ÅTGÄRDER FÖR FRÄMJANDEAF LANDETS HÄSTAFYEL (Statens offentliga utredningar 1913:8)

BETÄNKANDE

I FRÅGA OM

ÅTGÄRDER FÖR FRÄMJANDE
AF LANDETS HÄSTAFYEL

AFGIFVET DEN 11 DECEMBER 1911

SÄRSKILDT FÖRORDNADE SAKKUNNIGE.

STOCKHOLM

IVAR HASGGSTRÖMS BOKTRYCKERI A. B.
1911.

Innehållsförteckning.

Sid.

Skrifvelse till Statsrådet och Chefen för Kungl. Jordbruksdepartementet 1

Betänkande:

I. Inhemska häststammar ................................................................................. 9

Riksdagens skrifvelse den ®/6 1908 ............................................................... 9

Stuteriöfverstyrelsens utlåtande den 19/n 1906 ............................................. 11

Sakkunniges utredning .................................................................................... 14

Sakkunniges förslag.......................................................................................... 35

II. Bevaringspris ................................................................................................... 38

Stuteriöfverstyrelsens skrifvelse den 29/9 1908................................................ 38

Hushållningssällskapens ombuds yttrande den 6/u 1908 .............................. 42

Sakkunniges utredning.................................................................................... 42

Sakkunniges förslag.......................................................................................... 48

III. Unghingstbeten, konsulenter och föreningar i hästafvelssyfte......... 49

Unghingstbeten ................................................................................................ 50

Konsulenter ...................................................................................................... 53

Föreningar i hästafvelssyfte ........................................................................... 56

Sakkunniges förslag.......................................................................................... 57

IV. Obligatorisk hingstbesiktning ..................................................................... 59

Upplysningsarbete............................................................................................ 60

Skatt å hingst................................................................................................. 61

Hingstbesiktningstvång .................................................................................... 62

Utländsk lagstiftning...................................................................................... 66

Sakkunniges förslag till lag angående obligatorisk hingstbesiktning........... 68

» > > speciell motivering till d:o .................................... 76

Sid.

V. Rasstamböcker''................................................................................................ 81

Sättet för rasstamboks förande........................................................................ SO

Sakkunniges förslag......................................................................................... 91

VI. Afvelspris vid kapplöpningar och traftäflingar .................................... j92

Sakkunniges förslag......................................................................................... 94

VII. Ändringar i reglementet för den med statsmedel understödda

hästpremieringen .............................................................................. 95

Sakkunniges förslag.......................................................................................... 103

Reservationer:

Friherre F. Wrangels reservation mot förslaget om införande af rasstam -

böcker ......................................................................................................... 127

Särskildt yttrande af friherre F. Wrangel ................................................... 131

Arkitekten Hj. Törnqvists reservationer......................................................... 133

I. ang. inhemska häststammar............................................................. 134

II. » obligatorisk hingstbesiktning ................................................... 173

III. » rasstamböcker ............. 177

Biiagror;

N:r 1. Utdrag af protokoll, hållet vid Uppsala läns landtbruksklubbs sammanträde
den 14/12 1903, ang. vidtagande af åtgärder för befrämjande
af den inhemska hästafveln......................................... 189

N:r 2. Alfsborgs läns södra hushållningssällskaps skrivelse den s/12 1904

ang. d:o .......................................................................................... 190

N:r 3. Stuteriöfverstyrelsens utlåtande den 19/lx 1906 ang. d:o.................. 192

N:r 4. Inkomna svar å Sakkunniges förfrågan om förefintligketen af sådant
inhemskt hästmaterial, som afses i Riksdagens skrifvelse
den 6/6 1903, (intagna i den ordning, de till Sakkunnige inkommit).

Från	Stockholms läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott....	.. 200
»	Jönköpings »	»	»	.. 200
	Norrbottens »	»	» ____	... 201
»	Jämtlands »		» ____	.. 202
2>	Gäfleborgs »		I ____	.. 204
$	Kronobergs »	»	» ....	.. 207
2-	Örebro »			.. 208
»	Värmlands »	>		.. 208
2>	Uppsala »	2»	> ____	.. 209

III

N:r 5.
N:r 6.
N:r 7.

N:r 8.
N:r 9.

N:r 10.

Från Kristianstads läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott.

» Hallands » » »

» Kopparbergs » » »

» Västmanlands » » »

» Södermanlands» » »

» Kalmar läns södra » »

» Skaraborgs läns » »

» Östergötlands » » »

» Västernorrlands » » »

> Malmöhus » » >

» Blekinge » » »

» Västerbottens » » »

> Kalmar läns norra » »

» Alfsborgs » » ■ » »

» Gottlands läns » »

» Göteborgs och Bohus läns » »

O. H. Svenssons in. fl. skrift den 22/4 1 9 0 7..................................

Hj. Törnqvists redogörelse.............................................................

Styrelsens för hingstuppfödningsanstalten å Vången skrift den 2%

1908 ang. främjande af inhemsk hingstuppfödning.................. 243

Stuteriöfverstyrelsens utlåtande den ]3/10 1908 ang. eko............... 244

» skrivelse den 29/9 1 908 ang. ändringar i

hästpremieringsreglementet och höjning af anslaget till pris belöningar

för hästar .................................................................. 245

Vederbörande militärmyndigheters yttranden rörande landets förmåga
att remontera armén och betydelsen däraf:

Sid.

211

212

213

214

215
217

219

220
224
224
226

227

228

229

230

231
240

Från Inspektören för kavalleriet..................................................... 253

» Inspektören för artilleriet................................. 254

» Chefen för fortifikationen......................................................... 254

» Lifgardet till häst..................................................................... 255

* Lifrcgementets dragoner............................................................ 256

» Lifregementets husarer ........................................................... 256

j> Smålands husarregemente......................................................... 257

» Skanska husarregementet........................................................ 257

» Skånska dragonregementet .................................................... 258

» Kronprinsens husarregemente ................................................... 259

» Norrlands dragonregemente...................................................... 259

» Svea artilleriregemente ...................................................... 262

» Göta » ........................................................ 264

Sid.

Från Wendes artilleriregemente .................................................. 264

» Norrlands » 265

» Upplands > 266

» Smålands » ................................................... 266

» Gottlands artillerikår ............................................................ 268

» Positionsartilleriregementet ................................................... 268

» Svea ingeniörkår ................................................................. 269

» Göta » ................................................................. 270

» Svea trängkår 271

» Göta » 271

» Norrlands * 272

» Skånska » 278

» Västmanlands » 274

» Ostgöta » 274

N:r It. Hushållningssällskapens ombuds yttrande den 6/n 1908 ang. ändringar
i hästpremieringsreglementet och höjning af anslaget

till prisbelöningar för hästar......................................................... 275

N:r 12. Hushållningssällskapens ombuds skrivelse i nov. 1908 ang. anställande
af hästkonsulenter ......................................................... 278

N:r 18. Stuteriöfverstyrelsens utlåtande den 16/3 1909 ang. d:o ............... 279

N:r 14. Föreningens för befrämjande af uppfödning inom Blekinge län
af hästar med norsk eller nordsvensk typ den 4/g 1903 aflåtna

skrift, ang. införande af skatt å beskällare m. m...................... 282

N:r 15. Blekinge läns hushållningssällskaps skrifvelse den 6/s 1904 ang.

begränsning af rättigheten att tillhandahålla beskällare............ 285

N:r 16. Uppsala läns hushållningssällskaps d:o den 22/7 1904 ang. d:o...... 286

N:r 17. Norrbottens läns hushållningssällskaps d:o den 27/g 1904 ang. d:o 287
N:r 18. Älfsborgs läns norra hushållningssällskaps d:o den 3% 1904 ang. d:o 288
N:r 19. Skaraborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskotts d:o den

8/12 1904 ang. d:o........................................................................... 290

N:r 20. Östergötlands läns hushållningssällskap d:o den 12/12 1904 ang. d:o 290
N:r 21. Västmanlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskotts d:o

den 12/12 1904 ang. d:o................................................................. 291

N:r 22. Värmlands läns hushållningssällskaps d:o den 21/12 1904 ang. d:o 293
N:r 23. Gäfleborgs läns > d:o » 22/12 » » d:o 294

N:r 24. Kronobergs läns » d:o » 12/1 1905 » d:o 294

N:r 25. Kalmar läns södra » d:o » 1®/1 » » d:o 295

N:r 26. Örebro läns > d:o » 8/2 » » d:o 295

N:r 27. Värmlands läns » d:o » 27/3 1906 > d:o 296

Sid.

N:r 28. Kalmar läns södra hushållningssällskaps skrivelse den 26/3 1 906

ang. begränsning af rättigheten att tillhandahålla beskällare ... 296
N:r 29. Kristianstads läns hushållningssällskaps d:o den 21/6 1906 ang. d:o 297

N:r 30. Göteborgs och Bohus läns » d:o » :l/7 » » d:o 298

N:r 31. Uppsala läns » d:o » 1S/12 » » d:o 299

N:r 32. Hushållningssällskapens ombuds d:o » 10/n1905 » d:o 301

N:r 33. Stuteriöfverstyrelsens utlåtande den 19/n 1906 ang. d:o............... 304

N:r 34. Tablå öfver Kopparbergs, Gäfleborgs, Västernorrlands och Jämtlands
läns hushållningssällskaps utgifter och inkomster i anledning
af verksamheten vid hingstuppfödningsanstalten å

Vången åren 1903—1910 ........................................................... 311

N:r 35. Tabla öfver hushållningssällskapens och landstingens (underdistriktens)
egna utgifter för hästafvelns befrämjande åren
1901—1910.................................................................................... 313

Till

Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Jordbruksdepartementet.

Den 5 juni 1909 behagade Kungl. Maj:t på hemställan af dåvarande
statsrådet och chefen för Kungl. Jordbruksdepartementet medgifva, att
högst fem sakkunnige personer finge tillkallas att inom departementet biträda
med utredning och utarbetande af förslag i fråga om åtgärder för
främjande af landets hästafvel, med särskilt fästadt afseende vid tillvaratagandet
af inhemska häststammar och uppfödning inom landet af
afvelshingstar samt beträffande ämnen, som därmed hade samband.

Sedan departementschefen för ändamålet tillkallat undertecknade, med
uppdrag tillika för undertecknad, Wrangel, att såsom ordförande leda sakkunniges
förhandlingar, sammanträdde sakkunnige härstädes första gången
den 2 september 1909, därvdd departementschefen, med öfverlämnande af
de ärendet tillhörande handlingar, uppdrog åt sakkunnige att själfständigt
utarbeta och därefter till departementet inkomma med förslag till erforderliga
åtgärder för främjande af landets hästafvel.

I enlighet med sakkunnige vid nämnda sammanträde lämnadt tillstånd
har till sekreterare utsetts sekreteraren hos Kungl. Stuteriöfverstyrelsen,
vice häradshöfdingen B. M. C. Nyborg.

Ofvanberörda till sakkunnige öfverlämnade handlingar voro följande: l:o)

Riksdagens den 6 maj 1903 till Konungen aflåtna skrifvelse (n:r
79) angående åtgärder för tillvaratagande af de inhemska häststammarna;

2:o) ett till statsrådet och chefen för Jordbruksdepartementet öfverlämnadt
utdrag af protokollet, hållet vid Uppsala läns landtbruksklubbs
sammanträde i Uppsala den 14 december 1903, angående vidtagande af
särskilda åtgärder för befrämjande af den inhemska hästa,fvelns utveckling
(bil. 1, sid. 189);

3:o) en af Ålfsborgs läns södra hushållningssällskap den 3 december
1904 till statsrådet och chefen för Jordbruksdepartementet aflåten skrifvelse
i samma ämne (bil. 2, sid. 190);

4:o) Stuteriöfverstyrelsens underdåniga utlåtande den 19 november
1906 i anledning af dels Riksdagens ofvannämnda skrifvelse dels ock åtskilliga
underdåniga framställningar om införande af bestämmelser, afseende
begränsning af rättigheten att tillhandahålla beskällare (bil. 3,
sid. 192 och bil. 33, sid. 304);

5:oj eu af herr O. II. Svensson m. fl. den 22 april 1907 till Konungen
ingifven underdånig skrift i anledning af Stuteriöfverstyrelsens under
nästföregående punkt omförmälda underdåniga utlåtande (bil. 5, sid. 231);

6:o) en af 127 ledamöter af Riksdagens båda kamrar undertecknad, i
mars 1908 till statsrådet och chefen för Jordbruksdepartementet öfverlämnad
skrift i fråga om anvisande af medel till understöd åt föreningar
och enskilda vid sträfvandet att af förefintliga inhemska häststammar
söka uppbygga en landthästafvel, särskildt för jordbruksändamål;

7:o) en af landshöfdingen F. Holmquist m. fl. den 18 november 1908
till Konungen ingifven skrift angående åtgärders vidtagande för tillvaratagande
och utveckling af de inhemska häststammarna;

8:o) en af styrelsen för hingstuppfödningsanstalten å Vången den 20
juni 1908 til! Konungen ingifven skrift angående statsunderstöd för främ -

jande af inhemsk hingstuppfödning, äfvensom Stuteriöfverstyrelsens, af yttranden
från rikets samtliga hushållningssällskaps förvaltningsutskott åtföljda,
den 18 oktober 1908 i ämnet afgifna underdåniga utlåtande (bil.
7. sid. 243 och bil. 8, sid. 244);

9:o) Stuteriöfverstyrelsens underdåniga skrivelse den 29 september
1908 angående ändringar i hästpremieringsreglementet och i sammanhang
därmed höjning af anslaget till prisbelöningar för hästar, äfvensom
hushållningssällskapens ombuds den 6 november samma år däröfver afgifna
underdåniga utlåtande (bil. 9, sid. 245 och bil. 11, sid. 275);

10:o) en af hushållningssällskapens ombud den 13 november 1908 till
Konungen ingifven underdånig skrift angående anställande af hästkonsulenter,
äfvensom Stuteriöfverstyrelsens den 16 mars 1909 däröfver afgifna
underdåniga utlåtande (bil. 12, sid. 278 och bil. 13. sid. 279);

11:°) en af Föreningen för befrämjande af uppfödning inom Blekinge
län af hästar med norsk eller nordsvensk typ den 4 augusti 1903 till
statsrådet och chefen för Jordbruksdepartementet aflåten skrift angående
införande af skatt å beskällare m. m. (bil. 14, sid. 282);

12:o) Blekinge läns hushållningssällskaps underdåniga skrivelse den
6 maj 1904 angående begränsning af rättigheten att tillhandahålla beskällare
(bil. 15, sid. 285);

13:°) Uppsala läns hushållningssällskaps underdåniga skrifvelse den
22 juli 1904 angående d:o (bil. 16, sid. 286);

14:o) Norrbottens läns hushållningssällskaps underdåniga skrifvelse
den 27 augusti 1904 angående d:o (bil. 17, sid. 287);

15:o) Älfsborgs läns norra hushållningssällskaps underdåniga skrifvelse
den 30 augusti 1904 angående d:o (bil. 18, sid. 288);

16:o) Skaraborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskotts underdåniga
skrifvelse den 8 december 1904 angående d:o (bil. 19, sid. 290);

17:o) Östergötlands läns hushållningssällskaps underdåniga skrifvelse
den 12 december 1904 angående d:o (bil. 20, sid. 290);

18:o) Västmanlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskotts underdåniga
skrifvelse den 12 december 1904 angående d:o (bil. 21, sid. 291);

19:o) Värmlands läns hushållningssällskaps underdåniga skrifvelse den

21 december 1904 angående d:o (bil. 22, sid. 293);

20:o) Gäfleborgs läns hushållningssällskaps underdåniga skrifvelse den

22 december 1904 angående d:o (bil. 23, sid. 294);

21:o) Kronobergs läns hushållningssällskaps underdåniga skrifvelse
den 12 januari 1905 angående d:o (bil. 24, sid. 294);

22:o) Kalmar läns södra hushållningssällskaps underdåniga skrifvelse
den 16 januari 1905 angående d:o (bil. 25, sid. 295);

23:o) Örebro läns hushållningssällskaps underdåniga skrifvelse den 8
februari 1905 angående d:o (bil. 26, sid. 295);

24:o) Värmlands läns hushållningssällskaps förnyade underdåniga
framställning den 27 februari 1906 angående d:o (bil. 27, sid. 296);

25:o) Kalmar läns södra hushållningssällskaps förnyade underdåniga
skrifvelse den 26 mars 1906 angående d:o (bil. 28, sid. 296);

26:o) Kristianstads läns hushållningssällskaps underdåniga skrifvelse
den 21 juni 1906 angående d:o (bil. 29, sid. 297);

27:o) Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskaps underdåniga
skrifvelse den 9 juli 1906 angående d:o (bil. 30, sid. 298);

28:o) Uppsala läns hushållningssällskaps förnyade underdåniga framställning
den 18 december 1906 angående d:o (bil. 31, sid. 299);

29:o) Hushållningssällskapens ombuds underdåniga skrifvelse den 10
november 1905 angående d:o (bil. 32, sid. 301); samt

30:o) Rekarnes härads hushållningsgilles underdåniga skrift den 18
mars 1907 angående d:o.

Sedermera hafva till sakkunnige öfverlämnats följande handlingar,
nämligen:

31:o) genom remiss den 25 november 1909 hushållningssällskapens
ombuds den 12 i samma månad till Konungen aflåtna underdåniga skrift

angående ökning af anslaget till hästpremieringen, särskild! med afseende
å kallblodiga hästar; samt

32:o) genom remiss den 7 augusti 1911 en af Kungl. Majrts befallningshafvande
i Gottlands län den 26 juli samma år till statsrådet och
chefen för Jordbruksdepartementet afgifven skrifvelse angående åtgärders
vidtagande för bevarande af den s. k. skogsrussen.

För utförande af sitt uppdrag hafva sakkunnige sammanträdt dels å
skilda tider i Stockholm dels den 12 augusti 1910 å Flyinge hingstdepå
dels ock den 13—18 i samma månad i Hälsingborg.

Sakkunnige hafva den 7 oktober 1909 aflagt besök å Husby gård
i Uppland för att taga kännedom om den därstädes och i angränsande
trakter bedritna hästafveln samt den 25 maj 1910 i Uppsala besiktigat
några hästar tillhörande Husby gårds besättning, hvarjämte sakkunnige,
i syfte att undersöka förefintligheten af inhemska häststammar i vårt
land, företagit resor, den 14—18 november 1909 till Älfsborgs län med
Dalsland samt Skaraborgs och Bohus län. äfvensom den 19—22 i samma
månad till Jämtland.

Efter afslutade arbeten få sakkunnige nu, med bifogande af samtliga
till ärendet hörande handlingar, vördsamt aflämna sitt betänkande, hvilket
innehåller följande särskilda utredningar och förslag, nämligen:

Do) angående tillvaratagande och utveckling af inhemska häststammar;

2:o) angående införande af och anvisande af medel till s. k. bevaringspris
för ädla ston;

3:o) angående understöd af statsmedel till hushållningssällskap, som
inom sina områden bidraga till anordnande af unghingstbeten, anställa
konsulenter i hästafvelsfragor eller anvisa anslag till främjande af föreningar
i hästafvelssyfte;

4:o) angående införande af obligatorisk hingstbesiktning;

5:o) angaende uppläggande af rasstamböcker och anvisande af bidrag
till sådana böckers förande;

6:o) angående anvisande af medel till afvelspris vid kapplöpningar
och traftäflingar, samt

7:o) angående erforderliga ändringar i gällande reglemente för den
med statsmedel understödda hästpremieringen.

Reservationer mot vissa delar af betänkandet äro afgifna af undertecknade
Wrangel och Törnqvist och finnas intagna å sid. 127 — 186.

Stockholm den 11 december 1911.

FREDRIK WRANGEL.

ER. J. von ESSEN. WILHELM HALLÄNDER.

GÖSTA TAMM. HJALMAR TÖRNQVIST.

Mart. Nyborg.

BETÄNKANDE.

I. Inhemska häststammar.

I underdånig skrivelse den 6 maj 1903 anförde Riksdagen, att, sedan Riksdagen*
den inhemska hästafveln vid början af 1870-talet begynt ingifva allvarliga */^{so3.
farhågor för en tillbakagång eller försämring, hade man tillgripit den
redan förut, ehuru i ringa utsträckning, anlitade utvägen att från utlandet
importera afvelsdjur af främmande kulturraser för att därmed upphjälpa
och förbättra den befintliga häststockens beskaffenhet. Genom de goda
ekonomiska resultat, som ofta uppnåtts af hästuppfödare, hvilka användt
det importerade korsningsmaterialet, hade intresset minskats för de inhemska
häststammarne och insikten om deras värde, och detta äfven på
de trakter, där behofvet af förstärkningsafvel alldeles icke kunnat sägas
vara för handen.. Efter ett par decenniers förlopp hade man omsider kommit
därhän, att i regeln endast importerade hästar af antingen främmande
kulturraser eller norsk ras användts för afvelsändamål. Äfven om detta
förhållande inom vissa delar af landet visat sig vara till obestridlig nytta
för hästafveln, hade dock importen icke allestädes varit till densammas
fördel; ^ och den uppfattningen hade på månget håll alltmera stadgats, att
man icke i allo vunnit det goda resultat, som man genom importen sekt
ernå. Med anledning däraf hade ock flerstädes bildats föreningar för att
tillvarataga och utveckla de kvarvarande resterna af de inhemska häststammarne.
Sedan jämväl genom noggranna forskningar ådagalagts, att
landet besutte^ ett dugligt och utvecklingsmöjligt inhemskt hästafvelsmaterial,
hade småningom den åsikt stadgat sig, att det vore ej allenast möjligt
utan äfven ekonomiskt fördelaktigt att vid hästafveln minska användningen
af de främmande kulturraserna. För att främja detta ändamål hade
i en inom Riksdagen väckt motion ifrågasatts vidtagande af sådana åtgärder,
som kunde vara erforderliga för att på bästa sätt tillvarataga våra
inhemska häststammar. Bland de åtgärder, som därvid i främsta rummet
af motionären asyftats, vore en ändring i det då gällande premieringsreglementet
af den 23 november 1900, enligt hvilket reglemente endast
sadana afvelsdjur af inhemskt ursprung vore föremål för premiering, som
vore kallblodiga samt hänförliga till »den norska eller nordsvenska typen>.

Pa sätt af motionären erinrats syntes emellertid de senare årens undersökningar
gifva vid handen, att var hästkultur ingalunda ledde sitt ur -

sprung från Norge. Snarare hade densamma gifvit upphof åt detta lands
hos oss mest värderade häststam. Det torde till och med kunna sägas,
att, medan i Norge endast ett par af de ursprungliga typerna kunde
spåras i nutidens hästar, funnes i vårt land, om oekså endast i sparsamt
förekommande fall, nordens samtliga ursprungstyper representerade, såväl
varmblodiga som kallblodiga. Därför torde det icke vara riktigt att sammanställa
samtliga våra inhemska .stammar med den norska rasen och
därmed hänföra dem till den kallblodiga gruppen, äfven om en stor del
af de inhemska stammarne på senare tid blifvit uppblandad med nyssnämnda
ras. Under sådana förhållanden och då den nordsvenska typen
i det allmänna föreställningssättet blifvit identisk med endast de delar af
vår häststock, som vore nära besläktade med den norska rasen, ansåg
Riksdagen, i likhet med motionären, att de nuvarande bestämmelserna i
reglementet kunde blifva vilseledande och i månget fall hinderliga för ett
rätt tillvaratagande af det värdefulla material, som våra inhemska häststammar
erbjöde, och att det på grund däraf torde vara nödvändigt, att
ett tillägg gjordes i premieringsreglementet, hvarigenoin äfven sådana inhemska
hästar, hvilkas typ icke vore identisk med den norska, kunde
blifva föremål för premiering. Det hade jämväl synts Riksdagen kunna
ifrågasättas, huruvida icke staten äfven på, annat sätt än genom premiering
borde underlätta arbetet för tillvaratagande af de inhemska häststammarna,
likasom staten, hvad nötkreatursafveln beträffade, lämnade
understöd icke allenast genom premiering utan äfven genom särskilt
anslag för att uppmuntra till bildande af s. k. afvelscentra, hvarifrån till
landets olika delar framstående afvelsdjur kunde spridas.

Under åberopande af det anförda anhöll Riksdagen, att Kungl. Maj:t
täcktes efter verkställd utredning vidtaga de åtgärder, som från statens
sida kunde anses erforderliga för befrämjandet af vår inhemska hästafvel.

•

Genom nådig remiss den 15 maj 1903 anbefalldes Stuteriöfverstyrelsen
att i anledning af hvad Riksdagen sålunda anfört afgifva underdånigt
utlåtande, h val jämte Kungl. Maj:t sedermera lät genom särskilda
nådiga remisser till nämnda styrelse för samma ändamål ytterligare
öfverlämna två till Kungl. Jordbruksdepartementet inkomna handlingar,
nämligen:

dels ett utdrag af protokollet, hållet vid Uppsala läns landtbruksklubbs
sammanträde i Uppsala den 14 december 1903 (bil. 1, sid. 189), hvaraf
inhämtades, hurusom klubben, under framhållande att inom Uppland ännu
funnes i behåll olika typer af ett inhemskt, svenskt hästslag, som vore både
kraftigt och utvecklingsmöjligt, och som tillvarataget kunde blifva till

stort gagn för landets hästafvel, enhälligt uttalat sin anslutning till den
skrivelse, som af Riksdagen aflåtits till Kungl. Maj:t med underdånig anhållan
om vidtagande af särskilda åtgärder för befrämjande af den inhemska
landthästafvelns utveckling;

dels och en den 3 december 1904 dagtecknad skrift (bil. 2, sid. 190),
däruti Ålfsborgs läns södra hushållningssällskap — under anförande, bland
annat, att den numera inom sällskapets område allmänt förekommande
ardennerhästen visserligen rönte god efterfrågan och betingade ganska högt
pris, men att densamma enligt bland ortens jordbrukare allmänt utbredd
åsikt vore för tung för ortens behof, jämförelsevis tidigt blefve behäftad
med fel och åkommor och kräfde väsentligt dyrare underhåll än förut därstädes
brukade hästar — framhållit, att ardennerhästens utbredning beklagligtvis
skett på bekostnad af en förut inom underdistriktet befintlig frisk,
kraftig och härdig landtbäst, som under gårdfarihandelns och skjutsväsendets
mödosamma dagar val utdanats för en mängd olika uppgifter och därför
blifvit en häst med sådan mångsidig användning, som ortens hufvudsakligen
af småbrukare bestående befolkning behöfde; att, äfven om denna landthäst.
af hvilken exemplar ännu vore att finna, numera till sin exteriör icke i
alla delar öfverensstämde med ytterlärans stränga fordringar, sällskapet
likväl vore förvissadt om, att en omsorgsfull kultur skulle kunna, med
bevarande af denna hästs obestridda goda egenskaper, återskänka densamma.
dess ursprungliga exteriör; samt att. sällskapet på grund häraf på
det lifligaste instämde uti Riksdagens ofvanberörda underdåniga skrivelse
om vidtagande af särskilda åtgärder för främjande af den inhemska hästafvelns
utveckling.

Uti underdånigt utlåtande den 19 november 190G öfver framställningarna
i fråga (bil. 3, sid. 192) framhöll Stuteriöfverstyrelsen, bland annat,
att då uti Riksdagens förberörda underdåniga skrivelse anförts, hurusom,
sedan den inhemska hästafveln vid början af 1870-talet begynt ingifva
allvarliga farhågor för tillbakagång eller försämring, man tillgripit den
redan förut, ehuru i ringa utsträckning, anlitade utvägen att från utlandet
importera afvelsdjur af främmande kulturraser för att därmed upphjälpa
och förbättra den befintliga, häststockens beskaffenhet, denna uppgift, enligt
hvad Stuteriöfverstyrelsen funnit, icke öfveren sstämde med de resultat,
forskningen rörande hästafveln i vårt land med bestämdhet gifvit vid
handen, nämligen att redan under 1500-talet från utlandet hit införts hästar
för afvelsbruk och det i ganska stor utsträckning. Sålunda vore det
kändt. att under Gustaf I:s regeringstid flera för den tidens smak och behof
passande afvelsdjur inköpts från Friesland, samt att då på de nybil -

Stuteriöfverstyrelsens

utlåtande
13/u 1906.

dade kungsgårdarna inrättats s. k. »stogångar»; och torde intresset för
sådana halva varit lifiigt äfven efter nämnde konungs död, ity att enligt
eu inventarieförteckning från år 1581 funnits stogångar på ej mindre än
15 kungsgårdar med tillsammans 29 hingstar, 205 gamla och 130 unga
ston samt 128 hingstfålar och föl. Att äfven efter denna tid ständigt hit
införts afvelsdjur af främmande blod, hvilka blifvit spridda öfver snart
sagdt hela vårt land, kunde utan svårighet genom den hippologiska litteraturen
påvisas. Sålunda kände man med visshet, att under åren 1673—
1789 hit införts hingstar från Danmark, Tyskland, Ryssland, Frankrike
och Spanien in. fl. länder. Vid sådant förhållande kunde påståendet, att
vårt land skulle besitta ett dugligt och utvecklingsmöjligt hästafvelsmaterial
af inhemskt ursprung, få anses synnerligen tvifvelaktigt för att icke
säga ohållbart. Också hade forskningen för mer än 60 år tillbaka gifvit
vid handen, att, till följd af den ständiga införseln af afvelsdjur, de förut
måhända befintliga s. k. inhemska raserna vore försvunna. Sålunda hade
dåvarande sekreteraren vid Stuteriöfverstyrelsen, phil. mag. Alexis Noring
i sin år 1842 utgifna handbok i husdjursskötseln anfört bland annat: »Under
de senare 200 åren känner man bestämt att tid efter annan en mängd
utländska ädlare hästar inkommit i landet, hvilka säkerligen haft inflytande
på de förut inhemska hästracernas omstöpande. — — Af föregående synes
huru fåfängligt det skulle vara att uppleta någon inhemsk race, som
kunde få namn af ren svensk. — — Från Ryssland har mycket Österländskt
blod inkommit till Sverige, senast genom de flera hingstar af
blandad orientalisk och engelsk race, som i Ryssland inköptes 1813: men
dessa racer äro numera sinsemellan så sammanblandade och uppblandade
med andra förut redan inhemska, att det är omöjligt uppdraga någon
gränslinea mellan racerna. — -— Den norska hästen är temmeligen allmänt

utbredd öfver norra och medlersta Sverige.---- Hurudan forntidens

nordiska häst varit är svårt att bestämma. — — Det tjenar numera icke
till något, att utreda detta». Professorn vid Kungl. Veterinärinrättningen
i Stockholm J. S. Billing hade år 1836 uti - Grundlinier till hippologi»
angående »Svenska hästar» skrifvit följande: »De som förekomma i

södra och medlersta provincerna äro af samma ras, som de på danska
öarna. Norra landskapen äga hästar, som närma sig de norrska. — —
Ett klippareslag (ponie, en liten, lätt och vig häst) finnes på Öland och
en del af Skåne (Färs härad)». 1 detta sammanhang framhölls vidare
att då, med anledning af nu förevarande ärende, chefen för Stuteriöfverstyrelsen
hösten år 1903 besökt vissa trakter af Uppsala län, hufvudsakligen
kring Husby och Haberga, hvarest förmenats finnas kvar
rester af en landthästras med den ädla hästens karaktär, hvilka icke skulle

vara ett uttryck för en importvara, utan tillhöra eu egenartad kultur
ända från forntiden, och därvid inför honom uppvisats ett hundratal hästar
såsom exponenter för en sådan urtyp, hade emellertid bemälde chef endast
kunnat konstatera, hvad som i de flesta fall utan svårighet stått att påvisa,
nämligen att flertalet af de uppvisade hästarna varit produkter antingen
af norskt eller ädelt blod, på samma gång de företett de mest skilda
former och endast i ett fall liknat hvarandra, nämligen däruti att de
varit små och outvecklade samt egentligen endast användbara för lättare
körslor. De återstående få något större eller gröfre individerna hade varit
fallna efter endera af de i orten bekanta hingstarna Knto • eller »Caesar»,
hvilka emellertid själfva befunnits vara korsningsprodukter och på intet
vis representanter för någon urgammal ras. Hvilka fakta, som därför
kunnat föranleda till det i Riksdagens ifrågavarande skrifvelse gjorda
påståendet, att, sedan jämväl genom noggranna forskningar ådagalagts,
att landet besutte ett dugligt och utvecklingsmöjligt inhemskt hästafveIsmaterial,
småningom den åsikt stadgat sig, att det vore ej allenast
möjligt utan äfven ekonomiskt fördelaktigt att vid hästafveln minska användningen
af de främmande kulturraserna, därom kunde på anförda skäl
Stuteriöfverstyrelsen ej vinna klarhet och ej heller lämnade Riksdagens
skrifvelse därom någon som helst upplysning. Förvisso torde det emellertid
ej hafva varit Riksdagens mening att inom den s. k. inhemska afveln
af kallblodigt slag eller, med andra ord, inom afveln af den nordsvenska
hästen vilja utesluta användningen af den enda därvid enligt gällande
premieiingsieglemente tillåtna ku It ur ras eller den norska hästen, ty denna
hästs^beliöflighet tills vidare i afveln åt den s. k. nordsvenska hästen borde
väl fa anses obestridd. Alltså, måste Riksdagen hafva afsett, det vara beträffande
den sa som befintlig pasta dd a varmblodiga s. k. ursprungshästtypen,
som det skulle blifva särskild! fördelaktigt att minska användningen
af de främmande kulturraserna. Men härutinnan måste Stuteriöfverstyrelsen
inlägga sin kraftigaste gensaga. Ty hela världens ädla hästkultur hade
obestridligt, i mer eller mindre grad, det orientaliska eller engelska fullblodet
att tacka för sin tillvaro och såväl form som öfriga egenskaper
vore eto arf därifrån. Att det sa,lunda skulle vara möjligt, att i vårt land,
och endast där, skulle förefinnas, låt vara endast i sparsamt förekommande
fall, en ädel urras, som, utan någon som helst inympning med annat
ädelt blod, skulle kunna utvecklas inom sig själf att tillfredsställa nutidens
fordringar, syntes därför Stuteriöfverstyrelsen otänkbart. Hvad åter anginge
antagandet, att vår hästkultur — hvarmed i detta fall torde få afses den
nordsvenska, hästen — ingalunda ledde sitt ursprung från Norge, utan att
densamma snarare gifvii upphof till detta lands hos oss mest värderade

Sakkunniges

utredning.

häststam, finge Stuteriöfverstyrelsen i underdånighet åberopa deri utredning,
styrelsen uti sitt den 2 juni 1903 afgifna underdåniga utlåtande
rörande en af Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
gjord underdånig framställning om premiering af korsningsprodukter
efter hästar af s. k. ardenner och deras typ samt åt den norska
eller nordsvenska typen — förebragt rörande såväl den norska som den
nordsvenska hästens ursprung och härstamning, samt angående orsaken
till att dessa hästtyper, ehuru stående den ädla hästen ganska nära, i nu
gällande premieringsreglemente hänförts till kallblodigt slag; hvilken utredning,
refererad i Kung]. Jordbruksdepartementets år 1904 utgifna meddelanden
X, angående den med statsmedel understödda hästpremieringen,
Stuteriöfverstyrelsen finge allt fortfarande till alla delar vidhålla. Med anledning
af hvad sålunda anförts och sedan Stuteriöfverstyrelsen vidare
på angifna skäl framhållit sina betänkligheter mot lämpligheten af att,
såsom i Riksdagens skrivelse jämväl ifrågasatts, genom särskild! statsanslag
uppmuntra till bildandet af s. k. afvelscentra för hästar, anhöll
styrelsen i underdånighet, att de i nämnda skrivelse gjorda framställningar
icke måtte till någon Kungl. Maj:ts åtgärd föranleda.

Då sakkunnige tagit de sålunda föreliggande handlingarnas innehåll
under ompröfning, hafva sakkunnige ansett sig böra såsom utgångspunkt
anteckna, att Riksdagen uti sin ofvanberörda skrifvelse — under anförande,
bland annat, att de senare årens undersökningar synts gifva vid handen,
att vår hästkultur ingalunda ledde sitt ursprung från Norge, utan att
densamma snarare gifvit upphof åt detta lands hos oss mest värderade
häststam samt att det till och med torde kunna sägas, att, medan
i Norge endast ett par af de ursprungliga typerna kunde spåras i nutidens
hästar, funnes i vårt land, om också endast i sparsamt förekommande
fall, Nordens samtliga ursprungst\ per representerade, såväl varmblodiga
som kallblodiga — framhållit nödvändigheten af, att åtgärder vidtoges
för tillvaratagande af våra inhemska häststammar, och i sådant hänseende
föreslagit, bland annat, ett sådant tillägg i hästpremieringsreglementet,
att äfven de inhemska hästar, hvilkas typ icke vore identisk med
den norska, kunde blifva föremål för premiering, h var jämte Riksdagen
ifrågasatt, huruvida icke staten äfven på annat sätt än genom premiering
borde underlätta arbetet för tillvaratagande af de inhemska häststammarna.

Hvad då först angår frågan om ursprungsorten för vårt lands hästkultur
hafva sakkunnige, då antagandena härom allt fortfarande måste röra
sig på gissningarnas område och, sakkunnige veterligt, något påstående

om att Sveriges hästkultur skulle leda sitt ursprung från Norge icke förefinnes
ansett denna fråga icke vara af betydelse att i detta sammanhang påkalla
nagon närmare utredning.

Hvad därefter vidkommer påståendet, att i vårt land skulle finnas
representerade Nordens samtliga ursprungstyper af hästar, såväl varmblodiga
som kallblodiga, hvilket uttalande ju förutsätter förekomsten i
JNI orden under forntiden af ett flertal ursprungstyper, så hänvisar Riksdagen
uti sm förberörda skrivelse såsom stöd härför till innehållet uti eu
inom Riksdagens Andra kammare år 1903 af herr O. H. Svensson i Salärm
vackt motion nr 53, om skrifvelse till Kungl. Maj t angående tillvaratagande
åt de inhemska häststammarna, uti hvilken motion äter åberopas de npplysmngar,
som, beträdande den nordsvenska bästafveln, vid diskussionssammanträdet
under allmänna svenska landtbruksmötet i Gäfle år 1901
åt vederbörande inledare meddelats uti ett föredrag i ämnet.

Sakkunnige hafva tunnit, att det salunda åsyftade föredraget vid tillfället
ifråga hållits af arkitekten Hj. Törnqvist öfver ämnet »Hvilken
betydelse har den nordsvenska hästen för Sveriges hästafvel», samt att
detsamma finnes refereradt i den officiella berättelsen öfver nämnda landtbruksmöte;
och hafva sakkunnige ansett sig böra upptaga detsamma till
granskning i hvad rör frågan om ursprungstyper af hästar i vårt land.

nur+i Oredragetollr;iga inhämtas’ att föredragshållaren såsom sin åsikt framhållit,
fiurusom vårt land i forntiden haft tvenne hästtyper, eu något mindre
gemensam för hela. Skandinavien och likartad med den norska, samt en
åtal storre typ, hvilken »på grund af sin härstamning från Asien», vore
att haniöra till ädel häst. Några flera ursprungstyper af hästar från forntiden
i vart land eller i Norden i öfrigt omtalar föredragshållaren däremot
icke.

'' H.. gran^in^n de bevis, som uti ifrågavarande föredrag åberopats
för påståendet, att i forntiden funnits två dylika hästtyper, som
vore. att betrakta såsom ursprunget till vår hästkultur, hafva sakkunnige
tunnit dessa hulvudsakligen utgöras af dels eu från de s. k. V< ndelfynden
i norra. Uppland härstammande bronsplatta med en bild af ryttare
och häst, i hvilken senares hufvud- och halsform föredragshållaren
velat igenkänna »den lilla knubbiga norska hästen», och dels hästben från
de s. k. BjörköfyncRn - ett bogblad och ett frambens olika delar —,
hvilka, jämförda med fullblodshingsten »Spadassins» å Veterinärinstitutet
i Stockholm förvarade skelett, läte förmoda, att de tillhört en häst af
inemot 160 cm. höjd.

Med ledning af detta, sistnämnda fynd från järnålderns senare del har
föredragshållaren ansett det ligga nära till hands antaga,, att det i forn -

tiden existerat äfven eu större lutst här i Norden, hvarjämte han i u 1111 it,
att denna häst torde hafva varit åt ädel karaktär, enär sa framginge
af eu på Gottland funnen runsten, hvarå vore afbildade ryttare och häst,
hvilken senare helt och hållet hade karaktären af ädel häst.

Sakkunnige, som icke genom förberörda bevisföring kunnat finna
sig öfvertygade om, att vårt land i forntiden ägt just dessa tvenne bestämda
ursprungstyper af hästar, samt ej heller kunna tillerkänna beviskraft
åt åtskilliga antaganden och påståenden, som ytterligare förekomma
uti ifrågavarande föredrag, sasom exempelvis att i Jämtland ännu i dag
skulle finnas exemplar af hästar, »h vilka visa alldeles, samma typ som
under forntiden», vilja emellertid såsom sin åsikt framhalla, att med stöd
af senare tiders forskningar sannolika uttalanden visserligen kunna göras
an rf a en de former och karaktär hos forntidens häst i vårt land, men att
_____&såsom äfven af det följande framgår — starka tvifvelsmål maste uttalas
gent emot påståendet att en varmblodig större ursprungstyp — den i
det åberopade föredraget omförmälda hufvudgrupp, som benämnes »den
nordiska hästen af karossiertyp, äfven den en af vara forntidshästar», -

förekommit i vårt land. o „ .

Då sakkunnige i anslutning till hvad salunda anförts maste ställa sig
tveksamma redan gent emot antagandet om förekomsten i Norden under fot ntiden
af ett -flertal ursprungstyper af hästar och om dessas utseende samt
särskildt hvad angår befintligheten i vårt land under den förhistoriska
tiden af en större typ af ursprungshäst med »karaktären af eu ädel
häst», så nödgas sakkunnige jämväl med hänsyn till de många korsningar,
som under århundraden gått fram öfver Sveriges håststock, ännu mer förhålla
sig tvekande i fråga om antagandet, att i vart land fortfarande
skulle, såsom Riksdagen framhållit, finnas, om också endast i sparsamt
förekommande fall, Nordens samtliga ursprungstyper representerade, såväl
varmblodiga som kallblodiga.

De enda hästslag i vart land, som i detta sammanhang torde kunna
förtjäna att nämnas, anse sakkunnige vara den å Gottland förekommande
s. k. skogsrussen och möjligen kvarvarande rester af den s. k. ölandshästen
äfvensom en och annan ö- eller skärgårdshäst, men äfven dessa dock påverkade
af främmande raser.

För att emellertid än ytterligare undersöka, huruvida här i landet
förefinnes sådant inhemskt hästmaterial, Riksdagen i nämnda skrifvelse afsett,
hafva sakkunnige aflåtit skrivelser till samtliga hushållningssällskapens
förvaltningsutskott med anmodan att — om dylikt hästmateiial vore till
finnandes inom länet, samt förvaltningsutskottet ansåge möjligt, att detsamma
kunde genom renafvel utvecklas och blifva till sadan praktisk be -

tydelse för hästafveln inom sällskapets område, att därför borde ifrågasättas
statsunderstöd att utgå på annat sätt än eller utöfVer hvacl enligt
gällande . hästpremieringsreglemente för närvarande ägde rum — snarast
möjligt till sakkunnige inkomma med uppgift i sådant afseende samt därvid
tillika meddela, liv arest och pa hvad sätt utskottet ville låta sammanföra
exponenter för sadant hästafvelsmaterial för att i förekommande fall af
sakkunnige mönstras.

Af de från förvaltningsutskotten inkomna svaren å denna förfrågan,
hvilka såsom bilagor vidfogats detta betänkande, (bil. 4, sid. 200—230),
framgår bland annat,

dels att nagot dylikt hästmaterial ej vore till finnandes inom Kristianstads,
Malmöhus, Södermanlands och Östergötlands läns, Kalmar läns
norra, Jönköpings, Hallands samt Göteborgs och Bohus läns, Älfsborgs läns
norra, Skaraborgs, Stockholms, Örebro, Västmanlands, Värmlands, Kopparbergs,
Gäfleborgs och Västerbottens läns områden;

dels att Kronobergs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott ansett,
att sadant hästmaterial, som i Riksdagens skrifvelse afsåges, knappast
i nämnvärd, grad vore till finnandes inom länet, hvarför utskottet icke
funnit skäligt vidtaga särskilda åtgärder för att till mönstring af
sakkunnige sammanföra detsamma;

dels att Blekinge läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott meddelat,
att hästmaterial af ifrågavarande beskaffenhet, hvartill de i skärgården
förekommande s. k. öarehästarne möjligen skulle kunna hänföras, ej
funnes inom länet i den utsträckning, att det kunde blifva till någon
praktisk betydelse för länets hästafvel;

dels att ^Kalmar läns södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott
ansett, att på Öland ännu funnes exemplar af hästar, som betecknades
såsom varande af »det gamla slaget» och af hvilka s. k. ölandshästar
skulle genom renafvel kunna bildas en god inhemsk häststam;

dels att Uppsala läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott funnit,
att den s. k. uppländska landthästen kunde hänföras till sådana häststammar,
som afsages i Riksdagens skrifvelse, samt att Upplands ifrågavarande landthästafvel,
för hvilken exponenter kunde mönstras å arkitekten Törnqvists
stuteri vid Husby, borde komma i särskild åtanke vid eventuella statsanslags
utdelande för främjandet af inhemsk hästafvel;

dels att Gottlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott ansett,
att den s. k. skogsrussen, såsom representerande en inhemsk häststam, vore
i behof af och väl vård att tillvaratagas genom särskildt statsunderstöd;

dels att Jämtlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott anfört,
att i vissa delar af länet, särskildt inom de norra socknarne, ännu funnes

kvar en rätt talrik stam oblandade inhemska hästar af jämtländskt eller norskt
ursprung, den s. k. jämtlandsrasen, som kunde utgöra underlag för fortsatt
renafvel, att utskottet ansåge detta inhemska hästmaterial vara värdt all
uppmärksamhet från statens sida och uppmuntran genom statsunderstöd ej
endast jämlikt nu gällande hästpremieringsreglemente utan äfven på annat
sätt, exempelvis genom särskilda anslag af statsmedel till sådana anstalter
som hingstuppfödningsanstalten å Vången, samt att exponenter för detta
hästmaterial lämpligast kunde uppvisas för sakkunnige i Östersund och vid
Yången;

dels att Västernorrlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
utsett särskilda personer för frågans besvarande samt att dessa anmält, att
inom länet funnes ett afsevärdt godt afvelsmaterial af den inhemska s. k. nordsvenska
hästrasen, af hvilken vid hingstuppfödningsanstalten å Vången
funnes sammanförda unghingstar af olika åldrar;

dels ock att Norrbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
meddelat, att inom sällskapets verksamhetsområde funnits och ännu
funnes ett och annat sto af en gammal svensk häststam, som icke vore
besläktadt med den norska typen, men att utskottet ansåge att, då värdefullare
individer af detta ursprungliga afvelsmaterial numera tillvaratoges
för afveln genom de med statsmedel understödda hästpremieringarna,
några ytterligare åtgärder i detta afseende icke vore af behofvet påkallade.

Vidare hafva sakkunnige i ofvan angifvet syfte ^ besökt Husby gård i
Uppsala län, Ljung, Tångelanda, Bengtsfors och Ånimskog i Alfsborgs
län, Vara i Skaraborgs län samt Uddevalla i Göteborgs och Bohus län
äfvensom Östersund och Vången i Jämtlands län, hvarvid sakkunnige
mönstrat å dessa ställen sammanfördt hästmaterial.

Den uppfattning, sakkunnige förut haft och härofvan uttalat i fråga
om förekomsten alltjämt i vårt land af hästar, som kunde anses såsom
representanter för ett flertal nordiska ursprungstyper, varmblodiga såväl
som kallblodiga, har emellertid icke rubbats af erfarenheten från dessa
besök; och ej heller gifva de härofvan åberopade svarsskrifvelserna från
förvaltningsutskotten stöd därför.

Hvad slutligen angår den uti Riksdagens ifrågavarande skrivelse framhållna
nödvändigheten af sådan ändring i hästpremieringsreglementet, att äfven
de inhemska hästar, hvilkas typ icke vore identisk med den norska, kunde
blifva föremål för premiering, få. sakkunnige — under instämmande däri, att
det år 190i) utfärdade premieringsreglementet kunnat, i hvad rör uttrycket
»den norska eller nordsvenska typen», gifva anledning till misstydning —
framhålla, att så likväl ej behöft ske, enär på grund af praxis vid tolkningen
af nämnda reglemente, hvilken praxis vunnit stöd af en utaf Stuteriöfver -

styrelsen ar 190o till vederbörande premierings nämnd er utfärdad promemoria,
dybka hästar äfven enligt reglementets dåvarande lydelse kunnat blifva
och b Invit föremål för premiering, hvarjämte sakkunnige få hänvisa till den
förtydligande föreskrift, som i öfverensstämmelse med nämnda praxis meddelats
i J7 af nu gällande, den 5 mars 1909 utfärdade reglemente för
den med statsmedel understödda hästpremieringen, enligt hvilken såsom
föremal för premiering upptagits afvelsdjur af »nordsvensk och gudbrandsdalsk
ras eller typ» och genom hvilket förtydligande, då under begreppet
nordsvensk ras eller typ kan inrymmas samtliga våra af tyngre kallblod
opåverkade landthästar, Riksdagens i ofvannämnda skrivelse framställda
önskemal torde Imf va blifvit uppfylldt.

Emellertid hafva, med anledning af Stuteriöfverstyrelsens ofvanbelöida
utlåtande och i anslutning till Riksdagens ifrågavarande skrivelse,
herrar O. 11. ovensson, J. Johanson, Oskar Nyländer och Elof Nilsson uti
en till Konungen ställd underdånig skrift den 22 april 1907, i hvars syfte
herr P. Pehrson i Törneryd instämt, (bil. 5, sid. 231), framlagt skälen för tillkomsten
åt den motion, som legat till grund för riksdagsskrivelse!! i
fråga, samt närmare utvecklat motionens innebörd och syfte.

Blanc annat framhålles i denna skrift, hurusom, »för att den Nordsvens
a, ppancs landtras, "V estgötahästen, Ölandshästen och Skogsrussen
etc. sku e kunna få, behålla sina ortnamn kvar», man tänkt sig, att i
premienngsregleinentey skulle upptagas en för de svenska lutstarna gernensam
benämning jämsides med benämningen de norska, med rätt för de
särskilda underdistrikten att använda hästens ortsbenämning samt att för
den skull benamningen i reglementet »norska eller nordsvenska typen»
skulle utbytas mot »svensk och norsk typ», och denna grupp tilldelas en
särskild klass eller afdelnmg, där benämningarna varmblodig och kallblodig
icke mgmge, xivarjämte i samma skrift vidare dels ur talas, att möjligheten
af ett framgångsrikt arbete på återuppbyggandet af vår egen landtras synes
vara bevisad, dels ock föreslås inrättandet af afvelscentra för tillvaratagande
af inhemska hästmateriah

Såsom stöd för nyssnämnda riksdagsmotion och de däruti föreslagna
förändringarna i hastpremieringsreglementet anföres, att flere för saken intresserade,
särskild^ arkitekten Törnqvist, påvisat, att i vårt land ej en
utan flere typer af inhemska hästar funnes, hvilka hvarken vore likartade
med eller kunde anses härstämma från den vanliga norska hästen och ej
heller kunde betraktas som afkomlingar af under senare tider importerade
varmblodiga hästar.

Sammanställes detta påstående med uttalanden i öfrigt uti den

underdåniga skriften samt med innehållet i eu uti skriften åberopad och
vid densamma fogad, tryckt broschyr äfvensom en skriften bilagd redogörelse
(bil. 6, sid. 240), framgår, att man anser, det i vårt land, frånsedt kulturraserna,
alltjämt skulle finnas flera inhemska hästtyper, fristående från
och olikartade med de norska samt af senare tiders varmblodiga importer
oberoende, därvid särskild! framhålles, att Norrland och Uppland skulle
äga kvar större hästar af ädel typ, härstammande direkt från en forntida
större häst, en urtyp med den ädla hästens raskaraktär.

Dessa uttalanden stå i öfverensstämmelse med vissa teorier, som på
senare åren i tidskrifter och tidningar kommit till synes, rörande sambandet
mellan forntida och nutida hästar i vårt land.

Sakkunniga hafva ansett sig böra till granskning upptaga de viktigaste
af de många såsom stöd för här ofvan omnämnda påståenden och
teorier åberopade källor och hänvisningar till gjorda uttalanden. Ett skärskådande
af dessa och deras jämförande med öfriga till ämnet hörande
källor och kända fakta äger nämligen icke blott hippologiskt intresse,
utan måste äfven anses vara af vikt för att erhålla en ej endast på antaganden
grundad utgångspunkt, da, såsom här är fallet, det gäller förslag
till praktiska åtgärder för tillvaratagande af vårt lands inhemska
hästmaterial.

I ofvannämnda underdåniga skrift framhålles, att de gjorda uttalandena
om ett flertal fristående typer af inhemska hästar stöda sig på vetenskapliga
bevis och nyare historiska forskningar samt att de fullständigt
ansluta sig till en lika åldrig som allmän uppfattning: Därvid hänvisas

till förutnämnda, den underdåniga skriften bilagda broschyr, som är utgifven
af arkitekten Törnqvist och utgör ett fullständigande af hans ofvanberörda
föredrag vid allmänna svenska landtbruksmötet i Gäfle år 1901 samt utmynnar
i en uppdelning af vårt lands hästar uti:

till diluvialgrupp hörande:

1) ett slag af slcogsruss,

2) ölandshästen med sina varianter i södra och mellersta Sverige,
exempelvis i Uppland och Dalsland,

3) hälsingehästen med utbredning i den norrländska fjällbygden;

samt till arier grupp hörande:

1) ett slag af skogsruss,

2) mellansvenska hästen, respektive dalslands-, västgöta-, upplands- och
norrländska hästen af medelstorlek,

3) den norrländska större kör- och arbetshästen (»karossiéren»).

Sakkunnige anse sig sakna anledning att här i detalj ingå på granskning
af de antaganden och slutledningar, författaren i sin broschyr fram -

lagt, liksom ock af skälen föx* en dylik uppdelning af kvarvarande mer
eller mindre inhemska hästar i vårt land, men hålla sakkunnige före att,
huru intressanta dylika forskningar än kunna vara, man bör vara varsam
med slutledningar och uppställande af teorier, baserade på ett fåtal skelettfynd
från forntiden eller på äldre framställningar i bild, när det gäller
tillämpning på framtida praktisk hästafvel. Likaledes äro sakkunnige af
den åsikt att, äfven om för en dylik uppdelning åtskilliga teoretiska skäl
möjligen skulle kunna uppställas, det säkerligen skulle mera skada än
gagna vår hästafvel, om intresset för densamma splittrades i en sådan
uppdelning uti en mängd typer med skilda ortsbenämningar.

Sak kunnige öfvergå därför till det i den underdåniga skriften förekommande
påståendet, att den uttalade meningen om förekomsten i vårt
land af ett flertal från den norska hästen fristående liksom af under senare
tider importerade varmblodiga hästar oberoende hästtyper »fullständigt
ansluter sig till en lika åldrig som allmän uppfattning», därvid som exempel
anföres, att i södra Västergötland hyses den vissa uppfattning, att
där ännu, om ock sparsamt, finnes i behåll den kraftiga och härdiga
västgötahästen.

Sakkunnige tilltro sig visserligen icke att afgöra, hvilken mening i
detta afseende omfattas af den stora allmänheten, men med den kännedom,
sakkunnige äga om landets mera intresserade och, på sådan grund,
väl också bäst underrättade hästuppfödares åsikter, våga sakkunnige påstå,
att dessa knappast hysa någon dylik uppfattning.

De svar, rörande hästmaterialet i respektive län, som från hushållningssällskapen
ingått, gifva ej heller stöd för det i berörda skrift gjorda
påståendet, och hvad angår södra Västergötland, som i detta sammanhang
särskildt framhålles, så hafva sakkunnige vid besök på platsen
öfvertygat sig om, att hästmaterial af ifrågavarande slag icke heller där
var tillfinnandes, ehuru särskilda förberedelser gjorts för framvisandet af
möjligen befintligt sådant.

Såsom »äldre auktoritet er», hvilka åberopats till stöd för de i den
underdåniga skriften gjorda påståenden om förefintligheten af sådana fristående
häststammar i vårt land, anföres från 1840-talet förutnämnde sekreteraren
i Stuteriöfverstyrelsen Alexis No ring, som angifves hafva uttalat
den mening, att den norska hästen skulle hafva den norrländska att tacka
för sin groflek och storlek, samt förmenat, att clydesdalehästen kan hafva
sitt ursprung från vår norrländska häst.

Ehuru den underdåniga skriften icke hänvisar till det arbete af Noring,
däri ifrågavarande uttalanden skulle förefinnas, torde väl därmed
åsyftas, hvad han anför å sidan 163 i »Qvartalskrift för landtbruk och

liusdjursskötsel» af ar 1840 angående Norges och Norrlands häststock,
samt å sid. 78 i »Handbok i liusdj ursskötseln» af år 1842, hvad. angår
clydesdalshästens härkomst.

Å förstnämnda ställe uttalar sig Noring på följande sätt: »Vermland,
som behöfver en sådan mängd starka kärrhästar för sitt bergsbruk, gör
derföre ganska rätt, i att föredraga de Norrska hästarne. Men då inbyg<rarne
sjelfve vilja, såsom den föreslagna föreningen visar, uppföda sina
hästar, förtjente Norrmännens exempel i uppfödningsväg att följas. Det torde
vara en nog bekant sak, att en mängd unghästar och ston säljas ärligen å
Östersunds marknader för att gå till Norrige. Dessa ston äro vanligen
Jemtländska och Ångermanländska och ganska stora, till och med ofta öfver
10 qvarter. De stora Bryggarehästarne i Stockholm väljas för det mästa
bland Ångermanlandshästarne. Dessa stora ston lära Norrmännen begagna
till afvel parade med landets egna små hingstar och uppehålla på detta
viset Norrska hästens storlek. Ångermanlandshästen är egenteligen laglandshäst,
åtminstone har den att tacka den bördiga gräsväxten vid de
stora floderna och ett närande hö lör sin storlek.»

Enligt sakkunniges mening innebär detta ganska reserverade uttalande
icke något stöd för ett antagande, att i Norrland skulle förekomma häststammar,
olikartade med de norska, men däremot väl motsatsen, då däri
framhålles, att Norges och Norrlands häststock blandats om hvarandra ej
blott genom en som bekant i århundraden pågående import från väster till
Norrland utan älven omvändt i motsatt riktning. 1 all synnerhet lämpar
sig detta uttalande icke såsom stöd för ifrågavarande teorier, om det ej
lösryckes från sammanhanget med Norings öfråga uttalanden.

Det heter nämligen i berörda kvartalskrift sid. 162: »Den Nordiska

bergshästen bildar snarare eu egen race och bär märkvärdigtvis nog mera
likhet med den tunga lågland shästen. Märk den tjocka halsen, det tunga
hufvudet, de stora hofvarne, kroppens hvilande på framdelen».

Vidare anför författaren i sin »Handbok i Husdj ursskötseln >, sid. 77,
rörande nordiska hästen följande: »De lågländtare och rikare betena utmed
de stora floderna i Norrland halva betydligen ökat höjden, hufvudet har
blifvit större och tyngre, och rörelserna slappare än hos hästen, som är
uppfödd på fjellens aromatiska beten. Denna lätthet att med ymnigt foder
uppdrifva den Nordiska hästens storlek, tyckes bevisa, att litenheten är
snarare en följd af det sparsamma betet och besväret att klifva i bergen,
än en egenhet hos racen».

Härtill må ytterligare framhållas följande uttalanden i samma arbete
dels å sid. 75: »Till Bergsbyggdens hästracer bör den Nordiska hästen företrädesvis
räknas, och för denna framställer sig Norska hästen såsom egande

den bestämdaste karakteren», dels å sid. 77: »Den Norska hästen är temmeligen
allmänt utbredd öfver norra och medlersta Sverige» och dels å sid.
84: »För Bergsbrukets stränga körslor af kol och jer in så väl vintertiden
som om sommaren, är onekeligen den nordiska — Norska eller Norrländska-hästen
den bäst passande», samt i förenämnda kvartalsskrift af 1840.
sid._ 159: »Vermland har liksom Bohus och Elfsborgs län i långliga tider
tagit_ hästar från Norrige. De Norrska hästarne hafva haft förtroende såsom
härdiga, det vill säga tålande vanvård, och uthållige i arbete, då de Halländska
och Skånske der haft namnet af Idena Söderboök».

Sakkunnige hålla, före, att dessa, Norings uttalanden väl innefatta
ett kraftigt stöd. för åsikten, att Nordsveriges och Norges häst (Östlandshästen)
på den tid, Noring afsåg, voro att betrakta såsom likartade, men
däremot icke kunna åberopas såsom bevis för en motsatt mening.

Ej heller torde Noring kunna påstås hafva omfattat åsikten, att här ilandet
ens. i början af 1800-talet, och alltså före den mest ohejdade korsningspenoden,
skulle förefunnits eu mängd svenska, fristående inhemska häststammar.
I sm^kvartalsskrift af år 1840, sid. 1G0, yttrar Noring nämligen:
»Men jag vill pasta, att da man framdrager den gamla goda Svenska hästt
acen sasom något ägta oblandadt Svenskt, man har svårt att bevisa det
man viHe bevisa»,, och i sin »Handbok i Husdjursskötseln» afslutar han å

o anclra kapitlet »Hästens historia i Sverige» med följande ord: »Af
föregående synes huru fåfängligt det skulle vara att uppleta någon inhemsk:
race, som kunde få namn af ren svensk; tv vanligen ha de till
afvel begagnade hingstar, så väl vid kronans Stuterier som hos enskilte
personer hatt nagon uppblandning af fremmande blod.»

Hvad angår det Noring i den underdåniga skriften tillagd a. uttalandet,
»att Clydesdalehasten kan hafva sitt ursprung från vår norrländska häst»,
torde val härmed asyffcas ett yttrande i »Handbok i Husdjursskötseln».

.Noring uttalar i berörda arbete å sid. 78, att »man har anledning
orm o da, att iNorden samtidigt med England haft en egen race, som skiljt
sig da som nu: höglandets från slättlandets hästar». Han tillägger i detta
sammanhang: »I Finland har den Nordiska hästen antagit eu något afvikande
form; den har fatt en längre hals och ett rakare kors. I England
hnnas många och tydliga spår af den Nordiska hästen, såsom uti den
Aortolkska trafvareracen, en produkt af Fullblodshingst och Nordiskt stoi.
ouffolks-arbetshästen, en produkt af Belgiska låglandshästen och Nordiskt
sto; i Clydesdalehasten, liknande Helsingehästen, en produkt af Flandriska
ngstar och Skottska ston; i Clevelandshästen, en blandning af urgammal
onttisk, troligen Nordisk, och orientalisk race».

Att tyda detta Norings yttrande såsom påstående, att clydesdalehästen
kan härledas från vår norrlandshäst synes emellertid vara en alltför fri
tolkning af författarens uttalanden. Yttrandet i fråga bör enligt .sakkunniges
mening tolkas som ett författarens antagande, att England i forntiden
haft samma hästslag som de nordiska länderna. Uttrycken »Norden
samtidigt med England haft en egen race», »urgammal Brittisk, troligen
Nordisk-, samt omväxlande användning af uttrycken »Nordiskt sto» och
»Skottska ston» som underlag för korsningarna, tala därför. Som stöd
för antagandet om förekomsten af egenartade, fristående svenska liäststammar
kan däremot svårligen detta Norings uttalande uppställas..

Vidare åberopas i den underdåniga skriften bland »äldre auktoritet er»
jämväl generalen, sedermera chefen för Stuteriöfverstyrelsen M. Björnstjerna
äfvensom en annan författare i hippologiska ämnen dd. Leyon. ^

General Björnstjerna har i sitt år 1828 utgifna arbete »System för
Sveriges hästcultur» å sid. 118 och 119 sammanfört Nordsveriges samt
Trondhjems- och Gudbrandsdalsomradenas hästar och yttrar dessutom: »Till
Svenska hästafveln räknar jag älven den Norrska och anser båda slagen
vara af samma ursprungliga race, ehuru den Norrska genom fjällbetet
blifvit större och kraftigare.» A sid. 119 yttras vidare: »Helsinge- och
Jemtlandshästen äro nära besläktade med den Norrska, derföre älven förträffliga
dragare». Beträffande storleken omnämner han upprepade gånger
den norska hästen såsom kraftigast och störst samt motiverar detta förhållande
med, bland annat, användandet i Norge af »fullvuxna fäder»
(sid. 138). Något stöd för förekomsten i vårt land ens vid förra århundradets
början af ett flertal hästtyper sadana som i den underdåniga
skriften omnämnes, lämnar han däremot icke.

Hvad beträffar M. Leyons uttalanden anse sakkunnige ej erforderligt
upptaga dem till granskning, då enligt samstämmiga omdömen från. personer
som varit vill underkunniga om denne författares förutsättningar
att uttala sig om norrländska hästafvelsförhallanden, Leyon icke härvid
kan anses såsom hippologisk auktoritet. . 0 „

Såsom ytterligare stöd för påståendet om förekomsten i vart land. åt
ett flertal typer utaf inhemska hästar, »hvilka livarken äro likartade med
eller kunna anses härstamma från den vanliga norska hästen och ej heller
kunna betraktas som afkomlingar af under senare tider importerade varmblodiga
hästar» åberopas vidare i den underdåniga skriften eu uppsats
med ""titel: »Hvart har den s. k. Helsingehästen tagit vägen», författad af
professorn vid Veterinärinstitutet i Stockholm E. T. Nyström, äfvensom eu
af handling af länsveterinären G. E. Nordenson och ett uttalande af distriktsveterinären
R. Ekvall.

Hvad vidkommer professor E. Nyströms uttalanden i nämnda uppsats,
så föreslås däri den s. k. hälsingehästens restaurerande med, förutom annat
hästmaterial, hingstar af den norska rasen, som Nyström anser vara den,
som i brist på hingstar af oblandad hälsingetyp »lämpar sig bäst, såvida
man icke vill tillgripa den finska, nämligen den stora finska hästen», och
synes det sakkunnige såsom om Nyström därmed uppställt denna s. k. hälsingehäst
samt den norska hästen (gudbrandsdalshästen) såsom snarare hvarandra
likartade och närstående än olikartade och från hvarandra fristående.

En närmare granskning af den i den underdåniga skriften åberopade,
utaf länsveterinären G. E. Nordenson till Medicinalstyrelsen öfverlämnade
afhandlingen »om Bohusläns hästafvel >,hvilken är grundad på några års iakttagelser
å ort och ställe, gifver vid handen, att hvad däri uttalas icke kan
anses sammanfalla med de resultat, hvartill arkitekten Törnqvist i en samma
skrift bilagd uppsats med titel: »Var inhemska häst» kommit rörande

häststocken i dessa delar af vårt land. ''

I sistnämnda uppsats har nämligen förfäktats den mening, att det ännu å
vissa orter inom hela landet skulle finnas kvarlefvor af »icke en utan
flere inhemska ha stslag, representerande urtyper af flera fornåldriga hästslag.
» Sålunda skulle i Dalsland finnas en häst af annat slag än norsk
häst, en häst med andra rasmärken, en grof uppemot 150 cm. gående
häst af höglandstvp samt i Bohuslän en häst af mera ädel typ — en
arisk (stepp) häst.

I den underdåniga skriften anföres, att Nordenson skulle hafva påvisat
förekomsten i Bohuslän och Dalsland af »två hö g-1 skiljaktiga typer
— eu i orten benämnd »gammalsvensk», påminnande om den ädla hästen,
eu annan erinrande om den norska», hvilket skulle styrka, att Nordenson
och arkitekten Törnqvist kommit till samma resultat.

En dylik slutsats af ifrågavarande af handling hafva emellertid sakkunnige
icke funnit berättigad.

Det i Nordensons afhandling åsyftade uttalandet lyder sålunda: »allmogen
gör ännu i dag skillnad mellan ''gammal svensk’, en smalhalsad, linhårig
häst, och gudbrandsdalshästen, hvars tyngre typ hos en draghäst
skattas högt». Omedelbart därefter yttrar Nordenson, och det ställer saken
i rätt dager: »Då skillnaden refererar sig till de rasmärken, som karaktärisera
norska fjordhästen från Dölen, må det tillåtas att här något
närmare precisera äfven dessa». 1 fortsättningen af afhandlingen framhåller
Nordenson med all tydlighet, att Bohuslän ända intill senare åren
haft i synnerhet mot Dalgränsen en primitiv »dölelyp» äfven kallad »fjällstyggen»
eller fjällhästen samt en synnerligen i kusttrakterna förekommande
fjordhästtyp. Beskrifningen på dessa två typer sammanfaller full 4: -

ständigt med livad som kännetecknar Norges tvännc hästraser — fjordhästen
och döle- eller gudbrandsdalshästen. Den nuvarande bohuslänshästen
i stort sedt karaktäriserar Nordenson såsom en korsning mellan dessa
tvenne typer, ehuru pa olika orter och hos olika individer den ena eller
andra typen mera och mindre tydligt bryter fram.

Nordensons åsikt synes sålunda vara, att bohus-dalhästen — frånsedt de
många inblandningar af främmande raser, som påverkat äfven dessa trakters
häst, och hvilken import han beskrifver såsom under tiden 1834-1880 omfattande, förutom ett stort antal norska hingstar, ädla, clydesdale
och ardenner, aflösande hvarandra — ingalunda är att betrakta som representant
för inhemska häststammar, olikartade med Norges, utan tvärtom
dessa, nämligen gudbrandsdalshästen (dölen) och fjordhästen, mycket
närstående.

Detta öfverensstämmer för öfrigt med hvad Alfsborgs läns norra hushållningssällskap
redan år 1868 framhållit, då det i en skrivelse till den
dåvarande af Kungl. Maj:t tillsatta hästafvelskommittén uttalade, att det
»på större delen af Dal knappast torde finnas många hästar, som sakna
norskt blod.»

Professorn vid veterinärhögskolan i Köpenhamn W. Prosch har äfven
berört denna fråga och därvid anfört, att Sveriges hästar i väster och norr
sammansmält med Norges.

D. W. Lilljehöök skrifver år 1821 å sid. 7 i »Svar på Kgl. KrigsYetenskaps-Akademiens
Fråga: Huru skall Hästafveln i Fäderneslandet
kunna uphjelpas» etc. »att Bohus Län och Dal köpa sina hästar från Halland
och Norige, och ha goda men små».

På förfrågan af sakkunnige har Nordenson jämväl skriftligen uttalat
den mening, att »Bohusläns fjordhäst-typ helt visst bäst upphjälpes med
fjordhästar och den tyngre typen med ardenner- eller dölehästar.»

De synpunkter, Nordensons afhandling innehåller, sammanfalla i hufvudsak
äfven med sakkunniges egna iakttagelser vid deras förutnämnda
besök å ifrågavarande trakter.

Sakkunnige iakttogo emellertid därvid, att inom dessa trakter, i all synnerhet
i och omkring Lerdals socken, finnes ett hästslag, dalbohästen kalladt,
hvilket består af små, mellan 135 och 145 cm. mankmått hållande hästar,
kännetecknade af hufvud med bred panna och stora, lifliga ögon, jämförelsevis
markerad manke, djup och bred bal, välställda ben, kraftiga ledgangar och
raska rörelser. Dessa hästar, hvilka visserligen, äfven de, visade sig vara påverkade
af norskt afvelsmaterial och ej heller kunde uppställas som olikartade
med vissa norska hästtyper, särskilt sådana på gränsen mellan
östlands- och västlandsdistrikten i Norge, framvisade emellertid en så
pass karaktäristisk typ, att sakkunnige, under förutsättning att orten i

fråga alltjämt kan vara betjänt af samt finna afsättning för dessa små
hästar, anse dem böra tillvaratagas såsom särskild typ inom den nordsvenska
hästafvelsgrenens ram.

Hvad slutligen angår distriktsveterinären R. Ekvalls i den underdåniga
skriften åberopade iakttagelser, att Ångermanlands landtras skulle skilja
sig från den norska typen, har Ekvall, likaledes på förfrågan, skriftligen
såsom sin mening uttalat, att de lokala förhållandena i Västernorrland
satt eu viss prägel på ortens hästar såväl som nötboskap, »men att däraf»
yttrar han, -vilja deducera fram det påståendet, att jämthästen, helsingehästen
eller hvad man nu vill kalla vår nordsvenska häst, skulle vara en
annan ras än den norska dölehästen, anser jag icke hafva något fog för sig.
Handelsförbindelser och härmed förenadt hästutbyte har nog sedan urminnes
tider varit alltför lifliga, för att man kan tala om skilda raser.»

De som stöd för uppfattningen om förekomsten särskilt i Xordsverige
och Bohus län af inhemska häststammar, fristående från och olikartade
med den norska hästen, åberopade källor och uttalanden, finna sakkunniga
alltså näppeligen lämna de åsyftade bevisen.

Däremot våga sakkunnige påstå, att såväl litteratur som officiella skrifvelser
föreligga, af hvilka med tydlighet framgår, att framför allt Nordsveriges
men äfven andra delars af vårt land häststock i sekler varit starkt
påverkad af den norska hästen äfvensom densamma närstående.

Sakkunnige tillåta sig härvid hänvisa till general Björnstjernas förberörda
arbete »System för Sveriges hästeultur» af år 1828, protokollen
hos bondeståndet vid 1834—35 årens Riksdag i anledning af en därstädes
väckt motion (del IV sid. 107 o. £), Norings uttalanden på 1830—1840-talen, hushållningssällskapets i Jämtlands län yttrande den 25 juni 1850,
lärarens i hippologi och afvelslära vid Ultuna landtbruksinstitut C. L. Dannströms
anförande i hans arbete om »Boskapsracerna», utgifvet år 1854,
Berättelse öfver förhandlingarna vid 10:de allmänna svenska landtbruksmötet
i Karlstad 1862 med den synnerligen intressanta diskussionen om
den s. k. hälsingehästen, protokollen vid 1865—66 årens Riksdag i anledning
af åtskilliga inom riksstånden väckta motioner fjfr. samma Riksdags
skrifvelse n:o 76), uttalanden af professorn N. E. Forssell i en uppsats uti
veterinärinrättningens i Skara tidskrift, årg. 1867, häft. 10, med titel:
»Om den svenska arbetshästen», Stuteriöfverstyrelsens femårsberättelser ända
sedan 1830-talet, hushållningssällskapens i landet år 1868 till dåvarande
hästafvelskommitté inlämnade berättelser om hästafvelns ståndpunkt i resp.
län, 1869 års kommittés underdåniga betänkande angående stuteri väsendet
m. in., hvilket senare utförligt och bestämdt samt pa grund af inhämtade
upplysningar från landets olika delar uppställer norrlandshästen, jäintlandshästen,
hälsingehästen eller hvad man vill benämna denna Nordsveriges

häst såsom »ursprungligen närbesläktad med den norska, med hvilken den
äfven kanske sedan sekler tillbaka är uppblandad», på samma gång betänkandet
lika bestämdt framhåller, huru den norska hästen dessutom
sedan lång tid tillbaka i mer eller mindre afsevärd grad påverkat äfven
andra delar af landets häststammar.

Sakkunnige finna sig därför hafva anledning såsom sin mening uttala,
att de förhållanden, som under tidernas lopp påverkat häststocken i
Nordsverige och Västsverige, men äfven en stor del af'' mellersta Sverige
samt Norges östland ej minst genom ett intensivt utbyte af hästar, låt
vara i hufvudsak från Norge till Sverige, men oafbrutet pågående, gjort,
att det hästmaterial i berörda delar af vårt land, hvilket man ännu alltjämt
kan anse sig hafva rätt att i viss mån hänföra till inhemskt slag, svårligen
kan uppställas såsom varande med norska hästen olikartadt utan
snarare densamma närstående.

Härmed hafva sakkunnige ingalunda velat uttala, att Norge skulle
vara att anse som urkällan till dessa landsdelars hästar. Ej heller är
därmed den mening häfdad, att den nordsvenska hästen, hvarmed sakkunnige
bär åsyfta, våra af tyngre kallblod, såsom framför allt ardenner och
clydesdale, opåverkade landthästar hufvudsakligen i norra och västra
Sverige, i hvilkas stamfäder emellertid under tidernas lopp upprepad inympning
af norskt hästmaterial ägt rum, helt sammanfaller med Gudbranddalens
och ej heller med Trondhjemsdistriktets hästar. Här, som
alltid, när det gäller husdjursafvel, får man räkna äfven med de lokala
förhållandena, och jämväl andra faktorer hafva härvid varit af betydelse.
Sålunda förekommer i stora delar af Norrbottens län, framför allt i trakter
med hufvudsakligen finsktalande befolkning, ett hästslag, mera likartadt
med det finska, hvaraf också allt jämt årligen hundradetals individer
införas, och i de västra delarna af Västerbottens län inympas i
häststocken allt jämt fjordhästliknande norskt afvelsmateriel.

Man kan äfven utan tvekan påstå, att i stort sedt, förutom finskt
hästmaterial, ädel häst mera påverkat Nordsveriges häst än Norges; och
härofvan berörd litteratur samt officiella skrivelser lämna obestridligt stöd
för denna mening. Särskildt gäller detta Jämtland, men — med hänsyn
därtill att Jämtlands län under 1820-18o0-talet i stor utsträkning försett
de öfriga norrländska länen med hästar och därigenom inverkat på därvarande
häststam — i ej ringa grad hela Norrland.

I detta hänseende förtjänar jämväl att framhållas innehållet i en vid
1862-1863 årens riksdag väckt motion om upprättandet af ett stuteri i
Jämtland eller Hälsingland för uppdragande af arbetshästar (åberopad i
»Stambok ölver nordsvenska hästar i 5:te och 6:te hästpremieringsdistrikten»
sid. 47 och 48). Efter att hafva lämnat en beskrifning på Jämtlands och

Hälsinglands arbetshästar säger motionären: »Ehuru detta utmärkta djur väl
förtjänar att tagas vara på, arbeta vi likväl årligen på dess utrotning eller
förvandling till rid-, och lyxhäst, och om icke en mängd föl af denna ras
ärligen yppköptes i Norge för att i Jämtland och Hälsingland uppfödas,
skulle hähingehästen nu mera vara ganska sällsynt».

Het är sålunda stäldt utom allt tvifvel, att genom i Norrland uppställda
ädla, eller af ädelt blod påverkade hingstar och deras synnerligen
bitiga användande i afveln, ädelt blod rätt afsevärdt inympats i häststocken.
Enligt sakkunniges mening ligger det nära till hands att härifrån
och möjligen från ännu tidigare importer söka förklaringen till
de om varmblodig häst erinrande »blodströmmar och familjer», som ännu
i dag paträfl as.. där nordsvensk hästafvel pågår, och hvilka man velat uppställa
som nutida bevis för en fornnordisk, ädel hästs — en nordisk karossiärtyp
allmänna förekomst i vårt land, framförallt i dess nordligare
delar.

I detta afseende förtjänar särskilt uppmärksammas följande utdrag
af vederbörande hästafvelskommittés »Betänkande angående stuteriväsendet»
af ar 1869, sid. 72, angående jämtlandshästen: »De afvikelser

i byggnad, som den och således äfven norrlandshästen under några årtionden
företett, sa att åtminstone eu stor del af de exemplar, som kommit i
marknaden, haft en klenare benbyggnad och muskelmassa med bibehållande
af ett stort, groft klumpigt hufvud, hafva otvifvelaktigt berott på
en mindre noggrann kroasering med hingstar af finare byggnad».

Det synes för öfrigt sakkunnige oförklarligt, hvarför iörfattare sådana
som D. W. Lilljehoök, C. A. Ehrengranat, general Björnstjerna, professor
Billing, Alexis Noring, professor Prosch, professor Forssell m. fl., hvilka
mer. eller mindre i detalj från och med förra seklets början beskrifvit
Sveriges . hästafvel, icke skulle hafva ens omnämnt den större varmblodiga,
inhemska häst, som man i ofvanberörda, den underdåniga skriften
åtföljande broschyr och redogörelse velat påstå allmänt hafva förekommit
och hvilken.^ oberoende af senare tiders importer af vargnblodiga hästar,
särskildt i Norrland skulle hafva bibehållit sig århundraden igenom ända
från forntiden till dag som är.

Ett alldeles särskildt intresse bär i detta sammanhang de nyssnämnda
författarna D. "VY. Lilljehö.öks och C. A. Ehrengranats uttalanden i landets
hästafvel sfråga, dä nämligen desamma, utgifna 1821, föreligga i form af
»Svar på Kgl. Krigsvetenskaps-Akademiens Fråga: Huru skall Hä-tafveln
i Fäderneslandet kunna uphjelpas, och Svenska Cavaleriet derigenom
iståndsättas åt med minsta kostnad inom Landet erhålla sitt behof af goda
Remonthästar», med hvilken fråga tydiigtvis åsyftas utredning rörande
förekomsten i vårt land af lätta, rörliga och ej för små hästar.

Stuteriöfver styreis en har uti sitt i bil. 3 (sid. 192) intagna utlåtande
bestämdt uttalat sin afvikande mening gent emot talet om en dylik varmblodig
ursprungstyp i vårt land.

Sakkunnige kunna icke heller ansluta sig till ett dylikt antagande,
isynnerhet som, på sätt ofvan framhållits, ädel häst i afsevärd grad påverkat
Nordsveriges häststam och de ädla strömningarne mest framträda,
där ädla hingstar och deras afkomma mest blifvit använda i afveln.
Möjligheten af en dylik varmblodig större hästs bibehållande från forntiden
allt hitintills såsom fristående typ synes sakkunnige så mycket mindre,
som obestridligt, särskildt under vissa perioder, hästafveln i Norrland,
Jämtland undantaget, varit obetydlig, då däremot Uppfödning, baserad på
inköp af föl och unghästar, förvärfvade från Jämtland och Norge, länge
drifvits som en afsevärd inkomstkälla, samtidigt som Jämtlands hästafvel
intensivt påverkats ej endast af gudbrandsdalskt, utan äfven af ädelt blod.
Sakkunnige frånse härvid häststammar, som genom påverkan af fjordhästen
fått en i viss mån ädel prägel, liksom ock trakter, där den finska hästen
länge inympats och mer eller mindre tillfört häststocken sin prägel, såsom
framför allt i vissa delar af Norrbottens, men äfven på åtskilliga ställen
i Västerbottens län. Enligt hvad af diskussionen vid 10:de allmänna
svenska landfbruksmötet i Karlstad år 1862 framgår, har till och med i
Uppland finska beskällare varit uppställda såsom föreningshingstar.

Med anslutning till den ofvan uttalade uppfattningen, att häststocken
i vårt lands norra, och västra delar svårligen kan uppställas såsom varande
den norska hästen olikartad utan snarare är densamma närstående,
vilja sakkunnige dessutom framhålla sannolikheten däraf, att såväl den
nordsvenska som den gudbrandsdalska hästen kunna härledas från en
gröfre grundtyp. Det synes därjämte vara stäldt utom allt tvifvel, att,
liksom den nordsvenska hästen på sin tid — då den under namn af hälsinge-,
jämtländsk eller ångermanländsk häst så godt som uteslutande
fyllde behofvet af tyngre dragarc i hufvudstaden och bergslagen — i en
mera om kallblodig än varmblodig häst erinrande form skaffat sig
sitt anseende, det hufvudsakliga syftet med det nordsvenska hästafvelsarbetet
nu är, och helt visst äfven i framtiden torde blifva frambringandet
af en visserligen rörlig, men jämförelsevis tung och mäktig häst, danad
mera efter kallblodets former äli efter »den varmblodiga hästens gestalt».

Detta hvad rör landthästen i norra och västra Sverige.

Hvad åter angår vårt lands sydligare och sydöstra provinser, är såsom
bekant, oafsedt tillskottet af norskt blod, häststocken i dessa landsdelar
genom oafbrutet pågående korsning med ädelt blod såväl som kallblod
af skilda slag, percheron, pinzgauer, clydesdale, ardenner, så uppblandad
och på sina ställen så fullständigt förändrad, att man väl där

knappast kan tala om annat inhemskt hästslag än skogsrussen, möjligen
kvarvarande rester af ölandshästen och här och hvar, t. ex. i Blekinge
och Smaland,landthästar, livilka senare, påverkade af nordsvenskt och norskt
afvelsmaterial, kunna hänföras som underlag för nordsvensk hästafvel.

När man därför i den underdåniga skriften, med anslutning till åberopade
uppfattning om hästmaterialet i vårt land, föreslår den ändring
af premieringsreglementet, att de svenska och norska hästarna däri måtte
lå en särskild klass utanför både varmblodiga och kallblodiga hästar samt
användande för de olika underdistrikten af hästarnas ortsnamn, finna sakkunnige
anledning ej föreligga att tillstyrka dylika reglementsförändringar.

Det^ har redan uttalats, att den nordsvenska hästen i stort sedt kan
anses sta kallblodet nära, och att allt talar för att denna häst, med bibehållande.
af rörlighet och energi, kommer att utvecklas i sådan riktning.
Sakkunnige finna på grund däraf vägande skäl ej föreligga för en utflyttning
af detta hästmaterial ur kallblodets klass.

Hvad åter vidkommer en uppdelning af vårt hästmaterial uti ortsbenämningar
inom de olika underdistrikten, så att >den Nordsvenska, Upplands
landtras, Västgötahästen, Ölandshästen och Skogsrussen etc. » skulle
få behålla sina ortsnamn kvar, så inrymmes som bekant sedan år 1901
skogsrussen inom premieringsreglementet under sådan benämning och i det,
sedan ifrågavarande underdåniga skrift afgafs. år 1909 förnyade premieringsreglementet
har den nordsvenska hästen erhållit sin plats i öfverensstämmelse
med hvad den underdåniga skriften föreslår, nämligen jämsides
med den norska (gudbrandsdalshästen).

hor »västgötahästen» torde, såsom påvisats, knappast längre kunna
ens ifrågasättas en särskild klass, och ölandshästen är för närvarande så
starkt uppblandad med andra hästraser, att ej heller för denne bör kunna
göras ansprak på en särskild afdelning i reglementet. Skulle emellertid
verkliga praktiska skäl föreligga för ölandshästens eller någon annan möjligen.
förefintlig landtrastyps restaurerande inom sig och för densammas
premiering såsom sådan, torde, synes det sakkunnige, lämpligare vara, att
därom från resp. underdistrikt särskild framställning göres, på sätt skett
med afseende å skogsrussen.

Hvad slutligen det hästmaterial angår, som i den underdåniga skrivelser!
benämnes »Upplands landtras -, så kan därmed åsyftas ett, vid sidan
om det tyngre kallblodet och produkter af ädel hästafvel, uti detta län
förekommande, af norrländskt och norskt afvelsmaterial sedan lång tid
tillbaka paverkadt landthästslag, livilket enligt sakkunniges mening helt
hör hemma inom ramen för den nordsvenska hästafvelsgrenen.

Men aärmed kan ock c syftas det hästmaterial, som samlats vid och

under några år utgått från Husby gård i Uppland och för hvilkets uppkomst
redogörelse bifogats den underdåniga skriften och däri åberopats
(bil. 6, sid. 240).

Visserligen synes af redogörelsen i fråga framgå, att ifrågavarande häststam
är grundad på material, som antagits utgöra rester från en redan under
järnåldern i Uppland enligt grandarens mening förekommande »medelstor
(cirka 155 cm.), långskallig och synnerligt finlemmad häst, till karaktär
erinrande om den varmblodiga», och syftet med häststammen på Husby
gård samt densammas spridande i länet enligt samma redogörelse att »återfinna
uppländska landthästen i den varmblodiga hästens gestalt», men då,
enligt hvad sakkunnige såväl vid besök på Husby gård som af en till sakkunnige
vid tillfället öfverlämnad uppsats »Raskaraktärer och korsningar inom
den nordsvenska hästafveln» (se »Landtmannen'' 20 årg. n r 29 och 30),
funnit, i det för fortsatt afvel till Husby gård från Norrland inköpta afvelsmaterial,
förutom norrländskt och gudbrandsdalskt blod, ingått i ingalunda
ariägsna led skilda tyngre kallblodiga hästslag, sådana som pinzgauer, ardenner
och jutskt (sålunda var t. ex. hingsten »Bruno», ingående i stamtaflan,
pinzgauer på fädernet och jutsk på mödernet), samt då ifrågavarande
sträfvan att genom utgallring efter typen, men mindre med hänsyn till
härstamning, söka få fram en för Uppland passande större landthäst sålunda
torde få anses vara ett experiment, anse sakkunnige inga som helst
skäl föreligga för upptagande af särskild afdelning i premieringsreglementet
för ifrågavarande häststam, så mycket mindre som på senare åren för
densamma inköpts och användts stamboksfördt, nordsvenskt hästmaterial.

Sakkunnige finna på anförda grunder att, sedan, på sätt här >fvan
anförts, premieringsreglementet, hvad den omordade indelningen af hästmaterialet
angår, redan blifvit i viss del ändradt i den riktning, som i den
underdåniga skriften föreslås, inga skäl föreligga för ytterligare ändring i
sådant hänseende.

I den underdåniga skriften föreslås vidare såsom särskild! beaktansvärda
åtgärder för tillvaratagande af inhemskt hästmaterial inrättande af
afvelscentra, och lämnas i densamma detaljerade anvisningar i fråga om
dylika hästafvelscentras anordnande. Stuteriöfverstyrelsen har emellertid i
förut åberopade utlåtande (bil. 3, sid. 192) förklarat sig icke finna skäl
tillstyrka detta förslag. Sakkunnige anse i likhet med Stuteriöfverstyrelsen,
att mera praktiska och mindre kostsamma åtgärder härvid stå till buds.

Hvad däremot vidkommer det i härofvan ofta nämnda underdåniga
skrift gjorda uttalandet om »möjligheten af ett framgångsrikt arbete på
återuppbyggandet af vår egen landtras» liksom det af Riksdagen i dess skrif -

velse till Konungen den 6 maj 1903 uppställda spörsmålet, »huruvida icke
staten äfven på annat sätt än genom premiering borde underlätta arbetet
för tillvaratagande af de inhemska häststammarne», så dela sakkunnige
den uppfattning, att möjlighet ingalunda saknas för återuppbyggande af
en svensk häst-landtras samt att särskilda åtgärder från det allmännas
sida utöfver premieringen härför äro behöfliga och önskvärda.

Med hänvisande till det förut sagda hålla sakkunnige emellertid före,
att man härvid — med beklagande af den alltför utpräglade smak för
utländskt afvelsmaterial, som sedan århundraden vidlådit vår hästafvel —
icke kan utgå från den synpunkt, att vårt land skulle kunna anses äga
själfständiga, från andra länders hästar fristående, kall blodiga såväl som
varmblodiga hästtyper, väl däremot typer, som mer eller mindre kunna
göra anspråk på att inrymmas under uttrycket »inhemska».

Innan emellertid sakkunnige, utgående från sin här ofvan uttalade
uppfattning om vårt lands hästafvels nuvarande läge, i hvad rör inhemska
häststammar, inlåta sig på frågan om åtgärder för deras tillvaratagande
och främjande, hafva sakkunnige trott det vara af vikt, att taga under
utredning spörsmålet, om hvad inom uttrycket »inhemska häststammar»
i vårt land kan inrymmas.

Då sakkunnige tagit denna fråga under pröfning, tro de sig hafva
funnit, att i de skilda tolkningarne af detta uttryck, »inhemska häststamxnar»,
ligger en af de förnämsta orsakerna till de olika meningar, som
uppstått rörande dylika häststammars förelintligliet och sättet för desammas
tillvaratagande.

Så har man å ena sidan med ordet »inhemska» velat beteckna sådana
häststammar, som skulle sakna hvarje inblandning af utländskt — däri
inbegripet norskt — blod. Andra åter hafva därmed åsyftat hästslag,
förekommande särskildt i de norra delarne af vårt land, hvilka under en
rad af generationer tagit intryck af de lokala förhållandena och endast i
ringa grad påverkats af främmande, olikartadt afvelsmaterial. Slutligen
har man med begreppet inhemska hästar velat omfatta alla inom landet
födda hästar af de raser, hvarmed afvel här i någon större omfattning
bedrifves.

Sakkunnige hysa, under hänvisande till härofvan gjorda uttalanden,
emellertid den mening, att det icke inom landet torde kunna uppsökas
ens enstaka individer af ett sedan längre tid tillbaka oblandadt, rent svenskt
hästslag, och finna alltså den åsikten, som tagit uttrycket »inhemsk» i dess
mest inskränkta bemärkelse, sakna berättigande.

Ej heller kunna sakkunnige finna skäl föreligga att utsträcka
innebörden af uttrycket i iraga till dess här ofvan nämnda vidsträcktaste

omfattning, enär ifrågavarande raser ej kunna anses hafva tagit sådant
intryck af vårt lands lokala förhållanden eller härstädes uppnått den
konstans i förärfningen, som måste utgöra eu nödvändig förutsättning för
att kunna inrymmas under uttrycket »inhemska», och hvilken kan vinnas
endast under en lång följd af generationer.

Sakkunnige hafva efter noggrann pröfning af alla härvid inverkande
omständigheter kommit till den uppfattning, att med inhemska häststammar
böra förstås inom vissa delar af vårt land förekommande typer af
en s. k. landthäst med nordiskt underlag, föga eller i jämförelsevis mindre
grad påverkade af olikartadt afvelsmaterial, sådant som de moderna kulturraserna
af varm- och kallblodigt slag.

Dylika inhemska häststammar, hvilka motsvara vederbörande orters
behof och sålunda befinnas hafva verkligt existensberättigande, böra, enligt
sakkunniges mening, omhändertagas och inom det nordsvenska hästafvelsarbetets
ram och riktlinjer föras framåt som inhemskt hästslag.

När sålunda sakkunnige, och detta bland annat på den grund, att
dessa häststammar hafva sin största betydelse för Nordsverige och andra
delar af landet med liknande kraf på häst, föreslå desammas inrymmande
inom den nordsvenska hästafveisgrenen, följer däraf jämväl, att de i och
med detsamma skulle vara berättigade till understöd af staten genom premiering.

Då emellertid ända intill 1900-talets början dessa inhemska hiiststammar
starkt och menligt påverkats af planlösa korsningar med kallblodiga
kulturraser samt föga eller intet där förut blifvit gjordt för deras räddande
undan korsningsifvern och för deras utveckling inom sig, torde sakkunnige
knappast behöfva gifva några ytterligare skäl för behofvet och önskvärdheten
af åtgärder, utöfver premieringen, i och för dessa häststammars höjande
till hvad de för vissa delar af vårt land hafva förutsättning att
blifva.

Sakkunnige anse sig dock böra bland sådana skäl nämna de kraf på
olika hästtyper, som framkallas af landets säregna geografiska läge och
synnerligen skiftande lokala förhållanden, samt den i vårt land, liksom
utanför dess gränser, gjorda erfarenhet, att det hästslag, som sedan gammalt
anpassat sig efter ortsförhållandena, där äfven säkrare utvecklas och
särskilt, hvad angår landets mindre fruktbara och kargare delar, lättare
föres framåt, än fallet är med dit införda främmande hästslag.

Den betydelse för landets försvar, hvilken — såsom ock i den ofta
nämnda underdåniga skriften framhållits — måste anses ligga däri, att landet
äger en inhemsk stock af rörliga, förnöjsamma och härdiga hästar för
trängens och artilleriets behof, hafva sakkunnige härvid äfven räknat med.

Efter den utredning, som ofvan lämnats, anse sig sakkunnige böra Sakkunniges
öfvergå till behandling af frågan om, hvilka åtgärder som böra vidtagas forsla9-speciellt för nu ifrågavarande inhemska häststammars tillvaratagande och
utveckling.

Bland de åtgärder, hvilka sålunda i främsta rummet synas böra komma
ifråga, framställa sig dylika för hingstanskaffning.

För sakkunnige är välbekant, hurusom Kopparbergs, Gäfleborgs, Västernorrlands
och Jämtlands läns hushållningssällskap på ett förtjänstfullt
och gagnande sätt enats om gemensamma åtgärder för frambringande af
inhemskt hingstmaterial genom anläggande af hingstuppfödningsanstalten
vid Yången i Jämtland.

Sakkunnige hafva genom besök på platsen förvissat sig om, att denna
anstalt, som inrymmer ett 60-tal inom olika län födda och utvalda
unghingstar, är målmedvetet startad och redan lämnat godt resultat.

Sedan sakkunnige därtill tagit kännedom om de afsevärda utgifter, som
de nämnda hushållningssällskapen fått och allt fortfarande få vidkännas
för anstaltens anläggning och fortsatta utveckling, hafva sakkunnige kommit
till den uppfattning — något som jämväl tagit sig uttryck i en af anstaltens
styrelse den 20 juni 1908 till Konungen ingifven underdånig skrift (bil. 7,
sid. 243) — att denna anstalt kräfver så stora uppoffringar från hushållningssällskapens
sida, samtidigt som den är och genom utvidgning, utveckling och
ökad erfarenhet ännu mer kan blifva af så stor nationell betydelse, att
dess verksamhet måste anses vara väl förtjänt att af staten understödjas i
afsevärdt vidsträcktare grad än hittills skett.

Af en utaf sakkunnige med ledning af införskaffade uppgifter upprättad
tablå öfver hingstuppfödningsanstaltens ifråga inkomster och utgifter
(bil. 34, sid. 311) framgår, bland annat, att från och med år 1903, då anstalten
anlades, till och med år 1910, inkomsterna utgjort tillhopa 125,461
kronor 30 öre, samt att utgifterna uppgått till sammanlagdt 276,703 kronor
2 6 öre.

Sakkunnige anse därför, att hingstuppfödningsanstalten vid Yången,
naturligtvis mot vissa garantier och villkor, däribland erforderlig utvidgning
af anstalten samt försäljning af hingstar äfven utom de i densamma
direkt intresserade fyra länen, bör under de närmaste åren och så länge behof
däraf kan anses föreligga, understödjas med, förutom afgiftsfri upplåtelse
af militiebostället Vången, ett årligt statsanslag af förslagsvis 10,000 kronor.

Men det synes sakkunnige ej nog med, att staten på sådant sätt
lämnar understöd för utveckling af inhemskt hästmaterial.

Stora områden finnas nämligen i vårt land, hvilka, ehuru lämpade
för hästafvel sådan som här är i fråga, svårligen kunna, åtmin -

stone ej omedelbart, draga fördel af arbetet vid nämnda anstalt. Det
synes då rättvist, att praktiska sträfvanden för tillvaratagande och utveckling
af inhemskt hästmaterial äfven på andra orter och på annat
sätt än förut nämnts, måtte kunna ställas i utsikt att erhålla behöfligt
understöd af staten.

Härvid syftas närmast pa trakter med något intensivare jordbruk och
styfvare jordmån, å hvilka det behöfves eu kraftig men samtidigt rörlig
och härdig häst. Frågan har då varit, om det, såsom äfven i en del af
de till sakkunnige öfverlämnade handlingarna framhållits, finnes någon
typ inom den nordsvenska hästafvelsgrenen, som kan anses besitta särskild
möjlighet till ytterligare utveckling i berörda riktning. Sakkunnige
hafva under sina resor ägnat eu ingående uppmärksamhet åt detta spörsmål,
och därvid kunnat konstatera, att på olika trakter, särskildt i Norrland,
förekomma individer af sådan typ, hvilken synes i särskild grad
besitta möjlighet till önskvärd utveckling mot groflek och massa med bibehållen
rörlighet. . Denna uppfattning har styrkts särskildt af sakkunniges
iakttagelser vid den förut omnämnda hästuppvisningen i Östersund
samt vid mönstringarna af hingstbesättningen vid Vången och af den
nordsvenska hästafd el ningen vid 21. allmänna svenska landtbruksmötet i
Örebro, där ett flertal framstående exemplar af denna typ framvisades.
Ett afvelsarbete med lämpliga individer af denna typ bör kunna berättiga
till särskildt understöd al statsmedel, dock under förutsättning att detta
afvelsarbete ej är ägnadt att förorsaka splittring i eller hota en redan
förut pågående, mot traktens behof svarande hästafvel, samt att afvelsarbetet
malmedvetet pabörjats och jämväl visat sig äga förutsättning att
blifva af verklig betydelse för trakten i fråga.

Vidare vilja sakkunnige i detta sammanhang framhålla, att särskildt
statsunderstöd med log synes kunna ifrågasättas jämväl för uppmuntrande
af hästafvelsarbetet å trakter, hvarest de lokala förhållandena äro
kargare än i allmänhet i Norrland, och till följd däraf behof af mindre
hästar gör sig gälla t i de.

Salunda anse sakkunnige den här ofvan omnämnda, för Dalsland karaktäristiska
hästtyp, dalbohästen, kunna vara förtjänt af statsunderstöd,
för sa vidt sadana småhästar fortfarande verkligen synas vara existensberättigade
såsom för orten gagneliga.

Likaledes torde något statsanslag för praktiska åtgärder till vidmakthållande
af skog-russafveln a Gottland kunna, med hänsyn till denna
hästras’ säregna beskaffenhet, anses vara berättigadt.

Då det emellertid icke lärer vara möjligt att med exempel belysa alla
de fall, där ett verkligt berättigadt behof af statsbidrag uti nu ifråga -

varande syfte kan komma att föreligga, få sakkunnige inskränka sig till
ofvan lämnade antydningar. Det ligger nämligen i öppen dag, att på
ett område sådant som det ifrågavarande bör, under förutsättning att
medel finnas för ändamalet tillgängliga, åt Kungl. Maj:t öfverlämnas
att efter pröfning i hvarje fall afgöra, om bidrag är erforderligt samt
under hvilka villkor det bör utgå. Tillvägagångssättet skulle då
blifva, att det underdistrikt, den grupp af underdistrikt eller afvelsområden,
eller den sammanslutning af enskilde uppfödare, som målmedvetet
arbetar pa utvecklingen af inhemskt hästslag och som kan påvisa, att
arbetet härför redan äger eller har utsikt att uppnå sådan betydelse,
att bidrag från statens sida kan anses befogadt och erforderligt, har
att därom göra framställning hos Kungl. Maj:t, som då genom sitt centrala
organ i hästafvelsfrågor, Stuteriöfverstyrelsen, låter undersöka förhållandet
för att, ^ned ledning af dess yttrande och förslag i ärendet,
besluta utan att på förhand vara bunden af vissa former eller villkor för
anslags utdelande.

I detta sammanhang anse sig sakkunnige dock böra framhålla, att
de mera direkt ingripande åtgärder, som för uppmuntrande af dylik inhemsk
hästafvel böra med statsmedel understödjas, synas vara sådana som
afse förberedande anteckningar om bästa, till sin typ mest likartade afvelsdjur,
utväljande af lämpliga hingstföl och deras rationella uppfödande
äfvensom frisedelsutdelning.

Rörande storleken af det belopp, som för nu berörda ändamål kan
kräfvas,. torde, enligt sakkunniges förmenande — utom hvad angår anslaget
till V ån genan st al ten — endast kunna göras sannolikhetsberäkningar;
och hafva sakkunnige därför ej något att erinra mot beloppet af den
anslagssumma, 20,000 kronor, som föreslagits uti de vid 1909 års riksdag
af friherre X. Trolle m. fl. i första kammaren och af herr O. Nyländer
m. fl. i andra kammaren väckta motioner rörande anslag till föreningar
för tillvaratagandet af de inhemska häststammarna.

Sakkunnige få därför hemställa,

att framställning göres hos Riksdagen om anvisande af ett belopp af

20,000 kronor årligen att ställas till Kungl. Majds förfogande för att, på
de villkor, Kungl. Majd kan bestämma, utgå för tillvaratagande och utveckling
af sadana i värt land förekommande s. k. landthästar, som kunna innefattas
inom ramen af det här förut af sakkunnige definierade begreppet »inhemska
häststammar >.

II. Bevaringspris.

Utöfver de åtgärder, som ofvan föreslagits för vidmakthållande och
befrämjande af vårt lands hästafvel, har vidare, beträffande särskildt den
ädla hästafveln, frågan om införande i vissa fall af bevaringspris för ädla
ston, afseende att bevara framstående sådana åt afveln, tilldragit sig sakkunniges
uppmärksamhet.

Denna fråga bär redan för flera år sedan upptagits till behandling af
Stuteriöfverstyrelsen, som närmare utvecklat densamma uti en den 29 september
1908 till Kungl. Maj:t aflåten skrivelse rörande ändringar i
gällande hästpremieringsreglemente och i sammanhang därmed höjning af
anslaget till prisbelöningar för hästar.

Stuteriofver- Uti berörda underdåniga skrivelse (bil. 9, sid. 245) har StuteriöfverstyrelIkrifvehl
sen sålunda — under framhållande, bland annat, att afveln af vårt lands
®/9 isos. premieringsbara kallblodiga hästraser, hvilken hufvudsakligen afsåge att
fylla jordbrukets och industriens behof af lämpliga arbetshästar, vore
jämförelsevis tryggad och, lämpad efter förhållandena, ägnad att, äfven
ekonomiskt sedt, försvara sin plats i den tidsenliga husdjursskötselns
led — beträffande däremot afveln af den varmblodiga hästen anfört, att
framtiden syntes ganska oviss för denna afvel, såvida icke med det snaraste
från statens sida lämnades densamma det ytterligare understöd, på
hvilket den med hänsyn till sin stora, sedan flera århundraden tillbaka
erkända betydelse för staten kunde anses hafva berättigade anspråk.

Under förebringade i detta sammanhang af en historisk utredning, utvisande
att staten allt sedan början af 1600-talet funnit med sitt intresse
förenadt att främja afveln af den ädla hästen och särskildt omhändertagit
denna afvel under tider, då densamma befunnit sig i stillastående eller tillbakagång
för att därigenom fortfarande kunna påräkna en säker tillgång inom
landet på lämpliga hästar för arméns behof, har Stuteriöfverstyrelsen vidare
framhållit, att eu sådan tidpunkt åter vore för handen, då staten måste
särskildt stödja denna afvel, om icke dess fortbestånd skulle äfventyras.

För utredning af frågan har Stuteriöfverstyrelsen därefter anfört, att
afveln af den varmblodiga hästen, liksom afveln af den kallblodiga hästen,
nästan uteslutande bedrefves vid det s. k. mindre jordbruket, därvid hästens
vård och skötsel oftast omhänderhades af ägaren själf eller hans familj,

hvUk^, enligt styrelsens mening, i nuvarande tid vore en huvudbetingelse för
att den adla hästafveln utan allt för stor risk skulle vara möjlim Men likväl
ställde sig nsken oproportionerligt stor och uppfödningen alltför dyrbar i förhållande
till den ersättning, som uppfödaren hade utsikt att erhålla. Tv upp°
arfP hade sa godt som endast en afsättningsmöjlighet för sina treåriga
.1 mblodiga hastar, nämligen att erbjuda dem åt Remonterings,styrelsen till
in^op för armens behof, och de pris, denna styrelse kunde betala, utgjoi.
de
der det att de ofnga betalades med betydligt lägre pris, ända ned till 650
vronor stycket. En nedslående omständighet vore jämväl den, att den
svenske kavalleriofficeren sällan köpte sina tjänstehästar direkt från uppfodarne
inom landet, utan oftast plägade vara beriden på importerade
eller från regementet eller remontdepå uttagna hästar. De treåriga hästar,

olWmh r ^ft0gnSi an Re™ontermgsstyrelsen, finge uppfödarne sålunda i
f h®.t ®Ja]fva behalla. Nagon sa stor olägenhet behöfde detta ej blifva
därest fordnngarne på ädelhet hos hästen ej vore så högt ställda. Men
a +de -oran ™llltart baR ständigt fordrades »mera blod» hos remonterna

Zt i! °n,ned, Önslian, UttalatS’ att dessa heIst borde vara fallna
r.. g. c.f{''?r. bu]1 blodshingst, da kunde tvdligtvis de hästar, som uppföddes
för försäljning till Kemonteringsstyrelsen, därest de af denna kasserades,
icke vara lampliga för jordbruksarbete. Utsikterna ställde sig sålunda

ZLa “5°rka fur uPPfödarnj af ädIa hästar, men först vid en jämförelse
mellan denna afvel och andra grenar af husdjursafveln, exempelvis npt oskapsafv

eln, framstode fullt tydligt, huru föga lönande den ädla hästa.
\c n numera vore. Nötboskapsafveln, som, sedan premieringssystemet inforts,
tagit ett betvdlie-t nnnsvino- namtVnn ______x...

tillkomsten af

forts, tagit ett betydligt uppsving, hade nämligen efter ti
kontroH- och afvelsföreningar nått en förut ej anad utveckling. Närmaste
fonden hade vusat sig däruti, att afvelsdjur af värdefulla nötboskapsstammar
''edan ffn och med V2 års ålder betingade särdeles höga pris, bredV1o
. Vllka de Pris’. som betalades för värdefulla treåriga ädla hästar,

dfZSeST TT11?®? låga- °ch däri %e ^ stor fara för den ädla
ntt !“?’./ d? atc "Ppfödarne utsattes för allt större lockelse

i . p!:L 1 bedrifvande af den mera lönande och mindre riskabla nötboskapsalveln.
lydhga tecken därpå hade ock redan visat sig. Det inträffade
nämligen af ofvan angifna anledningar allt oftare, att uppfödarne
funne med sm fördel mera förenadt att försälja äfven de mest lofvande
adla ungston framför att behålla dem till afvelsbruk. Det borde därför
vara angelaget att,_ medan tid vore, söka bot därför. Tv sedan hästuppfodarne
afhand sig det med möda och omtanke anskaffade ädla afvelsmatenelet,
skulle med visshet äfven de mest lockande anbud icke kunna

förmå dem att återupptaga den nedlagda hästafvelsverksamheten. Hvilken
beklaglig följd ett sådant förhållande i framtiden komme att medföra för
den ädla hästafveln, behöfde ej särskildt påvisas. Förmågan att inom
landets egna gränser kunna fylla arméns behof af till krigsbruk lämpliga
hästar vore emellertid af den betydelse för nationen, att den måste vara
vård ytterligare ekonomiskt understöd från statens sida, da, såsom nu
vore förhållandet, sådant erfordrades. Styrelsen ansåg, nämligen, att enda
sättet för bevarandet åt afveln utaf tillräckligt antal för remontuppfödning
lämpliga ston vore att genom särskilda s. k. bevaringspremier ställa stoä<J-aren°
i utsikt, att han genom att behålla sitt ungsto i afvelsbruk skulle,
så snart det blefve 4 år och därefter årligen så länge det vore premieringsbart,
kunna för detsamma erhålla så värdefulla premier, att den därio-enom
för honom uppkommande sammanlagda ekonomiska vinsten kunde
blifva större än genom att försälja hästen redan såsom ungsto. Dessa
»bevaringspremier» skulle emellertid utga endast för »A-ston» af ädelt slag.

För” införande af dylika premier föreslog därför Stuteriöfverstyrelsen
att § 16. Afd. II. Ston. i gällande hästpremieringsreglemente måtte erhålla
den förändrade lydelse, som frainginge af nedanintagna transsumt:

»II. Ston.

A. För första gängen betäckta ston vid 4 och 5 ärs ålder.

Klass 1. Ston, hvilka funnits f rämst förtjänta att premieras (värdebokstaf a),
tillerkännas hvartdera ett penningpris af 100 kronor. Sådana
ston af ädelt slag vid 4 års ålder tillerkännas dessutom hvartdera
ett bevaringspris af 50 kronor, hvilket pris dock utbetalas först
påföljande år, under förutsättning att stoet då uppvisas med föl
vid sidan.

Villkor etc. — —- — —

B. Fölston vid 4, 5 och 6 ärs ålder.

Klass 1. Fn!ston, hvilka funnits främst förtjänta att premieras (värdebokstaf
a), tillerkännas hvartdera ett penningpris af 100 kronor.
Sådana ston af ädelt slag vid 6 års ålder tilldelas dessutom
hvartdera ett bevaringspris af 300 kronor.

Klass 2. — — — — — — ‘

Fölston i dessa två klasser — — — — — -

Klass 3.

C. Fölston vid 7, S, 9 och 10 års ålder.

Klass 1. Fölston, hvilka funnits främst förtjänta att premieras (värdebokstaf
a), tillerkännas hvartdera ett penningpris af 75 kronor.
Sådana ston af ädelt slag vid 7 års ålder tilldelas dessutom
hvartdera ett bevaringspris af 150 kr.

Klass 2. — — — -— — — — — — — — — — —

Villkor etc. — — — — — — — — — hingst.»

Enligt de beräkningar, Stuteriöfverstyrelsen med ledning af föregående
årets premieringsrullor kunnat göra, hade styrelsen kommit till det resultat,
att införandet af de ofvan ifrågasatta »bevaringspremierna» skulle kräfva
en höjning för de närmaste årens behof af anslaget till prisbelöningar för
hästar med omkring 40,000 kronor; och ansåg styrelsen att, då dessa
premier vore afsedda speciellt för remonteringens upprätthållande genom
inhemsk uppfödning, desamma borde bekostas uteslutande af statsmedel,
utan afseende å underdistriktens bidrag till premieringarna. Denna princip
vore icke ny, enär, enligt det förut gällande hästpremieringsreglementet
af den 7 mars 1890, de för fullblodshingstar bestämda prisbelöningarna af
samma anledning bekostats uteslutande af statsmedel. Därest man betraktade
det sålunda ifrågasatta ytterligare anslagsbeloppet såsom utgående uteslutande
för arméns remontering och tänkte sig beloppet fördeladt å det antal
remonter, som årligen erfordrades för arméns behof, eller omkring 1,100
stycken, blefve hvarje reinont icke mera än omkring 36 kronor dyrare för
staten än förut, trots den högre kvalitet, som i medeltal säkerligen skulle
komma att vinnas genom bevaringspremiernas införande. Någon förhöjning
af remontpriset ansåg Stuteriöfverstyrelsen sig vid sådant förhållande icke
böra föreslå, men fann styrelsen däremot anledning framhålla önskvärdheten
däraf, att de till Remonteringsstyrelsen utbjudna hästarne ovillkorligen
måtte betalas efter kvalitet, äfven om medelpriset för remonterna därigenom
skulle stiga.

För påvisande af, hvilken betydelse från militär synpunkt sedt
fackmän tillmätte vidmakthållandet af möjligheten att allt framgent kunna
inom landet remontera. armén, hade Stuteriöfverstyrelsen vid sin underdåniga
skrivelse fogat från vederbörande militärmyndigheter införskaffade yttranden
i nämnda hänseende (bil. 10, sid. 253—-275).

Med stöd af hvad sålunda andragits hemställde Stuteriöfverstyrelsen
slutligen, att Kungl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen att höja det under
reservationsanslaget till hästafvelns förbättrande uppförda särskilda anslag

till prisbelöningar för hästar från utgående 160,000 kronor med 40,000
kronor till 200,000 kronor.

Hushåll- Efter det Kungl. Maj:t lämnat hushållningssällskapens år 1908 i

pm^omfrtds Stockholm församlade ombud tillfälle att yttra sig öfver denna Stuteriöfyttrande
verstyrelsens framställning, halva ombuden uti underdånig skrivelse den 6
»/a 1.908. noVember samma år (bil. 11, sid. 275) på det lifligaste instämt uti det af styrelsen
framställda förslag om bevaringspremiers införande, hvarvid de likväl,
beträffande den föreslagna lydelsen af premieringsreglementets § 16. Afd.
II. Ston. A. För första gången betäckta ston vid 4 och 5 ars ålder. Klass I,
framhållit, att det tillägg däri borde göras, att förutsättning för erhållande
af bevaringspris skulle föreligga icke blott, då sto hade föl vid sidan, utan
jämväl då stoet vore synbart dräktigt. Dessutom ville ombuden på anförda
skäl lasta uppmärksamheten därå, att jämväl för den kallblodiga hästafveln
premier af ifrågavarande slag, ehuru till lägre belopp, skulle vara
af stor betydelse.

Sakkunniges Då sakkunnige tagit nu ifrågavarande ärende under öfvervägande, hafva
utredning, sakkunnige, i likhet med Stuteriöfverstyrelsen, ej kunnat finna anledning
att, såsom ombuden ifrågasatt, föreslå införandet af bevaringspris jämväl för
kallblodiga ston. Tv oafsedt att förverkligandet häraf skulle ur ekonomisk
synpunkt ställa alltför stora kraf på staten, vilja sakkunnige dessutom
framhålla, att för uppfödaren af kallblodiga hästar ej endast risken under
uppfödningen är betydligt mindre, utan äfven afsättningsförhållandena afsevärdt
gynnsammare än för uppfödaren af varmblodiga hästar, hvilken
senare därför jämväl af sådan anledning är i behof af särskildt understöd.

Däremot hafva sakkunnige icke något att erinra mot ofvanberörda af
ombuden ifrågasatta tillägg till de föreslagna bestämmelserna i §
16. Afd. II. Ston. A. Klass I., rörande förutsättningarna för utdelande af
bevaringspris för däri afsedda, för första gången betäckta ston af ädelt
slag vid 4 års ålder.

Beträffande den varmblodiga hästafveln få sakkunnige vidare anföra, att
hvad Stuteriöfverstyrelsen i sin ofvanberörda skrifvelse framhållit, icke
jäfvats af förhållandena under de år, som förflutit sedan nämnda skrifvelse
afläts. Tvärtom kan därunder påvisas en fortgående minskning i intresset
för remontafveln i synnerhet inom landets sydligaste delar, hvarest dock
hittills denna afvelsgren haft afsevärd omfattning. Till detta förhållande
hafva åtskilliga orsaker samverkat. Särskildt må framhållas, att efterfrågan
å kallblodiga arbetshästar ökats, hvarjämte det under de senare åren än
ytterligare ökade intresset för nötboskapsafveln inom landet i dess helhet och
i afl synnerhet inom Skånelänen allt mera verkat hämmande på remontafveln.

Det synes därför sakkunnige vara af största vikt, att åtgärder inom
den närmaste framtiden vidtagas för den ädla hästafvelns uppmuntrande
och framtida bestånd, och finna sakkunnige det af Stuteriöfverstyrelsen
föreslagna införandet af bevaringspris vara ett i sådant syfte synnerligen
lämpligt och kraftigt medel.

Sakkunnige anse sig dock böra förorda en något vidsträcktare tilllämpning
af bevaringsprissystemet än Stuteriöfverstyrelsen föreslagit. Enligt
styrelsens förslag skulle bevaringspris icke utgå för ston af högre
ålder än 7 år, äfven om öfverskott å de för sådana pris anvisade medlen
förefunnes. Uppenbart är emellertid, att med så mycket större visshet
värdefulla fölston skulle kvarhållas i afveln, därest ägaren kunde hafva
förhoppning att äfven under de år, som närmast följde på det, då hans
fölsto uppnådde 7 års ålder, erhålla bevaringspris för detsamma. Dä det
vidare är af synnerlig vikt, att alla. för ändamålet tillgängliga medel användas
för att åt afveln bevara verkligt framstående ädla fölston, och det ifrågasatta
anslagsbeloppet, 40,000 kronor — som torde vara ganska högt beräknadt
om endast fölston vid 4-7 års ålder skulle ifrågakomma till erhållande
af bevaringspris — sålunda kan antagas, åtminstone för några år
framåt, lämna tillgång till utdelande af bevaringspris äfven för något
äldre ston, anse sig sakkunnige böra föreslå, att åldersgränsen för fölston,
som må vara berättigade till bevaringspris, utsträckes till utgången af
deras tionde lelnadsår.

Genom tillämpande vid bevaringsprisens utdelning af regeln, att 4-åriga
djur skola gå främst, samt att för öfriga djur, som erhållit lika värdebokstaf,
prisen skola utgå efter åldersklass, så. att 6-åriga gå före 7-åriga

o. s. v., komme i alla händelser de äldsta fölstona inom hvarje värdcbokstafsgrupp
att sist erhålla bevaringspris, och således äfven att vid
bristande tillgång på medel först därifrån uteslutas.

Men äfven i annat afseende finna sakkunnige en vidsträcktare tilllämpning
af bevaringsprissystemet önskvärd. Det synes nämligen sakkunnige
uppenbart, att om endast för de med värdebokstafven a premierade
ston finge utdelas bevaringspris, skulle, å den ädla hästafvelns nuvarande
ståndpunkt, sådana pris komma ett allt för begränsadt antal hästuppfödare
till godo.

Att utsträcka bevaringsprisen till samtliga de ston, som i nu gällande
hästpremieringsreglemente hänföras till å-klassen, skulle åter, äfven om
premierna i denna klass sattes till afsevärdt lägre belopp än de af Stuteriöfverstyrelsen
för a-ston föreslagna, möta hinder från ekonomisk synpunkt.

Under sådana förhållanden anse sakkunnige den rätta vägen vara att
iör fölston insätta en ny klass mellan de nuvarande a- och å-klasserna,
eller med andra ord, att äfven för fölston införa en mellanklass, utmärkt

med den för hingstar redan förekommande värdebokstafven ab; och finna
sakkunnige denna anordning så mycket hellre böra vidtagas, som vägande
skäl tala för lämpligheten af densamma jämväl beträffande fölston af kallblodigt
slag.

Eu dylik anordning skulle nämligen dessutom komma att verka reglerande
och stödjande på själfva afvelsarbetet, i det att man därigenom
kunde blifva i tillfälle att vid stopremieringen genomföra samma princip
som vid pretniering af hingstar, nämligen att den högsta utmärkelsen,
värdebokstafven a, skulle kunna utdelas endast för sådana djur, som i
förening med god exteriör och känd likartad härkomst visat afvelsduglighet
och nedärfningsförmåga. 1 nämnda hänseende skärpta fordringar
hafva hittills ansetts vara väl stränga, men torde tiden nu vara inne
att, i samband med införandet af bevaringspris och därmed afsedd ytterligare
uppmuntran för den ädla hästafveln, föreslå sådana bestämmelser.

På förenämnda grunder anse sakkunnige vidare beträffande såväl för
första gången betäckta ston vid 4 och 5 års ålder som ungston, att dessa
ston, som ännu icke1 hunnit visa ens afvelsduglighet, icke böra.kunna tilldelas
högre värdebokstaf än ab samt att sålunda den i gällande hästpremieringsrcglemente
för de mest förtjänta sådana ston förekommande värdebokstafven''
a bör utbytas mot värdebokstafven ab, hvilken bokstaf emellertid
bör berättiga för första gången betäckta ädla ston vid fyra års ålder
till erhållande af bevaringspris.

Då slutligen den i §16 af hästpremieringsreglementet förekommande
uppdelning af fölston i tvä afdelningar, nämligen »B. Pölston vid 4, 5 och
6 års ålder» och »C. Fölston vid 7, 8. 9 och 10 års ålder», med något
högre premier för fölston i den förstnämnda gruppen, torde hafva tillkommit
hufvudsakligen för att åt afveln bevara särskildt de yngre ädla
stona, synes det sakkunnige som om, under förutsättning att bevaringspris
för ädla ston blefve, på sätt nu föreslagits, införda, verkliga skäl för uppdelning
af föl ston vid 4 till och med 10 års ålder i två afdelningar icke
längre komme att föreligga, enär ägare af dylikt yngre sto genom bevaringsprissystemets
införande erhåller utsikt att för detsamma under eu
följd af år erhålla så väsentligt ökade penningpris, att han därigenom
bör finna med sin fördel förenligt att till afvelsbruk behålla stoet.

Fördelningen af premierna torde dessutom, därest a/v-klass för fölston
varder införd, komma att ställa sig lättare, om samtliga fölston sammanföras
i en enda grupp. De ordinarie premierna för sådana ston synas i så
fall böra utgå, allt efter de olika värdebokstäfverna, med resp. 100, 75,
50 och 25 kronor.

Detta skulle visserligen hafva till löljd, att premien för de i 4 6

årsklasserna varande, värdebokstafven c tillerkända fölston, hvilken enligt nu

gällande bestämmelser utgår med 50 kronor, komme att minskas till 2o
kronor, men anse sakkunnige denna lägre premie älven inom dessa årsklasser
innebära fullt tillräcklig uppmuntran för sto, som med hänsyn
till härkomst, exteriör eller afkomma icke kunnat höja sig öfver värdebokstafven
ifråga.

Slutligen hafva sakkunnige ansett sig i detta sammanhang böra föreslå,
att de extra pris å 50 och 25 kronor, som enligt gällande reglemente tilldelas
ägare af 5- och 6-åriga fölston i klass 1 och 2, hvilka nästföregående
år blifvit premierade såsom betäckta, hädanefter må utgå endast för femäric/a
sådana ston. Därest sakkunniges förslag om införande åt bevaringspris
varder godkändt, kommer nämligen sammanlagda premiebeloppet lör
ett sexårigt fölsto af ädelt slag att uppgå till erforderligt belopp, älven
om extrapriset bortfaller, under det att för ett femårigt ädelt sto premierna
fortfarande komma att blifva jämförelsevis ringa. Bibehållandet af extra
pris för dylikt sto torde därför vara behöfligt.

Beträffande kallblodiga ston anse sakkunnige det likaledes kunna vara
tillfyllest, att extra pris bibehållas allenast för femåriga sådana.

På grund af hvad sålunda anförts och under förutsättning att erforderliga
medel för införande af dylika bevaringspris varda af Riksdagen
anvisade, anse sig sakkunnige böra föreslå, att § 16. Af6. II. Ston. A. B.
och C. i gällande hästpremieringsreglemente må erhålla följande förändrade
lydelse:

11. Ston.

A. För törsta gången betäekta ston vid 4 och 5 års ålder.

Ston, hvilka funnits mycket Bil förtjänta att premieras (värdebokstaf ab),
tillerkännas ett hvart ett penningpris af 100 kronor.

Sådana ston af ädelt slag vid 4 års ålder tillerkännas ett hvart dessutom
ett bevaringspris af 50 kronor, hvilket pris dock utbetales först påföljande
år, under förutsättning att stoet då uppvisas med föl vid sidan eller synbart
dräktigt.

Ston, hvilka funnits val förtjänta att premieras (värdebokstaf b), tillerkännas
ett hvart ett penningpris af 75 kronor.

Ston, hvilka funnits sist förtjänta att premieras (värdebokstaf c), tillerkännas
ett hvart ett penningpris af 50 kronor.

Villkor, gällande för samtliga klasser inom II A.

Betäckt sto må icke premieras, med mindre genom bevis, hvarom i
§ 10 punkt 2 b) sägs, styrkes, att betäckningen skett af med stoet likar -

Klass

Klass 1.

Klass 2.

Klass 3.
Kloss 4.

tad, antingen staten tillhörig eller ock premierad hingst samt att frisedel,
om sådan varit åt stoet anvisad, blifvit använd.

B. Fölston vid 4—10 års ålder.

Fölstim, hvilka funnits främst förtjänta att premieras och hvilka lämnat
lofvande af komma (värdebokstaf a), tillerkännas ett hvart ett penningpris,
af 100 kronor.

Sådana ston af ädelt slag tillerkännas ett hvart dessutom ett bevaringspris,
utgående vid 6 års ålder med 300 kronor, vid 7 års ålder med i 50

kronor, vid 8 års ålder med 100 kronor, vid 9 års ålder med 75 kronor

och vid 10 års ålder med 50 kronor, under förutsättning att stoet fortfarande
premieras i denna klass.

Fölston, hvilka funnits mycket val förtjänta att premieras (värdebokstaf
ab), tillerkännas ett hvart ett penningpris af 75 kronor.

Sädana ston af ädelt slag tillerkännas ett hvart dessutom ett bevaringspris,
utgående vid 6 års ålder med 150 kronor, vid 7 års ålder med 100

kronor, vid 8 års ålder med 75 kronor, vid 9 års ålder med 50 kronor

och vid 10 års ålder med 25 kronor, under förutsättning att stoet fortfarande
premieras i denna klass.

Femåriga fölston i klass 1 och 2, hvilka nästföregående året blifvit
premierade såsom för första gången betäckta ston, tillerkännas ett hvart
ytterligare ett extra pris i klass 1 af 50 kronor och i klass 2 af 25
kronor.

Fölston, hvilka funnits val förtjänta att premieras (värdebokstaf b),
tillerkännas ett hvart ett penningpris af 50 kronor.

Fölston, hvilka funnits sist förtjänta att premieras (värdebokstaf c),
tillerkännas ett hvart ett penningpris af 25 kronor.

Villkor, gällande för samtliga klasser inom II B.

Fölsto må icke premieras, med mindre detsamma har föl vid sidan
eller år synbart dräktigt efter föregående årets betäckning samt genom
bevis, hvarom i § 10 punkt 2 c) sägs, styrkes, att fölet "är fallet efter
eller att betäckningen skett af med stoet likartad, antingen staten tillhörig
eller ock premierad hingst.

Beträffande det af Stuteriöfverstyrelsen för införande af bevaringspris
beräknade belopp af 40,000 kronor årligen, anse sakkunnige, såsom redan
förut framhållits, detsamma vara för de närmaste åren tillräckligt jämväl
under förutsättning att af sakkunnige härofvan ifrågasatta jämkningar i de

af Stuteriöfverstyrelsen föreslagna bestämmelser för erhållandet af dylika
pris varda föreskrifna.

Vidare åro sakkunnige, i likhet med och på samma skäl som Stuteriötverstyrelsen,
af den åsikt, att ifrågavarande bevaringspris böra bekostas
uteslutande af statsmedel.

Däremot anse sakkunnige, att berörda 40,000 kronor icke böra föreslås
att utgå i form af en ökning utaf reservationsanslaget till prisbelöningar
lör hästar, utan finna sakkunnige lämpligare, att beloppet i fråga
begäres såsom ett särskildt anslag, h vari från dock eventuell behållning
bör för hvarje år öfverföras å och ingå uti nämnda reservationsanslag.

Skulle åter något år anslaget ifråga Icke förslå till gäldande af samtliga
de bevaringspris, som af vederbörande premieringsnämnd föreslagits
skola under året utgå, anse sakkunnige, i öfverensstämmelse med livad
ofvan anförts, att de för ändamålet tillgängliga medlen böra, så långt de
räcka, utdelas i sådan ordning, att för första gången betäckta ston vid
4 ars ålder (värdebokstaf ab) först och främst komma att belönas samt
därefter fölston vid 6—10 års ålder, af hvilka a-ston gå före aå-ston.
Vid lika värdebokstaf böra bevaringsprisen utgå efter åldersklass, sä
att 6-åriga gå före 7-åriga o. s. v.

Därest sakkunniges ifrågavarande förslag vinner bifall torde § 17 af
gällande hästpremieringsreglemente böra erhålla följande förändrade lydelse:

§ 17.

1. Bevaringspris skola utgå uteslutande af därtill utaf staten särskildt
anslagna medel.

Möjligen uppkommande behållning a. dessa medel öfverföres vid hvarje
års utgång till reservationsanslaget till prisbelöningar för hästar samt handhafves
och disponeras därefter såsom tillhörande detta anslag.

Skulle ater något ar det till bevaringspris anvisade anslagsbeloppet
icke förslå till gäldande af samtliga de dylika pris, som blifvit under årets
besiktningsmöten uppvisade ston tillerkända, skola, så långt de för ändamålet
tillgängliga medlen räcka, bevaringsprisen utgå först och främst
för alla näst föregående årot med värdebokstaf ab utmärkta, för första
gången betäckta ston vid 4 års ålder samt därefter för fölston vid 6—10
ars ålder efter de vid årets premieringar åsatta värdebokstäfverna, så att
med värdebokstaf a utmärkta fölston erhålla dylikt pris framför de med
värdebokstaf ab utmärkta. Vid lika värdebokstaf utgå bevaringspris efter
åldersklass, så att 6-åriga ston gå före 7-åriga o. s. v. Inom åldersklass,
hvari. under sådana förhållanden icke för alla därtill berättigade ston fulla
bevaringspris kunna utgå, uppdelas den summa, som för ändamålet återstår.

lika mellan samtliga stona inom ifrågavarande klass, doek så att premien
afrundas till 5- eller 10-tal kronor ’ samt att, lägre bevaringspris än 25
kronor ej må utgå. Därefter befintlig rest öfverföres till reservationsanslaget
till prisbelöningar för hästar.

I. Skulle beloppet'' af det öfriga statsbidrag, som blifvit underdistrikt
tilldcladt, tillsammans med hushållningssällskaps, landstings eller enskild
förenings tillskott icke förslå till gäldande af samtliga de penningpris, som
skola bekostas med statsmedel och inom underdistriktet tillskjutna medel
gemensamt, och hvilka blifvit vid under året hållna besiktningsmöten inom
underdistriktet uppvisade hästar tillerkända, skola, så långt de för ändamålet
tillgängliga medlen räcka, penningprisen utdelas i nedannämnda
ordning, såvida icke stuteriöfverstyrelsen för något underdistrikt annorledes
föreskrifvit:

Do) Beskällare af ädelt slag;

2:o) För första gången betäckta ston vid 4 och 5 års ålder (värde*
bokstaf ab och 6);

3:o) Fölston vid 4—10 års ålder (värdebokstaf a, ab och b);

4:o) Beskällare af kallblodigt slag;

o:o) För första gången betäckta ston vid 4 och 5 års ålder samt fölston
vid 4—10 års ålder (värdebokstaf c).

Inom hvar och en af dessa fem .afdelningar blifva de åsatta värdebokstäfverna
bestämmande, så att inom hvarje afdelning de med värdebokstafven
a utmärkta djur erhålla dem tillerkända penningpris framför
de med värdebokstafven ab eller b utmärkta o. s. v. Vid lika värdebokstaf
å djur inom samma afdelning utgå penningprisen efter åldersklass, sä
att 4-åriga djur gå före 5-åriga o. s. v.

3. Häst, som på grund af bristande tillgång å medel icke kan bekomma
densamma tillerkändt penningpris, erhåller intyg om godkännande.»

Sakkunniges På grund af hvad sålunda anförts, få sakkunnige hemställa,

forslag'' ati framställning göres hos Riksdagen dels om anvisande af ett sär skilt

anslag af 40,000 kronor årligen för att, i enlighet med of van angifna
grunder, utdelas såsom bevaringspris för ston af ädelt slag, dels ock om medgifvande,
att vid hvarje års utgång möjligen uppkommande besparing på
detta anslag måtte få öfverföras till det under reservationsanslaget till hästafvelns
förbättrande uppförda särskilda anslag till prisbelöningar för hästar.

III. Unghingslbeten, konsulenter och föreningar i håstafvelssyfte.

I det föregående har framhållits, hurusom staten borde genom vissa
särskilda åtgärder understödja såväl tillvaratagandet och utvecklingen af
inhemska häststammar som ock den ädla hästafveln, och har det allmännas
intresse i dessa afseenden ansetts så stort, att staten borde ensam ikläda
sig de åt ifrågavarande speciella åtgärder föranledda kostnader.

Att dessa åtgärder emellertid icke böra utesluta andra mera allmänna
sådana, är gifvet. Såsom af styrelsens för hingstuppfödningsanstalten
å Vången ofvan omförmälda skrift den 20 juni 1908 samt
Stuteriöfverstyrelsens däröfver afgifna yttrande (bil. 7, sid. 243, och bil. 8,
sid. 244) kan inhämtas, förefinnes en allmänt utbredd uppfattning om behofvet
af sådana vidsträcktare åtgärder. Staten har ock redan länge
genom anslag till hästpremieringen visat sig vilja understödja landets
hästafvel i hela dess omfattning. Detta har dock skett under den bestämda
förutsättningen, att från underdistrikten tillskötes bidrag härtill i viss
proportion till statens anslag. Underdistrikten och särskild! hushållningssällskapen
hafva likväl icke inskränkt sig till att endast genom anslag till
premieringen arbeta för hästafvelns befrämjande, utan hafva anlitat äfven
andra utvägar för vinnande af detta syfte. De olika vägar, som härvid
blifvit använda, och de summor, som underdistrikten på dem nedlagt,
framgå af närslutna tablå öfver hushållningssällskapens och landstingens
utgifter för hästafveln under perioden 1901—1910 (bil. 35, s. 313).

Då emellertid hushållningssällskapens medel år från år allt hårdare
anlitats för en mängd andra ändamål, och till följd däraf mångenstädes
redan nu en af förhållandenas makt framtvingad indragning eller minskning
af anslag måst vidtagas, har det synts vara af vikt att undersöka,
om ej vissa af de åtgärder, som dessa sällskap hittills vidtagit för understödjande
af hästafveln, vore af den betydelse, att det ur allmän synpunkt
kunde vara af intresse, att de alltjämt bibehölles och än vidare utvecklades.
Kunde så visas vara fallet, skulle däruti ligga ett skäl för staten
att äfven i dessa fall träda stödjande emellan, likväl icke genom att ensam

öfvertaga kostnaderna, utan genom användande af det vid premieringen
redan bepröfvade sättet att lämna bidrag i visst förhållande till det anslag,
som vederbörande underdistrikt själft ansåge sig böra offra för ändamålet
i fråga.

En dylik undersökning har gifvit vid handen, att det särskild! är
trenne slag af åtgärder för hästafvelns befrämjande, som synas vara af
verklig betydelse, nämligen anordnande af ung hingstbeter), anställande af
aflönade länskonsulenter eller ombud i hästafvelsfrågor samt ett allmännare
understödjande af föreningar i hästafvelssyfte. Sakkunnige hafva därför ansett
sig böra taga under öfvervägande, huruvida och i hvad mån dessa åtgärder
borde röna understöd af staten.

UUbeUnSt Hästafveln i vårt land har länge haft svårigheter att bekämpa, och

endast undantagsvis har den varit verkligt lönande. De ogynnsamma
återverkningarna af detta förhållande hafva företrädesvis gjort sig märkbara
vid uppfödningen. Under det att man på sina ställen varit alltför
sparsam på utfodringen till de i utveckling stadda djuren, har man på
andra ställen, där utfodringen varit rikligare, underlåtit eller saknat tillfälle
att gifva djuren den motion, som i förhållande därtill erfordrats.
I all synnerhet gäller detta sistnämnda unghingstarna.

Tillgången på naturliga beten, som för ett femtiotal år sedan mera
allmänt stodo till buds och hvarå djuren lingo fritt röra sig, kunde emellertid
då i någon mån upphjälpa vinterutfodringens brister och däraf föranledda
fel och svagheter hos djuren. Men numera hafva, särskilt i landets
södra och mellersta delar, många af de värdefullaste och mest gifvande
betesmarkerna blifvit odlade, och hvad som återstår är i allmänhet endast
mindre värdefulla sådana, som det på grund af deras ofruktbarhet eller
andra orsaker ej lönat mödan att odla.

Ehuru visserligen numera ett flertal af vära hästuppfödare lärt sig
inse nödvändigheten af kraftigare utfodring af unghästarna, hafva de i
allmänhet icke i samma grad uppfattat den lika stora nödvändigheten af,
att desamma under uppväxtåren erhålla tillräcklig motion. Framför allt
är sådan motion ett oeftergifligt villkor vid uppfödning af de hästslag,
hos hvilka rörlighet och uthållighet äro af särskild betydelse.

I utlandet har man flerstädes redan länge insett, att hästafvelns
framgång till stor del beror på tidsenlig uppfödning och omvårdnad af
unghästarna och därför anordnat s. k. fölgårdar eller andra liknande inrättningar,
hvarest de mest lofvande djuren redan från fölåldern kunna erhålla
en mönstergill utveckling.

Följden af att detta hos oss ej i tillräcklig grad uppmärksammats har
blifvit en i ögonen fallande brist på tillräckligt antal inom landet födda
dugliga beskällare, samtidigt med att sedan lång tid tillbaka årligen stora
summor gått ur landet för inköp af utländska afvelshingstar.

Vid öfvervägande af de åtgärder, som inom vårt land böra vidtagas
för fyllandet af liingstbehofvet genom inhemsk uppfödning, ligger det dä
nära till bands att ifrågasätta anläggande af uppfödningsanstalter, sådana
som den vid Vången, äfven på andra platser i landet.

Enligt sakkunniges mening torde dock så ingripande åtgärder icke
vara behöfliga annorstädes än i Norrland, oafsedt att det säkerligen skulle
stöta på betydande ekonomiska svårigheter att få till stånd dylika inrättningar
i andra delar af landet. Iiingstuppfödningsanstalten vid Vången
tillkom nämligen under alldeles säregna förhållanden, hvarvid, på grund
af den allmänna korsningsafvel, som gått fram öfver större delen af
Norrland, den stora bristen på för renafvel lämpliga hingstar nödvändiggjorde
de kraftigaste åtgärder för frambringande af sådana. De för Norrland
säregna förhållandena, långa vintrar, hästuppfödarnes bortovaro vid skogsafverkningar
och timmerkörslor under vintermånaderna m. m., gjorde och
göra allt fortfarande, att denna anstalt äfven för framtiden har en viktig
uppgift att fylla såsom bingstuppfödningsanstalt men äfven såsom ett centrum
för de nordsvenska hästafvelsintressena.

Väsentligen olika ställer sig däremot hingstuppfödningsfrågan i södra
och äfven mellersta delarna af landet med dess kortare vintrar och de
i allmänhet större förutsättningarna därstädes hos de enskilde uppfödarne
att själfva taga hand om hingstuppfödningen.

Under vintern hafva nämligen i dessa delar af vårt land hästägarne
i regel mera tillfälle att ägna den uppväxande unghingsten den vård, han
tarfvar för normal utveckling, och i betraktande af den upplysning och det
ökade intresse för hästafveln, som nu i berörda delar af landet förefinnas, kan
man utan öfverdrift påstå, att därstädes finnas ej allt för få hästuppfödare,
som äro väl ägnade att själfva omhänderhafva unghingstarnes uppfödning.
Orsaken hvarför det oaktadt därvarande hästuppfödare sällan ägna sig åt
sådan uppfödning, som ju dock ej hör vara det minst lönande afvelsarbetet,
torde enligt sakkunniges åsikt till hufvudsaklig del vara att söka
i de svårigheter, som i allmänhet i dessa delar af vårt land under sommaren
äro förknippade med unghingstens skötsel. Unghingstarne kunna
nämligen då ej släppas tillsammans med öfriga hästar på bete, och på
mången egendom saknas sådant. Unghingstens lott blifver i dylika fall att
tillbringa sommaren i en spilta eller möjligen en box, oftast med otillräcklig
motionering, som dessutom ej sällan blir ojämn och olämplig.

Under sådana förhållanden har följden blifvit, att vårt lands hästuppfödare
till allra största delen förlorat intresset för denna del af
hästafvelsarbetet och därvid inom de olika afvelsgrenarne mer eller mindre
öfverlämnat åt utlandet att fylla hingstbehofvet. Sakkunnige äro emellertid
öfvertygade om, att beredande af tillfälle för intresserade hästuppfödare
här och hvar inom landet att få sina unghingstar, framförallt
1- och 2-åringarne, under hela sommaren placerade på gemensamma större
beten skulle ställa vår hingstuppfödningsfråga i ett helt annat läge.

Systemet med gemensamma unghingstbeten är icke heller opröfvadt.
Sålunda har Norrbottens läns hushållningssällskap sedan flera år tillbaka
anordnat dylika beten å en ö, Bergön, för kvalificerade 1-, 2- och
3-åriga hingstar, och såväl i Västerbottens som Skaraborgs län hafva
vederbörande hushållningssällskap sedan två år tillbaka tillhandahållit
hingstbeten, därvid inhägnadsmetoden kommit till användning. Vidare
är systemet pröfvadt i Värmlands län, och dessa exempel synas mana
till efterföljd, i det att inom en del andra län frågan om anordnande
af dylika beten är under ompröfning.

Resultatet af dessa gemensamma beten för unghingstarne har visat
sig vara synnerligen godt. Rörelsen i det fria dygnet om, nappatagen
och den ständiga leken hästarne emellan, därvid de mest mångsidiga rörelser
framtvingas, hafva haft det gynnsammaste inflytande på de unga
hingstarnes utveckling. Sålunda har man iakttagit, att under betesgången
muskulaturen väl utvecklas, men framför allt att ledgångar, senor och
band vinna i styrka och groflek, hvarjämte rörelseförmågan och hofvarne
gynnsamt påverkas.

Det förtjänar ock nämnas, att de unga hingstarnes fria, oafbrutna,
gemensamma vistelse å betet äfven visat sig utöfva en gynnsam, uppfostrande
inverkan, livilken framträder i ett hofsammare lynne hos hingstar,
som passerat dessa betesperioder, och större lätthet att handtera dem,
hvartill kommer, att, såsom erfarenheten visat, djuren sällan skada sig
vid den fria betesgången.

Då inom så godt som alla vårt lands provinser lämpliga platser
finnas för dylika unghingstbeten, kan det under ofvan angifna förhållanden
måhända synas, som om man skulle kunna påräkna, att äfven utan
statsbidrag vederbörande hushållningssällskap skulle vidtaga åtgärder för
anordnande af sådana. Men därvid måste man emellertid, såsom förut
framhållits, taga i betraktande ej endast, att hushållningssällskapens i de
flesta län tillgångar redan äro hårdt anlitade, utan äfven att det måste
anses vara ett rent statsintresse att snarast möjligt landets hästafvel göres

mindre beroende af en sedan lång tid pågående, alltför betydlig import
af afvelsliingstar.

Ett statsbidrag för uppmuntrande af hingstuppfödning och särskildt
för anordnande inom olika delar af landet af fria eller mot billig; algift
tillgängliga unghingstbeten skulle därför säkerligen komma att visa sig
vara af stor nytta för hästafvelns vidare utveckling i vårt land.

Redan långt före tillkomsten af 1900 års hästpreinieringsreglemente Konsulenter.
hade vårt lands hästafvelsföreningar och hästvänner ägnat frågan om behofvet
af statskonsulenter eller instruktörer i hästskötsel särskild uppmärksamhet.

Den nya strömning inom hästafvelsarbetet, hvilken efter det senast
tilländagångna seklets många importförsök och korsningar gjort sig gällande,
och hvilken fått sitt uttryck i nämnda reglemente, har emellertid
haft till följd att anställande af statskonsulenter i hästskötsel fram träd!
såsom ett allmännare önskemål.

Detta frågans förändrade läge torde hafva föranledt, att år 1901 dåvarande
statsrådet och chefen för Kungl. Jordbruksdepartementet anmodade Stuteriöfverstyrelsen
att inkomma med yttrande, »huruvida icke, i likhet med
hvad beträffande boskapsskötsel och mejerihandtering med flera grenar af
jordbruket och dess binäringar ägde rum, staten lämpligen borde, i syfte
att främja hästväsendets utveckling inom landet, anställa en eller flera
instruktörer i hästskötsel».

Det af Stuteriöfverstyrelsen den 17 december 1901 i ärendet afgifna
yttrande (bil. 13, sid. 279) innefattade bland annat ett tillstyrkande däraf,
att dylik instruktör måtte anställas, särskildt för den nordsvenska hästafvelsgrenen.

Kungl. Maj:t framlade emellertid icke för Riksdagen proposition i
ämnet.

År 1908 var frågan om anställande af instruktörer uti ifrågavarande
syfte föremål för öfverläggning vid sammanträde med hushållningssällskapens
ombud, hvilka därvid funno anledning uttala, »att anställandet
af under gemensam ledning stående hästkonsulenter för olika afvelsriktningar
eller olika landsdelar skulle blifva af stor betydelse för den svenska
hästafvelns utveckling»; och hemställde ombuden på sådan grund, att
Kungl. Maj:t täcktes, efter nödig utredning, taga frågan om inrättande
af sådana konsulenter under ompröfning (bil. 12, sid. 278).

Genom nådig remiss den 14 november 1908 anbefalldes Stuteriöfverstyrelsen
att öfver ombudens förberörda hemställan afgifva utlåtande; och
åberopade Stuteriöfverstyrelsen uti sitt i anledning däraf afgifna yttrande

(bil. 13, sid. 279), hvad styrelsen andragit i sitt ofvannämnda, den IT
december 1901 till dåvarande statsrådet och chefen för Kungl. Jordbruksdepartementet
lämnade yttrande i ämnet.

I våra grannländer, Danmark, Norge och Finland, finnas statsanställda
konsulenter eller instruktörer för hästskötseln, hvilkas verksamhet otvifvelaktigt
varit gynnsam för dessa länders hästafvel, exempel, som kunna tänkas
mana till efterföljd.

För Sveriges del är emellertid att märka, att sedan inemot 40 år
tillbaka premieringsnämnderna verka undervisande och ledande i afseende
å vår hästafvel, isynnerhet efter införandet af 1900 års premieringsreglemente,
hvilket, såsom bekant, varit af särskildt stor betydelse för vårt lands
hästafvel, enär detsamma, i motsats till förut gällande reglementen, omfattade
endast ett fåtal hästraser och var grundadt på renafvelsprincipen.

Det torde för den skull kunna med skäl ifrågasättas, huruvida det numera
må anses behöfligt eller ens lämpligt att vid sidan af premieringsnämnderna
anställa stofstjänstemän med en i hästafvelsfrågor ledande ställning.

Det förtjänar i detta sammanhang jämväl framhållas, hurusom i vårt
vidsträckta land — Norrland undantaget — de olika hästraserna icke äro
begränsade till vissa bestämda landsdelar, utan, på grund af olikartade
lokala förhållanden, finnas i de olika länen representerade vid sidan af
hvarandra.

En institution af ifrågavarande slag här i landet torde för den skull
under alla förhållanden erfordra anställandet af minst tre instruktörer i
hästskötsel, nämligen en för den ädla hästen, en för den nordsvenska hästen
och en för ardennerhästen.

Med hänsyn till vårt lands utsträckning och förefintligheten af samma
afvelsriktningar inom vidt skilda delar däraf skulle emellertid dessa tre
instruktörers verksamhet komma att omfatta så vidsträckta afvelsområden,
att de svårligen torde kunna förväntas vara i stånd att inom desamma utöfva
afsedd inverkan på hästafveln.

Det är nämligen enligt sakkunniges mening en mera omedelbar detaljpåverkan,
som hästafveln för närvarande framför allt kräfver, under det att
hästuppfödarne mindre torde vara i behof af särskild ledning i fråga om
afvelsriktning i stort sedt.

Sakkunnige hålla sålunda före, att de rätt afsevärda uppoffringar från
statens sida, som anställandet af statsinstruktörer för hästskötseln skulle
påkalla, knappast skulle medföra motsvarande gagn.

Däremot anse sakkunnige, att anställandet genom hushållningssällskapens
försorg inom hvarje underdistrikt af en för länets hästafvel intresserad
person, en slags länskonsulent, för att i samverkan med pre -

mier ing snämnden lämna råd och anvisningar i hästafvelsfrågor, skulle vara
af stor betydelse för utvecklingen af vårt landt hästafvel.

Såsom särskilda uppgifter för en dylik konsulent — hvilken åtminstone
i vissa underdistrikt samtidigt kunde vara länets ombud i premieringsnämnden
— vilja sakkunnige isynnerhet framhålla: att ägna noggrann
uppmärksamhet åt hästafvelsförhållandena inom länet; tillföra premieringsnämnden
ökad kännedom om hästmaterialet därstädes; lämna hästuppfödarne
råd och upplysningar; biträda vid samt förmedla fördelning
och omflyttning af det i enskild ägo varande hingstmaterialet i
länet; ställa sin erfarenhet till förfogande af cheferna för statens hingstdepåer
vid utstationerandet af depåernas beskällare; uppmuntra till och
vara behjälplig vid tillvaratagandet af kvalificerade hingstföl för inhemsk
hingstuppfödning; hafva uppsikt öfver allmänna, gemensamma hingstbeten,
där sådana äro anordnade; anteckna och till vederbörande stambokssekretariat
anmäla stamboksberättigade ston och hingstar; lämna biträde
vid frisedelsutdelning m. m., alltså öfverhufvud taget fullgöra åligganden,
som förekomma inom och förutsätta jämförelsevis begränsade
afvelsområden.

Erfarenheten har redan visat, att i åtskilliga län, där dylika personer
själfmant framträdt och med ej sällan betydlig uppoffring af tid och arbete
ingripit i här antydd riktning, deras verksamhet i afsevärd grad
gagnat länets hästafvel.

Då det emellertid knappast torde kunna förväntas, att personer i
längden skola såsom hittills, allenast af intresse för saken, fullgöra dylika
uppdrag, hvilka, med den intensitet vår hästafvel alltmera företer, torde
komma att ställa rätt afsevärda fordringar på dess bärare, föreligger enligt
sakkunniges förmenande åtminstone i flertalet af underdistrikten ett verkligt
behof af fast anställda konsulenter i hästafvelsfrågor.

Under sådana förhållanden är det gifvet, att någon ersättning måste
beredas ifrågavarande konsulenter, men sakkunnige antaga, att det icke
bör möta svårighet att finna lämpliga personer, som äro villiga att allenast
mot reseersättning och skäligt dagtraktamente åtaga sig detta uppdrag.
Emellertid är det icke sannolikt, att — äfven om kostnaderna sålunda
begränsas — hushållningssällskapen i allmänhet skola anse sig vara i tillfälle
att helt och hållet af egna medel bekosta, anställandet af dylika
konsulenter. Skulle däremot bidrag af statsmedel härför kunna påräknas,
torde frågan ställa sig i helt annat läge.

Sakkunnige vilja därför lifligt förorda, att hushållningssällskap, som
anser det vara med fördel för hästafveln inom dess område förenadt, att en
konsulent i hästafvelsfrågor därinom anställes, samt aflönar dylik konsulent

Föreningen

häslafvels syfte.

med skäligt belopp, må kunna för detta ändamål erhålla statsbidrag med
högst hälften af det belopp, som till konsulentens aflöning anvisas, dock
att statsbidraget icke i något fall må öfverskrida viss maximisumma,
hvarorn sakkunnige här nedan vilja afgifva förslag.

Inom alla grenar af landthushållningen har föreningsväsendet spelat
en stor roll, och mången gång har det varit endast genom sammanslutningar,
som de goda resultaten kunnat utvinnas. Så torde äfven ofta
hafva varit fallet beträffande hästafveln, om ock hittills mindre i vårt
land än i utlandet.

I det föregående hafva sakkunnige redan framhållit, att vid arbetet
för tillvaratagandet af våra inhemska häststammar föreningsväsendet har
sin bestämda och viktiga uppgift, hvarvid särskilt statsunderstöd ansetts
böra ställas i utsikt. Likaledes komma sakkunnige att här nedan i annat
sammanhang uttala sig för statsunderstöd åt vissa andra föreningar, nämligen
sådana som äro bildade särskiklt för stamboksföring af viss ras.

Det är således icke om dessa båda slag af föreningar, det här är fråga,
utan om sådana med så att säga mera lokalt afgränsadt område inom de
särskilda länen,^ men hvilka dock hafva sitt verksamhetsfält så utstakadt,
att de kunnat åt sig utverka understöd af vederbörande hushållningssällskap
och mahånda äfven böra, då dettas tillgångar ej längre förslå till hela
det erforderliga understödet, i viss mån erhålla bistånd af staten. Dylika
föreningar finnas redan . bildade här och hvar i vårt land, fastän deras
verksamhet på grund af svag ekonomisk bärkraft hittills ej kunnat göra
sig fullt gällande. Skulle emellertid något understöd af allmänna medel
kunna beredas dem, komme de för visso att i väsentlig grad gagna hästafveln.
Troligt är äfven, att, om sådan uppmuntran "ställdes0 i utsikt,
framdeles i den mån förhållandena inom de olika länen därtill föranledde,
sådana sammanslutningar för hästafvelns befrämjande mera allmänt skulle
komma .att bildas, hvilkas verksamhet blefve till verklig nytta för hästuppfödningen
i vårt land och alltså af allmänt intresse. Det kan sålunda
tänkas, att en förening bildas för att på en för ädel hästafvel särskildt
lämpad trakt genom frisedelsutdelning för ädla ston rikta uppfödarnes
uppmärksamhet på nödvändigheten att för sådana ston använda hingstar,
som åro särskildt passande för remontafvel; att en annan förening kan
bildas för skyddandet af en på viss ort redan blomstrande och för orten
lämplig ardennerafvel; att på andra trakter föreningar kunna uppstå i
ändamål att befordra ett planmässigt påbörjadt afvelsarbete med nordsvenska
hästar o. s. v.

Med anledning där ad synes det önskvärdt, att de föreningar af dylikt
slag som kunna pröfvas vara i behof af och värda understöd, må ställas i
utsikt att erhålla något bidrag af statsmedel för sin verksamhet.

Då sakkunnige sålunda sökt visa, att ifrågavarande tre olika sätt för Sakkunniges
hästafvelns befrämjande kunna vara förtjänta af att blifva föremål för forsla9-understöd från statens sida under förutsättning att dylikt lämnas af vederbörande
hushållningssällskap, har detta skett med full insikt om, att det
ingalunda är gifvet, knappast troligt, att inom ett och samma sällskaps
område alla tre utvägarne komma till användning. Så kan måhända ett
hushållningssällskap anse sig icke hafva behof af bidrag till unghingstbeten,
men däremot vara väl betjänt af att kunna anställa en konsulent i
hästafvelsfrågor, hvilket exempelvis kunde blifva fallet i de län, där uteslutande
afvel med nordsvenska hästar bedrifves och hvilka dessutom ligga
inom det område, som är afsedt att främst tillgodoses från Vångenanstalten.

Ett annat sällskap kan åter väl behöfva understöd för anordnande af
unghingstbeten, men har endast i ringare mån behof af länskonsulents
anställande, eller anser sig kunna vinna detta senare mål genom att åt
sitt ombud i premieringsnämnden lämna i uppdrag att äfven mellan de
årliga premieringsresorna tillhandagå uppfödarne med råd och upplysningar
mot en jämförelsevis obetydlig ersättning. Ett tredje sällskap anser sig
icke själft böra vidtaga någon af ifrågavarande åtgärder, utan öfverlåter
bestyret därmed åt inom länet bildade afvelsföreningar, hvilka då måste
ekonomiskt understödjas af sällskapet. Alla dessa och äfven andra kombinationer
kunna tänkas tillämpade vid befrämjandet af hästafveln inom de
olika länen, men alla böra enligt sakkunniges mening hafva det gemensamt,
att den bestämda förutsättningen för att statsbidrag skall kunna
erhållas måste vara, att sällskapet själft bidrager med ett mot statsbidraget
svarande anslag sbelopp. Ty endast därigenom kan vinnas ett säkert verkande
korrektiv mot att inga andra än för ortens hästafvel verkligt nödiga
och nyttiga åtgärder vidtagas.

Vid bestämmande af storleken utaf det statsanslag, som för nu ifrågavarande
ändamål kan anses erforderligt, verka de olika kombinationer,
som ofvan blifvit antydda, därhän att en fast och säker beräkningsgrund
är svår att finna. Man torde emellertid kunna antaga, att reseersättning
och skäligt dagarfvode för en konsulent i hästafvelsfrågor icke kommer
att understiga 1,000 kronor, att ett hingstbete för ett tjugutal unghinmstar
drager en årlig; kostnad, af 800-1,000 kronor, och att ett mindre årsbidrag
till hästafvelsföreningar inom ett underdistrikt än 500 kronor näppe 8 -

ligen bör ifrågasättas, om därmed något skall kunna uträttas. Om ett
och samma hushållningssällskap ville på en gång anlita samtliga ifrågavarande
utvägar att främja hästafveln inom sitt område, skulle alltså de
sammanlagda kostnaderna härför uppgå till omkring 2,500 kronor, hvaraf,
enligt ofvan angifna beräkningsgrund, staten skulle bidraga med hälften
eller 1,250 kronor. Då emellertid, såsom förut anmärkts, föga sannolikt
är, att inom samma hushållningssällskap alla tre utvägarna samtidigt
komma till användning, vill det synas, som om ett statsanslag för omförmälda
ändamål af högst 1,000 kronor för hvarje hushållningssällskap kunde
vara tillräckligt. Det torde emellertid böra tillåtas sällskapet att få disponera
detta belopp antingen odeladt för kraftigare utvecklande af något
särskildt af de nu ifrågavarande medlen för hästafvelns höjande inom
underdistriktet, eller uppdeladt för anlitande af samtliga dessa medel eller
två af dem, dock i hvarje fall endast under villkor, att sällskapet för samma
ändamål själft, anvisar minst lika stort belopp som statsbidraget. Riksstatsanslaget
borde enligt denna beräkningsgrund bestämmas till 26,000
kronor, men, då det knappast är sannolikt, att hvarje hushållningssällskap
kommer att blifva i tillfälle att på nyssnämnda villkor taga hela det eventuella
understödet i anspråk, torde ett anslagsbelopp af 25,000 kronor
vara tillfyllest.

På grund af hvad sålunda anförts, få sakkunnige föreslå,

att framställning göres hos Riksdagen om anvisande af ett ärligt anslag å

25,000 kronor att ställas till Kungl. Maj ds förfogande för att användas såsom
bidrag till anordnande af unghingstbeten, anställande af konsulenter i
hästafvelsfrågor samt understödjande af föreningar i hästafvelssyfte, under
villkor att vederbörande hushållningssällskap till samma ändamål anvisar
minst ett mot statsbidraget svarande belopp, samt att nämnda statsbidrag
icke må öfverskrida 1,000 kronor för hvarje hushållningssällskap.

IV. Obligatorisk hingstbesiktning.

Under en tid af inemot 40 år har vårt land ägt ett genomfördt hästpremieringssystem,
och det stöd, som därigenom gifvits vår hästafvel, torde
knappast kunna tillräckligt uppskattas.

Huru afsevärda framsteg hästafveln än gjort under dess hägn, måste
likväl erkännas, att resultatet icke i allo motsvarat förväntningarne.

Själfva systemet i de former, det numera vunnit, bär nog icke skulden
till detta förhållande. Den förnämsta anledningen därtill har systemet
icke ägt makt förekomma — användandet af olämpliga eller underhaltiga
beskällare.

Inom hela landet användas nämligen sådana beskällare till stor skada
för hästafveln. Sålunda har man fått bevittna, hurusom i åtskilliga trakter
af vårt land, där förut efter många års träget arbete och afsevärda ekonomiska
uppoffringar häststammen närmat sig den för fortsatt afvel nödiga
likformighet och konsistens i afseende å nedärfningen, en tillbakagång inträffat
på grund däraf, att såsom beskällare användts för sådant ändamål
otjänliga hingstar, hvilka hufvudsakligen genom billiga språngafgifter varit
i stånd att upptaga täflan med tillgängliga, för afvel lämpliga beskällare,
hvilkas anlitande emellertid skulle medfört en något större kostnad.

Det vore likväl icke riktigt att uteslutande tillskrifva detta förhållande
nämnda, rent ekonomiska motiv, tv jämväl okunnighet och själfgoahet
hafva medverkat därtill. Många hästägare sväfva nämligen fortfarande i
okunnighet om hästafvelns grundbetingelser, särskildt hvad beträffar nödvändigheten
att ihärdigt fasthålla vid en påbörjad afvelsriktning, under
det de själfva förmena sig vara fackmän på området.

Insikten om den fara för vår hästafvel, det anmärkta förhållandet innebär,
bär helt naturligt hos vårt lands insiktsfulla hästuppfödare och hästvänner
framkallat frågan, huru densamma lämpligen borde bekämpas.

Denna fråga, som lifligt diskuterats å möten och i facktidskrifter,
har, sedan »Föreningen för befrämjande af uppfödning inom Blekinge
län af hästar med norsk eller nordsvensk typ» till Kungl. Maj:t ingått med
en skrift (bil. 14, sid. 282), upptagande förslag till lösning af frågan, föranledt

ett flertal af landets hushållningssällskap att till Kungl. Maj:t ingifva särskilda
underdåniga framställningar, att Kungl. Maj:t måtte låta utarbeta förslag till
begränsning af rättigheten att tillhandahålla beskällare (bil. 15—31, sid.
285—301). Jämväl hushållningssällskapens år 1905 församlade ombud
hafva i anslutning härtill anhållit, att Kungl. Maj:t täcktes taga under ompröfning,
huruvida och i hvad mån åtgärder borde vidtagas i syfte ej mindre
att begränsa rättigheten för ägare af opremierade hingstar att upplåta
dessa såsom beskällare, än äfven att tillvarataga och inom landet sprida
till beskällare lämpliga hingstar, på det att de måtte komma hästafveln
till nytta (bil. 32, sid. 301).

Stuteriöfverstyrelsen har redan länge ägnat frågan särskild uppmärksamhet,
såsom framgår af, bland annat, dess" den 19 november 1906 afgifna
underdåniga utlåtande öfver ifrågavarande framställningar (bil. 33, sid. 304.)

För fullgörande af det dem lämnade uppdrag hafva sakkunnige fått
emottaga samtliga till ärendet hörande handlingar.

Enligt livad af dessa handlingar framgår, är det hufvudsakligen trenne
utvägar, som man tänkt sig kunna förekomma användandet af olämpliga
eller underhaltiga beskällare, nämligen dels upplysningsarbete, dels införande
af skatt å hingst, hvilken upplåtes såsom beskällare för annat än
hingstägaren själf tillhörigt sto, och dels stadgande af besiktningstvång för
hingstar, hvilka äro afsedda att sålunda användas.

Upplyrnings- Beträffande den förstnämnda utvägen, nämligen att genom upplysning
m ete'' söka påverka hästuppfödarne, få sakkunnige framhålla, att, ehuruväl hästpremieringarna
måste anses hafva verkat väckande och upplysande uti
ifrågavarande hänseende, samt för saken intresserade fackmän därutöfver
genom uppsatser i tidningar och tidskrifter äfvensom genom muntliga
föredrag sträfvat att för vårt lands hästuppfödare klargöra den fara, användning
af otjänliga beskällare medför för hästafveln, detta upplysningsarbete,
såsom det hittills kunnat bedrifvas, beklagligt nog synes hafva
därutinnan föga uträttat.

Sakkunnige vilja dock icke härmed hafva uttalat den mening, att upplysningsarbete
bland hästuppfödarne bör anses fruktlöst, utan anse sakkunnige
fast hellre, att dylikt arbete är ett verksamt medel för höjande af hästafveln
i allmänhet och således jämväl i förberörda hänseende, i synnerhet
om detsamma kommer att bedrifvas genom särskilda för ändamålet
anställda, med de olika orternas förhållanden särskildt förtrogna konsulenter,
såsom sakkunnige i annat sammanhang redan föreslagit.

För bekämpande af det skadliga användandet af otjänliga beskällare
anse sakkunnige emellertid erforderligt, att staten, liksom förut skett på

åtskilliga andra ekonomiska områden, ingriper mera direkt genom lagbestämmelser
för att effektivt ordna och reglera dessa förhållanden.

I sådant hänseende hafva sakkunnige tagit under ompröfning de båda
andra, uti ifrågavarande hänseende föreslagna åtgärderna, nämligen införande
antingen af skatt å hingst eller af hingstbesiktningstvång.

Hvad angår införande af skatt å hingst, har denna åtgärd föreslagits
af »Föreningen för befrämjande af uppfödning inom Blekinge län af hästar
med norsk eller nordsvensk typ» uti dess förberörda, den 4 augusti 1903
dagtecknade skrift.

Med instämmande uti hvad Stuteriöfverstyrelsen i sitt förenämnda
underdåniga utlåtande häröfver anfört, anse sig sakkunnige böra i denna
fråga ytterligare framhålla, att ett skattekraf af ifrågavarande art torde
vara ägnadt att uppväcka missnöje. Utan tvifvel skulle allmänheten uppfatta
en dylik skatt icke, som afsedt vore, såsom ett prohibitivmedel, utan
såsom en åtgärd i syfte att för staten öppna en ny skattekälla; och det
måste medgifvas, att skillnaden emellan eu dylik afgift och andra beskattningsafgifter
är mindre iögonfallande. Jämväl tillverknings- och försäljningsafgift
å brännvin tjänar ju i främsta rummet prohibitivsyfte, men för
stat och kommun utgöra och betraktas de såsom en afsevärd inkomstkälla.

Det viktigaste skälet möter emellertid i svårigheten att göra en dylik
skatt verkligt effektiv. I detta afseende må främst erinras därom, att tillhandahållandet
af jämväl underhaltiga beskällare stundom visat sig så
inkomstbringande, att det torde kunna förutses att denna handtering
icke i nämnvärd grad skulle hämmas genom en, låt vara, ganska afsevärd
skatt.

Härtill kommer att, under det en årlig skatt för hingst af exempelvis
50 kronor — det högsta belopp, som i sådant afseende torde böra stadgas
— måhända skuile uppfylla sitt ändamål, då fråga är om en hingst
med underhaltig exteriör, skulle helt säkert så icke blifva förhållandet,
då det gäller en med tilltalande exteriör utrustad, men i öfrigt för afvel
olämplig hingst.

Det låter naturligtvis härvid tänka sig, att åtskilliga ägare af underhaltiga
hingstar läte afskräcka sig genom skatten, men också att densamma
erlades af en eller annan, hvilken under sådana förhållanden utan tvifvel
skulle göra allt för att af sin otjänlige beskällare draga så stor inkomst
som möjligt.

I detta fall skulle skatten sålunda rent af kunna komma att motverka
sitt eget ändamål.

Såsom ytterligare skäl emot beskattningsprincipen må framhållas att,
därest skatten, såsom väl icke kunde undvikas, komme att samtidigt införas
inom hela landet, genom en dylik åtgärd brist på beskällare kunde

Skatt å
hingst.

uppstå, i all synnerhet å orter, där hästafveln ännu befinner sig på lag
ståndpunkt. Skatten skulle sålunda kunna medföra, att hästafveln i åtskilliga
orter tillbakahölles.

S kattefor slaget, som därför synes böra öfvergifvas, har icke heller
vunnit någon afsevärd tillslutning från de hushållningssällskap, som lämnat
utlåtande i förevarande ämne.

Hingstbesikt- Vidkommande den återstående af de föreslagna utvägarne till ernående
nmgstvang. a£ ifrågavarande syftemål, införande af obligatorisk besiktning af hingst,
afsedd att användas såsom beskällare för annat än hingstägaren tillhörigt
sto, och i sammanhang därmed stadgande af bötespåföljd för öfverträdelse
af i sådant hänseende utfärdade bestämmelser, hafva sakkunnige ansett
vägande skäl tala för anlitande af denna utväg.

Principen att genom lagbud utestänga olämpliga individer såsom
afvelsdjur har sedan gammalt hemortsrätt här i landet.

Sålunda utfärdade Karl XI år 1680 en af fältmarskalken Ascheberg
utarbetad, för Skåne gällande förordning, däri bland annat stadgades, att
»alle Hästfohlar skole, innan de blifva 2 åhr gamble, uthskäras och vallachas».
Förordningen innehöll dessutom förbud att under första året efter
densammas utfärdande till afvel använda sto, som ej var värdt 10—12 rdr,
eller från och med 3:dje året 15—20 rdr.

Så småningom föllo dessa bestämmelser i glömska, men blefvo de
emellertid år 1735 af Fredrik I med vissa ändringar återupplifvade under
namn af »Förnyad Sto-ordning». Det heter däri: »Hafver någon Sokn,

By eller Bonde, som tager betalning af andra, för det hans häst betäcker
stoen, en sådan hingst, som är för liten, för svag eller med arfskador behäftad»,
så skulle densamma kastreras. Underlät ägaren detta, blef hingsten
konfiskerad och försåld, i hvilket fall köpeskillingen tillföll närmast liggande
hospital. Förordningen förbjöd tillika att utsläppa 2 år gammal »vrenskfola»
lös på fäladsmark, utan borde »sådane kladdar utskiäras».

Denna förordning förändrades till följd af allmogens besvär vid 1741
års Riksdag på så sätt, att hingstar öfver 2 års ålder väl fingo utsläppas på
bete, men skulle dessförinnan besiktigas om de vore felfria.

I detta stadgande möter oss sålunda för första gången bestämmelser

o Cj o

om tvångsbesiktning.

ö O _

1741 års förordning bär, såvidt de sakkunnige kunnat finna, icke
formligen upphäfts, ehuru den visserligen af sig själf trädt ur tillämpning.

Ytterligare lagbestämmelser i ämnet hafva sedermera icke utfärdats,
däremot har förslag därtill icke saknats.

1 sistnämnda hänseende må framhållas, att M. Björnstjerna i sitt år
1828 utgifna arbete »System för Sveriges häst-cultur» förordade införandet

af besiktningstvång i den omfattning, att alla tvååriga hingstar skulle,
innan de iinge användas såsom beskällare eller gå i vall, besiktigas och
förses med brännmärke; hingstarne skulle uppvisas årligen från och med
fem års ålder. För öfverträdelse af dessa påbud föreslogs bötesstraff.

Frågan om besiktningstvång synes därefter hafva hvilat intill dess nu,
på sätt ofvan antydts, omständigheterna ånyo bragt densamma i förgrunden.

Införandet af besiktningstvång har nämligen, enligt hvad åt handlingarne
i ärendet framgår, förordats antingen direkt eller indirekt af hushållningssällskapen
i Blekinge, Västmanlands och Värmlands län samt
Älfsborgs läns norra hushållningssällskap.

Såsom skäl för införandet af besiktningstvång hafva dessa hushållningssällskap
hufvudsakligen framhållit, att inom landet underhaltiga beskällare
i stor utsträckning användas till afsevärdt förfång för hästafveln
samt att af sådan anledning vidtagandet af effektiva åtgärder till rättelses
vinnande otvifvelaktigt vore erforderliga.

Vidare hafva åtgärder för begränsandet af rättigheten att tillhandahålla
beskällare, dock utan angifvande af dessa åtgärders art, förordats
af hushållningssällskapen i Uppsala, Norrbottens, Östergötlands, Skaraborgs,
Gäfleborgs, Kronobergs, Örebro, Kristianstads samt Göteborgs och
Bohus län äfvensom af Kalmar läns södra hushållningssällskap.

På sätt ofvan framhållits, hafva jämväl hushållningssällskapens år
1905 församlade ombud ägnat frågan synnerlig uppmärksamhet.

Uti förenämnda underdåniga yttrande öfver samtliga dessa framställningar
har Stuteriöfverstyrelsen anfört, bland annat, att obligatorisk hingstbesiktning
såsom villkor för hingsts användande i afveln säkerligen vore ett
synnerligen lämpligt och effektivt medel mot upplåtandet af underhaltiga
beskällare. Emellertid ville styrelsen icke biträda ett förslag om införande af
dylik bestämmelse på en gång inom landets bela område. Huru glädjande
uppsving hästafveln nämligen än ernått inom landet, ansåge styrelsen likväl,
att inom större delen däraf tillgången på godkända beskällare vore alltför
ringa för att hingstbesiktningstvång skulle utan olägenheter kunna därstädes
tillämpas. Härtill komme, att kännedomen om och känslan af nödvändigheten
att till afvelsdjur använda endast fullgoda beskällare näppeligen
ännu vunnit tillräckligt insteg hos hästuppfödarne, för att dessa utan
att känna sig utsatta för afsevärd inskränkning i sina fri- och rättigheter
skulle kunna förväntas foga sig i en sådan bestämmelse. Under förutsättning
däremot att rätten att afgöra, huruvida och när föreskrift om
obligatorisk hingstbesiktning borde införas, lades i händerna på uppfödarne
själfva på så sätt, att inom hvarje underdistrikt fråga därom i öfverensstämmelse
med bvad enligt nu gällande premieringsreglementes föreskrifter

ägde rum beträffande frågor om utverkande af fastställelse utaf stambok,
gjordes beroende på framställning hos styrelsen från vederbörande hushållningssällskap
— som på samma gång detsamma vore väl ägnadt att uttrycka
ortsbefolkningens önskningar, dessutom borde vara kompetent att pröfva,
huruvida underdistriktet vore tillräckligt framme i hästafvelshänseende för
dylik bestämmelses införande — hölle styrelsen före, att man funnit ett tillvägagångssätt,
som utan brådstörtande åtgärder komme att på öfvertygelsens
och frivillighetens väg säkert och rationellt, allt eftersom de olika
underdistrikten vore därtill beredda, motarbeta och slutligen hämma användningen
af underhaltiga beskällare. I öfverensstämmelse med dessa
åsikter hemställde Stuteriöfverstyrelsen om utverkande af bestämmelser i
syfte att inom underdistrikt, som genom vederbörande hushållningssällskap
hos styrelsen gjorde framställning i sådant afseende, måtte, därest styrelsen
eljest funne lämpligt, införas s. k. hingstbesiktningstvång eller med" andra
ord bestämmelser därom, att hingst vid visst äfventyr icke finge till afvel
användas för andra ston, än hingstens ägare själf tillhöriga, därest icke
hingsten vid i bestämd ordning verkställd besiktning blifvit såsom beskällare
godkänd.

Förslaget om införande af dylika bestämmelser har emellertid å andra
sidan icke saknat motståndare.

Det har sålunda bland annat framhållits, dels att dylika bestämmelser
skulle innebära en obehörig inskränkning i den enskildes fria bestämmanderätt
öfver sin egendom, dels att desamma kunde befaras medföra bristande
tillgång på beskällare, dels slutligen att vid bestämmelsernas tillämpning
den myndighet, som verkställde den föreslagna besiktningen, härvid kunde
göra sig skyldig till maktmissbruk.

Gent emot den första af dessa anmärkningar må till en början erinras
därom, att förslaget gått därpå ut, att den obligatoriska hingstbesiktningen
skulle införas icke tvångsvis, utan på frivillighetens väg, efter i sådant
afseende gjord framställning från vederbörande hushållningssällskap.

Ej heller är förslaget afsedt att omfatta hingst, som endast användes
till betäckning af hingstens ägare tillhöriga ston. Sakkunnige anse det
nämligen icke kunna ifrågakomma att förbjuda hingstägaren att för eget
sto använda honom själf tillhörig hingst, af hvilken ras och beskaffenhet
den vara må.

För öfrigt äro åtgärder syftande till begränsning af den enskildes frihet
och bestämmanderätt ingalunda främmande vare sig för vårt eller andra
länders rättssystem, isynnerhet hvad beträffar det ekonomiska lagstiftningsområdet.
Jaktstadgan, lagarne om rätt till fiske, skogslagarna, byggnadsoch
hälsovårdsstadgarna lämna därpå exempel.

Den andra hår ofvan omförmälda anmärkningen, nämligen att genom
den föreslagna åtgärden hingstbrist kunde uppstå, särskilt i aflägsnare
trakter, väger tyngre än den förstnämnda.

Sakkunniga hålla emellertid före, att dylik olägenhet vore att föredraga
framför den, att olämpliga beskällare till ytterlig skada för hästafveln
fritt användas. Det förtjänar nämligen ihågkommas, att den befarade
bristen på beskällare är en olägenhet af jämförelsevis hastigt öfvergående
art, under det att åratal åtgå för att afhjälpa den skada för vår
hästafvel, användningen af otjänliga beskällare förorsakar. Säkerligen skulle
dessutom en dylik hingstbrist i väsentlig mån begränsas därigenom, att
de i sådana trakter befintliga, vid premiering godkända hingstar i större
utsträckning än förut komme till användning såsom beskällare, hvarjämte
det säkerligen snart nog skulle visa sig vara ekonomiskt fördelaktigt att
till sådana trakter inköpa tillräckligt antal fullgoda hingstar.

Därjämte torde i detta sammanhang böra beaktas, att förbudet ifråga
enligt sakkunniges åsikt icke är afsedt att omfatta, alla icke premierade
hingstar, utan skulle äfven opremierade hingstar, hvilkas användande såsom
beskällare icke vore till direkt skada för landets hästafvel, efter besiktning
kunna tillåtas att såsom sadana användas. Vederbörande nämnd skulle
dessutom vid. dylik besiktning taga noggrann hänsyn till hästafvelns ståndpunkt
å hvarje särskild ort samt sålunda i viss mån anpassa bedömningen
efter de lokala föi’hållandena.

Vidare må jämväl i detta hänseende särskildt framhållas, att de ifrågasatta
bestämmelserna icke äro afsedda att, såsom den föreslagna hingstbeskattningen,
införas pa en gång inom hela landet utan inom särskilda
underdistrikt eller i vissa fall inom än mindre områden, efter framställning
af vederbörande hushållningssällskap, och det kan väl med visshet förutsättas,
att hushållningssällskapen komma att välja en sådan tidpunkt för sin framställning
att minsta möjliga olägenheter af besiktningstvånget kunna förväntas.

Hvad slutligen angår invändningen, att maktmissbruk kunde befaras
från vederbörande besiktningsmyndighets sida, synes denna ä<?a minsta
betydelsen.

Sakkunnige hafva nämligen tänkt sig, att det skulle åligga statens
hästpremieringsnämnder att verkställa de besiktningar, som erfordras för
utrönande af hingstarnas användbarhet såsom beskällare. Gent emot detta
förslag kan visserligen med skäl anmärkas, att dessa nämnders arbete härigenom
komme att icke oväsentligt ökas, men någon annan utväg att lösa
frågan om erhållande af lämpliga besiktningsnämnder inom rimliga gränser
för kostnaderna lärer icke förefinnas. Härigenom torde ock invändningen
om befaradt maktmissbruk förfalla, enär det väl med fog får förutsättas,

Utländsk

lagstiftning.

att premieringsnämndernas medlemmar äga den ansvarskänsla, att de opartiskt
och sakligt fullgöra sina skyldigheter i denna sin egenskap. Vår tids
stränga offentliga kontroll öfver allmänna åtgärder synes dessutom innefatta
ett afsevärdt korrektiv mot alla försök till maktmissbruk. Ett sådant
korrektiv torde vidare ligga däri, att klagan öfver nämndens beslut skulle
vara tillåten, samt att inga som helst kostnader skulle vara förbundna
med denna klagan, om nämndens beslut därigenom blefve upphäfdt.

I flertalet europeiska länder, där hästafvel i större skala bedrifves, har
man ingalunda dragit i betänkande att införa bestämmelser om hingstbesiktningstvång.
Sålunda finnes dylikt besiktningstvång stadgadt i Tyskland,
Österrike-Ungern, Frankrike, Belgien och Schweiz, under det att England,
Ryssland och Danmark jämte Sverige sakna bestämmelser i sådant afseende.

I Tyskland finnes icke någon för hela riket gällande förordning angående
obligatorisk hingstbesiktning, utan hafva därstädes särskilda lagbestämmelser
härom införts i de olika provinserna i Preussen samt i öfriga
tyska stater på olika tider t. ex. i Hannover år 1844, i Pommern år 1880,
i Väst-Preussen år 1879, i Ost-Preussen år 1887, i Schlesien år 1830
samt i Posen år 1859.

Dessa bestämmelser äro emellertid hvarandra tämligen likartade. Det
är förbjudet att använda i enskild ägo befintlig hingst till betäckning af
»främmande» ston, därest ej hingsten uppnått tre års ålder samt vid
besiktning (Körung) inför en särskild nämnd (Landespferdezucht-Kommission)
förklarats duglig till afvel. Vid öfverträdelse häraf är straffet böter,
hvilka kunna uppgå ända till 300 mark för hvarje förseelse. För godkänd
hingst utfärdas ett tillståndsbevis (Zulassungsschein), gällande för ett år.
En treårig eller äldre hingst, som icke blifvit i sådan ordning godkänd,
tillätes året därpå undergå ny pröfning inför kommissionen, men om
hingsten då ej godkännes, får densamma ej vidare för sådant ändamål för
kommissionen uppvisas.

Emellan de ordinarie besiktningsförrättningarna äger ordföranden i
kommissionen verkställa besiktning (Naclikörung) af och i förekommande
fall utfärda interimistiskt tillståndsbevis för hingst, hvilken af vissa, i författningarna
nämnda orsaker ej kunnat vid ordinarie besiktningsförrättning
uppvisas.

I de Österrikiska kronländerna, hvarest hingstbesiktningstvång infördes
genom lag af år 1855, är detsamma numera ordnadt genom för
hvarje kronland särskildt utfärdade bestämmelser, hvilka emellertid äro i
i hufvudsak likartade. Enligt dessa må hingstägare ej upplåta hingst till
betäckning af »främmande» ston, med mindre densamme uppvisats för

■en »Körungskommission» och därvid befunnits för afvel lämplig, i hvilket
fall ägaren erhåller en för löpande betäckningssäsong gällande s. k. Körungslicenz.
Öfverträdelser af förordningens bestämmelser medföra böter intill
200 kronor.

1 Ungern gälla på det hela taget enahanda bestämmelser.

Genom lag af den 14 augusti 1885 infördes i Frankrike besiktningstvång
för alla i enskild ägo varande beskällare. De vid besiktningen godkända
hingstarne indelas i tre klasser, nämligen approberade (étalons
approuvés), autoriserade (étalons autorisés) och accepterade (étalons acceptés).
För att en hingst skall kunna approberas erfordras, att den är
ägnad att förbättra rasen; af den autoriserade hingsten begäres, att den
skall kunna användas till afvel, utan att försämra rasen. För att hänföras
till de accepterade hingstarne erfordras allenast, att hingsten vid
besiktningen icke befunnits behäftad med lungpipning eller periodisk ögoninflammation.
Besiktning af hingst måste upprepas hvarje år. Då hingsten
för första gången uppvisas, förses densamme på halsen med ett brännmärke
af olika utseende allt efter som han godkännes eller kasseras.

Den i Belgien gällande lagen om hingstbesiktningstvång är utfärdad
den 17 september 1901. För att enligt densamma en hingst må användas
till betäckning af »främmande» ston erfordras, att hingsten är minst tre år
gammal samt vid besiktning af en särskild nämnd blifvit godkänd såsom
beskällare. Tillståndet gäller till den påföljande år återkommande obligatoriska
hingstbesiktningen. Förseelse mot lagen medför böter intill 50
francs.

I Schweiz hafva bestämmelser i förevarande afseende införts genom
allmän folkomröstning, sålunda på frivillighetens väg. Enligt dessa bestämmelser
äger hingstbesiktning rum i sammanhang med premieringarne,
men kan i nödfall sådan besiktning verkställas af veterinär ensam, hvilken
för sådant fall därom utfärdar bevis, gällande intill nästa ordinarie premieringsmöte.

I tvenne stora hästproducerande länder, nämligen Ryssland och England,
saknas, såsom ofvan nämnts, ännu hingstbesiktningstvång.

Beträffande Ryssland lägga de säregna förhållandena i detta vidsträckta
land hinder i vägen för tillämpningen af ett sådant tvång.

Anledningen till frånvaron af hingstbesiktningstvång i England är nog
icke att söka i bristande insikt om dess betydelse hos hästafvelns målsmän
i detta land, utan måhända snarare i landets säregna sociala och nationella
förhållanden.

Ehuru, såsom kändt år, Danmarks hästafvel i visst afseende står på
en jämförelsevis hög ståndpunkt, saknas jämväl i detta land hingstbesiktnings -

tvång. Emellertid finnas inom de flesta kommuner därstädes hingstföreningar,
h vilka ingå såsom medlemmar i en stor centralförening. Såsom
villkor för att hingstförening skall få tillhöra centralföreningen fordras, att
föreningen tillhöriga hingstar besitta vissa kvalifikationer, och är det uppenbart,
att då de flesta hästuppfödarne i Danmark äxo delägare i någon
dylik föreningshingst samt sålunda hafva särskild! intresse af dennes anlitande,
hingstbesiktningstvånget därstädes är mindre nödvändigt.

I vårt vidsträckta, till större delen glest befolkade land torde förutsättningarna
för ett så omfattande föreningsväsende till hästafvelns fromma
icke kunna inom öfverskådlig tid påräknas.

Sakkunninge* Med stöd af den utredning, soin ofvan lämnats, hafva sakkunnige
foralatj. ansett sig böra föreslå införandet af hingstbesiktningstvång och i sådant
hänseende utarbetat följande af speciella motiv åtföljda lagförslag.

Förslag

till lag angående obligatorisk hingstbesiktning.

§ 1.

Med obligatorisk hingstbesiktning afses att förekomma användandet af
olämpliga hingstar såsom beskällare.

Därest hushållningssällskap anser omständigheterna föranleda därtill,
att obligatorisk hingstbesiktning införes inom sällskapets verksamhetsområde
(underdistrikt), äger sällskapet därom göra framställning hos Konungen,
som efter Stuteriöfverstyrelsens hörande beslutar i fråga om denna lags
tillämpning inom underdistriktet eller del däraf.

Hvad här nedan stadgas om underdistrikt, gäller äfven del däraf, då
lagens tillämplighet är inskränkt därtill.

Denna lag äger icke tillämpning å staten tillhörig beskällare.

§ 2.

Inom underdistrikt, hvarest denna lag trädt i tillämpning, må hingst
icke vare sig kostnadsfritt eller mot afgift användas såsom beskällare för
annat än hingstens ägare tillhörigt sto, med mindre hingsten uppnått tre
års ålder samt inom underdistriktet blifvit af statens hästpremieringsnämnd
för betäckningsåret antingen premierad eller ock i den ordning, här nedan
stadgas, förklarad såsom beskällare tillåten.

, , ®Dj=st anses hafva uppnått tre års ålder vid ingången af tredje
kalenderaret efter födelseåret. Betäekningsåret räknas från afslutandet af
(ten besiktnmgsförrättning, vid hvilken hingsten uppvisats, intill utgången

a^di? uu0nl-Underdl.Striktet nä8tfölj''ande år anordnade besiktningsmöten,
vid hvilka hmgstar få uppvisas.

§ 3.

, . P.en’ s„om ffr erhållande af tillstånd att låta använda hingst såsom

beskällare, astundar besiktning af densamma, bär att vid i $ 2 omförmäldt
besiktmngsmöte uppvisa hingsten inför premieringsnämnden i det underdistrikt,
inom hvilket den är afsedd att användas såsom beskällare.

• • rV! åligger det honom att, innan hingsten uppvisas, till pre mieringsnämnden

aflamna anmälningssedel i två exemplar, hvilken, upprättad
enligt det formulär som är fastställdt för hästs anmälande till premiering.
tillhandahalles vid besiktningstillfället.

§ 4.

Premieringsnämnden åligger att under mötet besiktiga hingsten, därest
densamme för nämnden uppvisas å den för sådant ändamål bestämda
esiktnmgsplatsen. Om nämnden därvid finner hingsten, ehuru ej premienngsbar,
dock kunna såsom beskällare användas, skall nämndens ordförande
omedelbart för densamme utfärda bevis i enlighet med bifogade formulär.

. Migaencle tillstånd för hingstens ägare att under nästa'' betäck ningsar

upplata hingsten såsom beskällare inom underdistriktet.

Hingst, för hvilken dylikt tillståndsbevis utfärdas, angifves under den
tid, beviset gäller, med. beteckningen: tillåten beskällare.

Dylikt bevis må icke hingstägare förvägras med mindre nämndens
samtliga ledamöter äro därom ense.

Tillståndsbevis må icke under något förhållande utfärdas för hingst,
som ej med hänsyn till ras och härstamning uppfyller de enligt gällande
nastpremieringsreglemente uppställda fordringar för beskällares prcmierininom
det underdistrikt, för hvilket beviset är afsedt.

^ Ofver tillåtna beskällare skall genom ordförandens i nämnden förson
i tva exemplar föras särskild förteckning, upprättad i enlighet med bifogade
nrmular, litt. B, hvaraf det ena exemplaret skall hos ordföranden förvaras

.t det andra före utgången af september månad hvarie år till Stuteriorverstyrelsen
insändas.

Finner nämnden hingst icke kunna såsom beskällare tillåtas, vare
nämndens ordförande pliktig att på därom framställd begäran utfärda
bevis i enlighet med bifogade formulär, litt. C, angående kassationen,
upptagande jämväl skälen därför.

§ 5.

Från utlandet införd eller från annat underdistrikt öfverförd hingst,
äfvensom hingst inom underdistriktet, hvilken på grund af styrkt laga
förfall icke kunnat vid ordinarie besiktningsmöte för premieringsnämnden
uppvisas, må under tiden, intill dess statens hästpremieringsnämnd nästpåföljande
år inom underdistriktet håller besiktningsmöten, vid hvilka
hingstar få uppvisas, därstädes användas såsom beskällare äfven för annat
än hingstens ägare tillhörigt sto, därest denne för sådant ändamål — med
bifogande af anmälningssedel och härstamningshandlingar för. hingsten
äfvensom bevis af legitimerad veterinär rörande hingstens lämplighet från
exteriörsynpunkt såsom beskällare — därom gör framställning hos vederbörande
premieringsnämndsordförande samt denne så pröfvar skäligt; och
skall i ty fall interimistiskt tillståndsbevis i enlighet med bifogade formulär,
litt. D, af ordföranden utfärdas och hingstägaren tillhandahållas, hvarjärnte
anmälan därom ofördröjligen skall af ordföranden insändas till Stuteriöfverstyrelsen.

Varder i denna ordning sökt tillstånd icke beviljadt, gäller i fråga
om skyldigheten att utfärda kassationsbevis hvad i § 4 härofvan därom
stadgats.

§ b.

Hingstägare, som låter sin hingst användas såsom beskällare för annat
än honom själf tillhörigt sto, utan att hingsten blifvit inom underdistriktet
för betäckningsåret antingen premierad eller enligt §§ 4 eller 5 förklarad
tillåten såsom beskällare, vare, för hvarje gång sådant sker, förfallen till
böter från och med tio till och med tvåhundra kronor.

§ 7.

Förseelse mot denna lag åtalas af allmän åklagare.

Af böter, som enligt samma lag ådömas, tillfälle en tredjedel Kronan
och två tredjedelar åklagaren; finnes särskild angifvare, tage denne hälften
af åklagarens andel.

Saknas tillgång till fulla gäldandet af dessa böter, skola de förvandlas
enligt, allmän lag.

§ 8.

Hingstägare, som icke åtnöjes med af premieringsnämnd eller dess
ordförande på grund af denna lag meddeladt beslut, må däröfver föra klagan
genom besvär, hvilka jämte kassationsbeviset skola till Stuteriöfverstyrelsen
mgifvas eller ock på klagandens eget äfventvr i betaldt bref med
allmänna posten dit insändas sist före klockan tolf å trettionde dagen från
den dag, beslutet meddelades, eller, om besvärstiden t.illändagår på helgdag,
före klockan tolf på dagen påföljande söckendag.

Stuteriöfverstyrelsen äger, där klaganden i besvären sådant påyrkat
samt styrelsen så anser skäligt, själf eller genom därtill förordnad, sakkunnig
person före besvärens afgörande företaga besiktning af hingsten å

plats inom vederbörande underdistrikt samt å tid, som af styrelsens chef
bestämmes.

Fastställes det öfverklagade beslutet, åligger det sökanden att gälda alla
genom sadan kontrollbesiktnings företagande styrelsen åsamkade kostnader;
ägande styrelsen, därest så anses nödigt, föreskrifva, att sökanden skall, vid
äfyentyr att ärendet eljest ej upptages till pröfning, inom tid, som af styrelsen
bestämmes, till styrelsen öfverlämna antingen löftesskrift af två vederhäftiga,
inom riket bosatta svenska män, hvilka en för båda och båda för
en borga såsom för egen skuld för den kostnad, besvärens pröfning kan
komma att medföra, eller ock bevis, att han till säkerhet för sagda kostnad
hos Konungens befallningshafvande nedsatt det belopp, hvartill styrelsen
finner nämnda kostnad skäligen kunna beräknas.

Litt. A.

Tillståndsbevis.

Premieringsnämnden för.........................................................................................

.................................................................................................................................................... underdistrikt förklarar
härmed, jämlikt § 4 i lagen angående obligatorisk hingstbesiktning,
hingsten
född år 19
färg och tecken

härkomst: fader moder

tillhörig ...................................................................................................................................................................................

från..........................................................................................................

tillåten att användas såsom beskällare inom nämnda underdistrikt intill
utgången af nästkommande års i enlighet med föreskrifterna i gällande
hästpremieringsreglemente därstädes anordnade besiktningsmöten, vid hvilka
hingstar få uppvisas.

den ........................................... 19

Ordförande.

(Stämpel.)

Litt. B.

Förteckning

öfyer hingstar, hFilka jämlikt lagen angående obligatorisk hingstbesiktning blifyit
förklarade såsom beskäliare tillåtna inom underdistrikt

under betäckningsåret 19 —19...............

■

N:r	Hingstägarens	Hingstens
		Namn, färg och tecken		Härkomst.
	Namn	Hemvist	Clj 03 ro po	Fader (ras)	Morfar (ras)	Mormor far (ras)	Mormors morfar (ras)
	:	i I	( i •		j 1 ! :	i 1 i : i

Litt. C.

N:r

Kassationsbevis

för hingsten

tillhörig ......

från

Födelseår:

län.

Härkomst -

fader....................-..........

morfar ..........................

mormors far
mormors morfar

Kännetecken

tecken

höjd

färg

Beslut

Enär ofvanbemälde hingst

förklarar premieringsnämnden inom ...........................................under distrikt,

jämlikt lagen angående obligatorisk hingstbesiktning, att hingsten
icke må vid i samma lag stadgad ansvarspåföljd inom nämnda underdistrikt
såsom beskällare användas för annat än hingstens ägare tillhörigt sto.

Talan emot detta beslut fullföljes genom besvär, hvilka jämte detta
kassationsbevis skola till Kungl. Stuteriöfverstyrelsen ingifvas eller på
klagandens eo-et äfventyr i betaldt bref med allmänna posten dit insändas
sist° före klockan tolf å trettionde dagen härefter eller, om nämnda dag
infaller på helgdag, före klockan tolf på dagen påföljande söckendag.

den

På premieringsnämndens vägnar:

Ordförande.

stämpel).

Litt. D.

N:r

Interimistiskt tiSIståndsbevis.

Ordföranden i premieringsnämnden för

under distrikt förklarar
härmed, jämlikt § 5 i lagen angående obligatorisk hingstbesiktning,

hingsten.. ......................................................................................................................

född år 19
färgr och tecken

ö ■ ............................................................................-........................................................................

härkomst; fader .............................. moder

tillhörig .............................................

från .....................................................................................................................................................................................

tillåten att användas såsom beskällare inom nämnda underdistrikt intill
nästinträffande, i enlighet med föreskrifterna i gällande hästpremieringsreglemente
därstädes anordnade besiktningsmöten, vid hvilka hingstar få
uppvisas.

den ................................................. 19 ........

Ordförande.

(Stämpel.)

Speciell motivering

till lagen angående obligatorisk hingstbesiktning.

§ 1.

Såsom sakkunnige redan i den allmänna motiveringen härofvan anfört,
har icke afsetts, att de ifrågasatta bestämmelserna skulle införas på
en gång inom hela landet, utan endast i den man vederbörande hushållningssällskap,
såsom närmast representerande den hästuppfödande allmänheten,
finner behof däraf föreligga inom sällskapets verksamhetsområde
eller viss del däraf, samt Konungen, efter Stuteriöfverstyrelsens hörande,
pröfvar skäligt bifalla gjord framställning om lagens tillämpning inom
sådant område.

Bestämmelsen därom, att lagens territoriella giltighet kan inskränkas
till allenast en del af ett underdistrikt, har föreslagits hufvudsakligen med
hänsyn till landets nordligare landskap, där hästafvelsförhållandena förete
betydande skiljaktigheter i olika trakter.

Gifvet är, att lagen icke bör äga tillämplighet å statens beskällare.

§ 2.

Det i denna § föreslagna allmänna förbudet gäller, i enlighet med
ofvan i den allmänna motiveringen uttalade princip, allenast upplåtelse af
hingst såsom beskällare för annat än hingstägaren tillhörigt sto.

Af lagtexten framgår, att sakkunnige ansett hingsts premiering böra
befria ägaren från skyldigheten att beträffande dylik hingst utverka särskilt
tillstånd till densammas användande såsom beskällare inom det
underdistrikt, hvarest premieringen ägt rum och för det betäckningsår,
premieringen afsett. För användande inom annat underdistrikt bör däremot
premierad hingst vara underkastad samma bestämmelser, som uti
ifrågavarande lag föreslagits för opremierad sådan. Likaledes må premieringsnämndens
beslut, att opremierad hingst må användas såsom beskällare,
äga gällande kraft allenast inom det underdistrikt, där han blifvit upp -

visad, till besiktning. Anledningen till dessa bestämmelser är den, att
fordringarna på beskällare ställa sig olika inom olika underdistrikt. Denna
fråga beröres närmare i sammanhang med motiveringen till § 4 härnedan.

Bestämmelsen att hingst, för att kunna tillåtas såsom beskällare, måste
hafva uppnått tre års ålder, står i öfverensstämmelse med grunderna till
föreskriften i § 7 mom. 5 af gällande hästpremieringsreglemente, nämligen
att unghingst bör, innan han till beskällare användes, hafva uppnått sådan
ålder, att han ma antagas kunna lämna fullgod afkomma.

De i sammanhang härmed meddelade förklaringar i fråga om beräkning
af hingsts ålder samt det s. k. betäckningsårets omfattning hafva
föranledts af praktiska skäl och för att förebygga missförstånd och olika
tolkningar.

§ 3.

för underlättande af premieringsnämndens åligganden med afseende
å pröfnmg af hingsts lämplighet såsom beskällare vilja sakkunnige föreslå,
att hufvudsakligen enahanda tillvägagångssätt må tillämpas vid uppvisande
af hingst för erhållande af tillståndsbevis, hvarom nu är fråga, som för
erhållande af bevis om premiering. Om mindre ändringar göres i det
till gällande hästpremieringsreglemente hörande formuläret till anmälningssedel
för uppvisande af häst för premiering (jämf. sid. 121), kan samma
anmälmngssedel användas jämväl, då ansökan afser att få hingst förklarad
tillåten såsom beskällare enligt nu ifrågavarande lag. Denna anmälningssedel
bör i hvarje fall afiämnas i tva exemplar. Om hingsten finnes för*
tjänt att premieras, återställer ordföranden i premieringsnämnden vid besiktningstillfället
till ägaren det ena exemplaret, försedt med påstämpling:
''Premierad». Den sålunda påstämplade anmälningssedeln tjänar sedermera
som intyg därom, att hingsten får användas som beskällare, och påkallas
sadant intyg jämväl af andra anledningar, som komma att närmare
utvecklas a sid. 96 här nedan i sammanhang med frågan om erforderliga
ändringar i premieringsreglementet.

Kan hingsten däremot icke premieras, men dock anses kunna utan
skada för afveln användas såsom beskällare, bör ordföranden, såsom i nästföljande
§ angifves, för hingsten utfärda tillståndsbevis, hvilket lämpligen
bör tryckas pa papper af viss bestämd färg, exempelvis röd.

År hingsten enligt nämndens mening icke lämplig såsom beskällare,
utfärdar ordtöranden, om sadant påfordras, kassationsbevis, tryckt å papper
af annan färg, t, ex. grön.

Genom användande af olikfärgadt papper till de olika bevisen faller

lättare i ögonen, hurudan utgången af besiktningen blifvit. I de båda
sistnämnda fallen återställer ordföranden icke anmälningssedeln.

§ 4.

Genom bestämmelsen, att hingst för undergående af besiktning skall,
med det undantag, som i § 5 omförmäles, genom ägarens försorg uppvisas
å besiktningsplatsen, har man velat fritaga nämnden från skyldighet
att eljest taga befattning med hingsten.

Det har mött någon svårighet att finna en fullt lämplig beteckning
å beskällare. som enligt besiktningsnämndens beslut må såsom sådan användas.
Nära till hands hade visserligen varit, att benämna en sådan
hingst »godkänd», men då intyg om godkännande jämväl är en grad för
premierande af beskällare (jämf. premieringsreglementets § 15), skulle en
dylik beteckning föranleda missförstånd och förväxling. Sakkunnige hafva
äfven ifrågasatt uttrycket - antagen», men hafva stannat vid beteckningen
> tillåten», hvilken, ehuru måhända ur språklig synpunkt mindre riktig,
dock är så till vida att föredraga, som den kan anses innebära allenast,
att besiktningsnämnden funnit hingsten icke böra kasseras, hvarjämte
innebörden i detta uttryck lättare torde förstås af allmänheten.

Det i denna § såväl som det i § 5 föreslagna bevis är afsedt, att
af hingstägaren i förekommande fall företes till styrkande af hans rätt
att upplåta hingsten såsom beskällare.

Såsom förut anmärkts, bör den genom tillståndsbeviset meddelade
rätten att använda hingsten såsom beskällare gälla endast för det underdistrikt,
där besiktningen ägt rum. Den omständigheten, att en hingst
kan anses uppfylla villkoren för användning som beskällare i ett underdistrikt,
medför nämligen ingalunda med nödvändighet, att han i enahanda
afseende lämpar sig i ett annat. Därtill äro hästafvelns tillstånd och
lokala förhållanden i öfrigt inom skilda delar af vårt land alltför olikartade.

Härmed sammanhänger, att såsom ovillkorlig förutsättning för utfärdande
af tillståndsbevis föreslagits, att hingsten i afseende å ras och härstamning
måste inom hvarje underdistrikt uppfylla de enligt gällande hästpremieringsreglemente
därstädes gällande fordringarna för beskällares premiering.
Dessa fordringar kunna nämligen ställa sig olika inom olika
underdistrikt, beroende på de för underdistriktet i berörda hänseende
gällande bestämmelser.

Begränsningen af tillståndsbevisets giltighet till ett betäckningsår

innefattar tydligtvis skyldighet för hingstägaren att årligen låta besiktiga
hingst, som han vill upplåta såsom beskällare.

Genom bestämmelsen, att kassationsbeslut skall vara enhälligt, hafva
sakkunnige velat så långt som möjligt tillvarataga hingstägarnas intressen.

h>et bär synts sakkunnige nödvändigt, att för hvarje underdistrikt
särskild förteckning föres öfver tillåtna beskällare, änskönt det något ökade
arbete, detta påbud kommer att tillföra vederbörande premieringsnämndsordförande
icke af sakkunnige lämnats obeaktadt. I synnerhet om icke
koncept till tillstandsbevisen förvaras, torde en dylik förteckning äga stor
betydelse. &

Påbudet om skyldighet för vederbörande premieringsnämndsordförande
att jämväl utfärda bevis om kassation afser att, då förande af särskildt
besiktnmgsprotokoii icke ifrågakommer, bereda möjlighet för hingstägare
att i förekommande fall anföra besvär öfver det beslut, beviset afser.

§ 5.

1 ill förebyggande däraf, att till beskällare lämplig hingst, som på
grund åt giltig anledning ej kunnat uppvisas för nämnden vid ordinarie
besiktningsmöte, under måhända längre tid icke skulle få användas för
!.v a sakkunnige genom bestämmelserna i denna § velat öppna
tillfälle for hingstägare att undfå interimistiskt tillståndsbevis.

§ 6.

Då på åtskilliga orter hingsthållning kan antagas för hingstens ägare
medföra rätt afsevärda inkomster, äfven om hingsten är olämplig såsom
beskällare, hafva sakkunnige ansett sig böra föreslå ett jämförelsevis så
nögt maximibelopp af böter som 200 kronor.

§ 7.

kiinn?geSstäSSelSerna 1 § t0rde ej tarfva nägra erinrinSar från sak §

Denna § innehåller bland annat stadgande angående fullföljd af talan
«os btutenöfverstyrelsen emot premieringsnämnds eller dess ordförandes i
^assationsärende meddeladt beslut.

nr,,fDet }’a^ icke undgått sakkunniges uppmärksamhet, att en materiell
sotning af besvär öfver ett dylikt beslut oftast är utesluten med mindre

Stuteriöfverstyrelsen själf företager besiktning af hingsten i fråga, och för
den skull har äfven lämnats hingstägaren öppet att få hingsten besiktigad
af nämnda styrelses chef och ledamöter. Då emellertid dylik besiktning
i många fall föranleder ganska stora kostnader, som sakkunnige anse böra
drabba hingstägaren, om hans klagan finnes obefogad, hafva sakkunnige
funnit nödigt föreslå särskild bestämmelse därom, att besiktning må äga
rum, allenast om klaganden därom framställt begäran. Men äfven om
sådan begäran framställts, bör det dock i hvarje fall tillkomma Stuteriöfverstyrelsen
att afgöra om besiktning är af nöden eller icke. Som fall
kunna inträffa, då visserligen särskild besiktning erfordras för besvärens
afgörande, men denna besiktning uppenbarligen kan anförtros åt därtill
förordnad, sakkunnig person, har sådan möjlighet lämnats öppen. Det
bör naturligtvis ej heller förvägras hingstägaren att få sina besvär öfver
ett kassationsbeslut pröfvade, jämväl om han icke begärt, att sådan besiktning
af hingsten äger rum. Det låter exempelvis tänka sig, att besvären
afse en rent formell fråga, hvars afgörande ingalunda tarfvar kontrollbesiktning.

Bestämmelsen om skyldighet för klagande, som i denna ordning
äskar förnyad besiktning af hingst, att ställa säkerhet och, om hans klagan
ogillas, vidkännas kostnaderna för Stuteriöfverstyrelsens chef och ledamöter
tillkommande ersättning för besiktningsresan, har föreslagits hufvudsakligen
i syfte att förekomma obefogadt påkallande af kontrollbesiktning.

V. Rasstamböcker.

Bland medel, som i främsta rummet äro af betydelse för grundläggande
och befordrande af ett lands hästafvel, vilja sakkunnige vidare
framhålla allmänt genomförd rationell stamboksföring.

Med stamboksföring vinnes nämligen en på säker grund hvilande
kännedom om afvelsdjurens härkomst och möjliggöres fortsatt parning mellan
likartade individer, hvarigenom åter kan ernås en grundstomme inom
hästatveln, hvilken är ägnad att öka säkerheten för en fortgående nedärfninoåt
önskade egenskaper och former hos kommande hästgenerationer.

btamboksföringens grundläggande betydelse för hvarje rationell afvel
torde ock vara obestridd.

I full öfverensstämmelse härmed har äfven i gällande hästpremierin^sreglemente
upptagits och med premieringen kombinerats stamboksföring.
Bestämmelser härom innehållas i reglementets § 8, så lydande:

• ^..hushållningssällskap önskar, att stambok varder inom underdistriktet
mtord, late sällskapet uppgöra förslag därtill samt insände detsamma
för granskning till stuteriöfverstyrelsen, som, där stamboken finnes
vara uppställd i enlighet med de grunder, som här nedan angifvas, ä<mr
att å densamma meddela fastställelse.

Den tid, som anses behöflig för stambokens uppläggande, bestämmes
af vederbörande hushållningssällskap, dock till högst 10 år från och med
året näst efter det, hvarunder stamboken blifvit fastställd, och skall anmälan
härom atfölja förslaget, då detsamma för granskning insändes till
stuteriöfverstyrelsen. Efter denna tids utgång anses stamboken vara inford
Hästar af varm- och kaliblodigt slag skola i stamboken intagas i
ski da kufvudafdelmngar, och, om flera af de i § 7 punkt 1, 2:o) an-ifna
sallblodiga slagen förekomma inom underdistriktet, skola dessa intagas i
särskilda underafdelningar. Hästarna införas i alfabetisk ordning. °

2. Under tiden för stambokens uppläggande må däri intagas beskällare
som premierats med värdebokstaf a, ab eller b och hvilkas härstamning
Jp 11 s*ns emellan likartade föräldrar kan styrkas i minst 2 generationer5
atvensom fölston, som premierats med värdebokstaf a eller b och hvilkas
Härstamning från sins emellan likartade föräldrar kan styrkas i minst 1
generation.

3. Sedan stambok blifvit införd må däri intagas endast beskällare, som
premierats med värdebokstaf a, ab eller b och hvilkas härstamning
från sins emellan likartade föräldrar kan styrkas i minst 3 generationer,
samt fölston, som premierats med värdebokstaf a eller b och hvilkas härstamning
från sins. emellan likartade föräldrar kan styrkas i minst 2 generationer.
»

Den ledande tanken i dessa bestämmelser är, såsom synes, att stambok
skall föras för hvarje underdistrikt för sig och omfatta samtliga de
olika inom underdistriktet förekommande premieringsbara raserna.

Den i regel ledande principen beträffande utlandets häststamboksföring,
nämligen en stambok för hvarje ras, omfattande jämförelsevis stora afvelsområden,
har sålunda i vårt land icke vunnit stöd i gällande premieringsreglemente.
Härtill kommer, att premieringen så tillvida gjorts beroende
af stamboksföringen att, i samma mån stambok varder inom ett underdistrikt
upplagd eller införd, fordringarne därstädes på de premierade
djuren, hvad härstamning angår, skärpas.

Dessa reglementets bestämmelser synas emellertid icke hafva i önskvärd
mån fört stamboksföringen framåt. Sålunda finner man, att hittills
egentligen endast stamboken för Skåne blifvit fullständigt genomförd
enligt premieringsreglementets bestämmelser. Dock äro, enligt hvad sakkunnige
inhämtat, stamböcker, efter i föreskrifven ordning skedd fastställelse,
under uppläggning inom Skaraborgs, Jönköpings och Hallands läns
underdistrikt. Vidare är för Värmlands läns underdistrikt ansökning om
fastställelse å stambok under utredning, hvaremot Östergötlands läns hushållningssällskap
låtit en till Stuteriöfverstyrelsen ingifven dylik ansökning
afskrifvas.

Uti förevarande fråga är emellertid att märka, att stamboken för Skåne,
hvilken tjänat som mönster för de ofvannämnda stamböckerna, omfattar ett
redan i och för sig afskildt afvelsområde, hvilket sedan ålder varit kändt
för sin betydande och framstående afvel af i synnerhet ädla hästar, på
grund hvaraf förutsättningarne för en särskild stambok för detta landskap
torde få anses hafva varit särdeles gynnsamma. Anslutningen till densamma
har ock varit mycket stor, och dess uppläggande och fullföljande
har bedrifvits med energi och målmedvetenhet.

En annan grupp bilda tvenne stamböcker, utgifna, den ena af stamboksföreningen
för svenska ardennerhästen och den andra af hushållningssällskapen
i Kopparbergs, Gäfleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens
och Norrbottens län genom styrelsen för hingstuppfödningsanstalten
vid Våncren. Dessa stamböcker afse hvardera endast en ras och omfatta

större områden, nämligen den förra hela landet och den senare Norrland

och Dalarne. De äro sålunda grundade på annan princip ån den, som
ligger till grund för den i premieringsreglementet anvisade stamboksföringen,
men såväl hushållningssällskapen, som, hvad angår ardennerstamboken,
äfven Kungl. Maj:t hafva visat sig godkänna denna princip genom att
stödja dessa stamböckers utgifvande.

Resultatet af premieringsreglementets bestämmelser i förevarande afseende,
hvilka gällt i tio år, har således icke blifvit, hvad som väl därmed
åsyftats, nämligen en allmänt inom de olika underdistrikten påbörjad stamboksföring
öfver det bästa hästmaterialet.

Enligt sakkunniges mening är emellertid insikten om stamboksföringens
betydelse för hästafveln mer eller mindre erkänd inom samtliga län, hvarför
det vill synas som om omständigheter förelåge, hvilka härvid inverkade
tillbakahållande.

En undersökning i detta afseende synes gifva vid handen, att orsakerna
härtill äro af flera slag, dock främst af ekonomisk art. Med de
allt mera stegrade fordringarna på hushållningssällskapens tillgångar från
olika grenar af landthushållningen möter det i regel svårigheter för sällskapen
att ikläda sig de kostnader, som en ensamt för dess område
utgifven häststambok skulle kräfva.

Men äfven det förhållandet, att enligt nu gällande hästpremieringsreglemente
stamboks uppläggande och i ännu högre grad införande af
stamboken samtidigt medför skärpning inom underdistriktet af härkomstfordringarna
å stomaterialet i och för detsammas premiering, har, enligt sakkunniges
åsikt, inom en del underdistrikt med ännu i stort sedt lågt
stående hästafvel bidragit till att stamboksföringen därstädes tillsvidare
undanskjutits.

Ett flertal intresserade på hästafvelns område hafva dessutom ställt
sig tveksamma i fråga om lämpligheten af systemet med länsstamböcker
för hästafveln och detta i synnerhet sedan, på sätt ofvan framhållits, stamböcker
med större territoriell omfattning men endast för en ras börjat få
verklig praktisk betydelse.

För att fullt kunna svara mot sitt ändamål torde nämligen en stambok
böra gifva en lätt öfverskådlig bild af det bästa afvelsmaterialet inom
hela det afvelsområde, där inom landet den ifrågavarande hästrasen åtminstone
något så när allmänt är tillfinnandes. Detta kan enligt sakkunniges
mening svårligen vinnas genom införande af hästar utaf samma ras
i ett flertal stamböcker, hvilka för öfrigt sinsemellan ej kunna få det sammanhang,
som måste anses önskvärdt. Men om redan det måste anses som
en stor olägenhet, att i ett och samma land hästar af samma ras upptagas
i ett flertal stamböcker, utgifna i de olika underdistrikten, så sy -

nes det sakkunniga ej mindre olämpligt, att, såsom länsstamböckerna förutsätta,
i en och samma stambok sammanföra hästar af skilda raser. De
många underafdelningarna med hvar sitt register måste nämligen i ett dylikt
stamboksband vara hindrande för öfverskådligheten; och öfverskådlighet
samt för hästuppfödarne jämväl i öfrigt lättfattlig uppställning anse sakkunige
vara en förutsättning för att stamboken skall göra fullt gagn.

Att lösandet af stamboksfrågan i vårt land genom allmänt införande
af länsstamböcker skall ställa sig dyrbart, hafva sakkunnige här ofvan
redan antydt. Tryckning, eventuellt anskaffande af klichéer för och
bindning af ett kanske tjugutal eller flera länsstamböcker måste själffallet
ställa sig relativt dyrbarare än för ett fåtal (3—4) rasstamböcker.
Därtill kommer att, vid förflyttning af hästar från ett län till ett annat,
länsstamböcker påkalla onödig dubbelföring, på samma gång som anskaffandet
och aflönandet. af ett flertal verkligt kvalificerade stambokssekreterare
helt visst måste ställa sig både svårt och kostsamt. Det bör nämligen ej
förbises, att förandet af och omhänderhafvandet af inregistreringen för en
stambok upptagande flera raser, t. ex. ädel, nordsvensk och ardenner,
förutsätter mera omfattande hästkännedom och erfarenhet än då det gäller
endast en hästras.

Till stöd för lämpligheten af förande utaf länsstamböcker kan visserligen
framhållas, att därigenom den lokala kännedomen om afveln och de
enskilda djuren bättre skulle komma till sin rätt än genom förande af
rasstamböcker, men härvid vilja sakkunniga anföra, att man måste förutsätta,
att hvarje underdistrikt till biträde åt sekreteraren för rasstamboken.
komme att ställa en inom länet boende, med dess hästafvelsförhållanden
fullt förtrogen person, hvilken samtidigt kunde omhänderhafva andra närstående
uppdrag, såsom tillsyn öfver unghingstbeten, urval af hingstföl
till dessa m. m., och möjligen, åtminstone inom vissa underdistrikt, äfven
vara hushållningssällskapets ombud i vederbörande premieringsnämnd.

Vidare kan för länsstamböckers förande andragas önskvärdheten af
att vid premieringar och landtbruksmöten hafva länets stamboksförda hästmateriel
samladt inom ett band för sig. Sakkunnige vilja icke bestrida
fördelen häraf, men anse sig böra framhålla, att sakkunnige alltid tänkt
sig att, om rasstamböcker komme att införas för hela landet eller större
område däraf, de skulle uppläggas så, att hästarne komme att införas
länsvis, hvarigenom med lätthet erforderligt separataftrvck skulle kunna
tagas för ett dylikt speciellt ändamål.

En med rasstamböckers införande förenad omständighet af helt
visst alldeles särskildt stor betydelse vilja sakkunnige slutligen framhålla,
nämligen den eggande och intresseväckande inverkan på hästupp -

födarne samt det sammanhållande och kontrollerande inflytande, som en för
sin sak verkligt intresserad stambokssekreterare kan utöfva på afvelsarbetet,
då han får sysselsätta sig med en enda af honom särskilt känd hästras
inom ett större område, synnerligast om han genom en skälig ersättning
sättes i stånd att odeladt ägna sig åt sitt arbete.

Att det dessutom för hästuppfödare, som vilja följa afveln af en viss
ras och för hvilka stamboken får anses vara närmast afsedd, skall ställa
sig afgjordt enklare och mindre kostsamt att skaffa sig en rasstambok än
ett flertal länsstamböcker, upptagande inom sina pärmar hundratals hästar
af andra raser, för hvilka han saknar intresse, anse sakkunnige visserligen
vara själffallet, men väl förtjänt att uppmärksammas.

På samma sätt förtjänt att omnämnas torde äfven den omständigheten
vara, att inom nötboskapsafveln de flesta af de enstaka försök, som gjorts
att upplägga länsstamböcker, upphört och att, hvad denna afvel beträffar,
numera i regel existerar endast en stambok för hvarje ras, omfattande
alla de delar af landet, där denna ras förekommer. Inom denna
afvel bär man således på ett eller annat undantag när af den vunna
erfarenheten låtit förmå sig att frångå försöket med länsstamböcker och
omfattat principen: en stambok för hvarje ras.

Kommer man sålunda beträffande hästafveln på grund af ofvan framhållna
skäl till den uppfattning, att förandet af länsstamböcker under bär
i landet rådande förhållanden i stort sedt måste anses mindre praktiskt
och detta äfven af den anledning, att dessa stamböcker näppeligen någonsin
torde komma, att blifva införda i alla underdistrikt och således icke
heller kunna medföra hela den nytta, som med stambokssystemet afses,
emedan systemet i dess helhet under sådana förhållanden komme att lida
af ofullständighet, synes det sakkunnige, att goda skäl föreligga för att
grunda stamboksföringen äfven af vårt lands hästmaterial på rasstamboksprincipen.

I detta hänseende måste dock redan till en början medgifvas, att
själfva förandet af stamboken, såväl hvad beträffar första antecknandet af
hästar som kanske framförallt fullföljandet af densamma, i hvad den afser
de införda individernas prestationer i fråga om afveln, kan komma att
bereda något ökade svårigheter för ett större område än för t. ex. ett
landskap. Att dessa svårigheter äro öfvervinneliga bevisas dock af resultaten
utat såväl »Svenska ardennerstamboken» som »Stamboken öfver
nordsvenska hästar inom 5:te och 6:te hästpremieringsdistrikten». Det
gäller emellertid härvid att finna de rätta formerna för arbetets förenkling
och systematiska bedrifvande; och anse sig sakkunnige i detta sammanhang
böra framhålla, att vid rasstamböckers förande den af sakkunnige förut i

detta utlåtande föreslagna länskonsulentinstitutionen torde kunna komma
till afsevärd användning på grund af den lokalkännedom och den mera
direkta påverkan å hästuppfödarne, som kan förutsättas hos de inom de
olika underdistrikten anställda länsombuden, hvilkas biträde vid och intresse
för stamboksarbetet städse bör kunna påräknas.

För sakkunnige ligger det i öppen dag, att en ordnad och framför allt
mera omfattande stamboksföring måste utgöra grunden för en rationell hästafvel
och att det därför måste vara af vikt, att äfven i de län, där afveln
i stort sedt ännu alltjämt står jämförelsevis lågt, och skärpta fordringar
på härkomst vid premiering därför ej lämpligen kunna införas, det oaktadt
officiell stamboksföring af därstädes, låt vara sparsamt förekommande, verkligt
godt afvelsmaterial snarast måtte komma till stånd.

På grund af hvad sålunda anförts, anse sig sakkunnige böra föreslå
införandet af rasstambok för en hvar af de enligt gällande hästpremieringsreglemente
premieringsbara hästraserna med undantag, åtminstone
tillsvidare, af clydesdalerasen, hvars förekomst och användning i vårt land
för närvarande torde få anses vara alltför ringa för att påkalla en officiell
stamboksföring.

Beträffande rasstamböckernas förande erbjuda sig tvenne olika utvägar.

Sålunda kan stamboksföringen förläggas till den centrala ledningen af
landets hästväsende, Stuteriöfverstyrelsen, på det sätt, att därstädes utföres
det egentliga byråarbetet, hvaremot granskningen af de till inregistrering
anmälda hästarne skulle utföras af vederbörande premieringsnämnder
och insändandet af alla för ändamålet erforderliga uppgifter ske genom
härtill utsedda länsombud.

Den andra utvägen grundar sig på föreningsväsendet, så att en förening
eller sammanslutning af flera underdistrikt för hvarje ras omhänderhar
stamboksföringen på sätt redan äger rum genom stamboksföreningen
för svenska ardennerhästen och, hvad rör de fem norrländska länen
äfvensom Kopparbergs län, genom en sammanslutning mellan dessa
läns hushållningssällskap.

En anordning med förläggande af stamboksföringen till Stuteriöfverstyrelsen
korame emellertid helt naturligt att för staten medföra afsevärda
kostnader för arbetets utförande. Såsom bekant finnes hos styrelsen för
närvarande anställd endast en tjänsteman, en sekreterare, och denne är,
enligt hvad sakkunnige förvissat sig om, redan nu så upptagen af arbete i
och för sin tjänst, att det icke torde kunna förväntas, att han varder i
stånd att taga annan befattning med stamboksföringen än ett öfvervakande
af dess behöriga gång. Det skulle fördenskull blifva nödvändigt, att för
stamboksarbetet i fråga anställa ytterligare arbetskrafter hos styrelsen, en

åtgärd som sakkunnige emellertid icke anse sig kunna för detta ändamål
ifrågasätta.

Ett dylikt centraliserande af stamboksföringen hos Stuteriöfverstyrelsen
skulle vidare fordra, att arbetet med granskning af det till införande anmälda
hästmaterialet måste, såvida icke härför skulle såsom statstjänsteman anställas
särskild stambokssekreterare för hvarje ras, läggas på premieringsnämnderna.
Anställandet såsom statstjänstemän af dylika stambokssekreterare hafva
sakkunnige emellertid på grund af ekonomiska skäl icke ansett sig
kunna ifrågasätta. Och premieringsnämnderna äro redan nu så upptagna
af sitt uppdrag, att ett ytterligare ökande af deras åligganden kunde komma
att bereda allvarliga svårigheter vid besättandet af platserna i premieringsnämnderna,
hvarjämte sådan ökning i nämndernas arbete i månget fall
skulle nödvändiggöra ökadt antal premieringsdagar.

i ill följd häraf anse sig sakkunnige icke kunna tillstyrka förläggandet
af stamboksföringen till Stuteriöfverstyrelsen med premieringsnämnderna
såsom biträdande organ i detta afseende.

Den andra utvägen för stamboksarbetets utförande, hvilken kan anses
redan vara delvis beträdd och pröfvad, nämligen att låta eu förening eller
annan sammanslutning för hvarje ras omhänderhafva stamboksföringen,
synes däremot kunna utan allt för afsevärda svårigheter eller kostnader
leda till målet. Sakkunnige, som noga tagit del af hvad stamboksföreningen
för svenska ardennerhästen härutinnan åtgjort, hafva i resultatet
af denna förenings arbete ansett sig äga bevis härför och hålla före, att
den väg, å hvilken denna förening inslagit, med tämligen stor visshet kan
antagas leda till en ordnad stamboksföring af hela landets afvelsmateriel
af rasen i fråga.

T Stamboken öfver nordsvenska hästar, som hittills omfattar endast
biorrland och Dalarne, således likvisst det hufvudsakliga området för denna
ras, lärer äfven utan svårighet kunna utvidgas att omfatta hela landet,
vare sig dess utgifvande fortfarande omhänderhafves af de hushållningssällskap,
som genom en särskild styrelse utgifvit dess hittills utkomna
band, eller öfverlåtes åt en af uppfödare utaf nordsvenska hästar bildad
förening.

För den ädla hästafveln ställer sig förhållandet i viss mån annorlunda.
v isserligen har äfven för denna hästafvels befrämjande en förening
bildats, som på sitt program upptagit jämväl förande af stambok,
men ännu är icke bekant, huruvida från det viktigaste afvelsområdet
härvidlag, de båda skånska länen, någon anslutning till föreningen
kommer att äga rum. Äfven om så blefve förhållandet, kan det emellertid
likväl tänkas vara fördelaktigt att icke störa det redan genom stuteri -

boken för Skåne pågående arbetet, utan att detta finge fortgå såsom hittills,
dock för framtiden omfattande endast den ädla hästen, samt att låta
den nybildade föreningen inskränka sig till att upplägga en gemensam
stambok för öfriga delar af landet, där ädel hästafvel bedrifves. Enligt
sakkunniges mening skulle äfven detta vara ett godt uppslag, som komme
att uppfylla de flesta af de önskemål, som i det föregående uppställts
rörande stamboksföring, och till följd däraf äfven vara värdt det understöd
från statens sida, som år en nödvändig förutsättning för och berättigadt
vid en mera omfattande stamboks förande. Ty om stamböckerna för den
nordsvenska hästen och för ardennerhästen komma att, på sätt sakkunnige
antydt, utvidgas att omfatta hela landet, lärer det knappast vara antagligt,
att något underdistrikt, utöfver de skånska, skulle finna anledning att upplägga
särskild stambok för ädel hästafvel. Skulle likväl inom något underdistrikt
komma att drifvas en så afsevärd ädel hästafvel, att det kunde
blifva fråga om uppläggning af stambok ensamt för detta underdistrikt,
synes det emellertid sakkunnige som för öfverskådligheten af landets ädla
hästafvel det vore lämpligare, om underdistriktet inginge i endera af ofvan
angifna stamböcker för hästar af ädelt slag.

Dylika stamböcker, omfattande hela landet eller större del däraf och
förda af för rasen ifråga särskilt intresserade personer, anse sakkunnige
vara af stor betydelse för landets hästafvel och väl vårda det understöd
af staten, som måste förutsättas för deras grundläggande och fullföljande.

Redan nu åtnjuter stamboksföreningen för svenska ardennerhästen för
sin stamboksföring ett årligt statsunderstöd, hvilket de senaste åren utgått
med 1,000 kronor och för innevarande år höjts till 2,000 kronor. Men
äfven denna summa torde med fortgående utveckling och omfattning af
ifrågavarande stamboksarbete erfordra någon höjning.

För införande och fullföljande af stamböcker för de olika raserna
skulle, i öfverensstämmelse härmed och enligt de beräkningar, sakkunnige
i öfrigt kunnat göra, i årligt bidrag från staten erfordras

beträffande den ädla hästafveln 4,000 kronor, eventuellt fördelade med
1,500 kronor till förandet af stamboken för Skåne och 2,500 kronor till
stamboksföring för landet i öfrigt;

beträffande afveln af den nordsvenska hästen 3,500 kronor; och
beträffande ardennerafveln 2,500 kronor.

När sakkunnige sålunda ansett sig böra föreslå statsunderstöds beviljande
för införande af rasstainböcker, hafva sakkunnige emellertid därmed
icke velat föreslå upphäfvandet af de enligt premieringsreglementet
nu gällande bestämmelser rörande länsstamböcker. Det lärer ju möjligen
kunna tänkas att ett eller annat af de underdistrikt, som redan vidtagit

förberedelser för länsstamboks förande, önskar fortgå på den inslagna
vägen, och detta må då stå underdistriktet öppet, hvarvid det likväl icke
bör erbjudas utsikt att härtill erhålla statsbidrag, enär sådant, enligt sakkunnigas
bestämda, här ofvan närmare utvecklade åsikt, bör utgå uteslutande
för rasstamböcker, omfattande större afvelsområden.

Beträffande rasstamböckers införande och hvad därmed äger sammanhang
hafva sakkunnige tänkt sig, att föreskrift bör lämnas genom intagande
af erforderliga bestämmelser i gällande hästpremieringsreglemente. Det
väsentliga stadgandet härom bör, enligt sakkunniges mening, inflyta i reglementets
§ 8 såsom en ny punkt 4 och erhålla följande lydelse:

4. ÖnsJcar sammanslutning mellan hushållningssällskap eller förening,
omfattande större afvelsområden, upplägga stambok, upptagande
endast en hästras, inlämnas till stuteriöfverstyrelsen för granskning förslag
därtill, och äger stuteriöfverstyrelsen, där stamboken finnes lämpligt uppställd
och stadgarne för stamboksarbetets utförande äro ändamålsenliga, att äfven
å dylik rasstambok meddela fastställelse.

Öfriga häraf föranledda ändringar i premieringsreglementet framgå
åt sakkunniges yttrande och förslag å sid. 96 och följande.

Redan i det föregående hafva sakkunnige framhållit, att stamböcker Säiiet för
för att göra största möjliga gagn böra föras på ett öfverskådligt och för
uppfödarne i öfrigt lättfattligt sätt.

önskligt torde ock vara, att de olika rasstamböckerna komme att
föras efter i hufvudsak samma grunder och med samma uppställningssätt.

Utan att i detalj framlägga något förslag härutinnan anse sig sakkunnige
dock böra göra några uttalanden angående vissa hufvudsynpunkter
vid rasstamboks förande.

Den i ett flertal utländska häststamböcker använda och för såväl stamboken
öfver nordsvenska hästar som svenska ardennerstambokens Band II
tillämpade fortlöpande nummerföljden med bibehållande för framtiden af
samma stamboksnummer för samma häst anse sakkunnige sålunda vara för
en rasstambok af särdeles stor betydelse. Med lätthet kunna på så sätt
olika hästar med samma namn skiljas, öfverskådligheten ökas och slutligen
kan utan svårighet utrönas, i hvilket stamboksband hästens stamtafla står
att finna.

Att hästarne i rasstamboken böra föras länsvis, torde få anses själffallet.
Skäl härför hafva för öfrigt redan härofvan framlagts.

Hingstarne böra enligt sakkunniges mening inom länsafdelningen i
föreliggande rasstamboksband lämpligen införas efter födelseår och inom

årsklassen i bokstafsordning. Med en, som man lärer kunna förvänta, fortgående
allmännare inhemsk hingstuppfödning kunna på så sätt olika årgångar
återfinnas sida vid sida, hvarjämte efter denna uppställningsgrund
de yngre hingstarne inom visst län i samma stamboksband få högre nummer
än de äldre. Några skäl för införande af hingstarne uteslutande i bokstafsföljd
efter hingstens eller ägarens namn anse sakkunnige icke föreligga,
då nämligen register öfver såväl hingstarne som deras ägare böra i stamboken
förefinnas.

Vidkommande stona passar däremot icke årgångsföljden, utan har det
visat sig lämpligare, att ägare af flera stamboksston må kunna finna dessa
sammanförda på samma ställe i stamboksbandet. Rasstambokens uppställning
torde därför, beträffande stona, inom de olika länsafdelningarne böra
inriktas efter socknarnes eller möjligen egendomarnes namn. Enligt den
erfarenhet, stamboken öfver nordsvenska hästar lämnat, skulle, särskildt för
vissa delar af landet med stora sockenområden, sockenindelningen utan
tvifvel vara synnerligen lämplig, enär genom densamma vissa afvelsområdens
hästar koinme att sammanföras och därigenom afsevärdt större
öfverskådlighet skulle vinnas.

Genom användande af fortlöpande nummerföljd samt bibehållande af
stamboksnumret skulle enligt sakkunniges mening stamboksförd häst icke
behöfva upptagas i följande band på annat sätt än uti en i nummerföljd
gående förteckning öfver inträffade förändringar beträffande i föregående
band inregistrerade hästar, såsom undan sto fallen afkomma, höjd värdebokstaf
för hingstarne, hästarnes förflyttning, utträde ur afveln, död m. in.

Sakkunnige anse sig slutligen böra uttala den bestämda åsikt, att, i
öfverensstämmelse med hvad nu gällande premieringsreglemente förutsätter,
premiering i a-, ab- eller b-klass, eller, beträffande ur premieringssynpunkt
öfveråriga ston, dessas värdesättande af vederbörande premieringsnämnd
jämsides med nämnda klasser, tillsvidare bör uppställas såsom villkor
för hästs intagande i rasstambok under eget nummer, och detta äfven
om hästen fallit efter stamboksförda föräldrar. Det torde nämligen vara
ställdt utom allt tvifvel, att, särskildt under stamboksarbetets första tid,
individer, som ej äro typrena eller som i öfrigt äro mindrevärdiga, allt
emellanåt kunna komma att falla äfven efter stamboksförda hästar och
detta i synnerhet efter djur, hvilka bakom sig kunna hafva inblandning af
olikartadt blod i jämförelsevis nära liggande led.

Vidkommande slutligen frågan om viss härkomst för hästs intagande i
rasstambok, anse sakkunnige med hänsyn till den olika fordran, som inom
skilda afvelsgrenar i detta hänseende tillsvidare kan anses befogad, det
böra lämnas åt Stuteriöfverstyrelsen att vid fastställelse af stamböckerna
ifråga lämna erforderliga bestämmelser härutinnan.

På grund af hvad sålunda anförts få sakkunnige hemställa, förslag6*

att framställning göres hos Riksdagen om anvisande af ett belopp utaf

10,000 kronor årligen att ställas till Kungl. Maj:ts förfogande för att, i enlighet
med ofvan angifna grunder, utdelas för rasstamböckers förande.

VI. Åfvelspris vid kapplöpningar och traftäflingar.

Under en följd af år har statsbidrag utgått jämväl i form af täflingspris
och åfvelspris vid kapplöpningar och traftäflingar.

I midten af 1890-talet, innan ännu staten börjat anvisa anslag för
sådant ändamål, hade vid kapplöpningar såsom särskilda belöningar till
uppfödare af här i landet födda hästar utdelats åfvelspris, hvartill medel
skänkts af hushållningssällskap eller enskilda personer. Enär dessa pris
visat sig verka uppmuntrande till idkande inom landet af ädel hästafvel, och
desamma syntes föranleda därtill, att af staten inköpta hingstar alltmer
komme att, till nytta för nämnda afvel, användas såsom beskällare, anhöll
Stuteriöfverstyrelsen den 31 mars 1898 hos Kungl. Maj:t om bemyndigande
att af omhänderhafvande medel af anslaget till hästafvelns förbättrande få
disponera ett belopp af högst 600 kronor att, fördeladt i smärre poster,
vid samma års kapplöpningar utdelas såsom åfvelspris. Härtill lämnade
Kungl. Maj: t sitt bifall genom nådigt bref den 22 april 1898; och har
Kungl. Maj:t därefter genom särskilda nådiga bref årligen anvisat enahanda
belopp för samma ändamål.

År 1899 gjorde Jockeyklubbens styrelse — under framhållande, att
landets kapplöpningsväsende dittills uppehållits nära nog uteslutande genom
enskild offervillighet och genom de inkomster, som influtit på kapplöpningsbanorna,
men att de sålunda tillgängliga medlen vore otillräckliga
för kapplöpningarnas framtida uppehållande och utveckling — underdånig
framställning hos Kungl. Maj:t därom, att, enär kapplöpningarna utöfvade
ett uppmuntrande och reglerande inflytande på den ädla hästafveln samt
verksamt bidroge att höja ridskickligheten och ryttareandan inom armén,
Kungl. Maj:t täcktes anvisa ytterligare medel att användas, bland annat, till
pris vid täflingar mellan inhemska hästar och till åfvelspris, hvilka senare
skulle tilldelas uppfödare af segrande hästar. Genom nådigt bref den 28
april 1899 beslutade Kungl. Maj:t att ställa till styrelsens för Jockeyklubben
förfogande för användande till åfvelspris och täflingspris vid
kapplöpningar inom riket ett belopp af 6,000 kronor. Kungl. Maj:t bär

därefter hvarje år för ifrågavarande ändamål anvisat samma belopp, hvaraf
hälften utgår från fjärde hufvudtitelns och hälften från nionde hufvudtitelns
medel.

Svenska Trafsällskapet ingick år 1904 till Kungl. Maj:t med en underdånig
skrift, däruti sällskapet -— under framhållande, hurusom det ur hästafvelns
synpunkt vore nödvändigt, att vid hästbedömning pröfvades ej
allenast hästens exteriör och härstamning utan äfven djurens inneboende
egenskaper, energi och uthållighet, hvilket ock, beträffande vårt lands ädla
hästafvel, kunde ske med ledning af kapplöpningarnas resultat — vidare
anförde, att äfven beträffande landthästafveln dylik pröfning, enligt sällskapets
mening, vore af behofvet påkallad och bäst kunde ske genom anordnande
af traftäflingar. Då emellertid sådana täflingar ej förut i vårt
land varit systematiskt inordnade i arbetet för hästafvelns höjande, hemställde
sällskapet, att detsamma, som satt sig detta mål före men hade att
arbeta under många svårigheter af såväl ekonomisk som annan art, måtte
beviljas ett understöd af statsmedel till belopp af 1,000 kronor, att vid
traftäflingar i Stockholm nämnda år utdelas såsom premier vid täflingar
mellan af statens premieringsnämnder godkända afvelsdjur. Denna framställning
blef af Kungl. Maj:t på det sätt bifallen, att till Svenska Trafsällskapets
förfogande ställdes ett belopp af 1,000 kronor för att vid
täflingar, som af nämnda sällskap eller med detsamma förenadt svenskt
trafsällskap hölles under år 1905, användas såsom afvelspris i sådana löpningar,
som anordnades uteslutande för af statens premieringsnämnder
premierade hästar. För samma ändamål har Kungl. Maj:t därefter årligen
anvisat särskilda anslag, som under åren 1906 och 1907 utgått med 1,000
kronor, under åren 1908 och 1909 med 2,000 kronor samt under åren
1910 och 1911 med 3,000 kronor. Under åren 1908—1911 hafva dessa
medel bestridts från anslaget till hästafvelns förbättrande.

Såväl dessa anslagsmedel som den för afvelspris afsedda delen af anslaget
till Jockeyklubben hafva ställts under kontroll af Stuteriöfverstyrelsen,
under det att åt Kavalleriinspektören uppdragits att öfvervaka och kontrollera
utdelningen af täflingsprisen.

De till förfogande af Jockeyklubbens styrelse ställda, för afvelspris
afsedda medlen åsyfta uppmuntran af den ädla hästafveln inom landet och
äro, enligt sakkunniges mening, väl använda, då kapplöpningarna verka
eggande till rationell hästuppfödning och utgöra ett medel att bedöma
afvelsdjurens nedärfningsförmåga och energi.

De till Svenska Trafsällskapet anvisade beloppen afse åter att främja
hufvudsakligen afvel af hästar utaf nordsvensk ras. Hos de hästar i vårt
land, hvilka kunna föras under denna benämning, vill man nämligen, som

bekant, finna väl representerade sådana egenskaper som rörlighet, uthållighet
och energi. Den uppmuntran, som genom ifrågavarande statsbidrag
lämnats för åstadkommande af ett väl ordnadt pröfvande af dessa egenskapers
förefintlighet hos afvelsdjuren — framför allt hingstarna — bör
därför, enligt sakkunniges mening, allt framgent ingå som ett led i åtgärderna
för detta hästslags utveckling.

Sakkunnige, som icke ansett sig hafva anledning att afgifva yttrande
ifråga om behofvet af anslagsmedel till de mera för ridskicklighetens befrämjande
afsedda täflingsprisen, hafva ej heller funnit lämpligt att göra
särskild framställning rörande beloppet af de för afvelspris erforderliga
medlen. Desamma torde nämligen framgent såsom hittills böra för hvarje
år bestämmas med hänsyn till då föreliggande omständigheter. Till följd
däraf torde det ej heller böra ifrågasättas, att ett särskildt statsanslag för
ändamålet äskas af Riksdagen, utan lära beloppen ifråga, på sätt hittills
skett, kunna anvisas från tillgängliga medel.

Sakhmniges På grund af hvad sålunda anförts få sakkunnige hemställa,
förslag. erforderliga anslag allt fortfarande måtte från tillgängliga medel

anvisas till afvelspris vid kapplöpningar och traftäflingar, som afse att pröfva
här i landet födda afvelsdjurs egenskaper och hvilka under vederbörlig kontroll
för sådant ändamål på lämpligt sätt anordnas.

VII. Ändringar i reglementet för den med statsmedel understödda
hästpremieringen.

Sakkunnige hafva i det föregående redogjort för de mera väsentliga
tillägg och ändringar i gällande reglemente för den med statsmedel understödda
hästpremieringen, livilka erfordras vid bifall till sakkunniges förslag
i fråga om införande af bevaringspris för ädla ston äfvensom af rasstamböcker.
Dessa tillägg och ändringar beröra §§ 8, 16 och 17.

Emellertid föranleda ifrågavarande förslag därutöfver åtskilliga andra
ändringar i premieringsreglementet, hvarjämte sakkunnige på grund af de
senare årens erfarenhet angående reglementets tillämpning och verkningar
funnit vissa ändringar i öfrigt däruti erforderliga; och få sakkunnige nu
i ett sammanhang afgifva det yttrande och förslag, som häraf föranledes.

§ 7-

Enligt § 7 punkt 3 skola såsom likar tade anses de hästar, »hvilka
med hänsyn till ras, typ och öfriga egenskaper icke äro af uppenbart
motsatt härkomst». Denna definition kan emellertid lämna rum för olika
tolkningar. Tydligt torde dock vara, att med likartade hästar från premieringssynpunkt
bör förstås sådana, som genom sin härstamning äro hänförliga
till en och samma ras eller slag samt tillika i afseende å typ och
öfriga egenskaper icke afsevärdt skilja sig från hvarandra. Syftet med
premieringen måste nämligen anses vara att förmå hästuppfödarne att till
afvel sammanföra de hvarandra mest likartade individerna af samma hästras.
Sakkunnige få därför föreslå, att ifrågavarande definition erhåller
följande ändrade lydelse: »Såsom likartade anses de hästar, hvilka med bestämdhet
kunna hänföras till en och samma af de i punkt 1 härofvan angifna
raser eller slag, och hvilka dessutom i afseende å typ och egenskaper
stå hvarandra nära».

Såsom närmare belysning af de i denna § uppställda fordringar i afseende
å härstamning för premieringsbara hästar, finnas i samma § intagna
exempel å stamtaflor för sådana hästar. Enligt hvad sakkunnige erfarit,
hafva understundom dessa exempel så tillvida missförståtts, att man ansett

härstamningen i de kolumner, uti hvilka exemplen icke upptaga några
representanter, vara likgiltig, hvaraf åter följt, att äfven då till premiering
anmälda hästars härstamning i dessa kolumner varit känd, men olikartad
med deras härstamning i öfrigt, detta ansetts icke utgöra hinder för premieringen.
Sådan är dock tydligtvis icke reglementets mening. Hufvudregeln
är, att härstamningen skall vara likartad, och denna fordran må
icke anses efterskänkt genom ifrågavarande exempel. För att emellertid
undanrödja denna anledning till missförstånd af reglementets mening
hafva sakkunnige föreslagit nya, uti berörda hänseende mera upplysande
exempel å stamtafior att i reglementet intagas i stället för de nuvarande
(se sid. 104).

I slutet af punkt 3 omförmälas stamböcker, »fastställda i den ordning,
i § 8 punkt 1 sägs». Därest sakkunniges förslag i fråga om införande
af rasstamböcker varder godkändt, och bestämmelserna därom komma
att inflyta i § 8 såsom en ny punkt 4, bör nyssnämnda hänvisning
omfatta jämväl sistberörda punkt.

§ 8.

I öfverensstämmelse med de föreslagna bestämmelserna om införande
af rasstamböcker erfordras jämväl, att föreskrifterna i de tre nuvarande
punkterna af § 8 om uppläggande och förande af stamböcker uttryckligen
angifvas afse endast Zänsstamböcker, hvadan i dessa punkter ordet »stambok»
bör utbytas mot »länsstambok».

Den föreslagna lydelsen af en ny punkt 4 i denna § inhämtas af
detta betänkande sid. 89 härofvan.

§ io.

Af skäl, som i de speciella motiven till § 3 i den föreslagna lagen
angående obligatorisk hingstbesiktning anförts (sid. 77 härofvan), bör anmälningssedel
för hingst, som skall uppvisas för bedömning af premieringsnämnden,
afgifvas i tvä exemplar.

Härigenom vinnes äfven en annan beaktansvärd fördel. Enligt hittills
tillämpadt tillvägagångssätt vid premieringen kan hingstägaren först på
hösten det år, besiktningen ägt rum, erhålla officiellt meddelande om
resultatet af uppvisningen och ‘är dessförinnan icke i tillfälle att förete
bevis om, att hingsten befunnits premieringsbar. Då emellertid jämlikt
§16 hingstens premiering är ett villkor för att sto, som af hingsten blifvit
betäckt, må kunna premieras, är det tydligtvis af vikt, att vid betäckningen
må kunna styrkas, att hingsten blifvit premierad. Genom aflämnande
af anmälningssedeln i två exemplar, af hvilka det ena, försedt

med påstämpling: »Premierad», vid besiktnings tillfället återlämnas till
ägaren eller lians ombud (jfr § 18 punkt 1), erhålles på ett enkelt och
föga tidsödande sätt dylikt bevis.

I punkt 2 a) af denna § bör enligt sakkunniges mening särskild! anmärkas,
att språngrulla skall upptaga de betäckta stonas ras, för att uppmärksamheten
ytterligare må fästas vid vikten af, att allenast sinsemellan
likartade djur sammanföras till afvel.

§ 12.

Då, enligt hvad sakkunnige anfört i sammanhang med frågan om införande
af bevaringspris, uppdelning af fölston vid 4;—10 års ålder i två afdelningar
icke längre bör äga rum, lärer vid bifall härtill punkterna 4 och 5 af
§12 böra sammanföras till eu punkt, upptagande fölston vid 4—10 års ålder.

§ 13.

Om sakkunniges förslag beträffande införande af bevaringspris varder
antaget, erfordras vissa bestämmelser i fråga om sättet för antecknandet
och utdelandet af dessa pris.

Sakkunnige fa i sådant afseende till en början föreslå, att formuläret
till besiktningsrullan litt. D, afseende »betäckta ston» och »fölston», så
ändras, att däri införas ytterligare två kolumner, på sätt den förslaget till
reglementsändringar åtföljande bilagan litt. D. (sid. 123) utvisar. Af dessa
kolumner är den första, med rubrik: »Föreslagna till bevaringspris nästkommande
år», afsedd för 4-åriga, för första gången betäckta ston af
ädelt slag, som premieras i klass 1 och sålunda nästföljande år komma
att erhålla bevaringspris, om de då uppvisas med föl vid sidan eller
synbart dräktiga. Den andra kolumnen, med rubrik: »Föreslagna till bevaringspris
innevarande år», är afsedd dels för ston af ädelt slag, hvilka
näst föregående år såsom 4-åriga och för första gången betäckta premierats
i klass 1 samt vid årets besiktningsmöte uppvisas med föl vid sidan
eller synbart dräktiga, dels ock för ston af ädelt slag vid 6—10 års ålder,
hvilka premieras i klass 1 eller 2.

Sakkunnige hafva tänkt sig, att tillvägagångssättet vid utdelandet af
bevaringsprisen skulle blifva följande.

Vid besiktningsmötena skulle, sedan till bedömning ifrågakommande
ston af ädelt slag blifvit på vanligt sätt anmälda och uppvisade, nämndens
medlemmar i respektive kolumner af besiktningsrullan litt. D införa anteckning
om bevaringsprisen. Anmärkas bör, att ifrågavarande anteckning
i regeln behöfver utgöras allenast af ett streck i kolumnen; dock att för
femårigt ädelt sto, som näst föregående år premierats i klass 1 och vid

årets besiktningsmöte uppvisas med föl vid sidan eller synbart dräktigt
samt på grund däraf är berättigadt till bevaringspris, en något utförligare
anteckning erfordras, för den händelse stoet vid årets besiktning af en eller
annan anledning befinnes icke kunna premieras. Sådant sto, som under
vanliga förhållanden icke skolat upptagas i rullan, måste nämligen, såsom
berättigadt till bevaringspris, däri antecknas. Bestämmelser i nu berörda
hänseenden synas böra intagas i § 13 punkt 1 a).

Någon vidare befattning med utdelande af bevaringsprisen bör icke
åligga premieringsnämnden, hvilket framgår af punkt 1 d) af denna §.
Emellertid bör nämnden, såsom i § 18 punkt 2 förslagsvis stadgats, vid besiktningstillfället
muntligen underrätta ägarna af 4-åriga, för första gången
betäckta ston af ädelt slag, som premieras i klass 1, att de nästföljande
år komma att eivhålla bevaringspris, om stona då uppvisas med föl vid
sidan eller synbart dräktiga.

Sedan besiktningsrullorna inkommit till Stuteriöfverstyrelsen, bör styrelsen
med ledning af desamma uppgöra förteckning dels å ädla ston, som
föregående år såsom 4-åriga och för första gången betäckta premierats i
klass 1 samt vid årets besiktningsmöten uppvisats med föl vid sidan eller
synbart dräktiga, dels ock å ädla fölston vid 6—-10 års ålder, hvilka vid
årets besiktningsmöten premierats i klass 1 eller 2. Därefter bör styrelsen,
med tillämpning af föreskrifterna i §§ 16 och 17, i mån af tillgång fördela
de till bevaringspris anslagna medlen mellan ägarna till de å omförmälda
förteckningar upptagna ston. Utdrag af förteckningen med uppgift å utdelade
bevaringspris öfversändes sedan, jämte medlen, till vederbörande hushållningssällskap,
som låter offentliggöra utdraget och tillställa ägarna prisen.

Föreskrifter härom hafva föreslagits till införande i §§ 21 och 22.

Såsom ofvan i sammanhang med förslaget om bevaringspris är anfördt,
anse sakkunnige, att värdebokstafven ab bör införas äfven för fölston
och ungston. Om detta förslag bifalles, måste § 13 punkt 1 b) så
ändras, att anmärkningen beträffande nämnda värdebokstaf: »(tillämpas
endast för beskällare)» utgår.

§ 15.

Om sakkunniges förslag angående införande af bevaringspris varder
fastställdt, bör i denna § anmärkas, att dylika pris ingå såsom ett slag af
belöningar. Enär vidare bevaringsprisen äro ett slag af penningpris, har
det befunnits nödigt att i § 20 punkt 3, där föreskrift meddelas om bestridandet
af hittills förekommande penningpris, särskildt anmärka, att
detta ej afser bevaringspris.

§ D>.

Sakkunnige hafva redan i det föregående (sid. 45) yttrat sig om den

af förslaget rörande bevaringspris föranledda ändringen af § 16, afdelning
II, Ston.

§ 11-

1 öfverensstämmelse med förslaget om införande af bevaringspris bör § 17
erhålla den lydelse, som framgår af sakkunniges yttrande å sid. 47 härofvan.

§ 18.

I anslutning till hvad som anförts i de speciella motiven till § 3 af
den föreslagna lagen angående obligatorisk hingstbesiktning samt härofvan
under § 10, bör i denna § införas bestämmelse därom, att premieringsnämndens
ordförande skall vid premieringstillfället till hingstägaren eller
hans ombud återställa det ena exemplaret af anmälningssedeln för premierad
hingst, försedt med påstämpling: »Premierad».

Beträdande det här nedan i författningstexten föreslagna tillägget till
§ 18 punkt 2 hänvisas till hvad som yttrats i fråga om § 13 härofvan.

§ 19.

Enligt sakkunniges förslag till bestämmelser om obligatorisk hingstbesiktning
må premiering af hingst kvalificera honom såsom beskällare
allenast inom det underdistrikt, där premieringen ägt rum. Det kan
emellertid tänkas, att hingstägare, hvilkens hingst blifvit premierad inom
ett underdistrikt, vill söka tillstånd att låta använda honom till beskällare
äfven inom ett annat och för sådant ändamål måste uppvisa honom å
besiktningsmöte i sistnämnda underdistrikt. På det att föreskriften i § 19
punkt 3 icke må anses ställa hinder i vägen härför, torde det däri meddelade
förbudet att uppvisa häst på mer än ett besiktningsmöte under
samma år förklaras afse endast uppvisning i premieringssyfte.

I detta sammanhang torde och böra i premieringsreglementet intagas
eu erinran om, att premiering af hingst icke medför berättigande för
ägaren att låta hingsten användas såsom beskällare inom annat underdistrikt,
hvarest lagen om obligatorisk hingstbesiktning förklarats gällande,
med mindre hingsten inom detta underdistrikt blifvit tillåten såsom beskällare.

§ 20.

Därest sakkunniges förslag om införande af bevaringspris varder godkändt,
bör i denna § meddelas bestämmelse därom, att sådana pris bekostas
uteslutande med statsmedel.

§§ 21 och 22.

I anslutning till sakkunniges förslag i fråga om införande af rasstamböcker,
bör i § 21 angifvas, att där omförmäld stambok, hvarå hus -

100

hållningssällskaj) äger att hos Stuteriöfverstyrelsen söka fastställelse, afser
fäwsstambok.

Sakkunnige liafva i sitt nyssberörda förslag om införande af rasstamböcker
hemställt, att Stuteriöfverstyrelsen måtte bemyndigas att meddela
fastställelse å sådan stambok, då förening eller annan sammanslutning
därom gör framställning. 1 öfverensstämmelse härmed torde stadgandet i
§ 22 punkt g), enligt hvilket det åligger Stuteriöfverstyrelsen att på anhållan
från vederbörande hushållningssällskap verkställa granskning af förslag till
stambok, böra så. ändras, att styrelsen har att efter i vederbörlig ordning
inkommen framställning verkställa granskning af förslag till stambok vare
sig det afser tambok eller rasstam bok.

I fråga om de nedan föreslagna tilläggen till §§21 och 22 beträffande
hushållningssällskapens och Stuteriöfverstyrelsens åligganden med
afseende å antecknandet och utdelandet af bevaringspris hänvisas till motiveringen
för ändringarna af § 13 härofvan.

De mindre ändringar, sakkunnige föreslagit i § 21 h), äro icke af
saklig art, utan liafva tillkommit allenast för att bringa detta stadgande
i öfverensstämmelse med nuvarande förhållanden samt för att i någon
mån förtydliga detsamma.

Sakkunnige vilja vidare hemställa om en ändring i reglementet,
hvilken berör den grundläggande principen i detsamma, nämligen härst
amnin gskvalifi ka tion erna. Det var först år 1900, som vikten af känd,
likartad härstamning hos afvelsdjuren i då utfärdade hästpremieringsreglemente
fick sitt bestämda och klara uttr\ ck genom de fordringar i
detta afseende, som angifvas i § 7 punkt 3. Dessa fordringar synas sakkunnige
böra allt framgent bibehållas oförändrade, då de visat sig vara
i alla afseenden lämpliga och innehålla just de anspråk på härstamning,
som erfarenheten fastslagit såsom oeftergifliga vid en hästafvel, som
skall äga förutsättningar att gå framåt. Emellertid ansågs på goda
grunder år 1900 tiden icke vara inne för att öfverallt börja tillämpa
dessa, för de dåvarande förhållandena stränga bestämmelser, utan sattes
deras fulla tillämpning i samband med införande af stambok, så att endast
de underdistrikt, där dylik blifvit införd, vid premieringen voro underkastade
stadgandena i nämnda punkt, under det att för landet i öfrigt skulle
tillsvidare gälla lindrigare föreskrifter, hvilka intogos såsom öfvergångsstadganden.
Redan härigenom antyddes, att dessa senare föreskrifter borde
komma att blifva gällande endast tillsvidare, till dess inom vederbörande
underdistrikt förhållandena ansåges medgilva tillämpningen af reglementets
strängare bestämmelser. Den formulering dessa öfvergångsstadganden erhöllo,
afsåg visserligen att gifva en direkt impuls åt hushållningssällskapen
att snarast möjligt söka nå fram till denna tidpunkt, men, såsom sak -

101

kunnige i annat sammanhang utförligare utvecklat, har kombinerandet af
stamboks införande med tillämpning af strängare härstamningsfordringar
i och för premiering icke allestädes medfört åsyftadt resultat. Det torde
heller icke kunna förnekas att, då genom ifrågavarande öfvergångsbestämmelser
införts samma system och samma bestämmelser inom alla
underdistrikt, där hästafvelsförhållandena ännu icke kunna anses förberedda
för de strängare härstamningsfordringarna, man afvikit från den
eljest i reglementet iakttagna principen, att detsamma bör tillämpas på
ett för olika orter afpassadt sätt. Att så bör ske är emellertid tydligt,
ty dels är ju icke hästafvelns ståndpunkt öfverallt densamma, och dels
kunna klimat-, jordbruks- och andra förhållanden i ett underdistrikt påfordra
olika åtgärder än i ett annat.

Redan i nu angifna förhållanden ligger ett skäl att taga under öfvervägande,
om icke behofvet af härstamningsfordringarnas strängare eller mildare
tillämpning kunde tillgodoses på annat sätt än hittills. Härför talar
ytterligare den omständigheten, att ehuru, såsom ofvan är antydt, icke alla.
hushållningssällskap ännu ansett förhållandena i fråga om hästafveln inom
vederbörande underdistrikt vara sådana, att de strängare fordringarna där
borde tillämpas, sä har dock reglementet så kraftigt fört hästafveln framåt,
att, då det år 1900 kunde betraktas såsom undantag, att en klar uppfattning
förefanns om härstamningens betydelse, denna nu är ganska allmänt
insedd, livar jämte öfver hela landet antalet afvelsdjur med känd likartad
härstamning tillvuxit.

Under sådana förhållanden anse sakkunnige, att beträffande härstamriingsk
vali f k atio ri erna de väl afvägda bestämmelserna i reglementets § 7
mom. 3 nu böra såsom regel fastslås.

Då emellertid, som nämndt, dessa bestämmelser ännu icke kunna
tillämpas inom samtliga underdistrikt, torde åt vederbörande hushållningssällskap
böra inrymmas möjlighet att i detta hänseende erhålla en viss
undantagsställning, om grundade skäl därtill förefinnas.

Till va gagångssättet härvid torde då böra blifva, att det hushållningssällskap,
som finner hästafvelsförhållandena inom underdistriktet kräfva,
att ännu någon tid förflyter, innan de strängare härkomstfordringarna
därstädes införas, ingår till Stuteriöfverstyrelscn med motiverad framställning
i sådant syfte, därvid i detalj angifvande de bestämmelser,
som anses motsvara hästafvelns ståndpunkt inom underdistriktet samt den
tidsperiod, under hvilken dessa böra äga giltighet. Nämnda styrelse skulle
sedan efter pröfning äga fastställa vissa för underdistriktet lämpliga befunna
härkomstfordringar att tillämpas under bestämd tid, hvilken enligt sakkunniges
mening icke bör öfverskrida tio år. Härvid vilja sakkunnige
dock på det kraftigaste betona önskvärdheten af, att, städse härstamnings -

102

fordringar och klassindelning kombineras, så att de högre värdebokstäfverna
(o och ab) icke må kunna utdelas för hingstar med mindre än tre
och för ston med mindre än två generationers känd likartad härstamning.
Om på detta sätt de högre prisen förbehållas de djur, hvilkas härstamning
borgar för deras afvelsvärde, under det att de i öfrigt uppmuntransvärda
djuren, hvilka icke fylla de strängare fordringarnc i förevarande
hänseende, få täfla endast om de mindre prisen i de lägre klasserna, så
torde detta fullt tydligt ådagalägga för hästuppfödarne, att om sistberörda
hästar rätt paras, så erhåller redan nästa generation utsikter att förvärfva
de större prisen i de högre klasserna. Då, det icke lärer kunna
förnekas, att en ekonomisk fördel, om än så, ringa, är den bästa drifkraften
inom hvarje produktionsgren, så äro sakkunnige öfvertygade om, att ett
dylikt system skulle jämförelsevis hastigt och säkert leda hästafveln framåt
mot den ståndpunkt, då till afvel komme att användas endast hästar, som
fylla reglementets strängare härkomstfordringar.

I anslutning till det nu anförda anse sakkunnige, att de i hästpremieringsregleinentet
för närvarande intagna, öfvergungsstadgandena böra upphöra
att gälla, samt att i §§ 21 och 22 af samma reglemente böra införas
nedan föreslagna bestämmelser om rätt för hushållningssällskap att, därest
skäl därtill föreligga, hos Stuteriöfverstyrelsen göra framställning om tilllämpande
inom sällskapets område af lindrigare härstamningsfordringar,
än de som föreskrifvas i § 7 punkt 3, äfvensom om åliggande för nämnda
styrelse att pröfva sådan framställning och, om så, anses erforderligt, för
viss tid, högst tio år, fastställa de bestämmelser ifråga om berörda fordringar,
som styrelsen finner lämpliga.

Slutligen anse sig sakkunnige böra beträffande premieringssreglementet
i dess helhet framhålla, livad redan förut i fråga om särskilda
punkter af detsamma erinrats och jämväl i själfva reglementet betonas,
nämligen att hästafvelns växlande ståndpunkt inom skilda delar af landet
kan påkalla, olika åtgärder för denna afvels främjande. Jämlikt § 22 j),
äger Stuteriöfverstyrelsen att tillse, det reglementet på, ett för olika orters
förhållanden afpassadt, systematiskt sätt tillämpas och därvid meddela
de föreskrifter och utfärda de närmare bestämmelser, hvilka i öfverstämmelse
med reglementets anda och syfte för befordrande af därmed
afsedt ändamål kunna vara af beliofvet påkallade. Emellertid torde detta
stadgande endast afse tillämpningen och tolkningen af reglementets föreskrifter,
under det att erfarenheten visat, hurusom understundom omständigheterna
kunna påkalla, att själfva reglementsföreskrifterna för visst fall
och inom visst begränsadt område suspenderas. Visserligen äger hushållningssällskap
utan särskildt bemyndigande att hos Kungl. Maj:t göra fram -

103

ställning i sådant syfte, inen har det synts sakkunnige önskvärdt, att eu
direkt fingervisning i reglementet lämnas hushållningssällskapen om deras
befogenhet i dylikt fall. Sådan har förslagsvis införts i § 21 h) och § 22 m).

Det vid gällande hästpremieringsreglemente fogade formuläret till
anmälningssedel, litt. A, har synts sakkunnige böra så ändras, att — förutom
några smärre, af praktiska skäl föranledda jämkningar — orden »Till

premiering.......anmäles», utbytas mot »Till besiktning.......anmäles»,

på det att samma anmälningssedel må kunna användas jämväl för hingst,
som skall uppvisas för att blifva tillåten såsom beskällare i öfverensstämmelse
med lagen angående obligatorisk hingstbesiktning.

Förslaget om införande af bevaringspris föranleder mindre ändringar
af formulären till besiktningsrulla, litt. D, och protokoll, hållet vid afslutandet
af premieringen inom de särskilda underdistrikten, litt. G, hvilka
ändringar dels berörts i sammanhang med motiveringen till de nya stadgandena
i § 13 dels icke torde erfordra särskild förklaring.

På grund af hvad sålunda anförts, få sakkunnige hemställa,
att § 7 pankt 3, § 8, § 10 punkt 1 och 2, § 12, § 13, § 15, § 16 Afd.
II. Ston, § 17, § 18 punkt 1 och 2, § 19 punkt 3, § 20 punkt 1 och 3,
§ 21 och § 22 af Kungl. Maj:ts nådiga kungörelse angående förnyadt reglemente
för den med statsmedel understödda hästpremieringen den 5 mars 1909,
§§ 17, 21 och 22, sådana de lyda enligt nådiga kungörelsen den 21 april
1911, måtte erhålla den förändrade lydelse, som framgår af nedan intagna
paralelltext:

Nuvarande lydelse.

3. Endast sunda, omsorgsfullt skötta och
val utvecklade hästar kunna ifrågakomma
till premiering; och skall i främsta rummet
fästas vikt vid känd härstamning af
likartad beskaffenhet och visad god nedärfningsförmåga.

Såsom likartade anses de hästar, hvilka
med hånsyn till ras, typ och öfriga egenskaper
icke åro af uppenbart motsatt härkomst.

För att hingst skall kunna blifva föremål
för premiering fordras härstamning af

Föreslagen lydelse.

§ 7.

3. Endast sunda, omsorgsfullt skötta och
väl utvecklade hästar kunna ifrågakomma
till premiering; och skall i främsta rummet
fästas vikt, vid känd härstamning af
likartad beskaffenhet och visad god nedärfningsförmåga.

Såsom likartade anses de hästar, hvilka
med bestämdhet kunna hänföras till en och
samma af de i punkt 1 härofvan angifna.
raser eller slag, och hvilka dessutom i afseende
å typ och egenskaper stå hvarandra
nära.

För att hingst skall kunna blifva föremål
för premiering fordras härstamning af

104

Nuvarande lydelse.

likartad beskaffenhet i minst 3 generationer
på såväl fäderne som möderne.

Exempel: Beskällaren »Sköfde».

Fr ej a

Pa sc ha

Julius

Mina

Magnus

sto efter

Lord

Major

Car dinal -

sto eft r

Schlutter

För att sto skall kunna blifva föremål
för premiering fordras härstamning af likartad
beskaffenhet i minst 2 generationer
såväl på fäderne som möderne.

Exempel: Stoet »Motala».

Olga		NorfoIk	I
sto efter	Arnulf	sto efter	Norfolk
	S. s		fe?	Ja	&
	o" •2 ^		s	§	O

De hästar anses uppfylla ofvan angifna
villkor för att kunna blifva föremål för
premiering, hvilka blifvit införda i stamböcker,
fastställda i den ordning, i § 8
punkt 1 sägs.

§ 8.

1. Då hushållningssällskap önskar, att
stambok varder inom underdistriktet in -

Föreslagen lydelse.

likartad beskaffenhet i minst 3 generationer
på såväl fäderne som möderne.

Exempel: »Skafde», heskällare af ädelt slag.

Sonja

Imperator

Clementine

Escogriffe

_ Afor Regaha

lemer

Kräkan

För att sto skall kunna blifva föremål
för premiering fordras härstamning af likartad
beskaffenhet i minst 2 generationer
på såväl fäderne som möderne.

Exempel: »Motala», sto af nordsvensk ras:

Moder:

Nelly

Foder: Pri m u s

Mormor:

Nelly

Morfar:

Kranzell

Farmor:

Greta

Farfar:
Matador II

o a 5
ö: 3

a a, o

a.®'' 2

* n

V'' a a

2 s

1
t». 3
■g s

& o''

<2. a

c,: n
o- e»

1 3
ö 2.

Morfars far:
IJägge.

Farmors mor:
Viktoria
eft-r Bonaparle.

Farmors far:
Balder.

Farfars mor:
Svea

efter Nord.

Farfars far:
Matador.

*) Om mormors mor är känd, skall hon kunna hän/öras till
samma slag som öfriga i stamtaflan upplagna hästar.

De hästar anses uppfylla ofvan angifna
villkor för att kunna blifva föremål för
premiering, hvilka blifvit införda i stamböcker,
fastställda i den ordning, i § 8
punkt 1 och 4 sägs.

§ 8.

1. Då hushållningssällskap önskar, att
Zörcsstarubok varder inom underdistriktet in -

105

Nuvarande lydelse.

förd, låte sällskapet uppgöra förslag därtill
samt insände detsamma för granskning
till stuteriöfverstyrelsen, som, där stamboken
finnes vara uppställd i enlighet med
de grunder, som här nedan angifvas, äger
att å densamma meddela fastställelse.

Den tid, som anses behöflig för stambokens
uppläggande, bestämmes af vederbörande
hushållningssällskap, doek till
högst 10 år från och med året näst efter
det, hvaruuder stamboken blifvit fastställd,
och skall anmälan härom åtfölja förslaget,
då detsamma för granskning insändes till
stuteriöfverstyrelsen. Efter denna tids utgång
anses stamboken vara införd. Hästar
af varm- och kallblodigt slag skola i
stamboken intagas i skilda hufvudafdelningar,
och, om flera af de i § 7 punkt
i, 2:o) angifna kallblodiga slagen förekomma
inom underdistriktet, skola dessa intagas
i särskilda underafdelningar. Hästarna
införas i alfabetisk ordning.

2. Under tiden för stambokens
uppläggande må däri intagas beskällare,
som premierats med värdebokstaf a, ab
eller b och bvilkas härstamning från sins
»emellan likartade föräldrar kan styrkas i
minst 2 generationer, äfvensom fölston,
:Som premierats med värdebokstaf a eller
b och hvilkas härstamning från sins emellan
likartade föräldrar kan styrkas i minst
1 generation.

3. Sedan stambok blifvit införd
må däri intagas endast beskällare, som premierats
med värdebokstaf a, ab eller b och
bvilkas härstamning från sins emellan likartade
föräldrar kan styrkas i minst 3 generationer,
samt fölston, som premierats
med värdebokstaf a eller b och hvilkas härstamning
från sins emellan likartade föräldrar
kan styrkas i minst 2 generationer.

Föreslagen lydelse förd,

låte sällskapet uppgöra förslag därtill
samt insände detsamma för granskning till
stuteriöfverstyrelsen, som, där Zänsstamboken
finnes vara uppställd i enlighet med
de grunder, som här nedan angifvas, äger
att ä densamma meddela fastställelse.

Den tid, som anses behöflig för /änsstambokens
uppläggande, bestämmes af vederbörande
hushållningssällskap, dock till högst
10 år från och med året näst efter det,
hvarunder Zänsstamboken blifvit fastställd,
och skall anmälan härom åtfölja förslaget,
då detsamma för granskning insändes till
stuteriöfverstyrelsen. Efter denna tids utgång
anses Zä/isstamboken vara införd. Hästar
af varm- och kallblodigt slag skola i Zänsstamboken
intagas i skilda hufvudafdelningar,
och, om flera af de i § 7 punkt
1, 2:o) angifna kallblodiga slagen förekomma
inom underdistriktet, skola dessa
intagas i särskilda underafdelningar. Hästarna
införas i alfabetisk ordning.

2. Under tiden för Zänsstambokens
uppläggande må däri intagas beskällare,
som premierats med värdebokstaf a, ab
eller b och hvilkas härstamning från sins
emellan likartade föräldrar kan styrkas i
minst 2 generationer, äfvensom fölston, som
premierats med värdebokstaf a, ab eller
b och hvilkas härstamning från sins emellan
likartade föräldrar kan styrkas i minst 1
generation.

3. Sedan Zänsstambok blifvit införd
må däri intagas endast beskällare, som
premierats med värdebokstaf a, ab eller b
och hvilkas härstamning från sins emellan
likartade föräldrar kan styrkas i minst 3
generationer, samt fölston, som premierats
med värdebokstaf a, ab eller b och hvilkas
härstamning från sins emellan likartade
föräldrar kan styrkas i minst 2 generationer.

4. Önskar sammanslutning mellan hushållningssällskap
eller förening, omfattande
större afrelsområden, upplägga stambok,
upptagande endast en hästras, inlämnas
till stuteriöfverstyrelsen för granskning för 14 -

106

Nuvarande lydelse.

§ 10.

1. DeD, som vill uppvisa häst vid besiktningsmöte,
hvarom i § 9 sägs, åligger:

_ att, inuan hästen uppvisas, till premieriDgsnämnden
aflämna anmälningssedel,
upprättad enligt bilagda formulär, litt. å;
skolande det i anmälningssedeln angifna
höjdmåttet tagas med stångmått öfver
mankens högsta punkt;

att, om hästen har dolda fel, såsom
krubbitning, väderslukning, koller, lungpipning,
månadsblindhet med mera dylikt,
sådant för nämnden anmäla; och

att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter,
som af nämnden kunna blifva
meddelade i afseende å uppvisningen.

2. Den, som vill uppvisa beskällare
vid 4 års ålder eller däröfver, betäckt sto
vid 4 eller 5 års ålder eller fölsto, skall
därjämte, utom i fall, som i punkt 3 här
nedan sägs, vid besiktningsmötet till nämnden
aflämna:

a) vid uppvisning af beskällare
vid 4 års ålder eller däröfver, en af
två trovärdige män bestyrkt, enligt bilagda
formulär, litt. B, uppgjord språngrulla,
utvisande det antal ston, beskällaren inom
det underdistrikt, där han uppvisas, under
tiden från afslutande af näst föregående års
premieringsförrättning betäckt;

b) vid uppvisning af betäckt sto
vid 4 eller 5 års ålder, språngsedel,
utvisande, af hvilken hingst betäckningen
skett samt huruvida frisedel, om sådan varit
för stoet anvisad, blifvit använd;

c) vid uppvisning af fölsto, språngsedel,
utvisande den hingst, efter hvilken

Föreslagen lydelse.

slag därtill, och äger stuteriöfverstyrelsen,
där stamboken finnes lämpligt uppställd
och stadgarna för stamboksarbetets utförande
åro ändamålsenliga, att åfven å dylik
rasstambolc meddela fastställelse.

§ io.

1. Den, som vill uppvisa häst vid besiktningsmöte,
hvarom i § 9 sägs, åligger:

att, innan hästen uppvisas, till premieringsnämnden
aflämna anmälningssedel
— för hingst i två exemplar — upprättad
enligt bilagda formulär, litt. A; skolande
det i anmälningssedeln angifna höjdmåttet
tagas med stångmått öfver mankens högsta
punkt;

att, om hästen har dolda fel, såsom
krubbitning, väderslukning, koller, lungpipning,
månadsblindhet med mera dylikt,
sådant för nämnden anmäla; och

att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter,
som af nämnden kunn,a blifva meddelade
i afseende å uppvisningen.

2. Den, som vill uppvisa beskällare vid
4 års ålder eller däröfver, betäckt sto vid
4 eller 5 års ålder eller fölsto, skall därjämte,
utom i fall, som i punkt 3 här
nedan sägs, vid besiktningsmötet till nämnden
aflämna:

_a) vid uppvisning af beskällare
vid 4 års ålder eller däröfver, en af
två trovärdige män bestyrkt, enligt bilagda
formulär, litt. B, uppgjord språngrulla, utvisande
det antal ston, med angifvande af
deras ras, beskällaren inom det underdistrikt,
där han uppvisas, under tiden från
afslutande åt näst föregående års premieringsförrättning
betäckt;

_b) vid uppvisning af betäckt sto
vid 4 eller 5 års ålder, språngsedel,
utvisande, af hvilken hingst betäckningen
skett samt huruvida frisedel, om sådan
varit för stoet anvisad, blifvit använd;

c) vid uppvisning af fölsto, språngsedel,
utvisande den hingst, efter hvilken

107

Nuvarande lydelse.

fölet är fallet eller af hvilken betäckningen
skett.

§ 12.

Vid besiktningsmöte anmälda hästar
uppvisas i följande ordning:

1. Beskällare,

2. Unghingstar,

3. För första gången betäckta ston
vid 4 och 5 års ålder,

4. Fölsion vid 4, 5 och 6 års ålder,

5. Fölsion vid 7, 8, 9 och 10 års
ålder,

6. Ungston.

Hästar af varm- och kallblodigt slag
uppvisas inom hvarje afdelning för sig.

§ 13-

1. Premieringsnämndens samtliga ledamöter
åligger:

a) att hvar för sig föra besiktningsrullor,
upprättade enligt bilagda formulär,
litt. C, D och E, öfver de vid besiktningsmöte
uppvisade hästar; skolande därvid
iakttagas, att i besiktningsrullorna hästar
af varm- och kallblodigt slag föras i särskilda
afdelningar samt inom hvardera afdelningen
hingstar, ston och unghästar,
för sig; att samtliga hästar, hvilka enligt
§ 7 kunna blifva föremål för premiering
och hvilka vederbörande ledamot finner
förtjänta att premieras, skola af honom uti
rullorna inskrifvas;

Föreslagen lydelse.

fölet är fallet eller af hvilken betäckningen
skett.

§ 12-

Vid besiktningsmöte anmälda hästar
uppvisas i följande ordning:

1. Beskällare,

2. Unghingstar,

3. För första gången betäckta ston vid
4 och 5 års ålder.

4. Fölston vid 4—10 års ålder,

5. Ungston.

Hästar af varm- och kallblodigt slag uppvisas
inom hvarje afdelning för sig.

§ 13.

1. Premieringsnämndens samtliga ledamöter
åligger:

a) att hvar för sig föra besiktningsrullor,
upprättade enligt bilagda formulär, litt.
C, D och E, öfver de vid besiktningsmöte
uppvisade hästar: skolande därvid iakttagas,
att i besiktningsrullorna hästar af
varm- och kallblodigt slag föras i särskilda
afdelningar samt inom hvardera afdelningeu
hingstar, ston och unghästar för
sig;, att samtliga hästar, hvilka enligt § 7
kunna blifva föremål för premiering och
hvilka vederbörande ledamot finner förtjänta
att premieras, skola af honom uti
rullorna inskrifvas; att i besiktningsrullan
litt. D skola antecknas dels i kolumnen:
>Föreslagna till bevaringspris nästkommande
år* de 4-åriga, för första gången
betåckta ston af ädelt slag, som vid
årets besiktningsmöte premieras i klass 1,
dels ock i kolumnen: tFöreslagna till
bevaringspris innevarande år» ej
mindre de ädla ston, hvilka näst föregående
år såsom 4-åriga och för första gången
betåckta premierats i klass 1 samt vid årets
besiktningsmöte uppvisas med föl vid sidan

108

Nuvarande lydelse.

samt att hästar, som antingen icke
kunna blifva föremål för premiering eller
finnas däraf icke förtjänta, skola endast
till antal och ras antecknas inom hvarje
underafdelning;

b) att gemensamt besiktiga alla till
täflan anmälda hästar och hvar för sig, vid
inskrifning i rullorna af de hästar, ledamot
finner förtjänta att premieras, utmärka
en hvar af dessa med eu värdebokstaf,
nämligen:

med a dem, som finnas främst förtjänta
att premieras;

med ab dem, som finnas mycket väl
förtjänta att premieras (tillämpas endast
för beskällare);

med b dem, som finnas väl förtjänta
att premieras; och

med c dem, som finnas sist förtjänta
att premieras; skolande ledamot vid bedömande
af förevisad häst taga i betraktande
såväl dess härstamning och yttre, som dess
rörelser, lynne med mera, samt, beträffande
särskilt beskällare, hvad som kan vara
kändt om deras afvelsduglighet och nedärfningsförmåga,
så ock om allt hvad i
dessa hänseenden iakttagits eller inhämtats
göra anteckning i rullan;

c) att, då omständigheterna det påkalla
eller medgifva, låta anställa rid- eller
körprof med till täflan anmälda hästar;

d) att, efter slutade besiktningsmöten
inom ett underdistrikt och innan nämndens
ledamöter åtskiljas, med ledning af de förda
besiktningsrullorna och efter beräkning
af de för underdistriktet anvisade medel
bestämma de djur inom hvarje underafdel -

Föreslagen lydelse.

eller synbart dräktiga, ån äfven de 6—10-åriga ston af ädelt slag, som vid årets
besiktningsmöte premieras i klass 1 eller 2;
samt att hästar, som antingen icke kunna
blifva föremål för premiering eller finnas
däraf icke förtjänta, skola endast till antal
och ras antecknas inom hvarje underafdelning;
dock att, om bland dessa hästar
finnas ston af ädelt slag, hvilka näst föregående
år såsom 4-åriga och för första
gången betäckta premierats i klass 1 samt
vid årets besiktningsmöte uppvisas med föl
vid sidan eller synbart dräktiga, dessa
skola särskildt antecknas;

b) att gemensamt besiktiga alla till täflan
anmälda hästar och hvar för sig, vid inskrifning
i rullorna af de hästar, ledamotfinner
förtjänta att premieras, utmärka
en hvar af dessa med en värdebokstaf,
nämligen:

med a dem, gom finnas främst förtjänta
att premieras;

med a b dem, som finnas mycket val
förtjänta att premieras;

med b dem, som finnas väl förtjänta att
premieras; och

med c dem, som finnas sist förtjänta
att premieras; skolande ledamot vid bedömande
af förevisad häst taga i betraktande
såväl dess härstamning och yttre,
som dess rörelser, lynne med mera, samt
beträffande särskildt beskällare, hvad som kan.
vara kändt om deras afvelsduglighet och
nedärfningsförmåga, så ock om allt hvad
i dessa hänseenden iakttagits eller inhämtats
göra anteckning i rullan;

c) att, då omständigheterna det påkalla
eller medgifva, låta anställa rid- eller
körprof med till täflan anmälda hästar;

d) att, efter slutade besiktningsmöten
inom ett underdistrikt och innan nämndens
ledamöter åtskiljas, med ledning af de förda
besiktningsrullorna och efter beräkning af
de för underdistriktet anvisade medel bestämma
de djur inom hvarje underafdel -

109

Nuvarande lydelse.

ning, som skola premieras, samt den premie,
som skall kvart och ett af dessa djur tillkomma; e)

att, om särskilt anslag af hushållningssällskap
ställes till nämndens förfogande
för att användas till särskilda belöningar
åt hästar i någon eller några af
de i § 16 angifna klasser eller afdelningar
samt hushållningssällskapet för nämnden
styrker, att de för dessa belöningars utdelande
af sällskapet beslutade villkor
blifvit af stuteriöfverstyrelsen godkända,
belöningarna i enlighet med hushållningssällskapets
föreskrifter fördela.

§ 15-

Premier utgå under form af penningpris,
skådepenningar af silfver, intyg om
godkännande, afvelsdiplom samt frisedlar.

Intyg om godkännande meddelas sålunda,
att nämndens ordförande låter förse
vederbörande aninälningssedel med följande
påskrift: »Godkänd af premieringsnämnden»
samt därunder tecknar sitt namn.

Afvelsdiplom och frisedlar utfärdas i
enlighet med bilagda formulär, litt. H
och I.

§ 16.

II. Ston.

A. För första gången betäekta ston
vid 4 och 5 års ålder.

Klass 1. Ston, hvilka funnits främst förtjänta
att premieras (värdebokstaf a), tillerkännas
ett hvart ettpenningpris af lOOkronor.

Föreslagen lydelse.

ning, som skola erhålla premier af penningvärde
Cdock ej bevaringspris, hvilka
fördelas af stuteriöfverstyrelsen), samt den
premie, som skall hvart och ett af dessa
djur tillkomma;

e) att, om särskilt anslag af hushållningssällskap
ställes till nämndens förfogande
för att användas till särskilda belöningar
åt hästar i någon eller några af
de i § 16 angifna klasser eller afdelningar,
samt hushållningssällskapet för nämnden
styrker, att de för dessa belöningars utdelande
af sällskapet beslutade villkor
blifvit af stuteriöfverstyrelsen godkända,
belöningarna i enlighet med hushållningssällskapets
föreskrifter fördela.

§ 15.

Premier utgå under form af bevaringspris,
andra penningpris, skådepenningar af
silfver, intyg om godkännande, afvelsdiplom
samt frisedlar.

Intyg om godkännande meddelas sålunda,
att nämndens ordförande låter förse
vederbörande anmälningssedel med följande
påskrift: »Godkänd af premieringsnämnden»
samt därunder tecknar sitt namn.

Afvelsdiplom och frisedlar utfärdas i
enlighet med bilagda formulär, litt. H
och I.

§ 16.

II. Ston.

A. För första gången betäekta ston
vid 4 och 5 års ålder.

Klass 1. Ston, hvilka funnits mycket tål förtjänta
att premieras (värdebokstaf ab), tillerkännas
ett h vart ett pennin gpris af 100 kronor.

Sådana ston af ädelt slag vid 4 års
ålder tillerkännas ett hvart dessutom ett bevaringspris
af 50 kronor, hvilket pris dock
utbetales först nästpåfoljande år, under
förutsättning att stoet då uppvisas med föl
vid sidan eller synbart dräktigt.

Nuvarande lydelse.

Klätt 2. Ston, hvilka funnits viil förtjänta
att premieras (värdebokstaf b), tillerkännas
ett hvart ett penningpris af 75 kronor.
Klats 3. Ston. hvilka funnits sist förtjänta
att premieras (värdebokstaf c), tillerkännas
ett hvart ett penningpris af 50 kronor.

Villkor, gällande för samtliga klasser
inom II A.

Betäckt sto må icke premieras, med
mindre genom bevis, hvarom i § 10 punkt
2 b) sägs, styrkes, att betäckningen skett
åt med stoet likartad, antingen staten tillhörig
eller ock premierad hingst samt att
frisedel, om sådan varit för stoet anvisad,
blifvit använd.

B. Fölston vid 4, 5 och 6 års ålder.

Klass l. Fölston, hvilka funnits främst
förtjänta att premieras (värdebokstaf a),
tillerkännas ett hvart ett penningpris af
100 kronor.

Klast2. Fölston, hvilka funnits väl förtjänta
att premieras (värdebokstaf b), tillerkännas
ett hvart ett penningpris af 75 kronor.

Fölston i dessa två klasser, hvilka nästföregående
år blifvit premierade såsom
betäckta ston, tillerkännas dessutom ett

Föreslagen lydelse.

Klass 2. Ston, hvilka funnits väl förtjänta
att premieras (värdebokstaf b), tillerkännas
ett hvart ett penningpris af 75 kronor.
Klass 3. Ston, hvilka funnits sist förtjänta
att premieras (värdebokstaf c), tillerkännas
ett hvart ett penningpris af 50 kronor.

Villkor, gällande för samtliga klasser
inom II A.

Betäckt sto må icke premieras, med
mindre genom bevis, hvarom i § 10 punkt
2 b) sägs, styrkes, att betäckningen skett åt
med stoet likartad, antingen staten tillhörig
eller ock premierad hingst samt att
frisedel, om sådan varit för stoet anvisad,
blifvit använd.

B. Fölston vid 4—10 års ålder.

Klass 1. Fölston, hvilka funnits främst
förtjänta att premieras och hvilka lämnat
lofvande a/komma (värdebokstaf a), tillerkännas
ett hvart ett penningpris af 100
kronor.

Sådana ston af ädelt slag tillerkännas
ett lwart dessutom ett bevaringspris, utgående
vid 6 års ålder med 300 kronor,
vid 7 års ålder med 150 kronor, vid 8
års ålder med 100 kronor, vid 9 års ålder
med 75 kronor och vid 10 års ålder med
50 kronor, under förutsättning att stoet
fortfarande premieras i denna klass.

Klass 2. Fölston, hvilka funnits mycket väl
förtjänta att premieras (värdebokstaf ab),
tillerkännas ett hvart ett penningpris åt
75 kronor.

Sådana ston af ädelt slag tillerkännas
ett hvart dessutom ett bevaringspris, utgående
vid G års ålder med 150 kronor,
vid 7 års ålder med 100 kronor, vid 8
års ålder med 75 kronor, vid 9 års ålder med
50 kronor och vid 10 års ålder med 25
kronor, under förutsättning att stoet fortfarande
premieras i denna klass.

Femåricja fölston i klass 1 och 2, hvilka
nästföregående år blifvit premierade såsom
för första gången betäckta ston, tiller -

til

Nuvarande lydelse.

hvart ett extra pris i klass 1 af 50 kronor
och i klass 2 af 25 kronor.

Klass 3. Fölston, hvilka funnits sist förtjänta
att premieras Cvärdebokstaf c), tillerkännas
ett hvart ett penningpris af 50
kronor.

C. Fölston vid 7, 8, 9 och 10 års
ålder.

Klass 1. Fölston, hvilka funnits främst
förtjänta att premieras (värdebokstaf a),
tillerkännas ett hvart ett penningpris af
75 kronor.

Klass 2. Fölston, hvilka funnits väl förtjänta
att premieras (värdebokstaf b), tillerkännas
ett hvart ett penningpris af 50
kronor.

Klass 3. Fölston, hvilka funnits si st förtjänta
att premieras (värdebokstaf c), tillerkännas
ett hvart ett penningpris af 25
kronor.

Villkor, gällande för samtliga klasser
inom II B och c.

Fölsto må icke premieras, med mindre
detsamma har föl vid sidan eller är synbart
dräktigt efter föregående års betäckning
samt genom bevis, hvarom i § 10
punkt 2 c) sägs, styrkes, att fölet är fallet
efter eller att betäckningen skett af med
stoet likartad, antingen staten tillhörig
eller ock premierad hingst.

D. Ungston.

Ungston vid 1, 2 och 3 års ålder,
hvilka funnits förtjänta att premieras, erhålla
skådepenning af silfver. Ungston
vid 3 års ålder, hvilka funnits främst
förtjänta att premieras (värdebokstaf a),
erhålla dessutom afvelsdiplom samt frisedel,
och de, hvilka funnits vål förtjänta att
premieras (värdebokstaf b), frisedel.

Anm. Hästen benämnes vara »vid 1 års ålder»
Under hela kalenderåret näst efter det, hvarunder
uan är född; »vid 2 års ålder» under hela det andra
kalenderåret efter födelseåret o. s. v.

Föreslagen lydelse.

kännas ett hvart ytterligare ett extra pris
i klass i af 50 kronor och i klass 2 af
25 kronor.

Klass 3. Fölston, hvilka funnits väl förtjänta
att premieras (värdebokstaf b), tillerkännas
ett hvart ett penningpris af 50 kronor.

Klass 4. Fölston, hvilka funnits sist förtjänta
att premieras (värdebokstef c), tillerkännas
ett hvart ett penningpris af 25
kronor.

Villkor, gällande för samtliga klasser
inom II B.

C. Ungston.

Ungston vid 1, 2 och 3 års ålder,
hvilka funnits förtjänta att premieras,
erhålla skådepenning af silfver. Ungston
vid 3 års ålder, hvilka funnits mycket
väl förtjänta att premieras (värdebokstaf a b),
erhålla dessutom afvelsdiplom samt frisedel,
och de hvilka funnits väl förtjänta att
premieras (värdebokstaf b), frisedel.

Anm. Hästen benämnes vara »vid 1 års ålder»
under hela kalenderåret näst efter det, hvarunder han
är född; »vid 2 års ålder» under hela det andra
kalenderåret efter födelseåret o. s. v.

112

Nuvarande lydelse.

§ 17.

1. Skulle beloppet af det statsbidrag,
so eu blifvit underdistrikt tilldeladt, tillsammans
med hushållningssällskaps, landstings
eller enskild förenings tillskott icke förslå
till gäldande af samtliga de penningpris,
som blifvit vid under året hållna besiktningsmöten
inom underdistriktet uppvi -

Föreslagen lydelse.

§ 17-

1. Bevaringspris skola utgå uteslutande
af därtill utaf staten sårskildt anslagna
medel Möjligen

uppkommande behållning a
dessa medel öfverföres vid hvarje års utgång
till reservationsanslaget till prisbelöningar
för hästar samt handhafves och
disponeras därefter såsom tillhörande detta
anslag.

Skulle åter något år det till bevaringspris
anvisade anslagsbeloppet icke förslå
till gäldande af samtliga de dylika pris,
som blifvit under årets besiktningsmöjen
uppvisade ston tillerkända, skola, så långt
de för ändamålet tillgängliga medlen räcka,
beväring sprisen utgå först och främst för
alla näst föregående året med vårdebokstaf
ab utmärkta., för första gången betåckta
ston vid 4 års ålder samt därefter för
fölston vid 6—10 års ålder efter de vid
årets premieringar åsatta värdebokståfverna,
så att med vårdebokstaf a utmärkta
fölston erhålla dylikt pris framför de med
vårdebokstaf ab utmärkta. Vid lika vårdebokstaf
utgå bevaringspris efter åldersklass,
så att 6-åriga ston gå före 7-åriga o. s. v.
Inom åldersklass, hvari. under sådana förhållanden
icke för alla därtill berättigade
ston fulla bevaringspris kunna utgå, uppdelas
den summa, som för ändamålet
återstår, lika mellan samtliga stona inom
ifrågavarande klass, dock så att premien
af rundas till 5- eller 10-tal kronor samt
att lägre bevaringspris ån 25 kronor ej
må utgå. Därefter befintlig rest öfverföres
till reservationsanslaget till prisbelöningar
för hästar.

2. Skulle beloppet af det öfriga statsbidrag,
som blifvit underdistrikt tilldeladt,

tillsammansmed hushållningssällskaps,landstings
eller enskild förenings tillskott icke förslå
till gäldande af samtliga de penningpris,
som skola bekostas med statsmedel och inom
underdistriktet tillskjutna medel gemensamt,

113

Nuvarande lydelse.

sade hästar tillerkända, skola, så långt de
för ändamålet tillgängliga medlen räcka,
penningprisen utdelas i nedannämnda ordning,
såvida icke stuteriöfverstyrelsen för
något underdistrikt annorledes foreskrifvit:

l:o) Beskällare af ädelt slag;

2:o) För första gången betäckta ston
vid 4 och 5 års ålder (värdebokstaf a och b);

3:o) Fölston vid 4, 5, 6 och 7 års
ålder (värdebokstaf a och b);

4:o) Fölston vid 8, 9 och 10 års alder
(värdebokstaf a och b);

5:o) Beskällare af kallblodigt slag;

6:o) För första gången betäckta ston
vid 4 och 5 års ålder samt fölston vid 4—10
års ålder (värdebokstaf c).

Inom hvar och en af dessa sea; afdelningar
blifva de åsatta värdebokstäfverna
bestämmande, så att inom hvarje afdelning
de med värdebokstaf ven a utmärkta djur
erhålla dem tillerkända penningpris framför
de med värdebokstafven ;d> eller b utmärkta
o. s. v. Vid lika värdebokstaf å
djur inom samma afdelning utgå penningprisen
efter åldersklass, så att 4-åriga djur
gå före 5-åriga o. s. v.

2. Häst, som på grund af bristande
tillgång å medel icke kan bekomma densamma
tillerkändt penningpris, erhåller intyg
om godkännande.

§ 18.

2. Skådepenningar, afvelsdiplom och

Föreslagen lydelse.

och hvilka blifvit vid under året hållna besiktningsmöten
inom underdistriktet uppvisade
hästar tillerkända, skola, så långt de
för ändamålet tillgängliga medlen räcka,
penningprisen utdelas i nedannämnda ordning,
såvida icke stuteriöfverstyrelsen för
något underdistrikt annorledes foreskrifvit:

l:o) Beskällare af ädelt slag;

2:o) För första gången betäckta ston vid
4 och 5 års ålder (värdebokstaf ab och b);

3:o) Fölston vid 4—10 års ålder (värdebokstaf
a, ab och b);

4:o) Beskällare af kallblodigt slag;

5:oJ För första gången betäckta ston vid
4 och 5 års ålder samt fölston vid 4—10
års ålder (värdebokstaf c).

Inom hvar och en af dessa fem afdelningar
blifva de åsatta värdebokstäfverna
bestämmande, så att inom hvarje afdelning
de med värdebokstafven a utmärkta djur
erhålla dem tillerkända penningpris framför
de med värdebokstafven ab eller b utmärkta

o. s. v. Vid lika värdebokstaf å djur inom
samma afdelning utgå penningprisen efter
åldersklass, så att 4-åriga djur gå före 5-åriga o. s. v.

3. Häst, som på grund af bristande
tillgång å medel icke kan bekomma densamma
tillerkändt penningpris, erhåller
intyg om godkännande.

§ 18.

1. Då premieringsnämnden fattat beslut
om värdebokstaf, som skall tilldelas uppvisad
häst, tillkännagifves detta omedelbart
af nämndens ordförande, som därvid för
hvarje häst utlämnar ett märke med utsatt
värdebokstaf att djuret åsättas, hvarjämte
han för premierad hingst återställer det
ena exemplaret af anmälning ssedeln, försedt
med påstämpling: »Premier ad».

2. Skådepenningar, afvelsdiplom och in 15 -

114

Nuvarande lydelse.

interimsfrisedlar utlämnas af nämnden på
premieringsstället efter slutad uppvisning.

§ 19-

3. Häst får under ett år uppvisas endast
vid ett besiktningsmöte.

§ 20.

1. Med uteslutande statsmedel bekostas
:

a) rese- och traktameutsersättning till
ordföranden och den af Kungl. Maj:t förordnade
ledamoten i premieringsnämnd,
med undantag för det fall, som bär nedan
i punkt 2 c) sägs;

b) alla af premieringsväsendet i
dess helhet föranledda utgifter för blanketter,
expenser och dylikt.

3. Med statsmedel och inom underdistrikt
tillskjutna medel gemensamt
bekostas de inom underdistriktet utgående
penningpris och skådepenningar af
silfver samt inlösen åt frisedlar; skolande
härvid iakttagas, att af statsmedel ej må
för sådana premier användas mera än för
samma ändamål inom underdistriktet tillskjutits.

§ 21.

Vederbörande hushållningssällskap åligger: -

Föreslagen lydelse.

terimsfrisedlar utlämnas af nämnden på
premieringsstället efter ‘slutad uppvisning,
hvarjåmte nämndens ordförande samtidigt
muntligen underrättar ägarna af 4-årigaför
första gången betäclcta ston, som premieras
i klass 1, att de nästkommande år dessutom
erhålla bevaringspris för samma ston, under
förutsättning att stona då uppvisas med
föl vid sidan eller synbart dräktiga.

§ 19-

3. Häst får under ett år i premierings -syfte uppvisas endast vid ett besiktningsmöte.
Premiering af hingst medför icke
berättigande för ägaren att låta hingsten användas
såsom beskållare inom annat underdistrikt,
hoarest lagen om obligatorisk hingstbesiktning
förklarats gällande, med mindre
hingsten inom detta underdistrikt blifvit
efter besiktning förklarad tillåten såsom
beskållare.

§ 20.

1. Med uteslutande statsmedel bekostas
;

a) bevaringspris för ston af ädelt slag;

b) rese- och traktamentsersättning till
ordföranden och den af Kungl. Maj:t förordnade
ledamoten i premieringsnämnd,
med undantag för det fall, som bär nedan
i punkt 2 c) sägs;

c) alla af premieringsväsendet i
dess helhet föranledda utgifter för blanketter,
expenser och dylikt.

3. Med statsmedel och inom underdistriktet
tillskjutna medel gemensamt
bekostas de inom underdistriktet
utgående penningpris (utom bevaringspris)
och skådepenningar af silfver samt inlösen
af frisedlar; skolande härvid iakttagas,
att af statsmedel ej må för sådana premier
användas mera än för samma ändamål
inom underdistriktet tillskjutits.

§ 21.

Vederbörande hushållningssällskap åligger: -

115

Nuvarande lydelse.

a) att genom sitt förvaltningsutskott
utse ledamot för underdistriktet i premieringsnämnden
och suppleant för denne
samt att därom underrätta nämndens ordförande
;

b) att, så snart beslut därom blifvit
fattadt, meddela stuteriöfverstyrelsen storleken
af det belopp, som af underdistriktet
blifvit anslaget till penningpris, skådepenningar
samt inlösen af frisedlar, äVensom
föreslå de ställen, där besiktningsmöten
skola hållas;

c) att till stuteriöfverstyrelsen ingå
med anmälan, hvilken eller livilka af de i
§ 7 punkt 1, 2:o) omnämnda kallblodiga
raserna eller typerna, sällskapet önskar få
premierade inom underdistriktet, samt i
senare fallet närmare angifva det område,
sällskapet föreslår för hvarje ras eller typ;

d) att efter från premieringsnämudens
ordförande enligt § 13 punkt 2 a) erhållet
tillkännagivande om besiktningsmötena för
året därom göra anmälan hos Kungl.
Maj:ts befallningshafvande samt genom
länskungörelserna och på annat lämpligt
sätt offentliggöra nämnda tillkännagivande;
skolande därefter ett exemplar af berörda
kungörelser tillställas nämndens ordförande;

e) att genom sitt förvaltningsutskott
föranstalta därom, att veterinär vid besiktningsmötena
inom underdistriktet står till
premieringsnämndens förfogande;

f) att åt särskild person uppdraga: att
ordna platsen för premieringen, så att
nämndens arbete må ostördt kunna utföras,
att tillhandahålla hästägare erforderliga
blanketter, att biträda med dessas utskrifvande
samt att ordna de anmälda hästarne,
så att uppvisningen kan utan dröjsmål
fortgå enligt den i § 12 angifna ordning; g)

att, efter det sällskapet från stuteriöfverstyrelsen
mottagit de granskade besiktningsrullorna,
låta offentliggöra dessa
På sätt § 18 punkt 5 stadgar samt tillställa
ägarna af premierade hästar dem till -

Föreslagen lydelse.

a) att genom sitt förvaltningsutskott
utse ledamot för underdistriktet i premieringsnämnden
och suppleant för denne
samt att därom underrätta nämndens ordförande
;

b) att, så snart beslut därom blifvit
fattadt, meddela stuteriöfverstyrelsen storleken
af det belopp, som af underdistriktet
blifvit anslaget till penningpris, skådepenningar
samt inlösen af frisedlar, äfvensom
föreslå de ställen, där besiktningsmöten
skola hållas;

c) att till stuteriöfverstyrelsen ingå med
anmälan, hvilken eller hvilka af de i § 7
punkt 1, 2:o) omnämnda kallblodiga raserna
eller typerna, sällskapet önskar få
premierade inom underdistriktet, samt i
senai-e fallet närmare angifva det område,
sällskapet föreslår för hvarje i-as eller typ;

d) att efter från premieringsnämndens
ordförande enligt § 13 punkt 2 a) erhållet
tillkännagivande om besiktningsmötena för
året därom göra anmälan hos Kungl. Maj:ts
befallningshafvande samt genom länskungörelseiuxa
och på annat lämpligt sätt
offentliggöra nämnda tillkännagivande;
skolande därefter ett exemplar af berörda
kungörelser tillställas nämndens ordförande;

e) att genom sitt förvaltningsutskott föranstalta
därom, att veterinär vid besiktningsmötena
inom underdistriktet står till
premieringsnämndens förfogande;

f) att åt särskild person uppdraga:
att ordna platsen för premieringen, så att
nämndens arbete må ostördt kunna utföras,
att tillhandahålla hästägare erfoi''der!iga
blanketter, att biträda med dessas utskrifvande
samt att oi’dn» de anmälda hästarne,
så att uppvisningen kan utan dröjsmål
fortgå enligt den i § 12 angifna ordning; g)

att, efter det sällskapet från stuteriöfverstyrelsen
mottagit de granskade besiktningsrullorna
och utdrag af förteckningen
å utdelade beoaringspris, låta offentliggöra
dessa på sätt § 18 punkt 5 stadgar

116

Nuvarande lydelse.

tömmande penningpris och anmälningssedlar; h)

att med gällande pris, dock högst
15 kronor, inlösa frisedlar samt att årligen
före december månads utgång till
stuteriöfverstyrelsen redovisa för frisedlars
inlösen, föregående året bekomna
statsmedel, äfvensom, i händelse behållning
därå uppstått, densamma återleverera. Frisedel,
som blifvit efter ingången af år 1911
utlämnad, skall till inlösen företes före utgången
af november månad året näst efter
det, premieringen skedde.

Dessutom tillkommer vederbörande hushållningssällskap
att ingå till stuteriöfverstyrelsen
med hemställan i nedannämnda
frågor, nämligen:

om sällskapet önskar stadfästelse å förslag
till stambok;

om sällskapet önskar hingstbesiktning
på våren, i hvilket fall hemställan bör
göras före den 15 februari samma år;

om sällskapet önskar, att fölston vid 4
års ålder må kunna inom underdistriktet
premieras; samt

om sällskapet önskar ändring af den i §
17 här ofvan upptagna ordning för utdelande
af penningpris.

§ 22.

Stuteriöfverstyrelsen åligger:

a) att, efter från samtliga hushållningssällskap
erhållna meddelanden om storleken
af de bidrag, som af vederbörande underdistrikt
lämnas till penningpris, skådepen -

Föreslagen lydelse.

samt tillställa ägarna af premierade hästar
dem tillkommande penningpris och anmälningssedlar; h)

att med gällande pris, dock högst
15 kronor, inlösa insända frisedlar samt
att årligen före december månads utgång
till stuteriöfverstyrelsen redovisa för frisedlars
inlösen, föregående året bekomna
statsmedel, äfvensom, i händelse behållning''
därå uppstått, densamma återleverera. Frisedel,
skall till inlösen företes före utgången
af november månad det år, frisedeln
gäller.

Dessutom tillkommer vederbörande hushållningssällskap
att ingå till stuteriöfverstyrelsen
med hemställan i nedannämnda
frågor, nämligen :

om sällskapet önskar stadfästelse å förslag
till Mrasstambok;

om sällskapet önskar hingstbesiktning
på våren, i hvilket fäll hemställan bör
göras före den 15 februari samma år;

om sällskapet önskar, att fölston vid 4
års ålder må kunna inom underdistriktet
premieras;

om sällskapet önskar lindring i de uti
§ 7 uppställda härkomstfordringar;

om sällskapet önskar ändring af den i
§ 17 här ofvan upptagna ordning för utdelande
af penningpris; samt

om sällskapet eljest önskar sådan tillfällig
ändring i reglementets bestämmelser, som af
sällskapet anses erforderlig för uppnående
af det med premieringarna inom underdistriktet
afsedda ändamål; skolande i sistnämnda
fält framställningen i fråga vara
ställd till Iiungl. Maj:t.

§ 22.

Stuteriöfverstyrelsen åligger:
a) att, efter från samtliga hushållningssällskap
erhållna meddelanden om storleken
af de bidrag, som af vederbörande underdistrikt
lämnas till penningpris, skådepen -

117

Nuvarande lydelse.

ningar samt inlösen af frisedlar, inom mars
månads utgång uppgöra och Kungl. Maj:t
underställa förslag till fördelning af tillgängliga
statsmedel underdistrikten emellan
och i förhållande till deras bidrag, hvarvid
nödigt belopp först undantages till
rese- och traktamentsersättning åt ordförandena
och de af Kungl. Maj:t förordnade
ledamöterna i premieringsnämnderna samt
till öfriga kostnader och expenser för premierings
väsen det i dess helhet;

b) att, efter det Kungl. Maj:l meddelat
beslut i afseende å fördelningen, meddela
dem, som förordnats att leda premieringen
inom de särskilda distrikten, uppgift å de
bidrag till premieringen, som för det löpande
året blifvit hvarje underdistrikt beviljade,
såväl af statsmedel som af under distriktets
anslag, jämte uppgift å de bestämda uppvisningsställena
samt inom hvilka underdistrikt
hingstuppvisning på våren skall
äga rum;

c) att på rekvisition från ordförandena
i premieringsnämnderna utlämna reseförskott
för dem och för de af Kungl. Maj:t
förordnade ledamöterna äfvensom nödigt
antal skådepenningar och blanketter;

d) att efter granskning af de besiktningsrullor,
som det åligger ordförandena
i premieringsnämnderna att efter afslutade
resor till styrelsen insända, till vederbörande
hushållningssällskap öfversända ett
exemplar af dessa rullor med därtill hörande,
af styrelsen stämplade anmälningssedlar
jämte de statsmedel, som på grund
häraf hvarje underdistrikt tillkomma; börande
det andra exemplaret af nämnda rullor
förvaras hos styrelsen;

Föreslagen lydelse.

b) att, efter det Kungl. Maj:t meddelat
beslut i afseende å fördelningen, meddela
dem, som förordnats att leda premieringen
inom de särskilda distrikten, uppgift å de
bidrag till premieringen, som för det löpande
året blifvit hvarje underdistrikt beviljade,
såväl af statsmedel som af underdistriktets
anslag, jämte uppgift å de bestämda uppvisningsställena
samt inom hvilka underdistrikt
hingstuppvisning på våren skall
äga rum;

e) att med ledning af besiktningsrullorna
uppgöra förteckning dels å de ston af ädelt
slag, som föregående år såsom 4-åriga och för
rörsta gången betåckta premierats i klass 1
och vid årets besiktning smöten uppvisats
med föl vid sidan eller synbart dräktiga,
dels ock å fölston af ädelt slag vid 6—10 års
ålder, hvilka vid årets besiktningsmöten

118

Nuvarande lydelse.

ej att hos Kungl. Maj:t afgifva förslag
å lämpliga personer till erhållande af förordnanden
att under styrelsen leda premieringen
och utöfva tillsyn öfver hästafveln
inom de särskilda distrikten samt att
vara ledamöter och suppleanteripremieringsnämnderna; f)

att efter förslag af vederbörande hushållningssällskap
bestämma hvilken eller
hvilka af de i § 7 punkt 1, 2:o) angifna
kallblodiga raserna eller typerna inom
hvarje underdistrikt kunna blifva föremål
för premiering, så ock område för hvarje
ras eller typ;

g) att på anhållan från vederbörande
hushållningssällskap verkställa granskning
af förslag till stambok:

h) att meddela beslut å'' ansökning af
hushållningssällskap i fråga om premiering
af fölston vid 4 års ålder;

i) att, om särskilda medel af hushållningssällskap
anvisastill belöningar, hvarom
i § 13 punkt 1 e) sägs, pröfva af sällskapet
för dessa belöningars utdelande beslutade
villkor;

j) att på framställning från eller efter hörande
af vederbörande hushållningssällskap
pröfva och i förekommande fall för ett år
i sänder meddela sådan ändring beträffande
den i § 17 föreskrift^ ordning för penningprisens
utdelande, som för hvarje särskild!
fall kan af omständigheterna påkallas;

Föreslagen lydelse premierats

i klass 1 eller 2, eif vensom att
med tillämpning af bestämmelserna i §§ 16
och 17 i mån af tillgång fördela de till bevaringspris
anslagna medlen mellan ägarna
till ifrågavarande ston; skolande utdrag
af denna förteckning därefter, jämte medlen,
öfversåndas till vederbörande hushållningssällskap
;

f) att hos Kungl. Maj:t afgifva förslag
å lämpliga personer till erhållande af förordnanden
att under styrelsen leda premieringen
och utöfva tillsyn öfver hästafveln
inom de särskilda distrikten samt att vara
ledamöter och suppleanter i premieringsnämnderna; g)

att efter förslag af vederbörande hushållningssällskap
bestämma, hvilken eller
hvilka af de i § 7 punkt 1, 2:o) angifna
kallblodiga raserna eller typerna inom
hvarje underdistrikt kunna blifva föremål
för premiering, så ock område för hvarje
ras eller typ;

li) att efter i vederbörlig ordning inkommen
framställning verkställa granskning
af förslag till stambok, vare sig det af ser
lånssiambok eller rasstambok;

i) att meddela beslut å ansökning af
hushållningssällskap i fråga om premiering
af fölston vid 4 års ålder:

j) att, om särskilda medel af hushållningssällskap
anvisastill belöningar, hvarom
i § 13 punkt 1 e) sägs, pröfva af sällskapet
för dessa belöningars utdelande beslutade
villkor;

k) att på framställning från vederbörande

hushållningssällskap, om så anses skäligt,
för en tid af högst tio år medgifva lindring
i de uti § 7 föreskrifna härkomstfor dringarna; l)

att på framställning från eller efter hörande
åt vederbörande hushållningssällskap
pröfva och i förekommande fäll för ett år i
sänder meddela sådan ändring beträffande
den i § 17 föreskrifna ordning för penningprisens
utdelande, som för hvarje särskildt
fall kan af omständigheterna påkallas;

119

Nuvarande lydelse.

k) att tillse, att detta reglemente på
ett för olika orters förhållanden afpassadt,
systematiskt sätt tillämpas och därvid meddela
de föreskrifter och utfärda de närmare
bestämmelser, hvilka i öfverensstämmelse
med reglementets anda och syfte för
befordrande af därmed afsedt ändamål
kunna vara af behofvet påkallade; samt

l) att årligen före utgången af april
månad till chefen för jordbruksdepartementet
afgifva berättelse öfver föregående
års premiering och hvad därmed äger sammanhang.

Denna författning träder genast i kraft;
dock att de uti § 7 punkt 3 här ofvan meddelade
bestämmelser om härstamning skola
inom hvarje underdistrikt tillämpas först
från och med ingången af det år, vederbörligen
fastställd stambok blifver inom underdistriktet
införd; skolande inom annat underdistrikt
med undantag för under distrikt,
som på grund af stadgandet i § 8 mom.
2 under tiden för stamboks uppläggande
intager särställning beträffande härstamning
sfor dringarna, under tiden från och
med detta reglementes trädande i kraft
och intill dess stambok börjar därstädes
uppläggas, gälla följande

Öf''ver gång sstadgan den:

a) beskållare, för första gången betäckta
ston vid 4 och 5 års ålder samt unghästar
må blifva föremål för premiering, därest
deras härstamning från sins emellan likartade
föräldrar kan styrkas;

b) fölsto må, därest det till sin typ är
set utprägladt, att det kan med bestämdhet

Föreslagen lydelse.

m) att tillse, att detta reglemente på ett
för olika orters förhållanden afpassadt,
systematiskt sätt tillämpas och därvid meddela
de föreskrifter och utfärda de närmare
bestämmelser, hvilka i öfverensstämmelse
med reglementets anda och syfte för
befordrande af därmed afsedt ändamål
kunna vara af behofvet påkallade, äfvensom
att, då framställning inkommit från hushållningssällskap
om annan tillfällig ändring
i reglementets bestämmelser, än de,
som under k) och l) härofvan omförmålas,
öfverlämna sådan framställning jämte eget
yttrande i ämnet till Kungl. Maj;t; samt

n) att årligen före utgången af april
månad till chefen för jordbruksdepartementet
afgifva berättelse öfver föregående
års premiering och hvad därmed äger sammanhang.

Denna författning träder genast i kraft.

120

Nuvarande lydelse. Föreslagen lydelse.

hånfåras till varmblodigt slag eller visst
af de i § 7 punkt 1, 2:o) angifna kallblodiga
slag, kunna premieras, äfoen om
härstamning från sins emellan likartade
föräldrar icke kan styrkas.

121

Litt. A.

Prisbelimt med

Anmäl ii ingssedel.

N:o........

Värdebokstaf..........................

Till besiktning uti

1 hingsten
stoet.............................

från

Kännetecken:

Färg .................................................

Tecken

Födelseår

Höjd2)

Härkomst

Förut

fader......................

moder
morfar

mormors far..........

mormors morfar

premierad åren______________

tillåten * ..............

.................................läns...................underdistrikt

J tillhörig undertecknad

.................................................................... ........................socken

Hingsten

..... bär enligt bifogade bestyrkta språngrulla

......... under betäckningsåret1) betäckt ston.

Stoet ...................................................................................

cm. bar ett g^j^ } föl, som enligt bifogade

_________ språngsedel är fallet efter hingsten....................

_________ är enligt bifogade språngsedel betäckt detta

........ år af hingsten ...............................

den

(Hästägarens namn).

(Postadress).

!) Betäckningsåret räknas från afslutandet af den besiktningsförrättning,
föregående år uppvisades.

2) Höjdmåttet tages öfver mankens högsta punkt.

vid hvilken hingsten näst -

122

Litt. G.

Protokoll,

hållet vid afslutandet af premieringen inom
underdistrikt.

Inom underdistriktet hafva premierats:

OO Beställare ä 250 kronor ............................................................... 00

00 I):o å 150 * 00

00 D:o ä 100 » 00

00 D:o med intyg om godkännande.

00 Unghingstar med sk. penn. å kr................................................. 00 QOO

00 Ston ä 150 kronor ........................................................................ 00

00 D:o ä 100 » 00

00 D:o ä 75 » 00

00 !):o å 50 > 00

00 I ko it 25 » 00

00 Ungston med sk. penn. ä kr......................................................... 00

00 D:o med sk. penn. å kr.......... o. frisedel å kr...................... 00 000

S:ma 000

Till bevaringspris hafva föreslagits:

ädla ston	vid 5	års	ålder å 50 kronor		.............. 00
»	»	^ 6	-10	års ålder	å 300	kronor ...............	............... 00
»	»	»	»	»	å 150	» ...............	................ 00
»		2»	2J>	»	ä 100	2»	................ 00
		»	»	»	å 75	» ...............	................ 00
»	5-	»	»	2»	å 50	2» ..............	................ 00
»	»	»	2»	»	å 25	»	................ 00

S:ma 000

Dessutom hafva till bevaringspris föreslagits 00 4-åriga, för första gången betäckta
ston af ädelt slag, under förutsättning att de nästkommande år uppvisas med
föl vid sidan eller synbart dräktiga.

....................................... den ...........................

Ordförande i

N. N.

distr:ts premieringsnämnder.

N. N.

Ledamot af..................distnts

premieringsnämnder.

Hush.-Sällskapets ledamot i
premieringsnämnden.

Litt. D.

Distriktet.

Besiktningsrulla

öfver ”betäckta ston” och ”fölston”, anmälda till premiering Inom underdistrikt år

N:o

Var-

de-

bok-

staf.

Ägarens namn

och

hemvist.

Stoets namn,

färg och

tecken.

Fö-

delse-

året.

Höjd

öfver

man-

ken.

cm.

Härkomst.

Fölets

Detta

år

be-

täckta

hing-

sten.

(ras)

Förut

pre-

mie-

rade

åren.

Pre-

mie-

rade

detta

år

med

kro-

nor.

Föreslagna

till

bevarings-

pris

Anteckningar.

Fader.

(ras)

Moder.

(ras)

Kön.

Fader.

(ras)

näst-kom-man-de år.

inne-

va-

rande

är.

■

123

RESERVATIONER

127

Friherre F. Wrangels reservation mot förslaget om införande

af rasstamböeker.

Då . jag på nedan angifna grunder icke kan biträda vare sig det af
sakkunniges flertal framställda förslaget ifråga om införande af s. k. rasstamböcker
eller åtskilliga i sammanhang med detta förslag gjorda principuttalanden,
måste jag mot denna del af betänkandet uttala min afvikande
mening.

Med stamböcker åsyftas att åstadkomma en konstant afvel af vissa
husdjur, och att därigenom möjliggöra och underlätta bildandet af stammar
utaf såväl till härkomst som form likartadt slag.

Allmänt bekant torde vara, att typbildningen hos våra husdjur
icke är uteslutande beroende på de åtgöranden, som vidtagas med afseende
å utväljandet af afvelsdjur eller uppfödandet af afkomman. Inom
vårt land, som till följd af sin geografiska utsträckning företer stora växlingar
i afseende å såväl klimat som andra naturförhållanden, är det särskild!
märkbart, huru individer af samma djurslag kunna te sig olika, beroende
på de förhållanden, under hvilka de vuxit upp. Inga åtgärder
förmå helt utjämna dessa olikheter — naturen tar ut sin rätt. Skall
ett gynnsamt resultat vinnas inom afvelsarbetet, måste detta arbete anpassas
efter lokala förhållanden, hvilket länge insetts och iakttagits inom
afveln af nötkreatur, får och svin. Hästafveln bildar intet undantag från
denna allmänna regel.

Införandet af stamböcker för hästar har visat sig vara ett kraftigt
medel att stödja hästafvelsarbetet, men äfven denna åtgärd måste lämpas
efter lokala förhållanden. Detta ligger i sakens natur och därom vittnar
ock erfarenheten. I Preussen har man erkänt och tillgodogjort sig denna
erfarenhet, i det man upplagt stamböcker för ädelt half blod inom hvar och
en af provinserna Ostpreussen, Västpreussen, Posen, Pommern, Oldenburg,
Hannover, Schlesvig-Holstein och Westfalen. Det har nämligen ansetts
nödvändigt att på sådant sätt hålla de olika afvelsriktningarna äfven
inom den ädla halfblodsafveln fullständigt åtskilda. För den kallblodiga
afveln har man inom Rhenprovinserna infört en ardennerstambok och i
Sachsen en stambok för shires.

128

För den . ädla hästafveln i vårt land, hvilken vunnit sin utveckling
företrädesvis inom vissa områden, torde tydligtvis stamboksfrågan böra
ordnas med hänsyn till detta förhållande. Stamböcker för mera begränsade
områden kunna helt naturligt på ett kraftigare sätt verka
ledande och sammanhållande uppfödare emellan, hvilka lefva under likartade
förhallanden, arbeta mot samma mal och besjälas af gemensamma
intressen, än hvad s. k. rasstamböeker, omfattande hela landet, förmå
att göra.

Då dessutom en begränsning vid valet af afveIsmaterial inom den
ädla hästafveln snart nog torde blifva en nödvändighet, för att denna afvel
bättre må komma att motsvara de berättigade fordringar, som från militärt
hall ställas pa densamma, och dylika åtgärder ej kunna tänkas genomförbara
öfver hela landet, utan företrädesvis inom områden (underdistrikt),
hvarest förutsättning för en rationell remontafvels fortvaro förefinnes,
adagalägger ju detta än tydligare, att ett sådant område bör hafva sin
stambok för sig.

Men ej blott lör den ädla hästafveln har det sin stora betydelse, att
stamboksfrågan ordnas efter lokala förhållanden; äfven för afveln af kallblodiga
hästar är det af vikt att så sker.

Ett faktum är t. ex., att inom ardennerafveln på skilda orter produceras
hästar af hvarandra fullständigt olika typer. Den stora tunga
belgiska hästen, som är afsedd att fylla industriens och det intensivare
jordbrukets behof och hvilken typ företrädesvis synes ägna sig för export,
förekommer inom vissa områden, under det att den mindre, s. k. ardennern,
hvilkens uppgift är att utföra lättare arbete, delvis i hastigare takt, uppfödes
på andra orter. Liknande exempel kunna med stöd af ofta förekommande
uttalanden i sakkunniges betänkande, i hvad det angår inhemska
häststammar, anföras i fråga om afveln af nordsvenska hästar. Kan det
under sådana förhållanden verkligen hafva skäl för sig, att nu för all
framtid fastslå, att dessa hvarandra så olika hästtyper skola för hvarje
ras sammanföras uti en s. k. rasstambok? För uppfödarne skulle detta
verka förvillande och möjligen föranleda ett vacklande i afvelsarbetet, för
afveln kunde man befara, att dessa olika typer sammanblandades, och för
uppköparne skulle det försvåra uppsökandet af den vara, man önskade finna.

De tio sista arens stamboksarbete torde på ett tydligt sätt visa, att
premieringsreglementets bestämmelser långt ifrån att* hafva verkat hämmande
tvärt om fört stamboksfrågan framåt. Under denna tid hafva
nämligen Malmöhus, Kristianstads, Hallands, Jönköpings och Skaraborgs
läns hushållningssällskap erhållit fastställelse å stamböcker för resp.
underdistrikt. Värmlands läns hushållningssällskaps förslag till stambok

129

är. beroende på Stuteriöfverstyrelsens pröfning, och Svenska Ardennerföreningens
stambok fastställdes ar 1904. För såväl den nordsvenska stamboken
som ock lör en af Östergötlands läns hushållningssällskap föreslagen
länsstambok har äfvenledes begärts fastställelse, ehuru dessa förslag sedermera
återtagits. Då man besinnar, att detta åstadkommits på denjämförelsevis
korta tiden af tio ar, och att före nämnda tid härstamningens
betydelse för den hästuppfödande allmänheten var nära nog okänd, synes
mig detta resultat synnerligen storartadt.

Då ^ sakkunnige, sökande efter orsakerna till att stamboksföring ej
redan påbörjats inom alla underdistrikten, påstå, att detta i främsta rummet
berott af ekonomiska skäl, så måste jag bestrida detta påstående. För den,
som ägde kännedom om hästafvelns tillstånd i vårt land före ingången af
detta sekel, kunde aldrig den möjligheten hägra, att vi efter tio års förlopp
skulle kunna ha stamboksfrågan löst inom alla underdistrikt. De
gångna årens erfarenhet visar fast hellre, att främsta orsaken till, att stamboksfrågan
har behöft och fortfarande behöfver tid till att utveckla sig,
är. att söka uti de skärpta fordringar på känd, likartad härstamning, som
uti premieringsreglementet ställts i samband med stamboksföringen, och
detta förhållande ändras ju icke i någon mån genom införande af s. k.
rasstamböcker. Ifrågavarande fordringar äro gifvetvis svårare att uppfylla
ju lägre hästafveln står.

Ett. målmedvetet afvelsarbete bör gå ut på att i främsta rummet
åvägabringa ett för afvelns grundläggande kvalificerad! afvelsmaterial
och först i andra rummet på att stamboksföra detta material. Ett omvändt
tillvägagångssätt torde näppeligen vara att förorda. Inom hästafveln
tar ett sådant grundläggande arbete lång tid och fordrar ett konsekvent
genomförande för att kunna lyckas. Först när stamboksföringen
ordnas efter afvelsområden, blifva stamböckerna hvad de böra vara, nämligen
en verklig exponent för afveln, hvilket s. k. rasstamböcker, omfattande
helar vart olikartade land, ej kunna blifva, då de inrymma samtliga
de olika typer, som därstädes förekomma inom samma ras.

Då det under de gångna tio åren dessutom visat sig, att stamboksfrågan
kan lö*as på ett tillfredsställande sätt med nu gällande bestämmelser,
synes det ej vara skäl att öfvergå till ett nytt, opröfvadt system.

Den bestämmelse i premieringsreglementet, hvarigenom hushållningssällskapen
ställts såsom initiativtagare i fråga om införande af stamböcker,
har visat, sig synnerligen välbetänkt. Dessa sällskaps sammansättning och
organisation göra dem väl förtrogna med hästuppfödarnas önskningar, och
genom sina ledamöter i premieringsnämnden erhålla de noggrann kännedom
om länets hästafvelsförhallanden. De böra alltså bäst kunna bedöma, när

130

tiden är inne att upplägga stambok. Men ej nog härmed. Den ställning, hushållningssällskapen
intaga, lämnar dessutom en borgen för att ett påbörjadt
stamboksarbete blir oafbrutet fullföljdt — och detta är af den allra största
betydelse. En sådan säkerhet kan ingen annan sammanslutning eller
förening erbjuda. Tvärtom ligger det nära till hands att befara, att en
nybildad förening, som måhända lyckats utverka statsunderstöd för sin
påbörjade rasstambok, men som sedermera mötes af motgångar och svikna
förhoppningar, snart nog upplöses och upphör att arbeta, och då är i och
med detsamma det sålunda afbrutna stamboksarbetet värdelöst och de
därtill använda medlen bortkastade.

Slutligen bör framhållas, att äfven om ifrågavarande förslag blefve
antaget, likväl med all sannolikhet icke några hela landet omfattande rasstamböeker
därigenom skulle kunna åstadkommas. Antagligt är nämligen,
att representanterna för den ädla hästafveln i Malmöhus och Kristianstads
samt möjligen äfven andra län icke komme att ansluta sig till den
ifrågasatta rasstambok en för ädla hästar. I stamboken för ardennerrasen
komme sannolikt icke att ingå det i betydlig tillväxt stadda afvelsområdet
i Skåne, där denna ras särskildt stambokförts i 17 år, och för den
nordsvenska rasstamboken torde man ej heller kunna påräkna medverkan
från hela landet. Sålunda torde det vara tvifvelaktigt om Värmland,
hvarest länsstambok är under uppläggande, komme att ansluta sig till
denna rasstambok.

Skulle emellertid ett verkligen förtjänt stamboksarbete komma till
stånd och visa sig påkalla statsunderstöd, erfordras inga reglementsändringar
för att det må kunna erhålla sådant — därom torde exempelvis
Svenska Årdennerföreningen kunna bära vittnesbörd.

Då jag sålunda finner det af sakkunniges flertal framställda förslaget
om införande af s. k. rasstamböcker sakna förutsättningar att på ett bättre
och säkrare sätt än hittills lösa stamboksfrågan, kan jag icke biträda detta
förslag, utan anser nu gällande bestämmelser om stamböcker vara tillfyllest.

Stockholm den 11 december 1911.

FREDRIK WRANGEL.

131

Särskild! yttrande af friherre F. Wrangel.

Uti den vid sakkunniges betänkande såsom bilaga 5 fogade, af herr
^vensson m- A- (''en 22 april 1907 till Konungen ingifna underdåniga
skrift anföres, bland annat (sid. 284), hurusom, gent emot åtskilliga
i ^skriften åberopade uttalanden rörande förekomsten på skilda ställen i
vart land af inhemska häststammar, Stuteriöfverstyrelsen torde ställa
erfarenheter från sin egen chef, som förklarat sig icke kunna vid inspektioner
. i Uppsala län tinna några djur, som berättiga antagandet af där
befintliga rester af en urtyp af egenartad kultur och med anor från forntiden»,
hvarefter vidare yttras: »det förtjänar ock att framhållas, att chefen
för Stuteriöfverstyrelsen år 1903, då den antydda inspektionsresan företogs,
synes haft en väsentligt skiljaktig uppfattning från den af Stuteriöfverstyrelsen
nu uttalade».

Sannolikt asyffcas med Stuteriöfverstyrel sens ifrågavarande uttalande
följande del af styrelsens underdåniga utlåtande den 19 november 1906
(se bil. 3, sid. 196):

»I detta sammanhang torde vidare böra framhållas, att då, med anledning
af nu förevarande ärende, chefen för Stuteriöfverstyrelsen hösten år
1903 besökte vissa trakter af Uppsala län, hufvudsakligen kring Husby
och Haberga, hvarest förmenades tinnas kvar rester af en landthästras med
den ädla hästens karaktär, hvilka icke skulle vara ett uttryck för en importvara,
utan tillhöra en egenartad kultur ända från forntiden, och därvid
inför honom uppvisades ett hundratal hästar såsom exponenter för en sådan
urtyp, kunde emellertid bemälde chel endast konstatera, hvad som i
de flesta fall kunde utan svårighet påvisas, nämligen att flertalet af de
uppvisade hästarne voro produkter antingen af norskt eller af ädelt blod,
pa samma gang de företedde de mest skilda former och endast i ett fall
liknade hvarandra, nämligen däruti att de voro små och outvecklade samt
användbara egentligen endast för lättare körslor. De återstående få något
större- eller gröfre individerna voro fallna efter endera af de i orten bekanta
hingstarne »Kato > eller »Cåesar», hvilka emellertid själfva befunnos
vara korsningsprodukter och på intet vis representanter för någon urgammal
ras.»

132

Det torde vidare få antagas, att den i ofvannämnda skrift antydda,
från Stuteriöfverstyrelsens nu anförda yttrande förment skiljaktiga mening,
jag skulle hafva uttalat, anses innefattad uti mitt i samma skrift intagna,
så lydande yttrande: »Vid de tvenne platserna Husby (Örsundsbro) och
Hagberga framvisades ett stomaterial, hvilket, utvecklingsmöjligt men ännu
utan någon ensartad typ, dock syntes kunna blifva till gagn och, genom
användande af därtill lämpliga hingstar af s. k. nordsvenskt eller norskt
slag, göras mera ensartadt».

För en hvar, som med uppmärksamhet genomläser clessa båda uttalanden,
torde det blifva fullt klart, att någon motsägelse dem emellan
icke förefinnes, utan att det förra endast utgör en motiverad utläggning
af det senare.

Stockholm den 11 december 1911.

FREDRIK WRANGEL.

133

Arkitekten Hj. Törnqvists reservation.

Enär statsrådet och chefen för Kungl. Jordbruksdepartementet torde
hafva kallat mig till ledamot bland de sakkunnige hufvudsakligen på
grund af mina föregående inlägg i frågan om våra inhemska häststammars
tillvaratagande, har jag ansett mig icke böra underlåta att inför Herr statsrådet
framlägga min från de öfriga sakkunniges afvikande uppfattning i
vissa fall, där de sakkunniges uttalanden och förslag synas mig kunna
komma att försvåra eller skymma arbetet för uppbyggande af en egen
svensk hästlandtras.

I fråga om de förslag, sakkunnige framlagt, är det endast i två punkter
min uppfattning skiljer sig från de öfrigas, nämligen beträffande vissa
delar af de i betänkandet föreslagna bestämmelserna om obligatorisk hingstbesiktning
samt om uppläggning af rasstamböcker.

De förslag, sakkunnige framlagt i den del af betänkandet, som angår
tillvaratagandet och utvecklingen af inhemska häststammar, synas mig åter i
stort sedt i sig innefatta alla de åtgärder, som i sådant syfte gä rna knnna
komma i fråga, och vara synnerligen väl afpassade för sitt ändamål.

I den del (sid. 34—37) af betänkandet, som innefattar sistnämnda
förslag och de uttalanden sakkunnige i samband därmed gjort i hvad jag
vill kalia själfva hufvudämnesfrägorna beträffande tillvaratagandet af inhemska
häststammar, hafva sakkunnige klart erkänt befintligheten af
dylika häststammar och möjligheten af deras tillvaratagande.

Nämnda del af betänkandet föregås emellertid af en inledning (sid.
14—33), som i hög grad synes inspirerad af den åsikten, att vi icke
äga några inhemska häststammar af egentligt värde. Och den dualism,
som sålunda tyvärr präglar betänkandet ifråga, kan förvisso komma
att leda därhän, att de af sakkunnige föreslagna synnerligen gagnande
reformerna i ämnet tilläfventyrs vid en kommande tillämpning undanskjutas
och missförstås.

För att i min mån söka motverka en dylik högst beklaglig utsikt, har
jag ansett mig skyldig att begagna det tillfälle, som här erbjuder sig, till
att söka något utförligare belysa vissa frågor, som i inledningen erhållit
en enligt min åsikt vilseledande behandling, äfvensom att söka klarare än
i betänkandet skett, framlägga de grunder, på hvilka sakkunniges förslag
i ämnet hvilar.

134

Urtyp.

Mitt särskilda yttrande, i livad det afser sakkunniges betänkande angående
tillvaratagande och utveckling af inhemska häststammar, kommer
sålunda att beröra dels följande delar af betänkandets inledning, hvilka
synts mig erfordra rättelse, nämligen:

1} tolkningen af de i Riksdagens skrifvelse i ämnet använda
uttrycken »urtyp», »varmblodig» och »kallblodig»;

2) relaterandet af mina arkeologiska forskningar;

3) kritiken mot mitt i broschyren »Vår inhemska häst» framlagda
förslag till typuppdelning af nu lefvande landthästar;
samt

4) Husby gårds hästafvel;

dels följande punkter, i hvilka en grundligare motivering synts mig
vara af nöden, nämligen:

1) definitionen af innebörden i uttrycket »inhemska häststammar»;

2) krafvet på afvelns konsolidering på bestämda typer, beskrifningen
af de olika af sakkunnige erkända typerna af inhemska
häststammar samt värdet af kännedomen om våra olika landthästtyper; och

dels slutligen frågan om de af sakkunnige föreslagna åtgärderna
för inhemska häststammars tillvaratagande.

Jag öfvergår härefter till de olika punkterna af mitt särskilda yttrande,
därvid jag kommer att törst behandla de frågor, som äga samband
med betänkandet angående inhemska häststammars tillvaratagande och
utveckling, samt därefter framlägga min särskilda mening i frågorna om
obligatorisk hingstbesiktning och rasstamböckers uppläggande.

I. Angående inhemska häststammar.

TJrtyp, varm- och kallblodig.

Det uttryck i riksdagsskrifvelsen, hvilket blifvit föremål för särskild
kritik af de sakkunnige, innefattas i Riksdagens uttalande, att i vårt land
skulle finnas, om också endast i sparsamt förekommande fall, »Nordens
samtliga ursprungstyper representerade, såväl varmblodiga som kallblodiga».

Den hufvudsakligaste anledningen till, att frågan om våra fornhästar
blifvit såväl i motionen som i riksdagsskrifvelsen någon gång berörd i
sammanhang med ett ämne, som hufvudsakligast rör sig om uppskattningen
af vår nutida häst, har, såsom i nämnda handlingar äfven framhålles, framför
allt varit en önskan att få fram en reaktion mot den ganska allmänt
gängse uppfattningen, att vi icke äga några egna häststammar af gammal

135

svensk kultur, eu uppfattning, som särskild! synes vuxit fram ur de
senare årtiondenas hippologiska litteratur i Sverige. Redan i midten af
1800-talet gör sig en sådan uppfattning gällande. Så säger Noring, oaktadt
han flerstädes talar om befintligheten af en inhemsk häst, att det numera
vore fåfängt att uppleta någon inhemsk ras, som kunde få namn af
»ren svensk» (yttrandet äfven återgifvet i sakkunniges inledning). Detta uttalande
blef tyvärr det bevingade ord, som gaf upphof till den åsikten, att
vi icke skulle äga något verkligt svenskt hästslag. Så säger C. G. Wrangel
1887 i »Handbok för hästvänner», att våra inhemska hästslag, med undantag
af skogsrussen, äro så- uppblandade med främmande blod, att typen ej
är förtjänt af den särskiljande rubriken »svensk».

Dessa uttalanden, som tillkommit för häfdande af importens gagn för
svenska hästafveln, gåfvo ock upphofvet till den teori, hvilken härmed stod färdig
och klar för livar och eu, som ville yttra sig om den svenska hästen.

Af professor Hallander understrykes äfven denna teori, dels i ett af
honom år 1909 i Landtbruksakademien hållet föredrag, där det heter:
»Taga vi uttrycket inhemsk hästras i dess mest inskränkta bemärkelse,
så är det nog så, att, om vi undantaga skogsrussen, vi äro i saknad af
verkligt inhemska hästraser», dels i inledningen till den af honom utgifna
stamboken öfver nordsvenska hästen, där å sid. 32 anföres, att han icke i
hälsinge- eller jämtlandshästen kan se en från östlandshästen (gudbrandsdalshästen)
skild egenartad häst.

Misstämningen mot denna vilseledande uppfattning fick i mitt föredrag
i Gäfle följande sammanfattade uttryck: »Af denna skissartade historiska
utredning torde framgå, att vår svenska häst (den jämtländska inberäknad)
ej leder sitt ursprung från den norska hästen, ej heller kan
betraktas som korsningsprodukt med våra kulturraser, utan att den har
sin egen utvecklingshistoria inom Sveriges gränser, samt att vi kunna följ a
dess utveckling ända från forntiden till den dag som är».

Några verkliga tecken till en mera genomgripande rubbning i uppfattningen,
att vi icke skulle äga rent inhemska häststammar af praktiskt
värde, torde dock näppeligen gjort sig gällande förr, än riksdagsskrifvelsen
påpekat de nyvunna synlinjer, hvilka i motsats till det som nyss anförts,
utmynna i, att vi äga inhemska typer och bland andra hälsingejämthästen,
såsom en från den norska (gudbrandsdalska) hästen skild typ.

Anledningen åter till att Riksdagen i detta sammanhang användt de
ifrågavarande uttrycken urtyp, ursprungstyp, varm- och kallblodig om
landthästen torde tydligen vara den, att Riksdagen velat med dessa
ord på ett åskådligt sätt och i möjligast få ord framställa skälen till
en önskad ändring i premieringsreglementet. Då emellertid nämnda ut -

136

tryck, tagna efter orden, torde få anses mindre väl valda, och då desamma
därjämte synas leda sitt ursprung från åtskilliga af mig gjorda
uttalanden, har jag ansett mig böra här lämna en förklaring öfver uttryckens
verkliga innebörd.

En dylik förklaring synes för öfrigt desto mer på sin plats med hänsyn
till den ringa stadga, som, enligt hvad allmänt torde erkännas, terminologien
inom den hippologiska litteraturen ännu hunnit vinna — en
omständighet, som gör missgrepp med afseende å användningen af hippologiska
termer ganska vanliga och synnerligen lätta att begå.

I mitt Gäfleföredrag, hvari framställningen gifvetvis måst klädas i en
synnerligen hopträngd form, har jag till exempel på ett ställe talat om
ett hästslag, härstammande från »vår forntida ädla häst». Vidare säger
jag för att markera befintligheten af tvänne olika grundtyper, »att vi
ända sedan forntiden haft tvänne från hvarandra vidt skilda urtyper».
Slutligen har jag såsom en sammanfattning af de resultat, till hvilka jag
i typfrågan kommit, yttrat, »att vi, teoretiskt sedt, äga så olika grundformer
som varm- och kallblodiga». I det sagda äro återgifna de mera
framträdande ställen, där uttrycken i fråga eller därmed liknande förekomma
i mitt Gäfleföredrag.

I Riksdagens motivering förekommer emellertid rörande vår fornhäst
äfven uttalanden af innebörd, att vår hästkultur kunde antagas hafva
gifvit upphof åt Norges hos oss mest värderade häststam, och vidare, att
det fanns flera olika typer af vår fornhäst. Dessa påståenden hafva uppenbarligen
ej hämtats ur Gäfleföredraget, där hvarken det ena eller andra
yttrandet förekommer, utan måste hafva framgått ur mina fortsatta forskningar
rörande vår fornhäst, af hvilka forskningar Riksdagens vederbörande
utskott säger sig hafva tagit del. Dessa forskningars resultat förelädes i
koncept utskottet och återfinnas sedan än mer kompletterade i mitt år
1904 hållna föredrag om »Vår inhemska häst».

Detta föredrag, där i hufvudsak dessa mina meddelanden ingingo,
blir således utgångspunkten för uppfattningen af innebörden
åt riksdagsskrifveIsen i dessa hänseenden, och särskildt hvad angår
uttrycken urtyp, varm- och kallblodig.

I denna senare utredning går jag djupare in i karaktäristiken öfver
vår fornhäst och ger de i Gäfleföredraget omnämnda bägge olika typerna
benämning af tvänne olika hufvudgrupper: höglandshäst (diluvialhäst)
och stepphäst (arisk häst) med olika typer inom hvarje hufvudgrupp.
Jag har därvid vanligast utbytt uttrycket »ädel häst» från Gäfleföredraget
mot det mer zoologiskt betecknande uttrycket arier-(stepp-)häst,
men för att klarare punktera innebörden i nämnda begrepp äfven användt

137

uttrycket »ädel häst af ariska slaget». Längre fram i föredraget, särskilt
i motiveringen till stycket »Rasernas indelning», använder jag jämsides med
uttrycken landthäst, inhemskt hästslag, naturras äfven uttrycket urtyp som
beteckning för vissa nu lefvande landthästar. Men jag har icke allenast
användt uttrycket utan äfven gifvit den mest grundliga förklaring af hvad
jag därmed menar.

För klargörande af typupp delningen tager jag nämligen till utgångspunkt
ärftlighetsprincipen — ärftlighetsfenomenet (Darwin, de Vries) —
och där jag hos våra landthästar finner ärftlighetsfenomenet
så utprägladt, att den likartade nedärfningen (typen) framträder,
trots olikartad kultur och upprepade genomkorsningar af främmande
blod, där säger jag, att jag står inför en urtyp, en representant
för gammal inhemsk kultur. Och vill jag i sammanhang härmed framhålla,
att jag i fråga om tidsbegreppet i uttrycket gammal inhemsk kultur,
då fråga är om våra husdjur, lämnar oafgjordt, huruvida denna kultur
uppstått under stenåldern, bronsåldern eller järnåldern.

Det är ju möjligt, att den bestämning, som jag sålunda, efter studier
särskilt af nämnde de Vries, uppställt för begreppet urtyp, icke återfinnes
i gängse hippologiska verk. Att jag emellertid numera ej står ensam
i utnyttjandet af ärftlighetsprincipen som utgångspunkt för karaktäriserandet
af gammal inhemsk kultur, framgår af den ar 1911 af finska
statskonsulenten Alfthan utgifna redogörelsen öfver den finska hästen.

Det då och då framkomna påståendet, att jag genom begagnandet
af orden urtyp eller ursprungstyp velat säga, att vi äga hästtyper, som
aldrig varit påverkade af främmande raser, blef ock i »V ar inhemska
häst» af mig vederlagdt, och jag ansåg mig därvid äfven kunna göra mig
till riksdagsmotionärernas och riksdagsutskottets tolk. Anförandet hade
följande lydelse: »Hvai''ken i O. H. Svenssons, Saläng in. fl. motion eller
i utskottets utlåtande vid 1903 års riksdag öfver denna motion eller i
min utredning påstås, att någon enda af våra landthästar är af ’ur-ren’
ras. Någon ras, som icke under vissa tider mer eller mindre
varit uppblandad, torde näppeligen kunna påvisas.»

Min ofvan anförda bestämning af begreppet urtyp torde i eu riktning
kunna åskådliggöras med följande exempel.

Å Ultuna landtbruksinstitut finnes en stam kor, ursprungligen af
fjällras, således ren urtyp. Dessa hafva sedermera å Ultuna genomkorsats
så många gånger med Ayrshireras, att de ur afvels- och premieringssynpunkt
äro att anse som rena Ayrshires. Icke för ty äga dessa djur kvar
vissa karaktäristiska typmärken från urtypen fjällras.

Och en företeelse, som fullt passar in i nämnda begrepp, föreligger i

13S

Varm- och
kallblodig.

den uppländska landthästen (Hagunda-typen), om hvilken jag i bil. 6''..
sid- 240 yttrat: »Stammarna hafva nämligen under de senaste årtiondena
påverkats än af norskt, än af ädelt blod än af ardenner. Det lärer dock
knappt kunna bestridas, att öfver den uppländska landthästen, (i detta fall
Hagunda-typen), ligger en gemensam från de främmande kulturraserna
afvikande prägel. För mig åtminstone synes det mest antagliga, att denna
grundkaraktär är ett uttryck för en urgammal kultur». Detta mitt antagande,
att en urgammal kultur här föreligger, grundar jag på den
omständigheten, att samma nedärfningssätt, som den uppländska landthästen
företer, konstaterats såväl på Öland som i Dalsland. Ett analogt
förhållande föreligger till exempel beträffande den nordiska hästen af den
större typen, af hvilken, såsom jag i mitt Gäfletöredrag erinrar, i Jämtland
exemplar ännu finnas, hvilka visa alldeles samma typ som under forntiden.

Att uttrycket urtyp i fråga om stammar, som jämväl varit korsade
med främmande raser, blifvit användt äfven inom annan hippologisk litteratur,
torde vara kändt. Sa säger C. G. Wrangel i »Landtmannens bok»
om ardennern: »än kan man dock både i de stora handelsstallen och hos
uppfödarna i bergsdistrikten träffa såväl hingstar som ston, hvilka troget
atergifva urtypens karaktäristiska ’points’», medan samme författare å
andra sidan särskildt betonar, att ardennern blifvit många gånger genomkorsad
med andra raser. Så yttrar vidare den kände tyske hippologiske
författaren Schwarznecker om Pinzgauerhästen, att den bibehållit sin
ursprungliga urtyp, oaktadt rasen under århundradens lopp blifvit upprepade
gånger korsad med främmande raser. Aidare erinrar jag om den
kände engelske forskaren professor Ewarts uttalanden om gudbrandsdalsrasen,
att den är sammansatt af flera olika urtyper.

Mina nu framlagda, med exempel och citat belysta uttalanden om
befintligheten af ursprungskaraktären (urtypen) hos raser, som faktiskt
hafva blifvit korsade med andra raser, stå således i full konsekvens med
mitt uttalande om urtyp hos våra nu lefvande landthästar och komma
för öfrigt pa intet vis i strid med livad chefen för Stuteriöfverstyrelsen
uttalat i sin officiella berättelse öfver besöket i Uppsala län, däri det nämligen
heter, att där hufvudsakligen framvisades ej andra hästar än sådana,
som voro produkter af antingen norskt eller ädelt blod.

Söker man däremot ur lösryckta yttranden vindicera fram, att
jag i mina framställningar påstått, att här funnes urtyper, som vore uttryck
för egenartad kultur ända från forntiden, är det tydligt, att man måste,
sasom åt det föregående lärer framgå, komma till oriktigt resultat.

En hvar, som något känner afvelsläran, vet väl, att uttrycken - varm -och kallblodig» uppstått för att därmed karaktärisera våra moderna kultur -

139

raser och sålunda ur afvelslärans synpunkt icke kunna tillämpas på våra
fornhästar. Af skäl, som jag framlagt i mitt föredrag »Vår inhemska
häst», torde de ej ens kunna tillämpas på våra nutida landthästar. I
nämnda föredrag yttrar jag nämligen (sid. 15): »I det föregående liar jag
framhållit, hurusom den från tyskarna lånade och här vedertagna indelningen
af hästsläktet i varm- och kallblodiga djur icke är tillämplig på
naturraserna. Såsom grundläggande element för dessas indelning gälla
fastmer de fysiologisk-anatomislca. skiljaktigheter, som naturen nedlagt å
ena sidan hos den äldre (diluvial-) tidens, å den andra hos det yngre
(ariska-) tidskedets djur». Att jag därför ej närmelsevis kunnat tänka på,
att våra fornhästar skulle kunna direkt indelas i varm- och kallblodiga,
är uppenbart och framgår på det mest oförtydbara sätt äfven af samma
föredrags fortsättning, så lydande: »Dessa utgjorde ursprungligen så att

säga tvänne skilda ''hästvärldar’ med sina bestämda konstanta inbördes
skiljemärken. Med kraneologien såsom utgångspunkt och med iakttagande
af kroppsformerna för öfrigt blir, såsom nämndt, diluvialhästen karaktäriserad
som höglandsdjur, medan den ariska hästen blir att räkna som steppdjur,
livardera inom sin hufvudgrupp utvecklande varieteter, från de gröfsta
(kallblodiga) till de elegantaste (varmblodiga) former». Och på ett annat
ställe heter det: »Att de två senare numera så olika hästslagen bevisats
härstamma från samma urras, visar hur intetsägande benämningarna varmoch
kallblodiga i verkligheten äro, då det gäller naturraserna».

Enär jag sålunda formligen inlägger min protest mot att vår
landt- (nordsvenska) häst, det må gälla den nu lefvande eller våra
fornhästar, skulle kunna räknas vare sig som varm- eller kallblodig,
är uppenbart att, då jag i mitt senare föredrag endast användt
uttrycken i form af citat och blott i en parentes, i dessa uttryck från
min sida ej kan ligga något tal om eller ens tanke på, att våra
landthästar skulle kunna räknas som varm- och kallblodiga, och
lika litet torde något stöd för en sådan uppfattning kunna hämtas ur
det redan förut återgifna, i mitt Gäfleföredrag använda uttrycket »att vi,
teoretiskt sedt, äga så olika grundformer som varm- och kallblodiga»,
hvilket uttryck fastmer vid genomläsandet ovillkorligen visar sig
hafva tillkommit endast för att genom jämförelse med ett kändt
begrepp kunna lättfattligt karaktärisera ett mindre kändt.

Jag har ofvan sökt visa, i hvilken betydelse jag i mina omförmälda
uttalanden användt uttrycken »urtyp», »varm- och kallblodig».

Då nu emellertid, enligt livad de sakkunnige i inledningen själfva
konstaterat, riksdagsskrifvelsens framställning i saken ytterst h vilar på
mina uttalanden, måste man ovillkorligen utgå från, att äfven om nämnda

140

uttryck af Riksdagen användts i en form, som, tagen efter orden, väl kam
gifva anledning till missförstånd, Riksdagen med desamma likväl ej kunnat
afse något annat, än hvad jag velat i dem inlägga.

Den rätta innebörden af uttrycken urtyp, varm- och kallblodig, sådana
de af Riksdagen användts, torde därför kunna sammanfattas sålunda, att
vi i forntiden ägt tvänne grundtyper, hvilka ännu kunna spåras
inom vissa typer af vårt inhemska hästslag (inhemska häststammar)
och att skillnaden mellan dessa bägge grundtyper är lika fattbar
som skillnaden mellan varmblodiga och kallblodiga raser.

Om dessa Riksdagens uttryck gifvas denna sin rätta bemärkelse, torde
man finna, att den kritik, som de sakkunnige byggt på nämnda uttryck
— och hvilken framkommer exempelvis å sid. 16 i yttrandet, att de
sakkunnige nödgas förhålla sig tvekande i fråga om antagandet,
att i vårt land fortfarande skulle såsom Riksdagen framhållit
finnas, om också endast i sparsamt förekommande fall, Nordens samtliga
ursprungstyper representerade, såväl varmblodiga som kallblodiga
förlorar sin udd, då ju de sakkunnige själfva, såsom framgår af
deras uttalanden rörande Imfvudämnesfrägorna, genom sina undersökningar
slutligen kommit till det resultat, att vi äga själfständiga olika typer af vår
s. k. landthäst.

De arkeologiska forskningarna.

Jag vänder mig nu mot den i inledningen till sakkunniges utlåtande
framställda kritiken af mina arkeologiska studier.

Då enligt afvelsläran, såsom i »Vår inhemska häst» betonats, det hästslag,
den typ, som under tidernas lopp längst kunnat bibehålla sig kvar,
om ock påverkad af ortsförhållandena, äger största förutsättningarna för
framtida fortbestånd och vidare utveckling — ett principuttalande, som.
äfven de sakkunnige understrukit vid behandlingen af hufvudämnesfrågorna
— blir uppenbarligen ett utrönande af de olika typernas ålder
af stor vikt. För besvarande af frågan, livilka typer äga den djupaste
kulturen i vårt land, erfordras åter eu ingående kunskap om våra fornhästars
karaktär och former.

De sakkunnige Imf va i inledningen till utlåtandet framhållit vikten
af arkeologisk forskning och utredning för att jämnsides med andra
källor erhalla en möjligast tillfredsställande utgångspunkt, då det som här
gäller att framlägga förslag till åtgärder för tillvaratagandet af våra landthästar.
Och de sakkunnige hafva jämväl uttalat sig för möjligheten på
grund af senare tidens forskningar att kunna karaktärisera våra fornhästar -

141

Men hvad bär man då gjort för att få ljus i denna sak? Det sägs visserligen
å sid. 30, att sakkunnige hålla troligt, att såväl den nordsvenska som gudbrandsdalska
hästen kunna härledas från en gröfre urtyp. Men då någon bevisföring
med utgångspunkt från arkeologiska forskningsresultat ej af sakkunnige
framlagts, torde några dylika näppeligen kunna förmodas ligga till
grund för sakkunniges antagande om en gröfre typ i forntiden. I stället
för att själfva försöka sig på någon karaktäristik öfver fornhästen synes
sakkunniges flesta medlemmar hafva inskränkt sig till att kritisera hvad
i sådan riktning af mig åtgjorts.

Mot de försök, jag för vårt lands vidkommande i nyssberörda afseende
gjort, och hvilkas resultat jag framlagt i mitt föredrag å landtbruksmötet
i Gäfle 1901, vända sig nämligen sakkunnige med en kritik,
som utmynnar i, att de af mig då presterade bevisen ej äro öfvertygande.

Då sakkunnige emellertid i denna sin kritik riktat sig uteslutande
mot min framställning i Gäfleföredraget, utan att taga hänsyn till mina
senare uttalanden i frågan, sådana desamma på grundval af fortsatta forskningar
framlagts i mitt föredrag af år 1904, hvilket föreligger i tryck i
broschyren »Vår inhemska häst», torde det tillåtas mig att, på det att
icke detta sakkunniges tillvägagångssätt måtte bibringa en oriktig föreställning
om innebörden af mina uttalanden i sistnämnda broschyr och
särskildt om dessas samband med mina uttalanden af år 1901, här i korthet
återgifva de bidrag jag sökt lämna till utredning om vår fornhäst.

Jag ber då till en början få erinra, att jag med afseende på sättet
för forskningarnas bedrifvande betjänat mig af det tidsenligaste och erkändt
principiellt riktigaste, nämligen den jämförande forskningsmetoden..

Jag har i mitt första föredrag i Gäfle beskrifvit olika benfynd. Af dylika
fynd hade jag sett ej ett utan flerfaldiga, men af dessa omnämnas endast
vissa, hvilka jag till låns utbekommit från statens historiska museum
och direkt kunnat jämföra med nutida hästskelett. Och vid omnämnandet
af fornbilderna framhöll jag helt naturligt endast dem, som efter långvarigt
sökande och famlande så att säga till sist öppnade mina ögon för
tillvaron i forntiden af tvänne skilda hästtyper. Forskningarna fortsattes,
och resultaten däraf förelädes det utskott i riksdagen, som behandlade riksdagsmotionen
om våra inhemska hästars tillvaratagande. Jag oftentliggjorde
dem därefter med en hel del ytterligare kompletteringar i mitt.
föredrag vid hästutställningen år 1904, sedan utgifvet i ofvannämnda
broschyr.

Dessa senare resultat gåfvo upphof till åtskilliga korrigeringar af
mina uttalanden å Gäflemötet. Det säges i sakkunniges inledning, att några
som helst verkliga bevis icke föreligga för att en varmblodig större

142

ursprungstyp — den i det åberopade föredraget omförmälda hufvudgrupp,
som benämnes »den nordiska hästen af karossiertyp», hvilken däri angifvits
äga en höjd af 160 cm. — förekommit i våld land. Att märka är emellertid,
att jag redan i föredraget 1904 återtog detta påstående från Gäfleföredraget
1901. Mitt misstag berodde på, att dessa fornhästars skenben
voro så långa, att de mycket väl motsvarade måttet på en 160 cm. hög
häst, men vid en senare mera genomgående granskning af äfven öfriga
skelettdelar af flera hästar, blef måttet reduceradt till 155 cm., hvilket
reducerade mått tydligt är angifvet i föredraget 1904. I och
med denna korrigering förfaller äfven påståendet från min sida om forntidens
karossier, hvars tillvaro under järnåldern, hvarom jag talade i Gäfleföredraget
1901, ej på det minsta sätt antyddes i föredraget 1904.
Vidare korrigerade jag i detta senare föredrag »Vår inhemska häst»
mitt påstående i Gäfleföredraget, att Vendelfyndet skulle vara uttryck
för tillvaron af en mindre för Skandinavien gemensam häst af klipparetypen,
därhän att Vendelfyndet antydde befintligheten af en
gröfre medelstor, häst (150 cm.) såsom en specialitet för Sverige, då
hvarken Norge, Danmark eller Finland från den tiden kunnat prestera
några slags bevis om befintligheten af Vendelfyndtypen. Då just detta
Vendelfynd visar samma karaktär som den gudbrandsdalska hästens
grundläggare, den numera såsom typ bortblandade Dölehästen,
ansåg jag mig kunna såsom resultat af mina fortsatta forskningar i min
P. M. meddela riksdagsutskottet, att på goda grunder kunde antagas, att en
svensk hästtyp grundlagt den typ vi skattade högst i Norge (''Dölehästen’).
Hvad åter angår den typ (Björköfynden), som till sin karaktär påminner
om en ädel häst, har jag på grund af skelett beskrifvit typen i »Vår inhemska
häst» såsom nästan en karrikatyr af en nu lefvande häst. Då jag,
såsom i sakkunniges inledning angifvits, säger, att i Jämtland ännu i dag
finnas hästar, som visa alldeles samma typ som i forntiden, är därför
uppenbart, att jag i detta uttryck ej vill se annat än hvad t. ex. engelsmannen
professor Ewart säger om sin ''skogsliäst'' eller att vissa grunddrag
hos den moderna hästen återfinnas hos vår fornhäst.

Hvad slutligen angår kritiken öfver, att jag i Gäfleföredraget gjort
gällande tillvaron af särskild! tvänne beskrifna fornhästtyper, har detta
mitt uttalande från Gäfleföredraget blifvit i »Vår inhemska häst» så till
vida rättadt, att jag i skelettjämförelsen funnit,

att under järnåldern funnits tvänne olika grundtyper: en
höglanclshäst (Vendelfynden) och en påminnande om en ädel
häst, eu arier eller stepphäst (Björköfynden);

143

att jag genom studierna af figurala och ornamentala framställningar
kommit till det resultat, att fynden icke, såsom från
visst håll anmärkts, skulle kunna härröra från en tillfällig import af inintresserade
vikingar, utan måste vara uttryck för skilda typer, som
redan då länge funnits här i norden;

att dessa antaganden vinna ytterligare stöd af, att forskaren Nehring
redan konstaterat, att just hos germanerna i Nordtyskland, särskilt
under vår bronsålder, existerade de tvänne ofvannämnda
grundtyperna, en omständighet, som tydde på, att de största förutsättningar
för tillvaron af de tvänne typerna borde förefinnas äfven här;

att i motsats till livad man antagit, de klimatiska förhållandena
— högre värme i förening med löfskog — särskild! under den tidigare
bronsåldern varit gynnsammare än nu för utveckling och bibehållande
af hästsläktet, äfven den om den ädla hästen påminnande
mera känsliga typen;

och till sist att liknande uttalanden om tillvaron af tvänne typer ej
kunnat framkomma hvarken från Norge eller Danmark, då intet af dessa
länder hafva närmelsevis så bindande bevis i fråga om utseendet
af sina fornhästar, som vi i Sverige äga.

Mitt slututtalande i »Vår inhemska häst» blef således, att vi under
forntiden ägt tvänne olika grundtyper, som hvar inom sig otvifvelaktigt ägde
flera helt skilda typvarieteter. Härmed har jag icke velat påstå mera eller
annat än, att dessa bägge grundtyper verkligen existerade, utan att jag
därmed velat förneka tillvaron möjligen af andra typer, eller att mellanformer
äfven kunde förekomma.

Sakkunnige hafva nu, såsom ofvan nämndt, om mina uttalanden i
föredraget af år 1901 fällt det omdöme, att de af mig då presterade bevisen
ej äro öfvertygande.

Det är ju visserligen sant, att grefve C. G. Wrangel, en hippolog
med europeiskt rykte, fällt ungefär samma omdöme om mitt ifrågavarande
föredrag, som de sakkunnige sålunda gjort. Men denna grefve Wrangels
kritik framlades dock, innan jag publicerat resultaten af mina fortsatta
forskningar. Då nu dessa resultat förelegat för de sakkunnige i ofvannämnde
broschyr — hvilken af statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
öfverlämnats till de sakkunnige och för öfrigt af dem i annat
sammanhang i en speciell fråga omnämnts — synes det mig att de sakkunnige
bort, i sammanhang med kritiken öfver min första mera skissartade
framställning, till granskning upptaga äfven mina senare uttalanden i ämnet.

Af dem, som måste anses mera än andra kompetenta att afgöra,
huruvida de forskningsresultat, jag framlagt i broschyren »Vår inhemska

L44

liäst», åro vederhäftiga eller ej, nämligen arkeologerna, har en af Sveriges
förnämsta, docenten Almgren tagit del af innehållet i »Vår inhemska
häst» och gifvit mig det bästa erkännande samt vitsordat, att resultaten
af mina forskningar äro riktiga och så öfvertygande
i bevisföring, att den, som har annan uppfattning, äfven är skyldig
att prestera bevis för sina påståenden.

I detta sammanhang anser jag mig böra framhålla önskvärdheten af,
att de i statens historiska museum förvarade rika fynden af ben från våra
forntidshästar gjordes till föremål för ytterligare och ingående undersökningar
på statens bekostnad. Veterinärinstitutet i Stockholm med dess
nya och modärna anordningar torde väl lämpa sig för ett sådant uppdrag.

Typuppdelningen.

Jag anser mig vidare böra inlägga min gensaga mot, att de sakkunnige
kritiserat mitt förslag till typuppdelning af nu lefvande landthästar och
därvid antagit, att denna min uppdelning skulle hafva skett allenast på
grundval af det i mitt Gäfleföredrag åberopade bevismaterialet, nämligen ett
fåtal skelettdelar och af bildningar från forntiden (sid. 20—21). Vidundersökning
af verkliga förhållandet skall man däremot tinna, att det kritiserade
förslaget till typuppdelning förekommer icke i Gäfieföredraget utan i mitt
senare föredrag »Vår inhemska häst» under rubrik »Raseimas indelning»,
och att motiveringen till typuppdelningen ingalunda, såsom påståtts, var
byggd på några skelettdelar utan på helt andra grunder, såsom med all
tydlighet framgår af texten å sidorna 14—15 i sistnämnda föredrag. För
dessa grunder är redan antydningsvis redogjordt (sid. 137.)

Anledningen till, att jag kom att vid mitt försök att ur virrvarret
af korsningarna inom vår landthästafvel söka få fram någon karaktäristik
öfver de olika typerna, utan att utgå från den vanliga metoden att binda
uppfattningen vid den eventuellt kända härstamningen inom de närmaste
generationerna, var den, att jag som hästuppfödare snart nog kom under
fund med, att inom ramen för den nordsvenska hästafveln både bestämda
och olika typer kunde, oafsedt den närmaste härstamningen, med en sällsynt
konstans göra sig gällande. Dessa iakttagelser gåfvo mig uppslaget
till att på grundval af ärftlighetsproblemet söka få fram en karaktäristik
öfver landthästen, därvid särskildt den här förut omnämnda Nehrings
studieresultat rörande den germanska hästens forntida karaktär lades till
grund för min uppfattning och gaf upphof till följande uttalande i »Vår
inhemska häst»:

»Slutligen har hippologien så att säga råkat in i en återvändsgränd
genom uraktlåtenheten att tillgodogöra sig de rön, som gjorts under de
senare 25 åren af framstående zoologer, hvilka sökt och äfven kunnat

145

påvisa de primitiva husdj ursrasernas anatomiska skilj aktigheter. Just den
vägen som zoologerna utstakat måste emellertid den svenska hipplogien
följa, om den någonsin skall kunna nå fram till den slutliga lösningen åt
frågan om våra hästrasers karaktär och ursprung».

Enligt de Hehringska principerna måste man nämligen vid studiet
af de olika landthästtyperna utgå från kraneologien. I och med detta är jag
ock i min åskådning inne på ett det allra modernaste studieområdet inom
biologien, nämligen ärftlighetsläran, med Darwins och de Vries’ inlägg
som utgångspunkt. Och det är på denna fasta grundval, typuppdelningen
af våra olika landthästar vuxit fram och planlagts i det i inledningen så
hårdt kritiserade försöket till uppdelning af de inhemska häststammarna
i »Vår inhemska häst».

Principerna för en uppdelning på dessa grunder gestalta sig sålunda.
I Hagunda, Uppsala län, finner jag till exempel vid mina afvelsiakttagelser,
att afkomlingarna från Hagunda-typen, fallna efter ganska olikartade
hingstar, med ovanlig seghet bibehålla den lilla koncentrerade typformen
från mödernet. Genom denna synnerligen anmärkningsvärda konstans har
afkomman i alla fall kunnat bibehålla hufvuddragen af karaktären hos
stostammen. Jag blir häraf öfvertygad, att jag står inför en både stark
och för orten karaktäristisk typ. Då eu konstant typ kan uppstå till
exempel enligt den Yries’ska mutationsteorien eller efter den s. k.

men delismen» och därefter genom någon tillfällig afvelsriktning fa en
allmännare utbredning, så följer häraf, att en sådan typkonstans icke ovillkorligen
behöfver vara beroende af någon uråldrig kultur. Men då jag
återfinner alldeles samma grundtyp (klipparen), på så skilda platser som
på Öland och i Dalsland, ligger det nära till hands att antaga, att denna
typ-likhet icke kan bero på en ren tillfällighet, utan att den likartade
typkaraktären måste bero på, att typen fordom haft en stor utbredning
i landet.

Man är äfven i tillfälle att kontrollera denna typs tillvaro, t. o. in.
i större utbredning under början af 1800-talet, då typiska afbildningar
från denna tid visa, att den förekommit såväl i Halland som i Skåne (Färs
härad) och Blekinge. Under 1500-talet beskrifves klippare-typen vidare af
Olaus Magni, och från medeltiden återfinnes den i utbildning från Mälardalen.
Slutligen finna vi en hel del bendelar från Björkö (svarta jorden),
som angifva en typ af en mindre häst. Man kan således tryggt säga,
såsom jag gjort i föredraget »Vår inhemska häst», att man kan följa
klipparetypen från forntiden till den dag som är. Principen stod härmed
klar för mig, och med stöd af den konstanta typkaraktären enligt ärftlighetsprincipen
ansåg jag mig kunna såsom utgångspunkt vid karaktärise 19 -

146

randet af våra olika landthästtyper uppställa den teori, som kommit till
uttryck i det uttalande i »Vår inhemska häst», som anförts här förut å
sid. 137 och utmynnade i att, där jag å olika orter finner likartad nedärfning
(lika typer), är detta bevis för tillvaron af bestämda typkaraktärer
af mycket gammal kultur.

De typer af våra nu lefvande landthästar, som på sådan grund af
mig utpekats äro — med i vissa fall annan benämning än i »Vår inhemska
häst» — följande:

Till Höglandshästen (diluvialgruppen) höra:

Den norska (gudbrandsdalska) typen (fig. 1).

Den svenska höglandstypen (pl. II, sid. 154) med dess

mindre varietet (fig. 2), hvartill hör dalbohästen (fig. 10, sid. 158,
och fig. 11, sid. 161).

Den svenska klipparen, (fig. 3) Ölandshästen med sina större varieteter.

Ett slag af skogsrussen.

Till Stepphästen (Ariergruppen) höra:

Hälsingehästen eller den större norrlandshästen (karossieren) (fig. 4,
pl. III, sid. 156, pl. IV, sid. 162 samt pl. V. sid. 168).

Mellansvenska hästen (pl. I, sid. 150): bohuslänska fjordhästen,
Västergötlands landthäst (Levenehästen), Upplands landthäst, den norrländska
hästen (den mindre Umeåhästen).

Ett slag af skogsrussen.

Såsom närmare förklaring må till en början erinras, att benämningen
norsk typ icke får uppfattas såsom afseende en typ, som endast förekommer
i Norge, utan att den norska typen är att finna äfven i Sverige,
särskild! i Norrland, hvarest den numera är den allmännaste.

Likaså får man ej heller tolka benämningen hälsingehäst såsom afseende
en typ, som skulle vara karaktäristisk för hästar i Hälsingland, utan
har därmed åsyftats hvarje större och gröfre norrlandshäst i allmänhet,
oafsedt individens grundtyp. Det gäller således, att hippologiskt karaktärisera
den eller de typer, som sammanfattas i hälsingehästbenämningen.

En närmare hippologisk karaktäristik kräfves likaledes öfver de i
Alfsborgs läns södra hushållningssällskaps skrivelse till statsrådet och
chefen för Jordbruksdepartementet den 3 december 1904 (bil. 2, sid. 190)
omnämnda västgötahästarna. Det visade sig nämligen vid de sakkunniges
granskning af de landthästar, som af länets intressenter sammanförts vid
Ljung, att dessa landthästar, förutom att de voro mer eller mindre på -

:L47

verkade af främmande blod, representerade olika typer, nämligen västgötalandthästen
(Levenehästen), dalbohästen och bohuslänska fjordhästen. I
västgötarnas uppfattning torde med andra ord, i likhet med hvad i Norrland
för dess vidkommande är fallet, ingå, att alla typvariationer af landthäst
från Sveriges sydvästra del, hvarmed västgöten handlar eller hvilka
han brukar till uppfödning, räknas som västgöta-landthäst; en uppfattning,
som ju äfven belyses af ofvan nämnda skrivelse, där just dalbohästen
angifves som västgötahäst.

Benämningarna höglandshäst och stepphäst härflyta, som redan nämndt,
från Nehrings uppdelning och karaktäristik af våra europeiska fornhästar,
särskild! germanernas förhistoriska hästar, men då jag funnit samma grundtyper
vara tillstädes saväl hos vara nu lefvande landthästar som hos
vara fornhästar från järnåldern, har jag ansett mig kunna äfven på dessa
tillämpa Nehrings terminologi.

Inom hvar och en af dessa hufvudgrupper förekomma åter ofvan angifna
olika typerr, epresenterande de mest skilda storlekar från karossieren.
165 cm., till den lilla ponnyn. Denna uppdelning af landthästen i tvenne
skilda hufvucigrupper far ej tolkas sa, som om de olika typerna i hvarje
hufvudgrupp skulle vara blott varieteter, som utgått från en grundtyp,
utan torde det, såsom äfven de relaterade forskningarna synas hafva visat,
vara konstaterad t, att åtminstone flera af de nämnda typerna inom hvardera
hufvudgruppen hvar för sig har sin själfständiga utveckling ur sin
respektive urtyp.

Då jag nu gar att i fa ord karaktärisera ofvan uppräknade typer af
vara nu lefvande landthästar, följer jag den ordning, hvari de å, föregående
sida upptagits, och hänvisar för öfversiktens skull till den därstädes gjorda
indelningen.

De till höglandshästen hörande typerna,
särskild! våra egna svenska (i
motsats till de norska), utmärka sig för
sina slutna former och jämförelsevis
låga mått, hufvudet med hög
och bred panna, breda ganascher,
kort hals, lågbenthet o. s. v.

Den norska typen, i hvad den
skiljer sig från den svenska, kännetecknas
af det typiska lilla hufvudet,
den utvecklade muskulaturen å halsens
öfre del, den uttryckslösa manken, den
ofta långa och veka ryggen, fram- och

Fig. 1. Norsk typ. 152 om.

148

bakdelens afrundade former med svagt
markerad muskulatur (fig. 1).

I karaktäristiken af den svenska
böglandstypen ingår livad som här
ofva>i är angifvet såsom i allmänhet
utmärkande för höglandshästen. Oftast
har denna typ jämförelsevis större hufvud
med kort och rak hals. Vidare
lägger man märke till den korta ryggen
med markerad manke och slutligen den
synnerligen breda bogen och de djupa,
väl utvecklade lårpartierna. Storleken
växlar mellan 150 — 158 cm. (pl. II).

Hos den mindre varieteten (fig. 2)
finna vi, förutom det lägre höjdmåttet
(140—150 cm.), samma allmänna karaktärsdrag,
dock stundom med den skillnad, att hufvudet är litet med en
svällande hals, hvilket ofta är fallet med dalbohästen (fig. 10 och 11).

Klipparens allmänna drag återgifvas å sid. 159, hvarjämte särskild!
Ölandshästen (fig. 3) är omförmäld i »Vår inhemska häst».

Skogsrussen är noggrannt karaktäriserad i sistnämnda föredrag.

De till stepphästen hörande typerna utmärka sig åter för sina långa
linjer, långt hufvud, relativt smal panna, smalare ganascher,
längre och tunnare hals samt
långa underarmar. Afvenså
är karaktäristiskt för våra stepphästar,
att de påminna mera om
den ädla hästen än om kallblodet.

Hälsingehästen är en extrem
stepphästtyp, särskild! utmärkande
sig för sina stora mått
(160 cm.), ofta i förening med
groflek. Hästen är närmare beskrifven
å sid. 157 och åskådliggöres
typen af fig. 4.

Den mellansvenska hästens
tre variationer: bohuslänska
fjordhästen, Upplands landthäst

v.- V''

Fig. 3. Ölandshästen. 145 cm.

Fig. 2. Mindre höglandstyp från mellersta
Sverige. 142 om.

- • • v *''

•- c*-''

149

och Umeåhästen, återgifna i de tre af bildningarna å plansch I vid sid.
150, stå hvarandra i typ synnerligen nära, och hos samtliga återfinnes
det ’ karaktäristiska hos stepphästen. Framträdande är vidare en viss
spinkighet samt den till i allmänhet 150—155 cm. begränsade höjden.
Såsom0 utmärkande för öfrigt må nämnas den. höga konstansen i nedärfningen
men ringa förmågan att inom sig själf utveckla någon större

storlek eller groflek.

Bohuslänska fjordhästen är nu
mera så reducerad i sin numerär, och
ortsintresset för dess tillvaratagande
så ringa utprägladt, att denna typ tyvärr
synes gå sin undergång till mötes.

I Uppsala län bedrifves afveln å
vissa orter med ganska godt resultat
medelst en sammansmältning af länets
landthäst med hälsingehästen.

1 Umeåtrakten är den rena typen
bäst bevarad och borde för de norrländska
kustorterna kunna vara af en
stor betydelse.

I den mån fotografier kunna tjäna Fig. 4. Trafvarhingst från Västernorrland. 165 cm.
som bevismaterial, anser jag mig hafva

med här återgifna fotografiska af bildningarna — hvilka samtliga visa
individer, som enligt allmän uppfattning representera verkligt erkänd
gammal landthäst — påvisat, att den af mig påstådda typlikheten existerar,
och med stöd af den moderna uppfattningen af afvelsläran torde
jag äfven hafva rätt att draga den slutsatsen, att dessa här ofvan beskrifna
landthästtyper hvar för sig representera en gammal svensk kultur.

Som stöd för riktigheten af de principer, som ligga.till grund för
denna typuppdelning, åberopar jag äfven ett uttalande af fil. doktor Sven
G:son Blomqvist, hvilken tagit del af broschyren »Vår inhemska häst».
Han säger nämligen, särskild! hvad angår principerna för typuppdelningen,
att de på praktisk och teoretisk erfarenhet grundade teorierna, som åt
mig uppställts, äro i vetenskapligt hänseende af stort intresse i synnerhet
därför, att de stå i öfverensstämmelse med moderna forskares rön
angående ärftlighetsproblemet (Mendel, de Vries).

Liknande principer synas äfven hafva tillämpats i Finland tör karaktäriserandet
af dess landthästtyper (se »Den finska hästen» af Axel

Alfthan 1911). . .

Sakkunniges kritik öfver principerna för min typuppdelning anser jag

150

mig därför kunna med fullt iog tillbakavisa, och jag påstår mig fortfarande
kunna häfda, att min uppdelning af våra nu lefvande landthasttyper
hvilar på fullt reell grund, sedt från såväl praktisk
som vetenskaplig synpunkt. Att kunskapen om åtminstone
P?n^rfpn vara olika landthästtyper är af ett oafvislio-t
behoi pakallad vid realiserandet af åtgärderna för de inhemska
häststammarnas tillvaratagande, vill jag längre fram söka närmare
utveckla.

D efinitionsfrågan.

"Vid granskningen af de handlingar, som öfverlämnats till sakkunniges
bedömande, hafva sakkunnige såsom utgångspunkt antecknat hufvudsakhgast,
att Riksdagen i sin ofvan berörda skrivelse framhållit nödvändigheten
af, att åtgärder vidtoges för tillvaratagande af våra inhemska häststammar,
hvarjämte Riksdagen ifrågasatt, huruvida icke staten äfven på
annat sätt än genom premiering borde underlätta sådana åtgärder.

nen del af utlåtandet, som behandlar själfva hufvudämnesfrågorna
halva de sakkunnige med anknytning dels till Riksdagens omförmälda uttalande
om underlättande, äfven pa annat sätt än genom premiering, af
arbetet för tillvaratagande af de inhemska häststammarna och dels till
hvad O. H. Svensson m. fl. i sin underdåniga skrift anfört om »möjli<rheten
af ett. framgångsrikt arbete på återuppbyggandet af vår egen land t ras''
förklarat sig dela den uppfattning, att möjlighet ingalunda saknas för
rekonstruerandet af en svensk landthästras, samt att särskilda åtgärder
från det allmännas sida utöfver premieringen härför äro behöfliga och
önskvärda.

Detta sakkunniges uttalande får sin närmare utveckling genom den
åt de sakkunnige enhälligt antagna definitionen å innebörden i begreppet
»inhemska^ häststammar», hvarmed enligt nämnda definition förstås olika
typer åt var landthäst med nordiskt underlag, hvilka dock få i viss grad
vara paverkade af främmande afvelsmaterial.

Frågan om fastställandet af innebörden i begreppet »inhemska häststammar»
synes mig bilda den centrala punkten i de sakkunniges utlåtande.
I lär af. torde emellertid följa ett kraf på eu något mera ingående
motivering än den, som i utlåtandet kommit definitionen till del.
Jag tillåter mig därför att här söka lämna en dylik.

Fn sådan utredning för undvikandet af definitionens misstolkning torde
vara sa. mycket mer behofliay som en af de sakkunnige, professor Halländer,
i det förut berörda offentliga föredraget i Landtbruksakademien år 1909,

Mellansvenska hästen.

JSST^

Fig. 5. Bohusländska fjordhästen. Sto, 151 cm.

."i . i :

• :-*, -• j

Fig. G. Uppländska landthästen. Hingst, 154 cm.

■ ''

i!3im

■ M*:

Fig. 7. Norrländska landthästen (Umeå). Hingst, 150 cm.

151

hvilket föredrag just afsåg att inför Landtbruksakademien klargöra innebörden
i den afRiksdagen framställda begäran om tillvaratagandet af våra inhemska
häststammar, framställt sådana förslag till tolkning af uttrycket inhemska
hästraser (hvilket uppenbart i detta fall är analogt med det. af Riksdagen
och chefen för Kungl. Jordbruksdepartementet begagnade uttrycket
inhemska häststammar), att desamma enligt min åsikt fullständigt kunde
förvrida hela innebörden af den de sakkunnige af Kungl. Maj:t förelagda
uppgiften att undersöka befintligheten af inhemska häststammar och möjligheten
för deras tillvaratagande.

Hallander hade nämligen i sitt omförmälda föredrag yttrat, att uttrycket
inhemsk i detta sammanhang stundom användts såsom betecknande
häststammar i vårt land, hvilka kunde anses hafva från en mycket
tidig forntid intill våra dagar hållit sig opåverkade af importeradt hästmaterial.
Vidare skulle därmed stundom hafva afsetts sådana hästar i
vårt land, hvilka sedan lång tid tillbaka här vore acklimatiserade, tagit
märkbart intryck af de lokala förhållandena och endast i jämförelsevis
ringa grad påverkats af främmande, olikartadt afvelsmaterial. Slutligen
kunde man finna ordet i sammanhang med hästafvelsfrågan användt synonymt
med begreppet »inom landet född» såsom motsats till direkt importerad
— i sistnämnda bemärkelse sålunda i uttrycket »inhemsk hingstuppfödning».

Vidkommande det först angifna alternativet, torde det, såsom Hallander
äfven underströk, vara tydligt, att några häststammar, som uppfylla
den däri angifna förutsättningen, icke finnas, med undantag af skogsrussen,
hvilken emellertid i förevarande afseende saknar praktiskt värde. Eu dylik
definition på begreppet »inhemska häststammar» skulle därför tydligen
endast blifva ett stöd för dem, som påstå, att vi här i landet icke äga
några verkligt »inhemska häststammar».

De sakkunnige hafva äfven, såsom framgår af motiveringen till den
af dem antagna definitionen, uttalat, att de icke kunna utgå från en sådan
ensidig uppfattning af nämnda uttrycks innebörd. Att ej heller Riksdagen
velat i uttrycket inlägga en dylik tolkning, torde vara uppenbart.

Den uppfattningen åter, att med uttrycket inhemsk i detta sammanhang
skulle förstås den andra af Hallander angifna ytterligheten, nämligen
inom landet födda hästar i motsats till direkt importerade, har Riksdagen
uppenbarligen ej heller kunnat vilja göra till sin. ivfven de sakkunnige
hafva tagit afstånd från en sådan uppfattning.

Återstår således den af Hallander angifna medelvägen, nämligen att
tolka uttrycket såsom afseende hästar i vårt land, hvilka sedan lång tid

152

tillbaka här äro acklimatiserade, tagit märkbart intryck af de lokala förhållandena
och endast i jämförelsevis ringa grad påverkats af främmande,
olikartadt afvelsmaterial. För denna tolkning synes Kallander själf vara
mest böjd. Vid granskning af de exempel, Kallander lämnat på ett tillvaratagande
af inhemska häststammar enligt sistnämnda definition finner
man, att enligt hans åsikt dit skulle kunna räknas bland annat den
s. k. Levenehästen i Skaraborgs län, äfvensom ardennern, sedan den
här kultiverats. Mot det förstnämnda exemplet vore intet att anmärka,
om därmed afsåges Levenehästen, sådan den med sin ganska
utpräglade landtrastyp tedde sig före tillvaron af den förening, som af
Kallander startats med syfte att bevara nämnda häst. Men att Kallander
här afser just den af honom sålunda iscensatta afvelsverksamheten, är
desto tydligare som sakkunniges besök i Skaraborgs län just gällde att
se denna Halländers s. k. Levenehästafvel. Då denna emellertid snarast
tyckes resultera i de gamla levenehästarnas absorberande i en Clydesdaleafvel
(se ordförandens i 3:dje distriktets premieringsnämnd sist afgifna
berättelse) kan uppenbart denna verksamhet icke med fog räknas såsom
afvelsarbete, fallande inom ramen för de inhemska häststammarnas tillvaratagande.
Uppenbarligen kan dit ej heller räknas den af Kallander
framhäfda afveln af kulturrasen ardenner, äfven sedan den, såsom Kallander
förutsatt, någon tid här kultiverats.

Häraf torde vara tydligt, att ej heller detta alternativ med den utläggning,
Kallander däråt gifvit, kan anses utgöra ett tillfredsställande
uttryck för, hvad innebörden i begreppet inhemska häststammar i egentlig
mening bör anses vara. Detta alternativ kan ej heller vara det, som
föresväfvat Riksdagen vid användningen af ifrågavarande begrepp. Emellertid
hafva de sakkunnige omnämnt detta alternativ på sådant sätt, att
man däraf skulle kunna draga den slutsatsen, att de genom den antagna
definitionen godkänt den tydning af uttrycket inhemska häststammar, för
hvilken Hallander sålunda gjort sig till tolk, och att sålunda nämnda
Hallanderska tolkning, jämte allt hvad Hallander i samband därmed i
föredraget anfört, komme att få gälla som den verkliga positiva grundvalen
för den af sakkunnige antagna definitionen.

Jag vill emellertid påstå, att de sakkunniges definition på begreppet
inhemska häststammar i själfva verket, rätt fattad, står i en oförenlig
motsats äfven till sist omnämnda, af Hallander framburna förslag till tolkning
af detta begrepp.

Vid bedömandet af det hästmaterial, som under sakkunniges besiktningsresor
för dem framvisats, torde de sakkunnige kunna sägas hafva i
stort sedt utgått från. att inom begreppet inhemsk häst skulle in -

153

rymmas endast vår egen landthäst, och att därifrån skulle vara utesluten
hvarje stam af kulturras eller dess typ, äfven om densamma här
acklimatiserats. Den uppfattning, hvilken de sakkunnige sålunda synts
tillämpa, har därefter fått sitt uttryck i den i definitionen uppställda
fordran på en s. k. landthäst. Och de sakkunnige hafva därmed
i själfva verket anslutit sig till den tanke, som uppenbarligen
låg till grund för Riksdagens uppfattning om innebörden i uttrycket
inhemska häststammar. Genom uppställandet af denna fordran
hafva de sakkunnnige äfven i själfva verket tagit bestämdt
afstånd från den ofvan omförmälda tolkning af uttrycket inhemska
häststammar, som Hallander i ofvannämnda föredrag
velat framhäfva såsom den rätta.

Då emellertid sakkunnige genom benämningen »s. k. landthäst» synas
vilja antyda, att i begreppet landthäst ligger något visst obestämdt, torde
en förklaring af hvad som därmed menas vara af nöden.

Man torde därvid till en början i allmänna drag efter de svenska
förhållandena och med stöd af ärftlighetsläran kunna fastslå, att med s. k.
landthästar menas stammar, som utan att vara uppbyggda på våra moderna
kulturraser, å vissa orter — i detta fall olika orter inom Sverige — utvecklat
sig till en konstant mer eller mindre från andra typer skild typkaraktär.
Vidare att typen ifråga ägt så länge bestånd, att den visat sig
äga anpassningsförmåga efter den ortens förhållanden. (Från uttrycket
svensk landthäst undantages således hvarje kulturras, äfven om densamma
skulle hafva här acklimatiserats). Med hänsyn till hvad i detta ämne här
redan är framhållet om möjlighet för typkaraktärens bildande, exempelvis
efter mutationsteorien eller efter mendelismen (korsningsproblemet), torde
icke såsom obligatoriskt villkor böra uppställas, att en landthästtyp skall
behöfva hafva existerat i Sverige så långt tillbaka som från vår forntid,
utan kan i begreppet landthäst efter våra förhållanden möjligen äfven
innefattas stammar, som med en själfständig karaktär bildats å en viss
ort till och med så nära vår tid, som närmast innan de moderna kulturraserna
började göra sig gällande därstädes. Men när denna import började
inverka på de olika landthäststammarna, eller om några stammar
finnas, som helt och hållet därifrån äro frilagda, därom hafva hvarken
idksdagsskrifvelsen eller de densamma efterföljande framställningarna till
Kungl. Maj:t eller de sakkunnige vågat uttala sig. De sakkunnige hafva
ock därför enligt principerna för den moderna ärftlighetsläran medgifvit
landthästens uppblandning i viss grad med de moderna kulturraserna,
detta i medvetenheten om naturrasens erkända förmåga att kunna bort 20 -

154

eliminera främmande element eller att kunna till en viss grad tillgodogöra
sig ett olikartadt blod (bloduppfriskning).

Ofvan giorda utredning torde således gifva full förklaring af hvad
som bör ligga i definitionens uttryck »s. k. landthäst» äfvensom i medgifvandet,
att landthästen må i viss grad vara uppblandad med olikartadt
afvelsmaterial.

Förklaringen att landthästen äfven skulle kunna bildats under de
senare århundradena, skulle ju strängt taget kunna anses upphäfva definitionsuttrycket
»nordiskt underlag», ett uttryck, som gifvet betonar landthästens
ursprung här i norden ända från vår forntid. Men då uppenbart
nagon mekaniskt bindande bevisning om så djupgående ursprung ej kan
erhållas, måste man i uttrycket i fråga blott se ett betonande af, att man
som positiv fordran uppställer krafvet på stammar, som här i norden fått
sin karaktär oberoende af de moderna kulturraserna. Då man näppeligen
känner, att någon mer utpräglad husdjursafvel fanns här i norden före
bronsåldern, torde tidrymden, inom hvilken en landthästtyp härstädes
skulle kunna uppstått, således infalla inom en så vidsträckt variationsbas
som ända från bronsåldern till 1800-talets början.

Våra s. k. landthästar skulle således kunna i ett par ord karaktäriseras
som stammar, hvilka oafsedt det historiska ursprunget
fått sin karaktär i Sverige och så föga påverkats af de moderna
kulturraserna, att de i alla fall bibehållit sin själfständiga karaktär.

Vid tillämpningen af denna definition är emellertid uppenbart, såsom
ock i inledningen anmärkts, att huru väl en definition än i förevarande fält
uppställes, så kunna likväl icke alla fall rymmas inom densamma. Därvid
erinras till en början, att inom landthästbegreppet, sådant det här fastställts,
utan gensägelse faller äfven den norska hästen, så snart densamma hunnit
rotfasta sig å en viss ort och därstädes acklimatiserats. På senare tid hafva
emellertid tyvärr hit till landet och särskildt till de norrländska kustlandskapen
införts en stor mängd afvelsdjur af norska rasen, hvilka därstädes
användts till korsning med ortens landthästar. En sådan afvel skulle
strängt taget ej kunna falla inom ramen af den bestämda definitionen.
Meningen torde emellertid nog vara, att i praktiken en liknande afvel,
där landthästtyp en i allt fall gör sig gällande, äfven skulle kunna rymmas
inom det i definitionen angifna begreppet inhemska häststammar.

Konsekvensen blir då, att definitionen icke får fattas som något positivt
bindande utan gälla allenast som en vägledning för hvad som bör innefattas
inom nämnda begrepp.

ri. h

''.•>...

- •

• 1 » - V

Fig. 8. Den sv. höglanclshästen. Sto fr. jiimtl. fjällbygden, l.YJ cm
Ti till. I lushv gärd.

155

Om olika typer.

Premieringsreglementet stadgar i § 7 punkt 3, att vid bedömande
af hästars värde ur premieringssynpunkt skall i främsta rummet fästas ^ringm.
vikt vid känd härstamning af likartad beskaffenhet. Enligt sakkunniges
förslag skall nu i reglementet intagas det förklarande stadgandet, att såsom
likartade anses de hästar, hvilka med bestämdhet kunna, hänföras till
en och samma ras eller slag och hvilka dessutom i afseende å typ och
egenskaper stå hvarandra nära. Då häri erkännande gifvits åt den grundsatsen,
att de mest likartade individerna skola till afveln sammanföras
för bildandet af konstanta själfständiga typer, torde denna reglementsändring
vara eu af de viktigaste åtgärderna vid realiserandet af idén om
de inhemska häststammarnas tillvaratagande.

De sakkunniges ofvannämnda förslag till ändring i premieringsreglementet
tick ock sin upprinnelse under diskussionerna om liufvudämnesfrågorna.
Vid dessa diskussioner framhölls, att första villkoret för att få
någon reda i den nordsvenska hästafveln vore ett konsoliderande af hästafveln
inom vissa fixa, typer, hvarigenom enda möjligheten vunnes för att
erhålla den nödvändiga konstansen i nedärfningen. Detta framginge däraf,
att just den så eftersträfvade konstansen för närvarande funnes bäst och
kanske endast inom de norrländska familjer al våra landthästar, som hittills
varit minst berörda af de nu existerande afvelsprinciperna inom de
norrländska premierings distrikt en. Denna konstans berodde ater på, att
afveln bedrifvits inom ganska begränsade afvelsområden. Om man kunde
erhålla stamtalior för individer, tillhörande sådana familjer, skulle man
tvifvelsutan kunna konstatera, att de företedde en ganska likartad typ,
återkommande generation efter generation. Och på så sätt hade af sig
själft uppstått den konsoliderade, konstanta typen hos dessa hästfamiljer.

I och med att hästafveln lades under den direkta ledningen af staten
genom premieringsnämnderna, uppkom krafvct på en gemensam typ -ras — inom möjligast stora afvelsområden. Detta kraf sökte man förverkliga
genom att till afvel sammanföra äfven typer, som enligt gammal
åskådning förr varit skilda. Härigenom uppkom emellertid den fara,
att man, under proklamation om bed rifvande af renafvel, i verkligheten
frampressade en afvel, som inom sig bar fröet till och opåtaldt kunde
komma att framlocka korsningsafvel. Så har ock afveln under de gångna
10 åren i stort sedt bedrifvits i Norrland.

Varningar mot den nordsvenska hästafvelns inriktande efter dylikt
system höjdes redan från början, icke minst från Stuteriöfverstyrelsens
sida. Redan i Gäfleföredraget 1901 sökte äfven jag häfda nödvändigheten af

156

typ skiljandet, särskildt skiljandet af hälsingehästen från den norska. -Jag
erinrade under diskussionen om den redogörelse, jag i »Vår inhemska
häst» lämnat för mina egna afvelsförsök med koncentrering af afvelsarhetet
på den s. k. hälsingetypen, och vidare om mina senare erfarenheter,
för hvilka jag redogjort i uppsatsen »Raskaraktärer och korsningar
inom den nordsvenska hästafveln», hvilka redogörelser just resulterade i
ett framhållande af nödvändigheten, att af vein konsoliderades på en fix typr
äfven om blodrenheten vid typurvalen ej alltid kunde göra sig gällande.

Jag påpekade äfven den rikliga litteratur i ämnet, som utgått från
professor Vyström, hvilken bestämdt uttalat sig för, att hälsingehästen i
afveln måste skiljas från den ganska olikartade norska typen, och kraftigt
opponerat sig mot den sammanblandning mellan dessa typer, som enligt
en af honom lämnad redogörelse på ett missriktande sätt gjort sig gällande
framför allt inom öde hästpremieringsdistriktet, bland annat, genom
användning af den lilla och obetydliga norska hingsten Fix till ortens
många stora och kraftiga ston (se »Landtmaunen» 1910).

Slutligen hänvände jag mig under en resa till Direktören för »Deutsche
Landwirtsch afts-Gesellschaft > i Berlin, för att om möjligt i Tyskland kunna
få stöd för dessa afvelsteorier. Till mig rekommenderades därvid doktor
de Ohapeaurouge i Hamburg, som är eu af Tysklands förnämsta yngre
auktoriteter. Efter att liafva tagit del af en från mig till honom öfversänd
P. M. i frågan, lämnade han såsom svar bland annat det smickrande uttalandet,
att det gladde honom att kunna stödja en person, som kämpade
just för de idéer, han i Tyskland under én längre tid arbetat på, och som där
äfven principiellt fått fotfäste. (Hans svar linnes intaget å sid. 179 o. f.)

Vikten af den afvelsprincip, för hvilken jag ofvan redogjort,
blef af de sakkunnige erkänd, och detta icke allenast för
den nordsvenska hästafveln, utan — genom införande i reglementet
af den allmänna bestämmelsen om typens konsolidering —
jämväl för öfriga raser.

För att i praktiken kunna realisera afvelns konsolidering å fixa typer
fordras att hafva en fast grundval. En möjlighet är att grunda sådant
afvelsarbete på så att säga uppbyggda, typer enligt till exempel den Chapeaurougeska
teorien, och detta är kanske den enda möjliga utvägen å
kontinenten. Men vi här i norden kunna med fog påstå oss äga landthästtyper
af den mest djupgående kultur, hvilka utan någon direktare
bloduppfriskning med främmande raser böra genom sin egen inneboende
utvecklingsmöjlighet kunna framalstra, typer af åtminstone i många fall
fullt praktiskt värde. Och uppenbart är, att dessa typer, som således i

pi. m.

... ■

Sto fr. Umeätrakten, 157 cm

Hälsingehästen

M v -

157

århundraden, ja i årtusenden kunnat äga bestånd, också äga det högsta
afvelsvärdet.

Vår uppmärksamhet riktas därvid i första hand på den norska typen,
som ju ända sedan 1500-talet varit känd och nyttjad inom Sverige. Emellertid
veta vi, att typen ingalunda öfverallt låter sig här så acklimatiseras,
att den kunnat bibehålla sig kvar som typ. Den rena norska hästtypen
torde därför näppeligen hos oss, åtminstone mer allmänt, böra uppställas
som någon grundtyp, hvarpå vi skulle uppbygga en landthäst söder
om de norrländska skogsbygderna.

Nu säges visserligen i betänkandet, att de sakkunnige, efter att hafva De af sakpå
det mest noggranna sätt tagit del af 1800-talets hippologiska litteratur, aktad^iandtkommit
till det resultat, att vi icke äga några stammar eller individer, hdsttyperna.
som kunna anses vara egenartade för Sverige.

Det visar sig emellertid, att de sakkunnige icke låtit sig bindas vid
1800-talets ytliga och vacklande karaktäristik öfver våra landthästar utan
vid frågans närmare utredning utgått från de nya grunderna för typuppfattning
i öfverensstämmelse med de moderna afvelsprinciperna, hvilka
i det föregående beskrifvits.

På sätt i den del af de sakkunniges utlåtande, som behandlar hufvudämnesfrågorna,
uttalats, hafva de sakkunnige nämligen under sina resor
ägnat en särskild uppmärksamhet åt att söka utröna förefintligheten af
inhemska häststammär och äfven lyckats konstatera tillvaron, särskilt
i Norrland, af individer af en typ, som, särskildt kraftig
men samtidigt rörlig och sålunda passande för det tyngre jordbruket,
i en del af de till sakkunnige öfverlämnade handlingar framhållits
såsom särskildt värd beaktande.

I berörda handlingar återfinnes äfven eu mer bestämd karaktäristik Hähi
af den af de sakkunnige sålunda framhållna typen. Så är t. ex. förhållandet
i ofvannämnda motion och riksdagsskrivelse, hvarest ock åberopas
de källor, som legat till grund för framställningen i fråga, hvilka
åter, enligt hvad de sakkunnige själfva konstaterat, äro undertecknad»
uttalanden i saken. Dessa mina uttalanden återfinnas i mina bägge omnämnda
åren 1901 och 1904 hållna föredrag. I båda dessa föredrag
karaktäriseras nämnda typ dels som en från den norska hästen afvikande
och dels såsom den allra förnämsta af våra egna stammar, under benämning
den större norrlandshästen (karossieren —- jämthästen), utmärkande
sig för sin groflek och storlek med möjlighet för dessa egenskapers vidare
utveckling. I förut omförmälda, af O. H. Svensson m. fl. afgifna under -

158

Dalbohäsie-i.

dåniga skrift (bil. 5) heter det, med syftning på den sålunda af mig beskrifna
större norrländska typen, att den största vinsten af densamma torde ligga
i, att landets jordbruksnäring finge ett hästslag, afpassadt efter dess behof.
Vidare kan erinras om den i punkt 7:o) å sid. 2 omförmälda, af landshöfding
Holmquist m. fl. undertecknade framställningen, byggd på ett i april
år 1908 utfärdadt upprop om tillvaratagandet af våra karaktäristiska landthästtyper,
i hvillcet upprop särskildt framhålles den gamla norrlandshästen
af den större typen, som visat sig kunna prestera

.. m'' m

• :

! Vt-ji

Mim

Si»

Fig 10. Dalbohast. 148 cm.

den groflelc och storlek, som äro nödvändiga för det moderna
jordbruket och industriens behof. Slutligen erinras om de i sakkunniges
betänkande omnämnda af baron N. Trolle och O. Nyländer väckta riksdagsmotionerna,
i hvilkas motivering särskildt betonats tillvaron af den
större norrlandshästen (hälsingehästen), och dess högre kulturella
värde för det tyngre jordbrukets kr af. Eller med andra ord: genom
alla de inånga aktstycken, som uttala sig om inhemska häststammars tillvaratagande,
går som en röd tråd tanken på bevarandet af den
från den norska hästen i typ afvikande större norrlandshästen,
såsom varande den, som har största utsikt för att kunna blifva af ett
mer allmänt intresseför hela landets hästkultur.

Förutom att sakkunnige konstaterat, att hälsingehästen utgör
en särskild från den norska hästen skild typ, hafva de sakkunnige

159

äfven funnit dalbohästen (tig. 10 och 11) vara en själfständig för Dalsland
karaktäristisk typ, samt diskussionsvis förklarat sig icke vilja bestrida
tillvaron af äfven andra typer, värda att särskiljas och bevaras.

I sammanhang med kritiken öfver min föreslagna typuppdelning ™rdet af
(sid. 21) synes man äfven ställa sig tveksam om den praktiska nytta, riskna ^nekännedomen
om typernas åtskillnad kan äga för realiserandet af idén om dowe^om
tillvaratagandet af de nu lefvande inhemska häststammarna, på samma ''iZdthästgång
man omedelbart förut (sid. 16) betonar värdet af kunskapen om typer.

vår fornhäst såsom en god ledning vid uppfattningen af de nu lefvande
landthästarna. Med anledning af denna motsägelse i utlåtandet, anser jag
mig böra något utförligare yttra mig i ämnet.

I det föregående har jag sökt visa, att ännu här och hvar i Sverige Klipparen.
finnas rester kvar af en klipparetyp, som med största sannolikhet äfven
funnits under forntiden och haft särskildt stor utbredning i landet. Undersöka
vi förhållandena, finna vi, att denna svenska klipparetyp representerar
samma grundtyp som den finska klipparen, hvilken äfven är den i Finland
mest spridda hästen. Den finska hippologen doktor Fabritius yttrar, att
denna klippare skulle vara Finlands äldsta häst, och att hästen kom med
de invandrande finnarne från Svarta hafvets trakter. Nu mera synes man
emellertid hafva ställt sig något tviflande mot påståendet, att klipparetypens
ursprungliga hemort skulle vara Svarta hafs-omradet, da man
kommit till visshet om, att Finland befolkades först från Sverige, och att
denna klipparetyp synes hafva sin hufvudsakliga rot i de mot Sverige
vettande kustlandskapen.

I Norge åter återfinna vi typen i fjordhästen a Norges västkust inom
det jämförelsevis isolerade området i fjorddistrikten inom Bergensomradet,
och äfven dess något större frände, i betänkandet omnämnd som en särskild
typ, återfinnes på gränsen mellan östlands- och V ästlandsdistrikten
i Norge. Flippologiskt sedt är denna typ emellertid intet annat än en
något större varietet af den norska »fjordingen».

Det spörsmålet framträder nu osökt: hur har denna i hela norden
befintliga klipparetyp ursprungligen kommit hit upp? Nehring ger oss
uppslaget äfven därtill. Han beskrifver sin fornklippare som den lilla
spinkiga, eleganta hästen, som återfinnes här och hvar å hela kontinenten.

Det ligger då nära till hands att antaga, att klipparen nått fram till norden
öfver skilda vägar. Sverige har fått sin med de invandrande förfäderna
(arierna); Finland eventuellt både från de till Finland först invandrande
svenskarne och sedan med det finska folkslaget från Svarta hafvet, och

160

Dalbohästen

enligt

betänkandet.

äfven den Bergenska befolkningen, med sin från den svenska folktypen ganska
skilda rastyp, har haft sin klippare med sig direkt och icke fått den öfver
Sverige. Sistnämnda klippare företer en grundtyp, som exempelvis genom
sina svängda linier ej oväsentligt skiljer sig från den svenska. Med detta
tror jag mig hafva framställt en ganska antaglig bild af klipparetypens
tillkomst i Norden och dess ännu befintliga utbredning. Och jag vågar
äfven på nedan närmare angifna grunder förmena, att kunskapen härom
är till gagn i den praktiska tillämpningen vid realiserandet af planerna
på våra inhemska häststammars tillvaratagande.

I betänkandet säges, att de sakkunnige funnit dalbohästen representerande
en typ vård att bevaras. Af berättelserna från de sakkunniges
resor framgår äfven, att vi på olika platser sett samlingar af dalslandshästen
såväl i Dalsland som i Bohuslän, och synas sakkunnige särskild! fäst sig vid
denna jämförelsevis väl formade lilla häst, som ansetts ganska väl sammanfalla
med den ofvan beskrifna klipparetypen. I betänkandet angifves emellertid
dalbohästen såsom en typ, hvilken skulle äga sitt ursprung från det
förut angifna området intill Västland sdistriktet. Man gör sig gifvet
då den frågan: hur är det möjligt, att en svensk landthästtyp skulle
kunna räkna sin upprinnelse från en hästtyp från Bergen-området, som till
och med i Norge betraktas som ganska isoleradt? Då nu af min utredning
synes, att denna dalbotyp ännu finnes kvar i Sverige, och af den historiska
utredningen framgår, att typen i fråga äfven varit tillfinnandes i mycket
stor utsträckning, och att den svenska klipparen möjligen äfven varit
ursprunget till den finska, synes det såsom något högst onaturligt, att
denna dalsbohästtyp skulle kunna hafva sitt ursprung från områden intill
norska Västlandet. Mig synes, att denna utredning måste gifva det resultat,
att dalbotypen är en kvarlefva från vår egen hästkultur
och äger urgamla rötter i vårt land. I g ;yfk; ,

Här vill jag således se ett sätt, hvarpå kunskapen om våra egna äldre
hästtyper kan vara till gagn, inen jag vill äfven framdraga en annan
synpunkt, som jag anser ådagalägga vikten af kunskapen om äldre hästtyper,

Den af mig förut skildrade afvelsriktningen, stödd på nedärfningsprincipen
— en princip, som de sakkunnige i flera hänseenden betonat, och
åt hvilken äfven gifvit uttryck vid behandlingen af hufvudämnesfrågorna
— lär oss nämligen att hästsläktets utvecklingsmöjlighet är beroende af de
speciella, hos de olika grundtyperna inneboende ursprungliga egenskaperna.

IG 1

Därvid hafva, vi lärt oss, att lios klipparetypen är litenhet och spinkighet
i viss grad i förening med den ädla hästens elegans ett bindande karaktärsdrag.
Vi skulle därför näppeligen hafva något riksintresse af att söka
utveckla en typ, som redan på förhand är så starkt fastlåst vid de nämnda
egenskaperna spinkighet och litenhet. I kunskapen om denna speciella
egenskap hos denna landthästtyp hafva vi uppenbarligen
en vida säkrare utgångspunkt för våra göranden och låtanden,
om vi skulle någonstädes vilja inrikta vårt afvelsarbete pa restaurerandet
af den lilla klipparetypen. Kunskapen om våra forna
landthästar måste alltså älven på denna grund anses vara värd att äga.

Fig. 11. Dalbohäst. 149 cm.

■

V. - V

Jag vill emellertid i detta sammanhang nämna, att jag kanske
just på grund af mina studier rörande de olika typerna från våra
resor medfört en helt annan uppfattning om dalslandshästen, särskild!
hvad angår dess förmenta likhet med den klipparetyp, som återfinnes pa
gränsen mellan östlands- och Västlandsdistrikten i Norge, än den i betänkandet
uttalade. Ingalunda så, att jäg på något sätt vill förneka, att
äfven den ofvan beskrifna klipparetypen ganska allmänt förekommer i
Dalsland ock genom sina ganska rena lormer äfven väckte intresse. Men
däremot anser jag, att den häst, som jag vill kalla den verkliga dalbohästen,
den som äger det mesta praktiska värdet, anger en helt annan
typkaraktär, äfven den hörande till höglandshästtypen, men med en
ganska afvikande grundkaraktär och med vidt skilda egenskaper. För

Klipparens

egenskaper.

Dalbohästen

enl.

Tömqvist.

Daibohästcns

egenskaper.

Hälsinge hästens historik.

att klargöra detta spörsmål vill jag erinra om följande. Nehring beskrifver
äfven en grof, simpel häst, den germanska equus robustus med urhem
i Mellaneuropa. 1 »Vår inhemska häst» har jag äfven omnämnt denna
typ och beskrifvit den som en tunghufvad, grof häst, och jag bär ansett
mig kunna skönja densamma i vissa ännu lefvande stammar i öfre Norrland.
Nu senare framför äfven engelsmannen professor Ewart samma grundtyp,
såsom varande en af de urtyper, som bildat den moderna gudbrandsdalshästen.
Både Ewart och jag peka i sammanhang härmed på en viss
Islandshäst. Jag har äfven i Vår inhemska häst» angifvit denna grundtyp
i sammanhang med en mer speciell typ (pl. II), eu häst med mera
slutna former och med en kort stark rygg, och jag vill åter se grundtypen
till denna speciellt svenska typ i Vendelfynden från järnåldern. Jag anser
vidare, att den dalbotyp, som representerar den verkligt historiska dalbohästen
i mindre form (lig. 10 och 11), just anger clenna speciellt svenska
höglandstyp från forntiden och att denna grundtyp under gångna tider här
i landet allmänt varit så att säga vår arbetsslaf (lig. 2). (Se professor
Nyströms uttalanden i frågan.) Det är till exempel den redan omnämnda
typen, som representeras af den gamla västgöta-skj utshästen, och som omnämnes
i Älfsborgs läns södra distrikts utlåtande i sammanhang med
västgölahästen.

Vi återkomma i sammanhang härmed till frågan om typens inneboende
egenskaper. Denna urtyp är af Nehring i motsats till den förut
beskrifna klipparen angifven som representerande groflek. I de nämnda
Vendelfynden återfinner jag just grolleken särskild! representerad och därjämte
den jämförelsevis stora höjden af 150 cm. Min speciella uppfattning
som häst uppfödare är ock, att hos de nu lefvande hästarna åt
denna grundtyp egenskapen groflek och äfven förmågan af utveckling
till viss grad af storlek är en inneboende egenskap. Jag
drager häraf den slutsatsen, att utnyttjandet af denna speciella dalbotyp
enligt mina afvelsteorier skall lämna den största utsikt att däraf kunna
få fram eu mindre och äfven en medelstor arbetshäst, passande för det
mindre jordbruket, hvilken just på grund af sin forna tillvaro så godt
som öfver hela landet äfven skall äga förmåga till fortbestånd på de flesta
orter inom Sverige. Det är sålunda denna lilla grofva häst, låt vara mindre
skön, som vi böra tillvarataga bland dalbohäststammarna, och på livilken vi
böra koncentrera vår uppmärksamhet framför den spinkiga klipparen.

Hos hälsingehästen hafva sakkunnige konstaterat eu bestämd typkaraktär
på olika platser och därjämte tillvaron af en särskild! utpräglad
nedärfningsförmåga, iakttagelser hvilka således enligt ärftlighetsprincipen

Hälsinge hästen.

PI. IV.

Fig. 12. Hingsten Mador, 162 cm. (fr. Boden). Tillh. Husby gård 1909—1911.

>■>

H llf*t

mim

.....

små

mm 11

'' ''<*£,*•- ''ti

f.Jm

•; ■

Fig. 13. Stoet Laula, 165 cm. (fr. Umeåtrakten). Tillh. Husby gård.

163

klart ådagalägga, att hälsingehästen icke kan vara en produkt af korsning
med varmblodig häst, utan en representant för en gammal kultur
bär i landet.

Ett par af dt; mest instruktiva bevisen därför torde varit de i Uppsala
från Husby gård uppvisade hingsten Mador (pl. IV, fig. 12) från Bodentrakten
och stoet Laula från Umeå,trakt en, med härstamning så djup, att
en del blodlinjer når bakom den tid, då i trakten funnits någon individ
med varmblodig kulturras (pl. IV, tig. 13), samt slutligen de i år på
Svenska Allmänna Landtbruksmötet i Örebro uppvisade så typiska stona
från Umeåtraktcn (pl. V, tig. 15).

Som uppfödare af just denna speciella typ bär jag gifvetvis vida djupare
kunnat blicka in i karaktären af dessa hälsingehästar, och därvid har jag
kommit till det positiva resultat, att grundtypen äger sällsynt konstans
och finnes icke allenast i Norrland utan äfven, låt vara spontant och
genom korsning starkt reducerad, ännu kan spåras i olika orter inom
landet. Ytterligare bevis för typens utbredning äro, att doktor Fabritius
i Finland uttalat, att han anser, att den där numera visserligen sällsynt
förekommande liknande större hästtypen bär sitt ursprung från Sverige,
äfvensom att typen sporadiskt förekommer jämväl i Norge. Man skall således
enligt af mig redan angifna grunder kunna sluta till, att typen
representerar eu för Sverige karaktäristisk urgammal kultur.

Om möjligheterna härför vittnar äfven den af mig gjorda arkeologiska
utredningen öfver Björköfynden från vår järnålder.

Men jag har icke stannat vid denna bevisföring, som skulle leda till,
att hälsingehästen borde kunna karaktäriseras som representant för en
urgammal svensk kultur, utan jag bär sökt genom en ny, låt vara förut
ej inom djurafveln utnyttjad beviskälla, vinna stöd för, att hälsingehästen
skulle, kunna soni sådan erkännas, nämligen genom blodundersökning
enligt den kända tyska vetenskapsmannen Brucks metod.

För möjligheten att pa denna väg kunna karaktärisera våra hästraser jBtodamfcruttalade
sig docenten 1. Jundell, som äfven igångsatte blodundersökningen, utrönande
Undersökningarna blefvo sedan på grund af Jun delis utlandsresa öfver- af rasrenhet
tagna af föreståndaren för sjukhuset S:t Göran doktor J. Almkvist jämte
apotekare 1. G:son Blomqvist. Undersökningarna hafva gifvit det märkliga
resultatet, att de undersökta hästarna, utgörande tvänne af hälsingetypen
och eu af höglandstypen, jämförda med en häst af ädel ras och eu ardenner,
i blodet på ett betecknande sätt skilja sig från de nämnda kulturraserna,
och att blodet dessutom hos förstnämnda hästar visade en utpräglad stark
karaktär, samt så långt man kan döma af de gjorda experimenten ägde

164

större styrka än kulturrasernas. I sammanhang härmed torde påpekas,
att de gjorda arbetena på grund af de få experimenten ej kunna tillmätas
någon afgörande vetenskaplig betydelse, men de vunna resultaten visa
tydligt möjligheten att på. denna väg konstatera likheter och olikheter
mellan olika raser.

Således ytterligare ett konstaterande nytt bevis, som stöder
uppfattningen, om att hälsingehästen är af gammal svensk kultur.

Genom att jämföra med hvarandra dessa många olika bevisningsmetoder.
som alla utmynna däri, att hälsingehästen är åt gammal svensk
kultur, skall man uppenbarligen komma till det resultat, att det i inledningen
till sakkunniges betänkande gjorda påståendet, att hälsinge hästen
såsom sådan icke existerar, ej öfverensstämmer med verkliga förhållandet,
och att man med säkerhet tvärtom kan påsta, att den större norrlandshästen,
hälsingehästen, både existerar såsom särskild, stam och representerar
en mycket gammal svensk kultur.

Möjlig -

inledningen heter det

. cl

!''afvdnfin- svenska afvelsriktningen böra

id. ÖO, att vi vid benyttjandet af den nordsöka
sträfva efter frambringandet af jämriktande
på förelsevis tunga hästar •— danade mer efter kallblodets former än efter
groflek. den varmblodiga hästens gestalt». Detta önskningsmål eftcrsträfvas nog
af en hvar, men hur uppfylles det i verkligheten? Undersöka vi särskildt
Vångens yngre årsklasser, finna vi, att ungdomarna där äga föga af de
tunga formerna, och så tedde sig förhållandena äfven vid arets allmänna
ländtbruksutställning i Örebro, hvad stona angick. Hvar ligger orsaken, att
afveln synes gå i motsatt riktning mot hvad vi uttryckt som önskemal?
Svaret ligger nära till hands: man tyckes icke hafva någon ingående
kännedom om och kan därför ej heller taga vara pa och särskilja
de typer, som äga förmågan af utveckling i den önskade
riktningen, groflek, hvilket af följande torde framgå.

Vid Vångens hingstuppfödningsanstalt hade Kopparbergs läns hushållningssällskap
eu hingst, Excellens (lig. 14), enligt mitt förmenande ett
verkligt fynd såsom representant för just den typ, som borde äga förmågan
att äfven å, afkomman nedärfva sina så framstående tunga och
mäktiga former, om härstamningen höll, livad exteriören lofvade, men
hingsten sändes icke till Örebromötet, emedan han lärer ansetts icke
hafva haft den rätta typen. Jämte Excellens vill jag i detta sammanhang
såsom representant för sådan typ framhålla äfven hingsten Eros.

Enligt inhämtad uppgift har professor {fallander om jämtlandsstoet
Flora (plansch V) fällt det omdömet, att hon på grund af sin exteriör måste
vara uppblandad med ardenner. Stoet ägde dock enligt den kände jämt -

165

länningen Anders Hansson den mest djupgående härstamning från en tid,
långt innan någon ardenner nått dit upp. Dess blodrenhet är för öfrigt sederméra
bevisad genom blodsundersökning. Enligt mitt förmenande äro såväl
Ekcellens som Flora de mest typiska representanter för vår svenska höglandshäst
med dess karaktäristiska groflek.

Jag har anfört dessa tvenne exempel, emedan de åtminstone för mig
stå som bevis, att man icke synes lägga tillräckligt vikt vid de karak -

B8IS*

'' # ’P ''

i- v"*''5: 51 -

‘/■k "Jk

Fig. 14. Den större liöglandstypen frän jämtländska fjällbygden. 158 om.

tärsdrag, som äro utmärkande för de svenska typer, hvilka äga förmåga
att utveckla sig i tunga och mäktiga former, och att man måste
vinna denna kunskap för möjligheten att kunna få fram sådana lormer.

Med denna kanske vidlyftiga framställning har jag i min mån sökt
skingra tviflen, att kunskapen om våra olika landthästtyper spelar någon
roll vid försöket att lösa problemet om inhemska häststammars tillvaratagande,
och jag hoppas härmed hafva ådagalagt, att kunskapen därom
är ett oafvisligt villkor för möjligheten att realisera Riksdagens äfven af
de sakkunnige understrukna önskemål om återuppbyggandet af våra inhemska
häststammar.

Andringar i
premieringsreglementet.

Villkoret för
ras/constaneem
är afvelns
konsolidering
inom en
viss typ.

166

Husby gårds hästafvel.

Sakkunnige hafva vid behandlingen af frågan om förekomsten af det
slag af våra inhemska häst-stammar, som benämnes Upplands landtras
(sid. 31), funnit anledning att ingå i kritik af den vid Husby gård bedrifna
hästa fveln.

Till eu början vill jag då i detta sammanhang framhålla-, att den i
<). H. Svenssons in. flis skrift väckta frågan om rätt för underdistrikten
att använda benämningarna å de; olika orternas häststammar (Upplands
landtras. västgöta-hästen o. s. v.) icke är åt aktuell betydelse, om sakkunniges
förslag till ändring af § 7 i reglementet godkännes. Syftet med
ortbeteckningarnas användande var nämligen detsamma som syftet med
det af de sakkunnige nu framlagda förslaget till reglementsändring, nämligen
möjliggörande af afvelns konsolidering a vissa typer, och vinncs
naturligtvis bäst på sistnämnda sätt.

Jag öfvergår härefter till att bemöta de anmärkningar, som framställts
mot Husbyafveln, och vill därvid först framhålla, att det däri förekommande
påståendet, att jag i min redogörelse för nämnda afvei (bil. 6)
skulle hafva utgifvit ifrågavarande afvei såsom grundad på material af
rester från järnåldern, icke är riktigt. Af såväl nämnda redogörelse som
ock den i kritkien åberopade uppsatsen »Raskaraktärer och korsningar inom
den nordsvenska hästafveln» framgår med all tydlighet, att afveln i fråga
är byggd på afvelsmaterial från Norrland — hälsingehästen.

Därjämte ber jag få erinra, att det icke var på min begäran de sakkunnige
besökte Husby gård den 7 oktober 1909, för att taga del af dess
hästafvelsarbete. Som ledamot af de sakkunnige ville jag helt naturligt
icke indraga mitt personliga görande och låtande i sakkunniges diskussioner.
Men då omständigheterna nu i alla fall framtvingade diskussionen
om Husby gårds hästafvelsarbete, anser jag mig ej böra underlåta att här
något taga till orda i denna sak. dock icke för att fä fram något slags
sympatistämning för min hästafvel gent emot den i inledningen uttalade
kritiken, utan uteslutande för att söka klargöra eu enligt min åsikt ganska
djupgående principfråga, stående i intimt samband med frågan om möjligheten
att återuppbygga vår egen landtras.

Sakkunniges kritik torde kunna sammanfattas sålunda, att de anse
det vara ett experiment att vid sådan afvels iscensättande i första hand taga
hänsyn till grundtypen och endast i andra hand till blodrenheten samt att
sedermera vid afvelns fortsättande söka genom utgallring så småningom
få fram typen fix och konstant. Jag däremot är böjd för att påstå, att
någon annan afvelsprincip näppeligen kan uppställas eller ens bär användts,

167

da det gällt, mjui bär åt* bil let, att ur mer eller mindre uppblandade
stammar söka tillgodogöra sig eu förut gifven och erkänd grundtyp
1 dfta fall hälsingehästtypen, äfvensom att denna, typ är den bäst pussande
för det tyngre jordbrukets bebof.

S0om auktoriteter för godkännandet af den afvelsprincip jag sålunda
följt, a beropar jag professor Nyström, byråchefen, tältveterinär P. L. Smitt
samt regementsveterinär A. G. Floren, hvilka pa Husby tagit del af
mitt afvelsarbete och däröfver afgifvit utlåtande, i detta afseende utmynnande
i, att den enda möjligheten och äfven den rätta metoden
vid försöket att för de uppländska förhållandena rekonstruera hälsingetypen
är, att i främsta rummet taga hänsyn till typen. Jag åberopar
vidare den redogörelse öfvcr den finska hästafveln, som afgifvits af
statskonsulenten Alfthan, hvilken i sill beskrifning öfver gången af restaureringsarbetet
af den finska hästen just uttalat, att man vid planläggandet
af i estaui eringsarbetet af den finska landthästen i främsta rummet tagit
hänsyn till typen och till den absoluta blodrenheten först i andra hand.

. . Ja». åberopar vidare de Chapeaurouge, som uttalar sig i samma anda
i sitt mm reservation bi lagd a uttalande. Jag vågar äfven framhålla, atr
de flesta af de manga nu pa kontinenten existerande föreningarna med
uppgift att söka rekonstruera eu viss typ, just iöljt en väg liknande den
åt'' mig bestämda arbetsplanen för Husby hästafvel.

1 definitionsprogrammet är ju för öfrigt blodblandning med främmande
las i viss grad tilläten, men i fallet Husby skulle, säger man, det främmande
blodet vara för närstående. Hur många antal led skulle fordras för
att (let. främmande blodet skulle anses vara bortelimineradt och ej verka
skadligt på raskoristansen, är emellertid icke bestämbart genom generationsantalet,
då så manga olika faktorer därvid göra sig gällande. Visserligen
börja vi att få eu aning om, när raskonstansen inträdt, genom den
Mendelska teorien om bastarderingsproblemet (mendelismen), bvilken gifvetvis
äfven bör vara tillämplig på husdjursafveln. Och eu fas i detta proem
angifves äfven af de Chapeaurouge, då det gäller att snabbt bortelimmera
det främmande blodet. Det angifna medlet är att para den typmdivid,
som är påverkad åt det främmande blodet, med eu nära anförvandt
med rent blod.

Just eftei den de Chapeaurougeska teorien, såsom äfven i min redogörelse
»Raskaraktärer och korsningar inom den nordsvenska hästafveln»
framgar, bär det främmande blodet borteliminerats från stoet »Brunan»,
moder till hingsten »Modig af Husby», som påståtts vara för närbesläktad
med pmzgauer och jute. Stoet i fråga är nämligen en produkt af hingsten
»Dover» (med sitt främmande blod från fadern »Bruno»), parad med sin

168

egen mor, livilken sistnämnda åter tillhörde en åt Jämtlands mest berömda
och typrena stammar. Då nu näppeligen ett enda bakslag i afveln, antydande
några för den nordsvenska afvelsgruppen främmande blodlinjer,
visat sig hos någon af afkomlingarna efter den nämnde Husbyhingsten,
Modig ”af Husby», synes att den Chapeaurougeska teorien håller streck.

Som exempel på eu sädan konsoliderad hästafvel ma fiamhallae
hingsten Kax (pl. V, hg. 14) med blodlinjer, utgångna från så val den
stora liöglandstypen som hälsingehästen. Hingsten är känd för sin konstanta
nedärfningsförmåga och har på sista åren tillhört Husby gård. Ett
annat exempel är det afvelssto från Husby gård, hvilket är afbxldadt a
pl. V, tig. 15, och hvilket äger hufvudsakligen samma blodlinjer som Kax.
Det främmande blodet är här bortelimineradt. o :•

Ett afvelsarbetes uppgifc, är uppenbart ett uppnående åt
konstans i nedärfning inom den fastslagna typbegränsningen; är
den uppnådd, har de kända generationernas antal intet att be
tyda, 1 detta faktum ligger ärftlighetslärans a och o.

Den framställda kritiken ger mig osökt anledning att uppställa
följande parallel som jämförande bevis för, att en afvel med olika typer,
äfven inom samma rasgrupp, kan verka mera hämmande och skadligt än
den omständigheten, att älven något främmande blod tillafventyrs ingai i
någon blodlinje i en afvel som för öfrigt är byggd på en viss typ. Vi
känna väl till den å Gäfiemötet 1901 så uppmärksammade samlingen åt
hästar från södra Dalarne. Denna samling utpekades där såsom idealet
för nordsvensk hästafvel. Inför Kopparbergs läns hushållningssällskap
1908 möttes åter södra Dalarnes hästar af en synnerligen nedgörande
kritik, som utmynnar i, att hästarna blifva för små och spinkiga.. Kesultatet
syntes så nedslående, att det nära nog rubbade förtroendet till
hela den nordsvenska hästafveln. Som botemedel riktades da uppmärksamheten
på den större norrlandshästen (hälsingehästen) och det afvelsarbete,

som därmed drefs å Husby gård. .

Hur har nu detta af professor Halländer startade, från början sa ioivande
afvelsarbete, kunnat så gått bakut? Jag säger, att det i första
rummet måste bero på, att afveln var grundlagd på så olika typkaraktärer,
att någon konstant typ därur ej kunde uppstå. De små norska
hingstarna (klipparetypen), som där i regel användes, och de med dem ganska
olikartade, jämförelsevis stora och äfven grofva stona, ofta från Jämtland,
gåfvo den ganska jämna afkomman i första generationen. I nästa
generation framträda däremot mera märkbart de inneboende egenskapeina
hos de olikartade typerna, visande sig i det spinkiga skelettet från klipparen
och den alltför mäktiga bålen från mödernet. Och därmed är do -

169

men fälld öfver ett sammanförande i afveln af olika typer, äfven om de
tillhöra samma rasgrupp. Man utgallrade det främmande blodet med den
mest ingående konsekvens, men glömde icke allenast det allra viktigaste
för en rasbildning, afvelns konsolidering inom en viss typbegränsning,
utan äfven nödvändigheten af, att betjäna sig af den typkaraktär,
som just å den orten hade sina förutsättningar att äga fortbestånd.

Min Husbyafvel åter startades, såsom äfven är redovisadt i den af de
sakkunnige i detta sammanhang åberopade uppsatsen om »Raskaraktärer
och korsningar inom den nordsvenska hästafveln», på så sätt, att jag uteslutande
utgick från hälsingetypen. I ett fall, där faderns stamtafla saknades,
— detta gällde Cato — fick typen blifva den afgörande faktorn, hvars
tillförlitlighet emellertid nu senare konstaterats genom blodundersökning
enligt de grunder, för hvilka ofvan redogjorts. A id denna afvel iakttogs,
att hvarje individ, som uppställdes såsom afvelsdjur, skulle hålla sig inom
den fixerade typbegränsningen. Afvelsmaterialet i denna stam togs ock ända
till sista tiden från Jämtland. Vid startandet af afveln fanns emellertid
ej möjlighet att erhålla individer, som kunde uppfylla de båda förutsättningarna,
den gifna typkaraktären och blodrenheten. Jag föredrog då afvelsdjur,
som ägde den bestämda typkaraktären framför blodrena djur
med afvikande typ. Följden häraf blef, att ett sto med 1/i ardenner och
ett annat med den nämnda pinzgauerblandningen (x/s) kommo med som
grundläggare af Husbyafveln. Sedan bär undan för undan inympats rent
blod i stammen genom de mest uppmärksammade hingstar af gammal
inhemsk ras från Norrland, nämligen Modig,''G astop, K ax (pl. V) och
slutligen Mador, (pl. IV fig. 12) med det resultat, att ardennerblodet nu
mera förekommer, för åskådlighetens skull angifvet i siffror, till 1/10, och detta
endast hos ett sto, samt till 1/24 hos tvänne andra ston samt det, som nämndt,
borteliminerade pinzgauerjuteblodet åter blott hos tvänne afvelsdjur med 1/16.

I fråga om det praktiska resultatet till gagn för länet af den vid
Husby gård bedrifna afveln vädjas till det i bil. 4 intagna uttalandet
af Uppsala läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott och till professor
Nyströms in. fl. utlåtanden äfven öfver afveln i angränsande trakter
på stöd af Husby gårds hingstmaterial, hvilken afvel blifvit till kvaliteten
betydligt förbättrad och resulterat i en afkomma med nämnvärd god
exteriör. Med stöd af dessa uttalanden, hvari min afvel således af länet
och afvelsintresserade utpekas som en lyckad framtidslofvande start med
betingelser att vara till gagn för länets afvel, vågar jag hemställa, huruvida
icke min afvel står målet — uppbyggandet af en fix och för orten
passande typ — vida närmare än den afvel, som på sätt ofvan nämnts,
bedrifvits i södra Dalarna efter professor Halländers program, och jag

170

vågar äfven hemställa, huruvida min afvel i princip, oaktadt den påbörjats
med icke fullt blodrena djur, sådan den gestaltar sig, i vida
högre grad än berörda afvel i södra Dalarna uppfyller de nya
af de sakkunnige föreslagna bestämmelserna i af seende på krafvet
om hästafvelns konsolidering å en viss typ; och då slutligen, såsom ju redan
är visadt, min afvel är byggd just på den typ, hälsingehästens, som de
sakkunnige godkänt såsom den allra förnämsta bland våra inhemska häststammar,
samt sakkunnige tillika själfva medgifvit, att i en sådan afvel
får till en viss grad ingå främmande blod, torde näppeligen Husby afvel
kunna anses såsom en afvel endast grundad på experiment.

Af sakkunnige föreslagna åtgärder.

Anslaget till
Vängen.

Vidkommande slutligen de af sakkunnige föreslagna åtgärderna för
inhemska häststammars tillvaratagande, så torde jag ifråga om anslaget
till Vången få anföra följande.

Bland de af de sakkunnige föreslagna olika åtgärder för tillvaratagande
af inhemska häststammar märkes först och främst understödjandet af
hingstuppfödningsanstalten vid Vången, hvilken skulle komma i åtnjutande
af icke mindre än halfva det föreslagna anslaget till inhemska häststammar.
Uppenbart är, att den så synnerligen väl planlagda Vångenanstalten
i första hand har de största förutsättningar för att blifva det medel, hvarigenom
en löftesrik inhemsk hästkultur skulle kunna komma till stånd och
utveckla sig, och det torde därför vara ett statsligt intresse att äfven i
första hand omhulda denna afvelsanstalt.

Som af hufvud ämne sfrågorna framgår, ha de sakkunnige beslutat föreslå
en hel del principförändringar inom hästafveln, hvilkas stora betydelse
särskild! i min reservation betonats, och hvilka förändringar måste beaktas
äfven vid den hästafvel, för hvilken Vångens hingstuppfödning är ett
uttryck.

Nu kan det ju invändas, att anstalten vid Vången endast har till
uppgift att söka väl utveckla de hingstämnen, som ditsändas från de i
anstalten intresserade länen, men i verkligheten intet har att skaffa med
själfva afvelsprinciperna. Men konsekvensen däraf skulle ju blifva, att
från Vången kunde komma att utgå afvelshingstar, hvilka, oaktadt en
aldrig så god utveckling, likväl saknade de inneboende egenskaper, särskildt
i afseende å nedärfningsförmågan, hvilka äro oundgängliga betingelser,
för att hingstarne skola kunna blifva till något gagn för afveln,
och häraf följde åter, att den uppoffring, som staten och hushållningssällskap
nedlade på anstalten, kunde blifva till väsentlig del bortkastad.

Pl.

*''K'' ''.fv

Fig. 14. K ax fr. Jämtland, 158 cm. Foto vid 22 år. (Husby gård 1907—1911).

e .W .■ , -- "• ,

W • -V

1 .''. - -

Fig. 15. Typiskt sto fr. Husby gård, 158 cm.

171

Af sakkunnige har äfven föreslagits, att Vångenanstalten skulle ställa
vissa garantier för statslånets erhållande, och som en första sadan har föreslagits
anstaltens utvidgning för intagandet af flera föl. Jag tror, att i det
afseendet behöfva inga garantier uppställas; däri ligger ett rent affärsintresse
som reglerar sig själft. Men livad staten bör söka garantier för, är
att de utgående hingstarna i afseende på sin karaktär motsvara betingelserna
för att blifva till gagn för vår hästkultur, och hvilka dessa betingelser
böra vara, därför torde på det mest genomgående sätt förut vara redogjordt
i min reservation.

Jag skulle därför vilja ifrågasätta, att vid statsunderstöds beviljande
till Vångenanstalten uppställes såsom villkor, att de föl, som där intagas
uppfylla premieringsreglementets fordran pa, härstamning från en konsoliderad
typ — härstamning från föräldrar, som till sin typ äro mest likärtädc
•

Vidare anser jag, att då Vångenanstaltens styrelse atagit sig äfven den
uppgiften att upplägga stambok, som just med fog kan anses i första hand
vara ett verksamt medel vid afvelsarbetets inriktande efter nu antagna
afvelsprinciper, såsom villkor för anslagets beviljande bör uppställas jämväl,
att de olika typerna i stamboksföringen skiljas från hvarandra. 1 motsatt
fall torde stamboksföringen kunna komma att, tvärtemot hvad ämnadt
varit, blifva en hämsko på afvelns utveckling i öfverensstämmelse med de
principer, hvilka sakkunnige funnit vara de enda,, som låta sig förena med
en rationellt bedrifven afvel.

Mig synes därför, att Vångenanstaltens styrelse, för bekommande af
det föreslagna statsunderstödet, skulle liafva att beakta:

att de vid Vången intagna hingstämnena härstamma från sådana
föräldrar, som i typen äro möjligast likartade, och

att stamboken upplägges efter den grundsatsen, att typerna skola

skiljas från hvarandra. o

Af sakkunnige har förordats den åtgärden, att af anslaget a 20,000
kronor skulle, sedan 10,000 Kronor däraf utgått till \ ängens anstalt, öfriga

10,000 kronor användas till att understödja sådan afvelsverksamliet, som
bygges på afvelsdjur, hvilka i typ äro mest likartade.

Då man härvid måste förutsätta, att dylik afvelsverksamliet kommer
att söka arbeta sig fram å flera olika platser i landet, icke minst i mellersta
Sverige, och då kändt är, att stammar af likartade djur icke finnas
samlade, utan att individerna äro spridda här och hvar, är det uppenbart,
att igångsättandet af denna afvelsverksamliet kommer att draga så stora
kostnader, att man härvid kan sätta i fråga, huruvida ett belopp af 10,000
kronor skulle vara för ändamålet tillfyllest.

Såsom en sammanfattning af innehållet i mitt särskilda yttrande i
hvad det afser sakkunniges betänkande om inhemska häststammar, ber jag
att få anföra följande.

Jag har ofvan sökt lämna en riktig framställning af det sätt, hvarpå de
af Riksdagen begagnade uttrycken »urtyp», »varmblodig» och »kallblodig»
rätteligen böra i detta sammanhang förstås. Jag har vidare sökt framlägga de
rätta utgångspunkterna för bedömande af mina arkeologiska forkningar,
äfvensom af mitt förslag till typuppdelning af våra nu lefvande landthästar.
Jag hoppas i dessa punkter hafva undanröjt de anledningar till missförstånd,
som beträffande innebörden i sakkunniges reformförslag tilläfventyrs kunnat
uppstå ur sakkunniges inledande uttalanden i dessa punkter. Och jagtror
mig äfven kunna påstå, att sakkunniges inledning med de af
mig sålunda antydda modifikationerna skulle komma att stå i
full li arrnoni med sakkunniges i hufvudämnesfrågorna fattade
beslut.

Beträffande härefter de punkter, i hvilka sakkunniges uttalanden i
hufvudämnesfrågorna synts mig påkalla en något grundligare motivering,
tror jag mig till en början hafva i min framställning af frågan om definitionen
af begreppet inhemska häststammar visat, att sakkunniges uttalanden
i samband med nämnda definition kunnat gifva anledning till misstolkning
af definitionens innebörd, och jag har därför sökt gifva
definitionen den belysning, som enligt min mening erfordras
för att dess innebörd må framstå klar.

Härefter har jag behandlat den princip, hvilken framträder som ett
hufvudmoment i frågan om de inhemska häststammarnas tillvaratagande
och fatt sitt uttryck i förslaget till ändringar i premieringsreglementet,
nämligen krafvet på afvelns konsolidering på bestämda typer. För att
närmare belysa denna punkt har jag sökt visa, att kunskapen om
våra olika landthästtyper är nödvändig för realiserande af
ifrågavarande afvelsprincip. Vidare har jag här närmare beskrifvit
de landthäst-typer, som sakkunnige ansett äga det
största värdet, Därefter har jag genom exempel (Husby och södra
Dalarnas hästafvel) sökt åskådliggöra den praktiska nyttan af
denna afvelsprincips tillämpning.

Slutligen har jag, beträffande de åtgärder sakkunnige föreslagit för
inhemska häststammars tillvaratagande, dels påpekat vissa garantier, som
från synpunkten af omförmälda kraf på afvelns konsolidering synts mig
böra uppställas för åtnjutande af det anslag, sakkunnige föreslagit
böra tilldelas V ångens hingstuppfödningsanstalt, dels ock ifråga -

i 73

satt, huruvida det belopp, som enligt sakkunniges förslag borde beviljas
för genomförandet af alla de olika åtgärder, sakkunnige föreslagit för tillvaratagande
af våra inhemska häststammar, kan anses vara för ändamålet
tillräckligt.

II. Angående obligatorisk hingstbesiktning.

Då jag anmält min reservation i frågan om obligatorisk hingstbesiktning,
är det icke för att på något sätt inlägga min protest mot den föreslagna
lagens berättigande, utan fastmer för att på det kraftigaste understryka
nödvändigheten af ett direkt ingripande genom lagbestämmelser,
för att på ett effektivt sätt kunna afvända de skadliga följderna af användandet
af otjänliga beskällare. Ja, jag vågar påstå att vikten af denna
frågas reglerande är så stor, att de stora anslag, som staten medger till
hästafvelns utveckling, komma att blifva föga effektiva, om några lagbestämmelser
ej komma till stånd.

Min kritik är därför icke riktad mot lagen såsom sådan utan mot
bestämmelserna eller kanske mot en bestämmelse i den föreslagna lagen.

Och den bestämmelse, mot hvilken min anmärkning är riktad är tyvärr
själfva lagens grundbestämmelse, nämligen stadgandet i § 4,
fjärde stycket, om de grunder, på livilka ytterst kommer att bero, huruvida
en hingsts användande i afvel skall anses straffbart eller icke.

Denna bestämmelse är affattad i de mest positiva ordalag, som icke
lämna något spelrum för den individuella uppfattningen. Paragrafen innehåller,
att tillståndsbevis må icke under något förhållande utfärdas
för hingst, som ej med hänsyn till ras och härstamning uppfyller de enligt
premieringsreglementet uppställda fordringar. Den fordran på variation
efter de lokala förhållandena, som sakkunnige i ett särskildt fall (sid. 65)
synts vilja tillerkänna ett visst berättigande, synas sakkunnige alltså i fråga
om härstamningsvillkoren anse vara tillräckligt tillgodosedd genom de
bestämmelser, som därom influtit i gällande hästpremieringsreglemente.

Huruvida reglementet i detta afseende är så väl afpassadt, att det i
sin praktiska tillämpning fungerar på ett tillfredsställande sätt, torde emellertid
tåla en närmare undersökning, och är denna reglementsbestämmelse
ej fullt effektiv, då hänger ock hela lagen i luften, hur väl den för öfrigt
må vara genomarbetad.

Ifrågavarande reglementsbestämmelse lyder: »För att hingst skall
kunna blifva föremål för premiering fordras härstamning af likartad beskaffenhet
i minst 3 generationer på såväl fäderne som möderne», hvarjämte

174

möjlighet beredts att i vissa fall tillämpa lägre fordringar i afseende å
härkomsten.

Denna grundbestämmelse antogs för 10 år sedan vid det då nyomdanade
premieringsreglementets uppställning och torde vara hämtad
från gällande liknande stadganden speciellt i Tyskland. I berörda bestämmelse
ligger egentligen intet anmärkningsvärdt från synpunkten af
de vid den tiden gällande afvelsprinciperna. Men till bestämmelserna om
de fordringar, som ställas på härstamningen hos ett djur, för att detsamma
må anses premieringsbart, äro för öfverskådlighetens skull fogade belysande
exempel. Åfven dessa äro otvifvelaktigt väl valda. Såsom varande endast
exempel kunna desamma dock gifvetvis icke anses bindande, utan
måste den tanken ligga bakom, att de bestämmelser, som exemplen i fråga
åskådliggöra, äfven kunna uttryckas i andra former. Emellertid vill det
synas som om premieringsnämndsordförandena, som under dessa 10 ar
haft att göra med reglementets tillämpning, så fastlåst sig vid de i reglementet
anförda exemplen, att för dem exemplen i fråga representera
den enda möjliga tolkningen af begreppet härstamning i det antal generationer,
exemplen afse. Följden häraf har blifvit, att fadersblodet blifvit
det dominerande, medan åter möderneblodet ansetts vara i vida mindre
grad förtjänt af uppmärksamhet.

Nu hafva dessa exempel visserligen i sakkunniges förslag undergått
den förändringen, att härstamningen fordrats något djupare, men därvid
har man endast fullföljt den tankegång, som legat till grund för de äldre
exemplen, och alldeles samma kritik gäller därför de nu föreslagna exemplen,
som de föregående från det nu gällande premieringsreglementet hämtade.

Granskar jag nu exemplet »Motala» efter det nya förslaget, s;i. finner
jag, att i 3 generationer äro namn gifna i alla kolumner, äfven i tredje
ledet med undantag af kolumnen längst till vänster, där mormors mor
får vara okänd. För att namnen i sista ledet skola, enligt de principer,
som nu tillämpas och äro afsedda att jämväl framdeles komma i tillämpning,
få upptagas i stamtaflan, fordras emellertid, att fadern skall kunna
antecknas i fjärde ledet. Skulle åter fadern där ej kunna antecknas som
erkändt typren, förfaller hela stamtaflans värde och resultatet blir ett
kasserbart djur, äfven om modern skulle vara typren. Vi återkomma således
till det egendomliga förhållandet, att det är blodlinjerna från fädernesidan,
som skola vara de afgörande, och möderne-linjerna hafva intet att
betyda.

Nu förhåller det sig emellertid, såsom genom flera exempel åskådliggjorts
i betänkandet om de inhemska häststammarna och särskild! i min

175

reservation, sålunda, att den eftersträfvade konstanta ned ärfningen, hvilken
uppenbarligen är det mai, som man, genom att fordra härstamning från
likartade förfäder, velat uppna, är beroende åt flera olika faktorer, hvilkas
inverkan ingalunda i högre grad gör sig gällande på fädernet än på
mödernet, En^af dessa är den konsoliderade härstamningen, hvilken närmare
belysts å sid. 167 i min reservation, och hvars betydelse äfven af
de sakkunnige erkänts.

Ett uttryck för en sådan raskonstans inom en konsoliderad hästafvel
är just det faktiska förhållandet, att landtrasens typkaraktär är bäst om
ej endast bevarad hos vara stolinjer. Ston med sådan konstant nedärfning
skulle därför särskild! respekteras vid bedömandet af afkomlingarne efter
dem, men såsom nämndt tolkas härstamningen så, att det endast är fadersblodet,
som i de följande leden får göra sig gällande. Följden kan liäraf
blifva, att tillämpningen af den föreslagna hingstbesiktningslagen icke
allenast skulle kunna, utan otvifvelaktigt äfven komme att utmynna i, att
de blodlinjer, som kanske bäst representerade vår landthäst, blefve förbjudna
att användas i afvel och kanske blefve utträngda af mindre värdefulla
hästar, låt vara med i flera generationer kända blodlinjer.

Den omförmälda underskattningen af möderneblodets betydelse bär i
nu ifragavarande exempel fått ett särdeles betecknande uttryck i den ofvan
anförda omständigheten, att mormors mor (kolumnen längst till vänster)
får vara af okänd härstamning. Men hvad inträffar om härstamningen
i den kolumnen är känd, men skulle i stället vara okänd i någon
annan motsvarande kolumn? Jo, att djuret blir kasseradt som afvel sdjur.

Det onaturliga^i att på den nordsvenska hästafveln tillämpa en dylik
bestämmelse framstår ännu tydligare vid beaktande afl att, såsom jag nyss
framhållit, just nedärfningen hos landthästen ofta är bäst representerad
i stolinjerna.

Man fragar sig ovillkorligen: antag att kolumnen för mormors mor
är besatt med en representant för kändt, rent blod, hvarför skulle då icke
en motsvarande procent okändt blod kunna få finnas i en annan kolumn
i samma led? Man spelar krona och klafve om, hvilka hingstars begagnande
i afveln skall vara tillåtet och hvilkas användande skall beläggas
med straff! En sådan ensidig uppfattning af härstamningsbegreppet har ej
sin grund i afvelsläran.

hör att vid tillämpningen af den föreslagna lagen undgå de oegentligheter,
jag nu berört^ kräfves enligt min mening, att fordringarne på
kvalifikation i afseende a härstamning, hvad lagen beträffar, så tillämpas,
att stoets blodlinjer värdesättas lika med hingstarnes blodlinjer. Fn dylik

princip skulle tydligen kunna tillämpas äfven vid premieringen, utan att
premieringsreglementets lydelse därför behöfde undergå någon förändring.

Jag erinrade ofvan, att ifrågavarande bestämmelse i premieri ngsreglementet
härleder sig från tysk uppfattning. Under senare åren har emellertid
uppfattningen af bärstamningsfrågan i Tyskland undergått en ganska
betydande omdaning. Som ett led däri. ingår den de Chapeaurougeska
utredningen, hvars teori är återgifven i bilagan å sid. 179.

Vidare erinras om Dr. Med. Lydtins och Dr. Hermes’ utredning med
officiell karaktär om »Der ReinzuchtbegrifD, hvilken utredning utmynnar
i, att rasrenheten icke kan fixeras efter på förhand bestämdt antal generationer,
utan att jämväl många andra faktorer göra sig gailande, hvilka
alla kunna bidraga till eller motverka rasenhetens uppnående.

Ett nytt, troligen mycket värdefullt hjälpmedel för afgörandet afhithörande,
ofta svårlösta frågor är den af mig ofvan omförmälda metoden
med blodundersökning, hvarmed på mitt föranstaltande här gjorts experiment.
Önskligt vore, att denna, metod kunde genom någon statens institution
göras till föremål för den vidare utredning och systematisering, som erfordras
för att göra densamma mera allmänt användbar för besvarande af
uppkommande spörsmål om rasrenhet.

Af det nu sagda torde framgå, att hingstmaterialets bedömande efter
det af sakkunnige föreslagna formella schemat lätt eligen kunde leda till
orättvisor och misstag, då det exempelvis på ofvan anförda grunder stundom
måste inträffa, att hingstar med endast två generationers likartad
härstamning äga vida större afvelsvärde än hingstar med dylik härstamning
i trenne led.

Med beaktande af dessa omständigheter har ock den tyska hippologien
i dess nyaste tillämpning från hingstbesiktningstvang undantagit dels
statens eget afvelsarbete och dels det afvelsarbete, som man förutsätter
skola bedrifvas efter tillfredsställande grunder — det statsunderstödda
föreningsväsendet.

Något dylikt undantag beträffande föreningsväsendet, torde näppeligen
lämpa sig härstädes. Men eu annan väg till undvikande, att genom de
missgrepp, som sakkunniges förslag oundvikligen skulle medföra, en stor
del värdefulla hingstar tilläfventyrs komme att uteslutas från afveln, vore.,
att icke, som nu är föreslaget, ställa härstamningsfordringarne. för i
afveln tillåtna hingstar på samma plan som för premieringsbara hingstar,
utan att mellan dessa båda kategorier af hingstar lämna en ganska lång
variationsbas.

Ett ytterligare skäl att, åtminstone under den nya lagens första ar,
ställa dess tillämpning på en ganska bred basis, är det, att många län.

177

som nu ej kunna våga sig på de föreslagna stränga bestämmelserna om
härstamningskvalifikation — ock dessa län torde vara de allra flesta i
landet — i annat fall skulle beröfvas möjligheten att draga nytta af den
nya lagen.

Härigenom ökades äfven utsikterna att ernå en önskvärd likformighet
i afseende å lagens verkningar öfver hela landet, i stället för att, såsom
nu måste inträffa, vissa län komma att fordra tre, andra två och åter
möjligen andra endast en generation af likartad härstamning, för att
hingstens ägare må erhålla rättighet att använda honom i afvel.

För vinnande af dessa önskemål synes fordringen på härstamning böra
sättas så lågt som till endast en generation likartad härstamning, detta
uttryck gifvetvis taget i samma bemärkelse som i de sakkunniges förslag
till ändringar i premielångsreglementet, dock med iakttagande af mitt här
ofvan uppställda kraf på möderne- och fäderneblodets likaberättigande (eller
uttryckt i siffror: okändt blod må till V4. förefinnas i stamtaflan).

Jag tillåter mig således hemställa, att för bedömandet af hingstars
rätt att erhålla tillståndsbevis enligt 4 § i den föreslagna lagen angående
obligatorisk hingstbesiktning, följande principer måtte fastslås, nämligen
att vid stamtaflornas pröfning blodlinjerna från mödernet värdesättas
lika med blodlinjerna från fädernet, samt

att tillståndsbevis må kunna utfärdas för hingst med likartad härstamning
i minst en generation.

T IT. Angående rasstamböeker.

Såväl de sakkunniges pluralitet som Herr Ordföranden i sin reservation
hafva i frågan om stamböcker tagit till utgångspunkt, att med stamböcker
åsyftas i första hand ett medel för bildandet af stammar, som såväl
till härkomst som form äro af likartadt slag. För sådan afvelsprincips
genomförande inom den nordsvenska afvelsgruppen, har äfven jag
särskild! i min reservation rörande den inhemska hästen tagit till orda.
Men jag har därjämte i reservationen påpekat, att kunskapen om de olika
typerna af våra landthästar är så ringa, att den måste väsentligt fördjupas.
Detta torde kunna ske endast genom ett ingående studium inom de
särskilda afvelsområdena, hvarför åter kräfves en lokal stamboksföring.

Som ett uttryck för detta kraf åberopar jag påpekandet i min reservation.
att den stamboksföring, Vångenanstalten utöfvar, bör i sin principuppställning
ändras i ölverensstämmelse med nu af sakkunnige föreslagna
normer för afgörande af hvad som innefattas i begreppet likartadt slag.

178

Jag ansluter mig därför till Herr Ordförandens uttalande om nödvändigheten.
af, att stamboksuppläggningen ordnas i öfverensstämmelse
med de lokala förhållandena inom de olika afvelsområdena.

Och då nu det af sakkunniges flertal framställda förslaget icke tager
hänsyn till detta kraf, anser jag mig i likhet med Herr Ordföranden icke
kunna instämma i sakkunniges förslag rörande införande af s. k. rasstamböcker.

I sammanhang härmed vill jag dock hafva uttalat den uppfattningen,
att rasstamböcker, såsom sakkunniges pluralitet äfven klart visat, i flera
afseenden hafva ett stort företräde framför samlandet af olika raser i
samma stambok. Jag önskar därför få betona, att när rasstamboksföringen
blir så ordnad, att de afvelsprinciper, Herr Ordföranden uttalat, därvid
läggas som grundval, rasstamböckerna, enligt min öfvertygelse, skola kunna
blifva till gagn såväl för den nordsvenska som för hvarje annan afvelsgren
i landet.

Stockholm den 11 december 1911.

HJALMAR TÖRNQVIST.

179

Översättning.

Bilaga.

Blankenese a. d. Elbe den 25 augusti 1910.

H. Herr Hj. Törnqvist.

Med största intresse bär jag tagit del af Edra utredningar och åtgöranden
beträffande hästafveln liksom af de frågor i ämnet Ni till mig
framställt.

Det är anmärkningsvärdt, huru man under de sista decennierna i
denna sak börjat öfver allt mer och mer röra på sig, och synnerligen
intressant är det för en fackman att se, hur man jämt och ständigt haft
samma svårigheter att bekämpa gent emot inrotade fördomar. Det är
också med särskild tillfredsställelse jag ser mig satt i tillfälle att erbjuda
mitt bistånd åt en man, som i allt väsentligt sträfvar mot samma mål
som jag själf och gent emot den hittills nästan öfverallt rådande tanklösa
blandningen af visserligen i någon mån likartade hästraser och grupper
af hästar ifrar för den välbetänkta renafveln af delvis redan tidigare bepröfvade
speciella typer.

Huru intressanta Edra historiska och arkeologiska studier i ämnet än
äro, finner jag likväl ändamålsenligast att vid dryftandet af nutidens hästafvelsfråga
till eu början bortse från desamma. Ni framställer för öfrigt
själf i slutet af Eder skrivelse till mig följande fråga: »År icke den mening
riktig, att då det gäller att praktiskt fastställa den för en landsdel
säregna hästrasens karaktäristik, det därvid icke erfordras bindande historiska
bevis för dess urgamla existens utan endast ett fastslående, att den
omhandlade typen har en själfständig karakter med konstant nedärfning?»
Om jag kan besvara denna fråga med ett obetingadt ja, sä bortfaller gifvetvis
nödvändigheten för oss att beträffande de historiska studierna, bildmaterialet
etc. vara fullt ense med hvarandra, något som säkerligen skulle
erbjuda svårigheter i och för sig och det ännu mera vid en enbär skriftväxling.
Det torde vara tillräckligt med min försäkran, att jag i allt
väsentligt är öfverens med Eder, och om jag i vissa detaljer icke kan biträda
Eder mening, är detta hvarken mitt fel eller Edert utan ligger i
sakens natur, beroende på det — trots den på alla håll rådande samlings -

ISO

ifvern — ännu mycket ofullständiga materialet samt på olika sammanställning
och uppfattning af detsamma. I åtskilligt skulle vi förvisso
härutinnan kunna komma till större klarhet, om vi hade möjlighet att
tillsammans skärskåda företeelserna, och jag hade tillfälle att se enskilda
lefvande individer af de åberopade djuren. Det skulle i själfva verket vara
mig ett nöje att vid tillfälle med Eder eller någon af Edra meningsfränder
muntligt få närmare af handla, en del detaljfrågor. Skriftligt torde
det vara bättre att låta saken boro. Om det må tillåtas mig att i detta
sammanhang gifva ett råd, ville jag varna för att inför vedersakare lägga
alltför stor vikt på materialets beviskraft. Man kan nämligen lika litet
tvista härom som i fråga om likheter hos människor, eller med andra
ord: vid olika åskådning är det alldeles omöjligt att på så sätt öfvertyga
eller framtvinga öfverensstämmelse. Men, som sagdt, oss emellan äro bevisen
obehöfiiga. Ni har fullkomligt öfvertygat mig därom, att Ni har
på hand något verkligt typiskt, något — minst sagdt - mer än brukbart
och därmed också praktiskt värdefullt. Jag behöfver nu endast närmare
utveckla för Eder min ståndpunkt i frågan, för att Ni skall erhålla teoretiska,
bevis, med hvilka Ni, som jag hoppas, skall inför Edra motståndare
med någon framgång kunna häfda riktigheten af Edert till vägagående.

Såsom bekant har under de senaste årtiondena snart sagdt öfverallt
såväl i teori som i praktik eu afgjord obenägenhet för hvarje form af
inafvel varit rådande. Man gick och gällde för en kättare, om man också
endast med förbehåll anbefallde den, och lät någon den komma till praktisk
användning, fann han sig merendels till följd häraf föranlåten att
hålla saken tyst. Därtill kunde han möjligen också ha andra skäl.

Under mina teoretiska arbeten, hvilkas början går nära 15 år tillbaka
i tiden, lärde jag mig mycket snart inse, att hvarje godtyckligt framplockande
af enstaka exempel omöjligt kunde leda till klara resultat
utan att fastmer endast systematiskt genomförda undersökningar beträffande
afvelsdjuren, såväl hingstar som ston, generation efter generation
enligt stamtaflor kunde lämna ett verkligt förstående af de enskilda djurens
uppbyggnad.

Det visade sig därvid snart, att — i motsats till den då bland auktoriteterna
allmänt rådande åsikten — en häststams blomstring och verkliga
framåtskridande städse voro bundna vid en viss kombination, vid
ett genom inafvel föranledt urval a.f det bästa, resp. det bäst passande
blodet.

Själffallet erbjödo de enskilda afvelsdjuren i vissa afseenden ytterst
olika bilder. Hufvudresultatet var dock städse detsamma. Vi kunde
t. o. m. påvisa, att i landsdelar, där det gällde som en orygglig afvels -

181

princip att undvika allt, som blott på något sätt hade utseende af inafvel,
endast de hingststammar kunde framgångsrikt bestå, hos hvilka trots allt
och tack vare de allmänt mycket bristfälliga kunskaperna om stamtaflorna
de nödiga konsolidationerna hade inträdt. Utan dessa förlorade
stammarna snart sin karakter och sin nedärfningsförmåga, och i kampen
med bättre konsoliderade gingo de af sig själft afgjordt tillbaka och slutligen
helt och hållet om intet. Sä kunde det bevisligen inträffa, att högt.
uppskattadt blod småningom försvann ur landet, under det att ursprungligen
mindre uppskattadt genom lycklig uppbyggnad — naturligtvis förbunden
med ett ofrivilligt urval — uppsteg till eu alldeles oförutsedd betydelse,
en betydelse, som visserligen till en början ofta på det ifrigaste förnekades,
men hvars förefintlighet vi mycket lätt med stamtaflorna voro i stånd att
ovederläggligt bevisa. Jag kan här icke inlåta mig närmare på de enskilda
utvecklingsstadierna och vill blott påpeka, att i allmänhet såsom
gräns för en verksam inafvel — om icke starkare anhopningar af samma
blod understödja en aflägsen verkan — måste anses parning af eu hingst
i tredje led å ena sidan med ett sto i tredje led å andra sidan.

Tnfördes främmande blod i eu afvel eller i en landsdel, så uppträdde
öfverallt samma företeelse. Det kunde allenast få fotfäste antingen 1) om
det förband sig med ett konsolideradt sto eller med eu i trakten synnerligen
utbredd ras i den beståndande riktningen eller 2) om vederbörande
djur i afvelshänseende var så själfständigt, att det kunde bibehålla sig,
till dess vid inafvel på djuret själft en ny konsolidation eller stam uppstod.
Äfven det engelska fullblodets mest berömda, städse åter citerade
stamfäder bilda intet undantag från denna regel utan bekräfta den tvärtom
absolut. — De mera vidtomfattande undersökningarna under senare tid
på andra afvelsområden hafva blott lämnat ytterligare bekräftelse på mina
åsikter.

Jag ber Eder icke missförstå mig. Vi hafva fått vänja oss att gent
emot motståndarnes misstydningar ständigt återupprepa och betona: vi
predika ingalunda nu igen, såsom skedde förr, inafveln såsom princip.
Vi varna tvärtom för den i dess ytterligheter utan nödigt iakttagande åt
den vid dess tillämning absolut oundgängliga försiktigheten i urvalet åt
materiel och undvikande af fel i afseende å hållning och påläggning. Vi
äro i stället angelägna att efter reaktionstiden visa på de tidigare dåliga
resultaten och sä vidare hän på nödvändigheten af inafveln såsom afvelsfaktor.
Endast genom denna garanteras nämligen det ovillkorligt nödvändiga,
välbetänkta urvalet inom det eljest oaktsamt såsom likvärdigt
behandlade afvelsmaterialet, och detta urval är det, som möjliggör en
typisk utveckling.

182

Undersökningarna hafva emellertid icke blott ledt till min personliga
öfvertygelse om nödvändigheten af eu viss koncentration i afvelsarbetet
och städse ånyo befästadt denna öfvertygelse, utan resultaten hafva sedan
många gånger äfven praktiskt visat sig riktiga. Specielt i det holsteinska
marsklandets afvelsgebit har under de sista 25—SO åren i själfva verket
alldeles detsamma tilldragit sig, som Ni nu eftersträfvar i Sverige och
som försiggår inför Edra ögon. Ni kan också alltid, om Ni genom ett
flertal enskilda fall behöfver ytterligare bekräftelse på mina utsagor, förskaffa
Eder sådan af afvelsledarna därstädes liksom äfven t. ex. i Hannover.

För bättre förståelse vill jag ännu något närmare ingå åtminstone på
exemplet från Holstein.

Genom utsträckt användning af eu rad lyckligt och väl valda hingstar
af Yorkshire Coach-Horse — själfklart var den gamla engelska CoachHorse
eu bättre häst än den nu mödosamt uppfödda, som egentligen blott
skyltar med namnet — hade vid midten af förra århundradet hästafveln
i Holsteins marskland för en tid kommit i hög blomstring och inbragte
landet mycket pengar.

Ett sorglöst handhafvande af dessa fördelar, särskild! ett lättsinnigt
och kortsynt försäljande af visserligen välbetaldt men för afveln oersättligt
material, vidare landthushållningsförhållanden och jämväl politiska
orsaker hade redan på 60-talet småningom medfört en tillbakagång i kvalitén.
När sedan Preussen, efter åt t ha tagit den nya provinsen i besittning,
där icke fann mycket, som enligt dess militäriska måttstock för
uppskattandet af hästafveln syntes den värdefullt, dröjde det icke länge,
innan man började att i enlighet med den efter då gängse uppfattning
förment riktiga metoden göra försök att genom allehanda »blodrikare»
hingstar af olika härkomst ■? förbättra •- det befintliga hästmaterialet. Resultatet
blef naturligtvis redan efter jämförelsevis kort tid ett utplånande
af den tidigare bekanta, enhetliga typen och därmed också en betydlig
sänkning i handelsvärdet. Jämväl försvunno olika värdefulla egenskaper
hos den gamla »rasen», såsom skön gång, lugnt, sedesamt temperament,
okänslighet för landets klimatiska egendomligheter o. s. v. Lyckligtvis
fanns det i Holstein män, som till slut icke blott insågo, att man i afvelsarbetet
befann sig på ett sluttande plan, utan äfven ägde tillräcklig insikt
och energi att målmedvetet åvägabringa en förändring härutinnan. I
början af 80-talet sattes rörelsen i gång. Man började med ledning af
exteriören samla material och upplade afvelsregister öfver det material,
som man aktade dugligt till rekonstruktion af den gamla typen. Bernö -

183

dandena kröntes inom icke alltför lång tid a£ påtagligt lyckliga resultat,
om man än till en början icke helt undgick besvikningar, hvilkas orsak
man då ännu icke förstod att nöjaktigt förklara. Man hade att börja med
ännu ingen aning om att afvelsarbetena sträfvade efter återställandet af
värdefulla egenskaper, som väsentligen berodde på inflytande af den tidigai*e
Coach-horse, och trodde sig fastmer med sitt arbete åsyfta framställandet
af en gammal, inhemsk holsteinsk häst. I synnerhet den utomordentligt
driftiga ledaren af rörelsen hade — alldeles såsom Ni om än
icke så vidtgående — gifvit sig mycken möda med den historiska bevisningen
för sina åsikter. Äfven därvid har mycket intressant och äfven
värdefullt framkommit men också åtskilligt angripligt och för motståndarne
alls icke öfvertygande, och han drefs att slutligen inse, att det mera närliggande
vore det väsentliga.

Sedan 1898 har jag genom förmedling af en opartisk, för saken intresserad
person träd! i förbindelse med de holsteinska hästuppfödarne.
Genom våra noggranna undersökningar påvisades först betydelsen af Coachhorse
såsom basis för det holsteinska marsklandets dåvarande hästafvel och
ådagalades vidare genom kritisk granskning af dittills uppnådda resultat
följande: Urvalet, som de holsteinska uppfödarna dittills väsentligen gjort
blott med hjälp af ögat, var visserligen i principen riktigt men icke nog
tillförlitligt, så att t. o. m. vid parning mellan likartade djur det kunde
inträffa, att omedvetet en inafvel på icke typiskt» gjordes, hvarpå naturligtvis
följde ett misslyckande. Vi anbefallde därför större noggrannhet
vid urvalet, så att detta blefve beroende icke endast af exteriören utan
äfven på den pröfning, som man med stamtaflorna i hand, gående från
fall till fall, verkställde för att öfvertyga sig därom, att vid parningarna
också verkligen det riktiga på önskadt sätt samarbetade, under det att det
främmande och oönskade mera. trängdes tillbaka. Man har sedan visserligen
mer eller mindre motsträfvigt rättat sig efter dessa föreskrifter, och
angående resultatet råder icke längre något tvifvel: öfverallt har större
säkerhet i afvelsarbetet ernåtts på denna väg. Det har också sedermera i
följd häraf för Ost-Holstein på ministeriell väg förordnats, att icke längre,
såsom dittills, ett öfverflöd af blandningsblod finge komma till användning,
utan att afveln där väsentligen skulle omläggas efter mönster af den
hannoverska.

Måhända skall följande exempel tjäna till ytterligare förståelse af det
redan sagda; jag är nämligen angelägen att i möjligaste män söka fullt
klargöra för Eder min ståndpunkt i afvelsfrågan. Ilar Ni en gång val
förstått den ledande tankegången härvidlag, en gång väl fått tag i tråden,
så skall Ni näppeligen finna några svårigheter att sedan tillämpa idéerna

184

på Edra egna förhållanden och framgångsrikt spinna vidare. Exemplet
har redan flera gånger användts men förblir, pedagogiskt sedt, ett af de
allra bästa. Holsteinarna hafva dessutom i själfva verket därmed rest sig
ett minnesmärke för öfvertygelsetrohet i hästafvelsfrågan.

Hingsten Achill 1265 hade till följd af misskötsel och dålig behandling
rakat i missaktning och slutligen skickats i landsförvisning till en
mycket dalig trakt. Under mitt arbete vid Pult kom jag händelsevis att
få reda på hans mycket anmärkningsvärda stamtafla. Som blodets värde
just lör det dåvarande afvelsläget var uppenbart, försummade jag naturligtvis
icke att lämna meddelande härom. Hingsten — då 20-årig — blef
också i förtroende till dess blod och på grund af några tidigare prestationer
för några hundra mark inköpt af en intelligent hästuppfödare och
sedan under ett par år jämförelsevis starkt utnyttjad. Så betäckte han
ännu 25-årig 70 ston, af livilka 50 blefvo dräktiga. Ni ser mycket tydligt
inflytandet af det blod, hvars bärare han är, om Ni jämför de medföljande
bilderna af stoen. I Rente 1904 har Ni ett exempel, som visar,
hur inafveln på den renstammiga Achill 1265 är i stånd att framhäfva
den. klara gamla typen ur inblandningen med främmande blod. Ni ser
tydligt af stamtaflan, hvad som försiggått, och skall med stamtaflan i hand,
äfven genast förstå skillnaden i exteriören mellan Pamela och Rente. Jag
skulle för öfrigt härvid vilja anmärka, att bilden af Rente återger stoet
såsom det 4-årigt kom från betet, alltså utan hafre och utan arbete. Pamela
var vid tiden för sin bild något mognare. Hon stod ännu afgjordt
öfver det vanliga genomsnittet, visade sig såsom en mycket god hunter under
eu känd ryttare och vann äfven 6-årig en löpning i Frankfurt a. M.
Jag tror emellertid, att Ni af hennes bild kan få en föreställning af, huru
den äfven här starkt förhandenvarande bakgrunden af Burk Turk etc.
genom uppblandning med hannoveranskt och preussiskt blod t. o. m. hos
de bästa exemplaren blef »förorenad» — eller omvändt, huru man vid
afvelsarbetet måste förfara och hvad man åsyftar, om man från »Pamela»
åter vill komma till ''Berifc . Själfklart afses här det speciella afvelsvärdet;
bruknings\''&rdet af korsningsprodukten kan individuellt vara högre.

Jag nödgas tyvärr bedja Eder snart återsända mig fotografierna, enär
jag blott äger dessa exemplar och svårligen kan undvara dem. Men alldenstund
ett exempel oftast gagnar mycket mer och bringar större klarhet
än sidtals. skrifverier, vill jag ogärna undanhålla Eder dem, så mycket
mer som jag står i förbindelse hos Eder för Edra vackra fotografier. Om
Ni därför skulle önska taga en kopia t. ex. af det härliga vidundret
Achill, så står det Eder fritt.

Man får naturligtvis icke vänta, att företeelserna alltid skola ligga så

185

uppenbara som i det anförda exemplet. Men sa väl som jag förstår Edra
fotografier, skall Ni förvisso också förstå, mina bilder, och stamtaflorna
skola därvid berätta Eder, hvad som försiggått. Ni skall, äfven frånsedt
exteriören, icke ett ögonblick kunna komma i tvifvelsmål angående det
olika afvelsvärdet af Rente och Pamela. Det kommer icke alltid, då man
beslutar sig att slå in i en viss riktning, närmast an därpå, att man
väljer det, vackraste och skenbart bästa utan det brukbaraste, det mest
bepröfvade och det dessutom mest typiska.

I fortsättningen kommer så framgången af alvelsarbetet att betingas
af ett vetenskapligt och målmedvetet urval och en riktig koncentrering.
Skulle framgången icke motsvara förväntningarna, så kan man, då ju utvecklingsgången
ligger klar och man noga känner dess egendomligheter,
såväl fel som goda sidor, lätt nog vidtaga nödiga rättelser utan det hittillsvarande
trefvandet och famlandet, i det att man tager främmande
blod till hjälp och, allt efter behofvet, låter ingifta» det i det bestående.
Teoretiskt sett borde den hingst, medels hvilken man inför det astundade
i det bestående, alltid eller möjligast ofta vara produkten af en hingst af
det nya blodet och en »Rente». Då vore man säker för oangenäma öfverraskningar.
Ni finner i stamtaflorna flera exempel på liknande parningar,
af hvilka den mellan St. Fagaus (fullblod) och Ethelberfis (1197) moder
är det mest bekanta. Ni ser vidare af stamtaflan för den berömda, Fregatte,
huru hon danats och huru förbindelsen med henne återigen gjorde
det möjligt för den hannoveranska Julius att i Cicero ge upphof till en
framstående hingst, hvars framgångar visserligen sedan ej oväsentligt berodde
på riktig parning i synnerhet med Ethelbert-blod. Men särskildt en
egenskap öfverförde äfven Cicero på nästan alla sina afkomlingar affullbiodstillskottet:
Faugh-a Ballaghs, resp. Sir Hercules’ blodets springfärdighet
(något som emellertid för Holstein bär blott försäljningsvärde men inom
landet gör hästarna omöjliga).

Ni kan af det hittills sagda, förstå, att jag i fråga om den svenska
hästafveln i enlighet med hela gängen af mina studier och därvid gjorda
erfarenheter icke kan uttala, annan åsikt än följande: Sverige skulle i denna
angelägenhet ovillkorligen handla riktigt endast för så vidt det först fullständigt
frigjorde sig från Norge, framför allt i landsdelar, där Edra vidkommande''
försök redan till fullo visat, att en smula uppmärksamhet och
ett målmedvetet urval snart nog medföra ansenliga förbättringar. Skulle
senare den eller den blodtillförseln blifva af nöden, så skall, då grunden
sålunda säkert lagts, valet härvid och afvelsarbetet i öfrigt mycket säkrare
föra till målet. Endast ett litet exempel, som just är till hands. Antaga
vi. att Rente uppvisar en viss formation, t. ex. Widerists, som icke före ■_*4 -

186

kommer i Achill-, resp. B. T-blodet, utan hvarför hon - såsom bekant —
har att tacka Malcolm-gruppen (gammalt bepröfvadt ivenacker-blod), så
skulle Ni med långt större säkerhet och utan det tidigare famlandet
kunna genom tillbakagripande på Malcolm-blod stödja denna point. om
tecken till försämring härvidlag skulle visa sig. Äfven om Sverige i sin
hästafvel skulle pa olika sätt sta i blodsförbindelse med Norge, gör detta
alls intet till saken. Sadana förbindelser förefinnas äfven i Tyskland
mellan flera landsdelar. Man bär likväl efter de nyare erfarenheterna erkänt
det vara riktigare att hålla de olika grupperna mer åtskilda och att
endast vid . behof företaga korsning. Äfven Eder förfrågan i denna sak
kan jag följaktligen icke besvara annorlunda än fullt instämmande i Eder
egen mening. Det är riktigt att vid afveln bålla i sär de olika, landsdelarnas
hästtyper från hvarandra och att använda de särskilda typerna
1 öfverensstämmelse med landsdelarnes egenartade kultur och däraf föranledda
olika önskemål.

Om min utredning icke i allt följt de riktlinier, Ni angifvit, eller utförts.
pa det sätt, som Ni kanske önskat, så hoppas jag dock, att Ni däri
funnit eu. så vidtgående bekräftelse på Edra egna åsikter, att Ni skall
kunna betjäna Eder af den såsom stöd för dessa. Detta skulle glädja mig
mycket, då jag varmt intresserar mig för Edra bemödanden. Jag ber
Eder framför allt öppet säga ifrån, huruvida jag lyckats göra mig tillräckligt
förstådd.

Mycket tacksam skulle jag slutligen blifva Eder, om Ni vid tillfälle
ville sända mig några stamtaflor för Edra bästa och mest typiska hästar,
särskild! den vackra, förspända hingsten. Jag skulle då kunna bilda mig
en ungefärlig föreställning om, hur långt Ni redan hunnit.

Med utmärkt högaktning och vänskap

Dr. de Chapeaurouge.

BILAGOR.

189

Bil. 1.

Utdrag af protokoll, hållet vid Upsala läns
landtbruksklubbs sammanträde i Upsala den 14 i-im.
december 1903.

§ 7-

Sedan diskussionen förklarats afslutad, uttalade klubben enhälligt, under
hänvisning till det kända faktum, att inom Upland finnes ännu i behåll
olika typer af ett inhemskt, svenskt hästslag, som är både kraftigt och
utvecklingsmöjligt och som tillvarataget torde kunna blifva till stort gagn
för landets hästafvel, sin anslutning till den skrivelse, som af sistförflutna
Riksdag afläts till Konungen med underdånig anhållan om vidtagande af
särskilda åtgärder för befrämjandet af den inhemska landthästafvelns utveckling.

§ 8-

Beslöts att förestående uttalande genom utdrag af protokollet skulle
bringas till Herr Statsrådets och Chefens för Kungl. Jordbruksdepartementet
kännedom.

'' Efter uppdrag

HERMAN FUNKQUIST.

J usteradt

Karl TF. Äderman.

Rätt utdraget betygar:
Herman Funkquist,

Klubbens sekreterare.

190

ALfsborgs
läns södra
hushållnings
sällskaps
shrifvelse */,
1904.

Bil. 2.

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Jordbruksdepartementet.

Det intresse för hästkultur, som sedan gamla tider varit rådande inom
- V ästergötland och icke minst inom detta hushållningssällskaps område, där
det isynnerhet allt jämt vidmakthållits af den för denna ort egendomliga
3 gårdfarihandeln, som på sin tid kräfde lätta och goda hästar, har under
senare årtiondena blifvit synnerligen lifiigt. Härtill hafva de s. k. hästpremieringarne
i icke ringa mån bidragit, på samma gång som de emellertid
gifvit åt hästafveln en sä att säga ny riktning. 1 stället för att, såsom
förut, hästafveln bedrifvits hufvudsaldigast med tillskott från Bohuslän och
Dalsland (de ryktbara Västgöta- och Dalslandshästarne) blef snart här,
liksom annorstädes, den s. k. ardennerhästen en häst på modet, hvilken
skulle genom o korsning med den gamla landthästen öka dennes värde och
brukbarhet. Åt denna nya riktning inom hästafveln gaf ledningen för
premieringarne sitt kraftiga stöd; (vid granskning af premieringsrullorna
för senaste åren finner man, att de hästar, som ansetts premieringsbara,
snart sagdt utan undantag varit af s. k. »ardenner- och dessas typ»). Detta
har ock haft till följd, att inom vissa härader af hushållningssällskapets
område, såsom Eedväg, As och Gäsened ardennerhästen blifvit så god!,
som allcnarådande och alla andra goda hästslag undanträngts.

Inom sällskapets område finnes således eu- rik och grundlig erfarenhet
af ardennerhästen, en erfarenhet, som hushållningssällskapet i anledning
af den på dagordningen stående frågan om landets hästafvel anser sig böra
närmare gifva tillkänna för Herr Statsrådet.

Det torde visserligen icke kunna förnekas, att de här uppfödda ardennerhästarna
vid försäljning såsom unghästar betingat ett ganska högt
pris och rönt stor efterfrågan i marknaden, men å andra sidan är det en
numera allmänt utbredd åsikt bland ortens jordbrukare, att dessa ardennerhästar
dels uro för tunga för ortens behof af vare sig jordbruks- eller
vagnshästar, dels tidigt eller åtminstone tidigare än ortens förut brukliga
hästar blifva behäftade med fel och åkommor och dels att de kräfva ett
väsentligt dyrbarare underhåll än dessa, som visserligen vore till växten
mindre men fullt ut lika starka och framför allt mera rörliga, härdiga,
lättfödda och uthålliga.

Pa samma gång det förvisso kan vara glädjande att vår orts hästkultur
gått framåt och nått en betydande utveckling, måste det dock beklagas,
att detta skett på bekostnad af en förut befintlig frisk, kraftig och

191

härdi)/ landthäst, som under gårdfarihandelns och skjutsväsendets mödosamma
dagar väl utdanats för eu mängd olika uppgifter och därför blifvit
en häst med sädan mångsidig användning som denna, af hufvudsakligen
småjordbrukare bestående, befolkning just behöfver. Om ock denna landthästs
exteriör kanske ej i alla delar fullt öfverensstämmer med ytterlärans stränga
fordringar, så kunna dock hans i öfrigt obestridda särdeles goda egenskaper
ej förnekas. Det lider väl dock ej något tvifvel, att en omsorgsfull
kultur skulle äfven kunna å denna landthäst åstadkomma en tillfredsställande
exteriör.

Hushållningssällskapet vill därför på det allra kraftigaste framhålla
önskvärdheten däraf, att de rester, som möjligen ännu finnas kvar af ortens
gamla landthäst, måtte snarast möjligt räddas, tillvaratagas och restaureras,
samt anser nödigt, att den starka ström af ardennerblod, som nu väller
fram inom vår hästafvel, i någon mån hejdas. Visserligen har flerestädes
i våra bygder den gamla landthästen blifvit nästan helt och hållet undanträngd,
men inom vissa orter, där hästafveln betraktas såsom mera efterblifven,
torde det främmande blodet ännu icke så hafva tagit öfverhanden,
att icke genom en planmässigt ledd afvel inblandningen skulle kunna bortarbetas
och en typ med de önskade egenskaperna återvinnas.

På grund af hvad som sålunda anförts beder hushållningssällskapet
vördsamt få bringa till Herr Statsrådets kännedom,

att sällskapet på det lifligaste instämmer uti Riksdagens skrivelse till
Konungen af den 6 maj 1903 med underdånig anhållan om vidtagandet
af särskilda åtgärder för befrämjandet af den inhemska hästafvelns utveckling.

Borås den 3 december 1904.

På hushållningssällskapets vägnar:

L. W. LOTHIGIUS.

Ordförande.

Otto Mannerfelt.

192

Stuteriöfver■ityrekens

and. utlåtande
»/ii 1906
i ant. af
Riksdagens
skrifvelse
ang. åtgärder
för tillvaratagande
af
de inhemska
häststammarne.

Bil. 3.

Till Konungen.

Uti underdånig skrifvelse den 6 maj 1903 har Riksdagen hos Eders
Ivungl. Maj:t i underdånighet anfört, att, sedan den inhemska hästafveln
vid början af 1870-talet begynt ingifva allvarliga farhågor för en tillbakagång
eller försämring, man tillgripit den redan förut, ehuru i ringa utsträckning,
anlitade utvägen att från utlandet importera afvelsdjur af främmande
kulturraser för att därmed upphjälpa och förbättra den befintliga
häststockens beskaffenhet. Genom de goda ekonomiska resultat, som ofta
uppnåddes af hästuppfödare, hvilka använde det importerade korsningsmaterialet,
hade intresset för de inhemska häststammarne och insikten om
deras värde minskats, och detta äfven på de trakter, där behofvet af första
rkningsafvel alldeles icke kunde sägas vara för handen. Efter ett par
decenniers förlopp hade man omsider kommit därhän, att i regeln endast
importerade hästar af antingen främmande kulturraser eller norsk ras användes
för afvelsändamål.

Äfven om detta förhållande inom vissa, delar af landet visat sig vara
till obestridlig nytta för hästafveln, hade dock importen icke allestädes
varit till densammas fördel; och den uppfattningen hade på månget håll
alltmera stadgats, att man icke i allo vunnit det goda resultat, som man
genom importen sökt ernå. Med anledning däraf hade ock flerstädes
bildats föreningar för att tillvarataga och utveckla de kvarvarande resterna
af de inhemska häststammarne. Sedan jämväl genom noggranna forskningar
ådagalagts, att landet besutte ett dugligt och utvecklingsmöjligt
inhemskt hästafvelsmaterial, hade småningom den åsikt stadgat sig, att det
vore ej allenast möjligt utan äfven ekonomiskt fördelaktigt att vid hästafveln
minska användningen af de främmande kulturraserna.

För att främja detta ändamål hade i eu inom Riksdagen väckt motion
ifrågasatts vidtagande af sådana åtgärder, som kunde vara erforderliga för
att på bästa sätt tillvarataga våra inhemska häststammar.

Bland de åtgärder, som därvid i främsta rummet af motionären åsyftats,
vore en ändring i det nu gällande premieringsreglementet af den 23
november 1900, enligt hvilket reglemente endast sådana afvelsdjur af inhemskt
ursprung vore föremål för premiering, som vore kallbiodiga och
hänförliga till »den norska eller nordsvenska typen».

På sätt af motionären erinrats syntes emellertid de senare årens undersökningar
hafva gifvit vid handen, att vår hästkultur ingalunda ledde sitt
ursprung från Norge. Snarare hade densamma gifvit upphof åt detta lands hos

193

oss mest värderade häststam. Det torde till och med kunna sägas, att,
medan i Norge endast ett par af de ursprungliga typerna kunde spåras i
nutidens hästar, funnes i vårt land, om också endast i sparsamt förekommande
fall, nordens samtliga ursprungstyper representerade, såväl varmblodiga
som kallblodiga. Därför vore det icke riktigt att sammanställa samtliga
våra inhemska stammar med den norska rasen och därmed hänföra dem
till den kallblodiga gruppen, äfven om en stor del af de inhemska stammame
på senare tid blifvit uppblandad med nyssnämnda ras.

Under sådana förhållanden och då den nordsvenska typen i det allmänna
föreställningssättet blifvit identisk med endast de delar af vår häststock,
som vore nära besläktade med den norska rasen, ansåg Riksdagen,
i likhet med motionären, att de nuvarande bestämmelserna i reglementet
kunde blifva vilseledande och i månget fall hinderliga för ett rätt tillvaratagande
af det värdefulla material, som våra inhemska håststammar erbjöde,
och att det på grund däraf syntes vara nödvändigt, att ett tillägg gjordes
i premieringsreglementet, hvarigenom äfven sadana inhemska hästar, hvilkas
typ icke vore identisk med den norska, finge blifva föremål för premiering.

Det hade jämväl synts Riksdagen kunna ifrågasättas, huruvida icke
staten äfven på annat sätt än genom premiering borde underlätta arbetet
för tillvaratagande af de inhemska häststammarne, likasom staten, hvad
nötkreatursafveln beträffade, lämnade understöd icke allenast genom premiering
utan äfven genom särskildt anslag för att uppmuntra till bildande
af så kallade afvelscentra, hvarifrån till landets olika delar framstående
afvelsdjur kunde spridas. _

På grund af livad sålunda anförts finge Riksdagen anhålla, det Eders
Kungl. Maj:t täcktes efter verkställd utredning vidtaga de åtgärder, som
från statens sida kunde anses erforderliga för befrämjandet af vår inhemska
hästafvel.

Genom nådig remiss den 15 maj 1903 har Eders Kungl. Maj:t anbefallt
Stuteriöfverstyrelsen att, i anledning af hvad Riksdagen sålunda
anfört, afgifva underdånigt utlåtande.

(den uteslutna delen af skrifvelsen berör frågan om obligatorisk hingstbesiktning
och finnes införd uti bil. 33 å sid. 304 o. f.) — -_ _ _ _ _ _ — — — __. — — — — i premieringsnämnden.

Med öfverlämnde den 12 augusti 1903 af förberörda skrift jämte
därtill hörande handlingar, har dåvarande t. f. chefen för Eders Kungl.

194

Maj:ts Jordbruksdepartement anmodat Stuteriöfverstyrelsen att taga livad
där uti anförts i öfvervägande vid afgifvande af det genom förberörda nådiga
remiss den 15 maj 1903 infordrade underdåniga utlåtande;

hvar jämte Eders Kungl. Maj: t sedermera låtit för samma ändamål
ytterligare öfverlämna tva till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
inkomna, handlingar, nämligen dels genom nådi°'' remiss den 3
maj 1904 ett utdrag af protokoll, hållet vid Uppsala läns landtbruksklubbs
sammanträde i Uppsala den 14 december 1903, utvisande att klubben,
under påstående att inom Uppland ännu funnes i behåll olika typer af
ett. inhemskt, svenskt hästslag, som vore både kraftigt och utvecklingsinöjligt
och som tillvarataget kunde blifva till stort gagn för landets hästafvel,
enhälligt uttalat sin anslutning till den skrivelse, som af Riksdagen
aflåtits till Eders Kungl. Majrt med underdånig anhållan om vidtagande
åt särskilda, åtgärder för befrämjande af den inhemska landthästafvelns
utveckling, och dels genom nådig remiss den 8 december 1904 en skrift,
däruti Alfsborgs läns södra hushållningssällskap — under anförande, bland
annat, att den numera inom sällskapets område allmänt förekommande
ardennerhästen visserligen rönte god efterfrågan och betingade ganska
högt pris, men att densamma enligt bland ortens jordbrukare allmänt utbredd
åsikt dels vore för tung'' för ortens behof, dels jämförelsevis tidigt
blefve behäftad med fel och åkommor och dels kräfde väsentligt dyrare
underhåll än förut därstädes brukade hästar — framhållit, att ardennerhästens
utbredning beklagligtvis skett på bekostnad af en förut inom
underdistriktet befintlig frisk, kraftig och härdig landthäst, som under
gårdfarihandelns och skjutsväsendets mödosamma dagar väl utdanats till
en '' mängd olika uppgifter och därför blifvit en häst med sådan mångsidig
användning, som ortens, hufvudsakligen af småbrukare bestående
befolkning behöfde; att, äfven om denna landthäst, af hvilken exemplar
ännu vore att finna, numera till sin exteriör icke öfverensstämde med
ytterlärans stränga fordringar, sällskapet likväl vore förvissadt om att en
omsorgsfull kultur skulle kunna, med bevarande af denna hästs obestridda
goda egenskaper, återskänka densamma dess ursprungliga exteriör;
samt att sällskapet på grund häraf på det lifligaste instämde uti Riksdagens
ofvanberörda underdåniga skrivelse om vidtagande af särskilda
åtgärder för främjande af den inhemska hästafvelns utveckling.

Till åtlydnad af sålunda gifna nådiga föreskrifter får Stuteriöfverstyrelsen
i underdånighet anföra följande.

Då uti Riksdagens förberörda underdåniga skrivelse anföres, hurusom,
sedan den inhemska hästafveln vid början af 1870-talet begynnt ingifva
allvarliga farhågor för tillbakagång eller försämring, man tillgripit

195

den redan förut, ehuru i ringa utsträckning, anlitade utvägen att från utlandet
importera afvelsdjur af främmande kulturraser för att därmed upphjälpa
och förbättra den befintliga häststockens beskaffenhet, har Stuteriöfverstyrelsen
funnit denna uppgift icke öfverensstämma med de resultat, forskningen
rörande hästafveln i vårt land med bestämdhet gifvit vid handen,
nämligen att redan under 1500-talet från utlandet hit införts hästar för
afvelsbruk och det i ganska stor utsträckning.

Sålunda är det kändt, att under Gustaf I:s regeringstid flere för den
tidens smak och behof passande afvelsdjur inköptes från Friesland samt
att då på de nybildade kungsgårdarna inrättades s. k. »stogångar»; och
synes intresset för sådana hafva varit lifligt äfven efter nämnde konungs
död, ity att enligt en inventarieförteckning från år 1581 funnos stogångar
på ej mindre än 15 kungsgårdar med tillsammans 29 hingstar, 205 gamla
och 130 unga ston samt 128 hingstfålar och föl.

Hurusom äfven efter denna tid ständigt hit införts afvelsdjur af främmande
blod, hvilka blifvit spridda öfver snart sagdt hela vårt land, kan
utan svårighet genom den hippologiska litteraturen påvisas.

Sålunda känner man med visshet att under åren 1673—1789 hit införts
hingstar från Danmark, Tyskland, Ryssland, Frankrike och Spanien
med flera länder.

Vid sådant förhållande torde påståendet, att vårt land skulle besitta
ett dugligt och utvecklingsmöjligt hästafvelsmaterial af inhemskt ursprung
få anses synnerligen tvifvelaktigt, för att icke säga ohållbart.

Också bär forskningen för mer än 60 år tillbaka gifvit vid handen,
att, till följd af den ständiga införseln af afvelsdjur, de förut måhända
befintliga s. k. inhemska raserna voro försvunna.

Sålunda anför dåvarande sekreteraren vid Stuteriöfverstyrelsen, phil.
mag. Alexis Noring uti sin år 1842 utgifna handbok i husdjursskötsel
bland annat: »Under de senare 200 åren känner man bestämt att tid efter
annan en mängd utländska ädlare hästar inkommit i landet, hvilka säkerligen
haft inflytande på de förut inhemska hästracernas omstöpande---

Af föregående synes huru fåfängligt det skulle vara att uppleta någon
inhemsk race, som kunde få namn af ren svensk — — — Från Ryssland
bär mycket Österländskt blod inkommit till Sverige, senast genom
de flera hingstar af blandad orientalisk och engelsk race, som i Ryssland
inköptes 1813; men dessa racer äro numera sinsemellan så sammanblandade
och uppblandade med andra förut redan inhemska, att det är
omöjligt uppdraga någon gränslinea mellan racerna — — — Den norska
hästen är temmeligen allmänt utbredd öfver norra ocli medlersta Sverige

196

---Hurudan forntidens nordiska häst varit är svårt att bestämma

— — — Det tjenar numera icke till något, att utreda detta».

Professorn vid Kungl. Veterinärinrättningen i Stockholm J. S. Billing
skrifver år 1836 uti »Grundlinier till hippologi» angående »Svenska hästar»
följande: »De som förekomma i södra och medlersta provincerna äro af

samma ras, som de på danska öarna. Norra landskapen äga hästar, som

närma sig de norrska —--Ett klippareslag (ponie, en liten, lätt och

vig häst) tinnes på Öland och eu de! af Skåne (Färs härad)».

I detta sammanhang torde vidare böra framhållas att då, med anledning
åt nu förevarande ärende, chefen för Stuteriöfverstyrelsen hösten år
1903 besökte vissa trakter af Uppsala län, hufvudsakligen kring Husby
och Haberga, hvarest förmenades finnas kvar rester af eu landthästras med
den ädla hästens karaktär, hvilka icke skulle vara ett uttryck för en importvara,
utan tillhöra en egenartad kultur ända från forntiden, och därvid
inför honom uppvisades ett hundratal hästar såsom exponenter för en sådan
urtyp, kunde emellertid bemälde chef endast konstatera, hvad som i
de flesta fall kunde utan svårighet påvisas, nämligen att flertalet af de
uppvisade hästarne voro produkter antingen af norskt eller af ädelt blod,
på samma gång de företedde de mest skilda former och endast i ett fall
liknade hvarandra, nämligen däruti att de voro små och outvecklade samt
användbara egentligen endast för lättare körslor. De återstående få något
större eller gröfre individerna voro fallna efter endera af de i orten bekanta
hingstarne »Ivato> eller »Caesar», hvilka emellertid själfva befunnos
vara korsningsprodukter och på intet vis representanter för någon urgammal
ras.

Hvilka fakta, som därför kunnat föranleda till det af Riksdagen uti
ifrågavarande underdåniga skrifvelse gjorda påståendet att, sedan jämväl
genom noggranna forskningar ådagalagts att landet besitter ett dugligt och
utvecklingsmöjligt inhemskt hästafvelsmaterial, småningom den åsikt, stadgat
sig, att det vore ej allenast möjligt utan äfven ekonomiskt fördelaktigt
att vid hästafveln minska användningen af de främmande kulturraserna,
därom kan på anförda skäl Stuteriöfverstyrelsen ej vinna klarhet och ej
heller lämnar den underdåniga skrifvelsen därom någon som helst upplysning.

Förvisso torde det emellertid ej hafva varit Riksdagens mening att
inom den s. k. inhemska afveln af kallblodigt slag eller, med andra ord,
inom afveln af den nordsvenska hästen, vilja utesluta användningen af den
enda därvid enligt gällande premieringsreglemente tillåtna kulturras eller
den norska hästen, ty denna hästs behöflighct tills vidare i afveln af den
s. k. nordsvenska hästen torde val få anses obestridd.

197

Alltså måste Riksdagen hafva afsett det vara beträffande den såsom
befintlig påstådda, varmblodiga s. k. ursprungshästtypen som det skulle
blifva särskild! fördelaktigt att minska användningen af de främmande kulturraserna.
Men härutinnan måste Stuteriöfverstyrelsen inlägga sin kraftigaste
gensaga. Ty hela världens ädla hästkultur har obestridligt, i mer
eller mindre grad, det orientaliska eller engelska fullblodet att tacka för
sin tillvaro, och såväl form som öfriga egenskaper äro ett arf därifrån. Att
det sålunda skulle vara möjligt att i värt land, och endast där, skulle
förefinnas, låt vara endast i sparsamt förekommande fall, en ädel urras,
som, utan någon som helst inympning med annat ädelt blod, skulle kunna
utvecklas inom sig själf att tillfredsställa nutidens fordringar, synes därför
Stuteriöfverstyrelsen otänkbart.

Hvad åter angår antagandet att vår hästkultur — hvarmed i detta
fall lärer få afses den nordsvenska hästen — ingalunda leder sitt ursprung
från Norge, utan att densamma snarare gifvit upphof till detta lands hos
oss mest värderade häststam, får Stuteriöfverstyrelsen i underdånighet åberopa
den utredning, styrelsen uti sitt den 2 juni 1903 afgifna underdåniga
utlåtande, rörande en åt Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott gjord underdånig framställning om premiering af korsningsprodukter
efter hästar af s. k. ardenner och deras typ samt åt den
norska eller nordsvenska typen, förebragt rörande såväl den norska som
den nordsvenska hästens ursprung och härstamning samt angående orsaken
till att dessa hästtyper, ehuru stående den ädla hästen ganska nära, i nu
gällande premieringsreglemente hänförts till kallblodigt slag, hvilken utredning,
refererad i Eders Kungl. Maj:ts jordbruksdepartements år 1904
utgifna meddelanden X, angående den med statsmedel understödda håstpremieringen,
Stuteriöfverstyrelsen får allt fortfarande till alla delar vidhålla.

Om man emellertid likväl, i trots af hvad ofvan andragits, vill antaga,
att inom vårt land finnes ett hästslag af oblandadt inhemskt ursprung,
hvars typ icke är identisk med den norska hästens utan i stället
har den ädla hästens raskaraktär, så framställer sig särskild! med anledning
af hvad Riksdagen anfört om nödvändigheten af sådan ändring
eller tillägg i nu gällande hästpremieringsreglemente, att åfven detta inhemska
hästslag måtte blifva föremål för premiering — den frågan, huruvida
ett sådant hästslag under nuvarande förhållanden, i anseende till användbarhet,
form ock öfriga egenskaper, kan genom renafvel utvecklas och
blifva af sådan nytta, att detsamma kan förtjäna särskild uppmuntran och
understöd af staten. Vid besvarandet af denna fråga måste först och
främst tagas i betraktande, att, då staten sedan långa tider tillbaka sa

198

särskild! tagit den varmblodiga hästafveln om händer, detta till lmfvudsaklig
del skett för att därigenom kunna tillförsäkra armén om ett tillräckligt
antal för densamma lämpliga hästar af ädelt slag. Det sätt, hvarpå
den ädla hästafveln bedrifves inom vårt land, liar emellertid val motsvarat
förväntningarna å densamma, i det att de remonter, densamma hittills förmått
i tillräckligt antal lämna, visat sig till såväl typ som öfriga egenskaper
fullt motsvara vår armés behof.

Men vid uppfödandet af remonter är det nödvändigt, att hästmaterialet
ständigt håller jämna steg med de ökade fordringarna å rörlighet
och uthållighet, som, betingade af den moderna taktiken och utrustningen,
alltjämt ställas ej endast på kavalleriet utan äfven på artilleriet, i hvilket hänseende
må anföras, att en ryttare, som med full fältutrustning väger omkring
120 kilogram och därutöfver, skall beriden kunna tillryggalägga långa distanser
uti hastiga täkter och sålunda behöfver en häst med styrka och uthållighet
för sådana ansträngningar, hvilka egenskaper erfarenheten lärt oss äro
att finna endast hos hästar med harmonisk kroppsbyggnad och ädel härkomst.

Kunna nu sådana oeftergifliga egenskaper frambringas hos de inhemska
ädla stammar, hvilka förmenas vara tillfinnandes i vårt land, så äro
hästar af dessa stammar berättigade att, såsom varande af ädelt, varmblodigt
slag, blifva föremål för premiering med stöd af bestämmelsen i §
7 af gällande hästpremieringsreglemente, utan att någon förändring eller
tillägg däri behöfver göras.

Aro sadana. egenskaper åter ej till finnandes hos dessa stammar och
materialet dessutom är i så underhaltigt skick, att detsamma ej genom
renafvel kan frambringa ett fullgodt, till rid- eller körbruk nyttigt, ädelt
hästslag, då böra. dessa stammar, i likhet med öfriga underhaltiga" sådana,
ej uppmuntras genom premiering.

Vidare har Riksdagen ifrågasatt, huruvida icke staten äfven på annat
sätt _ än genom premiering borde underlätta arbetet för tillvaratagande af
de inhemska häststammarne, likasom staten, hvad nötkreatursafveln beträffade,
lämnade understöd icke allenast genom premiering utan äfven
genom särskildt anslag för att uppmuntra till bildande af sä kallade afvelscentra,
hvarifrån till landets olika delar framstående afvelsdjur kunde
spridas.

Stuteriölverstyrelsen, som visserligen håller före, att de genom nådiga,
förordningen den lo mars 1903 lämnade föreskrifter, i fråga om bildande
och upprätthållande af afvelscentra för nötboskap, komma att blifva till
stor nytta för och konsolidera nötboskapsstammarna, kan däremot icke inse,
nuru dylika, för nötboskapsafveln lämpade former för afvelsarbetet, skulle
kunna anpassas för hästafveln.

199

Bildandet af afvelscentra och uppmuntrandet till deltagande i täflan
för utseende af sådana afser nämligen det i boskapsafveln speciella syftet,
att åstadkomma värdefulla stammar, hvilka, med konstant härstamning,
förena förmågan att lämna riklig mjölkmängd med hög fetthalt; och systemets
största betydelse ligger därför som bekant uti den erfarenhet, som
genom detsammas föreskrifter om kontroll vinnes och på ett fullt tillförlitligt
sätt för all framtid fastslås rörande de olika stammarnes värde i

förberörda hänseende.

Beträffande hästafveln torde det emellertid vara förenadt med allt för
stora praktiska svårigheter att söka genomföra dylika idéer, och detta så
mycket mera som mångenstädes i vårt land hästarnas härstamning är nästan
okänd eller, om den möjligen skulle vara i närmaste led bekant, ännu
oftast vittnar om olämplig korsning, samtidigt med att djurens exteriör
vanligtvis lämnar åtskilligt öfrigt att önska.

Den stora apparat, som komme att erfordras för att någorlunda effektivt
kunna leda, följa och kontrollera inom landets olika delar upprättade
s. k. afvelscentra för hästar, skulle dessutom — om sådana öfver hufvud
taget skulle kunna förverkligas — komma att ådraga staten stora, enligt
Stuteriöfverstyrelsens åsikt utan nämnvärd nytta nedlagda kostnader.

På grund af hvad sålunda anförts rörande Riksdagens ifrågavarande
underdåniga framställningar med däri gjorda instämmanden, får Stuteriöfverstyrelsen
i underdånighet anhålla, att framställningarna i fråga ej må
till någon Eders Kungl. Maj:ts åtgärd föranleda.

Under åberopande--— — — — — —--— — —--

-— _ — — (den uteslutna delen af skrifvelsen berör frågan om obligatorisk
hinq stbesiktning och finnes införd uti bil. 33 å sid. 306 o. f.)---

— — — — — — — — — — — — — — — effektiva verkställande.

Med anmälan slutligen att stuterikommissionen blifvit öfver samtliga
nu ifrågavarande underdåniga framställningar hörd, får Stuteriöfverstyrelsen
i underdånighet framhålla, att kommissionen enhälligt tillstyrkt afgifvandet
af ofvanintagna underdåniga utlåtande.

Samtliga till ärendet hörande remissakter återställas härjämte.
Stockholm den 19 november 1906.

Underdånigst
FREDRIK. WRANGEL.

Afart. Nyborg.

200

Stockholms
läns hushållningssällskaps
förvaltningsut
-skott.

Jönköpings
läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott.
.

Bil. 4.

Från hushållningssällskapens förvaltningsutskott inkomna svar å Sakkunniges
förfrågan om förefintligheten af sådant inhemskt hästmaterial,
som afses i Riksdagens skrifvelse den % 1903.

(Intagna i den ordning, de till Sakkunnige inkommit.)

Till Sakkunnige för hästafvelns befrämjande.

I anledning af Eder skrivelse till Stockholms läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott den 15 innevarande oktober med anhållan om
uppgifter beträffande tilläfventyrs inom länet förekommande sådant hästmaterial,
som afses i Riksdagens underdåniga skrifvelse till Konungen den
6 maj 1908, får hushållningssällskapets förvaltningsutskott härmed äran
meddela, att dylikt hästmaterial enligt förvaltningsutskottets förmenande
icke finnes inom Stockholms län.

Stockholm den 21 oktober 1909.

På förvaltningsutskottets vägnar:

THEODOR ODELBERG.

Olof Stjernquist.

Till Sakkunnige för hästafvelns främjande.

Jönköpings läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott får härmed
meddela, att något sådant hästmaterial, som i Eder skrifvelse den 15 sistlidna
oktober afses, icke finnes inom Jönköpings län.

Jönköping den 6 november 1909.

På förvaltningsutskottets vägnar:

JAMES HAMILTON.

G. Lindman.

201

Utdrag af protokoll, fördt vid förvaltningsutskottets
i Luleå den 1 nov. 1909.

sammanträde

lans hushall -

ningssällskaps
förvaltningsutskott.

§ 10.

Med anledning af en ifrån sakkunniga för hästafvelns befrämjande
den 15 oktober 1909 gjord förfrågan, om sådant inhemskt hästmaterial
förefinnes inom Norrbottens län, som omförmäles i Riksdagens skrivelse
till Konungen den 6 maj 1903 angående åtgärder för tillvaratagande af
de inhemska häststammarne, och om detta material anses kunna genom
renafvel utvecklas, så att det kan blifva till sådan praktisk betydelse för
hästafveln inom länet, att härför bör ifrågasättas statsunderstöd att utgå
på annat sätt eller utöfver hvad som enligt gällande hästpremieringsreglemente
nu sker, beslöt förvaltningsutskottet, på förslag af de båda närvarande
ledamöterna i länets hästpremieringsnämnd, att meddela, att inom
Norrbottens läns hushållningssällskaps verksamhetsområde funnits och ännu
finnes ett och annat sto af en gammal svensk häststam, som ej är besläktad
med den norska typen, men att detta hästmaterial genom den under senare
år bedrifna importen af norska hästar numera blifvit till större delen med
denna sistnämnda typ korsad, samt att de värdefullare individerna af detta
ursprungliga afvelsmaterial numera tillvaratagas för afveln genom de med
statsmedel understödda hästpremieringarne, hvarföre några ytterligare åtgärder
i detta afseende, hvad Norrbottens län beträffar, icke ansågos vara
af behofvet påkallade.

In fidem

Just. Paul Hellström.

Karl J. Bergström.

Rätt utdraget betygar:

Emil Wickström.

t. f. Sekr.

202

Jämtlands
läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott.

Utdrag af protokoll hållet vid Jämtlands läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskotts sammanträde i Östersund den 13
november 1909.

§ 4.

Vid föredragning af kommitterades förslag till yttrande angående åtgärder
till främjandet af landets hästafvel, med särskildt fästadt afseende
vid tillvaratagandet af inhemska häststammar, beslöt förvaltningsutskottet
upptaga detta kommitterades förslag såsom eget yttrande i frågan.

Ex protocollo

J. F. Broman.

B ilaga.

Till Jämtlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, Östersund.

I enlighet med oss lämnadt uppdrag få undertecknade afgifva följande
förslag till yttrande i fråga om åtgärders vidtagande för hästafvelns
befrämjande inom riket, med särskildt fäst afseende vid tillvaratagande af
inhemska häststammar.

lill Sakkunniga Jäv hästafvelns befrämjande, Kungl. Stuteriöfver styr elsen,

Stockholm.

I anledning af Eder skrivelse den 15:de sistl. oktober får undertecknade
hushållningssällskaps förvaltningsutskott härmed lämna följande uppgifter
rörande det hästmaterial af inhemsk ras, som inom Jämtlands län
är till finnandes:

Den inhemska, eller med norskt blod uppblandade s. k. Jämtlandsrasen,
som sedan urminnes tider inom länet förefunnits och hvars representanter
långt utom länets gränser varit beryktade för sina goda egenskaper
som bruksdjur, synes oss vara värd all uppmärksamhet.

Hästar af denna ras äro härdiga, förnöjsamma, rörliga och i förhållande
till sin storlek mycket starka.

Ingen af de härstädes under senaste decennierna försökta främmande

203

kulturraserna äger samma lämplighet för allehanda behof, ej heller samma
hårdhet och oömhet mot klimatiska inflytelser, som den gamla inhemska
rasen. Därför bör ock denna ras, som härstädes fostrats och acklimatiserats
under århundraden, utan gensägelse få anses vara den för Jämtlands
län, liksom ock för hela det öfriga Norrland mest lämpliga, som kan erhållas,
hvarför den på allt sätt bör skyddas och omhuldas.

Af hänsyn till vårt fosterlands försvar i krigstid skulle den nordsvenska
hästen otvifvelaktigt hafva den allra största betydelse tillfölje af
sina utmärkta egenskaper som transport- och artillerihäst, hvilket förhållande
äfven kunnat vitsordas af officeiarna vid det härstädes förlagda
Norrlands artilleriregemente, där dessa hästar under många år varit använda
som spannhästar för artilleriet.

Att denna inhemska ras äger stora utvecklingsmöjligheter har den
fordomdags ofta visat, oaktadt uppfödningen varit allt annat än mönstergill.

"Men dä Jämtland under ett 20-tal år fått vara ett expenmentalfält
för korsningar med främmande kallblodiga raser af flera slag, som ej alls
varit lämpade för ortens naturförhållanden, har den inhemska stammen
därigenom gått betydligt tillbaka.

Dessa korsningar med ardenner-, clydesdale- och pinzgauerraser hafva
dock lyckligtvis icke öfverallt varit så genomgripande och så allmänna att
den inhemska rasens existens blifvit äfventyrad. Det är endast i socknarna
omkring Storsjön som den inhemska rasen blifvit så uppblandad att allenast
ett fåtal exemplar af den gamla stammen finnes kvar. Men i andra
delar af länet, särskildt inom de norra socknarna, finnes ännu en rätt talrik
stam oblandade inhemska hästar af jämtländskt eller norskt ursprung,
som kunna utgöra underlag för fortsatt renafvel.

Dessa rester af den inhemska hästen äger väl i allmänhet icke samma
storlek och massa, som fordomdags, enär bristen på hingstar af gamla
stammen förorsakat en betydande import af småväxta norska hingstar, hvilka
i stor utsträckning varit använda inom afveln och ofta vållat att stammens
individer blifvit mera småväxta. Det är dock ett sedan gammalt kändt
förhållande här i länet, att af kominan efter sådana hästar af blandad jämtlands
och norsk ras, som här i Jämtland uppfödas, i regel få större dimensioner
och tyngd än den norska hästen i allmänhet, hvarföre man vid
fortsatt renafvel med det afvelsmateriel, som här finnes, inom kort skall
kunna vinna erforderlig storlek och tyngd utan att förlora något af rasens
inneboende goda egenskaper.

Förvaltningsutskottet anser därför, att detta inhemska hästmaterial,
som finnes kvar inom Jämtlands län, är väl värdt all uppmärksamhet från

204

statens sida, hvarföre ock statsunderstöd bör ifrågasättas, ej allenast för
hästpremieringarna på sätt nu gällande reglemente föreskrifver, utan äfven
på annat sätt, t. ex. genom särskilda anslag af statsmedel för understöd
till sådana anstalter, som den här i Jämtland befintliga hingstuppfödnino-sanstalten
Wangen, där hingstar af nordsvensk ras uppfödas; äfvensom för
bildande och underhåll af s. k. afvelscentra, där framstående afvelsdjur
kunna uppfödas och spridas till landets olika delar; samt jämväl till frisedlar
åt sådana premieringsbara fölston af ren raos, som ej eljest komma
i åtnjutande af penningpris vid premieringarna. Åldersgränsen för dylika
loiston synes lämpligen böra utsträckas till 12 å 14 års ålder, enär ston
i denna ålder oftast äro de bästa afvelsdjuren.

För sammanförande af exponenter för det hästafvelsmateriel, som bär
finnes, torde Östersund och Wången i Alsen vara lämpligaste platserna,
där afvelsdjur kunna uppvisas efter framställning från »sakkunniga för
nästarvelns befrämjande».

Östersund den 6:te november 1909.

För Jämtlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott

A. J. HANSSON. OLOF PERSSON.

Bl''!nSäsen- Landsom.

enl. uppdrag.

Till i Sakkunnige för hästafvelns befrämjande», Kungl. StutenöJ ver styrelser,..

ÄÄ. Se„“kUnnif. ÄL,hväStalVflns tämjande i skrivelse den 15-ningssäU- lstB oktober anmodat Gåflcborgs läns hushållningssällskaps förvaltnino-s vaUninnsut

^ r ** att mkomfa med uPPgift därom, huruvida inom länet finnes ett
skatt. dugJlSt och utvecklmgsmöjligt inhemskt hästmaterial, som anses kunna
genom renafvel utvecklas och blifva till sådan praktisk betydelse för hästafveln
inom hushållningssällskapets område, att härför bör ifrågasättas
statsunderstöd, att utgå på annat sätt eller utöfver hvad som enligt <rällande
hästpremicnngsreglemente nu sker, får förvaltningsutskottet med
åberopande af sm till Kungl. Stuteriöfverstyrelsen ställda skrifvelse den
29 augusti 1908 angående statsunderstöd till de hushållningssällskap, hvilka
1 likhet med _ hushållningssällskapen inom femte hästpremieringsdistriktet
vidtaga effektiva åtgärder för tillvaratagande och utveckling af inhemskt

205

hästmaterial och med hänvisning till den åt de norrländska hushållningssällskapen
bekostade stamboken öfver nordsvenska hästar i femte och sjätte
hästpremieringsdistrikten vördsamt meddela, att den af de sakkunniga
ifrågasatta mönstring af norrländskt hästmaterial lämpligast borde kunna
äga rum å hingstuppfödningsanstalten å Wången, där ett rätt stort antal
representanter af den nordsvenska hästrasen finnes sammanfördt.

Gäfle den 15 november 1909.

På Gäfleborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskotts vägnar:

HUGO HAMILTON.

Agathon Westman.

Bilaga.

Kungl. Stuteriöfv er styr elsen.

Sedan Kungl. Maj:t med anledning af underdånig framställning från
styrelsen för hingstuppfödningsanstalten å Wången att hos Riksdagen utverka
anslag att utgå till hushållningssällskapen för att af dem, efter för
handen varande lokala förhållanden, användas såsom bidrag till effektiva
åtgärder för uppfödning af hingstar af de inom respektive län premieringsbara
raser och typer anbefallt Kungl. Stuteriöfverstyrelsen att efter
inhämtande af yttranden af hushållningssällskapens förvaltningsutskott till
Kungl. Maj:t inkomma med underdånigt utlåtande, och Kungl. Stuteriöfverstyrelsen
i skrifvelse den 22 sistl. juli anmodat Gäfleborgs läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott att afgifva yttrande öfver framställningen
ifråga, får förvaltningsutskottet vördsamt anföra följande:

År 1902 beslöt Gäfleborgs läns hushållningssällskap att gemensamt
med hushållningssällskapen i Kopparbergs, Yästernorrlands och Jämtlands
län anordna eri uppfödningsanstalt för afvelshingstar af nordsvensk ras i
enlighet med närslutna, samtidigt antagna reglemente.

Anstalten började sin verksamhet redan hösten 1903.

Gäfleborgs läns hushållningssällskaps kostnader för anstaltens anordnande
och upprätthållande hafva hittills uppgått till det afsevärda beloppet
af 46,673 kronor 42 öre eller i medeltal 8,000 kronor per år. Dessa kostnader
komma emellertid hädanefter att ej oväsentligt ökas, sedan det på
af anstaltens styrelse anförda, tungt vägande skäl beslutats att hingstarna
skola kvarstanna vid anstalten ett år längre än förut eller lämna anstalten
först vid inemot fyra års ålder.

206

Ehuru förvaltningsutskottet med stöd af den erfarenhet, som redan
vunnits med afseende på de sålunda vidtagna åtgärdernas goda inflytande
på det nordsvenska hästmaterialet, icke anser de gjorda uppoffringarne för
stora, kan utskottet å andra sidan ej undertrycka den farhågan, att hushållningssällskapets
tillgångar, som tagas i anspråk jämväl för eu mångfald
andra viktiga ändamål, komma att för hårdt anlitas ifall de äfven för
framtiden skola tillgodose hästafvelns främjande i samma utsträckning som
under de senare åren. Utskottet finner det alltså i hög grad önskvärdt
och. för att öfriga hushållningssällskapets verksamhetsgrenar fortfarande
må kunna nog kraftigt stödjas, äfven nödvändigt, att staten lämnar ekonomisk
hjälp. Denna tanke har ej heller varit främmande för den kommitté,
som af hushållningssällskapen inom femte hästpremieringsdistriktet år 1902
tillsattes för att till sällskapen inkomma med förslag till gemensamma åtgärder
för främjandet af uppfödandet af hingstar af nordsvensk ras och
dessas tillgodogörande för hästafveln inom länet. I sitt samma år afgifna
betänkande framhålla nämligen kommitterade, att det vore uppenbart, att
den fråga, kommitterade haft att utreda, måste anses vara af så stor och
allmän betydelse, att hushållningssällskapen med allt fog borde kunna påräkna
statens medverkan. Och yttra kommitterade vidare: »staten har här
ock obestridligen ett direkt och ej oviktigt intresse att främja genom sitt
behof af kraftiga, jämförelsevis lätta och i öfrigt för de norrländska förhållandena
fullt lämpade träng- och artillerihästar, hvilket behof en ökad
och förbättrad stam af nordsvenska hästar utan tvifvel bäst är i stånd
att fylla».

Det är visserligen sannt, att staten underlättat tillkomsten af ifrågavarande
hingstuppfödningsanstalt genom att på billiga villkor upplåta
kronoegendoinen Wangen i Jämtland till plats för anstalten, och att statshjälp
för ändamålet sålunda i viss mån redan erhållits, men i betraktande
af företagets nationella betydelse och de ansenliga kostnader ett dylikt
planmässigt och i stor stil anordnadt förädlingsarbete inom hästafvelns
område åsamkar hushållningssällskapen, synes det förvaltningsutskottet
kunna med fog ifrågasättas, huruvida icke jämväl årliga bidrag af statsmedel
böra komma de hushållningssällskap till del, hvilka vidtaga dylika
effektiva åtgärder till denna afvels förbättrande.

I sammanhang härmed tillåter sig utskottet framhålla, att enligt gällande
bestämmelser statens anslag till hästpremieringarna fördelas de olika hushållningssällskapen
emellan i proportion till deras egna bidrag för ändamålet,
så att de sällskap, som hafva förmåga att till premieringarna bidraga
med stora belopp, därigenom erhålla större del af statsanslaget och
vice versa. Enligt Kungl. Landtbruksstyrelsens underdåniga berättelse för

207

år 1906 fördelades mellan rikets 26 hushållningssällskap något öfver 80,000
kronor statsmedel för hästpremieringen. Däraf kom på Gäfleborgs läns
hushållningssällskap allenast 1,377 kronor 20 öre och i medeltal på hvart
och ett af de i hingstuppfödningsanstalten delägande sällskapen 1,962
kronor 70 öre, under det att vissa andra sällskap uppburo öfver 6,000
kronor.

De hushållningssällskap, hvilka i likhet med Gäfleborgs läns slagit in
på en ny väg för främjande af hästafveln och i följd af de dryga kostnader
detta medfört ej kunnat anvisa erforderliga bidrag till hästpremieringarna,
hafva därför nödgats finna sig uti att se premieringsnämnden arbeta
med otillräckliga medel, hvarigenom premieringarna ej kunnat med vederbörlig
kraft stödja och uppmuntra det vid sidan af dem bedrifna afvelsarbetet.
Utskottet har häri velat* finna ett nytt skäl för statsmakterna att
komma nämnda sällskap till hjälp genom under annan form lämnadt understöd
till hästafvelns främjande.

På grund af hvad förvaltningsutskottet sålunda haft äran anföra får
utskottet vördsamt tillstyrka bifall till styrelsens för hingstuppfödningsanstalten
underdåniga framställning.

Gäfle den 29 augusti 1908.

På Gäfleborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskotts vägnar:

ERIK LINDSTRÖM.

Agathon Westman.

Till Sakkunniga för hästafvelns befrämjande.

Sedan Kronobergs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott behandlat
herrar Sakkunnigas skrifvelse af 15 sistlidne oktober angående
tillvaratagandet af inhemska häststammar, får jag härigenom äran meddela,
att förvaltningsutskottet ansett att tillgång till sådant hästmaterial,
som i skrifvelsen afses, knappast i nämnvärd grad är till finnandes inom
Kronobergs län ocli att på grund däraf utskottet icke funnit skäl vidtaga
särskilda åtgärder för att till mönstring sammanföra dylikt materiel.

Enligt uppdrag:

Karl Meijer,

Hus!).-sällskapets sekreterare.

Kronobergs
läns hushållningssällskaps
förvaltningsrdskott.

Örebro läns
hushållningssällskaps
förvaUningsutslcott.

Värmlands
låns hushållningssällskaps
f&rvaltningsutskott.

208

Till Sakkunniga för hästafvelns befrämjande.

Med anledning af Eder skrivelse den 15 sistlidne oktober får förvaltningsutskottet
meddela, att något sådant inhemskt hästmaterial, som i Eder
skrivelse omförmäles, ej är till finnandes inom Örebro län, så vidt utskottet
har sig bekant.

Örebro den 10 november 1909.

För Örebro läns Kungl. hushållningssällskaps förvaltningsutskott:

A. ANDERSON.

B. Lindblad.

Utdrag ur protokoll, hållet vid Värmlands läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskotts sammanträde; Karlstad den 30
oktober 1909.

§ 33.

Från »sakkunniga för hästafvelns befrämjande» hade inkommit följande
skrifvelse (Bil. 26) jämte Riksdagens i ofvan angifna fråga afgifna,
till Konungen ställda, skrifvelse (Bil. 27). Efter tagen del häraf och med
hänsyn till det förhållande att inom Värmland ej, så vidt kändt är, finnes
någon annan inhemsk hästras än den nordsvenska eller norska och sålunda
inga särskilda åtgärder äro behöfliga för tillvaratagande af sådant inhemskt
hästmateriel, som afses i Riksdagens skrifvelse, så beslöt utskottet

att nyss angifna förhållanden skulle de »sakkunnige för hästafvelns befrämjande»
meddelas.

In fidem:
Axel Låftman.

209

Till Sakkunniga för hästafvelns befrämjande.

Sedan I uti skrivelse den 15 oktober 1909 anmodat Uppsala läns
hushållningssällskaps förvaltningsutskott att — om sådant inhemskt häst- sällskap*
material vore till finnandes inom länet, som afsåges i Riksdagens skrif- för™^£gs~
velse den 6 maj 1903, och utskottet ansåge möjligt att detsamma kunde
genom renafvel utvecklas och blifva till sådan praktisk betydelse för hästafveln
inom hushållningssällskapets område att härför borde ifrågasättas
statsunderstöd att utgå på annat sätt eller utöfver hvad som enligt gällande
hästpremieringsreglemente nu skedde — snarast möjligt inkomma
med uppgift härom, har förvaltningsutskottet tagit denna fråga i öfveivägande
och från hushållningssällskapets hästkommitté infordradt yttrande
i ämnet, hvilket yttrande förvaltningsutskottet härmed får i afskrift öfverlämna
såsom eget utlåtande i frågan.

Uppsala den 22 november 1909.

För Uppsala läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott:

HJ. L. HAMMARSKJÖLD.

Carl Björk.

Bilagd afskrift.

Till Uppsala läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott.

Undertecknade, som tagit del af »Sakkunniges för hästafvelns befrämjande»
skrivelse af 15/io 1909, få härmed enligt uppdrag afgifva följande
förslag till yttrande.

Nämnda skrivelse, som hänvisar till riksdagsskrifvelsen af k 1903,
med hemställan att Kungl. Majrt täcktes efter verkställd utredning vidtaga
de åtgärder, som från statens sida må anses erforderliga för befrämjandet
af vår inhemska hästafvel, kan för Uppsala län endast beröra den s. k.
uppländska landthästen. Som bekant har genom ett långvarigt och energiskt
arbete af arkitekten Hj. Törnqvist uppkommit denna för Uppland
säregna typ, som genom chefens för Stuteriöfverstyrelsen välvilliga tillmötesgående
redan kort efter det nya premieringsreglementets införande trots
bristande uppfyllelse af härstamningsvillkor hos vissa hingstar godkänts

210

och premierats. Med öppen blick för de stora förutsättningar dessa hästar
uppfylla såsom jordbruks-, industri- och åkhästar, i förening med tilltalande
exteriör, storlek och relativt högt saluvärde, har landtbefolkningen
omfattat denna afvel med intresse, och har densamma vunnit en hastig
utbredning inom länet, där f. n. omkring ett tiotal hingstar verka med
större stoantal än såväl de norska som ardennerhingstarna. Kommitterade,
som samtliga med största intresse följt denna afvel, såväl under premieringsresorna
som under hand, tveka ej att lämna densamma sitt obetingade erkännande,
. om ock ännu ej tillräckligt antal unghästar och yngre moderston
uppvisats för ett absolut afgörande omdöme om dess värde och konstans.
Emellertid synes oss som om för Upplands landthästs framtida bestånd
och vidare utveckling tiden vore inne att i högre grad än hvad »Nya
aktiebolaget Upplands landthäst» till följd af starkt begränsade tillgångar
förmår uträtta, betrygga denna hästtyps framtid. Det är ju också en
själfklar sak, att huru mycket penningar och tid grundläggaren af Husby
stuteri kan .vara villig att i fortsättningen offra, ansvaret måste hos arkitekt
Törnqvist kännas alltför tungt att i egen person infria risken att för
framtiden hingstmaterialet skulle brista och landthästen uppgå i någon närstående
ras.

Vi finna på grund häraf i hög grad önskvärdt,

att Upplands landthästafvel må af staten komma i särskild åtanke vid
eventuella anslag för befrämjandet af vår inhemska hästafvel, och hemställa
vi vördsamt, att förvaltningsutskottet må afgifva sitt svar i enlighet
härmed.

Beträffande omskrifna mönstring af exponenter för dylik hästafvelsmaterial
hänvisas till arkitekt Törnqvists stuteri vid Husby.

Remisshandlingarna bifogas.

Uppsala i november 1909.

ER. v. ESSEN.

A. G. FLOREN. SIGFRID RÅLAMB.

Vidimeras ex officio:

Carl Björk.

211

Protokoll

vid Kristianstads läns Kungl. hushållningssällskaps förvaltningsutskotts
sammanträde i Knstianstad den 11 november
1909.

Kristianstads
läns
hushållningssällskaps
förvaltningsutskott.

§ 48.

»Sakkunniges för hästafvelns befrämjande» skrivelse med begäran om
yttrande angående häststammar att tillvarataga inom detta län öfverlämnades
till hästpremieringsnämndens inom länet ledamot, agronomen S.
Ribbing, för afgifvande af utlåtande.

In fidem:

Justeradt: V- Ekerot.

Louis De Geer.

Bilaga.

Rätt afskrifvet betygar:
V. Ekerot.

Till Sakkunniga för hästafvelns befrämjande.

Sedan undertecknad af Kristianstads läns Kungl. hushållningssällskaps
förvaltningsutskott erhållit i uppdrag att besvara en till förvaltningsutskottet
från sakkunniga för hästafvelns befrämjande ställd skrivelse angående tillvaratagande
af inhemska häststammar får jag härmed anföra, att fast ej
någon stam af sedan urminnes tider oblandad skånsk hästras, som i Riksdagens
skrivelse finnes omnämnd, kan inom länet uppsökas, det vore
önskvärdt om större möjlighet kunde beredas till försäljning af på ett för
uppfödarne vinstgifvande pris af afvelsdjur utaf den visserligen till största
delen från utlandet härstammande men dock nu inhemska skånska halfblodshästen.

Ö. Glimminge den 18 nov. 1909.

SIGFRID RIBBING.

212

Hallands
läns hushåll■
ningssällskaps
färrvalt
ningsutskott.

Halmstad den 1 december 1909.

Till »Sakkunniga för hästafvelns befrämjande».

Såsom svar å skrifvelsen till förvaltningsutskottet den 15 oktober innevarande
år öfversändes utdrag ur utskottets protokoll för den 26 i samma
månad, § 15.

Enligt uppdrag:

Bilaga. E. Grundberg.

Utdrag af protokoll hållet vid Hallands läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskotts sammanträde den 26 oktober 1909.

§ 15.

»Sakkunniga för hästafvelns befrämjande» hade anmodat utskottet att
— om sådant inhemskt hästmaterial vore till finnandes inom länet, som
afsåges i Riksdagens skrivelse den 6 maj 1903, och utskottet ansåge möjligt
att detsamma kunde genom renafvel utvecklas och blifva till sådan
praktisk betydelse för hästafveln inom sällskapets område, att härför borde
ifrågasättas statsunderstöd, att utgå på annat sätt eller utöfver hvad som
enligt gällande hästpremieringsreglemente nu skedde — snarast möjligt
inkomma till de sakkunnige med uppgift därom.

Sedan för sällskapet tjänstgörande ombudet i länets hästpremieringsnämnd,
godsägaren C. F. Gtintzel, till hvilken förberörda skrivelse remitterats
för yttrande, med anledning däraf skriftligen anfört, att till följd
af under flera år bedrifven ardennerkorsning numera icke inom sällskapets
område funnes något till afvel lämpligt inhemskt hästmaterial, och att han
på grund däraf icke hade några åtgärder att föreslå i den inhemska afvelns
intresse, beslutade utskottet att såsom svar å de sakkunnigas skrifvelse
åberopa Gtlntzels ofvananmärkta yttrande.

Som ofvan.

Justeradt:
S. B. Bruhn.

In fidem:

E. Grundberg.

Rätt utdraget, bestyrkes ex officio:

E. Grundberg.

213

Till Sakkunnige för hästafvelns befrämjande.

Med anledning af skrifvelsen den 15:de nästlidna oktober får förvaltningsutskottet
härmed äran meddela. ningssäU "

Sedan den nordsvenska hästtypen, med stöd af reglementet för den
med statsmedel understödda hästpremieringen i riket, blifvit likställd med
andra rena raser af icke ädelt eller varmblodigt slag och sålunda kan
blifva föremål för allt det understöd och uppmuntran, som premieringsinstitutionen
afser att lämna, finnes inom Kopparbergs låns område intet
öfrigt hästmateriel af beskaffenhet, att några särskilda åtgärder för dess
tillvaratagande och vidare; utveckling böra vidtagas.

Som emellertid tillhandahållandet af hingstar utaf den inom länet inhemska
nordsvenska rasen kräfver, såsom herrar sakkunnige hafva sig bekant,
af hushållningssällskapet icke ringa uppoffringar, får förvaltningsutskottet
i öfverensstämmelse med sitt uttalande i skrivelse till Kungl. Stuteriöfverstyrelsen
af 4 september 1908 med anledning af Öfverstyrelsens remiss af
22 juli samma år angående af styrelsen för hingstuppfödningsanstalten å
Vången gjord underdånig framställning, att hushållningssällskapen måtte
beredas anslag af statsmedel för att af dem, efter för handen varande lokala
förhållanden, användas som bidrag till effektiva åtgärder för uppfödning
af hingstar utaf inom respektive län premieringsbara raser och
typer,

framhålla önskvärdheten af, att detta hushållningssällskap måtte komma
i åtnjutande af statsunderstöd för sina åtgärder med afseende på uppfödning
af nordsvenska, hingstar.

Falun den 2 december 1909.

På Kopparbergs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskotts vägnar:

F. HOLMQUIST.

Bengt Torssell.

214

Västmanlands
läns
hushållnings
sällskaps
förvaltningsutskott.

Södermanlands
läns
hushållningssällskaps
förvaltningsutskott.

Ltdrag ur protokollet, hållet vid Västmanlands läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskotts sammanträde den 24 november
1909.

§ 5.

Inom K. jordbruksdepartementet tillkallade sakkunnige för utredning
och utarbetande af förslag till åtgärder för främjandet af landets
hästatvel hade med bifogande i afskrift af Riksdagens skrivelse till Konungen
den 6 maj 1903 angående åtgärder för tillvaratagande af de inhemska
häststammarna begärt uppgift, huruvida sådant hästmaterial, som afses i
bemälda riksdagsskrivelse, vore tillfinnandes inom länet; och beslöt utskottet
efter de upplysningar, som lämnades i saken af utskottets ledamot
herr K. Abramson, att som svar meddela, att så vidt kändt vore det åsyftade
hästmaterialet icke funnes inom sällskapets område.

Rätt utdraget betygar
e. o.

J. O. Bergstrand.

dill Herrar Sakkunnige för hästafvelns befrämjande.

SVar ^ Herrar Sakkunniges skrivelse till Södermanlands iäns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott den 15 oktober 1909 får undertecknad,
enligt uppdrag, äran meddela, att inga sådana hästar, som i skrivelsen
afses, kunnat spåras i detta län.

Nyköping den 13 december 1909.

K. A. HÖGSTRÖM.

Hushållningssällskapets sekreterare.

Herr Grefve Fr. WrangeL

215

Med anledning af skrivelse den 15 oktober 1909 har Kalmars läns Kg“l^rh^ns
södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott remitterat denna skrifvelse uåilmngssäll
till dess hästafvelskommitté och beslutat att närslutna remiss i afskrift skaps förskulle
utgöra svar på framställningen från sakkunnige för hästafvelns m ”kött
befrämjande.

Kalmar den 11 dec. 1909.

A. A. FALK,

t. f. Sekreterare.

Bilagd afskrift.

Till Kalmar Läns Södra Kungl. Hushållningssällskaps Förvaltningsutskott.

Med återställande af »Sakkunniges för hästafvelns befrämjande» cirkulär
af den 15 oktober 1909, däri begäres uppgift huruvida inom länet
linnes några inhemska häststammar förtjänta af att tillvaratagas, eller
genom renafvel möjliga att utvecklas till praktisk betydelse för hästafvel,
får kommittén härmed äran afgifva däröfver benäget yttrande.

I afseende å hästafveln inom sällskapets område torde man, likasom
med nästan alla förhållanden därstädes, böra skilja på den å fastlandsdelen
och den å Öland. Naturen själf har uppdragit skarpa gränser dem
emellan.

Rörande förekomsten af inhemska häststammar kan, beträffande fast1
andsdelen, sägas att någon typisk sådan veterligen ej funnits eller nu
linnes. För de större jordbruken har anlitats hästar af mångfaldiga slag,
och de mindre jordbrukarna merendels hemtat sitt behof af dragare från
Öland.

På Öland däremot har sedan äldre tider bedrifvits hästafvel, då hela
öns natur är därför särdeles lämplig, samt funnits en typisk häststam den
s. k. ölandshästen. Genom inverkan från Ottenbj^ stuteri, och på senare
tiden experiment med hingstar af olika slag har Ölandshästen så uppblandats
att föga eller intet däraf återstår, man kan således säga att ej heller
på Öland finnes numera någon inhemsk häststam värd att tillvarataga, åtminstone
i den form och med den ringa storlek den nu förefinnes.

Däremot anser kommittén att genom renafvel skulle kunna utvecklas
häststammar inom sällskapets område, som kunde blifva till betydelse
för hästafveln därstädes. På Öland träffar man ännu exemplar ad
dessa lågbenta hästar, med fyllig bål, vackra former, hårda torra extremi -

216

tetei, goda lungor, energi och lifligfaet, livilka betecknas såsom varande af
»det gamla, slaget». De äro dock för små för att motsvara de allt jämt
ökade fordringar på tyngd och massa hos jordbrukshästen.

Därest intresse för saken förefinnes, skulle genom anskaffande af passande
.boskällare och eu kraftigare utfodring af fölen under uppväxten,
af dylika ston kunna uppdragas eu för Öland säregen och god häststam.

Arbetet härför måste bedrifvas af för saken lifligt intresserade föreningar,
dock ställda under statens premieringsnämnds och hushållningssällskapets
kontroll. Utväljande och registrering af stostammen kan ske
genom en af föreningen utsedd nämnd, biträdd af veterinär, och torde vid
första uppsättningen ej kunna hållas allt för strängt på stonas härstamning
från likartade föräldrar, utan mest på deras egenskaper som afvelsdjur.
Att finna lämplig beskällare passande just för en dylik stostam för
att grunda en framtida, såväl för orten som för föreningen lämplig hästtyp,
torde blifva det svåraste, och borde ej öfverlämnas åt föreningens
godtycke utan uppdragas åt fullt sakkunniga kommitterade, tv därpå&beror
ju framgången. Föreningarna kunde sedermera vid behof byta hingstar
till dess nya måste anskaffas. ö

Först när styrkt blifvit att dylik förening grundat en inregistrerad
och godkänd stostam af minst 50? ston samt eger en af statens'' premieringsnåmnd
godkänd beskällare, bör den samma komma i åtnjutande af
statsbidrag till frisedlar eller premier så länge den enligt bestämmelserna
verkar för häststammens utveckling och stambokförino-,

Ai föreningar kunde bildas en på norra och en på mellersta

Uland. 1 å södra delen bör den nu kraftigt utvecklade remontafveln blifva
föremål för statens kraftiga och val behöfliga understöd.

Afven på fastlandet finnes ett område där en god inhemsk häststam
genom renafveln kan bildas. Inom Madesjö socken finnes godt om kraftiga
ston, lagom stora för det mindre jordbruket, visserligen härstammande
från JNorsk eller med Norskt blod blandade hingstar som sedan läno-e verkat
inom orten, men också efter från Öland inköpta ston. Med anlitande
af nordsvenska hästar till eu dylik stostam bör en synnerligen för skogsbygden
passande hästtyp kunna utvecklas.

Kalmar den 2 dec. 1909.

FRITS von ESSEN.

Rätt afskrifvet betygar
ex officio

A. A. Falk.

217

Till Sakkunniga för hästafvelns befrämjande.

Uti skrivelse den 15 sistlidne oktober hafva sakkunniga för liästafvelns
befrämjande anmodat Förvaltningsutskottet att inkomma med upp- ningssäll
gift, huruvida sådant inhemskt hästmatericl är till finnandes inom länet,
att detsamma kan genom renafvel utvecklas till praktisk betydelse föi slott.
hästafveln inom hushållningssällskapets område, och får Förvaltningsutskottet
med anledning häraf, efter inhämtande af länets ledamöters i hästpremieringsnämnden
i ärendet gjorda uttalande, hvilket här i afskrift bifogas,
äran meddela, att sådan inhemsk häststain, hvarom ifrågavarande
skrivelse handlar, icke är till finnandes inom Skaraborgs län.

Hjälmsäter, Blomberg den 11 december 1909.

På hushållningssällskapets vägnar:

GIT,BERT HAMILTON.

Ordförande.

Fr. Manne rf''eif.

Bilagd afskrift.

Till Hushållningssällskapets förvaltningsutskott.

Med återställande af till länets hästpremieringsnämnd för utlåtande
remitterade handlingar rörande från sakkunniga för hästafvelns befrämjande
infordradt yttrande, huruvida sådant inhemskt hästmatericl är till finnandes
inom länet, att detsamma kan genom renafvel utvecklas till praktisk
betydelse för hästafveln inom hushållningssällskapets område få vi
äran framhålla.

I början af förra århundradet var det stora flertalet af västgötahästen
en liten torr och seg häst, hvilken småningom genom uppblandning med
ädelt och möjligen norrländskt afvelsmateriel, af de förra erhöllo större
ädelhet och från de senare mera massa. Fram mot medio af 1800-talet
hade det ädla blodet börjat allt mera taga öfverhand och var på väg att
vinna godt rykte som armé- och lättare körhäst, men med mera utveckladt
jordbruk kräfdes mera massa och för att nå. detta importerades hingstar
af olika kallblodiga raser, hvilka mer eller mindre förstörde den befintliga
stammen, utan att frambringa, hvad man önskade för landtbruket. Af de

218

till länet inköpta percheronshästarne lämnades föga varaktiga spår och
detsamma kan sågas om de hit inkomna norska och norrländska hästarne.

Clydesdale voro de första kallblodiga hästar, h vil ka- syntes kunna slå
sig igenom, detta dock egentligen i sydvästra delen af länet, dit en infödd
Olvdesdalehingst biel inköpt och där, parad med ortens hästar, verkligen
bildade eu stam, som nu i 50 år bibehållit en viss typ af lättare »halfblodsclydesdalehäst»,
hvilken går under namnet »Levenhästen».

IN urnera synes dock levenehästen endast genom importeradt blod kunna
uppehållas, tv oss veterligen finnes icke någon premieringsbar hingst, där
icke minst den ena af föräldrarna är direkt afkomma efter clydesdalehingst.
Den siste premierade s. k. levenehingsten Sultan, härstammade visserligen
på fädernet i rak nedstigande led från den förste »Levenehingsten» »Levene-Milton»,
men på mödernet från eu blandning, där mycket ringa leveneblod
förefanns; efter nu fastställda premieringsreglementet skulle hino-sten
icke kunna upptagas.

Lid 1S74 års landtbruksmöte för vestra Sverige i Mariestad, anmälde
och uppvisade ägaren af Levenegård sin hingst Fritz, född i Levene och
sou af Milton, samt sedan under många år stoens hufvudbeskällare, under
benämning »Clevelandsras» och under samma rubrik voro anmälda 5 andra
hingstar — fallna efter Levene-Milton — däraf en med moder af Strömsholmsras.

Om nuvarande Levenehästen sålunda är af mycket blandad härkomst,
så år det dock en af många hästvänner ännu högt värderad hästtyp och
man får hoppas att »Levenehästens vänner» må kunna föra den framåt.

Det ^ \ ar vid of vaiinamnda landtbruksmöte i Mariestad som ardennerhästen
första gången förekom vid någon allmän uppvisning och täflan
inom länet.

De första representanterna voro Mouton från Kaflås och stona Lamén
och Rigolette från Blomberg, alla tre vackra exemplar af bergsardennerhästen,
hvilka vunno stort erkännande och kommo att spela eu ingripande
roll i länets hästafvel.

Denna hästras har sedermera ärligen gjort terrängvinning och småningom
sa godt som undanträngt öfriga kallblodiga raser, hvarföre med
fullt fog kan sägas, att denna ras nu år länets egentliga landthäst.

Importen af hingstar har varit mycket liflig, men desto värre har
kvalitén icke alltid varit den bästa, ja mången gång ganska underhaltig.
Oaktadt dessa missgrepp torde dock Skaraborgs län i afseende å ardennerhästafvel
väl kunna taga upp tä-flan med öfriga län.

Hingstarna, d. v. s. de premierade, äro öfvervägande helblod, hvareraot
stostammarne till största delen utgöras af halfblod, hvari ingå mer

219

•eller mindre blandning af de raser, hvilka inom länet förekomma, då de
första ardennerhingstarne gjorde sitt inträde i länet. A några orter år
ardennerhästen mycket uppblandad med Clydesdale-Levene-blod, hvilken
parning ofta lämnat goda bruksdjur.

På Kållandsö lär intill senaste tid funnits en liten hästras, hvilken
antaeliffen kunde hänföras till »inhemsk® häststam, men denna <i,i nu

O Ö

utdöd.

Då de båda här ofvan relaterade raserna elydesdale och ardenner,
samt en och annan norsk häst, äro de enda kallblodiga raser, hvilka numera
förekomma inom länet, och i länets varmblodiga hästras val föga
blod från fordna inhemska stammar återstå, så få vi såsom vår åsikt uttala:
att inom Skaraborgs län icke är till finnandes någon sådan inhemsk
häststam, hvarom de sakkunniga för hästafvelns befrämjande i sin skrivelse
af den 15 oktober detta år tala.

Mariestad den 10 november 1909.

A. O. E. HEDEN STIERN A. G IL B ERT H AMILTON.

Vidimeras:

Fr. Mannerfelt.

Sekreterare.

Till Sakkunniga för hästafvelns befrämjande.

Med anledning af Eder skrivelse af den 15 oktober detta är får Östergötlands
läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott meddela att intet
sådant inhemskt hästmaterial finnes inom länet som afses i Riksdagens den
6 maj 1903 aflåtna underdåniga skrivelse.

Linköping den 18 december 1909.

Å Östergötlands läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskotts vägnar:

L. DOUGLAS.

Östergötlands
läns
hushållningssällskaps
förvaltningsiäskott.

Wilh. Heyman.

220

Väslernorrlands
läns
hushållnings
sällskaps för
valtningsutskott.

Till

3 Sakkunnig a för hästajvelns befrämjande.

„ ,S®da?. Västernorrlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott.
. pa satt åt bifogade utdrag åt dess protokoll framgår, uppdragit åt under-
tecknade att besvara de sakkunnigas skrivelse af den 15 nästlidne oktober
till utskottet rörande åtgärder för främjande af hästafveln, få vi till fullgörande
härad vördsamt anföra:

aft mom Västemorrlands län tinnes ett afsevärdt godt afvelsmaterial
åt den inhemska s. k. nordsvenska hästrasen;

att vid hingstuppfödningsanstalten å Vången finnas sammanförda ‘>0
unghmgstar i olika åldrar från länet;

att, angående stostammen, exponenter för densamma och för de inom
länets särskilda hästpremieringsdistrikt stationerade beskällarne ej lämpligen
kunna på gruml af de stora afstånden sammanföras på annan tid
eller plats än vid de årligen förekommande premieringsmötena, som tills
vidare hållas å följande platser, nämligen: Fränsta, Sundsvall, Indals-Liden,
Hernösand, Gudmundrå, Skog, Sollefteå, Backe, Junsele, Resele och Örnsköldsvik,
samt

att, rörande statsunderstöd, utöfver hvad som enligt gällande hästpremieringsreglemente
nu lämnas, vi anse oss böra åberopa °och instämma
1 den .Tderdamga framställning af Styrelsen för hingstuppfödningsanstalten
a Vangen, som finnes omförmäld i härvid i afskrift fogade handlingar

Hernösand den 11 december 1909.

ERNST MALMSTRÖM.

A. WIKSTRÖM.

J. MODIN.

Bilaga.

Ut di ag aj protokollet vid Västemorrlands läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskottsafdelnings sammanträde i Hernösand
lördagen den 30 oktober 1909.

§. 5.

Sakkunniga för hästafvelns befrämjande hade i skrivelse af den 15
innevarande månad, hvarvid i afskrift fogats Riksdagens underdåniga skrif -

221

velse till Konungen angående åtgärder för tillvaratagande af de inhemska
häststammarna, anhållit om uppgift rörande vissa i skrifvelsen närmare
angifna spörsmål.

Förvaltningsutskottet beslöt att uppdraga åt hrr disponenten It. Malmström,
länsveterinären A. Wikström och sekreteraren J. Modin att till de
sakkunniga besvara ifrågavarande skrivelse.

Rätt utdraget, betygar
ex officio:

J. Modin.

Bilagd af skrift.

Till Konungen.

År 1902 beslöto hushållningssällskapen inom 5:e hästpremieringsdistriktet,
omfattande Kopparbergs, Gäfleborgs, Västernorrlands och Jämtlands
län, att med hänsyn till dåvarande brist på inom länen födda hingstar
af nordsvensk ras, vidtaga gemensamma åtgärder för hingstuppfödning
och stambokföring.

Resultatet blef anläggandet af en för hushållningssällskapen gemensam
hingstuppfödningsanstalt i Jämtland, till hvilken Eders Kungl. Maj.t
upplåtit “militärbostället Vängen i Alsens socken, hvarjämte, och sedan
jämväl Västerbottens och Norrbottens läns hushållningssällskap anslutit
sig till stambokföringen, en de sex länen omfattande stambok för den
nordsvenska hästen upplagts, hvilken inom kort utkommer af trycket.

Hingstuppfödningsanstalten har nu varit i full verksamhet under lem
år med ett hingstantal af cirka 60 stycken pr ar och från anstalten har
redan utgått ett ganska afsevärdt antal godkända hingstar. Emellertid
har, hvilket sällskapen visserligen från början förutsett, kostnaderna för
sällskapen, särskildt för byggnader och andra organisationskostnader samt
för stambokföringen varit rätt betydande. Härtill kommer att ännu alltjämt
hos vårt lands hästuppfödare förefinnes en viss benägenhet att underskatta
inhemskt hingstmaterial eller åtminstone en viss motvilja att betala
svenskfödda hingstar med samma priser som importerade, hvarjämte inom
länen de godkända hingstarna fortfarande, så länge besiktningstvång saknas,
verka under särdeles ogynsam konkurrens med de billigare s. k.
okynneshingstar, som af ägarna kringföras till stoägarna.

Hittills hafva hingstarna utgått från anstalten vid 3 års ålder. På
o-rund af vunnen erfarenhet hafva sällskapen emellertid nu enats om att
hingstarna böra lämna anstalten först vid 4 års ålder, hvilket ytterligare
kommer att afsevärdt öka sällskapens kostnader.

222

På grund häraf och med hänsyn till den stora nationella betydelse,
som ett rationellt uppfödande af inhemska hingstar obestridligen äger, har
styrelsen för Vången vågat anse, att dess verksamhet väl är förtjänt att
af staten i vidsträcktare mån understödjas.

Enligt Styrelsens förmenande bör emellertid denna fråga betraktas
ur vidsträcktare synpunkt.

Hingstuppfödningsfrågan står för närvarande på dagordningen i hela
landet och är också alltjämt otvifvelaktigt vår hästafvels svagaste punkt.
Styrelsen bär därför vagat tro, att statsmyndigheterna böra vidtaga sär~
skilda åtgärder för denna frågas lösning, och har styrelsen tänkt sig, att
detta lämpligen borde ske pa så sätt, att de hushållningssällskap, som vidtaga
tjänliga åtgärder för främjande af inhemsk hingstuppfödning, såsom
anordnande af hingstuppfödningsanstalter, fria unghingstbeten m. m., tillerkännas
visst årligt understöd af statsmedel.

Styrelser! anser sig. ej för närvarande böra framställa något förslag
rörande formerna och villkoren för detta understöd, utan hemställer endast
i underdånighet, att Eders Kungl. Maj:t måtte hos Riksdagen utverka
anslag att utgå till hushållningssällskapen för att af dem, efter för handen
varande lokala förhållanden användas såsom bidrag till effektiva åtgärder
för uppfödning af hingstar af de inom respektive län premierings -bara raser och typer.

Underdånigst

Styrelsen för hingstuppfödningsanstalten å Vången

F. HOLMQUIST. ERNST MALMSTRÖM. AND. J. HANSSON.
Vången den 20 juni 1908.

Zachr. Nordin.

Bilagd afskrift.

Till Västernorrlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott.

Under hänvisning till remisspåskriften å den i styrkt afskrift härhos
fogade underdåniga framställning anmodar Kungl. Stuteriöfverstyrelsen

härigenom Eder att före den 1 nästkommande september till styrelsen
inkomma med yttrande öfver framställningen ifråga.

Stockholm den 22 juli 1908.

På befallning
SETH KARLSON

t. f. sekreterare i Kungl. Stuteriöfverstyrelsen.

Bilagd af skrift.

Till Kungl. Stuteriöfverstyrelsen.

Västernorrlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, som anmodats
afgifva yttrande i anledning af Styrelsens för hingstuppfödningsanstalten
å Vången underdåniga framställning i skrifvelse af den 20 näst*
lidne juni, får härmed till fullgörande häraf anföra följande.

Hushållningssällskapets bidrag till betäckande af kostnaderna för
hingstuppfödningsanstaltens å Vången verksamhet och till stambokföringen
har utgjort för tiden 1902—1907 tillhopa kronor 33,967: 41, hvarjämte
för inköp af hingstföl till Vången under samma tid utbetalts kronor
7,288: 02; och har för innevarande år beviljats till Vången ett anslag af
tillhopa kronor 12,239: 50, hvaraf till inköp'' af hingstföl kronor 2,250: —

Försäljningsbeloppet för intill 1907 års utgång för sällskapets räkning
från Vången försålda hingstar och icke godkända ungdjur har uppgått till
kronor 15,531: 81. Hingstarna utlämnas tills vidare till köpare inom länet
på 5 års räntefri afbetalningstid.

I anseende till dessa för hushållningssällskapet synnerligen betungande
utgifter vill sällskapets förvaltningsutskott, med vitsordande af den
stora nytta för den norrländska hästafvelns ledande i rätt riktning, hingstuppfödningsanstaltens
å Vången verksamhet medför, på det lifligaste framhålla
behofvet och önskvärdheten af att styrelsens för hingstuppfödningsanstalten
ifråga varande underdåniga framställning må vinna nådigt
beaktande.

Hernösand den 31 augusti 1908.

A förvaltningsutskottets vägnar:

G. RUDEBECK.

J. Modin.

Bestyrkes å tjänstens vägnar:

J. Modin.

224

Malmöhus
läns hushållningssällskaps
fönfaltningstitslcott.

Blekinge läns
hushållningssällskaps
förvaltningsutskott.

Till Sakkunnige för hästafvelns befrämjande.

I anledning af Elder skrifvelse den 15 sistlidne oktober får Malmöhus
läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, efter inhämtande af hästpremieringsnämndens
i länets underdistrikt yttrande, härigenom meddela, att
sådant inhemskt hästmaterial, som omförmäles i Riksdagens underdåniga
skrifvelse den 6 maj 1903 icke är till finnandes inom länet.

Malmö den 15 december 1909.

A förvaltningsutskottets vägnar:

G. TORNERHJELM.

G. Leufvén.

Till Sakkunnige för hästafvelns befrämjande.

Kungl. Stuteriöfverstyrelsen. Stockholm.

Med anledning af skrifvelse af den 15:e sistlidne oktober har Blekinge
läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott härmed äran meddela, att
något sådant inhemskt hästmaterial, som afses i Riksdagens underdåniga
skrifvelse af den 6 maj 1903 angående tillvaratagande af inhemska häststammar,
ej är till finnandes inom Blekinge län i den utsträckning, att
det kan blifva till någon praktisk betydelse för länets hästafvel.

På samma gång tillåter sig utskottet härjämte i afskrift bifoga ett af
föreningen för befrämjande af uppfödning inom Blekinge län af hästar
med norsk eller nordsvensk typ afgifvet yttrande i ärendet.

Karlskrona den 13 januari 1910.

Bilagd afskrift.

För förvaltningsutskottet:

A. WACHTMEISTER.

Paul Arnoldsson.

Till Blekinge läns hushållning ssällskap.

Härmed får undertecknade förening vördsamt afgifva i sällskapets
skrifvelse nr 13 af den 7 dennes begärdt yttrande i anledning af skrifvelsen
bilagda remisshandlingar, hvilka härjämte återgå.

225

De nämnda handlingar^ har föreningen icke kunnat taga del af utan
att tänka på hästafveln ute på öarne i Karlskrona skärgård, Hasslö Aspö,
Ti urkö, Sturkö och Senoren, om också memngarne kunna vara delade,
huruvida de små hästar, som där uppfödas, ha någon framtid för sig.
Dessa hästar ha ända till de sista åren varit s. k. utgångsök, d. v. s
hästar som fått vistas ute så godt som året om och göra det till stor del
ännu. Fastän afveln blifvit till ytterlighet vanvårdad, ha dessa hastar,
som lämpligen torde betecknas som ett slags större ponnys, rönt ganska
o-od afsättning. Det är endast ett par år sedan, som ett par hästhandlare
från Skåne därstädes köpte en flock på lo å 14 st., och för ett tiotal ar
sedan, då afveln bedrefs mera vildt, stona betäcktes ute på bete åt Z- a
3-åriga unghingstar, och då således flera hästar än nu uppföddes, besöktes
öarne regelbundet hvart annat och tredje år af hästhandlare.

Då det torde vara ytterst få ställen i landet, dår det kan blilva fråga
om att uppföda dylika små hästar och det således torde kunna påräknas
<rod afsättnino- af dem såsom barn-, trädgårds- och mjölkhästar, sa kan det
möjligen vara af praktisk betydelse att de tillvaratagas och förbättras.
Och om det skulle bli fråga därom (att i någon mån omhulda detta hästslao-),
så vore det säkerligen af ett visst intresse, om vid sällskapets 100-års° jubileum eller den utställning, som i sammanhang därmed kommer
att äo-a rum, äfven några af detta slags hästar kunde uppvisas.

Enskilda personer, som ifrat mycket för de s. k. öarehästarne eilei
hästafveln i skärgården, ha varit starkt betänkta på att därstädes stationera

en norsk fj ordhingst. . . . „ . ,

Utan större svårighet torde det låta sig göra att här i Karlskrona
få sammanfördt ett tiotal ston af ifrågavarande afvelsmaterial; 4 å 5 st.

finnas här i närheten af Karlskrona.

Någon annan inhemsk häststam inom lånet, som det skulle kunna

ifrågakomma att tillvarataga, torde icke vara känd.

Karlskrona den 10 januari 1910.

Föreningen för befrämjande af uppfödning inom Blekinge län af
hästar med norsk eller nordsvensk typ.

Utan personlig ansvarighet.

K. M. NELSSON. PER ENGLESSON.

Bestyrkes:

Paul Arnoldsson.

226

Till Sakkunniga för hästafvelns befrämjande, Stockholm.

Västerbottens Med anledning af Eder skrifvelse af 15 oktober 1909 får förvaltningsverk"
utskottet som svar därå lämna närslutna afskrift af distriktsveterinären
skaps för- N. Tiréns i Nordmaling i saken afgifna yttrande, hvaruti utskottet till alla
valt,nmgsut- r](;lar instämmer.

Umeå den 13 januari 1910.

På Västerbottens läns hushållningssällskaps
förvaltnings utskotts vägnar:

o o

LARS KJELLÉN.

0. E. Sundm.

Bilagd afskrift.

Riksdagens underdåniga skrifvelse synes afse sådana inhemska häststammar,
som sedan urminnes tid hållit sig opåverkade af allt importeradt
hästmaterial, äfven af Gudbrandsdalshästen. Någon sådan inhemsk häststam
finnes ej i Västerbottens län.

Till slutet af 1880-talet var häststammen inom länet i stort sedt ej
uppblandad med olikartadt kallblodigt hästmaterial, men däremot öfverallt
inom länet, så långt tillbaka som någon kännedom om länets hästafvel
finnes, starkt påverkad af Gudbrandsdalshästen, dels importerade direkt från
Norge dels införda från Jämtland.

Någon häststam, som ehuru påverkad af Gudbrandsdalshästen, bibehållit
en fornsvensk ursprungstyp, i afl synnerhet då därmed menas en typ,
som utmärker sig för sin storlek, finnes ej inom länet, där visserligen
storleken och typen något vexlat, men där just i de trakter där Gudbrandsdalshästen
måhända minst påverkat häststammen (såsom i lappmarkssocknarna
Sorsele, Stensele, Tärna och Malå) hästarna äro genomgående små
(med omkring 140 ems mankmått).

I dessa trakter torde hästarnas litenhet bero förutom af för tidig parning,
svagt foder o. d., af påverkan af norska fjordhästen. Någon premiering
af hästar har ej heller ännu ägt rum i dessa trakter af länet.

Med anledning af Riksdagens ofvannämnda underdåniga skrifvelse bör
för öfrigt påpekas, att nu gällande hästpremieringsreglemente ingalunda
lägger hinder i vägen för premiering af nordsvenska hästar med annan
typ än den Gudbrandsdalska. och att hästpremieringsnämnden inom länet

227

gjort så mycket som rimligtvis kan begäras för att uppsöka möjligen be
fintliga exemplar af länets äldsta hästfamiljer, därvid nämnden till och
med °på egen bekostnad besökt platser, där premiering ej varit utsatt samt
med egna medel betalt ersättning till ägare af hingstar, som uppgifvits
vara af gammal oblandad stam, för att de på nämndens begäran uppvisat
dessa djur.

Nordmaling den 3 januari 1910.

V. TI HEM.

Rätt afskrifvit betygar
ex officio:

O. E. Sundin.

Till Sakkunniga för hästafvelns befrämjande, Kungl. Stuteriöfverstyrelsen,

Stockholm.

I anledning af Eder skrifvelse den lo oktober 1909 får Kalmar läns norra /ms_''
norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott härmed öfverläinna protokollsutdrag
från dess sammanträde den 30 oktober 1909 med besli ^ ^ valhiingsul ärendet.

_ slcott''

Västervik den 15 januari 1910.

Enligt uppdrag:

CARL NILSSON.

Bilaga.

Utdrag af protokoll, hållet vid Kalmar läns Norra Hushållningssällskaps
Förvaltningsutskotts sammanträde i Västervik
den 30 oktober 1909.

§ 12.

En från sakkunniga för hästafvelns befrämjande inkommen skrifvelse
rörande åtgärders vidtagande för tillvaratagande af sådant inhemskt häst -

228

material, som afses i eu bilagd af de sakkunniga åberopad riksdagsskrivelse
af den 6 maj 1903, beslöts på förslag af herr C. de Maré skola besvaras
sålunda, att utskottet anser något dvlikt hästmateriel inom orten
icke förefinnas.

Vid protokollet:

Justeradt: Cad Nilsson.

Gust. Borell.

Rätt utdraget betygar
ex officio:

Carl Nilsson.

2 ill Sakkunniga för hästafvelns befrämjande.

Älfsborgs I anledning af remiss den lo sistlidne oktober med anmodan om upplmshWnings-
PÅ™ rörande behofvet af extra åtgärder inom hushållningssällskapets omsäilshapHför-
råde för skyddande af någon där befintlig inhemsk häststam får Älfsboro-s

Va skou.U }ans norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott härigenom lämna följande
upplysningar.

Inom området torde näppeligen något exemplar af de i Riksdagens
underdåniga skrivelse angående åtgärder för tillvaratagande af de inhemska
häststammarne den 6 maj 1903 omnämnda häststammarne kunna framvisas.
^ Alla de hastar, som vid de årliga premieringarna inom området
uppvisas, låta hänföra sig till något af de hästslag, som enligt reglementet
äro föremål för premiering inom underdistriktet, eller också äro de korsningsprodukter
af nämnda slag.

Under en följd af år hafva till området i ganska stor utsträckning
impoiterats hingstar af ardenner och norsk ras. Först under sista tiden
har S" k'' nordsvensk hingst införts. Att i dessa trakter genom renafvel
försöka utveckla något slags inhemskt hästmaterial, i öfverensstämmelse
med hvad i ofvannämnda riksdagsskrifvelse beröres, torde ej kunna
bliva tal om. Premieringsreglementet anses i denna punkt tillräckligt
strängt för att skydda hvarje ras eller typ.

Förvaltningsutskottet vill dock omnämna, att det på vissa trakter i
Dalsland finnes en tilltalande häst, som af många kallas »Dalbohästen».
Detta hästslag är dock sedan långt tillbaka påverkadt af norska hingstar

229

och hänföras därför vid premieringarna till den norska rasen, hvadan ett
där bedrifvet planmässigt afvelsarbete torde kunna påräkna uppmuntran
af nu gällande reglemente. Utskottet ställer sig därför tveksamt, huruvida
det är behöfligt eller ens önskligt att genom extra åtgärder särskildt
stödja dessa hästar.

Slutligen vill utskottet som sin åsikt framhålla, att, om man vill
främja uppfödandet af inhemska hingstar, lämpliga och billiga gemensamhetsbeten
böra genom vederbörandes försorg ordnas, dit unghingstar kunna
skickas under betestiden.

Vänersborg den 18 januari 1910.

På förvaltningsutskottets vägnar:

K. S. HUSBERG.

K. A. von Sydow.

[Till Sakkunniga för hästafvelns befrämjande.

Med anledning af skrifvelsen den 15 oktober 1909, hvari Gottlands
läns hushållningssällskaps Förvaltningsutskott anmodas att inkomma med mng«säUvissa
uppgifter i fråga om befintligheten af sådant inhemskt hästmaterial,
som afses i Riksdagens skrivelse till Konungen den 6 maj 1903, får för- skoit.
valtningsutskottet, efter att hafva mottagit yttrande i frågan af utskottets
hästafvelskommitté, härmed anföra följande.

Förvaltningsutskottet finner i likhet med hästafvelskommittén det icke
vara möjligt att bland det hästmaterial, som förekommer på Gotland, kunna
påvisa något af den beskaffenhet, som afses i Riksdagens ofvannämnda
skrivelse.

Men äfven om ett eller annat exemplar af det i nyssnämnda skrifvelse
afsedda inhemska hästslaget skulle kunna uppbringas inom länet,
komme med all säkerhet det underlägsna hingstmaterialet att omöjliggöra
dess vidare utveckling i den riktning, som af Sakkunniga angifves.

Den enda inhemska hästrasen på Gotland är »skogsrussen». Från
denna härstammar alla de halfstora hästar, som ännu finnas på ön. Dessa
halfstora hästar hafva erhållits därigenom, att man intagit och under vintern
stallfodrat skogsruss, och besitta dessa samma goda egenskaper som
skogsrussen, nämligen en för sin storlek ovanlig styrka, en okuflig energi
samt stor torrhet och förnöjsamhet.

Genom att under två ä tre generationer uppföda skogsrussen inne
kommer med säkerhet att erhållas en stark, tät, energisk och förnöjsam

230

Göteborgs
och Bohus
läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott.

häst, hvilken otvifvelaktigt skulle blifva utmärkt lämplig för småbrukare
med lättare jord.

I öfrigt har den afvel, som under de senare åren bedrifvits med hit
importerade hingstar — där dessa varit af fullgod beskaffenhet — visat
hvilken väg man bör gå fram ifråga om hästafvelns förbättrande på Gottland,
och tillvaratagande af något annat inhemskt hästmaterial än skogsrussen
anser förvaltningsutskottet ej böra ifrågakomma.

Utom vid A.-B. Gottlands Ponystuteri, som för närvarande äger närmare
100 skogsruss och som endast bildats för att tillvarataga och upparbeta
denna lilla häst, finnes på ön kvar endast ett fåtal. Då skogsrussens
antal allt mera minskas på grund af att skogsmarkerna uppodlas och
att kronan inköpt stora sträckor af Loj sta hed — deras egentliga hemtrakt
— samt kronan säkert kommer att köpa mera af denna skogstrakt, anser
utskottet det synnerligen behj ärtansvärdt, ja nödvändigt, att staten träder
hjälpande emellan för att förhindra denna säregna och i förhållande till
dess storlek starka häst att do ut.

Visby den 11 mars 1910.

För förvaltningsutskottet.

KARL RYDIN.

G. af Wetterstedt.

Utdrag af protokoll, hället vid sammanträde i Göteborg den 9 april
1910 med Af delningen af Göteborgs och Bohus läns K.
Hushållning ssällskaps Förvaltningsutskott.

§ 12.

1 skrivelse af 26 sistlidne februari hade »Sakkunnige för hästafvelns
befrämjande» anhållit om uttalande huruvida något hästmateriel af gamla
hästtypen finnes i länet i och för eventuel renodling däraf.

Afdelningen ansåg ej att några verkliga exponenter för den gamla
hästtypen vore tillfinnandes inom länet, åtminstone ej af den betydelse
att några åtgärder med anledning däraf kunde anses behöfliga.

Rätt utdraget intvgas

O J O

ex officio:

Erik M. Koch.

231

Bil. 5.

Till Konungen.

Sedan Riksdagen i skrivelse af den 6 maj 1903 anhållit, att Eders o. H. Sven«-lvungl. Maj:t täcktes efter verkställd utredning vidtaga de åtgärder, som
från statens sida kunde anses erforderliga för befrämjande af vår inliem- 1907.''
ska hästafvel, och Stuteriöfverstyrelsen däröfver den 19 november 1906 afgifvit
utlåtande, anhålla undertecknade, motionärer i ärendet inom Riksdagen,
att med anledning af Stuteriöfverstyrelsens utlåtande fä framkomma med
följande underdåniga anmärkningar.

Premieringsreglementets tillämpning:

Vid tillämpningen af det år 1900 antagna reglementet för hästpremieringen
förspordes från flere håll inom landet klagomål öfver, att hästar,
som sedan gammalt voro kännetecknande för och högt skattade inom olika
orter, blefvo åsidosatta och till och med uteslutna vid premieringarna
såsom icke ägande premieringsbar typ. Reglementet omtalar icke någon
annan inhemsk hästtyp än den nordsvenska och denna på det sätt, att
man synes vilja likställa nordsvensk och norsk häst (»den norska eller
nordsvenska typen»). Också lyckades man på allmänna svenska landtbruksmötet
i Gäfle 1901 på yrkande från fackmannahåll, i princip genomdrifva,
att endast sådana svenska hästar där finge prisbelönas, som voro
af norsk — eller, hvad som är ungefär liktydigt — af den s. k. Dalhästens
typ. Äfven gjordes hos chefen för stuteriöfverstyrelsen framställning om,
att endast hästar af norsk eller därmed likartad typ skulle få föras under
benämningen nordsvensk häst. Klart är att, om sådana principer tillämpas,
de hästar, som bevisligen äro af svensk härstamning men hafva en annan
typ än den norska, komme att vid premieringarna fullständigt negligeras.

Skälen för riksdagsmotionens tillkomst:

Emellertid har flere för saken intresserade, särskildt arkitekten HjTörnqvist,
påvisat, att ej en utan flere typer af inhemska hästar finnas,
hvilka hvarken äro likartade med eller kunna anses härstamma från den
vanliga norska hästen och icke heller kunna betraktas som afkomlingar af
under senare tider importerade varmblodiga hästar. Denna mening, som
stödes på vetenskapliga bevis och på nyare historiska forskningar (se bilagda
broschyr), ansluter sig fullständigt till en lika åldrig som allmän
uppfattning. Så finna vi, att i södra Västergötland hyses den vissa upp -

232

fattning att där ännu, om ock sparsamt, finnes i behåll den kraftiga och
härdiga västgötahästen, för hvars bevarande vederbörande hushållningssällskap
uttalat sig.

Dessa och liknande uttalanden om önskvärdheten af att genom omsorgsfull
kultur söka bevara de ännu återstående spillrorna af våra inhemska,
en gång så högt skattade häststammar, gåfvo oss anledning att i
Riksdagen väcka motion i ämnet, och motionen vann äfven Riksdagens
bifall.

Äldre auktoriteters uttalande:

För den uppfattningen att icke ens återstod finnes af någon häststam,
som kunde göra anspråk på namnet svensk, anför man uttalanden af
auktoriteter såväl af äldre som af nyare datum. Stuteriöfverstyrelsen
citerar den för sin tid framstående hippologen Alexis Norings uttalande.
Liksom senare fiere andra var han en ifrig förkämpe för importen af främmande
afvelsblod, särskildt det engelska fullblodet. Noring talar dock
flerstädes i sina skrifter om en inhemsk svensk häst och uttalar bland
annat den meningen, att den norska hästen har den norrländska att tacka
för sin groflek och storlek, och han förmenar att Clydesdalehästen kan
hafva sitt ursprung från vår norrländska häst. Gör sålunda till och med
Noring vissa medgifvanden åt den svenska hästens existens och förtjänster,
finner man hos andra med honom ungefär samtida författare långt mindre
förbehålIsamma medgifvanden. Så torde man få tillerkänna en ganska
stor betydelse åt generalen, sedermera chefen för Stuteriöfverstyrelsen
Magnus Fredr. Ferd. Björnstjernas omdömen, alldenstund han med teoretiska
insikter förenade ingående praktisk kännedom om den svenska hästens
duglighet som kavallerihäst, från de många fälttåg han bevistat. Han
prisar den svenska hästen som kavallerihäst och understryker särskildt hans
företräde framför den danska i detta hänseende. En annan hippologisk
författare från midten af 18u0-talet M. Leyon, omtalar i berömmande ordalag
Helsingehästen o. s. v.

Nyare forskningar:

I allmänhet torde dock större afseende böra fästas vid hvad den moderna
forskningen har att säga i denna fråga, och man får icke tillerkänna
för liten betydelse åt de nya uppslag, de solidare underlag för omdömena
som den senare tidens vetenskapliga, strängt metodiska forskningar och
undersökningar lämnat för afgörandet äfven af denna fråga. Öfver djurvärldens
anatomi och fysiologi har sålunda spridts ett annat ljus än förut,
den arkeologiska forskningen har lämnat oss dels benfynd som noga be -

233

skrifvits, dels framställningar i bild — delvis med betydande konstvärde
och påtagligen präglade af sträfvan efter realism och exakthet i framställningen
— hvilka jämförda med hvarandra gifva oss en god föreställning
om, huru våra hästars utseende och storlek var under förhistoriska tider.
Historieforskningen har uppdragit vägarna för folkvandringarna, med hvilka
husdjurens vandringar själfsagdt halt sitt naturliga sammanhang, som ju
ock måst hafva sitt inflytande på de olika hästrasernas utbredning och
förekomst. Detta och annat mer har spridt ett ännu i midten af förra
seklet oanadt ljus öfver hithörande frågor och nödvändiggjort uppställandet
af nya teorier eller korrigerande i väsentliga stycken af de gamla, hvilka
dock ännu synas af vår Stuteriöfverstyrelse tillmätas ett öfverlägset för
att icke säga uteslutande värde.

Senare auktoriteters uttalanden;

Samtidigt härmed hafva ock många af hästafvelns praktiska utöfvare
kommit till slutsatser, som nära öfverensstämma med den vetenskapliga
forskningen. Så förekom vid landtbruksmötet i Trondhjem 1902 en tvist,
liknande den ofvan omtalade i Gäfle, om hvad vid prisbedömningen borde
betraktas som typiskt eller icke. Statskonsulenten yrkade där ifrigt på,
att en grupp Dölehingstar skulle från prisbedömning uteslutas, emedan de
till sin typ påminde om den varmblodiga hästen, men ordföranden i prisnämnden
gjorde delvis med hänvisning till ett föredrag vid Gäfleinötet
gällande, att denna typ vore att betrakta som eu gammal inhemsk, hvilken
mening också vann majoriteten för sig. Det kan i förbigående nämnas,
att dessa norska hingstar, påminnande om varmblodig typ, i många fall
visat sig kunna göra vår hästafvel större nytta än hingstar af den vanliga
norska lågbenta typen. Som förklaring på dessa hästars frändskap med
liknande svenska torde kunna anföras det, äfven af norska arkeologer och
historici, erkända faktum, att eu del af Norge befolkats genom invandring
från Jämtland.

Af uttalanden från fackmän inom veterinärvetenskapen vilja vi särskild!
framhålla dem, som gjorts af läraren i husdjurslära vid veterinärinstitutet
professor E. Nyström. Vi tillåta oss bilägga hans broschyr:
»Hvart har den s. k. Helsingehästen tagit vägen», där af understrukna
ställen framgår, att han beträffande den norrländska hästen hyser samma
åsikter som af herr Hj. Törnqvist vid flere tillfällen i tal och skrift förfäktats.
Länsveterinären G. E. Nordenson beskrifver i en till medicinalstyrelsen
i fjol ingifven berättelse, åtföljd af en serie mycket intressanta
fotografier, de inhemska hästar, som finnas i Bohuslän och Dalsland, hvarvid
han uppvisat förekomsten af två högst skiljaktiga typer — en i orten

234

benämnd »gammalsvensk», påminnande om den ädla hästen, en annan
erinrande om den norska — och kommer sålunda till samma resultat beträffande
dessa hästar som herr Törnqvist i sin här bilagda broschyr.
Distriktsveterinär R. Ekvall i Ångermanland har äfven i sitt distrikt iakttagit
att ortens landtras skiljer sig från den norska typen, och af enskilda
norrländska hästuppfödare hafva vi sett och hört uttalas åsikter i alldeles
samma riktning.

Stuterichefens medgifvande7i i fråga om premieringen:

Gent emot detta torde Stuteriöfverstyrelsen ställa erfarenheter från
sin egen chef, som förklarat sig icke kunna vid inspektioner i Uppsala
län finna några djur, som berättiga antagandet af där befintliga rester af
en urtyp af egenartad kultur och med anor från forntiden. Mot detta må
erinras, att vi aldrig påstått det en ren sådan urtyp där finnes och därmed
må sammanställas Uppsala läns landtbruksklubbs uttalande i skrivelse
till Kungl. Maj:t af den 14 december 1903, där det heter, att det
där i länet finnes i behåll »olika typer af ett inhemskt hästslag». Benämningen
typ måste väl fattas så, att dessa hästar visserligen delvis blifvit
påverkade från andra raser, men dock framte något för orten egenartadt.
Herr Törnqvist har ock, enligt egen uppgift, på förhand i bref till Stuteriöfverstyrelsens
chef sagt, att stona i allmänhet skulle komma att förete
påverkan af norskt- eller ardennerblod.

Det förtjänar ock att framhållas att chefen för Stuteriöfverstyrelsen
år 1903, då den antydda inspektionsresan företogs, synes haft en väsentligt
skiljaktig uppfattning från den af Stuteriöfverstyrelsen nu uttalade.

Det hufvudsakliga önskemålet inom orten i här pågällande fråga var
då, att få afgjord normen för landthästarnas premiering. Premieringsnämnden
fordrade i allmänhet, att de ston af ortens landtras, som visade
likhet med varmblodiga hästar, efter hand skulle absorberas af varmblodig
kulturras, d. v. s. att de skulle föras till statens utstationerade varmblodiga
hingstar, medan stoägarne önskade fortfarande få föra sina ston
till de i länet uppfödda premierade inhemska hingstarna eller norska.
Chefen för Stuteriöfverstyrelsen gjorde då följande uttalande, hvars publicerande
han medgaf:

— — — »Vid de tvenne platserna Husby (Örsundsbro) och Hagberga
framvisades ett stomaterial, hvilket, utvecklingsmöjligt men ännu
utan någon ensartad typ, dock syntes kunna blifva till gagn och, genom
användande af därtill lämpliga hingstar af s. k. nordsvenskt eller norskt
slag, göras mera ensartade».

Genom detta fördomsfria och för ortsbefolkningen välkomna uttalande

235

synes oss chefen själf gifvit ett erkännande af, att i omhandlade län finnes
ett, om ock genom planlös afvel mindre likformigt, inhemskt hästmaterial,
som kunde vara värdt att tillvaratagas, och sedan den tiden har ock premieringsnämnden
frångått sitt föregående sätt att bedöma ortens landtras
och i stället vid bedömandet upptagit jämväl de hästar, som åro mer ädla
och icke identiska med den norska typen som »norska eller nordsvenska».

Premieringsreglementet:

Riksdagens skrivelse afser ju icke något fastslående af de inhemska
häststammarnas ursprung, ej heller om de skola hänföras vare sig till
varm- eller kallblodiga raser. Den uttrycker endast en önskan om att de
inhemska hästslag, som finnas och soin ej sammanfalla med den norska
eller nordsvenska typen måtte få komma under premieringssystemets skydd
och åtnjuta dess förmåner. Genom premieringsnämndens i Uppsala län
ofvan anförda ändrade åtgöranden har visserligen en friare praxis därstädes
uppstått, men mer allmänt genomförda bestämmelser i denna riktning
äro dock nödvändiga.

Af det här förut sagda framgår att sakkunnige rätt allmänt hysa den
uppfattning att ett inhemskt hästslag, som icke är af norskt ursprung,
verkligen förefinnes och att Stuteriöfverstyrelsen vidtagit sådana undantagsåtgärder,
som afse premiering af dylikt hästslag, såsom i Uppsala län
och å Gottland för skogsrussen.

Att inregistrera verkligt inhemska hästar, som ej äro besläktade med
de norska, som en afart af norsk ras är andra starka och talande skäl
här lämnade å sido — en förödmjukelse och vittnar om en brist på kännedom
om värdet af det, som är vårt eget, hvilken hittills dess värre ofta
framträdt äfven på andra och betydelsefullare områden än det biologiska.
Otvifvelaktigt torde därför en ändring i reglementet vara af behofvet

påkallad. .

I samband härmed våga vi yttra några ord rörande det i vår motion
intagna förslaget till ändrad bestämmelse i reglementet.

Som synes äro såväl svenska som norska hippologer af olika asikter
huruvida nordens hästar skola anses som varm- eller kallblodiga. Skiljaktighet
tyckes äfven råda hos Stuteriöfverstyrelsen, hvilken uppställer den
norska eller nordsvenska hästen som kallblodig men skogsrussen däremot
som varmblodig.

Förslag till ändring i premieringsreglementet:

Att dessa slitningar i uppfattningen vålla olägenheter vid prisbedömnina-eii
och vid afvelns utöfvande, har erfarenheten visat och för att före -

236

bygga detta föresjogo vi, att de svenska och norska hästarna skalle tilldelas
en särskild klass med uteslutning af benämningarna varmblodiga och
kallblodiga. Och för att den Nordsvenska, Upplands landtras, Västgötahästen,
Ölandshästen och Skogsrussen etc. skulle kunna få behålla sina
ortnamn kvar, hade vi tänkt oss att i reglementet upptages en för de
svenska hästarna gemensam benämning jämsides de norska,°med rätt för
de särskilda underdistrikten att använda hästens ortsbenämning. Benämningen
i reglementet »norska eller nordsvenska typen» föreslå vi således
att utbytas mot »svensk och norsk typ» och att denna grupp tilldelas en
särskild klass eller afdelning, där benämningarna varmblodig och kallblodig
icke ingå.

Särskilda åtgärder för bevarande af inhemska hästslag:

xifven torde den frågan snart och allvarligt böra tagas under ompröfning
huruvida staten icke bör vidtaga särskilda åtgärder — exempelvis
inrättande af afvelscentra — för tillvaratagande af det värdefulla
inhemska hästmaterialet. Visserligen ställer sig Stuteriöfverstyrelsen fullständigt
afvisande gent emot en sådan åtgärd, men vi tillstå, att de
skäl, som varit för öfver styr elsen bestämmande, icke kunnat öfvertyga oss
om åtgärdens obehöflighet än mindre om dess olämplighet.

Stuteriöfverstyrelsen åberopar såsom skäl för sitt afstyrkande dels
bristen på rasrena och lämpliga afvelsdjur dels de kostnader upprättandet
af afvelscentra för inhemska hästar skulle medföra för staten.

En likartad misstro och brist på förståelse gjorde sig i midten på
1850-talet gällande från de höga auktoriteternas sida både i Danmark och
Norge, när i dessa länder kraf höjdes på den inhemska hästrasens tillvaratagande.
Icke desto mindre står nu både den jutska rasen och den
norska (Dölö) som erkända raser af stor betydelse och bägge utgöra nationella
inkomstkällor, som icke äro att förakta. Resultatet har åvägabra°ls
genom energisk och planmässig renafvel och gallring och har vunnits,
trots det att man i bägge grannländerna vid arbetets början ansåg sig äga
fullständig brist på rasrena oeh passande afvelsdjur.

Det torde i detta sammanhang vara berättigadt erinra om huru den
inhemska afvelsfrågan gestaltade sig i Norrland för blott 10—15 år sedan.
Man fick då af vederbörande premieringsnämnd och äfven af länsombuden
det besked, att den inhemska hästen endast vore en saga och att där numera
existerade blott ardenner- och clydesdale. Den allmänna folkmeningen
höll dock på den inhemska hästen, men förmådde intet förrän en ny
premieringsnämnd kom och undei''stödde den. Och därvid blef reaktionen

237

så hastig att numera användes där knappt en enda ardenner eller clydesdalehingst
för afvel.

Tillämpningen af tanken på afvelscentra för inhemska hästar är oss
numera ej heller helt och hållet främmande. Vid fjolårets allm. landtbruksmöte
uppvisades från den af de norrländska länen bildade Vängens
hästuppfödningsanstalt en grupp harmoniskt byggda och i öfrigt fullgoda
hingstar. De voro emellertid, om ock ej direkt fallna elter norska afvelsdjur,
dock af norsk typ och deras ringa storlek (150 cm.) synes tyda på,
att en liknande afvel för oss näppeligen kan få något större praktiskt
värde annat än i skogsbygden. Då det dessutom visat sig att den vanliga
norska rasen hastigt försämras på slättbygden, har man i Uppsala län
tagit steget fullt ut och ställt sig som mål att genom renafvel restaurera
och utveckla den där befintliga landthästen. Ett afvelscentrum har äfven
för länet efter hand uppstått vid Husby gård, och då detta af hittills
gjorda försök synes vara det mest passande för vår inhemska hästafvel i
mellersta och södra Sverige, hafva vi anmodat arkitekten Hj. Törnqvist
att meddela en kort redogörelse för, huru detta hans afvelscentrum uppstått
och hvilka resultat hittills vunnits.

Redan vunna resultat:

Redogörelse härom bilägges (se sid. 240).

För oss synes af herr Törnqvists redogörelse, sammanställd med förut
anförda uttalanden af representanter för veterinärvetenskapen och praktiska
hästuppfödare, framgå möjligheten af ett framgångsrikt arbete på
återuppbyggandet af vår egen landtras vara bevisad.

Vår mening har nu ingalunda varit, att här i landet afveln af varmblodiga,
ardenner eller ens norska hästar skulle upphöra eller motarbetas,
men med den stora geografiska utveckling landet har, med den stora olikheten
i fråga om jordmån, terräng och möjligheterna att utfodra de anspråksfullare
raserna, som råder i olika landsändar och orter, anse vi det
lyckligt, om flere hästslag finnas att tillgå. Gifvetvis är för hvarje ort
den häst värdefullast, som har de flesta betingelserna för att motsvara den
ortens praktiska behof, och har hästen därjämte öfver århundraden förmått
att fullständigt anpassa sig efter den ifrågavarande ortens beskaffenhet,
kultur etc., så är detta förvisso en faktor af så utomordentlig betydelse
att den måste beaktas.

Afvelscentrum i Alf sborgs län:

Att Älfsborgs läns hushållningssällskap just omfattar denna åskådning,
synes bäst däraf att sällskapet den 8 december 1904 ingick till

238

Kungl. Maj:t med skrivelse, innehållande anmälan om att länets sedan
gammalt högt värderade häst ännu vore där till finnandes och att sällskapet
på det lifligaste instämmer i Riksdagens underdåniga skrifvelse
om särskilda åtgärders vidtagande för befrämjandet af den inhemska hästafveln.

Detta län, hemorten för den öfver hela landet så högt skattade Västgötahästen,
borde just vara lämpligt för bildandet af ett afvelscentrum.

Ett sådant centrum skulle gifvetvis få en helt annan uppgift än dylikt
för nötboskapen, där det gäller att pröfva det allra bästa inom de
raser, som stå på höjden af kultur. Hästafvelscentrumet i fråga skulle
åter i stället söka samla de möjligast bästa och mest typiska stona af de
ännu kvarvarande resterna och utplacera dem hos skilda landtmän inom
ett ej allt för vidsträckt område. Därvid skulle med dem möjligast likartade
hingstar användas och därefter öfvervakas att genom en rationell
uppfödningsmetod unghästarna erhölle möjligast fulländad exteriör och
särskild vinning läggas på hingstmaterialet.

Stuteriöfverstyrelsen anser att denna idés genomförande skulle möta
praktiska svårigheter, enär sådana hästar, hvarom här är fråga, hvarken
äga känd härstamning eller den erforderliga exteriören. Man skulle ju
äfven kunna tänka sig att uppfödarne af varmblodiga och ardennerhästar
kunde komma med samma fordran på bildandet af afvelscentra.

Det är emellertid just med hänsyn till de ofvan nämnda bristerna hos
landtrasen, som vi begära statens speciella mellankomst och understöd, så
att vår landtras må komma upp i nivå med de andra raserna och därför
i behof af statsunderstöd före öfriga raser.

Stuteriöfverstyrelsen håller vidare före, att staten icke bör göra några
pekuniära uppoffringar för detta ändamål, utan hänvisar på afvel af den
varmblodiga hästen, särskildt åberopande dennes oumbärlighet för krigsändamål.

Landtrasens tillvaratagande för militära ändamål:

Hvad nu särskildt behofvet af hästar för försvaret angår, hafva vi
ingalunda förbisett denna viktiga sida af saken. Det hör gifvetvis till
krigsstyrelsens förnämsta uppgifter att tillse, det nödig material i alla
riktningar finnes, men på samma gång ock sörja för, att detta material,
bland hvilket hästmaterialet torde vara bland det dyrbaraste, är på samma
gång effektivt och för staten i minsta måtto ekonomiskt betungande.

Beträffande anskaffningen af kavallerihästar, torde den varmblodiga
afveln redan nu hos oss drifvas i sådan omfattning, att remonteringen icke
bör möta någon svårighet. Annorlunda torde frågan ställa sig då det

239

galler öfriga vapenslag, särskildt vid tillfällen af mobilisering, då förr eller
senare Sveriges hela hästbesättning kan behöfva tagas i anspråk. Mobiliseringen
kräfver nämligen i första hand hvar åttonde häst af landets hela
hästbesättning och af totalbehofvet sluka artilleri och träng icke mindre
än 4/ö- Trots det ifriga försvaret för den varmblodiga hästen, våga vi
påstå att landtrasen, konsekvent och förnuftigt utvecklad, skulle lämna det
ypperligaste material för trängen och sannolikt skulle i framtiden äfven
af denna ras erhållas en fullgod artillerihäst, som äfven kan ga i galopp,
hvilket icke är fallet med ardenner eller norsk häst. Då den inhemska
hästen skulle i inköp ställa sig 20 å 30 procent billigare än den svåruppfödda
varmblodiga, är det klart, att staten, därest tillgång finnes på
goda hästar af landtras, skulle med användande af sådana göra en betydlig
besparing. Därjämte vore det för försvarets väktare säidelcs tryggt att
veta det5 landtmännen äga ett hästmaterial, som vid utomordentliga tillfällen
skulle kunna användas i reserv vida förmånligare än underhaltiga
varmblodiga samt kallblodiga raser.

Den största vinsten, om ock indirekt, torde dock ligga däri, att landets
jordbruksnäring finge ett hästslag, afpassadt efter dess behof och \ida
billigare än de varmblodiga djuren, som alltid för många orter skola ställa
sio- Ruinerande dyra. Det hamnar sig för öfrigt alltid att med konstlade
medel söka pressa fram afvel af en viss ras — det må gälla hästar eller
nötkreatur —- i orter, som icke äga naturliga förutsättningar för rasens i
fråo-a acklimatisering och fulla användbarhet.

På grund af hvad vi sålunda i denna skrivelse i underdånighet anfört,
drista vi hoppas att Eders Kungl. Maj:t behagade besluta att den
utredning, som af Riksdagen begärts, måtte föranleda vidtagandet af de
åtgärder, som här äro framställda.

Stockholm den 22 april 1907.

Underdånigst

O. H. SVENSSON. J. JOHANSON. OSKAR NYLÄNDER.

ELOF NILSSON.

I syftet med ofvanstående inlaga instämmer
P. Pehrson, Törneryd.

240

Bil. 6.

Hj. Törnqvists redogörelse.

Historik:

Osteologiska fynd visa, att i Uppland ända från järnåldern existerat
två skilda hästslag, den ena en medelstor (cirka 155 cin.), långskallig och
synnerligt finlemmad häst till karaktär erinrande om den varmblodiga, den
andra något mindre (cirka 150 cm.) särdeles groflemmad och närmande
sig den norska typen. Att dessa bägge hästtyper varit allmänt förekommande
därom ger oss de i Uppland funna afbildningarna i sten och brons
från järnåldern ett bevis så säkert som något öfver hufvud från en så
aflägsen forntid härrörande kan vara. Samtidiga lämningar af hästskelett
från Danmark visa på en häst nästan af ponyns litenhet med mycket svag
benbyggnad, medan bronsafbildningar från den yngre järnåldern i detta
land tillika visa oss en större och gröfre hästtyp. Jordanus omtalar redan
Svealandshästarnas öfverlägsenhet, och Olaus Magni omtalar flere svenska
hästslag, som i motsats till den norska lämpade sig för ridbruk, och nämner
särskild! en stor, värdefull svensk häst, jämförlig med dåtida förnämsta
europeiska.

Den import af frisiska hästar, som ägde rum på Gustaf Wasas föranstaltande,
torde knappast haft något omdanande inflytande på då befintlig
ras, emedan dessa frisiska hästar voro ursprunget till den nuvarande
holländska rasen, som mer än andra sammanfaller med vår nuvarande
större norrlandstyp. Det inflytande dessa liksom senare följande importer
haft på vår inhemska stora häst torde, på grund af skäl som här skulle
blifva för omständligt anföra, få anses inskränka sig till förbättring af
vissa detaljer och utvecklandet af mera harmoniska former. Afkomlingarna
från den gamla Strömsholmsrasen visa ända in i midten af 1800-talet i
fråga om raskännemärken föga afvikelse från den större norrländska
hästen. Man har med ett ord goda skäl för den meningen, att hästafveln
drirvits i samma riktning, i hufvudsak allenast påverkad af stigande eller
fallande intresse för saken.

Helt annorlunda blef förhållandet, när man började importera fullblod
och ardenner. Numera är det tyvärr ganska sällsynt att i Uppland finna
en någorlunda väl hopkommen häst af landtras, som man kan antaga vara
fullt rasren. Stammarna hafva nämligen under de senaste årtiondena påverkats
än af norskt, än af ädelt blod, än af ardenner. Det lärer dock
knappt kunna bestridas att öfver den uppländska landthästen ligger en
gemensam från de främmande kulturraserna afvikande prägel och, för mig

241

åtminstone, synes det mest antagligt, att denna grundkaraktär är ett uttryck
för en urgammal kultur.

Huru Husby afvelscentrum uppstod:

Af en ren tillfällighet kom jag att använda ett nordsvenskt sto, uppfödt
inom länet, till afvel med en ganska obetydlig hingst, älven från
Uppland och fallen efter ett sto af landtras, som lämnade mig en hingst
och två ston (Caesarfamiljen), synnerligen utmärkta både som afvels- och
bruksdjur. På inrådan af premieringsnämnden betjänade jag mig som
fortsättningsafvel under en tid af tre år af anglonormander och andra
statens varmblodiga hingstar, men med det mest nedslående resultat — en
tarflig korsningsprodukt. Jag öfvergick då i stället till norrländska afvelsdjur
för afvelns fortsättande, hvilka i typ och inneboende egenskaper
sammanföllo med mina egna hästar och voro vidt skilda från de utländska.
I tio år har jag nu arbetat i den riktningen med mål att successivt
genom gallring bland de yngre generationerna och genom inympning af
ytterligare nytt rent blod söka ernå rasrenhet och vidmakthålla den grofoch
storlek (160 cm.), som det tunga jordbruket på upplandsslätten kräfver.
Resultatet är fem premierade hingstar. Dessutom finnas 15 premierade
ston, som ingå i hästbesättningen på Husby och Ora gårdar. Som uppmuntrande
erinring har jag ett trettiotal skådepenningar och ett tiotal
silfver- och bronsmedaljer. Alltsår. så länge jag i öfverensstämmelse med
de ledande hippologernas åsikter och råd betjänade mig af statens varmblodiga
hingstar kunde jag ej uppföda en enda fullgod häst, men med
användande af den inhemska hästen, såsom den nu ter sig, har jag uppnått
ofvan angifna resultat, som torde för under handen varande omständigheter
få anses synnerligen vackert. Om någonsin erfarenhetsrön få
gälla som bevis, torde detta vara ett klart bevis på den inhemska hästens
höga värde och stora utvecklingsmöjligheter.

Jag har också haft tillfredsställelsen mottaga muntliga erkännanden
från fullt omdömesgille män. Själfva chefen för Stuteriöfverstyrelsen, som
gjort mig äran besöka mitt stall, uttalade sig komplimenterande och tilllade,
att mången skånsk godsägare skulle önska sig äga ett stall med sådana
arbetshästar. Vid de tyska agrarernas besök i fjol uppvisade jag
några af mina hingstar, som de genast ville köpa under försäkran, att det
i Tyskland skulle finnas god marknad för dylika afvelsdjur.

Under tiden pågick en Hård strid meilan Uppsala läns hästafvelsförening
och ett flertal af länets öfriga hästuppfödare. Afvelsföreningen,
som i länets mer bördiga trakter bedrifver en lyckad varmblodig hästafvel,
syntes åfven vilja omvandla länets häststock för öfrigt, med undantag för

242

ardennern, till varmblodig. Grofva hannoveranska hingstar uppstäldles
där och hvar. Upplands natur synes emellertid ej lämpa sig för sådana
hingstar. De visade antagligen föga nedärfningsförmåga då man nu åter
inom föreningen pröfvar anglonormand. Dessa många experimenter med
de varmblodiga hingstarna, som för många tedde sig så misslyckade, gjorde
att en hel del uppfödare togo starkt intryck af det erkännande den nordsvenska
hästen vunnit. Medlet härför skulle ju åter vara användandet af
norsk eller ock dalahäst, och man inköpte därför en mängd afvelshingstar
från Norge och äfven från södra Dalarne. Men äfven dessa för den fattiga
jordbrukaren så kännbara utgifter synas blott komma att lämna en
ringa valuta för länets framtida afvel, om man möjligen undantager ett
par norska hingstar, som hvardera kostat ägaren i inköp den lilla nätta
summan af 7,500 kronor.

Aktiebolaget Upplands landthäst. Anslag från Hushållningssällskapet:

Afkomman efter i länet födda hingstar börjar efter dessa trefvande
försök göra sig alltmer gällande och lämnar vida bättre afvelsresultat än
de norska, då dessa hingstar mer än de varmblodiga och norska äro likartade
med länets landtras. Då slutligen hästafvelsföreningens motstånd
mot afveln, sådan den af mig bedrifves, blifvit brutet genom chefens för
Stuteriöfverstyrelsen ingripande 1903, samlades man alltmer kring den
afvelsriktning, som bedrefs vid Husby. Aktiebolaget Upplands landthäst
stiftades med ett aktiekapital af 10,000 kronor, och från och med ingången
af detta år åtnjuter detta bolag årsanslag af länets hushållningssällskap.

Och det torde ej vara för mycket sagdt, att om vi ännu en tio års
period ostördt få fortgå i samma riktning, skall man på de orter, hvarest
landtrasafveln systematiskt bedrifves, återfinna uppländska landthästen i
den varmblodiga hästens gestalt, men med den outslitbarhet och oömhet,
som endast existerar hos den inhemska rasen. Och medlet blir icke
afvelsdjur af utländsk ras utan uteslutande af inhemska med någon utspädning
med norskt blod.

243

Till Konungen.

Bil. 7.

o #

År 1902 beslöto hushållningssällskapen inom femte hästpremieringsdistriktet,
omfattande Kopparbergs, Gäfleborgs, Västernorrlands och Jämt- ,
lands län, att, med hänsyn till dåvarande brist på inom länen födda
hingstar af nordsvensk ras, vidtaga gemensamma åtgärder för hingstuppfödning
och stamboksföring. Resultatet blef anläggandet af en för hushållningssällskapen
gemensam hingstuppfödningsanstalt i Jämtland, till hvilken
Eders Kungl. Maj:t upplåtit militiebostället Vången i Alsens socken,
hvarjämte, och sedan jämväl Västerbottens och Norrbottens läns hushållningssällskap
anslutit sig till stamboksföringen, en de sex länen omfattande
stambok för den nordsvenska hästen upplagts, hvilken inom kort
utkommer af trycket.

Hingstuppfödningsanstalten har nu varit i full verksamhet under fem
år med ett hingstantal af cirka 60 stycken per år och från anstalten har
redan utgått ett ganska afsevärdt antal godkända hingstar. Emellertid
har, hvilket sällskapen visserligen från början förutsett, kostnaderna för
sällskapen, särskildt för byggnader och andra organisationskostnader samt
för stamboksföringen varit rätt betydande. Härtill kommer att ännu alltjämt
hos vårt lands hästuppfödare förefinnes en viss benägenhet att underskatta
inhemskt hingstmaterial eller åtminstone en viss motvilja att
betala svenskfödda hingstar med samma priser som importerade, hvarjämte
inom länen de godkända hingstarna fortfarande, så länge besiktningstvång
saknas, verka under särdeles ogynnsam konkurrens med de billigare s. k.
okynneshingstar, som af ägarne kringföras till stoägarne.

Hittills hafva hingstarna utgått från anstalten vid tre års ålder. På
-grund af vunnen erfarenhet hafva sällskapen emellertid nu enats om, att
hingstarna böra lämna anstalten först vid fyra, års ålder, hvilket ytterligare
kommer att afsevärdt öka sällskapens kostnader.

Enligt styrelsens förmenande bör emellertid denna fråga betraktas ur
vidsträcktare synpunkt. Hingstuppfödningsfrågan står för närvarande på
dagordningen i hela landet och är också alltjämt otvifvelaktigt vår hästafvels
svagaste punkt. Styrelsen har därförc vågat tro, att statsmyndigheterna
böra vidtaga särskilda åtgärder för denna frågas lösning, och har
styrelsen tänkt sig, att detta lämpligen borde ske på så sätt, att de hus -

StyreUens
för hingstuppfödnings

anstalten å
Vången
skrift *>/(;

1908.

244

hållningssällskap, som vidtaga tjänliga åtgärder för främjande af inhemsk
hingstuppfödning, såsom anordnande af hingstuppfödningsanstalter, fria
unghingstbeten m. in., tillerkännas visst årligt understöd af statsmedel.

Styrelsen anser sig ej för närvarande böra framställa något förslag
rörande formerna och villkoren för detta understöd, utan hemställer endast
i underdånighet,

att Eders Kungl. Maj:t måtte hos riksdagen utverka anslag att utgå
till hushållningssällskapen för att af dem, efter förhanden varande lokala
förhållanden användas såsom bidrag till effektiva åtgärder för uppfödning
af hingstar af de inom respektive län premieringsbara raser och typer.

Underdånigst

Styrelsen för hingstuppfödningsanstalten ä V ängen:

F. HOLMQUIST. ERNST MALMSTRÖM. AND. J. HANSSON.

Vången den 20 juni 1908.

Zachr. Nordin.

Bil. 8.

Till Konungen.

Stuieriöfver- Uti en till Eders Kungl. Maj:t den 20 sistlidna juni affåten skrift har
utlåtande styrelsen för hingstuppfödningsanstalten å Vången i Jämtlands län på
“/» ISO8. anförda skäl i underdånighet hemställt, att Eders Kungl. Maj:t måtte hos
Riksdagen utverka anslag att utgå till hushållningssällskapen för att af
dem, efter för handen varande lokala förhållanden användas såsom bidrag
till effektiva åtgärder för uppfödning af hingstar utaf de inom respektive
län premieringsbara raser och typer.

Genom nådig remiss den 26 i samma månad har Eders Kungl. Maj:t
anbefallt Stuteriöfverstyrelsen att, efter inhämtande af yttranden utaf hushållningssällskapens
förvaltningsutskott, före den 15 innevarande oktober
inkomma med dessa yttranden och eget underdånigt utlåtande i ärendet.

Med öfverlämnande af sålunda från rikets samtliga hushållningssällskaps
förvaltningsutskott infordrade yttranden, hvilka alla utmynna i ett
förordande af bifall till framställningen ifråga, får Stuteriöfverstyrelsen,
på tillstyrkan af stuterikommissionen, som blifvit i ärendet hörd, i under -

245

dånighet anföra, att äfven Stuteriöfverstyrelsen finner sig böra tillstyrka
bifall till den gjorda framställningen, som, åsyftande uppfödning uteslutande
af hingstar utaf de enligt gällande reglemente premieringsbara hästslagen,
otvifvelaktigt angifver ett beaktansvärdt sätt för sträfvandena att
inom landet kunna fylla behofvet af godkända beskällare.

Enär emellertid hvarken den föreliggande underdåniga framställningen
eller de från från förvaltningsutskotten inkomna yttrandena däröfver
fämna någon ledning för beräknandet af storleken utaf det belopp, som
skulle för ifrågavarande ändamål erfordras, ser Styrelsen sig urståndsatt
att hos Eders Kungl. Maj:t föreslå något visst anslagsbelopp och, vid sådant
förhållande, tydligtvis äfven att afgifva något yttrande rörande sätt och villkor
för ett blifvande anslags användande i _ angifna syftet.

Den remitterade akten återställes härjämte. Stockholm den 13 oktober
1908.

Underdånigst
FREDRIK WRANGEL.

Mart. Nyborg.

Bil. 9.

Till Konungen.

Det af Eders Kungl. Maj:t den 23 november 1900 utfärdade förnyade
nådiga reglementet för den med statsmedel understödda hästpremieringen, skrifvehe
hvilket med innevarande års utgång varit i tillämpning i 8 år, har där- lf)0
under i hufvudsak visat sig motsvara de förväntningar, man ställt a detsamma,
i det att det förmått på ett kraftigt sätt föra hästafveln framåt
och leda afvelsarbetet in under bestämda former.

Också står riktigheten af detta reglementes hufvudprinciper allt fortfarande
oemotsagd.

Det oaktadt hafva under årens lopp frågor efter hand uppstått om
vidtagande af åtskilliga ändringar uti nämnda reglemente. De ändringar,
som sålunda ifrågasatts, hafva emellertid ständigt afsett att åstadkomma
tidsenligare föreskrifter än hittills beträffande den ordning, i h vilken tillgängliga
prisbelöningsmedel skola utgå, i de fall då dessa ej äro tillräckliga
för utdelande af penningpris för alla till dylika premier godkända

246

hästar, och har behofvet af dessa ändringar således innerst varit beroende
på anslagens otillräcklighet för reglementets afsedda tillämpande.

Att missförhållandena i detta hänseende verkligen varit afsevärda inses
lätt däraf att, ehuru det under reservationsanslaget till »hästafvelns förbättrande»
uppförda särskilda anslaget till prisbelöningar för hästar från och med
år 1900 höjdes från 50,000 kronor till 100,000 kronor, likväl redan år 1901,
med hvilket år nuvarande premieringsreglementet trädde i tillämpning, 791
betäckta ston eller fölston på grund af brist på medel måst uteslutas från
penningpris, ehuru de af vederbörande premieringsnämnder förklarats af
sådana pris förtjänta, och har antalet af samma anledning tillbakasatta
ston därefter för hvarje år ökats, så att det år 1907 uppgick till 1,352 stycken.

Dessa omständigheter hafva för visso ej lämnats opåaktade af Stuteriöfverstyrelsen,
som tid efter annan haft anledning att yttra sig öfver
framställningar från hushållningssällskap eller sammanslutningar för hästafvelns
förbättrande rörande åtgärders vidtagande för afhjälpande af missförhållandena
ifråga; och har styrelsen vid sammanträden med stuterikommissionen
och vederbörande premieringsnämndsordförande haft denna
fråga före.

Den 30 november 1906 ingick Stuteriöfverstyrelsen till Eders Kungl.
Maj:t med underdånig framställning om utlåtande af nådig proposition
till Riksdagen om höjning af anslaget till prisbelöningar för hästar från

100,000 kronor till 200,000 kronor, därvid styrelsen särskild! framhöll,
att nämnda ökning af anslaget vore nödvändig, om någon bestående bot ,
skulle kunna rådas å berörda missförhållanden.

Emellertid fann Eders Kungl. Maj:t skäligt att hos Riksdagen föreslå
en anslagsökning med endast 60,000 kronor och, då Riksdagen lämnade
sitt bifall därtill, utgår alltså anslaget till prisbelöningar för hästar från
och med innevarande år med 160,000 kronor.

Det sålunda för premieringarna anslagna beloppet har emellertid, såsom
redan vid uppgörande af förslaget till detsammas fördelning innevarande
år å de olika underdistrikten kunde förutses, genast visat sig otillräckligt
för häfvandet af missförhållandena ifråga, i det att, enligt från vederbörande
premieringsnämndsordförande inkomna uppgifter, uti icke
mindre än 13 af de 26 underdistrikt, hvari hela riket uppdelats, ston måst
till ett antal af 667 stycken i år uteslutas från premiering med penningpris
till följd af brist på medel.

Att detta förhållande skall komma att inverka menligt å intresset för
hästafveln i allmänhet och afveln af den varmblodiga hästen i synnerhet
torde med skäl kunna befaras. Ty då hästuppfödarne, som haft anled^
ning förvänta att, sedan anslaget till prisbelöningar blifvit höj dt, några

247

hästar ej skulle under de närmaste åren behöfva af förberörda anledning
uteslutas från penningpris, funnit sina förväntningar härutinnan besvikna,
är fara värdt att åtskilliga af dessa, särskilt de, hvilka ägna sig åt afveln
af varmblodiga hästar, bvilken, på sätt nedan skall framhållas, bedrifves
under afsevärdt mindre gynnsamma förhållanden än uppfödandet
af s. k. kallblodiga hästar, skola finna sig manade att ägna sig åt mera
lönande verksamhet än hästafvel.

Föremål för premiering äro för närvarande, enligt § 7 i gällande
hästpremieringsreglemente, afvelsdjur af ädelt, varmblodigt slag, såväl
fullblod som halfblod, samt af följande kallblodiga slag, nämligen: s. k.
Ardenner och dessas typ, Clydesdale och dessas typ samt den norska eller
nordsvenska typen.

Hvad angår afveln af de s. k. kallblodiga hästraserna, hvilken hufvudsakligen
afser att fylla jordbrukets och industriens behof af lämpliga
arbetshästar, torde denna afvel för närvarande vara jämförelsevis tryggad
och, lämpad efter förhållandena, ägnad att, äfven ekonomiskt sedt, försvara
sin plats i den tidsenliga husdj ursskötselns led.

Så har faktiskt visat sig vara förhållandet beträffande afveln af
ardennerhästen, åtminstone inom de län, hvarest denna afvel bedrifves
fullt planmässigt, och så torde fortfarande blifva fallet, så länge behofvet
af ett tyngre dragdjur finnes i vårt land. Särskildt har hingsthållningen,
hvad denna afvel vidkommer, visat sig vara en rätt god affär.

Hvad åter angår afveln af Clydesdalehästen, hvilken afvel i vårt land
bedrifves i mycket ringa utsträckning och tenderar att än ytterligare inskränkas,
anser Stuteriöfverstyrelsen densammas fortbestånd ej vara af den
betydelse, att några ytterligare åtgärder böra vidtagas för dess uppmuntrande,
men torde rasen ifråga dock fortfarande böra vara premieringsbar.

Afveln af den s. k. nordsvenska hästen, som, utgörande mer eller
mindre en blandningsprodukt af den norska, städse häfdat sitt anseende
såsom en nyttig häst, ehuru uppfödning och vård förut vanligtvis lämnat
mycket öfrigt att önska, har sedan några år tillbaka, efter det denna afvel
omhändertagits af för dess befrämjande och rationella utveckling intresserade
personer, gått raskt framåt och ingifver för närvarande goda
förhoppningar om än ytterligare utveckling. Denna afvel kan sålunda
med sannolikhet antagas i framtiden komma att väl betala uppfödarens
möda och omtanke, synnerligast som ifrågavarande hästslag väl lämpar sig
inom de vidsträckta områden af vårt land, där skogsskötsel eller bergshandtering
bedrifves och hvarest samfärdseln till stor del förmedlas genom
körslor efter häst på långa sträckor och i god fart.

248

För afveln af den varmblodiga hästen synes framtiden däremot för
närvarande ganska oviss, såvida icke med det snaraste från statens sida
lämnas densamma det ytterligare understöd, på hvilket den med hänsyn
till sin stora, sedan flera århundraden tillbaka erkända betydelse för staten
kan anses hafva berättigade anspråk.

Redan i början af 1600-talet, då det svenska rytteriet bvad angår hästmaterialet
var underlägset och därför ofta måste remonteras utom Sveriges
landamären, var det hufvudsakligen för att fylla detta behof som »stodgångar»,
»stallstater» och mindre stuterier anlades i landet. Först sedermera,
år 1694, anlade konung Carl XI för att förbättra landets hästafvel
till oberoende af utlandet Kungsörs och Strömsholms stuterier, hvilkas inrättande
han omfattade med »kraft, intresse och uppmärksamhet» och
hvarest han med stora kostnader lät insätta sådana hästar, som den tiden
ansågos såsom de förnämsta för krigsbruk och till afvel mest passande.
Redan dessförinnan hade emellertid ditförts ett ganska stort antal afvelsdjur,
af konungens stallmästare och andra utskickade inköpta i Spanien,
Tyskland och Danmark.

Hingsthållning inrättades på förslag af generalguvernören öfver Skåne,
fältmarskalken von Ascheberg, och stadfästades föreskrifterna därom den
12 novemver 1680 af Konung Carl XI.

Därefter följde en tid, då på grund af krig och penningknapphet statens
åtgöranden för den ädla hästafveln hämmades.

År 1732 öf%mrlämnades emellertid Flyinge kungsgård på arrende till
generalmajorerna Lewenhaupt och von Dyring. Vid arrendet fästades,
bland annat, de villkor, att på Flyinge skulle underhållas ett visst antal
goda hingstar för Skånska kavalleriregementenas räkning, samt att dessa
hingstar skulle bibehållas till sitt'' fulla antal och på bestämdt sätt tillhandahållas,
så att rusthållarne kunde få sina ston betäckta.

Redan år 1747 upphörde utarrenderingen af Flyinge kungsgård, i
det kungsgården, med Rikets Ständers bifall, nämnda år öfverlämnades till
disposition af dåvarande kronprinsen Adolf Froedrik, som med egna hästar
återupprättade det då förfallna stuteriet. År 1809 beslöto emellertid
Ständerna dess indragande. Länge dröjde det likväl icke förrän å Flyinge
ånyo upprättades stuteri. Bristen på hästar inom landet för kavalleriet
och utförselförbud inom andra länder hade nämligen till följd att Kungl.
Maj:t ansåg det vara »ett viktigt föremål för nådig omvårdnad att söka
befordra en förbättrad hästafvel i riket». En Kungl. proposition om Dalby
och Flyinge kungsgårdars användande till stuteri afläts därför till 1812
års riksdag och bifölls af denna.

Redan förut, år 1776, hade den s. k. skvadronshingsthållningen in -

249

rättats för att i första rummet och kostnadsfritt betjäna skvadronernas
nummerston och sedan mot en bestämd sprangafgift enskildes ston.

Af denna återblick framgår, hurusom staten sedan lång tid tillbaka
alltjämt funnit med sitt intresse förenadt att främja af vein af den ädla
hästen och särskildt omhändertagit denna afvel, då den varit i stillastående
eller tillbakagång, för att därigenom fortfarande kunna påräkna eu
säker tillgång inom landet på lämpliga hästar för arméns behof.

Och nu synes åter en sådan tidpunkt vara för handen, då staten
måste särskildt'' stödja denna afvel, om icke dess fortbestånd skall äfventyras.

Afveln af den varmblodiga hästen bedrifves nämligen, liksom åt vein
af den kallblodiga hästen, nästan uteslutande vid det s. k. mindre jordbruket,
därvid hästens vård och skötsel oftast omhånderhafves af ägaren
själf eller hans familj, hvilket i nuvarande tid torde vara eu hufvudbetingelse
för att denna afvel utan allt för stor risk skall vara. möjlig. Men
likväl ställer sig risken oproportionerligt stor och uppfödningen allt för
dyrbar i förhållande till den ersättning, som uppfödaren har utsikt att
erhålla. Tv uppfödaren har så godt som endast en afsättningsmöjlighet
för sina treåriga varmblodiga hästar, nämligen att erbjuda, dem åt lemonteringsstyrelsen
till inköp för armens behof, och de pris, denna styrelse
för närvarande kan betala, utgöra högst 900 till 1,000 kronor stycket för
de bästa exemplaren, under det att för de öfriga betalas betydligt lägre
pris, ända ned till 650 kronor stycket.

En nedslående omständighet är jämväl den, att den svenske kavalleriofficeren
numera sällan köper sina tjånstehästar direkt från uppfödai ne
inom landet, utan plägar oftast vara beriden på importerade eller från
regementet eller remontdepå uttagna hästar.

De treåriga hästar, som icke godtagas af Remonteringsstyrelsen, få uppfödarne
sålunda i allmänhet själfva behålla. Någon så stor olägenhet blefve
detta ej, därest fordringarna på ädelhet hos hästen ej vore så högt ställda som
nu. Men då det numera från militärt håll ständigt fordras »mera blod» hos
remonterna samt till och med den önskan uttalas, att dessa helst borde
vara fallna direkt efter fullblodshingst, då kunna tydligtvis de hästar, soni
numera uppfödas för försäljning till remonteringsstyrelsen, därest de af
denna kasseras, icke vara lämpliga för jordbruksarbete.

Utsikterna ställa sig sålunda ganska mörka för uppfödarne af ädla
hästar, men först vid eu jämförelse mellan denna afvel och andra grenar
af husdjursafveln, exempelvis nötboskapsafveln, framstår fullt tydligt, huru
föga lönande den ädla hästafveln numera är.

Nötboskapsafveln, som sedan premieringssystemet införts, tagit ett be 32 -

250

tydligt uppsving, hav nämligen efter tillkomsten af kontroll- och afvelsförcningar
nått eu förut ej anad utveckling. Närmaste följden har visat
sig däruti att afvelsdjur af värdefulla nötboskapsstammar redan från och
med V2 års ålder betingat särdeles höga pris, bredvid hvilka, de pris, som
betalats för värdefulla treåriga ädla hästar, måste anses synnerligen låga.
Och däri ligger en stor fara för den ädla hästafvelns bestånd, 1 det att
uppfödarne utsättas för allt större lockelse att öfvergå till bedrifvande af
den mera lönande och mindre riskabla nötboskapsafveln. Tydliga tecken
därpå hafva redan visat sig, och det torde därför vara angeläget att, medan
tid är, söka bot därför. Ty sedan hästuppfödarne afhändt sig det med
möda och omtanke anskaffade afvelsmaterialet, torde med visshet äfven de
mest lockande anbud icke kunna förmå dem att att återupptaga den nedlagda
hästafvelsverksamheten.

På grund af hvad sålunda anförts har Stuteriöfverstyrelsen ansett sig
böra i underdånighet föreslå vissa ändringar uti §§16 och 17 af gällande
hästpremieringsregleinente, afseende först och främst att trygga den ädla.
hästafvelns framtida utveckling och bestånd, men därjämte äfven att, beträffande
jämväl de premieringsbara kallblodiga hästraserna, åstadkomma
en tidsenligare ordning för penningpremiernas utgående än hittills
kunnat ske.

Hvad åter angår föreskrifterna uti § 16 Åfd. II Ston, anser Stuteriöfverstyrelsen
synnerligen angeläget att bland dessa inryckas särskilda
bestämmelser, afseende att åt afveln bevara varmblodiga ston af klass I.
Det inträffar nämligen af ofvan angifna anledningar numera allt oftare att
uppfödarne finna med sin fördel mera förenadt att försälja äfven de mest
lofvande ungston framför att behålla dem till afvelsbruk. Hvilken beklaglig
följd detta i framtiden kommer att medföra för den ädla hästafveln
torde ej här behöfva särskildt påvisas. Förmågan att inom landets
egna gränser kunna fylla arméns behof af till krigsbruk lämpliga hästar
är emellertid af den betydelse för nationen, att den måste vara värd ytterligare
ekonomiskt understöd från statens sida. Och sådant erfordras
nu. Styrelsen anser nämligen enda sättet för bevarandet åt afveln utaf
tillräckligt antal för remontuppfödning lämpliga ston vara att genom särskilda
s. k. b ev ar ing spremier ställa stoägaren i utsikt, att han genom att
behålla sitt ungsto i afvelsbruk skall, så snart det blifver 4 år och därefter årligen
så länge det är premieringsbart, kunna erhålla så värdefulla premier,
att den sammanlagda ekonomiska vinsten på så sätt kan blifva större än
genom att försälja hästen redan såsom ungsto. Dessa »bevaringspremier»

251

skulle emellertid endast utgå för »A-ston» al ädelt slag; och får styrelsen
för införande af dylika premier i underdånighet föreslå, att § 16. II, Ston.
erhåller den förändrade lydelse, som framgår af nedanintagna transsumt:

»II. Ston.

A. För första gängen betäckta ston vid 4 och 5 ars ålder.

Klass 1. Ston, hvilka funnits främst förtjänta att premieras (värdebokstaf
a), tillerkännas hvartdera ett penningpris af 100 kronor.
Sådana ston af ädelt slag vid 4 års ålder tillerkännas dessutom
hvartdera ett bevaringspris af 50 kronor, hvilket pris dock utbetalas
först påföljande år, under förutsättning att stoet då uppvisas
med föl vid sidan,

Villkor etc. — — —- —- — — —

B. Fölston vid 4, 5 och 6 års ålder.

Fölston, hvilka funnits främst förtjänta att premieras (värdebokstaf
a), tillerkännas hvartdera ett penningpris af 100 kronor.
Sådana ston af ädelt slag vid 6 års ålder tilldelas dessutom hvartdera
ett bevaringspris af 300 kronor.

Fölston i dessa två klasser — — — — —

C. Fölston vid 7, 8, 9 och 10 års ålder.

Villkor etc. — — — — — — — — — — hingst.»

Enligt de beräkningar, Stuteriöfverstyrelsen med ledning af föregående
års premieringsrullor kunnat göra, har styrelsen kommit till det
resultat, att införandet af de ofvan ifrågasatta »bevaringspre mierna» skulle
kräfva en höjning för de närmaste årens behof af nuvarande anslag till
prisbelöningar för hästar med omkring 40,000 kronor; och anser Styrelsen

Klass 1.

Klass 2.
Klass 3.

252

att, då dessa premier äro afsedda speciellt för remonteringens upprätthållande
genom inhemsk uppfödning, desamma böra bekostas uteslutande af
statsmedel, utan afseende å underdistriktens bidrag till premieringarna.
Denna princip är icke ny, enär, enligt det förut gällande premieringsreglementet
af (ten 7 mars 1890, de för fullblodshingstar bestämda prisbelöningarna
af samma anledning bekostades uteslutande af statsmedel. Därest
man betraktar det nu ifrågasatta ytterligare anslagsbeloppet såsom utgående
uteslutande för arméns remontering och tänker sig beloppet fördeladt,
å det antal remonter, som numera årligen erfordras för arméns behof,
eller cirka 1,100 stycken, blifver hvarje remont icke mera än omkring 36
kronor dyrare för staten än för närvarande, trots den högre kvalitet, som
i medeltal säkerligen kommer att vinnas genom bevaringspremiernas
införande.

Någon förhöjning af nuvarande remontpris anser Stuteriöfverstyrelsen
sig vid sådant förhållande icke böra föreslå, men finner styrelsen däremot
anledning framhålla önskvärdheten däraf att de till Eemonteringsstyrelsen
utbjudna hästarne ovillkorligen måtte betalas efter kvalitet, äfven om medelpriset
för remonterna därigenom skulle stiga.

För påvisande slutligen hvilken betydelse från militär synpunkt sedt
fackmän tillmäta vidmakthållandet af möjligheten att allt framgent kunna
inom landet remontera armén, anser sig Stuteriöfverstyrelsen böra bifoga
från vederbörande militärmyndigheter införskaffade yttranden i nämnda
hänseende (se nästföljande bilaga).

Med stöd af hvad ofvan andragits får Stuteriöfverstyrelsen i underdånighet
hemställa, det Eders Ivungl. Maj:t täckes förslå Riksdagen

att höja det under reservationsanslaget till »hästafvelns förbättrande»
uppförda särskilda anslag till prisbelöningar för hästar
från nu utgående 160,000 kronor med 40,000 kronor till 200,000
kronor.

Slutligen får Stuteriöfverstyrelsen i underdånighet anmäla, att Stuterikommissionen
vid sammanträde den 25 och 26 innevarande september
enhälligt tillstyrkt aflåtandet af föreliggande framställning.

Stockholm den 29 september 1908.

Underdånigst
FREDRIK WRANGEL.

Mart. Nyborg.

253

Bil. 10.

Vederbörande militärmyndigheters yttranden rörande landets föimiäga att
remontera armén oeh betydelsen däraf.

Till Statsrådet och Chefen för Kungl. Landtförsvarsdepartementet.

Med anledning åt'' Kungl. Landtförsvarsdepartementets kommandoexpeditions
skrifvelse den 25 sistlidna mars, nr 323, far jag härmed vördsamt
afgifva, följande svar å i densamma framställda frågor.

1. Kan den nuvarande remonteringen anses motsvara de beridna truppslagens
berättigade fordringar beträffande hästarnas spänstighet och uthållighet
samt lämplighet såsom militärhästar?

De beridna truppslagens fordringar beträffande hästarnas spänstighet
och uthållighet samt lämplighet såsom militärhästar motsvaras endast delvis
af den nuvarande remonteringen. För att dessa till fullo skola uppnås.
fordras jämnare t vp er på remonterna, särskildt i vissa delar af vårt
land. Härför behöfves större tillgång till fullblods- och förädlade halfblodshingstar
samt icke minst den varmblodiga stostammens förbättrande.

2. Rån, om så är förhållandet, möjligheten af en fortsatt remontering
inom landet af lämpliga hästar för arméns behof anses vara af^ den betydelse
i militärt hänseende, att densamma bär af staten vidmakthållas äfven
om härför skulle kräfvas större ekonomiskt stöd från statens sida än för

närvarande? 0

Möjligheten af att en fullt tillfredsställande remontering kan uppnäs
inom landet, oberoende af andra länder, måste utan tvifvel anses i militärt
hänseende vara af så stor vikt, att den frän statens sid a. bör vidmakthållas
äfven med större ekonomiska uppoffringar än hittills för afvelsmaterielets
anskaffande och belönande.

Stockholm den 10 april 1907.

Inspektören

för

kavalleriet.

CARL.

Inspektör för kavalleriet.

Carl Fr.son Wachtmeister.

254

Till Statsrådet och Chefen för Kungl. Landtforsvarsdepartementet.

inspektörs . 1 ill svar å Kungl. Landtförsvardepartementets kommandoexpeditions
artilleriet, skrivelse den 25 sistlidna mars, nr 328, får jag härmed vördsamt anföra,
_ jag anser den nuvarande remonteringen motsvara artilleriets berättigade
fordringar beträffande hästarnas spänstighet och uthållighet samt
lämplighet i öfrigt såsom militärhästar, samt

att, därest svårigheter skulle yppa sig för anskaffande af ett tillräckligt
antal remonter af samma klass som hittills, jag anser möjligheten
af en fortsatt remontering inom landet al lämpliga hästar för arméns
behof vara af den betydelse i militärt hänseende, att densamma bör af
staten vidmakthållas, äfven om härför skulle kräfvas större ekonomiskt
stöd från statens sida än för närvarande.

Stockholm den 13 april 1907.

FR. LETH.

GeneraUalttygmiistare och inspektör för artilleriet. ''■

Karl Osv. Toll.

Till Statsrådet och Chefen för Kungl. Landtförsvarsdepartementet.

foriifika- Med anledning af i skrivelse från Kungl. Landtförsvarsdepartemen tionen.

tets kommandoexpedition den 25 sistlidna mars, nr 323, därom gjord
framställning får jag härmed vördsamt anföra:

1. Den nuvarande remonteringen anses inom ingenjörtrupp förban den
ännu icke fullt motsvara berättigade fordringar beträffande hästarnes spänstighet
och uthållighet samt lämplighet i öfrigt, ehuru förbättring i remonteringen
visserligen inträdt. De remonter, som skola vara uteslutande ridhästar,
utgörande, enligt Kungl. Maj:ts nådiga kungörelse angående
remontering vid värfvade armén den 9 juli 1896, -/3 af antalet — skola
vid mobilisering tilldelas ingenjörofficerare vid arméfördelningarnas ingenjörtruppformationer
och staber samt under fredsutbildningen användas vid
rid undervisningen för ingenjörtruppernas officerare, underofficerare och
manskap. De torde därföre med hänsyn till den förslitande behandling,

255

för hvilken de under en så olikartad användning äro utsatta, böra vara
utmärkta för särskild seghet och uthållighet.

2. En fortsatt remontering inom landet, hvarigenom oberoende af
utlandet i detta afseende kunde vinnas, synes mig otvifvelaktigt i militärt
hänseende äga den betydelse, att den bör af staten vidmakthållas äfven
med stöd af större ekonomisk uppoffring från dess sida än för närvarande.

: Stockholm den 19 april 1907.

G. C:son BERGMAN.

Chef för kungl. fortifikationen.

Axel Lindbceck.

Till Chefen för Kungl. Landtförsvarsdepartementets
kommandoexpedition.

Till svar å Kungl. Landtförsvarsdepartementets kommandoexpeditions
skrivelse den 25 sistlidna mars månad, nr 323, angående remonteringen,
får jag äran härmed anföra:

att den nuvarande remonteringen, sådan den kommit till uttryck såväl
i Kungl. Lifgardets till häst nuvarande stamhästbestånd som särskildt i
1906 års remontklass är fullt tillfredsställande och jämförlig med de stora
militärstaternas remontering;

att fortsatt remontering inom landet bör eftersträfvas, enär densamma
i militäriskt afseende gör oss oberoende af utlandet samt i allmänhet utgör
en källa till välstånd för det svenska jordbruket, hvilken säkerligen med
fördel kan utvecklas till afsevärd export af unga hästar; samt

att medlen till vinnande af sagda ändamål äro höjande af remontpriset
och inköp från utlandet af så många och så dugliga fullblodshingstar
som möjligt.

Stockholm den 5 april 1907.

E. OXENSTIERNA.

Sekundchef.

Gregor Aminoff.

25G

Till Statsrådet och Chefen för Kungl. Landtförsvarsdepartementet.

Lif- Härmed får jag vördsamt afgifva svar på i skrifvelse nr 323 fram rdro‘f]oneK

ställda frågor angående remonteringen.

1. Den nuvarande remonteringen måste anses fullt tillfredsställande
för kavalleriet. Remonterna äro kraftiga, lätta och uthålliga men förete
stor ojämnhet i typ och storlek.

Genom mera målmedveten planmässighet i ledningen af landets hästafvel
skulle ock tvifvelsutan större enhetlighet i typ kunna uppnås.

2. Betydelsen af att kunna fylla arméns behof af hästar inom landet
är ur militär synpunkt så stor, att staten bör lämna hästafveln allt det
ekonomiska stöd, som till vinnande af detta mål kan liräfvas.

Vår hästafvels stora utveckling under senare år gifver vid handen,
att landet har stora möjligheter på detta område, som gör det till en
tacksam uppgift för staten att träda hjälpande emellan i långt högre grad
än hittills, ej blott ur militär- utan äfven ur nationalekonomisk synpunkt.

Stockholm den 6 april 1907.

C. ROSENBLAD.

Sekundchef.

T. Bielke.

Till Chefen för Kungl. Landtförsvarsdepartementet.

Lif regementeti■

husarer.

Med anledning af Kungl. Landtförsvarsdepartementets skrifvelse den
25 sistlidna mars, nr 323, får jag härmed vördsamt afgifva följande
yttrande:

1. De första årgångarne af kronoremonter voro ojämna och funnos
bland dem ganska många hästar med olämplig typ och bristande hårdhet
och uthållighet såsom militärhästar. De sista årgångarne äro däremot jämnare,
ehuru en de! olämpliga hästar ännu förekomma.

2. En fortsatt remontering inom landet af hästar lämpliga för arméns
behof är af den allra största betydelse för landets försvar isynnerhet med

257

tanke på landets hafsomflutna läge, lrvilket möjliggör för eu öfverlägsen
fientlig flotta att förhindra all import af militärhästar. Att i händelse af
krig vara oberoende af utlandet vid anskaffandet af militärhästar innebär
utan tvifvel en stor styrka för landet och bör staten således icke sky
ekonomisk uppoffring i större grad än hittills för att försäkra sig om
detta oberoende.

Sköfde den 18 april 1907.

GUSTAF A. XYBL/FUS.

Sekundchef.

R. Bäckström.

Till Statsrådet och Chefen för Kungl. Landtförsvarsdepartementet.

Jämlikt expeditionsskrifvelse den 25 sistlidna mars, nr 323, får jag
till svar å däri framställda frågor vördsamt anföra följande:

De sista årsklasserna af regementet tilldelade remonter hafva i allmänhet
motsvarat fordringarna på spänstighet, uthållighet och lämplighet
såsom militärhästar, om än önskligt hade varit, att de i genomsnitt varit
af ädlare härkomst.

På andra frågan kan obetingadt svaras ja. —

Eksjö den 2 april 1907.

TH. DE MAKE.

Kegementschef.

S. Ribling.

Till Statsrådet och Chefen för Kungl. Landtförsvarsdepartementet.

Till åtlydnad af kommandoexpeditionens skrifvelse den 25 sistlidna
mars, nr 323, får jag å i densamma framställda frågor afgifva följande
svar:

1. Den nuvarande remonteringen kan näppeligen i sin helhet anses
motsvara kavalleriets berättigade fordringar, beträffande hästarnas spän 33 -

Smålands

husar regemente.

Skånska

husar regementet.

258

Skånska

dragon regementet.

stighet och uthållighet samt lämplighet i öfrigt såsom militär hästar; därtill
fordras, att mera ädelhet — mera blod -— tillföres remontldasserna i sin
helhet, hvilket för kavalleriet är af den allra största betydelse.

2, Remontering inom landet för arméns behof anser jag åter i militäriskt
hänseende vara af så stor betydelse, att den äfven med högst
väsentligt större ekonomiska uppoffringar från statens sida bör vidmakthållas.
Endast därigenom kan en fortsatt höjning af remontldasserna ur
synpunkt af kvalité och lämplighet för militärbruk efterhand ernås och
oberoende af den utländska marknaden bibehållas, hvilka båda saker
synas mig vara af den största betydelse. På samma gång som häststammen
inom landet i sin helhet härigenom ur militär synpunkt höjes, har
man dessutom grundad anledning antaga, att de utskrifna hästar, som
vid mobiliseringstillfälle och under ett fälttåg måste tagas i anspråk, komma
att till militärbruk blifva mera användbara och till sitt ändamål dugliga
än eljes, hvilket torde vara af beaktan svärd betydelse.

För att remonteringen inom landet skall blifva fullt tillfredsställande,
måste emellertid genom statens försorg ett väsentligt större antal lämpliga
fullblodsbeskällare anskaffas och finnas tillgängliga på lämpliga stationer.
Detta skulle enligt min mening, i samband med stostammens höjande,
för remonteringen inom landet blifva af den allra största betydelse.

Helsingborg den 6 april 1907.

AXEL RIBBING.

T. f. regementschef.

Fritz P:son Bantzien.

Till Statsrådet och Chefen för Kungl. Landtförsvarsdepartementet.

Härmed får jag vördsamt afgifva svar å de i skrifvelsen den 25 mars
1907, nr 323, framställda frågorna:

1. I afseende å remonteringen af de beridna truppslagen har under
de senare åren en påtaglig förbättring ägt rum, men ännu kan densamma
icke, åtminstone hvad kavalleriet beträffar, anses fullt tillfredsställande,
enär ett stort antal remonter äro fallna efter alltför oädla hingstar och
derför i saknad af den spänstighet och uthållighet, som måste fordras af
kavallerihästen, hvarjemte de äfven i öfrigt äro olämpliga som sådana på
grund af otillfredsställande exteriör — långa ryggar, stupande bogar m. m.

259

2. En remontering af de beridna truppslagen inom landet af lämpliga
hästar måste anses vara af så stor betydelse i militärt hänseende, att densamma
bör af staten vidmakthållas, äfven om härför skulle kräfvas. afsevärdt
större ekonomiskt stöd från statens sida än för närvarande,'' enär
endast härigenom dessa truppslag i händelse af mobilisering kunna med
säkerhet beräknas kunna utrycka med full fältstyrka. Dessutom torde det
i längden ställa sig ekonomiskt fördelaktigare för staten att söka uppdrifva
inom landet uppfödandet af lämpliga remonter i stället för att
nödgas inköpa dem från utlandet.

Ystad den 27 mars 1907.

G. M. B J ÖRN ST JERNA.

Regementschef.

E. af Sandeberg.

Till Chefen för Kungl. Landtförsvarsdepartementet.

Med anledning af kommandoexpeditionens skrifvelse nr 323 får jag
såsom svar å deri framställda tvenne frågor vördsamt sasom min åsikt husar ttra.

regemente.

Fråga nr 1 — Ja, i hvad regementet angår.

Fråga nr 2 — Ja.

Malmö den 3 april 1907.

CH. von PLÅTEN.

Regementschef.

Holger Rosencrantz.

Till Statsrådet och Chefen för Kungl. Landtförsvarsdepartementet.

Med anledning af departementsskrifvelsen nr 323 af den 25 sistlidna
mars ang. arméns remontering, får jag härmed vördsamt afgifva svar a regemente.
frågorna 1 och 2.

260

1. Tager man hänsyn till den ringa motståndskraft våra remonter
äga under utbildningstiden, huru försiktigt de måste handteras och brukas;
vidare huru stor procent sjuka hästar, som den minsta ansträngning utöfver
det hvardagliga framkallar inom skvadronerna, och det stora antalet
mindre fältdugliga, som bland medelåldern af hästar tvifvelsutan förekommer
inom alla våra kavalleriregementen och slutligen huru kort tjänstetiden
för en kavallerihäst i medeltal nu är mot förr hos oss och alltjämt
inom t. ex. tyska kavalleriet, så måste man tvifvelsutan få det bestämda
intrycket, att vår nuvarande hästmateriel icke synes motsvara på långt
när de anspråk, som numera måste ställas derpå, om vapnet i någon mån
skall för längre tid kunna fylla sina synnerligen kräfvande krigsuppgifter.

Anledningen till detta allvarliga förhållande torde emellertid icke ligga
uti, att vårt land icke skall kunna frambringa fullgoda trupphästar, än
mindre uti det urval, som årligen skett för arméns behof, sedan remonteringsstyrelsen
började sin verksamhet. Fastmera måste man säga, att
den kolossala ökning uti remontanskaffningen som ägt rum på senare
åren — år 1900 — 370 remonter, 1903 — 850 remonter och 1906 —
1,051 remonter, ett tal, som äfven med den fullbordade arméorganisationen
ej torde blifva öfverskridet — och den i gemonsnitt öfver hela kavalleriet
kvalitativt förbättrade remonteringen under de senaste åren vittna så väl
om hittills ej anade utvecklingsmöjligheter för den ädlare hästafveln, som
om i sanning högst aktnings bjudande arbetsintensitet hos remonteringsstyrelsen.

Att vårt kavalleri i detta nu ej kan sägas vara väl beridet, beror
däremot:

dels på att vi ännu i alla våra organisationsförhållanden äro uti ett
öfvergångsstadium, och detta i berörda fall i så måtto, att vi sakna tillräckligt
antal dugande ledare för remontdressyren och framför allt dugande
remontryttare, hvartill kommer att vid f. d. indelta regementen tillsvidare
finnes ett stort antal rusthållshästar, som både på grund af anskaffningssättet,
deras utbildning och utstationering m. m. måste betraktas
som underhaltiga kavallerihästar;

dels och framförallt därpå, att hästafveln i vårt land under de senare
40 åren icke alltid handledts med den sakkunskap och målmedvetenhet,
som varit önskligt, åtminstone med hänsyn till det militära intresset.

Behofvet af mera massa hos våra afvelsston och brist på medel för
att förvärfva afvelsdjur med både groflek och ädelhet har ledt därhän,
att antingen få vi remonter, som äro ädla, men då ofta för små och spensliga
för att kunna anses nog viktbärande eller oädla sådana med massa,
men ej nog spänstighet eller hållbarhet under tjänstens allvarligare på -

261

känningar. Och huru skall man kunna påräkna ett bättre resultat, då,
enligt senast tillgängliga officiella uppgifter öfver för statens räkning uppköpta
remonter under 1905, af 943 st. endast 229 voro fallna efter fullblod.
Af samma handling framgår äfven att af premierade hingstar år
1906 voro endast 45 st. fullblod och 89 st. halfblod, på samma gång
statens importerade remontprodusörer från Hannover voro icke mindre
än 108 st. och från Mecklenburg samt Ostpreussen 26 st.

2. Mig veterligen är Belgien det enda land, som införskrifver från
England-Trland snart sagdt hela sitt behof af ridhästar, och beror åetta.
egendomliga förhållande därpå, att landets hästuppfödare egna sig så uteslutande
och med enastående framgång och ekonomisk vinst åt den gröfre
hästafveln, ardenner och tlamländare, hvilket gör, att man anser, att en
rubbning eller intrång uti dessa förhållanden skulle medföra eu oberäknelig
skada och förlust för landet. Hos oss ligger tvifvelsutan, från alla sidor
sedt, frågan så, att vi måste ordna oss så, att vi inom landet kunna uppföda
arméns behof af hästar, ty från sedt den nationalekonomiska sidan
af saken, som ensamt den icke kan medgifva någon annan väg, så måste
det militäriskt taget anses ohållbart att göra sig beroende af utlandet, där
hästar säkerligen ej skulle kunna uppbringas och ännu mindre hittransporteras
under orostider, på samma gång som den inhemska ädlare hästafveln
genom ett dylikt förfarande under fredens dagar helt maste råka
i lägervall.

Dessutom torde det nog äfven vara mer än sannolikt, att de hästar,
som uppfödas inom landet böra, under i öfrigt lika förhållanden med afseende
på härkomst, uppfödning och dressyr, kunna påräknas göra ett bättre
arbete, som trupphästar i svensk terräng och med svenskt klimat än de
hästar, som utvecklats på Ungarns heder eller Irlands gräsmattor.

Med de stora förutsättningar vårt land äger att uppdraga en härdig,
kraftig och ädel liäststam anser jag alltså, att remonteringen inom landet
för arméns behof är af sådan betydelse uti militärt alseende, att den bör
och måste af staten vidmakthållas, äfven om afsevärdt större anslag härför
skulle kräfvas. Staten är härvid att betrakta såsom förlagsman, penningarne
komma igen med ränta, förutsatt: att man tager steget fullt ut, så
att våra s. k. landtbeskällare, som genom statens försorg utstationeras
landet rundt, mera företräda det ädlare engelska halfblodet och mindre
det tunga hannoveranska eller högbenta, ledsvaga ostpreussiska, vidare att
hästuppfödaren mera uppmuntras genom högre premieringar och högre
remontpris, slutligen att kapplöpningarne, hvarförutan den ädlare hästafveln
måste föra ett tynande lif, helt beroende af utlandet, mera kraftigt
stödes och uppmuntras, än som hitintills varit fallet.

262

Svea

artilleri regemente.

Sammanfattande livad jag här ofvan ansett mig böra yttra, får jag
vördsamt framhålla:

att jag icke anser vår nuvarande trupphäst besitta den spänstighet,
uthållighet och bärighet, som måste fordras;

att då det från såväl militär, som framförallt nationalekonomisk synpunkt,
måste anses otänkbart, att till någon större del fylla landets behof
af remonter från utlandet, allt måste göras för att snarast möjligt förbättra
den inhemska ädlare häststocken.

Umeå den 17 april 1907.

W. ASCHAN.

Regementschef.

Eric v. Boisman.

Till Statsrådet och Chefen för Kungl. Landtförsvarsdepartementet.

■ Med anledning af skrivelse från Kungl. Landtförsvarsdepartementets
kommandoexpedition den 25 nästlidne mars, nr 323, får jag som svar å
nedanstående i nämnda skrivelse framställda frågor vördsamt anföra
följande:

1. Kan den nuvarande remonteringen anses motsvara de heridna truppslagens
berättigade fordringar beträffande hästarnas spänstighet och uthållighet
samt lämplighet i öfrigt som militärhästar?

Beträffande denna fråga anser jag följande synpunkter böra beaktas.

Alla hästar, som tilldelas fältartilleriet, böra vara af god ridhästtyp,
då samtliga komma att användas till ridbruk, under det att endast en del
och detta blott under en kortare tid af året behöfva tagas i anspråk för
körning. Man har nämligen funnit, att hos alltför många af regementets
hästar ridhästtypen ej är tillräckligt tillgodosedd, i det att de vanligaste
felen hvad exteriören beträffar äro långa ryggar och smala skenben.

Af det antal remonter, som årligen tilldelas hvarje fältartilleriregemente,
böra minst 25 % vara fallna efter fullblodshingstar samt därjämte
besitta en korrekt typ. För ett modernt fältartilleri är det nämligen af
synnerligen stor vikt att äga en stam goda och något så när ädla ridhästar,
ty med den nya fältkanonens införande hafva alltjämt ökade fordringar
ställts på artilleriets spanings- och rekognoseringstjänst, och för

263

att kunna fylla krafven i denna riktning behöfves framför allt ett godt
och ädelt hästmaterial. Att ädelhästen för närvarande knappast är tillräckligt
tillgodosedd framgår däraf, att af de 1901 —1906 regementet
tilldelade hästarna endast 19 % äro fallna efter fullblodshingstar. Dessutom
äro dessa ädlare hästar allt för ofta behäftade med ett eller båda af förut
påpekade exteriörfel.

Då i den moderna artilleritaktiken allt större betydelse fästes vid
artillerioffxcerspatrullen, och då där särskild! befälhafvaren har behof af
en god, uthållig och snabb häst för att kunna rätt fylla sitt värf, så torde
kunna tagas i öfvervägande, huruvida ej årligen en viss procent fullblodshästar
borde tilldelas fältartilleriet.

Dock bör här tilläggas att bland regementet under senare år tilldelade
remonter årsklasserna af 1905 och 1906 varit af bättre beskaffenhet.

2. Kan, om så är förhållandet, möjligheten af en fortsatt remontering
inom landet af lämpliga hästar för arméns behof anses vara af den betydelse
i militärt hänseende, att densamma bör af staten vidmakthållas äfven om
härför studie kräfvas större ekonomiskt stöd från statens sida än för närvarande
?

Frågan om betydelsen af »möjligheten af en fortsatt remontering inom
landet» etc. tyder på tillvaron af en tanke att remontbehofvet för armén
skulle helt eller delvis kunna böra täckas genom import. Upptagandet af en
sådan tanke synes för närvarande ej hafva fog för sig. Med all säkerhet
äro i närvarande stund hvarken uppfödnings- eller remonteringsmöjligheterna
inom landet utnyttjade. En inom den närmaste tiden ökad import
af högädla afvelsdjur för statens och hushållningssällskapens räkning,
understöd i form af ökade premieringspengar åt svenska uppfödare, höjda
inköpspris för särskild! ädla och korrekta remonter, flera och större pris
till täflingar för inhemska hästar m. m. äro medel, som först torde pröfvas
för den ädla hästafvelns och den därmed sammanhängande remonteringens
upphjälpande, innan tankar på import i större skala omsättas i praktiken.
Den stora ökning af hästar för arméns behof, som i följd af den nya
arméorganisationens genomförande kräfves, måste helt naturligt föranleda
ett större ekonomiskt stöd från statens sida.

Det torde i detta sammanhang kunna ifrågasättas, huruvida ej tanken
på ett kronostuteris återupptagande vore mogen för en ingående pröfning.

Stockholm den 23 april 1907.

OTTO VIRGIN.

Regementschef.

E. Christer son.

264

Gota

artilleri regemente.

Wendes

artilleri regemente.

Till Statsrådet och Chefen för Kungl. Landtförsvarsdepartementet.

I enlighet med Kungl. Landtförsvarsdepartementets kommandoexpeditions
skrivelse den 25 sistlidna mars, nr 323, far jag vördsamt afgifva,
nedanstående svar å i skrifvelsen uppställda frågor.

Fråga 1. Ja. 1 stort sedt, enär man ej kan anse, att ett bättre och
lämpligare hästmateriel torde finnas att för närvarande tillgå inom landet.

Fråga 2. Ja. Icke blott vidmakthållas, utan allt vidare utvecklas, ej
blott genom ökad hingsthållning, utan äfven genom anskaffande af moderston,
om ock staten därigenom skulle kunna komma att vidkännas större ekonomiska
. uppoffringar än hittills, för att i sinom tid erhålla en särskild för
fältartilleriet lämplig inhemsk hästtyp i form af en tyngre medelgod
jakthäst.

Göteborg den 12 april 1907.

AXEL BERGENZAUN.

Regementschef.

Fr. Wachtmeister.

Till Statsrådet och Chefen för Kungl. Landtförsvarsdepartementet.

Till svar å kommandoexpeditionens skrifvelse 323/1907 får jag härmed
vördsamt anmäla:

1 :o) att den nuvarande remonteringen kan anses motsvara de beridna
truppslagens berättigade fordringar beträffande hästarnes spänstighet och
uthållighet samt lämplighet i öfrigt såsom militärhästar så snart desamma
haft en höjd bakom sadeln icke öfverstigande 155 cm. och vore det därför
önskligt att liksom det finnes ett minimimått för remonter äfven ett
maximimått bestämdes; samt

2:o) att en fortsatt remontering inom landet af lämpliga hästar för
arméns behof är af den betydelse i militärt hänseende att densamma måste
af staten vidmakthållas äfven om härför skulle kräfvas större ekonomiskt
stöd från statens sida och är detta nödvändigt särskildt med afseende

265

fästadt vid artilleriet, som vid mobilisering är i hufvudsak hänvisadt till
inom landet utskrifna hästar.

Kristianstad den 30 april 1907.

TH. DYESSEN.

Regemen tschef.

Thorleif Wessel.

Till Chefen för Kungl. Landtförsvarsdepartementet.

Härmed får jag vördsamt afgifva följande svar å i skrivelse af den
25 sistlidna mars, nr 323, framställda frågor.

1. Kan den nuvarande remonteringen anses motsvara de beridna
truppslagens berättigade fordringar beträffande hästarnas spänstighet och
uthållighet samt lämplighet i öfrigt såsom militärhästar?

Det, så godt som utan undantag, förträffliga hästmateriel, som under
de senare åren tillförts regementet är ett det bästa bevis för, att den nuvarande
remonteringen fyller alla anspråk, man kan ställa på densamma
i afseende på hästarnas lämplighet för de ändamål, hvartill de äro
afsedda.

Såsom ett önskemål torde kunna framhållas, att ett större antal halfblodshästar
af högre kvalitet tilldelades artilleriet för att användas såsom
officershästar, särskildt med tanke på de ökade fordringar, som genom det
senaste förslaget till exercisreglemente, ställas på officerspatruller vid
artilleriet.

Regementet har emellertid under den pågående ökningen af hästantalet
hvarje år fått sig tilldelade ett 30-tal treåriga hästar, hvilka under
det första året endast kunna tagas i lätt dressyr, för att hösten efter sedan
de blifvit regementet tilldelade, sättas i slutlig dressyr. Dessa hästar få
visserligen en god och fullständig utbildning, men de erhålla den på bekostnad
af regementets öfriga samtidigt inkomna remonter. Dessa måste
i brist på personal m. m. redan andra året öfverlämnas till skolor, där
hästens utbildning står i andra rummet, ehuru de ofta kunna behöfva ännu
en vinters dressyr för att utbildas till fullgoda ridhästar.

2. Kan, om så är förhållandet, möjligheten af en fortsatt remontering
inom landet af lämpliga hästar för arméns behof anses vara af den be 34 -

Norrlands

artilleri.-

regemente.

266

Upplands

artilleri regemente.

Smålands

artilleri regemente.

tydelse i militärt hänseende, att densamma bör af staten vidmakthållas,
äfven om härför skulle kräfvas större ekonomiskt stöd från statens sida
än för närvarande?

Då de beridna vapenslagen äro fullkomligt beroende af det hästmateriel
de ha att förfoga öfver, måste möjligheten af en fortsatt remontering
inom landet af hästar för arméns behof anses vara af den militära
betydelse att staten bör lämna densamma det största möjliga ekonomiska
stöd.

Östersund den 28 april 1907.

HUGO KIHLSTEDT.

Kegementsbefålhafvare.

Sune Kleingardth.

Till Statsrådet och Chefen för Kungl. Landtförsvarsdepartementet.

Med anledning af skrivelse den 25 mars 1907, nr 323, får jag härmed
vördsamt afgifva följande svar å däri framställda frågor.

Fråga 1. Ja. Dock vore önskligt, om vid remonteringen af fältartilleriet
mera hänsyn toges till behofvet att göra officerarne beridna å ädlare
och kraftigare hästar, än hvad nu kan blifva fallet.

Fråga 2. J a.

Uppsala den 24 april 1907.

HUGO EKSTRÖM.

Kegementschef.

Carl Heijkenskjöld.

Till Chefen för Kungl. Landtförsvarsdepartementet.

Anmodad genom skrifvelsen från Kungl. Landtförsvarsdeparternentets
kommandoexpedition den 25 nästlidna mars, nr 323, att inkomma med

267

yttrande beträffande några i sagda skrivelse formulerade frågor, får jag
härmed särskildt för hvarje fråga vördsamt afgifva nedanstående svar.

1. Kan den nuvarande remonteringen anses motsvara de beridna truppslagens
berättigade fordringar beträffande hästarnes spänstighet och uthållighet
samt lämplighet i öfrigt som militär häst ar?

Som ridhästar för underofficerare och manskap torde kunna sägas att
särskildt de båda sista årens remonteringar vid regementet tillfredsställa
berättigade fordringar enligt ofvanstående, ehuruväl hästarne ej i allmänhet
torde kunna jämföras med dem, som öfverlämnas till trupphästar vid
kavalleriet. Beträffande åter hästar af något ädlare typ, lämpliga som
officershästar, har under senare tiden tillgången. vid rernonteringen till
fältartilleriet varit otillräcklig. Artilleri officeren vid fältartilleriet åligger
numera allt mer och mer fordrande rekognoseringar i all slags terräng,
hvadan på honom och hans häst böra kunna ställas fordringar, nästan
jämförliga med dem, som gälla för kavalleriofficeren och hans häst. Artilleriofficeren
bör därför vara beriden på eu verkligt god häst, hvilket också
medverkar att hos den unge officeren från början ingifva och sedermera
vidmakthålla håg och intresse för ridning. Fältartilleriets stamhästar användas
under fredstid hufvudsakligen som ridhästar och vid mobilisering
uteslutande i denna egenskap, hvadan vid remontering den önskvärda
kvaliteten af hästarne torde kunna betecknas på följande sätt i procenttal
af hela antalet, hvilket procenttal då äfven lämpligen borde iakttagas vid
årliga remonteringarna, nämligen

Officershästar af ädlare typ .......................................................... o %

Ridhästar för underofficerare och manskap, lättare ............ 45 »

s, » » » » något tyngre... 50 »

2. Kan, om sd är förhållandet, möjligheten af en fortsatt remontering
inom landet af lämpliga hästar för arméns behof anses vara af den betydelse
i militärt hänseende, att densamma bär af staten vidmakthållas äfven om
härför skulle kräfvas större ekonomiskt stöd från statens sida än för närvarande? Denna

fråga torde obetingadt kunna jakande besvaras. Skulle remonteringen
inom landet på grund af bristande ekonomiskt stöd från statens
sida försvåras, eller äfven ej vidare erhålla önskvärd utveckling, blifver
följden den, att den ädla hästafveln inom landet motsvarande skulle gå
tillbaka eller alltför långsamt utvecklas, hvilket i militärt hänseende gifvetvis
såväl under fredstid som särdeles vid mobilisering vore att betrakta
som en stor olägenhet, och äfven i öfrigt vara för landet skadligt. Inom

268

alla utländska stater liar äfven under senare årtionden nödvändigheten af
ej obetydliga ekonomiska uppoffringar från statens sida för frambringande
inom landet själft af en duglig arméhäst, allt mer och mer erkänts
Jönköping den 18 april 1907.

D. HEDENGREK

T. f. regementschef.

Air. Jerling.

lill Statsrådet och, Chefen för Kungl. Landtförsvarsdepartementet.

Gottlands

artillerikår.

Med anledning af skrifvelsen af den 25 mars, nr 325, får jag härmed
voidsamt anföra följande svar å däri framställda frågor.

,, Mlmänhet motsvara de senare årens remontering fordringarne

pa lampliga militärhästar. Dock äro remonter fallna efter importerade
tyska hingstar, sa vida dessa ej hafva fullblod till fäder, i allmänhet
underlägsna remonter, fallna efter fullblodshingstar eller inhemska halfbiodshingstar
med afseende icke blott på utveckling utan äfven duglighet
och lätthet att dressera.

2 För vårt land med dess afskilda läge måste möjlighet till inhemsk
remontering anses vara af yttersta vikt och bör därför densamma på det
fiffigaste understödjas, äfven om härför skulle från statens sida erfordras
större ekonomiskt stöd än förut.

Visby den 17 april 1907.

GABRIEL TORSK.

Kårchef.

E. E. Malmgren.

Till Statsrådet och Chefen för Kungl. Landtförsvarsdepartementet.

Positions artilleri regementet.

Med anledning af skrivelse från Kungl. Landtförsvarsdepartementets
kommandoexpedition, nr 323, den 25 sistlidna mars får jag på de i denna
skrivelse framställda frågor vördsamt afgifva följande svar:

269

1. Såvidt jag kan bedöma synes den nuvarande remonteringen i
stort sedt kunna anses motsvara artilleriets fordringar.

2. Denna fråga torde obetingadt böra besvaras med ja.

Stockholm den 1 maj 1907.

J. MOBERG.

Regementschef.

Carl Jegerhjelm.

Till Statsrådet och Chefen för Kungl. Landtförsvarsdepartementet.

Anbefalld genom skrivelse den 25 sistlidna mars, nr 323, att direkt ing®j™Mr
till chefen för Kungl. Landtförsvarsdepartementet afgifva svar å däri
framställda frågor rörande arméns remontering, får jag vördsamt antöra
följande:

1. Hvad första frågan beträffar, så är denna alltför omfattande och
berör ett mycket vidare område än det, inom hvilket min erfarenhet
sträcker sig, hvarför jag icke anser mig kunna yttra mig om frågan i
dess helhet.

Med afseende å remontmaterialet vid de mig underställda kårerna
vågar jag däremot uttala, att detsamma varit synnerligen ojämnt och att
i detsamma under årens lopp — om ock under senaste tiden en märkbar
förbättring kan iakttagas — i allt för stor utsträckning ingått högbenta,
tunna, »svårstillade» hästar, hvaribland äfven förekommit tunga, svampiga,
flegmatiska sådana utan energi och förmåga att tåla strapatser. Då dock
ett flertal af remonterna varit fallna efter kända, goda hingstar synes det,
som om stomaterialet varit af typer, som mindre väl lämpa sig till frambringandet
af militärhästar.

Remonteringen vid Kungl. Svea ingenjörkår och Kungl. Fälttelegrafkåren
kan sålunda ännu icke anses tillfredsställa berättigade fordringar i
afseende å hästarnes spänstighet, uthållighet och lämplighet för militärbruk.

2. Med afseende å andra frågan vill jag såsom min mening uttala,
att om än, såsom ofvan framhållits, remonteringen ännu lämnar mycket
öfrigt att önska, så torde dock, då en fortgående förbättring i densamma
är påtaglig, och då af stor vikt synes vara, att ett fullgodt, för arméns

270

Göta

ingenjörkär.

behof lämpadt hästmaterial finnes inom landet att tillgå, allt, som kan,
höra. från statens sida göras för att öka intresset för uppfödandet af en
kraftig remonttyp, lämplig för detta behof och detta äfven om de större
fordringarna å remontmaterialet skulle nödga till ökadt ekonomiskt stöd
från statens sida,

Stockholm den 13 april 1907.

G. JUHLIN-DANNFELT.

Kårchef.

C. G. Thimgren.

Till Statsrådet och Chefen för Kungl. Landtförsvarsdepartementet.

Till svar å skrifvelsen af den 25 mars 1907, nr 323, får jag vördsamt
anföra:

1. Hvad remonteringen vid Kungl. Göta ingenjörkår beträffar, har
kåren hittills blifvit försedd med remonter, som i inedeltal varit billigare
än arméns remonter i allmänhet. Medelinköpspriset för kårens hästar är
omkring 690 kronor.

Visserligen skola enligt gällande bestämmelser fortifikationens remonter
till ett antal af omkring en tredjedel vara så byggda, att, fastän de äro
afsedda för ridbruk, de äfven lämpligen kunna användas som draghästar,
men böra da ock de öfriga två tredjedelarna vara af jämförelsevis mycket
god beskaffenhet, da de vid mobilisering äro afsedda att utgå som ridhästar
för ingenjör officerare vid arméfördelningarnas ingenjörformationer
och staber, hvarest stora kraf ställas på deras spänstighet och uthållighet.

Af under de senaste fyra åren (1903—1906) erhållna 27 remonter
kunna 13 i dessa afseenden ej anses lämpliga till ridhästar för ingenjörofficerare
i fält. Bristen pa godt hästmateriel har gjort sig kännbar, såväl
vid utbildningen i ridning, som särskildt under fälttjänstöfningar. Den
nuvarande remonteringen vid Kungl. Göta ingenjörkår kan därför ej anses
till fullo motsvara berättigade fordringar med afseende på hästarnas spänstighet
och uthållighet samt lämplighet i öfrigt som militärhästar.

2. En fortsatt remontering inom landet torde vara af den betydelse
i militärt hänseende, att den bör af staten vidmakthållas, ty ett större
antal ädla och för krigsbruk lämpliga hästar komma då att inom landet
uppfödas och vid mobilisering stå till buds, hvarjämte dessa från början

271

äro acklimatiserade och mera förtrogna med landets terrängförhållanden
än de som erhållas genom uppköp från utlandet.

Karlsborg den 15 april 1907.

AUG. THORSSELL.

Kårchef.

Sten Strömman.

Till Statsrådet och Chefen för Kungl. Landtförsvarsdepartementet.

Till svar å i skrivelse den 25 sistlidna mars, nr 328 framställda
frågor, får jag härmed vördsamt anföra:

1. En stor del af de remonter, hvilka tilldelats trängen, hafva icke
varit till fullo tillfredsställande; ofta hafva de varit små och, särskildt

I när sådana af ädlare härkomst någon gång tilldelats trängen, visat, sig
svas-a samt individuellt af sämre beskaffenhet. Dessa förhållanden gifva
möjligtvis stöd för den åsikten, att den nuvarande remonteringen icke kan
anses fullt motsvara berättigade fordringar. Fordringarna å remonter för
trängen synas hafva satts jämförelsevis lägre än å remonter för andra truppslag,
hvilket skulle gifva vid handen, att tillgången å fullt lämpliga
remonter för samtliga beridna truppslag icke är tillräcklig under nuvarande
förhållande.

2. ivfven om större ekonomiskt stöd från statens sida skulle kräfvas.
torde i alla hänseenden vara af nöden, att allt göres för möjligheten af
remontering inom landet af hästar lämpliga för arméns behof.

Marieberg den 11 april 1907.

K G. HALLSTRÖM.

Kårchef.

Carl Möller.

Till Statsrådet och Chefen för Kungl. Landtförsvarsdepartementet.

Till åtlydnad af Kungl. Landtförsvarsdepartementets kommandoexpeditions
skrifvelse den 25 dennes, nr 323, får jag vördsamt besvara de i

Svea

trängkår.

Göta

trängkår.

272

Norrlands

tränglcår.

sagda skrivelse framställda frågor, med särskild! afseende fästadt vid
kårens behof.

1. Den nuvarande remonteringen anser jag motsvara kårens behof
med hänsyn till truppslagets fordringar beträffande hästarnes spänstighet
och uthållighet samt lämplighet i öfrigt såsom militärhästar, under förutsättning
att såsom luttills tillräcklig lång tid kan anslås till remonternas
utbildning, och att befälet, genom att fortfarande beredas tillfälle till deltagande
i dressyren af oridna hästar, äger möjlighet att utbilda och skola
sitt omdöme beträffande de fordringar, som kunna och böra ställas på
hästar under olika ålders- och utvecklingsperioder, så att onödig öfveransträngning
och förbrukning af hästarne så vidt möjligt förekommes.

2. Då så är förhållandet, synes det mig själfklart, att fortsatt remontering
inom landet i största möjliga utsträckning icke allenast är af stor
betydelse i militärt hänseende, utan att densamma, äfven om den skulle
kräfva större ekonomiskt stöd än för närvarande från statens sida, bör
med alla till buds stående medel vidmakthållas, hvarigenom, i den män
uppfödning af varmblodiga hästar kan för landtbrukaren bereda någon
vinst, importen af ädlare hästar helt naturligt ökas och hästmaterialet t
småningom torde kunna ytterligare förbättras, samt genom facklig organisation
och ledning af hela landets hästafvel större likformighet i typerna
vinnas.

Sköfde den 28 mars 1907.

S. FALK.

Kårclief.

Hj. Tannlund.

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Landiför svar sdepartementet.

Till åtlydnad af mig gifven befallning att insända svar å nedannämnda
frågor får jag vördsamt anföra följande:

1. Kan den nuvarande remonteringen anses motsvara de beridna
truppslagens berättigade fordringar beträffande hästarnas spänstighet och
uthållighet samt lämplighet i öfrigt som militärhästar?

1. V i dko mm an de spänstighet och uthållighet är ej något att erinra.

Beträffande lämplighet för en trängkår är önskemålet:

att typen för trängremonten hädanefter blir en ej alltför oädel eller

273

alltför liten vagnshäst, som till följd af dessa egenskaper blifver användbar
till såväl körning som ledning; och _ .

att en å två verkliga ridhästtyper årligen tilldelas hvarje trängkar.

2. Kan, om så ar förhållandet, möjligheten af en fortsatt xemontering
inom landet af lämpliga hästar för arméns behof anses vara af den betydelse
i militärt hänseende, att densamma bör af staten vidmakthallas,
äfven om härför skulle kräfvas större ekonomiskt stöd från statens sida
än för närvarande?

2. En fortsatt remontering inom landet synes vara önskvärd, men
om skäl förefinnes för större ekonomiskt stöd från statens sida än för närvarande
kan jag, i saknad af erfarenhet och kännedom om frågan i hela
dess omfattning, ej afgifva ett pa sakliga skäl grundadt svar.

Sollefteå den 5 april 1907.

G. W. v. I1EIDEMAN.

Kårchef.

Cad Kruuse.

Till Statsrådet och Chefen för Kungl. Landtför sv arsdepartementet.

Med anledning af skrifvelsen den 25 sistlidna mars, nr 323, angående
remontering, får jag härmed vördsamt afgifva följande s\ar.

1 frågan. Ja, i de allra flesta fall. Det kan ju tänkas möjligheter,
att mistag vid inköp af 3-aringar kunna göras, sa att o G-.u ingen ej
håller, livad 3-åringen lofvade. Där detta redan anses kunna konstateras
med 4-åringen, borde en sadan remont försäljas och icke utlämnas till
regementena eller kårerna, ehvad truppslag de vara må,

2 frågan. Ja. Ju större ekonomiskt stöd från statens sida, som kan
lämnas remonteringsstyrelsen, desto bättre för densamma att anskaffa fullgoda
remonter. Dessutom komma dessa medel landet, hästuppfödarne, till
godo, och då hästuppfödarne finna, att remonteringsstyrelsen, visserligen
med ökade fordringar på exteriör, felfrihet och härstamning, betalar bra,
anse de det med sin fördel förenligt att söka astadkomma endast förstklassigt
materiel.

Landskrona den 2 april 1907.

IVAR VIRGIN.

Kårchef.

H. G. Hamilton.

Skånslca

trängkårem.

274

Vä&tmcm lands] irangkär.

Östgöta

rängJcår.

Till Statsrådet och Chefen för Kungl. Landtförsvarsdepartementet.

lill svar å de i Kungl. Landtförsvarsdepartementets kommandoexpeditions
skrivelse den 25 sistlidna mars, nr 323, giorda frågorna angående
nuvarande och fortsatt remontering inom landet får jäv vördsamt
anföra: °

att jag anser den nuvarande remonteringen beträffande hästarnas
spänstighet, uthållighet och lämplighet i öfrigt hafva visat så goda resultat,
att möjligheten af en fortsatt remontering inom landet, äfven med större
uppoffringar från statens sida, bör vidmakthållas.

Sala den 22 april 1907.

G. H. SVANSTRÖM.

Kårchef.

N. G. Psilander.

Till Chefen för Kungl. Landtförsvarsdepartementet.

Till svar å de frågor, hvilka, efter af chefen för Kungl. Stuteriöfverstyrelsen
därom gjord anhållan, blifvit framställda, får jag vördsamt
anföra:

1. Af till kåren ankomna remonter hafva nog under senaste tiden
en hel del genom ringa utveckling och klen kroppsbyggnad visat sig mindre
lämpliga som militärhästar, särskildt med hänsyn till att trängens hästar,
om man undantager de för officerare afsedda, böra användas så väl till
ndning med full fältvikt som till dragning med fältmässig belastning och
under svåra vägförhållanden.

De 3-aringar, som direkt från uppfödaren hit ankommit, hafva ej
kunnat sättas i full dressyr förrän ett påföljande år, hvarigenom kåren
under ett år mer än eljest gått miste om motsvarande antal dugliga
tjänstehästar.

Bäst synes därför vara, om remonterna hit ankomma såsom 4-åringar
efter att under ett ar först hafva varit uppställda vid remontdepå, dock
under förutsättning, att de vid inköpet äro fullt kvalificerade 3-åriga
militärhästar.

275

2. Remonteringen inom landet synes fortfarande böra fortsättas och
kraftigt ekonomiskt understödjas, särskildt medelst utvidgning af depåerna.
Landskrona den 22 april 1907.

K. STERNER.

T. f. kårchef.

AT. G. Kling.

Bil. 11.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 30 oktober 1908 har Eders Kungl. Maj:t
lämnat Hushållningssällskapens ombud tillfälle att yttra sig öfver en åt sfeipen»
Stuteriöfverstyrelsen hos Eders Kungl. Maj:t gjord underdånig framställ- yttrande
ning angående ändringar uti gällande hästpremieringsreglemente och i e/u 1908.
sammanhang därmed höjning af anslaget till prisbelöningar för hästar.

Ombuden, som tagit del af den underdåniga framställningen, få häröfver
i underdånighet anföra följande.

Uti sin underdåniga framställning framlägger styrelsen till en början
en historisk återblick, utvisande hurusom staten sedan lång tid tillbaka
alltjämt funnit med sitt intresse förenligt att främja afveln af den ädla
hästen och särskildt omhändertagit denna afvel, då den varit i stillastående
eller tillbakagång, för att därigenom fortfarande kunna påräkna en säker
tillgång inom landet på lämpliga hästar för arméns behof.

Under framhållande af att en sådan tidpunkt synes åter vara för handen,
då staten måste särskildt stödja denna afvel, om icke dess fortgång
skall äfventyras, föreslår styrelsen vissa ändringar uti §§ 16 och 17 i
gällande hästpremieringsreglemente, afseende först och främst att trygga
den ädla hästafvelns framtida utveckling och bestånd, men därjämte äfven
att, beträffande de premieringsbara hästraserna, åstadkomma en tidsenligare
ordning för penningpremiernas utgående än hittills kunnat ske.

Beträffande § 16, Afd. 1 A, Hingstar, föreslår styrelsen, att detta
stadgande bör erhålla följande ändrade lydelse:

»Beskällare vid 4 års ålder eller däröfver må icke premieras med
penningpris med mindre han enligt till nämnden aflärnnad språngrulla,
hvarom i § 10 punkt 2 a) sägs, inom det underdistrikt, där han uppvisas,
under tiden från af slutandet af näst föregående års premieringsförrätt -

276

ningar inom underdistriktet betäckt, varmblodig hingst minst 10 och kallblodig
hingst minst 20 ston, af med hingsten dikartadt slag.»

Ombuden instämma uti hvad styrelsen sålunda föreslagit. Dock anse
ombuden, att det af öfverstyrelsen föreslagna stadgandet, att de föreskrifna.
betäckningarna måste hafva ägt rum med sto af Hkartadt slag
med hingsten blir synnerligen svårt att tillämpa framför allt å orter, där
hästafveln_ står mindre högt, eller där till följd af särskilda förhållanden i

rena rasdjur icke såsom bruksdjur användas och där den ifrågavarande
föreskriften enligt ombudens förmenande kan förorsaka ökade svårigheter
för hingstens premiering. Med hänsyn till kontrollen skall en sådan bestämmelse
alltid innebära stora svårigheter.

Beträffande vidare föreskrifterna uti § 16, Afd. II, Ston, har öfverstyrelsen
ansett synnerligen angeläget, att bland dessa inryckas särskilda
bestämmelser, af seende att åt afveln bevara varmblodiga ston af klass I.

Styrelsen har nämligen ansett enda sättet för bevarandet åt afveln utaf
tillräckligt antal för remontuppfödning lämpliga ston vara att genom särskilda
s. k. bevaringspremier ställa stoägaren i utsikt, att han, genom att
behålla sitt ungsto i afvelsbruk, skall kunna erhålla så värdefulla premier,
att den sammanlagda ekonomiska vinsten på så sätt kan blifva större än
genom att försälja hästen redan som ungsto. Dessa s. k. bevaringspremier
skulle emellertid endast utgå för »A-ston» af ädelt slag; och har
styrelsen föreslagit, att § 16 II Ston skulle i anledning häraf erhålla i
förslaget angifven förändrad lydelse.

Oti hvad Stuteriöfverstyrelsen sålunda föreslagit instämma ombuden
pa det lifligaste, dock föreslå ombuden, att beträffande klass I Ston det
tillägg göres, att den i stadgandet afsedda förutsättning måste anses äga rum
icke blott, då sto har föl vid sidan, utan jämväl då stoet är synbart dräktigt.

Ombuden tillåta sig emellertid fästa nådig uppmärksamhet därå, att
jämväl för den kallblodiga hästafveln premier af ifrågavarande slag skulle
vara af stor betydelse. I olika delar af landet dragas nämligen moderston
af bästa slag från afveln dels genom export dels genom afyttrande
inom landet. Ombuden våga icke ifrågasätta, att dessa pris skulle uppgå
mer än till hälften, af hvad som för den ädla hästen ifrågasättes. Något
bestämdt belopp till ökning af anslaget vid genomförande af sådan premiering
för kallblodiga ston knäna ombuden icke uppgifva, men torde en
beräkning därutinnan utan tidsutdräkt kunna föranstaltas. I anslutning
härtill anhålla ombuden i underdånighet, att Eders Kungl. Maj:t behagade,
med behjärtande äfven af den kallblodiga hästafvelns stora betydelse, göra
jämväl den framställning om ökning i anslag, hvartill dessa intressens
tillgodoseende kan gifva anledning.

277

I § .17 i reglementet har öfverstyrelsen föreslagit, att i premieringsordningen
vissa ston af ädelt slag skola gå före vissa kallblodiga hästar.
Af de sistnämnda har styrelsen främst upptagit för första gången betäckta
ston af kallblodigt slag vid 4 och 5 års ålder (värdebokstaf A och B),
därefter fölston af kallblodigt slag vid 4, 5, 6 och 7 års ålder (värdebokötaf
A och B), fölston vid 8, 9 och 10 års ålder (värdebokstaf A och B)
samt vidare beskällare af kallblodigt slag, hvarefter upptagits för första
gången betäckta ston vid 4 och 5 års ålder samt fölston vid 4—10 års
ålder (värdebokstaf C).

Åfven om för mindre delar af landet den föreslagna förändringen
kan finnas önskvärd, anse ombuden den dock för landet i dess helhet icke
tillrådlig. Särskild! tillåta sig ombuden fästa uppmärksamheten därå, att,
då kallblodiga beskällare upptagits i näst sista rummet i premieringsordningen,
denna bestämmelses genomförande skulle innebära en verklig fara
för den kallblodiga hästafveln, särskild! hingsthållningen.

Slutligen hafva ombuden icke kunnat dela öfverstyrelsens uppfattning
om lämpligheten att införa benämningen »stuteribok» i stället för »stambok».

I öfriga delar hafva ombuden icke haft något att erinra mot den
underdåniga framställningen.

Remissakten återställes härjämte. Stockholm den 6 november 1908.

På Hushållningssällskapens ombuds vägnar:

Underdånigst

GILBERT HAMILTON.

Carl L. Bendix.

278

Bil. 12.

Till Konungen.

HushäU- I en vid Hushållningssällskapens ombuds nu pågående sammanträde

väc^ motion har herr F. Holmquist framställt förslag om inrättande af
ombuds hästkonsulenter.

SnotfVl908 ^ föreliggande ämne har motionären anfört följande:

»Det kan icke bestridas, att intresset för den kallblodiga hästafveln i
vårt land blifvit lifligt. Fyra län hafva sammanslutit sig för uppehållande
af hingstuppfödningsanstalten å Wången, afsedd för uppfödning af hingstföl
af nordsvensk ras. Sveriges Riksdag har uti skrivelse till Kungl.
Maj:t anhållit om åtgärders vidtagande för tillvaratagande af våra inhemska
häststammar. Styrelsen för omförmälta anstalt har hos Kungl. Maj:t anhållit
om beredande af understöd för hushållningssällskap (föreningar) i
hela vårt land, hvilka sökte på olika orter på ett rationellt sätt föra hingstuppfödningsfrågan
framåt. I denna framställning hafva ett stort antal
hästvänner från olika delar af vårt land på det lifligaste instämt. För att
emellertid de krafter, som sålunda ställt sig det syftet före att föra vår
hästafvelsfråga framåt, måtte komma att arbeta målmedvetet, synes mig
oeftergifveligt, att till deras förfogande ställas personer, som, utan att
hindra det enskilda initiativet, med sakkunskap och oväld ägna sig åt
frågans lösning. Jag har trott mig finna lämpligaste sättet att nå syftet
uti inrättande af en eller flera hästkonsulenter med väsentligen de åligganden,
som i allmänhet inläggas i detta begrepp. Jag vill i detta sammanhang
icke närmare ingå på formerna för deras verksamhet, ehuru jag
anser uppenbart, att en sådan statskonsulent borde helt ägna sig åt den
nordsvenska hästen».

Ombuden, som anse, att anställandet af under gemensam ledning
stående hästkonsulenter för olika afvelsriktningar eller olika landsdelar,
skulle blifva al stor betydelse för den svenska hästafvelns utveckling, få
därför i underdånighet hemställa,

att Eders Kungl. Maj:t täcktes efter nödig utredning taga frågan om
inrättande af sådana konsulenter under ompröfning.

På Hushållningssällskapens Ombuds vägnar:

Underdånigst

GILBERT HAMILTON.

Carl L. Bendix.

279

Bil. 13.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 14 november 1908 anbefalld att afgifva ut- Stuteriofverlåtande
öfver hushållningssällskapens ombuds underdåniga framställning i ''utlåtande
fråga om inrättande af hästkonsulenter, får Stuteriöfver styr elsen, på till- 16/3 1909.
styrkan af stuterikommissionen, som blifvit i ärendet hörd, i underdånighet
åberopa, såsom varande fortfarande tillämpligt, hvad styrelsen uti sitt den
17 december 1901 till dåvarande Statsrådet och Chefen för Jordbruksdepartementet
aflåtna yttrande, jämlikt härjämte fogade bestyrkta transsumt
anfört och föreslagit rörande då ifrågasatt anställande af en eller flere
instruktörer i hästskötsel.

Den remitterade akten återställes härjämte. Stockholm den 16 mars 1909.

Underdånigst
FREDRIK WRANGEL.

Mart. Nyborg.

Bilagdt transumt.

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kongl. Jordbruksdepartementet.

Sedan Herr Statsrådet uti skrivelse till Kongl. Stuteriöfverstyrelsen
den 16 sistlidne augusti anmodat Stuteriöfverstyrelsen ej mindre att inkomma
med yttrande huruvida icke, i likhet med hvad beträffande boskapsskötsel
och mejerihandtering m. fl. g renar af jordbruket och dess binäringar
egde rum, staten lämpligen borde, i syfte att främja hästväsendets utveckling
inom landet, anställa en eller flera instruktörer i hästskötsel, än
äfven att därvid afgifva de förslag, hvartill Stuteriöfverstyrelsen kunde
finna anledning, får Stuteriöfverstyrelsen härmed äran anföx-a följande.

Ehuru de förhållanden, hvarunder hästafveln och nötboskapsafveln
inom vårt land bedrifvas, äro så olikartade, att åtgärder, som funnits på
det ena området af behofvet påkallade, ej alltid kunna anses vara inom
det andra området gagneliga eller lämpliga, finner emellertid Stuteriöfverstyrelsen
anställandet af instruktörer för hästafvel vara, derest dessa instruktörers
verksamhet på lämpligt sätt begränsas, af stor betydelse för

280

denna afvels befrämjande, och detta så mycket hellre, som den lifaktighet
och det intresse, som numera utvecklas på hästafvelns område, synas mana
till vidtagande från statens sida af alla åtgärder, som kunna vara egnade
att deråt lämna uppmuntran och stöd.

Emellertid finner Stuteriöfverstyrelsen anställandet af dylika instruktörer
ej påfordras i fråga om alla de raser och typer, hvilka enligt förnyade
nådiga reglementet för den med statsmedel understödda hästpremieringen
den 23 november 1900 för närvarande utgöra föremål för premiering.

Hvad sålunda angår den ädla hästafveln, synes anställandet af instruktörer
för befrämjandet af denna afvel ej vara att förorda. Ty dels torde
vid uppfödandet af hästar utaf ädelt slag det personliga omdömet och den
enskilda smaken hafva större berättigande än inom annan hästafvel, dels
torde svårighet möta att finna någon instruktör, som vore för ett dylikt
värf fullt qvalificerad samt jämväl besutte nödig auktoritet för att kunna
på ett kraftigt sätt ingripa i fråga om nämnda afvel, hvars idkare, enligt
hvad erfarenheten gifver vid handen, äro mindre benägna att följa utifrån
kommande råd och anvisningar.

Beträffande därefter hästar af kallblodigt slag, får Stuteriöfverstyrelsen,
i fråga först om hästar af s. k. Ardenner eller dessas typ, anföra, att uppfödarne
af dylika hästar hafva själfva på ett förhållandevis så kraftigt sätt
tagit ledningen af denna afvel om hand, i det att på deras eget initiativ
en hela landet omfattande förening med gemensam stamboksföring och
samma afvelsmål blifvit bildad, att anställandet af någon statens instruktör
för denna gren af den kallblodiga hästafveln för närvarande ej synes vara
af behofvet påkalladt.

Ifråga därefter om hästar af Clydesdale och dessas typ synes Stuteriöfverstyrelsen
ej heller anledning vara för handen att för denna afvel, som
för vårt land för närvarande torde vara af jämförelsevis mindre betydelse,
nu förorda anställande af instruktör.

Hvad däremot vidkommer den norska eller nordsvenska hästtypen,
finner Stuteriöfverstyrelsen förhållandena vara af väsentligen annan beskaffenhet.
Nästan h varje annat land har sökt att tillvarataga och utbilda
något inhemskt hästslag. Sålunda har inom vårt grannland Danmark
(Jutland) utvecklats en typ af arbetshäst utaf framstående beskaffenhet och
detta på jämförelsevis kort tid. Till stor del torde detta lyckliga resultat
kunna tillskrifvas den direkta ledning, som kommit afveln af det nu åsyftade,
s. k. jutländska hästslaget till del i och med anställandet för densamma
af en konsulent, genom hvars ledande och rådgifvande verksamhet
en för denna afvel utstakad, bestämd plan kunnat följdriktigt genomföras.
Då man numera inom vårt land vidtagit åtgärder för att tillvarataga hvad

281

som ännu finnes kvar af den s. k. nordsvenska hästen och genom noggrant
urval och rationell uppfödning utveckla densamma, på det att man inom
eget land må kunna i en framtid producera det hästmateriel, som i landets
nordliga och mellersta delar erfordras dels såsom dragkraft för jordbruket,
skogsskötseln och bergshandteringen, dels tilläfventyrs äfven för militärbruk,
så synes detta glädjande och synnerligen behjärtansvärda sträfvande,
kunna lättare och säkrare förverkligas genom anställandet af en instruktör
för denna gren af hästafveln.

Därest Herr Statsrådet, i öfverensstämmelse med de af Stuteriöfverstyrelsen
här ofvan uttalade åsikter, skulle anse skäl föreligga att hos
Kongl. Maj:t utverka nådig proposition om anställande af dels en instruktör
för befrämjandet af afveln utaf den s. k. nordsvenska hästen, dels ock
— — — — — — — — — — — får emellertid Stuteriöfverstyrelsen
vidare anföra, att Styrelsen finner några sådana särskilda villkor, som för
antagande till instruktör i boskapsskötsel föreskrifvits, icke böra för nu
ifrågavarande instruktörer bestämmas, utan håller Stuteriöfverstyrelsen före,
att erkänd praktisk erfarenhet och personliga anlag böra beträffande dessa
instruktörer uppställas såsom de enda kompetensvillkoren.

Angående slutligen aflöningsförmånerna för de sålunda ifrågasatta instruktörerna,
hvilka Stuteriöfverstyrelsen anser böra anställas endast på
förordnande tills vidare, torde, enligt Styrelsens åsikt, en hvar af dem
böra komma i åtnjutande af arfvode till belopp af tvåtusen kronor årligen,
med rätt därjämte för dem att uppbära resekostnads- och traktamentsersättning
enligt tredje klassen i gällande resereglemente; anseende Stuteriöfverstyrelsen
sig emellertid böra framhålla, att, de till Styrelsens disposition
för närvarande ställda anslag icke lämna tillgång till gäldande af de
utaf de ifrågasatta instruktörernas anställande föranledda kostnader, till
hvilkas bestridande medel därför i förekommande fall torde böra från
annat håll anvisas. Stockholm den 17 December 1901.

FREDRIK WRANGEL.

Mart. Nyborg.

I transsumerade delar rätt afskrifvet; intygar,
Ex officio,

Mart. Nyborg.

Sekret, kos Kungl. Stuteriöfverstyrelsen.

282

Bil. 14.

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Jordbruksdepartementet.

Föreningens Under de senaste åren har allmänheten alltmer fått blicken öppen för
för befvaror , . li

jandeafupp. landets tillgångar och mer än hittills lärt sig uppskatta desamma, och till

^Blekin in<Uhi före*eelser, som bära vittne därom, torde äfven vara att hänföra sträfaf
hästar med vandet och arbetet att tillvarataga de inhemska häststammarna, hvilket
Torrtvénsic s^rä^van^e nu nåft därhän, att innevarande års riksdag hos Kungl. Maj:t
typ % 1903 anhållit om vidtagande af åtgärder för dessa häststammars omhuldande.
ajiåtnaskrift. Vid ett sådant läge af frågan anser undertecknade förening, som har

till ändamål att befrämja den svenska hästen inom Blekinge län, sig
icke böra lämna tillfället obegagnadt att för Herr Statsrådet framlägga de
åsikter, som den för sin del hyser rörande de lämpligaste åtgärderna för
de inhämska häststammarnas tillvaratagande och förbättrande, och våga vi
så mycket mer hoppas på en välvillig pröfning af dessa åsikter och skälen
för desamma, som Herr Statsrådet oförtydbart ådagalagt intresse och sympatier
för den fråga här föreligger.

Af alla åtgärder, som kunna vidtagas för befrämjandet af hästafveln,
torde ordnandet af hingsthållningen intaga främsta rummet. I viss män
är det ju sörj dt därför genom hästpremieringarna, men såsom erfarenheten
gifvit vid handen och såsom synes af bilagda grafiska framställning, (en
dylik vore önskvärd för hela landet), torde en ordnad hingsthållning och
befrämjandet af hästafveln icke kunna helt och hållet byggas på dessa premieringar,
hvilkas verkningar helt naturligt inskränka sig till ganska begränsade
områden. Platserna för hästpremieringarna äro nämligen i regeln
förlagda till de mera centrala, bördigaste och tätast bebyggda delarne af
landet, dit hästuppfödarna från skogsbygden ofta hafva flera mil, i hvarje
fåll allt för långt för att de af den ringa utsikten till belöning skola lockas
att ditföra sina hästar för uppvisning.

Hvad Blekinge län beträffar, inskränker sig det för hästpremieringarna
intresserade området hufvudsakligast till den 1 å lY2 mil breda kuststräckan,
såsom synes af bilagda karta. De å kartan befintliga röda cirk -

283

larna angifva de gårdar eller byar, hvarifrån de under de senaste 10 åren,
1893—1902, prisbelönta djuren varit. I flera socknar såsom Öljehult,
Eringsboda, Sillhöfda, Torhamn, Sturkö, Tjurkö och Aspö har icke något
enda djur blifvit prisbelönt, och hvad Kyrkhult och Ringamåla beträffar,
så har det endast varit enstaka fall, 1 a 2 djur, som premierats under alla
10 åren, såsom i allmänhet äfven varit förhållandet i fråga om de utanför
sagda kuststräcka befintliga, gårdarna, då däremot flere af de inom nämnda
kustområde markerade gårdarna årligen återkomma med ett eller flera djur.

Fördelningen af de premierade djuren är således för skogsbygden
ännu ofördelaktigare, än hvad som framgår af kartan.

I dessa skogsbygder äfvensom på öarna använder man fortfarande i
stor utsträckning 1 å 2-åriga hingstar till betäckning bland annat genom,
att sådana släppas med ston på gemensamma beten. Hvilka tarfliga hästar,
som genom sådant vårdslösande af afveln uppkomma, är man dagligdags
i tillfälle iakttaga i Blekinges och Smålands städer.

I samma bygder befintliga hästar efter godkända norska hingstar skilja
sig genom gröfre och starkare ben och bättre kroppsformer väsentligen
från nämnda hästar, hvilkas bristfälliga beskaffenhet således icke vållas al
naturförhållandena, hvilka tvärtom äro ganska gynnsamma för hästafveln
isynnerhet med hänsyn till betena.

Att få nämnda klena hästar snarast möjligt ersatta af kraftigare och
värdefullare sådana måste intressera enhvar, som icke är alldeles likgiltig
för ökad nationalförmögenhet, ökadt allmänt välstånd och således än mer
dem, som ifra för en kraftig nationell hästras.

För att råda bot på det här nämnda missförhållandet torde näppeligen
vara annat att göra än att tillgripa samma medel, som sedan länge användts
i flere länder, och för hvilka dessa länder hafva att tacka sin framstående
hästafvel, nämligen att införa skatt på hingstar, som användas till
betäckning af andra ston än ägarens egna och att stadga förbud på utsläppande
af icke godkända hingstar — 1- ä 2-åriga inbegripna — på gemensamma
beten.

En sådan beskattning på hästafveln, som här afses, skulle kunna godtgöras
genom högre anslag till premiering af godkända beskällare.

Ledningen af hästafveln skulle således efter vårt förmenande hafva
till sin förnämsta uppgift att sörja för, att af de olika premieringsgilda
hästraserna funnes ett tillräckligt antal fullgoda beskällare, och att inga
andra än sådana användes. Redan för 75 år sedan framlade dåvarande
chefen för stuterierna i riket, grefve M. Björnstjerna, ett dylikt förslag till
ordnandet af hingsthållningen i sin år 1828 utgifna bok: »System för
Sveriges hästkultur». Men" tiden var då ännu icke mogen för ett sådant.

284

förslag och torde knappast kunna sägas hafva blifvit det förrän de allra
sista åren. Anskaffandet af tillräckligt antal beskällare för ett sä fullständigt
ordnande af hingsthållningen, som här afses, förutsätter nämligen
uppfödning af beskällare inom landet, men att producera fullgoda hingstar
inom våra landamären har emellertid endast till för kort tid°sedan nästan
ansetts som en omöjlighet. Vidare har den svenska hästen allt för mycket
ringaktats, så att hvarje tal om en svensk häst nästan rent af förlöjligats,
och med sådana hästar för ögonen som ofvan nämnts (efter 1 ä 2-åriga
hingstkladdar) har anledning till sådant förakt icke helt och hållet saknats
för dem, som sett saken mera ytligt och icke tagit reda på orsaken till
dessa hästars underhaltiga beskaffenhet. Ett fullständigt omslag i dessa
förhållanden har emellertid nu inträdt.

Svenska hästen har upptagits bland de premieringsgilda hästraserna,
och en uppfödningsanstalt för hingstar af inhemskt hästslag har med
upplåtande af lämplig jordegendom från statens sida inrättats. Och här
och hvar uttalar man sig för nödvändigheten af stadgande af förbud att
utsläppa 1- ä 2-åriga hingstar på gemensamma beten.

Vid upptagandet af svenska och norska hästen bland de premieringsgilda
hästraserna torde det hafva varit önskvärdt om en ökning af
antalet ledamöter i premieringsnämnderna medgifvits, så att hushållningssällskapen
i de underdistrikt, där det anses erforderligt, fått utse två ledamöter
i stället för endast en. Svenska hästen behöfver sin mera specieltintresserade
målsman i premieringsnämnden lika mycket som de andra
hästraserna. De af Kungl. Maj:t utsedde ledamöterna måste inom vissa
distriut anses hafva till speciell uppgift att bevaka den ädla hästafvelns
angelägenheter och inom två distrikt äfven respektive hingstdepoters, och
inom södra och mellersta Sverige torde ardennerintresset vid hästpremieringarna
vara väl tillgodosedt, men icke så den svenska och norska hästens.

Denna brist skulle lämpligen kunna fyllas på här angifvet sätt.

I sådana distrikt eller underdistrikt, där den svenska eller norska hästen
företrädesvis eller uteslutande skall premieras, bör det nuvarande antalet
ledamöter vara tillräckligt.

Da hushållningssällskapen själfva finge bestrida den med det ökade
antalet. ledamöter förenade kostnaden, torde rättigheten att få utse 2 ledamöter
i stället för 1 icke utöfvas i annat än de underdistrikt, där det verkligen
anses behöfligt.

På grund af hvad här blifvit anfördt får föreningen vördsamt anhålla,
det Herr Statsrådet ville vid behandlingen af riksdagens förenämnda skrivelse
taga under pröfning frågan dels om införande af skatt på beskällare
och i så fall äfven om högre anslag till premieringen af hingstar, äfven -

285

som om förbud att å gemensamma beten utsläppa icke godkända hingstar
— 1- a 2-åriga unghingstar inbegripna — dels om rättighet för hushållningssällskapen
att, om de så önska, utse två ledamöter i premieringsnämnden
i stället för en.

Förutom ofvanstående karta bifogas föreningens stadgar äfvensom förteckning
öfver föreningens medlemmar och styrelseledamöter samt suppleanter
jämte utdrag af protokollet vid föreningens sammanträde den 25
juli 1903.

Karlskrona den 4 augusti 1903.

Föreningen för befrämjande af uppfödning inom Blekinge län af hästar
med norsk eller nordsvensk typ.

Utan personlig ansvarighet.

Sven Arnoldsson. Per Englesson.

Till Konungen.

Bil. 15.

Det gagnande inflytande som på landets hästafvel utöfvats af de med Bléhngelans
statsmedel understödda premieringarna torde för närvarande vara oomtvi- sällskaps
stadt, hvarjämte all anledning finnes till förhoppningar att genom Eders skrivelse ®/s
Kungl. Maj:ts förnyade reglemente af år 1900 mera enhetlighet i afvelsriktningarna
kommer att vinnas och afvelns utveckling tvingas på rätta
banor.

Bland de förhållanden, som ställa sig hindrande i vägen för premieringarnas
fullt genomgripande inverkan på landets hästafvel i dess helhet,
torde främst böra framhållas den stora tillgången på underhaltiga beskällare.

Inom de flesta län användas nämligen alltjämt såväl, undantagsvis,
hingstar, hvilka vid premieringarna underkänts, som, isynnerhet i mera
aflägsna och otillgängliga bygder, talrika aldrig uppvisade, ofta endast två
treåriga hingstar.

Dessa senares verkningar blifva sä mycket mera omfattande som det
är ytterst vanligt, att de företagsamme, men i hästafvelns grunder fullt
okunnige, ägarne köra omkring i byarne erbjudande hingstarnes tjänst emot
minimal afgift, och sådana resor utsträckas ock vanligen till distrikt, där
godkända beskällare finnas.

Då ingen kontroll kan eller får utöfvas vare sig öfver hingstarnes
kvalitet eller ras, inses lätt, hvilken hämmande inverkan de skola utöfva
på en rationel hästafvel inom dessa trakter.

286

Den i ögonen fallande skada, som vållas af unghingstars och stons
gemensamma betesgång, sådan denna ännu på vissa orter brukas, torde ej
behöfva påpekas.

Då bland den större allmänheten insikten om dessa missförhållandens
betydelse på senare tider synes hafva vunnit i klarhet, anser Blekinge läns
hushållningssällskap för sin del tidpunkten vara inne, att genom lämpliga
åtgärder söka råda bot för desamma.

Enär sällskapet icke vågar sträcka sina. förhoppningar så långt som
till införandet af besiktningstvång af hingstar i likhet med hvad fallet är
inom vissa andra länder, anser sig sällskapet antydningsvis böra föreslå,
att alla hingstar, som tillhandahållas såsom beskällare, beläggas med skatt,
hvilken skatt oafkortad användes till hingstpremiering, på så sätt, att för
premierade hingstar skattebördan neutraliseras. Öfvergångsvis kunde ju
vid bristande tillgång af hingstar äfven sådana af låg klass tillsvidare godkännas
och erhålla premier, exempelvis motsvarande halfva skattebeloppet.

Med stöd af ofvanstående, vågar Blekinge läns hushållningssällskap i
underdånighet anhålla

att Eders Kungl. Maj:t täcktes taga saken i öfvervägande och låta utarbeta
förslag rörande begränsning af rättigheten att tillhandahålla beskällare,
att i den form Eders Kungl. Maj:t finner lämpligast för Riksdagen
föreläggas.

Karlskrona den t! maj 1904.

A Blekinge läns hushållningssällskaps vägnar:

Underdånigt

A. WACHTMEISTER.

Aug. Leijonhielm.

Bil. 16.

Till Konungen.

Uppsala läns Till hästafvelns höjande bidrager oomtvistligt den årliden återkomäiiskap*
" vande med statsmedel understödda hästpremieringen. Af flera anledningar
skrivelse aa/7 verkar densamma dock icke så ingripande i detta afseende som önskvärdt
l.w . vore. Bland förhållanden, som ställa sig hindrande i vägen härför och
göra premieringens inflytande mindre effektivt, torde i främsta rummet
böra framhållas den stora tillgången på underhaltiga beskällare. Den skada,
dessa tillfoga hästafveln inom Uppsala län likasom inom flera trakter af

287

landet, är mycket afsevärd, dels direkt därigenom. att de gifva upphof till
en mängd dåliga hästar och beröfva, de bättre hingstarna ett stort antal
ston, defs ock indirekt därigenom att fruktan för konkurrensen med dem
hindrar anskaffandet af dyrbarare mera framstående beskällare. Det vore
därför i hög grad önskvärdt, om de undermåliga hingstarnas användning
kunde förhindras. Yåra nuvarande hjälpmedel mot detta onda hafva dock
visat sig vara otillräckliga. På upplysningens och öfvertygelsens väg kan
nog åtskilligt vinnas, och hästpremieringen likasom här och hvar bildade
lokalföreningar och anställde hästkonsulenter hafva i detta hänseende haft
ett godt inflytande, men de förmå dock icke motverka det onda så, att
ett mera bestående resultat uppnås.

Vid sådant förhållande och med af seende på frågans vikt och betydelse
vågar Uppsala läns hushållningssällskap i underdånighet anhålla

att Eders Kungl. Maj:t täcktes taga saken i öfvervägande och låta vidtaga
de åtgärder till begränsning af rättigheten att tillhandahålla beskällare.
som kunna finnas lämpliga.

Uppsala den 22 juli 1904.

Underdånigst

BRÅKENHIELM.

Carl Björk.

Bil. 17.

''Till Konungen.

1 underdånig skrivelse har Blekinge läns hushållningssällskap hem- Norrbottens
ställt, att Eders Kungl. Maj:t täcktes taga i nådigt öfvervägande de stora
olägenheter, som med hänsyn till hästafvelns utveckling förorsakas af den skaps skrifstora
tillgången på underhaltiga beskällare, och med anledning däraf låta
utarbeta förslag rörande begränsning af rättigheten att tillhandahålla beskällare,
att i den form Eders Kungl. Maj:t kan finna lämpligast för Riksdagen
föreläggas.

Då den af Blekinge läns hushållningssällskap framhållna olägenheten
i mycket hög grad gjort sig gällande äfven inom Norrbottens län, har
Norrbottens läns hushållningssällskap vid sitt andra ordinarie årsmöte i
Neder-Kalix denna dag beslutat att i underdånighet biträda den af Blekinge
läns Hushållningssällskap hos Eders Kungl. Maj:t gjorda framställningen,
men att på samma gång påpeka de säregna förhållanden, som sär -

288

Al/sborgs
läm norra
hushållningssällskaps

skrivelse S>/g

skildt i öfverbygden göra sig gällande med hänsyn till kommunikationerna
och på grund däraf äfven med hänsyn till lämpligheten af de utaf
Klekinge lans hushållningssällskap antydningsvis föreslagna åtgärderna för
det atsedda målets vinnande.

Norrbottens läns hushållningssällskap får därföre i underdånighet

<111 il ci 113;

att Eders Kungl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande och låta utarbeta
förslag rörande begränsning af rättigheten att tillhandahålla beskällare, att
1 d!n Eders KunSL Mai:t fhinCT lämpligt för Riksdagen föreläggas

samt att Eders Kungl. Maj:t därvid ville taga i nådigt öfvervägande de
särskilda förhållanden, som på hästafvelns område göra sig gällande inom
Norrbottens län.

Neder-Kalix den 27 augusti 1904.

Underdånigst

För Norrbottens läns hushållningssällskap:
KARL J. BERGSTRÖM.

Paul Hellström.

Bil. 18.

Till Konungen.

Det gagnande inflytande som på landets hästafvel utöfvats af de med
statsmedel understödda premieringarna torde för närvarande vara oomtvistadt
hvarjämte all anledning finnes till förhoppningar att genom Eders
Kungl. Majrts förnyade reglemente af år 1900 mera enhetlighet i afvelsbanorI1”arna
k°mmer vannas oc^ afvelns utveckling föras in på rätta

Emellertid finnas förhållanden, som ställa sig hindrande i vä^en för
premieringarnas fullt genomgripande inverkan på landets hästafvef i dess
helhet och torde bland dem främst böra framhållas den stora tilDåno-en
pa underhaltiga beskällare. ° ö

Inom de flesta län användas nämligen ännu såväl hingstar, hvilka vid
pi emiermgarna underkänts, som, i synnerhet i mera aflägsna och otillo-än<rhga
bygder, talrika aldrig uppvisade, oftast endast två-, treåriga hingsta^.

289

Dessa senares verkningar blifva så mycket mera omfattande som det
är p-anska. vanligt, att de företagsamma, men i hästafvelns grunder fullt
okunnige ägarne köra omkring i gårdarne erbjudande hmgstarnes tjänst
emot minimal afgift, därvid jämväl utsträckande sina resor till distrikt, där
godkända beskällare finnas.

Då ingen kontroll kan eller får utöfvas vare sig öfver hingstarnes
kvalitet eller ras, inses lätt, hvilken hämmande inverkan de skola utöfva
på en rationel hästafvel inom dessa trakter.

Den i ögonen fallande skada, som vållas af unghingstars och stons
gemensamma betesgång, sådan den ännu på vissa orter brukas, torde ej
behöfva påpekas.

Då bland den större allmänheten insikten om dessa missförhållandens
betydelse på senare tider synes hafva vunnit i klarhet, anser Alfsborgs
läns norra hushållningssällskap för sin del tidpunkten vara inne, att genom
lämpliga åtgärder söka råda bot för desamma.

Enär sällskapet icke vågar sträcka sina förhoppningar så långt som
till införandet af besiktningstvång af hingstar i likhet med hvad fallet är
inom vissa andra länder, anser sig sällskapet antydningsvis böra föreslå,
att alla hingstar, som tillhandahållas såsom beskällare, beläggas med skatt,
hvilken oafkortad användes till hingstpremiering på så sätt, att för premierade
hingstar skattebördan neutraliseras. öfvergångsvis kunde ju
vid bristande tillgång af hingstar äfven sådana af låg klass tillsvidare
godkännas och erhålla premier, exempelvis motsvarande halfva skattebeloppet.

Med stöd af ofvanstående, vågar Alfsborgs läns norra hushållningssällskap
i underdånighet anhålla,

Venersborg den 30 augusti 1904.

Underdånigst

På Alfsborgs läns norra hushållningssällskaps vägnar:

Kr. von Sydow.

G. W. LOTHIGIUS.

290

Bil. 19.

Till Konungen.

Skaraborgs Det gagnande inflytande på landets hästafvel, som utöfvats och allt hushäUnings-

utöfvas af de med statsmedel understödda premieringarna torde för

sälhkaps närvarande vara oomtvistadt, hvarjämte all anledning finnes till den förf°rutskotts
S~ hoPPning att genom Eders Kungl. Majits förnyade reglemente för den med
skrivelse den statsmedel understödda hästpremiering af år 1900 ytterligare enhet i afvels8/i2
1.904. riktningarna skall komma att vinnas.

Då ingen kontroll kan eller får utöfvas, vare sig öfver hingstarnes
kvalitet eller ras, inses lätt, hvilken hämmande inverkan de skola utöfva
på en rationell hästafvel inom de trakter, där dylika hingstar komma till
användning.

Sant är visserligen att i vissa trakter bristen på fullgoda hingstar gör
att äfven icke premieringsbara dylika här måste användas för häststammens
bibehållande, men hos oss, liksom i Tyskland, där samma förhållande
förekommer, torde genom lämpliga kontrollföreskrifter dylika hingstars inflytande
på häststammen dock kunna neutraliseras.

På grund af ofvanstående vågar Skaraborgs länshushållningssällskaps
förvaltningsutskott i underdånighet hemställa, att Eders Kungl. Maj:t ville
taga frågan i öfvervägande samt låta utarbeta förslag rörande begränsning
af rättigheten att tillhandahålla beskällare, att'' i den form, Eders
Kungl. Maj:t finner lämpligast, för Riksdagen föreläggas.

Hjelmsäter den 8 december 1904.

Underdånigst

På förvaltningsutskottets vägnar:

GILBERT HAMILTON.

Ordförande.

Ivar O. Wijk.

rp''1] r * JutJLl, /Tj KJ,

Östergöt- 1 lU Konungen.

lands läns .

hushållnings- Med anledning af en skrifvelse från Blekinge läns hushållningssällskap
sicrifZfse angående behofvet af åtgärder emot underhaltiga hingstars användande till
12/jg 2904.

291

afvel har Östergötlands läns hushållningssällskap sökt åstadkomma en utredning
i hvad mån dylika hingstar anlitas inom hushållningssällskapets
område. Det har därvid befunnits att 76 icke godkända hingstar under
år 1904 betäckt 1,507 ston, medan under samma tid 65 godkända hingstar
användts till 2,312 ston.

Dessa siffror, hvilka tala ett tydligt språk, hafva, öfverraskat de allra
flesta. Att en del opremierade hingstar inom länet upplåtits till afvel var
en känd sak, men att antalet var så oerhördt stort och att så många ston
af dem blifvit betäckta var säkert okändt.

Åtgärder i syfte att inskränka det myckna användandet af opremierade
hingstar synas sålunda vara af behofvet synnerligen påkallade.

På grund häraf vågar Östergötlands läns hushållningssällskap i underdånighet
instämma i Blekinge läns hushållningssällskaps anhållan:

att Eders Kungl. Maj:t täcktes taga saken i öfvervägande och låta
utarbeta förslag rörande begränsning af rättigheten att tillhandahålla beskällare,
att i den form Eders Kungl. Maj:t finner lämpligast för Riksdagen
föreläggas.

Linköping den 12 december 1904.

Underdånigst

å Östergötlands läns hushållningssällskaps vägnar:

L. DOUGLAS.

Wilh. Heyrnan.

Bil. 21.

Till Konungen.

De förhållanden på hästafvelns område, som föranledt Blekinge läns
hushållningssällskaps framställning till Eders Kungl. Maj:t rörande åtgärders
vidtagande emot underhaltiga hingstars upplåtande äro gällande äfven
inom Västmanlands län.

De af statens hästpremieringsnämnd kasserade eller för denna nämnd
aldrig uppvisade, underhaltiga beskällarne tillfoga länets hästafvel^ skada
såväl därigenom, att de gifva upphofvet till ett afsevärdt antal underhaltiga
hästar som ock på den grund, att de beröfva de bättre hingstarne
en mängd ston. I flere orter har detta verkat därhän att man af fruktan

Västmanlands
läns
hushållningssällskaps

förvaltningsutskotts

skrifvelse

“/« 1904.

292

för konkurrensen med de sämre hingstarne ej ansett sig våga risken att
anskaffa dyrbara och värdefulla beskällare.

Då det därjämte visat sig, att det arbete och de uppoffringar, som
detta hushållningssällskap underkastar sig såväl för hästpremieringarna
som också för att sätta länets hästafvelsförening i stånd till att bedrifva
en gagnande verksamhet för hästafvelns höjande, ej förmå att i behörig
grad inskränka användningen af de underhaltiga hingstarne, hvilka inom
Västmanlands län torde i det närmaste uppgå till samma antal som de
godkända beskällarnes, så vill Västmanlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
härmed uttala sin lifliga anslutning till syftet med den
af Blekinge läns hushållningssällskap gjorda framställningen.

Enär Blekinge läns hushållningssällskap antydningsvis framhållit ett
sätt för att förekomma den skada, som de underhaltiga hingstarne tillfoga
hästafveln, nämligen därigenom, att alla hingstar, som upplåtas till allmänhetens
ston, beläggas med en skatt, hvilken för godkända hingstar
restitueras i form af premier, så tillåter sig utskottet framhålla, att om
berörda förslag kan på ett praktiskt sätt genomföras, skulle det säkerligen
på många håll åstadkomma en minskning af antalet underhaltiga
hingstar, men sannolikt förmådde åtgärden ingenstädes att helt förebygga
den stora skada dessa hingstar nu tillfoga hästafveln. På flere lifligt frekventerade
orter inom Västmanlands och förmodligen också inom andra
län är det nämligen som affär betraktadt så lönande att hålla billiga utskottshingstar,
att man kan befara, att det missbruk, som ofta med alla
till buds stående medel bedrifves för att skaffa dessa hingstar stor tjänstgöring,
icke skulle ens genom en ganska hög skatt upphöra.

Ändamålet med hingstpremieringen torde också till en viss grad förfelas
om den principen fortfarande blir gällande, att hingstägare äro berättigade
upplåta äfven kasserade hingstar till afvelsändamål.

Utskottet vill därföre i främsta rummet uttala sig för önskvärdheten
af att inom vårt land, liksom fallet är inom flere andra länder, införes
ett besiktningstvång för alla de hingstar, som upplåtas för allmänt
bruk.

Enär det möjligen kan antagas, att man icke inom alla trakter af
landet är mogen för ett dylikt besiktningstvång med ty åtföljande straffbestämmelser
för upplåtandet af kasserade hingstar och dessa åtgärder sålunda
skulle på en del håll, särskilt till en början, förorsaka brist på beskällare,
vill utskottet framhålla fördelen af, att en författning, eller eventuellt
en lag härom träder i kraft efter Eders Kungl. Maj:ts beslut endast
inom sådant område, inom hvilket förut genom vederbörande hushållningssällskap
därom gjorts framställning.

293

Med anledning af livad utskottet sålunda andra git, vågar utskottet
härmed i underdånighet anhålla att Eders Kungl. Maj:t täcktes vidtaga
åtgärder för att omöjliggöra eller inskränka upplåtandet af underhaltiga
beskällare till allmänhetens ston.

Västerås den 12 dec. 1904.

På Västmanlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskottets vägnar:

Underdånigst

CLAES WERSÅLL.

./. O. Bergstrand.

Bil. 22.

Till Konungen.

Enär det inom Värmlands län visat sig och af ordföranden i III Värmlands
distriktets premieringsnämnd i dennes ämbetsberättelse vitsordats att det
arbete, som på grund af Eders Kungl. Maj:ts förnyade reglemente för den skrivelse
med statsmedel understödda hästpremieringen den 23 november 1900 be- /l2 L ■
drifves för uppnående af enhetlighet i afvelsarbetet, i icke oväsentlig grad
hindras genom den stora tillgången på underhaltiga beskällare, öfver hvilka
någon kontroll med nu gällande bestämmelser icke kan utöfvas och hvilkas
användande under sådana förhållanden visat sig innebära verkliga faror
för en rationell hästafvel, så har det synts Värmlands läns Kungl. hushållningssällskap
vara af nöden, att sådana förfoganden må kunna träffas,
hvarmenom bot på här antydda missförhållanden kan rådas. Då detta mål
endast torde kunna, vinnas på lagstiftningsväg, så får Värmlands läns
Kungl. hushållningssällskap i djupaste underdånighet anhålla,

att Eders Kungl. Maj:t täcktes taga detta ärende i öfvervägande och
låta utarbeta förslag rörande begränsning af rättigheten att tillhandahålla
beskällare, att i den form Eders Kungl. Maj it finner lämpligt för Riksdagen
föreläggas.

Karlstad den 21 december 1904.

Underdånigst

För Värmlands läns Kungl. hushållningssällskap:

GERH. DYRSSEN.

Ordförande.

Axel Låftman.

294

Gäfleborgs
läns hushåll
ningssällskaps
skrivelse
22/jo
1904.

Kronobergsläns
hushållningssällskaps
skrivelse
M/j
1905.

Till Konungen. Bil. 23.

Med öfverlämnande i afskrift af en till Konungen ställd underdånig
skrivelse _ angående begränsning af rättigheten att tillhandahålla underhaltiga
hingstar för betäckning, hade Blekinge läns hushållningssällskap
anhållit, att Gäfleborgs läns hushållningssällskap ville till Kungl. Maj:t ingå
med underdånig skrifvelse i samma eller liknande form och syfte som den
af Blekinge läns hushållningssällskap ingifna, och får Gefleborgs läns hushållningssällskap
med anledning häraf i underdånighet anhålla

att Kungl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida begränsning
af rättigheten att tillhandahalla beskållare lämpligen bör äga rum samt i
sådant fall till Riksdagen framlägga det förslag, som däraf kan påkallas.
Gefle den 22 december 1904.

Underdånigst

På Gäfleborgs läns hushållningssällskaps vägnar:

HUGO E. G. HAMILTON.

Agathon Westman.

Till Konungen. Bil. 24.

Sedan Blekinge läns hushållningssällskap med öfverlämnande af bilagda
afskrift utaf dess till Eders Kungl. Maj:t ingifna underdåniga skrifvelse
rörande åtgärder emot underhaltiga hingstars användande till afvel, anhållit
att Kronobergs läns hushållningssällskap måtte till Eders Kungl. Maj:t
ingå med skrifvelse i samma eller liknande syfte, så får Kronobergs läns
hushållningssällskap, som jämväl med hänsyn till förhållandena inom Kronobergs
län finner åtgärder i berörda syfte af verkligt behof påkallade,
härmed i underdånighet anhålla, att Eders Kungl. Maj:t täcktes taga saken
i öfvervägande och låta utarbeta förslag rörande begränsning af rättigheten
att tillhandahålla beskällare, att i den form Eders Kungl. Maj:t finner
lämpligast för Riksdagen föreläggas.

Växjö den 12 januari 1905.

Underdånigst

På Ki’onobergs läns hushållningssällskaps vägnar:

C. W. E. von OELREICH.

Aaby Ericsson.

295

Till Konungen. Bil- 25.

Hos Eders Kungl. Maj:t dristar Kalmar läns södra hushållningssällskap
med fullkomligt instämmande i den underdåniga framställning, som
Skaraborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott gjort rörande begränsning
af rättigheten att hålla beskällare, och i öfverensstämmelse med
detsamma underdånigst hemställa, att Eders Kungl. Maj:t ville taga denna
fråga i öfvervägande samt låta utarbeta förslag rörande förenäinnda begränsning,
att i den form, Eders Kungl. Maj:t finner lämplig, för Riksdagen
framläggas.

Kalmar den 16 januari 1905.

Underdånigst

A sällskapets vägnar:

O. TRlGÅRDH.

Carl Gethe.

Till Konungen.

Sedan Örebro läns Kungl. hushållningssällskap erhållit del af den
underdåniga skrivelse (i afskrift), som Blekinge läns Kungl. hushållningssällskap
förlidet år till Eders Kungl. Maj:t aflåtit med begäran om åtgärders
vidtagande emot underhaltiga hingstars användande till afvel, får
Örebro läns Kungl. hushållningssällskap, med instämmande uti hvad som
af Blekinge läns hushållningssällskap anförts ifråga om syftemålet med
dess underdåniga framställning, i underdånighet anhålla, att Eders Kungl.
Maj:t täcktes vidtaga de åtgärder, som kunna leda till vinnandet af ifrågavarande
syfte.

Örebro den 8 februari 1905.

Underdånigast

Å hushållningssällskapets vägnar:

FABIAN DE GEER.

Kalmar länt
södra husliåUningssällskaps

skrifvelse
1905.

Örebro läns
hus hållning ssällslcaps

skrifvelse
8/s 19u5.

B. Lindblad.

Värmlands
låns hushållningssällskaps

sltjrifvelse
190/;.

Kalmar låns
södra hushållningssällskaps

skrivelse
26/s 1906.

296

Bil. 27.

Till Konungen.

Hos Eders Kungl. Maj:t hafva hushållningssällskapens ombud i underdånig
skrivelse den 10 november 1905 hemställt, att Eders Kungl.
Maj:t täcktes taga under pröfning om och i livad man åtgärder böra vidtagas
för en framgångsrik hästafvel inom riket. Värmlands läns Kungl.
hushållningssällskap, som i likhet med öfriga hushållningssällskap fått
vidkännas de för hästafveln menliga följderna af att hingstar, som icke
blifvit godkända, i stor omfattning begagnas såsom afvelsdjur och som
ser sina ansträngningar för hästafvelns befrämjande inom länet i afsevärd
grad neutraliseras genom lådana hingstars oförhindrade användande, håller
före, att det kraftigaste medlet till rådandet af bot för det onda, som å
detta område hotar att vinna allt större utbredning, vore införande af
besiktningstvång, såsom redan lär hafva skett i flere länder inom Europa.

Då emellertid hushållningssällskapet icke lämpligen torde böra framställa
något bestämdt förslag i detta syfte, så får hushållningssällskapet
härmed i underdånighet hemställa, det täcktes Eders Kungl. Maj:t taga
under pröfning om och i hvad mån åtgärder böra vidtagas ej mindre för
att begränsa rättigheten för ägare af opremierade hingstar att utlega dessa
än äfven för att tillvarataga och sprida goda inom landet uppfödda hingstar,
så att desamma komma afveln till nytta.

Karlstad den 27 februari 1906.

Underdånigst

För Värmlands läns Kungl. hushållningssällskap:

GERH. DYRSSEN,

Ordförande.

Axel Läftman.

Bil. 28.

Till Konungen.

Sedan enligt till Kalmar läns södra hushållningssällskap ingånget
meddelande hushållningssällskapens ombud vid sammanträde i november
månad nästlidet år uti underdånig skrivelse den 10 i berörda månad

297

hemställt, det täcktes Eders Kungl. Maj:t taga ander pröfning, om och i
hvad mån åtgärder borde vidtagas ej mindre för att begränsa rättigheten
för ägare af opremierade hingstar att utlega dessa, än äfven för att tillvarataga
och sprida goda inom landet uppfödda hingstar, så att desamma
kunde komma afveln till nytta, får hushållningssällskapet härmed i underdånighet
tillkännagifva, att sällskapet beslutit för sin del instämma i nyssberörda
underdåniga hemställan.

Kalmar den 26 mars 1906.

Underdånigst:

O. TRÄGÅRDH.

Oscar Cassel.

Bil. 29.

Till Konungen.

Kristianstads läns Kungl. hushållningssällskap, som vid sitt ordinarie
sammanträde den 12 juni detta år tagit del af en af hushållningssällskapens
ombud atlåten underdånig skrifvelse med begäran att Eders Kungl.
Maj:t täcktes taga under pröfning om och i hvad mån åtgärder böra
vidtagas, ej mindre för att begränsa rättigheten för ägare af opremierade
hingstar att utlega dessa, än äfven för att tillvarataga och sprida goda
inom landet uppfödda hingstar, så att desamma kunna komma afveln till
nytta, beslöt att i underdånig skrifvelse till Eders Kungl. Maj:t uttala sin
fulla anslutning till förutnämnda skrifvelse, då hästafveln äfven inom
Kristianstads län lider mycket af de missförhållanden, som af ombuden
påpekats.

Kristianstad den 21 juni 1906.

På hushållningssällskapets vägnar:

Underdånigst
LOUIS DE GEER.

V. Ekerot.

Kristianstads
läns
hushållningssällskaps

skrifvelse
»/« 1906.

298

Göteborgs
och Bohus
läns hushållningssällskaps

skrifvelse
% 7.9(96".

Bil. 30.

Till Konungen.

Genom Eders Kungl. Maj:ts förnyade nådiga reglemente för den med
statsmedel understödda hästpremieringen af år 1900 har uträttats mycket
godt för hästafvelns befrämjande inom riket, men ännu linnes ett stort
hinder för hästafvelns utveckling så som denna borde och kunde ske.

Det linnes nämligen tyvärr alltför inånga underhaltiga och till afvel
helt otjänliga bcskällare, hvilka af allmänheten anlitas dels i följe af den
billiga afgift, hvarför de tillhandahållas, dels äfven enär mången af okunnighet
och bekvämlighet anlitar en sådan hingst om närboende i stället
för att genom en något längre resa få fördelen af en fullgod hingst.

I många trakter, isynnerhet där ej genom ett längre planmässigt
afvelsarbete med enbart goda hingstar erhållits påtagliga, goda ekonomiska,
resultat, är språngafgiftens storlek af stor betydelse, så att stoägare alltför
ofta nöja sig med en underhaltig hingst för att spara några kronor i
språngafgift.

Då många af dessa underhaltiga hingstar aldrig ha uppvisats vid någon
premiering och sålunda ej af premieringsnämnden kunnat kasseras,
så har allmänheten ej heller genom en sådan åtgärd kunnat varnas för
att begagna dem.

Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskap har i likhet med öfriga
hushållningssällskap offrat stora summor för att dels själfva inköpa
dels genom räntefria lån och på annat sätt uppmuntra enskilde att inköpa
och tillhandahålla goda beskällare, men detta oaktadt är tillståndet långt
ifrån tillfredsställande, hvadan andra kraftigare verkande medel torde behöfva
anlitas, om hästproduktion inom riket skall kunna bli hvad den borde.

Hushållningssällskapet tillåter sig ej bedöma huruvida lämpligaste
sättet vore att i likhet med flera af Europas större, hästproducerande länder
införa tvångsbesiktning för alla afvelshingstar eller om det vore till
fyllest att på sätt Blekinge läns hushållningssällskap i skrifvelse till Eders
Kungl. Maj:t föreslagit, införa skatt å alla till afvel använda hingstar,
hvilken skatt sedan återginge i form af premier till de hingstar som godkänts,
likasom ej heller i hvad mån och på hvad sätt ett ingripande från
statens sida vore behöfligt för anskaffande och tillhandahållande af goda
afvelshingstar i de orter, som ha för stor brist därå, utan får Göteborgs
och Bohus läns hushållningssällskap endast med framhållande af det allvarliga
behofvet af att något åtgöres till afhjälpande af ofvan påpekade
olägenheter och brister i underdånighet hemställa, det täcktes Eders Kungl.

299

Maj:t taga under ompröfning om och i livad mån åtgärder böra vidtagas
ej mindre för att begränsa rättigheten för ägare af opremierade hingstar
att utlega dessa än äfven för att tillvarataga och sprida goda inom lan
det uppfödda hingstar, så att desamma kunna komma afveln till nytta och
minska bristen på goda hingstar.

Göteborg den 9 juli 1906.

llnderdånigst

För Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskap:

GUST. LAGERBR1NG.

Erik M. Koch.

Bil. 31.

Till Konungen.

1 anslutning till en af Blekinge läns hushållningssällskap under år 1904

m • i __eilruiATolön mAn nnhallJUl JltiT

till Eders Kungl. Maj:t aflåten underdånig skriiVelse, med anhållan att
Eders Kumd. Maj: t täcktes utarbeta förslag rörande begränsning åt rättigheten
att ''tillhandahålla beskällare, hafva hushållningssällskapens år 190o
församlade ombud i underdånig skrifvelse den 10 november 1905, under
framhållande bland annat af svårigheten för hingstuppfödare att på ett
ekonomiskt fördelaktigt sätt tillgodogöra sig inom landet födda hingstar,
anhållit, att Eders Kungl. Maj:t måtte vidtaga åtgärder för att tillvarataga
och sprida goda inom landet födda hingstar, och hafva ombuden därjämte
i skrifvelse samma den 10 november 1905 till Uppsala låns hushållnings
sällskap hemställt, att sällskapet, i den man så ej redan skett, ville taga

ifrågavarande angelägenhet under ompröfning. , , ....

Denna berörda fråga är utan allt tvifvel af den största betydelse tör
hästförädlingen. Förslag i olika riktningar till lösning af densamma hafva
också framkommit, gående bland annat ut på att alla hingstar, lmlka till
handahållas såsom beskällare, skulle beläggas med skatt, och pa att besiktningstvång,
såsom i flera andra länder skett, äfven skulle hos oss införas.

Och ostridigt är, att
opremierade, underhaltiga

något

bör göras för att motverka

begagnandet

O G

hingstar.

sällskaps
skrifvelse
w/,» 1906.

300

Särskild! önskvärdt är att så mycket som möjligt på öfvertygelsens
väg söka lörmå den hästuppfödande allmänheten att i vida högre grad,
än nu är förhållandet, använda premierade och för hvarje särskildt ändamål
lämpliga hingstar.

Likaså skulle en mer utsträckt användning af frisedlar helt visst i
hög grad medverka, att de premierade hingstarne vunne ökad användning.
Särskildt den mindre jordbrukaren ser nämligen vanligen i första rummet
på språngafgiftens storlek och i andra rummet på hingstens lämplighet
och värde som afvelsdjur. Men en utsträcktare utdelning af frisedlar
kräfver ökade anslag. De medel, som äro ställda till premieringsnämndensförfogande,
äro nämligen med den ganska inskränkta frisedelsutdelning,
som nu äger rum, otillräckliga för belöningar till alla hästar, som premieringsnämnden
anser förtjäna pris, och måsto årligen ett ganska stort antal
blifva därifrån uteslutna af brist på medel. Ifrågasättas kan emellertid,
huruvida icke de för premieringen disponibla medlen skulle åstadkomma
större nytta, om de blefve använda till inlösen af frisedlar, som utlämnades
till ett stort antal ston, än då de, såsom för närvarande är förhållandet,
åtgå till relativt höga premier åt ett fåtal. Säkert skulle äfven,
om stoägaren hade utsikt att åtminstone i en frisedel få någon valuta för
sitt besvär med stoets framförande till premieringsplatsen, ett vida större
antal ston, än hvad nu är fallet, blifva uppvisadt.

Kunde denna princip vinna anslutning och tillämpning samt utvecklas,
så att särskild besiktning åt ston distrikt- eller sockenvis ägde gum, därvid
frisedlar blefve utdelade till samtliga godkända ston utan afseende på
åldern, skulle, förutom garanti att stoet fördes till premierad och lämplighingst,
målet — utrotandet af opremierade hingstar — på ett enkelt och
humant sätt kunna vinnas. Härigenom blefve måhända äfven penningpris
till hingstar öfverflödiga, då hingsthållningen genom en säker och ökad
inkomst af inlösta frisedlar till bestämda pris, beroende på hingstens värdebokstaf,
blefve mera lönande. Och skulle tvifvelsutan härigenom äfven
skapas en ökad tillgång på lämpliga beskällare.

Inom Uppsala län har under ett flertal är länets hästafvelsförening
med af hushållningssällskapet lämnadt understöd grundat sin verksamhet
för den ädla hästafvelns förbättrande så godt som uteslutande på utdelning
af frisedlar, och har sättet till alla delar visat sig godt och tillfredsställande.

Ehuru visserligen inom Uppsala län någon afsevärd brist på godkända
beskällare af de inom länet premieringsbara raserna för närvarande
icke är rådande, om ock fördelningen inom olika delar af länet icke är
fullt tillfredsställande, framgår dock af språngrullorna, att de enskilda
hingstarne icke vinna önskvärd användning. Vid innevarande års premie -

301

rin-v visade nämligen språngrullorna för 57 stycken, enskilda tillhöriga
hingstar i medeltal blott 27 ston för hvarje beskällare — ett i sanning
nedslående resultat. Äfven på grund af ett sådant sakförhållande synes
man kunna ifrågasätta, huruvida icke hingsthållarne skulle vara båttre
tillgodosedda, om premieringsnämnden vore i tillfälle att i större utsträckning,
än nu sker, utdela frisedlar, än att, såsom för närvarande är föihållandet,
begåfva hingstägaren med eu kontant penningsumma.

Med anledning af hvad sålunda blifvit anfördt, får Uppsala läns hushållningssällskap,
med instämmande i hushållningssällskapens ombuds ofvan
omförmälda skrivelse, i underdånighet hemställa, _

det täcktes Eders Kungl. Maj:t taga under pröfning, om och i hvad
mån åtgärder böra vidtagas ej mindre för att begränsa rättigheten för ägare
af opremierade hingstar att utlega dessa, än äfven för att tillvarataga och
sprida goda inom landet uppfödda hingstar, så att dessa kunna komma

afveln till nytta.

Uppsala den 18 december 1906.

Underdånigst
ER, R1DDERBJELKE.

Carl Björk.

Till Konungen.

Bil. 32.

Uti en till Eders Kungl. Maj:t under år 1904 ailåten skrivelse har
Blekiime läns hushållningssällskap i underdånighet anhållit, att Eders
Kungl." Maj:t täcktes låta utarbeta förslag rörande begränsning åt rättigheten
att tillhandahålla beskällare.

Vid hushållningssällskapens ombuds sammanträde innevarande år har
med föranledande af förenämnda skrivelse ombudet för förenämnda hushållningssällskap,
herr L. M. Kruse, väckt motion, däruti anhållits, att
hushållningssällskapens ombud ville hos Eders Kungl. Maj:t hemställa om
lag i berörda syfte.

Till stöd för motionen har motionären framhållit, att denna fråga
vore af allra största betydelse, för att hästförädlingen skulle kunna gå
stadigt framåt och ej, efter att hafva gjort ett betydligt framsteg, åter
ryckas tillbaka. Under framhållande att hushållningssällskapet i fråga väl

Hus)lållningssålhkapens
ombuds
skrivelse
w/n 1905.

302

icke framburit något bestämdt förslag men antydningsvis föreslagit, att
alla hingstar, hvilka tillhandahölles såsom beskällare, skulle beläggas med
skatt samt att denna skatt skulle oafkortad användas till hingstpremiering
på sa sätt, att lör premierade hingstar skattebördan neutraliserades, har
motionären vidare anfört:

»Man vågade icke sträcka sina förhoppningar så långt som till besiktningstvång.

Den kritik, som i landtbrukspressen varit synlig efter förenämnda
skrifvelses offentliggörande, hade nästan utan undantag hållit före, att besiktningstvång
vore det enda rätta. Med all säkerhet skulle också detta
blifva det mest verksamma medlet och måhända vore klokast att genast
taga steget fullt ut. T de flesta: andra länder på kontinenten vore besiktnings
tvång in förd t.»

Den största svårigheten för ordnandet af hingstfrågan låge emellertid
i risken för att brist på tillräckligt antal beskällare skulle uppstå. Motionären
hölle dock före, att snart nog en mera lönande hingsthållning för
godkända hingstar än hvad nu på flera orter vore förhållandet skulle
framkalla premiehingstar, samt hemställer, huruvida det skulle vara någon
skada, om under någon tid uppfödningen af föl efter underhaltiga hingstar
skulle minskas. Det vore dock tydligt, att stat och hushållningssällskap
måste förena sig i anskaffandet af större hingstmateriel. På det att
inom trakter, dår allt för stor hingstbrist skulle befaras, öfvergången ej
skulle blifva allt för brådstörtad, framhåller motionären slutligen, att det
skulle vara lämpligt, att en eventuell lag inom de olika länen tillämpades,
först, sedan vederbörande hushållningssällskap därom gjort ansökan.

1 anslutning till Blekinge lans hushållningssällskaps skrivelse och
med föranledande af förenämnda äfvensom en annan af samma förslagsställarn
väckt motion till hästafvelns befrämjande fä hushållningssällskapens
nu församlade ombud underställa detta ärende Eders Kungl. Maj:ts
nådiga pröfning, samt därvid anföra följande:

Det torde vara allmänt kändt att inom de flesta delar af landet i
stor utsträckning till afvel användas opremierade eller ej ens för premieringsnämnderna
uppvisade hingstar, af hvilka flertalet torde vara af synnerligen
underhaltig beskaffenhet. Detta kan ej annat än leda till stor
skada för landets hästafvel, i det att därigenom den befintliga häststammen
försämras och de ansatser, som från statens och enskildas sida göras
till hästafvelns förbättrande, i hög grad motarbetas. Genom de lägre
språngafgifter, som betingas för dessa opremierade hingstar, borttages en
välbehöflig inkomst för innehafvare af dyrbara och kvalificerade hingstar,
hvadan hållandet af dylika blir allt mindre ekonomiskt fördelaktigt.

303

Det torde följaktligen vara obestridligt, att något måste göras för att
motverka begagnandet af opremierade underhaltiga hingstar. Flera, sått
härför kunna tänkas. Blekinge läns hushållningssällskap har antydt, att,
målet kunde nås genom på särskild! sätt afpassad beskattning å hingstai.
Den ofvan omförmälde motionären har föreslagit utfärdandet åt en lag
i syfte att hindra utlegandet af opremierade hingstar för afvel. Jämväl
på öfvertygelsens väg torde mycket vara att vinna. Om allmänheten t. ex.
vid hästpremieringstillfällen finge i populära och sakrika föredrag upplysning
i hvad som hör till rationell håstafvel, skulle detta säkerligen bidraga
till densammas höjande. Ombuden anse sig dock ej böra framkomma
med något positivt förslag härutinnan, utan öfvorlämna frågan i
hela dess vidd till Eders Kungl. Maj:ts afgörande. _ >

Ombuden anse sig dock böra i detta, sammanhang framhålla, att för
närvarande torde inom landet ej finnas tillräckligt antal och på tillräckligt
många ställen utstationerade hingstar af fullgod kvalitet, hvadan, i
sammanhang med vidtagande af åtgärder för att hindra användandet af de
underhaltiga hingstarne, det torde vara af nöden att vidtaga åtgärder för
fyllande af bristen på förstklassiga hingstar. Särskildt torde stor brist
råda på hingstar, som äro lämpliga för afvel af lättare, för det mindre
jordbruket dugliga brukshästar. Med lifligt erkännande af de åtgärder,
som inom de nordliga länen vidtagits lör den inhemska hästafvelns befrämjande,
tro ombuden dock, att det inom landet i öfrigt befintliga
hingstmaterialet icke så, som kunde ske, tillvaratages och begagnas.
Hingstuppfödare härstädes mötas af stora svårigheter, enär inom landet
födda hingstar, om ock* af premieringsnämnd godkända och premierade,
betraktas med ett visst misstroende, så att de endast med svårighet kunna,
försäljas och vanligen endast till underpris. Medan en mängd ägare af
opremierade hingstar landet rundt halva god förtjänst af sina djur, nödgas
ofta en mindre brukare med förstklassigt sto, som lämnar godkänd
afkomma, kastrera sina, hingstar. Detta misstroende mot inom landet
födda hingstar torde böra genom lämpliga åtgärder bortarbetas, så, mycket
mera som sannolikhet finnes lör, att inom landet uppdragna djur böra
vara för detsamma mera passande såsom med våra förhållanden vanda.
Ombuden anse fördenskull, att åtgärder böra vidtagas för att tillvarataga
och sprida hingstmateriel efter inom landet befintliga hästar. Ett bidrag
till denna frågas lösning skulle vara om t. ex. staten iklädde sig en viss
risk för uppfödandet af svenska hingstar genom att utbetala ersättning
till ägare af utaf premieringsnämnd godkändt föl, som efter ett eller annat
år måste kas treras.

304

Med anledning af hvad ombuden sålunda anfört, få ombuden i underdånighet
hemställa, det täcktes Eders Kungl. Maj:t taga» under pröfning
om och i hvad mån åtgärder böra» vidtagas ej mindre för att begränsa
rättigheten för ägare af opremierade hingstar att utlega dessa än äfven
för att tillvarataga och sprida goda inom landet uppfödda hingstar, så
att desamma kunna komma afveln till nytta.

Stockholm den 10 november 1905.

På ombudens vägnar:

Underdånigst

GILBERT HAMILTON.

Carl L. Bendix.

Bil. 33.

Till Konungen.

Sttiteriöfverstyrelsens
utlåtande
19/u
1906 i ant.
af ålslälliga
framställningar
om
införande af
bestämmelser.
, af seende
begränsning
af rättigheten
att tillhandahålla
beskällare.

Uti underdånig skrivelse den 6 maj 1903 har Riksdagen hos Eders
Kungl. Maj:t i underdånighet anfört, att» — — — — — — — — —

(den här uteslutna delen af slcrifve Isen berör frågan om inhemska, häststammar

och finnes införd uti bil. 3 å sid. 192 o. f.) ----------

'' '' — — — — — — — -— inhemska hästafvel.

Genom nådig remiss den 15 maj 1903 har Eders Kungl. Maj:t anbefallt
Stuteriöfverstyrelsen att i anledning af hvad Riksdagen sålunda
anfört, afgifva underdånigt utlåtande.

Vidare har uti en till statsrådet och chefen för Eders Kungl. Maj:ts
Jordbruksdepartement ställd skrift »föreningen för befrämjande af uppfödning
inom Blekinge län af hästar med norsk eller nordsvensk typ» —
under framhållande, att, sedan Riksdagen hos Eders Kungl. Maj:t anhållit
om åtgärder för tillvaratagande af de inhemska häststammarne, föreningen,
som hade till ändamål att befrämja den »svenska hästen» inom Blekinge
lån, vid sådant förhållande ansett sig icke böra lämna tillfället obegagnadt
att framlägga de åsikter, som den för sin del hyste rörande de lämpligaste
åtgärderna för de inhemska häststammarnes tillvaratagande och förbättrande
i sådant hänseende anfört, bland annat, att af dylika åtgärder
främst borde ifrågakomma ordnandet af hingsthållningen; att härför visserligen
vore i viss mån sörjdt genom hästpremieringarna, men att, då dessa,

305

enlio-t föreningens åsikt, sträckte sina verkningar endast till trakterna nära
omkrino- premieringsplatserna, hvilka i regel vore förlagda till de mera
centrala, bördiga och tätast bebyggda orterna, dit hästuppfödamc från skogstrakterna
och öarna på grund af stort eller svårframkomligt åt stand och
rino-a utsikt till prisbelöning sällan kunde infinna sig med små hästar,
ancfra åtgärder måste vidtagas, som berörde äfven dessa områden hvarest
fortfarande 1- a 2-åriga hingstar i stor utsträckning användes till betäckning,
i det att de, jämte stona, utsläpptes på gemensamma beten; att man
daglmen i städerna i Blekinge och Småland vore i tillfälle att so, hvilka
tarflma hästar genom sådant vårdslösande af afveln uppkommit; att man
å andra sidan funnit, att dessa hästars bristfälliga beskaffenhet icke vallats
af naturförhållandena å uppfödningsorterna, hvilka tvärtemot, synnerligast

med hänsyn till betena, befunnits gynnsamma för hästafveln, sasom och

fram uinge'' af den ganska goda af komma, som _ erhållits i de fall godkanda
norska hingstar kommit till användning; att till rådande af hot på de påpekade
missförhållandena näppeligen återstode annan utväg än att tiLo-ripa
det i flera länder med godt resultat pröfvade medlet att införa skatt
å hingstar, hvilka användes till betäckning af andra ston än de hingstägaren
siälf tillhöriga, äfvensom att stadga förbud mot utsläppandet af icke godkända
hingstar, 1- och 2-åriga hingstar däri inbegripna, på de gemensamma
betena; att en sådan beskattning på hästafveln skulle kunna gocto-öras
genom högre anslag till premiering af godkända beskällare; att ledningen
af landets hästafvel således skulle halva till sin förnämsta uppgift
att tillse, att af de olika premieringsbara hästraserna funnes ett tillräckligt
antal fullgoda beskällare och att endast sådana användes till af v el, att
vidare sedan den »svenska» och norska hästen uppförts bland de premierin
o-stil da hästraserna, föreningen funnit önskvårdt att antalet ledamöter i
premieringsnämnderna ökades, så att hushållningssällskapen i de unc er
distrikt, hvarest det vore erforderligt, komme i tillfälle att utse två ledamöter
i stället för en, på det att äfven den »svenska» och norska hästen,
i likhet med hvad fallet vore med den ädla hästen och ardennerhästen,
måtte få sin mera speciellt intresserade målsman i nämnden; samt att pa
o-rund af hvad sålunda anförts föreningen anhölle att, vid behandlingen
af Riksdagens förenämnda underdåniga skrivelse,, jämväl toges under ompröfning
dels frågan om skatt på beskällare och i så fall äfven om högre
anslao- till premieringen af hingstar äfvensom om förbud att å gemensamma
beten utsläppa icke godkända hingstar, dels ock frågan om rättighet
för hushållningssällskapen att, om de så önskade, utse två ledamöter
i premieringsnämnden.

306

Med öfverlämnande den 12 augusti 1903 af förberörda skrift jämte
därtill hörande handlingar, har dåvarande t. f. chefen för Eders Kungl.
Maj:ts Jordbruksdepartement anmodat Stuteriöfverstyrelsen att taga hvad
däruti anförts i öfvervägande vid afgifvande af det genom förberörda
nådiga remiss den 15 maj 1903 infordrade underdåniga utlåtande;

lavarjämte Eders Kungl. Maj:t — -— — — — — — — — — —

{den här uteslutna delen af skrift;elsen berör f rågan om inhemska häststammar
och finnes införd uti bil. 3 å sid. 194 o. f.) — — — — — —• — —
— — — — — — — — •—• — — — — — — — åtgärd föranleda.

Under åberopande i de flesta fall af förberörda utaf »föreningen för
befrämjande af uppfödning inom Blekinge län af hästar med norsk eller
nordsvensk typ» ingifna skrift, hafva efter hand ett flertal af landets hushållningssällskap
till Eders Kungl. Maj:t inkommit med särskilda underdåniga
framställningar därom, att Eders Kungl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande
och låta utarbeta förslag rörande begränsning af rättigheten att
tillhandahålla beskällare, att i den form Eders Kungl. Maj:t funne lämpligt
Riksdagen föreläggas;

Och har Eders Kungl. Maj:t anbefallt Stuteriöfverstyrelsen att öfver
dessa underdåniga framställningar afgifva underdånigt yttrande, i det att
Eders Kungl. Maj:t för sådant ändamål i nåder remitterat, den 16 maj
1904 en underdånig framställning i ämnet från Blekinge läns hushållningssällskap,
den 27 juli 1904 en dylik från Uppsala läns hushållningssällskap,
den 3 september 1904 en dylik från Ålfsborgs läns norra hushållningssällskap,
den 11 oktober 1904 en dylik från Norrbottens läns hushållningssällskap,
den 3 januari 1905 en särskild underdånig framställning i ämnet
från ett hvart af Östergötlands läns hushållningssällskap, Västmanlands
och Skaraborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott samt Värmlands
och Gäfleborgs läns hushållningssällskap, den 18 januari 1905 en
dylik underdånig framställning från Kronobergs läns hushållningssällskap,
den 27 januari 1905 en dylik från Kalmar läns södra hushållningssällskap
och den 11 februari 1905 en dylik från Örebro läns hushållningssällskap.

Sedan vidare hushållningssällskapens år 1905 församlade ombud vid
behandling af ärendet ifråga på anförda skäl i underdånighet anhållit, att
Eders Kungl. Maj:t täcktes taga under pröfning om och i hvad mån åtgärder
borde vidtagas ej mindre för att begränsa rättigheten för ägare af
opremierade hingstar att utlega dessa, än äfven för att tillvarataga och
sprida goda inom landet uppfödda hingstar, så att desamma kunde komma

307

afveln till nytta, samt därefter åtskilliga hushållningssällskap uti särskilda
till Eders Kungl. Maj:t ingifna skrifter i underdånighet förklarat sig instämma
i ombudens sålunda gjorda underdåniga framställning,

har Eders Kungl. Maj:t vidare till yttrande af StuteriöfVerstyrelsen i
nåder remitterat, den 14 december 1905 hushållningssällskapens ombuds
förberörda underdåniga framställning, den 6 mars innevarande år en af
Värmlands läns hushållningssällskap ingifven underdånig skrift i ämnet,
den 29 sistlidne mars en dylik skrift från Kalmar läns södra hushållningssällskap,
den 26 sistlidne juni en dylik skrift från Kristianstads läns hushållningssällskap
och den 12 sistlidne juli en dylik skrift från Göteborgs
och Bohus läns hushållningssällskap.

Till åtlydnad af dessa nådiga föreskrifter får StuteriöfVerstyrelsen i
underdånighet anföra följande.

Utaf de nådigst remitterade underdåniga framställningarna framgår
otvetydigt — hvad ej heller varit obekant för StuteriöfVerstyrelsen •— att
inom vårt land användandet af underhaltiga beskällare äger rum i stor
utsträckning och till afsevärdt förfång för hästafveln, hvarför otvifvelaktigt
effektiva åtgärders vidtagande för rättande af detta missförhållande äro af
behofvet påkallade.

I sådant syfte har »föreningen för befrämjande af uppfödning inom
Blekinge län af hästar med norsk eller nordsvensk typ» uti sin förberörda
underdåniga skrifvelse föreslagit införandet af skatt på beskällare.

De underdåniga framställningar, hvilka i anledning af den sålunda
väckta frågan sedermera inkommit till Eders Kungl. Maj:i. innehålla emellertid
ej några bestämda yrkanden eller förslag beträffande de åtgärder,
som för ifrågavarande syftes vinnande böra vidtagas, men framgår dock
af framställningarna ifråga genomgående den åsikten, som dessutom i några
fåll äfven direkt uttalas, att, därest besiktningstvång kunde införas, sådant,
äfven om detsamma komme att verka mera ingripande i den enskildes frioch
rättigheter beträffande hästafveln än hingstskatt, vore att föredraga
framför dylik skatts åläggande.

StuteriöfVerstyrelsen, som för sin del anser s. k. hingstskatts införande
möta hinder ej endast på grund af detta medels för allmänheten obehagliga
karaktär, utan äfven och i synnerhet genom dess svårighet att i praktiken
tillämpa, finner sig under sådana förhållanden kunna, med förbigående af
detta förslag och den i sammanhang därmed väckta frågan om förhöjda
hingstpremier, inskränka sitt vidare yttrande till frågan om hingstbesiktningstvångs
införande.

Att obligatorisk besiktnings införande såsom villkor för hingsts användande
i afveln är ett synnerligen lämpligt och effektivt medel mot an -

308

vändandet af underhaltiga beskällare är Stuteriöfverstyrelsen, med stöd af
den erfarenhet om resultatet af dylika åtgärders vidtagande, som vunnits
inom andra länder, gärna villig att erkänna, men huruvida dylikt hingst,-besiktningstvångs införande inom vårt land på en gång inom landets hela
område skulle vara lämpligt, däremot har styrelsen måst ställa sig afvisande.

Hur glädjande uppsving hästafveln än visat inom vårt land, torde nämligen
inom större delen af detsamma tillgången på beskällare likväl ännu
vara alltför knapp för att en dylik bestämmelse skulle kunna utan stora
olägenheter därstädes tillämpas, på samma gång som kännedomen om och
känslan af nödvändigheten att till afvelsbruk använda endast fullgoda beskällare
näppeligen ännu allmänt vunnit tillräckligt insteg hos hästuppfödarne
för att dessa, utan att känna sig utsatta för afsevärd inskränkning
i sina fri- och rättigheter, skulle foga sig under en sådan bestämmelses tvång.

Stuteriöfverstyrelsen, som anser det resultat, som tvångsvis vinnes på
hästafvelns område, vara ej endast utan bestående värde utan äfven onödigt,
synnerligast då, såsom i nu föreliggande fall, det åsyftade resultatet
på frivillighetens väg kan säkert om än icke så hastigt ernås, finner sigaf
sådan anledning och i anslutning till hvad ofvan andragits icke kunna
tillstyrka utfärdandet af bestämmelser om införande på en gång inom hela
landet af s. k. hingstbesiktningstvång.

Om däremot rätten att bestämma huruvida och när föreskrift om
obligatorisk hingstbesiktning bör inom underdistrikt införas lägges i händerna
på uppfödarne själfva, på så sätt att inom hvarje under distrikt fråga
därom, i öfverensstämmelse med hvad enligt nu gällande hastpremieringsreglementes
föreskrifter äger rum beträffande frågor om utverkande af fastställelse
utaf stambok, göres beroende på framställning hos Stuteriöfverstyrelsen
från vederbörande hushållningssällskap, som, på samma gång detsamma
är väl ägnadt att uttrycka ortbefolkningens önskningar, dessutom
bör vara kompetent att pröfva, huruvida underdistriktet är tillräckligt
framme i hästafvelshänseende för dylik bestämmelses införande, tror Stuteriöfverstyrelsen
att man funnit ett tillvägagångssätt, som, utan brådstörtande
åtgärder, kommer att på öfvertygelsens och frivillighetens väg säkert och
rationellt, allt efter det de olika underdistrikten äro därtill beredda, motarbeta
och slutligen hämma användningen af underhaltiga beskällare.

Då förenämnda förening vidare uti sin ifrågavarande underdåniga
skrivelse såsom anledning till hästafvelns låga ståndpunkt inom vissa delar
af Blekinge län anfört den omständigheten, att preinieringsplatserna inom
länet i regel varit förlagda endast till de centrala, bördiga och tätast bebyggda
orterna, dit hästuppfödarna från skogstrakterna och öarna på grund

309

af långa och svåra vägar samt ringa utsikt till prisbelöning sällan varit i
tillfälle att infinna sig med sina hästar, anser Stuteriöfverstyrelsen sig höra
framhålla, att styrelsen, vid bestämmandet af uppvisningsställena inom
Blekinge läns underdistrikt, liksom inom samtliga öfriga underdistrikt, hittills
nästan utan undantag följt de förslag å dylika ställen, som afgifvits
af vederbörande hushållningssällskap själfva, hvarigenom styrelsen trott
sig kunna rättvisast tillgodose de olika orternas behof i berörda hänseende.

Hvad ytterligare angår samma förenings uti dess ifrågavarande skrivelse
gjorda underdåniga framställning, att det enligt § 4 af gällande hästpremieringsreglemente
för närvarande bestämda antalet ledamöter i premieringsnämnd
måtte i underdistrikt, hvarest så vore erforderligt, få ökas
därhän, att vederbörande hushållningssällskap komme i tillfälle att utse
två ledamöter i stället för såsom nu en, på det att den »svenska» och
norska hästen, i likhet med hvad fallet vore med den ädla hästen och
ardennerhästen, måtte få sin mera speciellt intresserade målsman i nämnden,
torde denna framställning, som ej synes hafva rönt tillslutning af
något utaf de öfriga hushållningssällskap, hvilka, med förbigående af denna
punkt, yttrat sig i nu föreliggande ärendes öfriga delar, ej böra påkalla
någon Eders Kungl. Maj:ts åtgärd, såsom innefattande ett, enligt Stuteriöfverstyrelsens
åsikt, ej endast med afseende å nämndernas kompetens opåkalladt
och obehöfligt, utan äfven, praktiskt och ekonomiskt sedt, synnerligen
olämpligt förslag.

Beträffande åter hushållningssällskapens ombuds, utöfver frågan rörande
begränsning af rätten för ägare af opremierade hingstar att utlega
dessa, gjorda underdåniga framställning om åtgärders vidtagande för tillvaratagandet
och spridandet af goda inom landet uppfödda hingstar, så
att desamma kunde komma afveln till nytta, synas dylika åtgärder från
statens sida Stuteriöfverstyrelsen obehöfliga. Styrelsen håller nämligen för
antagligt, att dessa önskemål komma att af sig själfva uppfyllas i den mån
en målmedveten hästuppfödning vinner framgång här i landet. Och med
införandet efter hand af hingstbesiktningstvång, hvarigenom otjänliga beskällare
kunna antagas komma att försvinna, torde förvisso dugliga sådana
blifva eftersökta och till afvel flitigt använda, på samma gång som uppfödandet
och tillhandahållandet af sådana hingstar bör blifva en lönande
handtering.

I detta sammanhang anser Stuteriöfverstyrelsen sig böra framhålla, att
styrelsen i och för remontering af statens hingstdepåer städse ställer sig
som köpare till i öfrigt kvalificerade, inom landet födda lofvande hingstföl
och treåriga hingstar af varmblodigt slag.

Hvad angår slutligen det uti hushållningssällskapens ombuds ifråga -

310

varande underdåniga skrivelse påpekade förhållandet, att stor brist synes
råda på hingstar, som äro lämpliga för afvel af lättare, för det mindre
jordbruket dugliga brukshästar, är Stuteriöfverstyrelsen förvissad därom
att, för så vidt ombuden härmed åsyfta hingstar af nordsvensk typ, detta
behof snart nog blifver fylldt, enär det lifliga och målmedvetna arbete, som
för närvarande pågår för höjandet och spridandet af nämnda hästslag,
säkerligen kommer att under de närmaste åren lämna både talrika och
goda, för afveln lämpliga produkter.

Under åberopande af hvad ofvan blifvit anfördt rörande åtgärders vidtagande
för begränsning af rätten att tillhandahålla beskällare, får Stuteriöfverstyrelsen
i underdånighet hemställa, det Eders Ivungl. Maj:t täcktes
i nåder besluta föreslå Riksdagen medgifva, att inom underdistrikt,
som genom vederbörande hushållningssällskap hos Stuteriöfverstyrelsen gör
framställning därom, må, därest styrelsen eljest finner lämpligt, införas
s. k. hingstbesiktningstvång eller, med andra ord, bestämmelser därom, att
hingst, vid visst äfventyr, icke må till afvel användas för andra än hingstägaren
själf tillhöriga ston, därest icke hingsten vid i bestämd ordning verkställd
besiktning blifvit såsom beskällare godkänd, äfvensom, därest denna
Stuteriöfverstyrelsens underdåniga hemställan vinner Eders Kungl. Maj:ts
bifall, meddela nådig föreskrift i fråga om utarbetande af de för dylikt
förslags framställande erforderliga bestämmelser rörande sådan obligatorisk
hingstbesiktnings effektiva verkställande.

Samtliga till ärendet hörande remissakter återställas härjämte.
Stockholm den 19 november 1906.

Underdånigst
FREDRIK WRANGEL.

Mart. Nyborg.

Bil. 34.

Tablå öfver Kopparbergs, Gäfleborgs, Västernorrlands och Jämtlands läns
hushållningssällskaps utgifter och inkomster i anledning af verksamheten
vid hingstuppfödningsanstalten å Vången åren 1903—1910.

Hushållningssällskap			Utgift	e r.				Inkomster genom för-säljning af hingstar o. cl.	Belopp, hvcirmed utgifterna öfverskjuta inkomsterna
Anlägg- nings- kostnader	Drift- kostnader	Kostnader för inköp af hingstföl	Andra kostnader	Summa
Kopparbergs	läns ............	9.332	57	39.956	40	18.416	63	i) 3.833	74	71.539	34	25.377	—	46.162	34
Gäfleborgs	» ...........	5.400	—	45.039	71	18.143	80	2) 586	77	69.170	SS	32.832	—	36.338	28
Västernorrlands	» ............	775	99	53.122	48	15.500	19	») 495	45	69.894	11	35.291	SO	34.602	31
Jämtlands	» ............	9.400	—	38.894	25	16.041	64	-t) 1.763	64	66.099	53	31.960	50	34.139	03
	Summa kronor	24,908	56	177.012	84	68.102	26	6.678	60	276.703	26	125.4G1	30	151.241	06

t) Resekostnader och försäkringsafgifter.

2) Kommittékostnader.

3) Kostnader för försäljning af hingstar.

4) Kostnader för styrelsesammanträden samt försäkringsafgifter m. m.

Tablå öfver hushållningssällskapens och landstingens (underdistriktens) egna utgifter för hästafvelns befrämjande under åren 1901-1910,

Bil. 35

313

			19 0 1	19 0 2			19 0 3			19 0 4			19 0 5			19 0 6			19 0 7					19 0 8			19 0 9	19 10	Summa 1901-1910
	Underdistrikt		Premier och omkostnader för den med statsmedel understödda hästpremi-eringen	Utgifter för andra åtgär-der till hästafvelns befrämjande	Summa	Premier och omkostnader för den med statsmedel understödda hästpremi-eringen i	Utgifter för andra åtgär-der till hästafvelns befrämjande	Summa	Premier och omkostnader för den med statsmedel understödda hästpremi-eringen	Utgifter för andra åtgär-der till hästafvelns befrämjande	Summa	Premier och omkostnader för den med statsmedel understödda hästpremi-eringen	Utgifter för andra åtgär-der till hästafvelns befrämjande	Summa I	Premier och omkostnader för den med statsmedel understödda hästpremi-eringen	Utgifter för andra åtgär-der till hästafvelns befrämjande	Summa	Premier och omkostnader för den med statsmedel understödda hästpremi-eringen	Utgifter för andra åtgär-der till hästafvelns befrämjande	Summa	Premier och omkostnader för den med statsmedel understödda hästpremi-eringen	Utgifter för andra åtgär-der till hästafveln befrämjande	Summa	Premier och omkostnader för den med statsmedel understödda hästpremi-eringen	Utgifter för andra åtgär-der till hästafvelns befrämjande	Summa	Premier och omkostnader för den med statsmedel understödda hästpremi-eringen	Utgifter för andra åtgär-der till hästafvelns befrämjande	Summa	Premier och omkostnader för den med statsmedel understödda hästpremi-eringen	Utgifter för andra åtgär-der till hästafvelns befrämjande	Summa	Premier och omkostnader för den med statsmedel understödda hästpremi-eringen	Utgifter för andra åtgär-der till hästafvelns befrämjande	Summa summarum
1	Kronobergs	läns	1.310	58	655		1.965	58	1.420	24	755		2.175	24	1.302	68	655	_	1.957	68	1.106	30	055	_	1.761	30	994	40	2.374	24	3.36S	64	1.068	20	805	_	1.873	20	1.312	70	1.495	__	2.807	70	1.299	25	sos		2.104	25	1.406	63	755		2.161	63	939	27	5S0		1.519	27	12160	25	9.534	24	21.694	49	1
2	Blekinge		1.976	03	3,SI 9	06	5.795	09	2.942	52	1.840	65	4.783	17	3.623	43	l. las	SO	5.032	23	3.178	95	2.779	59	5.958	54	3.176	13	2.058	SO	5.234	93	3.223	73	2.732	12	5.955	85	2.918	39	1.747	SO	4 666	19	4.247	76	1.676	82	5.924	58	4.541	03	1.007	85	6.14S	88	4.704	Öl	1.675	27	6.379	78	34.532	48	21.346	76	55 879	24	2
3	Kristianstads	»	4.755	40	2.000	—	6.755	40	4.479	—	2.350	—	6.829	—	5.380	—	2.350	—	7.730	—	5.292	60	2.550	—	7.842	60	6.675	40	2.550	—	9.225	40	6.24S	45	2.200	—	8.448	45	6.473	05	2.140	—	8.613	05	6 454	10	1.475	—	7.929	10	7.238	27	1.475	—	8.713	27	7.404	10	1.475	—	8.879	10	60.400	37	20.565	—	80965	37	3
4	Malmöhus	»	11 332	07	8.854	—	20.186	07	14.247	(58	5.525	—	19.772	68	15.865	59	6.025	—	21.S90	59	14.811	36	0.525	—	21.336	36	16.206	03	6.025	—	22.231	63	15.731	53	5.275	—	21.006	53	15.670	27	7.025	—	22 695	27	15.498	60	5.025	—	20.523	60	16.152	25	4.521	—	20.673	25	15.679	80	4.S25	—	20.504	SO	151.195	78	59 625	—	210.820	78	4
5	Södermanlands	»	4.734	58	2.000	—	6.734	58	5.706	OS	2.300	—	8.006	08	0.682	52	3.554	56	10.237	08	6.108	23	3.206	67	9.374	90	6.077	45	3.158	53	9.235	9S	6.112	45	3.322	24	9.434	69	6.119	28	4.220	92	10.340	20	5.550	67	4.337	02	9.887	09	5.684	26	3.949	40	9.633	66	4.878	40	3.953	93	8.832	33	57.713	92	34 003	27	91.717	19	5
6	Östergötlands		11.210	74	850	34	12.061	08	11.843	76	5.082	47	16.926	23	12.241	20	1.C26	66	13.S67	92	11.681	21	1.234	39	12.915	60	12.152	35	2.798	22	14.950	57	12.367	05	—	—	12.367	0.5	16.199	35	—	—	16.199	35	14.005	05	1.111	97	15.117	02	12.836	64	—	—	12.836	64	11.087	47	—	—	11.0S7	47	125 624	88	12 704	05	138 328	93	6
7	Kalmar läns norra		664	50	140	—	804	50	1.017	56	154	26	1.171	82	962	40	210	—	1.172	40	800	90	185	11	986	01	765	85	40	—	805	85	1.005	—	219	69	1.224	6!)	1.036	10	150	—	1.186	10	1.189	70	60	—	1.249	70	1.567	60	240	—	1.807	60	1.631	16	240	—	1.871	16	10.640	77	1.639	C6	12.278	83	7
8	Kalmar läns södra	»	■1 339	6,5	2.830	—	7.169	(is	4.407	86	2.585	—	6.992	86	6.402	85	2.645	~	9.047	85	8.374	07	2,430	—	10.804	07	6.126	70	2.000	—	8.126	70	6.256	91	1.969	82	8.226	73	0 212	76	2.500	—	8.712	76	6.1S7	34	2.000	—	8.187	34	6.271	32	2.430	—	8.701	32	6.266	42	2.430	—	8.696	42	60.845	91	23.819	82	84.685	73	8
9	Jönköpings		2.814	90	1.380	—	4.194	90	2.933	97	4.164	25	7.098	22	3.602	15	980	50	4.582	65	3.505	25	1.244	75	4.750	—	2.703	90	1.084	—	3.787	90	2.S92	02	1.984	—	4.876	02	2.157	25	884	—	3.041	25	2.643	05	700	—	3.343	05	2.844	10	825	—	3.669	10	3.297	10	1.150	—	4.447	10	29.393	69	14396	50	43.790	19	9
1 o	Hallands	»	4.561	29	77S	78	5.340	07	5.330	68	2,675	—	8.005	68	8.090	22	2.500	—	10.590	22	10.278	48	2.675	—	12.953	48	8.194	43	2.525	—	10.719	43	7.999	39	2.350	—	10.349	39	10.184	44	3.491	54	13.675	98	10.184	39	3.475	—	13.059	39	11.141	06	3.800	—	14.941	06	11.825	29	3.800	—	15.625	29	87.789	67	28.070	32	115.859	99	10
1 1	Göteborgs och Bohus	»	4.706	SO	3.610	—	8.316	SO	5.621	40	3.750	—	9.371	40	7.744	92	3.665	—	11.409	92	8.045	44	3.535	—	11.580	44	9.199	83	3.535	—	12.734	83	9.171	25	2.560	—	11.731	25	9.370	60	2.080	—	11.450	60	9.663	40	170	—	9.833	40	9.074	32	180	—	• 9.854	32	8.683	82	210	—	8.893	82	81.881	78	23.285	—	105.176	78	11
12	Alfsborgs läns norra		3-905	10	3.997	73	7.902	83	3.328	79	5.376	32	8.705	11	3.063	58	6.685	45	9.749	03	3.119	59	6.420	68	9.540	27	2.896	69	4.078	49	6.975	18	3.079	90	4.690	40	7.770	30	4.254	45	4.143	97	8.398	42	3.815	10	4.083	SO	7,898	90	5.525	20	4.024	87	9.550	07	6.015	14	3.637	30	9.652	50	39.003	54	47.139	07	86.142	61	12
13	Älfsborgs läns södra	»	4.492	70	160	—	4.652	70	4.308	22	340	—	4.048	22	4.460	35	1.280	—	5.740	35	4.198	05	1.280	—	5.478	05	4.659	15	1.160	—	5.819	15	4.256	77	1.160	—	5 416	77	4.783	12	1.220	—	6.003	12	5.104	29	780	—	5.884	29	5.277	27	600	—	5.877	27	5.031	39	600	—	5.631	39	46.571	31	8.580	—	55.151	31	13
14	Skaraborgs	»	7.075	68	3.887	50	10.963	18	7.923	51	4.569	—	12.492	51	7.956	74	2.185	—	10.141	74	7.829	SO	2.219	45	10.049	25	7.946	70	2.400	64	10.347	34	11.131	95	2.130	15	13.262	10	10.857	03	2.582	22	13.439	25	10.911	SO	2.905	92	13.817	72	11.003	35	2.204	47	13.207	82	10.969	SO	1.555	70	12.525	50	93 606	36	26.640	05	120.246	41	14
1 5 1	Stockholms	»	4.291	SO	1.080	—	5.371	80	3.925	55	332	—	4.257	55	4.420	42	200	—	4.620	42	6.548	50	200	—	6.748	50	6.510	94	200	—	6.710	94	6.234	—	200	—	6.434	—	6.318	83	200	—	6.518	83	5.933	25	200	—	6.133	25	6.128	65	400	—	6.528	65	6.754	59	400	-	7.154	59	57.066	53	3412	—	60 478	53	15
16	Uppsala	»	4.644	46	737	71	5.382	17	5.079	66	978	60	6.658	26	5.485	58	924	60	6.410	18	6.482	15	977	90	7.460	05	5.717	Öl	1.802	37	7.519	88	5.098	40	1.135	30	6.233	70	5.474	55	1.500	—	6.974	55	6.605	84	1.500	—	8.105	84	5.489	06	1.500	—	6.989	06	5.325	59	1.580	-	6.905	59	56002	80	12.636	48	68.639	28	1 ti
17	Gottlands	»	1.259	20	—	—	1.259	20	1.272	90	—	—	1.272	90	1.495	45	97	—	1.592	45	1.275	25	104	—	1.379	25	1314	90	■--	—	1.314	90	1.542	19	—	—	1.542	19	1.573	62	—	—	1.573	62	1.636	52	—	—	1.636	52	1.577	04	—	—	1.577	04	1.776	59	—	—	1.776	59	14.723	66	201	—	14.924	66	17
18	Örebro		5.538	06	537	—	6.075	06	6.078	43	764	54	6.842	97	5.962	51	707	32	0.669	83	5.943	18-	1.206	85	7 150	03	6.908	81	4.264	88	11.173	09	6.047	—	1.306	39	7.353	39	6.973	20	1.116	35	8.089	55	6.776	87	1.452	35	8.229	22	6.469	61	1.682	—	8.151	61	6.735	90	2.466	82	9.202	72	63.433	57	15.504	50	78 933	07	1 S
1!''	Västmanlands	»	4.010	60	2.500	—	6.510	60	4.629	28	2.650	—	7.27!)	28	6.626	89	3.100	—	9.726	89	6.403	35	2.500	—	8.903	35	6.469	60	2.900	—	9.369	60	6.318	SO	2.900	—	9.218	80	6.692	—	2.900	—	9.592	—	6.336	68	2.700	—	9.036	68	6.091	18	3.000	—	9,091	18	6.429	28	2.800	—	9.229	28	60.007	66	27.950	-	87.957	66	1 9
20	Värmlands	»	6.166	41	10.504	75	16.671	16	9.851	94	3.078	29	12 930	23	12.537	47	2.869	02	15.406	49	9.909	07	500	—	10.409	07	12.760	71	675	—	13.435	71	11.066	65	SOO	—	11.866	65	12.080	23	550	—	12.630	23	11.178	SO	800	-	11.978	SO	11.096	04	1.616	74	12.712	78	11.355	05	1.186	40	12.541	45	108.002	37	22 580	20	130.582	57	20
21	Kopparbergs	»	2.639	18	660	—	3.299	18	3.281	81	4.875	60	8.157	41	4.072	80	4.280	—	8.352	SO	4.362	-	2.590	—	6.952	—	4.591	30	900	—	5.491	30	4.5S3	51	790	—	5.373	51	4.369	45	620	—	4.989	45	4.781	55	670	—	5.451	55	5.051	59	530	—	6.1S1	59	6.030	69	420	—	6.450	69	44.363	88	16.335	60	60.699	48	21
22 1	GäHeborgs	»	2.5.38	30	7.912	20	10.450	50	2.806	81	750	91	3.557	72	2.933	97	6.625	19	9.559	16	3.584	21	8.812	34	12.396	55	3.584	62	8.987	14	12.571	76	3.493	69	3.484	32	6.978	01	3.639	25	2.635	24	6.274	49	3.970	93	9.704	41	13.675	34	3.758	25	5.341	SO	9.100	05	4.037	30	1.005	-	5.042	30	34.347	33	55.258	55	89 605	88	22
2 2 1	Jämtlands	»	3.033	05	1.270	75	4.303	80	3.665	54	1.201	29	4 806	83	4.821	06	500	—	5.321	06	4.521	62	731	17	5.252	79	4.348	68	549	64	4.898	32	4.517	36	375	—	4.892	36	4.607	22	90	—	4.697	22	4.386	24	285	—	4.071	24	4.839	71	360	—	5.199	71	4.521	39	12.763	62	17.285	01	43.261	87	18126	47	61.388	34	28
2 4	Västernorrlands	»	1.791	65	—	—	1.791	65	2.670	95	775	99	3.446	94	3.791	33	3.998	40	7.789	73	745	00	6.894	SO	7.640	40	2.415	94	6.356	25	8.772	19	3.857	27	8.326	20	12.183	47	4.017	04	7.227	45	11.244	49	4.925	71	6.974	30	11.900	01	5.548	33	10.789	SS	16.338	21	6.115	47	8.855	20	14 970	67	35.879	29	60198	47	96.077	76	24
2 T,	Västerbottens		699	38	3 479	25	4.178	63	587	76	300	—	887	76	641	58	300	—	941	58	075	52	SOS	26	1.483	78	2.601	20	1.317	60	3.918	SO	3.323	39	3.423	76	6.747	15	4.260	33	1.618	99	5 879	32	4.449	86	1.810	15	6.260	Öl	5.212	95	1.463	52	6.676	47	6.249	27	1.2S8	71	7.537	98	28.701	24	15.810	24	44 511	48	25
2 6 j	Norrbottens	»	3 650	—	3 949	60	7.599	60	5.551	23	1.357	83	6-909	06	5.281	38	1.325	50	6.606	88	3114	97	2.016	67	5.131	64	2.600	—	2.088	35	4.688	35	3.734	55	1.542	10	5.276	65	3.254	63	1.230	-	4.484	63	3.251	36	1.785	—	5.036	36	2.581	90	1.242	80	3 824	70	4.410	Öl	1.504	60	5 915	11	37 430	53	18042	45	55 472	98	20
1	Summa kronor J	108.142	14	67.593	67	175.735	81	125.513	13	58.532		184.045	13	145.449	13	60.698	—	206.147	131\| 141.955	65	64.282	63	206.238	28	147.599	82	65.829	15	213.428	97	150.361	41	55.681	49	206.042	90	160.809	14	53.368	48	214.177	62	160.988	11	56.486	74	217.474	85	165.607	61	54.539	33	220.146	94	168.155	130	\| 60.402	61	228.557	91	11.474.581	44	597.414 10	2.071.995	54

Anm. De i kolummen: »Utgifter för andra åtgärder till hästafvelns befrämjande» upptagna belopp afse hufvudsakligeu
utgifter för följande ändamål: inlösen af de utaf hushållningssällskapen enskildt utdelade frisedlar, stamboksiöring,
anordnande af hingstbeten, anställande af hästkonsulenter, understödjande af föreningar i hästafvelssyfte,
bidrag till hofbeslagsskolor samt stipendier till elever vid sådana skolor, premier till hästskötare, bidrag till
anordnande af hingststationer, förluster å försålda afvelsdjur samt å räntefria lån, utbetalande af afvelspris, anordnande
af traftäflingar samt understödjande af hingstuppfödningsanstalten å Yången.