte ett väsent -

104

HISTORISK ÖFVERSIGT.

ligt bevis, att annat hjelpmedel funnits, om man blott
velat begagna det, ty det inkastet, att sådana statsobligationer
ej kunnat vid ifrågavarande tillfällen användas,
kunde omöjligen godkännas.

Om vidare rigtiga grunder för bankens förvaltning
bestämdes uti sjelfva bolagskontrakt, afslutadt och bekräftad!
i den mest lagliga och bindande form, så borde
man eg a fullkomlig säkerhet för dess bestånd. Det kunde
visserligen af högsta magten brytas, men icke lättare än
hvarje annan del af den stadgade samhällsordningen.

Icke heller det på 72 § regeringsformen stödda inkast
ansåg finanskomitén innebära hinder för genomförande
af förslaget. Ty nämnda § bjöde väl, att banken
skulle blifva hädanefter, såsom hittills, under Ständernas
egen garanti och vård, men den innehölle tillika, att banken
skulle förvaltas efter de ordningar, stadgar och reglementen,
hvilka redan gjorda äro eller vidare af Rikets
Ständer göras kunna. Om derför det ansågs nyttigt, att
genom bidrag af enskilde aktieegare på en gång förskaffa
banken en tillökning i dess redbara fond och genom
en sådan anstalt konsolidera bankens kredit; så berodde
beslutet derom utan tvifvel af Rikets Ständer allena, men
något hinder mot sjelfva beslutet ansåg finanskomitén ej
kunna hemtas af regeringsformens föreskrift, som blott åsyftade
att betrygga Ständernas dispositionsrätt öfver banken.

Det af finanskomitén uppgjorda förslaget till genomförande
af den ifrågasatta förändringen har karakteren
snarare af ett utkast än af ett i alla deltaljer utarbetadt
lagförslag. Komitén benämner det ock sjelf en exempelvis
uppgjord utredning. Dess innehåll var hufvudsakligen
följande:

att banken skulle tillskjuta fem millioner riksdaler
specie fe), eller det belopp till hvilket komitén antog, att

®) Riksdaler!! beräknad efter 120 sk. kurs.

HISTORISK ÖFVERSIGT.

105

dess metalliska valuta för tillfället uppgick, och aktieegarne
tre millioner riksdaler, fördelade i aktier på 50 riksdaler,
på det att äfven mindre bemedlade måtte kunna deltaga;

att de enskilde aktieegarne skulle gemensamt med
Rikets Ständer inträda i garanti för ovägerlig inlösen af
såväl de då utelöpande myntrepresentativen, som de hvilka
derefter kunde utgifvas;

att aktiegarne skulle garanteras en minimi-inkomst af
exempelvis fem procent, hvaremot Överskjutande årlig
revenu, som komme att bero af förvaltningens utslag till
grunderna limiterad enligt oktroj och instruktion, skulle
fördelas pro rata; att dess maximum likaledes kunde
limiteras, om sådant ansåges nödigt, på det att fördelen
af aktieteckningen ej skulle kunna öfvergå till ocker på
nationen eller i sjelfva förvaltningen reta till diskonteringsoperationer
för att skaffa stor utdelning på aktierna; och
ansåg komitén denna limit kunna antagas till sju eller
nio procent, allt eftersom anledning vore att, genom konsoliderad
säkerhet uti inrättningen, vinna förtroende och
aktieteckning;

att till den nya banken borde höra alla vexelbankens
funktioner och af lånebankens: utlåningar på guld och
silfver, på jern och metaller, på Fall! bergslags sedlar,
på publika papper, reverser, vexlar och endossementer
samt på magasinerade och brandförsäkrade varor; vidare
manufakturdiskontens och jernkontorets kreditiv samt alla
assigneringar och afräkningar;

att öfriga lånegrenar skulle af den förra banken utredas
och de deri använda fonder, i den mån de ingingo,
öfverflyttas till den gemensamma administrationen i den
nya banken; att derigenom uti stadgad ordning verka till
rörelsens lif och utveckling;

att, då Ständernas andel i banken vore större än de
enskildes, Ständernas fullmägtige också borde vara flera

106

HISTORISK ÖFVERSIGT.

än de enskildes, men denna pluralitet skulle dock ej kunna
öfverträda reglemente och instruktion utan ansvar, då
samtlig^ fullmägtige hade att förvalta banken efter instruktionens
lydelse;

att den styrande magten tillika borde hafva ett ombud
uti den nya inrättningen, egentligen för att reservera mot
afvikelser från kontraktsvilkoren, å hvilkendera sidan sådant
skulle förekomma;

att denna bank skulle ensamt hafva privilegium såsom
riksbank, och provinciallånebanker icke få inrättas; men
associationer såväl som enskilde kunna assignera på sina
i riksbanken innestående fonder, hvaremot riksbanken
skulle kunna inrätta liqvidationsafdelningar uti södra och
vestra delarne af riket eller annorstädes, om sådant för
handelns och näringarnas lättnad ansåges erforderligt,
samt

att den nya banken icke skulle få mot ränta upptaga
enskildes medel för att dermed utvidga sina låneoperationer.

Hufvudändamålet med den nya banken skulle, enligt
finanskomiténs plan, blifva att försäkra bankens förmåga
att uppfylla sina förbindelser, sådana de bestämdes, men
tillika att bereda nya utvägar till kraftigt biträde åt handel
och näringar.

Naturen af en sådan bankinrättning fordrade, säger
finanskomitén, att de stora syftena för dess verksamhet vore
noga begränsade, men att förvaltningen i möjligaste måtto
vore fri uti åtgärderna, som ledde dertill, emedan dessa
måste bero af allmänna händelser och konjunkturer. Dertill
hörde väsentligen pröfningen vid diskonteringar ej
mindre af det totalbelopp, som banken, utan att träda
sina större ändamål för nära, kunde utlemna, än äfven
af den summa som med säkerhet kunde åt en person
försträckas. Ingen väl organiserad bank utlånade, såsom

HISTORISK ÖFYEKSiaT.

107

don svenska, på fastigheter eller odlingsföretag, aldrig på
långa terminer, men deremot inskränkte den ej heller
sina lånebiträden inom ett maximum, otillräckligt för större
industriföretag. Med ständigt ögonmärke på bankens
hufvudföremål att först svara för sedlarnes bestämda värde
mot metallen, och sedan att på det förmånligaste sätt
biträda näringarna, borde det af dess styrelse bero att
afgöra, om och huru den ville i låneväg använda sina
tillgångar, utan att sådant finge på förhand vara bundet
af reglementariska föreskrifter; dock alltid med redovisningsskyldighet
inför principalerne genom anförande till
protokoll af de skäl och omständigheter, som i hvarje
fall föranledde åtgärderna.

Detta finanskomiténs betänkande öfverlemnades af
Kongl. Maj:t till 1823 års riksdag, som remitterade detsamma
till de förenade stats- och bankoutskotten. Uti
det betänkande, som utskotten den 21 juni nämnda år i
anledning häraf afgåfvo, yttrades, att åtskilliga betänkligheter
visserligen yppats vid hvad finanskomitén föreslagit,
men att utskotten undgått ett närmare utredande af
dessa omständigheter, då de vid öfvervägande af föreskrifterna
uti regeringsformens 72 § icke trott sig med
dessa kunna förena begreppet om enskilda delegare i
banken, hvarför utskotten ansågo sig förhindrade att till
Rikets Ständer framställa något förslag, som skulle åsyfta
enskilda personers deltagande i Rikets Ständers bank.
Som denna uppfattning delades af Stånden, föranledde
förslaget icke till någon åtgärd.

Frågan om enskilde aktieegares inrymmande i riksbanken
upptogs genom en vid 1834—35 årens riksdag å
riddarliuset väckt motion af friherre J. Å. Kantzow. Motionären
förklarade ändamålet med sin framställning vara:

att, genom enskilde aktieegares upptagande och delaktighet
i bankens styrelse, bereda en garanti mot en -

Motion vid
1834—35
årens riksdag
angående riksbanken.

108

HISTORISK ÖFVERSIGT.

1830 års lag
angående Rikets
Ständers
bank.

sirlighet i administrationen samt bana väg till inträde i
samma styrelse åt män, hvilkas enskilda intresse, förenadt
med fullständig och praktisk kännedom af affärer och vana
vid deras behandling, kunde i framtiden bilda en bankförvaltning,
enligt grunder allt mer och mer lämpade
efter dem som följdes vid förvaltningen af andra länders
nationalbanker;

att genom denna magt, småningom utvidgad, uppställa
en verklig motvigt och kontroll mot Rikets Ständers
möjliga hugskott att försämra myntet och såmedelst borttaga
Ständernas öfverklagade envälde i bankstyrelsen,
samt

att genom enskilde aktieegares tillskott af silfver ej
allenast förstärka bankens reela fond, utan äfven öka
rörelsekapitalet och således jemväl medlen till lånerörelsens
utvidgning.

Afstyrkt af bankoutskottet, föranledde motionen icke
till någon åtgärd.

Emellertid hade vid 1828—30 årens riksdag beslut
fattats att åt en dol af lagstiftningen angående riksbanken
gifva civillags helgd, hvarjemte Ständerna antagit att
hvila till kommande riksdag ett förslag till ändring af
72 § regeringsformen, åsyftande att ställa riksbanken under
Konungens och Ständernas gemensamma garanti samt
att tillförsäkra Konungen delaktighet i lagstiftningen för
banken.

Uti den skrifvelse Kong!. Maj:t den 26 november
1828 till Rikets Ständer aflat angående myntvärdets upprätthållande
jemte flere i sammanhang dermed erforderliga
åtgärder hade nemligen Kongl. Maj:t, jemte tillkännagifvande
af den förväntan att Ständerna måtte förordna
om banken på ett sätt som befrämjade myntvärdets
stadga samt befästade allmänt och enskildt förtroende,
jemväl fästat Ständernas uppmärksamhet derå, att

HISTORISK ÖFVERSIGT.

109

under det den personliga frihet och säkerhet, som svenske
medborgare njöto, vore befästade af lagar, som stiftades
af Konung och Ständer gemensamt och icke utan begge
statsmagternas gemensamma beslut kunde förändras eller
häfvas, så återstode likväl ännu för samhällsbyggnadens
fullkomnande att åt de beslut, som rörde grunden för
egendomsrätten, gifva eu större grad af lagstiftande oföränderlighet
än hittills; och uttalade Kongl. Maj:t sin förväntan,
att Rikets Ständer, upplyste om förflutna tiders
misstag, skulle om hanken förordna på ett sätt, som
befrämjade myntvärdets stadga, befästade allmänt och
enskild! förtroende samt af böj de en för alla samhällsklasser
skadlig rubbning i penningförhållandena.

Sammansatta stats- och bankoutskotten, till hvilka
den Kongl. skrifvelsen öfverlemnades, yttrade i memorial
den 10 juni 1829, att vigten af denna konungsliga erinran
måste erkännas af hvar och en som agnat någon
granskning åt bankens närvarande grundförfattningar;
och vådan af denna ofullkomlighet i lagstiftningen kunde
man ej heller undgå att inse vid granskning af den historiska
teckning öfver bankoverket under förflutna tider,
som utskotten, efter det Rikets Ständer vid 1823 års riksdag
borttagit den förlåt, hvarmed bankoverket dittills
stått omhägnadt, varit i tillfälle att för Ständerna framlägga.
På grund häraf och då man syntes ej böra längre
uppskjuta att genom en enligt allmän lagstiftningsprincip
upprättad lag lägga grundvalen för bankens framtida förvaltning,
ansågo utskotten sig böra för Rikets Ständer
anmäla behofvet af en sådan lagstiftning för banken.

Uti ett senare memorial, deri utskotten bland annat
tillkännagåfvo, att de i förening med lagutskottet hade under
utarbetning förslag till lag, innefattande de stadgande!!
som vore erforderliga till betryggande för framtiden af
allmänhetens rätt i dess förhållande till banken, yttrade

Ilo''

HISTORISK ÖKVEKSIOT.

utskotten, att afsigten med den nya lagstiftningen icke
egentligen kunde vara att reglera bankens inre ordning
och de förvaltningsmetoder, som det efter grundlagen
till k om me Rikets Ständer att föreskrifva, utan endast att
för denna inre förvaltning bestämma sådana vilkor, att
allmänhetens rätt derigenom för framtiden betryggades.
Allt som i formlig tvångsväg skulle gifva kraft åt bankens
förbindelser hade nemligen lagstiftningen hittills
lemna! ur sigte, under det att man förblandat Rikets
Ständer, såsom svenska folkets representanter, med Rikets
Ständer såsom bolagsmän i banken. Denna förblandning
måste upphöra i den mån man gjorde sig reda för ett
bankbolag och ett banksystem samt för verkliga upphofvet
till Rikets Ständers rätt att här i landet drifva
bankrörelse, och Ständerna tvifvelsutan, i samma mån som
begreppen i dessa delar utreddes, skulle inse hvad i fråga
otn en lagstiftning för banken borde beslutas.

Äfven i det utlåtande, deri de förenade stats-, bankooch
lagutskotten framlade förslag till lag för Rikets Ständers
bank, framhöllo utskotten, att banken i sj elfva verket
grundade sig på ett privilegium och att rättigheten att drifva
bankrörelse alldeles icke var förknippad med Ständernas
egenskap af svenska folkets representanter. Då derför 55 §
i 1772 års och 72 § i 1809 års regeringsform förklarat, att
Rikets Ständers bank hädanefter, såsom den hittills varit,
skulle förblifva under Rikets Ständers garanti och vård,
kunde meningen dermed ej hafva varit någon annan än
att Ständerna blifvit bibehållna vid sitt förra privilegium
under vilkor af de dermed förenade garantier.

Sedan utskotten derefter, i ändamål att undersöka,
hvilka dessa garantier hittills varit och huruvida de kunde
anses för framtiden tillfyllestgörande, redogjort för den
historiska utvecklingen af banken i denna del, ansågo
de genom erfarenheten vara ådagalagdt, att Rikets Stän -

HISTORISK ÖFVERSIGT.

111

ders blotta vilja icke gåfve tillräcklig säkerhet, utan att
tiden dex-för vore inne, att åt 150-åriga försäkringar, som,
då det kommit i fråga att göra dem gällande, alltid blifva
utan påföljd, gifva helgden af ett kr aftagande lagbud,
som genom domaremagtens mellankomst kunde när som
helst sättas i verkställighet. Då vidare tiden hade visat,
att lika stora missbruk kunnat föröfvas med transportsedlarne,
som med de kreditsedlar, hvilkas blotta liknelse
bankoordningen sökt undvika, ansågo utskotten att en tillgång
borde finnas, af hvilken, derest banken ånyo skulle
råka i förlägenhet, dess borgenärer kunde erhålla skadestånd
för hvad de förlorade utan att efteråt behöfva anropa
Rikets Ständers d. v. s. sina egna gäldenärers goda
vilja för att erhålla hvad dem lagligen tillkomme. Ett
lämpligt grundkapital utgjorde derför ofelbart eu af de
nödiga garantier, som det återstode att gifva Rikets Ständers
bank.

I publiciteten läge för bankoperationer likasom för
alla andra förhandlingar, en stor och vigtig säkerhetsanstalt.
Ett ytterligare ordnande af hvad derom vid 1823
års riksdag beslutits borde derför, enligt utskottens tanke,
jemväl ingå bland de garantier, som i den blifvande
lagen borde stadgas.

Mot det af utskotten uppgjorda förslaget •— hvilket
skilde sig från den sedermera antagna lagen hufvudsakligen
i fråga om det i 2 § stadgade förfarandet vid
bankens oförmåga att inlösa sina sedlar — erinrades
inom Stånden bland annat, att en sådan lag som den
föreslagna vore oförenlig med stadgandet i 72 § regeringsformen
att banken skulle förvaltas efter de ordningar,
stad''gar och reglementen, hvilka redan gjorda äro
eller vidare af Rikets Ständer göras kunna; förrän detta
grundlagsstadgande ändrades, kunde icke af Konung och
Ständer stiftas någon civillag för Rikets Ständers bank;

112

HISTORISK ÖFVERSIGT.

något ökadt förtroende kunde ej heller vinnas genom att
inblanda Konungen och domstolarne i frågor rörande
bankoverkets förvaltning, likasom det ej vore Rikets Ständer
värdigt att afsåga sig den magt de egde och öfverlemna
den till eu liten domstol, som Svea hofrätt, hvilket
ju vore att sätta den lagstiftande magten under domaremagten.

För bemötande af dessa invändningar anfördes af
lagförslagets försvarare: att 72 § regeringsformen väl
talade om att banken skulle förvaltas efter de ordningar,
stadgar och reglementen, som af Rikets Ständer gjordes,
men att denna § alldeles icke medgåfve Rikets Ständer
att stifta lag för banken eller i afseende på banken upphäfde
den helgd, som 87 § gåfve åt allmän af Konung
och Ständer stiftad lag; det var endast om förvaltningen
af banken som 72 § handlade, och längre sträckte sig
icke heller Rikets Ständers befogenhet; de ordningar och
stadgar som Rikets Ständer enligt 72 § egde att allena
utfärda vore derför endast sådana, hvilka anginge förvaltningen;
men så snart banken trädde utom sina enskilda
förhållanden, måste han vara underkastad allmän
lag. På riddarhuset, der striden stod hetast, framhölls
derjemte af grefve F. B. von Schwerin, att det vore föga
sannolikt, att Konungen skulle lemna sitt bifall till den
föreslagna devalvationen af bankens sedlar, utan att han
genom den föreslagna lagen erbölle trygghet för att hans
son och sonson icke skulle behöfva göra likartade offer.

Slutet blef att förslaget, 2 § likväl med den modifierade
lydelse den ännu har, antogs af alla fyra Stånden.

Uti den skrifvelse af den 29 januari 1830, med hvilken
lagförslaget af Ständerna till Konungen öfverlemnades,
yttrades bland annat, att Rikets Ständer ansett, att i
sjelfva den lag, som reglerade banken, vägen för öfvergången
till ett naturligare system än det hittills varande

HISTORISK ÖFVERSIGT.

113

borde antydas genom förklarandet, att bankrörelsen vore
fri och öppen för en hvar som under lagligt skydd ville
drifva den, och att Ständerna enligt dessa åsigter och till
ytterligare bestämmande af den garanti och de vilkor,
hvarunder de, enligt regeringsformens 72 §, egde att
förvalta den depositions-, vexel- och lånebank, hvarå Kongl.

Maj:ts privilegium den 17 september 1668 blifvit dem
meddeladt, nu för sin del beslutat en sådan lag för
Rikets Ständers bank, å hvilken de anhöllo om Konungens
stadfästelse. Den 1 mars 1830 meddelades Kongl. sanktion
å det af Ständerna öfverlemnade lagförslaget.

Konstitutionsutskottet hade emellertid förehaft frågan Förslag vid

o 1828_30

om förstärkta garantier för banken. Utgående från den årens riksdag
åsigt att genom grundlagsförändring måste, utan rubbning 7“m|ae^deF
af Rikets Ständers skyldighet att garantera banken och
af deras rätt att allena bestyra om dess förvaltning och
transaktioner, närmare och tydligare uttryckas, att båda
statsmagterna gemensamt egde stifta de speciallagar,
hvari bankens funktioner bestämdes, och sådant desto
hellre, som banken i sin första stiftelse medelst Kongl.
privilegium blifvit Rikets Ständers, föreslog utskottet, att
följande förändrade lydelse af 72 § regeringsformen måtte
antagas att hvila till grundlagsenlig behandling:

»Rikets Ständers bank förblifve under Rikets Ständers
egen garanti och vård, för att af de fullmägtige,
hvarje Stånd dertill förordnar, ostördt förvaltas efter de
ordningar och reglementen, som af Rikets Ständer äro
eller varda utfärdade och hvilka ej må strida mot grundlag,
allmän lag eller bankolag, som af Konung och Rikets
Ständer stiftad är. Sålunda ege Rikets Ständer allena
rätt att genom banken utgifva sedlar eller myntförskrifningar,
hvilka böra lika med mynt i riket erkännas och
af banken med mynt till utsatt belopp inlösas. Banken
vare everdeligen skild från rikets statsverk, och må ej

8 ^

114

HISTORISK ÖFVERSIGT.

Rikets Ständer, i hvad fall som helst, kunna afhända banken
något mer eller annat, än dess årligen behållna
vinstmedel.»

Detta konstitutionsutskottets förslag blef af alla fyra
Stånden återremitteradt. Under det att Borgareståndet ville
bibehålla 72 § regeringsformen oförändrad blott med tilllägg
dels att, vid stiftande af ordningar, stadgar och reglementen
för banken, tre Stånds sammanstämmande mening
skulle gälla som Rikets Ständers, dels ock att dylika ordningar,
stadgar och reglementen ej finge strida mot
grundlag, allmän lag eller banklag, som stiftats af
Konung och Ständer, förenade sig de tre öfriga Stånden
om följande lydelse af §:

»Sveriges rikes bank, för alltid skild från Rikets
statsverk, vare under Konungens och Rikets Ständers
gemensamma garanti, men under Rikets Ständers egen
vård, ostördt förvaltad af de fullmägtige, hvarje Stånd
dertill förordnar, efter de lagar och stadganden för banken
och dess rörelse, hvilka nu äro gällande, eller af
Konungen och Rikets Ständer gemensamt varda stiftade.
Dock ege Rikets Ständer, som genom sina fullmägtige tillsätta
tjenstemännen inom banken, att allena fastställa reglementen
för bankens inre förvaltning och arbetssätt samt
för dess tjenstemäns befordringar och aflöning. I öfverensstämmelse
med ofvan åberopade lagar och stadganden,
ege banken allena rätt att utgifva sedlar eller myntförskrifningar,
hvilka må lika med mynt i riket erkännas
och skola af banken med mynt, efter deras lydelse, inlösas.
Öfver användandet af bankens årligen behållna
vinstmedel ege Rikets Ständer att allena besluta, så framt
dessa medel ej, till bibehållande af bankens grundfond eller
till dess förstärkning, af Konungen pröfvas erforderliga.»

Sedan Borgareståndet, på inbjudning af konstitutionsutskottet,
förenat sig med de öfriga Stånden, blef detta

HISTORISK ÖFVERSIGT.

115

ändringsförslag antaget att hvila till kommande riksdag.

Den 8 februari 1834 afläts till den då församlade
urtima riksdagen en Kongl. skrifvelse med uppmaning
att skyndsamt företaga det sedan sista riksmötet hvilan de
förslaget till förändrad lydelse af regeringsformens 72 §,
enär Kongl. Maj:t endast af bidade denna frågas utgång
för att till Rikets Ständer öfverlemna förslag till lag för
banken. Genom framställningar af landtmarskalken och
talmännen lät emellertid Konungen förmå sig att redan
den 3 mars, innan frågan om grundlagsändringen ännu
var afgjord, till Ständerna aflåta förnyad skrifvelse, åtföljd
af det ifrågavarande lagförslaget.

Detta innehöll hufvudsakligen följande:

att Rikets Ständers bank — eller Sveriges rikes bank,
såsom den framdeles skulle benämnas ■— för alltid skild
från rikets statsverk, skulle vara under Konungens och
Ständernas gemensamma garanti, men under Ständernas
vård ostörd förvaltas af de fullmägtige hvarje Stånd dertill
förordnade efter de lagar och stadganden för banken
och dess rörelse, hvilka vore gällande eller af Konung
och Ständer stiftades; dock skulle Ständerna, som genom
sina fullmägtige tillsatte tjenstemännen inom banken, ega
att allena fastställa reglementen för bankens inre förvaltning
och arbetssätt samt för tjenstemännens befordringar
och aflöning;

att i öfverensstämmelse med åberopade lagar och
stadganden banken allena egde rätt att utgifva sedlar
eller myntförskrifningar, hvilka må lika med mynt i riket
erkännas och skulle af banken med mynt efter deras
lydelse inlösas;

att bankens sedlar skulle, efter åsatt värde, såsom
mynt mottagas uti alla betalningar till Kongl. Maj:t och
kronan, uti alla utbetalningar från statens kassor samt i

Förslag vid
1834—35
årens riksdag
angående
riksbanken.

116

HISTORISK ÖFVERSIGT.

liqvider enskilde emellan, der ej genom uttryckligt fördrag
annorlunda vore förordnadt;

att Rikets Ständer skulle ega att allena besluta ''öfver
användandet af bankens behållna årliga vinstmedel, såframt
dessa medel icke till bibehållande af bankens grundfond
eller till dess förstärkning af Konungen pröfvades
erforderliga och hvarom Konungen egde att vid hvarje
riksdag till Rikets Ständer göra framställning;

att bankens grundfond skulle bibehållas vid det af
nästföregående riksdag anslagna belopp 4,400,000 riksdaler
banko;

att alla beslut och instruktioner rörande bankens
redbara fond, utgifvandet af dess sedlar, dess lånerörelse
och öfriga förhållanden till allmänheten skulle upprättas
i noggrann öfverensstämmelse med de i lagen stadgade
grunder och, likasom stat för bankens utgifter, med
undantag af löningar och arfvoden för dess tjenstemän,
af Konung och Ständer gemensamt fastställas;

att uppgifter angående bankens ställning skulle
offentliggöras i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad
i 1830 års lag stadgats;

att Konungen skulle utse ett ombud, som, när så
nödigt pröfvades, egde erhålla uppgifter om bankens
ställning;

att om Konungens ombud funne nödigt att öfverlägga
med fullmägtige, skulle han gifva detta tillkänna
för fullmägtiges ordförande, som det ålåge att dem genast
för sådant ändamål sammankalla, äfvensom att tillkalla
ombudet, då till öfverläggning förekomme frågor, som
rörde förstärkning af bankens redbara fond, eller lånerörelsens
utvidgning eller inskränkning; och skulle ombudet
låta i protokollet anteckna sina under öfverläggningen
meddelade yttranden, men icke eg a att öfvervara
besluten, samt

HISTORISK ÖFVERSIGT.

117

att banken skulle fortfara såsom depositions- och
lånebank och drifva sin rörelse i enlighet med i lagen
meddelade närmare bestämmelser, dock skulle diskontrörelsen
på namn och på publika papper vid den tid, i
den ordning och på de vilkor, som af Konung och Ständer
gemensamt beslutades, till riksgäldskontoret öfverflyttas.

Äfven från bankstyrelsens sida framlades förslag till
lag i afseende å banken. Med anledning af ett i 1830
års bankoreglemente fullmägtige lemnadt uppdrag att till
Ständernas pröfning framlägga ett utarbetadt fullständigt
förslag för en efter sakernas nya ordning lämpad definitiv
reglering i afseende på bankoverkets organisation i
det hela, hade nemligen fullmägtige öfverlemnat ett af
bankosekreteraren G. M. Helsingius på deras föranstaltande
utarbetadt förslag till lag i afseende på bankens organisation,
rörelse och förvaltning.

Detta förslag, äfvensom ett af en ledamot af bankoutskottet,
herr D. Helsingius, under ärendets behandling
afgifvet, med bankosekreterarens hufvudsakligen öfverensstämmande
förslag till ändringar och tillägg i 1830 års
lag för Rikets Ständers bank, företogs af de sammansatta
banko- och lagutskotten till behandling i sammanhang
med det Kongl. förslaget.

Då emellertid det från föregående riksdag hvilande
förslag till ändring af 72 § regeringsformen af Borgareoch
Bondestånden afslagits och till följd deraf förfallit,
hemstälde utskotten, att som det nyssnämnda Kongl.
förslaget till banklag vore i vissa delar stridande mot
den af Rikets Ständer bibehållna lydelsen af §, Rikets
Ständer måtte i underdånig skrifvelse tillkännagifva, att
de ansett sig förhindrade att antaga förslaget. Beträffande
åter de andra förslagen ansågo utskotten någon
ytterligare lagstiftningsåtgärd för Rikets Ständers bank

118

HISTORISK ÖFVERSIGT.

efter 87 § regeringsformen icke under närvarande förhållanden
böra ega rum.

Man finner i motiveringen till denna utskottens af
Ständerna godkända hemställan, hurusom en helt annan
tolkning af 72 § regeringsformen gjort sig gällande, än
den som af 1830 års Ständer tillämpades. Ehuru nämnda
§, heter det, icke nyttjar benämningen lagar, utan i stället
begagnar uttrycket: ordningar och stadgar, dertill anledningen
jemväl torde finnas deruti, att endast ena statsmagten
dem beslutar, på sätt förhållandet är med de
stadgar och påbud, Kongl. Maj:t i ekonomiska mål eger
utfärda, måste likväl de af Rikets Ständer i afseende på
banken utfärdade ordningar och stadgar vara af samma
förbindande kraft som lagar, då dessa ordningar och
stadgar äro behörigen uppgjorda af den statsmagt, som
icke allenast i lagstiftningen i allmänhet eger andel, utan
ock, jemlik! berörda grundlags §, blifvit i fråga om banken
tillagd sådan rättighet allena.

Till den utgång frågan fick bidrog sannolikt i icke
ringa mån uppfattningen vid denna riksdag angående
den rigtning, i hvilken eu utveckling och förbättring af
landets kreditväsende borde sökas, sådan denna uppfattning
af sammansatta banko- och lagutskotten uttalades,
nemligen genom att främja uppkomsten af enskilda bankinrättningar,
under det att Rikets Ständers bank, som förklarades
hafva illa motsvarat industriens behof af en väl
ordnad penningrörelse, borde göra till sin hufvudsakliga
uppgift att sörja för realisationens upprätthållande.

Vid ifrågavarande riksdag hade äfven åtskilliga motioner
blifvit väckta om ändring af 72 § regeringsformen i
syfte att förstärka garantierna för banken. Konstitutionsutskottet
gillade väl icke någon af dessa motioner, men
tog sig af dem anledning att, i afsigt att åstadkomma
såväl en tydligare bestämning af bankens på Rikets

HISTORISK ÖFVERSIGT.

119

Ständer beroende garanti och vård, som ock stabilitet i
banklagstiftningen, föreslå följande lydelse af nämnda §:

»Rikets Ständers bank förblifve under Rikets Ständers
egen vård och garanti, så att den må ostörd förvaltas af de
fullmägtige hvarje Riksstånd dertill förordnar, efter Rikets
Ständers i öfverensstämmelse med särskild banklag och
rikets öfriga gällande lagar gifna föreskrifter, samt att
Rikets Ständer åligger att fylla den brist, som möjligen
kan uppstå i bankens tillgångar för fullgörandet af dess
genom lag stadgade förbindelser. Rikets Ständers banks
sedlar skola vid anfordran med metalliskt mynt efter
ordalydelsen inlösas. Dessa och inga andra sedlar skola
uti all kronans uppbörd och i alla betalningar till staten
mottagas lika med rikets metalliska mynt. För banklags
stiftande eller ändring fordras alla fyra Riksståndens
samtycke och Konungens sanktion. Beslut om sedelstockens
förhållande till metalliska inlösningsfonden må ej
kunna vidtagas med mindre samtliga Riksstånden äro
derom ense. I frågor om bankens vård, rörelse och förvaltning
i öfrigt gälle tre Riksstånds sammanstämmande
beslut. Men stanna två Stånd mot två, förblifve vid hvad
förut finnes stadgadt.»

Endast Presteståndet godkände förslaget, hvaremot
de öfriga tre Stånden återremitterade det med åtskilliga
anmärkningar. Frågan afgjordes slutligen medelst omröstning
i förstärkt utskott sålunda, att 72 § bibehölls oförändrad
sådan den förut lydde, endast med tillägg vid
slutet af orden: »så länge de (bankens sedlar) efter deras
lydelse af banken med silfver inlösas». Detta tillägg blef
sålunda antaget att hvila till nästa riksdag, då det af alla
fyra Stånden godkändes. Kongl. Maj:t vägrade emellertid
att sanktionera det af Ständerna antagna tillägget.

Först vid 1850—51 årens riksdag fogades till ifrågavarande
§ det uttryckliga stadgande, att banksedlarne

120

HISTORISK ÖFVERSIGT.

vid anfordran skulle efter deras lydelse af banken med
silfver inlösas.

F°i869-6od Frågan om enskilde delegares upptagande i riksårens
riksdag banken förekom ånyo vid 1859—60 årens riksdag uti

angående 47 ö

riksbanken, tvänne särskilda hos Ridderskapet och Adeln väckta motioner.
Det vore ett fel hos vår riksbank, yttrar den
ene af desse motionärer, friherre C. J. von Schwerin,
att den tillhörde endast och allenast Rikets Ständer, ty
det vore i allmänhet ej rätt att vara part och domare i
egen sak, såsom Ständerna nu vore i afseende på banken.
Bankens styrelsesätt genom fullmägtige från alla fyra
Stånden vore vidare i hög grad otjenligt. Om en sådan
direktion också skulle hafva tillräcklig insigt, kunde den
likväl omöjligt hafva den enhet och kraft, som behöfdes
till ett sådant penningverks styrelse. Helt annat vore
om äfven enskilde aktieegare upptoges i riksbanken. Derigenom
skulle Ständernas godtyckliga magt öfver densamma
upphöra; den kunde då, likt alla andra penninginrättningar,
ställas under allmän lag. Motionären föreslog
derför bland annat, att aktier till ett belopp motsvarande
bankens dåvarande kapital borde upplåtas åt
allmänheten och den förändrade banken sålunda komma
att egas till hälften af Rikets Ständer och till hälften af
aktieegarne; att banken under fullmägtiges kontroll skulle
förvaltas af eu direktion, bestående af en utaf regeringen
förordnad ordförande och ledamöter, af hvilka halfva antalet
skulle tillsättas antingen af Rikets Ständer direkt
eller ock af deras fullmägtige samt andra hälften af aktieinnehafvarne;
att åt privat- och filialbankerna skulle såsom
ersättning för den återstående tiden af deras oktrojer
erbjudas förmånsrätt till ett visst antal aktier i riksbanken;
att den nya banken skulle delas i tvänne afdelningar:
en giro- eller depositionsbank och en låne- och
vexelbank; att banken skulle hafva nödiga filialkontor

HISTORISK ÖFVERSIGT.

121

så inom landet som på de större utländska handelsplatserna,
med hvilka Sverige stode i lifligare förbindelser,
samt att endast sådana papper finge belånas, som representerade
verkliga affärer eller ock sådana valutor, som
ovilkorligen och genast kunde realiseras.

Den andre motionären, herr F. Åkerman, åter framhöll,
hurusom bankens historia visade olämpligheten af
Ständernas uteslutande rätt att förvalta banken, i det
att dessas majoritet vid flere tillfällen låtit individens
privatintresse diktera besluten med åsidosättande af det
allmännas. Ån hade man, för att undvika förhöjd beskattning
till fyllande af uppkomna statsbehof, anlitat
bankens kredit och ökat sedelutgifningen, utan klok beräkning
af bankens förmåga att inlösa de utgifna sedlarne,
än hade man, för att tillfredsställa lånebegäret under penningkriser,
faststält lånesystem, egnade till allt annat än att
befordra soliditet och sparsamhet. Till afhjelpande af
dessa och andra anmärkta brister föreslog motionären, att
tillfälle borde lemnas för enskilde medborgare att såsom
delegare ingå i banken för ett belopp af fem millioner
riksdaler riksmynt eller en fjerdedel af bankens då egande
kapital, tjugu millioner riksdaler, att dessa fem millioner
skulle fördelas i fem tusen aktier, hvardera å ett tusen
riksdaler; att, jemte det Rikets Ständer fortfarande utsåge
tolf bankofullmägtige, hvilkas åliggande borde afse bevarandet
af den säkerhet, hvarom Ständerna, med anledning
af deras för banken ingångna garanti, borde tillförsäkra
sig, bankens direkta förvaltning borde uppdragas
åt en styrelse, bestående af en ordförande och sex ledamöter;
att ordföranden skulle utses af Kongl. Maj:t för
tiden mellan hvarje riksdag; att af ledamöterne fyra,
utan afseende å om de tillhörde representationen eller
icke, skulle utses af Rikets Ständer genom en nämnd på
sätt som vid val af justitieombudsman tillginge, och de

122

HISTORISK ÖFVERSIGT.

tvenne återstående af och bland bankens, enskilde deleo-are,
samt att från riksbanken borde skiljas fastighetsbelåningen,
lånen till städer och korporationer samt lånerörelsen
med omsättningsrätt genom diskonterna.

Bankoutskottet uppsköt med behandlingen af dessa
motioner i afvaktan på det förslag till riksbankens ombildning
och dermed gemenskap egande förhållanden, som
vore under behandling hos den år 1858 tillsätta finanskomitén,
hvilket förslag antogs vara att under riksdagens
lopp förvänta. Finanskomiténs betänkande hann emellertid
icke att blifva färdigt före riksdagens slut, hvarför utskottet
kort före riksdagens afslutande hemstalde, . att
Rikets Ständer, som redan meddelat de föreskrifter, hvilka
vid riksbankens styrelse och förvaltning skulle under
tiden till nästa riksdag tjena till efterrättelse, måtte förklara,
att motionerna icke kunde till någon åtgärd föranleda;
hvilket ock blef samtliga Ståndens beslut.

1860 års Komitén öfvergår nu till det mest genomgripande

£"2- förslag till riksbankens ombildning, som hittills bhfvit
ende riks- framstäldt, nemligen det som innehålles uti den nyssnämnda
finanskomiténs den 30 juni 1860 afgifna underdåniga
betänkande angående bankväsendet i riket och
förändrad organisation af bankanstalterna.

Af granskningen utaf vårt bankväsende ansåg finanskomitén
framgå, att detsamma vore behäftad! med sådana
grundfel och brister, att om också en insigtsrik, omtänksam
och kraftfull förvaltning, tillika utrustad med erforderlig
frihet, framgent skulle kunna upprätthålla och an
ytterligare utvidga bankverksamheten samt åt denna gifva
eu fullt helsosam rigtning, sådant likväl då skulle uppnäs
icke i följd af, utan trots bankväsendets organisation. De
tre grundfel, som dervid ådragit sig komiténs uppmärksamhet,
voro: i främsta rummet den af grundlagen åt
riksbankens sedlar gifna tvångskurs, oberoende deråt,

HISTORISK ÖFVERSIGT.

123

huruvida dessa sedlar motsvarades af inneliggande valuta
i ädla metaller, hvarmed sedlarne vid anfordran skulle
infrias; vidare den omständigheten att riksbanken drefve
en affärsverksamhet, som borde vara privatangelägenhet,
och slutligen riksbankens uteslutande beroende af sina
egna principalers, Rikets Ständers lagstiftningsrätt.

För att, intilldess grundlagens stadgande om den
s. k. tvångskursen på riksbankens sedlar kunde blifva
undanröjdt, göra tvångskursen oskadlig, ansåg komitén
att riksbankens sedlar borde inskränkas till ett belopp,
som fullt motsvarades af inneliggande klingande valuta,
och att riksbanken, såsom sådan, icke borde befatta sig
med någon affärsverksamhet, som, beroende af konjunkturernas
vexlingar, ådroge honom förbindelser, hvilka
kunde taga i anspråk den för sedlarnes inlösen afsedda
valuta.

Vårt land hade alltjemt erfarit olägenheten af bankrörelses
bedrifvande såsom statsangelägenhet. Ju mera
denna rörelse vid ett utveckladt näringslif toge i anspråk
mångsidig affärsvana i förening med frihet att lämpa sig
efter näringsverksamhetens mångfaldiga skiftningar, desto
svårare blefve det att, såsom för en statsanstalts förvaltning
höfdes, uppställa ett på förhand allt ordnande och
för alla förhållanden tillämpligt reglemente och att finna
verkställare, som på en gång besutte de härför erforderliga
egenskaper samt kunde och ville egna sina krafter åt en
verksamhet, för hvilken ansvaret, både det juridiska och det
moraliska, hvilade öfver dem, men af hvilken verksamhet
frukterna tillfölle det allmänna. Icke heller läte en omfattande
bankrörelses bedrifvande inom riksbanken förena
sig med det allmännas kraf på den antagna värdemätarens
upprätthållande. Härigenom leddes erinringen
till den ofta uttalade tanken på behofvet att vid den
egentliga bankrörelsen inrymma plats för enskilde aktie -

124

HISTORISK ÖFVERSIGT.

egare. Om man nemligen insåge och erkände, att bankrörelse
i sin allmännare omfattning vore ett näringsfång,
så kunde man svårligen förneka, att saknaden af den
kraft, som det egna intresset är egnadt att i hvarje näringsföretag
ingjuta, vore en känbar brist i riksbankens
närvarande organisation. Denna brist måste ock blifva
alltmera kännbar, i samma mån som näringsverksamheten
toge i anspråk större uppmärksamhet på vexlingarna
inom affärsverlden, grundligare insigter och odelade
krafter.

Det förslag till ombildning af Rikets Ständers bank,
som af komitén upprättades, gick derpå ut, att banken
skulle delas i tvänne särskilda bankanstalter: en vexelbank
och eu lånebank. Den förra, som skulle benämnas
Rikets Ständers bank och förblifva under Rikets Ständers
garanti och vård samt styras af de fullm äg ti ge, indika
Ständerna dertill utsåge, skulle i sin verksamhet hufvudsakligen
inskränkas till mottagande till vård och förvaltning
af ädla metaller samt till utgifvande, mot fullt
motsvarande inneliggande metallisk valuta, af sådana sedlar,
som må för mynt eller laggildt betalningsmedel i
riket erkännas. Den skulle hafva eu grundfond af fem
millioner riksdaler, hvaraf räntan i främsta rummet skulle
användas till bestridande af bankens utgifter. Med egentlig
bankrörelse deremot borde denna afdelning af banken
ej befatta sig, utan skulle all sådan rörelse, jemte de öfriga
funktioner, hvilka tillhörde Rikets Ständers bank, besörjas
af den andra afdelningen, lånebank en, hvilken
skulle tillhöra staten och enskilde aktieegare gemensamt,
och benämnas Allmänna svenska banken.

Utgående från den åsigt, att Ständernas och de enskilde
aktieegarnes inflytande på bankens förvaltning
borde, så vidt möjligt, mellan dessa olika slag af delegare
jemnt fördelas, föreslog komitén, att bankens grund -

HISTORISK ÖFVERSIGT.

125

fond borde bestämmas till fyrtio millioner riksdaler och
fördelas i 40,000 aktier, hvardera å 1,000 riksdaler; att
Rikets Ständer skulle med halfva beloppet eller tjugu
millioner ingå såsom delegare i banken och den andra
hälften förbehållas åt enskilde till teckning. I mån af
den delaktighet i bolaget, som Rikets Ständer och de enskilde
aktieegarne erhölle, skulle ansvarigheten för bolagets
förbindelser fördelas mellan staten för sig och de enskilde
delegarne för sig, och skulle desse senare sins
emellan för den på dem belöpande andel i bolagets förbindelser
vara solidariskt ansvarige. Ett belopp, motsvarande
minst sextio procent af Allmänna svenska bankens
tecknade grundfond och deraf minst eu tredjedel i räntebärande,
utom landet lätt säljbara obligationer samt återstoden
i annan fullt betryggande realsäkerhet, skulle nedsättas
i Rikets Ständers bank eller å andra allmänna
förvaringsställen under Rikets Ständers bankofullmägtiges
kontroll.

Allmänna svenska banken skulle ega att utgifva egna
kreditsedlar, hvilka mottoges i kronans uppbörd, men
Indika ej Unge tilläggas egenskapen af laggildt betalningsmedel
mellan enskilde. Beträffande bankens sedelutgifningsrätt
innehöll förslaget hufvudsakligen. samma
bestämmelser som de för riksbanken då gällande.

Den under namn af diskontrörelse inom bankodiskontverket
samt riksbankens lånekontor bedrifna bankrörelse
skulle af Allmänna svenska banken öfvertagas. Utlåningen
mot borgen med omsättningsrätt finge endast efter
hand indragas, i den ordning som Rikets Ständer vid
öfverlåtolsen bestämde.

Allmänna svenska banken skulle åligga att vara
försedd med så stor tillgång af depositioner hos Rikets
Ständers bank eller inneliggande riksbankssedlar,
att han alltid förmådde ej allenast infria sina egna ut -

126

HISTORISK ÖFVERSIGT.

gifna kreditsedlar, utan ock förekomma det Rikets Ständers
banks metalliska valuta någonsin nedginge under
det derför stadgade minimum af tio millioner riksdaler.
För dessa ändamål skulle banken ega att, utom anlitande
af de utvägar som sjelfva bankrörelsen medgåfve, derjemte,
om behofvet sådant kräfde, försälja större eller
mindre del af sina i Rikets Ständers bank såsom grundfondssäkerlieter
nedsatta räntebärande obligationer, i hvilket
senare fall bankens, utöfver dess egande metalliska
valuta medgifna sedclutgifningsrätt skulle minskas med
det belopp, hvartill de föryttrade säkerheterna varit såsom
sådana uppskattade.

Om banken föryttrat hela den del af grundfonden,
som utgjordes af obligationer, eller om han underläte att
vid anfordran inlösa sina sedlar, eller om lian gjort så
stora förluster, att reservfonden och tio procent af grundfonden
gått förlorade, skulle på Kongl. Maj:ts pröfning
bero, huruvida banken kunde tillåtas att sin verksamhet
fortsätta eller om bolaget skulle upplösas och banken
ställas under utredning. Vid denna, som skulle verkställas
på det sätt och under den kontroll, som Kongl. Maj:t
kunde finna mod allmänhetens säkerhet och nödig skyndsamhet
mest förenliga, skulle bankens återstående grundfondssäkerheter
i främsta rummet användas till infriande
af bankens utelöpande sedlar.

Allmänna svenska bankens förvaltning skulle ställas
under en öfverstyrelse, bestående af en utaf Kongl. Maj:t
utnämnd ordförande samt af Rikets Ständers tolf fullmägtige
i banken och af tolf fullmägtige, som de enskilde
aktieegarne vid allmän sammankomst inom sig
egde utse. För den dagliga förvaltningen skulle öfverstyrelsen
inom sig utse eu direktion, hvilken skulle bestå
af nio ledamöter och bland dem tre verkställande
direktörer, af hvilka minst två skulle vara aktieegare.

HISTORISK ÖFVERSIGT.

127

Af de öfrige direktörerne, h vilka kunde väljas för kortare
tid, skulle tre ti 11 höra Rikets Ständers fullmägtige och tre
de enskildes fullmägtige samt två dagligen deltaga i förvaltningsbestyren.

Bolagsstämma med bankens delegare skulle hållas
i Stockholm under förra hälften af juni månad hvarje
år. Dervid skulle staten representeras af Rikets Ständers
fullmägtige i banken och riksgäldskontoret samt af de
tolf för hvarje riksdagsperiod af Rikets Ständer utsedde
revisorer för granskning af hufvudkontorets räkenskaper
och förvaltning. De enskilde aktieegarne åter skulle ega
att hvar för sig personligen eller genom ombud, som
sjelfve voro delegare, vid stämman föra talan en hvar
i förhållande till sitt aktiekapital. Statens representanter
skulle tillsammans ega lika många röster, som de i stämman
deltagande enskilde aktieegarne eller deras ombud
gemensamt egde; och skulle denna statens rösträtt vara
lika fördelad på dess representanter.

Af den behållna vinst, som å bankrörelsen uppkomme,
sedan alla omkostnader och förluster blifvit afdragne och
fem procent ränta å det tillskjutna aktiekapitalet delegarne
godtgjord, skulle till reservfond afsättas minst
tio procent, intilldess reservfonden uppgått till en tiondedel
af det tecknade aktiekapitalet, hvarefter återstoden
finge såsom utdelning tillfalla aktieegarne i mån af deras
egancle lotter.

Bankens oktroj skulle meddelas på tjugu år och
sedermera af Kongl. Maj:t och Rikets Ständer kunna
hvarje gång på ytterligare tjugu år förnyas.

Detta finanskomiténs förslag blef af dess ordförande, Motioner vid

ö .... - c 1862—63

friherre W. F. Tersmeden, såsom enskild motion tram “ (trens riksdag

lagdt vid 1862—63 årens riksdag, hvarjemte förslag anälZitu.''U

till riksbankens ombildning framstäldes, dels af den

ene af de begge motionärer, som vid näst föregående

128

HISTORISK ÖFVERSIGT.

riksdag derom väckt förslag, herr Åkerman, och dels
af en ledamot af Borgareståndet, herr A. W. Björck.
Den förra af dessa motioner innehöll i hufvudsak detsamma
som motionärens föregående förslag. Motionären
inom Borgareståndet deremot stödde sig visserligen
i hufvudsak på finanskomiténs förslag, men med den
afvikelse att Rikets Ständers bank fortfarande skulle
bibehållas, utan annan förändring än i afseende å omfånget
af dess verksamhet, vilkoren för dess sedelutgifning
och beloppet af dess grundfond. Åliggandet att
tillse, det bankens metalliska kassa ej finge bibehållas
vid ett belopp understigande det bestämda minimum, ansåg
motionären böra fortfarande tillkomma Rikets Ständers
bank, under det att, på sätt ofvan är nämndt, finanskomitén
ansett detta böra åligga Allmänna svenska banken.
Äfven i fråga om denna senare voro de af finanskomitén
uppstälda grunder i flera delar af motionären upptagna,
men deremot i andra förändrade. Sålunda skulle väl
tillfälle lemnas enskilde att ingå såsom delegare i sistnämnde
bank, men denna äfven utan sådana kunna inrättas
och styrelsens bildande derefter lämpas. Denna
bank skulle, med Rikets Ständers bank förbehållen sedelutgifning
på motsvarande metallisk valuta, erhålla uteslutande
rättighet att utgifva andra myntrepresentativ,
hvadan de enskilda bankernas sedelutgifning vid deras
oktrojers slut borde upphöra samt dessa banker, såväl
som alla andra dylika, hvilka framdeles komme att
bildas, af Allmänna svenska banken erhålla dess sedlar
till belopp svarande mot värdet af obligationer, som i
nämnde bank nedsattes.

Bankoutskottet, som icke kunde oförändradt förorda
något af de framlagda förslagen, utarbetade ett nytt sjelfständigt
sådant, hvilket dock i mycket anslöt sig till
finanskomiténs och den sistnämnde motionärens. Äfven

historisk öfversigt.

129

enligt detta förslag skulle banken delas i två bankinrättningar:
Rikets Ständers bank och Sveriges bank.

Den förra skulle, med iakttagande af grundlagens
bestämmelser i afseende på Rikets Ständers bank, för framtiden
erhålla till uteslutande uppgift att ombesörja realisationens
bestånd. För detta ändamål borde banken alltid
innehafva ett förråd af silfver, myntadt eller omyntadt,
samt svenskt guldmynt, hvilket icke finge understiga tio
millioner riksdaler, och skulle banken mot så beskaffad
valuta, som af banken egdes eller der nedsattes, men icke
derutöfver utgifva de sedlar, hvilka skulle för mynt eller
lagligt betalningsmedel erkännas. Banken skulle ej ega
företaga upp- eller utlåning eller andra affärer för annat
ändamål än bibehållande af den metalliska fonden, så att
den ej nedsjönke under det stadgade minimum.

Den egentliga bankrörelsen skulle deremot tillhöra
Sveriges bank, till hvilken skulle såsom grundfond öfverlemnas
tjugu millioner riksdaler af Rikets Ständers banks
dåvarande kapitalöfverskott. Af denna grundfond, hvilken
finge ökas till trettio millioner, borde sextio procent
finnas i räntebärande obligationer, nedsatta i Rikets Ständers
bank. I fråga om sedelutgifningsrätten bibehöllos
äfven i detta förslag väsentligen de bestämmelser, som
enligt då gällande bankoreglemente funnos föreskrifna
för Rikets Ständers banks sedelutgifning. Förslaget att
den nya banken skulle öfvertaga äfven den enskilda sedelutgifningen
ansåg utskottet sig icke kunna biträda.

Förvaltningen skulle uppdragas åt en öfverstyrelse
och en direktion, af hvilka den förra skulle bestå af en
ordförande, som Kongl. Maj:t utnämnde, och åtta ledamöter,
utsedde af fullmägtige i Rikets Ständers bank, till
halfva antalet inom fullmägtiges egen krets, och till halfva
antalet utom densamma. Direktionen åter skulle väljas
af öfverstyrelsen och utgöras af sju ledamöter, bland

130

HISTORISK ÖFVERSIGT.

Filialban kerna.

Ii vilka minst två borde tillhöra öfver styrel sen samt tre
utses till verkställande direktörer.

Förslaget om enskilde delegares intagande i Sveriges
bank ansåg sig utskottet deremot icke kunna biträda.
För vinnande af förstärkning af bankens grundfond
behöfdes de enskilde delegarne icke, då Rikets Ständers
banks egna tillgångar derförutan voro tillräckligt
stora. Och om det också icke kunde bestridas, att det
enskilda intressets medverkan kunde inverka fördelaktigt
på förvaltningen, ansåg utskottet, att fördelen i detta hänseende
antagligen skulle mera än uppvägas af olägenheter
och förvecklingar, som sannolikt komme att gifva sig tillkänna
vid afvägande! af statens och de enskildes ömsesidiga
rättigheter och skyldigheter samt i de olika synpunkter,
från hvilka statens och de enskildes ombud i styrelse
och revisioner kunde komma att uppfatta bankens åligganden
och verksamhet. Äfven om enskilde delegare ingingo
i banken, blefve dock denna i behof af en särskild lagstiftning,
afseende ej mindre uppfyllandet af dess förbindelser
än äfven sättet för dess förvaltning, och då utskottets förslag
innehöll, att i begge dessa hänseenden rättigheten
att lagstifta tillkomme Kongl. Maj:t och Rikets Ständer,
ansåg utskottet en väsentlig förbättring i fråga härom
vara åstadkommen.

Bankoutskottets förslag blef af Riclderskapet och Adeln
återremitteradt, men af de öfriga Stånden förkastadt, och
ledde följaktligen icke till någon åtgärd. Frågan om
enskilde delegares intagande i riksbanken har sedan
nämnda tid hvilat.

Uti en historisk öfversigt öfver försöken att åstadkomma
association mellan riksbanken och enskilde delegare
torde emellertid äfven böra erinras om de till följd
af 1850—51 årens riksdags beslut inrättade s. k. filialbankerna
eller af enskilde bildade bolag för bedrifvande

HISTORISK ÖFVERSIGT.

131

af bankrörelse utan rätt till utgifvande af egna kreditsedlar,
Indika bolag mot billig ränta från riksbanken
erhöllo försträckning i form af lån eller kreditiv. Till
den närmare redogörelsen för dessa bankinrättningar skall
komitén återkomma vid framställningen af det enskilda
bankväsendets utveckling.

Den år 1869 förordnade myntkomitén föreslog i lagen Myntkomiténs
för Rikets Ständers bank åtskilliga ändringar, som denna Ingående
komité ansåg nödiga för ombildningen af Sveriges mynt- nksbanhenväsen
på en säker och betryggande grundval. Jemte det
myntkomitén i fråga om riksbankssedelns egenskap af
lagligt betalningsmedel föreslog, att denna skulle göras
beroende deraf, att riksbanken fortfarande vid anfordran
inlöste sina sedlar, ansåg myntkomitén, att i lagen borde
införas ett stadgande, som begränsade beloppet af den s. k.
obetäckta delen af riksbankens sedelstock, på det att bestämmelserna
derom icke måtte kunna af allenast den ena
statsmagten ensidigt förändras; och innehöll komiténs förslag,
att den del af riksbankens sedelstock, som icke motsvarades
af riksbankens förråd dels af guld och silfver,
myntadt eller omyntadt, dels ock af icke förfallna vexlar,
betalbara å utrikes ort i klingande valuta senast inom tre
månader, ej skulle få öfverstiga trettio millioner riksdaler.

Komitterades förslag i denna del har som bekant icke
föranledt till någon åtgärd.

Vid 1879 års riksdag väcktes af en motionär i Första Motion vid
Kammaren, herr A. O. Wallenberg, förslag om sådan W9 angående
ändring af 72 § regeringsformen och 71 § riksdagsord- 72 ® R'' F''
ningen, att riksbanken skulle stå under Konungens och
Riksdagens garanti och vård, och efter de ordningar,
stadgar och reglementen, hvilka redan voro gjorda eller
af Konungen och Riksdagen beslötos, förvaltas af nio fullmägtige,
bland hvilka tre skulle förordnas af Konungen
och hvardera Kammaren välja tre. Valen till fullmägtige

132

HISTORISK ÖFVERSIGT.

Diskonterna.

i riksbanken skulle gälla för tre år, dock så att hvardera
Kammaren vid hvarje riksdag blott valde en fullmägtig,
så vida ej ansvarsfrihet för föregående årets förvaltning
blifvit fullmägtige vägrad, i hvithet fall nytt val af
samtlige fullmägtige skulle ske med bestämmande af den
tid hvar och en af de valde skulle befattningen innehafva,
så att en af dem hvarje år komme att afgå.

Afstyrkt af konstitutionsutskottet, blef förslaget af
begge Kamrarne förkastadt. Enahanda öde drabbade förslaget,
då det vid 1881 och 1882 årens riksdagar af
motionären förnyades.

För de försök, som blifvit gjorda att drifva bankrörelse
genom association mellan riksbanken och enskilde
delegare, likasom för den år 1773 privilegierade, af enskilde
delegare bestående allmänna diskontinrättningen,
har i det föregående blifvit redogjordt.

Af öfvervägande enskild natur voro äfven de i åtskilliga
städer inrättade s. k. diskonter.

Uti Kongl. kungörelsen den 26 augusti 1800 angående
inrättningen af ett allmänt riksdiskontverk medgafs nemligen
för privata associationer att uti en och annan af
rikets aflägsna och folkrikare städer öppna särskilda diskontinrättningar
med vilkor att för hela aktiekapitalet
verksilfver inlemnades i utbyte mot riksbankens sedlar,
hvaremot banken skulle understödja dessa inrättningar
med lån, motsvarande aktiekapitalets belopp, hvilken försträckning
finge begagnas mot tro procent ränta. Af
den årliga vinsten öfver sju procent skulle en tredjedel
tillfalla banken. Öfver de ansökningar, som i denna

HISTORISK ÖFVERSIGT.

133

väg gjordes, förklarade Kong!. Maj:t sig vilja inhemta
bankofullmägtiges utlåtande och, i händelse ansökningarna
biföllos, meddela oktroj på femton år.

På grund häraf beviljade Kongl. Maj:t oktroj den 13
oktober 1802 för eu diskontinrättning i Göteborg med fond
af 200,000 riksdaler bankomynt, den 15 februari 1803 för
en i Malmö med fond af 100,000 riksdaler och den 20 juli
1805 för en i Åbo med fond af 150,000 riksdaler. I de
årliga revisionerna skulle ett af banken utsedt ombud
deltaga.

Den 11 april 1810 utfärdade Kongl. Maj:t reglemente
för en diskontinrättning till förmån och understöd för
Göta kanal. Denna diskont skulle vara en från kanalverket
oskiljaktig inrättning, så att endast de som voro
aktieegare i kanalbolaget kunde blifva aktieegare i diskonten;
dock skulle kanalbolaget och diskonten hafva särskilda
styrelser. Den privilegierades på tjugufem år, hvaraf
fyra skulle användas till utredningen. Diskontens fond
skulle bestå af kanalbolagets teckningskapital och ett lånebiträde
från banken, i form af kreditiv mot tre procent
ränta, hvarå bolaget egde utställa anvisningar, dock ej
å mindre belopp än 5 riksdaler.

Bolaget egde, likasom diskonterna i Göteborg och
Malmö, belåna invisningar, vexlar eller förskrifningar på
högst sex månader och dessutom Göta kanalaktier och
andra godkända aktier på tolf månader. Den stora vinst,
som de enskilde aktieegarne skördade i riksdiskonten, i
förening med hänförelsen för sjelfva företaget, åstadkom
eu teckning af öfver tre millioner riksdaler. Kreditivet på
banken fördubblades 1816. Kanalverket skulle vara bankens
hypotek för förskottet. Bankofullmägtige skulle ega att
välja en ledamot i direktionen och ombud vid revisionerna.

Den föga kontrollerade assignationsrätten på banken,
den obegränsade upplåningen af mindre summor mot

134

HISTORISK ÖFVEKSIGT.

K. kungörelsen
den 14
januari 1824
angående inrättande
af
enskilda banker
eller
diskonter.

löpande förbindelser, rättigheten att utgifva lån i sådana
förbindelser, hvarigenom de till en del kommo att cirkulera
såsom banksedlar, samt de sålunda upplånta medlens
användning till utlåning på lång tid mot mindre säkra
papper, i förening med oredlighet i förvaltningen, åstadkomma
1817 Malmö diskonts fall.

Misstroendet mot de öfriga enskilda diskonterna
spridde sig hastigt och föranledde äfven de begge andra
enskilda diskonternas obestånd. Urtima Riksdagen 1817
—18 fick till sin uppgift att förordna om utredningen af de
fallna diskonterna, en utredning, som tillskyndade riksbanken
en slutlig förlust af 1,343,000 riksdaler banko.

Under intrycket af dessa tilldragelser beslöto Ständerna
vid nyssnämnda riksdag, att all diskontrörelse
i riket skulle genom bankodiskonten besörjas. Svårligen
hade väl ock under det då rådande allmänna misstroendet
möjlighet funnits för enskilda kreditanstalter att tillvinna
sig allmänhetens förtroende.

Det dröjde emellertid icke längre än till 1823 års
riksdag, innan en annan uppfattning gjorde sig gällande.
Vid nämnda riksdag framstäldes nemligen, uti åtskilliga
till de sammansatta stats-, banko- och lagutskotten öfverlemnade
memorial och anföranden, den åsigten att, för
afhjelpande af den allmänt öfverklagade förlägenheten i
den allmänna rörelsen, tillstånd borde lemnas åt enskilda
bolag att förena sig till bedrifvande af en sammansatt
upp- och utlåningsrörelse, efter de grunder, som kunde
af dem, som i företaget ingingo, finnas förmånliga. Härigenom
skulle enskilda banker, oberoende af Rikets Ständers
bank . och af det allmänna penningväsendets omvexlingar,
småningom bildas och, på samma gång som alla
kapitalegandes och kapitalbehöfvandes behof samtidigt
fyldes, den vidsträckta kreditrörelse, som hittills måst för
allmän räkning drifvas, kunna återgå till sin egentliga

HISTORISK ÖFTEKSI6T.

135

plats bland de enskilda aftalen, så att den genom sin
ostadiga inflytelse icke vidare rubbade myntväsendets en
gång för alla stadgade förhållanden.

Uti det utlåtande, som de sammansatta utskotten den
9 juli nämnda år i anledning häraf afgåfvo, förklarade
utskotten, att de ej kunnat undgå att finna den betydligt
större lämplighet för bedrifvande af all slags kreditrörelse,
som enskilda inrättningar nödvändigt måste ega
framför de allmänna. Det utlåningssätt, der lånen meddelades
endast med afseende på låntagarens enskilda
kredit, syntes framför alla andra fordra en omtänksamhet
och en uppmärksamhet, hvilka icke till alla delar annorledes
än genom hoppet om enskild vinst kunde uppkomma.
Detta slags verksamhet borde derför hellre
öfverlemnas åt den enskilda företagsamheten, än blifva
föremål för de lånetillgångar, som genom statsförvaltningens
försorg bereddes åt enskilde. Erfarenheten af
den framgång enskilda för drifvande af lånerörelse bildade
föreningar rönt, och den förväntade stora vinsten
af allmänna rörelsens utsträckning äfven åt detta håll,
var första anledningen till företagande af diskontering
äfven för bankens egen räkning. Då efter 1800 års riksdag
riksdiskonten stiftades, fanns till och med detta ändamål
särskildt angifvet. Men ännu ansåg man betänkligt
att utsträcka begagnandet af bankens fonder i denna väg
så långt som rörelsens behof fordrade, hvarför äfven vid
riksdiskontens bildande, enskilde uppmanades att deri
deltaga. Åstundan och behofvet att ensamt för banken
kunna påräkna den betydliga vinst, som erfarenheten
visat, att de enskilde delegarne i riksdiskonten delat med
banken, hade varit det hufvudsakliga skälet, hvarför
Rikets Ständer vid 1815 års riksdag förordnat att, efter
utgången af tiden för riksdiskontens oktroj, hela dess
lånerörelse skulle af en endast för bankens räkning

136

HISTORISK. ÖFVERSIGT.

drifven diskontinrättning öfvertagas. De grundade anledningar,
hvarför 1818 års Riksdag ansåg, att någon
inrättning af enskilda banker eller diskonter icke ens
kunde sättas i fråga och hvarför den beslöt att all diskontrörelse
i riket skulle genom bankodiskonten besörjas,
syntes utskotten dåmera hafva till största delen upphört.
Utskotten funno det derför vara af synnerlig vigt och
kunna medföra de nyttigaste verkningar, om åt inrättningar
af ifrågavarande slag utlofvades sådana förmåner,
som lemnade möjlighet för deras uppkomst på ett ändamålsenligt
sätt. Några förmåner utöfver större frihet i
afseende på räntans beräknande, än den lagen i allmänhet
medgåfve långifvare, ansågo utskotten sådana inrättningar
emellertid icke böra af staten erhålla. Allt vidare understöd
innebure en delaktighet uti sjelfva inrättningen, som,
i händelse af olycklig utgång, skulle väcka anspråk mot
staten, att den skulle hålla enskilde skadeslöse för deras
förluster.

Några hufvudgrunder för det reglementariska af sådana
inrättningar ansågo utskotten sig icke heller böra
föreslå, utan trodde, att det kunde åt den enskilda omtankan
öfverlemnas att öfverenskomma om sådana bolagsreglor,
som å ena sidan kunde förmå personer att uti
inrättningen deltaga och å den andra gifva så billiga
lånevilkor, att lånesökande funne uträkning att der anmäla
sig till penningars erhållande.

Utskotten hemstälde derför, att Rikets Ständer måtte
hos Kongl. Maj:t göra framställning om utfärdande af en
författning, hvarigenom stadgades:

att bolag, livilka hade till föremål att till enskilde
personer utlåna penningar måtte, då sådant af Kongl.
Maj:t tillätes, ega att vid penningförsträckningars meddelande
afdraga den högsta lagliga ränta, dock icke för
längre tid än högst ett år, och att efter förfallotiden

HISTORISK ÖFVERSIGT.

137

uppbära samma öfverränta, som för bankodiskonten blefve
stadgad;

att sådana inrättningar måtte till sina fordringars
utsökande och indrifvande njuta enahanda handräckning
som bankodiskonten;

att de personer, som önskade för ofvannämnda ändamål
upprätta bolag, skulle ega att hos Kongl. Maj:t anmäla
sig och förete sina bolagsreglor och utlåningsreglemente;
hvarefter Kongl. Maj:t, derest dessa funnes
af den beskaffenhet och bolagets fond af den betydenhet,
att det åsyftade ändamålet — lättade lånetillgångar af
enskilda medel till förlag för handel, näringar och jordbruk
— derigenom vunnes, täcktes förunna bolaget rättighet
att begagna ofvannämnda förmåner, dock under
en oktrojtid af högst tio år, efter hvilken tids förlopp
bolaget hade att om nytt tillstånd sig anmäla, samt

att för öfrigt allt som för handelsbolag i allmänhet
vore eller blefve stadgadt, rörande vederbörlig anmälan,
införande i rättens inteckningsprotokoll och kungörelse
i allmänna tidningarna af bolagets ingående,
ändamål och dermed skeende förändringar samt bolagsmännens
ansvarighet, en för alla och alla för eu, tillika
med hvad som särskildt vore eller blefve i afseende på
invisningars utställande af enskilde eller bolag föreskrifvet,
äfven skulle lända till efterrättelse för diskontera^.

Slutligen ansågo utskotten att, vid hvarje lemnadt
tillstånd till inrättande af privata diskonter, borde fogas
den uttryckliga förklaring, att samma inrättningar, hvarken
då eller framdeles, skulle kunna påräkna något
understöd af allmänna medel, samt att under ingen förevändning
staten skulle kunna blifva i deras förvaltning
mera än i andra enskilda företag inblandad, eller på
något sätt komma att bidraga till deras upprätthållande
eller utredning.

HISTORISK ÖFVERSIGT.

De två äldsta
privatbankerna.

13S

Utskottens förslag återremittterades af Ridderskapet
och Adela samt Bondeståndet, hvarefter utskotten i förnyadt
utlåtande af den 13 oktober 1823, med anledning
af de vid återremissen gjorda anmärkningar, hemstälde,
att vid de tillåtelser, som blefve enskilda diskontbolag
meddelade, att efter låns förfallotid uppbära samma öfverränta
som bankodiskonten, alltid borde såsom vilkor föreskrifvas,
att dessa bolag skulle vara förpligtade att tillse,
det lagsökning till fordringarnas skyndsamma indrifvande
verkstäldes, så snart tvenne månader efter förfallotiden
förbi pit, och med all drift fortsattes.

Med detta tillägg blef förslaget af alla fyra Stånden bifallet
och med underdånig skrifvelse den 29 november 1823
till Kong! Maj:t öfverlemnadt. Ett inom utskotten väckt
förslag om införande af ytterligare det vilkor, att bolaget
skulle vara skyldigt uppgifva den summa, som det sammanskjutit,
och att 100,000 riksdaler banko borde fastställas
såsom det ringaste, hvilket för öppnande af en privat
diskont erfordrades, lyckades icke tillvinna sig något
afseende.

Som man finner, förekommo icke i Rikets Ständers
beslut några bestämmelser angående sedelutgifningsrätt
för enskilda bankerna eller diskonterna.

I öfverensstämmelse med hvad Rikets Ständer föreslagit
blef kungörelse angående inrättandet af enskilda ''
banker eller diskonter den 14 januari 1824 af Kongl.
Maj:t utfärdad.

Det var dock först, efter det genom lagen angående
myntbestämningen den 1 mars 1830 stadga vunnits i
rikets myntväsende, som enskilde begagnade sig af medgifvandet
i ofvan berörda förordning att bilda banker eller
diskonter. Den första bankinrättning, för hvilken på
grund af nämnda kungörelse bolagsreglor och utlånings -

HISTORISK ÖFVERSIGT.

139

reglemente af Kong!. Magt stadfästades och privilegium
på tio år beviljades, var den Skånska privatbanken i Ystad,
bildad af trenne köpmän i nämnda stad; den Kongl.
resolutionen bär datum af den 14 oktober 1830. Tvänne
år derefter den 17 november 1832 stadfästades bolagsreglerna
och utlåningsreglemente för den andra privatbanken
i ordningen, Vermlands provincialbank, likaledes
med tioårigt privilegium.

Det torde vara i sin ordning att här något närmare
redogöra för innehållet af de vilkor, hvarunder dessa
bankers privilegier meddelades.

Skånska privatbankens stiftelsefond utgjordes af
100,000 riksdaler specie. Af denna stiftelsefond, som i
mån af förekommande behof fick ökas antingen genom
upplåning eller aktieteckning, skulle så många procent,
som ansågos nödiga i och för privatbankens öppnande,
vid påfordran kontant insättas i privatbankens kassa.
För den återstående delen af fonden skulle i privatbanken
före dennas öppnande deponeras erkänd och antaglig
säkerhet, bestående antingen i kontrolieradt guld och
silfver, eller uti godkända aktiebref, inteckningar uti fast
egendom, som dock ej finge öfverstiga åsätta bevillningsvärdet,
samt i reverser med godkänd borgen, och skulle
dessa hypotek till säkerhet och egenskap pröfvas af bolaget
gemensamt.

I fråga om delegarnes ansvarighet stadgades, att
hvarje ledamot af bolaget skulle ansvara för bankens
förbindelser, en för alla och alla för eu, i likhet med Kongl.
kungörelsen den 14 januari 1824.

Alla utlåningar skulle ske antingen på säkra namn
eller mot hypotek; spanmål och bränvin skulle äfven kunna
belånas. Lånen, för hvilka fem procent ränta förskottsvis
afdrogs, beviljades på högst sex månader; då omsättning
af lån medgafs, skulle minst en tiondedel af ur -

140

HISTOKISK ÖFYEKSIGT.

sprungliga lånesumman inbetalas, så att hela lånet vore
inbetaldt inom fem år. Beviljade lån skulle utgå antingen
i privatbankens assignationer på Rikets Ständers
bank, eller uti privatbankens förskrifningar enligt laga
författningar.

När upp- och afskrifning (löpande räkning) beviljades,
skulle summan bestämmas och ej få understiga fem hundra
riksdaler banko. För alla penningar, som å denna räkning-
uttogos, debiterade privatbanken sex procent, men
godtgjorde för insättningar endast tre. När kontanta
penningar i banken deponerades, skulle det ske med
ömsesidig uppsägningstid, så snart summan öfversteg
fem hundra riksdaler banko. Ränta för deponerade medel
godtgjordes af privatbanken med tre procent, men för
depositioner under tjugu riksdaler banko erlade privatbanken
ingen ränta. Bevis öfver alla depositioner skulle
utställas antingen till bestämd man eller till innehafvaren.

Ver ml ands provincialbank åter skulle hafva en stiftelsefond
af minst 500,000 riksdaler banko, fördelade i
5,000 lotter å 100 riksdaler hvardera. Stiftelsefonden
kunde framdeles ökas antingen genom tillåtelse för lottegarne
att öka sin teckning eller genom intagande af
kommanditlottegare.

Af stiftelsefonden skulle en femtedel, efter bolagets
beslut och i den mån rörelsen så fordrade, inom tre månader
efter bankens öppnande kunna infordras; men
sedermera kunde högst en femtondedel af hela fonden i
sänder med en mellantid af fyra månader efter tre månaders
uppsägning indrifvas, till dess en tredjedel af teckningssumman
blifvit inbetald. För de öfriga två tredjedelarne
skulle lottegarne aflemna sina förskrifningar att
betalas efter högst sex månaders uppsägning och åtföljda
af säkra inteckningar, goda aktier eller andra värdepapper.
Sedan dessa reverser och säkerheter blifvit af bo -

HISTORISK ÖFVERSIGT.

141

laget pröfvade ocli godkände, skulle de uti ränteriet deponeras
i en särskild kassakista med två lås, hvartill den
ena nyckeln förvarades af bankens direktion och den
andra af räntmästaren; en fullständig förteckning öfver
dessa handlingar skulle ock till Konungens befallningshafvande
aflemnas. Ingen lottegare skulle få öfverlåta
sin lott utan tillstånd af centraldirektionen.

För medel innestående å upp- och afskrifningsräkning
skulle banken erlägga tre procent ränta. Enahanda
ränta skulle banken äfven erlägga för medel som med
ömsesidig uppsägningsrätt insattes på deposition, dock
icke å mindre belopp än ett hundra riksdaler banko.

Bland utlåningsgrenarne omtalas äfven diskontering
af vexlar samt beviljande af kassakreditiv. Likasom för
Skånebanken heter det äfven här, att alla beviljade lån
skulle utgå antingen uti provincialbankens assignationer
på Rikets Ständers bank eller i provincialbankens förskrifningar
enligt laga författningar.

För de förskrifningar, invisningar, depositionsbevis
eller sedlar, af hvad namn de vara måtte, som af provincialbanken
utfärdades, skulle lottegarne träda i laga
ansvarighet, en för alla och alla för en; hvarjemte stadgades,
att här uppräknade handlingar skulle, för att vara
gällande och för banken förbindande, vara underskrift^
af minst tre af bankens direktörer jemte kamreraren.

Emellertid hade redan vid 1828—30 årens riksdag
fråga förevarit om ytterligare lagstiftning för enskilda
banker. Förslag derom väcktes nemligen af enskild
motionär å riddarhuset, herr G. Hjerta, vid ifrågavarande
tidpunkt fullmägtig i riksbanken. Motionen
föranledde visserligen icke till någon åtgärd, men, såsom
det första förslaget att genom lagstifningen ordna den
enskilda sedelutgifningen, torde den dock vara förtjent
af uppmärksamhet.

Motion vid
1828-30 årens
riksdag angående
enskilda
banker.

142

HISTORISK ÖFVERSIGT.

Utgående från den åsigt, att åt medborgarnas enskilda
kraft borde öfverlemnas att tillvägabringa de kreditinrättningar,
som hvarje ort kunde behöfva, men ock på
samma gång framhållande angelägenheten deraf, att allmänheten
så vidt möjligt tryggades för de lidanden, som
lätt kunde uppkomma, om en sådan bankrörelse lemnades
utan noggranna lagföreskrifter och betryggande kontroller,
samt under förutsättning att Rikets Ständers bank, så snart
erforderligt antal privatbanker hunnit bildas, skulle upphöra
som lånebank och endast fortsätta såsom deposit- och
vexelbank, föreslog motionären hufvudsakligen följande:

privata banker skulle kunna stiftas, om minst sex i
landet skattskrifna och bofasta personer ingingo bolag,
upprättade ordentliga bolagsreglor och reglemente, utfäste
sig att, en för alla och alla för en, ansvara för bolagets
förbindelser samt i Rikets Ständers bank deponerade
säkerhet uti godkända inteckningshandlingar,
räntebärande publika papper eller för säkra ansedda
aktier till belopp af minst 100,000 riksdaler banko;

att fullmägtige i riksbanken skulle till Rikets Ständer
öfverlemna bolagets ansökning och dervid, i mån af
beloppet af depositionen, bolagsreglernas beskaffenhet
och ortens behof af bankrörelse, föreslå det högsta belopp
af banknoter, som privatbanken borde tillåtas att utfärda
;

att Rikets Ständer skulle anmäla bankbolaget hos
Kongl. Maj:t till erhållande af privilegium på minst tio,
högst tjugu år;

att privatbankens direktion skulle, mot qvitto, från
bankofullmägtige erhålla formulären till de noter, som privatbanken
egde utgifva, dock ej öfver det i privilegiet
medgifna belopp;

att inlösen af dessa noter, hvilka ej finge lyda på
lägre belopp än fem riksdaler banko, skulle af Rikets

HISTORISK ÖFVERSIGT.

143

Ständers bank garanteras och nya formulär, i utbyte mot
makulerade noter, privatbanken af fullmägtige tillhandahållas
;

att riksbanken skulle i den årliga revisionen af privatbankens
tillstånd och förvaltning deltaga genom ett
dertill utsedt ombud, hvilket dessutom när som helst
under året skulle ega tillgång till privatbankens protokoll
och räkenskaper; hvarjemte månatliga rapporter om
rörelsen skulle till fullmägtige öfversändas;

att, om anledning till osäkerhet hos någon privatbank
förefunnes, bankofullmägtige skulle ega att förordna
eu utomordentlig revision af fyra bankens och tre bolagets
revisorer, samt

att privatbankens vinst intill tio procent årligen skulle
få till aktieegarne utdelas, men öfverskottet insättas i
riksbanken och af detta öfverskott hälften kunna, i händelse
af tillfällig förlägenhet, af direktionen gemensamt
med bankofullmägtige för bolagets räkning användas, men
den andra hälften ovilkorligen öfverlemnas till Rikets
Ständers disposition.

Förslaget afstyrktes af bankoutskottet. Detta ansåg
betänkligt att medelst särskilda anslag eller understöd
från Rikets Ständers bank söka framkalla och upprätthålla
enskilda bankinrättningar, hvilka utskottet ansåg då först
kunna blifva för landet nyttiga, när de af den enskilda
omtankan sjelfmant åstadkommes. Det biträde, som enskilda
bank- eller diskontbolag kunde ega att af riksbanken
påräkna, ansåg utskottet böra bero endast af den
kredit, de såsom andra lånesökande kunde förvärfva sig,
och böra vara underkastade samma vilkor som dessa.
Af dessa skäl och med hågkomst tillika af de menliga
följder och missbruk, som enskilde diskonters närmare
samband med Rikets Ständers bank för icke många år
sedan medfört, hemstälde utskottet, att motionärens för -

144

HISTORISK ÖFVERSIGT.

Deri ekonomiska
ställningen
efter realisationen.

slag måtte få förfalla, hvilket äfven blef Rikets Ständers
beslut.

Innan komitén öfvergår till redogörelsen för behandlingen
af bankfrågorna vid 1884—35 årens riksdag, torde
böra i korthet erinras om den ställning, i hvilken vårt
land vid ifrågavarande- tidpunkt i ekonomiskt hänseende
befann sig, och hvilken var sådan, att den måste hafva
gjort uppkomsten af enskilda bankinrättningar, vid sidan
af och såsom komplement till riksbanken, i hög grad
önskvärd.

Efter långa år af arbete och förberedelser hade omsider
den ifrigt efterlängtade tidpunkt inträffat, då landet
genom den s. k. realisationen och bankens öppnande för
silfverutvexling den 1 oktober 1834 erhållit ett stadgadt
värde på det representativa omsättningsmedel, hvilket
enligt grundlagen skulle såsom mynt i riket anses. Detta
väckte naturligen förhoppningar om stundande bättre tider
för landets hushållning, i förening med önskan att för
främjande af landets produktion draga fördel af den återvunna
stabiliteten i omsättningsmedlets värde. Detta mål
hade dock icke vunnits utan betydande uppoffringar.
Sålunda hade, bland annat, för åvägabringande af det
utaf 1830 års Riksdag, såsom vilkor för silfverutvexlingens
återupptagande, föreskrifna förhållandet mellan sedelstocken
och den metalliska kassan, riksbankens styrelse
funnit sig nödsakad att minska sin sedelstock med omkring
två millioner riksdaler och detta samtidigt dermed
att ymniga skördar och deraf framkalladt ökadt behof
af omsättningsmedel gjorde en dylik indragning ändå
mera känbar för den allmänna rörelsen, än densamma
under andra förhållanden skulle hafva varit.

Den omständigheten att nästan all lånerörelse vid
ifrågavarande tid var centraliserad i hufvudstaden, gjorde
visserligen den genom indragningen af riksbankens sedel -

HISTORISK ÖFVERSIGT.

145

stock framkallade stryp ningen, åtminstone till en början,
mindre känbar för liufvudstadens affärsmän, men så mycket
högljuddare voro klagomålen från det öfriga landet,
der densamma, med den tidens ofullkomliga samfärdsmedel
och föga utvecklade kreditbruk, måste hafva verkat
i högsta grad hämmande på den återvaknande företagsamheten.
Det var derför naturligt, att man i de från
hufvudstaden mera aflägsna delarne af riket, i synnerhet
i de provinser, der jordbruk eller bergshandtering framkallat
en lifligare affärsverksamhet, skulle vara angelägen
att, så snart genom realisationen erforderlig stadga i
myntvärdet vunnits, begagna sig af den genom 1824 års
kungörelse erbjudna utväg att för dessa orters behof
skapa en sjelfständig kreditverksamhet och derigenom, så
vidt möjligt, frigöra sig från beroendet af den, snarare
såsom en nödhjelps- och hypoteksinrättning än såsom en
centralbank för landets affärsrörelse förvaltade riksbanken''"''),
med dess tunga former, dryga utgifter till kommissionärer
o. s. v.

Såsom redan är nämndt, innehöll 1824 års kungörelse
icke några bestämmelser derom, huruvida de enskilda
banker, som enligt denna författning kunde komma att
bildas, skulle ega att utgifva kreditsedlar eller icke.
Frågan huruvida de först inrättade enskilda bankerna, vid
tidpunkten för deras stiftelse och intill tillkomsten af
särskilda föreskrifter för reglerande af ifrågavarande förhållande,
varit enligt då gällande lagstiftning berättigade
att utgifva sedlar — till innehafvaren stälda, tryckta
eller graverade skuldförbindelser, löpande utan ränta och
betalbara vid anfordran- — måste vid sådant förhållande
bedömas efter allmänna lagens stadgande.

Efterser man följaktligen hvilka stadganden i allmän
lag voro i ämnet gällande vid ifrågavarande tidpunkt, *)

*) Diskontering af inrikes vexlar i riksbanken började först 1846.

Uppkomsten
r f den enskilda
sedelutgifningen.

146

HISTORISK: ÖFVERSIGT.

finner man vår svenska lag — i olikhet med åtskilliga
främmande länders lagstiftningar — icke innehålla något
som helst förbud för vare sig enskild man eller bolag
att utgifva skuldsedlar, stälda till innehafvaren och lydande
å de belopp, hvarom lånekontrahenterna kunna
öfverenskomma. Genom förordningen den 13 juli 1818,
angående handskrifna, på sedelhafvare!! eller på viss man
och order stälda invisningars eller så kallade assignationers
belopp, var väl förbjudet att utgifva sådana på
mindre summa än 100 riksdaler banko, men något motsvarande
förbud i fråga om skuldsedlar har aldrig blifvit
gifvet. Genom förbudet den 22 oktober 1766 mot de
så kallade valuters samt kopparpoletters gångbarhet var
nemligen endast förbjudet att utgifva kopparpoletter och
tryckta och skrifna sedlar, innehållande ett visst öretal i
silfvermynt, hvilket förbud genom Kongl. kungörelse]!
den 24 mars 1790 förnyats och förklarats gälla då brukliga
valuter eller sedlar på visst skillingtal. Med den inskränkning,
som sistnämnda förbud medförde, eller att
skuldförbindelserna måste vara stälda på ett belopp ej
understigande 1 riksdaler, voro bankbolagen sålunda, enligt
allmän lag, berättigade att utgifva förbindelser, stälda
på innehafvare)!.

Att i lagen något hinder för de enskilda bankerna
icke kunde finnas att utgifva förbindelser, betalbara vid
anfordran och löpande utan ränta, är uppenbart.

Det återstår sålunda att undersöka, huruvida i allmän
lag fanns något stadgande, som kunde utgöra hinder för
de enskilda bankerna att till skuldförbindelser, som af
dem utfärdades, använda tryckta eller graverade blanketter.
Genom Kongl. kungörelsen den 2 augusti 1792 och
förordningen den 13 juli 1818 var utgifvande! af tryckta
eller graverade assignationer och invisningar, stälda på
enskilda personer, förbjudet; men något sådant förbud var

HISTORISK ÖFVERSIGT.

147

deremot hvarken i allmän lag eller i särskild författning
gifvet i fråga om skuldförbindelser. Genom förordningen
den 28 juni 1798 var visserligen »uti det som lagsöknings-
och utmätningsverket angår» förordnadt, att alla
skuldebref borde, om de för gällande skulle antagas, antingen
vara egenhändigt skrifna och underskrifna af utgifvaren
eller ock bestyrkta af tvänne vittnen, af hvilka
det ena skulle hafva skrifvit skuldebrefvet. Men voro försträckningsgifvare,
i förlitande på gäldenärens redbarhet,
villige att af honom mottaga skuldförbindelser, utfärdade
i annan form än den i 1798 års förordning föreskrifna,
utan afseende å de olägenheter, som derigenom kunde
''uppkomma vid begäran om exekution eller i fråga om
möjligheten att mot gäldenärens bestridande bevisa en fordran,
lade denna förordning icke något hinder i vägen för
gäldenären att till sina förbindelser använda tryckta elier
graverade blanketter; och allt stöd af lag saknades för den
åsigt, som på denna tid var allmänt gängse, att för användningen
af tryckta eller graverade skuldförbindelser
skulle erfordras Kongl. Mapts samtycke, hvilken åsigt
måhända uppkom deraf, att från det anförda stadgandet
i nämnda förordning undantogs hvad i afseende på banken
och de allmänna diskontverken genom reglemente och
författningar särskildt kunde vara förordnadt och antaget
vid de reversal eller förbindelser, som af dem utgåfvos.

Intilldess sedelutgifningsrätten genom föreskrifter i
bolagsoktrojer eller i allmän författning blifvit ordnad,
fanns vid ofvan angifna förhållanden icke något lagligt
. hinder för de enskilda bankerna att utan inskränkning
utgifva tryckta eller graverade skuldförbindelser eller
sedlar i den form de sjelfva kunde anse för sig tjenlig
och lämplig att vinna förtroende af allmänheten.

Af den möjlighet till sedelutgifning, som sålunda
förefanns, begagnade sig ock inom kort de enskilda ban -

148

HISTORISK ÖFYERSIÖT.

kerna. Skånska privatbanken, hvars faststälda utlåningsreglemente,
såsom redan är nämndt, innehöll dels att
alla beviljade lån skulle utgå antingen i privatbankens
assignationer på Rikets Ständers bank eller uti privatbankens
förskrifningar enligt laga författningar, dels ock
att för depositioner under 20 riksdaler banko icke
skulle erläggas någon ränta samt att bevis öfver alla
depositioner skulle utställas till bestämd man eller till
innehafvare!), började inom några månader efter det
banken trädt i verksamhet, att utställa depositionsbevis
till innehafvare!) å så låga värden som å två och
tern riksdaler; och dylika depositionsbevis, hvilkas form
var öfverensstämmande med den då ännu af riksbanken
för dess sedlar använda, kunde af banken snart användas
såsom sedlar. Efter få år öfvergick dock Skånska privatbanken
till användande af den sedermera vanliga formen
för kreditsedlarne eller formen af en vanlig skuldförbindelse.

Vermlandsbanken åter, i hvars utlåningsreglemente
dels förekom, att alla beviljade lån skulle utgå antingen
uti provincialbankens assignationer på Rikets Ständers
bank eller i provincialbankens förskrifningar enligt laga
författningar, dels ock uppräknades bland de förbindelser,
för hvilka lottegarne skulle ansvara, äfven »sedlar», använde
redan från början sedlar med i det närmaste den
lydelse, de enskilda bankernas sedlar fortfarande egt.

Det synes ock som hvarken den ena eller den andra
af dessa bankers sedelutgifning mötts af någon gensägelse
vare sig från Kongl. Maj:t eller från allmänheten på
den grund att Kongl. Majas tillstånd till utfärdande af
tryckta eller graverade förbindelser ej skulle af dessa
enskilda banker erhållits.

Utan tvifvel ansåg man äfven — och med allt skäl —
en af offentlig myndighet kontrollerad enskild sedelutgif -

HISTORISK ÖFVERSIGT.

149

ning ega ett obetingadt företräde i jemförelse med den
helt och hållet privata och möjligheten af all kontroll
undandragna utgifning af assignationer, afsedda att tjenstgöra
såsom omloppsmedel, hvilken vid ifrågavarande tid,
och ännu länge efteråt, i ganska stor omfattning egde
rum i vårt land.

Enligt äldre författningar egde nemligen enskilda Anignutionspersoner,
som hos riksbanken öppnat s. k. folioräkning, riksbanken.
att å riksbanken utfärda tryckta eller graverade, till innehafvaren
stälda assignationer å minst 20 riksdalers valör
och detta under den i bankoreglementet intagna uttryckliga
förutsättning, att dylika assignationer kunde utställas »med
beräkning af omloppstid)), d. v. s. att räkningshafvaren
utstälde sådana till större belopp, än han för tillfället hade
å sin räkning innestående, under förhoppning att assignationerna
skulle för någon tid qvarstanna i allmänna rörelsen,
och räkningshafvaren sålunda hafva tid på sig att
hinna insätta medel för deras infriande, när de för sådant
ändamål i banken företeddes. Häraf begagnade sig företrädesvis
bruksegare och större godsegare i landsorterne,
hvilka, i förlitande på den personliga kredit de åtnjöto
hos affärsvänner och underlydande, men äfven på den
tidens långsamma postgång hvarigenom assignationernas
uppvisande i riksbanken icke obetydligt fördröjdes, vid
sina liqvider utgåfvo betydande belopp af dylika assignationer,
utan att i riksbanken hafva innestående valuta för
mera än en del deraf.

Vid 1834—35 årens riksdag väcktes fråga om den
enskilda assignationsrättens inskränkande eller totala upphäfvande.

Bankoutskottet, till hvilket de härom väckta motioner
hänvisats, medgaf visserligen, att rättigheten att i banken
insätta medel med afsigt att i allmänna rörelsen utgifva
ett större belopp i löpande assignationer, än som mot -

150

HISTORISK ÖFVERSIGT.

svarades af redan insatta tillgångar, ej kunde vara för
banken förmånlig, enär dennes egna sedlar i någon mån
undanträngdes af de i omlopp varande assignationerna,
Indika dessutom i afseende på säkerbeten saknade åtskilliga
af de garantier, som borde finnas bos hvarje
cirkulerande myntrepresentativ, hvarför utskottet äfven
ansåg, att detta slags kreditpapper borde framdeles afskaffas,
så snart i tillräckligt antal hunnit uppstå sådana
inrättningar, som kunde erbjuda mindre äfventyrliga utvägar
att underlätta och tillgodogöra den enskilda krediten.
Men om de löpande assignationerna derförinnan
förbjödos, befarade utskottet, att derigenom skulle uppkomma
en känbar afsaknad för den allmänna rörelsen,
synnerligen för bergshandteringen, hvilken för tillfället
befunne sig i eu kritisk konjunktur, ett förhållande som
gjorde det mindre val betänkt, att nu frånrycka den ett
hjelpmedel, hvaraf den hittills varit i åtnjutande.

Sjelfva öfverassigneringen i och för sig innebure icke
heller, enligt utskottens förmenande, någonting brottsligt.
Uti sjelfva grundidén af en assignationsrörelse på insatt
fond läge nemligen, att valuta för en assignations infriande
icke nödvändigt behöfde vara deponerad i samma
stund som assignationen utfärdades, ehuru den ovilkorligen
skulle vara det, innan assignationen presenterades
till inlösen. Derför vore sjelfva öfverassigneringen icke
någon inför lagen straffbar handling, utan den blefve
detta först, då den, som på sådant sätt i assignationsväg
begagnade sig af krediten, underläte att draga försorg
derom att, till betäckande af de assignation^-, hvilka af
honom utstäldes utöfver hans för tillfället egande behållning,
medel insattes i den mån assignationerna kunde
till inlösen företes.

Slutet blef, att assignationsrätten bibehölls, men mot
bestämd folioafgift. Först vid 1850—51 årens riksdag

HISTORISK ÖFVERSIGT.

151

intogs i bankoreglementet ovilkorligt förbud att å banken
utställa invisningar å högre sammanräknadt belopp än
utställaren å räkningen hade i behåll, hvarjemte föreskrefs,
att enskilde räkningshafvare icke finge å banken utställa
andra än handskrifna invisningar å belopp af minst 200
riksdaler banko.

Den enskilda bankernas sedelutgifning, som sålunda ourojm för
af förhållandenas egen natur framkallats och ansågs ö ris k- Pnr bergsman t.
värd, kunde dock icke fortfarande lemnas att allt vidare
utveckla sig utan lagbestämd ordning. Redan i den för
den tredje enskilda banken, Stora Kopparbergs läns och
bergslags enskilda bank, den 14 november 1835 utfärdade
oktroj finnas af Kongl. Maj:t meddelade bestämmelser
angående de gränser, utöfver hvilka invisningar å Rikets
Ständers bank eller sedlar ej skulle få af banken utgifvas.

Såsom ett af skälen för den vid riksdagen 1834—35
påyrkade lagstiftningen för enskilda banker framhölls
ock, bland annat, angelägenheten deraf, att Rikets Ständer,
sedan de till silfvervärde fixerat statsbankens sedelmynt,
också borde tillse, att privatbanker, som till våda
för såväl sedelmyntets Stadga som allmänna säkerheten
kunde utan all kontroll utgifva ett obegränsadt belopp
kreditsedlar, icke vidare borde få uppkomma.

Vid nyssnämnda riksdag väcktes å riddarhuset tvänne Förslag vid
motioner om ändring i lagstiftningen för enskilda banker, ,-irlnt*riktdm.

Under erinran om vigten att medelst bestämda föreskrifter
och kontroller både betrygga allmänheten mot
förluster på enskilda bankinrättningar och hindra dessa
från åtgärder, som kunde ega menligt inflytande på rikets
penningverk, föreslog den ene motionären, dåvarande
statssekreteraren för handels- och finansärenden C. D.

Skogman, antagande af en lagstiftning för enskilda banker,
bygd på följande hufvudsakliga grunder.

152

HISTORISK ÖFVEKSIGT.

Det skulle stå enskilde fritt att inrätta bolag till bankrörelses
bedrifvande,

antingen i ändamål att mottaga insättningar af
penningar samt utlåna sådana och meddela kassakrediter,
men utan rättighet att utgifva egna banksedlar eller dermed
jemförliga förbindelser, hvilka bolag skulle benämnas
enskilda lånebanker;

eller ock i ändamål att upp- och utlåna penningar,
men med rättighet derjemte att utgifva egna sedlar och
dermed jemförliga förbindelser; dessa bolag åter skulle
benämnas enskilda låne- -och sedelbanker.

Af dem som ville inrätta enskild lånebank fordrades
endast att de skulle derom göra anmälan hos vederbörlig
domstol och låta bolagskontraktet införas i domstolens
protokoll, hvarjemte denna skulle låta i allmänna tidningarna
införa kungörelse om bolaget och förteckning å
delegarne. Desse skulle, eu för alla och alla för en, svara
för alla bolagets förbindelser.

Deremot skulle de, som ville inrätta enskild låneoch
sedelbank, hos Kongl. Maj:t göra underdånig ansökan
om privilegium derå; sådant kunde efter pröfning
af bankens grundregler och utlåningsreglemente beviljas
för högst tjugu år. Delegarne i sådant bankbolag, hvilket
ej finge privilegieras med mindre tillskjuten grundfond
än 300,000 riksdaler banko, skulle svara för bolagets
förbindelser endast med beloppet af sin andel i bolaget.

I fråga om sådant bankbolag innehöll förslaget vidare:

att, innan bolaget finge träda i verksamhet, för en
tredjedel af det tecknade aktiekapitalet skulle i allmän
vård nedsättas så beskaffade räntebärande säkerheter,
som af Kongl. Maj:t godkändes;

att dessa säkerheter, hvarå bolaget egde att uppbära
räntan, icke finge till dess disposition utiemnas, förr än

HISTORISK ÖFYERSI&T.

153

efter bolagets upplösning alla dess förbindelser blifvit
behörigen fullgjorda;

att sådant bolag, vid förlust af sitt privilegium, ej
egde utgifva tryckta eller graverade skuldförbindelser,
med bestämd förfallotid, eller betalbara efter föregången
uppsägning å mindre summor än 150 riksdaler banko
samt ej heller, vid enahanda påföljd, tryckta eller graverade
sedlar eller depositionsbevis, betalbara vid anfordran,
på mindre belopp än 5 riksdaler banko;

att beloppet af alla en låne- och sedelbanks skuldförbindelser,
vid äfventyr af oktrojens förlust, icke skulle
få öfverstiga sammanlagda beloppet af dess inbetalda
kapital och egande fordringar med afdrag af den under
allmän vård nedsatta tredjedelen af aktiekapitalet, samt
att lån ej finge meddelas å bolagets egna aktier;
hvartill ytterligare kommo några föreskrifter angående
månatliga uppgifter, revision.och publicitet.

Den andre motionären åter, grefve D. Frölich, föreslog,
att det skulle medgifvas att inrätta tre särskilda
slag af enskilda banker, nemligen:

privata banker, hvarmed endast skulle förstås sådana,
som utan annan organisation än vanliga handelskontor
förvaltades omedelbarligen af en eller flera intressenter.
Dessa skulle väl hädanefter såsom hittills eg a att under
allmän lag idka bankrörelse med egna eller upplånta
medel, men förbjudas att utgifva tryckta eller graverade
kreditsedlar af hvad namn de vara måtte;

aktiebanker, med ansvarighet för delegarne endast
med det af en hvar tecknade belopp, och

provincialbanker, grundade på lotter och mqd solidarisk
ansvarighet för delegarne; de begge senare slagen
af banker skulle med ett gemensamt namn benämnas
offentliga bolagsbanker.

154

HISTORISK ÖFVERSIGT.

För inrättande af offentliga bolagsbanker skulle erfordras
Kongl. Maj:ts tillstånd. Vid pröfning af ansökning
om tillstånd att bilda sådan bank egde Kongl. Maj:t
tillse, dels huruvida industriens upphjelpande i den ort,
der banken skulle hafva sitt säte, kräfde en sådan anstalt,
dels ock om en derigenom uppkommande tillökning
i sedelstocken kunde blifva ofördelaktig för sedelmyntets
metalliska värde i allmänhet, i hvilket fall någon ny offentlig
bolagsbank icke borde oktrojeras, såvida icke
Rikets Ständers bank minskade sin sedelstock i samma
förhållande.

I afseende på aktiebankerna föreslogs i öfrigt:
att de icke skulle få förläggas annorstädes än i rikets
större stapelstäder, der ordentlig börs och mäklare
funnes;

att grundfonden ej skulle få understiga tio millioner
riksdaler riksgälds;

att, vid äfventyr af oktrojens förlust, banken icke
skulle få utgifva större belopp af kreditsedlar och invisningar
än som motsvarades af tre fjerdedelar af aktiebeloppet
jemte summan af gjorda depositioner på löpande
och upp- och afskrifningsräkningar;

att, till förekommande af ofonderad sedelemission,
depositionsbevis för insatta penningar eller obligationer
borde lyda endast på insättaren eller långifvaren, med
förbud mot öfverlåtelse till annan person, samt

att aktiebank ej fick utgifva sedlar å mindre valör
än 6 riksdaler 32 sk. banko.

Provincialbankerna åter skulle bestå af minst ett
hundra lottegare med en sammanskjuten fond af minst
en million riksdaler riksgälds, deraf en tredjedel skulle
terminvis inbetalas med reda penningar och två tredjedelar
kunna utgöras af fastighetsinteckningar eller andra
säkerheter, stälda på högst sex månaders uppsägning och

HISTORISK ÖFVERSIGT.

155

till giltigheten pröfvade af såväl bolaget som Konungens
befallningshafvande i länet. Samtlige lottegarne skulle
förbinda sig till solidarisk ansvarighet, en för alla och
alla för en, för alla förbindelser, som af direktionen i
bolagets namn utfärdades; och skulle denna ansvarighet
så förstås, att, sedan direktionen blifvit kräfd och bankbolaget
gemensamt lagsökt, lottegarne voro pligtige att
gälda hvad som bruste, på det sätt att, om någon lottegare
icke förmådde utgöra sin andel, denna kunde utsökas
hos den eller dem af de öfrige lottegarne, mot hvilka
fordringsegaren ville vända sin talan. I fråga om sedelutgifningen
skulle för provincialbank gälla samma bestämmelser
som för aktiebank, dock skulle provincialbank
få utgifva kreditsedlar å så låg valör som den af Konung
och Ständer bestämda myntenhet.

Huru angelägen man, på grund af de omständigheter,
för hvilka komitén i det föregående redogjort, vid ifrågavarande
riksdag i allmänhet än var att söka åvägabringa
en ordnad enskild bankrörelse, så utvisa dock nogsamt
förhandlingarna angående de begge föreliggande förslagen
till lagstiftning för enskilda banker, att man ingalunda
saknade blick för de olägenheter, hvilka eu alltför långt
utsträckt enskild sedelutgifning kunde medföra,

Motståndarne till all enskild sedelutgifning: de som
ansågo, att den vinst som uppkomme genom utgifvande
af sedlar, hvilka kunna gå man och man emellan såsom
mynt, aldrig borde vara någon enskilds tillhörighet; de
som befarade, att följden af den enskilda sedelutgifningen
skulle blifva att än en ökad spekulationsanda uppfylde
landet med öfverflöd af kreditpapper och än förändrade
konjunkturer framkallade indragning deraf, så att landet
komme att lida af eu oupphörlig intermittent feber af
öfverflöd och brist; de som ansågo att de korrektiv, hvilka
kunde uppställas mot möjliga missbruk från de enskilda

156

HISTORISK ÖFVERSIGT.

bankernas sida, måste blifva antingen otillräckliga, eller
ock hinderliga för dylika bankers uppkomst — vunno
intet gehör.

Att Rikets Ständers bank illa motsvarat industriens
behof af en väl ordnad penningrörelse; att denna rörelse
sjelf vore en industrigren och just den som mägtigast
inverkade på samhällets materiela förkofran och alltså
företrädesvis borde få naturligen utveckla sig under en
så fri täflan som möjligt samt att den vinst, som staten
kunde skörda af ett i dess hand än vidare bibehållet
monopol på sjelfva vilkoret för andra näringars fortkomst,
icke motsvarade de fördelar af en växande produktion
och en lifligare handel, som förbättrade och åt dessa
föremål rigtade kreditanstalter sannolikt skulle framkalla;
derom var man, enligt de sammansatta banko- och lagutskottens
åsigt, i allmänhet ense, hvarför utskotten ock
ansågo sig kunna, med åberopande af dessa allmänt antagna
satser, vederlägga dem som motsatte sig den enskilda
sedelutgifningen och privatbankers inrättande.

Deremot ansågo utskotten otvifvelaktigt, att en alltför
hastig tillväxt af myntrepresentativ från de enskilda
bankerna kunde verka till nedsättning af myntvärdet samt
följaktligen till kursstegring och silfverexport, hvaraf åter
följden kunde blifva, ej allenast en våldsam påkänning
på statsbanken, landets egentliga silfverdepöt, utan ock
en äfventyrlig återverkan på de enskilda bankerna sjelfve.
Såsom korrektiv mot en dylik öfverdrifven sedelutgifning
tvekade utskotten icke att föreslå och att äfven
efter erhållen återremiss vidhålla, att i lagförslaget borde
intagas en bestämmelse, som i Konungens hand lade en
temligen godtycklig indragningsmagt i afseende å de enskilda
bankernas sedelutgifning, nemligen att, der Kongl.
Magt för myntvärdets orubbade bibehållande pröfvade
nödigt att inskränka rättigheten till kreditsedlars utgif -

HISTORISK ÖFVERSIGT.

157

vande til] lägre belopp än som enligt den föreslagna lagen
vore medgifvet, föreskrift derom skulle, efter vederbörande
bankstyrelses hörande, genom handels- och finansexpeditionen
meddelas den eller de banker, som genom kreditens
största utsträckning mest dertill bidragit — en bestämmelse,
som väl gillades af Preste- och Borgarestånden,
men afslogs af Ridderskapet och Adeln samt Bondeståndet,
och således förföll.

Det förslag till lag för enskilda låne- och sedelbanker
— eller enskilda banker, såsom det bestämdes, att
de borde kallas — som af de förenade utskotten slutligen
afgafs, bildar den egentliga utgångspunkten för hela
den senare lagstiftningen angående de enskilda bankerna.
Man återfinner der icke blott sjelfva grunddragen deraf,
utan flere ännu gällande bestämmelser.

Enligt detta förslag fick bankrörelse med rättighet
att utfärda tryckta eller graverade kreditsedlar utaf enskilda
personer drifvas endast i förening till bolag, efter
derå af Kongl. Maj:t meddeladt privilegium. På Kongl.
Maj:t skulle ankomma att, efter pröfning huruvida bankinrättningen
kunde vara för landet fördelaktig eller menlig,
bevilja eller förvägra det sökta privilegiet. Detta finge
icke beviljas för längre tid än tjugu år.

I hvarje bankprivilegium skulle förklaras, att banken
ingalunda mera än andra enskilda företag skulle kunna
påräkna understöd af allmänna medel eller att staten på
något sätt skulle bidraga till bankens upprätthållande och
utredning.

Enskild bankinrättning kunde grundas antingen å
delegarnes ansvarighet endast för beloppet af deras tecknade
aktiesumma — banken kallades då aktiebank — eller
å delegarnes ansvarighet, en för alla och alla för en, för
fulla beloppet af bankens förbindelser, i hvilket fall den
kallades solidarisk bank. För bank af det senare slaget

158

HISTORISK ÖFVERSIGT.

skulle det vara obetaget att med sig förena särskilde,
endast i mån af gjord teckning ansvarige delegare.

Såsom grundfond för enskild bank skulle få begagnas,
ej allenast reda penningar samt kontrolleradt guld och
silfver, utan äfven sådana fastighetsinteckningar, aktier
eller allmänna verks och inrättningars räntebärande obligationer,
som för sådant ändamål af bolagsreglerna godkändes,
dock att bankens egna eller andra bankers aktiebref
aldrig finge såsom grundfond användas.

I fråga om sedelutgifningen innehöll förslaget:
att enskild bank ej finge utgifva kreditsedlar och invisningar
å Rikets Ständers bank till större sammanlagdt
belopp än som motsvarades af: l:o) behållningen i dess
egna kassor af rikets gångbara mynt i silfver eller sedlar;
2:o) återstoden af deposition i Rikets Ständers bank, och
3:o) bankens odisponerade tillgångar i guld och silfver
samt hypotek af ofvan angifna beskaffenhet;

att, derest genom vexling eller annan orsak det sålunda
bestämda förhållandet mellan bankens tillgångar
samt beloppet af dess kreditsedlar och invisningar komme
att rubbas, skulle det åligga banken att inskränka sin
utlåningsrörelse och inom en månad hafva återstält det
rubbade förhållandet, samt

att, i fall banken icke med rikets metalliska mynt
eller med sådana sedlar som lika med mynt i riket gälla,
vid anfordran inlöste sina tryckta eller graverade kreditsedlar,
likasom, derest af banken utfärdad invisning på
Rikets Ständers bank vid uppvisandet derstädes ej inlöstes,
skulle borgenären eg a att åtnjuta ränta efter sex
för hundra om året från den dag inlösen blifvit vägrad.

Utom invisningar på Rikets Ständers bank skulle
enskild bank ej ega att utfärda andra tryckta eller graverade
förbindelser än kreditsedlar, stälda till innehafvaren,
att af den enskilda banken vid anfordran utan ränta in -

HISTORISK ÖFVERSIGT.

159

lösas och hvilka sedlar ej finge lyda å mindre belopp än
som motsvarade en riksdaler silfver specie. Alla andra
fordringsbevis skulle ställas till viss person samt uttryckligen
innehålla, att öfverlåtelse deraf ej finge ske utan
till viss man och efter föregången anmälan i banken.

Bruste banken i betalning af någon ostridig skuld,
af hvad namn den vore, skulle borgenären genast ega
att för hela beloppet lagsöka en eller flere af direktionens
ledamöter med samma rätt att använda utmätnings O och

lagsökningstvång, som lag i allmänhet mot gäldenär
medgåfve, likasom det för sådan händelse skulle vara
hvar och en af bankens borgenärer obetaget att väcka
fråga om bankens försättande i konkurstillstånd.

Rättigheten för borgenär att lagsöka direktionens
ledamöter skulle i allmänhet ej ega rum, sedan dessas
förvaltning upphört; dock att, i händelse banken blifvit
försatt i konkurstillstånd, de direktörer, under hvilkas förvaltning
konkursen inträffat, skulle stå i fortfarande ansvar
med egendom och personer för alla bankens utgifna,
tryckta eller graverade kreditsedlar och invisningar.

I fråga om enskild banks rörelse i öfrig! innehöll
förslaget hufvudsakligen följande:

att upplåning, vare sig i form af deposition, försträckning
eller kreditiv, ej finge af enskild bank ske till ett
belopp, som öfverstege hälften af hvad å tecknad och
inbetald grundfond funnes uti banken innestående; och
skulle för dylik upplåning utgifna fordringsbevis ställas
till viss person samt uttryckligen innehålla, att öfverlåtelse
deraf ej finge ske utan till viss man och efter föregången
anmälan i banken;

att, i händelse af konkurs, innehafvare af fordringsbevis
för försträckning, deposition eller kreditiv — så
framt pant ej blifvit för fordringen stä.ld — icke skulle
ega rätt till betalning, förr än sedan under bankens ut -

160

HISTORISK ÖFVERSIGT.

redning alla inom den bestämda preskriptionstiden af två
år anmälda kreditsedlar och invisningar å Rikets Ständers
bank blifvit inlöste;

att aktier eller lottbref icke finge belånas af den bank,
som ntgifvit dem;

att, med undantag för kassakreditiv, lån icke finge
beviljas på längre tid än nio månader, samt

att banken ej skulle ega att drifva, handel med annat
än guld och silfver, men vara oförhindrad att inropa
pantsatt eller utmätt egendom, som på auktion för bankens
räkning utbjödes; dock med iakttagande deraf, att
sådan egendom åter försåldes, så snart det kunde ske
utan förlust, för banken.

Före ordinarie bolagsstämma, som skulle hållas en
gång årligen, borde revisorerne jemte ett af Kongl. Maj:t,
utsedt allmänt ombud sammanträda för att taga kännedom
om bankens hela ställning.

Inom åtta dagar efter hvarje månads slut skulle en
öfversigt öfver bankens ställning till Kongl. Maj :t insändas,
och i öfrig! alla de upplysningar, som Kongl. Maj:t kunde
infordra, meddelas.

Dessa nu anförda bestämmelser skulle gälla för såväl
aktiebanker som solidariska banker.

För aktiebank särskild! skulle gälla följ ande stadganden:
att för sådan banks stiftande skulle erfordras, att
den af delegarne tecknade summa uppginge till minst
fem hundra tusen riksdaler silfver specie;

att aktiebank ej finge träda i verksamhet, förr än
bolaget, utom den kontanta inbetalning, som för rörelsens
början pröfvades nödig, såsom hypotek insatt ett belopp,
motsvarande minst en fjerdedel af aktiekapitalet;

att dessa hypotek till allmänhetens säkerhet skulle
uti landtränteriet eller annat allmänt förvaringsrum nedläggas
i kassakista med tvänne lås, hvartill Konungens

HISTORISK ÖFVERSIGT.

161

befallningshafvande förvarade den ena nyckeln och bankdirektionen
den andra;

att bolaget ej finge öfver dessa säkerhetshandlingar
annorlunda disponera, än att utbyte finge ega rum mot
sådana, som efter pröfning ansåges jemngoda med dem
som uttoges, och att vid bankens upplösning och utredning
delegarne finge återlyfta hypoteken i den mån ådagaläggas
kunde, att desamma öfverstege beloppet af bankens
utelöpande och gällande förbindelser af alla slag, samt

att delegare i aktiebank skulle vara pligtige såväl
att, inom ett år från bankens öppnande, kontant inbetala
minst en Ijerdedel af aktiekapitalet, som äfven att inbetala
den återstående hälften i den mån bolaget sådant föreskrefve,
vid äfventyr af aktierättens och den gjorda insatsens
förlust.

Solidarisk bank åter kunde få stiftas med en teckningssumma
af minst 250,000 riksdaler silfver specie, dock att
antalet delegare med solidariskt ansvar ej finge understiga
femtio. Delegarne skulle med egendom och personer
ansvara för uppfyllande af bankens förbindelser i sådan
ordning, att derest, vid anstälda utmätningsförsök hos
direktionens ledamöter, tillgång i lösören saknades för
betalning af fordran, som någon hos banken egde, borgenären
skulle vara berättigad att för bristen vända sig
mot den eller de delegare, honom godt syntes. Hade
banken kommit i konkurstillstånd, egde borgenären sådan
rätt mot delegare, änskönt försök till utmätning hos
direktionens ledamöter icke föregått.

Solidarisk delegare, dess arfvinge eller sterbhusdelegare
skulle ej vara berättigad att före privilegiitidens
slut frånträda bolaget, med-mindre att detta dertill samtyckte
och det stadgade minsta antalet delegare derigenom
icke understeges, hvarjemte den afgångne delegaren skulle

162

HISTORISK ÖFVERSIGT.

fortfara i ansvarighet till bankens borgenärer under ett
år från det underrättelse om den timade förändringen
blifvit till rätten aflemnad och i allmänna tidningarna
kungjord. Efter utgången af nämnda tid svarade den
afgångne ej för annan bankens skuld än den, hvarför han
derförinnan blifvit lagsökt, med mindre bankbolaget under
tiden kommit i konkurstillstånd, i hvilket fall hans
ansvarighet till borgenärerne skulle än vidare fortfara lika
med deras, som i bolaget qvarstode.

Slutligen stadgades, att solidarisk bank ej skulle få
träda i verksamhet, förr än delegarne uti sådana säkerheter,
som finge till grundfond användas, tillskjutit ett
belopp, som motsvarade minst en fjerdedel af hela teckningssumman,
hvilket belopp, sedan alla dithörande handlingar
blifvit af Konungens befallningshafvande gemensamt
med bolaget pröfvade och af begge godkända, skulle
sättas i säkert förvar; när och till hvad belopp kontanta
insatser borde göras, skulle ankomma på delegarne sjelfve
att bestämma.

Efter det Rikets Ständer i frågan fattat sina definitiva
beslut, väcktes af tvänne ledamöter af Ridderskapet
och Adeln förslag derom, att Rikets Ständer skulle uti
den skrifvelse till Kongl. Maj :t, med -hvilken lagförslaget
öfverlemnades, afskilja och bestämma de lagbud, som
efter Ständernas förmenande tillhörde den civila lagstiftningen
från de bud som tillhörde den ekonomiska. Utskotten,
som förklarade sig vid förslagets upprättande
hafva med sorgfällighet sökt följa den grundsats att i
lagstiftningen icke upptaga några för civillagen i allmänhet
främmande stadganden, med mindre desamma betraktades
såsom nödiga vilkor för det undantag från den
allmänna civillagen, som tillåtelsen att utgifva tryckta
kreditsedlar innebure, afstyrkte emellertid bifall till dessa
förslag, hvilka ej heller af Stånden biträddes.

HISTORISK ÖFVERSIGT.

163

Rikets Ständers skrifvelse, dagtecknad den 19 maj
1835, med lag för enskilda banker, inkom emellertid till
Kongl. Magt endast få dagar före riksdagensIslut. Den
grundlagsenliga granskningen deraf kunde derför icke
före riksdagens slut medhinnas, och Konungens beslut
Riksdagen delgifvas, hvadan förslaget, i öfverensstämmelse
med då gällande lydelse af 87 § regeringsformen, förföll.

Då ärendet genom justitieexpeditionen föredrogs, beslöt
Kongl. Maj:t, att handlingarna skulle öfverlemnas till
handels- och finansexpeditionen för att tjena till upplysning
och ledning vid förekommande frågor om enskilda
bankinrättningar.

Ehuru detta förslag således icke blef lag, hafva dock BanhoHrojer
de af Rikets Ständer uttalade åsigter i viss mån tilläm-aren1835 3l''
pats vid de oktrojer för enskilda banker, som under
den närmaste tiden af Kongl. Maj:t meddelades, nemligen
för:

Stora Kopparbergs läns och bergslags enskilda bank
den 14 november 1835;

Ostgöta bank den 24 februari 1837;

Smålands privatbank den 17 mars 1837, och

Örebro privatbank den 14 april 1837.

I fråga om sedelutgifningsrätten var det endast i
oktroj en för Kopparbergs bank som de grunder, hvilka
angåfvos i det af Rikets Ständer beslutade författningsförslaget,
blifvit i hufvudsak följda, hvaremot i oktrojerna
för de trenne öfriga medgifvits, att sedelutgifning finge
ega rum jemväl å innehafvande säkerhetshandlingar för
beviljade kassakreditiv, i den mån dessa anlitades, dock
icke till högre belopp än femtio (för Östgöta bank fyrtio)
procent af det tecknade aktiekapitalet samt under
vilkor, att dessa säkerheter tillika med dem som tillhörde
grundfonden förvarades i landtränteriet. Lägsta sedelvalören
bestämdes för alla fyra bankerna till 2 riksdaler

164

HISTORISK ÖFVERSIGT.

banko, under det att Rikets Ständers beslut stadgade
1 riksdaler silfver specie.

Grundfonderna skulle utgöra: för Kopparbergs bank
minst 200,000 riksdaler specie eller 533,333 1/3 riksdaler
banko; för Östgöta bank 1,000,000 riksdaler banko, samt
för Smålands och Örebro banker, hvardera minst 500,000
riksdaler banko.

I fråga åter om delegarnes ansvarighet stadgades för
Kopparbergs bank, att för de kreditsedlar, invisningar
och förbindelser, af hvad namn de vara må, som af banken
utfärdas, skulle bankbolaget ansvara efter allmän lag
och Kongl. kungörelsen den 14 januari 1824; för Smålands
och Örebro banker, att bolaget ansvarade för kreditsedlar,
invisningar och förbindelser, som af centraldirektionen
utfärdades, efter allmän lag och Kongl. kungörelsen
den 14 januari 1824, så att hvad som bruste i full
liqvid, sedan bankens alla tillgångar gått till betalning,
borde af delegarne gäldas, en för alla och alla för en.

Vid beviljandet af oktrojen för Östgöta bank deremot
fann Kongl. Maj:t, att en privatbank kunde, under
behöriga garantier, äfven utan aktieegares solidariska
ansvarighet, uppfylla alla rättmätiga anspråk på ordning
och säkerhet och meddelade i följd häraf stadfästelse å
det i bolagsordningen upptagna stadgandet, att aktieegarne
utgjorde ett bolag ansvarigt efter lag, dock ingen
utöfver beloppet af innehafvande aktier.

I de förnyade oktroj erna för Skånes och Vermlands
enskilda banker återfinnes i afseende å delegarnes ansvarighet
samma stadgande som det, hvilket förekommer
i oktrojerna för Smålands och Örebro banker, eller att
ansvarigheten, en för alla och alla för en, skulle tillämpas
först på hvad som bruste i full liqvid, sedan bankens alla
tillgångar gått i betalning; en inskränkning i den solidariska
ansvarigheten, som vid 1844—45 årens riksdag

HISTOKISK ÖFVERSIGT.

165

från konstitutionsutskottet framkallade en anmärkning mot
den ledamot af statsrådet, på hvars föredragning den 17
oktober 1840 ny oktroj meddelats för Vermlandsbanken.

Den i det af Rikets Ständer beslutade lagförslag
förekommande inskränkning i afseende å upplåningen
linnes deremot i alla de nämnda bankoktrojerna intagen.

Vid 1840—41 årens riksdag upptogs frågan om för- Förslag vid
ändrad lagstiftning för enskilda banker genom en af herr N. år^°riksLg.
W. Stråle å riddarhuset väckt motion. Jemväl enligt detta
förslag skulle såväl aktiebanker som solidariska banker
kunna inrättas. Aktiebank, hvaruti delegarne ej vore
ansvarige för bankens skulder med annat än deras insatta
aktiekapital, skulle icke till grundfond få hafva
annat än rikets gångbara mynt, guld eller silfver, hvadan
således hela kapitalet borde af delegarne tillskjutas. Deremot
skulle delegarne i solidarisk bank förbinda sig att,
en för, alla och alla för en, ansvara för bolagets förbindelser
och utgifna sedlar, dock att innehafvare af sådan
förbindelse eller sedel icke skulle ega rätt att af delegare
fordra betalning, förr än direktionen blifvit kräfd, utan
att af densamma betalning genast erhållits. I såväl aktiebank
som solidarisk bank skulle nemligen direktionens
ledamöter, en för alla och alla för en, ansvara för fullgörandet
af den betalningsskyldighet, som ålåge bolaget;
och skulle denna ansvarighet fortfara under ett år från
det kungörelse om ledamots afgång ur direktionen blifvit
uti allmänna tidningarna införd.

Solidarisk bank skulle ej ega att utgifva sedlar eller
invisningar å Rikets Ständers bank till större sammanlagdt
belopp än som motsvarades af: l:o) behållningen i
bankens egna kassor af rikets gångbara mynt i guld,
silfver eller sedlar; 2:o) återstoden af i Rikets Ständers
bank deponerade medel, och 3:o) grundfondssäkerheterna.

166

HISTORISK ÖFVERSIGT.

Aktiebank åter skulle icke ega utgifva sedlar till
högre belopp än som motsvarade tre fjerdedelar af alla
bankens tillgångar, sedan dess öfriga skulder blifvit derifrån
afräknade.

Vid remissen af ifrågavarande motion framstäldes
af grefve D. Frölich ett förslag till lag för enskilda banker,
hvilket hufvudsakligen skilde sig från det vid föregående
riksdag antagna deruti, att sådana banker icke
finge grundas på aktier utan delegarnes solidariska ansvarighet.
Rikets Ständer delade denna uppfattning angående
olämpligheten af banker utan solidarisk ansvarighet.
»Rikets Ständer hafva funnit,» heter det i den skrifvelse,
hvarmed lagförslaget till Konungen öfverlemnades,
»att den inskränktare ansvarighet, till följd hvaraf delegare
i aktiebank ansvarade endast med sitt insatta kapital,
innebure ett undantag från den allmänna princip om
bolagsmäns solidariska ansvarighet, som i 15 kap. handelsbalken
vore grundlagd, hvarifrån undantag minst
borde ega rum till fördel för bolag, Indika i anseende
till beskaffenheten af deras verksamhet genom utgifvande
af kreditsedlar, borde, till betryggande af allmänhetens
säkerhet, företrädesvis vara underkastade stränga kontroller.
Allmänheten, som ofta icke kunde undvika att i
den dagliga rörelsen mottaga enskilda bankers kreditsedlar,
borde vara i tillfälle att utan svårighet kunna med
säkerhet bedöma de rättigheter, som i händelse af uteblifven
inlösen kunde göras gällande, hvilket bedömande
borde blifva lätt, om allenast en slags ansvarighet funnes
för alla banker utan undantag». Af dessa skäl ansågo
Rikets Ständer, att aktiebanker med sedelutgifningsrätt
icke vidare borde få bildas.

Det af Rikets Ständer slutligen antagna förslaget
skilde sig från det vid 1834 års riksdag antagna väsentligen
i följande punkter:

HISTORISK ÖFVERSIGT.

167

att oktrojen skulle meddelas endast på Jio år;

att Konungens befallningshafvande skulle deltaga i
pröfningen af grundfondshypoteken med skyldighet att
öfver säkerheten sig utlåta;

att minsta sedelvalören bestämdes till 6 riksdaler 32
sk. banko;

att utlåning ej finge ställas på längre tid än sex
månader, så framt banken skulle ega att afdraga räntan
för hela lånetiden;

hvarjemte i fråga om den solidariska ansvarigheten
tillädes den bestämmmelse, att om direktionens medlemmar
först undergått utmätning, men full tillgång saknats
i deras lösa egendom, så kunde bristen genom ny lagsökning
utkräfvas, under enahanda tvång hos den eller
de lottägare, mot hvilka fordringsegaren funne för godt
att rigta sin talan.

Deremot hade ur förslaget uteslutits bestämmelsen
om vissa fordringars betalningsrätt först efter det bankens
sedlar blifvit infriade.

I fråga om sedelutgifningsrätten vidblefvo Rikets
Ständer sitt förra beslut. Preste- och Borgarestånden ville
medgifva, att de för kassakreditiven lemnade säkerhetshandlingar
skulle få tjena såsom grund för sedelutgifning:
det förra Ståndet intill fyrtio procent och det senare intill
tjugufem procent af bankens egna kapital, hvaremot Ridderskapet
och Adeln samt Bondeståndet biträdde utskottens
förslag att vidblifva 1834 års riksdags beslut i detta hänseende.

Frågan om bestämmande af den lägsta tillåtna sedelvalören
var föremål för mycket meningsbyte. Utskotten
hade föreslagit att minimivalören skulle bestämmas till
3 riksdaler 16 sk. banko. Några ansågo detta för högt
och yrkade minimivalörens nedsättning till 2 riksdaler
banko eller åtminstone 1 riksdaler specie, under det åter

168

HISTORISK ÖFVERSIGT.

af andra yrkades, att minimivalören måtte höjas till 6
riksdaler 32 sk., 10, 20, ända till 50 riksdaler banko.
Utskotten vidhöllo efter återremiss den föreslagna rniiyrnivalören
3 riksdaler 16 sk. banko såsom en medelväg,
men alla fyra Stånden enades slutligen om att fastställa
6 riksdaler 32 sk. banko såsom lägsta valören för enskild
banks kreditsedlar.

Det var emellertid icke blott om skärpta kontroller
och begränsning af sedelutgifningen, som det denna gång
var fråga. Hela uppfattningen angående de enskilda
bankerna och nyttan af deras verksamhet var vid denna
riksdag väsentligt olika mot den som vid den nästföregående
gjort sig gällande. Missnöje med de enskilda
bankerna, deras, äfven af försvararne erkända, benägenhet
att nog mycket sätta sin egen fördel i främsta rummet,
tvifvelsmålen huruvida deras verksamhet, i synnerhet
efter den utsträckning deras sedelutgifning genom
privilegierna för de senast inrättade bankerna erhållit,
vore för landet gagnelig, framträda med allt större styrka
och med kraf på vida större uppmärksamhet än som
kommo de vid den förra riksdagen uttalade betänkligheter
till del.

Privatbankssystemets anhängare klagade också öfver
den »reaktionsprincip» i afseende å detta system, som
enligt deras uppfattning i hög grad gjort sig gällande.

Med anledning af det vid återremissen till bankooch
lagutskotten strida spörsmål, huruvida de enskilda
bankernas verksamhet varit för landet gagnelig eller icke,
förklarade utskotten, att dessa bankers verksamhet vore
alldeles för nyligen börjad för att utskotten, i saknad
tillika af erforderliga materialier, skulle kunna i det hänseendet
bilda sig ett omdöme. Beträffande åter den mera
speciela frågan, huruvida privatbankssystemet i sin utveckling
kunde blifva menligt för Rikets Ständers banks

HISTORISK ÖFVERSIGT.

169

egen rörelse eller menligt inverka på dess säkerhet, ,

ansågo utskotten det kunna med trygghet påstås, att i
vårt land och med den egna organisation riksbanken
egde, privatbankssystemet borde med mycken varsamhet
tillämpas och att här, mera än måhända i något annat
land, privatbankernas operationer påkallade en oafbruten
uppmärksamhet både af styrelsen och af lagstiftningen.

Så vidt emellertid verkningarna af de nuvarande privatbankernas
rörelse läge inom allmän kännedom, syntes
dessa kreditanstalter under de nyss förflutna åren hafva
lemnat ett kraftfullt och lifvande understöd åt flere provinsers
näringar och rörelse. Men om än detta förhållande
måste medgifvas, vore man dock ej berättigad att deraf
draga den slutföljd, att en utvidgad privatbanksrörelse i
längden skulle bära lika helsosamma frukter, eller att,
med en sådan förutsättning, i lagstiftningen underlätta
uppkomsten af nya bankassociationer.

Uti den underdåniga skrifvelse af den 2 juni 1841,
hvaruti Ständerna anhöllo om stadfästelse å det af dem
antagna lagförslaget, begärde de tillika att genom särskild
kungörelse måtte förklaras, att hvad Kongl. kungörelsen
den 14 januari 1824 stadgade angående enskilda
banker och diskonter hädanefter skulle gälla endast i
afseende på sådana banker, som redan voro inrättade,
hvilka finge vid deras privilegier under den återstående
tiden orubbade bibehållas, derest de ej sjelfva önskade
att före samma tids utgång få sina statuter förändrade
till öfverensstämmelse med den af Rikets Ständer beslutade
lag. Af samma anledning som vid nästföregående riksdag
kunde emellertid ej heller detta förslag vinna Konungens
stadfästelse.

Lagstiftningen angående de enskilda bankerna yar Förslag vid
äfven vid 1844—45 årens riksdag föremål för Rikets årens riksdag.
Ständers uppmärksamhet.

170

HISTORISK ÖFVERSIGT.

I form af en inom bankoutskottet väckt motion både
presidenten C. D. Skogman framlagt åtskilliga förslag,
afsedda att tjena till ledning vid rådslagen om rikets
penningverk i dess helhet, i hvilken motion förslag äfven
förekomma angående ordnande af de enskilda bankerna
och deras rörelse. Motionärens förslag i detta hänseende
innehöll:

de enskilda bankerna borde bibehållas, emedan de,
rigtigt förvaltade, kunde bättre än utgreningar af Rikets
Ständers bank uppfylla landsorternes behof, men deras
rörelse ordnas och begränsas i sammanhang med besluten
om Rikets Ständers bank, och nya enskilda banker,
med rätt till utgifning af sedlar, tillsvidare icke oktroj
eras ;

de enskilda bankernas sedelutgifning borde väl bibehållas,
enär den utgjorde den säkraste kontrollen mot
missbruk vid deras utlåningar och förvaltning, men underkastas
följande vilkor: för hvarje dåvarande enskild banks
utelöpande sedlar skulle ett maximum bestämmas, nemligen:

för Östgöta bank.............. riksdaler banko 1,000,000

» Smålands d:o.............. > 1,500,000

» Örebro d:o................... » 1,000,000

» Skånes d:o._................. » 1,500,000

» Vermlands d:o............ » 1,000,000

» Stora Kopparbergs d:o » 1,000,000

Summa riksdaler banko 7,000,000

så att, med beräkning af de belopp i rikets mynt, som
de enskilda bankerna måste hafva i sina kassor för sedlarnes
inlösen, verkliga tillökningen, som allmänna rörelsen
genom privatbankernas sedelutgifning erhölle, komme
att utgöra omkring 5,000,000 riksdaler banko;

de enskilda bankerna skulle få utgifva sedlar endast
å vissa valörer, såsom till exempel 3 riksdaler 16 sk.,

HISTORISK ÖFVERSIGT.

171

10 och 33 riksdaler 16 sk. banko, å hvilka valörer Rikets
Ständers bank deremot ej skulle utgifva sedlar;

bankerna skulle för dessa sedlar begagna blanketter,
hvilka mot betalning erhölles i Rikets Ständers bank inom
det för hvarje enskild bank bestämda maximum; och skulle
gamla sedlar kunna mot nya sedlar å samma belopp utbytas
;

blanketterna skulle göras lika till form och färg för
hvarje valör, men med olika insignier för hvar bank;

de enskilda banker, som inom 1845 års slut antogo
dessa vilkor, skulle erhålla förlängd oktroj, de öfriga icke.

Bankoutskottet, hvilket det icke tillkom att ensamt
upptaga frågor om ändringar i lagstiftningen för de enskilda
bankerna, inskränkte sig, i anledning af motionärens
förslag i denna del, till att uttrycka den åsigt, att
enskilda banker borde bibehållas, emedan de, rigtigt förvaltade,
kunde i vissa delar bättre än utgreningar af
riksbanken, enligt dennes dåvarande organisation, uppfylla
landsorternes behof, förutsatt likväl, att nämnde
banker äro ändamålsenligt organiserade, kontrollerade
och till deras sedelutgifning begränsade.

Med anledning af detta uttalande angående de dåvarande
enskilda bankernas ändamålsenlighet fick utskottet
i Stånden uppbära mycket klander såväl för uttalandets
innehåll, som ock derför att utskottet framkommit dermed
i ett betänkande, som angick en förändrad reglering af
riksbankens lånerörelse. Vid ärendets behandling efter
erhållne återremisser uteslöt utskottet ock denna punkt,
hvarjemte utskottet, med anledning af åtskilliga inom
Riksstånden framstälda anmärkningar, föreslog, att Rikets
Ständer måtte hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla:

att, i fall dåvarande privatbanker icke skulle begära
ny oktroj, på grund af den lag för enskilda banker, som
kunde varda af Kongl. Maj:t och Rikets Ständer faststäld,

172

HISTORISK ÖFVERSIGT.

Kongl. Maj:t måtte till och med slutet af 1849 förlänga
privatbankernas oktroj er på enahanda vilkor, som föi
närvarande vore gällande; dock under förbehåll att totalsumman
af privatbankernas sedelutgifning icke finge öfverstiga
7,000,000 riksdaler banko, hvartill medeltalet af
denna sedelutgifning uppgått, och hvilken summa borde
på de särskilda bankerna fördelas i förhållande till både
teckningsbeloppet och rörelsekapitalet, och

att Kongl. Maj:t måtte utse en komité med uppdrag
att undersöka och utreda den allmänna penningställningen
och kreditförhållandena i riket samt huru nu befint.
liga allmänna låneinrättningar derpå verkade, samt på
grund af denna undersökning och utredning före nästa
riksdag upprätta förslag ej mindre till de förbättringar
härutinnan i allmänhet, hvilka ansåges lämpliga och ändamålsenliga
samt kunde åstadkommas, än äfven särskildt
till organisation af sådana inrättningar, som i eller utan
förening med Rikets Ständers bank och utan rättighet
till egen sedelemission skulle kunna ersätta de privatbanker,
hvilka antingen före utgången af den föreslagna
prolongationen af privatbankernas oktrojer skulle komma
att upphöra, eller ock icke begära ny oktroj på grund af
den privatbankslag, som af Kongl. Maj:t och Ständerna
kunde varda antagen.

Denna framställning bifölls af Ridderskapet och Adeln
samt Presteståndet, men afslogs af Borgare- och Bondestånden;
af det sistnämnda bland annat på den grund
att förslaget ansågs för de enskilda bankerna alltför
gynsamt.

Kongl. skri/- Kongl. Maj:t hade hittills inskränkt sina åtgöranden
Vkl?s ständer i afseende å lagstiftningen för de enskilda bankinrättden
29j8°44°ier ningarna till att i enlighet med Rikets Ständers beslut
utfärda Kongl. kungörelsen den 14 januari 1824. I skrifvelse
den 29 oktober 1844 gaf emellertid Kongl. Maj:t

HISTORISK ÖFVERSIGT.

173

Rikets Ständer tillkänna, hurusom hos Kongl. Maj:t kommit
i öfvervägande vigten och angelägenheten deraf, att,
då de enskilda bankernas oktroj er ginge till ända under
loppet af 1847, mera bestämda och utvecklade stadganden,
än de som innefattades i nyssnämnda Kongl. kungörelse,
blefve antagna och till framtida efterrättelse faststälda.
Då emellertid frågan om privatbanksrörelsen i synnerhet
under dåvarande penningförhållanden vore ett ämne, som
icke borde betraktas utan hänsigt till grunderna för
Rikets Ständers banks penning- och lånerörelse, men
Kongl. Maj:t icke i lagstiftningen härom deltoge, så hade
Kongl. Magt, som icke varit i tillfälle att på förhand
beräkna de beslut och åtgärder, hvilka Rikets Ständer
kunde finna godt att i afseende på riksbanken under
riksdagens lopp vidtaga, icke heller ditintills ansett sig
kunna göra någon särskild och af ett sådant sammanhang
oberoende framställning till Ständerna i afseende på ordnandet
af privatbanksrörelsen. Men som längre tid efter
riksdagens början redan förflutit, utan att något förslag
i berörda hänseende till Kongl. Maj:t inkommit, fann
Kong], Maj:t. sig icke böra dröja längre att särskildt fästa
Ständernas uppmärksamhet på nödvändigheten deraf, att
i afseende på dessa för riket magtpåliggande ämnen beslut
så snart som möjligt å Rikets Ständers sida kunde
vidtagas.

Till svar å denna skrifvelse beslöto Rikets Ständer
att hos Kongl. Maj:t anmäla de beslut, som kunde under
riksdagens lopp vidtagas i afseende på riksbankens låneoch
kreditivrörelse. Då emellertid Rikets Ständers beslut
i detta hänseende icke blefvo definitivt fattade förr än i
mai 1845, kunde den beslutade skrifvelsen icke heller
förr än vid nämnda tid aflåtas. Som endast ett par
veckor då återstodo före riksdagens afslutande och frågan
om lagstiftning för enskilda banker då redan på grund

174

HISTORISK ÖFVERSIGT.

af enskilde motionärers framställningar utgjort föremål
för Rikets Ständers pröfning, kunde någon framställning
i ämnet från Kongl. Maj:t till den riksdagen icke vidare
ifrågakomma.

Förslag vid De vid denna riksdag inom de särskilda Riksstånden

1844_45 . °

årens riksdag, väckta förslag i afseende å lagstiftningen för de enskilda
bankerna voro deremot både många och vidtutseende.

« Sålunda föreslogs inom Presteståndet, att privatbankerna
mot indragning af sina egna sedlar och stäld
säkerhet skulle jemte kreditiv på Rikets Ständers bank
enligt ett, inom bestämda gränser föränderligt lånefondskontralct,
till rörelsens bedrifvande erhålla ett inom beloppet
af förut medgifven sedelemission begränsad! förskott
af myntrepresentativ i valörer af 500—200, 50 och
20 riksdaler banko, som af riksbanken skulle inlösas mot
ömsesidig ränteberäkning af två procent för de blanketter
som lyftades och det riksmynt, som af privatbanken
insändes.

Inom Borgareståndet föreslogs, att privatbankssedlar
ej skulle få utgifvas å lägre belopp än 16 riksdaler 32
sk. banko, under det att inom Bondeståndet yrkades, dels
att minsta sedelvalören måtte bestämmas till 20 riksdaler
banko, dels att privatbankerna, såsom för landet skadliga,
måtte efter de dåvarande oktrojernas utgång alldeles
upphöra, dels ock en anordning, som i hufvudsak
öfverensstämde med den inom Presteståndet föreslagna
och derjemte innehöll en tillämpning af den idé, hvilken
sedan lades till grund för det s. k. filialbankssystemet.

Banko- och lagutskotten förklarade sig ej hafva kunnat
undgå att medgifva företrädet af en bankrörelse,
hvilken endast bedrefves med Rikets Ständers banks
sedlar framför en rörelse, grundad på de enskilda bankernas
hittills åtnjutna rätt att utgifva egna kreditsedlar,
men hade dock å andra sidan jemväl måst taga i be -

HISTORISK ÖFVERSIGT.

175

traktande, att en sådan förändring i bankernas rörelse
icke vore verkställbar utan en betydlig rubbning i hittills
varande förhållanden och att, då redan klagades öfver
brist på penningar och förlagskapital samt deraf härflytande
stockning i allmänna rörelsen, aftynande näringar
och en onaturlig nedtryckning af prisen på alla landtmannaprodukter,
en minskning i den redan otillräckliga
penningcirkulationen medelst indragning af nuvarande
privatbankers sedelstock, skulle medföra desto betänkligare
följder, som det med skäl kunde ifrågasättas, huruvida
privatbankerna derefter skulle kunna fullt ersätta de dåvarande,
hvartill ytterligare komme att riksbanken icke
utan stora svårigheter under dåvarande förhållanden skulle
kunna till erforderligt belopp öka sin sedelstock. Då
det således syntes betänkligt att vid nämnde tidpunkt
vidtaga eu rubbning i de enskilda bankernas rätt att utgifva
egna kreditsedlar, då denna rättighet, tillbörligt
begränsad och noga kontrollerad, vore för det allmänna
nödvändig, i samma mån som rörelsekapitalet derigenom
vunne en behöflig förstärkning och då delegare i sedelutgifvande
banker, just till följd af denna rättighet och
den deremot svarande skyldigheten att inlösa sina sedlar,
tvungos till större sjelfverksamhet, försigtighet och omtanka
än de skulle ådagalägga, om de egde assigneringsrätt
på riksbanken, å hvilken omsorgen om sedlarnes
infriande i sådan händelse komme att helt och hållet öfverflyttas,
ansågo utskotten under dessa förhållanden systemet
af privatbankernas rättighet att utgifva egna kreditsedlar
icke kunna för närvarande frånträdas.

Förslagen om förhöjning af lägsta sedelvalören till
minst 20 riksdaler afstyrktes äfven. Utskotten ansågo nemligen
det vara tvifvel underkastadt, huruvida de enskilda
bankerna under sådant förhållande skulle vilja och kunna
fortsätta sin rörelse, hvarför utskotten ansågo sig böra

176

HISTORISK ÖFVERSIGT.

såsom en medelväg tillstyrka att minsta sedelvalören
skulle, såsom i förra lagförslaget, bestämmas till 6 riksdaler
32 sk. banko, bvilket ock blef Rikets Ständers beslut.

Oaktadt detta uttalande från de förenade utskottens
sida, beslöto emellertid Preste- och Bondestånden att borttaga
de enskilda bankernas sedelutgifningsrätt och ville
endast medgifva dessa banker rättighet att utställa invisningar
å Rikets Ständers bank samt depositionsbevis
lydande å viss man eller order. Enligt Bondeståndets
beslut borde dessutom depositionsbevisen vara förskrifna
att löpa med minst tre procent ränta och finge icke utställas
å mindre belopp än 50 riksdaler. Ridderskapet
och Adeln samt Borgareståndet biföllo deremot utskottens
hemställan, enligt hvilken sedelutgifningsrätten icke blott
var bibehållen i enlighet med senaste riksdagsbeslut, utan
derutöfver utsträckt, så att sedlar skulle få utgifvas äfven
på innehafvande säkerhetshandlingar för lemnade kassakreditiv,
i den mån dessa anlitats, likväl aldrig till större
belopp än tjugufem procent af teckningssumman. Vid
omröstning i förstärkt utskott segrade Adelns samt Borgareståndets
mening.

Denna utsträckning af sedelutgifningsrätten var den
enda ändring af någon betydenhet i 1840—41 årens
riksdags förslag, som förekom uti det förslag till lag för
enskilda banker samt vilkoren för dessas rörelse, som
Rikets Ständer vid denna riksdag för sin del antogo och
med underdånig skrifvelse den 24 maj 1845 till Kongl.
Maj:ts nådiga stadfästelse öfverlemnade.
k. kungörelsen Den af Rikets Ständer sålunda antagna lag blef
den 9januari dock icke heller denna gång af Konungen sanktionerad.

I anseende till de flera anmärkningar, som under ärendets
grundlagsenliga behandling blifvit gjorda mot de
i samma lag föreslagna stadganden, hvilka egde gemenskap
med allmän lag, fann nemligen Kongl. Maj:t för -

HISTORISK ÖFVERSIGT.

177

slaget icke kunna i dess helhet antagas. Men under
godkännande af hvad Rikets Ständer vid förslagets afgifvande
anfört om ofullständigheten af de för dessa
inrättningar ditintills gällande föreskrifter, fann Kongl.
Maj:t sig föranlåten att med begagnande af den rätt,
som enligt 89 § regeringsformen honom tillkomme och
med tillämpning af Kongl. kungörelsen angående enskilda
banker eller diskonter den 14 januari 1824 samt
med antagande i väsentlig måtto af de åsigter, som af
Rikets Ständer uti ofvanberörda förslag blifvit uttryckta,
utfärda Kongl. kungörelsen angående enskilda banker
hvilka utgifva egna kreditsedlar den 9 januari 1846.

Denna kungörelse skilde sig från det af Rikets Ständer
antagna lagförslaget i följande väsentliga delar:

föreskriften att för bankbolags stiftande skulle erfordras
minst femtio namngifne delegare har uteslutits;

lägsta teckningssumman har blifvit nedsatt från
1,000,000 till 666,666 riksdaler 32 sk. banko;

föreskriften, det Konungens befallningshafvande skulle
deltaga i pröfningen af grundfondshandlingarna med
skyldighet att öfver säkerheten sig utlåta, var förändrad
dertill, att Konungens befallningshafvande eller den han
i sitt ställe förordnade skulle öfvervara pröfningen med
rättighet att dervid göra anmärkning, om skäl dertill ansåges
vara för handen;

enskild bank skulle intill 1850 års utgång ega att
utgifva sedlar jemväl å 3 riksdaler 16 sk. banko och
först derefter skulle bestämmelsen om 6 riksdaler 32 sk.
banko såsom minimivalör tillämpas;

rättigheten att utgifva sedlar på innehafvande säkerhetshandlingar
för beviljade kassakreditiv var utsträckt
från tjugufem till femtio procent af teckningssumman;

178

HISTORISK ÖFVERSIGT.

K. förordningen
den 6 oktober
1848 angående
vissa
lagbestämmelser
med afseende
på enskilda
banker

föreskriften om upplåningens begränsning till hälften
af hvad å den tecknade grundfonden funnes i banken
insatt var utesluten;

hvarjemte i stället för de utförligare bestämmelser
angående delegarnes och styrelseledamöternes ansvarighet,
för livilka här ofvan blifvit redogjordt, endast hänvisats
till hvad som i Kongl. kungörelsen den 24 januari 1824
redan funnes stadgadt.

Med tillämpning af denna författning meddelades af
Kongl. Maj:t förlängda oktrojer för de förutvarande sex
privatbankerna samt oktrojerades tvänne nya, nemligen
Göteborgs privatbank den 12 januari 1847 och Mälareprovinsernas
den 19 juni samma år.

Utfärdandet af nyssberörda Kongl. kungörelse på
grund af den rätt, som enligt 89 § regeringsformen tillkom
Kongl. Maj:t, framkallade vid 1847--48 årens riksdag
från konstitutionsutskottet en anmärkning mot Konungens
rådgifvare, hvilken dock icke föranledde någon
skrifvelse till Kongl. Maj:t.

Kongl. kungörelsen den 9 januari 1846 innehöll tillika

• att bankbolag skulle, i fråga dels om preskriptionstid för
inlösen af enskild banks förbindelser, dels om och i hvad
. män bevakning deraf i bankens konkurs eller årsproklama

• erfordrades, vara underkastad hvad derom framdeles kunde
varda stadgadt.

I begge dessa hänseenden samt angående forum för
bankbolag blef, i den ordning 87 § regeringsformen föreskrifver,
lag stiftad genom den ännu gällande förordningen
angående vissa lagbestämmelser med afseende å enskilda
banker den 6 oktober 1848. De i fråga om preskriptionstid
för och bevakning af enskild banks förbindelser i denna
förordning gifna föreskrifter öfverensstämma med hvad de
vid föregående riksdagar antagna lagförslagen i dessa hänseenden
innehållit, endast med tillägg af uttrycklig föreskrift

HISTORISK ÖFYERSIGT.

179

derom, att i händelse af bankbolags konkurs, med utdelningtill
de borgenärer, som ej egde förmånsrätt, skulle anstå,
till dess preskriptionstiden för bankens sedlar tilländagått.

Vid riksdagen åren 1847—48 var den åsigten förherskande,
att de enskilda bankerna i deras dåvarande
skick borde upphöra. I Rikets Ständers skrifvelse den
28 juni 1848 förklarades nemligen, att ehuruväl de enskilda
bankerna, synnerligen vid de tider då de först uppkommo,
medfört fördelaktiga verkningar, så både Rikets Ständer
likväl ansett ostridigt, att, till följd af dessa bankers
sammansättning, numera förökade antal och vidt utsträckta
penningrörelse, flere olägenheter dels redan uppkommit,
dels ock för framtiden kunde befaras; i bvilket hänseende
erinrades: att då delegarne uti dessa bankbolag, antingen
till följd af frivillig öfverenskommelse eller af oförutsedda
omständigheter dertill föranlåtne, kunde inskränka eller
helt och hållet inställa den verksamhet dessa banker utöfvat,
en betänklig osäkerhet uti denna, det allmännas
väl så nära rörande fråga förefunnes; att då i betraktande
toges den menliga inverkan, som en hastig och oväntad
indragning af i omlopp satta kapital måste utöfva på
varuvärden samt bestående förhållanden i allmänhet, en
alltför vigtig angelägenhet såmedelst blifvit åt enskildes
godtycke och omständigheterna öfverlemnad; att dessa
banker såsom utgörande föreningar af enskilda samhällsmedlemmar
icke lemnade allmänheten den säkerhet i afseende
å fullgörandet af åtagna förbindelser, som hos en
med rättighet till kreditsedlars utgifvande tillåten bankinrättning,
efter Rikets Ständers tankar, borde såsom
oeftergifligt vilkor förutsättas, samt slutligen att, för den
händelse en eller annan af dessa banker skulle blifva urståndsatt
att uppfylla ingångna förbindelser, möjligheten
för de öfriga enskilda bankerna att fullgöra nyssberörda
vilkor desto hellre torde kunna ifrågasättas, som ett dylikt

Rikets Ständers
skrifvelse
den 28 juni
1848.

180

HISTORISK ÖFVERSIGT.

förhållande äfven måste, enligt hvad den i andra länder
inhemtade erfarenhet i sådant hänseende läte befara, på
dem inverka, hvilket allt skulle för allmänheten medföra
följder af oberäknelig skada.

Då Rikets Ständer således voro af den tanke, att de
enskilda bankerna i deras dåvarande skick icke lemnade
de för rättigheten till idkande af en så vidsträckt penningrörelse
nödiga garantier samt att i följd deraf oktroj er
för inrättande af dylika banker icke vidare borde beviljas,
förbisågo de likväl icke nödvändigheten deraf, att till bedrifvande
af den penningrörelse, privatbankerna utöfvat,
andra för ändamålet mera lämpliga åtgärder vidtoges, på
det de enskilda bankernas verksamhet, då de för dem
meddelade oktrojer ginge till ända, måtte utan men för
det allmänna kunna upphöra; och anhöllo Rikets Ständer
derför, dels att Kongl. Maj:t måtte låta utarbeta och för
nästa Riksdag framlägga förslag om åtgärders vidtagande,
hvarigenom penningrörelsen i landet på säkrare och
mera bestående grunder måtte kunna så ordnas, att vid
de då löpande oktrojernas utgång privatbankerna, utan
olägenhet för det allmänna, måtte kunna upphöra, dels
ock att under tiden till nästa riksdag oktrojer för nya
privatbanker icke måtte meddelas.
k. resolution Uppå underdånig ansökning af styrelserna för de

deri 30 oktober , i *11 o .... r* •• •• u

1850 i fråga enskilda bankerna — hvilka, pa satt otvan ar namndt,
bZkZa!dsed-enligt Kongl. kungörelsen den 9 januari 1846 erhållit
lar å 3 rdr rätt, att utgifva sedlar å 3 riksdaler 16 sk. banko allé 16

sJc. banko. 0 .

näst till utgången af 1850 — att Kongl. Maj:t måtte utsträcka
tillåtelsen för dessa banker att utgifva sedlar å
denna valör, antingen till den tid då dessa bankers oktrojer
ginge till ända, eller åtminstone till den 1 juli 1852,
hade emellertid Kongl. Maj:t, genom resolution den 30
oktober 1850, väl förklarat skäl icke hafva förekommit
att fästa afseende å sökandenas anhållan att under privat -

HISTORISK ÖFVERSIGT.

181

kankernas hela återstående oktroj tid fortfarande få utgifva
sedlar af minst 3 73 riksdalers valör, men »då den inskränkning
i privatbankernas lånerörelse, som indragningen
af sedlar under 6 riksdaler 32 sk. banko kunde föranleda,
under dåvarande förhållande med penningställningen i
landet, skulle kunna öka förlägenheten», hade Kongl. Maj:t
medgifvit, att den termin, hvarefter sedlar å mindre belopp
än 6 riksdaler 32 sk. banko icke finge af privatbankerna
utgifvas, utsträcktes till den 1 januari 1852.

Under åberopande af denna Kongl. resolution föreslog Förslag vid
vid 1850—51 årens riksdag uti en inom Borgareståndet örln^riicsLg
väckt motion herr L. Bergman, att Rikets Ständer måtte tillstyrka,
det Kongl. Maj:t ville i nåder medgifva privatbankerna
rättighet att utgifva sedlar å minst 3 riksdaler
16 sk. banko, intill slutet af då gällande oktrojer, hvaremot
en annan motionär inom samma Riksstånd, herr P. O.

Norm, under åberopande af samma Kongl. resolution,
hemstälde, om icke skäl vore för handen, att Rikets Ständer,
till förekommande af jdterligare modifikationer i afseende
på privatbankernas sedelutgifning, hos Kongl.

Maj:t anhölle, det någon vidare rubbning af de genom
Kongl. kungörelsen den 9 januari 1846 stadgade grunder
för sedelutgifningen icke måtte ifrågakomma, helst det
beständiga inflytandet deraf på omloppet af Rikets Ständers
banks sedlar och dermed sammanhängande metalliska
kassa vore uppenbart.

Till stöd för yrkandet på bibehållande af sedlarne å
3 Vg riksdaler anfördes hufvudsakligen, att då dessa sedlar
liölle sig ute hos den arbetande klassen, men 62/3
riksdalers sedlar icke kunde till samma belopp användas
inom nämnda klass och derför ej kunde hålla sig länge
från vexlingsluckan, ett förbud mot förstnämnde sedlar
ovilkorligen skulle hafva till följd indragning af privatbankernas
sedlar, eu indragning, som, om än privatban -

182

HISTORISK ÖFVERSIGT.

kerna skulle kunna skydda sig mot dess menliga följder,
skulle för allmänheten medföra skadlig verkan, hvilken i
främsta rummet komme att drabba den mängd näringsidkare,
som af privatbankerna åtnjöto försträckningar, i
det att de gingo miste om det förlag, de påräknat till
underlättande af deras rörelse; att hvarje större sedelindragning
både menlig inverkan på handeln, näringarna
och jordbruket öfver hela riket och att den nu ifrågavarande
komme att hämma och försvaga det lif i de särskilda
näringsgrenarne, hvilket visat sig företrädesvis i
de distrikt, der privatbanker blifvit inrättade samt att, för att
undvika de kriser, som skulle uppkomma, derest privatbankerna
inskränkte sin rörelse eller alldeles upphörde,
intet annat medel funnes än att för deras kreditsedlar
fortfarande medgifva en lägre valör.

Sammansatta banko- och lagutskotten ville i förstone
icke fästa afseende vid dessa uttalanden. De anförde,
att erfarenheten bekräftat utskottens vid 1844—45 årens
riksdag uttalade åsigt, att minimivalören 6 riksdaler
32 sk. banko ej kunde anses för hög, då alla de privatbanker,
hvilkas oktroj kort derefter gick till ända, begärt
nya; att utskotten funnit de motiv, som vid ifrågavarande
riksdag anförts välgrundade, och att, då landets finansiela
förhållanden sedan dess icke undergått någon väsentlig
förändring, dessa motiv qvarstode i sin fulla kraft.

Framhållande vigten af konseqvens i lagstiftningen
på detta område och under anförande att, om också verkningarna
af Rikets Ständers ifrågavarande beslut skulle
till någon del blifva sådana som den förstnämnde motionären
förespegla^ de likväl icke innan nästa riksmöte borde
kunna blifva så menliga, att det icke då ännu kunde vara
tid att mot dem vidtaga tj enliga och tillfyllestgörande
åtgärder, afstyrkte banko- och lagutskotten herr Bergmans
motion.

HISTORISK ÖFVERSIGT.

183

Någon framställning i det syfte herr Norm föreslagit
ansågs ej erforderlig, då det antogs, att Kongl. Maj:t äfven
derförutan icke skulle underlåta att fästa behörigt afseende
vid Rikets Ständers upprepade gånger uttalade åsigt.

Utskottens hemställan, afstyrkande bifall till herr Bergmans
motion, bifölls af Ridderskapet och Adeln samt Bondeståndet,
men återremitterades af Preste- och Borgarestånden.
I stället att vid sådant, förhållande inskränka
sig till att för Stånden anmäla att frågan förfallit, beslöto
utskotten vid sakens förnyade behandling, dervid flere af
dessas ordinarie ledamöter icke tillstädeskommo, med en
rösts öfvervigt att frångå sin förra hemställan och, under
förklarande, att farhågorna för följderna af en indragning
af privatbankernas sedlar å 3 riksdaler 16 sk. banko syntes
hafva skäl för sig, särdeles med afseende å det möjligen
inträffande fall, att en eller flera privatbanker utan
att upphöra sågo sig nödsakade att minska sin rörelse,
föreslå Rikets Ständer att till Kongl. Maj:t aflåta underdånig
skrifvelse med förklarande att åt Kongl. Maj:t
öfverlemnades att bestämma, när de då oktrojerade bankerna
skulle upphöra med utgifvandet af sedlar å 3 riksdaler
16 sk. banko. Slutet blef dock, att Adeln och Bondeståndet
vidblefvo sina förra beslut, och att detta äfven
biträddes af Borgareståndet, hvadan herr Bergmans motion
ogillades. Emellertid meddelade Kongl. Maj:t under den
7 november 1851 de enskilda bankerna tillåtelse att till
slutet af 1854 utgifva sedlar å 3 riksdaler 16 sk. banko.

Det allmänna missnöje, hvarför de enskilda bankerna
voro föremål, framkallade vid 1850—51 årens riksdag det
redan i det föregående omnämnda beslutet om inrättande
af filialbanker, hvarigenom afsågs att ersätta redan varande
privatbanker och motverka uppkomsten af nya sådana.

Med anledning af flere inom såväl Borgare- som
Bondestånden väckta motioner om vidtagande af åtgärder

Filial bankerna.

184

HISTORISK ÖFVERSIGT.

för bildande af dylika bolag beslöto Rikets Ständer vid
ifrågavarande riksdag, att bolag, som i stad bildades,
för att, utan rätt till utgifvande af egna tryckta eller
graverade kreditsedlar eller andra såsom mynt löpande
förbindelser, bedrifva bankrörelse, skulle från Rikets Ständers
bank erhålla försträckning under följande vilkor:

att sådan filialbank skulle bildas genom aktieteckning
och utgöras af minst trettio personer, livilka, en för
alla och alla för en, ansvarade för filialbankens förbindelser; att

af teckningssumman minst en fjerdedel skulle
erläggas i rikets gällande mynt;

att för återstående tre fjerdedelar delegarne skulle
till den af dem gemensamt utsedda direktion afgifva en
till direktionen eller order stäld förbindelse, betalbar efter
sex månaders uppsägning och åtföljd af hypotek bestående
af myntadt eller kontrollerad! guld eller silfver,
eller publika papper beräknade till det värde, hvartill de
i Rikets Ständers bank belånas, eller inteckningar inom
1850 års taxeringsvärde i fastighet å landet, eller inom
två tredjedelar af brandförsäkringsvärdet å fastighet i stad;

att säkerheten skulle pröfvas och godkännas af direktionen
jemte ett af bankofullmägtige förordnadt ombud;
att filialbank oktrojerades på högst tio år;
att filialbank skulle från Rikets Ständers bank erhålla
försträckning till belopp motsvarande den del af
teckningssumman, hvarför säkerhet blifvit af delegarne
stäld, dock ej någon filialbank till högre summa än
500,000 riksdaler banko;

att till riksbankens säkerhet filialbankens direktion
skulle pantförskrifva de förbindelser med hypotek, som
filialbankens delegare aflemnat;

att af försträckningen fyra femtedelar skulle utgå i
form af lån och återstoden såsom kreditiv, hvarå filial -

HISTORISK ÖFVERSIGT.

185

banken skulle eg a att utställa assignationer, hvartill tryckta
blanketter utaf bankofullmägtige skulle utlemnas; dock
finge assignationerna icke lyda å andra valörer än
sådana som vore för riksbankens lånekontor faststälda,
nemligen 100, 150, 500 och 1,000 riksdaler banko;

att filialbank skulle erlägga tre procent ränta å lånet
samt å de belopp, hvilka å kreditivet lyftades;

att filialbanks rörelse skulle bedrifvas medelst utlåning,
vexeldiskontering, öppnande af upp- och afskrifningsräkning
samt beviljande af kassakreditiv, på sätt
närmare bestämdes genom reglemente, som af Kongl.
Maj:t utfärdades, samt

att i den årliga revisionen ett af bankofullmägtige
utsedt ombud borde deltaga.

Rikets Ständer beviljade efter hand under vexlande
vilkor försträckningar åt filialbanker till sammanlagdt
belopp af tio millioner riksdaler riksmynt, hvilka utlemnades
åt tillsammans tjugutvå filialbanker. Vid 1862—
63 årens riksdag beslöto emellertid Rikets Ständer, i anseende
till den ringa afkastning, endast uppgående till
2,39 procent, som riksbanken erhöll af sina åt filialbankerna
anvisade medel, att icke till understöd åt filialbankerna
anvisa ytterligare belopp samt att filialbanker,
oktrojerade 1858 och följande åren, icke efter oktrojtidens
utgång skulle hafva att påräkna försträckning från riksbanken.
Nya filialbanker kunde under sådana förhållanden
icke vidare uppstå, och de redan befintliga upplöstes,
efter hand som deras oktrojer gingo till ända.

Med anledning af Rikets Ständers här ofvan omförmälda
skrifvelse af den 28 juni 1848 förordnade Kongl.
Maj:t, när slutet af de enskilda bankernas då löpande
oktrojer nalkades, genom nådigt bref den 9 juli 1852, en
komité med uppdrag att framställa förslag till sådant
ordnande af kreditförhållandena och låneanstalterna, hvar -

Förslag af
1853 års
komité.

186

HISTORISK ÖFVERSIGT.

igenom, med fästadt afseende å Rikets Ständers genom
grundlagar^ förvarade rätt att bestämma om förvaltningen
af Rikets Ständers bank, penningcirkulationen och
näringarnas utveckling på ett med rikets nuvarande ställning
samt folkets lynne och verkliga behof öfverensstämmande
sätt måtte kunna befordras, äfvensom trygghet
för framtiden beredas mot de hvälfningar i penningväsendet,
hvaraf riket i förra tider rönt kännbara olägenheter.

Dessa komiterade afgåfvo sitt utlåtande den 8 april
1853. För komiterade framstälde sig tre utvägar, som
det kunde komma i fråga att anlita när privatbankernas
då löpande oktroj er upphörde; dessa voro antingen att
fylla behofvet genom motsvarande utgifning af sedlar
och lån från riksbanken eller utvidgade eller nya afdelningar
af densamma uti landsorterne; eller att förnya
dåvarande privatbankernas oktroj er eller meddela sådana
åt andra sedelutgifvande enskilda banker; eller ock att i
större skala främja uppkomsten af icke sedelutgifvande
filialbanker, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad
vid nästföregående riksdag beslutits.

Att anlita den första utvägen ansåg komitén skola
blifva för allmänna rörelsen mindre förmånligt, och för
riksbanken skadligt. Det läge nemligen i sakens natur,
att allmänna låneinrättningar, som voro föga egnade
att handhafva annan utlåning än mot realsäkerhet och
som måste förvaltas i öfverensstämmelse med bestämda
reglementariska föreskrifter och af dertill ståndsvis valda
ombud med biträde af offentliga tjenstemän, ej kunde
lemna samma lättnader vid försträckningar, som enskilda
banker, hvilkas styrelser handlade fritt och bättre förstode
att bedöma de mångfaldiga förhållanden, hvaraf
personlig kredit vore beroende. För Rikets Ständers bank
åter skulle utvidgade utlåningar genom afdelningar i de

HISTORISK ÖFVERSIGT.

187

orter, der upphörda privatbanker haft sitt säte, och en
dermed förenad större utgifning af dess sedlar, vid myntvärdets
upprätthållande, förorsaka svårigheter och förluster,
som vida öfvervägde räntevinsten af den tillökta lånerörelsen.

Deremot ansåg komitén det vida svårare att afgöra,
hvilkendera af de begge andra utvägarne som förtj enade
företrädet. Dock syntes, oaktadt de många till en del
välgrundade inkasten mot enskilda sedelutgifvande banker,
dessa vara att föredraga framför banker, som erhöllo
förlag från Rikets Ständers bank och rörde sig med dess
sedlar, men endast under förutsättning, dels att större
säkerhet och bestämdare begränsning för de enskilda
bankernas sedelutgifning tillvägabragtes, dels att de med
skäl öfverklagade olägenheterna vid dessa sedlars omlopp,
så vidt möjligt, undanröjdes. Enskilda sedelutgifvande
banker fordrade icke något bidrag af Rikets Ständers
bank, och genom fortsatt tillåtelse att stifta sådana bankinrättningar
skulle den bekymmerMla omsorgen undvikas
att anskaffa erforderligt förlag åt filialbanker till ett belopp,
någorlunda svarande mot privatbankernas i allmänna
rörelsen spridda sedlar, och då de enskilda bankerna
måste vid anfordran inlösa sina sedlar med rikets mynt
och till följd deraf ständigt i sina kassor hafva förråd
af sådant, så kunde deras sedlar icke trycka på riksbankens
metalliska kassa i samma män som dennes egna
sedlar. Åliggandet för enskild bank att vid anfordran
med rikets mynt infria sina sedlar utgjorde för öfrigt
det säkraste bandet å deras styrelser att vid utlåningar
och sedelutgifning iakttaga nödig varsamhet.

Komitén ansåg lagstiftningen för de enskilda bankerna
lämpligen böra fördelas uti en af Konung och Ständer
stiftad lag, innefattande bestämmelserna om deras rättsförhållanden
samt vilkoren för deras uppkomst, och i en

188

HISTORISK. ÖFVERSIGT.

förordning, hvari de reglementariska föreskrifterna om
deras rörelse och förvaltning intogos.

De nya eller förändrade bestämmelser, som dessa
förslag, vid jemförelse med stadgandena i 1846 års Kongl.
kungörelse, innehöllo, voro hufvudsakligen:

att till bankbolags stiftande skulle erfordras minst
femtio namngifne delegare;

att enskild bank skulle eg a att drifva handel utom
med guld och silfver, såsom förut var medgifvet, äfven
med in- och utrikes vexlar samt allmänna räntebärande
papper, hvartill något medgifvande förut icke funnits;

att uti enskild banks konkurs innehafvare af dess
tryckta eller graverade kreditsedlar skulle eg a förmånsrätt
framför andra borgenärer och att sedlarne borde med
först i massan tillgängliga medel infrias;

att innehafvare af kreditsedel, som ej inlösts, skulle ega
att genast erhålla qvarstad å eu eller flere direktionsledamöters
egendom, samt att, sedan en månad förflutit från den
dag sedelns inlösen vägrats, lagsöka en eller flera direktionsledamöter,

att enskild banks sedlar skulle utfärdas å blanketter,
hvilka, likformigt upprättade och lydande på samma valörer
för alla enskilda banker, tillhandahölles genom finansdepartementet
mot ersättning för kostnaden;

att behållningarna i enskild banks egna kassor eller
å räkning i Rikets Ständers bank ej vidare finge antagas
till grund för sedelutgifning, utan dertill tjena endast dels
bolagets odisponerade tillgångar i grundfondshypotek, dels
ock innehafvande säkerhetshandlingar för beviljade kassakreditiv
i den mån de anlitades, med vilkor att sistnämnda
handlingar vore lika beskaffade med de för grundfonden
föreskrifna och att den derpå grundade sedelutgifning ej
finge ega rum till större sammanlagdt belopp än hälften
af grundfondshypoteken;

HISTORISK ÖFVERSIGT.

189

att till en reservfond skulle afsättas minst fem procent
af den årliga vinsten, till dess att denna fond uppgått
till en tiondedel af teckningssumman;

att i den årliga revisionen ett af Kongl. Maj:t förordnadt
ombud borde deltaga, samt slutligen

att utgifning af enskilda bankers sedlar i kraft af den
föreslagna förordningen tillsvidare ej finge öfverstiga en
mot medeltalet af dåvarande åtta privatbankers utelöpande
sedlar under de fem senaste åren i det närmaste svarande
summa af tio millioner riksdaler banko, fördelad mellan
de nya bankerna på sätt Kongl. Maj:t funne godt besluta.

Sedelutgifvande enskilda banker, stiftade på sådana
grunder, skulle, enligt komiténs åsigt, sannolikt kunna
röra sig utan någon menlig inverkan på allmänna penningväsendet
och utan att gifva anledning till samma
klander och missbelåtenhet som de dåvarande privatbankerna.

Kongl. Maj:t öfverlemnade med skrifvelse den 16
november 1853 komiténs betänkande till Rikets Ständer,,
hvarvid Kongl. Maj:t ansåg sig böra fästa Rikets Ständers
uppmärksamhet på angelägenheten deraf, att Rikets
Ständers banks verksamhet måtte så ordnas, att för den
allmänna rörelsen bereddes all den lättnad, som med dess
betydliga tillgångar kunde åstadkommas; dock funne Kongl.
Maj:t nogsamt, att dessa tillgångar, hvilka i första rummet
skulle afse betryggandet och upprätthållandet af
myntvärdet, icke kunde vara eller blifva tillräckliga att
bemedla större förlagskapital för näringarna, hvilkas årliga
tillväxt erfordrade alltjemt ökade rörelsemedel, samt
att det vore på enskildes samlade kapital och gemensamma
kredit, som anstalter för sådant ändamål hufvudsakligen
måste grundas, om de skulle blifva tillfyllestgörande.
För egen del ville Kongl. Maj:t afvakta de
beslut, som i omförmälda hänseende kunde varda af Rikets

Förslag vid
1853—54
-rens riksdag.

190

HISTORISK ÖFVERSIGT.

Ständer vidtagna, innan Kongl. Maj:t till slutligt afgörande
företogo dessa på rikets penningställning i så hög
grad inverkande frågor.

Den Kongl. skrifvelsen jemte komiterades betänkande
öfverlemnades till bankoutskottet, till hvilket äfven hänvisades
åtskilliga inom Riksstånden i ämnet väckta motioner.
Bland dessa senare torde här böra antecknas: af
friherre C. A. Raab om filialbankssystemets förkastande
och privatbankssystemets fortfarande; af herr C. Hörnsten!,
som föreslog, att filialbankssystemet måtte ej allenast
vidhållas utan äfven vidare utvecklas; af herr A. O.
Wallenberg, som tillstyrkte att Rikets Ständer måtte antingen,
med frånträdande af 1848 års skrifvelse, anhålla
att Kongl. förordningen den 9 januari 1846 måtte såsom
allmän författning få lända till efterrättelse och att i följd
deraf enskilda banker måtte kunna få upprättas äfven på
de orter, der sådana nu icke funnes, eller ock i öfverensstämmelse
med Rikets Ständers förut uttalade åsigt om
privatbankernas förkastlighet anhålla, det hvarken nya
enskilda banker med egen sedelutgifningsrätt hädanefter
måtte oktrojeras eller de befintliga erhålla någon förlängning
af sina oktrojer, samt af åtskilliga representanter
inom Bondeståndet om privatbankernas upphörande och
ersättande antingen genom filialbanker eller genom afdelningskontor
af riksbanken.

Bankoutskottet delade i hufvudsak den af 1852 års
komité uttalade åsigt om olämpligheten af privatbankers
ersättande genom afdelningar af Rikets Ständers bank.
Hvad åter angick företrädet mellan enskilda sedelutgifvande
banker och filialbanker, ansåg utskottet deremot
det vara för tidigt att fälla något afgörande omdöme.
Utskottet ansåg sig derför, oberoende af huru detta omdöme
i en framtid kunde utfalla, böra taga under öfvervägande
det af åtskilliga motionärer framstälda yrkandet,

HISTORISK ÖFVERSIGT.

191

att nuvarande enskilda banker måtte vid oktrojtidernas
slut upphöra och ersättas genom bankinrättningar, som
antingen helt och hållet eller till större eller mindre del
förlädes af Rikets Ständers bank, och att dervid i främsta
rummet undersöka, huruvida Rikets Ständers bank kunde
åt sin sedelansvarighet gifva den för privatbankernas ersättande
nödiga utsträckning. Utöfver det genom bankoreglementet
bestämda maximum för den del af sedelstocken,
som saknade motsvarighet i metallisk valuta eller tjugu
millioner riksdaler banko, finge emellertid för ersättande
af upphörda privatbanker icke användas mera än 2,500,000
riksdaler banko, och denna summa vore för ändamålet otillräcklig,
och vidare utsträckning af riksbankens ansvarighet
syntes utskottet ganska betänklig. Den åsigt hade blifvit
yttrad, att banken kunde genom indragning af låne- och kreditiv
förlag eller bibehållande afvinstmedel ersätta den förminskning
af landets rörelsekapital, som blefve en följd
af privatbankernas upphörande. Hvad indragning af låneoch
kreditivförlagen angick, så medgaf utskottet, att med
den del af dessa förlag, hvilken icke varit upptagen och
sålunda, då den utgåfves, måste betraktas såsom tillökning
i rörelsekapitalet, privatbanker kunde ersättas, hvaremot
utskottet ansåg vinstmedlens användning för detta ändamål
leda till förminskning af nämnda rörelsekapital. Såvidt
utskottet kunde finna, funnes derför för anskaffande
af det belopp, som erfordrades för privatbankernas fullständiga
ersättande, ingen annan utväg än att upptaga
ett utländskt lån. Och då utskottet icke vågade förorda
en dylik åtgärd, så återstod för utskottet endast att afstyrka
bifall till förslagen att Rikets Ständer skulle anhålla,
att oktroj er för privatbanker icke vidare måtte af
Kongl. Maj:t meddelas.

Denna hemställan framkallade anmärkningar både
från privatbankssystemets anhängare och från dess veder -

192

HISTORISK ÖFVERSIGT.

sakare. Sålunda förklarades från den ena sidan, att utskottet,
om det icke velat vidhålla 1848 års skrifvelse,
eller främja uppkomsten af ytterligare filialbanker, bort
förklara bankrörelsen fri. Genom bifall till utskottets
hemställan vore icke afgjordt, huruvida banker med sedelutgifningsrätt
skulle bibehållas, men väl på indirekt sätt
förhindrad all uppkomst af nya enskilda banker i de
orter, hvilka, till stor olägenhet för industri och näringar,
ännu helt och hållet saknade sådana inrättningar.

Från motsatta sidan åter ansåg man, att bankoutskottet
gifvit de enskilda bankerna alldeles för mycket på hand,
likasom man äfven ifrågasatte utskottets behörighet att,
åtminstone utan sammanträde med annat utskott, upptaga
frågan. De skarpaste anmärkningarna fick dock
utskottet uppbära, derför att det, utan närmare utredning,
motiverat sin hemställan med »riksbankens förespeglade
oförmåga att ersätta privatbankerna». Denna betänklighet
ledde visserligen sitt upphof från en ganska aktningsvärd
omvårdnad om riksbankens metalliska kassa,, men den
stode icke rätt väl tillsammans med den obekymrade
tryggheten att låta det bero af enskilda bankbolag att i
allmänna rörelsen uttvinga millioner sedlar, som med afräkning
af dessa bankers inneliggande behållning i riksmynt,
på riksbankens metalliska kassa obestridligen utöfvade
en i det allra närmaste lika stark tryckning som
bankens egna sedlar. Vid 1844 års riksdag, då bankens
metalliska kassa uppgick till endast åtta millioner riksdaler
banko, hade Rikets Ständer ansett sig kunna till ersättande
af upphörda privatbanker utöfver sedelstockens maximum
medgifva en sedelutgifning af fem millioner riksdaler banko,
eller mera än privatbankernas utelöpande sedlar då utgjorde;
nu deremot, då den metalliska kassan utgjorde
nära tjugu millioner riksdaler, ansåg man sig för detta
ändamål ej kunna taga i anspråk mera än hälften af nyss -

HISTORISK ÖFVERSIGT.

193

nämnda belopp eller 2,500,000 riksdaler. Dertill komme att
riksbanken under de senare åren haft flere million or af sina
låne- och kreditivfonder obegagnade; endast genom att
till fullo anlita dessa kunde riksbanken i det allra närmaste
ersätta privatbankernas utelöpande sedlar. Privatbankerna
hade dessutom en alldeles gifven tendens att oupphörligen
öka sin sedelmassa. Från 1844, då den utgjorde fyra
millioner riksdaler hade den 1853 vuxit till 8,400,000
riksdaler; och de ökade den mest, när rörelsen deraf
vore minst i behof, d. v. s. när rörelsekapitalet till följd
af metalliska kassans tillväxt uppnått sitt maximum, men
minskade den när, till följd af ett motsatt förhållande,
rörelsen mest vore i behof af deras hjelp. Af ett sådant
system kunde näringarna och industrien i längden ej draga
någon synnerlig nytta.

Resultatet blef att utskottets hemställan bifölls af
Adeln och Borgareståndet, afslogs af Bondeståndet och
återremitterades af Presteståndet. Då två Stånd sålunda
bifallit utskottets afstyrkande hemställan förklarades frågan
om aflåtande af underdånig skrifvelse i angifna syftet
hafva förfallit.

Till denna utgång, likasom till andra beslut angående
banklagstiftningen, för livilka i det följande skall redogöras,
bidrog dock hvarken misströstan om riksbankens
förmåga att genom försträckningar till väl organiserade
filialbanker ersätta privatbankerna — tvärtom riksbankens
förmåga i den vägen erkändes från många håll — och icke
heller någon större förkärlek för privatbankerna i och för
sig, utan framför allt den äfven af personer, som tillförene
visat sig mindre gynsamt stämda mot privatbankerna,
uttalade farhåga att, efter dessa af riksbanken oberoende
bankers tillintetgörande, den absoluta magt, som sedan
skulle blifva rådande öfver hela vårt bankväsende, med
den organisation som magtinnehafvarne, Rikets Ständer

194

HISTORISK ÖFVERSIGT.

och deras delegationer egde, lätt skulle kunna missbrukas
derhän, att, under tillfälligt inträffande opinionskastningar,
all enskild bankrörelse i vårt land antingen helt och hållet
förqväfdes eller stelnade i samma hårda formalism, som
den hvarmed riksbanken sjelf vore behäftad. Och denna
fruktan, att privatbankerna skulle komma att ersättas, icke
af andra banker med fri och sjelfständig verksamhet,
utan af trångt begränsade och godtyckligt handterade
dylika inrättningar, fann man ock, åtminstone till någon
del, bekräftad genom bankoutskottets förslag i afseende
å organisationen af de för privatbankernas ersättande
afsedda filialbankerna.

Det var dock endast frågan om de enskilda bankernas,
så att säga, vara eller icke vara, som af bankoutskottet
ensamt handlades; förslagen angående ändringar i lagstiftningen
för dessa banker var, likasom alltid, föremål
för gemensam behandling af banko- och lagutskotten.

Sammansatta utskotten, som ansågo att hela lagstiftningen
angående enskilda banker borde tillhöra Konung
och Riksdag gemensamt, affattade 1 § i lagförslaget så,
att tillåtelse till bankrörelses bedrifvande skulle, utan
någon pröfningsrätt å Kongl. Maj:ts sida i fråga om bankinrättningens
gagnelighet för landet, meddelas, så snart
bolagets grundregler och utlåningsreglemente befunnes
öfverensstämma med lagen för de enskilda bankerna samt
lag och författningar i öfrigt. Denna § antogs dock
oförändrad endast af Borgare- och Bondestånden och vid
omröstning i förstärkt utskott segrade Ridderskapet och
Adelns mening, hvarigenom Konungens pröfningsrätt i dess
förra omfattning bibehölls.

I öfrigt förklarade sig utskotten hafva såsom allmän
grundsats iakttagit, att, å ena sidan, bereda allmänheten
säkerhet mot förluster på de enskilda bankernas, såsom
medelbara myntrepresentativ, cirkulerande kreditpapper,

HISTORISK ÖFVERSIGT.

195

men å den andra lemna bankerna all den frihet i deras
verksamhet, som med nämnda säkerhet kunda vara förenlig,
på det bankernas uppkomst måtte underlättas och
deras ändamål att förse landet med dess naturliga behof
af rörelsekapital, icke genom hinderliga lagbestämmelser
förfelas. En dylik hindrande bestämmelse funno utskotten
uti det af finanskomitén föreslagna maximibelopp af tio
millioner riksdaler banko, hvarutöfver de enskilda bankernas
sedelstock tillsvidare icke skulle få stiga, hvarför
de icke heller kunde tillstyrka eu sådan begränsning.
Det vore nemligen gifvet, att i fall ett dylikt maximibelopp
vore faststäldt, så skulle, sedan detsamma blifvit
fördeladt på de bolag, som först anmälde sig, några enskilda
banker med rätt till egen sedelutgifning icke kunna
uppstå, och stadgandet innefattade följaktligen en monopolisering,
hvaraf lätteligen kunde följa, att just de landsorter,
hvilka hade största behof af rörelsekapital, deraf
ginge i mistning, då enskilda banker icke der kunde
bildas. Utskotten kunde desto mindre gilla ett dylikt
monopol, som de hyste den öfvertygelse, att ju flera
enskilda banker som uppkomme, desto hastigare skulle
deras kreditsedlar cirkulera och med desto mindre sedelstock
kunde de bedrifva sin rörelse, helst kreditsedlarnes
verkan såsom rörelsemedel icke berodde endast af deras
numeriska storhet, utan äfven och lika mycket af deras
omlopp. Derför borde ock den naturliga begränsningen
af de enskilda bankernas totala sedelstock förefinnas i
beskaffenheten af bankernas rörelse och orternas naturliga
behof af rörelsemedel, men icke uti en viss på förhand
bestämd siffra. Man kunde dessutom omöjligen på förhand
bestämma, huru stort rörelsekapital en viss ort, till
följd af industriens utveckling, i en framtid kunde behöfva,
och om någon gång en större sedelstock skulle i
en viss ort komma i omlopp, än behofvet derstädes kräfde,

196

HISTORISK ÖFVERSIGT.

så skulle rörelsen snart afbörda sig detta öfverflöd och
detsamma återgå till den eller de banker, som utgifvit
sedlarne. Deremot ansågo utskotten det vara af högsta
vigt att i lagen stadga den begränsning för de enskilda
bankernas sedelutgifning, att densamma alltid måste vara
grundad på och aldrig kunde sträcka sig utöfver af bankerna
anskaffad fullgod säkerhet, hvarför utskotten föreslogo,
att enskild bank ej skulle ega utgifva kreditsedlar
till högre sammanlagdt belopp än som motsvarades af
bankens hela grundfond.

Några bestämmelser angående sättet för bedrifvande
af bankrörelsen, såsom ett par motionärer yrkat, ansågo
utskotten icke böra i lagen intagas, enär de enskilda
bankerna sjelfve bäst vore i tillfälle att bedöma hvad
slags rörelse, som för hvarje ort förnämligast vore behöflig.

Någon nedsättning af lägsta sedelvalören under förra
Riksdagars beslut af 6 riksdaler 32 sk. banko ansågo
utskotten ej böra ifrågakomma.

Lika med finanskomitén ansågo utskotten det böra
föreskrifvas, att de enskilda bankernas kreditsedlar skulle
till valörer, storlek och färg vara lika för alla bankerna,
men då dessa sjelfve vore underkastade den förlust, som
kunde uppkomma genom sedlarnes förfalskning, så borde,
på det att de, såvidt möjligt, måtte kunna deremot trygga
sig, det jemväl stå dem fritt att anskaffa sedelblanketterna.
Ett af en motionär väckt förslag, att sedelblanketterna
skulle i mån af behof stämplas och utlemnas af en dermed
betrodd under kronans uppsigt stående auktoritet,
ansågo sig utskotten icke heller kunna tillstyrka såsom
endast för bankerna medförande en kostnad utan motsvarande
gagn.

I fråga om den solidariska ansvarigheten yttrade
utskottet, att då denna borde vara lika för enskild banks
alla delegare och de af finanskomitén föreslagna stad -

HISTORISK ÖFYERSIGT.

197

gandena om qvarstad och utmätning å direktionsledamöternes
egendom endast skulle leda till olikhet i ansvarigheten
och svårighet att erhålla lämplige direktörer, men
icke till någon ökad säkerhet för allmänheten, så hade
utskotten i denna del afvikit från komiténs förslag; men
på det att ingen ovisshet om tillämpningen af denna ansvarighet
måtte ega rum, intogo utskotten i en särskild
§ bestämmelse i afseende på berörda tillämpning. Enligt
utskottets förslag skulle delegare i enskild bank, en för
alla och alla för en, svara för uppfyllandet af bankens
alla förbindelser på sätt och i den ordning, att för fordran
hos bankbolag skulle i första rummet bolaget sökas.
Der fordringen vore genom utslag faststäld, men borgenär
ej finge betalning af bolaget, då finge på grund af
samma utslag utmätning ske hos den af bolagsmännen,
borgenären helst ville.

Utskottens förslag undergick hos Stånden åtskilliga
förändringar.

Sålunda blef genom sammanstämmande beslut af tre
Stånd (Adeln, Preste- och Borgarestånden) den minsta
tillåtna sedelvalören nedsatt från 6 riksdaler 32 sk. till
3 riksdaler 16 sk. banko.

I fråga om blanketterna till kreditsedlarne, Indika
skulle af de enskilda bankerna anskaffas, bestämdes efter
omröstning i förstärkt utskott att föreskriften om lika
färg skulle utgå.

Sedelutgifningsrätten utsträcktes, likaledes efter omröstning
i förstärkt utskott, till hvad i Kongl. kungörelsen
den 9 januari 1846 fanns medgifvet.

Beskaffenheten af grundfondssäkerheterna blef dock
något närmare bestämd än förut, i det att föreskrift infördes
derom, att inteckning ej fick antagas till säkerhet
för högre belopp än den intecknade fastighetens taxeringsvärde
för det i bankens bolagsreglor bestämda år, ej hel -

198

HISTORISK ÖFVERSIGT.

K. kungörelsen
den 10 november
1855.

Förslag vid
1856—58
årens riksdag.

ler räntebärande obligation för högre belopp än det, hvartill
den, utan särskildt stäld borgen, enligt gällande bankoreglemente
belånades.

Kongl. Magt, som ansåg de erinringar, hvilka vid
granskning i Högsta domstolen framstäldes mot de delar
af förslaget, som egde gemenskap med civillag, vara af beskaffenhet
att hindra förslagets antagande i den ordning
Rikets Ständer anmält, vägrade sanktion.

Deremot tog Kongl. Magt förslaget i öfvervägande i
afseende på de delar deraf, hvilka innefattade stadganden
af ekonomisk och administrativ egenskap, och lät med
anledning deraf den 10 november 1855 utfärda kungörelse
om vissa ändringar och tillägg vid Kongl. kungörelsen
den 9 januari 1846. Genom 1855 års kungörelse
godkändes bestämmelsen derom, att för bankbolags stiftande
skulle erfordras minst trettio namngifne delegare,
hvarjemte lägsta tillåtna sedelvalören nedsattes till 5
riksdaler riksmynt. Vidare upptogos bland de föremål,
hvarmed enskild bank skulle få drifva handel, äfven inoch
utrikes vexlar samt allmänna räntebärande papper,
och slutligen föreskrefs, att det af Konungens befallningshafvande
skulle bero, huruvida han ville låta ett ombud
deltaga i den årliga revisionen.

Vid 1856—58 årens riksdag förekommo åter flere
förslag till ändringar i lagstiftningen för de enskilda bankerna.
Sålunda yrkades af grefve Frölich och herr G.
Lallerstedt, att bankrörelsen måtte förklaras fullkomligt fri.
Den förre ansåg icke ens Kongl. Maj:ts stadfästelse å
bolagsordningen behöflig, utan endast ett uppvisande
deraf hos rådstufvurätten. Likaså ville han, att beloppet
af utgifna kreditsedlar samt valören för sedelsorterna icke
skulle vara underkastad annan inskränkning eller föreskrift,
än att hvarje bank skulle vara skyldig att, vid förlust
af näringsrätten, till Konungens befallningshafvande

HISTORISK ÖFVERSIGT.

199

i länet inlemna uppgift derå, »för sista qvartalet inom
fjorton dagar efter detsammas datum».

Herr Lallerstedt åter yrkade, att solidarisk ansvarighet
icke skulle erfordras för enskilda banker, vare sig att
desse utgåfve egna tryckta eller graverade kreditsedlar
eller drefve sin rörelse med riksbankens sedlar.

I fråga om formen för framställningen till Kongl.
Maj:t af Rikets Ständers begäran om nådig fastställelse
å sitt beslut föreslogo banko- och lagutskotten, med anledning
af de sedan lång tid tillbaka härom rådande olika
åsigter inom representationen och regeringen samt då
utskotten ansågo uppenbart, att de hittills utkomna författningarna
i ämnet innefattade bestämmelser både af
civillags och ekonomisk natur, att ingressen måtte erhålla
den lydelse, att Rikets Ständer »dels för sin del besluta,
dels hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla»; hvilket
ock blef Rikets Ständers beslut.

I afseende å Kongl. Maj:ts pröfningsrätt af bankbolags
begäran om oktroj ansågo utskotten sig icke ega
anledning att frångå hvad föregående Riksdag i det hänseendet
beslutit, hvilket äfven af Riksstånden vidhölls.

Beträffande sedelutgifningsrätten borttogs rättigheten
att utgifva sedlar på inneliggande riksmyntskassa samt
på behållningen af medel insatta i Rikets Ständers bank,
men i stället utsträcktes sedelutgifningsrätten till grundfondens
hela belopp, hvarjemte rättigheten att utgifva
sedlar på innehafvande säkerhetshandlingar för kassakreditiv
intill femtio procent af grundfonden bibehölls.

I ändamål att bereda banksedlarne större trygghet
och cirkulationsförmåga, föreslogo utskotten att, äfven om
banken råkat i konkurstillstånd, invexlingen af banksedlarne
skulle fortgå jemväl under konkur stiden och innehafvaren
njuta ränta efter sex för hundra om året från
den dag offentlig stämning beslötes och till dess inlösen

200

HISTORISK ÖFVERSIGT.

vidtoge. Efter återremiss ändrade utskotten detta förslag
derhän, att innehafvare af banksedel skulle i bankbolagets
konkurs framför oprioriterade fordringsegare njuta förmånsrätt
till full betalning och ränta efter sex för hundra
om året. Då i denna del två Stånd stannade mot två,
förföll emellertid frågan härom.

Förslaget om den solidariska ansvarighetens upphörande
kunde utskotten icke biträda. Den garanti för
allmänhetens rätt och säkerhet, som den solidariska ansvarigheten
medförde, vore, enligt utskottens förmenande,
icke så mycket att söka uti den större massa materiel
förmögenhet, hvarmed ett solidariskt bankbolag ansvarade
för sina förbindelser, som fast hellre uti den redbarhet
vid rörelsens bedrifvande, som den framtvingade, derigenom
att män, som i en bankrörelse riskerade hela sin
förmögenhet, häraf manades att åt rörelsen egna all den
ständiga vaksamhet, uppmärksamhet och försigtighet, som
en dylik rörelse ovilkorligen kräfver. Det vore också
utan tvifvel den solidariska ansvarigheten, som grundlagt
det förtroende hos allmänheten, hvilken gjort de enskilda
bankernas rörelse möjlig till och med under en tid, då de
varit utsatta för en afvoghet och förföljelse, som numera
åtminstone i betydlig mån lyckligtvis försvunnit. Förtroendet
vore den lifgifvande anden i bankrörelsen, likasom
i all affärsverksamhet; och detta skulle utan tvifvel,
om ej alldeles upphöra, likväl betydligt lida på den solidariska
ansvarighetens upphäfvande. Utskotten, b vilkas
förslag omfattade såväl sedelutgifvande som icke sedelutgifvande
banker, ansågo derför den solidariska ansvarigheten,
lika mycket för bankernas egen som för allmänhetens
skull böra bibehållas och gälla både för sedelutgifvande
och för icke sedelutgifvande banker. Att, på
sätt grefve Frölich föreslagit, uti ifrågavarande speciallag
bestämma, huru solidarisk ansvarighet i lagskipningen

HISTORISK ÖFVERSIGT.

201

borde förstås och tillämpas, ansågo utskotten emellertid
icke erforderligt eller lämpligt, då i allmänna lagen borde
sökas de föreskrifter, som tjenade domaren till ledning i
alla de speciela fall, der tillämpning af ansvarigheten
komme i fråga, hvarför utskotten inskränkte sig till att
allenast intaga en föreskrift derom, att de solidariske bolagsmännen
skulle svara, en för alla och alla för en, för
uppfyllandet af alla bankbolagets förbindelser.

Som det emellertid kunde vara fördelaktigt, att delaktighet
i bankbolag med ansvarighet inskränkt till aktiens
bolopp vore medgifven, föreslogo utskotten återupptagande
af föreskriften om rättigheten att i bankbolag
inrymma lottegare med sådan inskränkt ansvarighet,
dock icke för mera än högst hälften af det belopp
de solidariske bolagsmännen i grundfonden insatt.

Vidare föreslogs, att maximibeloppet af bankbolags
af de solidariske bolagsmännen insatta grundfond måtte
bestämmas till fyra millioner riksdaler riksmynt; att de solidariske
bolagsmännen skulle vara svenske medborgare
och i bankbolag med sedelutgifningsrätt till antalet minst
trettio, i bankbolag utan sådan rätt minst tjugu; att af
sedelutgifvande bankbolags grundfond minst sextio och af
icke sedelutgifvande bankbolags grundfond minst trettio
procent skulle till grundfondshypotek förvandlas. Dessa
voro de enda fall, för hvilka olika bestämmelser meddelats
för de begge olika slagen af banker med undantag naturligen
för de stadganden, hvilka särskild!, afsågo sedelutgifningsrätten.
Den i näst föregående Riksdags förslag
införda närmare bestämmelse i afseende å grundfondshandlingarna
borttogs.

Allt hvad utskotten i dessa hänseenden föreslagit
blef ock af Rikets Ständer godkändt dels genom sammanstämmande
beslut af tre Stånd, dels efter votering i
förstärkt utskott. Presteståndet, som ansåg ny lag obe -

202

HISTORISK ÖFVERSIGT.

höflig, hade icke tagit vidare befattning med utskottens
förslag, utan lagt betänkandet i dess helhet till handlingarna.

Vid föredragning af det af Rikets Ständer antagna
förslaget förordnade Kongl. Maj:t, att detsamma skulle
öfverlemnas till den komité, som år 1858 blifvit tillsatt
med uppdrag bland annat att afgifva utlåtande angående
de förändringar, som kunde blifva behöfliga såväl i organisationen
och sammanhanget af de anstalter, hvilka hade
gemenskap med penning- och kreditväsendet, som i de
lagar, hvilka dermed stode i förbindelse.
i86o års Denna finanskomité förklarade, att Rikets Ständers

^försia^an- ifrågavarande förslag, enligt dess åsigt, innefattade ett
9åenrue Sansk-a stort framsteg i denna del af lagstiftningen, och
banhema. ansåg sig på grund häraf endast i få fall böra tillstyrka
afvikelse från det redan af Rikets Ständer för deras del
godkända förslaget. De vigtigaste af de utaf komitén
föreslagna förändringar voro:

borttagande af maximum för enskild banks grundfond;

uteslutandet af stadgandet om aktiers användbarhet
såsom grundfondshypotek, samt införande af föreskrift
att minst en tredjedel af grundfondshypoteken för sedelutgifvande
bankbolag skulle utgöras af räntebärande, lätt
säljbara obligationer;

sedelutgifningsrättens begränsning till grundfondens
hela belopp och derutöfver i mån af beviljade och lyftade
kassakreditiv till högst femtio procent af grundfonden, så
vidt kreditiven beviljats mot sådana säkerheter, hvilka
kunde såsom grundfondssäkerheter godkännas, hvaremot
bankernas riksmyntskassa icke vidare skulle få utgöra grund
för sedelutgifning;

införande af föreskrift om de vilkor, under hvilka
det skulle vara bankbolag tillåtet att realisera den del af
bolagets grundfond, som skulle utgöras af allmänna räntebärande
obligationer; i sammanhang hvarmed föreskrefs,

HISTORISK ÖFVERSIGT.

203

att, jemväl i det fall att hela den del af bankbolags grundfond,
som skulle utgöras af räntebärande obligationer,
blifvit för inlösen af utelöpande sedlar föryttrad, banken
skulle ställas under utredning och bolaget upplösas, samt

återupptagande af förslaget om förmånsrätt för fordran,
som grundas på enskild banks sedel, dock endast
till betalning ur grundfondssäkerheterna.

Detta finanskomiténs förslag, som icke föranledde Förslag vid
någon framställning från Kongl. Maj:t till Rikets Ständer, årens riksdag
blef genom motion af komiténs ordförande, friherre "ZlndatedeiTersmeden,
vid 1862—63 årens riksdag understäldt
Rikets Ständers pröfning, hvarjemte äfven af andre motionärer
förslag väcktes om förändringar i lagstiftningen
för enskilda banker.

Ett af dessa förslag, framstäldt i Borgareståndet af
herr A. W. Björck, innehöll bland annat, att, vid utgången
af de enskilda bankernas då löpande oktroj er, dessas
sedelutgifningsrätt borde upphöra och att, i stället derför,
alla dylika banker mot deponerande af obligationer hos
den föreslagna »Sveriges bank», hade att utan ränta eller
annan afgift, än den som särskildt stadgades för sedlarnes
förfärdigande och bokföringen, undfå denna banks sedlar
att i deras rörelse begagnas. Utgående derifrån, att beloppet
af landets rörelsemedel alltid borde stå i bestämdt
förhållande till handels- och affärsställningen i allmänhet,
åsyftade motionären med detta sitt förslag hufvudsakligen
att, när Sveriges bank, som komme att blifva den förnämste
medlaren i landets handelsberöring med andra
länder, till följd af affärsförhållandena och dessas inverkan
på den metalliska fonden, ökade eller minskade sin sedelutgifning,
sedelmassan i sin helhet skulle komma att i
samma mån ökas eller minskas.

Detta förslag mötte motstånd, först inom bankoutskottet,
der frågan förevar i sammanhang med förslagen

204

HISTORISK ÖFVERSIGT.

angående riksbankens förändrade organisation och sedan
i sammansatta banko- och lagutskottet vid behandling af
lagstiftningen för de enskilda bankerna. I ett land med
så olika naturförhållanden och näringsgrenar i dess särskilda
delar som Sverige, der affärsställningen samt behofvet
af rörelsemedel kunde vid samma tidpunkt vara
på skilda orter högst olika, och der slutligen de särskilda
orterna voro till ställning och rörelse föga beroende af
hvarandra samt än mindre af hufvudstaden, ansåg utskottet
det icke vara rätt att införa en sådan gemensamhet
uti nu ifrågavarande afseende. En dylik anordning
skulle ock, om icke alldeles tillintetgöra, likväl högeligen
inskränka mpjligheten för de enskilda bankerna att fortfara
med flere rörelsegrenar, som på de senare tiderna
blifvit af dem satta i verket och för den allmänna rörelsen
medförde den största nytta, hvartill jdterligare komme,
att ett dylikt förhållande mellan de enskilda bankerna
och centralbanken sannolikt skulle komma att medföra
flerahanda förvecklingar och olägenheter. Med frågan
om riksbankens omorganisering förföll ock denna del af
herr Björcks motion.

Lika med 1856—58 årens riksdag, hade finanskomitén
i eu lag sammanfört de bestämmelser, som skulle gälla såväl
för bankbolag med rätt att utgifva egna sedlar, som för bankbolag
utan sådan rätt. Utskottet ansåg deremot denna
rättighet vara af den hufvudsakliga beskaffenhet, att bestämmandet
af bankbolags skyldigheter i öfrigt väsentligen
berodde deraf, huruvida bolag ville komma i åtnjutande
af denna rättighet eller icke, hvarför ock särskilda
lagförslag för hvartdera slaget banker af utskottet
utarbetades.

De förändringar, som i förslaget till lag för enskilda
banker, med rätt att utgifva egna banksedlar, af utskottet
föreslogos, voro hufvudsakligen följande:

HISTORISK ÖFVERSIGT.

205

att grundfonden icke vidare skulle få inbetalas på
det förut medgifna sätt, att allenast en viss del deraf
kontant insattes och återstoden af delegarne aflemnades
omedelbart i säkerheter af föreskrifven beskaffenhet, utan
att i stället all inbetalning å bankbolags grundfond skulle
ske i kontanta penningar, hvarefter det skulle ankomma
på styrelsen att förvandla vederbörlig andel (minst sextio,
högst sjuttiofem procent) i föreskrifna säkerhetshandlingar;

att grundfondshypoteken, som skulle pröfvas af bolaget
jemte Konungens befallningshafvande eller hans
ombud, skulle bestå till minst en tredjedel af lätt säljbara,
räntebärande obligationer och till den öfriga delen
af skuldebref, intecknade i jordegendom å landet inom
hälften af senast faststälda taxeringsvärde, eller uti fastighet
i stad inom hälften antingen af brandförsäkringsvärdet
eller af sist faststälda taxeringsvärdet, samt att
byggnad i stad, för att inteckning deri skulle kunna såsom
grundfondssäkerhet antagas, skulle vara brandförsäkrad
uti någon med vederbörligen stadfästadt reglemente försedd
brandförsäkringsinrättning inom landet, samt

att sedelutgifningsrätten begränsades till beloppet af
de i allmänt förvar nedsatta grundfondshypotek samt hvad
som lyftats å kassakreditiv, som beviljats mot säherhetshandlingar
af den beskaffenhet, att de kunde såsom grundfondshandlingar
godkännas, intill högst hälften af grundfondens
belopp.

Utskottets beslut att icke, i enlighet med 1846 års
kungörelse, medgifva de enskilda bankerna rättighet att
utgifva sedlar på inneliggande kassa väckte starkt motstånd.
I allmänhet rådde vid denna riksdag mot de enskilda
bankerna en gynsammare stämning än vid någon
föregående riksdag. Icke nog med att inga af de eljest
nästan hvarje riksdag, i synnerhet inom Bondeståndet,
återkommande motionerna om de enskilda bankernas upp -

206

HISTORISK ÖFVERSIGT.

Förslag vid
1862—63
årens riksdag
till lag an -

hörande afhördes; yrkandena om medgifvande åt dessa
banker af en vidsträcktare sedelutgifningsrätt, än den utskottet
föreslagit, vunno denna gång understöd till och
med inom nämnda Stånd, som i sådant syfte beslöt en
återremiss till utskottet. Endast Borgareståndet godkände
utskottets förslag. Ridderskapet och Adeln samt Presteståndet
antogo deremot, det sistnämnda med en mindre
förändring, ett af herr Wallenberg uti en reservation
mot utskottets betänkande framstäldt förslag. Enligt
detta, hvilket med den af Presteståndet antagna ändring
blef Rikets Ständers beslut, skulle enskild bank icke ega
att utgifva eller i allmänna rörelsen på en gång hålla
utelöpande större belopp af sedlar, än som sammanlagdt
i värde motsvarades af:

a) det i allmänt förvar nedsatta grundfondshypotek,
enligt enskilda bankens räkenskaper;

b) behållningen i enskilda bankens egna kassor af
rikets mynt och Rikets Ständers banks sedlar;

c) guld och silfver efter samma beräkningsgrund i
afseende på värdet, som för Rikets Ständers bank då vore
eller framdeles kunde blifva bestämd;

d) behållningen af i Rikets Ständers bank insatta
medel, och

e) de för kassakreditiv lemnade säkerhetshandlingar,
hvilka enskilda banken innehade och som vore till beskaffenheten
med grundfondshypotek jemförliga i den mån
kreditiven vore anlitade, dock aldrig till större belopp
än som motsvarade femtio procent af bankens hela grundfond.

De af utskottet i öfrigt föreslagna ändringar i finanskomiténs
förslag vunno Rikets Ständers bifall.

På sätt i det föregående omtalats, hade sammansatta
banko- och lagutskottet vid 1862—63 årens riksdag vid
behandling af de då väckta förslagen angående förändrad

HISTORISK ÖFVERSIGT.

207

lagstiftning för enskilda banker ansett sig böra utarbeta
förslag till en särskild lag för enskilda banker utan rätt
att utgifva egna banksedlar.

Den för de enskilda sedelutgifvande bankerna föreskrifna
solidariska ansvarighet medförde, enligt sammansatta
utskottets uppfattning, både att ett stort antal kapitalegare
afhöllo sig från deltagande i dessa banker, och att
de, som inginge dylika bolag, blefve benägne på samma
gång att utestänga dem, hvilka icke vore i ungefär samma
förmögenhetsvilkor, och att, till ersättning för den stora
ansvarigheten, i främsta rummet lägga an på en stor
vinst. Till allmänhetens betryggande mot förluster ansåg
utskottet åtskilliga garantier erforderliga, hvilka kunde
ersätta den solidariska ansvarigheten. En sådan garanti
innebure den af utskottet föreslagna bestämmelse, att
dylik banks grundfond skulle utgöra minst två millioner
riksdaler, en annan åter läge uti den kontroll, som skulle
af offentlig myndighet utöfvas, i hvilket afseende utskottet
föreslog bestämmelser, likartade med dem, hvilka skulle
gälla för de sedelutgifvande bankerna. Äfven de icke sedelutgifvande
bankerna borde nedlägga en del af sin grundfond
i grundfondshypotek. Då emellertid dessa banker
skulle blifva alltför inskränkta i sin rörelse, om de icke
finge deri använda största delen af det sammanskjuta
aktiekapitalet, ansåg utskottet tillräckligt om allenast tio
procent af grundfonden undantoges från affärsverksamheten
och i förvar nedsattes.

För öfrigt föreslog utskottet, å ena sidan, hufvudsakligen
enahanda reglementariska och kontrollstadganden,
som för banker med sedelutgifningsrätt, och å den
andra upptagandet af sådana bestämmelser från aktiebolagslagen,
som sammanhängde med den begränsade ansvarigheten.
Någon pröfningsrätt för Kongl. Maj:t, huruvida
dylik bankinrättning kunde vara för landet nyttig eller

gående enskilda
banker
utan rätt att
utgifva egna
sedlar.

208

HISTORISK ÖFVERSIGT.

icke, såsom vid de sedelutgifvande bankerna, ansåg utskottet
icke behöflig, enär de icke sedelutgifvande bankerna
närmast vore att hänföra till aktiebolag. Till förebyggande
af möjligheten att i form af depositionsbevis
åstadkomma kreditpapper af samma beskaffenhet som
banksedlar, föreslog utskottet, att löpande förbindelser
icke finge af ifrågavarande banker utfärdas, stälda att
betalas vid anfordran eller å lägre belopp än 500 riksdaler.

Förslaget blef af Rikets Ständer antaget, ehuru med
några förändringar, af hvilka den vigtigaste var, att
minimibeloppet för sådan banks grundfond nedsattes till
en million riksdaler riksmynt.

k. kungörelsen Kongl. Maj :t faun emellertid förslaget till lag om

ml angående enskilda banker med rätt att utgifva egna banksedlar
enskilda icpe punna godkännas; såsom skäl derför anfördes:

banker. °

att af de uti ifrågavarande förslag antagna stadganden
en del ostridigt vore af civillags natur, hvaremot de
öfriga dittills ansetts falla inom den ekonomiska lagstiftningens
område, utan att Rikets Ständer, såvidt deras framställning
föranledde, syntes hafva haft för afsigt att häri
påkalla någon ändring;

att ett sådant sammanförande i en lag af särskilda
till olika grenar af lagstiftningen hörande ämnen väl
någon gång egt rum, men syntes, såsom lätt framkallande
tvekan om och i hvad mån de särskilda bestämmelserna
sedermera kunde af Konungen ensam, utan Rikets Ständers
medverkan, upphäfvas eller ändras, ej böra vidtagas
i andra än sådana undantagsfall, då några särskilda fördelar
derigenom kunde vinnas;

att Rikets Ständers vid 1845 års riksdag framstälda
förslag till lag för enskilda banker af lika vidsträckt omfattning
som ifrågavarande ej blifvit i sin helhet bifallet,
utan deladt i två särskilda författningar, af hvilka den
ena upptog de stadganden, som ansågos tillhöra den

HISTORISK ÖFVERSIGT.

209

ekonomiska lagstiftningen och på grund af 89 § regeringsformen
af Kongl. Maj:t den 9 januari 1846 utfärdades,
under det den andra såsom innehållande de till allmän
civillag hänförliga bestämmelserna, i den för sådan lags
stiftande föreskrifna ordning, antogs den 6 oktober 1848;

att för den föreslagna återföreningen af dessa sålunda
dittills i olika ordning behandlade ämnen några
giltiga skäl ej syntes hafva blifvit anförda, samt

att på grund häraf och med afseende jemväl å de
anmärkningar, som blifvit framstälda mot de delar af
förslaget, hvilka vore af civillags natur, Kongl. Maj:t
funnit förslaget, i det skick det af Riksdagen för dess del
blifvit antaget, icke kunna godkännas.

Deremot beslöt Kongl. Maj:t att anbefalla chefen för
finansdepartementet att i anledning af Riksdagens förslaganmäla
frågan om förändrad lagstiftning för enskilda
sedelutgifvande banker med inskränkning till sådana föreskrifter,
som kunde i administrativ väg meddelas.

Efter föredragning af chefen för nämnda departement
utfärdades Kongl. kungörelsen angående enskilda banker
med rätt att utgifva egna kreditsedlar den 20 maj 1864,
ur hvilken uteslutits de §§, som voro af civillags natur,
men hvilken i öfriga delar med några mindre betydande
ändringar och uteslutningar öfverensstämmer med det af
Rikets Ständer antagna förslaget. Uti ingressen till
nämnda kungörelse upphäfdes jemväl Kongl. kungörelsen
den 14 januari 1824.

Icke heller det af Rikets Ständer antagna förslag till
lag om enskilda banker utan rätt att utgifva egna banksedlar
vann Konungens stadfästelse. Vid förslagets granskning
i Högsta domstolen erinrades, hurusom Rikets Ständer
syntes hafva antagit, att bildande af bankbolag med
begränsad ansvarighet för delegarne vore förbjudet,
äfven i det fall att bankrörelsen skulle bedrifvas utan

210

HISTORISK ÖFVERSIGT.

Förslag vid
1867 års
riksdag.

egna tryckta eller graverade förbindelsers utgifvande, en
uppfattning, som likväl icke vore med gällande lag öfverensstämmande.
Men äfven om tvifvel angående gällande
lags tillämplighet å sådana bolag, hvarom förslaget handlade,
skulle förefinnas eller beträffande dessa ytterligare
föreskrifter kunna för allmänhetens betryggande vara erforderliga,
torde det i allt fall, enär, såsom Rikets Ständer
äfven yttrat, lagstiftningen för bankinrättningar och
andra industriföretag borde hvila på enahanda grunder,
vara vida naturligare och lämpligare, att genom ändring
i eller tillägg till den nuvarande lagen gifva åt densamma
sådan utsträckning, att den äfven för bankbolag blefve
tillfyllestgörande, än att antaga en särskild derifrån afvikande
ny lag för de icke sedelutgifvande bankbolagen,
helst, vid betraktande deraf att de flesta för större industriföretag
bildade bolag ofta, för att kunna ändamålsenligt
bedrifva sin liufvudsakliga verksamhet, måste vara
nödsakade att, i större eller mindre mån, sysselsätta sig
äfven med sådana affärer, som kunde hänföras till bankrörelse,
tvekan kunde uppstå om och i hvad mån den
ena eller andra lagen, eller kanske båda, borde i afseende
å dessa bolag tillämpas.

På grund af dessa anmärkningar och då hvarje bankbolag,
som. ville undgå solidarisk ansvarighet, måste
söka Kongl. Maj:ts godkännande såsom aktiebolag, dervid
det ankom på Kongl. Maj:t att pröfva, huruvida utöfver
de allmänna föreskrifterna i aktielagen erfordrades
några särskilda bestämmelser, fann Kongl. Maj:t sig ej
kunna godkänna det ifrågavarande förslaget.

Förslag till ändringar i lagstiftningen för de enskilda
sedelutgifvande bankerna förekom derefter vid
1867 års riksdag, då det särskilda utskott, som tillsattes
med anledning af herr B. W. Hessles motion om åtgärders
vidtagande för afhjelpande af jordbrukares då -

HISTORISK ÖFVERSIGT.

211

varande financiela betryck, i 9:de punkten af sitt utlåtande
framstälde följande förslag, nemligen: dels att
en förändrad lagstiftning med afseende på de enskilda
bankerna måtte vidtagas, ^vilande hufvudsakligen på
grunderna af en större frihet, så att rättigheten för enskild
banks öppnande icke skulle vara underkastad
annat vilkor, än att dess reglemente vore öfverensstämmande
med den för dylika banker gällande lag, samt
att, derest denna lagstiftning borde gälla alla banker,
som hädanefter oktroj erades, den önskade förändringen
i berörda lagstiftning måtte verkställas så skyndsamt som
möjligt, dels ock att samma skyldighet, som riksbanken
hade att inlösa sina sedlar med klingande mynt måtte,
så framt den ej kunde åläggas redan oktrojerade banker,
åtminstone lagligen påbjudas för de banker, som framdeles
möjligen komme att bildas.

Särskilda utskottet hade sjelft dragit i tvifvelsmål,
huruvida de enskilda bankernas rätt att inlösa sina sedlar
med riksbankens sedlar kunde dem betagas, så länge
dessa sistnämnda utgjorde lagligt betalningsmedel; och
utskottets förslag föranledde icke till någon åtgärd.

Vid 186-8 års riksdag förekommo ånyo åtskilliga Förslag vid
motioner angående lagstiftningen för de enskilda bankerna,
denna gång i syfte att inskränka dessas verksamhet.
Afstyrkta af vederbörande utskott, föranledde de icke någon
åtgärd från Riksdagens sida. Af Andra Kammaren
hade emellertid återförvisats utskottets betänkande afstyrkande
bifall till ett förslag, att ingen ny bank med
sedelutgifningsrätt skulle oktrojeras och att, när oktrojerna
för de dåvarande enskilda bankerna ginge till ända,
sedelutgifningsrätt äfven för dem måtte upphöra; dock
kunde, då Första Kammaren redan bifallit utskottets
hemställan, denna återförvisning icke till någon åtgärd
föranleda.

212

HISTORISK ÖFVERSIGT.

Förslag vid
1869 års
riksdag.

Vid 1869 års riksdag väcktes åter åtskilliga förslag
dels om upphörande af enskilda banker med sedelutgifningsrätt
och dels om ändringar i lagstiftningen
för dessa banker. De förra afstyrktes af sammansatta
banko- och lagutskottet, hvars hemställan bifölls af Första
Kammaren, hvaremot den Andra beslöt, att Riksdagen
skulle hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla, att enskilda
banker med rätt att utgifva egna banksedlar tillsvidare
icke måtte oktrojeras. De senare förslagen rörde
vilkoren för sedelutgifningsrätten och voro afgifna af herr
T. Wijkander och af herr Wallenberg.

Herr Wijkanders förslag, som gick derpå ut, att förhållandet
mellan en enskild banks utelöpande sedlar
och dess kassatillgångar aldrig skulle få vara större än
tre till ett, äfven om banken på grund af innehafvande
tillgångar, hvarå sedelutgifning finge grundas, kunde vara
berättigad att utgifva sedlar till högre belopp, afstyrktes
af utskottet och föranledde icke heller till någon åtgärd.

Herr Wallenberg åter, som utgick från den åsigten,
att hvarje bank borde med klingande mynt infria sina
sedlar, föreslog — jemte några bestämmelser, som sammanhängde
med den då å bane varande frågan om införande
af ett myntsystem grundadt på guld — borttagande
af den i 1864 års kungörelse enskild bank
medgifna rättighet att utgifva sedlar på behållning i riksbankens
sedlar samt på depositioner i riksbanken, en
förändring, hvilken motionären ansåg skola komma att
leda dertill, att samtliga enskilda banker finge med riksbanken
dela omsorgen för anskaffande af den qvantitet
ädla metaller, som för landets rörelse vore af nöden, och
att tillgången på dessa erhölle någon spridning till olika
delar af landet.

Det sammansatta utskottet begagnade tillfället att
upptaga frågan, huruvida banksedlar å smärre valörer

HISTORISK ÖFVERSIGT.

213

borde få begagnas. Att få klingande mynt i omlopp i
allmänna rörelsen skulle säkerligen icke lyckas, förr än
de smärre sedelvalörerna indroges, och äfven med afseende
på underlättandet för de enskilda bankerna af möjligheten
att verkställa inlösen af sina sedlar med klingande mynt,
kunde en indragning af de smärre sedelvalörerna anses
önskvärd, hvarför utskottet såsom ett första steg i den
rigtningen, jemte förordande af ofvanberörda utaf motionären
föreslagna ändring, uteslöt valören å 5 riksdaler
ur bestämmelserna angående de enskilda bankernas sedelutgifningsrätt.

Utskottets tillstyrkande, särdeles i hvad det afsåg 5-riksdalers-sedlarnes indragning, blef i Kamrarne föremål för
mycken gensägelse. Ett sådant förbud ansågs beröfva
många af de mindre bankerna möjligheten att fortfarande
ega bestånd eller åtminstone göra det för dem svårare
att betjena allmänheten med lån och förlag, hvarigenom
hela landets rörelse ofelbart skulle lida. Åtgärden vore
principlös och äfven orättvis, så länge riksbanken tilläts
att utgifva sedlar å 1 krona. Men äfven i öfrigt mötte
förslaget motstånd. Så länge den metalliska kassan varit
i riksbankens hvalf samlad på ett enda ställe, hade ett
relativt mindre belopp kunnat motsvara behofvet. Men
om de tjugufem enskilda banker, som då funnos, skulle hafva
hvar sin metalliska kassa och riksbanken derjemte hålla
sitt minimum, så torde, i stället för tio millioner, tjugufem
millioner blifva det minsta belopp, som komme att erfordras.
Men om detta belopp icke funnes inom landet,
utan skulle lånas utifrån, och räntan derför gå ur landet,
så kunde det sättas i fråga, om en dylik förändring borde
vidtagas, helst under då rådande ogynsamma konjunkturer.
Ville man komma derhän, att de enskilda bankerna
skulle bidraga till anskaffande af landets metalliska
kassa, så borde man ock laga så, att kostnaden för denna

214

HISTORISK ÖFVERSIGT.

Förslag vid
1870 års
riksdag.

Förslag vid
1871 års
riksdag.

metalliska kassas anskaffande drabbade dem sjelfve och icke
riksbanken. Den praktiska följden af ett sådant system som
det af utskottet föreslagna skulle sannolikt blifva, att de
enskilda bankerna bemtade sin metalliska valuta från riksbanken,
som således ensam finge bekosta hela förändringen.

En mindre del af de föreslagna förändringarna bifölls
af Första Kammaren, men Andra Kammaren afslog
dem alla, hvadan frågan förföll.

Vid 1870 års riksdag väcktes ånyo motioner, en i
Första och fyra i Andra Kammaren, om upphörande af
enskilda sedelutgifvande banker. Sammansatta utskottets
afstyrkande hemställan bifölls denna gång af begge Kamrarne,
af den Andra utan öfverläggning. Motioner om bestämmande
af lägsta sedelvalören för de enskilda bankernas
sedlar, enligt en motionärs förslag till 20 och enligt
en annans till 100 kronor, samt om skyldighet för de
enskilda bankerna att inlösa sina sedlar med klingande
mynt, blefvo likaledes af sammansatta utskottet afstyrkta
och af begge Kamrarne afslagna.

Äfven vid 1871 års riksdag voro frågor rörande lagstiftningen
för de enskilda bankerna föremål för Riksdagens
pröfning. Inom Andra Kammaren föreslog herr
S. Andreasson, utom ett tillägg till bestämmelserna angående
bankdelegarnes solidariska ansvarighet:

att enskild bank icke skulle få utgifva sedlar på grund
af vare sig i egna kassor inneliggande rikets mynt och
riksbankens sedlar eller i riksbanken insatta medel eller
för kassakreditiv lemnade, med grundfondshypotek till
beskaffenheten jemförliga säkerhetshandlingar;

att utgifning af sedlar å 5 och 10 riksdaler icke vidare
skulle få ega rum, samt

att, så snart reservfonden jemte en tiondedel af grundfonden
gått förlorade, banken skulle ställas under utredning
och bolaget derefter upplösas.

HISTORISK ÖFVERSIGT.

215

Intetdera af dessa förslag, lika litet som det af trenne
motionärer från Andra Kammaren framstälda, att de enskilda
bankerna skulle åläggas att jemväl vid afdelningskontoren
inlösa sina sedlar, vann Riksdagens bifall.

Under anförande, hurusom det understundom inträffat, Förslag vid
att enskild sedelutgifvande bank läte genom dertill spe- Riksdag!
cielt antagna vexlingsombud sprida sina sedlar på orter,
mer eller mindre aflägsna från den enskilda bankens vare
sig hufvud- eller afdelningskontor, utan att de sålunda
från banken utlemnade sedlar inräknades i dess utelöpande
sedelstock till större belopp, än som af ombudet uppgifvits
vara utgifna; men vid den af kronans ombud företagna
kontroll, som, enligt då gällande föreskrifter, endast vid
hvarje qvartals utgång anstäldes, de hos sedelbankens
vexlingsombud sålunda, enligt uppgift, inneliggande sedelbelopp,
icke komme under fullständig och noggrann inventering
och uppräkning samt, i följd deraf, de enskilda
sedelutgifvande bankernas utelöpande sedelstock icke med
visshet kunde, hvarken i dess helhet eller, i hvad dess
förhållande till utgifningsrätten anginge, kontrolleras och
beräknas, föreslog vid 1873 års riksdag en motionär i
Första Kammaren, herr J. J. Nordström, att uti nu gällande
lag om enskilda sedelutgifvande banker måtte införas
en föreskrift af innehåll: att såsom enskild banks
utelöpande sedelstock skulle anses och beräknas icke
allenast alla de sedlar, som af sedelbankens hufvud- eller
afdelningskontor blifvit omedelbart försatta i cirkulation,
utan ock de belopp, som till bankens specielt antagna
vexlingsombud blifvit öfverlemnade, äfven om de ännu
ej hunnit af dessa ombud försättas i cirkulation.

Sammansatta banko- och lagutskottet medgaf, att
skärpta kontroller i det angifna hänseendet vore erforderliga,
men ansåg att den föreslagna ändringen i lagstiftningen
icke för sådant ändamål erfordrades, hvarför ut -

216

HISTORISK ÖFVERSIGT.

skottet hemstälde, att motionen icke måtte till någon åtgärd
föranleda. Utskottets hemställan blef af begge Kamrarne
bifallen.

Enahanda utgång erhöll ett af samme motionär väckt
förslag om införande i nyssberörda förordning af en föreskrift
rörande skyldighet för de enskilda bankerna att
i hufvudstaden hålla gemensamt kontor för invexling af
sina sedlar.

Med tillkännagifvande, att då för flertalet af de enFörsiag
vid skilda sedelutgifvande bankerna oktroj erna snart ginge
rOadZ! till ända, Kongl. Maj:t funnit sig böra taga i öfvervägande,
huruvida några förändringar vore af behofvet påkallade
i Kongl. kungörelsen den 20 maj 1864, men att Kongl.
Maj:t i ett så vigtigt ämne ansett sig icke böra utan
Riksdagens medverkan lagstifta, framlades af Kongl. Maj:t
för 1874 års Riksdag förslag till förändrad författning angående
enskilda sedelutgifvande banker.

De föreslagna förändringarna voro hufvudsakligen
följande:

oktroj skulle meddelas utan någon begränsning till
tiden, men med Kongl. Maj:t förbehållen rätt att hvart
tionde år anställa förnyad granskning af bolagsreglerna
för de sedelutgifvande bankbolagen och deri vidtaga de
ändringar, som beträffande grundfondens belopp eller i
öfrigt kunde finnas vara af förändrad lagstiftning eller
andra omständigheter påkallade;

förbudet att genom utdelning minska insatt grundfond,
så länge bankrörelsen fortfore eller vid dennas upphörande,
i vidsträcktare mån, än att återstoden fullt motsvarade
beloppet af bolagets utelöpande och gällande
förbindelser af alla slag, skulle utsträckas äfven till sådan
reservfond, som på grund af föreskrift i bolagsreglerna
blifvit bildad;

HISTORISK ÖFVERSIGT.

217

Kongl. Maj:t skulle ega att meddela föreskrift angående
de räntebärande obligationer, Indika skulle få
såsom grundfondshypotek antagas;

styrelsen skulle, till kontroll öfver behörigt iakttagande
af förhållandet mellan kassa och utelöpande
sedlar, vid hufvudkontoret och de afdelningskontor, der
allmänna ombud funnes anstälda, hålla särskilda böcker,
enligt formulär från finansdepartementet, öfver beloppet
dels af utelöpande banksedlar och dels af inneliggande
sådana valutor, hvilka finge till kassa hänföras, och
skulle vid afsilande af hvarje dags rörelse i dessa böcker
införas noggranna anteckningar, utvisande det förhållande
som då egde rum;

gränserna för bankbolags sedelutgifningsrätt borde
på det sätt bestämmas, att bankbolag ej finge utlemna
eller på en gång hålla i allmänna rörelsen utelöpande
större belopp af sedlar, än som motsvarades af:

a) värdet af bankens grundfondshypotek och andra
dermed jemförliga, af banken i allmänt förvar nedsatta
säkerhetshandlingar, dock ej till högre belopp än bankens
grundfond och reservfond, samt under vilkor att de till
minst halfva beloppet utgjordes af sådana räntebärande
obligationer, som enligt Kongl. Maj:ts föreskrift finge såsom
grundfondshypotek antagas;

b) bankens vid hufvudkontoret och de afdelningskontor,
der allmänna ombud funnes anstälda, befintliga
tillgångar af i riket lagligen gällande mynt och riksbankens
sedlar äfvensom bankens behållning af i riksbanken
på löpande räkning insatta medel, dock med den
inskränkning, dels att å riksbankssedlar och behållning af
nyssnämnda slag sedelutgifning finge grundas endast så
länge berörda sedlar i riket utgjorde lagligt betalningsmedel
och af riksbanken vid anfordran enligt deras lydelse
inlöstes, dels ock att samtliga de i denna punkt

218

HISTORISK ÖFVERSIGrT.

omförmälda tillgångar, med undantag af guldmynt, icke
finge såsom grund för sedelutgifning användas till större
belopp än som, sammanlagdt med värdet af grund- och
reservfondshypoteken, motsvarades af grundfonden en och
en half gång samt reservfonden, och

c) bankens vid hufvudkontoret och dess nyssberörda
afdelningskontor befintliga tillgångar, af myntadt och
omyntadt guld, beräknadt, så vidt det ej utgjordes af i
riket lagligen gällande mynt, efter det i riksbankens
räkenskaper för guld af samma slag upptagna värde;

vid beräknande äf det belopp egna banksedlar, som
bankbolag finge utlemna eller i rörelsen hålla utelöpande,
skulle derjemte iakttagas, att detta belopp icke finge
utgöra mera än tre gånger beloppet af den kassa, som
banken samtidigt innehade; och finge i sådant afseende
till kassa hänföras endast vid hufvudkontoret och de afdelningskontor,
der allmänna ombud funnes anstälda, befintliga
tillgångar af lagligen i riket gällande mynt samt
riksbankssedlar äfvensom bankens behållning af medel,
insatta på löpande räkning i riksbanken; de båda sistnämnda
slagen af tillgångar dock endast så länge riksbankssedlarne
utgjorde lagligt betalningsmedel och af
riksbanken vid anfordran enligt deras lydelse inlöstes;

funnes sedelutgifningsrätten vara öfverskriden, skulle
banken för hvarje dag sådant förhållande egde rum till
statsverket erlägga ett belopp af ett tusen kronor; rättades
icke detta inom tio dagar eller inträffade det oftare,
skulle det ankomma på Konungen att återkalla det banken
lemnade tillstånd att utgifva egna banksedlar;

banksedlar å 5 kronor skulle få utgifvas endast intilldess
Konungen annorlunda förordnade;

banksedel skulle inlösas med lagligen i riket gällande
mynt, dock att till inlösen jemväl finge användas riksbankens
sedlar, så länge de i riket utgjorde lagligt be -

HISTORISK ÖFVERSIGT.

219

talningsmedel och af riksbanken vid anfordran enligt
deras lydelse invexlades;

de allmänna ombuden skulle förordnas af chefen för
finansdepartementet, som jemväl egde att bestämma, vid
hvilka kontor, utom hufvudkontoren, dylika ombud skulle
finnas anstälda och att för dem utfärda instruktion; deras
aflöning skulle fastställas af Kongl. Maj:t och utgå af
statsmedel.

Innan denna Kongl. proposition aflemnades, hade uti
en inom Första Kammaren af herr Wallenberg väckt
motion föreslagits åtskilliga förändringar i ofvanberörda
Kongl. kungörelse den 20 maj 1864. Af dessa voro följande
de vigtigaste:

att grundfondshypoteken skulle till minst två tredjedelar
bestå af lätt säljbara, räntebärande obligationer;

att bankbolag ej skulle ega att utlemna eller i allmänna
rörelsen på en gång hålla utelöpande större belopp
af egna banksedlar, än som sammanlagdt i värde
motsvarades af:

a) det i allmänt förvar nedsatta grundfondshypotek,
enligt enskilda bankens räkenskaper;

b) i enskilda bankens hufvudkontor befintligt svenskt
guldmynt, så ock det främmande guldmynt, som enligt
gällande konventioner blefve med svenskt guldmynt lika
berättigadt;

c) enskilda bankens reservfond, för så vidt den utgjordes
af så beskaffade säkerheter, som vore med grundfondshypotek
jemförliga och blifvit i allmänt förvar nedsatta,
dock att dit ej finge hänföras hvarken sådan fond som
stode till bolagets förfogande eller outdelade vinster, och

d) ett belopp motsvarande högst femtio procent af
enskilda bankens hela fond, såvida detta blifvit uti säkerhetshandlingar,
jemförliga med grundfondshypotek, i allmänt
förvar nedsatt; samt

220

HISTORISK ÖFVERSIGT.

att banksedel, då den i bankens hufvudkontor till
invexling företeddes, ovilkorligen skulle med rikets mynt
inlösas, och enskild bank icke ega att mot banksedelinnehafvarens
bestridande verkställa denna invexling med
riksbankens sedlar.

k. kungörelsen Kongl. Maj :ts förslag blef icke oförändradt antaget af

18U angående Riksdagen, som i fråga om sedelutgifningsrätten i hufvudenskiida
gak föllade herr Wallenbera-s förslag. Med godkännande

hanker. ö ö . .

af de hos Riksdagen beslutade ändringarna i det Kongl.
förslaget, utfärdade Kongl. Maj:t den 12 juni 1874 förnyad
kungörelse angående enskilda banker med rätt att
utgifva egna banksedlar, hvilken förordning, som bekant,
ännu är gällande och för hvars innehåll komitén ansett
sig icke behöfva här redogöra.

Någon fråga, som angick lagstiftningen för de enskildä
bankerna, förekom sedermera icke förr än vid 1879
års riksdag.

Förslag vid Med tillkännagifvande af sin afsigt att — med stöd
Riksdag* stadgandet i Kongl. kungörelsen den 12 juni 1874, det
de enskilda bankerna egde utgifva sedlar lydande å
50, 100, 500 och 1,000 kronor samt, intilldess Kongl.
Maj:t annorlunda förordnade, jemväl å 10 och 5 kronor
— under vissa förutsättningar förordna, det de enskilda
bankernas rätt att utgifva sedlar å 5 kronor
skulle upphöra med utgången af 1879 samt att, såvida
inom utgången af år 1882 sådana åtgärder för riksbankens
förstärkande vidtoges, som Kongl. Maj:t funne
betryggande, förordna, att nämnde bankers rätt att utgifva
sedlar å 10 kronor skulle upphöra senast inom 1882
års utgång, begärde Kongl. Maj:t, till möjliggörande och
främjande af dessa åtgärder, uti en till 1879 års Riksdag
aflåten proposition, bland annat:

dels att i reglementet för riksbanken måtte införas
ett stadgande, hvarigenom de enskilda bankerna sattes i

HISTORISK ÖFVERSIGT.

221

tillfälle att af riksbanken undfå lämpligt vexlingsförskott,
att, mot den säkerhet som af fnllmägtige godkändes,
utgå i den af riksbankens sedelvalörer, som motsvarade
den, hvars indragning beslutats;

dels att Riksdagen för sin del måtte medgifva, att
de i 13 § af nyssberörda Kongl. kungörelse stadgade
grundfondshypotek måtte få minskas med det belopp
säkerheter, som kunde behöfvas för erhållande i riksbanken
af ifrågavarande vexlingsförskott, och att dessa
säkerheter genom Konungens befallningshafvandes försorg
måtte få till riksbanken öfverlemnas.

Riksdagen ansåg de åtgärder, hvilka i fråga om riksbanken
borde ifrågakomma såsom en följd af indragningen
utaf de enskilda bankernas 10-kronesedlar, icke lämpligen
kunna då göras till föremål för beslut af Riksdagen,
eftersom indragningen af dessa sedlar vore afsedd att
ega rum först efter någon längre tids förlopp och syntes
erfordra förberedelser, hvilka icke vid ifrågavarande tidpunkt
kunde vidtagas, men beslöt, under förutsättning
att Kongl. Maj:t förordnade om upphörande vid 1879 års
utgång af de enskilda bankernas rätt att utgifva sedlar
å 5 kronor, om intagande i bankoreglementet af erforderliga
bestämmelser om vexlingsförskott för de enskilda
bankerna i riksbankens sedlar å 5 kronor.

Den del af Kongl. Maj:ts förslag, som innehöll, att
de enskilda bankernas grundfondshypotek skulle få minskas
med det belopp säkerheter, som kunde behöfvas för
erhållande i riksbanken af ifrågavarande vexlingsförskott,
tillstyrktes af sammansatta banko- och lagutskottet med
den förändring, att sådan nedsättning af grundfondssäkerheterna
ej skulle få ega rum till större belopp, än att
fyrtio procent af grundfonden alltid funnes i allmänt förvar
qvarliggande, hvarjemte utskottet, på det att genom
ett sådant lösgörande af grundfondshypoteken de enskilda

222

HISTORISK ÖFVERSIGT.

bankernas förmåga att fullgöra sina förbindelser icke
måtte minskas, bemstälde att äfven i detta fall, i öfverensstämmelse
med hvad som är stadgadt i 30 § af ofvannämnda
Kongl. kungörelse, bankernas sedelutgifningsrätt
måtte minskas med ett belopp, motsvarande en ock en kalf
gång det värde, kvartill de i riksbanken pantsatta säkerheterna
varit uppskattade. Såväl Kongl. Maj:ts som utskottets
förslag blef i denna del af begge Kamrarne afslaget.

Vid samma riksdag väcktes inom Andra Kammaren,
af kerr J. A. Sjö, motion derom att de enskilda banker,
som derefter erkölle ny eller förlängd oktroj, icke vidare
måtte erhålla rättighet att utgifva egna banksedlar. Denna
motion föranledde icke till någon åtgärd.

Förslag vid Beträffande de motioner, som vid 1879 ock 1880

18Irenshrite-°&rens riksdagar väcktes i fråga om den de solidariske
dagar, bolagsmännen i de enskilda bankerna åliggande solidariska
ansvarighet samt denna frågas vidare behandling, torde
komitén få hänvisa till hvad som här nedan yttras vid
det af komitén afgifna förslag till förordning angående
bankbolags och sparbanks konkurs.

Under anförande hurusom gällande lagstiftning för
de enskilda bankerna innebure en stor fara, som kunde
medföra betänkliga rubbningar i landets ekonomiska förhållanden,
och att det derför vore af nöden att, innan
oktrojerna för dessa banker ginge till ända, söka undanrödja
hvad som i lagstiftningen vore felaktigt, på det att
de måtte för framtiden, bättre än hittills, uppfylla sitt
ändamål, föreslog vid 1880 års riksdag en motionär inom
Andra Kammaren, herr 0. J. Ödman, att Riksdagen måtte
hos Kongl. Magt anhålla om utarbetande af förslag till
ny lag för de enskilda bankerna, med uppmärksammande
af åtskilliga i motionen antydda omständigheter. Andra
Kammarens andra tillfälliga utskott, till hvilket motionen
hänvisats, ansåg att motionen enligt 42 § riksdagsord -

HISTORISK ÖFVERSIGT.

223

ningen bort hänvisas till lagutskottet, hvarför tillfälliga
utskottet hemstälde, att densamma ej måtte till någon
Riksdagens åtgärd föranleda; hvilket äfven blef Kammarens
beslut.

Vid 1881 års riksdag föreslog uti en inom Första
Kammaren väckt motion herr Wallenberg, att Riksdagen
måtte till Kongl. Maj:t ingå med proposition till
nästa Riksdag angående en lag om aktiebanker samt att
Riksdagen i den underdåniga skrifvelsen härom måtte
hemställa, att denna lag blefve byggd på de i motionen
närmare angifna grunder. Dessa grunder voro:

grundfonden skulle utgöra minst en million kronor;
af grundfonden skulle till grundfondshypotek förvandlas
minst trettio procent, som skulle förvaras under
kronans ombuds lås och nyckel, och hvilket endast finge
anlitas, om aktiebanken råkat i förlägenhet, så att den
behöfde utredas;

grundfonden skulle till hela sitt belopp inbetalas inom
två år från den dag Kongl. Maj:t faststält bolagsordningen;
och skulle minst tjugufem procent vara inbetalda,
innan banken öppnades för den allmänna rörelsen;

aktieegarne skulle icke vara skyldige att ansvara för
bankens förbindelser med mera än de skriftligen förbundit
sig att till grundfonden inbetala;

aktierna skulle utfärdas till viss man och öfverlåtelse
deraf anmälas vid först inträffande bolagsstämma samt i
registerbok antecknas;

aktieegarne skulle vara i Sverige bosatte;
aktiebankerna och deras bolagsreglor skulle stadfästas
af Kongl. Maj:t och deri intagas bestämmelser om
berättigande för finansministern, bankinspektören och kronans
ombud att när som helst taga kännedom om bankens
ställning.

Förslag vid
1881 års
riksdag.

224

HISTORISK ÖFVERSIGT.

Första Kammarens tillfälliga utskott-, till livilket motionen
öfverlemnades, fann visserligen den del af de föreslagna
Imfvudgrunderna, som öfverensstämde med hvad
som redan tillämpats i de på senare tiden af Kongl.
Maj:t för aktiebanker faststälda bolagsordningar, motsvara
det dermed åsyftade ändamål, men ansåg deremot
angående beskaffenheten och ändamålsenligheten af andra,
som blifvit, ehuru i något modifierad form, efterbildade
efter lagstiftningen för enskilda sedelutgifvande banker,
berättigade tvifvelsmål kunna uppställas, helst aktiebankerna,
i olikhet med de sedelutgifvande, icke åtnjöte
något företräde utöfver hvad en hvar affärsman genom
sjelfförvärfvadt och bevaradt förtroende besutte.

Vid sådant förhållande och då aktiebankernas bildande
och verksamhet af Kongl. Maj:t reglementerades
och af offentlig myndighet kontrollerades alldeles såsom
de sedelutgifvande bankernas samt den af motionären
jemväl väckta fråga om en allmän revision af aktiebolagslagen
förfallit, hemstälde utskottet, att motionen icke måtte
till någon Riksdagens åtgärd föranleda; hvilket äfven
blef Kammarens beslut.

Vid samma riksdag förnyade herr Ödman sitt vid
den nästföregående riksdagen väckta förslag. Motionen
hänvisades till lagutskottet, hvilket-, efter sammanträde
med bankoutskottet, i anledning af denna samt en likaledes
i Andra Kammaren af herrar Sjö och C. Ekman
väckt motion om upphörande af enskilda sedelutgifvande
banker, hemstälde om aflåtande af underdånig skrifvelse
med begäran, att Kongl. Maj:t måtte låta nu gällande lagstiftning
för enskilda banker med rätt att utgifva egna
banksedlar underkastas revision samt till Riksdagen afgifva
förslag till ny lag i ämnet; hvilken framställning,
af Riksdagen bifallen, föranledt- bankkomiténs tillsättande.

ALLMÄNNA GEtJNDEE TILL ifjESLAGEN.

225

Då komitén nu öfyergår till en granskning af vårt
nuvarande bankväsen, särskild! i de delar, Hvari detsamma,
såsom ofvan visats, från skilda håll och flerfaldigt gånger
betecknats såsom mindre tillfredsställande, möter först den
vigtiga frågan, huruvida rättighet att utgifva egna sedlar bör
medgifvas flere olika bankinstitut, eller om denna ansvarsfulla
rätt icke snarare bör, till större allmän fördel och
större allmän trygghet, åt en enda centralbank öfverlemnas.
I sj elfva verket måste sättet, hvarpå denna principfråga
besvaras, sedan verka i hufvudsaklig mån bestämmande
på den öfriga utbildningen af ett lands
banksystem.

Det ligger i sakens natur, att hvarje användning af
ett myntrepresentativ i det verkliga myntets ställe städse
måste vara förbundet med någon risk, då ju, hvilka försigtighetsmått
man än må vidtaga och huru omsorgsfullt
än lagstiftningen må, fotad på allmängiltiga grunder, efter
särskilda förhållanden afpassas, någon möjlighet alltid
qvarstår, att utställaren af myntrepresentativet varder urståndsatt
att fullgöra sin skyldighet att inlösa detsamma med
metalliskt mynt. Afsåge man vid ett myntsystem endast
tryggheten, skulle det derför onekligen för ett land
vara fördelaktigast, om det vore i tillfälle att för sin omsättning
uteslutande använda ett omsättningsmedel, hvilken
såsom det metalliska myntet, icke blott representerar,
utan ock verkligen besitter ett fullgodt, öfver hela verlden
erkändt bytesvärde. I sådant fall icke blott undvekes all
fara för de olyckor, som blifva följden, derest ett i den
allmänna rörelsen cirkulerande myntrepresentativ icke längre
kan vid anfordran utbytas mot det mynt som det representerar,
utan vunnes äfven fördelen af större stadga i
landets ekonomiska förhållanden. Det inom landet i omlopp
varande metalliska myntet erbjuder nemligen vid en
tillfällig underbalans gent emot utlandet, t. ex. vid en

Allmänna
grunder till
homiterades
förslag.

226

ALLMÄNNA grunder till förslagen.

felslagen skörd eller olyckliga konjunkturer för landets
hufvudsakliga exportartiklar, en lätt tillgänglig och säkert
påräknelig tillgång för bristens utjemnande, hvadan en
sådan utjemningsprocess kan försiggå utan alltför känbara
olägenheter; det uppkomna tomrummet fylles sedermera
åter efter hand som förbättrade konjunkturer inträda.
Om deremot genom utsträckt användning af myntrepresentativ
allt mynt redan blifvit ur den allmänna
rörelsen i det närmaste undanträngdt och landets metalliska
behållning nedbragdt till ett minimum, förvaradt
på en eller några få platser såsom banksystemets yttersta
reserv, kan ett inom affärsbref framträdande kraf på ädla
metaller för export till utlandet, äfven der detta kraf
håller sig inom ganska måttliga gränser, framkalla finansiela
svårigheter af stundom rätt betänklig art.

Detta oaktadt finner man, hurusom öfverallt, der en
mångsidigare utveckling af det ekonomiska lifvet och särskilt
en starkare tillväxt af den rörliga förmögenheten
framkallat behofvet af ett ökadt samt tillika lätthandterligare
rörelsemedel, det metalliska myntet, naturligtvis med
bibehållande af sin ställning såsom värdemätare och lagligt
betalningsmedel, deremot i egenskap af bytesmedel
för den dagliga omsättningen intager ett allt mer och
mer inskränkt rum och allt fullständigare undantränges
af myntrepresentativen. Förhållandet har sin förnämsta
förklaringsgrund deruti att, i samma mån en stigande
utveckling påkallar användning af ett större förråd af omsättningsmedel,
anskaffandet af det erforderliga förrådet
af klingande mynt blifvit alltför kostsamt, hvarför man
ifrigt och allmänt gripit efter billigare utvägar för de inländska
liqvidernas verkställande.

Sådana utvägar erbjuda sig tvänne: dels att ordna
omsättningen så, att det befintliga förrådet af klingande
mynt genom ett väl ordnadt checksystem och qvittnings -

ALLMÄNNA GRUNDER TILL FÖRSLAGEN.

227

förfarande erhåller en så intensiv användning’ som möjligt,
på det att icke större del deraf, än som nödvändigt erfordras,
må ligga sysslolös i allmänhetens kassor, och dels
att ersätta en del af det metalliska myntet genom det
slags myntrepresentativ, som benämnes banksedlar, d.
v. s. af en bankinrättning utgifna, vid anfordran till innehafvaren
betalbara myntförskrifningar, hvilka förskrifningar
ntställas å sådana belopp, som göra dem lämpliga
att i den dagliga rörelsen företräda myntets ställe.
Ett land, som vidtager endera af dessa åtgärder eller
begge, ty de kunna mycket väl tillämpas vid sidan af
hvarandra och blifva äfven vanligen samtidigt använda,
erhåller derigenom väl icke någon omedelbar tillökning
i sin nationalförmögenhet, men fördelar, som mycket nära
motsvara en dylik tillökning. Har ett sådant land förut
egt myntmetall i tillräcklig mängd för att ensamt dermed
förmedla hela det inhemska varubytet, så kan det nu, då
det satt sig i stånd att med en mindre qvantitet metalliskt
mynt bestrida samma omsättning som förut, frigöra en
del af den nationalförmögenhet, hvilken legat bunden i
omsättningsmedlet, och använda denna frigjorda del till
förlag för en ökad produktion. Har landet deremot förut
lidit af myntbrist och qvarhållits i den svaga, på alla håll
hämmade ekonomiska utveckling, som blir en följd af omsättningsmedlets
otillräcklighet, så kan det nu kraftigt bölja höja
sig derur, då det anlitade hjelpmedlet gör den befintliga tillgången
på metalliskt mynt, hvilken, då den skulle omedelbart
eller utan tillhjelp af banksedeln användas såsom omsättningsmedel,
var för ändamålet otillräcklig, numera tillfyllestgörande
för omsättningens behöriga gång.

Till denna, den väsentligaste vinsten af sedlars användning
i stället för mynt, sluta sig andra, visserligen
sekundära, men ändock ganska beaktansvärda fördelar.

I banksedlarne erhåller nemligen omsättningen ett bytes -

228

ALLMÄNNA GRTJNDER TILL FÖRSLAGEN.

medel, som icke blott är lätthandterligare och beqvämare
än vare sig silfver- eller guldmynt — något som blifver
af större betydelse i den mån liqvider å större belopp
oftare förekomma — utan äfven ett bytesmedel, hvilket,
under förutsättning af att sedelutgifningen ordnas efter
fullt tillfredsställande grunder, kan, allt eftersom rörelsens
behof kräfver, utvidgas eller åter sammandragas lättare,
snabbare och billigare, än möjligt vore, derest omsättningen
besörjdes uteslutande med metalliskt mynt.

Aiditandet af banksedeln såsom representativ för och
supplement åt metallmyntet är för öfrigt numera icke blott
en fördel, utan en klart gifven nödvändighet, eftersom all
i verlden befintlig myntmetall icke längre ens tillnärmelsevis
skulle räcka till för att ensam förmedla både den
värdeomsättning, som i vår tid eger rum nationerna emellan,
och den som försiggår mellan individerna inom samma
nation. En och annan af de rikare nationerna skulle,
ehuru med en uppoffring, som äfven för den rikaste af
dem blefve ytterst känbar, kunna bestå sig den tunga
lyxen af ett myntsystem, som uteslutande rörde sig med
ädel metall; men för verlden i dess helhet är denna lyx
fullständigt oåtkomlig. Ett i större skala tillämpadt försök
att tillegna sig den skulle otvifvelaktigt åstadkomma en
så allmän och våldsam värdenedsättning, att med densamma
en omstörtning följde, hvari nästan all förmögenhet
bytte egare.

Kan banksedelns nytta, ja oumbärlighet för nutidens
samhällshushållning sålunda ej förnekas, och måste den
ännu någon gång framträdande tanken pa ett penningväsen,
som skulle inskränka sig till uteslutande användning
af guld och silfver, numera betecknas såsom
föga egnad att främja ett lands ekonomiska utveckling
och derjemte för de flesta länder fullkQmligt outförbar, så
framträder med sin fulla vigt hvarje lands skyldighet

ALLMÄNNA GRUNDER TILL FÖRSLAGEN.

229

att så organisera denna länk, hvilken ej längre kan umbäras
i något myntsystem, att den gör fullgod tjenst
och att sedelemissionen, hvilken, klokt ordnad och omsorgsfullt
öfvervakad, kraftigt främjar ett lands välstånd,
ej genom bristfällig organisation och otillfredsställande
kontroll urartar till en kräfta för landets näringslif. Ty
den kan blifva det. Banksedeln såsom representativ för
det metalliska myntet är ett konstgjordt medel, och det
fordras stor klokhet för att göra ett konstgjordt medel jemngodt
med det naturliga, representativet lika haltfullt som
den verklighet det representerar. Den fmansiela apparat
som tillverkar dessa konstprodukter, den sedelutgifvande
banken, är en sinrik, ofta också ganska invecklad mekanism;
och om en sådan ej är med yttersta noggrannhet
sammansatt och om den ej under sitt arbete med största
uppmärksamhet öfvervakas, kan den lätt springa sönder
eller åtminstone lemna underhaltiga alster. Ju enklare,
starkare, och lättare öfvervakad en sådan mekanism är,
dess mera närmar den sig fullkomligheten, dess bättre
arbetar den och dess tryggare är den att använda.

Den starkaste och enklaste formen af emissionsbank
är den rena vexelbanken, som blott byter sedlar mot guld
och guld mot sedlar. För omsättningsmedlets lätthandterlighet
och soliditet är härmed förträffligt sörj dt; hvarje
utelöpande sedel är med full säkerhet konvertibel; men
den ofvan omnämnda nationalvinst, som användningen af
banksedeln kan bereda, uteblir här; sedeln är för landet
lika dyr som guld. Också finner man det icke länge
dröja, förrän med frångående af denna ursprungliga form
man sökt bereda sig vinst af sedelutgifningen. Man började
tillgripa och för andra ändamål använda de metalliska
tillgångar, som lågo slumrande i vexelbankernas hvalf,
och då man fann att sedeln ändock giorde sin tjenst, gick
man dervid allt längre. Man lärde sålunda att beloppet

230

ALLMÄNNA GRUNDER TILL FÖRSLAGEN.

af utgifna sedlar kan och. får i någon större eller mindre
del utsträckas utöfver beloppet af inneliggande metallisk
valuta, utan att derigenom sedelns uppgift behöfver förfelas;
och genom bittra erfarenheter lärde man ock, att
denna utsträckning har en gräns som icke får öfverskridas.
De system, man på grund af denna erfarenhet uppgjort
och tillämpat för banksedelns betäckning och för sedelqvantitetens
förhållande till den metalliska fond, som skall
garantera dess inlösning, hafva varit mångahanda. Bland
dessa har ett alltmer banat sig väg och äfven i vår riksbank
vunnit tillämpning, ehuru med någon modifikation.
Detta systems kärna ligger deri, att man noggrant beräknar
den qvantitet sedlar, som den inhemska omsättningen
alltid minst håller utelöpande, samt medgifver sedelbanken
att utgifva denna qvantitet mot betäckning af
räntebärande, säkra, om också ej genast realisabla valutor,
men tillförbinder banken att för hvarje sedel, den utöfver
sagda minimum utgifver, innehafva valuta i guld.

Då den rena vexelbanken hade inneliggande guld för
hvarje utelöpande sedel, åtnöjer sig deremot detta slags bank
med att innehafva guld för hvarje sedel, som rimligtvis kan
väntas blifva presenterad till invexling. Med en sådan organisation
är sedelmyntets billighet uppnådd, så långt
billighet med full trygghet kan nås, och sedelmyntets
konvertibilitet är ännu alltjemt säkrad. Derjemte är, eftersom
denna bank utöfver sedelstockens strängast beräknade
minimum icke utlemnar en enda sedel utan mot guld,
all möjlighet beröfvad affärslifvet att draga åt sig en större
qvantitet sedelmynt, än det för varuomsättningen oundgängligen
behöfver och med full fördel kan använda; faran
af öfveremission är härigenom förebyggd.

Och denna är en af sedelsystemets största vådor
Härom torde man allmänt vara ense; deremot icke så

ALLMÄNNA GRUNDER TILL FÖRSLAGEN.

231

om denna faras verkliga art; och komiterade tillåta sig
derför yttra några ord härom.

På samma gång det gagn ett land kan hemta af
sedelutgifning är, såsom ofvan visats, ganska stor, är den
ock å andra sidan strängt begränsad, nemligen till att
genom utgifvande af städse inlösbara banksedlar ersätta
en del af det metalliska mynt, som eljest skulle erfordrats
för omsättningens besörjande. Utgifver banken sedlar i
större omfattning än för detta ändamål erfordras, och således
icke blott i syfte att dermed underlätta omsättningen
af redan färdiga produkter, utan i den olyckliga föreställning,
att banksedeln jemväl kan användas till förläggande
af ny jiroduktion eller måhända till och med
till att komma det af konjunkturerna tryckta förbrukningsbegäret
till hjelp, så uppkommer derigenom visserligen ett
slags öfverflöd, men ett öfverflöd ej på kapital, utan på omsättningsmedel.
Den stora lätthet, hvarmed en så förvaltad bank
beviljar kredit genom diskontering och belåning af erbjudna
säkerheter utan skarpare granskning af dessas halt och ursprung,
kan väl för någon tid framkalla en ökad lifaktighet i
hela den ekonomiska verksamheten och dermed ett sken af
ökad välmåga. Men den allmänna stegring i alla varuoch
arbetspris, som den öfverflödande tillgången af bytesmedel
naturligen förorsakar, verkar snart derhän, att produktionskostnaderna
inom landet fördyras och upphof
gifves åt en stegrad införsel från utlandets billigare marknader,
hvilken införsel ännu mera ökas genom det i bredd
med bytesmedlets lätta tillgänglighet uppdrifna förbrukningsbegäret.
De införda varorna kunna emellertid icke
gäldas med banksedlar, hvilkas gångbarhet är inskränkt
till det egna landet, utan kräfva betalning antingen i utförda
varor eller, om dessa icke förslå, uti det internationela
betalningsmedlet, klingande mynt. Då sådant i ett land,
hvars hufvudsakliga omsättningsmedel utgöres af bank -

232

ALLMÄNNA GRUNDEK TILL FÖRSLAGEN.

sedlar, endast undantagsvis förekommer i den allmänna
rörelsen, ock i regeln står att erhålla endast i bankens
kassa, vända sig innehafvare af sedlarne dit med begäran
att i utbyte mot sedlarne bekomma klingande mynt eller
andra i liqvider med utlandet användbara valutor. Att
tillfredsställa denna efterfrågan faller sig ganska lätt för
banken, så länge till följd af en gynsam betalningsbalans
i förhållande till utlandet, tillgång på dylika valutor förefinnes
i riklig eller åtminstone tillräcklig myckenhet. Men
allt svårare och svårare blir det för banken att fullgöra
sin skyldighet i detta hänseende, om genom fortfarande
riklig sedelutgifning lånetillgångarne och konsumtionsförmågan
upprätthållas, oaktadt de naturliga förhållandena
och särskilt betalningsbalansen till utlandet bort föranleda
en indragning, samt till följd deraf kurserna på utländska
vexlar stiga i höjden och det metalliska myntet
blifver en lönande utförselvara. Vanligen blifver då, der
sedlarne ur rörelsen utträngt det metalliska myntet och inga
fordringar på utlandet finnas att indraga, ingen annan utväg
öfrig för att, åtminstone för tillfället, utjemna skilnaden
och förekomma allt för stark strypning, än att genom
upptagande, under en eller annan form, af utländska lån
bereda den tillgång på utrikes vexlar, som den uppdrifna
förbrukningen klöfver, men den inhemska produktionen
varit för svag att åstadkomma. Detta sätt att genom export
af landets egna skuldförbindelser fylla en brist i
varuexporten är en ganska beqväm och för den naturliga
obenägenheten att försaka farligt lockande väg att för tillfället
hjelpa sig ur förlägenheten. Men i samma mån
som denna utväg oftare anlitas, växa ock de belopp, hvilka
landet årligen måste i rånte- och amorteringsliqvider tillhandahålla
utlandet och dermed äfven svårigheterna att
upprätthålla jemnvigten i den utländska betalningsbalansen.

ALLMÄNNA CffiLNDEE TILL FÖBSLAÖEN.

233

Landet arbetar temligen säkert på undergräfvande af sitt
ekonomiska bestånd.

Mot denna uppfattning ställer sig stundom påståendet,
att sedelutgifning till högre belopp, än omsättningens
behof kräfver, icke kan ifrågakomma, enär det icke står
i bankens skön att utgifva mera sedlar, än rörelsen kan
upptaga, då hvad som öfverstiger rörelsens behof ständigt
vänder tillbaka till banken. Påståendet är teoretiskt
rigtigt och visar sig äfven faktiskt så mer och mer, i samma
mån som ett lands kommunikations väs en utvecklas och
dess bankväsen med sina kontor allt tätare förgrenar sig
utöfver dess hela område. Man måste likväl erinra sig,
att för detta återvändande dock alltid åtgår någon tid,
och att, om banken genom diskontering och utlåning, så
långt lånebegär förefinnes, lika fort utsläpper sina sedlar,
som dessa vända tillbaka, håller sig dock alltid i någon
mån omsättningsmedlet ute till större belopp än det behöfs.
Men framför allt måste man ihågkomma, att det
är en ofantlig skilnad mellan det minimibelopp af omsättningsmedel
som rörelsen ovilkorligen kräfver, för att utan
olägenhet kunna reda sig,4"5) och det maximibelopp som

®) Sjelfva detta minimibelopp har för öfrigt, i samma mån som andra
af den moderna kredithushållningen skapade kreditmedel hinna utbildas,
en alldeles bestämd tendens att alltmera nedgå. I de länder, der checksystemet
och qvittningsförfarandet vunnit den högsta grad af utveckling,
i England och Amerika, lära, enligt flere sammanstämmande uppgifter, på
affärslifvets stora centralplatser de till de större bankhusen ingående liqviderna
utgöras till den vida öfvervägande delen — i London och Newyork
ända till 96 å 97 procent — af anvisningar och vexlar samt endast till
återstående 3 å 4 procent af sedlar och klingande mynt. Några uppgifter
angående förhållandet inom vårt land i detta hänseende har komitén visserligen
icke att meddela, men långt ligger ännu icke den tid bakom oss, då
man med temlig visshet kunde påstå att förhållandet mellan dessa procentsiffror
hos oss var alldeles omvändt. Under senaste åren har äfven inom
vår affärsverk! bruket att liqvidera genom anvisning på sin bankräkning
vunnit icke obetydlig utbredning; men gifvet är att, om sedelutgifningsrätten
inskränkes, detta system genast skall börja utveckla sig i vida större
omfång.

234

ALLMÄNNA GRUNDER TILL FÖRSLAGEN.

rörelsen högst kan qvarhålla, så länge det med största
villighet åt densamma öfverlemnas. En period af liflig
företagsamhet, stark spekulation och genom verklig eller
skenbar välmåga främjad konsumtion använder för det
ökade varubytet naturligtvis en vida större qvantitet omsättningsmedel,
än en tid af svag företagsamhet, hämmad
spekulation och inskränkt förbrukning. Och det ligger
obestridligen i en sedelutgifvande banks förmåga att för
någon, icke så kort tids utsträckning gifva åt en period,
som på grund af landets verkliga affärsställning rätteligen
borde bära den senares karakter, alla den förres egenskaper.
År derjemte banken genom lagstiftningen så
stäld, att en emission af omsättningsmedlets maximum
icke kostar den mer än utsläppandet af dess minimum
och således är förenad med ansenlig vinst, så är banken
dermed satt i en stark frestelse att begagna sig af denna
sin förmåga och att, genom beredvilligt och billigt lem nåd
kredit söka, så långt dess egen säkerhet medgifver, inom
landet upprätthålla den konjunktur, som i största utsträckning
håller bankens egna sedlar ute. Banken kan icke
hålla utelöpande en enda sedel mera än rörelsen kan använda,
men den kan någon tid hålla rörelsen uppe vid
den höjdpunkt, der denna använder mera omsättningsmedel,
än den strängt taget vore berättigad att få. Sådant
kan vara en fördel för banken, men är det uppenbarligen
icke för landet. Äfven de som ifrigast yrka på ett beqvämt
och billigt banksystem, hvilket derjemte så mycket
som möjligt må skydda den rent inhemska rörelsen från
det ojemna och vexlande tryck, som skiftande vexelkurser
utöfva på bankens guldkassa och guldkassans fluktuationer
i sin ordning utöfva på allmänna rörelsen, lära dock säkert
medgifva, att, då detta tryck under ogynsamma konjunkturer
i längden icke kan undvikas, det är bättre, om det

ALLMÄNNA GKUNDEK TILL FÖRSLAGEN.

235

gradvis får inträda och sålunda långsamt hejda spekulationen
och stäf]a förbrukningsbegäret, än om begge hållas
vid fullt lif, ända till det ögonblick, då intet annat alternativ
förefinnes än en våldsam kris eller en stark skuldsättning
hos utlandet.

Det banksystem som af lagstiftningen tillförbindes
att utöfver sedelstockens minimisiffra icke utgifva en
enda sedel utan mot dess fulla valuta i guld, innesluter
i sig en god borgen mot dessa vådor. Beröfvadt all fördel
af sedelstockens förökande lemnar det gemenligen i rörelsen
cirkulerande en icke ringa mängd klingande mynt,
som vid behof utgör för detsamma en god reserv; och
ytterst känsligt för hvarje tryck utifrån, hvilket genom
sugning på dess guldkassa röjer landets ofördelaktiga
betalningsställning gent emot andra länder, söker det
strax genom stegrado räntesatser och minskad utlåning,
att dels åter draga till sig det guld rörelsen fråntagit
detsamma, dels anbringa en kraftig bromsapparat på spekulation
och konsumtion och tvinga båda att rätta sig
efter landets verkliga affärsläge. Då det derjemte bereder
största möjliga trygghet för att det i sedeln gifna betalningslöftet
alltid skall infrias, innebär det de kraftigaste
garantier för uppfyllandet af de båda vigtigaste anspråk,
som en omtänksam lagstiftning måste ställa på landets
banksystem.

Men det låter sig ej väl förneka, att dessa garantier
verka betydligt kraftigare, när sedelutgifningsrätten är
förlagd hos ett enda bankinstitut, än när densamma är
mellan flere sådana fördelad.

Har en mångårig erfarenhet gifvit vid handen, att det i
ett land utelöpande sedelmyntet aldrig, äfven under den
mest tryckta affärsperiod, understigit ett visst belopp, t. ex.
sjuttiofem millioner, och utgår allt sedelmyntet från en enda,
genom stark fondering förtroendegifvande bank, så kan

236

ALLMÄNNA GETJNDEE TILL FÖKSLAGEN.

med en till visshet gränsande sannolikhet antagas, att
endast det sedelbelopp, som näringslifvet under sina blomstringsperioder
drager till sig utöfver sjuttiofem millioner,
skall, när aftyningstiden sedan kommer, åter vända tillbaka
till banken med kraf på invexling. Håller banken
derjemte äfven för detta minimum af sedelemission en
viss procentsats (20 å 25 procent) i guld, såsom daglig vexlingskassa,
så skall, så vidt mensklig beräkning når, hvarje
sedel som företes till inlösen också genast blifva inlöst. Men
om denna af guld obetäckta emissionsrätti stället fördelas på
femton banker, med fem millioner på hvardera, med bibehållen
skyldighet att derutöfver endast emittera på guld,
så finnes uppenbarligen ringa säkerhet för att, fastän sedelstocken
alltjemt håller sig uppe vid sjuttiofem millioner eller
derutöfver, icke en eller annan bank kan af rörelsen varda
uppfordrad att inlösa en mycket stor del af de fem millioner,
på hvars invexling den icke ålagts medelst guldkassa hålla sig
beredd. Landet behöfver visserligen alltjemt sjuttiofem
millioner sedelmynt, men det kan taga dem från olika håll.
Svårigheten för hvar särskild bank att alltid hålla sina
sedlar konvertibla blir härigenom ofantligt ökad.

Mot möjligheten af en för stark sedelutgifning skyddar
icke heller det banksystem, som är fotadt på flere
emissionsbanker, lika fullständigt som enbankssystemet.
Det förra är nemligen på långt när icke så känsligt för
skiftningarna i landets betalningsförmåga gent emot utlandet,
enär påtryckningen utifrån, som följer med en
ogynsam handelskonjunktur, kan fördela sig mycket olika
på landets olika banker. Då detta tryck redan är starkt
förnimbart på ett håll, kan det lemna ett annat håll ännu
temligen oberördt, och den sammandragande rörelse, som
på grund af trycket utgår från den förra banken, kan
paralyseras af den senare, derigenom att denne med sina
sedlar fyller det tomrum den förra lemnat. Cirkulations -

ALLMÄNNA GRUNDEK TILL FÖRSLAGEN.

237

medlet håller sig derigenom ute i oförminskadt belopp
ända till den tidpunkt, då trycket blir så allmänt och
hardt, att en våldsam sammandragning på en gång följer.
Detta äfven under den förutsättning att bankerna hafva sin
lönande, metalliskt obetäckta sedelutgifning begränsad till
omsättningens minimibehof och att all ytterligare emission
kostar dem guldpris. Vådorna blifva naturligtvis ännu
större, om bankernas fria sedelutgifningsrätt är ansenligt
utsträckt öfver nämnda minimum, då således den ena banken
nästan utan kostnad kan släppa ut det sedelbelopp, den
andra drager in, och då de höjda räntesatser, som följa
med ogynsamma vexelkurser, göra den mot sedlarne upptagna
räntefria inlåningen ännu mera lönande än vanligt.

Användandet af ett enda institut för sedelutgifning
har derjemte en fördel, hvars betydelse knappast kan
sättas för högt: det medgifver, ja, det till och med bjuder
en arbetsfördelning inom bankverksamheten, som länder
till synnerligt gagn för det helas sundhet och styrka.
Myntvärdets upprätthållande, hvilket är en sådan banks
främsta uppgift, ålägger den att afstå från åtskilliga, med
sedelemission icke rätt förenliga, om ock i och för sig
fullt legitima rörelsegrenar; och då man åt denna enda
bank öfverlemnat hela sedelutgifningen och sålunda på
denna väg tillförsäkrat den en fullt tillräcklig vinst, kan
lagstiftningen ock utan tvekan uppdraga gränserna för
dess verksamhet med hela den stränghet, som bjudes af
denna dess främsta uppgift. En dylik bank bör sålunda
hållas borta från alla egentliga förlags- och spekulationsaffärer
eller i allmänhet från all sådan bankrörelse, vid
hvilken de af banken utlemnade försträckningarna återvända
till banken först efter en alltför lång eller alltför
obestämd tid. Icke heller bör en bank, som genom den
honom tillerkända rättighet att ensam utgifva sedlar erhållit
den stora förmånen att af allmänheten upptaga rånte -

238

ALLMÄNNA GRUNDER TILL FÖRSLAGEN.

fria lån, tillika bedrifva inlåning mot räntegodtgörelse.
Genom att afhålla sig från detta slags rörelse, frigör sig
banken från tvånget att behöfva uppsöka affärer, för att
kunna genom utlåning göra fruktbärande medel, å Indika
den sjelf skall erlägga ränta; och en bank som måste
söka efter låntagare löper tydligtvis alltid större fara att
råka ut för mindre goda sådane, än den bank, som kan
i allt lugn vänta på att affärer skola erbjudas honom och
bland dessa för sig utvälja de säkraste och mest passande.
Genom att icke mottaga depositioner till förräntning,
blifver bankens ställning äfven i det hänseende tryggare,
att banken då ej behöfver, jemte omsorgen om sina sedlars
inlösning, äfven draga omsorg om inlösen af sina
depositionsbevis, Indika under ogynsamma affärstider vända
sig liksom sedlarne mot dess guldkassa; och den omsorgen
är ingalunda lätt, eftersom fluktuationerna i en banks
depositionsrörelse oftast äro större än i dess''sedelemission.
Ännu mindre lämpligt är naturligtvis, att en sådan
bank till förräntning mottager å giroräkning insatta
medel, Indika han då, för att göra fruktbärande, sjelf tvingas
att i utlåningsväg placera, fastän de hdiket ögonblick
som helst kunna honom åter afkräfvas. Härtill
kommer ett ytterligare och icke mindre vigtigt skäl för
en sådan bank att afhålla sig från räntebärande inlåningsrörelse,
nemligen att den utväg, som en dylik rörelse
öppnar för allmänheten, att för den del af sedelstocken,
som öfverskjuter omsättningens behof, söka en räntebärande
placering hos den sedelntgifvande banken sjelf,
måste vara egnad att vilseleda uppfattningen om storleken
af landets behof af rörelsemedel, att, så att säga,
minska känsligheten hos den mätare, som bör visa bankstyrelsen,
när sedelutgifningen nått den punkt, då densamma
icke utan våda kan ytterligare utsträckas. Ställningen
måste nemligen i detta hänseende framträda vida

ALLMÄNNA GETJNDER TILL FÖRSLAGEN.

239

klarare, om de sedlar, hvilka rörelsen icke kan upptaga
eller icke utan anspråk på räntegodtgörelse vill anförtro
banken att förvara, så fort som möjligt vända sig mot
banken med begäran om mynt eller utländska valutor.

En sådan med hela emissionsrätten utrustad, endast
inom de tryggaste rörelsegrenar arbetande bank, innebär
slutligen ock den ojemförligt vigtiga fördelen att
landet i den vinner ett starkt centrum, kring hvilket hela
dess ekonomiska lif kan gravitera och af hvilket det kraftigt
bäres och sammanhålles, när andra stöd svigta, andra
sammanhållande krafter förlamas. Betydelsen häraf träder
mindre fram i lugna än i oroliga tider. Under perioder
af ostörd näringsverksamhet och orubbadt förtroende intager
en sådan bank vanligen en mera tillbakadragen hållning
och deltager föga i öfriga bankinrättningars täflan
att hvar och en utvidga sin affärsverksamhet i den utsträckning,
som hans tillgångar högst tillåta. Men när
den finansiela verldens horizont börjar mulna och öfriga
banker skyndsamt draga in sin kanske alltför långt utsträckta
verksamhet, då ökar centralbanken sin, och när
slutligen stormen kommer, då träder den fram med hela
kraften af sina stora, sparade resurser och sin öfver hela
verlden erkända kredit. Ett system med flere sedelutgifvande
banker lemnar icke åt någon af dem den kraft,, som
behöfves för en sådan rol. Börjar förtroendet till en enda
af dem att vackla, kan misstroendet så lätt sprida sig till
flere; i hvarje fall måste de alla då vara betänkta på att
minska sin utlåning, indraga sina fordringar och öka sina
genast realisabla tillgångar, således minska sin verksamhet,
just när landet för affärslifvets understödjande och rörelsens
förmedling har största behof af den. Härmed sammanhänger
en egendomlig och ganska betecknande företeelse:
i ett land med flere emissionsbanker ser man vid
en utbrytande panik sedelstocken våldsamt sammankrympa;

240

ALLMÄNNA GKUNDEE TILL FÖBSLAGEN.

i ett land med en enda emissionsbank ser man vid ett
sådant tillfälle sedelstocken häftigt vidga sig. Förklaringen
ligger emellertid nära till hands. I det förra landet
måste bankerna under tider af allmänt misstroende, för
att stärka sin ställning, inskränka sin rörelse och dermed
äfven indraga sina sedlar, deras vanliga rörelsemedel. I
det senare landet rör man sig under lugna förhållanden
vanligen med checks, anvisningar och andra likartade
kreditformer, Indika af de öfriga bankerna i den dagliga
rörelsen begagnas vid sidan af och i många fall föredragas
framför centralbankens sedlar. Men när förtroendet
är skakadt och knappt någon eger fullgod kredit utom
centralbanken, då skynda de öfriga kreditbevisen in och
centralbankens sedlar strömma ut. Under lugna tider
göra landets öfriga kreditinrättningar de allra flesta affärerna;
under oroliga tider göras nästan alla affärer af
centralbanken.

Dessa enbankssystemets fördelar: större visshet om
sedelmyntets inlösbarhet, större trygghet för sedelemissionens
behöriga begränsning, större fasthet och kraft i farliga
tider, äro så .stora, sammanhänga så nära med myntrepresentativets
sj elfva begrepp och art samt äro för dess
gagnelighet eller vådlighet så väsentligt bestämmande,
att komitén utan meningsskiljaktighet funnit sig böra
uppställa organiserandet af en enda sedelutgifvande bank
såsom mål för det svenska bankväsendets utveckling.

I denna rigtning visar sig ock utvecklingen hafva
gått inom det öfriga Europa. Länder, som förut haft
flere sedelutgifvande banker, hafva antingen öfverflyttat hela
sedelutgifningsrätten på en af dem, eller ock visserligen
fortfarande medgifvit någon sedelutgifning vid sidan af
centralinstitutets, men för densamma uppdragit sådana
gränser, att den väl måtte kunna tillsvidare tjena att
underlätta den lokala rörelsen, men deremot icke utöfva

ALLMÄNNA GRUNDER TILL FÖRSLAGEN.

241

något större inflytande hvarken på centralbankens verksamhet
eller på landets ekonomiska ställning i allmänhet.
Arten af denna begränsning angifver ock tydligen syftet,
att denna utanför hufvudbanken liggande sedelrörelse må
efter hand, och allt eftersom landets affärslif genom
kommunikationsväsendets utveckling vinner i enhet och
sammanhållning, af sig sjelf småningom upphöra och
öfvergå till centralbanken.

Sålunda stadgades i England redan år 1708, då Englandsbankens
privilegium för andra gången förnyades, att
intet bolag bestående af flere än sex delegare skulle få
bilda sig för att drifva bankrörelse och utgifva banksedlar.
Genom inskränkningen i delegarnes antal ville man
förhindra uppkomsten af större och mägtigare associationer,
hvilka kunde blifva farliga medtäflare för banken.

Medlet var icke lyckligt funnet, om det än befanns
verksamt ur den synpunkt, hvarur det tillgripits. Det stora
antal smärre sedelutgifvande banker, som uppkommo öfverallt
i landet, visade sig visserligen för svaga att täfla med
den stora banken, men också för svaga för att sjelfve
hålla sig uppe under svåra konjunkturers tryck. De utgåfvo
en ansenlig mängd sedlar, till eu del, och för att
lämpa sig efter lokalrörelsens behof, på mycket låga valörer,
hvilka sedlar vunno stor spridning i provinserna.
Men då till följd af den öfverspekulation, som efter det
nordamerikanska frihetskrigets slut under flere år egt
rum, stegrade utländska vexelkurser gjorde det metalliska
myntet till en begärlig utförselvara, visade sig ett stort
antal af dessa banker oförmögna att fullgöra sin inlösningsskyldighet.
Omkring ett hundra, utgörande en fjerdedel
af hela antalet, instälde under åren 1792 och 1793
sina betalningar. Efter det landet under början af innevarande
århundrade varit utsatt för nya kriser och nya
bankfallissement, genomfördes år 1826, i syfte att rätta

242

ALLMÄNNA GRUNDER TILL FÖRSLAGEN.

hvad man år 1708 felat, och för att bereda provinsbankerna
större fasthet, en parlamentsakt, som medgaf inrättandet
af sedelutgifvande banker med flere än sex delegare,
under vilkor att de icke drefvo sin rörelse på kortare
afstånd från Loiidon än sextiofem engelska mil. Man
hoppades, att dessa banker, de s. k. joint-stock-bankerna,
skulle genom det större antalet delegare och den solidariska
ansvarighet, som ålades dessa, erbjuda allmänna
rörelsen bättre garantier än de äldre privatbankerna. Samtidigt
förbjöds äfven bankerna att efter april 1829 utgifva
sedlar å lägre belopp än fem pund sterling.

Nyssnämnda förhoppningar blefvo emellertid gäckade.
De privata bankerna fortforo med sin öfverdrifna sedelnt.
gifning och de fleste joint-stock-bankerna följde deras
exempel. Detta hade till följd nya kriser åren 1832,
1835—36 och 1838—39, till hvilkas uppkomst visserligen
äfven det mindre försigtiga sätt, hvarpå Englands bank
förvaltades, i icke ringa mån bidrog.

Den 6 maj 1844 framlade Sir Robert Reel för underhuset
billen om förnyelse af Englands banks privilegium.
Uti det tal, hvarmed han beledsagade denna bill, framhöll
lian, att det enda rättesnöret för de enskilda bankerna
vid deras inbördes konkurrens vore det, att den
ena banken icke villo inskränka sin sedelutgifning till
men för sig sjelf och sina kunder, så länge icke de
öfriga bankerna gjorde detsamma, och'' att detta måste
hafva till följd en Öfverdrifven sedelutgifning, samt att
skyldigheten för bankerna att vid anfordran inlösa sina
sedlar med mynt, enligt hvad erfarenheten nogsamt visat,
vore en alldeles otillräcklig hämsko i detta hänseende.
Det borde således rätteligen finnas endast en under statens
omedelbara kontroll stående sedelutgifvande bank.
Men då man hade att lagstifta för ett land med redan
utveckladt samhällsskick, måste redan befintliga intressen

ALLMÄNNA GRUNDEK TILL FÖRSLAGEN.

243

och rättigheter respekteras. Inga nya sedelutgifvande
enskilda banker skulle derför få uppkomma, men väl de
banker, hvilka vid billens inlemnande voro lagligen berättigade
till sedelutgifning, bibehållas vid denna rätt,
dock att deras sedelutgifning begränsades till hvad den
i medeltal utgjort under de närmaste tolf veckorna före
den 27 april 1844. Likaså borde Englands banks sedelstock
inskränkas till det belopp, som den under samma
tid i medeltal utgjort, sedan dess metalliska kassa blifvit
frånräknad; och som detta belopp befanns i det närmaste
utgöra fjorton millioner pund sterling, skulle detta blifva det
högsta, hvarmed bankens sedelstock finge öfverstiga dess
metalliska valuta. Om någon af de till sedelutgifning
berättigade enskilda bankerna upphörde med sin rörelse,
kunde Englands bank erhålla tillstånd att öka sin sedelutgifning
med två tredjedelar af den upphörda bankens
sedelutgifningsrätt, dock att vinsten af denna ökade sedelutgifning
borde tillfalla staten.

I Skotland hafva banker kunnat fritt bilda sig ända
till 1845, då, genom särskildt beslut, 1844 års bankakt
utsträcktes äfven till denna del af den britiska monarkien.
Maximum för de skotska bankernas sedelcirkulation
bestämdes till medelbeloppet under året från den 1 maj
1844 till samma dag 1845; dock skulle de skotska bankerna,
hvilka jemväl fortfarande fingo utgifva sedlar å
lägre belopp än fem pund sterling, få öfverskrida det
faststälda maximibeloppet, under vilkor att de i kassa
vid hufvudkontoret egde ett motsvarande belopp i guld
eller silfver.

Afsigten att genom 1844 års bankakt åstadkomma
en minskning i antalet sedelutgifvande banker har krönts
med framgång. I England hade till innevarande år privatbankernas
antal minskats från 207 till 103, joint-stockbankernas
från 72 till 46 samt de skotska sedelbankernas

244

ALLMÄNNA GRUNDER TILL FÖRSLAGEN.

från 19 till 10. Det belopp, hvartill Englands bank eger
att, utöfver inneliggande kassa, utgifva sedlar, har på
grund häraf ökats till 15,750,000 pund sterling.

I Frankrike hafva under åren 1818 -1848 jemte
Franska banken funnits sedelutgifvande provinsbanker,
hvilkas antal dock aldrig öfversteg nio. Utrustade med
jemförelsevis svaga grundfonder, intogo dessa aldrig någon
mera framstående ställning. Under den genom 1848 års
revolution framkallade finansiela kris blefvo de upphäfda
och införlifvade med centralbanken. Vid 1865 års stora
bank-enquete segrade enbankssystemet, oaktadt från många
håll angripet. Affärsmännen samt handelskamrarne uttalade
sig med öfverväldigande majoritet för dess bibehållande.

I Tyskland faststäldes genom banklagen den 14 mars
1875 det högsta tillåtna beloppet af metalliskt obetäckta
sedlar till 385 millioner riksmark, hvaraf 250 millioner
kommo på den till riksbank upphöjda Preussiska banken
och återstoden i trettiotvå särskilda poster, af hvilka en,
den som afsåg de bayerska bankerna, omfattade flere dylika
anstalter, tilldelades de öfriga vid lagens utfärdande
befintliga, i det tyska rikets olika delar spridda sedelutgifvande
bankerna. Att utgifva sedlar utöfver det faststälda
beloppet är visserligen icke bankerna förbjudet,
men de hafva att för öfverskottet till rikskassan erlägga
en skatt af fem procent. De bestämmelser, hvilka de enskilda
banker, som ville behålla sin sedelutgifningsrätt,
hade att underkasta sig, voro emellertid sådana, att icke
mindre än fjorton genast afstodo derifrån, och den femtonde
följde inom året detta exempel. Den sedelutgifningsrätt,
som skulle dem tillkommit, har på grund af
banklagens bestämmelse öfvergått på riksbanken.

I Belgien funnos intill 1850 flere sedelutgifvande
banker. Sedan regeringen vid flere tillfällen varit nödsakad
att träda emellan med understöd åt bankerna, ge -

ALLMÄNNA GRUNDER TILL FÖRSLAGEN.

245

nomdref nämnda år den bekante finansministern FröreOrban,
att hela sedelutgifningsrätten öfverlemnades åt ett
enda bankinstitut, la Banque Nationale, hvars privilegium
år 1872 förlängdes på trettio år från den 1 januari 1873,
likväl med förbehållen rätt för statsmagterna att genom
lag besluta inrättandet af ytterligare sedelutgifvande bankaktiebolag.

Intill 1874 funnos i Spanien en nationalbank och
aderton provinsbanker, alla med sedelutgifningsrätt. Genom
lag af den 19 mars 1874 konstituerades nationalbanken,
under namn af Banco de Espafia, såsom ensam sedelutgifvande
bank. Provinsbankerna förelädes en tid af trettio
dagar från lagens utfärdande, inom hvilken de borde bestämma
sig, huruvida de ville förena sig med centralbanken.
Af detta medgifvande begagnade sig elfva utaf dessa
banker. De öfrige försattes i liqvidation.

Uti Italien funnos likaledes intill 1874 ett betydande
antal större och mindre sedelutgifvande banker, af livilka
en del utgåfvo sedlar å belopp ända intill tjugu centesimi.
Genom lag af den 30 april nämnda år inskränktes visserligen
sedelutgifningsrätten till den italienska nationalbanken
och fem andra större banker, men i lagen den 7 april
1881 bestämdes, att dessa sex bankers uteslutande rätt
att utgifva banksedlar skulle upphöra med 1889 års utgång.

Portugal har för närvarande sex sedelutgifvande banker.
I Schweiz finnas tjugunio, enligt lagen af den 8
mars 1881, auktoriserade sedelutgifvande banker, och
dessutom sju banker, hvilka, då de icke velat underkasta
sig den nyssnämnda lagens bestämmelser, senast med
1885 års utgång skola upphöra med sin sedelutgifning.

Finland har två banker med sedelutgifningsrätt: Finlands
bank och Föreningsbanken. Den senare, som tillhör
ett enskildt bankbolag, har sedelutgifningsrätt af 1,500,000

246 allmänna geunder till förslaget ang. riksbanken.

Allmänna
grunder till
förslaget angående
riksbanken.

finska mark, motsvarande hälften af dess inbetalda grundfond
.

Norge, Danmark, Holland, Österrike—Ungern, Ryssland
och Grekland hafva hvardera endast en sedelutgifvande
bank.

Då k om i ten på ofvan anförda grunder funnit sig
böra obetingadt förorda ett banksystem grundadt på en
enda sedelutgifvande centralbank framför ett dylikt med
sedolutgifningsrätt förlänad åt eu mångfald af banker,
har k om i ten äfven bort utarbeta förslag till ordnande af
en bank, försedd med det kapital och fotad på sådana
lagbestämda grunder för dess rörelse och förvaltning, att
åt densamma må kunna med trygghet för vårt ekonomiska
lif anförtros att fylla det stora tomrum i allmänna
rörelsen, som den enskilda sedelutgifningsrättens upphörande
måste förorsaka. Att redan nu framlägga ett
sådant förslag har komitén ansett vara sin skyldighet,
äfven om den icke vågat tillstyrka detsammas antagande
och tillämpning förr än efter en bestämd öfvergångsperiod,
afsedd att lemna rådrum åt icke allenast centralbanken
att växa till i förmåga att fylla sin större uppgift,
utan äfven åt de enskilda bankinrättningarna att så
ordna sin verksamhet, att den må kunna fortfarande
utöfvas utan den hjelp, den förut hemtat från sedelutgifningsrätten.

Vårt land eger sedan gammalt eu sedelutgifvande
statsbank med åliggande i främsta rummet att »bibehålla
det inländska myntet vid dess rätta och skäliga valör»
och dernäst, bland annat, att biträda lånebehöfvande
med understöd och sålunda befrämja handelns och alla

ALLMÄNNA GRUNDER TILL FÖRSLAGET ANG. RIKSBANKEN. 247

nyttiga näringars uppkomst och förkofran. Framgången
ur eu enskild mans förolyckade försök att bedrifva bankrörelse,
blef den Rikets Ständers bank i en tid, då
behofvet af en dylik rörelse redan gjort sig gällande, men
den ringa tillgången på rörligt kapital, såväl som bristande
erfarenhet icke beredde möjlighet att anförtro densamma
åt den enskilda företagsamheten och omtanken, och banken
har sedermera under mera än två århundraden lefvat
sitt skiftesrika lif under väsentligen samma organisation,
tillhörig och styrd af blott den ena af statsmagterna
och förvaltad af dess ombud. Erfarenheten
under denna tid har lärt, att den högsta myndighet, under
hvars vård och ansvar banken vid sin stiftelse stäldes
och sedan förblifvit, icke varit rätt egnad att skydda
landets innevånares på myntvärdet beroende egendom
och rätt, och icke heller att åt bankens förvaltning i
öfrigt gifva den kraft och den omsigt, som den nationela
hushållningens utveckling och förkofran kräfde. Om
komiténs uppgift varit att gifva förslag till ordnande af
eu centralbank i ett land, der någon sådan icke förut
funnes, skulle den följaktligen icke hafva egnat en tanke
åt att föreslå denna bankverksamhets bedrifvande genom
vare sig det ena eller andra af statens organ, men
de nu historiskt gifna förhållanden har den ansett
icke kunna eller böra lemnas utan afseende. Rikets
Ständers bank eller under sin nya firma Sveriges riksbank
är dock en nationel institution, till hvilken många
generationer varit vana att lita, i trots af alla de förluster
och lidanden den vållat, och den kan väl antagas
vara ännu i dag af sin principal, Riksdagen, omfattad
med en kärlek, som århundradens gemensamma lif endast
gjort starkare. Då komitén vid utarbetande af förslag
till en centralbank, som allena skulle eg a rätt att utgifva
banksedlar, funnit sig af dessa skäl manad att söka

248 allmänna grunder till förslaget ang. riksbanken.

bygga, på den redan historiskt, gifna grunden, har den
deraf äfven hemtat anledning till den förhoppning, att
de förslag till ändringar och rättelser i de för riksbanken
nu gällande stadganden, som ansetts nödiga för att sätta
banken i stånd att på ett tillfredsställande sätt betjena
den allmänna rörelsen, skola så mycket lättare vinna
afseende.

Vid granskning af de anmärkningar, som blifvit framstälda
mot riksbankens organisation och förvaltning, möter
då främst den, som afser det olämpliga och oegentliga
i riksbankens undantagsställning såsom tillhörande och
uteslutande styrd af Riksdagen, hvarigenom lagstiftningen
för så väl dess sedelutgifning som verksamhet i öfrigt
kommit att bero af den magt, som äfven ensam innehar
beskattningsrätten. Faran för eganderätten af en sådan
anordning har erfarenheten lärt, och den har äfven ofta
och med styrka blifvit framhållen. Det har visserligen
häremot blifvit erinradt, att den förvillelse hos de öfver
riksbanken magtegande, som fordom mera än en gång
förledde dem att söka hjelp mot ögonblickets finansiela
svårigheter, icke i ny eller ökad beskattning, men väl i
ökad sedelutgifning, berott mera på bristande erfarenhet
om vilkoren för en sund bank- och penningrörelse än
i felande god vilja att äfven med egna uppoffringar tillvarataga
landets verkliga intresse, samt att med numera
vunnen bättre insigt i dessa afseenden något upprepande
af samma misstag icke skulle vara att befara. Och man
har sökt stöd för detta antagande genom att hänvisa
till det kända förhållandet, att flere af riksbankens skyldigheter,
såsom att vid anfordran inlösa sina sedlar med
mynt, att orubbad bibehålla sin grundfond och att vid
bestämda tider offentliggöra sin ställning, blifvit numera
stadgade icke allenast såsom civillag, utan denna förstnämnda
och vigtigaste äfven intagen i sjelfva grund -

ALLMÄNNA GRUNDER TILL FÖRSLAGET ANG. RIKSBANKEN. 249

lagen. Huru gerna komitén än delar detta hopp, har den
dock icke bort underlåta att betona sin åsigt, att frågan är af
alltför stor betydelse för hela vår ekonomiska välfärd för
att kunna på en sådan förhoppning få läggas till hvila.
Äfven sedan riksbankens skyldighet att vid anfordran
inlösa sina sedlar med metallisk valuta blifvit i grundlagen
intagen, står nemligen qvar oförminskad Riksdagens
magt att ensam bestämma vilkoren och gränserna för
bankens sedelutgifmngsrätt, och det kan stundom vara svårt
nog att bestämma hvar och när man kan stanna, sedan
man en gång af omständigheternas tryck låtit sig drifvas
in på det sluttande planet af en ökad sedelutgifning,
hvilken till en början blifvit bedömd såsom ofarlig och
för rörelsen nyttig. Långt innan man hunnit besinna
sig, skall man kanske finna sig vid en gräns, der sedlarne
icke längre kunna vid anfordran betalas, der bristande
förmåga sålunda gör äfven grundlagens bud till
en död bokstaf. Men då är redan en rubbning i myntvärdet
inträdd och med den äfven i eganderättens
helgd, och komitén behöfver icke erinra derom, att denna
senare är en af samhällets starkaste grundvalar.

Denna lär väl vara den främsta och starkast i
ögonen fallande faran af riksbankens ställning såsom
styrd och förvaltad af i sin magtfullkomlighet oansvarige
principaler, men den är dock icke den enda som manar
till att icke längre fritaga den för all förvaltning i öfrigt
ansvariga Regeringen från delaktighet i magten och dermed
i ansvaret äfven för riksbankens förvaltning. Det
är lätt insedt, att ett stort bankinstitut, öfver hvars hela
organisation och verksamhet en tillfällig Riksdagens majoritet
eger magt att utan ansvarighet besluta, och hvars
ingångna förpligtelse!- och aftal densamma ensidigt förmår
förändra eller bryta, icke kan tillvinna sig och ännu
mindre i längden bibehålla det förtroende, som dock är

250 allmänna glinder till förslaget ang. riksbanken.

förnämsta vilkoret för dess framgång, likasom äfven att en
klok och. förtänksam nation icke bör åt ett sådant institut
öfverlemna den vigtiga och grannlaga uppgiften, icke
allenast att genom sina sedlar förmedla hela dess penningomsättning,
utan äfven att vara främsta stödet för
dess ekonomiska lif.

Det är af dessa, vid flere föregående tillfällen redan
anförda grunder, komitén, då den haft att utarbeta förslag
till sådana rättelser i eller tillägg till nu gällande
bestämmelser för Sveriges riksbank, som borde sätta
densamma i stånd att med all trygghet kunna ensam
öfvertaga skyldigheten att förse landet med dess behof af
representativt mynt, ansett i främsta rummet nödigt att
sj elfva de konstitutiva grunderna för riksbankens anordnande
och verksamhet måtte blifva af Konung och Riksdag
gemensamt faststälda samt under deras gemensamma
ansvar och kontroll tillämpade och sålunda erhålla formen
och helgdon af civillag. I sitt afgifna förslag till lag
för Sveriges riksbank, som återfinnes under Lit. B och
som är afsedt att vinna tillämpning vid den tidpunkt,
då all sedelutgifningsrätt förenad med enskild bankrörelse
anses kunna utan våda eller allvarsam olägenhet indragas
och sådan rätt uteslutande tilläggas denna bank,
har komitén följaktligen sammanfört samtliga de bestämmelser
för bankens organisation, styrelse och verksamhet,
som ansetts böra såsom civillag gälla. Sådana öfriga
föreskrifter, som redan från början eller sedermera tid
efter annan kunna befinnas nödiga för ett fullständigt
och i detalj mera genomfördt ordnande af bankens verksamhet,
hafva ansetts böra lemnas åt bankens egna styrande
organ att fastställas i det reglemente, de borde
ega att antaga utan annan inskränkning än skyldigheten
af noggrann öfverensstämmelse med de i banklagen gifna
stadganden.

ALLMÄNNA GBUNDEK TILL FÖRSLAGET ANG. RIKSBANKEN. 251

Det redan flere gånger framstälda förslaget att i
riksbanken intaga enskilde delegare såsom aktionärer
med rätt att taga del i bankens förvaltning och att öfver
densamma öfva kontroll, liar komitén upptagit såsom sitt,
eget. Visserligen kan icke numera, såsom af 1823 års
finanskomité, en dylik åtgärd anses behöflig såsom medel
att öka riksbankens fonder, enär dessa fonder genom
principalernes återhållsamhet vid utöfvande af sin rätt
att öfver bankens årliga vinster förfoga, redan nu uppgå
eller åtminstone sannolikt snart skola uppgå till ett samladt
belopp, som bör vara fullt tillräckligt att uppbära
äfven den vida större rörelse, hvilken kan komma att
tillfalla riksbanken såsom landets enda sedelutgifvande
bankinstitut. Icke heller lär med alldeles samma styrka,
som i föregående dylika förslag skett, kunna till stöd derför
åberopas angelägenheten af att sålunda gifva riksbanken
en mera privaträttslig ställning, enär detta syfte
bör vara i viss mån redan vunnet, för såvidt komiténs
förslag att genom lag fastställa grunderna för riksbankens
organisation och förvaltning kommer att vinna afseende.
Men äfven under denna förutsättning qvarstår dock behofvet
af att genom enskilde delegares inrymmande bilda
för riksbanken ett bolag, hvilket, i likhet med andra bolag,
skulle ega och förvalta sin egendom på det kontraktsenliga
aftalets grund. Det får icke heller lemnas ur sigte,
att den vaksamhet öfver riksbankens säkerhet och
den vårdnad om dess välförstådda fördel, som med allt
skäl lär kunna af dess enskilde delegare förväntas, böra
kraftigt bidraga till såväl riksbankens egen som allmänhetens
trygghet genom att utgöra en tygel på mindre
välbetänkta förslag, som under politiskt upprörda tider
eller under trycket af finansiela svårigheter kunde befaras
komma att hos såväl Regeringen som Riksdagens majoritet
vinna ett icke berättigadt afseende. Med samma styrka

252 ALLMÄNNA GRUNDER TILL FÖRSLAGET ANG. RIKSBANKEN.

talande för det ifrågavarande förslaget qvarstår derjemte
alltid det länge kända och ofta framhållna behofvet att
i och genom enskilde delegare tillföra riksbanken den
mägtiga kraft, som ligger i det enskilda intresset, säkerligen
lika oundgänglig för riksbankens framgångsrika
verksamhet som för all annan ekonomisk sådan. Det
torde väl knappt kunna förväntas att inom riksbankens
förvaltning, i saknad af denna kraft, finna samlad all den
praktiska affärsskicklighet och den förmåga att rätt bedöma
och rätt tillgodose handelns, industriens och allmänna
rörelsens vilkor och behof, som man der önskar
att finna och som lärer utgöra den nödvändiga förutsättningen
för att riksbanken städse skall kunna befinna sig
i jemnhöjd med samhällets berättigade fordringar. Det
ligger i sakens natur, att Riksdagen icke kan vara rätt
egnad att till förvaltare af riksbanken med sitt val träffa
just dem, som ur ofvannämnda synpunkter och med
uteslutande af alla andra hänsyn äro dertill de lämpligaste,
och det torde vara att befara, att de valde skola
vara eller snart blifva helt enkelt verkställare af Riksdagens
vilja och trogne iakttagare af dess instruktioner,
ifrige att undgå anmärkningar eller ansvar, men saknande
den drifvande kraft, utan hvilken all ekonomisk verksamhet
sjunker ned till slentrian, som stannar efter på utvecklingens
väg och snart icke vidare förmår motsvara sin uppgift.

Då komitén af dessa skäl föranledts att återupptaga
förslaget om enskilde delegares intagande i riksbanken,
har den följaktligen äfven bort åt dem medgifva en sådan
andel i valet af förvaltningen och i ledningen af bankens
angelägenheter i allmänhet, att de på desamma kunna
öfva ett bestämdt, om än icke afgörande eller öfvervägande
inflytande. Komitén har sålunda hemstält, att
den högsta myndigheten öfver banken, bankstämman,
skall till två tredjedelar utgöras af Riksdagens och till

ALLMÄNNA GRUNDER TILL FÖRSLAGET ANG. RIKSBANKEN. 253

en tredjedel af aktieegarnes delegerade, hvilken anordning
betingats väsentligen deraf, att enligt förslaget staten
skulle icke allenast tillskjuta två tredjedelar af bankens
kapital, utan äfven framgent som hittills ikläda sig garanti
för bankens förbindelser, under det de enskilde
delegarne skulle för dessa ansvara endast med hvad hvar
och en af dem insatt. Det må enligt komiténs åsigt väl
kunna antagas, att det inflytande på riksbankens ledning,
som sålunda blifvit det enskilda intresset medgifvet, skall
visa sig tillräckligt kraftigt att förmå uppnå det ändamål,
som dermed varit afsedt, utan att likväl gifva grundadt
skäl till den farhåga, att detta enskilda intresse
skall kunna alltför mycket göra sig gällande inom en
institution, som väl komme att i stort drifva affärsverksamhet,
men der förvärfvet dock aldrig finge sättas i främsta
rummet, der man aldrig finge glömma att institutionen
sjelf vore till största delen samhällets egendom och dess
första uppgift att värna och vårda samhällets intressen.

Sistnämnda farhåga bör äfven vara undanröjd genom
de föreslagna bestämmelserna i afseende å fördelningen
af bankens årliga vinst, enligt hvilka aktieegarne väl
skulle tillförsäkras eu årlig utdelning af fyra och eu half
procent å deras andelar, för så vidt bankens behållning
dertill lemnade tillgång, men deremot i intet fall mera än
åtta procent. Denna begränsning har påkallats deraf, att
aktieegarne medgifvits andel, icke i en vanlig bankinrättning,
utan i ett bankinstitut, som begåfvats med det betydande
privilegiet att ensam utgifva sedlar, och följaktligen
icke bort tilldelas större andel i dess vinster, än
som kunde anses motsvara skälig ränta jemte ersättning
för möjligheten att vid ogynsamma förhållanden icke ens
erhålla någon sådan.

Det inflytande på valet af riksbankens styrelse samt
på ledningen i öfrigt af dess verksamhet, förslaget till -

254 allmänna grunder till förslaget ang. riksbanken.

delat aktieegarne, motsvaras äfven af den andel i grundfonden,
som af dem skulle tillskjutas. I afseende å be -loppet af denna grundfond i dess helhet, har komitén
stannat vid siffran af sextio millioner kronor, hvilken
synts närmast uttrycka bankens behof af eget kapital
med de olika slag af rörelse densamma skulle enligt förslaget
komma att drifva. Till jemförelse i detta fall med
hvad i flere af Europas kulturstater ansetts nödigt, har
komitén låtit sammanställa följande tabell, utvisande förhållandet
mellan de stora centralbankernas samt de sedelutgifvande
bankernas i våra skandinaviska grannländer
grundfonder och deras vid en viss tid utelöpande sedelstock,
denna senare betraktad såsom en exponent för
storleken af deras rörelse i allmänhet.

Namn.	Myntslag.	Grundfond.	Utelöpande sedlar.	Grund-fonden i förhållan-de till utelöpan-de sedlar. %
Engelska banken..............	£ Sterling	14,553,000	2% 83	25,269,595	57,59
Franska d:o ..............	Francs	182,500.000	2T/9 83	2,928,588,690	6,23
Tyska riksbanken.............	Riksmark	120,000,000	27» 83	806,380,000	14,88
Österrikisk-ungerska banken	Gulden	90,000,000	27» 83	367,290,000	24,50
Nederländska d:o..............	Holk floriner	16,000,000	27s 83	181,920,000	8,80
Belgiska nationalbanken.....	Francs	50,000,000	27/a 83	324,350,000	15,42
Nationalbanken i Köpenhamn	Kronor	27,000,000	27, 83	70,140,880	38,49
Norges bank...................	»	12,509,574*)	27» 83	42,141,636	29,68

Det skulle af denna sammanställning kunna dragas
den slutsats, att den föreslagna grundfonden för riksbanken
vore alltför stor i förhållande till den affärsrörelse
och särskildt den sedelutgifning, som för densamma bör

*) Den s. k. äldre lånefonden............................... kr. 10,009,574

Fonden enligt lågande den 8 augusti 1842 och den

6 juni 1863.................................................. > 2,500.000

Kronor 12,509,574.

ALLMÄNNA GEENDEB TILL FÖBSLAGET ANG. BIKSBANKEN. 255

kunna ifrågasättas, och sålunda kunde befaras komma att
motverka sitt eget ändamål, bankens trygghet och soliditet,
genom den frestelse till ett äfventyrligt utsträckande
af bankens verksamhet, som deri måste ligga. Vid denna
frågas bedömande får man dock icke lemna ur sigte, att
cn banks behof af eget kapital beror icke allenast på
omfånget af dess rörelse, utan äfven och i vida högre
grad på beskaffenheten af denna rörelse. Det är i sjelfva
verket lätt insedt, att den bank, hvars verksamhet är
strängt begränsad till diskontering af korta verkliga affärspapper,
samt till handel med guld och silfver eller första
klassens alltid säljbara statspapper, måste kunna nöja sig
med ett vida mindre eget kapital än den, som tager del
i långa och vågade förlags- och spekulationsaffärer, samt
följaktligen måste vara i stånd såväl att kunna utan olägenhet
eller våda under längre tid invänta återrealiserandet
af sitt kapital som äfven att uthärda de förluster, som
af sjelfva dess verksamhets beskaffenhet måste icke sällan
blifva en följd. Erinras bör äfven, att en banks egna
kapital alldeles icke behöfver lämpas efter den sannolika
storleken af dess sedelemission, emedan denna senares
trygghet är att finna icke i grundfondens, men väl i
metalliska kassans eller inlösningsfondens storlek samt i
främsta rummet i det omsorgsfulla urvalet af till diskontering
antagna affärspapper, så att dessa icke allenast
gifva visshet, att det i dem gifna betalningslöftet skall
blifva i rätt tid infriadt, utan äfven utgöra verkliga fordringsbevis,
tillkomna i följd af en på föregående produktion
grundad handelsaffär, hvilka vid inlemnande! i
banken behöfva i och för produktionens fortsättande omsättas
i det gångbara betalningsmedlet.

Komitén har visserligen, såsom af de föreslagna
stadgandena angående bankens rörelse torde klart framgå,
bemödat sig att, såvidt lag förmår, begränsa denna ro -

256 allmänna grunder till förslaget ang. riksbanken.

relse till de områden, som allmänligen antagits och af
erfarenheten anvisats såsom de enda, hvilka med trygghet
kunna öfverlemnas åt sedelutgifvande banker och särskildt
åt dem, hvilka erhållit förtroendet att, med uteslutande
af alla andra, ensamma förse ett helt land med representativt
omsättnings- och betalningsmedel, men den har
dock med hänsyn till hos oss redan gifna förhållanden
ansett sig böra åt banken medgifva fortsättande af tvänne
rörelsegrenar, hvilka med allt skäl kunna sägas icke tillhöra
ofvannämnda områden, nemligen utlåning mot bestämda
afbetalningar med en tid af längst två och ett
hälft år samt beviljande af s. k. kassakreditiv på tolf
månader. Den förra af dessa rörelsegrenar har ansetts
ega alltför djupa rötter i våra vanor och kanske äfven
alltför väl motsvara några samhällsklassers, särskildt
mindre jordbrukares och industriidkares, verkliga lånebeliof
för att kunna utan afsaknad eller böra utan tvingande
skäl plötsligen indragas. Den senare åter eller
beviljandet af kassakreditiv är senare inkommen bland
vårt lands kreditbruk, men har dock i vårt på rörligt
kapital ännu icke rika land såsom förlagsgifvare åt handeln
och industrien gjort desamma alltför betydande
tjenster för att riksbanken nu borde från densamma alldeles
befrias, om äfven med sanning kan sägas, att icke
sällan dessa krediter blifvit i alltför vidsträckt grad både
sökta och beviljade och derigenom inkräktat på andra
icke mindre nyttiga grenar af bankverksamheten. Det
fortsatta bedrifvandet genom riksbanken af såväl den ena
som andra af dessa rörelsegrenar har nödvändigt betingat
ett jemförelsevis betydande eget bankkapital, och har
häri legat en af anledningarna till att detta blifvit föreslaget
till ett större belopp än i annat fall torde ur ofvan
angifna synpunkter hafva varit nödigt. Komitén hoppas
derigenom äfven hafva mött de väsentligaste invändnin -

ALLMÄNNA GRUNDEK TILL FÖRSLAGET ANG. RIKSBANKEN. 257

gar, som mot dessa särskilda slag af bankrörelse kunna
framställas från synpunkten af bankens trygghet, och i
hvarje fall synes all farhåga i sådant hänseende böra
vara ytterligare undanröjd medelst de af komitén föreslagna
stadganden, hvarigenom lånerörelsen mot bestämda
afbetalningar blifvit inskränkt till ett belopp af högst
tio millioner kronor samt beviljandet af kassakreditiv
medgifvet endast mot s. k. realsäkerhet.

Slutligen har komitén vid frågan om bankens egen
grundfond icke bort underlåta att erinra, att riksbanken
äfven i dess föreslagna nya former skulle förblifva till
väsentlig del statens egendom och under dess garanti,
och att på en sådan institutions soliditet icke finge
falla en skugga af tvifvel, hvarför komitén vid bestämmande
af dess grundfonds belopp hellre velat taga förebråelsen
att hafva föreslagit densamma för stor än för
ringa, så mycket mera som det tyngande inflytandet af
ett stort eget kapital icke bör kännas särdeles tryckande
eller äfventyrsfrestande för en verksamhet, hvars ändamål
icke i främsta rummet får vara eget förvärf.

I samband med hvad ofvan blifvit anfördt, i afseende
å bankens genom lagen bestämda verksamhetsområden,
torde äfven böra anmärkas det i förslaget intagna förbudet
för banken att bedrifva inlåning mot ränta. De
skäl, hvarför eu dylik inlåning kan anses icke rätt förenlig
med och äfven farlig för en stor emissionsbanks
liufvudverksamhet, hafva i en föregående afdelning af
detta betänkande blifvit så fullständigt anförda, att här
endast torde behöfva erinras, att förbud mot dylik inlåning
i de flesta stora sedelutgifvande bankerna i Europa
varit sedan länge och med framgång tillämpadt.
Man har der kommit till full insigt derom, att en dylik
inlåningsverksamhet å ena sidan icke kan vara behöflig
för en bank, hvars allra väsentligaste, om icke enda

258 ALLMÄNNA GRUND EU TILL FÖRSLAGET ANG. RIKSBANKEN.

uppgift är att utbyta af handeln alstrade betalningslöften
mot det allmänna liqvidationsmedlet, det vill
säga sina egna vid anfordran betalbara sedlar, och som
för detta ändamål naturligen icke behöfver något särskildt
kapital, samt att den å andra sidan är egnad att
bortvända bankstyrelsens uppmärksamhet från denna dess
hufvuduppgift och att fresta till uppsökande af andra
affärer, som lätt kunna blottställa bankens förmåga att
fullgöra sin främsta pligt, invexlingen af sina sedlar.
Det är äfven lätt insedt, att bankens uppgift såsom i
främsta rummet förmedlare af den allmänna omsättningen
deremot ålägger den att vara rörelsen till tjenst
genom att i räkning mottaga och vid anfordran utbetala
sådana medel, som handeln och industrien behöfva hålla
tillgängliga för sina dagliga liqvider, och lagförslaget har
stadfästa!, denna bankens skyldighet medelst föreskrifterna
för densamma att utan afgift, likasom utan räntegodtgörelse,
mottaga och å giroräkning föra såväl statens som
enskildes penningar.

Då komitén nu går att i korthet angifva grunderna
för de i förslaget införda lagbestämmelser, som ansetts
nödiga för ordnande af riksbankens sedelutgifningsrätt,
anhåller den att få förutsända några erinringar angående
de olika system i sådant afseende, som för närvarande
tillämpas inom åtskilliga länder.

Hufvudformerna för de gällande lagbestämmelserna
angående banksedelutgifningsrätten äro, som bekant, tre:
det engelska, det tyska och det amerikanska systemet.

Enligt det engelska systemet, infördt genom den i
det föregående omtalade s. k. Peelska bankakten, skall
banken för hvarje sedel, som den utgifver utöfver ett en
gång för alla bestämdt belopp, hvilket beräknats kunna
under alla förhållanden af den allmänna rörelsen qvarhållas,
innehafva ett fullt motsvarande belopp metallisk valuta.

ALLMÄNNA GRTJNDER TILL FÖRSLAGET ANG. RIKSBANKEN. 259

I Englands bank motsvaras den metalliskt obetäckta
delen af sedelstocken utaf bankens fordringar för försträckningar
till engelska regeringen. I Österrike, der
detta system likaledes är tillämpadt, skall för denna del
af sedelstocken, hvilken der får uppgå till två hundra
millioner gulden, finnas en i bankens statuter närmare
angifven betäckning af »bankmessiga säkerheter».

Bestämmelserna angående den danska nationalbankens
sedelutgifning sluta sig också temligen nära till det engelska
systemet. Denna bank är nemligen berättigad att
utgifva så stort sedelbelopp som omsättningen kräfver,
mot det att dess metalliska kassa uppgår till det belopp,
hvarmed de utelöpande sedlarne öfverstiga trettio millioner
kronor, dock att den metalliska kassan icke i något fall
må utgöra mindre än tre åttondedelar af hela den utelöpande
sedelmassan samt att banken till säkerhet för den metalliskt
obetäckta delen deraf har i sin eg o lätt realisabla,
goda och säkra aktiva af närmare angifven beskaffenhet,
efter ett förhållande af ett hundra femtio kronor i aktiva
för hvart hundra kronor i sedlar.

Äfven föreskrifterna angående Norges banks sedelutgifning
stämma öfverens med det engelska systemet,
så till vida att genom dem fastställes ett maximibelopp
af metalliskt obetäckta sedlar, ehuruväl utgångspunkten
vid bestämmandet af detta belopp varit en annan än det
engelska systemets. Banken eger nemligen utgifva sedlar
efter visst förhållande till bankens särskilda fonder, detta
förhållande olika bestämdt för de särskilda fondema,
samt derutöfver mot inneliggande valuta i guld, krona
för krona.

Det tyska systemet åter har, såsom namnet antyder,
sin förnämsta representant i den tyska riksbanken. Denna
bank är berättigad att utgifva så stort belopp i sedlar,
som rörelsen kräfver mot förbindelse att hålla i kassa ■—

260 ALLMÄNNA GRUNDER TILL FÖRSLAGET ANG. RIKSBANKEN.

hvartill äfven få hänföras s. k. Reichskassenscheine —
ett belopp motsvarande minst en tredjedel af de utelöpande
sedlarne samt att för återstoden innehafva diskonterade
vexlar med en förfallotid af högst tre månader. Om den
särskilda beskattning, som drabbar tyska riksbankens sedlar,
derest det af kassa icke betäckta beloppet öfverstiger
två hundra femtio millioner riksmark, är i det föregående
taladt, en bestämmelse, som är egnad att i tillämpningen
närma det tyska systemet till det engelska.

Den belgiska banken är likaledes berättigad att utgifva
sedlar till det belopp rörelsens behof kräfver, under
vilkor att beloppet af utelöpande sedlar motsvaras af lätt
realisabla säkerheter, hvarjemte banken är pligtig att hålla
en metallisk kassa motsvarande eu tredjedel af de utelöpande
sedlarne och öfriga å vista förbindelser. Den
metalliska kassan kan dock för de fall och inom de gränser,
som af finansministern utstakas, få nedgå under det
sålunda bestämda minimum.

Holländska banken får utgifva så mycket sedlar rörelsens
behof kräfver, men är skyldig att hålla en metallisk
kassa motsvarande fyrtio procent af de utelöpande
sedlarne och öfriga å vista förbindelser.

I princip och under normala förhållanden är Frankrikes
bank icke underkastad några lagbestämmelser i
afseende på sin sedelutgifningsrätt. Bankens generalråd
eger i detta fall oinskränkt beslutanderätt. Vid de tillfällen,
då tvångskurs blifvit bankens sedlar tillagd, har
dock samtidigt ett maximibelopp, som bankens sedelutgifning
icke får öfverskrida, blifvit stadgadt, och blef
på grund häraf genom lagarne den 14 augusti 1870 och
den 15 juli 1872 detta belopp faststäldt till tre tusen två
hundra millioner francs.

Enligt det amerikanska systemet är det hvarje bankbolag,
som uppfyller lagens bestämmelser medgifvet att

ALLMÄNNA GRUNDER TILL FÖRSLAGET ANG, RIKSBANKEN. 261

utgifva sedlar. Blanketterna till dessa eger dock icke
bolaget att sjelf låta förfärdiga. De förfärdigas till lika
storlek och utseende för alla banker genom den för bankväsendets
öfvervakande tillsatte kontrollörens försorg och
utlemnas af honom till bankerna inom beloppet af hvarje
banks sedelutgifningsrätt, mot nedsättning af ett mot de
utlemnade blanketternas nominalvärde svarande belopp af
Förenta staternas räntebärande obligationer, beräknade efter
viss i lagen bestämd kurs. Dessa blanketter äro vid utlemnandet
registrerade och numrerade samt försedda med
vederbörande embetsmans intyg derom, att till säkerhet för
sedeln Förenta staternas obligationer finnas hos finansdepartementet
nedsatta. Den blanketten likaledes åtecknade
förbindelsen att vid anfordran inlösa densamma med
mynt utfärdas deremot af styrelsen för den bank, till
hvilken sedelblanketten sålunda utlemnats. Blifver banken
ur stånd att inlösa sina sedlar, låter kontrollören försälja
de af banken nedsatta obligationer och verkställer med
de inflytande medlen sedlames inlösen. Skulle försäljningssumman
icke förslå, förskjuter regeringen bristen
med rättighet att för hvad som sålunda förskjutes erhålla
betalning ur bankbolagets tillgångar, innan utdelning får
ske till bankens öfrige fordringsegare. För att minska
den förlust, som härigenom skulle kunna uppkomma för
bankens öfrige fordringsegare, är en hvar bolagsman
pligtig att utöfver det belopp han i bolaget insatt för
bolagets förbindelser ansvara med ytterligare en gång
detta belopp. Af dessa s. k. nationalbanker funnos enligt
senast tillgängliga uppgifter 2,269, deremot ega
Förenta staterna icke någon centralbank.

De för riksbanken nu och sedan länge gällande bestämmelser
angående vilkoren för dess sedelutgifningsrätt
sluta sig, såsom häraf synes, i hufvudsak till det
engelska systemet, hvilket väl medgifver en af metallisk

262 ALLMÄNNA GRUNDER TILL FÖRSLAGET ANG. RIKSBANKEN.

valuta obetäckt sedelutgifning, men fastställer densamma
till ett visst bestämdt belopp, utöfver hvilket hvarje
utgifven sedel måste motsvaras till sitt fulla värde af
inneliggande metallisk kassa. Uti detta system har dock
vårt reglemente för riksbanken vidtagit två icke obetydande
förändringar, båda, enligt komiténs tanke, till rörelsens
fördel såväl som bankens trygghet. Genom den
ena af dessa, den nemligen som bevarar banken rätt att
i förhållande till sedelutgifningen beräkna såsom kassatillgång
icke allenast sin verkliga metalliska kassa, utan
äfven sina i utlandet å räkning stående fonder, har banken
satts i tillfälle att kunna i mån af rörelsens behof
öka sin sedelutgifning, utan att nödgas för detta ändamål
ovilkorligen söka tilldraga sig ökadt förråd af guld,
en åtgärd, som alltid är kostsam, men endast då erforderlig,
när invexlingens behof den påkallar, och har härigenom
undvikits den orörlighet och brist på expansionsförmåga,
som man mot det engelska systemet anmärkt
och som flere gånger tvungit Englands bank att neka
sin hjelp just då rörelsen den som bäst behöft och att
sålunda vålla allmänheten förlust och bryderi, som kunnat
och bort undvikas. Genom den andra af ofvannämnda
modifikationer har riksbanken ålagts att ständigt hålla
ett visst minimum af metallisk kassa och sålunda undgått
den orimlighet, som den engelska lagstiftningen gör
till en möjlighet, att nemligen banken skulle kunna lagligen
hålla ett icke obetydande belopp sedlar utelöpande
utan att vara försedd med någon metallisk invexlingsfond,
och detta endast på grund af det antagandet, att beloppet
icke öfverstege rörelsens oundgängliga behof och följaktligen
icke kunde befaras komma att påfordra någon invexling.

Sådana grunderna för riksbankens sedelutgifningsrätt
nu äro, hafva de i det väsentligaste varit gällande under
närmare fyrtio år, och riksbanken har under denna tid

ALLMÄNNA GEUNDER TILL FÖRSLAGET ANG. RIKSBANKEN. 263

kunnat genomgå de flere finansiela kriser, hvaraf äfven
vårt land hemsökts, på samma gång utan att påkalla
någon ändring eller eftergift i dessa grunder och utan
att af bekymmer för sin vexlingsförmåga nödgas vidtaga
sådana indragningsåtgärder i sin lånerörelse, att landets
ekonomiska välfärd deraf kunnat blottställas. Komitén har
deri funnit ett afgörande skäl för att lemna dessa grunder
väsentligen orubbade och att inskränka sin uppgift
till att söka så bestämma de nu faststälda beloppen för
såväl metalliska kassan som den af denna icke betäckta
sedelemissionen, att båda må kunna motsvara den vida
större rörelse, som måste komma att tillfalla riksbanken
i dess nya ställning såsom ensam sedelutgifvande. Det
är nemligen sjelf klart, att då de enskilda bankernas rätt
att utgifva sedlar indrages, måste riksbankens både rätt
och förmåga i detta afseende så betydligt vidgas, att
densamma allena må kunna utan svårighet förse rörelsen
med dess behof af omsättningsmedel, och då faran af att
under sådana förhållanden fastställa gränserna för dess
sedelutgifningsrätt alltför trånga ligger i öppen dag, har
komitén icke bort tveka att föreslå den af metallisk valuta
icke betäckta delen af sedelemissionen till en möjligen
något högre siffra än af den nuvarande rörelsens
behof kunde anses vara oundgängligen nödigt. Komitén
har dock dervid icke endast fästat vilkoret af en i förhållande
till nu gällande bestämmelse icke obetydligt
ökad ständigt tillgänglig metallisk kassa, utan äfven föreslagit
ett nytt stadgande, afsedt att ytterligare betrygga
äfven de metalliskt obetäckta sedlarnes inlösen, nemligen
att för det belopp af utelöpande sedlar, som icke motsvaras
af metallisk valuta, skall finnas banken tillhörigt
ett motsvarande belopp af särskilda, i lagen bestämda
slag af s. k. bankmässiga säkerheter eller värdehandlingar
af den beskaffenhet, att de lätt och hastigt kunna re -

264 ALLMÄNNA GRUNDER TILL FÖRSLAGET ANG. RIKSBANKEN.

aliseras, när och i den mån invexlingens orubbade fortgång
kan sådant påkalla, ett stadgande, hvars betydelse
för hvarje sedelutgifvande banks säkerhet icke lärer behöfva
mera än antydas.

Då komitén på dessa grunder föreslagit, att beloppet
af de endast genom banksäkerheter betäckta sedlarne
skulle få utgöra högst sjuttiofem millioner kronor, har
den dock dervid fästat det vilkor, att banken skall vara
skyldig att hålla i metallisk kassa utöfver det lagbestämda
minimum ett belopp, som motsvarar minst trettio procent
af den summa, hvarmed de metalliskt obetäckta sedlarne
öfverstiga sextio millioner kronor. Det har nemligen
ansetts föga lämpligt att vid en stark stegring af sedelemissionen
utöfver dess vanliga gränser banken skulle
kunna alltjemt bibehålla sin kassa vid dess lägsta ståndpunkt,
och man har följaktligen velat genom detta stadgande
ålägga banken att vid sådant förhållande i någon
mån öka äfven sina invexlingsfonder för att vid det sannolikt
snara återströmmandet till banken af sedlarne kunna
intaga desamma utan vidtagande af särskilda och möjligen
störande åtgärder. Då derjemte föreslagits, att
bankens metalliska kassa, på hvilken äfven skulle kunna
utgifvas sedlar, icke finge bibehållas vid lägre belopp än
tjugufem millioner kronor, skulle sålunda de på en gång
utelöpande sedlarne, vid den af banksäkerheter betäckta
sedelutgifningsrättens begagnande till dess yttersta gräns,
sjuttiofem millioner kronor, samt med metalliska kassan
vid dess under sådana förhållanden lägsta medgifna ståndpunkt,
kunna utgöra en sammanlagd summa af ett hundra
millioner kronor, hvilken med fästadt afseende å hvad
rörelsen hittills visat sig erfordra ansetts så tillräcklig,
att sedelutgifning deröfver icke behöfde banken medgifvas
annorlunda än på grund af till motsvarande belopp
höjda metalliska eller dermed likstälda kassatillgångar.

ALLMÄNNA GRUNDER TILL FÖRSLAGET ANG. RIKSBANKEN. 265

De sålunda föreslagna gränserna för riksbankens
sedelutgifningsrätt hafva så mycket hellre kunnat anses
tillräckligt vida för att motsvara allmänna rörelsens behof
af sedlar, som det lär kunna antagas, att detta behof
skall icke ökas, men väl minskas i den mån man äfven
i vårt land lär att jemte sedlar begagna icke allenast verkligt
mynt, utan äfven de flerfaldiga andra både billigare
och beqvämare kreditmedel, som annorstädes redan hafva
vunnit en hög grad af förtroende och tillämpning. För att
bedöma, huruvida icke å andra sidan dessa gränser kunna
befaras vara alltför vida och dermed äfventyrliga för eu
sund kreditrörelse, må här endast erinras, att de enskilda
bankernas nuvarande sedelutgifningsrätt allena kan bringas
upp till samma belopp som den för den nya riksbanken
föreslagna, hvilken likväl är ämnad att i sig upptaga landets
hela sedelrörelse, samt att för den förras åtnjutande icke
någon annan skyldighet varit föreskrifven än en kassa
af endast tio procent af grundfonden, under det att enligt
komiténs förslag riksbankens metalliska kassa och kassatillgångar
å utrikes ort alltid skulle komma att utgöra
nära trettio procent af dess utelöpande sedlar.

I afseende å riksbankens sedlars betalningskraft har
komitén föreslagit, att de skola utgöra lagligt betalningsmedel
i riket, så länge de vid anfordran med mynt inlösas,
och i detta syfte äfven hemstält om ändring af
regeringsformens 72 §. Utan att vilja inlåta sig på något
bedömande af den frågan, huruvida genom det vid 1850—
51 årens riksdag i grundlagen intagna stadgandet, att
riksbankens sedlar skola vid anfordran med mynt inlösas,
den sedlarne redan förut tillerkända rätt att såsom mynt
i riket anses, blifvit satt i sådant förhållande till ofvannämnda
senare stadgande, som af 1840 års Riksdag uttryckligen
begärdes, nemligen att denna deras rätt blefve
beroende af och egde bestånd endast så länge riksbanken

266 ALLMÄNNA GRUND EK TILL FÖRSLAGET ANG. RIKSBANKEN.

fullgjorde sin invexlingsskyldighet, har komitén ansett
böra utan all tvetydighet i såväl grundlagen som lagen
för riksbanken uttalas, att riksbankens sedlar skola förblifva
lagligt betalningsmedel i likhet med landets mynt,
endast så länge de när som helst af banken mot mynt
utbytas och sålunda med detta förblifva lika i värde.
Sedlarne hafva derigenom, i likhet med hvad t. ex. i
England och Norge eger rum, gifvits den lagliga kurs,
som för omsättningen är fördelaktig och stundom oumbärlig,
utan att kunna vålla densamma de olägenheter
och förluster, som af en tvångskurs alltid äro att befara.
Det torde slutligen icke behöfva särskild! förklaras, att
äfven under förutsättning af bristande inlösning sedlarne
böra hafva och bibehålla bestämd tvångskurs mot sin
ansvarige utgifvare, riksbanken sjelf, samt mot staten och
dennes egna verk, hvarför äfven ett stadgande derom
blifvit i lagförslaget intaget.

Den tanke, som varit ledande för komitén vid affattande
af förslag till riksbankens organ och den hierarkiska
ordningen dem emellan, torde klart framgå af de
särskilda lagstadgandena. Främst bland dessa organ står
bankstämman såsom den högsta myndigheten öfver riksbanken,
hvilken eger dels att upprätta det reglemente
för styrelsen och förvaltningen, som måste blifva nödigt
för att fullständigt ordna bankens verksamhet och bestämma
sättet för dess utöfvande, dels att välja bankråd
och fullmägtige och att afgöra från dem framstälda förslag
rörande bankens angelägenheter, samt att i sista
hand granska och bedöma dess förvaltning, eller med ett
ord att i allmänhet utöfva afl den befogenhet som vanligen
tillkommer allmän bolagsstämma, utan annan inskränkning
än den att noggrant ställa sig till efterrättelse
de i banklagen gifna stadganden. Enligt förslaget skola
bankstämmans ledamöter till eu tredjedel utses af hvar -

ALLMÄNNA GRUNDER TILL FÖRSLAGET ANG. RIKSBANKEN. 267

derå af Riksdagens Kamrar, hvilkas direkta inflytande
på riksbankens angelägenheter är till detta begränsad,
oafsedd rätten att gemensamt med Konungen för densamma
stifta lag.

Närmast efter bankstämman kommer bankrådet,
sammansatt af femton personer, utsedde af bankstämman
för en tid af tre år, på så sätt att en tredjedel af dem
är för hvarje år underkastad omval. Bankrådet kan sägas
vara för riksbankén en mera till namnet än i verkligheten
ny institution, enär det vid äfven en flygtig granskning
af dess befogenhet lätt faller i ögonen, att densamma i
väsentliga punkter sammanfaller med den som hittills
utöfvats af bankoutskottet, hvilket enligt förslaget skulle
upphöra. Så har den granskande och kontrollerande
myndighet öfver ledningen af förvaltningen, som hittills
tillkommit bankoutskottet, öfverlemnats åt bankrådet genom
föreskrifterna att med uppmärksamhet följa bankens
förvaltning, och för sådant ändamål taga kännedom om
styrelsens protokoll, att noga granska bankens ställning i
allmänhet och särskildt de fullmägtiges åtgärder, som afse
metalliska kassans upprätthållande och myntutvexlingens
bestånd, att till bankstämman ingifva förslag, som af denna
granskning betingas, samt attformligen till- eller afstyrka beviljandet
af ansvarsfrihet för fullmägtige. Likasåhar den förmedlande
ställning, som bankoutskottet hittills intagit mellan
riksbankens styrelse och dennes principal, Riksdagen,
i förslaget blifvit tillagd bankrådet i förhållande till styrelsen
och den nya principalen, bankstämman, genom
åliggandet för detsamma att öfverlemna och med eget
utlåtande beledsaga hvarje fullmägtiges till bankstämman
gjorda framställning eller förslag rörande bankens angelägenheter
och särskildt deras vid hvarje års slut afgifna
berättelse angående riksbankens tillstånd, rörelse och
förvaltning. En väsentlig olikhet förefinnes dock mellan

268 ALLMÄNNA GRUNDER TILL FÖRSLAGET ANG. RIKSBANKEN.

bankoutskottets och bankrådets funktioner, som torde böra
här något betonas, den nemligen, att bankrådet icke får
i något fall ingripa såsom bestämmande i bankens förvaltning.
Det eger rätt att af fullmägtige fordra alla de
upplysningar, som för fullgörande af dess granskningsskyldighet
finnas behöfliga, det kan och skall framställa
de betänkligheter eller anmärkningar, hvartill styrelsens
åtgärder synas dem gifva anledning, det kan frambära
dessa anmärkningar till bankstämman och kan drifva dem
ända derhän att hos densamma begära åtal å styrelsen,
men det får icke gifva några föreskrifter angående förvaltningen,
hvilken bör och skall ledas uteslutande af de
för densamma ansvarige fullmägtige. Eu annan olikhet
är äfven, att bankrådet är permanent, d. v. s. skyldigt
att sammanträda icke allenast hvar tredje månad och
derutöfver så ofta det sjelft finner nödigt, utan äfven när
helst fullmägtige det begära. Endast genom att sålunda
städse vara så att säga tillfinnandes lär det, enligt korn i -téns åsigt, blifva för bankrådet möjligt att på ett tillfredsställande
sätt fylla icke endast sin granskningspligt utan
äfven den icke mindre vigtiga att såsom rådgifvande biträda
styrelsen, när helst denna finner sig manad att hos
detsamma söka upplysning och stöd.

Den förvaltningen ledande och för densamma ansvariga
styrelsen öfver riksbanken skulle enligt förslaget
fortfarande utgöras af sju fullmägtige, af hvilka dock en
såsom ordförande skulle af Konungen utses och de öfrige
sex väljas af bankstämman. Den skiljaktighet som förefinnes
mellan nu gällande stadganden och förslagets bestämmelser,
eller att valet af fullmägtige skall ske genom
bankstämman i stället för genom Riksdagens elektorer,
torde icke vara af väsentlig art, enär hvardera af Riksdagens
Kamrar skulle komma att inom sig utse en tredjedel
af bankstämmans ledamöter och sålunda båda till -

ALLMÄNNA GRUNDER TILL FÖRSLAGET ANG. RIKSBANKEN. 269

samman fortfarande eg a rätt likasom magt att när de
så vilja afgörande inverka på stämmans sammansättning,
och dermed äfven på valet. Då komitén vidare
föreslagit, att fullmägtiges ordförande skulle utses af
Konungen, har den dervid tillmötesgått ett ofta framstäldt
yrkande, hvars befogenhet komitén fullständigt
erkänt, att nemligen regeringen borde beredas inflytande
på och ansvar för riksbankens förvaltning. Äfven förslaget,
att öfrige fullmägtige skulle väljas på tre år, så
att tvänne af dem hvarje år underkastades omval, har
alltför ofta blifvit från skilda håll framstäldt och varit
föremål för offentlig pröfning för att här skulle behöfva
mera än erinras, att om äfven den kontinuitet inom styrelsen
och den större säkerhet mot plötsliga och starka
skiftningar i ledningen af bankens affärsrörelse, som man
derigenom velat erhålla, bör erkännas redan vara i verkligheten
vunnen genom Riksdagens tillvägagående vid utöfvande!
af dess valrätt, bör det dock vara angeläget, att en
dylik trygghet finnes beredd äfven genom lagens stadganden.

Den i förslaget intagna bestämmelsen, att Konungen
skall förordna en ombudsman, för hvilken bankens böcker
och räkenskaper, handlingar och protokoll skola städse
hållas tillgängliga, har endast varit en omedelbar följd deraf,
att de stadgade grunderna för bankens verksamhet och
förvaltning erhållit civillags natur och att sålunda tillfälle
bort Konungen beredas att äfven i detta afseende öfvervaka
lagens noggranna iakttagande. Den ombudsmannen
lemnade befogenhet har följaktligen blifvit strängt begränsad
till att hos Konungen anmäla sådana beslut,
hvilka han finner stridande mot banklagen.

Den ytterligare redogörelse för grunderna till förslagets
särskilda bestämmelser, som af komitén ansetts
erforderlig, återfinnes i den sj elfva lagförslaget bifogade
speciela motivering.

270 ALLMÄNNA GRUNDER TILL FÖRSLAGET ANG. BANKBOLAG.

Allmänna
grunder till
lagförslaget
angående enskilda
sedelut
gifvande
bankbolag.

Det här framlagda förslaget till ny lag för riksbanken
innebär sålunda en genomgripande omdaning af detta institut
samt förutsätter indragning af all med sedelutgifning
förbunden enskild bankverksamhet. Men denna stora
reform måste, för att varda oblandadt lyckosam, genomföras
med all den varsamhet, som föreskrifves af omtanken
om vår nationela hushållnings ostörda utveckling. Ur
denna synpunkt har komitén trott vara önskvärdt, att
riksbanken under en lämplig öfvergångstid erhölle tillfälle
att bereda sig för och efter hand växa in uti den mera
vidtomfattande verksamhet, som är densamma i framtiden
förbehållen. Ännu mera uppenbart har det varit för
komitén, att den vidsträckta sedelutgifningsrätt, som
de enskilda bankerna i vårt land för närvarande hafva
sig medgifven, icke utan verklig våda kan på en gång
indragas. De enskilda bankerna förlägga för närvarande
landets näringslif med ett belopp af öfver tre hundra
millioner kronor; med 27 hufvudkontor och 144 afdelningskontor
förgrena de sig öfver hela riket. Sedelutgifningsrätten
har varit ett hufvudvilkor för dessa bankers uppkomst
och är alltjemt nära sammanknuten med hela deras
verksamhet. Att nu plötsligen borttaga denna rätt skulle
antagligen blottställa vår nationela hushållning för rubbningar,
hvilkas utsträckning näppeligen kunna på förhand
beräknas.

Komitén har derför, såsom nämndt är, måst betrakta
såsom sin närmaste uppgift att söka åstadkomma ett lämpligt
öfvergångsskede genom en lagstiftning, hvilken skulle
förbereda den fullständiga reformen genom att dels gifva
åt de enskilda bankernas sedelutgifning starkare begränsning
och fastare underlag, dels genom mindre förändringar
sätta riksbanken i stånd att motsvara de stegrade
anspråk, som för densamma måste följa af den enskilda
sedelutgifningsrättens inskränkning, en lagstiftning, hvilken

ALLMÄNNA GRUNDER TILL FÖRSLAGET ANG. BANKBOLAG. 271

skulle samtidigt leda både riksbank och privatbank in i
en utveckling egnad att utbilda hvardera för deras kommande
särskilda uppgifter, och som, med en fullt rationel
framtidsorganisation klart i sigte, tillsvidare afhulpe de
brister, som hufvudsakligen anmärkts mot det nuvarande
banksystemet.

Hvilka dessa brister äro, framgår af det föregående;
ty de äro systemets, icke förvaltningens. Säkerligen skall
ingen, som har någon kännedom om privatbankssystemets
historia i andra länder, bestrida att det i vårt land har
en synnerligen vacker sådan. Det faktum att, under de
femtio år detsamma hos oss egt bestånd, ingen af dessa
många banker någonsin svikit allmänhetens förtroende
eller nödgats låta någon enda af sina otaliga fordringsegare
vänta på liqvid för sitt tillgodohafvande, får visserligen
ej uteslutande betraktas som dessa bankers och bankstyrelsers
egen förtjenst, men afger dock ett vackert vitsord
om förvaltningens ordning och redbarhet. Men den
omständigheten att ett hus icke på femtio år brunnit, lärer
pj af någon betraktas som fullgod säkerhet för dess brandfrihet;
vår sjuttioåriga landsfred gifver oss ingen garanti
mot framtida krig; och det halfsekel hvarunder våra banker
hållit sig upprätta är ett bevis som ej räcker långt
för att gendrifva den åsigten, att de äro banker så
fonderade och så organiserade, att en eller annan af
dem lätt nog kan blifva urståndsatt att fullgöra sina
förbindelser, och att en sådan tilldragelse skulle med
bankernas nuvarande organisation hos oss taga omfånget
af en verklig nationalolycka. Skyldigheten att
trygga landet mot en sådan liemsökelse är lika stor
innan olyckan ännu drabbat oss, som den skulle vara
efter det vi börjat lida derunder; och möjligheten att
göra det är i förra fallet vida större. Komitén förutskickar
denna erinran, då den nu går att i ett banksystem, som

272 ALLMÄNNA GRUNDER TILL FÖRSLAGET ANG. BANKBOLAG.

visserligen icke ännu på någon enda punkt sammanstörtat,
föreslå ganska vidtomfattande förändringar, hvilka komitén
ansett vara egnade att förbättra och förstärka detsamma.

Privatbankssedelns inlösbarhet är icke på fullt tillfredsställande
sätt betryggad. Väl erbjuda bankerna i sina
egares solidariska ansvar en säkerhet för samtliga sina
förbindelsers slutliga liqviderande. Men sedeln är ett särskildt
slag af en banks skuldförbindelser och genom sj elfva
sin natur berättigad till en särskild och öfver allt tvifvel
höjd säkerhet, icke endast för betalning utan äfven för
betalning vid anfordran. Eu banks öfriga fordringsegare,
hvilka köpa dess vexlar eller i depositionsväg bära till
den sina penningar, ega både möjlighet och skyldighet
att tillse hvem de anförtro sin egendom; de ega öppet val
och fri pröfningsrätt; men friheten att tillbakavisa eller
antaga, likasom möjligheten att pröfva, är ofantligt mycket
mindre gent emot den såsom omsättningsmedel kringlöpande
banksedeln. En banks hela öfriga inlåning äro
frivilliga försträckningar, som den mottager af sina kunder;
de medel den indrager genom sin sedelemission er-,
hålla deremot genom omständigheternas magt nära nog
egenskapen af ett hos allmänheten upptaget tvångslån.
Då lagstiftningen bereder möjlighet och ordnar formen för
en sådan rörelse, torde den vara pligtig tillse att de i och
för denna rörelse utfärdade förbindelser också ovilkorligen
varda enligt sin lydelse gäldade.

Banksedeln är vidare ett räntefritt lån, under det
bankens öfriga inlån åtnjuta ränta. Men ränta och säkeidiet
stå i omvändt förhållande: ju högre ränta jag
vill betinga mig, desto ringare säkerhet kan jag fordra,
och ju lägre ränta jag åtnöjer mig med, desto högre anspråk
kan jag ställa på säkerheten. Det alldeles räntefria
lånet kan billigtvis fordra den allra bästa säkerheten.

ALLMÄNNA GRUNDER TILL FÖRSLAGET ANG. BANKBOLAG. 273

Men sedeln är icke blott ett bankens skuldbevis af särskild
och synnerligen grannlaga art; den har en ännu betydelsefullare
och ännu ömtåligare sida i sin egenskap af allmänt
omsättningsmedel, hos oss i det närmaste det enda och
uteslutande omsättningsmedlet. Mister sedeln sitt värde, eller
om den till och med blott mister förtroendet, så stannar
plötsligen omsättningen, så förlamas med ett enda slag
näringslifvet och produktionen. Det är således en samhällsuppgift
af högsta vigt att söka skydda sedeln icke endast
mot en värdeförlust, utan mot blotta misstanken om en
sådan.

För att, med afseende på de enskilda bankernas sedelutgifning,
tillgodose dessa fordringar, Indika rättvisa, billighet
och hushållningens intresse i lika hög grad ställa på
sedeln, och för att göra denna till ett fordrings bevis, som
under hvilka förhållanden som helst och oberoende åt
bankens öfriga betalningsförmåga skall, så långt mensklig
beräkning förmår skapa trygghet, ovilkorligen varda till
sin fulla ljMelse inlöst, har komitén ansett sig böra
föreslå:

att de enskilda bankernas grundfondshypotek varder
pant för deras utgifna sedlar, och att sedelhafvaren tilldelas
samma rätt att derur erhålla betalning, som 17 kap.
3 § handelsbalken tillerkänner den som har lös pant i
händer;

att grundfondshypotekets storlek fastställes till full
motsvarighet mot sedelutgifningen, så att för hvarje, enligt
bankräkenskaperna i sedlar utelöpande krona finnes i grundfondshypoteket
inneliggande säkerhet;

att grundfondshypoteket endast må utgöras af guld,
i lagen bestämda första klassens obligationer samt till en
mindre del af fullgoda inteckningar;

att bankens delegare skola, utöfver den sålunda stälda
panten och till säkerhet för inlösning af det sedelbelopp,

274 ALLMÄNNA GRUNDER TILL FÖRSLAGET ANG. BANKBOLAG.

hvilket genom något grundfondshypotekets oberäknade
värdefall eller genom bristande kontroll vid sedelutgifningen,
möjligen vid en liqvidation skulle kunna finnas obetäckt
af den i grundfondshypoteket nedsatta valutan, ikläda
sig den särskilda ansvarighet, för hvilken här nedan redogöres.

Den andra grundade anmärkningen mot vårt privatbankssystem
är att enskilda bankernas sedelutgifningsrätt
är större än verkligt behof kräfver och nödig säkerhet
medgifver. Såsom ofvan antydts, kan i allmänhet ett land
icke med erforderlig trygghet för banksedlarnes inlösning
och med nödig omtanke om kreditaftalens hållande inom
vederbörliga gränser medgifva större af guldvaluta obetäckt
sedelemission, än som motsvarar det minsta belopp
af sedlar, som flerårig erfarenhet visat alltid hålla sig
utelöpande i rörelsen. I vårt land har detta sedelstockens
minimum under de sista fem åren varit omkring 72 millioner
kronor, då riksbankens och enskilda bankernas utelöpande
sedlar sammanräknas; för de enskilda bankerna
ensamt har minimum af utelöpande sedlar utgjort 40,120
millioner kronor.

Deremot visar sig sedelutgifningsrätten under samma
femårsperiod hafva för samtliga bankerna uppnått ett maximum
(den 31 mars 1881) af 143,105 millioner kronor; afdrager
man härifrån den vid samma tillfälle inneliggande guldkassan,
21,953 millioner kronor, framgår att landets emissionsbanker
voro berättigade att utgifva af guld obetäckt sedelmynt
intill ett belopp af 121,152 millioner kronor, en siffra som
med nära 30 millioner öfverstiger icke det lägsta, utan det
högsta sedelbelopp, som landet under ofvannämnde femårsperiod
någonsin på en gång haft utelöpande. Och
denna siffra utgör ändock icke det högsta belopp som lagstiftningen
möjliggjort, enär de enskilda bankerna ännu

ALLMÄNNA GRUNDER TILL FÖRSLAGET ANG. BÄNKBOLAG. 275

aldrig- gjort effektiv hela den sedelutgifningsrätt, som gällande
bestämmelser tilldelar dem. °)

Den emissionsrätt dessa banker verkligen beredt sig
har under sagde period vexlat mellan högst 80,151 millioner
(den 31 januari 1878) och lägst 72,810 millioner kronor (den 31
mars 1882). Men detta maximibelopp hade det stått i bankernas
fria skön att med stöd af Kongl. kungörelsen den
12 juni 1874 högst betydligt öka. Den 31 januari 1878
uppgingo samtliga enskilda bankers grundfonder till 58,257
millioner kronor och deras reservfonder till 9,565 millioner
kronor, eller tillhopa 67,822 millioner kronor. Häraf hade
de enskilda bankerna i form af grund- och reservfondshypotek
icke uti allmänt förvar nedsatt mera än 50,231
millioner kronor; men då de i sina portföljer samtidigt
hade, förutom inteckningar, inneliggande »statspapper och
räntebärande obligationer» till belopp af 21,358 millioner
kronor, får väl antagas, att de härur antingen kunnat
direkt uttaga eller genom lämpligt utbyte förskaffa sig
användbara värdepapper till det belopp af 17,591 millioner

®) Som bekant äro gränserna för enskild banks sedelutgifningsrätt
genom 26 § i Kongl. kungörelsen den 12 juni 1874 sålunda uppdragna,
att dylikt bankbolag ej må utlemna eller i allmänna rörelsen på en gång
hålla utelöpande större belopp banksedlar, än som motsvaras af:

a) det i allmänt förvar nedsatta grundfondshypotek, hvilket skall
bestå till minst hälften af lätt säljbara, räntebärande obligationer och till
den öfriga delen af skuldebref, intecknade i jordegendom å landet inom
hälften af senast faststälda taxeringsvärde eller uti fastighet i stad inom
hälften antingen af brandförsäkringsvärdet eller af sist faststälda taxeringsvärdet
;

b) bankens reservfond, för så vidt den utgöres af så beskaffade säkerheter,
som äro med grundfondshypotek jemförliga, och blifvit i allmänt
förvar nedsatta;

c) bankens fordringar till högst femtio procent af bankens hela
grundfond, så framt vid liufvudkontoret befintlig kassa af lagligen i riket
gällande guldmynt uppgår till tio procent af grundfonden, samt

d) allt vid hufvudkontoret befintligt, banken tillhörigt guld, som i
värde öfverstiger tio procent af grundfonden och utgöres af lagligen i riket
gällande guldmynt, så ock omyntadt guld samt utländskt guldmynt efter i
riksbanken gällande beräkningsgrunder.

276 ALLMÄNNA GRUNDER TILL FÖRSLAGET ANG. BANKBOLAG.

kronor, som erfordrats för att höja de nedsatta hypoteken till
grund- och reservfondernas fulla belopp och derå beräkna
sedelutgifningsrätt. Vid nämnda tidpunkt hade tjugufem af
dåvarande tjuguåtta enskilda banker vid sina hufvudkontor
en kassa af lagligen i riket gällande guldmynt, hvilken fölen
hvar åt dem öfversteg tio procent af grundfonden. Denna
guldbehållning uppgick för de tjugufem bankerna till 7,894
millioner kronor och öfversteg sålunda med 2,452 millioner
kronor tio procent af dessa bankers grundfonder, utgörande
54,427 millioner kronor. Dessa banker voro således berättigade
att såsom grund för sedelutgifning jemväl beräkna icke
blott sistnämnda del af guldkassorna, 2,'',52 millioner kronor
jemte öfrigt vid hufvudkassan befintligt guldmynt 0,254
millioner kronor, utan äfven sina fordringar till högst
femtio procent af bankernas hela grundfonder, d. v. s. i
förevarande fall ett belopp af 27,213 millioner kronor.

De enskilda bankerna skulle sålunda vid nämnda tid,
utan några särdeles vidtomfattande åtgärder och framför allt
utan att behöfva öka sin guldkassa, hvilken icke ens uppgick
till åtta millioner kronor, kunnat i full öfverensstämmelse
med gällande författning bereda sig en sedelutgifningsrätt
af ända till 97,741 millioner kronor. Samtidigt utgjorde
hela det sedelbelopp, som rörelsen höll utelöpande, endast
72,512 millioner kronor, deraf i enskilda bankernas sedlar
47,ioo millioner kronor.

Möjligheten att utgifva ett sedelbelopp, som så illa
motsvarar hvarje rimligt anspråk på förhållandet mellan
myntrepresentativ och metallmynt och så ofantligt öfverskrider
icke blott hvad landet af omsättningsmedel lägst
behöfver, utan äfven hvad det högst kan använda, måste
lätteligen inses icke väl stå tillsammans med nödig omtanke
om vårt penningväsendes stadga och vårt affärslifs
sunda utveckling, särskild! då konkurrensen mellan de
många sedelbankerna måste för hvar och en af dem inne -

ALLMÄNNA GRUNDEL TILL FÖRSLAGET ANG. BANKBOLAG. 277

bära eu stark frestelse att genom ökad kreditgifning göra
så stor del som möjligt af sin sedelutgifningsrätt fruktbärande.
Svårare är att någorlunda säkert beräkna det
belopp, hvartill de enskilda bankernas sedelutgifningsrätt
för framtiden bör nedsättas. Å ena sidan kräfver försigtigketen
att icke medgifva för vida gränser; men pligten
att förebygga en plötslig förlamning af vårt kreditväsen
och att åt landet, så vidt möjligt är, bevara de bankbeqvämligheter
vid hvilka det vant sig, bjuder å andra
sidan att icke göra begränsningen för trång. Ett banksystem
med öfver 170 bankkontor, hvaraf en icke ringa
del belägen på orter, som endast föga motsvara det vanliga
begreppet om bankplatser, lär icke för närvarande
kunna upprätthålla sin verksamhet i denna utsträckning
utan möjligheten af kostnadsfri kassa. En allt för stark
indragning af sedelutgifningsrätten skulle nödga de enskilda
bankerna att indraga en stor del af sina mindre,
från rörelsens hufvudvägar mera aflägsna afdelningskontor
samt genom minskad inlånings- och höjd utlåningsränta
söka bereda sig en någorlunda tillfredsställande afkastning af
de mindre bankkontor som bibehölles. Häraf skulle landets
näringslif, särskildt i de trakter der det just företrädesvis
beliöfver stödjas och uppmuntras, varda kännbart lidande.

Med varsamt afvägande af dessa å ömse sidor tyngande
skäl har komitén trott sig böra föreslå den sedelutgifningsrätt,
som för kommande oktrojtid borde åt de enskilda
bankerna öfverlemnas till ett för dem alla sammanlagdt belopp
af femtio millioner kronor. Medelsiffran af deras under
femårsperioden 1878—1882, utelöpande sedlar utgör visserligen
endast 48,iso millioner kronor, men detta medelbelopp
är betydligt lägre än under den närmast föregående
perioden, 1873—1877, hvarunder det utgjorde 62,931 millioner
kronor, och då derjemte erinras, att hvarje bank alltid
måste, för att icke äfventyra att vid något tillfälle öfver -

278 ALLMÄNNA GRUNDER TILL EÖRSLAGET ANG. BANKBOLAG.

skrida sin emissionsrätt och derigenom ådraga sig den
härför stadgade påföljd, innehålla såsom reserv en del af
den honom medgifna sedelutgifningsrätten, inses lätt, att
detta förslag innebär en mycket allvarsam begränsning af
den emissionsrätt som hittills lemnats.

Detta sålunda begränsade belopp har komitén dock
ansett vara tillräckligt för att sätta bankerna i stånd att
fortfarande bereda allmänheten förmånen af en till landets
skilda delar utsträckt bankverksamhet, och har så mycket
mindre kunnat befaras vålla den allmänna rörelsen någon
förlägenhet som den tillökning i sedelstocken, som affärslifvet
i sina lifligare perioder påkallar, hädanefter skall
lemnas af riksbanken. Komitén finner sådant lika rättvist
som för bankväsendets sunda utveckling önskvärd!
Billigheten bjuder att riksbanken åtnjuter räntevinsten
af sedelstockens utvidgning under gynsamma affärsperioder,
eftersom det är riksbanken som, då mattare affärstider
inträffa, i regeln måste bära hufvudansvaret och
kostnaderna för anskaffandet af det guld, mot hvilket det
öfverflödiga sedelmyntet då utbytes. Och derigenom att
denna utvidgnings- och indragningsrörelse öfverlemnas åt
riksbanken, likasom ock derigenom att den ökning i det
normala sedelbeloppet, hvilken landets fortgående ekonomiska
utveckling kan föra med sig, uteslutande faller på
riksbankens del, skall denna hank allt mera växa in i den
uppgift,som är detta institut i framtiden tillämnad såsom
ensam sedelutgifningsbank. Å andra sidan skola de enskilda
bankerna, sedan deras rätt att utgifva sedlar inskränkts
till ett belopp, som de antagligen under alla förhållanden
kunna hålla utelöpande, och denna gren af deras rörelse
icke medgifver någon utvidgning, med all säkerhet så
mycket kraftigare söka upparbeta de öfriga och dermed
bäst bereda sig för en framtida bankverksamhet, uti hvilken
sedelutgifning icke längre ingår.

ALLMÄNNA GRUNDER TILL FÖRSLAGET ANG. BANKBOLAG. 279

Eu annan hufvudanmärkning, som gjorts mot vårt
enskilda banksystem, gäller delegarnes solidariska ansvarighet.

Lika lämplig den solidariska ansvarigheten må vara
i sådana bolag, der alla delegarne gemensamt deltaga uti
affärens handhafvande, lika olämplig synes den, åtminstone
i dess obegränsade form, vara med afseende å sådana bolag,
der, såsom i bankbolag är fallet, den egentliga ledningen
af bolagets angelägenheter måste anförtros åt ett
fåtal delegare, utan möjlighet för de öfriga att öfver dessas
görande och låtande utöfva annat än en mera eller mindre
ofullständig kontroll. Erfarenheten har visat att, under
det denna ansvarighet å ena sidan ingalunda utgjort en
tillräcklig borgen hvarken för att bankdelegarne med noggrann
vaksamhet följa det sätt, hvarpå bankens angelägenketer
förvaltas, ej heller för att bankstyrelser afhålla sig
från vågsamma, alltför vidtgående affärer, har den deremot
å andra sidan varit egnad att slappa den profvande
uppmärksamhet, som hvarje affärsman eger skyldighet att
egna den bank, med hvilken han har att göra, och att
insöfva allmänheten i ett lika blindt förtroende till den
hänsynslöst och äfventyrligt, som till den omtänksamt och
försigtigt förvaltade banken. I alla länder, der en sådan oinskränkt
ansvarighet varit stadgad, har den visat sig föga skickad
att hejda äfventyrslustan, men har deremot möjliggjort
dess spekulationer i en utsträckning vida öfvergående hvad
eljest kunnat ske — allt under det denna ansvarighet i
lugna tider för de fleste såväl bankdelegare som icke delegare
förblifvit en död bokstaf, för hvars betydelse ytterst
få gjort sig reda. I upprörda tider deremot har den mägtigt
bidragit att uppskrämma sinnena, öka förvirringen
och oron samt, der den måst tillämpas, mångdubbelt öka
de lidanden en banks betalningsinställelse medför. Ett
bankfallissement dervid den af lagen stadgade, men icke

280 ALLMÄNNA GRUNDEK TILL FÖRSLAGET ANG. BANKBOLAG.

af lagen ordnade obegränsade solidariska ansvarigheten behöfde
göras gällande, skulle hos oss ruinera hela provinser,
emedan de flesta af provinsens förmögnaste invånare hafva
sin privata egendomsställning sammanknuten med bankens
och, såsom solidariskt ansvarige, en för alla och alla för
en, för bankens samtliga förbindelser, skulle vid bankens
konkurs nödgas förklara sig insolvent^; och af desses, de
förmögnares insolvens skulle sannolikt de fleste industrioch
handelsidkare i provinsen, fastän ej delegare i banken,
urståndsättas att fullgöra sina betalningar.

Men solidariteten går i sjelfva verket ännu längre. I
den till utseendet temligen lika och af allmänheten utan
åtskilnad mottagna enskilda banksedeln, hvilken kan sägas
löpa mindre på den eller den enskilda bankens, än på
hela det enskilda banksystemets kredit, förefinnes ett band,
som till en i viss mån solidarisk enhet sammanknyter
alla de enskilda bankerna. Samtliga blifva de i hög grad
beroende af det sätt, hvarpå hvarje särskild bank skötes,
då uppenbart är, att om en enda bank förvaltas så, att
misstroende uppkommer mot den och mot dess sedlar,
detta misstroende ytterligt lätt vänder sig mot hela den
enskilda banksedelstocken och från den ena banken och
den ena provinsen som en löpeld sprider sig till den andra.
Med nuvarande lagstiftning skulle derför en panik,
som under kritiska tider utbröte på ett enda ställe och
vållade en enda banks fall, lätteligen åstadkomma en fullständig
landsförödelse.

Ån vidare: då det säkerligen alltid måste komma att
betraktas som ett statsändamål, att nästan till hvad pris
som helst söka förekomma en olycka af så vidtomfattande
omfång, och det allmänna vid en dylik olyckshändelse
svårligen skulle kunna tillbakavisa de anspråk, som stäldes
på dess hjelp och understöd, kan med ganska mycket

ALLMÄNNA GRUNDER TILL FÖRSLAGET ÄNG. BANKBOLAG. 281

skal påstås, att äfven staten sjelf är med hvarje enskild
bank i viss mån solidarisk.

En sådan sammankoppling af all enskild och allmän
egendom i hela landet är lika farlig som principvidrig.
Komitén har redan föreslagit ett medel till dess upphäfvande,
då den gifvit den enskilda banksedeln en alldeles
sjelfständig, af den utgifvande bankens betalningsförmåga
oberoende ställning. Det är ett steg i samma rigtning
komitén föreslår, då den tillstyrker upphäfvandet af den
solidariska ansvarigheten, sådan denna af nu gällande lag
är de enskilda bankernas lottegare ålagd.

Men huru vigtigt och önskvärdt borttagandet af den
obegränsade solidariska ansvarigheten än är, har komitén
likväl icke ansett deraf böra följa, att delegarne i bankbolag
befrias från all skyldighet att utöfver det inbetalda
beloppet ansvara för bolagets förbindelser. En
dylik ansvarighet, begränsad till vissa gånger det belopp
en hvar delegare i bolaget insatt, bär synts komitén kunna
medföra de fördelar, man velat söka i den obegränsade
ansvarigheten utan att vara behäftad med samma olägenhet.
Medvetandet af en sådan i lagen noga bestämd,
om äfven begränsad ansvarighet, bör nemligen antagas för
hvarje delegare innebära en maning att icke medverka
till eller med likgiltighet åse handlingar, hvarigenom
bankens trygghet äfventyras; under det att å andra sidan
medvetandet, att denna hans ansvarighet icke under några
förhållanden kan utsträckas utöfver ett visst belopp, skall
vid en möjligen inträffande bankkris i icke ringa grad
bidraga att lugna sinnena och hålla olyckans följder inom
någorlunda måttliga gränser. Komitén föreslår derför, att
delegare i bankbolag skall, utöfver den andel i grundfonden
som på honom belöper, ansvara för bolagets samtlige
förbindelser, i bankbolag som bildats med grundfond uppgående
till minst en million kronor, med lika belopp som

282 ALLMÄNNA GRUNDER TILL FÖRSLAGET ANG. BANKBOLAG.

hans andel i grundfonden, och. i bolag, som bildats med
grundfond mindre än en million kronor, med två gånger
denna andel. För en banks fordringsegare innebär en så
betydlig ansvarighet god borgen för full liqvid, äfven
sedan banken instält sina betalningar; för bankens delägare
begränsar den förlusten till belopp, som i de flesta
fall kunna bäras; och för staten borttager den tvånget att
med allmänna medel träda emellan för upprätthållandet
af enskilda affärsföretag.

Till dessa bestämmelser angående bankdelegarnes ansvarighet
bar komitén, i sin redan flere gånger tillkännagifna
afsigt att söka skydda innehafvare af banksedel för
hvarje möjlighet af förlust, tillagt ännu en. För den, visserligen
föga sannolika händelse, att den för bankbolags
sedlar satta pant, oaktadt den omsorg hvarmed lagen sökt
betrygga dess tillräcklighet, ändock icke vid en realisation
skulle förslå till betäckande af hela det utelöpande sedelbeloppet,
har komitén ansett delegare i bankbolag med
sedelutgifningsrätt böra — utöfver den för bankbolagets
samtliga förbindelser stadgade och för så väl sedelutgifvande
som icke sedelutgifvande bankbolag gällande ansvarighet
— åläggas att särskildt ansvara för bankbolagets
utgifna sedlar med ytterligare lika belopp som
hvarje bolagsmans andel i grundfonden.

Sedan sedelinlösningen sålunda fullständigt tryggats
och sedelutgifmngens missbrukande så vidt möjligt förebyggts,
har komitén ansett sig icke behöfva eller böra,
såsom understundom ifrågasatts, genom reglementariska
bestämmelser med afseende på bankernas rätt att upplåna
medel, skyldighet för dem att hålla en till vissa procent
af deras å vista förbindelser bestämd kassa m. m., lägga
några hämmande band på deras rörelse. Komitén har så
mycket hellre sökt att så litet som möjligt genom dylika
stadganden binda bankernas verksamhet, som komitén är

ALLMÄNNA GRUNDER TILL FÖRSLAGET ANG. BANKBOLÅG. 283

af den mening, att dylika bestämmelser svårligen kunna
så affattas, att de fullt motsvara det ändamål, man med
dem åsyftar och icke på omvägar lätteligen kringgås. De
skulle enligt komiténs åsigt derför endast hafva till följd
att till betydlig del beröfva bankerna den förmåga att
rätta sig efter konjunkturer och förhållanden, af hvilken
deras gagnelighet för landet i hög grad beror, och att
hos allmänheten försvaga uppfattningen om angelägenheten
deraf, att en hvar, som sjelfmant anförtror sina
medel åt en bank, också med ledning af de offentliga
rapporterna om bankens ställning och de upplysningar
som i öfngt stå den intresserade till buds, sträfvar att
för sig göra klart, huruvida banken förtjena!'' hans förtroende
eller icke. En sådan kontrollerande uppmärksamhet
från allmänhetens sida är för bankerna sjelfve lika
helsosam och uppfostrande som för allmänheten. Lagstiftningen
har gjort nog, då den med särskilda, möjligast
fullständiga garantier omgärdat den särskilda rörelsegren
som sedelutgifningen innefattar, samt i öfrigt lemnar de
sedelutgifvande såväl som de icke sedelutgifvande bankerna
full frihet att röra sig på de områden som för begge äro
gemensamma.

De mindre förändringar i lagstiftningen för riksbanken,
hvilka komitén anser böra inträda redan nu, innan det
större förslaget till riksbankens omgestaltning kan väntas
genomfördt, hafva, såsom af den historiska öfversigten
framgår, i bredd med en stigande insigt i en centralbanks
natur och verksamhet redan ofta och med allt större bestämdhet
yrkats. Komitén har ansett dem sjelfmant framgå
af samma synpunkter, hvilka komitén, vid redogörelsen för
nämnda förslag sökt göra gällande, och de äro betingade

af den ansenligt utvidgade verksamhet, som redan i och
med den enskilda sedelutgifningsrättens begränsning tillfaller
riksbanken.

Sedan härmed angifvits de allmänna grunderna till
de af komitén utarbetade förslag, får komitén öfvergå till
framställningen af de hufvudsakligaste skälen till de särskilda
bestämmelserna i förslagen.

Förslag: till lag angående bankbolag.

(Lit. A N:r 1.)

På sätt redan blifvit anfördt bär komitén uti detta
förslag sammanfört de lagstadganden, bvilka skola gälla
såväl för sedelutgifvande som för icke sedelutgifvande
bankbolag.

Under behandlingen af frågan angående förändrad lagstiftning
för de enskilda bankerna har väl, på sätt i det
föregående blifvit anfördt, för längre tid tillbaka den uppfattning
upprepade gånger giort sig gällande, att denna
lagstiftning icke borde i en författning sammanföras, men
att i en af Konung och Riksdag stiftad lag skulle intagas
de stadganden i ämnet, hvilka ostridigt voro af civillags
natur, hvaremot öfriga stadganden deri såsom fallande
inom den ekonomiska lagstiftningens område borde upptagas
i en särskild af Konungen utfärdad författning. Men
då lagen för Rikets Ständers bank, af Konung och Riksdag
såsom civillag stiftad, innehåller den bestämmelse, att
det skall stå enskilde fritt att inrätta bolag till bedrifvande
af bankrörelse under iakttagande af hvad genom Kongl.
kungörelsen den 14 januari 1824 redan angående enskilda
bankinrättningar är stadgadt eller framdeles af Kongl.
Maj:t och Rikets Ständer stadgadt varder, har komitén
icke tvekat om ändamålsenligheten deraf att i en lag sammanföra
samtliga de föreskrifter, hvilka enligt komiténs
uppfattning böra i allmän författning stadgas i fråga om
bankbolag. Komitén har nemligen icke kunnat finna

286

Å. LAG ANGÅENDE BANKBOLAG.

någon som helst fördel förenad med fördelningen af dessa
stadganden i tvänne särskilda författningar, af hvilka så
väl den ena som den andra skulle af Konung och Riksdag
stiftas, om ock formen för den enas förberedande granskning
kunde i viss mån vara en annan än den i 87 § regeringsformen
med afseende å civillag föreskrifna. Olägenheten
af ämnets behandling i tvänne särskilda författningar är
deremot uppenbar, då vid det nära sammanhang mellan de
särskilda bestämmelserna deri tvekan med afseende å vissa
stadganden lätteligen kan uppstå, huruvida de böra hänföras
till civillagen eller icke. Ett ytterligare skäl till
sammanförandet af samtliga de föreslagna stadgandena
angående bankbolag uti en författning, hvilken vid sådant
förhållande icke kan blifva annat än af civillags natur,
har komitén funnit deruti att med få undantag de bestämmelser,
som blifvit ifrågasatta, beröra rättsförhållanden,
med afseende å hvilka i den allmänna lagstiftningen angående
bolag stadganden antingen redan förekomma eller
åtminstone blifvit från flere håll ifrigt påyrkade, hvadan
deras ordnande särskilt för bankbolagen icke kan anses
för civillagen främmande.

Vid affattande! af förslagets särskilda bestämmelser
har komitén utan förändring upptagit ett ej ringa antal
af detaljföreskrifterna i Kongl. kungörelsen den 12 juni
1874, enär dessa föreskrifters lämplighet synts vara af
erfarenheten till fullo ådagalagd. Nämnda Kongl. kungörelse
öfverensstämmer ock i fråga om större delen af
sina specialstadganden med det af Rikets Ständer vid
1862—63 årens riksdag antagna förslag till lag om enskilda
banker utan rätt att utgifva egna banksedlar, hvilket
förslag, såsom i det föregående redan är nämndt, icke
blef af Kongl. Maj:t sanktioneradt.

Vid angifna förhållanden har komitén ansett efterföljande
redogörelse för grunderna till förslagets särskilda

A. LAG ANGÅENDE BANKBOLÄG.

287

bestämmelser kunna i allmänhet inskränkas till angifvande
af de Skäl, som föranledt komitén att afvika från motsvarande
stadganden i 1874 års Kongl. kungörelse eller i
1862 års lagförslag.

I kap.

Då komitén af skäl, som i det föregående redan
blifvit anförda, ansett en begränsad solidarisk ansvarighet
böra åläggas jemväl bolagsmän uti icke sedelutgifvande
bankbolag, har flertalet af de i detta kapitel gifna föreskrifter
i fråga om bankbolags bildande kunnat gifvas
tillämplighet å bankbolag vare sig de erhålla sedelutgifningsrätt
eller icke; och hafva dervid de i 1874 års kungörelse
gifna föreskrifter om kommanditlottegare, lottbref
och deras öfverlåtelse, förande af registerbok, kungörande
af bolagsordningen samt hvad i öfrigt bör iakttagas, förr
än bolaget öppnar sin rörelse, blifvit utan någon väsentlig
förändring upptagna i förslaget.

Enär bankbolag, hvilka icke önska erhålla rättighet att 1 och 2 §§.
utgifva egna sedlar, synas, i likhet med aktiebolag, böra
få träda i verksamhet utan någon pröfning från Kongl.

Maj ds sida, huruvida den rörelse bolaget vill bedrifva må
vara för landet nyttig, allenast bolaget uppfyller de i lagen
för stiftande af dylikt bolag föreskrifna vilkor, har komitén
— i öfverensstämmelse med hvad jemväl 1863 års
förslag innehöll — ansett att, i fråga om Konungens pröfning
af bankbolags ordning, böra gifvas hufvudsakligen
enahanda föreskrifter, som i förordningen den 6 oktober
1848 äro stadgade med afseende å aktiebolag.

I fråga åter om bankbolag, som vilja erhålla rätt att
utgifva egna sedlar, följer redan af den utaf komitén
föreslagna bestämmelsen, att sammanlagda beloppet af

288

A. LAG ANGÅENDE BANKBOLAG.

samtliga bankbolags sedelutgifningsrätt ej må öfverstiga
femtio millioner kronor, att en vidsträcktare pröfningsrätt
måste Konungen förbehållas. Vid framstäld begäran -om
stadfästelse å bolagsordningen för en dylik bank kan nemligen
Konungen ej undgå att i främsta rummet tillse, att
det i lagen faststälda maximum för de enskilda bankernas
sedelutgifningsrätt icke varder genom sådan rätts beviljande
åt den ifrågasatta bankinrättningen öfverskriden.
Men äfven derutöfver synes i följd af det faststälda maximum
för enskilda bankernas sedelutgifning Konungens
pröfningsrätt böra sträcka sig. Skall den enskilda bankbolag
medgifna sedelutgifningsrätt medföra det dermed
åsyftade ändamål, den allmänna penningrörelsens underlättande
i landets skilda delar, måste vid meddelande
af oktrojer för sådana bolag såvidt möjligt förekommas
att icke bankinrättningar å några orter tillerkännas så stor
andel af denna sedelutgifningsrätt, att hvad som derefter
återstår blifver otillräckligt för behofvet i öfriga delar af
landet. Komitén har derför i förslaget upptagit oförändradt
det i 1874 års Kongl. kungörelse förekommande stadgande,
att Konungen, då begäran göres om fastställelse å bolagsordning
för bankbolag, hvilket vill erhålla rätt att utgifva
egna banksedlar, pröfvar huruvida den ifrågasatta bankinrättningen
är för landet nyttig.

I likhet ej mindre med 1874 års kungörelse än ock
med 1863 års förslag har komitén af lätt insedda skäl
ansett tillåtelsen till bankrörelsens bedrifvande böra gifvas
endast för viss tid. Men då sistnämnda förslag bestämt
denna tid för icke sedelutgifvande banker till högst tio år,
har komitén ansett oktroj tiden för dylika banker kunna utan
olägenhet något utsträckas, helst vissa icke sedelutgifvande
banker redan erhållit oktroj på längre tid än tio år.
Genom den af komitén föreslagna oktrojtiden, tjugu år,
synes tillräcklig säkerhet hafva blifvit gifven, å ena sidan

LAG ANGÅENDE BANKBOLAG.

289

hvarje särskild bankinrättning att ej blifva utsatt för alltför
täta rubbningar i dess organisation och sättet för dess
verksamhet, och å den andra det allmänna att ej redan
beviljade oktrojer skola allt för länge lägga binder i vägen
för det fullständiga genomförandet af de förändringar i banklagstiftningen,
som framdeles kunna pröfvas nödiga eller
nyttiga. Hvad åter angår de sedelutgifvande bankerna,
bar komitén så mycket mindre funnit skäl att föreslå någon
ändring i nu gällande föreskrift om meddelande af
oktroj för dessa banker på högst tio år, som denna tidrymd
af komitén antagits vara en tillräcklig förberedelsetid
för öfvergången till det banksystem, hvithet innebålles
uti de senare af de af komitén afgifna förslagen.

Enligt nu gällande bestämmelser hänföres till bank- 6 och 7 §§.
bolags grundfond icke blott hvad som af de solidariske
bolagsmännen blifvit insatt, utan äfven hvad som kan
hafva blifvit tillskjutet af s. k. kommanditlottegare. Med
afseende å de i 7 § intagna bestämmelser angående de
solidariske bolagsmännens ansvarighet, torde det dock vara
af vigt, att hvad desse i bolaget insatt icke sammanföres
med andra bolagets tillgångar, så att ovisshet tilläfventyrs
må kunna hos allmänheten uppstå angående det belopp,
intill hvilket den solidariska ansvarigheten kan göras gällande.
Komitén har derför ansett, att endast den del af
bankbolags eget kapital, som blifvit af de solidariske bolagsmännen
insatt, bör benämnas grundfond.

Beträffande åter det belopp, som borde bestämmas
såsom minimum för bankbolags grundfond, har komitén
ansett detta icke böra sättas högre än till ett hundra
tusen kronor. Det har nemligen af komitén icke kunnat
lemnas utan afseende, att förevarande lag skall gälla äfven
för sådana smärre bankbolag, hvilka hittills blifvit bildade i
öfverensstämmelse med förordningen den 6 oktober 1848, och
bland hvilka finnas två med inbetalda aktiekapital icke ens

290

LAG ANGÅENDE BANKBOLAG.

uppgående till ett hundra tusen kronor; samt att det icke
torde vara'' skäl att, genom fastställande af alltför högt
minimibelopp för grundfonden, försvåra uppkomsten af
dylika smärre bankinrättningar, hvilka äro hufvudsakligen
beräknade och kunna vara tillräckliga att tillgodose den
mindre omsättningens eller mindre betydande platsers
behof af kreditförmedlande anstalter, och följaktligen icke
böra åläggas att sammanskjuta större grundfond än behofvet
kräfver. Till mötande af den betänklighet man
kunde hysa, att dylika banker med en jemförelsevis obetydlig
grundfond skulle kunna åt sin verksamhet gifva en
vidsträcktare omfattning än som uppbures af det egna
kapitalet, har af komitén i förslaget blifvit upptaget stadganden
om ökad ansvarighet för de solidariske lottegarne
i dylika banker. I sådant syfte har komitén nemligen
föreslagit att i bankbolag, som bildats med grundfond
mindre än en million kronor, solidarisk bolagsman skulle,
utöfver den andel i grundfonden, hvilken enligt bolagets
registerbok på honom belöper, ansvara för bolagets samtliga
förbindelser med två gånger hans andel i grundfonden.
Såsom i det föregående redan är nämndt, är
deremot denna ansvarighet i bankbolag, som bildats med
grundfond uppgående till minst en million kronor, blifvit
inskränkt till endast en gång denna andel.

Då det emellertid icke kan vara lämpligt, att sedelutgifvande
bankbolag må bildas med alltför ringa grundfond,
har komitén bibehållit nuvarande stadgande, att
sedelutgifningsrätt icke må meddelas bankbolag med
grundfond understigande eu million kronor. Att, såsom
Riksdagen uti den underdåniga skrifvelsen den 19 april
1881 ifrågasatt, för de sedelutgifvande bankerna stadga
ett högre minimibelopp för grundfonden, har komitén deremot
icke funnit lämpligt eller behöflig!. För närvarande
finnas icke mindre än sjutton enskilda banker, med grund -

LAG ANGÅENDE BANKBOLAG.

291

fond understigande 2,000,000 kronor, deraf åtta med grundfond
icke uppgående till 1,500,000 kronor, hvarför komitén
befarat att minimibeloppets förhöjning till endera af dessa
siffror skulle kunna på ett eller annat håll framkalla svårigheter.
Då tillika med den särskilda säkerhet, som, enligt
komiténs förslag, skulle ställas för sedlarne, grundfondens
storlek vida mindre än hittills konune att utöfva omedelbart
inflytande på säkerheten för sedlarne, har komitén
saknat anledning att i fråga om grundfonden föreslå någon
förändring uti hvad som för närvarande är stadgadt.

Angående bestämmelsen om de solidariske bolagsmännens
särskilda ansvarighet för bankbolags utgifna sedlar,
hänvisas till hvad i det föregående derom redan blifvit
yttradt.

Genom det i 9 § intagna medgifvande för bankbolag, 9 §.
att å bolagsstämma åt styrelsen uppdraga att godkänna
öfverlåtelse af lotter i bolaget, har endast blifvit uttryckligen
medgifvet hvad som redan varit inom åtskilliga
bankbolag tillämpad! För att emellertid förekomma möjliga
missbruk, har den inskränkning uti detta medgifvande
blifvit föreslagen, att ledamot af styrelsen ej må utan
bolagsstämmas samtycke öfverlåta någon af de lotter, som
af honom innehades, då han sist i styrelsen invaldes, hvarjemte
föreskrifvits, att öfverlåtelse ej må anses vara af styrelsen
godkänd, derest icke minst tre ijerdedelar af dess vid
sammanträdet närvarande ledamöter biträdt beslutet derom.

Då de solidariske bolagsmännens ansvarighet utöfver 13 §.
andel i grundfonden är enligt förslaget gjord beroende af
det antal lotter, för hvilka de äro i registerboken antecknade
såsom innehafvare, har, till förekommande deraf att
ny egare till banklotter skall underlåta att ställa sig till
efterrättelse föreskrifterna om öfverlåtelsens anmälan för
bolaget och anteckning i registerboken, den nya bestämmelse
blifvit i förslaget upptagen, att ej någon må upp -

292

LAG ANGÅENDE BANKBOLAG.

bära vinstutdelning å lott, för hvilken han ej är i registerboken
antecknad såsom egare.

15 §. Enligt Kongl. kungörelsen den 12 juni 1874 skola,

innan enskild bank öppnar sin rörelse, minst tio procent
af grundfonden hafva blifvit å lotterna inbetalda, och skall
hela grundfonden vara insatt inom ett år från bankens
öppnande. Enahanda föreskrifter förekommo äfven uti 1863
års förslag till lag om enskilda bankbolag utan rätt att utgifva
egna sedlar.

Komitén har icke kunnat undgå att finna det mindre
betryggande deri, att bankbolag medgifvits rättighet att börja
sin rörelse utan att af grundfonden blifvit insatt mera än
så ringa del som en tiondedel deraf, eller någon föreskrift
blifvit gifven, som förhindrar att ett helt år kan förflyta,
innan ytterligare insättning sker. Komitén har så mycket
mindre tvekat att häri föreslå den ändring, att af grundfonden
skola inbetalas minst tjugu procent innan bankbolag
öppnar sin rörelse, ytterligare minst tjugu procent
inom tre månader och återstoden inom ett år från öppnandet
af bolagets rörelse, som det sålunda föreslagna
stadgandet torde temligen nära öfverensstämma med den
praxis som i allmänhet följes.

18 §. Förbudet i 18 § att, så länge bankrörelsen fortfar,

minska inbetald grundfond förefinnes i redan gällande författning
och afser naturligen att förhindra ett afsigtligt förringande
af den säkerhet för bolagets fordringsegare, hvilken
bolagets inbetalda grundfond skall utgöra, och har detta
stadgande, hvilket hittills gällt utdelning till lottegarne, förtydligats
genom det tillagda förbudet mot hvarje annat slag
af återbetalning, hvarigenom grundfondens belopp nedsättes.

19 §. I 19 § har blifvit föreslaget ett nytt stadgande,

nemligen att maximibeloppet af bankbolags grundfond ej
må i bolagsordningen bestämmas till mera än dubbla
minimibeloppet. Komitén har ansett angeläget att i lagen

LAG ANGÅENDE BANKBOLAG.

293

intaga eu dylik föreskrift, enär erfarenheten såväl från
vårt eget land som från andra länder visat, att en alltför
stor frihet i detta hänseende ofta kan missbrukas till att
mot premier utsläppa nya aktieserier och derigenom förskaffa
redan varande delegare i bolaget tillfälle att under
vissa förhållanden bereda sig en större vinst, än som åt
bolagets verkliga ställning kan vara betingad. För det
föreslagna stadgandet talar äfven den omständighet, att
en bank med grundfond af t. ex. en half million kronor
och en bank med en flerdubbelt större grundfond kunna
vara och oftast äro företag af så skiljaktig beskaffenhet,
att pröfningen af bolagsordning för den ena eller den andra
banken bör ske efter i viss mån olika grunder. En
bestämmelse, som i en mindre banks bolagsordning icke
medför någon skada, kan deremot för en större bank vara
mindre lämplig och tvärtom. Det har derför synts komitén,
att en tillökning af grundfonden utöfver dubbla minimibeloppet
ej bör få ega rum, med mindre än att bolagsordningen
underkastas förnyad pröfning.

Bestämmandet af den andel utaf bankbolags be- 20 §.
hållna årliga vinst, som skall till reservfonden afsättas,
har hittills varit öfverlemnadt åt de särskilda bolagsordningarna.
Reservfonden har dock så stor betydelse för
bolaget, framför allt såsom en garanti derför, att inträffade
förluster kunna af detsamma mötas utan anlitande af de
i lagen föreskrifna, för de enskilde bolagsmännen betungande
och stundom för rörelsen oroande åtgärder för
grundfondens återställande till behörigt belopp, att en
föreskrift angående såväl den minsta årliga afsättningen,
som det procenttal af grundfonden, till hvilket reservfonden
minst bör uppgå, innan afsättning dertill må upphöra,
synts böra i lagen intagas.

Den i sistnämnda hänseende föreslagna gränsen, tjugu
procent, har komitén så mycket mindre kunnat anse för

294

LAG ANGÅENDE BANKBOLAG.

hög som såväl för de enskilda bankerna som för aktiebankerna
sammanlagda beloppet af deras reservfonder för
närvarande öfverstiger tjugu procent af grundfondernas
sammanlagda belopp. °)

II kap.

Den begränsning med afseende å föremålen för bankbolags
verksamhet, hvilken blifvit stadgad i 1874 års Kongl.
kungörelse, har synts å ena sidan gifva tillräcklig säkerhet
derför, att bolag, hvilka bildats i ändamål att drifva
bankrörelse och under olika former dervid upplåna penningar
af allmänheten, icke skola jemte sin egentliga bankrörelse
drifva andra rörelsegrenar, hvilka, såsom medförande
vida större risk än den förstnämnda, böra vara
för bankbolag främmande, och å den andra lemna tillräcklig
frihet åt bankbolag att inom området för verklig bankrörelse
ordna sin verksamhet på det sätt detsamma sjelf
för godt finner. Komitén har derför ansett ifrågavarande
stadgande!! böra utan hufvudsaklig förändring upptagas i
förslaget. Någon betänklighet att göra dessa stadgande!!
gällande jemväl i fråga om bolag utan rätt att utgifva egna
sedlar har desto mindre förekommit, som redan i 1863 års
förslag till lag för dylika banker enahanda bestämmelser
intagits.

22 §. I följd al komiténs förslag att borttaga den obegrän sade

solidariska ansvarigheten för lottegare i enskilda
banker, har det i Kongl. kungörelsen den 12 juni 1874
förekommande ovilkorliga förbud för enskilda banker att
mottaga såsom säkerhet för försträckning egna eller andra

®) Den 31 oktober 1883 utgjorde samtliga enskilda bankers grundfonder
57,898 millioner och deras reservfonder 11,868 millioner samt
aktiebankernas inbetalda kapital 24,8 33 millioner och deras reservfonder
5,3 87 millioner kronor.

LAG ANGÅENDE BANKBOLAG.

295

enskilda bankers lottbref, blifvit på det sätt förmildradt,
att det för framtiden skulle blifva bankbolag endast förbjudet
att ega eller såsom säkerhet för försträckning mottaga
egna lottbref.

Till förebyggande deraf att ett bankbolag utan sedelutgifningsrätt
skall utgifva kreditpapper af samma beskaffenhet
som banksedlar, ehuru i formen derifrån afvikande,
har ett stadgande blifvit föreslaget, att dylikt bolag ej må
rrtgifva tryckta eller graverade, löpande förbindelser, betalbara
vid anfordran, eller sådana förbindelser betalbara efter
uppsägning eller efter viss tid å mindre belopp än fem
hundra kronor.

Af samma skäl är i fråga om bankbolag med sedelutgifningsrätt,
i öfverensstämmelse med Kong!, kungörelsen
den 12 juni 1874, i förslaget intaget bestämmelse att sådant
bolag ej må utgifva löpande räntebärande förbindelser
å mindre belopp än fem hundra kronor.

III kap.

För de allmänna grunderna till korn! tens förslag i
fråga om sedelutgifningsrätt för bankbolag har i det föregående
redan blifvit redogjordt, och härleder sig från dessa
grunder flertalet af de i detta kapitel intagna särskilda
bestämmelser angående vilkoreu för sedelutgifningsrättens
utöfvande. (ifrige i kapitlet upptagna stadganden äro
ordningsföreskrifter, i allmänhet .hemtade från Kongl. kungörelsen
den 12 juni 1874.

Det nuvarande stadgandet att grundfondsliypotek skall
pröfvas af bolaget jemte Konungens befallningshafvande
torde vara en qvarlefva från den äldre lagstiftningen, enligt
hvilken det var de särskilda lottegarne, som det tillkom
att såsom säkerhet för den icke inbetalda delen af deras
lotter aflemna de handlingar, hvilka skulle utgöra bankens

23 och
2* §§■

27 §.

296

LAG ANGÅENDE BANKBOLAG.

28 §.

grundfondshypotek. Att pröfningen af de värdepapper,
hvilka skola sättas i allmänt förvar såsom pant för bankbolags
sedlar, åter bör verkställas ensamt af Konungens
befallningshafvande i egenskap af statens ombud, lärer väl
vara en gifven följd af pantens uppgift att utgöra en från
bolagets öfriga tillhörigheter afskild, till sedelinnehafvarnes
säkerhet afsatt tillgång samt af de i lagen gifna föreskrifter
angående beskaffenheten af denna pant.

I afseende å den pant, som af bankbolag skall
sättas för dess sedlar, har komitén, såsom redan är
nämndt, ansett denna böra bestå af guld eller af värdepapper.
Gxdd måste naturligen under alla förhållanden
vara den bästa pant för sedlar, som skola med guldmynt
inlösas. Det är emellertid antagligt, att bankerna för att
undvika ränteförlust, icke annat än undantagsvis skola
begagna sig af medgifvandet att nedsätta guld såsom pant
för sina sedlar, utan föredraga att dertill använda värdepapper,
som kunna lemna banken någon afkastning. Det
blifver derför af vigt att se till, det de värdepapper, som
bankbolag tillätes att för omförmälda ändamål nedsätta,
endast må blifva sådana, om hvilka man kan påräkna att
de i händelse af behof, med största möjliga säkerhet och
lätthet samt med minsta möjliga förlust må kunna äfven
under ogynsamma tider förvandlas till mynt. Vid sådant
förhållande har komitén icke kunnat finna lämpligt att låta
bestämmandet af de slag af värdepapper, hvilka bankbolag
skulle ega att såsom pant för sina sedlar nedsätta, blifva
beroende af Konungens befallningshafvandes pröfning, utan
böra i lagen fastställas.

Att svenska statens obligationer dervid böra i främsta
rummet ifrågakomma torde falla af sig sjelf. Närmast i
ordningen har komitén ansett böra komma obligationer
utgifna af Sveriges allmänna hypoteksbank. Hypoteksföreningarna
mellan jordegare å landet utlemna visser -

LAG ANGÅENDE BANKBOLAG.

297

ligen icke vidare några obligationer, hvarför sådana numera
förekomma endast till jemförelsevis obetydliga belopp;
då emellertid dessa obligationer erbjuda otvifvelaktig
säkerhet och vunnit insteg på den utländska marknaden,
har komitén icke funnit skäl att utesluta dem. Utom de
nu nämnda finnas, som bekant, ett stort antal obligationer
af hvilka åtskilliga, t. ex. de som äro utfärdade af rikets
större städer, äfven torde erbjuda fullgod säkerhet och kunna
vid behof äfven utom riket afyttras. Oafsedt svårigheten
att bestämma, hvilka särskilda slag af dessa obligationer
skulle kunna godkännas eller icke, möter likväl i afseende
å dylika papper den betänklighet, att den kredit de åtnjuta
måste blifva underkastad ganska betydande vexlingar,
till följd hvaraf svårighet måste uppstå icke blott att på förhand
beräkna det pris, till hvilket de kunna afyttras, utan till
och med huruvida det ens alltid kan vara möjligt att vid
behof hastigt realisera dem.

Då vidare det belopp, som af bankerna skulle till
dylika säkerheter förvandlas, icke heller är så stort,
att det lärer kunna befaras, att minsta svårighet skulle
yppa sig för bankerna att förvärfva den erforderliga
myckenheten deraf, har komitén ansett lämpligast att
icke medgifva att till pant för bankbolags sedlar må
användas andra slag af obligationer än sådana, som äro
utgifna af svenska staten, Sveriges allmänna hypoteksbank
eller hypoteksföreningar mellan jordegare å landet.
Att dessa möjligen komma att lemna bankerna en något
lägre ränteafkastning än som skulle kunna erhållas af
kommuners, bolags och dylika obligationer, har synts
komitén så mycket mindre utgöra giltigt skäl för att medgifva
användande äfven af andra obligationer än de af
komitén föreslagna, som den lägre ränteafkastningen, äfven
för de enskilda bankerna sjelfve torde mera än uppvägas
af den större säkerheten. För att emellertid äfven dessa

298

LAG ANGÅENDE BANKBOLAG.

obligationer under alla omständigheter skola kunna vid
behof förvandlas till penningar är det naturligen af vigt,
att de icke må såsom pant för sedlarne godkännas till
högre värde, än det hvartill de, äfven under synnerligen
ogynsamma omständigheter antagligen kunna afyttras. Då
det emellertid icke lärer vara lämpligt att i en lag fastställa
detta värde, har komitén ansett bestämmandet deraf
böra åt Konungen öfverlemnas.

Då enligt nu gällande bestämmelser de enskilda bankerna
äro berättigade att såsom grundfondshypotek använda
intecknade skuldebref af uppgifven beskaffenhet för
ända till hälften af det belopp, hvilket skall såsom grundfondshypotek
nedsättas, och då så beskaffade inteckningar
erbjuda fullgod säkerhet, har komitéu ansett sådana äfven
böra i någon mån få såsom pant för sedlarne användas.
Men då intecknade skuldförbindelser äfven af den mest
otvifvelaktiga säkerhet icke med samma lätthet som ofvan
angifna slag af obligationer kunna vid hastigt inträffande
behof till penningar förvandlas, har komitén ansett det
belopp, för hvilket intecknade skuldförbindelser må såsom
pant för bankbolags sedlar användas, lämpligen böra inskränkas
till trettio procent af pantens hela belopp, så att
detta till sjuttio procent skulle utgöras af guld eller ofvan nämnda

obligationer. Den 31 december 1880 ..... den sista

tidpunkt för hvilken uppgift i detta hänseende finnes meddelad
— ingingo i de enskilda bankernas grund- och
reservfondshypotek intecknade skuldförbindelser för 15,430
millioner kronor eller endast ett obetydligt högre belopp
än det, hvartill enligt komiténs förslag dylika handlingar
skulle få såsom sedelhypotek af samtliga sedelutgifvande
bankbolag användas, hvadan några svårigheter för tillämpning
af hvad komitén i denna del föreslagit icke torde
kunna vara att befara, vare sig för bankerna sjelfve eller
ur fastighetskreditens synpunkt.

LAG ANGÅENDE BANKBOLAG.

299

För att bereda ytterligare trygghet i fråga om för- 30 §
varandet af den för sedlarne satta panten har densamma
ansetts höra förvaras under tre olika lås och att till tvänne
af dessa nycklarne böra innehafvas af allmänna ombud.

Då för hvarje af bankbolag utgifven sedel skall finnas 32 §
i allmänt förvar satt pant, bör intet ansvarsfritt öfverskridande
af bankbolags sedelutgifningsrätt vara tillåtet.

Under det att enligt nu gällande bestämmelser den för
öfverskriden sedelutgifningsrätt bestämda påföljd — erläggande
till statsverket af ett tusen kronor för hvarje dag
sedelutgifningsrätten är öfverskriden — ej kommer till
tillämpning, i annan händelse än att förhållandet ej blifvit
inom tio dagar rättadt, har i förslaget upptagits den bestämmelse
att nämnda påföljd skall genast tillämpas, så
snart ett öfverskridande af sedelutgifningsrätten egt rum.

Stadgandet i Kong!, kungörelsen den 12 juni 1874,
att der ett öfverskridande af sedelutgifningsrätten inträffar
»oftare», det skall ankomma på Konungen att återkalla
det banken lemnade tillstånd att utgifva egna banksedlar,
synes alltför obestämdt och derjemte mindre lämpligt, då
ett dylikt öfverskridande kan, redan första gången ett
bolag gör sig dertill skyldigt, vara af den beskaffenhet,
att förlust af sedelutgifningsrätten torde böra för bolaget följa.

Det har derför blifvit föreslaget att på Konungen skall
bero att, der han pröfvar förseelsen vara af svårare beskaffenhet,
återkalla det bolaget lemnade tillstånd att utgifva
egna sedlar.

De olägenheter, som härröra af den åt de enskilda 33 §
bankerna lemnade alltför vidsträckta sedelutgifningsrätt,
anser komitén vara väsentligen undanröjd genom den
icke obetydande begränsning, som i denna rätt redan föreslagits,
och komitén har följaktligen saknat anledning att,
såsom ifrågasatts, föreslå den ytterligare inskränkning deri,
som ett förbud mot utgifvande af sedlar å den för de en -

300

LAG ANGÅENDE BANKBOLAG.

skilda bankernas sedlar nu gällande lägsta valör, tio kronor,
skulle innebära. Då komitén föreslagit den sedelutgifningsrätt,
som under oktroj ti den närmast efter de nu löpandes
utgång skulle de enskilda bankerna medgifvas, till femtio
millioner kronor, bar denna siffra blifvit vald såsom enligt
komiténs tanke närmast uttryckande å ena sidan det belopp
enskilda banksedlar, som rörelsen ansetts kunna tillgodogöra
sig utan något alltför hämmande inflytande på riksbankens
verksamhet och å andra sidan den sedelutgifning,
som vore för bankerna erforderlig för att sätta dem i stånd
att kunna fortfarande bedrifva sin verksamhet icke blott
vid sina hufvudkontor utan äfven vid de till landets skilda
delar spridda afdelningskontoren och sålunda bespara rörelsen
den förlägenhet och de rubbningar, som ett plötsligt
indragande till större eller mindre del af deras verksamhet
måste förorsaka densamma. En indragning af sedelvalören
å 10 kronor — i hvilken valör, såsom N:o 6 C bland de
betänkandet bifogade tabeller utvisar, de enskilda bankernas
sedlar till mera än hälften utgå — skulle otvifvelaktigt
direkt verka såsom en mycket betydligare inskränkning än
den af komitén såsom rigtig och lämplig under nuvarande
förhållanden föreslagna och följaktligen äfven blottställa det
syfte komitén med sitt förslag i denna del velat vinna.

Afsigten med de enskilda bankernas sedelutgifningsrätt,
likasom äfven den största fördelen deraf lär väl vara
att sätta dem i stånd att vid sina kontor och särskildt de
mindre hålla räntefri kassa i egna sedlar, och det är lätt
insedt att indragningen af den lägsta sedelvalören, i hvilken
anspråken på denna kassa oftast taga form, skulle
beröfva bankerna i det närmaste all vinst af deras sedelutgifningsrätt
och sålunda, åtminstone i fråga om bankrörelsens
utsträckning till landets skilda delar, åstadkomma
samma verkan som sedelutgifningsrättens fullkomliga indragning.

A. LAG ANGÅENDE BANKBOLAG. 301

Då, enligt nu gällande bestämmelser, rättighet att förordna
om indragning af de enskilda bankernas 10-kronesedlar
är Konungen förbehållen, har komitén ansett någon
ändring häri icke böra ifrågasättas.

Från de i 34 § intagna föreskrifter angående be- 34 §
skaffenheten af bankbolags sedlar hafva uteslutits de i
Kongl. kungörelsen den 12 juni 1874 förekommande bestämmelserna
angående sedlarnes storlek. Bestämmandet
häraf torde lämpligen böra öfverlemnas åt den administrativa
lagstiftningen.

Fall kunna förekomma då ett bankbolag, såsom vid 37 §
en inträffad kris eller en hastigt uppkommen misstro till
dess sedlar, kommer i behof att för fullgörandet af den
fortsatta inlösen deraf använda den del af den för sedlarne
nedsatta pant, hvilken motsvarar de sedlar bankbolaget
redan inlöst. Att förmena bankbolag, då det icke håller
sedlar utelöpande till lika stort belopp som värdet af panten,
att utbekomma så stor del deraf som öfverstiger de
utelöpande sedlarne, synes derför icke kunna ifrågakomna.

Ett utlemnande af någon del af panten lärer emellertid
icke kunna medgifvas med mindre bankbolaget hos
Konungens befallningshafvande visat, att bolaget har sedlar
utelöpande till mindre belopp än det, hvartill värdet af
panten uppgår. Detta har komitén ansett lämpligast
kunna ske derigenom att banken inför Konungens befallningshafvande
företer bestyrkt utdrag af bankens
böcker.

Vill bankbolag, som sålunda utbekommit någon del
af panten, ånyo öka sin sedelutgifning, kan sådant naturligen
icke medgifvas, förr än panten för sedlarne blifvit
med motsvarande belopp åter tillökad. Skulle bankbolag,
utan att hafva iakttagit detta, ånyo öka sin sedelutgifning,
inträder ett öfverskridande af sedelutgifningsrätten med
derför stadgad ansvarspåföljd.

302

LAG ANGÅENDE BANKBOLAG.

38 §. Vill åter bankbolag icke blott för tillfallet inskränka

sin sedelutgifningsrätt, utan antingen helt och hållet eller
till någon del afstå från densamma, bör bankbolaget derom
göra anmälan bos Konungen, på det att denna sedelutgifningsrätt
må kunna af Konungen efter omständigheterna
annat bankbolag tilläggas.

IV kap.

I fråga om bankbolags förvaltning och styrelse samt
om bolagsstämma och revision hafva endast några smärre
förändringar, hvilkas behöflighet synts komitén vara af
erfarenheten visad, blifvit tillagda de föreskrifter, som i
ämnet förekomma i Kong!, kungörelsen den 12 juni 1874.

43 §. Då i följd af de i I kap. gifna bestämmelser det

icke vidare synes behöfligt för det dermed åsyftade ändamål
att föreskrifva, det styrelseledamot skall i bankens
förvar deponera minst ett lottbref, hvilket icke, så länge
han i styrelsen qvarstå]-, får från banken utlemnas, har af
komitén i dess ställe blifvit föreslaget, att bolagsman, för
att kunna väljas till ledamot af styrelsen eller till suppleant
för styrelseledamot, skall vara i bankens registerbok antecknad
såsom innehafvare af lotter till ett visst minimibelopp,
hvilket komitén ansett lämpligen kunna sättas till
fem tusen kronor.

45 §, I 45 § hafva bestämmelser blifvit intagna derom

dels att styrelsen skall vid hvarje kalenderårs slut låta
upprätta fullständigt bokslut öfver bolagets ställning, och
dels att, der under löpande räkenskapsår styrelsen finner
anledning till antagande, att bankbolaget gjort sådana förluster,
att reservfonden och tio procent af grundfonden
förlorats, styrelsen skall ofördröjligen låta upprätta bokslut
och kalla revisorerne att granska detta. Lämpligheten
al den förstnämnda föreskriften torde vara uppenbar.

A. LAG ANGÅENDE BANKBOLAG. 303

Genom deri senare bestämmelsen, jemförd med stadgandet
i 54 §, bär komitén velat förebygga, att styrelsen
skall kunna, fastän sådana omständigheter förekommit, som
göra det antagligt att reservfonden och tio procent af
grundfonden gått förlorade, ändock fortsätta rörelsen, till
dess revideradt bokslut för räkenskapsåret föreligger.

Tydligt är att underlåtenhet från styrelsens sida att
iakttaga hvad som sålunda föreskrifvits medför den i 53 §
stadgade påföljd.

Föreskriften i 46 § är hemtad från förordningen angå- 46 §.
ende aktiebolag den 6 oktober 1848. Ett deremot svarande
stadgande förekom äfven i 1863 års förslag till lag om
enskilda banker utan rätt att utgifva egna banksedlar.

Med den begränsning af den solidariska ansvarigheten,
som komitén föreslagit, blifver stadgandet tillämpligt såväl
på sedelutgifvande som på icke sedelutgifvande bankbolag.

Enär i bolagsordning för aktiebolag som drifvit bank- 51 §.
rörelse förekommit stadgandet, att, derest revisorerne enhälligt
tillstyrkt ansvarsfrihet, sådan icke skulle kunna af
bolagsstämma vägras, har komitén ansett nödigt att i lagen
intages ett stadgande, som tillförsäkrar bolagsstämman ovilkorlig
rättighet att besluta, huruvida ansvarsfrihet bör för
styrelsens ledamöter meddelas. Då erfarenheten visat att
olika uppfattning varit inom bolag rådande, huruvida styrelseledamot
må i sådant beslut deltaga eller icke, har deriemte
ansetts erforderligt att intaga ett uttryckligt förbud
mot styrelseledamots deltagande i beslut om ansvarsfrihet för
styrelsen.

Vid revisionsförrättningen synes större vigt böra läg- 52 §.
gas än hittills ofta nog varit fallet. Då mångenstädes utbildat
sig den för en allsidig granskning mindre lämpliga
praxis, ätande personer, hvilka en gång blifvit valde till
revisorer, sedermera under en längre följd af år om -

304

LAG ANGÅENDE BANKBOLAG.

väljas och revisorsuppdraget betraktas nära nog som en
stadigvarande befattning och nteblifvet omval såsom ett
misstroendevotum med afseende å det sätt, hvarpå uppdraget
blifvit utfördt, har det ansetts vara lämpligt att
uttryckligen föreskrifva, att minst en af revisorerne bör
årligen ombytas. Derigenom vinnes äfven den fördelen,
att ett större antal af bolagsmännen efter band blifver i
tillfälle att genom deltagande i revisionerna förvärfva sig
en fullständigare inblick uti och noggrannare kännedom
om bankens affärsrörelse än som eljest kan blifva möjligt.
Genom medgifvandet att återvälja alla revisorer utom en
bar blifvit tillräckligt söijdt för möjligheten af att bevara
den i fråga om granskningsförrättningar angelägna kontinuiteten.

T kap.

Af de i detta kap. införda förändringar i nu gällande
bestämmelser angående bankbolags upplösning och om
förlängning af bankbolags oktroj afses, såsom af efterföljande
närmare redogörelse derför lätteligen inses, väsentligen
att vidare utveckla de i sådant hänseende i Kongl. kungörelsen
den 12 juni 1874 gifna stadganden.

54 och De i 35 § Kongl. kungörelsen den 12 juni 1874 gifna

55 §§• bestämmelser i fråga om förfarandet då bankbolag befinnes

hafva gjort sådana förluster, att reservfonden och tio procent
af grundfonden förlorats, äro i vissa afseenden mindre
fullständiga; komitén bar derför i förslaget tillagt
föreskrifter åsyftande, dels att den möjligen kortaste tid
må förflyta från det förlusten genom revideradt bokslut
blifvit ådagalagd till bolagsstämmans sammanträde, dels
ock att de solidariske bolagsmännen om bolagsstämman
må erhålla kännedom. Härjemte bar det synts komitén
erforderligt att för rörelsens fortsättande föreskrifves, det

LAG ANGÅENDE BANKBOLAG.

305

en ej alltför ringa majoritet inom bolaget skall befunnits
villig att besluta det föreskrifna tillskottet, i följd hvaraf i
förslaget intagits föreskrift, att för giltigbeten af dylikt beslut
erfordras två tredjedelar af de å stämman afgifna
röster.

Någon bestämmelse, huruvida bolagsman, som vid
ifrågavarande bolagsstämma förklarat sig icke vilja i beslutadt
tillskott deltaga, ändock borde vara dertill pligtig,
har hittills icke funnits meddelad. Då genom beslutet
bolagsmännen blifvit förbundne till större ansvarighet än
de vid bolagets bildande sig åtagit, har komitén ansett
detta vara ett sådant fall, då en majoritet icke bör kunna
tvinga en minoritet att ställa sig majoritetens beslut till
efterrättelse. För befrielse från deltagande i sålunda beslutadt
tillskott har emellertid ansetts böra föreskrifvas
skyldighet att anmäla sådant å den bolagsstämma, delfråga
om tillskott förekommer. Att de bolagsmän som
verkstält tillskottet böra ega att af bolagets blifvande behållna
vinstmedel erhålla åter, hvad af dem blifvit tillskjutet
jemte ränta, innan annan utdelning får ske, torde
vara uppenbart. Men äfven om det med tillskottet afsedda
ändamål icke vinnes, utan bolaget upplöses, förr än
tillskottet blifvit till fullo guldet, synes med rättvisa vara
öfverensstämmande, att de erhålla ersättning för sina tillskott.
Komitén har derför föreslagit att, sedan alla skulder
blifvit guklna, tillskottet i detta fall, dock utan att ränta
må beräknas, bör af bankens tillgångar utgå, så långt de
dertill förslå, innan utdelning å lotterna må ega rum.

För de fall, att antingen bankbolag af Konungen förklarats
hafva förverkat rättigheten att drifva bankrörelse,
eller bankbolag på grund deraf, att reservfonden och tio
procent af grundfonden förlorats blifvit stäldt under utredning,
men konkurs ej inträffar, synes någon garanti
behöflig att den föreskrifna utredningen af bankbolagets

S6 §.

306

A. LAG ANGÅENDE BANKBOLAG.

57 §.

rörelse så fort ske kan blifver verkstad. En tillräcklig
garanti i sådant hänseende tiar komitén ansett kunna erhållas
derigenom, att en från det allmännas sida utsedd
person berättigas såsom ledamot deltaga i bolagets styrelse
under utredningen; och bär komitén — i öfverensstämmelse
med hvad vid bankbolags konkurs blifvit föreslaget —
ansett sådant ombud böra af chefen för finansdepartementet
förordnas. Något obehörigt intrång i bankbolags rätt att
sjelf förvalta sina angelägenheter torde så mycket mindre
kunna anses ega rum genom förordiiandet af dylikt ombud
som en sådan åtgärd icke skulle vidtagas, förr än bolaget
antingen af Konungen förklarats hafva förverkat rättigheten
att fortsätta sin rörelse eller ock sjelf ådagalagt sin oförmåga
i detta hänseende.

Öfverträdes dot meddelade förbudet att, så länge
bankbolag fortsätter sin rörelse, genom utdelning minska
dess grundfond eller reservfond (jfr 18 och 20 §§), lärer, i
händelse af bolagets oförmåga att fullgöra sina förbindelser,
hvad som obehörigt utdelats böra återbäras, enär det icke
bör vara bolagsmännen tillåtet att genom ett dylikt mot
lagens föreskrift stridande beslut minska den säkerhet för
bolagets fordringsegare, hvilken grundfonden och reservfonden
äro afsedda att innebära.

För de bolagsmän, hvilka endast uppburit sådan utdelning,
men icke i beslutet derom deltagit, synes dock
denna återbäringsskyldighet icke böra sträckas längre, än
till hvad de sålunda uppburit. Det torde nemligen i allmänhet
vara antagligt, att de som icke varit vid bolagsstämman
närvarande och sålunda icke heller i beslutet
deltagit, icke varit i tillfälle att ingå i pröfning, huruvida
det beslut, på grund hvaraf de sedermera uppbära utdelning
å sina banklotter, tillkommit utan öfverskridande (af
nämnda föreskrift. Annorlunda ställer sig förhållandet
beträffande de bolagsmän, hvilka i det lagstridiga be -

LAG ANGÅENDE BANKBOLAG.

307

slutet deltagit. Desse synes det med allt skäl kunna åläggas
icke blott att återbära, hvad en hvar af dem sjelf uppburit,
utan äfven att, en för alla och alla för en, ansvara för den
brist, som vid återbäringen kan uppkomma.

Likartade bestämmelser torde böra gälla för det fall
att, efter det bankbolag blifvit stäldt under utredning eller
beslut om bolagets upplösning fattats, utdelning till bolagsmännen
skett, och bolaget sedermera finnes oförmöget att
fullgöra sina förbindelser.

Stadganden motsvarande dem, som förekomma i 58 §, 58 §.

återfinnas i 2 § förordningen angående vissa lagbestämmelser
med afseende på enskilda banker den 6 oktober
1884.

I fråga om skyldigheten för solidarisk bolagsman i 59 och
bankbolag att under förlängd oktroj i bolaget qvarstå, har, 60 §§•
då Kongl. kungörelsen den 12 juni 1874 derom icke innehåller
någon föreskrift, hittills ansetts, att solidarisk bolagsman,
som icke uttryckligen förklarat sig vilja under den
förlängda oktrojen i bolaget qvarstå, icke heller vore dertill
pligtig. Med det inbördes förhållandet mellan bolagsmännen
synes dock vara mera öfverensstämmande, att den
bolagsman, som icke vill under förlängd oktroj i bolaget
qvarstå, skall vara skyldig att inom viss tid före den löpande
oktrojens utgång anmäla sådant och att han endast,
der sådan anmälan blifvit inom föreskrifven tid verkstäld,
skulle ega efter oktroj tidens slut ur bolaget utträda och af
dettas tillgångar utbekomma hvad på honom belöper.

En sådan föreskrift påkallar emellertid någon jemkning
i den nu gällande bestämmelse, att ansökan om förlängning
af oktrojen skall göras aderton månader innan
den löpande oktrojen tilländagå!''. Tillvägagåendet vid begäran
om förlängd oktroj synes lämpligen kunna ordnas
sålunda: å ordinarie bolagsstämma sist tjugu månader före
utgången af den löpande oktrojen bör fråga förekomma

308

LAG ANGÅENDE BANKBOLAG.

om dylik ansökning skall göras eller icke. Besluter bolagsstämman,
att ansökning skall göras, bör styrelsen
om beslutet ofördröjligen genom särskilda bref underrätta
de solidariske bolagsmännen. Den bolagsman, som
icke inom aderton månader före oktroj tidens utgång anmält
sig vilja utgå, anses qvarstå under den nya oktroj en.
Under tvänne månader derefter eger styrelsen tillfälle
att anskaffa nya delegare i de möjligen afgångnes ställe,
hvarpå ansökningshandlingarna skola till Kongl. Maj:t ingifvas
sist sexton månader innan den löpande oktrojen
går till ända.

TI kap.

65 §. De i 8 § i Kongl. kungörelsen den 12 juni 1874 och

6 § i 1863 års förslag upptagna föreskrifter angående de
ämnen, hvarom bolagsordning för bankbolag skall innefatta
närmare bestämmelser, hafva införts i 65 §, hvarjemte
deri föreskrifvits, att bolagsordningen jemväl skall innehålla
bestämmelse angående den ordning, i hvilken bolaget må
besluta att före oktrojtidens utgång sig upplösa.

66 §. Drifves bankrörelse af bolag, hvilket ej erhållit Ko nungens

stadfästelse å bolagets ordning, är bolaget att betrakta
såsom ett vanligt handelsbolag, å hvilket stadgande^
i 15 kap. handelsbalken skola tillämpas.

67 §. Erhåller redan befintlig sedelutgifvande enskild bank

rätt att utgifva sedlar enligt de af komitén föreslagna nya
grunder, komma utan tvifvel dylik banks äldre sedlar att,
långt efter det dess äldre oktroj utlupit, qvarblifva i allmänna
rörelsen. Till förekommande af möjliga förluster
för dem, hvilka mottaga dylika sedlar, samt af den oreda,
hvilken skulle uppstå, derest af enskild banks sedlar
tvänne slag skulle samtidigt i allmänna rörelsen förefinnas,
det ena slaget sådant att för dem pant funnes satt, det

LAG ANGÅENDE BANKBOLAG.

309

andra åter utan någon pant, liar komitén föreslagit
sådana bestämmelser med afseende å sättet för dylika
bankers öfvergång till det nya systemet för sedelutgifning,
att den pant, som blifver satt för sedlarne, jemväl skall
komma att gälla för de bolagets sedlar, bvilka blifvit utgifna
under föregående oktroj er. Häraf bar ock blifvit en
nödvändig följd, att det belopp dylika äldre sedlar, en bank
kan hafva utelöpande vid öfvergången till den nya oktroj en,
skall inräknas i den summa, hvartill bankens sedelutgifningsrätt
blifvit af Kong!. Maj:t faststäld.

Förslag till förordning angående förändrad
lydelse af 17 kap. 3 § Handels!)alken

(Lit. A N:r 2.)

och

Förslag till förordning angående förändrad
lydelse af 14 § förordningen angående aktiebolag
den 6 oktober 1848.

(Lit. A N:r 3.)

Af komiténs förslag derom, att för bankbolags sedlar
skall vara satt pant i allmänt förvar, har nödvändiggjorts
ett tillägg till 17 kap. handelsbalken om den förmånsrätt
i panten, som skall tillkomma sedelinnehafvarne; i öfverensstämmelse
med grunderna till K. förkl. den 24 maj 1872
bör denna rätt vara densamma som den, hvilken i 17 kap.
3 § handelsbalken är tillagd innehafvare af lös pant.

Då enligt förslaget till lag angående bankbolag solidariske
lottegare äfven i icke sedelutgifvande banker skola
utöfver andel i grundfonden ansvara med ett visst belopp
för bolagets samtliga förbindelser, lärer 14 § i förordningen

310 A. FÖRORDNING ANG. BANKBOLAGS OCH SPARBANKS KONKURS.

angående aktiebolag den 6 oktober 1848 böra erhålla den
förändrade lydelse att bankbolag’, utan afseende derpå, huruvida
de bedrifva bankrörelse med egna tryckta eller graverade
sedlar eller icke, skola vara undantagna från föreskrifterna
i denna förordning.

Förslag till förordning angående bankbolags
och. sparbanks konkurs.

(Lit. A N:r 4.)

Till komitén har i sammanhang med dess tillsättande
genom nådig remiss blifvit öfverlemnadt det af särskilde
komiterade den 7 oktober 1880 afgifna underdåniga förslag
till förordning angående enskild sedelutgifvande banks,
aktiebanks och sparbanks konkurs. Detta förslag har åt
komitén blifvit biträdt utan andra hufvudsakliga förändringar
än de, som blifvit en följd af de i komiténs förslag
till lag angående bankbolag upptagna bestämmelserna dels
om begränsning af de solidariske lottegarnes ansvarighet
i bankbolag med sedelutgifningsrätt och införande af en
sådan begränsad ansvarighet jemväl i bankbolag utan sådan
rätt, dels ock om skyldighet för bankbolag, hvilka
medgifvits sedelutgifningsrätt, att ställa pant för sedlarne.
Ofriga af komitén vidtagna smärre ändringar i förstnämnda
förslag äro samtliga föranledda af de inom Högsta domstolen
vid granskningen af detta förslag framstälda anmärkningar.

På sätt af särskilde komiterade blifvit anfördt i motiven
till de af dem afgifna förslag, äro de allmänna reglerna
angående sättet, hvarpå vid inträffadt obestånd al
bankbolag de solidariske lottegarnes ansvarighet mot dem
skall göras gällande, hufvudsakligen följande:

Sedan bankens tillgångar, så fort ske kan, uppskattats
af en nämnd, sammansatt på sådant sätt, att dess opartisk -

A. FÖRORDNING ANG. BANKBOLAGS OCH SPARBANKS KONKURS.

311

liet är fullt betryggad, blifver det belopp, som utöfver det
uppskattade värdet af dessa tillgångar erfordras för fullgörande
af bankens förbindelser, genast uttaxeradt å de
solidariske bolagsmännen, i förhållande till det antal lotter
en hvar af dem enligt förteckningen öfver bankens delegare
innehar. Hvad sålunda blifvit uttaxeradt skall inom
trettio dagar vara inbetaldt, eller godkänd säkerhet derför
stöld. Inflyter ej hela det uttaxerade beloppet eller uppstår
eljest behof af ytterligare tillskott för liqvid af bankens
skulder, skall, intilldess det felande beloppet erhållits
eller det belopp hvarför de solidariske bolagsmännen äro
ansvarige, till fullo blifvit uttaxeradt, fortsatt uttaxering
ega rum å de solidariske bolagsmän, hvilka icke afträdt
sina tillgångar till konkurs.

I fråga om de allmänna grunderna till dessa hufvudregler
får komitén hänvisa till de motiv, som af särskilde
komiterade äro fogade vid deras förslag.

I kap.

Sedan solidarisk ansvarighet för lottägare äfven skall
ega rum i bankbolag utan sedelutgifningsrätt och således
flertalet af stadgandena uti 2 kap. i särskilde
förslag ega tillämplighet med afseende å bankbolag i allmänhet,
har den förändring i förslagets uppställning blifvit
vidtagen, att i 1 kap. sammanförts alla de bestämmelser,
hvilka angå bankbolags konkurs samt i 2 kap. upptagits
stadgandena angående sparbanks konkurs.

I fråga om den i särskilde komiterades förslag upptagna
bestämmelsen, att vid den värdering, hvarom 6
§ handlar, tillgångarne skulle upptagas till det belopp,
hvartill de vid tiden för värderingen kunde i penningar
förvandlas, har blifvit erinradt, att densamma skulle

312 A. FÖRORDNING ang. bankbolags och sparbanks konkurs.

kunna föranleda dertill, att fordringar, hvilka förföllo till
betalning innan någon utdelning till borgenärerne kunde
ifrågakomma, upptoges endast till det pris de vid en ögonblicklig
försäljning ansågos betinga, ehuru någon tvekan
icke förefunnes derom att fordringarna skulle å deras förfallodagar
till fullo infrias. Till förekommande af en dylik
origtig tillämpning af stadgandet, bär komitén ansett förevarande
bestämmelse böra på det sätt affattas att föreskrift
gifves, det tillgångarne skulle vid värderingen upptagas
till det värde de efter nogrann pröfning ansågos ega,
med iakttagande deraf att sådana tillgångar, hvilka å fondbörs.
noteras, icke finge uppskattas högre än till deras
senast noterade försäljningspris.

S, 9 och De i 8, 9 och 13 §§ upptagna föreskrifter hafva under 13

§§■ gått den jemkning, hvilken, på sätt i det föregående redan är
antydt, blifvit erforderlig dels i följd af stadgandena angående
begränsad solidarisk ansvarighet för bolagsman i
hvaije bankbolag, dels med anledning af bestämmelsen om •
ställande af pant för sedlar, som af bankbolag utgifvas.

lå och Sedan ej mindre för bankbolags sedlar skall ställas

+5 §§■ en tillräcklig pant, uti hvilken sedelinnehafvarne njuta
samma förmånsrätt som den, hvilken har lös pant i händer,
än ock de solidariske bolagsmännen skola derutöfver
särskildt ansvara för utgifna sedlar med lika belopp som
deras andel i grundfonden, samt sålunda för banksedlarnes
inlösen blifvit anvisade särskilda tillgångar, hvilka, såvidt
komitén kan finna, städse skola befinnas fullt tillräckliga
för infriandet af de sedlar ett bankbolag vid inträffad konkurs
kan hafva utelöpande, har det synts komitén icke
kunna möta någon betänklighet att, i öfverensstämmelse
med hvad i 90 § allmänna konkurslagen finnes stadgadt
i fråga om borgenär som för sin fordran har lös pant i
händer, föreskrifva, att äfven innehafvare af fordran på
grund af banksedel, om han vill njuta betalning ur annan

A. FÖRORDNING ANG. BANKBOLAGS OCH SPARBANKS KONKURS. 313

konkursboets egendom än förut är nämnd, skall vara skyldig
att sin fordran bevaka i öfverensstämmelse med hvad
i allmänna konkurslagen finnes stadgadt angående bevakning
af fordran. Härigenom har det ock blifvit för
komitén möjligt att föreslå upphäfvande! af det i 3 § förordningen
angående vissa lagbestämmelser med afseende
på enskilda banker den 6 oktober 1848 förekommande
stadgande att i händelse af en enskild banks konkurs med
utdelning till de borgenärer, hvilka icke ega förmånsrätt,
skall anstå, intilldess den föreskrifna preskriptionstiden af två
år för bankens sedlar förflutit; kvilket stadgande synes helt
och hållet oförenligt såväl med den utveckling de enskilda
bankernas rörelse derefter vunnit, som ock med den nutida
affärsverksamhetens berättigade fordran att erhålla rättsförhållandena
i en konkursmassa utan obehörigt dröjsmål utredda.
I öfrigt hafva de i 17 § uti särskilda komiterades
förslag förekommande bestämmelser, hvilka i allt väsentligt
öfverensstämma med föreskrifterna i 2 § förordningen
den 6 oktober 1848, blifvit uti 14 och 15 §§ i korniténs
förslag upptagna. Någon bestämmelse angående
rösträtt vid borgenärssammanträden för den, som i föreskrifven
ordning anmält fordran på grund af sedel, har
dock ej blifvit i komiténs förslag infördt, alldenstund en
dylik föreskrift, i följd af det i 16—18 §§ stadgade förfarande
vid infriandet af bankens sedlar, icke vidare är
behöflig.

Af banksedelns användning såsom omsättningsmedel 16—18 §§.
följer att lagstiftningen bör, såvidt ske kan, sörja derför
att vid sedelutgifvarens konkurs sedlarnes inlösen sådant
oaktadt fortgår med endast det afbrott, som oundgängligen
är af nöden för att icke någons rätt må blifva förnärmad;
och i sådant syfte äro de i 16 —18 §§ intagna bestämmelser
af komitén affattade. Komitén har sålunda föreslagit, att
gode männen skola, så fort ske kan, låta försälja de

314 A. FÖRORDNING ANG. BANKBOLAGS OCH SPARBANKS KONKURS.

värdepapper, hvilka äro satta såsom pant för sedlarne;
dervid de i fråga om sättet för realisationen lemnats fria
händer att låta sälja dem antingen å auktion eller under
hand. Tydligt är nemligen att eu ovilkorlig föreskrift om
försäljning af värdepapper till så stora belopp å auktion
mången gång skulle för konkursboet kunna medföra en
icke obetydlig förlust. Vidare och då, såsom i det föregående
redan flere gånger blifvit erinradt, genom de åt
komiterade föreslagna bestämmelser angående säkerhet för
de af bankbolag utgifna sedlar, enligt komiténs uppfattning,
fullständig trygghet vunnits icke blott att tillräckliga
medel till hvarje utelöpande sedels inlösen i konkursboet
skall finnas, utan ock att de för sådant ändamål erforderliga
medel skola utan tidsutdrägt kunna blifva tillgängliga,
har, i öfverensstämmelse med hvad i konkurslagens 55 §
finnes medgifvet med afseende å vissa fordringsegare,
hvilka hafva förmånsrätt för deras fordringar, blifvit
föreslaget att redan under anslags tiden i konkursen
utdelning för sedlarne skall ega rum, i den mån medel influtit
genom realisation af panten för sedlarne eller genom
uttaxering å de solidariske bolagsmännen, på grund af
deras särskilda ansvarighet för sedlarne.

Vid utdelning för sedlarne, hvilken sker förr än den
i 15 § för sedelinnehafvare föreskrifna anmälningstid förflutit,
skall enligt komiténs förslag utdelning'' beräknas å
hela det enligt bankens räkenskaper utelöpande beloppet
sedlar tillika med det ytterligare belopp sedlar, hvilket,
utan att finnas i bankens räkenskaper upptaget, kan vara
anmäldt. Att alla sedelinnehafvares lika rätt härigenom
är bevarad, för den händelse att några felaktigheter i bankens
räkenskaper icke förefinnas, är uppenbart. Men äfven
för det fall att felaktighet i nämnda hänseende skulle förefinnas,
synes det komitén med afseende å de gifna bestämmelserna
angående pantens beskaffenhet och lottegarnes

A. FÖRORDNING ANG. BANKBOLAGS OCH SPARBANKS KONKURS. 315

särskilda ansvarighet för sedlarne vara tillräckligt sörj dt
derför, att genom tillåtelsen att verkställa utdelning före
preskriptionstidens utgång någon sedelinnehafvares rätt
icke skall blifva trädd för nära. För att emellertid än
ytterligare förebygga sådant, har komitén, i öfverensstämmelse
med hvad i nyssnämnda 55 § konkurslagen
jemväl finnes stadgadt, i förslaget intagit den bestämmelse
att sedelinnehafvare, hvilken före inställelsedagen vill lyfta
utdelning, skall vara pligtig att ställa borgen för hvad han
lyfter. Skyldigheten att ställa borgen för hvad som lyftes
har dock komitén ansett böra upphöra sedan inställelsedagen
är förbi. Det synes nemligen icke vara något obilligt
anspråk att innehafvaren af en banksedel skall åtminstone
före inställelsedagen i konkursen anmäla sin fordran, derest
han vill fullt förvissa sig derom, att vid hvarje utdelning
till sedelinnehafvarne honom tillgodoföres det belopp, som
å den innehafda sedeln belöper; och den påföljd, för hvilken
han utsätter sig genom försummelse häraf, synes icke
heller vara för sträng, då den inskränker sig dertill att
han, såsom förhållandet är vid efterbevakning i allmänhet,
får åtnöjas dermed att, vid första utdelning som inträffar
efter hans anmälan, endast såvidt tillgång finnes, utfå hvad
enligt föregående utdelningar å hans fordran skall belöpa.

Huru skyndsamt och säkert det föreslagna förfarandet
än enligt komiténs uppfattning leder till målet, ett
hastigt infriande af de utelöpande sedlarne, är det dock
komiténs öfvertygelse att vid inträffadt obestånd af ett bankbolag
genom frivillig öfverenskommelse mellan konkursförvaltningen
och annan bankinrättning ett ännu hastigare
och mera oafbrutet infriande af förstnämnda bolags utelöpande
sedlar skall åstadkommas. Med den fullständiga

säkerhet, som blifvit åt banksedlarne beredd, skall det
'' # ''
helt visst icke möta någon svårighet att åvägabringa

en öfverenskommelse derom, att annan bankinrättning

316 A. FÖRORDNING AS G. BANKBOLAGS OCH SPARBANKS KONKURS.

utan nämnvärdt uppskof öfvertager banksedlarnes inlösen
från allmänheten och sedermera af konkursförvaltningen
erhåller de inlösta sedlarne infriade genom de för
sedlarnes inlösen afsedda medel. En dylik öfverenskommelse
synes med så mycket större säkerhet kunna antagas
städse komma till stånd, då det måste ligga i öfriga sedelutgifvande
bankbolags synnerliga intresse, att de sedlar
hvilka af bankbolagen utgifvas visa sig under alla förhållanden
kunna tjena allmänheten såsom omsättningsmedel.

I fråga om uttaxering å de solidariske delegarne af det
belopp, som erfordras att fylla den brist, som kan hafva
uppstått derigenom att den för sedlarne satta pant icke förslår
till deras betäckande, bör tydligen enahanda bestämmelser
gifvas, som de hvilka gälla i fråga om uttaxering på grund
af de solidariske bolagsmännens ansvarighet för bolagets
samtliga förbindelser, och har sålunda hänvisats till de i
fråga om sistberörda uttaxering i 9—13 §§ gifna stadganden,
med allenast den sjelf klara inskränkning, att
något anstånd med inbetalning af det för inlösen af sedlar
uttaxerade belopp icke må af borgenärerne medgifvas.

Slutligen anser sig komitén böra erinra, att, derest i
en lottegares konkurs, jemlikt stadgandet i 22 § här nedan,
af gode männen eller sysslomannen bevakas uttaxerade
belopp dels på grund af lottegarens ansvarighet för bankbolagets
samtliga förbindelser, dels på grund af hans särskilda
ansvarighet för bolagets sedlar, beloppen komma
att i konkursen utgå med lika rätt, enär skäl icke synes
förekomma att tillerkänna endera något företräde framför
den andra.

19 §. Då af bankbolag med sedelutgifningsrätt andra tryckta

eller graverade förbindelser än sedlar kunna vara utfärdade,
hafva de af särskilde komiterade föreslagna bestäm -

A. FÖRORDNING ANG. BANKBOLAGS OCH SPARBANKS KONKURS. 317

meker angående dylika förbindelsers anmälan i konkursen
och utdelning för dem blifvit i 19 § intagna.

Bankbolag, hvilket ej egt rätt att utgifva sedlar, kan 20
hafva utfärdat andra löpande förbindelser som äro tryckta
eller graverade. För dylika förbindelser skall, jemlik! 93 §
konkurslagen, ej gälla hvad i 5 kap. sammalag sägs om fordringars
bevakande, utan länder derom till efterrättelse hvad i
särskild lag stadgas. Något dylikt stadgande i fråga
om icke sedelutgifvande banker har hittills icke gifvits,
oaktadt, enligt hvad kändt är, fall förekommit, då tryckta
eller graverade löpande förbindelser hafva af bankbolag
utan sedelutgifningsrätt blifvit utfärdade. I 20 § härmed
anledning häraf föreslagits den bestämmelse, att,
der bankbolag, hvilket ej egt rätt att utgifva egna sedlar,
utfärdat tryckta eller graverade löpande förbindelser,
skall om allmän kungörelse angående anmälningsskyldighet
för innehafvarne af dylika förbindelser, om förbindelsernas
bokföring och påskrift, om rätt till utdelning, om
utdelningsförslag samt om afsilande af bankbolags konkurs
gälla hvad i 15 och 19 §§ stadgas i fråga om dylika
förbindelser utgifna af bankbolag med sedelutgifningsrätt.

Bestämmelserna 21 och 22 §§ motsvaras af 15 och 21
16 §§ i särskilda komiterades förslag. 22

II kap.

Såsom redan är nämndt hafva i detta kap. blifvit
sammanförda de i särskilde komiterades förslag upptagna
föreskrifter, hvilka afse sparbanks konkurs.

Förslag till förordning angående förändrad
lydelse af 9 ock 52 §§ konkurslagen.

(Lit. A N:r 5.)

Åberopande de skäl särskilde komiterade anfört för de
af dem ifrågasatta ändringar i 9 och 52 §§ konkurslagen,

318 A. FÖRORDN. ANG. ÄNDRING I LAGEN FÖR RIKETS STÄNDERS BANK -

har komitén ansett sig böra föreslå den lydelse af dessa §§,
som i särskilde komiterades förslag innehålles med allenast
ett tillägg till sistnämnda §, föranledt af en utaf Högsta
domstolen dervid gjord erinran.

Förslag till förordning angående tillägg till
och ändring i lagen för Rikets Ständers hank
den 1 mars 1830.

(Lit. A N:r 6.)

Då Rikets Ständer vid 1828—30 årens riksdag till
ytterligare bestämmande af den garanti och de vilkor, hvarunder
de, enligt regeringsformens 72 §, egde att förvalta
den depositions-, vexel- och lånebank, hvarå Kongl. Maj:ts
privilegium den 17 september 1668 blifvit dem meddeladt,
för sin del antogo lagen om Rikets Ständers bank, ansågo
de den åsyftade garantien böra vinnas genom att i nämnda
lag stadga skyldighet för banken att vid anfordran inlösa
sina sedlar, genom att vidare bestämma ett lämpligt grundkapital
för banken samt slutligen genom att föreskrifva
afgifvande af offentliga redogörelser angående bankens
ställning. Sedan 1850—51 årens riksdag har riksbankens
skyldighet att vid anfordran inlösa sina sedlar jemväl varit
i grundlagen påbjuden.

De stadganden åter, af hvilka riksbankens förmåga
att fullgöra denna skyldighet är i väsentlig mån beroende,
nemligen de som angå grunderna för dess sedelutgifning
och storleken af dess metalliska kassa, hafva
allt hittills ansetts tillhöra de reglementariska föreskrifter
angående riksbankens styrelse och förvaltning, hvilka Riksdagen
eger att ensam utförda.

Då emellertid af den begränsning utaf den enskilda
sedelutgifningen, som, enligt komiténs förslag till lag angående
bankbolag (Lit. A N:r 1), skulle komma att ega

A. FÖRORDN. ANG. ÄNDRING I LAGEN FÖR RIKETS STÄNDERS BANK. 319

rum, blir en följd att riksbanken måste komma att på
landets ekonomiska förhållanden utöfva ett vida kraftigare
och mera bestämmande inflytande än hittills, har komitén
ock ansett nödigt att, såsom ett fyllnadsstadgande till
föreskriften om riksbankens skyldighet att inlösa sina sedlar,
föreslå inflyttandet uti lagen för Rikets Ständers bank
jemväl af stadganden angående sedelutgifningsrätten och
den metalliska kassan, för att åt dem gifva den helgd, som
tillkommer af Konung och Riksdag stiftad lag.

Att komitén icke kunnat föreslå ett oförändradt
intagande i nämnda lag af de bestämmelser, som bankoreglementet
i nu angifna hänseenden innehåller, lärer
emellertid vara uppenbart. De allmänna grunder, enligt
hvilka komitén, under förutsättning af all enskild sedelutgifnings
upphörande, ansett riksbankens sedelutgifningsrätt
böra ordnas, hafva redan i det föregående blifvit angifna,
Dessa grunder, ehuru med de modifikationer som
betingas af enskild sedelutgifnings bibehållande vid sidan
af riksbankens, har komitén ansett böra vinna tillämpning
äfven i det nu föreliggande förslaget.

Såsom riksbankens sedelstock skall, enligt nu gällande
bankoreglemente, anses och beräknas icke blott utelöpande
sedlar, utan äfven på folioräkningar innestående medel,
hvilka skola vid anfordran tillhandahållas, samt beloppet
af utelöpande postvexlar. Deremot skola i sedelstocken
icke inräknas vare sig de medel, som innestå på upp- och
afskrifningsräkning eller de belopp, som icke äro å beviljade
kassakreditiv uttagna, fastän dessa, lika väl som
folio- och postvexelmedlen, skola af riksbanken vid anfordran
tillhandahållas.

I stället att sålunda till sedelstocken hänföra, utom de
utelöpande sedlarne, äfven en del af riksbankens öfriga å
vista förbindelser, men icke alla, har det synts komitén följdrigtigare
att låta de för sedelutgifningen gällande bestäm -

320 A. FÖRORDN. ANG. ÄNDRING I LAGEN FÖR RIKETS STÄNDERS BANK.

melser afse endast sedlarne. Då vidare, till följd af de i afseende
på de enskilda bankernas sedelutgifningsrätt af komitén
föreslagna bestämmelser, dessa bankers förmåga att förse
den allmänna rörelsen med dess behof af omsättningsmedel
måste komma att i väsentlig mån inskränkas, blifver det
ock nödigt att vidga de nu faststälda gränserna för riksbankens
sedelutgifningsrätt, så att riksbanken må blifva i
stånd att motsvara den ökade efterfrågan efter riksbankssedlar,
som vid sådant förhållande måste komma att uppstå.

Genom uteslutande af folio- och postvexelmedlen från
de förbindelser, hvilka böra såsom riksbankens sedelstock
beräknas, komme visserligen — äfven med bibehållande
af den nu medgifna högsta skilnaden mellan den metalliska
kassan och dermed jemförliga kassatillgångar, å ena
sidan, samt sedelstockens maximum å den andra — gränserna
för riksbankens sedelutgifningsrätt att blifva något
rymligare än hittills. Denna tillökning blifver dock mera
skenbar än verklig. Ty om riksbanken också icke, såsom
för närvarande, - blefve skyldig att från sin obegagnade
sedelutgifningsrätt afräkna hela beloppet af de å folio- och
postvexelräkningarna innestående medel, kan den likväl
å andra sidan icke underlåta att, för mötande af uttagen
från dessa räkningar, hålla en större reserv af obegagnad
sedelutgifningsrätt, än som med nu gällande bestämmelser
varit nödigt.

På grund häraf och då det icke torde vara lämpligt
eller behöfligt att gränserna för riksbankens sedelutgifningsrätt
tillmätas så knappt, att banken för att kunna motsvara
de ökade anspråk, som komma att ställas på honom,
nödgas träda gränserna af sin sedelutgifningsrätt allt för
nära, har komitén tillika funnit sig böra föreslå, att den åt
kassatillgångar af ofvan angifna beskaffenhet icke betäckta
delen af dess utelöpande sedlar må höjas från trettiofem
till fyrtiofem millioner kronor. Hvarje farhåga för att genom

A. FÖRORD!?. ANG. ÄNDRING I LAGEN FÖR RIKETS STÄNDERS BANK. 321

eu dylik utsträckning af sedelutgifningsrätten riksbankens
invexlingsförmåga skulle kunna komma att blottställas har
komitén ansett böra vara fullständigt undanröjd genom de
af komitén tillika föreslagna bestämmelserna, att en dylik
tillökning af riksbankens metalliskt obetäckta sedelstock
skulle medgifvas endast under förutsättning icke blott att
hela det belopp, hvarmed de utelöpande sedlarne öfverstiga
ofvan angifna kassatillgångar, skall motsvaras af lätt realisabla
banksäkerheter af den beskaffenhet, som i lagförslagets
§ 5 mom. 2 närmare angifvas, utan äfven att,
derest de utelöpande sedlarne öfverstiga kassatillgångarne
med mera än trettiofem millioner kronor, banken skall hålla i
metallisk kassa utöfver det bestämda minimum, femton millioner
kronor, minst trettio procent af det belopp, hvarmed
de på sådan grund utgifna sedlar öfverskjuta sistnämnda
summa.

Då riksbanken är skyldig att inlösa sina sedlar med
guld, måste det alltid blifva mindre följ drigtigt att — i
likhet med nu gällande bankoreglemente — medgifva, det
äfven silfver och silfvermynt må i den metalliska kassan
inräknas. Komitén har derför från de tillgångar, hvilka
må till den metalliska kassan hänföras, uteslutit icke blott
omyntadt silfver, utan äfven allt annat silfvermynt än det
i öfverensstämmelse med konventionen den 27 maj 1873
präglade, hvilket sistnämnda myntslag riksbanken fortfarande
skulle ega att i den metalliska kassan inräkna, dock
icke till mera än en femtedel af denna kassas hela belopp,
under det att nu gällande stadganden icke fastställa någon
gräns, hvarutöfver silfver icke må i denna kassa inräknas.

Deremot har komitén ansett bestämmelsen derom, att
det enligt nyssberörda konvention präglade silfvermynt
icke må i den metalliska kassan upptagas till högre värde
än nittio procent af prägel värdet kunna utgå. För såvidt
med denna bestämmelse åsyftats, att detta myntslag icke

322 A. FÖRORDN. ANG. ÄNDRING I LAGEN FÖR RIKETS STÄNDERS BANK.

skulle få i den metalliska kassan beräknas efter högre
värde än det silfret verkligen eger i förhållande till guldet,
måste nemligen densamma anses mindre rigtig, såsom
åsyftande att till visst belopp bestämma ett så vexlande
värdeförhållande som det ifrågavarande. Efter nu gällande
silfverpris är ock en reduktion af prägelvärdet med endast
tio procent alldeles för ringa för att angifva konventionsmyntets
verkliga metallvärde. Det har derför synts komitén
följdrigtigare att låta den garanti, som vederbörande
rikens finansförvaltningar iklädt sig för det enligt konventionen
präglade silfvermyntets inlösen efter prägelvärdet,
gälla för skilnaden mellan metallvärdet och prägelvärdet
äfven vid beräkningen af detta mynt i riksbankens metalliska
kassa. Deremot har komitén, till förekommande af
det menliga inflytande på riksbankens vexlingsförmåga,
som onekligen kunde uppkomma, derest detta mynt till
allt för stor del tillätes att ingå uti den metalliska kassan,
på sätt redan är anfördt, ansett nödigt att begränsa dess
användning för nämnda ändamål till en femtedel af den
metalliska kassan i dess helhet.

Såsom kassatillgång, på hvilken sedelutgifning får
grundas, böra enligt koiniténs åsigt icke inräknas andra
fordringar å utrikes ort än sådana, som äro vid anfordran
tillgängliga och kunna i mån af behof såsom guld indragas;
och har det i § 5 mom. c) intagna stadgandet endast
afsett att i lag stadfästa denna uppfattning.

Genom det i § 7 intagna, från nu gällande bankoreglemente
hemtade stadgande, har komitén afsett att
fastställa riksbankens skyldighet att, enligt den i lagen
om rikets mynt den 30 maj 1873 stadgade beräkningsgrund,
inlösa alla af enskilde för riksbankens räkning till
myntverket aflemnade qvantiteter af den metall, hvari
alla värden skola mätas, utan annat afdrag från inköps -

A. FÖRÄNDRAD LYDELSE AP 72 § REG.-FORMEN O. 71 § RIKSD.-ORDN. 323

priset än de kostnader, som erfordras för att till mynt förvandla
den af säljaren aflemnade metallqvantiteten.

På det att emellertid genom denna bestämmelses intagande
i civillag fullmägtige icke måtte vara förhindrade
att, då sådant kan pröfvas vara för riksbanken fördelaktigt,
befria säljaren från myntningskostnaden eller någon del
deraf, bär det i sådant hänseende uti bankoreglementet nu
förekommande medgifvande blifvit i förslaget intaget.

Uti § 8 har komitén infört de hittills gällande § 8.
stadganden angående afgifvande och offentliggörande af
redogörelser öfver riksbankens ställning med allenast
de förändringar, som i tillämpningen redan gjort sig gällande.

Stadga^derut i § 9 motsvaras af § 7 i nu gällande lag. ^ 9.

Förslag till förändrad lydelse af 72 § regeringsformen
ocli 71 § riksdagsordningen.

(Lit. A N:o 7.)

Uti det föregående har blifvit redogjordt för de skäl,
hvilka föranledt komitén att uti förslaget till lag för Sveriges
riksbank (Lit. B N:o 1) intaga föreskrift derom, att
fullmägtiges ordförande skulle för viss tid utses af Konungen
samt öfrige fullmägtige väljas för tre år, så att tvänne
af dem hvarje år underkastades omval. Det ökade inflytande
på landets allmänna hushållning, som riksbanken
skulle komma att utöfva, äfven om den enskilda sedelutgifningen
icke helt och hållet upphäfves, utan endast
begränsas, har synts komitén vara af beskaffenhet att
redan derigenom och utan afbidan på den mera genomgripande
förändring nämnda förslag innebär, påkallas förändrade
bestämmelser angående sättet för utseende af
riksbankens styrelse, och är det i sådant syfte som komitén

324 A. FÖRÄNDRAD LYDELSE AF 72 § REG.-FORMEN 0.71 § RIKSD.-ORDN.

föreslagit förändringarna i 72 § regeringsformen och 71 §
riksdagsordningen.

Den hänsyn till angelägenheten att bibehålla kontinuiteten
inom riksbankens styrelse, som föranledt komitén
att framställa ofvan angifna förslag, eger emellertid icke
giltighet för det fall, att ansvarsfrihet blifvit fullmägtige
vägrad, hvarför komitén föreslagit att för sådan händelse
nytt val af samtlige de af Riksdagen utsedde fullmägtige
skall ega rum.

325

Förslag till lag för Sveriges riksbank.

(Lit. B N:o 1.)

Då komitén i det föregående redogjort för det väsentliga
innehållet af detta förslag och för de grunder, hvarpå
detsamma är bygdt, återstår här endast att angifva skälen
för de i det föregående icke omnämnda bestämmelser,
hvilka komitén ansett behöfva särskildt motiveras.

I kap.

Då Sveriges riksbank sådan dess organisation blifvit
af komitén föreslagen skulle egas gemensamt af staten
och enskilde delegare, hvilka hvardera skulle tillskjuta en
viss andel af grundfonden, hafva bestämmelser blifvit nödiga
för att i sådant afseende ordna förhållandet dem
emellan, och äro dessa bestämmelser i detta kapitel intagna.

Enär den bank, i hvars ställe den nya riksbanken är 2 §.
ämnad att träda, sedan mera än tvänne århundraden
varit en statens institution och stått under Riksdagens
garanti samt den nya banken fortfarande till större delen
skulle förblifva svenska statens tillhörighet, har komitén
så mycket mindre ansett lämpligt att undandraga den nya
banken, för den vida större uppgift, som skulle honom
tillfalla, stödet åt statens garanti som dennes organer, enligt
förslaget, skulle komma att på den nya bankens styrelse
och förvaltning utöfva ett afgörande inflytande.

A andra sidan har komitén af den jemförelsevis mera
undanskjutna ställning, som de enskilde delegarne skulle
komma att intaga, ansett följa, att desse icke böra vara
förbundne att för bankens förbindelser ansvara med mera
än det belopp en hvar insatt.

326

B. LAG FÖR SVERIGES RIKSBANK.

4 §. Att uti ett företag, åt hvilket vårdnaden om ett af

vårt lands vigtigaste och mest grannlaga samt i hela dess
ekonomiska lif djupast ingripande angelägenheter skall
anförtros, och hvilket tillika skall drifvas i bolag med
svenska staten, inga andra än svenske medborgare böra
få vara delegare, har komitén ansett vara uppenbart.
Vårt land är numera dess bättre icke längre så fattigt,
att denna komité, i likhet med 1823 års finanskomité, behöft
eller ens varit berättigad att förutsätta möjligheten af
att det kunde blifva nödigt att lita utlandets kapitalister
till för att åt Sveriges riksbank anskaffa en tillräcklig
grundfond.

Då det synts komitén önskvärdt, att möjlighet till
deltagande i en svensk nationalbank måtte beredas icke
blott för personer, tillhörande de mera förmögne samhällsklasserna,
har komitén föreslagit, att beloppet af hvaije lott
icke skulle sättas högre än till ett tusen kronor, likasom
komitén, genom föreskriften att icke mera än högst ett
hundra lottbref, motsvarande eu tvåhundradel af den andel
af riksbanks grundfond, som skulle upplåtas åt enskilde
till teckning, må till samma person utfärdas, sökt förekomma
att ett fåtal personer skulle kunna slå under sig
alla, eller största delen af lotterna.

6 §. De i 6 § intagna bestämmelser om förande af eu

registerbok öfver bankens lottegare, om de anteckningar,
som böra i denna registerbok verkställas och om påföljden
för uraktlåtenhet att låta verkställa sådan anteckning äro
dels sådana som i allmänhet anses behöfliga för företag
stälda på lotter, och dels föranledda af stadgandena i 4 §
att högst ett hundra lottbref må utfördas till samma person
och att endast svensk medborgare må vara lottegare
i riksbanken.

B. LAG FOU SVERIGES RIKSBANK.

327

II kap.

Grunderna till de i detta kapitel intagna bestämmelser
angående riksbankens sedelutgifningsrätt och metalliska
kassa samt huru denna skall beräknas hafva blifvit angifna
dels i den allmänna delen af motiveringen och dels i motiven
vid förslaget till förändrad lydelse af 1830 års lag
för Rikets Ständers bank (Lit. A N:o 6), hvadan komitén
funnit sig här endast behöfva yttra något angående de i
7, 9 och 10 §§ föreslagna bestämmelser.

Riksbankens skyldighet att vid anfordran inlösa sina
sedlar med mynt har i detta förslag, likasom för närvarande
är fallet, inskränkts till hufvudkontoret.

Att utsträcka denna invexlingsskyldighet äfven till
alla eller en del af denna banks flere eller färre afdelningskontor
skulle vara att ålägga banken en förbindelse, som
säkerligen skulle visa sig vara en alltför tung börda.
Bördan af en dylik förbindelse skulle i vårt land komma
att kännas så mycket mera tryckande som det allmänna
omsättningsmedlet der sedan lång tid tillbaka utgjorts af
sedlar och man således icke kan påräkna, att rörelsen
skall åter regelbundet tillföra bankens kontor det guld,
som den för sina behof för eu tid fråntager dem. En
sådan skyldighet torde för öfrigt, lika litet hos oss som
i andra länder, vara af rörelsens behof så påkallad, att
det icke både bort och kunnat åt bankstyrelsens egen
pröfning öfverlemnas att efter omständigheterna och bankens
förmåga tillmötesgå anspråken på en dylik invexling.

Då vid flere tillfällen fråga förevarit om att indraga
de lägre valörerna af riksbankens sedlar för att derigenom
åstadkomma större spridning i den allmänna rörelsen åt
metalliskt mynt, har komitén, ehuru den icke ansett lämpligt
att nu framlägga förslag derom, likväl trott det vara

328

B. LAG FÖR STERIGES RIKSBANK.

nödigt att i lagen intaga ett stadgande, som håller möjlighet
öppen för Konung och Riksdag att, äfven under
tiden för den nya riksbankens oktroj, besluta om indragning
af de begge lägsta sedelvalörerna, för den händelse
det skulle visa sig, att en dylik åtgärd blefve önskvärd
och möjlig att utan allt för stora svårigheter genomföra.

10 §. I det af sammansatta stats-, banko- och lagutskotten

vid 1828—30 årens riksdag först uppgjorda förslag till lag
för Rikets Ständers bank voro utförliga bestämmelser intagna,
huru med bankens utredning borde tillgå, för den
händelse att vägrad inlösen af bankens sedlar härrört af
bankens oförmåga att genast uppfylla sina förbindelser. I
sådant fall skulle Svea hofrätt förordna, att bankens utlåning
och silfverutvexling borde upphöra, och tillika inberätta
förhållandet hos Konungen, som hade att utnämna
fyra syssloman, hvilka gemensamt med fyra syssloman,
som fullmägtige i riksgäldskontoret egde att inom sig
utse, en af hvarje Stånd, genast skulle undersöka om bankens
ställning vore sådan, att den kunde inom sex månader
från den dag, då anmälan om sedelns vägrade inlösen
skedde, återställas i det skick, att den ånyo kunde inlösa
sina sedlar, hvarom sysslomännen skulle hos Konungen
göra anmälan. Funne åter sysslomännen bankens ställning
sådan, att den icke kunde inom nämnda tid återställas i
vederbörligt skick, borde de inom tre månader anmäla
sådant hos Konungen. Derest ej inom sex månader efter
det denna anmälan skett banken vore genom fullmägtige
eller Ständerna återstäld till sina funktioner, skulle Ständerna
välja åtta deputerade, två af hvarje Stånd, efter
hvilkas hörande domaren hade att pröfva, huruvida bankprivilegiet
skulle upphöra. Derest detta pröfvades böra
blifva händelsen, skulle Ständernas deputerade tillika med
de utsedde sysslomännen till utredning af banken realisera

B. LAG FÖR SVERIGES RIKSBANK.

329

dess tillgångar och i den mån de inflöte utdela dem till
bankens fordringsegare.

Sedan häremot blifvit inom Stånden erinradt, att den
föreslagna påföljden vore alldeles för lindrig och att en
ovilkorlig föreskrift borde gifvas derom, att bankprivilegiet
skulle upphöra, så framt banken icke inom sex månader,
sedan anmälan hos Konungen egt rum, blifvit återstäld i
det skick, att den kunde fullgöra sin inlösningsskyldighet,
erhöll 2 § i lagen för Rikets Ständers bank den lydelse,
som ännu är gällande. I detta lagrum stadgas, såsom
kändt är, att, der banken vägrar att sedel vid uppvisandet
inlösa, den, som innehar sedeln, må derom göra skriftlig
anmälan hos Svea hofrätt, hvilken, efter att hafva hört
bankofullmägtige, eger att med frågan enligt lag och författningar
förfara. Finnes då att sedlens vägrade inlösen
härrört af bankens oförmåga att genast uppfylla sina förbindelser,
skall liofrätten göra anmälan derom hos Konungen,
på hvilken det ankommer att pröfva, hvilka utvägar
i öfverensstämmelse med grundlagarne lämpligast må
vidtagas för att upprätthålla allmänna förtroendet och
återställa banken i det skick, att den kan vid anfordran
inlösa sina sedlar.

Såsom förut erinrats, föreslog 1869 års myntkomité
i lagen för Rikets Ständers bank åtskilliga ändringar.
Bland dessa voro äfven förändrade föreskrifter angående
påföljden af riksbankens vägran att vid anfordran inlösa
sina sedlar.

I detta hänseende innehöll myntkomiténs förslag, att
Svea hofrätt, efter i behörig ordning gjord anmälan att
riksbanken vägrat att vid anfordran inlösa sedel, skulle
kalla till förhör inför sig genast eller sist å nästa söcknedag
Riksdagens fullmägtige i riksbanken samt om förhöret
underrätta Konungens justitiekansler, som vid förhöret
skulle bevaka det allmännas rätt och bästa. Kunde

330

B. LAG FÖR SVERIGES RIKSBANK.

full magt,ige ej vid förhöret visa, att hindret mot sedelinlösen
såsom tillfälligt dåmera upphört, hade hofrätten
att besluta, det riksbankens sedlar icke längre skulle gälla
såsom lagligt betalningsmedel; att inga sedlar ytterligare
skulle få af riksbanken utsläppas samt att riksbankens
rörelse jemväl i öfrigt skulle inskränkas till fordringars
indrifvande och till sådana åtgärder, som uteslutande afsåge
metalliska kassans förstärkning, hvarom hofrätten
genast skulle göra anmälan hos Konungen och utfärda
kungörelse i först derefter utkommande nummer af all Ö männa

tidningarna ; och skulle Konungen ega att utse ett
eller flere ombud att öfvervaka verkställigheten och efterlefnaden
af hofrättens beslut. Om fullmägtige anmälde,
att inlösen af riksbankens sedlar kunde ånyo upptagas
och på grund deraf anhöllo, att den beslutade inskränkningen
i riksbankens rörelse måtte upphöra, hade hofrätten,
derest don, efter att hafva inhemtat yttrande af
Konungens ombud, funne hindret mot inlösen af riksbankens
sedlar hafva upphört, att besluta, det riksbankens
sedlar skulle återfå egenskapen af lagligt betalningsmedel
och att den i riksbankens rörelse stadgade inskränkning
skulle upphöra.

Då emellertid komitén dels föreslagit den förändrade lydelse
af 72 § regeringsformen att bankens sedlar skola gälla
såsom lagligt betalningsmedel endast så länge de vid anfordran
efter sin lydelse med guld inlösas, dels ock i förslaget
till lag för riksbanken intagit bestämmelser ej mindre
om förordnandet af en Konungens ombudsman med skyldighet
att öfvervaka, att bankens styrelse och förvaltning
föres i noggrann öfverensstämmelse med banklagens stadgande^
än ock om skyldighet för banken att bibehålla den
metalliska kassan vid ett belopp som ej understiger tjugufem
millioner kronor, har komitén, hvilken icke kunnat hysa
något tvifvel derom, att den metalliska kassan skall hafva

B. LAG FÖR SVERIGES RIKSBANK.

331

sjunkit vida under detta belopp långt innan bankens oförmåga
att inlösa sina sedlar kan inträda, ej ansett annan
ändring i hittills gällande stadgande!! i förevarande ämne
erforderlig, än ett tillägg derom att på Konung och Riksdag
skall ankomma att i händelse af riksbankens oförmåga
att genast inlösa sina sedlar förklara banken hafva
förverkat sin oktroj.

Genom den af komitén vidtagna mindre ändring i
lydelsen af 10 § torde ock anledningen till det af myntkomitén
uttalade tvifvel, i fråga om rätta tolkningen
af bestämmelsen att hofrätten eger med frågan enligt lag
och författningar förfara, hafva blifvit fullständigt undanröjd.
Med den af komitén föreslagna lydelsen lärer
nemligen något tvifvel icke vidare kunna uppstå, att hofrätten
är pligtig att på anmälan af sedelinnehafvaren afgöra
den rent privaträttsliga tvistefrågan, huruvida bankens
vägran att sedeln vid uppvisandet inlösa varit berättigad
eller saknat stöd af lag; och att, derest riksbanken
i detta hofrättens utslag blifvit ådömd inlösningsskyldighet,
sedelinnehafvaren kan i vanlig ordning å utslaget
söka verkställighet, derom lärer någon tvekan icke
kunna uppkomma.

III kap.

Redan i den föregående delen af motiveringen har
komitén framhållit vigten deraf, att den nya riksbankens
verksamhetsområde begränsas till sådana grenar af bankrörelse
som erfarenheten angifvit såsom de enda lämpliga
för en bank, hvilken erhållit det magtpåliggande och grannlaga
förtroendet att, med uteslutande af alla andra, förse
ett land med dess behof af myntrepresentativ, på samma
gång som komitén anfört de skäl, hvilka föranledt komitén
att, det oaktadt, åt den nya riksbanken fortfarande

332

B. LAG FÖR SVERIGES RIKSBANK.

öfverlemna bedrifvandet af tvänne särskilda rörelsegrenar,
h.vilka strängt taget icke kunna till ofvannämda område
hänföras. De rörelsegrenar, hvilka komitén nr nu angifna
synpunkt ansett kunna och böra åt den nya riksbanken
medgifvas, äro i detta kapitel noggrann! angifna och derjemte
i 27 § uttrycklig bestämmelse intagen derom, att
det är dessa och inga andra, som må af banken drifvas.

15—17§§. De i 15—17 §§ intagna bestämmelser äro i hufvudsak
hemtade från nu gällande bankoreglemente. Komitén har
genom dem afsett att inskränka rättigheten för banken
att drifva handel till sådana grenar, som kunna
anses falla inom en sedelutgifvande banks verksamhetsområde.

I fråga om de slag af obligationer, hvilka den nya
banken skulle ega att köpa och sälja, har komitén i hufvudsak
bibehållit de bestämmelser, som i detta hänseende
nu äro gällande, och hvilka visat sig icke medföra några
menliga följder. Dock har komitén ansett bankens rättighet
att drifva handel med andra än svenska obligationer
böra inskränkas till sådana lätt säljbara utländska statspapper,
som redan äro å utlandets börser noterade. Stadgandet
att obligationerna redan skola vara å utlandets
börser noterade har afsett att afhålla riksbanken från
deltagande i utländska låneoperationer, en verksamhet
som ansetts icke kunna i något fall vara förenlig med
riksbankens hufvudsakliga uppgift och ändamål.

18 §. De i 18 § mom. a) och b) upptagna rörelsegrenar äro

sådana som allmänt ansetts tillhöra och, enligt komiténs
uppfattning, måste tillhöra en centralbank med uteslutande
rätt att utgifva sedlar.

Anledningen hvarför komitén ansett de i mom. c)
och d) upptagna rörelsegrenar fortfarande böra af den nya
riksbanken drifvas, likasom skälen till de af komitén dervid
gjorda inskränkningar, äro i det föregående angifna.

B. LA.Gr FÖR SVERIGES RIKSBANK.

333

Med stöd af erfarenheten från förflutna tider har ko- 19 §.
mitén funnit angeläget att, äfven för framtiden, såvidt
möjligt, förebygga sammanblandning af statens och riksbankens
affärer. Då ett undantag från denna regel ansetts
böra ega rum i fråga om det kreditiv, hvilket riksgäldskontoret
redan länge egt att vid riksbankens hufvudkontor
begagna, har komitén derför ock ansett nödigt att
i lagen fastställa en bestämd gräns, hvarutöfver en dylik
försträckning icke må af riksbanken medgifvas. Det i
sådant hänseende föreslagna beloppet, 1,500,000 kronor,
är detsamma som det, hvilket förekommer i nu gällande
bankoreglemente.

Det i 20 § intagna, från bankoreglementet hem- 20 §.
tade förbud för fullmägtig eller ledamot af styrelse vid
afdelningskontor att annorledes än mot realsäkerhet af viss
uppgifven beskaffenhet erhålla försträckning från riksbanken
har komitén ansett vara af den vigt, att det
bort i lagen intagas och ej lemnas åt de reglementariska
bestämmelser, hvilka skola vara beroende af bankstämman.

Det har synts komitén högeligen önskvärdt om, mera 22 §.
än hittills varit fallet, riksbanken kunde göra till sin uppgift
att underlätta landets omsättning icke blott genom
att utgifva myntrepresentativ, utan äfven genom att medelst
sin girorörelse anordna ett qvittningsförfarande
mellan landets olika delar, sådant som det hvilket'' i andra
länder till omsättningens beqvämlighet utvecklat sig. Komitén
har derför trott skyldigheten för riksbanken att
utan afgift mottaga och å giroräkning föra penningar
att vid anfordran räkningshafvaren tillhandahållas böra i
lagen fastställas.

Att riksbanken icke skulle ega att för förande af dylik
räkning taga afgift, har synts komitén så mycket
mera i sin ordning, som på grund af skäl, för hvilka i

334

B. LAG FÖR SVERIGES RIKSBANK.

28 och

29 §§.

30 och

31 §§■

det föregående blifvit redogjordt, riksbanken icke skulle eg a
att för medel, som å denna räkning innestå, erlägga ränta.

IV kap.

I 28 och 29 §§ hafva blifvit intagna de nu gällande
stadgandena angående afgifvande af offentliga redogörelser
i afseende å bankens ställning med de förändringar, som
redan i tillämpningen vunnit insteg. Att den nya riksbanken,
likasom landets öfriga bankinrättningar, för dessa
uppgifter följer formulär, som från finansdepartementet
meddelas, torde vara nödigt för att åstadkomma en likartad
uppställning af samtliga bankers redogörelser.

Föreskriften om införande i allmänna tidningarna för
hvarje vecka af eu uppgift om riksbankens metalliska
kassa och öfriga kassatillgångar, utelöpande sedlar samt
obegagnad sedelutgifningsrätt är ny. Med den förändrade
ställning riksbanken, såsom ensam sedelutgifvande bank,
skulle komma att intaga, har komitén ansett nödigt att
banken, i likhet med andra länders centralbanker, äfven
för hvarje vecka offentliggör en summarisk öfversigt af
sin kassaställning.

Då bestämmelserna angående riksbankens grundfond
af komitén affattats med afseende å den nuvarande rörelsen,
men med dennas utveckling behofvet af större eget
kapital också kommer att göra sig kännbart, har komitén
ansett sig böra i lagen intaga bestämmelser om bildande
af en reservfond samt om förbud mot reservfondens användning
för annat ändamål än fyllande af bristen i den
föreslagna första vinstutdelningen af fyra och en half procent
till statsverket och enskilde delegarne samt till betäckande
af förlust, som å bankens rörelse i dess helhet under något
år kunnat uppkomma.
i

B. LAG FÖR SYERIGES RIKSBANK.

335

Y kap.

Beträffande de i detta kapitel intagna stadganden får
komitén hänvisa till hvad som redan blifvit i den allmänna
delen af motiveringen yttradt. De innehålla i (ifrigt endast
sådana ordningsföreskrifter, som i allmänhet pläga gälla
för bolag.

Stadgandet att dag för ordinarie bankstämmas sam- 34 ^
manträde skall af bankrådet utsättas i samråd med Kamrarnes
talmän framgår som en naturlig följd af bestämmelserna
att ledamöterne af bankstämman skola till två
tredjedelar af sitt antal vara ledamöter af Riksdagen
samt att tiden för denna bankstämma blifvit utsatt till
mars månad, hvadan det blifvit nödigt att tillse, att Riksdagens
och bankstämmans sammanträden må kunna utan
hinder af hvarandra försiggå.

Yl, YII och YIII kap.

Vid dessa kapitel får komitén hänvisa till hvad som
redan blifvit i det föregående anfördt.

För valbarhet till fullmägtig har icke ansetts böra gj
föreskrifvas vilkoret af att vara ledamot af Riksdagen eller
lottegare. Ett sådant vilkor kunde i någon mån förminska
möjligheten för bankstämman att vid val till fullmägtige
uppsöka, utan all annan hänsyn, de dertill lämpligaste
svenske medborgare och torde vara så mycket mindre
nödigt, som för valbarhet till den kontrollerande myndigheten,
bankrådet, det nämnda vilkoret föreskrifvits.

Den af Konungen tillsatte fullmägtig har ansetts böra
förordnas för samma tid som de af bankstämman utsedde,
tre år. Då emellertid bankstämman erhållit befogenhet
att, i händelse af vägrad ansvarsfrihet, anställa

336

B. LAG FÖR SVERIGES RIKSBANK.

nytt val af de fullmägtige, som af den ntses, innan dessas
tjenstgöringstid ntlupit, har komitéri föreslagit det stadgande,
att det af Konungen gifna förordnandet återkallas,
när han så skäligt pröfvar.

80 §. Det i 80 § gifna stadgande afser, att revisionerna

för granskning af såväl hufvudkontorets som afdelningskontorens
räkenskaper skola lemnas tillfälle att sammanträda
samt taga kännedom om ställningen äfven på andra
tider än den i 81 § bestämda ordinarie revisionstiden. Stadgandet
öfverensstämmer med hvad som flerstädes vid större
bankinrättningar eger rum.

IX kap.

85 §. Genom förordningen den 10 juni 184-1 stadgas att af

Svea hofrätt skall upptagas, då annan till Rikets Ständers
bank kärer. Ett allmänt privilegieradt forum för
riksbanken synes dock hvarken för det allmänna eller för
riksbanken sjelf medföra någon fördel och vid sådant förhållande
förefinnes icke något skäl att afvika från den
grundsats, som i allmän lag följes i fråga om forum för
bolag. Komitén har derför föreslagit, att riksbanken, utom
i fråga om vägrad inlösen af dess sedlar, hvarom redan
i 10 § blifvit stadgadt, bör lyda under Stockholms rådstufvurätt
uti de mål, för hvilka ej annorlunda i lag stadgas.

86 §. I fråga om tiden för den nya riksbankens oktroj har

komitén ansett den första oktrojtiden icke böra sättas kortare
än till tjugu år. Det har nemligen synts komitén
icke kunna vara välbetänkt att i vårt bankväsende införa
en ny sakernas ordning så skiljaktig från den närvarande
som den här föreslagna utan att, ur synpunkten lika mycket
af den allmänna rörelsens som den nya centralbankens
egen trygghet, tillförsäkra denna en tillräckligt lång lifstid
för att hinna fullständigt utveckla och befästa sin verk -

B. LAG FÖR SVERIGES RIKSBANK.

337

samhet. Icke heller torde det kunna ifrågasättas, att enskilde
skola inlåta sig på ett företag af den omfattning
som det ifrågavarande, utan att ega visshet att, under en
icke alltför kort tid, få vara i åtnjutande af de fördelar,
som dermed kunna vara förenade. Deremot torde tio år
vara en tillräckligt lång tidrymd för hvarje efter den första
oktrojtidens utgång ifrågakommande förlängning.

X kap.

Uti 87—94 §§ äro intagna bestämmelserna angående 87—94 §§.
de grunder, enligt livilka den nya riksbanken skall öfvertaga
den äldres tillgångar och förbindelser.

Redan den andel af grundfonden, som svenska staten 97 §.
skulle tillskjuta, har synts komitén tillräckligt stor för att
det bör kunna medgifvas den nya banken att träda i
verksamhet, äfven om vid tiden för dennas öppnande den
andel af grundfonden som enskilde skulle ega rätt att tillskjuta
icke blifvit tecknad, hvarför här intagits en bestämmelse
i detta hänseende med föreskrift tillika, att
rätten till teckning af lotter skall stå öppen, till dess det
stadgade beloppet tecknats.

Då det synts komitén af synnerlig vigt att, såvidt 99 §.
möjligt, underlätta sjelfva öfvergången från det gamla
systemet med flere sedelutgifvande banker till det nya
med en enda sådan, har komitén i 99 § föreslagit skyldighet
för den nya banken att för en tioårig öfvergångsperiod
lemna de enskilda banker, hvilkas rätt att utgifva
egna sedlar vid den nya bankens inrättande kommer att
upphöra, en försträckning till belopp af tjugufem millioner
kronor, motsvarande hälften af den sammanlagda sedelutgifningsrätt,
som enligt förslaget till lag angående bankbolag
(Lit. A N:r 1) högst finge dessa banker tilldelas,
att af bankerna återbetalas med en tiondedel årligen. En

338 B- ANSVARIGHETSLAG FÖR FULLMÅGTIGE I SVERIGES RIKSBANK.

sådan försträckning från den nya banken torde väl icke
vara nödig för att sätta dessa banker i stånd att uppehålla
sin verksamhet, men väl för att de skola kunna
drifva den i samma utsträckning och på så skilda orter
som hittills, i följd hvaraf ock föreskrift intagits derom,
att Konungen skall mellan bankbolagen fördela detta
belopp med hänsyn till såväl hvarje banks förutvarande
sedelutgifning, som antalet af dess afdelningskontor i landsorten.

Det har synts komitén så mycket mindre skäl att
frikalla den nya banken från att vid den enskilda sedelutgifningens
slutliga upphörande lemna de enskilda bankerna
en sådan förmån, som den nuvarande riksbanken
vid 5-kronesedlarnes indragning ålagts att genom vexlingsförskott
åt de enskilda bankerna underlätta denna
partiela åtgärds genomförande.

Förslag till ansvarighetslag för fullmägtige i
Sveriges riksbank.

(Lit. B N:r 2.)

Då den nya riksbanken, fastän enskilde delegare skulle
komma att deri inrymmas, likväl fortfarande till väsentlig
del skulle förblifva eu statens tillhörighet, synes fullmägtig,
som öfverträder eller eftersätter de pligter honom
i sådan egenskap åligga, eller som eljest förbryter sig i
utöfningen af sin befattning, böra derför straffas såsom i
allmän lag om brott af embetsmän för hvarje fall är
stadgadt.

Enligt nu gällande ansvarighetslag eger icke blott
Riksdagen eller dess bankoutskott eller revisorer, utan
äfven under tid då Riksdag eller dess revisorer icke äro
församlade, Riksdagens justitieombudsman att väcka åtal
mot fullmägtige. Till följd af det inflytande på lagstift -

B. ÄNDRINGAR I REG.-FORMEN O. RIKSD.-ORDNINGEN. 339

ningen för riksbanken, som enligt komiténs förslag skulle
tillkomma Konungen, bär komitén ansett att rätt att förordna
om åtal bör tillkomma icke blott bankstämma, såsom
arftagare af Riksdagens befogenhet i detta hänseende
utan äfven Konungen.

Förslag till ändringar i regeringsformen och
riksdagsordningen.

(Lit. B N:r 3.)

Detta förslag innehåller de ändringar i regeringsformen
och riksdagsordningen, som följa af den förändrade
ställning till Riksdagen, som Sveriges riksbank skulle
komma att intaga.

Regeringsformen.

Sedan enligt förslaget till lag för Sveriges riksbank § 50
bankofullmägtige icke vidare skola blifva utsedde omedelbart
af Riksdagen utan väljas af bankstämman, af hvars
ledamöter en tredjedel utgöres af enskilde lottegare i
riksbanken, saknas giltigt skäl för den i § 50 regeringsformen
gifna bestämmelse, att Konungen i der afsedda
fall efter samråd jemväl med fullmägtige i banken skall
utsätta annan riksdagsort än rikets hufvudstad. I följd
häraf har den förändrade lydelse af 50 § blifvit föreslagen
att i berörda fall Konungen efter samråd allenast med
fullmägtige i riksgäldskontoret utsätter och kungör annan
riksdagsort.

I sammanhang med den af komitén föreslagna för- § 53
ändring af riksbankens ställning såsom styrd af Riksdagen
har den granskande och kontrollerande myndighet
öfver ledningen af riksbankens förvaltning, som hittills tillkommit
bankoutskottet, öfverlemnats åt bankrådet. Äfvenledes
har, på sätt af komitén vid redogörelsen för de

340 B- ÄNDRINGAR I REG.-FORMEN O. RIKSD.-ORDNINGEN.

allmänna grunderna till förslagen redan blifvit anfördt,
den förmedlande ställning, som bankoutskottet hittills intagit
mellan riksbankens styrelse och dennes principal
Riksdagen, i förslaget till lag för riksbanken blifvit tillagd
bankrådet i förhållande till styrelsen och den nya principalen
bankstämman. Då härtill kommer att samtliga de
bestämmelser rörande riksbanken, hvilka ansetts vara af
den vigt, att de bort i allmän författning intagas och
ej lemnas åt de reglementariska stadganden, hvilka äro
beroende af bankstämman, skola enligt komiténs förslag
blifva af civillags natur och följaktligen vid Riksdagen
komma att af lagutskottet beredas, återstå efter genomförandet
af den utaf komitén föreslagna anordningen beträffande
riksbanken icke vidare några åligganden, hvilka
skulle tillkomma det hittills varande bankoutskottet. Vid
sådant förhållande är föreslaget att i 53 § regeringsformen
icke vidare upptaga bankoutskottet bland de utskott, som
lagtima Riksdag skall för ärendenas beredning tillsätta.

§ 70. Med anledning deraf, enligt förslaget, att Riksdagens

omedelbara befattning med riksbankens styrelse och förvaltning
skulle komma att upphöra, lärer nu gällande, i
70 § regeringsformen intagna stadgande om gemensam
omröstning, när Kamrarne i fråga om riksbanken stanna
i stridiga beslut, böra ur regeringsformen utgå, i sammanhang
hvarmed nuvarande 71 § synes kunna såsom 70 §
upptagas.

§ 71. Såsom § 71 i regeringsformen äro af komitén upp förda

bestämmelserna derom att Sveriges riksbank förblifver
under Riksdagens garanti, samt att riksbanken
skall förvaltas enligt särskild lag, stiftad i den ordning
87 § 1 mom. stadgar.

De skäl, hvarför komitén i fråga om de förändrade
bestämmelser för Sveriges riksbank, hvilka borde betingas
af dess rätt att ensam utgifva banksedlar, ansett i främsta

B. ÅNDEINGAB I EEG.-FOBMEN O. EIKSD.-OEDNINGEN. 341

rummet nödigt, att de konstitutiva grunderna för riksbankens
anordnande och verksamhet måtte erhålla egenskapen
af civillag, hafva vid redogörelsen för de allmänna
grunderna till förslaget redan blifvit anförda. Vid 1 kap. 2 §
i förslaget till lag för Sveriges riksbank äro åter angifna
de grunder, hvarpå komitén föreslagit att äfven den nya
riksbanken skall stå under Riksdagens garanti.

Regeringsformens 72 § skulle deremot enligt komiténs § 72.
förslag komma att innehålla bestämmelsen att riksbanken
allena eger rätt att utgifva banksedlar, tillika med stadgandet
att dessa sedlar skola vid anfordran efter sin
lydelse med guld af banken inlösas, och må för mynt i
riket erkännas, så länge de af banken sålunda inlösas.

Af skäl, för hvilka redan i det föregående fullständig redogörelse
lemnats, har nemligen komitén ansett äfven i
grundlagen böra utan all tvetydighet uttalas, att riksbankens
sedlar skola förblifva lagligt betalningsmedel
endast så länge de när som helst kunna af innehafvaren
i riksbanken mot mynt utbytas.

Sedan genom lagen om rikets mynt den 30 maj 1873
blifvit stadgadt, att guld skall ensamt vara värdemätare
i riket och således utgöra grunden för dess myntväsen,
lärer derjemte åt sistberörda bestämmelse böra gifvas den
lydelse, att banksedlarne skola vid anfordran efter sin
lydelse med guld inlösas af banken.

Då enligt komiténs förslag den nya riksbankens § 86.
namn och firma skall blifva Sveriges riksbank samt med
den i 86 § regeringsformen förekommande benämningen
riksgäldsverket afses riksgäldskontoret, synes i 80 §
orden »Ej må tryckas banko- och riksgäldsverkens protokoll.
..» böra förändras till »Ej må tryckas riksgäldskontorets
och Sveriges riksbanks protokoll...»

Af samma skäl som det vid 50 § regeringsformen §§ 98
anförda skulle, sedan den nya organisationen af Sveriges och 109.

342 B. ÄNDRINGAR I REG.-FORMEN O. RIKSD.-ORDNINGEN.

riksbank trädt i verket, fullmägtige i riksgäldskontoret.
allena ega såväl att i de uti 98 § regeringsformen omförmälda
fall mellan riksdagarne utöfva Riksdagens rätt
i fråga om insättande i justitieombudsmannens embete af
den utsedde suppleanten och val af ny suppleant, som
äfven att i det uti 109 § afsedda fall uppgöra och utfärda
ny bevillningsförordning.

Riksdagsordningen.

§ 32. Af det vid 50 § regeringsformen anförda skäl har

vid 32 § riksdagsordningen föreslagits uteslutande af föreskriften
att tre bland fullmägtige i rikets bank skola närvara
vid granskning af nyvald riksdagsmans fullmagt.
§§37, I följd deraf att enligt komiténs förslag till ändrad

41, 42. lydelse af 53 § regeringsformen bankoutskottet icke vidare
skulle komma att der upptagas bland Riksdagens
ständiga utskott, har ej mindre i 37 § riksdagsordningen
bort uteslutas allt hvad som ä nämnda utskott har afseende
än ock nuvarande 41 § riksdagsordningen bort
helt och hållet borttagas. Till undvikande af rubbning i
riksdagsordningens paragrafföljd synes nuvarande 42 §
1 mom. kunna utan någon förändring i sin lydelse upptagas
såsom 41 §, hvaremot 2 inom. af 42 § skulle komma
att såsom sistnämnda § qvarstå, med allenast den förändring
af första ordet deri, som föranledes af fördelningen
i tvenne §§ af nuvarande 42 §.

§§ 65 Det föreslagna uteslutandet i 65 § af ordet »Riks och

68. banken» och i 68 § al orden »Banken och» äro betingade
af ofvan angifna ändringar i 70 och 98 §§ regeringsformen.
§ 7i. Enär enligt komiténs förslag till lag för Sveriges

riksbank Riksdagens direkta inflytande på riksbankens
angelägenheter blifvit begränsad dertill, att hvardera af
Riksdagens Kammare utser eu tredjedel af bankstämmans

B. ÄNDRINGAR I REG.-FORMEN O. RIKSD.-ORDNINGEN. 343

ledamöter, har i 71 § riksdagsordningen dels blifvit infördt
stadgande om val af dessa ledamöter, dels ock blifvit
utesluten den nuvarande föreskriften angående val af
bankofullmägtige. Då bankstämman skall utöfva den
högsta myndigheten öfver riksbanken, hvilken eger att
upprätta reglementet för bankens styrelse och förvaltning,
lärer det icke blott med hittills varande förhållanden bäst
öfverensstämma utan äfven för framtiden vara lämpligast
att hvardera Kammaren inom sig väljer hälften af de
ledamöter i bankstämman, hvilka skola af Riksdagen utses.
Till förekommande deraf, att vid inträfifadt förfall för
någon af Riksdagens delegerade, deras antal å bankstämman
icke skulle komma att uppgå till det enligt förslaget
afsedda, är derjemte i förevarande § tillagd en
bestämmelse att hvardera Kammaren skall utse inom sig
jemväl tolf suppleanter att vid inträffadt förfall för ledamöter
i bankstämman i deras ställe inträda, och har tillika
lemnats föreskrift om den ordning, i hvilken suppleanterna
skola inträda.

Sedan i komiténs förslag till lag för Sveriges riksbank
blifvit intagna erforderliga föreskrifter om val af
särskilda revisorer för granskning af riksbankens förvaltning,
synes de af Riksdagen utsedde revisorer för
granskning af statsverket och riksgäldsverket icke vidare
böra erhålla uppdrag att revidera riksbanken. Med en
ledning deraf torde en sådan ändring i 72 § riksdagsordningen
böra vidtagas, att jemlikt denna § revisorer af
Kamrarne väljas att granska statsverkets och riksgäldskontorets
tillstånd, styrelse och förvaltning.

Den i 73 § föreslagna förändrade lydelse är föranledd
deraf, att enligt förslaget fullmägtige i riksbanken icke
skulle väljas af Riksdagen.

§ 72.

§ 73.

344 B. ÄNDRINGAR I REG.-FORMEN O. RIKSD.-ORDNINGEN.

Enär de sålunda ifrågasatta grundlagsändringame
tydligen icke kunna träda i kraft förr än enligt lag,
stiftad i den ordning 86 § regeringsformen stadgar, Sveriges
riksbank, bildad i öfverensstämmelse med de af
komitén föreslagna grunder, träder i verksamhet, har slutligen
såsom öfvergångsstadgande blifvit tillagd den föreskrift
att intill nämnda tidpunkt hittills gällande grundlagsbestämmelser
skola fortfarande tillämpas.

Förslag till lag angående bankbolag,

(Lit. B N:r 4.)

Förslag till förordning angående förändrad lydelse
af 14 § förordningen angående aktiebolag
den 6 oktober 1848,

(Lit, B N:r 5.)

Förslag till förordning angående bankbolags
och. sparbanks konkurs

(Lit, B N:r 6.)

samt

Förslag till förordning angående förändrad lydelse
af 9 och 52 §§ konkurslagen.

(Lit, B N:r 7.)

I dessa förslag har komitén upptagit de förändringar,
hvilka böra vidtagas i de förut under Lit. A framlagda
motsvarande lagförslag, då bankbolags sedelutgifningsrätt
kommer att upphöra.