ARMÉNS PERSONAL ÖFVER STAT (Statens offentliga utredningar 1905:2)

FÖRSLAG

TILL

F Ö R ORDNING

ANGÅENDE

ARMÉNS PERSONAL ÖFVER STAT

ÄFVENSOM TILL

KONGÖKELSE ANGÅENDE SÄTTET FÖR OFFICERS- OCH RESERV0FF1CERSVOLONTÄH1S
ANTAGNING OCH UTBILDNING,

AFGIFNA AF

DEN AF KUNGL. MAJ:T DEN 12 FEBRUARI 1904 I NÅDER FÖRORDNADE KOMMITTÉ
FÖR UTARBETANDE AF FÖRSLAG TILL ÄNDRADE FÖRESKRIFTER
RÖRANDE ARMENS ÖFVERTALIGA PERSONAL.

STOCKHOLM

KUNGL. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖNER

1904

TILL KONUNGEN.

I nådigt bref deri 12 februari 1904 har Eders Kungl. Ma:jt uppdragit
åt en kommitté, bestående af undertecknade, att utarbeta förslag
till ändrade föreskrifter rörande arméns öfvertaliga personal.

Till fullgörande af berörda uppdrag har kommittén utarbetat förslag
till:

l:o. Förordning angående arméns personal öfver stat; och
2:o. Kungörelse angående silttet för officers- och reservofficersvolontärers
antagning och utbildning;

och får kommittén i underdånighet öfverlämna dessa förslag med
motiv och bilaga.

Underdånigst
GUSTAF BJÖRLIN.

Eb. von Hofsten. S. G:son Wennerberg. Gust. Berencreutz.

Stockholm den 30 juni 1904.

Förslag

till

Förordning*

angående arméns personal ölYer stat.

Arméns personal öfver stat.

Armens personal öfver stat utgöres af armens öfvertaliga personal Arméns peri
n , sonal ''öfver

och åt armens reserver. stat

Arméns öfvertaliga personal.

§ 2.

Till arméns öfvertaliga personal räknas: Arméns öf surnumerära

underlöjtnanter, surnumerära sergeanter samt officers- personal.
och reservofficersvolontärer utom nummer;

officerare, underofficerare och civilmilitärer, hvilka undfått afsked
från beställning på. stat med tillstånd att såsom lönlösa kvarstå i regemente
eller kår; samt

auditörer i regemente eller kår och vice auditörer.

Surnumerära
underlöjtnanter

m. fl.

I regemente
eller kår såsom
lönlösa
kvarstående
officerare
m. fl.

Bestämmelser rörande surnumerära underlöjtnanters, surnumerära
sergeanters samt officers- och reservofficersvolontärers utom nummer
tjänstgöringsskyldighet meddelas af Konungen i kommandoväg.

Ifrågavarande personal åtnjuter under all tjänstgöring dagaflöning
enligt reglementet för arméns aflöning under fred.

§ 4.

Officer, som afgår från beställning på stat, kan på ansökan till Konungen
erhålla tillstånd att under högst två år kvarstå såsom lönlös i
regemente eller kår, subalternofficer med bibehållen befordringsrätt; och må
återinträde på stat i hvarje särskildt fall bero på Konungens pröfning.

Underofficer kan på enahanda sätt af regements- eller kårchef beviljas
sådant tillstånd.

I denna § omförmäld officer är skyldig att tjänstgöra ej mindre
under de årliga repetitions- (regements-) öfningarna, därest icke Konungen
uppå därom gjord underdånig framställning finner skäl att i hvarje
särskildt fall annorlunda bestämma, än äfven vid inträffande mobilisering
och i krig så ock vid sådan öfning, som till utrönande af härens krigsberedskap
eller för utbildning af beväringens andra uppbåd eller landstormen
kan blifva anbefalld.

Samma tjänstgöringsskyldighet åligger underofficer, så framt icke
arméfördelningschef på hemställan af vederbörande regements- eller kårchef
finner skäl annorlunda bestämma.

Under ifrågavarande tjänstgöring åtnjuta officerare och underofficerare
dagaflöning på sätt i § 3 sägs.

För civilmilitärer med lön på stat vid intendenturkåren gäller i
tillämpliga delar hvad rörande officerare och underofficerare i denna §
stadgas.

§ 5.

Auditörer i regemente eller kår äfvensom vice auditörer äro mot
ersättning enligt reglementet för arméns aflöning under fred underkastade
den tjänstgöringsskyldighet, Konungen i kommandoväg bestämmer.

Arméns reserver.

§ 6.

Arméns reserver utgöras af regementens och kårers reserver — till
hvilka räknas generalstabens, fortifikationens och de civilmilitära kårernas
reserver — arméfördelningarnas reserver och generalitetets reserv.

Regementens och kårers reserver.

§ 7.

Personalen i regementens och kårers reserver består af officerare
och underofficerare samt underbefäl af manskapet äfvensom civilmilitärer
af officers och underofficers rang.

§ 8.

Officerspersonalen i regementes eller kårs reserv utgöres af:

a) officerare, som med rätt till fyllnadspension afgått från beställning
på stat vid regemente eller kår och ej varit chefer för själfständiga
truppförband;

b) officerare, som vid eller efter afgång från beställning på stat
utan rätt till fyllnadspension erhållit transport till regementes eller kårs
reserv;

Auditörer i
regemente
in. fl.

Reserver,
som skola
finnas.

Beställningar
vid regementens

och lc&rers
reserver.

Officer spersonalen
i
regementes
eller kårs
reserv.

c) till officerare i sådan reserv direkt befordrade; samt

d) officerare i värnpliktsåldern, som afgått från fast anställning utan
att söka inträde i reserven.

Officersbeställningarna benämnas underlöjtnant, löjtnant, kapten (ryttmästare),
major, öfverstelöjtnant och öfverste i N. N. regementes (kårs)
reserv.

§ 9.

Officer, som Officer, som afgår från beställning pa stat med rätt till fyllnads °SÉg

pension, är skyldig att inträda i vederbörande regementes eller kårs reserv
rättnu fyll- och att kvarstå i samma reserv intill fyllda 65 år med tjänstgöringsnadspension.
skyldighet vid inträffande mobilisering och i krig äfvensom vid sådan
öfning, som till utrönande af härens krigsberedskap eller för utbildning
af beväringens andra uppbåd eller landstormen kan blifva anbefalld.

Under ifrågavarande tjänstgöring åtnjuter sådan officer dagaflöning
på sätt i § 3 sägs.

§ io.

Officer, som Officer, som vid eller efter afgång från beställning på stat utan

Wtfyllnad™1 T''ut til1 fyllnadspension vunnit inträde i regementes eller kårs reserv,
pension yun- och som tjänstgör ej mindre, så länge han i reserv kvarstår, vid inträfrcgementes
fande mobilisering och i krig samt vid sådan öfning, som till utrönande
Mer härs re-^ häj.en8 krigsbem]skap eller för utbildning af beväringens andra uppbåd

eller landstormen kan blifva anbefalld, än äfven intill 40 års åldei under
vederbörande truppförbands repetitions- (regements-)öfningar minst hvart
tredje år, erhåller

dels hvarje år, han tjänstgör, lön och beklädnadshidrag af 350 kronor,

dels under all tjänstgöring dagaflöning, på sätt i § 3 sägs,

dels ock efter uppnådda 53 års ålder under sin återstående lifstid

en årlig pension till belopp af 300 kronor.

Det åligger officer, som sålunda vunnit pension, att kvarstå i vederbörande
truppförbands reserv intill fyllda 65 år.

§ 11.

Den, som blifvit direkt befordrad till officer i regementes eller kårs Officer,
reserv, och som fullgör den tjänstgöringsskyldighet, som i § 10 stadgas, ftfadjin
åtnjuter, förutom de i samma § bestämda förmåner, vid utnämningen ^feroenfes*
ekiperingshjälp af 500 kronor; och åligger det officer, som sålunda vunnit efter kårs
pension, att kvarstå i vederbörande truppförbands reserv intill fyllda 65 år. reSm''

§ 12.

Officerare, hvilka, innan de öfverskridit värnpliktsåldern, afgått från Officer i refast
anställning utan att söka inträde i vederbörande truppförbands reserv ellerlcårs
äfvensom de i §§ 10 och 11 omförmäla officerare, som icke fullgjort i lat fuller
samma §§ stadgad tjänstgöringsskyldighet, äro likväl pliktiga att intill
40 års ålder kvarstå i sagda reserv och med sin åldersklass deltaga i de tjänstgöuti
värnpliktslagen föreskrifna öfningar samt att, därest de icke blifvit Vighet
från sina officersbeställningar i laga ordning skilda, fullgöra dessa öfningar
i innehafvande officersgrad, i hvilken händelse de under tjänstgöringen
åtnjuta lön och beklädnadsbidrag samt dagaflöning på sätt i § 10 sägs.

Det åligger sådana officerare att därjämte, så länge de tillhöra reserven,
tjänstgöra vid inträffande mobilisering och i krig samt vid sådan öfning, som
till utrönande af härens krigsberedsbap eller för utbildning af beväringens
andra uppbåd eller landstormen kan blifva anbefalld.

§ 13.

Underofficer spersonalen i regementes eller kårs reserv utgöres af: TJnäeroffi a)

underofficerare, som afgått från beställning på stat med rätt till TeFFfegf

fyllnadspension; mentes eller

b) underofficerare, som vid eller efter afgång från beställning på
stat utan rätt till fyllnadspension erhållit transport till regementes eller
kårs reserv;

c) till underofficerare i sådan reserv direkt befordrade; samt

d) underofficerare i värnpliktsåldern, som afgått från fast anställning
utan att söka inträde i reserven.

Förslag till förordning ang. arméns personal öfver stat.

Underofficersbeställningarna benämnas sergeant och fanjunkare (styckjunkare)
i N. N. regementes (kårs) reserv.

§ 14.

Underoffi- Underofficer, som afgår från beställning på stat med rätt till fyll Cgått

från fe- nadspension, är skyldig att inträda i vederbörande regementes eller kårs
ställning på reserv och att kvarstå i samma reserv intill fyllda 65 år med tjänst Stelt

YilZQj YCLtt ■»•■!* • -i i

iiJi/i/Zt»a£ts-göringsskyldighet vid inträffande mobilisering och i krig samt vid sådan
pension. ö£ning^ gom utrönande af härens krigsberedskap eller för utbildning

af beväringens andra uppbåd eller landstormen kan blifva anbefalld.

Under ifrågavarande tjänstgöring åtnjuter sådan underofficer dagaflöning
på sätt i § 3 sägs.

§ 15.

Underofficer, Underofficer, som vid eller efter afgång från beställning på stat

rätttill fyll- utan rätt till fyllnadspension vunnit inträde i regementes eller kårs reserv
''vunnit''in-11 samt såsom underofficer i sådan reserv fullgör tjänstgöringsskyldighet,
mentes Teiler motsvarande den, som i § 10 för officer stadgas, erhåller
kårs reserv. dels hvarje år, han tjänstgör, lön och beklädnadsbidrag af 250 kronor,

dels under all tjänstgöring dagaflöning, på sätt i § 3 sägs,
dels ock efter uppnådda 53 års ålder under sin återstående lifstid
en årlig pension till belopp af 200 kronor.

Det åligger underofficer, som sålunda vunnit pension, att kvarstå i
vederbörande truppförbands reserv intill fyllda 65 år.

§ 16.

Under- Den, som vid eller efter afgång från fast anställning blifvit direkt

^iefortrat befordrad till underofficer i regementes eller kårs reserv samt såsom untill
beställ- derofficer i sådan reserv fullgör tjänstgöringsskyldighet, motsvarande den,
mentes eller som i § 10 för officer stadgas, åtnjuter, förutom de i § 15 bestämda
kurs resen. förm£ner, vpj utnämningen ekiperingshjälp af 300 kronor; och åligger det
underofficer, som sålunda vunnit pension, att kvarstå i vederbörande truppförbands
reserv intill fyllda 65 år.

§ 17.

Underofficerare, hvilka, innan de öfverskridit värnpliktsåldern, afgått
från fast anställning utan att söka inträde i vederbörande truppförbands
reserv äfvensom de i §§ 15 och 16 oinförmälda underofficerare,
som icke fullgjort i samma §§ stadgad tjänstgöringsskyldighet, äro likväl
pliktiga att intill 40 års ålder kvarstå i sagda reserv och med sin åldersklass
deltaga i de uti värnpliktslagen föreskrifna öfningar samt att, därest de
icke blifvit från sina underofficersbeställningar i laga ordning skilda, fullgöra
dessa öfningar i innehafvande underofficersgrad, i hvilken händelse
de under tjänstgöringen åtnjuta lön och beklädnadsbidrag samt dagaflöning
på sätt i § 15 sägs.

Det åligger sådana underofficerare att därjämte, så länge de tillhöra
reserven, tjänstgöra vid inträffande mobilisering och i krig samt vid sådan
öfning, som till utrönande af härens krigsberedskap eller för utbildning
af beväringens andra uppbåd eller landstormen kan blifva anbefalld.

Underofficer,
hvilken
icke fullgör
för pension
stadgad
tjänstgöringsskyldighet.

§ 18.

Underbefälspersonalen af manskapet i regementes eller kårs reserv Underbe nfrww«

af* * fälspersonat

Utgores ax. af manska a)

vicekorpraler (vicekonstaplar), korpraler (2. konstaplar) och ^entL^eUer
distinktionskorpraler (1. konstaplar), hvilka vid eller efter afgång från fast bars reserv.
anställning erhållit tillstånd att inträda i sådan reserv; och

b) värnpliktige, som efter fullgjord reservunderbefälsutbildning bebefordrats
till underbefälsbeställning i regementes eller kårs reserv.

Underbefälsbeställningarna benämnas vicekorpral (vicekonstapel),
korpral (2. konstapel) och distinktionskorpral (1. konstapel) i N. N. regementes
(kårs) reserv.

§ 19.

Underbefälspersonal af manskapet i regementes eller kårs reserv skall, fJa^ersonal
så länge samma personal är i beväringsåldern, kvarstå i truppförbandets af manskareserv
samt vara pliktig att där tjänstgöra vid inträffande mobilisering och mentes efter
i krig samt vid sådan öfning, som till utrönande af härens krigsberedskap ^(fortf^™

Civilmilitärer
i regementes

eller kårs
reserv.

Officer i
arméfördelnings

reserv.

kan blifva anbefalld, äfvensom att, mot åtnjutande af de i § 35 mom. 2
värnpliktslagen bestämda förmåner och därjämte dagaflöning till det för fast
anställd personal af motsvarande grad bestämda belopp, i innehafvande
grad deltaga i de öfningar, som i värnpliktslagen föreskrifvas.

§ 20.

För civilmilitärer, tillhörande fältläkarkårens, intendenturkårens eller
fältveterinärkårens reserver, gälla i tillämpliga delar enahanda bestämmelser
som för officerare och underofficerare i regementens eller kårers reserver;
dock att civilmilitär, tillhörande fältläkarkårens eller fältveterinärkårens
reserv, som, efter att hafva varit minst tre år fast anställd i någon
af nämnda kårer, vunnit inträde i samma kårs reserv och därefter tjänstgör
vid inträffande mobilisering och i krig äfvensom vid sådan öfning, som
till utrönande af härens krigsberedskap eller för utbildning af beväringens
andra uppbåd eller landstormen kan blifva anbefalld, äger, sedan han
varit fast anställd eller tillhört reserven under sammanlagdt minst 20 år,
att efter uppnådda 55 år komma i åtnjutande under sin återstående lifstid
af pension å 500 kronor; och åligger det civilmilitär, som sålunda vunnit
pension, att kvarstå i vederbörande kårs reserv intill fyllda 65 år.

De civilmilitära beställningarna benämnas:

fältläkarstipendiat, bataljonsläkare, regementsläkare och fördelningsläkare
i fältläkarkårens reserv;

förvaltare, underintendent, intendent, fältintendent af 2. graden,
fältintendent af 1. graden och öfverfältintendent i intendenturkårens reserv;
samt

fältveterinärstipendiat, bataljonsveterinär och regementsveterinär i
fältveterinärkårens reserv.

Arméfördelningarnas reserver.

§ 21.

Officer, ej tillhörande generalitetet, hvilken efter att hafva varit
chef för själfständigt truppförband afgår från sådan beställning med rätt

till fyllnadspension, är skyldig att inträda i vederbörande arméfördelnings
reserv och att kvarstå i samma reserv intill fyllda 65 år.

Sådan officer är underkastad den tjänstgöringsskyldighet, som i § 9
stadgas, mot åtnjutande af de i sagda § bestämda förmåner.

Ifrågavarande beställningar i reserv benämnas major, öfverstelöjtnant
och öfverste i N. N. arméfördelnings reserv.

Generalitetets reserv.

§ 22.

Officer af generalitet äfvensom militärbefälhafvare på Gottland Officer i
äro vid afgång från beställning på stat med rätt till fyllnadspension tets reserv.
skyldiga att inträda i generalitetets reserv och att kvarstå i samma reserv
intill fyllda 70 år.

Sådana officerare äro underkastade den tjänstgöringsskyldighet, som
i § 9 stadgas, mot åtnjutande af de i sagda § bestämda förmåner.

Särskilda föreskrifter.

§ 23.

Generalitetets reserv är Konungen omedelbart underställd. För öfrigt Chefskap dytillkommer
chefskapet öfver reserv vederbörande arméfördelnings-, rege- Wr reserv''
ments- eller kårchef samt öfver fältläkar-och fältveterinärkårernas reserver
öfverfältläkaren.

§ 24.

Antalet beställningar inom de särskilda graderna och rangklasserna Antalet heat
arméns personal öfver stat är obestämdt. ställningar.

§ 25.

Armens personal öfver stat räknar tjänsterang enligt samma grunder Tjänsterang.
som pa stat anställd personal i samma grad eller rangklass.

Myndighet,
som meddelar
för-,
ordnande *
afseende å _
beställning i
reserv.

Inträde i
reserv.

Inträde i reserv
utan
samtidigt
skeende befordran.

Inträde i reserv,
förenadt.
med befordran.

v § 26.

Förordnande å beställning i reserv utan eller med samtidigt skeende
befordran, befordran inom reserv till högre grad eller rangklass samt
transport meddelas för officer och vederlike af Konungen samt för underofficer
och vederlike äfvensom för underbefäl af manskapet af chefen för
vederbörande reserv.

§ 27.

Inträde i reserv förutsätter afgång från fast anställning.

§ 28.

Officerare, underofficerare och civilmilitärer, hvilka afgått från beställning
på stat med rätt till fyllnadspension, eller som i värnpliktsåldern
afgått från fast anställning, inträda utan ansökan i reserv med bibehållande
af förut innehafd grad eller rangklass.

Utom i nu angifna fall erfordras för inträde i reserv egen ansökan.

§ 29.

Inträde i reserv, förenadt med befordran, må beviljas:

såsom vicekorpral (vicekonstapel) för därtill lämplig värnpliktig som
fullgjort reservunderbefälsutbildning och därefter minst en repetitionsöfning;

såsom sergeant för distinktionskorpral (1. konstapel), som fullgjort
för befordran till underofficer stadgade villkor;

såsom underlöjtnant för den, som uppfyllt de i kungörelsen angående
sättet för officers- och reservofficersvolontärers antagning och utbildning
stadgade villkor;

såsom faltlakar stipendiat för värnpliktig, som fullgjort stadgad tjänstgöring
under vapen enligt värnpliktslagen samt aflagt medicine kandidatexamen
och tjäntsgjort vid universitetsklinik äfvensom vid serafimerlasarettets
medicinska och kirurgiska kliniker;

såsom fältveterinärstipendiat för värnpliktig, som uppfyllt de för
motsvarande anställning vid fältveterinärkåren stadgade villkor;

såsom bataljonsläkare (af löjtnants rangklass) för legitimerad läkare,
som innehar eller innehaft anställning såsom fältläkarstipendiat;

såsom underintendent för reservintendentsaspirant, som aflagt godkänd
examen för inträde i sådan beställning i intendenturkårens reserv samt
därefter i intendentsbefattning fullgjort en tjänstgöringsomgång, till tiden
motsvarande en beväringsrekrytskola vid infanteriet; samt

såsom bataljonsveterinär för legitimerad veterinär, som innehar eller
innehaft anställning såsom fältveterinärstipendiat.

Inträde i reserv, förenadt med befordran, må ej äga rum i annan
ordning än att den fast anställda personalens vid samma regemente eller
kår tjänsterang i förhållande till personalen i reserv bevaras.

Underdånigt förslag om inträde i reserv i förening med befordran
må jämväl afgifvas för fanjunkare (styckjunkare), kapten och regementsofficer
till närmast högre grad äfvensom för civilmilitär efter enahanda grunder.

§ 30.

Inom reserv kan på grund af ådagalagd duglighet befordras:
till korpral (2. konstapel) vicekorpral (vicekonstapel), som efter inträde
i reserven fullgjort en repetitionsöfning;

till distinktionskorpral (.I. konstapel) korpral (konstapel), hvilken såsom
sådan efter inträde i reserven fullgjort en repetitionsöfning;

till sergeant distinktionskorpral (1. konstapel), som fullgjort för befordran
till underofficer stadgade villkor;

till fanjunkare (,styckjunkare), sergeant, hvilken såsom sådan fullgjort
minst 10 repetitionsöfningar;

till löjtnant underlöjtnant, hvilken såsom sådan fullgjort minst 3
repetitionsöfningar;

till kapten (ryttmästare) löjtnant, hvilken såsom officer fullgjort
minst 10 repetitionsöfningar; samt

till löjtnants eller kaptens rangklass inom civilmilitär kår civilmilitär,
som fullgjort tjänstgöring till tiden jämförlig med den ofvan för motsvarande
grader stadgade.

Befordringar
inom
reserv.

Befordran inom reserv till och med kaptens grad eller rangklass må ej
äga ram i annan ordning än att den fast anställda personalens vid samma
regemente eller kår tjänsterang i förhållande till personalen i reserv
bevaras.

§ 31.

Transport. Transport från en reserv till annan kan inom samma grad beviljas

officer och underofficer.

Transport från beställning i reserv till beställning på stat kan beviljas
den, som förut innehaft motsvarande beställning på stat, och som
icke öfverskridit för kvarstående på stat i graden stadgad ålder.

Den, som blifvit till underlöjtnant i reserv direkt befordrad kan
erhålla transport till enahanda beställning på stat allenast i det fall, att
han fullgjort för befordran till underlöjtnant på stat stadgade villkor.

Enahanda bestämmelser gälla i tillämpliga delar för civilmilitärer
vid intendenturkåren och dess reserv.

§ 32.

Ersättning Arméns personal öfver stat åtnjuter vid alla slag af personliga

ligt tjänsti- tjänsteuppdrag för resa reseersättning och dagtraktamente efter reseregleuppdrag.
mentet samt under förrättningstid enligt samma reglemente dagtraktamente,
som dock från ingången af nionde förrättningsdagen jämkas efter tariffen
i Bil. A. vid reglementet för arméns aflöning under fred.

§ 33.

Ersättning
för inställelse
m. m.

För direkt inställelse vid skola eller öfning, liksom för inställelse å
kompani- eller kontingentssamlingsplats, åtnjuter arméns reservpersonal
reseersättning och dagtraktamente efter resereglementet.

§ 34.

Särskild Civilmilitärer, tillhörande fältläkarkårens eller fältveterinärkårens

dagtrakta- reserver, med undantag af dem, som innehafva fyllnadspension, äga under
kommen- kommendering åtnjuta särskilt dagtraktamente på sätt i reglementet för
denng'' arméns aflöning under fred sägs.

§ 35.

Officer eller civilmilitär af officers rangklass, tillhörande arméns Ersättning
personal öfver stat, äger, då han kommenderas beriden och därvid ej ^hästskötare.
kan göras beriden å kronans häst, rätt till hästlega, furage eller furageersättning,
transportersättning för häst och hästskötare samt godtgörelse
åt denne, på sätt i reglementet för arméns aflöning under fred är för
likställd personal å stat stadgadt.

§ 36.

Personal i reserv af officers eller underofficers grad och rangklass Uniform, utskall
under tjänstgöring bära uniform af fastställd modell; dock att den, tecken,vistelsom
afgått med fyllnadspension, äger att bära samma uniform som vid tjänstef&rafgången
från beställning på stat. teckningar.

Angående bärande af utmärkelsetecken, frihet att välja vistelseort
inom de Förenade rikena eller tillstånd att vistas utomlands samt skyldighet
att ingifva tjänsteförteckningar stadgas af Konungen i kommandoväg.

§ 37.

Från sådan beställning i reserv, i hvilken innehafvaren icke är skyldig Afsked.
■att under viss tid kvarstå, må före eljest stadgad tid för afgång entledigande
efter ansökan meddelas af den myndighet, som beställningen
tillsatt; och äger nämnda myndighet, där omständigheterna därtill föranleda,
jämväl utan ansökan meddela entledigande från beställningen.

§ 38.

Den, som efter laga rannsakning och dom blifvit från befattning Förlust af
öfver stat skild eller blifvit ur arméns rullor jämlikt disciplinstadgans ratt pen''
föreskrift utstruken, skall från och med månaden näst efter den, då

Förslag till förordning ang. arméns personal öfver stat. 3

domen vunnit laga kraft eller afförandet ur rullorna ägt rum, vara förlustig
sin rätt till pension enligt denna förordning.

Genom denna förordning, som träder i kraft — — —, upphäfvas
ej mindre nådiga förordningen den 17 juni 1893 angående
organisationen af arméns reserver af befäl och civilmilitär personal,
förnyade nådiga förordningen den 30 december 1898 angående ersättning
åt personal, tillhörande arméns reserver, med de i dessa förordningar
sedermera gjorda ändringar och tillägg samt nådiga kungörelsen
den 29 november 1901 angående den tjänstgöring, som för tillgodonjutande
af rätt till pension åligger personal, tillhörande arméns reserver,
än äfven de af Oss i nådiga bref eller eljest beträffande arméns
personal öfver stat meddelade föreskrifter, såvidt de strida mot innehållet
af denna förordning; dock att, därest rätt till lifränta grundats
enligt förut gällande nådiga förordningen den 17 juni 1893 angående
ersättning åt arméns reservpersonal, dess bestämmelser i fråga om sådan
lifränta fortfarande skola lända till efterrättelse.

Innehållsförteckning.

Arméns personal öfver stat, de olika slagen (§1)........5.

Arméns öfvertaliga personal (§§ 2—5).................5.

Beställningar inom arméns öfvertaliga personal (§ 2) . . . . ......5.

Surnumerära underlöjtnanter m. fl. (§ 3)...............6.

I regemente eller kår såsom lönlösa kvarstående officerare m. fl......6.

Auditörer i regemente m. fl. (§ 5)...................7.

Arméns reserver (§§ 6—22).......................7.

Reserver, som skola finnas (§6)....................7.

Regementens och kårers reserver (§§ 7—20).................7.

Beställningar vid regementens och kårers reserver (§7)........7.

Officerare (§§ 8—12)...........................

Officer som afgått från beställning på stat med rätt till fyllnadspension
(§9)........................ 8.

Officer, som utan rätt till fyllnadspension vunnit inträde i reserv (§ 10) 8.

Officer direkt befordrad till beställning i reserv (§ 11).......9.

Officer, som icke fullgör för pension stadgad tjänstgöringsskyldighet
(§ 12) ............................

Underofficerare (§§ 13—17)......................9.

Underofficer, som afgått från beställning på stat med rätt till fyllnadspension
(§14)...........................

Underofficer, som utan rätt till fyllnadspension vunnit inträde i

reserv (§15)............................

Underofficer direkt befordrad till beställning i reserv (§ 16) . . . . 10.
Underofficer, hvilken icke fullgör för pension stadgad tjänstgöringsskyldighet
(§17)..........................

Underbefälspersonal af manskapet (§§ 18—19).............n.

Civilmilitärer (§20)............................

Sid.

Arméfördelningarnas reserver (§ 21).....................12.

Generalitetets reserv (§ 22).........................13>

Särskilda föreskrifter (§23).....................13-

Chefskap öfver reserv (§23).....................13-

Antalet beställningar (§ 24)........... 13-

Tjänster ang (§25)..........................13-

Myndighet, som meddelar förordnande i afseende å beställning i reserv (§ 26) 13.

Inträde i reserv (§§ 27—29)...................... 14-

Befordringar inom reserv (§ 30)....................15-

Transport (§ 31)...........................

Ersättning och dagtraktamente (§§ 32—35) ......... 16.

Uniform, utmärkelsetecken, vistelseort och tjänsteförteckningar (§ 36) . . 17.

Afsked (§37)....... 17.

Förlust af rätt till pension (§ 38)...................17*

II.

Förslag

till

Kungörelse

angående sättet för officers- och reservofflcersvolontärers
antagning och utbildning.

§ 1.

För att blifva antagen till officers- eller reservofficers volontär erfordras
:

att vara svensk undersåte;

att i afseende på kroppsbeskaffenhet uppfylla de i Vårt förnyade
nådiga reglemente den 24 januari 1902 för undersökning af dem, som
söka fast anställning vid armén eller flottan, stadgade fordringar;

att under året näst före det, när anställning sökes, hafva uppnått
högst 22 års ålder; samt

att hafva aflagt mogenhetsexamen eller genomgått sjökrigsskolans
sjätte landklass; dock att den, som med godkända kunskaper genomgått
någon af följande skolor, nämligen: Chalmers tekniska läroanstalt i Göte -

borg, högre afdelningen, någon af de tekniska elementarskolorna, Frans
Schartaus praktiska handelsinstitut, B- eller C-kursen, Göteborgs handelsinstitut,
ettåriga fackkursen, något af landtbruksinstituten vid Alnarp eller
Ultuna eller skogsinstitutets lägre kurs, må, äfven om han icke aflagt
mogenhetsexamen, vinna anställning såsom reservofftcersvolontär utom vid
fortifikationen.

§ 2.

Den, som åstundar att såsom officers- eller reservofftcersvolontär
anställas, skall före den 1 maj det år, anställningen önskas, hos vederbörande
regements- eller kårchef därom göra skriftlig ansökning; börande
därvid fogas, förutom prästbetyg, de handlingar rörande aflagda prof och
examina, som kunna till stöd för ansökningen åberopas, af militärläkare
utfärdadt intyg angående sökandens duglighet till krigstjänst samt, därest
sökanden är omyndig, intyg af målsman, att denne icke har något att
emot ansökningen erinra.

Sökande, som vid ansökningstidens utgång ännu icke aflagt sådan
examen, som i § 1 afses, åligger, därest hans ansökning skall till pröfning
upptagas, att ofördröjligen efter undergången examen till chefen ingifva
det därvid erhållna betyget.

§ 3.

Så snart ansökningshandlingarna föreligga fullständiga, skall sökanden,
därest han uppfyller de uppställda fordringarna, och skälig anledning
till anmärkning mot hans uppförande icke förekommer, af vederbörande
chef förklaras vara till officers- eller reservofftcersvolontär antagen.

Den, som på grund af bestämmelserna i § 1 kan endast till reservofficersvolontär
antagas, uppföres såsom sådan, hvaremot öfriga sökande
redovisas såsom officersvolontärer, till dess sådan anmälan, som omförmäles
i § 6, ägt rum.

Regements- eller kär chef vare berättigad att utan hinder där af, att
ansökan icke blifvit, på sätt i § 2 härofvan sägs, ingifven, till officers -

eller reservofficersvolontär antaga yngling, som i sådan egenskap varit anställd
vid annat truppförband eller därifrån söker transport.

§ 4.

Efter det samtliga ansökningar blifvit pröfvade, äger chefen, om
flera officers- och reservofficersvolontärer blifvit antagna än det i truppförbandets
stat angifna antalet, att i ledigvarande för officers- och reservofficersvolontär
afsedda nummer insätta dem, han med hänsyn till företedda
intyg om kunskaper, uppförande m. m. finner därtill företrädesvis
böra ifrågakomma. Uppstår sedermera ledighet i sådant nummer, förfares
enligt enahanda grunder.

Kunna vid truppförband uppkomna vakanser i manskapsstyrkan icke
utan svårighet fyllas genom rekrytering i vanlig ordning, må, därest omständigheterna
i öfrigt därtill föranleda, i särskilda fall framställning hos
Kungl. Maj:t göras om insättande af officers- eller reservofficersvolontär
på nummer, afsedt för manskap.

§ 5.

De antagna officers- och reservofficersvolontärerna skola den 1 juni
inträda i tjänstgöring vid vederbörande truppförband; dock att den, som
på grund af sådant förhållande, som afses i § 2 stycket 2, först efter
sistnämnda dag antages, inställer sig till tjänstgöring å tid, som chefen
bestämmer.

Den, som vid antagandet till reservofficersvolontär fullgjort första
årets vapenöfning såsom värnpliktig, äger tillgodoräkna sig sagda vapenöfning
såsom genomgången rekrytutbildning.

§ 6.

Efter rekrytutbildningen skall volontär, som aflagt mogenhetsexamen
eller genomgått sjökrigsskolans sjätte landklass, hos chefen skriftligen an -

mala, om han önskar utbildas för officersanställning på stat eller för anställning
såsom reservofficer.

§ 7.

För erhållande af underofficer sutbildning kommenderas officersvolontärerna
till vederbörande skolor, hvilka taga sin början under oktober månad,
hvaremot reservöfficersvolontärerna för samma ändamål inträda i tjänstgöring
först under maj manad påföljande är.

Reservofficersvolontär äger dock, om han så önskar, genomgå underofficersutbildning
tillsammans med officersvolontärerna. Vid kavalleriet
eller fältartilleriet anställd reservofficersvolontär, som icke genomgått
sådan underofficersutbildning, skall, för att kunna i nämnda egenskap kvarstå,
före kommenderingen till andra årets tjänstgöring innehafva vederbörlig
kunskap i ridning, hvilket chefen äger att pröfva.

§ 8.

Sedan den för officersvolontärer föreskrifna underofficersutbildning
vid vederbörande skolor afslutats, åligger det den officer, som varit befälhafvare
för skolan, att för hvarje officers- eller reservofficersvolontär, som
däri deltagit, utfärda och till vederbörande chef öfversända intyg rörande
volontärens lämplighet för officersanställning, äfvensom rörande den ordning,
i hvilken de till utbildningskursen kommenderade officers- eller reservofficersvolontärer
anses höra till dylik anställning ifrågakomma.

Efter afslutad underofficersutbildning befordras volontärerna till
korpraler (konstaplar) och efter regementsöfningarnas slut till sergeanter;
allt under förutsättning att de visat sig till sådan befordran lämpliga och
i öfrigt uppfyllt därför stadgade fordringar.

§ 9.

Efter det antalet af de elever, som från hvarje truppförband må
antagas vid krigsskolan, blifvit genom generalorder bestämdt, äga officers -

volontärerna äfvensom de reservofficersvolontärer, hvilfea aflagt mogenhetsexamen
eller genomgått sjökrigsskolans sjätte landklass samt erhållit underofficersutbildning
tillsammans med officersvolontärerna, att till chefen
ingifva ansökning om inträde vid krigsskolan. Sedan truppförbandets officerskår
fått tillfälle att uttala sig angående volontärernas lämplighet för
utbildning till officerare på stat, föreslår chefen till elever vid krigsskolan
dem, han anser böra därtill ifrågakomma.

Officersvolontär, som icke blifvit beordrad till krigsskolan, må, om
han det önskar, fortsätta sill utbildning såsom reservofficersvolontär.

§ 10.

Sedan truppförbandets officerskår fått tillfälle att uttala sig angående
reserv o fficer sv olontärernas lämplighet för utbildning till officerare i reserv,
föreslår chefen till genomgående af särskild utbildning skurs om tre månader
dem han anser böra därtill ifrågakomma; och skola reservofficersvolontär erna
året efter det, under hvilket de blifvit till sergeanter utnämnda, kommenderas
till nämnda kurs, efter hvars slut reservofficersexamen med dem anställes.
Tvä sådana kurser anordnas hvarje är med början, den ena omkring den
15 januari och den andra under senare hälften af maj; och äga volontärerna
själfva afgöra i hvilkendera kursen de skola deltaga.

Volontär, som aflagt reser oo fficer sexamen, befordras samtidigt med
eleverna vid årets officerskurs vid krigsskolan till fanjunkare (,styckjunkare).

§ 11-

Under det är volontär af slutar sin kurs vid krigsskolan skall han
deltaga i eget truppförbands repetitions-(regements-)öfningar.

Med afgifvande af förslag för reserv o fficer sv olontärs befordran till
underlöjtnant i reserv skall anstå, till dess officersexamen vid krigsskolan för
året ägt rum.

§ 12.

Officersvolontär, som önskar vinna befordran till första officersgraden
vid artilleriet eller fortifikationen, skall, innan förslag till dylik befordran

Förslag till förordning ang. arméns personal öfver stat. 4

för honom må afgifvas, ådagalägga, att han vid mogenhetsexamen å reala
linjen eller därefter med honom anställd fyllnadspröfning å samma linje i
matematik erhållit minst betyget »godkänd»; och må sådan fyllnadspröfning
afläggas jämväl vid artilleriets eller fortifikationens skolor.

Elev, som genomgått sjökrigsskolans sjätte landklass och som i hvar
och en af de olika kunskapsgrenar af matematik och mekanik, för hvilka
slutligt examensbetyg vid skolans femte och sjätte landklass utfärdas, erhållit
minst betyget »godkänd», anses likställd med den, som vid mogenhetsexamen
å reala linjen i matematik erhållit detta betyg.

§ 13.

Afsked för officers- eller reservofficersvolontär meddelas af regementseller
kårclief utan ansökan åt den, som af vederbörande militärläkare
förklaras pa grund af sjukdom vara oförmögen till krigstjänst, och åt den,
hvilken finnes böra för opålitligt uppförande skiljas från sin anställning,
samt efter ansökan åt den, som enligt chefens bepröfvande ådagalägger,
att det för hans framtid är af vikt, att han entledigas från sin anställning.

§ 14.

Därest i särskildt fall afvikelse från denna kungörelse anses böra
medgifvas, äger vederbörande chef att därom hos Oss göra framställning;
och komma ytterligare föreskrifter i ämnet att i kommandoväg meddelas.

Denna kungörelse träder genast i kraft.

MOTIV.

Sedan chefen för landtförsvarsdepartementet i skrifvelse den 2 maj
1902 anmodat chefen för generalstaben att inkomma med fullständigt
förslag till de förändrade föreskrifter beträffande arméns öfvertaliga
personal, som med anledning af den nya härordningen syntes önskvärda,
och chefen för generalstaben till chefen för landtförsvarsdepartementet
inkommit med förslag och yttrande i ämnet, har Kungl. Maj:t vid ärendets
föredragning den 12 februari 1904 uppdragit åt en kommitté, bestående
af generalmajoren J. G. Björlin, såsom ordförande, samt öfversten
B. E. E. von Hofsten, öfversten S. G:son Wennerberg och t. f. krigshofrättsrådet
A. G. Berencreutz, såsom ledamöter, att utarbeta förslag till
ändrade föreskrifter beträffande arméns öfvertaliga personal.

Innan kommittén redogör för grunderna till de förslag, som kommittén
till fullgörande af berörda uppdrag utarbetat, torde en erinran
böra göras ej mindre om de föreskrifter, förslag och riksdagsbeslut, som
föregått och haft inflytande på de nu gällande föreskrifterna i ämnet än
äfven om de hufvudsakliga anmärkningar, hvartill samma föreskrifter och
förslag gifvit anledning.

Vid utfärdande af nådiga bref och föreskrifter rörande arméns öfvertaliga
personal har synpunkten af arméns tjänstbarhet städse varit den i
främsta rummet afgörande Då år 1835 generaladjutanten för armén hos
Kungl. Maj:t anmälde, hurusom någon gång inträffade, att skickliga officerare,
hvilkas tjänstgöring fortfarande kunde vara armén till nytta, nödgades
taga afsked emedan deras ekonomiska förhållanden hindrade dem att

uteslutande ägna sig åt militäryrket, gaf denna anmälan Kungl. Maj:t
anledning att utfärda ett nådigt bref af den 1 februari 1836, genom
hvilket möjlighet bereddes dylika officerare att vid afgång från beställning
på stat, få med bibehållen tur och befordringsrätt kvarstå såsom lönlösa i
regemente eller kår emot vissa åligganden i afseende å tjänstgöring,
önskade en sådan officer återinträda på stat, skulle dock sådant återinträde
alltid bero på särskild nådig pröfning och vederbörande chef var
icke pliktig att uppföra honom på vanliga successionsförslag till prejudice
för de kamrater, som året om vore i tjänstgöring.

Ett dylikt kvarstående öfver stat kunde emellertid, om det tillätes
alltför lång tid, lätt leda till olägenheter och missbruk, utan att, i den
man vederbörandes tjänsteduglighet med åren minskades, för armén vara
af något gagn. I ett nådigt bref af den 5 juli 1843 meddelades också
den förklaringen af 1836 års bref att, då officer, vid afsked från innehafvande
beställning, framdeles erhölle tillstånd att i regemente eller kår
kvarstå, den sålunda afskedade icke längre än tre år finge bibehålla sin
tur och befordringsrätt, med mindre Kungl. Maj:t, på underdånig ansökan,
därtill lämnade sitt bifall, hvarjämte i ett nytt nådigt bref af den 15 september
1868 gjordes ett tillägg till de förenämnda brefven, enligt hvilket
en sålunda från lön afskedad officer, som icke inom den föreskrifna tiden
af tre år, efter för hvarje gång erhållet tillstånd, inkommit med förnyad
ansökan att såsom lönlös kvarstå i regementet eller kåren, skulle anses
vara från regementet eller kåren skild.

Nödvändigheten att, såvidt möjligt, alltid vidmakthålla arméns
tjänstbarhet för krigstid, föranledde emellertid snart anlitande af andra
utvägar för tillvaratagande för arméns behof af tjänstdugliga personer
öfver stat. I sammanhang med fastställande af förbättrade pensionsstater
för arméns befäl och tjänstemän, förordnade nämligen Kungl. Maj:t genom
ett nådigt bref af den 9 februari 1858, att för dem, som vid 50, 55 eller
60 års ålder, på sätt pensionsstaterna närmare utvisade, vore till förhöjd
pension berättigade, sådan förhöjning medgåfves endast så vidt de vid
afskedet åtoge sig förbindelsen, att intill fyllda 60 eller 65 år hemma i
landet, när sådant kunde påfordras, antingen handleda och inöfva det bevä -

ringsmanskap, som i krigstid blefve till rikets försvar uppbådadt, eller
ock fullgöra de särskilda kommenderingar och uppdrag, som för öfrigt vid
sådant tillfälle kunde ifrågakomma.

Sedan 1877 års riksdag, med godkännande af nya bestämmelser för
pensionering af arméns befäl och underbefäl med vederlikar, anvisat medel
till fyllnadspension i enlighet med de i nämnda bestämmelser förutsatta
grunder, utfärdades den 12 juni 1877 ett nådigt cirkulärbref, genom hvithet
de nya grunderna i öfverensstämmelse med Riksdagens i frågan fattade
beslut fastställdes. Äfven enligt dessa grunder sattes rätten att komma
i åtnjutande af pension i samband med vissa åligganden i afseende å
tjänstgöring. Hvar och eu af de till armén hörande ämbets- och tjänstemän
af militär-, läkare-, och civilstaterna, som ur tjänsten afginge med
fyllnadspension, skulle nämligen vara förbunden att vid inträffande krig
och större rustningar, då så påfordrades, samt i befattning, likartad med
deri, han förut innehaft, tjänstgöra intill 70 års ålder, om han blifvit
pensionsberättigad vid 65 år, men i annat fall intill fyllda 65 år.

Oberoende af pensionsförhållandena medförde dessutom tillstånd att
vid afgång från beställning på stat eller öfver stat kvarstå i armén äfven
enligt äldre reglementsbestämmelser vissa åligganden i afseende å tjänstgöring.

För att emellertid bereda armén en större tillgång å det för dess mobilisering
erforderliga befäl och underbefäl äfvensom i ändamål att, så
mycket som möjligt, vidmakthålla sambandet mellan regementen och kårer
samt det befäl och underbefäl med vederlikar, hvilka från förut innehafvande
beställningar på stat afgått med skyldighet att under vissa förhållanden
och viss tid vid krigsmakten tjänstgöra, utfärdade Kungl. Maj:t
den 2 juli 1880 en första förordning angående bildande vid armén af en
reserv af befäl och underbefäl med vederlikar. Enligt denna förordning
skulle vid generalitet, generalstaben och arméns regementen och kårer
bildas en reserv af officerare och underofficerare med vederlikar, hvilken
skulle benämnas generalitets, generalstabens, N. N. regementes (kårs) reserv.
Officer eller vederlike, som med rätt till fyllnadspension afginge från
beställning på stat och önskade att i nämnda reserv kvarstå den tid, han

jämlikt de ofvan berörda stadgande^ i nådiga trefven af den 0 februari
1858 och den 22 juni 1877 vore till tjänstgöring vid vissa tillfällen förpliktad,
ägde att vid afskedet från beställningen på stat därom göra underdånig
ansökan. Äfven officer eller vederlike, som utan rätt till fyllnadspension
från beställning på stat afginge och önskade i nämnda reserv kvarstå,
skulle därom göra enahanda ansökan, men koimne sådant tillstånd att
beviljas dylik sökande endast för tre år i sänder, efter hvilken tids förlopp
förnyad ansökan borde göras af den, som ville vidare tillhöra reserven.
Underofficer och dess vederlike finge af vederbörande chef, efter ansökning,
på sätt om officer med vederlike vore stadgadt, medgifvas att kvarstå i regementets
eller kårens reserv. I öfrigt innehöll den nämnda förordningen,
utom vissa bestämmelser i afseende å villkoren för befordran in. in., att
den som i reserven kvarstode under fredstid icke vore underkastad annan
tjänstgöring, än hvad i det förut omnämnda brefvet den 22 juni 1877
stadgades för dem, hvilka erhållit afsked med fyllnadspension, men under
krigstid däremot, sedan han blifvit till tjänstgöring inkallad, skulle han vara
förpliktad att tjänstgöra när och hvar han därtill vederbörligen beordrades.

Sedan värnpliktslagen af den 5 juni 1885 börjat tillämpas, fästes
emellertid uppmärksamheten därpå att bestämmelserna i 1880 års reservbefälsf
Orörd ning i vissa delar tarfvade fullständiganden. Förordningen
ersattes också inom kort af förordningen den 23 september 1887, hvilken
liksom sin föregångare hvilade på grundsatsen att inträde i reserven
endast kunde vinnas af den, som förut innehaft armén tillhörande beställning.
Den lämnade emellertid mer detaljerade föreskrifter beträffande
personalen, som skulle utgöras endast af officerare, underofficerare och
civilmilitär af officers rang, villkoren för inträde i reserv, befordran och
transport, lydnadsförhållanden, vistelseort in. m. samt gaf nogrannare
bestämmelser om tid för kvarståendet i reserv. Enligt dessa senare finge
officer af generalitetet, som ingått i reserven, kvarstå intill dess afsked
därifrån i vederbörlig ordning beviljades honom. Hvar och en i öfrigt,
som vunne inträde i reserv, berättigades att utan särskild ansökan där
kvarstå: den, som afgått från beställning med rätt till fyllnadspension,
under den tid, han jämlikt stadgandet i nådiga brefvet den 22 juni 1877

vore förpliktad till tjänstgöring vid vissa tillfällen; den, som afgått utan
rätt till fyllnadspension, men efter det han öfverskridit värnpliktsåldern,
intill fyllda femtio år, och den, som ännu befunne sig i värnpliktsåldern,
intill utgången af denna. Önskade den, som vunnit inträde i reserven
före utgången af värnpliktsåldern, att jämväl därefter i reserven kvarstå,
eller ville den, som tillhörde reserven och uppnått 50 år, än ytterligare
tillhöra densamma, ägde han därom göra särskild ansökan. I sådant fall
finge tillstånd meddelas att kvarstå i reserven, för den förre intill fyllda
50 år och för den senare intill fyllda 65 år. Tillstånd att kvarstå i
reserven utöfver 65 år meddelades endast undantagsvis. I afseende å
personalens tjänstgöringsskyldighet, hvilken fortfarande skulle vara inskränkt
till inträffande krig eller större rustningar, innehöll den nya förordningen
det tillägg, att den, som tillhörde reserven, kunde på egen begäran af
vederbörlig myndighet beordras till tjänstgöring antingen vid trupp eller
uti befattning, afsedd för de värnpliktiges redovisning och inskrifning.

Emellertid började man komma till insikt om, att ändamålet med de
utfärdade förordningarna angående arméns reserver eller att bereda armén
vid mobilisering den erforderliga tillgången på befäl och underbefäl icke
kunde endast genom de hittills gjorda anordningarna ernås. De vid tiden
för 1891 års härordningsförslag gällande bestämmelserna i fråga om
rekrytering af arméns officerskår ansåg man böra underkastas ändring i
syfte dels att, i vidsträcktare omfattning än dittills varit möjligt, åt unga
män bereda tillfälle att förvärfva sig de för officerstjänsts förrättande
nödiga tekniska insikter och dymedelst sätta krigsstyrelsen i stånd att, så
vidt, på dylikt sätt kunde ske, tillgodose härens behof af reservofficerare,
och dels att, i den mån förhållandena vid armén sådant medgåfve, göra
anställning i första officersgraden beroende af täflan.

För vinnande af detta dubbla syfte utfärdade Kungl. Maj:t den 4
december 1891 två särskilda författningar dels en kungörelse angående
sättet för officersvolontärs antagning och utbildning, och dels en förnyad förordning
angående arméns reserv af befäl och underbefäl med vederlikar.

Enligt den första af dessa författningar och dit hörande stadganden
skulle såväl de blifvande fasta officerarne som de blifvande reservofficerarne

Förslag till förordning ang. amen» personal öfver stat. 5

inträda vid härens stam såsom officersvolontärer och efter aflagd mogenhetsexamen
gemensamt undergå fullständig underofficersutbildning. Först efter
dennas slut skulle de beträda skilda vägar, i det att de blifvande reservofficerarne
endast hade att efter viss praktisk tjänstgöring aflägga en reservofficersexamen,
visserligen af mindre omfattning än den afgångsexamen
vid krigsskolan, de öfriga officersaspiranterna hade att aflägga, men i
hufvudsak lika med denna i hvad kunskaper om reglementen och instruktioner
vidkom. T dessa reservofficerare hade man sålunda i den dittills
varande reservhefälsinstitutionen erhållit ett alldeles nytt element, med
hvars tillhjälp man hoppades bringa upp den fasta officerskadern till ett
antal, som motsvarade behofvet vid arméns mobilisering.

I den andra af de båda samtidigt utfärdade författningarna inrymdes,
jämte bestämmelser hämtade från de äldre förordningarna i ämnet, dels
en del nya föreskrifter, genom hvilka den nya reservofficersorganisationen
närmare bestämdes, dels äfven den nyheten, att reservens personal skulle
utgöras icke blott af officererare, underofficerare och civilmilitärer af officers
och underofficers rang utan äfven af korpraler (konstaplar). Sålunda
stadgades, bland annat, i det förra hänseendet med någon modifikation beträffande
inträde såsom underlöjtnant i trängbataljons reserv, att officersvolontär,
som efter genomgången underofficersutbildning deltagit i två års
vapenöfningar och aflagt föreskrifven reservofficersexamen, kunde efter
förslag af vederbörande regemente- eller kårchef erhålla tillstånd att
inträda i reserven såsom underlöjtnant och i det senare afseendet, att tillstånd
att i reserven inträda som korpral (2. konstapel) vid afskedstagande!
skulle kunna meddelas vice korpral (vice konstapel) eller menig, som innehaft
anställning vid armén i minst två år och fullgjort de för befordran till
korpral (2. konstapel) stadgade villkor samt att på samma sätt tillstånd
att i reserven inträda som distinktionskorpral (1. konstapel) kunde vid
afskedstagande! meddelas korpral (2. konstapel), som afginge efter minsttvå
års tjänst och fullgjort de för befordran till distinktionskorpral (1.
konstapel) stadgade villkor.

Bland de allmänna synpunkter, hvilka lämnades chefen för generalstaben
till ledning i sammanhang med åt honom i skrifvelse den 26 juni

1892 lämnadt uppdrag att utarbeta fullständigt förslag till landtförsvarets
nöjaktiga ordnande, var äfven den, att befälskadern måste stärleas efter
rnobiliseringsbehofvet.

I det förslag till förbättrad härordning, chefen för generalstaben
med anledning häraf 1892 afgaf, ansågs detta mål vara att vinna, utom i
den fast anställda befälskaderns ökning, jämväl i en utveckling af den
redan förefintliga reservbefälsinrättningen, sådan denna blifvit bestämd
genom den förut nämnda förnyade förordningen af den 4 december 1891.

Den grund, på hvilken den af t. f. chefen för generalstaben då föreslagna
reservbefälsinrättningen hvilade, var liksom förut frivillighet,en, men
den skilde sig från den förut befintliga hufvudsakligen däruti, att, hvad
reservofficerarne beträffade, dessa, enligt förslaget, bereddes en ny ekonomisk
förmån, nämligen en lifränta från 55 års lefnadsålder att utgå på så
sätt, att åt vederbörande af statsmedel inköptes en lifstidspension, hvars
åtnjutande dock icke skulle definitivt tillförsäkras honom, förrän han
inträdde i landstorm såldern och så vida han dessförinnan deltagit i minst
tre års öfningar. Genom denna förmån hoppades man förmå unga män i
samma samhällsställning som de fast anställda officerarne, men med andra
verksamhetsområden för sitt egentliga lefnadskall än det militära, att vid
sidan häraf ägna någon tid äfven åt inhämtande och vidmakthållande af
så mycken kunskap och färdighet, att de i krigstid kunde någorlunda
tillfredsställande fullgöra den med lägre officersplatser förbundna tjänst
och sålunda i någon män fylla den stora brist på officerare, som, i likhet
med förhållandet inom andra länders arméer, måste uppstå vid härens
försättande på krigsfot. Beträffande reservunderbefälet vidtogs däremot
icke samma åtgärd, hufvudsakligen på den grund, att underofficersbefattningarna
kräfde företrädesvis en under längre tid förvärfvad tjänstevana,
som icke skulle stå dem till buds, Indika efter kort tids militärisk utbildning
välde sitt egentliga lefnadskall inom andra verksamhetsområden än
det militära, samt emedan behofvet af reservunderbefäl i manskapsklassen
inom armén fylldes af de beväringen tillhörande f. d. stamanställde,
Indika innehaft underbefälsanställning eller uppfyllt de för sådan anställning
föreskrift^ villkor.

Med ledning af då gällande mobiliseringsplaner och med behörig
hänsyn såväl till den ökning i den fasta officersskadern, som i förslaget
ifrågasatts, som ock till den däraf följande ökningen af antalet officerare
i armén, pensionerade officerare i regementens och kårers reserver och
krigstjänstskyldige f. d. officerare beräknade t. f. chefen för generalstaben,
med iakttagande af den naturliga afgången, att årligen 60 officersvolontärer
efter genomgången underofficersutbildning, behöfde eftersträfva reservofficersfö
ror duande för att, om mogenhetsexamen allt framgent lomme att afläggas
vid en lefnadsålder af i medeltal 20 år, behofvet af reservofficerare och
reservintendenter vid den mobiliserade hären skulle blifva fylldt. Beräkningarna
gåfvo vid handen att, under de gjorda antagandena, den 1. årsklassen
reservofficerare (vid 22 års medelålder) borde uppgå till 56 och
att inom beväringsåldern borde finnas tillsammans omkring 482. Därigenom
skulle det stora antal underofficerare, som eljest måste göra officerstjänst,
återbördas till underofficerstjänstgöring, hvarjemte beräknades, att
omkring 150 reservofficerare i åldern 32—40 år borde finnas tillgängliga
för landstormens behof, eller ock för fyllande af uppstående officersafgång
eller för nyformationer, därest de äfven under landstormsåldern förblefve
fästade vid reserven.

I motiven till dettta förslag yttrade t. f. chefen för generalstaben
bland annat:

Officerstiteln, rätten att bära uniform och att vid ofred få såsom
officer fullgöra sin tjänsteplikt äfvensom utsikten till befordran vore icke
det enda reservbefälsförordningen hade att bjuda såsom uppmuntran till
inträde i reserven. Äfven rätten att täfla om fast officersanställninsf
ställdes i samband med reservofficersinrättningen. Det kunde icke nekas,
att denna anordning vore ändamålsenlig och, om den väl handhades, borde
kunna ganska väsentligt bidraga till reservofficerarnes rekrytering. Men
å andra sidan hade anordningen, tillämpad i och för sig, den olägenheten,
att en viss prägel af, man skulle nästan kunna säga »underhaltighet»
trycktes på reservofficerarne, och det syntes därför vara af synnerlig vikt,
att till och med skenet af något dylikt, så vidt möjligt undanröjdes.
Enklaste medlet härtill vore, att möjlighet bereddes eu och hvar, att efter

eget val inträda i stammen i egenskap af »officersvolontär» eller »reservoir
cersvolontär», och att öfvergången från den ena till den andra af dessa
grupper — hvilkas tjänsteställning ända till den tidpunkt, då kommenderingen
till krigsskola!) ägde rum, icke borde förete annan olikhet än
namnolikheten — så mycket som möjligt underlättades.

T afseende å ecklesiastik och auditörstaternas reserver erinrade t. f.
chefen för generalstaben att i det af honom utarbetade förslaget förutsattes
att arméns mobiliseringsbehof af prästmän skulle till större delen
och af auditörer uteslutande fyllas af beväringsmän samt förordade i
öfverensstämmelse härmed en anordning att ur beväringen skapa nya
reserver åt dessa båda stater.

I fältläkare och fältveterinäkårernas reserver, hvilka på grund af

1891 års reservbefälsförordning omfattade dels pensionerade militärläkare
och veterinärer och dels yngre dylika (f. d. stipendiater in. fi.), förutsattes
af t. f. chefen för generalstaben icke någon ändring.

Det förslag till organisation af intendenturkåren, hvilket af kornmitterade
för utarbetande af förslag till fältförvaltnings- och etappreglementen
utarbetats och som låg till grund för den organisation intendenturkåren

1892 erhöll, upptog icke någon reservpersonal vid denna kår. Med eu
fullständigare reservofficersinrättning ansåg emellertid t. f. chefen för generalstaben
höra, sättas i samband eu organisation af reserv äfven vid intendenturkåren.
Reservintendenter borde anställas vid nämnda kår efter
i hufvudsak liknande grunder, som reservofficerarne vid regementena. Det
erforderliga antalet dylika intendenter var likväl inbegripet uti det beräknade
reservofficersantalet. Med en årlig antagning af omkring 8 reservintendentaspiranter
skulle, enligt de vid reservofficersantalets beräkning
följda grunder, erhållas omkring 50 reservintendenter. Till reservintendents
aspirant skulle antagas företrädesvis officers- eller reservofficersvolontär,
och antagandet äga rum efter genomgången fullständig underofficersutbildning.
Därjämte skulle till reservintendentsaspirant kunna ifrågakomma
beväringsmän, som aflagt mogenhetsexamen och ägnat sig åt affärsverksamhet
samt fullgjort sin fredstjänstgöring i beväringen. Efter antagandet
till reservintendentsaspirant skulle följa en 90 dagars tjänstgöring, ett slags

reservintendentskurs, vid hvars slut reserviutendentsexamen borde afläggas.
Den, som med godkännande genomgått sistnämnda examen, skulle vara
kompetent att erhålla förordnande såsom reservintendent af 2. klassen
(med underlöjtnants rang).

De särskilda förslag, t. f. chefen för generalstaben sålunda framställde
i fråga om ordnandet af reservbefälsinstitutionen, afsåg hufvudsakligen åtgärder,
som det ankom på Kungl. Maj:t att utan Riksdagens medverkan
vidtaga. Innan ny författning i ämnet kunde utfärdas måste emellertid
Riksdagens beslut påkallas i afseende å den ekonomiska förmån, som därmed
för reservofficerare och reservintendenter åsyftades. Till det vid propositionen
till 1892 års urtima riksdag fogade statsrådsprotokoll anförde
chefen för landtförsvarsdepartementet, hurusom, under förutsättning att för
hvarje reservofficer eller intendent ansloges en summa af 733 kronor, för
hvilken kunde åt en 22-årig man beredas en från det 55:e lefnadsåret
löpande lifstidspension å 250 kronor och att det årliga behofvet af reservofficerare
och reservintendenter, som beräknades utgöra 56, på ifrågavarande
sätt kunde fyllas, den årliga utgiftssumman härför komme att uppgå
till 41,048 kronor. Till denna skulle emellertid komma afgiften för dagaflöning
åt de reservofficerare och intendenter, som, utan att intaga de
platser, hvilka eljest måste fyllas af fast anställd personal, gjorde tjänst
vid möten och öfningar, en utgift, som beräknades till 12,468 kronor, så
att hela statsverkets årliga kostnad för reservbefälsinstitutionen kunde beräknas
till 53,516 kronor. Med anledning häraf föreslog Kungl. Maj:t
Riksdagen att, med gillande af de sålunda för ersättning åt reservofficerare
och reservintendenter föreslagna grunder, af det för organisationens
genomförande beräknade beloppet bevilja ett extra anslag för år 1893 af
5,000 kronor, med rätt för Kungl. Maj:t att däraf bestrida jämväl den
dagaflöningskostnad till reservunderbefäl, som under nämnda år kunde erfordras
och som ej skulle af andra medel gäldas.

Sedan i sammanhang med den förbättrade härordningens antagande
i öfrigt äfven detta förslag vunnit Riksdagens godkännande, aflat Kungl.
Maj:t förslag i ämnet jämväl till 1893 års Riksdag, som för ändamålet beviljade
såsom ordinarie anslag en summa af 17,000 kronor, hvilket belopp

i riksstaten uppfördes under benämning »reservbefälet» såsom »förslagsanslag
högst».

1 hufvudsaklig öfverensstämmelse med den plan för reservbefälsinstitutionens
ordnande, som af t. f. chefen för generalstaben i hans oinförmälda
betänkande angående härordningens förbättrande förelädes Kungl.
Maj:t, utfärdades härefter den 17 juni 1893 dels ny förordning angående
organisationen af arméns reserver af befäl och civilmilitär personal, genom
hvilken 1891 års reservbefälsförordning upphäfdes, dels en särskild förordning
angående ersättning åt arméns reservpersonal. I den senare förordningen
inrymdes närmare bestämmelser dels beträffande den lifränta som
reservofficer (reservintendent) vore berättigad att åtnjuta, dels om ersättning
för tjänstgöring. Enligt dessa och med dem samband ägande bestämmelser
skulle en reservofficer erhålla dels under sin utbildningstid
såsom aspirant, hvilken tid utgjorde i det närmaste 18 månader, fördelade
på 3 år, 150 kronor om året — därest han såsom i allmänhet vore fallet,
antagits till volontär i nummer — samt slitningsersättning, ersättning för
småpersedlar, dagaflöning och naturaunderhåll eller ersättning därför i
likhet med manskap (i rundt tal under hela utbildningstiden omkring 650
kronor jämte portion), dels under repetitionsöfningarna — tillsammans 6
å 9 månader — dagaflöning å 2 kronor, samt dels en till 250 kronor beräknad
lifränta efter 55 års lefnadsålder.

Anslaget till »reservbefälet» höjdes vid hvardera riksdagen 1894 och
1895 med 12,000 kronor, så att det för år 1896 utgick med 41,000 kronor.
Sistnämnda år höjdes anslaget till dess af t. f. chefen för generalstaben
för organisationens genomförande beräknade belopp af 53,516 kronor, till
hvilken belopp det äfven vid 1897 år Riksdag beviljades.

År 1898 betecknar en vändpunkt i afseende på sättet för beredande
af ersättning åt reservbefälet.

I skrifvelse den 5 november 1897 fäste t. f. chefen för generalstaben
Kungl. Maj:ts uppmärksamhet på att de vid denna tid gällande mobiliseringsplaner
kräfde för den mobiliserade hären ett ännu större officersbehof än
det enligt tidigare mobiliseringsplaner beräknade, hvarför det kunde ifrågasättas,
huruvida icke antalet reservofficerare, 56 i 1. årsklassen, borde

ökas. Då likväl vid mobilisering de vid krigsskolan befintliga eleverna
med den utbildning, som komme dem till del, kunde tillfälligt konstitueras
till officerare, samt då det syntes antagligt, därest årligen de beräknade
56 reservofficerarne verkligen tillfördes armén, att större delen af de
i landstormsåldern varande, under förutsättning af skälig ekonomisk godtgörelse
under den för befordran stadgade tjänstgöringen, fortfarande skulle
stanna vid reserven, ansåg t. f. chefen för generalstaben den lmfvudsakligaste
vikten ligga på att tillse att den år 1892 beräknade första årskontingenten
verkligen uppnåddes. Erfarenheten efter år 1892 hade emellertid
icke bekräftat förhoppningen, att 56 reservofficerare årligen skulle tillföras
armén. I själfva verket hade sedan nämnda år endast 24 reservofficerare
tillkommit eller i medeltal endast 6, i stället för 56, årligen. Sökte
man efter orsaken till detta förfelade resultat, kunde man icke undgå att
därmed jämföra det gynnsamma förhållandet vid flottan, där det i plan
förutsatta årliga reservofficersbehofvet blifvit fylldt. Efter en jämförelse,
hvaraf framgick att de ekonomiska förmåner, hvilka erbjödos reservofficerarne
vid armén, voro betydligt lägre än dem, som erbjödos reservofficerarne
vid flottan, samt efter framhållande af de ytterligare skäl,
som syntes t. f. chefen för generalstaben tala för en förbättring i aflöningsförmånerna
för reservofficerarne vid armén, hemställde t. f. chefen för
generalstaben om beredande åt desse af följande förmåner:

a) ekiperingshjälp 500 kronor;

b) månadslön under tjänstgöring, motsvarande den fast anställde
officerns lön, d. v. s. 50 kronor för reservunderlöjtnant, 75 kronor för
reservlöjtnant och eventuellt 150 kronor för reservkapten; samt

c) dagaflöning under tjänstgöring i likhet med fast anställda officerare
af motsvarande grader.

I anledning af denna framställning aflat Kungl. Maj:t en proposition
i ämnet till 1898 års Riksdag.

Till det vid propositionen fogade statsrådsprotokoll anförde chefen
för landtförsvarsdepartementet, bland annat:

En af de förnämsta anledningarna till det ogynnsamma resultat, som
den år 1892 antagna reservofficersinstitutionen hittills ernått, vore otvif -

,41

verkligt att söka i de alltför ringa ekonomiska fördelar, som för närvarande
vore förenade med befattning som reservofficer. En förbättring
af dessa förmåner vore därför, om reservofficersinstitutionen vid armén
skulle kunna vinna någon afsevärd utveckling, oundgängligen nödvändig.
I detta afseende syntes hvad. t. f. chefen för generalstaben föreslagit vara
antagligt. De förmåner, han ifrågasatt, vore ekiperingshjälp samt, under
tjänstgöring, månadslön och dagaflöning. Dagafiöning under tjänstgöring
åtnjöte reservofficer och reservintentent äfven enligt nu gällande bestämmelser,
och i fråga om beloppet af denna aflöning vore ej någon förändring
ifrågasatt. Att tillerkänna en till reservunderlöjtnant (reservintendent)
utnämnd person ekiperingshjälp med 500 kronor, skulle otvifvelaktigt i ej
ringa mån vara till fromma för reservofficersinstitutionen, ty de vore säkerligen
många, som, därest icke svårigheten att bekosta den för reservofficern
erforderliga ekiperingen förefunnes, skulle vara benägna att ägna sig
åt denna befattning vid sidan af sin egentliga sysselsättning. Men i än
högre grad skulle helt visst den ifrågasatta månadslönen härtill bidraga.
Ty genom denna jämte dagaflöning skulle godtgörelse erhållas åtminstone
för de med reservofficers- (reservintendents-) tjänsten förenade utgifter,
och utan sådan godtgörelse skulle det troligen icke låta sig göra att erhålla
reservofficerare till något nämnvärdt antal. I fråga om de kostnader,
som af ett bifall till hvad sålunda tillstyrkts, skulle föranledas, kunde
dessa kostnader beräknas uppgå till följande årliga maximibelopp nämligen:

för ekiperingshjälp kronor........ 28,000: —

» månadslöner » 27,337: 50

» dagaflöning » 13,589: —

eller således tillhopa kronor 68,926: 50. Härvid

vore dock att mäi’ka, att äfven om, hvilket icke vore visst, man skulle
under de närmaste åren kunna erhålla 56 reservunderlöjtnanter om
året, det dock måste komma att dröja åtskilliga år, innan det beräknade
antalet 386 reservunderlöjtnanter blefve fylldt, och ännu längre tid
innan antalet 100 reservlöjtnanter uppnåddes. Med säkerhet komme alltså
kostnaderna att under de första åren ställa sig betydligt lägre än det ofvan

Förslag till förordning ang. arméns personal öfver stat. 6

angifva beloppet, och med all visshet skulle de kunna hållas inom det för
närvarande till reservbefälet i riksstaten anslagna beloppet, 53,516 kronor.
Af detta belopp vore visserligen den allra största delen, nämligen 41,048
kronor, afsedd till beredande af lifränta åt reservofficerarne och allenast
återstoden till aflöning; men därest, såsom departementschefen ämnade
ifrågasätta, beredande af lifränta åt reservofficerarne skulle upphöra och
statsverket i stället själft öfvertaga pensioneringen af reservbefälet, skulle
hela det för närvarande i riksstaten till reservbefälet anslagna beloppet
kunna blifva disponibelt för reservofficerares aflöning, och således nytt anslag
för detta ändamål icke behöfva äskas. Departementschefen ansåge
vidare, att de efter år 1892 utnämnda reservofficerarne (reservintendenterna)
borde för framtiden åtnjuta samma lön och dagaflöning, som komme att
tillerkännas deras blifvande kamrater. Beträffande beloppet af den
lifränta, som reservofficer (reservintendent) vid armén vore berättigad
att åtnjuta, så vore detta icke fixeradt, hvaremot det belopp, som skulle
för beredande af lifränta i vederbörande försäkringsanstalt insättas, vore
i viss mån fixt och beroende allenast af den blifvande lifränteägarens
ålder, då insättningen ägde rum. Arméförvaltningen hade anmält, att
det sålunda bestämda beloppet i allmänhet kunnat åt lifräntetagare
beredas en lifränta af 285 kronor. Då detta belopp kunde anses
någorlunda tillfredsställande, skulle anledning saknats att i afseende
å den för arméns reservofficerare stadgade förmånen af lifränta ifrågasätta
någon förändring, om icke motsvarande förhållanden vid flottan vore
synnerligen otillfredsställande. Kungl. Maj:t hade till nästlidet års Riksdag
aflåtit proposition med förslag till förändrade bestämmelser i afseende
å beredande af lifränta åt reservbefälet vid flottan, hvilken proposition dock
icke vunnit Riksdagens godkännande, hufvudsakligen emedan Riksdagen
satte i fråga, huruvida det icke skulle vara både enklare och billigare, om
statsverket själft öfvertoge pensioneringen af reservbefälet och pensionerna,
till belopp af högst 300 kronor, finge utgå direkt från nionde hufvudtiteln,
i hvilket afseende Riksdagen ansett att utredning borde äga rum
och att denna utredning borde omfatta jämväl motsvarande förhållanden
inom armén. Med anledning häraf hade departementschefen låtit verk -

ställa en dylik utredning, så vidt armén anginge. Af denna utredning
hade framgått, att det enklaste sättet för pensioneringen vore att lämna
densamma åt framtiden och låta pensionsbeloppen utgå direkt från anslag
under riksstadens nionde hufvudtitel. Antoge man, att reservbefälets
personal till antalet utvecklades i full öfverensstämmelse med vid utredningen
gjord förutsättning, skulle för en befälsstyrka af 56 tjugutvååringar
vid pensionsåldern efter 33 års förlopp återstå vid första pensionsåret
21 lefvande, åt hvilka ett pensionsbelopp af 6,300 kronor skulle utbetalas,
om pensionen bestämdes till 300 kronor. Det följande året blefve pensionärernas
antal 41, pensionsbeloppet 12,300 kronor o. s. v., tills pensioneringen
efter omkring 30 års förlopp komme till sin fullständiga utveckling,
då summan af alla pensionsbeloppen blefve omkring 115,200
kronor, som årligen skulle utgå till 384 pensionärer. Minst 60 år skulle
emellertid förflyta, tills pensionssumman blefve konstant eller nådde sitt
maximibelopp. Departementschefen ansåge äfven för egen del, att det enklaste
och på samma gång för statsverket billigaste sättet för beredande af lifränta
(pension) åt reservofficerare och reservintendenter vid armén vore, att
staten själf öfvertoge pensioneringen. Om pensionens belopp bestämdes
till 300 kronor och de för åtnjutande af lifränta nu stadgade villkor i
afseende å ålder m. m. oförändrade finge tillämpas i afseende å rätten att
åtnjuta pension, skulle efter 33 års förlopp pensioner komma att utbetalas
med högst 6,300 kronor, hvarefter detta belopp komme att nå sitt maximum
115,200 kronor, ett belopp som ju ej kunde anses afskräckande. Departementschefen
tillstyrkte därför, att det 1893 stadgade sättet för beredande
af lifränta åt reservofficerare och reservintendenter icke måtte tillämpas i
.afseende å de reservofficerare och reservintendenter, som framdeles antoges,
utan dessa i stället tillförsäkras rätt att, under förutsättning att de fullgjorde
den tjänstgöringsskyldighet in. m., som nu vore eller framdeles
kunde varda för dem stadgad, vid fyllda 55 år under sin återstående lifstid
komma i åtnjutande af pension från statsverket till belopp af 300 kronor
årligen. 1 afseende å reservofficerare och reservintendenter, för hvilka inbetalning
för beredande af lifränta redan skett, skulle naturligtvis någon
pension icke förekomma, dock att det syntes kunna ifrågasättas, huruvida

icke i eu framtid fyllnad i lifränta!! till 300 kronor borde beredas dem af
statsmedel Godkändes hvad sålunda tillstyrkts, skulle det i riksstaten för
beredande af lifränta åt reservofficerare och reservintendenter beräknade
och under förslagsanslaget till reservbefälet anvisade beloppet, 41,048 kronor,
kunna ur riksstaten utgå. Departementschefen ansåge emellertid, att anslaget
till reservbefälet borde lämnas oförändradt. Ifall nämligen ökade
aflöningsförmåner samt ekiperingshjälp tillerkändes reservofficerare och reservintendenter,
komme naturligtvis, i den mån antalet reservofficerare och
reservintendenter ökades, jämväl utgifterna för aflöning in. in. åt dem att
ökas, och vid sådant förhållande skulle det under anslaget till reservbefälet
till aflöning beräknade beloppet, 12,468 kronor, snart nog blifva otillräckligt
och anslaget behöfva förhöjas. Anslaget till reservbefälet borde därför
enligt departementschefens åsikt i riksstaten för år 1899 uppföras med
oförändrad natur och till oförändradt belopp, men dess ändamål blifva i
viss mån förändradt, nämligen att bestrida ekiperingshjälp, månadslön och
dagaflöning åt reservofficerare och reservintendenter.

I öfverensstämmelse med denna uppfattning föreslog Kungl. Maj:t
Riksdagen medgifva, att till reservofficer och reservintendent, som därefter
antoges, finge från anslaget till reservbefälet utgå dels ekiperingshjälp, 500
kronor, att utbetalas vid första utnämningen, dels ock under tjänstgöring
lön och dagaflöning för tjänstgöringstiden med samma belopp, som fast
anställda officerare af motsvarande grader ägde åtnjuta, att till de reservofficerare
och reservintendenter, som efter år 1892 antagits, finge från och
med 1898 från samma anslag utgå lön och dagaflöning enligt nyssnämnda
beräkningsgrund, samt att de reservofficerare och reservintendenter, som
därefter antoges, måtte, därest de fullgjorde den tjänstgöringsskyldighet,
som nu vore eller framdeles kunde blifva för reservofficer och reservintendent
stadgad, efter uppnådda 55 års ålder under sin återstående lifstid åtnjuta
en årlig pension till belopp af 300 kronor.

Då frågan förekom till behandling i statsutskottet, yttrade utskottet,
att ehuru utskottet icke vore öfvertygadt, att de af Kungl. Maj:t föreslagna
åtgärderna komme sitt visa sig tillfyllestgörande för åvägabringande
af önskvärd utveckling af reservofficersinstitutionen vid armén, utskottet

likväl funne sig böra tillstyrka Kungl. Maj:ts i berörda syfte gjorda framställning,
helst, därest afsedd fördel icke heller därmed skulle vinnas, de
anslagna medlen icke komine att utgifvas, utan blofve för statsverket besparade,
men ville utskottet tillika såsom sin åsikt uttala, att, om institutionen
öfverhufvud skulle kunna vinna åsyftad utveckling, de villkor och fördelar,
som med anställning vid densamma vore förenade, måste göras mera kända.

Kungl. Maj:ts framställning i ämnet vann härefter Riksdagens bifall.
Med anledning häraf utfärdades den 30 december 1898 dels en förnyad
förordning angående ersättning åt personal, tillhörande arméns reserver,
i hvilken de beslutade förbättringarna i reservofficerarnes och reservintendenternas
förmåner inrymdes, dels en förordning om ändring af vissa §§
i 1893 års reservbefälsförordning, och dels eu kungörelse angående den
tjänstgöring, som för tillgodonjutande af rätt till pension skulle åligga
ifrågavarande personal.

Vid 1900 års riksdag väcktes motion i syfte att bereda armén ökad
tillgång på reservbefäl, men föranledde denna motion icke till någon Riksdagens
åtgärd.

Enligt de hufvudsynpunkter, efter Indika chefen för generalstaben
sistnämnda år hade att utarbeta förslag till ny härordning att läggas till
grund för en kungl. proposition i ämnet till 1901 års riksdag, skulle öfningstiden
för de värnpliktige sammanlagd! utgöra 365 dagar. Härens sammansättning
oeh indelning skulle så bestämmas, att fälthären komme att utgöras
af sex fullständiga, likformigt sammansatta arméfördelningar och eu
kavallerifördelning, att fästningarna erhöllo nödiga besättningstrupper, som
i regeln borde vara förlagda därstädes redan under fred, samt att erforderligt
antal reservtrupper (ur 2. uppbådet) och landstormstrupper kunde
bildas, ökningen af härens fast anställda befälskader skulle begränsas till
minsta möjliga omfång, men åtgärder vidtagas för erhållande af reservbefäl
(värnpliktigt befäl) i tillräckligt antal.

1 öfverensstämmelse härmed ingick också såsom ett väsentligt element
i det af chefen för generalstaben utarbetade förslaget till ny härordning
organisation af reservtrupper. För detta ändamål föreslog chefen
för generalstaben, att härens fast anställda befälskader i någon mån öka -

des, men att befälsplatserna vid de reservtruppförband, hvilka skulle uppsättas
vid krigstillfälle, hufvudsakligen fylldes af krigsdugliga och krigstjänstskyldiga
pensionerade officerare och underofficerare samt af reservofficerare,
reservunderofficerare och reservkorpraler. För erhållande af det
erforderliga antalet reservofficerare var i detta förslag antalet officersvolontärer
beräknadt till 580 eller så stort, att det täckte behofvet ej blott
af officerare med fast lön på stat, utan ock af reservofficerare, hvarjämte
skulle till reservunderbefäl under rekrytutbildningsperioden utbildas alla
de värnpliktige, hvilka på grund af sin begåfning, förvärfvad allmänbildning
eller ådagalagda särskilda egenskaper funnes lämpliga att äfven utbildas
till reservunderbefäl. Alla som önskade blifva officerare eller reservofficerare
skulle, enligt förslaget, taga anställning såsom officersvolontärer
och genomgå rekrytutbildning från midten af juni månad efter aflagd
mogenhetsexamen intill tiden för årets repetitions-(regements-)öfningar.
Efter deltagandet i dessa öfningar vid vederbörande regemente skulle de
genomgå eu officersvolontärskola, hvilken sålunda skulle taga sin början
under förra hälften af oktober månad och fortgå till följande års repetitionsöfjtingar
med afläggande!, af underofficersexamen såsom mål. Derpå
skulle åter följa deltagande i repetitionsöfningar, efter hvilkas fullgörande
och därunder förrättad korpralstjänst skulle ske befordran till underofficer.
De officersvolontärer, som befunnes lämpliga och så önskade, skulle till
det antal, som fyllandet af den fasta officerskadern betingade, allt efter
förtjenst och duglighet kommenderas till krigsskolan, hvars utbildningsprogram
skulle i allt väsentligt förblifva oförändradt. Sålunda skulle
ifrågavarande offieersaspiranter, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad
nu är händelsen, såsom fanjunkare deltaga uti det följande årets repetitions-(regement,
s-)öfningar samt, efter förutgången officersexamen, utnämnas
till underlöjtnanter. — De officersvolontärer åter, som icke komme
att beordras till krigsskolan och som önskade anställning såsom reservofficerare,
skulle å lämplig tid genomgå en tre månaders reserv officer skurs,
och skulle vid dess slut reservofficersexamen afläggas. Efter deltagande
uti nästföljande repetitions-(regements-)öfningar skulle de, vid tidpunkten

för de från krigsskolan utexaminerade elevernas officersbefordran, utnämnas
till reservofficerare.

Vid underdånig föredragning den 7 januari 190] af ifrågavarande
förslag anförde chefen för landtförsvarsdepartementet, bland annat:

Man kunde mot förslaget göra den erinran, att det icke upptoge
tillräckligt befäl med lön på fast stat, men vid något närmare eftersinnande
skulle anmärkningen befinnas sakna fog. Allra minst ett litet land
både råd att i fredstid underhålla och aflöna en befälsstyrka väsentligen
större än den, som kunde erhålla sysselsättning i fredstid. Det återstående
behofvet af befäl vid mobiliseringstillfälle måste fyllas af reservbefäl.
Ingen möda borde därför lämnas ospard och ingen utväg obegagnad för
att i fredstid utbilda det vid härens öfvergång till krigsfot behöflig^, antalet
reservofficerare, reservunderofficerare och reservkorpraler. Det
vore departementschefens öfvertygelse att så kunde ske, ifall de värnpliktiges
öfningar i fred erhölle den föreslagna utsträckningen. Vidare
framhöll departementschefen att då utbildningen af reservunderbefäl,
som vore afsedd att under rekrytskolperioden meddelas åt därtill lämpliga
individer bland de värnpliktige, hade till uppgift att lära eleverna att
under repetitions-(regements-)öfningarna och i fält förrätta tjänst såsom
underbefäl, men icke att dana instruktörer med förmåga att utbilda och
undervisa rekryter, denna utbildning blefve i jämförelse med utbildningen
af dem, som skulle blifva fast anställda korpraler, väsentligen
förenklad, hvartill komine att utbildningen af reservunderbefäl förenklades
äfven därigenom, att de värnpliktige, som uttoges till underbefälsämnen,
ägde förkunskaper, med hvilkas inhämtande eljest en icke oväsentlig tid
skulle tagas i anspråk samt vana vid och större mottaglighet för undervisning.

I Kungl. Maj:ts proposition till 1901 års riksdag angående ny härordning
upptogs, i öfverensstämmelse med hvad departementschefen också
hemställde, för hvart och ett af arméns truppförband ett visst antal fast
anställda officersvolontärer om tillhopa 580.

Vid härordningsförslagets behandling i Riksdagen uttalades emellertid
den uppfattning att den för de olika truppförbanden föreslagna fast

anställda personalen skulle kunna vid vissa truppförband undergå någon
minskning utan att själfva organisationen därigenom skulle i allt för
afsevärd grad rubbas eller försämras, livarjämte angående rekryteringen
af de fast anställda officerarne samt anskaffandet och utbildandet af det
erforderliga antalet reservofficerare erinrades att, enligt förslaget, samtliga
unga män, som önskade blifva vare sig fast anställda officerare eller
reservofficerare, skulle taga anställning såsom officersvolontärer. Deras
utbildning skulle vara gemensam till och med genomgången officersvolontärskola
och därpå fullgjord repetitions-(regements-)öfning, hvarefter eu
delning af officersvolontärerna skulle äga rum i två grupper: officersaspiranter
och reservofficersaspiranter, med hvar sina skilda utbildningskurser.
I fråga härom hade Riksdagen icke kunnat undertrycka den farhågan,
att genom den gallring af officersvolontärerna, som sålunda skulle
komma att ske efter omkring 15 månaders gemensam tjänstgöring, reservofficerarnes
ställning skulle kunna blifva lidande, och att detta förhållande
skulle komma att utöfva en menlig inverkan på hela reservofficersinrättningen.
Ur denna synpunkt kunde det med skäl sättas i fråga, huruvida
det icke vore ändamålsenligare, att de unga män, som från början hade för
afsikt att blifva reservofficerare, finge taga anställning såsom reservofficersvolontärer,
och huruvida icke för dem eu särskild utbildning, utan sammanblandning
med officersaspiranternas utbildning, skulle kunna anordnas. Med
hänsyn härtill Dåde Riksdagen ansett, att uti de olika truppförbandens personalsammansättning
borde upptagas, i stället för ett visst antal »officersvolontärer»,
ett motsvarande antal »officers- och reservofficersvolontärer», för att
därigenom skulle angifvas, att en annan väg än den af Kungl. Maj:t föreslagna
skulle kunna ifrågakomma för erhållandet af det stora antal reservofficerare,
som kräfdes särskildt vid härens försättande på krigsfot. För
öfrigt ville Riksdagen hafva gjort gällande den meningen, att alla lämpliga
utvägar borde anlitas för att fylla behofvet af sådana officerare, och att
således kunde ifrågasättas, huruvida anställning såsom reservofficer borde
göras beroende af en enda väg eller ett enda sätt för rekrytering och utbildning.
Dessutom borde tagas under ompröfning, i hvad mån reserv -

officerare skulle kunna rekryteras äfven ur andra grupper af unga män
än dem, som för närvarande ifrågakomme.

I öfverensstämmelse med hvad sålunda anförts, upptogs uti de af
Riksdagen i sammanhang med ny härordnings antagande för de olika truppförbanden
bestämda stater, i stället för ett visst antal »officersvolontärer»,
ett antal »officers och reservofficersvolontärer». Sammanlagda antalet af dessa
volontärer sattes af Riksdagen till 572. Någon höjning af anslaget till
reservbefälet vidtogs icke vid ifrågavarande riksdag.

Kort efter det den nya härordningen antagits, utfärdades den 29
november 1901 förnyad instruktion för intendenturkåren. Bestämmelserna
i denna föranledde dels två särskilda förordningar af samma dag, den ena
om ändring i vissa §§ af 1893 års reservbefälsförordning, den andra om
ändring i förordningen den 30 december 1898 angående ersättning åt
personal, tillhörande arméns reserver. Dessutom utfärdades likaledes samma
dag eu förnyad kungörelse angående den tjänstgöring, som för tillgodonjutande
af rätt till pension skulle åligga ifrågavarande personal.

Vid 1902 års riksdag väcktes ånyo motion i syfte att bereda armén
ökad tillgång på reservbefäl, men motionen föranledde icke till någon
Riksdagens åtgärd.

Till det vid statsverkspropositionen till 1903 års riksdag fogade
statsrådsprotokoll öfver landtförsvarsärenden anförde chefen för landtförsvarsdepartementet
:

Den för reservbefälet medgifva förmånen att under tjänstgöring med
trupp åtnjuta lön och dagaflöning i likhet med motsvarande personal å
stat hade medfört, att den af 1901 och 1902 års Riksdagar beslutade löneregleringen
för armén kommit äfven reservbefälet till godo, liksom samma
befäl jämväl komme i åtnjutande af förhöjd dagaflöning i vissa fall, därest
vid Riksdagen gjord framställning om sådan aflöning till befälet på stat
vunne bifall. Det till reservbefälet utgående anslag komme till följd af
dessa förhållanden att få vidkännas något större utgifter än förut, men
då ett villkor för erhållande af så många officers- och reservofficersaspiranter
som möjligt vore, att reservpersonalen bereddes sådana förmåner,
att dess utbildning icke komme att medföi’a personliga ekonomiska

Förslag till förordning ang. arméns personal öfver stat. •

uppoffringar, skulle dessa ökade afgifter i sin män bidraga till ett gynnsammare
resultat än hittills i afseende å reservbefälets rekrytering.
Nödvändigheten att tillse, det reservbefälets utbildning och anställning
icke ådroge detsamma någon ekonomisk förlust, föranledde departementschefen
att göra framställning om beredande af högre ekiperingshjälp.
Det utgående beloppet, 500 kronor, vore icke tillräckligt för bestridande
af de kostnader, nyanskaffning af en officers hela utrustning medförde.
Detta bidrag borde därför enligt departementchefens mening icke
bestämmas lägre än 700 kronor. I enlighet härmed föreslog Kungl. Maj:t
Riksdagen att höja ekiperingshjälpen till sistnämnda belopp.

Förslaget, ehuru understöd! af statsutskottet, godkändes emellertid
icke af Riksdagen, hufvudsakligen på den grund att till följd af de ändringar
i uniformernas utseende, för hvilka förberedande undersökningar
och prof påginge, det vore sannolikt, att anskaffningskostnaden för uniform
framdeles komme att ställa sig billigare.

Vid innevarande års riksdag väcktes af enskild motionär förslag om
sådana ändringar i värnpliktslagen, att för värnpliktige, hvilka i statens
eller af staten understödda högre elementarläroverk eller därmed jämförliga
undervisningsanstalter erhållit viss skolbildning, tjänstgöringstiden utsträcktes
i syfte att utbilda nämnda värnpliktige till reservbefäl.

I afgifvet utlåtande i anledning af denna motion anförde lagutskottet: Att

landets försvarsväsen genom brist på särskilt utbildadt reservbefäl
icke erhållit den effektivitet, som afsetts med 1901 års härordning,
vore allmänt erkändt; och då de utvägar, som för närvarande stode till
buds för rekrytering af reservbefäl, hittills visat sig icke vara tillfyllestgörande,
ansåg utskottet, att särskilda åtgärder borde vidtagas för att tillföra
försvaret erforderligt befäl. Den utväg, motionären för sådant ändamål
anvisat, eller att värnpliktige, som i statens eller af staten understödda
högre elementarläroverk eller i därmed jämförliga undervisningsanstalter
erhållit viss skolbildning, såsom i allmänhet lämpade för reservbefäl, skulle
genom utsträckt tjänstgöring underkastas den därför erforderliga utbildningen,
syntes utskottet värd allt beaktande. Utan en utsträckning af

den för värnpliktige i allmänhet stadgade tjänstgöringstiden kunde en
erforderlig hefälsutbildning svårligen vinnas, äfven om de för reservbefäl
afsedda värnpliktige redan från början af sin tjänstgöring skulle utbildas
till befäl. Med en tjänstgöringstid af ett år skulle det afsedda ändamålet
antagligen kunna vinnas; och då under sådana förhållanden tjänstgöringstiden
för värnpliktige af ifrågavarande slag icke skulle komma att öfverstiga
den för värnpliktige vid kavalleriet, fältartilleriet samt fältingenjöroch
fälttelegraftrupperna efter genomförd härordning stadgade öfningstiden,
syntes en sådan utsträckning af tjänstgöringstiden för vissa andra
värnpliktige i och för ifrågavarande syftes vinnande icke vara obefogad.
Då en ökning af reservbefälet kunde anses af förhållandena påkallad
och detta mål kunde vinnas genom att vissa värnpliktige genom utsträckt
öfningstid därtill utbildades, ansåge utskottet, att valet härvid i främsta
rummet borde falla på den kategori af värnpliktige, som motionären föreslagit.
I det stora hela sedt, torde dessa värnpliktige genom den utveckling
i kroppsligt och intellektuellt afseende, som de under skoltiden erhållit,
och särskildt genom den utbildning i militärt hänseende, som under
nämnda tid kommit åtminstone flertalet af dem till del, vara bäst lämpade
att utbildas till reservbefäl. Om vidare de värnpliktige, hvilka skulle underkastas
den ifrågasatta utsträckta öfningstiden, tillerkändes särskildt tillskott
i penningar för den utbildningstid, som komme att öfverskjuta den
för värnpliktige i allmänhet stadgade öfningstiden, ansåge utskottet en
förändring i den af motionären åsyftade riktningen ej heller kunna för
ifrågavarande värnpliktige blifva alltför betungande.

På anförda grunder hemställde utskottet om skrifvelse i ämnet till
Kungl. Maj:t. Vid frågans behandling i Riksdagens kamrar antogs förslaget
i Första kammaren, men afslogs i den Andra, vid hvilket förhållande
förslaget, jämlikt 68 § riksdagsordningen, för den riksdagen
förföll.

De förslag, som sålunda efter den nya härordningens antagande inom
Riksdagen blifvit väckta i syfte att bereda armén ökad tillgång på reservbefäl,
hafva icke heller föranledt ändringar i de administrativa föreskrifterna
beträffande arméns öfvertaliga personal. Dessa återfinnas alltså fort -

farande ej mindre i den ofvan nämnda nådiga förordningen den 17 juni
1893 angående organisationen af arméns reserver af befäl och civilmilitär
personal, förnyade nådiga förordningen den 30 december 1898 angående
ersättning åt personal, tillhörande arméns reserver, med de i dessa förordningar
sedermera gjorda ändringar och tillägg samt nådiga kungörelsen
den 29 november 1901 angående den tjänstgöring, som för tillgodonjutande
af rätt till pension åligger ifrågavarande personal, än äfven i de
Kungl. bref af den 1 februari 1836, den 5 juli 1843, den 15 september.
1868 och den 22 juli 1877, för hvilkas innehåll i hithörande delar Kommittén
ofvan redogjort.

Sedan chefen för landtförsvarsdepartementet i sin ofvan först omförmälda
skrifvelse af den 2 maj 1902 med anledning af de förändrade
förhållanden, som inträdt genom antagandet af den nya härordningen, anmodat
chefen för generalstaben att inkomma med fullständigt förslag till
de förändrade föreskrifter, som syntes önskvärda beträffande följande kategorier
af arméns öfvertaliga personal, nämligen officerare och underofficerare,
som undfått afsked från beställning på stat med tillstånd att såsom
lönlösa kvarstå i regemente, den personal, som omförmäldes i nådiga förordningen
den 17 juni 1893 angående organisationen af arméns reserver af
befäl och civilmilitär personal, i armén kvarstående officerare samt f. d.
officerare, underofficerare och civilmilitära personer, tjänstgöringsskyldiga
under krigstid, har chefen för generalstaben den 30 april 1903 afgifvit de
förslag till förnyad förordning angående organisationen af arméns reserver
af befäl och civilmilitär personal, till förnyad förordning angående ersättning
åt personal, tillhörande arméns reserver samt till förnyad kungörelse
angående samma personals tjänstgöringsskyldighet för erhållande af rätt
till pension, hvilka förslag närmast föranledt Kungl. Maj:ts beslut om revision
af gällande föreskrifter rörande arméns öfvertaliga personal.

De af chefen för generalstaben utarbetade författningsförslagen hafva
uppställts i öfverensstämmelse med de nu gällande författningarna i ämnet,
så att de särskilda §§ i förslagen och i författningarna motsvara hvarandra.
I hufvudsak gå de af chefen för generalstaben föreslagna ändringarna ut
på att bereda armén ökad tillgång på reservbefäl. Så skulle enligt för -

slaget till förordning angående organisationen af arméns reserver f. d. officerare,
som med rätt till fyllnadspension afgått från beställning på stat,
erhålla skyldighet att viss tid efter afskedstagandet tillhöra vederbörande
regementes eller kårs reserv. Från denna förpliktelse skulle dock öfverstar
samt regements- och kårchefer vara fritagna. Tiden för rätt att kvarstå
i reserv skulle för den, som afgått från fast anställning utan rätt till fyllnadspension
utsträckas från 50 år till 53 år. Den, som afgått från fast
anställning, innan han öfverskridit värnplikt såldern, samt innehade beställning
af officers eller underofficers grad eller rangklass skulle få stå. i reserv
intill utgången af värnpliktstiden därest han fullgjorde stadgad tjänstgöringsskyldighet.
Däremot skulle den, som afgått från fast anställning,
innan han öfverskridit värnpliktsåldern samt tillhörde manskapet, icke tå
kvarstå i truppförbandets reserv längre än till och med fullgörandet af
den sista honom jämlikt värn plikts lagen åliggande repetitionsöfning. Den,
som innehade sådan beställning i reserv, som icke tillika förefunnes vid
regemente eller kår, skulle få kvarstå, om han innehade beställning af
officers eller underofficers grad eller rangklass, intill utgången af värnpliktstiden,
och om han tillhörde manskapet, till och med fullgörandet af
den sista honom jämlikt värnpliktslagen åliggande repetitionsöfning. För
reservkapten (ryttmästare), reservfanjunkare (styckjunkare) och reservintendent
skulle dock kunna meddelas tillstånd att, utöfver värnpliktstiden,
kvarstå i reserven intill 53 år äfvensom för reservlöjtnant, reservsergeant
och reservunderintendent, Indika fullgjort de för befordran till närmast
högre grad eller rangklass stadgade villkor. Personalen i reserverna
skulle vara underkastad tjänstgöringsskyldighet vid inträffande mobilisering
och i krig samt vid sådan öfning, som till utrönande af härens krigsberedskap
eller för utbildning af beväringens andra uppbåd kunde blifva
anbefalld. Dessutom skulle reservpersonal, som afgått från fast anställning,
innan värnpliktsåldern öfverskridits, vara skyldig att med vederbörlig årsklass
fullgöra föreskrifven repetitionsöfning och, därest den innehade beställning
af officers eller underofficers grad eller rangklass, att minst hvart
tredje år deltaga i sådan öfning.

Beträffande ersättning åt reservernas personal har chefen för generalstaben
föreslagit att lönen för personalen af officers och underofficers
rangklass skulle beräknas, icke såsom nu för dag med V365 af årsbeloppet,
utan för år samt utgå för reservsergeant och vederlike med 260 kronor,
för reservfanjunkare (styckjunkare och vederlike), med 400 kronor, för
reserv underlöjtnant (och vederlike) med 240 kronor, för reservlöjtnant (och
vederlike) med 340 kronor och för reservkapten (ryttmästare och vederlike)
med 800 kronor. Ekiperingshjälp vid utnämningen skulle tillkomma
icke blott reservunderlöjtnant utan äfven reservsergeant och utgå för den
förre med ett till 700 kronor förhöjdt belopp och för den senare med ett
belopp af 200 kronor. Dessutom skulle reservunderofficer, reservofficer,
reservintendent och reservunderintendent, under förutsättning af viss fullgjord
tjänstgöring efter uppnådda 53 års ålder äga under sin återstående
lifstid åtnjuta en årlig pension af 300 kronor för reservunderofficer och 500
kronor för hvar och en af de öfriga. Enahanda förmån af pension skulle
jämväl tillkomma officer och underofficer i regementes eller kårs reserv,
som afgått från fast anställning, innan han öfverskridit värnpliktsåldern,
och som kvarstått i reserven intill fyllda 40 år samt därunder fullgjort
föreskrifven tj änstgöri ngsskyldighet.

I fråga om den tjänstgöring, som. för rätt till pension bör fullgöras
af viss reservpersonal, har chefen för generalstaben föreslagit, att reservofficer
(reservunderofficer) i sådan egenskap eller såsom officer (underofficer)
fullgjort minst sex repetitionsöfningar under olika år, samt reservintendent,
efter vunnen befordran till denna beställning, i intendentsbefattning
fullgjort en tjänstgöringsomgång, till tiden motsvarande en beväringsrekrytskola
vid infanteriet. I afseende å officer och underofficer i
regementes eller kårs reserv, som afgått från fast anställning, innan han
öfverskridit värnpliktsåldern, har chefen för generalstaben föreslagit, att
sådan officer och underofficer skall för åtnjutande af rätt till pension vara
pliktig att under den tid han tillhör reserven, minst hvart tredje år deltaga
i repetitionsöfning.

I de af chefen för generalstaben utarbetade författningsförslagen
hafva dessutom inrymts förslag till en del mindre väsentliga ändringar af

motsvarande bestämmelser i de nämnda tre författningarna, hvarjämte
chefen för generalstaben framställt förslag till ändringar jämväl i andra
föreskrifter rörande arméns öfvertaliga personal, till hvilka ändringsförslag,
i den mån de böra göras till föremål för kommitténs yttrande, kommittén
får tillfälle att framdeles återkomma.

öfver samtliga förslagen hafva yttranden afgifvits af arméförvaltningen
å civila departementet, arméfördelningscheferna, militärbefälhafvaren
på Gottland, inspektörerna för kavalleriet, artilleriet och trängen, inspektören
för militär läroverken, chefen för fortifikationen, generalintendenten, chefen
för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, arméns pensionskassa, medicinalstyrelsen
och tekniska högskolan.

I dessa yttranden hafva en del anmärkningar blifvit framställda, af
hvilka de hufvudsakligaste gått ut dels därpå att de nu gällande bestämmelserna
på ifrågavarande område icke vore i önskvärd mån ägnade att
förse armén med dess behof vid mobilisering af reservbefäl, dels ock därpå
att, ehuru det vore af största betydelse att dessa bestämmelser, hvilka så
nära berörde den stora allmänheten, vore så affattade, att de af hvar och
eu lätt kunde förstås, samma bestämmelser såväl som de i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med dessa utarbetade författningsförslagen dock icke
voro uppställda med för ändamålet erforderlig enkelhet och tydlighet. Af
öfriga i de omförmälda yttrandena gjorda anmärkningar har det stora
flertalet gällt mer eller mindre viktiga detaljer i de förslag i ämnet, chefen
för generalstaben framställt.

Den utveckling, vår nuvarande reservbefälsinrättning genom de i
denna tid efter annan gjorda förbättringar hittills erhållit, har icke varit
tillräcklig att tillföra armén det, särskildt vid dennas försättande på krigsfot,
behöfliga antalet reservbefäl. Att alla lämpliga utvägar böra för fyllande
af detta behof anlitas, har redan blifvit vid den riksdag, vid hvilken
den nya härordningen antagits, med styrka framhållet; och, såsom af ofvan
lämnade redogörelse framgår, hafva de förslag och önskemål, som efter

det derma härordning trädt i kraft blifvit så i som utom Riksdagen framställda,
alla syftat åt samma mål: beredande af ökad tillgång på reservbefäl.

Vid val af vägar för ernående af detta mål har kommittén kommit
till den öfvertygelsen att den ökade tillgången af sådant befäl bör sökas
icke blott i en ytterligare utveckling af den egentliga reservbefälsinrättningen
utan också i ett ändamålsenligt tillvaratagande för arméns behof
jämväl af all sådan till armén hörande öfvertalig personal, hvilken icke
blifvit endast för anställning i reserv särskilt utbildad.

I öfverensstämmelse med denna uppfattning har kommittén vid fullgörande
af det kommittén lämnade uppdrag i sådant syfte verkställt en
fullständig omarbetning såväl af de nu gällande författningarna rörande
arméns reserver, som äfven af öfriga bestämmelser beträffande arméns
öfvertaliga personal. Alla till dessa områden hörande föreskrifter af beskaffenhet,
att böra af Konungen å administrativ väg utfärdas, hafva härvid
blifvit af kommittén sammanförda i en enda för dem alla gemensam författning.
Genom denna anordning har afsetts att undvika de anledningar
till anmärkningar om brister i reda och öfverskådlighet, hvartill de nuvarande
bestämmelserna gifvit anledning.

I detta sammanhang torde emellertid böra anmärkas, att kommittén
vid den verkställda omarbetningen af de nu gällande föreskrifterna beträffande
arméns öfvertaliga personal, i öfverensstämmelse med den uppfattning
som fått sitt uttryck i tjänstgöringsreglementet för armén, ansett
att arméns öfvertaliga personal i mera vidsträckt mening utgöres af samma
personal, som i tjänstgöringsreglementet behandlas under benämningen
arméns personal öfver stat. I anslutning till denna uppfattning har titeln
å det af kommittén i detta ämne utarbetade författningsförslag affattats
och i enlighet härmed har också kommittén ansett att till arméns personal
öfver stat är att hänföra dels arméns öfvertaliga personal i mera
inskränkt och egentlig mening, dels arméns reserver. Till den förra af
dessa båda grupper har kommittén räknat

surnumerära underlöjtnanter, surnumerära sergeanter samt officersoch
reservofficersvolontärer utom nummer,

officerare, underofficerare och civilmilitärer, hvilka undfått afsked
från beställning på stat med tillstånd att såsom lönlösa kvarstå i regemente
eller kår, samt

auditörer i regemente eller kår och vice auditörer.

Arméns reserver åter har kommittén ansett böra utgöras af regementens
och kårers reserver, arméfördelningarnas reserver och generalitetets
reserv.

Utom förordning rörande arméns personal öfver stat har kommittén
funnit sig föranlåten att utarbeta ett förslag till förnyad kungörelse angående
sättet för officers- och reservofficersvolontärers antagning och utbildning,
till hvilket förslag kommittén framdeles skall återkomma.

Den ytterligare utveckling af reservbefälsinrättningen, som genom
det förra förslaget åsyftats, har kommittén ansett kunna. vinnas, utom
genom vissa åtgärder i syfte att i så stor utsträckning som möjligt i
reserven använda tjänsteduglig f. d. fast anställd personal, hufvudsakligen
på två olika vägar, dels genom beredande åt reservbefälspersonalen af de
lättnader i afseende å tjänstgöring, hvilka, utan att ändamålet med institutionen
förfelas, synts kommittén möjliga att genomföra, dels äfven genom
beredande åt samma personal af ökade ekonomiska förmåner.

I det förra afseendet har kommittén fäst sig vid den såväl i chefens
för landtförsvarsdepartementet ofvanberörda yttrande till statsrådsprotokollet
den 7 januari 1901 som i motiven till chefens för generalstaben
förslag framhållna omständigheten, att befälspersonalen i reserven icke har
till uppgift att utbilda och undervisa rekryter utan endast att fylla sin
plats i det truppförband, där den under repetitionsöfningarna och i fält
finner användning. I detta förhållande har kommittén sett en möjlighet
att utan men för denna befälspersonals tjänstbarhet bereda densamma
vissa lättnader i den tjänstgöring, som enligt nu gällande bestämmelser
åligger den. I dessa senare har fullgörande af ett visst antal vapenöfningar
föreskrifvits såsom villkor för befordran i reserv, hvarjämte för rätt till
pension af reservofficer fordras att hafva fullgjort minst tre års vapenöfningar,
fördelade ungefär lika på tiden mellan afläggande! af reserv Förslag

till förordning ang. arméns personal öfver stat. 8

officersexamen och inträdet i landstormsåldern. Med ett års vapenöfningar
förstås i förordningen angående organisationen af arméns reserver »deltagande
uti ett beväringsrekrytmöte och en beväringsrepetitionsöfning, så
ock tjänstgöring vid korprals- eller annan manskapsskola af motsvarande
längd eller tjänstgöring vid ständigt tjänstgörande truppförband under
minst 90 dagar, den tid däri ingående, under hvilken truppen till hela
sin styrka eller till största delen är sammandragen». Det lian emellertid,
med hänsyn till den nämnda beskaffenheten af reservbefälets uppgift,
ifrågasättas, huruvida det kan vara ändamålsenligt att i de vapenöfningar,
i hvilka befälspersonalen i reserven skall fullgöra sin tjänstgöring, äfven
bör ingå beväringsrekrytskola och huruvida det icke vore med nämnda
uppgift mera förenligt att i stället förplikta denna personal att deltaga i
det antal repetitions-(regements-)öfningar, som för bibehållande af personalens
tjänsteduglighet kan anses erforderligt. Chefen för generalstaben
har i detta afseende med rätta anmärkt, att sistberörda öfningar dels i
allmänhet mera än beväringsrekrytskolorna äro ägnade att utbilda personalen
för dess tjänst i fält, dels för enhvar af denna personal oftare
kunna påfordras än de vida långvarigare rekrytskolorna.

I betraktande af dessa omständigheter samt med hänsyn jämväl
därtill, att dessa skolor genom den nya häroi''dningen blifvit i icke ringa
mån förlängda har också kommittén, hvad vidkommer personalen af officers
och underofficers rangklass, föreslagit att tjänstgöring i reserv må fullgöras
endast genom deltagande i repetitionsöfningar, hvarvid kommittén såsom
villkor för rätt till pension föreskrifvit deltagande intill 40 års ålder i
sådana öfningar minst hvart tredje år.

I öfrigt har ej föreslagits annan tjänstgöringsskyldighet för denna
personal än den jämväl af chefen för generalstaben ifrågasatta vid inträffande
mobilisering och i krig samt vid sådan öfning, som till utrönande af
härens krigsberedskap eller för utbildning af beväringens andra uppbåd
eller landstormen kan blifva anbefalld.

Hvad vidkommer underbefälspersonalens af manskapet tjänstgöringsskyldighet
i reserven har i kommitténs förslag ej inrymts annan bestämmelse
än att samma personal är pliktig att, så länge den tillhör bevä -

ringen, med sin åldersklass deltaga i de öfningar, som i värnpliktslagen
föreskrifva s.

Den vinst för reservinstitutionens utveckling, kommittén genom de
föreslagna lättnaderna i tjänstgöringen åsyftat, bär i främsta rummet varit
större tillslutning till befälsbeställningarna i reserven af de säkerligen
många, som önskat men icke kunnat afbryta sin borgerliga verksamhet
för deltagande i de jämförelsevis mera
för hvilka svårighet ej möter att bereda sig ledighet för fullgörande hvart
tredje år af eu repetitionsöfning.

Det är emellertid i än högre grad genom beredande af ökade ekonomiska
förmåner åt reservbefälspersonalen, som kommittén trott, att den
önskade utvecklingen af reservbefälsinstitutionen kan ernås. Vid fråga
härom har kommittén haft under öfvervägande, huruvida icke, i öfverensstämmelse
med hvad chefen för generalstaben föreslagit, dels den till reservofficerare
vid utnämningen nu utgående så kallade ekiperingshjälpen
borde höjas från dess nuvarande belopp af 500 kronor till 700 kronor,
dels äfven den för samma officerare under vissa förutsättningar nu tillkommande
pensionen borde utgå med ett från 300 kronor till 500 kronor
förhöjdt belopp. De skäl, som af chefen för landtförsvarsdepartementet
vid 1903 års riksdag anförts för en förhöjning af ekiperingshjälpen hafva
synts kommittén synnerligen beaktansvärda. Då emellertid Riksdagen så
nyligen som år 1903 uttalat sig emot en dylik förhöjning, har kommittén
icke ansett sig böra nu framkomma med ett nytt förslag i sådant syfte.
En förhöjning af pensionen till 500 kronor skulle utan tvifvel innebära eu
afsevärd dragningskraft för aspiranter till beställningar i arméns reserver.
Men då pension för reservofficerarne vid flottan utgår med det för arméns
reservofficerare nu bestämda belopp af 300 kronor och någon höjning af
detta belopp icke blifvit för flottans reservofficerare ifrågasatt samt härtill
kommer att ej mer än sex år förflutit sedan pensionerna för reservofficerarne
vid armén blifvit af Riksdagen till sina nuvarande belopp fastställda,
har kommittén icke heller i afseende å dessa belopp ansett sig böra föreslå
någon förhöjning. Däremot har kommittén, i öfverensstämmelse med hvad

chefen för generalstaben ifrågasatt, föreslagit pensionsålderns nedsättande
från 55 till 53 år.

De förbättringar i reservofficerarnes förmåner, som synts kommittén
icke kunna utan att hela reservofficersinrättningens vidare utveckling äfventyras
skjutas å sido, afse emellertid aflöning en under tjänstgöring.

Såsom framgår af ofvan lämnade redogörelse utgår denna eldigt nu
gällande bestämmelser i lön och dagaflöning med samma belopp som fast
anställda officerare af motsvarande grader äga åtnjuta, dock att lönen beräknas
och utgår för dag med Vass af årsbeloppet. I enlighet härmed
äger en reservunderlöjtnant att uppbära för dag i lön 1 krona 97 öre
samt i dagaflöning 3 kronor eller tillhopa 4 kronor 97 öre om dagen.
Deltager han i repetitionsöfning om 32 dagar, in- och utryckningsdagarna
inberäknade, skulle han alltså äga att för denna tjänstgöring uppbära ett
sammanlagdt belopp af endast 159 kronor 4 öre.

I motiven till de af chefen för generalstaben utarbetade förslagen
har framhållits, hurusom denna ersättning uppenbarligen vore för liten
för att hålla reservofficern skadeslös för den förlust, han i regeln ådroge
sig under tjänstgöringstiden i reserven; den räckte knappast till för att
ens bestrida utgifterna för uniformens och utrustningens vidmakthållande.
Skulle atlöningen under tjänstgöring blifva ett medel att draga unga män
till reservofficersplatserna — och så borde det hos oss vara ställdt, då
arrnéorganisationen icke erbjöde tillfälle att bereda aspiranterna till dessa
platser andra mera betydande fördelar i materiellt hänseende — måste
alltså denna aflöning afsevärdt ökas. Det närmast till hands varande och
enklaste sättet härför bestode i höjande af lönen eller med andra ord i
dennas fastställande till ett för år beräknadt belopp, som reservofficern
ägde att helt tillgodogöra sig, så snart han under ett visst år fullgjort
stadgad tjänstgöringsskyldighet. Storleken af detta lönebelopp ansåg chefen
för generalstaben lämpligen kunna fastställas till tredjedelen af den årslön,
som en fast anställd officer af motsvarande grad och lägsta löneklass
åtnjöte. På så sätt skulle reservofficern för år, under hvilket han deltagit
i repetitions-(regements-)öfning, äga uppbära, utom dagaflöning under
tjänstgöring, bestämd efter nu gällande grunder, en lön, som skulle uppgå:

för reservunderlöjtnant........till 240 kronor

» reservlöjtnant..........» 340 » och

» reservkapten...........» 800 »

De skal, som sålunda blifvit af chefen för generalstaben anförda för
en förbättring af den till reservofficer nu utgående aflöningen under tjänstgöring
hafva synts kommittén äga eu för denna fråga afgörande betydelse.
Emellertid har kommittén i afseende å det sätt, hvarpå denna aflöningsförbättring
bör genomföras, varit af en från chefens för generalstaben
något afvikande mening. Visserligen har kommittén i likhet med honom
ansett, att den nämnda förbättringen icke bör afse dagaflöningen, hvilken
också af kommittén föreslagits att på oförändradt sätt utgå, utan lönen
samt att denna senare bör bestämmas till ett för år beräknadt belopp,
som reservofficern skulle äga uppbära, hvarje år, han tjänstgör. Men
kommittén har, i olikhet mot chefen för generalstaben, ansett, att storleken
af detta lönebelopp icke bör sättas i något förhållande till den årslön,
som en fast anställd officer af motsvarande grad äger åtnjuta. Något
giltigt skäl, hvarför denna årslön skulle utgå med olika belopp för officerare
af olika grader, har kommittén icke funnit vara för handen. Då dessutom
ändamålet med denna årslön är icke blott att bereda en ersättning för
tjänstgöringen i reserven och för förlust, som tillskyndas reservofficern
genom det afbrott i hans borgerlig;), verksamhet, denna tjänstgöring medför,
utan också att lämna ett bidrag till bestridande af de nödiga utgifterna
för underhåll af uniform och utrustning samt invartering, har
kommittén, i stället för den nu utgående lönen, föreslagit en aflöningsförmån,
hvilken kommittén benämnt lön och beklädnadsbidrag att på ofvan
angifna sätt utgå till lika belopp af 350 kronor för officerare af olika
grader. Den, som blifvit direkt befordrad till officer i regementes eller
kårs reserv och fullgör den tjänstgöringsskyldighet, kommittén föreslagit,
skulle således, enligt kommitténs förslag, erhålla

vid utnämningen ekiperingshjälp af 500 kronor,

hvarje år, han tjänstgör, lön och beklädnadsbidrag af 350 kronor,

under all tjänstgöring dagafiöning enligt nu gällande bestämmelser, samt

efter uppnådda 53 års ålder under sin återstående lifstid en årlig
pension till belopp af 300 kronor.

Då af de 350 kronor, som föreslagits till lön och beklädnadsbidrag
säkerligen nära hälften skulle komma att tagas i anspråk för beklädnadens
underhållande, inses lätt att den i detta afseende af kommittén föreslagna
löneförbättringen icke blifvit beräknad för högt. Den har dessutom framför
den i motsvarande hänseende af chefen för generalstaben föreslagna
den fördelen att dess genomförande för statsverket ställer sig väsentligen
billigare.

I syfte att förmå officerare, hvilka afgå från fast anställning
utan rätt till fyllnadspension, att vid eller efter afgången söka transport
till reserven, har kommittén föreslagit att de nu nämnda förmånerna, med
undantag af ekiperingshjälp, också skola tillkomma de till denna kategori
hörande officerare, under förutsättning gifvetvis att de fullgöra den tjänstgöringsskyldighet
som af kommittén föreslagits. Genom denna anordning
har kommittén trott att ett värdefullt tillskott af fullt utbildade officerare,
hvilka för sin utkomst eller af andra anledningar nödgat3 lämna sin fasta
anställning i armén, i stället skulle komma att tillföras reserven.

I fråga om beredande af ökade förmåner åt underofficerspersonalen
i reserv har kommittén ansett rättvisa och billighet kräfva, att underofficerare
under i öfrigt enahanda förhållanden som officerare också böra
komma i åtnjutande af liknande förmåner som dessa. Kommittén har
alltså föreslagit ej mindre, att underofficer, som vid eller efter afgång
från beställning på stat utan lätt till fyllnadspension vunnit inträde i regementes
eller kårs reserv samt såsom underofficer fullgör tjänstgöringsskyldighet
motsvarande den, som för officer i liknande fall föreslagits,
skall erhålla hvarje år han tjänstgör, lön och beklädnadshulrag af 250
kronor,

under all tjänstgöring dagafiöning enligt nu gällande bestämmelser,
samt

efter uppnådda 53 års ålder en årlig pension till belopp af 200
kronor än äfven att samma förmåner skola tillkomma den, som vid eller
efter afgång från fast anställning blifvit direkt befordad till underofficer

i regementes eller kårs reserv samt såsom underofficer i sådan reserv
fullgör stadgad tjänstgöringsskyldighet, med rätt därjämte för denne
senare, att vid utnämningen erhålla ekiperingslijälp till ett belopp af 300
kronor.

Kommittén har desto hellre ansett sig böra föreslå dessa förmåner
åt de nämnda båda kategorierna af underofficerare, som kommittén trott
att därigenom den väsentligaste delen af arméns behof af underofficerare
vid en mobilisering skall komma att fyllas med en jämförelsevis tjänsteduglig
kontingent af sådana underofficerare samt kommittén af skäl, till
hvilka kommittén skall återkomma, icke ansett sig kunna biträda af chefen
för generalstaben föreslagna åtgärder för erhållande af särskilda endast för
anställning i reserv utbildade underofficerare.

För underbefälspersonalen af manskapet har kommittén ansett sig
lämpligen böra föreslå de i värnpliktslagen § 35 mom. 2 bestämda förmåner
samt därjämte dagaflöning till det för fast anställd personal af
motsvarande grad bestämda belopp.

Då enligt kommitténs förslag, för civilmilitärer, tillhörande fältläkarekårens,
intendenturkårens och fält veterinärkårens reserver, i tillämpliga
delar skola gälla enahanda bestämmelser som för officerare och underofficerare
i regementens eller kårers reserver, följer häraf att ifrågavarande
civilmilitärer under i öfrigt liknande förhållanden jämväl skola komma i
åtnjutande af enahanda förmåner. Från denna regel har dock, för att
vinna öfverensstämmelse med hvad som stadgats i k. förordningen den 28
november 1902 angående anställning och pensionering af läkare vid marinläkarekåren
i flottans reserv och med hänsyn till det stora behof af läkare,
som uppstår vid mobilisering, föreslagits det undantag, att civilmilitär,
tillhörande fältläkarekårens och fältveterinärkårens reserv, som, efter att
hafva varit minst tre år fast anställd i någon af nämnda kårer, vunnit
inträde i samma kårs reserv och därefter tjänstgör vid inträffande mobilisering
och i krig äfvensom vid sådan öfning, som till utrönande af härens
krigsberedskap eller för utbildning af beväringens andra uppbåd eller
landstormen kan blifva anbefalld, skall äga att, sedan han varit fast anställd
eller tillhört reserven under sammanlagdt minst 20 år, att efter

uppnådda 55 år komma i åtnjutande under sin återstående lifstid af pension
å 500 kronor.

Bland mera väsentliga anordningar, utöfver redan nämnda, som
af kommittén föreslagits i och för ett ändamålsenligt tillvaratagande för
arméns behof af öfvertalig personal, har äfven varit, att i öfverensstämmelse
med hvad äfven blifvit af chefen för generalstaben ifrågasatt,
officerare och underofficerare med vederlikar, hvilka afgå från beställning
på stat med rätt till fyllnadspension, erhållit skyldighet att viss tid efter
afskedstagande! kvarstå i vederbörande reserv med tjänstgöringsskyldighet
icke blott, såsom nu är fallet, vid inträffande mobilisering och i krig utan
äfven vid sådana öfningar som till utrönande af härens krigsberedskap
eller för utbildning af beväringens andra uppbåd eller landstormen kunna
blifva anbefallda. I likhet med chefen för generalstaben har nämligen
äfven kommittén ansett, att den till ifrågavarande kategori hörande personal
nu har ringa skyldigheter i förhållande till de förmåner, som med pensionens
och fyllnadspensionens åtnjutande äro förenade.

Enligt kommitténs förslag har tiden för kvarstående i reserv i allmänhet
bestämts för officerare och underofficerare med vederlikar i regementens
och kårers reserver samt arméfördelningars reserver till 65 år
och för officerare i generalitetets reserv till 70 år. Från hvad härutinnan
föreslagits har ej föreskrifvits annat undantag än för officerare och underofficerare
med vederlikar, hvilka, innan de öfv erskridit värn pliktsåldern,
afgått från fast anställning utan att söka inträde i vederbörande truppförbands
reserv äfvensom för sådana officerare och underofficerare, hvilka
icke fullgjort af kommittén för rätt till pension föreslagen tjänstgöringsskyldighet.
I afseende å dessa officerare och underofficerare med vederlikar
har nämligen föreslagits, att de skola vara pliktiga att, så länge de befinna
sig i värnpliktsåldern, kvarstå i vederbörande truppförbands reserv och
då de med sin åldersklass deltaga i de uti värnplikt slagen föreskrifna öfningar,
fullgöra dessa öfningar i innehafvande grad, därest de icke blifvit
från sina befattningar i laga ordning skilda.

Kommittén har föreställt sig att hvad sålunda blifvit ifrågasatt
skulle utan svårighet kunna genomföras på grund af de förbehåll, som

numera inrymmas i fullmakter till officers- och underofficersbeställningar
på stat.

Den hufvudsakligaste kostnaden för genomförande af de förändringar
i afseende å vår nuvarande reservbefälsinrättning kommittén sålunda föreslagit,
belöper sig gifvetvis på de officerare i regementes eller kårs reserv,
som blifvit till sådan beställning direkt befordrade. I och för beräkning
af antalet officerare i denna grupp torde man kunna utgå från det förut
nämnda, vid 1901 års riksdag bestämda i ännu gällande stater för armén
upptagna antalet officers- och reservofficersvolontärer eller 572. Då utbildningstiden
är tre år, kan alltså, under förutsättning att samtliga nummer
besattes, antagas att årligen en tredjedel af volontärerna eller 191
vinner officersbefordran. Till beställning på stat befordras hvarje år i
medeltal 124 af dessa och skulle således de till officerai’e i reserv
direkt befordrade uppgå för hvarje år till ett antal af 67. I ekiperinqshjälp
skulle en hvar af dem vid utnämningen uppbära 500 kronor, hvadan
årskostnaden för ekiperingshjälp till dessa reservofficerare kan antagas
uppgå till 33,500 kronor. Enligt kommitténs förslag skulle ifrågavarande
officerare intill 40 års ålder vara skyldiga att minst hvart tredje år tjänstgöra
vid repetitionsöfningarna samt hvarje år de tjänstgjorde, åtnjuta lön
och beklädnad sbidrag till belopp af 350 kronor. Under förutsättning att
första årsklassen uppgår till ett antal af 67 kan fjärde årsklassen beräknas
till 58, sjunde årsklassen till 49, tionde årsklassen till 38, trettonde årsklassen
till 23 och sextonde årsklassen till 14 (Bilaga 1). Sammanlagda
antalet officerare i nu uppräknade årsklasser utgör alltså 249 och sammanlagda
kostnaden för deras lön och beklädnadsbidrag uppgår till 87,150
kronor, hvilket belopp således skulle motsvara årskostnaden för lön och
beklädnadsbidrag. Härefter återstår att beräkna årskostnaden för dagaflöning
åt ifrågavarande grupp af officerare. Då dessa officerare skulle
åtnjuta dagaflöning under all tjänstgöring samt såsom nyss erinrades
intill 40 års ålder tjänstgöra minst hvart tredje år under vederbörande
truppförbands repetitions- (regements-) öfningar torde, i öfverensstämmelse
med beräkningen af lön och beklädnadsbidrag, äfven i fråga om dagaflöning
kunna antagas att årskostnaden motsvarar sammanlagda kostnaden för dag Förslag

till förordning ang. arméns personal öfver stat. 9

aflöningen åt hvar tredje af årsklasserna under 40 års ålder. Vid beräkningen
af dagafiöning för en viss årsklass måste emellertid hänsyn tagas därtill att
öfningstiden ej är lika vid samtliga truppslag, i det att vid rytteriet, fältartilleriet
och ingenjörtrupperna denna tid med in- och utryckningsdagarna
uppgår till 44 dagar, under det att motsvarande tid vid de öfriga truppslagen
uppgår till 32 dagar. För beräkning af antalet reservofficerare vid
de särskilda truppslagen har man att utgå från det i staterna för armén
upptagna antalet officers- och reservofficersvolontärer. Såsom ofvan nämnts
utgör detta antal 572, af hvilka 326 komma på infanteriet, 14 på positionsartilleriet,
16 på fästningsartilleriet och 12 på trängen eller på truppslagen
med den kortare öfningstiden tillhopa 368, under det att 60 komma
på kavalleriet, 114 på fältartilleriet och 30 på ingenjörtrupperna eller på
truppslagen med den längre öfningstiden sammanlagdt 204. Efter förhållandet
mellan talen 368 och 204 torde kunna beräknas att af första
årsklassen af reservofficerare, hvilken angifvits uppgå till 67, skulle på
truppslagen med den kortare öfningstiden komma 43 och på de öfriga
truppslagen 24. Utgående från dessa siffror, har kommittén på sätt bilaga
1 utvisar ansett sig kunna beräkna kostnaden för dagaflöningen åt första
årsklassen af ifrågavarande reservofficerare till 7,296 kronor, åt fjärde årsklassen
till 6,324 kronor, åt sjunde årsklassen till 5,352 kronor, åt tionde
årsklassen till 4,152 kronor, åt trettonde årsklassen till 2,496 kronor och
åt sextonde årsklassen till 1,524 kronor. Sammanlagda kostnaden för dagafiöning
åt nämnda årsklasser skulle således uppgå till 27,144 kronor,
hvilket belopp på ofvan angifna grunder kan antagas motsvara årskostnaden
för dagaflöningen. Med nu anställda beräkningar, enligt hvilka årskostnaden
för ekiperingshjälp skulle uppgå till 33,500 kronor, för lön och beklädnadsbidrag
till 87,150 kronor och för dagafiöning till 27,144 kronor, uppgår
således sammanlagda årskostnaden för ifrågavarande grupp af reservofficerare
till 147,794 kronor.

Att finna en fullt tillfredsställande beräkningsgrund för erhållande
af en exakt siffra å beloppet af de kostnader hvartill ett genomförande
äfven af öfriga af kommittén ifrågasatta förändringar i nu bestående
aflöningsförhållanden skulle föranleda, har kommittén icke sett sig i stånd

till. Kommittén har emellertid gjort ett ungefärligt öfverslag, enligt
hvilket dessa kostnader ej torde komma att uppgå till högre belopp än
10,000 kronor, hvadan sammanlagda årskostnaden för organisationens
genomförande torde kunna beräknas till högst 160,000 kronor. I riksstat
en finnes, såsom förut är nämndt, uppförd t ett anslag till reserv befälet
å 53,516 kronor. Då emellertid den utveckling af reservbefälsinstituI
ionen, kommittén ifrågasatt, endast så småningom kan komma att äga
rum, torde ökning af ifrågavarande anslag det första året icke behöfva
påkallas till högre belopp än i rundt tal 10,000 kronor.

Ett bifall till den föreslagna pensioneringen af viss personal, som
för närvarande icke är till pension berättigad, kommer äfven att i sinom
tid föranleda någon höjning af den 1898 beräknade kostnaden för pensionering
af reservofficerarne.

Hvad kommittén i öfrigt har att andraga såsom skäl för de utarbetade
förslagen, finner kommittén lämpligast kunna anföras i motiveringen
till de särskilda §§ i desamma.

Förslaget till förordning angående arméns personal

öfver stat.

§§ 1-2.

Redan i den allmänna motiveringen har kommittén angifvit de grunder,
efter hvilka arméns personal öfver stat ansetts utgöras af arméns
öfvertaliga personal och af arméns reserver.

Då i gällande tjänstgöringsreglemente för armén del II, kap. II, §
1 mom. 7 och 9 upptagits bland personal öfver stat äfven fältläkarstipendiater
och fältveterinärstipendiater, har kommittén haft under öfvervägande,
huruvida icke i § 2 af kommitténs förslag, utom den där omförmälda
öfvertaliga personal jämväl borde upptagas fältläkarstipendLater
och fältveterinärstipendiater, men då i stat finnes uppförda fasta arfvoden
till ett bestämdt antal sådana stipendiater, nämligen till 17 fältläkarstipendiater
af första klassen, 34 fältläkarstipendiater af andra klassen
samt 8 fältveterinärstipendiater, har kommittén ansett det vara stridande
mot begreppet öfvertalig personal att till sådan hänföra ifrågavarande
stipendiater.

Examinerad intendentsaspirant, som omförinäles i tjänstgöringsreglementet
för armén del II, kap. II, § 2, inom. 5, har här förbigåtts, då han
är upptagen på stat vid vederbörligt truppförband.

§ 3.

Bestämmelser rörande den i denna § omförmälda personals tjänstgöringsskyldighet
har kommittén ansett lämpligen icke böra inrymmas i
förordningen utan meddelas af konungen i kommandoväg.

Enligt de nu gällande bestämmelserna, hvilka återfinnas i tjänstgöringsreglementet
för armén del II, kap. II, § 2 mom. 1, 2 och 3, har
officers- och reservofficersvolontär utom nummer lika tjänstgöringsskyldighet
med officers- eller reservofficersvolontär i nummer, underofficer utan lön
tjänstgöringsskyldighet under de årliga vapenöfningarna äfvensom då rege -

mentet uppkallas till hela sin styrka och surnumerär underlöjtnant enahanda
tjänstgöringsskyldighet som underlöjtnant på stat; med eget medgifvande
kan underofficern beordras äfven till annan tjänstgöring; den surnumerära
underlöjtnanten bör dock icke utan eget medgifvande beordras till andra
särskilda tjänsteförrättningar utom regementet än dem, som afse hans egen
utbildning och ej heller vid regemente, som icke är sammandraget till
tjänstgöring, till särskilda tjänsteförrättningar, tillhörande tjänsten på
roten, däremot kan vid ständigt tjänstgörande regemente regementschefen
göra de inskränkningar i afseende å surnumerär underlöjtnants tjänstgöring
mellan vapenöfningarna, hvartill han kan finna skäl vara för
handen.

I dessa tjänstgöringsbestämmelser har kommittén icke ifrågasatt
någon ändring. Då all till arméns reserv hörande personal af officers- och
underofficers grad eller rangklass enligt såväl kommitténs förslag som
jämlikt nu gällande föreskrifter skall under all tjänstgöring äga uppbära
dagaflöning enligt reglementet för arméns aflöning under fred, har emellertid
kommittén ansett häraf otvetydigt böra följa att äfven den i denna
paragraf omförmälda öfver tal iga personal, hvars tjänstgöringsskyldighet är
väsentligen större än reservpersonalens i motsvarande grader, bör komma i
åtnjutande af enahanda förmån.

§ 4.

De föreskrifter, som af konungen i kommandoväg utfärdats i afseende
å officerare, hvilka undfått afsked från beställning på stat med tillstånd
att såsom lönlösa kvarstå i regemente eller kår, äro grundade på de
nådiga bref af den 1 februari 1836, den 5 juli 1843 och den 15 september
1868, för hvilka ofvan redogjorts. Eldigt dessa föreskrifter äga ifrågavarande
officerare icke att kvarstå öfver stat längre än tre år, så vida
icke Kungl. Maj:t på ansökan förlänger denna tid. På grund af departementschefsskrifvelse
den 13 april 1898 meddelas dylikt tillstånd i
i regeln endast åt den, som fullgjort minst fem års vapenöfningar, och
förnyadt sådant tillstånd endast i särskilt ömmande fall samt därest sö -

kanden under den tid, han förut på egen begäran stått lönlös, antingen
varit anstålid i främmande makts krigstjänst eller under minst två år
fullgjort repetitions- (regemente-) öfning. Chefen för generalstaben har
i sitt ofvanberörda yttrande af den 30 april 1903 anfört, att då ansökningar
om afsked från beställning på stat med tillstånd att utan
lön i regemente eller kår kvarstå under de senare åren blifvit allt talrikare
och med den ökade tjänstgöringstiden kunde väntas ännu oftare
återkomma, det, med hänsyn till arméns tjänstbarhet, vore nödigt att
vidtaga någon inskränkning i ofvan nämnda medgifvanden beträffande
dylikt afsked. I sådant afseende har chefen för generalstaben föreslagit,
dels att tillstånd att på berörda villkor kvarstå öfver stat borde
gifvas allenast eu gång åt hvar och en sökande för en till högst två år
begränsad tid och dels att, då staten på utbildningen af kaptener och
fanjunkare nedlagt jämförelsevis stora kostnader och således borde se till,
att utbytet häraf icke utan bindande skäl förringades, kaptener och fanjunkare
borde fråntagas rätten till ansökan om sådant kvarstående och
denna rätt endast bibehållas för subalternofficerare och sergeanter: Be träffande

denna personals tjänstgöring har chefen för generalstaben föreslagit
skyldighet för personalen att mot rätt till dagaflöning under tjänstgöring
deltaga i de årliga repetitions-(regements-)öfningarna samt i öfrigt
då regementet uppkallas till hela sin styrka.

Såsom blifvit i ett af de yttranden, som afgifvits öfver berörda
förslag, erinradt, är afsikten med ifrågavarande bestämmelser utan tvifvel
å ena sidan att bereda personer, som söka utkomst på andra lefnadsbanor
tillfälle att i sitt nya yrke förvärfva tillräcklig erfarenhet för att
fatta ett afgörande beslut, huruvida de skulle öfvergifva militäryrket eller
icke, och å andra sidan, att förebygga att dessa personer, om de tillåtas
återgå på stat, under sin frånvaro förlora alltför mycket i tjänstevana.
Med hänsyn till dessa omständigheter har äfven kommittén ansett att
den tid, för hvilken tillstånd att kvarstå lönlös må beviljas lämpligen
bör sättas till högst två år, äfvensom att någon bestämmelse om rätt till
återinträde på stat icke bör inrymmas i författningen, utan sådant återinträde
i hvarje särskildt fall bero på vederbörandes pröfning. Där -

emot har kommittén, beträffande den af chefen för generalstaben föreslagna
åtgärden att fråntaga kaptener och fanjunkare rätt att göra ansökan
om tillstånd att kvarstå öfver stat, icke funnit giltigt skäl vara för handen
för vidtagande af en dylik åtgärd, lika litet som kommittén funnit någon
anledning att ändra ens den högre officerare i detta afseende hittills
medgifna rätt. Kommittén har också åt de två första punkterna i denna
§ gifvit en sådan lydelse att däraf tydligt framgår, att alla officerare
och underofficerare, hvilka afgå från beställning på stat kunna på ansökan,
de förre till Konungen och de senare till vederbörande regementseller
kårchef, erhålla tillstånd att under ofvan nämnda tid af högst två
år kvarstå såsom lönlösa i regemente eller kår, subalternofficer med bibehållen
befordringsrätt.

I hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad chefen för generalstaben
ansett har äfven kommittén föreslagit att i denna § omförmälda officerare
och underofficerare skola hafva skyldighet att tjänstgöra vid de årliga
repetitions-(regements-)öfningarna, likväl under förutsättning att icke,
(n åd vidkommer officerare Konungen och i fråga om underofficerare arméfördelningschef,
finner skal att på därom gjord framställning i hvarje särskilt
fall annorlunda bestämma. Den af chefen för generalstaben föreslagna
skyldigheten för dessa personer att tjänstgöra jämväl då regementet
eller kåren uppkallas till hela sin styrka, har kommittén ansett lämpligen
böra i öfverensstämmelse med hvad som skett i afseende å personalen vid
reserverna uttryckas så att däraf tydligt framgår deras skyldighet att
tjänstgöra vid inträffande mobilisering och i krig äfvensom vid sådana
öfningar, som till utrönande af härens krigsberedskap eller för utbildning
af beväringens andra uppbåd eller landstormen kunna blifva anbefallda.

I likhet med chefen för generalstaben har äfven kommittén föreslagit
att ifrågavarande personal skall under all tjänstgöring åtnjuta dagaflöning
enligt reglementet för arméns aflöning under fred.

För civilmilitärer med lön på stat, tillhörande intendent urkåren har
kommittén ansett böra i tillämpliga delar gälla hvad rörande officerare i
denna § stadgats och i sådant afseende i § inrymt bestämmelse. Eif,
bifall till detta förslag torde föranleda ändring i vissa §§ i gällande

instruktion för intendenturkåren. Kommittén har emellertid desto mindre
trott det falla inom ramen för det kommittén lämnade uppdrag att uppgöra
förslag till dessa ändringar, som, efter hvad kommittén erfarit,
instruktionen för intendenturkåren hos annan myndighet är under omarbetning.

§ 5.

Beträffande auditörer i regemente eller kår äfvensom vice auditörer
har i denna § ansetts böra uttalas, att de äro underkastade den tjänstgöringsskyldighet,
Konungen i kommandoväg bestämmer, mot ersättning
enligt reglementet för arméns aflöning under fred.

Enligt nu gällande bestämmelse i tjänstgöringsreglementet för armén
del II kap. II § 2 mom. 0 äga de enahanda tjänstgöringsskyldighet som
auditörer på stat.

§ 6,

Med hänsyn till arméns organisation har kommittén ansett arméns
reserver böra uppdelas i trenne stora hufvudgrupper, regementens och
kårers reserver — till Indika räknats äfven generalstabens, fortifikationens
och de civil militära kårernas reserver — arméfördelningarnas reserver och
generalitetets reserv.

Då i reglementet för kungl. väg- och vattenbyggnadskåren den 22
december 1851 är stadgadt, att denna kårs officerare kunna under krig i
händelse af behof kommenderas till ingenjörstjänstgöring vid armén, äfvensom
att kåren, hvad disciplin, subordination och ansvarsbestämmelser för
tjänstefel anginge, lydde under krigslag, har kommittén haft under öfvervägande,
huruvida icke äfven denna kår vore att hänföra 1 ill armén samt
huruvida icke för sådant fall samma kår eller dess reserv borde i denna
§ inräknas bland arméns regementens och kårers reserver. Då emellertid,
på sätt senast blifvit af särskilda utskottet vid 1901 års riksdag
framhållet, vid underdånig föredragning den 7 oktober 1881 af det förslag

till ny strafflag för krigsmakten, som låg till grund för den nu varande
lagen i ämnet af dåvarande chefen för justitiedepartementet i oförtydbara
ordalag uttalats, att väg- och vattenbyggnadskåren, ehuru dess personal
enligt det förutnämnda för kåren utfärdade reglementet i vissa afseenden
lydde under krigslag, dock icke vore hörande till krigsmakten, samt någon
förändring i kårens ställning sedermera icke ägt rum, har kommittén ansett
det falla utom det kommittén lämnade uppdrag att yttra sig beträffande
denna kår eller att utarbeta något förslag till ändrade föreskrifter
rörande dess öfvertaliga personal.

§ 7.

Den för en större allmänhet svårförstådda skillnad, som i nu
gällande reservbefälsförordning göres mellan »befäl i reserv» och »reservbefäl»,
i det att det förra befälet anses innehafva beställning i reserv, som
tillika förefinnes vid regemente eller kår, hvaremot det senare anses innehafva
beställning, som icke tillika förefinnes vid regemente eller kår, har
kommittén ansett onödig att bibehålla och i stället för båda dessa kategorier
användt den gemensamma benämningen personal eller befäl i reserv.
Enligt kommitténs förslag består i öfverensstämmelse härmed personalen i
regementes eller kårs reserv af officerare, utan att skillnad göres mellan
officerare i reserv och reservofficerare, vidare af underofficerare äfvensom
af underbefäl af manskapet samt af civilmilitärer af officers och underofficers
rang.

§ B.

I denna § har endast afsetts att angifva de olika kategorier, hvaraf
officerspersonalen i regementes eller kårs reserv enligt kommitténs förslag
utgöres, samt de olika officersbeställningarnas benämning.

§ 9.

Såsom redan framhållits i den allmänna motiveringen, har kommittén
beträffande de i denna § åsyftade officerare i allo anslutit sig till den af

Förslag till förordning ang. arméns personal öfver stat. 10

chefen för generalstaben uttalade åsikten, att mot rättigheten till den numera
i afsevärd män höjda pensionen bör sättas skyldigheten att inträda i
regementes eller kårs reserv och där fullgöra viss tjänstgöringsskyldighet.
Beträffande denna tjänstgöringsskyldighet, tiden för kvarståendet i reserven
samt om den dagaflöning dessa officerare under ifrågavarande tjänstgöring
böra åtnjuta har kommittén förut yttrat sig.

Att officerare, som varit chefer för själfständiga truppförband, icke
afses i denna §, framgår vid jämförelse med innehållet i § 8 a).

Då, enligt det kungl. brefvet af den 22 juni 1877, tiden för rätt
till fyllnadspension för den, som i öfrigt uppfyllt de för erhållande af
sådan pension föreskrifna villkor, inträder för officerare af kompaniofficers
grad redan vid 50 år och för de i denna § afsedda regementsofficerare
vid 55 år, samt skyldighet att afgå ur tjänsten är stadgad för löntagare,
som med tre år öfverskridit den för rätt till fyllnadspension i den tjänst,
han innehar, stadgade lefnadsålder, inses lätt att ur denna kategori bör
vara att årligen påräkna för reserven ett antal fullt utbildade officerare.

§ 10.

I motiven till de af chefen för generalstaben utarbetade förslagen
har chefen för denne beträffande officerare, som afgått från fast anställning
utan rätt till fyllnadspension, men efter det de öfverskridit värnpliktsåldern
anfört, hurusom från skilda håll föreslagits, att dessa officerare
af till och med kaptens eller motsvarande grad skulle medgifvas
rätt att vid afskedstagandet från aktiv tjänst före uppnådd pensionsålder
genom fortsatta inbetalningar till pensionskassan vid uppnådd pensionsålder
komma i åtnjutande af en efter deras tjänstetid och tjänstegrad vid
afskedstagandet afpassad pension.

Chefen för generalstaben har emellertid på anförda skäl i fråga om
nyssnämnda grupp af officerare icke föreslagit annat, än att dem måtte
medgifvas rätt att behålla sin beställning i reserv intill fyllda 53 år mot
viss tjänstgöringsskyldighet.

I fråga åter om officerare, hvilka afgått från fast anställning, innan
de öfverskridit värn pliktsåldern, har chefen för generalstaben föreslagit,
att dessa officerare skulle berättigas att, därest de kvarstått i reserven
intill fyllda 40 år och fullgjort repetitionsöfningar minst hvart tredje år,
efter uppnådda 53 års ålder under sin återstående lifstid uppbära en årlig
pension till belopp af 500 kronor.

Emot detta förslag har af chefen för femte arméfördelningen erinrats,
att den sålunda ifrågasatta pensioneringen kunde leda till egendomliga
konsekvenser. Om t. ex. en officer loge afsked vid 38 års ålder och då
inginge i reserven till fyllda 40 år, skulle han vid fyllda 53 år komma
i åtnjutande af pension, hvaremot samme officer, om han tjänade kvar
några år till, så att gränsen för värnpliktsåldern öfverskredes, icke skulle
erhålla någon pension alls, oaktadt han i detta fall tjänat staten längre.

Liknande erinran har gjorts äfven af en annan arméfördelningschef,
som tillika förklarat sig icke finna något skäl, hvarför den äldre af ifrågavarande
båda åldersgrupper, omfattande 40—50 års män, icke föreslagits
att komma i åtnjutande af samma förmåner som den närmast yngre
gruppen.

Kommittén har ansett de antydda olägenheterna lämpligast kunna
undvikas därigenom, att alla officerare, som afgå från beställning på stat
utan rätt till fyllnadspension, beredas möjlighet att vid eller efter afgången
för vinnande af pension erhålla inträde i truppförbandets reserv och att
fullgöra den stadgade tjänstgöringsskyldighet.

För motiven i öfrig! till de i denna § i syfte att bereda armén
ökad tillgång på befäl föreslagna bestämmelser har redan i den allmänna
motiveringen redogjorts.

§ IL

I denna § meddelas bestämmelser angående den grupp af officerare,
hvilka uti nu gällande bestämmelser benämnas reservofficerare.

Grunderna för dessa bestämmelser hafva angifvits i den allmänna
motiveringen.

§ 12.

Såsom motivei’ing för denna § lärer vara tillfyllest att hänvisa till
hvad i den allmänna motiveringen anförts.

§ 13.

T det af chefen för generalstaben uppgjorda förslag till ny härordning,
som förelädes 1901 års riksdag, hade, såsom ofvan är nämndt, föreslagits,
att för beredande af ökad tillgång på reservunderbefäl den utväg
borde anlitas att årligen bland de värnpliktige till reservunderbefäl utbildades
sådana individer, som härför befunnes lämpliga.

Härom har i motiven till de af chefen för generalstaben nu utarbetade
författaingsförslagen anförts, bland annat:

I den nådiga propositionen till nu gällande härordning vore grunderna
för den afsedda utbildningen af reservunderbefälet vid infanteriet
utstakade. Man funne häraf, att denna utbildning skulle äga rum under
rekrytskoleperioden och så fördelas, att de tre första månaderna ägnades
åt undergående af rekrytutbildning, medan återstoden af tiden för beväringsrekrytskolan
— enligt propositionen fem månader — afsåges för den
egentliga underbefälsutbildningen, hvilken skulle kunna medhinnas på denna
jämförelsevis korta tid endast därigenom att vissa afkortningar i de för
utbildningen af det fast anställda underbefälet stadgade kurser vidtoges
med hänsyn till reservbefälets enklare, mera begränsade uppgifter. Sedan
emellertid, på grund af Riksdagens beslut, hela tiden för beväringsrekrytskolan
vid infanteriet blifvit minskad till fem månader, och
då någon afkortning af den för reservunderbefälsämnena afsedda egentliga
rekrytutbildningen (3 månader) icke kunde ifrågasättas, skulle
därest ofvan angifna organisationsgrunder tillämpades på den af Konungen
med Riksdagen antagna härordningen, icke mer än två månader återstå
för de värnpliktiga underbefälselevernas underbefälsutbildning, hvilket
återigen uppenbarligen vore alltför ringa tid, för att de skulle kunna bibringas
ens de allra första grunderna af de kunskaper och färdigheter,

af hvilka de hade behof för ernående af förmågan att under repetitions(regements-)öfningarna
och i fält förrätta underbefälstjänst. Med den begränsning,
tjänstgöringstiden under fred för flertalet af de värnpliktige i
gällande värnpliktslag fått, vore det icke möjligt att af dem utbilda vare
sig reservkorpraler eller ännu mindre reservunderofficerare, åtminstone
icke på den tid, som de voro lagligt förbundna att tjänstgöra. Det
återstode dock att tillse, om icke på frivillighetens väg lämpliga värnpliktige
kunde uttagas, hvilka funnes benägna att mot skälig ersättning
underkasta sig den ökade tjänstgöring, som för utbildningen till reservunderofficerare
erfordrades. Detta skulle innebära, att vid infanteriet och
därmed likställda truppslag, värnpliktige, som genomgått beväringsrekrytskolan
och därunder utbildats såsom reservunderbefälsämnen, frivilligt
underkastade sig att, för utsikten att vinna befordran till underbefäl och
uti underbefäls grad fullgöra såväl återstående repetitionsöfningar som
eventuellt ifrågakommande krigstjänstgöring, genomgå en tilläggskurs, uti
hvilken fortsatt korpralsutbildning, äfvensom underofficersutbildning bibringades
dem. Sagda kurs, som tydligen borde fortgå under en tid af
minst tre månader (under den första öfvergångsperioden — intill år 1908
— på grund af rekrytskolans kortvarighet fyra månader), skulle afslutas
med afläggandet af reservunderofficersexamen. Kursen borde vara förlagd
till vederbörligt truppförband under tiden för där pågående beväringsrekrytskola
och kunde lämpligen samordnas med »andra årets utbildning»
för de reservofficersvolontärer, hvilka ej erhölle underofficersutbildning
tillsammans med officersvolontärerna. Härigenom vunnes, att öfningarna
för dessa båda kategorier af reservbefälsämnen kunde — till fromma
för bägge — utföras gemensamt, och att äfven kostnaden för kursernas
anordnande blefve jämförelsevis ringa. Ifrågavarande värnpliktige skulle
efter afslutad underofficersutbildning befordras vid början af näst påföljande
repetitions-(regements-)öfningar till reservkorpraler (reservkonstaplar)
och efter samma öfningars slut till reservsergeanter; allt under förutsättning
att de uppfyllde därför stadgade fordringar. Fråga vore blott,
om utsikt funnes, att värnpliktige till nämnvärdt antal komtne att vilja
underkasta sig ofvan angifna tilläggstjänstgöring. Ensamt begäret att vinna

underofficersgraden torde icke kunna förmå dem härtill. Äfven möjlighet
att därmed vinna ekonomiska fördelar måste alltså beredas dem. Den
ersättning, staten beredde reservunderofficerarna ansåge chefen för generalstaben
böra blifva:

a) eki peri ngshjälp vid första underofficersutnämningen, uppgående
till 200 kronor eller samma belopp, som i beklädnadsgodtgörelse för år
förut varit anslaget åt sergeant vid garnisonerad trupp;

b) aflöning under tjänstgöring, nämligen:

dels dagaflöning till samma belopp som för fast anställd underofficer
af motsvarande grad;

dels lön för hvarje år, under hvilket vederbörande varit i tjänstgöring,
beräknad efter samma grunder som för reservofficerare och således
uppgående:

för reservsergeant till 260 kronor och för reservfanjunkare till 400
kronor; samt

c) pension, hvilken torde böra sättas till: 300 kronor per år efter
uppnådda 53 års ålder.

För egen del har kommittén icke ansett sig kunna biträda hvad
chefen för generalstaben sålunda föreslagit. Äfven om genom de ifrågasatta
anordningarna tillräcklig tillgång på underofficerare skulle kunna
vinnas, skulle likväl, enligt kommitténs mening, fördelarna häraf i militäriskt
afseende icke vara så stora som vid första påseende kunde tyckas.
Den tjänsteduglighet, och tjänstevana, som genom berörda anordningar
skulle kunna vederbörande bibiångas, blefve tvifvelsutan vida underlägsen
den, som är tillfinnandes hos det fast anställda underbefälet af manskapet
i dess högre grader och i alla händelser skulle de eventuella fördelarna
af samma anordningar icke uppvägas af därmed förenade kostnader.

Den mest värdefulla förstärkning af underofficerspersonalen i regementes
eller kårs reserv har kommittén trott kunna erhållas dels i sådana
underofficerare, som vid eller efter afgång från beställning på stat utan
rätt till fyllnadspension erhålla transport till regementes eller kårs reserv,
dels i korpraler (konstaplar), hvilka vid eller efter afgång från fast anställning
direkt befordras till underofficerare i sådan reserv.

För de anordningar, kommittén föreslagit i syfte att från dessa båda
kategorier erhålla den önskade förstärkningen af nnderofficerspersonalen,
har kommittén i den allmänna motiveringen redogjort. Genom bifall till
dessa anordningar i förening med bestämmelse om skyldighet för underofficerare,
som med rätt till fyllnadspension afgått från beställning på
stat att tillhöra truppförbandets reserv till fyllda 65 år äfvensom genom
de åtgärder, kommittén föreslagit i syfte att för reserven tillvarataga
jämväl underofficerare, som, innan de öfverskridit värnpliktsåldern, afgått
från fast anställning utan att söka inträde i reserven, torde, enligt kommitténs
mening, för fyllande af arméns hela behof af underofficerare blifva
på ett så tillfredsställande sätt sörjdt som öfver hufvud under för handen
varande förhållanden kan ske.

§§ 14-17.

Bestämmelserna i dessa §§ hvila på i hufvudsak enahanda grunder
som motsvarande bestämmelser i §§ 9—12 angående officerare.

§§ 18—19.

Enligt § 5 d) af nu gällande reservbefälsförordning är den, som
afgått från stamanställning, innan han öfverskridit värnpliktsåldern samt
tillhör manskapet, berättigad att kvarstå i reserv, allt efter som inträdet i
reserven vunnits, medan han befann sig i bevärings- eller landstormsåldern
intill utgången af bevärings- eller landstormstiden.

Chefen för generalstaben har föreslagit, att denna bestämmelse måtte
ändras därhän, att sådant kvarstående skulle medgifvas underbefäl af manskapet
allenast till och med fullgörandet af den sista honom jämlikt värnplikt-slagen
åliggande repetitionsöfning.

Såsom motiv för detta ändringsförslag har chefen för generalstaben
anfört, att af den nu gällande föreskriften i detta afseende följde den för
mobiliseringen betydande olägenheten, som i mån af det indelta manskapets
ersättande med volontärer och den häraf sannolikt följande ökningen

af antalet korpraler i reserven alltmer skulle framträda, att en mängd i
beväringsåldern varande f. d. fast anställda icke skulle få påräknas för
de regementens behof, hvilka de på grund af sin kyrkoskrifningsort skulle
tillhöra, utan skulle komma att tillföras de, kanske vidt aflägsna truppförband,
i hvilkas reserver de skulle kvarstå.

Mot hvad chefen för generalstaben härutinnan föreslagit och anfört
har af chefen för första arméfördelningen erinrats, att då underbefäl af
manskapet efter erhållet afsked i regeln aflyttade till sådana orter, där
de kunde erhålla framtida utkomst och antalet af dylika personer således
blefve mycket växlande inom olika värnpliktsområden, tillgången å denna
personal, om den skulle tillhöra det regemente, inom hvars område den
vore bosatt, blefve vid mobilisering å somliga regementen riklig, vid
andra åter betänkligt ringa; att om däremot ifrågavarande personal bibehölles
i det regementes reserv, där densamma fått sin utbildning, mobiliseringstillgången
utjämnades, samt att olägenheten af att under mobiliseringstiden
ett antal dylika personer med enskild färd fortskaffades till
eu mer eller mindre från boningsorten aflägset belägen mobiliseringsort
icke vore oöfvervinnelig.

I samma ämne har inspektören för trängen anfört, bland annat:

I vårt underbefäl af manskapet ägde vi ett särdeles godt material
och, fastän afskedadt volontärbefäl vore att tillgå antingen i beväringen
eller i landstormen, borde man icke härmed nöja sig, utan den goda utbildning,
det ägde, och den militära hug och anda, som det besutte, borde
underhållas genom återkommande öfningar. Inspektören för trängen ogillade
därför den ändring i afseende å befälets af manskap kvarstående i
reserven som åt chefen för generalstaben föreslagits. I man som det indelta
befälet ersattes med volontärer, komme med afseende å tillgång af
f. d. fast befäl af manskap väsentligen större ojämnhet regementena emellan
att göra sig gällande, för så vidt icke kvarstående i reserven fortfarande
medgåfves. Det vore därför önskvärdast, att äfven de korpraler, som utbildats
ur de värnpliktiges led, kunde kvarstå i just det regementes reserv,
där de fått sin utbildning, ty därigenom skulle tillgången jämnast fördelas,
hvarjämte detta befäl skulle känna sig fästadt vid visst regemente.

Kommittén, som ansett, att underbefälspersonalen af manskapet i
regementes eller kårs reserv i främsta rummet bör rekryteras af vicekorpraler
(vicekonstaplar), korpraler (2. konstaplar), och distinktionskor
praler (1. konstaplar) efter afgång från fast anställning, men som
tillika velat öppna möjlighet jämväl för värnpliktige, hvilka fullgjort
reservunderofficersutbildning, att vinna befordran till underbefälsbeställning
i regementes eller kårs reserv, har i hufvudsak anslutit sig till de skäl,
som sålunda blifvit af chefen för första arméfördelningen och inspektören
för trängen anförda. Kommittén har därför föreslagit, att ifrågavarande
underbefälspersonal i regementes eller kårs reserv skall, så länge samma
personal är i beväringsåldern, kvarstå i truppförbandets reserv samt vara
pliktig att i innehafvande grad deltaga i de öfningar, som i värnpliktslagen
föreskrifvas, äfvensom att där tjänstgöra vid inträffande mobilisering
och i krig samt vid sådan öfning, som till utrönande af härens krigsberedskap
kan blifva anbefalld.

I detta sammanhang torde emellertid böra anmärkas, att vid bifall
till kommitténs förslag vederbörande chef erhåller vissa göromål i afseende
å ifrågavarande personals redovisning, hvilka, om chefens för generalstabens
förslag föredrages, i stället tillkomma inskrifningsområdesbefälet likasom
att vederbörande chef jämväl måste se till, att han ej i sitt truppförbands
reserv upptager ett större antal underbefäl af manskapet än som motsvarar
truppförbandets behof vid mobilisering.

§ 20.

I det yttrande, som af medicinalstyrelsen afgifvits öfver de af chefen
för generalstaben utarbetade förslagen, har anförts, bland annat:

Enligt §§ 6 och 7 af förslaget till förordning angående ersättning
åt personal, tillhörande arméns reserver, skulle hvarken ekiperingshjälp
eller rätt till pension tillkomma bataljonsläkare och bataljonsveterinärer i
fältläkar- och fältveterinärkårernas reserver. Skulle emellertid den militära
sjukvården och veterinärväsendet inom vår armé kunna fylla sina

Förslag till förordning ang. arméns personal öfver stat. 11

uppgifter under ett krig, vore det alldeles nödvändigt, att militärläkarnas
och äfven militärveterinärernas antal afsevärdt ökades. Enligt meddelande
af öfverfältläkaren vid armén utgjorde bristen på läkare vid en mobilisering
146 eller omkring en tredjedel af det erforderliga antalet, hvilken
brist skulle fyllas genom aftal med civila läkare. Tydligt vore dock, att
en dylik utväg måste blifva i hög grad osäker, hvarjämte hela den militära
sjukvårdstjänsten vore för flertalet af de läkare, man på detta sätt
lyckades anskaffa, tämligen främmande. Dessutom borde tagas i betraktande,
att sjukvården vid arméns samtliga reservsjukhus i hemorten komme att
bestridas af civila läkare, hvilka icke vore inräknade i inobiliseringsbehofvet.
Den verkliga bristen på läkare blefve i själfva verket större, än
hvad oftan angifvits, då såsom läkare beräknats äfven samtliga värnpliktiga
medicine kandidater, af hvilka ett icke obetydligt antal så
nyligen påbörjat sina studier i praktisk medicin och kirurgi, att någon
själfständig läkarverksamhet icke kunde åt dem anförtros. Af skäl,
som icke behöfde anföras, kunde behofvet af ökade läkarkrafter för
armén endast i ringa mån fyllas genom anställning på stat af flera
militärläkare, än de nu därå uppförda. Icke heller vore det fördelaktigt
att i betydligare mån, än hvad redan blifvit beslutadt, öka fältläkarstipendiaternas
antal, särskild! därför, att dessa härigenom komme
att mera sällan användas till tjänstgöring vid trupp och deras utbildning
såsom militärläkare sålunda alltför mycket inskränktes. Däremot talade
alla skäl för, att man borde söka bereda sådana fördelar åt de läkare,
som kunna vara hågade att inträda i fältläkarkårens reserv, att dessas antal
i väsentlig mån ökades, icke minst därför, att denna utväg till bristens
fyllande säkerligen blefve den för staten minst betungande. Men för att
detta mål skulle kunna vinnas, vore det icke tillräckligt att hithörande
personer erhölle eu viss lön det år, desamma deltagit i eu repetitionsöfning;
vida kraftigare skulle härtill medverka, om äfven åt bataljonsläkare
i reserven rätt bereddes till samma pension, som föreslagits för
reservofficerare, reservintendenter och reservunderintendenter samt under
liknande villkor, som skulle gälla för officerare, eller ätt hafva uppnått
53 års ålder samt såsom bataljonsläkare i reserven hafva fullgjort minst

sex repetitionsöfningar under olika år. Härigenom skulle äfven ett annat
mål vinnas. Då nämligen en ovillkorlig tjänstgöringsskyldighet icke kunde
åläggas hithörande personer, vore det ganska sannolikt, att den föreslagna
lön, en bataljonsläkare i reserven skulle det år, han deltog i en repetitionsöfniug,
icke komme att locka synnerligen många att anmäla sig till dylik
tjänstgöring, hvilket däremot säkerligen blefve fallet, om deltagandet i ett
visst antal dylika öfningar utgjorde villkoret för pensions erhållande.
Men tydligt vore, att tjänstbarheten hos militärläkare såväl som hos andra
vid armén anställda personer komme att sänkas om dessa under eu lång
följd af år icke deltagit i några öfningar. Medicinalstyrelsen ville dessutom
erinra därom, att jämlikt kungl. förordningen angående anställning
och pensionering af läkare vid marinläkarkåren i flottans reserv den 28
november 1902 den, som, efter att hafva minst tre år, varit såsom läkare
eller .stipendiat anställd i flottans stam, anställdes i marinläkarkåren i flottans
reserv, ägde att på vissa villkor vid 55 års ålder komma i åtnjutande
under sill återstående lifstid af eu årlig pension å 500 kronor,
hvarför det ville synas billigt, att en liknande förmån bereddes bataljonsläkare
i fältläkarkårens reserv, helst behofvet af ett ökadt antal militärläkare
i och för en mobilisering vore långt större vid armén än vid flottan.
Hvad medicinalstyrelsen sålunda anfört, gällde i hufvudsak äfven bataljonsveterinärer
i fältveterinärkårens reserv.

I afseende å civilmilitärer, tillhörande intendenturkårens reserv, har
generalintendenten och chefen för denna kår i det utlåtande i ämnet, han
i anledning af chefens för generalstabens förslag afgifvit, fästat uppmärksamheten
på nödvändigheten af att-, i samband med intendenturkårens
ombildning till eu rent militär kår, för kårens personal nedsätta pensionsåldern,
hvilken för närvarande är 60 eller 65 år, till samma åldersgränser,
som gällde för dess militära gelikar, äfvensom att jämväl i öfrigt bestämmelserna
för kårens personal i reserv bragtes i största möjliga öfverensstämmelse
med dem för de militära reserverna af armén.

1 anslutning till de skäl, som sålunda blifvit af medicinalstyrelsen
och generalintendenten anförda, har kommittén föreslagit att för civilmilitärer,
tillhörande fältläkarkårens, intendenturkårens eller fältveterinär -

kårens reserver, i tillämpliga delar enahanda bestämmelser skola gälla som
för officerare och underofficerare i regementens eller kårers reserver. De
afvikelse!’ från denna regel, som beträffande civilmilitärer, tillhörande fältläkarkårens
eller fältveterinärkårens reserv, af kommittén föreslagits, hafva
såsom redan i den allmänna motiveringen framhållits, ansetts betingade
för vinnande af närmare öfverensstämmelse med hvad som stadgats i kungl.
förordningen den 28 november 1902 angående anställning och pensionering
af läkare i marinläkarkårens i flottans reserv.

Den nu gällande reservbefälsförordningen upptager bland beställningar,
som förefinnas vid regementes eller truppkårs reserv, äfven reservpastors-
och reservauditörsbeställningar.

I afseende å dessa beställningar har chefen för generalstaben anfört,
att om man närmare granskade mobiliseringsbehofvet af präster och auditörer
funne man, att detta behof mer än väl kunde tillgodoses med de
fast anställda prästerna och auditörerna samt vice auditörerna, äfven om
eu synnerligen stor af dragsprocent beräknades för tillfälligt otjänstbara
eller vakanta; ja, ett så stort öfverskott uppstode, att därmed behofvet af
sådan personal äfven vid de reservtrupper, som under ett krig kunde
komma att uppsättas, borde blifva tillgodosedt, utan att de värnpliktige
tillhörande präster och auditörer behöfde tagas i anspråk. Då sålunda
ur mobiliseringssynpunkt reservpastors- och reservauditörsbeställningarna
vore fullständigt obehöfliga, och då regementspastorer samt auditörer,
som tagit afsked, kunde erhålla tillstånd att kvarstå i reserven vid
vederbörande truppförband, syntes icke tillräckligt skäl förefinnas för
bibehållande af förstnämnda reservbeställningar, hvilkas innehafvare
undandroges den tjänst vid den mobiliserade armén, de eljest såsom
värnpliktige varit underkastade. Olägenheten häraf framträdde tydligast,
om man besinnade, att dessa reservpastorer och reservauditörer just vore
i besittning af den bildning och de egenskaper i öfrigt, som skulle gjort
dem särskild t skickade till ledare och förgångsmän bland de värnpliktige,
därest de fått tillhöra dessa.

Kommittén, som ansett att icke heller pastorer och auditörer behöfva
finnas i reserv äfvensom att beställningar i reserv vid generalstaben eller

fortifikationen eller af personal, tillhörande arméns förråds- och handtverksstater
eller af musikanförare icke äro af behofvet påkallade, har
följaktligen ansett, att andra civilmilitära beställningar i reserv icke böra
finnas än de i denna § uppräknade, till fältläkarkårens, intendenturkårens
och fältveterinärkårens reserver hörande.

§ 21.

Enär den tjänsterang som tillkommer officerare, hvilka efter att
hafva varit chefer för själfständiga truppförband afgår från sådan beställning
med rätt till fyllnadspension, lägger hinder i vägen för deras användande
vid de lägre truppförbanden, har kommittén ansett, att sådana
officerare böra vara skyldiga att inträda i vederbörande arméfördelnings
reserv. Motivet för föreskriften om dylik skyldighet är detsamma, som
anförts i afseende å motsvarande kategori af officerare i regementes eller
kårs reserv. Tiden för kvarstående i reserv är såsom för dessa senare
intill fyllda 65 år. Har officer af nu ifrågavarande kategori erhållit generals
grad, har han ansetts böra inträda i generalitetets reserv.

§ 22.

Bestämmelserna i denna § hvila på samma grunder som motsvarande
bestämmelser i §§ 9, 14 och 21. Tiden för kvarståendet i generalitets
reserv har dock, med hänsyn till hithörande officerares pensionsålder,
blifvit satt intill fyllda 70 år.

Militärbefälhafvaren på Gottland, hvilken är berättigad att kvarstå
i tjänst till 68 års ålder kan följaktligen icke tillhöra arméfördelnings
reserv, där kvarståendet upphör vid 65 års ålder. Kommittén har därför
föreslagit, att sådan militärbefälhafvare, äfven om han icke erhållit generals
grad, skall inträda i generalitetets reserv.

§ 23.

Denna paragraf motsvaras af § 1 mom. 2 i gällande reservbefälsförord
ullig. Annan ändring har här ej föreslagits än att generalitetets reserv,
som nu är arméfördelningsvis. underställd vederbörande arméfördelningschef,
ansetts böra i stället i sin helhet omedelbart underställas Konungen.

§ 25.

Enligt nu gällande reservbefälsförordning skall den, som direkt befordrats
till officer i reserv (reservofficer), räkna tjänsterang efter alla fast
anställda officerare inom graden. Chefen för generalstaben har anmält, att
denna föreskrift vore ägnad att i afsevärd mån nedsätta reservofficersinstitutionen
i den allmänna meningen. Bestämmelsen utgjorde ett afsteg
från de eljest tillämpade grundsatserna för den militära befälsrätten och
kunde, därest antalet reservofficerare komme att i erforderlig mån ökas,
lätt medföra, att officerskåren till stort men för samhörighetskänslan och
tjänstens skötande blefve delad i två sinsemellan främmande skarpt skilda
hälfter. Chefen för generalstaben har därför ifrågasatt, om icke berörda
föreskrift, hvilken i framtiden lätt kunde betydligt minska tilloppet till
reservofficersbeställningarna, borde helt och hållet upphäfvas.

Kommittén, som delat denna uppfattning, har i öfverensstämmelse
härmed i denna paragraf inrymt bestämmelse, enligt hvilken all personal
öfver stat skall räkna tjänsterang efter samma grunder som på stat anställd
personal i samma grad eller rangklass.

§ 26.

Enligt tjänstgöringsreglementet för armén tillsättas beställningarna
såsom kassör och redogörare, kassör och förrådsför v altare vid fortifikationen
samt förvaltare vid artilleriets tygstater in. fl. af arméförvaltningen
medelst förordnande, och böra till beställningarna, hvilka af arméförvalt -

ningen kungöras till ansökan lediga, företrädesvis ifrågakomma underofficerare
vid fortifikationen.

Om hvad i denna paragraf föreslagits vinner bifall, skulle förordnande
å omförmälda beställningar komma att meddelas af Konungen. Arméförvaltningen
behöfde emellertid därför icke blifva utan inflytande i afseende å
tillsättandet af dessa beställningar, utan har kommittén tänkt sig att de
borde tillsättas först efter förslag af arméförvaltningen på enahanda grunder
som hittills.

§§ 27—28.

Att inträde i reserv bör förutsätta afgång från fast anställning, likasom
att personal, som afgått från beställning på stat med rätt till fyllnadspension
eller som i värn pliktsåldern afgått från fast anställning, skall
inträda utan ansökan i reserv med bibehållande af förut innehafd grad
eller rangklass, men att utom i dessa fall för inträde i reserv bör fordras
egen ansökan, torde utan vidare följa af hvad i öfrigt beträffande hithörande
personal föreslagits.

§§ 29—30.

Nu gällande bestämmelser om inträde i reserv, förenadt med befordran,
samt om befordringar inom reserv återfinnas i §§ 4 och 6 af förordningen
den 17 juni 1893 angående organisation af arméns reserver enligt
den lydelse dessa paragrafer 1901 erhållit. De ändringar af dessa bestämmelser,
som af kommittén i §§ 29 och 30 föreslagits, hafva i hufvudsak
betingats dels af den allmänna ståndpunkt, kommittén intagit till frågan
om medlen att bereda armén ökad tillgång till reservbefäl, dels af den
uppfattning beträffande reservbefälets uppgift, för hvilken den i allmänna
motiveringen redogjorts och till hvilken kommittén anslutit sig.

Bestämmelsen i § 29 att inträde i reserv, förenadt med befordran,
må beviljas såsom fältläkarstipendiat för hvarje värnpliktig, som fullgjort

stadgad tjänstgöringsskyldighet under vapen enligt värnpliktslagen
samt aflagt medicine kandidatexamen och tjänstgjordt vid universitetsklinik
äfvensom vid serafimerlasarettets medicinska och kirurgiska kliniker,
har tillkommit med föranledande af chefens för generalstaben förslag i
ämnet.

§ 31.

De ändringar af gällande bestämmelser i fråga om transport, innehållet
af denna paragraf innebär, hafva synts påkallade al de föreslagna
bestämmelserna i de två närmast föregående paragraferna.

Till förebyggande af att underlöjtnant i reserv skall kunna, utan
att förut hafva tillägnat sig all den praktiska utbildning, kommittén ansett
vara nödig för befordran till beställning på stat, erhålla transport till sådan
beställning har bestämmelsen slutet af i denna paragraf tillkommit.

§ 32.

Reservernas personal åtnjuter såväl enligt nu gällande bestämmelser
som enligt chefens för generalstaben förslag vid alla slag af personliga
tjänsteuppdrag för resa reseersättning och dagtraktamente efter reseregleinentet
samt under förrättningstid enligt samma reglemente dagtraktamente
som dock från ingången af nionde förrättningsdagen jämkas efter tariffen
Bil. A vid reglementet för arméns aflöning under fred.

Kommittén, som ansett enahanda förmåner böra vid personliga tjänsteuppdrag
tillkomma äfven öfrig personal öfver stat, har i öfverensstämmelse
med denna uppfattning redigerat förevarande paragraf.

§ 33.

Deuna paragraf har i kommitténs förslag influtit i samma lydelse
som den i gällande förordning angående ersättning åt personal, tillhörande
arméns reserver, äger.

§ 34.

Den bestämmelse i reglementet för arméns aflöning under fred,
hvartill här hänvisas, återfinnes i det nu gällande reglementet i § 114
mom. 6 och 7.

§ 35.

Till förebyggande där af att statsverket åsamkas onödiga kostnader
för hästlega med mera till officer i reserv, som tjänstgör beriden på egen
häst, hafva i denna paragraf, hvars innehåll hämtats från § 5 i gällande
förordning angående ersättning åt personal, tillhörande arméns reserver,
orden »och därvid ej göres beriden å kronans häst» utbytts mot orden
»och därvid ej lian göras beriden å kronans häst».

Ändring i sådant syfte har jämväl blifvit af arméförvaltningen i
dess utlåtande öfver chefens för generalstaben förslag ifrågasatt.

Paragrafen har dessutom ansetts böra affattas så, att den kommer
att afse icke blott personal, tillhörande arméns reserver, utan äfven all
öfrig personal öfver stat.

§ 36.

Flertalet af de i denna paragraf omförmälda ämnen hafva ansetts
vara af beskaffenhet att icke lämpligen böra i författningen inrymmas.

§§ 37-38.

I dessa paragrafer hafva endast redaktionella ändringar och förtydliganden
af nu gällande bestämmelser i fråga om afsked och förlust af
rätt till pension blifvit gjorda.

Förslag till förordning ang. arméns personal öfver slät.

I afseende å officerare, hvilka, innan den nya förordningen träder i
kraft, afgått från beställning på stat, och hvilka enligt gällande föreskrifter
finnas upptagna i någon af de båda kategorierna »f. d. officerare, tjänstgöringsskyldiga
under krigstid» eller »i armén kvarstående officerare», bär
kommittén föreställt sig, att dessa, vid bifall till kommitténs förslag,
komma att utan vidare ehuru med bibehållande af sina nuvarande skyldigheter
och rättigheter och sålunda t. ex. utan skyldighet att anlägga ny
uniform, öfverföras till vederbörande reserver för att där redovisas. Härigenom
skulle dessa båda kategorier redan vid förordningens trädande i
kraft komma att helt och hållet upphöra.

Förslaget till kungörelse angående sättet för officers- ock
reservofficersvolontärers antagning ock utbildning.

Ehuru kommittén vid utarbetandet af sitt förslag till förordning
angående arméns personal öfver stat funnit den nu gällande kungl. kungörelsen
den 14 mars 1902 angående sättet för officers-och reservofficersvolontärers
antagning och utbildning i flera afseenden vara i behof af
omarbetning, har kommittén likväl ansett det falla utom sitt uppdrag
att i afseende å innehållet af samma kungörelse i sak föreslå andra ändringar
än sådana som stå i direkt samband med de ändringar, kommittén
föreslagit i gällande föreskrifter rörande arméns personal öfver stat. Då
emellertid de af denna anledning vidtagna ändringarna, ehuru till större
delen i och för sig af mindre vikt, beröra flertalet af kungörelsens paragrafer,
har kommittén föreställt sig, att det vore mest praktiskt, om en
ny kungörelse i ämnet utfärdades och i sådant afseende uppgjort förslag, i
hvilket sistberörda ändringar inrymts men öfriga bestämmelser från den
nu gällande författningen oförändrade upptagits.

§ I Genom

de ändringar i gällande föreskrifter rörande arméns personal
öfver stat, som kommittén föreslagit, har åsyftats att bereda armén ökad tillgång
på reservbefäl. I närmaste samband med detta syfte står utan tvifvel
frågan om behörighetsvillkoren för antagning till reservofficersvolontär.
Enligt den ursprungliga lydelsen af § 1 i 1902 års kungörelse stadgades
såsom villkor för att blifva antagen till reservofficersvolontär — förutom
de allmänna fordringarna i afseende å kroppsbeskaffenhet och ålder, som
gälla för inträde vid armén — att vederbörande aspirant aflagt mogenhetsexamen
eller genomgått sjökrigsskolans sjätte landldass. Därest icke
mogenhetsexamen aflagts, skulle volontär, för att blifva antagen, i stället
hafva med godkända kunskaper genomgått någon af följande skolor, näm -

ligen: Chalmers tekniska läroanstalt i Göteborg, högre afdelningen, Frans
Schartaus praktiska handelsinstitut, B- eller C-kursen, Göteborgs handelsinstitut,
ettåriga fackkursen, eller något af landtbruksinstituten vid Alnarp
eller Ultuna.

Vid nästlidna års riksdag väcktes motion om skrifvelse till Kung].
Maj:t rörande utfärdande af sådana bestämmelser, att elever, som utexaminerats
med godkända kunskaper från de tekniska elementarskolorna, blefve
berättigade att antagas till reservofficersvolontärer vid armén, därest de
för öfrigt fyllde de fordringar, som Kungl. kungörelsen den 14 mars 1902
därför stadgade. Motionen understöddes af ett af Andra kammarens tillfälliga
utskott, som framhöll, bland annat, att såväl vid armén som vid
flottan behofvet af reservbefäl vore särdeles stort. De volontärer, som anmälde
sig, motsvarade icke på långt när det behöfliga antalet rescrvofficerare,
hvarför det vore i hög grad önskvärdt att om möjligt bereda ett
större antal lämpliga personer, än som med gällande bestämmelser kunde
ske, tillfälle att kunna, därest de hade håg och fallenhet, anmäla sig för
fyllande af de betydliga luckorna bland reservofficerarne. De från de tekniska
elementarskolorna utgående eleverna, hvilkas medelålder vid utträdet
ur skolan uppginge till omkring 21 år, finge i regel anses innehafva en
allmänbildning, hvilken icke i afsevärd grad skilde sig från eu nyblifven
students och väl kunde jämnställas med den allmänbildning, flertalet af
de från handelsskolorna, landtbruksskolorna eller, med hänsyn till marinen,
navigationsskolorna utgående eleverna besutte. Enligt utskottets mening
borde vid bedömandet af en ung mans lämplighet till reservofficersvolontär
afseende fästas ej blott vid hans rent teoretiska utbildning, hvilken ofta
gjorde honom föga skickad för det praktiska lifvets värf, utan lika mycket
vid hans praktiska allmänbildning och intressen, hans vana och förmåga
att på egen hand taga sig fram i lifvet. De elever, som utginge ur de
tekniska elementarskolorna, vore på grund af deras i allmänhet inognare
lefnadsålder samt praktiska yrkesriktning, i dessa afseende!! i regeln öfverlägsna
dem, som nyss aflagt studentexamen. Vid inträdet i teknisk elementarskola
hade de fleste eleverna genomgått femte eller högre klass af
allmänt läroverk.

Andra kammaren biföll också motionen, hvaremot första kammaren
afslog densamma, sedan under diskussionen inom kammaren blifvit upplyst,
att frågan vore föremål för Kungl. Maj:ts behandling.

Sedermera har, på grund af en den 26 mars 1904 utfärdad kungl.
kungörelse om ändrad lydelse af nu förevarande paragraf, den, som genomgått
teknisk elementarskola, blifvit berättigad att antagas till reservofficersvolontär.

De skäl, som föranledde nyssberörda riksdagsutskott att gifva sitt
understöd åt den ofvan berörda motionen vid 1903 års riksdag, hafva
synts kommittén äfven äga sin fulla tillämplighet i afseende å skogsinstitutets
lägre kurs. Enligt hvad kommittén från sakkunnigt håll inhämtat
rörande de från denna kurs utgående eleverna få äfven desse unge
män i regel anses innehafva en allmänbildning, som icke afsevärdt skiljer
sig från en nyblifven students, och kunna de vid jämförelse med de skolors
elever, hvilka redan nu äga rätt att antagas till officersvolontärer, fullt
jämnställas med dessa. För inträde i skogsinstitutets lägre kurs fordras
nämligen att hafva genomgått fem klasser vid allmänt läroverk med flyttningsbetyg
till sjätte klassen samt komplettering i matematik och naturvetenskap,
om sökanden ej godkänts i dessa ämnen. Vanligen hafva dock
eleverna genomgått flera klasser än fem, och i regeln äro de vid inträdet
i kursen studenter. Kursen, som genomgås på ett och ett hälft år, är
afsedd för utbildande af privata forstmän. Då årligen 20 å 30 sökande
anmäla sig till kursen, men endast 10 kunna vinna inträde, måste stark
gallring äga rum bland de sökande, af hvilka flertalet ett par år öfvat sig
i praktisk verksamhet för deras blifvande yrke.

I betraktande af dessa omständigheter har kommittén föreslagit sådan
ändring i denna paragraf, att äfven de, som genomgått skogsinstitutets
lägre kurs, blifva berättigade att antagas till reservofficersvolontärer vid
armén, därest de för öfrigt uppfyllt därför stadgade fordringar.

I öfverensstämmelse med hvad som skett i kungl. kungörelsen den
26 maj 1899 angående antagning, utbildning och pensionering af reservbefäl
för flottan har kommittén ansett böra i denna paragraf bland antagningsvillkoren
jämväl upptagas villkoret att vara svensk undersåte.

§ 3.

Med hänsyn till innehållet i denna paragraf, jämförd med § 12 i nu
gällande kungörelse, har kommittén ansett, att sistnämnda paragraf bort
hafva sin rätta plats såsom ett sista stycke i § 3, hvarvid orden »dock
senast vid den tid, då underofficersutbildningen för sådan volontär bör
taga sin början» i slutet af paragrafen fått såsom öfverflödiga utgå.

§ 5.

Med skrifvelse den 8 april 1904 har chefen för landtförsvarsdepartementet
till kommitténs kännedom öfverlämnat ett nådigt bref af samma
dag, utvisande, att, sedan i ett särskildt fall befälhafvare!! för Norrbottens
regemente hemställt, att en namngifven yngling, hvilken anhållit att blifva
antagen till reservofficersvolontär vid regementet, måtte, därest han vunne
sådan anställning, få såsom genomgången rekrytutbildning räkna sig till
godo af honom fullgjord första årets vapenöfning såsom värnpliktig och
sålunda innevarande år kommenderas till tjänstgöring för erhållande af
underofficersutbildning, Kungl. Maj:t bifallit ifrågavarande framställning.

Kommittén har ansett, att hvad Kungl. Maj:t sålunda i ett särskildt
fall bifallit bör erhålla allmän giltighet, samt i sådant afseende i ett nytt
stycke af denna paragraf inrymt bestämmelse.

§§ 6-8.

Enligt nu gällande bestämmelser måste chef för regemente eller kår
till officers- eller reservofficersvolontärer antaga alla de ynglingar, som
därtill anmält sig och som fullgjort de för antagande stadgade villkor.
Efter afslutad rekrytutbildning äga de volontärer, som aflagt mogenhetsexamen
eller genomgått sjökrigsskolans sjätte landklass, hos chefen skriftligen
anmäla om de önska utbildas för officersanställning på stat eller för
anställning såsom reservofficerare. Chefen äger icke befogenhet att afgöra,
hvilka eller huru många volontärer, som vid truppförbandet må fortsätta
utbildning till officersvolontärer. Först sedan volontärerna erhållit ett
års underbefälsutbildning och sedan Kungl. Maj:t bestämt, huru många

elever truppförbandet för året får sända till fortsatt officersutbildning vid
krigsskolan, äger chef rätt att afgöra, hvilka af de i underofficersskola
utbildade få fortsätta sin utbildning till officerare på stat. Författningen
medgifver, att de volontärer, som vid detta urval icke sändas till krigsskolan,
må fortsätta sin utbildning till reservofficersbeställning, men någon
möjlighet för dem att blifva fast anställda officerare finnes ej.

Antalet af dem, som söka anställning såsom officers- och reservofficersvolontärer,
är mycket växlande. Vid vissa truppförband, såsom vid
de i hufvudstaden förlagda och vid specialvapnen är antalet af dylika
sökande vida större än truppförbandet har behof af, under det att vid
andra en stor brist råder på sådana aspiranter. Vid de regementen och
kårer, där tillgången är stor, sker som sagdt gallringen först sedan volontärerna
underkastat sig en hel vinterperiods utbildning med därtill knutna
förhoppningar och därmed förbundna kostnader. Det missnöje, som måste
blifva en följd häraf, är i viss mån berättigad!, särskild! när man betänker,
att de unga männen förlorat ett år i utbildning för det civila yrke, de
blifva tvungna därefter välja. Med hänsyn till nödvändigheten af att
truppförbandens officerskårer årligen rekryteras med ett efter personalens
styrka afpassadt antal, kan det årliga antalet elever vid krigsskolan icke
bestämmas efter antalet befintliga kompetenta officersvolontärer, hvadan
följden blir att ett stort antal i öfrigt kompetenta och dugliga volontärer
måste nekas fortsatt utbildning till officerare på stat. Det har sålunda
inträffat, att öfver 50 % af för fortsatt officersutbildning kompetenta
volontärer måst hänvisas att efter en kostbar och hedrande militär tjänstgöring
välja annat yrke.

Om vederbörande chefer erhölle befogenhet att redan efter den för
officers- och reservofficersvolontärerna gemensamma rekrytskolans slut bestämma
dels det antal volontärer som året därefter finge från truppförbandet
sändas till krigsskolan, dels äfven hvilka af de vid truppförbandet
anställda, som därtill blifvit utsedda, skulle de ofvan påvisade olägenheterna
kunna undvikas och de ynglingar, som icke kunna få fortsätta vid det
regemente, där de inträdt, antingen öfvergå till annat regemente eller ock
ett år tidigare kasta om lefnadsbana.

Kommittén, som velat begagna tillfället att uttala sig för önskvärdheten
af bestämmelse i nu angifven riktning, har emellertid ansett frågan
härom icke stå i ett sådant samband med det kommittén lämnade uppdrag,
att det kunnat tillkomma kommittén att i berörda afseende afgifva förslag
till ändrad lydelse af någon eller några af nu förevarande paragrafer.

Sista stycket i § 7 har likväl ansetts böra hafva sin rätta plats såsom
ett sista stycke i § 8, hvar jämte, till förtydligande af meningen, orden »allt
under förutsättning att de uppfylla därför stadgade fordringar» ansetts
böra utbytas mot orden »allt under förutsättning att de visat sig till sådan
befordran lämpliga och i öfrigt uppfyllt därför stadgade fordringar».

§ io.

Om, såsom kommittén i § 25 af sitt förslag till förordning angående
arméns personal öfver stat ifrågasatt, sådan personal skall räkna tjänsterang
enligt samma grunder som på stat anställd personal i samma grad
eller rangklass, har kommittén ansett häraf böra blifva eu följd, att vederbörande
truppförbands officerskår får tillfälle att uttala sig äfven angående
reservofficersvolontärernas lämplighet för utbildning till officerare.

Då, enligt §11, med afgifvande af förslag till reservofficersvolontärs
befordran till underlöjtnant skall anstå till dess officersexamen vid krigsskolan
för året ägt rum, har kommittén ansett, att också reservofficersvolontär
efter aflagd reservofficersexamen ej bör befordras till fanjunkare
(styckjunkare) förrän samtidigt med eleverna i årets officerskurs vid krigsskolan.

I öfverensstämmelse med hvad sålunda anförts har kommittén föreslagit
ändrad lydelse af paragrafen, hvarvid jämväl den nu varande paragrafens
första punkt såsom öfverflödig uteslutits.

§§ 13—14.

I dessa paragrafer hafva i sak några ändringar icke blifvit gjorda.

BILAGA.

Förslag till förordning ang. arméns personal öfver stat

it .* J

4... s .

Bilaga 1.

Beräkning

af kostnaden för dagaflöning åt de officerare i regementes eller kårs
reserv, som blifvit till sådan beställning direkt befordrade.

Års- klass.	Lefnads- ålder.	Antal office- rare.	Tjänstgöringstid vid repetitions-(regements)-öfningar.	Antal dagar.	Samman- lagda beloppet af dagaflöning (efter 3 kronor för dag).
l:a	24:e året	67	43 officerare i 32 dagar............ 24 > >44 » ............	1,376 1,056 2,432	7,296 kr.
2:a	25:e >	64	41 » »32 » ............ 23 » »44 » ............	1,312 1,012 2.324	6,972 >
3:e	26:e >	61	39 » »32 » ............ 22 » >44 > ............	1,248 968 2,216	6,648 »
4:e	27:e >	58	37 > >32 > .... ........ 21 > >44 > ............	1,184 924 2,108	6,324 >
5:e	28:e >	55	35 » »32 » ............ 20 » »44 » ............	1,120 880 2,000	6,000 >
6:e	29:e >	52	33 » »32 » ............ 19 » »44 » ............	1,056 836 1,892	5,676 >
7:e	30:e >	49	31 » »32 » ............ 18 » »44 » ............	992 792 1,784	5,352 >

100

1 Års-I klass.	Lefnads- ålder.	Antal office- rare.	Tjänstgöringstid vid repetitions-(regements)-öfningar.	Antal dagar.	Samman- lagda beloppet af dagaflöning (efter 3 kronor för dag).
j 8:e	31:a året	46	29	officerare	i 32 dagar ............	928
			17		> 44	» ............	748
							1,676	5,028 kr.
9:e	32:a »	43	27		> 32	K ............	864
			16	)	» 44	» ............	704
							1,568	4,704 »
10: e	33:e »	38	24	»	» 32	» ............	768
			14		> 44	> ............	616
							1,384	4,152 »
ll:e	34:e .	33	21	>	» 32	» ............	672
			12	>	» 44	» ............	528
							1,200	3,600 »
12:e	35: e »	28	18	»	» 32	> ............	576
			10	>	» 44	» ............	440
							1,016	3,048 »
13:e	36:e »	23	15	»	» 32	> ............	480
			8	i	» 44	» ............	352
							832	2,496 »
14:e	37:e »	20	13	»	> 32	» ............	416
			7		> 44	» ............	308
							724	2,172 »
15:e	38:e »	17	11	»	» 32	» ............	352
			6	»	» 44	* ............	264
							616	1,848 »
16:e	39:e »	14	9	*	» 32	2> ............	288
			5	>	» 44	» ............	220
							508	1,524 »

Anm. Förestående beräkning är uppgjord i öfverensstämmelse med den beräkning af årliga
kostnaden för reservofficersinrättningen, hvilken förekommer såsom bilaga n:r 12 till fjärde hufvudtiteln
i Kung!. Maj:ts proposition N:o 1 till 1898 års riksdag.