ANDRA DERMED SAMMANHÄNGANDE FÖRFATTNINGAR (Statens offentliga utredningar 1896:4)

FÖRSLAG

TILL

LAG

OM RÄTT TILL FISKE

SAMT TILL

ANDRA DERMED SAMMANHÄNGANDE FÖRFATTNINGAR,

AFGIFNA

AF DE DERTILL FÖRORDNADE KOMITERADE.

STOCKHOLM.

IVAR HACGGSTRÖMS BOKTRYCKERI
1894.

TILL KONUNGEN.

Vid föredragning den 1 sistlidne Juni af det betänkande med förslag
till ny fiskeristadga, som den 3 Mars 1883 afgifvits af särskilde
komiterade, har Eders Kongl. Maj:t, enär det syntes vara lämpligt, att

de bestämmelser rörande fisket, som vore af allmän lags natur, blefve
i en särskild lag sammanfattade, funnit godt att uppdraga åt en komité
att upprätta af underdånigt betänkande åtföljdt förslag till en sådan
lag; och får komitén i anledning af det åt densamma sålunda gifna
uppdrag härmed öfverlemna af komitén utarbetade förslag till
l:o) Lag angående rätt till fiske;

2:o) Lag angående förändrad lydelse af 6 och 24 §§ i Förordningen om
jordegares rätt öfver vattnet å hans grund den 30 December 1880;
3:o) Lag angående förändrad lydelse af 24 kapitlet 14 § Strafflagen;
jemte motiv samt de af två ledamöter i komitén anförda särskilda meningar.

Underdånigst

L. ANNERSTEDT.

Gustaf Svanberg. Axel Vilh. Ljungman. E. Marks v. Wttrtemberg.

Stockholm den 15 November 1894.

Förslag

till

Lag

om rätt till fiske.

Med upphäfvande af 17 och 18 kapitlen Byggningabalken samt
nedannämnda lagrum i Fiskeristadgan den 29 Juni 1852, nämligen 1
till och med 11 §§, 13 till och med 15 §§, 17 §, 20 § första punkten,
29 §, 30 §, 32 §, 35 § i hvad den afser ansvar för öfverträdelse af
stadgandet i 20 § första punkten, och 44 § andra punkten, äfvensom
med ändring af hvad andra lagens rum och författningar innehålla mot
denna lag stridande förordnas som följer:

1 §•

I öppna hafvet äfvensom vid sådana kronan tillhöriga hafsstränder
samt i saltsjön belägna skär och holmar, hvilka icke till något hemman
höra eller under särskilda vilkor innehafvas, ege hvarje svensk undersåte
rätt att tiska; ej må dock fiskegårdar, ryssjor och dylik fast fiskeredskap
der byggas eller utsättas, utan att Konungen eller i fall,
hvarom i 2 § sägs, Konungens Befallningshafvande dertill gifver lof.

2 §•

Saltsjöfisket inomskärs tillhör, der ej annorledes i denna lag stadgas,
dem, som ega stränder och holmar omkring fiskevattnet.

Vid öppna hafsstranden samt utom skären så ock i de fjärdar,
som åt något håll äro öppna mot hafvet, omfattar, der ej annorledes
är lagligen bestämdt, strandegarens enskilda'' fiskerätt allt det vatten,
som finnes till och med etthundraåttio meter från det ställe invid
stranden, der stadigt djup af två meter vidtager. Strandegaren må
dock än längre ut bygga eller utsätta fiskegårdar, ryssjor och dylik fast
redskap, som utsträckes från hans enskilda fiskevatten, der i särskildt
fall Konungens Befallningshafvande finner, att det kan ske utan men
för annan fiskande.

8 §•

I Norrbottens, Vesterbottens, Yesternorrlands och Gefleborgs län
må å ställen, der sådant af ålder varit vanligt, strömmingsfiske med
rörlig redskap idkas af hvarje svensk undersåte äfven vid annans
strand, så framt den består af skogsmark eller sten och ej af åker eller
äng; dock vare vid notfiske strandegaren, der han i fisket deltager,
berättigad till första notdrägten hvarje måndag och onsdag.

Vid de delar af rikets vestra kust, der för fångande af hafsfisk,
som går till stränderna i stora stim, de fiskande af ålder oklandradt
följt fisken efter dess dref och fiskat vid annans strand, skall sådan
rättighet fortfarande dem tillkomma. Om rätt att dervid hålla sill
innestängd med vad galle hvad särskildt stadgas.

Der fiske, efter ty i denna § sägs, idkas vid annans strand, ege de
fiskande att nyttja stranden för landfäste och sådan tillfällig uppdragning
af redskap och båt, som för fiskets utöfvande är af nöden; svare
dock för skada och intrång.

Har strandegare med kostnad upprensat eller upptagit notvarp inom
det till hans strand hörande område i vattnet, vare han vid fiske, som
i denna § afses, berättigad att uppbära trettiondedelen af den fisk, som
af andra i varpet fångas, så länge han det underhåller.

4 §•

Fiske med krok eller ref å djup i yttre skärgården och i hafsbandet
ege hvarje svensk undersåte rätt att idka.

5 §■

Uti insjöar och rinnande vatten nyttje strandegare, utan intrång
af annan, fiskevatten, som är beläget inom hans fastighets rå och rör
eller eljest till dess egor hörer.

6 §.

I de öppna delarne af Venern och Vettern omfattar, der ej annorledes
är lagligen bestämdt, strandegares enskilda fiskerätt allt det vatten,
som finnes till och med etthundraåttio meter från det ställe invid
stranden, der stadigt djup af två meter vidtager; och galle om fisket
derutanför hvad i 1 § sägs om fiske i öppna hafvet.

7 §•

Ström- och insjöfisken vid kronans öfverloppsmarker, allmänningar,
parker och holmar äfvensom vid oafvittrad mark ege, der ej kronan
dessa fisken sig eller annan enskildt förbehållit, de inom häradet eller
socknen boende att med tillstånd af Konungens Befallningshafvande eller,
der fråga är om fiske vid kronopark, af Domänstyrelsen, nyttja mot den
afgift, som för begagnande af sådant allmänt kronofiske finnes skälig.
Aro hemman anlagda på mark, hvarom nu är sagd t, njute de, till
dess delning försiggått, fritt fiske.

8 §•

Kronans enskilda fisken i saltsjön, insjöar och rinnande vatten
vare såsom hittills kronan och hennes rättsinnehafvare förbehållna.

9 §•

I de fiskevatten, som höra till härads- eller sockenallmänningar,
ege de, som i allmänningarne hafva del, rätt att fiska. Åker och äng
vid stranden vare dock fria från intrång af de fiskande, då annan utväg
finnes att komma till fiskevattnet; i annat fall skall ersättning gifvas
för skada och intrång.

Allmänningsfiske må af delegarne för gemensam räkning utarrenderas,
der i enlighet med gällande föreskrifter om allmänningens förvaltning
beslut derom fattas.

10 §.

Oskift fiskevatten må alla, som deri ega del, bruka efter ty de
kunna sämjas. Sämjas de ej, lägge Rätten dem emellan, huru fisket
utan förfång för någon af dem må nyttjas. Fiskebyggnad hafve ock
eu hvar lof att uppföra allt efter som han eget'' del i samfälligheten
och lägenhet dertill finnes. År ej lägenhet för hvarje delegare att uppföra
särskild fiskebyggnad, bjude den, som vill bygga, de öfrige att
deltaga; vilja de ej, och pröfvar Rätten, att byggnaden kan göras utan
skada för dem, bestämme Rätten de vilkor, hvarunder byggitaden må
uppföras och nyttjas.

I oskift fiskevatten må ej en delegare utan de fleste öfriges samtycke
upplåta fiskerätt åt någon, som ej är delegare.

11 §•

Varder åt någon jord till bruk upplåten, nyttje brukaren, der ej
annorledes aftalas, det fiske, som till jorden hörer.

12 §.

År genom urminnes häfd eller genom särskild! stadgande, aftal,
dom eller skattläggning eller på annat lagligt sätt annorledes än ofvan
sägs bestämdt om någons rätt till fiske, vare det gällande.

Der å viss ort de fiskande af ålder oklandradt utöfvat fiske eller
agntägt vid annans strand annorledes än i denna lag är medgifvet,
vare de vid sådan rätt bibehållne.

13 §.

Om Lapparnes rätt till fiske i vissa delar af riket galle hvad särskild!
är stadgadt.

14 §

Fast eller rörlig fiskeredskap, som kan hindra fisken att framgå,
må ej utsättas i kungsådra.

I eif, ström, å eller sund, der kungsådra ej finnes, men fisken har
sitt dref, skall en sjettedel af bredden i djupaste vattnet lemnas fri från
redskap, hvarom nyss är sagdt, der ej Konungens Befallningshafvande
efter rättegandes och sakkunnigs hörande gifver lof till redskapens användande.
År i ty fall fråga om fiskebyggnad, som kan förorsaka
uppdämning, lände jemväl till efterrättelse hvad derom är säråkildt
stadgadt.

15 §.

Der eif, ström eller å utfaller i hafvet eller insjö, eller vidtager
från insjö eller större vattendrag, må ej fiskens gång i det djupaste
vattnet hindras medelst sådan redskap, som i 14 § omförmäles.

16 §.

Eger någon särskild rättighet att för fiske stänga vattenled, hvarom
i 14 eller 15 §§ stadgas, njute den rättighet till godo.

17 §•

Finnes uppenbart, att vattenled, hvarom i 14 eller 15 § förmäles,
blifvit medelst fiskeredskap olagligen stängd, och följer ej rättelse genast,
efter det tillsägelse skett, ege på ansökan af den, som men lider, utmätningsmannen
i orten och å landet jemväl länsmannen, äfven om han ej
är satt till utmätningsman, att, sedan han med ojäfvigt vittne hållit syn
å stället, meddela nödig handräckning på den tredskandes bekostnad.

18 §.

Fiskar någon utan lof i fiskevatten, der han ej eger rätt till det
idkade fisket, vare hvad han dervid fångat förverkadt till fiskevattnets
innehafvare eller, då fångsten skett i allmänt kronofiske, till åklagaren.

19 §.

Anträffas å bar gerning någon, som olofligen fiskar i annans fiskevatten,
må den, som fiskevattnet eger eller innehafver, eller hans folk
af den fiskande taga båt, redskap eller annat till vedermäle och pant
och behålla det, till dess han rätt för sig bjuder. Der fråga är om
allmänt kronofiske eller allmänningsfiske, tillkommer sådan rätt allmän
åklagare, så ock den, hvilken eger fisket nyttja.

20 §.

Fordrar någon i fall, hvarom i 3 eller 9 § sägs, ersättning för
skada eller intrång, och är det ostridigt, hvilken derför bör svara, varde,
der den, som lidit skadan eller intrånget, det äskar, frågan efter syn
och uppskattning pröfvad af tre ojäfvige skiljemän, bland hvilka en
utses af hvardera parten och de sålunda utsedde tillkalla den tredje.
Tredskas den, mot hvilken anspråket väckes, att utse skiljeman, eller
kunna de utsedde ej förena sig om valet af den tredje, ege domaren
eller öfverexekutor eller utmätningsmannen i orten att på ansökan af
den, som anspråket väckt, om valet förordna.

Part, som ej nöjes med hvad de fleste skiljemännen säga, eger att
draga tvisten under Rättens pröfning, så framt han sin talan instämmer
inom nittio dagar från det skiljemännens beslut honom tillstäldes; och
skall i beslutet lemnas tydlig hänvisning om hvad den missnöjde har
att iakttaga för tvistens dragande under Rättens pröfning. Beslutet
skall, änskönt någondera parten vill söka domaren, gå i verkställighet,
der ej domaren eller öfverexekutor annorlunda förordnar.

Vill den, som ersättning fordrar, hellre genast lita domstol än
skiljemän till, stånde det honom öppet.

21 §.

Fiskeriidkare vare berättigade att å de kronans stränder, skär och
holmar, hvarom i 1 § sägs, i mån af tillgång utan afgift erhålla upplåtelse
af mark för uppförande af boningshus, bodar och beredningshus,

byggnad af fartyg samt förfärdigande af kärl och redskap; och ege
Konungens Befallningshafvande att för sådant ändamål anvisa nödigt
område.

A kronomark, invid hvilken allmänt kronofiske finnes, må de
fiskande med tillstånd af Konungens Befallningshafvande eller, der fråga
är om kronopark, af Domänstyrelsen, uppsätta bodar mot afgift, som
pröfvas skälig.

Denna lag träder i kraft den 1 Januari 189 .

Förslag

till

Lag

angående förändrad lydelse af 24 kapitlet 14 § Strafflagen.

Härigenom förordnas, att 24 kapitlet 14 § Strafflagen skall erhålla
följande förändrade lydelse:

Den, som olofligen fiskar i annans fiskevatten, eller sätter ut fast
fiskeredskap i vatten, der fiskerätt tillkommer hvarje svensk undersåte,
eller genom gräfning eller annorledes drager till sig annans fiske, eller
genom stängsel eller fiskeredskap af håller fisk från annans fiskevatten,
dömes till böter. Missbrukar delegare sin rätt i samfäld! fiske; vare
bot högst etthundra Riksdaler.

Denna lag träder i kraft den 1 Januari 189 .

Förslag

till

Lag

angående förändrad lydelse af 6 och 24 §§ i Förordningen om jordegares
rätt öfver vattnet å hans grund den 30 December 1880.

Härigenom förordnas, att 6 och 24 §§ i Förordningen om jordegares
rätt öfver vattnet å hans grund den 30 December 1880 skola erhålla
följande förändrade lydelse:

6 §•

Ej må i vattendrag så byggas, att genom uppdämning eller annorledes
men tillskyndas någon, som ofvan eller nedan eger jord, vattenverk,
fiske eller annan egendom; och skall förty vattenverk, der hinder
i vattnets lopp kan lända till men för annan, vara så inrättadt, att
genom lucka å dammen eller annan anstalt tillräckligt aflopp för vattnet
ästadkommes samt fri upp- och nedgång för ilsken heredes.

År jord, som kan genom uppdämning sättas under vatten eller
deraf skadas, af den beskaffenhet, att den genom uppdämningen derå
skeende skada pröfvas vara ringa mot den nytta, som af uppdämningen
vinnes, må dock uppdämning kunna ske mot ersättning, motsvarande
fulla värdet och hälften derutöfver. Lag samma vare, der skada, som
genom uppdämningen tillskyndas fiske, finnnes vara ringa mot nyttan af
uppdämningen.

24 §.

Hvad i 7, 8 och 16 §§ sägs om vattenbyggnad skall i tilllämplige
delar lända till efterrättelse jemväl i fråga om fiskebyggnad.

Angående fiskebyggnad, som kan förorsaka uppdämning, gälie ock
hvad i 10 § sägs om vattenverk samt i 6, 21 och 22 §§ om vattenbyggnad
i allmänhet.

Om fiskerättighet och hushållning med fiskevatten är särskilt
stadgadt.

Denna lag träder i kraft den 1 Januari 189 .

MOTIV.

f i

• ’ /

Det uppdrag komitén erhållit innebär, sådant detsamma blifvit af
komiterade uppfattadt, en dubbel uppgift. Komitén har fått sig anbefaldt
dels att från de ekonomiska och administrativa föreskrifterna rörande
fiskerinäringen afskilja de delar af lagstiftningen angående fisket, som
äro af allmän lags natur, och dels att underkasta sistnämnda stadganden
den revision, som kan anses erforderlig.

Vid motiveringen af sitt på denna uppfattning grundade förslag
torde komitén alltså böra till en början angifva de grunder, som föranledt
densamma att vid fiskerilagstiftningens uppdelande i nyssnämnda
två hufvudafdelningar uppdraga gränsen dem emellan så som skett
och sedermera anföra de hufvudsakliga skälen för de af komitén föreslagna
förändringar i hittills gällande stadganden af allmän lags natur.

Till belysning af frågan om gränsen mellan de till den allmänna
lagen hörande stadganden angående fisket samt de ekonomiska och
administrativa bestämmelserna i detta ämne torde en kortfattad redogörelse
böra lemnas för vissa till den svenska fiskerilagstiftningens
historia hörande omständigheter.

1 likhet med landskapslagarne och landslagarne innehåller 1734
års lag åtskilliga stadganden, som röra fisket. De flesta af dessa angå
rätten till fiske å visst område. Några allmänna grundsatser i detta
afseende anträffas icke i 1734 års lag, men här och der förekomma
detaljbestämmelser, af hvilka tydligen framgår, att lagens tystnad med
afseende å de mera allmänna frågorna beror allenast deraf, att dessa
ansetts alltför sjelfklara för att påkalla uttryckliga stadganden. Sådana
detalj bestämm el ser återfinnas i 17, 18 och 19 kapitlen Byggningabalk^!

samt 12 kapitlet 4 § Jordabalken. Bakom alla dessa stadganden ligger
uppenbarligen den förutsättning, att strandegaren i allmänhet eger uteslutande
fiskerätt, åtminstone i fråga om sötvattensfiske. Utom frågorna
om fiskerätt beröres i 1734 års lag en annan, åtminstone delvis till fiskerilagstiftningen
hörande fråga, nämligen den om kungsådra, hvilken enligt
20 kapitlet 3 § Byggningabalken skall hållas öppen, > der den af ålder varit».

Den 14 November 1766 utfärdades en »Kongl. Maj:ts nådiga allmänna
stadga och ordning för rikets hafs-, skär-, ström- och insjöfiske».
Denna stadga, hvilken på riksdagen 1765—1766 blifvit af Ständerna
antagen, hade tydligen till ändamål att behandla alla till fiskerilagstiftningen
hörande frågor, hvilka icke voro af alltför lokal eller tillfällig
natur eller redan i 1734 års lag vunnit lösning. Här påträffas bestämmelser
rörande alla de ämnen, som sedermera behandlades i 1852 års
Fiskeristadga, samt derjemte åtskilliga andra föreskrifter, hvilka under
det adertonde århundradets näringstvång ansågos vara ur nationalekonomisk
synpunkt af nöden för fiskerinäringens förkofran. •

Under tiden mellan 1766 och 1852 undergick den allmänna fiskerilagstiftningen
icke några större förändringar.

Åtskilliga stadgar, reglementen och kungörelser rörande fisket
utfärdades under senare delen af nästförflutna århundrade. De flesta
af dessa tillkommo utan att Ständernas yttrande inhemtats. I allmänhet
innehålla de emellertid icke några bestämmelser af privaträttslig
natur. I en af dessa utan Ständernas hörande tillkomna författningar,
»Kongl. Maj:ts nådiga stadga och reglemente för nordsjöfiskerierne samt
salterierne i Göteborgs och Bohus län» den 21 Juli 1774, förekommer
en bestämmelse af innehåll, att en hvar rikets innebyggare är utan
afseende å stånd eller vilkor berättigad att i öppna hafvet och i de
utom Öresund belägna skärgårdar idka fiske af hvad art som helst.
Denna bestämmelse, som stundom blifvit så uppfattad, att all strandegarerätt
å vestkusten derigenom upphäfts, innebär dock, såsom af
sammanhanget tydligen framgår, endast att något hinder från det allmännas
sida ej mötte för utöfvande af de grenar af fiskerinäringen, om
hvilka var fråga.

I administrativ väg gifna författningar förekomma jemväl sedermera
under tiden till den nu gällande Fiskeristadgans utfärdande. De
äro emellertid af det innehåll, att det uppenbarligen icke kan blifva
fråga om deras hänförande till den allmänna lagen.

På 1830-talet uppstod fråga om en genomgripande omarbetning
af fiskerilagstiftningen. Anledningen härtill synes i främsta rummet
hafva legat i stråfvandet att upphjelpa det bohuslänska fisket, särskildt
sillfisket, hvilket, sedan sillen år . 1808 upphört att i större ymnighet
gå till kusten, nästan legat nere. Under senare delen af 1820-talet
samt början af 1830-talet hade Kongl. Maj:t från åtskilliga myndigheter
och enskilda sakkunnige infordrat utlåtanden rörande orsakerna till
nämnda fiskes tillbakagång och medlen till dess förkofran. På grund
af officielt uppdrag hade vidare Presidenten i Kommerskollegium G.
Poppius hållit åtskilliga sammanträden med fiskarebefolkningen och
andra för fisket intresserade för att inhemta deras tankar i ämnet. I
den berättelse, Poppius afgaf till Kongl. Maj:t öfver resultatet af dessa
undersökningar, hade med anledning af hvad som förekommit vid åtskilliga
af de nämnda sammanträdena framhållits bland andra önskningsmål
äfven det, att ett allmänt förklarande meddelades om hvad som
vore att förstå med strandegares rätt till fiske i Nordsjön och huru
långt från stranden i de fall, då en sådan rätt kunde yrkas, den borde
rättvisligen sträckas. Vid föredragning af Poppius’ berättelse beslöt
Kongl. Maj:t den 24 Augusti 1833, att med ledning af vunna upplysningar
om fiskerierna i allmänhet förslag till en förnyad fiskeristadga
skulle genom Kommerskollegii försorg utarbetas samt Högsta Domstolen
erhålla särskild befallning att yttra sig i fråga om strandegares rätt
till fiske vid Nordsjön. Högsta Domstolen afgaf den 17 Maj 1836 det
infordrade utlåtandet. Samtlige ledamöter uttalade sig dervid i den
riktning, att med eganderätt till strand vid Nordsjön rättighet till fiske
vore med vissa inskränkningar förenad. Att närmare bestämma denna
fiskerätt medelst utsättande af ett visst afstånd från stranden ansågs
icke vara lämpligt och kunde, så vidt det skulle innefatta inskränk -

ning i strandegares vilkorliga eganderätt, icke verkställas i annan ordning
än 87 § Regeringsformen bestämde.

Kommerskollegium aflemnade den 17 Augusti 1840 »förslag till
nytt reglemente för fiskerierne». Detta förslag var i väsentliga delar,
och särskild! de uppenbart privaträttsliga, af samma innehåll som
1766 års Fiskeristadga. I den skrifvelse, som åtföljde förslaget, anför
kollegiet härom, att då hvad i den äldre lagstiftningen förekomme om
skyldighet att hålla kungsådra öppen och om rätt till fiske såväl i
hafvet som i rinnande vatten och insjöar ej kunde annorlunda än efter
Konungens och Rikets Ständers gemensamma beslut ändras, gällande,
föreskrifter derom blifvit bibehållna.

Den 26 Maj 1841 afläto Rikets då församlade Ständer till Kongl.
Maj:t en skrifvelse, deri de förmälde sig hafva i anledning af väckt
fråga om närmare bestämmelser angående rätten till strömmingsfiske
vid stränderna af bottniska viken tagit kännedom om Kommerskollegii
nyssnämnda förslag och dervid inhemtat, att beträffande rätten till fritt
strömmingsfiske vid de norrländska kusterna kollegiet tillstyrkt, att
den i 1766 års stadga förekommande bestämmelsen, att sådan rätt
gälde allenast vid skogs-, bergs- och stenstränder, måtte förtydligas
genom det tillägg, att vid stränder, der åker eller äng mötte, dylik
rätt ej egde rum, samt att kollegiet bibehållit det äldre stadgandet, att
vid öppna hafsstranden och utom skären jordegarens enskilda rättighet
ej sträckte sig längre än landgrundet räckte. Ständerna hade funnit
den föreslagna redaktionen af bestämmelserna om strömmingsfiske vara
tydligare än det äldre stadgandet men tillika ansett det vara af högsta
vigt, att på det noggrannaste blefve bestämdt hvad som utgjorde öppna
hafs-, skogs-, bergs- och stenstränder, huru långt strandegares landgrundsrätt
egde rum och hvad med uttrycken inom- och utomskärs
borde förstås; och anhöllo derför Ständerna, att Kongl. Maj:t täcktes så
fort ske kunde dels utfärda en med Kommerskollegii förslag öfverensstämmande
förklaring af den gällande bestämmelsen om strömmingsfiske,
dels ock i sammanhang med en af Kommerskollegium föreslagen
vetenskaplig undersökning af lax- och strömmingsfisket låta bestämma

begreppen om skärgård, hafs-, skogs-, bergs- och stenstränder samt landgrundsrätt
och i den förväntade, till sin angelägenhet erkända förnyade
fiskeristadgan meddela nödiga förordnanden i öfverensstämmelse dermed.

Denna skrifvelse, hvilken ej synes hafva föranledt annan åtgärd
än infordrande af yttrande från Kammarkollegium och Vetenskapsakademien,
följdes å nästa riksdag af en delvis likartad framställning. Med
anledning af väckta motioner om åtgärder för sillfiskets upphjelpande
hemstälde nämligen Ständerna i skrifvelse den 22 April 1845 bland
annat, att Kong! Maj:t täcktes vidtaga sådana åtgärder, att närmare
bestämmelser gåfves om yttre gränsen för strandegares rättighet till
fiske och vatten i saltsjön, samt att rätten till sillfiske förbehölles strandegaren
i samma omfång som annat saltsjöfiske.

Det af Kommerskollegium utarbetade förslaget befans icke vara
lämpligt att läggas till grund för den påtänkta nya lagstiftningen.
I stället blef, sedan Vetenskapsakademien år 1847 afgifvit infordradt
utlåtande rörande grunderna för fiskeristadgarnes förbättrande, inom
Civildepartementet utarbetadt ett nytt förslag till stadga om fiskerierna
i riket. Detta förslag, - med hvilket den sedermera utfärdade,
nu gällande Fiskeristadgan i allt väsentligt öfverensstämmer, öfverleinnades
för granskning till Högsta Domstolen, hvars yttrande afgafs den
27 April 1852. Detta yttrande inledes på följande sätt: »En ny Fiskeri-Stadga,
som skall ersätta hvad genom förut utfärdade särskilda
författningar och reglementen finnes i ämnet föreskrifvet, måste icke
allenast omfatta hvad till den allmänna hushållningen med så väl fiskevatten
och farleder, som alla slags fisken och fiskevarors försäljning
hörer, utan äfven upptaga åtskilliga stadganden, som falla inom den
allmänna Civil- och Criminallagens område. Till sådana stadganden
kunde hufvudsakligen hänföras: grunderna för sjelfva fiskerättens bestämmande
och huru långt i detta afseende Kronans, menigheters eller
den enskildes rättigheter sig i hvarje fall må sträcka, vilkoren för den
enes rätt att, utan den andras förfång, disponera öfver vattendrag —
med dithörande stadganden om kongsådra — samt slutligen det skydd,
lagen anses böra gifva mot intrång i de åt hvar och en medgifne

rättigheterna, eller ansvarsbestämmelserna mot öfverträdelse af hvad i
förutnämnde tvänne hänseenden blifvit stadgadt; och måhända vore det
icke minst i dessa delar, som den äldre fiskerilagstiftningen tarfvade
att öfverses och förbättras; men sådant kunde icke grundlagsenlig! ske
i annan ordning, än 87 § Regeringsformen föreskrifver. Då emellertid
det nu förevarande förslaget icke syntes ämnadt för en dylik behandling,
utan funnes vara uppgjordt med syftemål att, utan annan förändring
af hittills gällande stadganden, så vidt de höra till den allmänna
lagen, än den af Rikets Ständers önskan föranledda närmare
bestämningen af hvad med strandegares landgrund skall förstås, blott
innefatta de förändrade föreskrifter af ekonomisk natur, som ansetts
erforderlige; torde alltså få antagas, att den Högste Domstolen anbefalde
granskningen ej heller borde öfverskrida gränsen för nyssnämnde
syftemål, och att den följaktligen borde inskränka sig till att tillse, dels
huruvida alla de äldre lagstadganden, hvilka icke kunde i administrativ
väg undergå förändring, blifvit i förslaget behörigen upptagne, och dels
huruvida de deruti intagne ekonomiska föreskrifter ne blifvit på sådant
sätt uppfattade och uttryckte, att hinder eller svårighet vid deras tilllämpning
ej må möta, äfvensom huruvida de, för samma föreskrifters
öfverträdande, föreslagne ansvarsbestämmelser må kunna anses lämplige.»

Högsta Domstolen synes alltså hafva ansett dels att, om de äldre
stadganden a af allmän lags natur blefve till sitt innehåll bestående,
formella ändringar kunde utan Riksdagens medverkan företagas, och
dels att, på grund af Ständernas uttalande om önskvärdheten af närmare
bestämmelser rörande omfånget af landgrund, Kongl. Maj:t kunde
meddela sådan bestämmelse. Denna uppfattning torde ock hafva delats
af Kongl. Maj:t, som, med iakttagande af de flesta bland Högsta Domstolens
detaljanmärkningar, den 29 Juni 1852 lät utfärda den nya
Fiskeri stadgan samt i sammanhang dermed upphäfde 1766 års stadga
och andra äldre bestämmelser om fisket.

År 1878 aflat Riksdagen en underdånig skrifvelse, hvari, under
framhållande af vissa omständigheter, som enligt Riksdagens förmenande
ådagalade behofvet af eu fullständig revision af fiskeriförfattningarne,

anhölls, att Kongl. Maj:t måtte låta genom sakkunniga personer företaga
en dylik revision. I anledning häraf meddelade Kongl. Maj:t under
år 1881 sådant uppdrag åt en komité, hvilken den 3 Mars 1883 afgaf
betänkande med förslag till ny Fiskeristadga och till vissa andra författningar.
I nämnda förslag hade sammanförts de flesta ämnen, som
behandlas i den nu gällande stadgan. Om uppdragande af någon gräns
mellan allmän lag och administrativa bestämmelser hade ej varit fråga.

Tanken på fiskerilagstiftningens sönderdelande på nyssnämnda sätt
har emellertid under den följande tiden alltmera framträdt. I vissa af
de utlåtanden, som infordrades öfver 1883 års förslag, uttalades, att
samtliga stadganden af civilrättslig natur borde afskiljas från den allmänna
fiskeristadgan, så att denna sistnämnda blott komme att innehålla
föreskrifter om fiskets vård. Vid 1893 och 1894 års riksdagar
bragtes frågan åter å bane genom väckta motioner, deri såsom önskvärdt
framhölls, att fiskerilagstiftningen särskildes i flera författningar,
af hvilka en innehölle de stadganden, som vore af allmän lags natur.
Dessa motioner blefvo afstyrkta af lagutskottet på den grund att 1883
års förslag ännu vore beroende på Kongl. Maj:ts pröfning; och i enlighet
med utskottets hemställan afslogo båda kamrarne samma motioner.

Den 1 Juni 1894 blef emellertid 1883 åm förslag föredraget inför
Kongl. Maj:t, som, med anslutning till den åsigten, att de till allmän
lag hörande delarne af fiskerilagstiftningen borde sammanfattas i en
särskild lag och sålunda afskiljas från de administrativa bestämmelserna,
täcktes åt den samma dag förordnade komitén uppdraga att utarbeta
förslag till en sådan lag.

Komitén har härefter att öfvergå till framställningen af de synpunkter,
som varit för komitén bestämmande i fråga om den allmänna
och den administrativa lagstiftningens särskiljande.

De frågor, som behandlas i 1 kapitlet af 1852 års Fiskeristadga,
hafva, såsom komiténs förslag utvisar, ansetts utan undantag vara hän -

förliga till den allmänna lagens område. De flesta af kapitlets bestämmelser
röra frågan om den rätt till fiske, som åtföljer eganderätten till
jord, och de inskränkningar i denna fiskerätt, som till förmån för andra
fiskeriidkare böra ega ram. Att dylika bestämmelser, hvilka kunna
sägas hafva till uppgift att från en viss sida bestämma eganderättens
omfång och i allmänhet beröra rent privaträttsliga förhållanden, böra
ega allmän lags natur, torde vara ovedersägligt. Den omständigheten,
att hithörande stadganden i allmänhet sakna motsvarighet i 1734 års
lag, kan uppenbarligen icke anföras såsom stöd för deras hänförande
till den ekonomiska lagstiftningen, då, såsom i det föregående framhållits,
åtskilliga i denna lag förekommande detaljbestämmelser tydligen
äro byggda på den förutsättningen, att med eganderätt till jord i allmänhet
följer uteslutande rätt att fiska å angränsande vattenområde.
Icke heller kan man deraf, att 1852 års Fiskeristadga utfärdats utan
att Riksdagens samtycke blifvit inhemtadt, draga den slutsats, att denna
stadga bör, äfven i de delar, hvarom nu är fråga, tillhöra den ekonomiska
lagstiftningen. Af de ^uttalanden, som inom Högsta Domstolen
förekommo vid granskningen af det förslag, som ligger till grund för
den gällande stadgan, framgår, såsom den föregående redogörelsen gifver
vid handen, att äfven vid denna stadgas tillkomst »grunderna för fiskerättens
bestämmande» ansågos höra till den allmänna lagen.

Till denna böra enligt koiniténs uppfattning räknas äfven de stadganden
i 1 kapitlet, hvilka afse rätt till fiske i de delar af hafvet och
större insjöar, som i allmänhet ej anses vara föremål för enskild eganderätt.
Dessa stadganden sammanhänga på det närmaste med de förut
omnämnda, de utgöra i viss mån dessas nödvändiga komplement och
torde redan på sådan grund böra hänföras till samma lagstiftningsgrupp.
Men äfven från en mera principiell ståndpunkt synas nämnda stadganden
böra räknas till den allmänna lagen, om man nämligen såsom ett af
dennas väsentligaste kännetecken fattar, att den i främsta rummet har
att ordna och bestämma enskildes inbördes rättsförhållanden.

Om komitén sålunda i allmänhet funnit det uppenbart, att de förhållanden,
som afses i 1 kapitlet Fiskeristadgan, böra regleras genom

allmän lag, har dock i afseende å tvänne hithörande frågor försports
någon tvekan. Dessa frågor röra rätten till fiske vid sådana kronan
tillhöriga allmänningar, stränder, parker och holmar, som omförmälas
i 1 och 6 §§. Dylika fisken skulle enligt vår lagstiftnings allmänna
principer tillkomma kronan men få enligt nämnda. §§ nyttjas af alla
rikets innebyggare eller innevånarne i en viss ort. Det skulle möjligen
vid sådant förhållande kunna ifrågasättas, huruvida stadgandena härom *
icke borde tillhöra den art af lagstiftning, som afser kronans domäner.
Ifrågavarande bestämmelser kunna emellertid betraktas såsom undantag
från de allmänna grundsatserna om strandegares fiskerätt och äro, om
de så uppfattas, att räkna till allmän lag.

I nära sammanhang med 1 kapitlets stadganden om fiskerätt stå
de förut omnämnda bestämmelserna i Byggningabalkens 17, 18 och 19
kapitel samt 12 kapitlet Jordabalken. Såsom af det * föregående torde
framgå, äro de ämnen, hvarom dessa bestämmelser handla, af beskaffenhet,
att desammas öfverflyttande till den ekonomiska lagstiftningen ej
kan ifrågakomma.

Af allmän lags natur äro enligt komiténs åsigt vidare de föreskrifter
i 2 kapitlet af 1852 års Fiskeristadga, som icke blifvit ersatta genom
stadgandena i Förordningen om jordegares rätt öfver vattnet å
hans grund den 30 December 1880 och öfriga samma dag utfärdade
författningar. Såsom redan anförts hörde föreskrifterna angående kongsådra
till de bestämmelser, hvilka enligt Högsta Domstolens år 1852
uttalade åsigt icke kunde ändras annorledes än i enlighet med 87 §
Regeringsformen. Väl omnämner 1734 års lag endast den s. k. större
kungsådran, men bestämmelserna om den mindre ådran äro uppenbarligen
af enahanda art. Jemväl dessa bestämmelser hade enligt Högsta
Domstolens mening till ändamål att fastställa »vilkoren för den enes
rätt att utan den andres förfång disponera öfver vattendrag». Äfven
om denna privaträttsliga synpunkt icke skulle vara den enda, från
hvilken man i detta fall hade att utgå, utan fiskerinäringens allmänna
intressen jemväl skulle befinnas ligga till grund för ifrågavarande föreskrifter,
innebära dessa i allt fall eu inskränkning i eganderätten af

sådan art, att de ej kunna räknas till det ekonomiska lagstiftningsområdet.

Till detta område har komitén deremot ansett de flesta i Fiskeristadgans
3 och 4 kapitel upptagna bestämmelser vara hänförliga. Dessa
bestämmelser, hvilka enligt kapitlens rubriker angå hushållning med
fiskevatten och handel med fiskvaror, hafva i allmänhet till hufvud*
uppgift att skydda och befordra fiskerinäringen såsom ett helt.

Vissa af ifrågavarande stadganden torde dock bilda undantag från
hufvudregeln. Dit hör enligt komiténs åsigt 17 §, hvilken innehåller
förbud för jordegare att i visst fall afrödja skogsbackar och lundar,
som äro belägna invid fiskevatten. Äfven om detta förbud måste anses
föranledt af omtanke om fiskerinäringen -i allmänhet, innefattar det
dock en så väsentlig inskränkning, i de befogenheter, som enligt allmänrättsliga
principer åtfölja eganderätten till fastigheter, att det på
sådan grund måste hänföras till den allmänna lagen. Till samma område
hör enligt komiténs tanke föreskriften i 20 §:s första punkt om
skyldighet för den, som fiskar i samfäldt fiskevatten, att efter slutadt
fiske borttaga pålar och dylikt, som kan hindra annans fiske. Detta
stadgande står i närmaste sammanhang med de i 17 kapitlet Byggningabalken
gifna föreskrifter angående nyttjande af samfäldt fiskevatten.
Deremot torde den i 21 § berörda frågan om den ordning,
som skall iakttagas, då flere samtidigt vilja å samma plats bedrifva
fiske, icke böra räknas till den allmänna lagen. Redan vid Fiskeristadgans
tillkomst synes en sådan uppfattning hafva gjort sig gällande.
I det af Högsta Domstolen granskade förslaget hade en § af samma
innehåll som den nuvarande 21 § blifvit intagen i första kapitlet bland
bestämmelserna om rätt till fiske. Högsta Domstolen anmärkte emellertid,
att den »ordningsföreskrift», hvarom paragrafen handlade, icke
rätteligen hörde under första kapitlet utan borde öfverflyttas till det
tredje; och i anledning af denna anmärkning synes stadgandet hafva
erhållit sin nuvarande plats. Enligt komiténs åsigt kan ordningen
mellan de fiskande icke lämpligen bestämmas genom en under alla
förhållanden giltig regel af den enkla beskaffenhet som den i nyss-j

nämnda paragraf upptagna, eller att företrädesrätten beror af tiden för
ankomsten till fiskeplatsen. Erfarenheten visar nämligen, att för en tillfredsställande
reglering af hithörande förhållanden erfordras, i de fall
då fiskare å samma plats använda olika slag af redskap, utförliga stadgande^
som gifva en mer eller mindre ovilkorlig företrädesrätt åt det
ena eller andra slaget af fiskeredskap, exempelvis åt not och drifgarn
framför sättgarn och refvar o. s. v. Lösningen af de detaljfrågor, som
i detta afseende kunna uppkomma, beror tydligen mindre af rena rättsprinciper
än af andra omständigheter, särskildt den ena eller andra
fiskemetodens företräden i ekonomiskt hänseende; och de omständigheter,
till hvilka sålunda hänsyn företrädesvis måste tagas, äro ofta beroende
af lokala och lätt vexlande förhållanden, för hvilka en för hela riket
gällande och mera konstant lagstiftning icke lämpar sig. Af dessa skäl
och då samtliga stadganden i detta ämne uppenbarligen böra i ett
sammanhang behandlas, synes frågan i sin helhet tillhöra den ekonomiska
lagstiftningen.

Beträffande bestämmelserna i Fiskeristadgans femte kapitel, hvilka
hufvudsakligen handla om ansvar för öfverträdelse af stadgans föreskrifter,
torde vara uppenbart, att de äro att hänföra till den allmänna
eller den administrativa lagstiftningen allt efter som det lagbud, som
öfverträdes, tillhör det ena eller andra området.

I de båda paragrafer, som bilda Fiskeristadgans sjette kapitel,
förekommer allenast ett stadgande, om hvars hänförande till den allmänna
lagen kan blifva fråga, nämligen 44 §:s andra punkt, hvari uppdrages
åt Konungens Befallningshafvande att för åtskilliga med fisket
sammanhängande ändamål upplåta mark å vissa kronolägenheter eller
medgifva utsyning af virke å kronoskogar. Komitén har uppfattat
detta stadgande såsom medförande en ovilkorlig rätt för fiskeriidkare
att i mån af tillgång och behof komma i åtnjutande af de förmåner
stadgandet afser, vid hvilket förhållande detsamma i likhet med det
äldre stadgandet i ämnet, 18 kapitlet 2 § Byggningabalken, synes höra
räknas till den allmänna lagen.

Den granskning, komitén haft att egna de till allmänna lagens
område hörande delarne af fiskerilagstiftningen, har i allmänhet icke
föranledt komitén att föreslå några mera genomgripande förändringar
i hithörande, nu gällande stadganden. Oaktadt en väsentlig omarbetning
af de nuvarande, i många fall bristfälliga och otydliga stadgandena
kunde synas önskvärd, har komitén likväl funnit sig nödsakad
att uppgifva tanken på en sådan mera omfattande revision. Orsaken
härtill ligger, såsom lätt torde inses, i de svårigheter, som skulle vara
förenade med öfvergången till de nya rättsregler, hvilkas genomförande
kunde komma i fråga. De privaträttsliga delarne af fiskerilagstiftningen
utgöra enligt sakens natur ett lagstiftningsområde, der rubbningar
i de grundsatser, som en gång gjort sig gällande, lätt föra med
sig kränkning af bestående rättigheter eller andra befogade intressen.
I all synnerhet är detta fallet i vårt land, der lagstiftningen i större
omfattning än på de flesta andra ställen gjort fisket till privategendom.
En lagförändring, hvarigenom privat fiske öfvergår till kollektivt,
är af nyss antydda orsak oftast betänklig och bör ej företagas,
utan att vederlag lemnas de fiskeberättigade eller deras samtycke inhemtas.
Förändringar i motsatt riktning, kollektiva fiskerättigheters ersättande
med individuella, fordra, äfven de, synnerlig varsamhet. Der
rätten till fiske är mer eller mindre oberoende af eganderätten till
fiskevattnet, kan nämligen under i öfrigt gynsamma förhållanden lätt
uppstå en befolkning af yrkesfiskare, och om, såsom ofta är fallet,
denna är för sin utkomst i väsentlig mån hänvisad till ett visst slags
fiske eller fiske på en viss trakt, inses lätt, hvilken betänklig rubbning
i lefnadsvilkor kan vållas af en lagförändring i den senast antydda
riktningen. Hvad sålunda anförts gäller icke allenast de skrifna lagbuden
utan i lika hög grad de rättssatser, som bildats genom sedvana.
Enligt hvad erfarenheten visar, spelar sedvanerätten i hithörande frågor
en synnerligt stor roll. I skilda delar af landet möter man i fråga
om rätten till fiske en eller annan lokal, på sedvana grundad uppfattning,
som afviker från den skrifna lagen, men är fast rotad i befolkningens
rättsmedvetande. Utan att förbise de olägenheter, en dylik

lokal rättsbildning medför, har komitén likväl, med hänsyn till hvad
ofvan hlifvit yttradt angående faran af rubbningar i gällande grundsatser
på detta område, trott det icke kunna ifrågakomma att upphäfva
dessa rättssedvanor utan, såsom förslaget utvisar och längre fram skall
närmare motiveras, funnit sedvanerättens resultat i hithörande fall böra
erhålla uttryckligt erkännande i lagstiftningen.

De förändringar komitén föreslagit i de gällande bestämmelserna
äro alltså af hufvudsakligast formell natur. Endast i de fall, der de
ofvan angifna betänkligheterna icke egt någon afsevärd betydelse, innehåller
förslaget sakliga förändringar.

Enligt 1 § af 1852 års Fiskeristadga eger hvarje rikets innebyggare 1 §■
rätt att idka »allt fiske» i sådana fiskevatten, som i denna § afses. Den
häruti af komitén föreslagna inskränkning, att vissa slag af fast fiskeredskap
i allmänhet icke skulle i nämnda fiskevatten få användas, har
i främsta rummet föranledts af de stridigheter, till hvilka under senare
tider det vid den halländska kusten brukliga fisket med s. k. lax-sätt
gifvit upphof, och komitén anser sig derför böra korteligen redogöra
för vissa förhållanden, som i detta afseende kommit till komiténs
kännedom.

Laxsätten, hvilka utgöras af ett slags på grundt vatten anbragta
fasta garnredskap, förekomma i stor omfattning vid den långgrunda
halländska kusten och pläga utsättas icke allenast inom det område,
som enligt 2 § 2 stycket Fiskeristadgan är under benämningen landgrund
förbehållet strandegaren utan äfven utanför gränsen för detta
område. Dylika å det för alla öppna fiskevattnet anbragta redskap
medföra uppenbarligen ett väsentligt intrång i det fiske, som tillkommer
strandegarne, ity att en stor del af den fisk, som eljest skolat ingå i
de på enskildt område befintliga »sätten», uppfångas innan den hinner
dit. För att i afsevärd mån kunna deltaga i fisket nödgas derför strandegaren
att förlänga sina »sätt» utöfver »landgrundet», hvarigenom åter
redskapen fördyras och fisket alltså blir mindre inbringande. För vin -

nande af ändring i de förhållanden, som sålunda inträda hafva under
år 1889 åtskilliga egare eller''innehafvare af strandfiske hänvändt sig
till Kong! Maj:t med anhållan om utfärdande af i sådant hänseende
erforderliga bestämmelser. I anledning af dessa ansökningar uppdrogs
genom nådigt bref den 17 April 1891 åt Konungens Befallningshafvande
i Hallands län att, sedan sakkunnig person, som Konungens Befallningshafvande
egde utse, verkstält undersökningar rörande de förhållanden,
hvilka kunde inverka på bedömandet af de i ansökningarna väckta frågor,
efter omständigheterna sjelf vidtaga eller hos Kongl. Maj:t göra framställning
om vidtagande af de åtgärder, till hvilka dessa undersökningar
kunde anses böra föranleda. Efter förordnande af Konungens Befallningshafvande
verkstälde derefter Förste Fiskeriassistenten F. Trybom den
anbefalda undersökningen, hvarjemte han med ledning af dervid vunna
resultat afgaf förslag till bestämmelser för afhjelpande af de anmärkta
olägenheterna. Sedan åtskilliga i frågan intresserade personer derpå
blifvit hörde, afgaf Konungens Befallningshafvande den 19 Oktober
1892 till Kongl. Maj:t ett förslag till förordning i ämnet, hvilket förslag
för närvarande är beroende på Kongl. Maj:ts pröfning. Detta förslag
åsyftar hufvudsakligen en inskränkning i rätten att utanför »landgrundet»
utsätta garnredskap — vare sig fast eller rörlig — för
fångande af lax, ity att denna rätt göres beroende af afståndet från
närmaste å »land gran det» befintliga eller derifrån utgående laxsätt. I
detta afseende uppställas åtskilliga temligen utförliga regler, hvilka i
vissa fall skulle vexla för olika delar af Hallands län.

I likhet med Konungens Befallningshafvande har komitén funnit
den klagan, som från strandegarnes sida försports öfver det utanför
»landgrundet» bedrifna fisket med fast redskap, vara fullt berättigad
och egnad att påkalla lagstiftningens ingripande. Då emellertid, enligt
hvad komitén erfarit, förhållanden, hvilka mer eller mindre påminna
om de nu berörda, förekomma jemväl å andra orter än Halland, särskilt
vid strandfiske efter lax och ål i Skåne och Blekinge, samt
liknande olägenheter lätt kunna uppstå öfverallt, der strandens långgrunda
beskaffenhet möjliggör utsättande af faststående redskap utan -

för »landgrundet», har komitén förestält sig, att de bestämmelser, som
kunna ifrågakomma, böra om möjligt affattas så, att desamma kunna
om ock med vissa undantag tillämpas öfver hela riket. Härtill egna
sig emellertid icke de i Konungens Befallningshafvandes förslag uppstäda
grundsatser; och öfver hufvud taget synes någon annan allmän
bestämmelse, som leder till det åsyftade målet, svårligen kunna gifvas
än ett allmänt förbud att utanför »landgrundet» använda sådan faststående
fiskeredskap, som i afsevärd mån kan göra intrång i strandfisket.
För ett dylikt förbud talar jemväl ett annat skäl, hvilket med
anledning af förenämnda för Halland afsedda förslag blifvit kraftigt
framhållet från fiskarebefolkningens sida. De utanför »landgrundet»
anbragta fasta redskapen medföra nämligen intrång icke allenast i det
egentliga strandfisket utan äfven i det fiske, som närmast utanför »landgrundet»
bedrifves med rörlig redskap; och med hänsyn härtill har vid
ett af Konungens Befallningshafvande i Hallands län med en del af
fiskarebefolkningen hållet sammanträde yrkande blifvit framstäldt, att
utsättande af fasta fiskeredskap utanför det enskilda området måtte helt
och hållet förbjudas. Äfven den sålunda framhållna synpunkten synes
komitén förtjent af beaktande. Då i lagstiftningen uppställes den principen,
att fisket i öppna hafvet är fritt för hvarje medborgare, kan det
med skäl ifrågasättas, huruvida icke häraf bör följa, att ingen eger för
en längre tid eller ständigt taga i sin besittning en del af detta allmänna
område, så att andra därigenom uteslutas från fiskets nyttjande^
Hvad nu blifvit anfördt har föranledt komitén att såsom allmän
regel föreslå, att fiskegårdar -— under hvilket uttryck »laxsätt» uppenbarligen
inbegripas — ryssjor (ålhoinmor) och annan dylik fast fiske
redskap ej må inom svenskt sjöterritorium byggas eller utsättas i öppnahafvet.
Genom undantagslös tillämpning af en sådan regel torde man
emellertid skjuta öfver målet. Utan tvifvel finnas fall, der nyssnämnda
slag af redskap kunna utan olägenhet för någon användas utanför »land
grundet», och der deras förbjudande alltså skulle vara ändamålslöst,
hvartill kommer att på en eller annan ort ett med ens genomfördt för -

bud skulle kunna innebära en obillig stränghet mot dem, som under
den nu gällande lagstiftningens hägn utöfvat sådant fiske, hvarom här
är fråga. Såsom förut antydts kan emellertid den allmänna lagen svårligen
angifva de omständigheter, som böra föranleda undantag från
hufvudregeln, och någon lämpligare utväg torde vid sådant förhållande
icke finnas, än att i administrativ väg bestämmelser gifvas för de undantagsfall,
der användandet af den i allmänhet förbjudna redskapen till
större eller mindre del må vara tillåtet. Sådana bestämmelser synas
kunna meddelas såväl genom särskilda föreskrifter för en viss ort —
i hvilken händelse de tydligen böra utfärdas af Konungen — som ock
såsom medgifvanden för särskilda fall, då fråga uppstår om utsträckning
af strandegares fasta redskap utöfver »landgrundet». I sistnämnda
händelse synes det icke möta någon betänklighet att åt Konungens Befallningshafvande
öfverlemna befogenhet att, sedan undersökning egt
rum, huruvida redskapens utsträckande kunde utöfva någon inverkan
på andras fiske, meddela tillstånd till densammas förlängning.

2 §. Bestämmelserna rörande strandegarerätten vid saltsjöfisket hafva i
förslagets 2 § blifvit bibehållna vid hufvudsakligen samma innehåll och
lydelse som motsvarande föreskrifter i 1766 års stadga och den nu
gällande Fiskeristadgan. Med afseende å ett särskildt slag af de former,
hvarunder skärgårdsbildningen vid vår kust uppträder, har komitén
emellertid funnit sig kunna föreslå ett förtydligande af de gällande
bestämmelserna. Upplysningar, som från skilda håll vunnits, gifva nämligen
vid handen, att vid de hafsfjärdar, hvilka åt något håll äro öppna
mot hafvet, enskild fiskerätt i allmänhet, såväl å rikets vestra kust som
å den östra, anses vara begränsad på samma sätt som vid öppna hafsstranden
och utom skären. Denna uppfattning, hvilken torde öfverensstämma
med en riktig tolkning af Fiskeristadgans 2 §, framgår emellertid
icke med full tydlighet af densammas affattning och har derför
ansetts höra erhålla uttryckligt erkännande i lagen.

Af skäl, som i motiven till 1 § framhållits, har ett tillägg blifvit
föreslaget om rätt för strandegare att i visst fall utanför det honom

förbehållna område vid hafsstranden anbringa sådan fast fiskeredskap,
som i allmänhet icke skulle få derstädes utsättas. Vidare hafva de nu
gällande måtten för beräknande af strandegarens enskilda fiskeområde
blifvit utbytta mot mått, angifna i meter, dervid för undvikande af
bråktal en obetydlig jemkning till strandegarnes förmån egt rum.

Beträffande aflfattningen i öfrigt af denna § torde böra påpekas,
att det i Fiskeristadgan förekommande uttrycket »landgrund» undvikits.

I det allmänna språkbruket, likasom i den äldre lagstiftningen, utmärker
detta uttryck allenast det utanför en strand belägna grunda
vattenområdet, hvars omfång naturligtvis ej kan bestämmas genom en
allmän regel; och det synes mindre lämpligt, att lagstiftningen åt samma
uttryck ger en annan betydelse.

I paragrafen har ej upptagits hvad i Fiskeristadgans 2 § sägs derom,
att strandegare må i fall af befogenhet framställa anspråk på vidsträcktare
landgrundsområde, än som enligt den allmänna regeln skulle honom
tillkomma. Denna hänvisning, hvilken knappast torde kunna åsyfta
något annat fall än det, att strandegaren på grund af urminnes häfd
anser sig berättigad till större område än det vanliga, synes ej vara af
nöden, då af stadgandena i 12 kap. 4 § Jordabalken samt 12 § i
komiténs förslag torde framgå, att urminnes häfd här kan göras
gällande.

De i 3 §:s första stycke föreslagna stadganden om rätt till ström- 3 §.
mingsfiske vid främmande strand i de fyra norrländska kustlänen innehålla
hufvudsakligen ett förtydligande af nu gällande bestämmelser i
detta ämne.

Dessa lida så till vida af otydlighet, att det icke med visshet framgår,
huruvida de afse fiske med allt slags redskap eller endast notfiske.

Den förra uppfattningen öfverensstämmer närmast med ordalagen, som
helt allmänt angifva, att »strömmingsfisket» under vissa vilkor är fritt
för hvarje rikets innebyggare. Till stöd för den senare meningen kan
åter anföras, att stadgandet om strandegarens rätt till första notdrägten
erhållit en affattning, som synes gifva vid handen, att man ej haft
tanke på något annat slags fiske än det, som drifves med not. Enligt

vunna upplysningar lärer emellertid vid vissa delar af den norrländska
kusten strömmingsfiske med nät (skötar) i stor omfattning idkas utan
hänsyn till strandegarerätt. På åtskilliga orter synes sådant fiske till
och med vara en hufvudnäring för en icke obetydlig fiskarebefolkning.
Under sådana förhållanden har det ansetts vara af vigt, att Fiskeristadgans
bestämmelser förtydligas derhän, att deras tillämplighet på
skötfisket ej vidare kan dragas i tvifvelsmål. Förutom not och skötar
användes vid strömmingsfiske visst slags fast (ryssjeartad) redskap.
Dylikt fiske torde emellertid böra förbehållas strandegaren, hvilken
eljest skulle utsättas för ett alltför betänkligt intrång i dispositionen
öfver sitt enskilda vattenområde. Första stycket i förslagets 3 § har i
öfverensstämmelse med nu angifna grunder erhållit en affattning, som
utmärker, att detsamma afser allt slags fiske med rörlig redskap men
också endast sådant fiske.

Från nu gällande stadganden innebära de föreslagna bestämmelserna
i första stycket en ringare afvikelse derutinnan, att föreskriften om skyldighet
för den, som vill vid främmande strand idka strömmingsfiske,
att derom underrätta strandegaren ej blifvit bibehållen. Denna föreskrift
torde under vissa omständigheter, såsom då strandegaren är aflägset
boende eller han sjelf eller hans husfolk ej kan anträffas i sitt hemvist,
vara oskäligt betungande för de fiskande och stundom rent af kunna
göra deras rätt om intet. Enligt upplysningar, som af sakkunniga personer
lemnats komitén, lärer för öfrigt tillämpning af ifrågavarande
föreskrift numera knappast någonsin förekomma.

Enligt andra stycket af Fiskeristadgans 3 § skall i de rikets skärgårdar,
der för fångande af sådan hafsfisk, som går till stränderna i
stora stim, de fiskande af ålder oklandradt fått följa fisken efter dess
dref och fiska vid annans strand, dervid förblifva. Detta stadgande
syftar i främsta rummet på det ymniga sillfisket vid bohuslänska kusten
men äfven på annat, i viss mån dermed jemförligt fiske. Sin nuvarande
formulering erhöll detsamma vid Högsta Domstolens granskning af det
förslag, som låg till grund för 1852 års Fiskeristadga; och afsågs dervid,
enligt hvad Högsta Domstolens protokoll utmärker, att från strand -

egarerätten undantaga fångsten af sådan hafsfisk, som ginge till stränderna
i sådan ymnighet, att det öfverstege strandegarens förmåga att
ensam uppfånga densamma. Såvidt komitén erfarit, har någon tillämpning
af ifrågavarande stadgande ej egt rum annorstädes än vid rikets
vestra kust, särskildt Bohuslän. De arter af fisk, på hvilka detsamma
angifvits vara tillämpligt, äro, förutom sillen, der denna förekommer i
större ymnighet, skarpsill, makrill och gråsej.

Komitén har icke ansett sig ega skäl att föreslå nagra förändringar
uti nyssnämnda stadgande. Väl lider det intet tvifvel, att vid vissa
delar af vestkusten fiske vid främmande strand sedan lång tid tillbaka
fått oklandradt bedrifvas äfven efter annan fisk än den, som går i stora
stim, och med hänsyn härtill har det blifvit ifrågasatt att pa ett eller
annat sätt vidga stadgandets tillämpningsområde. Då emellertid
komitén i 12 § af sitt förslag hemstält om uttryckligt erkännande af
de lokala sedvanor, genom hvilka på sidan om lagstiftningen strandegarens
fiskerätt här och der blifvit till andra fiskandes förman inskränkt,
har nyss antydda afvikelse från de gällande bestämmelserna
ej ansetts vara af behofvet påkallad. En jemkning i redaktionen af
ifrågavarande stadgande har emellertid blifvit af komitén vidtagen. Da
nämligen stadgandet ej anses tillämpligt på östersjökusten, och något
skäl för en förändring i detta afseende ej föreligger, föreslås en affattning,
som tydligen utmärker, att detsamma afser endast rikets vestra
kust, hvarjemte och då på grund af samma stadgande sadant fiske, som
der är i fråga, otvifvelaktigt af allmänheten oklandradt utöfvats
jemväl vid öppen hafsstrand, uttrycket »i de rikets skärgårdar»
såsom mindre egentligt utbytts mot orden »vid de delar af rikets
vestra kust».

Med frågan om rätt till sillfiske vid annans strand sammanhänger
på det närmaste spörsmålet om de fiskandes rätt att längre eller kortare
tid hålla vadfångad sill innestängd i vaden. Sedan de s. k. långvariga
vadstängen i stor omfattning kommit i bruk, synes man ej längre kunna
undvara lagbestämmelser, somför dylika fall bestämma rättsförhållandet
mellan de fiskande och strandegarne. Då emellertid, enligt hvad upp -

lyst blifvit, den komité, som den 29 Juli 1892 fått i uppdrag att upprätta
förslag till ordningsstadga för hafsfisket vid kusten af Göteborgs
och Bohus län, eller den s. k. hafsfiskekomitén, för närvarande är sysselsatt
med utarbetande af förslag, till lag om rätt att hålla sill innestängd
med vad, har detta ämne ansetts ej böra i förevarande förslag
behandlas, utan har en hänvisning allenast egt rum till de särskilda
bestämmelser, till hvilkas utfärdande nyssnämnda, under arbete varande
förslag gifver anledning.

Af de komiténs ledamöter, hvilka tillika deltaga i hafsfiskekomiténs
arbeten, har vidare blifvit upplyst, att af sistnämnda komité kommer att
framställas förslag om borttagande, såvidt angår sillfisket i Bohuslän, af
den rätt, som enligt 3 § Fiskeristadgan tillkommer strandegaren att bestämma
den ordning, hvari hans not skall dragas. Vid sådant förhållande
och da denna företrädesrätt uppenbarligen icke eger någon
nämnvärd betydelse i fråga om annat fiske-än det nyssnämnda, har
komitén saknat anledning att i sitt förslag upptaga Fiskeristadgans bestämmelse
i detta hänseende. Skulle emellertid hafsfiskekomiténs förslag
i denna del icke komma att leda till borttagande af nämnda rättighet
vid sillfisket, synes tillräcklig anledning ej föreligga att i fråga om
annat fiske afskaffa densamma.

Bestämmelsen i sista stycket af 3 § Fiskeristadgan om rätt för den,
som enligt äldre, före 1852 gällande lagstiftning upprensat notvarp å
annans område, att uppbära viss andel af den fisk, som i varpet fångas,
har ej blifvit i förslaget upptagen. Enligt sakkunnige personers meddelande
lärer nämligen denna bestämmelse numera hafva förlorat all
tillämpning.

Hvad förslaget innehåller om rätt för de fiskande att vid fiske,
som i denna § asyftas, nyttja annans strand för tillfällig uppdragning
af redskap och båt motsvaras icke af någon uttrycklig bestämmelse i
Fiskeristadgan. En sådan rätt är emellertid i många fall en nödvändig
förutsättning för fiskets utöfvande och torde jemväl vara afsedd i nämnda
stadga, då strandegaren der i visst fall förklaras berättigad till ersättning
för skada, som genom fisket uppkommer å hans egor.

Denna § är till sitt innehåll i allo öfverensstämmande med Fiskeri- 4 §.
stadgans 4 §. '' \

Från Fiskeristadgans 8 § skiljer sig den föreslagna 5 § endast i fråga 5 §.
om redaktionen. De i förslaget använda uttryckssätten göra det öfverflödigt
att, såsom i det gällande lagbudet skett, meddela särskild bestämmelse
om rätten till fiske i de till städernas donatlonsjordar hörande
vattenområden. Att sådan rätt tillkommer städerna eller deras
rättsinnehafvare, torde med full tydlighet framgå af ordalagen i förslaget.

I fråga om rätten till fiske i rikets större insjöar saknar den nu 6 §.
gällande lagstiftningen tillräckligt tydliga bestämmelser. Stadgandena
i 12 kap. 4 § Jordabalken synas, om man endast fäster sig vid ordalagen,
innebära, att samtliga sjöar i riket äro underkastade strandegarnes
enskilda eganderätt, hvaraf åter skulle följa, att endast strandegarne
eller deras rättsinnehafvare vore berättigade till insjöfiske. En
sådan uppfattning om eganderätten till sjöområdena synes emellertid,
då det gäller de öppna delarne af landets allra största insjöar såsom
Venern och Vettern, föga rimlig och framgår ej heller med nödvändighet
af de begagnade uttryckssätten. Också gjorde sig vid
Fiskeristadgans tillkomst en annan mening gällande. I det förslag,
som ligger till grund för denna stadga, innehåller 1 § en bestämmelse
af följande lydelse: »Så stånde ock hvarje svensk man
fritt att fiska i de delar af större insjöar, till hvilka kronans, menigheters
eller enskilde strandegares uteslutande fiskerätt sig icke sträcker,
och der fisket af ålder varit till allmänt nyttjande upplåtet». Under
förslagets behandling i Högsta Domstolen anmärktes vid denna punkt,
att då allt fiske inom rikets område, som hvarken tillhörde någon
menighet eller enskild person, måste anses tillhöra staten eller kronan,
skulle, ifall man från det begagnande för hvarje svensk man, som här
åsyftades, undantoge icke blott menigheters och enskilde personers utan .
äfven kronans fiskevatten i de större insjöarne, ingenting der återstå
till nyttjanderätt för hvar man, helst icke något fiske i dessa sjöar
förut varit till sådant begagnande upplåtet. Stadgandet skulle följaktligen
svårligen få någon tillämpning, hvarför Högsta Domstolen ansåg

hvad här blifvit afsedt lämpligare uttryckas sålunda: »Så stånde ock
hvarje svensk man fritt att fiska i de delar af större insjöar, till hvilka
strandeganderätten sig icke sträcker och der kronan ej heller enskildt
fiske sig förbehållit eller till annan upplåtit».

Fasthåller man nu, att i 1766 års Fiskeristadga någon uttrycklig
bestämmelse ej förekommer om allmän rätt till fiske i de stora sjöarne,
att följaktligen sådan fiskerätt kunnat ega rum endast under den förutsättningen,
att strandegarnes eganderätt i vissa fall ej sträckte sig öfver
hela sjöområdet, samt att Högsta Domstolen vid granskningen af nyssnämnda
förslag haft till hufvudsakligt ögonmärke att tillse, huruvida
dess privaträttsliga bestämmelser öfverensstämde med äldre lagstiftning,
torde häraf följa, att enligt Högsta Domstolens uppfattning 12 kap. 4
§ Jordabalken icke egt tillämplighet å vissa större insjöar. Denna uppfattning
delades jemväl af Kongl. Maj:t, då i den derefter utfärdade
Fiskeristadgan åt 1 § 2 mom. gafs en lydelse, som i allt väsentligt
öfverensstämde med den af Högsta Domstolen föreslagna.

Sådant detta lagrum nu är affattadt erbjuder det emellertid ej
mycken ledning för bedömande af den föreliggande frågan. Endast så
mycket framgår af en jemförelse mellan ifrågavarande bestämmelse
och 8 § Fiskeristadgan, att vissa större insjöar finnas, der enligt lagstiftarens
åsigt hela sjöområdet icke tillhör strandegarne. Hvilka dessa
sjöar äro, och huru vidsträckt eganderätt och fiskerätt i desamma tillkommer
strandegarne, följer deremot ej af nyssnämnda lagbud.

En sådan otydlighet i lagstiftningen torde böra afhjelpas. Komitén
har utan tvekan anslutit sig till den nyss antydda uppfattningen,
att bestämmelserna i 12 kap. 4 § Jordabalken ej kunna
tillämpas å de öppna delarne af Venern och Vettern. Beträffande två
andra sjöar, nämligen Mälaren och Hjelm aren, har frågan deremot förefallit
mera tvifvelaktig. Vid sådant förhållande och då det icke vore
otänkbart, att, oberoende af gällande rättsregler om eganderätten till
sjöområdena, en viss uppfattning om fiskerätten kunde hafva på en
eller annan ort gjort sig sedvanemässigt gällande, har komitén genom
vederbörande länsstyrelser sökt förskaffa sig upplysningar om den upp -

fattning, som vid stränderna af här omförmälda fyra sjöar gör sig
gällande om rätten till fiske i de från stränderna mera aflägsna delarne
af sjöarne. De uppgifter komitén härom erhållit äro i många fall
motsägande och antyda stundom, att någon bestämd uppfattning icke
förekommer. Beträffande Venern och Vettern framgår dock, att i allmänhet
den åsigten är rådande, att i de öppna delarne af dessa sjöar
fisket på något afstånd från land är fritt för allmänheten. Ofta lära
Fiskeristadgans bestämmelser om »landgrund» anses vara tillämpliga jemväl
i dessa sjöar. På ett eller annat ställe vid Yetterns stränder anse sig
emellertid strandegarne uteslutande berättigade till fiske'' ända till sjöns
midt, och i fråga om instängda vikar eller öfriga mindre, af stränder
och holmar begränsade områden synes i allmänhet vid stränderna af
Venern antagas, att strandegarne allena ega fiskerätt. De sålunda
vunna upplysningarne hafva hos komitén stadgat den uppfattningen,
att bestämmelserna om fiskerätt uti ifrågavarande båda sjöar böra
bringas till öfverensstämmelse med de lagbud, som röra fiskerätten i
saltsjön. Eger 12 kap. 4 § Jordabalken icke tillämplighet på dessa
sjöar, måste någon viss norm uppställas för begränsande af strandegarnes
enskilda fiskerätt, och någon annan sådan lärer väl då svårligen
kunna komma i fråga än den, som ligger i de för saltsjön gällande
bestämmelserna om "landgrund», helst, såsom nyss är antydt,
dessa bestämmelser mångenstädes redan anses böra analogivis tillämpas.
Att någon rubbning i bestående individuella rättigheter härigenom
skulle inträffa, synes ej böra befaras. Skulle vid någon behörigen faststäld
rågångsreglering eller eljest i en rättskraftig dom, något hemmans
rågång blifvit förlagd längre ut i sjön än 180 meter från den punkt
der två meters stadigt djup vidtager, bör uppenbarligen här, likasom då
fråga är om saltsjöfiske, den eganderätt, som sålunda tillerkänts strandegaren,
medföra uteslutande fiskerätt utanför den i allmänhet gällande
gränsen. I fråga om fisket utanför »landgrundet» eller den särskildt
faststälda gränsen synes deremot samma grundsatser böra gälla som
beträffande fisket i öppna hafvet, d. v. s. hvarje svensk undersåte bör
ega rätt att der fiska med rörlig redskap, hvaremot anbringande af

ryssjor, fiskegårdar och dylik fast redskap ej bör få förekomma utom
i vissa undantagsfall.

Dessa grundsatser uttalas i förslagets 6 § beträffande fisket i Venern
och Vettern. Rörande Mälaren och Hjelmaren hafva de inkomna upplysningarne
i allmänhet gifvit vid handen, att fisket i dessa sjöar anses
tillkomma strandegarne. Här och der anses dock bestämmelsen om
»landgrund» eller liknande regler böra tillämpas. Hvad angår Mälaren,
der några mera vidsträckta öppna vattenområden ej finnas, synes den
förra uppfattningen temligen naturlig, och i fråga om Hjelmaren har
densamma, enligt hvad upplyst blifvit, i många fall gjort sig gällande
vid rågångsförrättningar och i domar. Vid sådant förhållande
har kornitén trott sig ej böra föreslå några särskilda bestämmelser rörande
fiskerätten i sistnämnda båda sjöar. Denna rätt skulle alltså i
allmänhet tillkomma strandegarne. Derest emellertid, såsom särskilt
synes vara fallet i vissa delar af Hjelmaren, äfven andra än strandegare
af ålder oklandradt fått utöfva fiske å visst område, skulle de
enligt 12 § andra punkten af komiténs förslag komma att fortfarande
åtnjuta sådan rätt.

7 §. Såsom allmänna kronofisken äro enligt 6 § Fiskeristadgan att anse
de ström- och insjöfisken vid kronans allmänningar, parker och holmar,
som kronan icke enskildt förbehållit sig eller annan. Uttrycket kronans
allmänningar torde i detta sammanhang omfatta, jemte sådan kronan
tillhörig skogsmark, som blifvit för bergshandteringens understöd
upplåten till enskilde, äfven oafvittrad mark samt vid afvittring
uppkommen, ej disponerad öfverloppsmark. Då det emellertid är
tvifvelaktigt, huruvida man enligt numera rådande språkbruk kan
till kronoallmänningar hänföra sistnämnda båda slag af mark, har
i förslaget uttryckligen angifvits, att fisket derstädes är allmänt
kronofiske.

Enligt Fiskeristadgan ega de, som »inom häradet eller socknen bo»,
att nyttja ifrågavarande fisken.'' Denna bestämmelse, hvilken synes böra
sålunda förstås, att i de delar af riket, der häradsindelning förekommer,
rätten till begagnande af ett allmänt kronofiske tillkommer innevånarne

i det härad, der detsamma finnes, medan i öfriga landsdelar endast
innevånarne i den socken, der fisket är beläget, ega nyttja detsamma,
har i förslaget blifvit oförändradt bibehållen.

I det utlåtande, som Kammarkollegium och Domänstyrelsen den
25 Januari 1893 afgifvit öfver 1883 års förslag till ny Fiskeristadga,
har beträffande de allmänna kronofiskena blifvit anfördt,
att då den mark, invid hvilken desamma funnes, lydde under Domänstyrelsens
förvaltning, meddelande af tillstånd till dessa fiskens nyttjande
borde ankomma på denna styrelse, som äfven borde ega att
bestämma de med tillåtelsen förenade vilkor. I anledning af nämnda
hemställan har komitén föreslagit, att, då fråga är om fiske vid sådana,
i förevarande § afsedda lägenheter, som utan undantag skola förvaltas
af Domänstyrelsen, nämligen kronoparker, den tillåtelse, som förutsättes
för fiskets begagnande, skall sökas hos samma styrelse, hvilken jemväl
har att bestämma den afgift, som bör ifrågakomma.

Hvad Fiskeristadgan i 6 § innehåller om tillstånd att vid fiskelägenheterna
uppsätta bodar motsvaras af bestämmelsen i andra stycket
af förslagets 21 §.

Här återfinnes enahanda bestämmelse, som förekommer i Fiskeri- 8 §.
stadgans 5 §, dock med någon jemkning i uttryckssättet.

I 9 § behandlas frågan om fisket vid härads- och sockenallmän- 9 §.
ningar. Dessa stadganden äro således mindre omfattande än bestämmelserna
i Fiskeristadgans 7 §, hvilka röra jemväl >''byallmänningar».
Derest, såsom komitén antager, sistnämnda uttryck ej afser annat än
oskiftad utmark, finnes uppenbarligen intet skäl att afsöndra bestämmelserna
om rätt till fiske vid dylika »allmänningar» från öfriga stadganden
om oskiftadt fiske, hvilka stadganden förekomma i 10 § af
komiténs förslag. ,

Beträffande fisket vid härads- och sockenallmänningar innehåller
förslaget, att sådant fiske må på grund af delegarnes beslut utarrenderas
för gemensam räkning. Den 5 Oktober 1888 har Kongl. Maj:t af
förekommen anledning anbefalt Kammarkollegium att, efter skedd

utredning, i samråd med Domänstyrelsen taga under öfvervägande,
huruvida skäl förefunnes till sådan ändring af gällande lagstiftning
om allmänningsfisken, att utarrendering af desamma kunde ega
rum. Sedan yttranden härom infordrats från vederbörande allmänningsintressenter
och länsstyrelser äfvensom Fiskeriintendenten, hafva i
utlåtande den 25 Januari 1893 Kammarkollegium och Domänstyrelsen
i likhet med de fleste andra i ämnet hörde tillstyrkt den ifrågasatta
förändringen. Till stöd för densamma har hufvudsakligen anförts, att
fiskets utarrendering länder till eu rättvisare fördelning af dess afkastning
och bättre vård om detsamma, än under nuvarande förhållanden
kunna förutsättas. På dessa skäl och då ett stort flertal af de i frågan
hörde allmänningsintressenterna ansett reformen önskvärd, har i enlighet
med embetsverkens hemställan befogenhet att för gemensam räkning
utarrendera dessa fisken blifvit i förslaget tillerkänd intressenterna.
Frågor om sådan utarrendering stå enligt komiténs tanke så nära
frågan om förförvaltningen af sjelfva allmänningarne, att enahanda
föreskrifter böra gälla vid fattande af beslut i dessa ämnen.

10 §. Den i förevarande § behandlade frågan om sättet för fiskerättens
utöfning i oskift fiskevatten eger en icke ringa praktisk betydelse. Detta
inses lätt, om man besinnar, att särskildt största delen af landets insjöoch
skärgårdsfisken torde vara oskiftade. Med hänsyn till de praktiska
svårigheter, hvilka oftast ligga i vägen för delning af fiskevatten, kommer
nämligen i de flesta fall ett laga skifte ieke att omfatta till skifteslaget
hörande fiskevatten, utan detta fortfar vanligen att vara en samfällighet
jemväl sedan jordegorna undergått delning.

Nu gällande bestämmelser om fiske i oskift vatten förekomma dels
i 17 kapitlet 1 och 2 §§ Byggningabalk^), dels i 10 § Fiskeristadgan.
T hvad dessa bestämmelser röra fiskebyggnader har komité)) funnit
dem icke i sak tarfva någon förändring. Deremot hafva uttryckssätten
något jemkats i hufvudsaklig öfverensstämmelse med Lagkoiniténs
förslag till Byggningabalk samt 5 § af Förordningen angående jordegares
rätt öfver vattnet å hans grund den 30 December 1880.

Likaså har komitén här intagit bestämmelsen i 10 § Fiskeristadgan
om förbud för en delegare i oskift fiskevatten att utan de fleste öfriges
samtycke upplåta fiskerätt till någon som ej är delegare. Någon tvekan
bär härvidlag yppats, huruvida vid afgörande af dylika frågor rösterna
borde beräknas efter andelar i samfälligheten eller, såsom det nuvarande
stadgandet torde afse, efter hufvudtalet; men komitén har ej funnit
tillräcklig anledning att i detta fall frångå gällande rätt.

Det i 17 kapitlet 1 § Byggningabalken förekommande stadgandet,
att delegarne i oskift fiskevatten må bruka detsamma »med not och
nät, hvar till nödtorft sin», har komitén deremot ansett icke böra bibehållas.
A ena sidan synes nämligen någon anledning att särskildt omnämna
fisket med not och nät ej förefinnas, då uppenbart är, att fiske
jemväl med annan rörlig redskap står öppet för delegarne i det sainfälda
fiskevattnet. Ä andra sidan torde bestämmelsen, att fisket må
brukas allenast till delegarnes nödtorft, icke stå väl tillsammans med
det nu rådande åskådningssättet, hvilket utan tvifvel medgifver delegarne
att försälja den del af fångsten, som icke användes till eget bruk.

En tillfredsställande reglering af förhållandet mellan delegarne i
oskift fiskevatten torde öfverhufvud ej kunna ernås genom allmänna
lagbestämmelser. De faktiska omständigheter, soin härvidlag böra tagas
i betraktande, torde vara af allt för vexlande natur för att medgifva
uppställande af allmängiltiga grundsatser. Komitén har derför funnit
sig föranlåten att, med anslutning till hvad Lagkomitén och Lagberedningen
uti ifrågavarande hänseende föreslagit, hemställa, att domstol
må, då tvist uppkommer mellan delegarne, skilja dem emellan på det
sätt, som i hvarje särskildt fall befinnes lämpligt och billigt.

I det utlåtande, Fiskeriintendenten afgifvit i fråga om allmänningsfiskens
utarrendering, har framkastats, huruvida icke äfven beträffande
enskilda oskiftade fiskevatten skulle kunna stadgas, att desamma finge
för gemensam räkning utarrenderas, derest delegarne med viss röstöfvervigt
fattade beslut härom. Jemväl denna fråga har varit föremål för
komiterades öfverläggningar. Komitén har dock icke trott sig böra
föreslå ett dylikt stadgande, då detsamma, i hvad det bereder möjlighet

att utesluta en delegare i enskildt fiske från detsammas begagnande,
synes alltför mycket strida mot de grundsatser rörande sameganderätt,
som eljest gjort sig gällande i vår lagstiftning, och för öfrigt lätt kunna
leda till missbruk.

11 §. I fråga om brukares rätt att nyttja fiskevatten, som hörer till

den upplåtna jorden, torde utan allt tvifvel den uppfattning för närvarande
råda, att, derest arrendeaftalet icke innehåller stadgande i motsatt
riktning, sådan rätt åtföljer upplåtelsen. Då emellertid, enligt hvad
erfarenheten visat, lagens tystnad i detta afseende stundom föranledt
tvister, har ett uttryckligt stadgande i ämnet ansetts vara på sin plats,
helst som i ett analogt fall, nämligen i fråga om brukares jagträtt, eu
likartad bestämmelse redan länge förefunnits i Jagtstadgan.

12 §. Första stycket af denna § är till sitt innehåll öfverensstämmande

med första punkten af 9 § Fiskeristadgan. Bland föreslagna redaktionsförändringar
märkes den, att uttrycket »fiskerättighet å ett eller annat
ställe» blifvit utbytt mot orden »någons rätt till fiske». Denna förändring
föranledes deraf, att inom lagskipningen det i Fiskeristadgan förekommande
uttrycket någon gång ansetts lägga hinder i vägen för stadgandets
tillämpning å fiskevatten af större omfång. Andra punkten af
Fiskeristadgans 9 § har, såsom innefattande endast sjelfklara satser,
ansetts ej böra i förslaget intagas.

Såsom i det föregående flerestädes blifvit anfördt, hafva i många
delar af landet Fiskeristadgans bestämmelser om enskild strandegarerätt
vid fiske icke tillämpats, utan har vid sidan af den skrifna
lagen den uppfattningen sedvanemässigt, gjort sig gällande, att fisket vore
mer eller mindre fritt för allmänheten. Detta gäller i främsta rummet
om vissa delar af de kustlandskap, hvilka först under sjuttonde århundradet
förenats med Sverige, nämligen Skåne, Halland, Blekinge och Bohuslän.
I förstnämnda tre landskap rådde, innan desamma afträddes till
Sverige, den danska lagstiftningens grundsatser, enligt hvilka någon uteslutande
fiskerätt vid hafsstranden icke tillkom strandegaren annorledes än
på grund af förläning från kronans sida. Dylika föreningar förekommo
emellertid i stor utsträckning. Till en början meddelades de åt enskilda

personer, men sedermera förklarades genom vissa s. k. handfästningar
och recesser adeln och de andlige i allmänhet uteslutande berättigade
till fisket vid stränderna utanför deras gods. A de ställen åter, der
strandfisket'' icke sålunda blifvit bortförlänadt, stod det öppet för hvarje
medborgare. Dessa rättsregler torde ej hafva undergått någon förändring
förr än genom utfärdandet af 1766 års Fiskeristadga, hvilken
utan något undantag för de fordom danska landskapen uttryckligen
uttalade de grundsatser om strandegares uteslutande fiskerätt i saltsjön,
hvilka sedermera, om ock något modifierade, återfinnas i 1852 års
Fiskeristadga. Sistnämnda grundsatser hafva dock ännu inom ifrågavarande
provinser icke lyckats fullständigt tränga igenom. Mångenstädes,
särskilt, vid de halländska och skånska kusterna, anses fortfarande
strandfisket, åtminstone det, som drifves med rörlig redskap, vara fritt
för en hvar, som vill begagna sig deraf. Detta åskådningssätt är emellertid
ingalunda undantagslöst gällande inom ifrågavarande landskap.
Vid vissa delar af kusterna, framför allt inom Blekinges skärgård, synas
den svenska lagstiftningens grundsatser om strandegarerätt hafva fullständigt
gjort sig gällande.

I viss mån likartade förhållanden föreligga i Bohuslän. Att sedan
längre tid tillbaka strandegarerätten derstädes icke varit allmänt
erkänd, framgår otvetydigt af de undersökningar, som Presidenten
G. Poppius, på sätt i det föregående omförmäles, år 1833 företog
rörande orsakerna till det bohuslänska fiskets tillbakagång. På den
fråga, som Poppius vid samtliga af honom i skilda delar af Bohuslän
hållna sammanträden framstälde derom, huruvida enhvar
ansåges berättigad att fiska på alla ställen vid kusten, gafs från den i
allmänhet talrikt församlade befolkningens sida städse och utan att
motsägelse förspordes det svar, att fisket i allmänhet allestädes ansåges
fritt för hvar och en. Endast i fråga om hummer- och ostronfiske
äfvensom fiske med bottengarn och makrillfiske med vad förekommo
olika meningar. Huruvida den uppfattning om strandegarerätten, som
sålunda vid nämnda tid synes varit allmänt rådande, härstammar från
den tid, då norsk rätt ännu gälde i Bohuslän, eller uppkommit på

grund af den fordom temligen vanliga tolkning af 1774 års reglemente
för nordsjöfisket, enligt hvilken all strandegarerätt på vestkusten derigenom
upphäfts, eller tilläfventyrs har ''någon annan förklaringsgrund,
må lemnas derhän. Visst är, att en likartad uppfattning på de flesta
ställen ännu fortlefver. Sedan i 1883 års förslag till ny Fiskeristadga
blifvit hemstäldt om en bestämmelse af innehåll, att de fiskande, der
sådant af ålder varit vanligt, skulle ega följa hafsfisk och hummer efter
dess dref och fiska vid annans strand, blef i det utlåtande, som Göteborgs
och Bohus läns landsting år 1884 afgaf öfver nämnda förslag,
annan anmärkning icke framstäld mot berörda, i främsta rummet på
Bohuslän syftande bestämmelse, än att hummerfiske borde vara strandegaren
förbehållet. Detta förhållande synes utmärka, att den föreslagna
bestämmelsen, hvilken skulle i långt högre grad än motsvarande föreskrift
i 1852 års Fiskeristadga inskränka strandegarerätten, ansetts öfverensstämma
med den allmänna uppfattningen. Liknande resultat hafva
ock framgått af undersökningar, som vissa ledamöter af komitén under
sommaren 1894 företagit i olika delar af den bohuslänska skärgården.
På de flesta ställen, der man tillsport fiskare eller strandegare om rådande
uppfattning angående strandegarerätten, har till svar erhållits,
att allenast det fiske, som bedrefves med fast redskap, jemte hummeroch
ostronfiske ansåges förbehållet strandegaren, hvaremot annat strandfiske
vore fritt för hvarje svensk man. Så allmänt har dock icke denna
uppfattning befunnits herska, att på grund deraf en särskild, för Bohuslän
gällande rättsregel kunnat föreslås. Här och der, särskildt i de
innersta delarne af skärgården, synes strandegarerätten hafva i vidsträcktare
omfång, än nyss är nämndt, gjort sig gällande, antingen i fråga
om fiske i allmänhet eller beträffande vissa värdefullare Åskslag såsom
lax och ål.

Andra exempel på sedvanerättslig uppfattning om fiskets frihet
lemna, såsom förut antydts, två af de största insjöarne, Mälaren och
Hjelmaren. Oaktadt 12 kap. 4 § Jordabalken torde böra anses tilllämplig
på dessa sjöar, lära enligt erhållna upplysningar strandegarne
i vissa trakter anses uteslutande fiskeberättigade endast i närheten af

stranden. Samma åskådningssätt lärer äfven råda beträffande fisket
i flere af Verinlands insjöar; och helt säkert skulle en mera omfattande
undersökning gifva vid handen, att en liknande åsigt mångenstädes af
ålder gjort sig gällande såväl vid Östersjökusten som vid stränderna
af andra stora insjöar än de nyss nämnda.

De lokala sedvanor, om hvilka nu är taladt., äro af alltför stor
vigt för landets fiskarebefolkning för att vid en revision af fiskerilagstiftningen
kunna lemnas obeaktade. Vådorna af mera väsentliga
rubbningar i rådande grundsatser om fiskerätt äro i det föregående
framhållna; och till förekommande af dylika rubbningar synes det vara
af nöden, att lagstiftningen i förevarande fall, der sed van erätten af särskilda
anledningar kommit att erhålla större betydelse än på de flesta
områden, och der den lokala naturen af dess resultat lägger alltför
stora hinder i vägen för dessas införlifvande med den skrift]a lagen,
genom en allmän bestämmelse ger sitt uttryckliga erkännande åt dessa
resultat.

På nu anfördai grunder hvilar hvad komitén i I 2 §:s andra punkt
föreslagit. I hvad den föreslagna bestämmelsen angår agntägt vid
annans strand föranledes den deraf att, enligt hvad de från Malmöhus
län afgifna utlåtanden öfver 1883 års förslag utvisa, äfven sådan agn--tägt, som ej är att hänföra till fiske, å vissa orter fått af ålder oklandradt
ega rum å''annans strandområde.

Enligt 21 § i Lagen angående de svenske Lapparnes rätt till ren- 13
bete i Sverige äro dessa Lappar berättigade att till fiske betjena sig af
land och vatten icke allenast å de för dem afsätta land och sådana
områden i Norrbottens och Vesterbottens län, som för dem förbehållas,
utan äfven å annan utmark inom dessa lappmarker under den tid, de
ega att å sådan utmark uppehålla sig med sina renar. Något skäl till
ändring i detta stadgande torde ej föreligga, och ej heller synes det
lämpligt att utbryta stadgandet ur dess nuvarande sammanhang och
införa detsamma i förevarande förslag. Då emellertid ifrågavarande
rättsregel utan tvifvel är att hänföra till fiskerilagstiftningen, har i förslaget
intagits en på nyssnämnda stadgande syftande hänvisning.

14 §. Bestämmelserna i 2 kapitlet af 1852 års Fiskeristadga torde, likasom
motsvarande föreskrifter i 1766 års stadga, haft till ändamål att fullständigt
angifva rättsreglerna rörande kungsådra, såväl den art deraf,
som af ålder funnits och skulle utgöra en tredjedel af vattnet, som ock
den år 1766 införda mindre ådran. Dessa bestämmelser synas emellertid
till stor del falla utom den egentliga fiskerilagstiftningens område.
Till detta böra enligt komiténs mening icke hänföras andra stadganden
uti ifrågavarande ämne än sådana, som angå rätt att medelst fiskeredskap
afstånga strömmar och sund. Huruvida och under hvilka förutsättningar
egare af vattendrag må vara berättigade att för andra ändamål
än fiske uppdämma vatten eller eljest vidtaga åtgärder, som hindra
dess naturliga lopp, är en fråga, som synes tillhöra den s. k. lukrativa
vattenrätten, den lagstiftning, som har att i allmänhet behandla frågorna
om jordegares rätt att tillgodogöra sig det å hans grund befintliga
vatten. Väl är det uppenbart, att åtgärder af nyssnämnda slag
kunna utöfva inverkan på andras fiske, och att bestämmelser äro af
nöden, hvilka med hänsyn härtill inskränka jordegarens rätt att uti
ifrågavarande hänseende förfoga öfver vattnet. Men dylika bestämmelser
stå i det närmaste sammanhang med dem, som från andra synpunkter
"än fiskeriintressets inskränka den enskilda dispositionsrätten öfver vattendrag,
och böra derför icke lämpligen skiljas från dessa. Å andra sidan
kunna stadganden erfordras, hvilka med hänsyn till intressen, som ej
ega samband med fisket, inskränka rätten att i vissa vattenområden
utsätta fiskeredskap. Dylika stadganden, åsyftande att förebygga vattendämning
eller flottleds eller farleds stängande, synas äfvenledes böra
afskiljas från fiskerilagstiftningen och upptagas i de författningar, som
behandla den lukrativa vattenrätten. Komitén har alltså i sitt förslag till
lagbestämmelser angående rätt till fiske icke upptagit andra af de i
Fiskeristadgans 2 kapitel berörda frågor än den om rätten att i rinnande
vatten och i sund utsätta fiskeredskap, som kan hindra fiskens gång.

I detta afseende bibehåller förslaget de båda slag af vattenled, som
Fiskeristadgan påbjuder. Benämningen kungsådra har emellertid i öfverensstämmelse
med språkbruket i Förordningen om jordegares rätt

öfver vattnet å hans grund förbehållits den större leden. I afseende
å dennas bredd och läge är utan uttrycklig hänvisning till nämnda författning
klart, att der upptagna bestämmelser skola gälla. Beträffande
den mindre leden har — förutom att af nyss angifven anledning utelemnats
hvad Fiskeristadgans 11 § innehåller derom, att sådan led skall
finnas, der flottled förekommer eller vattendämning kunde uppstå —
den förändring föreslagits, att ifrågavarande led skall hållas öppen i
strömmar och sund, der fisken har sitt dref, under det att enligt Fiskeristadgan
den mindre kungsådran skall finnas, »der fiske ligger ofvanför».
Denna förändring torde dock ej innebära någon afvikelse i sak.
Det i Fiskeristadgan förekommande uttrycket kan nämligen enligt komiténs
åsigt icke uppfattas annorlunda än såsom åsyftande det fall, att
fisk i afsevärd mängd har sin stråkväg genom en ström eller ett sund,
så att genom dess afstångande andras fiske skulle i väsentlig grad försämras
och fiskerinäringen i allmänhet lida. Denna tolkning har emellertid
icke alltid gjort sig gällande och framgår icke fullt bestämdt af
ifrågavarande uttryck. Det föreslagna uttryckssättet torde deremot tydligen
utmärka, att stadgandet eger tillämplighet å vattendrag eller sund,
der fisk antingen under sin vandring till eller från lekplats eller eljest
i någon nämnvärd myckenhet går fram.

Enligt förslaget skall kungsådran och den mindre fiskleden hållas fri
icke allenast från fast fiskeredskap, som kan hindra fisken att framgå, utan
äfven från rörlig redskap, som har nämnda egenskap. Huruvida de i
Fiskeristadgan förekommande förbudsbestäminelser mot den större och
mindre kungsådrans stängande äro tillämpliga på rörlig redskap, har varit
föremål för olika meningar. Enligt den åsigt, som inom lagskipningen synes
hafva vunnit öfvervägande anslutning, skulle emellertid detta vara fallet ;
och hvad förslaget härom innehåller skulle alltså, om denna åsigt godkännes,
endast innebära ett förtydligande af det gällande stadgandet. I alla
händelser torde en föreskrift af ifrågavarande innehåll svårligen kunna
undvaras, då uppenbart är, att en stadigvarande afspärrning af ett
vattendrag lätt kan åstadkommas äfven med rörlig redskap. Att, såsom
i 1883 års förslag blifvit hemstäldt, låta förbudet omfatta endast sådan

rörlig redskap, som ligger i vattnet en viss tid, torde ej leda till åsyftadt
resultat, då, på sätt framhållits i flera af de öfver berörda förslag
afgifna utlåtanden, en bestämmelse af sådant innehåll är egnad att alltför
lätt kunna kringgås.

Förbudet att med fiskeredskap stänga den större leden har i förslaget
gjorts ovilkorligt. Hvad Fiskeristadgan innehåller om möjlighet
att under vissa förhållanden erhålla rättighet att stänga kungsådra har,
såvidt angår, fiskebyggnader, förlorat sin tillämplighet genom Förordningen
om jordegares rätt öfver vattnet å hans grund. Då någon ändring
i der förekommande ovilkorliga bestämmelser om kungsådras
öppenhållande icke synes kunna ifrågasättas, samt det torde vara mindre
lämpligt att i förevarande hänseende skilja mellan fiskebyggnader och
andra fiskeredskap, har äfven beträffande dessa senare förbudsbestämmelsen
ansetts böra ega ovilkorlig giltighet. I fråga åter om den mindre
leden torde skäl ej förefinnas för ett lika ovilkorligt förbud. I de
vattendrag, der kungsådra ej af ålder funnits, är fisket, särskildt laxfisket,
hvilket här i främsta rummet afses, af långt mindre betydenhet än
i de stora elfvarne. Ofta synes för öfrigt, då fråga är om dylika mindre
vattendrag, en öppning sådan som den i allmänhet påbjudna sjettedelen
vara onödigt stor; stundom skulle ett strängt upprätthållande af förbudet
mot fiskeredskaps utsättande i denna öppning vara liktydigt med
förbud att i sådana vattendrag bedrifva vissa slags fiske, som ej kunde
ega rum utan inkräktande på fiskleden. I betraktande häraf har komitén
trott att, derest något afsevärdt men ej kan genom ledens stängande
tillskyndas andra fiskeberättigade, eller de, hvilkas rätt kan vara
af stängningen beroende, medgifva densamma, samt ej heller från det
allmännas sida betänkligheter möta att tillåta sådant fiske i leden, som
i allmänhet är förbjudet, undantag från förbudet böra medgifvas. Frågor
om beviljande af dylika undantag synas icke lämpligen kunna öfverlemnas
till domstolarne. Ett domstolsförfarande af liknande art som
det i fråga om dambyggnader stadgade synes nämligen medföra alltför
stor tidsspillan och kostnad för att här kunna ifrågasättas; och har
derför blifvit föreslaget, att Konungens Befallningshafvande skulle ega

att taga befattning med näinnda frågor. Gifvet är emellertid att, derest
dessa gälla utsättande af sådan fiskeredskap, som kan föranleda
dämning eller förorsaka hinder i flottleds eller farleds användande, samt
bestämmelserna i Förordningen om jordegares rätt öfver vattnet å hans
grund följaktligen kunna vinna tillämpning, det tillkommer de myndigheter,
som enligt nämnda Förordning hafva att taga befattning med
der berörda frågor, att från nyss angifva synpunkter pröfva redskapens
tillåtlighet. Ett i enlighet med förslagets 14 § af Konungens Befallningshafvande
meddeladt tillstånd till fiskeredskaps utsättande i den
mindre fiskleden skulle alltså icke medföra någon ovilkorlig rätt härtill
utan endast innebära, att från fiskets synpunkt hinder ej mötte att förfoga
öfver den del af vattenområdet, der fiskleden ginge fram.

Hvad här föreslås öfverensstämmer med sista punkten i Fiskeri- 15 §.
stadgans 11 §, såvidt denna har afseende på fiskebyggnader eller andra
fiskens gång hindrande fiskeredskap.

Denna § motsvaras af första punkten i 14 § Fiskeristadgan. Hvad 16 §.
der sägs om skyldighet för den, som eger särskild rätt till kungsådras
stängande, att anbringa bottenluckor å dam hör till de ämnen, som
enligt hvad nyss anförts böra afsöndras från fiskerilagstiftningen.

Enligt 30 § Fiskeristadgan eger kronobetjent att meddela hand- 17 §.
räckning för borttagande af stängsel, som i uppenbar strid med bestämmelserna
i stadgans 2 kapitel anbragts i kungsådra eller annan
der påbjuden led. De afvikelser, förslagets 17 § innehåller från nämnda
stadgande, angå hufvudsakligen uttryckssätten och föranledas af sträfvande!
att vinna största möjliga öfverensstämmelse med de analoga
bestämmelserna i Förordningen om jordegares rätt öfver vattnet å
hans grund.

Den föreslagna bestämmelsen, att fisk, som någon olofligen fångat 18 §.
i annans fiskevatten, skall vara förverkad till detsammas innehafvare,
eger för ett visst fall af olofligt fiske motsvarighet i 17 kap. 3 §
Byggningabalk^ och öfverensstämmer i hufvudsak jemväl med de föreskrifter
Jagtstadgans 21 § innehåller om förverkande af vildbråd, som
olofligen fångats eller dödats å annans mark. Frågan huruvida, i hän -

delse fångsten ej kan tillrättaskaffas eller användas, dess värde skall
tillfalla målseganden, synes böra afgöras enligt allmänna rättsgrundsatser,
i följd hvaraf något stadgande i detta afseende ej blifvit i förslaget
intaget.

Har fångsten skett i allmänt kronofiske, är den antagna hufvudregeln
icke tillämplig. Att fördela fångsten eller dess värde mellan
dem, som ega nyttjanderätt till sådant fiske, kan uppenbarligen ej ifrågakomma,
och ej heller synes lämpligt att för detta fall låta kronan åtnjuta
den rätt, som eljest tillkommer den, af hvilken fiskevattnet nyttjas.
Då emellertid den brottslige lika litet i nu ifrågavarande fall som eljest
synes böra skörda vinst af sin förseelse, torde fångsten böra tillfalla
åklagaren.

19 §. Denna § öfverens stämmer i hufvudsak med stadgandet i sista punkten

af 17 kap. 3 § Byggningabalken. Förutom fiskevattnets egare eller innehafvare
skulle enligt förslaget jemväl deras folk ega rätt att af den
brottslige taga vedermäle eller pant. I 24 kap. 16 § Strafflagen förutsättes,
att sådan rättighet tillkommer målsegandens folk, och ett uttryckligt uttalande
af denna i praktiskt afseende ej ovigtiga regel har ansetts vara
lämpligt.

I fråga om allmänt kronofiske och allmänningsfiske synes nyss
nämnda rätt böra tillkomma målsegarne, d. v. s. dem, som ega att
begagna fisket. Då emellertid allmän åklagare eger behörighet att anställa
åtal för intrång i sådant fiske, torde enahanda befogenhet böra
tillerkännas honom.

20 §. I de fall, hvarom här är fråga, skall enligt 3 och 7 §§ Fiskeri stadgan

ersättning utgå efter »mätismannaord». Detta knapphändiga
och otydliga stadgande synes icke kunna oförändradt bibehållas. Enligt
komiténs åsigt äro hithörande ersättningsfrågor under vissa förutsättningar
egnade för behandling af gode män. Då den, mot hvilken ersättningsanspråket
väckes, icke bestrider, att ersättningen, om den öfver hufvud
bör utgå, skall gäldas af honom, och tvisten således rör endast skadans
tillvaro eller omfång, vinnes i många fall genom frågans hänskjutande
till skiljemän ett snabbare och mindre kostsamt afgörande än genom

anlitande af domstol, och det synes alltså lämpligt att lemna kärandeparten
möjlighet öppen att i första hand använda den förra utvägen.
Derest emellertid skiljemännen sålunda skola utgöra en fristående första
instans och icke, sedan ersättningsfrågan blifvit anhängiggjord vid domstol,
förordnas af Rätten, måste lagen innehålla föreskrifter om sättet
för deras utväljande. Sådana föreskrifter meddelas i första punkten
af förslagets 20 §. Utan tvifvel hade det för vinnande af enhet och
sammanhang i lagstiftningen varit önskvärdt, om i denna punkt kunnat,
liksom i gällande sjölag, hänvisas till de bestämmelser, som i förevarande
hänseende förekomma i Lagen angående skiljemän den 28 Oktober
1887. Dessa bestämmelser torde emellertid vara mindre egnade
att tillämpas i nu förevarande fall. Sålunda skulle det stadgande
i skiljemannalagen, enligt hvilket i fall af parts tredska eller oenighet
mellan de af parterna valde skiljemännen befogenhet att ingripa
i valet tillkommer allenast öfverexekutor, ofta medföra en tidsutdrägt
och kostnad, som icke stode i rimligt förhållande till de vanligen
obetydliga ersättningsanspråk, hvilka här kunna komma i fråga.
Det synes alltså nödvändigt, att nyssnämnda befogenhet inrymmes
jemväl åt vissa andra myndigheter; och komitén har derför föreslagit,
att förutom öfverexekutor i den ort, der skadan timat, jemväl
domaren och utmätningsmannen i samma ort skola ega att i nu afsedda
fall förordna skiljeman. Af delvis liknande skäl har komitén ej
kunnat i sitt förslag upptaga de bestämmelser, som skilj emannalagens
6 § innehåller rörande form och tid för val af skiljemän. Dessa bestämmelser
kunna lätt föranleda längre uppehåll, än som är förenligt
med ifrågavarande tvisters beskaffenhet, hvartill kommer, att ett mera
formlöst tillvägagångssätt här torde i allmänhet bättre lämpa sig för
de parter, om hvilka är fråga.

Att skiljemannainstitutionen här såsom i andra fall, då densammas
anlitande icke beror af båda parternas öfverenskommelse, ej kan utgöra
mer än en första instans, är uppenbart. Rätt att hos domstol öfverklaga
skiljemännens beslut, vare sig på materiella eller formella grunder,
har också uttryckligen medgifvits i den föreliggande paragrafen.

Skall emellertid den fördel, som ligger i tvistefrågans hastiga afgörande
af skiljemännen, verkligen kunna vinnas, måste skiljemännens dom med
vissa inskränkningar göras verkställbar. I öfverensstämmelse med Förordningen
om allmän flottled den 30 December 1880 har derför i förslaget
intagits det stadgande, att domen må gå i verkställighet, der ej
domaren eller öfverexekutor annorlunda förordnar. Likaledes har i
enlighet med nämnda Förordning i förslaget intagits föreskrift om viss
besvärstid och besvärshänvisnings meddelande i sammanhang med utslaget.

Förslagets 20 § företer alltså temligen stor öfverensstämmelse med
motsvarande stadgande i flottledsförordningen. Dock har komitén
icke trott sig böra, såsom uti nyssnämnda förordning skett, åt skiljemännen
öfverlemna jemväl frågorna om deras samt den vinnande
partens rätt till ersättning för besvär och kostnader. Komitén
har i fråga om skiljemännens arfvode tagit hänsyn till de anmärkningar,
hvilka, vid granskning af förslaget till Lag om skiljemän, inom
Högsta Domstolen framstäldes mot en i samma förslag upptagen bestämmelse
om rätt för skiljemännen att afgöra denna fråga, och för öfrigt har
komitén förestält sig, att de i allmänhet enkla och lätt utredda ersättningsfrågor,
om hvilka här är tal, oftast kunna afgöras utan någon nämnvärd
kostnad för vare sig parter eller skiljemän.

21 §. Första stycket af denna § innehåller i sak icke någon annan afvikelse
från motsvarande bestämmelser i 44 § Fiskeristadgan, än att
hvad der sägs om rätt för fiskeriidkare att för vissa ändamål erhålla
utsyning af virke å kronoskogar och allmänningar blifvit uteslutet.
Denna föreskrift torde sedan länge hafva kommit ur bruk och skäl
för dess återupplifvande synas ej förefinnas.

Den rätt, som i andra stycket tillerkännes dem, hvilka ega nyttja
allmänt kronofiske, att å derinvid belägen kronomark uppsätta fiskebodar,
tillkommer för närvarande desse fiskeriidkare enligt 6 § Fiskeristadgan.
Af skäl, som framgå utaf motiveringen till förslagets 7 § har i fråga
om kronopark befogenheten att meddela sådan upplåtelse, som här
afses, öfverflyttats från Konungens Befallningshafvande till Domänstyrelsen.

Det i 17 § Fiskeristadgan förekommande förbudet att afrödja
skogsbackar och lundar, hvilka veterligen äro till nytta för derinvid
varande fiske, skulle, likasom den dermed sammanhängande ansvarsbestämmelsen
i 32 §, enligt komiténs förslag upphäfvas utan att ersättas
af några motsvarande bestämmelser. Någon tillämpning af ifrågavarande
stadganden torde ej gerna kunna förekomma, då frågan om
skogens inverkan på fisket svårligen lärer kunna tillförlitligen utredas,
samt i allt fall den, som verkstält afrödjningen, ej lärer kunna öfverbevisas
om att hafva insett åtgärdens verkan. Sakkunnige personer,
hvilkas yttrande komitén inhemtat, hafva ock uttalat den åsigt, att förbudets
bibehållande icke är af någon egentlig betydelse.

Förslag till Lag angående förändrad lydelse af 24 kapitlet 14
§ Strafflagen. Under förutsättning, att rättigheten till fiske i hafvet
samt de öppna delarne af Venern och Vettern inskränkes på sätt blifvit
hemstäldt i 1 och 6 §§ af förslaget till Lag om rätt till fiske, erfordras
en bestämmelse om ansvar för den, som i strid med förbudet i nämnda
§§ utsätter vissa slag af fast fiskeredskap i det för alla svenska undersåtar
öppna fiskevattnet; och har denna bestämmelse ansetts lämpligen
böra erhålla plats i förevarande paragraf.

Den i paragrafen förekommande bestämmelse, enligt hvilken ansvar
drabbar den, som olofligen genom stängsel afhåller fisk från annans
fiskevatten, torde åsyfta olofligt afstångande af kongsådra eller annan
olaglig afspärrning af rinnande vatten, såvidt en dylik åtgärd medför
hinder i fiskens gång. Då emellertid sådan afstängning, såsom i förslaget
till Lag om rätt till fiske blifvit angifvet, kan verkställas genom
utsättande af viss rörlig redskap, men uttrycket stängsel tilläfventyrs
skulle kunna anses ej vara tillämpligt å dylik redskap, har för vinnande
af större tydlighet blifvit föreslaget, att efter ordet »stängsel» skulle tillläggas
»eller fiskeredskap».

De förseelser, som omförmälas i första punkten af förevarande

straffagsparagraf, skola enligt densammas nuvarande lydelse bestraffas
med böter från och med tio till och med tvåhundra Riksdaler. I betraktande
af den temligen vexlande karakteren och betydenheten af
dylika förseelser synes emellertid berörda ansvarsbestämmelse icke lemna
tillräckligt utrymme för en tillfredsställande straffmätning, och har
komitén derför hemstält om någon utsträckning af straff latituden.

Förslag till Lag angående förändrad lydelse af 6 och 24 §§ i
Förordningen om jordegares rätt öfver vattnet å hans grund den
30 December 1880. De bestämmelser, hvilka, med hänsyn till det
allmännas eller enskildes intresse att den för fiskens gång nödiga led
i vattendrag hålles öppen, inskränka jordegares rätt att medelst vattenbyggnader
afstånga rinnande vatten, böra, på sätt vid 14 § af förslaget
till Lag om rätt till fiske redan blifvit anfördt, enligt komiténs uppfattning
icke hänföras till fiskerilagstiftningen utan upptagas bland de
lagstadganden, hvilka angå vattenrätten, och följaktligen införas i Förordningen
om jordegares rätt öfvet vattnet å hans grund.

Då komitén alltså tagit i öfvervägande, i hvad mån det vore af
nöden att från nyss angifna synpunkt underkasta bestämmelserna i
nämnda Förordning någon ändring, har komitén funnit det mindre
lämpligt att i enlighet med föreskrifterna i 2 kapitlet Fiskeristadgan
såsom regel påbjuda, att en viss del af vattendragens bredd skall för
fiskens framkomst hållas fri från vattenbyggnader, äfven der kungsådra
ej af ålder varit. En dylik regel skulle stundom i långt högre grad
än behofvet kräfver inskränka eganderätten och derigenom nödvändiggöra
undantagsbestämmelser, stundom åter icke tillräckligt tillgodose
fiskeriintresset. En mera tillfredsställande lösning vinnes enligt komiténs
tanke på det sätt, att i hvarje särskilt fall, då fråga uppstår om en
vattenbyggnads anläggande, tages under ompröfning, hvilka åtgärder
äro af nöden till förebyggande af den skada, vattenbyggnaden kan förorsaka
genom hindrande af fiskens upp- och nedgång. En sådan lösning

synes lämpligen kunna åstadkommas derigenom, att dels åt första stycket
af 6 § i nyssnämnda Förordning gifves en lydelse, som utmärker, att
fiske ingår bland de slag af egendom, som ej må skadas genom vattenbyggnad,
och dels deri införes en bestämmelse, att vattenverk bör, der
sådant erfordras, vara så inrättadt, att fri upp- och nedgång för fisken
beredes. Att, såsom i Fiskeristadgan skett, i sistnämnda afseende meddela
en ovilkorlig föreskrift om bottenluckors anbringande, synes ej
lämpligt, då, såsom'' erfarenheten lärer visat, i många fall andra anstalter,
särskildt s. k. laxtrappor, äro att föredraga.

Det föreslagna tillägget i andra stycket af 6 § föranledes af liknande
skäl som dem, hvilka ligga till grund för den redan gällande
bestämmelsen om rätt att i visst fall verkställa uppdämning, fastän
skada deraf kan vållas å annans jord. Ofta torde det befinnas omöjligt
att bereda fisken fri upp- och nedgång förbi en dambyggnad; och
om i sådant fall nyttan af den anläggning, för hvars skull dammen
erfordras, är ojemförligt större än den skada å annans fiske, som deraf
kan åstadkommas, synes ett ovilkorligt förbud mot en dylik anläggning
lika olämpligt som då fråga är om den skada, dammen kan förorsaka
å annans jordegor.

Enligt den nuvarande lydelsen af 24 § skall hvad i 6 § sägs om
vattenbyggnad i tillämpliga delar lända till efterrättelse jemväl i fråga
om fiskebyggnad. Derest sistnämnda §, på sätt af komitén föreslagits,
kommer att innebära förbud mot anläggande af vattenbyggnad, som
kan vålla skada å annans fiske, skulle af nyssberörda stadgande i 24 §
följa, att fiskebyggnad ej finge anläggas till men för annans fiske. Så
till vida som en dylik regel innebure, att fiskens gång i vattendrag ej
under några omständigheter finge hindras medelst fiske byggnad er, skulle
densamma stå i strid med bestämmelserna i 14—16 §§ af förslaget till
Lag om rätt till fiske, hvilka bestämmelser hafva till ändamål att gifva
uttömmande regler i fråga om rätten att i rinnande vatten utsätta
fiskeredskap, som kan afstånga fisken från andras områden. Häraf torde
följa, att åt 24 § bör gifvas en lydelse, som utmärker, att endast
den skada, som en fiskebyggnad kan genom deraf föranledd uppdäm 8 -

ning förorsaka å annans fiske, bör komma i betraktande, då fråga är
att enligt 6 § af Förordningen om jordegares rätt öfver vattnet å hans
grund pröfva, huruvida från fiskets‘synpunkt hinder möter mot byggnadens
anläggande. Vid sådant förhållande och då den skada, en fiskebyggnad
kan medföra å annan egendom än fiske, synes kunna bestå
endast deri, att densamma förorsakar uppdämning, har föreslagits, att
24 § måtte allenast i fråga om sådan fiskebyggnad, som kan föranleda
vattendämning, hänvisa till 6 §.

Af liknande skäl torde de bestämmelser, 21 § innehåller om handräckning
för borttagande af olaglig vattenbyggnad, böra gälla allenast
de fiskebyggnader, som vålla uppdämning. I fråga om andra fiskebyggnader
skulle endast stadgandena i 17 § af förslaget till Lag om
rätt till fiske ega tillämplighet.

I sammanhang med de sålunda föreslagna ändringarne i 24 § torde
lämpligen böra i samma § uttryckligen angifvas, att 10 och 22 §§ äro
tillämpliga endast å sådan fiskebyggnad, som kan medföra dämning.

Särskild mening

Axel Vilh. Ljungman.

Från det af komiterade framlagda förslag till Lag om rätt till
fiske hyser jag en afvikande mening i fråga om dels affattningen
af 3 § andra stycket och dels det till 12 § fogade nya stycket.

Bland de, hvad särskildt bohuslänska hafsfisket vidkommer,
mest öfverklagade bristerna i nu gällande fiskerättslagstiftning intaga
tvifvelsutan de otydliga och sväfvande bestämmelserna om
gränsen mellan sådant fiske, hvilket såsom herrelöst tillkommer en
hvar rikets undersåte, och sådant, hvilket tillkommer allenast strandegarne,
det främsta rummet, eu anmärkning som för öfrigt i ungefär
lika grad träffar äfven den äldre Fiskeristadga af den 14 November
1766, som gälde intill slutet af år 1852. Klagan öfver den
sistnämndas otillfredsställande beskaffenhet i sagda hänseende utgjorde
ock en bland hufvudorsakerna till de utredningar, som föregingo
utfärdandet den 29 Juni 1852 af nu gällande Fiskeristadga.

Den nämnda otydligheten i fiskerättslagstiftningen har komiténs
flertal, trots de uppenbara olägenheter, den medför, icke sökt afhjelpa,
utan tvärtom genom sitt förslag om tillägg till 12 § ökat
derhän, att å ena sidan af de bohuslänske jordegarnes urgamla fiskerätt
vid deras stränder icke skulle komma att återstå något det
allra minsta såsom af lagen skyddad, oomtvistlig rätt, enär densamma
helt och hållet skulle blifva beroende af hvad domstolarne
i orten vid sedvanerättens tillämpning funne för godt att för hvarje

särskild trakt bestämma, under det att å andra sidan det af strandegarerätten
oinskränkta fisket i många fall äfven blefve afkängigt
af samma domstolars bruk af deras nya lagstiftningsmakt.

I afseende på särskildt 3 § andra stycket i såväl nu gällande
Fiskeristadga som komiténs förslag kan ej bestridas, att det icke
nog tydligt angifver, när och hvar den allmänna rätten till fångst
af så kallad dreffisk vid annans strand inträder, och att stadgandets
otydlighet gifvit anledning till rättstvister samt med kränkning af
den enskilda strandegarerätten förenade missbruk. De begagnade
ordalagen angifva nemligen icke lagstiftarens mening på ett fullt
begripligt och riktigt sätt. Enligt den i bohuslänska skärgården
under det senaste halfva århundradet gängse uppfattningen, att hufvudsakliga
vigten i det ifrågavarande, från 2 kap. 7 § af 1766 års
Fiskeristadga härrörande lagbudet ligger å orden »följa fisken efter
dess dref» och att detsamma sålunda afser blott sådan hafsfisk, hvars
dref i följd af fiskens ymnighet kan tydligt iakttagas och följas vid
fiskets utöfning, hvilket i nämnda skärgård väl endast eger rum vid
fiske af sill (och skarpsill), samt Rikets Ständers i öfverensstämmelse
dermed i deras af komiterade åberopade skrifvelse af år 1845 uttalade
mening, förklarade nemligen Högsta Domstolen den 27 April
1852 »stadgandets ursprungliga betydelse» vara »att endast afse sillfångsten
eller i allmänhet sådana slag af hafsfisk, som gå till stränderna
i större dref eller stimmar, hvilka öfverstiga den enskilde
strandegarens förmåga att ensam uppfånga», och insköt, för att göra
detta tydligt, i lagtexten orden »för fångande af sådan hafsfisk, som
går till stränderna i stora stimmar». Otydligheten blef emellertid
härigenom snarare förvärrad än afhjelpa enär i stadgandet vigten
ej bör läggas å slaget af hafsfisk, som fångas, utan å fiskarenas
uppenbarliga afsigt att göra rik fångst af sådan dreffisk, som plägar
förekomma i stor ymnighet, hvilket väl endast kan ske genom angifvande
af att fisket får utöfvas blott med sådan redskap, som är
afsedd för slik fångst, samt allenast å djup, som medgifver dylik
redskaps användning. Derigenom vunnes en tillfredsställande be -

glansning af den ifrågavarande allmänna rätten, enär ingen torde
utrusta och använda talrikt bemannade, stora och djupa vadar för
annan fångst, än som med stadgandet bör afses, och möjligheten
att missbruka lagbudet för att tillskansa sig rätt till fiske med småvadar
å strandegarnes landgrund gjordes om intet.

Då emellertid en fullständigt ny affattning af stadgandet lätt
kunde af fiskarebefolkningen missuppfattas, torde den önskliga tydligheten
lämpligen vinnas genom inskjutande i lagtexten af några få
ord med angifna syfte. Fäster man emellertid mindre betänklighet
vid att för ökad tydlighet i större omfattning omskrifva lagbudet i
fråga, kunde man, med närmare anslutning till den ursprungliga
affattningen från 1766, gifva detsamma följande lydelse:

I det ymniga fisket af stor sill vid rikets vestra
kust ege, utan hinder af någons på 12 § grundade
enskilda rätt, en hvar svensk undersåte att deltaga
vid hvars strand det vara må [; strandegaren vid
vadfiske likväl förbehållet att, då han infinner sig
med sin vad, intaga den ordning, han åstundar,
så vida redan kastad vad ej derigenom hindras].
Om rätt att vid sådant fiske hålla sill innestängd
med vad galle hvad särskildt stadgas.

I de delar af skärgårdarne vid rikets vestra
kust, der för ymnig fångst af från hafvet ingående
dreffisk de inom häradet boende af ålder fått fiska
å djup med stora vadar vid annans strand, skall
sådan rättighet dem fortfarande tillkomma; och
anses i fråga om dylikt fiske fjord, vik eller sund,
som ligger mellan två eller flera härad, såsom för
dessa gemensamt fiskevatten.

Från de 1766 och 1774 utfärdade nordsjöfiskestadgarna qvarstå!-i den nu gällande Fiskeristadgan eu föreskrift om rätt för den bohuslänske
strandegaren att vid ymnigt sillfiske vid hans strand sjelf

bestämma den ordning, i hvilken hans not må dragas, ett stadgande
som nu mera kanske eger sin största betydelse genom det bidrag,
det lemnar till tydningen af hvad slags fiske som med 3 §:ns andra
stycke afses. Denna förmånsrätt, hvilken utgör ersättning för den i
1762 års projekt till fiskeristadga föreslagna afgiften eller landslotten
till strandegaren, har såsom mindre tidsenlig och mestadels nära nog
värdelös ansetts kunna borttagas; men då fråga derom år 1884
väcktes vid Göteborgs och Bohus läns landsting i samband med afgifvandet
af yttrande öfver 1883 års förslag till ny fiskeristadga, så
afböjdes densamma af landstinget, som önskade att den befintliga
fiskerättslagstiftningen borde lemnas oförändrad, till dess en tillfredsställande
revision af densamma kunde erhållas. Af den 1892 tillförordnade
hafsfiskekomitén är ock beslut fattadt att föreslå nämnda
förmånsrätts borttagande i samband med ett förtydligande af bestämmelserna
i 3 § andra stycket af Fiskeristadgan till skyddande
af strandegarerätten i öfrigt; men utan att detta senare eger rum,
böra strandegarne icke beröfvas denna ringa förmånsrätt, hvilken, i
fall bestämmelsen om densamma erhåller en affattning, som mer
öfverensstämmer med den ursprungliga och med 1788 års berednings
förslag, icke torde medföra någon nämnvärd olägenhet för andra
fiskande.

I afseende vidare på det af komitén föreslagna tillägget till 12 §
om befintlig sedvanerätts gällande framför den skrifna rätten kan i
allmänhet anföras, dels att det står i uppenbar strid med den i 1
kap. 11 § Rättegångsbalken uttalade grundsatsen om sedvanerättens
gällande blott såsom supplementär rätt, »der beskrifven lag ej finnes»,
dels att det skulle i afseende på rätten till fiske förflytta Konungens
och Riksdagens lagstiftningsmakt enligt 87 § Regeringsformen till
domstolarne i orten, hvilket föga öfverensstämmer med rikets konstitutionella
rätt, dels att dess tillämpning såsom lag mångenstädes
skulle åstadkomma osäkerhet, förvirring och splittring i fiskerättsförhållandena
derhän, att ingen rätt till enskildt fiske längre blefve
tryggad och att nära nog hvarje tingslag finge sin särskilda lag -

stiftning för sig, dels att sålunda på omvägar skulle så småningom
komma att i riket införas en främmande lagstiftning om rätt till fiske,
som trots sina romerska anor vore vida sämre och mindre motsvarade
ändamålet, än den gamla nationella fiskerätten, derutinnan att fisket
i flera fall än önskligt blefve hvarken statens, menigheters eller enskildes
egendom och fiskevatten i följd deraf komme att sakna
nödig vård, dels ock att man, genom att sålunda i växande omfattning
framkalla herrelöst eller »vildt» fiske äfven vid stränderna,
åstadkomme en ny klass af yrkesfiskare, som hade att lifnära sig
hufvudsakligen på bekostnad af strandegarnes husbehofsfiske och
hvilkens fattigdom samt kraf å oinskränkt fiskefrihet städse skulle
anföras som skäl mot genomförandet af hvarje reform i rationell
riktning af hushållningen med strandfisket.

Beträffande särskildt sötvattensfisket kan anföras att, då Rikets
Ständers fiskerideputation i dess 1762 och 1765 afgifna projekt till
fiskeristadga föreslog att, i öfverensstämmelse med Byggningabalkens
stadgande i 23 kap. 1 § om »skadedjur», fiske »å djup med ref och
krok» skulle af en hvar saklöst få idkas i större insjöar, blef detta
förslag först af Rikets Ständers justitiedeputation afstyrkt och derefter
af Ständerne sjelfve förkastadt. Man ville nämligen då icke
medgifva någon en hvar tillkommande fiskerätt ens »å djup» i de
största insjöarne, än mindre å landgrundet vid stränderna. Den nu
gällande Fiskeristadgans bestämmelse i 1 § andra stycket om »fritt»
fiske i större insjöar är icke tillkommen i den ordning, 87 § Regeringsformen
föreskrifver, och erbjuder för öfrigt genom sina följder
ett varnande exempel mot utfärdande af förhastade och otydliga lagbud.
Denna bestämmelse bär nämligen framkallat både anspråk å
och utöfvande af så kalladt »fritt» fiske, der det förut icke fans, i en
rent af afskräckande grad.

Att fisket i midten af större insjöar anses såsom en samfällighet
för strandegarne, under det att desse göra anspråk på uteslutande
fiskerätt blott vid stränderna, är helt visst ett ej sällsynt förhållande,
som efter utfärdandet af 1852 års Fiskeristadga underlättat inträn -

gandet af nämnda oftast lika oriktiga som förderfliga uppfattning;
men att, såsom komitén i sin motivering antyder, låta en sålunda
grundad sedvana medföra verklig rätt äfven »vid annans strand» och
icke blott »derutanför i sjön», är i alla händelser att gå dylika nyheter
alldeles för långt till mötes.

Konungariket Preussens fiskerilag af den 30 Maj 1874 och den
30 Mars 1880, hvilken torde vara den af nutidens allmänna fiskeriförfattningar,
som hvilar å den mest omsorgsfulla utredningen, gör
fullständigt slut på det så kallade »fria» eller »vilda» fisket i sötvattnen
genom att förvandla detsamma till kommunal egendom med
skyldighet för de fisket egande kommunerna att nyttja detsamma
genom särskildt anstälde fiskare eller genom utarrendering och med
förbud mot fiskets frigifvande till allmänt begagnande. Att dessa
lagbud icke äro afsedda att kunna inskränkas eller upphäfvas af
någon om än så gammal sedvana, är uppenbart.

I afseende på saltsjöfisket erbjuder visserligen den af enskild
eganderätt oinskränkta fångsten .icke samma betänkligheter, då det
gäller öppna hafvet; men med hänsyn till inomskärsfisket och särskildt
fisket å landgrunden vid stränderna äro olägenheterna nära
nog lika afsevärda. Man skulle derför icke, såsom dock mången
torde föreställa sig, gagna hafsfiske! och dess idkare genom att så
småningom undanrödja den enskilda rätten till strandfisket, utan
snarare tvärtom; ty den verklige yrkesfiskaren bör, då man ser bort
från det rika fisket inomskärs med stora vadar, icke egna sig åt det
egentliga strandfisket utan åt fisket i öppna hafvet. Frigåfve man
nämligen fisket inomskärs till allmänt begagnande, skulle man snart,
till skada för fiskets vård, erhålla en alldeles ny klass af yrkesfiskare,
som ströke omkring från fjord till fjord för att med derför lämpad redskap
möjligast hastigt uppfånga den fisk, som nu under hela året utgör föremål
för strandegarnes husbehofsfiske. Såsom ett exempel på den enskilda
rättens skydd mot dylikt förderfbringande yrkesfiske kan anföras,
att man i fjordarne inuti den bohuslänska skärgården icke vågat
sålunda använda det nyligen från Danmark införda fisket med snurre -

vad, enär man insett att hvarje försök i sådan riktning genast skulle
framkallat åtal för olofligt fiske. Slikt har nemligen egt rum till och
med då fiske med långref sålunda missbrukats i de inre fjordarne.

Komitén har i sin framställning ej gjort någon skilnad mellan
det egentliga strandfisket å landgrunden och fisket »å djup» inomskärs,
ehuru en sådan skilnad är urgammal och tydligt framhållits
äfven i det 1762 afgifna projektet till fiskeristadga samt i Rikets
Ständers justitiedeputations yttrande deröfver den 10 Juli 1765; och
har detta förbiseende i ej ringa mån bidragit till komiténs oriktiga
uppfattning af fiskerättsförhållandena i Bohuslän liksom till att den
sommaren 1833 under ledning af Presidenten G. Poppius anordnade
utredningen blef så litet fruktbringande. En riktig och klar uppfattning
af nämnda förhållanden kan nämligen icke helt plötsligt förvärfvas,
utan måste grundas på en omfattande kännedom i ämnet
från både äldre och nyare tider. Hänsyn måste ock tagas till icke
blott skilda folkklassers olika meningar och anspråk, utan äfven å
de hvarandra motsägande uppgifterna, förekomna rättstvister och de
lika hastigt som betydligt vexlande sedvanorna. Man bör vidare icke
förbise, att det är en väsentlig skilnad mellan att enligt tydlig lag
ega en rättighet och att i hvarje fall med lagen häfda densamma.
I Bohuslän liksom väl äfven i andra delar af riket anses det oftast
höra till god grannsämja och takt att icke göra sin iiteslutande rätt
till fiske och jagt gällande, så länge man ej har verklig olägenhet
af att äfven andra nyttja densamma; men för en sådan grannelagets
invånare visad undfallenhet och godhet böra de verklige egarne väl
icke straffas med förlust af sin lagliga egendomsrätt, och ej heller
böra fiskerättsegare genom en oklok lagstiftning drifvas till eljest
onödig hårdhet mot dem, som icke äro fiskeberättigade, för att derigenom
bevara sin lagliga rätt. I Bohuslän var förr sedan urminnes
tider ganska allmänt sedvänja, att kreaturen fingo gå fritt å bete
hvar som helst, sedan säden inbergats, men efter det odling af Höstsäd
och skogsplantering blifvit vanliga, har slut gjorts å denna ur -

gamla sedvana, hvilket emellertid icke skulle till ortens obestridliga
gagn kunnat genomföras, om samma sedvana fått gälla framför lagen.

Att komiténs uppfattning af Göteborgs och Bohus läns landstings
yttrande öfver 1883 års förslag till fiskeristadga icke är riktig,
torde framgå redan af hvad ofvan anförts. Landstinget inskränkte
sig nämligen till en invändning mot den enda ändring i sak, förslaget
i fråga om rätt till fiske företedde, eller tillägget till 3 § andra
stycket om hummerfiske. De af komitén åsyftade uteslutna orden
saknade enligt den i Bohuslän gängse uppfattningen afsevärd betydelse.

Nekas kan emellertid icke, att vid kusterna af de fordom danska
landskapen den före 1766 med vissa inskränkningar allmänheten tillkommande
rätten att idka fiske och agntägt med rörlig redskap å
landgrunden vid de mot öppna hafvet belägna stränderna flerstädes
genom sedvana bibehållit sig; och ville man genom lagen gifva denna
sedvana vittnesbörd, kunde detta lämpligast ske derigenom att man
till 3 § fogade ett nytt stycke af följande lydelse:

Der vid öppna hafsstranden och utom skären
de fiskande hittills fått oklandradt idka fiske eller
agntägt med rörlig redskap vid annans strand
såsom en från äldre tider af dem nyttjad rättighet,
vare de vid sådan rätt bibehållne.

Obestridligt torde ock vara, att man i Bohuslän och i fråga om
de yttre skärgårdarne äfven annorstädes anser fisket »å djup» icke
vara underkastadt enskild eganderätt i samma omfattning som det
egentliga strandfisket å landgrunden, och ännu i 1766 års Fiskeristadga
qvarstod en bestämmelse, som afsåg att bevara den allmänna
rätten. Det 1852 ur Fiskeristadgan uteslutna tillägget till bestämmelsen
om enskild rätt till fiske och vatten i saltsjön att, »der
Konungs- eller allmänningsfiskeri af ålder inomskärs varit, bör det
ock hädanefter dervid förblifva», afsåg helt visst icke blott sådana
fisken som i 5 och 7 §§ af 1852 års Fiskeristadga omförmälas, utan

äfven Konungens allmänna fisken. I öfverensstämmelse med en sådan
uppfattning kunde man, med bibehållande af den i 18 kap. 2 § Byggningabalken
stadgade begränsningen af nyttjanderätten till sådana
fisken till blott »dem, som inom häradet eller socknen bygga och
bo», gifva vittnesbörd åt hvad sedvänja i detta hänseende bevarat,
genom att till 4 § foga ett nytt stycke, så lydande:

Ber de inom häradet eller tingslaget boende
hittills fått oklandradt idka fiske med krok eller
ref, sättgarn eller mjärdar å djup inomskärs och
uti hafsbandet såsom en från äldre tider af dem
nyttjad rättighet, vare de vid sådan rätt bibehållne;
och anses i fråga om dylikt fiske fjord, vik eller
sund, som ligger mellan två eller flera härad eller
tingslag, såsom för dessa gemensamt fiskevatten.

Då emellertid hvarje lagbud i här antydd riktning skulle af
fiskarebefolkningen uppfattas såsom innebärande upphäfvandet af all
enskild eganderätt till saltsjöfiske i de omnämnda fallen, ligger vigt
uppå, att de nya stadgandenas affattning varder möjligast omsorgsfull
samt, för att begagna ett från 1766 års Fiskeristadga lånadt uttryck,
angifver de fiskandes sedvänja i fråga »såsom en frän äldre
tider af dem nyttjad rättighet».

Då flerstädes varit brukligt, att vid utöfvande af fiske vid annans
strand afgift eller så kallad landslott erlägges till strandegaren, men
den i nu gällande Fiskeristadga ändrade affattningen af stadgandet
i dess 3 § andra stycket medfört den misstydning af afsigten med
de nyinskjutna orden, att dylika afgifter, trots deras laglighet enligt
den dessförinnan gällande stadgan, voro afskaffade; kan ifrågasättas,
huruvida det icke vore ändamålsenligt att till 12 § foga ett nytt
stycke af följande lydelse:

Der vid fiske, hvarom i 3 och 4 §§ skils, de
fiskande för fiskets utöfvande erlagt afgift eller så

kallad landslott till strandegarne, vare desse vid
sådan rätt bibehållne.

På här i korthet anförda grunder, och då tillräcklig utredning
för en mer omfattande ändring af gällande lagstiftning om rätt till
fiske icke föreligger, har jag inom komitén yrkat, dels att det till 12
§ fogade nya stycket måtte utgå, dels att 3 § andra stycket måtte
sålunda affattas:

I '' de delar af skärgårdarne vid rikets vestra
kust, der för ymnig fångst af hafsfisk, som går till
stränderna i stora stimmar, de fiskande af ålder
oklandradt fått följa fisken efter dess dref och fiska
å djup äfven vid annans strand, skall sådan rättighet
fortfarande dem tillkomma!]; strandegaren vid
vadfiske likväl förbehållet att, då han infinner sig
med sin vad, intaga den ordning, han åstundar,
så vida redan kastad vad ej derigenom hindras],
Om rätt att vid sådant fiske hålla sill innestängd
med vad gälle hvad särskildt stadgas.

Särskild mening

E. Marks von Wurtemberg.

I fråga om gränsen mellan de till den allmänna lagen hörande
delarne af fiskerilagstiftningen och de administrativa bestämmelserna
rörande fisket har jag icke kunnat i allo biträda de af komiténs
flertal omfattade åsigter.

Sålunda hyser jag i olikhet med öfrige komitéledamöter den
uppfattning, att frågan om ordningen mellan flere fiskande, hvilka
samtidigt vilja å samma plats bedrifva fiske, faller inom den allmänna
lagens område. Jag finner nämligen intet skäl att i detta
fall frångå den i öfrigt antagna grundsatsen, att föreskrifter, hvilkas
närmaste ändamål är att bestämma rättsförhållanden mellan enskilde
personer, ej att eljest främja ett eller annat kulturändamål, böra
anses vara af allmän lags natur. Den af öfrige ledamöter åberopade
omständigheten, att vid ifrågavarande rättsreglers meddelande hänsyn
tilläfventyrs bör tagas till ekonomiska samhällsintressen eller
andra på sidan om rättsordningen liggande förhållanden, kan jag
icke tillmäta den betydelse, nämnda ledamöter deråt velat gifva.
Förhållanden af nyss antydda art måste, såsom med många exempel
skulle kunna visas, ofta tagas i betraktande inom de uppenbart
privaträttsliga delarne af lagstiftningen.

Jag anser således, att i förslaget till Lag om rätt till fiske bort
intagas bestämmelser i förevarande ämne. För egen del har jag
emellertid ej haft tillfälle att under den korta tid, som stått till

buds, förskaffa mig de upplysningar, som erfordrats för att framlägga
ett någorlunda tillfredsställande förslag till sådana bestämmelser,
och har jag alltså måst uppgifva tanken derpå.

Föreskriften i 26 § Fiskeristadgan, att köpare af inpackade
fiskvaror eger att före mottagandet låta besigtiga och ompacka desamma,
har jag, likaledes i motsats till komiténs öfrige ledamöter,
ansett vara af allmän lags natur. Vid sådant förhållande och då
någon tvekan numera knappast lärer råda derom, att vid hvarje slags
köp och leverans köparen eger rätt att undersöka den bekomna
varan, derest sådant kan ske utan att densamma deraf skadas, synes
mig ifrågavarande stadgande böra i sammanhang med utfärdandet
af Lagen om rätt till fiske förklaras upphäfdt.

I öfrigt har jag i två hänseenden haft annan mening än flertalet.

Den ena af dessa meningsskiljaktigheter angår 4 § af förslaget
till Lag om rätt till fiske, och består deri, att jag ansett orden »i
yttre skärgården» ej böra i nämnda § inflyta. Detta uttryck är
enligt min mening allt för otydligt och sväfvande för att utan närmare
förklaring böra upptagas i en lagbestämmelse. För egen del
har jag ej lyckats bilda mig någon mening om huru samma uttryck
i Fiskeristadgans 4 § bör förstås, och enligt hvad sakkunnige personer
meddelat komitén, är den största osäkerhet härom rådande hos
allmänheten.

I betraktande häraf och under förutsättning att den i andra
stycket af förslagets 12 § intagna bestämmelse vinner godkännande,
har jag ej hyst någon betänklighet att inskränka den i Fiskeristadgans
4 § förekommande rättsregel sålunda, att densamma komme
att gälla endast om fiske i hafsbandet.

Hvad slutligen angår 7 § af förslaget till Lag om rätt till fiske
afviker min mening så till vida från öfrige ledamöters, att jag anser
ordet »allmänningar» ej hafva bort intagas bland de i paragrafens

första punkt uppräknade slag af mark. I likhet med pluraliteten
finner jag, att med den lydelse, nämnda punkt i öfrigt erhållit, ordet
»allmänningar» derstädes endast kan åsyfta skogsmark, som blifvit
till bergshandteringens understöd upplåten. Enligt min åsigt är
emellertid innehafvare af dylik mark, åtminstone då han sjelf ombesörjer
förvaltningen deraf, uteslutande berättigad till fiske å dertill
hörande områden; och att beröfva honom denna rätt kan uppenbarligen
ej ifrågakomma.