ANGÅENDE DE ÅTGÄRDER, SOM FRÅN STATENSSIDA BÖRA VIDTAGAS FÖR FRÄMJANDE AF DET (Statens offentliga utredningar 1912:8)

FÖRSLAG

ANGÅENDE DE ÅTGÄRDER, SOM FRÅN STATENS
SIDA BÖRA VIDTAGAS FÖR FRÄMJANDE AF DET

ALLMÄNNA BIBLIOTEKSVÄSENDET

1 SVERIGE

AFGIFVET DEN 28 SEPTEMBER 1911

VALFRID PALMGREN.

STOCKHOLM

IVAR HifCGGSTRÖMS BOKTRYCKERI A. B,
1911.

Innehållsförteckning.

Sid.

Skrifvelse till statsrådet och chefen för Kungl. Ecklesiastikdepartementet............... VII

I. De allmänna bibliotekens utveckling i Sverige....................................... 1

A. Allmän öfversikt ....................................................................................... 1

B. Statsbidragets historik ............................................................................. 29

II. Bibliotekens nuvarande tillstånd och förhållanden................................. 43

A. Organisationen i allmänhet ..................................................................... 43

B. Bibliotekens lokalförhållanden, öppethållande, afgift för låntagare m. m. 60

C. Bokbeståndet m. m................................................................................. 72

D. Bibliotekarien............................................................................................. 99

E. Vandringsbibliotek ................................................................................... 105

P. Bokförmedlingsanstalter.............................................................................. 113

G. Statsunderstödda bibliotek ........................................................................ 116

1. Källor till uppgifterna.......................................................................... 116

2. Allmän öfversikt af antalet statsunderstödda bibliotek och stats bidragets

belopp .............................................................................. 123

3. Antalet statsunderstödda bibliotek och deras fördelning i olika af seenden.

........................................................................................... 130

4. Statsbidraget och dess fördelning i olika afseenden ........................ 138

5. Bokbestånd och utlåning..................................................................... 147

III. Framställda önskemål med afseende på en blifvande omgestaltning
af vårt allmänna biblioteksväsen ................................................ 158

Sid.

IV. Förslag till ny organisation........................................................................... 161

A. Statsbidraget till biblioteken..................................................................... 161

1. Statsbidragets fördelning på olika slag af bibliotek..................... 161

2. Statsbidragets storlek..................................................................... 179

B. En statens biblioteksbyrå ........................................................................ 183

C. Statsbidragets form, sättet för dess utdelande, villkor för erhållande af

statsbidrag m. m............................................................................ 199

D. Anstalter för bokförmedling och vandringsbibliotek................................. 216

E. Samarbete mellan bibliotek och töreläsningsanstalter ........................... 231

V. Sammanfattning................................................................................................ 237

Bilagor .................................................................................................................... 1*

A. Tabeller rörande de för åren 1906—1908 statsunderstödda biblioteken 1*
Tab. 1. Antal för åren 1906—1908 statsunderstödda bibliotek samt

statsbidragets sammanlagda belopp, länsvis.................. 2*

Tab. 2. Antal för åren 1906 —1908 statsunderstödda bibliotek

länsvis efter antalet understödsår för hvarje bibliotek 8*

Tab. 3. Kommuner med statsunderstödda bibliotek för något eller
några af åren 1906 —1908: antal och folkmängd i förhållande
till samtliga kommuners samt invånare pr

statsunderstödt bibliotek, länsvis.................................... 9*

Tab. 4. Antal kommuner med och utan statsunderstödt bibliotek

för åren 1906—1908 ...................................................... 12*

Tab. 5. Antal invånare pr bibliotek i de för åren 1906—1908

statsunderstödda biblioteken .......................................... 12*

Tab. 6. Antal för åren 1906—1908 statsunderstödda bibliotek samt

statsbidragets medelbelopp pr bibliotek, länsvis............ 13*

Tab. 7. Volymantal vid 1907 års slut och utlåning år 1907 i de
för år 1908 statsunderstödda bibliotek (exkl. de 1908
nybildade), från hvilka uppgifter i bägge dessa hänseenden
föreligga............................................................ 14*

Tab. 8. Statsunderstödda biblioteks expeditionstider under år 1908 15*
Tab. 9. För åren 1906—1908 statsunderstödda bibliotek med afgift

för låntagare: afgiftens maximi- och minimibelopp...... 16*

Tab. 10. Specifikation å låntagareafgifter i de för år 1908 statsunderstödda
biblioteken i Kalmar och Västerbottens
län.................................................................................... 17*

Sid.

Formulär till ansökan hos Kungl. Maj:ts befallningshafvande enligt
kungl. kungörelsen angående understöd åt folkbibliotek den 16

juni 1905 .............................................................................................

Förslag till formulär för ansökan om statsbidrag för skol- och kommunala
allmänna bibliotek ..................................................................

Förslag till formulär för ansökan om statsbidrag från hela landet omfattande
föreningar för deras studiecirkelverksamhet ........................

Formulär för »uppgifter, som böra lämnas af biblioteksstyrelse vid
ansökning hos Kungl. Maj:ts befallningshafvande enligt kungl. kungörelsen
angående understöd åt folkbibliotek den 16 juni 1905» ......

Förslag till formulär för redogörelse från statsunderstödt bibliotek ! 8^j 24*
Förslag till formulär för redogörelse från statsunderstödda föreningar

rörande deras studiecirklar ( sammandrag af studiecirklarnas rapporter) 22*
Förslag till formulär för redogörelse från statsunderstödd anstalt för

bokförmedling och vandringsbibliotek ............................................... 24*

18*

19*

20*

21*

Förklaringar.

Angående de beteckningar, som användas i siffersammanställningar i texten och i
tabellerna i bilaga A, må anmärkas, att streck (—) betyder 0 och punkt (.), att uppgifter
i ifrågavarande afseende ej varit tillgängliga, hvarjämte för att utmärka osäkra
tal eller beräkningar grundade på ett ringa antal fall brukats antingen medieval stil
å siffrorna (i, 2, 3 o. s. v.) eller ock dessas placerande inom klammer ([ ]).

Till

Herr Statsrådet och Chefen för Kung/. Ecklesiastikdepartementet.

I skrifvelse af den 7 december 1909 har Herr Statsrådet anmodat
undertecknad att verkställa utredning angående boksamlingar i Sverige,
som äro afsedda för folkbildning, samt afgifva förslag angående de åtgärder,
som från det allmännas sida böra vidtagas för främjande af folkbiblioteksrörelsen.

För fullgörande af detta uppdrag har jag samlat det material, som
ligger till grund för föreliggande utredning och därmed sammanhängande
förslag, dels under studiebesök i ett stort antal bibliotek af skilda slag i
olika delar af landet, dels ur de i Kungl. Kammarrättens arkiv bland
landtränteriernas specialräkningar ingående handlingar, som bifogas ansökningar
om statsunderstöd till biblioteken, samt ur de i Kungl. Biblioteket
befintliga kataloger och andra bibliotekens verksamhet belysande
trycksaker och dels slutligen genom frågeskrifvelser utsända till en del
bibliotek och alla statsunderstödda förmedlingsanstalter för bokförmedling
och vandringsbibliotek.

För bearbetandet af det statistiska materialet har jag erhållit biträde
af förste aktuarien i Stockholms stads statistiska kontor frih. Sten S.
Leijonhufvud, som äfven tjänstgjort som sekreterare vid utredningsarbetet.

Härmed får jag till Herr Statsrådet vördsamt öfverlämna bifogade
förslag angående de åtgärder, som från statens sida böra vidtagas för
främjande af det allmänna biblioteksväsendet i Sverige.

Stockholm den 28 september 1911.

Valfrid Palmgren.

I. De allmänna bibliotekens utveckling i Sverige.

A. Allmän öfversikt.

Som vår litteratur redan äger en god öfversikt af de allmänna bibliotekens
äldre historia i Sverige, nämligen i d:r Verner Söderbergs uppsats
* Sveriges sockenbibliotek och öfriga anstalter för folkläsning» ), vill jag
här inskränka mig till att — under hänvisande till nämnda skrift — endast
antyda gången af den utveckling, som frågan om allmänna bibliotek

tagit i vårt land. , . „ ,

Intresset för den populära biblioteksverksamheten i Sverige sparas un

o-efär samtidigt med att intresset för folkskolan vaknar. Redan så tidigt
som vid 1828—30 års riksdag framkom kammarskrifvaren (Jarl Ulnc noos
med en motion om sockenbibliotek, hvilka han tänkte sig dels som ett
komplement till den framtida folkskolan, dels som ett dess supplement.
Sockenbiblioteken skulle, heter det bl. a. i motionen, bereda medborgare
i allmänhet »tillgång på tjänlig lektyr, sedan skolkursen och skolboken ej
mera äro tillfyllest». Denna motion föll i alla stånd, utan tvifvel pa
o-rund däraf att den däri föreslagna planen i sina detaljer var opraktisk
och att Ständerna den gången icke hade och knappast kunde väntas att
hafva ögonen öppna för en så vidtgående reform som denna _

Vid ungefär samma tidpunkt gjorde sig emellertid engelskt inflytande
på detta område gällande i Sverige. Som jag längre fram skall visa stod
folkbildningen redan då jämförelsevis mycket högt i de anglosachsiska
länderna, och under en resa i England lärde den för saken intresserade
expeditionssekreteraren, sedermera generalkonsuln F. A. Ewerlöf kanna detta
lands folkbildnings väsen. Som ett resultat af detta engelska inflytande
kan man anteckna det år 1833 på Ewerlöfs initiativ stiftade »Sällskapet
för nyttiga kunskapers spridande» (som det numera förkortade namnet
''lyder), hvars främsta syftemål var detsamma som den engelska förebildens
(Society for the diffusion of useful knowledge), nämligen utgifvandet åt

i) Stockholm. Norstedt & Söner 1901 (Föreningen Heimdals folkskrifter, n:r 69).

god och prisbillig folkläsning. Redan 1834 började detta sällskap utgifva
den kända tidskriften »Läsning för folket», om hvilken man hoppades, att
den skulle tjäna till att »jämte sinnets förädlande och eftertankens väckande
lifva och öka arbetshågen, såväl genom anvisningar till dess förnuftigare
och förmånligare användande inom de redan kända och idkade
näringsgrenarna som genom dess inledande på nya — allt i afsikt att befordra
trefnad och välstånd bland de arbetande klasserna och i synnerhet
allmogen.»

b nder det således »Sällskapet för nyttiga kunskapers spridande»
till sitt förnämsta syftemål satte utgifvandet af lämplig folkläsning, hvarigenom
det äfven kan sägas ha indirekt verkat till fromma för bibliotekssaken,
bildades redan 1835 på initiativ af biskop Hedrén »Köreningen
till utspridande af nyttig folkläsning i Karlstads stift», hvilken förening
direkt lade hufvudvikten på spridandet af lämplig litteratur, förnämligast
genom att uppmuntra till sockenbiblioteks inrättande. Biskop Hedrén
efterträddes af biskop Agardh äfven som ledare för stiftets biblioteksrörelse,
och tack vare nämnda förenings intresserade verksamhet upprättades
på tio år sockenbibliotek i 38 af Karlstads stifts 42 pastorat och
under samma tid spriddes icke mindre än 38,093 skrifter. Denna kraftiga
biblioteksutveckling synes emellertid ha varit så godt som helt och hållet
inskränkt till Värmland. 1 det ofri ga landet omtalas från denna tid blott
på mycket få ställen tillvaron af sockenbibliotek, och de som funnos synas
icke hafva varit af någon större betydelse.

De utskottsbetänkanden, som föregingo antagandet af 1842 års folkskolestadga,
visa emellertid, att bibliotekssaken icke var vare sig glömd
eller föraktad. Man finner tvärtom i dessa betänkande!] uttalanden, som
bära vittne om en klar blick för frågans betydelse. Bl. a. framhålles
vitten af sockenbiblioteks inrättande, om man ville hoppas på ett verkligt
gagn åt folkskolan, ja sockenbiblioteken betecknas rent af som »ett
nödvändigt supplement till själfva skolundervisningen». Resultatet blef
också, att 1842 års folkskolestadga i § 10 mom. 2 innehåller följande bestämmelse:
»kör underhållandet af de i skolan förvärfvade kunskaper och

synnerligen för befrämjandet af en sann kristelig bildning---åligge det

ock prästerskapet att uppmuntra till inrättande och begagnande af sockenbibliotek
samt att därtill tjänliga böcker föreslå.»

Denna bestämmelse hade teoretiskt sedt stor räckvidd: den innebar
ett erkännande af bibliotekets betydelse som uppfostringsmedel och som
en offentlig angelägenhet af vikt. Men den verkan detta stadgande skulle
kunnat medföra omintetgjordes redan från början i icke oväsentlig grad
af den minst sagdt milda formuleringen »uppmuntra till inrättande».

som icke gaf den myndighet, prästerskapet, i hvilkens hand frågan anförtroddes,
någon vidare hvarken rättighet eller skyldighet att på ett effektivt
sätt arbeta för bibliotekssaken. Följden vard! också, att den utveckling,
på hvilken man utan tvifvel hoppats, så godt som alldeles uteblef,
ja att man vid början af 1850-talet snarare kunde spåra en tillbakagång.
T. o. m. från Värmland får man veta, att de där förut så lifaktiga sockenbiblioteken
knappast mera äro af någon vidare betydelse.

Under 1850-talet gjorde sig emellertid anglosachsiskt folkbildningsinfiytande
åter gällande i Sverige, denna gång från Förenta staterna. Den
framstående folkbildningsvännen P. A. Siljeström hade under en resa i
Förenta staterna lärt känna detta lands uppfostringsväsende. Under sin resa
hade Siljeström gjort den iakttagelsen, att »amerikanarna icke blott äro det
mest praktiska folk på jorden, utan — i massa tagna — det mest läsande
folk på jorden», och han ansåg, att endast genom en växelverkan mellan
»vetande ocli själfverksamhet», sådan som den han lärt känna i Amerika,
»det största möjliga antal medborgare kunna göras till tänkande
människor». Om tillfälle till ett ständigt fortsatt själfstudium icke gifves
medborgarne, kan, menade Siljeström, detta mål icke vinnas, och
folkbildningen må med allt skäl anses för dödfödd. Som ett af de främsta
medlen att befordra själfstudier och därmed äfven praktisk själfverksamhet
lärde Siljeström i Förenta staterna känna det offentliga biblioteket, och
efter sin hemkomst sökte han därför på inånga sätt att väcka och lifva
intresset för våra sockenbibliotek. Bl. a. offentliggjorde han tvenne gånger
— första gången i månadsskriften »Dagens häfder» 1854, andra gången i
»Läsning för folket» 1859 — förslag till och råd vid inrättande af sockenbibliotek
och bifogar till den senare af dessa uppsatser äfven ett försök
till en normalförteckning å för dylika bibliotek lämpliga böcker och
skrifter. Hans sträfvanden blefvo icke utan frukt, och hans verksamhet
hade kraftigt stöd af det lifliga folkbildningsintresse, som utmärkte 1850-och början af 1860-talet. Också kunde Siljeström inleda den senare (1859)
af de båda ofvannämnda uppsatserna på följande sätt: »Bland de många
hugneliga företeelser, som på senare tiden förekommit inom folkbildningens
område, intager det alltmer stigande intresset för inrättande af sockenbiblioteker
ett utmärkt rum. Fortgår verksamheten i detta hänseende framgent
lika raskt som under de närmast förflutna åren, skall det icke dröja
länge förrän hvarenda församling i riket får sitt bibliotek». Bland dem,
som jämte Siljeström voro ifrigt verksamma för biblioteks inrättande,
böra särskild! nämnas lagmannen frih. Fr. Funck, som i Östergötland stiftade
icke mindre än tio af ortens befolkning mycket besökta sockenbibliotek,
och professor Carl Palmstedt, som i Eskilstuna grundade ett af våra

första arbetarebibliotek samt år 1855 äfven eu läsestuga för arbetare, troligen
den första i Sverige. Att våra sockenbibliotek under 1850- och 60-talen hade att glädja sig åt en relativ blomstring, framgår bl. a. äfven
af folkskoleinspektörernas berättelser från denna tid. Då folkskoleinspektionen
år 1861 inrättades, blefvo nämligen inspektörerna ålagda att i sina
berättelser lämna uppgifter äfven om sockenbiblioteken, och af dessa uppgifter
framgår, att sockenbibliotek funnos i Sverige år 1866 till ett antal
af icke mindre än 1,265, hvilket antal år 1868 stigit till 1,4371).

Siljeströms ofvan anförda förhoppning, att biblioteksrörelsen i vårt
land allt framgent skulle gynnas af en kraftig utveckling, slog emellertid
icke in. På 1850-—60-talens blomstringstid följde under slutet af 1860-talet och under 1870- och 80-talen långa tider af stillastående, tillbakagång
och förfall. Ytterst torde detta förhållande hafva stått i samband
med en förändring i sockenbibliotekens rättsliga ställning, som af Kung!.
Maj :t beslöts med anledning af en tvist mellan kommunal- och kyrkostämmorna
i Skarstads och Hållums socknar af Skara stift. Enligt Kungl.
Majt:s resolution af den 8/2 1867 tillkom högsta myndigheten öfver sockenbiblioteken
kommunalstämman och icke kyrkostämman, bl. a. af det
skäl, att sockenbiblioteken icke ansågos böra »betraktas såsom anstalter för
den egentliga folkundervisningen». Hvilken skillnad i uppfattning ger sig
icke uttryck i detta beslut jämförd t med utskottsbetänkandena af 1840—41,
som betecknade socken biblioteken som »ett nödvändigt supplement till
själfva skolundervisningen». Följderna af Kungl. Maj:ts resolution gjorde
sig snart gällande, närmast i ett — som naturligt var — aftagande intresse
och nit hos såväl folkskoleinspektörer som skolråd. Och de kommunala
myndigheterna synas ofta hafva varit mera benägna att spara
kommunens medel än angelägna att främja sockenbibliotekens utveckling.
Ingen myndighet bar efter denna tid ensam ansvaret för biblioteken, och
kontrollen öfver det sätt, hvarpå de vårdades, var ineffektiv. Följden blef, att
bokinköp och bokurval försummades eller leddes in på olämpliga vägar, att
bibliotekens skötsel i allmänhet var bristfällig eller ingen och att allmänheten
därför så småningom förlorade först lust och sedan vana att hämta
intellektuell näring och förströelse ur biblioteken. Och som läslusten
likväl fanns kvar, kastade man sig i stället öfver tidningar och kolportagelitteratur.
Det är lärorikt att studera folkskoleinspektörernas berättelser
för de sista 6-årsperioderna, de sista tryckta så sent som 1906. Det klagas
allmänt öfver den tilltagande läsningen af såväl tidningar som af lit—

0 P. A. Siljeström, Handlingar och skrifter rörande undervisningsväsendet, Norrköping
1884, sid. 708. — V. Söderberg, ant. arb., sid. 17.

teratur af underhaltigt slag, men samtidigt klagas det och klagas bittert
öfver, att det medel, som skulle kunna vara eu motvikt, sockenbiblioteket, är
föråldradt, värdelöst och därför icke anlitadt. Och skälet till bibliotekens
förfall? 1 de flesta fall anföres underlåtenheten af regelbunden förnyelse
af bibliotekets innehåll till följd af brist på årliga anslag, till hvilka man
icke kan förmå kommunalstämman. Så sä°;es t. ex. på ett ställe: »I och
med det samma som smaken för läsning af tidningar tilltager, af tager smaken
för läsning af nyttiga böcker. En annan anledning, att sockenbiblioteket
numera föga anlitas, är den, att det icke har något nytt att bjuda
på och att icke några anslag finnas för inköp af nya böcker. Detta förhållande
har åter sin grund däri, att ifrågavarande bibliotek enligt prejudikat
sorterar under kommunalstämman. Så länge kyrkostämman icke har
rätt att bestämma om sockenbiblioteken, så år 11 § i folkskolestadgan en
död bokstaf.» En annan folkskoleinspektör skrifver om dessa förhållanden,
att bland de för sockenbibliotekens utveckling hämmande orsakerna är att
räkna den, »att å ena sidan skolråd och kyrkostämma, å andra sidan kommunalstämma
har att gorå med inrättandet af dylika bibliotek, hvilket
stundom föranleder obehagliga kollisioner». Såsom exempel på sådana anföres,
att på ett ställe »sockenbibliotek ej finnes, enär kommunalstämman
upphäft kyrkostämmans därom fattade beslut». Och från ett annat ställe,
om hvilken det berättas, att allt gjorts för att på frivillighetens väg hålla
biblioteket uppe, får man veta, att alla »försök att få anslag från kommunen
för boksamlingens utvidgande hafva strandat». I Kungl. Maj:ts
befallningshafvandes femårsberättelser för 1881 1885 och särskildt för

senare perioder påpekas allmänt sockenbibliotekens tillbakagång trots ökad
läslust, som i stället kastat sig öfver tidningslitteraturen, och fram håll es
ofta det ensidiga och föråldrade innehållet i biblioteken som orsak till
förfallet.

Folkskoleinspektörernas berättelser lämna äfven upplysningar om bibliotekens
bruk och betydelse. Dessa upplysningar äro nog i regel ganska
nedslående, och uttrycket »begagnas föga» förekommer oftare än »användes
flitigt». Betecknande är följande uppgift från Linköpings stift (ur »Berättelser
om folkskolorna i'' riket 1899 — 1904»): »För några år sedan

både af stiftets 213 församlingar icke mindre än 123 sockenbibliotek.. Af
dessa anlitades enligt uppgift 26 icke alls, 60 sällan, 17 något, 9 flitigt,
och om 11 hade man icke kunnat få någon upplysning. Att blott 9 begagnades
flitigt bevisar nog, att de öfriga voro iller eller mindre värdelösa.
Af erfarenhet vet jag, att där ett sockenbibliotek är något så när
au niveau med tidens rättmätiga kraf på ett sådant, där begagnar man det
numera också ganska flitigt». Grundtanken i detta yttrande återfinnes, mer

eller mindre tydligt uttryckt, i de flesta inspektörsberättelserna från senaste
perioden. Man synes undantagslöst ha vunnit den erfarenheten, att läslusten
är stor och att därför biblioteken, om de rätt understöddes, skulle
visa sig vara af den största betydelse.

Som jag redan nämnt, uppgifves sockenbibliotekens antal år 1868 ha
varit 1,437. År 1900 anslår öfverläraren Alfr. Dalin deras antal till omkring
1,800 *), men d:r Söderberg anmärker i sin ofvannämnda skrift (1901),
att lian genom de i och för hans undersökning insamlade uppgifterna kommit
till den slutsatsen, att denna siffra är »åtskilliga hundratal för hög».
Jag har sökt att genom sammanställningar och jämförelser ur folkskoleinspektörsberättelserna
fr. o. m. 1882 komma till en approximativ beräkning
af sockenbibliotekens antal, innan beslutet om statsbidrags erhållande trädde
i kraft, och jag har kommit till siffran 1,100 vid år 1904. Denna siffra
är emellertid och kan icke vara fullt exakt, då i ett tiotal kontrakt lämnas
så obestämda uppgifter, att de icke kunnat beaktas, och i flera andra
kontrakt endast gifvas ungefärliga siffror. Dock är att märka, att man,
där något så när exakta uppgifter om sockenbiblioteken icke lämnas, synes
ha skål att antaga, att biblioteken å de berörda orterna äro af beskaffenhet
att icke ens vara värda ett omnämnande, eller, som en inspektör
helt summariskt säger, att de »äro få, dåligt underhållas och litet nyttjas».
Jag är därför böjd för att med stöd af begagnade uppgifter anse siffran
1,100, för så vidt den afser åtminstone något så när brukbara bibliotek,
snarare åtskilligt för hög än för låg. Som stöd för denna min uppfattning
ber jag få anföra följande. Inom ett inspektörsområde uppgifvas 17
faktiskt existerande sockenbibliotek, hvilka således blifvit af mig medtagna
i min beräkning. Af dessa 17 bibliotek äro, säger inspektören, 6 »fullkomligt
odutliea och användas alls icke». Beträffande de återstående 11
»ännu något använda» biblioteken tillägger han, att »intet enda af dem
ens någorlunda motsvarar äfven de minsta fordringar, som böra ställas på
en för allmänheten afsedd boksamling». Yttranden i donna riktning äro
så pass vanliga i inspektörsberättelserna, att man, om man skulle angifva ett
ungefärligt antal af brukbara och flitigt brukade sockenbibliotek i vårt land
före 1905, nog finge stanna vid en ganska låg siffra. Af en i 1905 års
proposition (n:r 47) till Riksdagen angående statsunderstöd åt folkbibliotek
anförd utredning framgår, att af samtliga landskommuner (exkl. en del
köpingar) det endast var 580, som år 1901 beviljade anslag — f. ö. ofta
tämligen obetydliga till socken- o. d. bibliotek. Då sådana bibliotek utan
kommunalt understöd i regel torde ha fört en ganska tynande tillvaro, är

0 La Suéde, son peuple et son Industrie, utg. af C4. Sundbärg, Stockholm 1900,
sid. 369.

sålunda ifrågavarande utredning ägnad att bestyrka här gjord uppskattning
af antalet brukbara bibliotek vid denna tid.

Den skada, som således med afseende på sockenbibliotekens utveckling
åstadkoms genom Kungl. Maj:ts nämnda resolution, behjärtades vid 1899
års riksdag i en motion af professor S. J. Boethius, där det påvisas, att
prejudikatet af den 8/2 1867 haft till följd, att inom kommunerna antingen
ovisshet uppstått angående rätt forum för sockenbiblioteksfrågors behandling
eller att sockenbiblioteken helt och hållet öfverlämnats åt kommunalstämmans
och kommunalnämndens vård. Motionären konstaterar vidare
biblioteksrörelsens tillbakagång sedan slutet af 1860-talet och tillskrifver
denna i icke ringa mån osäkerheten i sockenbibliotekens rättsliga ställning,
hvilken verkat förlamande på deras utveckling. Motionären afsåg därför
att åvägabringa en utredning dels angående frågan, under hvilka kommunala
myndigheter sockenbiblioteksinstitutionen sorterar, dels om bättre
garantier för denna institutions vård och utveckling. Det enklaste sättet
härför vore, framhålles det i motionen, att vården af sockenbiblioteken
uttryckligen öfverflyttades på kyrkostämma och skolråd, »då dessa i öfrigt
hafva hand om kommunens folkundervisningsanstalter, till hvilka sockenbiblioteken
helt enkelt äro ett nödvändigt komplement». Afstyrkt af lagutskottet
afslogs motionen i båda kamrarna, länder den korta debatten i
Andra kammaren understöddes motionens syfte kraftigt af bl. a. herr Emil
Hammarlund. För öfver flyttandet till skolråden af sockenbibliotekens vård
uttalade sig år 1898 dels öfverläraren Alfr. Dalin i en uppsats »Om våra
folkbibliotek» ''), dels 12:e allmänna folkskolläraremötet i Norrköping (1898),
som på herr Dalins förslag antog eu resolution i samma riktning.

Det lider nog intet tvifvel, att det för sockenbibliotekens utveckling varit
ofantligt nyttigt, om så skett. Ingenting leder säkrare till en institutions
förfall än bristande sakkunnigt intresse och bristande kontroll. Man har så
ofta skyllt sockenbibliotekens tillbakagång på den öfverhandtagande tidningsläsningen
och kolportagelitteraturen. För min del är jag böjd för att antaga,
att förhållandet snarare är det motsatta: sockenbibliotekens tillbakagång
på grund af bristande intresse hos dem, som handhade dem, rent af tvingade
folket in på tidnings- och kolportagelitteraturens farliga vägar. Människor,
som en gång lärt att finna nöje i läsning, afstå ogärna från denna
njutning. De föråldrade, vanvårdade sockenbiblioteken bjödo så småningom
sin allmänhet intet af värde eller aktuellt intresse. I stället kastade man
sig då öfver, hvad som var lätt tillgängligt för ett billigt pris: tidningar
och kolportagelitteratur. Och så småningom synas vi ha lyckats att genom
att icke i goda bibliotek bjuda vårt folk läsvärd litteratur gifva det smak

J) Verdandi, 1898, hatt. 3.

för de sämsta möjliga slagen af tryckalster, kolportageromaner med deras
förråande innehåll. Läslusten är långt ifrån död hos vårt folk, men den
har icke blifvit tillräckligt omhuldad, så som den borde ha blifvit det,
och har därför blifvit ledd på afvägar. Det har i vårt land länge talats
och skrifvits mycket om kolportagelitteraturen och dess fördärfliga verkningar.
Att denna litteratur spri des i så hög gra d vitt nar emellertid
otvifvelaktigt om en befintlig läslust. Intet negativt botemedel synes mig
på samma gång så naturligt och så effektivt som det positiva: att gifva
folk tillfälle att på annat sätt tillfredsställa sin läshunger. Och detta andra
sätt heter: goda, välskötta, fria offentliga bibliotek. Utan sådana bibliotek
äro alla de penningar och allt det arbete bortkastade, som förbrukas för
att lära vårt folk att läsa. Ingen vill förneka, att skolan är det viktigaste
af våra bildningsmedel. Det är skolan, som skall lägga grunden, gifva
den mekaniska läsfärdigheten och äfven den första impulsen till kärlek
till själfva bildningssökandet. Mera kan skolan knappast gifva, men det
är i sanning mycket nog. Men sedan ha vi icke rätt att slå oss till ro
i det goda medvetandet, att nu kan allt Sveriges folk läsa, och då är
allt godt och väl. Lrfarenheten visar nämligen, att om hvarje Sveriges
invånare visserligen en gäng kunnat läsa, så har likväl en stor mångfald
svenska medborgare efter skolans slut i brist på öfning så småningom
förlorat denna färdighet, och det finns tusentals af våra landsmän, som
efter skolans slut aldrig läsa en enda bok. ()in därför vår folkskola någonsin
skall blifva af det gagn, som den borde och som vi önska af densamma,
om vi någonsin af vårt skolväsen skola skörda den vinst, på
hvilken vi ha rätt att hoppas som ett resultat af de stora penningsummor,
som vi offra därpå, då måste vårt skolväsen stödjas af ett med detsamma
i erkänd vikt och betydelse något så när likställdt biblioteksväsen.
Denna uppfattning har häfd för sig, den tog sig uttryck redan i den ofvannäinnda
motionen (af Carl Ulric ffoos) vid 1828—.30 års riksdag, detsamma
insågs och behjärtades af Rikets ständer vid 1840—41 års riksdag, hvilket
hade till följd ofvan citerade § 10 mom. 2 i 1842 års folkskolestadga, en
tanke i den riktningen var det som besjälade P. A. Siljeströms och många
af hans samtidas arbete till sockenbibliotekens fromma. Och ehuru visserligen
sockenbiblioteken, på grund af senare tiders brist på uppfattning
af frågans vidd och betydelse, hvarigenom de icke tillförsäkrades det för
en sådan institutions utveckling och verksamhet nödvändiga stödet eller
den nödvändiga kontrollen, gingo tillbaka och rent af förföllo, har därför
icke vare sig känslan af ett för vårt skolväsens rätta effektivitet nödvändigt
såväl supplerande som kompletterande biblioteksväsen eller uppfattningen
af bibliotekets oskattbara betydelse som kulturbärare af första

rang någonsin dött i vårt land. 1 denna min uppfattning har jag i hög
grad blifvit styrkt under läsning af de af mig förut omnämnda folkskoleinspektörsberättelserna.
Herrar folkskoleinspektörer betona utan undantag,
att läslusten är i stigande, och lika undantagslöst framhålla de alla med
kraft och värme nödvändigheten och vikten af vårt biblioteksväsendets höjande.
En folkskoleinspektör — för att blott anföra ett par exempel —
hoppas, att det skall lyckas oss att »bringa denna högviktiga sak upp ur
den liknöjdhetens dy,'' hvari både skol- och sockenbiblioteken här nedsjunkit»,
och en annan inspektör anser, att om »vårt folks dyrbart förvärfvade
och med rätt högt uppskattade läsfärdighet skall blifva till verkligt
gagn, måste den komma till användning och användas väl. De läskunniga
höra förses med goda böcker och lära sig att rätt använda dem». Och
genom alla inspektörsberättelserna, i hvad de röra denna fråga, går som
en röd tråd hoppet om ljusare utsikter för biblioteken genom det nya
läge, hvari biblioteksfrågan kom genom 1905 års riksdagsbeslut om statsanslag
för dylika biblioteksändamål.

Men det finns äfven andra och ännu högre talande bevis för riktigheten
af ofvan uttalade påstående, att icke vare sig läslusten eller insikten
om böckers och biblioteks folkuppfostrande betydelse aftagit i vårt land
under de sista decennierna.

För det första vittna härom de många andra slag af bibliotek, såsom
städs-, församlings- och skolbibliotek samt arbetare- och föreningsbibliotek
af olika slag och namn, hvilka i synnerhet från och med 1890-talet i
stort antal grundats i vårt land delvis vid sidan af sockenbiblioteken, delvis
för att ersätta eller utvidga föråldrade sockenbiblioteks verksamhet.
För det andra bevisas det ständigt kvarlefvande intresset för allmänna
bibliotek af det arbete, som inom Sveriges riksdag nedlagts för att tillförsäkra
biblioteksinstitutionen statens intresse och stöd.

Hvad nu först angår öfriga anstalter för folkläsning i Sverige utom
sockenbibliotek hafva vi att i främsta rummet fästa oss vid de af ett
flertal städer upprättade stadsbiblioteken. De åtnjuta i regel något så när
goda kommunala anslag och äro utan tvifvel att räkna såsom våra bästa
allmänna bibliotek. Sådana bibliotek äro t. ex. Göteborgs stads folkbibliotek
x) eller Dicksonska folkbiblioteket, som det efter sin grundläggare kallas.
Detta bibliotek, som grundades 1861, är tvifvelsutan det allmänna bibliotek
i Sverige, som förfogar öfver den präktigaste och ståtligaste byggnaden.

D Icke att förväxla med Göteborgs stadsbibliotek, hvilket närmast är ett vetenskapligt
och universitetsbibliotek.

Äfven i (ifrigt har detta bibliotek länge varit ett af de svenska bibliotek af
denna typ, som nått längst i utveckling. Dicksonska folkbiblioteket omfattar
utom hufvudbiblioteket med detta namn äfven två filialer, Redbergslids
och Majornas folkbibliotek. Det sammanlagda antalet bokband i Göteborgs
folkbibliotek utgjorde år 1910 omkring 18,750 med en utlåningssiffra af
174,437 volymer.

Ett synnerligen godt bibliotek, som kanske i högre grad än de flesta
af våra allmänna bibliotek tillgodoser äfven högre anspråk än enbart »folkbibliotekets,
är Malmö stadsbibliotek. Detta bibliotek är af tämligen sent
datum — beslut om dess upprättande fattades 1904 — och lider af den i vårt
land utom Göteborg nästan undantagslöst härskande bristen på för biblioteksändamål
afsedda lokaler. Det oaktadt synes man mig i Malmö ha uppnått
för svenska förhållanden anmärkningsvärd! lyckliga resultat, hvad såväl
boksamlingen som bibliotekets administration angår. Malmö stadsbibliotek
ägde vid 1910 års slut omkring 12,100 volymer och visar en utlåningssiffra
för samma år å 47,452 volymer.

Åt goda stadsbibliotek kunna bl. a. städer äfven Norrköping,
Gäffe och Lund glädja sig. Norrköpings stadsbibliotek består af två afdelningar:
det vetenskapliga biblioteket, som till största delen utgöres af
det gamla Finspångsbiblioteket, och folkbiblioteket. Hela bokbeståndet
utgöres af omkring 53,500 band, af hvilka 40,000 band tillhöra den vetenskapliga
af delningen och 13,500 band folkbiblioteket. Hela utlåningssiffran
för 1910 utgjorde för båda afdelningarna tillsammans 41,944 band, af hvilka
på det vetenskapliga biblioteket komma 540, på folkbiblioteket 41,398 band.

Gäffe är en af de — tyvärr icke talrika — svenska städer, som visat sig
uppskatta bibliotekets betydelse i samhället. Genom för svenska förhållanden
frikostiga anslag har staden beredt sitt bibliotek lämpliga och värdiga lokaler,
god vård och därjämte möjlighet till utveckling och framgång. Gäffe
stadsfullmäktige ha nämligen 1910 fattat beslut om att—utom de årliga
anslagen — anslå nästa utdelning ur de Murénska donationsmedlen till
uppförande af byggnad för biblioteks- och föreläsningsändamål. Dessa donationsmedel
utfalla efter omkring tio år, och då belöper sig den för Gäffe
stadsbiblioteks nybyggnad tillgängliga summan penningar till icke mindre
än omkring en half million kr. Galle stadsbibliotek omfattar dels hufvudbiblioteket,
dels ett filialbibliotek: Södra läsestugan. Bokbeståndet utgöres
sammanlagdt af 16,000 band, broschyrerna oberäknade. Utlåningssiffran
utgjorde för år 1910 endast 17,007 band, beroende därpå, att biblioteket
på grund af flyttning till nya lokaler hölls stängdt omkring sex veckor.

Lunds stadsbibliotek omfattade vid 1910 års slut omkring 6,200 band,
och boklånens antal uppgick till 14,092.

I Stockholm saknar man ännu ett kommunalt allmänt bibliotek. Man
har hittills nöjt sig med att understödja de befintliga »folk»biblioteken.
Under år 1910beslöto emellertid Stockholms stadsfullmäktige att tillsätta
en kommitté för att utreda frågan om ett centralbibliotek för Stockholms
stad, hvarför man torde ha skäl att hoppas, att Stockholm inom en icke
alltför aflägsen framtid skall ha upphört att stå efter många af Sveriges
öfriga städer i detta afseende.

Sammanlagdt har omkring ett 60-tal svenska städer kommunala eller
af kommunen delvis understödda bibliotek. Många af dessa bibliotek skötas
med största intresse, och man synes i allmänhet försöka att göra det bästa
af de ogynnsamma förhållanden, under hvilka biblioteksverksamheten hittills
arbetat i vårt land. Å många andra ställen däremot, äfven i städerna,
är det kommunala intresset för biblioteket ytterst ringa och den kommunala
biblioteksverksamheten inskränkt till ett föråldradt och hälft bortglömdt
sockenbibliotek, inhyst i ett skåp i hörnet af en skolsal. Och i
en del svenska städer slutligen saknas biblioteket helt och hållet i
stadens budget, och man synes ännu icke hafva vaknat till insikt om
denna institutions oundgänglighet i ett modernt samhälle, för så vidt man
afser ett verkligt, varaktigt gagn af sitt skolväsen.

Icke blott stadsbibliotek och med dem jämförliga institutioner vittna
om det intresse för böcker och bibliotek, som trots alla ogynnsamma
omständigheter alltjämt fortlefvat i vårt land. Vi hafva att minnas det
störa intresse, som äfven från de kyrkliga myndigheternas sida på många
ställen kommit biblioteken till del och som ofta tagit sig uttryck i
en energisk kamp för iståndsättande och utveckling af gamla föråldrade
sockenbibliotek och för grundandet inom den kyrkliga kommunen af nya
bibliotek, församlingsbibliotek, som de numera i regeln benämnas. Under
uttrycket församlingsbibliotek förstår man på olika ställen olikartade institutioner,
nämligen antingen allmänna bibliotek, närmast öfverensstämmande
med t. ex. stadsbiblioteken, eller skolbibliotek fördelade på ortens skolor
och afsedda för dessas bruk. Exempel på det förra slaget af församlingsbibliotek
erbjuder bl. a. Stockholm, på det senare bl. a. Lund.

De främsta af det slag af församlingsbibliotek, som äro afsedda. att
vara större allmänna bibliotek, äro utan tvifvel några af Stockholms församlingsbibliotek.
1 Stockholm finnas för närvarande tio församlingsbibliotek.
Äldst af dessa äro biblioteken i Storkyrkoförsamlingen, som upprättades

1861, samt i Adolf Fredriks och Johannes församlingar, hvilka upprättades

1862. Af gammalt datum är äfven Kungsholmens församlingsbibliotek,
som f. n. är Stockholms största församlingsbibliotek, numera åtnjutande ett

årligt anslag af församlingen å 11,000 kr. och därutöfver. Biblioteket
ägde 1910 8,09t! band och visade för detta år en utlåningssiffra å 73,286
band. Näst intill Kungsholmens i storlek står Adolf Fredriks församlino-sbibliotek,
hvars årliga anslag från församlingen utgöres af 5,250 kr.
Adolf Fredriks församlingsbibliotek omfattade år 1910 6,051 band och
utlånade under nämnda år 20,205 volymer. Båda de sistnämnda församlingsbiblioteken
förfoga öfver goda, välskötta lokaler och höra otvifvelaktigt
till de bibliotek, som nått en för svenska förhållanden anmärkningsvärd
utvecklingsgrad. Bland de öfriga församlingsbiblioteken i Stockholm,
som. alla äro smärre, torde särskildt Gustaf Vasa församlings bibliotek
förtjäna ett omnämnande. Äfven detta bibliotek förfogar öfver prydliga
lokaler, väl valdt bokförråd och tidsenlig administration. Bokbeståndet
uPP£ick ''Kl 1910 års slut till 1,920 band med den anmärkningsvärdt hö^a
utlåningssiffran af 23,411 band.

Utom nu nämnda slag af bibliotek liar under de senaste årtiondena
såsom särskild typ uppvuxit ännu ett, nämligen folkskolebiblioteket, i
allmänhet kalladt skolbiblioteket. Begreppet skolbibliotek sammanblandas
ofta ined begreppen sockenbibliotek och församlingsbibliotek, detta att
förstå så, att. ett bibliotek, som benämnes sockenbibliotek eller församlino-sbibliotek,
i själfva verket till hela sin funktion ingenting annat är än *ett
skolbibliotek, afsedt antingen för lärarnes och skolungdomens gemensamma
bruk . eller uteslutande för ungdomen. Frågan om sockenbibliotekens och
skolbibliotekens förhållande till hvarandra är icke ny. Den frågan vidrördes
redan vid 1840—41 års riksdag. 1 det första utskottsbetänkandet
rörande folkskoleväsendets ordnande framhölls jämte vikten af sockenbiblioteks
inrättande äfven dessas allmänna syfte att vara till ej mindre
för deras skull, som lämnat skolan, än för skolundervisningens fortgång
och befrämjande. Häremot framställdes anmärkning af A. von Hartmansdorff,
som önskade, att namnet sockenbibliotek skulle förändras till skolbibliotek,
hvarmed också bibliotekets syfte skulle inskränkas därhän att
uteslutande afse skolundervisningens främjande. Hartmansdorff bemöttes
af G. H. Anckarsvärd, som däremot underströk vikten af bibliotekets allmänna
karaktär och därför i biblioteket önskade »sådana skrifter, som af
allmänheten kunna begagnas». Det sammansatta utskottet anslöt sig till
den senare uppfattningen och ansåg, att sockenbiblioteket borde innehålla
»eu samling af sådana nyttiga böcker, hvilka både af ungdom och äldre
kunna begagnas för att genom läsning utvidga redan vunna kunskaper»,
in. a. o. att sockenbiblioteket borde tjäna som »medel till själfundervisning».
Och med en ovanlig och anmärkningsvärd framsynthet för -

klarade sammansatta utskottet, att sådana medel till själfundervisning
som bibliotek voro >så mycket nödvändigare, som äfven de bästa anlag
och den varmaste håg, hvilka annars möjligen skulle föra långt nog fram
på bildningens väg, utan ett sådant biträde skulle se sina framsteg i förtid
stängda». Sedan det sammansatta utskottets betänkande blifvit återremitteradt
af samtliga stånd, framkom utskottet våren 1841 med ett
nytt betänkande. Äfven i detta nya betänkande betonades det allmänna
syftemålet med sockenbiblioteks inrättande, hvilken mening äfven af Ständerna
biträddes, hvarför det ock i 1842 års folkskolestadga heter, att
sockenbiblioteken skola afse »underhållandet af de i skolan förvärfvade
kunskaper». Därmed hade man fastslagit sockenbibliotekets karaktär: det
skulle i främsta rummet vara ett skolans supplement, en de vuxnes skola,
i hvilken de genom alltjämt fortskridande själfstudier skulle blifva i
stånd att förvärfva kunskaper och bildning utöfver skolans mått.

Tio år senare, vid 1850—Öl års riksdag, upptogs åter frågan om skoleller
sockenbibliotek. Prosten Anders Lagerqren väckte då ett förslag, »att
Riksens ständer måtte anslå nödiga medel af cirka 12,000 rdr bko till inköp
af utkomna 15 årgångar af »Läsning för folket», för att sedermera
kostnadsfritt utdelas till rikets samtliga församlingars folkskolor, såsom utgörande
en kärna för anläggning af de i folkskolestadgan i öfverensstämmelse
med Riksens ständers önskan förordade sockenbiblioteken». Man
torde observera, att i denna motion sockenbiblioteken betraktas såsom uteslutande
skolbibliotek. Denna sammanblandning af begreppen uppmärksammades
af några talare hos Prästeståndet. Prosten G. V. Gnmcelius och
sedermera statsrådet F. F. Carlson ansågo, att de till inköp föreslagna
skrifterna borde förvaras icke i folkskolorna utan i sockenbiblioteken, då
de dels icke voro skolböcker, dels kommunerna borde på detta sätt uppmuntras
till anläggning'' af bibliotek. Statsutskottet hade emellertid tillstyrkt
motionen och den bifölls af Ständerna.

Under det man således 1850—Öl visade en böjelse för att likställa sockenbibliotek
med skolbibliotek, inträdde genom den förutnämnda kungl. resolutionen
af 8/2 1867 L ett omslag i denna uppfattning. Genom denna resolution
afskildes sockenbiblioteken från de om skolärenden i öfrigt beslutande myndigheternas
uppsikt. Detta hade naturligtvis till följd, att dessa myndigheter till
en viss grad miste intresset för sockenbiblioteken, öfver hvilkas bokinköp
de förlorat inflytandet. Hurusom detta undanskjutande af kyrkans och
skolans inflytande och kontroll öfver sockenbiblioteken menligt inverkat
på dessa institutioners utveckling, har jag redan påpekat. Men som en

*) Se sid. 4 och 7.

lyckligare följd däraf kan man anse den tanke, som i stället så småningom
bröt sig mark och mognade hos vår folkskolas målsmän, tanken på
inrättandet af särskilda skolbibliotek afsedda förnämligast för bruk af skolbarn
och ungdom. Ännu i »Berättelser om folkskolorna i riket» 1882—
86 omnämnes icke ett enda skolbibliotek. I berättelserna för nästa period,
1887—92, omnämnas åtminstone skolbibliotek på tolf ställen. Men rörande
nio af dessa tolf kontrakt lämnas blott den upplysningen, att skolbibliotek
icke finnas, på ett ställe likställas de med sockenbiblioteken
och endast en inspektor lämnar den upplysningen, att »skolbibliotek hafva
på ett och annat ställe börjat bildas». Att intresset för sådana bibliotek
redan fanns, därom vittna emellertid folkskoleinspektörernas utlåtanden.
Och redan 1892 har man i denna angelägenhet kommit därhän, att
i Kungl. Maj:ts förnyade nådiga instruktion för folkskoleinspektörer af
den 10 december nämnda år skolbiblioteken uttryckligen nämnas i punkt
6, »Undervisningsmateriel och skolbibliotek», bland de förhållanden, öfver
hvilka folkskoleinspektörerna skola afgifva berättelse.

I anslutning härtill upptogs också skolbiblioteksfrågan på det åttonde
folkskoleinspektörsmötets (1894) program. Man betonade därvid
kraftigt icke blott skolbibliotekens betydelse i allmänhet, utan äfven
särskilt från tre olika synpunkter. Dessa bibliotek borde dels, ansåg
man, vara genomträngda af en religiös och fosterländsk anda, dels tjäna
till att öka de redan i skolan inhämtade kunskapsförråden och dels slutligen
utöfva ett uppfostrande inflytande främst på de unga och därefter
genom dem på hemmen. För den skull borde skolbiblioteken
innehålla såväl böcker med religiöst innehåll som historiska, geografiska,
naturvetenskapliga arbeten och reseskildringar, lefnadsbeskrifningar, som
»låta allt hvad ädelt och stort och upphöjdt och efterliknansvärdt hos
människan och i människoverk förekommit passera revy och egga till efterföljd»,
samt skrifter som kunna vara af praktisk nytta för ungdomen
äfvensom hälso- och hushållslära. För att nå dessa mål, som utan tvifvel
voro och ännu äro beaktansvärda, betonades af mötet dels vikten af, att
skolbiblioteken helt och hållet skildes från sockenbiblioteken och att skolråden
därför borde hos kommunalstyrelserna anhålla om utbrytande ur
sockenbiblioteket samt öfverlämnande till skolbiblioteket af för detta senare
lämpliga böcker, dels behofvet af förteckningar på för skolbibliotek
lämpliga böcker.

Detta folkskoleinspektörsmötets program har icke blifvit helt genomfördt,
och därtill var det kanske icke heller alldeles lämpligt. Dels
synes man vid planen för lämplig lektyr i skolbiblioteken ha fäst allt
för litet afseende vid ungdomens berättigade kraf på »roliga böcker», ett

misstag, som emellertid tidsandan sj ill t kraftigt, kanske allt för kraftigt,
hjälpt till att reparera. Dels var det naturligtvis en from önskan och har
äfven i allmänhet stannat därvid, att kommunalstyrelserna skulle befinnas
villiga att till förmån för skolbiblioteken beröfva sig själfva sina samlingar
af ungdomslitteratur. Också är det svårt att förstå, hvarför å detta
område det ena goda skulle behöfva förskjuta det andra, hvarför icke skoloch
sockenbiblioteken i stället skulle kunna trifvas godt vid sidan af hvarandra
och vara hvarandra till stöd och hjälp. Skolbiblioteken ha emellertid
under de senare åren visat eu glädjande utveckling. Om man läser
folkskoleinspektörernas sist utkomna »Berättelser om folkskolorna i riket»
(för åren 1899—1904), skall man öfver allt finna ett varmt intresse för
bibliotekssaken och tro på dess betydelse, ja, oundgänglighet för ett godt
resultat af folkskolans verksamhet.'' Ett väsentligt framsteg på skolbibliotekens
område visar eu jämförelse mellan folkskoleinspektörernas uttalanden
i de två sista ämbetsberättelserna. I »Berättelser om folkskolorna i
riket» för åren 1893—1898 och 1899 —1904 uppgifvas skolbibliotek i följande
antal:

Ärkestiftet .		1893-1898 ..................... 14	1899-1904 60
Linköpings	stift ...............	...................... 3	25
Skara	» ................	...................... —	20
Strängnäs	» ...............	...................... —	24
Västerås	» ................	..................... 8	15
Växjö	» ................	...................... —	3
Lunds	» ................	...................... 18	28
Göteborgs	» ................	...................... 4	7
Kalmar	» ................	...................... 5	10
Karlstads	» ................	...................... 2	2
Härnösands	» 1	8 * ...................... 8 1	8
Luleå	» f	4
Visby	»	...................... —	3
		Summa 62	209

Dessa sifferuppgifter göra icke anspråk på full exakthet, emedan flere
inspektörer icke uppgifva alldeles bestämda siffror angående antalet skolbibliotek
inom sina distrikt. Det är också utan tvifvel förenadt med svårigheter
att särskilt angifva sko /bibliotek till skillnad från socken- eller
församlingsbibliotek. Ofta är det, som jag redan ofvan nämnt, ingen skillnad
dem emellan eller blott en namnskillnad. I de flesta fall innehålla
äfven de socken- och församlingsbibliotek, som öfver hufvud taget äro af
någon betydelse, äfven en afdelning ungdomslitteratur. Ofvanstående approximativa
öfversikt medtager endast sådana bibliotek, som uttryckligen

angifvas som .sÅo/bibliotek. Det som i folkskoleinspektörernas berättelser,
i hvad de röra biblioteken, är af största intresset är emellertid den
sympati för dessa institutioner, som däri ger sig uttryck, och de stora förhoppningar
man anser sig böra uttala angående tidsenliga bibliotek.

De största skolbiblioteken äro de i städerna. Icke blott de större städerna,
såsom Stockholm, Göteborg, Malmö och Norrköping, utan det öfvervägande
antalet svenska städer äga flitigt anlitade skolbibliotek. Som ett
exempel på skolbibliotekens snabba utveckling och ställning i städerna
meddelas här nedan eu öfversikt byggd på respektive folkskolestyrelsers
berättelser om folkskolorna i Stockholm och Göteborg för åren 1900, 1905
och 1909.

Stockholm.

År	Antal bibliotek Sl/u	Antal band 31/l*	Antal boklån under året	Kommunens anslag för åretl) kr.
1900...........	2) 2	1,574	18,581	_
1905...........	13	16,310	67,484	12,000. oo
1909 3)........	13	26,997	90,111	13,500.oo ''
Götebory.
1900..........	..... t	2,306	13,171	625.00
1905...........	_____ 7	4.158	27,240	l,475.oo
1909...........	9	6,746	39,074	4) 1,925.00

Under det nu behandlade typer af bibliotek, socken-, församlings- och
skolbibliotek, i viss mån äro likartade därigenom att de, vare sig de förnämligast
lyda under borgerliga eller kyrkliga myndigheter, alla äro att
betrakta som kommunala institutioner, hafva jämsides med dessa ett afsevärdt
antal bibliotek uppstått på enskildt initiativ. Sistnämnda slag af
bibliotek kunna närmast uppdelas i två grupper: arbetarebibliotek, afsedda
för kroppsarbetare af olika slag, och bibliotek, upprättade af nykterhets-,
bildnings- och andra föreningar. En absolut särskillnad mellan dessa olika
slag af enskilda bibliotek är knappast möjlig att upprätthålla, men man
torde likväl lämpligen böra betrakta dem från de olika synpunkter, som
legat till grund för deras upprättande. Hvad särskild! arbetarebiblioteken angår,
har man att märka dels bibliotek upprättade af arbetsgifvarne för arbetare
vid fabriker och andra industriella anläggningar, dels bibliotek upprättade

1) Inkl. till arfvoden åt bibliotekarierna. — 2) Biblioteken donerade till resp. skola.
— 8) Särskilda lärarebibliotek, upprättade år 1907, ingå icke här. — 4) För 1910 ökades
anslaget till 3,650 kr. i samband med utvidgning af skolbibliotekens verksamhet.

af arbetarne skälfva. Redan på 1860-talet synes det ha blifvit tämligen allmänt,
att arbetsgivare, vare sig enskilda eller bolag, upprättade bibliotek
för sina arbetare. Tryckta kataloger från sådana bibliotek finnas t. ex. från
en boksamling för Arboga gjuteris och mekaniska verkstads arbetare 1861,
Eskilstuna mekaniska verkstads bibliotek 1863, Åtvidabergs bruksbibliotek
1863, Sandvikens lånbibliotek 1865, Nyköpings bruks och mekaniska verkstads
bibliotek 1866, och från och med 1870-talet förekomma sådana kataloger
tämligen allmänt, vittnande om intresse hos arbetsgifvarne för
denna upplysningsverksamhet. Och på många håll har detta intresse visat
sig starkt och varaktigt, så att man bland våra bästa »folk»-bibliotek
ovedersägligen måste räkna många af de på detta sätt grundade arbetarebiblioteken.
För svenska förhållanden betydande arbetarebibliotek af detta
slag äro t. ex. biblioteken vid A.-B. Vulcans verkstäder i Tidaholm,
vid Mo ångsåg (Västerbotten), det af bolaget på nytt iståndsätta bruksbiblioteket
i Åtvidaberg, Slottsmöllans fabriksarbetares läsebibliotek (vid
Halmstad), Skutskärs lånebibliotek, Kiruna—Luossavaara-bolagets bibliotek
i Kiruna, Årnäs bruks (Västergötland) bibliotek, Casselska donationens
bibliotek i Grängesberg, Sandvikens lånbibliotek jämte många andra. Af
våra mera betydande industriella anläggningar torde i våra dagar det stora
flertalet ha åtminstone på något sätt sörjt för, att de inom dem arbetande
icke skola sakna den möjlighet till bildning, utveckling och förströelse,
som ett godt bibliotek kan skänka.

Jämte dessa af arbetsgifvarne upprättade och underhållna arbetarebibliotek
ha under de sista årtiondena uppstått eu mångfald bibliotek, som
leda sitt ursprung från det intresse för denna sak, som visat sig hos arbetarne
själfva. Intresset för höjande af den kroppsarbetande klassens
sociala och ekonomiska ställning har nämligen hos arbetarne bl. a. tagit
sig uttryck i en sträfvan efter större bildningsmöjligheter. Och man
har därvid insett vikten och betydelsen af för arbetarne lätt och billigt
tillgängliga boksamlingar. Sådana upprättades i Sverige först af arbetareföreningarna,
Indika — om de än under årens lopp förändrat karaktär —
likväl vid sitt första framträdande afsågo att utgöra sammanslutningar
mellan handtverks-, industri- och grofarbetare. Stockholms arbetareförening
utgaf sin första bibliotekskatalog redan 1869, Göteborgsföreningens utkom
under åren 1867 — 76, och äfven i Norrköping, Gäfle och andra städer
uppstodo på 1870-talet rätt betydande boksamlingar inom respektive arbetareföreningar.
När sedermera arbetareinstituten upprättades — det
första, i Stockholm, bildades 1880 — var deras hufvudändamål visserligen
att väcka bildningsintresse genom föreläsningar. Men med dessa institut

förenades icke sällan äfven bibliotek. Så har t. ex. varit förhållandet i bl. a.
städerna Stockholm, Norrköping, Västerås och Galle.

Utom arbetareföreningarna och arbetareinstituten har från arbetarnes
egen sida biblioteksverksamheten upptagits och understödts äfven af fackföreningarna.
Sveriges främsta af arbetarne själfva grundade bibliotek är
Stockholms arbetarebibliotek. Detta bibliotek grundades 1891 och äges
af Stockholms arbetarebiblioteksförbund, till hvilket förbund redan i början
af 1892 anslutit sig ett tjugutal fackföreningar med omkring 2,500 medlemmar.
Enligt 1910 års berättelse omfattade biblioteksförbundet vid 1910
års slut 142 anslutna föreningar med tillsammans omkring 21,300 medlemmar
enligt approximativ beräkning. Stockholms arbetarebibliotek, som är inrymdt
i Folkets hus, förfogar där öfver en rymlig läsesal. Arbetarebiblioteket
utöfvar sin verksamhet genom ett centralbibliotek och tre filialer,
Södra biblioteket och biblioteksfilialerna å Liljeholmen och Sundbyberg,
och åtnjuter understöd af såväl staten som Stockholms stad. Vid 1910 års
slut utgjorde det samlade bokbeståndet nära 24,000 volymer och den sammanlagda
utlåningssiffran för året var 106,525 volymer. Boklånen äro afgiftsfria
för medlemmar, öfriga personer betala en afgift af 10 öre pr band
och vecka.

Under årens lopp har ett flertal arbetarebibliotek bildats rundt omkring
i landet efter mönstret af Stockholms arbetarebibliotek, ehuru naturligtvis
icke något af dem i storlek eller betydenhet kan mäta sig med
detta. En del af dessa arbetarebibliotek äro visserligen ganska afsevärda,
men å andra sidan äro många af dem — liksom så många af sockenbiblioteken
— så obetydliga, att de knappast göra skäl för namnet bibliotek.
Ofta är hela biblioteket ingenting annat än en liten samling illa
vårdade och illa medfarna böcker, icke sällan af tvifvelaktigt värde, inhysta
i ett skåp i någon vrå af ett Folkets hus. Också har jag af många
af arbetarebibliotekens föreståndare erfarit, att det endast är med stor
svårighet som arbetaresammanslutningarna af olika slag lyckas hålla sina
bibliotek i stånd. Det är svårt att uppbringa medel till nya bokinköp,
till reparation och underhåll af bokbeståndet och till bibliotekets skötsel i
allmänhet. Oftast äro dessutom lokalerna bristfälliga, och till följd af alla
dessa svårigheter är det icke något tacksamt arbete att förestå en dylik
boksamling. Så mycket mera erkännansvärdt är det intresse och nit, som
de flesta af de arbetare, som förestå biblioteken, nedlägga för deras vidmakthållande.

Att ens tillnärmelsevis angifva en siffra, som skulle beteckna det verkliga
antalet nuvarande arbetarebibliotek — vare sig de tillhöra arbetsgifvarne
eller arbetarne — låter sig icke göra. Dessa bibliotek äro ju en -

skilda inrättningar och stå icke under någon som helst ofantlig kontroll.
Endast genom tillhjälp af deras tryckta kataloger, reglementen o. d. kan
man vinna en öfverblick öfver deras saväl inrättning, omfång och ^ värde
som antal. Genom studium af de i Kungl. Bibliotekets samling befintliga
tryckalstren från arbetarebiblioteken har jag kommit till en approximativ
siffra af omkring 40 af arbetsgivare och omkring 85 af arbetarne sjålfva
(arbetareföreningar, arbetareinstitut och fackliga o. d. sammanslutningar)
grundade bibliotek i vårt land. Dessa siffror äro naturligtvis betydligt
för låga, då af båda dessa slag af bibliotek dylika finnas, som icke utgifva
några som helst tryckta publikationer.

Till den andra gruppen af på enskildt initiativ grundade bibliotek torde
höra hänföras alla de olika slag af föreningsbibliotek, som icke direkt kunna
inräknas i gruppen arbetarebibliotek. Föreningsbiblioteken äro antingen
bildade af föreningar, hvilka tillkommit med biblioteksverksamhet som
ändamål, d. v. s. rena biblioteks förening ar, eller af föreningar, hvilkas
hufvudsyftemål är ett annat än bibliotekets, men antingen närbesläktadt
med detta eller sådant, att upplysningsverksamhet bör bedrifvas för främjande
af föreningens egentliga syfte. De föreningar, som verka med uteslutande
bibliotekssyfte, hafva icke varit synnerligen talrika. Ett bland de
äldsta på detta sätt grundade bibliotek är Stockholms läsesalong, som bildades
1866 på initiativ af friherrinnan Sophie Adlersparre och som ännu
tjänar till att i Stockholm fylla en större allmänhets, framför allt den s. k.
bildade medelklassens behof'' af läsning. Biblioteksföreningar af detta slag
hafva utom i Stockholm funnits i ett tjugotal stadssamhällen samt i en
del andra mera tätt befolkade samhällen, såsom Trollhättan och andra
dylika. Det stora flertalet af dessa bibliotek synas hafva upplefvat sin
blomstringstid samtidigt med sockenbibliotekens. Efter att under de
sista årtiondena ha fört en tynande tillvaro, synas de numera i de flesta
fall hafva nedlagt sin verksamhet eller också sammanslagit densamma med
andra biblioteksformer, såsom t. ex. stads-, församlings-, arbetare- eller
s. k. folkbibliotek.

Under senare tider hafva emellertid andra föreningar bildats med
biblioteksverksamhet som ändamål, hvilka föreningar till hufvudsaklig
uppgift tagit den att förse förnämligast de bredare befolkningslagren
med° lämplig lektyr. En sådan förening är t. ex. den år 1900 . i
Stockholm bildade »Föreningen för folkbibliotek och läsestugor», som år
1903 sammanslogs med »Centralbyrån i Stockholm för populärvetenskapliga
föreläsningar». Sedan den tiden ha dessa båda institutioner arbetat
under gemensam styrelse under namn af Folkbildningsförbundet i Stock -

holm. Detta förbund ägde under 1910 fem smärre bibliotek fördelade på
olika stadsdelar, hvarjämte det af mig ofvan nämnda Stockholms arbetareinstituts
bibliotek sedan några år står under Folkbildningsförbundets förvaltning.
Från samtliga dessa bibliotek utlånades under 1910 92,347
band. Andra bibliotek af likartad typ äro t. ex. Södertälje läsestuga,
Ljungby biblioteksförenings boksamling, Södra Sandby lässällskaps boksamling,
Folkets bibliotek i Slöinge, Valla lånbibliotek (äges af Valla
biblioteksförening), Nora bokförenings bibliotek, Umeå nya läscföreninsjs
bibliotek, Luleå folkbibliotek, Piteå folkbibliotek o. a.

Bland sådana bibliotek som dessa synas mig bl. a. Folkbiblioteket i
Luleå vara för våra svenska förhållanden särskildt anmärkningsvärd^ Luleå
folkbibliotek grundades i början af 1890-talet af goodtemplarne i Luleå, men
förblef länge af ringa omfång och betydelse. Men sedan tillstånd erhållits
till anordnande af ett lotteri för saken, hvilket inbragte omkring 33,000 kr.,
Loin biblioteket i en ny ställning. En särskild biblioteksförening konstituerades,
stadgar för ett allmänt folkbibliotek antogos, nya bokinköp gjordes
och »Luleå folkbibliotek» öppnades den 15 april 1903. Sedan dess
har bibliotekets betydelse alltjämt visat sig vara större för det samhälle,
i hvilket det verkar. År 1910 utgjordes bokbeståndet af 7,340 band med
en utlåningssiffra på 28,454 band. Därjämte utvecklar Luleå folkbibliotek
en liflig vandringsbiblioteksverksamhet, för hvilken redogörelse lämnas å
annat ställe. Folkbiblioteket i Luleå vittnar genom sin administration och
verksamhet såväl om ett varmt intresse som om klokhet och praktisk blick
hos den styrelse och den personal, som har det i sin vård. Man kan
blott uttrycka den förhoppningen, att detta bibliotek eu gång måtte öfvergå
frän att vara ett »folk»-bibliotek till att blifva en Luleå städs institution,
eu institution, som skulle gorå staden heder och kunna utvecklas till
eu kraftig kulturhärd högst uppe i höga norden.

Bland de af de rena biblioteksföreningarna upprättade biblioteken synes
mig Falu allmänna bibliotek vara värdt ett särskildt omnämnande. Detta
bibliotek grundades först år 1908 och är ännu ett litet bibliotek med endast
1,197 volymer (1910). Men dess planläggning redan från början till ett
allmänt bibliotek för alla stadens invånare, den omsorg, som är nedlagd på
dess bokbestånd, valet af bibliotekarie och bibliotekets hela omvårdnad sjörå,
att det likväl förefaller mig, som om detta bibliotek utgjorde ett glädjande
bevis på den goda jordmån, som trots allt finnes i vårt land för ett rätt
fattadt biblioteksväsen. Bevis för det behof som biblioteket fyller lämPar
oni sådana bevis ännu kunna anses knifvas i vårt land — den i
jämförelse med bokbeståndets storlek höga utlåningssiffran, för 1910:
6,915 volymer. Som hela detta biblioteks organisation och planlägg -

ning, t. o. in. dess namn vittnar om, att det af biblioteksföreningen
blifvit afsedt att vara en allmännyttig institution, i detta uttrycks vidsträcktaste
betydelse, torde man väl kunna hoppas, att Falu stads invånare
skola komma att anse det som en hedersplikt att själfva äga sitt
allmänna bibliotek och därmed för all framtid trygga dess fortbestånd
enligt samma principer, som hittills varit rådande.

Bland de föreningar, som bedrifva biblioteksverksamhet vid sidan af
ett med denna verksamhet närbesläktadt hufvudsyftemål, äro först och
främst att märka föreläsningsanstaltevna. Under år 1910 tunnos i Sverige
505 statsunderstödda föreläsningsanstalter. Till dessa utsändes från de
inom Ecklesiastikdepartementet tillkallade sakkunniga tör beredande af frågan
angående ändrade grunder för statsunderstöds utdelande till dylika anstalter
ett frågeformulär, i hvilket äfven spörsmålet om föreläsningsanstalternas
förhållande till biblioteksverksamheten berördes. Af de inkomna svaren,
495 till antalet, framgår, att af dessa föreläsningsanstalter 39 hafva
egna bibliotek, hvarjämte två anstalter säga sig skola inom den närmaste
framtiden öppna egna bibliotek. En sammanställning, som nedan i Tab. A
lämnas af de erhållna uppgifterna rörande dessa 41 föreläsningsanstalter,
ådagalägger, att äfven dessa bibliotek i hög grad växla med atseende på
storlek och betydelse. Det minsta uppgifver sig äga »endast en del småskrifter»,
det största är Borås föreläsningsförenings bibliotek med 4,000
band. Å de orter, där föreläsningsföreningarna ombesörja biblioteksverksamhet,
uppgifves annat bibliotek helt och hållet saknas å aderton platser; å
fyra platser namnes jämte föreläsningsföreningarnas bibliotek äfven tillvaron
af skolbibliotek. A öfriga platser uppgifves befintligheten af ett,
ofta af flera andra biblioteksinstitutioner af olika betydelse, såsom t. ex.
stads-, församlings-, socken- eller föreningsbibliotek. Från en ort som
t. ex. Tranås—Säby uppgifvas sålunda tillsammans utom skolbiblioteken
icke mindre än 4 bibliotek, af hvilka hvart och ett synes vara ganska
obetydligt. Men annat kan ju icke heller tänkas, då en ort med 8,557
invånare kan anses vara i behof af icke mindre än 5 olika biblioteksinstitutioner.
Af dessa bibliotek höra tre till Tranås köping, som räknar
endast 2,263 invånare.

Alla borde väl kunna vara ense därom, att den populärvetenskapliga
föreläsningsverksamheten först då kan blifva verkligt fruktbärande, när
åhörarne genom själfstudier vidmakthålla, utvidga och fördjupa den som
naturligt är mera koncentrerade och ytliga kunskap, som inhämtas genom
åhörande af föreläsningar. Denna uppfattning synes emellertid hittills icke
ha varit den rådande i vårt land. Tvärtom har särskildt från represen -

Tab. A. Statsunderstödda föreläsningsanstalter med eget bibliotek år 1910.

Län	Föreläsningsanstaltens namn	Eget bib unge- färliga storlek, band	bo teka stats- anslag, kr.	Annat bibliotek å orten
Stockholms stad	Stockholms arbetareinstitut.............	3,600		\|Församlingsbibl.,Sthlmsarbetarebibl.,
	Stockholms arbetareförening ..	i) 1,700	—	\|Folkbildningsförbundets bibi. m. fl.
Stockholms län	Djursholms föreläsningsforening ..	1,056	75.00
	Nacka folkbildningsförening ........	500	_
	Saltsjöbaden—Neglinge folkbildningsförening ...	500	—	(Skolbibl.)
Uppsala .........	Ginio bruks foreläsningsförening ..	2)	_
Östergötlands...	Norrköpings arbetareinstitut3) .......	700	—	Folkbibi.3), stadsbibl. m. fl.
	Finspångs foreläsningsförening ..........	350	—
	Boxholms	■m	_	1. O. G. T:s bibi.
	Bjälbo »	83	4)
	Reijtnyre »	80
Jönköpings......	Eksjö »	2,450	—	Templarnes, Goodtemplarnes och
				flera mindre föreningsbibl.
	Nässjö » ..........	568	75.00
	Tranås—Säby » .....................	438	75.00	Tranås läs-0. skrifstuga, »Unga kraf-
				ters», Arb.-kommunens bibi. in. fl.
	Bruzaholms »	67	_
	Anneborgs »	5)
Kronobergs ...	Elmhults	459	75.00
	Lessebo >	306
Kalmar .........	Oskarshamns »	2.230	75.00	Församlings- 0. skolbibl.
	Ankarsrums »	100	_	Ankarsrums folkbibi.
	Ålems » (Johan Skyttel	c)	_
Kristianstads ...	Järrestads biblioteks- och foreläsningsförening...	411	75.00
	K. b''. U. M:s i Kristianstad föreläsningsanstalt	300	_	Stadsbibl. m. fl.
Malmöhus ......	Limhamns biblioteks- och föreläsnings förening	1,200	75.00	Limhamns arbetarekommuns bibi.
	Höörs foreläsningsförening ...	700	—	(Skolbibl.)
Hallands.........	Renneslöfs o. Ysby » ^ .....................	326	75.00	Försainlingsbibl.
	Söndrums »	150	75.00
Alfsborgs........	Borås „	4,000	_	Arbetarekommunens bibi.
	Väne-Äsaka »	90	_
	Mjöbäcks pastorats »	81	_	»Västgöta bibliotek».
Skaraborgs......	Vulcans skol- o. bibliotekshus foreläsningsförening	2,500	—
	Falköpings föreliisningsförening	1,000	75.00	(Skolbibl.)
	Excelsiorföreningen Facklans föreläsningsanstalt
	i Vara.....................	325	—	Missionsförenings bibi.
Örebro............	Rumla föreläsningsforening. ..	183	_	Rumla sockenbibi.
Västmanlands...	Västerås arbetareinstitut...	1,500	_	Församlingsbibl. m. fl.
Kopparbergs ...	Ludvika foreläsningsförening........................	800	—
Cräfleborgs ......	Gäfle arbetareinstitut ..	3,000	_	Gäfle stadsbibl., Arb.-fören:sbibi.m.fl.
V ästerbottens...	Föreläsningsföreningen Minerva i Umeå........	866	75.00	Församlings -o. nykterhetsföreningars
				bibi. m. fl.
	Åsele folkbildnings- och hembygdsförening .	307	75.00	I. O. G. T:s bibi.
	Föreläsningsföreningen Iduna, Sandvik ..	2)	—
Norrbottens......	Koskullskulles arbetares foreläsningsförening ...	104	—	(Skolbibl.)
	Summa 41 föreläsningsanstalter	33,262	900.oo

i) Verk, ej band. ■— ä) Bibliotek skall snarast öppnas. — aj Arbetareinstitutets bibliotek är inrymdt i Folkbibi. —
4) Föreningen ämnar i år (1910) söka bidrag å 75 kr. — 5) Bibliotekets storlek ej uppgifven. — «) En del småskrifter.

tanter för föreläsningsverksamheten (såväl föreläsare som föreståndare för
föreläsningsanstalter) icke sällan yppats ett underskattande af det tryckta
ordets betydelse och därför en viss obenägenhet mot samarbete med biblioteken.
Af ofvan omnämnda från föreläsningsanstalterna insända svar till de
sakkunniga i föreläsningsfrågan får man ovillkorligen det intrycket, att intresset
för biblioteksverksamheten och uppfattningen af dess betydelse, ja
oundgänglighet för ett fruktbringande resultat af föreläsningsverksamheten
äro ganska svaga. Den i cirkuläret uppställda frågan, huruvida föreläsningsanstalterna
sökt samarbeta med å respektive orter befintliga bibliotek
besvaras af 431 anstalter nekande. Endast 64 föreläsningsanstalter uppgifva,
att samverkan äger rum, och endast ytterligare 41 säga sig ämna söka
samverkan med bibliotek. Men denna samverkan synes i det öfvervägande
antalet fall bestå däri och ordet samverkan fattas sålunda, att en eller ett
par medlemmar af föreläsningsanstalternas styrelser äro ledamöter äfven
af bibliotekens styrelser. Ett verkligt samarbete mellan föreläsnings- och
biblioteksverksamheterna — så att biblioteket vid inköp och utlåning tager
hänsyn till föreläsningarna och föreläsningsanstalten genom litteraturanvisningar
och hänvisning till ortsbiblioteket söker sätta föreläsningarna i samband
med det tryckta ordet — förekommer blott undantagsvis: endast 21
föreläsningsanstalter uppgifva dylikt samarbete. Belysande för uppfattningen
af samarbetet är, att till dessa 21 anstalter, som säga sig samverka
med bibliotek, hör t. ex. ett arbetareinstitut i en af våra städer, hvars
föreståndare angående samarbetet mellan föreläsnings- och biblioteksverksamheten
har följande uttalande: samarbete med biblioket har icke ägt
rum »i annan form än att föreläsare en och annan gång hänvisat till å
härvarande bibliotek tillgänglig litteratur, en anvisning som, så vidt jag
vet, aldrig följts af någon». Af ett så planlöst och godtyckligt »samarbete»
var ju icke att hoppas på stort resultat, och man kan väl knappast
förvånas öfver att sådant uteblifvit. Ett annat exempel på bristande
intresse för samverkan mellan det talade och det tryckta ordet lämnar den
föreståndare för en föreläsningsanstalt i en af våra residensstäder, som
nekande besvarar frågan, huruvida orten i fråga äger något bibliotek. Rätta
förhållandet är emellertid, att staden — om man bortser från läroverksoch
skolbiblioteken — äger tre för allmänheten tillgängliga bibliotek. Men
när föreläsningsanstaltens föreståndare icke ens vet af, att biblioteken existera,
är det icke förvånande, att frågan om samarbete äfvenledes besvaras
nekande.

Ett helt annat svar lämnas däremot från t. ex. Gudmundrå föreläsningsförening,
hvilkens föreståndare skifver: »Ingen får föreläsa (fr. o. m. 1911),

som icke anger Indika böcker i bibliotekets katalog som ansluta sig till

föreläsningen». Och ett synnerligen godt steg mot samarbete med ortsbiblioteken
år taget af Norrköpings arbetareinstitut, som i sin tryckta föreläsningskatalog
för hvarje termin angifver icke blott litteratur, som ansluter
sig till de respektive föreläsningsämnena (sådana anvisningar förefinnas
äfven i senast utgifna föreläsningskataloger från Stockholms arbetareinstitut),
utan äfven lämnar uppgift om de af stadens bibliotek, i hvilka den intresserade
kan finna dessa böcker. Därjämte innehåller Norrköpings arbetareinstituts
katalog tydliga anvisningar angående de bibliotek, som finnas i
staden, tider då dessa äro öppna för lånesökande m. fl. dylika för allmänheten
värdefulla upplysningar. Det förefaller mig synnerligen önskvärdt,
att på liknande sätt redigerade kataloger utgåfvos från åtminstone alla
våra större föreläsningsanstalter. De mindre föreläsningsanstalterna ha i
Gudmundrå föreläsningsförening ett efterföljansvärdt föredöme.

Å omkring 20 % af de orter, som äga föreläsningsföreningar, saknas
bibliotek helt och hållet. På öfriga ställen, där bibliotek finnas, hvilka
icke äro upprättade af föreläsningsföreningarna, utgöras dessa af kommun-,
församlings- och skolbibliotek eller tillhöra arbetare-, nykterhets- eller andra
föreningar. Men angående ett afsevärdt antal af de uppgifna biblioteken
anmärkes, att de med afseende på innehåll och skötsel lämna mycket öfrigt
att önska. Och den brist på intresse hos det talade ordets målsmän
för samarbete med det tryckta ordet, hvilken jag förut konstaterat, har
resulterat däri, att i regel föreläsningsanstalternas styrelser icke synas hågade
för åtgärder, som afse vare sig understödjandet af svaga eller bristfälliga
bibliotek eller upprättande af bibliotek, där sådana helt och hållet
saknas. Några glädjande undantag från denna regel böra emellertid konstateras.
Främst är då att märka det af mig i annat sammanhang omnämnda
Malmö stadsbibliotek, som för sin tillkomst hav att tacka ett kraftigt intresse
från Malmö föreläsningsförenings sida, hvilken, ombildad till Malmö
biblioteks- och föreläsningsförening, på uppdrag af stadsfullmäktige förvaltar
biblioteket genom sin styrelse, i hvilken stadsfullmäktige insätta majoriteten
jämte det de utse revisorer. Det sålunda upprättade Malmö stadsbibliotek
är stadens egendom, d. v. s. det har redan från första stund
lagts på den grund, på hvilken en institution af detta slag bör hvila, att
nämligen i väsentliga afseenden vara en kommunal institution. Ett likartadt
förhållande har ägt rum i Karlskrona, där föreläsningsföreningens
styrelse år 1905 upprättade ett offentligt bibliotek, som äges och underhålles
af staden. Biblioteket är visserligen ännu af mindre omfång
(1,186 band), men vittnar likväl klart om det intresse och den omtanke,
som nedlagts på att låta två så viktiga folkbildningsmedel som bibliotek
och föreläsningar samverka för vinnande af det gemensamma målet. Före O

teelser sådana som de nu omnämnda fira synnerligen glädjande, men de
förekomma tyvärr blott sparsamt.

Emellertid förefinnes, hvad föreläsningsverksamhetens förhållande till
biblioteken angår, anledning att hoppas på förändringar till det bättre
inom en öfverskådlig framtid. I det af mig förut omnämnda förslaget
angående ändrade grunder för statsunderstöd åt anstalter för populärvetenskapliga
föreläsningar, som i januari 1911 afgafs af de tillkallade
sakkunniga, framhöllo nämligen dessa enhälligt och kraftigt samma synpunkter,
som af mig här antydts, hvad angår bristen inom föreläsningsföreningarnas
styrelser på såväl »intresse för sådana anordningar, hvarigenom
tillfälle kunna beredas åhörare af föreläsningar att ur böcker vidga
och fördjupa det genom föreläsningen inhämtade», som på »uppfattning
om föreläsningarnas nödvändiga samband med tillfälle för åhörarna till
bokliga studier». Och det är att hoppas, att, sedan nu de sakkunniges
förslag, i allt väsentligt upptaget af Kungl. Magt i proposition till 1911
års Riksdag, också blifvit af Riksdagen godkändt, detta kommer att medföra
eu förändring till det bättre i ifrågavarande afseende, särskilt genom
den rådgifvande och impulsgifvande verksamhet, som den i förslaget
förordade och nu beslutade föreläsningskonsulenten kan blifva i tillfälle
att utöfva.J) Men naturligtvis måste, för att arbetet från föreläsningsanstalternas
sida skall blifva fruktbärande, biblioteken sättas i stånd att
äfven å sin sida kraftigt bidraga till vinnande af detta mål.

Utom biblioteksföreningar och föreläsningsanstalter finnes i vårt land
ett flertal andra föreningar, som vid sidan af ett annat hufvudsyftemål
äfven bedrifva bildningsverksamhet och däribland äfven biblioteksverksamhet.
Främst bland sådana sammanslutningar stå våra nykterhetsorganisationer,
och bland dessa förtjänar att särskildt nämnas Goodtemplarorden
<1. O. G. T.). Denna organisation, hvars medlemmar i allmänhet tillhöra
den kroppsarbetande klassen, har under många år utvecklat en kraftig
bildningsverksamhet. Denna bildningsverksamhet, som utmärker sig för sin
fasta organisation och planmässighet, synes betrakta boken som främsta
hjälpmedel för utbredande af upplysning bland vårt folk. Därför lägges
hufvudvikten vid grundandet af s. k. studiecirklar, en sammanslutning af
ett antal personer (lägst 10, högst 30), som vilja gemensamt ägna sig åt

x) Se: Förslag angående ändrade grunder för statsunderstöd åt anstalter för populärvetenskapliga
föreläsningar, afgifvet den 12 januari 1911 af tillkallade sakkunniga,
Stockholm 1911, sid. 39—40, 65, 68—70, 72. — Kungl. Maj-.ts proposition n:r 216 till
1911 års Riksdag och samma Riksdags skrifvelse angående åttonde hufvudtiteln, punkt 199.

studiet af ett eller liera särskilda ämnen. Och inom Goodtemplarordens
studiecirklar har man insett, att boken är ett oundgängligt medel för
vinnande af kunskap och bildning. Grundandet af hvarje ny studiecirkel
inom Goodtemplarorden är därför liktydigt med upprättandet af ett bibliotek.
När därför enligt årsberättelsen för 1910/1911 I. O. G. T. vid arbetsårets
slut räknade 672 studiecirklar, så betyder detta, att denna organisation
också vid samma tidpunkt förfogade öfver icke mindre än 672 bibliotek.
Naturligtvis äro dessa bibliotek mycket olika hvad såväl omfång som
värde angår. Men studiecirklarna göra det likväl för eu mängd människor
möjligt att ha känslan af att ständigt ha lätt tillgång till litteratur, medelst
hvilken de kunna sätta sig in i en del ämnen, som intressera dem. Hvarje
studiecirkel står under ledning af en af dess medlemmar i egenskap af
studieledare, och alla studieledare inom cirklarna äro rapportskyldiga med
afseende på såväl bokinköp som ekonomi till distriktstudieledaren och i
sista hand till den af I. O. G. T. valde gemensamme ledaren för hela
ordens studieverksamhet. Ett villkor inom cirkeln är, att den inköper
mind lika många böcker och helst lika många populärvetenskapliga småskrifter
som antalet deltagare är stort. Afsikten är, att »de inköpta böckerna
böra representera så många bildningsgrenar som möjligt, vara gedigna
skönlitterära och populärt skrifna vetenskapliga arbeten», hvarjämte
skall tillses, »att en viss enhet, så långt sig göra låter, iakttages, så att
t. ex. en viss fråga kan få en mångsidig utredning, en betydande författare
läsas i sammanhang o. s. v.» Vid studiecirkelns sammanträden
hållas föredrag antingen af någon af medlemmarne själfva eller af någon
utomstående person och diskussioner anordnas, under hvilka studiecirkelns
medlemmar tå tillfälle att utveckla de tankar och synpunkter, som en läst
förtattare väckt hos dem. Såväl föredrag som diskussioner skola nämligen
behandla någon af de i cirkeln under året lästa författarne och hans verk
med särskild hänsyn fästad på de arbeten, som för tillfället läsas i cirkeln.
Vid slutet af arbetsåret öfverlämnas studiecirklarnas böcker till det af
studiecirkeln grundade föreningsbiblioteket, hvilket mot en låg afgift bedrifver
låneverksamhet bland äfven icke-medlemmar af I. O. G. T. De
ekonomiska medlen för studiecirklarnas arbete anskaffas genom medlemsafgifter,
anslag och fester. Den loge, till hvilken studiecirkeln är ansluten,
lämnar årliga anslag, och studiecirkeln använder i regel så stor del af sin
kassa som möjligt, helst hela kassan, till bokinköp och inbindning. Studiecirklarnas
böcker inköpas och expedieras numera genom 1. O. G. T:s
bokförmedlingsanstalt i Stockholm, som vid bokförmedling i regel lämnar
20 % rabatt på bokhandelspriserna. Slutligen utgifver Goodtemplarordens
gemensamme studieledare bokförteckningar till ledning vid inköp af böcker

för studiecirklarna, studiehandböcker och anvisningar för sjålfstudier, af
framstående fackmän utarbetade för en mångfald såväl humanistiska som
naturvetenskapliga ämnen.

Vid de under 1910/1911 till Goodtemplarordens studiecirklar hörande
biblioteken — som jag redan nämnt 672 till antalet — användes under arbetsåret
icke mindre än sammanlagdt 32,506.77 kr. till inköp och inbindning
af böcker. M. a. o., Goodtemplarorden ensam har genom sitt intresse för
saken och den offervillighet, som dess medlemmar lägga i dagen, under ett
år anskaffat bibliotekslitteratur för öfver hälften af hela den summa, som
som fr. o. m. 1906 utgör statens årliga anslag för främjande af den folkliga
biblioteksverksamheten i hela landet. Utom denna verksamhet i bokens
tjänst, utöfvad genom studiecirklarna, utvecklar Goodtemplarorden äfven
sådan verksamhet genom vandringsbibliotek, på hvilken fråga jag i annat
sammanhang kommer att närmare ingå1).

1 likhet med Goodtemplarorden utöfva äfven andra föreningar en
likartad bildningsverksamhet. Så är t. ex. förhållandet med Kristliga föreningen
af unge män, Nykterhetsorden Verdandi, Socialdemokratiska ungdomsförbundet,
Svenska folkförbundet, ett flertal, missionsföreningar, söndagsskolsällskap
o. a. Att ens tillnärmelsevis angifva hur stort antal större
eller mindre bibliotek, öfver hvilka sådana föreningar tillsammans förfoga,
är icke möjligt utan en synnerligen ingående undersökning af såväl förekomsten
af dylika föreningar i vårt land som af deras verksamhet. Så
mycket torde man emellertid med säkerhet kunna påstå, att de pa detta
sätt grundade biblioteken uppgå till många hundra, af hvilka—jämte ett
och annat mera betydande — det öfvervägande flertalet utgöres af tämligen
små och obetydliga bokförråd.

Af ofvanstående redogörelse framgår, att Sverige — utom de kommunala
biblioteksinstitutionerna, såsom stads-, församlings- och sockenbibliotek
— äger ett högst betydande antal af föreningar och enskilda understödda
och förvaltade bibliotek. Det är emellertid ganska tvifvelaktig^,
huruvida detta förhållande bör betraktas som uteslutande glädjande. A
ena sidan kan naturligtvis icke förnekas, att hvarje bibliotek till en viss
grad vittnar om ett befintligt bildningsintresse hos befolkningen å den
ort, där det upprättas. Men å andra sidan torde man väl knappast ha
skäl att mäta bildningsintresset efter antalet småbibliotek å en ort, utan
dessa torde snarare böra bedömas därefter, att de bildningsmöjligheter,

1) F. ö. hänvisas rörande Goodtemplarordens studieverksamhet till en af dess studieledare
därom utgifven skrift: Oscar Olsson, Folkets bildningsarbete. A.-B. Svenska

nykterhetsförlaget, Sthlm 1911, 118, (1) s.

som bjudas befolkningen, äro de bästa möjliga. 1). v. s. mätaren på
kulturellt intresse bör icke vara bibliotekens antal utan deras halt.
Endast, i de fall, att biblioteken framgått ur folkets egen önskan om
ökade bildningsmöjligheter, som fallet är med många af de ofvan omnämnda
bibliotekstyperna, torde antalet bibliotek böra anses såsom en sådan
mätare. Men detta oaktadt kan man icke undgå att ställa sig tveksam
inför sådana förhållanden, som en del orter erbjuda, då de äga dels
tre, fyra olika slag af arbetarebibliotek, grundade af arbetarne själfva,
men tillhörande olika organisationer, såsom arbetareföreningar, arbetareinstitut
och arbetarekommuner, dels bibliotek tillhörande föreläsnino-sföreningen
och nykterhetsorganisationen. Och orter finnas, där alla dessa
slag af nyare bibliotek tillkommit, trots befintligheten af kommunalt bibliotek
(socken-, församlings- cd. annat dyl. bibliotek) eller af bolags- eller
annat, »folk»-bibliotek. Det kan knappast betraktas som en för bibliotekssakens
utveckling glädjande företeelse, då man å en mängd orter med
några tusen invånare finner tre eller fyra småbibliotek, hvart och ett af
ringa eller ingen betydelse, eller då dylika orter äga ett mer eller mindre
bristfälligt bibliotek för hvar tusende invånare. Jag nämner detta icke
glädjande förhållande sårskildt i detta sammanhang, emedan det synes
mig, som om de olika slagen af föreningar genom grundandet af inånga
af sina bibliotek bidragit till den splittring på biblioteksområdet, under
hvilken vi lida. Det intresse och de uppoffringar för bibliotekssaken, som
under många år kommit till synes särskildt bland arbetarne och som på
många ställen visat sa vackra resultat, äro i hög grad beundransvärda och
därför förtjänta af det största erkännande. Det är endast att beklaga —
hur lätt förklarligt det, än är på grund dels af folkkaraktären, dels af
arbetareförhållandena i allmänhet i vårt land — att man icke ens på ett
så neutralt område, som biblioteket är och måste vara, om det skall blifva
eu folkuppfostrande kraft i samhället, har kunnat enas om att fortsätta att
bygga på den grund, som redan fanns, att gemensamt stödja, utveckla och
göra gagnbringande de redan befintliga institutionerna, och främst då de
af folkets egna medel gemensamt underhållna kommunala biblioteken,
m. a, o. att med förenade krafter skapa det bästa möjliga i stället för att
som nu genom splittring af såväl ekonomiska som ideella möjligheter
komma till ringa och i allmänhet föga fruktbringande resultat. Men f. n.
äro våra många bibliotek ett faktum, och det gäller nu blott att se till,
att vi icke ånyo begå samma misstag, d. v. s. att, en eventuell omorganisation
af vårt allmänna biblioteksväsen kommer att innebära hänsyn
till hvad som redan finnes och är gjordt och därför kan komma att medföra
enighet och samverkan och icke ytterligare splittring.

B. Statsbidragets historik.

Frågan om ett statens ekonomiska understödjande af allmänna bibliotek
i Sverige är lika gammal som själfva tanken på sådana biblioteks inrättande
i vårt land. Då nämligen för första gången offentligen i Sverige ett förslag
framlades om inrättande af allmänna boksamlingar, skedde detta just i form
af en motion inom riksförsamlingen, som afsåg vinnande af statens ekonomiska
stöd för saken. Det var den förut nämnde kammarskrifvaren Carl Ulric Boos,
som genom sin redan omtalade inom Ridderskapet och adeln väckta motionx)
hemställde, det Ständerna måtte besluta, att till de pastorat, som genom
sockenstämmoprotokoll hos Sveriges riksbank anmälde sin afsikt att inrätta
sockenbibliotek och därvid fogade skuldförbindelse af pastoratet, banken
skulle äga att till hvardera förskjuta 1,000 rdr banko, däraf en fjärdedel
borde efterskänkas samt de öfriga tre fjärdedelarna återbetalas på det sätt,
att sedan de först finge innehafvas i fem år utan afbetalning, efter sjätte
årets slut en tredjedel af återstående summan borde aflikvideras, efter
sjunde årets slut tredje fjärdedelen samt vid slutet af åttonde året från
lånets erhållande den sista fjärdedelen till banken inbetalas, allt utan någon
räntas beräknande och endast under det villkor att redovisas eller styrkas
borde, det den uttagna förskottssumman blifvit för ändamålet använd.

I öfverensstämmelse med den åskådning, som låg till grund för Ställdernas
beslut att afslå samtliga motioner angående statsbidrag till allmänt
ordnande af folkskoleväsendet, yttrade bankoutskottet, till hvilket utskott
denna fråga remitterats, uti sitt utlåtande n:r 9, »att den föreslagna anstalten
syntes utskottet kunna alldeles öfverlämnas åt den enskilda omtankan
och hvarje menighets egna bepröfvande, samt att den i alla fall
vore för bankens ändamål och funktioner helt och hållet främmande»,
hvarför utskottet »med förbigående af det speciella, hvarvid anledningar
till erinran ej heller saknades», tillstyrkte Rikets ständer, att den väckta
motionen måtte förfalla.

Bankoutskottets hemställan bifölls af samtliga stånden utan diskussion.

Frågan om inrättande af sockenbibliotek upptogs åter till behandling
vid 1840—41 års riksdag. Såsom ofvan2) redan antydts, nöjde man sig
emellertid vid denna riksdag med att uttala, att »till den i skolan begynda
undervisningens fortsättning och ytterligare befrämjande genom läsning
af tjänliga böcker bör sockenbiblioteks inrättande uppmuntras». Men man

Riksdagen

1828—30.

Riksdagen

1840—41.

J) Se sid. 1. — 2) Jfr 9id. 2.

Riksdagen

1850—51.

gaf icke någon anvisning om, hvarifrån medel till upprättande af biblioteken
skulle erhållas. Meningen torde väl ha varit., att kommunerna själfva
utan bidrag af statsmedel skulle ikläda sig kostnaderna.

Vid 1850—Öl års riksdag gjordes i eu inom Borgareståndet af F.
Sundler vackt motion framställning, att ett årligt anslag af 10 rdr banko
måtte af statsmedel tilldelas hvarje socken i riket till inrättande af sockenbibliotek,
där allmogen samt andra församlingens innebyggare, som sådant
åstundade, kunde utan afgift till låns bekomma tjänliga böcker, hvilkas
inköpande skoldirektionerna ägde bestämma, men skulle utlämningen däraf
ombesörjas af folkskolläraren.

Uti det beträffande utgifterna under riksstatens åttonde hufvudtitel
afgifna utlåtande, n:r 89, hemställde statsutskottet i punkt 27 att, då det
torde böra ankomma på församlingens skoldirektioner att på egen bekostnad
anskaffa de böcker, hvaraf de kunde anse sig vara i behof, och utskottet
sålunda funne, att något bidrag af allmänna medel till dylikt ändamål
icke borde ifrågakomma, motionen måtte lämnas utan afseende.

Motionen afslogs därefter af samtliga stånden utan debatt.

Vid samma riksdag väcktes af Axel Fredrik Liljenstolpe inom Ridderskapet
och adeln samt af A. J. Cnattingius inom Prästeståndet motioner,
däri motionärerna — under hänvisning dels till den i Rikets ständers skrifvelse
den 5 augusti 1848, n:r 1G4, uttalade grundsatsen, »att ett af de
viktigaste föremålen för statens verksamhet är att göra alla sina medlemmar
i möjligaste måtto delaktiga af upplysningens välgärningar», dels
till bestämmelsen i kungl. folkskolestadgan den 18 juni 1842 § 10 mom. 21):
»För underhållande af de i skolan förvärfvade kunskaper och synnerligen
för befrämjande af en sann kristelig bildning — — — åligge det
ock prästerskapet att uppmuntra till inrättande och begagnande af sockenbibliotek
samt att därtill tjänliga böcker föreslå» — hemställde, att Rikets
ständer ville genom underdånig skrifvelse hos Kungl. Majst anhålla, att
Kungl. Maj:t, »efter inhämtade noggranna underrättelser från folkskolorna
i riket, täcktes föreslå Rikets ständer ett behöfligt anslag till understöd för
inrättande af sockenbibliotek, där sådana icke af skolornas egna medel
kunne komma till stånd, samt att därefter en bestämd nådig befallning
om sockenbibliotekers inrättande öfver hela riket, med de enkla reglementariska
föreskrifter, som i ofvannämnda § af folkskolestadgan finnas antydda,
måtte blifva utfärdad».

1) Jfr sid. 2.

Under hänvisning till statsutskottets utlåtande beträffande Sundlers
ofvannämnda motion, hemställde allmänna besvärs- och ekonomiutskottet
(utlåtande n:r 127), att motionen icke måtte föranleda till någon åtgärd.

Hvad utskottet hemställt, bifölls af samtliga stånden utan votering.

Vid samma riksdag gjordes ytterligare inom Prästeståndet åt Anders
Lagergren framställning1), att Rikets ständer måtte anvisa nödiga medel,

12,000 rdr banko, till inköp af utkomna 15 årgångar af den utaf Sällskapet
för nyttiga kunskapers spridande utgifna tidskriften »Läsning för folket»
för att kostnadsfritt utdelas till rikets samtliga församlingars folkskolor.

Statsutskottet hemställde (i utlåtande n:rl85) om bifall till motionen,
hvilken också af Ständerna bifölls.

I sitt förenämnda utlåtande, n:r 127, hemställde allmänna besvärsoch
ekonomiutskottet — under hänvisning till riksståndens beslut beträffande
anslag till inköp af vissa årgångar af tidskriften »Läsning för folket»
— att Rikets ständer ville i underdånig skrifvelse hos Kungl. Maj:t anhålla,
det täcktes Kungl. Maj:t med befallning om utdelning af nämnda tidskrift
till samtliga folkskolor i riket förena en nådig förklaring, att med ifrågavarande
förfogande äfven åsyftades en uppmuntran till menigheterna att
inrätta sockenbibliotek, där de ej redan funnes anlagda.

Beträffande utskottets hemställan om skrifvelse till Kungl. Maj:t stannade
riksstånden i olika beslut, i det Ridderskapet och adeln samt Prästeståndet
afslogo hvad utskottet därutinnan hemställt, under det att Borgaroch
Bondestånden biföllo utskottets hemställan i dess helhet.

I öfverensstämmelse med den uppfattning beträffande nyttan af tillfälle
till fortsatt boklig utbildning, som under de följande åren allt mer
började att gorå sig gällande hos vårt lands mera framsynta män, var det
som P. Sahlström vid 185G — 58 års riksdag inom Bondeståndet väckte
förslag, att, med afseende å det kraftiga befrämjande af folkbildningen,
som genom s. k. sockenbibliotek skulle kunna åstadkommas, och då det
väsentliga hindret för inrättande af dylikt bibliotek vore anskaffande af
den första nödiga grundfonden, Rikets ständer måtte på det sätt uppmuntra
inrättandet af sockenbibliotek, att hvarje församling i riket, som
ville inrätta dylikt och för sådant ändamål genom sammanskott inom församlingen
anskaffade minst 50 rdr riksmynt, måtte af statsmedel understödjas
med en lika stor summa.

Under uttalande af sitt erkännande för det välgörande och förädlande
inflytande, som en väl vald läsning skulle utföra på folkbildningen, ansåg

Riksdagen

1856—58.

i) Jfr sid. 13.

Riksdagen

1899.

Riksdagen

1902.

dock statsutskottet i sitt utlåtande n:r 148, punkt 127, denna fråga vara
en kommunens angelägenhet och icke statens, hvilken för öfrigt°skulle,
om den föreslagna åtgärden godkändes, därigenom ådragas alltför betydliga
kostnader. Utskottet afstyrkte därför bifall till motionen.

Hvad utskottet sålunda hemställt, blef af ståndet utan diskussion gilladt.

Under det att frågan om erhållande af statens bistånd till understödjande
af sockenbiblioteksrörelsen sålunda flera gånger varit föremål för
framställningar hos riksstånden, dröjde det ända till år 1899, innan
frågan första gången kommer till behandling inom kamrarna. Man skulle
val annars snarare kunnat vänta sig, att 1865 — 66 års representationsförändring
skulle medfört eu friare uppfattning i afseende å statens skyldighet
att understödja företag af så folklig betydelse.

Nämnda år hemställdes i motion n:r 202 inom Andra kammaren af
G. Kronlund och J. Centericall, att Riksdagen ville bevilja ett årligt anslå»
af 10,000 kr. att ställas till Kungl. Maj:ts disposition, att i enlighet med
åt Kungl. Maj:t fastställda bestämmelser utgå till understöd af folkbibliotek
på landsbygden och i städerna.

Uti punkt 28 i sitt utlåtande n:r 9 angående regleringen af utgifterna
under riksstatens åttonde hufvudtitel afstyrkte statsutskottet motionen, då
utskottet, som ansåg det vara synnerligen önskvärdt, att sträfvandena för
inrättande och vidmakthållande af sockenbibliotek och andra likartade bokförråd
måtte blifva med allmännare intresse omfattade, ej vore öfvertygadt
om, huruvida dessa sträfvanden borde understödjas med statsmedel, och
då i allt fall den utredning, som i motionen innefattades, icke syntes vara
af sådan beskaffenhet, att någon åtgärd med stöd af densamma borde af
Riksdagen vidtagas.

Riksdagens kamrar godkände, Första kammaren utan diskussion och
Andra kammaren efter ett längre anförande af Kronlund, däri medmotionären
instämde, utan votering utskottets hemställan.

Det varma erkännande af folkbibliotekens stora betydelse, som uttalats
af 1899 års riksdags statsutskott, gaf Fridtjuf Berg och Emil Hammarlund
anledning att vid 1902 års riksdag framkomma med motion i ämnet.
I motionen n:r 90 inom Andra kammaren yrkade motionärerna (med instämmande
af nio ledamöter), att »Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, om och på
Indika villkor statsbidrag skulle kunna lämnas till sockenbibliotek och med
dem jämförliga boksamlingar, samt för Riksdagen framlägga det förslag,
hvartill utredningen kunde föranleda».

Andra kammarens tillfälliga utskott n:r 1 afstyrkte i sitt utlåtande
n:r 9 bifall till motionen. Som motivering för sitt afslagsyrkande anförde
utskottet följande:

Utskottet, som väl behjärtar betydelsen för hela vårt folk af att en
sund och god läsning sättes i allmänhetens samt särskildt i ungdomens
händer och som tillika erkänner vikten af att tillvarataga och understödja
de goda ansatser härtill, hvilka på senare tid framträdt å flera orter
i vårt land, särskildt uti bygder med tätare befolkning, i form af upprättande
af sockenbibliotek och med dem jämförliga boksamlingar, bär
dock, i likhet med 1899 års statsutskotts utaf Riksdagen gillade uppfattning,
icke kunnat anse lämpligt, att statsmedel tagas i anspråk för nu
ifrågavarande ändamål, åtminstone ej under nuvarande finansiella förhållanden.
Utskottet befarar nämligen, att Riksdagen genom att medelst statsbidrag
understödja denna art af folkupplysningsverksamhet minskar utsikterna’till
att erhålla ytterligare bidrag af staten för vidare utveckling af
vårt viktigaste folkbildningsmedel, folkskoleundervisningen.

Med hänsyn åter till de af motionärerna äskade reglementariska föreskrifter
rörande sockenbibliotek eller andra liknande boksamlingar håller
utskottet före, i öfverensstämmelse med hvad lagutskottet vid 1899 års
riksdag anfört, att det ingalunda torde gagna saken att intvinga sockenbiblioteksinstitutionen
uti en viss bestämd, för hela vårt land gemensam
form, utan fastmer, ’att ifrågavarande institution bäst befrämjas därigenom,
att flen, utan att bindas af detaljerade lagbestämmelser, får utveckla sig
fritt och otvunget, därvid det enskilda intresset och initiativet till fullo
kunna göra sig gällande samt de olika förhållandena å hvarje särskild ort
kunna tagas i'' betraktande vid ordnandet af sockenbibliotekens angelägenheter
och förvaltning’.

Slutligen anser utskottet sig jämväl böra framhålla, att det anslagsbelopp,
som komme uti förevarande hänseende att erfordras, nog också
skulle blifva ganska betydligt, då de bestämmelser, motionärerna föreslagit
för att erhålla statsunderstöd, icke i allmänhet kunna fullgöras utan rätt
störa utgifter äfven å landsbygden.-''

Emot utskottets beslut anmäldes reservationer dels af C. H. Björck
utan angifvande af motiv och dels af David Bergström, S. Söderberg och
J. G. Spangenberg, hvilka tre sistnämnda förenade sig om följande yttrande:

x Liksom utskottet erkänna vi till fullo betydelsen af det slags folkupplysnings-
och folkbildningsverksamhet, som representeras af sockenbiblioteken
och med dem jämförliga boksamlingar. Men i anslutning till
denna vår uppfattning finna vi — i olikhet med utskottet — denna verksamhet
väl förtjänt af ekonomiskt understöd från statens sida. Samma

grunder, som föranledt Riksdagen att skänka sådana folkupplysnings- och
folkbildningsanstalter som föreläsningsföreningarna och arbetareinstituten
ett verksamt ekonomiskt understöd, synas oss öfver hufvud äga giltighet
äfven i afseende å sockenbiblioteken och med dem jämförliga boksamlingar.

I tan att på något sätt förringa de populära föreläsningarnas betydelse
som bildningsmedel, kunna vi i detta sammanhang icke underlåta
att framhålla själfstudiets synnerliga värde såsom uppfostrings- och bildningsmedel
och vikten af dess främjande inom olika lager af samhället.
I detta afseende hafva sockenbiblioteken och med dem jämförliga boksamlingar
en mycket stor uppgift, itv att de möjliggöra en dylik nyttig
själfverksamhet för en mängd samhällsmedlemmar, hvilka annars skulle
vara därifrån uteslutna, och därför synas också de vackra sträfvanden,
som under de senare åren framträdt på flera håll, icke minst bland den
akademiskt bildade ungdomen, med syfte att i sockenbibliotek och andra
liknande boksamlingar bereda allmänheten tillgång till en verkligt god
och gagnelig läsning, vara förtjänta af ett kraftigt understöd.

Mot den förbildning bland ungdomen, som i vida kretsar framkallat
bekymmer och gifvit anledning till mycket öfvervägande, lärer ingalunda
finnas något universalmedel. Men visst är, att den, som vill grundligt
bekämpa det onda, han försummar icke att, jämte andra, använda äfven
det medel, som består i att bereda de unga tillfälle till en god och sund
läsning. På detta område skulle säkerligen ganska mycket kunna uträttas
från statens sida genom ett verksamt befrämjande af upprättandet och
upprätthållandet af väl valda och lätt tillgängliga offentliga boksamlingar,
ur hvilka lämpliga böcker kunde tillhandahållas det uppväxande släktet.

Såsom af utskottets utlåtande framgår, har man i andra länder och
särskildt i våra grannland sedan länge ansett folkbiblioteksverksamheten
värd att med statsmedel understödjas. Så väl i Norge som i Danmark
ägnas stor uppmärksamhet åt denna fråga. Äfven hos oss borde val tiden
snart vara inne att skänka denna viktiga gren af folkupplysningsarbetet
ett verksamt och planmässigt bistånd från statens sida.

Ur de synpunkter, för hvilka vi nu i korthet redogjort, hafva anspråken
på understöd af statsmedel åt våra sockenbibliotek och med dem
jämförliga boksamlingar synts oss synnerligen befogade och behjärtansvärda.
Men liksom motionärerna hafva vi ansett det första steget till
denna frågas lösning böra vara en genom Kungl. Maj:ts försorg verkställd
närmare utredning rörande de former och villkor, under hvilka statsbidrag
till dylika anstalter skulle kunna lämnas, och i enligt härmed hafva
vi uttalat oss för bifall till den föreliggande motionen och sålunda hem -

ställt, att Andra kammaren för sin del beslutar, att Riksdagen i skrifvelse
till Kungl. Maj:t anhåller, att Kungl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande,
om och på hvilka villkor statsbidrag skulle kunna lämnas till sockenbibliotek
och med dem jämförliga boksamlingar, samt för Riksdagen framlägga de
förslag, hvartill utredningen kan föranleda.»

Efter en synnerligen långvarig debatt biföll Andra kammaren den åt
D. Bergström in. fl. gjorda reservationen, hvarefter beslutet delgafs medkammaren
för inhämtande af dess ställning till det fattade beslutet.

Första kammaren hänvisade ärendet till behandling af sitt tillfälliga
utskott n:r 2, hvilket i utlåtande n:r 15 hemställde, att Första kammaren
måtte biträda Andra kammarens i ämnet fattade beslut, samt såsom skäl
för denna hemställan anförde följande:

»Lika med reservanterna inom Andra kammarens utskott, hvilka ju
äfven för sin mening vunnit Andra kammarens bifall, anser utskottet liknande
skäl finnas för sockenbiblioteks och med dem jämförliga boksamlingars
understödjande med statsmedel, som gjort, att staten redan länge
lämnat understöd åt föreläsningsföreningar och arbetareinstitut. Tillgång till
god läsning för allmogen är af vikt icke blott för att underhålla den i barndomen
förvärfvade folkskolebildning och för att väcka mera ideella intressen,
utan äfven för att motverka den allt mer och mer rika tillgången
på mindre god litteratur, hvilken numera ymnigt sprides öfver landet.

Det bör emellertid icke förbises, att tillfälle att få läsa äfven goda
böcker numera är vida större än förr, både hvad beträffar prisbillighet
och lätthet att anskaffa, och att följaktligen den enskilde i våra dagar
vida lättare än förr kan skaffa sig god läsning i hemmet, äfven om han
lefver i anspråkslösa förhållanden. Särskildt är detta fallet i städer och
större landssamhällen; på sådana orter torde i allmänhet icke något statsunderstöd
erfordras för det nu åsyftade ändamålet.

Utskottet anser äfven det i främsta rummet böra tillkomma kommunen
och det enskilda intresset att sörja för sockenbiblioteks upprättande.
Staten bör endast hjälpa till, då det gäller aflägsnare och fattigare
kommuner, och äfven då endast med ett efter kommunens eller enskildes
bidrag afpassadt belopp. Om statens understödjande af de offentliga biblioteken
erhåller denna begränsning, lärer äfven penningeuppoffringen från
statens sida kunna hållas inom måttliga gränser.»

Utskottet ansåg sålunda förslaget om understödjande af sockenbibliotek
och med dem jämförliga boksamlingar, under vissa villkor och med nödig
begränsning, väl förtjäna att tagas under ompröfning och göras till föremål
för Kungl. Maj:ts utredning.

1905 års
(lagtima)
riksdag.

Första kammaren biföll utan votering sitt utskotts hemställan, dock
efter en längre diskussion, därvid motståndare till tanken att sockenbiblioteken
skulle komma i åtnjutande af statsunderstöd icke saknades.

Den skrifvelse, som Riksdagen i anledning af kamrarnas därom fattade
beslut den 8 maj 1902 aflat till Kungl. Maj:t, föranledde Kungl.
Maj:t att föranstalta om utredning i ämnet samt till 1905 års riksdag
framlägga förslag angående statsunderstöd åt ifrågavarande biblioteksverksamhet.

Uti propositionen n:r 47 föreslog nämligen Kungl. Maj:t Riksdagen att
dels antaga förslag till lagar angående ändrad lydelse af vissa §§ i
förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd den 21 mars
1862 samt motsvarande förordning för Stockholm den 20 nov. 1863 i syfte
att föra sockenbiblioteken under kyrkostämmans och kyrkorådets handläggning
och vård;
dels medgifva,

att understöd af statsmedel till ett belopp af högst 75 kronor, för år
räknadt, måtte enligt de närmare bestämmelser, Kungl. Maj:t kunde finna
lämpligt meddela, utgå till skoldistrikt utom Stockholm och Göteborg samt
till territoriell församling i nämnda städer för upprättande och underhåll
af församlingsbibliotek äfvensom till lokala föreningar, hvilka af Kungl.
Maj:t förklarades härutinnan likställda med skoldistrikt, för upprättande
och underhåll af föreningsbibliotek, under följande villkor:

att föreningsbiblioteks angelägenhet vårdades af en styrelse, som utgjordes
af fem af föreningen valda ledamöter;

att biblioteksstyrelse för hvarje bibliotek utsåge föreståndare eller bibliotekarie,
som handhade den närmaste skötseln af boksamlingen och däröfver
upprättade katalog;

att bibliotek vore uppställdt i lämplig lokal och regelbundet vissa tider
i veckan kostnadsfritt eller mot låg afgift hölles tillgängligt för allmänheten
inom bibliotekets verksamhetsområde;

att bibliotek hölles försäkradt mot eldskada;

att böcker af osedligt innehåll ej finge med bibliotek införlifvas;
att beviljadt statsbidrag finge användas endast till inköp och inbindning
af böcker samt tryckning af katalog;

att vederbörande skoldistrikt, församling eller förening för samma
ändamål anslagit eller annorledes anskaffat minst lika stort belopp som
statsbidraget;

att böcker, som inköpts för statsbidrag och nyssnämnda af skoldistrikt,
församling eller förening anskaffade medel, ej finge afhändas biblioteket;

att, då föreningsbibliotek, för hvilket åtnjutits statsunderstöd, upplöses,
till vederbörande skoldistrikt eller församling skulle för införlifvande
med dess bibliotek öfverlämnas de böcker, som på nyssnämnda sätt förvärfvats;
och

att biblioteken skulle vara underkastade inspektion af vederbörande
folkskoleinspektörer;

samt att understöd af statsmedel finge enligt Kungl. Maj:ts bestämmande
jämväl tilldelas sådana centrala föreningar, som verkade såsom förmedlingsanstalter
åt bibliotek af omförmälda slag eller upprättade vandringsbibliotek,
med ett belopp af högst 1,500 kronor, för år räknadt, till hvarje sådan
förening för hvardera af nämnda verksamhetsgrenar, dock till ett sammanlagdt
belopp af högst 10,000 kronor;

dels, för att till nu angifva ändamål användas, på ordinarie stat under
riksstatens åttonde hufvudtitel bevilja ett förslagsanslag, med titel »Understöd
åt folkbibliotek», å 60,000 kronor;

dels ock till bestridande af kostnaderna för inspektion genom folkskoleinspektörerna
af folkbibliotek höja anslaget till arfvoden och resekostnadsersättning
åt folkskoleinspektörer med 5,000 kronor, eller från dess
nuvarande belopp, 105,000 kronor, till 110,000 kronor.

Med anledning af Kungl. Maj:ts proposition gjorde Jacob Larsson i
motion n:r 213 inom Andra kammaren, med instämmande af tjugo af
kammarens ledamöter, framställning om sådan ändring i det kungl. förslaget,
att statsunderstöd måtte utgå till skoldistrikt utom Stockholm och
Göteborg för upprättande och underhåll af .sfo/bibliotck (lärjunge- och
lärarebibliotek) äfvensom till kommuner, menigheter, lokala föreningar eller
institutioner för upprättande och underhåll af _/o/Ubibliotek (sockenbibliotek,
arbetarebibliotek in. in.).

Beträffande det begärda anslagets storlek, 60,000 kr, detta anslags
användning jämväl till understöd åt centrala föreningar, som verkade
såsom förmedlingsanstalter åt bibliotek af ifrågavarande slag m. m.,
samt bibliotekens blifvande inspektion anslöt sig motionären till den kungl.
propositionen.

Däremot föreslog motionären — såsom en följd åt det utaf honom
framlagda förslaget beträffande vidsträcktare rätt till erhållande af statsbidrag
— att Kungl. Maj:ts proposition beträffande ändring af förordningarna
om kyrkostämmor m. ru. icke måtte vinna Riksdagens godkännande.
De af Kungl. Maj:t föreslagna villkoren för åtnjutande af statsbidrag upptogos
af motionären med endast den förändring, att böcker, inköpta för
statsbidrag eller från allmänt eller enskildt håll anskaffade medel, skulle få
afhändas ^bibliotek efter erhållande af vederbörande inspektörs samtycke

samt att böcker, tillhöriga upplöst föreningsbibliotek, hvilket åtnjutit statsbidrag,
skulle kunna öfverlämnas ej blott till vederbörande skoldistrikt
eller församling utan äfven till annan förening, som bildats för biblioteksverksamhetens
öfvertagande.

Sammansatta stats- och lagutskottet hemställde uti utlåtande n:r 11,
att Riksdagen i anledning af förevarande proposition och motion måtte
medgifva, att understöd af statsmedel till ett belopp af högst 75 kr.,
lör år räknadt, Unge enligt de närmare bestämmelser, Kungl. Maj:t kunde
finna lämpligt meddela, utgå till skoldistrikt utom Stockholm och Göteborg
samt till territoriell församling i nämnda städer för upprättande och
underhåll af /öYsäon/m^sbibliotek, till lands- och stadskommun för upprättande
och underhåll af kommunbibliotek äfvensom till lokala föreningar,
hvilka af Kungl. Maj:t förklarades härutinnan likställda med skoldistrikt
eller kommun, för upprättande och underhåll af /ertfnmg.sbibliotek.

Då — med anledning af utskottets förslag, att såväl församlingsbibliotek
som kommunbibliotek (och med dessa bibliotek likställdt föreningsbibliotek)
skulle erhålla statsbidrag — möjlighet förefunnes för skoldistrikt
och kommun, hvilka antingen sammanfölle med hvarandra eller af hvilka
endera utgjorde en del af den andra, att upprätta såväl församlings- som
kommunbibliotek, föreslog utskottet såsom ytterligare villkor för erhållande
af statsbidrag till de af Kungl. Maj:t uppställda och af utskottet jämväl
godtagna bestämmelser, att i detta fall statsbidragens sammanslagna belopp
icke finge öfverstiga det kungl. förslagets maximibelopp eller 75 kr.

Beträffande såväl anslagets storlek, 60,000 kr., som den föreslagna
inspektionen af biblioteken hemställde utskottet om bifall till propositionen.

På grund af den vidsträcktare rätt till statsbidrag, som utskottet föreslagit
därigenom, att kommunbibliotek skulle kunna erhålla understöd af statsmedel,
föreslog utskottet därjämte sådan ändring i lydelsen af lagarna angående
kyrkostämmor m. in., att lagändringen endast afsåge församlingsbibliotek.

Vid utskottets beslut fogades reservation af Daniel Persson i Tällberg,
som ansåg, att utskottet bort hemställa, att Riksdagen måtte dels medgifva,
att. understöd af statsmedel till ett belopp af högst 50 kr., för år räknadt,
måtte, enligt de närmare bestämmelser Kungl. Maj:t kunde finna
lämpligt meddela, utgå till skoldistrikt för upprättande och underhåll
af skolbibliotek (lärare- och lärjungebibliotek) och dels för detta ändamål
anvisa ett anslag af 30,000 kr.

Beträffande det af Kungl. Maj:t begärda anslag af 10,000 kr. till
understöd åt centrala föreningar förordade reservanten bifall till detsamma
blott med den ändring, att han hemställde om ett särskild! anslag
för ändamålet.

Däremot ansåg reservanten, att tillräcklig utredning icke förefunnes
för bifall till det kungl. förslaget om ändring af kyrkostämmoförordningarna
i syfte att föra folkbiblioteksverksamheten i sin helhet under kyrklig
myndighet, äfvensom beträffande bibliotekens inspektion, utan hemställde
därför, att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det
Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa utredning, huruvida ej såväl kyrkostämma
som kommunalstämma kunde tillerkännas befogenhet att handlägga
ärenden rörande folkbibliotek och för sådana bibliotek erhålla statsbidrag
äfvensom huruvida inspektionen öfver folkbiblioteken lämpligen
kunde uppdragas åt af Kungl. Maj:ts befallningshafvande härtill utsedda
personer, samt för Riksdagen framlägga de förslag, hvartill utredningen
kunde föranleda.

Vid frågans behandling inom Första kammaren höll chefen för
Ecklesiastikdepartementet statsrådet Carl von Frusen ett anförande, däri
han — efter att hafva utvecklat grunderna för Kungl. Maj:ts förslag
att föra biblioteksverksamheten i sin helhet under kyrkostämman — förklarade,
att han för sin del gärna accepterade utskottets förslag, i förhoppning
att både kommunalstämma och kyrkostämma skulle i ädel täflan
söka främja biblioteksväsendets utveckling. Efter en kortare diskussion
godkände kammaren därefter utan votering utskottets hemställan.

Sedan'' statsrådet von Friesen jämväl vid behandlingen af ifrågavarande
anslagsfråga inom Andra kammaren hållit ett anförande af i hufvudsak
samma innehåll som i medkammaren, godkände kammaren efter
en längre debatt, därunder yrkanden framställdes om bifall till såväl utskottets
förslag som den vid detsamma fogade reservationen, med 131
röster mot 44 utskottets hemställan.

Vid föredragning af Riksdagens skrifvelse i anledning af Kungl.
Maj:ts proposition utfärdade Kungl. Maj:t den 16 juni 1905 följande bestämmelser
för erhållande af statsbidrag åt folkbibliotek:

Kungl. Maj:ts nådiga kungörelse
angående understöd åt folkbibliotek;

gifven Stockholms slott den 16 juni 1905.

Vi OSCAR, med Guds nåde, Sveriges, Norges, Götes och Vendes
Konung, göre veterligt: att sedan Riksdagen, med anledning af Vår i äm -

net gjorda framställning, dels medgifvit, att understöd af statsmedel finge,
enligt de närmare bestämmelser Vi kunna finna lämpligt meddela, utgå
för upprättande och underhåll af vissa slag af folkbibliotek under vissa
angifna villkor, samt att understöd af statsmedel Unge enligt Vårt bestämmande
jämväl tilldelas vissa centrala föreningar, dels ock, för att till angifna
ändamål användas, på ordinarie stat under riksstatens åttonde hufvudtitel
beviljat ett förslagsanslag, med titel: »Understöd åt folkbibliotek», å

60,000 kronor, hafre Vi, med godkännande af Riksdagens beslut i hvad
det skiljer sig från Vår framställning, funnit godt förordna:

A) att understöd af statsmedel till ett belopp af högst 75 kronor, för
år räknadt, må utgå till skoldistrikt utom Stockholm och Göteborg samt
till territoriell församling i nämnda städer för upprättande och underhåll
af församlingsbibliotek, till lands- och stadskommun för upprättande och
underhåll af kommunbibliotek äfvensom till lokala föreningar, hvilka af
Oss förklaras härutinnan likställda med skoldistrikt eller kommun, för
upprättande och underhåll af föreningsbibliotek, under följande villkor:

1) att, då statsbidrag samtidigt utgå till såväl kommun som skoldistrikt,
hvilka sammanfalla med hvarandra eller af hvilka ettdera området
utgör en del af det andra, bidragens sammanlagda belopp ej må öfverstiga
75 kronor;

2) att föreningsbiblioteks angelägenheter vårdas af en styrelse, som
utgöres af fem af föreningen valda ledamöter;

3) att biblioteksstyrelse för hvarje bibliotek utser föreståndare eller
bibliotekarie, som handhafver den närmaste skötseln af boksamlingen och
däröfver upprättar katalog;

4) att bibliotek är uppställdt i lämplig lokal och regelbundet vissa
tider i veckan kostnadsfritt eller mot låg afgift hålles tillgängligt för all O

O n er!

mänheten inom bibliotekets verksamhetsområde;

5) att bibliotek hålles försäkradt mot eldskada;

6) att böcker af osedligt innehåll ej må med bibliotek införlifvas;

7) att beviljadt statsbidrag må användas endast till inköp och inbindning
af böcker samt tryckning af katalog;

8) att vederbörande skoldistrikt, församling, kommun eller förening
för samma ändamål anslagit eller annorledes anskaffat minst lika stort belopp
som statsbidraget;

9) att biblioteken skola vara underkastade inspektion af vederbörande
folkskoleinspektörer;

10) att böcker, som inköpts för statsbidrag och nyssnämnda af skoldistrikt,
församling, kommun eller förening anskaffade medel, ej må afhändas
biblioteket annat än med inspektörens medgifvande; och

11) att, då föreningsbibliotek, för hvilket åtnjutits statsunderstöd, upplöses,
till vederbörande skoldistrikt, församling eller kommun skola för införlifvande
med dess bibliotek öfverlämnas de böcker, som på nyssnämnda
sätt förvärfvats; dock att i sådan händelse böckerna jämväl må, efter Vårt
bepröfvande, öfverlämnas till annan förening med samma eller likartad!
syfte; samt

B) att understöd af statsmedel må enligt Vårt bestämmande jämväl
tilldelas sådana centrala föreningar, som verka såsom förmedlingsanstalter
åt bibliotek af omförmälda slag eller upprätta vandringsbibliotek, med ett
belopp af högst 1,500 kronor, för år räknadt, till hvarje sådan förening
för hvardera af nämnda verksamhetsgrenar, dock till ett sammanlagdt belopp
af högst 10,000 kronor.

I sammanhang härmed hafve Vi för åtnjutande af omförmälda statsbidrag
funnit godt meddela följande bestämmelser:

att, då så väl kommun som skoldistrikt, hvilka sammanfalla med hvarandra
eller af hvilka ettdera området utgör en del af det andra, begära
statsbidrag för af dem inrättade folkbibliotek, statsbidrag skall utgå till
hvardera af nämnda kommun och skoldistrikt med högst 37 kronor 50
öre, dock att, därest på grund af de under A) punkterna 7) och 8) angifna
villkor hela nämnda belopp icke får till endera utgå, men den andra kommunen
eller skoldistriktet för ifrågavarande ändamål anskaffat mera än
samma belopp, skillnaden mellan detta och hvad till förstnämnda kommun
eller skoldistrikt utgår må jämväl tilldelas den andra kommunen eller
skoldistriktet, i den mån of vanberörda bestämmelser ej utgöra hinder därför;

att de enligt denna kungörelse utgående statsbidrag skola på rekvisition,
som af vederbörande biblioteksstyrelse bör för hvarje år göras senast
före utgången af januari månad året efter det, för hvilket statsbidrag sökes,
i Stockholm af Vårt Statskontor och i öfriga delar af riket af Våre befallningshafvande
efter vederbörlig granskning utbetalas, sedan folkskoleinspektören
eller i Stockholm stadens konsistorium vitsordat ej mindre
riktigheten af de för statsbidragens erhållande lämnade uppgifter, än äfven
att öfriga härför föreskrifna villkor blifvit uppfyllda ;

att lokal förening, som för upprättande och underhåll af föreningsbibliotek
vill med afseende på rätt till åtnjutande af statsbidrag blifva
förklarad likställd med skoldistrikt eller kommun, skall härom gorå underdånig
ansökning med bifogande af de uppgifter, på grund af hvilka föreningen
anser sig vara förtjänt till erhållande af understöd, skolande ansökningen
af biblioteksstyrelsen ingifvas eller med allmänna posten insändas
till Vår befallningshafvande, som efter hörande af vederbörande folk 6 -

skoleinspektör har att sist 2 månader efter det ansökningen inkommit med
eget yttrande till Oss insända handlingarna; samt

att central förening, som verkar såsom förmedlingsanstalt åt folkbibliotek
eller upprättar vandringsbibliotek och som önskar erhålla statsbidrag
i enlighet med denna kungörelse, må före utgången af september månad
året före det, för hvilket bidrag sökes, härom till Oss insända ansökning,
vid hvilken skall fogas redogörelse för verksamhetens art och omfattning
jämte öfriga uppgifter, som kunna tjäna till ledning för bedömande af
anslagsbehofvet.

Det alla, som vederbör, hafva sig hörsamligen att eftcrrätta. Till
yttermera visso hafve Vi detta med egen hand underskrifvit och med
Vårt Kungl. sigill bekräfta låtit. Stockholms slott den Ifi juni 1905.

OSCAR.

(L. S.)

(Ecklesiastikdepartementet.) K. S. Husberg.

Därjämte föreskref Kungl. Maj:t, att § 1 mom. 5 åt instruktionen för
folkskoleinspektörer den 11 november 1904 skulle erhålla följande ändrade
lydelse:

»Honom åligger därjämte att, särskilt med hänsyn till bokurval och
utlåningsverksamhet, inspektera inom inspektionsområdet befintliga skolbibliotek
för lärjungar och lärare äfvensom, enligt de bestämmelser som
äro eller kunna varda meddelade, inom inspektionsområdet inrättade, med
statsbidrag understödda församlings-, kommun- och föreningsbibliotek».

Kungl. Maj:t utfärdade i samband härmed lagar angående ändring af
gällande förordningar om kyrkostämmor i enlighet med Riksdagens därutinnan
fattade beslut.

Slutligen föreskref Kungl. Maj:t i cirkulär till samtliga länsstyrelser
de närmare bestämmelser angående rekvisition af statsbidrag jämte de
uppgifter och intyg (se nedan bil. B och E), som skulle åtfölja rekvisitionerna,
samt angående utbetalningen af statsbidragen.

II. Bibliotekens nuvarande tillstånd och förhållanden.

A. Organisationen i allmänhet.

Det förhållande inom vårt svenska biblioteksväsen, som är mest i ögonen
fallande, förefaller mig vara bristen på enhetlig organisation inom detsamma.
Och det synes mig, som om just på detta område staten skulle
kunna träda emellan och genom ett klokt meddeladt stöd införa mera
ordnade förhållanden, större enhetlighet i organisationen och samverkan
mellan de olika arterna af bibliotek. Liksom på undervisningsväsendets
område'' våra läroanstalter bilda «en fortlöpande serie, som fortskrider från
folkskolan och de allmänna läroverken till högre läroanstalter af olika slag
för att till sist utmynna i universiteten, så borde äfven vårt biblioteksväsen
uppvisa en motsvarande utveckling. F olkskolornas, de allmänna
läroverkens och seminariernas bibliotek borde utgöra grundvalen i denna organisation,
hvars nästa led skulle utgöras af de af kommunerna ägda och
underhållna eller öfriga med dem jämställda allmänna, offentliga bibliotek.
Universitetsbiblioteken och Kungl. Biblioteket borde utgöra organisationens
sista led. Och liksom ett visst inre sammanhang kan sägas existera inom
hela vår undervisningsorganisation, så att ett fruktbärande inflytande på olika
sätt gör sig gällande från de högsta och högre läroanstalterna till de öfriga,
så bör äfven inom vårt biblioteksväsen i framtiden ett sådant inre sammanhang
komma till stånd, så att utveckling, reformer och framsteg inom
våra högre biblioteksformer också med nödvändighet skola verka befruktande
på hela vårt biblioteksväsen. Men innan man kan hoppas på förverkligandet
af eu dylik enhetlig organisation, måste särskild t inom det
lägre biblioteksväsendet genomföras reformer och befordras en kraftigare
utveckling. Och detta gäller såväl folkskolornas och öfriga kommunala
bibliotek" som de allmänna läroverkens och seminariernas bibliotek. Af
dessa sistnämnda biblioteksformer är det särskildt folkskolornas och öfriga
bibliotek, som afse allmän folkbildning, som falla inom ramen för denna
undersökning.

Om vi närmast se på de i de svenska folkskolorna förlagda, biblioteken,
så stöta vi på bibliotek, som bära dels namnet skolbibliotek, dels
namnen socken-, församlings- och kommunbibliotek. Men det är icke nog
med, att de i folkskolorna belägna biblioteken betecknas med en mångfald
olika namn, dessa namn innebära äfven olikheter i respektive biblioteks
uPPoifter- Och slutligen är att märka, att ett och samma namn på tvenne
bibliotek icke med någon säkerhet betyder, att dessa bibliotek äro afsedda
att fylla samma uppgift.

I regel åsyftas naturligtvis med ett som skolbibliotek angifvet bibliotek,
att detta skall vara ett skolans lärjungebibliotek, men icke sällan förekommer
likväl, att på ett i skolan beläget och som skolbibliotek benämndt
bibliotek ställes den fordran, att detb äfven skall göra tjänst som ett ortens,
kommunens allmänna bibliotek. A andra sidan äro sockenbiblioteken
otta ingenting annat än verkliga skolbibliotek, inrymda i skolorna och afsedda
för bruk af lärare och lärjungar, ja, i eu mängd fall är sockenbiblioteket,
trots sitt allmänna namn, ett uteslutande för barn afsedt bibliotek,
in. a. o. ett skolans lärjungebibliotek. I andra fall däremot betecknar
ordet sockenbibliotek verkligen ett ortens allmänna bibliotek, beläget i
t. ex. sockenstugan och försedt med litteratur som lämpar sig för alla
åldrar. Ett alldeles likartadt förhållande äger rum vid församlingsbiblioteken,
som i många fall äro allmänna bibliotek, men i minst lika många
fall ingenting annat än lärjungebibliotek. Kommunbiblioteket åter är endast
ett nytt namn, som ersätter än ordet sockenbibliotek, än ordet församlingsbibliotek,
men som äfven det kan beteckna helt enkelt ett skolbibliotek
för barn. Nu torde man kunna säga, att den namn- och begreppsförvirring,
. som gör sig gällande på detta område, i sak ingenting
betyder. Och till en viss grad är detta naturligtvis riktigt. Om biblioteket
förfogar öfver en för sitt ändamål lämplig och god lokal samt är
välförsedt och välskött, torde dess namn och däraf betingade ställning i
samhället, i synnerhet om biblioteket dessutom är gammalt och väl inarbetadt
i allmänna föreställningssättet på orten, icke vara af någon större
betydelse. Men nu är förhållandet det, att ofta ingen af dessa lyckliga
betingelser uppfylles af de svenska i synnerhet småbiblioteken å
landsbygden, och ännu mindre är fallet, att alla de nämnda betingelserna
åro uppfyllda. Tvärtom arbetar flertalet af våra bibliotek under ogynnsamma
förhållanden i många afseenden. Och det vore därför lyckligare,
om först och främst de bibliotek, som verkligen kallas för skolbibliotek,
koncentrerade sin verksamhet på att verkligen vara bibliotek i främsta
rummet afsedda för skolans lärjungar. Då skulle åtminstone dessa kunna
få full vetskap om, att skolbiblioteket just var till för dem, för att de skulle

låna och läsa dess böcker och få hjälp och ledning al dess bibliotekarie.
Äfven för denne skulle det vara af stort gagn och till stor lättnad i arbetet,
om skolbiblioteket vore så godt som uteslutande ett sådant. Han skulle
då ha rätt och känna sig ha rätt att sköta biblioteket med hänsyn till
just lärjungar och lärare och att vidtaga däraf betingade anordningar.
Så t. ex. böra ju bokinköpen i ett skolbibliotek, som verkligen skall vara
ett sådant, ställas och ordnas på helt annat sätt än om ett litet obetydligt
och fattigt skolbibliotek därjämte skall göra tjänst som ortens allmänna
bibliotek. Ett sådant tjänande af ortens allmänna litteraturbehof bör naturligtvis
aldrig direkt förvägras skolbiblioteket, i den mån det kan gå för sig
utan inkräktning på bibliotekets hufvudsakliga verksamhet, men hänsynen
vid skolbibliotekets upprättande, utveckling och skötsel bör främst inriktas på
skolan och dess lärjungar. Så t. ex. har jag under mina resor många gånger,
då jag frågat, hvarför man icke ställt ut de i ett låst bokskåp i skolans
inaterielrum sorgfälligt förvarade böckerna såsom s. k. klassbibliotek till
lärjungarnes omedelbara och ständiga begagnande, fått till svar, att det
icke ginge för sig, därför att skolbiblioteket icke vore ett enbart skolbibliotek,
utan därjämte vore afsedt att vara ortens allmänna bibliotek, hvarför
böckerna måste finnas tillgängliga för utomstående. På min fråga,
om biblioteket då också verkligen begagnas af ortens allmänhet, fick jag i
regel det svaret, att detta kunde inträffa någon enstaka gång om året.
Att af hänsyn till sådana enstaka fall hindra ett skolbibliotek att på allt
sätt och med alla medel utföra sin synnerligen viktiga uppgift som skolbibliotek
synes mig mindre välbetänkt.

I ännu högre grad kan ett skolbibliotek hämmas i sin egentliga
verksamhet, om själfva dess benämning — sockenbibliotek, församlingsbibliotek
eller kommunbibliotek — angifver, att det är afsedt för ett allmännare
bruk. Nu torde någon invända, att ofvan anförda namn alldeles
icke beteckna den allmänhet, för hvilken biblioteket är afsedt, utan
endast angifva den anslagsgifvande myndigheten. Detta är naturligtvis
också fallet eller, rättare sagdt, var fallet, när dessa benämningar först
kommo i bruk. Men när vid alla andra biblioteksnamn från universitetsbiblioteken
hela skalan ner till barnbiblioteken namnet äfven plägar angifva
den allmänhet, för hvilkens bruk biblioteket är afsedt, så är det lätt
förklarligt, att i allmänna medvetandet ingått den föreställningen, att ett
socken-, kommun- eller församlingsbibliotek är afsedt för bruk af den anslagsgifvande
(borgerliga eller kyrkliga) kommunens alla medlemmar.
Och det ligger därför nära till hands, att kommunen, när den beviljar sitt
anslag till ett dylikt bibliotek, äfven sedan har den fordran på biblioteket,
att det skall finnas tillgängligt för allmänheten, utan att betänka, att ett

bibliotek, inryrudt bland skolans öfriga skolmateriel, borde få till främsta
uppgift den, som det verkligen skulle kunna fylla: att vara ett godt bibliotek
för skolans lärjungar och för den ur skolan utgångna ungdomen.

Min erfarenhet af våra folkskolebibliotek har ingifvit mig den bestämda
öfvertygelsen, att dessa i sin verksamhet bland skolans lärjungar och lärare
ha en synnerligen stor uppgift att fylla, som under gynnsammare förhållanden
för biblioteken kunde och borde fyllas på ett annat och effektivare
sätt än hvad nu sker. Särskild! tror jag, att den af mig ofvan omnämnda
anordningen af klassbibliotek skulle i hög grad bidraga till ökad
läslust och utvecklad boksynhet hos vår ungdom. Med klassbibliotek menas
en liten samling af böcker, helst i antal något öfverstigande eller lika
stor som antalet lärjungar i klassen, i möjligaste mån vald med hänsyn
till klassens ståndpunkt och utvecklingsgrad och innehållande såväl lärorik
som mera enbart nöjeslitteratur. Detta klassbibliotek skall stå på en öppen
hylla i klassrummet, och dess böcker skola af lärjungarne få användas dels
till läsning inom skolan, dels till hemlån. Lånen kunna af läraren helt
enkelt antecknas i en anteckningsbok, och några invecklade formaliteter
torde icke behöfva ifrågakomma. Genom att dagligen och stundligen ha
eu treflig och lockande boksamling direkt inför ögonen, genom att lätt
och bekvämt, just när lusten faller på, kunna få begagna böckerna, kort
sagdt, genom att få en känning af de förmåner och af det stora behag,
som den egna boksamlingen medför för den lyckliga ägaren af en sådan,
skola helt säkert de unga lära sig att älska och ära boken och skola
kanske däraf så vänjas vid böckerna såsom sällskap och prydnad i rummet,
att därigenom i vårt land liksom i Förenta staterna lusten väckes och vägen
banas för äfven de små hemmens egna boksamlingar.

Det torde knappast behöfva påpekas, af hvilken ofantlig betydelse
för själfva skolarbetet sådana klassbibliotek kunna vara i en intresserad
lärares hand. Klassbiblioteket är nämligen ett ytterst verksamt medel att
intressera lärjungarne för och leda dem till själfverksamhet inom de respektive
läroämnena, dels därför att läraren vid klassbibliotekens sammansättning
kan taga hänsyn till hvarje klass’ särskilda individualitet och
dels därför att klassbiblioteket lätt och hastigt kan lämpas efter klassens
förändrade behof vid hvarje nytt stadium af utveckling. Ingen form af
skolbibliotek torde kunna vara mer effektiv för vinnande af målet att
göra ungdomen mera boksynt och på samma gång lära den att älska,
akta och vårda sig om böckerna än ett rätt skött system af klassbibliotek.
Men för att ett sådant skall kunna komma till stånd inom en skola måste
dels det gemensamma skolbiblioteket på allt sätt utvecklas och utvidgas
med hänsyn till just skolans behof, dels bibliotekarien äga full frihet att

ordna det inom hans skola befintliga biblioteket så som bäst lämpar sig
för skolans ändamål.

Vidare är att märka, att det för skolarbetet är af största betydelse
att vid studium af ett eller annat ämne i skolbiblioteket ha tillgängligt
ett större antal exemplar af samma bok, som för belysande af ämnet i
fråga kan läsas antingen gemensamt i skolan af alla klassens lärjungar
samtidigt eller kan af dem samtidigt lånas hem för själfständigt studium.
Sådan s. k. grupplektyr, när alla eu klass’ lärjungar samtidigt läsa samma
bok, som sedan göres till föremål för någon eller några timmars samtal
och tankeutbyte i klassen mellan läraren och lärjungarne, är ett i såväl
Tyskland som Amerika högt skattadt medel att väcka, vidmakthålla och
utveckla ungdomens intresse för respektive ämnen. Men en sådan hänsyn
vid inköp af böcker, som erfordras i detta fall, kan naturligtvis endast
komma i fråga i ett verkligt för skolan afsedt skolbibliotek.

Af ofvan anförda skäl synes det mig således önskvärd!, att de i skolor
belägna biblioteken (förlagda till skolsalar af olika slag, klassrum eller
materielrum) blifva afsedda till och benämnas och skötas som skolbibliotek.
Att söka fylla uppgiften att vara ortens allmänna bibliotek bör af
skolbiblioteken eftersträfvas endast i den mån det låter sig göra utan att
intrång äger rum på skolbibliotekets hufvuduppgift.

Häremot torde någon kunna invända, att — äfven om ett i en skolsal
inrymdt socken-, församlings- eller kommunbibliotek icke gör skolan
någon nytta — det likväl icke kan skada hvarken skolan eller dess lärjungar,
att ett så beskaffad t bibliotek bevaras inom skolans väggar. Jag
är icke öfvertygad om, att så icke kan vara fallet, en öfvertygelse i hvilken
jag blifvit styrkt af de besök, jag gjort i dylika bibliotek. I sådana
skolor gå barnen dag för dag, år från år och se på det i de flesta fall
låsta bokskåpet, som till största delen innehåller böcker afsedda för äldre.
De få därvid icke något som helst lefvande intryck af hvad ett bibliotek
kan och bör vara, utan de få tvärtom genom vanans makt en inrotad
känsla af, att böcker äro något, som förvaras bakom lås och som icke är
till för begagnande. Kan det icke vara på en sådan vanans makt, som
det beror, att de svenska emigranterna i Amerika — detta bibliotekens
och böckernas förlofvade land — äro kända som tröga biblioteksbesökare
och därför anses som ointresserade af böcker och läsning? Hvad jag
åsyftar med mitt yrkande på begrepps- och namnförvirringens upphörande
på detta område är ytterst detta, att hvarje i en skola befintligt
bibliotek skall få gälla för, organiseras som och kallas det som det borde
vara: ett bibliotek för skolans lärjungar, d. v. s. ett skolbibliotek, detta
utan hänsyn till den myndighet, som beviljar medlen. Härigenom finge

skolans bibliotekarie full frihet att sköta biblioteket på sätt, som bäst
lämpar sig för skolans ändamål, och de medel, som blifva anslagna till ett
sådant bibliotek från stat eller kommun, kunna blifva af mångdubbelt
gagn mot hvad nu är fallet. Och kanske skulle vi på detta sätt inom en
öfverskådlig framtid ha gjort det betydelsefulla framsteget å biblioteksområdet,
att hvarje svensk folkskola ägde ett godt, välskött bibliotek.
Därigenom skola vi ha vunnit oskattbara fördelar med hänsyn till vårt
folks upplysnings- och bildningsmöjligheter i jämförelse med dem, som för
närvarande erbjudas genom de många socken-, församlings-, kommun- och
skolbibliotek, som nu — naturligtvis med ringa framgång — försöka att fylla
den i förhållande till deras dels belägenhet i en skolsal eller ett skolmaterielrum,
dels ekonomi orimligt höga fordran att ha två likställda uppgifter:
att göra tjänst som på samma gång skolbibliotek och ortens allmänna
bibliotek.

Om man tillser, hvad en sådan förändring af det nuvarande tillståndet
skulle innebära i rent yttre afseende, så finner man, att den i de
flesta fall skulle kunna gå för sig utan stora förändringar i bibliotekens
yttre förhållanden. Hvarje i en skolsal befintligt bibliotek borde antaga
namnet skolbibliotek för att därmed för såväl lärare som lärjungar
klargöra och inpränta, att dess hufvudsakliga ändamål är att vara ett skolans
komplement och supplement och, hvad som kanske är ännu viktigare,
för att därmed gifva läraren full frihet att så ordna och förvalta biblioteket,
att det största möjliga gagn därmed vinnes för skolans ändamål,
d. v. s. för dess lärjungar och lärare. Vidare borde särskildt bokinköp, men
äfven alla öfriga anordningar och bestämmelser för bibliotekets vidkommande
företagas med uteslutande hänsyn till bibliotekets syftemål att
vara ett hufvudsakligen lärjunge- och ungdomsbibliotek. Skolbiblioteken
böra naturligtvis hädanefter liksom hittills ställa sina böcker till förfogande
äfven för personer, som icke tillhöra skolan, särskildt för den ur
skolan utgångna ungdomen, men denna dess uppgift skall icke få lägga
hinder i vägen för ett effektivt bruk, exempelvis genom ett system af
klassbibliotek, af biblioteket för skolans egen räkning.

O O

Liksom vi böra sträfva efter, att det i hvarje svensk skola finnes ett
godt och välskött skolbibliotek, så bör vårt arbete på biblioteksområdet
äfven inriktas därpå, att invånarne i hvarje svensk kommun få fri tillgång
till ett välbeläget, välförsedt och välordnadt allmänt, offentligt bibliotek.
Härmed har jag icke velat säga, att vi skola sträfva efter, att hvarje kommun
upprättar ett eget offentligt bibliotek. En sådan sträfvan skulle
nämligen icke inom en öfverskådlig framtid — om ens någonsin — kunna

bära frukt. Därtill äro nämligen en mångfald svenska landskommuner alltför
fattiga. Men dels böra två eller derå kommuner kunna enas om att på
för dem alla välbelägen plats upprätta ett för dem alla afsedt gemensamt
bibliotek, dels böra kommunerna söka samverkan med redan beiintliga
bibliotek inom kommunen för att samla alla dessa splittrade, svaga krafter
till gemensamt arbete för ett gemensamt mål. Af dessa båda förslag
är ingendera omöjligt att när som helst förverkliga med blott litet god
vilja från allas deras sida, som på ett eller annat sätt äro intresserade i
saken. Och först och främst bör staten söka att genom klokt beviljade
anslag och stöd och hjälp i öfrigt stärka den rörelse mot större enighet
och samverkan på biblioteksväsendets område, som nu synes hålla på
att arbeta sig fram i vårt land. Först genom en sådan samverkan
af alla på detta område verkande krafter kunna vi för framtiden hoppas
på ett effektivt biblioteksväsen och kan staten påräkna verkligt gagn
af de medel, som af staten utgifvas för detta ändamål.

Om någonsin alla ett samhälles medlemmar, oberoende af samhällsställning
och andra intressen, kunna samlas om någon institution, sa borde
detta vara om biblioteket, som otvifvelaktigt är en af de allmängiltigaste
institutioner, som kunna tänkas. Under det att skolor af olika slag äro
begränsade till att verka för vissa åldersklasser, barn och ungdom, upphör
bibliotekets verkningskrets icke vid samma punkt som skolans, utan där
skolans slutar, tager biblioteket tvärtom vid, fortsätter det, som blott
hunnit påbörjas, bygger vidare på den grund, som skolan lagt, och utsträcker
sin verksamhet till ej blott de vuxna, utan äfven till de äldre och
äldsta af samhällets medlemmar. Skolan är barnens och ungdomens läroanstalt,
biblioteket är de vuxnes skola, som de aldrig växa ifrån, det är,
som Carlyle sagt, det sanna universitetet. Men det är därjämte ännu
mera. Ty under det fortsättningskurser, de af staten så högt understödda
populärvetenskapliga föreläsningarna och andra dylika bildningsmedel blott
afse de mera vuxna, kan biblioteket — jämte sin verksamhet för dessa —
äfven bereda det minsta lilla barn glädje, trefnad och nyttig sysselsättning
genom att bjuda det vackra, dess färg-, form- och smaksinne utvecklande
bilderböcker, genom att skänka dess fantasi den näring, som ett barns
sinne ovillkorligen kräfver. Hur den barnsliga fantasin, om vi icke i tid
och på ett klokt sätt tillgodose dess kraf, själf tager ut sin rätt och då
kan bli ett lättfångadt rot'' för osunda och skadliga inflytelser, därom vittnar
i vår tid kraftigt den oerhörda utbredningen af kolportagelitteratur
och biografer. Men det är icke blott en samlingsplats för såväl barn,
ungdom och äldre, som det allmänna biblioteket kan och bör blifva. Det
kan och bör vara ett sammanhållande band mellan alla ett samhälles in 7 -

vanare. 1 föreningar af olika slag splittras människorna af olika åsikter,
uppdelas i arbetsgivare och arbetare, i absolutister och icke-absolutister,
i olika såväl religiösa som politiska trosbekännare. I böckernas värld,
biblioteket, äro de alla lika; för hvar och en af dem finns hvad han önskar,
och de skarpaste antagonister kunna utan att störa hvarandra sida
vid sida tillfredsställa hvar och en sin smak. T. o. m. i kyrkorna skiljas
människorna från hvarandra genom olikheter i uppfattning och tro, och den
ene kan eller vill icke besöka en olika tänkandes tempel. Men inom biblioteket
tro de alla lika, nämligen på den bildnings- och glädjekälla,
som heter en god bok efter hvars och ens sinne; de hoppas detsamma:
att under en lugn stund i sällskap med sin bok få förflytta sig ur hvardagslifvets
gråa grå och fördjupa sig i ett intressant och lärorikt studium
eller i njutningen af en fängslande skildring. Kort sagdt, biblioteket är
den plats, där alla, ung och gammal, hög och låg, fattig och rik kunna
samlas i samma önskan, i samma känsla inför samma Guds gåfva.

1 stället för att beakta denna bibliotekets egenart att kunna och böra
vara ett samhörighetens eget tempel, synas våra bibliotek så mycket som
möjligt sträfva efter att äfven på detta område öfverföra splittring af
olika slag.

Nu är det ju hos oss visserligen så, att vi — i motsats till t. ex.
England och Förenta staterna — endast undantagsvis äga offentliga
bibliotek i samma mening som man i dessa länder fattar uttrycket »public
library», d. v. s. det af kommunen ägda och af skattemedel underhållna
offentliga biblioteket för alla. Men vi äga likväl ur våra hittillsvarande
förhållanden uppvuxna motsvarigheter till de anglo-amerikanska
biblioteken dels i de af våra socken-, församlings- och kommunbibliotek,
som ha till uppgift att vara allmänna bibliotek, och dels i de många slag
af föreningsbibliotek, som finnas hos oss och af Indika en del äro på
ett eller annat sätt understödda af offentliga medel. Äfven dessa senare
nämnda bibliotek afse i regel att verka som allmänna bibliotek — vare sig
de åtnjuta offentligt understöd eller icke — ty de äro ju nästan undantagslöst
offentliga bibliotek, fastän de upptaga afgift af icke föreningsmedlemmar.
Af dessa två slag af institutioner, de kommunala allmänna
biblioteken och föreningsbiblioteken, äro naturligtvis biblioteken af det
förstnämnda slaget de ojämförligt viktigare. Och detta af två skäl: de
stå till hela sin natur i öfverensstämmelse med tidens anda, äro upprättade
af folket själft, kommunen, ägas af folket och skötas af dess tjänstemän,
allt till gagn för detta samma folk själft utan hänsyn till stånd och
klasser, ålder eller andra yttre olikheter. M. a. o., det kommunala,
fria offentliga biblioteket, sådant som vi finna det i England, Förenta

staterna, Tyskland, Holland, Norge och andra länder, som nått långt i
biblioteksutveckling, är det vackraste, ståtligaste uttrycket för en sann eniokratisk
anda af det slag, som i våra dagar omfattas af alla upplysta,
tänkande och varmt kännande människor, oafsedt hvilken ståndpunkt eller
samhällsställning de för öfrigt representera, Det andra skälet till att det
kommunala biblioteket är af eu så stor och öfvervägande betydelse ligger
däri, att det först år i och genom denna demokratiska form af bibliotek, som
biblioteket som sådant kan komma till full utveckling och blomstring, kan
komma att blifva den stora, sammanhållande, i mer än ett afseende uppfostrande
kraften i ett samhälle, det kraftigaste stödet för dess skolväsende
och föreläsningsverksamhet, utan hvilket dessa båda aldrig nå och aldrig
kunna nå fullgoda, varaktiga resultat, in. a. o. medelpunkten för detta
samhälles intellektuella lif. Det är detta som Englands och Amerikas
fria offentliga, kommunala bibliotek blifvit för de hundratals och tusen
tals samhällen, som på detta så högt skattade bildningsmedel år ifrån
år offra betydande penningsummor. Det är sådana brännpunkter lör intellektuella
intressen, som man i de europeiska länder, som gå i de nämnda
ländernas fotspår, när det gäller biblioteksväsendet, med all makt sträfvar att
vinna. Man börjar ju numera allmänt inse, att engelsmän och amerikanare
hafva rätt, då de göra gällande, att det för ett samhälle icke finns produktivare
utgifter än de till bildningsändamål använda och att okunnighet
och bristande omdömesförmåga till slut alltid komma att stå hvarje folk,
hvarje samhälle dyrare än bildning. Man börjar inse, att hvarje enskild
människas lif kan blifva rikare och lyckligare genom boken och att en
bättre, lyckligare människa är eu ekonomisk vinst för samhället. Det^ är
därför man sträfvar efter att i hvarje stad, ja, hvarje kommun få till stånd
dessa präktiga, för alla lika lätt tillgängliga offentliga bibliotek, i hvilka
hvarje samhällsmedlem kan klifva så Högt han själ!'' vill och orkar pa
bildningens trappstege, institutioner, som i mäktiga kulturländer som Eng
land och Förenta staterna och numera äfven i Tyskland betraktas som ett
af de viktigaste medlen att höja ett folks intelligens och andliga Häftighet
Och man vet numera också, att endast ett på möjligast högsta bildningsnivå
stående folk kan blifva och förblifva utvecklingsdugligt och
konkurrenskraftigt på världsmarknaden. .

Man har således insett vinsten för samhället däraf, att hvarje sam
hällsmedlem får tillfälle att förvärfva största möjliga kunskapsmått, intresse
och ledning att idka dels teoretisk själfverksamhet genom fortsatta
studier, dels praktisk själfverksamhet genom att utvecklas och gå framåt
inom det yrke han tillhör och förkofras inom det lefnadskall, som blifvit
hans Men härmed är det icke nog. Man har äfven numera öfverallt i

världen därjämte börjat inse, att hvarje dålig samhällsmedlem är en såväl
direkt som indirekt förlust för samhället. Den direkta förlusten utgöres
åt de materiella kostnader, som de dåliga samhällsmedlemmarne förorsaka.
Man har därför börjat att anse det praktiskt att äfven på det sociala området
i allt högre grad använda profylaktiska metoder jämte de kurativa,
att söka förebygga det onda hellre än att enbart rikta sina sträfvanden
på att bota de uppkomna skadorna. De botemedel mot samhälleliga skador,
som stå till buds och som bära de föga tilltalande namnen försörjnings-
och tvångsanstalter af olika slag, fängelser m. fl. dylika, kosta nämligen
årligen summor, som äro allt för stora i jämförelse med dem, Indika
samhället ger ut för att fostra och dana lifskraftiga, samhällsnyttiga medborgare.
Och därjämte har man att dessutom räkna sig som förlust den
andliga och moraliska smitta, som sprides genom de dåliga samhällsmedlemmarne.

I England och Förenta staterna har man länge jämsides med skolorna
räknat de offentliga biblioteken som de viktigaste folkuppfostrande institutionerna.
Redan 1731 öppnades i Philadelphia det första amerikanska
s. k. »subscription-library» — närmast motsvarande hvad vi förstå med
föreningsbibliotek — som mot en ringa afgift stod öppet för äfven icke
föreningsmedlemmar, för hvem som ville begagna sig däraf. Det amerikanska
exemplet följdes 25 år senare af England, då ett dylikt »subscription-library»
öppnades i Liverpool. Sedan den tiden gick biblioteksrörelsen
raskt framåt i de anglosachsiska länderna, och redan hundra år senare
ersattes typen »subscription-library» med en högre typ: det på folkets
rätt. till själfbeskattning hvilande »public library», d. v. s. det offentliga
biblioteket jämställdt med de offentliga skolorna, offentliga parkerna och
andra offentliga institutioner, alla offentliga i den mening, att de äro det
allmännas, samhällets, hela folkets tillhörighet och därför afgiftsfria för
alla. 1850 antogs i det engelska parlamentet den efter sin upphofsman
kallade »Ehvart bill», som på vissa villkor gaf stadskommunerna rätt att
utskrifva en biblioteksskatt af eu half penny på hvarje pund af skattskyldig
egendom. Denna skatteprocent har sedermera blifvit höjd till 1 periny
på pundet. Redan 1848 hade staten Massachusetts antagit en liknande
lag, gällande för Boston, 1851 utsträcktes denna lags giltighet till hela
staten, och snart följde den ena efter den andra af unionens stater detta
exempel. Till skillnad från den engelska lagen gifva emellertid de amerikanska
bibliotekslagarna kommunerna full frihet att själfva bestämma
skattens storlek, och såväl i England som i Förenta staterna anser man,
att det till icke ringa del är denna frihet, som bidragit till biblioteksväsendets
särskilt snabba och lyckliga utveckling i Amerika. Såväl anta -

gandet af »the Ewart bill» som den amerikanska lagstiftningen å området
utgöra utan tvifvel några af de viktigaste händelserna i bibliotekshistorien.
Från dessa lagstiftningsåtgärder, som tydligt visa statsmaktens intresse
för och omtanke om biblioteksfrågan, kan man härleda den storartade
biblioteksutveckling, som England och Förenta staterna ha att uppvisa och
hvarutinnan andra länder icke kunna tåla någon jämförelse med de anglikanska.
Den första följden af nämnda lagstiftning var öppnandet af det
offentliga biblioteket i Manchester 1852 och i Boston 1854, och sedan
den tiden hafva i England och Förenta staterna hundra- och tusentals
betydande offentliga bibliotek uppstått, hvilka tack vare sina utmärkta
boksamlingar, präktiga organisation, väl utbildade och varmt intresserade
tjänstemän utgöra ett af dessa anglosachsiska länders främsta bildningsoch
uppfostringsmedel. Men det är icke nog härmed. Liksom hos oss i
Sverige i början af 1800-talet England och Amerika gåfvo impulsen till
en begynnande insikt om bokens omätliga betydelse som bildningsmedel,
så gå dessa länder fortfarande i spetsen för den rörelse, som i vår demokratiska
tid med rätta i de flesta länder kommit att intaga en så framskjuten
plats i samhällslifvet, den moderna biblioteksrörelsen. I Tyskland,
Frankrike, Österrike, Holland, Danmark och Norge, ja, t. o. in. i Italien,
för att blott nämna några exempel, tjäna de anglosachsiska biblioteksförhållandena
som förebild. Flera af de europeiska stormakterna, framför
allt Tyskland, ha nämligen börjat inse, att den stigande folkbildningen
i de anglosachsiska länderna kan blifva ödesdiger för dem, om de icke
följa exemplet. I synnerhet synas tyska industriidkare och arbetsgivare
anse det som en nationell plikt för Tyskland att å biblioteksområdet följa
engelsmännens och amerikanarnes exempel, så att icke dessa genom en
intellektuellt högre stående arbetareklass å näringslifvets olika områden undantränga
tyskarne.1)

Äfven i Sverige har, som sagdt, detta anglo-amerikanska inflytande gjort
sig starkt gällande. Det var under sockenbibliotekens tillkomst- och blomstringstid.
Då lades hos oss grunden till ett allmänt kommunalt biblioteksväsende,
byggdt på samma grundprinciper som det anglo-amerikanska: genom
folket för folket. Men under det i England och Förenta staterna såväl stat och
kommun som enskilda — och allmänheten själf ej minst — sökte på allt
sätt understödja och omhulda sina kommunala bibliotek, hvarigenom dessa
utvecklats till mönsterinstitutioner i sitt slag, förebilder för hela den öfriga
världen, så underläto vi, sedan den lilla skara af vidsynta, fosterlandsälskande
män gått bort, hvilka först verkade för våra allmänna bibliotek,

1) Se: Pfannkuehe, Freie öffentliche Bibliotheken und Lesehallen, Leipzig 1904, sid. 3-

att stödja sockenbiblioteken och arbeta för deras bestånd och utveckling.
Följden var också, att de stannade i växten och så småningom rent af
förföllo. Når sedan den nya tid inbröt, då de breda befolkningslagren
med kraft kräfde ut sin rätt till bl. a. äfven ökade bildningsmöjligheter,
då saknade vi allmänna bibliotek att bjuda dem. Och då bröt
sio- hos oss den folkliga biblioteksrörelsen egna vägar, man ville icke ens
bygga på den en gång lagda grunden, utan man skapade nya former,
former, som dock på de grunder, som jag ofvan anfört, aldrig kunna i
betydelse jämföras med de allmänna kommunala biblioteken.

De nya biblioteksformerna — folk-, arbetare-, goodtemplarebibliotek o. a.
dyl. — utgöra nämligen, som fullt naturligt är, till sin hela organisation
icke en sammanhållande, samlande kraft i samhället. Tvärtom indela äfven
de samhället i vissa grupper, och genom själfva de namn de bära utmärka
de, att de förnämligast ha intresse för och förhoppning att gagna
någon viss del af samhällets invånare. Till följd häraf ha våra bibliotek
i regel icke nått någon högre grad af utveckling. Man bör icke anse det
som ett orättvist omdöme, när den officiella finska folkbibliotekskommittén
i sitt den 7 september 1906 till kejsaren aflämnade betänkande fäller följande
yttrande om de svenska förhållandena: »För det första må anmär kas,

att de flesta af Sveriges folkbibliotek såväl på landsbygden som i
städerna förblifvit ganska obetydliga; redan från början afsedda blott för
de lägre folklagren sakna de hvarje förutsättning för att kunna utvecklas
till något mera betydande »fortbildningsanstalter för vuxna» eller »högskolor
för folket», såsom man fattar bibliotekens uppgift i de anglosachsiska
länderna».

Det är ju helt naturligt, att ett kommunalt allmänt bibliotek i och
genom sin ställning äger helt andra förutsättningar för utveckling och
blomstring än ett föreningsbibliotek. Det har redan från början större
utsikter att drao-a till sig hela allmänheten än om dess verksamhet försiggår
under en viss åsiktsbeteckning. Nu kan någon invända häremot,
att föreningsbiblioteken af olika slag i allmänhet äro så flitigt
besökta, att de icke behöfva tänka på att draga till sig en större allmänhet
än de redan räkna som sina besökande. Om jag undantager vissa
större bibliotek i våra större städer, är i öfrigt min erfarenhet en annan.
Jag har tvärtom under mina resor funnit, att äfven å tämligen talrikt
befolkade orter, t. o. in. medelstora städer, såväl arbetare- som nykterhets-
och andra föreningsbibliotek icke sällan föra en ganska tynande
tillvaro, en uppfattning, i hvilken jag blifvit styrkt genom beklaganden i
den riktningen från bibliotekens föreståndare. Fn till mig ofta framställd
klagan i just dessa slag af bibliotek är, att de alltjämt flitigare besökta

biograferna och dansnöjena synnerligen menligt inverkat på respektive föreningars
medlemmar med afseende på deras intresse för biblioteken.
Önskningar om större användning af biblioteken hafva från dylika biblioteks
föreståndare så ofta blifvit till mig framställda, att jag tror mig
kunna påstå, att hvarje godt förslag, som kunde bidraga till ökadt bruk
af biblioteken, skulle äfven från detta håll hälsas med tillfredsställelse.

Nu kan man naturligtvis invända, att det förhållandet, att biblioteket
är ett föreningsbibliotek, ofta icke gör sig gällande på något annat sätt
än uti bibliotekets namn samt däri, att icke-medlemmar i regel få erlägga
afgift för bruk af biblioteket, och att dessa förhållanden knappast kunna
menligt inverka på antalet besökande. Den invändningen kan möjligen gälla
för några af våra största städer och knappast ens i dem. Erfarenheten från
äfven andra områden än biblioteksområdet har visat, hur känslig den stora
allmänheten är, när det gäller institutioner af ett eller annat slag, som antagas
representera en annan åskådning i ett eller annat afseende än dess egen. En
sådan erfarenhet kan göras t. ex. från den populärvetenskapliga föreläsningsverksamhetens
område. De ofvan omnämnda sakkunnige angående
föreläsningsverksamheten ha i detta afseende kommit till det resultatet, att
»lokalens karaktär mycket ofta i hög grad inverkar på åhörarfrekvensen,
i det att ett stort antal personer med förkärlek besöka »sin egen»
lokal eller en neutral samlingssal, samt att andra bestämdt draga sig för
att besöka lokal tillhörig förening med viss politisk eller religiös färg».1)
Liksom beträffande föreläsningsverksamheten, så är det äfven å biblioteksområdet
af stor vikt, att för vinnande af så stor popularitet som möjligt
bland största möjliga allmänhet hvarje tecken på åsikt eller ståndpunkt af
ett eller annat slag aflägsnas från biblioteken, m. a. o., att själfva lokalen
liksom hela organisationen i öfrigt blifver — såsom de sakkunnige
angående föreläsningsverksamheten uttrycka det — fullt neutral. I detta
afseende uppfyller naturligtvis det kommunala biblioteket alla fordringar.
Äfven härvidlag äro de anglo-amerikanska »public libraries» fullgoda
förebilder, hvilka allmänna kommunala institutioner utom de för bibliotekets
eget bruk afsedda lokalerna nästan undantagslöst innehålla äfven en
rymlig, präktig föreläsningssal, ett lika praktiskt som naturligt sätt att äfven
i yttre afseende med hvarandra förena och därigenom kraftigt stödja samarbetet
mellan biblioteks- och föreläsningsverksamheterna.

Det lider således icke något tvifvel om att af två i öfrigt lika väl utrustade
och skötta bibliotek det af dessa, som till hela sin anläggning
och prägel är det allmännaste, mest allomfattande, också alltid skall kunna

Förslag angående ändrade grunder för statsunderstöd åt populärvetenskapliga föreläsningar.
. . sid. 86.

påräkna det i längden allmännaste intresset och det däraf betingade flitigaste
begagnandet. Men af bibliotekets mera allmänna läggning följa
dessutom andra fördelar. En bland dessa är rent praktisk: den ökade lättheten
att erhålla olika slag af understöd. All frivillig nitälskan på områden
sådana som det här berörda är ju mer eller mindre beroende af

de personer, som uppbära densamma. Man har fått bevittna så många
hastigt uppblomstrande hugskott af denna art, hvilka runnit ut i sanden, att
man hunnit lära, hur intressena för dylika saker gå i vågor. Följden häraf
är, att allmänheten vid frivilliga företag af denna art i regel icke känner

sig äga den trygghet för deras bestånd, som fordras för att man skall

vara fullt villig att kraftigt understödja dem. Om därför biblioteken
finge en allmännare karaktär, om allt gjordes för att ingifva allmänheten
den känslan, att det bär är fråga om något, som gäller alla och en
hvar och icke blott den eller den föreningen, och framför allt om
vi finge till stånd goda kommunala institutioner, ja, då skulle det utan
tvifvel blifva betydligt lättare att erhålla såväl rikliga offentliga understöd
som frikostigare donationer och gåfvor än hvad hittills varit fallet i vårt
land. Vi beundra ju, och med fullt skäl, den storartade offervillighet, som
rika engelsmän och amerikanare lägga i dagen för sina bibliotek. De
millioner, som i England och Förenta staterna nedlagts för att främja
det i dessa länder så högt skattade biblioteksväsendet, äro ju nästan oräkneliga
eller räknas åtminstone i hundratal. Men man må icke tro, att
sådana storartade donationer skulle i dessa länder kommit föreningsbibliotek,
af hvad slag de vara må, tillgodo. En man sådan som Andrew Carnegie, som
ensamt kan beräknas ha donerat inemot ett par hundra millioner kronor
till biblioteksändamål, understöder aldrig annat än kommunala biblioteksinstitutioner.
Skälet härtill har han gifvit i ett gåfvobref till Carnegiebiblioteket
i Pittsburg, dateradt Pittsburg den 6 februari 1890, däri han
säger följande: »Jag är afgjordt af den åsikten, att det endast är därigenom,
att staden själf underhåller sitt offentliga bibliotek, liksom den underhåller
sina skolor, som hvarje medborgare får den känslan, att han är medägare till
detsamma och att biblioteket är till för hela samhället och icke blott för någon
särskild del däraf; och jag är lika bestämdt af den åsikten, att försåvidt ett
samhälle icke är villigt att underhålla sitt offentliga bibliotek på allmän
bekostnad, föga gagn kan komma af biblioteket. Sålunda, icke för att
bespara mig själf ytterligare utgifter utan för att främja stadens bästa är
det, som jag gör det villkoret, att biblioteket skall med lämpliga medel af
staden underhållas.»1)

*) Se: The Carnegie Library of Pittsburgh, a bit of history with some pietures, Pittsburgh
1907, sid. 3.

Synpunkten af ökad lätthet eller minskade svårigheter att erhålla
ekonomiskt understöd från myndigheter eller enskilda är naturligtvis i jämförelse
med ofvan framförda principiella skäl för allmänna kommunala
bibliotek af ringare betydelse, men den är långt ifrån betydelselös. Ty
hvad vårt biblioteksväsen mest behöfver — näst efter ett kraftigt och
varmt personligt intresse från alla dem, som ha inflytande däröfver —
är just en annan samhällelig och ekonomisk ställning. Därför bör man i
den ekonomiska beräkningen äfven fästa afseende därvid, huru mycket
lättare bibliotekens lokalfråga i regel kan lösas af kommunerna än af en
förening. Och goda, för sitt ändamål någotsånär lämpliga bibliotekslokaler
med bekväma, tilldragande läsrum för äldre såväl som för ungdom
är något, som bör utgöra ett icke alltför aflägset framtidsmål för hvarje
allmänt bibliotek.

Men en sådan förändring af vårt biblioteksväsens hela karaktär, som
en starkare utveckling af våra allmänna, kommunala bibliotek faktiskt skulle
komma att innebära, skulle dessutom kunna ha ännu en viktig följd: eu
minskning af antalet små, hvart för sig arbetande bibliotek å en ort. Om
nämligen af en kommun ett godt allmänt bibliotek upprättas, så är det ju
möjligt eller åtminstone tänkbart, att de föreningar, som finnas i kommunen,
skulle finna det öfverflödigt att själfva hvar för sig uppehålla en fristående
biblioteksverksamhet. Det skulle ju nämligen kunna tänkas, att bibliotek,
som i själfva verket alla äro upprättade till samma ändamåls fyllande,
att vara och verka till allmänt gagn för samhället, under dessa förhållanden
skulle finna det med sin fördel förenligt att arbeta gemensamt för
detta mål.

Sådana som förhållandena nu äro i flertalet kommuner i vårt land,
finnes där en stor mångfald af små bibliotek, som hvart och ett arbetar
under tryckta ekonomiska förhållanden. Som jag redan förut antydt, är
det ett ganska vanligt förhållande att på samma ort med några tusen invånare
finna t. ex. två arbetarebibliotek, ett par bibliotek tillhörande nykterhetsföreningar,
något annat föreningsbibliotek, såsom ungdomsförenings
ell. dyl., jämte något slags hittills obeaktadt, icke vidare upparbetadt kommunalt
bibliotek. Om nu alla dessa slogo sig tillsammans och gemensamt
bildade ett godt allmänt kommunalt bibliotek, så skulle vinsten för
dem alla otvifvelaktigt blifva betydande. Hvad hvart och ett af de många
småbiblioteken icke förmått, det skola de, förenade, kanske kunna utföra
genom ett ökadt, rikligare och mångsidigare bokförråd, bättre lokaler, utsträckt
öppethållande, tidsenligare skötsel af biblioteket af en aflönad, kanske
t. o. m. för sitt yrke utbildad bibliotekarie, som kunde ägna mera odelad
både tid och kraft åt biblioteket.

Men om de många småbiblioteken icke vilja gå därhän att enas om
att fullständigt uppgå i ett gemensamt bibliotek, så skulle man ju kunna
nöja sig med den näst bästa anordningen: att alla dessa bibliotek ställa

sig under en gemensam styrelse för att — utan ökade kostnader — genom
gemensamma bokinköp och en äfven i öfrigt enhetlig administration afvinna
verksamheten bättre, rikare resultat.

Det lider icke något tvifvel om, att på senare tider en önskan om
starkare centralisation och större enhetlighet inom biblioteksväsendet gjort
sig gällande äfven i vårt land. I Stockholm ha representanterna för såväl
folk- som arbetarebiblioteken med sympati omfattat den motion i denna
riktning, som 1909 väcktes inom Stockholms stadsfullmäktige och som,
efter hvad man torde kunna förmoda, äfven kommer att ha till följd inrättandet
af ett kommunalt biblioteksväsen för Stockholms stad. Som ett
steg i rätt riktning torde man äfven kunna anse det inflytande, som Malmö
stad betingat sig öfver dåvarande arbetarebibliotek, då staden vid beviljandet
af anslag till nämnda bibliotek knutit det villkoret, att Malmö
stadsbiblioteks styrelse skall deltaga i revisionen af arbetarebibliotekets
räkenskaper och i vissa afseenden öfvervaka dess bokinköp. Ett annat
beaktansvärdt uppslag till samverkan är det, till hvilket initiativ tagits af
Åtvidabergs fabriksbibliotek, då det i sin trefliga bibliotekssal upplåtit plats
äfven för ortens arbetarebibliotek, hvarigenom helt naturligt ett visst samarbete
mellan de båda biblioteken kunnat åstadkommas. Exempel af denna
art på sträfvan mot större grad af samarbete biblioteken emellan äro
emellertid ännu blott fåtaliga. Dock har jag under mina besök i de olika
orternas bibliotek fått ett starkt intryck däraf, att man på de flesta ställen
insett den skada, som åstadkommits af splittringen å detta område,, och skulle
vara benägen för eu samverkan. Man klagar emellertid öfver, att initiativet
till sådan samverkan saknas och att villkoren för statens understöd,
sådana som de för närvarande äro formulerade, snarare motverka än främja
ett samarbete biblioteken emellan. Det synes således, som om det vore
af största vikt, dels att statens ekonomiska understöd till biblioteken blefve
så ordnade, att de inbjöde till gemensamt arbete, dels att staten genom
sina öfverinseende myndigheter lämnade hjälp och ledning till ett ordnadt
samarbete.

Jag har i det föregående skilt de inom ramen af min undersökning
direkt hörande biblioteksarterna i två slag: skolbibliotek och allmänna
bibliotek, och af skäl som jag anfört anser jag, att det vore lyckligt, om
en sådan begränsning af skolbibliotekens verksamhet kunde komma till
stånd till ungdomens fromma. Men härmed har jag icke velat såga, att

dessa biblioteksarter — eller öfver hufvud taget några biblioteksarter —
skulle verka fristående hvar för sig utan samarbete med hvarandra. Tvärtom
är jag lifligt öfvertygad om, att vårt biblioteksväsen, först när ett intimt
samarbete på alla områden kommit till stånd mellan olika slag af
bibliotek, kan nå den utveckling och blomstring, som det måste vinna för
att kunna blifva en andlig och kulturell kraftkälla för hela landet, såsom
fallet är med biblioteksväsendet i England och Förenta staterna. Därför
böra först och främst de minsta, mest begränsade biblioteken, skolbiblioteken,
kunna räkna på stöd och hjälp i form af dels boklån, dels råd och anvisningar
af många sias från de allmänna biblioteken. Å andra sidan bör äfven
skolbiblioteket, i den mån det är möjligt, stå det allmänna biblioteket till
tjänst i dess arbete för ortens barn och ungdom, och särskildt böra båda
samarbeta, när det gäller att icke lämna ur sikte den ur skolan nyss
utsläppta ungdomen, att samla såväl denna som skolans egen ungdom till
läs- och sagoaftnar, studiecirklar och läsklubbar m. in. dyl., vid hvilken
verksamhet bibliotek och bibliotekarier alltid böra bilda medelpunkten.
Äfvenledes böra det allmänna biblioteket och skolbiblioteket samarbeta så
långt sig göra låter för att understödja verksamheten vid å platsen befintliga
aftonskolor, fortsättningsskolor, yrkesskolor, bildningsföreningar eller
andra bildningsanstalter af olika slag. M. a. o., skolbiblioteket och
det allmänna biblioteket å en ort böra aldrig betrakta sig som fullt fristående
institutioner gentemot vare sig hvarandra eller andra bildningsanstalter,
utan böra tvärtom söka samarbeta med hvarandra och detta så
mycket som möjligt ske kan utan att — hvad särskildt skolbiblioteket
angår — bibliotekets hufvuduppgift däraf blir lidande. Hvad dessutom
särskildt städerna angår, är att märka, att i dessa äfven finnas bibliotek i
de allmänna läroverken, angående hvilka läroverksstadgan innehåller bestämmelse,
att de såväl under terminerna som under ferierna på tid, som af
rektor bestämmes, skola hållas öppna till begagnande för lärare och lärjungar
»äfvensom för andra inom staden eller orten bosatta personer».
Denna bestämmelse torde, om dess andemening beaktas af de olika biblioteksmyndigheterna,
kunna ha ett välgörande inflytande på en framtida samverkan
mellan äfven dessa bibliotek och de kommunala skol- och allmänna
biblioteken. Äfven från seminarie- och andra läroverksbiblioteks sida bör
samarbete sökas, så att, i den mån sådant är möjligt, alla å en ort befintliga
bibliotek må samverka med hvarandra. Och äfven i detta afseende bör
vårt biblioteksväsen kunna påräkna lämpligt stöd och ledning ifrån statens
sida.

B. Bibliotekens lokalförhållanden, öppethållande, afgift

för låntagare m. m.

Bland de viktigaste frågorna för ett bibliotek äro läge och lokalförhållanden
och utstyrsel i öfrigt. Hvad de svenska biblioteken angår, äro
de i dessa afseende!! i regel ganska dåligt tillgodosedda, detta naturligtvis
beroende på bibliotekens tryckta ekonomiska ställning och kanske i någon
mån^ också på den hos oss i allmänhet gängse uppfattningen, att när det
är fråga om bibliotek och böcker, så är det sämsta godt nog. Man kan
icke undgå att få det intrycket, att på många ställen den meningen
gör sig gällande, att hvarje samling böcker, hopbragt hur som helst, förvarad
hur och hvar som helst och skött på hvad sätt som helst, är ett
bibliotek. M. a. o., man borde nog i allmänhet beakta den framstående
amerikanske biblioteksmannen Melvil Deweys ord: »Böcker i och för si«-utgöra icke något bibliotek; de äro blott råmaterialet till ett bibliotek».0

Hvad först och främst bibliotekets läge angår, bör naturligtvis detta
väljas så, att det är så centralt som möjligt i förhållande till största möjliga
antal eventuella besökande. Detta kan icke sägas vara fallet med
många af våra bibliotek i synnerhet i landskommunerna. De synas merendels
hafva förblifvit kvar på det ställe, där för åratal sedan’t. ex. ett
sockenbibliotek anlades, ofta i hög grad ur vägen i förhållande till
det förändrade läge, i hvilket ortens befolkningscentrum kommit genom
förändrade samfärdsmedel o. d. Icke sällan finner man exempel
på, att ortens församlingsbibliotek, inrättadt att vara ortens allmänna
bibliotek, är beläget i en skollokal, som ligger omkring eu half timmes
väg från själfva ortens hufvudcentrum. Det säger sig naturligtvis själft,
att användningen af ett så beläget bibliotek blir ytterst ringa. I allmänhet
är man i tillfälle att göra den iakttagelsen, att tillräcklig hänsyn icke
tages till lägets stora betydelse för ett flitigt bruk af biblioteket. * Det är
ju tydligt, att äfven om läslusten och bildningsintresset äro stora å en
ort, dels det nutida brådskande och jäktande lifvet, dels en viss tröghet
och bekvämlighet i själfva människonaturen göra det nödvändigt, att biblioteket
för att utöfva ett verkligt önskvärdt stort inflytande inom sin
ort måste vara så beläget, att det icke medför allt för stor tidsutdrägt
eller besvär för den läsintresserade att begifva sig dit, eljest löper man
säkerligen den faran, att såväl väderlek och väglag som brådskande arbete
och många andra skäl lägga hinder i vägen för ett flertal biblioteksbesök.

Det här sagda gäller naturligtvis om de bibliotek i ett samhälle, som
ha till uppgift att vara samhällets allmänna bibliotek; skolbiblioteken
ha ju sin plats gifven. Och det vore i de flesta samhällen otvifvelaktigt
det bästa, om det allmänna biblioteket kunde beredas en lokal i närheten
af de öfriga lokaler, som af nödvändighetens tvång äro samhällets mest besökta,
såsom i landskommuner och småstäder järnvägsstation, postkontor,
handelsbod, rådstuga, sockenstuga eller kyrka, allt under förutsättning att
dessa lokaler äro väl belägna i förhållande till ortens tätast befolkade delar.
1 de större städerna ställer sig frågan om det lämpligaste läge t något
olika, och i de flesta fall måste ju där bibliotekets verksamhet genom
till hufvudbiblioteket anslutna filialbibliotek fördelas på olika stadsdelar,
ett önskemål som i våra större städer redan uppfylles af stads- och en del
större föreningsbibliotek.1)

Hvad själfva lokalerna angår, synas de i skolorna befintliga boksamlingarna
i regel vara förlagda till ett bokskåp placeradt antingen i någon
af skolsalarna eller i något materielrum eller på en del ställen i någon
till skolhuset hörande garderob eib dyl. Något vidare tilltalande eller
inbjudande intryck torde man icke kunna påstå, att dessa väl låsta bokskåp
i allmänhet göra. Jag har redan antydt, att man numera anser, att
det lämpliga sättet att anordna skolbibliotek består däri, att skolan dels
bär en för hela skolan gemensam större boksamling, dels ur denna gemensamma
boksamling anordnar utvalda smärre klassbibliotek. Det gemensamma
biblioteket bör helst förvaras i något för hela skolan gemensamt
rum. Bokskåpen eller hyllorna böra icke vara högre än att lärjungarna
någorlunda obehindradt kunna afläsa boktitlarna. Dörrarna till
bokskåpen eller hyllorna — om dörrar anses nödvändiga — böra vara af glas
eller blott försedda med ett lätt galler, icke som nu oftast är fallet af trä,
hvarigenom de icke gifva lärjungarne möjligheten att ens se de i dem förvarade
böckerna. Någon del af den gemensamma boksamlingen bör utgöras
af för lärjungarnes ståndpunkt lämplig referens-(uppslags-)litteratur och,
om af utrymmesskäl möjligt, bör denna del af skolbiblioteket förvaras å
en öppen hylla, så att lärjungarne när som helst — utan att hvarje gång
direkt behöfva anlita lärarens bistånd — kunna få begagna dessa böcker
och därigenom, efter anvisningar och råd af sina lärare, lära att på
ett för deras ståndpunkt afpassadt sätt själfva hämta kunskap och vägledning
ur denna för äfven det elementäraste själfständiga arbete oumbärliga
litteraturart. i)

i) Jfr sid. 9—10, 18-20.

Hvad lokalerna för de allmänna biblioteken angår, innehafvas för närvarande
de bästa af några af stadsbiblioteken, en del af de af arbetsgifvarne
inrättade bruks- eller fabriksbiblioteken samt de största föreningsbiblioteken
af olika slag. Egen för uteslutande biblioteksändamål uppförd byggnad
torde Dicksonska folkbiblioteket i Göteborg ännu vara ensamt om i
vårt land, en byggnad som dessutom erhållit ett synnerligen vackert och
lämpligt läge.

Bland önskemålen angående lokalerna för allmänna bibliotek vill jag
särskildt framhålla — utom det ofvan framställda beträffande centralt
läge — vikten för biblioteket af belägenhet i bottenvåningen och helst
utåt gata eller väg, med direkt ingång därifrån. Betydelsen för en flitig
användning af biblioteket af sådana lokalförhållanden som de nämnda behof
ver väl knappast påvisas. Det är ju icke att undra på, att sockenbibliotek,
som bestå af en illa medfaren boksamling inhyst i ett skåp i
någon skrubb på eller bredvid vinden, icke blifva vidare träget besökta.
Och för den, som har ansvaret för ett sådant bibliotek, är det ju icke lätt
att med dylika lokalförhållanden göra biblioteket — äfven om det innehölle
aldrig så många läsvärda saker — till någon vidare populär institution
i samhället. Det allmänna kommunala bibliotekets lokalfråga är naturligtvis
en uteslutande kommunal angelägenhet, men det torde icke desto
mindre böra framhållas som ett önskemål af högsta vikt, att kommunerna,
när de bygga öfriga kommunala byggnader, äfven ville beakta bibliotekets
lokalfråga. När man ändå är sysselsatt med uppförandet af en byggnad,
skulle det knappast öka kostnaden därför i någon mera betydande grad,
om man till densamma fogade en mindre tillbyggnad med ett par lämpliga
bibliotekssalar. På landet i synnerhet skulle ju hvarken tomt- eller arbetskostnaderna
för en sådan tillbyggnad vara öfverhöfvan betungande.
Äfven vid skolbyggnaderna skulle en dylik bibliotekstillbyggnad vara synnerligen
lämplig, om blott biblioteket finge sin egen från skollokalerna afskilda
lokal, så att ortens allmänna bibliotek icke blefve beläget i skolan, såsom
nu är vanligt och hvilket — som jag ofvan påpekat — verkar hämmande
på såväl skolbibliotekets som det allmänna bibliotekets fyllande af respektive
egentliga uppgifter.

Ett önskemål vid alla slag af bibliotek, äfven vid skolbiblioteken, är
inrättandet af ett särskildt läsrum utom den öfriga bibliotekslokalen. Består
denna af en tillräckligt stor sal, kan utan den ringaste olägenhet såväl
förvanngsställe för bokhyllorna som utlåningsexpedition och läsrum
anordnas i samma rum, om man blott ordnar det hela praktiskt, så att
den ena afdelningen icke stör den andra. En dylik anordning är icke

ovanlig i smärre amerikanska bibliotek med upp till åtta a tio tusen band
och har där gifvit godt resultat. Dock torde det i vårt land i allmänhet
vara lättare att få disponera flera smärre rum än eu rymlig sal, och i så
fall bör ett af dessa rum användas som läsrum, d. v. s. förses med bord
och stolar samt upplysas och uppvärmas och i allmänhet inredas till att
bli en angenäm tillflyktsort för eu läsande eller studerande allmänhet.
Rundt väggarna i ett sådant läsrum eller till läsrum använd del af en

“o

bibliotekssal böra å öppna hyllor vara uppställd den i biblioteket befintliga
referens- eller uppslagslitteraturen, handböcker af skilda slag och i
allmänhet värdefull litteratur, som kan tjäna till att gifva en allmän öfversikt
öfver olika grenar af vetande, de tidskrifter, å hvilka biblioteket prenumererar,
samt äfven tidningar, om biblioteket tillhandahåller sådana.

Läsrummet, skött på rätt sätt, med lämplig, så rikhaltig boksamling som
möjligt är utan gensägelse bibliotekets mest betydelsefulla hjälpmedel dels
för de verkligt kunskapssökande bland biblioteksbesökarne, dels när det
gäller att redan genom yttre betingelser fästa allmänhetens uppmärksamhet
och intresse vid biblioteket. Mången finnes, som nog kunde ha lust
och intresse af att läsa bibliotekets böcker, men hvilkens bostadsförhållanden
äro sådana, att han icke i hemmet kan läsa sin bok i ostörd ro. För
sådana personer äro lugnet och stillheten i bibliotekets läsrum af oskattbar
betydelse. Genom ett rätt beaktande och begagnande af den i läsesalen
uppställda referenslitteraturen kan bibliotekarien göra sitt bibliotek
till en tillflyktsort för alla dem i samhället, som önska vidare upplysningar
om ett eller annat de hört eller sett, läst om i tidningen eller fått
sin uppmärksamhet fästad vid under en föreläsning. Härigenom kan biblioteket
snart få namn om sig att vara hela ortens »fråga mig om
allting», och då äro också dess framgång och betydelse inom samhället
gifna. Till att göra biblioteket till en dylik källa för upplysning bidraga
i hög grad läsrummet och dess referensbibliotek. Man behöfver blott
tänka på, hvad nytta och nöje på en ort ett trefligt läsrum och Nordisk
familjebok skulle kunna göra, om blott bibliotekarien förstode att vid lämpliga
tillfällen låta det bli bekant, att man i den boken kan få utförligt
reda på som godt som alla de förhållanden, länder, folk, namn och
annat, hvarom t. ex. tidningarna dagligen medföra underrättelser eller
den sista föreläsaren talade o. s. v. 1 amerikanska bibliotek har man
gjort den iakttagelsen, att läsningen af verk af encyklopedisk natur med
deras korta, koncentrerade artiklar öfver många olika ämnen i regel skattas
högt af personer, som ha ringa tillfälle till läsning af mera ingående verk
öfver något som intresserar dem, och ett sådant bruk af läsrummet och
dess litteratur leder, om bibliotekarien rätt förstår att intressera sin

publik, till ökadt intresse för biblioteket i dess helhet och för läsning och
studier i allmänhet.

Läsrum med referensbibliotek finnas i vårt land i allmänhet i de
större stads- och föreningsbiblioteken af olika slag och äfven i de af arbetsgifvarne
inrättade biblioteken. Och de som finnas äro ofta trefliga
och prydliga och kunna också sägas vara flitigt anlitade. Hvad man dock
synes icke ha uppskattat till dess fulla betydelse är dels vikten af en så
rikhaltig och värdefull samling referenslitteratur som möjligt, dels och
framför allt vikten af den ledning, som genom hjälpmedel af alla slag
och ett starkt personligt intresse från bibliotekariens sida bör gifvas allmänheten
vid bruket af läsrummet och dess litteratur. Men dessa anmärkningar
kunna och böra icke riktas mot de bibliotekarier, som handhafva
våra allmänna bibliotek, ty dels sammanhänga de i hög grad med
den knappa ekonomiska ställning, under hvilken våra bibliotek nästan
undantagslöst kunna sägas lida, dels bero de naturligtvis i många fall på
bristande insikt i och kunskap om sättet för sådana läsrums inrättande
och skötsel. De kräfva naturligtvis, vare sig biblioteket är stort eller litet,
stor beläsenhet och bokkännedom hos den, som förestår dem, samt en
noggrann och ingående bekantskap med det kunskapsinnehåll, hvaröfver
läsrummet förfogar genom där befintliga boksamling, och därjämte med
bibliotekets bokförråd i allmänhet. Men en sådan utbildning af biblioteksföreståndare
kräfver äfven den lämpliga penningemedel och möjlighet i
öfrigt till dess erhållande i vårt land, allt något hvarpå vårt biblioteksväsen
hittills lidit brist.

I detta sammanhang anser jag mig böra omnämna den form af läsrum,
som förekommer på en del ställen i vårt land, nämligen serveringslokaler,
som samtidigt erbjuda tillfälle till lån och läsning af böcker,
hvarigenom läsrummet blifvit ett slags visserligen nykterhetskafé, men
dock faktiskt ett kafé, som skiljer sig från andra dylika hufvudsakligen
därigenom, att det jämte de mera materiella förmånerna äfven bjuder på
böcker. Aktiebolaget Göteborgssystemet har i Göteborg inrättat sju sådana
läsrum. Ett dylikt läsrum finnes äfven i Malmö och sådana
torde äfven existera å andra orter i vårt land. Serveringslokaler af detta
slag tjäna utan tvifvel ett vackert och lofvärdt filantropiskt syfte — som
ett slags asyl verksamhet — men torde som bildnings- eller uppfostringsmedel
sakna betydelse och därför icke böra af vare sig stat eller kommun
beaktas eller understödjas i samband med vårt biblioteksväsen. Servering
i samband med bokutlåningsverksamhet äger äfven rum i en del föreningsbibliotek,
dels arbetare- och dels nykterhetsföreningars, och det är
i dessa fall i allmänhet serveringsbiträdet, som sköter äfven bokutlånings -

verksamheten. Lika litet som när det gäller de nyss nämnda läsrummen, lika
litet anser jag sådana bibliotek, där det naturligtvis på grund af inrättningens
hela natur knappast kan blifva tal om ett vare sig kunskapssökande eller kunskapsgifvande,
böra af stat eller kommun betraktas som biblioteksixistitutioner.
Härmed har jag ingalunda velat säga, att sådana institutioner
skulle vara mindre värda framför allt kommunernas intresse, men man
torde ha rätt att anse, att de böra i budgeten hänföras till en annan
anslagspost än den, under hvilken biblioteken räknas. M. a. o., all slags
bokverksamhet, som anknytes till rent filantropiska ändamål, såsom
serverings-, värinestuge- eller annan asylverksamhet, bör också betraktas
som välgörenhet. Ett samhälles biblioteksverksamhet däremot — om den
skall blifva af den betydelse för skolväsendet och i allmänhet för bildningsverksainheten,
som biblioteket kan och bör vara — får icke betraktas
och skötas som en välgörenhetsverksainhet. Biblioteksväsendet bör vara
eu kommunal angelägenhet af samma slag som skolväsendet, m. a. o.:
liksom det numera anses för samhällets plikt att gifva hvarje blifvande
medborgare tillfälle att lära sig att läsa, bör det lika väl anses för samhällets
plikt att gifva hvarje medborgare tillfälle att begagna den vunna
färdigheten att läsa till gagn för honom själf och för samhället.

Hvad bibliotekets yttre förhållanden i öfrigt angår, är ju äfven af
största vikt de tider, på hvilka biblioteket är tillgängligt för allmänheten.
Dessa tider äro så växlande för olika bibliotek, att det är nästan omöjligt
att gifva en öfversikt öfver desamma. Som ett allmänt omdöme torde
man dock kunna säga, att de timmar i veckan, under hvilka våra allmänna
bibliotek äro öppna för besökande, äro alltför knappt tilltagna, detta naturligtvis
åter beroende på de obetydliga tillgångar, som stå våra bibliotek
till buds. önskligt vore, att vid bibliotekens öppethållande största möjliga
hänsyn kunde tagas till lokala förhållanden, så att biblioteken vore tillgängliga
för besökande å tider, när man har anledning att förmoda, att
möjligast största del af allmänheten kan ha tid och tillfälle att besöka
dem. Dessa tider ställa sig naturligtvis ganska olika på olika orter. A
en del platser torde t. ex. viss tid efter gudstjänstens slut om söndagarna
vara lämplig tid, jämte någon eller några af hvardagskvällarna, å
andra anses lördags- och onsdagseftermiddagarna som bästa bibliotekstid

o. s. v. Ett annat önskemål är, att bibliotek å orter, där populärvetenskapliga
föreläsningar hållas, till en viss grad och så vidt möjligt är, rätta
tiderna för sitt öppethållande efter tiderna för föreläsningarna, så att ortens
bibliotek helst alltid vore tillgängligt för erhållande af hemlån omedelbart
efter föreläsningarnas slut.

Hvad särskilt beträffar de statsunderstödda biblioteken, har i Tab. 8
bland tabellbilagorna en sammanställning, afseende år 1908, gjorts af de meddelanden
om bibliotekens expeditionstider, som ingå i de uppgifter, Indika
författningsenligt skola åtfölja bibliotekens ansökningar om statsbidrag.
Härvid är emellertid att märka, att uppenbarligen mycket olika principer
följts vid uppgiftslämnandet. En del bibliotek angifva tydligen endast
den af stadgarna föreskrifna tiden, stundom med tillfogande af upplysningar
sådana som »eljes när som helst», »dessutom vid tillsägelse» o. d.,
hvarför de angifna tiderna i dessa fall få betraktas som minimitider.
Andra bibliotek åter ha under blankettens rubrik »tider i veckan för
bibliotekets öppethållande», efter allt att döma, insatt den faktiska expeditionstiden
utan hänsyn till hvad stadgarna härom bestämma; till dessa
senare får man säkerligen räkna en hel del af de bibliotek, särskildt å
landsbygden, som ange, att biblioteket är öppet alla dagar, hvilket i åtskilliga
fall torde vara liktydigt med, att bibliotekarien vid tillsägelse står
till lånesökandes förfogande — en anordning, som erfarenheten visat ingalunda
garanterar någon daglig expeditionstid. Beträffande sammanställningen
i Tab. 8 bör därjämte anmärkas, att hänsyn där ej kunnat tagas
till eventuellt förekommande minskning i expeditionstiden under sommarmånaderna
o. d.; vidare hafva i händelse af skiftande tillgänglighetstider
vid skilda afdelningar af samma bibliotek — vare sig rent lokalt
skilda eller så, att t. ex. församlings- och skolbibliotek utgöra endast hvar
sin afdelning af ett och samma bibliotek — de olika tiderna summerats,
emedan dock biblioteket som helhet betraktadt varit tillgängligt samtliga
de angifna tiderna, ehuru ej alltid den närmaste afdelningen för respektive
låntagare, och då väl i regel utlåning äfven åt äldre ej förvägras ur skolbiblioteket
eller på de för skolbarn egentligen afsedda tiderna.

Nedan följer ett sammandrag af de i Tab. 8 meddelade uppgifterna
rörande de statsunderstödda bibliotekens expeditionstider år 1908, hvarvid
eu ungefärlig fördelning äfven verkställts beträffande de få (endast 30)
bibliotek, för hvilka fullt exakt uppgift om öppethållandet ej varit tillgänglig
(»skoldagar» o. d., som ej utan kännedom om respektive orts förförhållanden
kunnat noggrann! evalveras i veckodagar).

Städer

Samtliga

Mer än 1 dag i veckan........................ 44

dåra! : alla dagar ell. alla söckendagar 7

1 dag i veckan.................................... 30

däråt: söndagar .............................. 11

Mindre än 1 dag i veckan ................ 1

Antal bibliotek
Landsbygd Hela riket

Samtliga (eko,F) ”Tommnn- Förenin«8'' Samtli^

367	363	48	411
119	109	17	126
441	423	48	471
249	228	32	260
12	ii	2	13
820	797	98	896

Summa 75

Några synnerligen vidtgående slutsatser torde emellertid ej kunna
dragas ur denna sammanställning. Dels är det till grund liggande materialet,
som ofvan påpekats, ganska olikartad!, dels har det till följd af
alfattningen af hithörande rubrik i det föreskrifna uppgiftsformuläret för
de statsunderstödda biblioteken samt i saknad af någon fullständig samling
af stadgar ej varit möjligt att låta tablån omfatta äfven tider på
dagen, hvilket naturligen är af stor vikt för bedömandet al expeditionstidens
effektivitet. För öfrigt är en generell öfversikt i detta afseende
endast af relativt värde, då det gifvetvis, som ofvan antydts, ofta är beroende
på rent lokala förhållanden hvilka tider som äro i hvarje fall lämpligast.
Därtill kommer, som också redan framhållits, att bibliotekens tillgänglighet
själffallet är i hög grad afhängigt af dess läge inom verksamhetsområdet,
ändamålsenlig lokal i öfrigt o. s. v., allt omständigheter, som ej
kunna afläsas ur denna tabell och öfver hufvud ej ur de uppgifter, som
biblioteken med nuvarande uppgiftsformulär äro skyldiga att afkunna.

Fasthålles denna begränsning, kan dock en öfversikt af de olika
expeditionstidernas relativa förekomst vara i viss mån belysande, och
meddelas den därför här nedan.

Städer

Samtliga

Mer än 1 dag i veckan........................ 58.7

däraf: alla dagar eller alla söckendagar;
i % af totala antalet.......................... 9.3

1 dag i veckan.................................... 40. o

däraf: söndagar, » % nästföregående rad 36-7

Mindre än 1 dag i veckan ................. 1.3

Summa 100

Ant	al bibliotek,	i %
Landsbygd	Hela riket
a ,r Församlings- Samthga (skol ) Q komsmun.	Förenings-	Samtliga
44.7	45.5	49.0	45.9
14.5	13.7	17.»	14.i
53.8	53.1	49.0	52.6
50.5	53.9	66.7	55.2
1.5	1.4	2.0	1.5
100	100	100	100

Af samtliga bibliotek voro således något öfver hälften tillgängliga
endast 1 dag i veckan1). Såsom var att vänta, är emellertid expeditions v)

Detta stämmer väl öfverens med resultatet af den veterligen enda mera omfattande
undersökning rörande de statsunderstödda biblioteken, som hittills företagits, nämligen den
som centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskollärareförening lät verkställa beträffande
de för är 1907 understödda biblioteken och som publicerats i föreningens tidskrift »Föreningen»,
årg. 1908, häft, 2, sid, 66 ff. Där uppgifvas 283 eller 53 % af samtliga 534
redovisade bibliotek ha varit öppna 1 dag i veckan. Den samtidigt meddelade siffran för
bibliotek öppna 6 eller 7 dagar i veckan, 99 eller 18.5 % af de 534, är däremot, relativt
taget, åtskilligt högre än den ofvan angifna, 14. i %, hvilket emellertid torde, åtminstone
hufvudsakligen, kunna tillskrifvas ofullständigheten af det material, som ligger till grund
för »Föreningens» statistik, i det att af de 790 för år 1907 statsunderstödda biblioteken
uppgift i detta afseende, som sagdt, endast erhållits för 534.

tiden i genomsnitt rikligare tillmätt i stads- än i landsbiblioteken; den
afvikelse härifrån, som kommer till synes i fråga om bibliotek öppna »alla
dagar eller alla söckendagar» (på grund af materialets beskaffenhet torde
en sammanslagning af dessa bägge rubriker i Tab. 8 vara påkallad), får
nog sin förklaring af ofvan påpekade förhållande, att bland landsbygdsbiblioteken
under denna rubrik synas ingå åtskilliga, för hvilka de »alla
dagar», som angifvas såsom expeditionstid, betyder ungefär detsamma som
»efter tillsägelse hos bibliotekarien» eller i realiteten otvifvelaktigt afsevärdt
mindre än dagligen. Skillnaden mellan de kommunala biblioteken af olika
slag och föreningsbiblioteken är i afseende på öppethållande i regel rätt ringa,,
resulterande i en obetydlig Övervikt för de senare; dock synas föreningsbiblioteken
i större utsträckning än öfriga utsätta expeditionstiden till söndagar,
hvilket bl. a. framgår däraf, att bland föreningsbibliotek, som höllos
tillgängliga 1 dag i veckan, ej mindre än 2/3 därtill vält söndagen mot endast
något öfver 1/2 bland öfriga bibliotek. Söndagen är öfver hufvud eu
mycket använd expeditionsdag, naturligt nog; en undersökning i detta
hänseende ådagalägger, att i det närmaste 3/5 af samtliga för år 1908
statsunderstödda bibliotek voro tillgängliga söndagar. Af öfriga veckodagar
kommer tydligen lördagen mest i fråga (jfr Tab. 8).

Ofvan meddelade siffror bringa ock i dagen, att det år 1908 fanns
18 statsunderstödda bibliotek (eller 1.5% af samtliga), som voro tillgängliga
mindre än en dag i veckan, ett t. o. in. endast en gång i månaden.
Dessa 13 borde strängt taget aldrig ha kommit i fråga till statsunderstöd,
då — bortsedt från det olämpliga att uppmuntra dylika svåråtkomliga
»bildningsanstalter» — själfva förordningen som anslagsvillkor förutsätter,
att bibliotek skall »regelbundet vissa tider i veckan» hållas öppet. Därest
det vid en närmare undersökning (nuvarande uppgiftsformulär lämnar ej
möjlighet till ett afgörande härvidlag) skulle visa sig, att några bibliotek
verkligen icke hade någon i stadgarna eller annorledes fullt bestämd
expeditionstid, utan endast hölles tillgängliga »efter tillsägelse hos bibliotekarien»,
kunna ej heller sådana bibliotek anses fylla nyssnämnda anslagsvillkor.

För bibliotekens tillgänglighet spelar frågan om afgift för låntagare
onekligen en viss roll. Några samlade data härom för biblioteken i Sverige
öfver hufvud stå emellertid icke till buds, utan får man nöja sig med
några hithörande uppgifter rörande de statsunderstödda biblioteken1).

*) Ehuru tillgängligt material angående låneafgifter i de statsunderstödda biblioteken
torde, såsom nedan påvisas, vara ganska ofullständigt, har det dock ansetts lämpligt att i
möjligaste mån bearbeta detsamma, bl. a. emedan frågan om afgift eller icke, när det gäller

I Tab. B nedan lämnas en öfversikt rörande förekomsten af afgift
för boklån i de för åren 1906—1908 statsunderstödda biblioteken. Tyvärr
äro bibliotekens redogörelser på denna punkt åtskilligt bristfälliga, såsom
framgår af de rätt betydande siffrorna under rubriken »Uppgift saknas».
Dock torde man utan större risk för felslut kunna antaga, att i allmänhet
ingen afgift för låntagare utkräfts i de bibliotek, för hvilka »uppgift saknas»
i detta afseende, och således kunna likställa dessa med de bibliotek,
som i redogörelserna mera direkt anges som afgiftsfria. Detta synes vara

Tab. B. Antalet för åren 1906—1908 statsunderstödda bibliotek
med och utan afgift för låntagare.

r			A	n t a 1	b i b 1 i o t	k
	År 1906	År 1907	År 1908
	Försam- lings- (skol-)och kommun-	För- enings-	Summa	jFörsam-lings-(akol-) och kommun-	För- enings-	Summa	Försara-lings-(skol-) och kommun-	För- enings-	Summa
Med afgift (oafsedt plikt) ...	189	40	229	228	74	302	261	86	347
a) lika för alla låntagare...	188	32	220	225	60	285	259	70	329
b) högre för icke-medlem (af förening) än för med-lem ...........................		(>	6		11	1 1		11	11
c) endast för icke-medlem (af församling, förening 0. S. V.) ...................	1	2	3	3	3	6	2	5	7
Helt och hållet utan afgift (oafsedt plikt) ...............	339	6	345 60	414	7	421	437	7	444
Uppgift saknas ..................	57	3	65	2	67	99	5	104
Summa	585	49	634	707	83	790	797	98	895

dess mer berättigad^ som — på grund af det hittillsvarande uppgiftsformulärets
beskaffenhet — det icke torde vara fullt uteslutet, att någon
gång vederbörande uppgiftslämnare rubricerat som afgift hvad egentligen
bör betraktas som plikt, d. v. s. en afgift som inträder först sedan en
afgiftsfri lånetid (vanligen af en månad eller 14 dagar) förflutit.

En på detta sätt företagen uppdelning visar, att det är något mer än

s. k. folkbibliotek, är rätt omstridd och tar en icke obetydlig plats i hithörande utländsk
litteratur (jfr t. ex. den redogörelse för meningsskiljaktigheterna härutinnan, som återfinnes i
»Mitteilungen des Statistiscben Landesamtes des Königreiches Böhmen. Band XIV, Heft. 1:
Allgemein zugängliche Bibliotheken, Lesehallen und Museen ... im Königreiche Böhmen im
J. 1905», Prag 1910, sid. LXV ff).

en tredjedel1) af de statsunderstödda biblioteken, som upptaga afgifter af
sina låntagare1 2), närmare bestämdt 36.1 % år 1906, 38.2 % år 1907 och
38.8 % år 1908. Siffrorna tyda sålunda på eu om ock ringa stegring i
de afgiftstagande bibliotekens antal, något som dock i hufvudsak beror på
den relativt starka ökningen i antalet föreningsbibliotek (jfr nedan). Förhållandet
mellan afgiftsfria och afgiftstagande bibliotek är ganska växlande
i olika trakter: så kunna bland län, där det öfver hufvud finns ett större
antal bibliotek (och där sålunda ej tillfälligheter på grund af för små tal
kunna spela in), nämnas som ytterlighetstal: å ena sidan Malmöhus län
med endast 19.4 % afgiftstagande bibliotek, Gottlands med 21.4 %, Uppsala
med 23.1 %, å andra sidan Kalmar med 57.7 %, Skaraborgs med 56.1 %
samt de norrländska länen med 53.8 % (frånsedt Gäfleborgs län ända upp
till 60.5 %), samtliga siffror rörande 1908. Det låga talet för Gottlands
län, de höga lör de norrländska länen äro emellertid delvis beroende därpå,
att i förra finnas inga, i de senare talrikt med föreningsbibliotek. Det
består nämligen en högst betydande skillnad i här berörda afseende mellan
förenings- och andra bibliotek, naturligt nog, då de förra, såsom i regel
utan kommunalt anslag, i väsentlig grad äro för sin ekonomi beroende af
medlems- och andra afgifter. Bland föreningsbiblioteken utgjorde sålunda
afgiftstagande i % af samtliga 81.6 år 1906, 89.2 år 1907 och 87.8 år 1908,
bland öfriga bibliotek endast resp. 32.3, 32.2 och 32.7.

Fn undersökning rörande den betydelse de influtna afgifterna ha i
bibliotekens budget hade varit af intresse att kunna företaga, men har
detta ej låtit sig göra, då de föreskrifna uppgiftsformulären icke lämna
någon som helst garanti för en fullständig ekonomisk redogörelse. Att
låneafgiften åtminstone här och hvar spelar en icke oväsentlig roll, är
emellertid uppenbart: så finnas fall, dock sannolikt tämligen sällsynta, där
afgifterna (troligen stundom inkl. plikter) uppgå till ungefär samma belopp
som det kommunala anslaget, ibland t. o. in. afsevärdt öfverskrida detsamma.

Hvad beträffar beräkningsgrunden för låneafgiftens utgörande, begäres
å den fastställda uppgiftsblanketten blott besked om afgiftens belopp
pr tid, hvarför det endast undantagsvis varit möjligt att bestämdt afgöra,
om uppgifvet belopp afser jämte tid äfven band o. d., men torde det på
grund af allmänt gällande utlåningssystem vara antagligt, att afgift pr
dag, vecka och 14 dagar i regel äfven hänför sig till ett band, medan af 1)

Denna proportion öfverensstämmer väl med resultatet af den ofvannämnda i Sveriges
allmänna folkskollärareförenings tidskrift »Föreningen», årg. 1908, käft. 2, sid. 66 ff. publicerade
undersökningen, som för 1907 utvisar 159 eller 36.5% afgiftstagande bibliotek af
436, angående hvilka uppgift i detta afseende erhållits.

2) I undantagsfall endast af vissa låntagare (jfr Tab. B).

gift för tid därutöfver i allmänhet synes gälla oberoende af lånens antal.
Materialets uppenbara ofullständighet äfven i öfrigt, konstaterad bl. a.
genom försöksvis anställd jämförelse med i Ivungl. Biblioteket befintligt
stadgetryck, har ock förbjudit en mera ingående behandling af spörsmålet
om afgiftsvillkoren. Utom den allmänna öfversikten i Tab. B ofvan har
sålunda i fråga om samtliga bibliotek endast meddelats en tablå öfver
afgiftens maximi- och minimibelopp inom olika afgiftskategorier (Tab. .9
i tabellbilagorna). Därjämte ha dock i Tab. 10 mera specificerade uppgifter
lämnats rörande tvenne län, Kalmar och Västerbottens, för hvilka
materialet i hithörande afseende synts någotsånär fullständigt och hvilka
tillsammans gifva en ganska god bild af variationerna i låneafgiften.

Af Tab. B framgår, att några föreningsbibliotek — ganska naturligt
f. ö. — stadga högre afgift för icke-medlemmar än för medlemmar i
föreningen, äfvensom att i ett fåtal bibliotek, hufvudsakligen förenings-,
afgift uttages endast af utomstående. I alla öfriga bibliotek äro, såvidt
tillgängliga uppgifter gifva vid handen, afgiftsvillkoren lika för alla låntagare,
frånsedt några smärre afvikelser, såsom afgiftsfrihet (undantagsvis
lägre afgift) för skolbarn eller i fråga om vissa böcker i eljes afgiftstagande
bibliotek; uppgifterna om kostnadsfria lån för skolbarn, hvilket
förefaller vara en mycket rimlig bestämmelse, torde dock vara skäligen
ofullständiga (endast 15 sådana fall konstaterade för år 1908).

Det vanligaste är, att afgiften utgår pr tid, i allmänhet, att döma
efter här föreliggande uppgifter, pr vecka, månad eller år, stundom
alternativt pr olika tidsrymder inom ett och samma bibliotek. Rätt ofta
förekommer ock afgift pr band (volym etc.) eller pr gång utan angifven
tidsbegränsning, hvilken likväl torde ge sig själf i åtskilliga fall
genom supplerande stadganden om plikt; till denna kategori ha äfven i
regel hänförts de fall, då i bibliotekets redogörelse angifvits ett afgiftsbelopp
utan närmare bestämning. Bland mera kuriösa afgiftsföreskrifter,
lyckligtvis ganska sällsynta, kan påpekas afgiftens beräknande pr sidantal
eller pr bokvärde.

Förordningen angående statsunderstöd åt folkbibliotek stadgar (se ofvan
sid. 40), att biblioteken skola »kostnadsfritt eller mot låg afgift» hållas
tillgängliga för allmänheten. Denna bestämmelse är, som synes, ganska
tänjbar, men kan ju ej direkt sägas ha trädts för nära genom den bestående
proportionen mellan afgiftsfria och afgiftstagande bibliotek, ehuru
antalet af de senare i vissa län synes rätt så stort; däremot förefaller en
del af de maximibelopp, som enligt Tab. 9 utgå — exempelvis 10 öre pr
vecka, 25 öre pr månad, ända till 20 öre pr band etc. (utan angifven tid) —
vara väl kraftigt tilltagna för att rimligen kunna rubriceras som »låg afgift».

Några uppgifter om plikt vid försummelse att inom föreskrifven tid
återlämna boklån påkräfvas ej enligt nuvarande uppgiftsformulär för de
statsunderstödda biblioteken; det är därför rent sporadiskt som några meddelanden
därom förekomma (inalles endast 25 fall år 1908).

C. Bokbeståndet m. m.

Bibliotekens viktigaste och svåraste uppgift är bokanskaffningen. Det
är genom de böcker, som i biblioteket bjudas allmänheten, som biblioteket
skall utföra sitt stora värf att vara en uppfostrande kraft i samhället och
på samma gång gifva tillfälle till ökade bildningsmöjligheter och förädlande
förströelse. För att biblioteket skall kunna på ett tillfredsställande
sätt fylla denna uppgift, måste dess boksamling vara af sådant slag, att
många olika kraf, önskningar och smakriktningar vid dess sammansättning
beaktas. Men på samma gång måste man vid bokinköpen taga all möjlig
hänsyn till, att skadliga inflytelser icke genom biblioteket spridas bland dess
läsare. Och det är just häri, som den ofantliga svårigheten ligger, när det
gäller att anskaffa litteratur till allmänna bibliotek. Ty uppfattningarna
om godt och ondt, nyttigt och skadligt äro på bokens område lika skilda
om ej än mera divergerande än på andra områden i lifvet.

Hvad först och främst angår bokurvalet för skolbiblioteken och de
allmänna bibliotekens barn- och ungdömsafdelningar (där sådana finnas),
måste man bestämdt framhålla som ett önskemål, att dessa bokurval rättas
dels efter skolarbetet, dels efter ungdomens fullt naturliga och fullt berättigade
kraf på »roliga» böcker. De böcker, som hänföra sig till skolarbetet,
böra dels vara uppslagsböcker (referensbibliotek)1), dels sådan litteratur,
med hvars tillhjälp barnen kunna på egen hand, efter smak och
fallenhet, specialisera sig, komplettera den dem gifna undervisningen i de
ämnen, för hvilka de känna särskild lust2). Vidare bör sådan litteratur
väljas, som lämpar sig för s. k. grupplektyr3). Och slutligen böra i barnbiblioteken
finnas diktverk, sagor och äfventyrsböcker, alla valda med omsorg
och hänsyn till olika åldersklasser af barn. I vår tid, då Nick Carterlitteraturen
kommit att spela en så stor roll, får barnbiblioteket icke
glömma att i tid taga hand om barnafantasien och göra det på ett sådant
sätt, att biblioteket utgår som segrare ur kampen mot Nick Cartel-. Men
då duger det icke heller att bjuda ungdomen uteslutande s. k. »väckande

b Jfr sid. 61 och 63. — 2) Se sid. 46. — 3) Se sid. 47.

och uppfostrande» förströelseläsning. Man måste som fullt berättigadt erkänna
barnens kraf på äfven »roliga böcker», hvilkas uppfostrande betydelse
— vi äga numera i såväl original som öfversättning både mycken
och god ungdomslitteratur — i de flesta fall är större än de blott och
bart sedelärande berättelsernas, detta redan därför, att de förra draga barnen
till, de senare lätt kunna stöta dem bort från biblioteket.

Jag tror, att man som regel kan säga, att ungdomslitteraturen i våra
bibliotek å ena sidan blifvit allt för litet tillgodosedd, å den andra ofta
blifvit vald med för ringa kännedom om hvad som är god ungdomslitteratur.
Det finns många barn- och ungdomsbibliotek (eller ungdomsafdelningar
i allmänna bibliotek), i hvilka man förgäfves letar efter författarnamn
som H. C. Andersen, Z. Topelius, De Foe (Robinson Crusoe), Viktor
Rydberg o. dyl., och dessa borde väl icke saknas i något sådant bibliotek.
Det ser icke ut, som om man ännu fullt insett vikten och betydelsen af
skol- och ungdomsbiblioteken och därför icke heller ägnat den omsorg och
det intresse åt bokurvalet i dessa bibliotek, som det förtjänar och kräfver.
Har man glömt att »den som vinner ungdomen, honom tillhör framtiden»,
och att det i vår tid gäller att vinna ungdomen tillbaka från den råhet i
smakriktning, seder och förströelser, som kolportagelitteratur och dåliga
biografer gemensamt arbeta för att skapa? Och likväl står det i vår makt
att vinna barnen genom ett positivt godt medel: barnbiblioteket med bundsförvanter
sådana som Cooper, Ferry, Mayne Reid, Jules Verne, Richard
Melander och Gustaf Schröder, författarinnorna E. Turner, K. D. Wiggin,
F. H. Burnett, Jeanna Oterdahl, Amanda Kerfstedt, Helena Nyblom, Anna
Wahlenberg och Laura Fitinghoff, för att nu icke tala om Heidenstam och
Selma Lagerlöf, Starbäck, Ingemann och Walter Scott, många andra att förtiga.

Hvad vidare angår urvalet af böcker för ett allmänt bibliotek, måste man
som norm för sitt handlande bestämdt fasthålla den synpunkten, att detta
bibliotek icke är ett bibliotek för någon viss del eller klass af samhället,
utan för hela samhället, alla dess invånare. Därför måste man fastslå den
principen för bokinköp, att man icke får utgå från några som helst förutfattade
meningar om hvad »folket» kan fatta och förstå, intressera sig för
eller ha nytta af att läsa. När det gäller det allmänna biblioteket, måste
man komma ihåg, att detta bibliotek (med undantag af dess barn- och
ungdomsafdelning, om sådan finns) afser att tjäna vuxna, tänkande människor.
Anlägger man bokinköpen efter hvad man tror skall vara lämpligt
och nyttigt för »folket», så har det öfverallt i världen visat sig, att
en så ordnad bokanskaffning har två följder: medelklassen och i allmänhet
de s. k. bildade komma icke att besöka ett sådant bibliotek, och de mera

intelligenta bland »folket» skola snart upptäcka, i hvad afsikt bibliotekets
nivå hålles vid ett visst mått. Och intet medel verkar säkrare
för att afskräcka äfven denna del af allmänheten från biblioteket. Ett typiskt
exempel från ett med biblioteket närbesläktadt område af sådan inverkan
af afsikten och anläggningen af ett verk på den popularitet, för
hvilken det blir föremål, ha vi i vårt land i tidskriften »Läsning för folket»,
som efter hvad som konstateras redan af doktor Söderberg i hans
undersökning sällan eller aldrig efterfrågas i biblioteken. Jag har under
mina besök i biblioteken äfven hört mig för angående denna tidskrift och
funnit, att den icke heller nu i biblioteken plägar lånas af vare sig »folket»
eller andra, och detta oaktadt de förändringar och — för nutida förhållanden
— förbättringar för Indika tidskriften under senare år varit föremål.
»Läsning för folkets» oförmåga att blifva läst är ett typiskt vittnesbörd
om faran af att anlägga uppfostringsverk efter den planen.

Däremot är det en erfarenhet, som vunnits i alla väl skötta allmänna
bibliotek i hela världen, att sådana bibliotek, som redan från början
vinnlägga sig om att med afseende på sitt bokbestånd söka tillfredställa
önskningar och kraf från alla slag af läsare, också vinna alla slag af besökande,
in. a. o. tillvinna sig hela samhällets förtroende och intresse, utan
hvilka ett allmänt biblioteks verksamhet icke är af stort värde.

Den litteratur, som bör finnas i ett allmänt bibliotek, kan indelas i två
hufvudgrupper: direkt kunskapsgifvande litteratur och förströelselitteratur.
Båda dessa hufvudgrupper äro af lika stor betydelse och kräfva hvar för
sig lika ingående bokkännedom, noggrannhet och urskillning hos den, som
förrättar bokurvalet för biblioteket. Till den kunskapsgifvande litteraturen
hör framför allt den af mig förut omnämnda läsrumslitteraturen, d. v. s.
handböcker rörande olika kunskapsområden, arbeten af encyklopedisk och
p°lygrafisk art, uppslagsböcker af skilda slag samt annan värdefull litteratur,
som kan tjäna till att gifva en orienterande kunskap om eller allmän
öfversikt öfver olika grenar af vetande. Till det kunskapsgifvande
området hör äfven litteratur berörande olika yrkens och handtverks utöfvande,
teknisk litteratur af olika slag, landtbrukslitteratur, litteratur om
vården af människor och djur, lagböcker berörande olika områden af mera
allmänt intresse äfvensom den litteratur, som kan tjäna till att meddela
saklig kunskap om de olika politiska och sociala strömningarna i förfluten
och närvarande tid m. m. dylikt. Härtill kommer naturligtvis äfven den
litteratur, som berör olika områden af mera allmänna vetenskaper, såsom
allt slags historia, biografi, geografi och reseskildringar, naturvetenskapens
alla olika grenar samt filosofi och religion, konst- och litteraturhistoria,
uppfostringsväsende etc.

I detta sammanhang vill jag särskildt framhålla vikten af att hvarje
bibliotek, stort eller litet, i mån af sina tillgångar och förhållanden, anskaffar
litteratur, som behandlar den trakt och den ort, i hvilken biblioteket
är beläget. Bygden, där man är född, vuxit upp och slagit rot,
hemorten, dess minnen och egendomligheter, natur och arbetsliv allt detta,
stort och smått, ur hvilket kärleken till hemmet, trakten, landet spirar
• fram, måste ju vara föremål för hvar en ens särskilda intresse. Och att så
är, därom vittnar framför allt i våra dagar konsten, såväl de bildande
konsterna som litteraturen. Hur ha vi icke numera i högre grad än förr
konstnärer, som företrädesvis syssla med motiv från en dem kär hemtrakt,
skalder, hvilkas vackraste diktverk behandla den bygd, som sett dem födas,
och tonkonstnärer, som söka i toner omsätta de djupaste intrycken från
sin barndoms land. Och vår tid är ju äfven rik på diktverk, som äro
framsprungna ur den mera vidgade hembygdskänslan: kärleken till hela
Sveriges land och folk. Men det är icke blott konsten, som i våra dagar
med förkärlek hämtar sina ämnen från hembygden, äfven den vetenskapliga
forskningen ägnar sitt intresse åt undersökningar af alla slag rörande
socknens, häradets och provinsens historia och kulturhistoria, geografi,
arkeologi och etnografi, språk-, musik- och släkthistoria, växt- och djurvärld,
geologi samt naturföreteelser af alla slag. Detta i vår tid så glädjande
intresse för detaljundersökningar rörande vårt lands olika bvgder
har ju redan gjort sig gällande på mångahanda sätt. Som ett utslag af
ett dylikt intresse för hembygden äro de talrika och äfven talrikt besökta,
hembygdsfesterna att betrakta; i skolkretsar har man börjat intressera sig
därför och göra upp planer för meddelande af hembygdsundervisning; de
populärvetenskapliga föreläsningarna kunna hädanefter anordnas som bygdekurser,
till hvilkas ämnen hör »hemortslära» i förbindelse med exkursioner,
afsedda för studier under sakkunnig ledning af traktens växt- och djurlif,
natur- och fornminnesmärken eller af dess geologiska och historiska utveckling,
dess näringslif in. in.1). De olika ungdomsföreningarna visa sig
äfvenledes på mångfaldigt sätt uppmärksamma hembygdsforskningen. Öfverallt
spåras således ett vaket, alltjämt växande intresse för allt, som berör
eget land och folk, som kan stärka folkets känsla af samhörighet med den
mark, på hvilket det vuxit upp, den kultur, som är dess speciella särtecken,
de förhållanden, som skapat det land och det folk, som utgör nutidens
Sverige och svenskar.

Men om man sedan frågar sig, hur sådan hembygdsforskning af det

l) Se: Förslag angående . . . statsunderstöd åt anstalter för populärvetenskapliga föreläsningar
... af tillkallade sakkunniga, Stockholm 1911, sid. 55 f.

ena eller andra slaget kan möjliggöras och framför allt hur ett historiskt
sammanhang kommer till stånd därinom, så blir svaret: genom vår hembygdslitteratur.
Ty vi äga eu sådan och en som i många fall är både
värdefull och intressant, rik och pålitlig. Det torde icke finnas många
svenska landskap eller trakter, om hvilka man icke skulle kunna samla ett
beaktansvärdt förråd af lärorik och intresseväckande hembygdslitteratur.
Och härmed är jag framme vid den uppgift, som i alldeles särskildt hög.
grad borde tillkomma det allmänna biblioteket: att alltid i mån af dess
tillgångar sträfva efter att vara äfven ett hembygdsbibliotek. Det är biblioteket,
som skall vara källan för all annan hembygdsforskning i vårt land,
biblioteket skall förse deltagarne i hembygdsfester och bygdekurser med
lämplig litteratur och det skall biträda skolornas lärare och de olika ungdomsföreningarna
i deras hembygdssträfvanden äfvensom stå hvarje enskild
hembygdsintresserad bi i hans studier och undersökningar. I utlandet,
särskildt i Förenta staternas offentliga bibliotek, äro hemby gdsstudierna
synnerligen beaktade, och allt göres för att underlätta dem. På
ett flertal orter, i synnerhet i smärre amerikanska städer, är med biblioteket
förenadt ett hembygdsmuseum, som har sin lokal i biblioteksbyggnaden,
i hvilken så godt som alltid finnes äfven en präktig föreläsningssal,
så att man på så sätt till bibliotekets verksamhet anknutit såväl föreläsnings-
som museiverksamhet. Förhoppningar om så sällsynt lyckliga förhållanden
som dessa torde man icke ännu på länge kunna hysa för våra
svenska biblioteks vidkommande. Men hvarje svenskt allmänt bibliotek
borde i mån af tillgångar och förhållanden söka att i det fallet likna de
amerikanska offentliga biblioteken, att det ställer sig i heinbygdsforskningens
tjänst.

När det gäller urvalet af litteratur till den afdelning af ett biblioteks
bokförråd, med hvilken jag nu sysslat och som i regel benämnes den
kunskapsgifvande, gäller det att fasthålla i synnerhet vid två synpunkter:
för det första, som jag redan ofvan antydt, att aldrig köpa böcker, som
man tror skulle vara bra nog åt andra, men som man själ? hvarken skulle
kunna eller vilja läsa. Denna synpunkt framhölls redan af Siljeström i
hans år 1859 publicerade »Anvisningar och råd i afseende på inrättandet
af sockenbiblioteker», där han uttryckligen betonar, att han för sin del
kommit till den slutsatsen, »att hvad som duger för s. k. bildade läsare i
allmänhet, bör ock duga för allmogemannen och arbetaren».

Detta omdöme är utan tvifvel riktigt och bestyrkes från alla bibliotek,
som i sitt bokurval tillämpat den principen. Jag vill på detta förhållande
blott anföra ett exempel. Ett af Stockholms församlingsbibliotek har i sin
boksamling serien Svenska sjöhjältar af A. Munthe, ett arbete, som väl

af de flesta, som känna till det, torde anses som ett mera allvarligt krigshistoriskt
och biografiskt verk. Erfarenheten från nämnda försarnlingsbibliotek
visar, att »Svenska sjöhjältar» icke blott är ett inom bibliotekets
kundkrets populärt verk, utan att det t. o. in. är ett af de mest populära
verken bland bibliotekets ungdomspublik. Men jag är öfvertygad om,
att man på många ställen skulle draga sig för att köpa detta arbete, som
omfattar många delar å ett par hundra sidor hvardera, därför att det
icke ser nog »populärt» ut. Härmed har jag icke velat säga, att de allmänna
biblioteken, och i synnerhet de små biblioteken på landsbygden,
skola köpa hvad vetenskaplig litteratur som helst. Tvärtom bör man med
yttersta försiktighet — större ju mindre bibliotekets bokförråd är inköpa
tunga, vetenskapliga verk, som ju dessutom alltid äro dyrbara. Men
man får å andra sidan icke vara allt för trångbröstad i sitt val, utan låta
leda sig af den af Siljeström uttalade, träffande och riktiga principen att
köpa »hvad som duger för s. k. bildade läsare i allmänhet».

Den andra synpunkten, som man bör anlägga vid dessa litteraturinköp,
är, att bokurvalet, i den man sådant är möjligt, bör söka anknyta
sig till sådana intressen, om hvilka man vet, att de redan äro för handen,
eller i allmänhet till de intresseområden, i hvilka det nutida lifvet med
eller mot ens vilja tvingar in det stora flertalet människor. Det gäller
naturligtvis i främsta rummet den facklitteratur å olika områden, som bör
finnas i biblioteken, samt äfven de allmänna, t. ex. sociala intressen, som
som tilläfventyrs göra sig gällande bland den allmänhet, som utgör bibliotekets
verksamhetskrets. Det är icke förvånansvärdt, om ett sockenbibliotek,
beläget å eu ort, som under årens lopp utvecklats till ett industricentrum,
icke kan glädja sig åt någon större popularitet, när dess bokförråd kanske
till största delen utgöres af föråldrad landtbrukslitteratur. Ett bibliotek
beläget i ett dylikt samhälle bör tvärtom vara så väl försedt som möjligt
med för där sysselsatt industribefolkning, arbetare såväl som tjänstemän
och ingenjörer, intressant och nyttig litteratur. Och på samma sätt som
i detta fallet böra bibliotek å alla orter söka att med afseende på facklitteraturen
tillgodose de intressen, som äro en följd af ortens viktigaste
näringsgrenar eller i allmänhet af respektive orters ekonomiska och sociala
förhållanden. Nu säger man i regel i vårt land, att allmänheten här
icke vill läsa facklitteratur och att sådan sällan eller aldrig efterfrågas i
våra bibliotek. Efter ingående studium af såväl de tryckta kataloger från
våra bibliotek, som finnas, och af de förteckningar å litteraturinköp, som
medfölja ansökningarna om statsbidrag, måste jag erkänna, att sådant tal
förvånar mig, ty litteratur af den art, jag nu åsyftar, saknas i allmänhet
så godt som helt och hållet i flertalet af våra bibliotek. Nu kan man

saga, att detta just är en följd däraf, att ingen frågar efter den. Men den
tankegången är enligt mitt förmenande oriktig. Liksom det är genom läsning,
som hågen för läsning skapas, så är det också genom tillgång — i
någon viss mån åtminstone — af litteratur, som efterfrågan på sådan litteratur
uppmuntras. Har jag en gång fått det beskedet i ett bibliotek,
att sådana böcker som dem jag önskar icke i biblioteket anskaffas, ja,
då frågar jag naturligtvis icke vidare efter detta slags litteratur. Man får
i, allmänhet i ett bibliotek aldrig sia sig till ro med den tanken, att biblioteket
blott har till uppgift att gifva hvad som begäres. Ett allmänt
bibliotek har därjämte en uppgift, som är minst lika viktig som den förra:
att väcka håg för läsning och studier, där sådan saknas, att med alla till
buds stående medel draga till sig så många som möjligt af samhällets invånare.
Därför måste också biblioteket söka att grundligt studera det
samhälle, i h\ ilket det verkar, och att så dana sin utveckling, att det kan
hålla jämna steg med dess såväl intellektuella som materiella framsteg.
Gör biblioteket icke detta, kommer det aldrig att bli hvad ett allmänt bibliotek
kan och bör vara för samhället: dess främsta, allmännaste och allmännyttigaste
kulturhärd. Och för att blifva ett sådant kulturcentrum i
samhället måste biblioteket söka allmänheten, söka vinna människorna igenom
de intressen, som närmast behärska dem, m. a. o. söka att blifva
eu för dem oumbärlig institution.

Men det allmänna biblioteket bör icke blott tillgodose bildningsintresset,
utvecklingskrafvet hos människorna, utan äfven deras berättigade
kraf på rekreation och förströelse. Och äfven denna bibliotekets uppgift
är af stor och djup betydelse. Det kan ju nämligen icke förnekas, att
människan, hvad arbete hon än har, behöfver någonting till omväxling
med arbetet, och att hon behöfver näring för sin fantasi såväl som för
sitt förstånd. Man har behof af att någon gång föras utanför sin egen
trånga världs gränser bort från det hvardagliga, att höjas upp öfver allt
som trycker och drager ned. Det är ju konstens stora trollmakt detta att
verka lyftande och frigörande på människoanden, och diktverken äga ett
företräde framför alla andra konstprodukter: de kunna i oförvanskad form
och skönhet gå ut till de manga och till de små, de kunna låta diktens
trollspö sprida sol och värme öfver hvardagslifvets enformiga grå, men
icke hos en och annan utan när och hvar som helst, hos den sor<jsne och
betryckte, hos den fattige såväl som hos den rike, hos unga och gamla.
Och medlet, som dikten betjänar sig af, heter boken. Och det medel, som
samhället måste betjäna sig af för att på billigaste sätt låta det möjligast
största antal människor kornmal åtnjutande af bästa möjliga böcker i rikaste
mått, heter fria, allmänna bibliotek.

På grund af den stora betydelse och det rika bildningsvärde, som således
måste tillskrifvas all högt stående skönlitteratur, tvekar jag icke att till den
litteraturafdelning inom ett bibliotek, som kallas den kunskapsgifvande,
hänföra eu stor del af skönlitteraturen, nämligen hela den stora grupp af
denna litteraturart, som i allmänhet går under- benämningen vitterhet.

Till denna grupp bör föras dels poesi och dramatik, dels vittra
författares samlade verk, sådana som t. ex. Tegnérs, Geijers, C. J. L.
Almqvists, Runebergs, Topelius’, Viktor Rydbergs, Oscar Levertins,
Heidenstams, Strindbergs samlade arbeten, som gifva totalbilder af respektive
författares hela vittra produktion, såväl prosa som poetiska och
dramatiska arbeten. Nu kan man ju fråga sig, hvarmed ett sådant urskiljande
af denna grupp skönlitteratur kan motiveras. Skälet är, att
jag anser, att så stor del som möjligt af den verkligen i ett eller
annat afseende värdefulla skönlitteraturen bör i största möjliga mån
göras så lätt som möjligt tillgänglig för allmänheten. Och detta kan ske
just genom att låta gruppen »vitterhet» i ofvan anförda mening, i hvilken
detta ord i allmänhet tages t. ex. i vetenskapliga bibliotek, föras in
under rubriken kunskapsgifvande litteratur. Det är ju nämligen öfver så
godt som hela världen ett vedertaget bruk, att »folk»-bibliotek af olika
slag ställa begreppet »skönlitteratur» rent af i motsats till »kunskapsgifvande
litteratur» och därför icke medgifva utlåning af skönlitteratur
på lika frikostiga villkor som lån medgifvas af det kunskapsgifvande
slaget litteratur. Det är ju t. ex. brukligt, att en låntagare kan på
samma gång erhålla till låns två icke-skönlitterära arbeten, men endast
ett skönlitterärt. Denna bestämmelse är naturligtvis tillkommen af nödtvång,
därför att skönlitteratur af det lättare slaget är den litteraturart,
som mest efterfrågas och flitigast lånas. Skulle man nu tillåta hemlån af
ett obegränsadt antal romaner, ja, t. o. m. endast af två romaner på en
gång till hvar låntagare, så skulle snart bibliotekets hela förråd vara
på en gång uttömd!. Regeln om blott en skönlitterär bok åt gången
har således blifvit så godt som allmänt fastslagen, därför att det i
biblioteket som i andra allmänna institutioner gäller att tillgodose så
många önskningar som möjligt, hvarför man måste begränsa friheten för
den ene för att därmed skydda äfven den andres rätt, och detta skydd är
lika nödvändigt, vare sig biblioteket är stort eller litet. År det stort, så
är nämligen i regel dess låntagarekrets stor i proportion, och är det litet,
så är dess förråd af just dessa mest begärliga böcker begränsad!. Det
enda fall, när obegränsad frihet med afseende på antalet lån kan tänkas
tillämpad, gäller de bibliotek, där bokförrådet i hög grad i antal öfverskrider
den befolkningsmängd, för hvilken biblioteket närmast är afsedt.

Så är ju t. ex. förhållandet i alla stora vetenskapliga bibliotek,
hvilkas kundkrets af vetenskapsmän och forskare alltid i antal är ringa i
jämförelse med de betydande boksamlingarna. I dessa bibliotek förekomma
ju därför icke heller några inskränkande bestämmelser med afseende
på det tillåtna antalet böcker, som en låntagare får låna på en gång.
Hvad allmänna bibliotek angår, har jag funnit exempel på några dylika
synnerligen lyckligt lottade bibliotek i Förenta staterna, men äfven i detta
bibliotekens förlofvade land äro de icke många. Och vårt land med dess
i allmänhet jämförelsevis obetydliga och under ekonomiskt betryck arbetande
allmänna bibliotek kan, så vidt jag har mig bekant, endast uppvisa
helt få exempel på dylika bibliotek, i hvilka antalet bokband icke understiger
befolkningsmängden. Det gäller således äfven i våra bibliotek att
iakttaga sådana bestämmelser, som i lika hög grad skydda allas rätt till lån.

Bestämmelsen om endast en bok åt gången för hvarje låntagare bör
därför af detta rent praktiska skäl bibehållas när det gäller romanlitteraturen,
men bör bortfalla när det gäller annan vitterhet i ofvan af mig begagnade
mening. Genom denna förändring vinnes nämligen större frihet
vid utlåningen af åtminstone ett flertal vittra författares verk — och i regel
af de mest betydandes —, hvilkas antal ökas, i den mån förläggarne
utgifva hela deras vittra produktion i samlad upplaga (något som ju numera,
glädjande nog, sker äfven under deras lifstid). — I engelska och
amerikanska bibliotek och sådana europeiska bibliotek, som begagna det
Dewey’ska klassifikationssystemet, är en sådan fördelning, som här är
föreslagen, genomförd. Man skiljer mellan å ena sidan »literature»
(= vitterhet), å den andra »fiction» (= romaner, noveller o. d.). Och
erfarenheten har visat, att denna fördelning utgör ett synnerligen godt
sätt att när det gäller vitterhet mildra de strängare bestämmelser, som
biblioteket på rent praktiska grunder måste iakttaga vid förmedlingen af
lån af romaner.

Frågan om de allmänna bibliotekens romana fdelning ar är en af de
mest diskuterade och mest olika bedömda frågorna å detta område. Det
gäller då först att afgöra, hvilken romanlitteratur som är lämplig eller
icke i ett allmänt bibliotek, och det synes mig, som om Siljeströms
ofvan anförda ord äfven här äga full tillämpning, in. a. o., lämpligt är
»hvad som duger för s. k. bildade läsare i allmänhet». Det finnes ju
visserligen ett slagord, som med förkärlek begagnas särskildt på detta område,
och det är ordet »censur». Man är på sina håll så rädd för censur,
att man i stället söker drifva den satsen, att läsaren ur hvarje bok kan
lära något godt, och att således ett urval af litteratur alls icke skulle

behöfva ifrågakomma. Nu måste ju medgifvas, att Siljeströms regel innebär
censur, men eu sådan, utan hvilken hvarje allmänt bibliotek skulle
upphöra att vara en bildningsanstalt och öfvergå till att vara ett lånbibliotek.
Det gäller således att en gång för alla enas om, att censur med afseende
på särskildt romanlitteraturen är oundgänglig, men det gäller äfven
att se till, att censuren blir klok och förnuftig och icke öfvas med onödig
stränghet. Kungl. Maj:ts nådiga kungörelse angående understöd åt folkbibliotek
af den 16 juni 1905 upptager i detta afseende endast och allenast
den bestämmelsen, att böcker af osedligt innehåll ej må med biblioteken
införlifvas, för så vidt de önska komma i åtnjutande af statsunderstöd.
Detta synes mig vara en bestämmelse, som står i god samklang med
Siljeströms princip. Ett bibliotek, som tagit till ögonmärke att behandla
sin allmänhet som tint bildade människor, bör och får icke förutsätta, att
denna allmänhet är road af den slags litteratur, hvilken, som d:r Söderberg
uttrycker det1), >vankar omkring på pornografiens gränsmarker». Och
skulle det bland ett biblioteks allmänhet finnas personer, som önska dylik
litteratur, så må de skaffa sig den själfva. Men det allmänna bibliotekets
uppgift tillåter det icke att till någon läsare förmedla dylika alster af en
smutsig fantasi. Huru tillmötesgående de engelska och amerikanska offentliga
biblioteken än i öfrigt äro mot allmänheten, i detta fall upprätthålles
en oeftergiflig stränghet.

Nu kan naturligtvis någon häremot invända, att begreppen om hvad
som är sedligt eller icke äro mycket olika, och det är nog sant. Och det
är ju således icke att befara, att genom att iakttaga den smula censur,
som här åsyftas, någon absolut uniformering af bibliotekens litteraturval
skulle åstadkommas. Men det synes mig, som om alla skulle kunna enas
om de grundsatser för bokinköp, som formulerats af den af mig förut (sid.
54) omnämnda finska bibliotekskommittén: »Det gifves handlingar, hvilka
enligt både allmän och etisk lag stämplas såsom brott, och det finnes litteratur,
som ställer sig i brottslighetens tjänst. Osedlig litteratur och sådan,
som uppeggar till förbrytelser, samt annan i ett eller annat afseende underhaltig
litteratur borde hållas borta från sådana bibliotek, hvilka icke
ha till ändamål att likasom i ett museum samla allt, som utkommer i
tryck, utan hvilka tjäna ett praktiskt ändamål . . . Till dem må anskaffas
endast fullödig vara, ty hvarken bibliotekets ställning, tillgångar
eller ändamål medgifva, att dit samlas undermålig lektyr» 1 2). Genom att
på ett förnuftigt sått tillämpa dessa grundsatser bör man, synes det mig,

1) Se: V. Söderberg, Sveriges sockenbibliotek . . . sid. 53.

2) Betänkande afgifvet af Folkbibliotekskommittén, Helsingfors 1906, sid. 26.

kunna komma därhän, att det allmänna bibliotekets romanafdelning blir
sådan, att den, på samma gång som den tillfredsställer alla kraf på de
högt stående litterat ur alstren, samtidigt utestänger sådant, som det vore
oförenligt med bibliotekets uppgift att förmedla.

Särskild! anser jag, att man i våra allmänna bibliotek bör vara nogräknad
vid valet af den utländska romanlitteraturen i svensk öfversättning.
Skälet härtill är dels detta, att vi framför allt skola vinnlägga oss om att
bjuda allmänheten det bästa af vår egen litteratur och blott i andra hand
lägga an på utländsk litteratur, och dels att hvad just den utländska romanlitteraturen
angår, det allför ofta är, icke arbetets betydenhet, utan ett
sensationellt innehåll, som skänker det förmånen af att blifva öfversatt
och att utgifvas i billiga upplagor. Därtill kommer dessutom, att en stor
del af våra öfversättningar äro bristfälligt och klumpigt gjorda, sä att det,
som redan på originalspråket — jag tänker nu närmast på en del franska
romaner — måhända stöter läsaren, öfversatt på svenska blir rent af motbjudande
rått. Och hvad den nu åsyftade utländska romanlitteraturen angår,
vill jag framhålla, att det här sagda icke blott gäller den verkliga,
af alla utdömda s. k. kolportagelitteraturen, utan äfven måste utsträckas
till en del arbeten af författare af rang. Exempel på dylika arbeten anföras
i eu undersökning angående kolportagelitteraturen, på offentligt
uppdi''ag företagen af seininarieadjunkten fröken Marie-Louise Gagner.
Hon säger däri följande:

»Min utredning om kolportagelitteraturen anser jag icke afslutad,
med mindre jag däri upptager ännu ett slags arbeten, af hvilka somliga
ha synnerligen stor åtgång i cigarrbodarna i Stockholm, jag menar de
öfversättningar af Zola, Maupassant, P. Louys och Boccaccio, som i 25-öres häften utkomma på Weijmers m. flis förlag. Naturligtvis äro vi
därmed inne på ett helt nytt författareplan, hvartill kommer, att
öfversättning och illustrationer äro synnerligen goda, utstyrseln vacker.
Och ändå kan jag ej annat än anse, att en allvarlig protest bör höjas
mot detta tilltag. Hvad är det nämligen man förnämligast valt af dessa
författare att ge ut? Jo, ingalunda sådana saker, där den psykologiska
skärpan och stilistiska elegansen stå högst, utan sådana, som lämna de
brutalaste skildringarna, ja sådana, där gemena yttringar af perversitet
förekomma. Jag vill ej förneka möjligheten af att Zola i sin »För en
kärleksnatt» velat klarlägga ett patologiskt psykiskt fenomen och sålunda
kunnat ha rent sedligt motiv till arbetet, men jag kan ej annat än betrakta
det som ett ockrande på råheten att ge ut denna skildring till
folkläsning. Man skall väl vara nästan brottsligt naiv för att tro, att

afnämarna af dessa 25-öres häften i cigarrbodar drifva^ till läsningen af
litterär håg eller kulturellt intresse!

Ännu skarpare bör väl domen falla öfver utgifvandet af Louys
*Afrodite». Det Weij in erska förlaget, som genom sina böcker »I gyllene
skam» och »Bakom fällda rullgardiner» förvärfvat sig noggrann kännedom
om hvad som drar, inleder arbetet med en anmälan, däri det bl. a. heter:

Men Afrodite är ej en samling lärda antikviteter, sammanförda i romanens form,
författaren har blott sökt sig tillbaka till det gamla Grekland, emedan han där trott sig
finna sitt samhällsideal, den mest obundna erotiska frihet i förening med den högsta grad
af lekamlig och andlig skönhet o. s. v.

Att »Afrodite» af framstående litteratrkritici betraktas som ett arbete
af rang, vet jag mycket väl, men de, som gjort studier i fransk litteraturhistoria,
veta också, att det anses slå rekord i fråga om ohöljda
skildringar af sexuella excesser, t. ex. de gröfsta yttringar af sadism.
Vid tanken på att »Afrodite» i praktband kanske skall läggas fram till
läsning i många svenska hem, ids man nästan inte harmas öfver att just
i dessa tider, då häfteslitteratur visat sig så ytterst begärlig, Zolas »Kurfisa
nen» (30 h. å 25 öre), Maupassants »Kokottens dotter» (25 öre) och
Boccaccios »Decamerone> (40 h. ä 30 öre) blifvit så lätt tillgängliga för
allmänheten, att hvarje springpojke, som kan afstå från en 25-öring i veckan
af sin aflöning, kan skaffa sig dem. — Vore vi ej rent af bäst betjänta
åt att i fråga om sådana utländska arbeten, där pervers sexualitet
skildras, slippa öfversättningar? Nog kunde vi väl lämna dessa att på originalspråket
läsas af dem, som därtill hafva lust och anledning.» x)

Hvad som här af fröken Gagner med sådan kraft häfdats beträffande
utgifning på svenska af dylika verk, gäller, enligt mitt förmenande, i ännu
högre grad om deras befintlighet i ett allmänt — äfven för den s. k.
mognare ungdomen afsedt — bibliotek. Litteratur af detta slag, de må
till författare hafva hvilken i öfrig! skattad konstnär som helst, höra icke
hemma i det allmänna biblioteket. För att tala med Siljeström: sådan
litteratur passar icke för s. k. bildade läsare i allmänhet, utan endast för
forskare inom de litteraturhistoriska, sociala, psykologiska eller medicinska
vetenskaperna. Och härtill kommer ännu ett skäl för uteslutande ur
de allmänna biblioteken af hvarje i ett eller annat afseende undermåligt
litteraturalster: bibliotekets ekonomi, ett skål, som växer i styrka i samma
proportion som bibliotekets tillgångar äro små. I hvarje bibliotek måste
man nämligen alltjämt vid hvarje bokinköp ha i sikte, att hvarje inköpt
verk faktiskt betyder, att ett annat blir uteslutet, såvida nämligen biblio -

x) Se: Social tidskrift, årg. 10, 1910, h. 3, sid. 131, 132.

teket icke förfogar öfver obegränsade tillgångar. 1 bibliotek, hvilkas bokbestånd
omfattar många tusental eller t. o. in. hundratusental af volymer och
där betydande penningsummor äro anslagna till inköp af böcker, gör sig
naturligtvis den sistnämnda synpunkten i mindre grad gällande. I de små
biblioteken är den däremot eller bör vara en af de ledande synpunkterna
vid inköp af bibliotekets böcker.

Det torde kanske i detta sammanhang icke vara ur vägen att nämna
den proportion uttryckt i procent, som man inom Förenta staternas biblioteksväsen
anser höra iakttagas beträffande litteraturens fördelning på olika
ämnesgrupper inom ett amerikanskt allmänt bibliotek. Följande tabell
angifves i amerikanska läroböcker på biblioteksområdet såsom betecknande
en i allmänhet lämplig fördelning1):

referens(upp8lags)-litteratur ......

filosofi ................................

religiösa skrifter .....................

social litteratur.......................

språkvetenskap........................

naturvetenskap.....................

teknisk och medicinsk litteratur

skön konst ..........................

litteratur .............................

biografi ................................

historia ................................

reseskildringar.......................

romanlitteratur.......................

4 %

.......... 1 >

.......... 2 »

.......... 9 »

.......... 1 »

.......... 8 »

.......... 6 >

.......... 4 »

.......... 12 »

.......... 10 »

.......... 13 i

.......... 10 »

.......... 20 >

Summa 100 %

Om man nu med tanke på i det föregående antydda principer för bokurval
till ett allmänt bibliotek granskar tillgängliga tryckta kataloger eller
i landtränteriernas specialräkningar befintliga bokräkningar från våra statsunderstödda
bibliotek, finner man naturligtvis skäl för vissa anmärkningar.
Den första af dessa gäller den i allmänhet härskande bristen på referens(uppslags-)litteratur.
Men denna brist kan knappast på något sätt läggas biblioteken
själfva till last, utan sammanhänger i hög grad dels med deras ekonomiska
förhållanden i allmänhet, dels med deras för bokinköp knappt
tillmätta anslag. Fn samling referenslitteratur bör ju vara direkt tillgänglig
för allmänheten i ett för allmänheten öppet läs- och studierum. Nu
är ofvan redan framhållet, att våra bibliotek som regel lida stor och kännbar
brist på lämpliga lokaler, ja, att de i ett flertal fall icke förfoga öfver

J) Se: Dana, J. C., A library primer, 4th edition, Chieago 1906, sid. 43.

annan »lokal» än själfva bokskåpet. För att således kunna hoppas på att
i våra bibliotek tå göra den värdefulla referenslitteraturen på lämpligt sätt
tillgänglig för allmänheten, måste man först och främst inrikta sina sträfvande^
på att förskaffa biblioteken åtminstone ett verkligt rum att bruka
för bibliotekets eget ändamål. Detta kan ju vara mindre eller större, allt
efter bibliotekets tillgångar och förhållanden, men bör vara snyggt och
prydligt, försedt med bord och stolar och bör upplysas och uppvärmas,
när så behöfs. I detta rum kan dels bibliotekets hela bokförråd vara förvandt
på sätt man i de respektive biblioteken finner möjligt och lämpligt;
dels bör i läsrummet samlas och på öppna hyllor och till allmänhetens
omedelbara bruk uppställas så mycket värdefull referenslitteratur,
som bibliotekets för bokinköp anslagna penningebelopp medgifva. Och helst
slutligen bör bibliotekarien vara skicklig och villig i att i bruk af denna
litteratur vägleda dem af allmänheten, som så önska och behöfva.

Af de under något eller några af åren 1906—1908 statsunderstödda
biblioteken, 1,023 till antalet, synas — att döma af tillgängliga uppgifter
— endast något öfver 70 ha erbjudit möjlighet till läsning på stället,
d. v. s. läsrum. I de flesta fall är det i dessa läsrum till allmänhetens
bruk uppställda referensbiblioteket af ringa omfång och betydelse. _ Nu
är att märka, att såväl läsrum som ett godt och väl skött referensbibliotek
äro önskemål, hvilkas uppfyllande kräfva icke obetydliga medel och insikter,
hvarför det synes mig, som om detta område just vore ett sådant,
där statens uppmuntran och stöd vore i hög grad påkallade.

Ett annat område, där våra bibliotek äro i behof af utveckling och
framsteg, är, som jag ofvan antydt, i fråga om sådan litteratur, som dels
afser att bringa hjälp, bildnings- och förkofringsmöjligheter till människorna
i deras egenskap af yrkesutöfvare af olika slag, dels direkt anknyter

sig till sådana intressen i öfrigt, om hvilka man vet, att de inom respektive
biblioteks verksamhetskrets redan äro för handen.1) Som ett allmänt
omdöme torde man kunna säga, att litteratururvalet i flertalet biblio
tek i allt för ringa grad tager hänsyn till hvad som är aktuellt och har
samband med de intresseområden, i hvilka det nutida lifvet med eller mot
deras vilja tvingar in det stora flertalet människor.

Slutligen är att märka, att de af mig ofvan uttalade önskemålen angående
heinbygdslitteratur af olika slag, kartor, planschverk och andra dylika
tryckalster, som kunna stödja, vidmakthålla och utveckla det vaknande
intresset för hembygdsforskning och hembygdsstudier, hittills knappast beaktats,
om man får döma efter bibliotekens kataloger och ölriga bokför -

1) Jfr sid. 74.

teckningar. I regel är det endast i våra största och bäst utrustade stadsbibliotek,
som man finner ansatser till ett målmedvetet samlande af sådana
litteraturalster, som beröra hemortens förhållanden af olika slag.

När man så öfvergår från eu granskning af bibliotekens förråd af kunskapsgifvande
litteratur till deras samlingar af skönlitteratur, så möta äfven
här i ögonen fallande brister. För det första äro nog i allmänhet samlingarna
af skönlitteratur allt för stora i förhållande till bibliotekens öfriga
bokförråd. Skönlitteraturen ensam bör i allmänhet knappast få intaga ett
så stort rum i bokförteckningarna som halfva antalet volymer.

Hvad särskildt romanlitteraturen angår, är denna i synnerhet i de
smärre föreningsbiblioteken ofta icke vald med den omsorg, som man har
rätt att fordra. Dels gäller detta om den svenska, dels och i ännu högre
grad om den utländska romanlitteraturen i öfversättning. Hvad den svenska
romanlitteraturen beträffar, borde först och främst denna vara i större grad
företrädd, än den utländska. Icke sällan äger det motsatta förhållandet
ruin. Vidare borde större vikt läggas på att i främsta rummet anskaffa
den värdefullaste romanlitteraturen. Det finns för närvarande exempel på
bibliotekskataloger, som upptaga ett flertal arbeten af J. O. Åberg och
»Lodbrok», men som sakna t. ex. Starbäcks, Topelius’, Viktor Rydbergs
historiska romaner. I andra kataloger finner man t. ex. fullständiga uppsättningar
af Henning v. Melsteds böcker (Fariséens hustru icke utesluten)
och af Algot Ruhes, Hugo Öbergs m. fl. dyl., hvarvid intet som helst
urval af mer eller mindre lämpliga arbeten synes ha förekommit, under
det man däremot saknar ett flertal af t. ex. Selma Lagerlöfs och Heidenstams
verk. Och om man tager hänsyn till ett litet biblioteks ytterst begränsade
tillgångar, frågar man sig ovillkorligen, huru föreningsbibliotek
K. näpra hundra band kunna anse lämpligt att inköpa t. ex. Geijerstams
Nils Tufveson och hans moder, med dess fruktansvärda skildring af ohyggliga
brott, eller Strindbergs Svarta fanor, när så många från alla synpunkter
lämpligare litteraturalster på grund af boksamlingens begränsade
omfång måste undvaras.

Hvad den utländska romanlitteraturen i öfversättning angår, synes
man å en del håll låta denna förekomma i en alltför riklig mängd, till
förfång för den svenska litteraturen. Äfven denna anmärkning gäller i
synnerhet de mindre och obetydligare föreningsbiblioteken. Såsom tämligen
belysande för förhållandena i dessa vill jag nämna t. ex. ett arbetarebibliotek
i en af våra medelstora städer. Biblioteket omfattar omkring
300 arbeten, af hvilka halfva antalet eller 148 nummer utgöres af romanlitteratur.
Af dessa 148 arbeten äro endast 64 svenska original, hela återstoden,
<1. v. s. 84 band, äro utländska romaner i öfversättning. Och lik -

artade förhållanden äro icke alltför sällsynta. Men ett dylikt förhållande
behöfde ju icke i och för sig vara alldeles förkastligt, om man blott vore
försedd med det verkligt värdefulla, som den utländska romanlitteraturen
i rikt mått har att bjuda. Så är emellertid just i dessa små bibliotek i
regel icke fallet. T sådana bibliotek saknas sällan eller aldrig Paul de
Kocks författarnamn, det är i dem som man finner Pierre Louys’ ofvan1)
nämnda arbete »Afrodite» och sådana af Zolas med fieres arbeten, som
på svenska utgifvas under kolportagens hägn (t. ex. Dödssynder, För eu
kärleksnatt o. a.), allt under det man förgäfves letar efter namn sådana
som t. ex. Heidenstam, Lagerlöf, Hallström, Levertin o. a.

Vid framställandet af en kritik sådan som ofvanstående måste emellertid
framhållas, att dessa anmärkningar nästan undantagslöst drabba
smärre föreningsbibliotek, icke de kommunala biblioteken. Och naturligtvis
gälla anmärkningarna i regel icke heller de statsunderstödda biblioteken,
som ju genom den kontroll, som de äro underkastade, åtminstone
— om de så vilja — kunna undgå sådana missförhållanden som de anmärkta.

Vidare är att märka, att ett af skälen till denna olikhet mellan de
kommunala biblioteken och föreningsbiblioteken är att söka i det förhållandet,
att de kommunala anstalterna i öfvervägande antal fall förestås af
folkskollärare, d. v. s. af personer med omdöme och urskillning å ett område
som detta, under det att de icke kommun- eller statsunderstödda
föreningsbiblioteken i regel skötas af någon föreningsmedlem, oftast en
yngre arbetare, som i flertalet fall icke äger vare sig tillräcklig teoretisk
bildning eller litterärt omdöme för att skydda biblioteket mot misstag af
detta slag.

Och slutligen måste man vid bedömandet af dessa förhållanden också
taga hänsyn därtill, att ett flertal föreningsbibliotek af olika slag hopbringat
sin boksamling genom sammanskott af gåfvor i form af böcker, och att man
på grund af oerfarenhet med förhållandena, när det gäller bildandet af ett
bibliotek, varit inan i synnerhet om så stort antal böcker som möjligt och
icke tänkt så noga på, hvilka böcker man på så sätt utsatte sig för att
erhålla. Och det synes tyvärr på en del håll ha blifvit vanligt, att personer
till ett »folk>bibliotek skänka sådana böcker, som de icke själfva
vilja ha på sin bokhylla. Under mina resor gjorde jag ofta den erfarenheten,
att eu icke ringa del af den olämpliga litteratur, som jag fann i
åtskilliga bibliotek, just på detta klandervärda sätt tillförts biblioteken. Nu
kan man ju säga, att bibliotekarien kan låta bli att taga emot dylik litte -

!) Se sid. 83.

ratur. Men detta är stundom lättare sagdt än gjordt: dels vet bibliotekarien
nog i de flesta fall icke af, att det är en olämplig bok, som erbjudes
biblioteket som gåfva, dels är det så lätt att genom en vägran att taga
emot såra gifvaren, dels slutligen är frestelsen stor att med ännu ett eller
ett par nummer öka bibliotekets lilla magra boksamling. Som ett exempel
på, hur icke få af de smärre föreningsbiblioteken tillkommit och hur
de öka sitt bokförråd, meddelas här ett af de många upprop, som utsändas
för att begära böcker till biblioteken:

»Ett lifsvillkor för arbetaren är, att han midt under sin hårda kamp för tillvaron
icke försummar att arbeta för sin egen uppfostran. Han har såsom människa icke mindre
andliga än kroppsliga behof att tillfredsställa. Och bland de häfstänger, hvarmed han kan
höja sin klass i moraliskt och socialt hänseende, är upplysning en af de mäktigaste.

Arbetarna inse äfven detta och sträfva att förvärfva sig skatter af kunskap och bildning.
Dessa sträfvanden måste dock begränsas inom en viss ram, ty de ekonomiska resurserna
äro små och det mesta af dagen tages i anspråk af arbetet för uppehället. Det
lättast tillgängliga medlet blir då bibliotek.

Arbetarna i . . . hafva också startat ett bibliotek, mycket anspråkslöst ännu visserligen,
men vi hoppas, att den utgör början till ett stort. Yår ekonomi tillåter oss
emellertid icke att genom köp anskaffa böcker så som vi vilja. Vi taga oss därför friheten
rikta en varm vädjan till allmänheten, som sympatiserar med oss och vill vara oss behjälplig
i våra sträfvanden för upplysning och människovärde, att skänka oss böcker.

Böcker, en gång lästa, ha måhända icke mera något värde för ägaren. Hvad är då
naturligare än att man skänker dem till eif bibliotek och låter många andra få del af deras
innehåll. Många, som kanske aldrig ha råd att köpa en bok, bli därigenom dock satta i
tillfälle att låsa en. Och knappast finns det väl en bok så obetydlig, att icke något godt
kan inhämtas ur den.

Alltså: gif oss de böcker Ni läst och icke anser Eder behöfva spara! Vi äro tacksamma
för hvarje gåfva.»

Hurudan!; bokbeståndet i ett på så sätt grundadt och upprätthållet
bibliotek måste blifva — om ett bok urval kan ju icke ens blifva tal —
torde ligga i öppen dag: en brokig samling af alla möjliga sådana litteraturalster,
som folk icke själfva vilja behålla1).

Det bildningsintresse och den sträfvan efter högre upplysning, som
äro betingelsen för upprop af ofvan anförda art och betingelsen för alla

l) Redan under de gamla sockenbibliotekens blomstringstid visade sig vådorna af
genom gåfvor hopbragta bibliotek. D:r Söderberg skrifver härom (Sveriges sockenbibliotek
. . . sid. 19): »Särskilt tyckas de genom gåfvor bildade smärre boksamlingarna

stundom ha fått en underlig sammansättning. Hvarjehanda skräp, som gifvaren velat bli
af med, förekommer där vid sidan af i och för sig värdefulla vetenskapliga arbeten, som
dock endast kunde blifva onyttiga prydnader i en för allmogemän och folkskolebarn afsedd
boksamling. Huru mycken nytta kunde t. ex. ett västgötskt bibliotek draga af en
till detsamma af en gammal veterinär testamenterad boksamling, soin till stor del utgjordes af
— förmodligen äldre — utländsk vetenskaplig litteratur inom hans fack?»

dessa små, torftiga och i inånga afseenden bristfälliga föreningsbibliotek,
som vi äga, äro emellertid i högsta grad beundransvärda. Men det bör
icke vara genom mer eller mindre olämpligt affall från de bättre lottades
bord, som sådana bildningssträfvanden skola stödjas, utan det bör vara
staten, som genom understöd och ledning är alla sina medborgare behjälplig
i deras »sträfvanden för upplysning och människovärde». Och
få en gång alla våra bibliotek möjlighet till effektiv ledning och hjälp,
till hvilken de ha samma rätt som t. ex. skolorna, hvilkas oundgängliga
supplement de äro, så visar, som jag ofvan nämnt, erfarenheten redan
från de nu statsunderstödda biblioteken, att de af mig anmärkta bristerna
i regel lätt af hjälpas.

För rättvisans skull måste emellertid påpekas, att det tinnes bibliotek,
som afsiktligt och trots gjorda påpekanden anskaffa sådan litteratur, som
icke bör förekomma i allmänna, för höjande af kulturståndpunkten grundade
bibliotek. Ett exempel på dylika bibliotek utgör ett statsunderstödt
föreningsbibliotek på omkring 450 band, som under 1910 hänvände sig
till en statsunderstödd bokförmedlingsanstalt med begäran att genom denna
anstalts försorg erhålla Zola’s »Fällan» och »Dödssynder» (den senare utgifven
såsom kolportageroman) samt Strindbergs »Svarta fanor». Bokförmedlingsantalten
ifråga sände visserligen »Fällan», men hemställde angående de båda
öfriga böckerna, om biblioteket icke skulle kunna välja ovärdefullare och Filett
smärre allmänt bibliotek mera lämpliga böcker. A denna hemställan
ingick följande svar: »Till svar å Eder ärade skrivelse får vi medela att
vi önskar få de af Eder omnämnda böckerna. Om det låter sig jöra, så
skriv dem på särskild räkning, vi ämnar ej att bejära statsanslag för desamma.
» På detta mindre tilltalande förslag att vara biblioteksstyrelsen
behjälplig att kringgå den otvetydiga meningen i kungl. kungörelsen af
1905 svarade förmedlingsanstalten naturligtvis med att vägra att förmedla
de ifrågavarande böckerna. Ett sådant tillvägagångssätt som nu omförmälda
torde emellertid höra till undantagen och vittnar endast om, att biblioteket
ifråga vid nämnda tidpunkt sköttes af en med medlen icke nogräknad
vare sig bibliotekarie eller styrelse.

Men att ett sådant försök att befria sig från de villkor, som medfölja
statsbidragets erhållande, öfverhufvudtaget kan ifrågakomma, bevisar också,
att staten bör utöfva äfven en lämplig kontroll öfver det sätt, hvarpå de
af staten understödda institutionerna ledas och förvaltas. Men framför allt
är af vikt ett bättre organiseradt och anordnadt stöd för biblioteksrörelsen
från statens sida. Ett sådant kommer — det visar erfarenheten från andra
länder — också att medföra större utveckling och förkofran inom vårt

biblioteksväsen och därvid bringa äfven frågan om bokurvalet i ett nytt
och förmånligare läge.

Om man än mera i detalj granskar bokinköpen i Sveriges allmänna
bibliotek, skall hvar och en litteraturkunnig med lätthet finna ytterligare
anledningar till anmärkningar. Den ene skall säkerligen klaga öfver den
icke obetydliga mängd af föråldrad litteratur, som många bibliotek innehålla,
den andre skall anmärka på den oftast ytterst ojämna fördelningen
af litteratur på olika grupper, och specialister på alla områden skola nog
icke sakna anledning att framhålla, hurusom nödvändigtvis det eller det
borde finnas, som icke finns, under det annan litteratur å området, som
ofta förekommer i biblioteken, saklöst kunde, kanske t. o. m. borde vara
borta. Att framställa sådana mera detaljerade anmärkningar, hur stort fog
de än kunna ha för sig, är emellertid under biblioteksväsendets nuvarande
förhållanden i vårt land knappast af någon betydelse. Tv de kunna alla
från bibliotekariernas och styrelsernas sida — särskild! å landsbygden —
bemötas med det fullt befogade svaret: vi kunna icke välja andra eller
bättre böcker utan att från något håll erhålla sakkunnig, systematisk och
regelbunden ledning i det ytterst svåra och maktpåliggande värfvet att
välja litteratur, i synnerhet för bibliotek med knappa tillgångar. Skall
man vid inköp af böcker till bibliotek vara hänvisad till tidningarnas litteraturanmälningar,
så blir bokurvalet utan tvifvel synnerligen ojämnt
och kanske sällan långt ifrån det bästa för just den ort, i hvilken biblioteket
verkar. Och de bibliotek å landsbvgden, som köpa eu stor del af
sitt bokförråd genom bokauktioner eller förmedling från antikvarisk bokaffär,
visa icke heller de bäst sammansatta boksamlingar.

Svårigheten att göra ett godt urval af litteratur till allmänna bibliotek
har redan länge blifvit beaktad i vårt land. Den påpekades redan af
Siljeströrn i hans »Förslag till inrättande af sockenbiblioteker och hvad
därvid bör iakttagas», som först offentliggjordes i »Läsning för folket»,
25:te årgången (1859). Och det var icke nog med, att Siljeströrn hade en
öppen blick för svårigheten att välja böcker, han sökte äfven bidraga till
att afhjälpa denna svårighet genom att till nyss nämnda skrift foga en
till normalförteckning afsedd förteckning på lämpliga böcker. Denna förteckning
var på sin tid af utomordentligt stor betydelse och detta med
rätta. De grundsatser, som för Siljeströrn voro de bestämmande vid upprättandet
af detta försök till normalförteckning, äro i stort sedt desamma,
som ännu i dag tillämpas i de bästa allmänna bibliotek i hela världen.
Han beaktar i sin förteckning såväl bibliotekets kunskapsgifvande och
uppfostrande som dess allmänbildande och underhållande uppgifter. Han
varnar för att välja böcker med alltför utpräglad hänsyn till de s. k.

bredare befolkningslagren, ty han anser, att »allmogen och arbetaren i
sjitlfva verket icke äro så enfaldiga, som mången lärd man vid sitt skrifbok!
inbillar sig». Jämte landtbruksböckerna — som enligt den tidens
uppfattning voro af största betydelse — upptaga vitterheten samt historia
och resebeskrifningar största utrymmet i Siljeströms förteckning, en fördelning»''.
som väl stämmer öfverens med den nutida amerikanska fördelning,
som jag ofvan anfört1).

Den Siljeströmska förteckningen utgafs endast eu gång, och två under
1860-talet utgifna förteckningar: »Katalog öfver böcker, passande för
sockenbibliotek» (Jönköping 1864) och »Om urval för sockenbibliotek»
(Örebro 1865) synas icke hafva blifvit af någon allmännare betydelse. Åtminstone
omnämnes i tolkskoleinspektörsberättelserna från slutet af 1860-talet behofvet af vägledning för dem, som skulle ombesörja inköpen ai
sockenbibliotekens böcker. Med anledning af dessa i inspektörsberåttelserna
uttalade önskningar utkom 1870 en åt eu kommitté af folkskoleinspektörer
uppgjord »Anvisning å böcker tjänliga för sockenbibliotek». Denna
förteckning utdelades inom inspektörsdistrikten och har icke varit utan inflytande.
Särskilt anmärkningsvärd! är, att skönlitteraturen inom denna förteckning
blifvit så godt som undertryckt: den företrädes åt endast åtta
numiner.

Åter förflöt eu längre tidrymd, innan någon ny vägledning för
bokinköp utkom. Denna gång var det »Sällskapet för nyttiga kunskapers
spridande», som 1878 utgaf: »Böcker lämpliga för sockenbibliotek», hvilken
i det afseende! är anmärkningsvärd, att den dels två gånger förseddes
med supplement å nyutkommen litteratur, omfattande böcker utgifna
1878 och 1879, dels två gånger utgafs i nya, omarbetade upplagor:
1883 och 1892. Denna bokförteckning är äfven såtillvida värd uppmärksamhet.
att däri för första gången upptagas göda barn- och ungdomsböcker.

Från och med början af 1880-talet hafva tid efter annan utkommit
smärre bokförteckningar, afsedda till vägledning vid inköp af böcker till
såväl allmänna som barn- och ungdomsbibliotek, men de synas icke hafva
utöfvat stort inflytande. Af stor betydelse hafva däremot de bokförteckningar
varit, som utgifvits af studentföreningarna Heimdal och Verdandi
i Uppsala. »Föreningen Heimdals bokförteckning för svenska folkbibliotek»
utkom första gången 1899 och sedermera i en andra upplaga
1905. Denna katalog hvilar på en öfversiktlig granskning af den nyare
svenska litteraturen, som ansetts böra ifrågakomma till inköp i ett all -

i) Se sid. 84.

mänt bibliotek, och såsom oumbärliga eller lämpliga ansedda böcker hafva
däri särskilt utmärkts. Heimdals bokförteckning innehåller äfven eu särskild
förteckning öfver barn- och ungdomslitteratur. Den nu omnämnda
i många afseenden förträffliga bokförteckningen har nog utan tvifvel varit
den af våra nyare vägledningar vid bokinköp, som utöfvat det största inflytandet
i de vidsträcktaste kretsarna. »Studentföreningen Verdandis folkbiblioteks-katalog»
utkom i en första upplaga 1900. hvilken sedermera
(1902 och 1906) åtföljdes af ytterligare två upplagor. Deri har närmast
velat angifva den litteratur, som föreningen enligt aftal med vissa förhiggare
till nedsatt pris anskaffar åt de bibliotek, som begagna sig af föreningens
bokförmedlingsanstalt, och liar vunnit en vidsträckt användning.
Jämte nu nämnda bokförteckningar har äfven »Boktitlar ur vår senaste
mansålders svenska bokskatt» varit af stor betydelse. Denna förteckning
utgafs 1904 gemensamt af Svenska sällskapet för nykterhet och folkuppfostran,
Sällskapet för nyttiga kunskapers spridande och Kungl. Patriotiska
sällskapet. Äfven denna katalog är synnerligen omsorgsfullt redigerad
efter de principer, som äro '' utmärkande" för de nämnda sällskapens
hela verksamhet, och har utan tvifvel varit ett o-odt stöd på
många håll. ° 1

Utom sådana verkliga bokkataloger, som alla de nu nämnda, hafva
dessutom från eu del folkbildningssällskap då och då utgifvits spridda
boklistor omfattande litteratur å olika områden till visst sammanlagdt pris.
Sådana bokförteckningar t. ex. å böcker för 50, 75, 100 etc. kr. hafva
utgifvits af bl. a. Folkbildningsförbundet i Stockholm.

.Man finner således, att våra bibliotek icke alldeles saknat hjälp och
ledning i och för urvalet af litteratur. Och likväl höres nu som på 1860-talet en allmän önskan just om vägledning vid bokinköp. Frågar man sig.
hvarpå denna önskan kan bero, så finner man, att skälet är, att i vår tfd
med dess öfverflöd på litteratur och god och lämplig litteratur och med
dess rikedom på tidningar och tidskrifter, som rundt omkring i bygderna
bära bild om nya litteraturalster på olika områden, en dylik bokförteckning
^ så lätt blir föråldrad. Och när man därjämte betänker, att det är
fem år sedan sista upplagan af Verdandis och sex år sedan sista upplagan
af Heimdals kataloger utkommo, så kan man icke förundra sig öfver, att
ett verkligt behof till vägledning för närvarande förefinnes. De här behandlade
katalogerna lida dessutom af ännu eu brist: de utkomma sporadiskt,
icke i regelbunden följd och nödvändiggöra därför för hvarje gång en ny
katalog utkommer en verklig omarbetning af den föregående. Om sådana
vägledningar för bokinköp i stället utarbetades regelbundet, t. ex. årligen,
skulle vinsten af dem i alla afseenden vara betydligt större. Dels skulle

man framför allt ute å landsbygden känna säkerhet för, att man för
hvarje år hade att vänta uppgift öfver nyutkommen lämplig litteratur och
skulle därför på ett helt annat, mera ordnadt och systematiskt sätt kunna
anlägga sin bokanskaffning. Dels skulle planen för eu sådan katalog kunna
blifva eu annan och värdefullare, om den eu första gång utgåfves som
mönster katalog öfver all för ett allmänt bibliotek lämplig på svenska utgifven
litteratur och sedan regelbundet år från år tillökades med hvad
under året utkommit1).

x) Uppgift å på svenska utgifna normalförteckningar för inköp af böcker till allmänna
bibliotek och ungdomsbibliotek.

[Siljeström, P. A.] Förslag till inrättande af sockenbiblioteker och hvad därvid bör iakttagas,
jämte förteckning å därtill lämpliga böcker och skrifter. Aftryck ur Läsning för
folket, 25:te årg. (s. 47—68). Stockholm, Norstedt & Söner, 1859. 12:o. 23 s.

Katalog öfver böcker, passande för sockenbibliotek. Jönköping, J. H. Nordström & Sons
boktr., 1864. 8:o. (2), 32 sid.

Om urval för sockenbibliotek» Örebro, N. M. Lindh, 1865. 8:o. 13 sid.

Anvisning å böcker tjenliga för sockenbibliotek. Uppgjord af därtill utsedde komitérade.
Stockholm, Norstedt & Söner, 1870. 8:o. 26 s. (Bil. Litt. E. till protokollet vid 1870 års
folkskole-inspektörsmöte).

Böcker lämpliga för sockenbibliotek. Systematiskt ordnad anvisning utg. af Sällskapet för
nyttiga kunskapers^ spridande. (I Läsning för folket, ny följd, band 10). Stockholm, Norstedt
& Söner, 1878. 8:o. 38 s. — 2:dra genomsedda och omarb. uppi. 1883. 8:o. 32 s. —
3:dje genomsedda och omarb. uppi. 1892. 8:o. 48 s.

Anvisning å böcker, tjenliga för sockenbibliotek. Stockholm, Kungl. boktr., 1882. 8:o. 29 s.

Förteckning öfver för barn och ungdom lämpliga böcker, upprättad af Fredrika-Bremerförbundets
bokkommitté år 1892. Stockholm, Aftonbladets aktiebis tr., 1892. 8:o. 56 s.

Förteckning öfver böcker för barn och ungdom i olika åldersklasser. Utgifven af Finsk
q vinno fö renings bok-komité. 1 + Suppl. 1. Helsingfors, Finska litt.-sällskis tr., 1892, 93
8:o. 13 s.; 9 s.

Katalog till barnbibliotek, utgifven af Svenska folkskolans vänner. Stockholm, Kun<»l
boktr., 1893. 8:o. 24 s. e ''

Föi eningen Heimdals bokförteckning för svenska folkbibliotek till vägledning vid bokinköp
för socken-, arbetare- och ungdomsbibliotek. Upsala Nya Tidms boktr.-a.-b., 1899. 8:o.
VIII, (2), 86 s. — 2:dra uppi. Uppsala, K. V. Appelbergs boktr., 1905. 8:o. VIII, 1,
147, (3) s.

Studentföreningen Verdandis folkbiblioteks-katalog jämte upplysningar och råd angående
bildandet, skötseln och förkofrandet af folkbibliotek. Upsala Nya Tidms boktr.-a.-b , 1900.
8:o. V, 41 s. — 2:a omarb. uppi. 1902. 8:o. VI, 52 s. — 3:dje omarb. uppi. 1906. 8:o
VIII, 108 s.

Sv. sortimentsbokhandlareföreningen. Svensk bokförteckning. Handledning vid inköp af
böcker för folkbibliotek, ungdomsbibliotek och enskilda boksamlingar, utarbetad i N. P.

Utom genom bokförteckningar af ofvan nämnda art har man sökt att
stödja biblioteksföreståndarne i deras val af litteratur äfven genom en
af en enskild man utgifven och endast tack vare personliga uppoffringar
från utgifvarens sida vidmakthållen tidskrift: Folkbiblioteksbladet.
Denna kvartalstidskrift utkommer i år i sin 9:de årgång och har från
början tagit till sin hufvuduppgift att meddela talrika anmälningar af
nyutkommen litteratur. Och det lider intet tvifvel, att Folkbiblioteksbladet
i detta afseende gjort en betydelsefull insats. Men det är å andra
sidan tydligt, att en kvartalsskrift med något hundratal spridda bokanmälningar
om året icke på samma sätt som en regelbundet utkommande,
klassificerad och allmänt öfversiktlig bokkatalog kan lämna den systematiska
hjälp vid urvalet af litteratur, hvaraf våra bibliotek hafva behof.

Ledning vid urval af litteratur har äfven lämnats af de bokförmedlingsanstalter,
som ha till uppgift att till biblioteken förmedla bokinköp
till nedsatt pris. Men en sådan ledning från för bibliotekets verksamhet
och verksamhetskrets främmande byråpersonal kan icke blifva effektiv,
utan måste i de bestå fall byggas på tämligen lösa grunder. Ett lyckligt
bokurval för ett bibliotek måste helst företagas af personer, som äro
väl förtrogna med ortens förhållanden, befolkning och intresseområden, och
ledning i speciella fall meddelas af dem, som lärt känna de särskilda förhållanden,
under Indika hvarje institution arbetar. Detta hindrar naturligtvis
icke, att de råd och anvisningar, som af bokförmedlingsanstalterna
meddelas, mången gång visa sig vara af värde, äfven om förmodlingsanstalterna
— som naturligt är — icke kunna uppnå någon större planmässighet
eller kontinuitet i denna gren af sin verksamhet.

Pehrssons bokhandel, C-iöteborg. Göteborg, A. Lindgren & Söners boktr., 1902. 8:o. (2),
9b, (1) s.

Odin, Jon., Förslag på lämpliga böcker i församlings- och skolbibliotek i landsförsamlingar
inom Visby stift, enligt uppdrag utarbetadt. -|- Suppl. Visby, Gotlandspostens tr., 1904.
8:o. 29 s.; 8 s.

Boktitlar ur vår senaste mansålders svenska bokskatt. Urval till ledning vid bildande och
fullföljd af folkbibliotek, ombesörjdt af Svenska sällskapet för nykterhet och folkuppfostran,
Sällskapet för nyttiga kunskapers spridande och Kungl. Patriotiska sällskapet, -j- Tillägg 1,
2, 3. Stockholm, Kungl. boktr., 1904, 08—10. 8:o. 156, (1) s.; (4), 47 s.; 35 s.; 24 s.

Katalog till barnbibliotek. Utgifven af Svenska folkskolans vänner. Stockholm. A.-B.
Nordiska boktr., 1905. 8:o. 34, (2) s.

Gkanfelt, A. A., Förteckning öfver för folkbibliotek lämpliga böcker 1906, jämte några
vinkar för katalogisering och utlåning, utarbetad på uppdrag af Folkupplysningssällskapet
och Svenska folkskolans vänner [i Finland], Helsingfors, Kirjapainoyhtiö Valo, 1906.
12:o. 58, (2) s.

1 nära sammanhang med frågan om bokurvalet står äfven spörsmålet
om böckernas anordning och fördelning på grupper inom biblioteket äfvensom
deras rent yttre vård och ans, de öfver dem upprättade kataloger,
regler för utlåning m. fl. dyl. förhållanden. Som ett allmänt omdöme kan
man säga, att hvad som i allmänhet menas med biblioteksteknik, d. v. s.
de medel och metoder, som brukas för uppställning, anordning och begagnande
af en boksamling, i regel i vårt land är ytterst bristfällig. I det
stora flertalet af våra småbibliotek kan man icke ens tala om teknik. Nu
skulle ju häremot kunna invändas, att i små bibliotek någon vidare teknik
icke är nödvändig. Men för att hvarje för allmänheten afsedt bibliotek,
hur litet det än är, skall kunna fylla sin uppgift, fordras ovillkorligen, att
det skötes med ordning. Och skall ett litet bibliotek med ett begränsadt
bokförråd kunna göra detta så gifvande som möjligt för de besökande, så
fordras härför hos bibliotekarien en än mera ingående kunskap om bibliotekets
innehåll, och det fordras för allmänhetens räkning än bättre, utförligare,
noggrannare katalog, än om biblioteket genom sin rikedom på
litteratur kunde vara säker om att äga speciella böcker för hvarje lånesökande
och för hvars och ens behof och önskningar. Det gäller ju i ett
litet bibliotek att göra hvar och en af dess böcker så fruktbringande som
möjligt för största antal lånesökande, och det duger då icke att stanna
vid kunskap om blott boktitlarna. Man måste äfven känna böckernas innehåll,
veta, att en bok med en viss titel innehåller äfven en afdelning,
ett kapitel om ett närbesläktadt ämne, m. a. o. analysera innehållet i
hvarje särskild bok, så att man af hvarje bok kan få så stor behållning
som möjligt. Och på samma sätt bör man behandla tidskrifter och andra
periodiska publikationer. Genom praktiska anordningar och en god katalog
kan ett bibliotek mångdubbla värdet af sin boksamling. På samma
sätt kan äfven hvarje bibliotek genom att på bästa, mest praktiska sätt
begagna ett gifvet utrymme, genom enkla, kloka regler för bibliotekets
bruk och genom att taga största möjliga hänsyn till allmänhetens bekvämlighet
och trefnad vid biblioteksbesök göra biblioteket i mångdubbel grad
besökt och uppskattadt af den allmänhet och det samhälle, som biblioteket
är till för att tjäna.

En af de mest i ögonen fallande bristerna vid våra bibliotek är
frånvaron af lämpliga kataloger. Ofta användas tryckta kataloger, hvartill
ju kungl. kungörelsen af 16 juni 1905 rent af uppmuntrar, då
den i vikt och betydelse likställer katalogs tryckning i ett bibliotek med
själfva bokanskaffningen, genom den bestämmelse, som säger att ^ beviljad
t statsbidrag må användas endast till inköp och inbindning af böcker

samt tryckning af katalog». Skälet till denna sistnämnda bestämmelse bär
naturligtvis varit det, att genom tryckt katalog kunskap om bibliotekets
innehåll lättast sprides till största möjliga antal personer. Från denna synpunkt
sedt är således intet att anmärka mot bestämmelsen. Men det torde väl
kunna ifrågasättas, om så i många afseenden bristfälliga bokförteckningar
som flertalet tryckta kataloger från våra många småbibliotek verkligen äro
värda de visserligen obetydliga penningebelopp, soin utgifvas för deras tryckning.
Det finns exempel på kataloger, i hvilka böckerna äro intagna utan
någon som helst ordning, vare sig alfabetisk eller systematisk. I andra
kataloger äro boktitlarna intagna utan angifvande af författarens namn. I
ytterligare andra fall är en systematisering af boktitlarna försökt, men är
så inkonsekvent och felaktig, att den mera tjänar till att förvilla än
att leda. Och slutligen är att märka den ytterliga vårdslöshet med afseende
på stafning af namn och boktitlar, som utmärker ett flertal kataloger.
Endast i undantagsfall förekomma några som helst bibliografi ska
uppgifter, såsom utgifningsår, sidantal o. d., angifvande af samlingsverk af
hvithet skriften utgör en del m. in. dyl., och i en del tryckta kataloger
utsättas ej ens författarncs förnamn för att skilja två olika författare med
samma tillnamn. De tryckta katalogerna visa i allmänhet, att man ännu
icke fått blicken öppen för äfven katalogens betydelse i bibliotekets
bildningsuppgift, nämligen som en symbol för biblioteket, en sammanträngd
form af själfva boksamlingen. Hvad man alldeles icke insett, är,
att en väl uppställd och omsorgsfullt redigerad katalog kan göra lika
mycket för att verka tilldragande, eggande att göra bekantskap med de
skatter den bjuder på, som en af dessa illa uppställda, illa stafvade och
tryckta kataloger måste verka afskräckande på den mera bildade delen af
allmänheten och icke kunna ha någon som helst uppfostrande betydelse för
någon. Snarare torde det motsatta förhållandet äga rum: en sådan katalog
verkar demoraliserande. Ett bibliotek, som låter sig representera af en slarfvig,
vårdslöst hopkommen katalog, kan knappast ingifva aktning eller respekt.

Naturligtvis finnas bland våra många tryckta kataloger äfven några,
som vittna om, att stol’ möda nedlagts på att gorå dem tillförlitliga.
Sådana äro katalogerna från våra största kommunala och mest
betydande föreningsbibliotek. Äfven vid utgifvandet af kataloger har
nog i allmänhet användts icke så litet god vilja, men förmågan och
skickligheten hafva icke räckt till, och i detta fall har ju hittills i vårt
land icke erbjudits möjlighet att erhålla sakkunnig hjälp. Om öfverhufvudtaget
de penningar, som nu nedläggas på tryckning af kataloger,
skola gifva valuta, så måste staten se till att gifva småbiblioteken
en norm för bibliotekskataloger af detta slag. Detta skulle dessutom med -

föra det lika viktiga resultatet, att man därigenom skulle kunna gifva impulsen
till användande af enhetliga metoder för alla landets bibliotek med afseende
å såväl klassifikation som boksignum och katalogisering. Först härigenom
skulle man också kunna samla likvärdiga statistiska uppgifter från
alla de olika biblioteken, hvad beträffar bokbestånd, utlåningssiffror, fördelning
af utlåning på olika ämnesgrupper o. s. v., hvilket nu är så godt
som omöjligt, när alla biblioteken i alla dessa afseenden begagna hvart
och ett sitt eget system.

Ett annat förhållande inom ett bibliotek, som är af största betydelse,

är den vård och skötsel, som i yttre afseende ägnas böckerna. Vikten

däraf, att boksamlingen hålles ren och snygg, att böckerna icke misshandlas
och sönderslitas, torde väl knappast behöfva påpekas. Aktsamhet om

böckerna i alla hänseenden är betydelsefull från hygienisk, estetisk, peda gogisk

och social synpunkt. Äfven om det kan synas af erfarenheten ådagalagdt,
att böcker i blott ringa grad äro smittoförande, så faller ju dock
af sig själft, att den grad af smittofara, som en lånad bok dock kan innebära,
i väsentlig mån ökas, om boken är solkig och smutsig. Därjämte
visar erfarenheten, att ett bibliotek, som lånar ut smutsiga, illa medfarna
böcker, äfven utöfvar ett demoraliserande inflytande på sina låntagare.
Å andra sidan har man i de stora utländska biblioteken fått
otaliga bevis på, att en låntagare, som till sin natur visar sig vårdslös och
ovarsam om böcker, om han en längre tid får låna nya, oskadade exemplar,
får vanan att lämna igen dem lika prydliga, som han fick dem. Och då
har också utan allt tvifvel en sådan låntagares aktning för biblioteket och
boken som bildningskällor i väsentlig grad ökats. Och slutligen är att
märka, att ett smutsigt, illa skött bokförråd så småningom kommer att
draga upp gränser mellan olika slag af lånesökande: den bättre delen af
dessa kommer att lämna biblioteket och det med rätta. Och biblioteket
kommer därigenom att så småningom nedsjunka till att blifva en värmestuga
med böcker i.

I detta afseende förhålla sig de svenska biblioteken mycket olika. På
en del ställen, där böckerna förvaras i låsta bokskåp, som de blott sällan
lämna, stå de så nya och obegagnade, att de lämna ett dåligt vittnesbörd
om läslusten på orten; på andra ställen skötas de väl och begagnas flitigt.
I de senare biblioteken blifva böckerna väl i sinom tid utslitna, utlästa,
och det är ett beröm för såväl böckerna som biblioteket, om många böcker
rent af läsas sönder. Då böra de helt enkelt afskrifvas och nya exemplar
böra anskaffas. Men därför behöfva sådana böcker icke göra intryck af
osnygghet; en sliten dräkt kan ju likväl vara ren och snygg och icke

verka stötande i hygieniskt afseende. Men jämte dessa två slag af bibliotek
finnes därjämte ett flertal, i hvilka de hygieniska synpunkterna vid
böckernas skötande icke beaktas af vare sig bihlioteksföreståndaren eller
allmänheten. Och i sådana bibliotek är alltid bibliotekets allmänna ståndpunkt
låg och dess kundkrets begränsad till vissa lägre befolkningslager.

Det är naturligtvis ingen lätt sak att med noggrannhet taga vård om
böcker, som ständigt och jämnt gå ut till låns till olika personer. Att
hålla boksamlingen prydlig utan att därför försvåra utlåningen af böckerna
— och den får icke på något sätt försvåras i ett allmänt bibliotek —
fordrar ständig tillsyn af böckerna. De skola granskas, fläckar skola borttagas,
vikta blad vikas rätt igen, streck och anteckningar skola aflägsnas,
kort sagdt, boken skall till nästa låntagare utgå i så prydligt skick som
möjligt. Helst bör aldrig en återlämnad bok omedelbart utgå till ny låntagare,
utan att förut ha blifvit, på sätt som nämnts, granskad och putsad.
Men allt detta fordrar såväl sinne för böcker som omtanke om biblioteket
och dess allmänhet, tid och äfven en del insikter i bokbinderi hos
bibliotekarien. Och så mycket arbete kan man icke annat än i undantagsfall
hoppas på från våra bibliotekariers sida, hvilka i allmänhet utan ersättning,
i alla fall oegennyttigt offra en stor del af både tid och krafter på
bibliotekens skötsel. I så mycket högre grad borde därför allmänheten i
vårt land vinnlägga sig om aktsamhet, varsamhet, kärlek och vördnad för
den bok, som anförtros i dess händer för att, som den framstående tyske
folkbildningsmannen J. Tews på ett ställe säger, göra dem, som läser den,
till glada, fria, lyckliga, friska och dugliga människor. I detta afseende
ha våra skolor af alla slag och våra bibliotek en stor uppgift att gemensamt
fylla. Det gäller att lära vårt folk att hysa samma aktning, som
engelsmän och amerikanare hysa för den gudagåfva, som heter boken.

Ett af de utländska tekniska hjälpmedel, som mera allmänt förekomma
i vårt land, är det efter sin uppfinnare uppkallade Browne ska utlåning
ssystemet. Detta system med sina lånkort har stora fördelar. Det
går synnerligen hastigt och lätt att expediera lånen till låntagare, och den
som är van vid systemet kan på kort tid expediera ett stort antal böcker.
Det har dessutom den fördelen att vara särdeles lättlärdt. Man behöfver
hvarken intelligens eller kunskaper för att begagna det, endast rent mekanisk
färdighet. Men det Browne’ska systemet, sådant det tillämpas på de
ställen i vårt land, där det är infördt, har äfven stora nackdelar. Man har
nämligen i Sverige borttagit det i Amerika använda s. k. datumbladet och
stämplar här lånets utlånings- eller förfallodatum direkt på pärmen. Härigenom
skadas pärmen och boken ser redan efter ett par utlåningar osnygg

ut, för att icke tala om, hur de böcker se ut, som blifvit utlånade så många
gånger, att såväl pärm som försättsblad blifvit fullstämplade med rödblå
stämpelmärken. Det synes mig af vikt, att äfven här det Browne ska systemet
blefve på så sätt infördt och ordnadt, att icke böckerna genom dess
begagnande blifva skadade och osnygga. Vidare synes det mig, på grund
däraf att våra bibliotekarier i regel ha föga tid att ägna åt sitt bibliotekariekall
och icke för detsamma åtnjutit någon utbildning, som om det
Browne’ska systemet hotade att hos oss rent åt mekanisera det så oändligt
viktiga utlåningsarbetet. Det är vid utlåningen, som bibliotekarie och
allmänhet lära känna hvarandra, det är där, som det rent personliga i bibliotekariens
uppgift skall få sitt uttryck, det är genom denna verksamhet,
som biblioteket skall lära af allmänheten, lära känna de medel och de
vägar, på hvilka biblioteket bäst skall kunna verka till fromma för samhället,
och som allmänheten skall genom bibliotekarien känna och förstå,
att biblioteket är uteslutande till för allmänhetens, samhällets välfärd. Nu
har jag i många bibliotek i vårt land fått ett starkt intryck af, att man
så uppgår i den rent mekaniska utlåningen, att man därför glömmer det
oändligt mycket viktigare: det personliga elementet i utlåningsverksamheten.
Det'' förra år lätt lärdt och kan utföras af hvem som helst. Det
senare är ett kall, eu uppgift och fordrar stora både teoretiska och praktiska
insikter, bildning och älskvärdhet och dessutom varmt intresse för
såväl den allmänhet, man tjänar, som det medel, boken, genom hvilket
man utför sitt värf. Med dessa inkast mot det Browne’ska systemet halväg
icke velat bestrida dess stora värde, i synnerhet i bibliotek, där stora
skaror af lånesökande måste blifva betjänade ungefär samtidigt eller inom
en kort tidsrymd. Jag har blott velat påpeka, att man icke för dessa
förtjänster hos ett mekaniskt system får glömma eller sätta i andra rummet
det viktigaste i biblioteksarbetet: det personliga inflytandet från dem,
som fått sig anförtrodt värfvet att vara föreningslänken mellan människorna
och boken.

D. Bibliotekarien.

I alla bibliotek, vetenskapliga eller populära, störa eller små, beror
bibliotekets utveckling och förkofran och det mer eller mindre framgångsrika
resultatet af dess arbete i högsta grad af bibliotekarien. Den ledande
personligheten är ju inom hvarje institution af mycket stor betydelse,
men det synes mig, som om vore detta t. o. m. i högre grad än vanligt
fallet i ett bibliotek. På en bibliotekarie ställer nämligen hans arbete
stora fordringar på icke blott litteraturkännedom och mångsidiga kunska -

100

per i allmänhet utan äfven på hans rent personliga egenskaper. Häri
måste först och främst vara utrustad med energi och med ett utprägladt
ordningssinne, utan hvilka egenskaper han icke kan gå i land med att
sköta biblioteksmaskineriet. lian måste hysa verklig böjelse för sitt kall,
i hvilken känsla intresse för allmänheten och dess sträfvanden måste ingå
som en integrerande beståndsdel. Och han måste slutligen vara taktfull
och värdig i sitt väsen och uppträdande.

Chefen för Det kongelige Bibliotek i Köpenhamn, öfverbibliotekarien
H. O. Lange har eu gång på följande förträffliga sätt karaktäriserat bibliotekariens
betydelse för biblioteket: »Öfverhufvudtaget beror den nytta ett
bibliotek kan göra i högst väsentlig grad på personalens egenskaper. En
energisk och intelligent personal kan frampressa de vidunderligaste resultat
af ett jämförelsevis obetydligt bibliotek — detta ifall tjänstemännen äro bevandrade
i litteraturen och kunna stå till tjänst med vägledning och anvisning
i icke gängse källor — under det att å andra sidan en slö och passiv
personal i missförstådd förnämhet öfverlåter åt publiken allt arbete och nöjer
sig med ett minimum af pliktkänsla genom att utlämna hvad som begäres,
när det finnes». Om detta omdöme i hög grad gäller de vetenskapliga
bibliotekens och de stora bibliotekens tjänstemän, i huru mycket större grad
gäller det icke äfven bibliotekarierna i allmänna bibliotek med den större
och mera blandade publik, för hvilken dessa bibliotek äro afsedda, eller i
små bibliotek, där det med i alla afseenden ringa medel likväl skall skapas
goda resultat. En duktig bibliotekarie kan genom sin personlighet,
den energi och den kärlek han ägnar sitt arbete neutralisera inflytandet
af bristfälliga lokaler, han kan genom en grundlig kännedom om bibliotekets
innehåll, parad med tjänstvillighet mångdubbla värdet af en liten
boksamling, och han kan slutligen genom att vid bokurvalet ständigt ha
för ögonen sin allmänhets intressen af olika slag, genom att sträfva
efter att hvarje inom orten spirande intresse, hvarje spörsmål, som där
står på dagordningen, i biblioteket belyses genom lämplig litteratur, göra
biblioteket till en af samhällets nyttigaste anstalter, liksom han genom
att väcka och nära människornas intresse för fantasiens underbara värld,
för diktkonstens mästerverk kan göra biblioteket till en af samhällets andligen
lyftande och frigörande institutioner. Och hur kan icke bibliotekarien
genom sin gärning, genom fin och taktfull vägledning — utan skolmästeri
— vid bokutlåningen verka uppfostrande i samhället, höja dess
kulturståndpunkt.

Ett exempel på ett sådant inflytande af bibliotekets hela atmosfär
och af bibliotekarien berättas från ett litet norskt bibliotek. En man
brukade läsa de tarfligaste äfventyrsromaner, men fick så anvisning

101

på Cooper i original och läste sedan allt hvad biblioteket ägde af denne
författare. Och bibliotekarien berättar, att mannen i fråga slutade med
att läsa Shakspere, och läste hans arbeten från pärm till pärm1). Ett
annat exempel på bibliotekets och bibliotekariens inflytande berättar
stadsbibliotekarien i Elberfeld. En dag kom en arbetarehustru, som just
hade skrifvit in sig som låntagare, fram till honom och bad honom om
en riktigt: bra bok. På hans fråga, hvad för en bok det skulle vara och
hvem som skulle läsa den, svarade hon efter någon tvekan: »Jag har

en pojke på 16 år, han springer omkring på gatan om kvällarna och gör
bara ofog. Jag har försökt allt möjligt för att hålla honom hemma, men
det har inte hjälpt. Men nu har en fru, som bor bredvid oss och som
också har en likadan pojke, talat om för mig, att hon brukar låna böcker
åt honom här, och sen dess går han inte ur rummet om kvällarna. Och
nu ville jag också försöka på det sättet». Nu visste bibliotekarien besked
och gaf kvinnan en god äfventyrsbok. Omkring tio dagar senare kom hon
igen och lämnade tillbaka boken. Bibliotekarien frågade henne, om medlet
hade hjälpt. Hon berättade då med stor glädje, att gossen oafbrutet
hade stannat hemma och att hon t. o. m. hade fått taga lampan ifrån
honom för att han skulle gå och lägga sig2). Och exempel sådana som de
otvanstående äro icke enstaka, dylika skulle kunna anföras i hundra- och
tusental från alla de bibliotek, som skötas väl af en duglig, intresserad,
skicklig bibliotekarie, som väl känner sin allmänhet och sitt bibliotek och
vet hvad som är lämpligt att låna ut vid hvarje särskildt tillfälle och gör
sig besvär att äfven tänka öfver det och söka ut det.

Och vikten af skicklighet och tjänstvillighet hos bibliotekarierna gent
emot andra bildningsanstalter kan knappast nog uppskattas. Det gäller
att ordna bibliotekets öppethållande och utlåningstider så, att biblioteket
bäst kan främja arbetet inom skolor af alla slag, inom föreläsningsanstalterna
och olika slags kurser. Det gäller att taga hänsyn till möten
o. d. som anordnas inom orten, t. ex. landtbruksmöte!!, hembygdsfester o. a.
Man måste i den mån det är möjligt visa största tänkbara tillmötesgående
mot andra bibliotek å orten eller mot närbelägna bibliotek, för att i gengäld
kunna påräkna deras bistånd vid eventuellt inträdande behof.

Intet slags onödigt pedanteri, oginhet och ojämnhet vid behandlingen
af allmänheten får förekomma, liksom äfven hvarje spår af klasseller
partihänsyn måste vara absolut bannlysta ur biblioteket, såväl vid

Se: För Folke- og Barnebogsamlinger, 1909, n:r 4, sid. 119. — 2) Se: Jaeschke,
Volksbibliotheken, ihre Einrichtung und Verwaltung (Sammlung Gö9chen). Leipzig
1907, sid. 18.

102

bokurvalet som vid umgänget med låntagarne. Å andra sidan måste bibliotekariens
uppträdande kännetecknas af konsekvens och fasthet: äfven
allmänheten — och vår biblioteksallmänhet icke minst — måste lära sig att
iakttaga den ordning, som institutionen föreskrifver, att vara varsam och
aktsam om böckerna, att återlämna dem i rätt tid, att utan att göra svårigheter
betala fordradt skadestånd för förstörda böcker eller påbjuden afgift,
om boken behålles öfver den af biblioteket fastslagna utlåningstiden.
Men bibliotekarien måste vid upprätthållandet af ordningen inom biblioteket,
dels söka undvika onödig formalism, dels i tillämpningen af regler
o. d. behandla alla samhällsmedlemmar lika och aldrig fästa afseende vid
personen.

Af det föregående torde framgå, att bibliotekariekallet, fattadt. så
som sig bör, d. v. s. som ett lifskall, krafvel- ens hela arbetskraft, hela
personlighet och ingalunda är en sinekur. Också anses det i bibliotekens
föregångsländer, Amerika och England, som ett af de ansvarsfullaste kallen.
Bibliotekarien betraktas i dessa länder som en folkets ledare, lärare
och uppfostrare, och det beredes honom eller henne genom biblioteksskolor
och vetenskaplig bibliotcksutbildning lika stora och goda möjligheter till
såväl elementär som fortsatt utbildning och vetenskaplig skolning som lärare
af alla slag. Och slutligen beredas i dessa länder bibliotekarierna en
mot deras utbildning och ansvar svarande ställning och aflöning. Den öfriga
världens kulturländer stå ju i bibliotekshänseende i allmänhet efter England
och Förenta staterna, men i knappast något afseende träder deras
efterblifvenhet så skarpt i dagen som i fråga om »folk»-bibliotekarier af
alla slag, deras ställning och betydelse i samhället, deras utbildnings- och
aflöningsförhållanden.

Endast Tyskland har i bibliotekariefrågan i mera afsevärd grad gått
i de nämnda ländernas fotspår, och flertalet af Tysklands allmänna bibliotek
{åtminstone central- eller hufvudbibliotek) förestås numera af litterärt och
fackmässigt utbildade, väl aflönade bibliotekarier, för hvilka deras bibliotekstjänst
utgör deras lefnadskall. Anmärkningsvärdt och för tyska biblioteksförhållanden
utmärkande är det förhållandet, att de stora industriella anläggningarna
i detta land i hög grad vinnlägga sig om att bjuda de där
anställda utmärkta bildningsmöjligheter, bland hvilka goda bibliotek intaga
en framskjuten plats. Och för dessa biblioteks skötande antagas numera i
regel bibliotekarier med samma utbildning, som erfordras för anställning vid
de preussiska statsbiblioteken, t. ex. kungl. biblioteket i Berlin. Så är förhållandet
t. ex. vid Kruppska biblioteket i Essen, vid Fredr. Bayer & Co:s
stora fabriksanläggningar vid Elberfeld och många fler. Alla tyska stadso.
a. allmänna bibliotek af någon som helst betydelse följa också samma princip

103

vid besättandet af chefsplatserna och alla mera betydelsefulla poster inom
biblioteken. 1 Berlin, Charlottenburg, Dortmund. Dtisseldorff, Eberfeld, Wiesbaden
o. s. v., öfverallt finner man denna princip tillämpad. Och de tyska
bibliotekens lägre platser (s. k. »inittlerer Dienst») besättas med personer
— i stor utsträckning kvinnor — som i särskilda biblioteksskolor (sådana
finnas i Berlin två, i Dortmund och på några andra ställen) erhållit en
grundlig utbildning, öfver hvilken kontroll utöfvas enligt de i skrifvelse från
tyska undervisningsministeriet den 10 augusti 1909 fastställda kompetensvillkor,
hvilkas befintlighet pröfvas genom under statskontroll anställda prof.
Genom de fordringar, som således numera öfver hela linjen ställas på skicklighet
och duglighet hos tyska bibliotekarier, och tack vare den utbildning,
till hvilken som en följd af dessa fordringar möjlighet i rikt mått beredes
dem, har också det tyska biblioteksväsendet under de sista årtiondena genomgått
en kraftig utveckling, som lofvar stort för framtiden.

Ett annat land, i hvilket resultatet af särdeles skickliga och dugliga
bibliotekariers arbete gjort sig gällande på ett i högsta grad anmärkningsvärdt
sätt, är Norge, som af de nordiska länderna otvifvelaktigt står högst
i bibliotekshänseende och hvarest utvecklingen fortskrider med stora steg.
I Norge har man ännu icke egna utbildningsanstalter för bibliotekarier, men
man har lyckan att äga en skara af i Förenta staternas läroanstalter och
bibliotek grundligt utbildade och skolade män och kvinnor, hvilka i sitt
hemland öfvertagit ledareplatserna i de större allmänna biblioteken. Från
dessa har öfver hela landet utgått ett kraftigt, sporrande och ledande inflytande,
och Det Deichmanske bibliotek i Kristiania, Trondhjems och
Bergens bibliotek in. tf. äro kulturhärdar, hvilkas betydelse för de samhällen,
i hvilka de verka, och för Norges hela biblioteks- och därmed uppfostringsväsen
knappast kan öfverskattas.

I vårt land stå vi i detta afseende betydligt efter vårt västra grannland,
för att nu icke tala om de stora kulturländerna, som ofvan omnämnts.
Som ett genomgående drag hos oss torde man kunna betrakta
det, att vi icke insett, att biblioteksverksamhet är ett lifskall, minst lika
kräfvande och betydelsefullt som något annat kulturellt yrke, och att biblioteksarbete
är ett arbete, för hvars utöfvande erfordras utom bildning
äfven speciella kunskaper.

Vården af våra bibliotek torde vid omkring tre fjärdedelar befinna sig
i folkskollärarnes händer, i arbetarebibliotek och andra dylika föreningsbibliotek
är i allmänhet någon arbetare biblioteksföreståndare. I öfriga fall
förestås biblioteken af landtbrukare, handlande o. a. Hvad särskild! beträffar
de statsunderstödda biblioteken, visar en undersökning af förhållandena
för år 1906 — hvilka att döma af hittills tillgängliga uppgifter (för

104

1907 och 1908) icke undergått någon nämnvärd förändring — att nära
5/6 af inom dessa bibliotek verksamma bibliotekarier voro folkskollärare1),
medan de därnäst största grupperna, präster och landtbrukare o. d., endast
representerade resp. 4.2 och 3.9 % af samtliga. En väsentlig skillnad består
emellertid, som naturligt är, härvidlag mellan förenings- och andra bibliotek.
Af bibliotekarierna i de senare voro öfver 6/7 folkskollärare, medan motsvarande
tal för föreningsbiblioteken var endast något öfver 1/3. Att dock
en så stor kontingent af de senares bibliotekarier voro folkskollärare, får
nog tillskrifvas den omständigheten, att så många nykterhets- o. d. föreningar
ingå bland dem, som erhållit statsunderstöd för sina bibliotek.
Ett försök att uppdela bibliotekarierna i de för 1906 statsunderstödda
biblioteken alltefter som de i sin dagliga gärning syssla med andligt eller
kroppsligt arbete ger till resultat, att en rätt skarp skillnad härvidlag
förefinnes mellan å ena sidan de kommunala biblioteken af olika slag, å
andra sidan föreningsbiblioteken, i det att bland de förra ej mindre än
92.5 % af bibliotekarierna kunna sägas höra till den förra kategorien och
endast 7.5 till den senare, under det att i fråga om föreningsbiblioteken
motsvarande tal äro 54.9 och 45.1; för samtliga statsunderstödda bibliotek
ställa sig siffrorna, beroende på de kommunala bibliotekens numerära
Övervikt, resp. 89.9 och 10.l.

I ytterst få fall har någon af dessa personer åtnjutit ens den ringaste
utbildning i yrket, utan ägnar sig däråt af intresse och lust. I några
af våra största allmänna bibliotek ha föreståndarne och ett eller annat
biträde någon kortare tid besökt något utländskt bibliotek af likartadt
slag, oftast Det Deichmanske bibliotek i Kristiania, för att taga del af
dess anordningar och metoder. Den utbildning, som i vårt land erbjudits
dem, som förestå eller skulle vilja ägna sig åt arbetet i allmänna bibliotek,
har bestått i några föredrag föranstaltade vid sommarkurser och dylika
möten samt en sex-veckors kurs gifven år 1909 af undertecknad. I
detta sammanhang bör emellertid kanske äfven nämnas, att Kungl. Ofverstyrelsen
för rikets allmänna läroverk under två somrar, 1908 och 1910,
för lärare och lärarinnor vid dessa läroverk och med dem likställda enskilda
läroverk under min ledning anordnat 14-dagars kurser med 4 å 5
timmars daglig undervisning i biblioteksförvaltning.

Om man således betänker, att tillfälle till utbildning i bibliotekarieyrket

x) Den i »Föreningen, tidskrift för Sverges allmänna folkskollärareförening», årg.
1908, käft. 2, sid. 66 ff., publicerade undersökningen rörande de för år 1907 statsunderstödda
biblioteken — hvilken undersökning dock äfven på denna punkt är åtskilligt ofullständig
— visar, att af 591 bibliotekarier, om hvilka yrkesuppgift erhållits, 475 eller 80 %
voro »lärare».

105

hittills knappast kan sägas ha stått till buds i vårt land samt att detta
arbete hos oss i ett öfvervägande flertal fall utföres af frivillig, oaflönad
arbetskraft, som därtill använder disponibel ledig tid, eller att det utföres
som en löjligt lågt aflönad bisyssla, t. ex. af folkskollärare, som tillbringa
största delen af sin dag med ett kräfvande skolarbete, så måste man lämna
det varmaste erkännande åt det nit och det oegennyttiga intresse, med
hvilket bibliotekarierna i våra allmänna bibliotek utföra sitt arbete, så
mycket mera som detta arbete utföres under för biblioteksrörelsen äfven
i öfrigt ogynnsamma förhållanden.

Man kan under dessa omständigheter icke förvånas öfver, att vid möten
af olika slag (sommarkurser, skolmöten, folkbildningsmöten o. d.) en del
yttranden förekomma, som vittna om missmod. Tvärtom är det enligt min
åsikt — i hvilken jag under mina biblioteksbesök blifvit ytterligare stärkt —
anmärkningsvärdt, att man i allmänhet, trots alla svårigheter, trots bristen
på stöd och ledning och med den splittring och brist på sammanhållning,
samarbete och centralisation, som kännetecknar vårt biblioteksväsende,
likväl i så många bibliotek finner en så varm, lefvande tro på bibliotekens
oundgänglighet, på det gagn, som de göra, och på bibliotekssakens framtid.
Och jag är öfvertygad om, att därest det intresse, som på så många håll
nu finnes för våra bibliotek, främst hos deras bibliotekarier, finge det stöd
och den uppmuntran, som det förtjänar, vår biblioteksrörelse utan tvifvel
kommer att ånyo uppblomstra och gå en löftesrik framtid till mötes.

E. Vandringsbibliotek.

1 det föregående äro uteslutande fasta bibliotek berörda. Men i ett
land som vårt med dess stora afstånd, ofta besvärliga vägförhållanden och
glest befolkade landsdelar kan genom fasta bibliotek belägna i städernas
eller landskommunernas mera centrala delar icke alltid möjlighet beredas
den i aflägsnare orter bosatta befolkningen till lätt och bekväm tillgång:
på böcker. Af detta skäl började man under 1890-talet att i vårt land införa
s. k. vandringsbibliotek. Idén till vandrande bibliotek stammar äfven
den från Förenta staterna och framsprang där ur förhållanden likartade
med dem i vårt land, nämligen de svårigheter, som yppa sig att medelst
uteslutande fasta bibliotek nå alla dem, som på grund af särskildt aflägset
eller isoleradt belägna bostäder eller af andra skäl icke kunna tänkas besöka
de fasta biblioteken. Det var detta problem, som 1892 af den framstående
amerikanske bibliotekarien Melvil Dewey löstes på det enkla sättet,
att han det nämnda året lyckades få ett lagförslag antaget, som gick ut

106

på, att han skulle ha rätt att ur duplettsamlingen i statsbiblioteket i staten
New York (beläget i Albany), hvilket biblioteks chef Dewey då för
tiden var, utvälja små grupper af böcker lämpliga att i form af vandrande
bibliotek utsändas på landsbygden eller öfverhufvudtaget till personer,
som svårligen kunde nås af de fasta biblioteken. Den nya lagen
innebar, att vandringsbiblioteken skulle få utlånas på sex månader till
bibliotek, församlingar, kommuner, skolor och alla slags föreningar mot
eu afgift, som beräknades skola täcka transportkostnaderna, och i vissa fall
mot särskild garanti för bibliotekens återställande. Staten New Yorks
föredöme har snabbt vunnit efterföljd ej blott öfverallt i Förenta staterna
utan äfven rundtorn i hela den öfriga världen.

Säkert är, att om detta system af vandringsbibliotek rätt tillämpas,
torde dess betydelse, framför allt i länder med vidsträckt areal och jämförelsevis
gles befolkning, icke kunna öfverskattas. Men för att detsamma
skall gifva så lyckliga resultat som dem man vunnit i Förenta
staterna, hvarest man beräknat att genom vandringsbiblioteken endast på
landsbygden 1/a million böcker ständigt äro ute till låns, fordras också,
att systemet får utvecklas under gynnsamma förhållanden. Det fordras en
icke alltför ringa och obetydlig boksamling, ur hvilken vandringsbiblioteken
böra utväljas, så att de kunna blifva i möjligaste mån mångsidiga,
icke alltför sällan kunna förnyas och så att biblioteken i så hög grad som
möjligt kunna sammanställas och böckernas urval rättas efter de speciella
intressen, som äro för handen å en viss ort, eller de förhållanden i ett eller
annat afseende, som äro de utmärkande för orten. Valet af mera speciell
litteratur bör t. ex. till en viss grad rättas efter de viktigaste näringsgrenarna
i olika trakter. Vidare böra särskilda vandringsbibliotek upprättas,
som omfatta vissa ämnen, t. ex. en viss tidsperiod inom historien
eller t. o. m. en eller flera historiska personligheter eller något särskilt
område inom naturvetenskaperna eller af hvilken annan vetenskap som helst.
Särskilda vandringsbibliotek böra äfven upprättas med hänsyn till de olika
populärvetenskapliga föreläsningarna och i enlighet med af respektive
föreläsare uppgjorda bokförslag. Sådana vandringsbibliotek kunna naturligtvis,
om de upprättas med omsorg och såväl sammanställas som expedieras
med den snabbhet, som fordras för att de vid hvarje särskildt tillfälle
skola finnas tillgängliga, just när de kräfvas, samt om de af bibliotek
eller föreläsningsanstalt, som mottager dem, på lämpligt och effektivt sätt
bekantgöras och hållas lätt och bekvämt tillgängliga, göra ett synnerligen
stort gagn i arbetet för samverkan mellan det talade och det tryckta ordet.
Äfven för bruk i alla slags skolor och undervisningskurser, vid hemby
gdsfester, bygdekurser och i allmänhet hembygdsstudier af ofvan om -

107

nämnda slag, vid nykterhetskurser, olika slag af möten och föreningar
o. s. v. kan ett för just det särskilda ändamålet sammanställ dt vandringsbibliotek
göra den största nytta.

Slutligen bör möjlighet finnas för utsändande åt vandringsbibliotek,
som äro helt och hållet sammansatta enligt uttalade önskningar från låntagarnes
sida. Dessa böra då ha tillfälle till studium af den boksamlingskatalog,
ur hvilken vandringsbiblioteken utväljas, och äga rätt att efter
eget skön ur densamma välja den litteratur, af hvilken de önska att vandpmgsbiblioteket,
skall bestå.''Bytet af litteratur i ett sådant vandringsbibliotek’''
bör äfven det kunna företagas efter låntagarnes fria val ur den centrala
boksamlingens katalog och när låntagaren så önskar. Vandringsbibliotek,
sådana som de nu antydda, äro i synnerhet åt största betydelse
för små bibliotek, som icke alltid ur de egna boksamlingarna kunna tillgodose
de önskningar, som framställas. Genom att ständigt innehafva ett vandringsbibliotek
af senast antydda slag få äfven smärre bibliotek möjlighet
att föi’ jämförelsevis ringa kostnader och när så påfordras anskaffa hvad
som i biblioteken efterfrågas, men som de själfva icke äga. Det är ju
genom en vidsträckt låneverksamhet af likartad natur, som vetenskapliga
bibliotek i hela världen söka förskaffa sina låntagare, hvad de önska. Och
samma idé kan och bör förverkligas, när det gäller de allmänna biblioteken.
äfven om formerna för dess förverkligande blifva något annorlunda.

Men utom ofvan omnämnda vandringsbibliotek för alla olika speciella
ändamål böra äfven finnas tillgängliga vandringsbibliotek af ett allmänt
och blandadt innehåll. Dessa sistnämnda vandringsbibliotek skola väljas
med yttersta omsorg, i dem skall man söka förena det på samma gång
bästa och intressantaste samt mest lättlästa och fängslande skrifna inom
alla olika ämnen till såväl studier som mera enbart förströelse. Och sådana
vandringsbibliotek skola — helst i samband med en väckande föreläsning
om läsnings, böckers och biblioteks värde och betydelse — ställas upp å
orter, där bibliotek och kanske t. o. in. föreläsningsanstalt helt och hållet
saknas, där de intellektuella intressena synas ringa, kanske endast företinnas
hos några få. A sådana orter skall vården af ett vandringsbibliotek
af nu antydda slag anförtros åt någon härför varmt intresserad person och
helst få sin plats i någon mera besökt lokal, t. ex. handelsbod, postkontor,
järnvägsstation el. dyl., dit ortens invånare komma åt andra anledningar
och då med lätthet kunna intresseras för biblioteket och därmed bibringas
den vanan att samtidigt som de ombesörja sina affärer eller ärenden äfven
låna hem en treflig bok för egen eller för familjens räkning. Och ha
människorna å en ort en gång fått den vanan, torde det sedan icke dröja
länge, förrän de bilda eller söka anslutning till en föreläsningsanstalt eller

108

ett fast bibliotek, eller i bästa lall bådadera. Exempel på dylikt godt resultat
af väl valda och väl handhafda vand ringsbibliotek'' finnas i stor
mångfald i såväl Förenta staterna och England som i Tyskland.

I Förenta staterna drog, som jag ofvan an ty dt, staten genast försorg
om vandringsbiblioteksinstitutionen, som numera i alla unionens stater är omhändertagen
och på ett förträffligt sätt skötes af antingen statsbiblioteken
eller respektive statskom missioner för biblioteksväsendet. I vårt land
ha vi i första hand enskildt initiativ att tacka för våra vandringsbibliotek.
Sådana ha nämligen här förnämligast upprättats och tillhandahållits af ett
flertal enskilda bokförmedlingsanstalter. De äldsta af dessa äro de af
studentföreningarna Verdandi och Heimdal i Uppsala grundade anstalterna,
hvilka böljade sin verksamhet, den förstnämnda år 1896, den sistnämnda
år 1899. E)e båda studentföreningarna hafva genom sina förmedlingsanstalter
gifvit uppslag till ett flertal andra dyl. institutioner, upprättade
af andra föreningar, såsom t. ex. Folkbildningsförbundet i Stockholm
(förmedlingsanstalten grundad år 1902), Svenska sällskapet för nykterhet
och folkuppfostran (förmedlingsanstalten upprättad år 1903), Sveriges storloge
af Goodtemplarorden (förmedlingsanstalten upprättad 1904), Excelsiorförbundet,
Sköfde (förmedlingsanstalten grundad 1907), hvilka alla sörja
för vandringsbiblioteks upprättande, hvarjämte sådana utsändas äfven af
Stockholms arbetarebibliotek, Hvilans folkhögskola och Folkbiblioteket i
Luleå in. fl. såväl bibliotek som folkhögskolor. Därjämte har ungefär
halfva antalet landsting låtit upprätta olika antal vandringsbibliotek afsedda
att kringsändas på landsbygden inom respektive län. Vandringsbibliotek
hafva äfven af bl. a. Järnvägs- och Telegrafstyrelserna utsändts för bruk af
peisonal och arbetare, hvarjämte medel till sådana biblioteks upprättande anslagits
af en del industriella verk.

Äfven på detta område af biblioteksväsendet är det således icke af
brist på bibliotek, som vi lida. Och då så många krafter äro i verksamhet
för spridande af de många vandringsbiblioteken, skulle man ha rätt att
förmoda, att dessa skulle vara af stor betydelse i vårt land. Man torde
emellertid icke kunna påstå, att hittills så varit fallet. Vid studium af
vart biblioteksväsen finner man tvärtom i allmänhet blott svaga, på många
orter knappast ens nämnvärda spår af alla dessa vandringsbibliotek. Från
flera af de institutioner, som utlåna vandringsbibliotek, får man veta, att
sådana blott i jämförelsevis ringa grad efterfrågas, och nästan allmänt
synes man anse, att dessa bibliotek icke gifvit. de resultat, på hvilka man
hoppats. Ett synnerligen klart och nedslående intryck af det ringa inflytande,
som våra vandringsbibliotek hittills utöfvat, får man genom att studera
de till de sakkunniga i föreläsningsfrågan från Sveriges statsunder -

109

stödda föreläsningsanstalter insända, besvarade frågeformulären. Den däld
upptagna frågan »Ha vandringsbibliotek användts eller önskas dylika för
utlåning i föreningslokalen?» besvaras i ett öfverväldigande antal fall med
nej, och de sakkunniga ha kommit till det resultatet, att »vandringsbibliotek
ha här och där förhyrts, men sällan med hänsyn till föreläsningarnas
innehåll».

Om man nu frågar efter skälen till, att en biblioteksform, som på
grund af vårt lands yttre förhållanden borde vara synnerligen lämplig hos
oss, och som visat sig äfven vara det i andra länder med likartade förhållanden,
icke vunnit den framgång, på hvilken man haft orsak att hoppas,
så ligga dessa skäl otvifvelaktigt däri, att hos oss knappast någon af de
betingelser uppfylles, som, enligt hvad erfarenheten från andra länder visar,
där utgöra nyckeln till vandringsbibliotekens framgång. De stora hufvudboksamlingar,
ur hvilka ständigt och jämt nya efter olika förhållanden,
aktuella frågor och händelser, individuella intressen och önskningar, respektive
orters ekonomiska och sociala förhållanden in. m. dyl. utvalda
vandringsbibliotek lätt och snabbt kunna sammanställas, saknas så godt
som fullständigt hos oss. 1 regel synes man alls icke till sitt förfogande
ha någon större boksamling än de en gång för alla enligt fastställd plan
uPP"jorc^a vandringsbiblioteken själfva. Dessa uppfriskas då och då med
nyutkommen litteratur, men de små cirkulären, på hvilka den korta förteckningen
å innehållet tryckes, blifva i alla fall hvarandra så lika, att
man å en ort, där man en gång brukat förhyra vandringsbibliotek, snart
blir uttråkad af att se ständigt snarlika förteckningar.

Ln del specialbibliotek finnas, men äfven dessa äro i regel sådana,
till hvilka bokurvalet på förhand fastställes, icke sådana, som förmedelst
en större hufvudboksamling kunna vid hvarje särskildt tillfälle, för hvarje
särskildt fall sammanställas.

Slutligen kräfves för vandringsbibliotekens verkliga effektivitet stor
kännedom hos dem, som uppgöra dessa förteckningar, med förhållandena
å de orter, dit vandringsbiblioteken sändas. Till följd af brist på sådan
mera ingående kännedom om orter och förhållanden hos den kontorspersonal,
som på en del förmedlingsanstalter skött sammansättningen och
expeditionen af vandringsbibliotek, ha nog stundom genom sådana” bibliotek
böcker kommit att sändas till orter och personer, för hvilka dessa
böcker — hur intresseväckande de än i och för sig kunnat vara — icke
lämpat sig^ som första, väckande och lockande impuls till själfständig
låsning. Eller hvad skall man säga om Nietzsches »Sålunda talade
Zarathustra» och Viktor Rydbergs »Bibelns lära om Kristus» som läsning
för rallare vid Boden? Genom en och annan sådan oförsiktighet har

kanske den liknöjdhet för vandringsbiblioteken skapats, som nu synes töretinnas
å vår landsbygd. Jag har så ofta på fråga, hvarför man icke både
åtminstone vandringsbibliotek, fått till svar, att de alltid äro så »tråkiga».
En bokförmedlingsanstalt bör förfoga öfver med biblioteksförhållanden
i allmänhet förtrogna tjänstemän, som ha tid och tillfälle att genom studium
och brefväxling och — om så kan anses nödvändigt eller lämpligt
genom personliga besök på stället sätta sig in i förhållandena å de orter,
lör Indika biblioteket skall utväljas. Hvilket ingående studium af tillgänglig
och lämplig litteratur fordras t. ex. icke, om man, som jag ohan
antyda skall kunna sammanställa vandringsbibliotek för föreläsningsanstalter
och skolor, hembygdsforskning och andra specialstudier, föreningar
och möten.

Därjämte bör man från förmedlingsanstalternas sida kunna bedrifva
upplysningsverksamhet angående de bibliotek, man erbjuder. En sådan
verksamhet borde lämpligen taga form af föreläsningsresor och cirkulär.
Under eu rundresa genom landet för att föreläsa om bibliotek skulle man
äfven lära känna förhållanden och personer, skulle kunna gifva anvisningar
och råd om, hur ett vandringsbibliotek kan göras populärt å eu ort,
hvar det bäst bör få sin plats, hvem som är på samma gång villig och
orenom intresse för saken och äfven i öfrigt lämplig att sköta om det,
hvilken slags litteratur som i första hand borde sändas, hur ofta biblioteket
på olika ställen lämpligen bör utbytas mot ett nytt o. s. v., allt
sådan kunskap som är nästan nödvändig förutsättning för, att vandringsbiblioteken
skola blifva omtyckta, kunna slå rot och göra ett verkligt
gagn.

Af alla nu uppställda fordringar för ett lyckligt vandringsbiblioteksarbete
ha blott få kunnat uppfyllas af våra förmedlingsanstalter. Skälet
härtill har icke varit att söka i bristande god vilja från anstalternas sida.
Tvärtom ha dessa i regel nedlagt ett intresseradt arbete på sin sak. Alldeles
särskildt berömvärd är den oegennytta och det uppoffrande nit, som inom
de nämnda studentföreningarna af generation efter generation af studenter
lagts i dagen för denna viktiga gren af folkbildningsarbetet. Hvad som
brustit inom våra förmedlingsanstalter i allmänhet har icke varit viljan,
men tillräckliga medel att så organisera arbetet, som man skulle önskat.
Statsbidrag har visserligen sedan 1906 medgifvits förmedlingsanstalterna för
denna gren af deras verksamhet, men splittradt på en mångfald olika anstalter
har det utdelade statsanslaget icke blifvit åt det värde för anstalterna
och den effektivitet för vandringsbiblioteksverksamheten, som man hoppats.
Om de 5,100 kr., som för 1911 utportionerats på icke mindre än nio förmedlingsanstalter.
i stället hade fördelats med större summor på ett fåtal

anstalter, hade dessa utan tvifvel kunnat utföra sitt arbete på ett mera effektivt
sätt, och vår vandringsbiblioteksverksamhet hade säkerligen vunnit i
planmässighet och organiskt sammanhang.

Hvilket välgörande inflytande ett centraliseradt arbete utöfvar på
vandringsbiblioteksverksamheten bevisa bäst de gynnsamma resultat, som
Sveriges storloge af Goodtemplarorden och Luleå folkbibliotek vunnit,
den förra genom sina vandringsbibliotek, det senare genom sina s. k.
grenbibliotek. I. O. G. T:s vandringsbibliotek begagnas hufvudsakligen
såsom supplerande dess i det föregående omnämnda väl organiserade studieverksamhet,
inom hvilken man i hvarje särskild! fall känner respektive studiecirklars
o. d. önskningar och intressen, till hvilka man således kan taga
och tager tillbörlig hänsyn. På så sätt kan det nödvändiga inre sammanhanget
vinnas mellan all öfrig bildningsverksamhet och vandringsbiblioteksverksamheten.
Hvad Folkbiblioteket i Luleå beträffar, är detta liksom
en central anstalt för det öfre Norrland, och man synes där, tack vare
den intima kännedomen med norrbottniska förhållanden och den hänsyn
som tagits till dessa, ha vunnit goda resultat med särskild! det slag af
vandringsbibliotek, som i Luleå folkbibliotek benämnas grenbibliotek (med
vandringsbibliotek menas i Luleå folkbibliotek de en gång för alla sammanställda
vandringsbiblioteken, med grenbibliotek åter af ses de vandringsbibliotek,
i hvilka böckerna utväljas i öfverensstämmelse med låntagarnes
individuella önskningar).

Den af vandringsbiblioteksverksamheten i vårt land vunna erfarenheten
synes således gifva vid handen, dels att sådan verksamhet, om den
gifves tillfälle att bedrifvas med planmässighet och enhetlighet, är en för
våra förhållanden synnerligen lämplig biblioteksart, dels att för sådan
planmässighets vinnande en större koncentration af verksamheten torde
vara af behofvet påkallad, så att man med de medel, som anslås för ändamålet,
kunde vinna större resultat.

Från resp. anstalter på begäran erhållna eller ur ingifna ansökningshandlingar
m. in. hämtade uppgifter angående vandringsbiblioteksverksamheten
1906—1910 under de år statsunderstöd därför åtnjutits återfinnas
i Tab. C å sid. 112; då verksamheten gifvetvis ej är organiserad på samma
sätt inom olika anstalter, äro siffrorna naturligen ej fullt jämförbara, men
hafva dock sammanställts för att gifva en — om ock bristfällig och därjämte
i vissa fall, till följd af de inkomna svarens beskaffenhet, ofullständig
— bild af den statsunderstödda vandringsbiblioteksrörelsen.

112

Tab. C. Statsunderstödda centralanstalter för underhåll af vandringsbiblioiek,

åren 1906—1910.

År 1906

a) Understödda enligt kungl. för-	Stats- bidrag, kr.	Antal biblio-tek vid årets slut	Antal utsän-da bib-liotek under året	Antal rekvi-renter af bib-liotek under året	Stats- bidrag, kr.	Antal biblio-tek vid årets slut	Antal utsän-da bib-liotek under året	Antal rekvi-renter af bib-liotek under året	Stats- bidrag, kr.	Antal biblio-tek vid årets slut	Antal utsän-da bib-liotek under året	Antal rekvi-renter af bib-liotek under året

Folkbildningsförbundet (Stockholm)...	1,500.00	37	45	42	l,500.oo	48	61	59	l,500.oo	63	63	52
Stockholms arbetarebiblioteksförbund J)	—				300.00	10	34	24	6OO.00	13	30	23
Föreningen Verdandi (Uppsala) ......	500. oo	9			400.OO	13			400.00;	13		.
Föreningen Heimdal (Uppsala) ......	300. oo	3			300.00	12			300.00,	12		.
Sveriges storloge af Goodtemplarorden
(f. n. Linköping)3) ...............	700.oo	4	8	8	700.oo	10	10	10	8OO.00	13	21	21
Hvilans vandringsbibliotek (Skåne)4)	400.oo	10	17	9	lOO.oo	12	22	14	400.00	14	25	11
Västra Sveriges folkbildningsförbund
(Göteborg) ...........................	600.oo	17	31	21	—				—
Excelsiorförbundets folkbildningsbvrå
(Sköfde)8) ...........................	—				—				300.00	6	8	8
Folkbiblioteket i Luleå6)...............	—				500.00	19	7	6	6OO.00	19	7	7
Summa	4,000.no	80	IOI	80	4,100.00	124	134	113	4,900. no	153	154	122
b) Understödd på annat sätt'').
Svenska sällskapet för nykterhet och
folkuppfostran (Stockholm).........	7)	30	68	41	•)	30	53	38	•)	32	47	48
Slutsumma		no	169	121		154	187	151	. j 185	201	170

År 1907

År 1908

År 1909

År 1910

Noter.

ordningen af den 16/e 1905.
Folkbildningsförbundet (Stockholm)...	l,500.oo	74	121	95	l,500.oo	84	118	96
Stockholms arbetarebiblioteksförbund '')	600. oo	'') 14	39	28	6OO.00	15	42	31
Föreningen Verdandi (Uppsala) ......	400.oo	2) 18			400.00	2) 20
Föreningen Heimdal (Uppsala) ...... Sveriges storloge af Goodtemplarorden	300.00	16			300.00	20
(f. n. Linköping)-3) ..............	800. oo	16	25	26	8OO.00	19	26	20
Hvilans vandringsbibliotek (Skåne)4) Västra Sveriges folkbildningsförbund	400.oo	15	23	17	400.oo	16	28	17
(Göteborg) ........................... Excelsiorförbundets folkbildningsbyrå	—				—
(Sköfde)8) ...........................	300.oo	6	10	8	3ÖO.00	6	12	12
Folkbiblioteket i Luleå6)...............	600.00	19	5	4	600.00	19	11	10
Summa	4,900.00	178	223	177	4,900.00	199	237	192
b) Understödd på annat sätt7). Svenska sällskapet för nykterhet och
folkuppfostran (Stockholm) ......	7)	42	63	49	7)	42	61	51
Slutsumma		220	286	226		241	298	243

Anm. Antal bibliotek vid arets slut: oafsedt om för tillfället utsända eller ej. — Antal utsända
bibliotek = summan af de gånger biblioteken utsändts under året. — Antalet rekvirenter
= antalet olika platser, hvartill biblioteken under året utsändts.

*) År 1909 upprättades 4 nya
bibliotek, men öfverlämnaaes
3 förutvarande till annan korporation.
Biblioteken stanna
ofta på samma plats långt utöfver
de stadgade 3 månaderna.
Ii tabellen ingå ej s. k. gren
bibliotek. — 2) Enligt ansöknin
garna om statsbidrag. — 3) Upp
gifterna afse arbets-(läs-) året
1906/07, 1907/08 o. s. v. och omfatta
såväl vanliga vandringssom
specialbibliotek ; endast ett
bibliotek (som stannar 6 månader)
årligen pr rekvirent. —
4) Af studiebiblioteket, inrättadt
1909, ha växlande poster utlämnats
1909 till 3, 1910 till 5 läse
cirklar, utom enskilda boklån.

— ») Biblioteken få stanna å
hvarje plats, tills de slutlästs.

— 6) Uppgifterna omfatta utom
vandrings- äfven s k. grenbibliotek
(hvaraf kunna utrustas
ända till 100). — «) Genom sär
skildt af Riksdagen beviljadt
anslag (fr. o. m. 1909 ur »bränn
vinsmeulen») i ett för sällskapets
hela verksamhet: 1906—1909
årligen 4,000 kr., 1910 8,000 kr.

113

F. Bokförmedlingsanstalter.

De af mig i det föregående omnämnda af studentföreningarna V erdan di
och Heimdal grundade bokförmedlingsanstalterna ha i vårt land — utom i
fråga om kringsändande af vandringsbibliotek — tagit initiativet till ännu en
verksamhetsgren till fromma för våra allmänna bibliotek, nämligen till den
s. k. bokförmedlingsverksamheten. Verdandis och Heimdals förmedlingsanstalter
hafva därmed gifvit, uppslag till en vidsträckt verksamhet, som är
utmärkande för vårt biblioteksväsen till skillnad från flera andra länders.
Biblioteken ligga ju här synnerligen spridda, i landskommunerna
saknas i regel annan bokförsäljning än den, som sker genom olika slags
kolportörer eller genom bokauktioner, och äfven i ett flertal af våra småstäder
saknas mera välförsedda bokhandlare. Det var således för dem,
som hade till uppgift att vårda biblioteken, ofta förenadt med svårigheter
och besvär att anskaffa de böcker, som man önskade. Härtill kom dessutom,
att små bibliotek, hvilkas inköp omfattade kanske blott ett fåtal
böcker om året, i regel icke kunde komma i åtnjutande af ens den sparsamma
rabatt, som våra bokförläggare och bokhandlare bevilja de större
bibliotek, som äro deras kunder. Allt detta gjorde, att just de minsta
biblioteken, som bäst äro i behof af hjälp, fingo vidkännas det största
besväret och de dyraste omkostnaderna vid sina bokinköp. För att afhjälpa
detta missförhållande träffade de nämnda studentföreningarna aftal
med bokförläggarne, att föreningarna af dessa skulle erhålla en viss
rabatt för af föreningen för bibliotekens räkning inköpta böcker. På
detta sätt gjorde sig således ifrågavarande föreningar till förmedlare af
bokinköpen för alla de bibliotek, som önskade deras hjälp, och dessa
komrno därvid i åtnjutande af den föreningarna på grund af deras större
omsättning af böcker meddelade rabatten. Utan tvifvel har den tvåfaldiga
hjälp, som härigenom tillförsäkrats biblioteken, för dem varit en stor lättnad
i deras arbete och af stor betydelse för deras verksamhet. Det visade
sig också snart, att den sålunda erbjudna hjälpen med bokförmedlingen
blef vederbörligen uppskattad, i det att ett alltjämt större antal bibliotek
hänvände sig till förmedlingsanstalterna för att få sina bokinköp besörjda.
Och de senare, af Folkbildningsförbundet, Svenska sällskapet för nykterhet
och folkuppfostran, Sveriges storloge af I. O. G. T. o. a. upprättade
förmedlingsanstalterna upptogo äfven de bokförmedling som en af sina
hufvuduppgifter. Genom att hänvända sig till bokförmedlingsanstalterna
kunna således numera alla svenska bibliotek vid sina bokinköp beräkna

114

en rabatt af i regel 20—30 %, från hvilken i somliga af förmedlingsanstalterna
afgår en förmedlingsafgift växlande mellan 5 och 10 %.

Utom förmedelst vandringsbibliotek och förmedling af bokinköp söka
alla de nämnda anstalterna att underlätta bibliotekens arbete äfven genom
uppgörande af förteckningar å för allmänna bibliotek lämpliga böcker1),
genom upprättande af bokförslag för särskilda fall och särskilda bibliotek,
genom att ombesörja bokbindning och tillhandahålla biblioteksinateriel
samt genom att lämna råd och upplysningar, meddela förslag till stadgar
o. s. v.

Äfven med afseende på nämnda anstalters verksamhet af nu berördt
slag gör sig emellertid den brist på samarbete och den splittring gällande,
som i allmänhet kännetecknar vårt biblioteksväsen. Det statsanslag
å 4,900 kr., som t. ex. för år 1911 utgår för bokförmedling, är fördeladt
på fem olika anstalter2), alla belägna i Stockholm eller Uppsala (I. O. G. T:s
bokförmedlings expedition är förlagd till Svenska nykterhetsförlaget i Stockholm).
Följden häraf är, att ingen af förmedlingsanstalterna får tillräckligt
stort anslag för att fullt effektivt kunna utföra sitt värf, och hvad en eller ett
par anstalter tack vare en god ekononomisk ställning kanske skulle kunna
med lätthet utföra genom t. ex. rikligare och i vissa afseenden kanske
bättre utbildad arbetspersonal, större snabbhet vid expeditionen af böckerna,
bättre lokaler, genom mera praktiska anordningar i allmänhet, det
mäkta alla dessa anstalter, som nu arbeta hvar och en för sig och hvar
på sitt sätt, icke att göra.

Det är nämligen att märka, att något samarbete mellan förmedlingsanstalterna
eller någon enhetlighet eller gemensam plan för deras arbete
icke existerar, detta oaktadt de alla äro så närbelägna till hvarandra, att
längsta afstånd är Stockholm—Uppsala. Icke ens den rabatt, som de
lämna vid bokförmedlingen, är, som framgår af det föregående, densamma,
utan växlar ganska afsevärdt, så mycket mera som vissa af anstalterna
beräkna förmedlingsafgift, andra icke, hvarigenom biblioteken
lätt få den uppfattningen, att förmedlingsanstalterna sinsemellan äro konkurrenter.

De utgifva icke gemensamma bokförteckningar eller bokförslag eller
andra publikationer, utan allt sådant arbete utföres då och då, när råd och
lägenhet förefinnas, af än en, än en annan anstalt, utan att man synes

U Se sid. 91 ff.

2) Härtill kommer äfven Svenska sällskapets för nykterhet och folkuppfostran bokförmedlingsbyrå
i Stockholm, som emellertid icke erhåller statsanslag af anslaget för folkbibliotek
utan af brännvinsmedlen, ett anslag, som beviljas för sällskapets samtliga verksamhetsgrenar.

115

Tab. D. Statsunderstödda bokförmedlingsanstalter åren 1906—1910.

	A	(0 o 2 u	År 1907	År 1908
Bokförmedlingsanstalt	Stats- bidrag, kr.	Bokrekvisitioner	Stats- bidrag, kr.	Bokrekvisitioner	Stats- bidrag, kr.	Bokrekvisitioner
	antal	belopp, kr.	antal	belopp, kr.	antal	belopp, kr.
a) Understödda enligt kungl. för-ordningen af den 16/e 1905.
Folkbildningsförbundet (Stockholm)... Sveriges storloge af Goodtemplarorden (Stockholm)1)........................ Stockholms arbetarebiblioteksförbund 2) Föreningen Verdandi (Uppsala)3) ... Föreningen Heimdal (Uppsala) ......	1.600.0 o 800.0 o 1.500.00 1,200. oo	262 189 296 51	27,300.00 6,962.87 13,724.78	1.500.00 800.00 200.00 1.400.00 900.00	309 312 171 87	29,500.00 10,641.10 9,691.37 7,027.17	1.600.00 800.00 400.00 1.500.00 900.00	352 499 244 57	32,890.oo 15,622.07 11,569.34 4,021.38
Summa	5,000. oo	797	47,987.60	4,800.00	879	56,859.64	5,100.00	1,152	64,092.79
bj Understödd på. annat sätt4).
Svenska sällskapet för nykterhet och folkuppfostran (Stockholm) 4)......	4)	213	15,633.20	4)	309	19,875.68	4)	293	17,126.27
Slutsumma	1,010	63,52°.8°	•	I,l88	76,735-3=		1,445	81,219.06
a) Understödda enligt kungl. för-ordningen af den 16/6 i,905. Folkbildningsförbundet (Stockholm)... Sveriges storloge af Goodtemplarorden (Stockholm) *) .................... Stockholms arbetarebiblioteksförbund 2) Föreningen Verdandi (Uppsala)3) ... Föreningen Heimdal (Uppsala) ......	A	ir 1909	År 1910	Noter.
1,500. oo 800. oo 400. oo 1,500. oo 900. oo	373 629 282 64	28,785.00 19,567.10 12,227.15 3,001.95	l,500.oo 800.00 400.00 l,500.oo 900. no	234 877 211 62	23,160.00 29,120.26 7,977.96 3,247.01	9 Uppgifterna afse arbetsåret (läsåret) 1906/1907, 1907/1908 etc; det långt öfvervägande antalet rekvisi-tioner expedieras emellertid före jul, sålunda resp. under kalenderåret 1906, 1907 etc. Expeditionen hand-hafves under I. O. G. T:s tillsyn af Svenska nykterhetsförlaget i Stock-holm, hvilket tjänstgör som förmed-lingsanstalt i synnerhet för ordens egna studiecirklar, men äfven för åtskilliga bibliotek utom I. O. G. T.; under 1906 och 1907 anlitade cirk-larna äfven Verdandi som förmed-lingsanstalt, köpa därjämte fort-farande, ehuru i allt mindre ut-sträckning, genom bokhandeln. Förmedlingen omfattar undantags-vis äfven bindning af de rekvire-rade böckerna. — 2) Utöfvar ej bok-
Summa b) Understödd på annat sätt4). Svenska sällskapet för nykterhet och folkuppfostran (Stockholm)4)......	5,100.oo , !	1,348 295	63,581.00 16,569.53	5,100.00 4)	1,384 313	63,505.23 18,891.20
Slutsumma	. \|	1,643	80,151.03	\| 1,697	82,396.4 3	förmedling, men utgör en »förmed-lingsanstalr, för direkta praktiska råd och anvisningar till folkbiblio-

Anm. Bokrekvisitionernas belopp = kostnaden för rekvirenterna, i fråga om Folkbildningsförbundet
angifven i rundt tal. — Uppgifterna om bokrekvisitioner torde i regel afse de inkomna,
undantagsvis de expedierade rekvisitionerna samt hänföra sig för vissa anstalter (jfr not 1 och 3)
delvis till ett med kalenderår ej sammanfallande arbetsår.

tekens tjänst». — 3J1906 : kalenderår;
1907: Vi —,4/o; 1908—10 resp. »Va 1907
—14/ol908 etc. (siffrorna tagna ur resp.
ansökningshandlingar m. m.) — 4) Se
not 7 till Tab. C, sia. 112; i beloppen
för bokrekvisitioner ingå här icke
kostnaderna (1906—1910 resp. 2,574.50,
2,122.50, 2,574.50, 2,381.66 och 2,819.15
kr.) för genom sällskapet förmedlad
bindning af de rekvirerade böckerna.

116

hafva betänkt, att samma bokförteckning, samma »råd och upplysningar»,
samma förslag till stadgar m. m. dyl. med ojämförligt större besparing
af tid, penningar och arbetskraft skulle kunna utföras af en för sådant
arbete väl rustad och verkligen kvalificerad anstalt än nu af fem eller sex,
som alla kämpa med ekonomiska svårigheter, på samma gång som det väl
är otvifvelaktigt, att arbetet i så fall blifvit utfördt med större noggrannhet,
skicklighet och planmässighet, än hvad man nu med de jämförelsevis
obetydliga medel, som stå hvar och en af förmedlingsanstalterna till buds,
kan vänta eller hoppas.

Några från vederbörande på begäran erhållna eller ur ingifna ansökningshandlingar
m. in. hämtade uppgifter — tyvärr i en del fall ofullständiga
— rörande de för 1906—1910 statsunderstödda bokförmedlingsanstalternas
verksamhet (bokrekvisitionernas antal och belopp samt utbetaldt
statsbidrag) hafva sammanställts i Tätt. D.

C. Statsunderstödda bibliotek.

1. Källor till uppgifterna.

För att få en fullständig bild af de svenska »folkbibliotekens» närvarande
ställning hade det gifvetvis varit nödvändigt att till samtliga sådana
anstalter, om hvilkas befintlighet uppgift kunnat erhållas, utsända ett
omfattande frågeformulär rörande bibliotekens art, ålder, organisation i
lokalt och annat afseende, bokbestånd, utlåning och ekonomi in. m. och
att göra de inkomna svaren till föremål för eu ingående bearbetning. Ett
sådant förfarande hade emellertid — oafsedt besväret för uppgiftslämnarne
— föranledt såväl betydlig tidsutdräkt som afsevärda kostnader, hvarför
det ansetts lämpligt att inskränka denna mera siffermässiga undersökning
till de statsunderstödda biblioteken och att därvid begagna det redan befintligt
material, som representeras åt de af dessa bibliotek samtidigt med
ansökan om statsbidrag författningsenligt aflämnade uppgifterna.

En redogörelse för beskaffenheten af dessa uppgifter, som sålunda ligga
till grund för nedan meddelade sammanställningar, torde därför här vara
på sin plats (jfr bil. E: formulär för »Uppgifter, som böra lämnas af biblioteksstyrelse
vid ansökning hos Kungl. Maj:ts befallningshafvande enligt
kungl. kungörelsen angående understöd åt folkbibliotek den 16 juni 1905»),

Nu gällande förordning angående understöd åt folkbibliotek af den 16
juni 1905 (se sid. 39 ff.) innehåller, som bekant, att understöd af statsmedel
må utgå för upprättande och underhåll af folkbibliotek under villkor bl. a.:

117

1) att beviljadt statsbidrag må användas endast till inköp och inbindning
af böcker samt tryckning af katalog;

2) att vederbörande skoldistrikt, församling, kommun eller förening
för samma ändamål anslagit eller annorledes anskaffat minst lika stort
belopp som statsbidraget.

Vidare skall rekvisition af statsbidraget göras senast före utgången af
januari månad året efter det, för hvilket statsbidrag sökes.

Enligt de närmare bestämmelser, som rörande formerna för ansökan
om statsbidrag utfärdats samma dag som förordningen, skall sådan ansökan
vara åtföljd af dels uppgifter för kalenderåret näst före det, för hvilket
statsbidrag sökes, angående volymantal, boklån, inkomster och utgifter,
dels uppgifter för det år, för hvilket statsbidrag begäres, angående bibliotekarie,
rätt till statsbidrag för föreningsbibliotek, öppethållande, låneafgifter,
brandförsäkring samt kostnader enligt bifogade räkningar för bokinköp,
inbindning samt tryckning af katalog, dessa senare uppgifter tydligen
förnämligast afsedda för kontroll att de stipulerade villkoren för
statsbidrags erhållande härutinnan blifvit uppfyllda.

Ett studium af dessa stadganden — förordningens egna i samband med
dem, som innehållas i de föreskrifna uppgiftsformulären — ger vid handen,
att de knappast torde fylla sin bestämmelse i sistnämnda afseende, att
möjliggöra en kontroll öfver anslagsbetingelsernas fullgörande, utan att
man härvidlag hufvudsakligen får lita till den attest vederbörande folkskoleinspektör
är skyldig att afge. Att de föreskrifna uppgifterna icke
kunna lämna material för en mera ingående och tillförlitlig öfversikt af
bibliotekens organisation och verksamhet är uppenbart. De viktigaste
olägenheter, som dessa bestämmelser härutinnan medföra, må här påpekas.

Några uppgifter till bestyrkande af att villkoret om ett med statsbidraget
likvärdigt belopp, erhållet i anslag eller på annat sätt från skoldistrikt,
församling o. s. v., uppfyllts för det år, för hvithet statsbidrag
sökes, begäras ej. De enda uppgifter härutinnan, som formuläret föreskrifver,
afse nämligen »kalenderåret näst före det, för hvilket statsbidrag sökes».

Ansökan om statsbidrag skall, som nyss nämndes, enligt förordningen
vara inlämnad senast i januari månad året efter det, för hvilket statsbidrag
begäres. Statsbidraget erhålles sålunda i regel i efterskott, hvilket medfört
åtskillig oklarhet i redovisningen (i fråga om bokföringsår för statsbidraget
o. s. v.) För kontrollerande af statsbidragets användning skola enligt formuläret
till de uppgifter, som böra åtfölja ansökan om statsbidrag, meddelas siffror
beträffande det år, för hvilket statsbidrag sökes, rörande »kostnader enligt
bifogade räkningar för bokinköp, för inbindning, för tryckning af katalog»,
närmare utfördt: »kvitterade räkningar . . . utvisande de böcker, för hvilkas

118

inköp statsbidrag begäres, kostnaden för bokinbindning samt kostnaden för
tryckning af katalog». Dessa bestämmelser synas böra tolkas och ha ock
i regel af den i sista hand kontrollerande myndigheten, Kammarrätten, tolkats
så, att statsbidraget kan — med iakttagande af stipuleradt maximibelopp
m. m. — utgå med hälften af de sålunda angifna kostnaderna, och har vid
Överklagande Kungl. Maj:t visat sig hysa samma uppfattning. Särskildt
när det gällde att begära statsbidrag för åren 1906 och 1907, var det
emellertid en mängd biblioteksstyrelser, som, här och hvar utan anmärkning
från folkskoleinspektör och länsstyrelse, tydligen tänkte sig saken så, att
å blanketten skulle anges de kostnader biblioteket bestridt med andra
medel än statsbidraget och att det sistnämnda skulle — under förutsättning
att maximibeloppet ej öfverskreds o. s. v. — få uppgå till samma belopp
som här antecknats, en åsikt, som ock delades af centrala organ inom
folkbiblioteksvärlden (jfr Folkbiblioteksbladet, t. ex. årg. 1907, sid. 120 f.).

Det ansökes sålunda om bidrag, intill hälften, till kostnader, som redan
måste vara gjorda och verificerade. Detta liksom förfarandet med statsbidrag
inom en del andra områden anses inom Kammarrätten tyda på, *

att det är meningen, att det belopp, som begäres i statsbidrag, skall af
vederbörande bibliotek förskotteras. Någonting därom är emellertid ej utsagdt
i förordningen eller dess supplerande bestämmelser, det skulle ju
eventuellt kunna tänkas stöta på ekonomiska svårigheter och torde i undantagsfall
ha sina risker, i händelse statsbidrag af någon anledning förvägras.

Det är därför troligt, att denna utväg sällan begagnats, utan torde
man i stället merendels gått tillväga så, att statsbidraget för t. ex. år 1907,
som utbekommits först ett godt stycke in på 1908, tagits i anspråk för
bestridande af det senare årets kostnader för bokinköp m. m., ehuru man
därigenom kommer till den oformligheten, att ett föregående års (1907
års) statsbidrag ingår i kostnaden för exempelvis anskaffande af de böcker,
för hvilkas inköp det nya statsbidraget (för 1908) begäres. Tillgängliga
uppgifter ge ingenting med säkerhet vid handen angående det faktiska
förfaringssättet i detta afeeende, men det torde vara dess mer sannolikt,
att det rätt allmänt praktiserats på antydt sätt, som de enda anvisningar
i tryck (dock icke officiella), som synas ha lämnats biblioteken härutinnan,
just gå i denna riktning och däremot ej alls tala om någon förskottering1).

x) Folkbiblioteksbladet, årg. 1907, sid. 121: »Om ett bibliotek önskar erhålla 75 kr. i
statsbidrag för 1907, inköpas böcker för 150 kr. I början af år 1908 crhålles därpå, om
alla villkor vederbörligen uppfyllas, 75 kr. Biblioteket vill äfven för det året, 1908, erhålla
75 kr. i statsbidrag. I så fall skall — enligt hvad från bestämmande håll meddelats oss
— biblioteket blott behöfva anslå 75 kr. för 1908 och använda dessa samt de för före -

119

Hela verkan af statsanslaget blir på detta sätt framflyttad ett år, hvilket
medför ett missgynnande af de bibliotek, som första gången ansöka om
statsbidrag, sålunda alltid de nybildade biblioteken, dess mindre motiveradt
som förordningen såsom ett af syftemålen för statens ingripande just
omnämner understöd för upprättande af bibliotek.

Faktiskt hafva genom denna oklarhet i författningsbestämmelserna
biblioteken gått miste om afsevärda belopp i statsbidrag1).

Bortsedt från att det föreskrifna uppgiftsformuläret saknar rubriker
för en hel del viktiga data (om bibliotekets ålder, lokala förläggning, befintligheten
af filialer, aflöning åt bibliotekarie och andra specifikationer af
de ekonomiska siffrorna m. in.), lämnar det icke ens med denna begränsning:

n 7 . n Ö O

möjlighet att för ett och samma år vinna en öfverblick af bibliotekets
organisation och verksamhet. För »kalenderåret näst före det, för hvilket
statsbidrag sökes», begäres sålunda utom ekonomiska siffror besked om
volymantal och utlåning, medan de uppgifter, som mera angå bibliotekets
organisation, bl. a. beträffande öppethållande och låneafgifter, skola afse
det därpå följande året. Därtill kommer, att rubrikerna för de ekonomiska
uppgifterna ej äro affattade så, att man får en verklig tablå öfver inkomster
och utgifter, hvarigenom, i förening med en ingående granskning af
siffrorna (hvarom mera nedan), garanti kunnat vinnas för dessas fullständighet.
Nu är det tvärtom så, att man ej sällan med lätthet kan konstatera,
att vissa poster utelämnats: så figurerar ofta nog erhållet statsbidrag
ej alls bland de uppgifna inkomsterna (möjligen i en del fall beroende på
att detta förskotterats af andra medel, jfr ofvan).

Om sålunda redan det föreskrifna formuläret för uppgifter angående
de statsunderstödda biblioteken lämnar åtskilligt öfrigt att önska, gäller

gående år erhållna 75 kr:na till bokinköp. Bokinköp har alltså verkställts för 150 kr.,
.statsbidrag erhålles med 75 kr. Dröjer biblioteket ett eller annat år med anslaget n:r 2,
så måste det, om det önskar 75 kr. i statsbidrag, ånyo anslå fulla 150 kr., så framt ej
biblioteksstyrelsen har sparat de 75 kr., det förra gången erhöll i statsbidrag, och använder
dem till bokinköp under det år, för hvilket det nya statsbidraget begäres. Biblioteket
anslår 75 kr., som användas till bokinköp jämte de nyss nämnda, sparade 75 kr. 75 kr.
erhålles i statsbidrag.» — Jfr äfven följande rader i den af direktör Hammarlund redigerade
Folkskolekalendern 1908, sid. 98: »Att märka är, att enligt k. m:ts utslag af den 31 maj
och den 28 juni 1907 ett bibliotek äger att af statsmedel utbekomma ett belopp motsvarande
hälften af kostnaderna för inköp och inbindning af böcker under nästföregående år. Det sålunda
erhållna statsbidraget kan användas för liknande ändamål under det löpande året.»

x) Jfr det uttalande i biblioteksfrågan, som gjordes af 3:dje allmänna svenska folkbildningsmötet,
punkt 4: . . .satt statsanslaget äfven för första året det utdelas bör utgå med
samma belopp, som på annat sätt anskalfas för bokinköp, ej som nu med endast hälften
af detta belopp.» (Berättelse, sid. 97.)

120

detta äfven — från synpunkten af att få en öfversikt af bibliotekens
verksamhet — om den granskning, som uppgifterna underkastats. Någon
sådan synes nämligen i regel ej ha förekommit annat än i form af ett
nödtorftigt konstaterande från folkskoleinspektörers, länsstyrelsers och Kammarrättens
sida, att villkoren för statsbidrags erhållande uppfyllts, därvid
i synnerhet de första åren åtskilliga folkskoleinspektörer och länsstyrelser
tolkat författningens bestämmelser mycket liberalt till bibliotekens förmån
— förklarligt nog, då föreskrifterna, såsom ofvan visats, äro rätt svårtydda
och ofullständiga. Alla uppgifter, som ej haft med denna kontroll att
skaffa, ha vederbörande tydligen ej ansett sig ha någon anledning att syna.
Att granskningen inskränkt sig till nämnda kontroll, är för öfrigt mindre
att undra på, då någon annan sammanställning af siffrorna — man kan
ej gärna använda ordet bearbetning — icke påfordrats än de summariska
sammandrag länsstyrelserna äro skyldiga att afgifva; en verklig granskning
är dessutom, såsom torde framgå af ofvanstående, så godt som omöjliggjord
genom uppgiftsformulärets beskaffenhet.

Nämnda sammandrag ingifvas till Kungl. Magt i Ecklesiastikdepartementet
utan att där göras till föremål för någon slags öfverarbetning.
Sålunda ha dessa sammandrag icke ens fått lämna material till några
uppgifter för »Berättelse om hvad i rikets styrelse ... sig tilldragit»,
mycket mindre kommit till någon användning i statistiskt afseende; det
är under sådana omständigheter förklarligt, att sammandragen — där de
öfverhufvud inkommit, hvilket icke alltid är fallet — icke befinna, sig i
sådant skick, att därpå kan grundas någon tillförlitlig öfversikt af de statsunderstödda
bibliotekens verksamhet. Företagna undersökningar ha ock
ådagalagt deras fullständiga oanvändbarhet för detta ändamål.

Själfva ansökningshandlingarna, inklusive de sålunda föreskrifna uppgifterna,
hamna hos Kammarrätten i och för dess revisionsarbete och äro
sålunda där i viss mån tillgängliga för forskning, hvilken dock, oaktadt
det största tillmötesgående från kammarrättstjänstemännens sida, afsevärdt
försvåras af att dessa handlingar, inbundna tillsammans med öfriga verifikationer
till »landsböckerna» i ej alltför lätthandterliga volymer, själfklart
i första hand måste reserveras för verkets ordinarie arbete. Dessa
sålunda förvarade redogörelser från biblioteken ha naturligen vid själfva
bearbetningen ej kunnat användas i original, utan ha afskrift^ däraf
måst tagas, hvarigenom, oaktadt noggrann kollationering och granskning,
möjligheten af afskrifningsfel ej är fullkomligt utesluten.

Dessa svårigheter i fråga om materialets tillgänglighet, som här
påpekats endast i förbigående för konstaterande af att hela anordningen
beträffande dessa redogörelser från de statsunderstödda biblioteken lagts
alldeles utan hänsyn till framtida bearbetning, utgöra emellertid gifvetvis

121

ingå oöfverstigliga hinder för användande af det befintliga materialet. Det
är däremot detta materials egen bräcklighet — orsakad af de ofvan påvisade
bristerna i hithörande författningsbestämmelser — som, i förening
med den förklarliga frånvaron af verklig granskning af uppgifterna från
respektive myndigheters sida, nödvändiggj ort den på vissa punkter starka
begränsningen i den biblioteksstatistik, som här nedan sid. 123—156 och
i tabellbilagorna 1—10 (bil. A) följer. Liksom det af ofvan anförda skäl
dock ansetts lämpligast att använda detta material i stället för att igångsätta
en speciell enquéte, är det också endast de mest ofrånkomliga motsägelser
och luckor i de ingifna uppgifterna, som föranledt särskild skriftväxling
(i ett 60-tal fall) med vederbörande. Öfriga siffror och data ha
i det hela måst godtagas i det skick de föreligga efter slutgranskning
hos Kammarrätten, i många fall under reservation för deras tillförlitlighet
och fullständighet.

En specificerad framställning af hvarje statsunderstödt biblioteks organisation
och ekonomi m. in. har sålunda ej varit möjlig att gifva (äfven
om utrymmet tillåtit något sådant), utan har man varit nödsakad inskränka
sig till att meddela tablåer och beräkningar rörande: de statsunderstödda
bibliotekens antal och fördelning i olika afseenden; statsbidragets
belopp, absolut och i medeltal, samt varaktighet; antalet kommuner
med och utan statsunderstödt bibliotek; bibliotek och anslagsbelopp
i relation till folkmängden; bibliotekens expeditionstider samt summariska
uppgifter om volymantal, utlåning, låneafgifter och bibliotekariernas yrke1).
Då undersökningen gäller endast de statsunderstödda biblioteken och sålunda
icke omfattar »folkbiblioteken» i deras helhet (bl. a. äro just de
största dylika biblioteken i städerna icke statsunderstödda), har det ej
heller ansetts lämpligt att söka anställa några jämförelser med vare sig
föregående undersökningar rörande »folkbiblioteken» i Sverige eller med
motsvarande institutioner i utlandet. En jämförelse i senare hänseendet
är f. ö. mycket vansklig på grund af de olika förhållanden, hvarunder
biblioteken verka, och de växlande metoder, efter hvilka de utländska
undersökningarna utförts. På vissa punkter hade likvisst rätt intressanta
sammanställningar kunnat göras, därest icke här endast rört sig om de
statsunderstödda biblioteken. Af samma skäl har det ej heller ansetts lämpligt
att utarbeta kartor och diagram för belysande af bibliotekens lokala
fördelning och deras utveckling i olika afseenden, enär sådana grafiska
framställningar med materialet begränsad! till endast de statsunderstödda
biblioteken lätt kunnat föranleda missförstånd.

7) Resultatet af gjorda sammanställningar rörande bibliotekens expeditionstider, afgifter
för låntagare samt angående bibliotekariernas yrke ingår dels i tabellbilagorna (Tab. 8—10),
dels å resp. sid. 66 ff., 68 ff. samt 103 f. ofvan.

122

Det visade sig vid materialets bearbetning ogörligt att med någon
grad af exakthet företaga den i förordningen förutsatta uppdelningen i
församlings-, kommun- och föreningsbibliotek annat än såtillvida, att föreningsbiblioteken
utskilts från de öfriga. Den fördelning, som författningsenligt
verkställts i de nämnda af länsstyrelserna afgifna sammandragen,
befanns nämligen vid en närmare undersökning allt annat än tillförlitlig,
och uppgifterna från biblioteken själfva lämna i många fall ingen ledning
för bedömandet häraf, naturligt nog, då i de föreskrifna formulären till
dessa uppgifter något direkt besked om bibliotekets ägare ej påfordras
och uppgifterna i detta afseende ej underkastats någon officiell granskning.
Gränsen mellan församlings- (skol-) och kommunbibliotek är för
öfrigt öfver hufvud så sväfvande (bägge ofta understödda af såväl den
kyrkliga som världsliga kommunen), att en gruppering alltid blir i viss
mån godtycklig.

I tiden har undersökningen begränsats till de bibliotek, som erhöllo
statsbidrag för åren 1906—1908. De bibliotek, som hunno få anslag
för år 1905 (utbetalda under 1906), voro nämligen alltför få — 20 med
ett sammanlagdt belopp af 1,325.64 kr. — för att lämna material till
några beräkningar jämförbara med siffrorna för de följande åren. De
för åren efter 1908 utbetalda anslagsbeloppen återigen hafva ännu icke,
såsom i regel utanordnade först under 1910 och följande år, i sin helhet
undergått granskning hos Kammarrätten, hvarför ej heller senare uppgifter
än för 1908 kunnat i dessa sammanställningar meddelas1)-

Det har nämligen ansetts riktigast att vid nu gjorda undersökning endast
använda slutgiltiga siffror, så tillvida att hänsyn tagits till de reduktioner
i anslagsbeloppen, som framkommit som resultat af Kammarrättens revidering
2). Författningsenligt behöfde i själfva verket vid tiden för upp 1)

Rörande de för år 1909 utanordnade statsbidragens sammanlagda belopp (innan
Kammarrättens revision) har dock nedan sid. 129 lämnats en från Statskontorets riksbokslutsbyrå
benäget meddelad uppgift.

2) Formellt är det vederbörande landskamrerare, som genom Kammarrättens utslag
dömes att återbära det för högt utbetalda bidraget, men han torde ej underlåta att i sin
ordning utkräfva beloppet af resp. bibliotek, hvadan det synes vara riktigast att, som här
skett, låta reduceringarna drabba biblioteken själfva.

Ett bortförklarande af gjorda anmärkningar är visserligen ej fullständigt uteslutet,
men rör sig detta, enligt i Kammarrätten erhållna upplysningar, om enstaka fall och obetydliga
belopp. — Hos Kungl. Maj:t anförda besvär öfver Kammarrättens utslag angående
statsbidrag hafva hittills (januari 1911) i intet fall ledt till kammarrättsanmärkningens ogillande.
Visserligen voro vid samma tid åtskilliga besvär rörande statsbidrag för åren 1906
—1908 ännu oafgjorda, men med de prejudikat, som föreligga, anses det vara ytterst ringa
utsikt, att besvären föranleda ändring i utslagen. De här använda siffrorna torde därför
kunna utan afsevärd risk betraktas såsom i hufvudsak definitiva.

123

gifternas begagnande för här ifrågavarande ändamål (i början af år 1911)
denna revision ej vara fullt afslutad ens beträffande de för år 1908 statsunderstödda
biblioteken — och var det ej heller i fråga om hithörande
handlingar från några län, hvilka därför särskild! för denna undersökning
blifvit genomgångna, därvid anslagsbeloppen granskats och eventuellt reducerats
i öfverensstämmelse med de i Kammarrätten härutinnan tillämpade
principer1).

2. Allmän öfversikt af antalet statsunderstödda bibliotek och
statsbidragets belopp.

Enligt de källor — bibliotekens egna uppgifter efter deras revidering
hos Kammarrätten — som sålunda användts vid redogörelsen nedan för de
statsunderstödda bibliotekens verksamhet, utgjorde (se Tab. 1 bland tabellbilagorna): -

Antalet bibliotek Sammanlagdt statsbidrag, kr.

År	Församli t> gå-rkök) o. kom-munbiblio-tek	Förenings- bibliotek	Samtliga bibliotek	Församlings-(skol-) o. kom-munbiblio-tek.	Förenings- bibliotek	Samtliga bibliotek
1906	585	49	634	29,697.94	2,766.38	32,464.3»
1907	707	83	790	39,107.90	5,257.80	44,365.70
1908	797	98	895	43,224.16	5,900.99	49,125.15

De 50,000 kr., som återstå utaf det af Riksdagen för »understöd åt
folkbibliotek» beviljade förslagsanslaget å 60,000 kr. efter afdrag af de

10,000 kr., som utgöra maximibeloppet för understöd till centrala föreningar,
hvilka bl. a. verka såsom förmedlingsanstalter åt sådana bibliotek,
hafva alltså under intet af dessa år öfverskridits, utan utgöra de anslag,
som kommit biblioteken till godo, för 1906 endast 65 %, för 1907
89 % samt för 1908 98 % af dessa 50,000 kr. En bidragande orsak härtill
är, att de större stadsbiblioteken tämligen konsekvent underlåtit att
söka statsbidrag, förmodligen därför att statsbidragets maximisumma, 75
kr., ansetts tämligen betydelselös i bibliotekens budget och väl liten för
att uppväga besväret med ansökningsproceduren och den i viss mån kontrollerade
ställning ett statsunderstödt bibliotek intar. * i

!) Så för konsekvensens skull äfven i fråga om föreningsbiblioteks bundenhet af bestämmelsen
om 75 kr. såsom sammanlagdt maximibidrag från staten till flera inom samma
skoldistrikt eller kommun belägna bibliotek, detta ehuru prejudikat från Kungl. Maj:t gå

i motsatt riktning (jfr nedan sid. 141). Betydelsen af att den inom Kammarrätten häfdade
strängare uppfattningen härvidlag följts är dock mycket ringa, då det endast rör sig om
ett par enstaka fall.

124

De ursprungligen utanordnade statsbidragen voro emellertid särskildt
för det första här redovisade året icke obetydligt större. På grund af vid
Kammarrättens revision gjorda anmärkningar återkräfdes nämligen af de
för 1906—1908 utbetalda beloppen resp. 4,332.25 kr., 891.99 kr. och 959.08
kr. eller resp. 11.77, 1.97 och 1.91 % af de ursprungligen utanordnade
statsbidragen, som sålunda utgjorde 36,796.57 kr. för år 1906, 45,257.69
kr. för år 1907 samt 50,084.23 kr. för år 1908. För 1 bibliotek år 1906
och 3 år 1907 återkräfdes på detta sätt hela det erhållna beloppet; de
ursprungligen statsunderstödda biblioteken voro sålunda 635 för år 1906
och 793 för år 1907. I vissa län uppgick denna reduktion af statsbidraget
för år 1906 till mycket afsevärda belopp, relativt högst i Jönköpings och
Västerbottens län med omkring Vt samt i Kalmar, Skaraborgs och Örebro
med nära x/5 af de från början utanordnade statsbidragen (absolut störst
voro de återburna beloppen i Malmöhus län, öfver 800 kr.). Skaraborgs
län har drabbats af betydliga reduceringar under samtliga här redovisade
år, omkr. 500 kr. för hvarje år, och hyser äfven 3 af de 4 bibliotek, som
genom Kammarrättens revision helt utgå från de statsunderstödda bibliotekens
antal. )

Nyss anförda siffror ådagalägga, att hithörande författningsbestämmelser,
särskildt under första tiden af sin tillämpning, gåfvo anledning till
ganska olika tolkningar. Att en viss otydlighet i förordningens ordalag
väsentligt bidragit till detta förhållande, torde ej kunna bestridas2).

I främsta rummet nu berörda reduceringar af olika anledningar i
statsbidragsbeloppen, som företagits af Kammarrätten, ha verkat, att ofvan
angifna definitiva siffror för dessa belopp ej öfverensstämma med de veterligen
enda officiella uppgifter i detta afseende, som hittills föreligga i tryck,
i Kapitalkonto till rikshufvudboken. Dessa uppgifter grunda sig nämligen
på Statskontorets och länens räkenskaper, som upptaga de ursprungligen
under ett visst år utanordnade beloppen3); detta att uppgifterna sålunda
afse anordningsåret (här resp. 1907, 1908 och 1909) kan dessutom i
enstaka fall (t. ex. om statsbidraget utanordnats redan samma år, som
bidraget gäller) verka förryckande. De sammandrag, som länsstyrelserna
hafva skyldighet att afgifva rörande bl. a. antalet statsunderstödda bibliotek
och till dem utbetaldt statsbidrag, äro, såsom i det föregående (sid. 120)
påpekats, åtskilligt bristfälliga: för 1906 och 1907 antingen saknas de

!) Jfr not 2 å sid. 122. — 2) Jfr ofvan sid. 117 ff. — 8) Någon frånräkning af sedermera
restituerade belopp, som naturligen ock redovisas, kan icke för ett bestämdt år göras
med ledning af Kapitalkontot, enär dessa restitutioner ju ofta inflyta efter utgången af utbetalningsåret.

125

alldeles för några län eller befinna de sig i så ofullständigt skick, att
någon sammanställning däraf icke lönar sig; endast för 1908 äro sammandragen
så pass kompletta, att det kan vara skäl i att till jämförelse anföra
en summa af deras siffror. I dessa sammandrag ingå likaledes statsbidragen
med de belopp, som utanordnats af länsstyrelserna. Detsamma
torde vara förhållandet med de synbarligen endast preliminära uppgifter
om statsunderstödda bibliotek, som i något växlande omfattning ingå i den
af direktör Emil Hammarlund utgifna Folkskolekalender. Sannolikt äro
Folkskolekalenderns siffror införskaffade på liknande sätt som de uppgifter
— rörande de för år 1907 statsunderstödda biblioteken — som år 1908
insamlades af centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskollärareförening
med ledning af de af folkskoleinspektörerna till länsstyrelserna årligen
inlämnade rapporterna rörande förefintliga bibliotek och som publicerades
länsvis i föreningens tidskrift »Föreningen»1); dessa senare uppgifter anges
dock uttryckligen såsom icke alldeles fullständiga. Genom hänvändelse
till länsstyrelserna erhöll slutligen Folkbildningsförbundet en del hithörande
data för år 1906, hvilka till sina hufvuddrag publicerats i Folkbiblioteksbladet2).

Fasthålles det olika sättet för resp. siffrors tillkomst, kan det ju dock
vara af ett visst intresse att jämställa dessa ur skilda källor härflytande
uppgifter. Någon vidare noggrann öfverensstämmelse är dock ingalunda
att vänta redan på grund däraf, att det som bekant är en alldaglig företeelse,
åtminstone inom statistikens område, att då samma material undergår
bearbetning å olika håll och efter skilda synpunkter — här dessutom som
sagdt i mer och mindre granskadt och fullständigt skick — facit sällan
blir alldeles lika. En sådan sammanställning af resultatet, i fråga om
antalet bibliotek och sammanlagdt statsbidrag, af föreliggande biblioteksnn
der sökning med motsvarande partier i Kapitalkonto till rikshufvudboken
(endast en slutsiffra angående statsbidragen), nämnda sammandrag3) från
länsstyrelserna (uteslutande för år 1908), Folkskolekalendern (endast en
slutsiffra för statsbidrag samt för 1906 blott summarisk uppgift angående
antalet bibliotek), »Föreningen», årg. 1908 (uppgifterna om antalet bibliotek
detaljerade, om statsbidraget utan fördelning på olika slag af bibliotek,
allt endast för 1907) samt Folkbiblioteksbladet (endast summariska uppgifter
för 1906) ter sig som följer.

!) Se: Föreningen, tidskrift för Sverges allmänna folkskollärareförening, årg. 1908,
häft. 2, sid. 66 tf. — 2) Se: Folkbiblioteksbladet, årg. 1907, sid. 124. — 8) Kompletterade
med uppgift om genom Statskontoret direkt utbetaldt statsunderstöd till bibliotek i
Stockholm.

126

Antal för åren 1906—1908 statsunderstödda bibliotek.

År 1906 År 1907 År 1908

	Städer	Landsbygd	S:a	Städer	Landsbygd	S:a	Städer	Landsbygd	S:a
Denna undersökning........	. 46	588	634	66	724	790	75	820	895
Länsstyrelsernas samman drag.........................							75	814	889
Folkskolekalendern .......	. 39	458	497	61	711	772	69	786	855
Föreningen, årg. 1908......				.	.	770
Folkbiblioteksbladet, årg. 1907..........................			628

För 1907 och 1908 kan denna sammanställning göras något fylligare
beträffande här gjorda undersökning och Folkskolekalendern och för 1907
kan en sådan delvis mera specificerad jämförelse utsträckas till »Föreningen»,
årg. 1908, samt för 1908 till länsstyrelsernas sammandrag.

Antal för år 1907 statsunderstödda bibliotek.

Denna undersökning Föreningen, årg. 1908 Folkskolekalendern
Städer Landsbygd Sta Städer Landsbygd Sta Städer Landsbygd Sta

Församlings- . Skol- ..........	-	656	707 j	461 35	39	444	483
Kommun- ...	.............1		1	187	9	196	205
Förenings- .....	............. 15	68	83	77	13	71	84
	Summa 66	724	790	770	61	711	772

Antal för år 1908 statsunderstödda bibliotek.

Denna undersökning Länsstyrelsernas sammandrag Folkskolekalendern
Städer Landsbygd Sta Städer Landsbygd Sta Städer Landsbygd Sta

Församlings- o. skol-1	59	738	797	\| 50	508	558	49	496	545
Kommun- )		1 10	230	240	10	222	232
Förenings- .........	16	82	98	15	76	91	10	68	78
Summa	75	820	895	75	814	889	69	786	855

Folkskol ekal enderns siffror äro, som ofvan nämnts, efter allt att döma,
att betrakta såsom endast preliminära; dock synes skillnaden mot de nu
fastställda definitiva talen äfven under denna förutsättning anmärkningsvärdt
stor, särskildt för 1906. För 1907 äro de (här 3) olika källornas
uppgifter hvarandra ganska lika. Öfverensstämmelsen mellan länsstyrelsernas
sammandrag och nu gjord undersökning är äfven, beträffande antalet bibliotek,
rätt god, likaså är afvikelsen mellan den sistnämnda och Folkbiblioteksbladets
siffra obetydlig. Af ofvan (sid. 122) angifna skäl har det i

127

föreliggande undersökning ej ansetts möjligt att företaga någon tillförlitlig
uppdelning af församlings- (skol-) och kommunbiblioteken; öfriga källors
siffror i detta afseende såväl för antalet bibliotek som för statsbidragets
sammanlagda belopp meddelas likväl nu — under reservation för deras
tillkomstsätt — då de ju alltid kunna vara till någon ledning.

Hvad beträffar sammanlagda beloppet af utbetaladt statsbidrag, äro
uppgifterna magrare, ehuru här tillkommer eu ny källa, Kapitalkonto till
rikshufvudboken:

Utbetaldt statsbidrag för åren 1906—1908, kr.

Denna undersökning År

1906 ...... 32,464.32

» 1907...... 44,365.70

» 1908 ...... 49,125.15

Kapitalkonto Länstol
riks- styrelsernas

hufvudboken sammandrag

37,359.74

45,478.34

50,085.82 48,586.68

Folkskole-

kalendern

Föreningen,
årg. 1908

28.747.00

44.410.00

46.360.00

38,730.75

Folkbiblioteksbladet,

årg. 1907

36,225.oo

Här falla genast i ögonen de genomgående högre talen i Kapitalkonto
till rikshufvudboken. Fråndragas emellertid ofvan (sid. 124) angifna
belopp för de reduktioner i statsbidragen, som blifvit resultatet af Kammarrättens
revision, och tages därjämte i betraktande de möjliga förskjutningar
åren emellan, som ofvan antydts, blir öfverensstämmelsen med
närvarande undersökning ganska god. Siffrorna ur Kapitalkonto till rikshufvudboken
och ur länsstyrelsernas sammandrag borde rimligtvis vara
alldeles lika, då de härröra ur samma källa; att de icke öfverensstämma,
utgör endast en bekräftelse på ofvan uttalade mening om nämnda sammandrags
otillförlitlighet. Till Folkskolekalenderns nästan genomgående
lägre tal, som naturligen sammanhänga med att samma publikation också
redovisar ett mindre antal bibliotek, kan ej heller här lämnas annan förklaring
än att uppgifterna måste vara preliminära och ofullständiga. »Föreningens»
låga siffra torde hufvudsakligen bero därpå, att uppgifter för två
län (Kronobergs och Alfsborgs) ej erhållits. Det af Folkbiblioteksbladet
angifna beloppet skulle såsom sammanställdt efter uppgifter från länsstyrelserna
närmast svara mot den i förevarande undersökning redovisade
siffran efter afdrag af hos Kammarrätten företagna reduktioner, hvilket
också går något så när ihop.

Endast mellan här föreliggande undersökning och länsstyrelsernas
sammandrag kan jämförelsen göras mera specificerad och detta, som ofvan
framhållits, blott för år 1908. Denna jämförelse, som visar tämligen god
öfverensstämmelse i detaljerna, har följande utseende.

128

Utbetaldt statsbidrag för är 1908, kr.

Bibliotekets art	Denna undersökning	Länsstyrelsernas sammandrag
Städer	Landsbygd	S:a	Städer	Landsbygd	S:a
Församlings- o. skol-1 Kommun- f	............ 3,732.83	39,491.33	43,224.16	13,161.17 i 643.15	26,023.45 12,868.82	29,184.62 13,511.97
Förenings- ...............	............ 1,119.21	4,781.78	5,900.99	1,079.30	4,810.79	5,890.09
	Summa 4,852.04	44,273.u	49,125.15	4,883.62	43,703.06	48,586.68

Med användande af de slutliga siffror, som ofvan angifvits såsom
resultat af nu föreliggande undersökning, blir tillväxten under 1907 och
1908 följande för de statsunderstödda biblioteken:

Antal bibliotek Sammanlagdt statsbidrag, kr.

	Församlings-(skol-) och	Förenings-	Samtliga	Församlings-(skol-) och	Förenings-	Samtliga
	kommun-	bibliotek	bibliotek	kommun-	bibliotek	bibliotek
	bibliotek		bibliotek
År 1907 .................	....... 122	34	156	9,409.96	2,491.4 2	11,901.3 8
» 1908..................	....... 90	15	105	4,116.2 6	643.19	4759.15
eller i %
År 1907 .................	....... 20.9	69.4	24.6	31.7	90.1	36.7
» 1908 .................	....... 12.7	18.i	13.3	10.5	12.2	10.7

ökningen under 1907 var sålunda betydande såväl i fråga om antalet
bibliotek som framför allt i statsbidragets slutbelopp; 1908 var tillväxten
högst väsentligt mindre särskildt i sistnämnda afseende. En fördelning
länsvis ådagalägger t. o. in. en absolut minskning inom vissa län af särskildt
statsbidragets belopp. Bruttotillkomsten åren 1907 och 1908 af statsunderstödda
bibliotek var i själfva verket åtskilligt större, då naturligen
en del bibliotek under årens lopp af en eller annan orsak upphört att
vara understödda, och uppgick till 232 år 1907 och 157 år 1908. Den starka
stegringen 1907 beror emellertid uppenbarligen mindre på ett verkligt
nyskapande af bibliotek än på en ökad insikt om möjligheten att erhålla
statsunderstöd. Enligt hvad som framgår af nedan (sid. 148) meddelade
öfversikt af de statsunderstödda bibliotekens storlek, toixle nämligen utaf
de 232 bibliotek, som voro nytillkomna för år 1907 i egenskap af statsunderstödda
bibliotek, blott 52 (eller högst 64, om de 12 medräknas,
för hvilka uppgift om bokbestånd saknas), hafva upprättats under året;
motsvarande tal för 1908 äro respektive 157 och 40 (eventuellt 62), medan
af samtliga år 1906 statsunderstödda bibliotek ej mindre än 111 (eventuellt
118) voro nybildade samma år.

129

Den relativa afmattningen år 1908 i ökningen af statsbidragssumman
år ganska naturlig efter det föregående årets kraftiga uppsving, och man
torde ej med nuvarande bestämmelser om bidragsmaximum m. m. och
utan ökad lifaktighet på biblioteksområdet kunna vänta sig någon vidare
stark stegring utöfver den för 1908 utgående summan 49,125.15 kr.
För år 1909 utanordnades sålunda enligt »Kapitalkonto till rikshufvudboken
1910» ett sammanlagdt belopp af 52,455.47 kr.1) i statsbidrag åt
folkbibliotek, betecknande en ökning af endast 2,370.15 kr. eller 4.7 %
utöfver motsvarande belopp för 1908 (enligt samma källa 50,085.32 kr.,
jämför ofvan). Det anslag å 50.000 kr. (exklusive 10,000 kr. för bokförmedlings-
och vandringsbiblioteksverksamheten), som Riksdagen 1905
i enlighet med Kungl. Maj:ts proposition beviljade till understöd åt folkbibliotek
och som alltjämt utgår med oförändradt belopp, synes sålunda
under förhandenvarande omständigheter ha varit väl beräknadt.

Iögonenfallande är den genomgående starkare tillväxten, särskildt
starkt framträdande år 1907, i fråga om föreningsbiblioteken, hvilket synes
tyda på större intresse för bibliotekssaken — möjligen blott sporadiskt —
inom de kretsar, där sådana verka, än från kommunernas sida. Till detta
resultat har säkerligen bidragit den premiering af föreningsbiblioteken,
som förordningen af 1905 i visst fall för med sig och hvarom närmare
meddelas nedan sid. 141. Föreningsbibliotekens andel i det hela är också
enligt nedanstående siffror — som dock omfatta en val kort tid för att
lämna material till näsrot tillförlitligt bedömande — stadd i oaflåten tillväxt:

Föreningsbibliotek i % af samtliga bibliotek
Antal bibliotek Sammanlagdt statsbidrag

År 1906 .......................................... 7.7 8.5

. 1907 .......................................... 10.5 11.9

» 1908 .......................................... 10.9 12.o

De statsunderstödda bibliotekens fördelning på stad och land framgår
af följande i Tab. 1 meddelade siffror:

Städer Landsbygd Hela riket

	Antal bibliotek	Sammanlagdt statsbidrag, kr.	Antal bibliotek	Sammanlagdt statsbidrag, kr.	Antal bibliotek	Sammanlagdt statsbidrag, kr.
År 1906 .................	.......... 46	2,869.55	588	29,594.77	634	32,464.32
» 1907 .................	.......... 66	4,360.02	724	40,005.68	790	44,365 7 0
» 1908 .................	.......... 75	4,852.04	820	44,273.xi	895	49,125 i s
Tillväxten	i % utgör:
År 1907 .................	.......... 43.5	51.9	23.1	35.2	24.6	36.7
» 1908 .................	.......... 13.6	11.a	13.3	10.7	13.3	10.7

x) Eventuellt inkl. något enstaka belopp för 1910, jfr ofvan sid. 124.

130

Dessa tal åskådliggöra — utom eu relativt starkare stegring af statsbidraget
år 1907 än af antalet bibliotek, hvarom mera nedan — en samtidigt
rätt betydande förskjutning till stadsbibliotekens förmån från förhållandet
år 1906. Samma Tab. 1 ådagalägger ock, att de statsunderstödda
föreningsbiblioteken, såsom ju är att vänta, äro relativ! talrikast i städerna,
där de utgöra ungefär en femtedel af samtliga, medan de bland landsbygdens
bibliotek äro blott en tiondedel eller mindre.

Då det för effektiviteten af statsunderstödet för det enskilda biblioteket
naturligen är af vikt, att det utgår tämligen konstant, hvarigenom
något garanti vinnes för ett stadigt förnyande af bibliotekets innehåll,
har i Tab. 2 gjorts en sammanställning af antalet understödsår beträffande
de för åren 1906—1908 statsunderstödda biblioteken. Dock kan gifvetvis
ett blott relativt värde tillmätas en sådan öfversikt, enär undersökningen
omfattar så kort period och dessutom sammanfaller med de allra första
åren då statsanslag öfverhufvud utdelades, hvarigenom åtskilliga bibliotek,
som för första gången åtnjöto anslag år 1907 eller år 1908 för att sedan
kanske fortfara att vara statsunderstödda i flera år, här figurera bland de
endast under 2, respektive 1 år understödda. — Omkring hälften eller
516 af samtliga något eller några af åren 1906—1908 statsunderstödda
bibliotek, inalles 1,023, åtnjöto statsanslag för alla tre åren (11 af dem
därjämte redan för år 1905), af de öfriga voro 264 understödda i två
år, hvaraf dock 183 erhöllo statsunderstöd för första gången först för
1907, samt 243 understödda i ett år, inklusive ej mindre än 157 som
voro nytillkomna för 1908, det sista året i perioden. Oafbrutet understödda
under perioden 1906—1908, sedan de en gång erhållit anslag, voro sålunda
sammanlagdt 856 bibliotek. Med antagande af ungefär samma afgång, som
kommit till synes under här behandlad period, torde den kontingent, som
år från år återkommer bland de statsunderstödda biblioteken, kunna beräknas
omkring år 1908 utgöra öfver 700 eller godt 2/3 af de 1,023.
Ingen skillnad synes förefinnas mellan förenings- och andra bibliotek i
fråga om anslagets varaktighet. Däremot synes åtskilligt större stabilitet
i statsunderstödet råda bland stads- än bland land sby gdsbiblioteken.

S. Antalet statsunderstödda bibliotek och deras fördelning i olika afseenden.

Hvad beträffar antalet statsunderstödda bibliotek, uppgående, enligt
hvad ofvan nämnts, till 634 för år 1906, 790 för 1907 och 895 för 1909.
torde böra påpekas, att, det tydligen stundom är blott en tillfällighet, om
inom samma kommun verkande församlings- (eller kommun-)bibliotek och
skolbibliotek af resp. uppgiftslämnare betraktats såsom skilda eller såsom

131

ett bibliotek1). Bäst hade naturligtvis varit, om man vid bearbetningen af
materialet kunnat konsekvent behandla som ett bibliotek (med olika afdelningar)
t. ex. församlingsbiblioteket och skolbiblioteket i samma kommun,
när de ha samma lokal, samma bibliotekarie o. s. v., alldeles oafsedt om
vederbörande sjftlfva betraktat dem som skilda eller ej, men detta har med
de uppgifter, som förelegat, icke låtit sig göra utan en ingående undersökning,
hvartill nu ej gifvits tillfälle. En del ojämnheter förefinnas därför
i detta afseende, men äro de dock genom sin fåtalighet af ringa betydelse.

Vid en fördelning i lokalt hänseende af de statsunderstödda biblioteken
visar det sig, att af Sveriges samtliga kommuner, hvilka år 1907
utgjorde 2,499, var det 980 eller 39.2 %, som hyste bibliotek statsunderstödda
för något eller några af åren 1906—1908 (se Tab. 3 bland tabellbilagorna);
för de särskilda åren, tagna för sig, äro motsvarande tal naturligen
åtskilligt lägre (jfr Tab. 4 bland tabellbilagorna): 628 (40 städer
+ ö88 landskommuner) eller 25.1 (resp. 43.0 och 24.4) °/0 år 1906, 756
(54 + 702) eller 30.3 (resp. 58.1 och 29.2) % år 1907 och 855 (60 + 795)
eller 34.2 (resp. 64.5 och 33.o) % år 1908. Deri undersökning rörande
landskommunernas anslag till socken- o. d. bibliotek år 1901, som är intagen
i Kungl. Maj:ts proposition n:r 47 vid 1905 års riksdag angående
understöd åt folkbibliotek, ådagalägger, att år 1901 af samtliga landskommuner
(exkl. en del köpingar) 580 beviljade medel till dylika bibliotek; jäinföres
detta med antalet landskommuner, som hyste bibliotek statsunderstödda för
år 1906, eller 588, synes däraf framgå, att biblioteksväsendet å landsbygden
stått tämligen stilla under denna period 1901—1906. Eu sådan
jämförelse torde man vara fullt berättigad att anställa, enär det år 1906
å ena sidan naturligen fanns åtskilliga landskommuner, som hade kommun-,
men ej statsunderstödda bibliotek, men å andra sidan också en del, som
endast hyste föreningsbibliotek, hvilka icke åtnjöto anslag af kommunen. Den
starka stegring, som åren 1907 och 1908 kommer till synes i antalet kommuner
med statsunderstödda bibliotek, samtidigt med att antalet verkligt
nybildade torde utgjort blott 1/3 å 1/i af de i egenskap af statsunderstödda
nytillkomna biblioteken, tyder emellertid på, att 1905 års beslut om
statens ingripande för främjande af de allmänna biblioteken lockat fram
kommunalt understöd till många dylika redan förut befintliga anstalter,
som dittills icke åtnjutit sådant, åtminstone icke regelbundet.

Hvad städerna enbart beträffar, visar Tab. 3, att det i 2/3 af dem
fanns statsunderstödda bibliotek något af åren 1906—1908. Undantages
Stockholm, som med sitt enda statsunderstödda bibliotek är ett abnormt
fall (ett föreningsbibliotek, användt kanske af några tusental af Stockholms

x) Jfr hvad ofvan sid. 44 nämnts om det vanliga förhållandet, att sockenbiblioteket
i själfva verket gör tjänst som lärjungebibliotek.

132

c:a 1/3 mill. inv.), uppgår folkmängden i dessa 2/3 till endast 42.4 % af
hela stadsbefolkningen i Sverige, beroende på att biblioteken i de större
och största städerna, som ofvan framhållits, ytterst sällan sökt statsbidrag,
då för dessa i allmänhet betydande anstalter möjligheten till ett inkomsttillskott
af 75 kr. (det hittillsvarande maximibeloppet) erbjudit alltför
ringa lockelse. 1 fråga om landsbygden år förhållandet af naturliga skäl
omvändt, där är det i regel de större och bättre utrustade kommunerna,
som hafva statsunderstödda bibliotek: hela antalet dylika kommuner, som
gifvetvis, relativt taget, är åtskilligt lägre än för städerna, uppgår till 38.2%
af samtliga, invånareantalet däremot till nära hälften (47.9 %) af folkmängden
i samtliga landskommuner. Länsvis för stads- och landskommuner
tillsammans stå — fortfarande bortsedt från Stockholms stad —
absolut taget Skånelänen främst, såsom är att vänta: Kristianstads län
med 94 kommuner, som hyste inalles 97 statsunderstödda bibliotek något
eller några af åren 1906—1908, samt Malmöhus län med resp. 123 sådana
kommuner och 135 bibliotek; minsta antalet förete Norrbottens län med 8
sådana kommuner och 8 bibliotek samt Blekinge län med resp. 16 och 20.
Relativt sedt kommer Västerbottens län i täten i fråga om såväl antalet
med statsunderstödda bibliotek försedda kommuner som folkmängden i
dessa kommuner i förhållande till hela länets, nämligen resp. 73.1 % och
81 .2 %, lägst sta i förra afseendet Hallands län med 20.9 %, i senare åtseendet
Göteborgs och Bohus med 20 %; sistnämnda minimisiffror peka i
alldeles samma riktning, som de resultat, hvartill man kommit genom föreningen
Heimdals sockenbiblioteksundersökning och den i 1905 års biblioteksproposition
publicerade utredningen om landskommunernas biblioteksanslag.
En öfversikt länsvis af den relativa förekomsten af kommuner
med statsunderstödda bibliotek 1906—1908 samt i hvilken mån länets
invånare haft möjlighet att använda sådana får med ledning af Tab. 3 följande
utseende, hvarvid af ofvan angifna skäl Stockholms stad undantag^:

Antal län med:

p o ro	25—50	50—75	75-100	S:a
%	%	%	%
Kommuner med statsunderstödda bibliotek i % af samtliga kommuner i länet..................... 4	15	5		24
Folkmängd i d:o i % af hela länets folkmängd... 1	10	12	1	24

Genom sin betydande öfvervikt inom det hela trycker landsbygden sin
prägel på länssiffrorna: eu förskjutning nedåt af procentsiffrorna för kommunantalet
och uppåt i fråga om folkmängden.

Den i Tab. 4 för hvart och ett af åren 1906—1908 meddelade fördelningen
visar i sammandrag antalet statsunderstödda bibliotek i hvarje kommun
i riket. På grund af att uppgiftsformuläret för dessa bibliotek saknar
rubrik föj’ verksamhetsområde e. d., är det ej fullständigt uteslutet,

133

att bibliotek i ytterligare några fall utöfver de här redovisade är gemensamt
för flera kommuner; dock har undersökning (bl. a. genom skriftväxling
med vederbörande) gjorts, där misstanke yppats om sådant sambruk
mellan kommuner. Siffrorna i Tab. 4 torde därför åtminstone i det allra
närmaste motsvara verkliga förhållandet i detta afseende. De visa, att,
såsom naturligt är, det öfvervägande antalet kommuner, som öfverhufvud
hyste statsunderstödda bibliotek, hade ett sådant bibliotek hvar, så 1908
724 af 855; samma år funnos dock två eller flera odelade bibliotek i hvardera
af 63 kommuner, medan 9 kommuner hade jämte livar sitt bibliotek
och 1 kommun jämte sina två odelade bibliotek äfven del i annat samt
slutligen 58 kommuner delade sitt enda statsunderstödda bibliotek med en
eller flera andra kommuner. Det största antal statsunderstödda bibliotek,
som under åren 1906—1908 förekom inom en och samma kommun, var
4 (inom Grythyttan med Rockesholms bruk i Örebro län), medan det
bibliotek, som i detta afseende hade största verksamhetsområdet, omfattade
ej mindre än sex kommuner (ett föreningsbibliotek inom östra härad i
Jönköpings län). Oftast förekommer naturligen sådant sambruk om ett
bibliotek i de trakter, där socknarna äro mycket små och därför flera tillsammantagna
bilda ett pastorat, så särskildt i Västergötland.

1 medeltal för hela riket svarade mot 100 kommuner, som öfverhufvud
hyste statsunderstödda bibliotek, år 1906 101 sådana bibliotek, år 1907 104
samt år 1908 105, naturligen dock med afsevärda olikheter vid eu gruppering
af kommunerna efter storleken, såsom framgår af nedanstående tablå.

j Kommuner med en folkmängd af:	Antal kommuner med statsunderstödda bibliotek	Antal statsunderstödda bibliotek *)	Antal bibliotek pr 100 kommuner
1906	1907	1908	1906	1907	1908	1906	1907	1908
T. o. m. 500 personer......	05	67	86	54	61	79	83	91	91
501— 1,000		122	160	176	120	161	176	98	101	100
1,001— 2,000	» ......	202	235	261	203	236	262	100	100	100
2,001- 5,000	» ......	163	203	220	173	224	246	106	no	112
5,001- 10,000	» ......	53	64	80	57	75	91	108	116	114
10,001— 25,000	» ......	19	22	25	22	27	32	118	125	130 j
25,001- 50,000	» ......	4	5	6		6	8	125	120	133
50,001—100,000	x>	—	—	—	—	—	—	—	—	—
Öfver 100,000	» ......	—	—	1	-	—	1	—	—	[100]
	Hela riket	628	756	855	634	790	895	101	104	105 j

J) Där bibliotek är gemensamt för flera kommuner, hafva dessa ansetts ha lika stor
andel i biblioteket, — Antalet bibliotek har här afrundats till hela tal; i verkligheten

134

Relativtalen ofvan, bibliotek pr kommun, förete, som naturligt är, en
så godt som oafbruten stegring från med afseende på folkmängden mindre
kommuner till större; jämvikt eller i medeltal ett bibliotek pr kommun
nås emellertid redan inom kommuner om 1,000 invånare eller något däröfver,
och det är endast genom de små kommunernas absoluta Övervikt,
som rikssiffrorna bli så pass låga. Nästan lika utpräglad är ökningen af
flerbibliotekskommunerna under årens lopp, dock mindre stark 1908 än
1907. Huruvida denna utveckling är lycklig, må lämnas därhän — i regel
torde den mindre beteckna styrka än splittring i biblioteksväsendet.

Med bibehållande af samma gruppindelning af kommunerna har nedan
i Tab. E gjorts en sammanställning för 1908 (det sista här behandlade året),
utvisande det relativa antalet kommuner med statsunderstödda bibliotek inom

Tab. E. Statsunderstödda biblioteks frekvens inom olika storleksgrupper
af kommuner år 1908.

. Kommuner med	en folkmängd af:	Samtliga	kommuner.	Kommuner med stats-understödda bibliotek.	Kommuner med stats-understödda bibliotek i % af samtliga kommuner.
Antal.	Folkmängd.	Antal.	Folkmängd.	Antal.	Folkmängd, j
. T. o. m. 500 personer...............	401	142,974	86	31,629	21.4 5	22. lä
501— 1,000	» ...............	664	485,021	176	130,274	26.51	26.86
1,001— 2,000	^ ...............	760	1,073,460	261	374,527	34.S1	34.89 j
2,001— 5,000	» ...............	508	1,526,528	220	667,890	43.81	43.7 5 \|
5,001- 10,000	» ...............	123	855,123	80	564,770	65.0 4	66.05
10,001— 25,000	5 ...............	37	545,401	25	393,440	67.57	72.14
25,001— 50,000	T> ...............	7	217,974	6	192,663	85.71	88.39
50,001—100,000	» ...............	1	81,120	—	—	—	—
Öfver 100,000	» ...............	2	501,999	1	[339,582]	[50.oo]	[67.65]
	Hela riket i)	2,503	5,429,600	855	2,355,193	34.16	43.38

äro de flesta af de under denna rubrik angifna siffrorna sammansatta af ett antal
odelade bibliotek jämte delar (halfva, tredjedels o. s. v.) af bibliotek gemensamma för
flera kommuner, hvilka vid denna fördelning komma i olika grupper. Vid uträkningen af
relativtalen här och i tabellen å sid. 137 nedan ha emellertid de exakta (ej de här angifna,
afrundade) talen kommit till användning.

1) I siffrorna för hela riket i de tre sista kolumnerna är Stockholms stad undantagen,
hvilken med sitt enda statsunderstödda bibliotek är ett abnormt fall, som skulle
förrycka relativtalet för folkmängden upp till 49.6 3 (relativsiffran för antalet kommuner
influeras ej).

135

hvarje storleksgrupp samt invånareantalet i dessa kommuner i förhållande
till hela gruppens.

Om man bortser från de bägge högsta grupperna (endast omfattande
städerna Stockholm, Göteborg och Malmö), bilda, som synes, ofvanstående
relativtal i Tab. E en oafbrutet stigande kurva. Procentsiffrorna för antalet
med statsunderstödda bibliotek försedda kommuner och dessas invånareantal
följa naturligen hvarandra mycket nära; den olikhet, som förefinnes,
bestående i genomgående något högre procenttal för folkmängden,
ger ytterligare ett uttryck för det redan förut påvisade förhållandet, att
det i allmänhet, på grund af landsbygdens Övervikt, är de större kommunerna
(här inom hvarje grupp), som äro relativt talrikast försedda med
bibliotek. Att siffrorna i Talj. E bilda eu sådan stigande serie innebär
naturligen ingenting öfverraskande, livad som snarare är ägnadt att väcka
förvåning är å ena sidan, att dock 1/4 ä 1/5 af de allra minsta kommunerna
äga statsunderstödda bibliotek under en tid, då ännu endast en
första början hunnit göras för att återupprätta de allmänna biblioteken i
Sverige, å andra sidan att icke ett högre procenttal kommer till synes för
de större kommunerna. Men det sistnämnda sammanhänger med den förut
påpekade obenägenheten att söka statsbidrag, som tydligen förefinnes hos
en del bättre utrustade särskildt kommunala bibliotek; en närmare undersökning
visar ock, att de största kommunerna i regel äro representerade
af föreningshibliotek.

Ett annat uttryck för biblioteksintensiteten än de ofvan angifna talen
lör förhållandet mellan samtliga kommuner och kommuner med statsunderstödda
bibliotek gifva de i Tab. 3 meddelade siffrorna, för antalet invånare
pr statsunderstödt bibliotek med fördelning på samtliga kommuner. Därvid
bör emellertid hållas i minnet, liksom vid öfriga här förekommande beräkningar
af liknande slag, att det endast rör sig om de statsunderstödda
biblioteken. Därjämte skulle möjligen beträffande föreningsbiblioteken,
som ju knappast kunna sågas vara allmänt tillgängliga i samma grad som
kommunala anstalter, kunna sättas i fråga lämpligheten af att, ställa antalet
bibliotek i relation till folkmängden i den eller de kommuner, där
biblioteket verkar. Denna invändning har dock föga betydelse, då dels
ett visst mått af allmäntillgänglighet ingår såsom förutsättning för föreningsbiblioteks
likställande med kommunalt bibliotek för erhållande af
statsunderstöd, dels föreningsbiblioteken äro så få i förhållande till öfriga,
att de föga influera vid dessa beräkningar. En sådan sammanställning af
bibliotek och invånaretal synes särskildt vid en jämförelse mellan siffrorna
för de särskilda länen vara rätt så belysande för bibliotekssakens ställning
å olika orter.

136

Fördelas alla för åren 1906—1908 statsunderstödda bibliotek på hela
rikets invånareantal vid 1907 års slut, får man ett bibliotek på 5,257 invånare
(för städerna enbart 16,874, för landsbygden 4,311). De lägsta
siffrorna, hvilket vid detta sätt att räkna (på hela folkmängden) väl torde
få anses ungefär liktydigt med de fördelaktigaste, återfinnas i Gottlands län
med 1,224 invånare pr bibliotek och Kristianstads län med 2,291, de högsta
åter (bortsedt af ofvan angifna orsak från Stockholms stad) i Göteborgs och
Bohus län med 21,634 och Norrbottens län med 19,232; till det ogynnsamma
talet för Göteborgs och Bohus län bidrar, att statsundeistödda
bibliotek saknas i dess samtliga städer, hvilkas folkmängd uppgår till
hälften af hela länets, för Norrbottens län däremot år det den ringa förekomsten
af bibliotek i dess merendels rätt stora landskommuner, som
pressar upp siffran.

1 Tab. 3 meddelas folkmängden år 1907 i de kommuner, som hyste
bibliotek statsunderstödda något eller några af åren 1906—1908, och
ofvan ha angifvits några därpå grundade procenttal vid en jämförelse med
hela folkmängden. Dessa sifFror gifva ju eu ungefärlig föreställning om
hvilket antal personer som famna nås af den bildningsverksamhet biblioteken
representera. Sättes nu antalet statsunderstödda bibliotek i relation
till folkmängden i de kommuner, där sådana bibliotek finnas, får man ett
uttryck, om ock åtskilligt bristfälligt, för kundkretsen i medeltal för hvarje
bibliotek. Äfven bär är naturligen ett lågt tal i regel tecken på större
intensitet i biblioteksrörelsen; dock böra jämförelser härutinnan med nödvändighet
göras för städer och landsbygd för sig, _ enär gifvetvis städerna
nästan genomgående måste förete större tal: ett lika stort antal invånare
pr bibliotek på landsbygden som i städerna skulle mångenstädes betyda,
att biblioteket praktiskt taget var otillgängligt för flertalet af invånarne,
förutsatt att biblioteket ej uppdelats på filialer. Det hade naturligen varit
önskligt att vid denna beräkning kunna taga hänsyn till antalet bibliotekslokaler
i stället för antalet bibliotek, men material därtill har saknats, då
i de uppgifter, som för närvarande skola aflämnas vid ansökan om statsbidrag,
intet därom påfordras. Åtskilliga andra faktorer göra ock, att en
jämförelse mellan de länssiffror, som i Tab. 3 meddelas för. antalet invånare
pr statsunderstödt bibliotek i kommuner med sådant bibliotek (under
perioden 1906—1908), måste ske med en viss försiktighet.

För hela riket (bortsedt af ofvan angifna skäl från Stockholms stad)
kommo på ett under något eller några af åren 1906^ 1908 statsunder stödt

bibliotek 2,450 personer, för städerna enbart 7,150, för landsbygden
2,065. Minsta siffrorna för stadsbiblioteken förete Västerbottens län med
1,700 och Kopparbergs län med 1,731, högsta åter (fortfarande bortsedt

137

från Stockholm) Jönköpings, Malmöhus, Östergötlands och Uppsala län
med 12,087 k 14,797. Bland landsbygdsbiblioteken fi nner man det lägsta
antalet invånare pr bibliotek i Gottlands län, endast 498, därnäst Skaraborgs
med 1,138, naturligt nog då dessa gamla bygder i regel h}rsa till
invånareantalet små kommuner; de största talen framvisa däremot Norrbottens
län med ej mindre än 7,505 och Västerbottens med 5,706. Växlingarna
äro sålunda afsevärda, men bero i många fall på rent historiska
förhållanden, kommunernas storlek o. s. v., och ha naturligen ej utjämnats
genom kungl. förordningens bestämmelse om delning af statsbidraget mellan
bibliotek i samma kommun, hvilket ju ej kunnat uppmuntra till upprättande
genom kommunens försorg af flera bibliotek i de folkrikare kommunerna.

rTab. 5 bland tabellbilagorna lämnar i sammandrag för hela riket (dock
med fördelning på städer och landsbygd) motsvarande tal, invånare pr
bibliotek, särskildt för hvart och ett af åren 1906 —1908. För samtliga
bibliotek utgjorde antalet invånare pr bibliotek under dessa år resp. 2,638,
2,596 och 2,634, enbart för stadsbiblioteken resp. 8,030, 7,717 och 7,977
samt för landsbiblioteken resp. 2,242, 2,149 och 2,175, såsom synes mycket
ringa skiljaktigheter de olika åren emellan. Den fördelning, som samma tabell
innehåller af ifrågavarande tal, invånare pr bibliotek, allt efter som resp. kommun
hyser ett, flera eller endast del i bibliotek, visar däremot ganska stora
växlingar, som dock stundom kunna bero på de få fall det bär rör sig om.

Grupperas kommuner med statsunderstödda bibliotek i samma storleksgrupper,
som ofvan användts, får man för dessa grupper nedanstående
siffror för antalet invånare pr bibliotek:

Kommuner med en folkmängd af:	Folkmängd i kommuner med statsunderstödt bibliotek	Antal statsunderstödda biblioteki)	Antal invånare pr statsunderstödt bibliotek
1906	1907	1908	1906	1907	1908	1906	1907	1908
T. o. m. 500 personer	23,509! 24,754	31,629	54	61	79	434	406	403
501— 1,000 »	90,022	118,586	130,274	120	161	176	751	735	741
1,001- 2,000 »	289,919	337,623	374,527	203	236	262	1,431	1,430	1,429
2,001— 5,000 »	488,971	617,621	667,890	173	224	246	2,829	2,763	2,711
5,001—10,000 »	363,923	445,633	564,770	57	75	91	6,385	5,982	6,218
10,001—25,000 »	281,651	343,174	393,440	22	27	32	12,518	12,479	12,106
25,001—50,000 »	134,504	163,179	192,663	5	6	8	26,901	27,197	24,083
50,001—100,000 »	—	—	—	—	—	—	__	__	__
Öfver 100,000 »	—	—	[339,582]	—	—	1	—	—	—
Hela riket	1,672,499	2,050,570	2,355.193	634	790	895	2,638	2,596	2,634

*) Se not 1 å sid. 133.

138

Ofvanstående relativtal visa, soin naturligt är, en oafbruten stegring
i bibliotekens presumerade kundkrets ju större kommunen är, en stegring
som i ytterst ringa män neutraliserats däraf, att å ena sidan de delade
biblioteken (gemensamma för flera kommuner) nästan uteslutande falla på
småkommunerna, å andra sidan kommuner med flera bibliotek till större
delen återfinnas i de högre grupperna. 1 allmänhet tyckes det förefinnas
en tendens till sänkning af siffrorna inom samma grupp, hvilket, i den
mån det ej förklaras af tillkomsten af flera delbibliotek och en ökning i
flerbibliotekskommunerna (jfr Tab. 4 och sid. 133 ofvan) synes tyda på eu
förskjutning till de mindre kommunernas förmån inom resp. grupp.

4. Statsbidraget och dess fördelning i olika afseenden.

Statsbidragets sammanlagda belopp utgjorde efter de af Kammarrätten
företagna reduktionerna 32,464.32 kr. för år 1906, 44,365.70 kr. för år
1907 samt 49,125.15 kr. för år 1908. Tyvärr är det, som ofvan påvisats,
med nu tillgängligt material icke möjligt att angifva några siffror
för de statsunderstödda bibliotekens samtliga inkomster och utgifter, enär
nuvarande uppgiftsfornmlär visat sig icke lämna någon som helst garanti
för de ekonomiska siffrornas fullständighet. Mot statsbidraget skall enligt
kung!, förordningen svara ett minst lika stort belopp erhållet från annat
häll och anslaget till samma ändamål (inköp af böcker etc.), hvartill
statsbidraget må användas. Då, oaktadt de blygsamma villkor, hvarunder
flertalet af våra s. k. folkbibliotek lefva, dock en del utgifter för
andra behof, såsom lokal, lyse och bränsle, bibliotekariearfvode in. in.,
åtminstone här och där måste förekomma — det ringa maximibeloppet af
statsbidraget, 75 kr., kan i större bibliotek naturligen endast bil ett
rätt obetydligt tillskott till samtliga behöfliga medel — och då vidare,
såsom ofvan påpekats, förordningens otydlighet gjort, att, statsbidraget i
många fall, äfven i mindre bibliotek, kommit att, mot afsikten, utgöra ej
samma, utan vida mindre belopp än det från annat håll för samma ändamål
tillskjutna, torde man emellertid kunna beräkna, att de statsunderstödda
bibliotekens sammanlagda budget balanserat på en summa, som är
åtskilligt högre än dubbla statsbidragssumman. Att redan de rent kommunala
bidragen till biblioteken åtskilligt öfverstigit statsbidragen för resp.
år, torde man kunna sluta af eu jämförelse med den ofvan berörda utredning
om landskommunernas anslag till socken- o. d. bibliotek, som meddelas
i Kungl. Maj:ts proposition till 1905 års riksdag angående understöd
åt folkbibliotek. Nämnda utredning konstaterar för år 1901 en sammanlagd
kommunal anslagssumma af 36,555.49 kr., medan statsbidraget

139

till landsbygdsbiblioteken för det första år, då sådant i någon större
utsträckning utgick, år 1906, stannade vid ett belopp af 29,594.77 kr.
eller, om föreningsbiblioteken undantagas, endast 27,454.67 kr.

Då statsunderstödets medelbelopp pr bibliotek, såsom framgår af
Tab. 6 bland tabellbilagorna, utgör för åren 1906—1908 årligen något
öfver 50 kr. (resp. 51.21 kr., 56.16 kr. och 54.89 kr.), torde man kunna
antaga, att bibliotekens stat i sin helhet slutat på i genomsnitt 125 å
150 kr.J), ett i alla fall, när det gäller biblioteksverksamhet, nog så torftigt
belopp. Härvidlag måste man emellertid, som sagdt, på grund af
uppgifternas ofullständighet nöja sig med gissningar, och det blir enbart
på grundval af siffrorna för statsbidraget, som några — under sådana omständigheter
rätt magra — slutsatser kunna dragas angående bibliotekens
ekonomiska utveckling. Enligt nämnda Tab. 6 utgjorde statsbidragets
medelbelopp pr bibliotek, i kr.:

Församiings Stads-

Landsbygds- (skol-) o. Förenings- Samtliga

bibliotek bibliotek kommun- bibliotek bibliotek

bibliotek

År 1906.......................................... 62.38 50.33 50.77 56.46 51.åt

s 1907 ........................................ 66.06 55.26’ 55.32 63.85 56ie

s 1908 .......................................... 64.69 53.99 54.23 60.21 54.89

Här åskådliggöres eu allmän höjning i statsbidragets medelstorlek år
1907 — hvilket väl, om man får bortse från det inflytande antalet ny -

tillkomna bibliotek kan ha utöfvat, torde få anses tyda på att biblioteken
i genomsnitt vuxit sig starkare — samt en obetydlig sänkning år 1908.
Vidare visa siffrorna eu genomgående öfverlägsenhet för å ena sidan föreningsbiblioteken,
å andra sidan de i städerna belägna anstalterna.

Inom de snafva gränser, som dragas af bestämmelsen om 75 kr.
som bidragsmaximum, fanns dock rum för afsevärda växlingar, såsom synes
af omstående Tab. F. För 6 å 11 bibliotek hvarje år öfversteg
statsanslaget icke 10'' kr., hvilket belopp redan det förefaller att vara
ett bra ringa inkomsttillskott som resultat af ansökningsproceduren. De
absoluta minimibeloppen äro rent löjligt små: 1.95 kr. (!), 8.76 kr., 4.61 kr.
De mindre anslagsbeloppen, t. o. in. 25 kr., falla, betecknande nog, nästan
uteslutande på de kommunala biblioteken och bland dessa hufvudsakligen på

x) Det kommunala bidraget i genomsnitt pr anslagsgifvande landskommun var redan
1901 enligt ofvan anförda utredning 63.03 kr., och tillkomsten af statens understöd bör
val rimligen ha lockat fram högre kommunala anslag; åtminstone var ju afsikten med
statens ingripande icke ett aflyftande af de kommunala bördorna, utan ett uppryckande af
biblioteksväsendet i landet.

140

de å landsbygden belägna, såsom framgår af nedanstående fördelning i %
af siffrorna för 1908 ur Tab. F.

Statsbidragets belopp, kr. Stads T.

o. m. 10 kr...................... —

Öfver 10 t. o. in. 25 » ..................... —

» 25 » 50 » 28.oo

t 50 d 75 » ..................... 72.00

Däraf 75 » i % af samtliga 64.00

Summa 100

Antal bibliotek, i %, är 1908
Församlings -

Landsbygds-	(skol-) o. kommun-	Förenings-	Samtliga
1.22	1.25	—	1.12
10.98	10.92	3.06	10.06
33.53	33.25	31.63	33.07
54.27	54.58	65.31	55.75
36.95	37.64	52.04	39.22
100	100	100	100

Särskildt siffrorna för antalet bibliotek med maximibeloppet, 75 kr.,
äro rätt belysande. Under det att bland biblioteken å landsbygden och
de kommunala biblioteken af olika slag endast något öfver Vs nådde
detta belopp, var detta däremot förhållandet med nära 2/s af stadsblioteken
och öfver hälften af föreningsbiblioteken; genom de bägge förstnämnda
kategoriernas numerära öfverlägsenhet nedpressas talet för samtliga bibliotek
till ej fullt 2/s. Motsvarande siffra för samtliga bibliotek är 31.07 %
för år 1906 och 42.53 % för år 1907, sålunda en afsevärd stegring sistnämnda
år, hvarefter följde någon afmattning under 1908 (39.22 %). Af

Tab. F. För åren 1906—1908 statsunderstödda biblioteks fördelning
i grupper efter statsbidragets storlek.

Statsbidragets belopp, kr.				A	n t a	1	b i	b 1	O	t e	k
År 19 0(i		Å r 1	9 0 7		År 1908
I allt		D ä	r a f		i allt		D ä	r a f		1 allt		D ä	r a f
Städs-	Lands- bygds-	För- sam- lings- (skol-)o. kom- mun-	Före- nings-	Städs-	Lands- bygds-	För- sam- lings- (skol-)o. kom- mun-	Före- nings-	Städs-	Lands- bygds-	För- sam- lings- (skol-)o. kom- mun	Före- nings-
T. o. in. 10 kr. ..	11	i	10	ii	_	6	_	6	0	_	10	_	10	10	_
Öfver 10 to rn. 25 » ...	87	—	87	84	3	87	3	84	86	i	90	—	90	87	3
> 25 » 50 » ...	230	12	218	213	17	222	10	212	204	18	296	21	275	265	31
> 50 » 75 » ...	306	33	273	277	29	475	53	422	411	64	499	54	445	435	64
Däraf 75 » ...	197	22	175	177	20	336	43	293	287	49	351	48	303	300	51
Summa	634	46	588	585	CD	790	66	724	1 707	83	895	75	820	797	98

141

stort intresse hade vant att kunna exakt ange talet för de bibliotek, som
haft möjlighet till högre anslag än 75 kr., om bestämmelserna angående
statsunderstödet härutinnan varit annorlunda — d. v. s. antalet sådana
bibliotek som hade andra inkomster till belopp öfverstigande de
75 kr. — men tyvärr låter detta sig icke göra på grund af den förut
påpekade bristfälligheten hos primäruppgifterna. Så mycket framgår dock
åt dessa uppgifter och kan för öfrigt slutas redan af det stora antalet
bibliotek, som nått maximibeloppet i statsbidrag, att eu ganska betydande
procent af dessa bibliotek kunnat uppfylla nu gällande fordringar för erhållande
af statsbidrag, äfven om detta bidrags maximum satts åtskilligt högre än nu.

Den i nuvarande kungl. förordningen ingående bestämmelsen angående
statsbidragets belopp, »att, då såväl kommun som skoldistrikt, hvilka
sammanfalla med hvarandra eller af hvilka ettdera området utgör en del
af det andra, begära statsbidrag för af dem inrättade folkbibliotek, statsbidrag
skall utgå till hvardera af nämnda kommun och skoldistrikt med
högst 37 kronor 50 öre», har varit föremål för olika meningar dels i fråga
om bestämmelsens räckvidd, dels rörande dess gagnelighet öfver hufvud. Det
kan därför vara af intresse att undersöka, hur stadgandet verkat i praktiken.

Eu del länsstyrelser ha ansett sagda föreskrift tillämplig äfven på
föreningsbibliotek och i öfverensstämmelse härmed reducerat begärda statsbidrag
i förekommande fall. Vid klagan häröfver har emellertid Kungl.
Maj:t uttryckligen förklarat, att stadgandet i fråga »icke har afseende å
det fall, att statsbidrag sökes för upprättande och underhåll af sådant föreningsbibliotek,
som af Kungl. nMaj:t förklarats härutinnan likställdt med
skoldistrikt eller kommun».1) Åtminstone en del af de granskande kammarrättstjänstemännen,
som ju i första hand ha att strängt bevaka statens
intressen, göra emellertid fortfarande gällande, att i och med att ett föreningsbibliotek
förklarats likställdt med skoldistrikt eller kommun, detsamma,
äfven är underkastadt denna bestämmelse, och i enlighet härmed
har — där vid granskningen verkligen kunnat konstateras, att ett föreningsbibliotek
verkar inom samma skoldistrikt eller kommun som annat
samtidigt statsunderstödt bibliotek — tillsetts, att sammanlagda statsbidraget
för dessa bibliotek ej öfverstigit 75 kr. Några ingående undersökningar
för fastställande af verksamhetsområdenas sammanfallande ha emellertid
af naturliga skäl2) ej kunnat företagas, och saken har icke varit

*) Se Folkbiblioteksbladet 1908, sid. 45 f. — 2) Ansökningarna om statsbidrag till
bibliotek äro ej ens sammanförda för sig, mycket mindre då ordnade lokalt, hvarför tvenne
inom samma område verkande bibliotek kunna förekomma till granskning med långt tidsmellanrum.

142

föremål för något beslut af Kammarrätten såsom sådan. I skarp motsats
till detta betraktelsesätt har t. ex. Folkbildningsförbundet vid flera tillfällen
uttalat den meningen, att föreningsbiblioteken äro obundna af
ifrågavarande bestämmelse, och i konsekvens därmed uppmanat till
grundande af föreningsbibliotek i kommuner, där redan förut annat
statsunderstöd t bibliotek finnes, för att därigenom kunna eventuellt
stegra statsbidraget till biblioteksrörelsen i en och samma kommun upp
till 150 kr.1), och Kungl. Maj:t har, som ofvan nämnts, sanktionerat
denna uppfattning.

Det är därför naturligt, att i praktiken den liberalare uppfattningen i
regel gjort sig gällande. Det visar sig ock vid den fördelning på kommuner
af de för 1906 —1908 statsunderstödda biblioteken, som nu företagits
(och i sammandrag publiceras i Tab. 4), att af 15 för 1906 statsunderstödda
föreningsbibliotek, hvilkas statsbidrag af denna anledning skulle kommit i
fråga att reducera, har sådan afknappning skett beträffande endast 3, af
37 för 1907 beträffande intet samt af 44 för 1908 beträffande endast 4. -—
Emellertid är det ju möjligt, att en del bibliotek redan från början ställt
sina anslagskraf med hänsyn till den rigorösare och onekligen något hårdragna
tillämpningen af ifrågavarande bestämmelse, som på detta sätt
eventuellt fått en något vidsträcktare verkan än som framgår af nu anförda
siffror.

Hvad beträffar bestämmelsens verkan i det hela, gäller äfven där, att
denna ofta ej kommer till synes genom af de granskande myndigheterna
gjord reducering af de begärda statsbidragen, emedan de bibliotek, som
drabbas af denna bestämmelse, själfmant anpassa sina anslagskraf (och
merendels sin ekonomi i öfrig!) efter kännedomen härom. I rundt tal
var det åren 1906 — 1908 resp. 75, 125 och 150 statsunderstödda bibliotek,
som verkade två eller liera inom samma kommun eller skoldistrikt. Af
dessa var det under de särskilda åren resp. 20 (17 kommunala bibliotek

J) Se t. ex. Folkbiblioteksbladet 1905, sid. 41: »Genom att såväl förenings-som församlingsbibliotek
(skolbibliotek) göra ansökan om statsbidrag torde möjlighet förefinna»,
att ett större belopp (i bästa fall 150 kr.) kommer biblioteksområdet till godo än om
församlingsbibliotek (skolbibliotek) och kommunbibliotek hvar för sig inlämna ansökan,
då de måste dela statsbidraget (högst 75 kr.)». — Jämför äfven ett uttalande af Folkbiblioteksbladets
redaktör i en artikel i tidskriftens årg. 1910 (rörande Svedalabiblioteksfrågan),
där det bl. a. heter (sid. 49): »Det är emellertid så långt ifrån att den
kungl. förordningen af den 16 juni 1905 ställt sig afvisande mot tanken, att såväl ett
församlingsbibliotek som ett föreningsbibliotek skulle kunna erhålla statsbidrag, att den
tvärtom premierar upprättandet af föreningsbibliotek sida vid sida om församlings- och kommunalbibliotek
...»

143

af olika slag jämte 3 föreningsbibliotek), 27 (endast kommunala bibliotek)
samt 46 (42+4), som till följd af ifrågavarande bestämmelse fingo vidkännas
afknappning i de ursprungligen begärda statsbidragen. Omkring
25 bibliotek hvarje år hade däremot ställt sina anslagskraf så, att någon
reducering ej behöfde ifrågakomma, medan beträffande nära 30 år 1906
samt ungefär 75 för hvart och ett af åren 1907 och 1908 bestämmelsen
ej ansågs tillämplig på grund dåraf, att ett eller dera af de inom samma
kommun eller skoldistrikt verkande biblioteken utgjorde föreningsbibliotek.

En fördelning länsvis af utbetalda statsbidrag för åren 1906—1908
ådagalägger, att de absoluta maximibeloppen återfinnas under alla åren
inom Malmöhus län med resp. 4,325.78, 6,269.21 samt 7,128.90 kr.
eller omkring x/7 af det hela för hvarje år, ett åtskilligt högre tal än hvad
som motsvarar länets andel i Sveriges folkmängd. Kristianstads län intager
andra platsen långt framför många folkrikare län; dess anpart var
4,566.65 kr. för år 1908 (för 1907 t. o. in. något högre, 4,651.47 kr.). På
Skånelänen tillsammans föll ungefär */4 af hela statsbidraget hvarje år.
Absolut taget lägsta beloppen visar, frånsedt Stockholms stad, för samtliga
år Norrbottens län, därnäst det folkrika Göteborgs och Bohus län, som
med sina siffror för 1906—1908, resp. 680.69, 602.53 och 592.76 kr.
jämväl företer en utveckling bakåt.

Statsbidragets medelbelopp pr bibliotek (jfr Talj. 6 bland tabellbilagorna),
som för hela riket var 51.21 kr. år 1906, 56.16 kr. år 1907 och
54.89 kr. år 1908, visar betydande växlingar de olika lånen emellan. De
norrländska länen ha i regel att förete höga tal och där återfinnas också
maximibeloppen för alla tre åren, nämligen i Norrbottens län både för
1906 och 1907, resp. 63.86 och 71.31 kr. (bägge dock medeltal af endast
5 fall), samt i Gäfleborgs län för 1908 med 67.70 kr. (frånsedt Stockholms
stad med 75 kr. för sitt enda hithörande bibliotek). Minimisiffran för
alla tre åren, resp. 38.18, 44.17 och 42.23 kr., återfinnes i Gottlands län.

An större skiftningar visar statsbidragets medelbelopp vid en fördelning
pr kommun med statsunderstödt bibliotek, i grupper efter kommunernas
storlek, såsom framgår af nedanstående tablå: *) 1

1 Där bibliotek är gemensamt för flera kommuner och dessa kommuner ej alla höra
till samma folkmängdsgrupp. har en proportionering af anslagsbeloppet mellan de olika
kommunerna måst företagas, och har denna ansetts lämpligen böra verkställas efter folkmängden.
Fördelningen af statsbidraget på de olika grupperna blir sålunda därvidlag en
konstruktion, hvilket dock med hänsyn till fallens fåtalighet — endast 20, högst 24 pr
år — torde vara af mycket ringa betydelse.

144

i Kommuner med en folk-mängd af	Antal kommuner med statsunder-stödda bibliotek	Statsbidragets belopp i kronor	Statsbidragets medel-belopp, i kr., pr kommun med statsunderstödt bibliotek
1906	1907	1908	1906	1907	1908	1906	1907	1908
T. o. m. 500 personer......	65	67	86	2,114.93	2,344.95	3,185. u	32.54	35.00	37.04
501— 1,000 »	122	160	176	5,240.53	7,740.6 2	8,236.03	42.9 6	48.38	46.80
1,001— 2,000 »	202	235	261	10,253.03	12,982.90	13,942.37	50.76	55.25	53.4 2
2,001— 5,000 » ......	163	203	220	9,589.33	13,870.65	14,819.56	58.83	68.33	67.36
5,001— 10,000 »	53	64	80	3,614.35	5,030.96	6,209.03	68.20	78.61	77.61
10,001— 25,000 »	19	22	25	1,297.7 0	1,945.6 2	2,133.05	68.30	88.44	85.32
25,001— 50,000 »	4	5	6	354.45	450. oo	525.00	88.61	90. no	87.50
50,001-100,000 »	—	—	—	—	—	—	—	—	—
Öfver 100,000 »	—	—	1		—	75.00	—	—	[75.oo]
Hela riket	628	756	855	32,464.3 2	44,365.7 0	49.125.is	51.69	58.6 8	1)57.4 4

Absolut taget faller sålunda den största anparten af statsunderstödet
på bibliotek belägna i kommuner om öfver 1,000 t. o. in. 5,000 invånare.
Siffrorna för medelbeloppet statsbidrag pr kommun förete en jämn stegring
från de mindre kommunerna till de större2), förklarligt nog, då de
förra naturligen ha svårare att fylla betingelserna för högre bidrag; därtill
kommer, att sambruk om bibliotek företrädesvis förefinnes bland de mindre

1) Inkl. Stockholms stad (jfr anmärkningen därom ofvan sid. 131 f.): 57.46 kr.

2) Jfr den ofvan ofta omnämnda undersökningen angående landskommunernas anslag
år 1901 till socken- o. d. bibliotek, hvilken härutinnan visar följande, i samma riktning
pekande siffror:

Kommuner med en Medeltal anslagsbelopp pr

folkmängd af anslagsgifvande kommun,

kr.

T. o. m. 500	personer.........................	....................... 18.82
Öfver 500 t. o. m.	1,000 » .........................	....................... 33.70
» 1,000 »	2,000 » ........................	....................... 50.25
» 2,000 *	5,000 » .........................	....................... 81.90
» 5,000	» .........................	..................... 171.99

Samtliga 63.03

145

kommunerna, medan det gifvetvis i regel är i de större kommunerna, som
man har att söka de fall, då statsbidrag utgår till flera bibliotek i samma
kommun. Detta senare förhållande är ock orsaken till att kommuner med
öfver 5,000 invånare förete medelbelopp af statsbidrag, som öfverstiga
det för hvarje särskildt bibliotek fastställda maximibeloppet, 75 kr. Hvad
beträffar de olika åren, tyda dessa medelsiffror för statsbidraget, liksom
åtskilliga andra ofvan meddelade data, på ett starkt uppsving
år 1907 med därpå följande relativ afmattning, om ock rätt obetydlig,
år 1908.

En utportionering af statsbidraget gr invånare i kommuner, som hysa
statsunderstödt bibliotek, ger för det hela den föga imponerande siffran
af omkring 2 öre pr person eller för de olika åren resp. 1.94 öre år 1906,
2.16 år 1907 och 2.08 (frånsedt Stockholms stad) år 1908. Då statsbidraget
skall äga sin motsvarighet i minst lika stort tillskott från annat håll,
bli sålunda dessa siffror ett — visserligen ganska ofullkomligt — uttryck
i genomsnitt för hela riket för eu sorts biblioteksskatt, uttagen för de
statsunderstödda biblioteken i de kommuner, som hysa sådana bibliotek.
Härvid är dock naturligen att märka å ena sidan, att vid denna beräkning
ingå äfven föreningsbibliotek (dock ganska fåtaliga i förhållande till samtliga),
hvilkas omkostnader utom af statsbidraget merendels bestridas af
föreningsmedlemmarnes och annat enskild! tillskott, å andra sidan, att de
mot statsbidraget svarande inkomsterna från annat håll kunna vara och
ofta äro betydligt högre än statsbidraget. De anförda talen torde därför
med hänsyn till den senare omständigheten säkerligen få betraktas som
minimisiffror för kommunal uttaxering till de statsunderstödda biblioteken.
Den ofvan berörda utredningen om landskommunernas anslag år 1901 till
socken- o. d. bibliotek visar ock ett åtskilligt högre medelbelopp pr inv.,
2.9 öre, och det oaktadt stadskommunerna ej ingå. Framför allt bör emellertid
ihågkommas, att det nu rör sig endast om de statsunderstödda biblioteken
och att sålunda all utdebitering pr inv., som sker för de i allmänhet
mera betydande kommunala och andra bibliotek, som aldrig söka
statsbidrag, icke här kommer i betraktande. Fasthålles detta, är det dock
af ett visst intresse att undersöka, hur en fördelning af statsbidraget pr
inv. tar sig ut vid en storleksgruppering af de kommuner, som hysa statsunderstödt
bibliotek. Man får då följande sifferserie, helt motsatt den nyss
anförda, som återgaf statsbidragets medelbelopp pr kommun:

146

Kommuner med en folkmängd af:	Folkmängd i kommuner med statsunderstödda bibliotek	Statsbidragets belopp, i kr.	Statsbidragets medel-belopp, i öre, pr inv. i kommun med stats-understödt bibliotek
1906	1907	1908	1906	1907	1908	1906	1907	1908
T. o. m. 500 personer..	23,509	24,754	31,629	2,114.93	2,344.95	3,185.u	9.oo	9.47	10.07
501— 1,000 » ...	90,022	118,586	130,274	5,240.53	7,740.62	8,236.03	5.82	6.53	6.32
1,001- 2,00(1 » ...	289,919	337,623	374,527	10,253.03	12,982.90	13,942.37	3.54	3.85	3.7 2
2,001- 5,000 » ...	488,971	617,621	667,890	9,589.33	13,870.65	14,819.56	1.96	2.25	2.22
5,001— 10,000 » ...	363,923	445,633	564,770	3,614.35	5,030.96	6,209.03	0.99	1.13	1.10
10,001— 25,000 » ...	281,651	343,174	393,440	1,297.70	1,945.62	2,133.05	0.46	0.57	0.54
25,001— 50,000 » ...	134,504	163,179	192,663	354.45	450.oo	525.00	0.26	0.28	0.27
50,001—100,000 » ...	—	—	—	—	—	—	—	—	—
Öfver 100,000 »	—	—	[339,582]	—	—	75.00	—	—	2)
Hela riket1)	1,672,499	2,050,570	2,355,193	\|32,464.32	\| 44,365.70	49,125.15	1.94	2.16	\| 2.08

Medan således de allra minsta kommunerna med ett invånareantal af
högst halfva tusentalet erhöllo i statsbidrag för sina bibliotek och alltså
äfven själfva, lågt räknadt, tillsköto 9 å 10 öre pr individ, sjunker sedan
siffran rätt hastigt för att vid kommuner om 25,001—50,000 invånare vara
nere vid endast 1/i öre. Äfven med hänsyn tagen därtill, att de större
(särskildt städs-) kommunerna, som oftast ej söka statsbidrag, här representeras
af kanske endast ett fåtal af sina bibliotek, torde det dock stå
fast, att de mindre och allra minsta kommunerna i genomsnitt offra relativt
mycket mera på sina bibliotek än de större. Samma resultat uppvisade
för öfrigt den ofvan vid flera tillfällen omnämnda undersökning
angående landskommunernas anslag år 1901 till socken- o. d. bibliotek,
såsom synes af nedanstående därur hämtade siffror:

Medeltal anslagsbelopp

Kommuner med en r jnv j anslagsgifvande

folkmängd af: kommuner, öre

T. o. m. 500 personer......................................................... 5.3

Öfver 500 t.	o. m. 1,000 » ...........................	.............................. 4.5
» 1,000	i 2,000 » ...........................	.............................. 3.5
» 2,000	» 5,000 » ...........................	.............................. 2.7
» 5,000	» ...........................	.............................. 2.2

Samtliga 2.9

0 I 1908 års siffror för hela riket beträffande folkmängden och statsbidragets medelbelopp
pr inv. har Stockholms stad undantagits, som med sitt enda statsunderstödda
»folkbibliotek» är ett abnormt fall, hvilket skulle förrycka nämnda medelbelopp till 1.8 2 öre.
— 2) Siffran blir 0.0 2 2 öre(l); jfr not 1.

147

I huru hög grad statsunderstödet till biblioteken tages i anspråk af
de mindre kommunerna, framgår af följande sammanställning, afseende
år 1908:

Kommuner med en
folkmängd af

Folkmängd i samtliga
kommuner inom resp.
grupp i % af hela
folkmängden

Statsbidragets belopp i kommuner
med statsunderstödda bibliotek
inom resp. folkmängdsgrupp i %
af hela statsbidraget

T. o. m. 500 personer

501- 1,000 »

1,001— 2,000 »

2.001— 5,000 »

5.001- 10,000 »

10.001- 25,000 »

25.001- 50,000 »

50.001- 100,000

Öfver 100,000 »

2.63	6.48
8.93	16.7 7
19.77	28.38
28.12	30.17
15.75	12.64
10.05	4.34
4.oi	1.07
1.49	—
9.25	0.15

Summa 100 100

Under det att på kommuner med högst 1,000 invånare falla endast
11.56 %. af rikets hela folkmängd, drogo dessa kommuner försorg om dubbelt
så stor andel, eller 23.25 %, af statsbidragets sammanlagda belopp.
De allra största kommunerna (om öfver 25,000 invånare), som representera
14.75 % af hela rikets folkmängd, togo däremot i anspråk endast
1.22 % af det utdelade understödet.

5. Bokbestånd och utlåning.

Tillgängliga uppgifter angående de statsunderstödda bibliotekens bokbestånd
och utlåning ha vid undersökning befunnits så pass bristfälliga,
att de ej kunnat göras till föremål för den ingående behandling, som eljes
naturligen bort komma sådana hufvudsiffror rörande biblioteksverksamheten
till del. För det första är det uppenbart, att de af vederbörande insända
uppgifterna om »antalet volymer» och »antal boklån» äro af mycket olika
valör och allt efter resp. biblioteks journalisering afse än verk eller nummer,
än band. Vidare lämnar det nuvarande uppgiftsformuläret, i saknad af
någon verklig tablå öfver bokbeståndet och dess förändringar (jfr hithörande
rubriker i bil. E och F), en mycket bräcklig garanti för siffrornas
fullständighet och tillförlitlighet, hvartill kommer att, såsom ofvan påpekats,
de myndigheter, som ha med statsunderstödet åt biblioteken att

148

skaffa, ej ansett sig ha anledning att utöfva deri kontroll, som dock kunnat
åstadkommas genom jämförelse mellan uppgifterna från samma bibliotek
för de olika åren. Den granskning af uppgifterna och däraf följande
skriftväxling med vederbörande, som i samband med nu föreliggande
undersökning ägt rum, har också måst inskränkas till sådana fall, där
alltför uppenbara motsägelser konstaterats.

Den i Tak. G nedan intagna fördelningen af de för åren 1906—1908
statsunderstödda biblioteken i grupper efter bokbeståndet vid årets början,

Tab. G. För åren 1906—1908 statsunderstödda biblioteks storlek

vid början af året.

Bokbestånd vid årets böljan Antal volymer			A	n t a 1	b	i b 1	i o	t	3 k		!
År	1906	År	1907	År	1908	Sista år resp. bibliotek; varit statsunderstödt
Försam- lings- (skol) och kom- mun-	Före- nings-	Saml-j liga \|	Försam- lings- (skol-) och kom- mun-	Före- nings-	Samt- liga	Försam- lings- (skol) och kom- mun-	Före- nings-	Samt- liga	Försam- lings- (skol-) och kom- mun-	Före- nings-	Samt- ! liga
O1)........................	96	15	in	43	9	52	37	3	40	49	4	53
T. o. m. 100 .........	85	12	97	133	26	159	90	29	119	113	35	148
101— -200 .........	103	8	m	141	19	160	183	24	207	209	26	235
201— 300 .........	79	3	82	92	7	99	127	19	146	147	19	166
301— 400 .........	73	2	75	79	2	81	83	4	87	89	o	94:
401— 500 .........	36	1	37 j	64	6	70	74	3	77	81	3-	84
501— 750 .........	56	3	59	71	5	76	94	7	101	102	7	109 i
751- 1,000 .........	27	1	28	39	1	40	36	3	39	40	4	44
1,001— 2,000 .........	18	3	21	30	3	33	42	3	45	42	4	46:
2,001- 5,000 .........	5	1	6 i	6	2	8	8	2	10	8	2	10
5,001-10,000 .........	—	—	—	—	—	—	—	1	1	—	1	1
Öfver 10,000 .........
Utan uppgift2).........	7	—	7	9	3	12	23	—	23	31	2	33
Summa	585	49	634	707	83	790	797	98	895	911	112	1,023''

*) Upprättadt först samma år, för hvilket statsunderstöd första gången erhölls. — 2) I regel sannolikt
iktydigt med att resp. bibliotek upprättats först samma år, för hvilket statsunderstöd första gången erhölls.

149

för hvilken uppdelning på enheten bestämda uppgifter sålunda ej äro
absolut nödvändiga, torde emellertid ge en ungefärlig föreställning om
de statsunderstödda bibliotekens, såsom synes, ganska växlande storleksförhållanden.
Det öfvervägande flertalet bibliotek äro helt små med ett
volymantal af 300 och därunder; den största gruppen med i Tab. G vald
indelning är bibliotek om 101—200 band, som år 1906 omfattade 111,
1907 160 och 1908 201 bibliotek. Bortsedt från de under resp. år upprättade
bibliotek samt från de bibliotek, rörande hvilka inga uppgifter i
förevarande afseende föreligga (ofta troligen af samma anledning — att de
upprättats först under resp. år), ter sig en procentisk fördelning af biblioteken
i storleksgrupper på följande sätt:

1 Bokbestånd vid årets början Antal volymer		A n	tal bi	b 1 i o t e k	> i %
År 1906	År 1907	År 1908	Sista år resp. bibliotek varit statsunderstödt
Samtliga bibliotek	Samtliga bibliotek	Samtliga bibliotek	Forsa mlings-(skol-) och kommun-bibliotek	Förenings- bibliotek	Samtliga bibliotek
T. o. m. 100 ..............................	18.8	21.9	14.3	13.6	33.o	15.8
101— 200 .............................	21.5	22.1	24.9	25.1	24.5	25.1
201— 300 ..............................	15.9	13.6	17.5	17.7	17.9	17.7
301— 400 ..............................	14.5	11.2	10.5	10.7	4.7	10. o
401— 500 ..............................	7.2	9. c	9.3	9.7	2.8	9.o
501— 750 ..............................	11.4	10.5	12.1	12.3	6.6	11.6
751— 1,000 ..............................	5.4	5.5	4.7	4.s	3.8	4.7
1,001— 2,000 ..............................	4.1	4.5	5.4	5.i	3.8	4.9
2,001— 5,000 ............	1.2	1.1	1.2	1.0	1.9	1.1
5,001—10,000 ..............................	—	—	O.i	—	1.0	0.1
Öfver 10,000 ..............................	—	—		—	- 1	—
Snmma\|	100	100 \|	100	100	100	100

Häraf framgår, att ej mindre än något öfver 3/i af samtliga bibliotek
hvarje år (1906: 77.9 %\ 1907: 78.4 1909: 76.5 %) ej ens kommo öfver halfva

tusentalet volymer, sålunda voro rena småbibliotek. Växlingarna de olika
åren emellan äro, som synes, i stort sedt ganska obetydliga, bland de smärre
grupperna är det egentligen den lägsta, bibliotek med t."o. m. 100 volymer,
som företer några större skiljaktigheter, tydligen beroende på den starka
tillkomsten år 1906 och särskilt år 1907 af nyligen grundade bibliotek.

150

De siffror, som ofvan sammanställts för det sista år (under perioden
190(5—1908), då resp. bibliotek var statsunderstödt, gifva genom det större
antal fall det här rör sig om bättre möjligheter att bedöma, huruvida
någon skiljaktighet i här berörda afseende består mellan olika slag af
bibliotek. Nämnda siffror visa ock, att föreningsbiblioteken i allmänhet
äro smärre än de kommunala biblioteken af olika slag, något som särskilt
tar sig uttryck i fråga om den minsta gruppen, bibliotek t. o. m.
100 volymer, till hvilken af de senare hörde endast 13.6 %, medan ej mindre
än nära 1/3 eller 33.0 % af föreningsbiblioteken icke nådde högre i volymantal.
Å andra sidan var det största af de för 1906—1908 statsunderstödda
biblioteken och det enda, som nådde upp i gruppen 5,001—10,000
volymer, ett föreningsbibliotek, nämligen Gäfle och Gästriklands pedagogiska
boksamling i Gäfle, hvilket bibliotek vid 1908 års början hade 5,085
volymer (men endast 880 boklån år 1907, tydligen beroende på att det
knappast torde vara ett »folk»bibliotek i vanlig mening), och äfven inom
gruppen näst därunder (med 2,001—5,000 volymer) äro föreningsbiblioteken
relativt starkt representerade. Åt de 10 för 1908 statsunderstödda biblioteken
inom sistnämnda grupp voro nämligen 2 föreningsbibliotek, nämligen
Distriktslogens i Stockholm af I. O. G. T. med 2,950 volymer vid
1908 års början och en utlåning under 1907 af 4,770 volymer samt
Jönköpings arbetares biblioteksförenings med 2,290 volymer vid 1908 års
början och 15,358 hemlån samt c:a 10,000 lån på stället under 1907; de
öfriga 8 voro följande församlings- (skol-) eller kommunbibliotek, i ordning
efter uppgifvet bokbestånds storlek:

	Antal volymer	Antal boklån	Däraf: lån
	vid 1908 års början	under år 1907	på stället
Församlingsbiblioteket i Norrköping1)....................	3,756	9	9
Arbetarebiblioteket i Kalmar (ägdt af staden) ........	3,400	532	—
Kommunbiblioteket i Norberg (Västmanlands län) ..	2,500	2) 18,648	—
Kommunbiblioteket i Umeå landsförsamling ...........	2,430	681	—
Församlingsbiblioteket i Torsåker (Gäfleborgs län) ..	2,098	2,479	—
Kommunbiblioteket i Ofvansjö (Gäfleborgs län)3).....	2,090	4,342	—
Församlingsbiblioteket i Vinslöf (Kristianstads län)..	2,082	2,520	—
Församlingsbiblioteket i Husby (Kopparbergs län) ..	..... 2,001	1,683	—

För att dock i fråga om dessa för biblioteksverksamheten grundläggande
förhållanden kunna lämna åtminstone något annat än den ofvan

i) Verksamheten bedrifves i samband med det ej statsunderstödda Norrköpings folkbiblioteks,
hvarför utlåningssiffror endast kunna anges för bägge i ett; de voro för år
1907 enligt uppgift: 32,142 hemlån, 9,429 lån på stället. — 2) Jfr not 1 å sid. 156.

8) Inkl. 2 filialer (lärjungebibliotek).

151

angifva fördelningen af biblioteken i grupper, har i Tab. 7 bland tabellbilagorna
en sammanräkning gjorts af hithörande absoluta tal — sådana
de nu äro— för år 1907x) rörande de för år 1908 statsunderstödda
bibliotek, från hvilka uppgifter föreligga om såväl bokbestånd som utlåning.
Uteslutna ur denna sammanställning äro sålunda dels de 40
bibliotek, som med säkerhet upprättades först under 1908, dels de 50
bibliotek, från hvilka exakta uppgifter i endera eller bägge hänseendena
ej meddelats. Då bortåt ett 20-tal af dessa senare i själfva verket utan
risk torde kunna hänföras till den förra kategorien (upprättade först 1908),
blir emellertid ofullständigheten af siffrorna i Tab. 7 med afseende på
antalet i beräkningen ingående bibliotek af mycket ringa betydelse.

För de 805 bibliotek, som sålunda redovisas i Tab. 7, ange primäruppgifterna
ett sammanlagdt bokbestånd af 310,160 volymer* 2). Tilläggas de
27 bibliotek, rörande hvilka siffror äro tillgängliga för volymantal, men ej
för utlåning, blir summan 318,340 volymer i 832 bibliotek. Håller man
sig emellertid till de i Tab. 7 upptagna 805 biblioteken, ffnner man, att
maximisiffrorna för volymantalet äro att söka i Malmöhus och Kristianstads
län med resp. 45,717 och 31,643, naturligt no g, då antalet bibliotek
är störst där (jfr ofvan). Sammanlagdt öfver 20,000 volymer hade äfven
de statsunderstödda biblioteken i Kopparbergs och Gäfleborgs län (resp.
23,996 och 21,807). De lägsta siffrorna åter förete Norrbottens län, 2,106,
Kronobergs, 2,860, samt Göteborgs och Bohus, 2,917 (äfvensom Stockholms
stad med endast 1 statsunderstöd! bibliotek om 2,950).

En närmare fördelning af det sammanlagda bokbeståndet, 310,160
volymer, ådagalägger, att 49,496 volymer tillhörde 69 stads- och 260,664
volymer 736 landsbygdsbibliotek samt att 713 kommunala bibliotek af olika
slag inalles hade 276,025 volymer, medan 34,135 volymer kommo på 92
föreningsbibliotek. Af de sistnämnda biblioteken hade de 16 i stad belägna
ej mindre än 18,416 volymer, under det att ett mindre volymantal,

'') Med nuvarande uppgiftsformulär (jfr bil. E) är detta de senaste siffror, som äro
tillgängliga. Materialets mindre tillfredsställande beskaffenhet har föranledt inhiberande
af en liknande sammanställning för de föregående åren och en i samband därmed företagen
undersökning af volymtillväxten.

2) Det i den förut omnämnda publikationen »Föreningen, tidskrift för Sverges
allmänna folkskollärareförening», årg. 1908, häft. 2, .sid. 68, angifna antalet volymer vid
1907 års början i de statsunderstödda biblioteken i hela riket är 318,186; en summering
af de samtidigt uppgifna länssiffrorna ger emellertid endast 238,225. Denna senare siffra
(som måste anses betydligt rimligare än den förra) tyder emellertid på, att »Föreningens»
statistik äfven härutinnan är åtskilligt ofullständig, enär en så stark ökning i volymantal
som öfver 70,000 eller från 238,225 till 310,160 — den siffra som nu erhållits för 1908
års början beträffande 805 af de 895 för 1908 understödda biblioteken — knappast är
tänkbar, äfven om man tar i betraktande stegringen i antalet bibliotek.

152

15,719, föll på de icke färre än 76 föreningsbibliotek å landsbygden,
rörande hvilka hithörande uppgifter föreligga.

Dessa olikheter, liksom också differenserna de skilda länen emellan,
framgå emellertid tydligare af de relativtal, antal volymer yr bibliotek,
som ingå i Tab. 7. På dessa relativtal inverka nyssnämnda luckor i antalet
i beräkningen ingående bibliotek uppenbarligen i ytterst ringa män,
hvarför de väl kunna godtagas som belysande för de statsunderstödda
bibliotekens ställning i detta afseende. På hvart och ett af här redovisade
bibliotek kommo i genomsnitt 385 volymer, eu rätt blygsam siffra, som dock
är pressad i höjden af några rätt stora bibliotek: som af Tab. G framgår,
är bokbeståndet i flertalet bibliotek under 300. Naturligt nog är olikheten
mellan stad och land betydande i detta afseende. Stadsbiblioteken visa
nämligen i medeltal en dubbelt så hög siffra som landsbygdens bibliotek,
717 mot 354. Härtill hafva emellertid förhållandena inom föreningsbiblioteken
kraftigt bidragit, i det där motsvarande siffror voro 1,151 och 207
(mot resp. 586 och 371 bland församlings-, skol- och kommunbiblioteken),
sålunda mer än fem gångers Övervikt för stadsbiblioteken, i hufvudsak
beroende på att bland dessa rätt fåtaliga bibliotek ingå några bland de
allra största, som öfverhufvud erhålla statsbidrag. Genomsnittsstorleken af
samtliga olika slags kommunala bibliotek och af samtliga föreningsbibliotek
skiljer sig däremot föga, 387 mot 371, således någon öfvervikt för de
förra, som jämväl ofvan påpekats.

En jämförelse de olika länen emellan af siffrorna för antalet volymer
pr bibliotek är vanskligare, då med det fåtal bibliotek det här ofta rotsig
om några extrema fall lätt kunna förrycka siffran. I det stora hela torde
dock de angifna talen, sammanställda med andra förut meddelade data,
gifva en rätt god bild af biblioteksrörelsens utveckling å olika orter, i den
mån man kan afläsa den enbart ur uppgifterna om de statsunderstödda
biblioteken. Medeltalet, 385 volymer pr bibliotek, nås endast af 9 län
(inkl. Stockholms stad med sitt enda hithörande bibliotek om 2,950 volymer).
De högsta siffrorna (frånsedt Stockholm) återfinnas i Gäfleborgs län,
ej mindre än 779 volymer pr bibliotek, hvartill väsentligt bidragit, att
länet hyser det allra största af de statsunderstödda biblioteken (jfr sid. 150),
därnäst i Kopparbergs och Västmanlands län, resp. 727 och 513. Minimum
företer Jämtlands län med endast 201 volymer pr bibliotek, och låga
tal ha äfven Älfsborgs län (214), Gottlands (231), Kronobergs (238) in. fl.
Den omständigheten, att här endast är fråga om de statsunderstödda biblioteken,
hvartill, som ofta påpekats, bl. a. just de största biblioteken i städerna
icke höra, har förbjudit ett försök — om ett sådant öfverhufvud
varit tillrådligt på grund af de ofvan framhållna bristerna i det använda

153

primärmaterialet — att sätta bibliotekens volymsiffror i relation till folkmängden,
hvilket eljes naturligen hade varit af intresse.

Rörande lånefrekvensen i de statsunderstödda biblioteken äro tillgängliga
uppgifter ännu mindre fullständiga och tillförlitliga än de siffror, som
stå till buds beträffande bokbeståndet. Något fastställande af utlåningens
tillväxt m. m. har därför ej kunnat komma i fråga, utan har man i första
hand inskränkt sig till en gruppering af biblioteken med hänsyn till boklånens
och bokbeståndets storlek. Med begagnande af senast tillgängliga
uppgifter — för 1907, men afseende de för 1908 understödda biblioteken1)
— har en sådan sammanställning gjorts i Tab. H. Eu jämförelse med
Tab. G, där rörande bokbeståndet samma gruppindelning kommit till användning,
visar, som naturligt är, en förskjutning till de högre gruppernas

Tab. H. Utlåningens storlek år 1907 i de för 1908 statsunderstödda

biblioteken.

Bokbestånd vid 1908 års början Antal volymer			Antal bibliotek med nedanstående antal boklån år (hemlån + lån på stället)	1907
01)	T. o. m. 100	101— 200	201— 300	301 — 400	401 — 500	501— 750	751- 1,000	1,001- 2,000	2,001- 5,000	5,001- 10,000	Öfver 10,000	Utan upp- gift	Summa biblio- tek
00 ..................	40													40 119
T. o. m. 100 .	2,2	36	23	22	9	8	7	—	i	_	_	_	ii
101— 200......	—	24	35	3)32	30	20	29	17	n	3	—	—	6	207
201— 300......	—	8	22	22	15	15	27	16	14	3	—	—	4	146
301 - 400.	—	(i	2	9	14	8	24	7	13	4	—	—	—	87
401— 500......	—	4	9	12	10	9	10	9	11	2	—	—	1	77
501— 750......	—	2	6	6	10	7	17	15	24	12	i	—	1	101
751— 1,000......	—	—	1	1	—	2	3,5	5	16	6	2	—	1	39
1,001— 2,000......	—	1	1	—	3	2	6	3	14	13	2	—	—	45
2,001— 5,000......	—	—	—	—	—	—	2	—	1	4	—	2	1	10
5,001—10,000......	—	—	—	—	—	—	—	1	—	_	_	_	_	1
Öfver 10,000......	—	—	—		—	—	—	—	—	_	_	_	_	_
Utan uppgift4) ...	—	—	—		1	—	—	—	—	—	—		22	23
Summa bibliotek \|	42	81	99 \|	104	92	71	127	73 \|	105	47	5	2	47 \|	895

l) Härunder föras de bibliotek, som upprättades först under det år (1908), för hvilket statsbidrag första
gången erhölls. — Inköpet afJböcker ägde rum så sent på året, att inga lån kunde lämnas förrän 1908.
— 3) Häraf i 1 bibliotek exkl. lån på stället: »dagl., men ej anteckna, resp. »ej bokförda». — *) 1 regel
sannolikt beroende på samma förhållande, som omnämnes i not 1.

154

förmån i Tab. H. Procentiskt ter sig saken på följande sätt, därvid äfven
tillagts beräknade medelsiffror för utlåningen inom resp. volymgrupp.

	Antal bibliotek,	Antal bibliotek,	Beräknad medelsiffra för ut-
Grupp	i %, inom resp.	i %, inom resp.	låningen inom	resp. volymgrupp
volymgrupp	utlåningsgrupp	Pr bibliotek	Pr 100 volymer
T. o. m. 100..............................	14.3	10.1	221	442
101-200.................................	24.9	12.3	467	311
201-300.................................	17.5	12.9	589	236
301-400.................................	10.5	11.3	758	217
401-500.................................	9.3	8.8	654	145
501—750................................	12.1	15.8	1,184	189
751— 1,000..............................	4.7	9.1	1,811	216
1,001- 2,000..............................	5.4	13.1	2,001	133
2,001— 5,000..............................	1.2	5.8	4,639	i33
5,001—10,000..............................	0.1	0.6	875	12
Öfver 10,000..............................	—	0.2	—	—
Summa eller medeltal	100	100	791	i) 200

Den på grundval af dessa beräkningar erhållna slutsiffran för antalet
boklån år 1907 i de för 1908 statsunderstödda biblioteken utgör 636,450.
Enligt Tab. 7 bland tabellbilagorna, där de af resp. bibliotek meddelade
talen för utlåningen inom dessa 805 bibliotek äro angifna, uppgick den
verkliga utlåningen till 620,332 volymer. Skillnaden är, när det gäller så
stora tal, knappast afsevärd och tyder på, att ofvanstående beräknade
medelsiffror för de olika grupperna äro rätt nära träffade. De visa ett
maximum i utlåningsfrekvens för de allra minsta biblioteken (om t. o. in.
100 volymer), där hvarje volym i genomsnitt varit utlånad 4Va gånger pr
år, därpå en rätt stark minskning ned till gruppen bibliotek om 401 500
volymer. I de därefter närmast större biblioteken upp t. o. m. 1,000
volymer är däremot utlåningen något starkare, dock ej mer än ungefär
det normala, medan åter nästa grupp om 1,001—2000 volymer företer
en afmattning. Biblioteken med ett volymantal härutöfver äro så få, att
några tillförlitliga beräkningar rörande dem ej kunna verkställas.

Tab. 7 bland tabellbilagorna ger, som nyss nämndes, en totalsiffra
af 620,332* 2) för utlåningen under år 1907 i de 805 för år 1908 stats -

!) Enligt Tab. 7 bland tabellbilagorna.

2) Jfr nuvarande uppgiftsformulär (bil. E). Ej heller i fråga om utlåningssiffrorna
kan någon fruktbärande jämförelse ske med de i tidskriften »Föreningen», årg. 1908, häft.
2, sid. 68, meddelade data, emedan där uppgifven lånesiffra (hemlån 379,384, lån på
stället 14,890) för år 1906 uppenbarligen är synnerligen ofullständig.

155

understödda bibliotek, hvarifrån uppgifter föreligga om såväl bokbestånd
som utlåning. Af de återstående 90 biblioteken hade 42 med säkerhet
ingen utlåning under år 1907, såsom upprättade först 1908 eller så sent
under 1907, att någon låneverksamhet ej hann igångsättas, och i fråga
om ytterligare bortåt ett 20-tal torde sannolikt förhållandet ha varit likartadt.
Till de 805 biblioteken med inalles 620,332 boklån kan läggas 1 bibliotek
med 392 lån, hvars volymantal ej är kändt, hvarigenom en slutsumma
erhålles af 806 bibliotek med 620,724 boklån.

Af samtliga boklånen i de 805 biblioteken voro ej mindre än 599,887
hemlån och endast 20,445 lån på stället (i läsrum). Ofvan (sid. 85) har
påpekats, att sådant läsrum endast fanns i ett 70-tal fall bland samtliga
för åren 1906—1908 statsunderstödda bibliotek. Tab. 7 visar ytterligare,
att det i 6 län (äfvensom i Stockholms stad) icke år 1907 fanns något
statsunderstödt bibliotek med läsrum, såvidt af tillgängliga uppgifter framgår,
samt att fördelningen inom landet af läsrumslånen äfven i öfrigt är
ytterligt ojämn, i det att öfver hälften (11,245) faller inom ett län, Jönköpings
(och nära nog —• »c:a 10,000» — på ett bibliotek, det ofvan
omnämnda Jönköpings arbetares biblioteksförenings i Jönköpings stad), medan
åtskilliga andra län representeras af siffror, som ej ens uppgå till 100;
omkring 3/4 af alla dessa lån på stället komma å ena sidan på stadsbiblioteken,
å andra sidan på föreningsbiblioteken, hvartill, som synes, nyssnämnda
Jönköpingsbibliotek högst väsentligt bidragit.

De 620,332 boklånen fördela sig med 153,354 på 69 stadsbibliotek
med inalles 49,496 volymer och 466,978 på 736 landsbygdsbibliotek med
260,664 volymer, vidare med 526,989 på 713 kommunala bibliotek af olika
slag med 276,025 volymer och 93,343 på 92 föreningsbibliotek med 34,135
volymer. De absoluta maximisiffrorna för antalet boklån förete naturligt
nog Skånelänen med 84,379 för Malmöhus och 49,879 för Kristianstads
län. Nära det sistnämnda kommer emellertid Jönköpings län med 46,348,
hvaraf likväl på endast två bibliotek (jfr nedan) kommer en anpart af
icke mindre än 34,283 (inkl. ofvanberörda »c:a 10,000» läsrumslån). Höga tal
förete äfven Kopparbergs och Västmanlands län (jfr tablån nedan) in. fl. De
minsta utlåningssiffrorna, absolut taget, återfinnas i (frånsedt Stockholms
stad med sitt enda hithörande bibliotek) Kronobergs län, 5,628, Jämtlands
6,177, Göteborgs och Bohus 6,712 samt Norrbottens, 7,367. Af de särskilda
biblioteken hade, såsom framgår af Tab. H, inalles 7 en utlåning
under år 1907 af öfver 5,000 volymer. Dessa bibliotek, hvaraf endast 2
återfinnas bland de å sid. 150 uppräknade biblioteken med ett bokbestånd
af öfver 2,000 volymer, voro i ordning efter uppgifna lånesiffror:

156

	Antal	boklån år	1907	Antal volymer
	Hemlån	Lån på stället	Summa	vid 1908 års början
Jönköpings arbetares bibliotekstörenings bibliotek	15,358	c:a 10,000	25)35^	2,290
Kommunbiblioteket i Norberg (Västmanlands län) i) 18,648	—	i) 18,648	2,500
Lärjungebiblioteket i Halmstad........................	9,231	—	9,231	977
Skolbiblioteket i Jönköping ...........................	8,925	—	8,925	886
Älfkarleby skolbibliotek (Uppsala län)* 2)............	6,395	—	6,395	1,259
Kommunbiblioteket i By (Kopparbergs län) ......	5,800	—	5,800	1,323
Föreningen Minerva?, bibliotek i Umeå ............	2,240	3,157	5.397	585

Om man sätter antalet boklån i relation till volymantalet, får man i
genomsnitt för hela riket 200 boklån pr 100 volymer, d. v. s. hvarje bok
var utlånad i medeltal endast 2 gånger under året, hvilket just icke tyder
på någon vidare flitig användning af biblioteken. I stadsbiblioteken var
siffran 310 lån pr 100 volymer, i landsbygdsbiblioteken 179, sålunda naturligt
nog en afsevärd skillnad till städernas favör. Likaså framgår af siffrorna
i Tab. 7, att föreningsbiblioteken på landsbygden och därigenom
— på grund af landsbygdsbibliotekens numerära öfverlägsenhet — i genomsnitt
för hela landet voro trägnare besökta än de kommunala biblioteken
af olika slag. Stora skiljaktigheter komma i dagen vid uträknande af
dessa tal för olika län, därvid dock tillfälligheter och abnorma fall i afsevärd
grad kunna spela in. Sålunda är lånemaximum, 545 lån pr 100
volymer, i Jönköpings län till väsentlig del tillskapadt af nyssnämnda
tvenne bibliotek i Jönköpings stad, i hvilka hvarje volym enligt de föreliggande
uppgifterna var utlånad i genomsnitt 10 å 11 gånger under är
1907, en lika ståtlig som för svenska bibliotek ovanlig låneintensitet; med
frånräknande af dessa bibliotek blir relationen för länet endast 227 : 100.
Höga siffror i detta afseende förete äfven Norrbottens län med 350 boklån
pr 100 volymer, Hallands med 298, Västmanlands med 287 (jfr det ofvan
å denna sida omnämnda Norbergsbiblioteket), Älfsborgs med 264 o. s. v.
Lägsta lånefrekvensen förekommer enligt dessa siffror i Gäfleborgs län:
endast 130 lån pr 100 volymer, hvilket emellertid får tillskrifvas den
ovanliga proportionen mellan bokbestånd och utlåning, som lånets och
hela rikets största statsunderstödda bibliotek företer (jfr sid. ISO); med
bortseende från detta bibliotek visar länet 164 lån pr 100 volymer. Långt

b Under 1906 endast 4,475; sannolikt olika principer följda vid journaliseringen.

2) Biblioteket är uppdeladt på, 7 afdelningar (belägna i de olika folkskolorna).

157

under medeltalet komma vidare Stockholms, Gottlands och Västernorrlands
län med resp. 145, 151 och 153.

Några särdeles vidtgående slutsatser torde dock ej kunna dragas ur
dessa och andra siffror i Tab. 7, enär, som nämndt, journaliseringen i
olika bibliotek torde vara rätt skiftande icke minst på dessa områden.

158

III. Framställda önskemål med afseende på en blifvande
omgestaltning af vårt allmänna
biblioteksväsen.

De här framförda önskemålen angående ändrade former för statens
understöd af vår biblioteksrörelse utgöras såväl af sådana, som dels muntligen
vid mina besök i biblioteken och vid föreläsningar, dels skriftligen
blifvit till mig framställda af föreståndare för olika slag af bibliotek, som
ock af sådana, som på min begäran blifvit mig delgifna från de statsunderstödda
förmedlingsanstalterna.

De från bibliotekens sida framställda önskemålen kunna sammanfattas
i tre hufvudpunkter: nämligen önskemål om

1) möjlighet till erhållande af högre statsbidrag,

2) hjälp och ledning vid urvalet af litteratur,

3) möjlighet till erhållande af utbildning i biblioteksteknik och biblioteksförvaltning.

Af de f. n. nio statsunderstödda förmedling sanstalter, som ombesörja
bokförmedling och vandringsbibliotek, hafva sju insändt begärdt meddelande
angående de anmärkningar och önskemål rörande våra biblioteksförhållanden,
som deras verksamhet och erfarenhet gifvit vid handen.
Dessa anmärkningar och önskemål röra:

1) Statsunderstödets nuvarande maximibelopp till såväl bibliotek som
förmedlingsanstalter. Statsunderstödet anses i båda fallen mycket för lågt
för att vara af effektivt gagn. Skulle en höjning af statsbidraget medföra
en inskränkning af antalet bibliotek och koncentration af verksamheten,
så anser man, att detta vore uteslutande fördelaktigt.

2) Statsanslagets utdelande i form af penningar. Man anser lämpligare,
om statsanslaget, åtminstone delvis, utginge i form af böcker, och i synnerhet
i form af böcker inom vissa bestämda fack, såsom t. ex. allmänt medborgerlig
bildning, lag och rätt, praktiska ämnen o. d.

3) Statsanslagets utdelande till icke kommunala institutioner. Man framhåller
vikten af uppmuntran åt det enskilda initiativet och behofvet af stöd
för särskilt de olika slagen af föreningar.

4) Bokförmedlingsanstalterna. Man anser, att dessa anstalter dels äro
för många till antalet, dels olämpligt fördelade inom landet, att de, som
förhållandena nu äro, förete en i hög grad oekonomisk splittring beträffande

159

såväl arbetskrafter som kostnader och sakna förmåga att på gagnande sätt
ordna och leda vår biblioteksrörelse, och man håller före, att centralisation och
koncentration genom antingen en statsanstalt eller ett fåtal väl statsunderstödda
anstalter skulle medföra en förbättrad organisation af förmedlingsverksamheten
i dess helhet, snabbare expediering af bokrekvisitionerna,
befrielse från eller nedsättning i förmedlingsomkostnaderna in. fl. fördelar
för rekvirenterna.

5) Vandring sbibliotek. Beträffande denna gren af biblioteksverksamheten
anmärkas samma brister som rörande bokförmedlingsanstalterna,
d. v. s. de anstalter, som tillhandahålla vandringbibliotek, anses vara såväl
för många som alltför ojämnt fördelade inom landet. Bristen på centralisation
anses framträda synnerligen starkt på detta område. Samlade under
gemensam sakkunnig ledning anses dessa bibliotek kunna blifva af mångdubbelt
större nytta än hvad nu är fallet. Såvida det icke skulle vara
möjligt att få denna verksamhet koncentrerad på en ledning, framhålles
önskvärdheten af åtminstone ett systematiskt ordnadt samarbete mellan de
anstalter, som åtnjuta statsunderstöd för upprättande och tillhandahållande
af vandringsbibliotek. Emellertid framställes äfven förslag om upprättande
af centralanstalter för vandringsbibliotek för respektive län i dessas residensstäder.
Vidare framhålles önskvärdheten af, att de vandringsbibliotek,
som upprättas med särskild hänsyn till de populärvetenskapliga föreläsningarna,
handhafvas af centralbyråerna för förmedling af populärvetenskapliga
föreläsningar. Och slutligen framställes som ett önskemål, att fraktfrihet
å statens järnvägar må få åtnjutas vid all frakt af vandringsbibliotek.

6) Inrättandet af en statens biblioteksbyrå. Man har vunnit den erfarenheten,
att en central ledning af vårt allmänna biblioteksväsen är i högsta
grad af behofvet påkallad, och anser, att denna ledning lämpligen bör
anförtros till en under Ecklesiastikdepartementet lydande biblioteksbyrå eller
åtminstone till en inom detta departement anställd sakkunnig konsulent.
En dylik statsbyrå eller statskonsulent borde erhålla följande uppgifter:

att såväl inom departementet som gentemot kommuner och föreningar,
institutioner och enskilda vara rådgifvare i alla ärenden, som röra våra
allmänna bibliotek,

att utgifva litteraturförteckningar afsedda att tjäna till ledning vid
inköp af de allmänna bibliotekens böcker,

att utgifva en periodisk publikation, innehållande meddelanden, råd
och upplysningar angående upprättandet och handhafvandet af allmänna
bibliotek, angående katalogisering, utlåningssystem m. in. dyl.,

att genom personliga besök i de allmänna biblioteken följa biblioteksrörelsen
inom olika delar af landet och därvid dels utöfva inspektion, dels
tjänstgöra som rådgifvande och vägledande organ ute i bygderna,

160

att tillse, att kurser för utbildande af biblioteksföreståndare komma
till stånd.

Som biträden till denna statsbyrå eller konsulent föreslås anställandet
af sakkunniga ortsombud, som skulle öfvertaga den inspektionsverksamhet,
som f. n. utöfvas af folkskoleinspektörerna.

7) Samverkan mellan bibliotek och föreläsningsanstalter. 1 denna fråga
framställda önskemål äro:

att föreläsningsanstalterna i de kommuner, som ha bibliotek, böra
öfverlåta sin verksamhet på kommunen för att därigenom få föreläsningsoch
biblioteksarbetet under samma ledning, och

att föreläsningsanstalterna, där de fortfara att arbeta under samma
förhållanden som hittills, äfven böra bli biblioteksföreningar.

Utom de önskemål, som blifvit framställda af biblioteksföreståndare och
genom förmedlingsanstalterna, böra i detta sammanhang beaktas äfven de
uttalanden, som gjordes vid tredje allmänna svenska folkbildning smötet i Stockholm
1910. Beträffande biblioteksfrågan fattades där följande resolutioner:

1) Hos Kungl. Maj:t göres framställning om ändrade villkor därhän,

a) att statsanslag bör utgå till kommun- och skolbibliotek med lika
stor summa, som dessa på annat sätt anskaffa för biblioteket; dock bör
maximibeloppet för statsbidraget ej sättas lägre än 300 kr.;

b) att fullt statsanslag bör kunna erhållas både af kommun- och skolbibliotek
i samma församling;

c) att anslag till föreningsbibliotek bör utgå med högst 150 kr., om
äfven kommunalbibliotek finnes på platsen, men att i annat fall anslaget
må kunna höjas till högst 300 kr.;

d) att statsanslaget äfven för första året det utdelas bör utgå med
samma belopp, som på annat sätt anskaffas för bokinköp, ej som nu med
endast hälften åt detta belopp.

2) Samarbete mellan föreläsnings- och biblioteksverksamhet på samma
ort bör anordnas i betydligt högre grad än hittills, då dessa båda verksamhetsgrenar
äro hvarandras nödvändiga komplement.

3) I styrelserna för biblioteks- och föreläsningsverksamheten må beredas
plats äfven för representanter från folkföreningarnas biblioteksverksamhet
för åstadkommande af bästa möjliga samverkan mellan de olika
bildningsföretagen.

4) Staten bör fortfarande som hittills understödja centralorganisationer
för befrämjandet af folkbildningsverksamheten och därvid i högre grad än hittills
beakta betydelsen af de stora folkföreningarnas insats i denna verksamhet.

IV. Förslag till ny organisation.

A. Statsbidraget till biblioteken.

1. Statsbidragets fördelning på olika slag af bibliotek.

Genom den af mig företagna utredningen synes mig förverkligandet
af nedanstående önskemål framstå såsom synnerligen viktigt.

Skolbibliotekens betydelse för undervisningen har jag i det föregående
sökt klargöra1), och den torde väl i våra dagar knappast af någon förnekas.
Tvärtom synes man — om man får döma af uttalanden från
såväl lärare som lekmän vid möten och sammankomster af olika slag —

allt mer och mer ansluta sig till den redan af Siljeström uttalade åsikten,

att biblioteket, om rätt ordnadt och rätt begagnadt, knappast är mindre
viktigt än skolan själfi) 2). Och det lider väl intet tvifvel, att det för ett
folks bildningsförhållanden icke räcker med att lära alla människor den
tekniska färdigheten att låsa; dels gäller det att dessutom se till, att de
äfven begagna denna färdighet, d. v. s. att de läsa, och gifva dem tillfälle
därtill, dels och af icke mindre vikt är äfven hvad de läsa. Men smaken för
att genom själfständig läsning, själfständiga studier höja sin bildningsgrad,
vinna utveckling och förkofran å såväl teoretiska som praktiska verksamhetsområden
måste väckas redan i barndomen. Utan en sådan i de ungas

sinnen lagd grund, utan att ha gifvit ungdomen en sådan smak för och

vana att själf på egen hand skaffa sig vetande, upplysning och möjlighet
till framgång inom det lefnadskall, som framtiden har i beredskap åt hvar
och en, skola de förhoppningar icke förverkligas, som vi fästa vid vårt
skolväsen. Därför är det som skolbiblioteket på allt sätt bör af kommun
och stat omhuldas och stödjas. Därför böra vi i vår tid söka förverkliga
den redan af det sammansatta utskottet vid 1840—41 års riksdag uttalade

i) Se sid. 44 tf. — 2) Se: Siljeström, Handlingar rörande undervisningsväsendet, 1884,

sid. 789.

162

förhoppningen om biblioteket som »ett nödvändigt supplement till själfva
skolundervisningen *.

För att dessa förhoppningar med afseende på skolbibliotekens utveckling
öfverhufvudtaget skola kunna förverkligas, fordras, som jag ofvan
visat1), att skolbiblioteket får åtnjuta frihet och sjanständighet med afseende
på sin förvaltning, får möjlighet och rätt att ordna inköp och
anordning af böckerna med uteslutande hänsyn till skolans behof och således
kan och får begagna sig af referensbibliotek 2), klassbibliotek 3) och
grupplektyr 4) och andra medel för att göra biblioteket och böckerna tilldragande
och lätt tillgängliga för ungdomen. En sådan själfständig, obunden
ställning kan skolbiblioteket komma att intaga därigenom, att dess
uppgift, oberoende af namn och anslagsgifvande myndighet, begränsas till
att omfatta i främsta rummet den skola, inom hvilken det är beläget.
Endast i den mån en härutöfver vidgad verksamhet icke lägger hinder i
vägen för eller verkar hämmande på bibliotekets arbete inom och för
skolan, bör biblioteket ägna sig åt äfven en vidsträcktare verksamhet.
Därjämte bör skolbiblioteket söka i mån af möjlighet samarbeta med andra
inom orten eller i grannskapet belägna bibliotek.

Enligt mitt förmenande bör som skolbibliotek med nu antydda syftemål
betraktas hvarje bibliotek, beläget i skolsal, materielruin eller till
skolbruk användt rum, oafsedt om detta bibliotek benämnes skol-, församlings-,
socken- eller kommunbibliotek eller bär annat namn och utan
hänsyn till den myndighet (borgerlig eller kyrklig) eller de enskilda (föreningar,
bolag el. dyl.), som anslå medel till biblioteket. Helt annorlunda
ställer sig förhållandet, om ett bibliotek visserligen är beläget i en skolbyggnad,
men däri förfogar öfver en själfständigt (således icke i eller
innanför skolsal) belägen och uteslutande för bibliotekets bruk använd
och i enlighet därmed inredd och utrustad lokal. Ett sådant bibliotek bör
kunna betraktas som ett allmänt bibliotek, för den händelse därjämte ett
särskildt skolbibliotek finnes eller det i skolbyggnaden belägna allmänna
biblioteket har möjlighet och är villigt att jämte sin allmänna uppgift
fylla äfven den att vara ett verkligt skolbibliotek.

Hvad angår statsbidrag till de nu åsyftade skolbiblioteken, bör fullt
sådant kunna utdelas till alla dessa bibliotek. D. v. s., den bestämmelse
i Kungl. Maj:ts nådiga kungörelse den 16 juni 1905, som innehåller,
att då statsbidrag samtidigt utgår till såväl kommun som skoldistrikt,
hvilka sammanfalla med hvarandra eller af hvilka ettdera området
utgör en del af det andra, bidragens sammanlagda belopp ej må

b Se sid. 44 ff. — 2) Se sid. 61. — 8) Se sid. 46. — 4) Se sid. 47.

163

öfverstiga 75 kr., statsbidragets hittills gällande maximibelopp, bör bortfalla.
Hela denna bestämmelse (som tillkom först under frågans riksdagsbehandling,
men af Ivungl. Maj:t godtogs) synes mig vittna om brist på uppfattning
af vikten utaf de tvenne bibliotekstyper, om Indika är fråga, hvilka
båda, hvar för sig, just äro sådana institutioner, som i första rummet
och i frikostigaste mån böra kunna i alla afseenden påräkna statens
stöd. Ett stort önskemål för framtiden borde ju det vara, att hvarje Sveriges
skola ägde ett godt skolbibliotek, samtidigt med att hvarje Sveriges
kommun förfogade öfver ett godt allmänt bibliotek. Vi äro ännu långt
ifrån förverkligandet af detta önskemål, men vi höra åtminstone vara
medvetna om, att det är dithän vi böra sträfva. Och det stöd, som staten
skänker den kommunala biblioteksverksamheten måste därför — långt ifrån
att hindra och hämma biblioteksrörelsens utveckling i denna riktning —
tvärtom inriktas på en uppmuntran till och hjälp vid upprättande inom
kommunerna af såväl skol- som allmänt bibliotek. Som jag i ett ofvanstående
yttrande om vår biblioteksverksamhets nuvarande organisation sökt
visa, är skolbiblioteket helt enkelt oundgängligt, för så vidt vår skolverksamhet
öfverhufvudtaget skall nå den utveckling och blomstring, som vi
önska för detsamma, och så vidt vi däraf skola skörda den frukt, på hvilken
vi hoppas. Och det allmänna biblioteket å en ort är en icke mindre
betydelsefull institution, den nämligen, som skall utgöra själfva grundvalen
på samma gång som kärnan i hela ortens kulturverksamhet, den bildningsanstalt,
i hvilken all annan bildningsverksamhet bör dels söka sitt stöd
och dels utmynna. Det allmänna biblioteket skall taga vid, där skolan
slutar, skall fullfölja, hvad där blott hunnit påbörjas, och skall vara den
kulturhärd, från hvilken ungdomens, de vuxnes och de gamlas alla olikartade
anlag, sträfvanden och intressen finna sin näring. Det torde knappast
behöfva påpekas, af hvilken vikt det är, att skolbiblioteket och det
allmänna biblioteket samverka med hvarandra, söka hjälpa, stödja och
gagna hvarandras verksamhet. Äfven af detta skäl böra de icke stå som
konkurrenter om samma statsanslag. Man borde väl snarare genom ökade
anslag premiera den kommun, som visade så stort intresse för bildningsverksamheten,
att där upprättades ett godt skolbibliotek jämsides med ett
godt allmänt bibliotek.

Jämte skolbiblioteken böra således de kommunala allmänna biblioteken
likaledes kraftigt stödjas af staten i sin ekonomi och verksamhet. Det
allmänna bibliotekets syftemål, uppgift inom och betydelse för samhället
äro i det föregående så ofta framhållna, att det torde vara öfverflödigt, att
det här sker ännu en gång. Som regel torde man väl för öfrigt kunna

164

påstå, att i vår tid knappast någon betvitiar det goda inflytande, som
kommer af ett högt utveckladt biblioteksväsen, då otvetydiga bevis härför
lämnas från de länder, i hvilka biblioteken gifvits tillfälle att uppnå
den dem vid sidan af skolväsendet tillkommande platsen som en oundgänglig
faktor i folkets uppfostringsväsende. De allmänna bibliotek, som
äga de ojämförligt största förutsättningarna för att nå en sådan utvecklingsgrad,
äro de kommunala institutionerna, som, hvad ägare, underhåll och
styrelsesätt beträffar, befinna sig i samma ställning som kommunens skolor.
Kommunen, samhället, det är folket själft, icke en viss del däraf, utan alla
och en hvar, som lefver och verkar inom dess område. Och det lider icke
något tvifvel, att det just är därför, att de allmänna biblioteken i en del
länder, särskildt i England och Förenta staterna, redan från dessa institutioners
första framträdande anlagts på detta sätt, som biblioteksrörelsen i
dessa länder nått den utveckling och blifvit af den oskattbara betydelse i
uppfostringsväsendet, som är lallet med engelska och amerikanska fria
offentliga bibliotek.

Om man öfverhufvudtaget medgifver, att det är nödvändigt och riktigt,
att kommun och stat sörja för skolväsendet, så fordrar konsekvensen,
att man medgifver, att kommunen och staten på liknande sätt böra sörja för
biblioteksväsendet. Dessa två institutioner höra med logisk nödvändighet
samman. M. a. o., om det är kommunens och statens sak att se till, att
hvarje landets invånare lär sig att läsa, så är det lika fullt deras sak att
bereda samma medborgare tillfälle till att genom offentliga bibliotek erhålla
den litteratur, utan hvilken den honom tillförsäkrade läsfärdigheten blir ett
tomt ord. Från olika sidor höres i våra dagar eu klagan öfver att vår
folkskola icke gifvit de resultat, på hvilka man hoppats. Men är det icke
att begära för mycket af skolan, att denna under några få år skall kunna
gifva en Ofärdighet, som skall stå bi i åratal utan att därunder vidmakthållas?
Och är det under sådana förhållanden underligt, att en del undersökningar
företagna bland vårt lands värnpliktige gifvit ett dåligt resultat
med afseende på de färdigheter, som under dessa unga mäns barndom
blifvit dem bibringade i skolorna?

Matt har visserligen grundat fortsättningsskolor och yrkesskolor af
olika slag och man arbetar på att omlägga undervisningsplanerna för såväl
folkskolorna som de högre skolorna. Men äfven om alla dessa berömvärda
reformsträfvanden skulle nå sitt yttersta mål, skola de dock alltid lämna
ouppfyllda luckor i uppfostringsväsendet, ty skolor af olika slag förmå
blott att tjäna en begränsad del af befolkningen under en begränsad tidrymd.
Vidare äro alla skolor och måste vara i främsta rummet inriktade
på genomsnittsbegåfningen och slutligen är det alltid på grund af den

165

bundenhet, som medföljer allt skolarbete, i högre eller lägre grad förenadt
med materiella svårigheter och kostnader att besöka dem.

Alla dessa och andra dylika brister, som med nödvändighet vidlåda
allt skolväsende af hvad slag det vara må, afhjälpas genom ett med skolväsendet
jämställdt biblioteksväsen, genom hvilket skolväsendet, det högre
som det lägre, vinner sin nödvändiga afslutning. Ett godt allmänt bibliotek
inom hvarje kommun, af kommunen stödt och omhuldadt på jämförligt
sätt hvarmed kommunen sörjer för sitt skolväsen, är det främsta önskemålet
med afseende på våra allmänna bibliotek. Att i vårt land som på en del
ställen i utlandet lagstifta för upprättande af offentliga bibliotek inom kommunerna
är med våra nuvarande förhållanden icke tänkbart. Men staten kan
och bör däremot genom ekonomiskt understöd och på andra lämpliga sätt
i högsta möjliga mån uppmuntra kommunernas intresse för sitt biblioteksväsen.
Liksom, enligt hvad jag ofvan framhållit, hvarje skolbibliotek bör
äga rätt till erhållande af ett rimligt statsunderstöd, så bör äfven hvarje
kommunalt allmänt bibliotek kunna påräkna ett sådant. Så har hittills
icke varit fallet, då, som jag redan påpekat, genom den nu gällande förordningen
dessa två hufvudtyper af bibliotek fått nöja sig med att dela
statsanslagets maximibelopp å 75 kr., för såvidt de båda äro belägna inom
samma kommun och båda önska komma i åtnjutande af statsunderstöd.
Ett statsanslag å 37.50 kr. är, som maximisumma betraktad, löjligt ringa
redan för ett skolbibliotek; för ett allmänt bibliotek, som skall tillgodose
bildnings- och kulturintressena inom kommunens hela befolkningskrets, är
ett dylikt maximianslag af så godt som intet värde, och t. o. m. 75 kr. äro
för ett allmänt bibliotek af så ringa betydelse, att man ju också ser, att det
öfvervägande flertalet af kommunala allmänna bibliotek, särskildt i städerna,
i vårt land icke ansett det mödan värdt att underkasta sig de med statsbidragets
erhållande naturligtvis förknippade formaliteterna för att erhålla
detta anslag. Ett större, rimligare statsanslag skulle otvifvelaktigt verka
uppmuntrande och sporrande såväl till upprättandet af flera kommunala
allmänna bibliotek som till beviljande af större kommunala anslag.

Om man således måste anse starka skäl föreligga för afskaffande af
den af alla som olämplig ansedda bestämmelsen om delning af statsanslaget
mellan inom samma skoldistrikt eller kommun belägna skol- och kommunbibliotek,
så måste man däremot anse en ytterligare skärpning af bestämmelsen
lämplig, när det gäller ett omedelbart utdelande af statsbidrag
till flera allmänna bibliotek å samma ort. Jag har i det föregående
framhållit, att vårt allmänna biblioteksväsende lider under en
splittring, som förorsakas af mångfalden småbibliotek, på ett flertal orter
ett för minst hvar tusende invånare. Och jag har också sökt visa, huru -

166

som en centralisering skulle medföra såväl bättre bibliotek och biblioteksförhållanden
i allmänhet som äfven en större ekonomisering af såväl
medel som arbetskraft. För ett dylikt centraliseringsarbete bör framför
allt staten vara intresserad; staten bör taga initiativet och visa vägen
till större enhetlighet i arbetet, mera samverkan och en ändamålsenlig,
förnuftig koncentration. De nuvarande bestämmelserna om statsbidrag
hafva — på samma gång som statsbidraget på grund af maximibeloppets
ringhet knappast torde ha bidragit till att i mera afsevärd grad höja
kvaliteten af de statsunderstödda biblioteken — gifvit anledning till ökande
i stället för minskning af antalet småbibliotek. Under det nämligen den
kungl. kungörelsen, som jag ofvan nämnt, förbjuder fullt statsbidrags utdelande
till såväl skol- som allmänt kommunalt bibliotek inom samma
skoldistrikt eller kommun, synes den icke lägga hinder i vägen för utdelande
af fullt statsbidrag till ett obegränsadt antal icke kommunala allmänna
bibliotek inom samma ort1). Följden af denna tydning af kungl.
kungörelsens innebörd har varit, att man inom folkbildningskretsar varit
intresserad af att söka bringa till stånd ett så stort antal som möjligt
af föreningsbibliotek jämte de kommunala biblioteken. Man har i full
öfverensstämmelse med ofvan antydda uppfattning af kungl. kungörelsen
på detta sätt sökt tillförsäkra vårt biblioteksväsen högsta möjliga totala
anslagssumma, och man har ansett sig icke kunna vinna detta mål på
annat sätt än genom så många bibliotek som möjligt, som hvart och
ett sökte erhålla högsta möjliga anslag. M. a. o., man anser sig ha att
påräkna större understöd från staten genom en splittring af krafterna
än genom gemensamt arbete och sammanhållning. Jag har under mina
resor funnit många exempel på en dylik verkan af den kungl. kungörelsen.
Småorter med några tusen invånare, som äga t. ex. 3 olika
bibliotek, kunna erhålla t. ex. 150 kr. i statsunderstöd för alla biblioteken
tillsammans. Skulle man i stället vilja koncentrera sig på ett bibliotek
för att därmed vinna större resultat — och man är på många håll benägen
för sammanslutning, emedan man inser de fördelar, som en sådan kan
medföra — så skulle ortens gemensamma allmänna bibliotek, oaktadt ett
sådant troligen skulle vara både större och bättre än de nuvarande ofta
så obetydliga småbiblioteken, icke komma att erhålla mer än högst 75
kronors statsanslag, d. v. s. endast hälften af eller ett ännu mindre statsunderstöd
än som man genom splittrade krafter lyckats tillförsäkra orten
för dess bibliotek. Enligt den nuvarande kungl. kungörelsen synes således
statens understödsverksamhet på detta område hufvudsakligen gå ut på att

*) Jfr ofvan sid. 141 f.

167

främja bildandet af så många bibliotek som möjligt. Det synes nu vara
på tiden, att man i detta afseende slår in på en annan väg, in. a. o. att
staten genom utdelande af sina understöd ginge i spetsen för centralisering
och koncentration, icke för splittring.

Hvad beträffar statsunderstöds utdelande till skolbibliotek och kommunala
allmänna bibliotek, torde angående dess berättigande icke någon
meningsskiljaktighet förefinnas. Alla, som äro inne i eller eljest intressera sig
för vårt biblioteksväsen, torde tvärtom vara eniga i en önskan om så goda
statsanslag som möjligt till dessa institutioner. Däremot äro nog åsikterna
delade, när det gäller statsanslags^ utdelande åt af enskilda sällskap eller
föreningar upprättade bibliotek, k ena sidan gäller det att icke förkväfva,
utan tvärtom uppmuntra det enskilda initiativet, som ju särskilt i vårt
land och icke minst å uppfostringsväsendets område varit af stor och genomgripande
betydelse. Å andra sidan måste en koncentration af vårt
biblioteksarbete anses som högeligen önskvärd, ja nödvändig, om icke genom
en splittring af krafter och medel sådan som den, under hvilken vi nu
lida, resultatet af hela detta arbete skall rinna ut i sanden. Det gäller då
att se till, huru man på bästa sätt skulle kunna förena dessa två i och
för sig lika berättigade önskningar.

Hvad den statsunderstödda föreläsningsverksamheten angår, ha de i
det föregående omnämnda sakkunniga för denna frågas beredande kommit
till den ståndpunkten, att statsunderstöd till två föreläsningsanstalter å
samma ort i regel icke bör förekomma. Undantag medgifves endast för de
fall (i allmänhet i större städer), »där afstånden mellan olika stadsdelar och
folkrikedom göra det nödigt», men äfven i sådana fall anse de sakkunniga,
att statsanslag bör tilldelas två föreläsningsanstalter å samma ort endast
för så vidt den fordran uppfylles, »att de olika anstalterna skola förlägga
sin verksamhet med hänsyn till olika stadsdelars behof». På grund häraf
föreslå de sakkunniga indragande af hittillsvarande statsanslag till vissa
föreläsningsanstalter1) å orter, hvarest två dylika anstalter uppbära statsanslag
utan att uppfylla nämnda fordran. Utan tvifvel ha de här åberopade
sakkunniga rätt i sin uppfattning och de konsekvenser, som de draga
ur densamma. Och det synes mig lämpligt, om man på ett i många afseenden
så likartadt område som biblioteksområdet följde samma princip
att icke utdela omedelbart statsanslag åt två allmänna bibliotek å samma
ort (skolbiblioteken naturligtvis undantagna, som alla och under alla om -

*) Se: Förslag angående ändrade grunder för statsunderstöd åt anstalter för populärvetenskapliga
föreläsningar ... af tillkallade sakkunniga, Stockholm 1911, sid. 62, 63.

168

ständigheter böra äga rätt till statsunderstöd), för så vidt de icke förläna
sin verksamhet med hänsyn till olika stadsdelars eller i öfrigt olika

öö iii? J

befolkningsgruppers behot.

Genom en dylik bestämmelse blefve dels en riktig princip fastslagen,
dels skulle äfven ett flertal splittrade anslag därigenom kunna förenas och
göra större gagn. Och slutligen skulle en sådan oegentlighet undanröjas
som den, hvilken den nuvarande förordningen enligt den allmänna uppfattningen
— som jag ofvan påvisat — innebär, att de enskilda biblioteken
intagaren privilegierad ställning i jämförelse med de kommunala biblioteken.
Hvad det i detta afseende är fråga om, är dels en indragning af
redan nu utdelade anslag, dels en begränsning af de bibliotek, som skulle
kunna komma i åtnjutande af statsunderstöd.

Nu äro förhållandena såtillvida olika inom föreläsnings- och biblioteksverksamheterna,
att under det föreläsningsanstalterna äro enskilda,
biblioteken i stort antal äro kommunala institutioner. De kommunala
bibliotekens vikt och betydelse har jag i det föregående på flera ställen
påvisat. Det synes mig därför, som om man, när det gäller biblioteksverksamheten,
borde taga steget fullt ut och en gång för alla erkänna
dessa biblioteks önskvärdhet och berättigande t. o. m. framför andra likartade
biblioteksformer. Detta skulle utan tvifvel bäst och rättvisast ske
därigenom, att staten genom direkta, omedelbara anslag understödde endast
de kommunala allmänna biblioteken och endast ett sådant inom hvarje
kommun.

Nu kan ju utdelandet af anslag begränsas äfven på andra grunder
än den nyss anförda om blott ett statsunderstödt kommunalt bibliotek å
hvarje ort. Ett förslag till dylik begränsning har blifvit till mig framställdt
under hänvisande till danska förhållanden och de principer för
danska statens utdelning af understöd, som af föreståndaren för Statens
Boqsamling »komité i Köpenhamn, professor A. S. Steenberg, vid tredje allmänna
foikbildningsmötet i Stockholm 1910 antyddes i följande ord:

»Der ydes kun Statsunderstöttelse til Biblioteker i saadanne Foreninger,
hvis //ouec/formaal er Oplysing, altsaa i Almindelighed ikke til Biblioteker
i Afholdsforeninger, Ungdomsforeninger, Arbejderforeninger o.
lo-n. Vi er hänge for den Splittelse af Krtefterne, som sker, naar der i det
samme lille Samfund, f. Eks. en Landsby, oprettes flere smaa korenings
bogsamlinger i Stedet for, åt de i Forvejen svage Krsetter samler sig om
Arbejdet för eet Bibliotek.»1) i)

i) Berättelse öfver tredje allmänna svenska foikbildningsmötet i Stockholm 6 7

augusti 1910, utg. af Folkbildningsförbundet, Stockholm 1910, sid. 84.

169

Vi skola nu se till, hur en dylik bestämmelse skulle inverka på våra
svenska förhållanden, sådana som de under årens lopp utvecklat sig och
därför äro just nu, i den tid, i hvilken vi verka och till hvars fromma vi
icke endast ha rått, utan äfven skyldighet att verka.

För närvarande visar det sig, att en liknande bestämmelse rörande
biblioteken som den, för hvilken professor Steenberg gör sig till tolk, skulle
i vårt land betyda detsamma som statsbidragets fullständiga indragande
till flertalet icke kommunala bibliotek. Man skulle därmed ha vunnit en
koncentration af statsbidraget på färre bibliotek, och detta vore ju otvifvelaktigt
en vinst. Men man skulle med en dylik bestämmelse hos oss
alldeles icke vinna någon som helst koncentration af de splittrade krafterna
å biblioteksområdet. Nykterhetsföreningar, ungdomsorganisationer och
fackföreningar skulle alltjämt såsom förut grunda och upprätthålla egna
bibliotek, och det enda, som en dylik bestämmelse skulle ha till resultat
hos oss, vore, att alla dylika bibliotek i ännu ringare grad än hvad nu är
fallet skulle känna sin samhörighet med vårt biblioteksväsen i öfrigt, sedan
de blifvit beröfvade äfven det svaga band, som nu binder dem samman:
lika rätt till statens understöd. Långt ifrån att således verka sammanslutning,
skulle hos oss en sådan bestämmelse som den danska skapa ytterligare
misstroende och till följd däraf ännu mindre benägenhet för samverkan
hos alla de bibliotek, som skulle känna sig stå, så att säga, utanför
lagen, för hvilka m. a. o. staten icke ville visa något intresse.

En dylik bestämmelse som den danska skulle dessutom för svenska
förhållandens vidkommande innebära en uppenbar orättvisa. Ty om vi
se till, hvilka de enskilda bibliotek äro, som i vårt land skulle kunna
komma i åtnjutande af statsunderstöd, så finna vi, att de i ett öfvervägande
antal fall utgöras åt sådana, som tillhöra nykterhets-, arbetareoch
andra föreningar af likartadt slag. Föreningslifvet är i vårt land
starkt utveckladt och synes bland i synnerhet den kroppsarbetande befolkningen
vara af större betydelse än man vid ett blott flyktigt studium
kan finna. Huruvida ett så kraftigt föreningslif som det, hvilket förefinnes
i vårt land, är af godo eller ondo, därom äro ju meningarna delade.
Men ingen lär väl ändå vilja förneka, att en mångfald af våra föreningar,
inom hvilka människorna samlas i tro på och kärlek till en för dem
stor idé, skänker dessa människors lif ett högre, mera ideellt innehåll än
släpet och slitet för det dagliga brödet kan skänka. Att missbruk af
föreningslifvet kunna förekomma och verkligen förekomma, det förringar
ju icke själfva sammanslutningens betydelse, då man i gemenskap med
andra, som ha samma intressen, som känna detsamma inför samma
stora sak, för hvilken man kämpar, får värmas och glädjas vid något,

170

som är större än kampen för tillvaron, och hoppas på en framtid, hvilken
man tror ljusare än det gråa hvardagslif, som det närvarande skänker.
Men föreningslifvet bjuder icke enbart delad glädje, det gifver äfven delad
sorg och för den, som behöfver det, icke sällan stöd och uppmuntran.
För mången ung man är hans föreningslokal — vare sig det är K.
F. U. M., nykterhetsföreningen eller fackföreningen — den enda plats,
där han i lugn och ro kan slå sig ned och samla sina tankar, det enda
ställe — i dessa bostadsbristens tider — där han känner en liten smula
hemkänsla, därför att han vet, att där samlas personer, med hvilka han
åtminstone har ett högre intresse gemensamt. Om man nu betänker allt
detta, så måste man finna, att just inom dylika föreningar borde bibliotekstanken
få rotfäste. Och så har också varit fallet i vårt land. Man
har inom de stora föreningarna för länge sedan insett, att i det hem, som
föreningen vill vara för dem af sina medlemmar, som där behöfva finna ett
sådant, i det hemmet liksom i hvarje annat borde biblioteket ha sin gifna
plats. Utan att afvakta statens stöd, utan att räkna på andras intresse för
saken, började man själf att samla på sin lilla boksamling. Om resultatet,
som jag ofvan nämnt, flerstädes blifvit långt ifrån lysande, så berodde
detta icke på bristande god vilja hos föreningarna. Man gjorde så godt
man kunde — medlen voro ju icke stora — och så godt man förstod.
Och många torde icke de föreningar i vårt land vara, där man icke
insett vikten — om icke annat så för hemkänslans höjande — af en boksamling
i sin lokal, så god som man kunde och förstod att bilda den. Det
är sådana boksamlingar, som tala högt om »folkets» önskningar i bildningsafseende,
och det är sådana bibliotek, som också i principen för grundande
och underhåll stå de kommunala biblioteken närmast: bildningsinstitutioner
som tillkommit för folket och genom folket. Om vi däremot
se på de rena bildningsföreningarna — åtminstone i vårt land — så finna
vi, att de sällan eller aldrig äro bildade inom folkets egna led. De äro
tvärtom i regel sammanslutningar af människor tillhörande de s. k. högre,
bildade klasserna, som på detta sätt Osa sitt intresse för folket, och hela
den bildningsverksamhet, som sådana bildningsföreningar utöfva, kan därför
helt naturligt knappast undgå och bär också ofta ett starkare eller
svagare sken af välgörenhet, som icke förtages därigenom, att man i styrelsen
inväljer en eller annan arbetare. Sådana institutioner äro visserligen
tillkomna för folket, men folket har ingen del i dem, har ingenting offrat
för att få dem till stånd och känner därför icke för dem samma kärlek
som för de bibliotek, som de byggt upp af sina egna under strängt arbete
förvärfvade, blygsamma medel. Det visar sig också öfverallt i vårt land,
att de af de rena bildningsföreningarna (föreläsningsanstalter, folkbildnings -

171

förbund o. d.) upprättade biblioteken, på få undantag när, icke — som
naturligt är — i samma grad åtnjuta folkets intresse som dess egna föreningars
bibliotek.

När man ställes inför den frågan, om och i så fall på hvad sätt staten
bör genom utdelning af anslag understödja den enskilda biblioteksverksamheten
i vårt land, så blir därför för mig svaret obetingadt: genom
att understödja den från folket själft utgångna biblioteksrörelsen. Det enskilda
initiativet bör på allt sätt uppmuntras och omhuldas. Föreningsbiblioteken
få tillsvidare utgöra surrogatet för de hemmens boksamlingar,
på hvilka vi hoppas, när i framtiden hvarje arbetare har sitt eget hem.

Häremot torde mången invända, att det icke är möjligt att understödja
denna enskilda biblioteksverksamhet, på samma gång som man
sträfvar efter koncentration å området i fråga. Men det synes mig, som
om just ett sådan tankegång innebure en felaktighet. Som jag ofvan antyda
genom en indragning af allt slags statsunderstöd till den enskilda,
framför allt de stora föreningarnas biblioteksrörelse kan man icke vinna
den koncentration, som man eftersträfvar, ty just genom ett sådant tillvägagångssätt
mister man all beröring med hela denna stora biblioteksrörelse.
Man må nämligen icke tro, att man genom att fråntaga den anslag skulle
kunna undertrycka densamma. Den har vuxit fram ur ett folkets eget
behof, och därför kommer den också att fortlefva. Men det finns ett
bättre sätt att vinna koncentration af arbetskrafterna än det att försöka
undertrycka, hvad som redan är gjordt. Och det är att söka samla alla
de splittrade krafterna till gemensamt arbete, att söka genom stöd och
hjälp vinna ordning i och resultat af allt det arbete, som nu utföres, och
att genom sakkunnig, sammanhållande central ledning och väl afpassad
kontroll söka åstadkomma ett enhetligt svenskt biblioteksväsen, i stället
för att vi nu äga endast hundratals och tusentals spridda bibliotek, som
arbeta hvart och ett för sig utan samband med hvarandra. I ett sådant
biblioteksväsen komma våra nu existerande småbibliotek också att ha sin
plats liksom kuggen i kvarnhjulet.

Men nu finnes det ett synnerligen stort antal dylika föreningsbibliotek
i vårt land, och, som jag ofvan upprepade gånger framhållit, deras
värde och halt äro mycket växlande. När staten utdelar understöd, måste
staten äga full säkerhet för, att de anslagna medlen också komma till verkligt,
af staten afsedt gagn. Man bör således icke utan vidare bestämma,
som hittills varit fallet med kungl. förordningen af den 16 juni 1905, att
hvarje föreningsbibliotek utan särskildt fastställda villkor skall erhålla rätt
att i och för sökande af statsbidrag förklaras likställdt med kommun eller
skoldistrikt. Man bör hellre först söka vinna garanti för, att den bild -

172

lifsverksamhet, som hela den förening som sådan representerar, i hvilken
ifrågavarande föreningsbibliotek utgör ett led, är af den art, äger den fasthet
i organisationen och äfven i öfrigt bedrifves med sådant allvar, att ett
understödjande af densamma från statens sida kan anses önskvärdt och påkalladt.
Statsunderstöd bör således — i motsats till hvad nu sker — aldrig
omedelbart tilldelas särskilda föreningsbibliotek hvart och ett för sig. Dels
äro de för många för att hvart och ett skulle kunna på ett ens tillnärmelsevis
effektivt sätt af staten understödjas, dels är kontrollen öfver dem
från statssynpunkt synnerligen svår att utöfva, dels kan man blott med
yttersta svårighet lära känna hvart och ett af dem så noga, att man med
ens något sken af rättvisa skulle kunna mellan dem fördela statsanslaget,
och dels slutligen torde man icke kunna säga om hvarje föreningsbibliotek
som sådant, att det äger den stabilitet och fasthet i organisationen, som
böra fordras hos en med statsunderstöd försedd förening.

Om man således på grund af anförda skäl hör anse mindre välbetänkt
att, som nu sker, med statsmedel omedelbart understödja hvart och ett
enskildt bibliotek för sig, så synes man däremot ha så mycket mera skäl
att gifva statsbidrag till fasta sammanslutningar af sådana bibliotek, för
så vidt de bilda en enhetlig samarbetande bildnings-, resp. biblioteksorganisation.
M. a. o., hvart och ett särskildt föreningsbibliotek bör icke likställas
med kommunalt bibliotek med afseende på rätt till statsunderstöd,
men eu förenings hela landet omfattande centralorganisation för biblioteksverksamhet
hör äga sådan rätt. Det är själffallet, att staten bör vara försiktig
vid utdelandet af anslag till äfven dylika centralorganisationer.
Först och främst bör staten se till, att en förening, som vill komma i åtnjutande
af anslag, i sig innesluter ett något så när stort medlemsantal.
Föreningar med ett eller annat tusental medlemmar äro naturligtvis för
obetydliga för att kunna tagas med i räkningen, då det gäller ett biblioteksarbete,
som skall omfatta hela landet. Sådana smärre föreningar nå
till en alldeles för ringa del af befolkningen för att kunna göra anspråk
på statsanslag till någon bildningsorganisation inom sina lokalafdelningar.
Staten borde därför från statsanslags erhållande utesluta föreningar med
ringa medlemsantal och bestämma, att endast sådana, hela landet omfattande
föreningar, som äga minst 20,000 medlemmar, hafva rätt att genom en
centralorganisation för sin biblioteksverksamhet uppbära statsanslag.

Men staten bör för anslags utdelande äfven äga garantier för, att
föreningarna verkligen äro i stånd att på tillfredsställande sätt sköta sin
biblioteksverksamhet, t. ex. så att icke de det ena året upprättade biblioteken
nedläggas redan nästa år o. a. dyl. Nu är det emellertid så, att
de flesta hela landet omfattande föreningarna visat sig vara fullt stabila,

173

hvarför det anses höra till ovanligheten, att någon lokalafdelning upplöses.
Och så länge lokalafdelningen tinnes, kommer med säkerhet också dess
bibliotek att bevaras. Men om icke centralorganisationen är lifligt intresserad
för biblioteksrörelsen inom lokalafdelningarna, finnas likväl inga
garantier för, att biblioteken icke vanvårdas eller skingras. De föreningar,
hvilkas centralorganisationer önska komma i åtnjutande af statsanslag,
böra därför ovillkorligen åläggas att äga ett särskildt organ för
föreningens biblioteksverksamhet — en studieledare, studierektor, studiekommitté
eller hvad de vilja kalla det — med uppgift att hafva omhänder
ledningen och kontrollen öfver föreningens hela biblioteksverksamhet. Denna
centralledning af föreningens biblioteksverksamhet skall till hvarje föreningens
årsmöte afgifva en detaljerad tryckt rapport öfver biblioteksverksamhetens
ställning och utveckling under det förflutna året. Dessutom
skall denna centralledning också vara skyldig att föra förteckning öfver
alla föreningens i verksamhet varande bibliotek med anteckningar för hvart
och ett af dem rörande dess inkomster och utgifter samt arbete i öfrigt.
Denna förteckning skall årligen insändas till Ecklesiastikdepartementet för
att där vederbörligen granskas.

Slutligen bör staten äfven uppställa fordran på en viss grad af utveckling
i föreningens biblioteksverksamhet, innan dess centralorganisa.-1
tion bör blifva delaktig af statsunderstöd. Det synes mig välbetänkt, att
föreningarna genom höga egna anslag, t. ex. minst 5,000 kr. om året,
till inköp och inbindning af böcker finge bevisa sitt intresse för sin
biblioteksverksamhet, innan de få statsanslag. Och det bör vara föreningarnas
anslag för uteslutande nu nämnda ändamål, som proportionsvis
läggas till grund för beräkningen af statsanslaget, enär man eljest med
lätthet kan befara, att fingerade utgifter för lokal, bibliotekarie o. s. v.
skulle kunna i afsevärd mån förhöja den af föreningen uppgifva anslagssumman.
Hvilken roll fingerade utgifter kunna spela, när det gäller att
försäkra sig om största möjliga statsanslag, därpå erbjuder den statsunderstödda
föreläsningsverksamheten exempel.1)

Emot ofvan framställda förslag till koncentrerad verksamhet från de
enskilda bibliotekens sida redan inom deras egna led och en sådan koncentrations
görande till villkor för statsunderstöd torde den anmärkningen
komma att riktas, att föreningarna icke äro i stånd till en planmässigt
och systematiskt ledd studie- och biblioteksverksamhet sådan som den
ofvan antydts. En sådan anmärkning vederlägges emellertid lyckligtvis

x) Se: Förslag angående ändrade grunder för statsunderstöd åt anstalter för populärvetenskapliga
föreläsningar ... af tillkallade sakkunniga, Stockholm 1911, sid. 57, 58.

174

af erfarenheten själf. Vi äga nämligen i vårt land åtminstone en förening,
som med afseende på fast organisation, kraftig ledning och planmässighet
i arbetet utgör ett talande bevis för möjligheten och lämpligheten
af en koncentration sådan som den ofvan åsyftade. Det är Goodtemplarorden
med dess kombinerade verksamhet af studiecirklar och bibliotek.
Den som följt denna ordens studieverksamhet bland dess tusentals medlemmar1)
kan icke annat än känna sig öfvertygad om, att det arbete för
bildnings utbredande genom boken, som genom Goodtemplarordens studiecirklar
och dessas bibliotek utföres bland vårt folk, är af största betydelse
och därför värdt statens stöd. Nedanstående tabell visar utvecklingen af
Goodtemplarordens studiecirklar under åren 1902/03—1910/11.

Arbetsår	Antal studiecirklar (med bibliotek)	Antal studiekurser inom studiecirklarna	Studiecirklarnas samman-lagda bokinköp, kr.
1902/03.........	15	—	700. oo
1903/04.........	20	—	1,000. oo
1904/05.........	59	5	2,500.oo
1905/06.........	118	11	6,081.30
1906/07.........	200	IS	10,303.50
1907/08.........	...... 316	18	16,605.io
1908/09.........	447	28	21,462.15
1909/10.........	556	39	27,037.18
1910/11.........	672	32	32,506.7 7

Hvad som har kunnat åstadkommas af Goodtemplarorden, kunna helt
säkert äfven öfriga större föreningar, af hvad slag och hvad åsiktsriktning
de vara må, utföra. Det gäller blott för öfriga föreningar att finna studieledare
lika varmt intresserade för sitt värf och med samma organisationsförmåga
och blick för hvad saken kräfver som Goodtemplarordens. Hvilka
storartade och betydande bildningsorganisationer skulle icke kunna skapas
af t. ex. såväl K. F. U. M. som af arbetarepartiet, hvilka båda sammanslutningar
dessutom redan till sitt förfogande äga ett icke ringa antal
bibliotek, hvilka med lätthet skulle kunna göras till en grundstomme i en
biblioteksverksamhet af liknande slag som Goodtemplarordens. Om man
kunde tänka sig, att alla våra större nu existerande föreningar ville
fast och planmässigt organisera sin bildningsverksamhet, efter mönster
af Goodtemplarordens studieverksamhet, hur skulle icke därigenom böcker
och gedigna, värdefulla böcker strös ut öfver hela vårt land, tränga
in i de många hemmen och få utföra sin bildande, lifvande och glädjande
mission bland tusen och åter tusen svenska män och kvinnor.

'') Se t. ex. Rapport från storlogens studieledare för arbetsåret 1910/1911, Stockholm
1911. Jfr äfven sid. 25 ff.

175

Hvilken bokintresserad allmänhet skulle icke på det sättet skapas i
vårt land, människor, som helt säkert blefve trägnare besökare af de allmänna
biblioteken än hvad som nu är fallet och blefve bättre, mera intresserade
åhörare af och deltagare i föreläsningar och kurser af olika
slag. En likartad biblioteksverksamhet som Goodtemplarordens äger i stor
utsträckning rum i Förenta staterna. Det är genom de af biblioteksmyndigheterna
därstädes så varmt omhuldade study-clubs, som i tusental finnas
spridda öfver hela landet. Dessa study-clubs söker man i de offentliga
biblioteken och inom staternas bibliotekskommissioner på allt sätt stödja
och hjälpa, bl. a. genom frikostig utlåning till dem af den litteratur de
önska, genom att bereda dem hjälp vid uppgörande af fullständiga studieplaner
i det eller de ämnen, som de önska studera, och genom att f. ö. stå
dem bi med råd och dåd, när de så vilja. Den stödjande, rådgifvande
verksamhet, som i Förenta staterna utöfvas af statsbiblioteken eller staternas
bibliotekskommissioner, är inom Goodtemplarorden på ett förträffligt
sätt omhändertagen af dess centralstyrelse, d. v. s. i yttersta hand af den
utsedde studieledaren. Hvad staten hos oss således borde göra, vore att genom
anslag understödja föreningarnas centralstyrelser i proportion till föreningarnas
egna anslag för inköp och inbindning af böcker, men sedan öfverlåta
på centralstyrelsen och dess studieledare vården om de särskilda studiecirklarna
och blott utöfva en lämplig kontroll öfver centralstyrelsens och
dess studieledares verksamhet samt öfver de större föreningsbiblioteken.
Centralstyrelsen skulle således inträda såsom en inför statsmyndigheterna
svarande såväl centraliserande som kontrollerande och öfvervakande myndighet
i förhållande till studiecirklarna och föreningsbiblioteken, en myndighet,
som nu i själfva verket nästan helt och hållet saknas, när det gäller föreningsbiblioteken,
men som, hvilket torde framgå af hvad jag ofvan anfört,
är af behofvet påkallad.

Af föreningarnas bibliotek skola således studiecirklarnas boksamlingar
direkt och omedelbart (dock via föreningens centralstyrelse) af staten understödjas.
Men härmed vinnes också ett indirekt och medelbart understöd
från statsverkets sida af de till samma föreningar hörande större föreningsbiblioteken.
Studiecirkelverksamheten är nämligen så organiserad, att när
studiecirkelns arbetsår gått till ända, studiecirkelns under året anskaffade
böcker kostnadsfritt öfverlämnas till det föreningsbibliotek (tillhörande studiecirkeln
eller samma förening), inom hvars verksamhetsområde studiecirkeln
är belägen. I vederlag pläga studiecirklarnas medlemmar erhålla fria boklån
inom det föreningsbibliotek, till hvilket de öfverlämna sina böcker. Om nu
staten således understödjer studiecirklarnas bibliotek, vinnes därmed äfven
ett godt understöd för föreningsbibliotekens räkning, säkerligen fullt ut så

176

mycket värdi som de tämligen magra penningeanslag, som ett fåtal föreningsbibliotek
f. n. åtnjuta. För föreningarnas hela bildningsverksamhet
skulle utan tvifvel ett understöd af föreslagna art vara ytterst fördelaktigt,
då därigenom föreningsbibliotekens intresse för studiecirkelverksamheten
måste betydligt ökas. Ju flera studiecirklar — och det är att märka, att
under det att en mångfald allmänna småbibliotek inom samma ort icke
är önskvärd, så måste däremot ett så stort antal som möjligt af godt arbetande
studiecirklar anses såsom ett önskemål — som arbeta inom ett föreningsbiblioteks
område, desto större boktillväxt kommer nämligen ett
sådant föreningsbibliotek årligen att kunna påräkna. På så sätt kan ett
lifligare samarbete tänkas komma till stånd mellan studiecirklarna och föreningsbiblioteken,
och utan tvifvel komma studiecirklarnas medlemmar
genom den samhörighetskänsla med det »egna» föreningsbiblioteket, som
vinnes därigenom, att de år efter år dit öfverlämna sina böcker, att göra
dem allt mer och mer intresserade af detta biblioteks förkofring och blomstring.
Från alla synpunkter, statsverkets, föreningarnas, studiecirklarnas
och föreningsbibliotekens, synes mig således ett på ofvan anfördt sätt
till föreningarnas studiecirkelverksamhet utdeladt statsunderstöd vara att
förorda.

Äfven de föreningsbibliotek, som således genom understödet till studiecirklarna
komma att medelbart understödjas af staten, böra ingå som ett
led i föreningens hela biblioteksorganisation under den för föreningens
hela biblioteksverksamhet gemensamme studieledaren. Och de rapporter
angående studiecirklarnas verksamhet, som af studieledaren skola insändas
till Ecklesiastikdepartementet vid ansökan om statsanslag, skola åtföljas
af redogörelser för äfven de föreningsbiblioteks verksamhet, med hvilka
studiecirklarna äro förbundna. Genom en sådan centralisation af biblioteksverksamheten
inom föreningarna själfva, som här är föreslagen, skola
vi äfven blifva i stånd att vinna kunskap om åtminstone ett flertal af de
många bibliotek, som nu arbeta så spridda och hvart för sig (såsom arbetarebiblioteken,
för att blott nämna ett exempel), att det f. n. är omöjligt
att vinna någon som helst öfverblick öfver vare sig deras antal eller fördelning
i landet, liksom det naturligtvis icke heller hittills varit möjligt
att få till stånd något planmässigt samarbete eller öfverhufvudtaget något
samarbete alls mellan vare sig dessa bibliotek själfva eller mellan dem
och landets biblioteksverksamhet i öfrigt.

Om vi sedan se till, hvilka föreningar som genom att på anfördt sätt
centralisera och omorganisera sin bildningsverksamhet skulle kunna komma
i åtnjutande af statsanslag, så borde detta gälla hvarje förening, som uppfyller
de nämnda villkoren: att äga minst 20,000 medlemmar och en

177

biblioteksverksamhet, som på ett planmässigt, regelbundet sätt skötes af ett
särskild! organ för denna verksamhet, t. ex. en inför såväl föreningen som
Ecklesiastikdepartementet svarande studieledare, samt hvars egna årliga anslag
till bokinköp och inbindning uppgå till minst 5,000 kr. Af de föreningar,
som finnas i vårt land, torde högst två eller tre f. n. uppfylla alla dessa
villkor, men det lider knappast något tvifvel, att öfriga föreningar, såsom
nykterhets- och ungdomsföreningar äfvensom arbetarepartiet och många
andra föreningar af olika slag, skulle så småningom omorganisera och centralisera
sin biblioteksverksamhet i den riktning som ofvan antydts, om de
därigenom kunna påräkna dels god ekonomisk hjälp af staten, dels stöd,
ledning och den kontroll, som alla biblioteksintresserade i vårt land synas
vara eniga om att anse önskvärd. Äfven de statsunderstödda föreläsningsanstalterna
skulle på ofvan antydt sätt med fördel kunna samla sin biblioteksverksamhet
under gemensam ledning. Om man betänker, att föreläsningsanstalternas
bibliotek i första hand äro till för föreläsningarnas skull,
och därjämte tager hänsyn till, huru likartade dessa ofta äro eller hvilket
stort antal gånger samma föreläsning hålles i olika delar af landet, så
finner man lätt, af hvilken stor betydelse en centralisering af ofvan antydda
slag skulle vara för just föreläsningsanstalternas biblioteksverksamhet.
Till hvilket gagn och stöd för hvarandra skulle icke alla dessa nu
hvart för sig arbetande bibliotek kunna blifva, om de arbetade gemensamt,
och huru mycket mera fruktbringande för just föreläsningsverksamheten
skulle icke dess biblioteksverksamhet blifva, om den sköttes gemensamt
med planmässighet och system.

Af det föregående torde framgå, att enligt mitt förslag i allmänhet
knappast några nu existerande bibliotek i vårt land skulle behöfva —
för så vidt de själfva önska det — stå utom möjligheten att erhålla statens
stöd och hjälp. Jag har redan förut påpekat, att den splittring å
biblioteksområdet, under hvilken vi nu lida, är en följd däraf, att senare
grundlagda bibliotek tillkommit, utan att hänsyn tagits till förut befintliga
biblioteksförhållanden i landet. Så mycket större skäl torde därför nu
förefinnas att icke ånyo begå liknande misstag, utan att i stället söka på
bästa möjliga sätt göra bruk af hvad vi redan äga, bygga på den grund,
som nu är lagd, men att söka förena alla de utan sammanhang med hvarandra
arbetande institutionerna till en gemensam organisation, som likväl
får en sådan form, att därinom gifves den frihet och individualitet för
de särskilda biblioteken, som en kraftig och sund utveckling krafvel’. Genom
en sådan organisation skulle vi enligt min mening vinna verklig,
icke blott skenbar koncentration, d. v. s. enhetlighet i själfva arbetet, planmässighet
i den bokspridning, som nu äger rum utan plan och ordning,

178

samverkan i stället för splittring. Och det är dessutom min lifiiga öfvertygelse,
att vi på den vägen, sedan gemensamhet i arbetet och enhetlighet
i metoderna blifvit genomförda och genom samverkan förtroende
skapats mellan de nu splittrade institutionerna för såväl hvarandra som
för kommunernas och framför allt statens arbete å området i fråga, skola
så småningom vinna äfven den inskränkning i antalet offentliga småbibliotek,
som visserligen är önskvärd, men som vi med all säkerhet aldrig
vinna genom negativa medel. Staten bör tvärtom verka som högsta centralledning
för alla landets bibliotek, nästa led i organisationen böra de
kommunala allmänna biblioteken utgöra och som sista utgreningar bör man
kunna räkna med dels skolbiblioteken för det speciella arbete, för hvilket
de äro afsedda, och dels föreningarnas studiecirklar, som kunna betraktas
som ett slags hembibliotek, som bana vägen för utvidgade studier i de
allmänna biblioteken. Alla dessa biblioteksarter hafva syftemål att fylla
hvar för sig och böra därför verka gemensamt vid sidan af hvarandra.
Ingendera af dem gör den andras arbete öfverflödigt eller värdelöst.

Af det föregående torde framgå, att jag på de grunder, som jag anfört,
anser, att statsbidrag bör utgå för det l:a till skolbiblioteken och för det
2:a till de kommunala allmänna biblioteken. Hvad beträffar statsunderstöds
utdelande till dessa två biblioteksarter, bör fastslås, att fullt statsbidrag
bör utgå till alla skolbibliotek, hvarför således den del af nu gällande
förordning bör bortfalla, som bestämmer, att då statsbidrag samtidigt utgå
till såväl kommun som skoldistrikt, hvilka sammanfalla med hvarandra
eller af hvilka endera området utgör en del af det andra, bidragens sammanlagda
belopp ej må öfverstiga den nuvarande maximisumman å 75
kr. På samma sätt bör naturligtvis statsanslags utdelande till en kommuns
skolbibliotek icke på något sätt lägga hinder i vägen för fullt anslags
utdelande jämväl till samma kommuns allmänna bibliotek. Däremot
bör, när det gäller de allmänna kommunala biblioteken, endast ett sådant
inom hvarje kommun kunna åtnjuta statsunderstöd. Men om till ett sådant
bibliotek höra äfven filialbibliotek, belägna i olika delar af orten, bör
naturligtvis den sammanlagda utgiftssumman för central- och filialbiblioteken
läggas till grund för beräkningen af statsbidraget intill det fastställda
maximibeloppet.

För det 3:e bör statsbidrag utdelas till centralstyrelserna för sådana
hela landet omfattande föreningar, som genom studiecirklar bedrifva en
centraliserad, väl organiserad biblioteksverksamhet och hvilka äga minst

20,000 medlemmar och för inköp och inbindning af böcker till studiecirklarna
af egna medel utgifva minst 5,000 kr. om året.

179

Genom statsanslags utdelande på här föreslagna sätt torde så godt
som hvarje svenskt bibliotek kunna komma i åtnjutande däraf, omedelbart
eller medelbart, och likväl torde vi på denna väg kunna vinna den koncentration
af och kontinuitet i biblioteksarbetet i vårt land, som alla äro
ense om att anse nödvändiga för en verklig uppblomstring af detsamma.
De enda bibliotek af någon som helst betydelse, som enligt mitt förslag
komma att stå utanför möjligheten att erhålla statsanslag, äro ett fåtal af
särskilda biblioteksföreningar eller andra lokala föreningar upprättade allmänna
bibliotek, sådana som t. ex. Falu allmänna bibliotek1), Folkbiblioteket
i Luleå2) och några andra af samma typ. Men dessa bibliotek kunna
med lätthet och med fördel, på liknande sätt som skett i Malmö och där
gifvit utmärkt resultat, utan att behöfva uppgifva sin frihet och med tillräckliga
garantier för, att biblioteken fortfarande komma att skötas enligt
samma principer som hittills, söka sådan förbindelse med kommunen, att
de blifva ett slags kommunala institutioner3) och sålunda äga rätt att erhålla
sådant statsunderstöd, som jag ofvan föreslagit höra utgå till kommunala
allmänna bibliotek.

2. Statsbidragets storlek.

Om vi se till, hvilka kostnader som en organisation af i det föregående
antydda art skulle medföra för staten, torde det icke kunna undvikas,
att dessa blifva jämförelsevis betydliga. Men om man betänker,
dels att staten i understöd för ensamt den populärvetenskapliga föreläsningsverksainheten
anslagit 245,000 kr., dels att alla, som i våra dagar
syssla med eller intressera sig för folkbildning, äro eniga därutinnan, att
såväl vår folkskola och alla andra utbildningsanstalter af olika slag (fortsättningskurser,
aftonskolor, yrkesskolor o. s. v.) som äfven den populärvetenskapliga
föreläsningsverksamheten först då kunna gifva ett varaktigt
resultat, om de stödjas af ett effektivt biblioteksväsen, så synes staten icke
böra tveka att ikläda sig de ekonomiska uppoffringar, som ett sådant
kräfver.

Hvad först och främst angår anslagen till skolbiblioteken och de kommunala
allmänna biblioteken, böra dessa utgå med lika stor summa som
vederbörande skoldistrikt, församling, kommun eller enskilda anslå eller
anskaffa för dessa biblioteks vård och förkofran. Och i motsats till hvad
nu är fallet böra dessa slag af bibliotek redan första året, under hvilket

x) Se sid. 20 f. — 2) Se sid. 20. — s) Jfr förhållandena i Malmö, se sid. 24.

180

statsbidrag uppbäres, erhålla lika stort anslagsbelopp som hela den summa,
hvilken på annat sätt anskaffats för deras underhåll.

Storleken af den anslagssumma, som bör kunna tilldelas skolbiblioteken,
synes mig böra fastställas till ett minimum af 15 kr. och ett maximum
af 150 kr. Mitt förslag skiljer sig i detta afseende från nu gällande bestämmelse
i två hänseenden: genom fastställandet af en minimisumma och
genom den höjda maximisumman. Hvad beträffar förslaget om en minimisumma,
torde dess berättigande, när den föreslagna minimisumman sättes
så lågt som till 15 kr., vara nästan själffallet. Om ett skoldistrikt, en församling
eller kommun icke är villig att för sitt skolbibliotek offra femton
kr. om året, så att man kan äga säkerhet för, att bibliotekets årliga
stat belöper sig, statsbidraget inberäknadt, till åtminstone trettio kr.,
så torde det knappast vara lämpligt att till sådana bibliotek utdela statsanslag.
Ett sådant biblioteks betydelse såväl i och för sig som för undervisningen
torde i så fall vara så ringa, att det är lämpligare att med
något större summa, 15 kr., understödja de bibliotek, som kunna anslå
lika mycket. Bindningen inberäknad betyder i alla fall 15 kr. om året i
litteratur räknadt en ökning å i medeltal endast omkr. 5 böcker om året,
en mycket anspråkslös fordran således på årlig tillväxt af t. o. in. ett
skolbiblioteks bokförråd.

Det finns visserligen för närvarande statsunderstödda bibliotek,intill
hvilka statsanslag utbetalas å summor, sådana som 10 och 5 kr., t. o. in.
därunder1), men det torde vara själfklart, att dylika statsunderstöd icke
äro af den ringaste betydelse, utan snarare äro löjliga och skulle få en
bättre användning, om de samlades till ett större anslag för ett bibliotek.

Hvad åter det föreslagna maximibeloppet å 150 kr. pr skolbibliotek
angår, synes mig detta, som maximibelopp betraktadt, vara det lägsta, vid
hvilket man bör stanna. Det nuvarande beloppet å 75 kr. har visat sig
så otillräckligt, att det synes mig, att om man vill hoppas på att vinna
en verkli”'' utveckling af våra skolbibliotek med såväl referenslitteratur
som litteratur till klassbibliotek och grupplektyr, allt sådant som vi hittills
saknat, man minst bör fördubbla det nuvarande maximibeloppet. För
ett godt och välskött skolbibliotek är i alla fall en stat å 300 kr. icke
särdeles stor, och i regel visar det sig, att det är svårt att erhålla kommunala
anslag större än hvad nödvändigtvis erfordras för att komma i
åtnjutande af största möjliga statsbidrag.

Äfven hvad de kommunala allmänna biblioteken angår, bör, anser
jag, på samma grunder, som ofvan anförts, en minimisumma fastställas,

r) Jfr ofvan sid. 139 f.

181

som i detta tall, då det gäller eu större allmän institution, hör sättas
högre än i förra fallet. Däremot synes man inig kunna bibehålla proportionen
mellan minimi- och maximibelopp, så att minimibeloppet bestämmes
till 50 kr., maximibeloppet till 500 kr. Jag tror icke, att mqm behöfver
ställa sig tveksam inför lämpligheten af dessa belopp. A ena
sidan visar erfarenheten, att det öfvervägande flertalet af vårt lands nu
befintliga allmänna bibliotek anslå summor för bokinköp och bindning,
som vida öfverstiga 50 kr., och att således denna summa som minimisumma
betraktad icke är för högt tilltagen. Ett allmänt bibliotek, som
bör vara försedt med referenslitteratur och facklitteratur af olika slag
och som icke visar eu budget på minst 100 kr. om året, kan ju knappast
tänkas, och skulle sådana existera, böra de i alla fall från statssynpunkt
sedt anses såsom alltför obetydliga för att statsmedlen skulle
splittras i så små summor, att man därigenom skulle möjliggöra dessa
biblioteks understödjande. 1 sådana kommuner bör man hellre använda
de af kommunen anslagna medlen för anskaffande af vandringsbibliotek
och för det fasta allmänna bibliotekets vidkommande afvakta en tidpunkt,
då kommunen eller andra för att äga ett sådant bibliotek äro villiga att
anslå åtminstone 50 kr. om året.

Den af mig föreslagna maximisumman å 500 kr. kan väl synas en
och annan, som icke närmare satt sig in i frågan, såsom alltför hög (jämför
dock, att till föreläsningsanstalt kan utgå ända till 3,000 kr. i statsbidrag).
Men om man betänker det allmänna bibliotekets uppgift att vara samhällets
kulturcentrum, att tillhandahålla alla samhällets medlemmar den litteratur,
som hvar och eu behöfver för sin vidare utbildning inom det kall, som
är hans, att vara väl försedt med referenslitteratur och annan allmän
studielitteratur af olika slag, med allt slags facklitteratur, som kan vara
af särskildt intresse inom orten, med hembygdslitteratur och med litteratur,
som skall hänföra sig till de populärvetenskapliga föreläsningarna å
orten eller hvars befintlighet påkallas af yrkesskolor, aftonskolor eller
andra utbildningsanstalter, och om man vidare betänker, att hvarje godt
allmänt bibliotek bör förfoga öfver en för sitt ändamål lämplig läsesal,
ett särskildt ungdomsbibliotek och helst en aflönad bibliotekarie, så finner
man, att det föreslagna anslagsbeloppet tvärtom måste anses såsom blygsamt
i förhållande till de stora uppgifter, som föreligga det allmänna
biblioteket. Och framför allt på detta område bör staten genom att erbjuda
kommunerna möjlighet att erhålla ett något så när rimligt anslag
uppmuntra deras intresse för de allmänna biblioteken, visa dem, att dessa
äro institutioner af högsta vikt för samhället, hvarför också staten för
deras iståndsättande är villig att ikläda sig stora utgifter. Det lider intet

182

tvifvel, att statsanslag å nu föreslagna belopp skulle medföra stor och blott
allt för välbehöflig uppryckning af verksamheten inom våra kommunala
allmänna bibliotek.

Hvad slutligen angår anslagsbeloppen till de centralstyrelser för föreningar,
som på ofvan anförda villkor böra komma i åtnjutande af statsanslag,
synes mig statens bidrag i detta fall lämpligen böra bestämmas
till hälften af föreningens egna anslag för inköp och inbindning af böcker,
för år räknadt. För den art af bibliotek, studiecirkelbibliotek, som det här
är fråga om att i första hand understödja, och med tanke på de jämförelsevis
ringa omkostnader, som äro förknippade med administrationen af dylika
bibliotek1), synes det mig, som om ett statsanslag i denna proportion till
föreningarnas egna uppoffringar skulle vara tillfyllest2), så mycket mera
som ju, genom det af mig föreslagna sättet för anslagets utdelande till
centralstyrelserna, dessa till sitt förfogande få på en gång ett större
anslagsbélopp, som därför genom deras försorg bör kunna göras mera
fruktbringande än om små anslag tilldelades hvart och ett särskildt af
de till föreningen hörande biblioteken. För statens vidkommande skulle
förhållandet blifva det, att en förening, som af egna medel under ett år
sammanlagd t köpt och låtit inbinda böcker för t. ex. 5,000 kr., skulle
vara berättigad till ett statsunderstöd å 2,500 kr., en förening, som anslagit
d0,000 kr. till bokinköp och bindning, erhåller ett statsbidrag å 15,000 kr.
o. s. v. Med de begränsningar för statsanslagets utdelande till föreningar,
som ofvan föreslagits, torde man icke ha anledning att frukta, att statens
utgifter för understöd till dessa föreningar under de närmaste tiotalen åt
år°skulle stiga till några särskildt betungande belopp, på samma gång som
man likväl med dessa anslag skulle kunna jämförelsevis effektivt understödja
ett afsevärdt antal bibliotek och därmed samla dem alla under en
viss gemensamhet i organisationen.

Att med den sammanblandning af begreppen socken-, församlings-,
skol- och kommunbibliotek, som f. n. äger ruin, fullt exakt angifva, huru
inånga af våra statsunderstödda kommunala bibliotek som äro skolbibliotek

t) I ett föredrag å tredje allmänna folkbildningsmötet i Stockholm 1910 upplyste Goodtemplarordens
studieledare, seminarieadjunkten Olsson, att kostnaderna för lokalhyror, kataloger,
bokskåp, bibliotekariearfvoden o. d. för Goodtemplarordens 556 under 1910 arbetande
studiecirkelbibliotek under detta år uppgått till sammanlagdt endast 2,539 kr. (Se folkbildningsmötets
förhandlingar, sid. 76).

2) Ett med här framlagda plan likartad! förslag till understödjande af föreningsbiblioteken
har, sedan ofvanstående skrefs, blifvit framfördt af seminarieadjunkten Oscar
Olsson i hans förut omnämnda bok: Folkets bildningsarbete, Stockholm 1911. Adjunkten
Olsson föreslår dock, att statens understöd skall utgå med hälften af den summa (inkl.
statsbidraget), för hvilken biblioteken årligen göra bokinköp. Se nämnda bok, sid. 115.

183

och hur många som äro allmänna bibliotek, låter sig icke göra. Men med
tanke på antalet i skolor förlagda bibliotek, hvilka i öfvervägande antal
fall borde göra gagn som skolbibliotek, torde man emellertid med tämligen
stor visshet kunna påstå, att af våra statsunderstödda kommunala
bibliotek i rundt tal tre fjärdedelar äro eller borde vara skolbibliotek,
under det ungefär en fjärdedel utgör allmänna bibliotek. Vi ägde under
1908 (sista tillgängliga siffra) 797, d. v. s. i rundt tal 800 statsunderstödda
kommunala bibliotek i vårt land. Om vi således approximativt
beräkna, att 600 af dessa äro skolbibliotek och "200 af dem äro allmänna
bibliotek, så skulle enligt ofvan framlagda förslag statens årliga anslag till
skolbibliotek komma att belöpa sig till ett minimum af 9,000 kr., ett maximum
af 90,000 kr. Enligt samma beräkningsgrund skulle statens anslag
till kommunala allmänna bibliotek belöpa sig till ett minimum af 10,000
kr., ett maximum af 100,000 kr. M. a. o., statens anslag till våra kommunala
biblioteksinstitutioner skulle komma att sammanlagda uppgå till
ett minimum af 19,000 kr., ett maximum af 190,000 kr. Om man härtill
lägger den ökning i antalet statsunderstödda kommunala bibliotek, som
åren 1909 och 1910 medfört, torde ett förslagsanslag å i rundt tal högst

200.000 kr. böra beräknas för möjliggörande af ett någotsånär effektivt
understöd af de kommunala biblioteksinstitutionerna.

Hvad föreningsorganisationerna angår, torde under de närmaste åren
endast några af de största organisationerna kunna ifrågakomma till erhållande
af anslag. Om man betänker, att Goodtemplarorden med sitt enastående
starkt utvecklade biblioteksväsen under det sista året anslagit ungefär

30.000 kr. till bokinköp, under det andra föreningar ännu stå långt efter
Goodtemplarorden med afseende på en organiserad biblioteksverksamhet,
torde man tryggt kunna påstå, att det ännu kommer att dröja tämligen
länge, innan våra öfriga föreningar tillsammans komma upp till ens

10.000 kr. för sina bokanslag. Med mitt förslag om statsbidrags utdelande
till föreningarnas centralstyrelser med hälften af det belopp föreningarna
själfva anslå för inköp och inbindning af böcker, skulle således statens
anslag till föreningarna under de närmaste åren komma att belöpa sig till
omkr. 20,000 kr.

Det sammanlagda belopp, till hvilket således statens hela direkta anslag
till biblioteken skulle komma att uppgå, skulle alltså vara högst 220,000 kr.

B. En statens bibiioteksbyrå.

Bland de önskemål, som undantagslöst framställas rörande vårt allmänna
biblioteksväsen, intager — jämte det om ökade och bättre fördelade

184

statsanslag — hoppet om eu sakkunnig, ledande och kontrollerande statsmyndighet
för biblioteksväsendet det främsta rummet. Angående sättet
för ett sådant ämbetes organisation och utöfning äro emellertid meningarna
något olika. En del önskemål gå ut på, att det inom Ecklesiastikdepartementet
skulle anställas en sakkunnig konsulent med likartade uppgifter
som den af Riksdagen nyligen beslutade föreläsningskonsulenten, d. v. s.

»att granska ansökningarna om statsbidrag till föreläsningsanstalter
och därvid särskild! tillse, att verksamheten inom de olika anstalterna
verkligen tjänar det syfte, för hvilket densamma är afsedd,

att följa centralbyråernas och föreläsningsanstalternas verksamhet genom
bland annat minst en konferens årligen med ombud för de förstnämnda,
att ingripa där rättelser synas erforderliga,

att stå till tjänst med råd och upplysningar i hithörande ärenden,
att sammanföra och bearbeta de från centralbyråer och föreläsningsanstalter
inkommande statistiska uppgifterna».

Enligt andra önskemål skulle en verklig statsbyrå för allmänna bibliotek
inråttas, hvilken jämte nyss nämnda uppgifter skulle öfvertaga allt
det arbete, som nu utföres af de statsunderstödda bokförmedlings- och
vandringsbiblioteksanstalterna.

Bägge förslagen hafva otvifvelaktigt fog för sig. Genom inrättande af en
jbnsuZentbefattning af antydda art skulle vi vinna framför allt den kontroll,
som vi nu i så hög grad sakna, skulle vinna ordning och reda i våra allmänna
biblioteksförhållanden, hvad beträffar såväl de statistiska uppgifternas förvaring
som deras bearbetning, och vi skulle säkerligen genom en dylik konsulent, om
man för denna befattning lyckades förvärfva råtta personen, kunna vinna större
enhetlighet äfven inom själfva biblioteksarbetet landet rundt. Alen äfven emot
förslaget om eu statskonsulent för biblioteksväsendet med samma rättigheter
och skyldigheter som föreläsningskonsulenten finnas vägande skäl. Det
är nämligen att märka, att den beslutade föreläsningskonsulenten icke skall
vara en med detta arbete stadigvarande sysselsatt tjänsteman, utan endast
under sex veckor, högst två månader af året skall vara till hands inom
Ecklesiastikdepartementet, nämligen från den dag, då ansökningar om statsbidrag
skola vara inlämnade, till dess han hunnit granska dem och till
departementschefen däröfver lämnat utlåtande. Under den öfriga delen af
året skall föreläsningskonsulenten vara tillgänglig för att på anmodan
lämna råd och upplysningar eller mottaga anmärkningar rörande föreläsningsverksamheten
samt sålunda vara skyldig att dels besvara skrivelser
rörande föreläsningsverksamheten, dels vara att personligen träffa exempelvis
under eu timme tvenne dagar i veckan. Därjämte skall han där
han fått kännedom om missförhållanden — ingripa och skriftligen meddela

185

rättelser eller, där sa erfordras, själ! besöka eu föreläsa i ngsanstal t för att
genom sammanträde med dess inspektor och styrelse söka åstadkomma ändringar
och förbättringar i densammas verksamhet.1) En konsulent af
detta slag är utan tvifvel synnerligen lämplig som framför allt kontrollerande
myndighet, när det gäller en verksamhet sådan som den populärvetenskapliga
föreläsningsverksamheten. En konsulent för vårt allmänna
biblioteksväsen måste ha helt andra och mera djupgående uppgifter och
kan därför icke heller på samma lösliga sätt vara förenad med vårt biblioteksväsen,
som den beslutade föreläsningskonsulenten kommer att vara det
med föreläsningsverksamheten. Denna olikhet sammanhänger med olikheten
i det arbete, som skall öfvervakas. Dels utgöra föreläsningsanstalterna i
vårt land till antalet endast ungefär hälften af antalet redan nu statsunderstödda
bibliotek och endast en ännu mycket ringare del af hela antalet
inom det allmänna biblioteksväsendet arbetande institutioner. Därför

möjliggöres också föreläsningskonsulentens arbete och kan blifva för det
åsyftade ändamålet effektivt med den korta arbetstid, som blifvit anslagen.
\ idare är själfva arten af det arbete, som skulle utföras af eu bibliotekskonsulent,
helt olika mot den verksamhet, som föreläsningskonsulenten fått
sig anförtrodd. Den senares arbete utgöres ju hufvudsakligen af eu kontrollverksamhet,
som går ut på själfva föreläsningsverksamhetens organisation.
att den följes, ledes och tilläfventyrs vrides rätt enligt den af de
sakkunniga uppgjorda, af riksdagen godkända organisationsplanen. I själfva
föreläsningsarbetets detaljer hvarken behöfver eller kan konsulenten ingripa
annat än i undantagsfall, t. ex. för så vidt graverande anmärkningar,
sådana som förekommit, skulle riktas mot en eller annan speciell
föreläsare, _ föreläsningsanstalt eller centralbyrå. Men i allt öfrigt skötes
och ledes ju föreläsningsverksamheten på ett ”af själfva dess natur betingadt
sätt, och har konsulenten blott sett till, att byråerna fått goda och lämpliga
föreläsare på sina program, så kan han sedermera icke ingripa i
föreläsningarnas gång. På ett helt annat sätt förhåller det sig med biblioteksverksamheten.
Dels är själfva arbetet sådant, att det i och för sig är
underkastadt en ständig utveckling och därför fordrar — från en konsulents
sida — mindre kontroll än ständig uppmärksamhet, ledning och
stöd. Dels påkalla de rent yttre förhållandena inom biblioteksarbetet
helt andra förutsättningar än inom föreläsningsverksamheten. År föreläsaren
god, kan han föreläsa väl eller göra nytta utan några särskilda yttre
anordningar eller med tämligen primitiva sådana. Allt beror här på föreläsarens
personlighet. Inom biblioteksarbetet däremot äro äfven ett biblio -

x) Se de sakkunnigas i föreläsningsfrågan ofvan anförda förslag, sid. 66, 67.

186

teks mera vitro förhållanden, såsom t. ex. lokalen och dess anordning och
inredning, själfva anordningen af boksamlingen, allt hvad som kan komma
under benämningen biblioteksteknik, kataloger in. in., af så stor betydelse,
att man måste gifva Dewey rätt, när han säger, att äfven den bäst valda
boksamling likväl blott är ‘råmaterialet till bibliotek. Men allt detta, som
gör en boksamling till ett bibliotek, är saker, för hvilkas utförande fordras
kunskaper och utbildning hos de lokala krafter, som fått sig bibliotekets
vård anförtrodd. Det är icke här som inom föreläsningsverksamheten, att
man vid högskolor och universitet och på andra mera speciella områden
kan utvälja skickliga fackmän, som utföra det egentliga arbetet, d. v. s.
själfva föreläsningarna. De personer, som utföra biblioteksarbetet, åro icke
utbildade fackmän, och det gör, att en eventuell bibliotekskonsulents ställning
till biblioteksverksamheten måste blifva en helt annan än föreläsningskonsulentens
till hans värf. Det skulle alldeles icke vara tillfyllest för
biblioteksverksamhetens utveckling i vårt land om vi finge en statskonsulent,
som under några veckors tid biträdde Ecklesiastikdepartementet med
granskning af ansökningar o. d. och som under den öfriga delen af året
skulle, där han är bosatt, ha mottagning under två timmar i veckan, och
för resten sköta sitt arbete hufvudsakligen genom korrespondens. Bibliotekskonsulenten
måste tvärtom genom personliga besök i hvarje särskild!
bibliotek taga noggrann kännedom om dess förhållanden, arbetssätt, önskningar
och utvecklingsmöjligheter. Hans verksamhet skall framför allt
vara ledarens, hjälparens, lärarens. Men för att utföra ett sådant värf
måste han härför disponera hela sin tid och hela sin arbetskraft.

Dylika konsulentbefattningar för biblioteksväsendet finnas redan i våra
båda grannländer, men i såväl Danmark som Norge äro dessa konsulenter till
respektive ecklesiastikdepartement hörande fast anställda sakkunniga. I båda
länderna är deras arbetskraft det oaktadt otillräcklig, och de hafva därför till
sitt förfogande särskilda biträden. Men dels äro dessa båda- länder till arealen
betydligt mindre än Sverige, hvarför konsulenternas arbete i Danmark och
Norge kan beräknas kräfva mindre tidsutdräkt än i Sverige, dels äro de
danska och norska allmänna biblioteken till antalet afsevärdt färre än de
svenska. Om man således i dessa länder icke anser det tillräckligt med
ens eu fast anställd konsulent, torde äfven i Sverige minst en sådan tjänstebefattning
kunna anses vara af behofvet påkallad.

Om man å andra sidan tillser, hvad det förslaget skulle innebära att
få till stånd en statsbyrå, som skulle dels ombesörja den nyss omtalade
konsulentens åliggande, dels öfvertaga allt det arbete, som nu utföres af de
statsunderstödda vandringsbiblioteks- och bokförmedlingsanstalterna, så finner
man, att inrättandet af en sådan byrå skulle innebära väsentliga fördelar. Dels

187

skulle genom en sådan statlig byrås försorg moderna, enhetliga metoder kunna
bekantgöras och bringas till begagnande i våra allmänna bibliotek, instruktionskurser
för bibliotekarie!1 kunna anordnas under sakkunnig ledning, och
råd och vägledning kunna lämnas i alla de mångahanda frågor, som beröra
bibliotekens och böckernas vård och skötsel. Väl och sakkunnigt utarbetade
handledningar i biblioteksförvaltning, kataloger till ledning vid bokinköp,
en centraliserad bokförmedlings- och vandringsbiblioteksverksamhet m. m.
dyl. skulle blifva värf att fylla för eu sådan byrå. Och utan allt tvifvel
skulle — om man funne de rätta personerna för ifrågavarande arbete —
en statlig biblioteksbyrå, som finge arbeta med tillräcklig arbetskraft och
under goda förhållanden i öfrigt, kunna utöfva det största inflytande på
vårt allmänna biblioteksväsen.

Exempel på dylika statsbyråers arbete äga vi i mångfald från
de amerikanska s. k. statskommissionerna för de resp. staternas biblioteksväsen.
Man anser i Förenta staterna, att det gagn de gorå är af
oskattbar betydelse. De amerikanska statskommissionerna ha till uppgift
att lifva intresset för grundandet af bibliotek i de delar af staten,

som sakna sådana, och på allt sätt med upplysningar och råd, hjälp och

uppmuntran bistå vid upprättandet af hvarje nytt bibliotek inom staten.
Vidare skola statskommissionerna stå redan befintliga bibliotek till tjänst
med råd och dåd i allt som rör deras administration och verksamhet.
Någon eller några af statskommissionernas tjänstemän äro ständigt ute på
resor för att genom personliga besök i biblioteken taga kännedom om de
förhållanden, under hvilka biblioteken arbeta, för att å ort och ställe meddela
råd och hjälp. Sådana resande statskonsulenter stanna, allt efter

hvad som behöfves, längre eller kortare tid vid hvarje bibliotek, de biträda
då vid bokinköpen, vid böckernas anordning, klassifikation och katalogisering:
de meddela undervisning åt bibliotekarien, hjälpa till med införandet
af nya bättre metoder i ett eller annat afseende eller med åvägabringandet
af förbättringar af olika slag, som kunna införas i administrationens
olika grenar, de meddela genom sina besök uppmuntran och ökad arbetsglädje
och söka äfven, om så kräfves, att på ett finkänsligt sätt råda bot
på missförhållanden och rätta fel, där sådana insmugit sig. Också motses
i alla amerikanska bibliotek statskommissionärernas besök med längtan och
glädje, emedan man vet, att biblioteksarbetet efter deras besök försiggår
lättare och angenämare än före desamma. Som jag redan i annat sammanhang
nämnt, är det i Förenta staterna i allmänhet staternas bibliotekskommissioner,
som ombesörja den storartade vandringsbiblioteksverksamhet,
som utmärker det amerikanska biblioteksväsendet. Vidare utgifva
statskommissionerna kataloger till ledning vid bokinköp, handböcker i

188

biblioteksförvaltning och publikationer rörande biblioteksförhållanden i allmänhet,
hvilket allt af giftsfritt tillställes i staten belägna bibliotek för att
hålla dem underrättade angående allt, som kan vara af vikt och intresse för
deras utveckling och verksamhet. Statskommissionerna besörja äfven bokförmedling
för biblioteken, om de så önska, och de uppgöra byggnadsplaner
för biblioteksbyggnad er och ritningar för anordning och inredning åt
bibliotekslokaler. Vidare skötas genom bibliotekskommissionerna såväl ett
flertal af Förenta staternas biblioteksskolor som kortare utbildningskurser
för bibliotekarier. Och slutligen är det genom statskommissionerna, som
statsanslag till bibliotek fördelas och utsändas.

Mot förslaget om inrättande i vårt land af en dylik statsbyrå är tran bibliotekssakens
synpunkt knappast mer än en anmärkning att framställa. 1 vårt
land med dess stora utsträckning och långa afstånd skulle upprättandet af
en byrå innebära en allt för stark centralisation, när det gäller sådant
arbete som vandringsbibliotek och bokförmedling. Och följden häraf skulle
blifva, att de kostnader, som staten skulle få vidkännas för uppehållandet
af en enda statsbyrå, skulle blifva synnerligen störa, för så vidt man nämligen
ville bestå statsbyrån en tillräckligt stor arbetspersonal till utförande
af allt det arbete, som skulle falla på dess lott. Och utan tillräcklig arbetskraft
till sitt förfogande, skulle en dylik byrå, belägen i Stockholm, icke
kunna ens tillnärmelsevis utföra ett tillfredsställande arbete utöfver hela
landet.

Det synes mig därför, som om skulle man i vårt land pa billigaste
sätt vinna det största resultatet genom att gå eu medelväg mellan de två
nyss nämnda förslagen. Man bör således hos oss, liksom varit fallet i
några andra länder, upprätta eu fast biblioteksbyrå lydande under Ecklesiastikdepartementet,
men samtidigt bör man bibehålla statsunderstödda enskilda
vandringsbiblioteks- och bokförmedlingsanstalter, på Indika lämpliga
delar af arbetet kunde öfverlåtas. Genom en sådan anordning skulle man
enligt mitt förmenande kunna vinna bättre resultat än genom en enda
statsbyrå, på samma gång som en sådan anordning skulle ställa sig afsevärdt
billigare för staten.

Om vi då se till, hvilka uppgifter som skulle tillkomma en dylik
statsbyrå, så blifva dessa i hufvudsak desamma, som jag ofvan redan
antydt. Statens biblioteksbyrå för det allmänna biblioteksväsendet bör
framför allt fatta sin uppgift som rådc/ifvarens, ledarens och hjälparens.
Till denna byrå böra alla Sveriges bibliotek kunna med förtroende hänvända
sig i alla frågor, störa och små, som röra deras verksamhet. Och
inom biblioteksbyrån bör man på allt sätt stå till tjänst med upplysningar

189

och råd, äfven när det gäller de minsta detaljer. Äfven sådana kommuner,
föreningar, bolag in. fl., soin ämna upprätta allmänna bibliotek eller skolbibliotek,
böra redan från början kunna hänvända sig till biblioteksbyrån
för erhållande af råd angående val af lokal, dess anordning och inredning,
angående bibliotekets hela organisation, val af bibliotekarie in. in. dyl.,
så att hädanefter intet svenskt bibliotek redan från början behöfver bli
illa ordnadt på grund af bristande möjlighet att erhålla sakkunnig ledning
och hjälp, såsom hittills så ofta varit fallet. Biblioteksbyråns tjänstemän,
som böra vara såväl i litterärt afseende skickliga som äfven för sitt yrke
utbildade bibliotekarier, skola vara hemmastadda i olika sätt och metoder
att anordna bibliotek, de böra behärska den moderna bibliotekstekniken och
på samma gång böra de vara såväl fullt förtrogna med som varmt intresserade
för den social-pedagogiska sidan af det moderna allmänna biblioteksväsendet
och förstå att af de stora kulturländernas framsteg på detta
område draga den nytta, som vårt lands förhållanden medgifva.

Men det är icke blott på ofvan antydda sätt, som biblioteksbyråns
konsulenter skola utöfva sin verksamhet. De skola dessutom genom upprepade
besök i alla Sveriges allmänna och skolbibliotek lära närmare känna
biblioteken, de förhållanden, under hvilka de arbeta, och de svårigheter,
med hvilka de kämpa. Och under sina besök i biblioteken skola bibliotekskonsulenterna
söka bringa lättnad i de på många ställen så besvärliga förhållanden,
under hvilka man arbetar, de skola lämna all den vägledning,
som kräfves, de skola, om så önskas och behöfves, å hvarje ort stanna så
länge, att de kunna biträda bibliotekarien med införandet af riktiga
metoder, gifva honom ledning i klassifikation och katalogisering och lämna
anvisningar angående bästa sättet för lokalens utnyttjande, böckernas uppställning
och anordning, metoder för att göra biblioteket kändt och populärt,
att rätt behandla allmänheten, att hjälpa hvftr lånesökande till rätta
m. m. dyl., som för hvarje bibliotekarie är oundgänglig kunskap. Och
bibliotekskonsulenten skall söka att lära känna icke blott ett bibliotek
å orten utan alla, om där finnas flera, vare sig de äro statsunderstödda
eller icke. Han skall se till, om icke ett samarbete mellan dem vore möjligt
och önskvärdt, och skall härför söka intressera respektive bibliotekarier.
Han skall taga kännedom om, huruvida vandringsbibliotek finnas och om de
gorå något gagn, och om så icke är fallet, orsakerna härtill. Å orter, där
föreläsningsanstalt finnes, skall bibliotekskonsulenten söka lära känna dess
önskemål och, i den mån det är möjligt, söka åvägabringa ett kraftigare
samarbete mellan föreläsningsanstalten och ortens olika bibliotek. Om
bibliotekskonsulenten finner, att bildningsintresset och läslusten å orten

190

äro svaga, skall han söka lifva detta genom en väckande föreläsning, samtidigt
med att han genom en granskning af bibliotekets bokbestånd ser
till, om icke dess sammansättning borde göras med större hänsyn till
ortsbefolkningens intressen och förhållanden, om icke boksamlingen borde
uppfriskas med sårskildt intresseväckande litteratur, om icke å orten ifråga
jordmån funnes för någon särskild studiegren, t. ex. ett hembygdsstudium,
en landtbrukskurs eller dylikt. År detta fallet, bör han i samråd med
bibliotekarien och eventuellt föreläsningsanstaltens föreståndare söka lifva
intresset för anordnande af dylika kurser, och biblioteket bör sättas i stånd
att därunder utöfva en liflig verksamhet och med alla medel, såsom ett
utsträckt öppethållande, för tillfället väl lämpadt bokbestånd och största
beredvillighet och tillmötesgående i alla afseende!), söka draga allmänheten
till sig.

Men denna biblioteksbyråns rådgifvande och ledande uppgift bör lösas
äfven på annat sätt än de ofvannämnda. Jag har i det föregående framhållit,
att en af de största svårigheter, som möta våra biblioteksföreståndare,
är frågan om ett godt, allsidigt och lämpligt bokurval för de allmänna
och skolbiblioteken. Och jag har äfvenledes nämnt, att ett af de
af biblioteksföreståndarne själfva nästan undantagslöst uttalade önskemålen
just innebär hoppet om regelbunden ledning vid bokurval. En sådan uppgift
som denna hör otvifvelaktigt till de värf, som lämpligen kunna och
höra fyllas af en statens biblioteksbvrå. En af de viktigaste uppgifter,
som böra tillkomma donna byrå, är därför utarbetandet af en mönsterkatalog
öfver afl på svenska språket utkommen litteratur berörande alla
områden och som lämpar sig för allmänna och skolbibliotek respektive.
Årligen vid bestämd tidpunkt bör denna katalog förses med ett supplement,
omfattande under det förflutna året utkommen litteratur, och efter några
års förlopp bör åter en ny hufvudkatalog utgifvas. Ett exemplar af hutvudkatalogen
såväl som de årliga supplementen skola kostnadsfritt tillställas
rikets alla statsunderstödda bibliotek, men i öfrigt tillhandahållas
mot viss afgift. Katalogens uppställning bör vara i bibliografiskt hänseende
mönstergill, så att den kan tjäna till ledtråd icke blott vid urvalet åt
litteratur, utan äfven på samma gång vid klassifikation, katalogiseringen
och signeringen af boksamlingarna.

Ett synnerligen godt exempel på betydelsen af ett arbete af detta slag,
utförd t på af mig antydt sätt, erbjuder den af norska kirkedepartementet
genom dess bibliotekssakkunnige utgifna »Katalog over boker skikket for
folkebogsamlinger», sista upplagan af hufvudkatalogen utgifven 1909 + tilllägg
1910. Man begagnar i norska kirkedepartementets kataloger det sär -

191

skild! för allmänna bibliotek synnerligen lämpliga Deweyska klassifikationssystemet
och de förträffliga ( ''utter ska boknumren, och dessa kataloger utmärka
sig äfven i öfrigt för en särdeles öfverskådlig och lätt brukbar
uppställning och anordning. Jämte den systematiska klassindelade afdelningen
innehålla de norska katalogerna äfven ett alfabetiskt författareregister.
Det har visat sig, att dessa kataloger äro ovärderliga för biblioteken,
såväl genom den sakkunnigt utarbetade, årligen regelbundet förnyade
ledning vid bokinköp, som de utgöra, som äfven därutinnan, att
de kraftigt medverka till införandet af enhetliga metoder i landets olika
bibliotek med afseende på såväl klassifikation som katalogisering och Insignering.

För att i katalogerna få hvarje vetenskap och hvarje betydligare
meningsriktning representerad af de värdefullaste arbetena rörande desamma
bör biblioteksbyrån äga rätt att för arbetet med katalogernas
utgifvande med sig adjungera fackmän å olika områden. Uppgifterna
angående hvarje bok böra icke inskränkas till uteslutande bibliografiska
uppgifter, utan böra äfven upptaga bokens innehållsförteckning och en
kortfattad beskrifvande notis om dess innehåll. Dylika s. k. annoterade
kataloger äro mycket vanliga inom Förenta staternas biblioteksväsen,
och sådana notisers betydelse för den, som skall välja böcker ur en katalog,
kan knappast nog uppskattas. Material till dylika notiser om en bok kan
stundom hämtas ur framstående kritikers anmälningar i tidningar och
tidskrifter, hvarvid källan bör angifvas för att sätta läsaren af boken i
tillfälle att, om han så skulle önska, taga kännedom om äfven den artikel,
ur hvilken notisen är hämtad. Exempel på mönstergillt annoterade och
uppställda kataloger äro: Classiticd catalogue of the Carnegie Library of
Pittsburgh. Ser. 1: 1—3 (1895—1902) — 2: 1—2 (1902—1906). Pittsburgh
1907—08. 8:0 och Catalogue of books in the children’s department
of the Carnegie Library of Pittsburgh. Pittsburgh 1909. 8:0.

Kataloger af likartad! slag äro, som jag i det föregående redan nämnt1),
i hög grad af behofvet påkallade i vårt land, och utarbetandet af dylika
kataloger för svenska bibliotek skall utan tvifvel blifva en af en eventuell
statlig biblioteksbyrås betydelsefullaste uppgifter.

Jämte önskemålet om regelbundet utkommande, af sakkunniga personer
utarbetade mönsterkataloger till ledning vid bokinköp intager önskan
om tillfälle till utbildning i bibliotekarieyrket det främsta rummet bland
de önskemål, som uttalats af dem, som ha med våra allmänna och skol -

*) Se sid. 90 ff.

192

bibliotek att skaffa. Bristen på sådan utbildning är naturligtvis för dem,
som skola sköta biblioteken, i synnerligen hög grad kännbar. Och donna
brist ger sig äfven tydligt till känna i det sätt, hvarpå en mångfald af
våra bibliotek administreras, i deras kataloger, vården af böckerna, utnyttjandet
af lokalerna o. s. v. Det lider intet tvifvel, att de penningesummor,
som i vårt land utgifvas för biblioteken, skulle kunna göras mångdubbelt
fruktbärande, om åtminstone någon elementär utbildning i bibliotekarieyrket
stått de personer till buds, som nu hvar och eu efter egen
metod sköta de bibliotek, de förestå. Det är ju visserligen ett faktum,
att bibliotekariekallet i vårt land icke räknas för något yrke, för hvars
utöfvande kräfva» vare sig kunskaper eller utbildning. Därför ser man
ju också de egendomligaste exempel på val af bibliotekarier företagna af
bibliotekens styrelser. Det tinnes t. ex. statsunderstödda allmänna bibliotek,
där bibliotekariens yrke uppgifves vara (bibliotekets) städerska o. dyl.
Sådana bibliotek — jag har under mina resor träffat på ett par af dem —
sakna naturligtvis hvarje spår af uppfostrande, ledande betydelse i samhället
och äro icke annat än rena lånbibliotek. Hur kan man begära, att
en sådan bibliotekarie skall kunna företaga bokinköp med hänsyn till de
olika studie-, samhälls-, hembygds-, fack- och andra intressen, som eventuellt
förefinnas å orten? Eller hur kan en städerska eller gårdskarl som
bibliotekarie kunna tjänstgöra som ortens litterära ledare och rådgifvare
vid alla de tillfällen, då så borde påfordras i ett väl skött och högt stående
bibliotek? Och hvad annat kan man vänta än ytterst bristfälliga kataloger,
illa vårdade böcker och brist på lämplig administration i allmänhet, då
så föga sakkunniga och för sitt yrke passande bibliotekarier användas?
Mot sådana missförhållanden kan rådas bot på två sätt. Dels böra biblioteken
genom möjlighet till afsevärdt höjda statsanslag sättas i tillfälle att
aflöna bildade bibliotekarier, hvilka åtminstone som biyrke kunna åtaga
sig bibliotekets vård. Dels bör staten genom att bereda tillfälle till utbildning
i bibliotekarieyrket gå i spetsen för att åvägabringa en förändrad
uppfattning af detta yrkes vikt och betydelse. Vi stå i detta afseende
efter icke blott Förenta staterna och England utan äfven flera andra af
kulturländerna i världen. I Tyskland fordrar man en lång och grundlig
utbildning hos alla slag af bibliotekarier och, som jag redan nämnt, de
större allmänna biblioteken i Tyskland använda numera blott vetenskapligt
utbildade bibliotekarier som ledare. I Norge förestås de förnämsta allmänna
biblioteken af i Förenta staternas bästa utbildningsanstalter fostrade bibliotekarier,
i Holland väljas till föreståndare för de allmänna biblioteken
uteslutande personer med god bildningsgrad, och t. o. in. i Danmark, därför
hållandena i öfrigt äro likartade med våra egna, har från och med 1910

193

Statens Bogsamlingskomité gjort försök med 14-dagars utbildningskurser
för bibliotekarier, f)

Att sådan möjlighet till utbildning äfven hos oss skulle på det högsta
uppskattas af dem, hvilka sådana utbildningskurser skulle gälla, det har
erfarenheten redan visat genom det lifliga intresse, för hvilket de försök
i detta afseende blifvit föremål, som vid olika tillfällen blifvit af mig
företagna.2) Det gäller emellertid att få till stånd regelbundna årliga
utbildningskurser för våra bibliotekarier, och sådana kunna och böra föranstaltas
och ledas af en statens biblioteksbyrå. I en sådan byrå bör
samlas ett mönsterbibliotek, bestående af ett exemplar af hvarje bok, som
tinnes upptagen i den af byrån utgifna mönsterkatalogen 3). Detta bibliotek
bör finnas på biblioteksbyrån redan af den anledningen, att konsulenterna vid
hvarje tillfälle böra hafva till hands de böcker, som finnas upptagna i mönsterkatalogen,
så att de angående i densamma upptagna böcker ständigt skola
vara i stånd att lämna uppgifter, besvara frågor o. d. En sådan samling
torde för öfrigt vid utgifvande af hvarje ny årgång af katalogen vara till
ovärderlig nytta. Men detta mönsterbibliotek bör äfven göra tjänst som
det nödvändiga åskådningsmaterialet för biblioteksbyråns undervisningskurser,
hvilka måste vara af såväl teoretisk som praktisk art. I detta
biblioteksbyråns bibliotek skola bibliotekarierna sättas i tillfälle att lära
olika metoder för hyllornas uppställning och böckernas anordning, klassifikation
och katalogisering af alla slag, system för bokutlåning och revidering
af boksamlingen, inbindning och böckernas yttre vård och skötsel,
förande af statistik öfver låntagare och boklån jämte alla andra grenar
af den moderna bibliotekstekniken, äfvensom principerna för bokurval och
bokinköp till olika slag af bibliotek.

Det förefaller mig skola vara lämpligt, om biblioteksbyrån, åtminstone
till att börja med, anordnade tre kurser årligen, af hvilka de två borde
vara. kortare kurser, t. ex. 14-dagars kurser med 5—6 timmars arbete
dagligen och uteslutande afsedda för personer, som innehafva befattning
som bibliotekarier för allmänt eller skolbibliotek (eventuellt den ena kursen
uteslutande för skolbibliotekarier, den andra för bibliotekarier vid allmänna
bibliotek). Vid val af tider för dessa kurser bör hänsyn tagas därtill, att

B Jfr sid. 99 tf. — 2) Se sid. 104.

3) I Förenta staterna skänka förläggarne statskommissionen ett ex. af hvarje bok,
som upptages i någon af dess kataloger. För öfrigt torde i vårt land en sådan samling
med lätthet och utan kostnad kunna åtminstone delvis hopbringas ur de till Justitiedepartementet
enligt tryckfrihetsförordningen insända tryckalstren, hvilka för närvarande komma
till föga gagn.

194

flertalet al’ de personer, som för närvarande tjänstgöra som bibliotekarier
vid allmänna och skolbibliotek, äro folkskollärare, hvarför dessa kurser
böra förläggas till skolferierna. Hvad den tredje kursen angår, borde denna
vara af grundligare slag, minst sex veckor å två månader med samma
dagliga arbetstid som ofvan nämnts, och vara afsedd för personer, som
ämna ägna sig åt bibliotekarieyrket (vid allmänna eller skolbibliotek). Tillträde
till en sådan kurs bör lämnas endast åt personer, som aflagt minst
folkskollärareexamen eller kunna styrka sig äga minst motsvarande kunskaper,
och som miniini- och maximiåldrar böra bestämmas 18 och 30 år.
Antalet deltagare i alla dessa kurser bör icke sättas för högt, detta på
grund af de praktiska öfningarna. Min erfarenhet på detta område gör
mig böjd för att bestämma maximiantalet till 20 deltagare pr kurs. Med
hänsyn till de kostnader, som särskildt deltagare från landsorten få ikläda
sig för att bevista dylika kurser, synes man mig åtminstone till att börja
med böra låta deltagandet ske afgiftsfritt.

Det lider intet tvifvel, att dylika kurser af olika slag, väl planlagda
och skötta med nit och intresse af sakkunniga biblioteksmän, kanske i
högre grad än något annat medel skulle bidraga till vårt allmänna biblioteksväsendes
höjande och uppblomstring.

Men det finnes ännu ett område af vårt allmänna biblioteksväsen,
öfver hvilket biblioteksbyråns ledande, undervisande hand bör sträckas,
och det är seminariernas bibliotek. Vi måste nämligen komma ihåg, som
jag redan ett par gånger nämnt, att det stora flertalet åt bibliotekarierna
för våra allmänna och skolbibliotek för närvarande utgöras af folkskollärare.
Detta är visserligen icke ett idealiskt förhållande, åtminstone hvad
de allmänna biblioteken angår. För dessa bibliotek bör önskemålet vara:
särskildt utbildade bibliotekarier, för hvilka bibliotekarieyrket icke är en
bisyssla utan ett lefnadskall. Men sådana som förhållandena för närvarande
äro och ännu under eu oöfverskådlig framtid komma att förblifva,
gäller det att göra det bästa möjliga af hvad vi hafva och ha hopp om
att kunna uppnå. Man måste därför se till, att när våra folkskollärare
tillträda sitt kall, de äfven ha något begrepp om hvad åtminstone ett godt
skolbibliotek bör vara, hur ett sådant bör ordnas, göras mest fruktbärande
och skötas, så att det blir till största möjliga gagn. Härför fordras uppfyllandet
af två betingelser. Dels böra seminariernas bibliotek i största
möjliga mån ombildas till mönsterbibliotek i sitt slag. Om de än äro
aldrig så obetydliga till omfånget — och många äro mer än obetydliga
— så bör man likväl genom praktiska anordningar söka göra dem
till ett något så när brukbart åskådningsmaterial för seminariets lärjungar.
Dels bör undervisning i ett skolbiblioteks skötsel och handha 1-

195

vande ineddelas seminariets lärjungar under deras seminarieår. Båda dessa
värf — omdaningen af våra seminariebibliotek och meddelande af undervisning
åt seminariernas lärjungar — synas mig höra anförtros åt den
eventuella biblioteksbyrån, som otvifvelaktigt kommer att blifva den enda
för dessa uppdrag skickade institution, som vi äga. Omläggningen och
ordnandet af seminariebiblioteken är ju endast ett mera tillfälligt arbete
för konsulenterna, åtminstone ett, som, en gång afslutadt, bör kunna fullföljas
af seminariets egen bibliotekarie, efter anvisningar och råd af
konsulenten. Det synes mig också höra uppställas som en fordran, att för
så vidt vi få till stånd de af mig ofvan föreslagna undervisningskurserna
för bibliotekarier, seminariernas bibliotekarier böra genomgå en" dylik och
att vid tillsättande af bibliotekarier i seminarierna företräde lämnas åt den,
som genomgått eu kurs i bibliotekarieutbildning. Sedan Kungl. öfverstyrelsen
för rikets allmänna läroverk börjat anordna af mig ofvan omnämnda
bibliotekskurser för lärare vid de allmänna läroverken1), har öfverstyrelsen
plägat uppställa dylika villkor vid besättandet af bibliotekarieplatserna
i de allmänna läroverken. Och ett liknande förfaringssätt synes mig,
när vi få kurser till stånd för äfven seminariernas lärare, böra vid seminarierna
iakttagas.

Hvad beträffar den undervisning, som meddelas seminariets lärjungar,
bör denna under de första läsåren meddelas af seminariets bibliotekarie
under t. ex. en timme i veckan i samband med praktiska öfningar
i seminariets bibliotek, hvarjämte ledning i litteraturkännedom och litteraturval
med hänsyn till barn och ungdom och skolbibliotek alltjämt bör
gifvas seminarieeleverna af framför allt läraren i modersmålet och dessutom
af lärarne i respektive ämnen. Under sista läsåret synes mig emellertid
en mera rationell och koncentrerad undervisning i skolbiblioteks skötsel
höra meddelas seminariernas lärjungar under ledning af en bibliotekskonsulent.
Under förutsättning, att seminariernas lärjungar genom den af
seminariernas bibliotekarie under årens lopp meddelade undervisningen
inhämtat den elementäraste kunskapen om sättet att förvalta ett skolbibliotek,
torde den tid, som af bibliotekskonsulenten bör anslås till hvarje seminarium,
kunna inskränkas till exempelvis en vecka årligen. Men under denna
vecka bör konsulenten äga rätt att disponera öfver minst aderton timmar af
lärjungarnes tid. Under sina besök vid seminarierna bör konsulenten äfven
inspektera seminariets eget bibliotek och taga kännedom om dess utveckling
under det gångna året samt stå seminariets bibliotekarie till tjänst
med råd och dåd. I alla våra seminariestäder finnas utan tvifvel utom

*) Se sid. 104.

196

seminariebiblioteken äfven andra allmänna och naturligtvis skolbibliotek,
hvarför konsulenten under sina resor till seminarierna med ändamålet att
meddela undervisning äfven torde kunna förena besök i ett flertal andra
bibliotek.

Nödvändigheten af undervisning i biblioteksförvaltning för seminariernas
såväl lärare som lärjungar inses numera af alla, som intressera sig
för vår folkundervisning. Ett kraftigt intryck af styrkan i detta önskemål,
i hvad det gäller seminarierna själfva, lämnade den diskussion och de
resolutioner, som blefvo en följd af ett mitt föredrag om seminariernas
biblioteksfråga under åttonde svenska seminarieläraremötet i Stockholm den
6 och 8 augusti 1910. De åsyftade resolutionerna inneburo, den ena, »att
mötet skulle uppdraga åt seminarielärareföreningens styrelse att ingå till
K. M:t med eu motiverad anhållan om anslag till en kurs i biblioteksteknik
för seminarielärare», den andra, »att mötet skulle uttala sig för att
vid seminarierna måtte meddelas undervisning i förvaltning af skolbibliotek».
Båda resolutionerna biföllos enhälligt af det talrikt församlade
mötet1).

I flera af de Förenta staterna är undervisning i skolbiblioteks skötande
införd i seminarierna för såväl seminariernas lärare som lärjungar, och i
Finland är beslut fattadt och anstalter träffade för sådan undervisnings
införande.

1 nära samband med frågan om undervisning för och utbildning af
bibliotekarier står spörsmålet om utgifvande af läro- och handböcker i
biblioteksförvaltning. Äfven i detta afseende äro vi synnerligen vanlottade,
då ännu icke någon vare sig längre eller kortare af sakkunnig bibliotekarie
och efter svenska förhållanden afpassad lärobok existerar i vårt
land. De råd och anvisningar, som tid efter annan utgifvits af förmedlingsanstalterna,
äga icke — och kunna icke äga, då de icke äro författade
af fackmän på området — vare sig den tillförlitlighet eller den
utförlighet, att man kan räkna med dem som handböcker i konsten att
rätt sköta ett bibliotek. Äfven utgifvandet af dylika fullt tillförlitliga och
för svenska förhållanden, svenska bibliotek och litteratur på svenska språket
afpassade läroböcker, mera kortfattade såväl som utförliga, synes mig vara
en uppgift af största vikt för en blifvande biblioteksbyrå. Och liksom
byråns tjänstemän vid utgifvandet af den ofvan nämnda mönsterkatalogen
böra söka samarbeta med för detta arbete särskildt kvalificerade fackmän,

b Se: Förhandlingar vid åttonde svenska seminarieläraremötet i Stockholm den 6
och 8 augusti 1910, Stockholm 1911, sid. 97—99.

197

böra de äfven vid utgifvandet af läro- och handböcker samarbeta med
Kungl. Bibliotekets tjänstemän för att, i den mån så är möjligt, den erfarenhet
och kunskap, som särskildt med afseende på för svenska förhållanden
lämpad teknik linnes samlad i Sveriges riksbibliotek, må få komma rikets
alla bibliotek, hela biblioteksväsen till godo.

önskan om lämpliga läroböcker i biblioteksförvaltning — utmärkta
sådana finnas för långe sedan utgifna af amerikanska, engelska, tyska in. fl.
fackmän —• är hos svenska bibliotekarier synnerligen allmän, och min
erfarenhet som kursledare och föreläsare för biblioteksföreståndare gör, att
jag bestämdt vågar påstå, att dessa läroböcker, när de komma, skola hälsas
med den största tillfredsställelse och tacksamhet i alla delar af landet.
Samma min erfarenhet har äfven lärt mig, med hvilka svårigheter det är
förenadt att utan dylika läroböcker leda undervisningskurser i biblioteksförvaltning,
hvarför äfven från synpunkten af de ofvan föreslagna kurserna
läroböcker i biblioteksförvaltning äro i högsta grad af behofvet påkallade.

Utom nu nämnda verksamhetsgrenar, skall biblioteksbyrån naturligtvis
ha till uppgift att granska de för statsbidrags erhållande insända
handlingarna och att äfven på detta sätt följa biblioteksrörelsen i landet
samt tillse, att allt är i sin ordning, att villkoren för statsbidrags erhållande
blifvit uppfyllda och att respektive bibliotek såväl som föreningarnas
studieorganisationer verkligen tjäna de syften, för hvilka de
äro afsedda. Och en viktig uppgift för biblioteksbyrån är härvid att
sammanföra och bearbeta alla till densamma inkommande statistiska uppgifter,
hvarigenom biblioteksbyrån blir i stånd att följa biblioteksrörelsens
utveckling i olika delar af landet såväl som i dess helhet, att erhålla en
ingående kännedom om hvad som är gjordt och hvad som ytterligare bör
göras, om hvad som brister och som bör rådas bot för samt hvilka förändringar
eller förbättringar i ett eller annat afseende, å ett eller annat
område, i en eller annan landsdel, som kunna och böra vidtagas. En sådan
regelbundet fortlöpande behandling af de insända statistiska uppgifterna
är helt enkelt oundgänglig, om vi icke, såsom hittills varit fallet, skola
trefva i det ovissa, bevilja anslag utan att veta, om de verkligen behöfva»
eller hvad gagn de göra, eller hvilka nya former för deras medgifvande
som möjligen kunna vara af behofvet påkallade. Det är för öfrigt för
biblioteksrörelsen i dess helhet och för att åvägabringa en fastare organisation
och större samhörighetskänsla biblioteken emellan af icke ringa
betydelse, att det äfven för de särskilda biblioteken finnes möjlighet att
få veta, att det existerar andra bibliotek i landet än just de själfva, att
dessa andra bibliotek arbeta under de och de förhållandena, kämpa med vissa

198

svårigheter, åtnjuta så och så stora anslag, äro så och så lifligt besökta,
ha försökt vissa förändringar eller förbättringar i sina arbetsmetoder, allt
underrättelser, som där de komma, öka intresset och verka uppmuntrande
och sporrande. Det synes mig därför som synnerligen önskvärdt, om en
eventuell biblioteksbyrå helst månatligen utgåfve tryckta meddelanden
om biblioteksrörelsens ställning i landet, hvilka meddelanden samtidigt
borde innehålla sådana underrättelser, som byrån önskade skola komma
till bibliotekens vetskap, samt råd och anvisningar angående handhafvandet
af allmänna bibliotek, som man ansåge vara af vikt. Dessa biblioteksbyråns
meddelanden skulle naturligtvis kostnadsfritt tillställas alla statsunderstödda
bibliotek.

Hvad slutligen biblioteksbyråns personal angår, synes mig denna höra
utgöras af fyra konsulenter (män eller kvinnor), af hvilka den ene skall
vara biblioteksbyråns chef. Chefens arbete bör bestå i ledning och övervakning
af de olika arbetsområden, som tillhöra byråns verksamhet. De tre
öfriga, konsulenterna böra utses att handhafva vården af hvar och en ett
särskildt biblioteksdistrikt, under det biblioteksbyråns chef bör söka att
med uppmärksamhet följa biblioteksrörelsens utveckling inom hela landet.
För utförandet af det vidlyftiga och betydelsefulla arbete af olika slag, som
enligt föreliggande förslag skulle tillkomma biblioteksbyrån, torde man
knappast kunna anställa ett mindre antal tjänstemän inom byrån, om man
nämligen vill tillförsäkra hvart och ett af biblioteksbyråns arbetsområden
en god och effektiv vård, som endast kan åstadkommas genom tillräcklig
och god arbetskraft. För erhållande af litterärt såväl som i bibliotekarieyrket
väl utbildad personal torde man böra bestämma konsulenternas
löneförmåner till desamma, som åtnjutas af bibliotekarierna i Kungl. Biblioteket,
d. v. s. chefskonsulenten bör likställas med eu förste bibliotekarie,
de öfriga konsulenterna med andre bibliotekarierna i Kungl. Biblioteket.
För så kräfvande och ansvarsfulla poster som de eventuella konsulenternas
torde begynnelselöner å 5,800 kr. och 4,000 kr. respektive icke kunna
anses för höga. Det torde för öfrigt knappast vara möjligt att i våra dagar
för arbete af detta slag erhålla fullt kvalificerad arbetskraft och därtill i
Stockholm bosatta tjänstemän för en aflöning understigande den föreslagna.
Och vikten af att för arbetet ifråga redan från början vinna fullt kompetenta
krafter torde icke kunna öfverskattas.

Öfriga med biblioteksbyrån och dess verksamhet förknippade utgifter,
bland annat äfven rese- och traktamentsersättningar enligt tredje klassen
i gällande resereglemente, torde i tillämpliga afseenden böra utgå af de
olika under riksstatens åttonde hufvudtitel uppförda förslagsanslagen.

199

Det särskilda anslag, som således för närvarande skulle kräfvas för
biblioteksbyråns upprättande, skulle utgöra ett lönebelopp för de fyra
konsulenterna å sammanlagdt lägst 17,800 kr., med ålderstillägg högst
23,300 kr., en i själfva verket obetydlig summa för statsverket jämförd
med den vinst, som vårt biblioteks- och därmed hela vårt undervisningsoch
uppfostringsväsende skulle skörda af en väl och sakkunnigt ledd verksamhet
af den art, som enligt föreliggande förslag skulle tillkomma statens
biblioteksbyrå. Och det är min bestämda öfvertygelse, att endast genom
en energiskt bedrifven verksamhet ungefärligen i enlighet med den arbetsplan,
som här uppgjorts för statens biblioteksbyrå, vårt allmänna biblioteksväsen
kan komma att blifva af den betydelse inom hela vårt bildningsväsende,
som det bör vara, men som det hittills till stort men för vår
folkbildning icke kunnat blifva.

C. Statsbidragets form, sättet för dess utdelande, villkor för
erhållande af statsbidrag m. m.

Hvad beträffar formen för statsbidragets utdelande till biblioteken, har
denna hittills utgjort penningar, till hvilkas erhållande knutits den bestämmelsen,
att de endast må användas till inköp och inbindning af böcker
samt till tryckning af katalog. Det viktigaste af dessa ändamål är inköpet
och inbindningen af böcker, tv det är endast genom ett ständigt förnyande
af bokförradet, som ett bibliotek kan hålla jämna steg med utvecklingen
å alla områden och därigenom ernå sin fulla betydelse för det samhälle,
inom hvilket det verkar. Som jag ofvan påpekat, bereder emellertid just
själfva inköpen af böcker de största svårigheter i synnerhet på landsbygden.
När man granskar de i Kammarrätten befintliga räkningarna för bokinköp,
stannar man ofta i tvekan, om ett stort antal åt de bokinköp, som på
landet så ofta företagas på bokauktioner genom, efter hvad det synes, ofta
totalt illiterata ombud, verkligen äro värda det, må vara ringa, statsbidrag,
för hvilket de företagas. Jag har i det föregående till ledning vid bokinköp
föreslagit utgifvande genom biblioteksbyrån af en stor och utförlig normalkatalog
enligt närmast det norska mönstret. Men det synes mig, som om
dessutom det bästa sättet för staten att erhålla full garanti för, att statsbidraget
endast komme att användas för inköp af verkligt värdefull litteratur,
vore, att statsbidraget utginge i form af bundna böcker valda enligt den
nämnda normalkatalogen, som jag redan nämnt, så upprättad att den tillgodoser
olika smakriktningar. Utom den garanti för staten, som ett sådant

200

förfaringssätt skalle medföra, skulle det dessutom för biblioteken innebära
dels lättnad i deras arbete och besvär, dels, om saken skötes rationellt,
större valuta för penningarna. Jag har nämligen tänkt mig, att saken borde
ordnas så, att landet från bibliotekssynpunkt indelades i distrikt. Inom
hvarje distrikt skulle en af staten understödd bokförmedlingsanstalt utöfva
sin verksamhet. När nu årligen blifvit afgjordt, hvilka bibliotek som blifvit
tillerkända statsunderstöd till ett visst belopp, skulle statens biblioteksbyrå
på tryckt formulär härom underrätta biblioteken, hvilka formulär äfven
skulle innehålla en upplysning om, att biblioteken för utfående af bundna
böcker, för hvilka den sammanlagda kostnaden (inköpspris jämte inbindning)
motsvarade statsbidragets belopp, ägde att hänvända sig till en viss angifven
bokförmedlingsanstalt samt att böckerna skulle väljas ur statens normalkataloger.
Om det gällde ett bibliotek, som för första gången kom i åtnjutande
af statsanslag, skulle intill tidpunkten ifråga utkomna kataloger
medsändas, gällde det äldre statsunderstödda bibliotek, endast sist utgifna,
biblioteket icke ännu tillhandahållna katalog. Samtidigt med dessa meddelanden
till biblioteken skulle till de statsunderstödda bokförmedlingsanstalterna
afgå förteckning öfver de inom hvars och ens distrikt belägna
bibliotek, som blifvit tillerkända anslag för året, jämte beloppen på de
beviljade anslagen. Allt hvad biblioteken sedan hade att göra — sedan
urvaiet af önskade böcker var företaget — vore att till respektive bokförmedlingsanstalter
insända rekvisition på de och de numren ur katalogerna,
hvarefter de inom kort tid finge sig dessa tillsända bundna och färdiga.

Ett synnerligen eftersträfvansvärdt önskemål är, att vi en gång skola
komma så långt i bruket af enhetliga metoder öfver hela landet, att bokförmedlingsanstalterna
redan vid utsändandet af rekvirerade böcker kunde
förse dessa med klassifikations- och katalogiseringssigna samt med färdigtryckt
katalogkort. De särskilda biblioteken skulle då vid erhållandet af böckerna
icke ha annat att göra än att stämpla dem med egen bokägarestämpel
och placera in boken och katalogkortet på bokhyllan och i katalogskåpet
respektive. Men äfven om vi icke ännu stå inför förverkligandet af dessa
sistnämnda önskemål, så betyder likväl redan möjligheten för biblioteken att
få sitt statsbidrag sig tillsändt i form af väl bundna, värdefulla böcker en
stor lättnad i deras arbete. Och det bör äfven kunna komma att betyda
större valuta för penningarna. Om nämligen bokförmedlingsanstaltcrna årligen
kunna med bestämdhet påräkna en så stor omsättning som den motsvarande
hela det till biblioteken utgående statsbidraget till det i denna
utredning föreslagna beloppet, skola de utan tvifvel blifva i stånd att hos
bokförläggarne, bland hvilkas bästa kunder de då kunna räkna sig, erhålla
betydligt ökad rabatt, så stor, att förmedlingsanstalterna, som icke böra få

201

pålägga biblioteken någon formedlingsafgift för de böcker, som erhållas i
statsbidrag, möjligen därjämte kunna komma därhän att afskaffa all förmedlingsafgift.

Mot förslaget att utdela statsanslaget i form af böcker, valda efter
respektive bibliotekariers önskningar ur den föreslagna normalkatalogen,
kan riktas den anmärkningen, att härigenom en viss hämsko lägges på det
enskilda initiativet. Och denna anmärkning har utan tvifvel ett visst fog
för sig. Statsbidraget kommer i så fall icke att utgifvas för böcker bortslumpade
på bokauktioner, å hvilka en del förläggare realisera ett af olika
anledningar svårsåldt lager, icke heller kommer statsanslaget att skaffa förtjänst
åt bokkolportörer af olika slag. Men att det f. ö. skulle läggas
någon hämsko på det enskilda initiativet, om bibliotekarierna få en rikhaltig,
af sakkunniga personer och med biträde af fackmän, som representera
alla olika områden och smakriktningar inom hela den svenska litteraturen,
utarbetad och årligen förnyad katalog att välja böcker ur, det torde
vara svårt att förstå. Att det skulle möta någon särskild svårighet att
på angifvet sätt få till stånd en dylik katalog, som skulle kunna tillgodose
smakriktningar från de mest skilda läger, det torde väl i vår tid knappast
någon på fullt allvar sätta ifråga, och de försök, som i detta afseende blifvit
gjorda i vårt land af t. ex. studentföreningen Heimdal och andra, lämna
ju f. ö. tydliga bevis för möjligheten att utgifva dylika kataloger. Om flera
bevis härför skulle knifvas, äro de förut omtalade af norska kirkedepartementet
utgifna katalogerna talande exempel på såväl möjligheten som fördelen
af en anordning sådan som den föreslagna.

.Nu säger man bl. a. också, att dylika kataloger visserligen äro nödvändiga,
men att deras utgifvande — för att de skola blifva mindre
kritiskt mottagna och bedömda — bör helt och hållet omhänderhafvas af
enskildt initiativ. 1 och för sig är det ju likgiltigt hvem som utgifver en
dylik katalog, om blott katalogen blir från alla synpunkter, såväl innehållets
som formens, lämplig som mönsterkatalog. Men dels fordras, för
att detta önskemål skall kunna uppfyllas, större sakkunskap och erfarenhet
å området ifråga än hvad man i allmänhet förfogar och kan förfoga öfver
på våra enskilda förmedlingsanstalter, dels kunna icke dessa på samma
sätt som en statens byrå garantera den kontinuitet i ett arbete sådant
som detta, som oundgängligen kräfves för att göra detsamma fullt effektivt
till sina verkningar. Att döma af de skrivelser, som jag fatt mottaga
från flertalet af våra bokförmedlingsanstalter, synas också just dessa
vara synnerligen intresserade af, att utgifvandet af här åsyftade kataloger
öfvertages af en statlig institution, emedan man synes anse, att först
därigenom den regelbundna förnyelse, den af mera tillfälliga yttre för 2fi -

202

hållanden oberoende, ständigt tillgängliga sakkunskap och slutligen den
obrutna fortgång af arbetet i dess helhet kunna tillförsäkras detsamma,
som äro nödvändiga förutsättningar för ett lyckligt resultat af arbeten af
denna art.

När man väl fått till stånd sådana, alla olika smakriktningar representerande
kataloger, så synes mig icke det ringaste skäl förefinnas mot
utdelandet af statsanslaget i form af bundna böcker valda enligt respektive
biblioteks egna önskningar och behof ur ifrågavarande kataloger. Långt
ifrån att verka som någon som helst hämsko på biblioteken, kan en
sådan anordning, som jag förut påpekat, uteslutande tjäna till att bereda
biblioteken lättnad i deras arbete, ledning och hjälp i flera afseenden och
troligen äfven större valuta, äfven i antal böcker räknadt, för det beviljade
anslaget än hvad de nu kunna erhålla.

Slutligen är äfven att märka, att skulle ett bibliotek önska eller behöfva
något arbete, som af en eller annan anledning icke finnes upptaget
i åsyftade normalkataloger, t. ex. ett tyngre vetenskapligt verk än hvad
man funnit lämpligt att däri medtaga o. dyl., så möter ju icke det
ringaste hinder för biblioteket att inköpa detsamma för de medel, öfver
hvilka biblioteket i öfrigt (utom statsanslaget) förfogar. Om man betänker
äfven denna möjlighet för biblioteken att fullt själfständigt skaffa
sig hvarje litteraturalster, som de önska, så synes mig därmed bevisadt,
att här föreslagna sätt för utdelande af statsanslaget skulle innebära uteslutande
fördelar för biblioteken, och det skulle helt säkert medföra de
bästa verkningar för biblioteksväsendets i dess helhet förkofran i vårt land.

Det har från en del håll framställts som ett önskemål, att statsbidraget
skulle utgå icke blott i form af böcker, utan t. o. m. i form af vissa bestämda
böcker, såsom nya lageditioner, litteratur berörande allmänt medborgerlig
bildning, vissa praktiska ämnen o. dyl. För min del anser
jag ett sådant förslag mindre tilltalande såsom görande allt för stort intrång
på bibliotekens och bibliotekariernas individuella frihet och bestämmanderätt.
Om staten blott ser till, att möjlighet till sådan ledning vid
inköp af böcker, som här ofvan föreslagits genom dels väl utarbetade
normalkataloger, dels statsanslagets utdelande i form af böcker enligt nämnda
kataloger och genom bokförmedlingsanstalternas försorg, och om därjämte
i största möjliga utsträckning tillfälle bereddes bibliotekarierna till dels
utbildning i sitt yrke, hvari förmågan att inköpa lämpliga böcker utgör
en väsentlig faktor, dels råd och anvisningar vid alla tillfällen, då sådana
önskas eller behöfvas, af sakkunniga, intresserade konsulenter, så synes
mig staten ha på fullt tillfredsställande sätt skaffat sig garanti för bästa
möjliga användning af statsbidraget. Att — såsom sker t. ex. i Belgien —

203

utdela statsanslaget i form af böcker, som af statskonsulenten bestämmas,
synes mig däremot, af skäl som jag ofvan nämnt, vara ett föga tilltalande
förslag, som dessutom kan leda till ett för många bibliotek synnerligen
olämpligt litteratururval, ett förhållande, på hvilket de belgiska biblioteken
lämna goda exempel. Ingen bör bättre vara i stånd att bedöma litteraturbehofvet
inom ett visst bibliotek och inom ett visst samhälle än dess egen
bibliotekarie. Ett förfaringssätt liknande det belgiska synes knappast lämpa
sig för våra förhållanden. I Belgien bestämmes af undervisningsministeriet,
att den och den boken, som anses vara en bra bok, bör af staten uppmuntras.
Därför inköper man däraf så och så många exemplar och utdelar
dem som statsanslag till biblioteken. Huruvida just dessa böcker
behöfvas just i det och det biblioteket och just vid det tillfälle, då de där
erhållas, det frågar man icke efter. Att man med dylika tämligen godtyckliga
och chablon mässiga metoder icke skapar bibliotek af den uppfostrande.
djupgående'' betydelse som dem, till hvilka jag ofvan gjort utkast,
torde ligga i öppen dag. Också syntes vid den internationella bibliotekariekongressen
i Briissel sommaren 1910 såväl den utställning, som af Belgiens
statskonsulent föranstaltats till belysning af belgiska folkbiblioteksförhållanden,
som de redogörelser för belgiska system och metoder, som af konsulenten
lämnades, att på öfriga länders bibliotekarier göra ett föga tilltalande
och öfvertygande intryck, dag anser mig således med bestämdhet
böra häfda den principen, att det slutliga valet af litteratur, som bör företagas
under största möjliga hänsyn till hvarje biblioteks och hvarje samhälles,
i hvilket det är beläget, individuella behof och önskningar, bör
öfverlämnas åt respektive bibliotekarier, som genom utbildning, ledning af
olika slag, råd och anvisningar höra göras i högsta möjliga grad väl
skickade att utföra detta arbete.

På samma sätt. som nyss antydts, synes mig äfven det statsanslag,
som beviljas föreningarnas centralorganisationer till stöd för deras studiecirkelverksamhet
böra utgå i form af bundna böcker, ej i penningar.
Biblioteksbyrån meddelar föreningens centralorganisation, att den för sin
studiecirkelverksamhet beviljats ett visst statsanslag, för hvars belopp
bundna böcker erhållas genom uppgifven bokförmedlingsanstalt. Föreningens
centralorganisation insänder till den anvisade förmedlingsanstalten rekvisition
på önskade böcker valda ur statens normalkataloger, och dessa böcker
öfversändas sedermera från förmedlingsanstalten till föreningens centralorganisation,
hvilken lämpligen bör tillkomma utdelningen af de som statsanslag
erhållna böckerna till respektive studiecirklar. Icke heller för förmedlingen
af dessa böcker böra bokförmedlingsanstalterna äga rätt att
uttaga förmedlingsafgift.

204

I det föregående har jag föreslagit, att statsanslag till skol- och allmänna
bibliotek skall utgå till högst lika stort belopp, som af kommun
eller enskilda tillskjutits till bibliotekets underhåll. Angående användningen
af detta af andra än staten erhållna understöd synes mig staten icke
böra föreskrifva andra bestämda villkor än det, att ifrågavarande anslag
skall användas till bibliotekets vård och förkofran. 1 såväl skol- som allmänna
bibliotek fordras nämligen -— om biblioteken skola blifva af den
betydelse som de böra vara — en god och noggrann vård af biblioteken,
goda kataloger och andra hjälpredor för bruket af biblioteket, en lämplig
inredning och mycket annat (hvad det allmänna biblioteket angår, tillkommer
äfven behofvet af särskild lokal), som allt krafvel'' tillgång på
penningemedel. Att från statens sida på förhand fatta bestämmelse om,
hvartill detta icke af staten beviljade anslag får begagnas, synes mig vara
att träda individens rätt för nära, så mycket mera som det för staten
icke är möjligt att afgöra, hvaraf hvarje särskilt bibliotek vid hvarje särskildt
tillfälle är i mest trängande behof.

I synnerhet anser jag mig i detta sammanhang böra framhålla vikten
och betydelsen af aflönad bibliotekarie, ty icke förr än bibliotekarien
äger rätt att uppbära åtminstone något rimligt arfvode för sitt
arbete, synes man mig kunna rättvisligen framkomma med kraf på bibliotekarierna
om ökade och bättre arbetsprestationer eller med den fordran,
att de för förvärfvande af undervisning och kunskaper i bibliotekarieyrket
skola ytterligare offra af sin tid; eljes blefve det kanske
dessutom ett offer af genom annat yrke förvärfvade inkomster. Särskildt
vikten af bibliotekariens arbete synes mig i den nuvarande kungl.
förordningen blifvit alldeles icke beaktad, hvilket också medfört egendomliga
följder. Enligt i Kammarrätten befintliga handlingar hade man
i ett landsbibliotek för upprättande af manuskriptet till den sedermera
tryckta katalogen som biträde tillkalladt en i katalogisering sakkunnig
person, hvarför man också i detta bibliotek kunde glädja sig åt en
korrekt uppställd katalog. Bland utgifterna för tryckning af katalog
stod i bibliotekets räkenskaper upptaget ett för öfrigt jämförelsevis obetydligt
arfvode till den person, som biträdt med uppgörande af katalogen.
1 kungl. kungörelsen af den 16 juni 1905 står emellertid, att dels beviljadt
statsbidrag endast må användas till inköp och inbindning af böcker
samt tryckning af katalog samt att vederbörande skoldistrikt, församling,
kommun eller förening för samma ändamål skola anslå eller annorledes
anskaffa minst lika stort belopp som statsbidraget. Det nyss omtalade bibliotekets
utgift till sakkunnigt, katalogiseringsbiträde kan ju icke gärna
inräknas under de i kungl. kungörelsen såsom tillåtna uppräknade utgifts -

205

posterna, bland hvilka uteslutande upptages tryckkostnaden för katalogen.
Följden är också, att Kammarrättens revisorer ansett sig skyldiga att till
återbetalning till statsverket anmärka det belopp, som här ifrågavarande
bibliotek användt för att få till stånd eu brukbar katalog. M. a. o., den
kungl. kungörelsen af den 16 juni 1905, som på intet sätt beaktar svårigheterna
i en rationell skötsel af böcker och bibliotek och som därför
på intet sätt sörjt för möjlighet till utbildning i bibliotekarieyrket, har
i stället rent af premierat utgifvandet af dessa dåliga, i nästan hvarje afseende
felaktiga kataloger, på hvilka vårt biblioteksväsen är rikt, under
det att den utesluter hvarje möjlighet till användning af statsbidraget till
anskaffande af sakkunnig vård af biblioteken och i hög grad begränsar
samma möjlighet i fråga om på annat sätt anvisade medel.

Det torde vara svårt att tänka sig ett större oförstående af hvad
som verkligen är väsentligt i ett lands biblioteksväsen än den gällande
kungl. kungörelsens åsyftade bestämmelse, och man torde därför göra
klokt i att snarast möjligt söka blifva densamma kvitt. D. v. s., sedan
staten erhållit garanti för att statsbidraget användes på sätt, som skänker
biblioteken såväl ledning som lättnad i deras arbete, på samma gång som det
gifver säkerhet för, att bibliotekets bokförråd årligen tillökas och uppfriskas
genom nyanskaffning och inbindning af värdefulla böcker, bör staten
lämna biblioteken full frihet att använda andra än genom staten erhållna
medel på sätt, som hvarje biblioteks särskilda behof kräfver. Dessa här
åsyftade kraf äro mer eller mindre olika för olika bibliotek, och staten
kan genom för stränga bestämmelser, sådana som t. ex. nu gällande kungl.
förordnings bestämmelse A, mom. 8, lägga en verklig hämsko på bibliotekens
möjlighet till utveckling och förkofran.

Häremot kan invändas, att staten måste äga någon garanti för, att de
medel, som från annat håll än staten anslås till biblioteken, äfven användas
väl och i öfverensstämmelse med de principer, som af staten godtagits för
beviljande af statsanslag. Men sådan garanti måste staten kunna och kan
staten vinna genom bättre medel än sådana, som tjäna till att hämma
bibliotekens förkofran och kringskära deras möjligheter till individuell utveckling.
Ett sådant medel är infordrandet af specificerade inkomst- och
utgiftsstater för biblioteken, sådana som föreslås i bilaga F. Granskning
af dessa ekonomiska redogörelser från biblioteken bör årligen företagas af
biblioteksbyråns konsulenter, för hvilka det knappast bör möta hinder att
kontrollera, om oegentligheter skulle förekomma, såsom t. ex. angifvande
såsom kommunalt anslag af fingerade poster motsvarande likaledes fingerade
utgiftsposter för lokalhyra, bibliotekariearfvode m. in. dyl. Utom
denna kontroll genom biblioteksbyrån öfver det sätt, hvarpå biblio -

206

teken använda kommunala eller andra icke statsanslag, bör sådan kontroll
utöfvas äfven af de särskilda ortsinspektörerna, och af dessa böra naturligtvis
endast sådana bibliotek anbefallas till erhållande af statsunderstöd,
som icke förete några som helst oegentligheter med afseende på användningen
af för bibliotekets utveckling och förkofran anslagna medel. Men
det synes mig, som om skulle man genom nu föreslagna kontrollåtgärder
kunna vinna all den garanti, som staten i detta afseende bör kräfva, hvarför
staten i öfrigt bör lämna biblioteken frihet att själfva hvart för sig
afgöra, hvilka behof utöfver nyanskaffning af litteratur som för dem äro
de mest trängande. Jag är för min del lifligt öfvertygad om, att de allmänna
och skolbiblioteken genom att erhålla sådan för dem nu högeligen
önskvärd frihet skola vinna en kraftigare och lyckligare utveckling än
hvad den hittills så snafva bestämmelsen tillåtit.

Det torde för öfrigt vara lämpligt att i detta afseende jämföra kungl.
kungörelsens ifrågavarande bestämmelse rörande biblioteken med kungl.
kungörelsens rörande de populärvetenskapliga föreläsninganstalterna motsvarande
bestämmelse. Den sistnämnda bestämmelsen innebär intet annat
än »att kommuner eller enskilda för anordnande af sådana föreläsningar
tillskjuta minst lika mycket som staten». Af de sakkunnigas i föreläsningsfrågan
betänkande framgår visserligen, att man funnit en del oegentligheter
hvad särskildt beträffar fingerade kommunala anslag, men hvarken
de sakkunniga, Kungl. Maj:t eller Riksdagen ha af den anledningen —
som naturligtvis närmast kan tillskrifvas bristande kontroll — velat beröfva
föreläsningsanstalterna rätten att på sätt, som endast hvarje föreläsningsanstalt
själf kan afgöra vara för dess verksamhet det mest gagnande,
använda dessa af kommuner eller enskilda anslagna understödsmedel. Det
torde vara svårt att finna skäl för ett strängare förfaringssätt, när det
gäller allmänna eller skolbibliotek.

Hvad åter angår statsanslaget till föreningarnas centralorganisationer
för understödjande af studiecirkelverksamheten, synes man mig, som jag
också ofvan föreslagit, beträffande detta anslag böra fasthålla den principen,
att statsanslaget skall utgöra 1/2 af föreningens egna (således oberäknadt
af statsbidraget bestridda) utgifter för bokinköp och inbindning, detta därför,
att det ligger i studiecirkelverksamhetens natur, att dess utgifter i
öfrigt blifva alltför obetydliga för att de skola tagas i betraktande, när
det gäller utdelandet af statsanslag, ett förhållande som också bestyrkes
af erfarenheten från I. O. G. T:s studiecirkelverksamhet. *) För öfrigt
vore det nog för statsmyndigheterna så godt som omöjligt att utöfva

x) Se sid, 182.

207

någon som helst effektiv kontroll öfver medlens användning i en verksamhet
af så privat natur, som studiecirklarnas är och bör vara, hvarför
det otvifvelaktigt äfven från föreningarnas sida kommer att anses lämpligt,
att, för undvikande af svårigheter af många slag, uteslutande föreningarnas
anslag för bokinköp och inbindning läggas till grund för beräkningen af
statsanslaget.

Om vi sedan granska öfriga fordringar, som genom kung], kungörelsen
af den 16 juni 1905 göras som villkor för erhållande af statsbidrag,
är det förnämligast bestämmelsen A, mom. 4. i hvad den rör frågan
om afgift för eller kostnadsfritt begagnande af biblioteken, som gifver
anledning till olika bedömande. Kungl. kungörelsen lämnar biblioteksstyrelsen
valet fritt och bestämmer endast, att biblioteket skall vara »uppställdt
i lämplig lokal och regelbundet vissa tider i veckan kostnadsfritt
eller mot låg afgift hållas tillgängligt för allmänheten inom bibliotekets
verksamhetsområde». Frågan om erläggande af afgift eller icke för begagnande
af offentliga bibliotek bär länge varit en fråga af stort intresse
inom biblioteksvärlden. Och man kan inom densamma finna bestämda
såväl anhängare som motståndare till afgifts erläggande. Och det är af
stort intresse att finna, hurusom åsikterna i denna sak nästan undantagslöst
sammanfalla med de olika uppfattningarna om det berättigade eller
oberättigade i kostnadsfri skolgång för ett lands ungdom. Utan tvifvel är
detta sakförhållande fullt naturligt. Anser man, att det är statens och
kommunens skyldighet att sörja för, att hvarje landets barn erhåller en
kostnadsfri skolundervisning, så måste man tydligen också taga konsekvenserna
häraf, d. v. s.. komma till den slutsatsen, att det också är statens
och kommunens skyldighet att bereda sina medborgare möjlighet till kostnadsfritt
erhållande af den litteratur, genom hvilkens begagnande den i
skolan meddelade läsfärdigheten först kan blifva fruktbringande för individen
och för samhället. Alla de däremot, som icke gilla den kostnadsfria
skolgången, måste naturligtvis af samma grunder ogilla det kostnadsfria
bruket af allmänna bibliotek. Ehuru starka röster höjas för afgifts erläggande
för begagnande af offentliga bibliotek i allmänhet — så t. ex. infördes
för omkring två år sedan afgift för studenter vid Berlins universitet
vid. begagnande af kungl. biblioteket därstädes, hvilket dock liksom
Kungl. Biblioteket hos oss är ett riksbibliotek — torde man likväl bestämdt
kunna påstå, att i allmänhet inom biblioteksvärlden stämningen afgjordt
är för fria offentliga bibliotek, hvilka ju också efter anglo-amerikanska
mönster vinna allt större och större terräng äfven på den "europeiska kontinenten.
Afgifts erläggande är naturligtvis särskildt från den synpunkten

208

högeligen olämpligt, att det delar samhället i två delar äfven i förhållande
till biblioteken: de som kunna och de som icke kunna betala. Och hvad
särskildt biblioteket angår, är detta förhållande så mycket mindre sympatiskt,
som det just är de personer, som utan uppoffring kunna betala
för sina boklån, som också sitta inne med de största möjligheterna att
genom andra medel förskaffa sig ökad utbildning och förkofran. Vidare
är det ännu ett förhållande, och ett beaktansvärdt sådant, som gör afgifts
erläggande för särskildt boklån mindre tilltalande. Det ligger nämligen i
sådan afgifts natur att utgöra en särskild beskattning af de mest intresserade
och flitigaste af bibliotekets besökare, och sådan afgift kan af denna
grund lägga hinder i vägen för verkliga studier genom bibliotekets försorg,
åtminstone när det gäller de mindre bemedlade bland ett samhälles invånare.
Slutligen är att märka, att i vårt land afgiftens borttagande i ett bibliotek
undantagslöst gifvit till resultat en högst betydligt ökad besöks- och boklånssiffra
inom biblioteket, hvarför det synes otvifvelaktigt, att fria bibliotek
för oss liksom t. ex. i England och Förenta staterna äro den lämpligaste
formen af offentliga bibliotek.

Nu visar emellertid den genom denna utredning företagna granskningen
af de statsunderstödda bibliotekens vid ansökningshandlingarna om
statsbidrag fogade uppgifter, att ett icke ringa antal af våra bibliotek
upptaga viss afgift. Men å andra sidan förefaller det också, som om de
inkomster, som man på detta sätt tillförsäkrar biblioteken, i regel äro jämförelsevis
mycket obetydliga, Under förutsättning att de af mig föreslagna
höjda statsanslagen för våra bibliotek blifva verklighet och att i öfrigt föreslagna
lättnader, som säkerligen också komma att medföra minskade
kostnader för biblioteken i derå afseenden, komma biblioteken till godo,
synes man mig böra uppställa den fordran på de statsunderstödda skoloch
kommunala allmänna biblioteken, att såväl besök som boklån blifva
för bibliotekefs besökare och låntagare afgiftsfria. Det lider icke det ringaste
tvifvel, att afgiftens borttagande kommer att i afsevärd grad öka
antalet låntagare och boklån i biblioteken och därigenom i största man
öka deras möjlighet af gagnande verksamhet inom samhället.

Ett helt annat förhållande är emellertid det, som rör den inom alla
allmänna bibliotek i hela världen brukliga afgift, som plägar kallas för
plikt. Det är en afgift, som utkräfves af den, som under brott mot bibliotekets
bestämmelser underlåter att inom stadgad tid återlämna en lånad
bok och således därmed gör intrång på andra låntagares rättigheter. Jag
anser, att det bör öfverlåtas åt respektive bibliotek att själfva fatta bestämmelser
för eller mot sådan afgift. Som regel synes det mig emellertid,
att bestämmelser om viss plikt, t. ex. 1. 2, 3 öre per dag och band,

209

höra finnas i hvarje bibliotek, då plikten utan tvifvel i väsentlig grad
bidrager till ett regelbundet, ordentligt återlämnande af boklån. Och är
en bok slutläst, bör den för andra låntagares skull finnas i biblioteket, för
den händelse den skulle där efterfrågas, och under alla omständigheter är
det för bokens egen skull, dess skydd, vård och säkerhet lämpligare, att
den, så snart den icke längre af låntagaren läses, befinner sig i biblioteket.
Det är således af dessa skäl, som jag anser mig höra förorda plikts erläggande
för försummelse att i rätt tid återställa lånad bok. Däremot vill
jag lika afgjordt förorda icke alltför snafva bestämmelser för återlämnande
af böcker, d. v. s. afråda från alla sådana regler, som i sig innebära
onödig stränghet eller formalism och som med lätthet skapa misstroende
och afvoghet mot biblioteket och dess vilja och förmåga att stå allmänheten
till tjänst i största möjliga grad. Om man utgår från 14 dagar
som en lämplig lånetid för ett boklån — den tidrymd som i de flesta
allmänna bibliotek i världen är anslagen och som äfven synes mig för de
flesta fall fullt tillräcklig — så bör alltid möjlighet medgifva^ låntagaren
att mot uppvisande af boken i biblioteket af bibliotekarien få lånet förnyadt
på ytterligare 14 dagar. Efter denna tid skall låntagaren icke längre
äga rätt till förnyelse af lånet, men jag anser bestämdt, att förnyelse på
ännu längre tid ovillkorligen bör medgifvas honom, för såvidt boken eller
böckerna i fråga äro lånade i studiesyfte, då längre tid än eu månad lätteligen
kan kräfvas för deras fulla tillgodogörande, samt — och detta bör vara ett
oafvisligt villkor för erhållande af särskild förnyelse af boklånet — böckerna
under tiden icke blifvit efterfrågade af annan person. Skulle detta vara fallet,
har denne senare ovillkorligen rätt till lånet. Skulle ifrågavarande böcker
däremot icke efterfrågas af annan person, kan jag icke finna det ringaste
skäl för, att icke den förste låntagaren skulle få förnya sitt lån, och detta
så länge han behöfver böckerna ifråga, dock alltid under uttryckligt villkor
att ofördröjligen återlämna dem, så snart han af biblioteket underrättas
om, att de i biblioteket behöfvas. Genom dylika bestämmelser kan
pliktafgiften aldrig komma att verka störande eller betungande för de
ordentliga låntagare. Det är icke heller för dessa, som den är afsedd.
Plikten har införts i biblioteksverksamheten för att skydda flertalet lånesökande
mot slarf och vårdslöshet från andra låntagares sida. Om det
därför gäller låntagare, som utan giltig anledning, helt enkelt af bristande
god vilja att följa bibliotekets regler eller af bristande ordningssinne uraktlåta
att på förfallodagen återlämna eller låta förnya erhållna boklån, så
böra sådana låntagare genom erläggande af stadgad plikt vänjas vid ordning
och vid att följa bibliotekets föreskrifter. Och erfarenheten visar, att bestämmelsen
om erläggande af plikt i dylika fall, om den tillämpas bestämdt

210

och rättvist, men, som jag ofvan framhållit, utan onödig formalism, otvifvelaktigt
medför mycket goda verkningar. Men plikten får icke fattas
som liktydig med afgift till biblioteket. Under det jag nämligen anser,
att alla bibliotek helst böra införa afgiftsfria boklån, anser jag lika bestämdt,
att biblioteken för ordnings upprätthållande böra stadga viss plikts
erläggande af försumliga låntagare, af samma skäl för öfrigt som biblioteken
böra kräfva skadeersättning af de låntagare, som tillfoga lånade
böcker skada eller förstöra eller bortslarfva bibliotekets böcker.

Bland öfriga bestämmelser i nu gällande kungl. förordning, som blifvit
föremål för anmärkningar är A, mom. 9, som innebär, att biblioteken
skola vara underkastade inspektion af vederbörande folkskoleinspektörer.
Som jag ofvan (sid. 160) omnämnt, föreslås från en af de statsunderstödda
förmedlingsanstalterna anställandet af sakkunniga ortsombud, som skulle
öfvertaga den inspektionsverksamhet, som för närvarande utöfvas af folkskoleinspektörerna.
Att sakkunniga ortsombud behöfvas, dels för inspektionsverksamhet,
dels för bestyrkande af uppgifter och handlingar, som
kräfvas för statsbidrags erhållande, därom torde alla vara ense. Svårigheten
är endast att finna de härför bäst lämpade personerna. För min
del hafva emellertid såväl min nu företagna undersökning som min
erfarenhet i öfrigt af våra biblioteksförhållanden gifvit den uppfattningen,
att man som regel icke har skäl att klaga öfver folkskoleinspektörerna i deras
egenskap af inspektörer för biblioteken. Tvärtom synas de i de flesta fall
lägga i dag^n ett stort intresse för biblioteken, hvarom äfven deras ämbetsberättelser
i hög grad vittna. Och hvad lämplighet i öfrigt angår,
torde det dels vara svårt, för att icke säga omöjligt, att å vår landsbygd
finna personer, som i såväl litterärt afseende som genom sin förbindelse
med skolväsendet äro bättre lämpade att utöfva ortsinspektionen öfver biblioteken
än just folkskoleinspektörerna. Från bibliotekens sida hafva icke
heller klagomål af någon som helst betydelse öfver folkskoleinspektörernas
verksamhet som biblioteksinspektörer kommit till min kännedom. Då härtill
kommer, att själfva bibliotekssakkunskapen enligt mitt ofvan framförda
förslag genom sakkunniga, väl utbildade statskonsulenter skulle komma
våi‘a bibliotek tillgodo på en mångfald olika sätt, synes man mig alltjämt
böra anförtro själfva ortsinspektionen öfver biblioteken i folkskoleinspektörernas
hand, hvarigenom ett samband mellan vårt skol- och vårt allmänna
biblioteksväsen vinnes, som borde kunna verka fruktbärande på båda. Jag
finner således starka skäl föreligga för bibehållande af kungl. kungörelsens
bestämmelse, att biblioteken skola vara underkastade inspektion af vederbörande
folkskoleinspektör.

211

Detta i fråga om de af staten direkt understödda skol- och kommunala
allmänna biblioteken. Beträffande åter den till statsunderstöd föreslagna
studiecirkelverksamheten inom öfver hela landet utsträckta föreningar är
denna af så omfattande och egenartad karaktär, att staten för dess kontrollerande
icke torde böra lita till sina egna ortsombud, folkskoleinspektörerna.
utan synes det, af skäl som ofvan framhållits, i alla afseenden
vara lämpligast, att den centrala myndigheten inom föreningen själf,
studieledaren, studierektorn eller hvad den må benämnas, som har öfverinseendet
af denna gren af föreningens arbete, också inför staten får svara
för verksamhetens behöriga utöfvande, naturligen med åliggande för de
föreslagna statskonsulenterna att ingripa, där sådant eventuellt skulle
tarfvas. Däremot torde de indirekt understödda allmänna föreningsbiblioteken
höra, i likhet med andra statsunderstödda allmänna bibliotek, vara
underkastade folkskoleinspektörernas tillsyn.

Hvad i öfrigt beträffar den nu gällande kungl. kungörelsens bestämmelser,
vill jag föreslå en ändring rörande sättet för statsbidrags sökande.
Detta har hittills försiggått på så sätt, att statsbidragen efter rekvisition,
som af vederbörande biblioteksstyrelse för hvarje år göres senast
före utgången af januari månad året efter det, för hvilket statsbidraget
sökes, i Stockholm af Statskontoret och i öfriga delar af riket af Kungl. Maj:ts
befallningshafvande efter vederbörlig granskning utbetalas, sedan folkskoleinspektören
eller i Stockholm stadens konsistorium vitsordat ej mindre
riktigheten åt de för statsbidragens erhållande lämnade uppgifter, än äfven
att öfriga härför föreskrifna villkor blifvit uppfyllda. Enligt dåvarande
ecklesiastikministern Carl von Friesens anförande till statsrådsprotokollet
den 31 dec. 1904 (då den kungl. propositionen angående understöd åt
folkbibliotek beslutades) har ofvan anförda bestämmelse, att handhafvande!
af ansökningar om och utdelande af statsbidrag till biblioteken skulle tillkomma
Kungl. Maj:ts befallningshafvande i stället för Kungl. Maj:t, haft
sin grund uteslutande i fruktan att öfver höfvan öka Ecklesiastikdepartementets
arbetsbörda. Ansökningarna från skol- och kommunala allmänna
bibliotek torde gitvetvis böra passera Kungl. Maj:ts befallningshafvande,
hvilkas utlåtanden på grund af den kännedom om de lokala förhållandena,
som de besitta, i många fall naturligen kunna vara vägledande. Om
emellertid den åt mig föreslagna biblioteksbyrån kommer till stånd, torde
det vara själffallet, att ansökningarna om statsbidrag skola i sista hand af
densamma emottagas och granskas, hvartill denna byrå utan all jämförelse
blir bättre kvalificerad än Kungl. Maj:ts befallningshafvande. I fråga om
de föreningar, hvilkas centralorganisationer ingifva ansökningar om stats -

212

bidrag för studiecirkelverksamhet, finnes icke, då enligt förslaget endast hela
landet omfattande föreningar blefve understödsberättigade, någon bestämd
Kungl. Maj:ts befallningshafvande, som öfver ansökningen kunde afgifva
utlåtande, hvarför dessa ansökningar torde böra insändas direkt till Kungl.
Maj:t. Genom nu angifvet förfaringssätt kommer också den stora fördelen
att vinnas, att alla handlingar rörande biblioteken, deras tryckalster, kataloger
in. in. dylikt komma att själfständigt förvaras i Ecklesiastikdepartementet
(d. v. s. i dess biblioteksbyrå) och icke som nu i Kammarrätten,
där de bland landtränteriernas öfriga specialräkningar icke utan största
besvär, tidsspillan och kostnader kunna göras till föremål för studier eller
bearbetning1).

Ansökningarna om statsbidrag med bifogade handlingar böra således,
sedan, i fråga om skol- och kommunala allmänna bibliotek, folkskoleinspektören
eller i Stockholm stadens konsistorium vitsordat ej mindre
riktigheten af de för statsbidragens erhållande lämnade uppgifter, än äfven
att öfriga härför föreskrifna villkor blifvit uppfyllda, insändas till Kungl.
Maj:t (ansökningarna från skol- och kommunala allmänna bibliotek via
Kungl. Maj:ts befallningshafvande) och i statens biblioteksbyrå granskas åt
dess konsulenter, hvarefter beslut om statsbidrags utdelande fattas, hvilket
beslut biblioteksbyrån äger delgifva såväl respektive bibliotek som föreningarnas
centralorganisationer på sätt jag ofvan föreslagit2).

Hvad beträffar tiden för ansökningarnas ingifvande och det år desamma
böra afse, torde tämligen stor enighet råda därom, att en ändring
i nuvarande bestämmelser är ur alla synpunkter önskvärd. Med hänvisning
till de anmärkningar, som ofvan sid. 117 tf. riktats mot den nuvarande
förordningen i detta afseende, anser jag mig böra föreslå, att
beträffande skol- och kommunala allmänna bibliotek ansökan om statsbidrag
skall inlämnas till Kungl. Maj:ts befallningshafvande senast den
15 juni och afse understöd för löpande år samt att till ansökan fogas:
dels handlingar (laga kraftvunnet beslut af kommunal eller kyrklig myndighet
eller förening o. s. v., med borgen försedd förbindelse af enskilda o. d.),
som innebära full garanti för, att inkomster från annat håll för det löpande
året å minst lika stort, belopp som det begärda statsbidraget står till
bibliotekets förfogande, dels, till ledning vid bedömandet af ansökan och
för statistiskt bruk, en fullständig redogörelse för verksamheten under det
sistförflutna året jämte exemplar af allt tryck, som utgifvits rörande biblioteket,
sedan senaste ansökan ingafs, samt afskrift af nya stadgar eller
ändringar i de förutvarande, i händelse sådana ej tryckts. Inlämnings -

1) Jfr sid. 120. — 2) Jfr sid. 200, 203.

213

terminen är föreslagen till juni med hänsyn därtill, att revisionsberättelserna
för det föregående året lagenligt skola ha varit före: å ordinarie
kommunal- och kyrkostämmor i resp. mars och maj samt å stadsfullmäktigesammanträde
eller allmän rådstuga i juni. De räkenskapssammandrag, som
för den kommunala finansstatistiken ingå till Statistiska Centralbyrån, skola
ock författningsenligt vara insända före 15 juni af vederbörande kommunalstämmas,
kyrkostämmas och stadsfullmäktiges (magistrats, stadsstyrelses)
ordförande.

Att Ecklesiastikdepartementets biblioteksbyrå bör ha säker tillgång till
allt, som publiceras rörande de olika biblioteken, liksom till de reglementariska
föreskrifterna för dessa, torde vara så själfklart, att det ej
tarfvar någon vidare motivering. Sålunda borde af samtliga bibliotek
första gången statsbidrag sökes efter eventuellt genomförande af nu föreslagen
organisation (och sedermera af hvarje bibliotek, som första gången
anmäler sig till erhållande af statsbidrag) insändas då gällande stadgar i
tryck eller afskrift; sedermera meddelas för hvarje gång ändring skett i
stadgarna denna ändrings ordalydelse i tryck eller afskrift; vidare insändas
tryckt katalog och tryckta tillägg till densamma, tryckta revisionsberättelser
in. in.

För den nämnda fullständiga redogörelsen för bibliotekets verksamhet
har ett förslag upprättats och bifogas här i bilaga F. Genom den nu
föreslagna anordningen skulle den stora fördelen vinnas, att man finge
uppgift er rörande biblioteken, som alla rörde samma år, ej som nu en del
»för kalenderåret näst före det, för hvilket statsbidrag sökes» och andra,
delvis likartade med de förra, »för det år, för hvilket statsbidrag begäres»1).

1 jämförelse med det förutvarande uppgiftsformuläret kan visserligen det
nu föreslagna vid första anblicken se afskräckande vidlyftigt ut. En närmare
granskning torde emellertid ådagalägga, att det ökade antalet rubriker
i själfva verket i många fall betyder en lättnad vid uppgiftslämnandet.
Erfarenheten har visat, att det ofta ställer sig enklare och mindre tidsödande
att ifylla ett specificeradt formulär än ett mera koncentreradt, där
vederbörande kan stanna i tveksamhet om, under hvilken klumprubrik
en viss uppgift skall inordnas.

Hvad de särskilda å formuläret upptagna rubrikerna beträffar, torde
de begärda uppgifterna om bibliotekets yttre organisation vara oundgängliga
för ett rätt bedömande af dess verksamhet samt icke innebära någon
svårighet för vederbörande att lämna. Jag har ofvan flerestädes vid redogörelsen
rörande de för åren 1906—1908 statsunderstödda bibliotekens

G Jfr ofvan sid. 119 och bilaga E.

214

verksamhet i olika afseende!! påvisat omöjligheten att med nuvarande
ixppgiftsformulär erhålla fullt tillförlitligt besked om bibliotekets art,
verksamhetsområde och läge, expeditionstider, afgifts- och plikt bestäm ruelser
in. in., hvarför något vidare ordande om behöfligheten af, att rubriker
härom insättas å ett redogörelseformulär för biblioteken, icke torde vara
af nöden. De i förhållande till nuvarande uppgiftsformulär betydligt utvidgade
tablåerna öfver bokbeståndet och dess förändringar samt bibliotekens
ekonomi gå för det första ut på att genom siffror för balans vid
årets början och slut o. s. v. få en möjlighet — med nuvarande uppgiftsformulär,
såsom ofvan ofta påvisats, alldeles obefintlig — till kontroll af
uppgifternas riktighet. Hvad därnäst speeiticeringen af särskildt den
ekonomiska tablån angår, innebär den begärda uppgiften om anslagsgifvande
myndighet ett välbehöfiigt tillfälle att konstatera bibliotekets
ställning inom resp. samhälle; i fråga om de onekligen rätt detaljerade
utgifterubrikerna torde det å ena sidan svårligen kunna bestridas, att
hvarje särskild där begärd uppgift är af värde för klarläggande af bibliotekets
skötsel och sätt att verka, dels må å andra sidan endast hänvisas
till ofvan gjorda allmänna anmärkning om fördelen äfven för uppgiftslämnaren
af tydliga och ingående anvisningar rörande förfarandet vid
redogörelsens affattande, äfven om formuläret därigenom skulle svälla ut
något i rent yttre måtto.

1 )et torde till sist böra påpekas, att vid den skriftväxling, som, enligt
hvad ofvan sid. 121 omnämnts, i och för denna utredning skett med ett
60-tal statsunderstödda bibliotek, till dem äfven riktades en begäran om
ifyllande af ett med det nu föreslagna i allt väsentligt likalydande formulär,
hvilket af dem nästan undantagslöst med stor beredvillighet och uppenbarligen
utan någon svårighet fullgjordes.

Hvad beträffar tiden för inlämnande af ansökan från förenings centralorganisation,
torde denna böra bli densamma som för skol- och kommunala
allmänna bibliotek, liksom äfven föreningens ansökan skall afse löpande år.
Äfven om. såsom ofta synes vara fallet, dessa föreningars arbetsår ej
sammanfaller med kalenderår, utan med läsår el. dyl., torde dock arbetsårets
slutpunkt ligga såpass långt före den 15 juni, att svårighet ej möter
för resp. förening att till den tiden medhinna upprättandet af de uppgifter,
som böra bifogas ansökan. Dessa bilagor till ansökan böra utgöras
af; dels en redogörelse enligt nyssberörda formulär (bilaga F) för hvart och
ett af föreningens medelbart understödda allmänna bibliotek, hvilka redogörelser
sålunda, insamlade genom centralorganisationens försorg, skola i
samband med ansökan insändas till Kungl. Maj:t, dels vederbörligen styrkt
uppgift, att föreningens egna under det sistförfluten arbetsåret använda anslag

215

til] inköp och inbindning af böcker för studiecirklarna uppgått till viss summa
och att dess medlemsantal vid det sistförflutna arbetsårets slut utgjorde
minst det föreskrifna minimiantalet, hvarjämte bör bifogas plan för föreningens
studieverksamhet, uppgift om organisationen af densamma, den
ansvarige studieledarens namn och adress samt öfriga uppgifter, som kunna
vara åt betydelse för uppfattningen af föreningens bildningsverksamhet.
Sådana uppgifter, som här senast nämnts, äro ju endast sådana, som i
regel ingå uti föreningarnas årsberättelser, hvarför deras meddelande i
och för erhållande af statsbidrag icke kunna anses på ringaste sätt betungande
för föreningarna. Men därjämte böra föreningarnas centralorganisationer
insända förteckning på alla inom föreningen arbetande studiecirklar,
orten där de äro belägna, antalet medlemmar pr cirkel, ekonomisk redogörelse
för cirklarna in. fl. dylika uppgifter rörande studiecirklarnas verksamhet.
Förslag till formulär för dylika uppgifters lämnande meddelas i
bilaga G. Att sådana redogörelser utan svårighet af föreningarna kunna
lämnas, blott föreningarna själfva med noggrannhet och kontroll följa sina
studiecirklars verksamhet, därom vittna de utförliga tabeller, som af Goodtemplarordens
studieledare uppgöras öfver dess studiecirkelverksamhet.
Det är i hufvudsak efter mönstret af dessa tabeller, som här föreslagna
formulär blifvit uppgjordt.

Men jämte dessa uppgifter böra, hvad föreningarnas studiecirklar angår,
genom föreningarnas centralorganisation insändas äfven uppgifter på de
böcker, som under året inköpts för föreningarnas egna medel1). Denna
förteckning behöfvcr icke vara utförligare än ett angifvande, att så och sa
många exemplar inköpts af den boken, så och så många af en annan o. s. v.
Motivet till detta förslags framställande är, att biblioteksbyrån i största
möjliga grad bör sättas i tillfälle att lära känna individuella önskningar
med afseende på bokurvalet. Särskildt är detta af vikt som en ledtråd
vid utarbetandet af nya upplagor åt normalkatalogen, i hvilken naturligtvis
bör utmärkas, Indika böcker som äro speciellt lämpliga för olika slag af
bibliotek, större ocli mindre, samt för studiecirklar och skolbibliotek. Och
det finns ju dessutom en möjlighet för, att biblioteksbyrån, hur omsorgsfullt
den än sökt att utarbeta sina normalkataloger, genom ett studium af
dessa bokförteckningar kan vinna en del för normalkatalogens fullständighet
värdefulla upplysningar, finna en eller annan hittills mindre beaktad synpunkt
för urvalet till dessa kataloger o. s. v. På så sätt skulle, synes det
mig, en välbehöflig och helt säkert fruktbärande växelverkan kunna åstadkommas
mellan den läsande allmänheten och biblioteksbvrån.

\) Uppgift & böcker erhållna såsom statsbidrag skall lämnas af bokförmedlingsanstalterna.
Härom närmare i följande afdelning.

216

Af icke liten betydelse synes mig äfven vara, att biblioteksbyrån
på detta sätt blir i stånd att på ett mera ingående vis följa föreningarnas
bildningsarbete och att, om skäl till anmärkningar kunna anses förekomma,
härom konferera med vederbörande studieledare, hvarvid rättelse helt
säkert med lätthet skulle kunna vinnas jämte ömsesidigt ökadt förtroende
under gemensam sträfvan för bibliotekssakens bästa. På så sätt skulle
biblioteksbyrån blifva, hvad den bör vara: äfven studiecirklarnas bästa stöd
för deras verksamhet inåt såväl som utåt.

D. Anstalter för bokförmedling och vandringsbibliotek.

Som jag i det föregående redan nämnt, anser jag, att jämte statens
biblioteksbyrå enskilda men af staten understödda bokförmedlings- och vandringsbiblioteksanstalter
böra ingå som en integrerande del i organisationen
af vårt allmänna biblioteksväsen. Och jag har i det föregående redan
antydt de skäl, som synas mig tala mot inrättande åt eu enda statlig biblioteksbyrå
med förbigående af de enskilda anstalterna1). Det är i synnerhet
för utförande af två i vårt land med dess stora utsträckning och glest
befolkade landsdelar synnerligen viktiga värf, som de enskilda anstalterna
synas mig skola bibehållas och pa lämpligt sätt af staten understödjas,
och dessa två värf heta bokförmedling och vandringsbibliotek. Naturligtvis
skulle äfven dessa två verksamhetsgrenar kunna upptagas på arbetsplanen
för statens biblioteksbyrå. Men detta skulle otvifvelaktigt medföra
en alltför stark och för dessa verksamheters lyckliga fortskridande rent af
skadlig centralisation, som dessutom för staten skulle medföra synnerligen
stora, i a, i förhållande till de fördelar som skulle vinnas, orimliga kostnader.
'' Hvad vinst skulle det t, ex. medföra, om all bokförmedling skulle
utgå från statsbyrån i Stockholm, när den, hvad de södra landskapen angår,
på ett fullt ut lika tillfredsställande sätt skulle kunna skötas ifrån någon
af de skånska städerna. Och detsamma gäller om utsändandet af vandringsbibliotek.
Hela denna verksamhet förlagd uteslutande till Stockholm
skulle medföra bl. a. i hög grad ökade transportkostnader och större svårigheter
att individualisera vandringsbibliotekens sammansättning, att taga
tillbörlig hänsyn till särskilda förhållanden å särskilda orter m. in. dyl.

Om vi emellertid se på våra nuvarande förhållanden inom bokförmedlings-
och vandringsbiblioteksverksamheterna, så finna vi. dels att vi

Ö Se sid. 188.

217

i stort sedt redan nu lida af den allt för starka och därför skadliga centralisation,
om hvilken jag nyss talat, dels att vi äga ett allt för stort
antal anstalter för dessa verksamheter. Alla våra mest betydande bokförmedlings-
och vandringsbiblioteksanstalter äro nämligen belägna i Stockholm
och Uppsala1), och därjämte finnas för västra Sverige två dylika
anstalter, belägna icke längre från hvarandra än Göteborg—Sköfde. För
södra Sverige tinnes däremot ingen sådan anstalt alls; statsunderstödda
äro endast 16 stycken vand ringsbi bl iotek för Skånes landsbygd, h vilka
handhafvas af Hvilans folkhögskola.

Slutligen är också att märka f olkbibliotekets i Luleå vandringsbibliotek
af olika slag, hvilka visa goda resultat från sin verksamhet i Norrbotten
och där synas fylla ett verkligt behof.

På alla dessa olika anstalter är det till högst 10,000 kr. uppgående
statsanslaget för dylika ändamål splittradt, och som jag redan nämnt2),
äro resultaten åt hela detta arbete icke sådana, som man skulle kunna
önska. Inom flertalet af bokförmedlings- och vandringsbiblioteksanstalterna
inser man också själf den skada, som åstadkommes genom denna mångfald
af förmedlingsanstalter, som dels icke äro lämpligt fördelade i landet, dels
icke samarbeta med hvarandra. Det önskemål, som också från alla sidor
uttalas är: ett fåtal väl understödda förmedlingsanstalter, men lämpligt
fördelade i olika delar af landet.

Jag har i det föregående föreslagit, att Sverige i bibliotekshänseende
skulle indelas i vissa distrikt. För hvart och ett af dessa skulle en bokförmedlingsanstalt
besörja anskaffandet, inbindningen och utsändandet af
de böcker, som erhållas som statsbidrag. Om man då ser till, huru eu
sådan indelning lämpligen borde ske med hänsyn därtill, att hvarje dylik
anstalt af många lätt insedda skäl borde vara belägen dels i ett kulturcentrum,
dels i eu stad med bekväma kommunikationer, så torde det vara
själffallet, att en af förmedlingsanstalterna borde förläggas till Stockholm.
Den i Stockholm belägna anstalten skulle då med sin verksamhet omfatta
dels ett par landskap i mellersta Sverige, dels hela. Norrland. En förmedlingsanstalt
borde lämpligen förläggas till Skåne, där Lund otvifvelaktigast
vore lämpligaste platsen, från hvilken södra Sverige med lätthet
kan förses med böcker och vandringsbibliotek. Och slutligen måste anses
lämpligt, att af de båda förmedlingsanstalterna i västra Sverige den ena
fortfarande blefve statsunderstödd, då dels kommunikationsförhållandena
göra en särskild förmedlingsanstalt för västra och vissa delar af mellersta

!) Se sid. 108, 114. — 2) Se sid. 108 ff.. 114, 116.

218

Sverige önskvärd, dels en sådan förmedlin »samtalt är fullt tillräcklig för

o 7 0

dessa delar af landet.

Om vi då först se till, hvilken af de i Stockholm och Uppsala för
närvarande arbetande förmedlingsanstalterna, som borde blifva en statsunderstödd
anstalt, så måste man härtill utse Folkbildningsförbundet i
Stockholm. Härmed har jag icke velat säga, att icke öfriga förmedlingsanstalter
å dessa orter skött sina åligganden fullt ut lika förtjänstfullt
som Folkbildningsförbundet, men genom dels dess belägenhet i Stockholm
(detta närmast i jämförelse med de båda studentföreningarnas anstalter i
Uppsala), dels dess större tillgångar än öfriga anstalter har Folkbildningsförbundets
verksamhet under senare år betydligt utvidgats, så att den för
närvarande är den mest omfattande i vårt land. Så utsänder folkbildningsförbundet
vandringsbibliotek till ett antal betydligt öfverstigande de öfriga
statsunderstödda förmedlingsanstalternas antal vandringsbibliotek (jfr för
åren 1906—1910 Tab. C, sid. 112), och — om man undantager Goodtemplarordens
redan förut omnämnda till sina studiecirklar förmedlade bokinköp
— öfverstiger värdet af Folkbildningsförbundets bokförmedling högst afsevärdt
den sammanlagda bokförmedlingssumman från de öfriga byråerna1).
Slutligen kommer härtill, att Folkbildningsförbundet samtidigt utöfvar verksamhet
som en af våra tre statsunderstödda centralbyråer för förmedling
af populärvetenskapliga föreläsningar, och det synes mig vara synnerligen
lämpligt för såväl bokförmedlingsverksamheten som i särdeles hög grad för
vandringsbiblioteksverksamheten att stå i nära samband med den populära
föreläsningsverksamheten. Det är ju att beklaga, att på detta sätt statsunderstöd
icke skulle komma att hädanefter utgå till de al studentföreningarna
Verdandi och Heimdal i Uppsala grundade anstalterna, då det just
är nämnda föreningar, som gifvit uppslaget till förmedlingsverksamheten
inom vårt folkbildningsarbete och som under många år på dem nedlagt ett
oegennyttigt uppoffrande arbete. Men man torde vara skyldig att, när förhållandena
så kräfva — och de göra det för närvarande i hög grad i detta
afseende — bortse äfven från sådana eljest så berättigade hänsyn, när det
gäller att vinna störa fördelar för själfva arbetet som sådant. Och alla
synas ju vara eniga om, att mångfalden af statsunderstödda förmedlingsanstalter
i Stockholm—Uppsala är till skada för vår biblioteksrörelse, och
om deras antal skall inskränkas till en allmän anstalt som från alla

‘! I detta sammanhang har Svenska sällskapets för nykterhet och folkuppfostran
förmedlingsanstalt icke tagits med i betraktande, då detta sällskap icke åtnjuter anslag från
det fr. o. m. år 1905 beviljade folkbiblioteksanslaget, utan, som förut påpekats, understödes
genom särskild! af Riksdagen beviljad! anslag, numera utgående af brännvinsmedlen.
för sällskapets samtliga verksamhetsgrenar.

219

sidor föreslagits och äfven är min bestämda uppfattning — synes mig intet
annat vara att göra än att till statsunderstöds erhållande föreslå den anstalt,
som för närvarande utför det mest omfattande arbetet inom de verksamhetsgrenar,
om hvilka här är fråga.

Som ensam statsunderstödd bokförmedlings- och vandringsbiblioteksanstalt
för västra och vissa delar af mellersta Sverige anser jag böra utses
Västra Sveriges folkbildningsförbund i Göteborg, som såväl genom sin
belägenhet i Göteborg som genom sin egenskap af statsunderstödd centralbyrå
för förmedling af populärvetenskapliga föreläsningar synes mig
för västra och mellersta Sveriges vidkommande vara på samma sätt
kvalificerad att erhålla statsbidrag som Folkbildningsförbundet i Stockholm.
Excelsiorförbundets folkbildningsbyrå synes däremot hufvudsakligen
vara en länsbyrå för Skaraborgs län. Och dess belägenhet i Sköfde, som
dels i kommunikationshänseende och dels såsom ett hela västra Sveriges
kulturcentrum betraktadt naturligtvis icke kan jämföras med Göteborg,
gör Excelsiorförbundets folkbildningsbyrå mindre kvalificerad att öfvertaga
den verksamhet, som enligt bär föreliggande förslag skulle tilldelas de
statsunderstödda bokförmedlings- och vandringsbiblioteksanstalterna. Något
behof af två statsunderstödda anstalter af detta slag på sträckan Göteborg
—Sköfde torde icke kunna påvisas, hvarför man synes mig böra nöja sig
med att bevilja statsunderstöd till Västra Sveriges folkbildningsförbund i
Göteborg.

Hvad åter angår den nu för vandringsbiblioteks tillhandahållande statsunderstödda
Hvilans folkhögskola som central bokförmedlings- och vandringsbiblioteksanstalt
för hela södra Sverige, torde väl ingen tvekan gorå
sig gällande. De 16 vandringsbiblioteken för Skånes landsbygd synas
icke vara af någon större betydelse, om man åtminstone får döma af
de skånska föreläsningsföreningarnas uppgifter, för hvilka dessa vandringsbibliotek
tyckas vara tämligen okända. En folkhögskola, som ju i främsta
rummet har sitt eget kräfvande arbete att sörja för, synes icke heller vara
rätta institutionen att handhafva vandringsbibliotek, som ju fordra ett
energiskt arbete för att blifva kända och eftersökta och verkligen effektiva.
Dessutom kan ju en folkhögskola knappast tänkas bli innehafvare af eu
större boksamling, ur hvilken vandringsbiblioteken ofta kunna förnyas eller
kunna gifvas olika sammansättning i enlighet med särskilda önskningar
eller rättas efter skilda orter och förhållanden.

Och att utöfva den stora bokförmedlingsverksamhet, som samtidigt
skulle åligga de statsunderstödda anstalterna och som är synnerligen lämplig
att förena med vandringsbiblioteksverksamhet, därtill är icke en folkhögskola
lämplig institution. I södra Sverige finnes för närvarande ingen

220

statsunderstödd bokförmedlings- och vandringsbiblioteksanstalt. Däremot är
den synnerligen val skötta och kvalificerade statsunderstödda centralbyrån
för södra Sverige för förmedling af populärvetenskapliga föreläsningar
belägen i Lund. Och inom denna byrå, »Centralbyrån i Lund för populära
vetenskapliga föreläsningar», är beslut fattad t om utvidgande af dess verksamhet
till att omfatta såväl bokförmedling som vandringsbibliotek. Genom
att tilldela denna byrå uppgiften att, vara äfven en centralanstalt för bokförmedling
och vandringsbibliotek för södra Sverige skulle man otvifvelaktigt
göra det bästa möjliga val af sådan anstalt, på samma gång som man därigenom
äfven i södra Sverige skulle vinna ett starkt samband mellan de
populärvetenskapliga föreläsnings- och biblioteksverksamheterna i det afseende,
där sådant kraftigast kan och bör åstadkommas: genom vandringsbibliotek.

Förmedlingen af de såsom statsbidrag utgående böcker bör försiggå
med särskild! stor snabbhet och noggrannhet. Det är därför synnerligen
angeläget, att de föreslagna statsunderstödda förmedlingsanstalterna icke och
särskild! icke i början af denna nya verksamhet betungas med ett vidlyftigare
arbete än de kunna tänkas utföra på ett tillfredsställande sätt.
För den skull synes det mig lämpligt, att de befrias från bokförmedling
till studiecirklarna, och detta af två skäl. Dels måste förmedlingen af
statsbidraget till studiecirklarna försiggå särskild! snabbt på grund däraf,
att, enligt hvad den f. n. existerande studiecirkelverksamheten ger vid
handen, dessas verksamhet måste ordnas pr arbets(läs-)år och icke synes
lämpligen kunna ordnas pr kalenderår; eu helt ringa försening af en
rekvirerad boksändning, som för ett allmänt bibliotek kan vara störande
nog, kan inom studiecirkelns verksamhet tänkas vara rent af hämmande
och orsaka ett, förryckande af arbetet inom cirkeln för hela, arbetsåret.
Dels är att märka, att det är sannolikt, att hvarje hela landet omfattande
förening hädanefter liksom hittills kommer att förlägga sin
centralorganisation till Stockholm. Följden åt nu berörda förhållanden är,
att den af de till statsunderstöds erhållande föreslagna förmedlingsanstalterna,
som är belägen i Stockholm, Folkbildningsförbundet därstädes,
skulle, och särskild!, under vissa tider på året, blifva öfverhopad med mera
arbete än den på ett tillfredsställande sätt skulle kunna gå i land med.
Denna olägenhet kan af hjälpas på två sätt, antingen genom att öfverlämna
all bokförmedlingsverksamhet för studiecirklarnas räkning till eu särskild!
för detta arbetes utförande statsunderstödd förinedlingsanstalt, eller genom
att i af sevärd grad för anskaffande af talrik personal understödja folkbildningsförbundet
i Stockholm. Af dessa två förslag ställer sig ovillkorligen
det förstnämnda för staten billigare, på samma gång som det otvifvel -

aktigt kommer att medföra det bästa arbetsresultatet. Förhållandet är
nämligen det, att f. n. all bokförmedling till studiecirklar på ett synnerligen
billigt och äfven i öfrigt berömvärdt sätt skötes af I. O. Gr. T:s
förmedlingsanstalt i Stockholm, som för hela sin förmedlingsverksamhet
(bokförmedling och vandringsbibliotek) åtnjuter ett statsanslag å samrnanlagdt
1,600 kr. Genom att tilldela 1. O. G. T:s förmedlingsanstalt i Stockholm
uppdraget att handhafva bokförmedlingen till studiecirklar — ett
arbete, på hvars utförande denna förmedlingsanstalt särskildt inriktat
sig och i hvars snabba och noggranna fullgörande den vunnit såväl erfarenhet
som stor färdighet — samt genom att låta denna 1. O. G. T:s
förmedlingsanstalt i Stockholm af detta skäl bibehålla det till densamma
f. n. utgående statsbidraget, skulle staten således vinna garanti för att mot
en summa af 1,600 kr. om året få hela detta vidlyftiga arbete utfördt på
ett tillfredsställande och lör studiecirklarnas arbete och blomstring1 gagnande
sätt. Däremot skulle icke för samma summa penningar årligen kunna
inom Folkbildningsförbundet anställas den för ifrågavarande arbetes effektiva
utförande nödvändiga ökningen i arbetspersonal. Det synes mig därför.
att man äfven i detta fall bör förena sparsamhetshänsynen med hänsynen
till Ifästa möjliga arbetsresultat och därför befria Folkbildningsförbundet
(och öfriga till statsunderstöds erhållande föreslagna allmänna
förmedlingsanstalter) från den onekligen betungande arbetsbörda, som
genom förmedling af såsom statsbidrag utgående böcker till föreningarnas
studiecirkelverksamhet skulle påläggas dem.

(''torn de nu till statsunderstöds erhållande föreslagna förmedlingsanstalterna,
nämligen Folkbildningsförbundet i Stockholm för verksamhet
inom vissa landskap i mellersta Sverige och hela Norrland, Västra Sveriges
folkbildningsförbund i Göteborg för verksamhet inom västra och vissa delar
af mellersta Sverige, Centralbyrån i Lund för populära vetenskapliga
föreläsningar för verksamhet inom södra Sverige samt I. O. G. T:s förmedlingsanstalt
i Stockholm för bokförmedling till föreningarnas studiecirkelverksamhet,
synes mig äfven Folkbiblioteket i Luleå hädanefter liksom
hittills böra komma i åtnjutande af det till detta bibliotek utgående statsanslag
för vandringsbibliotek, detta med hänsyn till de landsdelars aflägsna
läge, som genom dessa vandringsbibliotek blifva försedda med litteratur.

Gm vi sedan se till, Indika de uppgifter skulle blifva, som, med afseende
på bokförmedling, skulle tillkomma de tre allmänna förmedlingsanstalterna
jämte 1. O. G. T:s förmedlingsanstalt, finna vi, att dessa hädanefter
skulle koncentreras på i hufvudsak två åligganden. För det första
skola dessa anstalter, som jag ofvan redan föreslagit, för statsverkets räk -

222

ning; tillhandahålla, låta inbinda och till bibliotek och föreningar utdela
de böcker, som dessa enligt normalkatalogen rekvirera för det belopp, som
blifvit dem tilldeladt såsom statsanslag. Hvarje förmedlingsanstalt erhåller
från statens biblioteksbyrå uppgift på de bibliotek och föreningar, belägna
inom förmedlingsanstaltens område, som blifvit tilldelade statsanslag, och
dessa statsanslags belopp. Biblioteken och föreningarna å sin sida insända
sina rekvisitioner och skola snarast möjligt erhålla de rekvirerade böckerna
inbundna i snygga band. För denna art af bokförmedling böra
förmedlingsanstalterna icke hafva rätt att af biblioteken eller af föreningarna
fordra erläggande af förmedlingsafgift. Utom denna förmedling af
för statsanslaget utgående böcker, skola förmedlingsanstalterna för det
andra hädanefter som hittills förmedla inköp af all annan litteratur, som
af biblioteken önskas. Synnerligen önskvärdt vore, att förmedlingsanstalterna
kunde förmedla äfven annan än för statsbidraget utgående litteratur
afgiftsfritt, och det är att hoppas, att om vi få endast fyra statsunderstödda
förmedlingsanstalter, dessa genom samarbete och sammanhållning skola
hos förläggarne lyckas erhålla så stor rabatt, att de utan att själfva göra
förluster skola kunna medgifva biblioteken minst 25 °j0, möjligen BO % eller
högre rabatt utan att därför beräkna någon förmedlingsafgift. Man torde
emellertid för närvarande böra nöja sig med att uttala som en önskan,
att förmedlingsanstalterna kraftigt sträfva efter att nå detta mål.

Utom bokförmedling skola de tre allmänna förmedlingsanstalterna som
tredje hufvuduppgift hafva den att vara förmedlare af vandringsbibliotek. Jag
har i det föregående1) angifvit de riktlinjer, enligt Indika eu rationell och effektiv
vandringsbiblioteks verksam het bör bedrifvas, mycket olika dem, som hittills
följts i vårt land. Men jag har också framhållit, att betingelserna för en verksamhet
af det slag, som jag antydt, dels utgöras af en rikhaltig boksamling, ur
hvilken vandringsbibliotek, hvilkas sammansättning rättas efter intressena
inom hvarje särskild ort, efter hvarje särskild studiegren, efter ekonomiska,
sociala och andra förhållanden, ja, efter aktuella frågor och intressen inom
olika samhällen, snabbt och lätt kunna utväljas, dels äro att söka hos eu
för sådant arbete varmt intresserad och fullt kvalificerad personal för handhafvandet
af detta arbete.

Den ökade bokförmedlingsverksamhet, som enligt här framförda förslag
skulle falla på de tre allmänna förmedlingsanstalternas lott, skulle ha
till följd, att dessa måste sköta, denna gren af sin verksamhet på ett annat,
kraftigare, rationellare sätt än hvad hittills varit fallet. Bokförmedlingsverksamheten
måste drifvas som bokhandel i stor skala, och förmedlings -

x) Se sid. 105 ff.

223

anstalterna måste liksom bokhandlarne till sitt omedelbara förfogande ha de
böcker på lager, som vanligast kunna tänkas efterfrågas vid bokförmedlingen,
d. v. s. till att börja med de böcker, som finnas upptagna i statens
normal kataloger och de litteraturanvisningar, hvilka fr. o. m. detta år ledsaga
flertalet föreläsningsämnen, som äro angifna i de tre statsunderstödda
föreläsningsbyråernas kataloger öfver tillgängliga föreläsare och ämnen.

Genom en sådan rationellt skött bokförmedlingsverksamhet skulle de tre
anstalterna också vinna betydligt ökad lätthet att sköta vandringsbiblioteken
på sätt, som sådana, om de skola blifva till största möjliga gagn, verkligen
kräfva. Man skulle ständigt ha till hands och inför ögonen alla de böcker,
som lämpligen borde användas för sammanställning af vandringsbibliotek
af ett visst slag, behandlande vissa ämnen o. s. v., och därigenom att bokförmedlings-
och vandringsbiblioteksverksamheterna leddes af samma anstalt,
skulle man utan allt för orimliga kostnader kunna sammanställa vandringsbibliotek
enligt särskilda önskningar och afsedda för vissa speciella fall.
Alltid kommer man så småningom, om vandringsbiblioteket som sådant
icke mera skulle efterfrågas, att kunna sälja de särskilda böckerna för
något billigare pris än nya betinga, och på så sätt blir anläggningskostnaden
för de olika vandringsbiblioteken betydligt nedbringad. Ett önskemål kommer
naturligtvis alltid att förblifva, att förmedlingsanstalterna söka att
efter hand få. till stånd egna rikhaltiga bibliotek, som uteslutande äro
afsedda att tjäna till källa för vandringsbibliotek, men detta är ett mål,
som endast så småningom kan uppnås. Äfven på sätt, soin nyss föreslagits,
torde. emellertid eu god vandringsbiblioteksverksamhet kunna åvägabringas.
Som jag ofvan nämnt, måste emellertid de personer, som handhafva vandringsbiblioteken,
söka att på allt sätt göra sig förtrogna med förutsättningarna
för ett lyckligt arbete af detta slag och med den tillgängliga
litteraturen, och de höra äfven söka lära känna de förhållanden, önskningar
och intressen, som äro förhärskande å de orter, som anhålla om vandringsbibliotek.
Ett vandringsbibliotek hvilket som helst bör sålunda aldrig
helt mekaniskt utsändas till hvilken plats som helst. Om en allmänt affattad
anhållan om ett sådant riktas till anstalten, bör från dennas sida eu
begäran genast afgå om närmare ledning vid valet af lämpligt vandrinosbibliotek,
en förfrågan om eventuellt förefintliga intressen å orten, om°de
mest betydande näringsgrenarna därstädes, för hvilka personer vandringsbiblioteket
närmast kommer att blifva af intresse o. s. v. Först efter erhållet
utförligt svar å dessa frågor bör man skrida till val bland möjligen redan
befintliga vandringsbibliotek eller till sammanställande af sådant i öfverensstämmelse
med de upplysningar, som man erhållit. Men härmed är icke
nog. Men man bör från anstaltens sida äfven intressera sig för och, så vidt

224

möjligt och lämpligt är, taga del i vandringsbibliotekets öden äfven sedan
det utgått till sin bestämmelseort. Man bör meddela råd om dess handhafvande,
bästa platsen för detsamma, rätta personen att sköta det, medlen
att intressera allmänheten för biblioteket och annat, som är af stor betydelse
för vandringsbibliotekcts framgång å en ort. Synnerligen önskligt vore,
att förmedlingsanstalterna för sådan rådgifvande och ledande verksamhet till
sitt förfogande hade särskilda, väl kvalificerade tjänstemän, som kunde resa
omkring, om så behöfdes, för att genom enskilda samtal såväl som genom
föredrag bringa hjälp, råd och uppmuntran.

Ett särskild! intresse böra förmedlingsanstalterna ägna den populärvetenskapliga
föreläsningsverksamheten och böra i möjligaste man söka uppmuntra
föreläsningsanstalterna till flitigt begagnande af vandringsbibliotek,
särskild! sammanställda med hänsyn till de föreläsningar, som under årets
lopp skola hållas inom anstalten. Så synes man mig t. ex., innan föreläsningarna
å en ort skola taga sin början, böra sända såväl föreläsningsanstalten
som eventuellt befintligt allmänt bibliotek cirkulär med en
förfrågan, om icke anstalten eller biblioteket eller båda skulle önska ett
vandringsbibliotek, särskild! sammansatt med hänsyn till det uppgjorda
föreläsningsprogrammet. Därjämte borde cirkuläret innehålla noggrann
redogörelse för sättet att erhålla ett dylikt vandringsbibliotek, de villkor,
på Indika man får låna det o. s. v., jämte erbjudande om hjälp och råd
i alla de afseenden, som skulle kunna påfordras. De rekvisitioner på vandringsbibliotek,
som blifva en följd af dessa cirkulär, skola förmedlingsanstalterna
söka efterkomma med största möjliga omsorg och snabbhet.
Det är otvifvelaktigt, att ett sådant arbete, om det skötes väl, kommer
att bära goda frukter.

Hvad vidare angår handhafvande! af vandrings biblioteken, bör med
hvarje sändning af ett sådant följa dels en korrekt uppställd, såväl alfabetisk
som systematisk förteckning på dess innehåll. Man bör på förhand
hafva gjort sig underrättad om, huruvida ett visst antal billiga reproduktioner
af densamma önskas eller om emottagare!! af vandringsbiblioteket
själf har lägenhet att låta förfärdiga sådana. Bokförteckningen bör mot
en eventuell afgift å några ören (icke gärna mera än 5 öre pr förteckning)
tillhandahållas dem af ortens befolkning, som önska den. En sådan
förteckning kan icke icke sällan tjäna till att betydligt öka utlåningen af
vandringsbibliotekets böcker.

Vidare bör med vandringsbiblioteket följa eu af lösa pappersblad, lika
många som antalet böcker i vandringsbiblioteket, sammanhäftad bok. Öfverst
å hvarje pappersblad bör stå författarenamnet och boktiteln å eu af de medsända
böckerna. På hvarje sådant blad skall sedan den, som å den ort,

225

dit vandringsbiblioteket sändes, handhafver biblioteket, gorå eu anteckning,
exempelvis låntagares namn, för hvar gång ifrågavarande bok utlånas. Hela
den häftade boken bör sedan med vandringsbiblioteket återgå till förmedlingsanstalten,
där alla dess blad skola förvaras och göras till föremål för
studium och bearbetning. De anteckningar, som man på så sätt erhåller,
åro af tvåfaldig betydelse. Dels får man kunskap om användningen af
hvarje vandringsbibliotek. Att, som förmedlingsanstalterna f. n. i regel
gorå, i sina årsberättelser angifva, att de äga så och så många vandringsbibliotek,
som varit utlånade så och så många gånger, är i själfva verket
eu uppgift, som isolerad är utan stort värde. Hvad det gäller att få veta
är, i hvilken grad de böcker varit efterfrågade, hvaraf vandringsbiblioteken
bestå. På den frågan lämna ofvan beskrifna b okutlåning sböcker svar.
Och törst genom detta svar kan man få en tillförlitlig uppgift om vandringsbibliotekcns
betydelse och den klokhet och omsorg, med Indika de
handhafvas af såväl förmedlingsanstalterna som af de personer, åt Indika
de anförtros å respektive orter. Men de nämnda bokutlåningsböckerna
hafva, som framgår af det nyss anförda, äfven den oskattbart stora uppgiften
för förmedlingsanstalterna att hålla dem i full vetskap om de böcker,
som i vissa ämnen, rörande vissa förhållanden bäst lämpa sig att utsändas
i vandringsbiblioteken. Därför böra också förmedlingsanstalterna uppställa
som eu fordran, dels att boklånen på ofvan nämnda sätt antecknas, dels
att förmedlingsanstalterna erhålla tillbaka de sålunda begagnade bokutlåningshäftena.
När dessa häften återkommit till förmedlingsanstalterna,
upplösas de ånyo, och alla de blad från olika häften, som bära samma
boks namn, samlas. På så sätt vinner man lätt och bekvämt en öfversikt
öfver hvarje boks utlåningskonto inom vandringsbiblioteksverksamheten.

Af stor vikt, när det gäller vandringsbibliotek, är den tidrymd, på
hvilken de utlånas, och de pris de betinga. Jag har i det föregående1)
omnämnt, att förmedlingsanstalterna till allmänhetens förfogande böra ställa
tre olika typer af vandringsbibliotek, nämligen dels bibliotek af allmänt
och blandadt innehåll, dels bibliotek sammanställda med hänsyn till önskningar
beträffande vissa ämnen och frågor eller vissa böcker o. s. v.,
hvilka bägge slag af vandringsbibliotek äro afsedda att stanna en viss
tidrymd å en ort och sedan återlämnas för att utbytas mot nya, dels slutligen
vandringsbibliotek, som kunna vara af hvilken som helst af ofvannämnda
typer, men som äro afsedda att stanna längre tid på samma ställe
och icke ombytas helt, utan ur hvilka hvarje bok och allt efter lämplighet
eu eller flera böcker vid hvilket tillfälle som helst kunna utbytas mot en

*) Se sid. 106 f.

226

eller flera önskade nya böcker. Som jag i det föregående nämnt1),

■iro sådana vandringsbibliotek i synnerhet lämpliga i smärre bibliotek, som
på så sätt blifva i stånd att tillgodose en mångfald önskningar från sina
låntagares sida. I hvart ett af dessa fall synes man mig böra öfverlåta
bestämmandet af den tidrymd, på hvilken vandringsbibliotek utlånas, åt
dem, som önska sådana. En minimitid å en månad synes det mig emellertid
vara lämpligt att fastslå, men däremot icke, såsom nu otta är fallet.
eu maximitid. Det är omöjligt för förmedlingsanstalterna att på förhand
afgöra, huru länge ett vandringsbibliotek lämpligen bör kvarblifva å en
ort, och det torde därför vara riktigare, att sådana bibliotek utlånas på viss
tid, hvarefter låntagaren, om man finner dem passande och omtyckta
inom orten, bör äga rätt att förnya lånet en eller flera gånger.

Hvad priserna för erhållande af vandringsbibliotek angår, hör man
f. n. ofta klagomål öfver, att de äro för höga. önskligt vore naturligtvis,
att priserna kunde göras lägre, framför allt för bibliotek liknande de
nu mest förekommande, d. v. s. af allmänt och blandadt innehåll. Priserna
för sådana borde genom sammanhållning från förmedlingsanstalternas sida
och fördelaktiga överenskommelser med förläggarne nedbringas till t. ex.
1.50 kr. pr månad och 12 kr. för dem, som förbinda sig att låna. vandringsbibliotek
under hela året, med tillstånd för dem att för denna summa
penningar årligen erhålla t. ex. tre vandringsbibliotek med olika sammansättning.
För alla de speciellt sammansatta vandringsbiblioteken torde priserna
med nödvändighet komma att ställa sig något högre, och detta blir
naturligtvis ytterligare fallet med sådana vandringsbibliotek, till hvilka
medgifves ett ständigt fortlöpande ombyte af enstaka böcker, rekvirerade
enligt särskilda önskningar. Men detta sistnämnda slag af vandringsbibliotek
kommer nog att förnämligast efterfrågas af biblioteken eller af
föreläsningsanstalter, föreningar och andra sammanslutningar, som med
relativ lätthet kunna betala något högre priser.

Ett af de från alla sidor med kraft häfdade önskemålen, när det
gäller kostnader för vandringsbiblioteksverksamheten, är önskan om fraktfrihet
för desamma på statens järnvägar. Det är naturligtvis själttallet,
att sådan fraktfrihet skulle möjliggöra en väsentlig sänkning af de priser,
som nu betalas för vandringsbibliotek. 1 den form »fraktfrihet på statens
järnvägar», som detta önskemål i regel formuleras, torde det icke vara
möjligt att få detsamma uppfylldt. Men däremot synes mig synnerligen
önskvärd!, att Kungl. Maj:t Ange rätt att af det till vårt allmänna biblioteksväsen
beviljade statsanslaget årligen efter erhållna ansökningar och
vederbörligen styrkta räkningar ersätta förmedlingsanstalterna deras under

!) Se sid. 107.

227

året häfda fraktkostnader för vandringsbibliotek. För statsverket kan eu
sådan utgift icke blifva vidare betungande. För förmedlingsanstalterna
såväl som för biblioteken blefve däremot den härigenom ernådda lättnaden
synnerligen värdefull, och en sådan anordning skulle utan tvifvel leda till
ett betydligt ökadt begagnande af vandringsbibliotek i vårt land.

Det viktigaste vid skötseln af ett effektivt vandringsbibliotekssystem
är emellertid dels, att förmedlingsanstalterna nedlägga största omsorg på
bibliotekens sammansättning och blifva i stånd att snabbt och lätt expediera
rekvisitioner på dylika bibliotek, dit de önskas och sådana som de
önskas, dels att ett systematiskt ordnadt samarbete åstadkommes mellan de
anstalter, som förmedla vandringsbibliotek.

Äfven förmedlings- och vandringsbiblioteksanstalterna böra årligen hos
Kungl. Maj:t ansöka om erhållande af statsbidrag. Då ingen invändning
torde vara att göra och ej heller framställts mot de tidsbestämmelser, som
nu gälla för dylik ansökan, nämligen att den skall afgifvas inom september
månad och afse nästföljande kalenderår, synes intet skäl förefinnas att
påyrka någon ändring härutinnan. Dessa ansökningar böra åtföljas af
redogörelser för det förflutna årets verksamhet (jfr bilaga H). Dels bör
uppgift insändas på de böcker, som i egenskap af statsbidrag utgått till
såväl biblioteken som föreningarna. Dessa kunna naturligtvis summariskt
uppgifvas i så och så många exemplar af det och det numret i
statens normalkataloger. Dels bör uppgift insändas, på ett liknande summariskt
sätt affattad, på annan förmedlad litteratur. Liksom fordran på
insändande af kataloger från de särskilda biblioteken och på förteckningar
öfver inköpta böcker från föreningarnas centralorganisationer, så innebär
denna fordran på förmedlingsanstalterna en möjlighet för statens biblioteksbyrä
att verkligen få kunskap om såväl hvad som faktiskt läses i landet som
hvad folk önskar läsa, m. a. o. hvilken litteratur inom olika ämnesgrupper
som särskildt lämpar sig för våra allmänna och skolbibliotek. Fm ingående
kunskap af detta slag är naturligtvis för upprättande af goda mönsterkataloger
så godt som oundgänglig. Men vidare är det i vårt land såväl som i andra
länder af största intresse att veta, icke blott att folket läser, utan äfven
hvad det läser. Att för närvarande åstadkomma några säkra uppgifter
om, hvad svenska folket genom sina bibliotek åtminstone kan läsa, är så
godt som ogörligt. De bokräkningar från biblioteken, som på ofvan nämndt
sätt förvaras i Kammarrätten, äro för ett ingående arbete af denna art dels
ofta för summariska, dels för svårhandterliga, och hvad de tryckta katalogerna
från biblioteken angår, så dels representera dessa blott en bråkdel
af alla våra bibliotek, dels äro de icke tillförlitliga och dels slutligen gör

228

det bristfälliga sätt, hvarpå de ofta äro hopkomma, dem till synnerligen
besvärliga källor för en undersökning af det slag, hvarom här är fråga.
Dylika undersökningar kunna naturligtvis vara af största såväl betydelse
som intresse, och till dem komma uppgifter, sådana som här föreslagits,
från de inom vårt biblioteksväsen arbetande institutionerna att lämna det
bästa material.

Det torde icke, om byråarbetet inom förmedlingsanstalterna skötes
med ordning och noggrannhet, behöfva kosta dessa något nämnvärdt besvär
att lämna här åsyftade uppgifter. Förmedlingsanstalterna skola ju under
alla omständigheter föra förteckningar dels öfver de såsom statsbidrag till
biblioteken utgående böckerna, dels öfver sina mellanhafvanden med förläggarne.
Och de uppgifter, som ofvan föreslagits skola insändas till statens
biblioteksbyrå, komma ju endast att utgöra eu samling af nu nämnda uppgifter.

Samma fordran om årliga, specificerade uppgifter till statens biblioteksbyrå
synes mig af samma skäl, som ofvan anförts, böra ställas på förmedlingsanstalterna
äfven med afseende på deras vandringsbibliotek. Men icke heller
denna fordran kan för förmedlingsanstalterna vara vidare betungande. Till
hvarje vandringsbibliotek, som utlånas, måste förmedlingsanstalterna ovillkorligen
uppgöra en förteckning öfver dess innehåll. Ett exemplar af denna
förteckning skall naturligtvis förvaras i förmedlingsanstaltens eget arkiv,
dels för kontrolls skull och dels för att man — om ett vandringsbibliotek
upplöses — vid i framtiden förekommande liknande rekvisitioner skall i
möjligaste män kunna tillgodogöra sig förut gjorda undersökningar å ett
visst iitteraturområde. Det torde då icke kosta någon som helst tidspillan
eller något arbete att samtidigt behålla i förvar ännu ett exemplar af
dessa förteckningar öfver vandringsbibliotek och sedermera bifoga dem
ansökningen om statsunderstöd. Och statens biblioteksbyrå vinner på så
sätt ett för dess arbete viktigt material.

Med afseende särskild! på vandringsbiblioteksverksamheten är slutligen
att märka ett till mig framställdt förslag om inrättande af statsunderstödda
centralanstalter för vandringsbibliotek för respektive län i dessas residensstäder.
Det förefaller mig, som om man vid framställandet af ett sådant
förslag uteslutande hade fattat vandringsbiblioteksverksamhet såsom möjlig
i den form, i hvilken vi för närvarande känna sådan verksamhet, d. v. s.
rörande sig med ett visst antal en gång för åratal framåt fastställda vandringsbibliotek,
som utsändas så länge tills böckerna blifva utslitna. Några
vidare utvecklingsmöjligheter för denna rörelse synes man icke haft tanke
på. En vandringsbiblioteksverksamhet af samma slag som den vi nu äga
kan naturligtvis lika väl förläggas till ett flertal småorter och därifrån

229

bedritvas med samma eller t. o. in. större effektivitet än hvad nu är
fallet med denna rörelse hos oss. Men en sådan organisation med centralpunkter
förlagda till 24 olika platser inom vårt land skulle omöjligen
kunna i sig innebära de utvecklingsmöjligheter, som det af mig framförda
förslaget. Därtill fordras ovillkorligen, att de anstalter, som förmedla
vandringsbiblioteken, till sitt förfogande äga större tillgångar på såväl
litteratur som kvalificerad arbetskraft än hvad man någonsin torde kunna
hoppas på å alla de orter, om Indika här är fråga. Vidare skulle statens
bidrag till så många centralanstalter, som vi ha länsresidensstäder, antingen
för hvar och en af dem blifva så obetydligt, att icke ens ett någotsånär
lyckligt vandringsbiblioteksarbete af det slag, som vi för närvarande känna,
skulle kunna genom detsamma förverkligas. Skulle däremot staten understödja
ett så stort antal centralanstalter med summor, som för dem skulle
möjliggöra en någotsånär effektiv verksamhet af samma slag, skulle detta
komma att medföra högst afsevärda kostnader för staten och detta utan
att likväl på grund af själfva det sätt, hvarpå arbetet blefve organiseradt,
ens kunna medföra ett vandringsbiblioteksarbete af den djupgående
betydelse, hvilken samma verksamhet enligt det af mig framlagda
förslaget kan erhålla. Och dock torde det af mig föreslagna sättet
att ordna våra bokförmedlings- och vandringsbiblioteksförhållanden endast
i obetydlig, knappast nämnvärd grad komma att ställa ökade kraf på
ekonomiska uppoffringar från statsverkets sida utöfver hvad som för närvarande
för detta ändamål beviljas. Det enda skäl af någon betydelse
för en dylik splittring af vandringsbiblioteksverksamheten på 24 centralanstalter,
som anföres, är, att fraktkostnaderna för utsändandet af vandringsbiblioteken
därigenom skulle kunna nedbringas. Men dels är
denna fördel otvifvelaktigt af underordnad betydelse i jämförelse med de
nästan oöfverstigliga svårigheter, som systemet skulle medföra med afseende
på möjligheten att höja och förbättra själfva vandringsbibliotekens halt,
lämplighet och anpassning efter olika förhållanden och önskemål. Dels
slutligen är det af mig föreslagna sättet att befria såväl förrnedlingsan
stal t ernå som låntagarne från fraktkostnaderna för vandringsbiblioteken
såväl enklare och lättare utförbart som äfven för statsverket afsevärdt
billigare än inrättandet af icke mindre än 24 centralanstalter för förmedling
iif vandringsbibliotek. Helt visst kommer såväl bokförmedlingen som
vandringsbiblioteksverksamheten att bäst tillgodoses genom ett fåtal i
lämpliga delar af landet belägna, väl understödda förmedlingsanstalter, som
för bedrifvandet af sådan verksamhet äro i stånd och på grund af äfven
yttre förhållanden äga möjlighet att uppfylla de nödvändiga betingelserna
och kunna åvägabringa ett systematiskt ordnadt samarbete dels och fram -

230

för allt sinsemellan, dels med öfriga institutioner af närbesläktadt slag
för främjande af vårt folks bildning.

Däremot är naturligtvis hädanefter liksom hittills önskvärd!, att landstingen
anslå medel för bedrifvande af vandringsbiblioteksverksamhet inom
respektive län. Och särskild! kunde dessa af landstingen anslagna medel
blifva i ökad grad fruktbärande, om åtgärder kunde vidtagas för ett systematiskt
ordnadt samarbete mellan landstingens och förmedlingsanstalternas
vandringsbiblioteksverksamheter. Detsamma gäller äfven folkhögskolornas
och andra institutioners vandringsbiblioteksverksamhet, och det synes mig,
som om de statsunderstödda förmedlingsanstalterna skulle fylla en viktig
uppgift, om de sökte åstadkomma ett dylikt samarbete mellan alla inom
hvars och ens distrikt arbetande vandringsbiblioteksanstalter.

1 detta sammanhang vill jag särskild! påpeka lämpligheten af ett beaktande
af de riktlinjer till ett planmässigt kringsändande af lämpliga
vandring smuseer, som blifvit uppdragna af intendenten vid de etnografiska
samlingarna i Naturhistoriska riksmuseet, professor C. V. Hartman och af
intendenten vid Nordiska museet Axel Nilsson. De centrala förmedlingsanstalterna
böra, i den mån cheferna för våra museer visa intresse och
välvilja för ett arbete af det af de nämnda museimännen antydda slaget,
i högsta grad vinnlägga sig om ett samarbete med museerna i och för
erhållande af dylika vandringsmuseer, som i lämpliga delar illustrera och
åskådliggöra innehållet i bibliotekens böcker och i hög grad förhöja dessas
kunskapsgifvande värde1).

Hvad slutligen beträffar statsanslaget till de föreslagna förmedlingsanstalterna
för bokförmedling och vandringsbibliotek, synes mig detta böra
utgå med ett belopp, obetydligt öfverstigande hela det belopp å 10,000 kr.,
som för närvarande utdelas till dylika anstalter. Det ligger ju i öppen
dag, att eu verksamhet, sådan som den som ofvan föreslagits till utförande
genom förmedlingsanstalterna, för dessa kommer att medföra ökade kostnader
i flera afseenden, förnämligast kanske genom den ökade och i viss
mån annorlunda kvalificerade arbetskraft, som måste anskaffas. Detta
nödvändiggör från statens sida en icke obetydlig ökning, när det gäller
de tre allmänna förmedlingsanstalterna, af det till hvarje,, dylik anstalt
för närvarande utgående maximibeloppet å 1,500 kr. A andra sidan

t) Se de artiklar, som i frågan om vandringsmuseer inflöto i tidningen Aftonbladet
1910, för d. 11, 12 aug. af C. V. Hartman, för d. 19 aug. af Valfrid Palmgren, för d.
20 aug. af Fridtjuv Berg, för d. 3 sept. af Herman Odhner och för d. 22 sept. af Axel
Nilsson,

231

skulle gifvetvis förmedlingsanstalterna genom den föreslagna statens
biblioteksbyrå beredas betydande lättnad i sin verksamhet. Sålunda
skulle naturligtvis hädanefter största delen af deras rådgifvande verksamhet
m. in. dyl. komma att öfverflyttas på statens biblioteksbyrå; vidare
skulle en synnerligen betydande lättnad i deras arbete beredas förmedlingsanstalterna
genom tillkomsten af statens normalkataloger för vägledning
vid inköp, af bibliotekens böcker; och slutligen skulle eu direkt minskning
i förmedlingsanstalternas utgifter komma att ske genom statsverkets föreslagna
öfvertagande af fraktkostnaderna för vandringsbibliotek. Allt detta
gör, att det synes mig, som om ett anslag å 12,200 kr., på lämpligt
sätt fördeladt mellan de tre allmänna förmedlingsanstalterna i Stockholm,
•Göteborg och Lund samt I. O. G. T:s förmedlingsanstalt, i Stockholm och
folkbiblioteket i Luleå (af skäl, som jag ofvan anfört, bör det för närvarande
utgående anslaget å 600 kr. för bedrifvande af vandringsbiblioteksverksamhet
fortfarande beviljas Luleå folkbibliotek), borde vara tillfyllest,
hvilket också ungefärligen öfverensstämmer med de önskemål, som i detta
afseende från några af byråerna till mig framställts i sammanhang med
uttalandet af förhoppning om en centraliserad och koncentrerad bokförmedlings-
och vandringsbiblioteksrörelse.

Statsanslaget till bokförmedlings- och vandringsbiblioteksverksamheten
i vårt land skulle således enligt föreliggande förslag komma att utgöra
12,200 kr., d. v. s. en ökning å endast 2,200 kr. af det för närvarande
till denna verksamhet utgående anslaget.

E. Samarbete mellan bibliotek och föreläsningsanstalter.

De allmänna biblioteken böra i möjligaste mån söka upprätthålla eu
intim samverkan med den populärvetenskapliga föreläsningsverksamhet,
som finnes å orten. Biblioteken böra vara fullt medvetna om, att föreläsningarnas
främsta uppgift är dels att vara medel till väckande af nya intressen
bland samhällets medlemmar och dels att skänka god och förädlande
förströelse. Man bör också ständigt hålla blicken öppen på samma gång
för det stöd, som föreläsningarna gifva all annan bildningsverksamhet, som
eventuellt kan uppblomstra inom ett samhälle, just genom det väckande
momentet i verksamheten, som äfven därför, att föreläsningarna i och för sig
af många skal äro otillräckliga såsom det centrala i ett samhälles bildningsverksamhet.
Ett af dessa skal är, att föreläsningarna till hela sin natur måste
betraktas som mera tillfälliga gåster i samhället, under det att biblioteket
däremot kan och bör vara en inom samhället ständigt verkande kraftkälla,

232

som genom själfva sia existens, om det skötes som sig bör, ständigt och
jämt utöfvar ett förädlande inflytande och bidrager till kulturnivåns
höjande i samhället. Vid jämförelse mellan det allmänna biblioteket och
den populärvetenskapliga föreläsningen bör äfven framhållas skillnaden
i deras sätt att verka. Vid föreläsningen är åhöraren bunden vid en bestämd
plats och en bestämd tid. Vid studiet af den bok, som biblioteket
förmedlar till läsaren, är denne icke på något sätt bunden med afseende
på tid och rum. Boken medtages till hemmet, ut under hvilostunden,
och den kan läsas, når helst så passar sig, morgon, middag eller
afton, när lusten faller på och läglighet finnes. Vid föreläsningen kan
ingen hänsyn tagas till hvar och en enskild åhörares särskilda individualitet.
1 biblioteket däremot finnes för hvar och en, hvad just han önskar
eller behöfver, biblioteket kan, om det rätt förstår och har möjlighet att
fylla sin uppgift, kraftigare än hvarje annat uppfostringsmedel leda till
utveckling af individuella anlag. Slutligen är att märka ännu en skillnad
mellan det talade och det tryckta ordets inflytande. Det »lefvande» ordet
kan naturligtvis för ögonblicket utöfva ett starkt inflytande på åhörarne,
beroende förnämligast på föreläsarens personlighet och hans skicklighet
som föreläsare, och stundom har eu dylik föreläsning äfven verkningar,
som sträcka sig längre än till stunden. Men ett torde icke kunna
förnekas och framgår också tydligt af de till de sakkunniga i föreläsnings!
rågan inkomna handlingarna, att sådana föreläsare och föreläsningar
som ofvan åsyftade utgöra tämligen isolerade företeelser inom den populärvetenskapliga
föreläsningsverksamheten. Därför torde man, hvad föreläsningarnas
betydelse angår, tryggt kunna påstå, att den förringas däraf, att
det talade ordet i regel förflyktigar alltför hastigt, hvartill kommer, att
åhöraren måste söka följa föreläsaren, äfven om en del af föredraget varit
för honom oklar, eller om han icke förstått vissa delar, vissa ord och uttryck
däri, icke hunnit sätta sig in i talarens tankegång o. dyl. Boken
däremot hastar icke ifrån mig. I dess sällskap kan jag i lugn och ro
söka komma till klarhet; jag får. när jag så vill, försjunka i egna funderingar,
men läromästaren väntar lugnt och tåligt och leder mig vidare,
när jag själf så önskar. Då jag icke förstår, får jag stanna för att söka
få klarhet, jag får, om jag vill, tid och tillfälle att lugnt sätta mig in i
hvarje detalj. Slutligen är att märka, att åhöraren af en föreläsning är
jämförelsevis passiv, man fordrar af honom blott ett ringa matt af själtverksamhet.
Biblioteket — d. v. s. boken — däremot uppmuntrar, ja, rent
af tvingar till själfverksamhet. När jag läser eu bok, måste jag hela tiden
själf aktivt deltaga i arbetet. Boken ger intet för intet. Den ståndpunkt
i förhållande till bokens innehåll, som jag intager, får jag själf arbeta

233

mig till, jag måste gilla eller ogilla, ta emot eller förkasta pa eget ansvar,
och det är genom ett sådant själfständigt arbete som omdömesgilla
karaktärer danas.

Härmed har jag icke velat förneka den utan tvifvel betydelsefulla
uppgift, som en väl organiserad och väl skött föreläsningsverksamhet äger.
En sådan verksamhet är icke blott nyttig, utan i vissa fall äfven nödvändig,
(t, ex. när det gäller praktiska ämnen såsom jordbruk, barnavård m. fl. dyk)
och den har ju också redan ingått i det allmänna medvetandet som ett
oundgängligt bildnings- och förströelsemedel, hvilket bland annat framgår af
det sätt, hvarpå den sedan länge omhuldas af staten. Och härom är°intet
annat än godt att säga, i synnerhet i en tid så rik som vår på underhaltiga
förströelser af alla slag, som helt visst böra motarbetas med framför
allt positiva medel. ^ Man får emellertid akta sig för att, som så ofta är
fallet i vårt land, öfverskatta betydelsen af de populärvetenskapliga föreläsningarna.
I. stället bör man fasthålla därvid, att boken bör vara det centrala
i bildningsarbetet och biblioteksverksamheten därför betraktas som
vårt viktigaste medel till spridande af bildningens välsignelser. Det är ju
också med glädje, som man kan konstatera, att uppfattningen om bibliotekets
störa betydelse i vårt bildningsväsen håller på att slå igenom äfven
i Sverige. Härpå tyder det intresse för biblioteksfrågan, som kom till synes
såväl vid nordiska skolmötet som vid seminarieläraremötet i Stockholm
sommaren 1910, äfvensom vid samma års sommarkurser i Stockholm.
Likaså är det större intresse för biblioteken, som kom i dagen vid det
tredje allmänna svenska folkbildningsmötet, i jämförelse med''hvad fallet
varit vid föregående möten af samma art. samt de sakkunnigas i föreläsningsfrågan
uttalanden i denna fråga värda stort beaktande. Och det är
att hoppas, att så många förenade ansträngningar slutligen skola krönas
med framgång och att biblioteket således äfven i vårt land skall komma
att en gång intaga den ställning, som på grund af dess stora uppgift tillkommer
det: att jämte vårt skolväsen vara vårt viktigaste bildningsmedel.

Såväl vid folkbildningsmötet 1910 som i uttalanden af de sakkunniga
vid föreläsningsfrågans beredande framhålles med kraft betydelsen
af ett samarbete mellan biblioteks- och föreläsningsverksamheterna. Ett
sådant har ju, som jag redan påpekat1), hittills i allmänhet saknats, utan
tvifvel till skada för båda verksamheternas utveckling och blomstrino-. Ja,ohar
ledan på annat ställe antydt, på hvad sätt föreläsningsföreningarna
kunna och höra inrikta sin verksamhet på ett samarbete med biblioteken.
Men det är ju naturligt, att, om sådana åtgärder från föreläsningsförenin -

*) Se sid. 21 ff.

234

garnas sida skola kunna bära frukt, äfven biblioteken måste sättas x stånd
att, på möjligast bästa sätt tillmötesgå föreläsningsföreningarnas önskningar.
Enligt de sakkunnigas i löreläsningsfrågan förslag skola ju hädanefter
centralbyråerna för förmedling af föreläsningar i sina kataloger till hvarje
angifvet ämne foga uppgift på böcker, som afhandla eller åtminstone beröra
detsamma, och i de föreläsningskataloger, som i år utgifvits från de
statsunderstödda centralbyråerna att gälla för 1911 1912, ha byråerna

också följt de sakkunnigas förslag i detta afseende. Vidare skola de lokala
föreläsningsanstalterna på sina års(eller termins-)program meddela vederbörliga
litteraturanvisningar jämte upplysning, hvilka åt de anförda
böckerna som finnas tillgängliga i ortens bibliotek (eller i förhyrdt vandringsbibliotek)
eller saluhållas vid föreläsningarna. Dår tryckta piogiam
icke förekomma, skola på lämplig plats å de anslag, genom Indika föreläsningarna
tillkännagifvas, meddelas ifrågavarande bokförteckningar, v i muntligen

meddela sina åhörare litteratur -

o w

dåre skall hvarje föreläsare ...------------- ------

uppgifter vid föredraget1). Bibliotek å ort, där föreläsningsanstalt verkar,
bör naturligtvis å sin sida taga noggrann kännedom om såväl cent! albyråernas
ofvannäinnda med litteraturhänvisningar försedda kataloger som
de föreläsningar, soin skola hållas inom orten, och den litteratur,
till dessa föreläsningar, på sätt ofvan anförts, anbefalles. I den
sådant är möjligt, bör biblioteket vid inköp af böcker och framför
genom lån af lämpliga vandringsbibliotek, på sätt ofvan påpekats,
hänsyn till föreläsningskatalogerna och särskilt till de föreläsningar,
B„m uppgifvas skola hållas inom orten. 1 föreläsningssalen bör till hvarje
föreläsning uppsättas ett lätt synligt anslag, å hvilket angifves dels, hvar
biblioteket är beläget, dels dagar och tider da det är öppet, dels slutligen
den litteratur, öfver hvilken det förfogar, som på ett eller annat sätt ståli
samband med den föreläsning, som hålles. Vidare bör biblioteket hållas
öppet för utlåning under någon timmas tid omedelbart efter hvarje föreläsnings
slut. .

Man har emot en dylik samverkan mellan bibliotek och föreläsningsverksamhet
anmärkt, att biblioteket icke kan tillhandahålla böcker till utlåning
i lika stort antal, som det kan rymmas åhörare i en föreläsningssal.
Detta kan visserligen vara sant i många fall, men man får också
betänka, att icke ens en bråkdel af det antal personer, som besöka en
föreläsning, drifs af något starkare bildningsintresse, som^ skulle komma
dem att omedelbart önska litteratur öfver ämnet i fråga. T tan det är nog

som

mån

allt

taga

som

l) se: Förslag angående ändrade grunder för statsunderstöd åt anstalter för populärvetenskapliga
föreläsningar ... Stockholm 1911, sid. 70.

235

i regel så, att det är några af de mest vakna, mest intresserade bland
åhörarne, som teckna sig litteraturen till minnes för att sedan anskaffa
den. Men det är just dessa personer, hvilkas intresse det är af stor vikt
att understödja och uppmuntra, genom dem bildas i samhället lätt eu
kärntrupp af kulturellt intresserade, hvilkas inflytande i flera afseenden
kan bil betydelsefullt. Vidare har blifvit anmärkt, att i synnerhet små
bibliotek ute i landsbygden, hvad särskildt den rent vetenskapliga litteraturen
angår, skulle -— förnämligast af ekonomiska skäl — vara förhindrade
att alltjämt »följa med» den vetenskapliga forskningen och således
•icke i respektive ämnen kunna bjuda litteratur om »det sista i upptäcktsväg».
Det lider nog intet tvifvel, att den snabbhet, med hvilken i våra
dagar de vetenskapliga upptäckterna följa på hvarandra, icke skulle med
afseende på bokanskaffning kunna uppnås af flertalet små bibliotek, så
mycket mera som den vetenskapliga forskningens allra nyaste resultat i
allmänhet icke omedelbart föreligga i tryck i sådan form, att den lämpar
sig för smärre allmänna bibliotek, ofta icke ens på vårt modersmål. Men
jag kan icke finna — och denna min uppfattning delas af många vetenskapsmän
— att det ligger den ringaste fara i det nämnda förhållandet.
Om t. ex. en person efter en föreläsning i astronomi skulle blifva så intresserad
af ämnet, att han skulle önska vidare upplysning och därför
vänder sig till biblioteket och han där skulle till låns erhålla en god
astronomisk bok, som gåfve honom en mängd fakta och upplysningar, som
han ville ha, icke har väl därmed någon skada uppkommit, äfven om den
boken icke innehöll de allra senaste upptäckterna å området ifråga. Det
är ju icke fråga om att utbilda hela vårt folk till vetenskapsmän på skilda
områden, utan det gäller förnämligast att skaffa dem tillfälle till att öka
sina i flertalet fall i folkskolan inhämtade kunskaper, att gifva dem möjlighet
till intellektuell utveckling och praktisk förkofran. Och skulle eu
sådan person, som i det ofvan anförda exemplet, sedan allt fortfarande
önska bedrifva ökade studier inom den astronomiska vetenskapen, ja, då
skall också biblioteket i största möjliga mån söka tillfredsställa denna önskan
och efter hand för hans räkning anskaffa än ett, än ett annat af de allra
modernaste astronomiska arbetena. Men att, som en del föreläsare synas benämna
för att »öra, som villkor för ett samarbete mellan bibliotek och föreläsningsverksamhet
uppställa den fordran på alla våra bibliotek, att de redan
från början skola vara fullt modernt vetenskapligt utrustade, det är att
göra det bästa till en fiende till det goda, och en sådan uppfattning skall
otvifvelaktigt, om den får göra sig allmänt gällande, medföra oberäknelig
skada för såväl vår föreläsnings- som vår biblioteksverksamhet. — Utom egna
bokinköp i enlighet med föreläsningskataloger och föreläsningsprogram äger

236

f. ö. biblioteket gemensamt med föreläsningsanstalterna ett för våra förhållanden
synnerligen lämpligt medel till samarbete mellan dessa två viktiga
bildningsinstitut. Jag syftar på vandringsbibliotek. Genom ofvan föreslagna
af de kombinerade föreläsningsbyråerna och bokförmedlingsanstalterna1)
med särskild hänsyn till föreläsningsämnena upprättade specialvandringsbiblioteken
skola bibliotek och föreläsningsanstalter äga den bästa möjlighet
att tillgodose de intressen, som de ha gemensamt: att framkalla och uppmuntra
själfständigt tankearbete och att leda till själfverksamhet af såväl
teoretisk som praktisk art. Men då böra också såväl föreläsningsanstalterna
som biblioteken i större utsträckning än hittills skett och med större planmässighet
begagna sig af möjligheten att för ett billigt pris tillförsäkra
sig det gagn, som ett väl planlagdt, ordnadt och organiseradt vandringsbibliotekssystem
erbjuder. Och i detta afseende synes mig samarbetet mellan
en orts bibliotek och föreläsningsanstalt böra omfatta såväl valet af
vandringsbibliotek som tid och plats för böckernas utlåning, sätten för bekantgörande
— genom pressen eller anslagstaflor eller bägge delarna —
af vandringsbibliotekets innehåll och tillgänglighet för ortens befolkning
(t. ex. i anslutning till annonsering af de föreläsningar, till hvilkas ämnen
vandringsbibliotekets innehåll anknyter sig), äfvensom bestridandet af de
med dylika specialvandringsbiblioteks anskaffande förknippade kostnader.

Ett intimt och planmässigt samarbete mellan biblioteks- och föreläsningsverksamheterna
förekommer i stor utsträckning i Förenta staterna,
där ytterligare underlättadt genom den af mig förut omnämnda anordningen
af föreläsningssalens förläggande till själfva biblioteksbyggnaden.
Och det synes mig ställdt utom allt tvifvel, att ett samarbete äfven i de
anspråkslösare former, som ofvan äro antydda och som föreskrifvas af de
förhållanden, under hvilka vårt bildningsväsen arbetar, skulle i hög grad
verka till fromma för såväl biblioteks- som föreläsningsverksamhetens framtida
utveckling och uppblomstring.

1) Sc säd. 105 tf., 224.

V. Sammanfattning.

Dä jag nu går att sammanfatta, hvad som anförts i detta betänkande,
jao framhålla behofvet dels af ökadt och lämpligare fördeladt ekonomiskt
stöd från statsverkets sida för såväl bibliotek som förmedlingsanstalter,
dels af en fastare organisation af vårt allmänna biblioteksväsen
under insiktsfull ledning af en statens öfverinseende myndighet.

1 nämnda syfte anser jag mig böra hemställa:

I. att statsbidrag må utgå till

1) hvarje skolbibliotek, för hvars utveckling och förkofran

skoldistrikt, kommun, församling eller enskilda tillskjuta
minst lika mycket som staten;

2) ett kommunalt allmänt bibliotek eller bibliotekssystem (central bibliotek

med filialer) inom hvarje kommun, för hvars utveckling
och förkofran församling, kommun eller enskilda
tillskjuta minst lika mycket som staten;

3) hela landet omfattande föreningar, hvilka äga minst 20,000

medlemmar, som understöd för bedrifvande af biblioteksverksamhet
inom deras studiecirklar, om föreningens biblioteksverksamhet
är centraliserad under en af föreningens centralorganisation
utsedd ledning och om föreningens centralorganisation
för inköp och inbindning af böcker till studiecirklarna.
tillskjuter minst två gånger så mycket som staten: II.

II. att eiy biblioteksbyrå för det allmänna biblioteksväsendet inrättas
inom Ecklesiastikdepartementet, bestående af fyra konsulenter, af hvilka
en skall vara biblioteksbyråns chef, samt med följande uppgifter:

1) att såväl inom departementet som gentemot skolor, kommuner,

föreningar och enskilda vara rådgifvare i alla ärenden, som
röra skol- och allmänna bibliotek;

2) att genom personliga besök i skol- och allmänna bibliotek

följa biblioteksrörelsen inom olika delar af landet och därvid

238

utöfva eu rådgifvande, vägledande och undervisande på samma
gång som stödjande och uppmuntrande verksamhet;

3) att utgifva årligen utkommande normal- och mönsterkataloger

för meddelande af dels vägledning vid urval af böcker till
skol- och allmänna bibliotek, dels principer för upprättande
af kataloger, klassificering af böcker m. m. dyl.;

4) att anordna och leda kurser för utbildande af bibliotekarier;

5) att biträda vid omorganisationen af folkskoleseminariernas

bibliotek till lämpligt undervisningsmateriel i bibliotekskunskap
för dessas lärjungar;

6) att årligen åt lärjungarne i folkskoleseminariernas högsta klass

meddela minst aderton timmars såväl teoretisk som praktisk
undervisning i ett skolbiblioteks råtta handhafvande,

7) att utgifva läro- och handböcker i bibliotekarieyrket, närmast

afsedda för skol- och allmänna bibliotek;

8) att granska dels ansökningarna om statsbidrag till skol- och

allmänna bibliotek samt föreningar och förmedlingsanstalter,
dels alla dessa institutioners ekonomiska o. a. redogörelser;

9) att ingripa, där rättelser synas erforderliga;

10) att sammanföra och bearbeta från skol- och allmänna bib liotek

samt föreningar och förmedlingsanstalter inkommande
statistiska o. a. uppgifter af intresse för det allmänna biblioteksväsendet; 11)

att utgifva periodiska meddelanden angående det allmänna

biblioteksväsendets ståndpunkt och utveckling i vårt land,
hvilka meddelanden äfven böra innehålla råd och upplysningar
i ett eller annat afseende rörande upprättandet och
handhafvande! af skol- och allmänna bibliotek och böra tillställas
de statsunderstödda institutionerna: III.

III. att de för åtnjutande af statsunderstöd till skol- och allmänna
bibliotek samt föreningar fastställda villkoren måtte erhålla följande
i vissa afseenden ändrade lydelse:

A. att understöd af statsmedel till ett belopp af lägst 15 kr.,
högst 150 kr., för år räknadt, må utgå till skoldistrikt för
upprättande och underhåll af skolbibliotek, dock att, därest
skoldistrikt omfattar flera församlingar, samma understöd må
kunna utgå för skolbibliotek i hvar och en af dessa församlingar,
samt att understöd af statsmedel till ett belopp af lägst
50° kr., högst 500 kr., för år räknadt, må utgå till lands -

239

och stadskommun för upprättande och underhåll af allmänt
bibliotek, allt under följande villkor:

1) att för hvarje bibliotek utses föreståndare eller biblio tekarie,

som handhafver skötseln af boksamlingen
och i öfrigt fullgör de åligganden, som kunna anses
tillkomma bibliotekarier för skol- och allmänna
bibliotek respektive;

2) att bibliotek är uppställdt i lämplig lokal och regel bundet

vissa tider i veckan kostnadsfritt hålles tillgängligt
för allmänheten inom bibliotekets verksamhetsområde
;

3) att bibliotek hålles försäkradt mot eldskada;

4) att böcker af osedligt innehåll ej må med bibliotek

införlifvas;

5) att beviljadt statsbidrag må uppbäras endast i form af

bundna böcker, valda af bibliotekarie eller biblioteksstyrelse
ur de af Ecklesiastikdepartementets biblioteksbyrå
utgifna kataloger och kostnadsfritt förmedlade
till biblioteken genom statsunderstödda förmedlingsanstalter; (i)

att skoldistrikt, församling, kommun eller enskilda
för bibliotekets utveckling och förkofran tillskjuta
minst lika mycket som staten;

7) att biblioteken skola vara underkastade inspektion af

vederbörande folkskoleinspektörer;

8) att böcker, som erhållits såsom statsbidrag eller in köpts

för nyssnämnda af skoldistrikt, församling,
kommun eller enskilda anskaffade medel, ej må
afhändas biblioteket annat än med inspektörens
medgifvande.

B. att understöd af statsmedel till ett belopp af minst 2,500 kr.,
för år räknadt, må utgå till hela landet omfattande föreningar,
som ha minst 20,000 medlemmar, för dessa föreningars biblioteksverksamhet
genom studiecirklar, under följande villkor:

1) att förenings studiecirkel- och biblioteksverksamhet
är centraliserad under en af föreningens centralorganisation
utsedd ledning (studieledare, studierektor
el. dyl.) med uppgift att utöfva öfverinseende
och kontroll öfver föreningens nyssnämnda
verksamhetsgrenar;

2) att beviljad t statsbidrag må uppbäras endast i form åt

bundna böcker, valda inom studiecirklarna eller föreningen
ur de af Ecklesiastikdepartementets biblioteksbyrå
utgifna kataloger och kostnadsfritt förmedlade
till föreningens centralorganisation genom
statsunderstödd förmedlingsanstalt;

3) att föreningen genom sin centralorganisation för stu diecirkelverksamheten

tillskjuter minst två gånger
så mycket som staten;

4) att nyssnämnda af föreningens centralorganisation

anslagna medel må användas endast till inköp och
inbindning af böcker;

5) att studiecirkel för hvarje bibliotek utser föreståndare

eller bibliotekarie, som handhafver skötseln af boksamlingen
och bibliotekets verksamhet i öfrigt;

6) att böcker af osedligt innehåll ej må med bibliotek

införlifvas;

7) att böcker, som erhållits såsom statsbidrag eller in köpts

för nyssnämnda af föreningens centralorganisation
anslagna medel, ej må afhändas studiecirkelns
bibliotek annat än med föreningens studieledares
medgifvande;

8) att studiecirkelns såsom statsbidrag erhållna samt lör

föreningsanslaget inköpta böcker vid hvarje arbets(kalender)års
slut må kostnadsfritt öfverlämnas till det.
studiecirkeln närmast belägna och studiecirkeln eller
samma förening tillhöriga allmänna bibliotek,
att föreningarnas allmänna bibliotek, som genom statsunderstöds
utdelande till studiecirkelverksamheten blifva medelbart statsunderstödda,
skola vara underkastade följande villkor:

1) att allmänt föreningsbiblioteks angelägenheter vårdas

af eu styrelse, som utgöres af fem af föreningen
valda ledamöter;

2) att biblioteksstyrelse för hvarje bibliotek utser före ståndare

eller bibliotekarie, som handhafver skötseln
af boksamlingen och i öfrigt fullgör de åligganden,
som kunna anses tillkomma bibliotekarier för allmänna
bibliotek;

3) att bibliotek är uppställdt i lämplig lokal och regel bundet

vissa tider i veckan kostnadsfritt eller mot

241

låg afgift hålles tillgängligt för allmänheten inom
bibliotekets verksamhetsområde;

4) att bibliotek hålles försäkradt mot eldskada;

o) att böcker med osedligt innehåll ej må med bibliotek
införlifvas;

6) att biblioteken skola vara underkastade inspektion af

vederbörande folkskoleinspektörer;

7) att böcker, som erhållits från studiecirkel, ej må af händas

biblioteket annat än med inspektörens medgifvande; 8)

att, då föreningsbibliotek, för hvilket åtnjutits stats understöd,

upplöses, till vederbörande skoldistrikt,
församling eller kommun skola för införlifvande
med dess bibliotek öfverlämnas de böcker, som på
nyssnämnda sätt förvärfvats; dock att i sådan händelse
böckerna jämväl må, efter Kungl. Maj:ts bepröfvande,
öfverlämnas till annan förening med
samma eller likartadt syfte;

D. att de ytterligare bestämmelser, som meddelas i sammanhang
med villkoren för åtnjutande af statsbidrag, måtte innefatta:

a) att skol- och kommunalt allmänt bibliotek skall före

den 15 juni till Kungl. Maj:ts befallningshafvande
ingifva till Kungl. Maj:t ställd ansökning, affattad
i hufvudsaklig öfverensstämmelse med bifogade
formulär (bil. C), med uppgift å beloppet af det
bidrag, som anses erforderligt, inom fastställda maximi-och
minimigränser, jämte dels handlingar, som
innebära full garanti för, att inkomster från annat
håll för det löpande året å minst lika stort belopp
som det begärda statsbidraget står till bibliotekets
förfogande, dels en redogörelse enligt bifogade
formulär (bil. F) för respektive biblioteks verksamhet
under det sistförflutna kalenderåret; åliggande
det Kungl. Maj:ts befallningshafvande att till Ecklesiastikdepartementet
före den 15 juli insända ansökningshandlingarna
jämte eget utlåtande;

b) att centralorganisation för förening, som för biblio teksverksamhet

önskar bidrag af statsmedel, skall
före den 15 juni härom till Kungl. Maj:t insända
ansökning, affattad i hufvudsaklig öfverensstäm 31 -

242

inelse med bifogade formulär (bil. D), med uppgift
å beloppet (minst 2,500 kr.) af det bidrag,
som anses erforderligt, jämte dels handlingar, som
bestyrka, att föreningens eget under det sistförflutna
arbets(kalender)året använda anslag till inköp
och inbindning af böcker för studiecirklarnas räkning
uppgått till minst dubbelt så stort belopp
som det begärda statsbidraget, dels en redogörelse i
sammandrag, enligt bifogade formulär (bil. G), för
verksamheten vid studiecirklarna under det sistförflutna
arbets(kalender)året, dels äfven en redogörelse,
enligt bifogade formulär (bil. F), för verksamheten
likaledes under det sistförflutna arbets(kalender)året
vid hvart och ett af föreningens
allmänna, medelbart statsunderstödda bibliotek;

IV a. att endast tvenne allmänna förmedlingsanstalter för bokförmedling
och vandringsbibliotek (en för norra och en del al mellersta
Sverige" en för västra och vissa delar af mellersta Sverige och en
för södra Sverige) må erhålla statsbidrag för fullgörande al följande
hufvuduppgifter:

att till alla statsunderstödda skol- och allmänna bibliotek kostnadsfritt
förmedla de såsom statsbidrag utgående böcker;

att för lågt pris till de biblioteksinstitutioner, som så önska, förmedla
böcker, som önskas inköpta för andra medel ån statsbidraget
;

att bedrifva en systematiskt ordnad och väl planlagd vandringsbiblioteksverksamhet
inom de delar af landet, som hvarje
förmedlingsanstalts verksamhet är afsedd att omfatta;

b. att endast en speciell förmedling sanstalt (i Stockholm) för verksamhet
inom föreningarnas studiecirklar må erhålla statsbidrag för fullgörande
af följande uppgift:

att till centralorganisationerna för de föreningar, som åtnjuta
statsunderstöd för studiecirkelverksamhet, kostnadsfritt förmedla
de såsom statsbidrag utgående böcker;

c. att endast ett bibliotek, med verksamhet inom öfre Norrland, må erhålla
statsbidrag för upprättande af vandringsbibliotek;

d. att nyssnämnda allmänna förmedlingsanstalter och bibliotek äga rätt
att efter till Kungl. Maj:t insänd ansökan, vid hvilken skall logas
vederbörligen styrkta räkningar, af det under rubriken »Understöd åt

243

skol- och allmänna bibliotek» under riksstatens åttonde hufvudtitel
beviljade förslagsanslag årligen uppbära ersättning för de nämnda
förmedlingsanstalter och bibliotek åsamkade fraktkostnader för utsändande
af vandringsbibliotek.

e. att förinedlingsanstalt för bokförmedling och vandringsbibliotek och
nämnda bibliotek inom öfre Norrland, som önska erhålla statsbidrag
i enlighet med denna kungörelse, må före utgången af september
månad året före det, för hvilket bidrag sökes, härom till Kungl. Maj:t
insända ansökning, vid hvilken skall fogas redogörelse, affattad i
hufvudsaklig öfverensstämmelse med bifogade formulär (bil. H), för
verksamhetens art och omfattning jämte öfriga uppgifter, som kunna
tjäna till ledning för bedömande af anslagsbehofvet.

Y a. att den kungörelse, som af Ivungl. Maj:t utfärdas rörande statsbidrag
till ifrågavarande biblioteks-(studiecirkel-) och förmedlingsverksamhet,
måtte

1) erhålla följande ändrade rubrik:

»Kungl. Maj:ts nådiga kungörelse angående understöd åt skoloch
allmänna bibliotek»;

2) ändras sålunda

att — i öfverensstämmelse med den föreslagna rubriken —
ordet »folkbibliotek», där det förekommer, ersättes med
orden »skol- och allmänna bibliotek»,
b. att Kungl. Maj:ts nådiga kungörelse den 16 juni 1905 angående ändrad
lydelse af § 1 mom. 5 af förnyade nådiga instruktionen för
folkskoleinspektörer den 11 november 1904 samt lagarna af
den 16 juni 1905 angående dels ändrad lydelse af vissa §§ i förordningen
om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd
den 21 mars 1862, dels ändrad lydelse af vissa §§ i förordningen om
kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd i Stockholm
den 20 november 1863 må i de punkter, där så anses erforderligt,
ändras i öfverensstämmelse med den föreslagna rubriken å kungl.
kungörelsen angående understöd åt bibliotek af här ifrågavarande
slag: »Kungl. Maj:ts nådiga kungörelse angående understöd åt skoloch
allmänna bibliotek». VI.

VI. att Kungl. Maj:t täcktes hos Riksdagen göra framställning därom att
för understöd åt Sveriges skol- och allmänna bibliotek
på ordinarie stat under riksstatens åttonde hufvudtitel bevilja ett
förslagsanslag å 250,000 kr., af hvilket anslag dels högst

244

12,200 kr. må kunna på de villkor, som Kungl. Maj:t bestämmer,
användas till understöd åt förmedlingsanstalter för bokförmedling
och vandringsbibliotek och, undantagsvis, äfven åt bibliotek för upprättande
af vandringsbibliotek, dels 17,800 kr. må användas till aflöning
af tjänstemännen inom Ecklesiastikdepartementets biblioteksbyrå.

BILAGOR

BILAGA A. TABELLER RÖRANDE DE FÖR ÅREN 1906—1908
STATSUNDERSTÖDDA BIBLIOTEKEN.

TAB. 1—10.

Tab. 1. Antal för åren 1906—1908 statsunderstödda

u e s s 1 _c ''a ■E O	Län			A r	19 0 6
Församlings-(skol-) och kommunbibliotek	Förenings- bibliotek	Samtliga bibliotek
Antal	Samman- lagd! statsbidrag Kr.	Antal	Samman- lagdt statsbidrag Kr.	Antal	Samman- lagdt statsbidrag Kr.
I	Stockholms stad................................................	—	—	—	—	—
2	Stockholms län ...................................................	20	849.0 6	_	_	20	8*9.9 6 \|
	Städer .........................................................	3	170.7*	—	—	3	170.74
	Landsbygd ...................................................	17	679.22	—	—	17	679.22 1
3	Uppsala län.........................................................	20	874.19	2	131.25	22	1.005.4 4 1
	Städer .........................................................	—	—	—	—	—	—
	Landsbygd ...................................................	20	874.19	2	131.25	22	1.005.44 \|
4	Södermanlands län...............................................	31	1,438.5 7	_	—	31	1.438.5 7 1
	Städer1) ......................................................	3	134.54	—	—	3:	134.54 1
	Landsbygd1) ................................................	28	1,304.08	—	—	28	l,304.os 1
5	Östergötlands län ................................................	32	1,845.9 2	5	198.93	37	2,044.8 5 \|
	Städer2) ......................................................	4	300. oo	—	—	4	300.oo i
	Landsbygd2)...................................................	28	1,545.92	5	198.93	33	1,744.85 \|
6	Jönköpings län ...................................................	13	501.99	4	215.00	17	716.9 9
	Städer .........................................................	1	37.50	1	27.50	2	65.00
	Landsbygd ...................................................	12	464.49	3	187.50	15	651.99
7	Kronobergs län ...................................................	6	360.12	1	75.oo	7	435.12
	Städer .........................................................	—	—	—	—	—	—
	Landsbygd ...................................................	6	360.12	1	75.00	7	435.12
8	Kalmar län .........................................................	33	1,490.80	3	188.44	36	1,679.2 4
	Städer .........................................................	3	202.69	1	75.00	4	277.69
	Landsbygd ...................................................	30	1,288.11	2	113.44	32	1.401.55
9	Gottlands län ......................................................	25	954.54	—	—	25	954.5 4
	Städer .........................................................	—	—	—	—	—	—
	Landsbygd ...................................................	25	954.5*	—	—	25	954.64
IO	Blekinge län ......................................................	8	415.94	—	—	8	415.94
	Städer ........................................................	—	—	—	—		—
	Landsbygd ...................................................	8	415.94	1 —	—	1 8	415.94

i) EU för åren 1906—1908 för Mariefreds stad och Kärnbo landskommun gemensamt bibliotek har här räknats

räknats till Städer.

bibliotek samt statsbidragets sammanlagda belopp, länsvis.

		A r	19 0 7					A r	19 0 8			s
Församlingar skol-) och kommunbibliotel	Förenings- bibliotek	Samtliga bibliotek	Församlings-(skol-) och kommunbibliotek	Förenings- bibliotek	!l	Samtliga bibliotek	1 1 O
Antal	Samman- lagdt statsbidrag Er.	Antal	Samrnan- lagdt statsbidrag Er.	Antal	Samman- lagdt statsbidrag Er.	Antal	Samrnan- lagdt statsbidrag Er.	Anta	Samman- lagdt statsbidrag Er.	Äntå	Samman- lagdt statsbidrag Er.
—	—	—	—	\|	—	—	—	1	75.oo	1	75.00	I
27	1,462.0 1	1	75.00	28	1,537.01	34	1,569.27	2	91.32	36	1,660.5 9	a
3	216.45	—	—	3	216.4 5	3	188.3 7	—	—	3	188.3 7
24	1,245.56	1	75.00	25	1,320.56	31	1,380.90	2	91.32	33	1,472.22
22	1,027.5 4	1	O O to	23	1,102.5 4	25	1,082.13	1	75.oo	26	1,157.13	3
1	75.00	—	—	1	75.00	2	138.85	—	—	2	138.8 7
21	952.54	1	75.00	22	1,027.54	23	943.28	1	75.00	24	1,018.28
33	1,524.4 5	1	50. oo	34	1,574.4 5	39	1,989.2 4	1	50. oo	40	2,039.2 4	4
3	94.2 7	1	50. oo	1 4	144.27	4	199.64	1	50.oo	5	249.64
30	1,430.18	—	—	30	1,430.18	35	1,789.60	—	—	35	1,789.60
42	2,236.oi	8	416.40	50	2,652.4 1	41	2,245.7 2	5	259.7 4	46	2,505.16	5
5	372.15	—	—	5	372.15	4	SOO.oo	—	—	4	300.oo
37	1,863.86	8	416.40	45	2,280.26	37	1,945.7 2	5	259.74	42	2.205.4 6
21	1,119.90	6	342.9 4	27	1,462.84	26	1,329.14	8	483.4 0	34	1,812.5 4	6
1	75.00	i	75.00	2	150. oo	1	37.50	1	59. is	2	96.62
20	1,044.90	5	267.94	25	1,312.84	25	1,291.64	7	424.28	32	1,715.92
10	658.il	3	191.69	13	849-so	13	824.4 8	3	150.00	16	974.4 8	7
10	658.li	3	191.69	13	849.80	13	824.48	3	löO.oo	16	974.18
41	1,952.5 7	6	444.18	47	2,396.7 5	47	2,290.0 2	5	327.93	52	2,617.9 5	8
4	251.99	1	75.00	5	326.99	5	258.86	1	75.00	6	333.86
37	1,700.58	5	369.18	42	2,069.76	42	2,031.16	4	252.93	46	2,284.0 9
36	1,590.2 2	_	_	36	1,590.2 2	42	1,773.5 9			42	1,773.5 9	q
1	54.25	—	—	1	54.23	1	50.oo	—	—	1	50.oo
35	1,535.99	—	—	35	1.535.99	41	1,723.59	—		41	1,723.59
14	751.9 0	1	75.00	15	826.9 0	19	947.9 0 I	1	37.5 0	20	985. i o	IO
2	97.20	—	—	2	97.20	5	225.00	—	—	5	225.00
12	654.70	1	75.001	13	729.70	14	722.90 (1	1	37.50	15	760.40

till Städer. — a) Ett för åren 1906—1908 för Vadstena stad och S:t Pers landskommun gemensamt bibliotek bär här

Ordningsnummer

4''

Tab. 1 (forts.)- Antal för åren 1906—1908 statsunderstödda

r •• Lan			A r	19 0 6
Församlings-(skol-) och kommunbibliotek	Förenings- bibliotek	Samtliga bibliotek
Antal	Samman- lagdt statsbidrag Kr.	Antal	Samman- lagdt statsbidrag Kr.	Antal	Samman- lagdt statsbidrag Kr.
Kristianstads län...................................................	71	3,659.68	1	73.2 4	72	3,732.9 2
Städer .........................................................	3	193.17	—	—	3	193.17
Landsbygd ...................................................	68	3,466.51	1	73.24	69	3,539.75
Malmöhus län......................................................	89	4,212.19	2	113.59	91	4,325.7 8
Städer .........................................................	4	221.86	—	—	4	221.85
Landsbygd ...................................................	85	3,990.34	2	113.59	87	4.103.93
Hallands län ......................................................	13	635.5 0	2	146.6 8	15	782.18
Städer .........................................................	2	80.50	—	—	2	80.50
Landsbygd ...................................................	11	555.00	2	146.68	13	701.68
Göteborgs och Bohus län.......................................	10	647.8 4	1	32.8 5	11	680.6 9
Städer .........................................................	—	—	—	—	—	—
Landsbygd ...................................................	10	647.84	1	32.85	11	680.69
Alfsborgs län ......................................................	25	1,341.7 7	3	126.7 8	28	1,468.5 5
Städer .........................................................	—	—	—	—	—	—
Landsbygd ...................................................	25	1,341.77	3	126.7 8	28	1.468.55
Skaraborgs län ..................................................	38	1,918.23	5	329.2 3	43	2,247.4 6
Städer1) ......................................................	5	340.96	2	148.78	7	489.7 3
Landsbygd1)..................................................	33	1,577.28	3	180.45	36	1,757.78
Värmlands län......................................................	24	1,447.84	5	290.41	29	1,738.2 5
Städer ......................................... ...............	—	—	l	75.00	1	75.00
Landsbygd ...................................................	24	1,447.84	4	215.41	28	1.663.25
Örebro län ........................................................	25	1,210.3 5	1	75.00	26	1,285.3 5
Städer2) ......................................................	3	155.18	—	—	3	155.16
Landsbygd2) ................................................	22	1,055.19	1	75.00	23	1,130.19
Västmanlands län ................................................	20	1,101.46	_	_	20	1,101.46
Städer ........................................................	1	37.50	—	—	1	37.50
Landsbygd ..................................................	19	1,063.96	—	—	19	1,063.96
Kopparbergs län........................................ .........	22	1,383.6 3	2	31.36	24	1,414.9 9
Städer») .....................................................	1	75.00	—	—	1	75.00
Landsbygd8) ...............................................	21	1,308.63	2	31.86	23	1,339.99

i) Ett för åren 1906—1908 för Falköpings stad och bägge landskommuner gemensamt bibliotek har här räknats till

S) Ett för åren 1906—1908 för Säters stad och landskommun gemensamt bibliotek har här räknats till Städer.

bibliotek samt statsbidragets sammanlagda belopp, länsvis

		Å r	19 0 7					1 r	19 0 8			Ordningsnummer
Församlings-(skol-) och kommunbibliotek	Förenings- bibliotek	Samtliga bibliotek	Församlings-(skol-) och kommunbibliotek	Förenings- bibliotek	Samtliga bibliotek
Antal	Samman- lagdt statsbidrag Kr.	Antal	Samman-lagd t statsbidrag Kr.	Antal	Samman-lagd t statsbidrag Kr.	Antal	Samman- lagdt statsbidrag Kr.	Antal	Samman- lagdt statsbidrag Kr.	Antal	Samman- lagdt statsbidrag Kr.
81	4,517.7 9	2	133.6 8	83	4,651.4 7	83	4,436.16	i 3	130.4 9	86	4,566.6 5	11
3	225.00	—	—	3	225.00	3	225.00	-	—	3	225.00
78	4,292.70	2	133- 6 8	80	4,426.47	80	4,211.ic	3	130.49	83	4,341.65
108	5,969.21	4	300. oo	112	6,269.2 1	124	6,775.9 6	5	353.oo	129	7,128.9 6	12
5	300. oo	—	—	5	300. oo	6	375.00	—	—	6	375.00
103	5,669.21	4	300. oo	107	5,969.21	118	6,400.96	5	353.00	123	6,753.90
12	725.2 7	2	113.oo	14	838.2 7	17	1,037.35	2	114.47	19	1,151.82	i3
3	194.75	—	—	3	194.75	3	190.75	_	—	3	190.75
9	530.52	2	113.00	11	643.52	14	846.60	2	114.47	16	961.07
10	564.03	1	38.5 0	11	602.5 3	10	495.0 6	2	97.7 0	12	592.7 6	14
10	564.08	1	38.50	11	602.58	10	495.06	2	97.70	12	592.7 6
33	1,790.67	5	247.4 1	38	2,038. os	34	1,858.9 3	5	205.8 0	39	2,064.7 3	15
2	68.88	—	—	2	68.83	1	41.50	—	—	1	41.50
31	1,721.84	5	247.41	36	1.969.25	33	1,817.43	5	205.80	38	2,023.33
41	2,196.3 6	8	600. oo	49	2,796.3 6	48	2,492.35	9	623.7 9	57	3,116.14	i6
6	422.28	3	225.00	9	647.28	6	414.86	3	225.00	9	639.80
35	1,774.08	5	375.00	40	2,149.08	42	2,077.49	6	398.7 9	48	2,476.2 8
26	1,766.4 7	6	391.02	32	2,157.49	26	1,638.7 5	8	434.2 4	34	2,072.9 9	n
1	60.78	2	130.65	3	191.38	2	125.00	2	110.09	4	235.on
25	1,705.74	4	260.37	29	1,966.11	24	1,513.75	6	324.15	30	1,837.90
30	1,779.54	1	41.95	31	1,821.4 9	33	1,927.18	4	250.7 5	37	2,177.9 3	18
3	225.00	—	—	3	225.00	4	300. oo	—	—	4	300.oo
27	1,554.54	1	41.95	28	1.596.49	29	1,627.18	4	250.7 5	33	1.877.93
21	l,222.oi	_		21	l,222.oi	28	l,584.oo	_		28	l,584.oo	19
1	47.89	—	—	1	47.89	1	62.50	—	—	1	62.50
20	1.174.12	—	—	20	1,174.12	27	1,521.50	—	—	27	1,521.50
27	1,777.79 \|	4	223.24	31	2,001.0 3	31	1,970.26	4	261.86	35	2,232.12	20
2	150. oo	—	—	2	150. oo	2	150.00	—	—	2	150. oo
25	1,627.79	4	223.24	29	1.851.03	29	1,820.26	4	261.86	33	2,082.12

Städer. — 2) Ett för år 1908 för Linde stad och landskommun gemensamt bibliotek har här räknats till Städer. —

Tab. 1 (forts.)- Antal för åren 1906—1908 statsunderstödda

Ordningsnummer j \|	Län			A r	19 0 6
Församlings- (skol-) och kommunbibliotek	Förenings- bibliotek	Samtliga bibliotek
Antal	Samman- lagdt statsbidrag Kr.	Antal	Samman- lagdt statsbidrag Kr.	Antal	Samman- lagdt statsbidrag Kr.
21	Gäfleborgs län......................................................	17	931.80	4	265.0 7	21	1,196.8 7
	Städer .........................................................	1	75.00	2	löO.oo	3	225.00
	Landsbygd ...................................................	16	856.80	2	115.07	18	971.87
22	Västernorrland» län .............................................	17	1,058.5 5	2	96.03	19	1,154.5 8
	Städer .........................................................	2	löO.oo	—	—	2	150.oo
	Landsbygd ...................................................	15	908.55	2	96.03	17	1,004.58
23	Jämtlands län......................................................	13	777.08	1	39.2 8	14	816.3 6
	Städer .........................................................	—	—	—	—	—	—
	Landsbygd ..................................................	13	777.08	1	39.28	14	816.36
;2 4	Västerbottens län ................................................	10	470.6 8	3	188.24	13	658-9 2
	Städer t) ......................................................	1	68.07	l	75.00	2	143.67
	Landsbygd l)...................................................	9	402.oi	2	113.24	11	515.25
25	Norrbottens län .................................................	3	169.31	2	löO.oo	5	319.31
	Städer .........................................................	—	—	1	75.00	1	75.00
	Landsbygd ...................................................	3	169.31	1	75.oo	4	244.81
	Hela riket	585	29,697.9 4	49	2,766.3 8	634	32,464.3 2
	Städer.......	37	2,243.27	9	626.28	46	2,869.5 5
	Landsbygd	548	27,454.67	40	2,140.19	588	29,594.7 7

l) EU för åren 1906—1908 för Umeå stad och landskommun gemensamt bibliotek har här räknats till Städer.

Anm. För stads- och landskommun gemensamt bibliotek har här (jfr noterna ofvan) äfvensom i fab. 2, 8 och

bibliotek samt statsbidragets sammanlagda belopp, länsvis.

År 19 0 7

Församling8-(skol-) Förenings och

kommnnbiblio bibliotek

	Samman-		Samman -
Äntå	lagdt statsbidrag	Antal	lagdt statsbidrag
	Kr.		Kr.
23	1,428.0 1	6	392.92
l	75.00	i 3	204.25
22	],353.oi	3	188.67
20	1,149.4 4	4	261.22
3	220.17	—	—
17	929.27	4	261.22
16	l,062.oo	3	163.62
16	1.062. no	3	163.02
10	630.04	8	531.03
1	75.00	3	224.18
9	555.04	5	306.85
3	206.50 j	2	löO.oo
—	1	1	75.00
3	206.50 \|	1	75.00
707	39,107.9 0	83	5,257.8 0
51	3,300.94	15	1,059.08
656	35,806.96	68	4,198.72

Samtliga Församlings-(skol bibliotek

och kommunbiblio

	Sarnman-		Samman-
Antal	lagdt statsbidrag	Antal	lagd t statsbidrag
	Kr.		Kr.
29	1,820.9 3	23	1,527.8 7
4	279.25	1	75.00
25	1.541.08	22	1,452.87
24	1,410.6 6	20	1,324.2 7
3	220.17	3	225.00
21	1,190.4 9	17	1,099.27
19	1,225.6 2	16	935.4 4
19	1.225.0 2	16	935.4 4
18	1,161.07	14	904.8 3
4	299.18	1	75.00
14	861.89	13	829.83
5	356.5 6	4	264.2 6
1	75.00	1	75.00
4	281.56	3	189.26
790	44,365-to	797	43,224.16
66	4,360.0 2	59	3,732.83
724	40.005.6 8	738	39,491.33

Ä r	19 0 8
Förenings- bibliotek		Samtliga bibliotek
	Samman-		Samman-
Antal	lagdt statsbidrag A Kr.	lagdt statsbidrag Kr.
7	503.19	30	2,031.0 6
3	225.00	4	300.oo
4	278.19	26	l,731.oo
5	293.30	25	1,617.5 7
—	—	3	225.00
5	293.80	22	1.392.5?
4	211.42	20	1,146.8 6
4	211.42	20	1.146.80
9	613.05	23	1,517.88
3	225.00	4	300.oo
6	388.05	19	1,217.88
4	258.04	8	522.o
1	75.00	2	löO.oo
3	183.04	6	372.30
98	5,900.9 9	895	49,125. i 5
16	1.119.21	75	4.852.0 4
82	4,781.78	820	44,273.ii

—8 nedan konsekvent förts till Städer, till skillnad frän i Tab. 4 (och 5), där sådant bibliotek delats.

Ordningsnummer

Tab. 2.

Antal för åren 1906 — 1908 statsunderstödda bibliotek länsvis
efter antalet understödsår för hvarje bibliotek.

Län

Hela antalet för
något eller några

af åren 1906—1908

statsunderstödda
bibliotek

£2 |
»Ji I

Häraf understödda;

B X I

$ o £
£ m o

3 å	r	i 2 å	r	i	1 å	r	oafbrutet t. 0. m. 1908 \|
Förenings-	Samtliga j	Församlings-; (skol-) och kommun-	Förenings-	Samtliga \|	i-S £ S 0 9 g -T- £ jöB :C v®- -* t	t \| .5 '' ''5 g :0 I	Samtliga	Församlings- (skol-) och kommun-	Förenings-	« S '' i a 7}
			i	ii		1	1		1	1
	18	8 i	1	9!	11	1	12	33	2	35
	12	13	2	15	5	—	5	20	— I	20
1	24	9	1	10!	13	—	13	36	1	37!
31	27	14	41	18	15	11	16	39 \|	5	44
4	14	n	2!	13	8	2	10	25	8	33
1	5	5	1	6	7	2	9	12	3	15
3	31	13	2	15!	11	1	12	45 1	5	50
	22	15''	_	15	7	—	7	40	—	40
	8	6	1	7	5	—	5	19	1	20
1	63	17	1	18	15	1	16	82	3	85
1	86	22	3	25	22	2	24	124	5	129
2	11	6	_	6	3	—	3	14	2	16
	7	3	_	3	3	4	7	9	2	11
2	17	16	2	18	15	3	18	31	5	36
5	34	12	3	15	16	1	17	46	9	55
2	18	8	5	13	12	3	15	24	7	31
	22	9	2	11	4	2	6	32	3	35
	15	7	_	7	10	—	10	27	—	27
2	23	6	2	8	5	; —	5	31	4	35
4	20	! 4	2	6	7	1	8	23	7	30
1	14	6	4	10	6		6	19	4	23
1	10	6	1	7	6	3	9	14	4	18
3	10	4	5	9	5	i 1	6	13	9	22
1 2	1 5	\| —	—	1 —	1	1 2	3	4	4	8
37	516	220	44	264	i)212 !)31	i)243	762	94	12)856
9	44	16	6	22	10\		58	16	74
28	472	\| 204	38	242	202 30	233	704	78	782
1	11	j 5		5	C	_	r	10	l	i 11
1	2		_			- —		l		2
	9	j 5	—	5	2 —		9		9

Stockholms stad.........

Stockholms län

Uppsala »

Södermanlands »

Östergötlands s

Jönköpings

[ Kronobergs »

I Kalmar »

Gottlands

! Blekinge *

i Kristianstads »

Malmöhus » |

j Hallands »

I Göteborgs och Bohus »

Älfsborgs
j Skaraborgs
i Värmlands
I Örebro
| Västmanlands
Kopparbergs
| Gäfleborgs
| Västernorrlands
; Jämtlands
| Västerbottens
! Norrbottens

37 i
30 :
46
53 !
29 !

16 i

52 |

44
19
94
129
18
13
46
57
36
35 !
32 i
32
27 i
25
21
16
4

3
6
2

4
7
9 i

5
5

135

15
29

16
22

15
21

16
13

Hela riket .
Städer .

911 1112
61 16

1,023

Landsbygd.........j 850 \ 96 946

Däraf dessutom under-1
stöddaredanförårl905j 17

Städer...............j 1

Landsbygd.........; 16

479

444

Amu. Se anm. under Tab. 1. -Jltom i tabellen upptagna voro för 1910 unaerstoaoa _ mm,orna, ...... *

församlings- etc. och 1 förenings-, bägge å landsbygden.

visade 1, S KSfcSÄS’ ^516 (ÄÄtt

gången för 1906, 183 (147 +36) för 1907 och 157 (136+21) för 1908 eller under perioden 1906 -1908 resp. 3, 2 och 1 ar.

9''

Tab. 3. Kommuner med statsunderstödda bibliotek för något eller
några af åren 1906—1908: antal och folkmängd i förhållande till samtliga
kommuners samt invånare pr statsunderstödt bibliotek, länsvis.

Län	Antal kommuner1907	Antal bibliotek, statsunder-stödda för något eller några af åren 1906-1908	Folkmängd 1907	Antal invånare pr statsunderstödt bibliotek med fördelning på:
samt- liga	med statsunder-stödda bibliotek för 1906, 1907 eller 1908	i samtliga kommuner	i kommuner med statsunderstödda bibliotek för 1906,1907 eller 1908
Abso- luta antalet	I % af samt-liga kom-muner	Absoluta • invånare-antalet	I % af folk-mängden i samt-liga kom-muner	samtliga kom- muner	kommu-ner med stats-under-stödt bibliotek
Stockholms stad............	1	I	IOO.o	1	337,460	[337,460]	[IOO.o]	•
Stockholms län ............	118	38	32.2	39	206,068	82,928	40.2	5,284	2,126
Städer ..................	6	3	50. o	3	18,744	11,890	63.4	6,248	3,963
Landsbygd ..............	112	35	31.8	36	187,324	71,038	37.9	5,203	1,973
Uppsala län..................	87	30	34.5	32	124,848	67,858	54.4	3,902	2,121
Städer....................	2	2	IOO.o	2	29,594	29,594	IOO.o	14,797	14,797
Landsbygd..............	85	28	32.9	30	95.254	38,264	40.2	3,175	1,275
Södermanlands län.........	96	48	50. o	47	171,209	93,607	54.7	3,643	1,992
Städer....................	6	4	66.7	5	42,943	19,611	45.7	8,589	3,922
Landsbygd ..............	90 :	44	48.9	42	128,266	73,996	57.7	3,054	1,762
Östergötlands län............	155 I	58	37.4	61	288,708	172,261	59.7	4,733	2,824
Städer....................	6 !	5	83. s	5	71,187	69,867	98.1	14,237	13,973
Landsbygd .............	149	53	35.0	56	217,521	102,394	47,i	3,884	1,828
Jönköpings län..............	133	37	27.8	37	209,367	85,502	40.8	5,659	2,311
Städer....................	3	1	33.3	2	30,270	24,174	79.a	15,135	12,087
Landsbygd..............	130	36	27.7	35	179,097	61,328	34.2	5,117	1,752
Kronobergs län ............	87	19	21.8	20	157,274	43,785	27. s	7,864	2,189
Städer....................	1 1	_	—	—	8,039	—	—	—	—
Landsbygd..............	86	19	22a	20	149,235	43,785	29.3	7,462	2,189
Kalmar län ..................	no	55	50. o	58	226,109	138,826	61.4	3,898	2,394
Städer ....................	5I	4	80. o	6	35,411	34,370	96.8	5,902	5,712
Landsbygd ..............	105	Öl	48.0	52	190,698	104,556	54.8	3,667	2,011
Gottlands län.................	93 i	43	(M CD	44	53,845	30,862	57.3	1,224	701
Städer....................	l \|	1	IOO.o	1	9,465	9,465	IOO.o	9,465	9,465
Landsbygd ..............	92 \|	42	45.7	43	44,380	21,397	48.2	1,032	498

Tab. 3 (forts.). Kommuner med statsunderstödda bibliotek för något eller
några af åren 1906—1908: antal och folkmängd i förhållande till samtliga
kommuners samt invånare pr statsunderstödt bibliotek, länsvis.

Län	Antal kommuner 1907	Antal bibliotek, statsunder-stödda för något eller några af åren 1906—1908	Folkmängd S1/i2 1907	Antal invånare pr statsunderstödt bibliotek med fördelning på:
samt- liga	med statsunder-stödda bibliotek för 1906, 1907 eller 1908	i samtliga kommuner \| i	i kommuner med statsunderstödda bibliotek för 1906,1907 eller 1908
Abso- luta antalet	I % af samt-liga kom-muner	Absoluta invånare- antalet	I % af folk-mängden i samt-liga kom-muner	samtliga kom- muner	kommu-ner med stats-under-stödt bibliotek
Blekinge län.................	39	16	41.o	20	147,805	81,998	55.5	7,390	4,100
Städer....................	4	3	75.o	5	39,603	32,259	81.B	7,921	6,452
Landsbygd..............	35	13	37.1	15	108,202	49,739	46.0	7,213	3,316
Kristianstads län............	148	94	63.5	97	222,271	146,037	65.7	2,291	1,506
Städer....................	3	3	lOO.o	3	17,072	17,072	lOO.o	5,691	5,691
Landsbygd..............	145	91	62.8	94	205,199	128,965	62.8	2,183	1,372
Malmöhus län...............	250	123	49.2	135	442,671	240,602	54.4	3,279	1,782
Städer ....................	7	5	71.4	6	162,044	78,872	48.7	27,007	13,145
Landsbygd..............	243	118	48.0	129	280,627	161,730	57.g	2,175	1,254
Hallands län.................	91	19	20.9	20	145,157	50,556	34.8	7,258	2,528
Städer ..................	5	3	60. o	3	31,701	26,683	84.2	10,567	8,894
Landsbygd..............	86	16	18.c	17	113,456	23,873	21.0	6,674	1,404
Göteborgs och Bohus län	92	20	21.7	17	367,782	73,509	20. o	21,634	4,324
Städer....................	6	—	—	—	182,323	—	—	—	—
Landsbygd ..............	86	20	23.s	17	185,459	73,509	39.6	10,909	4,324
Älfsborgs län.................	225	52	23.1	53	282,952	88,415	31.2	5,339	1,668
Städer ....................	5	2	40.o	2	37,880	11,619	30.7	18,940	5,810
Landsbygd..............	220	50	22.7	51	245,072	76,796	31.3	4,805	1,506
Skaraborgs län ...............	269	84	31.2	66	239,214	93,608	39.1	3,624	1,418
Städer....................	6	6	lOO.o	9	28,737	28,737	lOO.o	3,193	3,193
Landsbygd..............	263	78	29.7	57	210,477	64,871	30.8	3,693	1,138
Värmlands län..............	92	40	43.5	46	256,224	145,379	56.7	5,570	3,160
Städer....................	3	3	lOO.o	4	28,466	28,466	lOO.o	7,117	7,117
Landsbygd..............	89	37	41.6	42	227,758	116,913	51.s	5,423	2,784
Örebro län....................	62	33	53.2	39	202,407	144,159	71.2	5,190	3,696
Städer....................	4	4	lOO.o	4	34,693	34,693	lOO.o	8,673	8,673
Landsbygd .............	58	29	50. o	35	167,714	109,466	65.3	4,792	3,128

11''

Tab. 3 (forts.) Kommuner med statsunderstödda bibliotek för något eller
några af åren 1906—1908: antal och folkmängd i förhållande till samtliga
kommuners samt invånare pr statsunderstödt bibliotek, länsvis.

Län	Antal kommuner81/^ 190r		Folkmängd :il/]2 1907	Antal invånare pr statsunderstödt bibliotek med fördelning på:
samt- liga	II med statsunder-stödda bibliotek för 1906, 1907 \|\| eller 1908	Antal bibliotek, statsunder-stödda för	i samtliga kommuner	i kommuner med statsunderstödda bibliotek för 1906,1907 eller 1908
[j Abso-luta ! antalet	I % af samt-liga kom-muner	något eller några af åren 1900-1908	Absoluta invånare- antalet	I % af folk-mängden i samt-liga kom-muner	samtliga kom- muner	kommu-ner med stats-under-stödt bibliotek
Västmanlands län .........	72	32	44.4	32	149,436	62,951	42.i	4,670	1,967
Städer ....................	4	l	25.o	1	33,960	4,646	13.7	33,960	4,646
Landsbygd ..............	68	31	45.6	31	115,476	58,305	50.5	3,725	1,881
Kopparbergs län............	51	32	62.7	36	228,596	148,547	65.o	6,350	4,126
Städer....................	3	2	66.7	2	14,377	3,461	24,i	7,189	1,731
Landsbygd..............	48	30	62.5	34	214,219	145,086	67.-	6,301	4,267
Gäfleborgs län...............	51	28	54.9	34	249,340	160,246	64. r,	7,334	4,713
Städer....................	3	2	66.7	4	48,456	37,238	76.8	12,114	9,310
Landsbygd ..............	48	26	54.2	30	200,884	123,008	61.2	6,696	4,100
Västernorrlands län.........	67	27	40.3	30	244,890	121,403	49.6	8,163	4,047
Städer....................	3	3	lOO.o	3	28,999 1	28,999	lOO.o	9,666	9,666
Landsbygd ..............	64	24	37.5	27	215,891	92,404	42.8	7,996	3,422
Jämtlands län ...............	60	24	40. o	26	114,223 !	47,005	41.2	4,393	1,808
Städer....................	1	—	—	—	7.617	_	_
Landsbygd .............	59	24	40.7	26	106,606 \|	47,005	44.1	4,100	1,808
Västerbottens län...........	26	19	73.1	25	156,005	126,625	81.2	6,240	5,065
Städer....................	2	2	lOO.o	4	6,798	6,798	lOO.o	1,700	i.700
Landsbygd..............	24	17	70.8	21	149,207	119,827	80.3	7,105	5,706
Norrbottens län..............	24	8	33.3	8	153,852	57,134	37.i	19,232	7,142
Städer....................		2	66.7	2	13,466	12.107	89.9	6,733	6,054
Landsbygd ..............	21!	6	28.6	6	140,386 \|\|	45,027	32.1	23,398	7,505
Hela riket	2,49911) 980	*) 39.y	1,023	5,377,713 1)2,503,803	M 46. c	5,257	i) 2,448
Städer.......	93	!) 62	!) 66.7	77	1,299,305 j	!) 550,521	!) 42.4	16,874	^ 7,150
Landsbygd	2,406\	918	38.2	946	4,078,408 \|	1,953,282	47.9	4,311	2,0651

Anm. 1. Angående till Städer hänförda bibliotek, gemensamma för stads-och landskommuner, se noter under Tab. 1 —
Kommun, som är delad mellan tvenne län (3 sådana fall ai/is 1907), har inräknats i antalet kommuner i det län, dit den
officiella statistiken rörande kommunernas finanser hänför kommunen, likaså har där eventuellt befintligt bibliotek räknats
till samma^län; folkmängden i sådan kommun har däremot i öfverensstämmelse med den officiella befolkningsstatistiben
fördelats pa resp. län, ehuru därigenom hithörande relativtal i vissa fall något förskjutits, dock högst obetydligt.

Anm. 2. Stockholms stad, som med sitt enda på detta sätt statsunderstödda bibliotek, ett föreningsbibliotek användt
af kanske några tusental af stadens ung. i/3 mill. inv., bildar ett abnormt fall, är visserligen medräknad i antalet
kommuner (relativtalet för hela riket influeras ej häraf, för städerna enbart blir det höjdt från 65.6 till 66.7), men däremot
utesluten i de absoluta och relativa folkmängdssiflror, där ett motsatt förfarande skulle verka alldeles förryckande.
Det skulle nämligen resultera i följande tal: folkmängd i kommuner med bibliotek: i hela riket absolut taget 2,841,263
och i % af folkmängden i samtliga kommuner 52.8, för städerna enbart resp. 887,981 och 68.3; inv. pr bibliotek med
fördelning pa kommuner med bibliotek: för hela riket 2,777, för städerna enbart 11,532.

1) Jfr an ra. 2.

Tab. 4. Antal kommuner med och utan statsunderstödt bibliotek

för åren 1906—1908.

	Hela	Summa	kommuner med följande anlal statsunderstödda bibliotek	S:a statsunderstödda bibliotek *)
År 1906. Städer............ Landsbygd......	antalet kom- muner	Mindre 0 del än !'' Va	Va	1	1 + mindre del än V2	V/a	2	2 + del i	3	4	Del i 1 eller flera (Summa)	Hela	Va	Mindre än Vä	Summa
93 2,407	53II -1,8191\| 17	3 29	31 510	i	1 7	4 25	_	—	—	40 588	41 567	4 36	1 17	43 Va 5903/s
Hela riket	2,500	1,872 17	32	541	i	8	29	—	—	—	628	608	40	18	634
År 1907. Städer............ Landsbygd......	93 2,406	39 — 1,7041\| 11	3 30	39 611	i i	1 8	10 38	i	2	—	54 702	61 704	4 38	1 13	63 Vs 726%
Hela riket	2,499	1,743 11	33	650	2	9	48	i	2	—	756	765	42	14	790
År 1908. Städer............ Landsbygd......	93 2,410	33 — 1,6151\| 15	4 39	4, 683	1 1	1 6	13 47	i	2	1	60 795	69 796	5 45	1 17	71% 823 Ve
Hela riket	2,503	1,648 15	43	724	2	7	60	i	2	1	855 1/n .-»an	865	50	18	895 niet delar af

l) Fördelade med hänsyn till verksamhetsområdet: Hela — verkande inom en kommun; 1/ä, resp. Mindre än l/s — antalet delar af
inom 2, resp. öfver 2 kommuner verkande bibliotek.

Tab. 5. Antal invånare pr bibliotek i de för åren 1906—1908 stats -

understödda biblioteken.

			Invånare pr bibliotek i kommuner med följande	intal statsunderstödda bibliotek
	Mindre del än 1/2	V.	1	1 -J- mindre del än V2	V/a	0	2 + del i	3	4	Del 1 1 eller flera (Medeltal)
År 1906. Städer...........................	1,508	1,409 1,917	8,807 2,298	3>°42	3.509 3,000	7.940 1,694	z	_	—	8,030 2,242
Hela riket	1,508		1,870	2,671	3>°42	3,064	2,557	—	—	—	2,638
År 1907. Städer.......................... Landsbygd..................... Hela riket	2,448		D505 2,463	9,993 2,147	3.23° 795	3.607 2,745	4,353 1,949	1.945	3>224	_	7,717 2,149
2,448		2,376	2,618	2,013	2,840	2,450	1.945	3.224	—	2,596
År 1908. Städer ........................... Landsbygd..................... Hela riket	4,445		2,548 3,500	i) 10,433 2,132	3.366 828	3,682 3,316	5,100 2,003	2,004	3.273	995	3) 7,977 2,175
4,445	3,412	2) 2,592	2,097	3,369	2,674	2,004	3.273	995	4) 2,634

l) Exil. Stockholm, som med sitt enda statsunderstödda »folkbibliotek» är ett abnormt fall bvilket ^"''''“^.eleä förrycka «£»» <d«"
blefve då 18,461). — 2) Inkl. Stockholm: 3,057 (jfr not 1). — 3) Inkl. Stockholm: 12,593 (jfr not 1).— ) Inkl. Stockholm. 3,011 Q fr » >■

Anm till Tab. 4 och 5. Där bibliotek är gemensamt för flera kommuner, ha dessa ansetts ha lika stor del i detsamma För
. s- h landskommun emensamt bibliotek har här i motsats till i Tab. 1 m. fl. delats på resp. kommuner (jfr noter och anm. till

Tab. 6. Antal för åren 1906—1908 statsunderstödda bibliotek
samt statsbidragets medelbelopp pr bibliotek, länsvis.

1 Län	1 r	19 0 6	A r	19 0 7	A r	19 0 8
Antal bibliotek	Stats- bidragets medelbelopp Kr.	Antal bibliotek	Stats- bidragets medelbelopp Kr.	Antal bibliotek	Stats- bidragets medelbelopp Kr.
1 Stockholms stad ......		—	_	__		1	75.00
Stockholms	län ...........	20	42.5 0	28	54.8 9	36	46.13 \|
Uppsala	»	22	45.7 0	23	47.94	26	44.51
i Södermanlands	» ...........	31	46.41	34	46.31	40	50.9 8
Östergötlands	» ...........	37	55.2 7	50	53.05	46	54.4 7
Jönköpings	» ............	17	42.18	27	54.18	34	53.31
1 Kronobergs	2> ............	7	62.i e	13	65.3 7	16	6O.91
j Kalmar	» ............	36	46.6 5	47	50.9 9	52	50.3 5
j Gottlands	» ............	25	38.i 8	36	44.17	42	42.23
Blekinge	» ............	8	51.9 9	15	55.13	20	49.2 7
Kristianstads	»	72	51.8 5	83	56.04	86	53.10
Malmöhus	»	91	47.54	112	55.9 8	129	55.2 6
j Hallands	» ............	15	52.15	14	59.88	19	60.62 !
Göteborgs och Bohus	■% ............	11	61.88	11	54.7 8	12	49.40 !
j Alfsborgs	» ............	28	52.4 5	38	53.63	39	52.9 4
Skaraborgs	» ............	43	52.2 7	49	57.0 7	57	54.6 7
\| Värmlands	2> ............	29	59.94	32	67.4 2	34	60.9 7
1 Örebro	» ............	26	49.4 4	31	58.7 6	37	58.8 6
Västmanlands	» ............	20	55.0 7	21	58.i 9	28	56.57
Kopparbergs	T> ............	24	58.9 6	31	64.5 5	35	63.7 7
Gäfleborgs	2> ............	21	56.9 9	29	62.7 9	30	67.7 0
Västemorrlands	» ............	19	60.7 7	24	58.7 8	25	64.7 0
Jämtlands	»	14	58.31	19	64.51	20	57.34
Västerbottens	» ............	13	50.6 9	18	64.5 0	23	65.9 9
Norrbottens	» ............	5	63.86	5	71.31	8	65.29
Hela riket...............		634	51.21	790	56.i 6	895	54.8 9
Städer...................		46	62.38	66	66.06	75	64.69
Landsbygd .............		588	50.33	724	55.26	820 ,	53.99
Församl.-(skol-)o.kommunbibliotek	585	50.77	707	55.32	7S7	54.23
Städer................		37	60.63	51	64.72	59	63.27
Landsbygd ..........		548	50.10	656	54.58	7 38	53.51
Föreningsbibliotek....		49	56.46	83	63.35	98	60.21
Städer................		9	69.39	15	70.61	16	69.95
Landsbygd ..........		40	53.50 j	68 \|	61.75	82	58.31

Anm. Se anm. under Tab. 1.

14*

Tab. 7. Volymantal vid 1907 års slut samt utlåning år 1907
i de för år 1908 statsunderstödda bibliotek (exkl. de år 190S
nybildade), från hvilka uppgifter i bägge dessa
hänseenden föreligga.

Län	Antal biblio- tek		Antal boklån	Antal volymer Pr bibliotek	Antal ! lån
volymer	Hemlån	Lån på stället	Summa	pr 100 volym.
Stockholms stad .....		1	2,950	4,770	_	4,770	2,950	162
Stockholms	än...............	32	12,427	17,849	128	17,977	388	145
Uppsala	» ...............	25	7,918	17,733	10	17,743	317	224
Södermanlands	» ...............	36	13,836	32,427	60	32,487	384	235!
Östergötlands	» ...............	38	12,171	30,180	52	30,232	320	248
Jönköpings	y> ...............	25	8,500	35,103	1)11,245	i) 46,348	340	1)545
Kronobergs	» ...............	12	2.860	5,622	6	5,628	238	197
Kalmar	» ...............	49	17,045	32,297	264	32,561	348	1911
Gottlands	» ...............	39	9,022	13,600	11	13,611	231	151
Blekinge	» ...............	14	6,047	9,404	2,012	11,416	432	189
Kristianstads	».........	80	31,643	48,522	1,357	49,879	396	158
Malmöhus	» ...............	120	45,717	83,686	693	84,379	381	185
Hallands	» ...............	19	5,526	16,488	—	16,488	291	298
Göteborgs och Bohus	» ..............	10	2,917	6,712	—	6,712	292	230
Alfsborgs''	» ...............	37	7.910	20,884	—	20,884	214	264,
Skaraborgs	» ...............	52	19,305	30,639	384	31,023	371	161
Värmlands	» ...............	30	9,926	20,315	167	20,482	331	206 i
Örebro	» ...............	34	14,050	29,367	293	29,660	413	211
Västmanlands	» ...............	26	13,350	37,848	405	38,253	513	287
Kopparbergs	» ...............	33	23,996	39,540	66	39,606	727	165
Gäfleborgs	» ...............	28	21,807	28.336	—	28,336	779	2)130
V ästernorrlands	» ...............	19	7,813	11,972	IO	11,982	411	153
Jämtlands	» ...............	19	3,810	6,177		6,177	201	1621
Västerbottens	» ...............	20	7,508	13,049	3,282	16,331	375	218 i
Norrbottens	» ...............	7	2,106	7,367	—	7,367	301	3501
Hela riket .............		805	310,160	599,887	020,445	620,332	385	200
Städer.............		69	49,496	138,004	0/5,350	153,354	7/7	310,
Landsbygd .......		736	260,664	461,883	5,095	466,978	354	179 i
Församl.- (skol-) o. kommunbibliotek	713	276,025	521,333	5,656	526,989	387	191\
Städer .............		53	31,080	95,415	2,193	97,608	586	314 j
Landsbygd.......		660	244,945	425,918	3,463	429,381	371	17 5\|
Fören ingsbibliotek .		92	34,135	78.554	'')14,789	93,343	371	273 \|
Städer.............		16	18,416	42,589	i)13,157	55,746	1,151	303
Landsbygd .......		76	15,719	35,965	1,632	37,597	207	239

Anm. Se anm. under Tab. 1. — Siffrorna för lån på stället ha i ett par enstaka fall (utmärkta med
medievalstil), där endast uppgifter sådana som »dagligen, men ej antecknadt» o. d. förelegat, angifvits i
rimlig proportion till hemlånen med ledning af förhållandet i likartade bibliotek; däremot har den rent
sporadiskt under »lån på stället» förekommande uppgiften »endast tidningar» ej kunnat föranleda införande
af någon siffra i tabellen.

l) Jfr ofvan sid. 155 f. — 2) Jfr ofvan sid. 156.

15''

Tab. 8. Statsunderstödda biblioteks expeditionstider under år 1933.

		A	n t	a 1	) i b	1 i	o t e	k
Län	S t a d e	r	Landsbygd	He	la riket
Försam-lings-(skol-) ocl kommun-	För- enings-	Summi	Försam-lings-(skol ) ocl kommun-	För- enings-	Summ	Försam-lings-(skol-) ocl kommun	För- enings	Summa
A1Ja dagar i veckan .................................	4	3	7	87	a	98	91	14	105
Alla söckendagar i veckan	—	_	_	18	3	21	18	3	21
5 söckendagar i veckan......................	1	_	1	2	__	2	3	_	3
Söndag och 3 söckendagar i veckan ............	—	1	1	1	_	1	1	1	2
4 söckendagar i veckan................	—	—	_	2	_	2	2		2
3 söckendagar i veckan -j- hvarannan söndag	—	—	_	1	_	1	1	_	1
Söndag och 2 söckendagar i veckan ............	3	1	4	17	2	19	20	3	23
3 söckendagar i veckan..........................	—	3	3	8	2	10	8	5	13 1
Lördag (kväll) och söndag ........................	4	1	5	26	4	30	30	5	35
1 annan söckendag och söndag .................. 1 annan söckendag och söndag -f- ytterligare 2	—	—	—	77	7	84	77	7	84
dagar i månaden..............	—	_	_	1	_	1	1	_	1
2 söckendagar i veckan.............................. 1 dagi veckan (stundom söndagl. lördag) -J- ytter-	16	2	18	64	7	71	SO	9	89
ligare 2 dag. (stundom söndag) i månaden	—	i	1	4		4	4	1	5
Söndag -f- ytterligare 1 dag i månaden.........	—	—	—	1	—	1	1	—	1
Sön- (och helgdag.........................	9	2	11	219	30	249	228	32	260
Lördag (kväll)..................................	10	1	11	73	7	80	83	8	91
Växelvis söndag och lördag........................	—	—	—	1	_	1	1	_	1
1 annan söckendag i veckan .....................	6	1	7	104	7	111	110	8	118
Hvarannan söndag.............................	_	_		5	1	6	5	1	6
2 söndagar i månaden ......................	—	_	_	2	_	2	2	_	2
2 dagar månaden .............................	_	—	_	1	_	1	1	_	i
1 söndag i månaden .................................		—	—	1	—	1	1	—	i
Alla skoldagar -}- söndagar ......................				2		2	2		2
1 AUa skoldagar, eljes 2 dagar i veckan ......... \| Alla skoldagar, eljes 1 dag (stundom söndag)	-	—	—	1	—	1	1	—	1
i veckan .....................................	—	—	—	3	_	3	3	_	3
1 Alla skoldagar, eljes söndag, då gudstjänst hålles	—	—	—	1	_	1*	1	_	1\|
Alla skoldagar........................................	3	_	3	9	_	9	12		12
5 dagar i veckan under skolterminen, eljes lördag	—	_	_	1	_	1	1	_	1
3 dagar i veckan under skolterminen ......... 2 dagar i veckan under skolterminen, eljes	1	—	1	1	—		1	—	i!
sön- och helgdagar..............................	—	—	—	1 j	_	1	1	_	i L
1 dag i veckan under skolterminen -J- söndagar		_	_	4	_	4	4	_	4 1
1 å 2 dagar i veckan under skolterminen......	1	_	1		_		1	_	1 \|
1 dag i veckan under skolterminen ............	1 1	—	1	1	—	1	2	—	2j
Obestämdt (»vid logemötena»).....................		—	—		.	1	—	1	1
Summa) Anm. Se anm. under Tab, 1.	59 \|	16	75 i	738	82 \|	O Öl 00	797 \|	98	895 \|

Tab. 9. För åren 1906—1908 statsunderstödda bibliotek med afgift
för låntagare: afgiftens maximi- och minimibelopp.

Beräkningsgrund

Olika villkor för: a) medlem (af församling, förening
o. 8. v.); b) utomstående1)

Lika villkor för alla låntagare

Lägre afgift för

a) medlem, än för

b) utomstående2)

Fritt för a) medlem;
afgift för b) utomstående

för afgiften	Försam-lings-skol-) och kommun-bibliotek	Förenings- bibliotek	Samt bibli	liga	Föreningsbibliotek (Samtliga bibliotek) 2)	Försam-lings-skol-) och kommun-bibliotek	Före- nings- bibliotek	Samtliga bibliotek
	Maximum	Minimum
Max.	Vlin.	Max.	Min.	Max.	Min.	a)	b)	a)	b)	Max.	Min.	Max.	Min.	Max.	Min.
Pr dag3)..................	öre	I	I	I		I	I	I	I	2	I	2	—	—	—	—	—	—
» vecka..................	»	10	1	10		2	10	1	5	IO	2	5	5	5	5	5	5	5
» 14 dagar ............	»	10	2	10		2	10	2	5	IO	5	5) 5	IO	IO	—	—	IO	IO
» 3 veckor3) .........	»	i5	5	5		5	15	5	—	—	—	—	—	—	—	—
» månad ..............	»	25	2	10		5	25	2	—	—	—	—	—	—	5	5	5	5
» kvartal ...............	»	50	10	—	—		50	10
» tredjedels år8)......	»	5o	50	—	—		5o	50
» halfår..................	»	75	25	—	—		75	25
» år .....................	»	150	25	4) 400	50	4) 4°o	25	50	G) 100	5°	IOO	IOO	50	—	—	IOO	50
Ständig afgift3) .........		500	500	—	—		500	O O u~>
Pr band (bok, volym, bok-
lan) eller gång (utan	an-			20			20					5
gifven tid) ............	öre	10	2		3	2	5	IO	3
Pr bok om8):
1-50 s.............	»	—	—	I		1	1	I	—	—
51-100 * ............	»	—	—	2		2	2	2	—	—								—
öfver 100 »: pr 100 s.		—	—	(2 +)i	(2+) >	(2+) 1	(2+)l	—
Pr 100 sid.3) ...........		2	2	—	—		2	2	—
Pr bokvärde (boklådspris	;3)?é	3	''h	—	—		3	JU

1. Dessa afgiftsformer förekomma mycket sällan (jfr texten sid. 69, Tab. B), hvarför här angifna siffror ha ett ganska
relativt värde (stort spelrum för tillfälligheter). — 2) Denna afgiftsform har, savidt redogörelserna gifva vid handen,
endast kommit till användning iuom föreningsbibliotek. — 3) Sällan (stundom alldeles enstaka) förekommande beräkningsgrund
för afgiften, hvilket förklarar dels likheten eller den ringa växlingen mellan maximi- och minimibeloppen,
dels —. i fråga om vissa af dessa afgiftssatser — minimibeloppets öfverlägsenhet öfver motsvarande belopp inom närmast
högre afgiftssats. — 4) Denna och närmast lägre förekommande afgift (3 kr.) torde afse den till föreningen erlagda arsafglften,
som tillika berättigar till boklån. — s) »För små böcker», eljes 10 öre (i det enda bibliotek, hvarifrån här
angifna siffra härrör). — 6) I ett bibliotek uppgifves afgiften vara: för medlem 1.5o kr. pr år (synbarligen = arsafgift
i föreningen), för utomstående 10 öre pr band (»broschyrer fritt»).

17''

Tab. 10. Specifikation å låntagareafgifter i de för år 1908 statsunderstödda
biblioteken i Kalmar och Västerbottens län.

		k n t a	1 b	ibliotek
Beräkningsgrund för afgiften	Kalmar län	Västerbottens län
Afgiftens belopp	Försam-lings-(skol-) och kommun-	Före- nings-	Samt- liga	Försam-lings-(skol-) och kommun-	Före- nings-	Samt- lig»
Med afgift.........................................................	27	3	30	6	8	14
Lika villkor för alla låntagare..................	27	3	30	6	3	9
Pr vecka: 2 öre ......................................	4	—	4	—	—	-
4 » .......................................	1	—	1	—	—	—
5 » .......................................	5	1	6	1) 3	2	5
10 » .......................................	—	—	—	1	—	1
Pr 14 dagar: 5 » .....................................	2)2	—	2	1	—	1
Pr månad: 2 » .......................................	1	—	1	—	—	—
5 » .......................................	1	—	1	1	—	1
5 it 10 » ......................................	1	—	1	—	—	—
10 » .......................................	2	3)1	3	—	—	—
Pr kvartal: 25 » ......................................	1		1	—	—	—
Pr halfår: 25 » .....................................	1	—	1	—	—	—
50 » .......................................	1	—	1	—	—	—
Pr år: 25 » .......................................	2	—	2	—	—	—
50 » .......................................	4) 6	—	6	1	—	1
60 » .......................................	1	—	1	—	—	—
100 » .......................................	1	—	1	—	—	—
200 » .......................................	—	—	—	—	i	1
300 » .......................................	—	i	1	-	—	—
Ständig afgift: 5 kr........................................	1	—	1	—	—	—
Pr band (bok, volym, boklån) eller gång (utan an-
gifven tid): 2 öre.......................................	1	—	1	—	—	—
5 » .......................................	1	—	1	—	—	—
5 it 10 » .......................................	—	—	—	—	i	1
Olika villkor för: a) medlem (af församling,
förening o. s. v.); b) utomstående ............	—	—	—	—	5	5
1) Lägre afgift för a) än för b)...........................	—	—	—	—	4	4
Pr vecka: a) 2 öre; b) 5 öre ........................	—	—	—	—	o) 2	2
a) 5 » b) 10 » ........................	—	—	—■	—	6)1	1
Pr 14 dagar: a) 5 öre; b) 10 öre....................	—	—	—•	—	7)1	1
2) Fritt för a); afgift för b) .............................	—	—	—	—	1	1
Pr vecka: 5 öre.......................................	—	—	—	—	1	1
Utan afgift ......................................................	13	—	13	7	—	7
Uppgift saknas...................................................	7	2	9	7	1	2
Summa bibliotek	47	5	52 \|	14	9	23

Ärna. I åtskilliga bibliotek finnas alternativa afgifter (t. ex. 5 öre pr vecka, 10 öre pr månad, 60
öre pr år), hvarför en summering af specialsiffrorna för de olika afgiftssatserna ger ett högre tal än det
sammanlagda antalet afgiftstagande bibliotek.

>) Däraf 1 med fria lån för folkskolans elever och lärarekår. — 2) Deraf 1 troligen med en alternativ afgift (aå
1906) af 25 öre pr kvartal (ej upptagen i tabellen). — 3) Dessutom alternativt (ej upptaget i tabellen): 50 öre utan
angifven tid (pr år?). — 4) Däraf 1 med fria lån för skolbarn. — ö) I ett af dessa gäller den lägre afgiften föreningsmedlemmar
och studerande. — 8) »Vid lån längre tid reduceras i vissa fall afgiften». För läsning på stället 3 öre (tydligen
oberoende af medlemskap i föreningen). — 7) För »små böcker» 5 öre äfven för utomstående.

18*

Bilaga B.

Till Kungl. Maj:ts befallningshafvande i ............................................................................ län.

[ församlingsbiblioteket j

Styrelsen för j kommunbiblioteket ! i skoldistrikt (försam |

föreningsbiblioteket J

ling, kommun) får härmed på grund af bifogade, af vederbörande folkskoleinspektör
styrkta samt af föreskrifna handlingar åtföljda uppgifter anhålla att för år
utbekomma statsbidrag af de till understöd åt folkbibliotek anslagna medlen till ett
belopp af kronor ..................öre;

samt att få lyfta medlen hos magistraten i...................................................stad (kronofogden

i .............................................fögderi).

Ort och dag.

Å biblioteksstyrelsens vägnar:

N. N.

Ordförande.

Anm. Om styrelsen önskar lyfta statsbidraget å landtränteriet, behöfver särskild begäran därom
icke göras.

19*

Bilaga C.

Till Konungen.

Styrelsen för skolbiblioteket (församlingsbiblioteket, kommunbiblioteket)
i ............................................................ skoldistrikt (församling, kommun)

får härmed i underdånighet anhålla att för innevarande år utbekomma
statsbidrag af de till understöd åt skol- och allmänna bibliotek anslagna

medlen till ett belopp af............kronor......öre. Till stöd härför åberopas

bifogade handlingar, som utvisa, att biblioteket från annat håll har en

garanterad inkomst under innevarande år till ett belopp af............kronor

......öre.

Ort och dag.

Underdånigst

Å biblioteksstyrelsens (skolrådets o. s. v.) vägnar:

N. N.

ordförande.

Då (på sätt särskildt angifves) föreskrifna villkor för det begärda
statsbidragets erhållande (icke) blifvit uppfyllda, till (af) styrkes bifall till
ofvanstående ansökan.

Ort och dag.

N. N.

folkskoleinspektör.

Anm. Denna ansökan insändes till Kungl. Maj:ts befallningshafvande före deyi 15 juni
det år ansökan af ser och skall vara åtföljd af föreskrifven redogörelse för det sistförflutna
årets verksamhet, äfvensom af allt tryck, som ulgifvits rörande biblioteket, sedan senaste
ansökan om sådant statsbidrag ingafs; skulle under samma tid ha antagits vare sig nya
stadgar eller stadgeändringar, som ej föreligga i tryck, bifogas afskrift däraf.

20*

Bilaga D.

Till Konungen.

Styrelsen för............................................................förening får härmed, för

föreningens studiecirklar, i underdånighet anhålla att för innevarande
arbets(kalender)år utbekomma statsbidrag af de till understöd åt skoloch
allmänna bibliotek anslagna medlen till ett sammanlagdt belopp af

kronor ...... öre. Till stöd härför åberopas bifogade handlingar,

som utvisa, att föreningens eget under det sistförflutna arbets (kalenderåret
använda anslag till bokinköp och inbindning uppgått till inalles
............ kronor......öre.

Ort och dag.

Underdånigst

Å föreningsstyrelsens vägnar:

N. N.

ordförande.

Anm. Denna ansökan insändes till Kungl. Maj:t före den 15 juni det år ansökan
af ser och skall vara åtföljd af dels föreskrifvet sammandrag af uppgifter rörande studiecirklarnas
verksamhet under det sistförflutna arbets (kalender) år et, dels redogörelse likaledes
för det sistförflutna arbets (kalender) året enligt fastställdt formulär rörande de föreningens
bibliotek, med hvilka de till studiecirklarna utsända böckerna sedermera införlifvats, äfvensom
af allt tryck, som utgifvits rörande föreningen, dess studiecirklar och bibliotek, sedan senaste
ansökan om sådant statsbidrag ingafs; skulle under samma tid ha antagits vare sig nya
stadgar eller stadgeändringar, som ej föreligga i tryck, bifogas afskrift dår af.

Bilaga E.

Uppgifter, som höra lämnas af biblioteksstyrelse vid ansökning hos Kungl. Maj:ts befallningshafvande
enligt kungl. kungörelsen angående understöd åt folkbibliotek den 16 juni 1905.

Uppgifter angående .......................................biblioteket i ....................................... skoldistrikt (församling, kommun)

A) för kalenderåret näst före det, för hvilket statsbidrag sökes:

Antal
under
året till-komna
volymer.

Antal

volymer

vid

arets

slut.

Antal boklån:

Inkomster

Utgifter

hemlån.

lån på
stället.

från skol-distrikt
eller för-samling.

från

kommun

från

förening.

från

enskilda

eller

dona-

tioner.

öfriga.

för

bok-

inköp.

för

inbind-

ning.

för

tryck-ning af
katalog.

för

lokal.

öfriga.

Kr.

ö.

Kr.

ö.

Kr.

ö.

Kr.

ö.

Kr. | ö.

ö.

Kr. |ö.

Kr.

Ö.

Kr.

ö.

B) för det år, för hvilket statsbidrag begäres:

Bibliotekariens
namn och
yrke.

År och dag för
Kungl. Maj:ts
beslut rörande
rätt till stats-bidrag för
förenings-bibliotek.

Tider i veckan
för bibliotekets
öppethållande.

Afgift för
låntagare
för...........

Försäkrings-

summa.

Kostnader enligt bifogade räkningar

Begärdt

statsbidrag.

för bokinköp.

för inbind-ning.

för tryckning
af katalog.

Kr.

ö.

Kr.

ö.

Kr.

ö.

Kr.

ö.

Kr.

ö.

Kr. | ö.

Att förestående uppgifter äro riktiga samt att öfriga för statsbidrags Ort och dag.

erhållande föreskrifna villkor blifvit uppfyllda, intygas, och tillstyrkes A biblioteksstyrelsens vagnar:

statsbidragets erhållande. „

Ort och dag. N- N‘

N. N. Ordförande.

Folkskoleinspektör.

Dessa uppgifter skola åtföljas af

a) tryckt katalog, om sådan finnes, bo

b) kvitterade räkningar i original eller styrkt afskrift, utvisande de böcker, för hvilkas inköp statsbidrag begäres, kost- **

naden för bokinbindning samt kostnaden för tryckning af katalog.

22*

Föreningens namn:

Sammandrag af studiecirklarnas rap

N:r

Cirkelns namn och adress

Eko

Inko

Anslag af

23*

r arbets(kalender)året

Bilaga G*

o m i
er, kr.

U tgif ter, kr.

P-( c
O -o

•s i

bC
<D fl

^fl

O» =
o?3 oa3
bC_fl

►

Antal

fl -ixj

ä ^

.5 .2

£ is

•* -Q

<U »pH

»H
:0

Anmärkningar

N:r

deri

19.....

föreningens studieledare.

24*

Bilaga H.

Redogörelse från statsunderstödd anstalt för bokförmedling
och vandringsbibliotek för (kalender-, arbets-)året................................................

Anstaltens namn: ......................................................

Bokförmedling.

Antal under året förmedlade böcker (verk, broschyrer): ..................

Antal under året förmedlade bokrekvisitioner: ..................

Expedierade bokrekvisitioners sammanlagda belopp, kr.:

a) kostnaden för rekvirenterna: ..................

b) bokhandelsvärde:..................

Nedsättning, räknad i %, å bokhandelsvärdet af under året förmedlade böcker:......

I kostnaden för rekvirenterna är ej inberäknad bindning af böcker, som förmedlats
under året till ett sammanlagdt pris af, kr.: ..................

Vandringsbibliotek.

Special-

bibliotek.

Bibliotek
med succes-sivt förnyadt
innehåll.

Bibliotek
af allmänt
och blandad!
innehåll.

Antal bibliotek, bestående vid arets slut (oafsedt om

för tillfället utsända eller ej) ............^....................

Antal utsändningar af bibliotek under året (= sum-man af de gånger biblioteken utsändts under året)
Antal olika platser, hvartill biblioteken under året
utsändts (= antalet rekvirenter, hvar och en räk-nad endast en gång)...............................................

Antal böcker pr bibliotek, utlånadt under året:
a; medeltal...............................................................

b) maximum ............................................................

c) minimum...............................................................

Sammanlagda antalet ur alla biblioteken utlånade

böcker under året ...................................................

Bokhandelsvärde pr bibliotek, utlånadt under året, kr.:

a) medeltal ..............................................................

b) maximum ...........................................................

c) minimum..............................................................

Lånetid för under året återställda bibliotek: medeltal

maximum

minimum

Fastställd låneafgift pr bibliotek, kr.:

pr ......... månad .....................................................

» ............................................................................

.................

Anstaltens sammanlagda fraktkostnad för biblioteken under året, kr..........

.............................. den ................................... 19

anstaltens föreståndare.

Anm. EU ex. af under året tryckta kataloger öfver vandringsbibliotek samt af
ifrigt under året utgifvet tryck rörande verksamheten bifogas.

Bilaga F.

Ö
o

e _

CO
§ ÖJ

3 £

i- ;*

•c •««

8 - S

8 S .§

=8 :§
CO

*ö

od ^
£

X QD <o
S> ^

•S. 1 £

2 °s ^2.

^ ös
, ?

$ =5 ^

!*Ö t+''—

"co ^
CD :£>

;Ö ^ ös

ÖS

>Ö

ös

<£. §
o

öj

^ cq

O iL
CO p5

esa £

<s> °3

ös

	T0	CD
SJ "o	»Ö oa
S	Ö3	**
	g	Ö
ro	ö	r«o CD
Ö	i. :o	ÖS
<s>		e
:e		ös
	CD

s s

s> -Ö

I §
g 1

g Ö

O *-s
* co
~8 ö
CD ÖS

O ,Ö

ÖS

j* ^

•o

:Ö

°e

■TJ

=§<

°e

ce ^

<D *»
^ -O

ÖS

ös

SL hö
ös co

ös

Ös ■

ÖS .§
5» -o

SL ^
S5» :o

^ co
ÄH §5

Öl

Redogörelse för bibliotek

(i län) för.....................................året

(kalender-, arbets-)

Biblioteket började sin utlåningsverksamliet år
Gällande stadgar antogos den
ändringar däri antagna den
Biblioteket äges af:

................................................... (församling......, kommun........, förening ......).

Bibliotekets verksamhetsområde (hvilka skoldistrikt, församlingar, kommuner o. s. v.)

Biblioteket är beläget i (egen byggnad, skolhus, kommunalrum, sakristia o. s. v. i):

Biblioteket har dessutom under året käft...............under af delningar, belägna i (skollokalerna o. v. s. i):

Läsrum har under året varit anordnadt vid (hufvudafdelningen, hvilka filialer):

Biblioteket har under året hållits tillgängligt (hvilka dagar och tider på dagen; om flera afdelningar med
olika expeditionstid, lämnas särskild uppgift för hvarje afdelning): ..............................................................................................

Afgift (oafsedt plikt) för förcningsbihliofeks låntagare har enligt stadgarna utgått under året med (härangifves
afgiftens storlek och efter hvilka grunder den utgått: pr band och tid, l. ex. 5 öre pr band och 14 dagar; pr band
utan tidsbegränsning; pr tid oafsedt lånens antal o. s. v.; likaså meddelas, om afgiften varit olika för medlem och
icke-medlem af kommun, förening o. s. v., samt antecknas uttryckligen, om boklånen varit helt och hållet afgiftsfria):

Plikt vid försummelse att i rätt tid återställa boklån har enligt stadgarna utgått under året med (här
angifves pliktens storlek och efter hvilka grunder den utgått).......................................................................................................................

Biblioteket var vid årets slut brandförsäkradt för kr.

Under året tjänstgörande bibliotekaries (bibliotekariers)

namn yrke adress

Bokbestånd (verk och band). Vid årets början ......................	Antal verk (äf-ven broschyrer)	Antal band	Antal boklån under året (hvarje band vid hvarje rekvisi-tion räknadt särskildt): hemlån...............	Antal

Tillkomna under året ...........................
Summa Afgår: afskrida under året ..................			i läsrummet...... Hela antalet låntagare under året (hvarje person räknas endast en gång)...............
Rest vid årets slut................................ Däraf i läsrumsbiblioteket...............		.........................

Vänd!

OBS.! Koncept till af gifven redogörelse, affattadt å denna blankett, torde benäget af uppgiftslämnaren bevaras. — Redogörelseblanketter tillhandahållas skot- och kommunala allmänna
bibliotek genom Kungl. Maj:ts befallningshafvande, förenings centralorganisation genom Kungl. Ecklesiastikdepartementets biblioteksbyrå.

Inkomster.

Utgifter.

Behållning vid årets början (inberäknadt
innestående å bankräkning och andra
fordringar utom fonder)

Anslag, utbekomna under året, från:
Kyrkostämman i .............................................

Stadsfullmäktige (allmän rådstuga) i

Kommunalstämman (kommunalfullmäktige)
i

Kronor

Brist vid årets början (af redogöraren
eller på annat sätt förskotterade medel)

Inköp af böcker (tidningar, tidskrifter), inberäkn.
det som erhållits i statsbidrag

Inbindning (inberäkn. genom statsbidrag.)

Tryckning af katalog .......................................

Andra trycksaker (stadgar, årsberättelser,
blanketter o. d.)

Skrifmaterialier o. a. (inberäknadt kataloglappar
m. m.) ................................................

Lokalhyra...............................-.....................................

Uppvärmning och belysning

Inventarier (bokhyllor, katalogskåp o.
s. v.)................................................

Kronor

Municipalstämman (municipalfullmäktige)
i

Bidrag, utbekomna under året, från:

förening

Bidrag, utbekomna under året, från
enskilda (personer, institutioner, fonder
och donationer, jämför nedan Fonder)

Statsbidrag, utbekommet under året
(totalvärdet af i statsbidrag erhållna
böcker och bindning)

Avgifter för boklån (i föreningsbibliotek)

Plikter

Öfriga inkomster:

Brist vid årets slut (af redogöraren eller
på annat sätt förskotterade medel)

Summa inkomster

Löner och arfvoden:

Öfriga utgifter:

Behållning vid årets slut (inkl. innestående
å bankräkning och andra fordringar
utom fonder)...................................

Summa utgifter

Anm. Har biblioteket under året åtnjutit:

fri lokal?.....................

fri värme och belysning?..........................

andra gratisförmåner ? hvilka? ...................

Fonder.

Inkomster till biblioteket, som liärflutit ur fond eller
donation, ställd under förvaltning af kyrko- eller kommunalstämma,
stadsfullmäktige o. s. v., räknas såsom
anslag af resp. kyrko-, kommunalstämma, stadsfullmäktige
o. s. v.

Kapitalbeloppet af fond, hvars afkastning är bestämd
att utgå för bibliotekets behof, bör icke ingå i Behållning.
Sådana fonder funnos vid årets slut till ett
kapitalbelopp af kr. öre.

den

Anm. Summa inkomster bör vara lika med
summa utgifter.

bibliotekarie.

367	363	48	411
119	109	17	126
441	423	48	471
249	228	32	260
12	ii	2	13
820	797	98	896

367	363	48	411
119	109	17	126
441	423	48	471
249	228	32	260
12	ii	2	13
820	797	98	896

367	363	48	411
119	109	17	126
441	423	48	471
249	228	32	260
12	ii	2	13
820	797	98	896