ANDRA FÖRSVARSBEREDNINGENSPRINCIPBETÄNKANDE (Statens offentliga utredningar 1914:1)

BILAGOR

TILL

ANDRA FÖRSVARSBEREDNINGENS
PRINCIPBETÄNKANDE

ANGÅENDE

ARMÉNS OCH FLOTTANS INBÖRDES
BETYDELSE FÖR SVERIGES FÖRSVAR

STOCKHOLM

KUNGL. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖNER

1914

[140528]

MEDDELANDE

FRÅN

ANDRA FÖRSVARSBEEEDNrNGEN.

BIL. A.

TILL BEREDNINGENS PRINCIPBETÄNKANDE.

SAMMANSTÄLLNING

AV OFFICIELLA UTREDNINGAR OCH UTTALANDEN

UNDER TIDEN FRÅN OCH MED BÖRJAN AV 1S00-TALET

RÖRANDE

ARMÉNS OCH FLOTTANS INBÖRDES BETYDELSE
FÖR SVERIGES FÖRSVAR

Inledning.

Detta band innehåller följande, av Andra, försvarsberedningen eller
på dess föranstaltande utarbetade bilagor till beredningens principbetänkande
angående arméns och flottans inbördes betydelse för Sveriges försvar,1
nämligen:

1. »Sammanställning av officiella utredningar och uttalanden under tiden
från och med början av 18b O-talet rörande arméns och flottans inbördes
betydelse för Sveriges försvar.» {Bil. A.)

Såsom material för denna historiska sammanställning har anlitats
ej blott kommittébetänkanden och sakkunnigutlåtanden, utan jämväl
yttranden av statsråd i regeringspropositioner och av riksdagsmän i
motioner eller i kamrarnas förhandlingar, ävensom utskottsbet änkan den
och riksdagsskrivelser. Jämte en översikt rörande perioden 1809—1860
omfattar sammanställningen i fråga tiden därefter till och med 1911
års riksdag, vilken tidrymd uppdelats i tre skeden: 1860—1879: 1880
—1900 samt 1901—1911.

2. »Statistik rörande för sv ar sutgifter.''» {Bil. B.)

Denna statistik, vilken ansluter sig till den historiska sammanställningen,
är uppdelad i tre tablåer och avser att för tiden från och
med 1880-talets början lämna material till en översikt rörande lantoch
sjöförsvarshuvudtitlarnas utveckling sedan nämnda tid samt att för
varje statsregleringsperiod angiva dessa båda huvudtitlars procentuella
förhållande till varandra och till riksstaten i dess helhet in. m. Siffrorna
i dessa tablåer äro upptagna enligt räkenskaperna, med undanta^
för åren 1913 1914 i tablån I, beträffande vilka år denna tablå

innehåller den fastställda riksstatens siffror. Fullständiga räkenskaps 1

Beredningens samtliga betänkanden och förslag, vilkas innehåll delvis är av''hemlig
natur, kommer att jämte marinstabschefens och inspektörens av flottans övningar till
sjöss yttranden angående flottplan m. m., likaledes av hemlig natur, tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott.

uppgifter för dessa år stodo nämligen icke till buds vid statistikens
utarbetande. I övrigt hänvisas till det förord, som beledsagar statistiken
och som av undertecknad sammanskrivits efter det att beredningens
arbete upphört.

3. »Utredning över frågan vad som folkrättsligt kräves av en stat, vilken
vid uppkommande krig mellan andra stater förklarat sig neutral, för
att den skall anses hävda sin neutralitet». {Bil. D.1).

Denna undersökning blev på beredningens föranstaltande utarbetad
hösten 1912 inom Kungl. Utrikesdepartementet.

1 För principbetänkandet var avsedd jämväl en bilaga C, vilken skulle innehålla
en kortfattad framställning av de principiella uppfattningar i fråga om arméns och flottans
inbördes betydelse för landets försvar, som gjort sig gällande i stater, vilka genom geografiskt
och militärpolitiskt läge samt folkmängd och resurser i övrigt erbjuda vissa jämförelsepunkter
i förhållande till Sverige. Då beredningens arbeten upphörde^ hade material för en
sådan framställning, vilken skulle avse Norge, Danmark och Holland, åvägabragts; och förelåg
detta material bearbetat till färdigt manuskript rörande Norge samt i utkast rörande
Danmark.

Stockholm i april 1914.

Nils Andersson.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Inledning................................. 1

Tiden 1809—1860 ........................... 1

Stora och lilla flottan.......................... 2

Lantförsvar och sjöförsvar........................ 3

Lantförsvars- och sjöförsvarsfrågor vid riksdagarna 1840—1858 5

Flottan vid 1850-talets slut....................... 6

Första skedet: 1860—1879 .......................... 7

1859—60 års riksdagsskrivelse. 1861 års sjöförsvarskommitté........7

Kommitténs betänkande (1862)...................... 7

Reservationer............................. 9

1862—63 års riksdag. Statsverkspropositionen...............10

Motioner. Riksdagsdebatter.................. 10

Statsutskottets utlåtande ''......................... 11

1862—63 års riksdagsskrivelse................... 11

1861 års lantförsvarskommitté......................11

Kommitténs betänkande (1865)...................... 12

Sjöförsvarets ombildning; uppdelning i »Kungl. Flottan» och »Kungl. Skärgårdsartilleriet»
(1866)........ 13

Sjökrigsmaterielen och dess fördelning...................14

Nybyggnader för sjövapnet under 1860—1870-talen.............14

Principuttalanden under förra hälften av 1870-talet. Olika huvudriktningar ... 15

1870 års riksdag. Julius Mankells och F. A. Palanders motioner.......16

Sjöförsvarsfrågan vid 1871 års riksdag .............• . . . . 17

Sjöförsvafsfrågan vid 1872 års riksdag......... 20

1871 års sjöförsvarskommitté......................21

Kommitténs betänkande (1872)...................... 21

Sjöförsvarsfrågan vid 1873 och 1874 års riksdagar.............21

1875 och 1876 års riksdagar. Sjöministerns uttalanden i 1875 års statsverkspro position.

.............................23

1875 års riksdagsbeslut.........................24

'' Sid.

1876 års statsverksproposition. Allmän plan till sjöförsvarets ordnande.....25

Statsutskottets utlåtande. Riksdagens beslut (1876)....... 27

1875 och 1876 års riksdagsdebatter....................28

1877, 1878 och 1879 års riksdagar....................32

Andra skedet: 1880—1900 .......................... 34

1880 års förslag rörande allmän värnplikt m. m...............34

1880 års lantförsvarskommitté och samma års sjöförsvarskommitté.......34

Allmän grundval för de båda försvarskommittéernas arbete..........35

Skatteregleringskommittén.................•......35

1879 års fartygscertkommitté.......................36

Certkommitténs betänkande (1880).................... 36

Certkommitténs förslag och sjöförsvarsfrågan inför 1881 års riksdag. — Yttranden
i debatterna............................37

1882 års riksdag. Gemensamma överläggningar mellan försvarskommittéerna ... 40

Lantförsvarskommitténs betänkande (1882)................. 41

Sjöförsvarskommitténs betänkande (1882).................. 43

Av kommittéerna framlagda lagförslag rörande försvarsväsendet.........47

Försvarsfrågan vid 1883 års riksdag. Statsverkspropositionen.........47

Särskilt utskott för omorganisations- och grundskattefrågorna vid 1883 års riksdag 48

1883 års riksdagsbeslut. Riksdagsdebatt..................49

Frågan om nyanskaffning av krigsfartygsmateriel inför 1883 års riksdag. Sjöministerns
anförande i debatten......................52

Behandling av vissa organisationsfrågor rörande armén och flottan, efter 1883 års

riksdag...............................53

1887 års riksdags beslut om båtsmanshållets sättande på vakans m. m......53

Kungl. propositioner vid 1890 och 1891 års riksdagar samt 1892 års lagtima riksdag
rörande värnpliktstidens och övningstidens utsträckning.........54

Beslut åren 1880—1892 rörande nyanskaffning av fartygsmateriel för flottan ... 54

Utgifterna å femte huvudtiteln under åren 1881—1893 ............ . 55

Kapten Mankells motion vid 1890 års riksdag ang. flottans fartygsmateriel .... 55
Sjöministern C. G. von Otters bemötande av anmärkningarna mot Sveatypen ... 57

Yttranden av friherre B. A. Leijonhufvud (förutv. sjömin.) ang. Sveatypen .... 59
Sjöministern C. G. von Otters utredning ang. minbåtarnas förhållande till pansarbåtarna
..............................59

Uttalanden i riksdagsdebatter efter år 1883 ang. sjöförsvarets betydelse.....60

Framträdande krav (1885—1886, 1891—lagtima riksdagen 1892) på planmässig avvägning
rörande försvarsväsendet....................63

1892 års urtima riksdag. C. A. Adelskölds motion......... 64

1892 års sjökrigsmaterielkommitté....................65

VII

Sid.

Kommitténs betänkande (1892)...................... 66

Uttalanden av sjöministern Christerson och krigsministern Rappe m. fl. ang. flottans

uppgifter och betydelse (1893—1896).................. 68

1893 års statsverkspropositiom Hemställan om ett fast nybyggnadsanslag för flottan 71
Uttalanden och motioner om upptagande av statslån till materielförstärkning för

flottan m. m.............................72

Anslag åren 1893—1900 till flottans nybyggnad...............74

Utgifterna å femte huvudtiteln åren 1894—1901 .............. 75

Extra anslag till kasernbyggnader m. m. efter 1892 ............. 76

Frågor ang. det fasta försvaret. Yttrande 1894 av herr Mankell.......76

Frågor rörande vissa befästningar (1895—1897)............... 76

Befästningskommittén (1897)....................... 78

Ytterligare befästningsfrågor vid 1898 års riksdag. — A. Hedins motion.....78

Befästningskommitténs betänkande (1898).................. 79

Befästningskommitténs förslag inför 1899 års riksdag. Statsverkspropositionen . . 84

Befästningsfrågan inför 1900 års riksdag. — Bodenbefästningarna beslutas .... 85

Krav på en planmässig avvägning mellan försvarsgrenarna (1890-talet).....87

Kommittén för utredning ang. försvarsdepartementens sammanslagning. Kommitténs
betänkande, reservationer (1895).................... 88

Tredje skedet: 1901—1911..........................91

1901 års härordning. Riksdagsdebatt...................91

1901 års Sjökrigsmaterielkommitté....................92

Kommitténs betänkande (1901)......................92

Försvarsutgifter 1901—1905 ....................... 97

Beslut åren 1901—1904 rörande nyanskaffning av krigsfartygsmateriel.....98

Motion rörande undervattenstorpedbatterier (1904). — Riksdagsdebatt......98

Frågor rörande nyanskaffning av krigsfartygsmateriel vid 1905 års riksdag .... 99

Motion om replipunkt för flottan å Norrlandskusten (1905).......... 100

Motioner om utredning rörande kostnader för försvaret i dess helhet m. m. (av A.

T. Carlheim-Gyllensköld och S. A. K. Natt och Dag 1903).........101

Utskottets uttalande angående motionerna. Stabschefernas yttrande.......103

Reservationer mot utskottsutlåtandet....................104

Debatt i Andra kammaren med anledning av motionerna...........105

Motion av A. T. Carlheim-Gyllensköld 1904 om utredning av försvarskostnaderna i

deras helhet............................106

Motion av G. O. Wallenberg (1905) angående tillsättande av en kommission inom

statsrådet för behandling av försvarsfrågor................107

Motion av H. F. A. E. Pantzarhielm (1905) om en för armén och flottan gemensam
militär institution........................109

VIII

’ Sid.

Stabscheferna erhålla (1906) uppdrag att utarbeta en försvarsplan. Statsministerns

yttrande ............... 109

Sjöförsvarsfrågan vid 1906 års riksdag ...............111

Stabschefernas förslag av år 1906.....................113

Sakkunniga för utredning av vissa frågor rörande sjöförsvaret.........113

Tillsättande av 1907 års försvarskommitté. Statsministerns yttrande......114

Försvarskommitténs uppgift.......................115

Försvarsfrågan åren 1907—1910 ..................... 115

Anslag till krigsfartygsmateriel åren 1907—1910 .............. 116

Försvarsutgifter åren 1907—1910 ........... . . ........ 117

Försvarskommittén avgiver utlåtande i flottstationsfrågan samt rörande pansarbåtstyp

för svenska flottan. Reservationer...................118

Försvarskommitténs slutliga huvudbetänkande........ 120

Kommitténs uttalande om lantförsvarets organisation och kostnad........121

Marinstabschefens förslag av den 18 oktober 1906; uttalande om flottans uppgifter

och lämpliga sammansättning.....................123

Försvarskommitténs uttalande angående flottans uppgifter och lämpliga sammansättning
................................125

Reservationer.............................131

Sjöförsvarsfrågan vid 1911 års riksdag............ 135

Inledning.

En [ historisk översikt rörande de uppfattningar, som gjort sig gällande
om arméns och flottans inbördes betydelse för Sveriges försvar, behöver icke,
om den avser att belysa det nutida Sveriges försvarsproblem, gå längre tillbaka
än till den tidpunkt, då vårt land fick sina nuvarande gränser, alltså till 1800-talets början. Under föregående århundraden var Sveriges militärpolitiska läge ett
väsentligen annat, så väl under sjuttonhundratalet, då Finland tillhörde Sverige
och då Sverige i följd härav innehade större delen av hela Östersjöns stränder samt
särskilt Bottniska viken var ett svenskt inhav, som ännu mer under 1600-talet,
då Sverige dessutom behärskade hela östra Östersjökusten och viktiga delar av
den södra. Att ga tillbaka till dessa århundradens åskådningar kan för våra
dagars svenska försvarsproblem knappast giva något avsevärt praktiskt resultat.

Men även under 1800-talets lopp hava förutsättningarna för Sveriges försvarsfråga,
i vad den angår förhållandet mellan armé och flotta, undergått en
stor förändring. När under 1860-talets senare hälft Preussen förvärvade SleswigHolstein,
samt därefter nordtyska förbundet och slutligen tyska riket upprättades,
inträdde en stark förskjutning i det allmänna maktläget vid Östersjön, vilken i
sinom tid fick uttryck även i uppkomsten av en stor tysk sjömakt. Något
tidigare hade en serie av stora tekniska omvälvningar börjat, vilka starkt måste
återverka också på vårt lands försvarsfråga: till lands byggandet av järnvägar
och till sjöss ångans användning på krigsfartyg, byggandet av järnfartyg, införandet
av pansarbeklädnad på samma fartyg, minans och torpedens införande m. m. Först
med dessa geografiskt-politiska och tekniska förändringar framträda i det väsentliga
de huvudfaktorer, som i var tid inverka på frågan om arméns och flottans
inbördes betydelse för Sveriges försvar, och i det stora hela kan därför den historik,
som här avses, börja med 1860-talet.

Från 1800-talets förra del ma dock inledningsvis anföras några allmänna
drag av de principiella åskådningar i fråga om Sveriges försvarsväsende, vilka
under denna tid gjorde sig gällande.

Konsekvenserna av det läge, som uppstått genom Finlands avträdande till
Ryssland, undanskymdes till en början i någon mån därav, att Sverige under

2—140528.

Inledning:
tiden

1809—1860.

Störa och
lilla
flottan.

sjutton hundratalets slut och adertonhundratalets första år hade kunnat utveckla
en betydande sjömakt. Under Gustaf Ill:s tid hade svenska flottan vunnit den
stora segern vid Svensksund, och under 1808—09 års krig hade den haft stöd av
engelska eskadrar samt i förening med dessa behärskat Östersjön. Kommittéer
för sjöförsvarets ordnande, tillsatta en 1809 och en — efter Norges förening med
Sverige — 1816, yrkade också, att Sverige skulle fortfarande hålla en betydande
flottar bestående dels av stora fartyg för öppna sjön (1809 års kommitté föreslog
sålunda 16 linjeskepp, 16 fregatter; 1816 års kommitté: 12 linjeskepp, 10 fregatter),
dels mindre skärgårdsfartyg, huvudsakligen för rodd (1809: 117 st.; 1816:
232 st.). Man behöll sålunda både »störa flottan» och »lilla flottan» eller »skärgårdsflottan»,
den senare huvudsakligen skapad under 1700-talet och närmast avsedd
att operera i södra Finlands skärgård i direkt samverkan med armén, samt
därför även kallad »arméns flotta».

Emellertid sammanslogos år 1824 stora och lilla flottan, och det visade
sig, att man icke förmådde genomföra de stora flottprogrammen. Vidare hade
erfarenheterna från Napoleonstidens krig framkallat tanke på ett »centralförsvar»,
som lade tyngdpunkten på armén. Även inom flottan själv uppträdde delade
meningar, huruvida så stora ansträngningar, som kommittéprogrammen förutsatte,
borde nedläggas på både stora och lilla flottan, eller huruvida endera skulle få
träda tillbaka; båda grenarna av flottan hade sina förespråkare. Så uppkommo
starka meningsbrytningar angående Sveriges försvarssystem, och dessa gällde så
väl förhållandet''mellan armé och flotta som — delvis i samband därmed —
flottans särskilda uppgifter och inre organisation.

Ifrågavarande meningsbrytningar framträdde i synnerhet med 1828 30 års

riksdag. Greve C. H. Anckarsvärd väckte då en motion, i vilken han yrkade på
ett nytt försvarssystem: flottan borde reduceras till några fregatter och mindre
fartyg och armén ombildas till en nationalbeväring. Kort därpå utgav greve B. v.
Plåten en broschyr »Om Sveriges försvar», vari han utvecklade centralförsvarets
grundsatser och i samband därmed hävdade, att skärgårdsflottan var Sveriges naturliga
vapen till sjöss, medan stora flottan kunde, såsom greve Anckarsvärd föreslagit,
reduceras till några fregatter och mindre fartyg, avsedda att visa den svenska
flaggan på främmande farvatten. Anckarsvärds och Plåtens idéer blevo de
huvudsakliga utgångspunkterna för en livlig diskussion, som sträckte sig över tre
årtionden och som fördes dels inom riksdagen och dels utanför densamma i broschyrer,
tidskrifter o. s. v. Denna diskussion, vilken plägar betecknas såsom
»striden mellan störa och lilla flottan», gällde närmast dessa bada vapenslags inbördes
betydelse och lämplighet i Sveriges försvar.

Tankegången hos skärgårdsflottans och hos stora flottans malsmän har av 1880
—82 års sjöförsvarskommitté sammanfattats sålunda:

Å ena sidan anfördes: endast en linjeflotta, så stark att den ägde herraväldet
i Östersjön, kunde anses innefatta ett nöjaktigt försvar för våra kuster och
trygga oss mot fientliga landstigningsförsök; men till anskaffande av en sådan
linjeflotta ägde vi inga tillgångar. En kraftutveckling åt detta håll skulle omöjliggöra
en lika nödvändig, jämnsidig utveckling av skärgårdsvapnet samt lantförsvaret;
»och om, efter allt, ett krigets vindkast förde linjeflottan i ofärd,
sä vore vår försvarskraft därmed i det närmaste bruten». För oss gällde det i
främsta rummet att använda våra tillgångar på det fält, där ändamål” och medel
svarade mot varandra; och vad sjöförsvaret beträffade vore skärgårdsflottan i
detta avseende tacksammast; ty genom en utveckling av denna kunde man begränsa
fiendens anfallspunkter till den öppna kusten, och högre anspråk än så kunde icke
ställas på vårt sjöförsvar. Det övriga finge överlämnas åt hären. — Å andra sidan
invändes, att därest verkligen vårt lands självständighet kunde betryggas genom
en stor sjögående flotta, så kunde visserligen icke den fördelen köpas för dyrt.

Men oavsett detta skulle även en mindre sådan vara vårt försvar till synnerligt
gagn. Erfarenheten hade visat, huru även en underlägsen flotta med replipunkter
pa egen kust kunde vara fruktansvärd: Hon kunde välja tid och tillfälle för sitt
anfall; hon vore ett ständigt hot för fientliga transporter; hon kunde skydda vår
handel och göra effektiva blockader omöjliga. 1 allt fall vore en linjeflotta för
vår politiska betydelse av största vikt. Med en sådan kunde vi äga hopp att tillvinna
oss en mäktig allierad, ty en allians med oss vore då något värd, och med
eu allierad vid vår sida kunde vi ännu bibehålla vår handlingsfrihet och göra
anspråk på att få vår neutralitet, där sådan förklarats, aktad och erkänd. °Och
finge linjeflottan blott växa ut till stormakts rang, så vore landet skyddat mot
främmande invasion, ty över skärgården kunde en sådan av större omfattning
icke gå. Snarare kunde därför skärgården undvara särskilt försvar än den
Övriga, vidsträckta, för fientliga landstigningar tillgängliga öppna kusten. I

I den försvarspolitiska diskussionen upptogs även förhållandet mellan Lantförsvar
lantförsvaret och sjöförsvaret i deras helhet till behandling — delvis i samband ...foch
med frågan om stora flottans eller lilla flottans övervägande lämplighet för sj<>f°rsi(n''
Sverige. Två olika huvudriktningar framträdde: Den ena lade övervägande vikt
pa armén och hävdade, att flottan maste betraktas såsom ett jrjälpvapen till armén
den andra gjorde gällande sjövapnets självständiga och betydelsefulla uppgifter
och krävde i följd härav en stark, sjögående flotta.

Såsom representant för den sistnämnda åskådningen kan främst nämnas
amiralen frih. J. Lagerbjelke, som år 1829 utgav »Erinringar» till Plåtens ovannämnda
broschyr. Frih. L fann, att då av Sveriges kuster ej mer än två tredjedelar
kunde försvaras med skärgårdsfartyg, så måste vi, för att försvara den återstående
tredjedelen, äga större örlogsfartyg, att vidare en sjögående flotta vore nöd -

vändig för att Sverige skulle kunna påräkna allians med annan sjömakt, samt att
denna flotta borde bestå av 15 linjeskepp och 10 fregatter (och lilla flottan av 300
skärgårdsfartyg). Ännu längre gående anspråk på flottans plats i försvaret gjordes
(1844) gällande i en anmälan av den genom Kungl. örlogsmannasällskapet i Karlskrona
utgivna »Tidskrift i Sjöväsendet»; här uttalades, att »varje fäderneslandets
vän otvivelaktigt lärer inse, att sjövapnet är Sveriges egentliga och naturliga
försvar». Bland flottans målsmän framträdde under 1840-talet vidare kommendören
C. Lagerberg, som i en av sina många uppsatser i detta ämne visserligen medgav,
att vi icke skulle kunna med erforderlig hastighet så förstärka vårt sjöförsvar, att
vi ensamma därmed kunde bjuda det mäktiga Ryssland spetsen, men också erinrade,
att vi med iakttagande av en tillbörlig ordning och hushållning »av ålder kunnat
och bort såsom sjökrigare intaga och behålla minst fjärde rummet bland nationerna»,
samt påstod, att med en icke betydlig ökning i omkostnaderna för flottan dennas
materiel skulle kunna fördubblas. Och ännu 1855 hävdade artillerikaptenen Mauritz
Brakel, i broschyren »Sveriges Central- och sjöförsvar», att Sveriges flotta med
lätthet kunde uppbringas till den höjd, att den kunde mäta sig med Rysslands,
att vi borde söka vänskap med England, samt att det vore »på sjön och med
England» som vi i första hand borde försvara oss mot Ryssland.

Bland dem, som framhöllo armén såsom huvudvapen, märkas åtskilliga
sjöofficerare. År 1844 offentliggjorde A. W. Lawén (då premierlöjtnant i flottan)
i'' Krigsvetenskapsakademiens Tidskrift en uppsats, »Betraktelser angående Sveriges
sjöförsvar», vari han med instämmande anförde ett uttalande av general J. P.
Lefrén: »Flottor kunna sällan hindra landstigningar, ehuru de genom försvårande
av fiendens transporter kunna hindra den landstigna arméns operationer». Av detta
uttalande drog herr Lawén den slutsatsen: »att Sverige fortfarande bör grunda
sitt huvudförsvar på en väl organiserad och övad armé». Sverige måste visserligen
äga en flotta, men detta av skäl att »den utgör ett utmärkt kraftigt hjälpvärn
för försvaret». Lawén, som under de följande årtiondena livligt deltog i
den försvarspolitiska diskussionen, bibehöll och utvecklade därunder samma uppfattning.
På 1850-talet uttalade en annan sjöofficer, kaptenen sedermera kommendören
A. Adlersparre, att även flertalet av linjeskeppens anhängare i Sverige
»medgiva obetingat, att sjöförsvaret är av underordnad betydelse i jämförelse
med lantförsvaret; att detta senare måste för Sverige vara huvudvapnet och
företrädesvis tillägnas den största omsorgen». Bland lantofficerare, som ställde
sig på samma ståndpunkt, kan särskilt nämnas J. A. Hazelius. I en ar 18o7
i Krigsvetenskapsakademiens Tidskrift införd uppsats, »Bör Sverige äga en
örlogsflotta», uttalade han bl. a., att det vore en militärisk sats, som närmade
sig axiomatisk visshet, »att ett lands försvar ytterst vilar på dess lantmakt,
att denna är huvudsak, samt att dess sjömakt, dess flottor, stora och små, äro
himedel, fastän verksamma och ganska viktiga. Man skulle kunna försvara sig

5 I

med en stark lantmakt Titan flotta, men det vore omöjligt, om ock med den
starkaste flotta, utan lantmakt.» Det är icke möjligt att hindra en överlägsen
flotta att landsätta trupper, och da Sverige »även om det gör de kostsammaste
ansträngningar, icke kan mäta sig i sjömakt med Ryssland», så dragés härav
denna slutsats: »Då således en svensk flotta, vare sig av det stora eller det lilla
slaget, icke kan hindra en rysk slutlig landstigning, är det klart, att striden
till lands, vår landmakt, är vårt huvudvärn.» Emellertid vore det självklart,
att vi borde försöka att med alla de medel, som på havet stå oss till buds,
hindra en landstigning, och i följd härav borde Sverige äga en örlogsflotta. Om
dennas styrka uttalar Hazelius endast »den från flottans män lånade grundsatsen»,
att flottan »visserligen bör vara så stor våra tillgångar medgiva, men
icke större än att alla dess skepp kunna vara i jämnhöjd med tidens bästa
konstruktioner».

Striden om försvarssystemen ledde under den första tiden icke till någon Lantföråtgärd
av regering eller riksdag. Men vid 1840—41 års riksdag vunno skärgårds- och

flottans förespråkare en betydande framgång: ständerna uttalade i en skrivelse Sjtogen-1 vid
till Kungl. Maj:t rörande anslagen till sjöförsvaret, att de funnit det angeläget, riksdagarna
att en viss plan för detsamma bleve bestämd, och anförde såsom »huvudsakliga 1858.
omständigheter, vilka därvid förekomma», att Sveriges sjöförsvar väsentligen
vilade pa en talrik, väl utrustad och övad skärgårdsflotta, som i förening med
nationalbeväring och kustartilleri vore ändamålsenligare än även ett större antal
linjeskepp. Därjämte begärde ständerna, att under utarbetande av denna nya
plan all nybyggnad och väsentligare reparation av linjeskepp måtte inställas.

Aven 1844—45 års riksdag yttrade sig i liknande syfte.

Vid 1847—48 års riksdag framlade regeringen ett förslag till flottplan, men
denna gick ej i den riktning, som ständerna begärt; den upptog jämte skärgårdsfartyg
ett stort antal större fartyg, vilka enligt förslaget till största delen
skulle drivas med ånga: 8 ångskepp, 8 ångfregatter, 8 ångkorvetter. Förslaget
blev av ständerna avvisat dels på grund därav, att ingen detaljerad utredning
bifogats, dels på grund av bristande erfarenhet om de nya typerna av fartyg.

Följande riksdag, 1850—51, fick då från regeringen mottaga en ny flottplan,
utarbetad av den nya chefen för sjöförsvarsdepartementet, greve B. v. Plåten.

Denne, som var son till skärgårdsflottans förutnämnde målsman, delade sin faders
åskådning och lade i sitt förslag tyngdpunkten på ett starkt skärgårdsförsvar
kanonslupar, jollar och bevärade ångbogseringsfartyg; det »yttre sjöförsvaret»
skulle inskränkas till 6 svåra och 3 lätta fregatter jämte några korvetter, briggar
och skonertar. Men ej heller för denna plan ville ständerna binda sig. De förklarade
sig hava tagit frågorna angående sjöförsvaret i övervägande och funnit,
att ehuru nyttan och nödvändigheten av ett kraftigt sjöförsvar icke någonsin

I (i

varit bestridd, så hade dock meningarna om sättet för ernående av detta maktpåliggande
ändamål varit delade, och med hänsyn till dessa stridiga åsikter
funno de sig icke kunna bifalla den kungliga propositionen om linjeskeppens
förändring till fregatter, utan inskränkte sig till att bevilja vissa medel till
komplettering av förråden och till materielens istandsättande.

Vid 1853—54 års riksdag inskränkte regeringen sina äskanden i fråga om
flottmaterielen i huvudsak till vissa reparationsarbeten, som också av ständerna
biföllos, men år 1856 framlades åter en plan i större skala. Numera började
ångan på allvar tränga igenom såsom drivkraft vid främmande flottor, och regeringens
plan gick ut på att införa den även i Sveriges sjövapen. Det skulle ske
så, att i huvudsak de sjögående fartygen apterades för ånga — man skulle på
detta sätt och genom kompletterande nybyggnader få 8 ångskepp, 4 ångfregatter,
3 ångkorvetter — medan vid sidan av denna nya ångflotta även bibehölls en
betydande skärgårdsflotta, huvudsakligen för rodd. Ständerna voro emellertid
ej villiga att inlåta sig på en så pass vittutseende plan, och statsutskottet ställde
sig tvivlande mot lämpligheten att använda ångkraft på flottans äldre fartyg;
anslag beviljades sålunda endast till ett mindre antal nya ångfartyg: en ångfregatt
och 6 kanonångslupar.

Flottan vid Vid 1850-talets slut stod sålunda frågan om sjöförsvarets omorganisation

1850-talets antjämt oavgjord, och ej heller var något avgörande träffat rörande grunderna
för arméns och flottans inbördes ställning. Emellertid hade flottans materiel
alltmera föråldrats, och angående en del av vår flotta började man t. o. m. draga
i tvivelsmål, huruvida det kunde vara värt att längre nedlägga kostnader på
dess underhåll. I anslagen till flottans nybyggnad och underhåll, vilka sedan
1850-talets början voro åtskilda, framträdde en uppenbar missproportion; för nybyggnad
avsågs ej mer än ungefär en sjundedel av den sammanlagda summan,
medan sex sjundedelar gingo till underhållet. Rikets ständers revisorer gjorde
upprepade gånger framställning om att de båda anslagen åter måtte sammanföras
till en titel. Angående sjökrigsmaterielens sammansättning och beskaffenhet meddelade
revisorerna år 1859, att flottan då bestod av 10 linjeskepp, därav dock
allenast 4 voro i tjänstbart skick, i det att 2 voro obrukbara och ej förtjänta av
reparation, 3 i behov av ej obetydlig reparation samt ett inkomplett och inrett
till sjukskepp, 5 fregatter, 5 korvetter, 5 briggar (därav en under byggnad och
en oduglig), 8 bevärade ångfartyg och 4 skonertar, samt av smärre fartyg räknade
28 kanonskonertar och kanonslupar, 46 mörsarefartyg, bombkanonskonertar och
bombkanonslupar och 89 kanonjollar förutom åtskilliga chefsfartyg, obevärade,
samt lastdragarefartyg.

Första skedet: från 1860—1879.

Ett initiativ till utredning om sjöförsvarsmaterielens ordnande på nya 1859-60 års
grunder, vilket på samma gång blev av betydelse för frågan om arméns och riksdags flottans

inbördes ställning i det hela, togs vid 1859-60 års riksdag av ständerna. skrivelse''

1861 års sjö Med

anledning av en inom borgarståndet väckt motion samt i enlighet med, Committé.
»Allmänna Besvärs- och Ekonomiutskottets» tillstyrkan, gjorde nämligen rikets
ständer hos Kungl. Maj:t underdånig framställning om »noggrann utredning, huruvida
flottans samtliga linjeskepp numera äro till krigsbruk användbara samt, om de
därtill ej anses dugliga, huruvida det icke må vara med god hushållning förenligt,
att dessa fartyg utrangeras, och möjligen uppkommande besparingar på anslaget
till underhåll av flottans materiel i stället användas till nya fartygs byggande».

Denna framställning föranledde Kungl. Maj:t att genom beslut den 29
januari 1861 utse särskilda kommissioner för undersökning av samtliga segellinjeskepps
och fregatters samt roddkanonslupars, kanonjollars och mörsarefartvgs
tillstånd och användbarhet ävensom kostnaden för deras lämpliga underhåll
m. m., samt att den 5 juli samma år, sedan nämnda kommissioner dåmera slutfört
sin undersökning, tillsätta en kommitté med uppdrag att på grundvalen av
denna undersökning och med fästat avseende jämväl på rikets tillgångar och
ställning i övrigt »utarbeta och till Kungl. Maj:t avgiva utförligt underdånigt
betänkande jämte förslag över förenämnda fartygs vidare brukbarhet och underhåll
samt lämpligaste sättet för ordnande av rikets sjöförsvar efter tidens fordringar,
ävensom de i bägge dessa hänseenden erforderliga anslag».

Denna kommitté utgjordes av statsrådet greve B. von Plåten, ordförande,
samt kommendörkaptenerna P. E. Ahlgren och C. B. Lilliehöök, kaptenerna C. A.

Sundin, R. von Eeilitzen och A. Ljungstedt, grosshandlaren J. G. Schwan, grosshandlaren
P. Murén och rådmannen A. W. Björck, med amiralitetskammarrådet
P. O. Bäckström såsom sekreterare.

Kommitténs betänkande, avgivet den 23 maj 1862, kan sägas bilda inledningen
till så väl de diskussioner och officiella uttalanden rörande flottans betydelse
för landets försvar som ock de åtgärder till vårt sjöförsvars ordnande, vilka
under de två följande årtiondena förekommo i vårt land.

I betänkandet lämnades en detaljerad utredning angående fördelarna av
ångkraftens fulla användande å krigsfartyg, — »möjligen endast med undantag
av dem, som huvudsakligen äro ämnade till positionsförsvar» — samt om olämp -

Kommitténs

betänkande

(1862).

I 8

ligheten av systemet hjälpångmaskiner å segelfartyg, nödvändigheten av att även
hos oss öka sjökrigsmaterielens styrka genom införandet av pansarfartyg, ävensom
rörande järnfartygens företräde framför träfartyg. Efter denna utredning upptogs
till skärskådande frågan, vilka uppgifter, som med hänsyn till matenelens
förändring kunde tillkomma vårt sjöförsvar. — Kommittén framhöll, att en
fiende numera, genom ångkraftens användande, lättare kunde hastigt och oförmodat
rikta ett landstigningsföretag mot öppen kust. Med fartyg, egentligen avsedda
för skärgårdsförsvaret, kunde från vår sida ett dylikt angrepp svårligen
mötas, utan krävdes härtill större och starkare fartyg, vilka, om också mindre
och färre än fiendens, kunde »i ganska väsentlig mån oroa och försvåra, möjligen
omintetgöra den tillämnade landstigningen». Det vore också av stor vikt att under
krig äga medel att ensam eller i förbund med andra nationer skydda handeln
samt kunna förhindra blockad av egna hamnar. Ett värdigt uppfattande av våra
förbindelser till Norge krävde ock, att Sverige icke ordnade sin sjöstyrka med
huvudsakligt avseende endast på skärgårdsförsvaret i Östersjön. Dessutom behövdes
fartyg, lämpade för blockad av fientliga hamnar och för bibringande av
övning åt flottans personal, ävensom fartyg avsedda för hastiga trupptransporter
och för krigsföretag, som fordrade skyndsamhet i rörelserna.

På grundvalen'' av dessa uttalanden angiver kommittén »ändamålen med det
sjöförsvar, som, med behörigt avseende på rikets tillgångar och ställning i övrigt,

skulle kunna åstadkommas», vara följande: _

»l:o) att åt våra kuster i allmänhet lämna ett kraftigt skydd mot fientliga
anfall samt möjliggöra blockad av fientliga hamnar och andra krigsföretag, även
utanför kusterna;

2:0) att utgöra ett kraftigt, tidsenligt och efter de för dem egna förhallanden
lämpat särskilt försvar i våra skärgårdar och å våra större insjöar;

3:o) att biträda vid blockeringen av fientliga hamnar, upprätthålla aktningen
för den svenska flaggan i mera avlägsna farvatten och bistå våra handelsfartyg,
då de sådant behöva, ävensom att bibringa nödig övning åt flottans personal;
samt „

4:o) att underlätta försvaret genom hastig förflyttning av trupper från en
punkt till en annan eller i allmänhet genom sådana krigsföretag, som företrädesvis
påkalla snabbhet i rörelserna.»

I anslutning härtill behandlade kommittén frågan om den speciella tiillämpningen
på vår sjökrigsmateriel av de förändringar och förbättringar, som under
den senaste tiden vidtagits inom andra mariner; och föreslog kommittén sålunda:
för huvuduppgiften n:o 1: pansarfregatter om minst 10 knops fart, sex till antalet,
beräknade att kosta två millioner rdr rmt vardera och »i stridsstyrka jämförliga
åtminstone med den minsta cert av pansarklädda fartyg, dem en fiende
kan antagas komma att begagna vid ett anfall mot våra kuster eller mot Gott -

land»; för huvuduppgiften n:r 2: i stället för roddkanonbåtarna (kanonsluparna
och kanonj ollarna) s. k. flytande batterier, grundgående och avsedda att flyttas
med ångkraft samt utrustade med kraftigt artilleri, därvid dock något förslag till
särskild typ ej avgavs; för huvuduppgiften n:r 3: ångkorvetter av trä, fyra till
antalet, bestyckade och beräknade att göra tio knops fart samt kosta vardera
590,000 rdr rmt; slutligen för huvuduppgiften n:r 4: ångskonertar av järnplåt,
likaledes fyra, bestyckade, samt beräknade att göra 12 knops fart och kosta vardera
225,000 rdr rmt.

Den av kommittén sålunda framlagda planen för flottans ombildning, i
vilken ingick slopandet av bl. a. samtliga linjeskepp, föreslogs att bliva genomförd
under två perioder och beräknades betinga en nybyggnadskostnad av sammanlagt
21,260,000 rdr rmt, därav 11,570,000 rdr rmt borde utgå under första perioden
åren 1864—1872.

Beträffande personalens organisation föreslog kommittén åtskilliga förändlingar,
däribland minskning av officerskåren, indragning av kanonjärkåren och en
motsvarande ökning av matroskåren, samt avstående till armén av en del båtsmanskompanier
jämte vissa distrikts sjöbeväring. Vidare föreslogs indragning av nya
varvet i Göteborg, anskaffande av undervattensminor för skärgårdsförsvaret samt
verkställande av farledsupprensningar, bl. a. i Kalmar sund, så att detta måtte
»kunna passeras även av flottans större fartyg».

_ Emellertid hade under kommitténs arbete inträffat sådana tilldragelser —
särskilt den av John Ericsson uppfunna monitorns strid å Hampton Roads samt
resultatet av i England anställda skjutförsök med senast konstruerade artilleripjäser
—- att kommittén själv förklarade sig tveksam, huruvida dess förslag vore
tidsenligt.

Dessutom åtföljdes betänkandet av flera reservationer, jämväl i principfrågorna.

Rådman Björck, som synes icke ha fullt gillat kommitténs åsikter rörande
flottans uppgift, framhöll sålunda, att de finansiella krafterna borde samlas för
anskaffande av »pansarklädda fartyg, i första rummet för skärgårdarnas försvar»,
samt ansag, att batsmanshallet borde efter hand kunna indragas eller användas
på annat sätt; det kunde nämligen antagas, att svenska örlogsmarinens uppgift
hädanefter bleve huvudsakligen inskränkt till att å rörliga batterier försvara
inloppen till skärgårdarna. Makten till sjöss i framtiden syntes reservanten bero
vida mera av medlen att anskaffa dyrbar materiel än av tillgången på s Iövant
manskap.

Kommitténs ordförande, greve Baltzar von Plåten, reserverade sig både
mot förslagen rörande personalens organisation och mot planen till materielens
^byggnad. Och då greve von Plåten i juli månad 1862, kort efter kommitténs

3 —140Ö2S

Reserva tioner.

1862—6S
års

riksdag. —
Statsverkspropositionen.

Motioner.

Riksdags debatter.

upplösning, kallades till statsråd och chef för sjöförsvarsdepartementet, sökte han
genomföra sina egna, från kommittéförslaget avvikande grundsatser.

I statsverkspropositionen till 1862-63 årens riksdag förekommo sålunda
under den femte huvudtiteln vissa, av greve von Plåten till statsrådsprotokollet
gjorda principuttalanden, innehållande, bland annat, förebud till förslag om sjö vapnets

uppdelning ånyo i tvenne kårer.

Flottans uppgifter angåvos avse dels landets försvar, sa väl »i dess mest
begränsade mening», nämligen på egna kuster och farvatten, som ock genom anfall
på fientliga kuster samt förflyttning av trupper och dels upprätthållande av förbindelserna
med andra nationer samt stöd för handeln och personalens ovmng.
För dessa ändamål krävdes olika fartygsslag. Ett rationellt skiljande borde ske
mellan de för grundare farvatten och de för djupare farvatten avsedda fartygen
med tillhörande stridskrafter och anslagna medel, mellan det »inre sjöförsvaret»
och »det yttre eller djupgående sjöförsvaret». Beträffande sjöförsvarets ställning
till den andra försvarsgrenen heter det slutligen: »Att planen för vart sjöförsvars
ordnande måste vila pa den grundsats, att detsamma är att anse såsom en lank
i kedjan av våra försvarsanstalter, av vilka lantförsvaret utgör huvuddelen är
en mången gång tillförene uttalad åsikt, vilken torde orubbligt hora fasthallas.»

Med hänsyn till den pågående omvälvningen i sjökrigsväsendet och svårigheten
att nu bestämma, vad slags materiel som borde anskaffas, föreslog eme -lertid Kungl. Maj:t, att för nybyggnad och nyanskaffning beraknade medel och
tillgångar måtte ställas till förfogande för att, »enligt de av departementschefen
uppgivna allmänna grunder samt efter sorgfällig prövning av det vid varje anskaffningstillfälle
för sjöförsvaret i främsta rummet behövliga och da erkänt basta,
efter sig företeende omständigheter användas».

Mot sjöministerns program gjordes vid riksdagen invändningar från vissa
håll så väl i ett par hos ridderskapet och adeln väckta motioner som ock i riksdags -debatterna. Sålunda uppställde kaptenen Mauritz Brakel, - i överensstämmelse
med den åskådning han uttalat redan i den ovannämnda broschyren av 1855,
i en av honom väckt motion krav på en flotta, med vilken vi kunde behacka Östersjön
och framgångsrikt möta angrepp mot vilka delar av var kust som es,
liksom en av ledamöterna i 1862 års sjöförsvarskommitte, kommendörkaptenen
C. B. Lilliehöök, i en av honom avlämnad motion motsatte sig den av Kungl. JJ aj.
föreslagna delningen av övningsanslaget på ett anslag för yttre och ett anslag for

inre sjöförsvarets behov. , , , ....

Jämväl i riksdagsdebatten, särskilt hos ridderskapet och adeln, motto

sjöministerns program invändningar, vilka företrädesvis gingo ut på att ram a a
farorna för en fientlig rysk landstigning å våra kuster och de olyckor för var

land, en dylik landstigning skulle iöra med sig, samt vikten av eu sjögående
flotta, med vilken vi kunde behärska Östersjön och såmedelst avvärja dessa faror
(landshövdingen greve Curt Gustaf av Ugglas m. fl.).

De flesta inläggen i debatten gingo emellertid i den av sjöministern anvisade
riktning. Sålunda förordades »ett livligare intresse för vad som rörde det
inre försvaret av våra kuster» (kaptenen Mannerskantz, riddersk. och adeln); och
i borgarståndet förklarade en av sjöförsvarets egna målsmän (kaptenlöjtnanten
C. G. Witt från Karlskrona), att vi ej hade annat val än att »nedstiga från vår
inbillade storhet och inskränka vårt huvudsakliga sjöförsvar till skärgårdsfartyg
med det kraftigaste artilleri».

Statsutskottet anslöt sig obetingat till sjöministerns ståndpunkt. Stats Utskottet

förklarade sig sålunda dela »den vid flera tillfällen av departe- ätande
mentschefen uttalade åsikten, att sjöförsvaret endast är en länk i kedjan av våra " a anr e''
försvarsanstalter, utav vilka lantförsvaret utgör huvudbeståndsdelen», och aniörde
vidare: »Med bibehållande av denna grundsats och med fästat avseende å
de lokala förhållanden, som vårt land och våra skärgårdar förete, böra vi i främsta
rummet anskaffa starka, snabbgående, kraftigt bevarade, med ångkraft försedda
fartyg av järn, så konstruerade, att de med lätthet kunna användas att manövrera
i alla de farvatten, som närmast omgiva våra kuster, samt även kunna uppträda
utom skärgården, då omständigheterna därtill äro gynnande.»

Båda dessa uttalanden gjorde också rikets ständer till sina egna i den av 1865—63
dem till Kungl. Maj:t avlåtna skrivelsen rörande femte huvudtiteln, liksom stän-årsriksdagsderna
beträffande nybyggnadsplanen godkände Kungl. Maj:ts förslag, att fartygs- S nveUe''
certer icke nu skulle närmare bestämmas. Under anmärkning, hurusom det av
departementschefens yttranden i detta ämne framginge, att sjöförsvarskommitténs
^byggnadsplan icke i allo komme att följas, gjorde ständerna det principuttalande,
att »då det ej vidare torde för oss ifrågakomma att med ett större antal
skepp i öppen strid i sjön möta en fiende, synas stora och dyrbara pansarfartyg
icke vara de, som företrädesvis böra anskaffas».

Jämväl i fråga om delningen av övningsanslaget anslöto sig ständerna till
regeringens av statsutskottet tillstyrkta förslag.

Den principiella förklaring rörande flottans uppgifter samt om arméns 1861 års
och flottans inbördes betydelse för landets försvar, som sålunda av sjöministern lantföroch
ständerna vid 1862—63 års riksdag avgavs, fick en motsvarighet även genom kommitté.
uttalanden i detta ämne av målsmän för armén. Samtidigt med ovannämnda
sjöförsvarskommitté hade nämligen, den 16 juli 1861, tillsatts en kommitté för
utredning angående arméns verksamhet och behov, vilken kommitté utgjordes av

Kommitténa
betänkande
1865).

generalmajorerna friherre Gillis Bildt, ordförande, J. A. Razelius och Erik af
Klint f. d. översten greve Ludvig af Ugglas, översten J. H. Rosens ward, överfältläkaren
P. O. Liljevalch (för sjukvårdsärenden), majoren vid Göta artilleriregemente
L. J. M. Reenstjerna (för artilleriärenden) kaptenen vid ingenjörkåren
friherre Br. Abr. Leijonhufvud (för ingeniörärenden) samt kammarskrivaren i
Krigs-Kollegium C. N. Forssman (för kameral- och räkenskapsåren den), och med
kaptenen G. Nyblaeus såsom sekreterare.

I sitt betänkande, vilket avgavs den 12 maj 18(15, lämnade kommittén en
framställning rörande bl. a. vattengränsens betydelse för försvaret samt angav
därvid såsom vattengränsens fördelar, att fienden icke kunde på en gång sjöledes
överföra hela sin styrka, utan allenast efter band, så att rådrum lämnades försvararen,
samt att råven måttliga stridskrafters överförande» krävde ett sa stort
antal fartyg, att utförandet också därigenom måste i viss mån försvaras, såsom
olägenheter för försvaret av ett land, som har vattengräns, framhölls, att anfallspunkten
vore mera oberäknelig, i det att fienden hade många vägar att välja och
därför lättare kunde vilseleda den försvarande och försvåra kunskapande!.

I fråo-a om arméns och flottans inbördes betydelse gör kommittén i detta
sammanhang0följande uttalande: En försvarande flotta, som kunde mäta sig med
en anfallande, skulle visserligen kunna försvåra, men icke omöjliggöra en fientlig
landstigning och erbjöde således icke något absolut skydd. A ore åter an -stigningen en gång gjord, bleve det ändock hären, som finge övertaga landets
försvar och utkämpa huvudstriden. »En krigshär», förklarade kommittén »ar
alltid nödvändig, antingen man har flotta eller ej, och det är en oriktig föreställning,
att ägandet av en stor flotta, om vi kunde aga eu sådan, skulle i någon
betydligare mån för oss minska behovet av en krigsmakt till lands^ En me
fiendens jämnstark flotta kunde visserligen i lyckligaste fal tvinga fienden att
rikta sitt anfall mot vår landgräns och, även om hon icke kunnat hindra fiendens
landstigning på någon farligare punkt, göra det för honom svart att förstärka
de trupper, han en gång landsatt, att underhålla deras förbindelse med

eget land, att förse dem med föda och krigsförnödenheter och att efter ett nederlag
frälsa återstoden från fångenskap. Men den oerhört kostsamma materiel som i
våra da-ar fordras för en större flotta, gör det för Sverige alldeles omöjligt att
kunna på havet mäta sig med den oupphörligt växande ryska. Flottor i de a, or s
nuvarande mening kunna blott av stormakter skapas och underhållas. Har i
kommer, att underlägsenhet under fientliga krafter, ofördelaktig till lands, di i »-väl ännu mera ofördelaktig till sjöss. De materiella krafterna — fartygen och
kanonernas antal — hava ännu mera övervikt och bestämma med ännu mera
sannolikhet seger på hav än på land. Ställningar kunna här valjas där marken
lämnar fördel åt en mindre styrka, förskansmngar byggas, fästningar lämna stod

och tillflykt, vilket allt saknas på havet, där man lätt löper fara att innestängas,
så snart man kommer i defensivt läge. En flotta kan också lättare hastigt i
grund förstöras än en krigshär, vars förnämsta beståndsdel, manskap, aldrig
saknas i ett land med beväringsförfattning. — En mindre stat som Sverige gör
av alla dessa skäl klokare att samla sina tillgångar till lantförsvaret, som i alla
fäll är det verksammaste, och att nöja sig med det biträde vid försvaret, eu
mindre flotta kan lämna, än att splittra sina krafter i syfte att hava en stor både
land- och sjöstyrka, vilket vore omöjligt att ernå, och varigenom man blott
bleve svag å båda hållen.»

Till denna förklaring fogar kommittén vissa beräkningar över den styrka,
varöver .Ryssland, »vår mäktigaste samt till följd av sin makt och sitt läge
starkaste granne», kan förfoga för ett angrepp på oss; och betonar kommittén
härvid, att det för en mindre stats försvar är viktigt att genom en någorlunda
betydlig och välordnad stridsstyrka kunna tvinga sin mäktigare motståndare
»att utveckla sina företag till mått, som försvåra deras utförande, åtminstone så
försena dem, att tid vinnes, och med tid möjligheten att spänna förs värst ra fterna >.

Samma dag som 1861 års lantförsvarskommitté avgav sitt betänkande, eller Sjöförsvaden
12 maj 1865, offentliggjorde sjöministern, greve von Plåten, med nådigt till- bildning;
stånd sina »Grunder för ombildning av Sveriges sjöförsvar», utgörande ett detal- upp<Lelmng
jerat förslag till den delning mellan »yttre» och »inre» sjöförsvaret, som av honom Flottan>
förebådats i 1862 års statsverksproposition.

Förslaget blev av Kungl. Maj:t godkänt den 16 september 1865, varefter
beslutet härom meddelades den sista ståndsriksdagen, 1865—66, som också lämnade (1866).
sitt samtycke till att anvisade medel blevo använda för den ändrade organisationen.

Ifrågavarande delning och ombildning ägde rum år 1866 och genomfördes
på det sätt, att från Kungl. Majrts flotta, vilken numera skulle benämnas »Kungl.

Flottan» samt »fortfarande och huvudsakligen vara ägnad åt rikets yttre kustoch
sjöförsvar» avskildes en kår, som erhöll benämningen »Kungl. Skärgårdsartilleriet»,
och som »förnämligast hade till uppgift» försvaret av landets inre skärgårdar
och farvatten, men som därjämte hade att »på flytande materiel understödja
sjöfästningarnas försvar»; och skulle personalen »för sådant ändamål övas
att vid behov kunna »i någon mån tjänstgöra på dessa fästningar». Ombildningen
medförde en ganska avsevärd reducering av officerspersonalens antal, nämligen från
228 till 172, därav 96 tilldelades flottan och 76 skärgårdsartilleriet; och skulle
dessutom t ills vidare ii allas vakanta 10 av flottans och 21 av skärgårdsartilleriets
officersbeställningar. Av de officerare, som icke blevo upptagna i de båda nya
kårernas rullor, bildades »nya reservstaten» samt »indragningsstaten». — Lotsverket

och * Kanal
Skärgårdsartilleriet» -

skulle fortfarande tillhöra flottan, men sjökarteverket överflyttades till skärgårdsartilleriet.

Sjökrigs- Materielens fördelning mellan de båda vapnen skulle ske efter följande av

”ocÄdesT sJöministern * hans ovannämnda förslag angivna huvudgrunder: Det yttre sjöfördelning,
försvaret, d. v. s. »Kungl. Flottans» fartyg borde vara konstruerade för öppen sjö
och alla så beskaffade, att de kunde kryssa på närgränsande farvatten, varjämte
en del av dem borde vara avsedda för att kunna befara de avlägsnaste hav. Till
Kungl. Flottan överlämnades sålunda alla bevarade fartyg försedda med stående
tackling, från och med det fyrtacklade och ned till kanonångslupen, ävensom de
fartyg, vilka på grund av längd och sjögående voro svårmanövrerliga i skärgårdarna.
Skärgårdsartilleriets materiel åter skulle bestå av grundgående fartyg,
huvudsakligen framdrivna med maskinkraft.

Beträffande den närmare beskaffenheten av den till de båda olika sjövapnen
hörande materiel påvisar sjöministern, hurusom de rådande förhållandena nu i
högre grad än någonsin gjorde planer och beräkningar i dylikt hänseende otillförlitliga.
Hans planer för de närmaste sex åren gingo emellertid ut på att
Kungl. Flottan efter nämnda tids förlopp skulle bestå av inalles nitton fartyg,
nämligen dels av förutvarande materiel: ett linjeskepp, en fregatt, tre korvetter,
åtta kanonslupar samt ett transportfartyg och dels av nybyggda fartyg, sålunda
ytterligare eu ångkorvett samt fyra monitorer, benämnda »sjögående tornfartyg»,
nämligen de tre år 1864 till byggnad anbefallda och nu under byggnad varande
monitorerna »John Ericsson», »Thordön», och »Tirfing» samt ytterligare ett dylikt
fartyg. Att monitorerna, ehuru betecknade såsom »kraftiga för positionsförsvaret»,
ändock tilldelades Kungl. Flottan, berodde på, att de icke ansägos vara tillräckligt
lätt manövrerade för användning i skärgårdarna, vartill komme att dessa fartyg
»visat sig vara relativt säkra sjöbåtar».

För skärgårdsartilleriet avsågs materiel, som till väsentligaste delen skulle
anskaffas genom nybyggnad, och som vid slutet av nyssnämnda sex-årsperiod eller
kort därefter beräknades komma att utgöras av sammanlagt 52 fartyg, nämligen
20 pansarklädda kanonångbåtar, benämnda pansarbåtar, jämte ett minfartyg, alla
avsedda att anskaffas genom nybyggnad, samt 7 »landstigningsartillerifartyg» och
24 »roddkanonbåtar», av vilka åtskilliga skulle anskaffas genom nybyggnad.

Nybyggna- Emellertid blevo dessa utvecklingsplaner icke uttryckligen fastställda och

der för för övrigt endast delvis fullföljda: Nybyggnaderna för sjövapnet under 1860—1870-tluder ^1860- talen omfattade sålunda — förutom fregatten »Vanadis» (1862) och de år 1864 på187O-talen,
började tre monitorerna, vilka blevo färdigbyggda: »John Ericson» 1865, »Thordön»
1866 och »Tirfing» 1867 — huvudsakligen endast den fjärde monitorn, »Loke»,
påbörjad 1867 och färdigbyggd 1871, samt ångkorvetten »Balder», påbörjad 1867,

ävensom pansarbåtarna »Garmer», påbörjad och färdig under år 1867, »Sköld», påbörjad
1867 och färdig 1869, jämte åtta stycken är 1862 påbörjade, opansrade
kanonbåtar av ungefär samma typ som den år 1856 ^byggda »Ingegerd». Dessa
blevo sedermera benämnda 2:dra kl. kanonbåtar. Aren 1870—1872 påbörjades
ytterligare åtta stycken pansarbåtar av samma typ som •* Gar mer» och »Sköld»,
nämligen »Fenris», »Hildur», »Gerda», »Ulf», »Björn», »Berserk», »Sölve» och »Folke»,
av vilka de två sista blevo färdigbyggda år 1875. År 1876 slutligen gjordes
början till en ny typ med grovt artilleri försedda, oponsrade järnfartyg, sedermera
benämnda l:sta kl. kanonbåtar, av vilka den första, »Blenda», blev färdig
1874. Under åren 1877—1879 tillkomma ytterligare sju stycken l:sta kl. kanonbåtar
av Blendatypen, nämligen »Disa», »Skuld», »Urd», »Verdande», »Rota», »Skagul»
och »Skägga! d», vilka år 1885 åtföljdes av den nionde, »Edda».1

Nybyggnadsföretagen för sjövapnet under nyssnämnda period giva vid han- Principuttaden,
att någon genomtänkt och målmedveten, fastslagen plan för sjöförsvarets ord- ^f^rrahätftnande
näppeligen förelåg; och än mindre kan något dylikt sägas ha varit fallet ten av
i fråga om försvarsväsendet i dess helhet. Tvärtom koramo de stora försvarspro- dukahuvurlblemen
under än livligare diskussion i samband med de många och olikartade riktningar
förslag till lånt försvarets ordnande, vilka allt ifrån 1867 års riksdag upprepade
gånger avgåvos.

I motioner, i kamrarnas debatter, i utskottsbetänkanden och statsrådens uttalanden
upptogos sålunda efterhand, med början vid 1870 års riksdag, på nytt
till behandling frågor angående de båda försvarsgrenarnas betydelse, och därvid
skärskådades särskilt möjligheterna och sättet för sjövapnet att bidraga till landets
värn. De uttalanden, som därvid framkommo, kunna sammamöras i följande
huvudriktningar: I mera enstaka fall förfäktades den ståndpunkten, att flottan
skulle vara vårt huvudvapen, åt vilket borde tilldelas den förnämsta rollen vid
vårt lands försvar. Sä uttryckte herr E. Key i Andra kammaren år 1870 den
meningen, att Sverige i främsta rummet borde vara en sjömakt. Han utgick
dock härvid från den förutsättningen, att artilleriets fortgående utveckling skulle
leda därhän, att man nödgades upphöra att skydda fartygen med pansar, varav
skulle följa, att vår flottas vmra eller icke vara ej längre komme att utgöra övervägande
en penningfråga, samt att krigsfartygens förnämsta egenskap i stället bleve
snabbhet. Längre fram, när denna förutsättning icke syntes bliva förverkligadi
motsatte han sig de av regeringen framställda nybyggnadsförslagen, så t. e. vid
1875 års riksdag i fråga om det av dåvarande sjöministern friherre F. W. von
Otter projekterade rammfärtyget, därvid herr Key särskilt betonade frågans eko -

1 Anm. Numera benämnas våra »monitorer» 2:dra klass pansarbåtar, våra förutvarande »pansarbåtar»
(Garmcrtypen) 3:dje kl. pansarbåtar och förutvarande »lista kl. kanonbåtarna» kanonbåtar.

1870 ars
riksdan.
Julius Mankells
och
F. A. Palanders
motioner.

nomiska sida samt varnade för att beträda eu väg, »där man inför de stora och
rika nationerna ändock till sist måste komma, till korta».

Mera oförbehållsamt och obetingat tillkännagav landshövdingen greve Robert
De la Gardie i Andra kammaren år 1875 sin anslutning till dem, som på
sjövapnet ville lägga huvudvikten av vårt försvar, och med honom instämde eu
annan av kammarens ledamöter, fabrikören Henning Schultz från Norrköping.

I samma debatt framhöll ledamoten för Västmanlands västra domsaga,
godsägaren friherre David von Schulzenheim såsom sin åsikt, att Sveriges sjöförsvar
hade för vår självständighet lika stor betydelse som lantförsvaret, samt
gjorde särskilt gällande, att man genom ekonomiska uppoffringar under fredstider
för sjöförsvaret undginge vida större dylika uppoffringar för lantförsvaret och
därtill beredde sig möjlighet att undvika krig i eget land.

Ungefär enahanda ståndpunkt intogs av f. ryttmästaren friherre Jules
von Schwerin å Skarhult, som vid 1871 års riksdag i Första kammaren talade för
en »stor, stark och sjögående flotta», samt i Andra kammaren av hemmansägaren
Anders Svensson i Lösen, vilken under 1876 års stora debatt om det av dåvarande
sjöministern friherre F. W. von Offer framlagda sjöförsvarsprogrammet
framhöll vikten ur allmän försvarssynpunkt av att vi toge hänsyn »till våra geografiska,
nationella och i övrigt för oss egendomliga förhållanden»; fördenskull
borde vi i främsta rummet »efter måttet av våra krafter och tillgångar utveckla
och stärka våld sjöförsvar».

I motsats till dessa, mer eller mindre uttryckligt framhållna åsikter, att
Sverige borde utbilda sig till en verklig sjömakt, åsikter, som dock icke vunno
någon synbar anslutning, gjordes å andra sidan gällande, hurusom möjligheterna
för flottan att bidraga till vårt lands försvar vore begränsade. I detta hänseende
förekommo olika modifikationer, som i stort sett kunna hänföras till två olika
huvudgrupper, allt efter den mer eller mindre starka begränsning, man ansågflottans
uppgifter vara underkastade.

Två andrakammarmotioner vid 1870 års riksdag, väckta den ena av en
lantofficer, kaptenen Julius Manke!!, och den andra av eu sjöofficer, kaptenen
F. A. Palander, innehålla, var på olika sätt, uttryck för den åskådning, enligt vilken
åt sjöförsvaret måste tilldelas endast jämförelsevis starkt begränsade uppgifter.

I herr Mankells motion, vilken avsåg underdånig framställning om utarbetande
och framläggande av fullständig plan för rikets befästningsväsende, uttalar
motionären sina tvivel att Sverige någonsin skall kunna anskaffa och underhålla
en verklig flotta. Tillgängliga medel för sjöförsvaret kunde svårligen användas
bättre än till anskaffande av smärre fartyg med »den blygsamma uppgiften att
bidraga vid försvaret av våra viktigaste inlopp», Stockholm och Göteborg, »samt
att tillförsäkra armén möjligheten av de stora insjöarnas begagnande vid arméns

krigsrörelse^; och som Sverige aldrig kunde såsom sjömakt mäta sig med Ryssland
eller Preussen, vilkas flottor behärskade Östersjön, borde flottans station flyttas
från Karlskrona till västkusten.

Kapten Palanders ovannämnda motion åter avsåg omorganisation av
sjöförsvaret och innehöll i huvudsak förslag till återförening av sjövapnets båda
kårer samt reduktion av personalen, bl. a. genom indragning av kanonjärkåren
och båtsmanshållet, och i sammanhang därmed ett närmare anpassande av materielen
efter sjöförsvarets uppgift. I sistnämnda hänseende förordar motionären
en begränsning sålunda, att vår flytande krigsmakts huvudsakliga och snart sagt
enda uppgift bleve »att verksamt bidraga till försvaret av de viktigare positionerna
vid vår kust», alltså att »utgöra ett kraftigt kust- och skärgårdsförsvar».

Kapten Mankells motion föranledde icke någon riksdagens åtgärd.

Över kapten Palanders motion avgav särskilda utskottet ett utlåtande,
vilket innehöll förslag till riksdagsskrivelse i ämnet. Utskottet anslöt sig till
motionärens yrkande om reduktion av personalen och om förändrad organisation
för sjövapnet, men avböjde sammanslagningen och förordade i stället sådan ombildning
av skärgårdsartilleriet, att detta komme att utgöra uteslutande ett positionsvapen
med därtill hörande materiel, nämligen artilleri, minväsen och befästningar.

I fråga om sjöförsvarets uppgift godkände utskottet dock icke helt motionärens
program utan intog ett slags medlande ställning. Utskottet förklarade visserligen,
att ett »kraftigt kust- och skärgårdsförsvar» vore »den förnämsta uppgiften»,
och att största delen av flottans materiel borde vara »med avseende å kustod!
skärgårdsförsvar inrättad», men tilläde, att jämte denna materiel utan tvivel
också fordrades »fartyg med större hastighet och andra, ett sjögående fartygs
nödiga egenskaper».

Utskottets skrivelseförslag blev antaget av Första, inen föll i Andra kammaren,
och något riksdagens uttalande i ämnet kom sålunda icke till stånd.

Vid 1871 års riksdag blev frågan om sjöförsvarets uppgifter till närmare Sjöförsvarsgranskning
upptagen av vederbörande departementschef själv, förutvarande gene- frå9an, vid
ralmajoren friherre Broder Abraham Leijonhufvud, som i nämnda uppgifter såg ^riksdag8
grundvalen till den plan för materielens utveckling, han framlade i statsverksproposititionen.

Departementschefen förklarade sig anse att Sverige, »om ock motvilligt,
måste avstå från anspråken att på öppna sjön kunna möta de starkare fiender,
med vilka vi en gång kunna komma i strid»; därtill fordrades skepp av första
rang och till antal, som stode i förhållande till motståndarens styrka, och skapandet
av en sådan flotta vore uppenbarligen ej förenligt med Sveriges tillgångar.

4—140528.

I 18

Däremot borde vår flotta kunna fullgöra eu andra uppgift, som för vårt
sjöförsvar ifrågakomma och som blivit tillgodosedd vid senare årens nybyggnader,
huvudsakligen genom de båda typerna av monitorer, en större och en mindre typ,
nämligen att biträda lantarmén vid försvaret av vissa viktiga inlopp och kuststräckor.
För detta försvar, vars huvudkaraktär vore positionsstrid — om också
den rörliga offensiven icke vore härvid helt utesluten —, krävdes fartyg med kraftiga
kanoner och stark bepansring, men däremot icke någon stor hastighet; och
i samma mån som anspråken i sistnämnda avseende bleve nedsatta, vunnes
möjlighet att med bibehållande av de båda övriga, nyssnämnda egenskaperna
minska fartygens dimensioner och därigenom också deras kostnad.

Sin ståndpunkt beträffande vårt sjöförsvar sammanfattar departementschefen
så, »att vårt sjöförsvar bör vara tillräckligt att kraftigt bidraga till försvaret
av inloppen till Stockholm och två eller tre andra viktiga ställen å vår kust,
försäkra oss herraväldet å våra större insjöar, medgiva ett eller annat offensivt
företag mot fiendens transporter samt äga en mindre reservmateriel».

På grundvalen av detta program både sjöministern uppgjort sina nybyggnadsplaner,
vilka också i alldeles övervägande grad voro ägnade åt monitorer och mindre
pansarbåtar. Kostnaderna för dessa planers fullständiga genomförande beräknades
till sammanlagt 20 millioner kronor, därav för 6 monitorer — utöver de 4 förut befintliga
— 12 mill. kr., för 15 nya pansarbåtar och större torpedfartyg — utöver redan
befintliga 5 stycken — 3 mill. kronor, och för 3 ångkorvetter — utöver de 2 förut
befintliga — 3,600,000 kronor samt till sjöminemateriel, bestyckning, ammunition
och artilleriutredningar sammanlagt 1,400,000 kronor. För år 1872 äskades hos
1871 års riksdag extra anslag å tillhopa 920,000 kronor, därav 540,000 kronor
till två nya pansarbåtar och 120,000 kronor till ett rekognosceringsfartyg, samt
i övrigt till artilleri- och minmateriel.

Vid samma riksdag väckte kaptenen Palander ånyo motion om förändrad
organisation av rikets sjöförsvar, huvudsakligen i samma syfte som i motionen
vid 1870 års riksdag och med enahanda uttalande som i denna motion, rörande
begränsningen av sjöförsvarets uppgifter till kust- och skärgårdsförsvaret. Denna
gång vann motionen bifall hos statsutskottet, så väl i vad angick sammanslagningen
av sjövapnets båda kårer som ock i fråga om begränsningen av sjöförsvarets
uppgifter; och i samma riktning gick den övervägande delen av uttalandena i
riksdagsdebatten. Endast i enstaka fall höjdes röster mot den angivna begränsningen.
Sålunda bekämpade godsägaren friherre Jules Stjernblad (Första kammaren)
den åsikten, att vårt sjöförsvars huvudändamål skulle vara att försvara
Stockholms skärgård och spärra Mälaren, samt förordade i stället »ett mäktigt
kustförsvar» med fartyg av annan art, än den vi ägde; han varnade för landstigningsfaran
och framhöll vikten av att vi på havet'' kunde oroa fienden på
dennes kommunikationslinje. Bankdirektören A. O. Wallenberg (Första kamma -

ren) förordade visserligen sammanslagningen, huvudsakligen på det anförda skäl
att någon verklig gräns mellan det yttre och inre sjöförsvaret icke funnes, och
att det följaktligen ej vore möjligt att bestämma, vilka olika fartygscerter som
uteslutande borde användas på det ena eller det andra området, men han motsatte
sig likväl den i motionen angivna begränsningen, särskilt betonande vikten av
att medelst sjövapnet kunna oroa en inkräktares kommunikationslinjer, -även om
man icke kan hindra eu landstigning».

1 det hela innefattade dock, som nämnt, 1871 års riksdagsdebatt eu obetingad
anslutning till kapten Palanders i motionen och debatten uttalade åsikter
rörande vårt sjöförsvars ändamål. Bland talare i Första kammaren, vilka företrädde
denna ståndpunkt, märkas dels landshövdingen greve Hans Wachtmeister,
som förordade sammanslagningen ur den synpunkten, att vårt sjöförsvar numera,
sedan »proportionerna av nutidens sjökrigsmateriel hava växt våra tillgångar över
huvudet», borde inskränkas till ett kustförsvar, och att det icke vore förenligt med
an riktig hushållning, varken med moraliska eller materiella krafter, att till ett
särskilt vapen, »Kungl. Flottan», lämna eu uppgift av alldeles obestämd natur, om
man, sådana förhållandena nu vore, undantoge uppgiften att »föra omkring ett
par övningsfartyg och visa den svenska flaggan på främmande orter», något som
ju allenast utgjorde bisaker, dels och förutvarande sjöministern greve Baltzar von
Plåten, som skapat den omdebatterade organisationen med sjövapnets uppdelning
i två kårer, men nu ansåg eu blivande sammanslagning både sannolik och nödvändig
samt ytterligare preciserade sin uppfattning om ändamålet med vårt sjöförsvar
sålunda, att det skulle »uteslutande inskränka sig till det för landets försvar
nödvändiga, eller ett skärgårdsartilleri med huvudstation i eller nära Stockholm
såsom vår under alla förhållanden ömtåligaste punkt, med depåer i Karlskrona
och på andra lämpliga ställen å rikets kuster, möjligen under en med lantförsvaret
gemensam chef».

Enahanda uttalanden förekommo i Andra kammarens debatt; godsägaren
greve Arvid Posse förklarade sålunda, att Sverige med sina begränsade tillgångar
måste åtnöjas, om det kunde åstadkomma »ett erforderligt och någorlunda starkt
kustförsvar»; kaptenen friherre Johan Philip Ericson framhöll vikten av att vi
icke splittrade våra krafter på något som ej vore oss möjligt, nämligen ett sjögående
försvar, utan vinnläde oss om ett kraftigt skärgårdsförsvar, skärgårdsartilleri,
minor och försänkningar samt sjöbefästningar, »icke sjöfästningar», till
deras understödjande, allt i ändamål att så vitt möjligt avhålla fienden från våra
kuster; kaptenen och ingenjören Otto Edvard Carlsimd, konstruktör av en del utav
våra dåvarande krigsfartyg, betonade vikten av att vi framför allt lade an på
ett starkt skärgårsdsförsvar samt framhöll därvid, att om vi också icke alltid
kunde förhindra en starkare fiendes landstigning på våra kuster, så kunde vi
oroa och avbryta hans kommunikationer med den landstigna armén, och med en

stark skärgårdsflotta i förening med våra arméers rörelser kunde vi försvåra fiendens
operationer, så väl å kustlandet som i landets inre, av farleder genomskurna delar.

I 1871 års riksdagsskrivelse rörande sjöförsvaret göras också gällande de
synpunkter, som i Palanders motion framhållits. Riksdagen hemställde sålunda,
att Kungl. Maj:t måtte taga under omprövning, huruvida icke en förening av sjövapnets
båda kårer lämpligen kunde äga rum; och beträffande sjöförsvarets ändamål
uttalas i denna skrivelse, bl. a., att den egentliga flottan oundvikligen måste
inskränkas till ett ringa antal fartyg med huvudsakligen fredliga uppgifter, nämligen
visandet av vår flagga på avlägsna hav, samt att »det vapen, som bestrider
försvaret av landets kuster och skärgårdar, i alla händelser måste anses såsom
det huvudsakliga».

Det av regeringen begärda extra anslaget å 920,000 kronor till fartygsbyggnader
m. m. för år 1872 beviljades av riksdagen, dock på det sätt, att framställningen
om anslag till byggande av ett rekognosceringsfartyg avslogs, och
i stället hela det för nyanskaffning av fartyg äskade beloppet, 660,000 kronor,
anvisades »för pansarfartygs byggande». Samma riksdag godkände också regeringens
förslag att i riksstaten till ett enda reservationsanslag under titeln »flottans
nybyggnad och underhåll» sammanföra anslagen för flottans underhåll och för
flottans nybyggnad.

Sjöförsvars- Vid 1872 års riksdag framträdde däremot i frågan om anslag för nyau frågan

vid skaffning av fartygsmateriel en stai''k divergens mellan regering och riksdag. I
riksdag* statsverkspropositionen både till »byggande av krigsfartyg» äskats 3,000,000 kronor,
därav 1,700,000 kronor för år 1873; i själva typfrågan innehöll statsrådsprotokollet
allenast det uttalande av sjöministern, att monitorer och pansarbåtar
fortfarande borde, med iakttagande av lämpliga förbättringar, anskaffas, men att
dessa fartyg voro »mera beräknade för positionsstrid än för den rörliga offensiv, som
även vid kustförsvaret förekommer», och att för den skull i stället för de härför
avsedda obepansrade kanonsluparna, vilkas fart och bestyckning vore för svag,
borde anskaffas »en ny cert obepansrade fartyg», för vilka planer och ritningar
voro under utarbetande, och vilka skulle vara »av mindre dimensioner än ångkorvetterna»
samt »i stånd att bära åtminstone en grövre kanon» och utrustade
med »så stor maskinkraft som under givna förhållanden kan ernås».

I enlighet med statsutskottets tillstyrkan förklarade riksdagen, att den nya
certen av fartyg syntes »böra bliva för sjöförsvaret behövlig». Däremot hade det
förefallit riksdagen betänkligt »att under en tid, då striden om det ena eller
andra systemet för sjökrigskr after nas ordnande ännu är så oavgjord, och misstag
i detta hänseende falla i synnerhet tungt på en mindre nation, nu använda stora
summor för dyrare fartygscerter». Därför ansåg riksdagen, att med byggandet av

den femte monitorn borde något anstå samt nedsatte den äskade anslagssumman
med en miljon, till 700,000 kronor för »byggande av krigsfartyg».

Den i 1871 års riksdagsskrivelse gjorda hemställan rörande sammanslagning
av sjövapnets båda kårer hade föranlett Kungl. Maj:t att på hösten samma
år tillsätta en kommitté för utredning angående lämpligaste organisationen av
sjöförsvarets militärpersonal in. m. Kommittén utgjordes av konteramiralen Kristian
August Sundin, ordförande, överstelöjtnanten friherre B. O. Stackelberg,
kommendörkaptenen E. Odelstjerna, majoren K. Ph. Samuel Virgin och kommendörkaptenen
J. Améen.

Kommitténs betänkande, vilket avgavs den 26 januari 1872, innefattade
bl. a. förslag att de båda kårerna skulle förenas till ett vapen under benämningen
»Kungl. Elottan», och i motiveringen förekomma principiella uttalanden till belysning
av omorganisationens innebörd med hänsyn till flottans uppgifter. Kommittén
framhåller därvid, att övertygelsen om omöjligheten för Sverige att under nu
rådande förhållanden kunna åstadkomma ett för öppen sjö passande örlogsvapen
hade enligt kommitténs uppfattning blivit allmän. Flottans huvudändamål borde
därför vara egna kusters försvar. Detta finge dock icke hindra, att vi borde upprätta
och vidmakthålla en sjökrigsmakt, genom vilken vi »må kunna, i förening med landets
övriga stridskrafter, försvara de viktigaste delarna av kusten och inloppen
till de viktigaste hamnarna, om än icke förhindra en fientlig armés landstigning
på Sveriges kust, i ändamål att där fatta fäst fot, dock i möjligaste måtto försvåra
en dylik landstigning samt, om den skett, oroa och försvåra fiendens kommunikationer
med eget land, och å våra insjöar och inlandsfarvatten understödja
egen och motverka en fientlig armés framträngande.»

Fartygsmaterielens huvudegenskaper borde därför vara, »att äga ett tillräckligen
kraftfullt och, så vitt möjligt är, väl skyddat artilleri, jämte förmåga
att med lätthet kunna röra sig i våra skärgårdar samt, för en del av fartygen,
att jämväl med skyndsamhet kunna förflyttas från den ena delen av kusten till
den andra.»

Beträffande personalens övningar framhöll kommittén i anslutning till sitt
uttalande om sjöförsvarets ändamål vikten av att särskilt hos befäl och underbefäl
utbildades en vidsträckt kännedom om våra kuster och de viktigaste positionerna
inom skärgårdarna samt om inloppen till de viktigaste hamnarna.

På grundvalen av detta kommittébetänkande blev i statsverkspropositionen
vid 1873 års riksdag framlagt förslag till förändrad organisation av sjöförsvarets
militärpersonal, vilket avsåg förening av sjövapnets båda kårer till en
kår, benämnd Kungl. Flottan. Förslaget, som innebar en betydlig reducering av

1S71 års sjöförsvarskommitté.

Kommitténs

betänkande

(1872).

Sjöförsvarsfrågan
vid
'' 1873 och
1874 års
riksdagar.

den dittillsvarande personalen, godkändes av riksdagen; och genom nådigt brev
av den 2 september 1873 kom omorganisationen till stånd.

I det till nämnda regeringsförslag hörande memorial angående omorganisationen
upptog departementschefen friherre Leijonhufvud till skärskådande jämväl
den principiella synpunkten, nämligen frågan om sjöförsvarets ändamål.
Hans åsikter härutinnan sammanfalla i allt väsentligt med de av kommittén uttalade.
Med anmärkning, i likhet med kommittén, att man numera på de allra
flesta håll övergivit tanken på en flotta, som kunde möta fienden i öppna sjön,
angav departementschefen såsom huvudändamål för vårt sjöförsvar, »att i förening
med landets övriga stridskrafter försvara de viktigaste delarna av vår
kust och inloppen till de viktigaste hamnarna, och sålunda, om än icke alldeles
förhindra, dock i möjligaste måtto försvåra en fientlig krigshärs landstigning
å vår kust, eller, om en sådan landstigning skett, utgöra en ständig
hotelse mot fiendens förbindelser med eget land; samt att å egna insjöar och inlandsfarvatten
understödja vår egen armés operationer och motverka fiendens
framträngande», varjämte åt flottan kunde anförtros det under vissa förhållanden
betydelsefulla uppdraget att upprätthålla vår neutralitet. Sist anförda synpunkt,
nämligen om flottans betydelse för neutralitetsskyddet, hade icke blivit framlagd
i 1872 års kommittébetänkande.

I förhållande till den av friherre Leijonhufvud såsom departementschef
i 1871 års statsverksproposition angivna ståndpunkt innehåller hans år 1873
framlagda program, särskilt genom dess andra huvudpunkt, nämligen angående
flottans uppgift att ingripa mot fientliga landstigningsföretag, tillägg av synnerlig
vikt. Olika moment av denna huvudpunkt äro emellertid förebådade dels i
departementschefens eget, vid 1871 års riksdagsdebatt gjorda uttalande om möjligheten
för vårt sjöförsvar att utföra »ett eller annat offensivt företag mot fiendens
transporter», dels i friherre Stjernblads under samma riksdagsdebatt fällda
yttrande om vikten av att »på havet kunna oroa fienden på hans kommunikationslinje»,
samt i det av bankdirektören Wallenberg i samma debatt gjorda inlägg,
däri betonades angelägenheten att med sjövapnet kunna oroa en inkräktares kommunikationslinjer,
även om man icke kunde hindra en landstigning, dels i kaptenen
Carlsunds under debatten i Andra kammaren år 1871 i samma ämne gjorda
uttalande, att »om vi också icke alltid kunde förhindra en stark fiendes landstigning
å våra kuster, så kunde vi oroa och avbryta hans kommunikationer med
den landstigna armén», dels och i kaptenen Palanders vid 1872 års andrakammardebatt
rörande anslag till ny fartygsmateriel fällda yttrande, att sjöförsvarets dåvarande
tillgångar, om de rätt användes, vore tillräckliga »att vidmakthålla ett
tidsenligt sjöförsvar, så beskaffat, att vi skola vara i stånd att, om icke helt och
hållet omöjliggöra en fiendes landstigning på våra kuster, så åtminstone gorå
densamma så farlig för honom, att han icke vågar försöket».

Den av departementschefen i statsverkspropositionen till 1873 års riksdag angivna
bestämningen av flottans uppgifter gav icke vid riksdagen upphov till
meningsskiljaktigheter. Men beträffande de sålunda angivna principernas tillämpning
vid nyanskaffning av fartygsmateriel rådde, nu liksom vid 1872 års
riksdag, ej full överensstämmelse mellan regeringens och riksdagens uppfattning.

I statsverkspropositionen till 1873 års riksdag äskades för år 1874 ett extra anslag
å 1,300,000 kronor till byggande av krigsfartyg, därav »förslagsvis», 400,000
kronor till påbörjande av den femte monitorn samt återstående 000,000 kronor
till tre opansrade kanonbåtar. Statsutskottet tillstyrkte anslaget, men riksdagen
nedsatte det till 700,000 kronor med den motivering, att meningarna ännu vore
delade i fråga om den lämpligaste konstruktionen av sjökrigsmateriel.

Av regeringen hos 1874 års riksdag gjord framställning om ett anslag å
1,000,000 kronor »till byggande av krigsfartyg av huvudsakligen samma slag
som de senaste åren» blev av riksdagen bifallen på så sätt, att beloppet anslogs
»till byggande av krigsfartyg». Icke heller vid denna riksdag förekommo några
meningsutbyten i själva principfrågan, nämligen om flottans uppgifter och betydelse.

Först vid 1875 års riksdag, vid vilken framlades fullständiga förslag till 1875 och

omorganisation av såväl armén som flottan, framträder nämnda försvarsproblem ■l8''? års

ånyo, närmast i sammanhang med Kungl. Majrts i statsverkspropositionen gjorda Sjö-''

framställning om ett till två miljoner kronor förhöjt extra anslag till fartygs- ^‘låtanden i

byggnad. I motiveringen till detta anslagsäskande anger departementschefen 1875 års

friherre F. W. von Otter — som varit sekreterare i 1871 års sjöförsvarskominitté statsve.1''!cs,
„ .. . ~ . ■ proposition.

—- de »tordnngar, Sverige bör äga rätt att sätta på sitt sjöförsvar» sålunda,

att det har

»l:o) att utestänga fientliga flottor från våra viktigaste hamnar;

2:o) att försvåra, om icke förhindra, landsättandet av överväldigande
fientliga härmassor å våra kuster, varhelst en sådan landstigning försökes;
samt

3:o) att, om en fiende skulle lyckats landstiga, oroa och försvåra hans
kommunikationer med eget land samt genom operationer å våra insjöar och
andra inlandsfarvatten understödja egen och motverka en fientlig härs framträngande».

I huvudsak sammanfaller detta program med de av 1871 års sjöförsvarskommitté
och i 1873 års statsverksproposition uppställda, dock gör friherre
von Otter en betydelsefull jämkning i formuleringen av andra punkten: Uttryckligen
förutsättes sålunda nu vad som icke, eller i alla händelser ej fullt tydligt,
finnes uttalat i de båda förutnämnda programmen, nämligen att flottan skall
kunna uppträda emot landstigningar var som helst på kusten. Härutinnan före -

ligger således en skärpning av fordringarna från 1871, då ett dylikt motstånd
förutsattes endast för skydd av vissa viktiga inlopp ock kuststräckor. I fråga
åter om motståndets art har den ej fullt klara formuleringen från ovannämnda
kommittés betänkande samt 1873 års statsverksproposition bibehållits i sammandrag:
»försvåra om icke förhindra» landstigning.

Med utgångspunkt från sitt sålunda uppställda program upptager departementschefen
härefter till behandling frågan om lämpliga fartygstyper: Då vi av
ekonomiska skäl ej kunna skapa en materiel, där varje fartyg i fullständig mån
besitter alla ett modernt krigsfartygs egenskaper: — artilleristyrka, passiv motståndskraft,
duglighet för minstrid, fart och sjöduglighet —, så böra vi söka
sammanpara några få av dessa egenskaper hos varje särskilt fartyg efter noga
avvägda behov och ändamål. För utestängande av fientliga flottor från våra
viktigaste hamnar erfordras fartyg, företrädesvis utmärkta genom dels artilleristyrka
och passiv motståndsförmåga, dels duglighet för rörlig minstrid; för uppgiften
gentemot fientliga landstigningar åter krävas: passiva motståndet och
farten — med duglighet för ramning — och, följande i dess spår, minan och farten,
samt artilleristyrkan och farten i sådan förening, att de kunna icke blott
utföra deras viktiga roll inne bland transportfartygen, utan även utgöra en kraftig
hjälp vid själva genombrytningen. 1 fråga om den tredje programpunkten
erinras, att för oroandet och försvårandet av en eventuellt landstigen fiendes
kommunikationer med eget land kan anlitas den efter landstigningen frigjorda
materielen för det rörliga försvaret, jämte övningsfartygen, samt att för operationerna
å våra insjöar och inlandsfarvatten kunde användas en del av positionsförsvaret
i förening med förhyrda privata ångfartyg. För fyllandet av de i programmets
första och tredje punkt omförmälda uppgifter äga vi i det närmaste
erforderlig materiel. Så är däremot icke förhållandet i vad angår uppgiften enligt
den andra punkten, gent emot fientliga landstigningar. I detta hänseende förordas
ett nytt slags fartyg, benämnda rammfartyg, närmast i överensstämmelse
med de i engelska marinen införda rammfartygen, av vilka särskilt »Hotspurtypen»,
något modifierad, skulle bäst lämpa sig för våra förhållanden. Anskaffandet av
ett första sådant fartyg, beräknat att kosta omkring 2,900,000 kronor, borde icke
uppskjutas.

1875 års Emellertid blev propositionen, i vad den avsåg byggandet av rammfartyg,

riksdags- icke av riksdagen bifallen. I enlighet med statsutskottets hemställan beslutade
beshU. rikS([agen sålunda, att med 300,000 kronor, motsvarande det belopp, som avsetts
för påbörjande av rammfartyg, nedsätta det äskade anslaget till 1,700,000 kronor;
därvid riksdagen uttalade såsom sin åsikt, att befintliga tillgångar borde icke användas
»till andra än för kustförsvaret avsedda fartyg».

I Första kammaren förekom icke votering i frågan, men i Andra kamma -

ren fattades beslutet med 79 röster mot 59, som voro för bifall till ett av berr
Nils Larsson i Tullus väckt förslag, att kammaren i sammanhang med beslutet
skulle förklara, att förslaget om byggandet av rammfartyg icke kunde godkännas.

1 statsverkspropositionen till följande riksdag, 1876 års, framlades, på förslag
af samme föredragande, sjöministern friherre F. W. von Offer, en allmän plan för statsverkssjöförsvarets
ordnande, därvid departementschefen ingående behandlar frågan omjn^T''
den ställning, flottan bör intaga i vårt lands försvarssystem, och i fråga om flot- tiu sjöfsrtans
uppgifter ordagrant upprepar sitt uttalande i 1875 års statsverksproposition. 0Xw,
Försvaret gentemot fientliga landstigningar betecknas nu såsom det centrala i sjöförsvarets
uppgift. Svaret på frågan, om och i vad mån det bör kunna lyckas
oss att försvåra, om ej förhindra, ett anfall sjöledes av en fiende, vilket avser att
med en krigsstyrka intränga i landet, är sålunda, heter det, »bestämmande för
ordnandet av hela vårt försvarsverk till sjöss». Om vi icke äga någon som helst
flytande materiel, står det fienden öppet att antingen överföra sina trupper i flera
omgångar till en från vårt fastland avskild lämplig plats för att här samla sina
krafter cell vid lämplig tidpunkt övergå till fastlandet, eller ock på en gåno-med
en överväldigande truppmassa landstiga på fastlandet. Faran att i senare''''fallet
motas av vår armé kan fienden undvika genom låtsade landstigningar och vilseledande
rörelser. Om vi åter äga endast sådana fartyg, som lämpa sig för försvaret
i skärgarden (»våra nuvarande pansarbåtar och minbåtar») så försväras visserligen
ett landstigningsföretag inom skärgården, men icke ens här omöjliggöres
det, enär fienden kan under färden över sjön lämna transportångarna utan bevakning
och sålunda använda sin flotta vid landstigningsplatsen; och på de öppna
kusterna kan en landstigning ske, utan att skärgårdsflottan förmår uträtta något:
bär finnes för en fientlig landstigning »lika mycken eller lika liten svårighet» som
om vi vore utan allt slags flytande försvar. Men från den stund vi anskaffat
sådan materiel, som jämväl lämpar sig för det särskilda ändamålet att försvåra
en fientlig landstigning, från den stunden »framträder frågan om ett fientligt angrepp
i en helt annan dager»: då måste fienden sannolikt uppgiva systemet med
eu successiv landstigning — eftersom han för ett dylikt företag bleve nödsakad
att använda en del av sin flotta till transportskydd och löpte fara att vid landstigningsplatsen
angripas av hela vår flotta, jämväl skärgårdsfartygen-samt i stället
anlita det andra systemet, nämligen ett mot öppen kust riktat landstigningsföretao-,
avseende att pa en gång överföra en stridsfärdig armé, överlägsen vår. Men härtill
fordras en stor transportflotta och en vidlyftig apparat, som därtill är ganska
sårbar, om vi nämligen bliva i stånd att även från sjön oroa landstigningen; dess
försvarande innebär för oss tidsvinst och för fienden den faran att, om han lider
nederlag till lands vid eller efter landstigningen, hans förstärkningar äventvras,
och ett återtåg blir vanskligt, om ens möjligt.

5—140528.

Sina uttalanden om vårt sjöförsvars betydelse sammanfattar departements

chefen sålunda: ^ o

sakna vi sjöförsvar, har en överlägsen fiende, åtminstone från vår till höst,
större fördelar mot oss, än om blott landgräns skilde, ty i det förra fallet kunde
han ostörd samla, inskeppa, överföra och, nästan var han vill, landsätta den betydligaste
anfallshär samt oavbrutet bibehålla dess förbindelse med hemlandet;
varemot natur och järn vägssystem tämligen tydligt skulle dels utvisa de ställen,
där han med fördel kunde överskrida eu landgräns och dels möjliggöra beräkningen
av den styrka, man borde bereda sig att möta;

vår försvarsställning är i blott ringa grad förstärkt av krigsmateriel beräknad
endast för skärgårdsområdet, kostnaderna för detta slags försvarsväsen
skulle med långt större fördel kunna användas på försvarsverket till lands;

en sjökrigsmateriel åter, som även förmår utveckla vår stridskraft utom
den egentliga skärgården, skulle tvinga en anfallande fiende till ökad maktutveckling
och genom att oroa hans förbindelser göra hela hans företag så kostsamt
och betänkligt, att han torde finna de ovissa fördelarna icke uppväga de
stora riskerna; samt — i fall han ändock söker utföra anfallet — försena det och — i
fall landstigning ägt rum — förskaffa fienden dagligen växande svårighet i fråga
om tillförsel och kommunikationer med sitt hemland.

Yårt lands försvar måste, fortsätter departementschefen, sökas hos såväl
flottan som armén, och för att sjöförsvaret skall kunna fylla sm bestämmelse behöver
det icke väsentligt hårdare än nu tynga försvarsbudgeten. Till flottans
olika uppgifter böra avses olika typer: för skärgårds för svar et krävas sålunda —
förutom minmateriel — framförallt fartyg med grovt artilleri samt dessutom bepansring,
vilken i detta fall kan vinnas på bekostnad av fart och sjöduglighet;
sde senast hyggda pansarbåtarna»1 äro härvid de lämpligaste. För försvaret av
den öppnare delen av lusten erfordras däremot ovillkorligen fartyg med fart och god
manövreringsförmåga, högst 250 fot långa, samt med antingen artilleristyrka eller
passiv motståndsförmåga. Båda sistnämnda egenskaper vore visserligen i detta
försvar av betydelse, men deras förenande hos ett därjämte snabbt och manöverdugligt
fartyg skulle kräva ökade dimensioner och därigenom ökade kostnader;
därför måste den ena av ifrågavarande egenskaper underordnas den andra. Härvid
bör den passiva motståndsförmågan företrädesvis, och på artilleriets bekostnad,
tillgodoses. Hos rammfartyget förefinnas just de sålunda erforderliga tre egenskaperna:
fart, manöverduglighet och passiv motståndsförmåga. Kravet på den
andra gruppen av huvudegenskaper, nämligen fart, manöverförmåga och artilleristyrka
är däremot tillgodosett hos kanonbåten, exempelvis »Blenda»; fartyg av
denna typ äro lämpliga såväl för strid i skärgården, vid sidan av pansarbåtarna, som

1 = Nuvarande 3:e klassens pansarbåtar.

ock utanför skärgårdarna, »såsom rammfartygets sekundanter». Av egenskaperna
fart och manöverfärdighet kännetecknas minfartyget, som jämväl bör användas till
rekognosceringstjänst.

Följaktligen bör vår flotta bestå av: dels »artilleristarka, pansarskyddade,
mindre fartyg för striden inom skärgården», dels »snabbgående, lätt manövrerade,
till en del bepansrade fartyg», att användas utanför skärgården eller vid den
öppna delen av kusten, dels »snabbgående artilleristarka kanonbåtar», lämpliga
både inom och utom skärgården, dels minfartyg och dels några övningsfartyg, de
senare för att skydda vår handel och visa vår flagga på främmande hav; och böra
dessa fartyg, vilka vid utbrytande krig kunde vara till stor nytta, för sådant
ändamål hava fart, sjöduglighet och lämplig artilleristyrka.

Slutligen uppställer departementschefen ett fullständigt flottprogram upptagande
6 rammfartyg — ä 4 milj. kronor —, 20 pansarbåtar (små), 4 minbåtar.

20 opansrade kanonbåtar, 5 övningsfartyg samt chefsfartyg, minbåtar in. fl. jämte
minor m. m., allt med ett beräknadt materielvärde av sammanlagt 54,820,000
kronor; och anslås förnyelsekostnaden till 2,300,000 kronor samt underhållskostnaden
till 1,200,000 kronor om året. Den för bemanning av nyssangivna materiel
samt till fästnings- och positionsförsvaret m. m. erforderliga, till kungl. flottan
hörande personal anses böra bestå av 453 officerare, 608 underofficerare och 8,563
»av gemenskapen», eller således tillhopa 9,624 man.

Programmet skulle, enligt den av departementschefen uppgjorda allmänna
planen för sjöförsvaret, genomföras under loppet av tolv år fr. o. in. år 1877 med
ett årligt anslag om sammanlagt 8,260,000 kronor.

Till »byggande av krigsfartyg» äskas för år 1877 ett anslag om 2,400,000 kronor.

Departementschefens flottplan vann emellertid icke riksdagens bifall. I Statsutskotenlighet
med statsutskottets hemställan blev nämnda anslagsäskande endast i så
måtto bifallet, att ett extra anslag å 1,700,000 kronor för år 1877 anvisades »till dagens be-''
byggande av sådana krigsfartyg, som kunna med denna anslagstillgång fn likör-slut (-lsr6''>-das-» — Första kammaren hade bifallit Kungl. Majrts framställning sådan den
förelåg, men utskottsbetänkandet segrade i Andra kammaren och vid den gemensamma
voteringen.

I motiveringen till sitt utlåtande i denna fråga konstaterar utskottet, att den
av departementschefen framlagda planen, för så vitt den utgår från den förutsättning,
att vår sjökrigsmateriel endast bör avse kustförsvaret, står i överensstämmelse
med de av senast församlade riksdag uttalade åsikter i ämnet, men förklaras
tillika, att planen i övrigt för närvarande icke borde av riksdagen göras till föremål
för närmare prövning. Innan riksdagen fattade något bestämt beslut, som
kunde för en längre framtid nödvändiggöra ökade anslag under ifrågavarande
huvudtitel, vore det sålunda av nöden, att riksdagen först erhölle kännedom om

ej endast det fullständiga förslag till lantförsvarets ordnande, som snart torde
vara att förvänta, för att med ledning därav kunna rätt bedöma, vilken ställning
sjöförsvaret må böra i vårt iörsvarsväsende intaga, utan även den pågående
utredningen i fråga om landets förmåga att bära de ökade bördor, som omkostnaderna
för ett betryggande försvar skulle föranleda.

Riksdagsskrivelsen i ämnet är avfattad i ordagrann överensstämmelse med

statsutskottets motivering.

1875 och De. båda propositionerna av 1875 och 187(5 med därtill fogade principutta 187G

års ]anden för vilka här ovan redogjorts, framkallade inom riksdagens kamrar

katter nämnda år tämligen ingående debatter, därvid de olika huvudriktningarna allt
starkare framträdde. — 1875 års riksdagsdebatt rör sig i båda kamrarna visserligen
närmast om lämpligheten och ändamålsenligheten av att med vår flotta införliva
den föreslagna nya fartygstypen, rammfartyget, men ytterst därom, huruvida
v-i skulle låta vårt sjöförsvar utveckla sig till ett försvar jämväl för andra delar
av kusten än de skärgärdsklädda eller inskränka det till ett skärgårds- och
minförsvar. I Andra kammaren kom 1875 års debatt att också beröra frågan, huiuvida
tyngdpunkten av vårt försvar borde läggas på armén eller på flottan. — Vid
187(5 års riksdagsförhandlingar rörande departementschefens flottprogram fördes i
båda kamrarna debatten huvudsakligen efter dessa samma linjer; dock trädde
frågan om avvägningen mellan de båda försvarsgrenarna nu än mera i förgrunden.

Departementschefens grundsatser och därå byggda flottprogram preciserades
av honom själv och andra talare såsom en utveckling av begreppet hustförsvar:
ett sådant försvar hade till uppgift att värna ej blott den del av kristen,
som täckes av skärgård, utan också den övriga, öppna kusten. »Hade icke vårt
sjöförsvar till ändamål ''att värna hela vår kust, så funnes för detsamma intet
ändamål», förklarade sålunda departementschefen i 1875 års andrakammardebatt.
Samma uppfattning hävdades av översten greve L. av Ugglas - F. K. — i en
av honom till 1875 års statsutskottsbetänkande avgiven reservation. Han framhåller
här, att betydelsen av ett kustförsvar icke bör uppfattas så ensidigt, att
det skulle inskränka sig till att i några viktigare positioner inom vår skärgård
samla ett antal fartyg och kanoner för att där hindra fiendens framträngande,
men däremot för landstigning prisgiva återstående delar av vår långa kust; dessa
delar av kusten kunna nämligen icke försvaras med våra smärre skärgårdsfartyg.
Till sjöministern anslöto sig i 1875 års riksdagsdebatt likaledes dels i Första
kammaren bankdirektören A. O. Wallenberg, godsägaren friherre J. Stjernbild.
samt för övrigt, med undantag av redaktören doktor S. A. Hedlund, a. la
talare i denna kammare, vilka sålunda förklarade sig gilla sjöministerns flottprooram
och principuttalanden, om också kammarens flertal i fråga om anslagets
belopp godkände utskottets hemställan, och dels i Andra kammaren

29 |

kaptenen och landshövdingen friherre J. Ph. Ericsson, godsägaren friherre
D. von Schulzenheim, ävensom bland andra, landshövdingen greve R. De la
(xardie och fabrikören H. Schnltz, vilka båda sistnämnda därtill, såsom förut
är omtalat, förordade att själva tyngdpunkten i vårt försvar lades på flottan. —

I 1876 års riksdagsdebatt märkas bland förkämparna för sjöministerns då framlagda
förslag: i Första kammaren greve Henning Hamilton,kammarens vice talman
statsrådet P. J. von Ehrenheim, greve Oskär Mörner m. fl. och i Andra
kammaren, bland andra prosten A. Th. Strömberg, kaptenen A. Fredenberg,
ävensom förutvarande sjöministern friherre B. A. Leijonhufvud, vilken särskilt
betonade, att vi för vart sjöförsvar, även om vi icke skulle vilja utsätta oss
för en strid å öppna sjön, behövde bepansrade fartyg, större än de förutvarande
och sä byggda, att de »lämpa sig för att gå även utom våra kusters. I själva
typfrågan förklarade friherre Leijonhufvud sig vara i huvudsak ense med departementschefen,
dock vore systemet stom fartyg med ramm och bestyckning) att föredraga
framför det av departementschefen förordade systemet »rammfärtyg med torn
och bestyckning», för såvitt nämligen skillnaden skulle ligga företrädesvis däri, .
att kanonen ä det förstnämnda men rammen å det sistnämnda fartyget utgjorde
det huvudsakliga vapnet. Sitt inlägg i denna debatt sammanfattar friherre Leijonhufvud
sålunda att han anser det nödvändigt, att vi anskaffa en bepansrad
flotta, som kan operera utomskärs; därför behövde vi »ingalunda befara några
försök att skapa eu flotta i avsikt att därmed behärska havet».

Den argumentering, som av olika talare på denna sida framfördes i 1875
och 1876 års riksdagsdebatt, sammanföll i huvudsak med de synpunkter, som departementschefen
gjort gällande. Ur de ifrågavarande inläggen må här ytterligare
anföras följande: Ett försvar mot en främmande flotta kan icke vara endast
ett negativt försvar: »det vapen, som skall parera eu stöt, måste även höja sig
till att giva eu stöt. (Bruksägaren C. F. Bergstedt, F. K. 1875.) — En stark flotta
hindrar den i det stora hela betydligt svårare förödelse, som bleve följden, om vi
skulle till lands utkämpa striden om vår självständighet. (Friherre von Schulzenheim,
A. K. s. å.) — För att kunna i händelse av krig räkna på mellankomst
av allierade är det av vikt, att »vi ha något att bjuda dessa allierade», och därtill
lämpar sig en stark flotta. (Bruksägaren G. de Maré, F. K. 1876.) — Eu grundväsentlig
skillnad mellan frågan om lantförsvarets och frågan om sjöförsvarets
ordnande ligger däri, att »det förras ordnande griper så djupt in i samhällets hela
liv, berör så många medborgares intressen och verkar på landets näringsliv och arbetskrafter»,
medan däremot för sjövapnets ordnande erfordras visserligen stora belopp i
penningar till anskaffande av materiel m. m., men icke något så stort antal individer,
att kravet härutinnan kan i avsevärd mån ingripa i medborgarnas enskilda
förhållanden. (Kaptenen friherre C. J. A. Skogman, F. K. 1876.) — Ju mera
det kostar en fiende att anfalla oss, desto säkrare äro vi för anfall; ju mindre

hjälp en allierad behöver giva oss, desto lättare ta vi allierade. (Kaptenen L. M.
Xordenfelt, F. K. 1876.) — Flottan skaffar vår armé rådrum att samla sig och
komma i ordning, göra sig fullt beredd att mottaga anfallet. (Generalmajoren
A. Th. Wijkunder, F. K. 1876.) — En flotta, byggd i enlighet med departementschefens
förslag, skaffar oss rådrum för nödiga försvarsåtgärder, tvingar fienden att
begränsa sitt anfall sjöledes till vissa delar av den öppna kusten samt möjliggör för
oss att kunna med större sannolikhet beräkna anfallspunkten och således att hålla
armén samlad för att möta den väntade landstigningen. (Kaptenen Fredenberg, A. K.
1876.)

Mot departementschefens ifrågavarande principer och förslag uppträdde år 1875
i Första kammaren hem Hedlund, som dels framhöll, att eu plan för vårt sjöförsvar
borde uppgöras på »topografisk grundval» och sålunda ha till syfte att skydda och
förskansa inloppen i våra skärgårdar och hamnar, huvudsakligen genom minor
och torpeder, dels gjorde gällande, att sjöförsvaret måste stå i organiserad förbindelse
med våra fästningar, och att den nya planen borde uppgöras i sammanhang
med lantförsvaret. I Andra kammaren nämnda år rönte departementschefens
förslag betydligt kraftigare och mera deciderat motstånd än i den första. Bland
motståndarna i Andra kammaren märkas — förutom herr Nils Larsson i Tullus
och herr Key, såsom förut i annat sammanhang omnämnts — kommendörkaptenen
A. Adlersparre samt herrar Sven Nilsson i Österslöf, Carl Ifvarsson och A. P.
Danielsson. Herr Adlersparre, känd såsom målsman för skärgårdsflottan, avstyrkte
byggandet av det föreslagna rammfartyget samt tillbakavisade förekomna påståenden
att flottan skulle vara vårt huvudvapen och armén endast av underordnad
vikt: »Innan lantförsvaret är ordnat, och innan vi veta vad det kommer att kosta,
bör sjöförsvarets utveckling begränsas till sådana fartyg, som äro avsedda för
positionsförsvaret och för ett omedelbart understöd åt armén samt till tidsenliga övningsfartyg
för sjömanskapets vidmakthållande»; splittring av krafterna åt tvenne
håll skulle innebära ett vanmäktigt försvar både till lands och sjöss. — Nils
Larsson och Sven Nilsson framhöllo, att vi för att med rammfartyg kunna uträtta
något skulle behöva ett vida större antal än våra tillgångar medgiva; varjämte
dels den förstnämnde och herr Danielsson förordade koncentration av våra krafter
på minförsvaret, och dels Sven Nilsson betonade, att vi varken med ett eller flera
minfår tyg torde förmå genombryta eller förstöra en transportflotta, ej heller
hindra en fiende frän landstigning. — Kommendörkaptenen C. G. Lindmark vände
sig särskilt mot dem, som ville lägga försvarets tyngdpunkt på flottan: »Det är
med stor ledsnad, som jag, ehuru sjöman, likväl måste förneka möjligheten därav
att ett sjöförsvar någonsin kan skydda Sveriges kuster». Han framhöll vidare
nödvändigheten att, när lantförsvarets organisation kommer till avgörande, det
vore fullt klart, vilken betydelse som i försvaret kan tillmätas flottan, och sade
sig skola »djupt beklaga, om flertalet utav kammarens ledamöter skulle hysa den

tron, att vi kunde erhålla ett betryggande försvar genom att kasta alla våra ansträngningar
på flottan». Han instämde i de åsikter rörande flottans uppgift,
vilka tunn os uttalade i den Kung], propositionen, och ansåg det föreslagna rammfartyget
såsom ett kraftigt utfallsfartyg för kustförsvaret, men framhöll tillika,
att det icke vore nog med ett enda sådant fartyg, om vi skulle kunna uträtta
något, samt tilläde, att han för närvarande koirsme »alltid att i främsta rummet
rösta för en stark organisation av vårt lantförsvar». — I 1876 års riksdagsdebatt
i förevarande fråga stödde sig motståndet mot departementschefens flottplaner
företrädesvis på den försvarspolitiska grundsats, till vilken statsutskottet vid
nämnda års riksdag anslutit sig, nämligen att sjöförsvaret ej kunde planläggas
utan hänsyn till lantförsvarets ordnande, och att bådadera måste ställas i samband
med landets ekonomiska bärkraft. Denna grundsats blev nu huvudämne i båda
kamrarnas förhandlingar rörande denna fråga. I Första kammaren förklarade sålunda
greve af Ugglas, reservant mot det nästföregående årets statsutskottsbetänkande,
att han, »ehuru fullkomligt uppfattande den roll, vårt sjöförsvar skall utföra likväl
måste ställa frågan om lantförsvarets ordnande högre än frågan om byggandet
av krigsfartyg» samt fördenskull förordade bifall till 1876 års utskottsbetänkande
i den förevarande punkten; och kaptenen G. A. Mannerskantz, som uttalade sina
betänkligheter mot den föreslagna »dyra fartygscerten», framhöll vikten av att vi
icke under försöken att åstadkomma ett starkt sjöförsvar försummade »vad som
dock måste anses för huvudsaken» nämligen att åstadkomma eu tillräckligt manstark
och välövad här. I Andra kammaren kritiserade''kaptenen C. W. Ericson såväl departementschefens
sjöstrategiska planer som ock hans förslag till fartygscerter samt
framhöll dessutom vikten av minförsvaret; kommendörkaptenen Lindmark erkände
riktigheten av statsutskottets ovanan givna försvarspolitiska grundsatser under
yttrande: »Såsom var och en väl vet, måste försvaret hos oss bestå av tvenne
faktorer, lånt- och sjöförsvaret. I ett fattigt land som Sverige måste dessa faktorer
noga avvägas, så att man för minsta kostnaden får det bästa försvaret». Dä
emellertid regeringen uttryckligen uttalat sig för den åsikten, att armén vore den
viktigaste faktorn i vårt försvar, och då den kung! propositionen käft hans
tvivel om vår ekonomiska förmåga att skaffa oss rammfartyg, samt dessa fartyg
vore särskilt ägnade, att när gynnsamma tillfällen därtill eljes yppade sig, begagnas
såsom utfallsfartyg, yrkade han likväl bifall till den kung!, propositionen.
Statsutskottets ståndpunkt i principfrågan hävdades särskilt av herr Carl Ifvarsson:
Det vore, yttrade han, utan tvivel bättre om sjöförsvaret kunde ordnas i

sammanhang med försvaret i dess helhet, och önskvärt att, innan vi taga itu med
det förra, hava klart för oss, vilka kostnader vårt lantförsvar kan komma att
kräva. »På lantförsvaret måste vi bygga vårt huvudsakliga försvar, till vilket
försvarsverket till sjöss bör anses endast såsom ett bihang. Många finnas, som
påstå, att sjöförsvaret tjänar till ingenting — en sak, som jag icke vågar be -

pöma — men jag tror, att även detta har någon betydelse, ehuru icke som
självständigt för sig, tv såsom sådant har det ingen synnerlig betydelse, likasom
jag icke heller vill tillerkänna detsamma en sådan betydelse, att det bör ställas
framför lantförsvaret.» Även herr Adlersparre anslöt sig till statsutskottets mening:
han förklarade sig dessutom finna departementschefens nybyggnads- och
krigföringsprogam icke ägnat att vare sig i finansiellt eller i militäriskt hänseende
hålla vad det lovat. Av andra talare i denna kammare mot regeringsförslaget
framhöllos betänkligheter därutinnan, att förslagets genomförande kunde
komma att undanskjuta frågan om lantförsvaret, som dock måste sättas i främsta
rummet.

1877, 1878 Från de återstående tre åren av 1870-talet finnes icke att anteckna något

0<rikldag(rrS uttalande av vikt rörande förhållandet mellan armén och flottan eller

dennas särskilda betydelse för vårt lands försvar. I de förslag till lantförsvarets
ordnande, som under angivna tidsperiod framställdes, upptogs icke till behandlingfrågan
om denna försvarsgrens samband med sjöförsvaret. Ej heller något av
dessa förslag vann för övrigt riksdagens bifall.

I 1877 års statsverksproposition äskades till fartygsbyggnad 2,000,000 kronor;;
statsutskottet föreslog 1,700,000 kronor, och Första kammaren beslutade anslå detta
belopp, medan åter Andra kammaren nedsatte anslaget till 1,000,000 kronor. Genom
gemensam votering beviljades endast sistnämnda belopp med det av statsutskottet
föreslagna förbehåll, att riksdagen fortfarande ansåge »större och dyrbarare fartygscerter,
än som kunna med ett års anslag fullbordas, för närvarande icke böra påbörjas»;
och hänvisades för övrigt till 1876 års riksdagsskrivelse. Ur riksdagsdebatten
i detta ämne må här antecknas dels att greve av Ugglas i Första kammaren konstaterade
eu divergens mellan å ena sidan departementschefens och, å den andra,
riksdagsmajoritetens uppfattning rörande begreppet kustförsvar, i det att departementschefen
därmed förstått ett »allmänt försvar av vår kust, såväl den av
skärgård omgivna som den öppna», varemot riksdagsmaj oriteten avsett uteslutande
ett skärgårdsförsvar; dels och att direktören A. Gumeelius i Andra kammaren
åberopade ett av John Ericsson i detta ämne fällt yttrande, att om Sverige
hade råd att offra sammanlagt 24 miljoner kronor till anskaffandet av nya fartyg
och stärkandet av vårt sjöförsvar, så vore det med hänsyn till vårt lands läge, naturförhållanden
och tillgångar lämpligare »att hellre lägga sig till med 40 fartyg,
som kunde bära en eller två kanoner eller tjänstgöra såsom minbåtar, för i medeltal
600,000 kronor stycket, än att skaffa sig sex rammfartyg för i medeltal
4 miljoner kronor stycket.»

I 1878 års statsverksproposition begärdes »till fartygsmateriel» ett extra
anslag å 2,100,000 kronor, därav 500,000 kronor att utgå under år 1879; och i
1879 års statsverksproposition äskades, likaledes till fartygsmateriel, ett extra
anslag å 3,600,000 kronor, därav 850,000 kronor att utgå under är 1880. I sam -

manhang med sistnämnda anslagsäskande, däri förutsattes att det av 1877 års
riksdag anvisade beloppet 1,000,000 kronor, finge användas till enahanda ändamål,
som det. för vilket begärda 850,000 kronor voro avsedda, framlades följande
plan för nyanskaffning åren 1880—1884: en korvett: 1,866,400 kr., ett pansrat
mindre fartyg: 2,500,000 kr., en isbrytare och bogserbåt: 232,000 kr., eller således
tillhopa 4,598,400 kr.

Såväl 1878 som 1879 års proposition blev emellertid, i enlighet med statsutskottets
hemställan, av riksdagen avslagen. Vid 1878 års riksdag, då Första Kammaren
med 59 röster mot 54, som voro för bifall till utskottets hemställan, bifallit
den kungl. propositionen, medan Andra kammaren med 109 röster mot 44 godkänt
utskottsbetänkande^ blev beslutet om avslag å regeringens anslagsäskande fattat i
gemensam votering och under hänvisning till landets ekonomiska ställning. Jämväl
år 1879, då båda kamrarna fattat enahanda beslut, motiverades avslaget med ett
åberopande av rikets finansiella ställning, men med den förklaring tillika, att ett
bifall till den kungl. propositionen skulle inneburit ett frånträdande av de åsikter,
till vilka 1876 och 1877 års riksdagar anslutit sig i detta ämne. Förklaringen
gällde egentligen det föreslagna pansarfartyget. I de debatter, som föregingo
1878 och 1879 års beslut, framfördes i huvudsak enahanda synpunkter som åren
1875 och 1876. Därjämte framhölls starkt vikten av ett väl utvecklat torpedsystem
och minförsvar, såsom synnerligen lämpligt för våra förhållanden; så t. ex.
i Första kammaren år 1878 av majoren C. A. Adelsköld och greve Gr. M. Posse
och år 1879 av greve N. G. A. Sparre samt i Andra kammaren av åtskilliga
talare år 1878 och av kaptenen Fredenberg 1879. Själv hade departementschefen
i 1878 års förstakammardebatt ett anförande, som synes innebära en viss inskränkning
i hans program av 1875; han förklarade sålunda att »det ändamål, som vi
med vår sjökrigsmateriel böra avse, måste i främsta rummet vara att, såvitt
möjligt är, förhindra fientliga flottor att komma in till Stockholm och Karlskrona,
och att därefter, i den mån tillgångarna räcka till, även kunna motsätta oss
landstigningar åtminstone på vissa punkter av våra vidsträckta kuster».

6—140628.

1880 års
förslag
rörande allmän
värnplikt
m. m.

1880 års
lant försvarskommitté

och samma
års sjöförsvarskommitté.

Andra skedet: 1880—1900.

Med 1880-talets början göres ett försök att upptaga försvarsproblemet till
lösning på de grunder, som i upprepade uttalanden av riksdagen under det nästföregående
årtiondet blivit angivna, nämligen lantförsvarets och sjöförsvarets ordnande
jämsides, efter en allmän, för armén och flottan gemensam försvarsplan
samt under tagen hänsyn till så väl de båda försvarsgrenarnas uppgifter och
ställning inbördes som ock rikets ekonomiska bärkraft.

Den 19 april 1880 hade skett ombildning av statsrådet, därvid greve Arvid
Posse kallades till statsminister. Regeringsskiftet ägde direkt samband med försvarsfrågan,
i det att Kungl. Maj:ts till 1880 års riksdag avgivna förslag till lag
om allmänna värnplikten samt till lag om flottan tillhöriga värnpliktigas tjänstgöringsskyldighet
icke vunnit riksdagens bifall. Till följd av det försvarspolitiska
läget vid denna riksdag blev nu den nya regeringens uppgift att med förutsättning
av indelningsverkets upphävande, rustnings- och roteringsbesvärets
avskaffande samt grundskatternas avskrivande åstadkomma en lösning av försvarsfrågan.

Genom nådigt brev den 19 juni 1880 tillsatte Kungl. Maj:t två parlamentariska
kommittéer, en lantförsvarskommitté om 24 medlemmar och en sjöförsvarskommitté
om 15 medlemmar, med uppdrag att utarbeta fullständiga förslag,
den förstnämnda till lantförsvarets och den sistnämnda till sjöförsvarets ordnande.
Lantförsvarskommittén utgjordes av landshövdingen greve Albert Ehrensvärd,
ordförande, generallöjtnanten greve Sv. Lagerberg, överstarna friherre Ernst
von Vegesack och C. G. Breithoitz, majoren friherre Axel Rappe, ledamöterna
av Första kammaren friherre R. von Krsemer, rektorn R. Törnebladh, godsägaren
greve Gösta Posse, kammarherren greve Gustaf. Sparre, godsägaren Oscar Lvers,
ledamöterna av Andra kammaren hemmansägaren C. A. Larsson, godsägaren
Emil Key, hemmansägarna Sven Nilsson i Efveröd, Ola Andersson i Burlöf
och Carl Ifvarsson, redaktören S. A. Hedlund, hemmansägarna Sven Andreasson
i Tollered, J. E. Johansson i Fornebyn, bankofullmäktigen Liss O. Larsson
samt Gunnar Erikson och P. O. Hörnfel dt, översten friherre G. Peyron, överstelöjtnanten
Carl Ericson och översten J. O. B. Stecksén. — Sj oför svarskornmittén
utgjordes av kommendörerna, ledamöterna av Andra kammaren friherre
B. O. Stackelberg, ordförande, och C. G. Lindmark, kommendörkaptenerna E. S.

K. Pevron, Ii. G. von Hedenberg och M. P. von Krusenstierna, kaptenen Y. N.
Christierson, ledamöterna av Första kammaren godsägaren friherre C. F. K.
Barnekow, godsägaren L. Kockum, civilingenjören O. E. Carlsund och häradshövdingen
C. B. Hasselnöt, ledamöterna av Andra kammaren godsägaren friherre
I. O. H. Koskull, hemmansägarna Anders Petter Danielsson i Dystad. Ola Månsson
i Jemshög, Ola Bosson Olsson i Maglehult och Olof Jonsson i Hof. Kommendörkaptenen
von Krusenstierna hade blivit förordnad i stället för förstakammarledamoten
distriktsingenjören L. M. Nordenfelt, som avsagt sig uppdraget,
innan kommittén sammanträdde.

I sitt yttrande till statsrådsprotokollet vid dessa båda kommittéers tillsättande
angav statsministern den allmänna grundval, på vilken deras förslag
borde utarbetas. Under hänvisning till det i 1873 års riksdagsskrivelse i detta
ämne av riksdagen uttalade önskemål, nämligen att frågorna om härens organisation
och skatteväsendets ordnande borde i ett sammanhang framläggas till riksdagens
prövning, framhöll sålunda statsministern, att de i nämnda skrivelse anförda
grunder för försvars- och skattefrågornas lösning vore »de enda, som, under
nuvarande förhållanden, kunna med hopp om framgång tillämpas». Härordningsförslaget
borde utarbetas med ledning av det år 1878 av riksdagens särskilda
utskott avgivna förslag i anslutning till lantmannapartiets motion i försvarsfrågan,
enär »ett, så långt våra tillgångar och övriga förhållanden det medgiva,
betryggande försvar bör kunna, huvudsakligen på de av utskottet angivna grunder,
ernås». »Då emellertid», fortsätter statsministern, »vid ordnandet av rikets försvarskrafter
klokheten bjuder att draga all möjlig fördel av vårt geografiska
läge, och följaktligen, vid bedömande av vad som erfordras för ett effektivt,
landets frihet och självständighet betryggande försvar icke bör förbises det stöd.
som kan vinnas i ett efter våra förhållanden lämpat kustförsvar», hemställes, att
»samtidigt med förslag till lantförsvarets ordnande skall utarbetas förslag till den
^krigsmateriel och den bemanning, som vid vårt kustförsvar erfordras». »Vid
bedömandet av den utsträckning, som åt landets försvar i dess helhet skall ifrågaställas,
böra tagas i övervägande såväl i militäriskt och tekniskt hänseende lämpliga
anordningar, som även landets förmåga att utreda därmed förenade kostnader
samt folkets vanor och föreställningssätt. Enligt mitt förmenande böra
således anspråken på försvarets organisation i fredstid ställas i jämnbredd med.
men icke högre än folkets förmåga att bära därmed förenade uppoffringar.»

De ekonomiska frågor, som med försvarsutredningen ägde sammanhangj
voro i viss mån redan förut under utredning i det syfte, som i 1873 års rikdagsskrivelse
angivits. Kungl. Maj:t hade nämligen den 20 juni 1879 tillsatt en kommitté
av fjorton personer, den s. k. skatteregleringskommittén. med uppdrag att

Allmän
grundval för
de båda
förs varsko»)
mitteernas-
arbete.

Skatte reglerings kommittén.

efter fullständig utredning av alla skatteförhållanden i riket, uppgöra förslag
till eu på utredningen grundad rättvis fördelning av skattebördorna.

1879 års Likaledes hade, året före de båda försvarskommittéernas tillsättande, en

^kommitté^'' särskild utredning angående nya fartygscertef för flottan blivit föranstaltad, i
det att Kung! Maj t den 26 september 1879, på hemställan av dåvarande sjöförsvarsministern
F. \V. von Offer, tillsatt en kommitté av sakkunniga, den s. k.
certkommittén, med uppdrag att företaga utredning av frågan om vilka fartygscerter
som med hänsyn till rikets tillgångar syntes på den ståndpunkt, sjökrigsvetenskapen
för närvarande befunne sig, bäst främja ändamålen: att utestänga
fientliga flottor från rikets viktigaste hamnar; att försvåra, om icke förhindra,
landsättande av överväldigande fientliga härmassor å rikets kuster, varhelst en
landstigning försöktes; samt att, om én fiende skulle lyckas landstiga, oroa och
försvåra hans kommunikationer med eget land och genom operationer å landets
insjöar och andra inlandsfarvatten understödja egen och motverka en fientlig härs
framträngande. Såsom synes voro dessa ändamål angivna i ordagrann överensstämmelse
med departementschefens uttalanden till 1875 och 1876 års statsrådsprotokoll
rörande vårt sjöförsvars uppgifter; och hade kommittén nu att i förberörda
hänseenden inkomma med yttrande och förslag, åtföljda av approximativa
kostnadsuppgifter. Till ledamöter i kommittén hade förordnats konteramiralen
R. von Feilitzen, ordförande, kommendörerna J. U. G. Améen och friherre B. O.
Stackelberg, marindirektören G. W. Svensson, kommendörkaptenerna C. G. Lindmark,
Th. Arvidsson, F. Facks och Georg af Klercker, kaptenen G. E. Ulff,
mariningenjören J. L. Frykholm och kaptenen Y. N. Cristierson.

Certkom- Den 28 juni 1880 avgav certkommittén sitt utlåtande. Därvid tog kommittén

”tänkande'' beträffande kostnadsfrågan till allmän utgångspunkt, att förslagen borde vara så
(1880). beskaffade, »att giltiga ekonomiska hinder mot deras förverkligande icke vore att
befara»; och fann kommittén lämpligt att i sådant hänseende grunda sitt förslag på
en årlig nybyggnadssumma av 1,700,000 kronor, ungefärligen motsvarande nybvggnadsanslagen
för åren 1876 och 1877. Kommittén föreslog följande fartygscerter:
en pansarbåt (typ A.) för kust- och hamnförsvar, till en beräknad kostnad
av 2,290,000 kronor, eu minbåt för självgående minor (typ B.) och en minbåt för
stångmina (typ C.), beräknade att kosta, den förstnämnda 120,000 kronor och den
sistnämnda 30,000 kronor, ävensom en lätt pansarbåt för insjöarna (typ D.), beräknad
till 240,000 kronor. Efter att ha lämnat en beskrivning å dessa olika typer —
av vilken här må anmärkas, att typen A., bestyckad med två grova kanoner, 25,4
cm., hade 2,621,94 tons deplacement med en beräknad fart av 13 knop samt 68,ss
meters längd i v. 1., 14,84 meters bredd i v. 1. och 4,7 5 meters djupgående — undersöker
kommittén särskilt spörsmålet om A-tvpens förmåga att fylla sina ifrågavarande
uppgifter, sådana de angivas i de tre första punkterna av departements -

chefens program, och finner kommittén därvid, att A-båtens förmåga i berörda hänseenden
måste anses tillfredsställande. I fråga om särskilt andra punkten: »att
försvåra, om icke förhindra landsättande av överväldigande fientliga härmassor å
rikets kuster, varhelst en landstigning å desamma försöktes», yttrar kommittén:
»Väl vore det antagandet förmätet, att den av kommitterade föreslagna pansarbåtstypen
skulle vara vuxen värvet att hindra vilken som helst av våra möjligen
blivande fiender från att landstiga. För att tillförsäkra oss en sådan trygghet,
skulle i alla händelser fordras ett vida större antal fartyg än landet mäktar åstadkomma.
Men den övertygelsen torde däremot ingalunda sakna fog, att den föreslagna
pansarbåten besitter sådana egenskaper, att densamma vid ett infallande
krig skulle kunna bliva fienden ganska besvärlig vid landstigningsföretag».

■ Certkommitténs förslag till pansarbåtstyp för den svenska flottan upptogs
av regeringen och underställdes riksdagens prövning, innan ännu de båda försvarskommittéerna
avgivit sina betänkanden. I statsverkspropositionen till 1S81
års riksdag äskades sålunda till ett pansarfartyg av den utav certkommittén förordade
typen A. ett extra anslag å 2,290,000 kronor, därav 650,000 för år 1882.
Dåvarande chefen för sjöförsvarsdepartement friherre K. Gr. von Otter — företrädarens
broder — betecknade A-typen såsom »en utvecklingsform av den redan
hos oss sedan femton år tillbaka antagna monitorstypen» samt förklarade vidare,
att den nya typen otvivelaktigt torde »bättre än denna, sin numera i mycket föråldrade
föregångare och urbild, och bättre än våra under de senare åren tillkomna,
helt och hållet opansrade kanonbåtar» kunna fylla de maktpåliggande uppgifterna,
»att utestänga fientliga flottor från rikets viktigaste hamnar, försvåra fientliga
härmassors landsättande på våra kuster och oroa eu möjligen landstigen fiendes
förbindelser med eget land./ samt bättre än de dåvarande pansarbåtarna ägna sig

Certkommitténs
förslag
och sjöförsvarsfrågan
inför
1881 års
riksdag. —
Yttranden i
debatterna.

för stridsfälten inom skärgården.

Genom departementschefens motivering erhåller den uppgift, som avser
flottans uppträdande gent emot fientliga landstigningsförsök, en definition, i vilken
frågan om flottans förmåga att hindra landstigningar lämnas helt å sido, på samma
gång likväl som flottans uppgift gent emot dylika företag betecknas såsom den
främsta: den angives sålunda vara att »försvåra fientliga härmassors landsättande
på våra kuster», och i annat sammanhang, då departementschefen framhåller vikten
av att antalet olika fartygscerter begränsas, och att varje fartyg i vår flotta borde
vara användbart »för så väl det ena som det andra stridsfältet», heter det, att vår
flotta under sådana förhållanden skulle »bättre än nu är fallet fylla den uppgift,
vilken, såsom varande hennes förnämsta, icke borde överstiga hennes krafter»,
nämligen »att genom den fientliga landstigningens försvårande och fördröjande
bereda vår här rådrum att samlas och ordna sig för att med kraft kunna möta
en landstigande fiende, så snart och varhelst han beträdde vår mark».

Propositionen om anslag till det nya pansarfartyget blev av .första kammaren
bifallen, men av Andra kammaren avslagen, och i gemensam votering segrade
Andra kammarens mening. Beslutet om avslag anmäldes i riksdagens underdåniga
skrivelse utan någon motivering. Statsutskottets majoritet hade tillstyrkt
ett anslag för år 1882 av 480,000 kronor »till byggande av sådana krigsfartyg,
som kunna med denna anslagstillgång fullbordas», men avstyrkt beviljande av
anslag för närvarande »till någon så stor och dyrbar fartygsbyggnad som den nu
av Kungl. Maj:t föreslagna»; och hade utskottet till stöd för denna mening anfört,
bland annat: »Först efter den fullständiga utredning, som av den nu samlade
sjöförsvarshommittén är att emotse, kan den frågan väntas bliva tillförlitligen
avgjord, vilken ställning inom försvaret sjövapnet för framtiden bör intaga, och
på denna frågas prövning måste ytterst bero bedömandet, vilka fartygscerter må
företrädesvis anses för våra behov lämpliga.»

Bland de talare, som i 1881 års riksdagsdebatt förordade bifall till den
kungl. propositionen, märktes i Första kammaren häradshövding Hasselrot —■
medlem av sjöförsvarshommittén —, majoren Stjernspetz, kaptenen Carlsund m. fl.,
samt i Andra kammaren kommendörkaptenen friherre B. O. Stackelberg — sjöförsvarskoinmitténs
ordförande — statsministern greve Posse samt kommendörkaptenen
Lindmark, medlem av sjöförsvarskommittén. Herr Hasselrot yttrade bl. a., att
ändamålet med vårt sjöförsvar uppenbarligen icke kunde utsträckas därhän, att vi
skulle möta en fientlig flotta och med hopp om framgång kunna förhindra en fientlig
landstigning samt på detta sätt, på.själva havet, försvara vårt land, men han ansåg,
att det likväl för vårt sjöförsvar återstår två viktiga uppgifter, som både kunna och
böra förverkligas. I första hand ett så vitt möjligt fullständigt försvar av våra
viktigaste hamnar och inlopp. I detta hänseende kunde inloppen till Stockholm
och Karlskrona anses vara genom en kombination av mindre pansarbåtar, minor
och fästningar väl försvarade. Men att på denna väg utveckla försvaret av våra
övriga kuster vore icke möjligt. Ett försvar medelst mindre pansarbåtar och minor
vore nämligen i sig självt dyrt, oavsett att ett fäst minförsvar krävde skydd
av pansarbrytande kanoner, vare sig i batterier på land eller genom flytande batterier;
och för övrigt funnes ett så stort antal landstigningsplatser i våra skärgårdar
— förutom »hela den öppna delen av kusten utmed Smålands, Ölands och Blekinges
stränder samt snart sagt hela kusten utefter Skåne och Halland» —, där fienden
nästan överallt kunde landsätta en massa trupper, att det vore otänkbart för oss att
kunna ordna ett lokalt tillfyllestgörande kustförsvar. Dessa förhållanden nödvändiggjorde
en andra uppgift för vårt sjöförsvar, nämligen »att — då det är omöjligt att
förhindra en landstigning — åtminstone försvåra den så mycket som möjligt, att
icke allenast under transporten till vårt land utan även vid själva landstigningstillfället
åstadkomma så stor skada som möjligt och sedermera, då landstigningen
skett, oroa fiendens kommunikationslinje och förbindelse med sitt hemland». Den

dåvarande sjökrigsmaterielen vore icke lämplig att fylla ifrågavarande uppgifter,
nämligen att i någon mån förhindra och försvåra en landstigning å andra platser
än i Stockholm och Karlskrona, det föreslagna fartyget åter fyllde, så vitt
fackmän uppgivit, alla rimliga anspråk, som vi kunde ställa på ett kraftigt, sjögående
fartyg. — Herr Stjernspetz vände sig Scärskilt mot påståendet, att man
genom att antaga A-typen skulle bana väg för en sjögående flotta, samt framhöll
därvid, att nämnda typ vore »ingenting annat än en monitor av starkare
cert, som med större fördel kan upptaga en strid i öppna sjön och förflytta sig
till vilka ställen av våra kuster som helst». Därjämte framhöll herr Stjernspetz,
hurusom en eskader av dylika fartyg ägde betydelse för skyddandet av vår neutralitet
och särskilt för upprätthållandet av vår förbindelse med Gott]and. —
Herr Carlsund framhöll vikten av att vi äga ett starkt sjöförsvar, under förklaring,
att en stark flotta kunde visserligen icke förhindra, men betydligt försvåra
den genom angrepp på den fientliga transportflottan. Han gjorde gällande, att vårt
land vore så beläget, »att det huvudsakligen kan bliva anfallet blott under en
kortare tid av året»: en fiende skulle därför betänka sig att anfalla, innan han vore
så komplett rustad, att han hoppades på »att under de blidare månaderna av året
kunna förstöra våra resurser och bemäktiga sig några fasta platser och så vidare».
Det vore fördenskull av yttersta vikt »att kunna förhindra eller försvaga fiendens
kommunikationer och transporter under den blidare årstiden, då hans operationer
kunna antagas komma att fortgå». — Statsministern greve Posse bemötte de invändningar,
som gjorts rörande A-typens lämplighet, samt yttrade vidare: »Kungl. Maj:t
hyser den uppfattningen, att man må hava huru stridiga åsikter som helst angående
försvarets organisation, —- man dock måste vara överens därom, att försvaret bör
grundas på både lånt- och sjöförsvar, emedan det väl icke kan vara i landets intresse
att med förbiseende av allt sjöförsvar åtaga sig tyngre börda för lantförsvaret,
än som erfordras med understöd av ett efter våra förhållanden lämpat
kustförsvar. Det skall under den fortgående behandlingen av dessa frågor visa
sig, vilken användning sjövapnet kommer att få i vårt försvar. Detta kan naturligtvis
dock ej utredas, förr än man kommit därhän, att Konung och Riksdag
blivit ense om försvarsorganisationen i sin helhet. Sannolikt är väl, att sjöförsvaret
då kommer att intaga en underordnad ställning till lantförsvaret. Men till
och med för en sådan underordnad ställning fordras materiel, varav flottan för
närvarande äger endast högst obetydlig.»

Mot det ifrågavarande förslaget uppträdde i Första kammaren f. d. översten
friherre R. Klinckowström samt i Andra kammaren herr Hedlund, godsägaren
E. Key, vice talmannen Carl Ifvarsson na. fl. Herr Hedlund åberopade gent emot
det föreslagna pansarfartyget samma skäl, som av statsutskottet angivits, samt
framhöll vidare, att högst divergerande åsikter i fråga om landstigningsfaran och
de platser, där en fientlig landstigning kunde förväntas, blivit uttalade av lånt -

försvarets män, av örlogsfiottans män och av handelsflottans män, i det att lantförsvarets
män utpekat arkipelagerna kring Stockholm och Göteborg såsom de
sårbara punkterna, dem en fiende företrädesvis skulle uppsöka, bl. a. av det skäl
att en landstigning å avlägsnare punkter, exempelvis den norrländska eller den
skånska kusten, skulle kräva en allt för lång operationslinje, varförutom kravet
på landstigningsplatsens tjänlighet för den fientliga arméns inmarsch och vidare
operationer inskränkte antalet lämpliga landstigningsplatser överhuvud; däremot
hade örlogsfiottans män påstått, att en fientlig här kundé landstiga var som helst
på våra kuster, medan åter mycket erfarna män av vår handelsflotta förklarat,
att en fientlig landstigning i en skärgård vore mycket svår, ej minst för navigeringens
skull, och att jämväl en dylik landstigning å öppen kust vore flerstädes
förenad med stora vanskligheter, i vissa fall beroende på saknad av ankarplats.
Efter en kritik av den ifrågavarande fartygstypen, på vilken enligt talarens åsikt
ställts allt för stora och olikartade anspråk, hänvisade han till befintligheten av
de fyra försvarskommittéerna (lantförsvars-, sjöförsvars-, fortifikations- och positionsartillerikommittéerna),
samt anmärkte härvid, att de under senare tiden uppgjorda
planerna för ordnandet av värt lånt- och sjöförsvar varit föremål för en
alltför långt driven begränsning; sålunda vore obesvarade sådana viktiga frågor
som dessa: »Huru skola lånt- och sjöförsvaret samverka med varandra till det gemensamma
målet?», eller: »Huru skola lånt- och sjöförsvaret samverka med fortifikationen?»
»Vad understöd skall det ena giva det andra? Het nära sambandet
mellan de olika försvarsplanerna hade således bort vara bestämt före tillsättandet
av alla dessa kommittéer.» ■— Herr Key sammanfattade en kritik av förslaget till
pansarfartyg på följande sätt: Man har »med denna typen A. begått det felet, att
man velat uti ett och samma fartyg förena för mycket, och just därför på alla håll
ernått för litet». — Herr Carl Ifvarsson''framhöll, att ett bifall till ifrågavarande
regeringsförslag skulle innebära en utveckling till det större sjöförsvaret; frågan
huruvida vi skulle hava ett större eller ett mindre sjöförsvar vore dock ännu icke
tillräckligt utredd eller särskilt prövad, och därför borde resultatet av försvarskommittéernas
utredning avvaktas, »innan man till påbörjande av detta system
beviljar anslag».

1882 års
riksdag.
Gemensamma
över -

läggningar
mellan försvarskommittéerna.

Vid 1882 års riksdag var frågan om nyanskaffning av stridsfärtygsmateriel
vilande. På statsutskottets tillstyrkan biföllo båda kamrarna utan debatt eller
omröstning regeringens hemställan om ett anslag å 1,480,000 kronor till ett nytt
övningsfartyg i stället för ångkorvetten Gävle, av vilket belopp anvisades 650,000
kronor för år 1883.

Emellertid hade de båda försvarskommittéernas utredningsarbeten pågått,
därvid också samfällda överläggningar om grunderna för rikets försvar ägt rum
så val mellan kommittéerna som mellan sjöförsvarskommittén och delegerade från

lantförsvar skommittén.. Något gemensamt utlåtande avgavs dock icke. Vardera
kommittén framlade i sitt betänkande vad den ansåg erforderligt i fråga om
dessa grunder.

Lantförsvarskommitténs betänkande är daterat den 19 juni 1882. I dess
inledning uppställes till besvarande spörsmålet, huruvida vårt lands geografiska
läge bör föranleda oss att vid ordnandet av försvaret i dess helhet låta lantförsvaret
eller sjöförsvaret ingå såsom den huvudsakligaste faktorn. Därvid anmärkes, att
ett sjöförsvar, som gjorde oss till herrar på de oss omgivande haven eller som
kunde under en längre tid avhålla en fiende från våra kuster, visserligen skulle
vant av den väsentligaste betydelse, men att anskaffandet och vidmakthållandet av
ett sådant sjöförsvar icke vore oss möjligt, enär de uppoffringar vi, även med uppbjudande
av våra yttersta ansträngningar, kunna åstadkomma, säkerligen icke skulle
befinnas tillräckliga, så mycket mindre som vårt lands långsträckta kust gjorde det
svart för oss att samlade träda fienden till mötes där han, väl förberedd, närmade
sig vart land. För övrigt vore det av krigshistorien visat, huru svårt det överhuvudtaget
är att hindra fientliga landstigningar. Således måste den för försvaret av vårt
land avgörande striden slutligen komma att utkämpas inom landet. Därav följde,
att lantförsvaret hos oss måste bilda försvarets tyngdpunkt. Det finge också ej
örglömmas, att ett folk, »som håller sin ära högt och är berett att uppoffra allt för
sitt .oberoende, det folket måste även betrakta lantförsvaret såsom försvarsväsendets
viktigaste del, enär detta, väl ordnat, ensamt är mäktigt att tillåta ett folk att uppbjuda
hela sin förmåga till sitt försvar; och då vi säkerligen nu såsom fordom vilja
försvara oss till det yttersta, om vårt land beträdes av en fiende, är detta ett ytterlgare
skal att i första rummet så omhulda lantförsvaret, att det till fullo må kunna
utveckla denna sm egenskap». På grund härav måste största delen av försvarsbudgeten
användas för lantförsvaret, men viktiga skäl talade dock alltid för att
vi icke. förbisåge sjöförsvaret, vilket oemotsägligen vore till stor nytta för försvaret
i dess helhet,, varförutom också handelns intressen krävde ett sjöförsvar.

os oss torde dock sjöförsvaret alltid komma att röra sig med begränsade medel.
Med hänsyn härtill och i närmaste överensstämmelse med den allmänna försvarsplanen
måste sjöförsvarets uppgifter bestämmas. »Att», fortsätter kommittén, »inskränka
fiendens anfallspunkter och förlägga dem så avlägset som möjligt från
andets mest omtåliga punkter — i första rummet dess huvudstad — är av en sådan
vikt för försvaret i dess helhet, att, kan sjöförsvaret uppfylla denna fordran, är
dess betydelse ingalunda ringa. Att i tid upptäcka fiendens annalkande och avsikter
ar likaledes, en uppgift, som sjöförsvaret har att fylla. Även sedan fienden
lyckats landstiga, kan sjöförsvaret genom operationer i våra skärgårdar och
pa landets insjöar understödja egen och motverka en fientlig härs framträngande.
Kan det slutligen även föreläggas sjöförsvaret såsom mål för dess verksamhet att

7—140528.

Lantförsvarskommitténs
betänkande

(1882).

försvåra fiendens landstigningsförsök samt oroa hans förbindelser med eget lan ,
har det i sanning med de tillgångar, som vi å detsamma torc e kunna offra, förelagts
uppgifter, vilkas lösande i hög grad skulle bidraga till att oka dess värde
bland landets försvarsanstalter.* Kommittén framhåller till sist vikten av att
lantförsvaret och sjöförsvaret, då de tagas i anspråk för kriget, kunna handla i
närmaste överensstämmelse med varandra, och att de för sadant ändamål redan i
freden utvecklas efter en gemensam plan och med fästat avseende a deras sta -ning till varandra, »så att vad det ena strävar efter må stå i nära samband med

det andras uppgift». . H ,

Åtskilliga; reservanter utvecklade sina »särskilda meningar» rörande den
föreliggande principfrågan. Bland dessa reservanter behandlade särskilt herr b. A.
Hedlund spörsmålet rörande arméns och flottans inbördes betydelse för landets
försvar. Han gör gällande, att icke lantförsvaret ensamt för sig.^an i förening
med sjöförsvaret kan bilda ett »betryggande försvar», och framhåller därvid att
den skandinaviska halvöns geografiska läge erbjuder stora förmaner i avseende pa
försvaret: »Endast över vattnet kunna fientliga trupper nalkas vara landamäre:!,
med undantag av vår nordligaste gräns, för vars uppnående fienden likväl maste
genomtåga Finland. Det vidare framtågandet från norr skulle bereda den fientliga
armén så stora svårigheter, att ett sådant försök torde kunna såsom nästan
otänkbart lämnas ur räkningen. Under sådana förhållanden - . v. s. a e

fientliga arméerna måste överföras hit på fartyg - har sjöförsvaret en viktig
uppgift att fylla, nämligen i första rummet att söka hindra den fientliga flot ans
landstigning Huru och med vilka medel detta skall ske, tillhör sjöförsvarskommitténs
prövning, men ej särskilt lantförsvarskommitténs. För den senare är det
likväl av synnerlig vikt att få utrönt, vilken hjälp sjöförsvaret kan och bor i
detta avseende åstadkomma. För ett sådant svar kräves en undersökning och utredning,
som ännu torde saknas, nämligen rörande landstignmgspunkterna d v s.
de punkter, där en fientlig flotta, som medför landstignmgstrupper, kan me a
het hamna och landsätta sina trupper. De äro våra ''sårbara punkter.» Reservanten
upprepar de tvivelsmål, han i 1881 års riksdagsdebatt uttalat emot certkommitténs
yttrande, att »ensamt vårt fastlands vid pass 270 geografiska mil langa
och till mer än en tredjedel^ alldeles öppna kuststräcka erbjuder ett snart sagt
obegränsat antal anfalls- och landstigningspunkter», och han påyrkar en noggrann
utredning, därvid varje sårbar punkt på den öppna kuststräckan måste upptagas
och beskrivas, med hänvisning till de hjälpmedel, med vilka den kunde skyddas.
På denna utredning berodde ej blott lantförsvarets med fortifikationens, utanaven
sjöförsvarets hela anordning och förläggning. Undersökningen i fraga maste följdriktigt
leda till en omfattande försvarsplan] man måste veta ej blott vad som skall
göras med försvarskrafterna, utan också huru det kan och bör göras, eljest vilade
fastställandet av såväl maximi- som minimigränsen på »hugskottets losa sand».

Däremot funnes ett annat område, där gränser kunde och borde uppdragas, nämlgen
det ekonomiska: det gällde därvid att utreda, vad vårt folk kunde i detta
hänseende bära under fred, utan att alltför mycket sättas tillbaka i fråga om materiel
förkovran med därav följande utveckling i andligt hänseende.

la Sj"forsvarskommitténs betänkande avgavs den 10 augusti 1882. Kommittén
lamnar först eu utförlig historik över det svenska sjöförsvarets utveckling ända
dan stormaktstiden och därpå eu översikt över grannländernas flottor i,
jämförelse med Sveriges och Norges. Såsom resultat av sistnämnda utredning.''
och under anmärkning, att »uti tävlan på det fält, där penningtillgången huvud S

^ rS? T mäle“ rikL. och mäktigare sliten

tid kunna behålla forsteget», förklarar kommittén, att man vid undersökningen
den uppgift, som bör tillkomma vårt sjövapen, måste »redan från början frångå
v rje an e pa möjligheten av att åstadkomma eu pansarflotta, jämnstark med en
ormakts flotta och mäktig att, mötande densamma samlad i öppna sjön, där bjuda
henne batalj. Ringare, men därför ieke mindre viktig skall den Verksamhet
bliva som vid inträffande krig tillfaller vårt sjövapen, och för vilken detta under
tred bor anordnas.» Kommittén vänder sig mot den åsikten, att flottan gjorde vad
pa henne ankomme for vart lands försvar, om hon kunde med sina smärre fartyg
e ärska våra insjöar och dessutom försvara Stockholms skärgård. Om t. ex. Öster°-

f °Ch, bkaneS kuster Iämnades utan försvar till sjöss, och således fienden

unde dar pa en gång landsätta eu betydlig härstyrka med alla dess förnödenheter,
a sig fast, draga till sig förstärkningar och så väl underhålla förbindelsen med
hemlandet som ock av dessa rika landsdelar taga livsförnödenheter, tillräckliga för
* underhålla en fientlig armé, vore det ock vintern över, så vore det väl fara
varf, att haren, pa vilken vårt lands försvar ytterst vilar, funne denna sin uppgift
ailt svarare att fylla. Vidare kritiserar kommittén tanken att grunda ett
kustförsvarssystem helt och hållet på anordnandet af fasta minor. Genom särutredningar
och beräkningar i nämnda hänseende påvisar kommittén, att ett
dylikt minforsvar, gällande inalles endast 20 punkter, nämligen vid hamnar, från
ka järnvägsförbindelser leda inåt landet, ävensom vid några strategiskt viktiga
punkter, skulle i blotta anläggningskostnader betinga omkring 49 miljoner kronor;
var ill komme kostnaden för bemanning med en personal beräknad till 144
oihcerare 364 underofficerare och 1,910 förhandsmän. Och ändå vore därmed anordna^
ett fast minförsvar allenast för nämnda fåtal platser, men ingalunda för
ueia var kust För övrigt kunde dessa minor, även om de vore skyddade med
rofferi upptagas av fienden eller förstöras genom kontraminor. Kommittén

• T db t1" 6tt djllkt kuStförSVar''SSystem vara varken effektivt eller praktiskt

Sjöförsvars kommitténs betänkande (1883).

Sin egen uppfattning om sjöförsvarets möjligheter anknyter kommittén till
statsministerns uttalande i statsrådsprotokollet vid kommitténs tillsättande: »att
för ett betryggande försvar icke bör förbises det stöd, som kan vinnas i ett etter
våra förhållanden lämpat kustförsvar.» Av Sveriges fastlandskust, 270 mil lång,
kunde, fortsätter kommittén, endast två punkter, Stockholm och Karlskrona, med,
delvis åtminstone, omgivande skärgårdar anses så till vida skyddade,^ nämligen
o-enom fast minförsvar, befästningar och en del av flottan, förlagd på vartdera
stället. »Allt det övriga, så väl där skärgård möter som synnerligast den till
nära en tredjedel av det hela uppgående öppna kusten, kan sägas vara utan försvar
och erbjuda en fiende ett nästan obegränsat antal anfalls- och landstigningspunkter».
Om också vissa delar av Sveriges kust kunde anses vara i jämförelsevis
mindre grad utsatta för faran av en fientlig landstigning av allvarligare betydelse
återstode dock tillräckligt många och vidsträckta delar för att, om sjögaende
stridsfartyg icke finnas till vårt förfogande, lämna fienden valet fritt dem emellan.
Kommittén lämnar därpå en framställning rörande den befintliga sjökrigsmatenelens
nämligen monitorers, mindre pansarbåtars och kanonbåtars stridsvarde och
sammanfattar denna framställning sålunda, »att det sjöförsvar, vi nu aga, ehuru
användbart och måhända någorlunda tillräckligt för lokalförsvaret å de ställen, i
Stockholms och Karlskrona skärgårdar, dit detsamma kan komma att forläggas,
lämnar hela vår kust i '' övrigt fullkomligt oförsvarad». Sjögående stridsfartyg
behövdes sålunda, icke blott för försvaret av denna del utav kusten utan också
med hänsyn till Högland, nämligen för att upprätthålla de förbindelser mellan
denna ö och fastlandet, som vore av nöden, vare sig det gällde eu strid for var
självständighet eller blott upprätthållandet av vår neutralitet.

Kommittén uppställer härefter till besvarande frågan, vilken uppgift som
alltså bör föreläggas vårt sjövapen, och hur detta bör vara beskaffat. Den anmärker
att »kunde vi än kransa hela vår kust med befästningar, kunde vi an
spärra inloppen till alla våra viktigare hamnar och farleder med minor och stängsellinjer,
kunde vi såväl där som i skärgårdarnas trånga pass med framgång mota
fienden med flytande artilleri, skulle han ändock emellan fästen och sparrade hamnar
och utanför skärgården finna blott alltför många bekväma och ostörda punkter
för sina tillämnade landstigningsföretag, därest vi icke ägde sjögaende strids artyg
i stånd att oroa och försvåra hans förehavanden»; emellertid framhåller kommittén,
att »tyngdpunkten av försvarsväsendet i sin helhet bör falla inom ornra e
för vår krigsmakt till lands», ty »att helt och hållet hindra varje fientlig landstigning
lärer krappast någon flotta mäkta, vore hon än så stark»; »men» fortsätter
kommittén, »utanför detta område, dit härens vapen icke na, dar ar det flottans uppgift
att uppträda, Henne tillkommer äran att upptaga första stöten av anfallet».

Den definition av flottans uppgifter, som kommittén härpå lämnar,
anmärkningsvärda modifikationer i förhållande till föregående kommittéers och till

sjöministrars förut gjorda uttalanden i detta ämne. Kommittén anger nämligen
flottans uppgift på följande sätt: »Hon har att bevaka och i det längsta uppehålla
fienden, innan han beträder vår jord, och att såmedelst bereda hären kännedom
om landstigningsstället på samma gång som nödigt rådrum att där hinna
möta med tillräcklig styrka. Och ändock att landstigningen lyckats, återstår
henne ännu det maktpåliggande värvet att oroa fiendens tillförsel från eget land.»

Kommittén framhåller vidare, att sjövapnet skulle illa fylla dessa uppgifter,
om det till följd av sin egen beskaffenhet måste vara bundet vid Stockholm,
Karlskrona och Karlsborg, såsom ett bihang till därvarande befästningar
och saknande förmåga att uppträda på andra vatten än skärgårdarnas och insjöarnas.
Fiendens väg över havet kunde icke lämnas helt öppen, hans operationslinie
till vår kust icke fä vara fri och oantastad, ty då torde det icke dröja
länge innan han flyttar sin operationsbas från eget land till vårt. »För att», yttrar
kommittén, »rätt kunna samverka med hären och fylla sin uppgift i försvaret
av vårt havomflutna land måste sjövapnet fördenskull nödvändigt äga fartyg,
så beskaffade med hänseende till fart och sjöduglighet, att de må kunna hastigt
flytta sig till vilken hotad punkt som helst av vår långsträckta kust, och så
starka beträffande pansar och bestyckning, att de, där förhållandena icke äro alltför
ogynnsamma, förmå att upptaga striden mot fiendens pansarfartyg. De måste
vara sådana, att de kunna deltaga i försvaret av våra Öar, Gottland och Öland,
att de kunna utföra den väpnade rekognoscörens roll, att de, när tillfälle därtill
yppar sig, kunna angripa fiendens iandstigningsflotta, vare sig under vägen eller
i det för honom måhända farligaste ögonblicket, vid själva landstigningstillfället,
och slutligen böra de från de mänga utfallspunkter, våra skärgårdar och exempelvis
sundet emellan fastlandet och Öland erbjuda, kunna oförväntat frambryta,
störande och försvårande fiendens nödvändiga förbindelser med eget land. Men
deras storlek och djupgående måste tillika avpassas så, att fartygen må kunna
framgå i vår skärgård och därstädes uppträda».

Kommittén förordar den av certkommittén föreslagna pansarbåtstypen A.,
såsom motsvarande de sålunda angivna fordringarna, ansluter sig även i fråga om
antalet fartygscerter till kommitténs mening, föreslår för den närmaste tiden, så
fort sig göra låter, nyanskaffning av tre A-båtar samt beräknar tiden för förnyelse
av vår sjökrigsmateriel så, att Sverige för en kostnad av 2 miljoner kronor
om året skulle efter 15 år — då ännu de flesta mindre pansarbåtarna samt
kanonbåtarna av Blendas cert fortfarande vore i tjänst — för sitt kustförsvar äga
av den föreslagna nya materielen 8 st. A-båtar, 20 större minbåtar — B-typen

— och 14 mindre dylika — C-typen —, samt efter ytterligare 15 år — år 1913

— äga sammanlagt 14 A-båtar, 50 B-båtar och 30 D-båtar ävensom 10 D-båtar.
Den årliga sjöförsvarsbudgeten hade kommittén beräknat till sammanlagt 7 miljoner
kronor, därav ovannämnda 2 miljoner skulle utgå som extra anslag.

| 46

Kommittén understryker särskilt, att blotta tillvaron av sjögående, låt
vara endast mindre omfattande, men verksamt kustförsvar skulle få den stora
betydelsen att ej blott försvåra och uppehålla ett tillämnat anfall samt tvinga
en på anfall betänkt fiende till så stor kraftutveckling, att han vid jämförelse
mellan risken och den väntade vinsten kanske lämnade oss i fred, utan även vid
ett krig stormakterna emellan avhålla dem från att bryta vår neutralitet; en
instängning av våra krigsfartyg vid ett mot oss riktat fientligt landstigningsföretag
skulle kräva stor överlägsenhet i anfallsmedel: minst dubbelt så stor styrka
som vår, om det t. ex. gällde instängning i Kalmarsund, och tre- till fyradubbel
övermakt för att instänga oss i skärgården, synnerligast den Stockholmska, utan
att ändock någon säkerhet funnes för att icke ändå blockaden på någon punkt av
cerneringslinjen sprängdes och fiendens transportflotta sålunda kunde bliva utsatt
för svåra förluster. Redan en enda grupp av tre A-båtar skulle därför innebära
ett avsevärt tillskott i vår försvarskraft; och även om ett fiendens instängningsföretag
skulle lyckas, hade vi dock »vunnit ett, nämligen tid för hären att samlas
och möta fienden.»

Till sist gör kommittén följande sammanfattning av sina åsikter rörande
sjöförsvarets betydelse för vårt land samt den insats, som kunde påräknas av det
sjövapen, kommittén föreslagit:

»Utan annan sjökrigsmateriel än den, vi nu äga, skulle vi vid ett utbrytande
krig hava att befara:

att fienden lätteligen landstege, utan att hären finge underrättelse, varken
om tid eller rum;

att han icke behövde bevaka sin transportflotta med pansarfartyg;

att hans rustningar alltså kostade honom mindre;

att han ingenting hade att äventyra under vägen till landstigningspunkten,
ej heller i det eljest kritiska landstigningsögonblicket, så framt han
icke av misstag valde en sådan punkt, att han genast mötte motstånd av vår
landhär;

att han för sådant fall utan vidare äventyr kunde draga sig tillbaka och
välja ett lämpligare landgångsställe;

att Öresund, Grottland, Öland och vår öppna kust för övrigt vore helt och
hållet oförsvarade från sjön;

att neutralitet vore för oss omöjlig att upprätthålla, ens till skenet, i händelse
av krigiska förvecklingar mellan våra grannar; samt

att hela vår kust, med alla dess hamnar, kunde utan hinder blockeras av
fientliga kryssare, och att således vår sjöfart vore stängd under hela det krig,
i vilket vi voro invecklade.

Med ett sådant sjövapen kommittén ifrågasatt hade vi däremot dessa
fördelar:

fienden måste bevaka och skydda sin transportflotta med ett icke ringa antal
pansarfartyg,

hans rustningar erfordrade längre tid och medförde större kostnader,

hans äventyr, såväl under vägen över sjön som vid landstigningstillfället,
vore icke ringa,

han nödgades måhända att söka först förstöra eller åtminstone instänga
vår flotta, innan han vågade försöket att överföra sin landstigningshär, och slutligen,

för att instänga vår sjöstyrka måste han anlita måhända hela sin, utan
säkerhet att detta ändå skulle lyckas, och i varje fall vunnes under detta hans
förehavande tid för hären att samlas och övas.»

De båda försvarskommittéernas arbeten utmynnade i vissa lagförslag rörande
försvaret. Av båda framlades sålunda ett i samråd utarbetat förslag till lag om
allmänna värnplikten. Lantförs vars kommittén avlämnade dessutom »förslag till
grunder för ny härordning», »förslag till lag om upprätthållande av härens stamtrupp»,
»förslag till grunder för härens avlöning, underhåll och beklädnad», samt
»förslag till allmänna grunder för övergång från den nuvarande till den nya härordningen».
Sjöförsvarskommittén avgav »förslag till grunder för ordnandet av
Sveriges sjöförsvar» jämte förslag till övergångsstadgande. Skattejämkningskommittén,
som den 17 augusti 1881 avgivit förslag till förordning^ angående bevillning
av fast egendom samt av inkomst, framlade den 13 sept. 1882 sitt underdåniga
utlåtande och förslag angående skatteförhållandena i riket.

I inledning till sjöförsvarskommitténs ovannämnda förslag till grunder
för ordnandet av Sveriges sjöförsvar, § 1, angives såväl ändamålet med vårt sjöförsvar,
som ock de olika fartygsslag, av vilka flottan skulle bestå. Denna del av
inledningen har följande lydelse:

»Flottan, avsedd till våra kusters värn, är fördelad å två stationer, en i
Karlskrona, en i Stockholm, och räknar följande slags stridsfartyg, nämligen: sjögående
pansarbåtar samt minbåtar. Härtill komma för övning, transport och andra
särskilda ändamål erforderliga fartyg». Förslagets särskilda huvudrubriker voro:
»Fottans personal»; »Flottans styrelse och förvaltning»; »Personalens fördelning»;
»Rekrytering, utbildning, avlöning och underhåll m. m.».

På grundvalen av försvarskommittéernas och skattejämkningskommitténs
betänkanden framlades vid 1883 års riksdag kungl. propositioner med förslag till förändrad
organisation av lantförsvaret, till lag om sjöförsvaret och till avskrivning av
grundskatter samt av rustnings- och roteringsbesvären. I statsverkspropositionen till
samma riksdag hade under femte huvudtiteln ånyo upptagits certkommitténs förslag
till pansarbåt. Sålunda äskades för år 1884, bl. a., till påbörjande av en pan -

Av kommittéerna
framlagda
lagförslag
rörande
försvarsväsendet.

Försvarsfrågan
vid
1883 års
riksdag.
Statsverkspropositionen.

sarbåt (A-typen) 838,000 kronor. Vidare äskades 650.000 kronor till fortsatt byggande
av ett övningsfartyg samt 190,600 kronor till anskaffande av en första
klassens minbåt för självgående, större minor — Whiteheads 19 fots 15 tums —
försedd med lämplig bestyckning och så beskaffad, att den med sjöduglighet förenade
stor hastighet, så att den kunde vid behov även användas till rekognosceringsfartyg.
Varken certkommittén eller sjöförsvarskommittén hade ifrågasatt
någon minbåt för denna större sorts minor. Departementschefen friherre C. G.
von Otter framhåller såsom ett särskilt skäl för anskaffande av ett dylikt minfartyg,
att i flottans förråd funnes 24 Whiteheads minor, av vilka 8 voro avsedda
för minfartyget »Rån» och 8 för den nya pansarbåten, men att de återstående 8 icke
eljest skulle finna användning, förrän en andra pansarbåt av A-typen tillkommit.

I motiveringen till förslaget om sjöförsvarets ordnande förklarar departementschefen
sig vara fullkomligt ense med sjöförsvarskommittén i fråga om flottans uppgifter
vid vårt lands försvar och han sammanfattar dessa uppgifter sålunda, »att, utöver
försvaret av de viktigaste inloppen och hamnarna, flottans mål bör vara
att så mycket som möjligt oroa en annalkande fiende, försvåra hans landstigning,
störa hans kommunikationer med eget land samt, så ofta omständigheterna medgiva,
förskaffa sig och meddela upplysningar om hans förehavanden». Någon definitiv
plan rörande antalet och beskaffenheten av den flytande materielen anser
sig departementschefen icke böra framlägga, enär sjökrigsmaterielen fortfarande är
stadd i oavbruten utveckling men han framhåller emellertid, att flottan har behov
av pansarbåtar i huvudsaklig likhet med den av certkommittén föreslagna Atypen,
förutom »andra lämpliga stridsfartyg och de för det egentliga skärgårdsförsvaret
avsedda mindre fartygen samt ett erforderligt antal minbåtar». 1 överensstämmelse
härmed är under rubrik »Flottans materiel», § 1 i regeringens förslag
till lag om sjöförsvaret redigerad sålunda:

»Flottan, som är fördelad å två stationer, Karlskrona och Stockholm, skall
bestå av erforderligt antal pansarbåtar samt andra lämpliga krigsfartyg och minbåtar.
Härtill komma för övning, transport och andra ändamål erforderliga fartyg».
Men departementschefen omnämner tillika, att marinförvaltningen i sitt
utlåtande över sjöförsvar skommitténs förslag ansett flottan böra i fredstid bestämmas
till »14 större och 94 mindre strids- och övningsfartyg, varav de större
skulle vara pansarklädda och hava ett deplacement mellan 2,500 och 3,000 ton».

Angående principerna för arméns och flottans inbördes förhållande göres i
förevarande propositioner icke för övrigt något uttalande.

Särskilt Regeringens stora förslag rörande omorganisation av försvarsväsendet samt

utskott för avskrivning av grundskatterna m. m. blevo jämte de inom riksdagen väckta
nisations- motioner och förslag i dessa ämnen överlämnade till ett särskilt utskott, som i
och grund- allt väsentligt tillstyrkte regeringsförslagen. Förhållandet mellan armé och flotta

S KrClJj T /tv gorna

vid
1883 års
riksdag.

blev av utskottet icke berört i annan män, än att utskottet i inledningen till sitt
utlåtande över förslaget till lag om sjöförsvaret förklarade sig dela den av senaste
sjöförsvarskommittén uttalade asikten angående den plats inom vårt sjöförsvarsväsende,
som bör tillkomma flottan, nämligen att den »bör avses för våra
kusters försvar» samt »äga förmåga att försvåra fientliga landstigningsförsök och
oroa en fiendes förbindelse med eget land». Utskottet förordade också, att uppfattningen
angående flottans bestämmelse funnes i nämnda lag uttryckt, men
uttalade tillika sina betänkligheter mot att genom lag bestämma, av vilka slags
fartyg flottan borde bestå, samt föreslog fördenskull, att rubriken »Flottans materiel»
finge ur lagförslaget utgå, att § 1 erbölle följande ändrade lydelse: »Flottan,
huvudsakligen avsedd för kustförsvaret, är fördelad å två stationer, Karlskrona
och Stockholm», samt att § 2, innehållande bestämmelse, att till flottan hörde även
erforderlig material för det fasta minförsvaret och för sjöfästningarna vid Karlskrona,
helt uteslötes.

Förslagen i fråga blevo emellertid icke av riksdagen bifallna. Under 1883 års
debatten gjordes från ett håll — herr Hedlund i Andra kammaren, själv medlem, riArs<£M«
av lantförsvarskommittén — en anmärkning däremot, att kommittéerna icke från daggdebatt,
början enats om de allmänna grunder, å vilka landets försvar skulle vila, så att
de båda vapnen i händelse av krig kunde samverka och det ena vapnet fylla
vad det andra kunde sakna, samt att man fortfarande vore i saknad av en försvarsplan,
»innehållande på vad sätt man skulle möta ett fientligt infall i landet,
vilken väg fienden kunde antagas komma att taga, och huru flottans och arméns
olika krafter skulle samverka». Ej heller hade kommittén åvägabragt någon
utredning till besvarande av den ganska svårlösta frågan, hur stor armé, hur stor
flotta och hur många fästningar som äro för försvaret erforderliga. — Friherre
von Vegesack bemötte dessa anmärkningar med en erinran, att lånt- och sjöförsvarskommittéerna
sammanträtt och gemensamt överlagt om grunderna för landets
försvar.

Flera talare särskilt i Första kammaren ansågo, att sjöförsvaret blivit för
litet tillgodosett i de kungl. propositionerna angående försvarets organisation.

Herr Adelsköld (F. K.), som redan vid föregående riksdagar förordat en stark
flotta, yttrade härom bl. a. följande: »Detta försvar, som vi åtminstone efter min
uppfattning icke kunna åstadkomma ensamt på land mot våra mäktiga grannars
10- och 20-dubbelt starkare och krigsövade härskaror, — detta försvar kunna vi
för vida billigare pris och vida lättare åstadkomma, i fall vi ordna vårt försvarssystem
på annat sätt, d. v. s. om vi i första rummet sökte på sjön hindra en
fiende att landstiga samt avbryta hans förbindelse med eget land; men därtill
fordras, att vi ägna mera uppmärksamhet åt sjöförsvaret, än som skett under senaste
århundradet.» Han förklarade vidare, att man med en flotta, »sammansatt av

8—140B2S.

snabbgående kanonbåtar med grovt artilleri, Destroyers och minbåtar o. s. v.,
väl använda», torde kunna åstadkomma ett »vida mera betryggande försvar, än
det som kan uppnås med en lantarmé på 103,000 man». — Herr Wallenberg (F. K)
framhöll vikten av flottans förstärkande, dels ur politisk, dels ur kommersiell
synpunkt, och särskilt med hänsyn till Sveriges ställning i den skandinaviska
norden. - Förste lantmätaren J. E. Nyström (F. K.) fann det föreliggande härordningsförslaget
innebära snarare en försämring än en förbättring: det hade bort
<»å vida mera i sådan riktning, att man åt sjöförsvaret ägnat större omsorg, an
som nu bleve fallet, då det icke ens skulle få en femtedel av anslagssumman. —
Herr Stjernspetz (F. K.) gjorde, nu liksom vid föregående riksdagar — jämtr
ovan sid. 391 — gällande, att vårt lands trygghet berodde icke ensamt av ett stort
lantförsvar utan kanske i ännu större mån av ett gott sjöförsvar; och efter att
ha givit en översikt angående de uppgifter, han ansåg vårt försvarsverk ha att
lösa — upprätthållandet av vår fredliga politik och vår neutrala ställning, försvarandet
av de för angrepp mest utsatta delarna av vårt land, nämligen Gottland
och Norrland, skyddandet av vår handel och sjöfart samt avvärjandet av en
landstigning i hjärtat av vårt land — förklarade herr Stjernspetz till slut sig
anse det vara tydligt, »att flottan för alla händelser bör intaga den första och
viktigaste rollen i vårt lands försvarsväsen». — Greve Dela Gardie (F. K.) upprepade
sitt vid 1875 års riksdag — jmfr ovan sid. 29 gjorda uttalande, att
tyngdpunkten i vårt försvar måste läggas på sjövapnet. — Auditören W. N. A.
Lindahl, representant för Blekinge län, hävdade den uppfattningen, att, i betraktande
av Sveriges geografiska läge och svaga ekonomiska resurser, flottan borde
spela en helt annan roll vid försvaret, än man hittills avsett; sålunda bor e
flottans uppgift vara att ej blott försvåra, utan förhindra en fientlig landstigning.
— Enahanda åskådning hävdades i Andra kammaren av bl. a. herr Abraham
Rundbäck så till vida, att han ansåg »försvarets tyngdpunkt för oss ligga, mindre i
lånt- än i sjöförsvaret», samt tilläde, att vi med ett aktningsbjudande kust- och
sjöförsvar, som med utsikt till framgång kunde uppträda mot en fiende, skulle ha
medel »ej blott att hindra en fientlig landstigning på våra kuster, utan ock att avväpna
själva anfallsplanerna hos en fiende, så snart denne visste, att han icke

vore obestridd herre till sjöss». ....

Å andra sidan fick den avvägning mellan armén och flottan, åt vaken
regeringens ifrågavarande förslag givit uttryck, sitt erkännande i båda kamrarna.
I Första kammaren uttalade sålunda överståthållaren friherre av gglas
sin förvåning över att det i diskussionen höjts röster för att Sveriges försvar
skulle huvudsakligen grundas å sjöförsvaret, så mycket mer som icke någon
sådan tanke förut blivit uttryckt »under de 16 eller 17 år, som denna fråga
pågått». Friherre av Ugglas förklarade sig hysa stora sympatier för sjöförsvarets
utveckling, men betecknade det som ett äventyrligt experiment, a Sve -

51 I

rige skulle sätta hela sitt väl eller ve på denna flotta, och fann de ifrågavarande
inläggen i debatten så mycket mer besynnerliga som sjöf örsvar skom -mitten i sitt betänkande »själv erkänner, att huvudförsvaret måste ovillkorligen
grundas på ett lantförsvar, och att flottan endast skall vara den som tager emot
forsta stöten». - Friherre von Vegesack ansåg, att lantförsvarskommittén i den
allmänna försvarsplan, varpå kommittén grundat försvarets ordnande, lämnat
flottan den plats, hon bör hava. — I Andra kammaren varnade generalmajoren
greve C. M. L. Björnstjerna för tanken på att sjöförsvaret någonsin skulle för
oss bliva huvudsak. Han åberopade härvid ett yttrande av general Lefrén på
riddarhuset: »om vi icke hade en enda åra i sjön, så kunde Sverige i alla fall
orsvara sm självständighet», samt tilläde: »På havet mer än på något annat ställe
ar det penningen som talar. Det är det land, som har mest penningar, som kan
skaffa sig den största flottan. Och den största flottan blir i regeln den segrande.»
Med erinran, att exempelvis Hvssland redan hade en hundrafalt större flotta än
var och för »varje minbåt, vi sätta i sjön, kan sätta hundra», framhåller greve
jörnstjerna vidare, att flottan onekligen är av stor vikt för att upprätthålla°fiendens
företag men att icke ens den största flotta i världen skulle på en kust som vår.
av flera hundra mils utsträckning, kunna hindra en fiende att landstiga. — Herr
• B. Olsson ansåg, att om vi skulle nedlägga kostnaderna för vårt försvar huvudsakligast
på anskaffandet av ett starkt sjöförsvar, så vore detta det sämsta
som vi med våra små resurser, i jämförelse med andra länders, kunde göra. Med
vara små tillgångar vore det en omöjlighet för oss att möta en fiende på sjön eller att
pa det sättet avvärja den fara, som utifrån kan komma hota oss. »Det är därför», förklarar
herr Olsson, »jag icke kan vara med om att i någon vidsträcktare mån biträda
en utveckling av vårt sjöförsvar än att stärka det med möjligen starkare fartyg, som
vi sa småningom i en framtid kunna bygga, nämligen sådana, som äro i stånd att gå
ut i öppna sjön.»

Krigsministern general Ryding inskärpte vid sina anföranden i båda
kamrarna vikten av att försvarets tyngdpunkt förlädes på armén. I Första
kammaren framhöll han sålunda, med åberopande av general Lefréns föreläsningar
i krigskonsten, att »ett försvar, som ensamt är grundat på sjökrig, är
osäkrare än det, som ensamt grundas på lantkrig», och citerade ur samma arbete
vidare: »Då en stat varken äger eller kan uppsätta, underhålla, utrusta och med
väl övat sjöfolk bemanna en så stark örlogsflotta, att den kunde tävla om herraväldet
i sjön, samt erfarenheten dessutom visat, att även de största sjömakter icke
vagat grunda sin säkerhet ensamt på sjöförsvaret, så följer: att alla stater, antingen
° de äga större eller mindre örlogsflottor, måste huvudsakligen hygga sin säkerhet
på ett väl inrättat lantförsvar.» Krigsministern tilläde för egen del: »studiet
av krigshistorien visar dessutom, att det är ett av de svåraste företag, som
hnnes, ja, anses nästan omöjligt, att hindra en landstigning.» I Andra kammaren hän -

visade han till de beräkningar, som av sakkunnige blivit gjorda angående möjligheten
av en fientlig överskeppning till Sverige. Dessa beräkningar visade, att
en fiende, »som bar Östersjön till kommunikationsmedel», äger möjlighet »att föra
70_80,000 man över till Sverige». »Herrarna må aldrig inbilla sig», fortsatte
talaren, »att Sverige skall kunna hålla sig en flotta, som kan hindra landstigningen
av en sådan krigsstyrka. Flottan kan ändå göra mycket, ty den kan oroa fiendens
förbindelser, kan nödga honom till skenbara landstigningar för att söka vilseleda,
oss om sin stråkväg. Den kan således uppehålla fienden ett par veckor, så att vi
kunna få rådrum till att samla våra trupper. Men den kan aldrig hindra fiendens
landstigning.»

Ett särskilt skäl att tillerkänna armén den övervägande betydelsen — ett
skäl som under föregående tid icke betonats i diskussionerna rörande försvarsfrågan
— framfördes av majoren friherre A. R. von Krsemer i Första kammaren. Han yttrade
sålunda, att »Sverige är icke en ö, utan tvärt om har ett landfäste, och ett mycket
dyrbart sådant, ett landfäste, som varje år stiger i värde och i framtiden kommer
att bliva av högst betydlig vikt och antagligen mycket begärligt för andra nationer».
Och i ett senare anförande kritiserade han ytterligare den gängse föreställningen,
att i den händelse Sverige bleve indraget i krig med sin östra granne,
krigsteatern ovillkorligen skulle förläggas till mellersta Sverige: »mig förefaller det»,
tilläde han, »i hög grad sannolikt, att den nyare tidens bekvämaste kommunikationsmedel,
järnvägarna, kommer att användas hellre än den besvärliga sjötransporten,
och att således en fientlig styrka kommer att inkastas på någon eller
några punkter av det norra Sverige».

X fråga om nyanskaffning av fartygs materiel blevo de begärda anslagen
nyanskaff- till fortsatt byggande av ett övningsfartyg samt till en minbåt beviljade av bada
ning cw kamrarnaj i enlighet med statsutskottets tillstyrkan. Anslaget till påbörjande
tygsmateriel av en pansarbåt, vilket var avstyrkt av utskottets majoritet, bifölls i Första kamårfriksdag
maren och avslogs i Andra kammaren samt beviljades i gemensam votering med

Sjöminis- 162 röster mot 148. . . .

term an fö- Under debatten i Andra kammaren om pansarbåten framhöll sjöministern,

>U batteri 6 att »vilka åsikter som än må göra sig gällande angående det framtida ordnandet
av sjöförsvaret eller om försvaret i dess helhet, materiel behöva vi i alla händelser».
Flottan hade ander de senaste åren blivit styvmoderligt behandlad av riksdagen.
Sålunda hade till fartygsmateriel anslagits, under perioden 1874—1878 i
medeltal 1,220,000 kronor årligen, men under perioden 1879—1883 endast det belopp,
650,000 kronor, som av 1882 års riksdag anvisades till påbörjande av ett
övningsfartyg, och som för nämnda period motsvarade i medeltal 130,000 kronor
årligen, således en minskning med nära 90 tf. Det framginge emellertid av^sjöförsvarskommitténs
förslag och beräkningar, att man kunde åstadkomma »en något

så när skaplig flotta» med ett årligt anslag av 1,900,000 kronor. Kommittén hade
nämligen visat, att vi sju år härefter skulle med ett dylikt årsanslag kunna hava
4 pansarbåtar, 10 större och 10 mindre minbåtar, samt år 1900 inalles 9 pansarbåtar,
21 större och 14 mindre minbåtar. Sjöministern bemötte särskilt de talare,
som under debatten om härordningsförslaget citerat general Lefréns yttrande, att
vi icke behövde en flotta utan kunde skydda vår självständighet »även om vi
icke hade en åra i sjön». Yttrandet kunde vara förklarligt under årornas tidevarv,
d. v. s. när vi rodde fram våra krigsfartyg, men kunde omöjligen äga giltighet
numera. Tvärtom komme man sanningen närmare, om man sade, »att vi
med den starkaste, bäst övade och bäst beväpnade armé i världen icke skulle
kunna försvara vår självständighet, därest vi icke hade en flotta, förutsatt nämligen
att fienden hade en dylik». Yi borde äga »snabbgående fartyg för att alltid
kunna bestämma vårt avstånd, upphinna och förstöra en underlägsen fiende som
anträffades, och då en övermäktig styrka visade sig, kunna draga oss tillbaka inom
våra skär, där fienden utan lots och utan sjömärken svårligen kunde göra oss
någon skada».

Efter det de stora förslagen vid 1883 års riksdag fallit, förekommo under
åtskilliga år framåt icke några mera omfattande försök till lösning av försvarsfrågan
i dess helhet. I vissa organisationsfrågor, rörande så väl armén som flottan,
framkommo dock under nämnda tid olika förslag, av vilka några ledde till
beslut, som äro av betydelse även i angivna hänseende.

Till 1885 års riksdag avläts kungl. proposition om ny värnpliktslag, enligt
vilket förslag värnplikt skulle inträda under det 21:sta och upphöra under det 40:de
levnadsåret samt fullgöras i beväring med ett första och ett andra uppbåd om vartdera
sex årsklasser, och därefter i landstorm under återstående värnpliktstid,
och skulle övningstiden, såväl i armén som i flottan, successivt utsträckas från
30 till 48 dagar. Riksdagen fattade för sin del det beslut, att värnpliktstiden
skulle räcka från det 21:sta till det 32:dra året och fullgöras under de sex första
åren i beväring — vars av regeringen föreslagna andra uppbåd således bortföll
— och därefter i landstormen, samt att övningstiden skulle successivt ökas från
30 till 42 dagar, allt emot 30 % avskrivning av grundskatter samt rustnings- och
roteringsbesvär. Detta riksdagens beslut blev av Kungl. Maj:t sanktionerat.

Behandling
av vissa
organisatör -

rorana
armén och
flottan,
efter 1883
års riksdag.

Genom beslut vid 1887 års riksdag — i enlighet med regeringens förslag 1887 års
— inträdde, i fråga om sjömanskårens organisation och flottans bemanning, den ri
viktiga förändring, att båtsmanshållet skulle sättas på vakans och ersättas med en båtsmansvärvad
sjömanskår om 4,000 man. Samma riksdag fattade vidare beslut om /ande^vi^ä
ning av antalet officerare vid flottan samt om den permanenta reservstatens upp- j.„ns
hörande i mån av avgång.

Kungl. Vid 1890 års riksdag avgiven proposition om värnplibtstidens förlängning

tioner Svid med ^vå ar till 34 års ålder samt övningstidens utsträckning till 48 dagar, allt

1890 och emot ytterligare 10 % lindring i rustnings- och roteringsbesvären samt i grund riksdagar

s^atten förföll genom Andra kammarens beslut, som gick ut på en ytterligare

samt 1892 nedsättning i nämnda besvär och skatter med 20 %, och detta oavsett vilket

^''riksda''10 ''3es-*ut riksdagen komme att fatta i frågan om ändring av värnpliktlagen.

‘rörande Likaledes förföllo av Kungl. Maj:t vid 1891 års riksdag samt 1892 års

Vtidens^och ^a§^ma riksdag framlagda förslag i huvudsakligt syfte att få beväringsklassernas
övnings- antal ökat till tolv samt övningstiden utsträckt till 90 dagar. Dessa förslag
sträckning Yoro kombinerade med förslag till grundskatternas fullständiga avskrivande under
loppet av 10 år samt lindring i rustnings- och roteringsbesvären.

Till behandling vid 1892 års lagtima riksdag förekommo dessutom åtskilliga
motioner rörande försvarsfrågor, nämligen dels om försvarets stärkande, dels
om tillsättande av en kommitté med uppdrag att till 1893 års riksdag inkomma
med fullständigt förslag till ordnandet av lånt- och sjöförsvaret, dels om rustoch
rotehållets sättande på vakans samt antagande av en ny härordning m. m.
och dels om ett anslag å 2,090,400 kronor till fartygsmateriel, utöver vad Kungl.
Maj:t äskat under femte huvudtiteln. Nämnda belopp motsvarade av Kungl. Maj:t
föreslagen ökning av fjärde huvudtiteln, och i motiveringen till sitt förslag framhöll
motionären, major Stjernspetz, att en dylik ökning icke skulle föra lantförsvaret
framåt, men väl sjöförsvaret, om medlen därtill ansloges. Dessa motioner,
i vilka eller vid vilkas behandling ej förekom något uttalande av vikt rörande
förhållandet mellan armén och flottan, blevo av riksdagen avslagna.

I övrigt äro — om man undantager dels vissa vid 1885 års riksdag väckta och
av riksdagen avslagna motioner om avsättande av penningmedel för försvarets
och särskilt sjöförsvarets stärkande och dels en av kaptenen Julius Mankell i
Första kammaren år 1890 väckt motion angående sjöförsvarets materiel samt om
anslag till byggande av en mindre pansarbåt — från 1884 t. o. m. 1892 års lagtima
riksdag endast att anteckna speciella anslagsfrågor rörande de olika vapnen.
Dessa frågor gåvo dock tidtals upphov till uttalanden jämväl med mera allmänna
synpunkter rörande de olika försvarsgrenarnas och vapnens förhållande till varandra.
Nu såsom tillförne skedde detta särskilt vid behandling av frågorna om
anslag till fartygsmateriel.

Beslut åren Sedan 1883 års riksdag beviljat anslaget till en pansarbåt av typen A

1880—1892 (Svea), anvisades utan motstånd anslag, av 1884 års riksdag till byggets fortsät''anskaffning
tande och av 1885 års riksdag till dess avslutande. Men när regeringen
av fartygs- sedermera begärde anslag till byggandet av flera pansarbåtar, upptogos till förWCflottan01
r>yad diskussion spörsmålen om typens lämplighet och förhållande till andra stridsfartyg,
särskilt minbåtar samt om kostnaderna och dessas inverkan på budgeten.

Besluten om nyanskaffning av fartygsmateriel tedde sig under angivna tidrymd
(1884—1892) på följande sätt: förutom nyssnämnda, av 1884 ock 1885 års
riksdagar anvisade medel, beviljades anslag: av 1884 års riksdag till fullbordande
av det år 1882 beslutade övningsfartyget och till en l:sta klassens minbåt, samt
av 1885 års riksdag till ytterligare en sådan minbåt jämte 174,000 kronor till
två stycken 2:dra klassens minbåtar. — 1886 års riksdag avslog, i gemensam
votering, Kungl. Maj:ts begäran om anslag till en ny pansarbåt, men beviljade
medel till ytterligare 2 stycken 2:dra klassens minbåtar samt anvisade, till anskaffande
av en lista klassens minbåt, befintligt överskott å tidigare nybyggnadsanslag
för 2 stycken 2:dra klassens minbåtar. — 1887 års riksdag beviljade, i
gemensam votering, av regeringen äskat anslag till en ny pansarbåt (Göta) 2,868,000
kronor, därav 700,000 kronor anvisades för år 1888, men avslog utan debatt eller
votering äskandet om anslag till ytterligare en lista klassens minbåt. — 1888 och
1889 års riksdagar anvisade medel till Götas fortsättande, varjämte sistnämnda
riksdag beviljade anslag till ytterligare två stycken 2:dra klassens minbåtar.

— 1890 års riksdag anvisade medel till Götas fullbordande, avslog herr Mankells
motion om anslag till en mindre pansarbåt samt beviljade, genom gemensam votering,
dels till en tredje pansarbåt (Thule) ett anslag å 2,868,000 kronor, därav

500.000 kronor för år 1891, dels och till en 2:dra klassens kanonbåt 244,000 kronor■
varefter 1891 års riksdag anvisade 1,250,000 kronor till Thules fortsättande och

— vid gemensam votering — beviljade anslag till ytterligare två stycken lista
klassens minbåtar, samt 1892 års riksdag anvisade 1,118,000 kronor till Thules
fullbordande.

Under åren 1880—1892 hade sålunda fattats beslut om nybyggnad av följande
fartygsmateriel: ett övningsfartyg, tre pansarbåtar, sex st. lista (Hugins cert)
samt 6 st. 2:dra klassens minbåtar — utöver tre förut befintliga, (Rolfs cert) —
och en 2:dra klassens kanonbåt.

Utgifterna å femte huvudtiteln under nämnda tidrymd hade stigit från utgifterna

5.627.000 kronor för år 1881 till 6,564,000 kronor för år 1883 och 7,865,700 kronor ^ ® dtli
för år 1886; varefter utgifterna för det nästföljande året gingo ned till 6,944,600 under åren
kronor och sedan under jämn stegring nådde 8,528,200 kronor för år 1893, allt 1881—1893.
enligt fastställda riksstater.

De anmärkningar, som i spridda yttranden, vid olika riksdagar och av Kapten
olika riksdagsmän framställdes mot de nya pansarbåtarna, kunna sägas vara sammanförda
i kapten Mankells ovannämnda motion (F. K. år 1890), vilken avsåg 1890 års
en väsentlig förändring av flottans fartygsmateriel. Motionären erinrar om stri- riksdag ang.
derna rörande stora eller lilla flottan under 1800-talets förra hälft, om skärgårds- *°tygsmate-"
artilleriets avsöndrande år 1866 såsom ett särskilt vapen — en åtgärd, som motio- riel.

tiären synes hava i princip gillat — samt om den år 1873 skedda sammanslagningen
av flottans olika delar, skärgårdsartilleriet och flottan, till ett vapen, med
uppgift att gemensamt ombesörja »kustförsvaret». Vidare framhalles, huru man
därefter övergav von Plåtens system, i enlighet med vilket dittills blivit byggda
4 monitorer och 10 mindre pansarbåtar, samt slög in på en annan väg och i stället
började bygga opansrade kanonbåtar, sammanlagt tio stycken, fastän denna cert
snart befanns mindre lämplig till stridsfartyg. Motionären kritiserar regeringens
flottprogram av år 1875 — med rammfartyg ä 4 miljoner och opansrade kanonbåtar
jämte ett mindre antal (små) pansarbåtar och minfartyg — i vilket program
läge en tydlig tendens att söka »åter komma ut på havet», och varigenom nya
utsikter för den s. k. stora flottan yppade sig. Visserligen föll detta förslag,
men planerna på en sjögående flotta hade icke uppgivits; de togo sig uttryck i
1879 års certkommittés och 1880 års sjöförsvar skommittés förslag. Dessa kommittéer
hade sålunda »insmugglat» de sjögående fartygen genom de nya s. k.
»större pansarbåtarna». — Motionären anställer därefter en kritik av sjöministerns
program rörande dessa fartygs uppgifter i händelse av fientligt anfall sjöledes
samt förklarar »de stora pansarbåtarna och de tillhörande anfallsminbåtarna» vara
fullständigt oförmögna att fylla den roll i Sveriges försvar, man velat tilldela
dem. Även om Sverige »med största finansiella ansträngning och åsidosättande
av lantförsvaret förmådde anskaffa 5, 10 eller 15 sådana pansarbåtar med tillbehör»,
så skulle de stora makterna med relativt större lätthet kunna anskaffa
det mångdubbla antalet, och den lilla svenska flottan bleve redan vid krigets
början antingen innestängd i Karlskrona eller, om den kunde undgå detta, oförmögen
att vare sig angripa en mångdubbelt överlägsen fiende eller att hindra en
fientlig landstigning. Ej heller för neutralitetens skyddande vore dessa pansarbåtar
nödvändiga eller ens lämpliga. Sa väl vart kustförsvar som vara åtgärder
till sjöss för neutralitetens upprätthållande »torde väl komma att inskränkas till försvaret
av inloppen till Stockholm, Karlskrona och Göteborg med närmast omgivande
skärgårdar, jämte insjöarnas bevarande för arméns rörelser». — »Så blygsam denna
sjöförsvarets uppgift», tillägger motionären, »än må synas för vännerna till stora
flottans minnen, torde den lika visst närmast överensstämma med våra nuvarande
tillgångar och de oundgängliga fordringarna på lantförsvarets förstärkande».

Själv föreslår motionären, att i stället för de stora pansarbåtarna böraanskaffas
»ett tillräckligt antal mindre pansarbåtar med blott en grov kanon, vilka
äro nog små och grundgående att över allt kunna ledigt röra sig inom våra
trängre skärgårdar och på våra grundare farvatten samt insjöar, ävensom att i
förening med stängsellinjer och minförsvar understödja armén vid hamnarnas och
skärgårdarnas försvar.» Han framhåller särskilt nödvändigheten av att dessa
mindre pansarbåtar anskaffas i tillräckligt antal, tager härvid hänsyn till befintligheten
av de fyra monitorerna och tio (små) pansarbatarna samt anser, med ut -

gångspunkt från den av certkommittén föreslagna D-typen — 240,000 kronor —
och med beräkning av förbättringar och ökade priser, att kostnaden för varje
sådan mindre pansarbåt skulle belöpa sig till omkring 400,000 kronor.

Sin åsikt i frågan sammanfattar motionären sålunda. Han förklarar sig
fortfarande anse:

»att de sjögående pansarfartyg av Sveas och Götas cert, som vilseledande
kallas ''båtar’, aldrig kunna anskaffas i tillräckligt antal att fylla någon av
de strategiska uppgifter, man tillämnat dem, nämligen att genombryta en fientlig
flotta och förstöra dess transportfartyg eller att hindra en fientlig armés landstigning
eller att efter densamma störa fiendens sjöförbindelser;

att dessa fartyg i alla händelser äro för små att på haven kunna upptaga
striden med nutidens mycket större pansarfartyg och sålunda ej heller därstädes
äro taktiskt lämpliga;

att de sakna vederbörlig snabbhet att genom flykten undandraga sig förstörelsen; att

de likväl äro för stora och tröga att bekvämt kunna röra sig i skärgårdarnas
trängre och grundare farvatten;

att de sålunda äro mindre lämpliga för kustförsvaret;
att de, långt ifrån att bidraga till neutralitetens upprätthållande, snarare
kunna locka oss till dess brytande;

att de äro för dyrbara för våra begränsade tillgångar; och
att de blott underhålla överdrivna förhoppningar om sjöförsvarets förmåga
vid värnandet av fosterlandets självständighet, vilka aldrig kunna uppfyllas, och
vilkas säkra gäckande i farans stund måste framkalla nedslagenhet och misströstan;
men däremot

att mindre pansarbåtar jämte minbåtar vid försvaret av våra viktigare skärgårdar,
inlopp, hamnar och insjöar — det enda kustförsvar, som med våra tillgångar
kan åstadkommas — synas utgöra eu vida lämpligare cert, fastän deras anskaffande
på senare tider underlåtits.»

De anmärkningar och invändningar, som framställts emot Sveatypen, äro
särskilt bemötta, och frågan om det värde, som typen ansågs äga, utvecklad av
chefen för sjöförsvarsdepartementet friherre C. G. von Otter i 1887 års statsverksproposition.
»Svea» kunde »trotsa världshavets stormar», följaktligen också i öppen
SJÖ fylla sitt ändamål, vilket, utöver hennes uppgift i skärgården, endast vore att
förflytta sig till vilken som hälst punkt å våra kuster, där hennes närvaro behövdes,
på samma gång den ock kunde på grund av sitt ringa djupgående flyta fram
och med tillhjälp av sina två propellrar manövrera i de flesta farleder, som kunde
ifrågakomma; antalet kanoner utgjorde två st. 25 cm. och fyra st. 15 cm., förutom
maskinkanoner m. m., vilket ingalunda, såsom det påståtts, gjorde någon l1 /* mil 9—140528.

Sjöministern
C. G.
von Otters
bemötande
av anmärkningarna

mot Sveatypen.

jon per kanon; icke de större modernare fartygen, men väl de föråldrade krävde
mycket befäl och manskap; och vad slutligen anginge invändningen, att vi borde
till minbåtarnas skydd anlägga strand batterier i stället för att anskaffa pansarbåtar,
så skulle sådant kunna bliva mera betryggande allenast under den förutsättningen,
att vi ägde erforderliga medel till uppförande av dylika befästningar
å alla viktigare punkter vid vår långa kust, samt manskap för dess försvar. Ty
»skulle vi binda våra minbåtar vid de få befästningar, som finnas eller som rimligtvis
kunna komma att uppföras, och vilka naturligtvis vore av fienden kända
och därför kunde undvikas, men lämnade hela den övriga kusten utan försvar,
då torde t. o. in. en enda pansarbåt med ett hälft dussin minbåtar, vilka alla
kunde förflyttas till den punkt, som för tillfället hotades, vara till vida mer gagn
för försvaret». Blotta tillvaron av dylika fartyg samt ovissheten, om och var de
kunde befinna sig, skulle otvivelaktigt ingiva en annalkande fiende större betänkligheter
och fördröja hans rörelser. I debatten i Andra kammaren samma år rörande
Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda hemställan om anslag till en
andra pansarbåt tillägger sjöministern, att Svea-typens ringa djupgående vore oss
en lika god egenskap som stor hastighet, »ty det är icke meningen, att våra pansarfartyg
i allmänhet skola gå ut i öppna sjön och leverera batalj, utan halla sig
i närheten av skärgården och kusten, där de, om de anträffas av en överlägsen
fiende, kunna söka skydd i de mindre djupa farlederna och bland skären, där en
fiende icke så lätt kan följa dem». — I anledning av herr Mankells motion vid
1890 års riksdag anför slutligen samme sjöminister, vid debatten i Första kammaren
nämnda år rörande det då begärda anslaget till en tredje pansarbåt, ytterligare
följande: Svea-typen vore ingalunda för liten för att upptaga striden med

ett större pansarfartyg, ty vid strid på afstånd »beror utgången uteslutande på
artilleriets beskaffenhet, huru det skötes, samt på pansarets tjocklek å de respektive
fartygen, men då nu Sveas kanoner skjuta igenom allt pansar, som finnes i
Östersjön, ser jag icke, varför hon icke skulle kunna upptaga strid med de största
där befintliga fartyg»; Svea hade visat sig kunna vända på stället och vore således
ingalunda för trög eller svårmanövrerlig; farten vore ganska tillfredsställande,
ty det är visst icke meningen, såsom motionären tycks förmena, att Svea skall
fly. »Men om det behöves, kan hon det också, ty det finnes i Östersjön icke mer än
tre pansarfartyg, som möjligen kunna följa densamma, nämligen den danska pansarbåten
Ivar Huitfeldt och två ryska pansarfartyg, som uppgivas kunna uppnå eu hastighet
av 16 å 17 knop.» Dessutom dockas »Svea» vart år, renskrapas o. s. v., vilket
ej är fallet med stormakternas fartyg. I fråga om neutralitetsskyddet framhåller
sjöministern, att just upprätthållande av vår neutralitet under ett eventuellt krig
mellan främmande makter bleve vår flottas huvudsakliga uppgift, ty om vi då
hunnit skaffa oss endast ett halvt dussin pansarbatar samt ett motsvarande, lämpligt
antal minbåtar och övrig behövlig materiel, så skulle en var av de krigfö -

59 |

rande makterna betänka sig två gånger, innan den beslutade sig för att kränka
var neutralitet och därmed riskerade att fä oss till fiende, men om vi åter både
intet att försvara oss med, skulle heller ingen respektera vår neutralitet.

Förutvarande sjöministern friherre B. A. Leijonhufvud förordade i 1886 Yttranden
års debatt i Första kammaren den nya pansar båtstypen, därvid han uttalade såsom ^ALeijonsfn
mening, att vi visserligen icke kunde gå ut i öppna sjön med vår flotta för hufvud (foratt
där strida emot fienden, och att icke heller våra fartyg skulle kunna rusa
in i en fientlig armada och förgöra den, enär fienden no g komme att förse sig typen.

med medel att förhindra ett sådant angrepp; »men», fortsätter friherre Leijonhufvud,
»just detta tvång att nödgas försvara sig mot våra fartyg, ja själva tillvaron
av dessa fartyg, är ett onus för honom och kanske mången gång ett allvarsamt
hinder för hans expedition». Flottan innebär eu garanti mot oväntad
överrumpling och vidare en möjlighet att vinna tid för mobiliseringen av vår
lantarmé. Vid 1890 ars riksdags förstakammardebatt rörande fartygsmateriel.
då herr Mankell i ett längre anförande talat för sin motion och varnat för fortsättande
pa den väg, som i nämnda hänseende vore beträdd genom byggandet av
stora pansarbåtar, förklarade friherre Leijonhufvud sig instämma i ett och annat
av vad herr Mankell anfört, men i det stora hela anse, att denne gått i felaktig
riktning. Friherre Leijonhufvud bestred sålunda, att det hos pansarbåtarnas målsmän
förelåge något syfte att göra Sverige till en verklig sjömakt, om än benämningen
»båtar» för de ifrågavarande fartygen vore oegentlig, ty pansarbåtarnas
första uppgift vore dock att försvara kusten: de hade visserligen egenskaper, som
gjorde dem användbara på öppna havet och möjliggjorde, att vi med dem kunde
där tillfoga fienden skada, men däri förefunnes icke någon olägenhet; de voro
visserligen stora nog att gå längs svenska kusten och intaga sin plats, där de
benövdes, men ändock icke stora nog att i öppna sjön intaga slagordning mot
en rangerad fientlig flotta, såsom våra forna linjeskepp gjorde. Till de av herr
Mankell förordade små pansarbåtarna förklarade friherre Leijonhufvud sig ej vara
motståndare, utan såge häri gärna, om vi kunde få sådana, som voro tillräckligt
kraftiga och hade en stark kanon, som kunde riktas oberoende av fartyget.

Minbåtarnas förhållande till pansarbåtarna äro föremål för särskild utredning sjöminiti
1886 års statsverksproposition. De härutinnan rådande åsikterna sammanfattas tern c Gav
sjöministern friherre C. G. von Otter i hans yttrande till statsrådsprotokollet ''utredning
sålunda: Minbåtar äro synnerligen lämpliga så väl för försvaret av hamnar som i an9- »lindrigt
vid kust- och skärgårdsförsvar, förutsatt att de kunna stödja sig på.förhållande
befästningar eller pansarskyddade fartyg, bestyckade med kraftigt artilleri, till.pansarsamt
jämväl begagna det stöd, terrängförhållandena medgiva. För att med hopp båtarna''
om framgång kunna anfalla och förstöra eller skada fientliga fartyg böra min -

Uttalanden
i riksdagsdebatter

efter år
1888 ang.
sjöförsvarets
betydelse.

båtarna i större antal, från olika håll, med största möjliga hastighet och samtidigt
göra sina angreppp. Men i öppen sjö och i brist på ovannämnda stöd äro
minbåtar så gott som värdelösa, därest de icke äro av sådan storlek, att de kunna
anses fullt sjödugliga och självständiga. — Departementschefen citerar i sammanhang
härmed ett uttalande i en amerikansk tidskrift, så lydande: »Att förlita sig
ensamt på minbåtar i och för kustförsvaret skulle, lindrigast sagt, vara ett slags
vanvett»; och framhåller departementschefen vidare, att det är — för strider i
öppen sjö — huvudsakligen pansarbåten, som skall lämna minbåten stöd och
skydd vid anfallet samt skydd efter anfallet, vare sig detta lyckats eller icke,
och att vad vi behöva och måste äga, så framt vi vilja hava ett efter våra förhållanden
lämpat sjöförsvar, det är pansarbåtar och minbåtar av lämpliga dimensioner
och till erforderligt antal. De senast hållna övningarna med flottan hade
än mer stärkt den åsikt, som av flertalet fackmän hystes, nämligen att sjögående
pansarbåtar av måttliga dimensioner och beväpnade med ett kraftigt artilleri
samt med ett stort antal snabbskjutande pjäser vore jämte minbåtar med självgående
minor de vapen, varav vårt kustförsvar för närvarande hade det allra
största behov, och att vartdera vapnets utveckling till sitt rätta stridsvärde vore
beroende av att det uppträdde i samband med det andra.

I riksdagsdebatterna förekommo även under denna tid vid skilda tillfällen
uttalanden, i vilka flottans betydelse starkt hävdades, och därvid understundom
gjordes gällande, att flottan borde utvecklas till att bliva vårt huvudvapen. Sålunda
förklarade herr Rundbäck år 1885 i Andra kammaren vid behandling av
fråga om anslag till en lista kl. minbåt, — med någon modifikation av sin år
1883 angivna ståndpunkt i frågan —, att han ansåge sjöförsvaret vara förtjänt
av uppmärksamhet, om icke framom, sa åtminstone vid sidan av iantförsvaret,
samt anförde vidare, att den i sig stora risken av ett landstigningsföretag mångdubblas
genom det motstånd, den angripne kan till sjöss bereda, och att om en fiende
är ensam herre till sjöss, så kan han, utan att behöva utsätta sig för vår lantarmé,
kuva oss, nämligen genom att blockera våra kuster, förstöra vår handel,
beskjuta våra sjöstäder och slutligen sätta sig fast på våra öar samt på detta
sätt tvinga oss till vilka fredsvillkor som helst. Vidare erinrade herr Rundbäck
om sjöförsvarets betydelse i händelse av ett krig mellan främmande makter i
Östersjön, nämligen därutinnan att detta försvar vore en väsentlig faktor vid
skyddandet av vår neutralitet. — I 1887 års andrakammardebatt rörande den
föreslagna nya pansarbåten yttrade herr A. P. Danielsson, riksdagsman för Öland,
»att vi med vårt lands vidsträckta kuster och havomslutna läge måste göra något
föi'' vårt sjöförsvar»; samt att, »om vi också bleve soldater varenda man och stampade
aldrig så mycket i sandbackarna, så icke kunde vi ändå skydda vår självständighet
endast med hären»; och erinrade herr Danielsson därvid särskilt om det förhål -

landet, att vår armé icke kunde förflyttas så hastigt som en fientlig flotta förmådde
ändra anfallspunkter, samt att vi, om vi saknade ett betryggande sjöförsvar,
säkerligen kunde riskera att få våra hamnar blockerade och således våra
handelsförbindelser avskurna, varigenom vi bleve nödsakade att gå in på vilka
villkor fienden behagade föreskriva. Han tilläde i 1890 års pansarbåtsdebatt med
instämmanden från ett flertal ledamöter, att på samma gång vi befrämjade sjöförsvarets
utveckling, så behövde vi »icke gå så orimligt fort med härens utveckling»,
samt att hären — »man må hålla vilka vackra tal som helst om dess utvecklingssvaghet
och behov av större kraft» — om den än vore dubbelt så stark,
ändå icke skulle kunna i nödens stund göra det gagn som flottan. I samma debatt
förklarade fabriksdisponenten W. Gribson bl. a., att han kunde förstå betänkligheterna
inför frågan om värnpliktens utsträckning, enär dessa »hundratusentals
dagsverken nedlagda å exercisfälten — och de 25 ä 30 millioner kronor,
som försvaret kostar, äro verkligen uppoffringar», men däremot icke förstå
den tvekan, som gjorde sig gällande inför det jämförelsevis obetydliga anslag,
som nu krävdes för en förhållandevis så kraftig förstärkning av vårt sjöförsvar. —
Herr Adelsköld och herr Stjernspetz utvecklade vid flera tillfällen den ståndpunkt,
till vilken de vid föregående riksdagar (jämför ovan sid. 45 samt sid. 15
och 47) anslutit sig, nämligen att flottan borde göras till vårt försvars huvudvapen.
Sålunda förklarade herr Adelsköld (F. K. år 1885), att »den väg vi hittills
gått för ordnandet av vårt försvarsväsende icke är den rätta», i det att vi
använde »större delen av våra tillgångar på ett lantförsvar, som icke kan bliva
betryggande»; ett inslag på den naturliga och rätta vägen vore att ordna vårt
försvarsväsen medelst ett kraftigt sjöförsvar. I 1886 års remissdebatt i Första
kammaren tillkännagav herr Stjernspetz, att han för sin del skulle varit villig
att för sjöförsvarets stärkande överflytta till femte huvudtiteln eu del av de för
lantförsvaret begärda anslagen; och i 1889 års andrakammardebatt rörande femte
huvudtiteln förklarade herr Stjernspetz, att eu ökning av anslaget till nybyggnad
för] flottan med något större belopp skulle öka vår försvarskraft högst betydligt
och ofantligt mycket mera än samma summa, använd till lantförsvaret.
Vid behandling av femte huvudtiteln år 1891 i Första kammaren utvecklade herr
Adelsköld i ett längre anförande såsom sin åsikt, att »för ett land som Sverige
omgivet av hav och med landgräns endast uppe vid och ovan polcirkeln utgör
flottan den viktigaste delen av försvarsväsendet, på vilken ej allenast vår frihet,
utan vårt ekonomiska välstånd kan vara beroende»; lian sökte genom en jämförelse
mellan Sveriges och Danmarks försvarsutgifter visa, att våra sjöförsvarskostnader
vore för låga i förhållande till kostnaderna för lantförsvaret, och detta
oaktat vi just ha sådana gränser, som företrädesvis fordrade ett kraftigt sjöförsvar.
Likaledes uttalade redaktören T. Th. Borg i Första kammaren under 1892
års lagtima riksdag sin benägenhet att ansluta sig till den ståndpunkten, att man

| 62

borde »grunda försvaret på krigsmaskiner, d. v. s. på ett flytande försvar, på örlogsfartyg
— som kunna byggas i eget land och bemannas med våra utmärkta
sjömän — vilka, på samma gång de kunna hindra en fiende att föra in kriget i
landet, fordra ett minimum av animalisk kraft mot den oerhörda massa av människor
och dragare, som ett i alla händelser ofullständigt och otillräckligt lantförsvar
kräver.»

Det bör anmärkas, att dessa uttalanden voro grundade å det antagandet,
att ett anfall på Sverige, eller i alla händelser huvudanfallet, sannolikt måste
komma sjöledes. Herr Stjernspetz förutsatte sålunda i yttrande vid 1885 års riksdag
rörande femte huvudtiteln, att »norrifrån icke några stora arméer kunde intränga
i landet»; och i 1891 års förstakammardebatt om femte huvudtiteln förklarade
herr Adelsköld sig finna det föga sannolikt, att ett anfall österifrån komme
att ske landledes, synnerligast som ett dylikt anfall måste ske under vintern, enär
fienden är utsatt för att bliva avskuren från sina förbindelser, när sommaren kommer,
— om vi äga en flotta; däremot vore all anledning till det antagande, »att
anfallet sker från sjösidan», ett antagande, som också vore uppställt av 1882 års
sjöförsvarskommitté.

I motsats till denna åskådning uttalade herr Carl Ivarsson i Andra kammaren
år 1885 sina tvivelsmål att man i riksdagen skulle blivit ense om att vi
företrädesvis borde lägga an på sjöförsvarets stärkande, eller att man över huvud
taget föreställde sig, att detta vapen kunde bliva av så stort omfång, att vi därpå
kunde bygga vårt huvudsakliga försvar. Han framhöll, att Sverige såsom ett
litet land omöjligen kunde följa med och tillägna sig alla dessa nya förbättringar av
sjökrigsmaterielen, utan måste inskränka sig till ett kustförsvar. — I samma debatt
tillbakavisade herr Hedin ett därunder framkommet påstående av herr
Rundbäck, »att man en lång tid med synbar avund undanskjuta sjöförsvaret»,
samt inskärpte vikten av att icke låta inbilla sig, att det skulle kunna träda i
lantförsvarets ställe eller någonsin fä annat än ,en sekundär betydelse. Om så
skulle vara, att man under en lång följd av år icke sett sjöförsvaret så tillgodo,
som man möjligen bort och kunnat, så är felet deras, »som vilja ställa upp
sjöförsvaret såsom en rival mot lantförsvaret, och som vilja inbilla svenska folket,
att om man då och då kastar några småsummor åt den femte huvudtiteln,
man skall slippa att »tvista om värnplikten», d. v. s. »att man skall kunna draga
sig undan skyldigheten och nödvändigheten att, alle man, personligen försvara
sitt land». — Även friherre B. A. Leijonhufvud (den förutvarande sjöministern), som
livligt förordade de nya pansarbåtarna, varnade för tanken på att fästa huvudvikten
vid flottan. Han vände sig sålunda i Första kammaren år 1891 särskilt
emot herr Adelskölds stora flottprogram, betecknande det såsom »ett genljud av
vad som på 1740- och 1750-talen ofta i riksdagen yttrades», samt påpekade, att
av herr Adelskölds uttalanden, vilka gingo ut på att vi skulle göra värt sjöför -

svar så starkt, att vi med säkerhet kunde hindra en fientlig landstigning å våra
kuster, följde såsom korollarium, att vi skulle hålla en flotta, som vore starkare
än Rysslands; och överlämnade friherre Leijonhuvud till avgörande, huruvida
detta vore oss möjligt. Han tilläde i en debatt vid 1892 års lagtima riksdag, då
den gamla striden mellan centralförsvars- och gränsförsvarsprinciperna bringats på
tal: »Genom att stärka vårt sjöförsvar kunna vi göra det svårare för fienden att

landstiga på våra kuster och försena denna landstigning, men förhindra den kunna
vi icke».

De sålunda framträdande olika åskådningarna rörande arméns och flottans
inbördes betydelse framkallade även under dessa år, ehuru huvudsakligen endast
mera speciella frågor rörande de båda vapnen blevo riksdagarna förelagda, tanken
på ett närmare samband och en planmässig avvägning dem emellan. Sålunda framhöll
herr Hedlund (F. K. 1886) vikten av gemensam plan, »gemensamt system för
vårt försvar till lands och sjöss, med dess Henne huvudmoment: flottan, armén
och fortifikationen». —- Friherre Barnekow upptog vid 1885 års riksdag (F. K.)
den redan vid ett par föregående tillfällen inom riksdagen framförda tanken på
en sammanslagning av lånt- och sjöförsvarsdepartémenten samt uttalade därvid
den förhoppningen, att man genom en sådan sammanslagning skulle bliva befriad
från olägenheten, »att armén och flottan stodo gentemot varandra, och att det ena
departementet sökte draga till sig anslag på det andras bekostnad». — Liknande
krav framfördes från flera håll sedermera, när med 1890-talets början regeringen
ånyo upptog försöken att få till stånd eu genomgående reorganisation av lantförsvaret.
År 1891, då det första förslaget om utsträckning av värnpliktiges övningstid
till 90 dagar blivit framlagt, uttalade herr Adelsköld (F. K.), närmast''
med hänsyn till flottans betydelse, ett beklagande av att icke för riksdagen framlagts
fullständig plan över vad som verkligen fordras för att skydda våra
kuster mot fientliga landstigningar eller uppehålla vår neutrala ställning. Han
fann förnämsta orsaken till »att vi icke äga något försvar, utan stå så gott som
värnlösa» ligga däri, att det aldrig uppgjorts någon gemensam plan till ett kombinerat
lånt- och sjöförsvar, grundat på vårt lands egendomliga naturförhållanden
samt så beskaffat, som nuvarande militära och tekniska förhållanden kräva; sedan
krigsministern sett lantförsvaret tillgodo, hade sjöministern »fått de smulor som
blivit över, varmed han ock vanligen nöjt sig»; man hade sålunda aldrig vid fördelning
av anslag tänkt sig en lämplig proportion mellan flottan och lantarmén
eller sökt utreda, hur ett kombinerat lånt- och sjöförsvar skulle vara beskaffat
och vad sålunda för vartdera vapnet kunde krävas, »grundat på den skattebörda^
landet kan bära, utan att viktiga kulturändamål därigenom åsidosättas»; man
hade här i landet förbisett, huru man i utlandet funne lämpligt fördela anslagen
till här och flotta. —- Vidare uttalade herr Adelsköld den meningen, att vår för -

Framträäande
krav
(.1885—1886,
1891—lagtima
riksd.

1893) på
planmässig
avvägning
rörande försvarsväsendet.

svarsförmåga skulle vinna på att lånt- och sjöförsvarsdepartementen sammanslogos.
— Vid 1892 års lagtima riksdag framhöll herr Borg (F. K.) saknaden av utredning,
huruvida vårt lands försvar borde byggas huvudsakligen på armé eller
flotta, samt hur mycket av försvarsutgifterna borde läggas på vartdera.

1892 års
urtima riksdag.

C. A. Adelskölds

motion.

Vid 1892 års urtima riksdag framlades ånyo kung!, propositioner rörande
förbättrad härordning, byggd på systemet: stam (på indelningsverkets grund), värn''
plikt för varje svensk från det år, han fyller 21 år, till det år, han fyller 40,
därav i beväringen 12 år samt återstående tiden i landstorm, ävensom övningstidens
utsträckning till 90 dagar inom såväl flottan som armén, avskrivning av
grundskatter och lindring i rustnings- och roteringsbesvären. Beträffande flottbeväringen
skulle dock gälla undantagsbestämmelser av innebörd, att dessa värnpliktiga
under vissa förutsättningar skulle vara befriade från all övning i fredstid.
Förslaget blev i huvudsak av riksdagen antaget.

Det var vid riksdagen föremål för en utförlig kritik i en av herr Adelsköld
väckt motion, vari yrkades tillsättande av en kommitté för uppgörande
av förslag till ordnande av försvarsväsendet i dess helhet. Motionären framhöll
gentemot det kungliga härordningsförslaget, att det saknade likformighet och
organiskt sammanhang mellan härens olika delar, i det att systemet stam och beväring
bibehållits. Man hade icke heller tagit erforderlig hänsyn till landets läge och
egendomliga naturförhållanden, till beskaffenheten av dess gränser mot andra
stater m. m. eller till landets förmåga att bära de med försvarsorganisationens
upprätthållande och utveckling förenade kostnader och uppoffringar, utan att
folket bleve nedtyngt av skatter och personliga besvär eller viktiga kulturangelägenheter
därpå bleve lidande. Motionären förordade i stället en härordning,
byggd på allmänna värnpliktens grund, åberopade sina tidigare uttalanden i försvarsfrågan
samt framhöll, att den borde lösas efter föregående utredning med
syfte att åstadkomma en plan ‘för »ett kombinerat lånt- och sjöförsvar, grundat
å militärteknikens och taktikens nuvarande ståndpunkt, landets läge och naturliga
förhållanden samt dess tillgångar». Förslagsvis angiver motionären vissa
grundlinjer för en organisation av såväl lånt- som sjöförsvaret inom ramen av
dåvarande försvarskostnader, nämligen »fasta och flytande fästningar utmed gränserna»
samt allmän värnplikt med »120 dagars övning i läger och 10 dagars
skjutövning i hemorten», sammanslagning av lånt- och sjöförsvarsdepartementen
o. s. v. Med upprepande av sitt förut vid behandling av försvarsfrågan gjorda
antagande, att anfallet sannolikt komme från sjösidan, utvecklar motionären närmare
sina vid föregående riksdagar framhållna synpunkter rörande försvarets betydelse.
Han förordar förstärkning av det flytande kustförsvaret, vilket rätteligen
borde benämnas »lantförsvar», men förutsätter dock härvid, att för våra
eventuella fiender, dem vi »under alla förhållanden måste vara och förbliva av -

l>5

gjoit undeilägsna till lands, både beträffande antal och krigsövning», sjövapnet
komme att bliva en bisak.

Herr Adelskölds motion blev av särskilda utskottet avstyrkt på det anförda
skäl, att ett bifall till densamma skulle till eu oviss framtid undanskjuta
ordnandet av dithörande, synnerligen maktpåliggande angelägenheter, vilkas
snara lösning dock vore av yttersta vikt, samt att vidlyftiga utredningar i
nämnda hänseenden töregått och lagts till grund för försvarskommittéernas arbete.
Motionen avslogs av riksdagen. I debatten i Första kammaren vände sig
krigsministern friherre Rappe emot »den framkastade tanken, att vi i stället för
den föreslagna arméorganisationen borde lägga an på flottan» och hänvisade härvid
bland annat till 1882 års sjöförsvarskommittés uttalande i denna punkt (se
ovan sid. 44).

Såsom av det ovanstående framgår, hade 1892 års härordningsförslag utarbetats
och antagits såsom en försvarsangelägenhet för sig, utan något direkt
samband med sjöförsvarets ordnande. Omedelbart efter beslutet om den nya
härordningen började emellertid flottans intressen göras gällande med en styrka,
som under de följande åren, efter hand som härordningen genomfördes, alljämt
växte. Samtidigt framträdde nya krav i fråga om befästningsväsendet, och även
dessa blevo, på grundvalen av specialutredningar, behandlade särskilt för sig.

Utgångspunkt för flottans utveckling blev en utredning »angående vissa
förändringar i avseende å sjökrigsmaterielen in. m.», avgiven den 30 november
1892 av därtill förordnade kommitterade. Denna kommitté, som tillsattes av
Kung! Maj:t i september 1892, bestod av sju officerare vid flottan och två marinmgenjörer,
nämligen konteramiralen E. S. K. Peyron (ordförande), kommendörerna
J. C. Österman, R. 0. von Hedenberg, J. E. Christerson och A. F. Hj.
Klintberg, kommendörkaptenerna prins Bernadotte och C. E. Smith samt överdirektören
G. W. Svenson och direktören H. H. Lilliehöök; kommitténs sekreterare
var kaptenen vid flottan H. G. W. Wrangel.

Syftet med kommitténs tillsättande angavs vara att, innan framställning
bleve gjord om anslag till nya fartyg in. in, »i mån av landets tillgångar och
behov kunna tillgodogöra sig» resultaten av sjökrigsmaterielens utveckling under
de tolv år, som förflutit, sedan certkommittén avgav sitt betänkande, och i sammanhang
därmed ingå i granskning av andra sjöförsvarets angelägenheter. Kommittén
skulle avgiva yttrande och förslag huvudsakligen beträffande vissa, i anslutning
till nyss angivna synpunkter uppställda frågor. Vid besvarandet av
dessa frågor och i sammanhang därmed avgivna förslag till nybyggnad, ändringar
och anskaffningar m. in. hade kommittén att taga vederbörlig hänsyn »tilläde
för åstadkommande av ett för landets förhållanden så vitt möjligt betryggande
kustförsvar påräkneliga tillgångar»; och skulle kommittén äga att »jämväl föreslå

10—140528

1892 års
sjökrigsmaterielkommitté.

Kommitténs

betänkande..

(1892).

andra åtgärdar, som för sjöförsvarets stärkande ansages önskvärda, ävensom uppgiva
de approximativa kostnader, som i varje särskilt tall betingades av de gjorda
förslagen».

I sitt svar på frågan, i vilken ordning den för sjöförsvaret behövliga försvarsmateriel
ansåges företrädesvis böra anskaffas, förklarade kommittén,

»att landets kustförsvar, för att kunna anses betryggande, bör vara av den
storlek och beskaffenhet,

att vid krig mellan andra av Europas sjömakter, som berör även vårt
land omgivande vatten, sannolikhet förefinnes, att icke någon av de krigförande
parterna genom kränkning av vår neutralitet — även för ernående av än så viktiga
fördelar, såsom god operationsbas och bekväma kolnings- och provianteringsstationer
— skall vilja äventyra, att hans motståndares stridskrafter förstärkas
av den svenska sjöstyrkan;

samt att det vid anfall över sjön kan så väl utanför vår kust som i våra
skärgårdar göra kraftigt motstånd och med utsikt att lyckas uppträda till förhindrande
av fiendens landstigningsförsök samt i varje fall så försvåra och fördröja
landstigningsföretaget, att härens mobilisering och uppmarsch må väl
medhinnas.»

För att fylla dessa uppgifter och sålunda kunna anses vara betryggande
för landet borde, enligt kommitténs uppfattning, i vårt sjöförsvar ingå av de
olika certerna stridsfartyg minst 15 st. lista kl. pansarbåtar, 30 st. l:a klassens
och 20 st. 2:dra klassens minbåtar samt 6 st. avisofartyg jämte behövlig fast och
tillfällig minmateriel.

I fråga om de tillgångar, som kunna beredas för sjöförsvaret gör kommittén
först och främst gällande, att det för sjökrigsmaterielens utveckling och
bestånd är viktigt och oeftergivligen erforderligt, att ett härför avpassat nybvggnadsanslag
av fäst natur och således å ordinarie stat anvisas. Kommittén
anför såsom fördelar av ett sådant anslag dels besparing, i det att gynnsamma
konjunkturer kunna bättre begagnas samt billigare pris uppnås genom beställningar
av större omfattning och på längre tid, dels begränsning av extra
anslagen, enär sådana icke vidare bleve behövliga vart år för utredning till fartygen
eller för det fästa minförsvaret, dels fixering och begränsning av underhållsanslaget
till flottan och dels bättre tillgodogörande av den särskilda yrkesskicklighet,
som efter nand vunnes av verkstadsarbetare, som sysslade med dylika
nybyggnadsföretag, och vilka eljest på grund av oberäkneligheten hos dylika
anslag måste avskedas.

Rörande storleken av det sålunda förordade fästa anslaget hänvisar kommittén
först till beräkningar över de belopp, som ansetts årligen erfordras för
sjökrigsmaterielens främjande. För sådant ändamål hade föreslagits: i 1876 års

stats yerksproposition 2,300,000 kronor samt av 1880 års certkommitté och 1882
års sjöförsvarskommitté 2,000,000 kronor; och kommittén förklarar för egen del, att
den anser nybyggnadsanslaget numera, med bibehållande av samma proportion
mellan nybyggnadsanslaget och riksbudgeten som av förstnämnda två kommittéer
gillades, böra utgöra omkring 22/a millioner kronor om året.

För bestämmande av de framtida anslagen till sjöförsvaret finner kommittén
en beaktansvärd anvisning ligga i proportionen under det senaste halva
århundradet här i landet mellan sjöförsvarsbudgeten och riksbudgeten i dess helhet.
Sålunda, anför kommittén, utgjorde sjöförsvarets stat (utgifterna för handeln
undantagna) under åren 1835—1868 i medeltal 15,2 % av riksstaten, under
de närmast därpå följande tolv åren, 1869—1880, sänktes detta medeltal till 7,9 %,
och under de senaste tretton åren, 1881—1883, hade det nedgått ytterligare^
till endast 6,9 %. Denna utredning finner kommittén giva vid handen, att insikten
om nödvändigheten av ett dugligt sjöförsvar minskats, ju längre tid som
förlupit sedan vårt land var invecklat i krig. Med hänsyn till krigsrustningarna
i andra länder vore det emellertid av största vikt, att en insikt om nödvändigheten
av uppoffringar för sjöförsvaret nu gjorde sig gällande. Visserligen
torde för närvarande icke så stor del som 15 % av hela budgeten böra anslås för
sjöförsvaret, men, efter Danmarks, Hollands m. fl. staters exempel på senaste tiden,
synes proportionen 10 % ingalunda vara överdriven. Emellertid stannar kommittén
— med hänsyn å ena sidan till marinförvaltningens hemställan år 1892 om
ett ordinarie nybyggnadsanslag å 21/a millioner kronor samt å andra sidan till
“ybyggnadsanslagens nedgång under senaste år och det förhållande, att den äldre
fai tygsmaterielen minskats och dess stridsvärde nedgått hastigare än successiv
ersättning vid att föreslå storleken av det fasta årliga nybyggnadsanslaget
till minst 2,800,000 kronor. Därmed skulle sjöförsvarets stat — utgifterna för
handeln undantagna — likväl icke uppgå till mer än ungefär 8 % av riksstaten
i dess helhet.

Med ett sadant ärligt anslag skulle flottan, pa sätt bifogad tabell utvisade,
vinna nöjaktig utveckling inom 20 år. Kommittén framhåller emellertid, att
det skulle vara förenat med våda att låta en så lång tidrymd förflyta, innan
landets kustförsvar kunde anses betryggande, samt föreslår, att ett större extra
anslag beviljas på en gång vid sidan av det fästa nybyggnadsanslaget; och borde
detta extra anslag fastställas till sådant belopp, att för detta under de närmaste
tre åren åstadkommes en förstärkning av flottan med 3 st. lista kl. pansarbåtar.

6 st. lista klass minbåtar och 2 avisofartyg jämte komplettering av materiel för
beslutade minpositioner.

Behovet av det extra anslaget motiveras dessutom särskilt därmed, att det
krävdes av omsorgen om landets neutralitet, vilken berodde »mera av landets sjövapen
än varje annan gren av försvarsverkets.

Uttalanden
av sjöministern

Christerson
och krigsministern

Rappe m. fl.
ang. flottans
uppgifter
och betydelse.
{1893-1896).

Förutom dessa allmänna uttalanden och förslag angående flottans utveckling
innehåller kommitténs betänkande så väl en översikt över de framsteg, som
på sjökrigsmaterielens område skett under de senare tolv åren som ock därav
föranledda krav på förändringar och förbättringar av fartygstyperna. Beträffande
typen för lista klassens pansarbåtar föreslår kommittén sålunda vissa modifikationer
— placering av det svåra artilleriet i s. k. barbett-torn, försedda med kupoler
av stålplåt, ökning av de snabbskjutande pjäsernas och kulsprutornas antal, ökat
pansarskydd m. m. — varigenom totalkostnaden utom ammunition skulle uppgå
till 3,219,500 kronor, och komme härtill kostnaden för en ammunitionsutredning,
128,225 kronor; för'' lista klassens minbåtar förordas till 90 tons ökat deplacement
samt utrymme för större koltörrad och ökning av tarten, ävensom bättre bestyckning
m. m. Vidare föreslås en ny fartygstyp avisofartyg, och beräknas kostnaden
för ett dylikt fartyg med en ammunitionsutredning samt minor till sammanlagt
889,800 kronor.

Beträffande den äldre fartygsmaterielen förklarar kommittén, att den icke
anser sig böra förorda någon typ till ersättande av 2:dra kl. kanonbatar, i den
mån dessa utrangeras; varjämte kommittén föreslår utrangering eller överföring
av vissa fartyg, som den anser icke längre böra hänföras till stridsfartyg,
nämligen en oidje kl. pansarbåt, fyra 2:dra kl. pansarbåtar och eu 3:dje kl.
minbåt.

Kommitténs betänkande blev åberopat i statsverkspropositionen till 1893
års riksdag av dåvarande sjöministern J. E. Christerson, vilken varit ledamot av
kommittén och den 1.6 december 1892 efterträtt friherre C. Gr. von Offer såsom
departementschef. I sitt uttalande till statsrådsprotokollet rörande femte huvudtiteln
i nämnda statsverksproposition ansåg sig sjöministern kunna konstatera,
att »numera åsikterna så väl om vår flottas plats i försvaret som om beskaffenheten
av de olika fartygstyper, av vilka den bör bestå, äro stadgade, och jämväl
i vad beträffar det relativa behovet av antalet fartyg inom de särskilda certerna
överensstämmelse inom fackmännens krets förefinnes».—.1 fråga om flottans uppgifter
förekommo emellertid, så val vid 1893 års som följande riksdagar, åtskilliga
uttalanden, som förrådde större eller mindre meningsskiljaktigheter.

Sjöministern själv yttrade i 1893 års förstakammardebatt rörande nybyggnadsansiag
för flottan bl. a. följande: »Sjöförsvarets egentliga uppgift är därför
att söka förhindra eller åtminstone försvåra en fiendes landstigning åtminstone
så lång tid som erfordras, för att de därför avsedda trupperna skola hinna fram
till det ställe, som fienden valt för sitt anfall. Skulle detta icke lyckas, då
skulle väl alla förväntningar, som man gjort sig beträffande armén, bliva gäckade,
och de omkostnader och mödor, som man nedlagt på dess skapande, vara utan
nämnvärd vinst.» Alldeles särskilt framhöll han därvid flottans betydelse för

neutralitetens bevarande: »Det är», förklarade han, »mera sannolikt att vi skulle
komma i krigiska förvecklingar genom underlåtenhet i det avseendet, än genom
ett direkt och mot oss utifrån riktat anfall. Ett sådant anfall kan armén ensam
icke förhindra. Man har därför rätt att säga, att möjligheten att upprätthålla
vår neutralitet står i alldeles direkt proportion till effektiviteten av vårt sjöförsvar
och lär icke på minsta vis vara beroende av armén, huru väl ordnad denna
än må vara.» — I 1894 års andrakammardebatt rörande extra anslag till fartygsmateriel
yttrade sjöministern — till svar på vissa av prosten Redelius därvid
framställda spörsmål, huruvida vi verkligen förmådde med våra begränsade tillgångar
åstadkomma en flotta, som kunde trygga oss i vårt försvar och hävdandet
av vår neutralitet — att om vår flotta ägde den kvantitet fartyg, som av olika
kommittéer föreslagits, så torde icke någon av de stater, från vilka vi kunna
riskera en landstigning, kunna ilandsätta en arméstyrka hos oss; i allt fall kunde
sådant, under angivna förutsättning bestämt icke ske så snabbt, att icke vår armé
hunnit fram i tid för att vid stranden mota angreppet; och kunde flottan sålunda
uträtta det, att fienden uppehölles så länge, till dess man till lands hunnit
koncentrera sina krafter å en viss punkt, så hade flottan fyllt sitt ändamål. —
I 1895 års statsverksproposition formulerade statsrådet Christerson sin uppfattning
sålunda: »Det är en, såsom jag vågar påstå, allmänt erkänd sanning, att vi
utan ett sjöförsvar varken kunna giva gällande kraft åt en eventuell neutralitetsförklaring
eller bereda möjlighet för vår armé, spridd såsom den måste vara över
hela vart långsträckta land, att hinna uppträda i samlad styrka mot en landstigande
fiende, som, om han ej möter kraftigt motstånd på sjön, obehindrat och
ganska hastigt kan draga till sig behövliga förstärkningar, under det att ett kustförsvar,
sådant vi med god vilja kunna åstadkomma, skall ej blott i väsentlig mån
inskränka de farligaste anfallspunkternas antal och med all sannolikhet giva vår
armé tid att pa rätt ställe samlas för att möta den landstigande fienden utan
även hindra denne att utan mycket stor risk och betydliga svårigheter öka sin
a,nfallsstyrka. Ett dylikt kustförsvar skulle därjämte utgöra ett hinder för en
fiende att t. ex. med ett par snabbgående kryssare kunna brandskatta våra talrika
oförsvarade kuststäder». — I det nästpåföljande årets — 1896 års — statsverksproposition
anförde slutligen statsrådet Christerson — med anmärkning, hurusom
meningarna icke torde vara delade därom, att högst viktiga uppgifter tillkomme
flottan vid vårt lands försvar — att den i främsta rummet bör äga nog styrka
att vid krig mellan främmande makter kunna giva vederbörligt eftertryck åt
en neutralitetsförklaring å vår sida och därvid skydda sådana punkter av vårt
område, som kunna synas vara särskilt eftersträvansvärda för de krigförande. Och
därest vi själva anfölles med krig, bör flottan vidare, om hon också ej fullständigt
kan hindra fienden att landstiga på vår kust, dock vara i stånd att i det
längsta förekomma landstigningar eller åtminstone uppehålla fienden, till dess

hären hinner uppträda på den punkt, som hotas, samt att för brandskattning
eller beskjutning från förstkommande fientliga kryssare skydda åtminstone
de viktigaste av våra obefästade sjöstäder. Slutligen bör örlogsflotta!! utgöra ett
stöd för handelssjöfarten i avlägsna farvatten. I samma års andrakammardebatt
rörande fartygsmateriel framställde han flottans förhållande och uppgifter särskilt
gentemot fientliga landstigningsföretag sålunda, att möjligheten för armén
att kunna i rätt tid och på rätt ställe infinna sig för att möta fienden i hög grad
är beroende av det stöd, flottan kan giva den, dels genom att med användning av
våra skärgårdar såsom operationsbas ej obetydligt inskränka fiendens anfallspunkter,
dels genom att med snabba rekognosceringsfartyg och ett väl utvecklat kustsignalsystem
i god tid skaffa underrättelser om en ankommande transpoitflottas
antagliga destinationsort och dels slutligen genom att med all kraft, om landstigning
försökes, söka uppehålla fienden vid kusten, till dess att armén kunnat göra
sin uppmarsch.

Flottans betydelse för neutralitetens värnande betonades i allmänhet under
dessa år med större styrka än förut, så t. ex. under 189o års riksdag förutom
av statsrådet Christerson — även av den förutvarande sjöministern friherre F. W.
von Offer i Första kammaren samt i Andra kammaren av statsminister Boström,
vilken sistnämnde häri t. o. m. såg flottans närmaste uppgift: »I detta, att skydda
vår neutralitet», yttrade han, fligger det närmaste syftemålet för vår flotta».

I fråga om flottans uppgifter gent emot fientliga landstigningar förklarade
kaptenen (sedermera generalmajoren) Carl Ericson (förutvarande ledamot av 1882
års lantförsvarskommitté) i Andra kammaren 1893, att det är tack vare flottan
som vi dels äga möjlighet att skaffa vår lantarmé underrättelse om var fienden
är i antågande, när han kommer över på havet, och på vilken punkt han ämnar
rikta sitt anfall, och dels kunna skaffa os3 möjlighet att fördröja och försvåra
fiendens landstigning samt få underrättelse om, varest landstigning slutligen kommer
att äga rum, och såmedelst utsikter att med armén, som icke kan stå uppställd utefter
hela sjögränsen eller med någon avsevärd styrka besätta varje punkt, däi
en landstigning äi‘ att befara, kunna möta fienden vid eller omedelbart efter landstigningen
och vräka honom tillbaka. — Pa liknande sätt uttryckte sig kiigsministern
friherre Rappe i Första kammaren år 1894. Han framhöll sålunda, att
för värnandet av vårt oberoende vore sjöförsvaret av omätligt gagn, emedan det
då såsom lantförsvarets bundsförvant bekämpar fienden på det verksammaste sätt.
Dess uppgift är då att »inskränka fiendens anfallspunkter till så få som möjligt».
Ännu större bleve flottans insats, om den kunde utvecklas så, att fienden alldeles
utestängdes från anfall över havet och således hänvisades till att endast angripa
oss över landgränsen. »Ur lantförsvarets synpunkt» vore detta, säger krigsministern,
»ett idealförsvar», ty i så fall kunde alla krafter till lands samlas mot
nämnda gräns. Emellertid förutsätter krigsministern dock icke, att flottan skulle

kunna utvecklas till sådan styrka: »Men om vi icke», yttrar han nämligen, »kunna
komma så långt, så gäller det för sjöförsvaret att inskränka fienden till vissa
punkter av vår kust, så att lantförsvaret skall kunna i största möjliga mån utföra
sin uppgift». —

km starkare förbehallsamhet beträffande flottans uppgifter och möjligheter
i försvaret gjordes dock gällande från andra håll. I 1894 års debatt i Första
kammaren rörande femte huvudtiteln varnade majoren Th. Nyström för att ställa
allt för stora fordringar på vår flotta: »Sätta vi på denna så stora krav som man
i denna kammare i dag velat framhålla, då gör man flottan den största otjänst».

Ett så vidsträckt land som vårt med sin ringa befolkning och sina små ekonomiska
resurser kan icke tänka att pa havet behärska en mäktig fiende och förbjuda
honom möjligheten att landstiga. — Herr Redelius framhöll vid samma
riksdag (A. K.), att man enligt hans mening gjort sig skyldig till motsägelser i
avseende just å flottans betydelse, i det man under föregående riksdagar, och särskilt
vid urtima riksdagen 1892, från sakkunnigt håll tycktes ha varit allmänt
ense om att försvarets tyngdpunkt vore försvaret till lands, medan man åter
numera exempelvis att döma av statsrådsprotokollet — syntes vilja göra gällande,
att flottan skulle vara det viktigaste, det enda säkra medel, varigenom vi
kunde upprätthålla vår neutralitet, d. v. s. förekomma krig. —Herr Olof Jonsson
ställde sig i denna debatt på samma sida: Vi böra icke lyssna till detta tal om
att lägga tyngdpunkten på sjöförsvaret, »icke upptaga en sådan tanke eller inplanta
den i vårt folks uppfattning, ty då komma vi vilse, när det en gång gäller,
att vårt lands självständighet hotas». Han ansåg flottan hava sin »lilla uppgift
att fylla» ur den synpunkten, att flottan giver hären tid och rådrum att samla
och ordna sig för att vara till hands på de platser, där den behöves. Längre än
därhän bör man icke driva flottans uppgift. —

I dessa och dylika uttalanden från statsråd och riksdagsmän var sålunda
visserligen förhållandet mellan de olika vapnen föremål för diskussion; men i de
från regeringen framlagda propositionerna och i de fattade besluten blevo likväl
flottan och armén behandlade var för sig.

Till flottan blev, i enlighet med 1892 års sjöförsvarskommittés hemställan, 1893 års
i statsverkspropositionen vid 1893 års riksdag begärt ett fast ny bygg n ads anslå g, statsverksdock
»av ekonomiska skäl begränsat till 2,000,000 kronor. Förslaget, som av dHemställan
partementschefen motiverades jämväl därmed, att numera enighet rådde så väl om ett Jäst
rörande flottans uppgifter i försvaret som ock i typfrågan, samt att den av kom- ”''anslag1 filt-''
mittén föreslagna proportionen i antalet olika typer vore lämplig, blev av stats- flottan.
utskottet. tillstyrkt på det anförda skäl, att ett sådant anslag möjliggjorde dels
planmässiga anordningar i avseende å nyanskaffning och dels besparing. Tolv
utskottsledamöter från Andra kammaren avgåvo reservation, emedan de icke funno

det »lämpligt, att riksdagen undandroges prövning av det belopp, som varje år
bör anvisas, ävensom dess användning»; de föreslogo, i enlighet med väckt motion,
ett extra anslag å 1,000,000 kronor för år 1894 till påbörjande av en pansarbåt
av »Sveas» cert.

Statsutskottets hemställan bifölls av Första kammaren, men i Andra kammaren
bifölls reservationen, vilken ock segrade i gemensam votering, (med 211
röster mot 153). Med anledning av denna utgång av frågan om nybyggnadsanslag
återgick regeringen under följande år till att för dylikt ändamål begära
anslag på extra stat. En hemställan från regeringen i statsverkspropositionen vid

1894 års riksdag om ett extra anslag åtminstone för någon tid framåt 10,622,000
kr. att jämte de till eu pansarbåt beviljade belopp utgå under fem år med en
femtedel om året — blev icke heller av riksdagen bifallen. Enahanda äskande i
kungl. proposition vid 1895 års riksdag'' — tillhopa 12,250,000 kronor, att utgå
under åren 1896—1900 — blev likaledes avslaget.

Uttalanden Jämväl inom riksdagen upptogs den av 1892 års kommitté gjorda hem OCot>TuppZr

ställan att förutom normala, årliga anslag ett särskilt större belopp skulle för
gande av åstadkommande av materielförstärkning för flottan anslås en gång lör alla. Till
materiel[för- eu början skedde dylik hemställan i den form, att förslag väcktes om upptagande
stärkning av statslån för sådant ändamål. Denna tanke framkastades först av friherre
f6rm°man Klinkowström i 1893 års remissdebatt (F. K.). Han ansåg det nödvändigt, att
den då föreliggande sjöförsvarsplanen förverkligades snarast möjligt och på kortare
tid än de 30 år, som skulle krävas, om allenast ett årligt nybyggnadsanslag
å 2,000,000 kronor kunde för ändamålet disponeras; och enda utvägen härför läge
i upptagande av ett statslån å 30 å 40 mill. kronor, att anlitas jämte det av
Kungl. Maj:t äskade fasta nybyggnadsanslaget. I samma års debatt rörande femte
huvudtiteln ävensom i 1894 års remissdebatt framförde friherre Klinkowström
denna synpunkt ånyo, vid förstnämnda tillfället under anmärkning tillika, att utbyggnadstiden
borde förkortas till 5 å 6 år; och i 1894 års första kammardebatt
rörande anskaffning av fartygsmateriel tillkännagavo fabrikören K. Almström och
lektorn T. A. Säve sin anslutning till friherre Klinkowström i lånefrågan. Vid

1895 och 1896 års riksdagar framkommo slutligen i detta ämne åtskilliga motioner.
Sålunda väcktes år 1895 särskilda motioner i Första kammaren av friherre
Klinkowström och av bruksägaren C. P. av Buren, om upptagande av ett statslån
å 50 mill. kr. för flottans nybyggnad. År 1896 förnyade herr av Burén sin
lånemotion med den förändring, att statslånet föreslogs till 10 mill. kr., att upptagas
inom landet, varjämte hemställdes, att riksdagen för ändamålet tillika måtte
bevilja ett extra anslag å 21/* null. kr. för år 1897. Såsom huvudsakliga motiv
för dessa låneförslag anfördes, att det förelåge fara i dröjsmål och vore otänkbart
att i vanlig ordning, på skattevägen, anskaffa erforderliga medel. I vissa av låne -

motionerna blevo flottans behov förbundna med andra försvarsändamål, särskilt
utveckling av det fasta försvaret samt arméns beväpning. I två likalydande, av
herr Almström m. fl. i Första kammaren samt marindirektören N. H. Lilliehöök
m. fl. i Andra kammaren vid 1895 års riksdag väckta motioner hemställdes sålunda,
att Kungl. Maj:t ville »lata upprätta och för riksdagen framlägga förslag
till flottans nybyggnad, det fasta försvarets utveckling samt arméns förseende med
tidsenliga gevär, ävensom till kostnadernas bestridande med inom landet upplånade
medel», allt i huvudsaklig överensstämmelse med de åsikter, som i motionen
angivits. Lånebehovet hade motionärerna angivit till 60 null. kr. i runt tal,
därav för flottans nybyggnad 40 mill., fortifikationsbehov 15 mill. och gevärsanskaffning
5 mill. kronor. Vid 1896 års riksdag väcktes i Första kammaren ånyo
av herr Almstöm m. fl. en liknande motion, nämligen om upptagande av ett inhemskt
obligationslån å 66 mill. kr., därav S7/66-delar skulle användas för flottans
och 29/ee-delar för lantförsvarets behov; och hade motionärerna tänkt sig den närmare
fördelningen sålunda, att av lånemedlen 37,390,000 kronor anlitades för flottan,
20,948,800 kronor för det fasta försvaret och 7,760,500 kronor för arméns beväpning;
och i en av friherre Klinkowström vid 1897 års riksdag väckt motion
(F. K.) i anledning av statsverkspropositionen föreslogs upptagande av ett 66 mill.
kronors statslån för vissa utgifter inom fjärde och femte huvudtitlarna, nämligen
till eldhandvapen, till Bodens och Göteborgs befästande samt till ny fartygsmateriel.
—

Friherre Klinkowströms och herr av Buréns lånemotioner vid 1895 års riksdag
blevo, i enlighet med statsutskottets avstyrkande hemställan, avslagna av
riksdagen. — I anledning av herr Almströms m. fl. samt herr Lilliehööks m. fl.
vid nämnda riksdag väckta lånemotioner tillstyrkte däremot statsutskottet i särskilt
utlåtande en skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan, »att Kungl. Maj:t
behagade låta upprätta och för näst sammanträdande riksdag framlägga utredning
angående de anslagsbehov, som måste tillgodoses för att vårt försvar må såväl
till lands som till sjös, jämväl vad materielen angår, varda" fullständigat, tillika
med förslag i vad mån och på vad sätt medel därtill må lämpligen beredas». Tolf
andrakammarledamöter i utskottet reserverade sig och yrkade avslag å ifrågavarande
motioner, huvudsakligen av det skäl, att ett upptagande av lån för improduktiva
ändamål — en av landet förut ej beträdd väg — skulle rubba dess
kredit i utlandet, samt att ett anskaffande sa gott som på en gång av den erforderliga
materielen skulle, med de förändringar, som typer och modeller vore underkastade,
medföra, att denna materiel, i synnerhet vad anginge flottan, snart
icke längre vore tidsenlig, varav bleve följden, att nya lån måste upptagas för
ändamålet. Första kammaren biföll statsutskottets ifrågavarande skrivelseförslag,
men Andra kammaren biföll — med 180 röster mot 30 — den avgivna reservationen;
och hade således vid 1895 års riksdag lånefrågan förfallit. Vid följande

11—140528

I 74

riksdagar blevo motionerna om försvarslan avstyrkta av statsutskottet och av bada
kamrarna avslagna.

Anslag åren Emellertid ökades anslagen till flottans nybyggnad. Medan 1893 års riks titt

flottis dag av det då beviljade anslaget, 2,868,000 kronor, till en l:a kl. pansarbåt annybyggnad.
visat 1 mill. kronor för år 1894, höjdes anslaget till anskaffning av »fartygs -materiel», av 1894 års riksdag till 1,500,000 kronor för år 1895 samt av 1895 års
riksdag till likaledes 1,500,000 kronor för år 1896. — Vid 1896 års riksdag skedde
ytterligare höjning, i det att riksdagen beslutade att still anskaffning av ny fartygsmateriel»
bevilja 11,780,000 kronor, därav 5,440,000 kronor anvisades för år
1897; — hvarefter sistnämnda års riksdag för ändamålet anvisade återstoden

6,340,000 kronor för år 1898. Beslutet vid 1896 års riksdag fattades genom gemensam
votering med 207 röster — därav 141 från Första kammaren och 66 från
Andra kammaren — mot 168, därav 8 från Första kammaren och 160 från Andra
kammaren. — Herr Olof Jonsson förklarade sig anse resultatet av omröstningen
ej vara lyckosamt för fosterlandet samt tillkännagav, att han röstat för ett av tolv
reservanter mot statsutskottets tillstyrkande hemställan avgivet förslag, att för ändamålet
skulle beviljas 5,000,000 kronor, därav 2,500,000 kronor för år 1897. Enahanda
tillkännagivande gavs av ytterligare 156 andrakammarledamöter. — Vid 1898 års
riksdag äskade Kungl. Maj:t till anskaffning av fartygsmateriel m. m. — 2 st.
l:a kl. pansarbåtar, i ordningen den 7:e och 8:e, samt 4 st. l:a kl. och 4 st. 2.a
kl. torpedbåtar jämte reservångpannor till en l:a kl. pansarbat och ändring av
3 st. 3:e kl. pansarbåtar — sammanlagt 6,584,000 kr., därav 3,292,000 kr. för år
1899. Detta tillstyrktes av statsutskottet, dock med reservation av de tolv utskottsledamöterna
från Andra kammaren, vilka yrkade, att flottans utveckling
borde bedrivas »i överensstämmelse med 1892 års kommittéförslag och den upp
fattning, riksdagens Andra kammare vid 1895 och 1896 årens riksdagar hävdat»,
samt för den skull hemställde, att ett belopp av 4,947,000 kronor borde beviljas,
och därav 2,500,000 kronor anvisas för år 1899; och framhöllo reservanterna
härvid, att med anskaffande av föreslagna en åttonde pansarbåt samt två l:a och
två 2:a kl. torpedbåtar borde anstå. Första kammaren godkände statsutskottets
förslag, men Andra kammaren biföll reservationen. I gemensam votering segrade
reservationen med 208 röster — 26 från Första kammaren och 182 från Andra
kammaren — mot 157, — därav 116 från Första kammaren och 41 från Andra
kammaren. — I 1899 års statsverksproposition begärde Kungl. Maj:t dels till fullbordande
av ny fartygsmateriel vad som av det år 1898 beviljade anslaget återstod
eller 2,447,000 kronor, ävensom ytterligare 1,053,000 kronor, således tillhopa

3,500,000 kronor för år 1900, och dels till »Sveas», »Götas» och »Thules» försättande
i''fullt tidsenligt skick 4,920,000 kronor, därav 2,500,000 kronor för år 1900. Vid
samma riksdag — 1899 års — väcktes emellertid av herr Almström m. fl. — under

75 I

åberopande av 1882 och 1892 års kommittéförslag, jämförda med den plan i avseende
å flytande sjökrigsmateriel, som förelåge i 1899 års statsverksproposition —
en motion med yrkande bl. a., att riksdagen måtte för fortsatt anskaffning av sjökrigsmateriel
bevilja ytterligare 13,200,000 kronor, och därav anvisa 5,376,500
kronor för år 1900. Statsutskottet tillstyrkte bifall till den kung], propositionen,
med avslag å vad motionärerna därutöver yrkat; häremot reserverade sig tolv
förstakammarledamöter i utskottet, under hemställan, att riksdagen, utöver vad
Kungl. Maj:t begärt, måtte i anledning av herr Almströms m. fl. motion bevilja
ytterligare anslag till ny fartygsmateriel på sätt motionärerna föreslagit.

Den kungl. propositionen bifölls av båda kamrarna. Första kammaren biföll
därjämte reservationen, och i gemensam votering om denna punkt segrade Första
kammarens mening med 237 röster — 145 från Första kammaren och 92 från Andra
kammaren mot 131 — därav 2 från Första kammaren och 129 från Andra kammaren.
1899 års riksdag hade således till fullbordande och ytterligare anskaffning
av krigsfartygsmateriel anvisat för år 1900 sammanlagt 8,876,000 kronor och
därutöver för ändamålet beviljat ytterligare 7,823,500 kronor, ävensom anslagit

4.920.000 kronor till modernisering av »Svea», »Göta» och »Thule», därav 2,500,000
kronor för år 1900. — Sistnämnda års riksdag anvisade för år 1901 återstoden,
7,823,500 kronor, av 1899 års riksdags anslag till ny krigsfartygsmateriel och likaledes
till avslutande av »Sveas», Götas» och »Thules» modernisering, återstoden,

2.420.000 kronor av det härför beviljade anslaget; därjämte anslogs ett belopp av

660.000 kronor till ändring av 2:a klass pansarbåtarna »Thordön» och »Tirfing»
därav 100,000 kronor för år 1901.

Den nu omhandlade tidrymden — åren 1893 t. o. m. 1900 — karakteriseras, utgiften,a
vad flottan angår, av en synnerligen stark ökning av utgifterna å 5:te huvud- “ femte
titeln och framförallt av anslagen till ny fartygsmateriel; särskilt skedde en be- “

tydande stegring vid 1896 och 1899 års riksdagar. En översikt rörande nyan- mi skaffning

av dylik materiel under nämnda tidrymd giver vid handen, att åren
1893—1900 färdigbyggts eller påbörjats inalles sju st. l:a klassens pansarbåtar,
nämligen »Oden», »Thor», »Niord», »Dristigheten», »Äran», »Wasa» och »Tapperheten»,
utöver de tre förut befintliga, »Svea», »Göta» och »Thule» — ävensom våra
nuvarande fem torpedkryssare jämte 11 st. lista kl. och 2 st. 2:dra kl. torpedbåtar.
Utgifterna å femte huvudtiteln under dessa år stego från 8,528,000 kronor
för år 1893 till 12,927,000 kronor för år 1897, 13,822,300 kronor för år 1898,

10,773,000 kronor för år 1899, 20,620,000 kronor för år 1900 och 21,876,000 kronor
för år 1901, allt enligt fastställda riksstater.

Extra anslag
till kasernbyggnader
m. in.
efter 1892.

Frågor ang.
det fasta
försvaret.
Yttrande
1894 av hen
Mankell.

Frågor rörande
vi ssa
befästningar
(1895—
1897).

För armén var under nu omhandlade tid arbetet främst inriktat på genomförande
av 1892 års härordning. Vid sidan om beslut och åtgärder i rent organisatoriskt
hänseende förelågo dessutom till behandling vid riksdagarna under
hela årtiondet en del nya anslagsfrågor rörande armén, därvid betydande extra
anslag beviljades: till kasernbyggnader och kasernutredningar, till artilleriet, till
ammunition och eldhandvapen samt till övningar m. m.

En särskild plats intog under 1890-talets senare del frågan om det fasta
försvaret. Dess förhållande till armén och flottan berördes av herr Mankell vid
1894 års riksdag i ett yttrande, däri han uttalade som sin åsikt, att ett lämpligt
och väl ordnat befästningsväsen vore för små länder, som måste försvara sig mot
större, ett av de kraftigaste försvarsmedel som funnes, samt att för sådant ändamål
borde här i landet anslås åtminstone en million kronor årligen, om man
någonsin skulle komma till något resultat. De erforderliga medlen skulle man
utan att ytterligare betunga de skattdragande kunna anskaffa, nämligen genom
att icke bevilja så stora summor som nu till »dyra sjögående pansarfartyg, av
vilka vi säkerligen kunna hava jämförelsevis ringa nytta». Han förklarade sig
ej hava något i allmänhet att anmärka mot den plan, man syntes hava uppställt
i avseende å fästningsbyggandet, nämligen att, sedan inloppen till Stockholm och
Karlskrona nödtorftigt befästats, även spärra inloppet till Göteborg och befästa
Stockholm åt landsidan till skydd mot överrumpling samt att fortsätta befästningarna
vid Karlsborg och anlägga replipunkter i Norrland och på Gottland.

Men han kritiserade den ordning, i vilken dessa planer på senaste tiden fullföljts,
nämligen genom att nästan uteslutande bygga på Karlsborgs fästning, samt
framhöll, att man först borde spärra inloppet till Göteborg, därnäst befästa

Stockholm åt landsidan och sedermera anlägga replipunkter i Norrland och på

Gottland, eller möjligen först på Gottland och sedan i Norrland, men allra sist
fullfölja Karlsborgs befästande.

Förutom det övliga anslaget till fortsättande av arbetena a Kaxlsborgs
fästning med Yaberget, lämnades, med början vid 1895 års riksdag, åtskilliga
andra anslag till det fasta försvaret. Sålunda beviljades i anslag av nämnda års
riksdag 443,500 kr., därav 221,750 kr. för år 1896, till förstärkningsarbeten å
sjöfästningarna Oscar Fredriksborg och Kungsholmen, och av 1896 års riksdag
1,940,400 kr., därav 976,500 kr. för år 1897, till befästningsarbeten jämte bestyckning
och försänkningar vid Vaxholms och Oscar Fredriksborgs fästning samt
ytterligare 322,600 kr. därav 160,000 kr. för år 1897, till förstärkningsarbeten vid
Kungsholms fästning. Vid sistnämnda riksdag hade Kungl. Maj:t begärt anslag
jämväl »till befästningarnas anläggande å Gottland», 801,800 kronor, därav 140,000
kronor för år 1897; och skulle av sistnämnda belopp användas 45,000 kronor till
inköp av erforderlig mark för Tingstäde-ställningens befästande. Riksdagen biföll
emellertid icke propositionen i denna del.

I statsverkspropositionen till 1896 års riksdag upptog krigsministern särskilt
till skärskådande frågan om befästningar på Gottland, om Göteborgs befästande
samt om Norrlands fasta försvar. Rörande Gottland anför krigsministern, att
denna ö, om vi både eller kunde få en flotta jämförlig med våra grannars, skulle
varit av stor betydelse såsom utanverk nämligen till förläggningsort för en flottavdelning,
som kunde angripa en anfallsflotta i flanken, men att Gottland nu i
stället, enär Fårösund vore »en av de yppersta hamnar, som finnas», hade stor
betydelse för vilken stormakt som helst, som kunde komma att uppträda med eu
flotta i Östersjön. Såväl Fårösund som möjligen också hela ön kunde i ett krig.
där Sverige icke vore inblandat, bliva föremål för besittningstagande av en av de
stridande makterna och alltså föranleda neutralitetsbrott. Det vore fördenskull
av vikt att jemväl få till stånd en befäst plats, som kunde utgöra stöd för det
levande försvaret. I detta hänseende syntes Tingstäde böra ifrågakomma, men då
de taktiska förhållandena där numera ändrats genom Martebo myrs torrläggning,
borde fragan om Tingstädes befästande underkastas förnyad granskning. För närvarande
vore emellertid Fårösunds befästande det mål, som i avseende å vårt
fasta försvar borde närmast eftersträvas. I fråga om Göteborg framhölls, att staden
påkallade stor uppmärksamhet ur militärisk synpunkt, icke minst därför att den
under förutsättning av ett anfall mot vart land från söder eller av en landstigning
på Sveriges västkust med säkerhet komme att utgöra ett av fiendens förnämsta
operationsmål. 1 avseende å Norrlands fasta försvar anförde krigsministern, att
en operations- och förrådsfästning där vore behövlig, ehuru med hänsyn till mera
trängande försvarsbehov ännu icke några medel äskades för en dylik fästning.

I 1897 års statsverksproposition begärde Kungl. Maj:t anslag dels till påbörjande
av befästningsarbeten vid inloppet till Göteborg med 500,000 kronor och
dels till påbörjande av befästningsanläggningar vid Boden likaledes 500,000 kronor.
Krigsministern utvecklar härvid närmare sin uppfattning i frågan om Göteborgs
befästande. Han framhåller sålunda, att Göteborg såsom rikets andra stad och
näst förnämsta importhamn samt genom sina tillgångar på förnödenheter av alla
slag, i förening med en utmärkt hamn, varv, verkstäder och ypperliga kommunikationer
m. m., för en eventuell fiende hade ett synnerligen stort värde i rent
strategiskt hänseende, såsom utgångspunkt för operationer mot mellersta delen
av vårt land. Totalkostnaden för ifrågavarande befästningar skulle, om man
inskränkte sig till de åtgärder, som voro oundgängligen nödvändiga för stadens
tryggande mot bombardering, belöpa sig till 3,880,000 kronor, inberäknat kostnaden
för bestyckning, men oberäknat kostnaderna för minmateriel och minstationer.
Beträffande övre Norrlands fasta försvar betonar krigsministern särskilt angelägenheten
av att kunna öka de för Norrbottens försvar avsedda truppernas försvarskraft;
medel härtill erbjöde befästningskon sten. Efter en detaljerad utredning
angiver han Boden såsom den lämpligaste platsen för ifrågavarande befästningar

samt beräknar totalkostnaden inclusive bestyckning, ammunition och inventarier
till 8,700,000 kronor. De båda framställningarna vunno dock icke riksdagens
bifall. Första kammaren beslutade, att uti riksstaten för år 1898 skulle avsättas
1,000,000 kronor, att efter riksdagens medgivande användas för stärkande av
landets fasta försvar, men Andra kammaren avslog helt och hållet framställningen
om medel till befästningarnas påbörjande; och väckta förslag — inom båda kamrarna
— att i skrivelse hos Kungl. Maj:t begära fullständig utredning av frågan
om ordnandet av landets fasta försvar förföllo, sedan statsutskottets av Första
kammaren godkända sammanjämkningsförslag förkastats av Andra kammaren.
Befäst- Med anledning av vad i denna fråga förefallit inom riksdagen tillsatte

mniittén*'' Kung!. Maj:t genom nådigt brev den 14 maj 1897 en kommitté (den s. k. befäst{1897}.
ningskommittén) med uppdrag att verkställa ytterligare utredning av frågan om
stärkandet av landets fasta försvar. Kommittén bestod av 16 medlemmar, nämligen
landshövdingen, ledamoten av A. K. J. Crusebjörn (ordf.), ledamoten av A. K.
Hans Andersson i Nöbbelöf, generalmajoren R. Berg, överstarna C. C:son Bergman
och K. G. Bildt, generalmajoren H. Gadd, översten S. G. A. Geijer, ledamoten
av F. K., godsägaren R. G. Hamilton, ledamöterna av A. K. överdirektören greve
H. Hamilton, lektorn S. J. Kardell och lantbrukaren Alfred Kihlberg, ledamöterna
av F. K. bruksegaren Chr. Lundeberg, godsegaren C. Lybeck, borgmästaren C.
Moberg och kaptenen F. Pettersson samt kommendörkaptenen C. A. Hjulhammar.
Ytterligare I statsverksproposition till 1898 års riksdag begärdes anslag till inköp av

befästnings^ marp erforderlig för befästningsarbeten och förråds anläggande vid Tingstäde
1898 års samt till befästningsarbeten jämte bestyckning och anordningar för försvarets
r^sHedins ledning vid inloppet till Göteborg. Dessa framställningar blevo emellertid av
motion, riksdagen avslagna. — Vidare hade Kungl. Maj:t i nämnda statsverksproposition
hemställt, att i riksstaten för år 1899 måtte få uppföras ett belopp av 3 mill.
kr. »för att efter riksdagens medgivande användas till stärkande av landets fasta
försvar, dock med rätt för Kungl. Maj:t att av nämnda belopp under samma år
använda högst 1,500,000 kronor för anskaffande av artilleri- och pansarmateriel».

Vid samma riksdag (1898 års) väckte herr Hedin en motion om beviljande
av ett förslagsanslag å 100,000 kronor till bekostande av sakkunnig utredning
angående landets fasta försvar samt om avslag å Kungl. Maj:ts framställning om
avsättande av medel till stärkande av detta försvar. Med anmärkning att det
ingalunda vore representationens egennytta, oförstånd och likgiltighet, som vore
skulden till att försvarets angelägenheter under den långa fredsperioden av mera
än 80 år blivit vanskötta, utan att det vore regeringen och fackmännen som
ansvaret i främsta rummet och i alldeles övervägande grad drabbade, ifrågasatte
motionären, huruvida man icke inför en så stor kostnad som den i arets statsverksproposition
beräknade, eller sammanlagt 33 mill. kronor, för ordnandet av
landets fasta försvar hade rätt och skäl att ifrågasätta, att det från annat håll

borde anskaffas förstärkning av den militära fackinsikt, som i vårt land finnes.

Herr Hedin föreslog alltså riksdagen att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj :t täcktes vidtaga åtgärder i ändamål att inhämta utlåtande och förslag
rörande ordnandet av vårt lands fasta försvar från en eller flera fackmän, tillhörande
Europas traktatmässigt såsom neutrala erkända nationer. Denna motion
blev icke av riksdagen bifallen. Däremot beslutade riksdagen — som icke fann
skäl att bevilja anslag till nya befästningsarbeten, innan befästningskommittén
avslutat sina arbeten — att på det sätt bifalla Kungl. Maj:ts härovan omnämnda
hemställan om avsättande av medel till stärkande av landets fasta försvar m. m.,
att de äskade beloppen anvisades »till stärkande av landets nuvarande fasta försvar»
samt till artilleri- och pansarmateriel »för redan befintliga fästningar».

Den 25 juli 1898 avgav befästningskommittén sitt betänkande. Det blev Befästi
sina huvuddrag refererat och kritiskt granskat av krigsministern friherre Kappe
i statsverkspropositionen till 1899 års riksdag; och framgår av denna redogörelse ”tänkande
följande. (1898).

Kommittén hade av ekonomiska skäl och med hänsyn till den snabba utveckling,
i vilken befästningskonsten och artillerivetenskapen befunno sig, begränsat
sitt förslag till de allra nödvändigaste åtgärderna samt därvid uppgjort
en befästningsplan, avsedd att kunna realiseras under loppet av tio år, för en
beräknad kostnad av 21,024,500 kronor.

Betänkandets huvudsakliga moment voro följande:

a. Stockholms fasta försvar åt sjösidan (vid Vaxholm och Oskar Fredriksborg):
dessa försvarsverk måste sättas i stånd att ej blott motstå överraskande
anfall av en fientlig eskader, utan jämväl ett fortsatt anfall av en större flotta,
medförande landstigningstrupper; den försvarande måste också, nu mer än förr,
vara beredd på ett anfall av landsatta truppavdelningar, och det läge således
stor makt uppå, att försvarsanordningarna jämväl vore fullt effektiva mot anfall
från landsidan. Det av kommittén föreslagna kostnadsbeloppet, 2,867,300 kronor,
ansåg dock departementschefen böra ökas med 510,344 kronor — särskilt för
Vaxholmsställningens förstärkande — till 3,377,644 kronor.

b. Karlskrona fasta försvar: Även här anser departementschefen, att den

i kommiterades förslag upptagna kostnadssumman, 4,900,000 kronor, borde ökas,
nämligen med sammanlagt 553,850 kronor, därav 104,000 kronor ökad befästningskostnad,
487,850 kronor ökad bestyckningskostnad och 2,000 kronor för västra
farledens uppränsning, och att således totalkostnaden borde beräknas till 5,453,850
kronor.

c. Karlsborg: Kommitténs och departementschefens åsikter rörande denna
fästning voro så till vida skiljaktiga, att medan departementschefen ansåge fästningens
uppgift visserligen vara i första rummet att tjäna såsom depot- och
förrådsfästning, men i andra rummet vara att under vissa förhållanden tjäna så -

som operationsfästning, i vilken egenskap den skulle kunna komma att spela en
viktig roll, så hade kommitterade förklarat, att fästningen vore att betrakta allenast
såsom en förrådsfästning och ej såsom en operationsfästning, men tillika
medgivit, att den likaväl som varje annan fästning skulle i visst fall kunna komma
att tjäna operationerna till direkt stöd. 1 fråga åter om sättet för fästningens
fullbordan samt om dess krigsberedskap rådde ännu större skiljaktighet, i det
att kommittén föreslagit såväl uppskov till krigstillfälle med åtskilliga i dåvarande
plan upptagna befästningar som ock uteslutningar med avseende å den
fortifikatoriska och den artilleristiska delen av samma plan. Kostnaden för fästningens
fullbordande hade kommittén beräknat till 1,900,600 kronor.

Departementschefen biträder visserligen kommitterades förslag, men uttalar
den förhoppning, att detta allenast är att betrakta såsom ett första utbyggnadsstadium,
samt framhåller, att då fästningen bör göras fullt sluten och stormfri
och sålunda ernå första graden av försvarbarhet, så måste den angivna kostnadssumman
ökas med 543,400 kronor för en del arbeten, som kommittén beräknat
för lågt, samt för vissa anordningar, som kommittén ansett kunna uppskjutas
till krigsutbrott, men som departementschefen förordar till utförande redan i
fredstid, och totalkostnaden för fästningens fullbordan i första utbyggnadsstadiet
skulle således belöpa sig till 2,643,000 kronor.

d. Gottlands fasta försvar: Departementschefen anmärker bl. a, att man
svårligen kan våga hoppas på flottans medverkan vid försvaret av öns kuster,
samt anför vidare, hurusom kommittén framhållit, att försvaret av Gottland borde
avse icke allenast att betrygga moderlandets besittning av ön, utan jämväl att
skydda vår neutralitet. Kommittén hade därvid påpekat, att dessa tva ändamål,
om de än kunde synas principiellt olika, dock i det närmaste avsage samma sak,
»ty», hade kommittén yttrat, »från neutralitetens kränkande till ett faktiskt besittningstagande
är steget icke stort, och därför maste även de åtgärder, som
vidtagas för det förstnämnda ändamålet, vara av den största betydelse även för
neutralitetens upprätthållande». Kommittén hade föreslagit, att antalet av öns
befästa hamnar skulle inskränkas till en, nämligen Fårösund, där de befintliga
batterierna skullé förstärkas och förses med tidsenlig bestyckning, ävensom att
till stöd för de levande stridskrafterna skulle uppföras befästningar vid Tingstäde,
bestående av ett mindre, permanent fort samt vid krigsutbrott utförda
befästningar, för vilka dock en del förberedelser borde vidtagas i fred. Departementschefen
förklarar sig principiellt dela kommitténs uppfattning och förslag
angående Fårösund samt ansluter sig till förslaget jämväl i vad angår Tingstäde,
dock så att kostnaderna, som av kommittén beräknats till 407,200 kronor för
Fårösund och till 590,000 kronor för Tingstäde, således tillhopa 997,200 kronor,
borde ökas med 31,500 kronor i ytterligare kostnad för inköp av mark vid Tingstäde
till sammanlagt 1,028,700 kronor.

81 I

c. Frågan om Norrlands fasta försvar var en huvudpunkt i kommitténs
utredning och förslag.

Den under föregående tid endast vid enstaka tillfällen uttalade uppfattningen,
att Sveriges försvar måste ordnas med hänsyn till möjligheten av ett anfall
över norra landgränsen, hade under 1890-talet med växande styrka framträtt
inom riksdagen. År 1895, vid behandling av då föreliggande motioner om försvarslån,
erinrade majoren Th. Nyström (F. K.), att också det fästa försvaret
måste tillgodoses, enär flottan endast under en del av året kunde värna landet, i
det att under flera månader årligen det hav läge tillfruset, där flottan skulle
försvara våra kuster; vi hade dessutom en lång landgräns och intet försvar i
Norrland. Flottan kunde således icke ensam hindra en fiende att uppnå våra
kuster och överskrida våra gränser. »Numera», fortsatte herr Nyström, »vet man
icke av några årstider i krig. Man strider likaväl vinter som sommar.» År 1896
hade, som förut nämnts, krigsministern påpekat behovet av en operations- och
förrådsfästning i Norrland. I samma års riksdagsdebatt rörande fartygsmateriel
samt försvarslån hade landshövdingen Crusebjörn ställt detta behov i en viss
relation till flottans uppgifter och verkningsförmåga och därvid framhållit, att
det fasta försvaret vore lika oavvisligt nödvändigt som någonsin utvecklingen avvår
flotta. »Den har», yttrade herr Crusebjörn, »sin uppgift, som jag erkänner är
stor; men jag tror icke, att försvarsbehovet genom tillgodoseendet av dess utveckling
fylles, ty med en stark flotta försvara vi dock icke Norrland. Enligt min
mening är vår ömtåligaste punkt den nordliga landgränsen, och det är på tid. att
vi ägna den största uppmärksamhet däråt.» —

Dessa och liknande synpunkter upptog befästningskommittén till övervägande.
Med utgångspunkt därifrån, att en sammanhängande järnvägsförbindelse
runt Bottniska viken snart komme till stånd, påvisar kommittén, att ett huvudanfall
över landgränsen då bleve möjligt att utföra och att således vårt lands
läge i strategiskt hänseende vid nämnda tidpunkt skulle hava undergått en förändring
till det sämre. Kommittén uppställer vidare till besvarande frågan, vilket
av de båda alternativen: ett huvudanfall över havet eller över landgränsen vore
det sannolikaste, och kommer därvid, med förutsättning, att vår flotta når den
utveckling, som den enligt uppgjord plan bör uppnå, till det resultat, att ett huvudanfall
sjöledes blir mindre sannolikt, särskilt med hänsyn till de svårigheter, som
enligt samstämmiga uttalanden vore, synnerligast numera, förknippade med en
större landstigningsoperation framförallt beträffande skyddet av transportflottan
och förbindelselinjens tryggande.

På grund av en omfattande statistisk utredning angående isförhållandena
i Östersjön angiva kommitterade, vilka tider på året, under olika förutsättningar,
en större landstigningsoperation icke syntes antaglig, samt draga härav sina slutsatser
med avseende å möjligheten att då med tillräckliga krafter möta ett anfall
12—140528

över landgränsen. En dylik utredning angående isförhållandena i östra Kvarken
och Ålands hav gåve vid handen, att en operation över isen, vare sig med större
eller mindre truppstyrkor, icke heller vore antaglig. Ett huvudanfall över Östersjön,
vare sig sommar eller vinter, skulle således icke hava mycken sannolikhet
för sig.

Efter en utredning angående de olika ändamål, som bianfall över havet,
då det går öppet, skulle avse, avslutar kommittén sin undersökning rörande Sveriges
blivande strategiska läge med följande slutsatser:

i>att det alltmera ökade värdet — uti såväl politiskt som i strategiskt avseende
— av övre Norrland med nödvändighet kommer att öka de krav, som man
anser sig böra ställa på denna landsdels försvar;

att, om ett anfall över norra gränsen sker sommartiden eller under det
havet går öppet, övre Norrlands försvar måste anförtros huvudsakligen åt Yl arméfördelningen,
varför dennas motståndskraft bör så mycket som möjligt stärkas;
samt

att, om ett sådant anfall sker vintertiden, flera arméfördelningar utan fara
för det övriga landets försvar kunna koncentreras i Norrbotten.»

Frågan, hur försvaret av övre Norrland — vilken landsdel påvisas hava
stor betydelse för rikets försvar i dess helhet — på lämpligaste sätt skall tillgodoses,
besvarar kommittén sålunda, att denna landsdels försvar kan utföras endast
för såvitt försvarskåren har tillgång till åtminstone en inom operationsområdet i
fråga belägen, befäst plats, tjänande till utgångspunkt och stöd för kårens operationer
samt till upplagsplats för dess förnödenheter, på samma gång den för fienden
spärrar hans huvudoperationslinje: alltså en operations-, förråds- och spärrfästning.
Dess läge borde såväl av strategiska som taktiska och ekonomiska skäl
alldeles givet bestämmas till Boden, en punkt som i strategiskt hänseende vore
redan i och för sig så viktig, att den i alla händelser måste skyddas; och dess
betydelse särskilt vid ett anfall över vår norra landgräns sommartiden, då fienden
behärskade havet, vore utomordentligt stor, i själva verket så stor, att ett försvar
fästningen förutan vore hopplöst. Därjämte skulle ifrågavarande fästning ha
ännu en viktig uppgift att fylla vid upprätthållandet av vårt lands neutralitet, i
händelse av krig mellan vissa oss närgränsande stater. —

Kostnaderna voro beräknade till 8,700,000 kronor.

I vad kommitterade sålunda anfört ville departementschefen »på det livligaste
instämma».

Angående övre Norrlands fasta försvar hade chefen för flottans stab, med
erkännande av att den ifrågavarande fästningen visserligen hade stor betydelse i
nämnda hänseende, men med uttalande, att den icke ägde samma betydelse för
försvaret i dess helhet, framhållit, att denna fästning ej borde påbörjas förr än de
såsom replipunkter för det rörliga försvaret till sjös såsom nödvändiga ansedda

sjöbefästningarna vid Stockholm, Karlskrona och Göteborg samt Fårösund ävensom
en av honom ifrågasatt befästningsanläggning vid Angermanälvens mynning
fullbordats.

b. Göteborgs befästande åt sjösidan: Kommittén hade framhållit, att en
erövring eller ett bombardemang av Göteborg ej allenast skulle verka moraliskt
nedslående, utan ock i materiellt hänseende betydligt minska vår motståndsförmåga.
Ingenting hindrade en främmande flotta att när som helst inlöpa i stadens
hamn. Och även under förvecklingar, av vilka vårt land icke direkt berördes,
kunde en sådan flotta, blott genom att hota med brandskattning, tvinga oss
till steg, som kunde bliva ödesdigra för hela landet. Därtill komme, att Göteborg
också vore särdeles lämpligt såsom en nödvändig replipunkt för vår flotta
under dennas eventuella operationer i våra västliga farvatten.

Departementschefen anslöt sig till kommitténs uttalanden och förslag, enligt
vilka de ifrågavarande försvarsanordningarna skulle utgöras av en stängsellinje
i Göta älvs mynning, flankerad av ett snabbeldsbatteri samt ett fäste på Västerberget
för grova kanoner till beskjutning av farvattnet framför stängsellinjen.
Kostnaden hade beräknats till 1,900,000 kronor. Emellertid måste enligt departementschefens
bestämda uppfattning tillika uppföras ett kustbatteri, till förhindrande
av att de fientliga fartygen, förankrade i skydd av vissa holmar och skär,
ändock kunde bombardera staden. Kostnaden för ett dylikt batteri skulle belöpa
sig till 762,000 kronor. I följd härav och då kommitterade beräknat kostnaden
för av dem föreslagna befästningsanordningar 30,000 kronor för lågt, komme totalkostnaden
för Göteborgs befästande åt sjösidan att uppgå till 2,692,000 kronor
förutom kostnaden för minspärrningen, 500,000 kronor.

g. Kommittén hade dessutom till behandling upptagit frågor om vissa andra
ifrågasatta befästningsanordningar, nämligen befästningar till skydd för farleden
till Stockholm genom Fällström, positionerna inom Stockholms yttre skärgård,
befästningar till skydd för farleden till Stockholm genom Södertälje kanal
samt Stockholms befästande åt landsidan, ävensom åtskilliga kuststäders tryggande
medelst befästningar och minor mot anfall från sjösidan. Dessa befästningsfrågor
lämnade emellertid kommittén, av olika skäl, åsido. Rörande Stockholms
befästande åt landsidan anförde kommittén bl. a., att kostnaden för dylika
befästningsanordningar — vilka dock icke avsåge att omdana staden till en modern
lägerfästning, utan endast åsyftade »att lämna de till Stockholms omedelbara
försvar avsedda trupperna ett kraftigt stöd, skydda staden mot direkt beskjutning
och på samma gång hindra en anryckande fiende att utan framförande av belägringsartilleri
bemäktiga sig densamma» — skulle uppgå till omkring 26,600,000
kronor, oberäknat kostnaden för i samband härmed stående anläggningar i skärgården.
I fråga slutligen om anordnandet av tryggade replipunkter för vår
flotta vid försvaret av Norrlands kust förklarade kommittén, att denna fråga

visserligen vore av vikt, men att den liksom de förut nämnda borde stå tillbaka
för de av kommitterade föreslagna, såsom viktigare ansedda befästningsanordningarna,
samt att kommitterade fördenskull och av ekonomiska hänsyn icke ansett,
sig böra ingå på en närmare prövning av detta ämne.

Departementschefen anslöt sig i dessa punkter till kommittén.

Samtliga kostnader för de av kommitterade föreslagna anordningarna, jämte
tillägg enligt vissa militära myndigheters av departementschefen infordrade förslag,
skulle sålunda, — oberäknat kostnaden för minspärrningen vid Göteborg, 500,000
kronor — uppgå till 28,625,594 kronor, eller i runt tal 2,600,000 kronor mera än
det belopp, 21,024,500 kronor, kommittén beräknat, men omkring 9,375,000 kronor
mindre än den i 1898 års statsverksproposition angivna kostnaden för genomförandet
av den däri framlagda befästningsplanen. För sin befästningsplans genomförande
föreslog kommittén en tidrymd av tio år, fördelade i tre perioder, en
om 4 år och två om vardera 3 år.

Befäst- I statsverkspropositionen till 1899 års riksdag anfördes, på grundvalen av

mitténs°fö''r nämn(la utredning, följande: I avbidan å utredning av frågan om fästningsm»lag
inför artilleripersonalen borde den av kommittén föreslagna första utbyggnadsperiod
18.(filars delas i två, om vardera två år, och för den första av dessa perioder, omfattande
(''9'', åren 1899—1900, avses ett anslag om 3,000,000 kronor för vartdera året att användas
propositio- till stärkande av landets nuvarande fasta försvar, varjämte under nämnda tva
•nen. gr borde få utgå den för Göteborgs befästande avsedda en per mille fonden; och

skulle sålunda vid nämnda periods slut det fasta försvaret åt Stockholms sjösida
samt vid Karlskrona till sina huvudsakligaste delar vara fullbordat, de viktigaste
befästningsanordningarna vid Fårösund vara färdiga, inloppet till Göteborg
nödtorfteligen spärrat samt arbetet på Karlsborgs fästningsbyggnad ha vidare
fortskridit; varefter tiden vore inne för påbörjandet av en fästningsanläggning vid
Boden. På grund härav, och då ett belopp av 800,000 kronor, avseende Karlskrona befästningars
och Fårösundsbatteriernas bestyckning, tillhörde 5:te huvudtiteln, där de
ock komme att i statsverkspropositionen till 1899 års riksdag uppföras, hemställde
Kungl. Maj:t, att riksdagen ville dels medgiva Kungl. Maj:t rätt att under nämnda år
använda den ännu ej disponerade återstoden 1,500,000 kronor av det utav 1898 års
riksdag på extra stat för år 1899 till stärkande av landets nuvarande fasta försvar
beviljade anslag, dels för samma ändamål på extra stat för år 1900 bevilja ytterligare
2,200,000 kronor, dels ock till befästningsarbeten jämte bestyckning och
anordningar för försvarets ledning vid inloppet till Göteborg av en per mille
fonden anvisa 50,000 kronor för år 1899 och 220,000 kronor för år 1900.

Kungl. Maj :ts ifrågavarande framställning blev, i enlighet med statsutskottets
tillstyrkan, bifallen av Första kammaren, men Andra kammaren godkände
ett av tolv reservanter i statsutskottet framlagt förslag att till stärkande av
landets nuvarande fasta försvar bevilja endast 2,200,000 kronor, därav 1,100,000

för år 1900, samt att avslå den kungl. propositionen i vad anginge anslag för
Göteborgs befästande. I den gemensamma voteringen segrade regeringens hemställan
med 191 röster — därav 128 från F. K. och 63 från A. K. — mot 172,
därav 12 från F. K. och 160 från A. K.

Den å femte huvudtiteln gjorda framställningen om anslag å 800,000
kronor för år 1900 till bestyckning av befästningarna vid Karlskrona och Fårösund
godkändes av båda kamrarna.

Vid riksdagen år 1900 föreslog Kungl. Maj:t dels under fjärde huvud- Befästtiteln,
att riksdagen måtte till Göteborgs befästande anvisa återstoden av en per
mille fonden samt »till fortsatt stärkande av landets fasta försvar» bevilja års riksdag.
4,853,100 kronor, därav 2,147,500 kronor för år 1901, dels och under femte huvud- “
titeln, att till bestyckning av Karlskrona och Fårösund måtte anslås 1,146,900 ärna be-9
kronor, därav 852,500 kronor för år 1901, samt att till minförsvar vid inloppet sh,tastill
Göteborg måtte beviljas 730,000 kronor. Ovannämnda under fjärde huvudtiteln
begärda anslag skulle, enligt stadsrådsprotokollet, användas dels för fortsatta
arbeten med förstärkande av dåvarande befästningarna, ävensom försvarsanordningarna
vid Göteborg, enligt den av befästningskommittén uppgjorda
planen, dels ock för påbörjande av den nya fästningsanläggningen vid Boden. I
avseende å denna fästning åberopar den nye krigsministern J. Crusebjörn befästningskommitténs
och förutvarande departementschefens uttalanden samt betonar
särskilt en dylik fästnings betydelse för landets försvar i dess helhet och vikten
av att dess anläggande icke ytterligare uppskötes.

Statsutskottet tillstyrkte bifall till samtliga ovannämnda framställningar,
dock avgåvo elva utskottsledamöter från Andra kammaren sin reservation vid den
■ punkt, som behandlade frågan om anslag till det fasta försvaret, i det de ansågo,

»att man icke i en så stor och viktig fråga som angående anläggning av en fästning
vid Boden bör binda kommande riksdagars beslut, förr än meningarna därom
hunnit mera stadga sig, samt efter en ytterligare noggrann prövning av frågan».
Reservanterna föreslogo, att framställningen måtte av Riksdagen på det sätt
bifallas, att för fortsatt stärkande av landets nuvarande fasta försvar anvisades
2,147,500 kronor för år 1901.

Diskussionen vid kamrarnas behandling av försvarshuvudtitlarna under
1900 års riksdag kom i följd härav att huvudsakligen röra sig om de föreslagna
befästningarna vid Boden. I Första kammaren yttrade greve R. Hamilton, att
fragan om Bodens befästande borde vila till dess »det vida viktigare rörliga
försvaret försatts i tidsenligt skick, och intill dess för flottan nödiga fästningar
blivit fullbordade». Han fann vår största fara ligga i svårigheten att upprätthålla
vår neutralitet under krig mellan tvenne stormakter, men mindre sannolikt
att ett neutralitetsbrott skulle tillskyndas oss i Norrlands ödemarker, eller någon
dödsstöt komma att den vägen riktas emot oss, så länge som vårt huvudförsvar

befunne sig i nuvarande skick. Vi hade vida sårbarare punkter vid våra kuster,
och för deras försvar komme i första rummet vår flotta att anlitas. Men da
vår flottas uppgift ej kunde vara att på öppna havet möta en överlägsen ellei
jämnstark fiende, utan fastmer att hindra en överlägsen sådan att landstiga, behövde
flottan replipunkter, under vilkas skydd den kunde kola och reparera.
Enligt chefen för flottans stab borde dessa replipunkter vara Göteborg, Karlskrona,
Stockholm och Fårösund samt för Norrland en befästning vid någon av
de norrländska älvarnas mynningar. Dessa fästningar borde i första rummet
fullbordas. Friherre Palmstierna yrkade däremot bifall till utskottets förslag.
Gentemot greve Hamiltons yttrande, att sjöfästningarna — särskilt en replipunkt
för flottan vid Ångermanälvens utlopp — borde gå före Boden, uppställde friherre
Palmstjerna frågan, vilket som vore det nödvändigaste: »armén, landet eller
flottan», samt besvarade detta spörsmål på följande sätt: »det är givet, att vår
flotta bör göras så stark som möjligt, ty den kan bliva oss till utomordentligt
stor nytta genom att försvåra en fiendes anfall, hans transporter över havet,
hans fartygs rörelser och mera dylikt, men är fienden väl inne i landet, förgår
flottan ej hindra honom från att erövra detsamma». Han fortsatte: »må våra
kuststäder brännas, må våra fält skövlas, allt detta är dock av underordnad vikt,
jämfört med landets oberoende; de materiella förlusterna kunna i sinom tid botas,
men ej vår förlorade självständighet. Sålunda tror jag, att det nödvändigaste
för oss blir under alla omständigheter ett verkligt försvar av vårt land, och
detta förmår icke vår flotta ensamt, utan det blir i sista hand arméns sak.»

Vid omröstning i denna anslagsfråga biföll kammaren statsutskottets tillstyrkande
hemställan med 108 röster mot 16.

Vid frågans behandling i Andra kammaren framhöllo motståndarna till
Boden-förslaget särskilt vikten av att först på ett fullt tillfredsställande sätt
befästa Stockholm, Karlskrona och Gottland. Från vissa håll uttalades starka
tvivel om värdet av fästningar i allmänhet och Boden-fästningen i synnerhet.

Greve H. Hamilton erinrade häremot, att vårt försvarsläge nu, genom
utvecklingen av Norrlands kultur, genom järnvägsanläggningar m. m. blivit
fullkomligt ändrat. Generalmajoren friherre C. Ericson yttrade: »Tänker man
sig vårt försvar i stort, kan det ej lida det ringaste tvivel, att vi alltid måste
tänka oss våra huvudkrafter i mitten av vårt land det är den farligaste,
sårbaraste delen i varje fall — och att vi alltid måste tänka oss möjligheten av
att vår flotta blir krossad. Om den blir krossad, stå våra kuster öppna för eu
landstigning.» Men så länge vår flotta ej är krossad, skall det ej lyckas för en
främmande cerneringsflotta att innesluta vår flotta inom exempelvis Stockholms
skärgård, vilken nämligen är av den beskaffenheten, »att den har allt för många
utfallsport ar för att giva utsikt att med säkerhet cernera vår flotta». Och troligen,
ehuru ej säkert, bleve förhållandet enahanda, därest någon avsevärd del

87 I

av flottan läge i Karlskrona. Men »så länge vår flotta ej är krossad, så länge
vågar ej heller en fiende sända en transportflotta och föra landstigningstrupper
över havet». Allt detta ansåg friherre Ericson innebära, att fienden bleve
tvingad att anlita landvägen för sitt angrepp; och betydelsen av en fästning
vid Boden läge då i öppen dag. Med en sådan fästning — frånsett dess oerhörda
betydelse som förrådsfästning — skulle man kunna upptaga ett kraftigt
försvar däruppe, om man disponerade över två arméfördelningar, men i saknad
av fästningen skulle försvaret kräva åtminstone tre arméfördelningar. — Krigsministern
lämnade en ingående utredning av de föreslagna befästningarnas betydelse
samt framhöll såsom antagligt, att ett anfall komme att ske över vär östra
landgräns just med hänsyn därtill, att vår flotta redan nu nått den utveckling,
att den borde kunna skydda vissa mycket viktiga och sårbara punkter från
anfall, särskilt Stockholm. —

I denna kammare bifölls reservationen med 130 röster mot 73. — I gemensam
votering segrade den kungl. propositionen med 212 röster — 125 från F. K
och 87 från A. K. — mot 149 — 14 från F. K. och 135 från A. K.; och var således
därigenom anläggandet av Bodensbefästningarna beslutat.

Tanken på en närmare avvägd plan för förhållandet mellan försvarets olika Krav på en
grenar fann jämväl under 1890-talet vid skilda tillfällen uttryck inom riksdagen, planmässig
Vid den första riksdagen efter antagandet av 1892 års härordning, år 1893, framhöll »Manffirherr
O. Jonsson (A. K.) sina betänkligheter mot den »nu ifrågasatta tävlingen »varsgrenarmellan
de båda försvarsgrenarna». Året därpå beklagade herr Pehrsson i Törneryd "n
(A. K.), att icke försvarsfrågan i dess helhet blev framlagd vid 1892 års urtima
riksdag, och att den icke heller varit det sedan år 1883. Vid nämnda urtima
riksdag hade man från både sakkunnigt och icke sakkunnigt håll betonat, att vad
sjöförsvaret anginge, så vore det för den närmaste framtiden ordnat så, att vi icke
behövde taga någon sådan hänsyn till detsamma, att ökade anslagsfordringar skulle
ifrågakomma. Detta hade man också tagit till utgångspunkt, när man åtog sig
ökade bördor för lantförsvaret, men det oaktat framställdes nu ökade krav för
flottan. I mera begränsad omfattning, nämligen såvitt anginge behovet av viss
materiel för armén och flottan, förordade, såsom ovan blivit nämnt, 1895 års statsutskott
en sammanfattande utredning och plan rörande vårt försvar. Detta förslag
var emellertid ställt i samband med tanken på att erforderliga medel skulle anskaffas
genom statslån och föll genom Andra kammarens motstånd. År 1898, då
herr A. Hedins ovan nämnda motion i befästningsfrågan behandlades av Andra
kammaren, beklagade motionären, att man aldrig uti riksdagen framlagt en fullständig
befästningsplan, än mindre talat om någon sådan såsom en integrerande

Kommittén
för utredning
ang.
försvarsdepartementens
sammanslagning.
Kommitténs
betänkande,
reservationer

(1895).

del i en hel försvarsplan. Slutligen yttrade herr Staaff i Andra kammaren vid
debatten år 1900 om Bodens befästande: »Om riksdagen någon gång hade fått sig

förelagd en plan till detta lands försvar, som hade visat ’den stora överblicken’1
i den meningen, att den hade visat, huru efter vårt lands säregna förhållanden
varje särskilt vapen, lantvapnet och sjövapnet, det fasta och det rörliga försvaret,
skulle användas till en gemensam, efter folkets förhållanden och möjligheter avpassad
samverkan, så är det min fasta övertygelse, i allt fall min personliga
mening, att i sådant fall skulle icke så stora svårigheter och så stor misstänksamhet
som nu möta, då det ena brytes ut efter det andra, och det, som brytes
ut, framhålles såsom ovillkorligen nödvändigt, och man därigenom söker binda
våra händer, så att när det nästa, som brytes ut, kommer, och som även det
skall vara oundgängligen nödvändigt, vi då redan äro bundna.»

Frågan om arméns och flottans inbördes betydelse för landets försvar hade
varit föremål för överväganden jämväl i det betänkande, som den 17 december
1895 avgivits av kommittén för utredning angående lånt- och sjöförsvarsdepartementens
sammanslagning. Kommittén, som tillsattes genom nådigt beslut den 9
augusti 1894, bestod av landshövdingen O. Themptander (ordf.), generallöjtnanten
friherre Gr. Peyron, vice amiralen friherre F. "W. von Offer, justitiekanslern
.J. E. Elliot, generalmajoren Ernst von der Lancken, konteramiralen F. Hj.
Klintberg och häradshövdingen R. E. Eckerström.

I motiven till betänkandet, däri den ifrågasatta föreningen av de båda
departementen tillstyrkes, framhåller kommittén vikten av att »landets försvar
anförtros åt här och flotta såsom en organism»; bådas utveckling borde därför ske
efter en gemensam plan, och genom deras förening under en gemensam chef skulle
samverkan dem emellan befordras.

Herrar Peyron, Klintberg och Eckerström hade avvikande mening, i det de
ansågo sammanslagningen icke utan skada för det ena vapnet (flottan) kunna, och
därför icke heller böra äga rum.

General maj oren von der Lancken biträdde kommittémajoritetens beslut att
förorda sammanslagning, men motsatte sig kommittéförslaget, i vad anginge sättet
för föreningen, nämligen tillsättandet av tva med varandra jämnställda funktionärer
— en generaladjutant för armén och en för flottan — såsom föredragande
i kommandomål inför försvarsministern, samt förordade inrättandet av allenast en
sådan generaladjutantsbefattning. Herr von der L. ansåg sålunda det av kommittén
föreslagna systemet med två generaladjutanter vila på en felaktig grundtanke,
den nämligen att lantförsvaret och sjöförsvaret vore inbördes jämnställda,
samt i militärt hänseende innebära ett bibehållande »av den nu rådande dualismen
i försvarsväsendet». Efter en överblick rörande Sverige-Norges geografiska och

1 Citat av statsministern Boströms yttrande.

militärpolitiska läge samt vårt lands krigshistoria kommer von der L. till det
resultat, att Sverige visserligen måste äga både här och flotta, men att hären måste
vara huvudgrenen av försvarsväsendet. Sin uppfattning rörande den närmare avvägningen
mellan armen och flottan angiver von der I». sålunda: Han finner att
»det utrymme, som flottans angelägenheter skulle kunna anses upptaga inom det
nuvarande lantförsvarsdepartementet, därest man föreställde sig, att den av kommittén
förordade föreningen av de båda försvarsdepartementen skedde genom sjöförsvarsdepartementets
uppgående i lantförsvarsdepartementet,» icke torde kunna
»uppskattas synnerligen mycket högre än vad som kunde sägas motsvara införandet
vid hären av ett nytt specialvapenslag av ungefär liknande art och av ungefär
dubbelt sa stort omfång som det, vilket för närvarande är sammanfört under
benämningen »fortifikationen». »Införandet av ett dylikt nytt vapenslag», tillägger
von der L., »skulle säkerligen icke hava lett till inrättandet av en så storartad
apparat som kommitténs båda generaladjutanter.» Han anför vidare, att varhelst
ifrån ett anfall mot Sverige över havet komme att riktas, finge flottan och lantförsvaret
samma strategiska front, »flottan i första linjen på havet och i havsbandet
utanför lantförsvaret och — om kriget artar sig så, att flottan ej kan hålla
sig så långt ute — i skärgården sida vid sida med lantförsvaret.» »Tänker man
sig,» fortsätter han, »vidare ett anfall över vår norra landgräns, förbundet med
anfallet över havet, så gör naturbeskaffenheten hos våra nordliga landskap, att i
operationerna därstädes jämväl flottan skulle kunna taga del. Odlingen inom
dessa landskap sträcker sig nämligen i stort sett endast över kustlandet (jämte
älvdalarna inåt landet), och detta smala kustland varder därför det naturliga
operationsområdet för stridskrafterna till lands, på vilkas högra flygel, i havsbandet
eller i skärgården, flottan eller någon del därav kan ingripa, därest förhållandena
i övrigt tillstädja flottan att våga sig upp i Bottenhavet.»

Omsorgen om vår neutralitets bevarande finner reservanten icke heller kunna
inverka på den föreliggande frågan, enär våra militära åtgärder i dylikt hänseende
måste ytterst innebära »ett slags förberedelse till att vid behov kunna upptaga
strid för landets försvar», men därjämte ett särskilt skyddande av de punkter,
vilka kunna tänkas vara synnerligen begärliga för någon av de krigförande.
Aven här påkallades således »en omedelbar och innerlig samverkan av här och
flotta på samma strategiska front». —

Vice amiralen von Otter, som tillhörde kommittémajoriteten jämväl i frågan
om sättet för föreningen, betonar — i särskilt yttrande — uttryckligen, att han
förordat sammanslagningen under den förutsättning, att, på sätt kommittén föreslagit,
åt vardera huvudgrenen av försvaret, hären och flottan, i militäriskt hänseende
bevaras deras egenskap av självständiga vapen. Emot generalmajoren von
der Lanckens kritik av vad denne betecknar såsom grundtanken i kommitténs
förslag nämligen att lånt- och sjöförsvaret äro inbördes fullt jämnställda —

13 -140528

inlägger von Otter sin gensaga. Han angiver sin ståndpunkt till detta spörsmål
så, att han anser här och flotta vara två strängt skilda grenar av samma organism,
samt förklarar, att det knappast kan vara tal om någon annan inbördes jämnställighet
dem emellan, än den »att de båda hämta sin näring från samma rot,
landets skatteförmåga».

Tredje skedet: 1901—1911.

Den härordning, som vid 1901 års riksdag antogs, medförde utsträckning
av övningstiden för de värnpliktige, nämligen vid rytteriet, fältartilleriet samt
fältingenjörs- och fälttelegraftrupperna till 365 dagar, vid flottan till 300 dagar och
vid övriga vapenslag till 240 dagar. Samtidigt genomfördes vissa organisatoriska
förändringar i förhållandet mellan de båda huvudgrenarna av försvaret, armén
och flottan, i det att samtliga kustbefästningar överfördes till sjöförsvarsdepartementet,
varjämte — med Vaxholms och Karlskrona artillerikårers indragning _

uppsattes kustartilleriet, till vilket samtliga kustbefästningar och minpositioner
med tillhörande materiel skulle härföras, och vilket ställdes under sjöförsvarsdepartementet
såsom en särskild grupp. I

I motiveringen till de kungl. propositionerna i dessa ämnen ingick emellertid
icke någon utredning angående arméns och flottans uppgifter och inbördes betydelse
i försvaret. Ej heller blevo dylika synpunkter vid förslagens behandling
berörda, annat än i enstaka yttranden under riksdagens diskussioner. I Första
kammarens debatt rörande härordningsförslaget kritiserade sålunda friherre von
Krsemer regeringens ursprungliga förslag under anmärkning, att, om förslaget
antoges, vi endast under en kort tid varje år, nämligen under repetitionsövningarna,
och alltså högst fem veckor om året, skulle vara fullkomligt rustade. »Det
är», fortsatte talaren, »visserligen sant, att man ju kan hoppas det underverket av
vår flotta, att den skall kunna uppehålla fienden, så att den tid, man får på sig att
använda till mobilisering, icke må bliva allt för kort; men motsatsen är också
möjlig. Dessutom finnes det en årstid, som kallas för vinter, och då är det möjligt
att komma över hit utan att av flottan möta något hinder».

Vid behandlingen av sammanjämkningsförslaget framställde herr Filip Boström
och friherre K. U. Sparre (Första kammaren) emot detta förslag den anmärkningen,
att det åtminstone bort för flottan och kustartilleriet upptaga lika
lång övningstid som regeringsförslaget, eller 365 dagar, i stället för 300 dagar;
och motiverades denna anmärkning bland annat därmed, att flottan antagligen
komme att mottaga den första oväntade stöten, och att kustartilleriet måste vara

1901 års
härordning.

Riksdags debatt.

berett på överumplingar. Herr Helmer Falk slutligen (F. K.) fann även den av
regeringen föreslagna övningstiden vara allt för kort; en försvarsorganisation,
grundad uteslutande eller i övervägande grad på allmän värnplikt, vore oduglig
med kortare övningstid än två år, och om nu så lång övningstid uppenbarligen
icke kunde eihållas, återstode endast att anlita stamsystemet. Med detta system
bleve nya kaserner obehövliga, och därigenom vunnes en besparing å omkring
60 miljoner kronor, vilket belopp lämpligen jämväl, men på ett mera effektivt
sätt, borde användas för försvaret, nämligen till befästningar, exempelvis kring
Stockholm, vid Göteborg och å Gottland, till pansarskepp, till torpedbåtar samt
till krigsmateriel av alla slag m. m.

Såsom förut nämnts hade 1901 års härordningsförslag och i sammanhang
därmed framlagda omorganiseringsplaner icke beledsagats av någon utredning an-!
gående arméns och flottans inbördes betydelse för försvaret. Utvecklingen fortgick
sålunda även efter år 1901 på de grundvalar, som blivit lagda för vartdera
vapnet för sig.

1901 års Med avseende å flottans vidare utveckling efter år 1901 tillkom, jämte

Sjökrigs- de organisatoriska besluten vid nämnda års riksdag, ett betänkande angående sjökomnMté.
krigsmaterielen, avgivet den 9 november 1901 av en därtill förordnad kommitté
av sjöofficerare. Kommittén, som tillsatts genom nådigt brev den 14 juni samma
år, utgjordes av vice amiralen A. F. Hj. Klintberg (ordförande), överdirektören
och chefen för marinstaben H. Lilliehöök, kommendörerna C. O. Olsen och E. A.
Hjulhammar, kommendörkapten Th. Sandström, t. f. marindirektören C. E. Gr.
Stuart samt kommendörkaptenerna W. Dyrssen, G. Dahlgren och H. Wrangel.

Kommitténs generella uppdrag var satt avgiva betänkande och förslag jämte
Kostnadsberäkningar rörande de jämkningar i den hittills följda planen för nyanskaffning
av fartygsmaterial för svenska flottan, vilka med avseende å sjökngsmaterialens
utveckling under den senast förflutna tiden kunna vara behövliga».
De frågor, som sålunda till kommittén hänvisats, vore huvudsakligen följande:
om eventuella ändringar i pansarbåtstypen, om lämplig typ för kryssare och
torpedbåtar samt lämpligt antal av dylika fartyg och av »torpedbåtsförstörare»
(sedermera benämnda jagare), ävensom rörande behovet av undervattens- och be vakningsbåtar.

Kommitténs Utredningen berör emellertid även principiella spörsmål. Rörande flottans

betänkande uppgifter förklarar kommittén sig sålunda vara i huvudsak av samma mening
Q901)- gom föregående sjöförsvarskommittéer (av 1880, 1882 och 1892). I åtskilliga avseenden
formulerar den dock själv dessa uppgifter på annat sätt än förut skett.
Den allmänna karaktären av vår flottas uppgifter fastställer 1901 års kommitté
sålunda, att vårt sjövapen under de flesta tänkbara förhållanden torde bliva hänvisat
till den strategiska defensiven, alltså »ett sådant uppträdande, dar man, i

stället för att söka tillkämpa sig fullständigt herravälde över havet, bemödar sig
att förhindra fienden att erhålla dylikt herravälde över de farvatten, som omgiva
ens egen kust». »Den strategiska defensiven innebär således», säger kommittén, »en
strävan att med undvikande av strid emot överlägsna styrkor bibehålla rörelsefriheten
för att hindra — eller åtminstone utgöra ett kraftigt hot emot — alla
sådana fientliga företag — invasion, anfall å kustfästningar, brandskattningar och
handelsblockad —, vilka för att med säkerhet kunna utföras erfordra ett fullständigt
herravälde över den del av havet, som omgiver operationsföremålen.»

Därefter angivas vår flottas huvuduppgifter i den strategiska defensiven
sålunda:

»l:o) att med stöd av det strategiska sambandet med armén förhindra en
fientlig invasion över havet;

2:o) att jämte befintliga kustfästningar skydda huvudstaden och Karlskrona
samt bidraga vid försvaret av övriga befästa kustorter och såvitt möjligt försvara
de skärgårdar, vilka närmast omgiva dessa platser;

3:o) att skydda rikets kuster emot brandskattning och andra överrumplingsföretag;
samt

4:o) att förhindra handelsblockad och att så långt möjligt skydda handeln
under egen flagga.»

Detta program utvecklar kommittén närmare på följande sätt.

Beträffande uppgiften n:r 1 anföres: Tillvaron av en krigsduglig svensk armé
gör det nödvändigt för en fiende, som över havet vill infalla i vårt land, att härför
anlita större truppstyrkor än som kunna överföras i en enda transport och även
att ständigt upprätthålla förbindelsen mellan de landsatta trupperna och hemlandet.
Ett invasionsföretag sjöledes mot vårt land måste därför betraktas icke
blott såsom en eller annan landstigningsoperation, utan såsom ett sammanhängande,
stort krigsföretag, som i sig innefattade jämväl tryggande av förbindelserna över
havet. Aven om vår flotta, i saknad av kännedom på förhand om den punkt,
mot vilken företaget blivit riktat, icke skulle lyckas hindra en första landstigning,
är faran för att fiendens förbindelser över havet skola av vår flotta kunna avskäras
mycket stor, emedan fiendens förbindelsevägar vid vår kust då äro av oss
kända, allt dock under förutsättning, att vår flotta är i stånd att behålla sin rörelsefrihet
och utföra erforderliga anfallsrörelser.

Rörande uppgiften n:r 2 framhåller kommittén: Ett anfall på en sjöfästning
försvåras i hög grad, om den understödjes av rörliga sjöstridskrafter, i all synnerhet
om dessa kunna förhindra fästningens cernering. Och även om fästningarna
själva skulle kunna motstå direkta anfall, äro dock de platser, fästningarna avse
att skydda, ej att anse såsom tiilräckligt skyddade, såvida icke kraftiga hinder
kunna uppställas mot landsättande av trupper i fästningarnas närhet, även utanför
deras kanoners räckvidd. För flottans huvudstyrka, om den skall kunna bibe -

hålla sin rörelsefrihet, är det nödvändigt att begagna de ovärderliga fördelar, som
skärgården i sådant hänseende erbjuder. Skärgården hör sålunda tjäna flottan
såsom en utvidgad operationsbas, men kan först då på bästa sätt fylla denna
uppgift, om den å ena sidan står i förbindelse med en primär maritim operationsbas,
en flottans station, och å andra sidan bevakas emot överrumplingsföretag. I
följd härav erfordrar i första rummet Stockholms skärgård och därnäst Karlskrona
en för sitt omedelbara skydd och för sin uppgift avpassad sjöstyrka.

I fråga om uppgiften n:r 3 framhåller kommittén: Den industriella utvecklingen
har medfört, att allt större delar av vår nationalförmögenhet — färdiga
exportartiklar eller andra materiella värden — samlats vid kusterna. Att på alla
sådana platser åstadkomma ett effektivt permanent försvar — befästningar, minlinjer,
torpedbatterier — bleve för kostsamt, och detacheringar dit från fälthären
skulle decimera denna för mycket. Men genom avdelande av ett antal mindre
sjöstyrkor till försvaret av vissa kustdistrikt skulle i hög grad förminskas möjligheten
för fienden att med allenast enstaka kryssare åstadkomma brandskattning
samt förstörande eller tillgodogörande för egen del av kommunikationsmedel, industriella
anläggningar och andra materiella värden.

Yad slutligen angår uppgiften n:r 4 påpekar kommittén det avbräck i näringarna,
som redan av mobiliseringen skulle framkallas, ävensom faran att vår
export och import avstannade.

Kommittén anför vidare såsom en femte uppgift för flottan skyddandet av
vår neutralitet. I detta hänseende framhålles emellertid, att flottans uppgifter i
den strategiska defensiven ytterst måste bliva bestämmande för lösningen av frågan
om lämpliga fartygsklasser för vår flotta samt att därigenom också flottans
värde såsom stöd för en avgiven neutralitetsförklaring torde bliva tillgodosett.

En jämförelse med motsvarande uttalanden av 1880, 1882 och 1892 års
kommittéer i fråga om flottans uppgifter med hänsyn till landstigningar visar,
att 1901 års kommitté väsentligt skärpt kraven på flottan i nämnda hänseende.
Såsom flottans uppgifter hade sålunda uppställts

av 1880 års kommitté: att försvåra, om icke förhindra landsättandet av överväldigande
fientliga truppmassor:

av 1882 års kommitté: att bevaka och i det längsta uppehålla fienden före landstigningen
och såmedelst bereda hären kännedom om landstigningsstället
och nödigt rådrum att samla sig till erforderlig styrka;
av 1892 års kommitté: att med utsikt att lyckas uppträda till förhindrande av
fiendens landstigningsförsök samt i varje fall så försvåra och fördröja landstigningsföretaget,
att härens mobilisering och uppmarsch måtte väl medhinnas.

Sjöministerns (Christersons) uttalanden av åren 1893, 1894, 1895 och 1896
i statsverkspropositionen och riksdagsdebatter (se ovan sid. 100, 101) rörande flot -

tans uppgifter med hänsyn till fientliga landstigningsföretag synas innebära,
jämförda sinsemellan eller med 1892 års kommittébetänkande, en viss minskning
i kraven på flottans verkningsförmåga i nämnda bänsende. I 1896 års andrakammardebatt
fastställde sjöministern flottans ifrågavarande uppgifter sålunda, att
den med användande av våra skärgårdar såsom operationsbas skulle kunna »ej
obetydligt inskränka fiendens anfall spunkter» samt, »om landstigning försökes, söka
uppehålla fienden, till dess att armén kunnat göra sin uppmarsch».

Uppgiften n:r 2 enligt 1901 års kommittébetänkande (skyddandet av huvudstaden
och Karlskrona m. m.) har sin motsvarighet i äldre kommittébetänkanden
— så t. ex. framhålles i betänkandet av år 1880 som flottans uppgift »att
utestänga fientliga flottor från rikets viktigaste hamnar» — ävensom i andra
officiella uttalanden rörande detta ämne (jmf ovan sid. 22, 23, 33 m. fl. st.).

Uppgifterna n:r 3 och 4 (beträffande brandskattning samt handelsblockad
m. m.) återfinnas icke i äldre kommittébetänkanden, ehuru faran för brandskattning
och blockad ofta framhållits i uttalanden rörande försvarsfrågan, bland annat under
riksdagsdebatter. Men sådana krav på flottan, som av 1901 års kommitté
framställdes, — att »skydda rikets kuster mot brandskattning» och att »förhindra
handelsblockad» — voro hittills icke formulerade.

Uppgiften n:r 5 —- nentralitetsskydd — hade däremot förut starkt betonats,
i synnerhet under de två senaste årtiondena.

Kommittén lämnar vidare en redogörelse för de egenskaper, som enligt
kommitténs uppfattning borde förefinnas hos de olika fartygstyperna.

Beträffande pansarlåtarna fastslår kommittén, att de icke med bibehållande
av ett deplacement, som tillåter dem rörelsefrihet i våra skärgårdar, kunna utvecklas
till jämbördighet med de större moderna slagskeppen i alla avseenden.
Inom kommittén hade uppställts kravet på överlägsenhet, eller åtminstone likställighet,
i något hänseende gentemot våra eventuella motståndares pansarfartyg, slagskepp
såväl som pansarkryssare. Kommittén erkänner det befogade i en sådan
princip, men av bland annat ekonomiska skäl och för att inom den summa, som
torde kunna påräknas för fartygsbyggnad, det största möjliga antal fartyg måtte
kunna anskaffas, anser kommittén, att »den utveckling av pansarbåtstypen, förhållandena
nu påkalla», bör inskränkas. Kommittén framhåller emellertid, att
pansarbåtarna böra vara »så kraftiga, att de, då omständigheterna ej äro alltför
ogynnsamma, kunna upptaga och uthärda strid med även fiendens starkaste och
snabbaste fartyg». I anslutning till de olika principuttalanden, som inom kommittén
förekommit i fråga om utveckling av dåvarande typen för våra pansarbåtar
(Äran, Wasa och Tapperheten), hade utarbetats tre olika alternativ: n:r 1 (3,950
tons deplacement, 17 knops fart), n:r 2 (4,218 tons deplacement, 18 knops fart)
och n:r 3 (4,800 tons deplacement och 18 knops fart); och skulle bestyckningen enligt
förslagen n:r 1 och n:r 2 utgöras av bland annat 2 st. 21 cm. kanoner, men

enligt förslaget n:r 3 av 4 st. dylika, varjämte det medelsvära artilleriet skulle
bestå av 15 cm. kanoner, 6 enligt förslaget n:r 1 och 8 enligt förslagen n:r 2 och
n:r 3.

Kommittémajoriteten förordade under ovan angivna motivering förslaget
n:r 1, vilket i stort sett innebar — beträffande relationen till utländska mariners
fartyg — bibehållande och befästande av överlägsenhet gentemot de flesta moderna
pansarkryssare i bepansring, men i alla övriga hänseenden underlägsenhet
gentemot såväl slagskepp som pansarkryssare.

Två reservanter (Dyrssen och Dahlgren) förordade förslaget n:r 2, vilket
innebar likställighet i fart gentemot slagskeppen samt bibehållande och befästande
av överlägsenhet i bepansring gentemot pansarkryssarna.

En reservant (Wrangel) fordrade överlägsenhet eller åtminstone likställighet
gentemot slagskeppen i fart samt bibehållande och befästande av överlägsenhet
gentemot pansarkryssarna i fråga om bepansring, ävensom likställighet gentemot
pansarkryssarna i artilleri. Herr Wrangel förordade sålunda förslaget n:r 3.

Kommittén framhåller vidare behovet av kryssare, framlägger alternativa
förslag till dels pansardäckskryssare (3,232 ton, 24 knops fart) och dels pansarkryssare
(4,060 ton, 21,5 knop), uppdrager en jämförelse mellan dessa båda fartygstyper
samt uttalar sig för pansarkryssare såsom »avgjort överlägsna pansardäckskryssaren
såväl i dess egenskap av stridsfartyg som med hänsyn till dess
lämplighet såsom övningsfartyg».

Jagare föreslås, avsedda i främsta rummet för spaningstjänsten och därför
förnämligast i behov av högsta möjliga fart och sjöduglighet.

1 fråga om torpedbåtarna erinrar kommittén, att deras uppgifter anses vara:
att utföra offensiva företag emot blockerande fartyg, vare sig blockaden avser
att instänga eller bevaka en sjöstyrka eller utgör s. k. handelsblockad; att deltaga
i blockadbrytning och anfall å fientlig transportflotta; att anfalla och oroa
fientliga fartyg, som inträngt i skärgårdarna; samt att biträda vid operationer, som
avse förhindrande av brandbeskattning och andra överrumplingsföretag. I följd
härav krävas för dessa fartyg dels sjöduglighet för förflyttning längs rikets kuster
och operationer utanför dessa, även under svårare väderleksförhållanden, dels
så stor aktionsradie och fart, att de i allmänhet kunna följa l:sta kl. pansarbåtar
och kryssare vid förflyttning från ett operationsområde till ett annat, och
dels stor manöverförmåga samt lätthet att uppträda även i trånga farvatten.
Storleken av torpedbåtarna bör vara begränsad ej blott för att försvåra upptäckten
och såmedelst underlätta angreppet utan även för att möjliggöra anskaffandet av
ett större antal. För prövning av typfrågan redogöres för huvudgrupperna av torpedbåtar
inom andra mariner, nämligen:

a. s. k. sjögående torpedbåtar (130—180 tons deplacement);

97 ,

b. torpedbåtar om 80—120 ton, även avsedda för uppträdande i öppna sjön,
ehuru i mindre grad;

c. torpedbåtar om 40—60 ton, företrädesvis avsedda för uppträdande i
trängre farvatten, men under vanliga väderleksförhållanden jämväl lämpade för
operationer utanför kusten; samt

d. torpedbåtar om 12—30 tons deplacement, avsedda att medföras ombord
å större fartyg eller för uppträdande i trånga farvatten.

För den svenska marinen, vars torpedbåtar äro hänförliga till typerna b.
och c. (= lista och 2:dra kl.), förordade kommittén att dessa bibehållas, dock med
vissa förändringar, däribland ökning av deplacementet å lista kl. torpedbåtar
(Blixttypens) från 80,4 till 100 ton.

Angående undervattensbåtar yttrar kommittén, att detta medel till skärgårds-
och hamnförsvarets stärkande ej bör lämnas obeaktat. Den framhåller
särskilt, att »befintligheten av undervattensbåtar i en skärgård måste utöva ett
stort moraliskt inflytande på en fiende», uppställer dessutom — då tiden ej medgivit
detaljerat förslag — ett program över de militära egenskaper, som för våra
förhållanden lämpade undervattensbåtar böra besitta, och föreslår tills vidare
bygg.andet av en undervattensbåt samt anställandet av försök med densamma,

Vidare föreslås ändringar och moderniseringar av 2:dra och oidje kl. pansarbåtar
samt av lista kl. kanonbåtar, ävensom nybyggnad av två st. 3:dje kl.
pansarbåtar, så att dessa fartygs sammanlagda antal icke skulle understiga det
antal, som ansågs synnerligen önskvärt, eller nio.

Slutligen innehåller kommittébetänkandet eu del förslag rörande bevakningsbåtar
och trängfartyg m. m.

Vissa delar av betänkandet äro hemliga.

De närmaste åren efter 1901 kännetecknas i försvarspolitiskt hänseende Försvarsuthuvudsakligen
av genomförandet utav de vid sistnämnda riksdag fattade besluten gifter

med därav föranledda ökningar av anslagen på ordinarie stat under 4:de och 5:te 1 1905

huvudtitlarna. Härtill komma utgifter på extra stat för de olika vapenslagen.

De ordinarie anslagen för armén stego från 28,220,000 kronor för år 1901
till 33,775,000 kr. för år 1902, 37,204,600 kr. för år 1903, 42,005,000 kr. för år
1904, 42,527,900 kr. för år 1905 och bestämdes vid 1905 års riksdag till 48,816,100
kr. för år 1906. Såsom extra anslag beviljades under samma huvudtitel, för år
1901 kr. 8,442,300, för år 1902 kr. 12,546,800, för år 1903 kr. 14,219.900, för år
1904 kr. 14,105,600, för år 1905 kr. 13,098,900 och för år 1906 kr. 8,477,400. De

14—H0S28

huvudsakligaste ändamålen för dessa extra anslag voro byggnader för armén samt

lantbefästningar (särskilt''Boden). „

Under femte huvudtiteln beviljades i ordinarie anslag 8,652,200 kr. för ar
1901 10 461,900 kr. för år 1902, 11,865,900 kr. för år 1903, 12,635,400 kr. för år 1904,
12 997 900 kr för år 1905 och 13,822,900 kr. för år 1906. Extra anslag under
denna huvudtitel beviljades med 13,224,100 kr. för år 1901, 10,983,000 kr. för år 1902

7,819,000 kr. för år 1903, 8,629,400 kr. för år 1904, 8,535,800 kr. för år 1905 och
8,632,700 kr. för år 1906. Dessa extra anslag avsågo huvudsakligen nyanskaffning
av fartygsmateriel och kustbefästningar ävensom nybyggnader för kustartilleriet.

Beslut åren Rörande behandlingen av frågorna om de extra anslagen är att anteckna

1901-1904 föijand.e. Till nyanskaffning av fartygsmateriel beviljade 1901 ars riksdag det
''anskaffning av Kungl. Maj:t äskade anslaget för år 1902 om 6,639,915 kronor, därav 1 835,865
av krigsfar- avsågos till fullbordande av de tre under byggnad varande pansarbatarna,

U. ° O.J- O./Ia /*/»!» in-HM Q Q m T.

tygsmaterial.

•Ärans, »Wasa» och »Tapperheten» (i ordningen den 8:de, 9:de och 10:de) samt
2 813,000 kronor till påbörjande av en elfte pansarbåt ^Manligheten») och 1,212,00
kronor till nybyggnad av en första jagare (»Mode»). — 1902 års riksdag biföll likaledes
Kungl. Maj:ts framställning om anslag för år 1903 till nyanskaffning av
fartygsmateriel, nämligen å tillhopa 5,094,000 kronor, därav 2,813,000 kronor till
fullbordande av den ll:te pansarbåten, 1,283,100 kronor till påbörjande av en pansarkryssare
(»Fylgia») och 400,000 kronor till anskaffande av en undervattensbåt
och anställande av försök med densamma, — Vid 1903 års riksdag begärde Kung .
Makt ett anslag om 8,323,550 kronor för år 1904 till nyanskaffning av fartygsmateriel,
därav 3,542,900 kronor till påbörjande av en heta kl. Pa“saybat [dea
12:te) samt 2,713,650 kronor till fortsättande av arbetet på den ar 190- beslutade
pansarkryssaren, ävensom 1,212,000 kronor till en andra jagare samt återstående

855,000 kronor till en Rata och två st. 2:dra kl. torpedbåtar. _ Statsutskottet tillstyrkte
anslagen till pansarkryssaren och likaledes till påbörjande av en ny pansarbåt,
men med delning av sistnämnda anslag på tre i stället för föreslagna
två år — därav 2 null. kr. för år 1904 —, samt slutligen till en fösta kl. torpedbåt,
alltså sammanlagt 5,168,650 kronor för.år 1904; varemot framställningen om
anslag till en ny jagare och två st. 2:dra kl. torpedbåtar jivstyrktes Nedsattn
in gen motiverade utskottet med hänvisning dels till nödvändigheten att begränsa
statsutgifterna under den instundande statsregleringspenoden, dels till andra viktiga
anslagskrav. Statsutskottets hemställan bifölls av båda kamrarna.

Motion ro- I statsverkspropositionen vid 1904 års riksdag begärdes för år 1905 sam rande

under- manwt 6,262,550 kronor till nyanskaffning av fartygsmateriel, nämligen ti or -torpedbatte- sättande av arbetet å den år 1903 beslutade tolfte pansarbåten och å pansarkryssarier
{19()4). ren >samt till påbörjande av en andra jagare och till tva st. 2:dra kl. torpedbåtar.
KiKsaagsdebatt.

Herrar S. Natt och Dag och A. Hedin m. fl. väckte vid samma riksdag en
motion om anslag å 900,000 kronor för anläggande av fasta undervattenstorpedbatterier
såväl vid Oxdjupet som vid stora inloppet till Karlskrona. Statsutskottet
tillstyrkte framställningen om anslag till ny fartygsmateriel, dock under
uttalande, att anslag f. n. borde utgå till allenast en 2:dra kl. torpedbåt, varigenom
anslaget i sin helhet kunde nedbringas till 6,062,550 kronor. Motionen avstyrktes,
beträffande Oxdjupet, enär ett torpedbatteri där förutsatte en ännu ej
ifrågaställd fördjupning av segelrännan förbi fästningen Oscar-Fredriksborg, och
beträffande Karlskrona på det anförda skäl, att plan och kostnadsberäkningar för
ett dylikt batteri därstädes ännu icke blivit uppgjorda.

Vid behandlingen av dessa anslagsfrågor i Första kammaren klandrade herr Almström,
att utskottet avstyrkt anslag till den ena av de två föreslagna 2:dra kl. torpedbåtarna,
»särskilt i dessa dagar, då man ser, vilken stor verkan dessa båtar kunna
göra, och då man vidare väl känner effektiviteten av detta vapen i förhållande
till kostnaden samt vet, huru väl det passar för våra kuster». Man borde
därför, ansåg talaren, i vida högre grad än nu föreslagits påskynda dess anskaffning.
Herrar statsministern Boström och J. F. Nyström förordade Kungl. Maj:ts förslag
rörande torpedbatarna under åberopande av min- och torpedvapnens stora
effektivitet i förhållande till kostnaden och av erfarenheten från det då pågående
kriget (mellan Kyssland och Japan). Friherre Palmstierna försvarade däremot
utskottets hemställan, påpekande, att under de senaste tio åren beviljats i medeltal
cirka 51/» mill. kronor årligen till ny fartygsmateriel; han framhöll vidare,
att när de nu under byggnad varande stora båtarna, nämligen en l:a kl. pansarbåt
och en pansarkryssare, fullbordats, så bleve det tillfälle att bygga många torpedbåtar.
I ett senare anförande under samma debatt anmärkte friherre Palmstierna.
att det är kostnaden för de stora pansarfartygen som »tager bort pengarna från
torpedbåtarna»; man kunde icke på samma gång bygga stora pansarfartyg och hava
tillräckligt av medel till en massa torpedbåtar. — I Andra kammaren kritiserade
herr Natt och Dag utskottets betänkande, såvitt anginge det äskade anslaget till
torpedbåtar, därvid han bland annat framhöll, att 1882 års försvarskommitté ansett
vår flottas styrka böra uppbringas till 14 pansarbåtar och 80 torpedbåtar,
medan vi nu visserligen hade antalet pansarbåtar i det närmaste fullt (10 färdiga
och 2 under byggnad), men däremot endast 31 torpedbåtar. — Första kammaren
biföll Kungl. Maj:ts proposition ävensom motionen, i vad den rörde anslag till
torpedbatterier vid Oxdjupet. Andra kammaren biföll utskottets förslag, och
detta segrade i den gemensamma voteringen

År 1905 begärde Kungl. Maj:t till nyanskaffning av fartygsmaterial samman- Frågor rölagt
6,460,900 kronor, nämligen till fullbordande av den tolfte pansarbåten och
av en jagare, den andra (»Magne»), till påbörjande av ytterligare två jagare och8"krigsfot

tygsmatcriel
vid 1905
års riksdag.

100

fem l:a kl. torpedbåtar ävensom till anskaffande av sex 2:a kl. torpedbåtar.
Statsutskottet ansåg begränsning av det begärda anslaget till nyanskaffning av
krigsfartygs materiel nödig, ville visserligen icke motsätta sig framställningen, i
vad den avsåge fullbordande av arbetet å en l:a kl. pansarbåt och en jagare, för
tillhopa 3,148,900 kronor, men fann så mycket större skäl till varsamhet beträffande
anskaffning av nya krigsfartyg föreligga, som varje nytt sådant fartyg,
så snart det blivit inrangerat i flottan, medförde betydande årliga kostnader för
bemanning och underhåll samt övningar. Berörda årliga kostnader beräknades
sålunda uppgå till 102,024 kronor 55 öre för var jagare, 36,402 kronor 10 öre för
var torpedbåt av l:a klass samt 26,168 kronor 20 öre för var torpedbåt av 2:a
klass, således för hela det antal, som föreslagits till nybyggnad, en dylik kostnad
av 543,068 kronor 80 öre årligen. Utskottet föreslog fördenskull, att antalet till
nybyggnad föreslagna fartyg minskades med en jagare, tre l:a klassens torpedbåtar
och två 2:a klassens torpedbåtar, varigenom begärda anslaget till nyanskaffning av
krigsfartygsmateriel för år 1906 skulle kunna nedbringas med 1,546,000 kronor till
4,914,900 kronor. .Reservationer avgåvos dels av 11 utskottsledamöter, som föreslogo’
beviljande av 5,920,900 kronor, dels av herr Klingspor, vilken yrkade bifall
till den kung!, propositionen. De elva reservanterna hade ansett lämpligt, att
med byggande av tre utav föreslagna fem torpedbåtar finge anstå, men i övrigt
tillstyrkt bifall till Kungl. Maj:ts proposition. Första kammaren biföll de
elva reservanternas förslag, Andra kammaren däremot utskottets hemställan, vilken
också segrade i den gemensamma voteringen. — Under debatten i Första
kammaren rörande detta anslag talade herr Olof Jonsson för bifall till utskottets
hemställan; han klandrade därvid såväl bristen på planmässighet som ock de båda
olika huvudvapnens rivaliserande inbördes och framhöll gent emot dem, som påyrkat
snabb förstärkning av flottan samt nödvändigheten av vissa replipunkter
och befästningar för vissa hamnstäder, att därmed uträttade man intet, om under
vintern, då Östersjön är full av is, fienden behagade angripa till lands. I en sådan
situation skulle sannolikt de, som nu begärde så mycket för sjöförsvaret,
finna, att det varit klokare att lägga tyngdpunkten på lantförsvaret och särskilt
det rörliga lantförsvaret än att nedlägga kolossala summor än på fartyg, än på
befästningar av skäl, som kunna vara ganska disputabla.

Motion om En särskild plats bland försvarsfrågor vid 1905 års riksdag intar den motion, som
replipunkt <jå frambära av två Norrlandsrepresentanter i Andra kammaren, herrar K. Karlsson i
/Norrlands- Mo och H. P. Öhngren, om skrivelse till Kungl. Maj :t med anhållan om undersökte»
X1ingar å Norrlandskusten för att utreda lämpligaste platsen därstädes för en repli(1905).
£ör flottan. Motionärerna hänvisade till vissa uttalanden i pressen och i utgivna

broschyrer, att Bodenbefästningen skulle vara av föga betydelse, om icke en flotta
i Bottniska viken kunde förhindra fiendens förbindelseleder över sjön, vidare att

101

hela Bottniska viken kunde spärras mellan Åland och Yäddö av en jämförelsevis
liten fientlig flotta, och att således hela Bottniska viken skulle av fienden kunna
begagnas som en ypperlig transportled, därest vår flotta icke kunde eller vågade
förhindra en sådan avspärrning. Härvid framhålla motionärerna tillika vådan av
att vår flotta kan bliva inspärrad i Bottniska viken, i det att ett nederlag för oss
oundvikligen skulle bliva följden, om vår flotta, sedan den blivit innestängd, saknade
replipunkt, där krigsfartyg kunde erhålla skydd, bliva reparerade och få
sina förråd av ammunition och livsförnödenheter förnyade. Yi komme sålunda i
saknad av en dylik replipunkt att stå inför alternativen: antingen ett försvarslöst,
brandskattat och härjat Norrland eller ock att landet vid ett eventuellt försvar
av Norrlandskusten riskerar att förlora större eller mindre del av sin flotta.
Syftet med motionen vore ingalunda någon ökning av flottan, utan allenast sådana
anordningar för flottan, att den »i nödens stund verkligen kan användas till försvar
även av det för oss alla så viktiga Norrland.» —Statsutskottet hemställde, att
motionen ej måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda, under uttalande av
den övertygelsen, »att Kungl. Maj:t ägnar förevarande fråga all nödig uppmärksamhet
även utan särskild framställning». Utskottets hemställan bifölls av de båda
kamrarna, men under diskussionen i kamrarna underströks från alla håll frågans vikt,
särskilt av herr Natt och Dag i Andra kammaren. Han framhöll, att en flotta utan
operationsbas vore värdelös: saknade vi sådan i Bottniska viken, bleve detta hav
lätt behärskat av den fientliga flottan, som lätteligen kunde åstadkomma en avspärrning
vid Älandshav liknande den som den japanska flottan gjorde vid
Tsushimasundet. »Havet», tillägger talaren, »vilket förut var vår skyddande vattengrav,
skulle då hava blivit liksom förvandlat till en stor slätt, farbar för fienden
men icke för oss.*

Under ifrågavarande riksdagar (1901—1905) förekommo emellertid också meningsyttringar,
som mera direkt angingo den nya ordningen för försvarsväsendet
i dess helhet och därutinnan framställde allvarliga anmärkningar och erinringar. Så
väcktes i Andra kammaren vid 1903 års riksdag en motion av herr A. Cariheim-Gyliensköld
om tillsättande av en kommitté för utredning angående kostnaderna för försvaret
i dess helhet. Motionären gjorde gällande, att planlöshet ständigt karaktäriserat
anstalterna för vårt försvars ordnande; dessa hade sålunda företagits i
tre stora huvudgrupper, nämligen genom ökning av armén (år 1892), av flottan (år
1889) och fästningarna (år 1900), men på intet håll hade något helt eller fullständigt
åstadkommits. Han uttryckte farhågor för att kostnaderna genom dessa
tre huvuddelars fortgående oliktidiga behandling skulle svälla till en höjd utöver
både behovet och landets bärkraft samt vida mera än omvårdnaden om andra kulturella
ändamål betinga; och påvisades i sammanhang härmed, hurusom Sveriges försvarsbudget
vore högre än något annat lands. Föregående utredningar i försvarsfrå -

Motioner om
utredning
rörande
kostnader
för försvaret
i
dess helhet
m. m. (av A.
T. CarlheimGyllensköld

och S. A. K.
Natt och
Dag 1903).

102

gan hade icke tagit tillbörlig hänsyn till de finansiella intressena. Utgångspunkten
för ny utredning borde vara kostnadsfrågan jämförd med försvarskraften; ämnet
borde icke skärskådas från »önskningarnas maximala synvinkel»; man finge
icke, såsom tidigare kommittén, tänka sig vårt nationalförsvar jämställt med
andra folkrikare samt ekonomiskt och klimatiskt lyckligare lottade länders; man
finge icke låta kostnadsfrågan komma i sista rummet. Försvarsproblemet borde
nu enligt motionärens åsigt uppställas sålunda: »Huru starkt nationalförsvar får

Sverige inclusive lantarmé, flotta, fästningar och pensionering för alternativt 75
millioner kronor och 80 millioner kronor om året, däruti inberäknat visst årligt
belopp till nybyggnader och reparationer av såväl arméns hus som av nybyggnader
och reparationer av flottan och fästningarna?»

Närmast med föranledande av denna motion framlades vid samma riksdag
även en annan dylik, av herr S. A. K. Natt och Dag. Denne motionär
förklarar sig helt och hållet gilla syftet i herr Carlheim-Gyllenskölds framställning,
men i fråga om kommitténs sammansättning anser herr Natt och Dag, att
det av herr Carlheim-Gyllensköld framställda förslaget, enligt vilket den militära
sakkunskapen skulle representeras av en sjömilitär och i övrigt av lantmilitärer,
skulle lägga hinder i vägen för ett allsidigt belyst, slutgiltigt resultat av försöken
att ordna landets försvarsväsen i dess helhet. Herr Natt och Dag hemställer,
att det militärsakkunniga elementet i kommittén, vilken enligt båda motionärernas
förslag skulle bestå av lika många militära och civila ledamöter, måtte
få representeras av lantmilitärer till halva antalet och till återstående halva antalet
av sjömilitärer, inbegripet officerare från kustförsvaret; varjämte herr Natt
och Dag beträffande det civila elementet föreslår, att detta skulle bestå av en
finansman, en statsekonom, en folkrättslärd samt i övrigt av riksdagsmän.

De synpunkter, efter vilka ett lands försvar borde ordnas, angiver herr
Natt och Dag sålunda:

I. Militär geografiskt läge, såsom gränsernas fördelning mellan land och hav,
närhet av mäktigare grannar, landets natur och produkter, landets behov
av införsel och av utförsel för införselns betalande o. s. v.

II. Folkmängd och folkkaraktär.

III. Möjliga fienders läge och militära styrka.

VI. De olika försvarsgrenarnas, arméns och flottans, betydelse vid avslåendet av
direkta anfall, vid förhindrandet av kusthärjningar, handelsblockad o. s. v.

V. Dessa försvarsgrenars, arméns och flottans, olika betydelse, när det gäller att

förhindra neutralitetsbrott.

VI. Landets ekonomiska bärkraft, jämförd med

VII. Försvarsväsendets båda huvudgrenars, arméns och flottans, olika sätt att
taga sagda bärkraft i anspråk, beroende på olikheterna i deras förhållande
till nationalförmögenhetens förkovran och tillbakagång.

103

Särskilt framhåller motionären i fråga om neutralitetsskyddet, att behov av
dylikt skydd för oss sannolikast skall uppstå därigenom, att vid krig mellan två
stormakter endera av dem önskar göra bruk av några svenska hamnar såsom
stödjepunkter för sin i Östersjön opererande flotta eller rent av vill tvinga Sverige
på sin sida in i kriget. Och att härvid vår sjögående flotta har den obetingat
största betydelsen finner motionären självklart framgå redan därav, att medan vi av
linjetrupper kunna uppställa allenast omkring 100,000 man mot t. ex. Rysslands
eller Tysklands miljoner soldater, så förfogar vår flotta över tio redan färdiga
pansarfartyg och skulle således, om den bleve indragen i kriget, kunna åstadkomma
en betydligt större maktförskjutning, än vad enbart en svensk fälthär förmådde.
Beträffande åter härens och flottans olika förhållande till nationalförmögenheten
under fredstid erinrar motionären, hurusom dragandet av arbetskraft från
de värdeproducerande yrkena är ägnat att sänka nationalförmögenheten, medan
däremot allt, som kan öka arbetsdriften och penningsomsättningen inom landet,
bidrager till nationalförmögenhetens tillväxt. Härav följer, att ett tillgodoseende
av lantförsvaret — därvid frågan om stort personalantal intager ett dominerande
läge — innebär, att de värdeproducerande krafterna minskas och att såmedelst
vållas en indirekt förlust av nationalförmögenhet, men att ett stärkande av sjöförsvaret
förutsätter företrädesvis ökad materielanskaflhing och således innebär
ökad penningomsättning, utveckling av vår industri och tillfällen till ökad arbetsförtjänst,
alltså tillväxt av nationalförmögenheten. Enahanda blir förhållandet vid
mobilisering under krigsfara; och vid ett krigsutbrott kan en fiende avstänga oss
från beröring med yttervärlden genom handelsblockad, vilket skulle medföra avstängning
av vår in- och utförsel och verka förlamande på vår handel och industri.
Gentemot en dylik ekonomiskt ruinerande handelsblockad kan endast en
flotta bringa hjälp, och härvidlag träda nu gällande neutralitetslagar hjälpande
på vår sida. Även de mellanfolkliga lagarna måste således tagas i betraktande
vid uppgörande av ett lands försvarsplan.

Slutligen lämnar motionären en sammanfattande historik över principiella
uttalanden av tidigare kommittéer angående försvarets ordnande.

De båda motionerna hänskötos till Andra kammarens tillfälliga utskott n:r utskottets
4, som i utredningssyfte läto genom krigsministern inhämta svar från general- uttalande
stabschefen och chefen för flottans stab på vissa, av utskottet framställda frågor, motionerna.
jämte en del andra upplysningar. Frågorna gällde huvudsakligen, huruvida ären- Stabscheferden
rörande landets försvar i dess helhet blivit gemensamt utredda genom repre- rande.
sentanter för försvarets huvudgrenar, huruvida samarbete mellan de olika myndigheter,
som handlägga frågor angående rikets försvar, utmynnat i en av arméns och
flottans myndigheter gillad strategisk försvarsplan, huruvida en eventuell sådan
försvarsplan blivit helt eller delvis lagd till grund vid beräkning av behoven på

Reservationer
mot utskottsutlåtandet.

104

4:de och 5:te huvudtitlarna, samt huruvida — under förutsättning av en dylik
plans befintlighet — denna kunde antagas föranleda — utöver det redan tillkännagivna
behovet av ökning utav flottans materiel — större behov för försvarsverkets
räkning än vad som vid 1901 års riksdag blivit förutsett.

På de båda förstnämnda frågorna gåvo stabscheferna, var för sig, det svar,
att samarbete mellan generalstaben och flottans stab vid upprepade tillfällen ägt
rum och »utmynnat i försvarsplanen angående framställningar till Kungl. Maj:t».
På frågan huruvida en eventuell, av såväl arméns som flottans myndigheter gillad
strategisk försvarsplan legat till grund för beräkning av försvarsbudgeten svarades,
att det icke tillkomme staberna att beräkna behoven på huvudtitlarna, och
på den sistanmärkta, (fjärde) frågan gavs det svar, att »i den mån landets tillgångar
och hjälpkällor ökas, måste försvarsplanen ställa allt större krav på desamma»,
ehuru det naturligen icke läte sig göra att på grund av antaganden härom
beräkna kommande behov för försvarsverkets räkning.

Därjämte lämnade stabscheferna, i anledning av utskottets framställning,
utförliga upplysningar angående vissa länders proportionella försvarskostnad
m. m.

I sitt utlåtande hemställde utskottet, att motionerna icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda. I motiveringen till sitt betänkande framhöll utskottet
vikten av, att de båda försvarsgrenarna utvecklades efter en gemensam
plan, samt anförde, att ett dylikt samarbete vid upprepade tillfällen ägt rum mellan
generalstaben och flottans stab, men att utskottet ej vore i tillfälle att bedöma,
huruvida det skedde i den omfattning, som krävdes, varvid emellertid utskottet
betonade nödvändigheten av att samarbetet måtte fullföljas och ytterligare
utvecklas. I fråga om uppgifterna i herr Carlheim-Gryllenskiölds motion
angående vissa länders relativa försvarskostnader anmärktes, att dessa uppgifter
voro på flera ställen vilseledande, ehuru det å andra sidan vore uppenbart,
att vårt lands försvarsutgifter vuxit till sådan höjd, att de voro ägnade att
ingiva allvarliga farhågor. Men en rättelse i detta hänseende torde icke kunna
ske på det av motionärerna åsyftade sättet, vilket snarare än till besparing i
utgifterna kunde leda till förslag om upprivning, åtminstone delvis, av nyligen
fattade beslut rörande organisationen av de olika försvarsgrenarna. För vinnande
av det åsyftade målet vore andra åtgärder än tillsättandet av eu kommitté erforderliga.

Mot utlåtandet vore reservationer avgivna: dels — in blanco — av herr
Wallenberg, dels av motionären herr Carlheim-Gyllenskiöld och dels av herr
Branting.

Herr Carlheim-Gyllensköld, som hemställt om tillstyrkande av sin motion,
anförde, att utskottet icke tillräckligt beaktat den oro och den fruktan, som gri -

105

pit landets invånare vid militärbudgetens hastiga, ofantliga och alla beräkningar
trotsande stegring, vilken satte landet i fara att bli utarmat. Det måste i fredstid
finnas en rimlig proportion mellan kostnaden för militära ändamål och budgeten
i dess helhet, eller mellan dylika kostnader och landets ekonomiska bärkraft.
Nu vore denna proportion orimlig, enär utgifterna till militära försvarsändamål,
inberäknat pensioneringen, medtoge cirka hälften av hela budgeten (med
avräkning av lånemedel). Besparingar skulle kunna utan men för försvarets effektivitet
åvägabringas, exempelvis genom minskning av antalet inkallade värnpliktiga
samt inskränkningar av särskilt de s. k. militärarbetarnas antal eller tjänstgöringstid
o. s. v. I de oklara och svävande svar, som generalstabschefen samt
chefen för flottans stab avgivit på de av utskottet framställda frågorna rörande
samverkan mellan de olika försvarsgrenarna, läge, ur rent militärisk synpunkt,
också ett stöd för motionärens yrkande om fullständigare utredning i nämnda hänseende.
Frågan om för svar skraftens utveckling hade hittills aldrig blivit behandlad
i dess helhet och med hänsyn till kostnadsfrågan, ej heller med denna som
utgångspunkt. Resultatet härav hade blivit det planlöshetens system, som hotade
att undergräva såväl försvarskraften som skatteförmågan.

Herr Branting förordade utredning, huru ett systematiskt och permanent
samarbete mellan försvarsväsendets olika huvudgrenar, hären och flottan
skulle kunna bringas till stånd i syfte »dels att betrygga verklig planmässighet
vid ordnandet av landets försvar i dess helhet, dels att söka vinna någon garanti
för att utgifterna till armén, flottan och det fasta försvaret icke i följd av ensidiga
omsorger om än det ena, än det andra försvarsmedlet så överskrida vad som
inför riksdagen vid en viss organisationsplans antagande angivits, att totalkostnaden
för militärväsendet uppdrives till en för landets materiella och kulturella
utveckling ruinerande höjd.» Till stöd för sin reservation framhöll herr Branting
vidare, att i trots av stabernas kritik över den av herr Carlheim-Gyllensköld
verkställda jämförelsen mellan olika länders försvarsutgifter det likväl kvarstode
såsom ett faktum, att Sverige betalar över 40 % av hela sin årsbudget till militära
ändamål, medan samtliga övriga länder .hölle sig omkring 20 %, högst 29 %
lägst 11 %. Att någon för oss förmånlig ändring i denna proportion skulle inträda,
eller ens att man från militärt håll stode fast vid de kostnadsberäkningar,
som föranlett 1901 års s. k. försvarsplan, vore icke att hoppas, om de militära
syn punkterna allt framgent skulle fa vara de avgörande — något som för övrigt
också framginge av stabernas svar på utskottets härom framställda frågor.

Vid debatten i Andra kammaren rörande de båda motionerna utvecklade Def,nff ;
herr Carlheim-Gyllenskiöld ytterligare sina synpunkter, framhöll möjligheten av Andra kamindragningar
och besparingar samt kritiserade stabernas svar på utskottets frågor ”nlednin^av
såsom delvis mycket snäva, kringgående eller föga upplysande. Herr Wallenberg motionerna.

15—140528.

106

inskärpte vikten av samverkan mellan försvarets huvudgrenar i stället för den
»kapplöpning mellan de båda försvarsministrarna» om största möjliga antal miljoner,
var för sitt vapen, som hittills försiggått. Då det vore en allmänt erkänd
sanning, att intet land vore så rikt, att det kunde lägga tyngdpunkten av försvaret
både till lands och till sjöss, så följde härav nödvändigheten utav en samverkan
mellan de båda försvarsgrenarna och en undersökning angående landets
ekonomiska bärkraft.

Själva huvudtanken i de föreliggande motionerna, nämligen kravet på ett
organiskt samarbete mellan de olika försvarskrafterna, ansåge talaren alltså böra
befrämjas, men han vore icke fullt tilltalad av förslaget att begära en kommitté,
ehuru ett mycket mera konstant samarbete mellan armén och flottan, än som nu
skedde, vore högeligen önskvärt. Sålunda borde det finnas en gemensam stab för
dessa båda vapen; en sådan organisation skulle främja samverkan och samarbete
och på samma gång underlätta riksdagens kontroll gent emot de militära kraven,
tack vare den kontroll, de i en sådan gemensam stab arbetande officerarna skulle
utöva på varandra. Denna organisation skulle ock bana vägen för ett gemensamt
försvarsdepartement. — Herrar österberg och Wavrinsky — med instämmande
av herr Larsson i Lund — förordade herr Brantings reservation; och denna
segrade med 82 röster mot 62.

Första kammaren godkände emellertid utan debatt utskottets hemställan;
och både således motionerna i fråga förfallit.

Motion av
A. T. Carlheim-Gyllenskiöld

1904 om utredning
av
försvarskostnaderna

i deras helhet.

Vid 1904 års riksdag väckte herr Carlbeim-Gyllenskiöld en ny motion,
vari begärdes tillsättande av en kommitté för utredning, vilken lantarmé, vilken
flotta och vilka befästningsanläggningar krävas, detta för att få utrönt, huru allt
vad till vårt försvarsväsende börer må kunna ordnas, så att landet för en årlig
kostnad, till proportionen fast fördelad mellan armé, flotta och befästningar,
endera ej överstigande 40 % av den totala statsbudgeten — dock oräknat eventuellt
statslån till järnvägsbyggnader och annat — eller årligen högst 75 miljoner
kronor, däri jämväl inberäknat statsverkets tillskott till den militära pensioneringen,
erhåller största möjliga trygghet emot både fientligt infall och emot
maritima anfallsformer.

Motionären citerade ett uttalande av 1882 års lantförsvarskommitté: »Såväl
lånt- som sjöförsvaret hava samma stora syftemål, fäderneslandets försvar. De skola
därför, då de tagas i anspråk i kriget, handla i närmaste överensstämmelse med varandra.
Detta kan endast ske, om de redan i freden utvecklas efter en gemensam
plan.» Men en sådan gemensam försvarsorganisationsplan hade aldrig genomförts.
Med hänvisning på de äskade anslagen under fjärde och femte huvudtitlarna i
årets statsverksproposition förklarade motionären: »Detta måtte väl nu omsider
inses: att vi hava ett allt för dyrt försvar, ett försvar som säkerligen genom de

107

konsekvenser, tidigare beslut föra med sig, kommer att bli ännu mycket dyrare,
men utan a tf vi veta, huruvida de strids Jer after, vi föv dessa dvy q a Jcostnader
förmå uppställa, verkligen äro avvägda och tillfyllestgörande i farans stund.» Särskilt
ansåg lian, att man år 1901 förbisett eller underskattat den viktiga del av
försvarsanordningarna, som avsåge att medelst sjövapnet hindra infall ifrån sjösidan,
oroa en fiendes maritima förbindelselinjer, hindra handelsblockad och, där
den är börjad, bryta densamma och, såvitt möjligt är, förekomma kusthärjning
och brandskattning. Frågan, huruvida det är möjligt att i fredstid begränsa försvarskostnaderna
till visst belopp, förslagsvis för fem år, anser motionären kunna
obetingat besvaras jakande.

Denna motion behandlades av statsutskottet, som förklarade sig dela motionärens
uppfattning angående behovet av ökat samarbete mellan militärväsendets
huvudgrenar samt likaledes anslöt sig till den i motionen uttalade åsikt om behovet
av en planmässig och förutseende begränsning av kostnaderna för vårt
lands försvar till vad som oundgängligen erfordrades för att med klokhet och
hushållning största möjliga trygghet mot fientliga angrepp måtte vinnas. Dock
fann utskottet det vara tvivelaktigt, huruvida det vore nödigt eller lämpligt att
för ernående av dessa viktiga önskningsmål anlita den av motionären föreslagna
vägen. Utskottet antog däremot, att det skulle vara nyttigt, att frågor rörande
riksförsvaret i dess helhet behandlades av en permanent kommission, bildad av
cheferna för de båda försvarsdepartementen med tillhörande stabschefer samt andra
framstående militärer i eller utom tjänst. Emellertid förklarade utskottet sig
förvissat, att vad som härutinnan lämpligen kunde och borde göras bleve föremål
för Kungl. Maj:ts prövning och beslut, utan att Riksdagen behövde i skrivelse
tillkännagiva sina önskningar härutinnan; och hemställde utskottet därför, att
motionen ej måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Utskottets hemställan blev av båda kamrarna bifallen.

Är 1905 upptog herr Gr. O. Wallenberg (A. K.) motionsvis den tanke, som Motion av
uttalats av 1904 ars statsutskott, i det han föreslog skrivelse till Kungl. Maj:t Tfrångående
bildande av en kommission inom statsrådet för frågor, som röra förbe- (lim^ZUgåredelserna
till landets värnande mot yttre fiender. ende tillsät I

uttrycket »förberedelser» förklarade motionären sig innefatta »vad vi*kommission
varje år utgiva under fjärde och femte huvudtitlarna». Han framhöll, huru dels inom stats~
det pågående rysk-japanska kriget och erfarenheterna från det sydafrikanska och behändig.
dels vår försvarsbudgets enorma stegring mana oss att taga i övervägande, huru-av försvaravida
våra försvarsanstalter äro till fyllest. Yad själva truppen vidkomma, ägde ^!^0''

man hoppas, att den skulle visa sig vara den bästa, men planläggningen vore dock
vår viktigaste försvarsfråga, och den måste på det allsidigaste sätt prövas och åter
prövas. Motionären vände sig mot central försvarsprincipen och anförde, att under

108

dess tid 1 alltför svarets målsmän fått ett övertag, som de sedermera behållit;
de framhöllo den norra landgränsens betydelse men glömde, att sjögränsen vore
än mera utsatt, om havet behärskades av fienden, vilken i sådan händelse kunde
verkställa sina transporter oändligt mycket snabbare sjövägen, än om transporten
skulle ske landvägen. Emellan officerarna vid vår armé och vår flotta
rådde en yrkesmotsats, vilken skadligt inverkade på rikets försvar, vilken måste
neutraliseras, då den sannolikt aldrig komme att försvinna, och vars olägenheter
kunde bringas till det minimala endast genom att yrkesmännen på vartdera området
med avseende å försvarsberedelserna icke lämnades full frihet att företaga
vad dem lyster.

En redogörelse lämnas för den engelska »defence committee of the cabinet»,
bestående av premierministern, ordförande, finansministern, krigsministern, »the
first lord of admirality» och, såsom adjungerade, cheferna för generalstaben och
flottans stab. Det erinras, hurusom man i England vid diskussionen om lantförsvarets
omorganisation efter boerkriget framhållit, att intet land kunde bära,
att huvudvikt lägges både på sjö- och på lantförsvaret. En av de viktigaste uppgifterna
för »the defence committee» hade därför blivit att förhindra förryckningen
av en gång fastställda planer för omfattningen av de olika vapnens verksamhet,
så att den icke må utsträckas utöver bestämda, av budgetsförhållanden beroende
gränser. Däremot rådde hos oss stor brist på planmässighet i försvarsberedelser;
metoden för rikets försvar finge ej bero på, att den för tillfället varande
krigsministern eller sjöministern var för sig sökte att »riva åt sitt vapen största
antal miljoner»; riksdagen visste föga eller intet om det mål, man möjligen tänkte
uppnå (om ens något sådant funnes); generalstabschefen och chefen för flottans
stab, därom åtsporda av Andra kammarens tillfälliga utskott (n:r 4) år 1903,
hade icke förmått giva ett klart besked, »huruvida en gemensamt utarbetad försvarsplan
var för handen». Den ofta framkomna tanken på en gemensam försvarsminister
såsom medlet att vinna planmässighet i försvaret förkastas av motionären,
som i stället föreslår en kommission efter det angivna engelska mönstret, alltså bestående
av statsministern (ordf.), utrikes-, krigs-, sjö- och finansministrarna, med
de båda cheferna för generalstaben och marinstaben såsom adjungerade ledamöter;
och skulle denna försvarskommission ha till sin disposition ett ständigt kansli,
bestående av en regementsofficer och en subalternofficer från armén och från flottan.

Sedan denna motion vägrats remiss av det skäl, att för genomförande av
motionärens förslag skulle erfordras ändring av grundlagen, väckte herr Wallenberg
en annan motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående behandling i eu
särskild beredning av frågor, som röra förberedelserna till landets värnande mot
yttre fiender. Med samma motivering som till den förut nämnda motionen och
under åberopande av sättet för tillkomsten utav statsrådsberedningen, hemställde
motionären nu, »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t med påpekande, att
i

109

försvarsutgifterna på få år stigit i en oroväckande grad och att riksdagen trott
sig finna fog föreligga för den inom landet allt mera utbredda åsikten, att behövlig
planmässighet vid försvarsberedelserna icke ännu vunnits hos oss — likasom
ej heller i andra länder utan särskilda åtgärder — ville för sin del uttala den
meningen, att sådan planmässighet antagligen bättre skulle bliva tillgodosedd, om
frågor, som äro att hänföra till försvarsberedelserna till landets värnande mot
yttre fiender samt behoven därför, innan de inför Konungen i statsrådet föredragas,
bleve behandlade i särskild försvarsberedning, bestående av statsministern,
utrikesministern, krigsministern, sjöministern och finansministern, och vid vilken
cheferna för generalstaben och flottans stab borde närvara».

Herr H. F. A. E. Pantzarhielm väckte vid samma riksdag motion om skri- Motion av
velse till Kung! Maj:t angående upprättande av en för armén och flottan gemen- Hpfnf~arE
sam miltärteknisk institution. Till stöd för motionen åberopades bland annat hielrn
det alltmer framträdande kravet på enhetlig och planmässig ledning av försvaret
samt lämpligheten att frågans slutgiltiga lösning underlättas genom partiella re- flottan Reformer.
Den ifrågavarande institutionen skulle ha till uppgift bland annat att uppgöra
förslag till samt ombesörja anskaffning och underhåll av all för armén och flottan '' ^tion* “
erforderlig materiel, kanoner, handvapen, minor etc., »med ett ord, allt som kan
hänföras till försvarets tekniska behov»; och borde denna tekniska kår tills vidare
förläggas under lantförsvarsdepartementet.

Herr Wallenbergs motion behandlades av Andra kammarens andra tillfälliga
utskott, som förklarade sig i sak instämma i motionens huvudsyfte, men
av formella skäl — nämligen dels att ingen hemställan, utan allenast uttalande av
en mening föreslagits och dels, att, om hemställan skolat göras, ärendet bort
tillhöra konstitutionsutskottet — föreslog, att motionen icke skulle till någon
kammarens åtgärd föranleda.

över herr Pantzarhielms motion avgavs utlåtande av Andra kammarens
femte tillfälliga utskott, som fann motionens grund och syfte förtjänta av allt
erkännande men ansåg, att förslagets realiserande under nuvarande tudelning av
försvarets ledning skulle stöta på oöverstigliga svårigheter, samt fördenskull föreslog,
att motionen ej måtte till någon kammarens åtgärd föranleda.

Utskottens förslag biföllos av kammaren.

Det krav på ökad planmässighet i vårt försvarsväsende, vilket i olika Stabscheformer
och med så stor styrka framträtt under riksdagarna 1903, 1904 och 1905,fernaerhålla
upptogs år 1906 av den dåvarande statsministern, på vilkens förslag Kungl. Maj:t drag^atTutden
5 januari 1906 beslöt att uppdraga åt cheferna för generalstaben och för flot- aJbeta en
tans stab att i samråd utarbeta ett förslag till samfälld plan för rikets försvar. °plan!"*

Statsminis- Vid föredragningen av detta ärende anförde statsministern följande: »För

ternajjttran- atf Uppnå största möjliga effektivitet åt landets försvarskrafter synes det vara
erforderligt, att en närmare samverkan anordnas mellan de båda olika grenarna
av försvarsväsendet. Första förutsättningen för en sådan samverkan är, att en
gemensam försvarsplan uppgöres med huvudsyfte att i stora drag klargöra, vilken
verksamhet armén och vilken verksamhet flottan bör utveckla under olika eventualiteter
av fientligt angrepp mot vårt land, samt vilka anordningar med avseende
härpå böra vidtagas till stärkande under fredens dagar av armén och flottan.
Grivet är, att försvarsplanen bör avse en gradvis skeende utveckling av försvarsmedlen,
så ordnad och avpassad, att under varje utvecklingsskede finns
en verklig krigsberedskap, d. v. s. att de under varje sådant skede befintliga
försvarsmedel och försvarskrafter äro uti fullt krigsberett och krigsdugligt tillstånd.
Vid denna utveckling bör därför alltid det ur försvarssynpunkt viktigaste
sättas i främsta rummet.

En särskild anledning till att nu gå i författning om uppgörande av en
omfattande försvarsplan för riket ligger i det förändrade försvarspolitiska läge,
vari Sverige genom unionens upplösning kommit. Den hjälp, som, i händelse
angrepp skulle företagas mot vårt land, under unionen kunnat påräknas från Norge,
står oss nu ej längre till buds. Det måste därför noggrant utredas, vilka krav
detta nya läge ställer på fördelningen eller stärkandet av våra stridskrafter och
stridsmedel.

Den sålunda ifrågasatta försvarsplanen torde böra förslagsvis uppgöras av
chefen för generalstaben och chefen för flottans stab i samråd med varandra.
Sedan detta arbete blivit fullbordat, torde en granskning ur finansiell synpunkt
av möjligheterna till planens realiserande böra följa, och lärer då bliva tillfälle
att upptaga frågan, huru denna granskning på det mest fruktbärande sätt bör
försiggå.

Ett sådant tillvägagående, som jag nu tillåtit mig angiva, skulle efter
min mening medföra synnerligen stora fördelar. En med omsorg förberedd planmässighet,
önskvärd på alla statslivets områden, är särskilt i fråga om vårt försvar
av utomordentligt stor betydelse. Ty för ett litet och jämförelsevis fattigt
land är det oundgängligt att kraftigt genomföra principen det möjligast effektiva
försvar för den därför nedlagda kostnaden.

Det har också upprepade gånger inom riksdagen framhållits såsom ett
önskemål, att? man måtte söka ernå ett fullt rationellt utnyttjande av den värnkraft,
vårt folk kan åstadfec mma, bland annat genom ett samarbete mellan målsmännen
för lånt- och sjöförsvaret. Ett sådant arbete, väl och omsorgsfullt utfört,
bör därför kunna i hög grad stärka riksdagens och landets förtroende till ledninningen
av försvarsväsendet».

111 I

Det åt cheferna för general- och marinstaben lämnade uppdraget utgjorde
enligt statsministerns yttrande endast första steget i ett arbete på ökad planmässighet
beträffande försvarsväsendet. Oberoende härav fortgick genomförandet
av 1901 års härordning, och statsverkspropositionen vid 1906 års riksdag var
uppgjord med hänsyn därtill.

De under femte huvudtiteln i nämnda statsverksproposition begärda an- Sjöförsvarsslagen
till nyanskaffning av krigsfartygsmaterial — 5,164,000 kronor — voro
uteslutande avsedda till jagare och torpedbåtar, nämligen till fullbordande av den riksdag.
tredje jagaren (Väte), för vars påbörjande beviljats anslag vid 1905 års riksdag,
till påbörjande av ytterligare tre jagare, till fullbordande av två påbörjade
l:sta kl. torpedbåtar samt till anskaffande av ytterligare sex dylika jämte
fem st. 2:dra kl. torpedbåtar. Föredragande sjöministern, statsrådet Sidner, hade
i sammanhang med detta krav i korthet uttalat sig dels angående flottans
allmänna uppgift och dels angående förhållandet mellan pansarfartyg och torpedfartyg.

I förstnämnda avseendet anfördes, att vikten för vårt lands försvar av en
stark flotta särskilt framträtt genom erfarenheterna från det rysk-japanska kriget.

Detta borde mana oss att, i den mån våra ekonomiska resurser det tilläte, föröka
och stärka vår flotta. »Denna», heter det, »varder säkerligen den, som i
första hand får upptaga kampen med en fiende, och ju längre den kan avvärja
anfall på våra kuster, ju längre tid erhåller hären för att bereda sig till att
upptaga striden». Sistnämnda formulering synes väsentligt modifiera de anspråk,
som beträffande flottans verkningsförmåga gent emot fientliga landstigningar
blivit uppställda av 1901 års certkommitté, och återföra dem till ungefär
vad som före 1901 varit gällande åskådning. Hörande förhållandet mellan
pansar- ock torpedfartyg uttalade statsrådet, att den anbefallda utredningen angående
samfälld plan för rikets försvar till äventyrs kunde kräva byggande av
l:sta kl. pansarbåtar och pansarkryssare av annan cert och annan försvarskraft än
våra nuvarande, men att härom i alla händelser borde först företagas noggrann
utredning. Han framhöll, att ett uppskov på ett år — längre torde icke behöva
ifrågakomma — med fullföljande av den uppgjorda planen i fråga om pansarbåtar
och pansarkryssare så mycket mindre borde avrådas, som samtliga de medel,
vilka nu kunde erhållas för anskaffande av ny krigsfartygsmateriel, borde
användas för ökande av antalet jagare och torpedbåtar, vilkas antal — 3
jagare, 21 st. lista kl. och 17 st. 2:dra kl. torpedbåtar, häri inberäknat påbörjade
eller beslutade fartyg — vore för litet i förhållande till de 12 st.
lista klass pansarbåtarna. Hörande undervattensbåtar anfördes, att försök med
vår första undervattensbåt (Hajen, färdigbyggd 1904) ingivit förhoppningen,
att fartyg av ifrågavarande slag »skola vara i stånd att mycket effektivt deltaga
i lokalförsvaret. av hamnar», men då försöken ej voro definitivt avslu -

112

tade, kunde anslag till fortsatt byggande av undervattensbåtar anstå till ett följande
år.

Statsutskottet tillstyrkte bifall till Kungl. Maj:ts framställning rörande
anslag till fartygsmateriel. Nio reservanter från Andra kammaren både föreslagit
nedsättning av den begärda summan till 4,533,000 kronor genom minskning
av antalet nya fartyg med en jagare. Första kammaren biföll utskottets förslag,
men Andra kammaren biföll reservationen, och vid gemensam omröstning segrade
reservanternas hemställan.

Under diskussionen i kamrarna betonades med synnerlig styrka torpedvapnets
betydelse i Sveriges sjöförsvar och behov av förstärkning. Sjöministern
anförde i Andra kammaren, att antalet pansarbåtar — 12 — »kan ju för en tid
framåt anses vara tillräckligt ännu», medan däremot behovet av jagare vore så
stort, att det vore eu våda för vårt försvar, om icke medel till sådana fartyg nu
beviljades i den omfattning, Kungl. Maj:t föreslagit. Herr Natt och Dag (A. K)
fann det uppenbart, att Sverige icke kunde beträffande slagskepp och pansarkryssare
vare sig i kvantitet eller kvalitet tävla med de större nationerna, men
också, att våra torpedfartyg borde kunna bli jämnställda med stormakternas förnämsta,
och att nedsättningarne på anslagen till torpedvapnet vållat nedgång i
antalet krigsdngliga torpedbåtar. Herr -Broström kritiserade särskilt den utveckling,
som våra pansarfartyg tagit under de senare 20 åren, i det att man lagt
en utomordentlig vikt på att uppbringa deras fart men för att kunna nå detta
syfte i betänklig grad minskat styrkan av artilleri och pansar.

En av Herr Broström väckt motion om extra anslag till byggandet av
en (andra) undervattensbåt förordades i Första kammaren särskilt av herrar
Carl Nyström och A. Lindman, vilken sistnämnde åberopade 1901 års certkommittés
uttalande, att undervattensbåten vore den svages vapen mot den
starke, hade en stor moralisk vikt och särskilt i våra skärgårdar kunde vara
av betydelse.

Reservanternas skäl för den avprutning, som genom den gemensamma voteringen
blev riksdagens beslut i nyanskafifningsfrågan, framfördes närmast av
Herr Persson i Stallerhult. Det vore icke möjligt, ansåg han, att år efter år
hålla dessa anslag uppe i samma höga belopp, särskilt därför att de droge så
många andra anslag med sig, nämligen till officerare och manskap. Att alltjämt,
trots svårigheten att hålla den levande kraften fulltalig, skaffa ny materiel
ginge icke för sig, just därför att för den döda materielen måste finnas levande
kraft. — Herr Andersson i Nöbbelöv, som också tillhörde reservanterna, erinrade
om svårigheten att få våra krigsfartyg bemannade — inalles funnes 539 vakanser
enligt uppgifter av den 10 januari 1906 — samt framhöll tillika ekonomiska betänkligheter.

113

Under hösten 1906 blevo de utredningar, som på grundvalen av stats- Stabscheministerns
hemställan den 5 januari 1906 anbefallts cheferna för generalstaben^®*/^''
och flottans stab, fullbordade. Den 18 oktober nämnda år avlämnade sålunda de 1006.
båda stabscheferna dels förslag till samfälld plan för rikets försvar (hemlig), dels
»förslag till försvarsväsendets stärkande, avgivna i samband med 1906 års försvarsplan»
(offentliggjort i tryck) och innehållande:

l:o »Översikt av de anordningar, som med avseende på förslaget till samfälld
plan för rikets försvar bör vidtagas till stärkande under fredens dagar av
armén och flottan»;

2:o »Förslag till arméns utveckling under perioden 1908—1913;» samt
3:o »Förslag till flottans utveckling under perioden 1908—1913».

Slutligen avgav chefen för flottans stab samma den 18 oktober 1906 en
(hemlig) skrivelse angående vissa, utom nämnda förslag stående åtgärder, åsyftande
att öka effektiviteten av flottans verksamhet under krig. Om dessa åtgärder
meddelades i ovannämnda, offentliggjorda översikt, att de bestodo av:

»förflyttning eller utvidgning av flottans station i Stockholm;
anordnande av ett örlogsetablissement i Göteborg och ett å mellersta Norrlands
kust;

upptagandet av vissa kanaler för betryggande av flottans rörelsefrihet;
förstärkande av det fasta försvaret åt sjösidan vid Stockholm, Karlskrona
och Göteborg;

skyddandet genom befästningar åt sjösidan av det föreslagna örlogsetablissementet
å mellersta Norrlands kust samt anordnandet av sjöbefästningar för
tryggande av en replipunkt för flottan vid Ålands hav; och
utveckling av minvapnet.»

Innan dessa förslag inkommit till Kungl. Maj:t, hade såväl statsminister Sakkunniga
Staaff som flertalet av hans kolleger avgått ur statsrådet. På den nya rege- fSr. “^edringens
föranstaltande vidtogos emellertid flera nya utredningar i samband medvissa^frågor
de sålunda inkommande. Chefen för sjöförsvarsdepartementet bemyndigades den
14 sept. 1906 att tillkalla vissa sakkunniga för att biträda med utredningen angående
erforderliga förändringar i typerna för flottans stridsfartyg och den 7
december 1906 likaledes att tillkalla sakkunniga för ytterligare utredning i fråga
om vissa av cheferna för generalstaben och för flottans stab avgivna förslag
rörande anordnande av vissa örlogsetablissement, förstärkande av det fasta försvaret
åt sjösidan m. m.

De förstnämnda sakkunniga (»1906 års typsakkunnige»), konteramiral erna
C. O. Olson och Th. C. A. Landström, marinöverdirektören H. H. Lilliehöök,
kommendörkaptenen J. G. Ekelund samt kaptenerna H. H. K. Ericson och Cl. O.

Lindström, avgåvo den 9 januari 1907 sitt betänkande — hemligt —; och de i
december 1906 tillkallade sakkunnige (»kustförsvarskommissionen»), nämligen kon 16—140528.

114

teramiralen W. L. Sidner, översten vid Kungl. fortifikationen C. D. L. W. W:son
Munthe, kommendören S. J. T. C. Ankarcrona, majoren vid fortifikationen A.
Odelstierna, majoren vid Kungl. kustartilleriet A. L. Törner ock kaptenen vid
kustartilleriet C. L. Key, avgåvo den 23 juni 1908 sin — hemliga — utredning
rörande det fasta kustförsvarets ordnande.

Tillsättande Slutligen tillsattes genom beslut av Kungl. Maj:t den 28 september 1907

avl907 års en g.j.or Committé, som fick i uppdrag att särskilt med hänsyn till rikets ekonoIcommitté.
miska bärkraft granska och avgiva yttrande över omförmälta, »av cheferna för
Statsminis- generalstaben och för flottans stab uppgjorda förslag till samfälld plan för rikets
Tände försvar samt över övriga i samband därmed stående förslag och utredningar».

>Ctn 6'' Beslutet om denna kommittés tillsättande anknöts till föredragning av de ovan nämnda,

ditintills avgivna förslagen; och anförde dåvarande statsministern Lindman
därvid följande: »De avgivna förslagen äro av en särdeles omfattande och ingripande
betydelse. Att de böra underkastas en allsidig granskning och grundlig prövning,
särskilt ur finansiell synpunkt, därom är jag fullständigt ense med min företrädare
i ämbetet, och det synes mig lämpligt, att denna granskning och prövning
uppdrages åt en kommitté, vilken i betraktande av uppdragets omfattning och
vikt synes böra göras större än vad vid tillsättning av kommittéer i allmänhet
är vanligt. Därigenom kunna olika åskådningar komma till uttryck inom kommittéen
samt tillfälle lämnas åt med våra finansiella förhållanden förtrogne män
att där göra sin röst hörd. Huvudvikten ligger enligt min uppfattning vid den
parlamentariskt-finansiella granskningen, varför det antal ledamöter ur riksdagen,
som bör ingå uti kommittéen, icke torde böra understiga tio. Därjämte synes
förste deputeraden i Sveriges riksbank böra insättas i kommittén. För ett riktigt
bedömande av de olika föreslagna försvarsanordningarnas vikt för landets
försvar ävensom av den ordning, i vilken desamma böra komma till utförande,
för att försvarsmedlen må komma att utvecklas gradvis och på ett med hänsyn
till försvarsberedskapen ändamålsenligt sätt, är det emellertid oundgängligen
nödvändigt, att även den militära sakkunskapen kommer att företrädas inom

kommittéen.»

Medlemmar av denna kommitté (1907 års parlamentariska försvarskommitté)
blevo: Bruksägaren C. Lundeberg (F. K.), lantbrukaren H. Andersson (A.
K.), generalmajoren O. L. Beckman, generallöjtnanten K. G. Bildt, godsägaren
O. Björklund (F. K.), fabrikören S. H. Kvarnzelius (A. K.), riksbanksfullmäktigen
friherre B. K. J. Langenskiöld, domänintendenten E. A. Lindblad (A. K.),
generalmajoren C. D. L. "W. Wison Munthe, vice amiralen C. O. Olsen, generalmajoren
friherre N. A. H. Palmstierna (F. K.), nämndemannen Daniel Persson i
Tällberg (A. K.), konteramiralen J. W. L. Sidner, vice häradshövdingen K. A.
Staaff °(A. K.), bankdirektören K. A. Wallenberg (F. K.), generalmajoren J. G.
Wikander och riksgäldsfullmäktigen G. F. Östberg (F. K.). — Efter hand skedde

115

vissa förändringar beträffande kommitténs sammansättning. Efter friherre Palmstierna,
som avled den 21 februari 1909, insattes landshövdingen friherre G. 0.

R. Lagerbring, i stället för domänintendenten Lindblad, som begärt entledigande,
lantbrukaren J. P. Jesperson (A. K.) och i stället för generalmajoren Beckman,
som avled den 26 juni 1909, generalmajoren H. G. W. Wrangel.

Till kommittén överlämnades förutom ovannämnda, i sammanhang med dess
tillsättande föredragna förslag, ytterligare ett utlåtande, som över stabschefernas
berörda förslag avgivits den 21 december 1907 av en utav Kungl. Maj:ts samma
år tillsatt generalskommission — jämte tilläggsutlåtande av år 1908 — samt dessutom
ett flertal förslag, utlåtanden och utredningar, som avsågo dels lantförsvaret,
dels sjöförsvaret och dels lånt- och sjöförsvaret gemensamt, och som avgivits av
vissa militära myndigheter, kommissioner och tillkallade sakkunnige. (Dessa
förslag, utlåtanden och utredningar, till en del hemliga, uppräknas i inledningen
till försvarskommitténs betänkande av den 5 december 1910).

1907 års försvarskommitté hade fått ett mera omfattande uppdrag än nå- Försvarsgon
av de föregående, som blivit tillsatta för beredning av frågor rörande försvarsväsendet,
i det att nämnda kommitté fick att dels handlägga både lantförsvarets
och sjöförsvarets ärenden — medan dessa förut, exempelvis 1880, anförtrotts
åt skilda kommittéer — samt inom båda försvarsgrenarna så väl organisations-
och övningsfrågor som spörsmål rörande behövlig stridsmateriel av olika
slag, dels också särskilt granska framlagda militära förslag ur finansiell synpunkt.

Några närmare riktlinjer för kommitténs arbete blevo dock icke angivna vid dess
tillsättande.

Medan kommittéutredningen pågick, iakttog såväl regeringen i sina för- Försvarsslag
som riksdagen i sina diskussioner i stort sett en avvaktande hållning. Un
der åren 1907—1910 förekommo sålunda i allmänhet icke några åtgärder eller uttalanden,
vare sig från regeringens eller riksdagens sida, som gingo djupare in
på grundsatserna för vårt försvarsväsendes anordning eller för arméns och flottans
inbördes ställning inom detsamma.

Enstaka ehuru mera fristående principuttalanden rörande vår försvarsfråga
förekommo dock under angivna tid. I 1908 års remissdebatt (F. K.) yttrade
sig herr Efverlöf till förmån för systemet gemensam försvarsminister, vilken
skulle hava att »sköta den ekonomiska och politiska sidan av vårt försvar samt
draga upp de stora linjerna för detsamma, lämpade efter landets ekonomiska bärkraft,
under det att cheferna för hären och flottan, vilka i så fall skulle bära det
närmaste ansvaret för utbildningen och utrustningen, i skydd för politiska stormar
under en följd av år kunde ägna hela sin tid och kraft åt de rent tekniska,
militära frågorna och ej som nu ombytas vart eller vartannat år».

116

Rörande pansarfartyg för den svenska flottan gjordes år 1907 — i sammanhang
med nämnda års statsverksproposition — av dåvarande chefen för sjöförsvarsdepartementet,
amiral Dyrssen, det uttalande, att något förslag om nyanskaffning
av pansarfartyg ännu icke kunnat framläggas, eftersom den av Kung!.
Maj:t den 14 september 1906 anbefallda utredning i avseende å erforderliga förändringar
i typerna för vår flottas stridsfartyg ännu påginge. »Det är», fortsätter
departementschefen, »visserligen en tvingande nödvändighet att snarast öka vår
pansarfartygsmateriel, och jag måste vid sådant förhållande synnerligen beklaga,
att förslag om anskaffning av dylik materiel icke nu kunna av mig framläggas.
Innan nämligen nyssberörda utredning hunnit avslutas och de sakkunnigas förslag
underkastats den ingående granskning, som ej mindre hänsynen till den nu
utarbetade försvarsplanen än de med anskaffningen av pansarfartyg förenade
stora kostnader givetvis kräva, lärer någon framställning till riksdagen om beviljande
av medel för anskaffning av dylik materiel icke böra ifrågakomma.»
Uttalandet, så vitt därigenom påpekas behov av snar ökning utav pansarfartygsmaterielen,
synes grundat å en annan uppfattning rörande detta spörsmål
än den, som tagit sig uttryck i förutvarande sjöministerns yttrande i Andra
kammaren 1906, att antalet 12 pansarbåtar kunde »för en tid framåt anses vara
tillräckligt ännu». Emellertid äskade Kungl. Maj:t icke år 1907 och ej heller
närmast följande år medel till nyanskaffning av annan krigsfartygsmateriel än
jagare, torped- och undervattensbåtar. År 1910, då marinmyndigheterna tillstyrkt
äskandet av anslag vid nämnda års riksdag till byggandet av ett pansarfartyg,
var det dock huvudsakligen med åberopande av statsfinansiella skäl, som dåvarande
sjöministern, greve Ehrensvärd, i årets statsverksproposition förklarade,
att han — ehuru han ansåge omsorgen om sjövapnet särdeles starkt mana till
nyanskaffning snarast möjligt av pansarfartygsmateriel — icke kunde tillråda
att begära anslag till pansarbåtar, samt inskränkte sig till att begära anslag för
torpedfartygsmateriel.

Anslag till I regeringens äskanden efter år 1906 om extra anslag till nyanskaffning

krigs- av fartygsmateriel beslutade riksdagen — på statsutskottets hemställan — vissa
materiel mindre nedsättningar. I 1907 års statsverksproposition hade sålunda begärts an 1907—1910

SÅ2,'' för år 1908 å sammanlagt 6,308,000 kronor, nämligen till fullbordandet av
de år 1906 beslutade två nya jagarna, »Sigurd» och »Ragnår» — i ordningen den
4:de och 5:te — till påbörjande av ytterligare två jagare, till fullbordande av
de år 1905 beslutade sex första kl. torpedbåtar och påbörjande av ytterligare sex
dylika samt till undervattensbåtsförsvaret. Riksdagen — båda kamrarna — nedsatte
anslaget i vad angick påbörjandet av nya jagare och lista kl. torpedbåtar
sålunda, att anslag beviljades till påbörjandet av allenast en jagare (den sjätte)
och fyra st. lista kl. torpedbåtar, varigenom den ifrågavarande anslagssumman

117

nedbringades till 5,230,000 kronor. - År 1908 äskade regeringen anslag för år
1909 å tillhopa 5,469,000 kronor till fullbordande av den sjätte jagaren (»Vidar»),
påbörjande av två nya jagare, fullbordande av de år 1907 beslutade fyra st. lista
kl. torpedbåtarna, påbörjande av ytterligare sex dylika samt till fartygsmateriel
1 övrigt. Riksdagen båda kamrarna — biföll denna hemställan, utom beträffande
nyanskaffning av den ena jagaren, och minskade sålunda anslagssumman
till 4,826,000 kronor. — År 1909 äskades till nyanskaffning av fartygsmateriel
sammanlagt^ 4,456,000 kronor, nämligen till fullbordande av den sjunde jagaren
(»Hugin»), påbörjande av en åttonde jagare, fullbordande av de år 1908 beslutade
l.sta kl. torpedbåtar samt anskaffning av fartygsmateriel i övrigt. Statsutskottet
föreslog minskning med 800,000 kronor av det belopp, 2,300,000 kronor, som begärts
till »anskaffning av fartygsmateriel i övrigt»; elva reservanter yrkade bifall
till propositionen och två reservanter hemställde, att anslaget till nyanskaffning
av fartygsmateriel måtte bestämmas till sammanlagt 3,013,000 kronor. I Andra
kammaren bifölls sistnämnda hemställan, men i Första kammaren och i gemensam
votering segrade Kungl. Maj:ts proposition. - I 1910 års statsverksproposition
begärdes 3,193,000 kronor till nyanskaffning av fartygsmateriel, nämligen till
fullbordandet av den åttonde jagaren (»Munin») 643,000 kronor samt återstående

2,550,000 kronor till fartygsmateriel i övrigt. Statsutskottet tillstyrkte och Första
kammaren biföll propositionen, men i Andra kammaren och vid gemensam votering
segrade en mot utskoftets förslag avgiven reservation, innefattande hemställan
om minskning med 950,000 kronor av det belopp, som äskats för »fartygsmateriel
i övrigt»; och blev således nyanskaffningsanslaget för år 1911 nedsatt
till 2,443,000 kronor.

Såsom skäl för de sålunda beslutade nedsättningarna hade anförts det
statsfinansiella läget och dessutom särskilt hänvisats till de störa vakanserna i
flottans personal; så av herr Christiernson 1908 och herr Starbäck 1910.

Anslagen å-4:de och 5:te huvudtitlarna för åren 1907-1911 uppvisa i runda tal Försvarsföljande
summor: A 4:de huvudtiteln för år 1907 ordinarie anslag 42,799 000 kronor utgifter
och extra anslag 10,508,000 kronor, för år 1908 ordinarie anslag 40,542,000 kronor 1907-1910.

och extra anslag 14,188,000 kronor, för år 1909 ordinarie anslag 48,606,000 kronor

och extra anslag 9,719,000 kronor, för år 1910 ordinarie anslag 49,117,000 kronor

och extra anslag 8,248,000 kronor, för år 1911 ordinarie anslag 49,978,000 kronor

och extra anslag 4,577,000 kronor; samt å 5:te huvudtiteln för år 1907 ordinarie

anslag 15,120,000 kronor och extra anslag 8,064,000 kronor, för år 1908 ordinarie

anslag 16,707,000 kronor och extra anslag 8,639,000 kronor, för år 1909 ordinarie

anslag 18,907,000 kronor och extra anslag 7,057,000 kronor, för år 1910 ordinarie

anslag 19,140,859 kronor och extra anslag 7,558,000 kronor samt för år 1911 ordinarie
anslag 19,382,000 kronor och extra anslag 4,248,000 kronor.

118

Försvarskommittén

avgiver utlåtande
i
flottstationsfrågan

samt rörande
pansarbåtstyp

för svenska
flottan.

Reser vationer.

Försvarskommittén avgav den 15 november 1909 — på Kung!. Maj:ts anmodan
—■ särskilt betänkande och förslag rörande ifrågasatt förflyttning av flottans
station i Stockholm. I detta betänkande uttalade sig kommittén för dylik förflyttning
under förklaring, att bland föreslagna platser, som vant under omprovning
området vid Kaknäs vore att föredraga. Kommittén angav vissa huvudsakliga
planer för dess anskaffning, men anförde tillika, att en sådan anläggning
borde ske endast under förutsättning, att kostnaderna kunde täckas genom försäljning
av mark från Skepps- och Kastellholmarna, Galervarvet och, om sa behövdes,
norra Djurgården. Mot detta betänkande avgåvos reservationer dels av herr
K. G. Bildt, dels av herrar D. Persson och Kvarnzelius, dels av herr K. Staatt.
I förstnämnda reservation framhölls bland annat såsom betänkligt, att kommittén
utbrutit stationsfrågan till ett särskilt betänkande, ehuru kommittén icke ännu
behandlat frågan om det inflytande på försvarets utveckling, som rikets ekonomiska
bärkraft kunde komma att utöva; reservationen n:r 2 vande sig likaledes
mot denna utbrytning av stationsfrågan, varvid tillika betonades, att varken
förslagen till kustförsvarets ordnande eller övriga, försvaret i dess helhet rörande
frågor blivit av kommittén prövade; herr Staaff slutligen uttalade, att ett dy i
betänkande så mycket mindre bort avgivas, som kommittén ännu ej ens haft någon
allmän överläggning om de grundläggande synpunkterna för vårt forsvarsvasendes

rätta ordnande. , , , . „n •

Den 27 november 1909 avgav kommittén vidare — med anledning av skrivelser
från chefen för sjöförsvarsdepartementet — ett särskilt yttrande i fråga
om pansarbåtstyp för den svenska flottan. Sedan nämligen 1906 års, sjokngsmaterielsakkunnige
den 9 januari 1907 avgivit sitt förutnämnda betänkande och
därvid framlagt förslag bland annat till ett pansarfartyg - sedermera.betecknat
med A., om 7,500 tons deplacement till en beraknad kostnad av 13,4o0,000
kronor* — hade frågan om lämplig pansarbåtstyp ytterligare vant föremal förbehandling
av särskilt tillkallade sakkunnige, därvid alternativa, av forsvarskom mittén

begärda utredningar åvägabragts.

Sålunda avgavs i februari 1909 (av 1908 års pansarbåtssakkunmge) en utredning
angående vissa förändringar av A-typen samt det inom 1901 års certkommitte
alternativt beräknade förslaget »n:o 3», ävensom av »Oscar IB-typen, därvid framlades
beräkningar för olika alternativ: B. och G. - om 7,500 tons deplacement till
en kostnad av omkring 13,700,000 kronor* - B. - om 4,800 tons deplacement
och 18 knops fart till en kostnad av 8,291,000 kronor - samt E. — i tva olika
typer, en om 5,650 tons till en beräknad kostnad av 9,488,o00 kronor, samt en om
5,850 tons depl. och med utökning av farten till 20 knop, beraknad att kosta
9 820 500 kronor. I november 1909 avgavs (av 1909 års pansarbatssakkunmge)
ytterligare eu utredning i pansarbåtsfrågan, nämligen angående vissa modihka *

I beloppen ingår kostnaden för två ammunitionsutredningar.

119

tioner av typerna D. och E. m. in.; varvid framlades beräkningar för följande

alternativ, nämligen D1 — deplac. 5,600 ton, kostnad 9,114,000 kronor* _, El _

depl. 6,440 ton, kostnad 10,683,500 kronor — I)2 — depl. 5,720 ton, kostnad 9,441,300
kronor —, E2 — depl. 6,450 ton, kostnad 10,945,400 kronor — samt, till utveckling
av typen E1, förslaget F. - depl. 6,800 ton, kostnad 11,614,800 kronor —.
Sistnämnda förslag förordades av dessa sakkunnige, detta likväl under förutsättning,
att ekonomiska hänsyn skulle omöjliggöra antagandet av en fartygstyp med
så hög anskaffningskostnad som B-typen.

I sitt ifrågavarande yttrande av den 27 november 1909 anförde försvarskommittén
med åberopande av de sakkunnigas utredningar och myndigheters
utlåtanden — att huru önskvärt det än varit att ytterligare, under den för Ftypen
beräknade summan, nedbringa anskaffningskostnaderna för en ny pansarfartygstyp
för vår kustflotta, kommittén dock funnit, att förslaget F. i förhållande
tiH sin kostnad både ett så betydande stridsvärde, att kommittén icke ansett sig
böra, emot sakkunnigas bestämda uttalande, förorda annan typ. Tillika framhöll
kommittén, hurusom den ifrågasatta nedflyttningen av de tre älsta pansarbåtarna —
»Svea», »Göta» och »Thule» — till andra linjen, varigenom kustflottan, om icke
nybyggnader i stället bleve i tid utförda, skulle år 1914 bestå av allenast nio
l:a kl. pansarbåtar, komme att avsevärt nedsätta flottans stridsvärde och minska
möjligheterna för ett ekonomiskt och rationellt vidmakthållande av fartygsmatenelen.
^ Kommittén förklarade vidare, att den »icke slutgiltigt behandlat alla de
spörsmål beträffande försvarsväsen det, vilkas avgörande bör sättas i samband med
landets ekonomiska bärkraft», och därför icke heller vore »i tillfälle att nu uttala
sig beträffande storleken av de belopp, som kunna tänkas under de närmaste
åren bliva tillgängliga för nybyggnad af krigsfartygsmateriel». Dock ansåge sig
kommittén kunna framhålla, att byggandet af ett pansarfartyg af typen F:s
kostnad, därest anslagen till nybyggnad af krigsfartygsmateriel hö lies inom ramen
av de senaste årens anslag, icke skulle komma att verka förryckande på kommitténs
arbeten, men att det likväl syntes sannolikt, att om typen F lägges till
grund för nybyggnad av pansarfartyg, det icke komme att bliva möjligt att ersätta
de nuvarande fartygen med samma antal av denna typ, enär anskaffningskostnaden
för densamma uppginge till ett så avsevärdt belopp, att det torde befinnas
nödvändigt att motväga denna stora kostnad genom någon minskning av
antalet pansarbåtar. Slutligen uttalade kommittén såsom sin åsikt, att den s. k.
F-typen vore att föredraga framför övriga, av kommittén granskade förslag till
pansarfartyg för svenska flottan.

Aven emot detta kommitténs betänkande voro reservationer avgivna, nämligen
dels av herrar Kvarnzelius, Persson och Staaff, dels av herrar Olsen och
Wrangel och dels af herr Sidner.

* I beloppen ingår kostnaden för två ammunitionsutredningar.

120

Herrar Olsen och Wrangel, vilka biträtt kommittémajoritetens uttalande i
fråga om F-typens företräden och lämplighet för vår flotta, ansågo, att kommittén
— i anslutning till sin förklaring, att byggandet av ett pansarfartyg av
denna typs kostnad icke skulle förrycka kommitténs arbeten — bort tillstyrka
marinmyndigheternas hemställan om äskande av anslag vid 1910 års riksdag till
byggande av ett pansarfartyg.

De övriga reservanternas avvikande meningar gällde förordandet av den
nya pansarbåtstypen och voro grundade å principiella motsatser mellan dem och
de andra kommittéledamöterna rörande typfrågans ställning till försvaret över
huvud, i det att dessa reservanter ansågo nämnda fråga ingå i och böra prövas
i sammanhang med försvarsplanen såsom ett helt och med nödvändighet påverkas
av frågan om kostnaden för hela försvars väsen det. Herrar Kvarnzelius,
Persson och Staaff, vilka kritiserade kommitténs uttalande jämväl i vad anginge
pansarbåtsmaterielens dåvarande tillstånd och behovet av en ny pansarbåtstyp,
anförde bland annat, att ett beslut om byggandet av ett fartyg av
F.-typen i själva verket innebure antagandet av en ny typ för hela pansarflottan,
samt påpekade de ekonomiska konsekvenserna av ett inslående pa denna
väg. De framköllo vidare, att ett dylikt beslut icke kunde undgå att verka förryckande
på kommitténs arbeten, när dessa fortskridit till den punkt, då det bleve
fråga om »huruvida eller i vad mån den ena eller den andra försvarsgrenen ma
kunna tillgodoses», och att således kommittén icke bort föreslå en ny och kostsam
fartygstyp utan en föregående allsidig finansiell granskning.

Herr Sidner framhöll — med utgångspunkt från kommitténs förklaring,
att den icke slutgiltigt behandlat försvarsproblemens ekonomiska sida — att som
frågan om pansarbåtstyp vore »i hög grad beroende på huru mycket penningar
landet kan offra på denna gren av försvaret», så hade kommittén till svar å departementschefens
ifrågavarande skrivelse bort förklara, att den icke före den
slutgiltiga behandlingen av »samtliga de spörsmål, vilkas avgörande bör sättas i
samband med landets ekonomiska bärkraft», kunde »yttra sig om vilken pansarbåtstyp
våra tillgångar medgiva oss anskaffa.»

De motsatser i åskådning beträffande kommitténs uppgift och arbetssätt,
som framträtt inom kommittén i samband med ifrågavarande utlåtanden, ledde
under året 1910 därtill, att tre av reservanterna mot nämnda utlåtanden, herrar
Kvarnzelius, Daniel Persson och Staaff, anhöllo om entledigande från sitt ledamotskap
i kommittén; och blev denna anhållan beviljad av Kungl. Maj:t den 15
juli 1910.

Försvarskommitténs

slutliga huvudbetänkande.

Försvarskommitténs slutliga huvudbetänkande avgavs den 5 december 1910.
I detta betänkande har kommittén, efter återgivande av förut anförda yttranden
till statsrådsprotokollet av statsministern Staaff den 5 januari 1906 och

121

av statsministern Lindman den 28 september 1907, utgått från den formulering
av dess uppdrag, som skedde i samband med sistnämnda yttrande, vid kommitténs
tillsättning, nämligen att »särskilt med hänsyn till rikets ekonomiska bärkraft
granska och avgiva yttrande över omförmäld a av cheferna för generalstaben och
för flottans stab uppgjorda förslag till samfälld plan för rikets försvar samt över
Övriga i samband därmed stående förslag och utredningar». Efter vad betänkankandet
utvisar, har kommittén till grund för sitt arbete lagt stabschefernas förslag
av den 18 oktober 1906 rörande försvarsväsendets stärkande — jämte o-ene
ralskommissionernas yttranden av 1907 och 1908 samt kustförsvarskommissionens
utredning av 1908 — och med dessa förslag sammanställt en av försvarskommitten
själv verkställd finansiell utredning rörande rikets ekonomiska bärkraft. I
någon undersökning rörande grunderna för det svenska försvarsväsendets anördmng
utöver vad som mnehålles i nämnda förslag och yttranden samt dithörande
handlingar har kommittén icke ingått.

För bedömande av den styrka och sammansättning, som bör givas åt Sveriges
lånt- och sjöstridskrafter, hade stabscheferna hänvisat till sitt (hemliga)
förslag till samfälld försvarsplan och särskilt till »vårt lands efter unionsupplösningen
väsentligen ändrade krigspolitiska läge». Denna utgångspunkt var i förslaget
tillämpad på såväl lånt- som sjöförsvaret. Det krafttiliskott av infanteri
(24 bataljoner), som utgjorde huvudmomentet i lantstridskrafternas föreslagna
utveckling, angavs såsom mosvarande i runt tal de lanttrupper, vilka vi, så länge
unionen agde bestånd, kunde påräkna från Norges sida, och såsom ett omedelbart
ersättande av eu förut »påräknelig förstärkningskontingent»; varjämte förklarades,
att härordningens fortsatta utveckling måste åsyfta uppsättandet jämväl av erforderliga
styrkor för ytterligare tryggande, under inträffande krigiska förveckmgar,
av vår långa landgräns mot väster. Likaledes karaktäriserades yrkandena
angående sjöförsvarets ökning så, att vi genom denna ökning borde »kunna motvaga
den sjömilitära kraftförlust, som unionsupplösningen medfört» (stabschefernas
förslag sid. 2—4). — Rörande de utgångspunkter, som sålunda legat till grund
för stabschefernas förslag, har försvarskommittén icke uttalat sig.

I fråga om förhållandet mellan arméns och flottans uppgifter för Sveriges
försvar innehöll stabschefernas gemensamma förslag intet uttalande; och marlnstabschefen
angav i sitt särskilda förslag till flottans utveckling endast inledningsvis,
att i detta förslag »förutsattes ett ständigt strategiskt samband och i
vissa fall en taktisk samverkan mellan lånt- och sjöstridskrafterna». Ej heller
örsvarskommittén har i detta avseende gjort någon utredning. Dess betänkande
ar uppställt så, att efter en inledning om kommitténs tillsättning och huvuddragen
av dess arbete följer först en finansiell utredning och därefter dels en avdelning
om lantförsvaret, dels en avdelning om sjöförsvaret.

17—liOS2S.

Kommitténs
uttalande
om lantförsvarets
ori/anisation

och kostnad.

I fråga om lantförsvaret anser kommittén i likhet med cliefen för generalstaben
och generalskommissionen, att den organisatoriska utvecklingen i främsta
rummet hör avse genomförandet av den år 1901 beslutade härordningen och att
därjämte organisationen bör stärkas genom uppsättandet vid mobilisering av reservtruppförband.
Kommittén föreslår vissa åtgärder för mindre förstärkningai
av linjeorganisationen, såsom utveckling av Vaxholms och Karlskrona grenadjärregementen
till samma styrka som övriga infanteriregementen, kulsprutsorganisations
överförande till infanteriet, förläggning av två kavalleriskvadroner till
Norrland, uppsättande av avdelningar för ballong-, belysnings- och gnisttelegraftjänst,
viss ökning av generalitetet och generalstaben.

Kommittén förordar vidare en del anstalter för reservorganisationen, nämligen
dels att under den närmaste tiden anordningar vidtagas för att vid mobilisering
må vid varje infanteriregemente på fastlandet kunna uppsättas en reservbataljon
ur beväringens första uppbåd samt dessutom såväl reservtruppförband
ur beväringens andra uppbåd vid varje infanteriregemente på fastlandet som även
reservtruppförband vid speeialtruppslagen, dels att en reservstats-organisation
snarligen måtte komma till stånd, ävensom att bestämmelsen i värnpliktslagen,
att värnpliktiga, tillhörande klasserna A. och B., under hela sin tjänstetid i beväringen
skola tillhöra dess första uppbåd, måtte varda upphävd eller modifierad,
dels att antalet klasser i beväringens första uppbåd ökas till 11 och i andra uppbådet
bibehålies vid 4, samt att vissa ändringar i kungl. hrevet den ‘22 juni 1877
angående grunderna för pensionering av arméns befäl måtte under den närmaste
tiden bliva genomförda.

Rörande landstormen uttalar sig kommittén för att samtliga landstormsområden
organiseras såsom områden av första klassen och för att värnpliktslagens
bestämmelser angående landstormens inkallande förändras så, att inkallandet må
kunna, till skydd för mobilisering av beväringens första uppbåd eller för andra
särskilda orsaker, ske i den ordning, som för inkallande av nämnda uppbåd är
föreskriven. Vidare förordas, att tjänstetiden i landstormen ökas med ett år samt
att värnpliktiga under sin tjänstetid i landstormen må kunna en gång inkallas
till mönstring och övning. Slutligen förklarar kommittén rörande värnpliktstjänstgöringen,
att frågan om utsträckning av tjänstgöringstiden till 365 dagar
för värnpliktiga, som tilldelats fotfolket i allmän tjänst, bör återupptagas till
avgörande, då tiden för kasernbyggnadsarbetenas avslutande kan med mera säkerhet
än nu bestämmas — i sammanhang varmed borde upptagas frågan om indragning
av visst antal volontärnummer för varje infanteriregemente vidare
att tjänstgöringstiden för värnpliktiga, som tilldelas fotfolket i sjukbärartjänst
och trängtjänst, bör avkortas, och att tjänstgöringstiden för positionsartilleriet
och fästningsartilleriet samt för trängen utsträckes till 365 dagar, men för icke
vapenföre militärarbetare förkortas till 182 dagar. För utbildning av reserv -

123

underbefäl förordas, att i samband med värnpliktstjänstgöringens utsträckning
till 365 dagar tillstånd må lämnas värnpliktiga, som prövas lämpliga till underbefäl,
att fullgöra sin tjänstgöring de två första åren. k or underlättandet av volontäranskaffningen
föreslås vissa åtgärder, dock med uttalande bland annat, satt, i
samband med en utsträckning av värnpliktstjänstgöringen till 365 dagar, 72 (48)
meniga volontära beställningar indragas vid infanteriregementena på fastlandet
(utom gardesregementena)».

Lantförsvarets kostnad under åren 1912—1919 beräknas med hänsyn till
de framställda förslagen så, att de ordinarie kostnaderna skulle kräva ett årligt
medeltalsbelopp av 51, 336,000 kr. (mot 49,978,051 kr. på 1911 års stat), oberäknat
den ökning, som skulle uppstå, om tjänstgöringstiden vid infanteriet under perioden
utsträckes till 365 dagar, de extra ordinarie kostnaderna till sammanlagt
66,828,000 kronor eller i medeltal årligen omkring 8,353,000 kronor (under perioden
1901—1910 sammanlagt 113,555,511 kr. eller i medeltal per år kr. 11,355,551).

Kommitténs framställningar angående lantförsvaret ävensom de till grund
för dessa liggande yttranden från militära myndigheter innehålla icke några
principiella uttalanden angående arméns allmänna uppgifter i Sveriges försvar.

Däremot ingå såväl marinmyndigheternas utredningar som i försvarskommitténs
betänkande i fråga om flottan vissa undersökningar och förklaringar rörande
flottans uppgifter, varigenom även förhållandet mellan armén och flottan

beröres.

I marinstabschefens förslag av den 18 oktober 1906 erinras, att vår flotta
under ett krig bör fördelas uti en egentlig operationsflotta — kustflottan — samt
lokalstyrkor, förlagda till de permanenta operationsbaserna.

Kustflottans uppgifter sammanfattas sålunda:

»a. att förhindra varje större landstigningsföretag;

b. att förhindra eller försvåra en eventuellt landstigen eller över landgränsen
framträngande fiendes förbindelse sjöledes;

c. att förhindra handelsblockad och, så långt sig göra låter, skydda vår sjöhandel
mot uppbringningar till sjöss;

d. att recognoscera och bevaka vårt land omgivande vatten och fiendens kust;

e. att, så ofta lämpligt tillfälle yppar sig, söka skada eller förstöra fiendens sjöstridskrafter
och sjöhandel;

Marinstabschefens
förslag
av den
18 oktober
1906; uttalande
om
flottans uppgifter
och
lämpliga
sammansättning.

f. att i fiendens land angripa och förstöra nära kusten framdragna järnvägar och
andra förbindelsemedel m. m.»

Dör dessa uppgifter erfordras följande fartygsslag, samtliga fullt sjögående,
nämligen: bepansrade fartyg — l:a kl. pansarbåtar — avsedda att utgöra kustflottans
kärna och lämpade för operationer såväl i öppen sjö som i skärgården;
snabbgående lätta fartyg — torpedkryssare och jagare — för rekognoscerings- och

124

bevakningstjänst till sjöss och vid fiendens kust samt för utförande av mineringsföretag;
torpedfartyg — jagare och l:a kl. torpedbåtar — avsedda att utgöra kustflottans
lättrörliga offensiva stridsmedel; diverse fartyg — auxiliärkryssare, kanonbåtar,
auxiliärkanonbåtar, bevakningsbåtar, handminefartyg och trängfartyg m. fl.
— avsedda för rekognoscerings-, bevaknings-, aviso- och trängtjänst m. m.

Lokalstyrkornas uppgifter åter sammanfattas av chefen för flottans stab
sålunda:

»a. att försvåra och, om möjligt, hindra landstigningsföretag i närheten av de permanenta
operationsbaser för flottan, som lokalstyrkorna äro avsedda att i
främsta rummet skydda;

b. att i övrigt, såväl direkt som indirekt, bidraga till operationsbasernas försvar
genom att förhindra fientliga sjöstridskrafters framträngande i till dem förande
farleder samt genom att, där så låter sig göra, understödja fästningsverken;

c. att hindra utförandet av fientliga mineringsföretag i de till operationsbaserna
hörande farlederna samt att utföra erforderliga svepnings- och andra kontramineringsarbeten
i dessa leder, så att desamma städse må kunna utan risk
användas av våra egna örlogsfartyg ävensom av handelsfartyg;

d. att hindra fientlig rekognoscering från sjön av operationsbaserna och kusten
närmast desamma;

e. att vid varje lämpligt tillfälle anfalla sådana fientliga sjöstridskrafter, som
vid operationsbaserna eller å angränsande delar av kusten söka upprätta blockad
eller företaga andra operationer; samt

f. att, om behövligt utanför fästningarnas bevakningsområden, övervaka och reglera
handelssjöfarten.»

Kraven på de olika lokalstyrkorna i nu nämnda hänseenden, ävensom på
lokalstyrkornas härav betingade sammansättning, bleve beroende på de geografiska
förhållandena och de fortifikatoriska anordningarna å respektive operationsbaser.

I envar av dessa lokalstyrkor borde ingå följande fartygsslag, nämligen:
bepansrade fartyg — 2:a och 3:e kl. pansarbåtar — avsedda att stödja bevakmngsoch
minsvepningsfartygen vid utförandet av dem tillkommande uppgifter samt i
stånd att kraftigt flankera egna minlinjer; snabbgående lätta fartyg — torpedkryssare,
jagare och torpedbåtar - i stånd att verkställa rekognosceringar samt
utföra mineringsföretag; torpedfartyg — jagare, torpedbåtar och undervattensbåtar
— avsedda att genom offensivt uppträdande skydda såväl operationsbaserna
som angränsande delar av kusten; diverse fartyg — kanonbåtar, auxiliärkanonbåtar,
bevakningsbåtar och trängfartyg m. fl. — avsedda for rekognoscerings-,
bevaknings-, aviso- och trängtjänst in. in.; och borde samtliga i lokalstyrkorna
ingående fartyg vara så sjödugliga, att de vid behov kunna förflytta sig långs
kusten, även där skärgårdsskydd saknas.

125

Marinstabschefen framhåller vidare, att behovet utav vissa modifikationer
i vår flottas fartygstyper allt mer under de senare åren framträtt dels till följd
av artilleriets och fartygsteknikens utveckling samt tonnageökning inom de flesta
mariner, och dels emedan undervattensbåten mer och mer börjat användas för
operationer i öppna sjön, och angivas i sammanhang härmed de fordringar, som
med hänsyn till anmärkta förhållanden böra ställas på vår fartygsmateriel. Beträffande
lista kl. pansarbåtar framhålles sålunda bland annat, att deras fart bör
överstiga den, »som i allmänhet kan utvecklas av första rangens slagskepp (sålunda
omkring 21 knop);, samt att artilleriet i fråga om de svåraste pjäsernas
effekt bör vara »jämnställt med de moderna slagskeppens».

De enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande av den 14 september 190f> tillkallade
sakkunniga för utredning angående typerna för flottans stridsfartyg hava i
sitt (hemliga) betänkande av den 9 januari 1907 något närmare utfört enahanda
uppfattning, som i marinstabschefens nyssanmärkta förslag kommit till uttryck beträffande
flottans uppgifter och de erforderliga fartygsslagen.

Försvarskommittén gör i anslutning till dessa yttranden följande uttalande: Försvars.

»Då ändamålet med landets försvarsväsende fortfarande liksom före un io- kommitténs
nens upplösning i första hand är att förebygga eller avvärja ett anfall på vårt Infzende
land av en oss överlägsen fiende, kommer flottans huvuduppgift att allt förfäa.-flottans upprande
såsom hittills avse den strategiska defensiven. Genom unionens upplösning
har det sjökrigspolitiska läget så till vida förändrats, att Sverige numera är hän- sammanvisat
att med uteslutande egna medel skydda västkusten och de viktiga förbin- sättnin9-delserna med utlandet över denna kust.

Flottans förnämsta uppgift är sålunda att med stöd av det strategiska
sambandet med armén förhindra en invasion över havet. För en fiende kund°e det
innebära stora fördelar att i stället för över landgränsen föra sina trupper över
havet till vårt land, därest vår flotta icke vore i stånd att kraftigt motsätta sig
ett sådant företag. Tr uppträn sporter sjöledes låta sig nämligen, enligt vad erfarenheten
visat, med våra dagars utvecklade kommunikationsmedel synnerligen
snabbt, bekvämt och i avseende å tiden säkert verkställas, därest de under effektivt
skydd kunna fortgå. I allmänhet lämna anfall över sjön stor frihet i val av
anfallspunkt och möjliggöra att i det längsta hålla denna punkt okänd för försvararen,
mot vårt land skulle ett dylikt anfall dessutom kunna riktas så, att
landets mest vitala delar komme i omedelbar fara. För att en fiendes operationer
till lands efter ett infall över sjögränsen skola kunna med utsikt till framgång
foitga, eifordras emellertid, att ständig förbindelse mellan de landsatta trupperna
och hemlandet upprätthålles, vilket framtvingar åtgärder från fiendens sida för
att trygga förbindelserna över havet mellan platser, vilka äro av oss kända.

Ett lyckat anfall över havet skulle tydligen giva fienden fördelar, vilka
kunde bliva av den största betydelse för den fortsatta krigföringen. För att äga

126

möjlighet att avvärja större landstigningsföretag och för att i varje fall kunna
förhindra eller försvåra en fiendes förbindelser över havet kräves en stark och
lämpligt sammansatt Icustflotta, som har utsikt att nå fiendens transporter. Den maste
därför framför allt vara i stånd att behålla sin rörelsefrihet och även utomskärs
kunna förflytta sig med stor hastighet; och samtliga dess fartyg måste besitta
sådana egenskaper, att de kunna icke allenast effektivt uppträda utanför våra
kuster utan även fullt tillgodogöra sig de synnerligen stora fördelar, som skärgårdarna
erbjuda försvaret av vårt land. En dylik flotta skänker armén ökad
handlingsfrihet och möjliggör dess koncentrering till andra områden än de, som
omedelbart skyddas av flottan.

Såsom kärna i denna kustflotta erfordras pansrade fartyg av kraftig typ
(l:a kl. pansarbåtar); och dessutom böra i desamma ingå snabbgående lätta fartyg
ävensom torpedfartyg (jagare och l:a kl. torpedbåtar) och diverse fartyg för olika
ändamål. Samtliga i kustflottan ingående fartyg måste vara fullt sjödugliga.

Flottans uppgift är även att jämte befintliga kustfästningar skydda huvudstaden
och bidraga vid försvaret av övriga befästade kustorter samt såvitt
möjligt försvara de skärgårdar, som närmast omgiva dessa platser. Rörliga sjöstridskrafter
utgöra nämligen ett kraftigt medel att utanför fästningsartilleriets
verkningsfält förhindra plötsliga landstigningsföretag av mindre truppstyrkor,
åsyftande att från landsidan anfalla fästningen eller den ort, fästningen är avsedd
att skydda. Då kustflottan för att fylla sin förut nämnda förnämsta uppgift
måste äga rörelsefrihet, kan den icke bindas vid ortsförsvaret, vilket sålunda kräver
särskilda lolcalstyrlcor. En lokalstyrkas sammansättning bör vara lämpad
efter beskaffenheten såväl av det skärgårdsområde, den är avsedd att skydda, som
även av angränsande områden. Till följd härav böra uti lokalstyrkorna ingå
fartyg, vilka huvudsakligen lämpa sig för operationer inom skärgården, men även
sådana, somäro i stånd att uppträda såväl i havsbandet som å närliggande farvatten.

Fartyg, som icke längre lämpa sig för tjänst i kustflottan, böra av militära
och ekonomiska hänsyn överföras till lokalstyrkorna; därför kan vår flotta icke påräkna,
att alla de färtygsslag, som tilldelas lokalstyrkorna, äro de för ändamålet
lämpligaste. Då emellertid lokalstyrkorna böra vara i stånd att såvitt möjligt
hindra fiendens grundgående och snabba fartyg att tränga in i de skärgårdsområden,
för vilka lokalförsvar avses, måste uti dem ingå med artilleri bestyckade,
pansrade fartyg. Härför lämpa sig såväl från kustflottan överflyttade l:a kl.
pansarbåtar som ock 2:a och 3:e kl. pansarbåtar. Dessutom böra i lokal styrkorna
ingå snabbgående lätta fartyg (torpedkryssare), torpedfartyg (jagare, torpedbåtar
och undervattensbåtar) ävensom diverse fartyg för olika ändamål.

I den mån sådant är behövligt och möjligt bör flottan skydda rikets kuster
emot brandskattning och andra överrumplingsföretag. Ehuru krigsföretag av
förstnämnd art av folkrättsliga hänsyn väl endast umdantagsvis lära komma

127

att tillgripas, bör brandskattningsfaran icke helt och bållet förbises, särskilt i betraktande
av att en jämförelsevis stor del av Sveriges befolkning är bosatt i
kusttrakterna och att därstädes finnes samlad en icke ringa del av nationalförmögenheten.
För att fylla denna uppgift krävas rörliga sjöstridskrafter, detacherade
från kustflottan eller lokalstyrkorna.

Då en långvarig handelsblockad av vårt land säkerligen skulle verka förlamande
på vår försvarstal, bör det vara flottans uppgift att förhindra en dylik;
och därjämte bör flottan, så långt möjligt är, skydda handel och sjöfart under
egen flagga. Då vår sjöhandel under krig med en stormakt väl i huvudsak
kommer att vara förlagd till de delar av kusten, som minst beröras av fiendens
operationer, framgår därav behovet att kunna från kustflottan detachera stridskrafter
för att förhindra handelsblockad och skydda sjöhandeln.

Flottans uppgift vid värnandet av landets neutralitet är synnerligen betydelsefull,
därest vårt land omgivande vatten bliva skådeplats för de krigförandes
operationer. Flottans förmåga att lösa de uppgifter, vilka tillkomma henne
under den strategiska defensiven, måste emellertid ytterst bliva den faktor, som
bestämmer de fartygsslag, varav hon bör bestå; och flottans värde såsom stöd
för en avgiven neutralitetsförklaring torde även på så sätt bliva tillgodosett.

Av den av cheferna för generalstaben och flottans stab uppgjorda samfällda
planen för rikets försvar ävensom av de sakkunnigas till kommittén överlämnade
utredningar framgår med all tydlighet, att först genom en väl ordnad
samverkan mellan sjögående pansarfartyg av för våra förhållanden lämplig storlek
och smärre fartyg sjökrigsoperationerna kunna givas den kraftiga karaktär,
som är nödvändig, för att flottan skall kunna fylla sin uppgift vid landets försvar,
ävensom att genom denna samverkan de olika fartygsslagen icke allenast
komplettera varandra utan även förhöja varandras värde; Och har kommittén
under »g. Undervattensbåtar» framhållit en del synpunkter, som visa, att ett sjöförsvar,
grundat på enbart torped- och undervattensbåtar, icke kan bliva tillfredsställande.
»

Försvarskommittén har således i allt väsentligt upptagit de skärpta krav
på flottans verkningsförmåga, som första gången i ett sammanhang formulerades
av 1901 års sjökrigsmaterielkommitté och som sedermera utvecklades av stabscbefen
år 1906 och de av honom tillkallade typsakkunniga. Försvarskommittén anger
såsom flottans förnämsta uppgift att »förhindra en invasion över havet».

Uppgiften att — jämte kustfästningarna — skydda huvudstaden och bidraga
vid försvaret av övriga befästade kustorter — vilken uppgift tillägges lokalstyrkorna
— har, såsom ovan s. 95 anmärkts, sin motsvarighet i äldre åskådningar,
men kraven att flottan skall skydda rikets kuster mot brandskattning,
förhindra handelsblockad och skydda sjöhandeln hade först framställts av 1901
års kommitté. 1 dessa punkter innebär den av 1907 års försvarskommitté givna

128

formulering emellertid icke fullt så deciderade och vidsträckta krav som de, vilka
uppställdes av marinstabschefen 1906. Försvarskommittén uttalar sålunda, att
flottan bör skydda rikets kuster mot brandskattning och andra överrumplingsföretag,
»i den mån sådant är behövligt och möjligt», och den konstaterar »behovet
att kunna från kustflottan detachera stridskrafter för att förhindra handelsblockad
och skydda sjöhandeln».

Den särskilda uppgift för flottan vid värnandet av landets neutralitet, som
upptogs av 1901 års kommitté, anföres även av 1907 års försvarskommitté. Men
sistnämnda kommitté finner, att denna uppgift icke kräver något särskilt beaktande
vid bestämmande av flottans storlek och sammansättning: »Flottans förmåga
att lösa de uppgifter, vilka tillkomma henne i den strategiska defensiven, måste
emellertid ytterst bliva den faktor, som bestämmer de fartygsslag, varav hon bör
bestå; och flottans värde såsom stöd för en angiven neutralitetsförklaring torde
även på så sätt bliva tillgodosett».

De av marinstabschefen under punkterna d.—f. omförmälta uppgifterna för
kustflottan — rekognoscering och bevakning av våra vatten och fiendens kust,
skadande av fiendens sjöstridskrafter och sjöhandel samt angrepp på järnvägar
och andra förbindelsemedel nära kusten i fiendens land — äro icke av försvarskommittén
upptagna.

På grundvalen av sin framställning utav flottans uppgifter hade, såsom
förut blivit anmärkt, marinstabschefen i 1906 års förslag även framlagt de fordringar,
han ansåg böra ställas på de olika fartygsslagen såväl inom kustflottan
som inom lokalstyrkorna, samt uppgjort ett program för nybyggnader under åren
1908—1913 (däremot icke någon plan för flottans totalstyrka för framtiden). Även
detta program granskades av 1906 års typsakkunniga, varefter på hemställan från
försvarskommittén särskilda utredningar, såsom ovan nämnts, blevo verkställda
angående ifrågasatta olika typer av pansarfartyg, nämligen dels av sakkunniga,
som tillkallats den 4 december 1908 (1908 års typsakkunniga), och dels av sakkunniga,
som tillkallats den 15 september 1909 (1909 års typsakkunniga).

I anslutning till sitt ovan anförda uttalande om den nödvändiga samverkan
mellan sjögående pansarfartyg av för våra förhållanden lämplig storlek och
smärre fartyg för fyllande av flottans uppgifter framhåller nu försvarskommittén
de skäl, enligt vilka ett sjöförsvar, grundat på enbart torped- och undervattensbåtar,
icke kan bliva tillfredsställande (sid. 48—49 i kom:s bet.), samt uttalar
sig i huvudsak för de olika fartygsslag, som av marinstabschefen och 1906 års
typsakkunniga blivit förordade.

En utförlig sammanställning göres av de olika utredningarna om pansarbåtstypen.
Kommittén anför i anslutning till 1909 års typsakkunniga, att de
sjögående pansarfartyg, som komma att nybyggas för vår flotta, måste kunna utveckla
en fart och besitta en sjöduglighet, som giva dem utsikt att kunna nå eu

129

fientlig armés operations- och förbindelselinjer över havet, samt förfoga över ett
artilleri, »så kraftigt, att det även på de längsta stridsavstånden kan göra fientliga
pansarfartyg skada, och ett pansar, som på ett nöjaktigt sätt skyddar vattenlinje,
artilleri och vitala delar»; och erinras vidare därom, att nyssnämnda sakkunniga
icke ansett sig kunna förorda eu pausarfartygstyp av mindre stridsvärde
än den av dem framställda typen F. Efter en redogörelse för anskaffningskostnader
och arliga kostnader för de olika typerna framhåller kommittén, att det
icke torde kunna påräknas, att de nuvarande l:a kl. pansarbåtarna skola, i den
mån de bliva föråldrade, ersättas med samma antal pansarfartyg av F-typen, men
förklarar sig samtidigt hålla före, »att det för landets försvar är av vida större
betydelse att vid nyanskaffning bygga pansarbåtar med'' tillfredsställande stridsvärde
och i stånd att fullt tilldodogöra sig fördelarna av våra skärgårdar än att bygga
sådana fartyg, som visserligen lämpa sig för skärgården, men vilkas stridsegenskaper
i ett eller flera hänseenden äro så otillfredsställande, att de icke kunnat av de
särskilt tillkallade sakkunniga förordas, även om i sistnämnda fall antalet fartyg
skulle kunna bliva större». Sin åsikt i denna sak sammanfattar kommittén så,
tätt flottan, för att kunna fylla sina uppgifter vid landets försvar, oundgängligen
är i behov av sjödugliga, pansrade fartyg, i stånd att uppträda å de farvatten,
som närmast omgiva våra kuster; att de sjögående pansarbåtar, som under den
närmaste framtiden anskaffas för flottan, böra byggas efter en väsentligt kraftigare
typ än den senast använda och erhålla ett stridsvärde, som icke understiger
det för F-typen beräknade; samt att storleken av de sjögående pansarbåtarna
bör i likhet med F-typen vara så avpassad, att fartygen kunna tillgodogöra sig
de stora fördelar, som skärgårdarna erbjuda för försvaret av vårt land».

I fråga om pansarkryssare förenar sig kommittén i den uppfattning, som
uttalats av marinstabschefen och de sakkunniga, nämligen att med hänsyn till
den förordade, väsentligt starkare typen av sjögående pansarbåtar en särskild
pansarkryssaretyp bleve tills vidare obehövlig. De av stabschefen och 1906 års
typsakkunniga förordade nya 3:e klass pansarbåtarna föranledde med hänsyn till
den modernisering av 3:e kl. pansarbåtar, som beslutats år 1907, icke till något
kommitténs yttrande. Stabschefen och samma sakkunniga hade likaledes föreslagit
anskaffande av moderna spaningsfartyg (starkare torpedkryssare), men kommittén
förklarar sig ha funnit, att anskaffning av särskilda spaningsfartyg icke
kan ske inom de belopp, vilka kommittén ansett vara att under den närmaste
tiden påräkna för nybyggnader, varför det torde bliva »nödvändigt att, intill dess
medel för anskaffning av nya torpedkryssare (spanare) kunna beredas, anförtro
spaningstjänsten åt jagarna, med stöd av förefintliga artillerifartyg». Vid sådant
förhållande funne kommittén icke anledning yttra sig om den av 1906 års sakkunniga
framställda typen för spaningsfartyg. Mot senast antagna typ för jagare
och l:a kl. torpedbåtar har kommittén intet att erinra. På ett närmare bedöman 18—14052S -

130

de av de utav sakkunniga förordade typerna för undervattensbåtar ingår kommittén
icke. I fråga slutligen om minvapnet uttalas, att en fortsatt utveckling av
minvapnet uti den av marinstabsckefen angivna riktning skulle avsevärt stärka
vårt sjöförsvar, i följd varav det vore önskvärt, att medel härför under den närmaste
tiden beredas; samt att minerings-, båt- och sjöbevakningsmateriel i huvudsaklig
överensstämmelse med kustförsvarskommissionens förslag bör anskaffas till
sådan omfattning, att materielen kan inrymmas å ett hjälpminefartyg.

Angående flottans storlek anför försvarskommittén de av stabscheferna, av
förutnämnda sakkunniga och av marinens myndigheter framställda förslag och
framhåller dels ur allmänna synpunkter, att vikten för vårt lands försvar av en
stark flotta under senare år allt tydligare framträtt, dels ur särskilda synpunkter,
huru av kommittén beräknade medel böra fördelas på olika fartygsslag. Kommittén
sammanfattar sitt flottprogram sålunda:

»Då kommittén anser, att det stridsvärde, som flottan under senare år innehaft,
icke bör sänkas, utan fastmera, i den mån landets ekonomiska resurser
det tillåta, förökas och stärkas, får kommittén med stöd av vad här ovan beträffande
flottans storlek blivit anfört såsom sin åsikt uttala,

att såsom ersättning för de l:a kl. pansarbåtar, vilka under den närmaste
tiden komma att överflyttas till 2:a linjen, en division bestående av 4 pansarbåtar
av väsentligt starkare typ än den senast antagna bör nybyggas, men att,
därest dessa fartyg betinga ungefärligen samma kostnad, som den för F-typen
beräknade, anskaffningen till och med år 1919 av ekonomiska skäl torde böra begränsas
till 3 av divisionens 4 fartyg;

att nybyggnad under åren 1912—1919 av 3:e kl. pansarbåtar icke synes
vara erforderlig;

att medel för nybyggnad av torped kryssare (spanare) icke torde vara att
under den närmaste framtiden påräkna, därest anskaffning av övriga fartyg i
enlighet med kommitténs uttalande kommer att äga rum;

att nybyggnad av jagare bör under åren 1912—1919 kunna fortgå med ungefärligen
V2 båt om året;

att torpedvapnet genem nybyggnad av torped- och undervattensbåtar m. m.
bör underhållas och stärkas, för vilket ändamål under åren 1912—1919 bör kunna
avses omkring 8 miljoner kronor; samt

att under åren 1912—1919 bör för nybyggnad av krigsfärtygsmateriel
kunna avses ett belopp av omkring 50 miljoner kronor eller i medeltal per år
6.2 miljoner kronor.»

Till kommitténs sålunda gjorda förslag och uttalanden angående fartygsmaterielen
äro fogade motsvarande framställningar angående flottans personal,
gående ut dels på vissa ökningar av antalet officerare, underofficerare och stamanställda
meniga, dels på utsträckning av de värnpliktigas övningstid. I sist -

131

nämnda avseende förordar kommittén, att tjänstgöringstiden för samtliga värnpliktiga
— med undantag för icke vapenföra militärarbetare — under närmaste
tiden utsträckes till 365 dagar, varjämte kommittén såsom sin åsikt uttalar, att
flottans bemanningsfråga i sin helhet, vad de meniga beträffar, synes kunna på
ett tillfredsställande sätt ordnas därigenom att alla å sjömanshus inskrivna värnpliktiga
tilldelas flottan och att tjänstgöringstiden för dessa värnpliktiga utsträckes
till två år.

Angående operationsbaser för flottan hänvisar kommittén dels till sitt betänkande
av 1909 om anläggning av station vid Kaknäs, dels till sitt särskilda
betänkande angående det fasta kustförsvaret. Sistnämnda betänkande är till
större delen av hemlig natur, och försvarskommittén anför i det offentliggjorda
huvudbetänkandet endast vissa punkter. Den framhåller, att det fasta kustförsvarets
uppgift är dels att från sjösidan skydda örlogsflottans permanenta operationsbaser
samt vissa andra platser vid kusten, som hava stor betydelse för landet
i dess helhet, dels att trygga egen flottas inlöpande i och utlöpande ur de hamnar,
där dess permanenta operationsbaser äro belägna, ävensom att kustpositionerna
för att kunna fylla dessa uppgifter måste kunna upprätthålla ständig krigsberedskap.
Emellertid finner kommittén, att — enär de rörliga stridskrafterna främst
måste tillgodoses — av finansiella skäl så väl antalet kustbefästningar som de
för dem avsedda kostnader måste i möjligaste mån begränsas. T följd härav och
ehuru de åtgärder för det fasta kustförsvarets stärkande, som upptogos i stabschefernas
översikt, tvivelsutan i och för sig skulle stärka försvaret, anser sig
kommittén dock icke kunna förorda, att mer än en mindre del av dessa åtgärder
kommer till utförande under perioden 1912—1919. Med hänvisning till sin finansiella
utredning beräknar kommittén, att under nämnda period bör till kustfästningarna
kunna avses ett belopp av omkring 8.4 millioner kronor. Kommittén
anmärker, att inom ramen av detta belopp icke ens de viktigaste bland de
— särskilt av kustförsvarskommissionen — föreslagna åtgärderna för det fasta
kustförsvarets stärkande skulle kunna komma till utförande.

En sammanställning av sjöförsvarets kostnad enligt kommitténs förslag
och beräkningar visar, att, medan de ordinarie kostnaderna (utom för handeln)
för år 1911 uppgått till 17,479,227 kronor, skulle för desamma enligt förslagen
krävas ett årligt medeltalsbelopp av 18,884,000 kronor, samt att till extraordinarie
kostnader åren 1912—1919 skulle krävas sammanlagt 74,169,700 kronor,
eller i medeltal per år omkring 9,271,000 kronor (medeltalet under tiden 1901—
1910: 8,865,000 kronor).

Mot kommitténs betänkande voro avgivna ett flertal reservationer, i vilka
bland annat uttalades andra uppfattningar rörande förhållandet mellan armén
ooh flottan, än som legat till grund för kommitténs förslag.

Reserva tioner.

132

Ur dessa reservationer, såvitt de angå det här föreliggande ämnet, må
meddelas följande:

General Bildt anmärker i sitt särskilda yttrande inledningsvis, att vi vid
den första periodens (1912—1919) slut skulle, enligt kommittéförslaget, icke ännu
kunna mobilisera de fyra bataljoner, med vilka bland annat lantförsvaret var
avsett att stärkas, medan däremot flottan skulle äga tre pansarbåtar av det nya
slaget. Men det vore knappast troligt, att genom sistnämnda anskaffning vårt
försvar i dess helhet »skulle ha vunnit något avsevärt, oaktat rätt stora kostnader».

Under rubrik »marinen» anställer general Bildt vidare en kritik av kommitténs
betraktelser rörande flottans uppgifter. Vid en jämförelse mellan å ena
sidan kommitténs uttalande, att flottans förnämsta uppgift är »att med stöd av
det strategiska sambandet med armén förhindra en invasion över havet», och ä
andra sidan marinstabschefens uppfattning i förevarande punkt, nämligen att eu
av Äwsfflottans huvuduppgifter är att förhindra varje större landstigningsföretag,
finner general Bildt, att kommitténs uttalande innebär eu väsentlig omläggning
av de uppgifter, man dittills ställt på flottan, och anser reservanten den uppgift,
kommittén sålunda vill tilldela flottan, vara »så svår, att, om dess fyllande verkligen
skulle påfordras, vår flotta måste utväxa till en verklig slagflotta».

Jämväl mot kommitténs utläggning av uttrycket: »stödet av det strategiska
sambandet med armén» (av vilket stöd flottan skulle enligt kommitténs
uttalande begagna sig för att hindra en invasion över havet), riktar herr Bildt
anmärkningar, gående ut på satt kommitténs avmätning av försvarsmedlen är
felaktig, i det att kommittén för avvisandet av en landstigning lagt väl liten
vikt vid armén och väl stor vid kustflottan, medan däremot åt sjöförsvarets
lokalstyrkor tillmätts väl liten betydelse och även sådan materiel, som ej är den
lämpligaste. I sin motivering av dessa anmärkningar utgår herr Bildt från den
synpunkten, att kustens försvar i viss mån måste liksom uppdelas mellan armén
och flottan, så till vida som sjöförsvarets lokalstyrkor, i motsats till kustflottan,
som måste öga rörelsefrihet, äro hänvisade till bestämda områden.

Emot kommitténs förslag rörande det fasta kustförsvaret reserverar sig
general Bildt dels på det principiella skäl, att frågan borde prövas med stöd av
försvarsplanen och i samband med frågan om lantbefästningarna, och dels i övrigt
av den anledning, att kustbefästningarna i såväl strategiskt som taktiskt hänseende
»stå i kanske lika stort samband med armén som marinen — dit de visserligen
höra i administrativt hänseende — och således »eu samverkan mellan armen
och marinen just på detta område vore synnerligen viktig».

Amiral Olsen reserverar sig mot kommitténs förslag beträffande fartygscerter,
i det han anser kommittén ha bort tillstyrka anskaffning av särskilda
spanings förty g i huvudsaklig överensstämmelse med 1906 års sakkunnigas förslag,

133

även om därigenom byggande av jagare måste något undanskjutas, och motiveras
denna reservation därmed, att en effektiv spaningstjänst är av utomordentlig betydelse
för en sjöstyrkas operationer, att för spaningstjänst krävas härför lämpliga
fartyg med stor fart och så kraftiga, att de kunna avvisa åtminstone fientliga
jagare, att våra lista kl. pansarbåtar icke kunna användas för dylik tjänst,
dels på grund av deras allt för låga fart och dels enär flottans huvudstyrka
(lista kl. pansarbåtarna) icke bör splittras eller försvagas, samt att våra jagare
icke äro tillräckligt kraftiga för ändamålet.

Amiral Sidner avgav reservation mot kommittéförslaget bland annat i vad
anginge nyanskaffningen av lista kl. pansarbåtar. I detta hänseende finner amiral
Sidner den av kommittén förordade F-typen vara ej blott för dyrbar för oss utan
därtill för stor, »i det den överskridit den gräns, som vi städse böra uppställa för
oss, nämligen att den skall kunna passera dels Kalmarsund, dels samtliga de
militärleder, som kunna användas av våra nuvarande pansarbåtar». Sin ståndpunkt
i pansarbåtsfrågan angiver herr Sidner generellt sålunda, att de pansarbåtar,
vi med våra begränsade tillgångar kunna förskaffa oss, i alla händelser
i jämförelse med stormakternas bliva »att betrakta som snabbgående, bepansrade,
starkt bestyckade kanonbåtar, vilka vi dock ej kunna undvara, utan behöva som
stöd för vårt rörligaste försvar, nämligen jagare-, torped- och undervattensbåtar».
Herr Sidner finner det vara obestridligt, att våra nu befintliga pansarbåtar inom
en ej allt för läng framtid böra ersättas, samt förordar för perioden 1912—1919
anskaffning av två pansarbåtar av D 1-typen. Inom den beräknade kostnaden fölen
dylik pansarbåt, 9.i miljoner kronor, anses förbättring av typen kunna
åstadkommas.

General Wilander förklarar sig hysa annan uppfattning än kommittén
rörande såväl de olika försvarsgrenarnas vikt för landets försvar som planen för
de föreslagna försvarsanordningarnas utförande samt reserverar sig för den skull
mot försvarsutgifternas beräknade belopp och föreslagna fördelning. Vad särskilt
angår själva planen anser herr Wikander, att någon avsevärd utgift för nya
kustbefästningar under den närmaste 8-års perioden icke är »förenlig med grundsatsen,
att de viktigare försvarskraven skola sättas framför de mindre viktiga».
General Wikander framhåller särskilt enhetstanken i försvaret, vikten av samarbete
och samverkan mellan de olika försvarsgrenarna, i vilket hänseende betonas
angelägenheten av att dylikt samarbete regleras genom vissa organisatoriska åtgärder,
förnämligast bestående uti: »1) gemensam försvarsminister; 2) gemensam
högste befälhavare, näst konungen, för rikets krigsmakt; samt 3) gemensam krigsstab
för försvarets samtliga grenar under en chef».

Konturerna för dessa tre myndigheters uppgifter angivas närmare å sid.
25—26 i general Wikanders reservation.

134

General Wrangel framhåller under rubriken »Allmänna synpunkter» bland
annat, att flottan utgör den ojämförligt mest avgörande faktorn, då det giller
värnandet av vår neutralitet under ett krig mellan främmande makter. Beträffande
invasionsfaran betonas vikten av att åt »vår flotta gives sådan styrka och
sådana egenskaper, att den har utsikt att under lång tid göra fienden heiraväldet
över havet stridigt och — undvikande strid med fiendens slagflotta förmår
hota hans anfalls- och förbindelselinjer därstädes. Herr Wrangel påpekar vidare
faran för handelsblockad: enbart genom sådan skulle vi kunna bringas till vanmakt.
Beträffande planen för nyanskaffning förklarar herr Wrangel sig icke
kunna förorda byggandet av ett mindre antal pansarfartyg än sex under perioden
1912_1919, detta för vidmakthållandet av en styrka av 12 pansarfartyg i kust flottan.

I certfrågan har herr Wrangel i så måtto avvikande mening, att nyanskaffningen
bör avse jämväl tidsenliga spaningsfartyg, varjämte anmärkes, att
undervattensbåtar, med hänsyn till deras stora betydelse, böra under den närmaste
framtiden anskaffas till större antal, än kommittén tänkt sig. Emot kommittébetänkandet
framställes i denna reservation vidare den allmänna anmärkning,
att kommittén icke framlagt en utredning av frågan om största möjliga
samverkan mellan armén och flottan. Herr Wrangel lämnar vidare en tablå,
angivande för England, Tyskland, Frankrike, Japan och Förenta staterna deras
anslag till nybyggnad av örlogsfartyg för år 1911 i förhållande till hela försvarsbudgeten
och till sjöförsvarsbudgeten; med stöd av denna tablå och under erinran,
att Sverige med hänsyn till geografiskt läge och gränser måste i minst lika hög
grad som° Frankrike och Tyskland — i förhållande till respektive försvarsbud„eter
— anses hava behov av örlogsfartyg, kommer herr Wrangel till det resultat,
att hos oss omkring 15 i av hela försvarsbudgeten och 44 % av sjöförsvarsbudgeten
böra anslås till nybyggnad av fartyg. Kostnaden för den nybyggnad
av örlogsfartyg under perioden 1912—1919, som herr Wrangel anser nödvändig,
beräknas till sammanlagt 96 miljoner kronor eller i medeltal under denna
period omkring 12 miljoner kronor årligen.

Riksgälds fullmäktig en Östberg anmärker, att frågan huru en samverkan
mellan de olika försvarsgrenarna av försvarsväsendet skall kunna på ett tillfredsställande
sätt ordnas icke blivit till kommittén överlämnad och därför icke blivit
föremål för något kommitténs uttalande. Han betonar emellertid i sin reservation
vikten av en organisation så beskaffad, att den betryggar en effektiv samverkan
mellan de båda försvarsgrenarna och avser såväl den administrativa linjen som
kommandolinjen. I detta hänseende förklarar reservanten det hava varit önskvärt,
»att man vid granskning av så omfattande förslag rörande försvarsväsendet icke
hade underlåtit att kraftigt framhålla angelägenheten av att söka genomföra en tillfredsställande
organisation av samverkan mellan de olika grenarna av försvarsväsendet.
»

135

. . Forsvarskommitténs betänkande i sin helhet föranledde icke någon propo- Sjöförsvar»-sition till 1911 års riksdag. Statsministern förklarade i ett yttrande till stats-Alf,?1-”"7
rådsprotokollet den 14 januari 1911 (Kungl. Maj:ts propositioner 1911, n:r 2, sid. 9), riksdag.
att den tid, som förlupit efter betänkandets avlämnande, icke medgivit ett fullständigt
inträngande i hela den av kommittén lämnade utredningen. Han förklarade
vidare, att åtgärder vidtagits för att undersöka, »om och i sådant fall vilka
utredningar ytterligare böra göras för att omdömet om landets ekonomiska bärkraft
under närmaste tiden må bliva så tillförlitligt som möjligt», och uttalade
sin förhoppning, att uppslag skulle erhållas, »som äro ägnade att bilda ytterligare
grundval för utredningar i förevarande ämne». Det fortsatta bearbetandet av°det
samlade materielet rörande försvarsfrågans ekonomiska sida borde föras till slut,

»innan man beslutar sig för av kommittén föreslagna åtgärder, som uppenbarligen
komme att medföra avsevärda utgifter utöver dem, som redan offrats för vårt
försvar». Därjämte borde undersökas, »huruvida icke genom besparingar å vissa
områden av försvaret och genom strängt iakttagande av sparsamhet vid användande
av redan nu utgående anslag möjlighet kan beredas att utveckla vårt försvar
utan ökande av de utgifter, som redan nu tagas i anspråk för försvaret .

lutligen syntes ett uppskov med de ifrågasatta förslagens genomförande »så
mycket mer erforderligt, som åtskilliga av dessa jämväl ur militär-teknisk synpunkt
torde tarva vidare utredning».

Bland kommitténs förslag upptog regeringen alltså endast ett par, nämlgen
dels vissa ändringar i värnpliktslagens bestämmelser rörande värnpliktstidens
indelning, rätten att inkalla landstormen, de icke-vapenföras tjänstgöring
m. m.; dels förslag om byggande av en pansarbåt av F-typ.

1 motiveringen för sistnämnda förslag, som ingår i statsverkspropositionen,
redogör chefen för sjöförsvarsdepartementet utförligt för de senare årens utredningar
angående pansarbåtstyper, för forsvarskommitténs betänkande i denna del och
särskilt för förhållandet mellan de stridsmedel, som moderna krigsfartyg föra,
nämligen artilleri, torpeder och minor, samt framhåller artilleriets överlägsenhet,
som gör, att vi icke utan att själva bryta udden av vår flottas försvarskraft kunna
underlåta att giva artilleriet den främsta platsen bland dess stridsmedel. Departementschefen
betonar, att artilleri är nödvändigt för försvaret såväl inom skärgårdsområden
som på öppen kust, och utvecklar de krav, som han anser böra
ställas på dessa fartyg: Vid krig mot en anfallande stormakt är flottans otvivelaktigt
främsta uppgift att hindra fienden från att sjöledes hit överföra större
truppmassor och krigsförnödenheter, och för lösandet av denna uppgift är kustflottan
vårt kraftigaste vapen. Som det emellertid icke härvid kan bliva tal om
att kustflottan skulle kunna vid sådant krigsfall tillkämpa sig herraväldet över
öppna sjön, tillkommer det följaktligen icke våra pansarbåtar att med fiendens
slagskepp upptaga någon kamp annorledes än genom understödjande av våra tor -

136

pedfartyg i deras operationer mot nämnda slagskepp. I stället skola våra pansarbåtar,
stödjande sig på våra befästade hamnar och på skärgårdarna, avbida det
lämpliga ögonblicket för att — nu i sin ordning understödda av torpedfartygen
— angripa fiendens transportfartyg och på sådant sätt fylla sin nyssangivna
främsta uppgift. Men i fullgörandet av detta värv kunna våra pansarbåtar icke
påräkna att undgå strid med fiendens starkaste stridsenheter: slagskeppen, som
användas till betäckning av de fientliga transportfartygen. Våra pansarbåtar
måste därför hava både anfalls- och försvarsmedel — artilleri och pansar sa
beskaffade, att icke en dylik strid för dem omöjliggör att nå deras egentliga mål,
vare sig detta är att omintetgöra den fientliga transporten, uppnående av visst
kustområde eller annat krigsföretag. Och deras fart bör vara så hög, att striden
kan göras så kort som möjligt och att de, därest så bliver nödvändigt, kunna på
kortast möjliga tid nå den egna kusten. Härpå anställer departementschefen en
jämförelse mellan pansarbåten Oscar II, F-typen och den av amiral Sidner förordade
D-typen i fråga om kostnader, artilleri, pansar, fart och djupgående och
finner F-typen äga i alla hänseenden avgjorda företräden. Beträffande behovet
av snar nyanskaffning utav sjögående pansarbåtar åberopar departementschefen sjömilitära
myndigheters uttalanden samt 1907 års försvarskommittés betänkande i
detta ämne. Av samtliga ifrågavarande uttalanden anser departementschefen framgå,
att det är en angelägenhet av största vikt för vårt sjöförsvar, att kustflottans
stridsvärde vidmakthålles genom nybyggnad av sjögående pansarbåtar, och beträffande
typen för dessa pansarbåtar förklarar han sig icke tveka att uttala den
bestämda övertygelsen, att denna nyanskaffning bör ske i huvudsaklig överensstämmelse
med F-typen och snarast möjligt påbörjas.

Till nyanskaffning av fartygsmateriel begärdes i 1911 års statsverksproposition
ett anslag för år 1912 å 4,750,000 kronor, därav 4 millioner kronor för påbörjande
av en pansarbåt och 750,000 kronor för »fullbordande av fartygsmateriel
i övrigt».

I remissdebatten i Andra kammaren yttrade sig herr Staaff ur vissa principiella
synpunkter om försvarskommitténs arbete och regeringens nyssnämnda
proposition om en pansarbåt av F-typ. Herr Staaff anförde, att i det yttrande till
statsrådsprotokollet, som han såsom statsminister avgivit den 5 januari 1906, det
i synnerhet var en tanke, som framstod såsom huvudpunkten, nämligen »gemensamheten
mellan försvarsgrenarna och en alltigenom planmässig ordning för försvaret».
Han förklarade vidare, att, när han i samma yttrande pekat pa en finansiell
granskning av försvarsplanen, det varit hans mening, att denna granskning
skulle »kombineras med en utredning rörande de bördor, som ovillkorligen
måste läggas på budgeten», vilket icke skett i lörsvarskommittén, samt att denna
utredning skulle försiggå, »utan att militära sakkunniga hade plats och stämma i
kommittén». Själv hade hem Staaff såsom medlem av försvarskommitten funnit,

137

att hans och hans meningsfränders uppfattning i fråga om kommitténs huvuduppgift
avvek från de övriga kommittémedlemmarnas, och det hade visat sig, att
härutinnan icke fanns möjlighet att avägabringa någon enighet, då kommittén på
hösten 1909 gick så långt, att den fann sig böra utbryta ett alldeles särskilt
försvarskrav utan att ännu hava kommit till någon definitiv ståndpunkt i fråga
om sin finansiella utredning, i det att den framlade ett betänkande icke blott i
fråga om flottstationen utan också i fråga om pansarbåtar, utan att någon utredning
medföljde om den finansiella sidan av saken eller om huru många pansarbåtar
av denna typ vi kunde skaffa.

Gentemot propositionens äskande av medel till en pansarbåt anmärkte herr
Staaff, att man under en tid, då försvarsväsendet i dess helhet var under övervägande,
icke bör slå in på någon ny princip inom något område av försvaret
och i synnerhet icke på ett så viktigt område. Yår senaste pansarhåt kostade 7 å 8
millioner kronor, den nu föreslagna 12 millioner; därigenom öppnades en fullkomligt
ny bana. En sådan höjning borde icke bifallas utan att man har klart för sig, dels
huru många sådana pansarbåtar vi böra skaffa, dels huru det skall vara möjligt
att anskaffa dem inom sådan tid, att icke, då vi anskaffat de sista, de första
hunnit bliva odugliga, och dels huru en sådan anskaffning skall bringas i samklang
med vapnets övriga fordringar. Om allt detta funnes ingenting utrett i
propositionen.

Herr Staaff förklarade, att han för sin del i stora drag tänkte sig försvarsfrågans
utveckling sålunda, att den ekonomiska granskningen skedde med
beräkning för en överskådlig framtid av de stora krav, som måste komma på vår
budget, att vidare en verkligt principiell undersökning företogs av vårt försvars
huvuddelar och i vilket förhållande de böra stå till varandra — i vilket avseende
talaren trodde, att utredningen skulle komma till det resultat, att flottan
för oss aldrig kan bliva annat än ett hjälpvapen, ett jämförelsevis underordnat,
ehuru i sig viktigt hjälpvapen åt lantförsvaret — samt att därefter komme frågan,
huru sjövapnet bör anordnas, i vilket förhållande de stora båtarna böra stå
till de små, pansarbåtarna till torped-, undervattens- och minförsvaret. I detta
avseende funne talaren sjöministerns utredning i statsrådsprotokollet icke tillfredsställande.

Med anledning av propositionen angående pansarbåt väcktes motioner,

dels av herr Christiernson om avslag, emedan den föreslagna utgiften
vore av bestridd nytta,

dels av herr Beckman m. fl. i Första kammaren, herr Staaff m. fl. i Andra
kammaren om avslag, därvid åberopades, att propositionen saknade en utredning,
som kunde tillfredsställa kraven på planmässighet i försvarets ordnande, att propositionen
ej heller utrett, huru många F-båtar som borde anskaffas, och huru
jämsides med en ny pansar flotta sjövapnets krav i övrigt skulle kunna tillgodo 19—140528.

138

ses, utan att landet för mycket betungades, samt att likaledes ingen utredning
skett i fråga om försvarskostnaderna i det hela, deras fördelning på lånt- och
sjövapnet o. s. v.,

dels slutligen av herr Wijk om avslag, men med yrkande om avsättning
av 2x/a millioner till framtida nybyggnader för flottan under motivering, att ett
bifall till den kungl. propositionen skulle innebära ett fastslående av F-typen,
vilket emellertid icke borde ske, da denna typs lämplighet allvarligt ifragasatts,
då flottplanen icke förelåge i fullständigt skick och då hela frågan om
försvarets framtida utveckling läge under utredning, men att, eftersom behovet
av anslag till sjöförsvarsmaterielens förnyande i varje fall förbleve permanent,
en avsättning för detta ändamål borde äga rum.

Statsutskottet tillstyrkte den kungl. propositionen med avprutning av
kostnaden för V» ammunitionsutredning och avstyrkte motionerna. Utskottet
hänvisade i huvudsak till propositionens motivering med särskilt betonande av
att före 1920 6 pansarbåtar skulle en efter annan utrangeras ur första linjen,
och att man i tid måste sörja för deras ersättning med nya pansarfartyg. På
grund av vissa för utskottet företedda överslagsberäkningar förklarade utskottet
sig anse, att vår flottas stridsvärde skulle genom F-batar avsevärt höjas utan
ökning av kostnaderna för underhåll och bemanning; dock innebure en sådan
beräkning ett något mindre antal (8) F-båtar än det nuvarande antalet pansarbåtar
av l:a klass.

Vid frågans behandling i Första kammaren hänvisade herr Jacob Larsson
till gereral Bildts reservation vid försvarskommitténs betänkande och anslöt sig
till reservantens mening, att försvarskommittén för flottan ställt uppgifter,
som skulle kräva, att den växte ut till en verklig slagflotta, samt avvägt
försvarsmedlen så, att väl liten vikt lagts vid armén och vid flottans lokalstyrkor,
väl stor vid knstflottan. Talaren påpekade den fullständiga saknaden
av flottbyggnadsplan, kritiserade försvarskommitténs beräkning av den
årliga förnyelsekostnaden för fartygsmateriel under 1912—1919 till 6.2 millioner
kronor samt uppställde själv en annan kalkyl, enligt vilken den årliga förnyelsekostnaden
bleve 9,096,000 kronor för 8 F-båtar (20 års livslängd i första linjen),
en pansarkryssare, 24 jagare, 30 l:a och 14 2:a kl. torpedbåtar, 2 minfaityg och
21 undervattensbåtar, depåfartyg och annan flottmateriel oberäknad. Friherre
Falkenberg framhöll däremot, att F-typen endast är en konsekvent utveckling av 1901
års typ, Oscar II, åberopade 1906 års typsakkunniga och uppställde den kalkyl,
att för ett årligt nybyggnadsanslag av 51/* millioner — medeltalet av vad som
anslagits 1902—1911 — kunde under en 30-års period underhållas 8 pansarbåtar
av F-typ, 12 jagare, 31 första och 20 andra klassens torpedbåtar samt mer än
dubbelt så många undervattensbåtar, som vi nu ha. Friherre Fleming bestred,
att F-typen skulle betyda inslående på en ny väg samt utvecklade dess strids -

139 ;

värde, greve Douglas framhöll, att för upprätthållande av neutraliteten i våra
vidsträckta sjöterritorier fordrades snabbgående pansarbåtar. Chefen för sjöförsvarsdepartementet,
statsrådet von JKrusenstierna, utvecklade skälen för propositionen;
beträffande anmärkningen om bristande utredning i fråga om samverkan
mellan armén och flottan hänvisade statsrådet till stabschefernas förslag av 1906
samt försvarskommitténs betänkande.

I Andra kammaren gjorde herr Thyrén en framställning av sjöförsvarets
betydelse: om vi sakna sjöförsvar, kan en fiende begagna havet som transportväg
i vilken riktning som helst och efter omständigheterna förflytta sin landstigning
tran en plats till en annan eller sätta sig fast pa lämplig plats i skärgården;
om vi däremot äga ett sjöförsvar, måste en fiende binda åtminstone en del av sin
sjömakt, han måste, innan han försöker en landstigning, komma till rätta med vår
flotta, varigenom vår armé far tid till mobilisering; detta betyder en samverkan
mellan armé och flotta. Talaren utvecklade likaledes flottans betydelse gentemot
blockad och kränkning av neutraliteten, betonade pansarbåtarnas behövlighet och
fann, att regeringspropositionen ur ekonomisk synpunkt endast avsåge, att vi
skola betala år efter år ungefär samma anslag till flottans nybyggnad och underhåll,
som vi hittills gjort, samt att ur militär-teknisk synpunkt propositionen vore
stödd på en följd av sakkunnigutlåtanden. Statsminister Lindman bemötte invändningarna
mot F-båten, anförde ett intyg av amiral Hägg, att pansarbåtar
av denna typ utan svårighet kunna betjäna sig av våra militärleder, och redogjorde
för behövligheten av den föreslagna bestyckningen och farten. 1 fråga om
den begärda utredningen av förhållandet mellan lånt- och sjöförsvar anfördes, att
en dylik försökts av en stor parlamentarisk kommitté 1880—82, men att svaret
då blev, att något sådant icke kan utredas; det voz’e givet, att under vissa förhållanden
kunna vi, även om vi hade åtta pansarbåtar, icke hindra en landstigning,
men under andra förhållanden kunna vi det, och man finge anse, att flottan
fyllt sin uppgift, om den under en längre eller kortare'' tid hindrar en landstigning.

Herr Nilson i Örebro gjorde gällande, att med ett årligt anslag av 4
millioner kronor och en livslängd för pansarbåtar av 20 år komme vi ej längre
än till 6-/3 pansarbåtar, och därtill måste då komma kostnaderna för min- och
torpedvapen. Herr Wijk anförde, att regeringen sönderbrutit den enhetliga översikt
över försvarsproblemet, som med alla bristfälligheter dock förelåg i försvarskommitténs
förslag, samt undanstuckit lantförsvaret, medan nybyggnadsplaner för
flottan framlagts på grundval av en ekonomisk utredning, vars resultat regeringen
ej själv ville underskriva. Därjämte framhöll herr Wijk. dels att försvarskommitténs
beräknade medeltal för senare års byggnadskostnader för flottan, 6Vs million,
uppstått därigenom, att kommittén utgått från åren 1901—1910, men att,
om man i stället toge det sista årtiondet, 1902—1911, medeltalet endast bleve 57»

140

million, dels att ett regelbundet förnyande av år 1911 befintliga pansarbåtar, torpedkryssare,
jagare, torped* och undervattensbåtar skulle kosta närmare 8 millioner
kronor i medeltal årligen, oberäknat den automatiska kostnadsökningen på
grund av prisstegring och alltmera komplicerade konstruktioner. Herr Kobb jämförde
de sins emellan icke överensstämmande framställningarna av flottans uppgift,
som lämnats försvarskommittén, chefen för marinstaben och chefen för generalstaben,
samt citerade ett uttalande av general Ericson i hans broschyr »Om
försvaret av Sveriges självständighet»: »Det kan aldrig nog framhållas att Sveriges
öde, när det en gång kommer därhän, icke avgöres på sjön, utan på svenskt
område, och tanken att redan på sjön med hopp om framgång i längden kunna hindra
någon av våra mäktiga grannar, därest han beslutsamt vill föra kriget in på
svensk botten, denna tanke är icke hållbar». Att försvara våra skärgårdsområden
i mån av deras strategiska betydelse och tvinga fienden att välja sin landstigningspunkt
så långt från landets vitala delar som möjligt, syntes därför talaren
vara flottans uppgift; den uppgiften kunde lösas med en pansarbåtstyp av mindre
och billigare art än den nu föreslagna, den uppgiften läge också inom ramen för
våra ekonomiska resurser. Herr Staaff framhöll efter en undersökning av Fbåtens
stridsvärde, att om man — likväl utan utsikt till framgång — nedlade
större och större kostnader på varje stridsenhet och därför inskränkte antalet, så
bleve det icke någon flotta, som kan fylla sina uppgifter. Härav borde följa ett
övervägande, huruvida vi med fördel för vårt försvar kunna hålla en pansarflotta,
som har de stora uppgifter, man velat tillägga den, eller om flottans uppgift måhända
bör begränsas till att försvara vissa, för sjöförsvaret särskilt lämpade områden
och därigenom frigöra armén från tanken på dessa områden, åtminstone i
första hand. Talaren underskattade ej betydelsen av ett sjöförsvar, men tog för
givet, att innan man byggde nya pansarbåtar av vida större typ och för vida
större kostnad än hittills, man först bör göra klart för sig, vilka uppgifter de

skola fylla. o

Vid 1911 års riksdag väcktes även motioner, som angingo försvarsfrågan
i dess helhet, av herr Blomberg i Första kammaren och herr Branting m. fl. i
Andra kammaren. Motionärerna ställa regeringens försvarsprogram (en ökning
av 10 millioner per år i försvarsbudgeten) i belysning av folkens, särskilt de arbetande
klassernas strävanden för fred och avrustning. Sveriges försvar måste
vara inriktat på att värna vår neutralitet, och en nedsättning i våra försvarsutgifter
betingades redan därav, att dessa vore förhållandevis större än hos andra
små stater. I fråga om flottan påvisades de olika uppgifter, som tillmätts flottan,
och de olika krav, som ställts på pansarbåtarna i officiella uttalanden från 187B till
1910 (1907 års försvars kommitté). Häri läge en strävan att utveckla våra pansarbåtar
till slagskepp och frigöra kustflottan från skärgården; ett sådant program
ökade statsutgifterna, och motionärerna skulle motsätta sig dylika nybyggnader.
Motionerna påyrka en mängd indragningar på olika områden av försvarsväsendet

141

— sammanlagt beräknade till 20 millioner kronor — men beröra icke direkt
förhållandet mellan armén och flottan.

Statsutskottet hemställde, att motionerna måtte av riksdagen avslås. Herrar
Jacob Larsson m. fl. utskottsledamöter fogade härtill reservationsvis en särskild
motivering, i vilken grunddragen av ett program för försvarsfrågans behandling
angivas på följande sätt. Försvaret måste ordnas planmässigt och stå i rimligt
förhållande till landets ekonomiska bärkraft. Härom måste en grundlig och allsidig
undersökning komma till stånd: i sistnämnda hänseendet vore det icke tillfyllest
med allmänna överslag och godtyckligt valda siffror, utan måste först
våra ekonomiska möjligheter noggrant prövas och därefter tillses, vad vi med
tillbörligt tillgodoseende av andra samhällsbehov förmådde utgiva för försvaret.
Sedan man såmedelst skapat sig eu tillförlitlig uppfattning av vad de årliga
försvarskostnaderna för den valda tidsperioden skulle få betinga, måste företagas
en uppdelning av denna kostnad på de båda försvarsgrenarna, lantförsvaret och
sjöförsvaret. För besvarande av detta uppdelningsspörsmål tarvades utredning,
dels huruvida vi framför allt borde lägga an på att öva och väpna vår krigsmakt
till lands, och dels vilken uppgift borde tilldelas vår flotta: om dess
huvuduppgift borde begränsas till att bistå armén genom åstadkommande av
hinder eller i alla händelser uppehåll för fientlig landstigning å vissa områden,
eller om såsom mål borde uppställas, att flottan skulle vara tillräckligt
stor och kraftig för att söka hindra landstigning var som helst på den svenska
kusten. Enhetligheten i försvaret måste emellertid fasthållas såsom ett huvudsakligt
syftemål, och till främjande av detta borde allt göras för att åstadkomma
sammanslagning av försvarsdepartementen under en gemensam ledning.
Sedan uppdelningen av försvarskostnaderna å de båda försvarsgrenarna blivit
verkställd, krävdes utredning om de båda budgetsbeloppens användning inom
de båda huvudtitlarna, och härvid läge särskilt vikt på att utfinna en rätt
proportion mellan ordinarie och extra ordinarie utgifter. Beträffande försvarets
rätta anordning vore utbildningsfrågan en av de allra väsentligaste punkterna,
varvid stadigt måste fasthållas såsom mål: största möjliga effektivitet utan folkets
oskäliga betungande.

Första kammaren biföll utskottets hemställan, Andra kammaren likaledes,
men med den motivering, som innefattades i den av herr J. Larsson m. fl. avgivna
reservationen. Diskussionerna rörde sig huvudsakligen omkring de väckta motionerna,
denna reservation och regeringens försvars program men ingingo icke särsärskilt
på frågan om arméns och flottans inbördes förhållande.

MEDDELANDE

FRÅN

ANDRA FÖRSVARS BEREDNINGEN

BIL. B.

TILL BEREDNINGENS PRINCIPBETÄNKANDE

STATISTIK

RÖRANDE

FÖKSVARSUTGIFTER

Förord.

3 2

Denna bilaga är avsedd att för tiden från början av 1880-talet dels lämna
material till en jämförelse mellan statens samtliga utgifter och dess försvarsutgifter,
ävensom mellan utgifterna för lantförsvaret och sjöförsvaret (tablå I), dels
innefatta en redogörelse angående extra utgifter för nyanskaffning och omändring
av krigsfartygmateriel av olika slag under nämnda tid samt dessa utgifters procentuella
förhållande till samtliga försvarsutgifter och till samtliga sjöförsvarsutgifter
(tablå II) och dels angiva kostnaderna för det fasta kustförsvaret under
ifrågavarande period, i förhållande till såväl försvarsutgifterna som utgifterna för
sjöförsvaret i deras helhet (tablå III).

Samtliga utgifter äro i dessa tablåer upptagna enligt räkenskaperna, med
undantag för åren 1913 och 1914 i tablån I, beträffande vilka år denna tablå
innehåller den fastställda riksstatens siffror, enär några räkenskapsuppgifter för
dessa två år icke stått till buds. I nämnda tablås första kolumn, omfattande statsutgifterna
i deras helhet, upptagas allenast de s. b. verkliga statsutgifterna, således
de statsutgifter, som icke äro driftkostnader eller utgifter av kapitalbildande
art eller för amortering av statsskulden, vadan alltså i denna kolumn icke ingå
några utgifter för post, telegraf, järnvägar, skogsväsen, försäkrings- och bankinspektion
samt myntverket och patentverket.

Som emellertid utgiften för räntorna å statsskulden icke äro i förevarande hänseende
fullt jämförbara med övriga verkliga statsutgifter, i det att räntornas belopp
är väsentligen beroende av, i huru stor utsträckning staten upplånat medel för »kapitalökning»
har beredningen ansett lämpligt att, i tablån lämna material även för en jämförelse
mellan, å ena sidan försvarsutgifterna och å andra sidan, samtliga de verkliga
statsutgifterna efter avdrag av räntorna å statsskulden. I anledning härav
har i en särskild kolumn upptagits summan av de verkliga statsutgifterna efter
avdrag av räntorna å statsskulden, i förhållande till vilken summa försvarsutgifterna
procentuerats. För fullständighetens skull ha emellertid jämväl upptagits
kolumner, utvisande sistnämnda utgifters procentuella förhållande till samtliga
verkliga statsutgifter, således med inberäknande av räntorna å statsskulden.
Såsom av tablån framgår har i summan av försvarsutgifter medräknats kostnaden
för det militära pensionsväsendet. Dessa kostnader hava vid försvarsutgifternas
fördelning å lånt- och sjöförsvaret jämväl fördelats på dessa båda grupper. Likaledes
har beredningen, för erhållande av fullt jämförliga siffror rörande samtliga

utgifter för försvarsändamål under hela den ifrågavarande perioden, i försvarsutgifterna
inräknat uppskattade värdet av det in natura utgjorda rustnings- och
roteringsbesväret. Uppskattningen av detta värde har skett med ledning av beloppet
å utbetald lindring i samma besvär. Vidare, och eftersom det synts beredningen
vara angeläget att nu vinna en fullständig översikt av försvarsutgifterna
jämförda med samtliga övriga, verkliga statsutgifter, har beredningen icke
ansett föreligga grundad anledning att — såsom skett i de av 1907 års försvarskommitté
uppgjorda budgettablåer — från försvarsutgifterna utskilja kostnaderna
för de båda försvarsdepartementen och upptaga dem såsom »författningsutgifter»,
utan hava sålunda dessa kostnader medräknats i försvarsutgifterna.
Häremot hava anslagen till »Handeln», vilka ju icke avse försvarsändamål, fråndraga
utgifterna under öde huvudtiteln.

Storleken av statens kostnad för det militära pensionsväsendet för åren
1882—1909 framgår av den vid 1907 års försvarskommittés betänkande del I
fogade bil. F, varav inhämtas att denna kostnad utgjord^ år 1882: 1,618,814
kronor och år 1909:3,713,784 kronor. Sedermera har ifrågavarande kostnad ytterligare
ökats; den uppgick år 1912, det sista år, för vilket avslutade räkenskaper
föreligga, till 4,558,000 kronor, varav omkring 590,000 kronor belöpa sig på flottan.

Tablå II är, såsom ovan nämnts, avsedd att lämna en översikt av de årliga
utgifterna å extra stat för nyanskaffning och omändring av fartygsmateriel
för flottan. Det har därvid ansetts lämpligt att i tablån angiva jämväl de olika
fartygsslagen samt de kostnader, som nyanskaffning eller omändring av de särskilda
fartygsslagen år efter år föranlett. Därigenom vinnes material bl. a. till
'' en jämförelse mellan de olika summor, som åtgått för artillerifartyg, för torpedfartyg
och för specialfartyg. De förhållandevis stora utgifterna för ändringsarbeten
åren 1900—1902 avsågo huvudsakligen »l:sta kl. pansarbåtarna Sveas,
Götas och Thules försättande i fullt tidsenligt skick» samt vissa ändringar av 2:dra
klass pansarbåtarna Thordön och Tirfing.

Tablå III anger kostnader för det fasta kustförsvaret under åren 1882—
1913. Under tiden t. o. m. år 1892 upptogos dessa kostnader enbart under 4:de
huvudtiteln. År 1893 påbörjades uppsättningen av en fästningsartillerikår i Karlskrona;
kostnaden härför uppfördes under öde huvudtiteln, medan övriga utgifter
för det fasta kustförsvaret kvarstodo å 4:de huvudtiteln t. o. m. år 1901. Enligt
beslut vid nämnda års riksdag blevo samtliga kustbefästningar f. o. in. år 1902
överförda till sjöförsvarsdepartementet, varjämte nämnda år — med indragning
av Vaxholms och Karlskrona artillerikårer — påbörjades uppsättning av kustartilleriet,
till vilket samtliga kustbefästningar ock minpositioner med tillhörande
materiel skulle hänföras, och vilket ställdes under sjöförsvarsdepartementet såsom
särskild grupp. Från och med år 1902 höra samtliga utgifter för det fasta kustförsvaret
under 5:te huvudtiteln. De i tablåns första kolumn uppförda summor

äro följaktligen hämtade för åren 1882—1892 nr 4:de huvudtiteln, för åren
1892—1901 delvis ur 4:de och delvis (för Karlskrona artillerikår) ur 5:te huvudtiteln
samt från och med år 1902 enbart ur öde huvudtiteln. Vid beräkning av
procenttalen i den 3:dje kolumnen för åren 1882—1901 hava emellertid, för erhållande
av en enhetlig beräkningsgrund, jämväl de på 4:de huvudtiteln uppförda
anslagen för det fasta kustförsvaret inräknats i summan av »samtliga sjöförsvarsutgifter».

Ökningen av kostnaden för det fasta kustförsvaret år 1889 beror på uppsättningen
av Vaxholms artillerikår, ökningen år 1893 sammanhänger med tillkomsten
av Karlskrona artillerikår och den betydande stegringen av ifrågavarande
kostnad från och med år 1902 är en följd av kustartilleriets uppsättning.

Kostnaden för den bemanning, som före nämnda fästningsartillerikårers
och kustartilleriets uppsättning lämnades till kustfästningarna från armén och
flottan, har icke kunnat medtagas i beräkningen av kostnaden för det fasta kustförsvaret.
Ej heller har det låtit sig göra att häri upptaga kostnaden före år
1902 för materiel till kustbefästningarnas minförsvar och sjöbevakning m. m. dylikt.
Även för tiden från och med år 1902 lämnar tabellen endast ungefärliga
uppgifter på kostnaden för det fästa kustförsvaret, enär åtskilliga anslag i riksstaten
uppförts gemensamt för flottan och kustartilleriet och det icke beträffande
dylika anslag varit möjligt att på grund av räkenskaperna fullständigt särskilja
vissa utgifter för det ena och det andra av dessa båda vapen.

20—140528

Tablå I.

FÖRSYAESUTGIFTERNA

UNDER ÅREN

1882-1914

SAMT DERAS PROCENTUELLA FÖRHÅLLANDE SINSEMELLAN
OCH TILL SUMMAN AV VERKLIGA STATSUTGIFTER.

2 8

Å r.	Summa yerkliga ut-gifter.	Summa verk-liga utgifter utom räntor å statsskulden.	Summa försvarsutgif-ter, inberäknat pensionskost-nad.	Försvarsutgif-terna i « av summa verkliga utgifter.
1882 ....................	73 359 928	64 698 219	30 858560	42-06
1883 ....................	73 964 832	65 919 951	30130 458	40-74
1884 ....................	74 893758	66 964 471	31388392	41-91
1885 ....................	76 718458	68 687 310	32 384 605	42-21
1886 ....................	77 863 612	69 480 438	33 084 142	42-50
\| 1887 ....................	79 540 759	71 067100	33 233 004	41-78
! 1888 ....................	78 994 367	70 422 510	32 646 198	41-33
1889 ....................	79 377535	70 903 884	32 824 350	41-35
1890 ....................	80 244 886	71 230 803	33 068 096	41-21 !
1891....................	80 586 812	72 143 654	33 212 811	41-21
1892 ....................	81603331	73 815011	34 696 192	42-52
1893 ....................	85 953149	77 266 996	37 096 694	4316
1894 ....................	86 412 627	77 946 048	38 091897	44-08
1895 . . . . ''................	87 436 331	79 016 344	38 688 484	44-25
1896 ....................	89113 761	81 530 063	40 163 553	4507
1897 ....................	95 911767	88 306 228	45 991 324	47-95
1898 ....................	95 581 216	88 592 320	44 593 937	46-66
1899 ....................	99 183 672	92 559178	46 197 420	46-58 :
1 1900 ....................	112 958 910	106 692 718	57 848 006	51-21 1
i 1901 ....................	116 054 436	110 603 758	59 517 453	51-28
! 1902 ....................	128123 857	119 224 443	66 869 078	52-19
1903 ....................	134 406 390	124 827 646	69 562 154	51-76
1904 ....................	145 384 803	135 652 295	77 568 794	53-35
1905 ....................	146 407 226	136125 068	78 145 893	53-38
1906 ....................	149 487168	139 115 408	78 459 897	52‘49
1907 • ...................	160 548 342	150 041 924	'' 78 832 994	4910
1908 ....................	163 225 759	151 577 206	80 467 274	49-30
1909 ....................	175 804 429	161 483 473	84 623 640	48-14
1910....................	178 016 632	163 423 992	82 134092	46-14
1911....................	184 968 039	170 633 290	85 678 418	46-32 \|
1912....................	197 627 391	181 606 230	89 457 107	45-27
1913....................	196 532 100	176 842 600	82 991640	42-23
1914....................	208 601700	187 846 900	85008 068	40-79

1 Härtill kommer 3 279 216 kr. för de extra ordinära åtgärderna under år 1905.

Försvars-j utgifterna Iji		Av f ö r s \	a r s u t	g i f t e r n	a b e 1 ö	p a	1
på lantförsvaret	på sjöförsvaret.
\| verkliga ut-\| gifter utom räntor å (statsskulden	Summa.	% av summa verkliga utgifter.	% av summa verkliga ut-gifter utom räntor å stats-skulden.	% av samt-liga för-svarsutgif-ter.	Summa.	% av summa verkliga utgifter.	% av summa verkliga ut-gifter utom räntor å stats-skulden.	% av samt-liga för-svarsutgif-ter.
47-70	25 156 977	34-29	38''89	81-52	5 701 584	7-77	8-81	18-48
45-71	24 003 530	32-45	36-41	79-66	6 126 928	8-28	9-29	20-34
46-87	24 555 978	32-79	36-67	78-23	6 832 414	912	10-20	21-77
47-15	25 298 784	32-98	36-83	78-12	7 085 821	9-23	10-32	21-88
47-62	25 473 765	32-72	36-66	7700	7 610 377	9-78	1096	2300
46-76	25 712 464	32-33	36.18	77-37	7 520 540	9-45	10 58	22-63
46-36	25 501 416	32-28	36-21	78-11	7 144 782	9-05	10-15	21-89 i
46-29	25 975 789	32-72	3664	79-14	6 848 561	863	9-65	20-86
4642	26 089 644	32-51	36-63	78-90	6 978 452	8-70	979	21-10
4604	25 918 276	32-16	35-93	78 04	7 294 535	905	1011	21-96
47-00	27 153 982	33-28	36-79	78-26	7 542 210	9-24	1021	2174
4801	29 081 027	33-83	37-64	78-39	8 015 660	9-33	10-37	21-61
4887	30 741230	35-67	39-44	80-70	7 350 667	8-61	9-43	1930
48-96	30 735 818	35-15	38-90	79-46	7952 666	9-10	1006	20-55
49-26	31697553	35-57	38-88	78-92	8 466 000	9-50	1038	2108
5208	33 499 844	34-93	37-94	72-84	12 491 480	1302	14-14	27-16
50 34	32 531068	3404	36-72	72-95	12 062 869	12-62	13-62	2705
j 49-91	34 712 415	35-00	37-60	75-14	11485 005	11-58	12-41	24-86
54-22	40 707 322	36-04	38-16	70-37	17140 684	15-17	1607	29-63 1
53-81	39 446 479	33-99	35-66	66-27	20 070 974	1729	1816	33-73
56-09	45 394 406	35-43	38-53	67-88	21 474 672	16-76	1756	32-12
55-73	49 702 912	36-99	39 83	71-47	19 859 242	14-77	15-90	28-53
5718	55 064 085	37-87	40-59	70-99	22 504 709	15-48	16-59	29 01
57-41	59 401010	40-67	43-64	76-01	18 744 883	12-81	1377	23-99
56-40	58 057 054	38-84	41-73	74-00	20 402 843	lo''65	14-67	2600
52-54	56 519 410	35-20	37-67	71-69	22 313 584	13 90	1487	28-31
53-09	57 093 354	34-98	37-67	70-95	23 373 920	1432	1542	2905
52-40	59 057 272	33-59	36-67	69-79	. 25 566 368	14-55	15-83	30-21
50-26	59 051 598	3317	3613	71-90	23 082 494	12-97	1413	28-10
50-21	61 817 692	33-42	36-23	72-15	23860 726	1290	13 98	27-85 1
49-26	67 472 810	34-14	37-15	75-42	21 984 297	11-13	12-11	24-58 i
46 93	58 825 799	29-93	33-26	70-88	24165 841	12-30	13-67	29-12 j
45-25	59 034 397	28-30	31-43	69-44	25 973 671	12-49	13-82	30-56

Tablå II.

UTGIFTERNA PÅ EXTRA STAT FÖR NYANSKAFFNING
AV KRIGSFARTYGSMATERIEL OCH OMÅNDRINGAR Å
KRIGSFARTYG UNDER ÅREN 1882—SEPT. 1913,

samt dessa utgifters procentuella förhållande dels till samtliga
försvarsutgifter och dels till samtliga sjöförsvarsutgifter.

13 2

År	Fartygsslag	Utgifter för nyanskaff-ning	Utgifter för ändrings-arbeten	j Summa	% av samtliga försvars utgifter	ptavsamt-liga sjö-försvars-j utgifter
1882	Kanonbåtar.......	289 225	Öl		\|_	289 225	Öl	0-94	5*07
1883	» ...	187 681	48
»	Ovningsfartyg......	284 635	49			472 316	97	157	7*71
1884	» ........	320 737	23
■>	Pansarfartyg........	493 655
	Minbåtar..........	190 600	—			: 1004 992	23	3*20	14-71
1885	Pansarfartyg........	917 643	22
>	Minbåtar.........	89 023	81
»	Ovningsfartyg........	458 144	67		;	1464 811	70	4-52	2067
1886	Pansarfartyg ....	849 400	71
>	Minbåtar......	283 575	74
>	Ovningsfartyg........	391654	59			1524 631	04	4-61	20-03 1
1887	Pansarfartyg........	655 267	10
»	Minbåtar.......	257 445	27
>	Ovningsfartyg.......	44 741	59			957 453	96	2''88	i 12-73 ;
1888	Pansarfartyg......	509 298	57
>	Minbåtar........	89 022	48
’	Ovningsfartyg......	96 762	49			695 083	54	2- is	9-73
1889 I	Pansarfartyg......	1046 688	11
>	Minbåtar........	12 927	59
»	Ovningsfartyg.....	44 931	12			1104 546	82	3-3(5	1613
1890	Pansarfartyg.....	1000317	58
j >	Minbåtar.....	72 005	48
1 >	Ovningsfartyg......	5 642	77	_	-	1 077 965	83	3*26	15-45
1891	Pansarfartyg.....	833 198	83
»	Kanonbåt......	186 261	51				''	''
•	Minbåtar........	129 389	09					■
>	Ovningsfartyg . .	1 602	73		—1	1150 452	16	3’46 j	15-77 ,
1892	Pansarfartyg ....	1419 719	30
2>	Kanonbåt.....	49 613	80					1 :
*	Minbåtar.....	79 493	69			1 548 826	99!	4-46	20-53
1893	Pansarfartyg.......	710 737 1	12
	Kanonbåt.....	8124 \|	59				. 1	l	!
	Transport	718 861	1 M\|	_ \|			-1		- 1

21—140528

År	Fartygsslag	Utgifter för nyanskaff-ning	Utgifter för ändrings-arbeten	Summa	% av samtliga försvars-utgifter	% av samt- [ liga sjö-försvars- ! utgifter i
	Transport	718 861	81	—		—
1893	Minbåtar..........	150 765	31	—		869 627	12	2*84	10-84
1894	Pansarfartyg........j	527 848	87
>	Minbåtar..........j	146 329	15	—		674 178	02	1-77	9-17
1895	Pansarfartyg........	1 323 093	5G
	Minbåtar..........	9 287	05
»	Torpedkryssare.......	120 344	03
>	Monitorn John Ericsson . . .	—	—	57 234	47	1509 959	11	3-90	18-99
1896	Pansarfartyg........	2 298 184	49
>	Minbåtar..........	10 647	58						i
>	Torpedkryssare.......	751 918	68
	Torpedbåtar.........	4 001	39	—	—	3 064 752	14	7''63	36-20
1897	Pansarfartyg........	3 002 664	89
>	Minbåtar..........	11 607	22						1
>	Torpedkryssare.......	587 478	71
>	Torpedbåtar .........	223 167	72	—	—	3 824 918	54	8-32	30-62 1
1898	Pansarfartyg........	2 928 898	27						1
»	Torpedkryssare.......	1800108	31						1
\| *	Torpedbåtar.........	484 086	09
»	3:e klass pansarbåtai.....	—	—	38051	34	5 251144	01	11-77	43-53 \|
1899	Pansarfartyg........	5 510 745	15
»	Torpedkryssare.......	700 408	92
>	Torpedbåtar.........	507 207	04
j >	Övningsfartyg........	107 548	55
	3:e klass pansarbåtar.....	—	—	28 504	16
>	Pansarfartyg........	—	—	375 336	70	7 229 750	52	15-65	62*95
1900	Pansarfartyg........	4144 567	72
*	Torpedkryssare.......	386 712	47
>	Torpedbåtar .........	290 833	05
»	Övningsfartyg........	91811	98				!
»	3:e klass pansarbåtar ....	—		41586	50
>	Pansarfartyg........	—		1 636 854	47	6 592 366	19	11-40	38-46
1901	Pansarfartyg........	7 506 815	8£
>	Torpedkryssare.......	91810	81
	Transport	7 598 626	7	—	_\|		1 1

År	Fartygsslag	Utgifter för nyanskaff-ning	Utgifter för ändrings-arbeten	Summa	j ! % av j samtlig» \| försvars \| utgifter	% av sam t-liga sjö-försvars-utgifter j
	Transport	7 598 62b	72
1901	Torpedbåtar.........	384 708	75			*
1 »	Torpedj ägare........	253 234	46
	3:c klass pansarbåtar ....			5 7 tf	24				■
	2:a klass pansarbåtar.....			32122	30
’	Pansarfartyg.....	—	—	2 406 76C	48	10681167	95	17-95	53-22 \|
1902	Pansarfartyg....	4 397 521	59
»	Torpedbåtar ....	696 313	85
>	Torpedjagare......	811598	55
»	Pansarkryssare . . .	710 074	92						!
»	Ballongfartyg ....	166 512	78
>	Undervattensbåtar . .	317	06
>	2:a klass pansarbåtar ....		—	230,712	36
*	3:e » > ....	—	—	2,714	99
>	Pansarfartyg ....	—	—	1 284 758	13	8 300 524	23	12-41	3865 j
1903	Pansarfartyg ....	3 323 325	88
>	Pansarkryssare ....	572 918	26
>	Torpedjagare........	35 989	78
>	Torpedbåtar........	756 361	37				''
>	Ballongfartyg........	14 487	22
»	Undervattensbåtar......	130 202	05
>	2:a klass pansarbåtar ....	—	—	306 681	77
>	3:e > > ....	—	—	2 906	62
	Pansarfartyg.......	—		803 478	76	5 946 351	71	8''55	29-94 i
1904	Pansarfartyg.....	3 133 908	26
>	Pansarkryssare ......	2 151 775	53
»	Torpedjägare.....	276 271	61
>	Torpedbåtar.......	397 774	69
	Ballongfartyg......	9 028	31
>	Undervattensbåtar . . .	202 304	84
>	2:a klass pansarbåtar.....	—		259 057	69
>	3:e > >	—		27	16
i	Pansarfartyg......	—		323 252	41	6 753 370	10	8-70	3000
1905	Pansarfartyg.....	2 615 648\|o2
	Transport	2 615 648102]	1

2 16

År	Fartygsslag	Utgifter för nyanskaff-ning	Utgifter för ändrings-arbeten	Summa	% av Ji samtliga försvars- ntgifter	av samt-liga sjö-försvars-utgifter !
	Transport	2 615 648	2				I
1905	Pansarkryssare.......	921 012	0
»	Torpedjagare........	1040 009	iG
»	Torpedbåtar.........	401 271	16
	Undervattensbåtar......	34 137	33
»	2:a klass pansarbåtar ....	—		153 042 38
>	3:e » » ....	—		1 664 24
»	Pansarfartyg........	—	—	9 405 22	5176191 3	6 62	27-61
1906	Pansarfartyg........	1 526 338	68
>	Pansarkryssare.......	915 037	76
>	Torpedj ägare........	686 804	35
	Torpedbåtar .........	802 934	01
	Undervattensbåtar......	10 279	10
	3:e klass pansarbåtar.....	—	—	975-	3 942 368 9	0 502	19-32
1907	Pansarfartyg.........	562 446	27			I
	Pansarkryssare .......	648 016	79			j
»	Torpedj ägare........	831 573	24
	Torpedbåtar.........	2 212 263	04
,	Undervattensbåtar......	235 108	17
>	3:o klass pansarbåtar ....	—	—	575-
>	Kanonbåt ändrad till handmin-	—	—	—
	fartyg..........	—	—	150 902 7	3 4 640 885 2	4 589	20-80
1908	Pansarfartyg........	294 441	60
>	Pansarkryssare........	70 631	54
*	Torpedj ägare........	1 794 102	44
	Torpedbåtar.........	1 907 422	63
>	Undervattensbåtar......	546 35b	2E
>	3:e klass pansarbåtar.....		-	118317	7
»	Kanonbåt ändrad till handmin-	1		—
	fartyg...........	! _		42 823	>0 4 774 156	29 5‘93	20-42
1909	Pansarfartyg.........	44 695	19
J	Pansarkryssare.......	10 70''	9
.	Torpedjagare........	1 233 70(	2
		2 87080.	}3
	Transpori	4 159 903\|4	8			i

År	Fartygsslag	Utgifter för nyanskaff-ning	Utgifter för ändrings-arbeten	Summa	% av samtliga iörsvars-ntgifter	% av samt-liga sjö-försvars-utgifter
1	Transport	4159 903	48
1909	Undervattensbåtar......	1154971	01
>	Mi ilfartyg..........	2 029	78
*	3:e klass pansarbåtar ....	—	—	293 726	97			1
>	Kanonbåt, ändrad till hand min-
	fartyg...........	—	—	3 515	92
>	Kanonbåt, ändrad till moder-
	fartyg för undervattensbåtar	—	—	1277	—	5 615 424	16	6*63	21*96
1910	Pansarfartyg........	29 396	19
	Pansarkryssare........	25 757	—
■>	Torpedjngare.........	505 295	81
	Torpedbåtar .........	977 122	47
	Undervattensbåtar......	152 908	27
	Minfartyg..........	827	—
	3:e klass pansarbåtar.....	—	—	129 462	65
>	Kanonbåt, ändrad till moder-
	fartyg för undervattensbåtar	—	—	7 822	08	1 828 591	47	2*22	7*92 !
1911	Pansarfartyg........	1G9	52	—	—
»	Torpedjagare........	1 271 220	04	—	—
>	Torpedbåtar.........	98 058	57	—	—
’	Undervattensbåtar......	80 131	87	—	—
>	Minfartyg.........	351305	46	—	—
>	3:c klass pansarbåtar.....	—	—	2 069	76
	Kanonbåt, ändrad till moder-
	fartyg för undervattensbåtar	—	—	50 816	04	1853 771	26	2-16	7*77
1912	Torpedj ägare........	76 444	83	—	—
>	Torpedbåtar.........	61 244	14	—	—
>	Undervattensbåtar......	669 317	18	—	—
»	Min fartyg..........	388 413	50	—	—
»	3:e klass pansarbåtar ....	_	—	18 550	—
»	Kanonbåt, ändrad till moder-
	fartyg för undervattensbåtar	—	—	156 331	92	1370 301	57		6*23
1913	Torpedj ägare........	187 772	27	_	_	j		''
jun.— sopt.	Torpedbåtar.........	2 579	28	—	—			■
*	Undervattensbåtar......	717 440	59	—	—
>	Minfartyg.......	516 703	41	—	—
>	Kanonbåt, ändrad till moder-
	fartyg för undervattensbåtar	—	—	65 557	83	1490053	38	1-79 \|	6*16

Dessutom äro anvisade av riksdagen ock tills vidare besparade:

för år 1912 kr. 3880 000, för år 1913 kr. 2 500 000 och för år 1914 kr. 1 050 000.

Tablå III.

UTGIFTERNA FÖR DET FASTA
KUSTFÖRSVARET

UNDER ÅREN

1882—1913

samt dessa utgifters procentuella förhållande dels till samtliga
försvarsutgifter och dels till samtliga sjöförsvarsutgifter.

Å r. \|	Summa.	% av samt-jliga försvars-utgifter.	% av samt- i liga sjö-försvars-utgifter.
1882 .........	217 605	0''71	308
1883 ............	245333	0-81	3''85
1884 .............	244 936	0 78	3-40
1885 ..........	251954	078	343
1886 ............	320 734	098	4-04
1887 .............	366 913	Ilo	4''65
1888 ...........	269804	0''83	304
1889 .........	419111	1''28	fr 7 7
1890 ............	558 508	1''72	7-41
1891.........	368 582	111	4-81
1892 ..........	517 822	1-49	642
1893 ............	456 887	1''23	5''42
1894 ..........	752 459	1-97	9-04
i 1895................	1 072 093	277	12''70
! 1896 ..........	859 400	214	943
i 1897 ...............	1079 055	237	S-09
1898 ...........	962 298	2-10	7-53
1899 ...........	1380 289	299	lloo
1900 .............	1 708 410	300	9-20
1901..........	1287 974	216	Gli
i 1902 ..........	2 829 231	423	13-17
1903 .............	3497 334	5''03	17-01
1904 ..........	3 759052	4 85	16-70
j 1905 ........	4 189 788	5-Sfi	22-35
1906 .............	4 142 207	538	20-30
1907 .......................j	4 137 440	525	18-54
1908 .............	4 231309	526	18-10
1909 ..............	3 771785	446	14-75
1910..........	3 749173	450	16-24
1911.............	3 545 324	414	14-80
1912...............	3 300 497	3-69	1501
1913.............	3 804 357	4-47	14-04

22—140328

MEDDELANDE

FRÅN

ANDRA FÖRS VARS BE REDNINGEN

BIL. D.

TILL BEREDMINGENS PRINCIPBETÄNKANDE

UTREDNING

ÖVER FRÅGAN

VAD SOM FOLKRÄTTSLIGT KRÄVES AV EN STAT, VILKEN
VID UPPKOMMANDE KRIG MELLAN ANDRA STATER FÖRKLARAT
SIG NEUTRAL, FÖR ATT DEN SKALL ANSES HÄVDA
SIN NEUTRALITET.

— UTARBETAD INOM KUNGL. UTRIKESDEPARTEMENTET —

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Inledning.................................

Neutralitetsplikter under lantkrig....................... ®

I. Skyldighet att icke tillåta missbruk av det neutrala territoriet....... 7

II. Skyldigheter i fråga om internering av krigförande och vård av sårade ... 11

Neutralitetsplikter under sjökrig........................13

I. Skyldighet att hindra missbruk av neutralt område från krigförandes sida . . 15

II. Otillåten hjälp åt de krigförande...................19

III. Asyl i neutral stats hamnar och vistelse i dess farvatten.........21

Neutral makts ansvarighet för handlingar begågna av dess undersater........29

Yad har den neutrala staten att vidtaga för neutralitetsplikternas uppfyllande? .... 32

Inledning.

Enligt allmän folkrätt äger varje stat, som vid uppkommande krig mellan
andra stater icke vill däri deltaga, obestridlig rätt att stanna utom krigstillståndet,
d. v. s. att förbliva neutral och såsom sådan av de krigförande anses. Denna
rätt kan icke bestridas en suverän stat, lika litet som plikten att vara neutral
kan åläggas honom. Det tillkommer staten uteslutande självbestämningsrätt i
detta hänseende, och samtycke från de krigförandes sida fordras ej för neutralitetens
giltighet. Icke fordras heller för neutralitetens åtnjutande avgivande av
någon neutralitetsförklaring, även om sådana — såsom Kleen i sitt arbete om
krigets lagar 1909 sid. 688 uttrycker sig — kunna vara »lämpliga icke blott såsom
uttryck av statens önskan och beslut att tills vidare vara neutral utan i synnerhet
som förordningar, genom vilka den neutralas uppfattning av sina rättigheter
och plikter under det föreliggande krigstillståndet närmare bestämmas».
En sådan förklaring förmår ej, säger Liszt (Das Völkerrecht 1911 s. 329), varken
inskränka eller utvidga de plikter, som folkrättsligt åligga neutraliteten. Vare
sig förklaring avgives eller icke, har staten .rätt att vara i fred, och denna rätt
upphör först genom krigsförklaring eller neutralitetens frångående.

Genom sitt beslut att stanna utanför krigstillståndet blir emellertid icke
den neutrala staten oberörd av detsamma. Ett nytt rättstillstånd bildas, som
Kleen kallar »relativt fredligt, men begränsat genom krigets rätt».

Vid utbrott av ett krig, säger Pradier Fodéré (Traité de droit Internationa]
public etc. 1906 T. VIII), uppstår eu intressekonflikt mellan å ena sidan de
neutrala, som vilja förbliva i fred och icke störas i sin verksamhet genom en strid,
som är dem främmande, och å andra sidan de krigförande, som ju naturligt önska
fria händer i en kamp, där allt för dem står på spel. För att lösa denna konflikt
måste från båda sidor uppoffringar göras, och det är dessa, som tillsamman
bilda ett system av rättigheter och skyldigheter för såväl de krigförande som
de neutrala. Dessa rättigheter och plikter, som i stort sett motsvara varandra,
äro enligt Kleen (sid. 654) för den neutrala staten 1) rättigheten att av de krigförande
aktas i sin fredliga rätt och icke besväras mer än krigets rätt medgiver
och dess ändamål kräver, vilken rätt motsvaras av de krigförandes plikt att akta

de neutralas fred, självständighet, lagliga förbindelser och umgänge sins emellan
och med de krigförande, och 2) plikten att icke inblanda sig i kriget eller gynna
någondera av dess parter till fördel eller skada för motparten, vilken plikt motsvaras
av de krigförandes befogade anspråk på de neutralas opartiskhet och avhållelse
från fientligheter.

För att en stats neutralitet skall vara i sträng enlighet med folkrättens
föreskrifter måste hon vara fullständig. Neutralitetsbegreppet tillåter icke några
grader, säger von Liszt (ant1, arb.). I forna tider tilläts väl s. k. ofullständig
neutralitet, då neutrala stater under åberopande av före kriget slutna fördrag med
någon av de stater, som sedan blivit krigförande, ansågo sig kunna åsidosätta
vissa neutralitetsplikter och lämna en av de krigförande någon vanligen på förhand
utfäst hjälp. Men något sådant tillåter icke den modärna folkrätten. Ett
dylikt fördrag kan icke minska tredje mans rätt, varför förbindelsen blir ogiltig
i förhållande till varje stat, som icke deltagit i fördraget, och uppfyllelsen därav
innebär neutralitetsbrott, så snart gärningen är av beskaffenhet att icke låta förena
sig med den av folkrätten föreskrivna neutraliteten. Lika litet, säger Kleen
(anf. arb. sid. 677), kan en av folkrätten förbjuden neutralitetsvidrig hjälp befrias
från denna sin egenskap därigenom att den erbjudes lika åt båda krigförande.
Detta gäller dock endast de s. k. avhållelseplikterna eller plikterna till avhållelse
från det slags hjälp åt de krigförande, som av folkrätten förbjudes, men
icke i avseende på de s. k. opartiskhetsplikterna, där neutralitetens iakttagande
ligger i den lika behandlingen. Sålunda äger t. ex. en neutral stat själv bestämma,
huruvida han vill förbjuda de krigförandes örlogsfartyg allt tillträde till sina
hamnar eller lämna dem tillträde till vissa för att där intaga så mycket av
bränsle och livsmedel, att de räcfdas ur nöd. Men detta måste lämnas lika åt
båda de krigförande parterna. Härvid är att märka, att det icke ur folkrättslig
synpunkt gör någon skillnad, om detta faktiskt blir till större fördel för den ena
parten, emedan den andra tilläventyrs icke kan draga samma fördel därav.

Denna fråga förekom vad Sverige beträffar under Krimkriget 1853—54, då
de krigförande makterna genom den neutralitetsförklaring, som av Konungen av
Sverige och Norge utfärdades, medgåvos att i de förenade rikenas hamnar — med
undantag av vissa krigshamnar — förse sig med alla slags förnödenheter och
varor med undantag av krigskontraband. .Ryssland anmärkte därvid, att det
första villkoret för en »stricte» neutralitet visserligen vore en fullkomlig opartiskhet
emot de krigförande makterna; men detta bleve ej fallet genom den av'' de
förenade rikena proklamerade neutraliteten, alldenstund det vore av en stor fördel
för de mot Kyssland krigförande, som ej själva hade några hamnar vid Östersjön,
att kunna inlöpa i de förenade rikenas hamnar. Kyska regeringen ansåge
därför, att för att opartiskhet skulle uppnås alla svenska hamnar borde stängas.

Från svensk sida framhölls omöjligheten att vidtaga den av Kyssland yr -

kade åtgärden. Sveriges geografiska läge med dess talrika obefästa hamnar skulle
göra en förklaring, att alla hamnar komme att stängas, fullkomligt illusorisk.
Härmed lät Ryssland sig nöja och yrkade icke vidare på hamnarnes stängande.
Huruvida resultatet en annan gång blir det motsvarande lär bero på de rådande
politiska förhållandena. Hekas kan icke en tendens att utvidga avhållelseplikterna
på opartiskhetsplikternas bekostnad, vilken tendens fått ett uttryck i japanska
ombudets vid 2:a fredskonferensen Keiroku Tzudzukis uttalande: >.Jag tillåter mig
att fästa uppmärksamheten därå, att vi hava trott, att det var en allmänt erkänd
och antagen princip i den internationella rätten, åtminstone i doktrinen, att en av
neutrala staters plikter är absolut avhållelse från varje direkt eller indirekt deltagande
i de krigförandes operationer. De västerländska författarne hava hävdat
denna sats och hava gått så långt, att de säga, att den handlingen att t. o. m. lika
gynna de båda parterna skulle anses såsom en underlåtenhet att iakttaga neutralitetsplikterna,
emedan denna handling skulle kunna giva en större fördel åt den ena av
dessa parter än åt den andra. Jag behöver blott nämna sådana allmänna kända
namn som Martens, Fiore, Kleen, Despagnet och Merynhac, Nys, Hefter, Greffchen
och Perels etc. Därigenom synes neutraliteten medföra förpliktelser, som sträcka
sig långt utöver gränserna för ett åt båda sidor lämnat opartiskt medgivande
(2:e Conf. de la Paix III sid. 460).

Liksom enligt folkrätten endast stater äro krigförande, är det även staten
allena, som är neutralitetens innehavare och den, som i sista hand bär ansvaret
för neutralitetsplikternas uppfyllande. Den neutrala staten bör därför
enligt Kleen 1) på sitt område kungöra gällande neutralitetslagar till efterrättelse,
2) ålägga lydnad för dessa lagar, i möjlig mån förekomma och rätta överträdelser
därav samt 3) skydda sin egen och de sinas neutralitet emot kränkningar.
Huru långt statens ansvarighet häri sträcker sig skola vi senare återkomma
till.

3 6

Neutralitetsplikter under lantkrig.

Neutralitetens stränga rättsbegrepp voro främmande för den gamla folkrätten.
Det var först under 1800-talets krig, som neutrala makters rättsställning
började så småningom taga fast form. I sin helhet upptogs dock icke frågan om
neutrala staters rättigheter och skyldigheter förrän vid andra fredskonferensen i
Haag 1907. Visserligen lämnade icke den första fredskonferensen 1899 frågan
obeaktad, men resultatet blev endast några bestämmelser om internering av krigförande
och vård av sårade hos neutrala, vilka bestämmelser inflöto i det vid
konventionen rörande lagar och bruk i lantkrig den 29 juli 1899 fogade reglemente
art. 57—59. Den första fredskonferensen uttalade emellertid i sin slutakt
den önskan, att frågan om de neutrala makternas rättigheter och skyldigheter
skulle uppföras på programmet för nästföljande fredskonferens. Så skedde
också, och resultatet blev de två konventionerna av 1907 om neutrala makters
rättigheter och skyldigheter under lantkrig (n:r 5) och under sjökrig (n:r 13).

Den första av dessa eller konventionen n:r 5 den 18 oktober 1907 om
neutrala makters och personers rättigheter och skyldigheter under lantkrig
(Svensk Författningssamling 1910, n:r 153) har hittills ratificerats av Tyskland,
Amerikas Förenta Stater, Österrike-Ungern, Belgien, Bolivia, Kina, Kuba, Danmark,
Frankrike, Guatemala, Haiti, Japan, Mexiko, Norge, Panama, Nederländerna,
Portugal, Rumänien, Ryssland, Salvador, Siam, Spanien, Sverige och Schweiz,
varjämte Nicaragua tillträtt densamma. Däremot har den ännu icke ratificerats
— utom av en del småstater — av England, Grekland, Italien och Turkiet.
För dessa sistnämnda gäller således endast art. 57—60 av 1899 års reglemente,
som i fullt motsvarande lydelse återfinnes i art. 11, 12, 14 och 15 av 1907 års
konvention.

Det utskott, som vid den andra fredskonferensen behandlade frågan och
framlade det förslag till konvention, som utan några egentliga ändringar blev
antaget, uttalade i sin rapport till konferensen, att man icke kunnat tänka på
att genom talrika artiklar lösa alla de tvistiga spörsmål i detta hänseende,
varmed folkrättsdoktrinen sysselsatt sig, varför utskottet inskränkt sig till att
söka reglera vissa frågor, som erfarenheten visat vara av praktisk betydelse.

Utskottet skulle visserligen därför kunna få uppbära den förebråelsen, att det
icke förutsett allt, och att makterna själva sålunda kunde nödgas tillägga bestämmelser
om alla de villkor, under vilka de ville utöva sin neutralitet. Men
om förslaget kunde erhålla allmänt godkännande, skulle makterna däri hava en
utgångspunkt, en fast grundval, densamma för alla, och på förhand väl känd.

Vid avfattandet av bestämmelserna i konventionen hade fråga uppstått, om
man skulle avfatta dem så, att de adresserade sig uteslutande till de neutrala
staterna och för dem utstakade deras skyldigheter, eller om man skulle göra
bestämmelserna allmänt tillämpliga på alla parter. I detta avseende hade utskottet
ställt sig på den ståndpunkt, som föreslagits av den belgiska delegationen,
nämligen att det icke vore lämpligt — då flera av de neutrala staternas plikter
hade till föremål att förbjuda dem att på sitt område tåla vissa handlingar av
de krigförande — att endast inskränka sig till att uttala, att de neutrala äro
skyldiga att hindra sådana handlingar. Det vore nödvändigt att förklara, att de
neutralas plikter i detta hänseende härflöte från ett allmänt förbud, som i första
hand drabbade de krigförande, innan det medförde följder för de neutrala, Utskottet
hade därför i sitt förslag först uppräknat de handlingar, som de krigförande
skulle avhålla sig ifrån och som icke finge utövas för deras räkning.
Därefter hade den motsvarande skyldigheten för de neutrala att icke tåla sådana
handlingar bestämts, och slutligen vore de handlingar preciserade, som icke innefattades
i denna skyldighet, rörande vilka de neutrala endast hade att iakttaga
opartiskhet.

Den neutrala statens skyldigheter enligt denna konvention torde kunna
uppdelas på följande sätt:

I. Skyldighet att icke tillåta missbruk av det neutrala territoriet.

Den första grundsats, som 1907 års konvention uppställer, är, att neutrala
makters område är okränkbart (art. I). I detta begrepp ligger, att de krigförande
icke äro behöriga att dit intränga, indraga det i kriget, missbruka det i krigiska
syften, där operera eller eljest företaga handlingar, som kränka den neutrala
överhögheten.

Som en direkt följd av denna grundsats härleda sig de förbud för de
krigförande att missbruka territoriet, som innehållas i konventionens art 2—4.
Men de handlingar, som äro de krigförande förbjudna, åligger det å andra sidan
den neutrala staten att icke tillstädja. Detta är uttryckligen fastslaget i konventionens
art. 5, som säger, att neutral makt må icke inom sitt område tillstädja
någon av de i art. 2—4 omforma Ida åtgärder.

En neutral makt får således icke tillåta:

a) att de krigförande över dess landområde föra trupper eller transporter
av vare sig ammunition eller proviant.

Om en krigförande söker intränga på neutralt område, kan detta naturligtvis
ske för olika ändamål. Konventionen förutsätter emellertid icke sådana
syften med inträngandet, som skulle vara rena fientligheter, såsom att besätta
platser på det neutrala territoriet och där företaga krigsoperationer. Det säger
sig självt, att dylikt är oförenligt med okränkbarheten och av den neutrala
makten med alla till buds stående medel måste hindras. Men även för ett sådant
syfte som ett enkelt genomtåg stadgar konventionen förbud. I motsats mot förhållandet
i forna tider är det nu allmänt erkänt, att det är en kränkning av opartiskhetsplikten,
då en neutral stat medgiver en krigförande passage av trupper och krigsmateriel
över sitt område. Ännu under 1859 års krig beviljade Bayern genomtåg
åt österrikarna med franska krigsfångar, men detta ansågs dock allmänt såsom
neutralitetsbrott. Under 1870 års krig hävdades däremot strängt grundsatsen om
absolut förbud. Både Belgien och Schweiz utsattes under detta krig för påtryckningar
från fransk och tysk sida att få genomtåga deras områden, men dessa stater
motsatte sig med fasthet och med framgång varje bruk av deras territorier för
detta ändamål.

Det enda genomtåg genom neutralt territorium, som är tillåtet, är genomtåg
av sårade och sjuka (art. 14) jämte deras vårdare och bevakning; härunder innefattas
även ambulans- eller sjukvårdskolonner (Röda Korset) på väg till krigsskådeplatsen.
Dessa tåg skola dock strängt begränsas till dessa kategorier av
personer och få icke omfatta någon krigspersonal eller krigsmateriel. Det sålunda
medgivna undantaget är tydligen av beskaffenhet att ytterligare bekräfta
regeln.

Likaledes har den neutrala staten rättighet att på sitt område giva asyl
åt för fienden flyende eller retirerande trupper samt åt sårade och sjuka (art.
11—14), dock endast under vissa av nentralitetsplikten bestämda gränser och
villkor.

För denna asylrätt skall närmare redogöras under p. II.

Med dessa undantag åligger det en neutral stat, vars gränser en krigförande
söker överskrida, att med alla till buds stående medel motsätta sig detta.
Att sålunda avvärja ett angrepp mot neutraliteten, låt vara även med våld, kan
icke anses som en fientlig handling (art. 10); den neutrala makten har icke gjort
annat än uppfyllt sin skyldighet såsom neutral. Om det oaktat trupper intränga
på det neutrala området, måste hon avväpna och internera desamma. Försummar
den neutrala staten denna plikt, kan den kränkta krigförande motparten fordra
eller taga upprättelse samt i nödfall in på det neutrala området förfölja fienden.

Förbudet att föra transporter av ammunition och proviant över det
neutrala territoriet gäller enligt konventionens ordalag endast de krigförande

själva. Av jämförelse med art. 6 i konventionen n:r 13 om neutrala makters
skyldigheter under sjökrig, som säger, att varje överlämnande, under vilken som
helst form, direkt eller indirekt av krigsfartyg, ammunition och något som helst
slag av krigsmaterial från neutral makt är förbjudet, framgår dock tydligen, att
den. neutrala staten icke får befatta sig med någon sådan transport. Oaktat de
flesta folkrättslärare anse allt slags tillförsel av krigskontraband till krigförande
förbjuden och flera staters lagstiftningar innehålla förbud däremot, fritager emellertid
konventionen den neutrala staten från plikten att på sitt område förhindra
detta och stadgar i art. 7, att staten icke är skyldig att förhindra utförsel eller
genomförsel för den ena eller andra krigförande partens räkning av vapen,
ammunition och överhuvud taget allt, som kan vara till gagn för en armé eller
en flotta.

Men intet hindrar naturligtvis den neutrala stat, som ej särskilt förbundit
sig till annat (se Karlstadskonventionen ang. transitotrafiken art. 1), att utöver
vad den allmänna folkrätten gör obligatoriskt, vidtaga åtgärder till inskränkningar
eller förbud i detta hänseende. I sådant fäll skall staten endast iakttaga,
att dessa åtgärder skola likformigt tillämpas gentemot de krigförande (art. 9).

En neutral stat får vidare icke tillåta:

b) att de krigförande å dess landområde anlägga station för radio-telegrafering
eller anbringa någon som helst apparat, avsedd att utgöra förbindelsemedel
med de krigförande styrkorna till lands eller sjöss; eller att de använda
någon som helst anläggning av detta slag, vilken före krigsutbrottet blivit av
dem å en neutral makts område utförd i uteslutande militärt syfte, och vilken
icke upplåtits till bruk för den allmänna samfärdseln (art. 3).

Även dessa bestämmelser härflyta direkt ur principen om det neutrala
territoriets okränkbarhet. Det är tydligt, att det är oförenligt härmed att låta
krigförande begagna det för ovannämnda ändamål. Men härigenom göres ingen
inskränkning i fråga om sådana anläggningar, som äro upplåtna till bruk för
allmänheten. En neutral makt är icke pliktig att gentemot de krigförande utfärda
förbud eller förordna om inskränkning i fråga om bruket av de telegrafeller
telefonkablar ävensom de apparater för trådlös telegrafi, vilka äro vare sig
dess egen eller bolags eller enskildes tillhörighet (art. 8).

Men den neutrala staten kan i detta fall handla efter eget behag. Hon
är endast skyldig att därvid iakttaga, att alla åtgärder till inskränkning eller
förbud i detta hänseende skola tillämpas likformigt gentemot de krigförande,
samt vaka över, att samma förpliktelse iakttages av de bolag och enskilde, vilka
äro ägare av telegraf- eller telefonkablar eller av apparater för trådlös telegrafering
(art. 9).

Slutligen stadgar konventionen, att en neutral stat icke får tillåta:

23—140528.

c) att inom dess område stridande styrkor uppsättas eller värvningsbyråer
öppnas till förmån för de krigförande (art. 4).

Trupper, avsedda att gå i de stridandes tjänst, få sålunda icke organiseras
eller förberedas på det neutrala territoriet.

Det är självklart, att den neutrala staten kränker sin neutralitetsplikt
genom att själv förse en krigförande med trupper. Men icke heller enskilda får
staten tillåta att uppsätta sådana trupper på det neutrala området eller träffa
förberedelser därför. All sådan utrustning åligger det staten att förhindra.

Personer, som stå i den neutrala statens krigstjänst, få icke tillåtas att
gå i de krigförandes tjänst, med mindre de taga avsked av sina befattningar.
Vid krigsutbrott måste den neutrala staten hemkalla de militära undersåtar, som
befinna sig i en krigförandes tjänst och därjämte kvarstå i sitt lands tjänst.

Däremot behöver den neutrala staten icke hindra enskilda individer att gå
i de krigförandes tjänst, blott de ej sammansluta sig i kår på det neutrala området.
Én neutral makt — säger konventionen — bär icke något ansvar för att
enstaka individer överskrida gränsen för att ställa sig i endera krigförande
partens tjänst (art. 16). I detta sammanhang kan anföras vad Lawrence (The
Principles of International Law 1911, sid. 638) yttrar, att Schweiz sedan 1859
under påtryckning gått med på att avhålla sina undersåtar från att taga militärtjänst
i främmande stat. Fall hava sedan dess visserligen förekommit, säger författaren,
då under inflytande av populär entusiasm för en stats sak regeringarna
blundat för att deras undersåtar öppet och i ansenligt antal avrest för att taga
krigsanställning såsom denna stats försvarare. Försummelse att hindra sådan
åtgärd, då en väpnad konflikt är under uppsegling, är otvivelaktigt brytande av
neutralitetsplikten. Men en stat kan icke förväntas hindra några få individers
hemliga affärd.

Ingenting hindrar vidare den neutrala staten att tillåta krigförande stats
undersåtar, som vid krigsutbrottet uppehålla sig på det neutrala området, att
därifrån hemvända, blott ej avtåget ordnas i organiserad trupp eller utrustningen
sker på det neutrala området. Sålunda tillät under 1870 ars krig Schweiz
fransmän att resa genom Geneve och tyskar att resa genom Basel för att inställa
sig till krigstjänst, under villkor likväl att de reste obeväpnade och icke
uniformerade. Å andra sidan, då Frankrike under samma krig organiserade en
byrå i Basel i ändamål att skicka kårer av frivilliga elsassare genom Schweiz
till södra Frankrike, hindrade Schweiz korrekt detta på den grund, att denna
officiella organisation av genomtåg av frivilliga genom neutralt territorium var
mer eller mindre jämförlig med passage av trupper.

Lantkrigskonventionen art. 4 förbjuder efter ordalydelsen endast värvningsbyråers
öppnande på neutralt område. Detta inbegriper dock synbarligen
all värvning därstädes för krigförandes räkning.

11 3

II. Skyldigheter i fråga om internering av krigförande och

vård av sårade.

a) Neutral makt, som å sitt område mottager trupper, tillhörande de krigförande,
skall internera dem och detta, om möjligt, långt från krigsskådeplatsen
(art. 11). Såsom ovan nämnts, får den neutrala staten icke tillåta, att de krigförande
föra trupper över dess landområde. Men om det oaktat trupper av en
eller annan anledning intränga på området, åligger det staten att internera dem.
Neutralt område får nämligen tjäna såsom asyl för personer, tillhörande de krigförande
styrkorna, och följaktligen även — ehuru detta icke direkt utsäges i konventionen
— för krigförandes materiel. Krigförande stat har ingen rätt att påyrka
asyl, säger Oppenheim (»International Law 1911», sid. 361), men den har
heller icke rätt att begära, att den neutrala makten förvägrar asyl åt dess fiende.
Neutral makt kan således lämna asyl — ehuru den icke behöver göra det — åt
ej blott enskilda individer tillhörande de krigförande makterna, som dit fly för
fienden, utan även åt större truppförband eller till och med en hel armé, som
tvingas övergå den neutrala gränsen för att undgå fångenskap. Så medgav Schweiz
under 1870 års krig asyl åt en fransk armé på 85,000 man med 10,000 hästar,
vilken armé nedlade vapen och internerades till krigets slut.

Beviljas asyl, måste den neutrala makten vidtaga nödiga åtgärder för att
förhindra, att neutraliteten kränkes. För detta ändamål måste den mottagna truppstyrkan
avväpnas och noga övervakas, så att den icke kan bliva i stånd att under
det pågående kriget företaga militära handlingar mot fienden. Staten kan därför
— säger konventionen — bevaka de mottagna i läger och till och med innesluta
dem i fästningar eller för ändamålet lämpade platser. Vad officerarna beträffar
äger den neutrala makten avgöra, huruvida de må lämnas i frihet, sedan de på
hedersord förbundit sig att ej utan tillstånd lämna det neutrala området (art 11).

Medföra sådana trupper, som tagit sin tillflykt till neutralt område, krigsfångar,
skola de lämnas i frihet. Dem kan anvisas en viss uppehållsort, om det
tillätes dem att vistas inom området (art. 13). De internerade skola av den neutrala
makten förses med livsmedel, beklädnad och det understöd i övrigt, som allmän
människokänsla bjuder, och gottgörelse skall vid fredsslutet beredas för de
av interneringen föranledda kostnader (art. 12).

b) Förrymda krigsfångar, som av neutral makt mottagas, skola lämnas i
frihet (art. 13). Det neutrala territoriet är en asyl för krigsfångar i så måtto, att
de »ipso facto» bliva fria genom sitt inträde på det neutrala territoriet. Det är
likgiltigt på vad sätt dessa krigsfångar inkomma på det neutrala territoriet, om
de flytt dit från fiendens område eller medförts dit av fientliga trupper, som

3 12

själva tagit sin tillflykt till neutralt område. En annan fråga är, om den neutrala
staten skall hindra dessa att återförena sig med sin armé. Härom hava
författarna olika åsikter, ehuru de flesta torde besvara denna fråga jakande. Under
1870 års krig kvarhöll Belgien en fransk officer, som ur tysk fångenskap
flytt till belgiskt territorium med avsikt att omedelbart förena sig med franska
armén. Konventionen stadgar härom intet annat, än att den neutrala makten
skall lämna fångarna i frihet samt att det står henne fritt, om hon tillåter dem
vistas inom sitt område, att anvisa dem en viss uppehållsort (art. 13).

Om krigsfångar såsom sårade eller sjuka av en av de krigförande införas
å neutralt område, torde., de icke få lämnas i frihet, då konventionen säger, att
sådana böra av den neutrala makten bevakas, så att de ej ånyo kunna taga del
i krigsrörelserna (art. 14).

c) Sårade eller sjuka, tillhörande de krigförande arméerna, kan den neutrala
makten tillåta att föra över sitt område, under det förbehåll likväl att de
tåg, som föra dem, icke forsla vare sig krigspersonal eller krigsmateriel. Det
åligger i sådant fall den neutrala makten att vidtaga för ändamålet erforderliga
säkerhets- och kontrollåtgärder (art. 14 mom. 1).

Konventionen stadgar vidare, att sårade eller sjuka, som under sådana omständigheter
som i mom. 1 omförmälas, införas å neutralt område av en av de
krigförande parterna, men tillhöra motparten, böra av den neutrala makten bevakas,
så att de ej ånyo må kunna taga del i krigsrörelserna; samt att enahanda
förpliktelse åligger denna makt i fråga om sådana sårade eller sjuka tillhörande
den andra armén, vilka må hava åt densamma anförtrotts (art. 14 mom. 2).

I konventionen om neutrala makters skyldigheter och rättigheter i lantkrig
har dessutom upptagits vissa bestämmelser om neutrala personer och om
järnvägstnateriel. Ingendera av dessa stadgar dock nagra skyldigheter för den
neutrala staten och torde därför icke behöva till behandling upptagas. Rörande
statens ansvar för neutrala personer kommer längre fram att talas.

13 3

Neutralitetsplikter under sjökrig.

Övergår man nu att behandla frågan om neutrala staters skyldigheter under
sjökrig mellan andra makter, finner man dessa utförligen kodifierade i den
å andra fredskonferensen antagna konvention nr 13 av den 18 oktober 1907 angående
neutrala makters rättigheter och skyldigheter under sjökrig (Svensk författningssamling
nr 153 år 1910).

Det torde här böra förutskickas den anmärkning, att reglerna om neutrala
staters förhållande under sjökrig i folkrättslitteraturen och praktiken varit långt
mera omstridda än samma regler rörande lantkriget. I äldre tider ansågs det
exempelvis icke otillåtet att i neutrala hamnar bygga, utrusta och beväpna krigsfartyg,
vilka voro avsedda att tillhöra någon av de krigförande, vidare lämnades
i största utsträckning tillträde i neutrala hamnar åt krigförande örlogsfartyg,
liksom man även tillät i neutralt farvatten prisers uppbringning, ja, ännu längre
tillbaka i tiden till och med fientligheter. Det var från Förenta staternas sida
som först dylika handlingars otillåtlighet gjordes gällande. Redan vid utbrottet af
1793 års krig mellan Frankrike och England förbjödos utrustandet och bemannandet
av franska kapare i de nordamerikanska hamnarna. Likaledes återfordrade
amerikanska regeringen priser, vilka av engelska kryssare uppbringats i nordamerikanskt
farvatten. Förbudet mot dylika handlingar upprepades och skärptes
genom en rad lagar i så väl Amerika som England särskilt genom den amerikanska
Neutrali ty Act av 1818 och engelska Foreign Enlistment Act av 1819. Enär
bestämmelserna i sistnämnda akt emellertid icke voro lika tydliga och bestämda
som de nordamerikanska, blevo under inbördeskriget i Förenta staterna ett flertal
kapare utrustade i brittiska hamnar för sydstaternas räkning, utan att brittiska
regeringen ansåg sig kunna förhindra detta, huvudsakligen enär utrustningen
icke fullbordades å brittiskt område och icke var beställd direkt av sydstaternas
regering utan genom mellanhänder. Till följd av de härjningar, som dessa kapare,
i synnerhet »Alabama», anställde bland nordstaternas handelsfartyg, blevo
klagomålen från nordstaternas sida jämte anspråken å skadeersättning så högljudda
och hotande, att England nödgades ändra sina bestämmelser. En vida
strängare Foreign Enlistment Act utfärdades år 1870, enligt vilken jämväl ut -

3 14

rustning av fartyg, bestämda för eller misstänkta att tjäna krigförande, förbjöds
och förberedelser härför skulle förhindras. Redan dessförinnan eller år 1862 hade
England under det pågående kriget utfärdat vissa regler, varigenom tiden för
krigsfartygs vistelse i brittiskt farvatten begränsades till 24 timmar, och dessa
förbjödos att i engelsk hamn intaga kol i större mängd än som erfordras för att
nå närmaste nationella hamn samt att ånyo intaga sådant förr än efter 3 månaders
förlopp. Vidare måste Storbritannien ingå på ett fördrag med Förenta staterna,
det s. k. Washingtonfördraget av den 8 maj 1871, varigenom de amerikanska
klagomålen underkastades skiljedom. Till ledning för denna skiljedom fastställdes
i avtalet tre regler, de s. k. Washingtonreglerna, enligt vilka neutral
stat skall anses pliktig

1) att använda erforderlig omsikt >due diligence» för att på sitt område
förhindra utrustning och beväpning av fartyg, som med tillräckliga skäl kan
misstänkas vara avsett för kryssning eller fientligheter mot makt, med vilken
den neutrala står på vänskaplig fot, ävensom att använda samma omsikt för att
förhindra, att dylikt för kryssning eller fientligheter avsett fartyg efter att hava
helt eller delvis utrustats till krigsbruk å det neutrala området utlöper från sistnämnda
område;

2) att icke tillåta eller tåla, att någondera av de krigförande begagnar sig
av den neutrala statens hamnar eller farvatten såsom bas för sjöoperationer mot
fienden eller för att förnya eller öka sina vapen och krigsförråd eller att värva
manskap;

3) att använda erforderlig omsikt så väl i sina hamnar och farvatten som
gent emot personer å sitt område för att förhindra varje kränkning av ovan angivna
förpliktelser.

Den skiljedomstol, som på grundval av dessa regler avdömde tvisten mellan
Storbritannien och Förenta staterna rörande förutnämnda makts neutralitetsförhållande
under inbördeskriget, ansåg, att England gjort sig skyldigt till neutralitetsbrott
genom att icke förhindra utrustningen av kapare i dess hamnar,
samt fastställde dess ersättningsskyldighet till Förenta staterna för därigenom
tillfogad omedelbar skada till ett belopp av 72 miljoner francs. Genom Washingtonfördraget
och detta utslag i den s. k. Alabamatvisten blevo ifrågavarande
rättsgrundsatser internationellt bekräftade och vunno saväl inom folkrättslitteraturen
som av folkrättsinstitutet allmänt erkännande samt antogos av ett flertal
stater. Emellertid upptog Frankrike i överensstämmelse med äldre praxis i sina
år 1898 och 1904 utfärdade neutralitetsförklaringar icke någon begränsning varken
i fråga om krigförande makts örlogsfartygs uppehåll i franska farvatten eller
i fråga om den myckenhet kol, som sådant fartyg skulle få där intaga. Då under
rysk-japanska kriget ryska Östersjöflottan utlöpte till Östasien, tillätos ryska

15 3

fartyg trots japanska protester att i närmare tre månader uppehålla sig i franskt
farvatten vid Madagaskar.

1907 års Haagkonvention i detta ämne betecknar i flera avseenden en kompromiss
mellan den strängare engelsk-(amerikansk-)japanska ståndpunkten och
den åskådning, som gjorde sig gällande från ett flertal kontinentala stormakters
sida. Motsatserna mellan dessa åskådningar äro att tillskriva de olika intressen,
som de företräda. Storbritannien, som äger sjöhamnar över hela världen, behöver
icke använda de neutrala staternas hamnar och territorialvatten och ser därför
helst, att dessa så mycket som möjligt äro stängda för de krigförande. Detsamma
gäller om Japan i Östern. De kontinentala stormakterna, såsom Ryssland, Tyskland
och även delvis Frankrike, vilka äro mindre väl gynnade i fråga om hamnar,
hava ett direkt motsatt intresse. Småstaternas intresse i detta avseende
sammanfaller så till vida med de sistnämndas, att de måste sträva efter, att icke
de neutrala staterna påläggas sådana inskränkningar och förbud, som för dem äro
vanskliga att upprätthålla; å andra sidan kan en obegränsad frihet för de krigförande
att äga tillträde till neutrala hamnar och farvatten för de neutrala medföra
fara för indragning i kriget, och är det därför för neutrala småstater av
största intresse att hava bestämda regler att hålla sig till. Konventionen av 1907
bär i ganska vidsträckt omfattning bevarat de neutrala staternas handlingsfrihet.
Dess grundsatser blevo dock icke enhälligt antagna; så gjorde Tyskland förbehåll
å flera väsentliga punkter, nämligen vid artiklarne 11 om lotsning, 12,

13 (24-timmars-regeln) och 20 (förnyad proviantering först efter 3 månader) och
England samt Japan vid artiklarna 19 (bränsles intagande) och 23 (prisers införande
i neutral hamn). Ratificerat eller tillträtt konventionen hava hittills följande
stater:

Tyskland med förbehåll, Förenta staterna, Japan, Österrike-Ungern, Belgien,
Danmark, Frankrike, Haiti, Guatemala, Kina med förbehåll, Mexiko, Nederländerna,
Nicaragua, Norge, Panama, Portugal, Rumänien, Ryssland, Salvador,
Siarn, Schweiz, Sverige.

De neutrala staternas skyldigheter enligt konventionen torde kunna uppdelas
å följande sätt:

I. Skyldighet att hindra missbruk av neutralt område från krigförandes
sida.

Art. I. I konventionen uttalas den princip, att de krigförande äro skyldiga
att respektera neutrala makters suveräna rättigheter och att å neutralt landeller
sjöområde avhålla sig från varje handling, som, om densamma av den neutrala
makten bleve tåld, skulle från den maktens sida utgöra ett neutralitets brott.

3 16

Av denna princip torde man omvänt kunna draga den slutsats, att det är
neutral makts skyldighet att icke å sitt sjö- och landområde tåla någon handling
från de krigförandes sida, som utgör ett brott mot dess neutralitet. Att denna
slutsats är riktig torde även framgå av konventionens artikel 25, däri, efter att
samtliga neutralitetsplikter blivit avhandlade i de föregående artiklarne, uttalas,
att neutral makt är pliktig att utöva sådan uppsikt, som de till dess förfogande
stående medel tillåta, för att förhindra varje överträdelse av förestående bestämmelser
i dess hamnar, å dess redder eller i dess farvatten. Principen är sålunda
den ovan anförda, att mot krigförande makts plikt att underlåta svarar neutral
makts plikt att i händelse av behov hindra; att den senare förpliktelsen ej är lika
absolut som den förra beror egentligen därpå, att ett underlåtande alltid är möjligt,
men ett förhindrande kan vara omöjligt. Givetvis måste det anses åligga den,
som varit skyldig att förhindra men ej gjort det, att bevisa, att det varit omöjligt
och att han således undantagsvis är ursäktad; och till stöd härför kan han tydligen
ej åberopa egna tidigare underlåtenhetssynder, varigenom han satt sig ur stånd
att uppfylla sina skyldigheter. Helt säkert komme den makt, som anser sitt intresse
kränkt genom ett icke förhindrat neutralitetsbrott, icke att alltför lätt
godtaga en förklaring, att den neutrala staten tyvärr varit ur stånd att ingripa.
I Principles of International Law sid. 633 (London 1911) yttrar Lawrence, att
allmänt talat en neutral stat är skyldig att hindra inom sitt jurisdiktionsområde
vad den krigförande är skyldig att avhålla sig från att vidtaga inom detsamma.
Med det sagda överensstämmer även vad M. Louis Renault i sin rapport till
andra freds konferensens tredje kommission rörande det då föreliggande förslaget
till konvention, som sedan av konferensen antogs, om artikel I. yttrar, att det
vore av vikt att anmärka, att en neutral makts skyldighet icke med nödvändighet
svarar mot en krigförande makts skyldighet. Man kunde ålägga en krigförande
den absoluta förpliktelsen att i en neutral stats vattenområde avhålla sig från
vissa handlingar; det vore för denna makt lätt, och i varje fall möjligt att efterkomma
denna förpliktelse, vare sig fråga vore om hamnar eller territorialvatten.
Däremot kunde man icke ålägga den neutrala staten förpliktelsen att förekomma
eller bestraffa alla de handlingar, som en krigförande kunde vilja vidtaga eller
vidtoge, enär den neutrala staten icke alltid vore i stånd att uppfylla en sådan
förpliktelse. Såsom dylika undantag från den allmänna förpliktelsen anför Renault,
att den neutrala staten kan sakna kännedom om vad som sker i dess vidsträckta
territorialvatten och vara ur stånd att förhindra det. Skyldighet förefinnes blott
i det omfång, som man ägde kännedom om och vore i tillfälle att uppfylla densamma.
Man kunde stundom vilja fråga sig, om det funnes någon anledning att
skilja mellan hamnar och territorialvatten: denna skillnad förstode man först i
fråga om den neutrales skyldigheter, denne kunde nämligen icke i samma grad
vara ansvarig för vad som skedde i territorialvatten, över vilka densamma ofta

17 3

blott ägde en svag kontroll, som för vad som skedde i dess under de egna myndigheternas
uppsikt stående hamnar. Däremot funnes icke anledning till någon
åtskillnad i fråga om den krigförandes skyldigheter, vilka vore lika överallt.

Yari ett missbruk av neutralt område kan bestå framgår närmare av följande
artiklar.

Art. 2. Alla fientliga handlingar, uppbringning och utövning av visitationsrätten
däri inbegripna, vilka begås av krigförandes örlogsfartyg i neutral
makts territorialvatten, innebära en kränkning av neutraliteten och äro strängeligen
förbjudna.

De handlingar, som sålunda äro förbjudna innanför neutralt område, kunna
hänföras till förföljelse av fientliga fartyg, uppbringning och visitation av fartyg
samt direkta angrepp och strider. Lawrence (The Principles of International Law,
London 1911, sid. 609) räknar till dylika å neutralt område förbjudna handlingar
även de omedelbara förberedelserna för krigsoperationer såsom t. ex. torpedbåtars
sammanlöpande i en neutral vik för att företaga ett plötsligt anfall å närbelägen,
krigförande makt tillhörande hamn, särskilt om de begivit sig dit en för en längs
den neutrala kustlinjen, samt anser, att det kan ifrågasättas, huruvida icke det
överhuvud taget måste anses förbjudet för krigförande torpedbåtar att begagna
neutrala farvatten, som ligga nära fientliga kommunikationsleder. Åtminstone
delvis är dylikt förbjudet genom art. 5 och dess analogi. Det kan exempelvis
icke tillåtas, att i Öresund en flotta går fram över gränsen för att skjuta och
tillbaka för att ej bliva beskjuten. Det torde t. o. m. i allmänhet vara förbjudet
att omedelbart från neutralt område träda i taktisk aktion. I International Law,

Del II, War and Neutrality (1911), yttrar L. Oppenheim, att en neutral stat
måste, så långt det står i dess makt, hindra krigförande örlogsfartyg från att
kryssa i dess territorialvatten i ändamål att uppbringa fientliga fartyg, så snart
dessa lämnat sagda område. Det är dock alldeles omöjligt att under alla omständigheter
förhindra sådan kryssning, varför icke större anspråk i detta hänseende
får ställas å den neutrala än han förmår uppfylla.

Art. 3. Om ett fartyg blivit uppbringat i neutral makts territorialvatten,
åligger det sistnämnda makt att, om det uppbringade fartyget ännu befinner sig
inom dess område, använda alla de medel, varöver densamma förfogar, för att
åstadkomma dels det uppbringade fartygets jämte dess befäls och besättnings frigivande,
dels ock att besättning, som av det fartyg, vilket verkställt uppbringningen,
blivit satt ombord å det uppbringade fartyget, varder internerat (art. 3,
mom. 1). Dess besättning skall således behandlas liksom när krigförande stats
militär intränger å neutralt område (jämför lantkrigskonventionen). Skulle det
uppbringade fartyget redan hava hunnit att föras utom den neutrala statens jurisdiktionsområde,
kan denna senare hos den regering, vars fartyg verkställt uppbringning,
påfordra prisens frigivande, vilken begäran sistnämnda stat skall efter 24—140S2S.

3 18

komma (art. 3, mom. 2). Det finns även en annan utväg, nämligen att anlita
den internationella prisdomstol, som är avsedd att upprättas jämlikt Haagkonventionen
n:r XII.

Art. 4. Å neutralt område eller å fartyg i neutralt farvatten må icke
av krigförande inrättas prisdomstol.

Art. 5. De krigförande få icke göra neutrala hamnar eller farvatten
till bas för sjökrigsföretag mot motståndaren. Särskilt förbjudet är att därstädes
upprätta stationer för radiotelegrafi och att anbringa någon som helst annan apparat,
avsedd för meddelande med de krigförande styrkorna till lands eller vatten
Denna artikels innehåll år delvis hämtat ur den s. k. Washingtonregeln n:r 2,
ehuru bestämmelsen i konventionen uppställts såsom skyldighet för den krigförande,
medan den i Washingtonregeln var formulerad såsom en skyldighet för
de neutrala staterna. Emellertid är det otvivelaktigt, att det bör uppfattas enligt
konventionen som en skyldighet för den neutrala att icke tåla, att dess hamnar
eller farvatten göras till operationsbaser. I detta sammanhang torde kunna anföras
vad L. Oppenheim i sin International Law, Del II, War and Neutrality (New
York and Bombay IDOG) förklarar eller att neutral makt är skyldig att använda
våld för att förhindra ockupation av någon del av neutralt område. Lawrence
anför å sid. 636 i arbetet Principles of International Law London 1911, att vad
den krigförande icke i detta hänseende får göra har den neutrala skyldighet att
hindra honom från att försöka göra. Med avseende å begreppet operationsbas anför
Lawrence, att för att ett område kan betecknas såsom operationsbas icke nödvändigtvis
fordras fortsatt bruk av detsamma; han synes vilja hänföra begreppet till
sådana fall, då handlingar, som av neutral icke behöver förbjudas, därest de äga
rum i ringa utsträckning eller för kortare tid, förekomma i sådan omfattning
eller under så lång tid, att de skapa omständigheter, som äro högeligen gynnsamma
för den krigförande vid fullföljande av hans krigiska syften.

Lawrence anför i det ovan åberopade arbetet på tal om operationsbas även,
att krigförande makt icke må använda neutralt område såsom plats för utrustande
av krigsartade expeditioner, vilka, utgående från detta område, angripa fienden
eller skada hans handel. Fråga har emellertid uppstått, under vilka förutsättningar
dylika expeditioner skola anses föreligga. Så t. ex. tillätos naturligtvis
under fransk-tyska kriget fransmän och tyskar att hemresa från främmande länder
för att inställa sig under fanorna. I ett fall inskeppade sig emellertid i New
York för sådant ändamål 1,200 franska undersåtar ombord å 2 franska ångare,
vilka tillika hade last av skjutvapen och ammunition. Detta ansågs av amerikanska
myndigheter icke utgöra någon organiserad krigsartad expedition, enär dess
medlemmar icke voro beväpnade eller stodo under militärt befäl och ännu icke
voro enrolerade i krigstjänst. Författaren anser denna åsikt riktig. Däremot
inträffade det år 1822 under portugisiska inbördeskriget, att en expedition av det

19 3

slagna partiets medlemmar, vilka Hytt till England, inskeppade sig till antal av
c:a 700 personer ombord å fyra obeväpnade fartyg i uppgiven avsikt att begiva
sig till Brasilien, men i själva verket för att landstiga å en av Azorerna, som
förblivit i deras partis besittning. De voro obeväpnade men under militärkommando,
deras vapen hade skickats i förväg med andra fartyg. Av engelska krigsfartyg
hindrades de från att landstiga å Azorerna, men enligt författarens åsikt
hade brittiska regeringen redan bort hindra deras avseglande från brittiskt farvatten.
Av fallet drager han den slutsats, att för att en dylik expeditions avgående
skall anses såsom nentralitetsvidrig dess medlemmar icke behöva vara beväpnade,
om de blott äro organiserade såsom krigsfolk och under militärt kommando.
Såsom kännetecknande anföres vidare, att expeditionen måste avgå med direkt
ändamål att deltaga i fientligheter och vara organiserad i syfte av snarlikt deltagande
i sådant företag. Den neutrala staten har rätt icke blott att begära
skadestånd utan även att, om nödvändigt med våld, hindra expeditionens avgång
eller bemäktiga sig de personer och föremål, som utgöra dess beståndsdelar.

Yad särskilt inrättandet av signalstationer angår kan här nämnas, att
Ryssland under japansk-ryska kriget å kinesiskt område i Tshifu mitt emot Port
Arthur inrättade en station för trådlös telegrafi. Att Kina tillät eller rättare
sagt tålte detta ansågs såsom ett neutralitetsbrott av denna stat, varför också
sedermera japanerna opåtalt förstörde stationen.

Av stadgande i artikel 5 framgår vidare, att det måste såsom otillåtet
anses för de krigförandes räkning å neutralt område upprätta kolstationer eller
upplag av krigsförnödenheter eller förråd i och för förstärkning eller komplettering
av krigförande styrkas utrustning eller proviantering. Hit höra upplag av
sådana ämnen, som ehuru i sig fredliga, kunna tjäna såsom existens- eller operationsmedel
å krigsskådeplatsen, särskilt livsmedel, skeppsförnödenheter och bränsle,
framför allt stenkol. Försök till sådana upplags inrättande måste med våld avvisas.
Öppenheim yttrar i anfört arbete, att även om icke neutral stat är skyldig
hindra leveranser till krigförande, måste den likväl tillse, att dessa icke å
dess område upprätta depoter av eller fabriker för vapen för ammunition och militära
förnödenheter.

II. Otillåten hjälp åt de krigförande.

Art. 6. Neutral makt får icke under någon som helst form, direkt
-eller indirekt, överlämna krigsfartyg, ammunition eller något som helst slag av
krigsmateriel till krigförande makt.

Art. 7. I fråga om sådan tillförsel från enskilda personers sida stadgas
i artikel 7, att den neutrala staten icke är pliktig att hindra utförsel eller genomförsel
för någon av de krigförandes räkning av vapen, ammunition och i allmän -

3 20

het av något, som kan komma till användning (vara nyttigt) för en armé eller
en flotta. I detta senare begrepp ingår såväl absolut kontraband som s. k. relativt,
d. v. s. varor, som både kunna användas för kriget och i freden, ehuru
övervägande för den senare, och tillfälligt kontraband: varor, som endast på
grund av särskilda förhandenvarande omständigheter bliva av betydelse för krigföringen.
Det torde här böra anmärkas, att i den modärna folkrätten ofta fordrats,
att de neutrala staterna jämväl skola hindra sina undersåtar från att tillföra
krigförande krigskontraband vid äventyr av bestraffning samt att de neutrala
staterna gent emot de krigförande skola vara ansvariga för försummelser
härutinnan. I gällande nådiga kungörelse angående vad till svenska handelns
och sjöfartens betryggande under krig mellan främmande makter bör iakttagas
m. m. den 30 april 1904 stadgas ock, att i svenskt fartyg såsom neutralt må
föras alla slags varor med undantag av s. k. krigskontraband, varmed förstås
»vapen, projektiler och ammunition, militära utrustningspersedlar samt övriga
omedelbarligen till krigsbruk användbara tillverkningar, när de tillhöra eller äro
destinerade till krigförande makt eller dess undersåtar»; kol får icke heller i
svenskt fartyg föras till de krigförandes stridskrafter, liksom utklarering av
kollaster från svensk hamn direkt till de krigförandes stridskrafter är förbjuden.
Liknande förbud hava under senare krig utfärdats i de flesta andra länder.

Art. 8. Neutral regering är skyldig att använda alla de medel, varöver
densamma förfogar, för att inom sitt jurisdiktionsomrade hindra utrustande
eller bestyckande av varje fartyg, om vilket densamma har grundad anledning
att tro, att det är bestämt för kryssning eller att medverka vid fientliga företag
mot en makt, med vilken regeringen befinner sig i fredligt förhållande. Regeringen
är jämväl skyldig att föra samma uppsikt för att hindra varje fartyg,
som är avsett för kryssning eller att medverka vid krigsföretag, och som blivit
inom dess jurisdiktionsområde helt eller delvis inrättat till krigsbruk, från att
utlöpa från nämnda område.

Rörande dessa stadgandens historik är ovan talat. Kleen yttrar å sid. 7fifi
i »Krigets lagar» följande: »I dessa neutralitetsbrott utgöres eriterium delicti: av
den bevisliga avsikten att låta utrustningsföremålen komma den krigförande tillhanda
i krigstjänligt skick eller åtminstone i det skick, att krigstjänligheten är
mål. Genom lagens formulering med detta kriterium för brottsligheten göras sveken
om intet, vilka hava till ändamål att medelst omvägar och sken kringgå förbudet.
Oskyldiga bli följaktligen endast sådana utrustningar, som under neutral
domvärjo varken ske för en krigförandes räkning, icke heller för att komma i hans
händer. Hinna de honom då det oaktat genom händelser, som på det neutrala
området icke kunnat förutses, förblir neutraliteten därav oberörd. Hon brytes
blott genom varje handling, som redan under den neutrala suveränens dominium
avsåg den krigförande såsom yttersta mål. För övrigt är det för rättsfrågan lik -

giltigt, huruvida det varit den krigförande själv eller någon annan, som gjort
beställningen, då den definitiva bestämmelsen för kriget dock kan ådagaläggas,
likaså huruvida denna bestämmelse vunnits inom eller utom den neutrala jurisdiktionen,
ävensom huruvida föremålen framkomma i fullbordat eller ofullbordat
skick, helt eller delvis, omedelbart eller genom mellanhänder».

»Till olovlig utrustning, fullbordad efteråt medelst ändring eller iståndsättning,
räknas även handelsfartygs förvandling till krigsfartyg på det neutrala
området i syfte av hjälp åt en krigförande. Vad åter beträffar det omvända sättet
för utrustningens fullbordande, nämligen förvandling till krigsfartyg utom
det neutrala området av fartyg, som inom detsamma blivit för sådant ändamål
byggda till handelsfartygs utseende för att undgå beivran, så kan visserligen icke
neutraliteten anses bruten, om icke någon som helst minsta handling av utrustning
alls försiggått inom de neutrala gränserna. Men har någon sådan ägt rum
där, så går hon icke fri med åberopande av obetydligheten, så snart målet dock
varit förbjuden krigshjälp genom komplettering efteråt. Och till utrustning räknas
då icke blott varje minsta tilllägg av militärisk beskaffenhet utan även en
byggnad, gjord särskilt stark i syfte av krigstjänlighet under villkor av tillagd
militärisk inredning.» Lawrence framhåller i anf. arbete, att även om örlogsfartyg
är beställt och betalt långt före krigets utbrott, må det icke tillåtas utlöpa,
om det icke är färdigt dessförinnan.

Kungörelsen den 30 april 1904 stadgar i § 9: »Ej må å svenskt område
byggas, utrustas eller väpnas fartyg avsett för krigförande makts örlogsflotta

—--», och i § 10: »Svensk undersåte vare förbjudet att utrusta eller väpna

fartyg att nyttjas till kaperier mot någon av de krigförande makterna, deras
undersåtar eller egendom eller deltaga i dylikt fartygs utrustning eller beväpning
— — —».

III. Asyl i neutral stats hamnar och vistelse i dess farvatten.

Konventionen har å detta område i flera viktiga punkter hävdat de neutrala
staternas handlingsfrihet. Sålunda stadgas i artikel 10, att en stats
neutralitet icke kränkes därigenom att de krigförandes örlogsfartyg och priser
blott färdas över dess territorialvatten. (I teorien har genomtåg över neutral
stats territorier till sjöss ansetts lika otillåtet som sådant till lands, och folkrättsinstitutet
har redan före andra fredskonferensen uttalat sig för förbud i detta
avseende). Enligt konventionen äger likaledes neutral stat tillåta, att de krigförandes
fartyg begagna sig av dess examinerade lotsar (art. 11), en förmån som
varit mycket folkrättsligt omtvistad och vars beviljande från Danmarks sida

3 22

under rysk-japanska kriget åt ryska Östersjöflottan vid passage genom Stora
Bålt mötte kraftiga gensagor från japanska regeringen.

Art. 9. I det att såväl i detta avseende som även rörande besök i hamnar,
varom mera nedan, en viss frihet lämnas den neutrala staten, uttalas uttryckligen
i konventionen den allmänt vedertagna principen, att neutral stat skall
gent emot de båda krigförande lika tillämpa de villkor, inskränkningar eller förbud,
som densamma utfärdar med avseende å tillträde till dess hamnar, redder
eller territorialvatten för krigförande örlogsfartyg och deras priser. Likväl kan
neutral makt förbjuda tillträde till sina hamnar och redder för det krigförande
fartyg, som underlåtit att ställa sig till efterrättelse de av den neutrala makten
utfärdade påbud och bestämmelser eller som kränkt dess neutralitet.

I fråga om fientliga fartygs rätt till tillträde till neutrala staters hamnar
och redder har man i den moderna folkrättsteorien velat inskränka densamma
uteslutande till fäll av 1) sjönöd och sjöskada, 2) brist på vatten, bränsle eller
livsmedel, 3) vid behov av för sjöduglighet nödvändig reparation, 4) då fartyg
försatts ur stridbart skick, samt slutligen 5) då fartyg flyr undan fiendens förföljelse,
i sista fallet dock mot skyldighet för den neutrala makten att avväpna
och internera det inkomna fartyget. 1907 års Haagkonvention har icke uppställt
fullt så stränga regler. Vistelsen i neutral hamn är således icke inskränkt uteslutande
till fäll av nöd, men bestämda regler begränsa tiden för fartygens uppehåll
därstädes m. m.

Innan vi övergå härtill, torde dock först behandlas det fall, att fartyg
flyr undan fiendens förföljelse och söker sin tillflykt i neutral hamn. Detta
fäll är icke särskilt omnämnt i 1907 års Haagkonvention, men på grund av dels
den allmänna bestämmelsen i art. 5, att neutral hamn icke får utgöra bas för
sjökrigsföretag, något som skulle kunna bliva fallet, därest ett dylikt undan
fiende flyende fartyg ägde rättighet att åter utgå och återtaga fientligheterna under
gynnsammare omständigheter, dels ock den analogi, som förefinnes med avseende
å flyende lanttrupper enligt landkrigskonventionen art. 11, torde man vara berättigad
att för den neutrala staten uppställa den skyldigheten att antingen
tvinga dylikt fartyg, om oskadat, att åter utlöpa efter den vanliga tidsfristens
utgång eller, därest fartyget är skadat, eller om fartyget visserligen är oskadat
men vägrar avsegla efter den lagliga 24-timmars fristens utgång, att avväpna
och internera det intill krigets slut i den hamn, till vilken den Hytt. Detta
senare framgår av art. 24. Denna skyldighet får anses hava vunnit sin bekräftelse
genom rysk-japanska kriget. Redan i början av detta krig blevo ryska
krigsfartyg, vilka flytt in i brittiska och tyska hamnar på den kinesiska kusten,
avväpnade och internerade. När de, vilka under samma förhållanden togo sin tillflykt
till kinesiska hamnar, icke behandlades på samma sätt, inlöpte japanska

krigsfartyg i dessa hamnar och uppbringade fartygen under åberopande, att då
Kina genom asylrättens missbrukande brutit sin neutralitet, behövde Japan icke
akta denna på ett sätt, som minskade dess rätt som krigförande. Därefter iakttogs
interneringsplikten även av Kina, vilket avväpnade och intill krigets slut
internerade de ryska krigsfartyg, som flytt in i Shanghais och Tsintaos hamnarLikaledes
internerades och avväpnades i Manila tre skadade ryska fartyg, vilka
flytt dit efter Tsu Shimaslaget. ♦

Tiden för tillåten vistelse i neutral hamn.

Art. 12. Enligt artikel 12 skall, därest särskilda andra bestämmelser i den
neutrala statens inre lagstiftning saknas, vara förbjudet för de krigförandes fartyg
att utom i de fall, som i konventionen angivas, längre än 24 timmar kvarstanna
i neutral stats hamnar, å dess redder eller i dess territorialvatten. Såsom framgår
härav är det icke något villkor för vistelsen i neutral hamn, redd eller farvatten,
att det krigförande fartyget befinner sig i nöd. Sådan begränsning
gäller endast i fråga om förlängt uppehåll i neutral hamn (so nedan). Någon
skyldighet till prövning av orsaken till inlöpandet har således icke ålagts neutral
stat. Den i artikeln antagna 24-timmars-regeln brukar kallas den engelska,
enär densamma först av alla stater av England tillämpats sedan år 1862. Såsom
framgår av formuleringen står det dock den neutrala staten öppet att på förhand
genom sin inre lagstiftning fastställa en längre eller kortare tidsfrist. Att det
finnes stater, som ämna begagna sig av denna möjlighet framgår därav, att då
Ryssland den 8 oktober 1911 utfärdade en neutralitetsförklaring med anledning av
italiensk-turkiska kriget, däri bland annat bestämts, att »krigförande makts örlogsfartyg
må icke förbliva i rysk hamn eller å redd eller inom ryskt territorialvatten
utöver 7 dygn». Det torde vara sannolikt, att samma regel jämväl i framtiden
kommer att från rysk sida följas.

Art. 13. I anslutning till artikel 12 stadgar artikel 13, att när en makt,
som blivit underrättad om fientligheternas öppnande mellan två andra makter,
erfar, att ett krigsfartyg, tillhörande någon av de krigförande, befinner sig i
någon av den neutrala maktens hamnar, å någon av dess redder eller i dess
territorialvatten, skall denna makt meddela fartyget, att detta har att avgå inom 24
timmar eller efter utgången av den tidsperiod, som den neutrala statens lag må
föreskriva. Mot artiklarna 12 och 13 inlade Tyskland förbehåll vid undertecknandet
av konventionen.

Reglerna angående begränsning av tiden för uppehåll i neutrala hamnar,
på neutrala redder och i neutrala farvatten äro icke tillämpliga å krigsfartyg,
som uteslutande äro avsedda för religiösa, vetenskapliga och människovänliga

ändamål (art. 14 mom. 2). Här avses närmast s. k. hospitalsfartyg, varom särskilt
stadgas i Haagkonventionen n:r X angående tillämpning å sjökriget av
Genévekonventionens grundsatser.

Villkoren för förlängt uppehåll.

Art. 14. 1 mom. Krigförande örlogsfartyg må icke förlänga sitt uppehåll
i neutral hamn utöver den lagliga tidsfristen utom på grund av haveri eller
havets tillstånd. Det skall avgå, så snart orsaken till dröjsmålet upphört.

Det faller här i ögonen, att konventionen blott talar om förlängt uppehåll
i neutral hamn, således icke å redd eller territorialvatten, med avseende varå
konventionen alltså icke synes hava velat ålägga den neutrala staten någon
sträng övervakningsplikt, ehuru frånvaron av bestämmelser härom också kan
förklaras därav, att något förlängt uppehåll å redd eller i farvatten mera sällan
kan motiveras med haveri eller havets tillstånd. Renault säger i sin ovan citerade
rapport, att den neutrala statens ansvarighet icke kan sättas i fråga i andra
fall än då densamma äger vetskap om krigsfartygens närvaro — och denna vetskap
föreligger säkrare i fråga om hamnar och redder än i fråga om farvatten.
Rörande neutral makts förhållande, då krigförande örlogsfartyg oaktat anmaning
icke lämnar hamn, i vilken detsamma icke äger rätt att kvarstanna, stadgas i
artikel 24, att den neutrala makten har att vidtaga de åtgärder, som densamma
anser nödiga för att sätta fartyget ur stånd att gå till sjöss, så länge kriget
varar, och bör fartygets befälhavare underlätta utförandet av dessa åtgärder.

Kvarhålles krigförande fartyg av neutral makt, skall dess befäl och besättning
jämväl kvarhållas.

Det befäl och det manskap, som sålunda kvarhållits, må kvarlämnas ombord
å fartyget eller inkvarteras vare sig å annat fartyg eller i land; de kunna
underkastas sådana inskränkningar, som det må anses nödvändigt att ålägga dem.
Dock bör alltid kvarlämnas ombord det manskap, som är nödvändigt för fartygets
skötsel.

Officerare må lämnas i frihet, om de på hedersord förplikta sig att icke
utan tillstånd lämna det neutrala området.

Antalet krigsfartyg, som på en gång få gästa neutral hamn eller redd.

Art. 15. I saknad av andra särskilda föreskrifter i den neutrala statens
lagstiftning må högst tre krigsfartyg, tillhörande en krigförande, samtidigt befinna
sig i en dess hamnar eller någon av dess redder (art. 15).

Även här står det således den neutrala staten öppet att på förhand be -

25 3

stämma ett större eller mindre antal. Ryska nentralitetskungörelsen av 8 oktober
1911 överlämnar bestämmandet av antalet åt vederbörande hamns befälhavare
med hänsyn till lokala förhållanden, dock att antalet icke får överstiga 6.

Ordningen för utlöpandet av fartyg, tillhörande olika krigförande m. m.

Art. 16. När krigsfartyg, tillhörande de båda krigförande parterna, samtidigt
befinner sig i neutral hamn eller å neutral redd, skola minst 24 timmar
förlöpa mellan den ene och den andre krigförandes fartygs avgång.

Fartygen skola avsegla i samma ordning som de anlänt, såvida icke det
först anlända fartyget befinner sig i sådana omständigheter (t. ex. haveri), att
en förlängning av den lagliga tidsfristen är medgiven.

Ett krigförande fartyg må icke lämna neutral hamn eller redd förr än 24
timmar efter det handelsfartyg, förande motståndarens flagga avgått (men det omvända
fallet är ej reglerat, ej heller gäller 24-timmarsfristen mellan 2 handelsfartyg).

Reparationer i neutral hamn eller redd.

Art. 17. I neutrala hamnar eller å neutrala redder må krigförande örlogsfartyg
reparera sina haverier endast i den omfattning, som är en oundgänglig
nödvändighet för navigeringens säkerhet, men må icke å något sätt öka sin militära
styrka. Den neutrala myndigheten fastställer beskaffenheten av de reparationer,
som skola företagas; dessa skola utföras med största möjliga skyndsamhet.

Inom folkrättslitteraturen liksom inom folkrättsinstitutet har frågan om
tillåtelse av reparationer å krigförande örlogsfartyg varit mycket omdebatterad.
Man har å ena sidan velat skilja mellan reparationer, som skulle göra fartyget
mera sjödugligt och vilka borde vara tillåtna, samt sådana, som skulle göra fartyg^
mera stridsdugligt, vilka borde vara förbjudna, men därvid också påpekat,
att ett fartyg, som blir mera sjödugligt samtidigt blir mera stridsdugligt. Å
andra sidan har man vid reparationer velat skilja mellan två slag, sådana som
avse skador, som förorsakats av fiendens kanoner på fartygets krigsapparater, dels
sådana som avse skador, som förorsakats av fienden eller havet å själva fartyget,
så att detta hotar sjunka eller eljest icke kan navigera. De förra skadorna få
enligt enhällig åsikt ej repareras. Beträffande de senare har i fråga om sådana
av dessa skador, som förorsakats av fiendens kanoner, meningarne varit delade.
Haagkonventionen har icke uppställt någon skillnad mellan haveriernas art med
hänsyn till grunden för deras uppkomst. Äro skadorna å fartyget så betydliga
att en reparation för sjöduglighetens återställande skulle taga lång tid, bör enlikt
doktriners åsikt (ex. Lawrence) fartyget först avväpnas samt sedan kvarhållas
till krigets slut, när reparationen är fullbordad.

25—140528.

I artikel 17 talas endast om hamnar och redder; att icke territorialvatten
nämnts torde bero dels å svårigheten att verkställa reparationer annorstädes än å
hamnar och redder, dels och svårigheten för neutral stat att där övervaka sådan.

Utrustning och komplettering av förråd m m. i neutral hamn, redd

och farvatten.

Art. 18. Krigförande fartyg må icke begagna neutrala hamnar, redder
eller farvatten för att förnya eller öka sina krigsförråd eller sin bestyckning
eller för att öka sin besättning.

Det är uppenbart, att den skyldighet, som enligt artikel 25 åligger neutral
stat, att övervaka, att icke krigförande makt reparerar sina fartyg eller förser
dem med utrustning, bestyckning, besättning, proviant och kol (se nedan art. 19),
gäller icke blott i fråga om statens egna marinetablissement, förråd etc. utan att
staten jämväl i detta avseende ansvarar för vad enskilda personer å dess område
leverera åt krigförande fartyg. Oppenheim påpekar i anfört arbete, att neutral
stat icke får tillåta krigförande örlogsfartyg att i neutral hamn värva folk för
besättningens kompletterande med undantag av det antal, som är oundgängligen
nödigt för att fartyget skall kunna navigera till närmaste nationella hamn. Oppenheim
uttalar vidare, sid. 155, att i fråga om ombordtagande av vapen och ammunition,
proviantering och kolning är det likgiltigt, huruvida sådant sker från
land eller från transportfartyg, som åtfölja eller möta krigsfartyget i neutralt farvatten.

Art. 19. Krigförande örlogsfartyg må i neutrala hamnar eller å redder
blott intaga så stor myckenhet livsförnödenheter, som erfordras för att fylla dess
normala förråd i fredstid.

Dessa fartyg må likaledes endast taga ombord sa stor myckenhet bränsle,
som erfordras för att de skola kunna uppnå närmaste hamn i eget land. Emellertid
må de taga ombord så stor myckenhet bränsle, som erfordras för fyllande
av deras egentliga kolboxar eller bränsletankar, när de befinna sig i neutrala
länder, som antagit denna regel för bestämmande av den myckenhet bränsle, som
får lämnas.

Om fartygen enligt den neutrala statens lagar först erhålla kol 24 timmar
efter sin ankomst, förlänges den lagligen medgivna tiden för vistelsens längd med
24 timmar.

I tredje kommissionen hade ursprungligen föreslagits en bestämmelse av
innehåll, att proviantering och intagande av bränsle icke finge förlänga den i
artikel 12 fastställda tidsfrist för uppehåll i neutral hamn, d. v. s. i fall sådant icke
medhunnits under denna tid. Denna bestämmelse uteslöts å Rysslands begäran.
Vilken betydelse denna uteslutning kan anses innebära är tvivelaktig.

Art. 20. Krigförande örlogsfartyg, som intagit bränsle i neutral makts
hamn, må först efter 8 månader förnya sitt förråd i hamn tillhörande samma
makt.

Regeln att tillåta krigförande örlogsfartyg i neutral hamn intaga så mycket
bränsle, som erfordras för att uppnå närmaste hamn i eget land, har varit
den i allmänhet i folkrätten vedertagna, alltsedan regeln år 1862 antogs av England.
Tolkningen av uttrycket kan dock i praktiken leda till svårigheter — både
i fråga om vad som menas med närmast nationella hamn och hur mycket bränsle
som erfordras för att uppnå denna. Att i stället få använda regeln om fyllandet
av de verkliga kolboxarna var ett medgivande åt vissa kontinentalmakter, då
under de flesta omständigheter denna regel torde vara mera gynnsam för de krigförande.
Tyskland har speciellt reserverat sig mot bestämmelsen i artikel 20 om
förbud att förnya förråd tidigare än efter 3 månader i samma neutrala makts
hamnar.

Prisers tillträde till neutrala hamnar.

Art. 21. Pris må införas i neutral hamn endast på grund av sjöoduglighet,
svår sjögång eller brist på bränsle eller proviant.

Prisen skall åter avgå, så snart den orsak, som berättigat dess inlöpande
i hamnen upphört. Om densamma underlåter att göra detta, skall den neutrala
makten meddela densamma befallning att ofördröjligen avgå; om densamma icke
efterkommer denna befallning, skall den neutrala staten använda de medel, varöver
denna förfogar, för att frigiva prisen med befäl och manskap samt internera
den besättning, som det uppbringade fartyget ombordfört.

Art. 22. Neutral makt skall jämväl frigiva den pris, som förts i hamn,
utan att de i art. 21 stadgade villkoren varit för handen.

Art. 23. Neutral makt kan tillåta priser med eller utan följe att erhålla
tillträde till dess hamnar eller redder i fall de införas för att lämnas till förvaring
under avvaktan å prisdomstolens utslag. Denna makt kan låta föra prisen
till någon annan av sina hamnar.

Om prisen åtföljes av ett krigsfartyg, må det befäl och det manskap, som
av det uppbringade fartyget blivit ombordförda, gå över å det prisen åtföljande
fartyget.

Om prisen seglar utan följe, skall den personal, som blivit däri ombordförd
av det uppbringande fartyget, lämnas i frihet.

Bestämmelserna i denna sista artikel äro till uppenbar förmån för den krigförande,
som gjort prisen, enär denna, som sålunda införts i neutral hamn, icke
får återtagas. Också kan den neutrala staten såsom framgår av formuleringen
motsätta sig dylikt införande av pris, som icke betingas av de i art. 21 angivna

3 28

omständigheter. För Sveriges del gäller detta redan enligt neutralitetskungörelserna
den 30 april 1904 och den 20 december 1912.

Frågorna berörande asylrätten under sjökrig hava av folkrättsinstitutet
under de senaste åren upptagits till utförlig behandling och institutets tredje
kommission utarbetade ett frågoformulär, å vilket en hel del svar avgåvos av framstående
medlemmar av institutet. Dessa svar diskuterades vid 1910 års möte i
Paris, därvid mycket skiljaktiga meningar gjorde sig gällande, i det att somliga
ville inom synnerligen trånga gränser inskränka den neutrala statens rätt att
medgiva tillträde till sina farvatten och hamnar, under det att andra ville medgiva
större frihet å denna. (Kommissionen hade utarbetat ett förslag till regler
i fråga om asylrätten i neutrala hamnar och farvatten). A plenarsammanträdet
den 29, 31 mars 1910 beslöt institutet på förslag av Clunet att icke till behandling
upptaga de frågor, som redan vore avgjorda genom 1907 års Haagkonvention
n:r 13 samt att åt en särskild kommission överlämna reglerandet av de frågor,
som icke genom denna konvention avgjorts. Detta torde ännu icke hava skett.

Neutral makts ansvarighet för handlingar begångna av dess

undersåtar.

Folkrättsförfattarna framhålla i allmänhet, att neutrala stater förutom med
avseende å sina egna handlingar även hava ett visst ansvar för de neutralitetskränkningar,
som kunna begås av dess egna undersåtar och sådana främmande
undersåtar, vilka vistas å dess territorium. Härom har i det föregående på åtskilliga
ställen redan talats. Så t. ex. är staten skyldig att förbjuda sina undersåtar
att i neutral hamn utrusta örlogsfartyg åt krigförande, att där förse krigförande
örlogsfartyg med vapen och ammunition eller mer än den tillåtna kvantiteten
proviant och bränsle, att där göra reparationer å sådana fartyg i större
omfattning än folkrättsligt medgives m. in.

Oppenheim framhåller i anfört arbete sid. 356, att neutral stats undersåte
å ena sidan icke är förbjuden att till fientlig makt sälja ett krigsfartyg, vilket
föremål endast är att anse såsom krigskontraband, men att å andra sidan neutral
stat är skyldig att hindra sina undersåtar från att på beställning af de krigförande
bygga och utrusta och beväpna fartyg, avsedda att användas såsom örlogsfartyg
eller kapare. Denna skillnad utföres vanligen sålunda: Ett beväpnat
fartyg skiljer sig på intet sätt från annat krigskontraband, såvida det icke bemannas
i neutral hamn, så att det ögonblickligen efter uppnåendet av öppna
havet kan börja fientligheterna. Neutral makts undersåte, som bygger ett väpnat
fartyg eller beväpnar en handelsångare, icke för en av de krigförandes räkning,
men i avsikt att sälja fartyget till sådan makt, skiljer sig på intet sätt från en
vapenfabrikant, som har uppsåt att sälja sina produkter till de krigförande. Det
finnes intet hinder för neutral makt att tillåta sina undersåtar att sälja väpnade
fartyg och överlämna dem till de krigförande vare sig i neutral hamn eller i den
krigförandes hamnar.

Om å andra sidan neutral stats undersåte bygger beväpnat fartyg å beställning
av krigförande, förbereder han medel för sjökrigsoperationer, eftersom
fartyget, när det lämnat det neutrala territorialvattnet samt intagit besättning
och ammunition, genast kan börja fientligheterna. Sålunda har det Deutrala området
genom utförandet av beställning åt den krigförande gjorts till bas för sjö -

3 30

krigsoperationer, och då den neutrala statens opartiskhetsplikt ålägger honom att
hindra krigförande från att göra dess territorium till sådan bas, begår den neutrala
staten ett neutralitetsbrott genom att icke hindra sina undersåtar från att
utföra beställningar av krigförande å byggande och utrustande av krigsfartyg.

Med rätta anmärker författaren, att denna åtskillnad, ehuru logiskt korrekt,
är synnerligen hårfin. Den endast visar, att neutral stat borde hindra sina undersåtar
från att förse de krigförande med vapen, ammunition o. d., men så länge
en sådan skyldighet icke förefinnes, måste den ovan angivna åtskillnaden iakttagas.
Det förefinnes en åtskillnad mellan vanlig handel med den fientliga staten
och ett direkt levererande av proviant, bränsle och vapen åt den krigförandes
armé eller flotta. Om t. ex. krigförandes örlogsflotta kryssar i neutral stats farvatten,
måste den senare staten hindra sina undersåtar från att bringa kol, vapen,
ammunition och proviant direkt till denna flotta, enär eljest den krigförande skulle
tillåtas att begagna det neutrala områdets resurser för krigsföretag. Däremot behöver
han icke hindra sina undersåtar att föra sådana ämnen till den krigförandes
hamnar, även om leveranserna äro avsedda för den senares här eller flotta. Den
neutrala staten behöver icke hindra krigförande stats köpmän från att komma till
neutral hamn och därifrån utföra inköpta vapen m. m. till sitt hemlands hamnar.
Och slutligen behöver den neutrala staten icke hindra sina undersåtars fartyg att
följa en krigförandes flotta och under färden förse densamma med förnödenheter,
blott detta icke sker inom den neutrala statens territorialvatten.

Inom folkrättslitteraturen har även varit omtvistat, huruvida eu neutral
stat är pliktig hindra sina undersåtar från att förse de krigförande med subsidier
eller lån i ändamål att möjliggöra krigets fortsättande. I praktiken ha staterna
hävdat, att de icke äga någon skyldighet att hindra subskription å lån inom sitt
område. I fråga om subsidier har mera tvekan rått. Man har ansett, att staten
visserligen icke är skyldig hindra enstaka individer från att giva de krigförande
subsidier, men att den dock är skyldig att hindra allmänna upprop till sådana
subskriptioner. Detta gäller dock icke i fråga om subskriptioner i människovänligt
syfte såsom till förmån för sårade eller fångar o. d.

Såsom en allmän skyldighet gäller för en neutral stat att icke låta dess
krigs- eller andra offentliga fartyg göra transporttjänst åt de krigförande, vare sig
av soldater, matroser, ammunition, förråd, vapen eller depescher. Däremot anses
en neutral stat ej tvungen att hindra sina undersåtars handelsfartyg från att å
egen risk göra sådana transporttjänster åt de krigförande.

Av bestämmelserna i lantkrigskonventionen ant. 17 och 18 framgår, att en
neutral person icke kan anses hava utfört sådana handlingar till förmån för endera
av de krigförande, att han därigenom kan anses hava frånträtt sin egenskap av
neutral, därest han:

a) fullgör leveranser eller lämnar lån åt någondera av de krigförande,

31 3

förutsatt dock att leverantören eller långivaren icke bebor vare sig område tillhörande
motparten eller område besatt av denne samt att leveransen ej heller
leder sitt ursprung från sådant område;

b) bevisar sådana tjänster, som tillhöra polisväsendet eller den civila förvaltningens
område.

Rörande frågan om den neutrala statens ansvar för undersåtarnas handlingar
yttrar Pradier Foderé (Traité de droit international public etc. 1906, sid.
915) följande:

Staterna äro neutralitetsrättens ensamma och omedelbara innehavare, undersåtarne
dess medelbara innehavare. Det är staterna det åligger att vidtaga de
verksammaste mått och steg för att förekomma, att neutralitetsplikterna kränkas
av undersåtarne. Detta sker genom lagar och förordningar, antingen permanenta
eller tillfälliga. Däri framställas neutralitetens regler och villkor och bestämmes
straff för överträdelser. Staten icke blott bör på sitt territorium bringa kännedomen
härom till offentlighet utan bör även övervaka iakttagelse av densamma,
med lämpliga medel hindra överträdelser därav av alla, som uppehålla sig på dess
territorium.

Staten är huvudsakligen ansvarig för de kränkningar av neutraliteten, som
de krigförande kunna beklaga sig över. Denna statens ansvarighet är ett corrollarium
av hennes suveränitet. Den neutrala staten måste så vitt möjligt tvinga
sina undersåtar till iakttagande av vad neutraliteten bjuder. De krigförande
hava rätt att vänta, att staten i det hänseendet fyller de plikter, som den internationella
rätten ålägger densamma, och därför använder alla de medel, som stå
till dess disposition. Då regeringen får kännedom om företag på dess område,
oförenliga med neutraliteten, är det en ovillkorlig skyldighet att vidtaga mått
och steg för att hindra dem. Regeringen kan ej undandraga sig eller undersåtarne
de internationella skyldigheterna under förevändning av otillräckliga
medel att hindra kränkning eller av okunnighet om vad som försiggår inom dess
område.

3 32

Vad har den neutrala staten att vidtaga för neutralitetsplikternas
uppfyllande?

Sedan i det föregående utvecklats vad de båda Haagkonventionerna och
folkrättsdoktrinen lär i fråga om de- skyldigheter, som åligga neutrala stater under
såväl land- som sjökrig, återstår att behandla några därmed i sammanhang
stående frågor om dels vad den neutrala staten bör vidtaga för dessa skyldigheters
uppfyllande, dels ock frågan vad den neutrale har att vidtaga, därest, till
följd därav att han icke kunnat förhindra eu kränkning av neutraliteten, sådan
ägt ram å hans område.

Angående första frågan innehåller visserligen icke lantkrigskonventionen
något uttryckligt stadgande, men såväl av avfattningen av art. 5 mom. 2 som
av hela kap. I framgår, att den neutrala staten är pliktig att eventuellt även med
vapenmakt förhindra kränkning av neutraliteten. I sjökrigskonventionen stadgas,
såsom förut anförts, uttryckligt i art. 25, att neutral stat är skyldig att utöva
sådan uppsikt, som de till dess förfogande stående medel tillåta, för att i dess
hamnar, å dess redder och i dess farvatten förhindra varje överträdelse av konventionens
bestämmelser.

Om innebörden av sistnämnda artikel uttalar Lawrence i förut anförda
arbete sid. 633 sin tvekan, huruvida uttrycket »sådan uppsikt, som till dess förfogande
stående medel tillåta» kan anses mera tillfredsställande än motsvarande
uttryck i Washingtonregeln »a neutral Glovernment is bound to use due diligence»
för att förhindra varje kränkning av de genom dessa regler åtagna förpliktelser.
»Antag», säger författaren, »att en stat icke ställt tillräckliga medel till sin regerings
förfogande för att upprätthålla neutraliteten. Hur skall då dess utrikesminister
möta ett argument från en i sina rättigheter kränkt krigförande, att en
stat är skyldig att utrusta sina verkställande myndigheter med tillräcklig makt
för att sätta dem i stånd att fullgöra de skyldigheter, som folkrättsligt påvila
desamma? Den omtanke och den vaksamhet, som i sådana fall erfordras, torde
— våga vi påstå — böra vara densamma som varje välstyrd stat använder i sina
egna inre angelägenheter». Oppenheim anför, att uttrycket »due diligence» i folkrätten
icke kan hava någon annan betydelse än det har civilrättsligt, d. v. s.

33 3

sådan omsorg, som förnuftigtvis kan förväntas, om alla med saken förenade omständigheter
och villkor tagas i beaktande.

Rörande den senare frågan anför Oppenheim i förut anförda arbete sid. 389,
att det visserligen helt och hållet beror på den ena krigförande, huruvida han
vill finna sig i eu kränkning av neutraliteten, som begåtts av en neutral till förmån
för den andra krigförande, men den neutrala staten å andra sidan har icke
samma frihet med avseende å kränkning av neutraliteten, som å dess område begåtts
av den ena krigförande till skada för den andra parten. Opartiskhetsplikten
tvingar honom att i första hand, såvitt det står i hans makt, hindra ifrågavarande
krigförande från att begå sådan kränkning, t. ex. att avvisa ett krigsfartygs anfall
på ett fiendefartyg i neutral hamn. Men i fall han icke l:unde förhindra och
avvärja en sådan kränkning, tvingar samma plikt honom att fordra vederbörlig
upprättelse av angriparen, emedan ban eljest gynnar den ena parten till skada
för den andra. Försummar den neutrale denna förpliktelse, begår han härigenom
en kränkning av neutraliteten å sin sida, för vilken han kan göras ansvarig av
krigförande, som lidit skada genom den kränkning av neutraliteten, som begicks
av den andra krigförande och vilken den neutrale funnit sig uti. Om. t. ex. en
krigförandes örlogsfartyg kapar ett fientligt fartyg i neutral hamn och om den
neutrala, som icke kunde hindra eller underlät att hindra detta, icke fordrar
någon upprättelse av den kränkande, kan den andra krigförande göra den neutrala
ansvarig för de förluster, han härigenom lidit.

Somliga författare anse, att den neutrale är fri från ansvar för kränkning
av neutraliteten, om vid en krigförandes angrepp på fienden på neutralt område
den angripna, i stället för att begära skydd av den neutrala staten, själv försvarar
sig mot angreppet. Oppenheim uttalar dock, att det icke alls är säkert,
att denna princip skulle vinna allmänt erkännande i praktiken eller teorin.

Oppenheim anför vidare, att det ligger i öppen dag, att en neutrals plikt
att ej tillåta kränkningar av den ena krigförande till den andras skada också
tvingar honom att i den mån han kan giva upprättelse för sådan olaglig handling.
bålunda måste han befria en pris, som tagits i hans territorialvatten, eller
fångar, som gjorts på hans område och dylikt. Så långt emellertid han icke helt
eller i tillräcklig grad kan göra det skedda ogjort, måste han kräva ersättning
av den kränkande. Någon allmän regel kan naturligtvis icke uppställas rörande
sättet för utkrävande av dylik upprättelse, emedan allting beror på omständigheterna
i varje särskilt fall. Endast i fråga om kapning av fartyg i neutrala
vatten har en praxis i detta avseende, som måste anses bindande, uppstått, enligt
vilken den neutrale måste reklamera prisen och eventuellt skadeersättning från
vederbörande krigförande samt återställa dem till den andra parten.

I ovan anförda arbete uttalar Lawrence rörande samma sak under rubriken
»duties of reparation»:

26 —140528.

»Om en krigförande makt lider skada genom neutral makts underlåtenhet
— vare sig av illvilja eller vårdslöshet — att uppfylla de förpliktelser, den internationella
rätten åligger densamma, uppstår ett rättsgiltigt krav å satisfaktion
och rättelse. Det är svårt att närmare angiva, vilket mått av omsorg och noggrannhet
en krigförande kan kräva av en neutral makt, men otvivelaktigt är, att
likgiltighet och vårdslöshet kunna vålla sådan skada, att därigenom skapas en
rätt till ersättning.» — »Washingtonreglerna blevo icke förrän 1907 allmänt erkända
såsom obestridligt gällande internationell rätt genom deras införande i konventionen
om neutrala makters rättigheter och skyldigheter i sjökrig (13, art. 6, 8, 25).
I mycket extrema fall, då en neutral regerings svaghet och dårskap gör dess
neutralitet till föga mer än en fars, kan en krigförande makt vara rättfärdigad,
om den, därest inga andra medel hjälpa, handlar som om denna stats neutralitet
ej existerade.»

Slutligen återstår att konstatera, att såväl lantkrigskonventionen (art. 10)
som sjökrigskonventionen (art. 26) uttryckligen fastslå, att det aldrig kan anses
såsom en fientlig eller mindre vänskaplig handling, att en neutral makt, låt vara
med våld, avvärjer angrepp mot neutraliteten eller, såsom det i art. 26 uttryckes,
utövar de i förevarande konvention fastställda rättigheter gent emot en krigförande,
som antagit ifrågavarande artiklar.

»Av hela den redogörelse, som ovan lämnats, torde otvetydigt framgå, att
det är en stats ovillkorliga skyldighet att motsätta sig neutralitetskränkningar
på sitt område och att staten måste vara utrustad med lämpliga medel för att
kunna fylla denna plikt. Rörande storleken och omfattningen av dessa medel
hava Haagkonventionerna icke lämnat någon föreskrift, och icke heller lär sådant
kunna folkrättsligt i internationella avtal fastslås. Därvid måste dock alltid staten
ihågkomma, att, om densamma icke sörjer för att möjliggöra neutralitetsplikternas
uppfyllande i ett givet ögonblick eller till och med på förhand sätter sig
ur stånd att fullgöra dem, staten kan bliva folkrättsligt ansvarig gent emot de
andra stater, vilkas rätt kränkts genom neutralitetsbrottet. Visserligen är icke
en stat skyldig att göra mer än hon verkligen förmår. Men om den sätter sig ur
stånd att fullgöra sina skyldigheter, har den icke gjort vad den förmår. Om man
utgår härifrån, blir regeln alltså den, att en stat måste hävda sin neutralitet med
så stor kraft, som står i förhållande till dess folkmängd, rikedom och övriga resurser.
Skulle en stat gent emot tillvitelse om uraktlåtenhet i detta hänseende
vilja invända, att hon gjort allt vad som rimligen av henne kan begäras, torde
man få anse, att bevisskyldigheten härutinnan åligger den neutrala staten, d. v. s.
att staten skall visa, att det icke stått i hennes makt att göra mer.»

35 3

I sitt till danska försvarskommissionen av 1902 på dess begäran av den
framstående juristen professor Matzen avgivna betänkande rörande frågan om »den
neutrala stat såsom sådan» yttrar denne efter att först hava berört Luxemburgs
undantagsställning såsom folkrättsligt avväpnat följande: »Alla andra stater, även
om deras neutralitet såsom Belgiens och Schweiz’ är garanterad, äro däremot pliktiga
att, så vitt de förmå, med egna krafter upprätthålla denna; och måste för
detta ändamål naturligtvis vara utrustade med en sådan väpnad makt, som man
på grund av deras personliga och materiella krafter rimligtvis kan begära att de
skola hålla redo till avvärjande av eventuella angrepp på deras obränkbarhet
såsom neutrala stater. Detta är en folkrättslig sats, varom i nutiden icke råder
minsta tvivel.»

Möjligheten av en kränkning av eu stats neutralitet beror naturligtvis i
viss mån på de politiska förhållandena och framför allt på statens krigspolitiska
läge. Det kan icke anses ingå i denna utrednings uppgift att lämna en framställning
av de mer eller mindre sannolika möjligheter, som förefinnas för en
kränkning av Sveriges neutralitet under krig mellan främmande makter. För det
intresse, det emellertid kan erbjuda att se, hur en del av motsvarande frågor för
vad Danmark angår behandlats av professor Matzen i ovan citerade betänkande,
lämnas här nedan en redogörelse för det viktigaste av detsamma med uteslutande
av de delar, som röra speciellt danska politiska förhållanden.

Efter att på tal om lantkriget först hava behandlat frågan, när patrull
eller större eller mindre del av fiendens armé överskrider neutral stats gräns av
mera tillfällig anledning eller såsom stadd på flykt, yttrar professor Matzen följande: Den

möjligheten, som erbjuder den ojämförligt största faran, är att en
krigförande makt uppsåtligen inbryter på neutralt territorium för att begagna detsamma
för sina krigiska ändamål, vilket en krigförande makt kan bliva särdeles
frestad att göra, om territoriets ockupation erbjuder honom obetingade strategiska
fördelar. Yare sig man tänker sig ett krig mellan dubbel- och trippelalliansen eller
mellan Tyskland och England-Frankrike, kan en ockupation av öarna vid ingången
till Östersjön och en ockupation av Jutland efter omständigheterna tänkas ligga i
den ena eller andra partens intresse. Frågar man sig, vilken förevändning de
komme att begagna för att rättfärdiga en sådan rättskränkning, är det icke
svårt att förutse, hur svaret kommer att bliva formulerat. En makt, som begår
en sådan rättskränkning, kommer att till sitt försvar åberopa, att nöd bryter
lag. Bemäktigar jag mig icke detta territorium, kommer han att säga, så gör
min motståndare det, och därför nödgas jag förekomma honom, liksom England
1807 skyndade sig att förekomma Napoleon.

I full överensstämmelse härmed yttrar Oppenheim (Int. Law London 1906,
del II, 349): »Frågan, huruvida en krigförande makts besittningstagande av någon
de! av ett neutralt territorium kan försvaras i fall av yttersta nödtvång på grund
av den neutrala statens oförmåga att hindra den andra krigförande makten att
begagna det för sina krigsföretag, måste efter min mening hesvaras jakande,
eftersom ett fall av yttersta nödtvång för självförsvar måste betraktas som en
ursäkt.»

Finnes det nu någon situation, säger professor M., under vilken detta åskådningssätt
med säkerhet kan förväntas att göras gällande, är det den, då en neutral
stat är fullständigt försvarslös. (Förf. erinrar i detta avseende om Koreas ställning
under rysk-japanska kriget.) Om Danmark, säger han, förhölle sig på samma
sätt, t. ex. funne sig i att England besatte Själland, varpå Tyskland komme att svara
med att besätta Jutland och Fyen, eller att Tyskland på förhand besatte det hela,
finge vi helt visst icke något krig, men Danmark bleve krigsskådeplatsen, ockuperat
av de krigförande makternas trupper, och den danska statens tillvaro såsom
sådan bleve i folkrättsligt hänseende suspenderad. Så länge ockupationen fortfar,
existerar blott territorier, som äro underkastade den ena eller den andra krigförande
makt, vilken i kraft av ockupationen tills vidare råder över densamma,
under det att den danska regeringen, för så vitt den icke helt är satt ur spelet,
blott tillätes att vara medrådande så långt, som de krigförande makterna medgiva
sådant. När det kommit så långt, att kriget lider mot slutet och det förhandlas
om fred, så förhandlas det icke med men om Danmark på samma sätt,
som Ryssland och Japan förhandlade om Korea. Och om det för framtiden över
huvud kommer att existera något Danmark och huru dess område och ställning
blir eller om Danmark utstrykes från de självständiga staternas antal heror uteslutande
på de fredsslutande makternas bestämmande.

Emellertid anser jag, säger professor M., att vi icke ha någon bättre ställning,
även om vi äga ett försvar, som dock är så ofullkomligt, att det icke kunnat
hindra landet från att erövras i en handvändning, intagas genom ett överfall
eller en överrumpling, som kan fullbordas på några dagar.»

Författaren övergår med anledning av denna fråga till en del militär-politiska
betraktelser i avseende å Danmarks ställning. Han förklarar, varför han
icke så mycket fruktar eu ockupation från England-Frankrikes sida vid ett krig
med Tyskland eller från desammas sida vid ett krig med trippelalliansen, enär
England och Frankrike icke lära våga att på en transportflotta avsända en armé
för en ockupation, innan den tyska flottan blivit slagen eller åtminstone inspärrad,
och — då detta senare uppnåtts — en ockupation icke torde vara av så betydande
intresse för dessa makter, att de för den skull kunna vilja kränka neutraliteten.

Yad England kan fruktas vilja göra är närmast att sända en flotta för

att bombardera Köpenhamn och därigenom söka tvinga Danmark att söka alliera
sig med England. Men detta torde äga sina vanskligheter om, såsom man måste
förutsätta, Köpenhamns fasta sjöförsvar är i behörig ordning och den tyska flottan
ännu är i sjön.

Men annorlunda ställer sig förhållandet i fråga om Tyskland, vare sig
detta är i krig med England-Frankrike eller Frankrike-Ryssland. För Tyskland
blir spärrandet av tillträdet till Östersjön i varje fall ett livsintresse för dess
försvar.

Det kan tänkas, att Tyskland inskränker sig till försvarsanstalter i Stora
Bålt. Men mycket säkrare för detta ändamål, säger prof. M., vore ju en ockupation
av Danmark. En sådan ockupation måste dock omfatta hela Danmark för
att Tyskland skall kunna såsom behärskare av Bältens kuststräckor spärra
tillträdet till Östersjön för fiendens flotta. Ett enbart besättande av Själland är
icke tillräckligt. Om då icke Danmark underkastar sig Tyskland utan beslutar
att sätta sig till motvärn, måste därmed krig anses hava inträtt med denna makt.
Vad Danmarks försvar vid en sådan eventualitet obetingat måste vara inrättat
på är, att en sådan ockupation icke må kunna verkställas i en handvändning
genom en överrumpling, som blott kräver några dagar för sitt utförande. Om
försvaret är så svagt, att det icke kan värna mot ett sådant överfall, då lär Tyskland
icke underlåta att genast och på förhand verkställa ockupationen, så att densamma
föreligger som ett fullbordat faktum, innan motståndarne kunna komma
det neutrala Danmark till hjälp.

Genom att uppfylla sin folkrättsliga plikt att hava ett så starkt försvar,
som den efter sina förhållanden förmår, giver den neutrala staten de krigförande
makterna den största möjliga trygghet mot den fara, som ligger i möjligheten av
att den ena eller andra av dem bemäktigar sig den neutrala statens territorium
och begagnar detta som operationsbas. Har den neutrala staten, säger prof.
Matzen, försummat sin plikt i detta hänseende, har den för var och en av de
krigförande makterna i oproportionerlig grad utöver dess normala omfång ökat
den omnämnda faran, och denna omständighet kommer den av de krigförande,
som först inbryter på det neutrala området, icke att underlåta att anföra till sitt
försvar. Den kommer icke blott att åberopa sig på att den var tvungen begå
neutralitetsbrottet till självförsvar, utan den kommer ytterligare att göra gällande,
att det är den neutrala staten själv, som genom sin pliktförsummelse gjort detta
nödvändigt, och att den neutrala staten därför också får bära följderna av sin
försummelse, som är, att den ockuperande makten vidtager de av den neutrala
makten försummade försvarsanstalter för att därigenom själv förskaffa sig trygghet
mot faran för ett angrepp från detta neutrala territorium, som icke kan skydda
sig självt.

Vad den andra krigförande makten beträffar, som blivit förekommen av

sin motpart, kan man av honom säkerligen icke vänta, att han med blida ögon
skall se den neutrala makt, vilkens underlåtenhet att göra det nödvändiga för
sitt försvar varit en medverkande orsak till att motståndaren vunnit en kanske
högst betydande fördel. Från denna makt torde han sålunda icke hava någon
hjälp att vänta. Vill därför en neutral stat icke utsätta sig för klander från
båda sidor, att den själv vållat sitt öde, måste den därför hava förberett ett verkligt
försvar, så kraftigt, som rimligtvis kan av staten begäras. Huru denna fara
närmare kan och skall anordnas är väsentligen ett militärt spörsmål. Men för
att detta från folkrättslig synpunkt skall kunna erkännas som tillfyllest, måste
det böra omfatta alla ett försvars normala beståndsdelar, icke blott levande försvar
till lands och sjöss utan ock nödiga fasta stödjepunkter för lands- och sjöförsvaret.

Prof. Matzen uppställer därefter den frågan: Men om vi nu gjort allt, som
kan begäras av oss såsom neutral stat, äro vi då i folkrättsligt hänseende bättre
ställda än om vi icke gjort det? Trots vårt starkaste motstånd kunna vi överväldigas
av en krigförande makt och bliva försatta i samma belägenhet, som om
vi icke haft något försvar?

Till svar härpå anför prof. Matzen vad några författare säga om den neutrala
stats villkor (ställning), som icke förmår värja sin neutralitet mot kränkningar,
nämligen:

Hautefeuille Droits et devoirs des Nations neutres en teraps de guerre maritime
1848 I s. 244.

»Om vi antaga, att ett folk, alltför svagt att motstå en av de krigförande,
nödgas till denne avstå, så länge kriget varar, en befäst plats eller hamn, eller
medgiver dess trupper fritt genomtåg för att angripa fienden, så har visserligen
detta folk vikit för övermakten, men det är icke längre neutralt på grund av
det faktum, att det hjälpt en av de krigförande i hans operationer. Den andra
krigförande parten, som därigenom kränkes, kan angripa den plats, som överlämnats
åt motståndaren, bemäktiga sig den, bevara eller ödelägga den, förfölja de
fientliga trupperna, ja, till och med gå emot dem på det neutrala territoriet och
angripa dem där, således överföra krigsskådeplatser på detta territorium utan att
begära någon tillåtelse eller bemyndigande därtill av statens överhuvud, ja, har
till och med obestridlig rätt att behandla denna stat som fiende.»

Bluntschli Völkerrecht 1868 § 732.

»Även om den neutrala staten väl har vilja att bevara sin neutralitet och
själv avhåller sig från alla neutralitetsstridiga handlingar, men uppenbart icke har
förmåga att varaktigt upprätthålla sin neutralitet gentemot en överlägsen krigförande
makts fortsatta angrepp, kan den andra krigförande makten icke vara
förpliktad att akta dess territoriums neutralitet utan är berättigad att utan hänsyn
därtill träffa de för sina krigsoperationer nödiga åtgärderna».

39 3

»Det neutrala sinnelaget är icke tillräckligt. Neutraliteten måste bestå i
gärningar. När därför en krigförande makt tilltvingar sig genomtåg genom ett
neutralt territorium utan att bry sig om dess neutralitet, eller bemäktigar sig en
neutral plats eller hamn för sina krigsföretag, är det å ena sidan en kränkning
av den neutrala statens rätt men å andra sidan också, då den neutrala staten är
för svag att göra motstånd och upphäva kränkningar, en anledning för den andra
krigförande makten att icke längre behandla det dittills varande neutrala området
såsom neutralt utan såsom ett, som står till fiendens förfogande, och därför
jämväl på detta område möta sina motståndare med väpnad styrka.».

Galvo Le droit international etc. (1888) III § 2,642.

»En neutral stats oförmåga att värna sina rättigheter berättigar icke de
krigförande makterna att kränka dess territorium. Deras truppers inmarsch å
eller genomtåg genom det neutrala territoriet, med ett ord begagnandet av detsamma
för krigsoperationer utgör under alla omständigheter en rättsstridig handling,
en kränkning av neutraliteten; men denna kränkning från en av de stridande
parternas sida framkallar på grund av omständigheternas makt repressalier
från den andra partens sida, som icke kan låta sin motståndare ensam draga
nytta av en fördel, som omständigheterna göra tillgänglig för bägge parter. Yar
och en av dem begår icke desto mindre ett missbruk av makten, varemot alla
folk äro skyldiga att protestera, därför att det framkallar alla slags sammanstötningar,
åstadkommer allvarliga förvecklingar och bidrager att förlänga kriget.»

Av dessa uttalanden finner prof. M., att man icke kan draga den slutsatsen,
att försvar eller icke försvar kommer på ett ut. Man måste skilja på försvarets
beskaffenhet, säger han, och fästhåller, att ett försvar, som är så svagt, att det
icke skyddar landet mot att i en handvändning vid första anfallet besättas, ett
sådant försvar utsätter staten för att i folkrättsligt hänseende jämställas med en
makt, som icke har något försvar alls.